Prop. 1932:187

('med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m.',)

Kungl. May.ts proposition nr 187.

1

Nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till ecklesiastik

boställsordning m. m.; given Stockholms slott den 11 mars 1932.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) ecklesiastik boställsordning, 2) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr 36, sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 om Kungl. Maj:ts regeringsrätt,

4) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upp­ låtelse av sådan jord under tomträtt,

5) lag örn kyrkofond, 6) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning,

7) lag örn ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigstids- understöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie präs­ ter och innehavare av prästerliga emeritilöner,

8) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455) an­ gående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattnin­ gar inom Härnösands och Luleå stift,

9) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 21 november 1925 (nr 449) örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat,

10) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926 (nr 526) örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårs- rättens upphörande m. m.,

11) lag angående ändrad lydelse av 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929 (nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreg­ lerade pastorat m. m., och

12) lag om ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 sep­ tember 1928,

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 18 7

.

dels ock hemställa, att riksdagen, därest de under 1)—12) omförmälda la­

garna bliva av riksdagen antagna, ville bemyndiga Kungl. Maj :t att bestämma

dagen för deras ikraftträdande.

Under Hans Maj:ts,

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

Sam. Städener.

Kungl. Majsts proposition nr 187.

3

Förslag

till

Ecklesiastik boställsordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §•

Till boställen räknas i denna boställsordning all den fasta egendom, som är avsedd till bostad eller avlöning åt prästerskapet i territoriella pastorat el­ ler som donerats till prästänkesäte.

Boställe, som är anvisat till löntagares bostad, kallas i denna boställsord­ ning prästgård. Boställe, som är avsett till avlöning åt prästerskapet i visst pastorat eller utgör änkesäte, kallas löneboställe. Boställe, vars avkastning i sin helhet skall ingå till kyrkofonden, benämnes allmänt kyrkohemman.

2

§.

1. Prästgård och löneboställe förvaltas av pastoratet under iakttagande av vad i denna boställsordning stadgas. De skyldigheter, som enligt lag eller särskild författning åligga fastighets ägare, skola beträffande prästgård och löneboställe fullgöras av pastoratet.

2. Örn förvaltningen av allmänt kyrkohemman stadgas i 5 kap.

3 §.

Pastorat äger, där så finnes lämpligt, uppdraga åt en särskild boställssty- relse att i avseende å förvaltningen av prästgård och löneboställe fullgöra de åligganden, som eljest tillhöra kyrkorådet.

Vad örn val av ledamot och suppleant i kyrkoråd är stadgat skall äga mot­ svarande tillämpning i fråga örn ledamot och suppleant i boställsstyrelse, dock må antalet ledamöter icke vara under tre eller över fem.

Boställsstyrelse väljer inom sig för varje år ordförande och, där så finnes påkallat, vice ordförande.

4 §.

Domkapitlet åligger tillse, att gällande bestämmelser örn pastorats boställs- förvaltning efterlevas och att överträdelser beivras. Domkapitlet må, då dom­ kapitlet finner skäl därtill, överklaga domstolars och andra myndigheters be­ slut angående boställsförvaltningen.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2 kap. Om prästgård och löneboställe.

Om prästgård.

5 §.

Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, bebyggt på sätt i detta

kapitel föreskrives.

Erfordras ny prästgård eller flyttning av äldre prästgård, må enligt Ko­

nungens bestämmande prästgården läggas å boställe inom pastoratet eller

ock annorstädes å område, som av pastoratet för ändamålet erbjudes.

6

§.

Å prästgård skola finnas följande laga hus: 1) boningshus, 2) visthus, 3)

hushållskällare, 4) tvättstuga, 5) vedbod och 6) hemlighus ävensom, där så­

dant prövas erforderligt, garage samt brunn.

Å prästgård för komminister må visthus och tvättstuga eller ettdera ute

slutas, när de prövas kunna undvaras.

7 §•

1. De laga hus, som för varje prästgård föreskrivas, må sammanbyggas, i

den mån sådant prövas lämpligt. Alla hus skola läggas och inrättas så, att

eldfara såvitt möjligt undvikes samt brandförsäkring av desamma ej förhindras

eller onödigt fördyras.

2. I stad eller stadsliknande samhälle må, där Konungen det medgiver,

prästgårdar för två eller flera tjänstinnehavare sammanbyggas. I sådant fall

skall beträffande bostädernas anordnande i tillämpliga delar gälla vad i detta

kapitel stadgas örn bostad för envar av tjänstinnehavarna.

8

§.

1. För boningshus å prästgård för kyrkoherde må föreskrivas minst sex,

högst nio boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum, jämte

kök, skafferi, erforderliga garderober och en eller två förstugor eller kapp­

rum. Då fråga uppkommer om ny- eller ombyggnad av boningshus, inom vil­

ket kyrkoarkivalier skola förvaras, skall föreståndaren för vederbörande lands­

arkiv eller arkivdepå lämnas tillfälle att yttra sig; finnes brandfritt valv

eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal vara av behovet påkallad, skall

sådan inrättas.

2. För boningshus å prästgård för komminister må föreskrivas minst fyra,

högst sex boningsrum jämte kök, skafferi, erforderliga garderober och en el­

ler två förstugor eller kapprum. Yad i 1 mom. stadgas örn expeditionsrum

och arkivlokal i boningshus å prästgård för kyrkoherde skall äga motsvarande

tillämpning i fråga örn boningshus å prästgård för komminister, som på eget

ansvar under pastors tillsyn sköter kyrkobokföring.

5

9 §•

1. Boningshus uppföres på sockel av sten eller betong av minst fem deci­ meters höjd ovan jord, med väggar av tegel eller timmer eller annat ända­ målsenligt byggnadsämne. Till byggnaden i övrigt användas ämnen, som fin­ nas lämpliga. Boningsrummen skola vara försedda med nödiga och lämp­ liga anordningar för uppvärmning. Alla boningsrum förses med dubbelfönster, gipsade, boaserade eller spända tak, oljemålning å panel, dörrar, dörr- och fönsterinfattningar samt tapeter eller lämplig målning å väggarna.

2. Övriga laga hus uppföras efter ortens sed av ändamålsenliga byggnads­ ämnen. Tvättstuga skall vara försedd med panna.

3. Bör boningshus och andra laga hus må efter behovet och ortens sed tjänlig beklädnad och bestrykning föreskrivas.

4. Där elektrisk ström för belysningsändamål finnes att tillgå i orten, skola, såframt det utan oskälig kostnad kan ske, belysningsledningar indragas i prästgårdens byggnader i den omfattning, som prövas skälig.

10 §.

Vid bestämmandet av storleken, inredningen och beskaffenheten i övrigt av laga hus å prästgård skall iakttagas, å ena sidan, att byggnadens varak­ tighet och tjänstinnehavarens skäliga behov tillgodoses samt, å andra sidan, att de med byggnadsskyldighetens fullgörande förenade kostnader ej varda mer än nödigt betungande.

11

§•

Å prästgård skola alla laga hus underhållas och vid behov nybyggas av pastoratet.

De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

12

§.

Har pastoratet i prästgård anordnat särskild lokal för pastorsexpedition, vilken lokal icke ingår i tjänstinnehavarens bostad, skall pastoratet bekosta möblering, uppvärmning och städning av lokalen med tillhörande utrymmen.

13 §.

Det åligger pastoratet att å prästgårdsområdet anlägga och underhålla gårdsplan och väg till denna från områdets gräns.

Prästgård skall, där hinder ej möter, omfatta erforderligt område till träd­ gård. För trädgårdsanläggning erforderlig stenbrytning, röjning och dikning skall pastoratet ombesörja.

14 §.

Pastoratet åligger att uppföra och underhålla erforderligt stängsel kring prästgård, där ej hägnad skall hållas av granne.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Enskild väg, som erfordras uteslutande för prästgårds räkning, skall an­

läggas och underhållas av pastoratet. Sådan väg skall vintertiden vid snö­

fall öppenhållas av pastoratet. Det åligger jämväl pastoratet att svara för den

på prästgård ankommande skyldighet att deltaga i byggande och underhåll

av enskild väg, som är gemensam för prästgården och annan fastighet.

15 §.

Tjänstinnehavaren är skyldig att väl vårda prästgårdens laga hus och hålla

prästgårdsområdet i ordnat skick, så ock, där trädgård tillhandahålles honom,

väl vårda och vidmakthålla denna.

Eftersätter tjänstinnehavaren vad sålunda åligger honom, är han skyldig

ersätta pastoratet kostnaden för avhjälpande av uppkommen brist eller skada.

16 §.

Prästgård avträdes samtidigt med frånträdandet av övriga löneförmåner

vid den tjänst, varmed prästgården är förenad.

Skola löneförmånerna på grund av tjänstinnehavarens dödsfall frånträdas

vid tjänstårets utgång och återstår vid denna tid ej mera än tre månader till

nästa fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, äga dödsbodel­

ägarna kvarsitta å prästgården till nämnda fardag, med skyldighet för dem

att under tiden ej mindre ansvara för prästgårdens behöriga skötsel och vård

än även upplåta erforderligt utrymme i prästgården åt den, som i egenskap

av vikarie uppehåller tjänsten eller såsom ny innehavare tillträtt densamma.

17 §.

Har tjänstinnehavare å prästgård uppfört annan byggnad än laga hus, eller

har han utöver vad honom ålegat verkställt plantering av träd eller buskar,

skall han hembjuda det pastoratet till inlösen, när han frånträder präst­

gården.

Vill ej pastoratet lösa, eller har pastoratet ej inom tre månader efter det

hembudet gjordes förklarat sig därtill villigt, äger tjänstinnehavaren bortföra

vad han påkostat; återställe dock jord eller byggnad i det skick, vari han

mottog den. Är ej vad tjänstinnehavaren sålunda äger från fastigheten skilja

bortfört inom sex månader efter det ny tjänstinnehavare tillträtt prästgården,

tillfaller det pastoratet utan lösen.

Kan överenskommelse ej träffas örn vad pastoratet enligt denna paragraf

bör utgiva i lösen, skall frågan avgöras i den ordning, som stadgas i 2

kap. 8 § lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.

18 §.

Vad i denna boställsordning stadgas örn tjänstinnehavare skall äga mot­

svarande tillämpning i fråga örn annan, som åtnjuter de med tjänsten förenade

löneförmåner.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

7

Om löneboställe.

19 §.

Laga hus å löneboställe äro de byggnader, som enligt föreskrift, meddelad med stöd av äldre lag, skola finnas å lönebostället vid tiden för pastoratets övertagande av förvaltningen.

Då omständigheterna därtill giva anledning, må på yrkande av pastoratet ändring meddelas i föreskrift rörande vilka laga bus, som skola finnas, deras storlek, inredning och beskaffenhet i övrigt; dock skall bebyggelsen städse an­ passas efter löneboställets storlek och avkastningsförmåga. För självständigt jordbruk avsedd bebyggelse må ej utan tillstånd av domkapitlet inskränkas sa, att sådant jordbruk icke längre kan bedrivas å lönebostället.

20

§.

Har pastoratet genom köp eller byte förvärvat fast egendom att utgöra löne­ boställe, skola såsom laga hus insynas å egendomen befintliga byggnader, som finnas erforderliga för egendomens ändamålsenliga nyttjande såsom löne­ boställe.

21

§.

Pastoratet skall underhålla och vid behov ombygga eller nybygga lönebo- ställes laga hus, så ock städse hålla boställes åker och äng samt därtill hörande anstalter i fullgott stånd.

De laga husen skola av pastoratet hållas brandförsäkrade till fulla värdet.

22 §.

Vill pastoratet å löneboställe taga mark i anspråk för begravningsplats eller andra församlingsändamål eller med nyttjanderätt upplåta mark för kommu­ nala behov eller till egna hem, industri eller andra liknande ändamål, skall pastoratet därtill inhämta tillstånd av domkapitlet.

Lag samma vare, örn pastoratet vill från löneboställe för annat ändamål än byggande och underhåll av prästgård, kyrka, kapell, kyrkogård och till präst­ gård hörande väg bortföra grus, sten, torv, lera eller därmed jämförliga natur­ tillgångar. Meddelas tillstånd därtill, må domkapitlet föreskriva, att inkomsten skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pastoratet.

Om upplåtelse av tomträtt å löneboställe är särskilt stadgat.

23 §.

I fråga om upplåtelse av löneboställe på arrende skall, i den mån ej annat följer av bestämmelserna i denna boställsordning, gälla allmän lag.

24 §.

Är löneboställe utarrenderat, vare arrendatorn skyldig att avhjälpa sådana brister å boställets laga bus, som föranleda blott mindre reparation, så ock

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

att hålla boställets åker och äng med därtill hörande anstalter i fullgott stånd.

Arrendatorn må jämväl tillförbindas att svara för annan än mindre repara­

tion samt för ombyggnad eller nybyggnad av laga hus ävensom att fullgöra

pastoratet enligt 21 § åliggande brandförsäkringsplikt. Pastoratet svare dock

för att de arrendatorn sålunda åvilande skyldigheter ej eftersättas.

Med mindre reparation förstås avhjälpande av smärre brister å golv, vägg-

och takbeklädnad, fönster, dörrar, trappor, eldstäder, murar och fast inredning

ävensom andra åtgärder, vilka äro att anse såsom tillfällig lagning.

Arrendatorns skyldigheter i de i denna paragraf omförmälda hänseenden

skola angivas i arrendekontraktet.

25 §.

1. Därest arrendator innehaft arrendet så lång tid, att denna tillsammans

med återstående delen av arrendetiden uppgår till tio år, samt väl brukat

lönebostället, skall arrendatorn eller, om han avlidit, hans änka och barn äga

företrädesrätt att, där pastoratet ämnar fortfarande utarrendera bostället, ånyo

arrendera detsamma (optionsrätt), såvida begäran härom framställes hos pas­

toratet minst nio månader före arrendetidens utgång.

Har, där sådan begäran framställts, pastoratet icke senast sju månader före

arrendetidens utgång lämnat arrendatorn meddelande, att pastoratet icke äm­

nar utarrendera bostället eller icke medgiver honom optionsrätt, och ej heller,

där utarrendering skall ske och optionsrätt icke förvägras arrendatorn, för

honom tillkännagivit villkoren för nytt arrende, skall förutvarande arrende an­

ses vara på oförändrade villkor förlängt på fem år. Har arrendatorn icke inom

en månad efter mottagandet av pastoratets anbud å nytt arrende träffat över­

enskommelse med pastoratet örn arrendevillkoren, anses optionsrätten för­

fallen.

2. Har under de sista tio arrendeåren arrendators dödsbodelägare övertagit

arrendet eller arrendator å barn eller barns make överlåtit arrenderätten, äger

vid ny utarrendering den, som på sådant sätt blivit innehavare av arrenderätten,

för åtnjutande av optionsrätt räkna sig till godo den tid, varunder företrädaren

varit i besittning av arrendet.

3. Därest efter arrendetidens utgång lönebostället i sin helhet eller till nå­

gon del ej vidare kommer att utarrenderas eller skall upplåtas under ett ar­

rende med annan egendom eller ock visst område skall särskilt upplåtas, äger

arrendatorn icke att för den honom eljest tillkommande optionsrätt erhålla

någon ersättning. Örn bostället finnes böra vid förnyad utarrendering upp­

låtas i två eller flera lotter, äger arrendatorn optionsrätt till endast en av

dessa lotter, därvid han äger själv bestämma, vilken av de olika lotterna han

fortfarande vill bruka.

4. Optionsrätt äger rum allenast i avseende å område, som utarrenderas för

jordbruk eller bebyggande, dock ej beträffande torpställe å löneboställes skogs­

mark.

9

5. Ej må genom förbehåll i avtal mellan arrendator och pastoratet arren­ dator betagas optionsrätt, varom i denna paragraf stadgas; har sådant för­ behåll skett, vare det utan verkan.

6. Bestämmelserna örn arrendator tillkommande optionsrätt skola intagas i arrendekontraktet.

26 §.

Innan pastoratet utarrenderar löneboställe, som ligger i nära grannskap av prästgård, eller godkänner överlåtelse av arrende av sadant boställe, skall tjänstinnehavaren beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.

Om boställsnämnd och dess uppsikt över boställsförvaltningen.

27 §.

Eör uppsikt över förvaltningen av prästgård och av löneboställe med undan­ tag för dess skog (löneboställes jordbruksdel) skall finnas särskild boställs­ nämnd, en för varje tingslag på landet jämte de städer, som ligga därinom eller som enligt Konungens förordnande skola därmed förenas till ett tjänstgörings- område, samt en för Stockholms stad.

Boställsnämnden skall bestå av tre i orten boende, i lantbruks- och där­ med sammanhängande affärsförhållanden kunniga män. Tva ledamöter jämte lika antal ersättare utses för tre år åt gången, den ene, tillika ordförande, av länsstyrelsen samt den andre av domkapitlet. Såsom tredje ledamot i bo­ ställsnämnden inträder en av dem, vilka till ett antal av en för varje till tjänst- göringsområdet hörande pastorat skola pastoratsvis, likaledes för tre ar, utses för tjänstgöring i boställsnämnden, därvid vad örn valbarhet till nämndeman finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning; skolande i varje särskilt fall bland de sålunda valda inkallas den närmast boende, som ej tillhör det av förrättningen berörda pastoratet.

Konungen äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänst- göringsområde och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda än nu sagts.

28 §.

Boställsnämnd åligger att med tillämpning av de i detta kapitel givna be­ stämmelser meddela föreskrifter angående prästgårds anordnande och löne­ boställes bebyggande, så ock att öva tillsyn å prästgårds och löneboställes hävd till hus och jord.

Stanna boställsnämndens ledamöter i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening och kan jämkning ej ske, gälle ord­ förandens.

29 §.

Boställsnämnds tillsyn över prästgård och löneboställe utövas genom ekono­ misk besiktning.

Kungl. May.ts proposition nr 187.

Å löneboställe må sådan besiktning kunna förrättas av nämndens ordfö­

rande ensam, där domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra

omständigheter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och pastoratet samt,

där bostället är utarrenderat, jämväl arrendatorn därtill lämnar medgivande.

Vid nu nämnd besiktning må dock ej handläggas fråga örn utdömande eller

insyning av laga hus.

30 §.

Ekonomisk besiktning skall på föranstaltande av domkapitlet hållas, å

prästgård inom utgången av tionde året och å löneboställe, där ej domkapitlet

för visst löneboställe annorlunda bestämmer, inom utgången av femte året efter

det, då ekonomisk besiktning näst förut förrättats å fastigheten; domkapitlet

obetaget att i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna örn ekono­

misk besiktning.

31 §.

1. Vid ekonomisk besiktning har boställsnämnden att iakttaga följande:

a) Nämnden skall tillse, att de laga husen äro behörigen brandförsäkrade

och försedda med nödig brandredskap, så ock anteckna i vad mån förut före­

skrivna nybyggnader, ombyggnader, reparationer och andra åtgärder blivit

verkställda.

b) Är efter senaste ekonomiska besiktning hus, som skall finnas å präst­

gård eller löneboställe, nybyggt, skall nämnden tillse, huruvida det är i över­

ensstämmelse med givna föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med

omsorg uppfört. Nämnden meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i be­

fintligt skick eller sedan därå anmärkta felaktigheter och brister blivit av­

hjälpta, insynas. Kan huset icke godkännas, lämnas föreskrift angående därav

påkallade åtgärder.

c) Finnas å laga hus bristfälligheter, skall nämnden pröva, huruvida brist­

fälligheterna kunna avhjälpas allenast genom mindre reparation. Där så är

fallet, skall sådan mindre reparation föreskrivas.

d) Anser nämnden bristfälligheter å laga hus föranleda annan än mindre

reparation, skall nämnden meddela föreskrift därom.

e) Prövar nämnden erforderligt, att ombyggnad sker av laga hus eller

att sådant hus ersättes med nytt, skall nämnden ålägga pastoratet att verk­

ställa ombyggnad eller nybyggnad. Nämnden skall i beslutet angiva husets

inredning och beskaffenhet samt i fråga örn nybyggnad dess storlek.

f) Nämnden skall i fråga, om prästgårdsområde tillse, huruvida av pastora­

tet anlagd gårdsplan och väg äro, i vad på pastoratet ankommer, behörigen

underhållna, samt föreskriva de bättringar, som anses erforderliga.

g) Ägorna å löneboställe skola besiktigas och anteckning göras angående

de brister, som förefinnas beträffande åkerns hävdande, övriga ägors skötsel

och vård, hägnaders och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

11

begagnande. Erforderliga bättringar och andra åtgärder skola föreskrivas. Einnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bo­ stället, skall nödig rättelse föreskrivas.

h) Tid skall utsättas, inom vilken vid förrättningen föreskriven nybygg­ nad, ombyggnad, reparation eller annan åtgärd bör vara verkställd.

2. Är löneboställe utarrenderat, skola de föreskrifter, som meddelas enligt 1 mom. c) och g), avse arrendatorn. Vad nu är sagt gälle, i den mån arrendatorn tillförbundits att fullgöra pastoratet åvilande skyldigheter i avseende å annan än mindre reparation, ombyggnad eller nybyggnad av boställets laga hus eller brandförsäkring av husen, jämväl beträffande de föreskrifter, som därutinnan meddelas. Pastoratet äge dock i fall, som avses i detta moment, rätt till talan jämte arrendatorn.

32 §.

Har boställsnämnd vid ekonomisk besiktning eller eljest meddelat föreskrift örn utförande av nybyggnads- eller underhållsarbeten å prästgård eller löne­ boställe, skall pastoratet eller, där i fråga örn löneboställe föreskriften avsett arrendator, denne inom en månad efter utgången av den för arbetenas verk­ ställande utsatta tiden ingiva anmälan om fullgörandet till domkapitlet.

Hava föreskrivna arbeten icke fullgjorts inom utsatt tid, äger domkapitlet hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eller arrendator eftersatt varder på pastoratets bekostnad verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas utförande erforderliga medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda för­ skjutits äger överexekutor låta omedelbart uttaga hos pastoratet.

Har föreskrivet arbete, vars utförande ankommit på arrendator av löne­ boställe, verkställts på pastoratets bekostnad, äge pastoratet söka sin kostnad åter av arrendatorn. Förmenar pastoratet eller arrendatorn, att föreskriven nybyggnad, ombyggnad eller större reparation eller brandförsäkring, som ut­ förts eller bekostats av den ene, enligt arrendekontraktet rätteligen bort ut­ föras eller bekostas av den andre, äge ock sådan talan.

33 §.

Ekonomisk besiktning och annan boställsnämndens förrättning påkallas hos ordföranden.

Förrättning hålles under tjänlig årstid å tid oell plats, som ordföranden bestämmer, därvid skall iakttagas, att, örn så ske kan, förättningar i samma ort verkställas omedelbart efter varandra.

34 §.

Om tiden för förrättnings hållande skall boställsnämndens ordförande minst en månad förut underrätta domkapitlet och ordföranden i kyrkostämman eller, i pastorat där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem. Örn mottagan­ det av underrättelse skall bevis genast av vederbörande tillställas boställs-

nämndens ordförande. Annan part skall minst fjorton dagar före förrättningen

kallas till densamma.

Har boställsnämndens ordförande bevisligen iakttagit vad enligt första styc­

ket åligger honom, må parts eller ombuds uteblivande ej utgöra hinder för

förrättningens företagande.

35 §.

Till de ledamöter av boställsnämnden, som skola deltaga i förrättning, skall

ordföranden utfärda kallelsebrev sist fjorton dagar före förrättningen.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

36 §.

1. Såsom jäv mot ledamot av boställsnämnd galle: Örn han är med part

i skyldskap eller svågerlag, som i 13 kap. 1 § rättegångsbalken örn jäv mot

domare sägs, eller örn han är parts vederdeloman eller uppenbare ovän, eller

örn ledamot eller den, som står till honom i skyldskap eller svågerlag, som

nämnt är, äger del i målet eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig

nytta eller skada eller är medlem av pastoratets kyrkoråd eller boställsstyrelse.

Har ledamot, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar rättegång med

part, eller söker någon sak med ledamot eller tillfogar honom något med ord

eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det må ej räknas för jäv.

2. Vet nämndens ordförande, att jäv mot honom är, eller är han av laga

förfall hindrad att deltaga i nämnden, inkalle han i sitt ställe den för ho­

nom utsedde ersättaren. Förekommer dylikt jäv mot eller förfall för någon

av nämndens övriga ledamöter, gore denne omedelbart anmälan därom hos

ordföranden, vilken ombesörjer inkallande av ersättare.

3. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitlet utsedd ledamot

på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant

hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållan­

det göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle

förordna ordförande eller ledamot av nämnden.

37 §.

Anmäles vid förrättning jäv mot ordföranden, och finner boställsnämnden

det vara lagligen grundat, inställes förrättningen och förfares för inkallande av

annan ordförande såsom i 36 § sägs. Förekommer mot annan ledamot jäv,

som av nämnden godkännes, ombesörjer ordföranden inkallande av ersättare

för honom. Ogillas jävet, skall förrättningen fortgå; vederbörande obetaget

att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärk-

ning ogillats.

38 §.

Innan boställsnämnd fattar beslut örn ny- eller ombyggnad, skall tillfälle

beredas pastoratet att inkomma med förslag till ritningar och arbetsbeskriv­

13

ning. Åligger skyldighet att utföra byggnaden arrendator av löneboställe, skall han höras över förslaget.

39 §.

Boställsnämndens ordförande må, där sa finnes nödigt, kalla byggnads- eller eljest sakkunnig person att biträda vid förrättning.

40 §.

Över boställsnämnds förrättning skall upprättas särskilt instrument. I in­ strumentet skall intagas vad den, som är missnöjd med förrättningen, har att iakttaga för bevarande av sin talan.

Nämndens ordförande åligger att inom fjorton dagar efter förrättningens avslutande sända förrättningsinstrumentet i huvudskrift eller avskrift till samt­ liga parter.

41 §.

Utan hinder av beslut, som boställsnämnd meddelat, äger nämnden, där ändrade förhållanden det föranleda, annorlunda förordna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

Om laga syn.

42 §.

Den, som ej åtnöjes med boställsnämnds förrättning, äger att, vid förlust av rätt till vidare talan, inom en månad efter förrättningens avslutande anmäla sig å landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med be­ gäran örn laga syn.

Anmälan bör vara åtföljd av instrument över förrättningen.

43 §.

Laga syn förrättas på landet av domaren jämte två nämndemän samt i stad av rådstuvurätten.

44 §.

Då laga syn skall hållas, åligger det domaren eller rätten att utsätta tid för densamma, varjämte domaren skall kalla nämnd.

Beträffande parters kallelse till laga syn skall vad i 34 § är stadgat be­ träffande förrättning av boställsnämnd äga motsvarande tillämpning, med iakttagande av att vad där stadgas om ordförande i boställsnämnd skall gälla domaren eller rätten.

45 §.

Synerättens ordförande må, där så finnes nödigt, tillkalla byggnads- eller eljest sakkunnig person att biträda vid syn.

14

46 §.

Är, då missnöje mot förrättning av boställsnämnd blivit anmält, klagan till­

lika förd över beslut, varigenom mot ledamot av boställsnämnden gjort jäv

ogillats, och finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall

ny förrättning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrif­

ter, vilka av omständigheterna finnas påkallade.

Om förrättningskostnad.

47 §.

Ordförande i boställsnämnd åtnjuter årligt arvode av kyrkofonden med be­

lopp, som Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

48 §.

Ledamöter av boställsnämnd och synerätt åtnjuta för förrättning resekost­

nads- och traktamentsersättning enligt allmänna resereglemente!.

Tillkallad sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställs­

nämnd eller synerätt.

49 §.

Kostnad, som i 48 § sägs, skall gäldas av pastoratet, där ej för visst fall i

fråga örn ekonomisk besiktning är annorlunda stadgat.

Finner synerätten, att laga syn blivit utan giltig orsak påkallad, må kla­

gande, i den mån synerätten prövar skäligt, förpliktas att gottgöra pastora­

tet å sådan syn belöpande kostnad.

3 kap. Om löneboställes skog.

50 §.

För den omedelbara vardén av löneboställes skog skall hos pastoratet vara

anställd en förvaltare med skoglig utbildning eller eljest med erforderlig

kännedom örn skogsskötsel.

Valet av förvaltare skall för prövning och godkännande underställas den

stiftsintendent, som enligt nästföljande paragraf skall finnas i stiftet.

51 §.

För att tillhandagå pastoraten vid skogsförvaltningen och öva tillsyn över

skogsskötseln skall inom varje stift finnas en stiftsintendent. I särskilda fall

må för två eller flera stift utses gemensam stiftsintendent. Till stiftsintenden-

tens förfogande skola ställas erforderliga biträden.

Stiftsintendent skall hava avlagt fullständig avgångsexamen från skogs­

institutets högre kurs eller skogshögskolans jägmästarekurs; dock må i sär­

skilt fall till stiftsintendent antagas den, som avlagt avgångsexamen från skogsinstitutets lägre kurs eller skogshögskolans forstmästarekurs.

Stiftsintendent utses av Konungen, som ock förordnar angående anstäl­ lande av biträde. Instruktion för stiftsintendenten utfärdas av Konungen.

52 §.

Vid skogsförvaltningen skall, med beaktande av att såvitt möjligt jämn av­ kastning erhålles, eftersträvas utvinnande av det med hänsyn till skogens tillstånd bästa möjliga ekonomiska resultat.

53 §.

För bibehållande av skogsbestånd i god kultur och för återväxt å område, där avverkning ägt rum eller skada å skogen uppkommit genom brand, storm, snöbrott, insektshärjning eller annan dylik händelse eller genom betning av hemdjur eller genom åverkan, skall pastoratet vidtaga de åtgärder, stiftsinten­ denten finner skäligt föreskriva.

För tillgodoseende av löneboställes behov av betesmark äger pastoratet ef­ ter godkännande av stiftsintendenten från skogsvårdande åtgärder undantaga för beteskultur lämpligt område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

15

54 §.

Örn fullgörandet av föreskrivna skogsvårdande åtgärder skall stiftsinten­ denten underrättas sist inom en månad efter utgången av den för åtgärdernas verkställande utsatta tid.

Hava föreskrivna åtgärder ej fullgjorts inom utsatt tid, äger stiftsintenden­ ten hos överexekutor påkalla, att vad pastoratet eftersatt varder på dess be­ kostnad verkställt genom överexekutors försorg. För arbetenas utförande er­ forderliga medel förskjutas av kyrkofonden; vad sålunda förskjutits äger överexekutor låta omedelbart uttaga hos pastoratet.

55 §.

Vill pastoratet för ernående av ökad skogsavkastning torrlägga försumpad mark, myr eller kärr eller utföra annat sådant företag, har stiftsintendenten att på begäran av pastoratet upprätta erforderlig plan och arbetsbeskrivning.

56 §.

Avverkning av skog skall ske i enlighet med avverkningsplan, som upp­ rättas och fastställes av stiftsintendenten i samförstånd med pastoratet. Kunna stiftsintendenten och pastoratet ej enas om avverkningsplan, förfares så som i 64 § sägs.

16

Kungl. May.ts proposition nr 18 7

.

Avverkningsplanen skall omfatta en tid av tio år. Den skall utvisa den virkes-

mängd, som under nämnda tid får uttagas. När synnerliga skäl därtill äro, må

före utgången av giltighetstiden för sådan plan denna ersättas med ny, föränd­

rad plan.

57 §.

Vid förättning å marken för uppgörande av torrläggnings- eller avverk-

ningsplan skall pastoratet på anmodan tillhandahålla erforderlig hantlangning.

58 §.

Avverkning må ej ske annorledes än efter utstämpling.

Utstämpling skall ombesörjas av pastoratets förvaltare. Då stiftsintenden-

ten finner det påkallat, äger han föreskriva, att utstämpling skall ske i när­

varo av honom underställd skogstjänsteman. Vid utstämpling har förvalta­

ren att ställa sig till efterrättelse de anvisningar, som stiftsintendenten eller

nu nämnd skogstjänsteman finner erforderligt meddela.

Örn verkställd utstämpling skall stiftsintendenten omedelbart underrättas.

59 §.

Finner stiftsintendenten utstämpling icke kunna godkännas, skall han se­

nast inom en månad efter det han erhållit underrättelse örn dess verkställande

tillställa pastoratet skriftligt besked därom med uppgift tillika, i vilka hän­

seenden rättelse bör vidtagas. Är ej anmärkning inom den tid inkommen, eller

medgiver stiftsintendenten dessförinnan pastoratet att förfoga över virket, må

därefter avverkning och försäljning ske.

60 §.

I avverkningsplanen må upptagas viss virkesmängd, över vilken pastoratet

för tillfälliga behov skall äga årligen förfoga omedelbart efter verkställd ut­

stämpling. Stiftsintendenten äger medgiva pastoratet att jämväl eljest genast

förfoga över utstämplat virke.

I nu nämnda fall erfordras ej omedelbar anmälan om verkställd utstämpling.

61 §.

Församling skall vara bibehållen vid förut innehavd rätt att ur lönebostäl-

les skog, i den mån den avverkningsbara virkesmängden därtill lämnar till­

gång sedan löneboställets husbehov och pastoratets behov av byggnads- och

hägnadsvirke för prästgård beräknats, erhålla erforderligt virke för byggande

och underhåll av kyrka. Denna rättighet skall omfatta virke även för byg­

gande och underhåll av kapell, klockstapel och hägnad kring kyrkogård.

17

62 §.

Sker å löneboställes skog avverkning utan utstämpling, eller har utstämpling

verkställts i strid mot fastställd avverkningsplan eller lämnade anvisningar, äger

stiftsintendenten meddela förbud att å skogen utan hans tillstånd verkställa

avverkning, honom obetaget att nied hänsyn till föreliggande omständigheter

begränsa förbudet att gälla allenast viss del av skogen eller eljest på visst

sätt inskränka förbudet. Innan förbud meddelas, skall pastoratet samt, där

avverkning verkställts eller planlagts av annan, jämväl denne beredas till­

fälle att yttra sig i ärendet; finner stiftsintendenten saken sådan, att den ej

kan tåla uppskov, må han dock meddela förbud tillsvidare och intill dess

annorlunda varder förordnat.

Avverkningsförbud skall utan hinder av besvär genast träda i kraft.

63 §.

Örn beslut i ärende angående tillsättande av förvaltare, vidtagande av skogs­

vårdande åtgärder, undantag av område för beteskultur, fastställande av av­

verkningsplan, förordnande av skogstjänsteman att närvara vid utstämpling

samt meddelande av avverkningsförbud skall stiftsintendenten, så snart ske

kan, tillställa pastoratet och domkapitlet skriftligt besked. Där beslutet rör för

stiftsintendenten känd innehavare av pastoratets rätt, skall besked tillställas

jämväl denne.

64 §.

Över stiftsintendents beslut må domkapitlet och pastoratet ävensom, där beslu­

tet rör innehavare av pastoratets rätt, denne föra klagan genom besvär hos

ecklesiastika boställskommissionen, örn vilken förmäles i nästföljande kapitel.

Besvären skola hava inkommit till kommissionen eller dess ordförande före

klockan tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

Hava stiftsintendent och pastorat icke kunnat enas örn avverkningsplan,

skall frågan hänskjutas till avgörande av kommissionen.

Klagan över kommissionens beslut må föras hos Konungen genom besvär,

vilka skola hava inkommit till vederbörande statsdepartement före klockan

tolv å fyrtiofemte dagen från den dag, klaganden erhöll del av beslutet.

65 §.

Avlöning till stiftsintendent jämte biträde åt honom skall bestämmas av

Konungen samt utgå ur kyrkofonden. Konungen äger tillika bevilja erforder­

liga anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för stiftsinten-

dcntens verksamhet.

Har stiftsintendent anlitat tillfälligt biträde för upprättande av avverknings­

plan eller förordnat skogstjänsteman att närvara vid utstämpling, ålig­

ger det pastoratet att enligt grunder, som Konungen bestämmer, ersätta

kyrkofonden för härav uppkommen kostnad.

Bihang till riksdagens protokoll 19S2. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

4 kap. Om ecklesiastik boställskommission.

66

§.

För genomförande av de förändringar i den hittillsvarande boställsförvalt-

ningen, vilka i denna boställsordning föreskrivas, skall finnas en kommission,

ecklesiastika boställskommissionen, bestående av minst tre och högst fem per­

soner, vilka utses av Konungen.

Kommissionen skall tillika, utöver den uppgift som tillkommer kommissio­

nen enligt 64 §, hava överinseende över stiftsintendenternas verksamhet.

Instruktion för kommissionen utfärdas av Konungen.

67 §.

Kommissionens medlemmar äga åtnjuta ersättning ur kyrkofonden. Er­

sättningens storlek bestämmes av Konungen, som tillika äger bevilja erforder­

liga anslag ur samma fond för gäldande av övriga kostnader för kommissio­

nens verksamhet.

68

§.

Sedan arbetet med omläggningen av boställsförvaltningen blivit i huvud­

sak avslutat och i lag är bestämt, att kommissionens uppgifter skola övertagas

av annan myndighet, skall kommissionen upphöra.

5 kap. Om allmänt kyrkohemman.

69 §.

Allmänt kyrkohemman förvaltas av domkapitlet för kyrkofondens räkning

enligt de närmare föreskrifter, Konungen meddelar.

Stiftsintendenten skall biträda domkapitlet vid förvaltningen av sådant

hemman.

6 kap. Särskilda bestämmelser.

70 §.

Pastorat skall anses hava behörigen erhållit del av beslut, som avses i denna

boställsordning, då beslutet tillställts kyrkostämmans ordförande eller, i pasto­

rat där kyrkofullmäktige finnas, ordföranden hos dem.

71 §.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av ange­

lägenhet, som avses i denna boställsordning, en kyrklig samfällighet, skall vad

däri stadgas örn pastorat äga tillämpning å sådan samfällighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

19

72 §.

Över domkapitels beslut i ärende, som angår pastorats boställsförvaltning, må pastoratet föra klagan hos Konungen.

73 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna boställs­ ordning, meddelas av Konungen.

7 kap. Övergångsbestämmelser.

74 §.

Denna boställsordning skall lända till efterrättelse från och med den dag, Konungen bestämmer; dock skall Konungen dessförinnan äga med tillämpning av bestämmelserna i denna boställsordning meddela de föreskrifter och för­ anstalta örn de åtgärder, som kunna finnas påkallade till förberedelse av bo- ställsordningens införande, samt ur kyrkofonden anvisa nödiga medel för be­ stridande av kostnaderna för sagda åtgärder.

I fråga om pastorat, för vars prästerskap vid denna boställsordnings ikraft­ trädande är gällande lönereglering, som fastställts på grund av förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, skall, intill dess sagda lönereglering bringats till upphörande, fortfarande tillämpas vad äldre lag stadgar i de ämnen, som avses i denna boställsordning.

75 §.

Genom denna boställsordning upphävas med de begränsningar nedan stadgas: ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910 (nr 141, sid. 42); kungörelsen den 9 december 1910 (nr 141, sid. 40) angående grunder för ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar;

lagen den 31 maj 1926 (nr 104) angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, såvitt angår arrendatorer av löneboställen, som avses i denna boställsordning;

tillika med alla de särskilda stadganden, vilka innefatta ändring eller för­ klaring av vad sålunda upphävda lagrum innehålla eller tillägg därtill eller som tillkommit med stöd av nu upphävda författningar;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild författning stridande mot be­ stämmelserna i denna boställsordning.

Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna boställsordning, skall sistnämnda bestäm­ melse i stället tillämpas.

20

Kungl. Majlis proposition nr 187.

76 §.

Då för prästerskapet i pastorat, som avses i 74 § andra stycket, lönereglering

enligt lagen om reglering av prästerskapets avlöning blivit fastställd, skall av

synerätt, varom i 43 § sägs, syn hållas å varje inom pastoratet beläget bo­

ställe, vilket utgör bostadsboställe för präst eller eljest innehaves av sådan,

i den ordning och med tillämpning av de föreskrifter i övrigt, som angivas i

64 § 2 och 3 mom. äldre boställsordningen, med iakttagande av att de i först­

nämnda moment första stycket givna hänvisningar till äldre boställsordnin­

gen skola gälla nya boställsordningen.

77 §.

\ad i 17 § stadgas för det fall, att tjänstinnehavare å prästgård uppfört

annan byggnad än laga hus, skall vid det första ombytet av tjänstinnehavare

efter det denna boställsordning trätt i kraft gälla även i fråga örn överlopps-

hus, som enligt 13 § äldre boställsordningen blivit av den frånträdande tjänst-

innehavaren löst eller tillfallit honom utan lösen.

78 §.

Laga hus å prästgård, vilka blivit uppförda innan denna boställsordning

träder i kraft, må ej, där de enligt förut gällande stadganden äro godkända

eller antagliga, utdömas därför att de ej överensstämma med denna boställs­

ordning.

79 §.

I avseende å sådan av pastorat förvaltad fastighet, som tidigare utgjort bo­

stadsboställe för präst och vars innehavare vid den tid, då äldre boställsord-

ningen blivit tillämplig å bostadsbostallet, varit delägare i skånska präster­

skapets byggnadskassa, iakttages, att pastoratet skall, i enlighet med de när­

mare föreskrifter, som meddelas av Konungen, till kassan erlägga de avgifter,

vilka förut skolat utgöras av boställshavaren.

80 §.

Denna boställsordning skall icke verka rubbning i de bestämmelser, vilka vid

boställsordningens ikraftträdande äga tillämplighet beträffande dessförinnan

tillkomna arrende- eller andra upplåtelser av löneboställen och allmänna kyrko­

hemman eller delar därav — vare sig bestämmelserna intagits i upprättat kon­

trakt eller förekomma i äldre, å upplåtelsen tillämplig författning — i annan

man än som betingas av att förvaltningen av nämnda fastigheter övertages av

pastorat eller domkapitel.

Vad angår före denna boställsordnings ikraftträdande tillkomna arrendeupp­

låtelser av löneboställen skola gälla följande avvikelser från de äldre bestäm­

melserna :

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

21

1) Arrendeavgifter och kontant utgående årsbelopp för uppskattad nybygg-

nadskostnad skola av arrendatorn erläggas till pastoratet.

2) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning förvaltningsåtgärd an­

kommer på länsstyrelse eller domkapitel skall, såvitt ej annat följer av vad i

5), 6) och 7) här nedan föreskrives, motsvarande befogenhet i stället utövas

av pastoratet. Arrendator tillförsäkrat husbehovsvirke skall anvisas av

pastoratet.

3) Då arrendator vid ekonomisk besiktning i hittills gällande ordning ålagts

utföra vissa arbeten, äger, förutom domkapitlet, jämväl pastoratet mot honom

söka sådan verkställighetsåtgärd, som omförmäles i 56 § äldre boställsord-

ningen.

4) Arrendator, vilken, då denna boställsordning träder i kraft, åtnjuter ho­

nom jämlikt lagen den 31 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för

vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord beviljad lindring

i avtalade arrendevillkor, skall fortfarande under återstående arrendetiden

komma i åtnjutande av enahanda lindring.

5) Arrendator må icke mot sitt bestridande åläggas uppföra annan byggnad

än som i arrendekontraktet uttryckligen angivits. Stadgandena i 17 § 3 och

4 mom. ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925 skola icke vidare

äga tillämpning, i följd varav arrendator icke äger under återstående

arrendetiden uppföra annan byggnad än arrendekontraktet upptager med an­

språk på att byggnaden skall godkännas såsom skyldighetshus. Har arrendator,

innan denna boställsordning träder i kraft, uppfört eller påbörjat uppförande

av hus, som avses i 17 § 5 mom. nämnda arrendeförordning, eller under

arrendetiden, på sätt i 6 mom. samma paragraf förmäles, byggt hus större eller

dyrbarare än som föreskrivits, och begär arrendatorn, att sådant hus skall

godkännas såsom skyldighetshus, skall boställsnämnden vid ekonomisk be­

siktning eller av- och tillträdessyn pröva, huruvida i samma moment angivna

förutsättningar för bifall till framställningen äro för handen samt, örn detta

finnes vara förhållandet, insyna huset, vilket därefter skall anses såsom laga

hus.

6) Vid arrendets upphörande skall efter förordnande av domkapitlet med till-

lämpning av hittills gällande bestämmelser boställsnämnden hålla av- och till­

trädessyn å lönebostället, därvid pastoratet med avseende å rättigheter och

skyldigheter gent emot avträdande arrendatorn skall intaga samma ställning

som nytillträdande arrendator. Det skall jämväl ankomma på boställsnämnden

att vid denna syn pröva befogenheten av anspråk, som arrendatorn med stöd

av 31 § ecklesiastik arrendeförordning kan komma att framställa.

7) Där enligt arrendekontrakt eller äldre författning optionsrätt tillkommer

arrendator eller dennes rättsinnehavare, skola, under förutsättning att löne­

bostället eller del därav fortfarande skall utarrenderas samt pastoratet och ar­

rendatorn icke träffa överenskommelse örn villkoren för nytt arrende, dessa

villkor fastställas i den ordning 4 § ecklesiastik arrendeförordning föreskri­

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ver, varjämte vid optionsrättens utövning i övrigt skall iakttagas vad därom

i arrendekontraktet eller eljest å arrendeförhållandet tillämplig författning fin­

nes stadgat. Kostnaden för arrendeuppskattningen skall gäldas av pastoratet.

81

§.

Avverkningsplan, som skall vinna tillämpning första gången efter denna bo-

ställsordnings ikraftträdande, må fastställas för kortare tid än tio år.

82

§.

Nödgas domänverket vidkännas kostnad för avlönande av skogsstatstjänste-

män, som genom införandet av denna boställsordning bliva övertaliga, skall

kostnaden i den omfattning och med belopp, som bestämmes av Konungen, er­

sättas statens domäners fond ur kyrkofonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

23

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 7 § lagen den 14 juni 1907 (nr

36, sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 7 § femte stycket lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 27 juni 1927 (nr 283), skall upphöra att gälla.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

24

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 örn

Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Härigenom förordnat, att 2 § 9:o) lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts

regeringsrätt, vilket lagrum senast ändrats genom lag den 27 juni 1927 (nr

289), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

9:o) mål om tillvaro------------inrättning;

mål örn rätt — — — fastighet;

mål örn anläggning------------nybyggen;

mål, huruvida jord----------- erläggas;

mal örn beslut av domkapitel eller ecklesiastika boställskommissionen i fråga,

som avses i ecklesiastik boställsordning;

mål örn villkor------------ upplåtas;

mål örn----------- arrende;

Henna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

25

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall saint

till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels sådan fast egendom, som omför- mäles i 1 § ecklesiastik boställsordning (prästboställen), dels fastigheter, som äro anslagna till bostad eller avlöning åt biskopar, domkyrkosyssloman och klockare, eller vilkas avkomst ingår till någon för reglering av sådana befatt­ ningshavares löner bildad fond, dels ock den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet.

2

§•

Då samhällelig nytta, såsom uppkomsten av egna hem eller mindre jord­ bruk, därav främjas, må Konungen medgiva utbyte eller försäljning av kyrklig jord, sorn nedan sägs, nämligen av:

a) till tomter tjänliga områden i eller invid stad eller annan ort med tätare bebyggelse eller i grannskap till större industriell anläggning:

b) bebyggda jordbrukslägenheten såsom torpställen eller nyodlingar;

c) utjordar och utmarksskiften, som äro avskilt belägna; samt

d) andra ägor, som utan kännbar olägenhet kunna avskiljas från den fastig­ het, till vilken de höra.

Utbyte eller försäljning av kyrklig jord må ock av Konungen medgivas: då sådan jord erfordras för ändamål, som avses i 1 § lagen den 12 maj 1917 örn expropriation;

eller då å prästboställe förlagd tjänstebostad för kyrkoherde eller komminis­ ter med hänsyn till dennes tjänsteverksamhet är olämpligt belägen och i anled­ ning därav förflyttning av bostaden till plats utom bostället påkallas;

eller då kyrklig jord eljest på grund av särskilda omständigheter befinnes icke kunna för sitt ändamål lämpligen bibehållas eller mot skälig avgift ut­ arrenderas.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vid utbyte eller försäljning, som i denna paragraf sägs, skall iakttagas, att

avhändelsen icke är till olägenhet för det allmänna samt att vederlaget motsvarar

jordens värde enligt i orten gängse skäligt pris, därvid hänsyn icke skall tagas

till värdet av förbättring, vilken jorden vunnit genom arbete eller kostnad, som

den, till vilken jorden överlåtes, eller någon, vars rätt övergått å denne, såsom

innehavare av nyttjanderätt till jorden därå nedlagt utöver vad honom ålegat

enligt vad vid upplåtelsen avtalats eller uppenbarligen varit förutsatt.

6

§.

Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum

av prästboställe, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, eller av bo­

ställe, vars avkomst ingår till biskopslöneregleringsfonden, skall den behållna

inellangiften eller köpeskillingen överlämnas till vederbörande fond.

Sker utbyte eller försäljning av prästboställe, som utgör prästlönetillgång

för visst pastorat, skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen, där

ej Konungen annorlunda förordnar, fonderas och fonden utgöra prästlönetill­

gång för pastoratet.

Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu sagts, sådan mellangift

eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill den

kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad särskilt är stadgat eller av

Konungen förordnas.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

27

Förslag

till

Lag om kyrkofond.

Härigenom förordnas som följer:

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Kyrkofonden skall användas för kyrkliga ändamål på sätt i denna lag be­ stämmes och förvaltas av statskontoret utan sammanblandning med andra medel.

2 §.

1. Med pastorat avses i denna lag territoriellt pastorat, med undantag av Karlsborgs pastorat.

2. Såsom prästlönekostnader för visst pastorat betecknas i denna lag de utgifter, som pastoratet enligt vad i särskilda författningar är stadgat har att vidkännas för löner, arvoden och resanslag åt kyrkoherde, komminister och ständig adjunkt.

Örn kyrkofondens inkomster.

3 §•

Till kyrkofonden skola ingå följande medel, nämligen: 1) vad enligt lagen örn indragning till statsverket och avskrivning av präster­ skapets tionde samt om ersättning därför årligen skall av statsverket gäldas såsom ersättning för tionde och andra avgifter av fast egendom, vilka på grund av förut givna författningar tillkommit prästerskapet;

2) årlig ersättning av statsverket med tillhopa 301,250 kronor ej mindre för de anslag i krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål ävensom hemmansräntor, för vilka gottgörelse av statsmedel lämnats prästerskapet det ecklesiastikår, som tilländagått näst före den 1 maj 1914, än även för de statsanslag i penningar, som för samma ecklesiastikår av prästerskapet åtnjutits;

3) inkomst av boställen, vilkas avkomst enligt 9 § förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster rätteligen indragits till prästerskapets löneregleringsfond eller av Konungen anvisats till löneförbättring för prästerlig tjänstinnehavare i annat pastorat än det, inom vilket bostället är beläget (allmänna kyrkohemman) ;

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

4) överskott å avkastningen av pastorats prästlönetillgångar, varom för­

märs i 4 §;

5) ersättning av pastorat för kostnader, som avses i 65 § andra stycket eckle­

siastik boställsordning;

6) allmän kyrkoavgift, varom förmäles i 5 §;

7) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.

4 §■

Därest av pastorat förvaltade prästlönetillgångar — med undantag av till­

gång, vars avkastning skall enligt 7 § lagen örn reglering av prästerskapets av­

löning tillgodokomma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller jämlikt bestäm­

melse i donationsbrev tillfalla prästänka — lämna så stor behållen avkastning,

att därå uppkommer överskott sedan pastoratets prästlönekostnader under året

samt de i 61 § ecklesiastik boställsordning angivna virkesbehov blivit täckta,

skall pastoratet till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott.

5 §■

Allmän kyrkoavgift skall utgöras av varje pastorat i förhållande till det antal

skattekronor, för vilket församlingsavgifter, där så erfordras, skall erläggas

till pastoratet.

Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör 10 öre för skattekrona. Av grundbeloppet

skall årligen, efter Konungens bestämmande, uttagas så stor del, att denna till­

lika med den i 3 § 5) omförmälda inkomst för kyrkofonden beräknas täcka de i

6 § 1)—9) angivna utgifter för fonden.

Om kyrkofondens utgifter.

6

§•

Av kyrkofonden skola utgöras:

1) ålderstillägg, arvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen om reg­

lering av prästerskapets avlöning, lagen om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar

och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. och lagen om resanslag åt vissa

präster i nyreglerade pastorat samt till nämnda lagar anslutna kungörelser skola

gäldas av kyrkofonden, så ock emeritilöner, vilka i enlighet med lagen om så­

dana löner tilldelats präster;

2) anslag, som Konungen må finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom

bidrag till kostnad för resor till eller från pastorat, där präst förordnas att,

jämte fullgörande av honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda

vid eller uppehålla prästerlig befattning;

3) dyrtidstillägg, som enligt beslut i den ordning särskilt är stadgat tiller­

kännas präster, vilka avses i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning;

4) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa, vilka belöpa å

innehavare av prästerliga emeritilöner;

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

29

5) anslag, som Konungen ina finna skäligt bevilja prästman för särskild präs­ terlig tjänstgöring, dock att för ändamålet icke under något år må användas mer än 400,000 kronor;

6) avlöningar till de i ecklesiastik boställsordning omförmälda stiftsinten- denter och biträden åt dem samt ledamöter i ecklesiastika boställskommissionen tillika med övriga omkostnader för deras verksamhet;

7) arvoden åt ordförande i boställsnämnder, om vilka förmäles i ecklesiastik boställsordning;

8) resekostnads- och traktamentsersättningar enligt grunder, som Konungen bestämmer, åt konsistorieombud vid förrättningar av boställsnämnd eller syne­ rätt å prästgårdar och löneboställen, som avses i ecklesiastik boställsordning;

9) kostnader enligt 2 § lagen den 21 november 1925 angående anlitande av kyrkofonden för uppförande av prästgård inom Härnösands och Luleå stift;

10) kostnader för förvaltningen av allmänna kyrkohemman; 11) tillskott till pastorat enligt vad i 7 § stadgas.

7 §.

Örn för gäldande av pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre be­ lopp än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetillgångar — med undantag som i 4 § sägs — dels ock därutöver av ett belopp, mot­ svarande en uttaxering för skattekrona inom pastoratet av trettio öre eller det lägre öretal, Konungen för det året bestämmer, äger pastoratet för vad ytter­ ligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden, dock ej för gäldande av löne­ belopp, som pastoratet enligt 9 eller 10 § lagen örn reglering av prästerskapets avlöning särskilt förbundit sig att utgöra.

Öretalet för skattekrona skall beräknas så, att tillskotten till pastoraten under året såvitt möjligt motsvara de i 3 § 1)—4) och 7) omförmälda inkomster för kyrkofonden efter avdrag av den i 6 § 10) angivna utgift för fonden.

Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkastning ta­ gas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 och 10 §§ (löneboställets normalavkastning), samt avkastningen av fonder beräknas till fyra procent av fondernas kapital.

Om uppskattning om löneboställes normnlavkastning.

8

§.

I pastorat, där tillskott av kyrkofonden enligt 7 § ifrågakommer, skall på sätt nedan sägs flir varje av pastoratet förvaltat löneboställe, som avses i samma paragraf, uppskattning ske av boställets årliga normalavkastning, beräknad i penningar.

30

Kungl. Majlis proposition nr 187.

9 §.

Vid uppskattningen av annan avkastning än skogsavkastning skall iaktta­

gas följande:

1) Uppskattningen skall avse en tid av 20 år.

2) Till grund för uppskattningen lägges värdet av de intäkter, som anses

kunna erhållas genom förvaltning av lönebostället på mest ekonomiska sätt

med bibehållande av tillämpad brukningsmetod, därvid även skall beräknas

skäligt vederlag för upplåtelse av mark till annat församlingsändamål än

kyrkogård. Från intäkterna avdragas nödiga, av förvaltningen föranledda ut­

gifter, däribland skatter samt kostnader för underhålls- och nybyggnadsarbe­

ten. I sistnämnda kostnader inräknas rotvärdet av byggnads- och hägnadsvirke

från boställsskog. Avdrag må även göras för kostnader för ekonomiska be­

siktningar och andra förrättningar av boställsnämnd. Har pastoratet vid ut-

arrendering av löneboställe åtagit sig att tillhandahålla arrendatorn ved till

husbehov, skall därav föranledd förhöjning av arrendesumman icke tagas i be­

traktande såsom inkomst, men ej heller vid utgiftsberäkningen hänsyn tagas till

vedanskaffningen.

3) Förbättring av löneboställes avkastning, som erhålles genom vatten-

avledning, större täckdikning eller annat kapitalkrävande företag, skall tagas

i betraktande först efter det antal år (frihetsår), som skäligen kan anses åtgå

för avskrivning av det i företaget nedlagda kapitalet. Utgifterna för företaget

må icke avdragas såsom förvaltningskostnad.

10

§.

Vid uppskattningen av skogsavkastning skall iakttagas följande:

1) Uppskattningen sker med ledning av uppgjord avverkningsplan för den

tid, planen gäller.

2) Till grund för uppskattningen lägges värdet av det för avverkning till­

gängliga virket på rot. Från detta värde dragas dels rotvärdet av virke, som

enligt vad i 61 § ecklesiastik boställsordning är stadgat kan anses erforderligt

för prästgård, kyrka och kapell, dels skatter, dels ock de kostnader, pastoratet

under den tid, uppskattningen avser, beräknas skäligen få vidkännas för upp­

rättande av ny avverkningsplan, för utstämplingar och skogsvård såtgärder samt

förrättning av boställsnämnd. Vad av återstoden belöper på ett vart av de år,

awerkningsplanen omfattar, utgör skogens årliga normalavkastning.

3) Med avseende å förbättring i skogsavkastningen, som erhålles ge­

nom torrläggning av försumpad mark, myr eller kärr eller annat sådant företag,

skall vad i 9 § 3) stadgas äga motsvarande tillämpning.

11

§.

Uppskattning av löneboställes normalavkastning verkställes av boställs-

nämnden. Beträffande förrättning, varom nu är fråga, skall i tillämpliga delar

gälla vad i ecklesiastik boställsordning är stadgat om förrättning av boställs- nämnd.

Vid uppskattning av skogsavkastning inträder stiftsintendenten såsom leda­ mot i boställsnämnden i stället för den av domkapitlet utsedda ledamoten.

12

§.

Vill pastorat utföra torrläggnings- eller annat företag av beskaffenhet, som i 9 § 3) eller 10 § 3) sägs, skall boställsnämnden, där pastoratet med före­ teende av fullständigt kostnadsförslag sådant påfordrar, meddela särskilt beslut i fråga örn det antal frihetsår, som kan medgivas för företaget.

13 §.

Talan mot boställsnämnds beslut i ärende, som avses i 9, 10 eller 12 §, fullföljes till synerätt i den ordning, som är föreskriven om fullföljd av talan mot beslut av boställsnämnd enligt ecklesiastik boställsordning. Vad i samma för­ fattning stadgas örn laga syn skall äga tillämpning beträffande laga syn, som påkallas enligt denna lag.

I fråga örn kostnaderna för förrättning av boställsnämnd eller för laga syn i ärende, som nu sagts, skola bestämmelserna i 48 och 49 §§ ecklesiastik bo­ ställsordning i tillämpliga delar lända till efterrättelse, dock skall ersättning åt stiftsintendent, då denne är ledamot i boställsnämnd, gäldas av kyrkofonden i enlighet med stadgandet i 65 § första stycket boställsordningen.

Örn byggnadsförskott,

14 §.

För fullgörande av ny- eller ombyggnad, som pastorat ålagts att utföra å löneboställe, samt för gäldande av kostnader, som uppkomma för pastoratet då löneboställe tvångsanslutes till företag enligt vattenlagen eller lagen örn en­ skilda vägar eller till lantmäteriförrättning, må pastoratet efter statskontorets beprövande och enligt grunder, som Konungen fastställer, erhålla förskott ur kyrkofonden.

Sådant förskott skall jämte ränta i första hand gottgöras kyrkofonden ur avkastningen från lönebostället.

15 §.

För beredande av tillgång till medel för utlämnande av förskott må lån upp­ tagas för kyrkofonden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

31

Särskilda bestämmelser.

16 §.

Utgöra församlingar, vilka bilda två eller flera pastorat, för vården av ange­ lägenhet, som i denna lag avses, en kyrklig samfällighet, skall vad i lagen stad­ gas om pastorat äga tillämpning å sådan samfällighet.

32

17 §.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Örergångsbestämmelser.

1. Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer, dock skall

Konungen dessförinnan äga med tillämpning av bestämmelserna i nya lagen

meddela de föreskrifter och föranstalta örn de åtgärder, som kunna finnas på­

kallade till förberedelse av lagens införande, samt ur kyrkofonden anvisa nö­

diga medel för bestridande av kostnaderna för sagda åtgärder.

2. Genom nya lagen upphävas med de begränsningar nedan sägs lagen den

9 december 1910 (nr 141, sid. 37) örn kyrkofond och lagen den 25 november

1925 (nr 448) örn förskott ur kyrkofonden till bekostande av viss nybyggnad

å ecklesiastika löneboställen, så ock vad i övrigt finnes i lag eller särskild för­

fattning stridande mot nya lagen.

3. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i nya lagen, skall denna i stället tillämpas.

4. Kyrkofonden skall beträffande de fonder, vilka enligt 2 § lagen den 9

december 1910 om kyrkofond överförts till sistnämnda fond, samt de medel,

som jämlikt 3 § 2) nya lagen tillföras kyrkofonden, svara för samtliga de ut­

gifter, som enligt allmän författning eller särskilda, i behörig ordning med­

delade bestämmelser vid tiden för överföringen redan blivit anvisade till utgå­

ende från dessa tillgångar.

5. Har Konungen, innan nya lagen träder i kraft, jämlikt 7 § lagen den 9

december 1910 örn kyrkofond beviljat arrendator, som utgör å löneboställes

skogsmark belöpande utskylder och besvär, bidrag till fullgörande av denna

skattskyldighet, skall arrendatorn fortfarande under återstående arrendetiden

erhålla sådant bidrag efter enahanda grunder som förut, dock skall detta bi­

drag icke längre utgå ur kyrkofonden utan i stället avräknas å arrende elier

årsbelopp för uppskattad byggnadskostnad.

6. Stadgandena i 8 och 9 §§ lagen den 9 december 1910 om kyrkofond skola

äga tillämpning så länge de förhållanden, örn vilka i sagda lagrum förmäles,

fortfarande bestå.

7. Där enligt beslut av Konungen präst jämlikt 11 § 4 mom. lagen örn regle­

ring av prästerskapets avlöning tillkommande bränsleförmån blivit utbytt mot

viss årlig ersättning att utgå ur kyrkofonden, skall ersättningen efter nya la­

gens ikraftträdande gäldas av pastoratet och kvartalsvis utbetalas av kyrko­

rådet.

8. Lagen den 21 november 1925 örn förskott ur kyrkofonden till bekostande

av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen och kungörelsen samma dag

med villkor och bestämmelser angående erhållande av sådant förskott skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

33

fortfaiande tillämpas beträffande byggnadsförskott, som beviljats före nya la­ gens ikraftträdande, med iakttagande av att det i varje särskilt fall skall åligga vederbörande pastorat att av löneboställets avkastning till kyrkofon­ den inleverera de belopp, med vilka enligt fastställd plan förskottet skall amor­ teras, och att, därest vid ekonomisk besiktning, som avses i 7 § nämnda kun­ görelse, befinnes, att arrendatorn eftersatt byggnadsskyldigheten, såväl dom­ kapitlet som pastoratet äger påkalla sådan verkställighetsåtgärd, som omför- mäles i 56 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910.

Bihang till riksdagens protokoll 1932.

1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändring i vissa delar av lagen den 9 december 1910

(nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 9, 11, 19, 20, 21, 22 och 26 §§ lagen den 9 december

1910 örn reglering av prästerskapets avlöning — av vilka lagrum 11, 19, 20 och

21 §§ ändrats, 11 § genom lag den 17 december 1926 (nr 525) samt 19, 20 och

21 §§ senast genom lag den 28 september 1928 (nr 397) — skola, 9, 11 och 20 §§

i nedan angivna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

9 §.

Finner Konungen prästerlig tjänst, om vars bibehållande eller inrättande fram­

ställning blivit gjord, icke vara för själavårdens behöriga handhavande nödig,

må Konungen likväl medgiva, att sådan tjänst bibehålies eller inrättas, därest

församling med minst tre fjärdedelar av dess bela rösttal efter röstvärdet be­

slutat utgöra vad utöver de i 19 § 1 mom. omförmälda tillgångar erfordras till

bestridande av den lön, Konungen enligt denna lag bestämmer.

I fall — — -— kronor.

11

§.

1. Lön — ------- kassan.

2. Fri bostad------------skäligt.

3. Ersättning — ------- årligen.

4. Det åligger pastoratet att såsom bidrag till uppvärmning av tjänstebostad

gälda, till kyrkoherde 200 kronor och till komminister 160 kronor för år, vilket

bidrag skall utbetalas i den ordning, som i 1 mom. sägs.

19 §.

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner,

däri inräknat bidrag för uppvärmning av tjänstebostad enligt 11 § 4 morn.,

ävensom ersättning och arvode åt adjunkt, varom i 14 § 3 mom. sägs, skola i ne­

dan nämnd ordning användas:

l:o) avkastning av tillgångar, vilka äro avsedda för avlöning av pastoratets

prästerskap, med undantag av tillgång, vars avkomst skall enligt 7 § tillkom­

ma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller enligt bestämmelse i donationsbrev

tillfalla prästänka;

2:o) andra tillgängliga medel ävensom församlingsavgifter till erforderligt belopp.

20

§.

