2

Kungl. Majlis proposition nr 18 7

.

dels ock hemställa, att riksdagen, därest de under 1)—12) omförmälda la­

garna bliva av riksdagen antagna, ville bemyndiga Kungl. Maj :t att bestämma

dagen för deras ikraftträdande.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

Sam. Städener.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2 kap. Om prästgård och löneboställe.

Om prästgård.

5 §.

Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, bebyggt på sätt i detta

kapitel föreskrives.

Erfordras ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård, må enligt Ko­

nungens bestämmande prästgården läggas å boställe inom pastoratet eller

ock annorstädes å område, som av pastoratet för ändamålet erbjudes.

6

§.

Å prästgård skola finnas följande laga hus: 1) boningshus, 2) visthus, 3)

hushållskällare, 4) tvättstuga, 5) vedbod och 6) hemlighus ävensom, där så­

dant prövas erforderligt, garage samt brunn.

Å prästgård för komminister må visthus och tvättstuga eller ettdera ute

slutas, när de prövas kunna undvaras.

7 §•

1. De laga hus, som för varje prästgård föreskrivas, må sammanbyggas, i

den mån sådant prövas lämpligt. Alla hus skola läggas och inrättas så, att

eldfara såvitt möjligt undvikes samt brandförsäkring av desamma ej förhindras

eller onödigt fördyras.

2. I stad eller stadsliknande samhälle må, där Konungen det medgiver,

prästgårdar för två eller flera tjänstinnehavare sammanbyggas. I sådant fall

skall beträffande bostädernas anordnande i tillämpliga delar gälla vad i detta

kapitel stadgas örn bostad för envar av tjänstinnehavarna.

8

§.

1. För boningshus å prästgård för kyrkoherde må föreskrivas minst sex,

högst nio boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum, jämte

kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller två förstugor eller kapp­

rum. Då fråga uppkommer om ny- eller ombyggnad av boningshus, inom vil­

ket kyrkoarkivalier skola förvaras, skall föreståndaren för vederbörande lands­

arkiv eller arkivdepå lämnas tillfälle att yttra sig; finnes brandfritt valv

eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal vara av behovet påkallad, skall

sådan inrättas.

2. För boningshus å prästgård för komminister må föreskrivas minst fyra,

högst sex boningsrum jämte kök, skafferi, erforderliga garderober och en el­

ler två förstugor eller kapprum. Yad i 1 mom. stadgas örn expeditionsrum

och arkivlokal i boningshus å prästgård för kyrkoherde skall äga motsvarande

tillämpning i fråga örn boningshus å prästgård för komminister, som på eget

ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföring.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Enskild väg, som erfordras uteslutande för prästgårds räkning, skall an­

läggas och underhållas av pastoratet. Sådan väg skall vintertiden vid snö­

fall öppenhållas av pastoratet. Det åligger jämväl pastoratet att svara för den

på prästgård ankommande skyldighet att deltaga i byggande och underhåll

av enskild väg, som är gemensam för prästgården och annan fastighet.

15 §.

Tjänstinnehavaren är skyldig att väl vårda prästgårdens laga hus och hålla

prästgårdsområdet i ordnat skick, så ock, där trädgård tillhandahålles honom,

väl vårda och vidmakthålla denna.

Eftersätter tjänstinnehavaren vad sålunda åligger honom, är han skyldig

ersätta pastoratet kostnaden för avhjälpande av uppkommen brist eller skada.

16 §.

Prästgård avträdes samtidigt med frånträdandet av övriga löneförmåner

vid den tjänst, varmed prästgården är förenad.

Skola löneförmånerna på grund av tjänstinnehavarens dödsfall frånträdas

vid tjänstårets utgång och återstår vid denna tid ej mera än tre månader till

nästa fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, äga dödsbodel­

ägarna kvarsitta å prästgården till nämnda fardag, med skyldighet för dem

att under tiden ej mindre ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård

än även upplåta erforderligt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap

av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma.

17 §.

Har tjänstinnehavare å prästgård uppfört annan byggnad än laga hus, eller

har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av träd eller buskar,

skall han hembjuda det pastoratet till inlösen, när han frånträder präst­

gården.

Vill ej pastoratet lösa, eller har pastoratet ej inom tre månader efter det

hembudet gjordes förklarat sig därtill villigt, äger tjänstinnehavaren bortföra

vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han

mottog den. Är ej vad tjänstinnehavaren sålunda äger från fastigheten skilja

bortfört inom sex månader efter det ny tjänstinnehavare tillträtt prästgården,

tillfaller det pastoratet utan lösen.

Kan överenskommelse ej träffas örn vad pastoratet enligt denna paragraf

bör utgiva i lösen, skall frågan avgöras i den ordning, som stadgas i 2

kap. 8 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

18 §.

Vad i denna boställsordning stadgas örn tjänstinnehavare skall äga mot­

svarande tillämpning i fråga örn annan, som åtnjuter de med tjänsten förenade

löneförmåner.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

att hålla boställets åker och äng med därtill hörande anstalter i fullgott stånd.

Arrendatorn må jämväl tillförbindas att svara för annan än mindre repara­

tion samt för ombyggnad eller nybyggnad av laga hus ävensom att fullgöra

pastoratet enligt 21 § åliggande brandförsäkringsplikt. Pastoratet svare dock

för att de arrendatorn sålunda åvilande skyldigheter ej eftersättas.

Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg-

och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning

ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Arrendatorns skyldigheter i de i denna paragraf omförmälda hänseenden

skola angivas i arrendekontraktet.

25 §.

1. Därest arrendator innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans

med återstående delen av arrendetiden uppgår till tio år, samt väl brukat

lönebostället, skall arrendatorn eller, om han avlidit, hans änka och barn äga

företrädesrätt att, där pastoratet ämnar fortfarande utarrendera bostället, ånyo

arrendera detsamma (optionsrätt), såvida begäran härom framställes hos pas­

toratet minst nio månader före arrendetidens utgång.

Har, där sådan begäran framställts, pastoratet icke senast sju månader före

arrendetidens utgång lämnat arrendatorn meddelande, att pastoratet icke äm­

nar utarrendera bostället eller icke medgiver honom optionsrätt, och ej heller,

där utarrendering skall ske och optionsrätt icke förvägras arrendatorn, för

honom tillkännagivit villkoren för nytt arrende, skall förutvarande arrende an­

ses vara på oförändrade villkor förlängt på fem år. Har arrendatorn icke inom

en månad efter mottagandet av pastoratets anbud å nytt arrende träffat över­

enskommelse med pastoratet örn arrendevillkoren, anses optionsrätten för­

fallen.

2. Har under de sista tio arrendeåren arrendators dödsbodelägare övertagit

arrendet eller arrendator å barn eller barns make överlåtit arrenderätten, äger

vid ny utarrendering den, som på sådant sätt blivit innehavare av arrenderätten,

för åtnjutande av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder företrädaren

varit i besittning av arrendet.

3. Därest efter arrendetidens utgång lönebostället i sin helhet eller till nå­

gon del ej vidare kommer att utarrenderas eller skall upplåtas under ett ar­

rende med annan egendom eller ock visst område skall särskilt upplåtas, äger

arrendatorn icke att för den honom eljest tillkommande optionsrätt erhålla

någon ersättning. Örn bostället finnes böra vid förnyad utarrendering upp­

låtas i två eller flera lotter, äger arrendatorn optionsrätt till endast en av

dessa lotter, därvid han äger själv bestämma, vilken av de olika lotterna han

fortfarande vill bruka.

4. Optionsrätt äger rum allenast i avseende å område, som utarrenderas för

jordbruk eller bebyggande, dock ej beträffande torpställe å löneboställes skogs­

mark.

Å löneboställe må sådan besiktning kunna förrättas av nämndens ordfö­

rande ensam, där domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra

omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och pastoratet samt,

där bostället är utarrenderat, jämväl arrendatorn därtill lämnar medgivande.

Vid nu nämnd besiktning må dock ej handläggas fråga örn utdömande eller

insyning av laga hus.

30 §.

Ekonomisk besiktning skall på föranstaltande av domkapitlet hållas, å

prästgård inom utgången av tionde året och å löneboställe, där ej domkapitlet

för visst löneboställe annorlunda bestämmer, inom utgången av femte året efter

det, då ekonomisk besiktning näst förut förrättats å fastigheten; domkapitlet

obetaget att i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna örn ekono­

misk besiktning.

31 §.

1. Vid ekonomisk besiktning har boställsnämnden att iakttaga följande:

a) Nämnden skall tillse, att de laga husen äro behörigen brandförsäkrade

och försedda med nödig brandredskap, så ock anteckna i vad mån förut före­

skrivna nybyggnader, ombyggnader, reparationer och andra åtgärder blivit

verkställda.

b) Är efter senaste ekonomiska besiktning hus, som skall finnas å präst­

gård eller löneboställe, nybyggt, skall nämnden tillse, huruvida det är i över­

ensstämmelse med givna föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med

omsorg uppfört. Nämnden meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i be­

fintligt skick eller sedan därå anmärkta felaktigheter och brister blivit av­

hjälpta, insynas. Kan huset icke godkännas, lämnas föreskrift angående därav

påkallade åtgärder.

c) Finnas å laga hus bristfälligheter, skall nämnden pröva, huruvida brist­

fälligheterna kunna avhjälpas allenast genom mindre reparation. Där så är

fallet, skall sådan mindre reparation föreskrivas.

d) Anser nämnden bristfälligheter å laga hus föranleda annan än mindre

reparation, skall nämnden meddela föreskrift därom.

e) Prövar nämnden erforderligt, att ombyggnad sker av laga hus eller

att sådant hus ersättes med nytt, skall nämnden ålägga pastoratet att verk­

ställa ombyggnad eller nybyggnad. Nämnden skall i beslutet angiva husets

inredning och beskaffenhet samt i fråga örn nybyggnad dess storlek.

f) Nämnden skall i fråga, om prästgårdsområde tillse, huruvida av pastora­

tet anlagd gårdsplan och väg äro, i vad på pastoratet ankommer, behörigen

underhållna, samt föreskriva de bättringar, som anses erforderliga.

g) Ägorna å löneboställe skola besiktigas och anteckning göras angående

de brister, som förefinnas beträffande åkerns hävdande, övriga ägors skötsel

och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nämndens ordförande. Annan part skall minst fjorton dagar före förrättningen

kallas till densamma.

Har boställsnämndens ordförande bevisligen iakttagit vad enligt första styc­

ket åligger honom, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för

förrättningens företagande.

35 §.

Till de ledamöter av boställsnämnden, som skola deltaga i förrättning, skall

ordföranden utfärda kallelsebrev sist fjorton dagar före förrättningen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

36 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: Örn han är med part

i skyldskap eller svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken örn jäv mot

domare sägs, eller örn han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän, eller

örn ledamot eller den, som står till honom i skyldskap eller svågerlag, som

nämnt är, äger del i målet eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig

nytta eller skada eller är medlem av pastoratets kyrkoråd eller boställsstyrelse.

Har ledamot, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar rättegång med

part, eller söker någon sak med ledamot eller tillfogar honom något med ord

eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det må ej räknas för jäv.

2. Vet nämndens ordförande, att jäv mot honom är, eller är han av laga

förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalle han i sitt ställe den för ho­

nom utsedde ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot eller förfall för någon

av nämndens övriga ledamöter, gore denne omedelbart anmälan därom hos

ordföranden, vilken ombesörjer inkallande av ersättare.

3. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitlet utsedd ledamot

på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant

hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållan­

det göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle

förordna ordförande eller ledamot av nämnden.

37 §.

Anmäles vid förrättning jäv mot ordföranden, och finner boställsnämnden

det vara lagligen grundat, inställes förrättningen och förfares för inkallande av

annan ordförande såsom i 36 § sägs. Förekommer mot annan ledamot jäv,

som av nämnden godkännes, ombesörjer ordföranden inkallande av ersättare

för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande obetaget

att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärk-

ning ogillats.

38 §.

Innan boställsnämnd fattar beslut örn ny- eller ombyggnad, skall tillfälle

beredas pastoratet att inkomma med förslag till ritningar och arbetsbeskriv­

14

46 §.

Är, då missnöje mot förrättning av boställsnämnd blivit anmält, klagan till­

lika förd över beslut, varigenom mot ledamot av boställsnämnden gjort jäv

ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall

ny förrättning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrif­

ter, vilka av omständigheterna finnas påkallade.

Om förrättningskostnad.

47 §.

Ordförande i boställsnämnd åtnjuter årligt arvode av kyrkofonden med be­

lopp, som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

48 §.

Ledamöter av boställsnämnd och synerätt åtnjuta för förrättning resekost­

nads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglemente!.

Tillkallad sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställs­

nämnd eller synerätt.

49 §.

Kostnad, som i 48 § sägs, skall gäldas av pastoratet, där ej för visst fall i

fråga örn ekonomisk besiktning är annorlunda stadgat.

Finner synerätten, att laga syn blivit utan giltig orsak påkallad, må kla­

gande, i den mån synerätten prövar skäligt, förpliktas att gottgöra pastora­

tet å sådan syn belöpande kostnad.

3 kap. Om löneboställes skog.

50 §.

För den omedelbara vardén av löneboställes skog skall hos pastoratet vara

anställd en förvaltare med skoglig utbildning eller eljest med erforderlig

kännedom örn skogsskötsel.

Valet av förvaltare skall för prövning och godkännande underställas den

stiftsintendent, som enligt nästföljande paragraf skall finnas i stiftet.

51 §.

För att tillhandagå pastoraten vid skogsförvaltningen och öva tillsyn över

skogsskötseln skall inom varje stift finnas en stiftsintendent. I särskilda fall

må för två eller flera stift utses gemensam stiftsintendent. Till stiftsintenden-

tens förfogande skola ställas erforderliga biträden.

Stiftsintendent skall hava avlagt fullständig avgångsexamen från skogs­

institutets högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs; dock må i sär­

16

Kungl. May.ts proposition nr 18 7

.

Avverkningsplanen skall omfatta en tid av tio år. Den skall utvisa den virkes-

mängd, som under nämnda tid får uttagas. När synnerliga skäl därtill äro, må

före utgången av giltighetstiden för sådan plan denna ersättas med ny, föränd­

rad plan.

57 §.

Vid förättning å marken för uppgörande av torrläggnings- eller avverk-

ningsplan skall pastoratet på anmodan tillhandahålla erforderlig hantlangning.

58 §.

Avverkning må ej ske annorledes än efter utstämpling.

Utstämpling skall ombesörjas av pastoratets förvaltare. Då stiftsintenden-

ten finner det påkallat, äger han föreskriva, att utstämpling skall ske i när­

varo av honom underställd skogstjänsteman. Vid utstämpling har förvalta­

ren att ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som stiftsintendenten eller

nu nämnd skogstjänsteman finner erforderligt meddela.

Örn verkställd utstämpling skall stiftsintendenten omedelbart underrättas.

59 §.

Finner stiftsintendenten utstämpling icke kunna godkännas, skall han se­

nast inom en månad efter det han erhållit underrättelse örn dess verkställande

tillställa pastoratet skriftligt besked därom med uppgift tillika, i vilka hän­

seenden rättelse bör vidtagas. Är ej anmärkning inom den tid inkommen, eller

medgiver stiftsintendenten dessförinnan pastoratet att förfoga över virket, må

därefter avverkning och försäljning ske.

60 §.

I avverkningsplanen må upptagas viss virkesmängd, över vilken pastoratet

för tillfälliga behov skall äga årligen förfoga omedelbart efter verkställd ut­

stämpling. Stiftsintendenten äger medgiva pastoratet att jämväl eljest genast

förfoga över utstämplat virke.

I nu nämnda fall erfordras ej omedelbar anmälan om verkställd utstämpling.

61 §.

Församling skall vara bibehållen vid förut innehavd rätt att ur lönebostäl-

les skog, i den mån den avverkningsbara virkesmängden därtill lämnar till­

gång sedan löneboställets husbehov och pastoratets behov av byggnads- och

hägnadsvirke för prästgård beräknats, erhålla erforderligt virke för byggande

och underhåll av kyrka. Denna rättighet skall omfatta virke även för byg­

gande och underhåll av kapell, klockstapel och hägnad kring kyrkogård.

17

62 §.

Sker å löneboställes skog avverkning utan utstämpling, eller har utstämpling

verkställts i strid mot fastställd avverkningsplan eller lämnade anvisningar, äger

stiftsintendenten meddela förbud att å skogen utan hans tillstånd verkställa

avverkning, honom obetaget att nied hänsyn till föreliggande omständigheter

begränsa förbudet att gälla allenast viss del av skogen eller eljest på visst

sätt inskränka förbudet. Innan förbud meddelas, skall pastoratet samt, där

avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas till­

fälle att yttra sig i ärendet; finner stiftsintendenten saken sådan, att den ej

kan tåla uppskov, må han dock meddela förbud tillsvidare och intill dess

annorlunda varder förordnat.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

63 §.

Örn beslut i ärende angående tillsättande av förvaltare, vidtagande av skogs­

vårdande åtgärder, undantag av område för beteskultur, fastställande av av­

verkningsplan, förordnande av skogstjänsteman att närvara vid utstämpling

samt meddelande av avverkningsförbud skall stiftsintendenten, så snart ske

kan, tillställa pastoratet och domkapitlet skriftligt besked. Där beslutet rör för

stiftsintendenten känd innehavare av pastoratets rätt, skall besked tillställas

jämväl denne.

64 §.

Över stiftsintendents beslut må domkapitlet och pastoratet ävensom, där beslu­

tet rör innehavare av pastoratets rätt, denne föra klagan genom besvär hos

ecklesiastika boställskommissionen, örn vilken förmäles i nästföljande kapitel.

Besvären skola hava inkommit till kommissionen eller dess ordförande före

klockan tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Hava stiftsintendent och pastorat icke kunnat enas örn avverkningsplan,

skall frågan hänskjutas till avgörande av kommissionen.

Klagan över kommissionens beslut må föras hos Konungen genom besvär,

vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före klockan

tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

65 §.

Avlöning till stiftsintendent jämte biträde åt honom skall bestämmas av

Konungen samt utgå ur kyrkofonden. Konungen äger tillika bevilja erforder­

liga anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för stiftsinten-

dcntens verksamhet.

Har stiftsintendent anlitat tillfälligt biträde för upprättande av avverknings­

plan eller förordnat skogstjänsteman att närvara vid utstämpling, ålig­

ger det pastoratet att enligt grunder, som Konungen bestämmer, ersätta

kyrkofonden för härav uppkommen kostnad.

Bihang till riksdagens protokoll 19S2. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

4 kap. Om ecklesiastik boställskommission.

66

§.

För genomförande av de förändringar i den hittillsvarande boställsförvalt-

ningen, vilka i denna boställsordning föreskrivas, skall finnas en kommission,

ecklesiastika boställskommissionen, bestående av minst tre och högst fem per­

soner, vilka utses av Konungen.

Kommissionen skall tillika, utöver den uppgift som tillkommer kommissio­

nen enligt 64 §, hava överinseende över stiftsintendenternas verksamhet.

Instruktion för kommissionen utfärdas av Konungen.

67 §.

Kommissionens medlemmar äga åtnjuta ersättning ur kyrkofonden. Er­

sättningens storlek bestämmes av Konungen, som tillika äger bevilja erforder­

liga anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för kommissio­

nens verksamhet.

68

§.

Sedan arbetet med omläggningen av boställsförvaltningen blivit i huvud­

sak avslutat och i lag är bestämt, att kommissionens uppgifter skola övertagas

av annan myndighet, skall kommissionen upphöra.

5 kap. Om allmänt kyrkohemman.

69 §.

Allmänt kyrkohemman förvaltas av domkapitlet för kyrkofondens räkning

enligt de närmare föreskrifter, Konungen meddelar.

Stiftsintendenten skall biträda domkapitlet vid förvaltningen av sådant

hemman.

6 kap. Särskilda bestämmelser.

70 §.

Pastorat skall anses hava behörigen erhållit del av beslut, som avses i denna

boställsordning, då beslutet tillställts kyrkostämmans ordförande eller, i pasto­

rat där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem.

71 §.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av ange­

lägenhet, som avses i denna boställsordning, en kyrklig samfällighet, skall vad

däri stadgas örn pastorat äga tillämpning å sådan samfällighet.

20

Kungl. Majlis proposition nr 187.

76 §.

Då för prästerskapet i pastorat, som avses i 74 § andra stycket, lönereglering

enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning blivit fastställd, skall av

synerätt, varom i 43 § sägs, syn hållas å varje inom pastoratet beläget bo­

ställe, vilket utgör bostadsboställe för präst eller eljest innehaves av sådan,

i den ordning och med tillämpning av de föreskrifter i övrigt, som angivas i

64 § 2 och 3 mom. äldre boställsordningen, med iakttagande av att de i först­

nämnda moment första stycket givna hänvisningar till äldre boställsordnin­

gen skola gälla nya boställsordningen.

77 §.

\ad i 17 § stadgas för det fall, att tjänstinnehavare å prästgård uppfört

annan byggnad än laga hus, skall vid det första ombytet av tjänstinnehavare

efter det denna boställsordning trätt i kraft gälla även i fråga örn överlopps-

hus, som enligt 13 § äldre boställsordningen blivit av den frånträdande tjänst-

innehavaren löst eller tillfallit honom utan lösen.

78 §.

Laga hus å prästgård, vilka blivit uppförda innan denna boställsordning

träder i kraft, må ej, där de enligt förut gällande stadganden äro godkända

eller antagliga, utdömas därför att de ej överensstämma med denna boställs­

ordning.

79 §.

I avseende å sådan av pastorat förvaltad fastighet, som tidigare utgjort bo­

stadsboställe för präst och vars innehavare vid den tid, då äldre boställsord-

ningen blivit tillämplig å bostadsbostallet, varit delägare i skånska präster­

skapets byggnadskassa, iakttages, att pastoratet skall, i enlighet med de när­

mare föreskrifter, som meddelas av Konungen, till kassan erlägga de avgifter,

vilka förut skolat utgöras av boställshavaren.

80 §.

Denna boställsordning skall icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid

boställsordningens ikraftträdande äga tillämplighet beträffande dessförinnan

tillkomna arrende- eller andra upplåtelser av löneboställen och allmänna kyrko­

hemman eller delar därav — vare sig bestämmelserna intagits i upprättat kon­

trakt eller förekomma i äldre, å upplåtelsen tillämplig författning — i annan

man än som betingas av att förvaltningen av nämnda fastigheter övertages av

pastorat eller domkapitel.

Vad angår före denna boställsordnings ikraftträdande tillkomna arrendeupp­

låtelser av löneboställen skola gälla följande avvikelser från de äldre bestäm­

melserna :

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

21

1) Arrendeavgifter och kontant utgående årsbelopp för uppskattad nybygg-

nadskostnad skola av arrendatorn erläggas till pastoratet.

2) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning förvaltningsåtgärd an­

kommer på länsstyrelse eller domkapitel skall, såvitt ej annat följer av vad i

5), 6) och 7) här nedan föreskrives, motsvarande befogenhet i stället utövas

av pastoratet. Arrendator tillförsäkrat husbehovsvirke skall anvisas av

pastoratet.

3) Då arrendator vid ekonomisk besiktning i hittills gällande ordning ålagts

utföra vissa arbeten, äger, förutom domkapitlet, jämväl pastoratet mot honom

söka sådan verkställighetsåtgärd, som omförmäles i 56 § äldre boställsord-

ningen.

4) Arrendator, vilken, då denna boställsordning träder i kraft, åtnjuter ho­

nom jämlikt lagen den 31 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord beviljad lindring

i avtalade arrendevillkor, skall fortfarande under återstående arrendetiden

komma i åtnjutande av enahanda lindring.

5) Arrendator må icke mot sitt bestridande åläggas uppföra annan byggnad

än som i arrendekontraktet uttryckligen angivits. Stadgandena i 17 § 3 och

4 mom. ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925 skola icke vidare

äga tillämpning, i följd varav arrendator icke äger under återstående

arrendetiden uppföra annan byggnad än arrendekontraktet upptager med an­

språk på att byggnaden skall godkännas såsom skyldighetshus. Har arrendator,

innan denna boställsordning träder i kraft, uppfört eller påbörjat uppförande

av hus, som avses i 17 § 5 mom. nämnda arrendeförordning, eller under

arrendetiden, på sätt i 6 mom. samma paragraf förmäles, byggt hus större eller

dyrbarare än som föreskrivits, och begär arrendatorn, att sådant hus skall

godkännas såsom skyldighetshus, skall boställsnämnden vid ekonomisk be­

siktning eller av- och tillträdessyn pröva, huruvida i samma moment angivna

förutsättningar för bifall till framställningen äro för handen samt, örn detta

finnes vara förhållandet, insyna huset, vilket därefter skall anses såsom laga

hus.

6) Vid arrendets upphörande skall efter förordnande av domkapitlet med till-

lämpning av hittills gällande bestämmelser boställsnämnden hålla av- och till­

trädessyn å lönebostället, därvid pastoratet med avseende å rättigheter och

skyldigheter gent emot avträdande arrendatorn skall intaga samma ställning

som nytillträdande arrendator. Det skall jämväl ankomma på boställsnämnden

att vid denna syn pröva befogenheten av anspråk, som arrendatorn med stöd

av 31 § ecklesiastik arrendeförordning kan komma att framställa.

7) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning optionsrätt tillkommer

arrendator eller dennes rättsinnehavare, skola, under förutsättning att löne­

bostället eller del därav fortfarande skall utarrenderas samt pastoratet och ar­

rendatorn icke träffa överenskommelse örn villkoren för nytt arrende, dessa

villkor fastställas i den ordning 4 § ecklesiastik arrendeförordning föreskri­

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ver, varjämte vid optionsrättens utövning i övrigt skall iakttagas vad därom

i arrendekontraktet eller eljest å arrendeförhållandet tillämplig författning fin­

nes stadgat. Kostnaden för arrendeuppskattningen skall gäldas av pastoratet.

81

§.

Avverkningsplan, som skall vinna tillämpning första gången efter denna bo-

ställsordnings ikraftträdande, må fastställas för kortare tid än tio år.

82

§.

Nödgas domänverket vidkännas kostnad för avlönande av skogsstatstjänste-

män, som genom införandet av denna boställsordning bliva övertaliga, skall

kostnaden i den omfattning och med belopp, som bestämmes av Konungen, er­

sättas statens domäners fond ur kyrkofonden.

24

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 örn

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnat, att 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts

regeringsrätt, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1927 (nr

289), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

9:o) mål om tillvaro------------inrättning;

mål örn rätt — — — fastighet;

mål örn anläggning------------nybyggen;

mål, huruvida jord----------- erläggas;

mal örn beslut av domkapitel eller ecklesiastika boställskommissionen i fråga,

som avses i ecklesiastik boställsordning;

mål örn villkor------------ upplåtas;

mål örn----------- arrende;

Henna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vid utbyte eller försäljning, som i denna paragraf sägs, skall iakttagas, att

avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar

jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris, därvid hänsyn icke skall tagas

till värdet av förbättring, vilken jorden vunnit genom arbete eller kostnad, som

den, till vilken jorden överlåtes, eller någon, vars rätt övergått å denne, såsom

innehavare av nyttjanderätt till jorden därå nedlagt utöver vad honom ålegat

enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

6

§.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum

av prästboställe, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, eller av bo­

ställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden, skall den behållna

inellangiften eller köpeskillingen överlämnas till vederbörande fond.

Sker utbyte eller försäljning av prästboställe, som utgör prästlönetillgång

för visst pastorat, skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen, där

ej Konungen annorlunda förordnar, fonderas och fonden utgöra prästlönetill­

gång för pastoratet.

Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu sagts, sådan mellangift

eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill den

kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad särskilt är stadgat eller av

Konungen förordnas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

4) överskott å avkastningen av pastorats prästlönetillgångar, varom för­

märs i 4 §;

5) ersättning av pastorat för kostnader, som avses i 65 § andra stycket eckle­

siastik boställsordning;

6) allmän kyrkoavgift, varom förmäles i 5 §;

7) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §■

Därest av pastorat förvaltade prästlönetillgångar — med undantag av till­

gång, vars avkastning skall enligt 7 § lagen örn reglering av prästerskapets av­

löning tillgodokomma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller jämlikt bestäm­

melse i donationsbrev tillfalla prästänka — lämna så stor behållen avkastning,

att därå uppkommer överskott sedan pastoratets prästlönekostnader under året

samt de i 61 § ecklesiastik boställsordning angivna virkesbehov blivit täckta,

skall pastoratet till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott.

5 §■

Allmän kyrkoavgift skall utgöras av varje pastorat i förhållande till det antal

skattekronor, för vilket församlingsavgifter, där så erfordras, skall erläggas

till pastoratet.

Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör 10 öre för skattekrona. Av grundbeloppet

skall årligen, efter Konungens bestämmande, uttagas så stor del, att denna till­

lika med den i 3 § 5) omförmälda inkomst för kyrkofonden beräknas täcka de i

6 § 1)—9) angivna utgifter för fonden.

Om kyrkofondens utgifter.

6

§•

Av kyrkofonden skola utgöras:

1) ålderstillägg, arvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen om reg­

lering av prästerskapets avlöning, lagen om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar

och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. och lagen om resanslag åt vissa

präster i nyreglerade pastorat samt till nämnda lagar anslutna kungörelser skola

gäldas av kyrkofonden, så ock emeritilöner, vilka i enlighet med lagen om så­

dana löner tilldelats präster;

2) anslag, som Konungen må finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom

bidrag till kostnad för resor till eller från pastorat, där präst förordnas att,

jämte fullgörande av honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda

vid eller uppehålla prästerlig befattning;

3) dyrtidstillägg, som enligt beslut i den ordning särskilt är stadgat tiller­

kännas präster, vilka avses i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning;

4) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa, vilka belöpa å

innehavare av prästerliga emeritilöner;

30

Kungl. Majlis proposition nr 187.

9 §.

Vid uppskattningen av annan avkastning än skogsavkastning skall iaktta­

gas följande:

1) Uppskattningen skall avse en tid av 20 år.

2) Till grund för uppskattningen lägges värdet av de intäkter, som anses

kunna erhållas genom förvaltning av lönebostället på mest ekonomiska sätt

med bibehållande av tillämpad brukningsmetod, därvid även skall beräknas

skäligt vederlag för upplåtelse av mark till annat församlingsändamål än

kyrkogård. Från intäkterna avdragas nödiga, av förvaltningen föranledda ut­

gifter, däribland skatter samt kostnader för underhålls- och nybyggnadsarbe­

ten. I sistnämnda kostnader inräknas rotvärdet av byggnads- och hägnadsvirke

från boställsskog. Avdrag må även göras för kostnader för ekonomiska be­

siktningar och andra förrättningar av boställsnämnd. Har pastoratet vid ut-

arrendering av löneboställe åtagit sig att tillhandahålla arrendatorn ved till

husbehov, skall därav föranledd förhöjning av arrendesumman icke tagas i be­

traktande såsom inkomst, men ej heller vid utgiftsberäkningen hänsyn tagas till

vedanskaffningen.

3) Förbättring av löneboställes avkastning, som erhålles genom vatten-

avledning, större täckdikning eller annat kapitalkrävande företag, skall tagas

i betraktande först efter det antal år (frihetsår), som skäligen kan anses åtgå

för avskrivning av det i företaget nedlagda kapitalet. Utgifterna för företaget

må icke avdragas såsom förvaltningskostnad.

10

§.

Vid uppskattningen av skogsavkastning skall iakttagas följande:

1) Uppskattningen sker med ledning av uppgjord avverkningsplan för den

tid, planen gäller.

2) Till grund för uppskattningen lägges värdet av det för avverkning till­

gängliga virket på rot. Från detta värde dragas dels rotvärdet av virke, som

enligt vad i 61 § ecklesiastik boställsordning är stadgat kan anses erforderligt

för prästgård, kyrka och kapell, dels skatter, dels ock de kostnader, pastoratet

under den tid, uppskattningen avser, beräknas skäligen få vidkännas för upp­

rättande av ny avverkningsplan, för utstämplingar och skogsvård såtgärder samt

förrättning av boställsnämnd. Vad av återstoden belöper på ett vart av de år,

awerkningsplanen omfattar, utgör skogens årliga normalavkastning.

3) Med avseende å förbättring i skogsavkastningen, som erhålles ge­

nom torrläggning av försumpad mark, myr eller kärr eller annat sådant företag,

skall vad i 9 § 3) stadgas äga motsvarande tillämpning.

11

§.

Uppskattning av löneboställes normalavkastning verkställes av boställs-

nämnden. Beträffande förrättning, varom nu är fråga, skall i tillämpliga delar

32

17 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Örergångsbestämmelser.

1. Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer, dock skall

Konungen dessförinnan äga med tillämpning av bestämmelserna i nya lagen

meddela de föreskrifter och föranstalta örn de åtgärder, som kunna finnas på­

kallade till förberedelse av lagens införande, samt ur kyrkofonden anvisa nö­

diga medel för bestridande av kostnaderna för sagda åtgärder.

2. Genom nya lagen upphävas med de begränsningar nedan sägs lagen den

9 december 1910 (nr 141, sid. 37) örn kyrkofond och lagen den 25 november

1925 (nr 448) örn förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad

å ecklesiastika löneboställen, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild för­

fattning stridande mot nya lagen.

3. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4. Kyrkofonden skall beträffande de fonder, vilka enligt 2 § lagen den 9

december 1910 om kyrkofond överförts till sistnämnda fond, samt de medel,

som jämlikt 3 § 2) nya lagen tillföras kyrkofonden, svara för samtliga de ut­

gifter, som enligt allmän författning eller särskilda, i behörig ordning med­

delade bestämmelser vid tiden för överföringen redan blivit anvisade till utgå­

ende från dessa tillgångar.