I gäldandet av de enligt 19 § 2 morn. utgående församlingsavgifter skola alla de, vilka inom pastoratet utgöra allmän kommunalskatt, deltaga efter de för sådan skatts utgörande stadgade grunder, och skola dessa avgifter inom varje till pastoratet hörande församling debiteras och uppbäras i samma ord­ ning som utskylder till kyrka och skola.

Angående------- — särskilt stadgat.

21

§.

I fråga örn tillskott av kyrkofonden för täckande av prästlönekostnader, som pastorat enligt denna lag har att gälda, är särskilt stadgat.

22

§.

1. Blir prästgård eller löneboställe, som förvaltas av pastorat, föremål för expropriation, skall den influtna ersättningen fonderas och fonden utgöra präst- lönetillgång för pastoratet.

2. Fond, som är prästlönetillgång för visst pastorat, skall förvaltas av pasto­ ratet. Sådan fond skall göras räntebärande på sätt örn omyndigs medel är före­ skrivet. Vill pastoratet placera fondmedel på annat sätt, skall pastoratet inhämta tillstånd därtill av domkapitlet.

3. Det åligger pastoratet att beträffande varje fond, som är prästlönetillgång för pastoratet, årligen före utgången av februari månad till domkapitlet lämna uppgift angående fondens kapital, placering och avkastning under föregående år,

26 §.

Avlöningsmedel, varom i 19 § 1 mom. sägs, skola av vederbörande kyrkoråd uppbäras från och med ecklesiastikåret näst efter det, med vars utgång den på grund av förordningen den 11 juli 1862 eller förordningen den 1 november 1872 fastställda lönereglering beträffande pastoratet upphör att gälla, eller, örn hinder därför möter, när det utan förnärmande av annans rätt kan ske.

Kungl. Maj;ts proposition nr 187.

35

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer, dock att änd­ ringen av förutvarande lydelsen av 11 § 4 mom. skall beträffande varje särskild kyrkoherde- och komministerstjänst vinna tillämpning först då ny lönereglering för tjänsten fastställes efter det denna lag i övrigt trätt i kraft.

Ved och bränntorv, som enligt 11 § 4 mom. i dess äldre lydelse skall till­ handahållas präst, anvisas av pastoratet. Värdet därav skall såsom omkostnad avdragas vid uppskattning i den ordning särskilt är stadgat av löneboställes normalavkastning.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag om ändring i lagen den 30 augusti 1918 (nr 724) angående krigs-

tidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra

ordinarie präster och innehavare av prästerliga emeritilöner.

Härigenom förordnas, att 5 §x lagen den 30 augusti 1918 angående krigs-

tidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat samt åt vissa extra ordinarie

präster och innehavare av prästerliga emeritilöner skall upphöra att gälla samt

att 4 § samma lag skall erhålla följande ändrade lydelse:

4 §.

Krigstidsunderstöd (dyrtidstillägg), som fastställes med stöd av denna lag,

skall gäldas av kyrkofonden.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 21 november 1925 (nr 455)

angående särskilda lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga

befattningar inom Härnösands och Luleå stift.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 21 november 1925 angående särskilda

lönetillägg (ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnö­

sands och Luleå stift skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §•

Ödebygdstillägg åt kyrkoherdar, komministrar och ständiga adjunkter skall

av varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ord­

ning 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen om reglering av prästerskapets av­

löning stadga.

Hörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

1 Senaste lydelsen 1921:192.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

37

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse ay 2 § lagen den 21 november 1925 (nr

449) om resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 21 november 1925 örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat skall erhålla följande ändrade lydelse:

2

§•

Fast resanslag, varom i 1 § förmäles, skall av varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 december 1926 (nr 526) örn vissa lönetillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning

av nådårsrättens upphörande m. m.

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 december 1926 örn vissa löne­ tillägg åt präster i nyreglerade pastorat i anledning av nådårsrättens upphö­ rande m. m. skall erhålla följande ändrade lydelse:

2

§•

Lönetillägg, varom i 1 § förmäles, skall av varje pastorat, såvitt angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt 19 och 20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Förslag

till

Lag angående ändrad lydelse ar 3 § 1 morn. lagen den 13 december

1929 (nr 382) om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och kommi­

nistrar i nyreglerade pastorat m. m.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. lagen den 13 december 1929 örn pro­

visorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat

m. m. skall i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

1 mom. Provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar samt pro­

visoriskt tilläggsarvode åt ständiga adjunkter skall av varje pastorat, såvitt

angår dess prästerskap, gäldas på sätt och i den ordning 11 § 1 mom. samt

19 och 20 §§ lagen örn reglering av prästerskapets avlöning stadga.

Tilläggslön —- — — — avlöningen.

Rörande tillskott av kyrkofonden för gäldande av kostnad, som nu sagts, är

särskilt stadgat.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Förslag

till

Lag örn ändrad lydelse av 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28

september 1928.

Härigenom förordnas, att 13 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 septem­

ber 1928 skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

2 mom. I ägares ställe — -—■ — anslagen jord.

Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses

den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastig­

heten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande prästgård och i ecklesia­

stik boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom

innehavare.

Skall •—- — — skogsvärde.

Där beträffande----------- å skogsvärde.

Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

39

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 februari 1932.

Närvarande:

Statsministern

Ekman,

statsråden

Gärde, Hamrin, von Stockenström, S­

dener, Gyllenswärd, Larsson, Holmbäck, Jeppsson, Hansén, Rundqvist.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruks­ departementen anför chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Städener vidare:

Den nuvarande lagstiftningen angående förvaltningen av den till präster-Fråg^ansupp^ skapets avlöning avsedda egendomen och vad därmed äger samband innefattas utredning-, huvudsakligen i följande den 9 december 1910 utfärdade författningar, nämligen.

lag örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt örn ersättning därför;

lag örn reglering av prästerskapets avlöning; lag om emeritilöner för präster; lag örn kyrkofond; ecklesiastik boställsordning; samt kungörelse angående grunder för ändringar i lagstiftningen örn ecklesiastika boställsskogar.

Till dessa författningar ansluta sig åtskilliga andra, bland vilka särskilt må 'nämnas förordningen angående utarrendering av prästerskapets löneboställen -den 15 september 1911, sedermera ersatt med ecklesiastik arrendeförordning den 21 november 1925, samt förordningen den 18 april 1914 angående reglering av det extraordinarie prästerskapets avlöning samt angående gottgörelse till ordinarie präst, som mottagit förordnande att jämte egen tjänst uppehålla annan befattning eller annan i hans tjänst biträda.

Tid efter annan hava till ecklesiastikdepartementet inkommit framställ­ ningar örn mer eller mindre genomgripande reformer i den nuvarande lagstift­ ningen. Jag nämner i detta sammanhang följande:

1) petition av präster inom Lunds m. fl. stift örn vissa ändringar i prästlöne- regleringslagen;

40

2) domkapitlets i Linköping framställning den 29 november 1916 angående

revision av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

3) _ allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse den 17 ja­

nuari 1917 äng. ändring i lagarna den 9 december 1910 örn reglering av präs­

terskapets avlöning m. m.;

. av hovrättsrådet K. J. Ekman, i egenskap av sakkunnig för fortsatt bered­

ning av frågor angående reglering av prästerskapets löneförmåner, den 20 ja­

nuari 1917 avgivet, till Kungl. Maj:t överlämnat yttrande över ifrågasatta

ändringar i lagarna om reglering av prästerskapets avlöning jämte förslag till

lag angående beräkning av viss del av prästerskapets avlöning efter markegång;

. 5) biskopskonferensens framställning den 27 november 1917 angående re­

vision av 1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

6) kyrkomötets skrivelse den 19 juni 1918, nr 17, angående ändrad lydelse

av 9 § kyrkofondslagen;

7) kyrkomötets skrivelse den 21 juni 1918, nr 28, angående revision av 1910

års prästlöneregleringslagar m. m.;

b) Lunds domkapitels skrivelse den 27 december 1918 angående ändring av

lagen örn prästerskapets avlöning;

9) Lunds domkapitels skrivelse den 8 oktober 1919 angående revision av

1910 års prästlöneregleringslagar m. m.;

10) framställning av vissa prästmän i Lunds stift angående kyrkoherdars

och komministrars rätt till bränsle eller ersättning därför;

11) riksdagens skrivelse den 4 maj 1920, nr 179, angående ecklesiastik jords

styckning och upplåtande för nybildning av mindre jordbruk ;

12) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920, nr 38, ’ angående ändrad

lydelse av 11 § prästlöneregleringslagen;

13) kyrkomötets skrivelse den 23 november 1920, nr 39, angående beredande

åt prästerskapet av fri vedbrand;

14) av kyrkofondskommittén verkställd utredning rörande Sveriges präst-

skogar;

15) kyrkofondskommitténs skrivelse den 31 maj 1921 med förslag till lag­

bestämmelser för möjliggörande av inköp av skogsfastigheter;

16) Luleå stifts prästmötes framställning den 7 september 1921 angående

revision av prästerliga avlöningslagarna;

17) Luleå stifts prästmötes skrivelse den 5 oktober 1921 och Göteborgs

stifts prästmötes skrivelse den 1 november 1921 angående vidtagande av åt­

gärder för möjliggörande av anställande av skrivbiträden å mera arbets tyngda

pastorsexpeditioner;

18) kyrkofondskommitténs utlåtande den 4 april 1922 angående den fram­

tida förvaltningen av vissa ecklesiastika fonder, vilka då förvaltades av stats­

kontoret och domkapitlen, innehallande förslag till förvaltningsföreskrifter

rörande fonder under förvaltning av kyrkoråd;

19) riksdagens skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, angående underlättande i

vissa fall av avsöndring utav mark från ecklesiastikt löneboställe till tomt;

20) kyrkofondskommitténs betänkande och förslag den 31 maj 1923 angående

förvaltningen av kyrkofonden och övriga till prästerskapets avlöning anslagna

medel;

21) kyrkofondskommitténs utlåtande den 31 maj 1923 i fråga örn en allmän

revision av de prästerliga lönelagarna;

22) riksdagens skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, angående beredande av

ökad möjlighet för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och

egna hem;

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

23) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning i juli 1924 angående utbetalning månadsvis i förskott av prästerskapets avlöning;

24) kyrkomötets skrivelse den 26 oktober 1925, nr 14, angående utbetalande av prästerskapets löner månadsvis i efterskott;

25) biskopsmötets framställning den 17 januari 1925 angående åtgärders vidtagande för ändring av prästlöneregleringslagarna;

26) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning i ja­ nuari 1925 angående åtgärder för effektiv reglering av prästerskapets löner;

27) riksantikvariens skrivelse den 3 mars 1925 angående viss ändring i lag­ stiftningen om ecklesiastika boställsskogar;

28) Strängnäs stiftsmötes skrivelse den 12 mars 1925 angående utredning rörande möjligheten att ur kyrkofonden bestrida kostnaden för ålderstillägg åt prästerskapet;

29) kyrkomötets skrivelse den 2 november 1925, nr 22, angående bidrag ur kyrkofonden för anskaffande av predikobiträde åt präst, som jämte egen tjänst uppehåller annan befattning;

30) kyrkomötets skrivelse den 3 november 1925, nr 29, angående ändrad lydelse av 11 § 4 mom. i prästlöneregleringslagen;

31) kyrkomötets skrivelse den 3 november 1925, nr 36, angående ändrad lydelse av 6 § 9 mom. kyrkofondslagen;

32) kyrkomötets skrivelse den 7 november 1925, nr 51, angående användning av medel, som inflyta vid försäljning av ecklesiastik boställsjord;

33) kyrkomötets skrivelse den 6 november 1925, nr 46, angående ändrad lydelse av 14 § 3 mom. prästlöneregleringslagen;

34) kyrkomötets skrivelse den 6 november 1925, nr 48, angående reseersätt­ ning åt präst, anställd vid allmänt läroverk m. m. under tid, då han är för­ ordnad att biträda vid eller uppehålla prästerlig befattning;

35) kyrkomötets skrivelse den 7 november 1925, nr 52, angående inrättande av en myndighet för kyrkofonden;

36) kyrkomötets skrivelse den 30 oktober 1926, nr 23, angående nya be­ stämmelser rörande prästerskapets avlöning;

37) lantmäteristyrelsens skrivelse den 7 februari 1927 i fråga örn föreskrifter rörande fördelning av kostnad för lantmäteriförrättning, varav ecklesiastikt boställe beröres;

38) statistiska centralbyråns skrivelse den 24 februari 1927 angående vissa föreskrifter rörande prästlönekassornas räkenskaper;

39) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses framställning (in­ kommen till ecklesiastikdepartementet den 10 mars 1927) angående förbättring snarast möjligt av prästerskapets lönevillkor.

Frågan om ändrad lagstiftning på hithörande förvaltningsområde anmäldes inför Kungl. Majit i statsrådet den 22 april 1927. Dåvarande chefen för eckle­ siastikdepartementet anförde vid detta tillfälle — efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepartementen — bland annat följande:

1910 års prästerliga avlöningslagstiftning intar genom såväl mångfalden som den invecklade beskaffenheten av sina stadganden i viss mån en särställ­ ning inom svensk förvaltningsrätt. Tillkomsten av denna författningsbyggnad kan icke nöjaktigt förstås, om man ej uppmärksammar de lika djupgående som ömtåliga intressemotsatser, det här gällt att söka förlika. Meningsbrytningen, sådan den vid lagstiftningens tillkomst framtrildde och för övrigt alltjämt, mer eller mindre öppet, fortfar, rör sig främst örn dispositionen av den under en lång

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

41

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

historisk utveckling för avlöningsändamål samlade kyrkliga egendomen, såväl

boställsjorden som de lokala prästerliga avlöningsfonderna, representerande sam­

manlagt mycket betydande belopp. Å ena sidan har man att taga hänsyn till

anspråken fram de kyrkliga primärkommuner, vilka äro i besittning av rik­

ligare avlöningstillgångar, att få reservera dessa uteslutande för egna behov,

å andra sidan måste man för att kunna minska belastningen på de i ekonomiskt

hänseende svagare pastoraten fordra, att en del lokala avlöningstillgångar i

skatteutjämningssyfte centraliseras. Härtill kommer så, att prästerskapet som

kår betraktat ansett sig hava ett stort intresse att bevaka i fråga örn boställena,

nämligen den dem av gammalt tillerkända rätten att få i viss omfattning i

avlöningssyfte tillgodogöra sig avkastningen av desamma.

Genom 1910 års lagstiftning löstes problemet genom en kompromiss, som

visat sig medföra olyckliga följder för systemets praktiska funktionsduglighet.

Domkapitlen bibehöllos vid sina historiskt betingade förvaltningsbefogenheter

med avseende å boställ sväsendet, men fingo vid sin sida länsstyrelserna med i

stor utsträckning parallella uppgifter. En viss dualism i förvaltningen blev den

oundvikliga konsekvensen. Tjänstbarhetssystemet, boställsskogarnas belastande

med utsyningsservitut samt framför allt skatteutjämningsanordningen i 19 och

21 §§ prästlöneregleringslagen skapade vidare en stor ofrihet i boställsförvalt-

ningen. Genom innebörden av de bestämmelser, som reglera kyrkofondens bi-

dragsskyldighet, blev det faktiska representantskapet för det med boställenas

avkastning förbundna ekonomiska intresset på ett olyckligt sätt kluvet. Allt

efter förhållandena i det särskilda fallet blir det endera kyrkofonden eller

pastoratet, som kommer att intaga ställningen som direkt ekonomiskt intresserad

part. För fastställande, huruvida det ena eller andra alternativet föreligger,

erfordras komplicerade räkneoperationer, som beträffande ett och samma pasto­

rat ofta utfalla olika under olika år. De omständigheter, som här berörts, hava

nödvändiggjort ett arrendesystem, byggt på specifika, från det rent statliga

domänväsendets avvikande grunder och överhuvud taget på detta förvaltnings­

område tillskapat en i ögonen fallande stel och vidlyftig organisation.

Redan under de närmaste åren efter tillkomsten av 1910 års lagstiftning

vanns en rik erfarenhet rörande de nämnda olägenheterna. Förslag i syfte att

avhjälpa åtminstone vissa av dessa olägenheter hava under år 1923 avgivits

dels av kyrkofondskommittén, vars förslag ännu icke föranlett någon Kungl.

Maj:ts åtgärd, dels ock av de ecklesiastika arrendesakkunniga, vilkas förslag

ligger till grund för 1925 års ecklesiastika boställslagstiftning. Såväl kyrko-

fondskommitténs förslag som sistberörda författningar lämna emellertid de i

1910 års prästlönelagstiftning utformade grunderna för det ecklesiastika för­

valtningssystemet helt och hållet orubbade. I förhoppning att därigenom kunna

förbättra arrendesystemets effektivitet hava i stället genom den år 1925 till­

komna författningsutbyggnaden på detta område tillskapats särskilda sak­

kunnigorgan för boställenas tillsyn (boställsnämnder) och möjliggjorts lån

eller »förskott» från kyrkofonden för boställenas bebyggande. Härjämte hava

grunderna för tjänstbarhetssystemet i visst hänseende omreglerats, i samman­

hang varmed från kyrkofonden anvisats särskilt anslag för bestridande av vissa

resekostnader för präster i nyreglera.de pastorat. Huruvida de ifrågavarande

nytillkomna bestämmelserna skola komma att infria de därmed förbundna för­

hoppningarna örn en förbättrad avkastning av prästlönejorden, kan ännu ej

avgöras. Säkert är emellertid, att författningarna icke innebära någon förenk­

ling av den förvaltningsapparat, som på detta område hålles gående.

Den förmögenhetsmassa, som de ecklesiastika (prästerliga) boställena re­

presentera, är, under skydd av de alltjämt bestående prästerliga privilegierna,

Kungl. Maj:ts proposition nr IS 7

.

43

ställd till förfogande för ett särskilt ändamål, nämligen finansieringen av den statskyrkliga organisationen, enkannerligen det prästerliga avlöningsväsendet. Under skiftande former har denna egendom anvisats eller eljest förvärvats för sitt ändamål, men genom bestämmelserna i 1910 års lagstiftning på detta om­ råde är, med bortseende från vissa undantagsfall, dispositionen av egendomen, utan hänsyn till äganderätten i privaträttslig mening och boställenas tillkomst i övrigt, fullt ensartad bestämd.

1910 års lönelagstiftning bygger på den principiella förutsättningen, att dessa boställsegendomar skola såsom regel bibehållas under det allmännas disposition, och att förvaltningen av dem skall inriktas endast på största möjliga ekonomiska fördel för det speciella intresse, vartill egendomen är knuten. Föryttring av egendom av ifrågavarande slag har ansetts tillrådlig endast för undantagsfall och då blott i det syftet att därigenom bereda det kyrkligt organisatoriska in­ tresset en påtaglig ekonomisk eller annan fördel.

Den hittills i huvudsak upprätthållna principen örn den prästerliga avlö- ningsjordens oförytterlighet ligger icke blott till grund för bestämmelserna i den gällande ecklesiastika boställsordningen. Jämväl prästlöneregleringslagen och lagbestämmelserna om de ecklesiastika boställsskogarna bygga på viktiga punkter på samma grundsats.

Sedan den sociala jordfrågan i modern mening förts fram på dagordningen, dröjde det icke länge, innan blickarna riktades på möjligheten att för statens verksamhet på detta område taga i anspråk även den kyrkliga jorden. Spörs­ målet örn förvaltningen och dispositionen av denna jord har härigenom upp­ tagits till debatt från en väsentligen annan synpunkt än den, som förut varit aktuell.

Bortser man från frågan örn beredande av möjlighet till friköp av sådana lägenheter å kyrklig jord, varå lägenhetshavaren äger husen, vilken fråga vann sin lösning genom beslut av 1926 års riksdag och kyrkomöte, äro för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts prövning följande av riksdagen gjorda framställ­ ningar i detta ämne:

1 :o) Riksdagens skrivelse den 4 maj 1920, nr 179, vari riksdagen anhållit, att Kungl. Majit måtte, på sätt som befinnes lämpligast, föranstalta örn ut­ redning, i vad mån den ecklesiastika jorden inom riket må kunna i vidsträcktare omfattning, än vad som för närvarande är författningsenligt möjligt, styckas och upplåtas i och för nybildning av mindre, men självständiga jordbruk, samt för riksdagen snarast möjligt framlägga resultatet av en sådan utredning jämte förslag till av utredningen betingade ändringar i den ecklesiastika boställsord­ ningen och andra ifrågakommande författningar.

2 :o) Riksdagens skrivelse den 2 juni 1923, nr 313, vari riksdagen begärt, att Kungl. Majit ville låta utreda, under vilka betingelser, i vidare mån än nu är medgivet, möjlighet kunde beredas till upplåtande av tomtmark från ecklesia­ stika löneboställen, så snart den plats, där bostället är beläget, kan anses lämpad för uppkomsten av ett samhälle såsom medelpunkt för kommunens eko­ nomiska liv.

3 :o) Riksdagens skrivelse den 7 maj 1924, nr 142, vari riksdagen hemställt, att Kungl. Majit måtte skyndsamt föranstalta örn utredning rörande beredan­ det av större möjligheter för upplåtande av ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt för riksdagen framlägga de förslag, som därav kunna för­ anledas.

De spörsmål, som bragts å bane genom ovan angivna riksdagsskrivelser, äro av synnerligen komplicerad natur. En närmare redogörelse för dessa förhållan­ den har lämnats av kyrkofondskommittén i ett den G mars 1920 avgivet ut-

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

låtande över en till grund för riksdagsskrivelsen nr 179/1920 liggande motion.

Här må blott erinras om den bakom hela detta problem liggande frågan om

kronans rättsliga ställning till den kyrkliga jorden och vidden av dess befogen­

heter över densamma.

I avsikt att undvika vissa av de svårigheter, som ansetts förbundna med en

upplåtelse av ecklesiastik jord under äganderätt, och härigenom möjliggöra ett

snabbare tillgodoseende av syftemålet med riksdagsskrivelsen nr 142/1924 har

i en vid årets riksdag i första kammaren väckt motion, nr 66, ifrågasatts, att

den i nyssnämnda riksdagsskrivelse begärda utredningen måtte i första hand

inriktas på att undersöka möjligheten av att, i avvaktan på vidare utredning,

upplåta den ecklesiastika jorden till självständiga mindre jordbruk under tryg­

gad besittningsrätt.

De på grundval av 1910 års lagstiftning fastställda löneregleringarna avse

en tidsperiod av 20 år. För vissa pastorat utgår denna tid redan år 1934. På

Kungl. Maj :ts prövning är beroende en mångfald framställningar — huvudsak­

ligen från kyrkomötet — örn ändringar i den ecklesiastika lönelagstiftningen.

Senast har 1926 års kyrkomöte i skrivelse den 30 oktober 1926, nr 23, anhållit,

att Kungl. Majit snarast ville vidtaga åtgärder för utarbetande och antagande

av ändrade bestämmelser för prästerskapets avlöning att tillämpas i den mån

nuvarande löneregleringar upphöra att gälla, ävensom uttalat sig för vissa

riktlinjer för den nya lagstiftningen.

De framkomna reformförslagen gå i allmänhet ut på ändrade föreskrifter

rörande löneutmätningen i syfte att öka och rättvisare avväga prästerskapets

avlöningsförmåner, men man har även ifrågasatt vissa ändringar i den för när­

varande gällande ordningen för prästlönernas bestridande genom bidrag från de

kyrkliga kommunerna, kyrkofonden och statsverket.

Vid ett närmare övervägande av de föreliggande omständigheterna, vilka i

det föregående kunnat endast mera antydningsvis beröras, har jag kommit till

den uppfattningen, att här berörda komplex av spörsmål bör i hela sin omfatt­

ning göras till föremål för en allsidig utredning, vid vilken följande omständig­

heter torde böra, bland andra, särskilt beaktas.

Vad först beträffar själva löneutmätningen, har det nu snart femtonåriga

arbetet med fastställandet av nya löneregleringar för prästerskapet i de sär­

skilda pastoraten enligt samstämmig mening hos de myndigheter, vilka haft

att taga befattning med dessa ärenden, ådagalagt, att systemet, som medfört

ett minutiöst utmätande av lönebelopp efter stundom så gott som ovägbara

grunder, måste förenklas. Härtill kommer, att de för närvarande utgående

lönerna i ett stort antal fall — särskilt gäller detta om komministersgraden -—-

måste anses vara med hänsyn till tidsförhållandena alltför knappa.

Vidare synes mycket sannolikt, att man måste skrida till en i viss mån för­

ändrad avvägning av den invecklade repartition för prästlönernas bestridande,

som enligt nu gällande ordning äger rum mellan pastoraten och kyrkofonden.

Förutom de mera principiella anmärkningar, som kunna riktas mot det nu­

varande systemet, kan man ej förbise, att detta i oerhörd grad försvårar varje

mera exakt beräkning av den ökade belastning, som kommer att åvila kyrko­

fonden vid en ifrågasatt löneförbättring för prästerskapet. Härtill kommer, att

omläggningen av grunderna för repartitionen torde befinnas utgöra en nöd­

vändig förutsättning för att löneboställenas förvaltning skall kunna effektivt

förenklas.

Vad sistberörda spörsmål beträffar, har det synts mig nödigt att göra en

förutsättningslös undersökning av de olika lösningar, som härvid kunna ifråga-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

45

komma. Sålunda torde till en början böra undersökas, huruvida löneboställena, under fullföljande av den utvecklingslinje, som ledde till 1910 års reglering på detta område, må kunna helt avkopplas från de servitut in natura, som för när­ varande belasta dem. I övervägande skulle här komma frågan örn tjänstbar- hetssystemets avveckling, örn lämpligheten av s. k. prästerliga småbruk (de nuvarande prästgårdarnas utökning med så mycket jord, att prästen själv skulle kunna förskaffa sig tillgång till skjuts och vissa naturaförmåner såsom mjölk m. m.) samt örn upphörande av de utsyningsrättigheter avseende ved och bygg­ nadstimmer, som tillkomma dels vederbörande prästerlige tjänstinnehavare, dels ock, för vissa ändamål, församling och pastorat.

Vidkommande därefter spörsmålet örn sättet för boställsegendomarnas för­ valtning och reglerna för dispositionen av den från desamma härflytande av­ kastningen torde undersökningen särskilt böra inriktas på de två motsatta huvudlinjer, som erbjuda sig. Antingen kan här ifrågakomma ett fullföljande av den redan 1910 delvis genomförda centraliseringen i nämnda hänseenden, så att löneboställena bringas i samma ställning till kyrkofonden som statens domäner till domänfonden, eller ock kan man vidtaga långt gående åtgärder i decentraliserande syfte t. ex. genom löneboställenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tids­ period fastställt avgäldsbelopp, således närmast en avveckling, ehuruväl icke fullständig, av den statliga förvaltningen av dessa boställen.

Vid en utredning av spörsmålet örn lämpligaste sättet för förvaltningen av den ecklesiastika jorden träder med nödvändighet i förgrunden frågan örn för­ säljning i större omfattning av dessa boställsfastigheter eller deras upplåtande under den ena eller andra formen av tryggad besittningsrätt. Men alldeles oav­ sett detta samband med det stora lönelagstiftningsproblemet är det enligt min mening nödvändigt att omedelbart upptaga till behandling de framställningar, som innefattas i förut berörda tre riksdagsskrivelser. Det synes mig nämligen som örn de synpunkter av social natur, varåt sagda skrivelser giva uttryck, skulle vara så vägande och det behov, det här gäller att tillfredsställa, vara så starkt, att något ytterligare uppskov med denna utredning icke kan för­ svaras. Ehuru jag villigt erkänner de svårigheter, som måste uppstå, därest denna s. k. jordsociala fråga behandlas särskilt för sig, innan grunderna för den nya löne- och boställslagstiftningen blivit fastslagna, anser jag det därför vara nödigt, att de av riksdagen gjorda framställningarna upptagas till behand­ ling redan på ett mycket tidigt stadium av den stora utredning, som på detta område måste verkställas. I detta sammanhang vill jag framhålla, att det en­ ligt min mening ingalunda kan anses säkert, att ett tillgodoseende av här ifråga­ varande behov, genom vidgade möjligheter till försäljning av ecklesiastik jord i anslutning till nuvarande lagstiftning på detta område, kommer att möta större svårigheter än samma behovs tillgodoseende genom upplåtelse under åborätt eller annan form av s. k. tryggad besittningsrätt.

Ett problem, som givetvis måste upptagas till behandling i samband med för- säljningsfrågan, är spörsmålet om köpeskillingsmedlens placering på ett eller annat sätt i s. k. värdebeständig valuta.

Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för hur jag tänkt mig plan­ läggningen av en blivande utredning i dessa ämnen.

Med hänsyn till den synnerligen komplicerade beskaffenheten av det kom­ plex av frågor, som det här gäller att behandla, och den mångfald av olika meningar, som på detta område gjort och alltjämt gör sig gällande, har det synts mig mest praktiskt, att utredningsarbetet till en början begränsades till ett klar-

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

läggande av de olika vägar, som kunna ifrågakomma vid de särskilda frågor­

nas lösning. De skäl, som kunna anföras för och emot en lösning efter den ena

eller andra linjen, torde härvid böra vägas mot varandra. Vidare skulle man

undersöka de konsekvenser, som en viss lösning av en särskild fråga medför

beträffande lösningen av övriga frågor. Såsom ett resultat av denna undersök­

ning skulle framkomma en redogörelse för de huvudalternativ till ny avlönings-

och boställslagstiftning, som synas på allvar förtjäna att tagas under över­

vägande.

Den utredning, som här nämnts, torde kunna i allt väsentligt verkställas på

grundval av redan förefintligt statistiskt och annat material. Med hänsyn här­

till och då denna förberedande undersökning icke skulle avse framläggande av

utarbetade författnings förslag, lärer resultatet av utredningen kunna förväntas

föreligga inom jämförelsevis kort tid.

Antalet sakkunniga torde kunna begränsas till tre. Dock bör beredas möjlig­

het att vid behandling av särskilda frågor tillkalla ytterligare sakkunniga.

Sedan vederbörande myndigheter och andra intresserade beretts tillfälle att

yttra sig över de sakkunnigas betänkande, torde utredningen böra fortsättas i

syfte att framlägga ett i detalj utformat förslag till ny lagstiftning på detta

område.

Förutberörda tre sakkunniga skulle få särskilt uppdrag att skyndsamt verk­

ställa . elen av riksdagen begärda utredningen rörande möjligheten att upplåta

ecklesiastik jord till smärre jordbruk och egna hem samt därvid särskilt under­

söka lämpligheten av en upplåtelse under stadgad besittningsrätt.

Efter erhållet bemyndigande tillkallade dåvarande departementschefen den

20 juli 1927 häradshövdingen, f. d. revisionssekreteraren Nils Wihlborg, kam­

marrådet Tom Hugo Wohlin och kontraktsprosten Karl Axel Ihrmark att så­

som sakkunniga inom departementet biträda med de föreslagna utredningarna.

Sedermera tillkallade departementschefen den 7 september 1928 samt den 8 maj

och den 19 november 1929 förste kanslisekreteraren, numera häradsskrivaren

Erik Karl Fabian Behrendtz att under viss begränsad tid i egenskap av sak­

kunnig deltaga i utredningen av frågor, som rörde skatteväsendet.

De sakkunniga, vilka benämnas 1927 års prästlöneregleringssakkunniga, av-

gåvo den 31 december 1929 ett betänkande rörande nya grunder för lagstift­

ningen om prästerskapets avlöning och förvaltningen av den därtill anslagna

egendomen (statens offentliga utredningar 1929: 39 och 40). Betänkandet inne­

fattade även utredning i den av riksdagen väckta frågan rörande möjligheten

att upplåta ecklesiastik jord till jordbruks- och bostadsändamål. Ihrmark avgav

ett särskilt yttrande, som i vissa betydelsefulla avseenden skilde sig från vad

de sakkunnigas majoritet föreslagit.

Över de sakkunnigas betänkande inhämtades yttranden av kontraktsprostar

och ordförande i ecklesiastika boställsnämnder, överjägmästarna och domänin­

tendenterna, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, styrelserna

för svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet ävensom

utlåtanden av domkapitlen, länsstyrelserna, Överståthållarämbetet, domänsty­

relsen, statskontoret och kammarkollegiet. Under remisstiden avgav socialise-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

47

ringsnämnden utredning och förslag angående domänverkets omfattning, upp­

gifter och organisation (statens offentliga utredningar 1930: 8), vari nämnden

även framlade förslag angående finansiering av prästlönekostnaderna och för­

valtningen av prästboställena. Beträffande innehållet i dessa yttranden ber jag

få hänvisa till handlingarna i ärendet; ett sammandrag av de avgivna yttran­

dena och utlåtandena har tillika med socialiseringsnämndens hithörande förslag

befordrats till trycket (statens offentliga utredningar 1931: 1).

Den 23 januari 1931 anmälde jag de sakkunnigas betänkande för Kungl.

Maj:t. Efter att hava i korthet erinrat örn de riktlinjer för utredningen, som

min företrädare i ämbetet uppdragit i sitt anförande den 22 april 1927, anförde

jag följande:

Beträffande spörsmålet örn sättet för prästlönernas bestridande, de ecklesiastika

boställsegendomarnas förvaltning och de därmed sammanhängande reglerna för

dispositionen av den från desamma härflytande avkastningen hava de sakkun­

niga -—- dock med reservation i vissa avseenden av kontraktsprosten Ihrmark

— stannat för alternativet att föreslå ett genomförande av centralisering i be­

rörda hänseenden samt angivit huvudinnehållet av den erforderliga lagstift­

ningen i ämnet.

I åtskilliga av de avgivna yttrandena har framhållits önskvärdheten av att

utredningen kompletteras med hänsyn till den andra huvudlinjen, d. v. s. åt­

gärder i decentraliserande syfte.

Utredningen synes mig nu böra fortsättas i syfte att utarbeta detaljerade

förslag till ny lagstiftning i ämnet. Detta arbete torde böra anförtros åt sär­

skilda sakkunniga, vilkas tillsättande synes böra ske ur synpunkten av . en

så vitt möjligt allsidig belysning av ärendet. Antalet, av dessa sakkunniga

torde med hänsyn härtill böra bestämmas till högst sju, av vilka en skulle

som ordförande leda de sakkunnigas förhandlingar. För behandlingen av sär­

skilda frågor bör givetvis möjlighet beredas att anlita biträden.

Innan emellertid arbetet med förslag till ny lagstiftning varder igångsatt,

torde en kompletterande utredning böra verkställas med hänsyn till den andra

huvudlinjen, d v. s. rörande åtgärder i decentraliserande syfte. Härvid synes

man böra i första hand koncentrera sig på en närmare undersökning av möj­

ligheten att, med bibehållande alltjämt av prästlöneväsendet såsom en försam­

lingarnas angelägenhet, åvägabringa en mer eller mindre decentraliserad bo-

slänsförvaltning. Det är givet, att denna undersökning icke får lämna ur sikte

den synnerligen viktiga frågan örn församlingarnas av ålder bestående ställning

till den del av kyrkoförmögenheten, varom här är fråga, samt församlingarnas

till densamma anknutna intressen. Den vidare utredning, som i nu angivna

syfte således synes mig böra komma till stånd, torde även böra taga sikte på

spörsmål av kyrkligt-organisatorisk natur, vilka stå i samband med den förelig­

gande frågan.

För dessa kompletterande förarbeten synes mig tillfyllest, att desamma verk­

ställas genom högst tre på olika områden förfarna utredningsmän under led­

ning av en av dessa sakkunniga, närmast den, vilken skulle komma att i egen­

skap av ordförande leda de sakkunnigas blivande förhandlingar. Sedan denna

komplettering av utredningen i huvudsak blivit slutförd, torde anmälan härom

böra ske till chefen för ecklesiastikdepartementet, och torde därefter med ut­

gångspunkt från allt då föreliggande utredningsmaterial ifrågavarande sak-

kunniga böra i sin helhet skrida till det lagstiftningsarbete, som åt dem nu

skulle anförtros.

Jämlikt ovannämnda den 23 januari 1931 erhållna bemyndigande tillkallade

jag samma dag såsom sakkunnig ledamoten av riksdagens första kammare, bisko­

pen Olof Bergqvist samt såsom utredningsmän hovrättsrådet Philipp Joseph

Aastrup, boställsnämndsordföranden, kontraktsprosten Lars Albin Rune och

sekreteraren Gunnar Hugo Prawitz.

Sedermera tillkallade jag — jämlikt bemyndigande den 23 januari och den 12

juni 1931 — den 18 juni 1931 såsom ytterligare sakkunniga dels ledamoten

av riksdagens första kammare, lantbrukaren Elof Bernhard Andersson, Fäl­

tenborg, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Emil An­

dersson, Prästbol, ledamoten av riksdagens första kammare, förrådsförmannen

Anders Johan Bärg, Katrineholm, ledamoten av riksdagens andra kammare, lant­

brukaren August Danielsson, Mörlanda, ledamoten av riksdagens andra kam­

mare, godsägaren Arthur Wilhelm Gustafson, Kasenberg, ledamoten av riks­

dagens första kammare, lantbrukaren Carl Petrus Valdemar Nilsson, Gräne­

bo, ledamoten av riksdagens andra kammare, hemmansägaren Per Persson,

Trången, ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren Jöns Påls­

son, Anderslöv, samt ledamoten av riksdagens första kammare, hemmansägaren

Nils Johan Martin Svensson, Kompersmåla, dels ock Aastrup, Prawitz och

Rune.

Utredningsmännen, vilka pläga kallas 1931 års prästlöneutredning, avgåvo den

30 juni 1931 betänkande med förslag till huvudgrunder för en decentraliserad

förvaltning av prästlönejorden m. m. (statens offentliga utredningar 1931: 24).

De sakkunniga åter, vilka antagit benämningen 1931 års prästlönereglerings-

sakkunniga, avgåvo den 15 oktober 1931 betänkande (statens offentliga utred­

ningar 1931: 25) med förslag till följande lagar:

1) prästlönelag;

2) lag om införande av prästlönelagen;

3) lag om ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse;

4) lag örn ändrad lydelse av 3 § lagen den 6 juni 1930 örn församlingsstyrelse

i Stockholm;

5) lag örn tillägg till 2 § 2:o) lagen den 25 maj 1909 örn Kungl. Maj:ts

regeringsrätt;

6) lag om ändrad lydelse av 1, 3, 5 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 an­

gående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse

av sådan jord under tomträtt.

Utredningsmännens förslag var enhälligt, men mot de sakkunnigas förslag

hade i vissa detaljfrågor reservationer avgivits av ledamöterna Emil Andersson,

Elof Bernhard Andersson, Bärg, Gustafson, Nilsson, Persson och Pålsson. Jag

återkommer härtill i det följande.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kungl. Majlis proposition nr 187.

49

Över båda betänkandena hava utlåtanden inhämtats av domkapitlen, Stock­ holms stads konsistorium, länsstyrelserna, Överståthållarämbetet, riksarkivet, riksantikvarien, centralstyrelsen för allmänna svenska prästföreningen, styrel­ serna för Svenska landskommunernas förbund och svenska stadsförbundet, skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd, direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa, direktionen för skånska prästerskapets byggnadskassa, domän­ styrelsen, kammarrätten samt av statskontoret och kammarkollegiet gemen­ samt ävensom av skatteutjämningsberedningen.

Medan de i det föregående omnämnda utredningarna pågått, hava ytterligare framställningar i förevarande ämne inkommit till departementet, nämligen:

1) Uppsala domkapitels skrivelse den 4 maj 1927 angående inrättande av stiftsf ogdebefattningar;

2) biskopsmötets delegations skrivelse i mars 1928 angående höjning av den till prästerskapet utgående tillfälliga löneförbättringen:

3) Härnösands stifts prästmötes skrivelse den 20 juli 1927 angående vid­ tagande av åtgärder för möjliggörande av anställande av skrivbiträden å mera arbetstyngda pastorsexp editioner;

4) biskopsmötets skrivelse den 26 november 1928 angående meddelande av bestämmelser örn skrivbiträdes anställande å vissa pastorsexpeditioner;

5) femtonde allmänna kyrkliga mötets ombudsförsamlings skrivelse den 9 april 1929 rörande samma fråga;

6) styrelsens för »Föreningen Arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne u. p. a.» skrivelse den 10 april 1929 om ändring av vissa bestämmelser i eckle­ siastik arrendeförordning;

7) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 4 september 1929 angående inrät­ tande av stiftsfogdebefattningar;

8) domkapitlets i Visby skrivelse den 5 september 1928 i fråga örn regel­ bunden utbetalning av prästerskapets löner;

9) kyrkomötets skrivelse den 28 oktober 1929, nr 11, angående införande av benämningen »kyrkoadjunkt» för sådan adjunkt, som omförmäles i 14 § 3 mom. lagen örn reglering av prästerskapets avlöning;

10) kyrkomötets skrivelse den 31 oktober 1929, nr 15, i fråga örn autoinobil- garage såsom laga hus å prästgård;

11) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 19 mars 1930 i fråga om särskilda bestämmelser för beräkning av gottgöreise för bostad och vivre åt prästman;

12) Strängnäs stifts stiftsmötes skrivelse den 7 oktober 1930 angående ytter­ ligare utredning av den ecklesiastika boställsfrågan;

13) domkapitlets i Strängnäs skrivelse den 12 november 1930 angående ersätt­ ning åt adjungerad ledamot av domkapitel, då uppdraget ej föranleder resa;

14) svenska Viktoriaförsamlingens i Berlin och dess kyrkoherdes skrivelse den 16 november 1930 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

15) svenska Olaus Petri-församlingens i Helsingfors och dess kyrkoherdes två skrivelser den 5 december 1930 angående dels ändring i kyrkoordningen för församlingen, dels ock provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

16) Ulrika Eleonora församlings i London och dess kyrkoherdes skrivelse den 29 november 1930 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

17) kyrkomötets skrivelse den 31 oktober 1929, nr 21, samt allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i maj 1930 i fråga om ändrad ly­ delse av 6 § 9 mom. lagen örn kyrkofond;

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

4

so

Kungl. Majlis proposition nr 187.

Departements­

chefen.

18) domkapitlets i Lund skrivelse den 19 september 1928 angående xese-

kostnadsersättning åt konsistorieombud m. m.;

19) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i april 1931

angående vidtagande av åtgärder för att under tid, då prästerlig tjänst är

ledig för prästerskapets änke- och pupillkassas räkning, vården av prästgårdens

trädgård övertages av pastoratet;

. 20) svenska Sofiaförsamlingens i Paris och dess kyrkoherdes skrivelse den

20 mars 1931 angående provisorisk tilläggslön åt kyrkoherden;

21) kammarkollegiets skrivelse den 5 april 1928 i fråga örn föreskrifter

rörande de under kyrkorådens förvaltning stående, till prästerlig avlöning av­

sedda fonder;

22) domkapitlets i Visby skrivelse den 5 september 1928 angående åtgärders

vidtagande för sådan ändring av ecklesiastikåret, att detta måtte komma att

sammanfalla med kalenderåret;

23) svenska kyrkans diakonistyrelses skrivelse den 25 september 1930 an­

gående anslag ur kyrkofonden till avlönande av diakonistyrelsens sekreterare

m. m,;

24) allmänna svenska prästföreningens centralstyrelses skrivelse i april 1931

örn vidtagande av åtgärder för att prästerskapets änke- och pupillkassa må

erhålla bidrag till vikaries å prästerlig tjänst kostnader för vissa tjänsteresor;

25) direktionens för prästerskapets änke- och pupillkassa skrivelse den 16

april 1931 med anhållan att vid de nya prästlönelagarnas utformning kassan

befrias från vissa kassan ålagda utgifter.

. Framställningarna hava, allt efter tiden då de inkommit, blivit överlämnade

till vederbörande sakkunniga och utredningsmän att av dem tagas i övervä­

gande vid uppdragens fullgörande.

Ytterligare hava till ecklesiastikdepartementet inkommit:

1) riksdagens skrivelse den 24 februari 1928, nr 36, angående ändring av

bestämmelserna rörande gäldande av kostnader för ekonomisk besiktning å

ecklesiastika löneboställen.

2) riksdagens skrivelse den 24 maj 1929, nr 202, angående enklare förfa­

ringssätt beträffande upplåtelse från jord av ecklesiastik natur;

3) Strängnäs stifts allmänna prästmötes skrivelse den 10 juli 1930 angående

avlösning av den prästerskapets änke- och pupillkassa tillkommande rätten

till behållen inkomst av prästerlig tjänst i vissa fall;

4) petition av omkring 200 företrädesvis äldre komministrar angående lika

lön för kyrkoherdar och komministrar; samt

5) styrelsens för föreningen »arrendatorer av ecklesiastika hemman i Skåne

u. p. a.» angående det ecklesiastika arrendeväsendet.

De talrika och delvis olikartade frågor, som upptagits till behandling under

utredningsarbetet, kunna uppdelas i två grupper, å ena sidan sådana, som röra

prästerskapets löneförmåner (prästlönereglering), å den andra sidan sådana, som

röra förvaltningen av de för prästerskapets avlöning avsedda tillgångarna (eck­

lesiastik egendoms förvaltning).

Beträffande först frågan örn löneregleringen är det ecklesiastika lönesystemet

visserligen' icke i och för sig av mera invecklad beskaffenhet, men sedan det

Kungli Majlis proposition nr 187.

51

efter hand blivit påbyggt i åtskilliga avseenden, har en viss tyngande svår- överskådlighét kommit att vidlåda det. De särskilda sakkunnignämnderna hava nu framlagt förslag i syfte att undanröja denna olägenhet saint jämväl giva löneregleringen i tillämpningen en mera rättvis effekt. Men av skäl, som icke behöva närmare utvecklas, anser jag tidpunkten för dryftande av lönereglerings- frågor av större omfattning icke vara för handen, och jag har därför funnit mig icke nu böra framlägga något förslag om ny prästlönereglering.

Vad däremot angår förvaltningssystemet, som utgör den andra gruppen av spörsmål, vilka äro att i detta sammanhang beakta, så torde situationen vara den motsatta, eftersom just nu läget kräver åtgärder i besparande syfte. Intres­ set av att prästlönetillgångarna, i främsta rummet prästboställena, så till jord­ bruk som skog, förvaltas på ett så effektivt och billigt sätt som möjligt och att därigenom avgiftsskyldigheten till prästerskapets avlöning i möjligaste mån lättas, är i och för sig tungt vägande, men det gör sig givetvis särskilt starkt gällande under tider sådana som de nuvarande, då medborgarnas skattekraft måste utnyttjas i högre grad än eljest. Av samma grund måste också de delar av de framkomna förslagen, som avse att lätta bördan av denna avgiftsskyldig- het, förtjäna att för närvarande särskilt beaktas. Till de verkningsfullaste åt­ gärder, som tjäna detta syfte, hör helt säkert strävandet att göra kyrkofondens inkomster omedelbart och effektivt tillgängliga för täckande av prästlönekost­ naderna. Att under nu rådande förhållanden prästlönemedel å över 2 millioner kronor årligen läggas till kyrkofondens kapital samtidigt som i de flesta av ri­ kets pastorat 60 öre för skattekrona uttaxeras till täckande av prästlönekost­ naderna, torde icke kunna försvaras. Likaledes måste det anses vara av nöden att snarast vidtaga förbilligande åtgärder med hänsyn till de administrativa förvaltningsformerna, vilka vid undersökning visat sig draga betydande kost­ nad. Enkelhet i förvaltningen utan eftergift på dess effektivitet torde vara vägen till kostnadernas nedbringande. Det kan icke heller från denna synpunkt vara försvarligt att uppskjuta frågan örn reform av det ecklesiastika förvaltnings­ systemet.

Att nu berörda frågor — löneregleringen och egendomsförvaltningen — bli­ vit i de ingivna sakkunnigutlåtandena sammanförda, torde huvudsakligen hava berott på att man funnit naturligt att vid utgången av nu löpande löneregle- ringsperioder — 1934 och närmast följande år -— hava till hands ett reviderat löneregleringssystem. Då emellertid, vilket de nämnda sakkunniga icke kunnat förutse, de ekonomiska tidsförhållandena så väsentligt förändrats, att en löne­ reglering icke nu kan ifrågakomma, och då något tvingande sakligt samband mellan frågorna icke föreligger, så har jag upptagit förvaltningsfrågan med undanskjutande av löneregleringen.

Att behandla förvaltningsfrågan före löneregleringsfrågan låter sig icke allenast göra, utan man kan till och med påstå, att en bestämd fördel ligger i denna tidsföljd mellan de olika frågornas lösning. Det är nämligen en förmån eller kanske rent av en nödvändighet att först pröva de bästa vägarna för en

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

ändamålsenlig förvaltning av prästlönetillgångarna, alldenstund man först se­

dermera äger den ekonomiska utgångspunkten för uppgörande av en tidsenlig

lönereglering. Då jag i det följande i detalj framlägger förslag beträffande för­

valtningsfrågan, har jag min uppmärksamhet riktad på nödvändigheten att åt

framtiden lämna fria händer med hänsyn till löneregleringssystemet. Frågornas

inbördes oberoende styrkes jämväl av vad som i det förflutna förelupit, då gång

efter annan förvaltningsfrågor upptagits utan något som helst samband med

lönereglering.

Jag anhåller därför att få lämna en redogörelse för den föreliggande utred­

ningen i vad den avser frågorna örn förvaltningen av prästlönejorden och sättet

för täckandet av prästlönekostnaderna samt framställa förslag i dessa ämnen.

I nära samband med förvaltningen av prästlönejorden stå frågorna örn vid­

gade möjligheter att försälja kyrklig jord. Jag kommer därför att i det föl­

jande upptaga även dessa frågor och framlägga förslag till lösning av dem.

Kungl. May.ts proposition nr 187.

53

FÖRSTA HUVUDAVDELNINGEN.

Allmänna synpunkter.

Kap. I. Förvaltningen av prästlönetillgångarna och finansieringen

av prästlönekostnaderna.

A.

Hur skola prästlönctillgångarna förvaltas för ernående av bästa möjliga resultat

och vem skall lämpligen ansvara för prästlöneväsendet?

Alltsedan kristendomen vunnit fast fot i vårt land och in på 1900-talet

Tidigare och

avlönades prästerna i de territoriella församlingarna på det sätt att de dels er-

lagstiftning.

höllö tionde (s. k. prästtionde eller tertialtionde) av sina församlingsbor, dels av dem uppburo vissa andra avgifter, kallade jura stolse, dels ock er- höllo vissa förmåner av fast egendom. Tionden utgjorde en avgift, som utgick med en bestämd kvotdel, vanligtvis en trettiondedel, av jordbrukets brutto­ avkastning i spannmål samt en tiondedel av övrig jordbruksavkastning (kvick­ tionde). Den fasta egendomen utgjorde antingen bostadsboställe, vilket bebod­ des och i äldre tid i regel även brukades av prästen, eller löningsboställe, vil­ ket bortlejdes till landbo, sedermera arrendator. Under reformationstiden indrogos i de då till Sverige hörande landskapen ett stort antal löningsboställen till kronan mot vederlag, bestående däri att vederbörande präst berättigades att årligen uppbära viss kvantitet spannmål av statsverket (i form av anslag av kronotionde eller hemmansräntor). Dylik »vederlagsspannmål» kunde också tillerkännas präst, som betungats med mera omfattande gästning e. d. Även förekom i senare tid att spannmålsanslag av kronan beviljades präster, vilkas övriga inkomster icke förslogo till anständig bärgning (behagligtidsförlä- ningsspannmål).

Utvecklingen medförde, att löneförmånernas storlek kom att uppvisa be­ tydande olikheter vid de särskilda tjänsterna. Den förnämsta inkomsten för prästerna, tionden, kunde i vissa pastorat uppgå till synnerligen betydande be-

54

Kungl. Majlis proposition nr 187.

lopp, medan i andra pastorat avkastningen av tionden lämnade en otillräcklig-

bärgning. I följd härav väcktes vid mitten av 1800-talet förslag om att verk­

ställa en utjämning mellan de särskilda befattningshavarnas inkomster genom

att »överflytta» inkomstkällor från ett pastorat till ett annat. För dessa förslag,

den diskussion de väckte och de resultat, vartill de ledde, redogöres utförligt i en

bilaga till utredningsmännens betänkande. Såsom framgår av 9 § i förordningen

den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av prästerskapets inkomster, med­

gavs endast en mycket begränsad överflyttning av prästlönetillgångar från ett

pastorat till ett annat, i det att avgifter, som av en församling utgjordes till dess

prästerskap (tionde, jura stolse), icke fingo användas till avlönande av annan

församlings präst, liksom icke heller inkomster, vilka tillkommo prästerskapet

antingen till följd av bidrag av församlingen gemensamt, »såsom då, till löne­

förbättring för prästerskapet, hemman och lägenheter blivit inköpta och andra

fördelar anskaffade, eller ock från enskilda personers för samma ändamål gjorda

anslag och donationer». Icke heller bostadsboställen fingo överflyttas. Överflytt-

ningsmöjligheten var sålunda inskränkt till inkomster, som grundade sig på

statsanslag i kontanta penningar, kronotionde och hemmansräntor eller på arren­

den för löningsboställen, som upplåtits av kronan.

Genom förordningen den 29 juni 1866 angående hushållningen med de all­

männa skogarna i riket medgavs sedermera viss överflyttning av prästboställe­

nas skogsavkastning, dock endast i fråga örn boställen, som upplåtits av kronan.

Överflyttningen av prästlönetillgångar från ett pastorat till ett annat kom

i praktiken att tillgå så, att inkomsterna från de tillgångar, som skulle överflyt-

tas, uppsamlades i en för hela riket gemensam fond, prästerskapets löneregle­

ringsfond, ur vilken sedan tillskott utbetalades till präster, som voro i behov

därav. Endast en tämligen ringa del av samtliga prästlönetillgångar kom att

lämna sin avkastning till fonden. Vid sidan av denna fond fanns även en

annan central fond, de ecklesiastika boställenas skogsfond, bildad huvudsak­

ligen av extra skogsavkastning.

De åtgärder, syftande till utjämning av prästlönerna, som sålunda vidtogos,

befunnos snart otillräckliga och förslag örn vittgående reformer framkom-

mo. Örn deras innebörd och den fortsatta handläggningen av frågan lämnas en

utförlig redogörelse i den nämnda bilagan till utredningsmännens betänkande,

till vilken jag tillåter mig hänvisa. Frågan upptogs till enhetlig behandling

först genom 1910 års lagstiftning, vilken i huvudsak ännu gäller.

Före mitten av 1800-talet förvaltades prästboställena i allmänhet av veder­

börande prästerliga befattningshavare, men förvaltningen kontrollerades vid

ekonomiska besiktningar och syner. Kontrollen var anordnad enligt bestäm­

melserna i 27 kapitlet byggningabalken och kungörelsen den 28 maj 1830 an­

gående ekonomiska besiktningar å kyrkoherdeboställen, kapellans- och klockare­

bord samt präststomhemman.

Redan den 12 november 1858 stadgades emellertid, att löningsboställen (bo-

55:

Ställen, som ej beboddes av prästen) i Skåne, Halland och Blekinge skulle utarrenderas genom länsstyrelsens och domkapitlets försorg. Genom 1862 års förordning, § 5, föreskrevs sedermera, att åt prästerskapet anslagen jord, som icke utan olägenhet kunde brukas i förening med bostadsboställe därifrån undantagna de i vissa orter befintliga änkesätena — skulle utarrenderas eftei de föreskrifter, som Kungl. Maj:t särskilt meddelade. Även i detta fall blev det till följd av Kungl. Maj:ts brev den 11 juli 1862 länsstyrelsen och dom­ kapitlet, som gemensamt fingo ombesörja utarrenderingen. Arrendeavgift och andra förmåner av bostället tillföllo dock tjänstinnehavaren, vilken därföx fortfarande betraktades såsom boställshavare i förhållande till löningsbo- ställena.

Bostadsboställena förvaltades av prästerna, tills 1910 års lagstiftning trädde i tillämpning. Det hade dock dessförinnan blivit alltmera vanligt, att boställs - havarna icke själva drevo jordbruket på sina boställen utan utarrenderade dem. En sådan utarrendering var emellertid boställshavarens privata angelägenhet, och han var ansvarig för boställets bebyggelse och hävd, varför också den genom ekonomisk besiktning och syn utövade kontrollen över boställets tillstånd i första hand riktade sig mot honom.

Genom 1910 års lagstiftning uppdelades bostadsbostället i prästgård, som bibehölls åt prästen såsom bostad, och i löneboställe, vilket sistnämnda till­ träddes av pastoratet. Pastoratet tillerkändes emellertid icke samma ställning till lönebostället, som prästen tidigare intagit till bostadsbostället. Av de tre momenten i boställshavarens rättsställning, nämligen rätten att uppbära avkast­ ningen, befogenheten att förvalta bostället samt skyldigheten att ansvara för boställets bebyggelse, hävd och onera, tillädes allenast det första och i viss mening det sista pastoratet, medan den egentliga förvaltningen förlädes till domkapitel och länsstyrelse i likhet med vad tidigare skett med löningsbo- ställena.

Genom lag den 21 november 1925 (nr 447) om ändring i vissa delar av ecklesiastik boställsordning samt ny ecklesiastik arrendeförordning av samma dag har 1910 års lagstiftning undergått en betydelsefull reform, framför allt karakteriserad av införandet av ecklesiastika boställsnämnder.

Jag övergår nu till redogörelsen för den gällande lagstiftningens innehåll. Enligt lagen örn indragning till statsverket och avskrivning av präster­ skapets tionde samt örn ersättning därför den 9 december 1910 skall den sedan gammalt så gott som uteslutande på jordbruket vilande tiondetungan till prästerskapets avlöning avskrivas och utslås på även övriga skatteobjekt i följande ordning (i sammandragen form) :

Enligt förut givna författningar utgående tionde- och övriga fastighets- avgifter indragas till statsverket1 (1 och 2 §§).

1 Indragningen aker beträffande värjo pastorat från och med eckleaiastikåret näst. efter det, med vars utgång den äldre löneregleringen upphör att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187'.

Tionde.

iskrivnings-

lagen.

56

För varje församling uträknas värdet av de från varje fastighet utgående

avgifter i persedlar och penningar, sådana dessa avgifter utgått eller bort

utgå under den äldre löneregleringsperiodens sista ecklesiastikår. Persedlar­

nas värde beräknas efter medeltalen av medelmarkegångsprisen under de femtio

åren 1864—1913. Slutsumman för varje församling fastställes av kammar­

kollegiet (3 §).

Ersättning för de till statsverket indragna avgifterna skall för varje för­

samling från och med det ecklesiastikår, indragningen där äger ruin, för ali

framtid utgå med den av kammarkollegiet fastställda summa att för varje

ecklesiastikår vid dess början från statsverket inlevereras till kyrkofonden

(4 §), för vilken jag strax skall redogöra.

Avskrivningen av de till statsverket indragna avgifterna skall ske under

loppet av 20 ecklesiastikår, räknade för varje pastorat från och med det år,

då indragningen där vidtager, i sådan ordning, att av förenämnda av kolle­

giet fastställda summa erlägges, under de första 10 åren 60 procent, under

därpå följande 5 år 40 procent och under de sista 5 åren 20 procent. Åter­

stoden eftergives. Vad av den för en församling fastställda avgiftssumma en­

ligt sålunda stadgade grunder icke den 30 april 1944 förfallit till betalning skall

omedelbart avskrivas (5 §).

I den män de till statsverket indragna avgifterna icke avskrivits, skola de

av kronans uppbördsförvaltning debiteras, uppbäras och redovisas i samband

med kronouppbörden (6 §).

19 och 21 §§ Den nya form av kyrkligt-kommunal beskattning för prästlöneändamål,

reglering av som FPptogs i 1910 års lagstiftning, grundar sig på följande, här i samman-

jPräster-

drag återgivna bestämmelser (lagen den 9 december 1910 örn reglering av

Våning. prästerskapets avlöning, 19 och 21 §§, sådana dessa paragrafer lyda enligt

lagen den 28 september 1928, nr 397).

Till bestridande av de för kyrkoherde och komminister fastställda löner

jämte ersättning och arvode at s. k. ständig adjunkt skola, i den mån sådant

erfordras, i nedan nämnd ordning användas:

l:o) församlingsavgifter till belopp, ej överstigande 3 öre för varje helt

eller påbörjat tiotal kronor av hela det inkomst-belopp, för vilket allmän

kommunalskatt skall inom pastoratet utgöras (= 3 öre per gammal fyrk eller

30 öre för »bevillningskrona», den så kallade första treöringen) ;

2 :o) arrende av de inom pastoratet belägna löneboställen med undantag av

sådana, vilkas avkomst skall direkt ingå till kyrkofonden (se nedan) ;

3:°) avgälder av lägenheter, avsöndrade eller upplåtna från boställen, som

avses under 2:o), samt ränta å särskilda till avlöning åt prästerskapet inom

pastoratet avsedda medel;

4:o) skogsförsäljningsmedel från de under 2:o) avsedda boställen;

5:o) församlingsavgifter, utöver vad under l:o) sägs, till erforderligt belopp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

57

dock till sammanlagt högst 6 öre för varje helt eller påbörjat tiotal kronor

av pastoratets hela inkomstbelopp (den så kallade andra treöringen).

Vad därutöver erfordras ersättes av kyrkofondens medel.

De för prästerskapets avlöning avsedda gemensamma tillgångarna uppsam-

las i den så kallade kyrkofonden, rörande vilken bestämmelser finnas medde­

lade i lagen den 9 december 1910 örn kyrkofond.

Till kyrkofonden hava överförts de avlönings tillgångar, som förut legat

fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och i de ecklesiastika boställenas

skogsfond, jämte vissa andra medel (2 §).

Till kyrkofonden skola ytterligare ingå:

1 :o) den årliga ersättning, som enligt tiondeavskrivningslagen skall av

statsverket gäldas såsom ersättning för prästerskapets indragna tionde och

andra fastighetsavgifter (3 § 1 p.);

2:o) årliga ersättningsbeloppet för anslag i kronotionde m. m. och för stats­

anslag i penningar (3 § 2 p.) (vederlagsspannmål, prostetunnor m. m.);

3:o) arrendeavkomsten av förutvarande löningshemman, vilkas avkastning

antingen redan förut ingått till prästerskapets löneregleringsfond eller ock av

Konungen anvisats till löneförbättring för prästerlig tjänstinnehavare i annat

pastorat än det, inom vilket bostället är beläget (3 § 3 p.);

4:o) skogsförsäljningsmedel från flertalet löneboställen (3 § 4 p.) — nied

skyldighet dock för kyrkofonden att, såvitt angår boställen, som avses i 19 §

2 mom. löneregleringslagen, årligen tillhandahålla vederbörande pastorat ett

mot skogens beräknade behållna årliga avkastning svarande belopp, i den mån

detta erfordras för bestridande, i den ordning löneregleringslagen bestämmer, av

lönerna åt pastoratets prästerskap (6 §);

5:o) pastoratens s. k. överskottsmedel, d. v. s. sådant överskott, som i ett

pastorat kan uppkomma å de i 19 § 2 och 3 mom. löneregleringslagen avsedda

årligen inflytande avlöningsmedlen (boställsarrenden, lägenhetsavgälder och

fondräntor), sedan av nämnda medel tagits i anspråk vad därav erfordras till

gäldande av de för prästerskapet i pastoratet fastställda löner (3 § 5 p.); samt

G:o) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar (3 § 6 p.).

Från kyrkofonden betalas utom de tillskott till pastoraten och skogsmedels-

belopp, örn vilka jag redan talat:

1 :o) kostnaderna för skogsindelning, bevakning samt skogsodlings- och andra

arbeten för skogsskötselns främjande ävensom för åtgärd eller anstalt, som en­

ligt Konungens särskilt meddelade tillstånd må utföras för tillgodogörande av

virkesavkastning eller motverkande av uppkommen skada å skog å prästbostäl­

lena ävensom ersättning för skogsstatens övriga bestyr med skogen å dem, dock

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Boställs-

ordningen.

med undantag för boställen, vilkas avkomst skall tillgodokomma viss tjänstinne­

havare utöver lönen eller tillfalla änka (6 § 3—6 p.);

2:o) ålderstillägg, vissa arvoden och kostnadsersättningar ävensom emeriti-

löner (pensioner) till präster (6 § 7 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den

21 november 1925, nr 450);

3:o) i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen till

främjande av den kyrkliga organisationens utveckling må finna skäligt bevilja

präst för särskild prästerlig tjänstgöring (6 § 8 p., sådant lagrummet lyder

enligt lag den 16 maj 1924, nr 196);

4:o) i den mån fondens tillgångar det medgiva, anslag, som Konungen må

finna skäligt i särskilda fall bevilja såsom bidrag till kostnad för resor till

eller från pastorat, där präst förordnas att, jämte fullgörande av honom i

annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid eller uppehålla prästerlig

befattning (6 § 9 p., sådant lagrummet lyder enligt lag den 19 juni 1917,

nr 398);

5:o) viss del av ersättning till kronoombud vid förrättningar å ecklesiastika

löneboställen (kungörelsen den 22 juli 1918, nr 716) ;

6:o) arvoden åt ordförande i ecklesiastika boställsnämnder (6 § 10 p., sådant

lagrummet lyder enligt lag den 13 december 1929, nr 387).

Enligt 1910 års ecklesiastika boställsordning skiljer man mellan prästgår­

dar och löneboställen. De förra, som äro avsedda att bereda de ordinarie präs­

terna bostad, skola utgöras av »tomt med bostadshus och, där hinder ej möter,

erforderligt område till trädgård». Övrig boställsjord utgör löneboställe.

Skogsmarken å löneboställe står under skogsstatens omedelbara vård och för­

valtning, medan lönebostället i övrigt, främst dess jordbruksdel, förvaltas av

länsstyrelsen och domkapitlet gemensamt under kammarkollegiets inseende.

För sistnämnda förvaltning gälla följande föreskrifter.

Löneboställen skola, enligt boställsordningens 19 §, upplåtas på arrende i

enlighet med särskilda föreskrifter, som meddelas av Konungen. Löneboställe

skall, där det ej på grund av svag beskaffenhet eller av annat skäl anses kunna

med större fördel utarrenderas obebyggt, vara försett med de byggnader, som i

den ordning, varom närmare stadgas i den ecklesiastika arrendeförordningen,

efter behörigt förslag bestämmas av den utarrenderande myndigheten (20 §).

Dessa hus skola nybyggas och underhållas av arrendatorn av lönebostället

(21 §). De kallas arrendatorns skyldighetshus och skola uppföras efter ortens,

sed och av ändamålsenliga byggnadsämnen till den storlek och av den be­

skaffenhet, behovet i varje särskilt fall fordrar (22 §). Då föreskrift meddelas

om vilka skyldighetshus skola finnas å löneboställe samt örn storleken, inred­

ningen och övriga beskaffenheten av sådant hus, skall iakttagas, att lönebo-

ställets bebyggande sker på ett i förhållande till boställets storlek och av-1

kastningsförmåga och med hänsyn till angelägenheten att för bostället erhålla

skäligt arrende så ekonomiskt sätt, som omständigheterna medgiva (23 §). Upp­

kommande brister å arrendatorns skyldighetshus skola avhjälpas och nybygg-

nadei av dessa hus verkställas, i den mån sådant föreskrives eller eljest bli­ ver nödigt (24 §).

Nybyggnadsskyldigheten vid löneboställe skall uppskattas till visst ars- belopp i penningar och i arrendekontraktet angivas. Där arrendatorn verkställt nybyggnad, som godkänts som skyldighetshus, och den i behörig ordning be­ räknade kostnaden för denna nybyggnad överstiger vad på hans arrendetid be­ löper efter årsberäkningen jämte årsbelopp, som må finnas från föregående arrendetid uppsamlade, njuter han gottgörelse för överskjutande beloppet an­ tingen genom nedsättning i arrendet för vissa år eller ock, vid boställets av­ trädande, av den nye arrendatorn. Härvid skall dock iakttagas, att nedsätt­ ning i arrendet må beviljas allenast i avseende å ökning i byggnadsskyldighet, som inträffat under arrendetiden. Vad ny arrendator sålunda fått utgiva skall anses som av honom förskjuten nybyggnadskostnad (26 §). Har behovet av ny­ byggnad uppstått till följd av arrendatorns vanvård, får han själv svara för kostnaden (27 §). Skyldighetshusen är arrendatorn pliktig att brandförsäkra till fulla värdet. Vid underlåtenhet härutinnan får han själv ansvara för upp­ kommande brandskada (28 §). Alla andra byggnader å löneboställe än arren­ datorns skyldighetshus äro överloppshus, vilka tillträdaren äger att från av­ trädaren lösa till det värde, som, i brist av åsämjande, bestämmes vid av- och tillträdessynen. Har tillträdaren vid sådan syn tillkännagivit sin avsikt att ej lösa överloppshus eller underlåter han att inom en månad efter synen förklara sig villig därtill, får avträdaren bortföra huset inom tid, som vid synen föreskrives, eller där sådan föreskrift icke lämnats, inom ett år från avträdandet av arrendet. Det åligger dock avträdaren, örn han bortför huset, att vidtaga de åtgärder, som kunna erfordras för återställande av jord eller byggnad i samma skick, vari den befanns före överloppshusets uppförande. Har avträdaren ej inom den bestämda tiden bortfört överloppshus, som han är berättigad borttaga, tillfaller huset tillträdaren med den rätt, med vilken avträdaren innehaft detsamma (29 §).

Angående den närmare tillsynen å löneboställena stadgas i 30—57 §§ bo- ställsordningen.

Domkapitlet bör tillse att inom stiftet belägna boställen varda till hus och ägor behörigen vidmakthållna. Anser domkapitlet boställes rätt vara genom något av domstol eller annan myndighet meddelat beslut förnärmad eller, att vid beslut av husesyn eller ekonomisk besiktning i fråga om storleken, inred­ ningen och övriga beskaffenheten av hus å boställe icke iakttagits givna före­ skrifter, skall domkapitlet i behörig ordning överklaga beslutet (30 §).

För tillsyn å samtliga boställens hävd till hus och jord skola hållas eko­ nomiska besiktningar. Sådan besiktning förrättas å prästgårdar inom utgången

av tionde året och å löneboställen, där ej Konungen för visst boställe eller viss

grupp av boställen annorlunda förordnar, inom utgången av femte året efter det då syn eller ekonomisk besiktning näst förut å bostället förrättats. Domka­ pitlet kan i händelse av särskilt behov även å annan tid förordna örn ekonomisk

Kungl. Maj :ts proposition nr 187.

59

Ekonomisk besiktning.

♦50

besiktning (31 §). Ekonomisk besiktning förrättas, efter förordnande av dom­

kapitlet, av en boställsnämnd, bestående av tre i orten boende, i lantbruks-

och därmed sammanhängande affärsförhållanden kunniga män.

Boställsnämnd skall finnas, en för varje tingslag på landet jämte de städer,

som ligga därinom eller som enligt Konungens förordnande skola därmed

förenas till ett tjänstgöringsområde, samt en för Stockholms stad. Av boställs-

nämndens ledamöter skola två jämte lika antal ersättare utses för tre år åt

gången, den ene, tillika ordförande, av länsstyrelsen samt den andre av dom­

kapitlet. Som tredje ledamot i boställsnämnden inträder en av dem, som, till

ett antal av en för varje till tjänstgöringsområdet hänfört pastorat, skola

pastoratsvis, likaledes för tre år, utses för tjänstgöring i boställsnämnden, där­

vid vad örn valbarhet till nämndeman finnes stadgat skall äga motsvarande

tillämpning; skolande i varje särskilt fall bland de sålunda valda inkallas den

närmast boende, som ej tillhör det av förrättningen berörda pastoratet. Ko­

nungen äger, där särskilda skäl sådant föranleda, rörande nämndens tjänstgö­

ringsområde och sättet huru ledamöterna skola utses förordna annorlunda än

nu sagts. Stanna nämndens ledamöter i olika meningar, gäller vad de flesta

säga. Har var sin särskilda mening, gäller ordförandens.

Ekonomisk besiktning å löneboställe kan förrättas av ordföranden ensam,

därest domkapitlet med hänsyn till boställets ringhet eller andra omständig­

heter prövar sådant lämpligen kunna äga rum och arrendatorn därtill lämnar

medgivande. Vid sådan besiktning få dock ej handläggas frågor örn utdömande

eller insyning av skyldighetshus (32 §).

Jäv mot ledamot av boställsnämnd föreligger: örn han är med boställsha­

vare eller annan part i den skyldskap eller det svågerlag, som i 13 kap. 1 §

rättegångsbalken örn jäv mot domare sägs; eller örn ledamot är boställshava-

res eller annan parts vederdeloman eller uppenbare ovän; eller örn ledamot el­

ler den, som står till honom i sådan skyldskap eller svågerlag, som nämnt

är, äger i målet del eller eljest kan av förrättningen vänta synnerlig nytta

eller skada, därvid dock den omständighet, att ledamot eller hans bemälde

skyldeman, såsom medlem av församlingen, är pliktig deltaga i kostnad för

nybyggnad och underhåll å boställe, ej må såsom jäv räknas. Har ledamot

av boställsnämnd, som innehar allmän tjänst, å tjänstens vägnar rättegång med

boställshavare eller arrendator av boställe, eller söker någon sak med ledamot

eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att honom därmed jä­

vig göra, räknas det ej heller för jäv. Vet nämndens ordförande, att sådant jäv

mot honom är, eller är han av laga förfall hindrad att deltaga i nämnden, in­

kallar han i sitt ställe den för honom utsedde ersättaren. Förekommer dylikt

jäv mot eller förfall för någon av nämndens övriga ledamöter, skall denne

omedelbart anmäla detta hos ordföranden, vilken ombesörjer inkallandet av

ersättare. Därest i det fall, att ordföranden eller av domkapitel utsedd ledamot

på grund av laga förfall eller jäv är hindrad att deltaga i nämnden, sådant

hinder möter jämväl för ersättaren, åligger det ordföranden att örn förhållän-

Kungl. May.ts proposition nr 187.

Kungl. May.ts proposition nr 187.

bl

det göra anmälan hos länsstyrelsen, som har att för ifrågavarande tillfälle för­ ordna ordförande eller ledamot av nämnden (33 §).

Nämndens ordförande utsätter tid för de ekonomiska besiktningar, örn vilka domkapitlet förordnat, med iakttagande, att de hållas å tjänlig årstid och att, där så kan ske, besiktningar i samma ort förrättas omedelbart efter varandra (34 §).

Minst en månad före besiktningen skall ordföranden örn tiden därför un­ derrätta domkapitlet, vilket, där sådant prövas nödigt, förordnar sakkunnig person att å domkapitlets vägnar närvara vid besiktningen. Inom lika tid ålig­ ger det ordföranden att, när församlings rätt ifrågakommer, hos kyrkostäm­ mans ordförande påkalla kyrkostämma för utseende av ombud för församlin­ gen att vid besiktningen bevaka dess rätt. Örn mottagandet av underrättelse, varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande tillställas ordföranden. Övriga parter skola minst fjorton dagar före besiktningen av ordföranden kal­ las till densamma. När ordföranden bevisligen iakttagit vad sålunda ålig­ ger honom, utgör parts eller ombuds uteblivande ej hinder för besiktningens företagande (35 §).

Anmäles vid förrättningen jäv mot ordföranden, och finner nämnden det vara lagligen grundat, inställes förrättningen och inkallas annan ordförande. Förekommer mot annan ledamot jäv, som av nämnden godkännes, ombesörjer ordföranden inkallande av ersättare för honom. Ogillas jävet, skall förrätt­ ningen fortgå; vederbörande obetaget att i sammanhang med huvudsaken klaga över beslut, varigenom jävsanmärkningen ogillats (36 §).

Vid ekonomisk besiktning har nämnden att iakttaga:

a) Tillses, huruvida instrument över förut å bostället hållna ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället rörande handlingar fortfarande finnas i behåll, ävensom huruvida arrendatorns skyldighetshus äro behörigen brandförsäkrade och försedda med nödig brandredskap, varjämte redovisning avfordras ej mindre arrendatorn för husröte- eller brandskadeersättning eller andra medel, vilka böra för boställets räkning redovisas, än även församlin­ gens ombud för årsbelopp, som enligt meddelade föreskrifter skolat inbetalas till kyrkorådet.

b) Efterses och antecknas i vad män förut föreskrivna nybyggnader, för­ bättringar och andra åtgärder blivit verkställda.

c) Är efter senaste ekonomiska besiktning eller syn hus, som skall finnas vid bostället, nybyggt, tillses huruvida det är i överensstämmelse med givna föreskrifter samt i övrigt ändamålsenligt och med omsorg uppfört. Nämnden meddelar därefter beslut, huruvida huset må, i befintligt skick eller sedan därå anmärkta felaktigheter och brister blivit avhulpna, insynas, eller örn det icke kan godkännas, i vilket senare fall tillika lämnas föreskrift angående därav påkallade åtgärder.

d) Boställets hus i övrigt besiktigas, varvid, när fråga uppstår örn nybygg­ nad eller underhåll av hus å prästgård eller örn nybyggnad å löneboställe,

62

Kungl. Maj:ts proposition nr. 187.

erler noggrann prövning meddelas yttrande, huruvida anmärkta bristfällighe-

ter kunna anses hava uppkommit genom boställshavarens eller, å löneboställe,

arrendatorns vanvård, varjämte prövas, huruvida bristfälligheterna lämpligen

kunna genom endast bättrande avhjälpas eller nybyggnad skall anses nödig,

dock att, där bristfälligheterna å sätesbyggning å prästgård finnas sådana,

att de ej kunna genom endast bättrande avhjälpas, frågan örn nybyggnad

skall hänvisas till handläggning vid laga syn.

e) Föreskrives enligt stycket d), med den inskränkning där sägs, byggande

av nytt hus å prästgård, utser nämnden därtill plats, vilken, såvida utan

skada för bostället eller oskälig tillökning i byggnadskostnaden kan ske, läm­

pas efter boställshavarens önskan. Vidare bestämmer nämnden storleken, in­

redningen och övriga beskaffenheten av det nya huset samt uppgör kostnads­

förslag, därvid för virke eller andra byggnadsämnen, som erhållas från bo­

ställe, icke må beräknas annat värde än som prövas motsvara erforderlig ar­

bets- och forslingskostnad jämte andra utgifter för byggnadsämnenas be­

redning.

f) barder enligt stycket d) hus å löneboställe utsynat, meddelas tillika

åläggande för arrendatorn att, i enlighet med den föreskrift, som må komma

att meddelas av den utarrenderande myndigheten, i det utsynades ställe upp­

föra nytt hus.

g) Nödiga förbättringar å hus, som anses böra bibehållas, föreskrivas, med

utsättande av därför erforderlig kostnad.

h) Boställets ägor besiktigas. De brister, som förefinnas å prästgård i av­

seende å vården av prästgårdsområdet med tillhörande trädgård samt å löne­

boställe i avseende på åkerns hävdande, övriga ägors skötsel och vård, hägna­

den och dikens anbringande och underhåll samt torvmosses begagnande, allt

efter vad för varje fall är stadgat, antecknas, de åtgärder och förbättringar,

som i följd därav erfordras, föreskrivas och kostnaden för desamma utsattes.

Finnes å löneboställe antaget brukningssätt uppenbart leda till skada för bo­

stället, föreskrives nödig rättelse.

i) Tid utsätter inom vilken föreskriven nybyggnad, förbättring eller annan

åtgärd bör genom vederbörande vara verkställd.

j) I övrigt anställes undersökning och meddelas föreskrift i alla de frågor,

som enligt boställsordningen eller annan författning skola vid ekonomisk

besiktning handläggas.

k) Vid förrättningens avslutande tillkännagives och i instrumentet anteck­

nas, att den med förrättningen missnöjde äger att, vid förlust av rätt till

vidare talan, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande anmäla sig å

landet hos domaren och i stad hos rådstuvurättens ordförande med begäran-

om laga syn.

I fall, som avses i f), skall nämnden efter undersökning upprätta ej min­

dre förslag rörande platsen för det nya huset samt rörande storleken, inred­

ningen och övriga. beskaffenheten därav än även, med iakttagande av vad i

e) sägs, kostnadsförslag. Dessa förslag skall ordföranden omedelbart efter för­ rättningens avslutande insända till den utarrenderande myndigheten med an­ mälan av frågan örn närmare föreskrifter rörande det nya husets uppförande. Ordföranden åligger ock att ofördröjligen meddela kontraktsprosten skriftlig underrättelse örn tiden, inom vilken vid förrättningen föreskrivna arbeten skola vara verkställda (37 §).

Av- och tillträdessyn å prästgård förrättas å tjänlig årstid, på landet av domare jämte minst två, högst fyra nämndemän, allt efter som domaren prö­ var nödigt, samt i stad av rådstuvurätt; ägande å landet domaren och i stad rådstuvurätten att till rättens biträde vid synen, där så finnes behövligt, till­ kalla byggnadskunnig person (38 §).

Av- och tillträdessyn å prästgård hålles, på begäran av domkapitlet, vid ombyte av boställshavare, därest boställshavare eller vederbörande byggnads- skyldig senast en månad efter avträdesdagen hos domkapitlet äskar sådan syn eller domkapitlet eljest finner syn böra hållas. Mottager boställshavare präst­ gård utan av- och tillträdessyn, svarar han sedan för allt vad företrädaren under dennes besittningstid i avseende å boställets vård ålegat. Av- och tillträdessyn å prästgård, då sådan syn ifrågakommer, skall, sedan avträde ägt rum, hål­ las inom sex månader därefter (39 §).

Av- och tillträdessyn å prästgård begäres å landet hos domaren samt i stad hos rådstuvurättens ordförande; och skola därvid insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn och därefter hållna laga syner ävensom senaste ekonomiska besiktning, örn sådan hållits senare än av- och tillträdessyn (40 §).

Då av- och tillträdessyn å prästgård är begärd, skall domaren eller rät­ ten utsätta tid för densamma och därom minst en månad förut underrätta domkapitlet, vilket förordnar vederbörande kontraktsprost eller, vid förfall för denne, annat ombud att å dess vägnar vid synen bevaka boställets rätt och bästa- Inom lika tid åligger domaren eller rätten att hos kyrkostämmans ord­ förande påkalla kyrkostämma för utväljande av ombud till bevakande av för­ samlingens talan. Örn mottagandet av underrättelse, varom nu är sagt, skall bevis genast av vederbörande översändas till domaren eller rätten. Domaren eller rätten föranstaltar ock, att övriga parter varda minst fjorton dagar, örn de bo inom pastoratet, eljest en månad före synen till densamma kallade; och skall domaren till synen kalla nämnd. Skall vid avträdandet boställe över­ tagas av domkapitlet för allmän kassas räkning, och är den löntagare ut­ nämnd, som efter domkapitlet kommer att tillträda bostället, då skall jämväl sådan löntagare genom domkapitlets försorg kallas till synen och bevis där­ om insändas till domaren eller rätten (41 §).

När domaren eller rätten bevisligen iakttagit, vad sålunda åligger dem, ut­ gör parts eller ombuds uteblivande ej hinder för synens företagande (42 §).

Av- och tillträdessyn å löneboställe hålles, efter förordnande av domka­ pitlet, av ecklesiastika boställsnämnden i anledning av ombyte av arrendator. Nämndens ordförande äger att lill biträde vid synen, där så finnes behövligt,

Kungl. Majlis proposition nr 187.

63

Av- och till-

träileesyn.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

tillkalla byggnads- eller eljest sakkunnig person. Sådan syn må ej hållas ti­

digare än sex månader före fardagen eller senare än sex månader efter samma

dag (43 §).

Då av- och tillträdessyn å löneboställe påkallas, skola till nämndens ord­

förande insändas instrument över senaste av- och tillträdessyn samt därefter

hållna laga syner och ekonomiska besiktningar ävensom gällande arrende­

kontrakt (44 §).

I övrigt gäller för av- och tillträdessyn å löneboställe samma bestämmelser

som vid ekonomisk besiktning angående jäv, laga förfall, utsättande av tid för

förrättningen samt parters kallande (45 §). Samma åligganden, som nämnden

har vid sådan besiktning, åvila den också i tillämpliga delar vid av- och till­

trädessyn. Därjämte skall iakttagas, vid av- och tillträdessyn å prästgård, att,

där synerätten finner sätesbyggning böra nybyggas, härutinnan erforderliga

bestämmelser meddelas, samt vid av- och tillträdessyn å löneboställe, att be­

stämmelse meddelas angående beloppet av den gottgörelse för verkställd ny­

byggnad, avträdande arrendator må vara berättigad att av ny arrendator upp­

bära (46 §).

På grund av vad vid av- och tillträdessyn å löneboställe av nämnden bli­

vit bestämt, skall, där så erfordras, mellan avträdare och tillträdare upprättas

och i nämndens utslag införas likvid, fullständigt upptagande å ena sidan alla

de belopp, vilka påförts avträdaren, och å andra sidan allt vad honom till­

godoförts. Likviden skall tydligt utvisa vad avträdaren eller tillträdaren bli­

ver skyldig eller får till godo. Har av- och tillträdessyn å löneboställe hållits

före avträdet, må avträdaren vid uppgörelse med tillträdaren tillgodoräkna sig

kostnaden för de avträdaren ålagda arbeten, som han före avträdandet verk­

ställt (47 §).

Sedan boställe avträtts, må avträdaren ej befatta sig med några arbeten å

bostället, utan skall vad då brister av det, varför han enligt föreskrift vid av-

och tillträdessyn har att svara, mot rätt till därför upptaget kostnadsbelopp

verkställas, å prästgård av pastoratet och å löneboställe av tillträdaren (48 §).

Då domkapitlet är tillträdare av prästgård (för prästerskapets änke- och pu­

pillkassas räkning) och det är känt, vem näste innehavare blir, äger denne

att vid synen göra de anmärkningar i avseende å befintliga brister, vartill han

finner anledning. Rättsförhållandet mellan domkapitlet och honom må dock

vid denna syn komma under bedömande allenast där båda därom åsämjas, och

är efterträdande löntagaren endast i sådant fall behörig att fullfölja talan mot

synerättens beslut (49 §).

Laga syri.

Laga syn hålles, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller

löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, även­

som eljest då laga syn av domkapitlet eller byggnadsskyldig begäres (50 §).

Är, då missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe el­

ler mot av- och tillträdessyn å löneboställe blivit anmält, klagan tillika förd

över beslut, värigenom mot ledamot av boställsnämnd gjort jäv ogillats, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

65

finner synerätten jävsanmärkningen vara lagligen grundad, skall ny besikt­ ning verkställas av synerätten, som därvid meddelar de föreskrifter, vilka av omständigheterna finnas påkallade (51 §).

1 fråga örn laga syn lända de för av- oell tillträdessyn å prästgård medde­ lade föreskrifter i tillämpliga delar till efterrättelse (52 §).

Där ej inom stadgad tid anmälan örn missnöje mot ekonomisk besiktning å prästgård eller löneboställe eller mot av- och tillträdessyn å löneboställe bli­ vit gjord med begäran örn laga syn, går det vid förrättningen meddelade be­ slutet i verkställighet såsom laga kraft ägande dom (53 §).

Ledamöter av boställsnämnd och synerätt samt konsistorieombud skola för sitt uppdrag åtnjuta resekostnads- och traktamentsersättning enligt bestäm­ melserna i gällande resereglemente, därvid ordförande i boställsnämnd skall likställas med domänintendent och annan med nämndeman, där han icke på grund av innehavande befattning är berättigad till högre ersättning. Biträ­ dande sakkunnig erhåller gottgörelse efter bestämmande av boställsnämnd eller synerätt (54 §).

Kostnaden för ekonomisk besiktning skall gäldas för prästgård, där icke på grund av särskilt stadgande för visst fall annorlunda medgives, av pastora­ tet och för löneboställe av arrendatorn; dock att, där besiktning i följd av nå­ gons tredska eller försummelse särskilt påkallats, den tredskande eller för­ sumlige skall vara skyldig att enligt boställsnämndens bestämmande gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan besiktning bör utgivas. Kostnaden för av- och tillträdessyn skall gäldas för prästgård av pastoratet, avträdare och till- trädare till en tredjedel var, samt för löneboställe av avträdare och tillträdare till hälften vardera. Kostnaden för laga syn skall gäldas för prästgård av pastoratet och för löneboställe av arrendatorn, eller, där sådan syn hålles på grund av klagan mot av- och tillträdessyn, av avträdare och tillträdare till hälften vardera, dock att, där synerätten finner, att synen blivit utan giltig or­ sak påkallad eller att, när synen ägt rum efter anmälan om vanvård, anmärk­ ningen varit befogad, den skyldige skall vara pliktig att, i den mån synerätten prövar skäligt, gottgöra pastoratet eller annan vad för sådan laga syn bör ut­ givas. Till kostnad för av- och tillträdessyn å prästgård samt laga syn å prästgård eller löneboställe räknas jämväl lösen för ett exemplar av syne- instrumentet (55 §).

Vederbörande nybyggnads- och underhållsskyldig skall inom en månad efter förloppet av den tid, då, enligt meddelad föreskrift, anmärkta brister och fel­ aktigheter bort vara avhulpna eller föreskriven nybyggnad verkställd, till kontraktsprosten ingiva anmälan om fullgörandet eller ock, där underhålls- eller nybyggnad sarbetet blivit honom ålagt vid ekonomisk besiktning eller syn, visa att förrättningen överklagats. Sådan anmälan skall vara vitsordad, be­ träffande pastoratet ålagda arbeten, av boställshavaren och, beträffande andra arbeten, av två av pastoratet för sådant ändamål å kyrkostämma utsedda ombud. Har anmälan ej inom bestämd tid inkommit, men förrättning, som

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

5

För ekono­ miska besikt­

ningar och

syner gemen­

samma be­ stämmelser.

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

här är sagt, vunnit laga kraft, anmäler kontraktsprosten genast förhållandet

hos domkapitlet, som har att ofördröjligen vidtaga åtgärder till bevarande av

boställets och efterträdarens bästa antingen medelst begäran hos överexekutor,

att vad den försumlige eftersatt må genom överexekutors ämbetsåtgärd varda

för lega på den försumliges bekostnad verkställt, eller, där fråga är örn

ekonomisk besiktning, genom beredande av erforderlig säkerhet hos honom

för husrötebeloppet. Skulle vad domkapitlet såsom boställshavare blivit ålagt

ej fullgöras, äger pastoratet eller efterträdande boställshavare hos överexekutor

påkalla verkställighet (56 §).

Instrument över ekonomiska besiktningar och syner samt andra bostället

rörande handlingar skola, jämte förteckning å desamma, av boställshavare

eller arrendator väl vårdas och förvaras, vid besiktningar och syner tillhanda­

hållas samt vid avträdandet till efterträdaren överlämnas (57 §).

Vad för boställshavaren är i boställsordningen föreskrivet skall i tillämp­

liga delar gälla för domkapitlet för den tid, domkapitlet för allmän kassas

räkning innehar prästgård (58 §).

Utan hinder av beslut, som meddelats i fråga örn vilka hus skola finnas å

prästgård, må synerätt, på grund av sedermera inträffade förändrade förhål­

landen, i detta avseende annorlunda förordna (59 §).

I sammanhang med 1925 års reform av boställsordningen utfärdades en

särskild lag den 21 november 1925, nr 448, örn förskott ur kyrkofonden till

bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löneboställen. Lagens innehåll

är följande:

Där arrendator av med jordbruk förenat löneboställe, varå syn enligt 64 §

ecklesiastik boställsordning hållits, genom arrendekontrakt, upprättat i en­

lighet med de förändrade bestämmelser angående utarrendering av prästerska­

pets löneboställen, som av Konungen utfärdas, får sig ålagt verkställande av

nybyggnad, som ansetts nödig för boställets iståndsättande med anledning av

ecklesiastik boställsordnings trädande i tillämpning beträffande bostället (för­

sta bebyggandet), må förskott ur kyrkofonden utbetalas för bestridande av

kostnaden för sådan nybyggnads utförande. Som sådan nybyggnadskostnad

anses jämväl dels kostnad för lösen av överloppshus, vilka skola bibehållas som

arrendatorns skyldighetshus, samt för sådana förbättringsarbeten å befintliga

skyldighetshus, som icke kunnat åläggas avträdande byggnads- eller underhålls-

skyldig, dels ock gottgörelse, som tillträdande arrendator förpliktas utgiva till

avträdaren för av denne utlagd kostnad för första bebyggandet.

Förskott jämte ränta därå gottgöres kyrkofonden ur avkomsten från bostället.

Där löneboställe, för vars första bebyggande förskott utbetalats, eller del av

sådant boställe utbytes mot annan fastighet eller försäljes, äger kyrkofonden att

av därvid betingad mellangift eller köpeskilling, så långt densamma räcker,

återbekomma förskottet, i vad det återstår oguldet, jämte ränta.

Varder genom mellangift, som nyss sagts, kyrkofondens fordran ej till

fullo gulden, njuter kyrkofonden för sin återstående fordran jämte ränta betal­ ning ur avkomsten av den fastighet, som erhållits i utbyte mot lönebostället.

För beredande av tillgång till medel för utlämnande av förskott må lån upp­ tagas för kyrkofonden.

Den ecklesiastika boställsordningen, vilken i likhet med den nyssnämnda lagen örn byggnadsförskott ur kyrkofonden tillkommit under medverkan av riksdagen och kyrkomötet, reglerar, såsom av min redogörelse för dess innehåll framgår, icke uttömmande de förhållanden, som sammanhänga med den såsom obligatorisk föreskrivna utarrenderingen av löneboställena. Vid boställsord- ningens tillkomst förutsattes även, att kompletterande bestämmelser skulle komma att meddelas av Konungen i administrativ ordning. Sådana bestäm­ melser hava sedermera givits genom den i början av mitt anförande nämnda förordningen den 15 september 1911 angående utarrendering av prästerskapets löneboställen, vilken förordning därefter ersatts med en ecklesiastik arrende­ förordning den 21 november 1925.

Medan den ecklesiastika boställsordningen bland annat icke innehåller något stadgande örn, å vem det skall ankomma att verkställa utarrenderingen av löneboställena, lägga arrendeförordningarna bestyret härmed å länsstyrelserna och domkapitlen gemensamt, liksom det även i övrigt enligt arrendeförordnin­ garna skall ankomma på nämnda båda myndigheter att ombesörja det ekono­ miska tillgodogörandet av löneboställena. I övrigt innehålla arrendeförord­ ningarna en mångfald å arrendeförhållandet tillämpliga föreskrifter. Det skulle emellertid föra för långt att här redogöra för samtliga dessa föreskrifter. Jag vill därför begränsa mig till att i huvuddrag redogöra för sådana föreskrifter, som i detta sammanhang äro av särskilt intresse, nämligen först och främst dem, som angå de särskilda befogenheternas fördelning mellan vederbörande myndigheter.

Den i det följande angivna paragraferingen hänför sig till den senast ut­ färdade arrendeförordningen.

Enligt denna ankommer i huvudsak på länsstyrelserna: 1) utarrenderingen och i samband därmed tillsammans med domkapitlen be­ stämmandet av arrendevillkoren samt avgörande av frågor örn vilken nybygg­ nad, som under arrendeperioden skall verkställas å bostället (4—7 §§);

2) förvaring av handlingar, som lämnats såsom säkerhet för arrendevillkorens fullgörande, och meddelande av föreläggande att inkomma med nya sådana handlingar (övervakandet av handlingarnas säkerhet och förnyande tillkommer domkapitlet, endast själva förvaringen och verkställandet av nödiga åtgärder ankommer på länsstyrelsen, 9 §);

3) indrivning och redovisning av arrendemedel (12 §); 4) övervakning av att boställsarrendator icke missbrukar sin ställning mot torpare och subarrendatorer (15 §);

5) beslut under arrendetiden angående uppförande av nybyggnad eller god-

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

67

Ecklesiastik

arrendefåror aning.

1) Läns­ styrelserna.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

2) Dom­

kapitlen.

3) Kammar­

kollegiet.

kännande såsom skyldighetshus av byggnad, som uppförts utan tillstånd, samt

angående användande av årsbelopp för nybyggnad (17—18 §§);

6) meddelande av tillstånd till bortförande av stråfoder från bostället, till

nyodling m. m. å bostället samt till svedjande och bränning av jord (24, 26 och

28 §§);

7) fördelning av brandstodsavgifter mellan av- och tillträdande arrendator

(31 §);

8) medgivande av undantag från skyldigheten för arrendatorn att själv bebo

bostället (32 §); samt

9) medgivande till arrendeöverlåtelse och till antagande av subarrendator

(33 §).

Domkapitlens funktioner i avseende på boställena, i den mån dessa funktio­

ner bero på föreskrift i arrendeförordningen, äro följande. Enligt 4 § tillkommer

det domkapitlet att hålla reda på när gällande arrendeperioder utlöpa och i

god tid dessförinnan göra anmälan hos länsstyrelsen angående behovet av ar­

rendeuppskattning. Enligt 6 § skall domkapitlet yttra sig angående inkommet

arrendeanbuds godtagbarhet. Domkapitlet skall också enligt 10 § tillse, att bor­

gen i behörig tid förnyas och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde, samt årli­

gen före februari månads utgång underrätta länsstyrelsen, huruvida anledning

till anmärkning i detta hänseende förekommer. Domkapitlet har ock enligt 18 §

att förvalta uppsamlade årsbelopp för nybyggnad från boställe, som indragits

till kyrkofonden eller vars avkastning tillfaller viss tjänstinnehavare. Dom­

kapitlet skall vidare enligt 19 § kontrollera, att arrendatorn fullgör sin skyl­

dighet att hålla boställets byggnader brandförsäkrade till betryggande belopp.

Örn arrendator övergiver bostället och lämnar det obrukat eller utan vård, är

det enligt 32 § domkapitlet, som skall vidtaga de åtgärder, som av förhållandena

påkallas. Slutligen är det enligt 36 § domkapitlet, som utövar den jordägaren

tillkommande rätten att uppsäga arrendekontrakt rörande bostället samt att

eljest svara och tala för bostället. Om arrendatorn vill uppsäga arrendeavtal,

skall detta ske hos domkapitlet.

Såsom av en jämförelse mellan länsstyrelsens och domkapitlens nuvarande

befogenheter med boställena framgår, är den allmänna vården, såväl i rättsligt

som i ekonomiskt hänseende, förlagd hos domkapitlet medan vissa bestämda

befogenheter tilldelats länsstyrelsen.

Det tillkommer kammarkollegiet att, då sten- eller kalkbrott, sand-, grus-,

sten- eller lertag, torvmosse eller annan dylik lägenhet, som tillhör boställe,

finnes vara av beskaffenhet att särskild inkomst därifrån kan beredas, lämna

medgivande till upplåtelse mot årlig avgift av rätt att till avsalu begagna

sådan lägenhet. Kammarkollegiet förordnar också örn hur avgäld från sådan

upplåten lägenhet skall användas till gagn för det med bostället avsedda

ändamålet (2 § 8 morn.). Därest länsstyrelsen och domkapitlet icke enas

örn villkoren för utarrendering av ett boställe, fastställas villkoren av kam­

markollegiet (4 § 4 morn.). Kammarkollegiet är vidare besvärsinstans över

länsstyrelsen och domkapitlet i mål, som det enligt arrendeförordningen till­ kommer länsstyrelsen eller domkapitlet att avgöra (38 § 1 morn.).

Enligt instruktionen för kammarkollegiet den 27 juni 1929 tillkom­ mer det kollegiet att hava inseende och vård över den ecklesiastika fasta egendomen. Detta åliggande preciseras närmare i instruktionen och angives där skola huvudsakligen bestå uti dels att tillse, att egendomen icke användes eller disponeras emot därom givna föreskrifter, dels ock att pröva och avgöra ären­ den örn nyodling, anläggande av torp eller uppröjande av beteshage på skogs­ mark, tillhörande boställe, örn avsöndring på obestämd tid till allmänt, kom­ munalt eller ecklesiastikt ändamål av jord eiler lägenhet, örn användande av ersättningsmedel för jord, intrång eller men i nyttjanderätt, örn vad till skogs­ mark rätteligen räknas må, då anmärkning därom vid undersöknings- och in- delningsförrrättning göres av någon, vars rätt är därav beroende, samt örn med­ givande till fridlysning av naturminnesmärke.

Utöver de uppgifter, som redan i boställsordningen tillagts boställsnämn- derna, skola de enligt föreskrifter i arrendeförordningen uppgöra förslag till villkor för utarrendering av boställena, arrendevärdering (4 §), avgiva yttranden i fråga örn nybyggnad å boställe, då arrendator önskar företaga så­ dan utöver vad som enligt arrendekontraktet åligger honom (17 §), avgiva ytt­ rande över arrendators ansökan att få i väsentlig mån förändra sättet för den arrenderade jordens torrläggning eller anlägga ängsvattning eller utföra anlägg­ ning för boställets förseende med elektrisk belysning eller drivkraft. Vidare skall boställsnämnden yttra sig, då fråga är örn att tillerkänna arrendator ersättning för sådant företag (26 §) eller för större odlings- eller täckdikningsarbete (30 §) eller angående överlåtelse av arrende (33 §). Utöver vad nu sagts har boställsnämnden också visst åliggande, då fråga är om tilldelande åt arrendator av byggnadsförskott ur kyrkofonden. I vissa av de nu angivna fallen samt i ytterligare några fall kan boställsnämndens ordförande ensam avgiva yttrande. Såsom exempel må nämnas ärenden örn friköp av lägenheter å ecklesiastik jord.

Enligt arrendeförordningen äro avgöranden förbehållna Kungl. Majit, då fråga är örn upplåtande till präst av visst mindre område av ett boställe utöver prästgården (2 §) eller örn arrendeupplåtelse för längre tid än 20 år (3 §).

Förutom de nu angivna föreskrifterna angående vilka myndigheter, som hava att taga befattning med boställsförvaltningen, innehåller arrendeförord­ ningen även detaljerade bestämmelser angående de villkor, som skola före­ skrivas vid utarrendering av boställena. Dessa villkor, som i åtskilliga betydelse­ fulla avseenden avvika från dem, som enligt allmänna nyttjanderättslagen gälla vid arrenden i allmänhet, få sin prägel av det förhållandet, att förordningen söker att ålägga arrendatorn alla de förpliktelser, som i allmänhet åvila en jordägare. Arrendatorn skall således tillförbindas att mot ersättning uppföra den nybyggnad, som under arrendetiden kan ifrågakomma å bostället med an­ ledning av att skyldighetshus varder utdömt vid syn eller vid ekonomisk be­ siktning (17 §). Gottgörelse för verkställd nybyggnad äger han icke utfå

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

69

4) BoställB- nämnderna.

5) Kungl.

Majit.

6) Arrende­

villkor.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Boställs-

8kogarnas

förvaltning.

Statistiska

uppgifter.

kontant utan endast genom avkortning å arrendet av ett visst årligt belopp.

I den mån detta årsbelopp icke räcker till gäldande under arrendetiden av

gottgörelsen, kan i visst fall ytterligare avkortning medgivas, men det nor­

mala är i sådana fall, att arrendatorn först vid avträdandet av arrendet erhåller

det återstående beloppet av den efterföljande arrendatorn, vilken sedan i sin

tur får ersättning för sitt utlägg genom avkortning å sitt arrende under en

följd av år (18 §). Vid dessa transaktioner förekommer icke ränteberäkning

a de av arrendatorn förskjutna beloppen. Arrendatorn skall bekosta brandför­

säkring av boställsbyggnaderna och i händelse av brandskada avhjälpa denna

(19 och 20 §§). Arrendatorn skall också fullgöra boställets stängselskyldighet

(22 §). Gottgörelse till arrendatorn, vilken det enligt lag åligger jordägare att

utgiva, är arrendatorn skyldig att mottaga i form av avkortning på arrendet

eller genom utlägg av tillträdande arrendatorn (26 §). Skall löneboställe enligt

därom i vederbörlig ordning fattat beslut deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller

annan lantmäteriförrättning, eller skall boställe deltaga i företag för marks

torrläggning genom dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnader­

na därför, i vad de icke belöpa å boställets skogs- och hagmark, bestridas av

arrendatorn med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga

örn dylika kostnader är boställshavare medgiven (30 §).

Aven i övrigt meddelas föreskrifter örn arrendevillkor, som avvika från de

i allmänna nyttjanderättslagen föreskrivna, såsom örn optionsrätt för

arrendator och örn skyldighet att utgöra tjänstbarheter till vederbörande präst­

man.

Skogsstatens förvaltning av prästboställenas skogar omhänderhaves av

samma personal, Överjägmästare, jägmästare och skogvaktare m. fl., som för­

valta kronans egna skogar. Även i fråga örn den till domänstyrelsen förlagda

centrala förvaltningen råder samma gemenskap. I räkenskapsavseende upp-

rätthålles emellertid en sträng skillnad mellan domänfondens skogar och de

ecklesiastika boställena. Beträffande den inre organisationen av domänverkets

förvaltning hänvisar jag till den utförliga redogörelse därför, som lämnats i

kyrkofondskommitténs huvudbetänkande.

En redogörelse för de statistiska undersökningar beträffande prästborden,

som företagits i olika sammanhang, lämnas av 1927 års sakkunniga på sidan

100 i deras betänkande. Bemälda sakkunniga hava också själva verkställt

vissa kompletterande statistiska undersökningar, varför redogörelse lämnas i

deras betänkande. Det är icke möjligt att här ens i korthet redogöra för det

omfattande siffermaterial, som framkommit, och jag nödgas därför inskränka

mig till att endast angiva några av de för bedömande av boställenas antal,

storlek och värde viktigaste talen. Prästboställena äro enligt jordaboken 3,662

till antalet, därav 2,981 hemman och 681 lägenheter. Deras sammanlagda areal

utgör 88,092.81 hektar tomt, trädgård och åker, 23,881.01 hektar odlingsmark

och äng, 1,197.95 hektar i statistiken ej specificerad jordbruksmark samt

71

268,675.38 hektar skogsmark och 81,09 5.38 hektar å deras skogsdel beläget

impediment jämte 34,554.84 hektar ej specificerad areal och 2,168.04 hektar

prästgårdar, eller alltså sammanlagt 499,665.41 hektar. Sammanlagda taxerings­

värdet utgör för prästgårdarna 32,320,800 kronor, för löneboställenas skogs­

områden 56,419,150 kronor och för deras områden i övrigt 94,610,770 kronor.

Jordbruksdelens areal är vid 312 boställen mindre än 5 hektar, vid 252 boställen

mellan 5 och 10 hektar, vid 305 boställen mellan 10 och 15 hektar, vid 355

boställen mellan 15 och 20 hektar, vid 560 boställen mellan 20 och 30 hektar,

vid 715 boställen mellan 30 och 50 hektar, vid 461 boställen mellan oO och 75

hektar, vid 184 boställen mellan 75 och 100 hektar, vid 84 boställen mellan

100 och 150 hektar samt vid 15 boställen mellan 150 och 200 hektar och blott

vid 7 boställen över 200 hektar.

De boställen, vilkas avkastning ingår direkt till kyrkofonden, äro enligt jorde-

boken 165 till antalet, varav 138 hemman och 27 lägenheter. De utgöra 149

brukningsenheter. Närmare hälften av dem äro belägna i Lunds stift. Arealen

av deras jordbruksdel är 4,917.06 hektar och av deras skogsdel 6,355.21 hektar.

De boställen, vilkas avkastning tillkommer viss tjänstinnehavare utöver lönen,

äro 15 till antalet och omfatta en areal av sammanlagt 902.85 hektar, varav

374.43 hektar tillhör jordbruksdelen.

2,525 löneboställen äro bebyggda eller skola enligt slutna kontrakt bebyggas.

39o’ boställen hava ansetts icke böra bebyggas. Beträffande 139 boställen åter

har det icke lyckats att erhålla arrendator, som åtagit sig att uppföra de bygg­

nader som prövats böra finnas.

Kyrkofonden bildades den 1 januari 1914 och dess behållning uppgick då

till 8,140,883 kronor. Ehuru någon ökning av fondens kapital icke avsetts, med­

förde utvecklingen, att fonden årligen växte med högst betydande belopp, så

att den vid utgången av senast tilländalupna budgetår uppgick till 55,452,396

kronor, eller alltså mer än sexdubblats. Detta beror huvudsakligen på två med

varandra samhöriga förhållanden.

Pastoraten hava icke i den omfattning, som år 1910 beräknades, varit i behov

av tillskott från fonden. De hava nämligen kunnat själva gälda allt större del

av sina prästlönekostnader utan att därigenom överskrida den gräns för utdebi­

teringen av 60 öre för skattekrona (bevillningskrona; 6 öre för fyrk), vid vilken

rätt till tillskott från kyrkofonden inträder. Samtidigt hava de från pastoraten

till kyrkofonden inlevererade överskotten å avkastningen från pastoratens präst-

lönetillgångar, vilket överskott år 1910 beräknades uppgå till allenast 29,181

kronor årligen, blivit allt större. Det utgjorde ecklesiastikåret 1926—1927

omkring en million kronor.

Beträffande proportionen mellan de belopp, pastoraten haft att tillgå från

de olika källorna, varur prästlönemedlen anskaffas, kan jag meddela följande

från 1927 års sakkunnigas betänkande hämtade siffror för ccklesiastikåret

1926—1927:

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

72

Prästerskapets löner (utom ålderstillägg, skjutsersättning och

hyresersättning) jämte tillfällig löneförbättring, ödebygdstill-

lägg och dyrtidstillägg............................................................... 17,567,337: —

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Lönerna bestredos medelst

Första treöringen, 19 § l:o) .....................................

Arrenden, avgälder, räntor m. m., 19 § 2:o) och 3:o)

Skogsförsäljningsmedel, 19 § 4:o) .............................

Andra treöringen, 19 § 5:o) .....................................

Tillskott ur kyrkofonden, 21 § .................................

......

7,442,780: —

..........

2,067,371:

.......... 1,476,210: —

...... 2,666,451:

..........

3,914,525: —

Summa 17,567,337: —

Från samma ecklesiastikår må vidare meddelas, att av samtliga pastorat, 1,404

till antalet, utdebiteringen för prästlönerna i 24 var högst 10 öre för bevill-

ningskrona, i 93 låg mellan 10 och 30 öre för bevillningskrona, i 132 var jämnt

30 öre, i 258 låg mellan 30 och 60 öre samt i icke mindre än 897 eller nära

två tredjedelar av hela antalet pastorat utgjorde 60 öre för bevillningskrona

(numera skattekrona). Sistnämnda grupp av pastorat åtnjöt sålunda tillskott

ur kyrkofonden.

^Kritik ar Det nuvarande sättet för förvaltningen av prästlönetillgångarna och finan-

lafstift-^6 syringen av prästlönekostnaderna har under årens lopp blivit föremål för

ningen, kritik i olika hänseenden. Det skulle emellertid föra för långt att i detalj redo-

1927 års sak- göra för vad härutinnan förekommit. Jag inskränker mig därför till att upp-

Finansiering

^asa naSra uttalanden, sorn synas mig representativa för den framkomna Irn­

en av präst-

tiken.

^derna”4" 1027 års sakkunniga hava anfört:

Den år 1910 åvägabragta skatteutjämningen mellan pastoraten innebar ett

givet framsteg vid jämförelse med de förhållanden, som tidigare rådde, men

utjämningen kan dock betraktas som föga djupgående. Under ecklesiastikåret

1926 1927 nådde den enligt löneregleringslagen beräknade utdebiteringskvoten

i det stora flertalet landspastorat (70.5 procent) maximigränsen, men i flertalet

stadspastorat kunde kvoten hallas mer än hälften lägre. I åtskilliga församlingar

i Stockholm och Göteborg uppgick kvoten på grund av rikligt skatteunderlag

till blott en ringa bråkdel av lönelagens maximisiffra. Utdebiteringen för

prästlöneändamål inom den stora massan landspastorat översteg alltså flerdub­

belt utdebiteringen för samma ändamål inom ett avsevärt antal stadspastorat,

en ordning som knappast kan anses vara med billigheten överensstämmande.

Härtill kommer,, att åt finansieringssystemet givits en sådan konstruktion,

att utdebiteringen inom de olika pastoraten icke på enhetligt sätt påverkas av

inträffande stegringar i skatteunderlaget. Inom vissa och företrädesvis de »ri­

kare» pastoraten kan dylik stegring utnyttjas till sänkning av utdebiterings­

kvoten för församlingsavgifter. Inom andra och företrädesvis de ekonomiskt

svagare pastoraten föranleder stegring av skatteunderlaget i allmänhet icke

någon nedsättning i den gällande utdebiteringskvoten, utan den absolute sett

ökade uppbörden av församlingsavgifter i ett sådant pastorat kommer i stål-

73

let indirekt kyrkofonden till godo antingen så, att fonden tillföres motsva­

rande ökad andel i avkastningen av pastoratets övriga avlöningstillgångar, el­

ler ock — det vanligaste — så, att fondens bidrag till prästlönerna i pas­

toratet kan minskas eller helt upphöra. Den avvägning av skattetrycket de olika

pastoraten emellan, som må hava avsetts vid införandet av 1910 ars finansie­

ringssystem, har alltså icke kunnat bibehållas, utan vid den fortskridande ut­

veckling av skatteunderlaget, som ägt rum under de senaste decennierna, har

systemet missgynnat de ekonomiskt svagare pastoraten i jämförelse med dem,

som haft förhållandevis rikligare skatteunderlag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

Den genom 1910 års lagstiftning lagda ekonomiska grundvalen för präst-

löneväsendet är behäftad med högeligen betydande brister. Dels framträder

den olämpliga regleringen på hithörande område i den såsom synes. kompro­

missvis bestämda, knappast med billighetens krav förenliga avvägningen av

skattetrycket pastoraten emellan, varigenom den hårdare belastningen kommit

att förläggas på de ekonomiskt svagast ställda pastoraten, ett missförhållande,

som skärpes i stället för att lindras vid den i stort sett gynnsamma allmänna

ekonomiska utvecklingen i vårt land. Dels har denna reglering genom att

skattesatsen för församlingsbidragen fastlåsts vid en alltför hög siffra för­

orsakat en fortgående kapitalanhopning i kyrkofonden, en utveckling, som

lika mycket saknar fäste i grunderna för lagstiftningen som den lärer strida

mot alltmänt följda statsfinansiella principer.

Det har beträffande den fortgående kapitalbildningen i kyrkofonden gjorts

gällande, att densamma skulle kunna förväntas inom en icke alltför avlägsen

tid komma att avstanna. Man har sålunda erinrat, hurusom genom de. se­

naste årens lagstiftning på kyrkofonden lagts åtskilliga nya utgifter, vilka

först efter hand komme att göra sig gällande. Härvid har man särskilt hän­

visat på den år 1929 beslutade löneökning, som under benämning provisorisk

tilläggslön skall från och med den 1 maj 1930 tillkomma prästerskapet.

Det förhållande, som här berörts, synes de sakkunniga på intet vis vara

av beskaffenhet, att en ändring i lagstiftningen med avseende å kyrkofon­

dens ställning skulle på grund därav anses vara mindre angelägen. Även

örn en mer eller mindre tillfällig jämvikt i kyrkofondens inkomster och ut­

gifter skulle kunna, till följd av de omständigheter, som ovan antytts, ernås,

saknas dock varje garanti för att denna jämvikt skall kunna framgent be­

varas.

Bortsett från de allvarliga anmärkningar, som ur principiell och saklig

synpunkt måste träffa det gällande systemet för finansiering av prästlönerna,

företer detsamma, såsom i det föregående antytts, jämväl i organisatoriskt hän­

seende iögonenfallande olägenheter.

Den lösning, skatteutjämningsproblemet erhållit genom 1910 års lagstift­

ning, innebär, att de enligt 1862 års förordning till avlöningsändamål i visst

pastorat anvisade tillgångarna förblivit lokala endast i första hand; erfordras

de icke för betalning av prästlönerna i pastoratet enligt de därom givna reg­

ler, skola de ingå till kyrkofonden. Huruvida för visst år den ena eller andra

dispositionen av avlöningstillgångarna skall komma i tillämpning har gjorts

beroende av omständigheter, som först vid årets utgång efter komplicerade räkne­

operationer kunna till fullo klarläggas. Detta har återigen föranlett ett inveck­

lat avräkningssystem mellan dc särskilda pastoraten, å ena sidan, och kyrko­

fonden, å den andra, vilket avräkningssystem visat sig särdeles ägnat att för-

74

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

tynga apparaten för redovisningen av avlöningsmedlen, samtidigt som detsamma

visat sig i hög grad brista i tillförlitlighet. En ingående redogörelse för hur denna

redovisning tillgår har lämnats av kyrkofondskommittén. Till sagda redogö­

relse må hänvisas1. Till ytterligare belysning av den meningslösa omgång, som

kännetecknar detta system, kan följande framhållas.

Enligt gällande bestämmelser skola arrendemedel av de i 19 § 2 mom.

löneregleringslagen omförmälda boställen, efter att hava uppburits i samma

ordning som arrendeavgifter för kronodomänerna, av länsstyrelsen ofördröjli­

gen översändas till vederbörande kyrkoråd. Medlen skola utbetalas till kyrko­

rådet, oavsett huruvida de verkligen erfordras till prästlöner inom pastoratet.

I händelse medlen eller del därav icke behöva tagas i anspråk, skola medlen

inom utgången av juli månad näst efter det ecklesiastikår desamma avse av

kyrkorådet återlevereras till länsstyrelsen för att tillgodoföras kyrkofonden.

Annan »förmån» av medelsleveransen har pastoratet i sådant fall således icke

haft än besväret med medlens placering under avräkningstiden. Det irrationella

i denna anordning framträder än skarpare, då man finner, att densamma icke

tillämpas å skogsförsäljningsmedel från samma boställen, vilka medel, ehuru

till sin natur i nu ifrågavarande hänseende likställda med arrendemedlen, dock

skola ställas till pastoratets förfogande allenast i mån av behov.

Vad särskilt angår de tablåer, som kyrkoråden författningsenligt skola två

gånger örn året uppgöra och vilka, efter granskning av kontraktsprostarna,

skola läggas till grund för avräkningarna med kyrkofonden, har redan kyrko­

fondskommittén gjort anmärkning på en allmänt befunnen otillförlitlighet hos

tablåerna. Såsom i det föregående omnämnts hava de sakkunniga för upprät­

tande av 1926 års s. k. avlöningstabell från kyrkoråden införskaffat, bland an­

nat, avskrift av den tablå nr 2, som upprättats efter utgången av ecklesiastik­

året 1926—1927. Vid den bearbetning, som de sakkunniga låtit företaga av däri

lämnade uppgifter, har det, i de fall där uppgifterna utan alltför stor tidsut-

dräkt kunnat kontrolleras, visat sig, att dessa tablåer i icke ringa utsträck­

ning varit felaktiga. Särskilt har detta varit fallet med de i 19 § 4 mom. löne­

regleringslagen omförmälda skogsbeloppen. Trots kyrkofondskommitténs påpe­

kanden och anvisningar lämna sålunda upprättandet och granskningen av dessa

tablåer, vilka dock spela en betydande roll för kyrkofondens ekonomi, fortfarande

mycket övrigt att önska.

Efter att hava redogjort för den ogynnsamma inverkan på resultatet av ut-

arrenderingen av prästboställena, som kan föras tillbaka på den omständigheten,

att boställena i flertalet fall varit ofullständigt bebyggda vid den nu gällande

lagstiftningens ikraftträdande beträffande dem, samt av att tjänstbarheter för­

behållits prästerliga tjänstinnehavare, anföra de sakkunniga vidare:

Med hänsyn till den svävande frågan örn äganderätten till de ecklesiastika

löneboställena sakna dessa jordar icke blott en känd och erkänd ägare i privat­

rättslig mening. De äro till och med ställda utan någon generell representant

för en sådan ägare, vilken har att i sista hand fullgöra de å en jordägare såsom

sådan ankommande ekonomiska förpliktelserna. Kyrkofonden, som endast i

vissa, örn än i flertalet fall är ekonomiskt intresserad av löneboställenas av­

kastning, har icke insatts ■— och med hänsyn till innebörden av den gällande

ordningen för prästlönernas bestridande svårligen kunnat insättas — såsom en

1 Se kommitténs huvudbetänkande s. 194 o. f.

Kungl. May.ts proposition nr 187.

75

dylik representant. Lika litet bär med det gällande systemet en sådan ställning kunnat inrymmas åt pastoratet. Och kronan-statsverket, som visserligen genom sin åtagna förvaltning av prästlönejorden faktiskt iklätt sig och fortgående ålägger sig icke oväsentliga, örn än merendels indirekta, utgifter härför, kan, i avsaknad av varje uttrycklig bestämmelse i sådan riktning, icke kännas plik­ tig att i vidare mån träda emellan för fullgörandet av en jordägares ekonomiska skyldigheter med avseende å prästlöneboställena.

Den i ekonomiskt hänseende så att säga herrelösa ställning, vari prästlöne-

Arrendatorn

jorden genom lagstiftningen på detta område blivit försatt, har fått vittgående

förutsattes

konsekvenser. Man har nämligen i den sålunda uppkomna situationen nödgats sokn° ^ordägfre^ tillgripa den anordningen att genom speciella, i boställsordningen och arrende-

ekonomfska

förordningen därom meddelade stadganden lägga alla de skyldigheter i avse-

förpliktelser,

ende å boställsfastigheten, vilka enligt den förutvarande lagstiftningen åvilade antingen boställshavaren eller vederbörande församling, å arrendatorn av löne- bostället. I första hand gäller detta nybyggnadsskyldigheten. Arrendatorns åliggande härutinnan omfattar sålunda icke blott de flera eller färre hus, som vid tiden för arrendeupplåtelsen saknas å fastigheten och rörande vilkas upp­ förande närmare bestämmelser kunnat meddelas i arrendekontraktet, utan där­ jämte all den vid tillträdet till omfattningen ovissa nybyggnad, vilken kan tillkomma under arrendetiden för ersättande av vid syn eller ekonomisk be­ siktning utdömda hus (17 § 1 mom. ecklesiastika arrendeförordningen).

Redan beträffande den här nämnda regleringen av byggnadsfrågan består sålunda en såväl i principiellt som praktiskt hänseende betydelsefull skilj­ aktighet mellan, å ena sidan, det ecklesiastika arrendesystemet och, å den andra, det statliga domänväsendet. Vid domänerna är nämligen systemet med allmänt åläggande för arrendator att bestrida all nybyggnad sedan länge övergivet. Enligt de för domänerna för närvarande gällande bestämmelserna skall sålunda, där nybyggnadsskyldighet överhuvud anses böra åläggas arrendatorn, denna skyldighet före egendomens utarrendering såväl i avseende på byggnadernas beskaffenhet som kostnaden därför noggrant bestämmas och i arrendekontrak­ tet angivas. Den föråldrade ståndpunkt, som det ecklesiastika arrendeväsendet härutinnan företräder, framträder måhända mest, örn man uppmärksammar, att reformsträvandena beträffande domänerna för närvarande starkt inriktats mot än längre gående lättnader för vederbörande arrendator i avseende å nybygg­ nadsskyldigheten än dem, som i fråga örn dessa redan åvägabragts.

Den i princip obegränsade nybyggnadsskyldigheten representerar givetvis den främsta posten i den ecklesiastika boställsarrendatorns ansvarskonto. Men utöver byggnadsskyldigheten har denne som regel att ikläda sig det fulla be­ talningsansvaret, åtminstone i första hand, icke blott för boställets löpande ut­ gifter i egentlig mening utan jämväl för alla de icke sällan till avsevärda be­ lopp uppgående kostnader, som kunna drabba fastigheten för deltagande i vissa företag för höjande av boställets produktiva skick. Arrendatorn har sålunda till cn början -— såsom visserligen kan anses naturligt och lämpligt — att svara för premier för brandförsäkring av boställets åbyggnader. Enligt sär­ skilda stadganden svarar boställsarrendatorn till och med för kostnaderna för den kontroll över hans egen skötsel av fastigheten, som vid laga syn och eko­ nomisk besiktning äger rum från det allmännas sida.

Av större vikt i förevarande avseende liro emellertid de ovan åsyftade kost­ nader, som uppkomma i sammanhang med vissa företag, i vilka bostället, fri­ villigt eller tvångsvis, har att ingå. I 30 § 2 mom. arrendeförordningen stadgas sålunda, att, där löneboställe, enligt därom i vederbörlig ordning fattat beslut.

76

Kungl. Majlis proposition nr 187.

skall deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteriförrättning eller i

företag för marks torrläggning genom dikning, vattenavledning eller ^vall­

ning, skola kostnaderna därför, i vad de icke belöpa å bostället tillhörande skogs-

oeh hagmark, bestridas av arrendatorn. Denna arrendatorns betalningsskyldig­

het är icke begränsad till förrättningar och företag av nyssnämnd beskaffenhet,

som kunna vara beslutade före tillträdet av arrendet och med vilka arrendatorn

förty kunnat räkna vid avgivande av sitt arrendeanbud. Arrendatorns ansvarig­

het inträder lika fullt, om frågan därom uppkommit först under arrendetiden.

Vad nu särskilt beträffar kostnaderna för nybyggnad och för löneboställes

deltagande i förrättning och företag, som här sist berörts, har visserligen ge­

nom särskilda i den gällande ecklesiastika boställslagstiftningen upptagna be­

stämmelser, åtminstone teoretiskt sett, sörjts därför, att dylika av en sittande

arrendator bestridda utlägg ina kunna honom successivt återgäldas inom en allt

efter omständigheterna längre eller kortare tidrymd. Vad angår nybyggnads-

kostnaderna skall detta ske — sedan enligt vissa komplicerade regler upp­

skattning av den arrendatorn åliggande nybyggnadsskyldigheten ägt rum till

s. °k. årsbelopp för nybyggnad —- antingen därigenom, att arrendatorn befrias

från utgörande av dylikt för året utgående belopp eller berättigas uppbära års­

belopp, som må finnas besparat från föregående arrendetid, eller ock genom i

särskild ordning beviljad nedsättning i arrendeavgälden. För det fall, att full

ersättning icke kan inom arrendetiden beredas arrendatorn med anlitande av

nyssberörda tillvägagångssätt, har den gällande boställslagstiftningen icke för­

mått anvisa annan utväg än att låta arrendatorn-fordringsägaren rikta sitt be-

talningsanspråk mot en »blivande» eller »ny» arrendator. Vidkommande av

boställsarrendator bestridda kostnader för fastighetens deltagande i skiftes­

förrättningar och torrläggningsföretag finnas rörande fördelningen av sådana

kostnader meddelade särskilda regler. Men även i fråga om kostnader av detta

slag gäller, att en sittande arrendator, som nödgats i första hand bestrida dem

till deras fulla belopp, får beträffande återbetalningen av sådan del, vilken

prövats icke böra slutligen stanna å honom, hålla sig till en okänd tredje man.

den »blivande» arrendatorn.

Av den här lämnade redogörelsen för den speciella, från den allmänna arrende­

lagstiftningens principer helt avvikande, reglering av arrendatorns ekonomiska

ansvar för den arrenderade fastigheten, som ägt ruin beträffande prästlöne-

jorden, torde framgå, hurusom den kritik, vilken enligt vad i det föregående

erinrats riktats mot det statliga domänväsendet, med desto större styrka träffar

förvaltningen av prästlöneboställena, Kan det befaras, att de kapitalutlägg för

nybyggnad, med vilka en spekulant å ett kronoarrende gemenligen har att

räkna, på ett för staten-jordägaren ofördelaktigt sätt inskränka kretsen av

lämpliga sökande och verka nedpressande å arrendeanbuden, måste utan vidare

antagas, att de vanligtvis långt större ekonomiska förbindelser därutinnan,

som den ecklesiastika boställsarrendatorn har att ikläda sig. hava än ogynn­

sammare verkningar i nämnda hänseenden. Till de sistnämnda förbindelsernas

i regel större omfattning kommer, såsom ovan påvisats, även i många fall deras

ovisshet. Redan den förekommande bestämmelsen, att en sittande arrendator

skall hava att, under given förutsättning, i större eller mindre utsträckning

rikta sina ersättningskrav mot en »blivande» arrendator, kan omöjligen för en

arrendespekulant, vilken överhuvud taget betänker bestämmelsens innebörd,

anses tillfredsställande. Än mindre ägnad att locka till fördelaktiga arrende-

anbud synes vara anordningen att pålägga vederbörande arrendator den obe­

gränsade betalningsskyldigheten exempelvis för de ofta dryga kostnaderna för

fastighetens deltagande i torrläggningsföretag. Då denna ansvarighet författ-

77

ningsenligt' skall avse även sådant företag, varom fråga väckes först under arrendetiden, får arrendeavtalet i själva verket en för arrendatorn utomordent­ ligt äventyrlig innebörd. I manga fall bär också detta av erfarenheten be­ kräftats. Man måste finna det helt naturligt, att en arrendespekulant, som anser sig kunna göra ett åtagande av dylikt innehåll, söker förringa det betydande ekonomiska riskmomentet genom en motsvarande reducering av den arrende­ avgift, han eljest kunnat vara sinnad att bjuda.

A.V

den här ovan lämnade redogörelsen torde kunna slutas, att det ecklesiastika

arrendesystemet, i avseende å regleringen av vederbörande arrendators ekono­ miska ansvar för den arrenderade egendomen, allt fortfarande intager en sär­ ställning, vars speciella olägenheter visserligen genom de provisoriskt gällande bestämmelserna om byggnadsförskotten blivit i någon mån mildrade men inga­ lunda på ett verksamt sätt avlägsnade. Den ifrågavarande för det prästerliga boställsväsendet utmärkande särregleringen har ej heller tillkommit på grund av någon tilltro till dess praktiska företräde i och för sig. Den har helt enkelt blivit en till synes ofrånkomlig konsekvens av det förhållandet, att prästlöne- jorden genom innebörden av 1910 års lagstiftning lämnats helt i avsaknad av en enhetlig ekonomisk representation, skyldig och förmögen att fullgöra en jordägares naturliga förpliktelser med avseende å densamma.

Men konsekvenserna av den ställning, vari prästlönejorden sålunda försatts, g^konomiak hava icke stannat vid den ovan påvisade olämpliga avvägningen av arrenda- ^“rea^Ttion torns skyldigheter. Det är i denna löneboställenas egenartade ställning som fgr

prästlöne-

man har att söka huvudorsaken till den utomordentliga stelhet och ofruktbara

jorden synner-

passivitet, som blivit så kännetecknande för dispositionen av det ecklesiastika ^"förrait^ fastighetsbeståndet.

ningen.