5. Har Konungen, innan nya lagen träder i kraft, jämlikt 7 § lagen den 9

december 1910 örn kyrkofond beviljat arrendator, som utgör å löneboställes

skogsmark belöpande utskylder och besvär, bidrag till fullgörande av denna

skattskyldighet, skall arrendatorn fortfarande under återstående arrendetiden

erhålla sådant bidrag efter enahanda grunder som förut, dock skall detta bi­

drag icke längre utgå ur kyrkofonden utan i stället avräknas å arrende elier

årsbelopp för uppskattad byggnadskostnad.

6. Stadgandena i 8 och 9 §§ lagen den 9 december 1910 om kyrkofond skola

äga tillämpning så länge de förhållanden, örn vilka i sagda lagrum förmäles,

fortfarande bestå.

7. Där enligt beslut av Konungen präst jämlikt 11 § 4 mom. lagen örn regle­

ring av prästerskapets avlöning tillkommande bränsleförmån blivit utbytt mot

viss årlig ersättning att utgå ur kyrkofonden, skall ersättningen efter nya la­

gens ikraftträdande gäldas av pastoratet och kvartalsvis utbetalas av kyrko­

rådet.

8. Lagen den 21 november 1925 örn förskott ur kyrkofonden till bekostande

av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen och kungörelsen samma dag

med villkor och bestämmelser angående erhållande av sådant förskott skola

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910

(nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 9, 11, 19, 20, 21, 22 och 26 §§ lagen den 9 december

1910 örn reglering av prästerskapets avlöning — av vilka lagrum 11, 19, 20 och

21 §§ ändrats, 11 § genom lag den 17 december 1926 (nr 525) samt 19, 20 och

21 §§ senast genom lag den 28 september 1928 (nr 397) — skola, 9, 11 och 20 §§

i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

9 §.

Finner Konungen prästerlig tjänst, om vars bibehållande eller inrättande fram­

ställning blivit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhavande nödig,

må Konungen likväl medgiva, att sådan tjänst bibehålies eller inrättas, därest

församling med minst tre fjärdedelar av dess bela rösttal efter röstvärdet be­

slutat utgöra vad utöver de i 19 § 1 mom. omförmälda tillgångar erfordras till

bestridande av den lön, Konungen enligt denna lag bestämmer.

I fall — — -— kronor.

11

§.

1. Lön — ------- kassan.

2. Fri bostad------------skäligt.

3. Ersättning — ------- årligen.

4. Det åligger pastoratet att såsom bidrag till uppvärmning av tjänstebostad

gälda, till kyrkoherde 200 kronor och till komminister 160 kronor för år, vilket

bidrag skall utbetalas i den ordning, som i 1 mom. sägs.

19 §.

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner,

däri inräknat bidrag för uppvärmning av tjänstebostad enligt 11 § 4 morn.,

ävensom ersättning och arvode åt adjunkt, varom i 14 § 3 mom. sägs, skola i ne­

dan nämnd ordning användas:

l:o) avkastning av tillgångar, vilka äro avsedda för avlöning av pastoratets

prästerskap, med undantag av tillgång, vars avkomst skall enligt 7 § tillkom­

ma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller enligt bestämmelse i donationsbrev

tillfalla prästänka;

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigs-

tidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra

ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.

Härigenom förordnas, att 5 §x lagen den 30 augusti 1918 angående krigs-

tidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie

präster och innehavare av prästerliga emeritilöner skall upphöra att gälla samt

att 4 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Krigstidsunderstöd (dyrtidstillägg), som fastställes med stöd av denna lag,

skall gäldas av kyrkofonden.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455)

angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga

befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 21 november 1925 angående särskilda

lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnö­

sands och Luleå stift skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter skall

av varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ord­

ning 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets av­

löning stadga.

Hörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelsen 1921:192.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse ar 3 § 1 morn. lagen den 13 december

1929 (nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och kommi­

nistrar i nyreglerade pastorat m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929 örn pro­

visorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat

m. m. skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

1 mom. Provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar samt pro­

visoriskt tilläggsarvode åt ständiga adjunkter skall av varje pastorat, såvitt

angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt

19 och 20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Tilläggslön —- — — — avlöningen.

Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928.

Härigenom förordnas, att 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 septem­

ber 1928 skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

2 mom. I ägares ställe — -—■ — anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses

den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastig­

heten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande prästgård och i ecklesia­

stik boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom

innehavare.

Skall •—- — — skogsvärde.

Där beträffande----------- å skogsvärde.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

40

2) domkapitlets i Linköping framställning den 29 november 1916 angående

revision av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

3) _ allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse den 17 ja­

nuari 1917 äng. ändring i lagarna den 9 december 1910 örn reglering av präs­

terskapets avlöning m. m.;

. av hovrättsrådet K. J. Ekman, i egenskap av sakkunnig för fortsatt bered­

ning av frågor angående reglering av prästerskapets löneförmåner, den 20 ja­

nuari 1917 avgivet, till Kungl. Maj:t överlämnat yttrande över ifrågasatta

ändringar i lagarna om reglering av prästerskapets avlöning jämte förslag till

lag angående beräkning av viss del av prästerskapets avlöning efter markegång;

. 5) biskopskonferensens framställning den 27 november 1917 angående re­

vision av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

6) kyrkomötets skrivelse den 19 juni 1918, nr 17, angående ändrad lydelse

av 9 § kyrkofondslagen;

7) kyrkomötets skrivelse den 21 juni 1918, nr 28, angående revision av 1910

års prästlöneregleringslagar m. m.;

b) Lunds domkapitels skrivelse den 27 december 1918 angående ändring av

lagen örn prästerskapets avlöning;

9) Lunds domkapitels skrivelse den 8 oktober 1919 angående revision av

1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

10) framställning av vissa prästmän i Lunds stift angående kyrkoherdars

och komministrars rätt till bränsle eller ersättning därför;

11) riksdagens skrivelse den 4 maj 1920, nr 179, angående ecklesiastik jords

styckning och upplåtande för nybildning av mindre jordbruk ;

12) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920, nr 38, ’ angående ändrad

lydelse av 11 § prästlöneregleringslagen;

13) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920, nr 39, angående beredande

åt prästerskapet av fri vedbrand;

14) av kyrkofondskommittén verkställd utredning rörande Sveriges präst-

skogar;

15) kyrkofondskommitténs skrivelse den 31 maj 1921 med förslag till lag­

bestämmelser för möjliggörande av inköp av skogsfastigheter;

16) Luleå stifts prästmötes framställning den 7 september 1921 angående

revision av prästerliga avlöningslagarna;

17) Luleå stifts prästmötes skrivelse den 5 oktober 1921 och Göteborgs

stifts prästmötes skrivelse den 1 november 1921 angående vidtagande av åt­

gärder för möjliggörande av anställande av skrivbiträden å mera arbets tyngda

pastorsexpeditioner;

18) kyrkofondskommitténs utlåtande den 4 april 1922 angående den fram­

tida förvaltningen av vissa ecklesiastika fonder, vilka då förvaltades av stats­

kontoret och domkapitlen, innehallande förslag till förvaltningsföreskrifter

rörande fonder under förvaltning av kyrkoråd;

19) riksdagens skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, angående underlättande i

vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt;

20) kyrkofondskommitténs betänkande och förslag den 31 maj 1923 angående

förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna

medel;

21) kyrkofondskommitténs utlåtande den 31 maj 1923 i fråga örn en allmän

revision av de prästerliga lönelagarna;

22) riksdagens skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, angående beredande av

ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och

egna hem;

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

historisk utveckling för avlöningsändamål samlade kyrkliga egendomen, såväl

boställsjorden som de lokala prästerliga avlöningsfonderna, representerande sam­

manlagt mycket betydande belopp. Å ena sidan har man att taga hänsyn till

anspråken fram de kyrkliga primärkommuner, vilka äro i besittning av rik­

ligare avlöningstillgångar, att få reservera dessa uteslutande för egna behov,

å andra sidan måste man för att kunna minska belastningen på de i ekonomiskt

hänseende svagare pastoraten fordra, att en del lokala avlöningstillgångar i

skatteutjämningssyfte centraliseras. Härtill kommer så, att prästerskapet som

kår betraktat ansett sig hava ett stort intresse att bevaka i fråga örn boställena,

nämligen den dem av gammalt tillerkända rätten att få i viss omfattning i

avlöningssyfte tillgodogöra sig avkastningen av desamma.

Genom 1910 års lagstiftning löstes problemet genom en kompromiss, som

visat sig medföra olyckliga följder för systemets praktiska funktionsduglighet.

Domkapitlen bibehöllos vid sina historiskt betingade förvaltningsbefogenheter

med avseende å boställ sväsendet, men fingo vid sin sida länsstyrelserna med i

stor utsträckning parallella uppgifter. En viss dualism i förvaltningen blev den

oundvikliga konsekvensen. Tjänstbarhetssystemet, boställsskogarnas belastande

med utsyningsservitut samt framför allt skatteutjämningsanordningen i 19 och

21 §§ prästlöneregleringslagen skapade vidare en stor ofrihet i boställsförvalt-

ningen. Genom innebörden av de bestämmelser, som reglera kyrkofondens bi-

dragsskyldighet, blev det faktiska representantskapet för det med boställenas

avkastning förbundna ekonomiska intresset på ett olyckligt sätt kluvet. Allt

efter förhållandena i det särskilda fallet blir det endera kyrkofonden eller

pastoratet, som kommer att intaga ställningen som direkt ekonomiskt intresserad

part. För fastställande, huruvida det ena eller andra alternativet föreligger,

erfordras komplicerade räkneoperationer, som beträffande ett och samma pasto­

rat ofta utfalla olika under olika år. De omständigheter, som här berörts, hava

nödvändiggjort ett arrendesystem, byggt på specifika, från det rent statliga

domänväsendets avvikande grunder och överhuvud taget på detta förvaltnings­

område tillskapat en i ögonen fallande stel och vidlyftig organisation.

Redan under de närmaste åren efter tillkomsten av 1910 års lagstiftning

vanns en rik erfarenhet rörande de nämnda olägenheterna. Förslag i syfte att

avhjälpa åtminstone vissa av dessa olägenheter hava under år 1923 avgivits

dels av kyrkofondskommittén, vars förslag ännu icke föranlett någon Kungl.

Maj:ts åtgärd, dels ock av de ecklesiastika arrendesakkunniga, vilkas förslag

ligger till grund för 1925 års ecklesiastika boställslagstiftning. Såväl kyrko-

fondskommitténs förslag som sistberörda författningar lämna emellertid de i

1910 års prästlönelagstiftning utformade grunderna för det ecklesiastika för­

valtningssystemet helt och hållet orubbade. I förhoppning att därigenom kunna

förbättra arrendesystemets effektivitet hava i stället genom den år 1925 till­

komna författningsutbyggnaden på detta område tillskapats särskilda sak­

kunnigorgan för boställenas tillsyn (boställsnämnder) och möjliggjorts lån

eller »förskott» från kyrkofonden för boställenas bebyggande. Härjämte hava

grunderna för tjänstbarhetssystemet i visst hänseende omreglerats, i samman­

hang varmed från kyrkofonden anvisats särskilt anslag för bestridande av vissa

resekostnader för präster i nyreglera.de pastorat. Huruvida de ifrågavarande

nytillkomna bestämmelserna skola komma att infria de därmed förbundna för­

hoppningarna örn en förbättrad avkastning av prästlönejorden, kan ännu ej

avgöras. Säkert är emellertid, att författningarna icke innebära någon förenk­

ling av den förvaltningsapparat, som på detta område hålles gående.

Den förmögenhetsmassa, som de ecklesiastika (prästerliga) boställena re­

presentera, är, under skydd av de alltjämt bestående prästerliga privilegierna,

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

låtande över en till grund för riksdagsskrivelsen nr 179/1920 liggande motion.

Här må blott erinras om den bakom hela detta problem liggande frågan om

kronans rättsliga ställning till den kyrkliga jorden och vidden av dess befogen­

heter över densamma.

I avsikt att undvika vissa av de svårigheter, som ansetts förbundna med en

upplåtelse av ecklesiastik jord under äganderätt, och härigenom möjliggöra ett

snabbare tillgodoseende av syftemålet med riksdagsskrivelsen nr 142/1924 har

i en vid årets riksdag i första kammaren väckt motion, nr 66, ifrågasatts, att

den i nyssnämnda riksdagsskrivelse begärda utredningen måtte i första hand

inriktas på att undersöka möjligheten av att, i avvaktan på vidare utredning,

upplåta den ecklesiastika jorden till självständiga mindre jordbruk under tryg­

gad besittningsrätt.

De på grundval av 1910 års lagstiftning fastställda löneregleringarna avse

en tidsperiod av 20 år. För vissa pastorat utgår denna tid redan år 1934. På

Kungl. Maj :ts prövning är beroende en mångfald framställningar — huvudsak­

ligen från kyrkomötet — örn ändringar i den ecklesiastika lönelagstiftningen.

Senast har 1926 års kyrkomöte i skrivelse den 30 oktober 1926, nr 23, anhållit,

att Kungl. Majit snarast ville vidtaga åtgärder för utarbetande och antagande

av ändrade bestämmelser för prästerskapets avlöning att tillämpas i den mån

nuvarande löneregleringar upphöra att gälla, ävensom uttalat sig för vissa

riktlinjer för den nya lagstiftningen.

De framkomna reformförslagen gå i allmänhet ut på ändrade föreskrifter

rörande löneutmätningen i syfte att öka och rättvisare avväga prästerskapets

avlöningsförmåner, men man har även ifrågasatt vissa ändringar i den för när­

varande gällande ordningen för prästlönernas bestridande genom bidrag från de

kyrkliga kommunerna, kyrkofonden och statsverket.

Vid ett närmare övervägande av de föreliggande omständigheterna, vilka i

det föregående kunnat endast mera antydningsvis beröras, har jag kommit till

den uppfattningen, att här berörda komplex av spörsmål bör i hela sin omfatt­

ning göras till föremål för en allsidig utredning, vid vilken följande omständig­

heter torde böra, bland andra, särskilt beaktas.

Vad först beträffar själva löneutmätningen, har det nu snart femtonåriga

arbetet med fastställandet av nya löneregleringar för prästerskapet i de sär­

skilda pastoraten enligt samstämmig mening hos de myndigheter, vilka haft

att taga befattning med dessa ärenden, ådagalagt, att systemet, som medfört

ett minutiöst utmätande av lönebelopp efter stundom så gott som ovägbara

grunder, måste förenklas. Härtill kommer, att de för närvarande utgående

lönerna i ett stort antal fall — särskilt gäller detta om komministersgraden -—-

måste anses vara med hänsyn till tidsförhållandena alltför knappa.

Vidare synes mycket sannolikt, att man måste skrida till en i viss mån för­

ändrad avvägning av den invecklade repartition för prästlönernas bestridande,

som enligt nu gällande ordning äger rum mellan pastoraten och kyrkofonden.

Förutom de mera principiella anmärkningar, som kunna riktas mot det nu­

varande systemet, kan man ej förbise, att detta i oerhörd grad försvårar varje

mera exakt beräkning av den ökade belastning, som kommer att åvila kyrko­

fonden vid en ifrågasatt löneförbättring för prästerskapet. Härtill kommer, att

omläggningen av grunderna för repartitionen torde befinnas utgöra en nöd­

vändig förutsättning för att löneboställenas förvaltning skall kunna effektivt

förenklas.

Vad sistberörda spörsmål beträffar, har det synts mig nödigt att göra en

förutsättningslös undersökning av de olika lösningar, som härvid kunna ifråga-

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

läggande av de olika vägar, som kunna ifrågakomma vid de särskilda frågor­

nas lösning. De skäl, som kunna anföras för och emot en lösning efter den ena

eller andra linjen, torde härvid böra vägas mot varandra. Vidare skulle man

undersöka de konsekvenser, som en viss lösning av en särskild fråga medför

beträffande lösningen av övriga frågor. Såsom ett resultat av denna undersök­

ning skulle framkomma en redogörelse för de huvudalternativ till ny avlönings-

och boställslagstiftning, som synas på allvar förtjäna att tagas under över­

vägande.

Den utredning, som här nämnts, torde kunna i allt väsentligt verkställas på

grundval av redan förefintligt statistiskt och annat material. Med hänsyn här­

till och då denna förberedande undersökning icke skulle avse framläggande av

utarbetade författnings förslag, lärer resultatet av utredningen kunna förväntas

föreligga inom jämförelsevis kort tid.

Antalet sakkunniga torde kunna begränsas till tre. Dock bör beredas möjlig­

het att vid behandling av särskilda frågor tillkalla ytterligare sakkunniga.

Sedan vederbörande myndigheter och andra intresserade beretts tillfälle att

yttra sig över de sakkunnigas betänkande, torde utredningen böra fortsättas i

syfte att framlägga ett i detalj utformat förslag till ny lagstiftning på detta

område.

Förutberörda tre sakkunniga skulle få särskilt uppdrag att skyndsamt verk­

ställa . elen av riksdagen begärda utredningen rörande möjligheten att upplåta

ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid särskilt under­

söka lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade dåvarande departementschefen den

20 juli 1927 häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Nils Wihlborg, kam­

marrådet Tom Hugo Wohlin och kontraktsprosten Karl Axel Ihrmark att så­

som sakkunniga inom departementet biträda med de föreslagna utredningarna.

Sedermera tillkallade departementschefen den 7 september 1928 samt den 8 maj

och den 19 november 1929 förste kanslisekreteraren, numera häradsskrivaren

Erik Karl Fabian Behrendtz att under viss begränsad tid i egenskap av sak­

kunnig deltaga i utredningen av frågor, som rörde skatteväsendet.

De sakkunniga, vilka benämnas 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, av-

gåvo den 31 december 1929 ett betänkande rörande nya grunder för lagstift­

ningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna

egendomen (statens offentliga utredningar 1929: 39 och 40). Betänkandet inne­

fattade även utredning i den av riksdagen väckta frågan rörande möjligheten

att upplåta ecklesiastik jord till jordbruks- och bostadsändamål. Ihrmark avgav

ett särskilt yttrande, som i vissa betydelsefulla avseenden skilde sig från vad

de sakkunnigas majoritet föreslagit.

Över de sakkunnigas betänkande inhämtades yttranden av kontraktsprostar

och ordförande i ecklesiastika boställsnämnder, överjägmästarna och domänin­

tendenterna, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, styrelserna

för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet ävensom

utlåtanden av domkapitlen, länsstyrelserna, Överståthållarämbetet, domänsty­

relsen, statskontoret och kammarkollegiet. Under remisstiden avgav socialise-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

47

ringsnämnden utredning och förslag angående domänverkets omfattning, upp­

gifter och organisation (statens offentliga utredningar 1930: 8), vari nämnden

även framlade förslag angående finansiering av prästlönekostnaderna och för­

valtningen av prästboställena. Beträffande innehållet i dessa yttranden ber jag

få hänvisa till handlingarna i ärendet; ett sammandrag av de avgivna yttran­

dena och utlåtandena har tillika med socialiseringsnämndens hithörande förslag

befordrats till trycket (statens offentliga utredningar 1931: 1).

Den 23 januari 1931 anmälde jag de sakkunnigas betänkande för Kungl.

Maj:t. Efter att hava i korthet erinrat örn de riktlinjer för utredningen, som

min företrädare i ämbetet uppdragit i sitt anförande den 22 april 1927, anförde

jag följande:

Beträffande spörsmålet örn sättet för prästlönernas bestridande, de ecklesiastika

boställsegendomarnas förvaltning och de därmed sammanhängande reglerna för

dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen hava de sakkun­

niga -—- dock med reservation i vissa avseenden av kontraktsprosten Ihrmark

— stannat för alternativet att föreslå ett genomförande av centralisering i be­

rörda hänseenden samt angivit huvudinnehållet av den erforderliga lagstift­

ningen i ämnet.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena har framhållits önskvärdheten av att

utredningen kompletteras med hänsyn till den andra huvudlinjen, d. v. s. åt­

gärder i decentraliserande syfte.

Utredningen synes mig nu böra fortsättas i syfte att utarbeta detaljerade

förslag till ny lagstiftning i ämnet. Detta arbete torde böra anförtros åt sär­

skilda sakkunniga, vilkas tillsättande synes böra ske ur synpunkten av . en

så vitt möjligt allsidig belysning av ärendet. Antalet, av dessa sakkunniga

torde med hänsyn härtill böra bestämmas till högst sju, av vilka en skulle

som ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. För behandlingen av sär­

skilda frågor bör givetvis möjlighet beredas att anlita biträden.

Innan emellertid arbetet med förslag till ny lagstiftning varder igångsatt,

torde en kompletterande utredning böra verkställas med hänsyn till den andra

huvudlinjen, d v. s. rörande åtgärder i decentraliserande syfte. Härvid synes

man böra i första hand koncentrera sig på en närmare undersökning av möj­

ligheten att, med bibehållande alltjämt av prästlöneväsendet såsom en försam­

lingarnas angelägenhet, åvägabringa en mer eller mindre decentraliserad bo-

slänsförvaltning. Det är givet, att denna undersökning icke får lämna ur sikte

den synnerligen viktiga frågan örn församlingarnas av ålder bestående ställning

till den del av kyrkoförmögenheten, varom här är fråga, samt församlingarnas

till densamma anknutna intressen. Den vidare utredning, som i nu angivna

syfte således synes mig böra komma till stånd, torde även böra taga sikte på

spörsmål av kyrkligt-organisatorisk natur, vilka stå i samband med den förelig­

gande frågan.

För dessa kompletterande förarbeten synes mig tillfyllest, att desamma verk­

ställas genom högst tre på olika områden förfarna utredningsmän under led­

ning av en av dessa sakkunniga, närmast den, vilken skulle komma att i egen­

skap av ordförande leda de sakkunnigas blivande förhandlingar. Sedan denna

komplettering av utredningen i huvudsak blivit slutförd, torde anmälan härom

böra ske till chefen för ecklesiastikdepartementet, och torde därefter med ut­

gångspunkt från allt då föreliggande utredningsmaterial ifrågavarande sak-

kunniga böra i sin helhet skrida till det lagstiftningsarbete, som åt dem nu

skulle anförtros.

Jämlikt ovannämnda den 23 januari 1931 erhållna bemyndigande tillkallade

jag samma dag såsom sakkunnig ledamoten av riksdagens första kammare, bisko­

pen Olof Bergqvist samt såsom utredningsmän hovrättsrådet Philipp Joseph

Aastrup, boställsnämndsordföranden, kontraktsprosten Lars Albin Rune och

sekreteraren Gunnar Hugo Prawitz.

Sedermera tillkallade jag — jämlikt bemyndigande den 23 januari och den 12

juni 1931 — den 18 juni 1931 såsom ytterligare sakkunniga dels ledamoten

av riksdagens första kammare, lantbrukaren Elof Bernhard Andersson, Fäl­

tenborg, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Emil An­

dersson, Prästbol, ledamoten av riksdagens första kammare, förrådsförmannen

Anders Johan Bärg, Katrineholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lant­

brukaren August Danielsson, Mörlanda, ledamoten av riksdagens andra kam­

mare, godsägaren Arthur Wilhelm Gustafson, Kasenberg, ledamoten av riks­

dagens första kammare, lantbrukaren Carl Petrus Valdemar Nilsson, Gräne­

bo, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Per Persson,

Trången, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren Jöns Påls­

son, Anderslöv, samt ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren

Nils Johan Martin Svensson, Kompersmåla, dels ock Aastrup, Prawitz och

Rune.

Utredningsmännen, vilka pläga kallas 1931 års prästlöneutredning, avgåvo den

30 juni 1931 betänkande med förslag till huvudgrunder för en decentraliserad

förvaltning av prästlönejorden m. m. (statens offentliga utredningar 1931: 24).

De sakkunniga åter, vilka antagit benämningen 1931 års prästlönereglerings-

sakkunniga, avgåvo den 15 oktober 1931 betänkande (statens offentliga utred­

ningar 1931: 25) med förslag till följande lagar:

1) prästlönelag;

2) lag om införande av prästlönelagen;

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse;

4) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse

i Stockholm;

5) lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 25 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts

regeringsrätt;

6) lag om ändrad lydelse av 1, 3, 5 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 an­

gående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt.

Utredningsmännens förslag var enhälligt, men mot de sakkunnigas förslag

hade i vissa detaljfrågor reservationer avgivits av ledamöterna Emil Andersson,

Elof Bernhard Andersson, Bärg, Gustafson, Nilsson, Persson och Pålsson. Jag

återkommer härtill i det följande.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

so

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Departements­

chefen.

18) domkapitlets i Lund skrivelse den 19 september 1928 angående xese-

kostnadsersättning åt konsistorieombud m. m.;

19) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i april 1931

angående vidtagande av åtgärder för att under tid, då prästerlig tjänst är

ledig för prästerskapets änke- och pupillkassas räkning, vården av prästgårdens

trädgård övertages av pastoratet;

. 20) svenska Sofiaförsamlingens i Paris och dess kyrkoherdes skrivelse den

20 mars 1931 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

21) kammarkollegiets skrivelse den 5 april 1928 i fråga örn föreskrifter

rörande de under kyrkorådens förvaltning stående, till prästerlig avlöning av­

sedda fonder;

22) domkapitlets i Visby skrivelse den 5 september 1928 angående åtgärders

vidtagande för sådan ändring av ecklesiastikåret, att detta måtte komma att

sammanfalla med kalenderåret;

23) svenska kyrkans diakonistyrelses skrivelse den 25 september 1930 an­

gående anslag ur kyrkofonden till avlönande av diakonistyrelsens sekreterare

m. m,;

24) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i april 1931

örn vidtagande av åtgärder för att prästerskapets änke- och pupillkassa må

erhålla bidrag till vikaries å prästerlig tjänst kostnader för vissa tjänsteresor;

25) direktionens för prästerskapets änke- och pupillkassa skrivelse den 16

april 1931 med anhållan att vid de nya prästlönelagarnas utformning kassan

befrias från vissa kassan ålagda utgifter.

. Framställningarna hava, allt efter tiden då de inkommit, blivit överlämnade

till vederbörande sakkunniga och utredningsmän att av dem tagas i övervä­

gande vid uppdragens fullgörande.

Ytterligare hava till ecklesiastikdepartementet inkommit:

1) riksdagens skrivelse den 24 februari 1928, nr 36, angående ändring av

bestämmelserna rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning å

ecklesiastika löneboställen.

2) riksdagens skrivelse den 24 maj 1929, nr 202, angående enklare förfa­

ringssätt beträffande upplåtelse från jord av ecklesiastik natur;

3) Strängnäs stifts allmänna prästmötes skrivelse den 10 juli 1930 angående

avlösning av den prästerskapets änke- och pupillkassa tillkommande rätten

till behållen inkomst av prästerlig tjänst i vissa fall;

4) petition av omkring 200 företrädesvis äldre komministrar angående lika

lön för kyrkoherdar och komministrar; samt

5) styrelsens för föreningen »arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne

u. p. a.» angående det ecklesiastika arrendeväsendet.

De talrika och delvis olikartade frågor, som upptagits till behandling under

utredningsarbetet, kunna uppdelas i två grupper, å ena sidan sådana, som röra

prästerskapets löneförmåner (prästlönereglering), å den andra sidan sådana, som

röra förvaltningen av de för prästerskapets avlöning avsedda tillgångarna (eck­

lesiastik egendoms förvaltning).

Beträffande först frågan örn löneregleringen är det ecklesiastika lönesystemet

visserligen' icke i och för sig av mera invecklad beskaffenhet, men sedan det

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

ändamålsenlig förvaltning av prästlönetillgångarna, alldenstund man först se­

dermera äger den ekonomiska utgångspunkten för uppgörande av en tidsenlig

lönereglering. Då jag i det följande i detalj framlägger förslag beträffande för­

valtningsfrågan, har jag min uppmärksamhet riktad på nödvändigheten att åt

framtiden lämna fria händer med hänsyn till löneregleringssystemet. Frågornas

inbördes oberoende styrkes jämväl av vad som i det förflutna förelupit, då gång

efter annan förvaltningsfrågor upptagits utan något som helst samband med

lönereglering.

Jag anhåller därför att få lämna en redogörelse för den föreliggande utred­

ningen i vad den avser frågorna örn förvaltningen av prästlönejorden och sättet

för täckandet av prästlönekostnaderna samt framställa förslag i dessa ämnen.

I nära samband med förvaltningen av prästlönejorden stå frågorna örn vid­

gade möjligheter att försälja kyrklig jord. Jag kommer därför att i det föl­

jande upptaga även dessa frågor och framlägga förslag till lösning av dem.

54

Kungl. Majlis proposition nr 187.

lopp, medan i andra pastorat avkastningen av tionden lämnade en otillräcklig-

bärgning. I följd härav väcktes vid mitten av 1800-talet förslag om att verk­

ställa en utjämning mellan de särskilda befattningshavarnas inkomster genom

att »överflytta» inkomstkällor från ett pastorat till ett annat. För dessa förslag,

den diskussion de väckte och de resultat, vartill de ledde, redogöres utförligt i en

bilaga till utredningsmännens betänkande. Såsom framgår av 9 § i förordningen

den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, med­

gavs endast en mycket begränsad överflyttning av prästlönetillgångar från ett

pastorat till ett annat, i det att avgifter, som av en församling utgjordes till dess

prästerskap (tionde, jura stolse), icke fingo användas till avlönande av annan

församlings präst, liksom icke heller inkomster, vilka tillkommo prästerskapet

antingen till följd av bidrag av församlingen gemensamt, »såsom då, till löne­

förbättring för prästerskapet, hemman och lägenheter blivit inköpta och andra

fördelar anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda

anslag och donationer». Icke heller bostadsboställen fingo överflyttas. Överflytt-

ningsmöjligheten var sålunda inskränkt till inkomster, som grundade sig på

statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arren­

den för löningsboställen, som upplåtits av kronan.

Genom förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de all­

männa skogarna i riket medgavs sedermera viss överflyttning av prästboställe­

nas skogsavkastning, dock endast i fråga örn boställen, som upplåtits av kronan.

Överflyttningen av prästlönetillgångar från ett pastorat till ett annat kom

i praktiken att tillgå så, att inkomsterna från de tillgångar, som skulle överflyt-

tas, uppsamlades i en för hela riket gemensam fond, prästerskapets löneregle­

ringsfond, ur vilken sedan tillskott utbetalades till präster, som voro i behov

därav. Endast en tämligen ringa del av samtliga prästlönetillgångar kom att

lämna sin avkastning till fonden. Vid sidan av denna fond fanns även en

annan central fond, de ecklesiastika boställenas skogsfond, bildad huvudsak­

ligen av extra skogsavkastning.

De åtgärder, syftande till utjämning av prästlönerna, som sålunda vidtogos,

befunnos snart otillräckliga och förslag örn vittgående reformer framkom-

mo. Örn deras innebörd och den fortsatta handläggningen av frågan lämnas en

utförlig redogörelse i den nämnda bilagan till utredningsmännens betänkande,

till vilken jag tillåter mig hänvisa. Frågan upptogs till enhetlig behandling

först genom 1910 års lagstiftning, vilken i huvudsak ännu gäller.

Före mitten av 1800-talet förvaltades prästboställena i allmänhet av veder­

börande prästerliga befattningshavare, men förvaltningen kontrollerades vid

ekonomiska besiktningar och syner. Kontrollen var anordnad enligt bestäm­

melserna i 27 kapitlet byggningabalken och kungörelsen den 28 maj 1830 an­

gående ekonomiska besiktningar å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockare­

bord samt präststomhemman.

Redan den 12 november 1858 stadgades emellertid, att löningsboställen (bo-

56

För varje församling uträknas värdet av de från varje fastighet utgående

avgifter i persedlar och penningar, sådana dessa avgifter utgått eller bort

utgå under den äldre löneregleringsperiodens sista ecklesiastikår. Persedlar­

nas värde beräknas efter medeltalen av medelmarkegångsprisen under de femtio

åren 1864—1913. Slutsumman för varje församling fastställes av kammar­

kollegiet (3 §).

Ersättning för de till statsverket indragna avgifterna skall för varje för­

samling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger ruin, för ali

framtid utgå med den av kammarkollegiet fastställda summa att för varje

ecklesiastikår vid dess början från statsverket inlevereras till kyrkofonden

(4 §), för vilken jag strax skall redogöra.

Avskrivningen av de till statsverket indragna avgifterna skall ske under

loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och med det år,

då indragningen där vidtager, i sådan ordning, att av förenämnda av kolle­

giet fastställda summa erlägges, under de första 10 åren 60 procent, under

därpå följande 5 år 40 procent och under de sista 5 åren 20 procent. Åter­

stoden eftergives. Vad av den för en församling fastställda avgiftssumma en­

ligt sålunda stadgade grunder icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skall

omedelbart avskrivas (5 §).

I den män de till statsverket indragna avgifterna icke avskrivits, skola de

av kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras och redovisas i samband

med kronouppbörden (6 §).

19 och 21 §§ Den nya form av kyrkligt-kommunal beskattning för prästlöneändamål,

reglering av som FPptogs i 1910 års lagstiftning, grundar sig på följande, här i samman-

jPräster-

drag återgivna bestämmelser (lagen den 9 december 1910 örn reglering av

Våning. prästerskapets avlöning, 19 och 21 §§, sådana dessa paragrafer lyda enligt

lagen den 28 september 1928, nr 397).

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner

jämte ersättning och arvode at s. k. ständig adjunkt skola, i den mån sådant

erfordras, i nedan nämnd ordning användas:

l:o) församlingsavgifter till belopp, ej överstigande 3 öre för varje helt

eller påbörjat tiotal kronor av hela det inkomst-belopp, för vilket allmän

kommunalskatt skall inom pastoratet utgöras (= 3 öre per gammal fyrk eller

30 öre för »bevillningskrona», den så kallade första treöringen) ;

2 :o) arrende av de inom pastoratet belägna löneboställen med undantag av

sådana, vilkas avkomst skall direkt ingå till kyrkofonden (se nedan) ;

3:°) avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från boställen, som

avses under 2:o), samt ränta å särskilda till avlöning åt prästerskapet inom

pastoratet avsedda medel;

4:o) skogsförsäljningsmedel från de under 2:o) avsedda boställen;

5:o) församlingsavgifter, utöver vad under l:o) sägs, till erforderligt belopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

57

dock till sammanlagt högst 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor

av pastoratets hela inkomstbelopp (den så kallade andra treöringen).

Vad därutöver erfordras ersättes av kyrkofondens medel.

De för prästerskapets avlöning avsedda gemensamma tillgångarna uppsam-

las i den så kallade kyrkofonden, rörande vilken bestämmelser finnas medde­

lade i lagen den 9 december 1910 örn kyrkofond.

Till kyrkofonden hava överförts de avlönings tillgångar, som förut legat

fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och i de ecklesiastika boställenas

skogsfond, jämte vissa andra medel (2 §).

Till kyrkofonden skola ytterligare ingå:

1 :o) den årliga ersättning, som enligt tiondeavskrivningslagen skall av

statsverket gäldas såsom ersättning för prästerskapets indragna tionde och

andra fastighetsavgifter (3 § 1 p.);

2:o) årliga ersättningsbeloppet för anslag i kronotionde m. m. och för stats­

anslag i penningar (3 § 2 p.) (vederlagsspannmål, prostetunnor m. m.);

3:o) arrendeavkomsten av förutvarande löningshemman, vilkas avkastning

antingen redan förut ingått till prästerskapets löneregleringsfond eller ock av

Konungen anvisats till löneförbättring för prästerlig tjänstinnehavare i annat

pastorat än det, inom vilket bostället är beläget (3 § 3 p.);

4:o) skogsförsäljningsmedel från flertalet löneboställen (3 § 4 p.) — nied

skyldighet dock för kyrkofonden att, såvitt angår boställen, som avses i 19 §

2 mom. löneregleringslagen, årligen tillhandahålla vederbörande pastorat ett

mot skogens beräknade behållna årliga avkastning svarande belopp, i den mån

detta erfordras för bestridande, i den ordning löneregleringslagen bestämmer, av

lönerna åt pastoratets prästerskap (6 §);

5:o) pastoratens s. k. överskottsmedel, d. v. s. sådant överskott, som i ett

pastorat kan uppkomma å de i 19 § 2 och 3 mom. löneregleringslagen avsedda

årligen inflytande avlöningsmedlen (boställsarrenden, lägenhetsavgälder och

fondräntor), sedan av nämnda medel tagits i anspråk vad därav erfordras till

gäldande av de för prästerskapet i pastoratet fastställda löner (3 § 5 p.); samt

G:o) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar (3 § 6 p.).

Från kyrkofonden betalas utom de tillskott till pastoraten och skogsmedels-

belopp, örn vilka jag redan talat:

1 :o) kostnaderna för skogsindelning, bevakning samt skogsodlings- och andra

arbeten för skogsskötselns främjande ävensom för åtgärd eller anstalt, som en­

ligt Konungens särskilt meddelade tillstånd må utföras för tillgodogörande av

virkesavkastning eller motverkande av uppkommen skada å skog å prästbostäl­

lena ävensom ersättning för skogsstatens övriga bestyr med skogen å dem, dock

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Boställs-

ordningen.

med undantag för boställen, vilkas avkomst skall tillgodokomma viss tjänstinne­

havare utöver lönen eller tillfalla änka (6 § 3—6 p.);

2:o) ålderstillägg, vissa arvoden och kostnadsersättningar ävensom emeriti-

löner (pensioner) till präster (6 § 7 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den

21 november 1925, nr 450);

3:o) i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen till

främjande av den kyrkliga organisationens utveckling må finna skäligt bevilja

präst för särskild prästerlig tjänstgöring (6 § 8 p., sådant lagrummet lyder

enligt lag den 16 maj 1924, nr 196);

4:o) i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen må

finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom bidrag till kostnad för resor till

eller från pastorat, där präst förordnas att, jämte fullgörande av honom i

annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid eller uppehålla prästerlig

befattning (6 § 9 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den 19 juni 1917,

nr 398);

5:o) viss del av ersättning till kronoombud vid förrättningar å ecklesiastika

löneboställen (kungörelsen den 22 juli 1918, nr 716) ;

6:o) arvoden åt ordförande i ecklesiastika boställsnämnder (6 § 10 p., sådant

lagrummet lyder enligt lag den 13 december 1929, nr 387).

Enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning skiljer man mellan prästgår­

dar och löneboställen. De förra, som äro avsedda att bereda de ordinarie präs­

terna bostad, skola utgöras av »tomt med bostadshus och, där hinder ej möter,

erforderligt område till trädgård». Övrig boställsjord utgör löneboställe.

Skogsmarken å löneboställe står under skogsstatens omedelbara vård och för­

valtning, medan lönebostället i övrigt, främst dess jordbruksdel, förvaltas av

länsstyrelsen och domkapitlet gemensamt under kammarkollegiets inseende.

För sistnämnda förvaltning gälla följande föreskrifter.

Löneboställen skola, enligt boställsordningens 19 §, upplåtas på arrende i

enlighet med särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen. Löneboställe

skall, där det ej på grund av svag beskaffenhet eller av annat skäl anses kunna

med större fördel utarrenderas obebyggt, vara försett med de byggnader, som i

den ordning, varom närmare stadgas i den ecklesiastika arrendeförordningen,

efter behörigt förslag bestämmas av den utarrenderande myndigheten (20 §).

Dessa hus skola nybyggas och underhållas av arrendatorn av lönebostället

(21 §). De kallas arrendatorns skyldighetshus och skola uppföras efter ortens,

sed och av ändamålsenliga byggnadsämnen till den storlek och av den be­

skaffenhet, behovet i varje särskilt fall fordrar (22 §). Då föreskrift meddelas

om vilka skyldighetshus skola finnas å löneboställe samt örn storleken, inred­

ningen och övriga beskaffenheten av sådant hus, skall iakttagas, att lönebo-

ställets bebyggande sker på ett i förhållande till boställets storlek och av-1

kastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten att för bostället erhålla

skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna medgiva (23 §). Upp­

kommande brister å arrendatorns skyldighetshus skola avhjälpas och nybygg-

♦50

besiktning (31 §). Ekonomisk besiktning förrättas, efter förordnande av dom­

kapitlet, av en boställsnämnd, bestående av tre i orten boende, i lantbruks-

och därmed sammanhängande affärsförhållanden kunniga män.

Boställsnämnd skall finnas, en för varje tingslag på landet jämte de städer,

som ligga därinom eller som enligt Konungens förordnande skola därmed

förenas till ett tjänstgöringsområde, samt en för Stockholms stad. Av boställs-

nämndens ledamöter skola två jämte lika antal ersättare utses för tre år åt

gången, den ene, tillika ordförande, av länsstyrelsen samt den andre av dom­

kapitlet. Som tredje ledamot i boställsnämnden inträder en av dem, som, till

ett antal av en för varje till tjänstgöringsområdet hänfört pastorat, skola

pastoratsvis, likaledes för tre år, utses för tjänstgöring i boställsnämnden, där­

vid vad örn valbarhet till nämndeman finnes stadgat skall äga motsvarande

tillämpning; skolande i varje särskilt fall bland de sålunda valda inkallas den

närmast boende, som ej tillhör det av förrättningen berörda pastoratet. Ko­

nungen äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänstgö­

ringsområde och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda än

nu sagts. Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, gäller vad de flesta

säga. Har var sin särskilda mening, gäller ordförandens.

Ekonomisk besiktning å löneboställe kan förrättas av ordföranden ensam,

därest domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra omständig­

heter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och arrendatorn därtill lämnar

medgivande. Vid sådan besiktning få dock ej handläggas frågor örn utdömande

eller insyning av skyldighetshus (32 §).

Jäv mot ledamot av boställsnämnd föreligger: örn han är med boställsha­

vare eller annan part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 §

rättegångsbalken örn jäv mot domare sägs; eller örn ledamot är boställshava-

res eller annan parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller örn ledamot el­

ler den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag, som nämnt

är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig nytta

eller skada, därvid dock den omständighet, att ledamot eller hans bemälde

skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga i kostnad för

nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas. Har ledamot

av boställsnämnd, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar rättegång med

boställshavare eller arrendator av boställe, eller söker någon sak med ledamot

eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed jä­

vig göra, räknas det ej heller för jäv. Vet nämndens ordförande, att sådant jäv

mot honom är, eller är han av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, in­

kallar han i sitt ställe den för honom utsedde ersättaren. Förekommer dylikt

jäv mot eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, skall denne

omedelbart anmäla detta hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallandet av

ersättare. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitel utsedd ledamot

på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant

hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållän-

Kungl. May.ts proposition nr 187.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr. 187.

erler noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida anmärkta bristfällighe-

ter kunna anses hava uppkommit genom boställshavarens eller, å löneboställe,

arrendatorns vanvård, varjämte prövas, huruvida bristfälligheterna lämpligen

kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad skall anses nödig,

dock att, där bristfälligheterna å sätesbyggning å prästgård finnas sådana,

att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas, frågan örn nybyggnad

skall hänvisas till handläggning vid laga syn.

e) Föreskrives enligt stycket d), med den inskränkning där sägs, byggande

av nytt hus å prästgård, utser nämnden därtill plats, vilken, såvida utan

skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske, läm­

pas efter boställshavarens önskan. Vidare bestämmer nämnden storleken, in­

redningen och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnads­

förslag, därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som erhållas från bo­

ställe, icke må beräknas annat värde än som prövas motsvara erforderlig ar­

bets- och forslingskostnad jämte andra utgifter för byggnadsämnenas be­

redning.

f) barder enligt stycket d) hus å löneboställe utsynat, meddelas tillika

åläggande för arrendatorn att, i enlighet med den föreskrift, som må komma

att meddelas av den utarrenderande myndigheten, i det utsynades ställe upp­

föra nytt hus.

g) Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med

utsättande av därför erforderlig kostnad.

h) Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas å prästgård i av­

seende å vården av prästgårdsområdet med tillhörande trädgård samt å löne­

boställe i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård, hägna­

den och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande, allt

efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och förbättringar,

som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för desamma utsattes.

Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bo­

stället, föreskrives nödig rättelse.

i) Tid utsätter inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan

åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd.

j) I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor,

som enligt boställsordningen eller annan författning skola vid ekonomisk

besiktning handläggas.

k) Vid förrättningens avslutande tillkännagives och i instrumentet anteck­

nas, att den med förrättningen missnöjde äger att, vid förlust av rätt till

vidare talan, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande anmäla sig å

landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäran-

om laga syn.

I fall, som avses i f), skall nämnden efter undersökning upprätta ej min­

dre förslag rörande platsen för det nya huset samt rörande storleken, inred­

ningen och övriga. beskaffenheten därav än även, med iakttagande av vad i

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tillkalla byggnads- eller eljest sakkunnig person. Sådan syn må ej hållas ti­

digare än sex månader före fardagen eller senare än sex månader efter samma

dag (43 §).

Då av- och tillträdessyn å löneboställe påkallas, skola till nämndens ord­

förande insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn samt därefter

hållna laga syner och ekonomiska besiktningar ävensom gällande arrende­

kontrakt (44 §).

I övrigt gäller för av- och tillträdessyn å löneboställe samma bestämmelser

som vid ekonomisk besiktning angående jäv, laga förfall, utsättande av tid för

förrättningen samt parters kallande (45 §). Samma åligganden, som nämnden

har vid sådan besiktning, åvila den också i tillämpliga delar vid av- och till­

trädessyn. Därjämte skall iakttagas, vid av- och tillträdessyn å prästgård, att,

där synerätten finner sätesbyggning böra nybyggas, härutinnan erforderliga

bestämmelser meddelas, samt vid av- och tillträdessyn å löneboställe, att be­

stämmelse meddelas angående beloppet av den gottgörelse för verkställd ny­

byggnad, avträdande arrendator må vara berättigad att av ny arrendator upp­

bära (46 §).

På grund av vad vid av- och tillträdessyn å löneboställe av nämnden bli­

vit bestämt, skall, där så erfordras, mellan avträdare och tillträdare upprättas

och i nämndens utslag införas likvid, fullständigt upptagande å ena sidan alla

de belopp, vilka påförts avträdaren, och å andra sidan allt vad honom till­

godoförts. Likviden skall tydligt utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bli­

ver skyldig eller får till godo. Har av- och tillträdessyn å löneboställe hållits

före avträdet, må avträdaren vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig

kostnaden för de avträdaren ålagda arbeten, som han före avträdandet verk­

ställt (47 §).

Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å

bostället, utan skall vad då brister av det, varför han enligt föreskrift vid av-

och tillträdessyn har att svara, mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp

verkställas, å prästgård av pastoratet och å löneboställe av tillträdaren (48 §).

Då domkapitlet är tillträdare av prästgård (för prästerskapets änke- och pu­

pillkassas räkning) och det är känt, vem näste innehavare blir, äger denne

att vid synen göra de anmärkningar i avseende å befintliga brister, vartill han

finner anledning. Rättsförhållandet mellan domkapitlet och honom må dock

vid denna syn komma under bedömande allenast där båda därom åsämjas, och

är efterträdande löntagaren endast i sådant fall behörig att fullfölja talan mot

synerättens beslut (49 §).

Laga syri.

Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller

löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, även­

som eljest då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres (50 §).

Är, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe el­

ler mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, klagan tillika förd

över beslut, värigenom mot ledamot av boställsnämnd gjort jäv ogillats, och

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

här är sagt, vunnit laga kraft, anmäler kontraktsprosten genast förhållandet

hos domkapitlet, som har att ofördröjligen vidtaga åtgärder till bevarande av

boställets och efterträdarens bästa antingen medelst begäran hos överexekutor,

att vad den försumlige eftersatt må genom överexekutors ämbetsåtgärd varda

för lega på den försumliges bekostnad verkställt, eller, där fråga är örn

ekonomisk besiktning, genom beredande av erforderlig säkerhet hos honom

för husrötebeloppet. Skulle vad domkapitlet såsom boställshavare blivit ålagt

ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande boställshavare hos överexekutor

påkalla verkställighet (56 §).

Instrument över ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället

rörande handlingar skola, jämte förteckning å desamma, av boställshavare

eller arrendator väl vårdas och förvaras, vid besiktningar och syner tillhanda­

hållas samt vid avträdandet till efterträdaren överlämnas (57 §).

Vad för boställshavaren är i boställsordningen föreskrivet skall i tillämp­

liga delar gälla för domkapitlet för den tid, domkapitlet för allmän kassas

räkning innehar prästgård (58 §).

Utan hinder av beslut, som meddelats i fråga örn vilka hus skola finnas å

prästgård, må synerätt, på grund av sedermera inträffade förändrade förhål­

landen, i detta avseende annorlunda förordna (59 §).

I sammanhang med 1925 års reform av boställsordningen utfärdades en

särskild lag den 21 november 1925, nr 448, örn förskott ur kyrkofonden till

bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. Lagens innehåll

är följande:

Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, varå syn enligt 64 §

ecklesiastik boställsordning hållits, genom arrendekontrakt, upprättat i en­

lighet med de förändrade bestämmelser angående utarrendering av prästerska­

pets löneboställen, som av Konungen utfärdas, får sig ålagt verkställande av

nybyggnad, som ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning av

ecklesiastik boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället (för­

sta bebyggandet), må förskott ur kyrkofonden utbetalas för bestridande av

kostnaden för sådan nybyggnads utförande. Som sådan nybyggnadskostnad

anses jämväl dels kostnad för lösen av överloppshus, vilka skola bibehållas som

arrendatorns skyldighetshus, samt för sådana förbättringsarbeten å befintliga

skyldighetshus, som icke kunnat åläggas avträdande byggnads- eller underhålls-

skyldig, dels ock gottgörelse, som tillträdande arrendator förpliktas utgiva till

avträdaren för av denne utlagd kostnad för första bebyggandet.

Förskott jämte ränta därå gottgöres kyrkofonden ur avkomsten från bostället.

Där löneboställe, för vars första bebyggande förskott utbetalats, eller del av

sådant boställe utbytes mot annan fastighet eller försäljes, äger kyrkofonden att

av därvid betingad mellangift eller köpeskilling, så långt densamma räcker,

återbekomma förskottet, i vad det återstår oguldet, jämte ränta.

Varder genom mellangift, som nyss sagts, kyrkofondens fordran ej till

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) Dom­

kapitlen.

3) Kammar­

kollegiet.

kännande såsom skyldighetshus av byggnad, som uppförts utan tillstånd, samt

angående användande av årsbelopp för nybyggnad (17—18 §§);

6) meddelande av tillstånd till bortförande av stråfoder från bostället, till

nyodling m. m. å bostället samt till svedjande och bränning av jord (24, 26 och

28 §§);

7) fördelning av brandstodsavgifter mellan av- och tillträdande arrendator

(31 §);

8) medgivande av undantag från skyldigheten för arrendatorn att själv bebo

bostället (32 §); samt

9) medgivande till arrendeöverlåtelse och till antagande av subarrendator

(33 §).

Domkapitlens funktioner i avseende på boställena, i den mån dessa funktio­

ner bero på föreskrift i arrendeförordningen, äro följande. Enligt 4 § tillkommer

det domkapitlet att hålla reda på när gällande arrendeperioder utlöpa och i

god tid dessförinnan göra anmälan hos länsstyrelsen angående behovet av ar­

rendeuppskattning. Enligt 6 § skall domkapitlet yttra sig angående inkommet

arrendeanbuds godtagbarhet. Domkapitlet skall också enligt 10 § tillse, att bor­

gen i behörig tid förnyas och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde, samt årli­

gen före februari månads utgång underrätta länsstyrelsen, huruvida anledning

till anmärkning i detta hänseende förekommer. Domkapitlet har ock enligt 18 §

att förvalta uppsamlade årsbelopp för nybyggnad från boställe, som indragits

till kyrkofonden eller vars avkastning tillfaller viss tjänstinnehavare. Dom­

kapitlet skall vidare enligt 19 § kontrollera, att arrendatorn fullgör sin skyl­

dighet att hålla boställets byggnader brandförsäkrade till betryggande belopp.

Örn arrendator övergiver bostället och lämnar det obrukat eller utan vård, är

det enligt 32 § domkapitlet, som skall vidtaga de åtgärder, som av förhållandena

påkallas. Slutligen är det enligt 36 § domkapitlet, som utövar den jordägaren

tillkommande rätten att uppsäga arrendekontrakt rörande bostället samt att

eljest svara och tala för bostället. Om arrendatorn vill uppsäga arrendeavtal,

skall detta ske hos domkapitlet.

Såsom av en jämförelse mellan länsstyrelsens och domkapitlens nuvarande

befogenheter med boställena framgår, är den allmänna vården, såväl i rättsligt

som i ekonomiskt hänseende, förlagd hos domkapitlet medan vissa bestämda

befogenheter tilldelats länsstyrelsen.

Det tillkommer kammarkollegiet att, då sten- eller kalkbrott, sand-, grus-,

sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik lägenhet, som tillhör boställe,

finnes vara av beskaffenhet att särskild inkomst därifrån kan beredas, lämna

medgivande till upplåtelse mot årlig avgift av rätt att till avsalu begagna

sådan lägenhet. Kammarkollegiet förordnar också örn hur avgäld från sådan

upplåten lägenhet skall användas till gagn för det med bostället avsedda

ändamålet (2 § 8 morn.). Därest länsstyrelsen och domkapitlet icke enas

örn villkoren för utarrendering av ett boställe, fastställas villkoren av kam­

markollegiet (4 § 4 morn.). Kammarkollegiet är vidare besvärsinstans över

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Boställs-

8kogarnas

förvaltning.

Statistiska

uppgifter.

kontant utan endast genom avkortning å arrendet av ett visst årligt belopp.

I den mån detta årsbelopp icke räcker till gäldande under arrendetiden av

gottgörelsen, kan i visst fall ytterligare avkortning medgivas, men det nor­

mala är i sådana fall, att arrendatorn först vid avträdandet av arrendet erhåller

det återstående beloppet av den efterföljande arrendatorn, vilken sedan i sin

tur får ersättning för sitt utlägg genom avkortning å sitt arrende under en

följd av år (18 §). Vid dessa transaktioner förekommer icke ränteberäkning

a de av arrendatorn förskjutna beloppen. Arrendatorn skall bekosta brandför­

säkring av boställsbyggnaderna och i händelse av brandskada avhjälpa denna

(19 och 20 §§). Arrendatorn skall också fullgöra boställets stängselskyldighet

(22 §). Gottgörelse till arrendatorn, vilken det enligt lag åligger jordägare att

utgiva, är arrendatorn skyldig att mottaga i form av avkortning på arrendet

eller genom utlägg av tillträdande arrendatorn (26 §). Skall löneboställe enligt

därom i vederbörlig ordning fattat beslut deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller

annan lantmäteriförrättning, eller skall boställe deltaga i företag för marks

torrläggning genom dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnader­

na därför, i vad de icke belöpa å boställets skogs- och hagmark, bestridas av

arrendatorn med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga

örn dylika kostnader är boställshavare medgiven (30 §).

Aven i övrigt meddelas föreskrifter örn arrendevillkor, som avvika från de

i allmänna nyttjanderättslagen föreskrivna, såsom örn optionsrätt för

arrendator och örn skyldighet att utgöra tjänstbarheter till vederbörande präst­

man.

Skogsstatens förvaltning av prästboställenas skogar omhänderhaves av

samma personal, Överjägmästare, jägmästare och skogvaktare m. fl., som för­

valta kronans egna skogar. Även i fråga örn den till domänstyrelsen förlagda

centrala förvaltningen råder samma gemenskap. I räkenskapsavseende upp-

rätthålles emellertid en sträng skillnad mellan domänfondens skogar och de

ecklesiastika boställena. Beträffande den inre organisationen av domänverkets

förvaltning hänvisar jag till den utförliga redogörelse därför, som lämnats i

kyrkofondskommitténs huvudbetänkande.

En redogörelse för de statistiska undersökningar beträffande prästborden,

som företagits i olika sammanhang, lämnas av 1927 års sakkunniga på sidan

100 i deras betänkande. Bemälda sakkunniga hava också själva verkställt

vissa kompletterande statistiska undersökningar, varför redogörelse lämnas i

deras betänkande. Det är icke möjligt att här ens i korthet redogöra för det

omfattande siffermaterial, som framkommit, och jag nödgas därför inskränka

mig till att endast angiva några av de för bedömande av boställenas antal,

storlek och värde viktigaste talen. Prästboställena äro enligt jordaboken 3,662

till antalet, därav 2,981 hemman och 681 lägenheter. Deras sammanlagda areal

utgör 88,092.81 hektar tomt, trädgård och åker, 23,881.01 hektar odlingsmark

och äng, 1,197.95 hektar i statistiken ej specificerad jordbruksmark samt

71

268,675.38 hektar skogsmark och 81,09 5.38 hektar å deras skogsdel beläget

impediment jämte 34,554.84 hektar ej specificerad areal och 2,168.04 hektar

prästgårdar, eller alltså sammanlagt 499,665.41 hektar. Sammanlagda taxerings­

värdet utgör för prästgårdarna 32,320,800 kronor, för löneboställenas skogs­

områden 56,419,150 kronor och för deras områden i övrigt 94,610,770 kronor.

Jordbruksdelens areal är vid 312 boställen mindre än 5 hektar, vid 252 boställen

mellan 5 och 10 hektar, vid 305 boställen mellan 10 och 15 hektar, vid 355

boställen mellan 15 och 20 hektar, vid 560 boställen mellan 20 och 30 hektar,

vid 715 boställen mellan 30 och 50 hektar, vid 461 boställen mellan oO och 75

hektar, vid 184 boställen mellan 75 och 100 hektar, vid 84 boställen mellan

100 och 150 hektar samt vid 15 boställen mellan 150 och 200 hektar och blott

vid 7 boställen över 200 hektar.

De boställen, vilkas avkastning ingår direkt till kyrkofonden, äro enligt jorde-

boken 165 till antalet, varav 138 hemman och 27 lägenheter. De utgöra 149

brukningsenheter. Närmare hälften av dem äro belägna i Lunds stift. Arealen

av deras jordbruksdel är 4,917.06 hektar och av deras skogsdel 6,355.21 hektar.

De boställen, vilkas avkastning tillkommer viss tjänstinnehavare utöver lönen,

äro 15 till antalet och omfatta en areal av sammanlagt 902.85 hektar, varav

374.43 hektar tillhör jordbruksdelen.

2,525 löneboställen äro bebyggda eller skola enligt slutna kontrakt bebyggas.

39o’ boställen hava ansetts icke böra bebyggas. Beträffande 139 boställen åter

har det icke lyckats att erhålla arrendator, som åtagit sig att uppföra de bygg­

nader som prövats böra finnas.

Kyrkofonden bildades den 1 januari 1914 och dess behållning uppgick då

till 8,140,883 kronor. Ehuru någon ökning av fondens kapital icke avsetts, med­

förde utvecklingen, att fonden årligen växte med högst betydande belopp, så

att den vid utgången av senast tilländalupna budgetår uppgick till 55,452,396

kronor, eller alltså mer än sexdubblats. Detta beror huvudsakligen på två med

varandra samhöriga förhållanden.

Pastoraten hava icke i den omfattning, som år 1910 beräknades, varit i behov

av tillskott från fonden. De hava nämligen kunnat själva gälda allt större del

av sina prästlönekostnader utan att därigenom överskrida den gräns för utdebi­

teringen av 60 öre för skattekrona (bevillningskrona; 6 öre för fyrk), vid vilken

rätt till tillskott från kyrkofonden inträder. Samtidigt hava de från pastoraten

till kyrkofonden inlevererade överskotten å avkastningen från pastoratens präst-

lönetillgångar, vilket överskott år 1910 beräknades uppgå till allenast 29,181

kronor årligen, blivit allt större. Det utgjorde ecklesiastikåret 1926—1927

omkring en million kronor.

Beträffande proportionen mellan de belopp, pastoraten haft att tillgå från

de olika källorna, varur prästlönemedlen anskaffas, kan jag meddela följande

från 1927 års sakkunnigas betänkande hämtade siffror för ccklesiastikåret

1926—1927:

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

72

Prästerskapets löner (utom ålderstillägg, skjutsersättning och

hyresersättning) jämte tillfällig löneförbättring, ödebygdstill-

lägg och dyrtidstillägg............................................................... 17,567,337: —

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Lönerna bestredos medelst

Första treöringen, 19 § l:o) .....................................

Arrenden, avgälder, räntor m. m., 19 § 2:o) och 3:o)

Skogsförsäljningsmedel, 19 § 4:o) .............................

Andra treöringen, 19 § 5:o) .....................................

Tillskott ur kyrkofonden, 21 § .................................

......

7,442,780: —

..........

2,067,371:

.......... 1,476,210: —

...... 2,666,451:

..........

3,914,525: —

Summa 17,567,337: —

Från samma ecklesiastikår må vidare meddelas, att av samtliga pastorat, 1,404

till antalet, utdebiteringen för prästlönerna i 24 var högst 10 öre för bevill-

ningskrona, i 93 låg mellan 10 och 30 öre för bevillningskrona, i 132 var jämnt

30 öre, i 258 låg mellan 30 och 60 öre samt i icke mindre än 897 eller nära

två tredjedelar av hela antalet pastorat utgjorde 60 öre för bevillningskrona

(numera skattekrona). Sistnämnda grupp av pastorat åtnjöt sålunda tillskott

ur kyrkofonden.

^Kritik ar Det nuvarande sättet för förvaltningen av prästlönetillgångarna och finan-

lafstift-^6 syringen av prästlönekostnaderna har under årens lopp blivit föremål för

ningen, kritik i olika hänseenden. Det skulle emellertid föra för långt att i detalj redo-

1927 års sak- göra för vad härutinnan förekommit. Jag inskränker mig därför till att upp-

Finansiering

^asa naSra uttalanden, sorn synas mig representativa för den framkomna Irn­

en av präst-

tiken.

^derna”4" 1027 års sakkunniga hava anfört:

Den år 1910 åvägabragta skatteutjämningen mellan pastoraten innebar ett

givet framsteg vid jämförelse med de förhållanden, som tidigare rådde, men

utjämningen kan dock betraktas som föga djupgående. Under ecklesiastikåret

1926 1927 nådde den enligt löneregleringslagen beräknade utdebiteringskvoten

i det stora flertalet landspastorat (70.5 procent) maximigränsen, men i flertalet

stadspastorat kunde kvoten hallas mer än hälften lägre. I åtskilliga församlingar

i Stockholm och Göteborg uppgick kvoten på grund av rikligt skatteunderlag

till blott en ringa bråkdel av lönelagens maximisiffra. Utdebiteringen för

prästlöneändamål inom den stora massan landspastorat översteg alltså flerdub­

belt utdebiteringen för samma ändamål inom ett avsevärt antal stadspastorat,

en ordning som knappast kan anses vara med billigheten överensstämmande.

Härtill kommer,, att åt finansieringssystemet givits en sådan konstruktion,

att utdebiteringen inom de olika pastoraten icke på enhetligt sätt påverkas av

inträffande stegringar i skatteunderlaget. Inom vissa och företrädesvis de »ri­

kare» pastoraten kan dylik stegring utnyttjas till sänkning av utdebiterings­

kvoten för församlingsavgifter. Inom andra och företrädesvis de ekonomiskt

svagare pastoraten föranleder stegring av skatteunderlaget i allmänhet icke

någon nedsättning i den gällande utdebiteringskvoten, utan den absolute sett

ökade uppbörden av församlingsavgifter i ett sådant pastorat kommer i stål-

73

let indirekt kyrkofonden till godo antingen så, att fonden tillföres motsva­

rande ökad andel i avkastningen av pastoratets övriga avlöningstillgångar, el­

ler ock — det vanligaste — så, att fondens bidrag till prästlönerna i pas­

toratet kan minskas eller helt upphöra. Den avvägning av skattetrycket de olika

pastoraten emellan, som må hava avsetts vid införandet av 1910 ars finansie­

ringssystem, har alltså icke kunnat bibehållas, utan vid den fortskridande ut­

veckling av skatteunderlaget, som ägt rum under de senaste decennierna, har

systemet missgynnat de ekonomiskt svagare pastoraten i jämförelse med dem,

som haft förhållandevis rikligare skatteunderlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

Den genom 1910 års lagstiftning lagda ekonomiska grundvalen för präst-

löneväsendet är behäftad med högeligen betydande brister. Dels framträder

den olämpliga regleringen på hithörande område i den såsom synes. kompro­

missvis bestämda, knappast med billighetens krav förenliga avvägningen av

skattetrycket pastoraten emellan, varigenom den hårdare belastningen kommit

att förläggas på de ekonomiskt svagast ställda pastoraten, ett missförhållande,

som skärpes i stället för att lindras vid den i stort sett gynnsamma allmänna

ekonomiska utvecklingen i vårt land. Dels har denna reglering genom att

skattesatsen för församlingsbidragen fastlåsts vid en alltför hög siffra för­

orsakat en fortgående kapitalanhopning i kyrkofonden, en utveckling, som

lika mycket saknar fäste i grunderna för lagstiftningen som den lärer strida

mot alltmänt följda statsfinansiella principer.

Det har beträffande den fortgående kapitalbildningen i kyrkofonden gjorts

gällande, att densamma skulle kunna förväntas inom en icke alltför avlägsen

tid komma att avstanna. Man har sålunda erinrat, hurusom genom de. se­

naste årens lagstiftning på kyrkofonden lagts åtskilliga nya utgifter, vilka

först efter hand komme att göra sig gällande. Härvid har man särskilt hän­

visat på den år 1929 beslutade löneökning, som under benämning provisorisk

tilläggslön skall från och med den 1 maj 1930 tillkomma prästerskapet.

Det förhållande, som här berörts, synes de sakkunniga på intet vis vara

av beskaffenhet, att en ändring i lagstiftningen med avseende å kyrkofon­

dens ställning skulle på grund därav anses vara mindre angelägen. Även

örn en mer eller mindre tillfällig jämvikt i kyrkofondens inkomster och ut­

gifter skulle kunna, till följd av de omständigheter, som ovan antytts, ernås,

saknas dock varje garanti för att denna jämvikt skall kunna framgent be­

varas.

Bortsett från de allvarliga anmärkningar, som ur principiell och saklig

synpunkt måste träffa det gällande systemet för finansiering av prästlönerna,

företer detsamma, såsom i det föregående antytts, jämväl i organisatoriskt hän­

seende iögonenfallande olägenheter.

Den lösning, skatteutjämningsproblemet erhållit genom 1910 års lagstift­

ning, innebär, att de enligt 1862 års förordning till avlöningsändamål i visst

pastorat anvisade tillgångarna förblivit lokala endast i första hand; erfordras

de icke för betalning av prästlönerna i pastoratet enligt de därom givna reg­

ler, skola de ingå till kyrkofonden. Huruvida för visst år den ena eller andra

dispositionen av avlöningstillgångarna skall komma i tillämpning har gjorts

beroende av omständigheter, som först vid årets utgång efter komplicerade räkne­

operationer kunna till fullo klarläggas. Detta har återigen föranlett ett inveck­

lat avräkningssystem mellan dc särskilda pastoraten, å ena sidan, och kyrko­

fonden, å den andra, vilket avräkningssystem visat sig särdeles ägnat att för-

74

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

tynga apparaten för redovisningen av avlöningsmedlen, samtidigt som detsamma

visat sig i hög grad brista i tillförlitlighet. En ingående redogörelse för hur denna

redovisning tillgår har lämnats av kyrkofondskommittén. Till sagda redogö­

relse må hänvisas1. Till ytterligare belysning av den meningslösa omgång, som

kännetecknar detta system, kan följande framhållas.