Den princip, varpå den gällande boställslagstiftningen bygger, att alla prestanda för ett löneboställe — nybyggnad, kostnader av alla slag, besvär och onera — böra fullgöras av en arrendator, förutsätter, att en sådan alltid står att uppbringa, villig att åtaga sig de berörda förpliktelserna. Men där detta av den ena eller andra anledningen icke kan ske —- och erfarenheten giver vid handen, att man ständigt måste räkna med dylika fall — sviker systemet. Nå­ gon, som i sista hand skulle vara skyldig att hålla boställsegendomen i pro­ duktivt skick och ansvara för densamma lagligen åliggande förpliktelser, lämna de gällande författningarna ingen anvisning på. Den lucka i lagregleringen, som här förefinnes, har måst nödtorftligen utfyllas, och allehanda nödfalls­ utvägar hava i särskilda fall beträtts. I en mängd fall har Kungl. Maj :t så­ lunda. särskilt där fråga varit om gäldandet av kostnader för torrläggnings- och andra odlingsföretag, ansett sig kunna medgiva, att lån1 finge för kostnader­ nas bestridande utlämnas från kyrkofonden, med föreskrift tillika, att lane- summan jämte ränta skulle återgäldas fonden av inflytande arrendemedel. I andra fall har Kungl. Majit för gäldande av särskild kostnad, som icke kunnat åläggas en arrendator, lämnat anvisning på det förfaringssättet, att arrende­ avgiften från bostället finge direkt i erforderlig utsträckning för ändamålet användas. För fullgörande av skattskyldigheten för löneboställe, vartill någon arrendator överhuvud taget ej kunnat erhållas, hava till och med arrendeav- gälder från andra inom pastoratet belägna löneboställen eller särskilt upplåtna lägenheter fått tagas i anspråk.

1 Någon särskild låntagare har i Kungl. Majda här åsyftade beslut icke plägat angivas. Med fog kan göras gällande, att det här nämnda förfarandet, om än icke stridando mot uttryck­ liga författningsbestämmelser, likväl ligger helt vid sidan om lagstiftningen på ifrågavarande område.

Kunell. Maj:ts proposition nr 187.

Bristen

k

driftmedel.

Vad ater angar underhall av befintliga och uppförande av nya bj^ggnader å

löneboställe har verkställandet av erforderliga åtgärder härutinnan icke an­

setts böra ske under annan förutsättning än att desamma kunnat tillförbindas

en arrendator av bostället. Åtminstone har denna uppfattning hittills varit be­

stämmande vid prövningen i administrativ väg av ärenden av förevarande slag.

Har en dylik underhålls- och nybyggnadsskyldig arrendator ej kunnat erhållas

och har ej heller församlingen eller pastoratet kunnat förmås att ekonomiskt

träda emellan, lärer, frånsett de undantagsfall, där åtgärder vidtagits för bo­

ställets försäljning, följden allenast blivit den, att frågan om de erforderliga

reparations- och nybyggnadsarbetenas företagande måst ställas på en oviss

framtid.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

Hen i ständigt återkommande fall föreliggande oklarheten, i vilken ordning

och med vilka medel en ekonomisk förpliktelse för ett löneboställe skall kunna

fullgöras, har fatt till följd, att även den till synes enklaste förvaltnmgsåtgärd

berörande ett dylikt boställe ofta kompliceras på ett onaturligt sätt och drager

med sig vidlyftiga skriftväxlingar. I mer än ett hittills förekommet fall hava

svårigheterna tillspetsats därhän, att, änskönt ett klart och förfallet fordrings­

anspråk. förelegat gentemot bostället, någon antaglig lösning av betalnings-

frågan icke kunnat anvisas. Ett särdeles belysande exempel på ett dylikt fall

föreligger i Kungl. Maj :ts beslut den 14 juni 1928 samt den 12 april och den

31 maj 1929. Omständigheterna i det här asyftade ärendet, avseende frågan örn

gäldandet av kostnaderna för kyrkoherdeboställets i Harmångers församling

deltagande, i ett vattenavledningsföretag, torde för den föreliggande frågan vara

av sådant intresse, att de sakkunniga funnit anledning att lämna ett referat av

vad däri förekommit (del II bil. 13). Av redogörelsen framgår, hurusom ett

nära nog olösligt konfliktläge kan. uppstå, då det gäller fullgörandet av be-

talningsskyldighet för ett ecklesiastikt löneboställe. Omständigheterna i ärendet

äro emellertid även i själva sakfrågan särdeles anmärkningsvärda. Detsamma

Uugör ett talande exempel på de icke sällsynta fall, då ecklesiastika löneboställen

mdragits i illa beräknade och planlagda odlingsföretag, som i stället för den i

utakt ställda vinsten medfört en mer eller mindre kännbar ekonomisk förlust.

^Frånvaron av en ekonomisk representation för prästlönejorden leder icke blott,

pa sätt ovan påvisats, därtill, att medel ofta saknas till och med för gäldandet

aJ-ii °S^ä^enaS ,s^u^e.r- Till driftmedel i egentlig mening finnes vid dessa bo­

ställen ännu mindre tillgång. Möjligheterna för ett affärsmässigt utnyttjande av

de värdefulla förmögenhetsobjekt löneboställena utgöra äro härigenom i högsta

grad beskurna. En förvaltnmgsåtgärd rörande ett löneboställe, som förutsätter

en. utgift och som icke har omedelbart samband med själva arrendeförfarandet,

blir, dar icke. annan av åtgärden särskilt intresserad part åtager sig kostnaden

merendels omintetgjord. Varje initiativtagande verksamhet från de förvaltande

myndigheternas sida, enkannerligen från länsstyrelsernas, för tillvaratagande av

förekommande tillfällen till vinstgivande dispositioner med avseende å löne­

boställena eller deras .särskilda tillgångar blir redan på den grund, att medel

sällnäs för oundgängliga förberedande anstalter, kartläggningar, värderingar,

upprättande av styckningsplaner samt stads- och andra bebyggelseplaner m. m.,

som regel hämmad. De organ, som omhänderhava vården av den prästerliga

boställsjorden, se sig praktiskt taget i här åsyftade fall hänvisade till den pas­

siva uppgiften att till prövning upptaga de framställningar, som göras av en­

skilda spekulanter.

79

Efter att härefter hava påpekat, att förvaltningen av löneboställena ej vore anpassad till den allmänna lagstiftningen pa jordrättens område, därvid särskilt ensittarlagen samt lagarna örn återköpsrätt till fast egendom och örn upplåtelse under åborätt av viss jord framhållits, anföra de sakkunniga vidare:

Genom förbiseende vid utformningen av det förslag till boställsordning, som

Förvaltningen

förelädes 1910 års riksdag och vilket därvid i allt väsentligt godkändes, blev f ®"r°“ge prövningen av organisationsfrågan i allt väsentligt föregripen. Vid den om-

domkapitel,

redigering av de tidigare utarbetade, vid riksdagarna 1908 och 1909 framlagda förslagen till boställsordning, som boställenas obligatoriska ombildning till arrendegårdar påkallade, lämnades nämligen de bestämmelser orubbade, genom vilka domkapitlet insatts såsom huvudorgan för såväl den rättsliga som den eko­ nomiska tillsynen över boställsegendomarna. Denna domkapitlens funktion kom sålunda icke blott att bibehållas beträffande de delar av boställena, som skulle avsättas till prästernas tjänstebostäder (de nya s. k. prästgårdarna), utan därjämte att utsträckas till boställenas för utarrendering avsedda delar (löne­ boställena). Jämlikt bestämmelsen i 30 § 1 st. boställsordningen skola dom­ kapitlen sålunda utan inskränkning utöva den rättsliga vården örn alla inom stiftet belägna »boställen». Enligt andra stadganden i IV kap. av nämnda bo­ ställsordning blev domkapitlet den myndighet, som ^ förordnar eller eljest för­ anstaltar örn syner och ekonomiska besiktningar a saväl prästgårdar som löne- boställen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Vad angår boställenas skogs- och hagmarker skulle dessa, enligt de av stats­ makterna samtidigt antagna särskilda bestämmelserna, ställas under skogssta- tens omedelbara vård och förvaltning. Ehuru någon inskränkande bestämmelse därutinnan icke förekommer i boställsordningen, torde dock knappast hava för­ utsatts, att domkapitlens allmänna, ekonomiska och rättsliga tillsyn över bo­ ställena skulle sträckas ut även över dessas skogs- och hagmarker.

Med den centrala uppgift med avseende å löneboställenas förvaltning, som redan genom de här antydda bestämmelserna i boställsordningen tillagts dom­ kapitlen, förelåg i själva verket, då den administrativa apparaten för dessa egendomars upplåtande å arrende sedermera skulle i den ecklesiastika arrende­ förordningen närmare regleras, icke längre någon möjlighet till obunden pröv­ ning. Den eljest nära till hands liggande tanken på en gemensam förvaltnings­ myndighet för nämnda bestyr -—- i överensstämmelse med den organisation, som fanns anordad för förvaltningen av kronans jordbruksdomäner — blev ej ens, såvitt framgår av förarbetena till förordningen, föremål för något övervägande. Men den föregripande reglering i nyssnämnda hänseende, som ägt rum i bo­ ställsordningen, visade sig förklarligt nog ävenledes lägga hinder för ett för­ verkligande av den i kritiken över prästlöneregleringskommitténs förslag till arrendeförordning givna anvisningen, att bestyret med löneboställenas utarren­ dering borde hänläggas uteslutande till länsstyrelserna. Väl insattes i den av Kungl. Majit den 15 september 1911 utfärdade arrendeförordningen nämnda myndigheter såsom huvudorgan i själva arrendeproceduren, men beträffande så gott som varje detalj i denna procedur blevo länsstyrelserna hänvisade till cn samverkan med domkapitlen. Kesultatet har icke kunnat bliva annat än en förvirrande och meningslös dubbelbehandling av hithörande ärenden, en vidlyf­ tig och tungrodd skriftväxling länsstyrelser och domkapitel emellan samt en ansvarsfördelning, som mången gång måste leda till rättsförluster för det all­ männa.

Några exempel till belysande av den sålunda åvägabragta regleringens inne­

börd skola här anföras.

Rörande sättet för utarrendering av varje löneboställe upprättar länsstyrel­

sen förslag (4 § 4 morn.). Denna länsstyrelsens åtgärd föregås av s. k. arrende­

uppskattning. Men initiativet till verkställandet av sådan förrättning ankommer

icke å länsstyrelsen utan å domkapitlet (4 § 1 morn.), vilken sistnämnda myn­

dighet följaktligen redan på grund av nämnda åliggande måste skaffa sig full­

ständiga och säkra uppgifter rörande de tidpunkter, då löneboställena inom stif­

tet bliva arrendelediga.

Sedan länsstyrelsen upprättat sitt förslag angående sättet för utarrenderingen,

storleken och beskaffenheten av de hus, som skola finnas å bostället, samt inne­

hållet i arrendekontraktet, skola samtliga handlingar i ärendet överlämnas till

domkapitlet, som har att ägna detsamma en ny, fullständig prövning. Finner

domkapitlet anledning till erinringar mot förslaget, vidtager skriftväxling mellan

myndigheterna i fråga i syfte att söka sammanjämka de stridiga meningarna.

Varda dessa försök resultatlösa, överlämnas handlingarna till kammarkollegiet

för prövning och avgörande. Enas ortsmyndigheterna, fastställer länsstyrelsen

förslaget till efterrättelse vid utarrenderingen.

Men domkapitlets omedelbara befattning med det ecklesiastika arrendeväsen­

det inskränker sig icke till beredningen av arrendeförslagen. 36 § arrendeför-

ordningen upptager nämligen en bestämmelse, så lydande:

1. Domkapitlet utövar den jordägaren tillkommande rätt att uppsäga ar­

rendekontrakt rörande löneboställe, så ock eljest för sådant boställe tala

och svara.

2. Vill arrendator begagna sig av honom tillkommande rätt till uppsägning,

skall sådan ske hos domkapitlet.

Det här återgivna stadgandet innebär sålunda, att sedan länsstyrelsen i

första hand formulerat arrendevillkoren, förhandlat med den blivande arren­

datorn och slutligen underskrivit arrendekontraktet, inträder domkapitlet, där

icke arrendeförordningen genom uttrycklig bestämmelse förbehållit länssty­

relsen beslutanderätten i viss fråga, i ställningen såsom representant för jord­

ägaren gentemot samme arrendator. Konsekvenser av egendomligaste slag

måste härvid mången gång inträda. Uppstår exempelvis meningsskiljaktighet

rörande innehållet i någon bestämmelse i det av länsstyrelsen med arrendatorn

slutna arrendeavtalet, blir det domkapitlets uppgift att för jordägarens vid­

kommande giva den auktoritativa tolkningen därav. Konstateras en överträ­

delse av kontraktet, blir det, ehuru den sidoordnade myndigheten, länsstyrelsen,

slutit detsamma, domkapitlets sak att företaga uppsägning av arrendeavtalet

och jämväl i övrigt vidtaga de rättsliga åtgärder gentemot arrendatorn, som

kunna av omständigheterna påkallas.

Dualismen inom det ecklesiastiska arrendeväsendet har, såsom synes, med

den här angivna regleringen drivits till sin yttersta spets. Tillkomsten av

stadgandet i 36 § arrendeförordningen kan också, såsom ovan framhållits, för­

klaras, blott om man uppmärksammar det förhållandet, att domkapitlen redan

genom boställsordningen — bestämmelsen i 30 § 1 st. av sagda lag —- fått

sin ställning såsom rättslig och ekonomisk tillssulingsmyndighet över löne­

boställena befäst. Vid utformningen av den i administrativ väg tillkomna

arrendeförordningen blev man hänvisad till att bygga vidare på den i boställs­

ordningen härutinnan redan lagda grundvalen.

Till ytterligare belysning av huru systematiskt dubbelförfarandet med av­

seende å länsstyrelsernas och domkapitlens funktioner i fråga om löneboställena

genomförts även i en mångfald arrendeproceduren berörande detaljer må här

80

Kungl.

Maj:ts proposition

nr

187.

blott anföras ett talande exempel. Beskaffenheten av den säkerhet för full­ görande av arrendevillkoren, enbart borgen eller, jämte borgen, deposition av värdehandlingar, som skall av arrendatorn avlämnas, prövas i första hand av länsstyrelsen, som jämväl har att förvara berörda säkerhetshandlingar. Men bestyrkta avskrifter av säkerhetshandlingarna skola överlämnas till vederbö­ rande domkapitel. Jämlikt 10 § 2 mom. arrendeförordningen åligger det där­ efter denna sistnämnda myndighet att tillse, att borgen i behörig tid förnyas och att säkerhet i övrigt ej minskas i värde. Årligen före februari månads utgång skall domkapitlet underrätta länsstyrelsen, huruvida, anledning till anmärkning i nämnda, hänseende förekommer. Man frågar sig då, huruvida länsstyrelsen å sin sida fritagits från den fortlöpande tillsynen över säkerhets­ handlingarna. Så är emellertid icke förhållandet. Rätten och plikten att vaka över den fortfarande giltigheten av ställd säkerhet ankommer även å länssty­ relsen, som sålunda med domkapitlet delar ansvarigheten i berörda hänseende.

I det föregående har erinrats, hurusom löneboställenas skogs- och hagmar- ker, de ecklesiastika boställsskogarna, äro ställda under skogsstatens omedel­ bara vård och förvaltning. Utfallet i tillämpningen av de gällande författ­ ningsbestämmelserna rörande dessa skogars administration har under senare tid särskilt av kyrkofondskommittén gjorts till föremål för ingående undersök­ ningar, och de sakkunniga hava också närmare behandlat detta speciella för- valtningsspörsmål. I nu förevarande sammanhang skall blott anmärkas, huru­ som den omständigheten, att förvaltningen av löneboställenas skogsdelar om- händerhaves av annat organ än det, som handhar förvaltningen av arrende­ delarna, än ytterligare ökar splittringen och tyngden i den förvaltningsapparat, som på detta område upprätthålles. Redan vid arrendeförslagens upprättande måste sålunda såsom regel länsstyrelserna påkalla skogsstatens medverkan för utformningen av alla de stadganden i det blivande arrendekontraktet, som hava avseende å arrendatorns rätt till ved och byggnadsvirke från samt bete å boställsskogen. Enahanda är förhållandet, där å skogs- eller hagmarken jakt eller fiske, sten-, grus- eller torvtäkt, slåtterängar eller andra dylika till­ gångar befinnas böra nyttiggöras för löneboställets räkning eller uppodling därå företagas. En mer eller mindre omständlig skriftväxling icke blott med skogsstatspersonalen i orten utan jämväl med domänstyrelsen kan härvid icke undvikas. Med skogsstatens nämnda personal och i många fall även med do­ mänstyrelsen har för övrigt boställsarrendatorn att under arrendetiden stå i en fortgående och nära beröring. Alla framställningar örn utsyning av ved och byggnadsvirke, örn lövtäkt, röjning i hagmarken, örn förändrad reglering av betesförhållandena m. m. skola sålunda författningsenligt prövas av nyss­ nämnda myndighet eller densamma underställda tjänstemän.

För en överblick över den gällande, för prästlöneboställena anordnade för­ valtningsorganisationen kan man emellertid icke begränsa framställningen till den här ovan lämnade kortfattade redogörelsen för behandlingen av de med arrendeförhållandet omedelbart sammanhängande ärendena. Vid lönebostäl­ lenas förvaltning uppkommer nämligen fortgående en mångfald andra ärenden av skiftande slag, vilkas avgörande icke tillkommer vare sig ortsmyndigheterna eller domänstyrelsen utan är förbehållet Kungl. Majit eller i vissa fall kam­ markollegiet. Även beträffande dessa kategorier av ärenden framträder, såsom i det följande skall påvisas, samma utomordentliga tyngd och omständlighet i handläggningen, som vidlåda behandlingen av de egentliga arrendeärendena. Och slutligen kan man, för belysningen av hithörande förhållanden, icke under­ låta att rikta uppmärksamheten på den till förvirring ledande splittring, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

81

Förvaltnings­

ärenden, vilkas av­ görande an­ kommer på central myn­

dighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 haft. (Nr 187.)

(i

82

i alldeles särskild grad utmärker fullgörandet av ombudsmannafunktionerna

för det ecklesiastika fastighetsbeståndet.

Antalet och beskaffenheten av de nyssnämnda från prästboställena härfly-

tande förvaltningsärenden, vilkas avgörande ankommit å Kungl. Maj:t, å kam­

markollegiet eller å detta ämbetsverk och domänstyrelsen gemensamt, framgår

av följande förteckning. Densamma har upprättats med ledning av kammar­

kollegiets diarier och avser till kollegiet under år 1927 inkomna ärenden.

l:o) försäljning av boställsjord ................................................................

2:o) godkännande av förening örn rågång eller ägoutbyte.......................

3:o) torrläggningsföretag ............................................................................

4:o) avsöndring på obestämd tid av jord eller lägenhet...........................

5:o) upplåtelse av sten-, grus- eller lertag o. d........... ..............................

6:o) disposition av ersättningsmedel för jord samt intrång eller men

i nyttjanderätt ................................................................................

7 :o) framdragande av elektriska ledningar...............................................

8:o) utbyte av byggnadsvirke mot ersättning i penningar.......................

9 :o) fastställande av behållen skogsavkastning jämlikt 19 § 4 mom.

löneregleringslagen ..........................................................................

10 :o) lindring i arrendeavgift ...................................................... ............

liro) municipalsamhällsbildning, stadsplan och tomtindelning ...............

12 :o) plats för prästgård ............................................................................

13 :o) andra ärenden rörande prästgårdar....................................................

14 :o) utbyte av präst tillkommande rätt till husbehovsved mot ersätt­

ning i penningar ............................................... .. .........................

15 :o) andra ärenden rörande löneboställen än ovan angivits ...................

16 :o) vissa ärenden av allmännare natur..................................... ..............

Summa 1,133

Ett konkret exempel må här anföras. En vägstyrelse önskar upplåtelse

av ett grustag på ett boställes utmark eller en kommun åstundar taga sand

från ett dylikt område för att användas vid planeringen av ålderdomshemmets

tomt. Vederbörlig ansökning härom insändes till kammarkollegiet.

Ärendets gång är, närmare angivet, följande. Kammarkollegiet översänder

ansökningen till länsstyrelsen med anmodan att över densamma höra »veder­

börande »° samt därefter inkomma till kollegiet med domkapitlets och eget

utlåtande samt övriga vederbörandes yttranden. Länsstyrelsen sänder ärendet

till domkapitlet, som skickar det vidare till vederbörande kontraktsprost, vilken

i sin tur sänder det till pastor i det pastorat, inom vilket bostället är beläget.

Pastor föranstaltar därom, att ärendet föredrages hos kyrkorådet och därefter

behandlas dels å kyrkostämma i den församling, där bostället ligger, och dels,

där pastoratet omfattar flera församlingar, jämväl å särskild pastoratsstämma.

Till utdragen av kyrkorådets, kyrkostämmans och pastoratsstämmans proto­

koll i ärendet fogar pastor sitt eget yttrande och återställer därefter hand­

lingarna till kontraktsprosten, som i sin tur med eget utlåtande redovisar dem

åter till domkapitlet. Sedan denna myndighet behandlat ärendet och färdig­

ställt sitt utlåtande, går ärendet tillbaka till länsstyrelsen, som härefter inford­

rar yttrande av revirförvaltaren. Denne lämnar i regel de sakliga upplys­

ningar, å vilka ett beslut i ärendet kan grundas, varefter och sedan hand­

lingarna passerat jämväl överjägmästaren för dennes yttrande, desamma åter­

ställas till länsstyrelsen. Denna myndighet ser sig icke sällan föranlåten att

ytterligare i ärendet höra boställsnämnden eller eventuellt dess ordförande (tidi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

97

20

12

144

78

96

72

67

113

178

10

27

19

35

151

14

Kungl. Majlis proposition nr 18 7

.

83

gare, innan berörda nämnder inrättades, merendels landsfiskalen), varefter

länsstyrelsen själv besvarar kollegiets remiss och därvid med sitt eget utlåtande

överlämnar samtliga i ärendet inkomna handlingar. Kollegiet kommunicerar

härefter handlingarna med domänstyrelsen. Sedan denna myndighets yttrande

kommit kollegiet tillhanda, kan kollegiet skrida till beslut över ansökningen.

Kollegiets beslut i här ifrågavarande, på grund av stadgandet i 2 § 8 mom.

arrendeförordningen prövade ärenden avfattas i allmänhet på det sätt, att kol­

legiet endast lämnar ett mera allmänt hållet medgivande, att rättighet att taga

grus eller sand från viss förekomst å bostället må upplåtas å särskilt arrende.

Bestämmandet av de närmare villkoren överlämnas till länsstyrelsen. Sedan

länsstyrelsen mottagit kollegiets beslut av dylikt innehåll, uppgör myndigheten

förslagskontrakt, förhandlar med sökanden och därest enighet vinnes, under­

skriver avtalet.

Det torde icke behöva framhållas, att den här belysta ordningen för behand­

lingen av ärenden rörande utnyttjandet av de ecklesiastika boställenas natura-

tillgångar mindre väl lämpar sig, där skyndsamhet är av nöden. Vanligen

har det bagatellartade ärendet att passera samma remissordning som ärenden

av mera maktpåliggande slag.

I fråga örn arten och omfattningen av den hos kammarkollegiet och i vissa

fall hos Kungl. Majit förlagda centrala förvaltningen över den ecklesiastika

boställsjorden må här i övrigt endast hänvisas till den ingående redogörelse

härför, som lämnas av kyrkofondskommittén i dess huvudbetänkande av år

1923 (s. 113 o. f.).1 I samma betänkande har kommittén (s. 128 o. f.) sär­

skilt framhållit den utomordentliga splittringen med avseende å de funktioner,

som beröra den rent rättsliga vården av det ecklesiastika fastighetsbeståndet.

Ett konkret exempel, bland många, å den ansvarsfördelning, som är rådande

på detta område, må till komplettering av kommitténs framställning här an­

föras.

Å landskontoret i Uppsala upprättades den 31 maj 1926 en »förteckning

över utestående ecklesiastika arrendemedel», avseende arrendeåret 1925—1926.

Med resolution den 14 juni 1926 överlämnade länsstyrelsen denna förteckning

till domkapitlet i samma stad. Den 8 september 1926 resolverade domkapitlet,

att handlingarna i ärendet skulle överlämnas till kammarkollegiet, »som beha­

gade med ärendet taga den befattning, vartill omständigheterna till äventyrs

må kunna föranleda». Sedan ärendet den 22 september inkommit till kollegiet,

beslöt detta ämbetsverk vid ärendets föredragning den 29 i samma månad, att

handlingarna skulle remitteras till kammaradvokatfiskalsämbetet »för den åt­

gärd, vartill ämbetet kunde finna anledning». Advokatfiskal en avlät den 4

oktober 1926 skrivelse i ärendet till domkapitlet, vari denne tjänsteman, under

åberopande av 36 § ecklesiastik arrendeförordning, återställde handlingarna

till domkapitlet »för den åtgärd, som må på Eder ankomma».

De sakkunniga hava icke varit i tillfälle att följa ärendet längre än till

denna punkt. Sannolikt är dock, att handlingarnas kretslopp icke avstannat

med advokatfiskalens skrivelse. Förmodligen har domkapitlet sökt intressera

länsstyrelsen för den ifrågavarande indrivningsuppgiften, och det torde också,

med den kännedom de sakkunniga hava rörande praxis på detta område, kunna

1 Det kan förtjäna en erinran, att gonom den år 1925 tillkomna lagstiftningen om de b. k.

byggnadsförskotten jämväl statskontoret synes hava erhållit viss medansvarighet i lönebostäl-

lenas förvaltning. Se härom stadgandet i 7 § 2 mom. i kungörolsen don 21 november nämnda

år (nr 45.-5) med villkor och bestämmelser angående erhållande av förskott ur kyrkofonden till

bekostande av viss nybyggnad å ecklesiastika löncboställcn.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

Det proces-

auella repre-

sentantskapet

för präst-

boatällena.

Kyrkofonds-

kommittén.

antagas, att det blivit länsstyrelsen, som slutligen fått ombesörja de nödiga

åtgärderna i bär omhandlade ärende.

Riktar man uppmärksamheten på den speciella gren utav den rättsliga vår­

den av prästlönejorden, som består i det processuella representantskapet för

densamma eller i de egentliga ombudsmannafunktionerna, finner man, huru­

ledes splittringen i åligganden och ansvar framträder i en rent av oformlig

utsträckning. Redan den framställning härav, som lämnats av kyrkofonds-

kommittén i nyss angivet sammanhang, är talande nog. I själva verket äro

förhållandena på detta område än mer förvirrade. Det är sålunda icke blott

justitiekanslersämbetet, kammarkollegiet (kammaradvokatfiskalsämbetet), dom­

kapitel och länsstyrelse, som härvid konkurrera inbördes. Såsom en kon­

sekvens av den ställning prästlönejorden alltjämt i princip intager, såsom för­

in ögenhetsobjekt, vilkas avkastning är ställd till de kyrkliga kommunernas

(pastoratens) förfogande, lärer ej heller vederbörande pastorat kunna förväg­

ras befogenheten att genom särskilt utsett ombud föra talan för ett prästlöne-

boställe, och detta utan avseende å det sätt, på vilket bostället må hava till­

kommit. Det torde ej heller vara föremål för tvivel, att även församling, där

denna i visst fall kan ådagalägga äganderätt till ett boställe, skulle tillerkän­

nas behörighet att i en rättstvist tala och svara för detsamma. På grund av

den vård och förvaltning över löneboställenas skogsområden, som utövas av

domänstyrelsen, tillerkännes slutligen i praxis även denna sistnämnda myndig­

het eller densamma underlydande skogsstatspersonal behörighet att i proces-

suellt hänseende företräda sådan del av löneboställe.1

Tänkas kan sålunda det fall, att i ett och samma tvistemål ett löneboställe

varder representerat av sju ombud, nämligen:

1) ombud förordnat av justitiekanslern;

2) kammaradvokatfiskalen;

3) »kronoombud» förordnat av länsstyrelse;

4) konsistorieombud;

5) domänfiskalen;

6) församlingsombud; samt

7) pastoratsombud.

Dess bättre har en så extrem konsekvens som den här nämnda hittills kunnat

lätt nog undvikas. Men synnerligen ofta äger det missförhållandet rum, att

en boställsegendom samtidigt representeras av två ombud (vanligen konsistorie­

ombud och kammaradvokatfiskalen). Icke sällan förekommer det, att ombuden

äro tre: utom de nyssnämnda jämväl av länsstyrelsen förordnat »kronoombud».

Och i enstaka fall har förekommit, att till sistnämnda tre sällat sig ytterligare

ett eller flera av de ovan förtecknade sju ombuden.

Den dubbelrepresentation, som, på sätt här påvisats, äger rum i talrikt före­

kommande tvistemål rörande prästerlig boställsjord, är ju redan i och för sig

i högsta grad oegentlig. Men situationen tillspetsas på ett drastiskt sätt, där,

såsom vid enstaka tillfällen förekommit, ombuden framföra mot varandra stri­

dande yrkanden. Vilket ombuds yrkande skall domstolen tillägga den auktori­

tativa giltigheten?

Vad härefter angår den kritik, som framförts emot det nuvarande sättet

för prästskogarnas förvaltning, torde den i kyrkofondskommitténs betänkande

1 Detta förekommer i praxis exempelvis vid tvister om rågång, beträffande besvär i taxerings-

mål m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

85

innehållna kritiken, ehuru redan åtta år gammal, kunna anses representativ.

Jag skall därför uppläsa densamma:

Genom 1910 års ecklesiastika lönelagstiftnin£ åstadkoms en ingripande änd­

ring såväl i prästskogarnas förvaltning som i dispositionen över deras avkast­

ning. Under det att förut den större delen av dessa skogar, särskilt de små,

stodo under boställshavarens egen vård och endast under uppsikt av skogs-

staten, ställdes de nu samtliga under skogsstatens omedelbara vård och förvalt­

ning. De nya krav på skogsstatens förvaltningssystem, som denna åtgärd

kunde betinga, beaktades dock icke. Prästskogarna ingingo utan vidare såsom

förvaltningsenheter i de skogsstatens revir, inom vilka de voro belägna. En

ökning av revirens antal har sedan år 1910 visserligen ägt rum, men denna

ökning har huvudsakligen varit förorsakad av kronoparkernas tillväxt och

behovet av ökad intensitet i deras skötsel. De små prästskogarna, vilkas virkes-

avkastning icke ens täcker husbehovet, taga revirförvaltarnas tid och arbets­

krafter i anspråk i proportionsvis samma eller ännu större omfattning än de

stora prästskogarna och kronoparkerna samt bliva sålunda föremål för en över­

kvalificerad och därför onödigt dyrbar förvaltning, vilken dock, upptagen av

långt viktigare förvaltningsarbete, icke hinner ägna dem den speciella omvård­

nad de behöva. Med ett ord, den nuvarande förvaltningen är icke anpassad

efter dessa skogars stora antal, spridda läge och oftast ringa storlek.

Vad som i största allmännelighet karakteriserar den nuvarande förvalt­

ningen av prästskogarna och som är den innersta grunden till bristerna i denna

förvaltning är, att man hittills vid densamma fäst sig mer vid prästskogarnas

karaktär av att vara allmänna skogar än vid deras lagstadgade uppgift att

tjäna speciella betydelsefulla ändamål. T enlighet därmed sammanför man

dessa skogar till gemensam förvaltning med andra allmänna skogar av annan

typ och med andra uppgifter, och förvaltningen av dessa skogar blir en rent

administrativ (byråkratisk) förvaltning, ur vilken må utfalla den avkastning,

som utfaller. Beträffande statens egna skogar, kronoskogarna, har man sökt

frigöra sig från en sådan förvaltning och genom tillämpning av rent affärs­

mässiga principer sökt att låta förvaltningen bättre tjäna dessa skogars ända­

mål. Det är i lika mån oundgängligt, att prästskogarnas förvaltning så ordnas,

att den tillgodoser de säregna uppgifter dessa skogar enligt de nya lönelagarna

ha att fylla i det prästerliga avlöningssystemet.

Efter denna mer allmänt hållna erinran övergår kommittén till en närmare

belysning av ifrågavarande brister i den nuvarande förvaltningen av präst­

skogarna.

Först beröras därvid vissa rent skogliga brister. Lektorn vid skogshögskolan

J. A. Amilon har på uppdrag av kommittén verkställt en av trycket utgiven

skoglig undersökning av Sveriges prästskogar. Kommittén vill här endast

erinra, att därvid i huvudsak konstaterats:

att åldersklassfördelningen inom prästskogarna icke är normal, i det att t. ex.

inom en grupp av skogarna (delar av Härnösands och mellersta Norrlands

distrikt samt dåvarande Gävle-Dala distrikt och en del av Bergslagsdistriktet)

28.7 % av virkesförrådet utgöres av skog under 80 år och 71.3 % av skog

över 80 år, därav 37.3 % av skog över 120 år;

att dc i hushållningsplanerna föreskrivna omloppstiderna äro avsevärt längre

än som borde eftersträvas och därigenom visa sig tillhöra och angiva ett skogs-

Skogliga

brister.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

bruk, som icke motsvarar den nutida uppfattningen örn ett från driftsekonomisk

synpunkt verkligt gott sådant, gällande detta framför allt de äldre planerna;

att den årliga tillväxten för landets alla prästskogar blivit i hushållnings-

planerna beräknad till 596,390* kubikmeter eller i medeltal 2.23 kubikmeter

per har, under det att den befunnits i själva verket vara 703,432 kubikmeter

eller i medeltal 2.63 kubikmeter per har, vadan skillnaden utgör ej mindre än

107,042 kubikmeter eller omkring 19 % av 596,390 kubikmeter;

att den årliga avverkningen, som med hänsyn till överskottet å övermogen

skog bort hava överstigit tillväxten, länge understigit tillväxten och först

under det senaste av de år, som undersökningen avser (1918), motsvarat den­

samma;

att den s. k. kulturtidens längd borde kunna till fördel för produktionen

förkortas;

att produktionen borde kunna höjas genom bland annat avdikning i större

skala än som sker av försumpade skogsområden och en bättre avvägd bestånds-

vård (gallringar och ljushuggningar).

Amilon har beräknat, att under en övergångstid av 24 år, som erfordras

för att bringa prästskogarna till normal åldersklassfördelning genom avverk­

ning av, utom tillväxten, även överskottet å övermogen skog, borde årligen

avverkas å prästskogarna de första 12 åren 1,071,245 kubikmeter örn året och

för de senare 12 åren 717,544 kubikmeter om året, varefter den normala års-

avverkningen kunde beräknas uppgå till minst 750,000 kubikmeter. Medel­

talet för årsavverkningen 1911—1918 utgjorde endast 507,845 kubikmeter,

och medeltalet för 1911—1920, såsom ovan nämnts, 519,150 kubikmeter.

Denna brist i intensitet i prästskogarnas hushållning, som kan betecknas

såsom en viss efterblivenhet, beror ingalunda på någon bristande insikt hos

de skogliga organen eller bristande intresse hos dem för skogen och dess

problem. Den beror enligt kommitténs övertygelse på förvaltningssystemet

och därvid i främsta rummet på sammankopplingen inom samma revir av

förvaltningen av dessa skogar med förvaltningen av kronoparkerna och andra

allmänna skogar.

Redan den omständighet, att prästskogarna äro synnerligen många (2,371

stycken) och de flesta av dem mycket små (52.7 % av hela antalet hava en

areal produktiv skogsmark, som uppgår till högst 50 hektar; medelytvidden

produktiv skogsmark utgör cirka 110 hektar) och därför i själva verket äro

att anse såsom rena husbehovsskogar, under det att kronoparkerna hava en

betydande areal (i medeltal 3,775 har produktiv skogsmark), visar olägenheten

av en sådan sammankoppling. Prästskogarna äro jämväl mycket ojämnt för­

delade inom landet. Det finnes visserligen rätt många revir, särskilt i Norrland,

som hava mycket få eller inga ecklesiastika skogar, men så förekomma de

så mycket talrikare inom reviren i mellersta och södra Sverige. Så t. ex.

finnas inom Enköpings revir 63 prästskogar och 9 andra ecklesiastika skogar

om tillsammans 3,855 har samt 118 kronoskogar och andra allmänna skogar

örn tillsammans 15,937 har, inom Stockholms revir 63 prästskogar om till­

hopa 4,367 har samt 93 kronoskogar och andra allmänna skogar örn tillhopa

11,232 har, inom Västerås revir 54 prästskogar och 7 andra ecklesiastika

skogar om tillhopa 4,345 har samt 92 kronoskogar och andra allmänna skogar

örn tillhopa 14,531 har, inom Finspångs revir 60 prästskogar och 2 andra

ecklesiastika skogar örn sammanlagt 3,936 har samt 82 kronoskogar och andra

allmänna skogar örn 23,261 har och inom Göteborgs revir 108 prästskogar

och 20 andra ecklesiastika skogar örn tillsammans 5,979 har samt 81 krono­

skogar och andra allmänna skogar om tillsammans 9,947 har. Det är icke

att förandra sig över, att huvudintresset faller på förvaltningen av krouo-

skogarna och därvid i synnerhet på kronoparkerna, vilka äro färre och hava

betydligt större arealer och därför icke fordra så inånga resor som de små

spridda prästskogarna, och vid vilka icke möter hindrande denna speciella

lagstiftning med alla därur härflytande speciella intressen, som binder ior-

valtningen av sistnämnda skogar, utan där revirförvaltaren kan löija mer

affärsmässiga principer, där hushållningsplanerna äro. fastställda endast till

ledning och där han därför kan i skogarnas avkastning i penningar direkt

avläsa resultatet av sin verksamhet. I avseende å förvaltningen av präst-

skogarna känner revirförvaltare!! icke heller »husbonden» och dennes an­

språk och behov av den högsta möjliga avkastning såsom han känner det i

avseende å förvaltningen av kronoskogarna.

Indelningen av prästskogarna, detta viktiga grundläggande arbete lör skogs­

hushållningen, blir till följd av denna sammankoppling av förvaltningen gjord

efter grunder, som anpassats efter kronoskogarnas^ karaktär och principerna

för deras hushållning, utan synnerligt avseende på, örn dessa grunder passa

för prästskogarnas säregna karaktär och speciella behov och utan tillbörligt be­

aktande av kyrkofondens intressen. Arbetet blir ock eftersatt. Erforderliga

speciella arbetskrafter för detta ändamål hava icke funnits att tillgå i till­

räckligt antal. Indelningsförrättarna, oftast utan längre erfarenhet vid prak­

tiska skogsbestyr, sakna därjämte i allmänhet speciell kännedom om. den eckle­

siastika lönelagstiftningen och dess krav på prästskogarnas avkastning. Revir-

förvaltarna medhinna icke att såsom de borde taga sig an detta arbete eller

ens att å marken kontrollera indelningsförslagen och få därigenom icke den

ingående kännedom om skogarna, som är förutsättningen för en verksam för­

valtning av dem. Dröjsmål, som förekommer i indelningsarbetet, är vad präst­

skogarna beträffar så mycket mer att beklaga, som de nya grunder, efter vilka

detta arbete numera fullföljes, böra medföra en något ökad avverkning å dessa

skogar. Såsom indelningsarbetet nu är ordnat, blir det ock dyrt.

Statens skogsförvaltningssystem är anpassat huvudsakligen efter kronopar-

kernas behov. Genom att prästskogarna äro instoppade i detta förvaltnings­

system och följa dess utveckling och öden blir prästskogarnas förvaltning

icke anpassad efter deras behov eller lämpad efter deras särskilda karaktär.

De ändringar i lagstiftningen om ecklesiastika boställsskogar, som genom­

fördes genom 1910 års prästerliga lönelagstiftning. avsågo, förutom att samt­

liga prästskogar ställdes under skogsstatens omedelbara vard och förvaltning,

endast ändrad disposition av deras avkastning. Någon tanke på, att vid

denna överflyttning av samtliga prästskogar till skogsstatens omedelbara för­

valtning kunde erfordras någon anpassning av denna förvaltning efter prast-

skogarnas behov, förelåg ej. Ett påtagligt uttryck för vederbörandes tvivel

på att denna förvaltning i allt lämpade sig för prästskogarnas karaktär och

nya maktpåliggande uppgifter i det prästerliga avlöningssystemet, innebär

det kommittén den 28 januari 1916 givna uppdraget att, efter verkställd ut­

redning, till Kungl. Majit inkomma med utlåtande och förslag huru förvalt­

ningen av de ecklesiastika boställsskogarna, vilkas avkastning skall ingå till

kyrkofonden, lämpligen bör ordnas samt hur en verksam tillsyn över denna

förvaltning bör åvägabringas. Strax förut hade de skogssakkunniga för södra

och mellersta Sverige i sitt den 17 december 1915 avgivna betänkande .—-

under konstaterande, att den vård, som av skogsstaten bestodes de ecklesiastika

boställsskogarna, icke stöde i jämnhöjd med den vård, som skogsstaten ägnade

kronoskogarna — framlagt förslag att inom domänverket skulle ordnas en

särförvaltning för de ecklesiastika skogarna med flera skogar genom inrättande

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

Brister i

ekonomiskt

hänseende.

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

inom de fem södra överjägmästardistrikten av visst antal ecklesiastika med

flera skogars revir vid sidan av visst antal kronoparksrevir och skolrevir.

Prästskogarna hava att bära icke blott kostnaderna för virkets utdrivning

och förädling m. m. utan även kostnaderna för skogarnas indelning och övriga

förvaltning, för bevakning, för skogsodling och andra arbeten för skogssköt-

selns främjande m. m. Alla dessa kostnader skola bestridas av kyrkofonden,

oavsett de särskilda skogarnas bruttoinkomster. Nettot å skogsförvaltningen

utgör en av de mest betydelsefulla inkomster, med vilka kyrkofonden har att

räkna för bestridande av kyrkofonden åliggande utgifter för det prästerliga

avlöningsväsendet. Kyrkofonden kan därför icke nöja sig med, att detta netto

blir vad det blir, den måste fordra, att det blir det högsta möjliga. Kyrko­

fondens intresse, likasom de församlingars, som uppbära skogsförsäljnings-

medel, är för den skull att förvaltningen blir så effektiv som möjligt och tillika

så billig som möjligt för åstadkommande av denna högsta effektivitet.

I båda dessa avseenden förefinnas brister i den nuvarande förvaltningen.

Dessa brister böra avhjälpas genom åtgärder, åsyftande dels högre effektivitet,

dels ock större sparsamhet. Åtgärder för vinnande av högre effektivitet få

emellertid icke uraktlåtas därför att de kunna medföra ökade förvaltnings­

kostnader, örn blott dessa ökade kostnader visa sig lukrativa, och åtgärder

för vinnande av en billigare förvaltning få icke vidtagas, om därigenom för­

valtningens effektivitet kan eftersättas. Den grundläggande och därför mest

oundgängliga åtgärden för vinnande av en högre effektivitet i förvaltningen

av prästskogarna är att göra driften mer affärsmässig. Genom beslut av 1911

års riksdag förvandlades domänverket, vad beträffar de domäner och allmänna

skogar, som stodo under dess omedelbara förvaltning, från en administrativ

myndighet till ett »affärsdrivande verk», som hade att själv bära sina egna

förvaltningskostnader. Stora svårigheter hava mött och möta alltfort för

genomförande av denna förvandling; några torde knappast kunna övervinnas.

Vad särskilt de allmänna skogarna beträffar bero svårigheterna till stor del

därpå, att ifrågavarande skogar äro av mångskiftande karaktär. Den största

gruppen utgöres av kronoparker och statens domäners skogar, vilkas avkast­

ning ingår till statsverket, de övriga åter bestå av en stor mängd, mestadels

mindre skogar, vilkas avkastning tjänar speciella ändamål, såsom ecklesiastika

skogar, häradsallmänningar och städers skogar m. fl. Den enhet i förvalt­

ningen, som är den första förutsättningen för dess effektivitet och därmed

dess affärsmässighet, försvåras genom skogarnas skilda ändamål. Förvalt­

ningskostnadernas nedbringande, som är ett bland villkoren för affärsmässig

drift, är svårt att genomföra med denna mångskiftande förvaltning. Bok­

föring, kontroll och revision kunna svårligen ordnas efter affärsmässiga prin­

ciper när man måste inordna alla dessa skilda skogsgruppers förvaltning

under gemensam bokföring, kontroll och revision. Men om det för staten varit

nödvändigt att göra förvaltningen av dess skogar affärsmässig, är det, såsom

kommittén ävenledes redan erinrat, i minst lika grad nödvändigt för de

intressen, som församlingarna och kyrkofonden i avseende å prästskogarnas

avkastning kunna anses representera, att dessa skogars förvaltning ordnas efter

mer affärsmässiga linjer. Ty likasom staten, om dess skogar icke giva den

avkastning staten skulle önska för sin budget, måste fylla bristen genom

ökade skatter eller på annat sätt, nödgas ock församlingarna och kyrkofonden

— örn de icke erhålla den inkomst av prästskogarna, som genom en klok

affärsförvaltning bör kunna avvinnas dem —, församlingarna att utdebitera

högre avgifter för prästerskapets avlöning och kyrkofonden att för utgifternas

bestridande tillgripa sitt kapital och därigenom äventyra möjligheten att fylla

sin uppgift som central avlöningstillgång för prästerskapet.

Den första förutsättningen för en förvaltning enligt affärsmässiga principer

är givetvis, att det finnes ett ledande organ, som uppbär intresset av förvalt­

ningens resultat. Detta organ kan antingen själv handhava förvaltningen eller

ock överlåta den åt särskild förvaltare. I senare fallet bör huvudorganet likväl

behålla sitt initiativ i avseende å förvaltningens planläggning och företagets

utveckling samt kontroll över förvaltningens gång, driftsmedlens användning

och redovisningen.

Ett sådant ledande organ, som uppbär intresset av ifrågavarande skogsför-

valtnings resultat, finnes för närvarande icke vare sig hos statskontoret, som

har att mottaga de skogsmedel, som från domänstyrelsen dit överlämnas, eller

hos skogsstaten och domänstyrelsen, som handha skötseln och uppsikten enligt

rent administrativa föreskrifter. Ett sådant organ bör därför tillskapas.

Vad åter angår åtgärder i sparsamhetssyfte, stiger enligt vad Amilon i sin

undersökning (sid. 139) påvisat förvaltningskostnaden såväl räknat per har

som i procent av inkomsten med minskad medelytvidd hos skogarna. Då nu

prästskogarnas medelytvidd är mycket ringa (omkring 110 har produktiv

skogsmark mot kronoparkernas medelytvidd av 3,775 har produktiv skogs­

mark) och de små prästskogarna (å högst 50 har) äro de flesta, är det av

vikt att förvaltningen förenklas för att därigenom förbilligas. Easta beprö­

vade skogsarbetare skulle sålunda kunna övertaga någon del av bevakningen

å de större prästskogarna och bevakarna kunde utrustas med större befogenhet

för att därigenom minska behovet av revirförvaltarnas besök å de mindre av

dessa skogar.

Då kommittén sålunda berör kostnaden för själva förvaltningen, tänker

kommittén närmast på den kostnad förvaltningen faktiskt drager, och på vars

ersättande domänstyrelsen gör anspråk, och icke på den jämförelsevis ringa

ersättning, som för närvarande utgår, innan ännu de nya grunderna för er­

sättningens beräknande blivit av Kungl. Majit fastställda.

Över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande avgav domänstyrelsen utlå­

tande den 31 mars 1924 och bemötte därvid den mot förvaltningen av präst­

skogarna framförda kritiken. Icke heller domänstyrelsen ansåg emellertid,

att på detta område allt var tillfredsställande ordnat. Styrelsen framställde så­

lunda en del egna reformförslag, vilka jag anser böra här omnämnas:

Domänstyrelsen ville tillåta sig att i korthet beröra ett par områden, där

reformer vore mer angelägna och av oändligt mycket större betydelse än i fråga

örn sättet för skogarnas skötsel och skogsförvaltningens organisation.

Styrelsen syftade härmed på dels nödvändigheten av en arrondering eller kon­

centration av förvaltningsobjektet vad beträffade såväl jord som skog, dels ange­

lägenheten av husbehovsrättens upphörande. Utan radikala ingrepp på dessa

båda områden bleve vilka reformer i övrigt än uttänkas kunde blott halvmesy-

rer, ledande till antingen billig, extensiv och dålig eller ock intensiv och god,

men alltför dyrbar skötsel av skogarna.

Det vore av yttersta vikt och betydelse för en god förvaltning, att de små

boställena försåldes, ty deras skötsel av jord som skog, kostade för mycket.

De gåve i stort sett ingen inkomst, om de ens, såsom i många fall kunde ifråga­

sättas, bure sig själva. Om nuvarande lagstiftning med dess hänsynstagande till

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

89

Domän­

styrelsen.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

olika intressenter, kyrkofond, pastorat, församlingar, präster o. s. v. lade hin­

der i vägen för ifrågavarande syftes förverkligande, måste den ändras och

utvägar utfinnas att med skipande av rättvisa åt alla håll frigöra ifrågava­

rande små boställen från alla dessa särintressen, så att de kunde säljas. En

viss minimiareal för jord och skog borde uppställas. Det kunde till exempel

att börja med bestämmas som regel, att alla boställen, som ej holle större

ytvidd än 20 hektar öppen jord eller 50 hektar produktiv skogsmark, skulle

säljas, givetvis med iakttagande av viss moderation, så att ett särdeles väl-

beläget boställe, ett boställe med stort, välbebyggt och värdefullt jordbruk

men ringa skogsareal eller ett boställe, där skogen vore stor och inkomstgi-

vande, men jordbruket litet, kunde bibehållas. Inflytande medel borde givetvis

användas till inköp, när lämpliga tillfällen yppades, av lämpligt belägna skogs­

bruk.

En sådan arrondering påginge sedan länge — ehuru i alltför långsamt tempo

— beträffande statens utarrenderade jordbruksdomäner, av vilka de mindre

successivt, efter prövning i varje särskilt fall, försåldes. För de inflytande

medlen inköptes skogsmark till bildande av nya eller arrondering av äldre

kronoparker.

Det andra området, där reform erfordrades, vore husbehovsrätten. Domän­

styrelsen hade redan i sitt den 30 november 1916 avgivna underdåniga utlå­

tande angående kyrkofondskommitténs betänkande, del II, uttalat sig härom.

Med åberopande av vad då sades finge styrelsen anföra följande.

Husbehovsrätten, det ville säga rätten för arrendatorer, präster, pastorat och

församlingar att för eget behov eller för fullgörande av vissa prestanda er­

hålla utsyning å de ecklesiastika löneboställenas skogar av ved och timmer

m. m., hade lett och ledde till ett ur nationalekonomisk synpunkt förkastligt

slöseri, varigenom betydande värden tillspillogåves utan annan nytta än ett

tillgodoseende av den enskildes bekvämlighet, trevnad eller hugskott. Åtskil­

liga av de i ärendet hörda skogstjänstemännen hade mer eller mindre skarpt

klandrat detta förhållande.

Slöseriet vore av tvåfaldig art. Dels förbrukades mer virke än som be­

hövdes, dels användes i regeln virke av långt bättre och dyrbarare beskaffenhet

än som för det förhandenvarande ändamålet erfordrades. Bostäderna vore ofta

onödigt stora, såväl för präster som för arrendatorer, och droge därigenom myc­

ket virke, såväl för uppförande och underhåll som till bränsle. Stundom vore

husen, särskilt de äldre, illa ombonade, kalla och dragiga. Bestämmelsen att

vederbörande befattningshavare skulle själv bekosta vedens tillredning och

hemforsling syntes ju innebära en hämsko på en lyxförbrukning av ved, men

gjorde det ej alltid utan kunde till och med verka i motsatt riktning, näm­

ligen till strävan efter bränsle av onödigt hög kvalitet, det ville säga, lättar­

betat virke. Framställning av en viss mängd ved skedde, såsom lätt insåges,

med mindre kostnad och besvär av grövre, mer rakvuxna och kvistrena stam­

mar än av klenare, krokiga eller kvistiga sådana eller av annat sämre virke.

Den ersättning, som enligt kontrakt tillerkändes löneboställenas arrendatorer

för detta arbete (husbehovsvedens tillredning), sattes ofta så låg — till för­

fång för den kontanta arrendeavgälden för bostället — att den föga betydde

för befattningshavarens ekonomi, utan denne ansåge sig i stället kunna kosta

på sig trevnaden av en riklig tillgång på gott bränsle. Arrendatorns och präs­

tens intressen av att få skog av bästa slag utsynad till bränsle sammanfölle

fullständigt.

Ur strängt nationalekonomisk synpunkt borde vid husbehovsförbrakning till­

gå så, som enskilda omtänksamma skogsägare förfore, nämligen på det sätt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

91

att klenare gallringsvirke, toppar, grenar, avfall och annat virke, som ej läm­

pade sig för försäljning och vars ringare värde omöjliggjorde transport längre

väg, förbrukades i skogens närhet, det vill säga å bostället, och att det bättre

vedvirket, som tålde fraktkostnader, i stället såldes. Å de ecklesiastika bostäl­

lena vore förhållandena oftast rakt motsatta. Såväl arrendator som präst på­

yrkade att få ved av gott eller bästa slag utsynad. I regel tillginge väl vid

utsyningarna numera så, att arrendatorn, där skillnad gjordes, finge det sämre

bränslet och vederbörande befattningshavare, som sig borde, det bättre. Vis­

serligen intoges oftast i arrendekontrakten på domänstyrelsens yrkande den be­

stämmelse, att arrendatorn till bränsle skulle åtnöjas med virke av ovan an­

givna sämre slag (gallringsvirke, toppar etc.), men i verkligheten tummades

det ej sällan på denna bestämmelse. Det klenare gallringsvirket ratades och

finge med ringa eller ingen pekuniär behållning upphuggas och säljas eller ock

förfaras. Bättre virke, som eljest kunde säljas, utsynades i stället. Den utsy-

ningsförrättande kronojägaren och den ofta såväl för egen som för vederbö­

rande befattningshavares räkning utsyningstagande arrendatorn komme i ett

visst beroende av varandra. Kronojägaren vore ofta vid sina tjänsteresor nöd­

sakad anlita arrendatorns tillmötesgående i fråga örn kost, logis, skjutsar, an­

skaffning av folk för arbeten å skogen nr. m., och för arrendatorn vore det av

mycket stor betydelse att få såväl riklig som god och lättarbetad skog utsy­

nad till bränsle åt sig och prästen. Det vore helt mänskligt och behövde inga­

lunda som regel innebära någon medveten pliktförgätenhet, örn en viss strä­

van att tillmötesgå varandra uppstode hos utsyningsförrättare och utsynings-

tagare. Men det allmänna lede härpå.

Misshushållning följde ock av pastoratens och församlingarnas rätt till ut­

syning av virke till nybyggnad och underhåll av prästgård och kyrka. Det

vore stundom betydande belopp, som begärdes, utsynades och användes till ex­

empel till uppförande av en ny prästgård eller omläggning.av spåntaket på

en kyrka. Byggnadsarbeten av ifrågavarande slag ombesörjdes vanligen av

en för tillfället tillsatt byggnadskommitté, vilken i sin ordning i regel upp-

droge arbetet åt en byggmästare såsom entreprenör. Ingen, vare sig vederbö­

rande prästerliga befattningshavare, arrendator, kommittéledamöter eller bygg­

nadsentreprenör hade något direkt intresse av att sparsamhet och god hushåll­

ning iakttoges med virket. Just tack vare den kostnadsfria tillgången på virke

till den mängd, som ansåges gå åt, inträdde misshushållning och oaktsamhet.

Samma vore förhållandet vid uppförande av åbyggnader å löneboställen, där­

vid pastoratet ofta trädde emellan, ehuru arrendatorn egentligen vore bygg-

nadsskyldig. Såväl boningshus som ladugårdar m. m. byggdes allt emellanåt

onödigt stora och spatiösa. Avsevärda förluster i form av virkesvärde på rot

hade åsamkats många boställen enbart genom bristande tillsyn å underhållet

av husen, varigenom nybyggnad nödvändiggjorts tidigare än som behövts, örn

husen underhållits bättre.

Sparsamhet med förbrukningen inträdde ej, förrän vederbörande konsument

av ved eller byggnadsskyldige nödgades på egen bekostnad anskaffa vad som

behövdes. Då den förmån av fritt virke pastorat och församlingar åtnjöte vore

tämligen ojämnt fördelad, i det att somliga pastorat kunde få allt vad de be­

hövde, andra åter litet eller intet, beroende på, huruvida skogsrika boställen

funnes eller ej inom pastoratet, respektive församlingen, men alla vore bygg-

nadsskyldiga, syntes ifrågavarande förmån kunna och böra upphöra. Det

kunde ej förnekas, att en rätt stor uppoffring för pastorat och församlingar i

vissa fall hiirav bleve en följd. Men å andra sidan bleve den inkomst av inom

pastoratet belägna boställens skogsavkastning, som på grund av bestämmel-

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sen i 19 § 4 mom. av lagen örn reglering av prästerskapets avlöning den 9

december 1910 kunde tillerkännas pastoratet för prästerskapets avlöning, större,

då vid beräkning av ifrågavarande belopp virke ej behövde reserveras till byg­

gande och underhåll av boställe, prästgård och kyrka. Härvidlag vore i övrigt

att märka, att de fördelar, som ett förverkligande av domänstyrelsens förslag

skulle medföra för kyrkofonden i form av ökad inkomst — samt för landet

genom att bättre hushållning med dess produkter iakttoges -—• bleve större än

de olägenheter, som pastorat och församlingar finge vidkännas. Pastoratet el­

ler församlingen avstode nämligen blott från rotvärdet av den mängd virke,

som oundgängligen erfordrades och, om rätten till utsyning borttoges, måste

köpas för det bygge, som för tillfället förestode, men kyrkofonden vunne för­

säljningsvärdet ej blott av sistberörda virkesmängd utan även av vad som skulle

utsynats för mycket och sedan tillspillogivas av bristande omtanke eller akt­

samhet. Såsom styrelsen i det föregående framhållit, iakttoges nämligen spar­

samhet i allmänhet icke med det man finge gratis.

Likaså borde boställsarrendatorernas rätt till utsyning av virke och bränsle

upphöra, såsom mångenstädes inom den enskilda lanthushållningen redan skett.

Givetvis bestämdes arrendeavgälden med hänsyn härtill. Den bleve naturligt­

vis lägre, men jordägaren förlorade icke härpå. För vederbörande arrendator

bortfölle då frestelsen att, såsom ibland inträffade, i närmaste stad eller sam­

hälle sälja vad han med sparsam hushållning lyckats inbespara av husbehovs-

virket. Det enda fall, då rätten till fri utsyning av husbehovsbränsle borde bi­

behållas, vore för fasta skogsarbetare och å skogen bosatta torpare.

Den betänkligaste arten av slöseri med husbehovsvirket syntes vara den, som

bottnade i prästerskapets privilegier och framträdde däri, att prästens behov

av bränsle ovillkorligen skulle tillgodoses, så snart tillgång funnes, oavsett

av vad slag tillgången vore. Således, räckte ej tillgången å vad som enligt

vedertaget språkbruk kallades ved eller vedvirke, så vore prästen berättigad

att erhålla och erhölle utsyning av gagnvirke till bränsle. Kungl. Majit hade

också ej ansett sig kunna rubba denna regel utan i ett stort antal fall tiller­

känt prästerliga befattningshavare rätt till bränsleutsyning, även då domän­

styrelsen i avgivna underdåniga utlåtanden meddelat, att det härför tillgäng­

liga virket helt eller delvis utgjordes av timmerdugligt virke eller annat gagn­

virke. Vart denna bestämmelse kunde leda belystes genom det exempel över­

jägmästaren i Smålands distrikt anfört, i det att vid ett enda boställe (stom­

hemmanet Råslätt Mellangården) kyrkofonden årligen förlorade bortåt 4,000

kronor, även örn vederbörande till utsyning därå berättigade präster bereddes

kontant ersättning ur kyrkofonden för behovet att köpa bränsle. Om ock i

regeln de förluster, som uppkomme genom misshushållning av denna art, vore

långt mindre än i nyssberörda fall, så vore de dock så talrika och upprepades

så ofta, att mycket stora värden därigenom till ingen nytta ginge tillspillo.

Ett mycket stort antal prästskogar vore av den storleksordning, att skogs-

avkastningen helt åtginge att fylla boställets husbehov och en eller två

prästers bränslebehov. I dylika fall vore, såsom styrelsen i det föregående

framhållit, slöseri ur kvalitativ bemärkelse ofrånkomlig, enär skogsavkastnin-

gen, så snart något så när rationell hushållning hunnit genomföras och i re­

geln även därförut, bestode av mer timmer och annat gagnvirke och mindre

ved än som till husbehov erfordrades. På detta sätt förlorades årligen å varje

sådant boställe, lätt och behändigt, utan att någon viss enskild därav hade

olägenhet, betydande belopp. Det behövde ej gå till mer än ett eller annat 100-

tal kronors förlust om året i medeltal å varje av landets 2,371 prästskogar, för

att summan därav skulle stiga till aktningsvärda belopp.

Olägenheterna härav avhjälptes ej genom att anordna särförvaltning av de

ecklesiastika skogarna, anställa en särskild indelningschef eller inrätta ett

särskilt räkenskapskontor för dem eller att skapa ett nytt ämbetsverk, en kyrko-

fondsstyrelse. Felet läge i systemet med den fria husbehovsrätten, som här­

rörde från den tid, då skog av allmänheten ansågs vara en naturatillgång av-

nära nog samma värdeordning som luft och vatten. Men virket hade nu så

högt värde, att den strängaste hushållning därmed för det egna behovet måste

genomföras. Hade kyrkofonden råd att av hänsyn till prästerskapets priviligier

och obenägenhet för genomgripande lagändringar årligen förlora högst avsevärda

belopp, så hade landet det icke. Nämnda privilegier kunde ej för all framtid

få orubbade bestå. De måste ändras, när landets bästa det krävde. Ingen annan

samhällsklass eller kategori av tjänstemän i landet åtnjöte ett privilegium av

så meningslös art, som därjämte i så måtto för vederbörande vore utan reellt

värde, att det utan ringaste svårighet, men till stor båtnad för det allmänna

kunde ersättas med penningar. Privilegiet åtnjötes för övrigt ej av på långt

när edla präster. I många fall saknades nämligen lämpligt belägen skog inom

pastoratet, då vederbörande i stället för skog in natura finge kontant ersättning

för behovet att köpa bränsle. Kunde somliga präster själva anskaffa sin ved,

så borde alla kunna det, och det torde för övrigt ej möta större svårigheter

för prästerna än för andra tjänstemän att köpa bränsle. Skogsstatens tjänste­

män t. ex., av vilka dock ett mycket stort antal vore bosatta å kronoparker,

åtnjöto icke fritt bränsle. Undantag härifrån utgjorde dels de å häradsallmän-

ningar och några andra allmänna skogar anställda kronoskogvaktarna, dels en

jägmästare, som ännu innehade ett gammalt civilt boställe med skog.

Nu berörda båda önskemål, nämligen dels arrondering och koncentrering av

förvaltningsobjektet, dels den fria husbehovsrättens borttagande, syntes styrelsen

till den grad angelägna och trängande, att styrelsen ej tvekade hemställa, det

Kungl. Majit täcktes låta möjligast snart verkställa utredning, på vad sätt

dessa syften bäst kunde förverkligas.

Åtskilliga förslag till reform av det nuvarande sättet för förvaltningen av

prästlönetillgångarna och finansieringen av prästlönekostnaderna hava fram­

förts. Av de tidigare förslagen har endast ett varit i detalj utarbetat, nämligen

det av kyrko fondskommittén den 31 maj 1923 (statens offentliga utredningar

1923 nr 71) avgivna.

Efter en från vissa strängt fasthållna synpunkter företagen granskning av

de rådande förhållandena på förevarande förvaltningsområde har nämnda kom­

mitté framlagt förslag, som i huvudsak gå ut på inrättande på kyrkofondens

bekostnad dels av en kyrkofondsstyrelse, dels av ecklesiastika domänintendents-

befattningar, dels ock, med domänverkets bibehållande vid vården och förvalt­

ningen av de ecklesiastika skogarna, av en särskild ecklesiastik skogsbyrå inom

domänstyrelsen och av särskilda ecklesiastika revir inom domänverkets lokal­

förvaltning, med undantag för vissa län, varjämte föreslagits vissa härav be­

tingade förändringar i författningarna m. m.

1927 års sakkunnigas förslag har av de sakkunniga själva sammanfattats

på följande sätt:

Tjänstebostad skall tillhandahållas av pastoratet. I fråga om de skyldigheter

med avseende å prästgård, som nu åvila vederbörande pastorat, förutsättes

Kungl. May.ts proposition nr 187.

93

Reformför­

slag.

Kyrkofonds-

kommittén.

1927 år8 sak­

kunniga.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ingen ändring. Härutöver skall pastoratet vara pliktigt att svara för all skatt

och annan allmän tunga för prästgårdsfastigheten.

Prästlönekostnaderna skola i -princip helt utjämnas mellan de kyrkliga kom­

munerna. Utjämningen skall avse ej blott de till samtliga präster utgående

penninglönerna jämte förekommande lönetillägg — med undantag för sådana,

som präst enligt donation äger tillgodonjuta »utöver lönen» eller som försam­

ling tillerkänt honom utöver fastställd lön — ävensom arvoden, reseersättningar

och pensioner utan även, där ordinarie präst åtnjuter tjänstebostad, den del av

den fastställda lönen, som motsvarar bostadsförmånen (bostadskvoten). Bo-

stadskvoten skall, beräknad efter lägsta löneklassen i den lönegrad, till vilken

befattningshavaren är att hänföra, tillfalla vederbörande pastorat. Från den all­

männa utjämningen undantagas således blott pastoratens verkliga kostnader

för tillhandahållande av tjänstebostad åt präst, i den mån dessa kostnader kunna

överstiga bostadskvoten, beräknad på angivet sätt.