Enligt gällande bestämmelser skola arrendemedel av de i 19 § 2 mom.

löneregleringslagen omförmälda boställen, efter att hava uppburits i samma

ordning som arrendeavgifter för kronodomänerna, av länsstyrelsen ofördröjli­

gen översändas till vederbörande kyrkoråd. Medlen skola utbetalas till kyrko­

rådet, oavsett huruvida de verkligen erfordras till prästlöner inom pastoratet.

I händelse medlen eller del därav icke behöva tagas i anspråk, skola medlen

inom utgången av juli månad näst efter det ecklesiastikår desamma avse av

kyrkorådet återlevereras till länsstyrelsen för att tillgodoföras kyrkofonden.

Annan »förmån» av medelsleveransen har pastoratet i sådant fall således icke

haft än besväret med medlens placering under avräkningstiden. Det irrationella

i denna anordning framträder än skarpare, då man finner, att densamma icke

tillämpas å skogsförsäljningsmedel från samma boställen, vilka medel, ehuru

till sin natur i nu ifrågavarande hänseende likställda med arrendemedlen, dock

skola ställas till pastoratets förfogande allenast i mån av behov.

Vad särskilt angår de tablåer, som kyrkoråden författningsenligt skola två

gånger örn året uppgöra och vilka, efter granskning av kontraktsprostarna,

skola läggas till grund för avräkningarna med kyrkofonden, har redan kyrko­

fondskommittén gjort anmärkning på en allmänt befunnen otillförlitlighet hos

tablåerna. Såsom i det föregående omnämnts hava de sakkunniga för upprät­

tande av 1926 års s. k. avlöningstabell från kyrkoråden införskaffat, bland an­

nat, avskrift av den tablå nr 2, som upprättats efter utgången av ecklesiastik­

året 1926—1927. Vid den bearbetning, som de sakkunniga låtit företaga av däri

lämnade uppgifter, har det, i de fall där uppgifterna utan alltför stor tidsut-

dräkt kunnat kontrolleras, visat sig, att dessa tablåer i icke ringa utsträck­

ning varit felaktiga. Särskilt har detta varit fallet med de i 19 § 4 mom. löne­

regleringslagen omförmälda skogsbeloppen. Trots kyrkofondskommitténs påpe­

kanden och anvisningar lämna sålunda upprättandet och granskningen av dessa

tablåer, vilka dock spela en betydande roll för kyrkofondens ekonomi, fortfarande

mycket övrigt att önska.

Efter att hava redogjort för den ogynnsamma inverkan på resultatet av ut-

arrenderingen av prästboställena, som kan föras tillbaka på den omständigheten,

att boställena i flertalet fall varit ofullständigt bebyggda vid den nu gällande

lagstiftningens ikraftträdande beträffande dem, samt av att tjänstbarheter för­

behållits prästerliga tjänstinnehavare, anföra de sakkunniga vidare:

Med hänsyn till den svävande frågan örn äganderätten till de ecklesiastika

löneboställena sakna dessa jordar icke blott en känd och erkänd ägare i privat­

rättslig mening. De äro till och med ställda utan någon generell representant

för en sådan ägare, vilken har att i sista hand fullgöra de å en jordägare såsom

sådan ankommande ekonomiska förpliktelserna. Kyrkofonden, som endast i

vissa, örn än i flertalet fall är ekonomiskt intresserad av löneboställenas av­

kastning, har icke insatts ■— och med hänsyn till innebörden av den gällande

ordningen för prästlönernas bestridande svårligen kunnat insättas — såsom en

1 Se kommitténs huvudbetänkande s. 194 o. f.

76

Kungl. Majlis proposition nr 187.

skall deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning eller i

företag för marks torrläggning genom dikning, vattenavledning eller ^vall­

ning, skola kostnaderna därför, i vad de icke belöpa å bostället tillhörande skogs-

oeh hagmark, bestridas av arrendatorn. Denna arrendatorns betalningsskyldig­

het är icke begränsad till förrättningar och företag av nyssnämnd beskaffenhet,

som kunna vara beslutade före tillträdet av arrendet och med vilka arrendatorn

förty kunnat räkna vid avgivande av sitt arrendeanbud. Arrendatorns ansvarig­

het inträder lika fullt, om frågan därom uppkommit först under arrendetiden.

Vad nu särskilt beträffar kostnaderna för nybyggnad och för löneboställes

deltagande i förrättning och företag, som här sist berörts, har visserligen ge­

nom särskilda i den gällande ecklesiastika boställslagstiftningen upptagna be­

stämmelser, åtminstone teoretiskt sett, sörjts därför, att dylika av en sittande

arrendator bestridda utlägg ina kunna honom successivt återgäldas inom en allt

efter omständigheterna längre eller kortare tidrymd. Vad angår nybyggnads-

kostnaderna skall detta ske — sedan enligt vissa komplicerade regler upp­

skattning av den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten ägt rum till

s. °k. årsbelopp för nybyggnad —- antingen därigenom, att arrendatorn befrias

från utgörande av dylikt för året utgående belopp eller berättigas uppbära års­

belopp, som må finnas besparat från föregående arrendetid, eller ock genom i

särskild ordning beviljad nedsättning i arrendeavgälden. För det fall, att full

ersättning icke kan inom arrendetiden beredas arrendatorn med anlitande av

nyssberörda tillvägagångssätt, har den gällande boställslagstiftningen icke för­

mått anvisa annan utväg än att låta arrendatorn-fordringsägaren rikta sitt be-

talningsanspråk mot en »blivande» eller »ny» arrendator. Vidkommande av

boställsarrendator bestridda kostnader för fastighetens deltagande i skiftes­

förrättningar och torrläggningsföretag finnas rörande fördelningen av sådana

kostnader meddelade särskilda regler. Men även i fråga om kostnader av detta

slag gäller, att en sittande arrendator, som nödgats i första hand bestrida dem

till deras fulla belopp, får beträffande återbetalningen av sådan del, vilken

prövats icke böra slutligen stanna å honom, hålla sig till en okänd tredje man.

den »blivande» arrendatorn.

Av den här lämnade redogörelsen för den speciella, från den allmänna arrende­

lagstiftningens principer helt avvikande, reglering av arrendatorns ekonomiska

ansvar för den arrenderade fastigheten, som ägt ruin beträffande prästlöne-

jorden, torde framgå, hurusom den kritik, vilken enligt vad i det föregående

erinrats riktats mot det statliga domänväsendet, med desto större styrka träffar

förvaltningen av prästlöneboställena, Kan det befaras, att de kapitalutlägg för

nybyggnad, med vilka en spekulant å ett kronoarrende gemenligen har att

räkna, på ett för staten-jordägaren ofördelaktigt sätt inskränka kretsen av

lämpliga sökande och verka nedpressande å arrendeanbuden, måste utan vidare

antagas, att de vanligtvis långt större ekonomiska förbindelser därutinnan,

som den ecklesiastika boställsarrendatorn har att ikläda sig. hava än ogynn­

sammare verkningar i nämnda hänseenden. Till de sistnämnda förbindelsernas

i regel större omfattning kommer, såsom ovan påvisats, även i många fall deras

ovisshet. Redan den förekommande bestämmelsen, att en sittande arrendator

skall hava att, under given förutsättning, i större eller mindre utsträckning

rikta sina ersättningskrav mot en »blivande» arrendator, kan omöjligen för en

arrendespekulant, vilken överhuvud taget betänker bestämmelsens innebörd,

anses tillfredsställande. Än mindre ägnad att locka till fördelaktiga arrende-

anbud synes vara anordningen att pålägga vederbörande arrendator den obe­

gränsade betalningsskyldigheten exempelvis för de ofta dryga kostnaderna för

fastighetens deltagande i torrläggningsföretag. Då denna ansvarighet författ-

Bristen

k

driftmedel.

Vad ater angar underhall av befintliga och uppförande av nya bj^ggnader å

löneboställe har verkställandet av erforderliga åtgärder härutinnan icke an­

setts böra ske under annan förutsättning än att desamma kunnat tillförbindas

en arrendator av bostället. Åtminstone har denna uppfattning hittills varit be­

stämmande vid prövningen i administrativ väg av ärenden av förevarande slag.

Har en dylik underhålls- och nybyggnadsskyldig arrendator ej kunnat erhållas

och har ej heller församlingen eller pastoratet kunnat förmås att ekonomiskt

träda emellan, lärer, frånsett de undantagsfall, där åtgärder vidtagits för bo­

ställets försäljning, följden allenast blivit den, att frågan om de erforderliga

reparations- och nybyggnadsarbetenas företagande måst ställas på en oviss

framtid.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

Hen i ständigt återkommande fall föreliggande oklarheten, i vilken ordning

och med vilka medel en ekonomisk förpliktelse för ett löneboställe skall kunna

fullgöras, har fatt till följd, att även den till synes enklaste förvaltnmgsåtgärd

berörande ett dylikt boställe ofta kompliceras på ett onaturligt sätt och drager

med sig vidlyftiga skriftväxlingar. I mer än ett hittills förekommet fall hava

svårigheterna tillspetsats därhän, att, änskönt ett klart och förfallet fordrings­

anspråk. förelegat gentemot bostället, någon antaglig lösning av betalnings-

frågan icke kunnat anvisas. Ett särdeles belysande exempel på ett dylikt fall

föreligger i Kungl. Maj :ts beslut den 14 juni 1928 samt den 12 april och den

31 maj 1929. Omständigheterna i det här asyftade ärendet, avseende frågan örn

gäldandet av kostnaderna för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling

deltagande, i ett vattenavledningsföretag, torde för den föreliggande frågan vara

av sådant intresse, att de sakkunniga funnit anledning att lämna ett referat av

vad däri förekommit (del II bil. 13). Av redogörelsen framgår, hurusom ett

nära nog olösligt konfliktläge kan. uppstå, då det gäller fullgörandet av be-

talningsskyldighet för ett ecklesiastikt löneboställe. Omständigheterna i ärendet

äro emellertid även i själva sakfrågan särdeles anmärkningsvärda. Detsamma

Uugör ett talande exempel på de icke sällsynta fall, då ecklesiastika löneboställen

mdragits i illa beräknade och planlagda odlingsföretag, som i stället för den i

utakt ställda vinsten medfört en mer eller mindre kännbar ekonomisk förlust.

^Frånvaron av en ekonomisk representation för prästlönejorden leder icke blott,

pa sätt ovan påvisats, därtill, att medel ofta saknas till och med för gäldandet

aJ-ii °S^ä^enaS ,s^u^e.r- Till driftmedel i egentlig mening finnes vid dessa bo­

ställen ännu mindre tillgång. Möjligheterna för ett affärsmässigt utnyttjande av

de värdefulla förmögenhetsobjekt löneboställena utgöra äro härigenom i högsta

grad beskurna. En förvaltnmgsåtgärd rörande ett löneboställe, som förutsätter

en. utgift och som icke har omedelbart samband med själva arrendeförfarandet,

blir, dar icke. annan av åtgärden särskilt intresserad part åtager sig kostnaden

merendels omintetgjord. Varje initiativtagande verksamhet från de förvaltande

myndigheternas sida, enkannerligen från länsstyrelsernas, för tillvaratagande av

förekommande tillfällen till vinstgivande dispositioner med avseende å löne­

boställena eller deras .särskilda tillgångar blir redan på den grund, att medel

sällnäs för oundgängliga förberedande anstalter, kartläggningar, värderingar,

upprättande av styckningsplaner samt stads- och andra bebyggelseplaner m. m.,

som regel hämmad. De organ, som omhänderhava vården av den prästerliga

boställsjorden, se sig praktiskt taget i här åsyftade fall hänvisade till den pas­

siva uppgiften att till prövning upptaga de framställningar, som göras av en­

skilda spekulanter.

Några exempel till belysande av den sålunda åvägabragta regleringens inne­

börd skola här anföras.

Rörande sättet för utarrendering av varje löneboställe upprättar länsstyrel­

sen förslag (4 § 4 morn.). Denna länsstyrelsens åtgärd föregås av s. k. arrende­

uppskattning. Men initiativet till verkställandet av sådan förrättning ankommer

icke å länsstyrelsen utan å domkapitlet (4 § 1 morn.), vilken sistnämnda myn­

dighet följaktligen redan på grund av nämnda åliggande måste skaffa sig full­

ständiga och säkra uppgifter rörande de tidpunkter, då löneboställena inom stif­

tet bliva arrendelediga.

Sedan länsstyrelsen upprättat sitt förslag angående sättet för utarrenderingen,

storleken och beskaffenheten av de hus, som skola finnas å bostället, samt inne­

hållet i arrendekontraktet, skola samtliga handlingar i ärendet överlämnas till

domkapitlet, som har att ägna detsamma en ny, fullständig prövning. Finner

domkapitlet anledning till erinringar mot förslaget, vidtager skriftväxling mellan

myndigheterna i fråga i syfte att söka sammanjämka de stridiga meningarna.

Varda dessa försök resultatlösa, överlämnas handlingarna till kammarkollegiet

för prövning och avgörande. Enas ortsmyndigheterna, fastställer länsstyrelsen

förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen.

Men domkapitlets omedelbara befattning med det ecklesiastika arrendeväsen­

det inskränker sig icke till beredningen av arrendeförslagen. 36 § arrendeför-

ordningen upptager nämligen en bestämmelse, så lydande:

1. Domkapitlet utövar den jordägaren tillkommande rätt att uppsäga ar­

rendekontrakt rörande löneboställe, så ock eljest för sådant boställe tala

och svara.

2. Vill arrendator begagna sig av honom tillkommande rätt till uppsägning,

skall sådan ske hos domkapitlet.

Det här återgivna stadgandet innebär sålunda, att sedan länsstyrelsen i

första hand formulerat arrendevillkoren, förhandlat med den blivande arren­

datorn och slutligen underskrivit arrendekontraktet, inträder domkapitlet, där

icke arrendeförordningen genom uttrycklig bestämmelse förbehållit länssty­

relsen beslutanderätten i viss fråga, i ställningen såsom representant för jord­

ägaren gentemot samme arrendator. Konsekvenser av egendomligaste slag

måste härvid mången gång inträda. Uppstår exempelvis meningsskiljaktighet

rörande innehållet i någon bestämmelse i det av länsstyrelsen med arrendatorn

slutna arrendeavtalet, blir det domkapitlets uppgift att för jordägarens vid­

kommande giva den auktoritativa tolkningen därav. Konstateras en överträ­

delse av kontraktet, blir det, ehuru den sidoordnade myndigheten, länsstyrelsen,

slutit detsamma, domkapitlets sak att företaga uppsägning av arrendeavtalet

och jämväl i övrigt vidtaga de rättsliga åtgärder gentemot arrendatorn, som

kunna av omständigheterna påkallas.

Dualismen inom det ecklesiastiska arrendeväsendet har, såsom synes, med

den här angivna regleringen drivits till sin yttersta spets. Tillkomsten av

stadgandet i 36 § arrendeförordningen kan också, såsom ovan framhållits, för­

klaras, blott om man uppmärksammar det förhållandet, att domkapitlen redan

genom boställsordningen — bestämmelsen i 30 § 1 st. av sagda lag —- fått

sin ställning såsom rättslig och ekonomisk tillssulingsmyndighet över löne­

boställena befäst. Vid utformningen av den i administrativ väg tillkomna

arrendeförordningen blev man hänvisad till att bygga vidare på den i boställs­

ordningen härutinnan redan lagda grundvalen.

Till ytterligare belysning av huru systematiskt dubbelförfarandet med av­

seende å länsstyrelsernas och domkapitlens funktioner i fråga om löneboställena

genomförts även i en mångfald arrendeproceduren berörande detaljer må här

80

Kungl.

Maj:ts proposition

nr

187.

82

i alldeles särskild grad utmärker fullgörandet av ombudsmannafunktionerna

för det ecklesiastika fastighetsbeståndet.

Antalet och beskaffenheten av de nyssnämnda från prästboställena härfly-

tande förvaltningsärenden, vilkas avgörande ankommit å Kungl. Maj:t, å kam­

markollegiet eller å detta ämbetsverk och domänstyrelsen gemensamt, framgår

av följande förteckning. Densamma har upprättats med ledning av kammar­

kollegiets diarier och avser till kollegiet under år 1927 inkomna ärenden.

l:o) försäljning av boställsjord ................................................................

2:o) godkännande av förening örn rågång eller ägoutbyte.......................

3:o) torrläggningsföretag ............................................................................

4:o) avsöndring på obestämd tid av jord eller lägenhet...........................

5:o) upplåtelse av sten-, grus- eller lertag o. d........... ..............................

6:o) disposition av ersättningsmedel för jord samt intrång eller men

i nyttjanderätt ................................................................................

7 :o) framdragande av elektriska ledningar...............................................

8:o) utbyte av byggnadsvirke mot ersättning i penningar.......................

9 :o) fastställande av behållen skogsavkastning jämlikt 19 § 4 mom.

löneregleringslagen ..........................................................................

10 :o) lindring i arrendeavgift ...................................................... ............

liro) municipalsamhällsbildning, stadsplan och tomtindelning ...............

12 :o) plats för prästgård ............................................................................

13 :o) andra ärenden rörande prästgårdar....................................................

14 :o) utbyte av präst tillkommande rätt till husbehovsved mot ersätt­

ning i penningar ............................................... .. .........................

15 :o) andra ärenden rörande löneboställen än ovan angivits ...................

16 :o) vissa ärenden av allmännare natur..................................... ..............

Summa 1,133

Ett konkret exempel må här anföras. En vägstyrelse önskar upplåtelse

av ett grustag på ett boställes utmark eller en kommun åstundar taga sand

från ett dylikt område för att användas vid planeringen av ålderdomshemmets

tomt. Vederbörlig ansökning härom insändes till kammarkollegiet.

Ärendets gång är, närmare angivet, följande. Kammarkollegiet översänder

ansökningen till länsstyrelsen med anmodan att över densamma höra »veder­

börande »° samt därefter inkomma till kollegiet med domkapitlets och eget

utlåtande samt övriga vederbörandes yttranden. Länsstyrelsen sänder ärendet

till domkapitlet, som skickar det vidare till vederbörande kontraktsprost, vilken

i sin tur sänder det till pastor i det pastorat, inom vilket bostället är beläget.

Pastor föranstaltar därom, att ärendet föredrages hos kyrkorådet och därefter

behandlas dels å kyrkostämma i den församling, där bostället ligger, och dels,

där pastoratet omfattar flera församlingar, jämväl å särskild pastoratsstämma.

Till utdragen av kyrkorådets, kyrkostämmans och pastoratsstämmans proto­

koll i ärendet fogar pastor sitt eget yttrande och återställer därefter hand­

lingarna till kontraktsprosten, som i sin tur med eget utlåtande redovisar dem

åter till domkapitlet. Sedan denna myndighet behandlat ärendet och färdig­

ställt sitt utlåtande, går ärendet tillbaka till länsstyrelsen, som härefter inford­

rar yttrande av revirförvaltaren. Denne lämnar i regel de sakliga upplys­

ningar, å vilka ett beslut i ärendet kan grundas, varefter och sedan hand­

lingarna passerat jämväl överjägmästaren för dennes yttrande, desamma åter­

ställas till länsstyrelsen. Denna myndighet ser sig icke sällan föranlåten att

ytterligare i ärendet höra boställsnämnden eller eventuellt dess ordförande (tidi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

97

20

12

144

78

96

72

67

113

178

10

27

19

35

151

14

Kungl. Majlis proposition nr 18 7

.

83

gare, innan berörda nämnder inrättades, merendels landsfiskalen), varefter

länsstyrelsen själv besvarar kollegiets remiss och därvid med sitt eget utlåtande

överlämnar samtliga i ärendet inkomna handlingar. Kollegiet kommunicerar

härefter handlingarna med domänstyrelsen. Sedan denna myndighets yttrande

kommit kollegiet tillhanda, kan kollegiet skrida till beslut över ansökningen.

Kollegiets beslut i här ifrågavarande, på grund av stadgandet i 2 § 8 mom.

arrendeförordningen prövade ärenden avfattas i allmänhet på det sätt, att kol­

legiet endast lämnar ett mera allmänt hållet medgivande, att rättighet att taga

grus eller sand från viss förekomst å bostället må upplåtas å särskilt arrende.

Bestämmandet av de närmare villkoren överlämnas till länsstyrelsen. Sedan

länsstyrelsen mottagit kollegiets beslut av dylikt innehåll, uppgör myndigheten

förslagskontrakt, förhandlar med sökanden och därest enighet vinnes, under­

skriver avtalet.

Det torde icke behöva framhållas, att den här belysta ordningen för behand­

lingen av ärenden rörande utnyttjandet av de ecklesiastika boställenas natura-

tillgångar mindre väl lämpar sig, där skyndsamhet är av nöden. Vanligen

har det bagatellartade ärendet att passera samma remissordning som ärenden

av mera maktpåliggande slag.

I fråga örn arten och omfattningen av den hos kammarkollegiet och i vissa

fall hos Kungl. Majit förlagda centrala förvaltningen över den ecklesiastika

boställsjorden må här i övrigt endast hänvisas till den ingående redogörelse

härför, som lämnas av kyrkofondskommittén i dess huvudbetänkande av år

1923 (s. 113 o. f.).1 I samma betänkande har kommittén (s. 128 o. f.) sär­

skilt framhållit den utomordentliga splittringen med avseende å de funktioner,

som beröra den rent rättsliga vården av det ecklesiastika fastighetsbeståndet.

Ett konkret exempel, bland många, å den ansvarsfördelning, som är rådande

på detta område, må till komplettering av kommitténs framställning här an­

föras.

Å landskontoret i Uppsala upprättades den 31 maj 1926 en »förteckning

över utestående ecklesiastika arrendemedel», avseende arrendeåret 1925—1926.

Med resolution den 14 juni 1926 överlämnade länsstyrelsen denna förteckning

till domkapitlet i samma stad. Den 8 september 1926 resolverade domkapitlet,

att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till kammarkollegiet, »som beha­

gade med ärendet taga den befattning, vartill omständigheterna till äventyrs

må kunna föranleda». Sedan ärendet den 22 september inkommit till kollegiet,

beslöt detta ämbetsverk vid ärendets föredragning den 29 i samma månad, att

handlingarna skulle remitteras till kammaradvokatfiskalsämbetet »för den åt­

gärd, vartill ämbetet kunde finna anledning». Advokatfiskal en avlät den 4

oktober 1926 skrivelse i ärendet till domkapitlet, vari denne tjänsteman, under

åberopande av 36 § ecklesiastik arrendeförordning, återställde handlingarna

till domkapitlet »för den åtgärd, som må på Eder ankomma».

De sakkunniga hava icke varit i tillfälle att följa ärendet längre än till

denna punkt. Sannolikt är dock, att handlingarnas kretslopp icke avstannat

med advokatfiskalens skrivelse. Förmodligen har domkapitlet sökt intressera

länsstyrelsen för den ifrågavarande indrivningsuppgiften, och det torde också,

med den kännedom de sakkunniga hava rörande praxis på detta område, kunna

1 Det kan förtjäna en erinran, att gonom den år 1925 tillkomna lagstiftningen om de ^b. k.

byggnadsförskotten jämväl statskontoret synes hava erhållit viss medansvarighet i lönebostäl-

lenas förvaltning. Se härom stadgandet i 7 § 2 mom. i kungörolsen don 21 november nämnda

år (nr 45.-5) med villkor och bestämmelser angående erhållande av förskott ur kyrkofonden till

bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löncboställcn.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

Det proces-

auella repre-

sentantskapet

för präst-

boatällena.

Kyrkofonds-

kommittén.

antagas, att det blivit länsstyrelsen, som slutligen fått ombesörja de nödiga

åtgärderna i bär omhandlade ärende.

Riktar man uppmärksamheten på den speciella gren utav den rättsliga vår­

den av prästlönejorden, som består i det processuella representantskapet för

densamma eller i de egentliga ombudsmannafunktionerna, finner man, huru­

ledes splittringen i åligganden och ansvar framträder i en rent av oformlig

utsträckning. Redan den framställning härav, som lämnats av kyrkofonds-

kommittén i nyss angivet sammanhang, är talande nog. I själva verket äro

förhållandena på detta område än mer förvirrade. Det är sålunda icke blott

justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet (kammaradvokatfiskalsämbetet), dom­

kapitel och länsstyrelse, som härvid konkurrera inbördes. Såsom en kon­

sekvens av den ställning prästlönejorden alltjämt i princip intager, såsom för­

in ögenhetsobjekt, vilkas avkastning är ställd till de kyrkliga kommunernas

(pastoratens) förfogande, lärer ej heller vederbörande pastorat kunna förväg­

ras befogenheten att genom särskilt utsett ombud föra talan för ett prästlöne-

boställe, och detta utan avseende å det sätt, på vilket bostället må hava till­

kommit. Det torde ej heller vara föremål för tvivel, att även församling, där

denna i visst fall kan ådagalägga äganderätt till ett boställe, skulle tillerkän­

nas behörighet att i en rättstvist tala och svara för detsamma. På grund av

den vård och förvaltning över löneboställenas skogsområden, som utövas av

domänstyrelsen, tillerkännes slutligen i praxis även denna sistnämnda myndig­

het eller densamma underlydande skogsstatspersonal behörighet att i proces-

suellt hänseende företräda sådan del av löneboställe.1

Tänkas kan sålunda det fall, att i ett och samma tvistemål ett löneboställe

varder representerat av sju ombud, nämligen:

1) ombud förordnat av justitiekanslern;

2) kammaradvokatfiskalen;

3) »kronoombud» förordnat av länsstyrelse;

4) konsistorieombud;

5) domänfiskalen;

6) församlingsombud; samt

7) pastoratsombud.

Dess bättre har en så extrem konsekvens som den här nämnda hittills kunnat

lätt nog undvikas. Men synnerligen ofta äger det missförhållandet rum, att

en boställsegendom samtidigt representeras av två ombud (vanligen konsistorie­

ombud och kammaradvokatfiskalen). Icke sällan förekommer det, att ombuden

äro tre: utom de nyssnämnda jämväl av länsstyrelsen förordnat »kronoombud».

Och i enstaka fall har förekommit, att till sistnämnda tre sällat sig ytterligare

ett eller flera av de ovan förtecknade sju ombuden.

Den dubbelrepresentation, som, på sätt här påvisats, äger rum i talrikt före­

kommande tvistemål rörande prästerlig boställsjord, är ju redan i och för sig

i högsta grad oegentlig. Men situationen tillspetsas på ett drastiskt sätt, där,

såsom vid enstaka tillfällen förekommit, ombuden framföra mot varandra stri­

dande yrkanden. Vilket ombuds yrkande skall domstolen tillägga den auktori­

tativa giltigheten?

Vad härefter angår den kritik, som framförts emot det nuvarande sättet

för prästskogarnas förvaltning, torde den i kyrkofondskommitténs betänkande

1 Detta förekommer i praxis exempelvis vid tvister om rågång, beträffande besvär i taxerings-

mål m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

85

innehållna kritiken, ehuru redan åtta år gammal, kunna anses representativ.

Jag skall därför uppläsa densamma:

Genom 1910 års ecklesiastika lönelagstiftnin£ åstadkoms en ingripande änd­

ring såväl i prästskogarnas förvaltning som i dispositionen över deras avkast­

ning. Under det att förut den större delen av dessa skogar, särskilt de små,

stodo under boställshavarens egen vård och endast under uppsikt av skogs-

staten, ställdes de nu samtliga under skogsstatens omedelbara vård och förvalt­

ning. De nya krav på skogsstatens förvaltningssystem, som denna åtgärd

kunde betinga, beaktades dock icke. Prästskogarna ingingo utan vidare såsom

förvaltningsenheter i de skogsstatens revir, inom vilka de voro belägna. En

ökning av revirens antal har sedan år 1910 visserligen ägt rum, men denna

ökning har huvudsakligen varit förorsakad av kronoparkernas tillväxt och

behovet av ökad intensitet i deras skötsel. De små prästskogarna, vilkas virkes-

avkastning icke ens täcker husbehovet, taga revirförvaltarnas tid och arbets­

krafter i anspråk i proportionsvis samma eller ännu större omfattning än de

stora prästskogarna och kronoparkerna samt bliva sålunda föremål för en över­

kvalificerad och därför onödigt dyrbar förvaltning, vilken dock, upptagen av

långt viktigare förvaltningsarbete, icke hinner ägna dem den speciella omvård­

nad de behöva. Med ett ord, den nuvarande förvaltningen är icke anpassad

efter dessa skogars stora antal, spridda läge och oftast ringa storlek.

Vad som i största allmännelighet karakteriserar den nuvarande förvalt­

ningen av prästskogarna och som är den innersta grunden till bristerna i denna

förvaltning är, att man hittills vid densamma fäst sig mer vid prästskogarnas

karaktär av att vara allmänna skogar än vid deras lagstadgade uppgift att

tjäna speciella betydelsefulla ändamål. T enlighet därmed sammanför man

dessa skogar till gemensam förvaltning med andra allmänna skogar av annan

typ och med andra uppgifter, och förvaltningen av dessa skogar blir en rent

administrativ (byråkratisk) förvaltning, ur vilken må utfalla den avkastning,

som utfaller. Beträffande statens egna skogar, kronoskogarna, har man sökt

frigöra sig från en sådan förvaltning och genom tillämpning av rent affärs­

mässiga principer sökt att låta förvaltningen bättre tjäna dessa skogars ända­

mål. Det är i lika mån oundgängligt, att prästskogarnas förvaltning så ordnas,

att den tillgodoser de säregna uppgifter dessa skogar enligt de nya lönelagarna

ha att fylla i det prästerliga avlöningssystemet.

Efter denna mer allmänt hållna erinran övergår kommittén till en närmare

belysning av ifrågavarande brister i den nuvarande förvaltningen av präst­

skogarna.

Först beröras därvid vissa rent skogliga brister. Lektorn vid skogshögskolan

J. A. Amilon har på uppdrag av kommittén verkställt en av trycket utgiven

skoglig undersökning av Sveriges prästskogar. Kommittén vill här endast

erinra, att därvid i huvudsak konstaterats:

att åldersklassfördelningen inom prästskogarna icke är normal, i det att t. ex.

inom en grupp av skogarna (delar av Härnösands och mellersta Norrlands

distrikt samt dåvarande Gävle-Dala distrikt och en del av Bergslagsdistriktet)

28.7 % av virkesförrådet utgöres av skog under 80 år och 71.3 % av skog

över 80 år, därav 37.3 % av skog över 120 år;

att dc i hushållningsplanerna föreskrivna omloppstiderna äro avsevärt längre

än som borde eftersträvas och därigenom visa sig tillhöra och angiva ett skogs-

Skogliga

brister.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

bruk, som icke motsvarar den nutida uppfattningen örn ett från driftsekonomisk

synpunkt verkligt gott sådant, gällande detta framför allt de äldre planerna;

att den årliga tillväxten för landets alla prästskogar blivit i hushållnings-

planerna beräknad till 596,390* kubikmeter eller i medeltal 2.23 kubikmeter

per har, under det att den befunnits i själva verket vara 703,432 kubikmeter

eller i medeltal 2.63 kubikmeter per har, vadan skillnaden utgör ej mindre än

107,042 kubikmeter eller omkring 19 % av 596,390 kubikmeter;

att den årliga avverkningen, som med hänsyn till överskottet å övermogen

skog bort hava överstigit tillväxten, länge understigit tillväxten och först

under det senaste av de år, som undersökningen avser (1918), motsvarat den­

samma;

att den s. k. kulturtidens längd borde kunna till fördel för produktionen

förkortas;

att produktionen borde kunna höjas genom bland annat avdikning i större

skala än som sker av försumpade skogsområden och en bättre avvägd bestånds-

vård (gallringar och ljushuggningar).

Amilon har beräknat, att under en övergångstid av 24 år, som erfordras

för att bringa prästskogarna till normal åldersklassfördelning genom avverk­

ning av, utom tillväxten, även överskottet å övermogen skog, borde årligen

avverkas å prästskogarna de första 12 åren 1,071,245 kubikmeter örn året och

för de senare 12 åren 717,544 kubikmeter om året, varefter den normala års-

avverkningen kunde beräknas uppgå till minst 750,000 kubikmeter. Medel­

talet för årsavverkningen 1911—1918 utgjorde endast 507,845 kubikmeter,

och medeltalet för 1911—1920, såsom ovan nämnts, 519,150 kubikmeter.

Denna brist i intensitet i prästskogarnas hushållning, som kan betecknas

såsom en viss efterblivenhet, beror ingalunda på någon bristande insikt hos

de skogliga organen eller bristande intresse hos dem för skogen och dess

problem. Den beror enligt kommitténs övertygelse på förvaltningssystemet

och därvid i främsta rummet på sammankopplingen inom samma revir av

förvaltningen av dessa skogar med förvaltningen av kronoparkerna och andra

allmänna skogar.

Redan den omständighet, att prästskogarna äro synnerligen många (2,371

stycken) och de flesta av dem mycket små (52.7 % av hela antalet hava en

areal produktiv skogsmark, som uppgår till högst 50 hektar; medelytvidden

produktiv skogsmark utgör cirka 110 hektar) och därför i själva verket äro

att anse såsom rena husbehovsskogar, under det att kronoparkerna hava en

betydande areal (i medeltal 3,775 har produktiv skogsmark), visar olägenheten

av en sådan sammankoppling. Prästskogarna äro jämväl mycket ojämnt för­

delade inom landet. Det finnes visserligen rätt många revir, särskilt i Norrland,

som hava mycket få eller inga ecklesiastika skogar, men så förekomma de

så mycket talrikare inom reviren i mellersta och södra Sverige. Så t. ex.

finnas inom Enköpings revir 63 prästskogar och 9 andra ecklesiastika skogar

om tillsammans 3,855 har samt 118 kronoskogar och andra allmänna skogar

örn tillsammans 15,937 har, inom Stockholms revir 63 prästskogar om till­

hopa 4,367 har samt 93 kronoskogar och andra allmänna skogar örn tillhopa

11,232 har, inom Västerås revir 54 prästskogar och 7 andra ecklesiastika

skogar om tillhopa 4,345 har samt 92 kronoskogar och andra allmänna skogar

örn tillhopa 14,531 har, inom Finspångs revir 60 prästskogar och 2 andra

ecklesiastika skogar örn sammanlagt 3,936 har samt 82 kronoskogar och andra

allmänna skogar örn 23,261 har och inom Göteborgs revir 108 prästskogar

och 20 andra ecklesiastika skogar örn tillsammans 5,979 har samt 81 krono­

skogar och andra allmänna skogar om tillsammans 9,947 har. Det är icke

att förandra sig över, att huvudintresset faller på förvaltningen av krouo-

skogarna och därvid i synnerhet på kronoparkerna, vilka äro färre och hava

betydligt större arealer och därför icke fordra så inånga resor som de små

spridda prästskogarna, och vid vilka icke möter hindrande denna speciella

lagstiftning med alla därur härflytande speciella intressen, som binder ior-

valtningen av sistnämnda skogar, utan där revirförvaltaren kan löija mer

affärsmässiga principer, där hushållningsplanerna äro. fastställda endast till

ledning och där han därför kan i skogarnas avkastning i penningar direkt

avläsa resultatet av sin verksamhet. I avseende å förvaltningen av präst-

skogarna känner revirförvaltare!! icke heller »husbonden» och dennes an­

språk och behov av den högsta möjliga avkastning såsom han känner det i

avseende å förvaltningen av kronoskogarna.

Indelningen av prästskogarna, detta viktiga grundläggande arbete lör skogs­

hushållningen, blir till följd av denna sammankoppling av förvaltningen gjord

efter grunder, som anpassats efter kronoskogarnas^ karaktär och principerna

för deras hushållning, utan synnerligt avseende på, örn dessa grunder passa

för prästskogarnas säregna karaktär och speciella behov och utan tillbörligt be­

aktande av kyrkofondens intressen. Arbetet blir ock eftersatt. Erforderliga

speciella arbetskrafter för detta ändamål hava icke funnits att tillgå i till­

räckligt antal. Indelningsförrättarna, oftast utan längre erfarenhet vid prak­

tiska skogsbestyr, sakna därjämte i allmänhet speciell kännedom om. den eckle­

siastika lönelagstiftningen och dess krav på prästskogarnas avkastning. Revir-

förvaltarna medhinna icke att såsom de borde taga sig an detta arbete eller

ens att å marken kontrollera indelningsförslagen och få därigenom icke den

ingående kännedom om skogarna, som är förutsättningen för en verksam för­

valtning av dem. Dröjsmål, som förekommer i indelningsarbetet, är vad präst­

skogarna beträffar så mycket mer att beklaga, som de nya grunder, efter vilka

detta arbete numera fullföljes, böra medföra en något ökad avverkning å dessa

skogar. Såsom indelningsarbetet nu är ordnat, blir det ock dyrt.

Statens skogsförvaltningssystem är anpassat huvudsakligen efter kronopar-

kernas behov. Genom att prästskogarna äro instoppade i detta förvaltnings­

system och följa dess utveckling och öden blir prästskogarnas förvaltning

icke anpassad efter deras behov eller lämpad efter deras särskilda karaktär.

De ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, som genom­

fördes genom 1910 års prästerliga lönelagstiftning. avsågo, förutom att samt­

liga prästskogar ställdes under skogsstatens omedelbara vard och förvaltning,

endast ändrad disposition av deras avkastning. Någon tanke på, att vid

denna överflyttning av samtliga prästskogar till skogsstatens omedelbara för­

valtning kunde erfordras någon anpassning av denna förvaltning efter prast-

skogarnas behov, förelåg ej. Ett påtagligt uttryck för vederbörandes tvivel

på att denna förvaltning i allt lämpade sig för prästskogarnas karaktär och

nya maktpåliggande uppgifter i det prästerliga avlöningssystemet, innebär

det kommittén den 28 januari 1916 givna uppdraget att, efter verkställd ut­

redning, till Kungl. Majit inkomma med utlåtande och förslag huru förvalt­

ningen av de ecklesiastika boställsskogarna, vilkas avkastning skall ingå till

kyrkofonden, lämpligen bör ordnas samt hur en verksam tillsyn över denna

förvaltning bör åvägabringas. Strax förut hade de skogssakkunniga för södra

och mellersta Sverige i sitt den 17 december 1915 avgivna betänkande .—-

under konstaterande, att den vård, som av skogsstaten bestodes de ecklesiastika

boställsskogarna, icke stöde i jämnhöjd med den vård, som skogsstaten ägnade

kronoskogarna — framlagt förslag att inom domänverket skulle ordnas en

särförvaltning för de ecklesiastika skogarna med flera skogar genom inrättande

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

Brister i

ekonomiskt

hänseende.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

inom de fem södra överjägmästardistrikten av visst antal ecklesiastika med

flera skogars revir vid sidan av visst antal kronoparksrevir och skolrevir.

Prästskogarna hava att bära icke blott kostnaderna för virkets utdrivning

och förädling m. m. utan även kostnaderna för skogarnas indelning och övriga

förvaltning, för bevakning, för skogsodling och andra arbeten för skogssköt-

selns främjande m. m. Alla dessa kostnader skola bestridas av kyrkofonden,

oavsett de särskilda skogarnas bruttoinkomster. Nettot å skogsförvaltningen

utgör en av de mest betydelsefulla inkomster, med vilka kyrkofonden har att

räkna för bestridande av kyrkofonden åliggande utgifter för det prästerliga

avlöningsväsendet. Kyrkofonden kan därför icke nöja sig med, att detta netto

blir vad det blir, den måste fordra, att det blir det högsta möjliga. Kyrko­

fondens intresse, likasom de församlingars, som uppbära skogsförsäljnings-

medel, är för den skull att förvaltningen blir så effektiv som möjligt och tillika

så billig som möjligt för åstadkommande av denna högsta effektivitet.

I båda dessa avseenden förefinnas brister i den nuvarande förvaltningen.

Dessa brister böra avhjälpas genom åtgärder, åsyftande dels högre effektivitet,

dels ock större sparsamhet. Åtgärder för vinnande av högre effektivitet få

emellertid icke uraktlåtas därför att de kunna medföra ökade förvaltnings­

kostnader, örn blott dessa ökade kostnader visa sig lukrativa, och åtgärder

för vinnande av en billigare förvaltning få icke vidtagas, om därigenom för­

valtningens effektivitet kan eftersättas. Den grundläggande och därför mest

oundgängliga åtgärden för vinnande av en högre effektivitet i förvaltningen

av prästskogarna är att göra driften mer affärsmässig. Genom beslut av 1911

års riksdag förvandlades domänverket, vad beträffar de domäner och allmänna

skogar, som stodo under dess omedelbara förvaltning, från en administrativ

myndighet till ett »affärsdrivande verk», som hade att själv bära sina egna

förvaltningskostnader. Stora svårigheter hava mött och möta alltfort för

genomförande av denna förvandling; några torde knappast kunna övervinnas.

Vad särskilt de allmänna skogarna beträffar bero svårigheterna till stor del

därpå, att ifrågavarande skogar äro av mångskiftande karaktär. Den största

gruppen utgöres av kronoparker och statens domäners skogar, vilkas avkast­

ning ingår till statsverket, de övriga åter bestå av en stor mängd, mestadels

mindre skogar, vilkas avkastning tjänar speciella ändamål, såsom ecklesiastika

skogar, häradsallmänningar och städers skogar m. fl. Den enhet i förvalt­

ningen, som är den första förutsättningen för dess effektivitet och därmed

dess affärsmässighet, försvåras genom skogarnas skilda ändamål. Förvalt­

ningskostnadernas nedbringande, som är ett bland villkoren för affärsmässig

drift, är svårt att genomföra med denna mångskiftande förvaltning. Bok­

föring, kontroll och revision kunna svårligen ordnas efter affärsmässiga prin­

ciper när man måste inordna alla dessa skilda skogsgruppers förvaltning

under gemensam bokföring, kontroll och revision. Men om det för staten varit

nödvändigt att göra förvaltningen av dess skogar affärsmässig, är det, såsom

kommittén ävenledes redan erinrat, i minst lika grad nödvändigt för de

intressen, som församlingarna och kyrkofonden i avseende å prästskogarnas

avkastning kunna anses representera, att dessa skogars förvaltning ordnas efter

mer affärsmässiga linjer. Ty likasom staten, om dess skogar icke giva den

avkastning staten skulle önska för sin budget, måste fylla bristen genom

ökade skatter eller på annat sätt, nödgas ock församlingarna och kyrkofonden

— örn de icke erhålla den inkomst av prästskogarna, som genom en klok

affärsförvaltning bör kunna avvinnas dem —, församlingarna att utdebitera

högre avgifter för prästerskapets avlöning och kyrkofonden att för utgifternas

bestridande tillgripa sitt kapital och därigenom äventyra möjligheten att fylla

sin uppgift som central avlöningstillgång för prästerskapet.

Den första förutsättningen för en förvaltning enligt affärsmässiga principer

är givetvis, att det finnes ett ledande organ, som uppbär intresset av förvalt­

ningens resultat. Detta organ kan antingen själv handhava förvaltningen eller

ock överlåta den åt särskild förvaltare. I senare fallet bör huvudorganet likväl

behålla sitt initiativ i avseende å förvaltningens planläggning och företagets

utveckling samt kontroll över förvaltningens gång, driftsmedlens användning

och redovisningen.

Ett sådant ledande organ, som uppbär intresset av ifrågavarande skogsför-

valtnings resultat, finnes för närvarande icke vare sig hos statskontoret, som

har att mottaga de skogsmedel, som från domänstyrelsen dit överlämnas, eller

hos skogsstaten och domänstyrelsen, som handha skötseln och uppsikten enligt

rent administrativa föreskrifter. Ett sådant organ bör därför tillskapas.

Vad åter angår åtgärder i sparsamhetssyfte, stiger enligt vad Amilon i sin

undersökning (sid. 139) påvisat förvaltningskostnaden såväl räknat per har

som i procent av inkomsten med minskad medelytvidd hos skogarna. Då nu

prästskogarnas medelytvidd är mycket ringa (omkring 110 har produktiv

skogsmark mot kronoparkernas medelytvidd av 3,775 har produktiv skogs­

mark) och de små prästskogarna (å högst 50 har) äro de flesta, är det av

vikt att förvaltningen förenklas för att därigenom förbilligas. Easta beprö­

vade skogsarbetare skulle sålunda kunna övertaga någon del av bevakningen

å de större prästskogarna och bevakarna kunde utrustas med större befogenhet

för att därigenom minska behovet av revirförvaltarnas besök å de mindre av

dessa skogar.

Då kommittén sålunda berör kostnaden för själva förvaltningen, tänker

kommittén närmast på den kostnad förvaltningen faktiskt drager, och på vars

ersättande domänstyrelsen gör anspråk, och icke på den jämförelsevis ringa

ersättning, som för närvarande utgår, innan ännu de nya grunderna för er­

sättningens beräknande blivit av Kungl. Majit fastställda.

Över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande avgav domänstyrelsen utlå­

tande den 31 mars 1924 och bemötte därvid den mot förvaltningen av präst­

skogarna framförda kritiken. Icke heller domänstyrelsen ansåg emellertid,

att på detta område allt var tillfredsställande ordnat. Styrelsen framställde så­

lunda en del egna reformförslag, vilka jag anser böra här omnämnas:

Domänstyrelsen ville tillåta sig att i korthet beröra ett par områden, där

reformer vore mer angelägna och av oändligt mycket större betydelse än i fråga

örn sättet för skogarnas skötsel och skogsförvaltningens organisation.

Styrelsen syftade härmed på dels nödvändigheten av en arrondering eller kon­

centration av förvaltningsobjektet vad beträffade såväl jord som skog, dels ange­

lägenheten av husbehovsrättens upphörande. Utan radikala ingrepp på dessa

båda områden bleve vilka reformer i övrigt än uttänkas kunde blott halvmesy-

rer, ledande till antingen billig, extensiv och dålig eller ock intensiv och god,

men alltför dyrbar skötsel av skogarna.

Det vore av yttersta vikt och betydelse för en god förvaltning, att de små

boställena försåldes, ty deras skötsel av jord som skog, kostade för mycket.

De gåve i stort sett ingen inkomst, om de ens, såsom i många fall kunde ifråga­

sättas, bure sig själva. Om nuvarande lagstiftning med dess hänsynstagande till

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

89

Domän­

styrelsen.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

olika intressenter, kyrkofond, pastorat, församlingar, präster o. s. v. lade hin­

der i vägen för ifrågavarande syftes förverkligande, måste den ändras och

utvägar utfinnas att med skipande av rättvisa åt alla håll frigöra ifrågava­

rande små boställen från alla dessa särintressen, så att de kunde säljas. En

viss minimiareal för jord och skog borde uppställas. Det kunde till exempel

att börja med bestämmas som regel, att alla boställen, som ej holle större

ytvidd än 20 hektar öppen jord eller 50 hektar produktiv skogsmark, skulle

säljas, givetvis med iakttagande av viss moderation, så att ett särdeles väl-

beläget boställe, ett boställe med stort, välbebyggt och värdefullt jordbruk

men ringa skogsareal eller ett boställe, där skogen vore stor och inkomstgi-

vande, men jordbruket litet, kunde bibehållas. Inflytande medel borde givetvis

användas till inköp, när lämpliga tillfällen yppades, av lämpligt belägna skogs­

bruk.

En sådan arrondering påginge sedan länge — ehuru i alltför långsamt tempo

— beträffande statens utarrenderade jordbruksdomäner, av vilka de mindre

successivt, efter prövning i varje särskilt fall, försåldes. För de inflytande

medlen inköptes skogsmark till bildande av nya eller arrondering av äldre

kronoparker.

Det andra området, där reform erfordrades, vore husbehovsrätten. Domän­

styrelsen hade redan i sitt den 30 november 1916 avgivna underdåniga utlå­

tande angående kyrkofondskommitténs betänkande, del II, uttalat sig härom.

Med åberopande av vad då sades finge styrelsen anföra följande.

Husbehovsrätten, det ville säga rätten för arrendatorer, präster, pastorat och

församlingar att för eget behov eller för fullgörande av vissa prestanda er­

hålla utsyning å de ecklesiastika löneboställenas skogar av ved och timmer

m. m., hade lett och ledde till ett ur nationalekonomisk synpunkt förkastligt

slöseri, varigenom betydande värden tillspillogåves utan annan nytta än ett

tillgodoseende av den enskildes bekvämlighet, trevnad eller hugskott. Åtskil­

liga av de i ärendet hörda skogstjänstemännen hade mer eller mindre skarpt

klandrat detta förhållande.

Slöseriet vore av tvåfaldig art. Dels förbrukades mer virke än som be­

hövdes, dels användes i regeln virke av långt bättre och dyrbarare beskaffenhet

än som för det förhandenvarande ändamålet erfordrades. Bostäderna vore ofta

onödigt stora, såväl för präster som för arrendatorer, och droge därigenom myc­

ket virke, såväl för uppförande och underhåll som till bränsle. Stundom vore

husen, särskilt de äldre, illa ombonade, kalla och dragiga. Bestämmelsen att

vederbörande befattningshavare skulle själv bekosta vedens tillredning och

hemforsling syntes ju innebära en hämsko på en lyxförbrukning av ved, men

gjorde det ej alltid utan kunde till och med verka i motsatt riktning, näm­

ligen till strävan efter bränsle av onödigt hög kvalitet, det ville säga, lättar­

betat virke. Framställning av en viss mängd ved skedde, såsom lätt insåges,

med mindre kostnad och besvär av grövre, mer rakvuxna och kvistrena stam­

mar än av klenare, krokiga eller kvistiga sådana eller av annat sämre virke.

Den ersättning, som enligt kontrakt tillerkändes löneboställenas arrendatorer

för detta arbete (husbehovsvedens tillredning), sattes ofta så låg — till för­

fång för den kontanta arrendeavgälden för bostället — att den föga betydde

för befattningshavarens ekonomi, utan denne ansåge sig i stället kunna kosta

på sig trevnaden av en riklig tillgång på gott bränsle. Arrendatorns och präs­

tens intressen av att få skog av bästa slag utsynad till bränsle sammanfölle

fullständigt.

Ur strängt nationalekonomisk synpunkt borde vid husbehovsförbrakning till­

gå så, som enskilda omtänksamma skogsägare förfore, nämligen på det sätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

91

att klenare gallringsvirke, toppar, grenar, avfall och annat virke, som ej läm­

pade sig för försäljning och vars ringare värde omöjliggjorde transport längre

väg, förbrukades i skogens närhet, det vill säga å bostället, och att det bättre

vedvirket, som tålde fraktkostnader, i stället såldes. Å de ecklesiastika bostäl­

lena vore förhållandena oftast rakt motsatta. Såväl arrendator som präst på­

yrkade att få ved av gott eller bästa slag utsynad. I regel tillginge väl vid

utsyningarna numera så, att arrendatorn, där skillnad gjordes, finge det sämre

bränslet och vederbörande befattningshavare, som sig borde, det bättre. Vis­

serligen intoges oftast i arrendekontrakten på domänstyrelsens yrkande den be­

stämmelse, att arrendatorn till bränsle skulle åtnöjas med virke av ovan an­

givna sämre slag (gallringsvirke, toppar etc.), men i verkligheten tummades

det ej sällan på denna bestämmelse. Det klenare gallringsvirket ratades och

finge med ringa eller ingen pekuniär behållning upphuggas och säljas eller ock

förfaras. Bättre virke, som eljest kunde säljas, utsynades i stället. Den utsy-

ningsförrättande kronojägaren och den ofta såväl för egen som för vederbö­

rande befattningshavares räkning utsyningstagande arrendatorn komme i ett

visst beroende av varandra. Kronojägaren vore ofta vid sina tjänsteresor nöd­

sakad anlita arrendatorns tillmötesgående i fråga örn kost, logis, skjutsar, an­

skaffning av folk för arbeten å skogen nr. m., och för arrendatorn vore det av

mycket stor betydelse att få såväl riklig som god och lättarbetad skog utsy­

nad till bränsle åt sig och prästen. Det vore helt mänskligt och behövde inga­

lunda som regel innebära någon medveten pliktförgätenhet, örn en viss strä­

van att tillmötesgå varandra uppstode hos utsyningsförrättare och utsynings-

tagare. Men det allmänna lede härpå.

Misshushållning följde ock av pastoratens och församlingarnas rätt till ut­

syning av virke till nybyggnad och underhåll av prästgård och kyrka. Det

vore stundom betydande belopp, som begärdes, utsynades och användes till ex­

empel till uppförande av en ny prästgård eller omläggning.av spåntaket på

en kyrka. Byggnadsarbeten av ifrågavarande slag ombesörjdes vanligen av

en för tillfället tillsatt byggnadskommitté, vilken i sin ordning i regel upp-

droge arbetet åt en byggmästare såsom entreprenör. Ingen, vare sig vederbö­

rande prästerliga befattningshavare, arrendator, kommittéledamöter eller bygg­

nadsentreprenör hade något direkt intresse av att sparsamhet och god hushåll­

ning iakttoges med virket. Just tack vare den kostnadsfria tillgången på virke

till den mängd, som ansåges gå åt, inträdde misshushållning och oaktsamhet.

Samma vore förhållandet vid uppförande av åbyggnader å löneboställen, där­

vid pastoratet ofta trädde emellan, ehuru arrendatorn egentligen vore bygg-

nadsskyldig. Såväl boningshus som ladugårdar m. m. byggdes allt emellanåt

onödigt stora och spatiösa. Avsevärda förluster i form av virkesvärde på rot

hade åsamkats många boställen enbart genom bristande tillsyn å underhållet

av husen, varigenom nybyggnad nödvändiggjorts tidigare än som behövts, örn

husen underhållits bättre.

Sparsamhet med förbrukningen inträdde ej, förrän vederbörande konsument

av ved eller byggnadsskyldige nödgades på egen bekostnad anskaffa vad som

behövdes. Då den förmån av fritt virke pastorat och församlingar åtnjöte vore

tämligen ojämnt fördelad, i det att somliga pastorat kunde få allt vad de be­

hövde, andra åter litet eller intet, beroende på, huruvida skogsrika boställen

funnes eller ej inom pastoratet, respektive församlingen, men alla vore bygg-

nadsskyldiga, syntes ifrågavarande förmån kunna och böra upphöra. Det

kunde ej förnekas, att en rätt stor uppoffring för pastorat och församlingar i

vissa fall hiirav bleve en följd. Men å andra sidan bleve den inkomst av inom

pastoratet belägna boställens skogsavkastning, som på grund av bestämmel-

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sen i 19 § 4 mom. av lagen örn reglering av prästerskapets avlöning den 9

december 1910 kunde tillerkännas pastoratet för prästerskapets avlöning, större,

då vid beräkning av ifrågavarande belopp virke ej behövde reserveras till byg­

gande och underhåll av boställe, prästgård och kyrka. Härvidlag vore i övrigt

att märka, att de fördelar, som ett förverkligande av domänstyrelsens förslag

skulle medföra för kyrkofonden i form av ökad inkomst — samt för landet

genom att bättre hushållning med dess produkter iakttoges -—• bleve större än

de olägenheter, som pastorat och församlingar finge vidkännas. Pastoratet el­

ler församlingen avstode nämligen blott från rotvärdet av den mängd virke,

som oundgängligen erfordrades och, om rätten till utsyning borttoges, måste

köpas för det bygge, som för tillfället förestode, men kyrkofonden vunne för­

säljningsvärdet ej blott av sistberörda virkesmängd utan även av vad som skulle

utsynats för mycket och sedan tillspillogivas av bristande omtanke eller akt­

samhet. Såsom styrelsen i det föregående framhållit, iakttoges nämligen spar­

samhet i allmänhet icke med det man finge gratis.

Likaså borde boställsarrendatorernas rätt till utsyning av virke och bränsle

upphöra, såsom mångenstädes inom den enskilda lanthushållningen redan skett.

Givetvis bestämdes arrendeavgälden med hänsyn härtill. Den bleve naturligt­

vis lägre, men jordägaren förlorade icke härpå. För vederbörande arrendator

bortfölle då frestelsen att, såsom ibland inträffade, i närmaste stad eller sam­

hälle sälja vad han med sparsam hushållning lyckats inbespara av husbehovs-

virket. Det enda fall, då rätten till fri utsyning av husbehovsbränsle borde bi­

behållas, vore för fasta skogsarbetare och å skogen bosatta torpare.

Den betänkligaste arten av slöseri med husbehovsvirket syntes vara den, som

bottnade i prästerskapets privilegier och framträdde däri, att prästens behov

av bränsle ovillkorligen skulle tillgodoses, så snart tillgång funnes, oavsett

av vad slag tillgången vore. Således, räckte ej tillgången å vad som enligt

vedertaget språkbruk kallades ved eller vedvirke, så vore prästen berättigad

att erhålla och erhölle utsyning av gagnvirke till bränsle. Kungl. Majit hade

också ej ansett sig kunna rubba denna regel utan i ett stort antal fall tiller­

känt prästerliga befattningshavare rätt till bränsleutsyning, även då domän­

styrelsen i avgivna underdåniga utlåtanden meddelat, att det härför tillgäng­

liga virket helt eller delvis utgjordes av timmerdugligt virke eller annat gagn­

virke. Vart denna bestämmelse kunde leda belystes genom det exempel över­

jägmästaren i Smålands distrikt anfört, i det att vid ett enda boställe (stom­

hemmanet Råslätt Mellangården) kyrkofonden årligen förlorade bortåt 4,000

kronor, även örn vederbörande till utsyning därå berättigade präster bereddes

kontant ersättning ur kyrkofonden för behovet att köpa bränsle. Om ock i

regeln de förluster, som uppkomme genom misshushållning av denna art, vore

långt mindre än i nyssberörda fall, så vore de dock så talrika och upprepades

så ofta, att mycket stora värden därigenom till ingen nytta ginge tillspillo.

Ett mycket stort antal prästskogar vore av den storleksordning, att skogs-

avkastningen helt åtginge att fylla boställets husbehov och en eller två

prästers bränslebehov. I dylika fall vore, såsom styrelsen i det föregående

framhållit, slöseri ur kvalitativ bemärkelse ofrånkomlig, enär skogsavkastnin-

gen, så snart något så när rationell hushållning hunnit genomföras och i re­

geln även därförut, bestode av mer timmer och annat gagnvirke och mindre

ved än som till husbehov erfordrades. På detta sätt förlorades årligen å varje

sådant boställe, lätt och behändigt, utan att någon viss enskild därav hade

olägenhet, betydande belopp. Det behövde ej gå till mer än ett eller annat 100-

tal kronors förlust om året i medeltal å varje av landets 2,371 prästskogar, för

att summan därav skulle stiga till aktningsvärda belopp.

Olägenheterna härav avhjälptes ej genom att anordna särförvaltning av de

ecklesiastika skogarna, anställa en särskild indelningschef eller inrätta ett

särskilt räkenskapskontor för dem eller att skapa ett nytt ämbetsverk, en kyrko-

fondsstyrelse. Felet läge i systemet med den fria husbehovsrätten, som här­

rörde från den tid, då skog av allmänheten ansågs vara en naturatillgång av-

nära nog samma värdeordning som luft och vatten. Men virket hade nu så

högt värde, att den strängaste hushållning därmed för det egna behovet måste

genomföras. Hade kyrkofonden råd att av hänsyn till prästerskapets priviligier

och obenägenhet för genomgripande lagändringar årligen förlora högst avsevärda

belopp, så hade landet det icke. Nämnda privilegier kunde ej för all framtid

få orubbade bestå. De måste ändras, när landets bästa det krävde. Ingen annan

samhällsklass eller kategori av tjänstemän i landet åtnjöte ett privilegium av

så meningslös art, som därjämte i så måtto för vederbörande vore utan reellt

värde, att det utan ringaste svårighet, men till stor båtnad för det allmänna

kunde ersättas med penningar. Privilegiet åtnjötes för övrigt ej av på långt

när edla präster. I många fall saknades nämligen lämpligt belägen skog inom

pastoratet, då vederbörande i stället för skog in natura finge kontant ersättning

för behovet att köpa bränsle. Kunde somliga präster själva anskaffa sin ved,

så borde alla kunna det, och det torde för övrigt ej möta större svårigheter

för prästerna än för andra tjänstemän att köpa bränsle. Skogsstatens tjänste­

män t. ex., av vilka dock ett mycket stort antal vore bosatta å kronoparker,

åtnjöto icke fritt bränsle. Undantag härifrån utgjorde dels de å häradsallmän-

ningar och några andra allmänna skogar anställda kronoskogvaktarna, dels en

jägmästare, som ännu innehade ett gammalt civilt boställe med skog.

Nu berörda båda önskemål, nämligen dels arrondering och koncentrering av

förvaltningsobjektet, dels den fria husbehovsrättens borttagande, syntes styrelsen

till den grad angelägna och trängande, att styrelsen ej tvekade hemställa, det

Kungl. Majit täcktes låta möjligast snart verkställa utredning, på vad sätt

dessa syften bäst kunde förverkligas.

Åtskilliga förslag till reform av det nuvarande sättet för förvaltningen av

prästlönetillgångarna och finansieringen av prästlönekostnaderna hava fram­

förts. Av de tidigare förslagen har endast ett varit i detalj utarbetat, nämligen

det av kyrko fondskommittén den 31 maj 1923 (statens offentliga utredningar

1923 nr 71) avgivna.

Efter en från vissa strängt fasthållna synpunkter företagen granskning av

de rådande förhållandena på förevarande förvaltningsområde har nämnda kom­

mitté framlagt förslag, som i huvudsak gå ut på inrättande på kyrkofondens

bekostnad dels av en kyrkofondsstyrelse, dels av ecklesiastika domänintendents-

befattningar, dels ock, med domänverkets bibehållande vid vården och förvalt­

ningen av de ecklesiastika skogarna, av en särskild ecklesiastik skogsbyrå inom

domänstyrelsen och av särskilda ecklesiastika revir inom domänverkets lokal­

förvaltning, med undantag för vissa län, varjämte föreslagits vissa härav be­

tingade förändringar i författningarna m. m.

1927 års sakkunnigas förslag har av de sakkunniga själva sammanfattats

på följande sätt:

Tjänstebostad skall tillhandahållas av pastoratet. I fråga om de skyldigheter

med avseende å prästgård, som nu åvila vederbörande pastorat, förutsättes

Kungl. May.ts proposition nr 187.

93

Reformför­

slag.

Kyrkofonds-

kommittén.

1927 år8 sak­

kunniga.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ingen ändring. Härutöver skall pastoratet vara pliktigt att svara för all skatt

och annan allmän tunga för prästgårdsfastigheten.

Prästlönekostnaderna skola i -princip helt utjämnas mellan de kyrkliga kom­

munerna. Utjämningen skall avse ej blott de till samtliga präster utgående

penninglönerna jämte förekommande lönetillägg — med undantag för sådana,

som präst enligt donation äger tillgodonjuta »utöver lönen» eller som försam­

ling tillerkänt honom utöver fastställd lön — ävensom arvoden, reseersättningar

och pensioner utan även, där ordinarie präst åtnjuter tjänstebostad, den del av

den fastställda lönen, som motsvarar bostadsförmånen (bostadskvoten). Bo-

stadskvoten skall, beräknad efter lägsta löneklassen i den lönegrad, till vilken

befattningshavaren är att hänföra, tillfalla vederbörande pastorat. Från den all­

männa utjämningen undantagas således blott pastoratens verkliga kostnader

för tillhandahållande av tjänstebostad åt präst, i den mån dessa kostnader kunna

överstiga bostadskvoten, beräknad på angivet sätt.

Någon ändring förutsättes icke i statens nuvarande skyldighet att medelst

de till vissa oföränderliga belopp fastställda ersättningarna för prästerskapets

indragna tionde och för anslag i krono- och kyrkotionde bidraga till präster­

skapets avlönande. All för närvarande för prästlöneändamål disponerad för­

mögenhet i fast egendom och fonder skall fortfarande användas för detta

ändamål.

För bestridandet av prästlönekostnaderna, i den mån de enligt vad ovan

sagts skola bliva föremål för utjämning mellan pastoraten, skola förenämnda

ersättningar av staten och, utan företrädesrätt för visst pastorat, avkastningen

av den uppsamlade förmögenheten i första hand och i sin helhet tagas i an­

språk. För löneändamalet ytterligare erforderliga medel anskaffas genom en

kyrkligt-kommunal beskattning, som proportionellt belastar de särskilda för­

samlingarna i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag.

Församlingarnas tillskott ske i lorm av församling sbidrag, vilka uppföras i

församlingarnas årliga utgifts- och inkomststater. Dessa utgifter täckas av de

skattskyldiga i den ordning, som eljest är stadgad för kommunalutskylders

utgörande.

Kyrkofonden erhåller ställning såsom centralorgan för det prästerliga av­

lönings väsendet. Dit överföras alla för närvarande lokalt förvaltade fonderade

avlöningsmedel, vilka icke skola ingå till den s. k. prästlönejordsfonden -—- en

av de sakkunniga föreslagen, för hela riket gemensam fond, till vilken skulle

ingå köpeskillingarna för försåld jord, tillhörande löneboställen — eller utgöra

donerade penningkapital.

Till kyrkofonden skola ärligen, förutom fondens egen avkastning och ersätt­

ningarna av statsverket, ingå:

a) arrenden och andra avgälder samt behållen skogsavkastning från samt­

liga löneboställen med undantag av sådant boställe, vars avkastning enligt dona­

tion skall tillfalla präst utöver lönen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

95

b) avkastningen av prästlönejordsfondens tillgångar, sedan 10 procent av

räntan å nämnda fonds penningkapital lagts till kapitalet;

c) avkastningen av omförmälda donerade penningkapital, där sådan avkast­

ning icke skall tillkomma präst utöver lönen; samt

d) församlingsbidragen.

Ur kyrkofonden bestridas alla de prästlönekostnader, vilka skola bliva före­

mål för utjämning.

Till utrönande av den erforderliga storleken av församlingsbidragen upp­

rättas årligen inom ecklesiastikdepartementet en för hela riket avsedd samman­

ställning (prästlönebudget), upptagande samtliga utgifter och inkomster för

prästlöneändamål under det nästkommande året. Den förutgående beredningen

av ärendet sker hos statskontoret.

Det fyllnadsbelopp, som för täckandet av prästlönebehovet skall uttagas av

församlingarna, utgör skillnaden mellan å ena sidan summan av de i prästlöne­

budgeten upptagna utgifterna och å andra sidan summan av de enligt samma

budget för löneändamål i första hand tillgängliga inkomsterna. Kungl. Maj:t

fastställer vad varje församling skall utgöra såsom församlingsbidrag till kyrko­

fonden genom att bestämma den skattesats (visst antal ören per skattekrona

av varje församlings kommunala skatteunderlag), efter vilken församlingens

bidragsbelopp skall beräknas. Beräkningen sker på grundval av det nästföre­

gående årets skatteunderlag.