Någon ändring förutsättes icke i statens nuvarande skyldighet att medelst

de till vissa oföränderliga belopp fastställda ersättningarna för prästerskapets

indragna tionde och för anslag i krono- och kyrkotionde bidraga till präster­

skapets avlönande. All för närvarande för prästlöneändamål disponerad för­

mögenhet i fast egendom och fonder skall fortfarande användas för detta

ändamål.

För bestridandet av prästlönekostnaderna, i den mån de enligt vad ovan

sagts skola bliva föremål för utjämning mellan pastoraten, skola förenämnda

ersättningar av staten och, utan företrädesrätt för visst pastorat, avkastningen

av den uppsamlade förmögenheten i första hand och i sin helhet tagas i an­

språk. För löneändamalet ytterligare erforderliga medel anskaffas genom en

kyrkligt-kommunal beskattning, som proportionellt belastar de särskilda för­

samlingarna i förhållande till varje församlings kommunala skatteunderlag.

Församlingarnas tillskott ske i lorm av församling sbidrag, vilka uppföras i

församlingarnas årliga utgifts- och inkomststater. Dessa utgifter täckas av de

skattskyldiga i den ordning, som eljest är stadgad för kommunalutskylders

utgörande.

Kyrkofonden erhåller ställning såsom centralorgan för det prästerliga av­

lönings väsendet. Dit överföras alla för närvarande lokalt förvaltade fonderade

avlöningsmedel, vilka icke skola ingå till den s. k. prästlönejordsfonden -—- en

av de sakkunniga föreslagen, för hela riket gemensam fond, till vilken skulle

ingå köpeskillingarna för försåld jord, tillhörande löneboställen — eller utgöra

donerade penningkapital.

Till kyrkofonden skola ärligen, förutom fondens egen avkastning och ersätt­

ningarna av statsverket, ingå:

a) arrenden och andra avgälder samt behållen skogsavkastning från samt­

liga löneboställen med undantag av sådant boställe, vars avkastning enligt dona­

tion skall tillfalla präst utöver lönen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

95

b) avkastningen av prästlönejordsfondens tillgångar, sedan 10 procent av

räntan å nämnda fonds penningkapital lagts till kapitalet;

c) avkastningen av omförmälda donerade penningkapital, där sådan avkast­

ning icke skall tillkomma präst utöver lönen; samt

d) församlingsbidragen.

Ur kyrkofonden bestridas alla de prästlönekostnader, vilka skola bliva före­

mål för utjämning.

Till utrönande av den erforderliga storleken av församlingsbidragen upp­

rättas årligen inom ecklesiastikdepartementet en för hela riket avsedd samman­

ställning (prästlönebudget), upptagande samtliga utgifter och inkomster för

prästlöneändamål under det nästkommande året. Den förutgående beredningen

av ärendet sker hos statskontoret.

Det fyllnadsbelopp, som för täckandet av prästlönebehovet skall uttagas av

församlingarna, utgör skillnaden mellan å ena sidan summan av de i prästlöne­

budgeten upptagna utgifterna och å andra sidan summan av de enligt samma

budget för löneändamål i första hand tillgängliga inkomsterna. Kungl. Maj:t

fastställer vad varje församling skall utgöra såsom församlingsbidrag till kyrko­

fonden genom att bestämma den skattesats (visst antal ören per skattekrona

av varje församlings kommunala skatteunderlag), efter vilken församlingens

bidragsbelopp skall beräknas. Beräkningen sker på grundval av det nästföre­

gående årets skatteunderlag.

Kyrkofondens kapital bibehålies oförändrat vid den storlek det kan hava

vid övergången till den föreslagna nyordningen. Detta ernås genom den årliga

regleringen av församlingsbidragen. Kyrkofonden skall som hittills förvaltas

av statskontoret.

Avlöningar och andra ersättningar åt präster ävensom till församlingar och

pastorat utgående bidragsbelopp utbetalas av domkapitlen respektive Stockholms

stads konsistorium, pensioner av statskontoret. För ändamålet skola domkapit­

len och konsistoriet erhålla rätt att anlita statsverkets giroräkning, eventuellt

en för kyrkofonden upplagd giroräkning hos riksbanken.

De till pastoraten utgående bostadskvoterna skola i första hand användas

för bestridande av kostnad för byggande och underhåll av prästgård samt av

andra utgifter för sådan fastighet eller, där pastoratet tillhandahåller präst

såsom tjänstebostad godkänd bostadsvåning, av kostnaden för denna.

De till tjänstebostäder åt ordinarie präster anvisade prästgårdarna bibe­

hållas under domkapitlens omedelbara uppsikt och under kammarkollegiets

allmänna vård och inseende.

Av- och tillträdessyn ävensom laga syn å prästgård förrättas såsom hittills

av synerätt. Ekonomisk besiktning å prästgård förrättas av domänintendent.

De prästgårdar, som jämlikt bestämmelserna i 64 § ecklesiastik boställs­

ordning insynats å förutvarande bostadsboställen eller anordnats å annat till

prästerskapets avlöning anslaget boställe, avstyckas från resp. egendomar.

All övrig till prästerskapets avlöning för närvarande anvisad fast egen-

96

Kungl. Majlis proposition nr 18 7

.

Finansierings­

systemet.

dom — löneboställena — bör bliva föremål för en disposition, som samtidigt

med att den tillgodoser kravet på högsta möjliga avkastning av egendoms-

kapitalet främjar en från samhällelig synpunkt lämplig användning av jorden.

För sådant ändamål sammanföres förvaltningen av löneboställenas arrende­

jordbruks-) delar med förvaltningen av dessa fastigheters skogar hos ett och

samma, för den ekonomiska skötseln av fastighetsbeståndet i dess helhet an­

svarigt organ. Den på här nämnt sätt koncentrerade fastighetsförvaltningen

förlägges hos domänverket, som för närvarande omhänderhar vården av bo­

ställenas skogar.

Jord och annan tillhörighet till löneboställe skall antingen upplåtas å ar­

rende eller under amian form av nyttjanderätt eller ock försäljas.

För främjande av ett bättre ekonomiskt utbyte av boställsegendomarna upp­

hävas gällande bestämmelser dels rörande förbehåll vid boställes utarrende-

ring om skyldighet att utgöra s. k. tjänstbarheter, dels, i fråga örn hushåll­

ningen å boställsskogarna, rörande rätt för arrendator, prästerlig tjänstinne­

havare, pastorat och församling till utsyning in natura av byggnadsvirke och

vedbränsle.

1 fråga örn löneboställes upplåtande å arrende eller under annan form av

nyttjanderätt skola i huvudsak gälla de villkor och bestämmelser, som finnas

stadgade beträffande sådana upplåtelser av kronans jordbruksdomäner. Jäm­

väl beträffande dispositionen av löneboställes skogsmark vid upplåtelser som

nu nämnts skola de angående nämnda kronoegendomar givna bestämmelser i

tillämpliga delar bliva gällande.

Beträffande handläggningen inom domänverket av ärenden rörande utarren-

dering av löneboställe meddelas bestämmelser i syfte att åt lokal myndighet

må uppdragas beslutanderätt i sådana ärenden av mindre ekonomisk betydelse.

Kostnaden för den av domänverket bestridda förvaltningen av lönebostäl­

lenas arrendedelar och skogar skall uppskattas efter vissa angivna grunder och

ersättas domänfonden av den från nämnda egendom fallande avkastningen.

För de nuvarande löneboställena föreslås benämningen prästlönedomäner.

I motiveringen för dessa förslag anföra 1927 års sakkunniga efter att hava

framhållit att frågan örn skatteutjämning pastoraten emellan vore det centrala

problemet, vars lösning kunde väntas giva uppslag till ordnandet av åtminstone

flertalet övriga frågor, som äro beroende av eller eljest äga samband med

finansieringssystemet:

Vid bedömandet av skatteutjämningsfrågor, då det i vidare sammanhang

gällt rikets kommuner, har befogenheten av ett utjämningsförfarande motive­

rats bland annat därmed, att kommunerna nödgas bekosta av staten föreskrivna

åtgärder för olika samhälleliga ändamål, såsom för rättsskydd, fattigvård, skol­

undervisning och andra kulturella uppgifter, därvid kommunerna i stor ut­

sträckning bindas av statliga föreskrifter i fråga örn åtgärdernas omfattning

och kostnaden för desamma. Ett livligt meningsbyte har därvid förekommit, i

vilken mån särskilda dylika uppgifter skola anses som »statliga» eller »kom­

munala». Det vill synas, som örn diskussionen på denna punkt svårligen skall

kunna leda till oomtvistliga resultat, så länge man enbart fäster avseende vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

97

åtgärdernas natur och ändamål, ty det måste ytterst vara en praktisk fråga, om en viss samhällsuppgift skall besörjas av staten eller av kommunerna. Däremot torde det vara befogat att rätta omdömet i detta ämne efter graden av det in­ tresse, som från statens sida ådagalägges vid genomförandet av olika samhälls­ uppgifter. Ju större inflytande staten utövar i avseende å ordnandet av en viss samhällsuppgift, som av historiska eller andra skäl ansetts åligga kommuner­ na, desto större anledning föreligger att betrakta uppgiften icke såsom en kom­ munal utan såsom en allmänt-nationell angelägenhet.

Skärskådar nian det föreliggande ämnet från denna synpunkt, måste det erkännas, att den historiska utvecklingen av statskyrkosystemet, sådant det­ samma tagit form i vårt land, lett till ett dominerande statligt inflytande på prästlöneväsendet och på den kyrkliga organisationen i allmänhet. Här torde blott behöva framhållas, hurusom pastoraten sakna avgörande inflytande vid regleringen av de allra flesta och betydelsefullaste frågorna på hithörande om­ råde. Bildandet av nya församlingar och pastorat samt annan ändring i den ecklesiastika indelningen äga rum genom beslut av Kungl. Maj :t i administrativ ordning. Ej ens den snävt begränsade befogenhet, som jämlikt 3 § lagen den 13 juni 1919 örn ordning och villkor för ändring i kommunal och ecklesiastik indelning tillkommer en borgerlig kommun att under särskilda förutsättningar motsätta sig en indelningsändring, har tillerkänts den kyrkliga kommunen. Bestämmandet av antalet prästerliga befattningshavare i ett pastorat tillhör ävenledes ensamt Kungl. Majit. De belopp, med vilka prästlönerna utgå, äro till sina grunder bestämda genom lag. I de särskilda, av Kungl. Majit fast­ ställda löneregleringarna utmätas dessa belopp bokstavligt talat på öret. Jäm­ väl i fråga örn prästernas stationeringsorter inom en församling och beträffande själva bostädernas förläggning äger bestämmandet rum i administrativ väg. Sammalunda är förhållandet exempelvis med fördelningen mellan församlings­ prästerna av tjänstegöromålen.

Det torde, i betraktande av de omständigheter som här påpekats, vara omiss­ kännligt, att den karaktär av statligt-kyrklig uppgift, som gavs åt det präster­ liga löneväsendet redan genom 1862 års förordning, blivit alltmera utvecklad och befäst genom den år 1910 genomförda lagstiftningen.

Stöd för en sådan mening har väl i det föregående väsentligen hämtats ur ett yttre händelseförlopp eller från lagstiftningens påvisbara innehåll och följ­ der. Men det är tydligt, att vad som sålunda förekommit haft sin grund i stats­ makternas uppfattning örn betydelsen av prästerskapets uppgift och verk­ samhet.

Enär alltså prästerskapets avlönande måste karakteriseras såsom en allmänt- nationell angelägenhet, anse sig de sakkunniga böra i princip förorda, att prästlönebesväret fullständigt utjämnas mellan de kyrkliga kommunerna. Huruvida ett sådant utjämningsförfarande skall omfatta samtliga lönekost­ nader bör bedömas ur praktiska synpunkter.

Efter att hava utförligt diskuterat frågan, huruvida den föreslagna skatte- utjämningen även borde omfatta utgifterna för beredande av bostäder åt präs­ terskapet, påpekade de sakkunniga, att utjämningen kunde åstadkommas an­ tingen genom ett utbyggande av den kommunala beskattningen eller på stats- beskattningens grund. I valet mellan dessa alternativ stannade de sakkunniga för att anordna skatteutjämningen på grundval av kommunal beskattning.

Vad särskilt angår förslaget att till kyrkofonden indraga all prästlönejord må här ur de sakkunnigas betänkande anföras följande motivering:

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 hafi. (Nr 187.)

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Såsom en grundläggande princip i den år 1910 genomförda regleringen på

hithörande område gäller, att de för prästerskapets avlöning uppsamlade till­

gångarna i fast egendom och i penningar skola, utan avseende å sättet för

dessa tillgångars tillkomst, helt och uteslutande användas för berörda ända­

mål. Principen innebär, att något överskott i egentlig mening å sådana till­

gångars avkastning icke skall kunna uppkomma. Behöver avkastningen i fråga

icke tagas i anspråk inom det pastorat, där densamma utfallit, överföres den

— efter uppsamling i kyrkofonden — i form av utjämningsbidrag enligt 21 §

löneregleringslagen till annat pastorat, där underskott föreligger. En skärpning

har principen erhållit genom stadgandet, att det enskilda pastoratet skall vara

skyldigt att genom skatt uttaga visst belopp (den första s. k. treöringen),

innan avkastningen av de inom pastoratet förefintliga »lokala» tillgångarna

får tagas i anspråk för löneändamål därstädes. Mot densamma restes under

prästlönelagstiftningsfrågans behandling inom riksdagen och kyrkomötet år

1910 icke från något håll gensaga. Men har det, vilket icke synes kunna med

framgång förnekas, varit berättigat att för den partiella utjämning av präst-

lönebesväret pastoraten emellan, som åvägabragtes år 1910, behandla omför-

rnälda slag av egendom såsom en i sista hand för landet i dess helhet gemen­

sam avlöningstillgång, synes det befogade i ett dylikt behandlingssätt framstå

än påtagligare, då det gäller att fullfölja utjämningen i enlighet med de sak­

kunnigas förslag. Ty skall ett pastorat, där utdebiteringskvoten på grund av

stort skatteunderlag skulle kunnat hållas relativt låg för det fall, att pastoratet

haft^ att ensamt svara för avlöningen av sitt prästerskap, i utjämningssyfte

avstå skattemedel, lärer man svårligen kunna anse denna anordning berättigad

med mindre alla pastorat, som disponera för prästlöneändamål uppsamlade till­

gångar, i första hand avstå dessas avkastning till förmån för det gemensamma

nationella ändamål, som den kyrkliga organisationens upprätthållande innebär.

Förvaltnings-

Formen för prästlönejordens förvaltning står i ett första och oupplösligt sam-

^lösUgtYero-"

kanc* mec* s5ttet dispositionen av den därifrån härflytande avkastningen.

ende av sättet

är också först efter ett slutligt ståndpunktstagande till denna dispositions-

för dispositio-

fråga, som de alternativa vägarna för en revision av den gällande förvalt-

^lönejordensf"

ninSsordningen läggas öppna och kunna med någon behållning bringas under

avkastning,

diskussion.

Genom den av lagstiftningsåren 1862 och 1910 markerade rättsutveck­

lingen på det prästerliga avlöningsväsendets område har prästlönejordens av­

kastning i alltjämt växande utsträckning tagits i anspråk såsom underlag för

utjämning pastoraten emellan av prästlönebesväret. Man ställes då till en bör­

jan inför spörsmålet: kan en återgång tänkas äga rum i detta utvecklingsför­

lopp eller, med andra ord, bör kyrkofondens nuvarande delaktighet i och ekono­

miska beroende i övrigt av sagda avkastning kunna helt eller delvis avveck­

las? De sakkunniga hava icke funnit sig kunna förorda ett realiserande av denna

tanke. De sakkunniga hava tvärtom ansett sig böra stanna vid ett förslag till

omläggning av den för närvarande gällande regleringen därhän, att hela av­

kastningen av prästlönejorden tillföres kyrkofonden.

De för sist åsyftade förslag bestämmande skälen, vilka icke skola i detta

sammanhang upprepas, hava varit av principiell natur. En åtgärd i här nämnd

riktning måste erhålla en mycket väsentlig betydelse i ett rent praktiskt hän­

seende.

Kyrkofondens

En av huvudorsakerna till tyngden och omständligheten i de former, i

lorn **

mäle man

förvaltningen av prästlönejorden för närvarande är bunden, är såsom

fö™ prästlöne”

1

föregående ofta berörts att söka däri, att nämnda jord, med avseende å

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

99

det med dess avkastning förbundna ekonomiska intresset, är så att säga ställdjorden

cn för­

mitt emellan kyrkofonden och pastoraten med den därav följande konsekven-

1s'ir

sen, att ingendera av de två alternerande intressenterna kunnat insättas såsomfrågan8 raiio- den naturliga målsmannen för jorden i fråga. Utan att denna enligt vad er-

nella lösning,

farenheten visat förlamande dualism avlägsnas, torde varje reform av det gäl­ lande förvaltningssystemet komma att visa sig mer eller mindre verknings­ lös. Teoretiskt sett kunna för undanröjande av den angivna dualismen två mot­ satta vägar beträdas. Man kan förlägga en ensamrätt till avkastningen hos ve­ derbörande pastorat eller ock giva kyrkofonden en sådan rätt. Varje förslag till kompromiss mellan dessa två motsatta alternativ måste komma att träffas av samma huvudanmärkning, som riktats mot den gällande regleringen. En lösning enligt det förra alternativet skulle stå i strid med en av huvudprin­ ciperna för den gällande lagstiftningen på förevarande område och därmed i ännu högre grad i strid med de sakkunnigas eget förslag örn en allmän utjäm­ ning av prästlönebesväret och har av sådant skäl måst avvisas. Vill man jämna vägen för en effektivare och framför allt enklare administration av prästlöne- jorden än den, som nu består, lärer man följaktligen vara hänvisad att välja anordningen enligt det senare alternativet.

Den frågan följer då närmast: kan man, örn kyrkofonden på här angi-Kyrkligt-kom- vet sätt blir den i varje fall intressebetonade målsmannen för prästlönejor-m.unal förvait- den, det oaktat tänka sig, att församlingarna göras meddelaktiga i denna jords förvaltning?

Även efter tillkomsten av 1910 års lagstiftning hava förslag i sådan rikt­ ning framkommit. Merendels hava förslagsställarna givit uttryck åt ett un­ derkännande i allmänhet av den statliga fastighetsförvaltningens effektivitet, hänvisat på det ogynnsamma resultatet av löneboställenas första utarrendering och trott sig kunna ställa i utsikt en väsentlig förbättring i det ekonomiska utbytet av prästlönejorden, därest kommunal myndighet finge uppgiften med dess förvaltning sig anförtrodd. leke sällan spåras lätt — särskilt i sådana fall, där förslagsställarna gjort sig till talesmän för det mindretal, företrädes­ vis i Norrland belägna församlingar, som hava boställen med större skogstill­ gångar —• en allmän misstämning på grund av den år 1910 tillkomna lag­ stiftningens verkningar för dessa församlingars del och en förhoppning att, därest boställenas skötsel till jord och skog bleve hänlagd till församlingarna och deras organ, församlingarna också skulle kunna i vidare utsträckning än nu sker göras delaktiga i boställsskogarnas avkastning.

Hur skall ett bestämmande inflytande i fråga örn sättet för prästlönejordens ekonomiska utnyttjande kunna inrymmas åt den lokala menigheten, försam­ lingen eller pastoratet, utan att en sådan anordning medför den irrationella och ohållbara konsekvensen, att de ekonomiska verkningarna av menighetens dispo­ sitioner eventuellt, direkt eller indirekt, gå ut över en annan intressent än densamma själv, nämligen över kyrkofonden? Det torde visa sig, att den enda möjliga form, varunder ett deltagande från den lokala menighetens sida i prästlönejordens förvaltning skulle kunna förverkligas, är en anordning i hu­ vudsaklig anslutning till den, varpå departementschefen i sitt yttrande till statsrådsprotokollet den 22 april 1927 riktat uppmärksamheten: »lönebostäl­ lenas fakultativa överlämnande till pastoraten till viss friare nyttjanderätt mot ett årligt för en längre tidsperiod fastställt avgäldsbelopp». Anordningen be­ tecknas av departementschefen såsom en långt gående åtgärd i dccentralisa- tionssyfte. Den med den förevarande lösningslinjen förbundna fördelen skulle närmast, på sätt framgår av departementschefens ifrågavarande uttalande, vara

100

Kungl. Majrid proposition nr 187.

den möjlighet denna linje syntes erbjuda till en avveckling, örn än icke full­

ständigt, av den statliga förvaltningen av prästlönejorden.

Det torde vara nödigt att något närmare granska förslagets praktiska inne­

börd.

Den första förutsättningen för att en förvaltningsorganisation av här ifråga­

satt slag skulle kunna tänkas få något praktiskt värde lärer vara den, att

boställsfastighetens övertagande skulle kunna bereda den lokala menigheten1

någon påtaglig ekonomisk fördel. Endast på en dylik ren intressegrund torde

den nämnda förvaltningsordningen kunna bygga. Till en början synes härav

följa, att anordningen icke finge göras obligatorisk. Blott sådana församlingar,

vilka så åstundade, borde komma i fråga för denna förvaltningsuppgift. Vik­

tigast men på samma gång ömtåligast bleve obestridligen deli avgäldssättning,

som skulle föregå församlingens övertagande av fastigheten och som i själva

verket måste bliva systemets egentliga ekonomiska grundval.

Då huvudsyftet med den ifrågasatta anordningen skulle ligga däri, att

boställsegendomarna bleve omhändertagna av församlingarna såsom direkt eko­

nomiskt intresserade av deras högsta möjliga avkastning, måste de avgälder,

med vilka församlingarna skulle hava att lösa till sig den temporära förfo­

ganderätten över boställena, fastställas efter en visserligen skälig men låg

taxa. Det från det allmännas sida berättigade i en sådan för församlingen för­

delaktig grund för avgäldssättningen borde då ligga i den förväntan, att det

allmännas eventuella förlust på grund av någon undervärdering av egendomar­

nas avkastningsförmåga bleve ersatt genom minskade kostnader för dessas för­

valtning. Å andra sidan komme från vederbörande församlings synpunkt en

anordning av antjdt slag icke att bliva ekonomiskt riskfri. Under tiden för en

avgäldssättnings giltighet kunde givetvis konjunkturerna undergå sådan för­

ändring, att utbytet av fastigheten i församlingens hand nedginge, tilläven­

tyrs under det avgäldsbelopp, församlingen själv hade att utgöra. Mot en dy-

lik förlust skulle församlingen icke kunna säkerställas.

I själva den tanke, varpå den här berörda anordningen vilar, ligger utan

gensägelse något tilltalande. De allt fastare former, som statskontrollen över

prästlönejorden tagit, hava dock icke hindrat, att församlingarna under en

lång rättsutveckling framträtt med ett visst anspråk på att, vid sidan örn

prästen, betraktas såsom naturliga representanter för de priisterliga boställena

inom sina områden. Det sätt, varpå boställsegendomarna tillkommit, har här­

vid varit utan betydelse. På grund av boställenas merendels centrala belägen­

het inom församlingarna hava dessa kunnat i avsevärd utsträckning å desam­

ma mot avgälder, som tidigare erlagts till prästen och numera ingå bland de

prästerliga avlöningsmedlen, tillgodose sina tomt- och övriga jordbehov. Upp­

låtelser till de kyrkliga och borgerliga kommunerna av områden å prästlöne-

jord för begravningsplatser, för skolväsen och fattigvård m. m. torde för när­

varande kunna räknas i tusental.

Det kan heller icke antagas annat än att talrika landsförsamlingar i ri­

ket hava inom sina såväl borgerliga som kyrkliga representationer tillgång till

personliga krafter, väl skickade att omhänderhava den omedelbara förvaltnin­

gen av även en betydande boställsegendom.

1 Huruvida den ekonomiska uppgift, varom kär är fråga, skulle tillkomma

pastoratet

— ett

kyrkligt-kommunalt förband som dock saknar ett verkställande organ — församlingen, inom

vilken boställsfastigheten är belägen, eller tilläventyrs den motsvarande borgerliga kommunen,

bleve ett spörsmål för sig. Detsamma skall i förevarande sammanhang icke närmare beröras.

Då de sakkunniga i den närmast följande framställningen begagna sig av beteckningen >försam-

lingen», åsyftas därmed en, vilken som helst, av de nämnda kommunala korporationerna.

101

Det torde dock finnas skill att erinra därom, att vissa hittills från ett nara

liggande område gjorda erfarenhetsrön knappast varit ägnade att ställa en del

landsbygdsförsamlingars fastighetsförvaltning i en särdeles fördelaktig dager.

De sakkunniga syfta härmed på det icke ringa antal klockarboställe!!, som på

skilda orter inom landet, merendels utan att tillstånd därtill i behörig ord­

ning sökts och erhållits, omhändertagits av vederbörande församlingar. Åt­

gärden i fråga har i regel varit föranledd därav, att en innehavare av förenad

klockar- och folkskollärarbefattning, sorn i denna sin senare egenskap åtnjutit

författningsenlig bostadsförmån, tilldelats kontant ersättning i stället för bruk­

ningsrätten till klockarbostället. Detta senare har härefter av församlingen an­

tingen disponerats för något dess eget omedelbara behov eller ock, såsom ofta

synes hava skett, utarrenderats.

Upplysningar, som erhållits rörande dessa arrendegårdar, hava i icke få

lall varit nedslående. Ett typiskt förlopp synes hava varit följande. I brist

på härför direkt tillämpliga bestämmelser hava församlingarna ansett sig oför­

hindrade att upplåta bostället utan skyldighet för arrendatorn att därå verk­

ställa nybyggnad eller måhända ens att utföra nödiga underhållsarbeten. Ar­

rendesumman bär härigenom kunnat sättas väsentligt högre än eljest varit möj­

ligt. Omsorgen örn åbyggnadernas bestånd har ställts på framtiden och skjutits

över på en efterföljande generation församlingsmedlemmar. Efter förloppet av

en eller flera arrendeperioder har tidens tand gjort sitt verk, och församlingen

har ställts inför det ofrånkomliga kravet på en kostsam nybyggnad eller det

billigare alternativet att söka utverka tillstånd till fastighetens försäljning i

befintligt skick. Det har icke varit ägnat att förvåna, om församlingarna i

första hand sökt komma undan sitt iråkade ekonomiska bekymmer på den sist­

nämnda vägen. Framställningar i sådant syfte hava också en tid varit vanliga,

men de synas så gott som undantagslöst hava av principiella skäl lämnats

utan bifall. Veterlig! är, att klockarboställena för närvarande mångenstädes

inom landet befinna sig i ett förfallet skick, och detta ehuru församlingarna

i fråga örn dessas skötsel haft väsentligt större möjlighet till ingripande än

beträffande de prästerliga löneboställena.

Då de sakkunniga stannat vid den uppfattningen, att deli ifrågasatta an­

ordningen — prästlönejordens fakultativa överlämnande till församlingarna

»till viss friare nyttjanderätt» — icke skulle medföra någon förbättring av de

för närvarande rådande förhållandena, har dock det bestämmande skälet här­

för icke varit misstro mot den kommunala fastighetsförvaltningen såsom så­

dan. Den avgörande svagheten i nämnda anordning visar sig ligga dari, att den

förutsatta »friare nyttjanderätten» i själva verket måste tänkas bliva ganska

litet »fri», och fråga är rent av, om åt vederbörande församling skulle kunna

inrymmas en dispositionsrätt till resp. boställen, som avsevärt sträckte sig ut­

över de befogenheter, vilka normalt tillkomma en arrendator.

Till en början synes sålunda vara givet, att församlingens förfoganderätt

icke kail utsträckas till någon åtgärd, som innebär förminskning av fastighe­

tens ägor eller eljest disposition över dess substans. Varje uppkommande fråga

örn försäljning av något till fastigheten hörande område skulle följaktligen så­

som hittills få prövas av statlig myndighet. Samma bleve förhållandet be­

träffande tillgodogörandet av sten-, grus-, torv- eller lcrtäkter o. d.. där icke

vid avgäldssättningen bestämmelser härutinnan kunnat särskilt meddelas. Då

församlingens egen disposition av boställsegendomen skulle vara begränsad till

viss tid i sänder, för vilken den bestämda avgälden skulle oförändrat utgå, kan

icke heller förutsättas, att församlingen skulle äga i sin tur upplåta fastigheten

eller del därav till brukande åt annan för tid överskjutande tiden för dess egel

Kungl. Mcij:ts proposition nr lii7.

102

innehav. \ arje fråga om dylik upplåtelse i andra hand skulle såsom hittills

få hänskjutas till prövning av statlig myndighet.

Särskilt aktuell bleve frågan, huruvida församlingen skulle äga rätt att,

utan för varje fall därtill inhämtat tillstånd vidtaga förändringar med avse­

ende å boställsfastighetens byggnader. Frågans praktiska betydelse kan belysas

med ett exempel. Under tiden för församlingens innehav av ett boställe upp­

kommer fråga örn anordnande av en ny, med jordbruk förenad fattigvårdsan-

stalt inom kommunen. Boställets jord befinnes härför vara lämpligast. Genom

en disposition av boställsjorden på angivet sätt blir den befintliga arrenda-

torsbostaden för ändamålet onödig men kan tänkas efter ombyggnad komma

till användning för annat den kyrkliga eller borgerliga kommunens behov. Dis­

positionen av boställsjorden för fattigvårdens räkning påkallar därjämte flytt­

ning av det ena eller andra av boställets uthus.

Skulle de i det här anförda exemplet nämnda dispositionerna med avse­

ende å boställshusen få företagas utan medgivande av statlig myndighet? Det

kan svårligen förutsättas. De för närvarande befintliga, ofta med stora kost­

nader åstadkomna byggnadsuppsättningarna å löneboställena representera en

betydande del av dessas kapitalvärden. Varje mer eller mindre ingripande för­

ändring med avseende å byggnadernas antal, anordning och beskaffenhet i

övrigt måste öva inverkan på berörda värden. Då ett återställande av boställs­

husen i deras ursprungliga skick sannolikt merendels av praktiskt-ekonomiska

skäl bleve uteslutet, skulle sådana vidtagna förändringar skapa ett i varje fall

nytt faktiskt utgångsläge för en eventuell efterföljande avgäldssättning.

Vad ovan framhållits har närmast haft avseende å löneboställenas jord-

bruksdelar. Den dispositionsrätt, församlingarna skulle kunna erhålla till skogs­

markerna, bleve knappast mindre beskuren. Särskilt torde vara givet, att prin­

cipen uthålligt skogsbruk icke skulle kunna eftergivas. Det för närvarande

gällande plantvånget mäste förty allt fortfarande för dessa skogar upprätt­

hållas. Prövningen och godkännandet av hushållsplanerna, vare sig nu för­

samlingarna för dessas upprättande skulle komma att anlita skogsstatstjänste-

man, länsjägmästare eller annan sakkunnig, måste allt fortfarande komma att

ligga i statlig skogsvårdsmyndighets hand.

Till stöd för förslaget örn boställenas överlämnande till församlingarna har

anförts det skälet, att den statliga uppsikten och kontrollen över boställena där­

igenom skulle kunna avsevärt inskränkas. Då, enligt vad i det föregående på­

visats,_ åt församlingarna icke skulle kunna inrymmas avsevärt vidsträcktare

dispositionsrätt än den som tillkommer en arrendator, lärer emellertid någon in­

skränkning av den statliga kontrollen icke i nämnvärd grad kunna äga rum.

Någon ytterligare belysning av det här behandlade förslagets praktiska inne­

börd torde icke vara behövlig. Man kommer vid ett fortsatt inträngande i

prästlönejordens förvaltningsfråga lätt nog till den insikten, att denna fråga

aldrig kan vinna en tillfredsställande lösning på grundvalen av någon slags

medelväg mellan den statliga och kommunala förvaltningsformen. Skall nämnda

jord överlämnas _ till församlingarna att förvaltas och nyttiggöras, bör försam­

lingarnas dispositionsrätt kunna utövas med den obundenhet, som i regel till­

kommer menigheterna i fråga om deras egen fasta egendom. Kan detta av sär­

skilda skäl icke medgivas, lärer någon annan förvaltningsform än den rent

statliga icke böra komma i fråga.

Ett ytterligare förhållande bör i detta sammanhang angivas.

Då det gäller prästlönejordens förvaltningsfråga, träda särskilt fram i för­

grunden tvenne under senare tid ofta och energiskt framförda förslag. Det

ena av dessa förslag bero res i domänstyrelsens utlåtande den 31 mars 1924

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

103

och går ut på en arrondering eller koncentration av prästlönejorden på det sätt, att de små och fördenskull dyrförvaltade boställena efter prövning i varje sär­ skilt fall försåldes, varefter de inflytande köpeskillingsmedlen borde använ­ das för inköp av skogsmark för bildandet av större, sammanhängande skogs- komplex. Det andra av de här åsyftade förslagen, i regel framfört utan att inställas i något sammanhang med det förstnämnda, avser yrkandet därpå, att prästlönejorden må kunna i vidsträcktare omfattning än vad som för närva­ rande är författningsenligt möjligt styckas och upplåtas för nybildning av mindre men självständiga jordbruk.

De sakkunniga skola återkomma till de angivna förslagen. I detta sam­ manhang skall blott framhållas, hurusom ett eventuellt förverkligande av de i dem innefattade önskemålen svårligen låter sig tänka utan en statlig förvalt­ ning av prästlönejorden. Skall en förvaltningspolitik beträffande sagda jord med här angivna syften överhuvud taget kunna bedrivas med någon effektivitet och planmässighet, lära de därför nödiga dispositionerna icke kunna göras be­ roende av församlingarnas samtycke eller deras villighet eller ovillighet att därtill i den ena eller andra formen medverka.

De sakkunniga tro sig med den ovan lämnade kortfattade framställningen

Den statliga

hava påvisat, hurusom bibehållandet av en statlig förvaltning av p rästlö n ejor - den —• man må finna sig därav tilltalad eller icke — är en praktisk nödvändig-

komlig.

het. Men härav följer icke, att ett fortsatt upprätthållande av en statlig ad­ ministration av den typ, som organiserats på grundval av 1910 års ecklesiastika boställslagstiftning, kan från någon synpunkt försvaras. Att den nu rådande ordningen på detta förvaltningsområde icke kan anses i längden hållbar hava de sakkunniga sökt ådagalägga med sin härom lämnade redogörelse.1 Det be­ rättigade i denna uppfattning torde för övrigt numera knappast på något om­ dömesgillt håll förnekas.

Sedan de sakkunniga härefter utförligt motiverat sitt förslag att bibehålla domänverkets befattning med prästskogarna samt till detta verk överföra jäm­ väl förvaltningen av boställenas jordbruksdelar, anföra de vidare:

Det kan finnas anledning att här ytterligare, om än i största korthet, an- Praktiska giva några särskilt framträdande, med den ifrågasatta förvaltningsomlägg-

vinster,

ningen förbundna praktiska vinster.

1. Den av en olämplig lagstiftning tillskapade klyftan inom administra­ tionen av, å ena sidan, prästboställenas skogar och, å den andra, inägorna, varigenom nämnda skogar och inägor hittills kommit att praktiskt taget för­ valtas såsom särskilda fastigheter, bleve avlägsnad. Samhörigheten mellan skogsbruk och jordbruk i vårt land har, särskilt för prästboställenas del, bli­ vit övertygande belyst genom vissa av kyrkofondskommittén föranstaltade ut­ redningar.2 Bland annat har påvisats, hurusom en gemensam förvaltning av- nämnda boställens skogar och jordbruksdelar utgör en viktig förutsättning för en rationell lösning av frågan örn beredande av tillgång till fasta skogsarbetare för nämnda skogars skötsel. Det är anledning att ytterligare erinra om att sambandet mellan skogsbruk och jordbruk numera kräver ett särskilt beak­ tande, då fråga uppkommer om föryttring av boställsjord. Genom 1926 års jorddelningslag gäller nämligen i fråga om nybildning av jordbruksfastighe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

1 Härmed avses, bland annat, do sakkunnigas här ovan å sidorna 72—84 intagna uttalanden. 2 Se härom närmare kyrkofondskommitténs publikationer VII. Sveriges prästskogar av J. A. Amilon s. 168—175.

104

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 187.

Socialise-

ringsnämn-

den.

ter genom avstyckning, såsom allmän regel, att sådan åtgärd, där till stam­

fastigheten hör skog, icke må ske utan att styckningslotten i mån av till­

gång erhåller erforderlig skog. Det ligger i öppen dag. att mycken omgång

skall uppstå vid behandlingen av en uppkommande styckningsfråga i här

nämnt fallbom skog och inägor ligga under skilda förvaltningar. Redan under

den korta tid, under vilken den nya jorddelningslagen hittills varit i tillämp­

ning, hava, enligt vad de sakkunniga försxjort, olägenheter i ifrågavarande

hänseende uppkommit. Skola styckningar i större omfattning än nu sker fram­

deles komma att äga rum å prästlönejord måste dessa olägenheter komma att

bliva synnerligen besvärande.

2. Domkapitlens många bestyr med förvaltningen av de ecklesiastika löne-

boställena, till sin väsentligaste del bestående i en dubbelbehandling, jämlö­

pande med länsstyrelsernas handläggning, av den stora mångfalden med arrende­

väsendet sammanhörande ärenden, bringas att upphöra. Den lättnad i dom­

kapitlens arbetsbörda, som härigenom skulle beredas dessa myndigheter, bör

oliva av så mycket större betydelse, som desamma varken med avseende å sin

allmänna organisation, sina arbetsformer eller den hos myndigheterna företrädda

speciella sakkunskapen kunna sägas vara lämpade för förvaltning av jord­

bruksegendomar. Det synes påtagligt, att domkapitlen genom en befrielse från

de ifrågavarande förvaltningsgöromålen — väsentligen främmande för deras

huvuduppgifter —• skulle i betydande utsträckning få sina arbetskrafter fri­

gjorda för sin egentliga maktpåliggande ämbetsverksamhet.

3. Den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomäner uppbäres i för­

sta hand av domänintendentsinstitutionen. Domänintendenternas antal utgör för

närvarande tretton. Med hänsyn, å ena sidan, till kronodomänernas relativa fåta­

lighet och starkt växlande förekomst inom olika delar av landet samt, å den

andra, till angelägenheten av att genom en relativ begränsning av tjänstgörings-

distrikten hålla kostnaderna för domänintendenternas verksamhet nere har möj­

lighet hittills icke förelegat att skapa en fast organisation för dessa betydelsefulla

befattningar. Uppdragen mottagas och avlönas alltjämt såsom mer eller mindre

tidskrävande bisysslor. Sammanförandet av den ecklesiastika egendomsförvaltnin-

gen med förvaltningen av kronodomänerna bereder den påtagliga organisatoriska

fördelen, att domänintendentsinstitutionen skall kunna utnyttjas på ett långt ef­

fektivare sätt än nu sker. Efter en företagen omläggning av tjänstgöringsom-

rådena och efter den utökning av domänintendenternas nuvarande antal, som i

anledning av sammanläggningen må befinnas nödig, måste möjligheterna’för en

fast organisation av nämnda tjänster, till lika båtnad för kronodomänerna som

för prästlönejorden, komma att i hög grad främjas.

Godtager inan i det hela de sakkunnigas utgångspunkt, att förvaltningen

av prästlönejorden framgent såsom hittills måste förbliva en statlig uppgift,

torde med den föregående framställningen vara tillräckligt ådagalagt, att sam­

manförandet av förvaltningen utav prästlöneboställenas jordbruk och skogar i

domänverkets hand innefattar den enda naturliga lösningen av prästlönejordens

förvaltningsfråga. Denna förvaltningsomläggning synes vara nära nog ett skol­

exempel på sådana till förenkling och besparing inom statsförvaltningen syf­

tande åtgärder, som man på sista tiden velat beteckna såsom statsförvaltnin­

gens »rationalisering».

Från 1927 års sakkunnigas förslag skilde sig socialiseringsnämndens icke i

principiellt avseende. Även nämnden åsyftade sålunda fullständig skatteutjäm­

ning pastoraten emellan. Men i nämndens förslag framträdde tendensen till

centralisering och förstatligande tydligare än hos de sakkunniga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

105

Nämnden föreslog sålunda, att den ecklesiastika fasta egendomen — med undantag av prästgårdarna (d. v. s. bostad med tomt och eventuellt trädgård) samt fastigheter, till vilka församling kunde uppvisa laga fång -—• jämte kyrko­ fonden och övriga ecklesiastika fonder skulle förklaras utgöra statsegendom och icke vidare tjäna kyrkliga ändamål. För gäldande av de prästerliga befatt­ ningshavarnas löner skulle enligt förslaget utgå församlingsavgift med 30 öre för skattekrona efter de för kommunalutskylders utgörande gällande allmänna grunder, därvid uppstående överskott skulle inlevereras till statsverket, medan i de fall, då församlingsavgiften ej räckte för gäldande av lönebeloppet, stats­ verket skulle tillskjuta felande belopp.

Beträffande nämndens motivering för detta förslag ber jag att få hänvisa till nämndens betänkande. I detta sammanhang vill jag blott nämna, att för­ slaget örn den ecklesiastika fasta egendomens indragning till statsverket synes hava föranletts av en önskan, att dess fortsatta förvaltning av domänverket icke skulle tyngas av den mängd hänsyn till skilda rättsinnehavare, som nu måste tagas. Det föreslagna beskattningssystemet motiverar nämnden med den skatteutjämning, som därigenom skulle åstadkommas.

Det av utredningsmännen framlagda förslaget till decentraliserad förvaltning av prästlönejorden innebär följande:

Det nuvarande förvaltningssystemet har framkallat kritik. Denna kan sammanfattas i två huvudanmärkningar, nämligen dels förvalt- ningsbefogenheternas splittring å ett flertal myndigheter, dels ock frånvaron av en direkt intresserad förvaltare, av vilken initiativ och ett smidigt utnytt­ jande av den ekonomiska situationen kan förväntas.

En reform bör därför inrikta sig på att dels i görligaste mån koncentrera förvaltningsbefogenheterna, dels ock välja en förvaltare, som representerar eget intresse för boställena.

En tillämpning av dessa grundsatser leder till olika anordningar för skilda slag av prästlönejord.

Vad först prästgårdarna angår synes intet skäl till frångående av det nuva­ rande sättet för deras vård föreligga. Den närmaste vården om dem omhänder- haves av naturliga skäl av tjänsteinnehavaren själv och underhålls- och nybygg­ nadsarbetena ombesörjas av pastoraten, till vilkas prästerliga befattningshavare prästgårdarna äro upplåtna. Kontrollen från myndigheternas sida över präst­ gårdarna synes kunna förenklas i någon mån, men anse sig utredningsmän­ nen icke böra närmare ingå på denna fråga.

Vidkommande härefter de löneboställen, som utgöra tillgångar för avlönande av visst pastorats prästerskap, däribland inräknat även de boställen, vilkas avkastning åtnjutes såsom förmån utöver lönen, synes förvaltningsfrågan bäst lösas genom att förvaltningen anförtros åt pastoraten och deras organ, främst kyrkorådet, vilket det enligt 41 § församlingsstyrelselagen tillkommer att vårda församlingens för kyrkliga ändamål avsedda egendom och handhava de medel, som skola användas därför. Härigenom erhåller man för ett vart av dessa bo­ ställen en förvaltare, som ständigt finnes å orten, väl känner boställets och Iraktens förhållanden, icke är främmande för jordbruk och skogsbruk samt, framför allt, är den, som i första hand är intresserad av att boställets avkast­ ning blir tillfredsställande, enär avkastningen skall användas till fullgörande av pastoratets skyldighet att avlöna sitt prästerskap.

1931 års

prästlöneutredning.

I. Principer för en reform.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Beträffande de till kyrkofonden indragna boställena förefinnes intet intresse

från ett särskilt pastorats sida, utan är det i stället fråga om ett samtliga pasto­

rats gemensamma intresse, att kyrkofondens inkomster bliva så betydande som

möjligt. I följd härav föreslå utredningsmännen i det följande, att de indragna

boställena skola förbliva under myndighetsförvaltning.

I utlåtande över 1927 års sakkunnigas förslag har domänstyrelsen under­

strukit vikten av att förvaltningen av ett boställes jordbruksdel och skogsdel

koncentreras till samma förvaltare. Denna mening delas av utredningsmännen,

vilka alltså föreslå, att skogen å de boställen, som utgöra lokal avlöningstill-

gång, anförtros åt pastoraten och att de indragna boställenas skogar omhänder­

tagas av samma organ, som förvaltar deras jordbruksdelar.

Även hos pastorat, som åtnjuta tillskott ur kyrkofonden, kan ett starkt in­

tresse för egen förvaltning av boställena påräknas, därest uträkningen av

tillskottets belopp anordnas på det sätt, som utredningsmännen på annat ställe

föreslå.

Att förvaltningen av boställena anförtros åt pastoraten, innebär givetvis

icke, att pastoraten äga fritt förfoga över dem.

Flertalet boställen har tillkommit genom donationer. Andra boställen hava

anskaffats av församlingar och pastorat och en del boställen hava anvisats av-

kronan. Om samtliga boställen gäller, att de äro rättsligen bundna vid be­

stämda kyrkliga ändamål. Att de icke dragas från dessa ändamål eller för-

valtaj på ett sätt, som äventyrar syftet med dem, bör övervakas genom lämp­

lig kontroll. Då kontrollen beträffande samtliga boställen, utan avseende å

sättet för deras tillkomst, har samma uppgift, nämligen att vidmakthålla bo­

ställena för deras kyrkliga ändamål, saknas anledning att anordna kontrollen

för det ena slaget av boställen annorlunda än för det andra. Kontrollen bör

sålunda blivm ensartad för alla.

Man kan karakterisera förslaget örn boställs förvaltningens decentralisering

till pastoraten, såväl i princip som i fråga örn den praktiska utformningen av-

förvaltningens och kontrollens detaljer, genom att säga, att pastoratet in­

träder i den prästerliga boställshavarens rättsställning.

Då pastoratet blir boställshavare, bortfalla åtskilliga anordningar, som för­

anleddes av ombytet av boställshavare, vilket innebär en betydande förenkling,

och samtidigt vinner man den fördelen, att man kan anknyta den nya ord­

ningen till välkända och levande rättsbegrepp.

II. Jordbruks-

Av pastoratets ställning som boställshavare följer, att pastoratet, liksom

förvaltningen,

tidigare den prästerliga befattningshavaren, får ombestyra boställets utarren -

1)

Pastoratens

dering. Härigenom erhåller pastoratet möjlighet att självt fullt effektivt in-

rvaltnmg.

gripa fgr att tillförsäkra sig högsta möjliga avkastning av sina boställen. Det

blir pastoratet, som får pröva den säkerhet, som spekulanterna på arrendet

hava att erbjuda, samt övervaka, att säkerheten icke förringas i värde. Vidare

blir det pastoratets sak att indriva arrendebeloppen och för egen del tillse,

att arrendatorn icke vanvårdar bostället. Därest pastoratet vid ombyte av arren­

dator skulle anse av- och tillträdessyn erforderlig, får pastoratet ombestyra så­

dan. Därvid böra, liksom beträffande arrendeförhållandet i dess helhet, allmän­

na nyttjanderättslagens regler tillämpas. Någon medverkan från de kontrolle­

rande organens sida behöves sålunda icke.

Även en boställshavares skyldigheter skola åligga pastoratet. Dessa skyldig­

heter äro av två slag, dels sådana som i allmänhet åligga en jordägare utåt, så­

som skyldigheten att betala skatt för bostället, fullgöra allmänna besvär, som

belasta detsamma, bestrida kostnader för boställets deltagande i vattenavled-

ningsföretag och lantmäteriförrättningar m. m., dels ock sådana som härflyta av

Kungl. Maj:tx proposition nr 187.

107

själva förvaltningsuppdragets fullgörande oell i korthet kunna karakteriseras så­

som boställshavarens skyldigheter mot bostället, såsom skyldigheten att tillse,

att bostället väl hävdas och underhålles samt att hus å detsamma nybyggas, i

den mån de bliva förbrukade.

För närvarande åligga dessa skyldigheter arrendatorn, ett förhållande som

givetvis ofördelaktigt inverkar på den kontanta intäkten av bostället. Att skyl­

digheterna nu åläggas pastoratet, beror på att pastoratet självt äger bestämma

villkoren för boställets utarrendering. Anordningen att göra pastoratet i första

hand ansvarigt för bostället innebär emellertid icke, att nya bördor

åläggas pastoratet. Det är redan nu i sista hand boställets avkastning,

som bär kostnaden för skyldigheternas fullgörande. Från arrendet avräknas

sålunda ett årsbelopp, som avser att täcka kostnaden för boställets bebyggelse.

Endast nettoavkastningen kommer pastoratet till godo. Enligt utredningsmän­

nens förslag åter skall boställenas bruttoavkastning uppbäras av pastoratet.

Kostnaderna för förvaltningen lära icke kunna antagas bliva större för pasto­

raten än vad de varit för myndigheterna, snarare mindre, och nettot för pasto­

raten kan därför förväntas bliva större än för närvarande. Örn pastoratet så

önskar och finner förmånligt, står det dessutom pastoratet fritt att vid utarren-

deringen genom avtalet med arrendatorn överflytta sina skyldigheter på denne.

Att sådan åtgärd kommer att medföra ett förminskat arrende för bostället, är en

omständighet, som pastoratet får taga i beaktande.

I de fall, då pastorat åtnjuter tillskott ur kyrkofonden, skall enligt utrednings­

männens annorstädes framförda förslag ett värde å boställets normala nettoav­

kastning fastställas för att ligga till grund för uträkningen av tillskottet. Vid

värdets bestämmande skall givetvis kostnaden för fullgörandet av alla pastora­

tet åliggande skyldigheter, som kunna förutses, tagas i beräkning till sitt fulla

belopp. Andra kostnader, som åsamkas pastoratet, och kostnader, som pastoratet

frivilligt ikläder sig i syfte att förbättra sin inkomst av bostället, äro av­

sedda att gottgöras pastoratet därigenom, att vinsten av företaget förbehålles

pastoratet under s. k. frihetsår.

Man har, såsom ovan påvisats, grundad anledning antaga, att pastoraten av 2)

Kontroll,

eget intresse komma att förvalta boställena väl. Emellertid kan kontroll icke

undvaras.

Pastoratens medlemmar växla. En generation efterträder den andra, samt ut-

och inflyttningar äga rum. Det kan därför tänkas, att ett pastorats nuvarande

medlemmar äro benägna att förskaffa sig en ekonomisk lättnad på bekostnad av

en kommande tids församlingsmedlemmar. Sådan lättnad kan pastoratet vilja

förskaffa sig genom att uttaga och förbruka en del av den kapitaltillgång, bo­

stället representerar. Detta kan ske på flera sätt. Man kan direkt tillgodogöra

sig en del av boställets naturtillgångar (substans), t. ex. grus, sten, torv och

lera. Ett annat sätt är att tillgodogöra sig boställets hela bruttoavkastning utan

att sörja för att bostället bibehålies till såväl hävd som bebyggelse i samma

skick som tidigare. Härigenom bereder man sig större avkastning för stunden,

men bostället förringas i värde.

Sådant bruk av förvaltningsrätten bör förhindras, och detta blir kontrollens

uppgift.

Vad då först angår tillgodogörande av substanser, synas följande huvudreg­

ler böra gälla. Boställes substans må utan tillstånd tillgodogöras för boställets

husbehov. Därest förekomst av viss substans är större än vad som erfordras

för tillgodoseende även i framtiden av boställets husbehov, må pastoratet efter

prövning i varje särskilt fall av vederbörande kontrollorgan berättigas upplåta

förekomsten för avsalu eller eljest tillgodogöra sig densamma. Av kontroll-

lO.s

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

organet bör i sammanhang härmed föreskrivas, huruvida lämpligen fondering

av inkomsten helt eller delvis bör ske, eller ock det årliga uttaget inskränkas

till viss myckenhet.

Den andra ovan antydda möjligheten att utnyttja bostället till nackdel för

framtida intressenter, nämligen att underlåta att vidmakthålla boställets hävd

och bebyggelse, bör förekomma^ på annat sätt. Såsom allmän regel bör här

gälla, att boställets hävd ständigt hålles i det för det ekonomiska utbytet för­

månligaste skick och att boställets byggnader behörigen underhållas och vid

behov ersättas. Detta bör tillses vid ekonomisk besiktning. Hava försummelser

i det ena eller andra avseendet förekommit, böra för vinnande av rättelse nödiga

föreskrifter meddelas. I likhet med vad ovan sagts beträffande substansuttag,

bör, då någon väsentlig förändring i boställets bebyggelse eller i sättet för bru­

kandet av detsamma avses, exempelvis upplåtelse till egna hem eller industri­

tomter, tillstånd därtill inhämtas hos kontrollorganet.

I alla de fall, då fråga uppkommer av beskaffenhet, att enligt förut antydda

regler böra underställas kontrollorganet för prövning, bör det ankomma på

pastoratet att uppgöra förslag i ärendet.

I anseende till bebyggelsens betydelse för bostället anse sig utredningsmän­

nen här böra något närmare beröra denna fråga. Då insynat hus å boställe vid

ekonomisk besiktning utdömes, bör tillfälle beredas pastoratet att inom viss

tid uppgöra förslag till nybyggnad. Förslaget bör underställas kontrollorganet

för prövning, huruvida den föreslagna nyFyggnaden är tillfyllest eller örn an­

norlunda beskaffad byggnad erfordras. I sistnämnda fall bör anvisning lämnas,

i vilka avseenden ändring ansetts påkallad, och pastoratet även nu höras in­

nan nybyggnaden beslutes. Kontrollorganet bör tillerkännas befogenhet att

föreskriva viss tid, inom vilken beslutet skall verkställas av pastoratet, vid

äventyr, att sådant eljest sker på pastoratets bekostnad. Insyning av verkställd

nybyggnad bör slutligen äga rum genom det kontrollerande organet.

Vad härefter angår valet av kontrollorgan föreslå utredningsmännen, att

da ecklesiastika boställsnämnderna, som under den korta tid, de varit i verk­

samhet, visat sig lämpliga och vunnit förtroende, skola bibehållas och i första

hand omhänderhava tillsynen över boställenas förvaltning. Liksom nu bör

kontrollen företrädesvis utövas vid ekonomiska besiktningar vart femte år

eller oftare, örn så påkallas. Några av- och tillträdessyner behöva emellertid

nämnderna icke längre befatta sig med, då ombyte av boställshavare icke före­

kommer och ombyte av arrendator är ett ärende, som pastoratet ombesörjer.

För närvarande bestridas arvodena till boställsnämndernas ordförande av

kyrkofonden. Härutinnan föreslå utredningsmännen ingen ändring. Kostna­

derna för de särskilda förrättningarna, d. v. s. reseersättning och dagtrakta­

menten till ordföranden och ledamöterna i nämnden, betalas nu av boställs-

arrendatorn. Med hänsyn till pastoratens ställning såsom boställshavare, och

då kontrollen närmast är riktad mot dem, synas kostnaderna för förrättningar­

na böra bestridas av pastoraten, med rätt för dem till motsvarande avdrag

vid bestämmandet av boställenas normala nettoavkastning.

Den, som är missnöjd med boställsuämnds beslut, torde, liksom nu, hänvisas

att söka ändring genom att begära laga syn.

Medan den kontroll, som utövas av boställsnämnd, av naturliga skäl huvud­

sakligen kommer att inrikta sig på tillsyn över boställenas hus och hävd — den

löpande tillsynen — och därför lämpligen bör begränsas härtill, synes kon­

trollen i övriga ovan antydda hänseenden, nämligen då fråga blir om substans­

uttag utöver husbehovet eller väsentlig förändring i boställets bebyggelse och

i sättet för dess brukande, böra anförtros åt domkapitlet, vilket är bäst skickat

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

109

att tillvarataga intresset av boställets bevarande för framtiden. Det förutsattes, att domkapitlet, åtminstone i regel, inhämtar boställsnämndens eller dess ord­ förandes yttrande i frågor angående boställskontrollen.

Utredningsmännen förutsätta vidare, att de stiftsjägmästare, som utrednings­ männen i annat sammanhang föreslå för att biträda pastoraten vid boställs- skogarnas skötsel, skola vara föredragande hos domkapitlet i boställsärenden av praktisk natur samt vara skyldiga att vid förrättningar å boställena företräda domkapitlet i sådana frågor.

Över domkapitlets beslut må klagan kunna föras hos Kungl. Maj:t i rege­ ringsrätten.

Kör att underlätta för pastoraten att fullgöra med boställsförvaltningen före-

3) Förskott ur

nade skyldigheter torde förskott ur kyrkofonden ställas till förfogande. För-

kyrkofonden,

skott bör på begäran av pastoratet erhållas för fullgörande av nybyggnad, som av boställsnäaind prövats oundgängligen erforderlig för boställets behov. Bo- ställsnämnden skall beräkna behovet av förskott, och bör beloppet sedermera ut- anordnas på anmälan av pastoratet.

Även då boställe tvångsanslutes till företag enligt vattenlagen, lagen örn en­ skilda vägar eller jorddelningslagen, bör förskott erhållas för kostnader, som i följd härav uppkomma för bostället.

Den myndighet, som förvaltar kyrkofonden, bör uppgöra plan för återbe­ talning av lämnade förskott jämte ränta, vilken sistnämnda torde böra bestäm­ mas efter den ränta, som vid tillfället är gällande å kapitalmarknaden för kom­ munala lån.

Det ankommer på kyrkoråden att av avkastningen från boställena gälda annuiteterna för förskotten.

De till kyrkofonden indragna boställena, vilka — utom i bokföringsavseende i)

Boställen,

— till kyrkofonden intaga samma ställning som statens domäner till domän-vilkas

avkast-

fonden, utgöra ett fåtal i jämförelse med pastoratens boställen. I hela rikettiffkyr- finnas endast

149

sådana brulmingsenheter, därav i Uppsala stift

12,

i Lin- '

kofonden*

köpings stift

7,

i Skara stift

12,

i Strängnäs stift

13,

i Västerås stift

2,

i Växjö

stift

7,

i Lunds stift

71,

i Göteborgs stift

16,

i Karlstads stift

7,

i Härnösands

stift 1, i Luleå stift intet samt i Visby stift 1. Närmare uppgifter om dessa bo­ ställen finnas i kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan

72.

Beträffande dessa boställen, vilka egentligen utgöra en del av kyrkofondens kapital, torde det, såsom förut anförts, bliva nödvändigt att bibehålla en för­ valtning genom myndighet. Att emellertid därvid fortfarande tillämpa den nu­ varande ordningen synes icke vara lämpligt.

Enklast torde förvaltningen kunna ordnas, örn den anförtros åt domkapitlen och närmast ombesörjes av stiftsjägmästarna.

Domkapitlet bör sålunda ombesörja utarrenderingen av boställena samt i övrigt äga alla de befogenheter, som tillkomma en jordägare, och arrendeför­ hållandet bör regleras av allmänna nyttjanderättslagen. Kontroll över arren­ datorn utövas av stiftsjägmästaren. Ekonomiska besiktningar av boställsnämnd äro ej erforderliga.

Den omständigheten, att ifrågavarande boställen, såsom ovan anförts, äro att anse såsom en del av kyrkofondens kapital, medför, att det närmast torde böra ankomma på kyrkofonden att ikläda sig alla de ekonomiska förpliktelser, som enligt allmänna nyttjanderättslagen åligga jordägaren. För närvarande stadgas i boställsordningen, att alla laga hus å löneboställe skola nybyggas av arrendatorn, och arrendeförordningen ålägger arrendatorn skyldighet att ansvara för alla bostället åvilande skatter och onera. Han är vidare skyldig att ombesörja och bekosta byggnadernas brandförsäkring samt uppföra stängsel.

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 181.

Han skall i arrendekontraktet tillförbindas att genom avkortning i arrendet eller

först av sin efterträdare mottaga ersättning av beskaffenhet, att det enligt lag

åligger Jordägare att utgiva sådan. Skall löneboställe, enligt därom i vederbör­

lig ordning fattat beslut, deltaga i laga skifte, ägoutbyte eller annan lantmäteri-

förrättning, eller skall boställe deltaga i företag för marks torrläggning genom

dikning, vattenavledning eller invallning, skola kostnaderna därför, i vad de

icke belöpa å bostället tillhörande skogs- och hagmark, bestridas av arrendatorn,

med honom förbehållen rätt till enahanda ersättning, som i fråga örn dylika kost­

nader är boställshavare medgiven.

Från alla nu omförmälda förpliktelser blir arrendatorn av ett indraget bo­

ställe befriad, därest utredningsmännens förslag att lägga förpliktelserna å

kyrkofonden vinner bifall. Man har anledning att vid en dylik anordning

förvänta, att arrendet kan sättas väsentligt högre än för närvarande är fallet

och att en sådan ökning av arrendet kommer, örn man betraktar beståndet av

indragna boställen såsom en helhet, att ersätta räntan å det i boställena ned­

lagda kapitalet ävensom möjliggöra dettas avskrivning.

Då förvaltningen av de indragna boställena sker för kyrkofondens räkning,

uppstår icke såsom beträffande övriga boställen fråga örn förskott och amor­

tering.

Husröte- och vanhävdsersättning synes lämpligen, liksom nu, böra betalas

av den avträdande arrendatorn till den tillträdande. Stifts jägmästarens in­

spektioner böra icke bekostas av arrendatorn, och beträffande av- och tillträdes-

syner bör kostnaden fördelas enligt allmänna nyttjanderättslagen.

III. Skogsför-

Såsom förut anförts, hava utredningsmännen anslutit sig till den av domän-

▼altningen.

styrelsen uttalade meningen, att skogsförvaltningen bör omhänderhavas av

samma organ, som förvaltar boställets jordbruk. En sådan anordning innebär

på sätt och vis en nyhet, i det förvaltningen av skog och jordbruk varit åtskild

icke blott enligt 1910 års lagstiftning utan också i viss omfattning redan enligt

1866 och 1894 års skogsordningar.

Utredningsmännen finna det uppenbart, att det för domänverket — som är

ett statens affärsdrivande verk och såsom sådant har till huvuduppgift att åt

statsverket utvinna största möjliga inkomst av kronans egna domäner och sko­

gar —- måste framstå såsom en mera främmande uppgift att handhava för­

valtningen av skogar, som äro bestämda för annat ändamål. Härtill kommer,

att prästskogarna på grand av sin spridda belägenhet och ofta ringa storlek

mindre väl lämpa sig för en centraliserad förvaltning.

Även örn boställsskogarnas hittillsvarande skötsel varit föremål för viss kri­

tik, vilken ej ens domänstyrelsen velat helt tillbakavisa, måste likväl erkännas,

att under den tid, skogarna stått under domänverkets förvaltning, det sörjts

för föryngringen och att även markförbättringsarbeten, såsom skogsdikningar,

utförts.

. Vid genomförande av en decentraliserad förvaltning av skogarna måste till­

ses, att skötseln av dem så anordnas, att densamma blir minst lika god som

för närvarande — helst bättre.

1) Pastoratens

_ Medan det inom alla pastorat finnes god tillgång på förträfflig sakkunskap

förvaltning,

i fråga örn jordbruk, kan man icke förutsätta, att den forstliga insikt, som

kräves för ett rationellt skogsbruk, alltid finnes företrädd inom pastoraten. En

decentralisation av skogsförvaltningen till pastoraten fordrar alltså, att skog-

ligt utbildad personal tillhandahålles dem. Av särskild betydelse är, att denna

personal helt ägnar sig åt prästskogarna.

Genom ett infogande av skogligt bildad arbetskraft i förvaltningen förlora

pastoraten icke sin ställning såsom de egentliga förvaltarna av skogen. Man

Kungl. Majlis proposition nr 187.

lil

åsyftar endast en uppdelning av omsorgerna beträffande skogarna på det sätt,

att den sida av deras förvaltning, som fordrar fackliga insikter, liandhaves

av den skogligt bildade personalen, medan det praktiska förvaltningsarbetet,

det kontinuerliga övervakandet, virkesskördens utnyttjande, ekonomien och bok­

föringen m. m. överlämnas till pastoraten. Pastoraten likställas således med

en egendomsägare, som själv förvaltar sin skog men som för hushållningens

planläggning och för ledning av de mer kvalificerade skogsvårdsarbetena an­

litar fackman.

Liksom i fråga örn jordbruksförvaltningen vissa anförda synpunkter för- 2)

Kontroll,

anleda, att kontroll måste anordnas över pastoratens förvaltning, framtvinga

samma synpunkter en kontrollerande verksamhet även beträffande skogssköt-

seln. Vid jordbruksförvaltningen var det hänsynen till att boställets kapital­

tillgångar bevaras för framtiden, som nödvändiggjorde kontrollen. Det kapi­

talvärde, som jordbruket med tillhörande åbyggnader representerar, skyddar

sig emellertid i viss mån självt mot olämplig exploatering och obehöriga kapi­

taluttag. Sådana kunna — med frånseende av eventuella fyndigheter av sten,

grus o. d. — endast ske genom att jordens hävd eller husens underhåll försum­

mas. Dylika missförhållanden kunna emellertid genom ingripande av de kon­

trollerande organen hastigt rättas utan att några bestående skador behöva be­

faras. I övrigt äro lockelserna till sådant missbruk relativt små, ty därav för-

anledes snabbt en sänkning av fastighetens avkastning.

Beträffande skogen äro förhållandena i nu förevarande hänseende delvis andra.