Kyrkofondens kapital bibehålies oförändrat vid den storlek det kan hava

vid övergången till den föreslagna nyordningen. Detta ernås genom den årliga

regleringen av församlingsbidragen. Kyrkofonden skall som hittills förvaltas

av statskontoret.

Avlöningar och andra ersättningar åt präster ävensom till församlingar och

pastorat utgående bidragsbelopp utbetalas av domkapitlen respektive Stockholms

stads konsistorium, pensioner av statskontoret. För ändamålet skola domkapit­

len och konsistoriet erhålla rätt att anlita statsverkets giroräkning, eventuellt

en för kyrkofonden upplagd giroräkning hos riksbanken.

De till pastoraten utgående bostadskvoterna skola i första hand användas

för bestridande av kostnad för byggande och underhåll av prästgård samt av

andra utgifter för sådan fastighet eller, där pastoratet tillhandahåller präst

såsom tjänstebostad godkänd bostadsvåning, av kostnaden för denna.

De till tjänstebostäder åt ordinarie präster anvisade prästgårdarna bibe­

hållas under domkapitlens omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets

allmänna vård och inseende.

Av- och tillträdessyn ävensom laga syn å prästgård förrättas såsom hittills

av synerätt. Ekonomisk besiktning å prästgård förrättas av domänintendent.

De prästgårdar, som jämlikt bestämmelserna i 64 § ecklesiastik boställs­

ordning insynats å förutvarande bostadsboställen eller anordnats å annat till

prästerskapets avlöning anslaget boställe, avstyckas från resp. egendomar.

All övrig till prästerskapets avlöning för närvarande anvisad fast egen-

96

Kungl. Majlis proposition nr 18 7

.

Finansierings­

systemet.

dom — löneboställena — bör bliva föremål för en disposition, som samtidigt

med att den tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning av egendoms-

kapitalet främjar en från samhällelig synpunkt lämplig användning av jorden.

För sådant ändamål sammanföres förvaltningen av löneboställenas arrende­

jordbruks-) delar med förvaltningen av dessa fastigheters skogar hos ett och

samma, för den ekonomiska skötseln av fastighetsbeståndet i dess helhet an­

svarigt organ. Den på här nämnt sätt koncentrerade fastighetsförvaltningen

förlägges hos domänverket, som för närvarande omhänderhar vården av bo­

ställenas skogar.

Jord och annan tillhörighet till löneboställe skall antingen upplåtas å ar­

rende eller under amian form av nyttjanderätt eller ock försäljas.

För främjande av ett bättre ekonomiskt utbyte av boställsegendomarna upp­

hävas gällande bestämmelser dels rörande förbehåll vid boställes utarrende-

ring om skyldighet att utgöra s. k. tjänstbarheter, dels, i fråga örn hushåll­

ningen å boställsskogarna, rörande rätt för arrendator, prästerlig tjänstinne­

havare, pastorat och församling till utsyning in natura av byggnadsvirke och

vedbränsle.

1 fråga örn löneboställes upplåtande å arrende eller under annan form av

nyttjanderätt skola i huvudsak gälla de villkor och bestämmelser, som finnas

stadgade beträffande sådana upplåtelser av kronans jordbruksdomäner. Jäm­

väl beträffande dispositionen av löneboställes skogsmark vid upplåtelser som

nu nämnts skola de angående nämnda kronoegendomar givna bestämmelser i

tillämpliga delar bliva gällande.

Beträffande handläggningen inom domänverket av ärenden rörande utarren-

dering av löneboställe meddelas bestämmelser i syfte att åt lokal myndighet

må uppdragas beslutanderätt i sådana ärenden av mindre ekonomisk betydelse.

Kostnaden för den av domänverket bestridda förvaltningen av lönebostäl­

lenas arrendedelar och skogar skall uppskattas efter vissa angivna grunder och

ersättas domänfonden av den från nämnda egendom fallande avkastningen.

För de nuvarande löneboställena föreslås benämningen prästlönedomäner.

I motiveringen för dessa förslag anföra 1927 års sakkunniga efter att hava

framhållit att frågan örn skatteutjämning pastoraten emellan vore det centrala

problemet, vars lösning kunde väntas giva uppslag till ordnandet av åtminstone

flertalet övriga frågor, som äro beroende av eller eljest äga samband med

finansieringssystemet:

Vid bedömandet av skatteutjämningsfrågor, då det i vidare sammanhang

gällt rikets kommuner, har befogenheten av ett utjämningsförfarande motive­

rats bland annat därmed, att kommunerna nödgas bekosta av staten föreskrivna

åtgärder för olika samhälleliga ändamål, såsom för rättsskydd, fattigvård, skol­

undervisning och andra kulturella uppgifter, därvid kommunerna i stor ut­

sträckning bindas av statliga föreskrifter i fråga örn åtgärdernas omfattning

och kostnaden för desamma. Ett livligt meningsbyte har därvid förekommit, i

vilken mån särskilda dylika uppgifter skola anses som »statliga» eller »kom­

munala». Det vill synas, som örn diskussionen på denna punkt svårligen skall

kunna leda till oomtvistliga resultat, så länge man enbart fäster avseende vid

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Såsom en grundläggande princip i den år 1910 genomförda regleringen på

hithörande område gäller, att de för prästerskapets avlöning uppsamlade till­

gångarna i fast egendom och i penningar skola, utan avseende å sättet för

dessa tillgångars tillkomst, helt och uteslutande användas för berörda ända­

mål. Principen innebär, att något överskott i egentlig mening å sådana till­

gångars avkastning icke skall kunna uppkomma. Behöver avkastningen i fråga

icke tagas i anspråk inom det pastorat, där densamma utfallit, överföres den

— efter uppsamling i kyrkofonden — i form av utjämningsbidrag enligt 21 §

löneregleringslagen till annat pastorat, där underskott föreligger. En skärpning

har principen erhållit genom stadgandet, att det enskilda pastoratet skall vara

skyldigt att genom skatt uttaga visst belopp (den första s. k. treöringen),

innan avkastningen av de inom pastoratet förefintliga »lokala» tillgångarna

får tagas i anspråk för löneändamål därstädes. Mot densamma restes under

prästlönelagstiftningsfrågans behandling inom riksdagen och kyrkomötet år

1910 icke från något håll gensaga. Men har det, vilket icke synes kunna med

framgång förnekas, varit berättigat att för den partiella utjämning av präst-

lönebesväret pastoraten emellan, som åvägabragtes år 1910, behandla omför-

rnälda slag av egendom såsom en i sista hand för landet i dess helhet gemen­

sam avlöningstillgång, synes det befogade i ett dylikt behandlingssätt framstå

än påtagligare, då det gäller att fullfölja utjämningen i enlighet med de sak­

kunnigas förslag. Ty skall ett pastorat, där utdebiteringskvoten på grund av

stort skatteunderlag skulle kunnat hållas relativt låg för det fall, att pastoratet

haft^ att ensamt svara för avlöningen av sitt prästerskap, i utjämningssyfte

avstå skattemedel, lärer man svårligen kunna anse denna anordning berättigad

med mindre alla pastorat, som disponera för prästlöneändamål uppsamlade till­

gångar, i första hand avstå dessas avkastning till förmån för det gemensamma

nationella ändamål, som den kyrkliga organisationens upprätthållande innebär.

Förvaltnings-

Formen för prästlönejordens förvaltning står i ett första och oupplösligt sam-

^lösUgtYero-"

kanc* mec* s5ttet dispositionen av den därifrån härflytande avkastningen.

ende av sättet

är också först efter ett slutligt ståndpunktstagande till denna dispositions-

för dispositio-

fråga, som de alternativa vägarna för en revision av den gällande förvalt-

^lönejordensf"

ninSsordningen läggas öppna och kunna med någon behållning bringas under

avkastning,

diskussion.

Genom den av lagstiftningsåren 1862 och 1910 markerade rättsutveck­

lingen på det prästerliga avlöningsväsendets område har prästlönejordens av­

kastning i alltjämt växande utsträckning tagits i anspråk såsom underlag för

utjämning pastoraten emellan av prästlönebesväret. Man ställes då till en bör­

jan inför spörsmålet: kan en återgång tänkas äga rum i detta utvecklingsför­

lopp eller, med andra ord, bör kyrkofondens nuvarande delaktighet i och ekono­

miska beroende i övrigt av sagda avkastning kunna helt eller delvis avveck­

las? De sakkunniga hava icke funnit sig kunna förorda ett realiserande av denna

tanke. De sakkunniga hava tvärtom ansett sig böra stanna vid ett förslag till

omläggning av den för närvarande gällande regleringen därhän, att hela av­

kastningen av prästlönejorden tillföres kyrkofonden.

De för sist åsyftade förslag bestämmande skälen, vilka icke skola i detta

sammanhang upprepas, hava varit av principiell natur. En åtgärd i här nämnd

riktning måste erhålla en mycket väsentlig betydelse i ett rent praktiskt hän­

seende.

Kyrkofondens

En av huvudorsakerna till tyngden och omständligheten i de former, i

lorn **

mäle man

förvaltningen av prästlönejorden för närvarande är bunden, är såsom

fö™ prästlöne”

1

föregående ofta berörts att söka däri, att nämnda jord, med avseende å

100

Kungl. Majrid proposition nr 187.

den möjlighet denna linje syntes erbjuda till en avveckling, örn än icke full­

ständigt, av den statliga förvaltningen av prästlönejorden.

Det torde vara nödigt att något närmare granska förslagets praktiska inne­

börd.

Den första förutsättningen för att en förvaltningsorganisation av här ifråga­

satt slag skulle kunna tänkas få något praktiskt värde lärer vara den, att

boställsfastighetens övertagande skulle kunna bereda den lokala menigheten1

någon påtaglig ekonomisk fördel. Endast på en dylik ren intressegrund torde

den nämnda förvaltningsordningen kunna bygga. Till en början synes härav

följa, att anordningen icke finge göras obligatorisk. Blott sådana församlingar,

vilka så åstundade, borde komma i fråga för denna förvaltningsuppgift. Vik­

tigast men på samma gång ömtåligast bleve obestridligen deli avgäldssättning,

som skulle föregå församlingens övertagande av fastigheten och som i själva

verket måste bliva systemets egentliga ekonomiska grundval.

Då huvudsyftet med den ifrågasatta anordningen skulle ligga däri, att

boställsegendomarna bleve omhändertagna av församlingarna såsom direkt eko­

nomiskt intresserade av deras högsta möjliga avkastning, måste de avgälder,

med vilka församlingarna skulle hava att lösa till sig den temporära förfo­

ganderätten över boställena, fastställas efter en visserligen skälig men låg

taxa. Det från det allmännas sida berättigade i en sådan för församlingen för­

delaktig grund för avgäldssättningen borde då ligga i den förväntan, att det

allmännas eventuella förlust på grund av någon undervärdering av egendomar­

nas avkastningsförmåga bleve ersatt genom minskade kostnader för dessas för­

valtning. Å andra sidan komme från vederbörande församlings synpunkt en

anordning av antjdt slag icke att bliva ekonomiskt riskfri. Under tiden för en

avgäldssättnings giltighet kunde givetvis konjunkturerna undergå sådan för­

ändring, att utbytet av fastigheten i församlingens hand nedginge, tilläven­

tyrs under det avgäldsbelopp, församlingen själv hade att utgöra. Mot en dy-

lik förlust skulle församlingen icke kunna säkerställas.

I själva den tanke, varpå den här berörda anordningen vilar, ligger utan

gensägelse något tilltalande. De allt fastare former, som statskontrollen över

prästlönejorden tagit, hava dock icke hindrat, att församlingarna under en

lång rättsutveckling framträtt med ett visst anspråk på att, vid sidan örn

prästen, betraktas såsom naturliga representanter för de priisterliga boställena

inom sina områden. Det sätt, varpå boställsegendomarna tillkommit, har här­

vid varit utan betydelse. På grund av boställenas merendels centrala belägen­

het inom församlingarna hava dessa kunnat i avsevärd utsträckning å desam­

ma mot avgälder, som tidigare erlagts till prästen och numera ingå bland de

prästerliga avlöningsmedlen, tillgodose sina tomt- och övriga jordbehov. Upp­

låtelser till de kyrkliga och borgerliga kommunerna av områden å prästlöne-

jord för begravningsplatser, för skolväsen och fattigvård m. m. torde för när­

varande kunna räknas i tusental.

Det kan heller icke antagas annat än att talrika landsförsamlingar i ri­

ket hava inom sina såväl borgerliga som kyrkliga representationer tillgång till

personliga krafter, väl skickade att omhänderhava den omedelbara förvaltnin­

gen av även en betydande boställsegendom.

1 Huruvida den ekonomiska uppgift, varom kär är fråga, skulle tillkomma

pastoratet

— ett

kyrkligt-kommunalt förband som dock saknar ett verkställande organ — församlingen, inom

vilken boställsfastigheten är belägen, eller tilläventyrs den motsvarande borgerliga kommunen,

bleve ett spörsmål för sig. Detsamma skall i förevarande sammanhang icke närmare beröras.

Då de sakkunniga i den närmast följande framställningen begagna sig av beteckningen >försam-

lingen», åsyftas därmed en, vilken som helst, av de nämnda kommunala korporationerna.

101

Det torde dock finnas skill att erinra därom, att vissa hittills från ett nara

liggande område gjorda erfarenhetsrön knappast varit ägnade att ställa en del

landsbygdsförsamlingars fastighetsförvaltning i en särdeles fördelaktig dager.

De sakkunniga syfta härmed på det icke ringa antal klockarboställe!!, som på

skilda orter inom landet, merendels utan att tillstånd därtill i behörig ord­

ning sökts och erhållits, omhändertagits av vederbörande församlingar. Åt­

gärden i fråga har i regel varit föranledd därav, att en innehavare av förenad

klockar- och folkskollärarbefattning, sorn i denna sin senare egenskap åtnjutit

författningsenlig bostadsförmån, tilldelats kontant ersättning i stället för bruk­

ningsrätten till klockarbostället. Detta senare har härefter av församlingen an­

tingen disponerats för något dess eget omedelbara behov eller ock, såsom ofta

synes hava skett, utarrenderats.

Upplysningar, som erhållits rörande dessa arrendegårdar, hava i icke få

lall varit nedslående. Ett typiskt förlopp synes hava varit följande. I brist

på härför direkt tillämpliga bestämmelser hava församlingarna ansett sig oför­

hindrade att upplåta bostället utan skyldighet för arrendatorn att därå verk­

ställa nybyggnad eller måhända ens att utföra nödiga underhållsarbeten. Ar­

rendesumman bär härigenom kunnat sättas väsentligt högre än eljest varit möj­

ligt. Omsorgen örn åbyggnadernas bestånd har ställts på framtiden och skjutits

över på en efterföljande generation församlingsmedlemmar. Efter förloppet av

en eller flera arrendeperioder har tidens tand gjort sitt verk, och församlingen

har ställts inför det ofrånkomliga kravet på en kostsam nybyggnad eller det

billigare alternativet att söka utverka tillstånd till fastighetens försäljning i

befintligt skick. Det har icke varit ägnat att förvåna, om församlingarna i

första hand sökt komma undan sitt iråkade ekonomiska bekymmer på den sist­

nämnda vägen. Framställningar i sådant syfte hava också en tid varit vanliga,

men de synas så gott som undantagslöst hava av principiella skäl lämnats

utan bifall. Veterlig! är, att klockarboställena för närvarande mångenstädes

inom landet befinna sig i ett förfallet skick, och detta ehuru församlingarna

i fråga örn dessas skötsel haft väsentligt större möjlighet till ingripande än

beträffande de prästerliga löneboställena.

Då de sakkunniga stannat vid den uppfattningen, att deli ifrågasatta an­

ordningen — prästlönejordens fakultativa överlämnande till församlingarna

»till viss friare nyttjanderätt» — icke skulle medföra någon förbättring av de

för närvarande rådande förhållandena, har dock det bestämmande skälet här­

för icke varit misstro mot den kommunala fastighetsförvaltningen såsom så­

dan. Den avgörande svagheten i nämnda anordning visar sig ligga dari, att den

förutsatta »friare nyttjanderätten» i själva verket måste tänkas bliva ganska

litet »fri», och fråga är rent av, om åt vederbörande församling skulle kunna

inrymmas en dispositionsrätt till resp. boställen, som avsevärt sträckte sig ut­

över de befogenheter, vilka normalt tillkomma en arrendator.

Till en början synes sålunda vara givet, att församlingens förfoganderätt

icke kail utsträckas till någon åtgärd, som innebär förminskning av fastighe­

tens ägor eller eljest disposition över dess substans. Varje uppkommande fråga

örn försäljning av något till fastigheten hörande område skulle följaktligen så­

som hittills få prövas av statlig myndighet. Samma bleve förhållandet be­

träffande tillgodogörandet av sten-, grus-, torv- eller lcrtäkter o. d.. där icke

vid avgäldssättningen bestämmelser härutinnan kunnat särskilt meddelas. Då

församlingens egen disposition av boställsegendomen skulle vara begränsad till

viss tid i sänder, för vilken den bestämda avgälden skulle oförändrat utgå, kan

icke heller förutsättas, att församlingen skulle äga i sin tur upplåta fastigheten

eller del därav till brukande åt annan för tid överskjutande tiden för dess egel

Kungl. Mcij:ts proposition nr lii7.

102

innehav. \ arje fråga om dylik upplåtelse i andra hand skulle såsom hittills

få hänskjutas till prövning av statlig myndighet.

Särskilt aktuell bleve frågan, huruvida församlingen skulle äga rätt att,

utan för varje fall därtill inhämtat tillstånd vidtaga förändringar med avse­

ende å boställsfastighetens byggnader. Frågans praktiska betydelse kan belysas

med ett exempel. Under tiden för församlingens innehav av ett boställe upp­

kommer fråga örn anordnande av en ny, med jordbruk förenad fattigvårdsan-

stalt inom kommunen. Boställets jord befinnes härför vara lämpligast. Genom

en disposition av boställsjorden på angivet sätt blir den befintliga arrenda-

torsbostaden för ändamålet onödig men kan tänkas efter ombyggnad komma

till användning för annat den kyrkliga eller borgerliga kommunens behov. Dis­

positionen av boställsjorden för fattigvårdens räkning påkallar därjämte flytt­

ning av det ena eller andra av boställets uthus.

Skulle de i det här anförda exemplet nämnda dispositionerna med avse­

ende å boställshusen få företagas utan medgivande av statlig myndighet? Det

kan svårligen förutsättas. De för närvarande befintliga, ofta med stora kost­

nader åstadkomna byggnadsuppsättningarna å löneboställena representera en

betydande del av dessas kapitalvärden. Varje mer eller mindre ingripande för­

ändring med avseende å byggnadernas antal, anordning och beskaffenhet i

övrigt måste öva inverkan på berörda värden. Då ett återställande av boställs­

husen i deras ursprungliga skick sannolikt merendels av praktiskt-ekonomiska

skäl bleve uteslutet, skulle sådana vidtagna förändringar skapa ett i varje fall

nytt faktiskt utgångsläge för en eventuell efterföljande avgäldssättning.

Vad ovan framhållits har närmast haft avseende å löneboställenas jord-

bruksdelar. Den dispositionsrätt, församlingarna skulle kunna erhålla till skogs­

markerna, bleve knappast mindre beskuren. Särskilt torde vara givet, att prin­

cipen uthålligt skogsbruk icke skulle kunna eftergivas. Det för närvarande

gällande plantvånget mäste förty allt fortfarande för dessa skogar upprätt­

hållas. Prövningen och godkännandet av hushållsplanerna, vare sig nu för­

samlingarna för dessas upprättande skulle komma att anlita skogsstatstjänste-

man, länsjägmästare eller annan sakkunnig, måste allt fortfarande komma att

ligga i statlig skogsvårdsmyndighets hand.

Till stöd för förslaget örn boställenas överlämnande till församlingarna har

anförts det skälet, att den statliga uppsikten och kontrollen över boställena där­

igenom skulle kunna avsevärt inskränkas. Då, enligt vad i det föregående på­

visats,_ åt församlingarna icke skulle kunna inrymmas avsevärt vidsträcktare

dispositionsrätt än den som tillkommer en arrendator, lärer emellertid någon in­

skränkning av den statliga kontrollen icke i nämnvärd grad kunna äga rum.

Någon ytterligare belysning av det här behandlade förslagets praktiska inne­

börd torde icke vara behövlig. Man kommer vid ett fortsatt inträngande i

prästlönejordens förvaltningsfråga lätt nog till den insikten, att denna fråga

aldrig kan vinna en tillfredsställande lösning på grundvalen av någon slags

medelväg mellan den statliga och kommunala förvaltningsformen. Skall nämnda

jord överlämnas _ till församlingarna att förvaltas och nyttiggöras, bör försam­

lingarnas dispositionsrätt kunna utövas med den obundenhet, som i regel till­

kommer menigheterna i fråga om deras egen fasta egendom. Kan detta av sär­

skilda skäl icke medgivas, lärer någon annan förvaltningsform än den rent

statliga icke böra komma i fråga.

Ett ytterligare förhållande bör i detta sammanhang angivas.

Då det gäller prästlönejordens förvaltningsfråga, träda särskilt fram i för­

grunden tvenne under senare tid ofta och energiskt framförda förslag. Det

ena av dessa förslag bero res i domänstyrelsens utlåtande den 31 mars 1924

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

104

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 187.

Socialise-

ringsnämn-

den.

ter genom avstyckning, såsom allmän regel, att sådan åtgärd, där till stam­

fastigheten hör skog, icke må ske utan att styckningslotten i mån av till­

gång erhåller erforderlig skog. Det ligger i öppen dag. att mycken omgång

skall uppstå vid behandlingen av en uppkommande styckningsfråga i här

nämnt fallbom skog och inägor ligga under skilda förvaltningar. Redan under

den korta tid, under vilken den nya jorddelningslagen hittills varit i tillämp­

ning, hava, enligt vad de sakkunniga försxjort, olägenheter i ifrågavarande

hänseende uppkommit. Skola styckningar i större omfattning än nu sker fram­

deles komma att äga rum å prästlönejord måste dessa olägenheter komma att

bliva synnerligen besvärande.

2. Domkapitlens många bestyr med förvaltningen av de ecklesiastika löne-

boställena, till sin väsentligaste del bestående i en dubbelbehandling, jämlö­

pande med länsstyrelsernas handläggning, av den stora mångfalden med arrende­

väsendet sammanhörande ärenden, bringas att upphöra. Den lättnad i dom­

kapitlens arbetsbörda, som härigenom skulle beredas dessa myndigheter, bör

oliva av så mycket större betydelse, som desamma varken med avseende å sin

allmänna organisation, sina arbetsformer eller den hos myndigheterna företrädda

speciella sakkunskapen kunna sägas vara lämpade för förvaltning av jord­

bruksegendomar. Det synes påtagligt, att domkapitlen genom en befrielse från

de ifrågavarande förvaltningsgöromålen — väsentligen främmande för deras

huvuduppgifter —• skulle i betydande utsträckning få sina arbetskrafter fri­

gjorda för sin egentliga maktpåliggande ämbetsverksamhet.

3. Den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomäner uppbäres i för­

sta hand av domänintendentsinstitutionen. Domänintendenternas antal utgör för

närvarande tretton. Med hänsyn, å ena sidan, till kronodomänernas relativa fåta­

lighet och starkt växlande förekomst inom olika delar av landet samt, å den

andra, till angelägenheten av att genom en relativ begränsning av tjänstgörings-

distrikten hålla kostnaderna för domänintendenternas verksamhet nere har möj­

lighet hittills icke förelegat att skapa en fast organisation för dessa betydelsefulla

befattningar. Uppdragen mottagas och avlönas alltjämt såsom mer eller mindre

tidskrävande bisysslor. Sammanförandet av den ecklesiastika egendomsförvaltnin-

gen med förvaltningen av kronodomänerna bereder den påtagliga organisatoriska

fördelen, att domänintendentsinstitutionen skall kunna utnyttjas på ett långt ef­

fektivare sätt än nu sker. Efter en företagen omläggning av tjänstgöringsom-

rådena och efter den utökning av domänintendenternas nuvarande antal, som i

anledning av sammanläggningen må befinnas nödig, måste möjligheterna’för en

fast organisation av nämnda tjänster, till lika båtnad för kronodomänerna som

för prästlönejorden, komma att i hög grad främjas.

Godtager inan i det hela de sakkunnigas utgångspunkt, att förvaltningen

av prästlönejorden framgent såsom hittills måste förbliva en statlig uppgift,

torde med den föregående framställningen vara tillräckligt ådagalagt, att sam­

manförandet av förvaltningen utav prästlöneboställenas jordbruk och skogar i

domänverkets hand innefattar den enda naturliga lösningen av prästlönejordens

förvaltningsfråga. Denna förvaltningsomläggning synes vara nära nog ett skol­

exempel på sådana till förenkling och besparing inom statsförvaltningen syf­

tande åtgärder, som man på sista tiden velat beteckna såsom statsförvaltnin­

gens »rationalisering».

Från 1927 års sakkunnigas förslag skilde sig socialiseringsnämndens icke i

principiellt avseende. Även nämnden åsyftade sålunda fullständig skatteutjäm­

ning pastoraten emellan. Men i nämndens förslag framträdde tendensen till

centralisering och förstatligande tydligare än hos de sakkunniga.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Beträffande de till kyrkofonden indragna boställena förefinnes intet intresse

från ett särskilt pastorats sida, utan är det i stället fråga om ett samtliga pasto­

rats gemensamma intresse, att kyrkofondens inkomster bliva så betydande som

möjligt. I följd härav föreslå utredningsmännen i det följande, att de indragna

boställena skola förbliva under myndighetsförvaltning.

I utlåtande över 1927 års sakkunnigas förslag har domänstyrelsen under­

strukit vikten av att förvaltningen av ett boställes jordbruksdel och skogsdel

koncentreras till samma förvaltare. Denna mening delas av utredningsmännen,

vilka alltså föreslå, att skogen å de boställen, som utgöra lokal avlöningstill-

gång, anförtros åt pastoraten och att de indragna boställenas skogar omhänder­

tagas av samma organ, som förvaltar deras jordbruksdelar.

Även hos pastorat, som åtnjuta tillskott ur kyrkofonden, kan ett starkt in­

tresse för egen förvaltning av boställena påräknas, därest uträkningen av

tillskottets belopp anordnas på det sätt, som utredningsmännen på annat ställe

föreslå.

Att förvaltningen av boställena anförtros åt pastoraten, innebär givetvis

icke, att pastoraten äga fritt förfoga över dem.

Flertalet boställen har tillkommit genom donationer. Andra boställen hava

anskaffats av församlingar och pastorat och en del boställen hava anvisats av-

kronan. Om samtliga boställen gäller, att de äro rättsligen bundna vid be­

stämda kyrkliga ändamål. Att de icke dragas från dessa ändamål eller för-

valtaj på ett sätt, som äventyrar syftet med dem, bör övervakas genom lämp­

lig kontroll. Då kontrollen beträffande samtliga boställen, utan avseende å

sättet för deras tillkomst, har samma uppgift, nämligen att vidmakthålla bo­

ställena för deras kyrkliga ändamål, saknas anledning att anordna kontrollen

för det ena slaget av boställen annorlunda än för det andra. Kontrollen bör

sålunda blivm ensartad för alla.

Man kan karakterisera förslaget örn boställs förvaltningens decentralisering

till pastoraten, såväl i princip som i fråga örn den praktiska utformningen av-

förvaltningens och kontrollens detaljer, genom att säga, att pastoratet in­

träder i den prästerliga boställshavarens rättsställning.

Då pastoratet blir boställshavare, bortfalla åtskilliga anordningar, som för­

anleddes av ombytet av boställshavare, vilket innebär en betydande förenkling,

och samtidigt vinner man den fördelen, att man kan anknyta den nya ord­

ningen till välkända och levande rättsbegrepp.

II. Jordbruks-

Av pastoratets ställning som boställshavare följer, att pastoratet, liksom

förvaltningen,

tidigare den prästerliga befattningshavaren, får ombestyra boställets utarren -

1)

Pastoratens

dering. Härigenom erhåller pastoratet möjlighet att självt fullt effektivt in-

rvaltnmg.

gripa fgr att tillförsäkra sig högsta möjliga avkastning av sina boställen. Det

blir pastoratet, som får pröva den säkerhet, som spekulanterna på arrendet

hava att erbjuda, samt övervaka, att säkerheten icke förringas i värde. Vidare

blir det pastoratets sak att indriva arrendebeloppen och för egen del tillse,

att arrendatorn icke vanvårdar bostället. Därest pastoratet vid ombyte av arren­

dator skulle anse av- och tillträdessyn erforderlig, får pastoratet ombestyra så­

dan. Därvid böra, liksom beträffande arrendeförhållandet i dess helhet, allmän­

na nyttjanderättslagens regler tillämpas. Någon medverkan från de kontrolle­

rande organens sida behöves sålunda icke.

Även en boställshavares skyldigheter skola åligga pastoratet. Dessa skyldig­

heter äro av två slag, dels sådana som i allmänhet åligga en jordägare utåt, så­

som skyldigheten att betala skatt för bostället, fullgöra allmänna besvär, som

belasta detsamma, bestrida kostnader för boställets deltagande i vattenavled-

ningsföretag och lantmäteriförrättningar m. m., dels ock sådana som härflyta av

Kungl. Maj:tx proposition nr 187.

107

själva förvaltningsuppdragets fullgörande oell i korthet kunna karakteriseras så­

som boställshavarens skyldigheter mot bostället, såsom skyldigheten att tillse,

att bostället väl hävdas och underhålles samt att hus å detsamma nybyggas, i

den mån de bliva förbrukade.

För närvarande åligga dessa skyldigheter arrendatorn, ett förhållande som

givetvis ofördelaktigt inverkar på den kontanta intäkten av bostället. Att skyl­

digheterna nu åläggas pastoratet, beror på att pastoratet självt äger bestämma

villkoren för boställets utarrendering. Anordningen att göra pastoratet i första

hand ansvarigt för bostället innebär emellertid icke, att nya bördor

åläggas pastoratet. Det är redan nu i sista hand boställets avkastning,

som bär kostnaden för skyldigheternas fullgörande. Från arrendet avräknas

sålunda ett årsbelopp, som avser att täcka kostnaden för boställets bebyggelse.

Endast nettoavkastningen kommer pastoratet till godo. Enligt utredningsmän­

nens förslag åter skall boställenas bruttoavkastning uppbäras av pastoratet.

Kostnaderna för förvaltningen lära icke kunna antagas bliva större för pasto­

raten än vad de varit för myndigheterna, snarare mindre, och nettot för pasto­

raten kan därför förväntas bliva större än för närvarande. Örn pastoratet så

önskar och finner förmånligt, står det dessutom pastoratet fritt att vid utarren-

deringen genom avtalet med arrendatorn överflytta sina skyldigheter på denne.

Att sådan åtgärd kommer att medföra ett förminskat arrende för bostället, är en

omständighet, som pastoratet får taga i beaktande.

I de fall, då pastorat åtnjuter tillskott ur kyrkofonden, skall enligt utrednings­

männens annorstädes framförda förslag ett värde å boställets normala nettoav­

kastning fastställas för att ligga till grund för uträkningen av tillskottet. Vid

värdets bestämmande skall givetvis kostnaden för fullgörandet av alla pastora­

tet åliggande skyldigheter, som kunna förutses, tagas i beräkning till sitt fulla

belopp. Andra kostnader, som åsamkas pastoratet, och kostnader, som pastoratet

frivilligt ikläder sig i syfte att förbättra sin inkomst av bostället, äro av­

sedda att gottgöras pastoratet därigenom, att vinsten av företaget förbehålles

pastoratet under s. k. frihetsår.

Man har, såsom ovan påvisats, grundad anledning antaga, att pastoraten av 2)

Kontroll,

eget intresse komma att förvalta boställena väl. Emellertid kan kontroll icke

undvaras.

Pastoratens medlemmar växla. En generation efterträder den andra, samt ut-

och inflyttningar äga rum. Det kan därför tänkas, att ett pastorats nuvarande

medlemmar äro benägna att förskaffa sig en ekonomisk lättnad på bekostnad av

en kommande tids församlingsmedlemmar. Sådan lättnad kan pastoratet vilja

förskaffa sig genom att uttaga och förbruka en del av den kapitaltillgång, bo­

stället representerar. Detta kan ske på flera sätt. Man kan direkt tillgodogöra

sig en del av boställets naturtillgångar (substans), t. ex. grus, sten, torv och

lera. Ett annat sätt är att tillgodogöra sig boställets hela bruttoavkastning utan

att sörja för att bostället bibehålies till såväl hävd som bebyggelse i samma

skick som tidigare. Härigenom bereder man sig större avkastning för stunden,

men bostället förringas i värde.

Sådant bruk av förvaltningsrätten bör förhindras, och detta blir kontrollens

uppgift.

Vad då först angår tillgodogörande av substanser, synas följande huvudreg­

ler böra gälla. Boställes substans må utan tillstånd tillgodogöras för boställets

husbehov. Därest förekomst av viss substans är större än vad som erfordras

för tillgodoseende även i framtiden av boställets husbehov, må pastoratet efter

prövning i varje särskilt fall av vederbörande kontrollorgan berättigas upplåta

förekomsten för avsalu eller eljest tillgodogöra sig densamma. Av kontroll-

lO.s

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

organet bör i sammanhang härmed föreskrivas, huruvida lämpligen fondering

av inkomsten helt eller delvis bör ske, eller ock det årliga uttaget inskränkas

till viss myckenhet.

Den andra ovan antydda möjligheten att utnyttja bostället till nackdel för

framtida intressenter, nämligen att underlåta att vidmakthålla boställets hävd

och bebyggelse, bör förekomma^ på annat sätt. Såsom allmän regel bör här

gälla, att boställets hävd ständigt hålles i det för det ekonomiska utbytet för­

månligaste skick och att boställets byggnader behörigen underhållas och vid

behov ersättas. Detta bör tillses vid ekonomisk besiktning. Hava försummelser

i det ena eller andra avseendet förekommit, böra för vinnande av rättelse nödiga

föreskrifter meddelas. I likhet med vad ovan sagts beträffande substansuttag,

bör, då någon väsentlig förändring i boställets bebyggelse eller i sättet för bru­

kandet av detsamma avses, exempelvis upplåtelse till egna hem eller industri­

tomter, tillstånd därtill inhämtas hos kontrollorganet.

I alla de fall, då fråga uppkommer av beskaffenhet, att enligt förut antydda

regler böra underställas kontrollorganet för prövning, bör det ankomma på

pastoratet att uppgöra förslag i ärendet.

I anseende till bebyggelsens betydelse för bostället anse sig utredningsmän­

nen här böra något närmare beröra denna fråga. Då insynat hus å boställe vid

ekonomisk besiktning utdömes, bör tillfälle beredas pastoratet att inom viss

tid uppgöra förslag till nybyggnad. Förslaget bör underställas kontrollorganet

för prövning, huruvida den föreslagna nyFyggnaden är tillfyllest eller örn an­

norlunda beskaffad byggnad erfordras. I sistnämnda fall bör anvisning lämnas,

i vilka avseenden ändring ansetts påkallad, och pastoratet även nu höras in­

nan nybyggnaden beslutes. Kontrollorganet bör tillerkännas befogenhet att

föreskriva viss tid, inom vilken beslutet skall verkställas av pastoratet, vid

äventyr, att sådant eljest sker på pastoratets bekostnad. Insyning av verkställd

nybyggnad bör slutligen äga rum genom det kontrollerande organet.

Vad härefter angår valet av kontrollorgan föreslå utredningsmännen, att

da ecklesiastika boställsnämnderna, som under den korta tid, de varit i verk­

samhet, visat sig lämpliga och vunnit förtroende, skola bibehållas och i första

hand omhänderhava tillsynen över boställenas förvaltning. Liksom nu bör

kontrollen företrädesvis utövas vid ekonomiska besiktningar vart femte år

eller oftare, örn så påkallas. Några av- och tillträdessyner behöva emellertid

nämnderna icke längre befatta sig med, då ombyte av boställshavare icke före­

kommer och ombyte av arrendator är ett ärende, som pastoratet ombesörjer.

För närvarande bestridas arvodena till boställsnämndernas ordförande av

kyrkofonden. Härutinnan föreslå utredningsmännen ingen ändring. Kostna­

derna för de särskilda förrättningarna, d. v. s. reseersättning och dagtrakta­

menten till ordföranden och ledamöterna i nämnden, betalas nu av boställs-

arrendatorn. Med hänsyn till pastoratens ställning såsom boställshavare, och

då kontrollen närmast är riktad mot dem, synas kostnaderna för förrättningar­

na böra bestridas av pastoraten, med rätt för dem till motsvarande avdrag

vid bestämmandet av boställenas normala nettoavkastning.

Den, som är missnöjd med boställsuämnds beslut, torde, liksom nu, hänvisas

att söka ändring genom att begära laga syn.

Medan den kontroll, som utövas av boställsnämnd, av naturliga skäl huvud­

sakligen kommer att inrikta sig på tillsyn över boställenas hus och hävd — den

löpande tillsynen — och därför lämpligen bör begränsas härtill, synes kon­

trollen i övriga ovan antydda hänseenden, nämligen då fråga blir om substans­

uttag utöver husbehovet eller väsentlig förändring i boställets bebyggelse och

i sättet för dess brukande, böra anförtros åt domkapitlet, vilket är bäst skickat

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 181.

Han skall i arrendekontraktet tillförbindas att genom avkortning i arrendet eller

först av sin efterträdare mottaga ersättning av beskaffenhet, att det enligt lag

åligger Jordägare att utgiva sådan. Skall löneboställe, enligt därom i vederbör­

lig ordning fattat beslut, deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteri-

förrättning, eller skall boställe deltaga i företag för marks torrläggning genom

dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnaderna därför, i vad de

icke belöpa å bostället tillhörande skogs- och hagmark, bestridas av arrendatorn,

med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga örn dylika kost­

nader är boställshavare medgiven.

Från alla nu omförmälda förpliktelser blir arrendatorn av ett indraget bo­

ställe befriad, därest utredningsmännens förslag att lägga förpliktelserna å

kyrkofonden vinner bifall. Man har anledning att vid en dylik anordning

förvänta, att arrendet kan sättas väsentligt högre än för närvarande är fallet

och att en sådan ökning av arrendet kommer, örn man betraktar beståndet av

indragna boställen såsom en helhet, att ersätta räntan å det i boställena ned­

lagda kapitalet ävensom möjliggöra dettas avskrivning.

Då förvaltningen av de indragna boställena sker för kyrkofondens räkning,

uppstår icke såsom beträffande övriga boställen fråga örn förskott och amor­

tering.

Husröte- och vanhävdsersättning synes lämpligen, liksom nu, böra betalas

av den avträdande arrendatorn till den tillträdande. Stifts jägmästarens in­

spektioner böra icke bekostas av arrendatorn, och beträffande av- och tillträdes-

syner bör kostnaden fördelas enligt allmänna nyttjanderättslagen.

III. Skogsför-

Såsom förut anförts, hava utredningsmännen anslutit sig till den av domän-

▼altningen.

styrelsen uttalade meningen, att skogsförvaltningen bör omhänderhavas av

samma organ, som förvaltar boställets jordbruk. En sådan anordning innebär

på sätt och vis en nyhet, i det förvaltningen av skog och jordbruk varit åtskild

icke blott enligt 1910 års lagstiftning utan också i viss omfattning redan enligt

1866 och 1894 års skogsordningar.

Utredningsmännen finna det uppenbart, att det för domänverket — som är

ett statens affärsdrivande verk och såsom sådant har till huvuduppgift att åt

statsverket utvinna största möjliga inkomst av kronans egna domäner och sko­

gar —- måste framstå såsom en mera främmande uppgift att handhava för­

valtningen av skogar, som äro bestämda för annat ändamål. Härtill kommer,

att prästskogarna på grand av sin spridda belägenhet och ofta ringa storlek

mindre väl lämpa sig för en centraliserad förvaltning.

Även örn boställsskogarnas hittillsvarande skötsel varit föremål för viss kri­

tik, vilken ej ens domänstyrelsen velat helt tillbakavisa, måste likväl erkännas,

att under den tid, skogarna stått under domänverkets förvaltning, det sörjts

för föryngringen och att även markförbättringsarbeten, såsom skogsdikningar,

utförts.

. Vid genomförande av en decentraliserad förvaltning av skogarna måste till­

ses, att skötseln av dem så anordnas, att densamma blir minst lika god som

för närvarande — helst bättre.

1) Pastoratens

_ Medan det inom alla pastorat finnes god tillgång på förträfflig sakkunskap

förvaltning,

i fråga örn jordbruk, kan man icke förutsätta, att den forstliga insikt, som

kräves för ett rationellt skogsbruk, alltid finnes företrädd inom pastoraten. En

decentralisation av skogsförvaltningen till pastoraten fordrar alltså, att skog-

ligt utbildad personal tillhandahålles dem. Av särskild betydelse är, att denna

personal helt ägnar sig åt prästskogarna.

Genom ett infogande av skogligt bildad arbetskraft i förvaltningen förlora

pastoraten icke sin ställning såsom de egentliga förvaltarna av skogen. Man

Kungl. Majlis proposition nr 187.

lil

åsyftar endast en uppdelning av omsorgerna beträffande skogarna på det sätt,

att den sida av deras förvaltning, som fordrar fackliga insikter, liandhaves

av den skogligt bildade personalen, medan det praktiska förvaltningsarbetet,

det kontinuerliga övervakandet, virkesskördens utnyttjande, ekonomien och bok­

föringen m. m. överlämnas till pastoraten. Pastoraten likställas således med

en egendomsägare, som själv förvaltar sin skog men som för hushållningens

planläggning och för ledning av de mer kvalificerade skogsvårdsarbetena an­

litar fackman.

Liksom i fråga örn jordbruksförvaltningen vissa anförda synpunkter för- 2)

Kontroll,

anleda, att kontroll måste anordnas över pastoratens förvaltning, framtvinga

samma synpunkter en kontrollerande verksamhet även beträffande skogssköt-

seln. Vid jordbruksförvaltningen var det hänsynen till att boställets kapital­

tillgångar bevaras för framtiden, som nödvändiggjorde kontrollen. Det kapi­

talvärde, som jordbruket med tillhörande åbyggnader representerar, skyddar

sig emellertid i viss mån självt mot olämplig exploatering och obehöriga kapi­

taluttag. Sådana kunna — med frånseende av eventuella fyndigheter av sten,

grus o. d. — endast ske genom att jordens hävd eller husens underhåll försum­

mas. Dylika missförhållanden kunna emellertid genom ingripande av de kon­

trollerande organen hastigt rättas utan att några bestående skador behöva be­

faras. I övrigt äro lockelserna till sådant missbruk relativt små, ty därav för-

anledes snabbt en sänkning av fastighetens avkastning.

Beträffande skogen äro förhållandena i nu förevarande hänseende delvis andra.

Skogen å de ecklesiastika boställena representerar i allmänhet ett betydande

kapitalvärde, som -—- åtminstone under normala konjunkturer — är ytterst lätt

att omsätta i penningar. En dylik evalvering kan ske ej blott beträffande den

del av virkesförrådet, som är att anse såsom årets skörd, utan även av huvud­

parten av det förråd, som vid ett ekonomiskt rätt bedrivet skogsbruk skall

kvarstå å marken såsom producerande kapital. Själva produktionsfaktorn inom

skogsbruket kan således utan svårighet realiseras på en gång eller under

en kort tidsperiod. Återställandet av det sålunda exploaterade kapitalet kräver

däremot en betydande tid, vars längd bestämmes dels av huru långt kapital­

konsumtionen drivits samt dels av markens godhetsgrad. Under denna repara-

tionsperiod nedgår skogsbrukets avkastning långt under det normala.

Det bör observeras, att en dylik kapitalkonsumtion ej enbart föranleder en

periodicitet i skogsavkastningen, som är oförenlig med de syften, boställssko-

garna skola tjäna; den kan därjämte i vissa fall biologiskt påverka markens

produktionsförmåga och skogsbrukets hela gestaltning under en lång följd av

år. Dyrbara skogsodlingar kunna nödvändiggöras å marker, där vid regelrätt

hushållning självsådd kunnat med säkerhet påräknas; insekts- och stormfäll-

ningsskador kunna framkallas m. m.

Å andra sidan torde genom en rationell skogsvård produktion och förty av­

kastning kunna rätt väsentligt påverkas i positiv riktning.

Det sagda torde vara tillräckligt för att visa, att beträffande boställenas sko­

gar möjligheten att för ernående av tillfälliga ekonomiska lättnader lösgöra och

konsumera kapitalvärden är avsevärt större än beträffande jordbruken. En dy­

lik kapitalkonsumtion medför också ifråga örn skogen avsevärt större och mer

svårbotade skador än i fråga örn jordbruken.

Då utredningsmännen övervägt, huru kontrollen över skogsskötseln å bostäl­

lena under en decentraliserad förvaltning bör ordnas, hava de funnit, att kon­

trollen bör sko genom den skogligt bildade personal, som enligt vad förut an­

förts skall tillhandahållas pastoraten.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

3) Arbetsför­

delningen mel­

lan pastoraten

och fackmän­

nen.

Hushållningens planläggning har hittills skett genom skogshushållningspla-

ner, upprättade av skogsstatstjänstemän samt fastställda av domänstyrelsen.

Under senare år har inom skogliga kretsar framförts en rätt stark kritik mot

hushållningens bindande vid planer, uppgjorda för ett antal år framåt i tiden.

Man har påpekat, att en dylik plan, huru förtjänstfullt den än från början må

hava blivit uppgjord, snart nog på grund av nytillkommande faktorer bleve

föråldrad. De skogsbiologiska förhållandena kunna komma att te sig på ett helt

annat sätt, än förrättningsmannen förutsett. Storm- och insektsskador kunna

tvinga till avverkningar, som förrycka planen. Vanligare är dock, att det är

den ekonomiska utvecklingen, som hastigt gör en hushållningsplan omodern.

Förskjutningarna i priser mellan skogsprodukter av skilda slag kunna göra

det nödvändigt att utföra huggningarna på sätt, som ej kunnat förutses vid

planens upprättande. Det är ur ekonomisk synpunkt felaktigt att binda avverk­

ningen vid fixa belopp för viss period. Vill man driva hushållningen med tanke

på god ekonomi, måste konjunkturväxlingarna på allt sätt utnyttjas. Under

högkonjunkturer forceras avverkningarna för att skogens ägare må kunna till­

godogöra sig de då rådande höga priserna. Vid efterföljande lågkonjunktur

göras motsvarande inskränkningar. Genomsnittsnettot kan därigenom väsentligt

höjas.

En tydlig tendens mot hushållningens bindande vid planer kan sålunda nu­

mera skönjas såväl inom statens som enskildas skogsförvaltningar. Därmed har

man emellertid ej underkänt värdet av all planläggning inom skogsbruket.

Kvar står alltid behovet av att ingående känna beskaffenheten av det objekt,

varmed hushållningen arbetar. Man behöver äga noggranna uppgifter örn mar­

kens godhetsgrad och produktionskraft, virkesförrådets storlek och fördelning

på åldrar, trädslag och grovleksklasser, tillväxtens storlek m. m. Man vill med

ett ord känna skogens status. Med ledning härav kunna sedan under olika

konjunktur- och marknadsförhållanden kalkyler göras örn den skäliga avverk­

ningens storlek.

För boställsskogamas vidkommande böra, enligt utredningsmännens åsikt,

dessa nya åskådningar rörande hushållningens planläggning i huvudsak till-

lämpas. Därest, på sätt nedan föreslås, verkställigheten av betydelsefullare

skogsvårdsarbeten överlämnas åt fackmän, torde det ej vara nödvändigt att i

planer föreskriva detaljerna i skogsvårdsarbetet. Däremot lärer det med hän­

syn till de syften, boställsskogarna tjäna, vara erforderligt att vidtaga anord­

ningar i syfte att erhålla en viss jämnhet i avkastningen. Det är därför ofrån­

komligt, att på grundval av skogens bonitet, virkesförråd och tillväxt uppgöre.s

en avverkningsberäkning, i vilken de virkesbelopp, som under viss period få

uttagas, fastställas. För huru lång tid i sänder denna beräkning, som här i

fortsättningen benämnes avverkningsplan, skall uppgöras, är en lämplighets-

fråga. Den lämpligaste tiden torde vara 10 år med möjlighet till revision, då

sådant befinnes påkallat. Pastoratet bör medgivas rätt att när som helst under

en femårsperiod uttaga hela det mot denna period svarande awerkningsbelop-

pet. Att tvinga till absolut jämnhet i avkastningen genom årliga avverkningar

är med hänsyn till försäljningstekniska förhållanden och konjunkturernas bästa

utnyttjande olämpligt. Särskilt gäller det nu anförda de mindre skogarna.

Utredningsmännen föreslå sålunda, att på taxering av virkesförråd och till­

växt grundade avverkningsplaner för tioårsperioder upprättas utan rätt att

överskrida i planerna angivna avverkningsbelopp, i annat fall, än att å skogen

inträffade skador nödvändiggöra tillfälliga huggningar.

Vad ovan sagts gäller uttaget av mogen skog. Beståndsvårdande gallringar

Kungl. Majlis proposition nr 187.

113

skola givetvis städse ske i deri omfattning, skogens tillstånd kräver. Det bör

ankomma på fackmannen att tillse, att dylika huggningar ej eftersättas.

Skoglig sakkunskap kräves emellertid ej endast för planernas upprättande

utan även för handläggandet av åtskilliga skogsvårdsarbeten. Främst gäller

detta stämplingen av de träd, som skola avverkas, vare sig fråga är örn hugg­

ning av mogen skog eller örn gallring. Det sätt, på vilket stämplingen utföres,

är av största vikt med hänsyn till produktionen. En felaktigt utförd stämpling

kan för avsevärt lång tid sänka skogens avkastning. Det är därför ett national­

ekonomiskt intresse, att detta arbete blir utfört på rätt sätt. Klok omtanke

kräver, att stämplingen verkställes av fackman.

De betydelsefullaste skogsvårdsarbetena vid sidan av stämplingen äro för-

yngringsåtgärder för säkerställande av återväxten. Dessa åtgärder syfta direkt

till skyddande av den framtida produktionen och hava därför av statsmakterna

ansetts så viktiga, att i gällande skogsvårdslag skogsvårdsstyrelserna tillagts

befogenhet att föreskriva och i händelse av tredska tvångsvis genomföra för-

yngringsåtgärder å enskildas skogar. Boställsskogarna lyda emellertid ej under

nämnda lag. Beträffande dem torde därför motsvarande befogenheter böra till­

läggas den fackman, som har tillsyn över dessa skogar. Utförandet av åtgär­

derna bör, såsom ovan sagts, åligga pastoratet.

Till en annan typ av skogsvårdsarbeten hör torrläggning av försumpade

marker, myrar och kärr å skogen. Skogsdikningar äro visserligen särdeles

önskvärda och medföra framtida produktionsökning. De kunna emellertid ej

anses som löpande underhållsarbeten å skogen utan äro att betrakta såsom

kapitalinvesteringar. Det är därför ej lämpligt att härutinnan utöva något

tvång mot pastoraten. Vilja de emellertid frivilligt verkställa dikningar, bör

det åligga fackmannen att upprätta planer och arbetsbeskrivningar åt dem.

Den nu föreslagna organisationen kommer att fungera ungefär på följande

sätt. Fackmannen besöker med vissa efter förhållandena lämpade intervaller

varje boställsskog i och för stämpling. Samtidigt föreskriver han de skogs-

vårdsåtgärder, som det ankommer på pastoratet att utföra före nästa stämp-

lingstillfälle. Vid dessa besök bör han även fullgöra den kontroll, som enligt

vad tidigare sagts ankommer på honom. Han skall därvid tillse, ej blott att

pastoratet fullgjort föreskrivna föryngringsåtgärder utan även att avverk­

ningarna och virkets utdrivning skett på sådant sätt, att skador på kvarvarande

skog ej orsakats, att åverkan icke förekommit eller att ostämplad skog icke

huggits m. m.

Då forstlig medverkan är anordnad vid skogarnas förvaltning och däröver

utövas kontroll, äro inga olägenheter att befara av skogsförvaltningens decen-

tralisation till pastoraten. Praktisk erfarenhet finnes rikligt företrädd bland

jordägarna i socknarna. Redan nu utföras på ett tillfredsställande sätt skogs­

odlingar på många hemman utan hjälp av skogsvårdsstyrelsens plantörer. I de

flesta pastorat finnes även tillgång till personer, förfarna i sådana skogsvårds­

arbeten som hyggesrensningar, bäckrensningar o. d. Skulle pastoratet i ett el­

ler annat fall ej mäkta utföra ålagt skogsvårdsarbete, lärer vederbörande fack­

man kunna anvisa lämplig person, som mot ersättning ombesörjer detta.

Avsevärda fördelar kunna förväntas av att pastoratet självt verkställer skogs­

vårdsarbetena. Man undgår sålunda dyrbar organisation. Kyrkorådet torde på

grund av den lokalkännedom, detsamma alltid besitter, kunna genomföra åtgär­

derna på billigaste sätt.

1 det föregående lia,va utredningsmännen redogjort för pastoratets anpart

i skogsvårdsarbetena. Dess uppgifter på andra områden av skogslorvaltningen

äro avsevärt mera omfattande. Viktigast äro virkesförsäljningarna samt hand-

Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1 samt. t5T> haft. (Nr 187.)

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

4) HnBbehovs-

virke.

havandet av ekonomien. Sedan virke utstämplats, förfogar pastoratet — med

nedan närmare angivet undantag — fritt över detsamma. Pastoratet får således

tillgodogöra sig virket på sätt, pastoratet anser förmånligast. Endast i de fall,

omkring 20 till antalet, då, enligt vad utredningsmännen i annat sammanhang

anfört, fråga uppkommer örn inleverering av överskott till kyrkofonden, kan

det möjligen åligga pastoratet att lämna redovisning till vederbörande myn­

dighet.

Det ankommer på pastoratet, att örn det anser försäljning på auktion fördel­

aktig, anordna sådan, bekantgöra densamma, pröva anbud och säkerhetshand-

lingar samt indriva köpeskillingar. Vid sidan av auktionsförsäljningarna kunna

pastoraten upparbeta marknad för specialsortiment. Ved bör kunna säljas till

kommunala inrättningar, brovirke till vägstyrelser, slanor, stör- och hässjevirke

tili jordbrukare i trakten m. m. Härav torde icke oväsentliga fördelar för pas­

toratet kunna förväntas.

I Einland, där pastoraten likaledes omhänderhava virkesförsäljningarna, har

det visat sig, att pastoraten stundom på grund av obekantskap med läget å

trävarumarknaden behövt sakkunnigt biträde vid försäljningar av större vir-

kesposter. Då sådant behov även i vårt land torde förefinnas, bör det stå pas­

toraten fritt att i försäljningsfrågor inhämta råd och anvisningar av vederbö­

rande fackman.

Bokföringen bör helt ankomma på pastoraten.

I samband med frågan om boställsskogarnas ekonomiska utnyttjande anse

sig utredningsmännen även böra något beröra spörsmålet örn husbehovsrättig-

heterna. De kommittéer, som sysslat med dessa skogar, samt i all synnerhet

domänstyrelsen, hava velat göra gällande, att det svåraste hindret mot genom­

förande av en god skogsvård vid och ekonomisk hushållning å desamma varit,

att skogarna belastats med skyldighet att leverera virke in natura till vissa där­

till berättigade. Dessa husbehovsrättigheter hava, bar man sagt, stundom nödgat

till olämpliga huggningar och i all synnerhet till oekonomiskt användande av

virkesskörden. Utredningsmännen anse, att dessa olägenheter avsevärt överdri­

vits. Obestridligt lärer väl vara, att husbehovsrättigheterna varit betungande

för domänverkets förvaltning av skogarna, i det att de föranlett en mängd

småförrättningar och resor för kronojägarna och även i vissa fall expeditions-

arbete för de högre tjänstemännen. De skogsvårdsmässiga och ekonomiska olä­

genheterna däremot torde hava förefunnits eller behövt förefinnas endast vid

de minsta skogarna, vilkas avkastning av mindervärdigt virke och virke av

små dimensioner ej räckt till de utsyningsberättigades bränslebehov, varför man

nödgats utsyna gagnvirke till vedbrand. Flertalet boställsskogar äro emeller­

tid av den storleksordning och produktionskraft, att vedbrand både åt arrenda­

tor och präst vid rätt planläggning av utsyningar och avverkningar bör kunna

erhållas av gallringsvirke, avfall efter större drivningar o. d. Att byggnads­

virke —- stundom t. o. m. i rätt stor omfattning — uttagits från skogarna, kan

icke anses olämpligt, för så vitt icke »överkvalificerat» virke kommit till an­

vändning.

Enligt utredningsmännens förslag löses frågan om husbehovsutsyningen på

ett enkelt sätt. Medan tidigare envar av de utsyningsberättigade, nämligen bo-

ställsarrendatorn, prästmännen, pastoratet och församlingen, fingo särskilda

virkesposter utsynade åt sig vid sidan av utsyningen till avsalu, skall nu

blott en enda utsyning förekomma, nämligen till pastoratet. Det utsynade virket

ställes i sin helhet till pastoratets förfogande. Pastoratet har sedan att självt be­

stämma örn virkets användning. Då pastoratet uppgör arrendekontraktet med ar­

rendatorn, äger det bestämma dennes rätt till husbehovsvirke och kan därvid

^Kungl. Maj:ts proposition ^nr 187.

115

föreskriva, att arrendatorn skall nöja sig med gallringsvirke till bränsle. Därest

till ved lämpligt virke icke finnes kan arrendatorn uteslutas från husbehovsved

o. s. v. Väl skall pastorat tillhandahålla de prästerliga befattningshavar­

na bränsle, men det överlämnas till pastoratets eget gottfinnande, huruvida

bränslet skall hämtas å boställsskog eller anskaffas på annat sätt. Pastoratets

eget behov av virke för prästgårdsbyggnad får pastoratet tillgodose från

den utstämplade kvantiteten eller anskaffa på annat håll, alltefter som pasto­

ratet finner den ena eller andra utvägen ekonomiskt fördelaktigare. Vad slut­

ligen församlingens rätt till virke för kyrkobygge angår, torde pastoratet böra

åläggas att av utstämplade virkesposter tillhandahålla erforderlig!; virke.

Fördelarna av att utsyningen på detta sätt koncentreras till en enda utsy-

ningsberättigad torde ligga i öppen dag. Användning av överkvalificerat virke

behöver aldrig förekomma. Pastoratet har alltid möjlighet att försälja allt så­

dant virke och i stället för en del av de influtna medlen inköpa ved. Hela

den vidlyftiga skriftväxling, som för närvarande erfordras, innan en prästman

får sin rätt till husbehovsbränsle utbytt mot kontant ersättning eller ett pasto­

rat undfår ersättning för virke, som inbesparats vid prästgårdsbyggnad, upp­

hör. Själva utsyningen och upprättandet av instrument över densamma bliva

likaledes förenklade.

Förvaltningen av skogarna å de till kyrkofonden indragna boställena torde i 5)

Boställen,

likhet med förvaltningen av jordbruket å samma boställen överlämnas till dom-vjlkas.

avkast-

kapitlen för att närmast handhavas av de fackmän, som enligt utredningsmän-tin^kyr-

nens förslag där skola anställas.

kofonden.

De arbetsuppgifter, som enligt det ovan sagda skola överlämnas till de vid stiftsjäg-

boställsskogarnas förvaltning behövliga fackmännen, äro så omfattande, att

mästare m. m.

man med säkerhet ej kan reda sig med tillfälligt anlitade skogsmän eller med

att genom en eventuell lagändring få dessa skogar inflyttade under skogsvårds­

lagens och skogsvårdsstyrelsernas hägn. Fackmännen torde lämpligen kunna

inordnas under domkapitlen, åt vilka, enligt vad förut sagts, överinseendet

över boställsjorden i övrigt överlämnats. Härigenom uppnår man även en kon­

centration av kontrollen över boställsförvaltningen i dess helhet.

Utredningsmännen föreslå, att hos varje domkapitel anställes en ordinarie

tjänsteman med högre skoglig utbildning, förslagsvis benämnd stifts jägmästare

eller stiftsekonom. Av vikt är, att för dessa poster erhållas väl kvalificerade

personer. Deras avlöningsförmåner böra därför sättas något högre än de som

utgå till revirförvaltare inom domänverket, förslagsvis till 12,000 kronor.

I rent förstuga frågor bör beslutanderätten tillkomma stifts jägmästaren.

Ilätt bör tillerkännas pastoraten att i mån av befogenhet söka ändring i sådana

beslut. Utredningsmännen anse sig emellertid icke böra framlägga något för­

slag rörande lämplig besvärsinstans.

Ehuru stiftsjägmästaren i allmänhet ej torde behöva besöka åtminstone de

mindre skogarna mer än kanske vart tredje år för stämpling, kontroll samt

uppgörande av förslag till skogsvårdsåtgärder, torde dock i de flesta stift

hans arbetsbörda bliva så stor, att han oavvisligen behöver biträde av mer

eller mindre fast anställd personal. För stämplings- och kontrollverksamheten

torde sålunda inom en del stift behövas en assistent, som efter order av stifts­

jägmästaren företager resor till de skogar, denne ej själv hinner besöka.

Assistenternas avlöningsförmåner böra vara något högre än motsvarande inom

domänverket, förslagsvis 5,000 kronor.

Vidare torde också behövas ett antal skogsmän med lägre utbildning (skogs­

skola) för stämpling av gallringsvirke, upprättandet av dikningsplaner samt för

biträde vid den kontroll, som utövas av de högre tjänstemännen. Dessa lägre

tjänstemän böra hava i huvudsak samma avlöningsförmåner som kronojägarna

inom domänverket.

Skogstaxeringar, tillväxtundersökningar och upprättandet av avverkningsbe-

räkningar äro arbeten, som kräva speciell träning och därför med största för­

del överlämnas till personer, som ägnat sig åt sådan verksamhet. Inom domän­

verket utföras sålunda numera så gott som alla skogsuppskattningar av en spe­

ciell stab av fast anställda taxatorer. Inom den ecklesiastika skogshushållningen

torde emellertid sådant arbete med fördel kunna överlämnas åt extra personal

eller ock bortlegas på entreprenad.

Såsom under.ag vid beräknandet av den arbetsmängd, som kan utföras av en

stämplings förrättare, hava använts vissa i »Praktisk skogshandbok» publice­

rade siffror. Enligt dessa har antagits, att i södra och mellersta Sverige ett

stämplingslag örn två yxor under 9 effektiva arbetstimmar hinner stämpla 450

kbm. pr dag. Vid utmärkning av gallringsvirke har beräknats, att en skog­

vaktare med två hantlangare hinner stämpla cirka 60 kbm. per dag. I Norr­

land och Värmland har beräknats 1,400 kbm. per dag vid stämpling och 100

kbm. vid gallring.

Enligt en överslagsberäkning på grundval av dessa antaganden (närmare

utförd i betänkandet), skulle erfordras 11 stiftsjägmästare, 6 ä 7 assistenter

samt 18 skogvaktare, vilken arbetsstyrka inom vissa stift vid behov som­

martid kan förstärkas med extra skogvaktare.

Avlöningsförmåner och resekostnader beräknas förslagsvis sålunda:

116

Kungl. May.ts proposition nr 1S7.

7) Kostnads­

beräkning.

Stiftsjägmästare.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnader

Assistent.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnader

Skogvaktare.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnad

........................... 12,000

........................... 1.000

............................. 4,000

Summa kostnad 17,000

........................... 5,000

........................... 600

........................... 2,400

Summa kostnad 8,000

.......................... 3,000

.......................... 400

.................... 1,600

Summa kostnad 5,000

Upprättandet av awerkningsplaner anses kunna utföras av extra personal

mot en ackordsersättning av högst 2 kronor per hektar vid ny taxering och

högst 1 krona vid revision. I medeltal beräknas 1 krona 50 öre per hektar

totalareal. Denna areal uppgår till 370,000 hektar samt anses böra övergås

vart tionde år. Medelarealen per år blir alltså 37,000 hektar och årskostnaden

cirka 55,000 kronor.

För post, telefon och expenser för skogvaktare, dylika omkostnader under

resorna m. m. beräknas 1,000 kronor för stift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

117

Till personalens pensionering beräknas bidrag förslagsvis för hela förvalt­

ningen till 10,000 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för den ecklesiastika skogsförvaltningen bliva

sålunda:

11 stiftsjägmästare å 17,000

kr...................................................... 187,000 kr.

7 assistenter å 8,000 kr.......................................................................... 56,000 »

18 skogvaktare ä 5,000 kr.................................................................... 90,000 »

Tillfällig personal sommartid

.......................................................... 10,000 »

Pensionsbidrag ...................................................................................... 10,000 »

Expenser m. m........................................................................................ 12,000 »

Uppgörandet av awerkningsplaner .................................................. 55,000 »

Summa 420,000 kr.

Härtill komma arvoden till boställsnämndernas ordförande, beräknade till

60.000 kronor.

Kostnaderna för den föreslagna organisationen i vad de avse kontrollen av 8)

Fördelning

boställsförvaltningen, liksom även kostnaderna för förvaltningen av de till av(jg°|^n8”

kyrkofonden indragna boställena, böra bestridas av kyrkofonden. Kostnaderna u '

däremot för skogliga förrättningar, som avse biträde åt pastorat vid deras för­

valtning av boställen, torde böra gäldas av vederbörande pastorat.

Av praktiska skäl torde emellertid kyrkofonden böra i första hand ansvara

för samtliga angivna kostnader och därefter, i den mån kostnaderna icke böra

stanna å fonden, uttaga ersättning av pastoraten enligt lämplig taxa. De

kostnader, som sålunda böra bäras av pastoraten, kunna uppskattas till minst

100.000 kronor.

Kyrkofondens kostnader för boställenas förvaltning kan således i stort sett

beräknas till 380,000 kronor.

Till jämförelse med nyssnämnda kostnader lämnas i det följande en över-

iy. jämffiran-

slagsberäkning av kostnaderna dels för den nuvarande organisationen dels ock de

kostnads-

för den av 1927 års sakkunniga föreslagna.

beräkningar.

Vad då först angår kostnaderna för den nuvarande organisationen, hava ut­

redningsmännen på grundval av upplysningar, som av rikets länsstyrelser med­

delats, beräknat den årliga kostnaden för länsstyrelsernas sysslande med det

ecklesiastika boställsväsendet till i runt tal 250,000 kronor. Härtill kommer

den till cirka 60,000 kronor uppgående årliga kostnaden för arvoden till bo-

ställsnämndsordförandena. Beträffande kostnaden för skogsförvaltningen hava

utredningsmännen på grund av uppgifter, som lämnats av domänstyrelsen i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 november 1930, beräknat samma kostnad

till omkring 600,000 kronor. Beloppet avser emellertid endast skogsstatens

bestyr men icke kostnaden för domänstyrelsens eget sysslande med boställs-

skogarna. Sistnämnda kostnad torde kunna beräknas sålunda. Enligt uppgift,

som domänstyrelsen i skrivelse den 17 mars 1931 lämnat utredningsmännen

uppgick kostnaden för domänstyrelsens arbete med »skogsdomänerna» under

år 1929 till 683,975 kronor 74 öre. De ecklesiastika boställenas ande häri synes

kunna med ledning av upplysningar, som av kyrkofondskommittén å sidan

175 i dess huvudbetänkande meddelats, beräknats till något mindre än tre

tiondedelar eller alltså i runt tal till 200,000 kronor. Den nuvarande årliga

organisationskostnaden för boställsskogarnas förvaltning torde alltså kunna

beräknas till ungefär 800,000 kronor.