Skogen å de ecklesiastika boställena representerar i allmänhet ett betydande

kapitalvärde, som -—- åtminstone under normala konjunkturer — är ytterst lätt

att omsätta i penningar. En dylik evalvering kan ske ej blott beträffande den

del av virkesförrådet, som är att anse såsom årets skörd, utan även av huvud­

parten av det förråd, som vid ett ekonomiskt rätt bedrivet skogsbruk skall

kvarstå å marken såsom producerande kapital. Själva produktionsfaktorn inom

skogsbruket kan således utan svårighet realiseras på en gång eller under

en kort tidsperiod. Återställandet av det sålunda exploaterade kapitalet kräver

däremot en betydande tid, vars längd bestämmes dels av huru långt kapital­

konsumtionen drivits samt dels av markens godhetsgrad. Under denna repara-

tionsperiod nedgår skogsbrukets avkastning långt under det normala.

Det bör observeras, att en dylik kapitalkonsumtion ej enbart föranleder en

periodicitet i skogsavkastningen, som är oförenlig med de syften, boställssko-

garna skola tjäna; den kan därjämte i vissa fall biologiskt påverka markens

produktionsförmåga och skogsbrukets hela gestaltning under en lång följd av

år. Dyrbara skogsodlingar kunna nödvändiggöras å marker, där vid regelrätt

hushållning självsådd kunnat med säkerhet påräknas; insekts- och stormfäll-

ningsskador kunna framkallas m. m.

Å andra sidan torde genom en rationell skogsvård produktion och förty av­

kastning kunna rätt väsentligt påverkas i positiv riktning.

Det sagda torde vara tillräckligt för att visa, att beträffande boställenas sko­

gar möjligheten att för ernående av tillfälliga ekonomiska lättnader lösgöra och

konsumera kapitalvärden är avsevärt större än beträffande jordbruken. En dy­

lik kapitalkonsumtion medför också ifråga örn skogen avsevärt större och mer

svårbotade skador än i fråga örn jordbruken.

Då utredningsmännen övervägt, huru kontrollen över skogsskötseln å bostäl­

lena under en decentraliserad förvaltning bör ordnas, hava de funnit, att kon­

trollen bör sko genom den skogligt bildade personal, som enligt vad förut an­

förts skall tillhandahållas pastoraten.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

3) Arbetsför­

delningen mel­

lan pastoraten

och fackmän­

nen.

Hushållningens planläggning har hittills skett genom skogshushållningspla-

ner, upprättade av skogsstatstjänstemän samt fastställda av domänstyrelsen.

Under senare år har inom skogliga kretsar framförts en rätt stark kritik mot

hushållningens bindande vid planer, uppgjorda för ett antal år framåt i tiden.

Man har påpekat, att en dylik plan, huru förtjänstfullt den än från början må

hava blivit uppgjord, snart nog på grund av nytillkommande faktorer bleve

föråldrad. De skogsbiologiska förhållandena kunna komma att te sig på ett helt

annat sätt, än förrättningsmannen förutsett. Storm- och insektsskador kunna

tvinga till avverkningar, som förrycka planen. Vanligare är dock, att det är

den ekonomiska utvecklingen, som hastigt gör en hushållningsplan omodern.

Förskjutningarna i priser mellan skogsprodukter av skilda slag kunna göra

det nödvändigt att utföra huggningarna på sätt, som ej kunnat förutses vid

planens upprättande. Det är ur ekonomisk synpunkt felaktigt att binda avverk­

ningen vid fixa belopp för viss period. Vill man driva hushållningen med tanke

på god ekonomi, måste konjunkturväxlingarna på allt sätt utnyttjas. Under

högkonjunkturer forceras avverkningarna för att skogens ägare må kunna till­

godogöra sig de då rådande höga priserna. Vid efterföljande lågkonjunktur

göras motsvarande inskränkningar. Genomsnittsnettot kan därigenom väsentligt

höjas.

En tydlig tendens mot hushållningens bindande vid planer kan sålunda nu­

mera skönjas såväl inom statens som enskildas skogsförvaltningar. Därmed har

man emellertid ej underkänt värdet av all planläggning inom skogsbruket.

Kvar står alltid behovet av att ingående känna beskaffenheten av det objekt,

varmed hushållningen arbetar. Man behöver äga noggranna uppgifter örn mar­

kens godhetsgrad och produktionskraft, virkesförrådets storlek och fördelning

på åldrar, trädslag och grovleksklasser, tillväxtens storlek m. m. Man vill med

ett ord känna skogens status. Med ledning härav kunna sedan under olika

konjunktur- och marknadsförhållanden kalkyler göras örn den skäliga avverk­

ningens storlek.

För boställsskogamas vidkommande böra, enligt utredningsmännens åsikt,

dessa nya åskådningar rörande hushållningens planläggning i huvudsak till-

lämpas. Därest, på sätt nedan föreslås, verkställigheten av betydelsefullare

skogsvårdsarbeten överlämnas åt fackmän, torde det ej vara nödvändigt att i

planer föreskriva detaljerna i skogsvårdsarbetet. Däremot lärer det med hän­

syn till de syften, boställsskogarna tjäna, vara erforderligt att vidtaga anord­

ningar i syfte att erhålla en viss jämnhet i avkastningen. Det är därför ofrån­

komligt, att på grundval av skogens bonitet, virkesförråd och tillväxt uppgöre.s

en avverkningsberäkning, i vilken de virkesbelopp, som under viss period få

uttagas, fastställas. För huru lång tid i sänder denna beräkning, som här i

fortsättningen benämnes avverkningsplan, skall uppgöras, är en lämplighets-

fråga. Den lämpligaste tiden torde vara 10 år med möjlighet till revision, då

sådant befinnes påkallat. Pastoratet bör medgivas rätt att när som helst under

en femårsperiod uttaga hela det mot denna period svarande awerkningsbelop-

pet. Att tvinga till absolut jämnhet i avkastningen genom årliga avverkningar

är med hänsyn till försäljningstekniska förhållanden och konjunkturernas bästa

utnyttjande olämpligt. Särskilt gäller det nu anförda de mindre skogarna.

Utredningsmännen föreslå sålunda, att på taxering av virkesförråd och till­

växt grundade avverkningsplaner för tioårsperioder upprättas utan rätt att

överskrida i planerna angivna avverkningsbelopp, i annat fall, än att å skogen

inträffade skador nödvändiggöra tillfälliga huggningar.

Vad ovan sagts gäller uttaget av mogen skog. Beståndsvårdande gallringar

Kungl. Majlis proposition nr 187.

113

skola givetvis städse ske i deri omfattning, skogens tillstånd kräver. Det bör

ankomma på fackmannen att tillse, att dylika huggningar ej eftersättas.

Skoglig sakkunskap kräves emellertid ej endast för planernas upprättande

utan även för handläggandet av åtskilliga skogsvårdsarbeten. Främst gäller

detta stämplingen av de träd, som skola avverkas, vare sig fråga är örn hugg­

ning av mogen skog eller örn gallring. Det sätt, på vilket stämplingen utföres,

är av största vikt med hänsyn till produktionen. En felaktigt utförd stämpling

kan för avsevärt lång tid sänka skogens avkastning. Det är därför ett national­

ekonomiskt intresse, att detta arbete blir utfört på rätt sätt. Klok omtanke

kräver, att stämplingen verkställes av fackman.

De betydelsefullaste skogsvårdsarbetena vid sidan av stämplingen äro för-

yngringsåtgärder för säkerställande av återväxten. Dessa åtgärder syfta direkt

till skyddande av den framtida produktionen och hava därför av statsmakterna

ansetts så viktiga, att i gällande skogsvårdslag skogsvårdsstyrelserna tillagts

befogenhet att föreskriva och i händelse av tredska tvångsvis genomföra för-

yngringsåtgärder å enskildas skogar. Boställsskogarna lyda emellertid ej under

nämnda lag. Beträffande dem torde därför motsvarande befogenheter böra till­

läggas den fackman, som har tillsyn över dessa skogar. Utförandet av åtgär­

derna bör, såsom ovan sagts, åligga pastoratet.

Till en annan typ av skogsvårdsarbeten hör torrläggning av försumpade

marker, myrar och kärr å skogen. Skogsdikningar äro visserligen särdeles

önskvärda och medföra framtida produktionsökning. De kunna emellertid ej

anses som löpande underhållsarbeten å skogen utan äro att betrakta såsom

kapitalinvesteringar. Det är därför ej lämpligt att härutinnan utöva något

tvång mot pastoraten. Vilja de emellertid frivilligt verkställa dikningar, bör

det åligga fackmannen att upprätta planer och arbetsbeskrivningar åt dem.

Den nu föreslagna organisationen kommer att fungera ungefär på följande

sätt. Fackmannen besöker med vissa efter förhållandena lämpade intervaller

varje boställsskog i och för stämpling. Samtidigt föreskriver han de skogs-

vårdsåtgärder, som det ankommer på pastoratet att utföra före nästa stämp-

lingstillfälle. Vid dessa besök bör han även fullgöra den kontroll, som enligt

vad tidigare sagts ankommer på honom. Han skall därvid tillse, ej blott att

pastoratet fullgjort föreskrivna föryngringsåtgärder utan även att avverk­

ningarna och virkets utdrivning skett på sådant sätt, att skador på kvarvarande

skog ej orsakats, att åverkan icke förekommit eller att ostämplad skog icke

huggits m. m.

Då forstlig medverkan är anordnad vid skogarnas förvaltning och däröver

utövas kontroll, äro inga olägenheter att befara av skogsförvaltningens decen-

tralisation till pastoraten. Praktisk erfarenhet finnes rikligt företrädd bland

jordägarna i socknarna. Redan nu utföras på ett tillfredsställande sätt skogs­

odlingar på många hemman utan hjälp av skogsvårdsstyrelsens plantörer. I de

flesta pastorat finnes även tillgång till personer, förfarna i sådana skogsvårds­

arbeten som hyggesrensningar, bäckrensningar o. d. Skulle pastoratet i ett el­

ler annat fall ej mäkta utföra ålagt skogsvårdsarbete, lärer vederbörande fack­

man kunna anvisa lämplig person, som mot ersättning ombesörjer detta.

Avsevärda fördelar kunna förväntas av att pastoratet självt verkställer skogs­

vårdsarbetena. Man undgår sålunda dyrbar organisation. Kyrkorådet torde på

grund av den lokalkännedom, detsamma alltid besitter, kunna genomföra åtgär­

derna på billigaste sätt.

1 det föregående lia,va utredningsmännen redogjort för pastoratets anpart

i skogsvårdsarbetena. Dess uppgifter på andra områden av skogslorvaltningen

äro avsevärt mera omfattande. Viktigast äro virkesförsäljningarna samt hand-

Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1 samt. t5T> haft. (Nr 187.)

8

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

4) HnBbehovs-

virke.

havandet av ekonomien. Sedan virke utstämplats, förfogar pastoratet — med

nedan närmare angivet undantag — fritt över detsamma. Pastoratet får således

tillgodogöra sig virket på sätt, pastoratet anser förmånligast. Endast i de fall,

omkring 20 till antalet, då, enligt vad utredningsmännen i annat sammanhang

anfört, fråga uppkommer örn inleverering av överskott till kyrkofonden, kan

det möjligen åligga pastoratet att lämna redovisning till vederbörande myn­

dighet.

Det ankommer på pastoratet, att örn det anser försäljning på auktion fördel­

aktig, anordna sådan, bekantgöra densamma, pröva anbud och säkerhetshand-

lingar samt indriva köpeskillingar. Vid sidan av auktionsförsäljningarna kunna

pastoraten upparbeta marknad för specialsortiment. Ved bör kunna säljas till

kommunala inrättningar, brovirke till vägstyrelser, slanor, stör- och hässjevirke

tili jordbrukare i trakten m. m. Härav torde icke oväsentliga fördelar för pas­

toratet kunna förväntas.

I Einland, där pastoraten likaledes omhänderhava virkesförsäljningarna, har

det visat sig, att pastoraten stundom på grund av obekantskap med läget å

trävarumarknaden behövt sakkunnigt biträde vid försäljningar av större vir-

kesposter. Då sådant behov även i vårt land torde förefinnas, bör det stå pas­

toraten fritt att i försäljningsfrågor inhämta råd och anvisningar av vederbö­

rande fackman.

Bokföringen bör helt ankomma på pastoraten.

I samband med frågan om boställsskogarnas ekonomiska utnyttjande anse

sig utredningsmännen även böra något beröra spörsmålet örn husbehovsrättig-

heterna. De kommittéer, som sysslat med dessa skogar, samt i all synnerhet

domänstyrelsen, hava velat göra gällande, att det svåraste hindret mot genom­

förande av en god skogsvård vid och ekonomisk hushållning å desamma varit,

att skogarna belastats med skyldighet att leverera virke in natura till vissa där­

till berättigade. Dessa husbehovsrättigheter hava, bar man sagt, stundom nödgat

till olämpliga huggningar och i all synnerhet till oekonomiskt användande av

virkesskörden. Utredningsmännen anse, att dessa olägenheter avsevärt överdri­

vits. Obestridligt lärer väl vara, att husbehovsrättigheterna varit betungande

för domänverkets förvaltning av skogarna, i det att de föranlett en mängd

småförrättningar och resor för kronojägarna och även i vissa fall expeditions-

arbete för de högre tjänstemännen. De skogsvårdsmässiga och ekonomiska olä­

genheterna däremot torde hava förefunnits eller behövt förefinnas endast vid

de minsta skogarna, vilkas avkastning av mindervärdigt virke och virke av

små dimensioner ej räckt till de utsyningsberättigades bränslebehov, varför man

nödgats utsyna gagnvirke till vedbrand. Flertalet boställsskogar äro emeller­

tid av den storleksordning och produktionskraft, att vedbrand både åt arrenda­

tor och präst vid rätt planläggning av utsyningar och avverkningar bör kunna

erhållas av gallringsvirke, avfall efter större drivningar o. d. Att byggnads­

virke —- stundom t. o. m. i rätt stor omfattning — uttagits från skogarna, kan

icke anses olämpligt, för så vitt icke »överkvalificerat» virke kommit till an­

vändning.

Enligt utredningsmännens förslag löses frågan om husbehovsutsyningen på

ett enkelt sätt. Medan tidigare envar av de utsyningsberättigade, nämligen bo-

ställsarrendatorn, prästmännen, pastoratet och församlingen, fingo särskilda

virkesposter utsynade åt sig vid sidan av utsyningen till avsalu, skall nu

blott en enda utsyning förekomma, nämligen till pastoratet. Det utsynade virket

ställes i sin helhet till pastoratets förfogande. Pastoratet har sedan att självt be­

stämma örn virkets användning. Då pastoratet uppgör arrendekontraktet med ar­

rendatorn, äger det bestämma dennes rätt till husbehovsvirke och kan därvid

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

115

föreskriva, att arrendatorn skall nöja sig med gallringsvirke till bränsle. Därest

till ved lämpligt virke icke finnes kan arrendatorn uteslutas från husbehovsved

o. s. v. Väl skall pastorat tillhandahålla de prästerliga befattningshavar­

na bränsle, men det överlämnas till pastoratets eget gottfinnande, huruvida

bränslet skall hämtas å boställsskog eller anskaffas på annat sätt. Pastoratets

eget behov av virke för prästgårdsbyggnad får pastoratet tillgodose från

den utstämplade kvantiteten eller anskaffa på annat håll, alltefter som pasto­

ratet finner den ena eller andra utvägen ekonomiskt fördelaktigare. Vad slut­

ligen församlingens rätt till virke för kyrkobygge angår, torde pastoratet böra

åläggas att av utstämplade virkesposter tillhandahålla erforderlig!; virke.

Fördelarna av att utsyningen på detta sätt koncentreras till en enda utsy-

ningsberättigad torde ligga i öppen dag. Användning av överkvalificerat virke

behöver aldrig förekomma. Pastoratet har alltid möjlighet att försälja allt så­

dant virke och i stället för en del av de influtna medlen inköpa ved. Hela

den vidlyftiga skriftväxling, som för närvarande erfordras, innan en prästman

får sin rätt till husbehovsbränsle utbytt mot kontant ersättning eller ett pasto­

rat undfår ersättning för virke, som inbesparats vid prästgårdsbyggnad, upp­

hör. Själva utsyningen och upprättandet av instrument över densamma bliva

likaledes förenklade.

Förvaltningen av skogarna å de till kyrkofonden indragna boställena torde i 5)

Boställen,

likhet med förvaltningen av jordbruket å samma boställen överlämnas till dom-vjlkas.

avkast-

kapitlen för att närmast handhavas av de fackmän, som enligt utredningsmän-tin^kyr-

nens förslag där skola anställas.

kofonden.

De arbetsuppgifter, som enligt det ovan sagda skola överlämnas till de vid stiftsjäg-

boställsskogarnas förvaltning behövliga fackmännen, äro så omfattande, att

mästare m. m.

man med säkerhet ej kan reda sig med tillfälligt anlitade skogsmän eller med

att genom en eventuell lagändring få dessa skogar inflyttade under skogsvårds­

lagens och skogsvårdsstyrelsernas hägn. Fackmännen torde lämpligen kunna

inordnas under domkapitlen, åt vilka, enligt vad förut sagts, överinseendet

över boställsjorden i övrigt överlämnats. Härigenom uppnår man även en kon­

centration av kontrollen över boställsförvaltningen i dess helhet.

Utredningsmännen föreslå, att hos varje domkapitel anställes en ordinarie

tjänsteman med högre skoglig utbildning, förslagsvis benämnd stifts jägmästare

eller stiftsekonom. Av vikt är, att för dessa poster erhållas väl kvalificerade

personer. Deras avlöningsförmåner böra därför sättas något högre än de som

utgå till revirförvaltare inom domänverket, förslagsvis till 12,000 kronor.

I rent förstuga frågor bör beslutanderätten tillkomma stifts jägmästaren.

Ilätt bör tillerkännas pastoraten att i mån av befogenhet söka ändring i sådana

beslut. Utredningsmännen anse sig emellertid icke böra framlägga något för­

slag rörande lämplig besvärsinstans.

Ehuru stiftsjägmästaren i allmänhet ej torde behöva besöka åtminstone de

mindre skogarna mer än kanske vart tredje år för stämpling, kontroll samt

uppgörande av förslag till skogsvårdsåtgärder, torde dock i de flesta stift

hans arbetsbörda bliva så stor, att han oavvisligen behöver biträde av mer

eller mindre fast anställd personal. För stämplings- och kontrollverksamheten

torde sålunda inom en del stift behövas en assistent, som efter order av stifts­

jägmästaren företager resor till de skogar, denne ej själv hinner besöka.

Assistenternas avlöningsförmåner böra vara något högre än motsvarande inom

domänverket, förslagsvis 5,000 kronor.

Vidare torde också behövas ett antal skogsmän med lägre utbildning (skogs­

skola) för stämpling av gallringsvirke, upprättandet av dikningsplaner samt för

biträde vid den kontroll, som utövas av de högre tjänstemännen. Dessa lägre

tjänstemän böra hava i huvudsak samma avlöningsförmåner som kronojägarna

inom domänverket.

Skogstaxeringar, tillväxtundersökningar och upprättandet av avverkningsbe-

räkningar äro arbeten, som kräva speciell träning och därför med största för­

del överlämnas till personer, som ägnat sig åt sådan verksamhet. Inom domän­

verket utföras sålunda numera så gott som alla skogsuppskattningar av en spe­

ciell stab av fast anställda taxatorer. Inom den ecklesiastika skogshushållningen

torde emellertid sådant arbete med fördel kunna överlämnas åt extra personal

eller ock bortlegas på entreprenad.

Såsom under.ag vid beräknandet av den arbetsmängd, som kan utföras av en

stämplings förrättare, hava använts vissa i »Praktisk skogshandbok» publice­

rade siffror. Enligt dessa har antagits, att i södra och mellersta Sverige ett

stämplingslag örn två yxor under 9 effektiva arbetstimmar hinner stämpla 450

kbm. pr dag. Vid utmärkning av gallringsvirke har beräknats, att en skog­

vaktare med två hantlangare hinner stämpla cirka 60 kbm. per dag. I Norr­

land och Värmland har beräknats 1,400 kbm. per dag vid stämpling och 100

kbm. vid gallring.

Enligt en överslagsberäkning på grundval av dessa antaganden (närmare

utförd i betänkandet), skulle erfordras 11 stiftsjägmästare, 6 ä 7 assistenter

samt 18 skogvaktare, vilken arbetsstyrka inom vissa stift vid behov som­

martid kan förstärkas med extra skogvaktare.

Avlöningsförmåner och resekostnader beräknas förslagsvis sålunda:

116

Kungl. May.ts proposition nr 1S7.

7) Kostnads­

beräkning.

Stiftsjägmästare.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnader

Assistent.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnader

Skogvaktare.

Lön i medeltal

Dyrtidstillägg

Resekostnad

........................... 12,000

........................... 1.000

............................. 4,000

Summa kostnad 17,000

........................... 5,000

........................... 600

........................... 2,400

Summa kostnad 8,000

.......................... 3,000

.......................... 400

.................... 1,600

Summa kostnad 5,000

Upprättandet av awerkningsplaner anses kunna utföras av extra personal

mot en ackordsersättning av högst 2 kronor per hektar vid ny taxering och

högst 1 krona vid revision. I medeltal beräknas 1 krona 50 öre per hektar

totalareal. Denna areal uppgår till 370,000 hektar samt anses böra övergås

vart tionde år. Medelarealen per år blir alltså 37,000 hektar och årskostnaden

cirka 55,000 kronor.

För post, telefon och expenser för skogvaktare, dylika omkostnader under

resorna m. m. beräknas 1,000 kronor för stift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

117

Till personalens pensionering beräknas bidrag förslagsvis för hela förvalt­

ningen till 10,000 kronor.

De sammanlagda kostnaderna för den ecklesiastika skogsförvaltningen bliva

sålunda:

11 stiftsjägmästare å 17,000

kr...................................................... 187,000 kr.

7 assistenter å 8,000 kr.......................................................................... 56,000 »

18 skogvaktare ä 5,000 kr.................................................................... 90,000 »

Tillfällig personal sommartid

.......................................................... 10,000 »

Pensionsbidrag ...................................................................................... 10,000 »

Expenser m. m........................................................................................ 12,000 »

Uppgörandet av awerkningsplaner .................................................. 55,000 »

Summa 420,000 kr.

Härtill komma arvoden till boställsnämndernas ordförande, beräknade till

60.000 kronor.

Kostnaderna för den föreslagna organisationen i vad de avse kontrollen av 8)

Fördelning

boställsförvaltningen, liksom även kostnaderna för förvaltningen av de till av(jg°|^n8”

kyrkofonden indragna boställena, böra bestridas av kyrkofonden. Kostnaderna u '

däremot för skogliga förrättningar, som avse biträde åt pastorat vid deras för­

valtning av boställen, torde böra gäldas av vederbörande pastorat.

Av praktiska skäl torde emellertid kyrkofonden böra i första hand ansvara

för samtliga angivna kostnader och därefter, i den mån kostnaderna icke böra

stanna å fonden, uttaga ersättning av pastoraten enligt lämplig taxa. De

kostnader, som sålunda böra bäras av pastoraten, kunna uppskattas till minst

100.000 kronor.

Kyrkofondens kostnader för boställenas förvaltning kan således i stort sett

beräknas till 380,000 kronor.

Till jämförelse med nyssnämnda kostnader lämnas i det följande en över-

iy. jämffiran-

slagsberäkning av kostnaderna dels för den nuvarande organisationen dels ock de

kostnads-

för den av 1927 års sakkunniga föreslagna.

beräkningar.

Vad då först angår kostnaderna för den nuvarande organisationen, hava ut­

redningsmännen på grundval av upplysningar, som av rikets länsstyrelser med­

delats, beräknat den årliga kostnaden för länsstyrelsernas sysslande med det

ecklesiastika boställsväsendet till i runt tal 250,000 kronor. Härtill kommer

den till cirka 60,000 kronor uppgående årliga kostnaden för arvoden till bo-

ställsnämndsordförandena. Beträffande kostnaden för skogsförvaltningen hava

utredningsmännen på grund av uppgifter, som lämnats av domänstyrelsen i

skrivelse till Kungl. Maj:t den 28 november 1930, beräknat samma kostnad

till omkring 600,000 kronor. Beloppet avser emellertid endast skogsstatens

bestyr men icke kostnaden för domänstyrelsens eget sysslande med boställs-

skogarna. Sistnämnda kostnad torde kunna beräknas sålunda. Enligt uppgift,

som domänstyrelsen i skrivelse den 17 mars 1931 lämnat utredningsmännen

uppgick kostnaden för domänstyrelsens arbete med »skogsdomänerna» under

år 1929 till 683,975 kronor 74 öre. De ecklesiastika boställenas ande häri synes

kunna med ledning av upplysningar, som av kyrkofondskommittén å sidan

175 i dess huvudbetänkande meddelats, beräknats till något mindre än tre

tiondedelar eller alltså i runt tal till 200,000 kronor. Den nuvarande årliga

organisationskostnaden för boställsskogarnas förvaltning torde alltså kunna

beräknas till ungefär 800,000 kronor.

Kostnaderna för den nuvarande förvaltningsorganisationen kunna således

uppskattas till i runt tal sammanlagt 1,100,000 kronor årligen. Att märka är

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

V. Erfaren­

heter från

Finland.

VI. Normalav­

kastning och

frihetsår.

att i sistnämnda belopp icke medräknats kostnaderna vare sig för domkapitlens,

kammarkollegiets, statskontorets, ecklesiastikdepartementets eller för regerings­

rättens arbete å området.

Vad därefter angår kostnaderna för den av 1927 års sakkunniga föreslagna

organisationen, torde man kunna utgå från att kostnaderna för skogsförvalt-

ningen komma att uppgå till samma belopp, som ovan beräknats för den nu­

varande förvaltningen, eller ungefär 800,000 kronor. Organisationskostna-

derna för jordbruksförvaltningen, vilken av 1927 års sakkunniga föresla­

gits förlagd till domänstyrelsen, äro vanskligare att beräkna. Enligt av

domänstyrelsen lämnade upplysningar kunna organisationskostnaderna för

såväl den centrala som den lokala förvaltningen av kronans jordbruksdomä-

ner för år 1929 beräknas till åtminstone 300,000 kronor. Statens utarren­

derade jordbruksdomäner under året voro 1,707 till antalet, medan enligt

kyrkofondskommitténs huvudbetänkande, sidan 60, tablå XI, kolumn 4, präst­

boställenas jordbruksdelar äro 3,155. Uppskattad efter antalet jordbruksenheter

skulle organisationskostnaden för domänverkets förvaltning av jordbruken å

boställena komma att uppgå till omkring 550,000 kronor årligen.

Härtill kommer, att även länsstyrelserna utföra ett icke obetydligt arbete för

förvaltningen av statens jordbruksdomäner. Kostnaden härför hava utrednings­

männen på grund av upplysningar från länsstyrelserna uppskattat till 125,000

kronor årligen. Därest även jordbruksboställena övertoges till förvaltning av

domänstyrelsen, torde man kunna utgå ifrån att länsstyrelsernas medverkan

komme att tagas i anspråk. Kostnaderna för länsstyrelsernas medverkan komme

antagligen att uppgå till omkring 230,000 kronor årligen. Den av 1927 års sak­

kunniga föreslagna organisationen kan alltså beräknas komma att medföra

kostnader å tillhopa omkring 1,580,000 kronor årligen. Även örn denna kostnad

skulle kunna avsevärt nedbringas genom decentralisation inom domänverket,

arrondering av boställsbeståndet och husbehovsutsyningarnas bortfallande, lärer

organisationen dock icke kunna beskäras så mycket, att kostnaderna bleve lägre

än vartill de för närvarande kunna beräknas.

Emellertid är att märka, att domkapitlens arbetsbörda skulle nedbringas,

därest förvaltningen ordnades på sätt, som 1927 års sakkunniga föreslagit.

Någon större besparing lärer dock icke kunna förväntas härav.

Utredningsmännen, som i studiesyfte företagit en resa till Finland, hava

därunder inhämtat kännedom örn där gällande lagstiftning rörande präst-

löneväsendet och dess tillämpning. Förvaltningen av prästboställena tillkom­

mer i Finland församlingarna såväl vad angår jordbruk som skog, dock under

viss kontroll och ledning av myndighet. Närmare redogörelse lämnas i bilaga

till utredningsmännens betänkande.

Erfarenheterna rörande den till församlingarna decentraliserade förvaltnin­

gen av boställena i Finland äro anmärkningsvärt goda. Anordningen har visat

sig vara praktisk, enkel och billig.

I nära samband med förslaget i förvaltningsfrågan står vad utredningsmän­

nen föreslagit angående möjligheterna att även hos de pastorat, som åtnjuta

tillskott ur kyrkofonden, bibehålla intresse för avkastningen från deras bostäl­

len. Utredningsmännen anföra härom:

Vart bristen på sådant intresse kan leda, har tydligt visat sig under den

nuvarande ordningen. Det har sålunda, förekommit, att pastorat i fråga an­

gående försäljning av dess boställe eller del därav visat sådan månhet örn

köparens väl, att det förordat nedsättning i den av honom erbjudna köpeskillin-

119

gen. Det är uppenbart, att en sådan nedsättning skulle kunnat föranleda ökning

av pastoratets tillskott från kyrkofonden. Det är på grund härav och nied

hänsyn till erfarenheter från liknande fall nödvändigt tillse, att en minskning i

boställsavkastningen, orsakad av åtgärd från pastoratets sida, icke medför en

motsvarande ökning i pastoratets tillskott från kyrkofonden. Utredningsmän­

nen anse det därför vara av vikt, att tillskotten från kyrkofonden icke äro be­

roende av den större eller mindre omsorg, varmed pastoraten förvalta sina

boställen. En annan utväg måste därför väljas, och lämpligast synes vara, att

man beräknar ett normalvärde å boställenas nettoavkastning. .

Utredningsmännen erinra därom, att en sådan anordning tidigare tilläm­

pats i analoga fall. Sålunda gällde enligt 1862 års förordning, att vid bestäm­

mande av prästmans lön boställenas normalavkastning skulle tågås i beräk­

ning. Örn boställena gåvo högre avkastning än beräknats, tillkom vinsten inne­

havaren; blev avkastningen lägre, drabbade förlusten likaledes innehavaren.

Samma anordning bibehölls i prästlöneregleringskommitténs förslag. Den till-

lämpas även fortfarande, nämligen beträffande landsfiskals- och lektorsbo-

ställen.

.. ,

Beträffande grunderna för beräkningen av skogsavkastmngens normalvarde

erinras, att enligt utredningsmännens förslag pastoraten skola vara, under­

kastade utsyningstvång. Skogsavkastningens normalvärde^ kan lämpligen be­

stämmas i sammanhang med utsyningen. Detta kan ske på följande sätt. Vid

varje utsyning beräknar vederbörande förrättningsman värdet av det utsynade

på rot. Från detta värde dragés dels det belopp, vartill husbehovsrättigheterna

uppskattas, dels ock pastoratets kostnader för utsyningen och skogens skötsel

under den period, utsyningen avser. Sker utsyning för en period av flera ar,

fördelas nettovärdet på de särskilda åren. Härigenom får man en årlig genom­

snittsavkastning, ett normalvärde. Endast detta normalvärde, men icke vad

pastoratet genom sparsamhet med husbehovsvirke, tillgodogörande av avfall

och omtänksamhet vid försäljning kan tillgodogöra sig därutöver, skall tagas

i beräkning vid bestämmandet av tillskottet.

Normalvärdet å boställenas jordbruksavkastning bör lämpligast fastställas

av boställsnämnden genom uppskattning att gälla för viss tid, exempelvis 2 o

ä 30 år.

Till grund för uppskattningen bör läggas värdet av den avkastning, som

kan erhållas genom förvaltning av bostället — vederbörligen bebyggt — på

mest ekonomiska sätt. Härvid har man att taga hänsyn till de inkomster, som

kunna erhållas genom tomtupplatclser och ett normalt utnyttjande av bostäl­

lets tillgångar, grustäkter, stenbrott o. d.

Ä andra sidan bör hänsyn tagas till erforderliga underhålls- och nybygg-

nadskostnader. vilka böra avdragas, de sistnämnda, jämte ränta, fördelade å

lämpligt antal år.

Vid uppskattningen bör hänsyn icke tagas till förbättring i boställsavkast­

ningen, som kan ske genom vattenavledning, större täckdikning, skiften, ägo­

utbyten och andra kapitalkrävande företag. Vinsten av förbättringen bör till­

falla pastoratet. Härav följer, att pastoratet icke heller bör erhålla ersättning

för kostnaderna för förbättringen. Dessa kostnader skola således icke tagas i

beräkning vid bestämmandet av kyrkofondens tillskott till pastoratet.

Har ett pastorat å sitt boställe utfört förbättringar av angivet slag. uppstår

fråga, i vad mån vid näst följande uppskattning av normalvärdet av boställets

jordbruksavkastning hänsyn skall tagas till boställets förbättrade skick. Det

är sannolikt, att, därest förbättringen toges i beräkning vid nästa uppskatt­

ning. pastoratets benägenhet att vidtaga förbättringar skulle bliva mindre och

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

120

mot slutet av den första uppskattningsperioden måhända helt upphöra. För

att undvika sådant föreslå utredningsmännen, att man, då ny uppskattning av

normalvärdet skall ske, lämnar förbättringen ur räkningen, intill dess kost­

naderna för densamma till fullo avskrivits. Detta innebär, att pastoratet skulle

med avseende å förbättringen få åtnjuta frihetsår.

Frihetsårens antal bör bestämmas av boställsnämnden efter omständigheterna

i de särskilda fallen, och möjlighet bör beredas pastoraten att få frihetsårens

antal bestämt redan före ett företags igångsättande, detta för att med större

säkerhet kunna beräkna företagets räntabilitet.

Då jag utverkade tillstånd att tillkalla utredningsmännen, angav jag, så­

som jag förut omtalat, att deras arbete borde omfatta även frågan om försam­

lingarnas av ålder bestående ställning till den del av kyrkoförmögenheten,

varom fråga vore. I denna fråga, vilken givetvis är av största betydelse för bedö­

mandet, huruvida den av 1927 års sakkunniga förordade indragningen till kyrko­

fonden av de särskilda pastoratens prästlönetillgångar är juridiskt genomförbar,

hava utredningsmännen lämnat en ingående utredning.

I utredningen, vilken torde få fogas såsom bilaga (nr 2) vid statsrådsproto­

kollet, hava utredningsmännen på grundval av en rättshistorisk undersökning och

med anförande av talrika exempel och belägg kommit till följande i korthet

angivna resultat:

VII. Försam-

När man har att göra med ett från medeltiden härstammande prästboställe,

stain?ngatiii om yars tillkomst närmare underrättelse saknas, — det stora flertalet präst-

prastlöne-

boställen äro av detta slag — kan man så gott som säkert utgå från att det-

jorden. samma donerats av enskild egendom. Den inom statsförvaltningen alltsedan

reduktionstiden tillämpade presumtionen — varom mera nedan — att medel­

tida boställen, tills annat visats, anses vara upplåtna av kronan och kronan

fortfarande tillhöriga, är sålunda icke historiskt grundad.

I den kanoniska rätten och efter dess mönster även i den svenska medeltids-

rätten betraktades sockenkyrkan såsom juridisk person, och då egendom över­

läts till prästbord, blev sockenkyrkan i formellt hänseende ägare till präst­

bordet. Anordningen, att göra överlåtelsen till sockenkyrkan och icke till för­

samlingen, får emellertid anses vara mera av formell beskaffenhet såsom här­

ledande sig från en tid, då församlingen såsom sådan ännu icke av den borger­

liga rätten erkänts såsom rättssubjekt.

Den reella innebörden av överlåtelsen har dock givetvis varit att för all

framtid säkerställa församlingens behov av prästerskap och gudstjänst. På

denna grund framstår församlingen såsom den egentligen berättigade med av­

seende å denna egendom, och sockenkyrkans ytterst av tidsförhållandena be­

roende formella äganderätt blir av underordnad betydelse. Att kyrkan och icke

församlingen betecknades som ägare, torde även böra fattas som en yttring av

det sakförhållandet, att församlingen icke ägde fritt förfoga över egendomen

utan att densamma var bunden till de kyrkliga ändamålen.

Redan under medeltiden hade församlingarna i vårt land uppnått en an­

märkningsvärt hög grad av organisation och erhållit åtskilliga befogenheter

pa det kyrkliga området. Ett flertal exempel gives ock på att församlingarna i

nyare tid tagit befattning med prästlönejord.

Under det karolinska enväldet anslog kronan åtskilliga, mestadels smärre,

kronohemman till boställen åt komministrar. Endast i ett fåtal andra fall har

kronan anslagit jord till prästboställen. Från reduktionstiden med dess feoda-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

121

listiska och kameralistiska tänkesätt härstammar också den nyss omnämnda

inom den centrala förvaltningen länge omfattade presumtionen att även

de medeltida boställena skulle vara kronan tillhöriga. Ett annat utslag av

denna tids åskådningar var, att den äldre kyrkliga jorden, vilken tidigare, i

den mån den alls redovisats i kronans jordeböcker, varit uppförd under sär­

skilda titlar, som angåvo dess kyrkliga karaktär, kom att till största delen

föras under kronotitel i senare jordeböcker. Detta redovisningssätt har emeller­

tid vid upprepade tillfällen från reduktionstidens slut och fram till våra dagar

föranlett protester från den kyrkliga representationens sida och Kungl. Maj :t

har som svar härpå flera gånger lämnat lugnande förklaringar av innebörd,

att prästerskapet kunde trygga sig därvid, att de dem anslagna hemman och

lägenheter icke genom jordebokens inrättande ombytte den natur, som efter

privilegierna tillkomme densamma.

Den nyss nämnda presumtionen örn den kyrkliga jordens krononatur under­

kändes genom ett par beslut av Kungl. Majit på 1820-talet, och numera anses

redovisningen under kronotitel av den ecklesiastika jorden sakna bevisvärde.

Vid mitten av 1800-talet framträdde en tendens att i viss utsträckning lös­

göra prästlönejorden från de församlingar, vars prästerskap dittills avlönats

med dess avkastning, för att i ställét använda den såsom en gemensam kyrklig

tillgång till förbättrande av avlöningen åt de sämst avlönade prästerna. Ten­

densen blev dock i 1862 års löneregleringsförordning förverkligad endast i myc­

ket begränsad omfattning.

Förordningen medgav sålunda dylik överflyttning endast av boställsavkast-

ning från jord, som upplåtits av kronan, men ej från annan prästlönejord.

1910 års lagstiftning innebär i rättsligt avseende ett nederlag för nämnda ten­

dens att överflytta boställsavkastning till annat pastorats prästerskap eller till

löneregleringsfonden. Rätten att förordna om sådan överflyttning inskränktes

sålunda betydligt, och lagstiftningen medförde en utvidgning av den grupp

av boställen, till vilken pastoraten ägde lagstadgad rätt. I dessa avseenden

förstärktes alltså pastoratens ställning till prästlönejorden.

1931 års sakkunniga, vilka hade att taga ståndpunkt till huruvida prästlöne-1931 års sak-

väsendet borde bibehållas såsom en kommunal angelägenhet eller förvandlas till

en central sådan, gemensam för hela riket, valde det förra alternativet samt an­

förde till stöd härför:

De sakkunniga hava icke kunnat finna, att prästlöneväsendet, som av ålder ^Qn“8lerj“t".

varit en församlingsangelägenhet, vare sig genom 1862 års förordning eller ^gnekostna-

1910 års lagstiftning i högre grad än tidigare blivit en kyrkligt-statlig upp- derna,

gift, utan förmena, att det fortfarande bibehållit sin församlingsmässiga karak­

tär, örn än i senare tid på grund av den kyrkliga utvecklingen uppgifter till­

kommit av beskaffenhet att vara gemensamma för pastoraten och därför lämp­

ligen kunna i viss mån centraliseras. En centralisering av sistnämnda upp­

gifter innebär dock inga tvingande skäl att centralisera även det hittills för­

samlingsmässiga prästlöneväsendet.

Även örn man, i likhet med vad som anförts i 1929 års betänkande,1 anser

avlönandet av prästerskapet för en allmänt-nationell angelägenhet, torde en

sådan uppfattning icke utgöra något skäl för centralisering av densamma.

De sakkunniga erinra örn att många andra uppgifter av minst lika allmänt-

nationell betydelse, såsom folkskolan, stadsplaneväsendet, sjukvården, fattig-

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

1 Härmed avses 1927 års sakkunnigas betänkande.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

vården, barnavården, polisväsendet, sundhetsväsendet och brandväsendet, hit­

tills ansetts lämpligen böra fullgöras av kommuner. Icke heller den omständig­

heten, att det för närvarande finnes en gemensam tillgång för avlönande av

prästerskapet i pastoraten, nämligen kyrkofonden, anse de sakkunniga utgöra

något skäl för centralisering. Det bör uppmärksammas att även beträffande

flera av de- nyss angivna kommunala uppgifterna förekomma betydande bidrag

av nationens gemensamma tillgångar till täckande av kommunernas kostnader.

Vad särskilt beträffar utjämningen pastoraten emellan av bördorna för av­

lönande av prästerskapet, så anse de sakkunniga, att frågan örn skatteutjäm­

ning mellan kommunerna bär lösas för alla kommunala utgiftsområden sam­

fällt. En sådan allmän skatteutjämning förekommer ju redan genom utjäm-

ningsskatten och de därmed gäldade bidragen till skattetyngda kommuner.

Denna skatteutjämning omfattar även prästlönekostnaderna. Vill man åstad­

komma en längre gående skatteutjämning mellan kommunerna, torde man

enligt de sakkunnigas mening böra vidare utbygga den allmänna skatteutjäm-

ningen. En isolerad utjämning på ett enda utgiftsområde synes däremot icke

vara lämplig, ty den kan i det särskilda fallet medföra en skärpning av olik­

heten pastoraten emellan av den totala skattebördan. Det är nämligen inga­

lunda säkert, att de pastorat, som hava deh tyngsta totala skattebördan, också

aro de mest betungade i fråga om avgifter till prästerskapet.

Då i 1929 års betänkande föreslås centralisering av finansieringen av präst­

lönekostnaderna, innefattar förslaget, att samtliga prästlönetillgångar, vilkas

avkastning för närvarande disponeras av vederbörande pastorat till täckande

av dess egna prästlönekostnader, skola indragas till kyrkofonden. Huruvida en

sådan disposition av pastoratens hittillsvarande tillgångar är möjlig utan

kränkande av pastoratens rättigheter, har icke gjorts till föremål för någon

ingående undersökning i 1929 års betänkande. En sådan utredning har där­

emot verkställts av utredningsmännen i deras betänkande. Av denna under­

sökning framgår, att större delen av prästlönejorden antingen donerats av en­

skilda eller inköpts av församlingarna själva. Jorden har visserligen i stor

utsträckning i jordeboken redovisats såsom kronojord och i administrativ praxis

behandlats såsom sådan, men detta sätt att redovisa och behandla prästlöne­

jorden, vilket för övrigt icke ens konsekvent vidhållits i praxis, har under tider­

nas lopp blivit föremål för upprepade protester från den kyrkliga representa­

tionen, vilka föranlett förklaringar från Konungens sida, att kronotiteln icke

vöre avgörande vid bedömande av prästlönejordens rättsliga ställning. Han

kan därför icke göra gällande, att prästlönejorden på grund av sedvanerätt

skulle vara att i sin helhet betrakta som kronojord samt att till följd därav

församlingarnas ursprungliga rättigheter till denna jord utslocknat. Genom

1910 års lagstiftning tillförsäkrades pastoraten i princip, ehuru med vissa

undantag, t. o. m. rätt till avkastningen av den mindre del av prästlönejorden.

som upplåtits av kronan.

På grund av vad sålunda utretts, hava de sakkunniga icke ansett det över­

ensstämma med hittills tillämpade lagstiftningsgrundsatser att indraga pasto­

ratens prästlönetillgångar till kyrkofonden, helst örn detta såsom i 1929 års be­

tänkande torde förutsättas skulle ske utan att fullt vederlag lämnades pasto­

raten.

# Pe sakkunniga anse sig därför förhindrade att ansluta sig till förslag i

sådan riktning. .Då .alltså med de sakkunnigas ståndpunkt pastoraten komma

att bibehållas vid sina rättigheter till prästlönejorden och andra prästlönetill­

gångar samt således förfoga över betydande tillgångar, som äro avsedda för

12o

avlönande av deras prästerskap, ligger häri enligt de sakkunnigas mening

ännu ett skäl för att avlöningen av prästerskapet bör förbliva en angelägenhet

för pastoraten.

De sakkunniga, vilka jämväl haft att på grundvalen av de av 1927 års sak­

kunniga och utredningsmännen framlagda alternativa förslagen taga ställning

till frågan örn centraliserad eller decentraliserad boställsförvaltning, hava där­

vid stannat för att förorda decentraliseringen. De hava motiverat sitt stånd-

punktstagande i förvaltningsfrågan på följande sätt:

Frågan om förvaltningen av prästlönetillgångarna är i mycket beroende av

Förvaltningen

sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna. ^ Genomföres centralisering

i det senare avseendet, är det följdriktigt att också, såsom föreslagits i 1929

års betänkande, centralisera förvaltningen. Därest åter finansieringen bibe­

hålies såsom en angelägenhet för pastoraten, är det naturligast, att även för­

valtningen av prästlönetillgångarna, såsom utredningsmännen föreslagit, an­

förtros pastoraten. Det synes nämligen vara ur alla synpunkter lämpligast,

att den som har att uppbära och för sina ändamål använda avkastningen av

dessa tillgångar också får själv övertaga uppgiften att göra dem avkomst-

givande.

Även bortsett från sammanhanget med finansieringen äro enligt de sak­

kunnigas mening stora praktiska fördelar förenade med en decentralisering av

förvaltningen. Det torde vara lätt att inse, att förvaltningen av jordbruk lät­

tast och smidigast handhaves av personer, som bo i närheten av den plats, där

jordbruket drives. Någon brist på personer, lämpliga för ett sådant uppdrag,

torde icke heller behöva befaras. De sakkunniga erinra också örn att den kom­

munala självstyrelsen i vårt land omfattar angelägenheter, som i ekonomisk

betydelse väl kunna mäta sig med de nu ifrågavarande. Att den decentrali­

serade förvaltningen kommer att bliva billigare än en centraliserad sådan ligger

i sakens natur och visas också av utredningsmännens beräkningar däröver.

Man har likaledes all anledning att förvänta, att förvaltningen, då den utövas

av pastoraten själva, kommer att bliva mera effektiv än hittills och medföra

ökad avkastning av prästlönetillgångarna.

De sakkunniga, som alltså ansluta sig till utredningsmännens förslag om

decentralisering till pastoraten av förvaltningen av prästlönetillgångarna, hava

också funnit utredningsmännens förslag i dess detaljer ägnade att i allt

väsentligt läggas till grund för en lagstiftning i ämnet. I vissa avseenden hava

dock under de sakkunnigas diskussion av hithörande spörsmål ändringar och

tillägg till vad utredningsmännen föreslagit befunnits ändamålsenliga.

I detta sammanhang må nämnas, att de sakkunniga ingående dryftat förslag

om att låta skogsvårdsstyrelserna övertaga den befattning med skogarna å

prästlönejorden, som enligt utredningsmännens förslag skulle anförtros sär­

skilda fackmän, stiftsjägmästare (av de sakkunniga benämnda stiftsintenden-

ter). De sakkunniga hava i denna sak överlagt med ledamoten av riksda­

gens första kammare, skogschefen Gustaf Tamm och länsjägmästaren E. K. G.

Hedemann-Gade. Resultatet av övervägandena har blivit, att de sakkunniga

ansett utredningsmännens förslag vara att föredraga. De skäl, som varit

avgörande för de sakkunniga, äro, att de uppgifter, som måste ankomma på

fackmännen i fråga örn skog å prästlönejord, delvis äro andra än de, varmed

skogsvårdsstyrelsernas personal blir förtrogen under sitt arbete, att det måste

vara av vikt, att erhålla fackmän, för vilka sysslandet med prästskogarna

icke blir blott en bisak, samt att slutligen de föreslagna särskilda fackmän-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

nen kunna dels komma till användning för att förvalta de till kyrkofonden

indragna boställena, dels ock biträda vid handläggningen av vissa boställs-

ärenden hos domkapitlen. Vidare hava de sakkunniga tagit hänsyn till, att

skogsvårdsstyrelsernas centralråd i anledning av förslag att tilldela styrelserna

vissa befogenheter i avseende å häradsallmänningarna motsatt sig en sådan

utvidgning av skogsvårdsstyrelsernas verksamhetsområde. Slutligen anse de

sakkunniga, att man kan förvänta, att stiftsintendenterna skola bliva villiga

och intresserade rådgivare åt pastoraten, särskilt i de för pastoraten så eko­

nomiskt viktiga frågorna örn lämpligaste sättet och tidpunkten för försäljning

av utstämplat virke.

Utredningsmännen hava icke framlagt förslag om någon central institution

att sammanhålla och leda boställsförvaltningen och vad därmed sammanhänger.

De sakkunniga anse emellertid, att en sådan institution icke kan undvaras. Det

ar nämligen att förvänta, att vid den nya ordningens genomförande en hel

del svårigheter komma att uppstå, innan man inom pastoraten blivit förtrogen

med de nya bestämmelserna och innan den äldre skäligen invecklade förvalt-

ningsordningen samt rättsförhållandena mellan pastoraten och arrendatorerna

blivit avvecklade. På grund av vad nu anförts torde pastoraten, domkapitlen

och stiftsintendenterna under en övergångstid vara i behov av en institution,

sorn kan tillhandagå dem med råd och dåd. För att tillgodose detta behov före­

slå de sakkunniga tillsättande av en kommission av tre personer med upp­

gift att övervaka och leda den nya ordningens genomförande. Det torde även

vara påkallat att äga tillgång till en mellaninstans för prövning av vissa av

stiftsintendenterna meddelade beslut i frågor av huvudsakligen skogsteknisk

natur och därmed förebygga, att sådana, ofta mindre betydelsefulla frågor

dragas direkt under Konungens prövning. Så länge kommissionen består, torde

den^ lämpligen kunna tjänstgöra såsom sådan mellaninstans.

Emellertid anse de sakkunniga, såsom redan antytts, att kommissionen en­

dast behöver bliva provisorisk. Sedan den nya ordningen fungerat någon tid,

lärer nämligen kommissionens verksamhet kunna upphöra och dess nyssnämnda

uppgift såsom mellaninstans kunna uppdragas åt endast en tjänsteman, exem­

pelvis en inspektör med uppgift tillika att dels tillse, att de i stiften an­

ställda förstuga fackmännen tillämpa enhetliga principer i sin tjänstutöv-

ning, dels ock avgiva utlåtanden till Kungl. Majit i besvärsmål i boställs-

frågor m. m. De sakkunniga framlägga emellertid icke något detaljerat förslag

i detta avseende utan förorda att frågan göres till föremål för prövning först

efter det under kommissionens verksamhet erfarenhet vunnits örn behovet av en

inspektör.

En följd av decentralisationen blir givetvis, att kammarkollegiets befattning

med prästlönejorden kommer att upphöra. De härför erforderliga ändringarna

i kollegiets instruktion torde företagas på administrativ väg i samband med

utfärdandet av tillämpningsförfattningar till prästlönelagen.

De sakkunniga förutsätta emellertid, att den hos kammarkollegiets personal

förefintliga förtrogenheten med arkivforskning även i framtiden skall få an­

litas vid behov av utredning om prästlönejord.

Angående de ändringar i utredningsmännens förslag och tillägg därtill, som

de sakkunniga funnit ändamålsenliga, må, utöver vad nu anförts, nämnas

följande.

De sakkunniga hava föreslagit, att awerkningsplan icke skall fastställas ge­

nom beslut av stiftsintendenten ensam utan av honom i samförstånd med pasto-

125

rate! Därest intendenten och pastoratet icke kunna enas i denna fråga, skall

densamma hänskjutas till den föreslagna boställskommissionen.

Boställsnämnden skall enligt sakkunnigförslaget vara första instans även i de

mål, med vilka synerätt för närvarande tager omedelbar befattning.

Då kyrkoråden icke alltid kunna antagas vara sammansatta på ett för hand-

havande av praktisk-ekonomiska frågor lämpligt sätt, föreslå de sakkunniga,

att möjlighet skall beredas pastorat, som så önskar, att tillsätta en särskild

boställsstyrelse.

I motsats mot utredningsmännen föreslå de sakkunniga, att pastoraten skola

förpliktas att till kyrkofonden inbetala det överskott å sina prästlönetillgån-

gars avkastning, som kan uppkomma, sedan prästlönekostnaden i pastoratet

guldits, dock endast såvitt det kan ske utan förnärmande av pastoratens rätt.

I fråga örn uppskattning av normalavkastningen av löneboställena hava de

sakkunniga vidtagit de ändringar i utredningsmännens förslag, att, då fråga

är örn skogsavkastning, uppskattningen skall avse samma tid som avverk -

ningsplanen samt verkställas av boställsnämnden, i vilken därvid stiftsinten-

denten inträder såsom ledamot i stället för den av domkapitlet utsedda leda­

moten, samt att uppskattning av annan boställsavkastning skall avse en tid

av tjugu år.

Slutligen har prästernas rätt till bränsle i sakkunnigförslaget utbytts mot

kontant ersättning.

Jag övergår härefter till en redogörelse för yttrandena över 1931 års sak-

Yttranden

kunnigas förslag, i vad avser detsammas principiella delar; till erinringar mot

sakkunnigas

vissa enskildheter återkommer jag vid detaljgranskningen av lagförslagen.

förslag.

Förslaget att förlägga förvaltningen av löneboställena till pastoraten biträ-

Allmän^örer-

des dels av samtliga domkapitel med undantag av domkapitlet i Strängnäs, Förvait.

dels av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Södermanlands, Östergöt- ningen av

lands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Värmlands, Västmanlands, Koppar- lön^°8

Jal'

bergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, dels av allmänna

svenska prästföreningens centralstyrelse, svenska landskommunernas förbund

och skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralrad. Länsstyrelsen i Uppsala län

anser förvaltningen av boställenas jordbruksdelar böra decentraliseras till pasto­

raten men skogsförvaltningen förbliva hos skogsstaten.1 Länsstyrelsen i Kris­

tianstads län förordar, att pastoraten skola få hand örn skogsförvaltningen men

icke om jordbruksförvaltningen, vilken skulle förbehållas länsstyrelserna och

hos dem anställda ecklesiastika domänintendenter. Länsstyrelsen i Älvsborgs

län ställer sig icke principiellt avvisande mot förslaget men anser, att de större

skogarna böra anförtros åt omedelbar förvaltning av domänverket.

1927 års sakkunnigas förslag stödes av länsstyrelserna i Blekinge, Malmö­

hus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämt­

lands län.

lTUnfl8tvrelBen har förordat, att pastoraten skulle få behålla jordbruksavkastningen

såsom

lokal avlöningstillg&ng nion att skogsavkastningen skulle fråntagas dem.

Kungl. Maj :ts proposition nr 187.

126

Kungl. Majlis proposition nr 18 7

.

Domkapitlet i Strängnäs föreslår, att de förvaltningsbefogenheter, som nu

tillkomma länsstyrelserna, skola överflyttas på domkapitlen.

Länsstyrelsen i Stockholms län avstyrker 1931 års sakkunnigas förslag utan

att direkt förorda något annat. Länsstyrelsen torde emellertid närmast önska en

reform i förenklande riktning av den nuvarande jordbruksförvaltningen genom

ortsmyndigheter, närmast länsstyrelserna, och, beträffande skogen, dess bibe­

hållande hos domänverket. Länsstyrelsen i Gotlands län anser en förvaltning

genom länsstyrelserna med biträde av ecklesiastika domänintendenter vara att

föredraga beträffande jordbruksboställena, medan boställsskogarna enligt läns­

styrelsens mening fortfarande borde omhänderhavas av domänverket.

Domänstyrelsen önskar bibehålla förvaltningen av boställsskogarna hos do­

mänverket. Beträffande boställenas jordbruksdelar har styrelsen icke uttryck­

ligen motsatt sig pastorats förvaltning men å andra sidan förklarat sig beredd

att, örn så prövas lämpligt, övertaga denna arbetsuppgift.

Kammarkollegiet och statskontoret avstyrka deeentralisationen till pastora­

ten utan att direkt uttala sig örn hur förvaltningen lämpligen bör ordnas. Tidi­

gare hava emellertid ämbetsverken var för sig uttalat sig till förmån för jord-

bruksförvaltningens centralisation till domänverket.

Kontrollen Vad härefter angår kontrollen över boställsförvaltningen hava domkapit-

förvalt- S'^en * Uppsala, Linköping, Skara, Växjö, Lund, Göteborg, Karlstad, Härnösand,

ningen. Luleå och Visby, Stockholms stads konsistorium, länsstyrelserna i Jönköpings,

Kronobergs, Kalmar, Kristianstads (i fråga örn skogsförvaltningen), Värm­

lands, Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens län samt allmänna svenska

präst för eningens centralstyrelse lämnat den av 1931 års sakkunniga föreslagna

anordningen av kontrollen över boställsförvaltningen helt utan anmärkning.

Domkapitlet i Linköping förmenar, att domkapitlen vid utövande av kontroll

kan hava god hjälp av kontraktsprostarna.

Av övriga, som yttrat sig över förslaget, hava länsstyrelsen i Östergötlands

län och domänstyrelsen lämnat den föreslagna kontrollen över jordbruksförvalt­

ningen och länsstyrelsen i Västernorrlands län kontrollen över skogsförvalt­

ningen utan anmärkning.

Domkapitlet i Västerås förordar ett genomgående förstärkande av de linjer,

som så att säga från periferien av kontrollorganisationen leda in mot centrum.

Detta anser domkapitlet kunna astadkommas genom en utvidgning av möjlig­

heterna för boställsnämnderna och stiftsintendenterna att giva ledning och ut­

öva kontroll. Domkapitlet ifrågasätter även, huruvida det är välbetänkt att i

den utsträckning, som de sakkunniga tänkt sig, på boställsnämnderna över­

flytta funktioner, som hittills tillkommit synerätt, samt framhåller önskvärdhe­

ten, att i fråga örn jordbruksärendena ett nära samarbete kommer till stånd mel­

lan boställsnämnderna och stiftsintendenten. Slutligen anför domkapitlet, att en

viss ensidighet föreligger i det avseendet, att i fråga örn stiftsintendentens upp­

gifter och utbildning den allt avgörande tonvikten lagts på skogsförvaltnin-

gens krav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

127

En viss tveksamhet i fråga om elen föreslagna kontrollapparatens effektivi­

tet uttalas av Överståthållarämbetet.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser, att kontrollen över pastoratens förvalt­

ning av boställsjordbruken bör anförtros åt domänintendenterna, dock med bibe­

hållande av boställsnämnderna och av länsstyrelserna såsom lokala organ.

Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar boställsnämndernas utbytande

mot ecklesiastika domänintendenter, vilka skulle erhålla viss medbestämmande­

rätt i fråga örn utarrenderingen. Beträffande skogsförvaltningen förorda läns­

styrelsen liksom även skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd en vidsträck­

tare decentr alis atton än de sakkunniga föreslagit. Sålunda föreslå länsstyrelsen

och centralrådet, att pastoraten själva skola få anställa erforderlig fackman-

napersonal med tillfällig eller fastare anställning alltefter uppgifternas omfatt­

ning. Genom denna anordning skulle, enligt länsstyrelsens och centralrådets

mening, stiftsintendenterna få tillfälle att i större utsträckning ägna sig åt det

viktiga arbetet med kontrollen över skogshushållningen. Slutligen förorda läns­

styrelsen och centralrådet, att stiftsintendenterna erhålla rätt att föreskriva alla

åtgärder, som avse främjande av rationell skogsvård utan annan inskränkning

än att pastorat ej oskäligt må betungas med hänsyn till skogsavkastningens

belopp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser det tvivelaktigt, örn verkligt behov

av den föreslagna nya förstuga tjänstemannakåren är för handen, samt uttalar

en förmodan, att den erforderliga sakkunskapen på ett billigare och enhetligare

sätt kan tillhandahållas av skogsstatens personal.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län underkänner domkapitlens förmåga att utöva

kontroll över boställsförvaltningen och föreslår, att kontrollen i stället förlägges

hos domänverket. Länsstyrelsen anser också, att i en särskild författning böra

sammanföras föreskrifter motsvarande dem, som nu förefinnas i arrendeför­

ordningen.

Länsstyrelsen i Örebro län anser ett centralt organ erforderligt. Länsstyrelsen

framhåller, att domkapitlens sammansättning icke garanterar tillförandet av

praktisk duglighet och förfarenhet. Såsom centralmyndighet för skogsförvalt-

ningen föreslår länsstyrelsen en nyinrättad byrå i domänstyrelsen. Den omedel­

bara förvaltningen skulle, anför länsstyrelsen, kunna ombesörjas av vederbö­

rande Överjägmästare jämte assistenter. —- Kontrollen över jordbruksförvalt-

ningen föreslår länsstyrelsen förlagd till boställsnämnderna, vilkas ordförande

skulle utses för större områden, förslagsvis länen. Den myndighet, som skulle

hava inseendet över boställena, vare sig det bleve länsstyrelse eller domkapitel,

skulle, enligt länsstyrelsens åsikt, i regel endast pröva besvär över nämndernas

beslut. Endast på parts uttryckliga begäran eller, då besvärsmyndigheten fin­

ner det erforderligt, anser länsstyrelsen häradssyn böra hållas. -—- Därest emel­

lertid varken det nuvarande förvaltningssättet anses böra bibehållas eller läns­

styrelsens nu angivna förslag vinner gillande, ifrågasätter länsstyrelsen, örn ej

boställsskogarna böra inordnas under den allmänna skogsvårdslagen och dess

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

Ecklesiastik

boställskom-

mission.

Kostnadsbe­

räkningar.

Finansie­

ringen.

kontrollerande organ, skogsvårdsstyrel serna. Länsstyrelsen redogör också för

hur det sistnämnda förslaget skulle kunna närmare utgestaltas.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar, att stiftsintendentens inflytande

utsträckes till jordbruket.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbumd finner det möjligt, att den

insikt, som nödvändigt erfordras för skötseln av prästskogarna, kan ställas till

pastoratens förfogande utan att nya organ inrättas för ändamålet. I sådant

hänseende kan det tänkas, anför styrelsen, att samarbete mellan pastoraten

och domänverket eller vederbörande skogsvårdsstyrelse skulle på ett lika effek­

tivt sätt föra till målet. — Styrelsen förordar, att endast en boställsnämnd till­

sattes inom varje stift.

Förslaget örn inrättande av en ecklesiastik boställskommission såsom sam­

manhållande myndighet för kontrollen över boställsförvaltningen avstyrkes ut­

tryckligen av domkapitlet i Strängnäs, länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands.

Älvsborgs och Jämtlands län samt kammarkollegiet och statskontoret. Emellertid

är att märka, att även nu ej nämnda myndigheter, som avstyrkt decentralisa-

tionen till pastoraten, givetvis ställa sig avvisande mot ifrågavarande förslag.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser att kommissionen bör hava flera

ledamöter än som föreslagits. Domkapitlet i Västerås avstyrker, att kommissio­

nen blir besvärsinstans. Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands och

Kronobergs län förorda, att kommissionen blir permanent.

Slutligen hava mot de av utredningsmännen verkställda jämförande kostnads­

beräkningarna anmärkningar framställts av länsstyrelserna i Gotlands, Malmö­

hus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Gävleborgs och Jämt­

lands län samt domänstyrelsen, statskontoret och kammarkollegiet, varjämte dom­

kapitlen i Linköping, Skam och Växjö samt länsstyrelserna i Östergötlands, Jön­

köpings och Västmanlands län givit uttryck åt åsikten, att domkapitlens arbets­

krafter skulle behöva förstärkas, därest förslaget genomfördes. Däremot anser

domkapitlet i Karlstad, att en lättnad i arbetsbördan kommer att beredas dom­

kapitlet genom förslaget.

Av de över 1931 års sakkunnigas förslag hörda myndigheterna hava samt­

liga domkapitel, Stockholms stads konsistorium, Överståthållarämbetet samt

länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Krono­

bergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Värmlands, Kopparbergs och Väster­

bottens län ävensom allmänna svenska präst för euin g ens centralstyrelse, styrelsen

för svenska stadsförbundet, styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

statskontoret och kammarkollegiet givit sin anslutning till förslaget att bibe­

hålla prästlöneväsendet såsom i första hand en pastoratens angelägenhet med

rätt för pastoraten att använda avkastningen av sina prästlönetillgångar för

prästlönekostnadernas bestridande eller åtminstone icke motsatt sig detta förslag.

Länsstyrelserna i Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,

Skaraborgs, Gävleborgs och Jämtlands län förorda det av 1927 års sakkunniga

Kungl. Majlis proposition nr 187.

129

framlagda förslaget om centralisering till kyrkofonden av prästlönekostnadernas

finansiering.

Även länsstyrelsen i Örebro län ställer sig avvisande mot 1931 års sak­

kunnigas förslag i nu ifrågavarande del. Länsstyrelserna i Blekinge, Västman­

lands, Västernorrlands och Norrbottens län hava icke tillkännagivit sin åsikt

i frågan.

Efter denna kortfattade redogörelse för myndigheternas ståndpunktstagande Myneligheter-

till förslagen skall jag föredraga valda delar av deras yttranden och skall jag "as yttranilen-

därvid till en början hålla mig till dem, som i principfrågorna helt anslutit sig

till 1931 års sakkunnigas förslag.

Domkapitlet i Uppsala: Domkapitlet håller före, att det säkerligen är länge

sedan ett sakkunnigbetänkande mottagits med så allmän tillfredsställelse som

det föreliggande.

De anmärkningar, som domkapitlet finner sig hava anledning att rikta mot

en del detaljbestämmelser, rubba ingenting i princip.