Kostnaderna för den nuvarande förvaltningsorganisationen kunna således

uppskattas till i runt tal sammanlagt 1,100,000 kronor årligen. Att märka är

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

V. Erfaren­

heter från

Finland.

VI. Normalav­

kastning och

frihetsår.

att i sistnämnda belopp icke medräknats kostnaderna vare sig för domkapitlens,

kammarkollegiets, statskontorets, ecklesiastikdepartementets eller för regerings­

rättens arbete å området.

Vad därefter angår kostnaderna för den av 1927 års sakkunniga föreslagna

organisationen, torde man kunna utgå från att kostnaderna för skogsförvalt-

ningen komma att uppgå till samma belopp, som ovan beräknats för den nu­

varande förvaltningen, eller ungefär 800,000 kronor. Organisationskostna-

derna för jordbruksförvaltningen, vilken av 1927 års sakkunniga föresla­

gits förlagd till domänstyrelsen, äro vanskligare att beräkna. Enligt av

domänstyrelsen lämnade upplysningar kunna organisationskostnaderna för

såväl den centrala som den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomä-

ner för år 1929 beräknas till åtminstone 300,000 kronor. Statens utarren­

derade jordbruksdomäner under året voro 1,707 till antalet, medan enligt

kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan 60, tablå XI, kolumn 4, präst­

boställenas jordbruksdelar äro 3,155. Uppskattad efter antalet jordbruksenheter

skulle organisationskostnaden för domänverkets förvaltning av jordbruken å

boställena komma att uppgå till omkring 550,000 kronor årligen.

Härtill kommer, att även länsstyrelserna utföra ett icke obetydligt arbete för

förvaltningen av statens jordbruksdomäner. Kostnaden härför hava utrednings­

männen på grund av upplysningar från länsstyrelserna uppskattat till 125,000

kronor årligen. Därest även jordbruksboställena övertoges till förvaltning av

domänstyrelsen, torde man kunna utgå ifrån att länsstyrelsernas medverkan

komme att tagas i anspråk. Kostnaderna för länsstyrelsernas medverkan komme

antagligen att uppgå till omkring 230,000 kronor årligen. Den av 1927 års sak­

kunniga föreslagna organisationen kan alltså beräknas komma att medföra

kostnader å tillhopa omkring 1,580,000 kronor årligen. Även örn denna kostnad

skulle kunna avsevärt nedbringas genom decentralisation inom domänverket,

arrondering av boställsbeståndet och husbehovsutsyningarnas bortfallande, lärer

organisationen dock icke kunna beskäras så mycket, att kostnaderna bleve lägre

än vartill de för närvarande kunna beräknas.

Emellertid är att märka, att domkapitlens arbetsbörda skulle nedbringas,

därest förvaltningen ordnades på sätt, som 1927 års sakkunniga föreslagit.

Någon större besparing lärer dock icke kunna förväntas härav.

Utredningsmännen, som i studiesyfte företagit en resa till Finland, hava

därunder inhämtat kännedom örn där gällande lagstiftning rörande präst-

löneväsendet och dess tillämpning. Förvaltningen av prästboställena tillkom­

mer i Finland församlingarna såväl vad angår jordbruk som skog, dock under

viss kontroll och ledning av myndighet. Närmare redogörelse lämnas i bilaga

till utredningsmännens betänkande.

Erfarenheterna rörande den till församlingarna decentraliserade förvaltnin­

gen av boställena i Finland äro anmärkningsvärt goda. Anordningen har visat

sig vara praktisk, enkel och billig.

I nära samband med förslaget i förvaltningsfrågan står vad utredningsmän­

nen föreslagit angående möjligheterna att även hos de pastorat, som åtnjuta

tillskott ur kyrkofonden, bibehålla intresse för avkastningen från deras bostäl­

len. Utredningsmännen anföra härom:

Vart bristen på sådant intresse kan leda, har tydligt visat sig under den

nuvarande ordningen. Det har sålunda, förekommit, att pastorat i fråga an­

gående försäljning av dess boställe eller del därav visat sådan månhet örn

köparens väl, att det förordat nedsättning i den av honom erbjudna köpeskillin-

119

gen. Det är uppenbart, att en sådan nedsättning skulle kunnat föranleda ökning

av pastoratets tillskott från kyrkofonden. Det är på grund härav och nied

hänsyn till erfarenheter från liknande fall nödvändigt tillse, att en minskning i

boställsavkastningen, orsakad av åtgärd från pastoratets sida, icke medför en

motsvarande ökning i pastoratets tillskott från kyrkofonden. Utredningsmän­

nen anse det därför vara av vikt, att tillskotten från kyrkofonden icke äro be­

roende av den större eller mindre omsorg, varmed pastoraten förvalta sina

boställen. En annan utväg måste därför väljas, och lämpligast synes vara, att

man beräknar ett normalvärde å boställenas nettoavkastning. .

Utredningsmännen erinra därom, att en sådan anordning tidigare tilläm­

pats i analoga fall. Sålunda gällde enligt 1862 års förordning, att vid bestäm­

mande av prästmans lön boställenas normalavkastning skulle tågås i beräk­

ning. Örn boställena gåvo högre avkastning än beräknats, tillkom vinsten inne­

havaren; blev avkastningen lägre, drabbade förlusten likaledes innehavaren.

Samma anordning bibehölls i prästlöneregleringskommitténs förslag. Den till-

lämpas även fortfarande, nämligen beträffande landsfiskals- och lektorsbo-

ställen.

.. ,

Beträffande grunderna för beräkningen av skogsavkastmngens normalvarde

erinras, att enligt utredningsmännens förslag pastoraten skola vara, under­

kastade utsyningstvång. Skogsavkastningens normalvärde^ kan lämpligen be­

stämmas i sammanhang med utsyningen. Detta kan ske på följande sätt. Vid

varje utsyning beräknar vederbörande förrättningsman värdet av det utsynade

på rot. Från detta värde dragés dels det belopp, vartill husbehovsrättigheterna

uppskattas, dels ock pastoratets kostnader för utsyningen och skogens skötsel

under den period, utsyningen avser. Sker utsyning för en period av flera ar,

fördelas nettovärdet på de särskilda åren. Härigenom får man en årlig genom­

snittsavkastning, ett normalvärde. Endast detta normalvärde, men icke vad

pastoratet genom sparsamhet med husbehovsvirke, tillgodogörande av avfall

och omtänksamhet vid försäljning kan tillgodogöra sig därutöver, skall tagas

i beräkning vid bestämmandet av tillskottet.

Normalvärdet å boställenas jordbruksavkastning bör lämpligast fastställas

av boställsnämnden genom uppskattning att gälla för viss tid, exempelvis 2 o

ä 30 år.

Till grund för uppskattningen bör läggas värdet av den avkastning, som

kan erhållas genom förvaltning av bostället — vederbörligen bebyggt — på

mest ekonomiska sätt. Härvid har man att taga hänsyn till de inkomster, som

kunna erhållas genom tomtupplatclser och ett normalt utnyttjande av bostäl­

lets tillgångar, grustäkter, stenbrott o. d.

Ä andra sidan bör hänsyn tagas till erforderliga underhålls- och nybygg-

nadskostnader. vilka böra avdragas, de sistnämnda, jämte ränta, fördelade å

lämpligt antal år.

Vid uppskattningen bör hänsyn icke tagas till förbättring i boställsavkast­

ningen, som kan ske genom vattenavledning, större täckdikning, skiften, ägo­

utbyten och andra kapitalkrävande företag. Vinsten av förbättringen bör till­

falla pastoratet. Härav följer, att pastoratet icke heller bör erhålla ersättning

för kostnaderna för förbättringen. Dessa kostnader skola således icke tagas i

beräkning vid bestämmandet av kyrkofondens tillskott till pastoratet.

Har ett pastorat å sitt boställe utfört förbättringar av angivet slag. uppstår

fråga, i vad mån vid näst följande uppskattning av normalvärdet av boställets

jordbruksavkastning hänsyn skall tagas till boställets förbättrade skick. Det

är sannolikt, att, därest förbättringen toges i beräkning vid nästa uppskatt­

ning. pastoratets benägenhet att vidtaga förbättringar skulle bliva mindre och

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

120

mot slutet av den första uppskattningsperioden måhända helt upphöra. För

att undvika sådant föreslå utredningsmännen, att man, då ny uppskattning av

normalvärdet skall ske, lämnar förbättringen ur räkningen, intill dess kost­

naderna för densamma till fullo avskrivits. Detta innebär, att pastoratet skulle

med avseende å förbättringen få åtnjuta frihetsår.

Frihetsårens antal bör bestämmas av boställsnämnden efter omständigheterna

i de särskilda fallen, och möjlighet bör beredas pastoraten att få frihetsårens

antal bestämt redan före ett företags igångsättande, detta för att med större

säkerhet kunna beräkna företagets räntabilitet.

Då jag utverkade tillstånd att tillkalla utredningsmännen, angav jag, så­

som jag förut omtalat, att deras arbete borde omfatta även frågan om försam­

lingarnas av ålder bestående ställning till den del av kyrkoförmögenheten,

varom fråga vore. I denna fråga, vilken givetvis är av största betydelse för bedö­

mandet, huruvida den av 1927 års sakkunniga förordade indragningen till kyrko­

fonden av de särskilda pastoratens prästlönetillgångar är juridiskt genomförbar,

hava utredningsmännen lämnat en ingående utredning.

I utredningen, vilken torde få fogas såsom bilaga (nr 2) vid statsrådsproto­

kollet, hava utredningsmännen på grundval av en rättshistorisk undersökning och

med anförande av talrika exempel och belägg kommit till följande i korthet

angivna resultat:

VII. Försam-

När man har att göra med ett från medeltiden härstammande prästboställe,

stain?ngatiii om yars tillkomst närmare underrättelse saknas, — det stora flertalet präst-

prastlöne-

boställen äro av detta slag — kan man så gott som säkert utgå från att det-

jorden. samma donerats av enskild egendom. Den inom statsförvaltningen alltsedan

reduktionstiden tillämpade presumtionen — varom mera nedan — att medel­

tida boställen, tills annat visats, anses vara upplåtna av kronan och kronan

fortfarande tillhöriga, är sålunda icke historiskt grundad.

I den kanoniska rätten och efter dess mönster även i den svenska medeltids-

rätten betraktades sockenkyrkan såsom juridisk person, och då egendom över­

läts till prästbord, blev sockenkyrkan i formellt hänseende ägare till präst­

bordet. Anordningen, att göra överlåtelsen till sockenkyrkan och icke till för­

samlingen, får emellertid anses vara mera av formell beskaffenhet såsom här­

ledande sig från en tid, då församlingen såsom sådan ännu icke av den borger­

liga rätten erkänts såsom rättssubjekt.

Den reella innebörden av överlåtelsen har dock givetvis varit att för all

framtid säkerställa församlingens behov av prästerskap och gudstjänst. På

denna grund framstår församlingen såsom den egentligen berättigade med av­

seende å denna egendom, och sockenkyrkans ytterst av tidsförhållandena be­

roende formella äganderätt blir av underordnad betydelse. Att kyrkan och icke

församlingen betecknades som ägare, torde även böra fattas som en yttring av

det sakförhållandet, att församlingen icke ägde fritt förfoga över egendomen

utan att densamma var bunden till de kyrkliga ändamålen.

Redan under medeltiden hade församlingarna i vårt land uppnått en an­

märkningsvärt hög grad av organisation och erhållit åtskilliga befogenheter

pa det kyrkliga området. Ett flertal exempel gives ock på att församlingarna i

nyare tid tagit befattning med prästlönejord.

Under det karolinska enväldet anslog kronan åtskilliga, mestadels smärre,

kronohemman till boställen åt komministrar. Endast i ett fåtal andra fall har

kronan anslagit jord till prästboställen. Från reduktionstiden med dess feoda-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

121

listiska och kameralistiska tänkesätt härstammar också den nyss omnämnda

inom den centrala förvaltningen länge omfattade presumtionen att även

de medeltida boställena skulle vara kronan tillhöriga. Ett annat utslag av

denna tids åskådningar var, att den äldre kyrkliga jorden, vilken tidigare, i

den mån den alls redovisats i kronans jordeböcker, varit uppförd under sär­

skilda titlar, som angåvo dess kyrkliga karaktär, kom att till största delen

föras under kronotitel i senare jordeböcker. Detta redovisningssätt har emeller­

tid vid upprepade tillfällen från reduktionstidens slut och fram till våra dagar

föranlett protester från den kyrkliga representationens sida och Kungl. Maj :t

har som svar härpå flera gånger lämnat lugnande förklaringar av innebörd,

att prästerskapet kunde trygga sig därvid, att de dem anslagna hemman och

lägenheter icke genom jordebokens inrättande ombytte den natur, som efter

privilegierna tillkomme densamma.

Den nyss nämnda presumtionen örn den kyrkliga jordens krononatur under­

kändes genom ett par beslut av Kungl. Majit på 1820-talet, och numera anses

redovisningen under kronotitel av den ecklesiastika jorden sakna bevisvärde.

Vid mitten av 1800-talet framträdde en tendens att i viss utsträckning lös­

göra prästlönejorden från de församlingar, vars prästerskap dittills avlönats

med dess avkastning, för att i ställét använda den såsom en gemensam kyrklig

tillgång till förbättrande av avlöningen åt de sämst avlönade prästerna. Ten­

densen blev dock i 1862 års löneregleringsförordning förverkligad endast i myc­

ket begränsad omfattning.

Förordningen medgav sålunda dylik överflyttning endast av boställsavkast-

ning från jord, som upplåtits av kronan, men ej från annan prästlönejord.

1910 års lagstiftning innebär i rättsligt avseende ett nederlag för nämnda ten­

dens att överflytta boställsavkastning till annat pastorats prästerskap eller till

löneregleringsfonden. Rätten att förordna om sådan överflyttning inskränktes

sålunda betydligt, och lagstiftningen medförde en utvidgning av den grupp

av boställen, till vilken pastoraten ägde lagstadgad rätt. I dessa avseenden

förstärktes alltså pastoratens ställning till prästlönejorden.

1931 års sakkunniga, vilka hade att taga ståndpunkt till huruvida prästlöne-1931 års sak-

väsendet borde bibehållas såsom en kommunal angelägenhet eller förvandlas till

en central sådan, gemensam för hela riket, valde det förra alternativet samt an­

förde till stöd härför:

De sakkunniga hava icke kunnat finna, att prästlöneväsendet, som av ålder ^Qn“8lerj“t".

varit en församlingsangelägenhet, vare sig genom 1862 års förordning eller ^gnekostna-

1910 års lagstiftning i högre grad än tidigare blivit en kyrkligt-statlig upp- derna,

gift, utan förmena, att det fortfarande bibehållit sin församlingsmässiga karak­

tär, örn än i senare tid på grund av den kyrkliga utvecklingen uppgifter till­

kommit av beskaffenhet att vara gemensamma för pastoraten och därför lämp­

ligen kunna i viss mån centraliseras. En centralisering av sistnämnda upp­

gifter innebär dock inga tvingande skäl att centralisera även det hittills för­

samlingsmässiga prästlöneväsendet.

Även örn man, i likhet med vad som anförts i 1929 års betänkande,1 anser

avlönandet av prästerskapet för en allmänt-nationell angelägenhet, torde en

sådan uppfattning icke utgöra något skäl för centralisering av densamma.

De sakkunniga erinra örn att många andra uppgifter av minst lika allmänt-

nationell betydelse, såsom folkskolan, stadsplaneväsendet, sjukvården, fattig-

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

1 Härmed avses 1927 års sakkunnigas betänkande.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vården, barnavården, polisväsendet, sundhetsväsendet och brandväsendet, hit­

tills ansetts lämpligen böra fullgöras av kommuner. Icke heller den omständig­

heten, att det för närvarande finnes en gemensam tillgång för avlönande av

prästerskapet i pastoraten, nämligen kyrkofonden, anse de sakkunniga utgöra

något skäl för centralisering. Det bör uppmärksammas att även beträffande

flera av de- nyss angivna kommunala uppgifterna förekomma betydande bidrag

av nationens gemensamma tillgångar till täckande av kommunernas kostnader.

Vad särskilt beträffar utjämningen pastoraten emellan av bördorna för av­

lönande av prästerskapet, så anse de sakkunniga, att frågan örn skatteutjäm­

ning mellan kommunerna bär lösas för alla kommunala utgiftsområden sam­

fällt. En sådan allmän skatteutjämning förekommer ju redan genom utjäm-

ningsskatten och de därmed gäldade bidragen till skattetyngda kommuner.

Denna skatteutjämning omfattar även prästlönekostnaderna. Vill man åstad­

komma en längre gående skatteutjämning mellan kommunerna, torde man

enligt de sakkunnigas mening böra vidare utbygga den allmänna skatteutjäm-

ningen. En isolerad utjämning på ett enda utgiftsområde synes däremot icke

vara lämplig, ty den kan i det särskilda fallet medföra en skärpning av olik­

heten pastoraten emellan av den totala skattebördan. Det är nämligen inga­

lunda säkert, att de pastorat, som hava deh tyngsta totala skattebördan, också

aro de mest betungade i fråga om avgifter till prästerskapet.

Då i 1929 års betänkande föreslås centralisering av finansieringen av präst­

lönekostnaderna, innefattar förslaget, att samtliga prästlönetillgångar, vilkas

avkastning för närvarande disponeras av vederbörande pastorat till täckande

av dess egna prästlönekostnader, skola indragas till kyrkofonden. Huruvida en

sådan disposition av pastoratens hittillsvarande tillgångar är möjlig utan

kränkande av pastoratens rättigheter, har icke gjorts till föremål för någon

ingående undersökning i 1929 års betänkande. En sådan utredning har där­

emot verkställts av utredningsmännen i deras betänkande. Av denna under­

sökning framgår, att större delen av prästlönejorden antingen donerats av en­

skilda eller inköpts av församlingarna själva. Jorden har visserligen i stor

utsträckning i jordeboken redovisats såsom kronojord och i administrativ praxis

behandlats såsom sådan, men detta sätt att redovisa och behandla prästlöne­

jorden, vilket för övrigt icke ens konsekvent vidhållits i praxis, har under tider­

nas lopp blivit föremål för upprepade protester från den kyrkliga representa­

tionen, vilka föranlett förklaringar från Konungens sida, att kronotiteln icke

vöre avgörande vid bedömande av prästlönejordens rättsliga ställning. Han

kan därför icke göra gällande, att prästlönejorden på grund av sedvanerätt

skulle vara att i sin helhet betrakta som kronojord samt att till följd därav

församlingarnas ursprungliga rättigheter till denna jord utslocknat. Genom

1910 års lagstiftning tillförsäkrades pastoraten i princip, ehuru med vissa

undantag, t. o. m. rätt till avkastningen av den mindre del av prästlönejorden.

som upplåtits av kronan.

På grund av vad sålunda utretts, hava de sakkunniga icke ansett det över­

ensstämma med hittills tillämpade lagstiftningsgrundsatser att indraga pasto­

ratens prästlönetillgångar till kyrkofonden, helst örn detta såsom i 1929 års be­

tänkande torde förutsättas skulle ske utan att fullt vederlag lämnades pasto­

raten.

# Pe sakkunniga anse sig därför förhindrade att ansluta sig till förslag i

sådan riktning. .Då .alltså med de sakkunnigas ståndpunkt pastoraten komma

att bibehållas vid sina rättigheter till prästlönejorden och andra prästlönetill­

gångar samt således förfoga över betydande tillgångar, som äro avsedda för

12o

avlönande av deras prästerskap, ligger häri enligt de sakkunnigas mening

ännu ett skäl för att avlöningen av prästerskapet bör förbliva en angelägenhet

för pastoraten.

De sakkunniga, vilka jämväl haft att på grundvalen av de av 1927 års sak­

kunniga och utredningsmännen framlagda alternativa förslagen taga ställning

till frågan örn centraliserad eller decentraliserad boställsförvaltning, hava där­

vid stannat för att förorda decentraliseringen. De hava motiverat sitt stånd-

punktstagande i förvaltningsfrågan på följande sätt:

Frågan om förvaltningen av prästlönetillgångarna är i mycket beroende av

Förvaltningen

sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna. ^ Genomföres centralisering

i det senare avseendet, är det följdriktigt att också, såsom föreslagits i 1929

års betänkande, centralisera förvaltningen. Därest åter finansieringen bibe­

hålies såsom en angelägenhet för pastoraten, är det naturligast, att även för­

valtningen av prästlönetillgångarna, såsom utredningsmännen föreslagit, an­

förtros pastoraten. Det synes nämligen vara ur alla synpunkter lämpligast,

att den som har att uppbära och för sina ändamål använda avkastningen av

dessa tillgångar också får själv övertaga uppgiften att göra dem avkomst-

givande.

Även bortsett från sammanhanget med finansieringen äro enligt de sak­

kunnigas mening stora praktiska fördelar förenade med en decentralisering av

förvaltningen. Det torde vara lätt att inse, att förvaltningen av jordbruk lät­

tast och smidigast handhaves av personer, som bo i närheten av den plats, där

jordbruket drives. Någon brist på personer, lämpliga för ett sådant uppdrag,

torde icke heller behöva befaras. De sakkunniga erinra också örn att den kom­

munala självstyrelsen i vårt land omfattar angelägenheter, som i ekonomisk

betydelse väl kunna mäta sig med de nu ifrågavarande. Att den decentrali­

serade förvaltningen kommer att bliva billigare än en centraliserad sådan ligger

i sakens natur och visas också av utredningsmännens beräkningar däröver.

Man har likaledes all anledning att förvänta, att förvaltningen, då den utövas

av pastoraten själva, kommer att bliva mera effektiv än hittills och medföra

ökad avkastning av prästlönetillgångarna.

De sakkunniga, som alltså ansluta sig till utredningsmännens förslag om

decentralisering till pastoraten av förvaltningen av prästlönetillgångarna, hava

också funnit utredningsmännens förslag i dess detaljer ägnade att i allt

väsentligt läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. I vissa avseenden hava

dock under de sakkunnigas diskussion av hithörande spörsmål ändringar och

tillägg till vad utredningsmännen föreslagit befunnits ändamålsenliga.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga ingående dryftat förslag

om att låta skogsvårdsstyrelserna övertaga den befattning med skogarna å

prästlönejorden, som enligt utredningsmännens förslag skulle anförtros sär­

skilda fackmän, stiftsjägmästare (av de sakkunniga benämnda stiftsintenden-

ter). De sakkunniga hava i denna sak överlagt med ledamoten av riksda­

gens första kammare, skogschefen Gustaf Tamm och länsjägmästaren E. K. G.

Hedemann-Gade. Resultatet av övervägandena har blivit, att de sakkunniga

ansett utredningsmännens förslag vara att föredraga. De skäl, som varit

avgörande för de sakkunniga, äro, att de uppgifter, som måste ankomma på

fackmännen i fråga örn skog å prästlönejord, delvis äro andra än de, varmed

skogsvårdsstyrelsernas personal blir förtrogen under sitt arbete, att det måste

vara av vikt, att erhålla fackmän, för vilka sysslandet med prästskogarna

icke blir blott en bisak, samt att slutligen de föreslagna särskilda fackmän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nen kunna dels komma till användning för att förvalta de till kyrkofonden

indragna boställena, dels ock biträda vid handläggningen av vissa boställs-

ärenden hos domkapitlen. Vidare hava de sakkunniga tagit hänsyn till, att

skogsvårdsstyrelsernas centralråd i anledning av förslag att tilldela styrelserna

vissa befogenheter i avseende å häradsallmänningarna motsatt sig en sådan

utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. Slutligen anse de

sakkunniga, att man kan förvänta, att stiftsintendenterna skola bliva villiga

och intresserade rådgivare åt pastoraten, särskilt i de för pastoraten så eko­

nomiskt viktiga frågorna örn lämpligaste sättet och tidpunkten för försäljning

av utstämplat virke.

Utredningsmännen hava icke framlagt förslag om någon central institution

att sammanhålla och leda boställsförvaltningen och vad därmed sammanhänger.

De sakkunniga anse emellertid, att en sådan institution icke kan undvaras. Det

ar nämligen att förvänta, att vid den nya ordningens genomförande en hel

del svårigheter komma att uppstå, innan man inom pastoraten blivit förtrogen

med de nya bestämmelserna och innan den äldre skäligen invecklade förvalt-

ningsordningen samt rättsförhållandena mellan pastoraten och arrendatorerna

blivit avvecklade. På grund av vad nu anförts torde pastoraten, domkapitlen

och stiftsintendenterna under en övergångstid vara i behov av en institution,

sorn kan tillhandagå dem med råd och dåd. För att tillgodose detta behov före­

slå de sakkunniga tillsättande av en kommission av tre personer med upp­

gift att övervaka och leda den nya ordningens genomförande. Det torde även

vara påkallat att äga tillgång till en mellaninstans för prövning av vissa av

stiftsintendenterna meddelade beslut i frågor av huvudsakligen skogsteknisk

natur och därmed förebygga, att sådana, ofta mindre betydelsefulla frågor

dragas direkt under Konungens prövning. Så länge kommissionen består, torde

den^ lämpligen kunna tjänstgöra såsom sådan mellaninstans.

Emellertid anse de sakkunniga, såsom redan antytts, att kommissionen en­

dast behöver bliva provisorisk. Sedan den nya ordningen fungerat någon tid,

lärer nämligen kommissionens verksamhet kunna upphöra och dess nyssnämnda

uppgift såsom mellaninstans kunna uppdragas åt endast en tjänsteman, exem­

pelvis en inspektör med uppgift tillika att dels tillse, att de i stiften an­

ställda förstuga fackmännen tillämpa enhetliga principer i sin tjänstutöv-

ning, dels ock avgiva utlåtanden till Kungl. Majit i besvärsmål i boställs-

frågor m. m. De sakkunniga framlägga emellertid icke något detaljerat förslag

i detta avseende utan förorda att frågan göres till föremål för prövning först

efter det under kommissionens verksamhet erfarenhet vunnits örn behovet av en

inspektör.

En följd av decentralisationen blir givetvis, att kammarkollegiets befattning

med prästlönejorden kommer att upphöra. De härför erforderliga ändringarna

i kollegiets instruktion torde företagas på administrativ väg i samband med

utfärdandet av tillämpningsförfattningar till prästlönelagen.

De sakkunniga förutsätta emellertid, att den hos kammarkollegiets personal

förefintliga förtrogenheten med arkivforskning även i framtiden skall få an­

litas vid behov av utredning om prästlönejord.

Angående de ändringar i utredningsmännens förslag och tillägg därtill, som

de sakkunniga funnit ändamålsenliga, må, utöver vad nu anförts, nämnas

följande.

De sakkunniga hava föreslagit, att awerkningsplan icke skall fastställas ge­

nom beslut av stiftsintendenten ensam utan av honom i samförstånd med pasto-

125

rate! Därest intendenten och pastoratet icke kunna enas i denna fråga, skall

densamma hänskjutas till den föreslagna boställskommissionen.

Boställsnämnden skall enligt sakkunnigförslaget vara första instans även i de

mål, med vilka synerätt för närvarande tager omedelbar befattning.

Då kyrkoråden icke alltid kunna antagas vara sammansatta på ett för hand-

havande av praktisk-ekonomiska frågor lämpligt sätt, föreslå de sakkunniga,

att möjlighet skall beredas pastorat, som så önskar, att tillsätta en särskild

boställsstyrelse.

I motsats mot utredningsmännen föreslå de sakkunniga, att pastoraten skola

förpliktas att till kyrkofonden inbetala det överskott å sina prästlönetillgån-

gars avkastning, som kan uppkomma, sedan prästlönekostnaden i pastoratet

guldits, dock endast såvitt det kan ske utan förnärmande av pastoratens rätt.

I fråga örn uppskattning av normalavkastningen av löneboställena hava de

sakkunniga vidtagit de ändringar i utredningsmännens förslag, att, då fråga

är örn skogsavkastning, uppskattningen skall avse samma tid som avverk -

ningsplanen samt verkställas av boställsnämnden, i vilken därvid stiftsinten-

denten inträder såsom ledamot i stället för den av domkapitlet utsedda leda­

moten, samt att uppskattning av annan boställsavkastning skall avse en tid

av tjugu år.

Slutligen har prästernas rätt till bränsle i sakkunnigförslaget utbytts mot

kontant ersättning.

Jag övergår härefter till en redogörelse för yttrandena över 1931 års sak-

Yttranden

kunnigas förslag, i vad avser detsammas principiella delar; till erinringar mot

sakkunnigas

vissa enskildheter återkommer jag vid detaljgranskningen av lagförslagen.

förslag.

Förslaget att förlägga förvaltningen av löneboställena till pastoraten biträ-

Allmän^örer-

des dels av samtliga domkapitel med undantag av domkapitlet i Strängnäs, Förvait.

dels av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergöt- ningen av

lands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Värmlands, Västmanlands, Koppar- lön^°8

Jal'

bergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, dels av allmänna

svenska prästföreningens centralstyrelse, svenska landskommunernas förbund

och skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralrad. Länsstyrelsen i Uppsala län

anser förvaltningen av boställenas jordbruksdelar böra decentraliseras till pasto­

raten men skogsförvaltningen förbliva hos skogsstaten.1 Länsstyrelsen i Kris­

tianstads län förordar, att pastoraten skola få hand örn skogsförvaltningen men

icke om jordbruksförvaltningen, vilken skulle förbehållas länsstyrelserna och

hos dem anställda ecklesiastika domänintendenter. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län ställer sig icke principiellt avvisande mot förslaget men anser, att de större

skogarna böra anförtros åt omedelbar förvaltning av domänverket.

1927 års sakkunnigas förslag stödes av länsstyrelserna i Blekinge, Malmö­

hus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämt­

lands län.

lTUnfl8tvrelBen har förordat, att pastoraten skulle få behålla jordbruksavkastningen

såsom

lokal avlöningstillg&ng nion att skogsavkastningen skulle fråntagas dem.

Kungl. Maj :ts proposition nr 187.

126

Kungl. Majlis proposition nr 18 7

.

Domkapitlet i Strängnäs föreslår, att de förvaltningsbefogenheter, som nu

tillkomma länsstyrelserna, skola överflyttas på domkapitlen.

Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker 1931 års sakkunnigas förslag utan

att direkt förorda något annat. Länsstyrelsen torde emellertid närmast önska en

reform i förenklande riktning av den nuvarande jordbruksförvaltningen genom

ortsmyndigheter, närmast länsstyrelserna, och, beträffande skogen, dess bibe­

hållande hos domänverket. Länsstyrelsen i Gotlands län anser en förvaltning

genom länsstyrelserna med biträde av ecklesiastika domänintendenter vara att

föredraga beträffande jordbruksboställena, medan boställsskogarna enligt läns­

styrelsens mening fortfarande borde omhänderhavas av domänverket.

Domänstyrelsen önskar bibehålla förvaltningen av boställsskogarna hos do­

mänverket. Beträffande boställenas jordbruksdelar har styrelsen icke uttryck­

ligen motsatt sig pastorats förvaltning men å andra sidan förklarat sig beredd

att, örn så prövas lämpligt, övertaga denna arbetsuppgift.

Kammarkollegiet och statskontoret avstyrka deeentralisationen till pastora­

ten utan att direkt uttala sig örn hur förvaltningen lämpligen bör ordnas. Tidi­

gare hava emellertid ämbetsverken var för sig uttalat sig till förmån för jord-

bruksförvaltningens centralisation till domänverket.

Kontrollen Vad härefter angår kontrollen över boställsförvaltningen hava domkapit-

förvalt- S'^en * Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand,

ningen. Luleå och Visby, Stockholms stads konsistorium, länsstyrelserna i Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Kristianstads (i fråga örn skogsförvaltningen), Värm­

lands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län samt allmänna svenska

präst för eningens centralstyrelse lämnat den av 1931 års sakkunniga föreslagna

anordningen av kontrollen över boställsförvaltningen helt utan anmärkning.

Domkapitlet i Linköping förmenar, att domkapitlen vid utövande av kontroll

kan hava god hjälp av kontraktsprostarna.

Av övriga, som yttrat sig över förslaget, hava länsstyrelsen i Östergötlands

län och domänstyrelsen lämnat den föreslagna kontrollen över jordbruksförvalt­

ningen och länsstyrelsen i Västernorrlands län kontrollen över skogsförvalt­

ningen utan anmärkning.

Domkapitlet i Västerås förordar ett genomgående förstärkande av de linjer,

som så att säga från periferien av kontrollorganisationen leda in mot centrum.

Detta anser domkapitlet kunna astadkommas genom en utvidgning av möjlig­

heterna för boställsnämnderna och stiftsintendenterna att giva ledning och ut­

öva kontroll. Domkapitlet ifrågasätter även, huruvida det är välbetänkt att i

den utsträckning, som de sakkunniga tänkt sig, på boställsnämnderna över­

flytta funktioner, som hittills tillkommit synerätt, samt framhåller önskvärdhe­

ten, att i fråga örn jordbruksärendena ett nära samarbete kommer till stånd mel­

lan boställsnämnderna och stiftsintendenten. Slutligen anför domkapitlet, att en

viss ensidighet föreligger i det avseendet, att i fråga örn stiftsintendentens upp­

gifter och utbildning den allt avgörande tonvikten lagts på skogsförvaltnin-

gens krav.