Domkapitlet i Linköping hälsar med glädje, att avlöningsväsendet bibehållits

vid sin församlingsmässiga karaktär och att centraliseringstanken övergivits.

Domkapitlet hävdar också ur allmänt kyrkliga synpunkter värdet av anord­

ningar, som gå i riktning av församlingens huvudmanskap i löneavseende i för­

hållande till församlingens präst.

Domkapitlet i Skara har uttalat sin livliga tillfredsställelse över utredningen,

vilken anvisade en framkomlig och lämplig väg att komma till rätta med de

frågor, det gällde.

Domkapitlet i Lund: Genom hela förslaget går en synnerligen lovvärd vilja

att undvika byråkratisering och ökat tjänstemannainflytande. Förenklingen

av dessa ärendens behandling är påtaglig. Den kyrkliga egendomen bibehålies

vid sina lokala ändamål. 1931 års förslag måste sålunda tillerkännas ett givet

företräde framför 1929 års förslag. Och domkapitlet vill sålunda skänka sin

fulla anslutning till de grunder, varpå detta förslag bygger.

Domkapitlet i Göteborg: Till de principer, som läge till grund för det av­

givna förslaget till prästlönelag, ville domkapitlet förklara sin fulla anslutning.

Att prästboställena allt fortfarande skulle användas till sitt avsedda ändamål

att bereda prästerskapet bostad och lön, hade domkapitlet jämväl förut hävdat.

Att boställena bäst förvaltades av den lokala församlingens egna organ och att

en decentralisering i förvaltningen av den kyrkliga egendomen borde genom­

föras, hade domkapitlet förut framhållit i sitt yttrande den 6 augusti 1930

ÖATer det av 1927 års sakkunniga framlagda betänkande och förslag. Att i sam­

band härmed pastoraten själva skulle äga att till avlöning åt sitt prästerskap

förfoga över avkastningen av boställena, och att den utjämning, som borde och

måste ske pastoraten emellan, i vad det gällde avlöning till prästerskapet, måste

vinnas på annat sätt än vad 1910 års lag föreskreve, hade domkapitlet jiimväl i

nämnda yttrande påvisat. Beträffande dessa tre grundprinciper, på vilka före­

liggande förslag vore uppbyggt, hade domkapitlet således intet att erinra utan

ansåge dem fastmer både ur rättslig och ekonomisk synpunkt vara sådana, att

de borde följas vid en lagstiftning på detta område.

Domkapitlet i Karlstad: Det mest betydelsefulla i de nu framlagda förslagen

synes domkapitlet ligga däri, att man slagit in på vägen till stark decentrali-

Bihang till riksdagens protokoll 1082. 1 sami. 155 haft. (Nr 187).

9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

sering i motsats till det föregående förslagets centraliseringstendenser, särskilt

beträffande löneboställen m. m. Därom uttalade sig domkapitlet sålunda i ytt­

rande över 1929 års förslag:

»Framför allt får domkapitlet för sin del på det bestämdaste avstyrka den

centralisering, som komme att förlägga liela förvaltningen av kyrklig egendom

till ett centralt statsorgan.

Sakkunnigas kritik över 1910 års lagstiftning är ju skarp och i mycket

berättigad. Men dennas olyckliga följder bero snarast därpå, att det uniforme­

rande ingreppet med avseende på boställena skett utan kännedom örn och utan

hänsyn till de verkliga förhållandena. Saken visar därför snarast statens och

den allmänna lagstiftningens oförmåga att sköta hithörande frågor och verkar

fastmer avskräckande, då man sätter i fråga ytterligare centralisation.

Att exempelvis stadga, att jordbruk och skog skola skiljas åt, även där jord­

bruket icke kan utan skogsbruk bära sig självt och bära sina byggnadskost-

nader, det måste i varje sådant fall leda till vanhävd, och den därav redan nu

förorsakade ekonomiska skadan torde svårligen kunna botas ens genom bostäl­

lenas försäljning.

I vilket fall som helst är det en alltmer växande åskådning, att staten och

centrala ämbetsverk äro de mest otympliga och odugliga organ, då det gäller

ekonomiska frågor av denna art. Skulle arrendefrågorna med sina tiotusental

detaljerade kontrakt av olika slag avgöras i ett centralt ämbetsverk, skulle

detta, på samma gång ämbetsverket växte till i omfång och dyrhet, endast visa,

huru olämpligt ordnat det hela vore. Bristande lokal- och personalkännedom

skulle göra, att det hela komme att gå på måfå och man finge lita till pappers-

uppgifter.

Ehuru svårigheterna att nu återvinna församlingars och lokala instansers

intresse äro betydande, har det ju rent av ifrågasatts att göra raka motsatsen

till vad kommitterade föreslagit genom långt gående åtgärder i decentrali­

serande syfte.»

Domkapitlet vågade emellertid icke i frågans dåvarande outredda skick

yrka på löneboställenas och skogarnes direkta överlämnande till församlin-

garnes vård. Detta därför, särskilt vad skogame angår, att församlingarne icke

kunde anses utan sakkunnig hjälp och ledning bliva i stånd att på ett ekono­

miskt och för det framtida skogsbeståndet betryggande sätt vårda skogsbe­

stånden.

Då det nu emellertid visats, att för skogarnes skötsel sakkunnig hjälp av

god kvalitet kan för alla Sveriges stift erhållas för en kostnad, som vida

understiger, vad domänstyrelsen betingar sig eller vill för framtiden betinga

sig, kan domkapitlet för sin del utan tvekan ansluta sig till i nämndens och sak­

kunnigas förslag yrkade åtgärder.

Och då erfarenheten visat, att boställsnämndernas arbete redan under den

tid de haft befattning med löneboställena haft goda följder, förmenar domkapit­

let, att samarbete mellan dem och de genom den nya ordningen mera intresse­

rade församlingarna skall lända till den kyrkliga jordegendomens framtida för­

kovran. Det saknas i våra dagar inom vår allmoge varken sakkunskap eller

lust att ägna arbete åt kommunala uppgifter, och särskilt på det kyrkliga om­

rådet är intresset både för de religiösa och de ekonomiska uppgifterna på ett

glädjande sätt i stigande. Likaså torde det på nästan alla områden vara så att

man mer och mer känner motvilja mot det statliga ingripandet och det byrå­

kratmässiga förmyndarskapet, som på de flesta håll visat sig både besvärande,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

131

dyrbart och oekonomiskt. Om de centrala ämbetsverkens arbetsområde kunde

betydligen inskränkas, det vöre ej blott en nationalekonomisk vinst utan även

moraliskt och folkpsykologiskt sett en fördel.

Domkapitlet i Härnösand: Den brist, som vidlådde 1927 års prästlöneregle-

ringssakkunnigas förslag rörande prästlönejordens förvaltning och som från

många håll -— däribland av domkapitlet i dess den 11 juni 1930 avgivna ut­

låtande över berörda förslag — påtalats, nämligen att utredning icke före-

bragts rörande en decentralisering av den ecklesiastika boställsförvaltningen,

har i de nu föreliggande betänkandena blivit avhjälpt. Den gjorda kompletteran­

de utredningens märkliga resultat visar ock ogensägligen, huru nödvändigt ett

sådant fullständigt klargörande av spörsmålet om prästlönejorden verkligen var.

Den av utredningsmännen lämnade historiska utredningen rörande präst­

boställenas tillkomst ger sålunda en helt annan uppfattning örn dessa bo­

ställens rättsliga ställning än den allmänt gängse. Så framhålles med över­

tygande skäl, att huvudparten av boställena tillkommit genom donationer av

enskilda eller anskaffats av församlingarna, och gives förklaring till upp­

komsten och fortbeståndet av den felbedömning av rättsläget, som ligger i den

inom statsförvaltningen länge förhärskande meningen, att de flesta boställena

äro kronoegendom. Men ej blott i nämnda hänseende torde den förebragta ut­

redningen utgöra ett korrektiv, utan den lärer också komma att verksamt bi­

draga till att vederbörligen tillrättalägga den felaktiga föreställning, som efter

1910 års boställslagstiftnings genomförande och tydligen på grund av den

centraliserande tendensen i densamma börjat rätt allmänt utbreda sig i försam­

lingarna, nämligen att boställena indragits till kyrkofonden. Lägger man där­

till att spörsmålet örn äganderätten till boställena är av grundläggande be­

tydelse för lösningen av frågan om desammas förvaltning —■ samt därmed även

för ordnande av prästlöneväsendet i dess helhet — måste man medgiva, att

ett för hela prästlöne- och boställslagstiftningen utomordentligt betj'delsefullt

resultat vunnits genom utredningen.

Synnerligen värdefullt är ock i stort sett det av de sakkunniga framlagda

förslaget till prästlönelag. Med ett gott grepp örn problemen hava de på ett

enkelt, praktiskt och ändamålsenligt sätt samt på grundval av den historiska

utvecklingen löst de i många fall svårreglerbara frågorna på boställslagstift-

ningens område. De lia följt naturliga, sunda och klara linjer och förslaget ut-

märkes av vederhäftighet, följdriktighet och överskådlighet. Enligt domkapitlets

mening hava därför utredningsmännen och de sakkunniga i det hela på ett

mycket förtjänstfullt sätt skilt sig från sina uppdrag och äro värda tacksam

erkänsla av prästerskapet liksom ock av det allmänna för sin gagnerika insats.

Domkapitlet i Visby: Medan domkapitlet hyste de starkaste betänkligheter

mot 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas förslag till ny prästlönelagstift-

ning, kan domkapitlet däremot lämna sin fulla anslutning till de huvudtankar,

som ligga till grund för 1931 års sakkunnigas förslag, vilket iiven i sina detal­

jer synes domkapitlet röja en ej alldeles vanlig grad av kunnighet, omdömesför­

måga och praktiskt handlag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län finner de rättsliga skälen mot en centra­

lisering av prästlönetillgångarna beaktansvärda. — Länsstyrelsen förordar, att

boställsstyrelsen inom pastoraten göres obligatorisk.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har anfört, att då länsstyrelsen ansåge de

principer, varpå förslaget byggde, vara både riktiga och lämpliga, länsstyrelsen

132

för siri del ville livligt tillstyrka, att förslaget måtte läggas till grund för en

blivande lagstiftning i ämnet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län: Länsstyrelsen vill gärna tro, att de sakkun­

niga hava funnit en framkomlig väg för en lycklig lösning av föreliggande

fråga. De föreslagna anordningarna synas väl förenliga med den hävdvunna

uppfattningen av prästlönetillgångarna såsom församlingarnas tillhörighet i

och för avlönande av deras prästerskap och av detta prästerskap såsom i första

rummet församlingarnas tjänstemän. På samma gång synes den föreslagna lös­

ningen av hithörande frågor vara ägnad att vidmakthålla och knyta fastare

bandet mellan församlingarna och deras prästerskap, till båtnad för båda par­

terna. Länsstyrelsen tror, att församlingarna framför andra skola visa sig

intresserade av att prästlönetillgångarna väl förvaltas och lämna den bästa

möjliga avkastning. Länsstyrelsen hyser vidare den förmodan, att en förvalt­

ning i enlighet med vad föreslagits skall bliva relativt billig, under förut­

sättning att särskild ersättning icke kommer att utgå till de kommunala myn­

digheterna för deras befattning med förvaltningsbestyret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Det spörsmål, inför vilket länsstyrelsen anser sig hava anledning att ställa

sig mest tveksam är, huruvida de kommunala myndigheterna över allt. skola

visa sig vuxna ett uppdrag av den krävande art, som en med författningens

anda överensstämmande förvaltning av den ecklesiastika egendomen innebär.

Även örn länsstyrelsen för sin del tror, att vederbörande kommunala myndig­

heter i största allmänhet skola visa sig väl gå i land med de uppgifter, som

enligt förslaget skulle komma att åligga dem, anser länsstyrelsen ur nyss an­

givna synpunkt av särskild vikt, att de organ, som skulle hava att biträda med

och handhava tillsynen över förvaltningen, bliva väl utrustade för ändamålet.

Länsstyrelsen tilltror sig visserligen icke att avgöra, huruvida det föreslagna

antalet stiftsintendenter och andra biträden, som skulle stå till domkapitlets

förfogande, kan, helst innan frågan örn omorganisation av domkapitlen må

vinna sin lösning, vara tillräckligt.

I anslutning till vad länsstyrelsen anfört vill länsstyrelsen förklara sig i

princip kunna ansluta sig till en lagstiftning i denna del av ämnet i enlighet med

föreliggande förslag och har mot dess detaljer funnit anledning endast till ett

par smärre erinringar.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser det icke uteslutet, att en decentra-

lisation av förvaltningen i förslagets riktning skulle kunna leda till ett bättre

ekonomiskt utnyttjande av boställena, och framhåller såsom en ändring till

det bättre, att den myndighet, som enligt förslaget skulle utarrendera, komme

att sitta inne med speciell ortskännedom. Länsstyrelsen anser också, att det

föreslagna systemet utgör en borgen för att skogstillgångarna, vilka i ekono­

miskt hänseende inom länet spela en betydande roll, bliva på ett tillfredsstäl­

lande sätt vårdade och utnyttjade, och har därför intet att erinra mot att domän­

styrelsen befrias från befattningen med de ecklesiastika skogarna.

Länsstyrelsen i Västerbottens län: Såsom totalomdöme örn det av utred­

ningsmännen framlagda betänkandet, på vilket sedermera 1931 års sakkunniga

i allt väsentligt byggt, vill länsstyrelsen uttala, att detsamma synes länssty­

relsen i hög grad vederhäftigt och övertygande.

133

De skäl, som framförts för förslaget örn att åt pastoraten överlåta förvalt-

ningen av prästboställena, hava kommit länsstyrelsen att låta sina tidigare

mot en sådan anordning uttalade betänkligheter fara, detta så mycket mera,

sorn det för en god förvaltning önskvärda direkta ekonomiska intresset hos för­

samlingarna lärer bliva stimulerat vid genomförande av förslaget att berättiga

pastoraten att i första hand använda avkastningen av sina prästboställen till

prästlönerna.

Kungl. May.ts proposition nr 187.

Detaljerna av den föreslagna förvaltningsapparaten lämnas av länsstyrelsen

utan erinran. Ej heller i övrigt har länsstyrelsen funnit anledning till anmärk­

ning mot de framlagda lagförslagen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: Skola utarrenderingarna kunna ge ett re­

sultat, som ligger inom det möjligas gräns, är det enligt länsstyrelsens^ på

vunnen erfarenhet grundade bestämda uppfattning nödvändigt, att en så långt

som möjligt decentraliserad förvaltning kommer till stånd under enkla, i det

praktiska livet hävdvunna former. Ur dessa synpunkter synes enligt länssty­

relsens mening det av de sakkunniga i denna del framlagda förslaget innebära

en lycklig lösning. Genom detta möjliggöres, att den utarrenderande myndig­

heten kommer i personlig och omedelbar kontakt med arrendespekulanterna,

vilkas lämplighet och kvalifikationer för skötseln av den arrenderade jorden

i regel kan förväntas vara känd för utarrenderingsmyndigheten. Då boställs-

avkastningen skall ingå i prästlönetillgångarna med visst på förhand uppskattat

normalbelopp, måste det också ligga i pastoratets särskilda intresse att öva

stadigvarande tillsyn därå, att boställets hävd och därmed dess avkastning icke

genom arrendatorns försumlighet äventyras.

Det kan också antagas, att kyrkoråden, som i regel bland sina ledamöter

räkna representanter för det praktiska jordbruket, besitta väsentligt större sak­

kännedom på området än de myndigheter, boställsnämnderna undantagna, som

nu nödgas syssla med arrendefrågorna.

Vad nu sagts gäller de för jordbruk avsedda delarna av löneboställena. Be­

träffande frågan om förvaltningen av dessa boställens skogstillgångar kail

möjligen någon tvekan råda rörande lämpligheten därav, att denna förvaltning

lägges i pastoratens händer. Vid närmare eftersinnande torde man emellertid

finna, att ej heller på detta område kyrkoråden skulle ställas inför frågor, som

äro dem främmande. Åtminstone i de norrländska länen, där skogsbruket är

jämnlöpande med jordbruket, är särskilt, den jordägande befolkningen från sin

egen verksamhet väl förtrogen med praktisk skogsförvaltning, och då avverk­

ning från skogen endast får ske efter en av stiftsintendenten i samråd med

pastoratet fastställd avverkningsplan och efter utstämpling av stiftsintendenten,

lärer någon fara för anförtroendet av jämväl skogsförvaltningen åt pastoraten

och dess organ kyrkoråden icke kunna anses vara för handen.

Enligt vad länsstyrelsen erfarit, har från vissa håll framkastats anmärk­

ning mot att de föreliggande förslagen, bland annat i de delar, som be­

röra förvaltningen av löneboställena, icke tagit hänsyn till dessas rätts­

liga ställning. Häremot må anmärkas, att med förslagen icke torde hava av­

setts att träffa avgörande härutinnan, något som för övrigt icke heller lärer

kunna ske i den ordning, varom i detta sammanhang kan bliva fråga, varför,

enligt länsstyrelsens mening, oavsett detta, hinder icke bör möta för genom­

förandet av en förenklad förvaltningsapparat för här avsedda fastigheter. Med

samma berättigande skulle väl anmärkning kunna framställas mot varje förslag,

134

Kungl. Majlis proposition nr 187.

sorn framlägges på detta område, innan äganderättsfrågan, om denna anses tvis­

tig, blir prövad av domstol i därför stadgad ordning.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund: Ur ren skatteutjäm-

ningssynpunkt är givetvis 1927 års sakkunnigas förslag det effektivaste,

men ur andra synpunkter måste de nu framlagda förslagen sättas

högre. Enligt av prästlöneutredningen verkställd undersökning rörande

prästboställenas rättsliga beskaffenhet har flertalet boställen tillkommit

genom donationer, andra hava anskaffats av församlingar och pastorat

och en del boställen hava anvisats av kronan; örn samtliga boställen gäller,

att de äro rättsligen bundna vid bestämda kyrkliga ändamål. Under sådana

omständigheter måste det anses med rättvisa och billighet mest överensstäm­

mande, att pastoraten i första hand få draga nytta av sina boställen. Då den

minskning i utdebiteringsbehovet för prästlöneändamål, som ifrågavarande

pastorat härigenom skulle vinna, icke kommer att medföra höjning av maximi-

utdebiteringen för nämnda ändamål för övriga pastorat, utan tvärtom denna

enligt förslaget komme att avsevärt sänkas, synes enligt styrelsens åsikt det

nu framlagda förslaget i denna del vara att föredraga framför 1927 års sak­

kunnigas förslag, detta dock under förutsättning att en reform i dylik rikt­

ning icke utesluter en förbättrad förvaltning av prästlönejorden.

De sakkunnigas förslag om dennas förvaltning innebär, enligt styrelsens för­

menande, en avsevärd förbättring jämfört med de nuvarande förhållandena. De

brister det nuvarande förvaltningssystemet innebär äro i huvudsak, såsom de

sakkunniga framhålla, dels förvaltningsbefogenheternas splittring å ett flertal

myndigheter, dels ock frånvaron av en direkt intresserad förvaltare, av vilken

initiativ och ett smidigt utnyttjande av den ekonomiska situationen kan för­

väntas. Mot de sakkunnigas förslag att insätta pastoraten som förvaltare av

boställena — frånsett de till kyrkofonden indragna boställena — samtidigt

som pastoraten erhålla intresse av att förvaltningen blir den bästa möjliga kan

icke ur kommunal synpunkt vara något att erinra. Då den insikt, som kräves

lör drivande av rationellt skogsbruk, ställes till pastoratens förfogande genom

de föreslagna stiftsintendenterna, synas alla möjligheter hava tillvaratagits,

för att boställenas förvaltning skall bliva den bästa möjliga.

Det synes emellertid styrelsen möjligt, att den insikt, som nödvändigt er­

fordras för skötseln av prästlöneskogarna, kan ställas till pastoratens förfogande

utan att nya organ inrättas för ändamålet; i sådant hänseende kan det tänkas,

att samarbete mellan pastoraten och domänverket eller vederbörande skogs-

vårdsstyrelse skulle på ett lika effektivt sätt föra till målet.

Styrelsen för svenska stadsförbundet har uttalat, att det vore med den största

tillfredsställelse, som styrelsen konstaterade, att de sakkunniga delat de prin­

cipiella betänkligheter, som styrelsen givit uttryck åt beträffande 1927 års

sakkunnigas förslag i fråga örn sättet för utjämningen av kostnaden för präst­

lönerna. Såsom ett generellt omdöme örn 1931 års sakkunnigas förslag har

styrelsen uttalat, att de ur städernas synpunkt syntes betydligt mera tilltalande

än de 1929 framlagda.

Jag övergår härefter till de yttranden, som antingen utan att underkänna

sakkunnigförslagets huvudprinciper kritisera vissa delar av detsamma eller ock

ställa sig helt avvisande mot förslaget.

135

Domkapitlet i Strängnäs: Det synes domkapitlet icke lyckligt att ge boställs-

nämnderna större befogenheter än de redan äga. Även med den praktiska er­

farenhet, de i flertalet fall torde äga, kunna de icke ersätta domare och rätt

och vad dessa på tjänstemannaansvar utföra.

Enligt domkapitlets mening skulle hela den nuvarande förvaltningen för­

enklas och förbättras i rätt riktning, örn de skyldigheter, som respektive läns­

styrelser för närvarande lia gentemot den ecklesiastika boställsjorden, överflyt­

tades på domkapitlen, som alltfort måste anses representera ägaren av samma

jord. Få domkapitlen såsom föredragare i boställsärenden en stiftsfogde eller

stiftsintendent, som är kunnig både i byggnadsverksamhet och skogsförvaltning,

så vöre därmed mera vunnet än genom de i betänkandet angivna, revolutione­

rande förslagen.

I händelse av delade meningar i ärenden, som beröra löneboställena bor

kungl, kammarkollegium alltfort vara den myndighet, som säger det sista

avgörande ordet med undantag för de ärenden, som falla under Kungl. Majrts

prövning. Därmed tager domkapitlet klart avstånd från den föreslagna s._ k.

boställskommissionen. Denna saknar fullständigt rötter i föregående _ lagstift­

ning, är till sin sammansättning okänd, men beroende av regeringspolitiken, och

skall i fortsättningen ersättas av en obekant myndighet. Ingen orsak finnes

att frångå kammarkollegium och skapa en ny tjänstemannakår, vars avlöning

kommer att ytterligare tynga kyrkofonden.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Vad först beträffar förslaget att anförtro

ganska vidsträckta förvaltningsuppgifter åt vederbörande församlingsorgan

(kyrkoråden) nödgas länsstyrelsen framhålla, att länsstyrelsen icke kan dela

förslagsställarnas optimism i fråga om dessa myndigheters lämplighet för den åt

dem avsedda, synnerligen vidsträckta och av former obundna befogenheten. Den

opartiskhet och objektivitet, som man vill förutsätta hos en myndighet med

ifrågavarande befogenhet, torde pa grund av kommunala stridigheter emellanåt

icke framträda så klar och obestridd som önskvärt vore. Det mäste salunda

befaras, att arrendeåtgärderna emellanåt åtminstone kunna givas sken av man­

namån. Kontrollen såväl häremot som beträffande tillgodoseendet av boställets

framtida bestånd i fullgott skick synes alltför svag. Det kan vidare icke all­

tid antagas, att de kommunala organen skola besitta ^den juridiska och admi­

nistrativa erfarenhet, som måste anses erforderlig. I mångå fall torde den obun­

denhet av ovidkommande hänsyn, som i högre grad måste finnas hos statliga

än hos kommunala myndigheter, vara till nytta för en framsynt förvaltning av

boställena.

.

Föreliggande erfarenheter av kyrkorådens handhavande av sina hittillsva­

rande, tämligen begränsade befogenheter inom ifrågavarande förvaltningsområde

uppmuntra icke till utsträckande av dessa befogenheter. Redan 1923 års eck­

lesiastiksakkunniga kunde konstatera nedslående erfarenheter härutinnan. Dessa

sakkunniga yttra sålunda, att det vid tillkomsten av den ecklesiastika boställs-

ordningen sattes stora förhoppningar, att de enskilda kyrkoråden skulle på

grund av det stora intresse de i många hänseenden hade därav, att boställena

inom församlingarna hölles i stånd, komma att utöva noggrann tillsyn över

att boställena vore för domkapitlets räkning brandförsäkrade. Dessa förhopp­

ningar hade icke infriats, varför ändrade bestämmelser i detta hänseende vore

påkallade.

.

.

Länsstyrelsen har många erfarenheter av bristande intresse hos kyrkoråd för

boställenas hävd.

Kungl. Majda proposition nr 187.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Pastoratens förvaltning av andra avlöningstillgångar än boställena inbjuda

icke heller till utsträckning av pastoratens befogenheter såsom förvaltnings­

myndighet.1

Da länsstyrelsen icke kan antaga, att pastoraten skulle bliva bättre ägnade

för dylika uppdrag, därest deras befogenheter ökades, finnér länsstyrelsen doi

icke tilli adligt att helt överflytta förvaltningen av boställena å kommunala

organ under obundna former, i all synnerhet som kontrollen från det allmännas

sida enligt förslaget icke kan anses nöjaktigt anordnad. Det förtjänar även att

framhållas, att den ifrågavarande lönejorden till icke obetydlig del är av

kronoanslags natur, vilket förhållande sammanställt med vad ovan framhållits

givetvis ökar länsstyrelsens betänkligheter gentemot förslaget i denna del.

Ovan Ilar antytts, att länsstyrelsen anser de möjligheter till kontroll från

statens sida över församlingarnas förvaltning, som föreslagits, otillräckliga.

Länsstyrelsen finnér emellertid icke endast kontrollmöjligheterna mindre till­

fredsställande; även de föreslagna kontrollorganens ändamålsenlighet för de åt

dem avsedda uppgifterna måste ifragasättas. Detta sistnämnda omdöme gäller

särskilt domkapitlen, vilka myndigheter de sakkunniga vilja tilldela nya.

viktiga arbetsuppgifter inom det praktiska förvaltningsområdet. Erfarenheterna

av domkapitlens sysslande med praktiska-ekonomiska förvaltningsuppgifter in­

bjuda dock icke till ett utsträckande av dessa myndigheters befogenhet inom

detta förvaltningsområde. Här må såsom exempel på domkapitlens svårigheter

att utöva praktisk-ekonomisk verksamhet anföras följande erfarenheter från

domkapitlens hittillsvarande sysslande med dylika uppgifter.

Domkapitlet har jämlikt 30 § ecklesiastik boställsordning att tillse, huruvida boställes

ratt kan anses förnärmad genom något av domstol eller annat av myndighet meddelat

beslut eller om vid sådant beslut i avseende å boställes bebyggande ej iakttagits behörig

hänsyn till boställes ekonomiska bärkraft. Det åligger domkapitlet att i förekommande

Jnor: ov.erklaga dyllka beslut. Såvitt kunnat utrönas vid undersökning beträffande åren

1925 1931 har domkapitel icke överklagat några förrättningar här i länet. Länsstyrel-

sen som beaktat, att övervakningen i detta hänseende varit otillfredsställande, har i största

möjliga utsträckning införskaffat erforderliga syneprotokoll och granskat desamma, var-

efter, då anledning till anmärkning förekommit, handlingarna överlämnats till kammar­

kollegiet, som genom sitt advokatfiskalsämbete överklagat förrättningarna. Exempelvis

må nämnas, att genom dessa överklaganden ändringar till det allmännas fromma vunnits

ifraga örn av- och tillträdessyner å Bo kyrkoherdeboställe år 1929 och å Hammarby

komministerboställe och Sorunda kyrkoherdeboställe år 1930.

Beträffande boställes bebyggande hava boställsnämnderna vid syner och besiktningar

i mycket stor utsträckning fattat beslut, vartill de ej haft befogenhet. Då arrendator i

följd av sådana boställsnämnds beslut begärt ersättning hos länsstyrelsen, har läns­

styrelsen i regel nödgats avslå framställningen, enär tillstånd till byggande eller

medgivande örn inlösen av överloppshus icke lämnats i behörig ordning Senare

gjorda ansökningar om godkännande av boställsnämndens dispositioner har länssty-

relsen vid saklig prövning med hänsyn till boställets ekonomiska bärkraft icke sällan

nödgats avslå. Oaktat domkapitlen i regel ställt sig tillmötesgående emot sökanden, då

besvär över dylika avslagsbeslut anförts hos kammarkollegiet, har kollegiet merendels

kunnat besvären utan avseende (exempel Roslagsbro kyrkoherdeboställe).

onV[ågf-.,?m

*ilfsynea

däröver, att åbyggnad å boställena är brandförsäkrad, stadgas i

30 ^ bostallsordnmgen, att det ankommer på domkapitlet att hålla noggrann tillsyn över

arrendators fullgörande av sin brandförsäkringsplikt. Enligt 37 § boställsordningen har

bostailsnamnden att vid varje besiktning tillse, att boställets hus äro behörigen brandför­

säkra^. Enligt 19 § arrendeförordningen och föreskrift i arrendekontrakten åligger det

arrendatorn att årligen insända bevis till domkapitlet om att brandförsäkringen vidmakt­

hållits. kårskilt under sm första verksamhetstid underläto boställsnämnderna ofta att

granska brandförsäkringshandlingarna vid förekommande besiktningar men även i fall

då boställsnämnden i besiktningsprotokollet anmärkt, att arrendator ej kunnat förmås

1 Länsstyrelsen åberopar här, liksom

Jag hänvisar till handlingarna i ärendet.

flera gånger i det följande, bilaga till sitt utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

förete brandförsäkringshandlingar, eller att arrendatorn ej haft husen försäkrade till

behörigt värde, har domkapitlet aldrig — försåvitt för länsstyrelsen är känt — framställt

någon anmärkning mot besiktningen eller vidtagit någon åtgärd mot arrendatorn. I ett

fall (Värmdö kyrkoherdeboställe) har inträffat, att, sedan boställsnämnden vid besikt­

ning förelagt arrendatorn att höja föTsäkringen för ett hus, huset kvarstått försäkrat till

det lägre värdet, varför full ersättning vid en sedermera inträffad eldsvåda ej erhölls

för detta hus. — Då det kommit till länsstyrelsens kännedom, att arrendator ej erlagt

brandstodsavgift, har länsstyrelsen för att skydda bostället förskotterat sådan avgift för

att sedan uttaga densamma av arrendatorn. Numera har länsstyrelsen under hand träffat

överenskommelse med länets brandstodsbolag om årlig uppgift å förfallna, cguldna av­

gifter för ecklesiastika boställen och kronodomäner och örn särskild respittid för att kunna

tillhålla de försumliga arrendatorerna att inbetala avgifterna. Dylik övervakning hade

författningsenligt bort ankomma på domkapitlet.

Tillsynen över kyrkorådens förvaltning av årsbeloppsmedel var på sin tid föremål för

ecklesiastiksakkunnigas uppmärksamhet. Dessa sakkunniga yttrade härom, att det icke

undfallit de sakkunniga, att den av kyrkoråden utövade förvaltningen praktiskt taget

vore utan kontroll och att det till de sakkunnigas kännedom kommit fall, då årsbelopp

obehörigen använts till gottgörande av byggnadskostnader. De sakkunniga inskränkte sig

emellertid till att föreslå nu gällande kontrollbestämmelser i detta avseende, vilka stadga

skyldighet för boställsnämnden att vid varje besiktning eller syn avfordra församlingens

ombud redovisning för årsbeloppsfonden. Då domkapitlet har att övervaka bostadsnämn­

dens besiktningar, har domkapitlet även att tillse nämndernas åtgöranden beträffande

kontrollen över årsbeloppsfonderna.

Av till länsstyrelsen inkomna protokoll över boställsnämndernas besiktningar och syner

framgår, att boställsnämnderna — särskilt i början av sin verksamhet — ofta underläto

att vid sådan förrättning avkräva församlingsombuden någon redovisning. I många fall

måste boställsnämnden, då redovisning fordrades, anteckna till protokollet, antingen att

församlingsombuden icke kunnat lämna någon som helst redovisning eller att församlings­

ombuden förklarat, att kyrkorådet ej hade några årsbelopp innestående, ehuru sådana bort

finnas, eller oek att visserligen något visst mindre belopp kunde redovisas såsom innestå­

ende årsbelopp, men att beloppen med räntor rätteligen bort vara väsentligt större. — Så­

vitt för länsstyrelsen är känt, har hittills aldrig förekommit, att domkapitel vidtagit

några åtgärder i anledning av de anförda felaktigheterna. (En av kontraktsprostarna i

länet sökte härom året genom anmaningar till pastorsämbetena inom sitt kontrakt vinna

rättelse i avseende å denna fondförvaltning. Med vad resultat är dock ännu ej känt. I

enstaka aktuella fall, då årsbeloppsmedel skolat tagas i anspråk, hava kyrkoherdar eller

kyrkokassörer begärt utredningar direkt från länsstyrelsen för att kunna bringa reda i

församlingens räkenskaper.)

Tillsynen över arrendators underhåll av hus och ägor åligger enligt 30 § boställsord-

ningen domkapitlet. I 56 § av samma förordning anvisas domkapitlet skyldighet att, efter

erhållen rapport från kontraktsprosten, ofördröjligen vidtaga åtgärder till bevarande av

boställes bästa, där anledning till anmärkning föreligger emot arrendators fullgörande av

sin nybyggnads- eller underhållsskyldighet.

Det ovan återgivna uttalandet från boställsnämnden rörande Värmdö kyrkoherdebo­

ställe1 utvisar, att åtminstone i detta fall erforderlig tillsyn åsidosatts. De vid årets av-

och tillträdessyn å detta boställe utdömda bättringskostnaderna för brister å hus, hägnader

och diken samt vanhävd uppgingo till så högt belopp som 8,000 kronor.

Den tillsyn över arrendesäkerheterna, som domkapitlet har att utöva, torde merendels

äga rum enligt formella grunder. Uppgifter om löftesmäns insolvens har länsstyrelsen i

regel erhållit i första hand från landsfiskalen i orten.

Slutligen kan omnämnas, att domkapitlen, vilka hava att utse allmänna ombud för beva­

kande av boställenas rätt vid lantmäteri- och andra förrättningar, i regel förordna

kontraktsprostar till dylikt ombud. Länsstyrelsen har på sin tid tillåtit sig föreslå, att

boställsnämndens ordförande i regel borde förordnas till allmänt ombud vid dessa för­

rättningar. Länsstyrelsens uppfattning, att kontraktsprostarna icke äro lämpade för detta

uppdrag, delades av de ecklesiastiksakkunniga, som bland annat anförde följande: »Även

kontraktsprostens lämplighet för uppdraget (arrendeuppskattning) måste numera anses be­

tydligt mindre än förr. Han är numera icke, annat än möjligen undantagsvis, själv jord­

brukare och lärer allt mera förlora den kontakt med detta verksamhetsområde, som han

tidigare i egenskap av boställshavare och på grund av sin ämbetsverksamhet haft.»

Det iir emellertid naturligt nog, att domkapitlen icke äro utrustade för prak-

tisk-ekonomiska uppgifter, då deras personal anstiilles för huvudsakligen andra

187

1 Här uteslutet.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ändamål. Förslaget om inrättande av stiftsintendentsbefattningarna har också

tydligen tillkommit i syfte att tillföra domkapitlens förvaltningspersonal nöd­

vändig förstärkning. Fråga blir då, örn denna förstärkning kan anses tillräck­

lig. Med hänsyn till de stora ekonomiska värden det här gäller måste länssty­

relsen för sin del anse det erforderligt, att även juridisk-administrativ sak­

kunskap och rutin tillföres kontrollmyndigheten.

Å andra sidan anser länsstyrelsen, att förslagets bestämmelser rörande bo­

ställenas förvaltning innebära fördelar därutinnan, att desamma skulle med­

föra frihet och smidighet vid utarrendering av boställena och övervakande av

arrendebestämmelserna. Otvivelaktigt skulle bättre resultat än för närvarande

kunna vinnas av boställsförvaltningen, därest handhavandet av densamma kun­

de uppdragas åt den nuvarande arrendemyndigheten under samma fria villkor

som betänkandet föreslagit vid detta bestyrs överlämnande till pastoraten. I

länsstyrelsens yttrande den 12 juli 1930 över 1927 års sakkunnigas förslag

uttalades, att olägenheterna med det nuvarande systemet, vilka olägenheter

länsstyrelsen på ett mycket tidigt stadium av nu gällande lagstiftnings giltig­

hetstid varit i tillfälle framhålla, först och främst hänförde sig till svårig­

heterna att åstadkomma erforderlig bebyggelse av boställena. Åtgärder till av­

hjälpande av svårigheterna härutinnan måste alltjämt anses utgöra kärnpunkten

i förvaltningsspörsmålet från praktisk-ekonomisk synpunkt. I detta avseende

synes förslaget icke innebära några vidare nyheter än att pastoraten skulle

svara för sådan nybyggnad, som erfordras för ersättande av insynat hus, som

utdömts vid ekonomisk besiktning. Effektiva åtgärder för åstadkommande av

fullgod bebyggelse å de många ofullständigt eller dåligt bebyggda lönebostäl-

lena måste emellertid skyndsamt tillgripas för undvikande av att boställenas

avkastningsförmåga för lång tid framåt ytterligare nedpressas. Ofullständigt

bebyggda boställen, som icke hava sådan ekonomisk bärkraft, att de kunna

belastas med ytterligare byggnadskostnader, böra avyttras. Försäljningsmedlen

böra göras räntebärande på lämpligt sätt, eventuellt genom inköp av räntabla

fastigheter.

Att anförtro bosta]Isskogarnas förvaltning åt de kommunala myndigheterna

finner länsstyrelsen icke tillrådligt. Den tillsyn, som stiftsintendenten skulle

utöva, får visserligen med hänsyn till denne befattningshavares fackutbildning

antagas bliva ur förvaltningssynpunkt mera tillfredsställande än kontrollen

över kyrkorådens förvaltning i övrigt, men det måste ifrågasättas, huruvida

det kan bliva möjligt att i mera vidsträckta, skogrika stift utöva tillräcklig

ledning och övervakning av skogsvården för en stiftsintendent. Det lärer i allt

fall knappast kunna antagas, att den skogsvårdande verksamheten under den

föreslagna organisationen skulle bliva bättre än den genom domän styrelsens

lokala tjänstemän utövade förvaltningen, varför länsstyrelsen, med hänsyn till

länsstyrelsens allmänna utgångspunkter vid bedömandet av förslagen till för­

valtningens anordnande, icke är benägen ansluta sig till förslaget att överflytta

tillsynen över de ecklesiastika skogarna från domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Uppsala län föreslår, att i anslutning till vad som i princip

skulle hava gällt efter tillkomsten av 1866 års skogsordning låta skogsavkast-

ningen tillföras gemensamma lönetillgångar men låta jordbruksavkastningen

fortfarande tillgodogöras av varje pastorat för sig. Till stöd för sitt förslag

framför länsstyrelsen en kritik av utredningsmännens undersökning av för­

samlingarnas ställning till prästlönejorden. Ur denna kritik må anföras följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

139

I själva verket torde det vara utredningsmännens uppfattning om försam­

lingarnas privata äganderätt till de ecklesiastika boställena, som ligger till

grund för deras och de sakkunnigas förslag.

Enligt länsstyrelsens förmenande saknar denna uppfattning tillräckligt stöd

såväl av den nu förebragta utredningen som av i övrigt kända förhållanden.

Ett antal boställen, sannolikt större i vissa delar av riket, mindre i andra,

hava ostridigt anvisats av kronojord för att användas till prästboställen. Att

församlingarna skulle äga något slags äganderätt till dessa synes icke vara

ifrågasatt.

Med avseende å boställen, vilka styrkas hava blivit donerade av enskilda,

torde enligt vanliga rättsgrundsatser donators viljeförklaring vara avgörande

för rätten till bostället. Härvid förtjänar det att framhållas, att ofta den kyrk­

liga eller prästerliga funktionens uppehållande, icke en viss församlings rätt

eller ekonomiska fördel, torde utgöra donationens ändamål.

Med avseende å övriga boställen torde böra anmärkas, att, nied den metod ut­

redningsmännen använt, det aldrig lärer kunna bliva fråga örn ett verkligt

styrkande av individuella rättsanspråk, utan allenast om ett antagande e for-

tiori. Såvitt länsstyrelsen kan bedöma, tala åtskilliga omständigheter för att

ett betydande antal boställen tillkommit genom åtgärder från en eller flera

församlingsmedlemmar eller möjligen församlingsmenigheten. Men även om en

sådan tillkomst varit vanlig, särskilt under medeltiden, lärer äganderätt för

församlingen icke kunna anses förvärvad därigenom. Beträffande uppfatt­

ningen angående skötning i gällande rättspraxis hänvisas till N. J. A. 1916

not. A. 435. Resultatet synes således vara, att frågan örn den privata ägande­

rätten till boställena nu som förut i ett stort antal fall måste lämnas obesvarad.

(Jfr I sid. 145, kammarkollegiets utlåtande den 16 april 1892.)

Tillsvidare torde man därför få nöja sig med att antaga, att den offent­

ligrättsliga lagstiftningen och sedvanan, för att trygga de prästerliga upp­

gifternas uppehållande, ända från medeltiden sörjt för att prästerna skulle

vara försedda med boställen. Med detta antagande står väl tillsammans, att

understundom anspråk på privilegieskydd av prästerskapet framförts till stöd

för boställenas egenskap av lön för särskilda prästerliga befattningar. Mot

antagandet strider ej heller att församlingarna, åtminstone tidvis, haft be­

tydande inflytande på boställenas förvaltning. Genom 1866 och 1894 års skogs-

ordningar hava dock av skogarnas avkastning en väsentlig del överflyttats

från den lokala församlingen till att täcka samfällda utgifter för prästerska­

pets avlöning. Sistnämnda ståndpunkt bibehålies i 1910 års lagstiftning.

Nämnda författningar torde ingalunda kunna anses som skogsvårdsföreskrifter

(jfr I sid. 40).1

Under sådana förhållanden föreligger icke tillräckligt stöd för att den nu

tillämnade lagstiftningen skulle anses såsom regel utgå från någon försam­

lingens privata äganderätt till de ecklesiastika boställena. Bestämmelser angå­

ende rättsförhållandet med avseende å boställena torde kunna ändras i samma

ordning som annan lag eller författning rörande kyrkliga förhållanden. Göres

anspråk på särskild rätt gällande i något fall, får detta styrkas.

Då bevisning därom endast i undantagsfall torde kunna förebringas, synas

ej heller särskilda bestämmelser för dylika fall behöva upptagas i lagstiftningen.

I princip torde denna ståndpunkt överensstämma med exempelvis grunderna

för lagen den 3 juni 1921 örn upphävande av patronatsrätt.

Det torde också böra påpekas, att ett fasthållande av församlingarnas (pasto-

Sc bilaga 1 e. 345.

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ratens) rätt till boställena i samma grad, som skett i de föreliggande betän-

kandena, synes leda till egendomliga konsekvenser, där uppdelning skett av

äldre pastorat. Vid dylik delning torde boställe hava behandlats såsom avlö-

ningstiligång för det pastorat, inom vilket det vore beläget, utan att därvid

något likvidationsförfarande mellan de åtskilda pastoraten i regel ägt rum. Så

torde hava skett, även då boställe får antagas hava varit anvisat av kronojord.

Det skulle då kunna inträffa, särskilt när det är fråga örn skogshemman, att

ett pastorat, enligt de sakkunnigas förslag, finge sina kostnader för prästavlö­

ningen helt täckta genom boställets avkastning, under det att det andra pasto­

ratet fullständigt saknade lokala tillgångar. Ersättning skulle i dylikt fall icke

kunna lämnas enligt lagförslaget.

Enligt länsstyrelsens uppfattning är det icke sannolikt att upprättandet av

denna nya kår av tjänstemän skulle bliva billigare än förvaltningens bibe­

hållande hos domänverket. Härvid förutsättes, att de nuvarande minsta och i

förvaltningsavseende mest ogynnsamma skogarna säljas och i stället arrondering

och koncentrering genomföres. Dessutom skulle ju de tungskötta och oekono­

miska husbehovsstämplingarna bortfalla. Det synes också, som om man svår­

ligen kunde undgå att ställa en förvaltning av så stora värden under enhetlig

ledning av sakkunnig myndighet. Här gäller det dock en areal av över 270,000

hektar med ett taxeringsvärde av över 55 miljoner kronor. Även örn de elva

stiftsintendenterna erhålla något högre avlöning än vanliga jägmästare, synes

det knappast tillrådligt att allenast låta dem var för sig svara för skogarnas

skötsel.

Frågan gäller då, vilken betydelse ur ekonomisk synpunkt man kan tillmäta

församlingarnas förvaltning. Utredningsmännen hava själva antytt, att pasto­

ratens förvaltning av skogarna skulle medföra betydande risker för att om­

tanken på framtiden och anpassningen efter konjunkturerna erhåller alltför

litet utrymme.

Det är ju också bekant att den enskilda skogsägarens intresse och förmåga

understundom äro otillräckliga för skogsvården, i följd varav höjningen av de

enskilda skogarnas produktion anses vara särskilt viktig. Och det lärer icke

kunna antagas, att kyrkorådet i en församling skall sköta boställsskogen bättre

än dess ledamöter vårda sina egna skogar.

Man synes därför icke kunna anse det föreliggande förslaget i fråga örn

skogsförvaltningen betryggande. Sannolikt skulle det framkalla yrkanden på ett

nytt ämbetsverk såsom kyrkofondskommittén på sin tid föreslagit. Men det

förefaller då enklare och mera effektivt att förlägga ledningen till en särskild

byrå i domänstyrelsen med uppgift att utvinna så stor inkomst ur de eckle­

siastika skogsdomänerna, som är förenlig med uthålligt skogsbruk. Uppgiften

kommer icke att principiellt skilja sig från den affärsmässiga förvaltningen av

statens egna skogar. Även försäljningen av de alltför splittrade småskogarna

och inköpen för arrondering förutsätter en överblick över marknaden, som

knappast kan finnas hos de särskilda stiftsintendenterna eller kyrkorådets med­

lemmar eller fondförvaltningen.

Enligt länsstyrelsens uppfattning bör således den ecklesiastika skogen såsom

en gemensam prästerlig avlöningstillgång skötas av domänverket. Därvid

måste det dock framhållas såsom synnerligen viktigt, att förvaltningskost­

naderna nedbringas.

Med avseende å jordbruksförvaltningen synes det otvivelaktigt, att inom alla

pastorat finnes tillräcklig sakkunskap, under det att däremot skötandet av

141

jordbruk genom tjänstemän plägar lämna mindre gynnsamt resultat. Då enligt

förslaget pastoratens egna ekonomiska intressen skola inriktas på boställenas

avkastning, torde överlämnandet av förvaltningen i denna del medföra stora

fördelar. Risken för bestående skador för framtiden är också vid ett jordbruk

ojämförligt mindre än då det gäller skogsdomäner. Då länsstyrelsen således

ifrågasätter, att jordbruksförvaltningen skiljes från skogsförvaltningen förut­

sattes, att husbehovsrätterna till skogen upphöra samt att betesområde avskiljes

till jordbruksfastigheterna från skogen antingen, där så kan ske, såsom särskilt

ordnad betesvall eller såsom hägnad beteshage. Att kontroll över pastoratens

förvaltning av boställenas jordbruk erfordras torde vara uppenbart. Örn man

Anil begränsa inrättandet av nya tjänstemän, synes kontrollen kunna överlämnas

till de nuvarande domänintendenterna. På sina håll lärer dock denna anordning

förutsätta, att domänintendenten erhåller biträde av assistent, enligt Arnd som

framgår exempelvis av domänintendenten Sven Linders yttrande (tryckta ytt­

randen sid. 589 ff.). Huruvida domänintendentsbefattningar behöva inrättas,

där sådana ej finnas, eller örn kontrollen där kan överlämnas till jägmästarna,

kan länsstyrelsen ej bedöma.

Till domänintendenten bör redovisningen från församlingen ingå och av denne

befordras till ovannämnda byrå i domänstyrelsen.

Med avseende å uppskattning, förslag beträffande byggnadsskyldighetens

fullgörande och tillsynen över densamma m. m. torde boställsnämnderna böra

bibehållas.

Vid prövning av arrendefrågor, rättstvister m. m. torde domänintendenterna

behöva hava stöd av lokal myndighet. Enskilda intressen kunna eljest göra

sig gällande med alltför stor styrka, särskilt då det lätt kan tänkas, att av­

kastningen icke har den betydelse för utdebiteringen inom pastoratet, som ut­

redningsmännen förutsätta. Domkapitlen med sin nuvarande sammansättning

och utrustning torde knappast vara lämpliga att handhava hithörande rätts­

frågor.

Det synes vara att föredraga att länsstyrelserna fortfarande få tjänstgöra

såsom ekonomiska lokalmyndigheter. Nuvarande arbete därmed har

avseATärd

omfattning och försvinner säkerligen ej, äATen om pastoraten får förvaltningen

om hand. Länsstyrelserna torde också böra föra talan för boställena.

Länsstyrelsen i Södermanlands län: Förvaltningens decentralisering gör den

ecklesiastika boställsnämnden mindre tjänlig som kontrollorgan.

För domkapitlen torde bliva särskilt angeläget att för kontrollen över jord­

bruksförvaltningen hava stadigvarande tillgång till sakkunnig tjänsteman,

som mera ingående blir i tillfälle att följa löneboställenas vård och utveckling.

Länsstyrelsen föreslår därför, att de ecklesiastika boställsnämndernas verk­

samhet skall upphöra och att kontrollen över jordbruksförvaltningen övertages

av särskilda tjänstemän såsom ecklesiastika domänintendenter, vilkas tjänst-

göringsområden och tjänsteställning i övrigt fastställes efter särskild utredning.

Man kan ej vara säker om att hos kyrkoråden finna för fastighetsförvalt­

ningen erforderlig sakkunskap, varför förslagets fakultativa boställsstyrelser

med all säkerhet komma att utses i flertalet församlingar. Hos församlingarna

torde uppstå svårigheter att erhålla lämpliga och villiga förtroendemän för

boställsstyrelsernas rekrytering, därest ej ledamotskapet blir avlönat, något

som ej torde vara aArsett.

Länsstyrelsen vill särskilt framhålla, att utarrenderingsförfarandet enligt

förslaget ej synes vara tillfredsställande. Församlingarnas organ, kyrkoråd

eller boställsstyrelse, skulle själva äga att helt bestämma över innehållet i

arrendeavtalen. Det kan ej anses vara uteslutet, att arrendevillkoren under så-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

142

Kungl. Majlis proposition nr 187.

dana förhållanden påverkas av boställenas huvudsyften ovidkommande om­

ständigheter. Församlingarnas obundenhet vid utarrenderingarna synes därför

böra inskränkas och utarrenderingarna lämpligen ske under medverkan av den

ecklesiastika domänintendenten. Dennes befogenheter härvid böra dock ej göras

vidsträcktare än som kan anses vara erforderligt för att trygga boställenas

vidmakthållande, tidsenliga utveckling och rationella utnyttjande för sitt hu­

vudsyfte.

Med avseende å den föreslagna organisationen för skogsförvaltningen har

länsstyrelsen ävenledes erinringar att framställa.

Länsstyrelsen, som efter vad ovan sagts, delar de sakkunnigas mening örn

decentralisationslinjens fördelar, håller före, att decentralisationssystemet bör

kunna komma till än vidsträcktare användning för skogsförvaltningen än de

sakkunniga tänkt sig.

I stället för att centralisera förvaltningen inom stiften och inrätta en härför

erforderlig tjänstemannakår anser länsstyrelsen, att varje pastorat bör hand­

hava omvårdnaden av sina boställsskogar och för ändamålet anställa som med­

hjälpare erforderlig fackmannapersonal nied tillfällig eller fastare anställning

alltefter uppgifternas omfattning.

Kontrollen över skogsvården bör åvila stiftsintendenterna. Om dessa — så­

som länsstyrelsen tänkt sig organisationen — befrias från bestyret med de

mindre krävande men ofta tidsödande skogsvårdsgöromålen, skulle de bliva i

tillfälle att i större utsträckning ägna sig åt det viktigare arbetet med kon­

trollen över skogshushållningen.

Stiftsintendenternas befogenheter synas i vissa hänseenden vara för snävt

begränsade. Då de sakkunnigas specialmotivering tolkar innehållet i den före­

slagna prästlönelagens bestämmelse angående stiftsintendenternas befogenheter

så, att intendenten ej skulle äga föreskriva markförbättningar och andra åt­

gärder, som kunde tvinga pastoratet till investering av nytt kapital, innebär

bestämmelsen ett beklagligt hinder för stiftsintendentens verkliga arbetsupp­

gift. Uti stiftsintendentens befogenheter bör inrymmas rätt att lämna före­

skrift örn alla åtgärder, som avse främjande av rationell skogsvård, utan annan

inskränkning än att pastoratet ej oskäligt må betungas med hänsyn till skogs-

avkastningens belopp.

Länsstyrelsen i Gotlands län: Såsom nu en gång de kyrkliga förhållandena

utvecklat sig i vårt land och nied den ställning staten och kyrkan intaga till

varandra lärer, alldeles oavsett huru bedömande av frågan örn den juridiska

rätten till den ecklesiastika jorden utfaller, det ej få anses orimligt att åt staten

bevaras en genomförd kontrollerande befogenhet genom dess egna organ.

Med utgångspunkt från den i sig tilltalande grundtanken att i vidare mån.

än förhållandena med nuvarande lagstiftning medgiva, kunna tillgodogöra

församlingarnas eget intresse för boställenas vård och förståndiga brukande

hava de sakkunniga ansett sig kunna räkna på ett utnyttjande av pastoratens

medverkan för hela den komplicerade förvaltningsapparaten. Det synes länssty­

relsen som örn de sakkunniga härutinnan ställt sina förväntningar väl högt.

Svårigheterna med en egendomsförvaltning av den särskilda beskaffenhet,

varom här är fråga, synas hava underskattats och ej tillräcklig hänsyn hava

tagits till den omständigheten, att särskilt inom mindre pastorat tillgången på

lämplig och villig arbetskraft härutinnan kan vara begränsad. Möjligheten av

att vid utarrenderingar enskilda synpunkter ibland kunna få göra sig otill­

börligt gällande är nog icke utesluten. Då pastoraten såsom t. ex. här i länet

kunna bestå av ända till 6 särskilda församlingar, lärer knappast hos pasto­

ratets representation — väl i de flesta fall boställsstyrelse —■ få påräknas det

alldeles särskilda intresse för varje enskild församlings boställe, som förutsatts

av de sakkunniga.

De beräkningar över det ekonomiska utfallet av det föreslagna systemet,

vilka 1931 års utredningsmän förebragt och vilka torde härutinnan ligga till

grund för de sakkunnigas förslag, äro knappast ägnade att giva någon till­

förlitlig jämförelse av administrationskostnaderna under närvarande och nu

föreslagna förhållanden. Härvid må framförallt erinras örn att ingen hänsyn

tagits till pastoratens kostnader. Utom rena förvaltnings- och räkenskapsbestyr,

för vilka vederbörande befattningshavare naturligtvis få särskilt ersättas, lärer

man knappast kunna undgå att taga hänsyn till den alltmer framträdande

tendensen ifråga örn arvoden för kommunala förtroendeuppdrag överhuvudtaget

och sålunda få beräkna, att jämväl de föreslagna boställsstyrelserna komma

att efterhand draga kostnader. Då enligt förslaget regleringen av mellanhavan-

det mellan pastoraten och kyrkofonden skall byggas på normalberäkning av

boställenas avkastning, bliva dessa förvaltningskostnader givetvis upptagna

som utgifter. Det lärer i avseende å dessa normalberäkningar — vilka skola

gälla för längre perioder framåt -— för övrigt med fullt skäl få förväntas en

allmän tendens att taga till inkomster i underkant, men utgifter rundligt nog.

Risken för att kyrkofondens mellankomst för lönesystemets uppehållande häri­

genom bliver mera anlitad än eljest skulle bliva fallet torde ligga i öppen dag.

Det lärer för övrigt få erinras om den särskilda omständigheten, att överhuvud­

taget normalberäkningar, uppgjorda under, såsom för närvarande, tryckta

konjunkturer för jordbruket torde komma att för avsevärd tid fastlåsa låga av-

komstbelopp för löneboställena till förfång för kyrkofonden, som därjämte

bliver lidande på minskningen i inkomster genom bortfallande av den supple­

mentära utdebiteringen av prästlönemedel i ett stort antal pastorat.

På nu anförda skäl anser sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka de sak­

kunnigas förslag, i vad det rörer förvaltningen av löneboställena.

Länsstyrelsen är emellertid fullt på det klara med att det nuvarande syste­

met för prästlönejordarnas förvaltning icke utan vidare bör läggas till grund

för en lagstiftning, som tager sikte på ej mindre säkerhet och reda i förvalt­

ningen, utan även ernående av ett för avlöningsväsendet så gynnsamt resultat

som möjligt.

Önskvärt måste anses att — vid eventuellt bibehållande av decentralisation

läns- eller stiftsvis — verkställighetsbestyret koncentreras hos endera läns­

styrelsen eller domkapitlet. Vad angår valet mellan dessa myndigheter talar

för domkapitlet dess mera på ecklesiastika ärenden överhuvudtaget inriktade

verksamhet, för länsstyrelsen en allmän inriktning på kamerala och förvalt-

ningsbestyr. För egen del anser länsstyrelsen — i medvetande likvisst örn den

icke ringa arbetsbörda, som därigenom lagts och lägges till länsstyrelsens öv­

riga — arrendeväsendet böra i huvudsak förläggas under länsstyrelsen, bl. a.

genom förflyttning dit av uppsägningsrätt, föranstaltande av syner, tillsyn å

arrendesäkerhet m. m. Detaljerat förslag härutinnan liksom i övrigt i fråga örn

erforderlig omarbetning av arrendeföreskrifterna anser sig limsstyrelsen sakna

anledning att nu framlägga innan själva huvudfrågan fått sin lösning.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför såsom skäl mot pastoratsförvaltning

av boställenas jordbruk, bland annat, att man kan befara, att utarrenderingen av

boställena ej kommer att ske med oväld och opartiskhet, örn församlingarna

själva få hand därom. Personliga hänsyn och tillfälliga majoriteter på kyrko­

stämmorna komma med största sannolikhet, anför länsstyrelsen vidare, att

mången gång inverka vid utarrenderingen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

143

J44

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Länsstyrelsen i Malmöhus län framhåller såsom skäl för centralisering till

kyrkofonden av prästlöneväsendet den skatteutjämning, som härigenom skulle

astadkommas, därvid länsstyrelsen, som antager, att skatteutjämningsfrågan i

övervägande grad kommer att gå i riktning mot överflyttande av kommunala

uppgifter å statsverket, och finner, att vår kyrkas karaktär av statskyrka all­

deles särskilt inbjuder härtill, framhåller, att 1927 års sakkunniga funnit en

utväg att utan sådan överflyttning åstadkomma ungefärligen samma effekt i

skatteutjämningshänseende som om avlöningsväsendet överflyttats på stats­

verket. Länsstyrelsen ingår även i kritik av utredningen örn församlingarnas

ställning till prästlönejorden:

Utredningsmännens slutsatser utav den historiska tillkomsten innebära ingen­

ting mera och ingenting mindre än att församlingarna skulle hava en privat­

rättslig äganderätt till all såsom avlöning åt församlingens prästerskap anslagen

.jord, och detta även örn den anslagits av kronan till detta ändamål. En sådan

slutsats beträffande sistberörda slaget av jord torde falla på sin egen orimlighet,

vadan därom icke kan behöva vidare ordas. Och örn utredningsmännen med

omsorg satt sig in uti 1929 års, av länsstyrelsen förordade förslag, skulle det

säkerligen icke hava undgått deras uppmärksamhet, att i 1929 års betänkande

(sid. 150) åberopats ett rättsfall, enligt vilket högsta domstolen avvisat en för­

samlings anspråk på äganderätt till ett boställe, som i äldre tid upplåtits av

socknemän. Detta prejudikat borde hava givit något att tänka på.

Så värdefull den historiska utredningen än kan anses vara för bevarande av

kyrkans och dess prästerskaps rätt till egendomarna för framtiden, så lärer i

varje fall enligt länsstyrelsens underdåniga förmenande därå icke kunna grun­

das annat än en offentligt rättslig förfoganderätt över prästlönejorden för det

med densamma avsedda ändamål, men en sådan rätt torde få anses betryggande

nog. Vissa påtagliga inkonsekvenser i de sakkunnigas resonemanger i denna

fråga hava för övrigt icke kunnat undgå att väcka länsstyrelsens uppmärksam­

het. Örn det nämligen hade kunnat göras gällande en ostridig privatäganderätt

för församlingen till den såsom boställe upplåtna prästlönejorden, så skulle väl

denna äganderätt tillkomma uteslutande just den församling, till vilken jorden

anslagits; men de sakkunniga begå nu den inkonsekvensen att låta denna ägande­

rätt utan vidare övergå på hela det genom lagstiftning och regeringsåtgärder

tillkomna pastorat, i vilket den församling, som skulle hava förvärvat ägande­

rätten, eventuellt utgör allenast en mindre del. Pastoratets rätt skulle väl så­

ledes under^ alla förhållanden icke kunna betecknas annat än som en offentligt

rättslig förfoganderätt, eftersom den icke skulle kunna grundas annat än å lag­

stiftningsåtgärder.

Efter det 1927 ars sakkunniga avgivit sitt betänkande, har socialiserings-

nämndens radikala förslag, enligt vilket den huvudsakliga delen av prästlöne-

tillgångarna skulle överföras till statsförmögenheten, utkommit, och det ser

nästan ut som örn detta skulle hava hos prästlönesakkunniga framkallat dels

en ängslan för statsmyndigheters handhavande av förvaltningen av kyrkans

tillgångar, dels ock en knappast berättigad större trygghetskänsla örn förvalt­

ningen uteslutande lades i händerna på kyrkliga myndigheter. Men därvid har

man icke vågat sig på att låta även kyrkofonden i förvaltningsavseende skiljas

från ° det verk, som eljest har till huvudsaklig uppgift att förvalta statsverkets

tillgångar.

o För länsstyrelsen ligger emellertid närmast till hands att se saken så, att

sa länge vi hava en statskyrka, böra de kyrkliga tillgångarna visserligen på

Kungl. Majlis proposition nr 187.

145

grund av deras historiska tillkomst på det noggrannaste särhållas från statens

egendom och användas uteslutande för det avsedda ändamålet, men de böra på

det praktiskt bästa sättet förvaltas av statsmyndigheter och kontrolleras av stats­

myndigheter. Alla dessa kyrkliga tillgångar böra således sammanhållas såsom

en enhet, vilken icke bör splittras. Örn däremot den dag skulle komma, då vi

icke längre skola hava en statskyrka, så gäller det då att verkställa en boskill­

nad mellan stat och kyrka.

Med den uppfattning, som länsstyrelsen sålunda låtit komma till uttryck, är

det helt naturligt, att länsstyrelsen känt sig mycket tilltalad av 1927 års sak­

kunnigas förslag. Detta förslag har synts länsstyrelsen hava på det mest be­

tryggande sätt, som överhuvudtaget är möjligt, sökt sammanhålla alla präst-

lönetillgångar såsom en enhet och bevara dem för det ändamål, för vilket de

äro avsedda. Sett på lång sikt, skulle detta förslag också i sinom tid komma

att medföra den billigaste och ändamålsenligaste förvaltning, som överhuvud

kan vara tänkbar, i det att förslaget syftar till att så småningom utbyta en

mängd mindre avkastningsgivande jordbruksfastigheter, å vilka byggnadskost-

nader visat tendens att konsumera avkastningen, emot större och i förvalt-

ningsavseende lättsköttare skogskomplex — alldeles på samma sätt som staten

under många år förfarit med sina mindre jordbruksdomäner.

I motsats härtill går det nu föreliggande förslaget ut på en splittring av den

kyrkliga förmögenheten, och detta på sådant sätt, att effektiv kontroll går

förlorad. Örn det förslaget gånge igenom, så skulle — det är länsstyrelsens tro

— icke en mansålder hava gått, innan det komme att av kyrkans män djupt

beklagas, att så skett.

Länsstyrelsen kan icke dela de sakkunnigas förväntningar på en god för­

valtning, örn kyrkoråden skola handhava densamma och detta tillika under så

fria former, som i förslaget ifrågasatts. Många kyrkoråd skulle kanske på ett

utmärkt sätt fullgöra åliggandena, medan andra, måhända flertalet, säkerligen

skulle brista på ett betänkligt sätt.

Naturligtvis skulle det kunna påstås, att det är ett rätt så allvarligt miss­

troende, som länsstyrelsen sålunda vågat giva uttryck åt i fråga örn kyrko­

råden i länet, men påtagligt är ju, att länsstyrelsen icke saknat grund härför,

och misstroendet avser ingalunda kyrkorådens redbarhet utan uteslutande

deras kompetens.

Länsstyrelsen har under sin verksamhet i stor omfattning haft att göra med

kyrkoråd, som uppenbart vanskött vida enklare göromål än dem, som enligt

förslaget skulle påläggas dem, och vill till bestyrkande härav endast giva några

av de otaliga exempel härpå, som skulle kunnat stå till buds.

Så snart ett löneboställe utarrenderas, översänder länsstyrelsen en avskrift av det upp­

rättade arrendekontraktet jämte den av arrendatorn lämnade borgensförbindelsen till

vederbörande kyrkoråd för kännedom och för att i sin mån övervaka, att meddelade

äyggnadsföreskrifter av arrendatorn iakttagas. I ett stort antal fall har det förekommit,

att vederbörande en tid därefter hos länsstyrelsen anmält, att ifrågavarande handlingar

förkommit samt anhållit om nya utskrifter. Det är påtagligt, att under sådana förhållan­

den kyrkorådets uppsikt över egendomarna icke kunnat bliva alltför ingående. Ehuru

länsstyrelsen samtidigt med översändande till kyrkoråden av de genom länsstyrelsens för­

sorg uppburna arrendeavgifterna tillika överlämnar särskild redogörelse över beloppen,

sakna kyrkoråden ändock i många fall kännedom om vilka belopp de av länsstyrelsen

bekommit. Icke sällan bar det visat sig, att vid boställsnämndens förrättningar, årsbelop-

pen för nybyggnader, som enligt länsstyrelsens redovisningsliggare och utgiftsjournal

överlämnats till kyrkoråden för att göras räntebärande, icke funnits disponibla utan måst

efteråt anskaffas lånevägen eller genom uttaxeringar. Då byggnadsförskott ur kyrkofon­

den, ofta uppgående till betydande belopp, genom länsstyrelsen tillerkänts kyrkorådet, har

detta att tillhandahålla byggnadsmed len åt arrendatorn i mån av byggnadsarbetenas fort-

Biliang till riksdagens protokoll 1032. 1 sami. 150 haft. (Nr 187.)

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

skridande. I ett nyligen inträffat fall har förekommit, att arrendatorn därvid erhållit

4,000 kronor mera än som vederbort. Då arrendatorn ifråga till följd av iråkad konkurs

icke kunnat fullfölja byggnadsarbetet, har länsstyrelsen måst överlåta arrenderätten till

den ene av löftesmännen för arrendet med skyldighet för denne att på egen bekostnad

fortsätta byggnadsarbetena för att sedermera vid eventuell överlåtelse erhålla ersättning

för de kostnader, som han nödgats utgiva. Vid nyttjanderättsupplåtelser på 49 års tid av

lägenheter under löneboställe plägar länsstyrelsen i resolutionen örn upplåtelsen föreskriva,

att avgälden skall av nyttjanderättshavaren erläggas direkt till kyrkorådet utan förmed­

ling av länsstyrelsen. I ett särskilt fall — det gäller ett samhälle, där tomter för som­

marstugor äro särskilt eftersökta och där alltså dylika upplåtelser i stor utsträckning

förekommit — har det visat sig, att sedan vederbörande pastoratskassör påkommits med

förskingring av honom anförtrodda medel, kyrkorådet saknat varje som helst möjlighet

att redogöra för vilka belopp, som verkligen influtit. Det kan för övrigt förtjäna om­

nämnas, att i detta fall, enligt vad vederbörande boställsnämndsordförande upplyst, denne

för lång tid sedan till kyrkorådet anmält, att i pastoratskassan saknades medel, som rät­

teligen bort där finnas, utan att någonting blivit åtgjort. Enligt författningarna skola

kyrkoråden deklarera för arrendeinkomsten samt därvid göra avdrag för förvaltnings­

kostnader och värdeminskning. Det torde höra till undantagsfallen, att kyrkorådet av­

giver deklaration utan tillgår i regel så, att vederbörande taxeringsnämndsordförande

hos länsstyrelsen begär och erhåller de uppgifter, som erfordras för en riktig taxering. I

detta län finnas 1,047 kykohemman och kyrkojordar. Enligt författningarna skola kyrko­

råden i god tid före varje arrendeledighet hos länsstyrelsen och biskopsämbetet anhålla

örn åtgärder för utarrendering och därvid föreslå ett maximipris och ett minimipris i

spannmål. I ett stort antal fall förekommer det, att sådan anmälan inkommer först efter

arrendeperiodens utgång eller så nära före arrendeperiodens slut, att författningsenliga

åtgärder icke hinna av myndigheterna vidtagas. I sådana fall återstår det för myndig­

heterna intet annat än att överlåta åt kyrkorådet att under hand träffa avtal örn jor­

dens utarrendering på ett år samt att i god tid före detta års utgång inkomma med för­

nyad anmälan örn jordens utarrendering.

Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men det skulle föra för långt. Säkert

är, att länsstyrelsen har fog för sin övertygelse, att kyrkoråden icke lämpa sig

för dessa göromål.

Enligt det föreslagna nya systemet skulle det i själva verket bliva pasto­

ratet, som skulle vara åbo å ifrågavarande lönehemman. Såvitt länsstyrelsen

förstår skulle pastoratet kunna självt sköta egendomen eller upplåta den på

arrende åt annan, allt efter behag. Formerna för utarrendering äro nästan

helt obundna. Lagen innehåller endast vissa anvisningar. Man skulle rent av

kunna tänka sig, att pastoraten skulle kunna utan hinder av dessa anvisningar

— ecklesiastika arrendelagen skulle väl beträffande dessa hemman vara helt

suspenderad — slå in på samma väg, som indelningshavarna här i länet be­

gagnade sig av före 1858, nämligen att upplåta arrenderätten på livstid emot

en hög engångsavgift och låga årliga avgifter. Pastoratet kan på det hela taget

föreskriva vilka arrendevillkor som helst. Pastoratet kan exempelvis suspen­

dera kommunalskattelagens bestämmelse örn ägarens skattskyldighet och lägga

skattskyldigheten på en eventuell arrendator icke blott för jordbruksjorden

utan även för skogen, som arrendatorn väl icke får exploatera. Ja, pastoratet

skulle kunna ställa till rätt mycket oreda i dessa förhållanden — och detta

praktiskt taget utan kontroll.

Om också påföljderna av det föreslagna systemet icke komme att riktigt

framträda förrän efter något tiotal år, så komme dock nästan genast svårig­

heter att framträda.

Jämlikt 14 § i förslaget till lag örn införande av prästlönelagen skola be­

stämmelserna i nu gällande arrendekontrakt fortfarande äga tillämplighet.

Detta innebär, att pastoratet skall hava att skilja mellan den egentliga arrende­

avgiften samt avgiften till blivande nybyggnader. Den saken kommer väl lätt

att ordnas på det sättet, att pastoratet, som hädanefter skulle självt svara för

nybyggnader, tillgodogör sig hela det influtna beloppet utan att göra sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 18 7

.

147

åtskillnad. Vida svårare blir det att i enlighet med arrendekontraktens bestäm­

melser avgöra frågor om nybyggnader under arrendetiden samt frågor om

avkortning å arrendena för redan medgivna byggnader. Dessa frågor äro ofta

nog så invecklade, att det erfordras stor erfarenhet, juridiskt omdöme och den

allra största noggrannhet för att rätt förfara. Dessutom ligger vikt uppå att

därvid tillse, att kyrkofonden, som förskjutit medlen, får sitt åter. Till bely­

sande av dessa svårigheter bifogar länsstyrelsen några avskrifter av här med­

delade resolutioner,1 som alltså skola av vederbörande kyrkoråd tillämpas, och

länsstyrelsen vägrar att tro på möjligheten av att kyrkoråden skola kunna

sköta detta.

Nu utövar länsstyrelsen tillsyn över att kyrkofonden får sitt. Vem skall

övertaga den kontrollen? Kyrkofondens utlämnade byggnadsförskott här i

länet uppgå i detta nu till 1,027,000 kronor. Det rör sig således icke örn små­

saker. Pastoraten skulle hädanefter bekomma sådana byggnadsförskott. Kyrko­

fondens förvaltande ämbetsverk måste väl utbyggas för att kunna utöva en

effektiv kontroll. Lätt blir den i varje fall icke.

Man kan lätt tänka sig vilken mängd tvister, som måste uppkomma i tolk­

ningsfrågor, särskilt beträffande de mer eller mindre egendomliga arrende­

kontrakt, som de olika kyrkoråden komma att utfärda. Även i fråga örn präs­

tens tjänstbarheter komma säkerligen många tvister att uppstå, helst som vissa

kyrkoråd komma att bliva alltför liberala härutinnan, medan andra komma

att intaga en rakt motsatt ståndpunkt. All enhetlighet går förlorad.

Men icke blott härom torde tvister vara att förvänta. Detsamma blir säker­

ligen förhållandet beträffande den i och och för sig rätt så egendomliga upp­

skattningen av den »normala avkastningen». Sedd mot bakgrunden av sådana

växlande konjunkturer, som under senaste tiden varit rådande — från krigs-

högkonjunkturen och till nuvarande depression, vilka båda på långliga tider

sakna motstycke — vill det förefalla som örn en sådan uppskattning mycket

ofta måste resultera i motsatsen till »normal avkastning», även örn den största

sakkunskap bleve anlitad. Men därtill kommer, att den måste bliva ett hast­

verk, örn den .skall medhinnas i rimlig tid efter det den föreslagna lagen trätt

i kraft. Under alla förhållanden vill denna uppskattning förefalla onödig, efter­

som den verkliga avkastningen måste betraktas såsom reellare än deli upp­

skattade.

Under domkapitlets förvaltning skulle från detta län falla 65 ecklesiastika

egendomar.

Ingen kan väl med fog förutsätta annat än att domkapitlet skulle kunna

så småningom förvärva en erfarenhet, lika stor som länsstyrelsens, under förut­

sättning att hos domkapitlet utbygges en härför erforderlig särskild admini­

stration med juridisk och praktiskt ekonomisk kompetens, men även med en

sådan utbyggnad bomme i början och rätt länge stora svårigheter att möta för

bibehållande av erforderlig kontinuitet i fråga om allt, som förut handlagts

ensamt av länsstyrelsen.

Givetvis skulle domkapitlets övertagande av länsstyrelsens bestyr i dessa

frågor på allt sätt av länsstyrelsen underlättas. Domkapitlet skulle sålunda få

övertaga alla här förda liggare: arrende- och borgensliggare, redovisnings-

liggare, arrendeavkortningsliggare, liggare över förskott till boställsnämnds-

ordförande samt över kungörelsekostnader, liggare över deklarationer samt

liggare över friköp av ecklesiastik jord. Men alla dessa liggare avse hela antalet

1 Här uteslutna.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

442 egendomar. Enligt förslaget skulle liggare^ behöva sprängas i 117 stycken

delar, en för domkapitlet och för vartdera av 116 pastorat.

Om länsstyrelsen uteslutande skulle tänka på egen fördel, borde det vara

tacknämligt att befrias från dessa ofta intrikata samt alltid besvärliga ären­

den. Men då länsstyrelsen nu förfogar över en utbyggd administration för

ändamålet, vilken sitter inne med erfarenhet och praktik samt därigenom äger

möjlighet till en enhetlig och hos alla parter invand handläggning av hit­

hörande saker, förefaller det som örn endast en ohejdad reformlusta skulle

komma pa idén att spoliera vad som finnes för att åter uppbygga det.

Detsamma gäller örn de föreslagna planerna på slopande av kammarkollegiets

handläggning av dessa frågor i överinstans, även där kastas bort en rik erfaren­

het, som utbytes mot ett nytt ämbetsverk, den s. k. boställskommissionen, vilken

icke torde vara lätt att få besatt med kompetenta krafter, helst örn den från

början skall få karaktären av en tillfällig institution, vilket den emellertid helt

visst icke bleve i verkligheten.

Länsstyrelsen anser sig kunna draga under tvivelsmål de sakkunnigas kost­

nadsberäkning, och i varje fall torde nettoinkomsten knappast bliva avsevärt

förmånligare enligt det nu föreliggande förslaget än enligt 1927 års sakkunni­

gas förslag. På denna fråga vågar länsstyrelsen emellertid icke närmare inlåta

sig, men enligt sistnämnda förslag torde domänverkets ersättning vara beräk­

nad med ytterligare prutmån utöver den nedprutning, som 1927 års sakkunniga

redan ifrågasatt.

Det kan icke förnekas, att 1931 års utredningsmän och sakkunniga på kort

tid åstadkommit^ ett betydande arbete. Det är emellertid blott helt naturligt,

att resultatet mäste giva intryck av samt måste vara ett hastverk. Utan att

direkt kunna påvisa det, har länsstyrelsen vid förslagets begrundande fått en

känsla av tveksamhet huruvida förslaget, örn det nu på en gång sattes i funk­

tion, verkligen skulle i alla delar fungera i full överensstämmelse med vad de

sakkunniga med detsamma avsett. Länsstyrelsen har emellertid med hänsyn till

deri begränsade tid, som statt till förfogande, icke vågat inlåta sig på en när-

mare kritik i detaljer.

I detta sammanhang har länsstyrelsen ansett sig böra meddela, att läns­

styrelsen helt eller delvis handhar utarrenderingsväsendet beträffande följande

egendomar:

kronodomäner ................................................................................ 201

ecklesiastika löneboställen ........................................................... 442

kyrkohemman och kyrkojordar ................................................... 1,047

domkyrkohemman ........................................................................ 110

biskopen i Lunds stift på lön anslagna hemman .................... 18

till biskopslöneregleringsfonden indragna hemman ................... 19

till Lunds biskopslönemedels besparingsfond indragna hemman 12

läroverkshemman ............................................................................

19

Det har för länsstyrelsen sedan länge framstått som ett önskemål, att en

omläggning av arrendeväsendet i dess helhet verkställes till undvikande av

dubbelarbete och för ernående av bästa möjliga ekonomiska resultat. Också har

undertecknad, t. f. landshövdingen Eiserman, i framställning till statens orga-

nisationsnämnd i början av innevarande år anhållit om dess medverkan för

åtgärders vidtagande i sådan riktning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

149

Slutligen kan länsstyrelsen icke underlåta att framhålla, att det förefaller

något egendomligt, att länsstyrelsen skulle befrias från bestyret med löne-

boställena oell de till kyrkofonden indragna ecklesiastika egendomarna, men

däremot allt fortfarande handhava ärenden rörande kyrkohemman och kyrko-

jordar, domkyrkohemman, biskopshemman och läroverkshemman, vilka med

fullt ut lika stora örn icke större skäl borde kunna överflyttas på pastoraten

respektive domkapitlet.

Länsstyrelsen i Hallands län: Mot de sakkunnigas resonemang torde kunna

anmärkas att, även i de fall då församlingarna anskaffat eller såsom donation

mottagit resurser till prästlönernas gäldande, detta icke kan anses hava skett

för tillgodoseende allenast av ett isolerat, för var och en församling uppkommet

behov. Församlingarna hava i stället var på sin ort därigenom bidragit efter

sin förmåga till att skapa grundvalarna för en kristlig religions förkunnelse i

vårt land och medverka till att Sveriges folk allt framgent må vara kristet. De

hava alltså fullgjort sitt värv såsom organ för den sida av svenskt samfunds­

liv som representeras av den svenska kyrkan. Därför kan det icke anses annat

än fullt befogat att fästa stort avseende vid den enhet i uppgiften och i arbetet

för uppgiftens förverkligande, som råder de olika församlingarna emellan och

som binder dem tillsammans till en kyrklig organisation i det svenska sam­

hället. Beträffande den större eller mindre vikt man anser böra tillmätas å ena

sidan den samhälleliga, kyrkligt enhetliga synpunkten och å andra sidan den

splittrade församlingssynpunkten, torde man kunna fortsätta att tvista snart

sagt i oändlighet. Det vill därför synas klokast att lämna dessa huvudsakligen

teoretiska spekulationer å sido och i stället inrikta sina bemödanden på att söka

åstadkomma det system och den organisation som bereder den största och säk­

raste uthålliga avkastningen av prästlönetillgångarna samt fördela densamma

på rättvisaste sätt bland församlingarna och prästerskapet.

Det må framhållas att den omförmälda »indragningen av pastoratens präst-

lönetillgångar till kj^rkofonden» icke utgör någon expropriation eller avser att

draga dessa tillgångar till ett främmande ändamål utan endast att på förändrat

sätt reglera deras förvaltning och avkastningens användning för det samfällda

ändamålet.

Det nu utarbetade förslaget att varje pastorat skulle ombetros att genom

sina kommunala förtroendemän få på egen hand ombesörja förvaltningen både

av löneboställen och skogar har framkommit för att jämväl denna decentralisa-

tionslinje skulle vara undersökt innan slutligt avgörande träffas. Länsstyrelsen

anser resultatet hava ådagalagt att sistnämnda linje är långt underlägsen och

särdeles riskabel. Länsstyrelsen håller också före att den nu föreslagna organisa­

tionen, vilken är grundad på kyrkoråden eller på särskilt utsedda boställs-

styrelser samt såsom överinstans på domkapitlen, skulle sakna nödig kom­

petens för att bemästra de mångahanda ekonomiska och praktiska uppgifter som

verksamheten skulle innefatta. Tj^ det bör icke lämnas ur sikte att det här

gäller praktisk affärsverksamhet på jordbruksförvaltningens och skogsbrukets

område. Det är alldeles sant att den nuvarande organisationen icke är tillfreds­

ställande och just därför hava också sedan länge krav framställts på dess er­

sättande med något annat, men detta skall vara något bättre, något som ger

garanti för ett mera ekonomiskt resultat och såsom sådant kan de sakkunnigas

nu föreliggande förslag icke godkännas. Det river tvärtom sönder de ansatser

lili god organisation, som redan firmas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som anför, att domkapitlen knap­

past liro skickade att handhava kontroll eller att förvalta de indragna boställena,

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

anför i fråga om kostnadsberäkningarna följande: De för organisationen be­

hövliga arbetskrafterna synas hava beräknats i underkant. Såväl skogsförvalt-

ningskostnaderna som kostnaderna för hela löneregleringsförslaget hava beräk­

nats alltför lågt. Även den jämförelse,, som i utredningsbetänkandet gjorts mel­

ian de olika förslagen och nuvarande kostnader lär vara fotad å mindre till­

förlitliga beräkningsgrunder och därför giva ett missvisande resultat.

Vad den för skogsvården tilltänkta personalen beträffar har man i utred­

ningen räknat med 11 stifts jägmästare (stiftsintendenter enligt löneförslaget),

7 assistenter samt 18 skogvaktare för 2,613 boställsskogar med en totalareal

av 370,203 hektar, därav skogsmark 278.224 hektar och 91,979 hektar impedi-

menter. Man har sålunda ej räknat med mer än en skogvaktare på 15,000 hek­

tar skogsmark.

Örn den föreslagna organisationen skulle komma till stånd, skulle det enligt

länsstyrelsens förmenande säkerligen inom kort komma att visa sig både att

det för organisationen beräknade antalet arbetskrafter vore för ringa till an­

talet, som ock att andra och vida större omkostnader skulle uppkomma vid

såväl skogs- som jordbruksförvaltningen, kostnader, som direkt eller indirekt

komma att påvila kyrkofonden eller de allmänna kyrko- eller församlings-

avgifter, som skulle komma att utdebiteras å församlingarna.

Beräkningen angående besparingarna vid genomförande av förslaget giva

också anledning till bestämda erinringar. I sådant avseende vill länsstyrelsen

endast påpeka, att antagandet att länsstyrelsernas befriande från sysslandet

med det ecklesiastika boställsväsendet skulle medföra en besparing av omkring

250,000 kronor utan tvivel är missvisande. Uppgiften lär vara grundad på

upplysningar från länsstyrelserna. Från detta län hava allenast lämnats upp­

gifter örn antal domänärenden och prästlönejordsärenden. Hava kostnaderna be­

räknats efter storleken av den vid den s. k. domänavdelningen inom länsstyrelsen

anställda personalens avlöning med fördelning av densamma i förhållande till

antalet ärenden för domäner och prästlönejordar så är beräkningsgrunden full­

ständigt felaktig. Dels tillhör länsassessorn å landskontoret (den s. k. domän­

avdelningen) ett flertal grupper av andra ärenden än de ovan upptagna, dels

kan, även örn prästlönejordsärendena borttagas, den till avdelningen hörande

personalen, förutom assessorn en landskontorist och ett skrivbiträde, icke und­

varas. Länsstyrelsens arbetskrafter äro nämligen, med hänsyn till den alltjämt

växande arbetsbördan, redan nu alltför fåtaliga, och personalens prestations­

förmåga pressad utöver det skäliga. Härom lärer organisationsnämnden för

övrigt kunna lämna besked.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län: I länsstyrelsens yttrande av den 28 juni 1930

över 1927 års sakkunnigas betänkande, har länsstyrelsen uttalat, att den funne

tilltalande, örn förvaltningen av den ecklesiastika egendomen anförtroddes åt

församlingarna. En sådan anordning vore emellertid på anförda skäl icke möj­

lig, örn dåvarande sakkunnigas förslag örn fullständig skatteutjämning av det

prästerliga besväret skulle genomföras.

Nu är denna princip frångången, och under sådana förhållanden erbjuder

förslaget, att församlingarna själva skola förvalta den ecklesiastika jorden,

mycket av intresse. Hänvisningen till förhållandena i Finland har visserligen

ej det bevisvärde, som sakkunniga vilja tillmäta det, enär församlingarna där

äro ekonomiskt långt mer beroende av den ecklesiastika jordens avkastning än

här, vilket starkt måste stimulera intresset och omsorgen i församlingarna.

Emellertid ställer sig länsstyrelsen icke principiellt avvisande till förslaget i

denna del.

Så mycket mer har länsstyrelsen att invända mot att domkapitlen skola an-

151

förtros de omfattande förvaltningsuppgifter, som sakkunniga nu Kiresia. Vare

sig känsloskäl eller den enligt länsstyrelsens mening obefogade farhågan för.

att den ecklesiastika jorden skall förlora denna sin karaktär oell överföras till

vanlig kronojord, örn dess förvaltning anförtros statlig myndighet, bör för­

anleda till. att kyrkliga organ anförtros omfattande ekonomiska och admini­

strativa uppgifter av det slag, varom nu är fråga. Skulle statsmakterna vilja

ingripa i den rättsställning, som deli ecklesiastika egendomen nu intar, lärer

formen för egendomens tillfälliga förvaltning icke spela någon roll. Förr kan

man befara ett ingripande, örn förvaltningen göres beroende av dispositions-

eller äganderätten och om den i följd härav organiserade förvaltningen visar

sig mindre tillfredsställande. Detta åter är snarare att förvänta örn förvalt­

ningen — må vara med sakkunnig hjälp — omhänderhaves av en icke sak­

kunnig ecklesiastik församling än om den skötes av en för liknande uppgifter

särskilt inrättad statlig myndighet.

Visserligen räknar vår kyrka många praktiskt dugande män och säkerligen

är detta förhållandet med de prästmän, som stå bakom det nu framlagda för­

slaget, men i regel får man givetvis bland det prästerliga elementet inom dom­

kapitlen räkna med teoretiskt och mera religiöst betonade personer, som stå

ganska främmande för det slag av praktiska uppgifter, som nu skulle lastas på

dem. Ej heller kan man hos domkapitlens lekmannaelement rimligtvis förvänta

att finna intresse för och kunskaper i skogsförvaltning, vilket, synes bli huvud­

uppgiften för domkapitlen vid sidan av åtskilligt bestyr med jordförvaltningen.

Ett gott uppslag var sakkunnigas förslag att engagera skogsvårdsstyrelserna

för den ecklesiastika skogsförvaltningen. Då denna utväg emellertid ej synes

framkomlig vidhåller länsstyrelsen sitt tidigare förslag om domänstyrelsen så­

som förvaltare av den ecklesiastika egendomen, dock med de betydande inskränk­

ningar. som föranledas av förslaget att anförtro den direkta förvaltningen av

jorden åt församlingarna. Även de mindre skogarna böra förvaltas av försam­

lingarna. Domänstyrelsen bör bära direkt ansvar för de större skogarna och för

förvaltningen av den jord, vars avkastning skall ga direkt till kyrkofonden,

ävensom utöva sådan kontroll över församlingarnas egendomsförvaltning, att,

med bevarande av stor rörelsefrihet för dem, säkerhet finnes, att misskötsel icke

förekommer.

Dessa synpunkter anser länsstyrelsen böra komma under övervägande vid

den fortsatta beredning av ärendet, som även av andra skäl synes nödvändig.

Ärendets stora vikt och de häftiga kastningar från den ena principiella ytter­

ligheten till den andra, för vilka det varit utsatt, kräver ett allsidigare över­

vägande än som kommit och kunnat komma de olika förslagen till del under

årets forcerade utredningsarbete, vilket, enligt vad två reservanter förklara,

ej lämnat dem tid övrig att ingå på omprövning av den centraliserade linjen.

Én ekonomisk omprövning är även erforderlig. De lokala boställsstyrelser, som

sakkunniga lj-ckligt nog föreslagit skola kunna ersätta de lör egendomsför­

valtning ofta mindre lämpliga kyrkoråden, komma att förorsaka icke oväsent­

liga utgifter, vilka icke äro medtagna i beräkningarna.

Efter länsstyrelsernas befriande från bestyret med de prästerliga boställs-

ärendena torde det nämligen, även örn domkapitlen fortfarande, skola granska

förslagen till arrendekontrakt, knappast kunna undvikas, att kyrkoråden, re­

spektive boställsstyrelserna, måste anlita juridiskt eller annat sakkunnigt bi­

träde vid kontraktsförslagens utarbetande och möjligen även i andra fall.

där man nu har länsstyrelserna som tillse, att handlingarna i ärendena äro i

fullständigt duck. Det är också uppenbart, att dc sakkunniga räknat med en

alltför stor besparing genom länsstyrelsernas befriande från ifrågavarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

ärenden. De sakkunniga beräkna denna besparing för rikets 24 län till 250,000

kronor årligen, alltså i genomsnitt för varje län något över 10,000 kronor.’ Då

Älvsborgs län torde vara ett av de mera arbetstyngda i fråga om ecklesiastika

boställsärenden, är det antagligt, att de sakkunniga för detta län beräknat ett

högre belopp än 10,000 kronor, antagligen omkring 15.000 kronor. Det är

emellertid tydligt, att någon ordinarie befattning vid länsstyrelsen icke kan

indragas i samband med den föreslagna omregleringen, enär någon sådan be­

fattning icke inrättats i anledning av länsstyrelsernas övertagande av de ifråga­

varande ärendena. Att dessa ärenden beredas och föredragas av en högre tjänste­

man vid länsstyrelsen har sill grund i instruktion och arbetsfördelning; bo ri­

talia dessa ärenden träda andra lika viktiga ärenden, vilkas handläggning av

organisatoriska skäl måst överflyttas till andra tjänstemän, automatiskt i deras

ställe. Enligt länsstyrelsens beräkning kan en besparing göras med högst 4.100

kronor, motsvarande avlöningar till en juridiskt utbildad e. o. tjänsteman med

lull tjänstgöring samt till ett kvinnligt skrivbiträde med halv tjänstgöring.

Slutligen förefaller det sannolikt, att överflyttandet på domkapitlen av ytter­

ligare administrativa uppgifter måste leda till inrättande av — förutom de

föreslagna skogstjänstemännen — en särskild juridisk-administrativ befattning

hos varje domkapitel.

Utan några som helst föreskrifter torde det icke bli lätt för pastoratets om­

bud att övertaga de för de flesta av dem helt främmande göromålen. vilka

fordra både insikt samt uppmärksamhet och noggrannhet i detaljerna. Kom

traktsformulär, om än aldrig sa fullständiga, kunna icke ersätta alla regler i

en författning. Det vöre därför enligt länsstyrelsens mening välbetänkt att

även framdeles i en särskild författning sammanföra föreskrifter motsvarande

dem, som nu återfinnas i arrendeförordningen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län: Det förefaller egendomligt, att i vår tid, då

olika näringsgrenar med ali makt söka förena sig i lämpliga organisationer för

näringens bestånd, då det inom alla företag energiskt arbetas på att rationalisera,

förenkla oell sammanföra till enhetlig ledning i syfte att skapa en stark ställ­

ning utåt och inåt, minska kostnaderna oell öka möjligheten till inkomst, ett

förslag som det föreliggande framkommit. Man kan icke frigöra sig från det

intrj eket, att detsamma tillkommit, mindre till följd av dess företräde framför

nuvarande organisation eller 1927 års prästlönesakkunnigas förslag än till följd

av den fara för kyrkojordens sekularisering, som de båda tidigare avgivna, här

ovan omförmälda förslagen ansetts innebära.

Det förefaller som örn den uppfattningen gjort sig gällande, att en decentra­

lisering av förvaltningen av prästlönejorden skulle innebära ett slags skydd för

denna förmögenhet mot befarade framtida angrepp från statsmakternas sida.

Föreställningen, att förvaltningsformerna i och för sig skulle hava någon be­

tydelse i här antytt hänseende, innebär i själva verket, att statsmakterna skulle

inbjudas att vid utövningen av sitt lagstiftningsprerogativ bedriva någon slags

blindlek med sig själva. Skulle extra garantier mot förhastade förfoganden

med avseende å den kyrkliga egendomen vara nödvändiga eller önskvärda, torde

det rätta vara, att i likhet med vad som lärer hava skett i Norge upptaga en

bestämmelse rörande grunderna för dispositionen i grundlagen.

De färska exempel på huru pastoraten, som givetvis nu som förr söka så

mycket som möjligt undgå kostnader för reparationer och nybyggnader å de

ecklesiastika egendomarna och fa den största nettobehållningen av dem, tidigare

handhaft bebyggelsen a boställena, inbjuda ej till att åter lämna denna jord i

pastoratens vård. Den kontroll å underhållet, som boställsnämnderna skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

153

utöva, komme säkerligen att leda till en mängd tvister mellan dessa och pasto­

raten. Några förbättringsarbeten såsom täckdikning, betesanläggningar o. d.

äger nämnderna ej ålägga pastoraten, vadan den ecklesiastika jorden, örn för­

slaget skulle fastställas, i de flesta fall ej komme att följa med utvecklingen

utan bliva efter och till följd därav lämna en allt sämre avkastning.

En tidsenlig lagstiftning rörande prästlönejordens förvaltning bör söka för­

enkla skötseln och borteliminera möjligheter till tvister. Det föreliggande för­

slagets genomförande skulle emellertid, enligt länsstyrelsens förmenande, in­

veckla förhållandena och tillskapa många möjligheter till strider såväl inom

pastoraten som ock mellan dem och stiftsjägmästare, boställsnämnder och dom­

kapitel, missförhållanden, som skulle allt mera ökas i den män politiken gör sig

gällande inom kommun och förvaltning.

Det torde även mångenstädes bliva svårt att inom pastoraten skaffa lämp­

liga personer att handhava vården av dess ecklesiastika jord, och dessa personer

lära, med den utveckling kommunalpolitiken tager, snart nog vilja hava ersätt­

ning för sitt arbete, vilket i sin tur kommer att medföra minskad nettoavkast­

ning.

Överflyttandet av förvaltningen av de ecklesiastika skogarna skulle nöd­

vändiggöra skapandet av en helt ny forstlig tjänstemannakår utan att några

nämnvärda indragningar torde kunna äga rum inom domänverket. Icke heller

torde avlyftandet av bestyret med förvaltningen av de ecklesiastika boställena

från länsstyrelserna kunna medföra några mera avsevärda besparingar eller

indragning av tjänster vid dessa ämbetsverk. Att märka är att länsstyrelsernas

övertagande på sin tid av dessa göromål icke medförde inrättandet av nya tjäns­

ter, åtminstone icke inom detta län. Vidare torde domkapitlens nya ställning

som affärsdrivande lokalstyrelser säkerligen förr eller senare nödvändiggöra

insättandet av en juridiskt-administrativt utbildad ledamot i dessa för helt

andra uppgifter avsedda organ. Dessa omständigheter synas särskilt böra komma

under beaktande vid studiet av de sakkunnigas finansieringsplan.

Enligt länsstyrelsens förmenande är den förvaltningsform som föreslagits

av 1927 års prästlönesakkunniga avgjort att föredraga framför den nu före­

slagna.

Länsstyrelsen i Örebro län: De sakkunniga åberopa såsom en särdeles för­

tjänst för sitt förslag, jämfört med 1927 års sakkunnigas och nu bestående för­

hållanden, att förvaltningskostnaderna bliva väsentligt lägre. Enligt länsstyrel-

sens mening är det långt viktigare att jämföra inkomsterna vid olika förslag,

och det torde icke kunna bestridas, att, därest såsom 1927 års sakkunniga före­

slagit, de många små prästlönejordarna säljas och i stället inköpas samman­

hängande skogskomplex, därifrån kan vinnas en avkastning, som mer än väl

uppväger en ökad förvaltningskostnad.

För övrigt lära de till jämförelse mellan förslagen angivna förvaltningskost­

nadernas storlek icke kunna utan vidare godtagas. Å ena sidan synas sålunda

förvaltningskostnaderna enligt 1927 års sakkunnigas förslag räknas för högt.

Beräkningen av länsstyrelsernas och domänverkets utgifter förutsätter att dessa

ökas proportionellt med antalet boställen, vilket givetvis icke är fallet. Å andra

sidan tager man vid 1931 års förslags kostnader icke i beräkning utgifterna i

varje pastorat för de föreslagna boställsstyrelserna, oaktat dessa utgifter skola

avdragas vid bestämmandet av »normalavkastningen».

I motsats lill 1927 års sakkunniga hava 1931 års sakkunniga icke sökt en

sådan lösning, att prästlönejordarna skulle giva största möjliga avkastning och

154

Kungl. Majrts proposition vr 187.

därigenom minska utdebiteringen i landet i sin helhet, utan inskränkt sig till

att reformera deras användning och förvaltning under förutsättning att de så

gott som aldrig få säljas och att vederbörande pastorat själva skola förvalta

dem och därav taga all avkomst.

I sitt betänkande uttala 1931 års sakkunniga, att man har all anledning för­

vänta, det förvaltningen av prästlönetillgångarna, då den utövas av pastoraten

själva, kommer att bli mera effektiv än hittills och medföra ökad avkastning.

Det torde väl emellertid ej vara alldeles så säkert, att denna förväntan skulle

gå i uppfyllelse. Att pastoraten med nu gällande bestämmelser icke visa något

större intresse för sina boställen och deras avkastning, torde visserligen icke

få anses som något säkert bevis för, att så icke heller skulle komma att bliva

fallet, örn 1931 års förslag bleve upphöjt till lag. Men det torde man dock

kunna antaga för visst, att endast i undantagsfall något pastorat skulle lägga

ner särskilt arbete på att driva upp avkastningen av sina boställen över den

s. k. normalavkastningen. Det är möjligt att så skulle ske i de fall, då avkast­

ningen av avlöningstillgångarna jämte församlingsavgifter inom maximibe­

loppet, 30 öre per skattekrona, skulle täcka det för avlöningarna erforderliga

beloppet. Enligt den utredning som 1927 års sakkunniga lämnat genom sin

tablå nr 5 (sid. 37 i deras betänkande) kan man hava anledning antaga, att

antalet pastorat, i vilket nämnda förhållande skulle komma att bli rådande,

knappast kommer att överstiga 25 % av rikets alla omkring 1,400 pastorat.

I övriga omkring 1,050 pastorat skulle antingen (i några få stycken) enbart

avlöningstillgångarna fullständigt täcka behovet av avlöningsmedel eller ock

uppkommande brist gäldas av kyrkofonden. I intetdera fallet finnes anledning

förmoda, att pastoraten skulle lägga sig särskilt vinn örn uppbringande av

boställsavkastningen. Däremot är det sannolikt, att vid normalavkastnings be­

stämmande pastoraten skulle göra allt vad som stöde i deras förmåga för att

få denna avkastning bestämd så låg som möjligt, så att största möjliga bidrag

från kyrkofonden kunde erhållas.

Förslaget innebär jämväl tillskapande av en ny tjänstemannakår, stiftsinten-

denterna med assistenter, skogvaktare och eventuellt andra biträden, med upp­

gifter, bland annat, för stiftsintendenterna särskilt att tillhandagå domkapitlen

vid deras handläggning av ärenden rörande boställena, och för samtliga att bi­

träda vid och övervaka pastoratens skötsel av boställsskogarna. Fortfarande

skulle alla boställen med deras skogslotter bibehållas såsom förut. Pastoraten

skulle visserligen komma att omhänderhava den direkta vården av dessa

större och mindre skogar, men enbart biträdandet vid vården av och tillsynen

över mängden av dessa i regel ganska små, sällan stora, skogslotter måste allt­

jämt komma att kräva ett arbete och kostnader, som liksom nu knappast skulle

stå i rimligt förhållande till värdet av avkastningen. Från nationalekonomisk

synpunkt måste det för övrigt te sig minst sagt egendomligt att statens jäg­

mästare och stiftsintendenter skola resa örn varandra inom samma områden.

Långt mera tid blir på det sättet försatt till dyra tjänsteresor.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Länsstyrelsen vill till en början erinra

därom, att utredningsmännens beräkning av kostnaderna för länsstyrelsernas

biträde med prästlönejordens förvaltning torde vara tagen i överkant. Åtminstone

kan beräkningen, vad detta län beträffar, icke tagas till intäkt för en minsk­

ning av arbetskrafterna. Länsstyrelsen har arbetat med en konstant överbelast­

ning och ett avlyftande av dessa göromål från länsstyrelsen skulle endast med­

föra en i och för sig synnerligen välbehövlig arbetsminskning.

Den decentralisering av förvaltningen, som av utredningsmännen föreslås,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

155

synes vara åtminstone i viss grad att förorda. Så vill länsstyrelsen giva sin an­

slutning till utredningsmännens hemställan örn överlämnande av boställena till

församlingarna. Den förvaltningsapparat åter, som utredningsmännen tänkt sig

i oell för tillsynen av församlingarnas skötsel av boställena, är enligt länssty­

relsens mening icke tillrådlig. Det saknas nämligen ett centralt organ — från­

sett den under viss tid framåt tjänstgörande boställskommissionen — för hand­

läggning av hithörande frågor. Fara är därför, att de olika stiftsintendenterna,

som praktiskt taget komma att bliva de bestämmande i alla hithörande frågor,

skola tillämpa olika principer. Möjlighet att genom besvär erhålla rättelse före­

finnes ej alltid, frånsett olägenheterna med besvärsförfarandet.

I förslaget är ej uttryckligen utsagt, men utredningsmännen synas förutsätta,

att utbetalningarna ur kyrkofonden skola — utom beträffande emeritilöner —

göras av domkapitlen. Är detta antagande riktigt, lärer en sådan anordning

kräva förstärkning av domkapitlens arbetskrafter, enär domkapitlen för det

närvarande icke äro utrustade med krafter för sådant ändamål. Kostnaden här­

för är icke beräknad i utredningsmännens förslag.

Länsstyrelsen yttrade här ovan, att stiftsintendenterna faktiskt skulle bliva

allenarådande i hithörande frågor, detta givetvis på grund av den sammansätt­

ning, domkapitlen nu hava ■— en sammansättning, som icke garanterar till­

förande till domkapitlen av praktisk duglighet och förfarenhet, varmed givetvis

icke är uteslutet, att sådan duglighet ändock kan förefinnas. Det synes därför

med fog kunna ifrågasättas lämpligheten av att uppdraga åt domkapitlen att

utöva den dem enligt utredningsmännens förslag vidsträckta tillsynsmyndig­

heten utan att det samtidigt sörjes för att den sakkunskap, som är av nöden

för ett rätt bedömande av stiftsintendenternas åtgärder och förslag, till­

föres dem.

Såsom av det föregående framgår, hade länsstyrelsen beträffande den skog­

liga förvaltningen helst önskat något centralt organ, förslagsvis en nyinrättad

byrå i domänstyrelsen. Den omedelbara förvaltningen skulle, därest revirför­

valtarna, som ju hittills skött densamma, av sina övriga tjänsteåligganden äro

förhindrade att fortfarande handhava denna vårdnad — något varom läns­

styrelsen saknar kännedom — kunna ombesörjas av vederbörande Överjäg­

mästare, till vilkas disposition i sådant fall skulle ställas lämpligt antal, av

kyrkofonden avlönade assistenter. För det ökade arbete, som därmed skulle på­

läggas över jägmästarna, borde de erhålla ett efter arealen ecklesiastik skog inom

förvaltningsområdet lämpat arvode ävensom anslag till resekostnader.

I fråga örn tillsynen av jordbruket och därtill hörande byggnader torde en­

ligt länsstyrelsens mening tyngdpunkten böra läggas hos boställsnämnderna.

Dessas ordförande borde utses för större områden, förslagsvis länen, varvid

arvodena kunde tillmätas så pass höga, att de kunde ägna sin huvudsakliga tid

åt nu ifrågavarande uppgift. Därmed skulle vinnas dels förfarenhet i dylika

ting och dels en viss garanti för att inom ordförandens verksamhetsområde en­

hetliga principer komme till tillämpning. Med en sådan anordning kunde också

beslutanderätten i de flesta frågor tilläggas boställsnämnderna och den myn­

dighet, som skulle hava överinseende över boställena, vare sig nu detta blir

länsstyrelserna eller domkapitlen, i regel endast hava att pröva besvär över

boställsnämndernas beslut. Endast i de fall, då part uttryckligen i sina besvär

begärde häradssyn, borde besvären ställas till domaren i orten, eljest kunde det

ankomma på den myndighet, som har att pröva besvären, att besluta, örn syn

skall påkallas eller icke.

Därest det emellertid av någon anledning icke anses lämpligt att bibehålla

156

Kungl. Majlis proposition nr 187.

elen nuvarande förvaltningen av skogen antingen i det stora liela orubbad eller

i viss mån ändrad enligt det förslag länsstyrelsen bär ovan skisserat, och det

icke heller anses nödvändigt att erhålla något centralt förvaltningsorgan i fråga

om skogen, lärer det kunna ifrågasättas, om ej dessa skogar böra inordnas un­

der den allmänna skogsvårdslagen och dess kontrollerande organ, skogsvårds-

styrelserna.

Inom lappmarks- och skyddskogslagarnas tillämplighetsområden lärer mot­

svarande befattning med löneboställenas skogar tills vidare kunna övertagas av

domänstyrelsens organ. I övrigt synas i sådant hänseende följande huvud­

grunder böra vinna tillämpning:

Skogen ställes under pastoratets omedelbara vård och förvaltning med iakt­

tagande av att uthålligt skogsbruk skall tillämpas.

Avverkningsplan för tio år upprättas och fastställes av skogsvårdsstyrelsen

efter pastoratets hörande. Vid fastställandet av avverkningsplan, gällande

skog av viss minimiareal, förstärkes skogsvårdsstyrelsen genom inkallande av

en särskild av Kungl. Maj :t utsedd speciellt sakkunnig ledamot. Skogsvårds­

styrelsen övervakar planens efterlevnad.

Avverkning sker efter utstämpling genom pastoratets försorg. Härvid äger

pastoratet anlita skogsvårdsstyrelsens biträde, pastoratet dock obetaget att i

stället anlita sakkunnig person, ej underordnad men godkänd av skogsvårds­

styrelsen. Pastoratet förfogar över virket, dock att, där överskott å avlönings-

tillgångarna uppkommer, beslut örn användningen av överskottet synes till

förekommande av misshushållning böra underställas domkapitlets prövning.

Pastoratet är skyldigt att efter skogsvårdsstyrelsens anvisning vidtaga repro­

duktions- och beståndsvårdsåtgärder.

o Skogsvårdsstyrelsen anvisar erforderlig betesmark å skogsmarken. Skogs­

vårdsstyrelsen planlägger på pastoratets begäran torrläggningsföretag, dock

utan hinder för pastoratet att härvid anlita annat sakkunnigt biträde.

Ersättning för skogsvårdsstyrelsens förrättningar gäldas av pastoratet enligt

enahanda villkor, som gälla för enskilda skogsägare inom verksamhetsområdet.

Besvär i frågor av denna art anföras hos länsstyrelsen.

Vid uppskattning av skogens normalavkastning inträder i boställsnämnden

av skogsvårdsstyrelsen förordnad ledamot, I och med löneboställenas hänfö­

rande under skogsvårdslagen torde de bliva berättigade till bidrag från sta­

tens skogsutdiknings- och skogsodlingsanstalt.

Boställsskogarnas inordnande under skogsvårdslagen och skogsvårdsstyrelser-

nas medverkan vid deras skötsel skulle möjliggöra för styrelserna, att inom

flertalet socknar få till stånd demonstrationsskogar till båtnad för styrelsernas

upplysningsverksamhet. Beträffande kostnaderna för en sådan anordning torde

följande vara att bemärka:

Av tablån i utredningen sid. 57 framgår att medelarealen skogsmark för de

olika stiften växlar mellan 28 och 474 hektar; för hela landet är medeltalet 107

hektar. Antalet skogar med mer än 400 hektar skogsmark är blott 124. varav

med över 1,000 hektar 28 stycken.

För skogar, överstigande i södra och mellersta Sverige 4 ä 500 hektar och i norra

Sverige cirka 1,000 hektar, torde särskild gallrings- och apteringskunnig be­

vakare vara erforderlig; detta oavsett huru administrationen ordnas, medan för

stämpling i äldre skog, upprättande av stämplingslängder med mera sakkunnig

hjälp påkallas, exempelvis av skogsvårdsstyrelsen. För mindre skogar torde be­

vakning, aptering och tillsyn vid avverkning kunna ombesörjas av boställssty-

reisen eventuellt med tillfälliga biträden, medan för stämpling, gallring och le­

dande av kulturarbeten sakkunnig hjälp får beräknas.

För en medelstor skog å 100 hektar beräknas årliga kostnaderna för biträde

genom skogsvårdsstyrelsens försorg enligt i Västmanlands län nu tillämpade

grunder sålunda.

Röjning och arbetsledning vid skogsodling .... 1 ä 2 dagar

Kungl. Maj:ts proposition nr 187

157

gallringsblekning.......................................................... 2

»

stämpling.......................................................................... 1

»

5 dagar

Debitering: 1 dag ä 5:—........................... 5: —

3

» ä 10:—........................... 30: —

stämpl. längd........................... 10: —

45

:__

Kost och logi för förrättningsmän................... 15: —

Summa kronor 60: —

eller 0.60 kronor per hektar.

All sannolikhet talar för att administrationskostnaderna med nu föreslagen

anordning komma att bliva lägre.

Länsstyrelsen hemställer att utredningsmännens förslag i dessa nu berörda

delar göres till föremål för överarbetning, därvid nu anförda synpunkter före­

slås vinna beaktande.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län: De prästgårdsjordbruk, som finnas inom

detta län, äro med få undantag av relativt mindre omfattning. Den eventuella

minskning eller ökning i inkomsterna av jordbruksarrendena, som skulle kunna

bliva en följd av kyrkoråds förvaltning, lärer alltså för detta läns vidkommande

bli skäligen obetydlig. Helt annat torde förhållandet vara med skogsbruket.

Inom länet äro belägna flera av landets största ecklesiastika boställsskogar. Det

är länsstyrelsens bestämda övertygelse, att det vore synnerligen olämpligt att i

stället för domänstyrelsen, som äger en för detta ändamål utbyggd organisation,

insätta kyrkoråden i t. ex. Ockelbo och Ljusdal till förvaltare av samma pasto­

rats stora prästskogar. Kyrkorådens förvaltning av t. ex. dessa skogar bleve

nog minst lika kostsam som domänstyrelsens. I detta sammanhang kan förtjäna

anmärkas, att 1931 års utredning vid sina ekonomiska beräkningar icke kal­

kylerat med några utgifter för pastoratens organisation för boställenas förvalt­

ning. Dessa skulle helt säkert komma att sammanlagt uppgå till icke obetydliga

belopp, i varje fall alltför stora för att böra fullständigt bagatelliseras.

Såsom en brist i den av 1931 års utredning och 1931 års sakkunniga tilltänkta

decentraliserade förvaltningen måste jämväl betecknas, att även efter dess ge­

nomförande den nuvarande ordningen för förvaltningen av prästlönejord allt

fortfarande komme att äga bestånd beträffande flera kategorier kyrkligt ända-

målsbestämda egendomar, däribland fastigheter, vars avkomst tillfaller kyrko­

fonden (att utarrenderingen skulle skötas av domkapitlen i stället för av läns­

styrelserna är mest en formfråga), kyrkohemman och kyrko jordar, domkyrko­

hemman m. m.

I 1929 års utredning framlagda riktlinjer för den kyrkliga fasta egendomens

förvaltning äro enligt länsstyrelsens åsikt väl ägnade att tillgodose rättmätiga

krav på den fasta egendomens ekonomiska konsolidering och dess avskiljande

och sammanhållande till fromma för dess historiskt givna uppgifter.

Skogsvårdsstyrelsernas förbunds centralråd: Det torde ej kunna bestridas,

att de ecklesiastika boställsskogarnas skötsel i viss utsträckning måste beteck-

158

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

nas som mindre tillfredsställande. Anledningen härtill torde i främsta rummet

vara den för dessa skogar gällande invecklade förvaltningsorganisation och

de ur skogsförvaltningssynpunkt föråldrade bestämmelser, vilka i stort reglera

skogsskötsel^ utövande. Man torde utan större överdrift kunna säga, att angiv­

na bestämmelser i hög grad försvårat en rationell skötsel av ifrågavarande

skogar. Vill man ernå en förbättring av förhållandena i nu sagda avseende är

det därför nödvändigt, att förvaltningsapparaten förenklas och bringas att

fungera mera effektivt, än vad hittills varit fallet.

I sådant syfte kan man söka sig fram på tvenne skilda linjer. Den ena av

dessa leder emot en centraliserad skogsförvaltning under myndighet utrustad

med vidsträckta befogenheter. Det förvaltande organet bör i sådant fall äga

frihet att handhava skogsskötseln med hänsyn, i första rummet, till skogsvår­

dens fordringar samt möjlighet att genomdriva såväl försäljning av jord, vilken

ej kan lämna tillfredsställande avkastning, som inköp av lämplig mark för

arrondering eller i och för placering av influtna försäljningsmedel.

Denna linje valdes i viss utsträckning av 1927 års prästlöneregleringssak-

kunniga, vilka i sitt den 31 december 1929 avgivna »Betänkande rörande nya

grunder för lagstiftningen örn prästerskapets avlöning och förvaltningen av

den därtill anslagna egendomen» förordade en indragning av prästlönetillgån-

garna till kyrkofonden med centralisering till domänstyrelsen av förvaltningen

av prästlönejorden. Centralrådet har icke anledning att här ingå på ett närmare

bedömande av nyssnämnda sakkunnigas förslag men vill som sin mening fram­

hålla, att den sålunda ifrågasatta centraliseringen av skogsförvaltningen till

domänstyrelsen lämnar ur det allmännas synpunkt betydelsefulla garantier för

ett ändamålsenligt handhavande av skogsskötseln.

Av den utredning, som verkställts av 1931 års utredningsmän, synes framgå,

att det övervägande flertalet av prästboställena donerats av enskilda eller an­

skaffats av församlingarna samt att, särskilt med hänsyn härtill, ifrågavarande

boställen böra anses rättsligen bundna vid vederbörande församlingar eller

pastorat. Centralrådet har ej funnit anledning till erinran mot utredningens

omförmälda resultat. Centralrådet finner därför ej heller skäl att närmare

diskutera centraliseringslinjen med avseende på de ecklesiastika skogarnas för­

valtning.

1931 års sakkunnigas förslag rörande förvaltningen av de ecklesiastika bo-

ställsskogarna innebär förvisso en radikal förenkling av förvaltningsapparaten.

Ur denna synpunkt vill centralrådet därför tillmäta förslaget betydande för­

tjänster i jämförelse med nu gällande ordning.

En förenklad förvaltningsorganisation är emellertid ej målet utan bör vara

medlet för åstadkommande av bästa möjliga vård av prästskogarna, ledande

till en uthålligt stegrad avkastning från dessa. Ur kyrkans såväl som statens

synpunkt är detta av största vikt, då en misshushållning med prästlönetillgån-

garna kan medföra en ^knäppning av de medel, som stå till buds för kyrkliga

ändamål, eller få ökad beskattning till följd. Förvaltningens organisation

måste följaktligen skapa garantier för en uthållig, ekonomiskt riktig skötsel av

ifrågavarande skogar.

Centralrådet vill här ingå på ett bedömande av huruvida de sakkunnigas

förslag lämna nöjaktiga garantier i nu sagda avseende.

För detta spörsmåls besvarande är i första rummet av vikt att klargöra,

huruvida församlingarna kunna tänkas äga större förutsättningar än annat

eller andra förvaltningsorgan att handhava ifrågavarande skogars skötsel. Av­

görande härför torde bliva det mått av intresse och sakkunskap, vederbörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

159

organ kan tänkas komma att skänka åt förvaltningen av skogarna ifråga. Är

det riktigt, som de sakkunniga velat göra gällande, att församlingarna i allmän­

het kunna förväntas ernå direkta ekonomiska fördelar av ett uppdrivande på

lång sikt av prästlöneskogarnas avkastning —• genom församlingsavgifternas

minskning eller upphörande -— synes man kunna utgå ifrån, att församlingarna

som skogarnas ägare besitta de bästa förutsättningarna för uppgiften ifråga.

Denna utgångspunkt måste emellertid grunda sig på det antagandet, att för

det övervägande flertalet församlingar skogsavkastningen från prästlönejorden

är av eller uthålligt kan uppdrivas till sådan storlek, att denna, tillsamman

med avkomsten av övriga lönetillgångar jämte en församlingsavgift under­

stigande den enligt förslaget maximala örn 30 öre per skattekrona, täcker de

kyrkliga utgifterna inom församlingen. Ar detta ej fallet, utan flertalet för­

samlingar, hur än skogsskötseln bedrives, måste räkna med behov av tillskott

från kyrkofonden, blir givetvis intresset för skogsskötseln mindre och grunden

till omförmälda utgångspunkt vacklande. För det fåtal församlingar, som be­

sitta sådana skogstillgångar att överskott måste inlevereras till kyrkofonden,

blir den föreslagna förvaltningsreformen alltid av mindre ekonomiskt intresse.

Centralrådet anser, som framhållits, omförmälda förhållanden vara av stor be­

tydelse för det föreliggande förslagets bedömande. Det hade därför varit önsk­

värt, att uppgifter härutinnan kunnat framkomma av den verkställda utred­

ningen.

Centralrådet vill emellertid här utgå ifrån, att församlingarnas övervägande

flertal komma att få direkta ekonomiska intressen av skogarnas skötsel och

att alltså församlingarna på denna grund kunna anses såsom de lämpligaste

förvaltningsorganen.

Centralrådet måste draga i tvivelsmål, huruvida pastoraten verkligen äro

skickade att handhava de i icke ringa mån betungande förvaltningsuppgifter,

som enligt förslaget skulle överlämnas åt dem på sådant sätt, att därav berörda

intressen bliva tillgodosedda. I kyrkoråden eller boställsstyrelserna torde näm­

ligen mera sällan skoglig sakkunskap bliva representerad. En borgen för sak­

kunnig förvaltning av skogarna kommer därför enligt centralrådets mening att

saknas, vilken brist ej torde kunna fyllas uteslutande av församlingarnas förut­

satta ekonomiska intresse av skogarnas skötsel.

Då emellertid även enligt centralrådets uppfattning decentraliseringstanken

stödjes av goda motiv, finner sig centralrådet i syfte att skapa förutsättningar

för bästa möjliga skötsel av ifrågavarande skogar inom ramen för den av de

sakkunniga förordade organisationsformen böra föreslå, att dessa skogars för­

valtning i sina huvuddrag ordnas på följande sätt.

Såsom de ifrågavarande skogarnas. ägare skola församlingarna ytterst an­

svara för dessas skötsel samt handhava bokföring och ekonomi. För de skogliga

uppgifternas handhavande skola församlingarna vara skyldiga att anställa per­

soner med skoglig utbildning, skogvaktare, forstmästare eller jägmästare, för

vilka, beroende på skogarnas storlek och därav följande omfattning av arbets­

uppgiften, tjänsten ifråga blir en bi- eller huvudsyssla. De sålunda anställda

förvaltarna skola å församlingarnas vägnar och under deras kontroll, handhava

skogsskötseln, verkställa utstämplingarna och övriga skogsvårdsåtgärder, om­

besörja avverkningarna m. m. samt biträda församlingarna vid virkesprodult-

ternas försäljning.

Även vid ett dylikt förvaltningssystem böra emellertid de kyrkliga myndig­

heterna tillförsäkras en effektiv kontroll över skogsskötseln, vilken lämpligen

160

Kungl. Majda proposition nr 187.

kan ombesörjas av de föreslagna stiftsintendenterna. Dessa domkapitlens

tjänstemän skola enligt det ovan framlagda förslaget befrias från verkställan­

det av utstämplingar. De få därigenom mera tid tillgänglig för handläggandet

av de övriga uppgifter, vilka enligt de sakkunnigas förslag skola tillkomma

deni,. ävensom, framförallt, större möjligheter till inspektion av skogshus­

hållningen.

Församlingarnas val av skogsförvaltare böra i form av förslag underställas

domkapitlen på stiftsintendenternas föredragning. Dylika anställningar även­

som därmed förenade villkor böra alltså bliva föremål för domkapitlens pröv­

ning och vara beroende på deras godkännande samt gälla för viss tid, förslags­

vis tre till fem år, varigenom domkapitlen vid anställningarnas förlängning

bliva i tillfälle att på grundval av stiftsintendenternas erfarenheter pröva för­

valtarnas lämplighet för uppdragen ifråga.

Da stiftsintendenternas befattning med skogshushållningen enligt det ovan

föreslagna förvaltningssystemet endast i mindre omfattning torde bliva för­

anledd av initiativ från församlingarna, böra dessa tjänstemäns löner och resor

helt bekostas av kyrkofonden. Assistenter och skogvaktare i direkt anställning

hos domkapitlen torde ej komma att erfordras, för så vitt ej framdeles stifts­

intendenternas arbetsbörda kommer att växa i sådan utsträckning, att assisten­

ters anställande blir nödvändigt.

Ett genomförande av centralrådets ovan skisserade förvaltnings förslag med­

för, som redan framhållits, den ändringen i stiftsintendenternas uppgifter, att

de ej själva behöva verkställa utstämplingar. Av största vikt blir nu i stället,

att de utöva noggrannast möjliga kontroll över de lokala förvaltarnas utsy-

ningar.

Den nu ifrågasatta organisationen av de ecklesiastika boställsskogarnas för­

valtning torde skapa förutsättningar för en ändamålsenlig hushållning och

vard av dessa samt tillförsäkra kyrkan den kontroll över skogsskötsel!!, det

måste ligga i dess intresse att utöva. Huruvida statens eller det allmännas

intresse därmed även blir tillgodosett är dock en annan fråga.

De sakkunniga synas förmena, att de kortfattade bestämmelser i förslaget

till prästlönelag, som avhandla förvaltningen av prästlöneskogarna, skola med

den föreslagna tillämpningen genom stiftsintendenter lämna tillfyllestgörande

garantier för att skötseln av ifrågavarande skogar blir utövad på ett sätt, som

är ur statens synpunkt betryggande och förenligt med det allmännas intresse

därav.

De ändringar i förvaltningsorganisationen, centralrådet tillåtit sig föreslå,

gomma enligt centralrådets asikt att medföra ökade garantier för en god skogs­

hushållning. Någon kontroll över stiftsintendenternas verksamhet, som ej annat

än ur formell synpunkt kan utövas av domkapitlen, har emellertid därmed ej

tillskapats. En dylik kontroll måste dock anses vara i särskilt hög grad på­

kallad såväl för tryggande av fullt rationell vård av ifrågavarande skogar som

för genomförande av enhetliga grunder för deras förvaltning.

För ernående av angivna kontroll torde man kunna välja olika tillvägagångs­

sätt. Centralrådet vill särskilt framhålla tvenne, som i sådant syfte torde kunna

komma till användning.

Bäst i överensstämmelse med det föreslagna förvaltningssystemet blir då

givetvis, att, som de sakkunniga föreslagit, tillskapa ett särskilt organ för

handhavande av den ifrågavarande uppgiften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

161

Enligt centralrådets mening kan en på det föreslagna sättet organiserad

kommission näppeligen fylla de uppgifter, som skulle behöva tillkomma det

nu ifrågavarande kontrollorganet. Särskilt är att märka, att kontrollen för­

utsätter ofta upprepade lokala inspektioner, vilket kommissionens ende skogs-

sakkunnige tydligen ej kan medhinna. Eörstärkning av kommissionen till ett

effektivt inspektionsorgan är därför nödvändig.

Anses detta ej böra ifrågakomma, synes kontrollen lämpligen kunna hand­

havas av domänstyrelsen. Begränsas domänstyrelsens uppgifter i nu ifråga­

varande avseende i stort sett till vad enligt det föreliggande förslaget skulle

tillkomma boställskommissionen, brytes ej decentraliseringslinjen men tillska­

pas en övermyndighet, som är väl skickad att tillvarataga statens intressen av

att prästlöneskogarna väl förvaltas och kompetent att giva erforderliga anvis­

ningar i fråga om prästlönelagens tillämpning.

Under åberopande av vad sålunda anförts får centralrådet slutligen förklara,

att centralrådet finner sig böra tillstyrka de sakkunnigas förslag rörande en

decentraliserad förvaltning av prästlönejordens skogar under förutsättning, dels

att församlingarnas intresse av en förbättrad förvaltning av de ecklesiastika

boställsskogarna befinnes i allmänhet kunna bliva stimulerat av därav följande

ekonomiska fördelar, dels att den lokala skogsförvaltningen ordnas på det sätt,

i huvudsak, centralrådet föreslagit, dels ock att kontrollen över ifrågavarande

skogars skötsel ordnas i överensstämmelse med av centralrådet ovan framlagt

förslag.

Domänstyrelsen: I utlåtande den 4 september 1930 över 1927 års prästlönesak-

kunnigas betänkande framhöll styrelsen, att det ur förvaltningssynpunkt måste

anses olämpligt, att prästlönejordens skogar och inägor, med hänsyn till det nära

samband, som under nuvarande förhållanden i allmänhet råder mellan dessa ägo­

slag — främst i fråga om virkesfångst för husbehovsändamål och betesområden

— förvaltades såsom särskilda fastigheter. I enlighet härmed uttalade styrelsen,

att en reform av denna förvaltning syntes till sina huvuddrag böra innebära an­

tingen, att prästlönejorden uppdelades i skogs- och jordbruksområden, därvid till

områden av sistnämnda slag hänfördes inägorna jämte erforderliga husbehovs-

skogar och betesområden, att, efter sådan uppdelning, arrendator av jordbruks­

område icke finge någon rätt till virkesfångst, bete och andra nyttigheter å

skogsbruksområde, samt att förvaltningen av de sålunda avgränsade bruks-

områdena lades i skilda händer, eller ock, i anslutning till 1927 års prästlönesak-

kunnigas förslag, att förvaltningen av skogs- och jordbruket, utan av styrelsen

ifrågasatt uppdelning, sammanfördes under en ledning. Styrelsen uttalade vidare

såsom sin uppfattning, att starka skäl talade för att prästskogarna alltjämt borde

stå under domänverkets ledning. Däremot framhöll styrelsen, i fråga örn präst­

lönejordens inägor, att, vid uppdelning av jorden i skogs- och jordbruksområden,

det kunde tänkas, att pastoraten övertoge jordbruksområdena till nyttjande under

kontroll av domkapitlen. I anslutning till vad styrelsen uttalat i utlåtande den

31 mars 1924 över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande förklarade sig sty­

relsen emellertid beredd att, därest förvaltningen av prästlönejorden i dess hel­

het funnes böra sammanföras under en ledning, omhändertaga förvaltningen av

inägorna.

Örn den av styrelsen senast år 1930 uttalade uppfattningen, att löneboställe-

nas skogar alltjämt böra stå under domänverkets förvaltning, kan anses äga all­

mänt berättigande och om decentralisering finnes kunna ske, på sätt styrelsen

ifrågasatt, till pastoraten av förvaltningen av boställenas jordbruk, synes fog

Bihang till riksdagens protokoll 10.12. 1 sami. 155 käft. (Nr 187.)

11

1) Allmänna

grander f3r

en reform av

förvaltningen

av prästlöde-

jorden.

162

Kungl. Majlis proposition nr 187.

2) Förvalt­

ningen av

skogen.

föreligga för en undersökning, huruvida ovan ifrågasatta uppdelning av präst-

lönejorden bör genomföras. Jämväl reservanter inom socialiseringsnämnden

hava varit inne på en dylik tankegång.

Utredningsmännen erinra örn de anmärkningar, som vid skilda tillfällen rik­

tats mot domänverkets förvaltning av de ecklesiastika skogarna. Styrelsen har

tidigare, bland annat i ovannämnda utlåtande år 1924, sökt klarlägga de för­

hållanden —- gällande bestämmelser rörande skogsavkastningens disposition,

vilka ofta tvungit till en alltför konservativ hushållning, skogarnas splittrade

fördelning på stundom mycket små förvaltningsenheter, vilken förringat möjlig­

heten för en tillfredsställande förvaltning, m. m. -— som i framträdande grad

varit anledning till att skötseln av dessa skogar ej alltid kunnat hålla jämna steg

med skötseln av andra skogar, såsom domänskogar eller enskilda skogar under

sakkunnig förvaltning, vilka varit fria från sådana bestämmelser och, i övrigt,

ägt större förutsättningar för en mera intensiv drift. Styrelsen får tillägga, att

numera vunnen lättnad i berörda bestämmelser, särskilt efter de nya löneregle­

ringarnas ikraftträdande, ävensom den utveckling, som skett genom vägbyggnad

och motorfordonstrafik, ej blott skapat vidgade möjligheter för, utan ock åväga-

bragt en förbättrad skötsel av de ecklesiastika skogarna. Framhållas må dock

att en dylik förbättring kräver sin tid.

I detta sammanhang får styrelsen meddela uppgift, för åren 1923—1930, å

avkastningen i kronor från de ecklesiastika boställsskogar, vilkas avkastning

ingår till kyrkofonden, ävensom å dispositionen av samma avkastning.

1

2

i

3

j

4

6

A r

Behållning

Samma

avkastning

(kol. 4 + 5)

Inlevererad

till kyrko­

fonden

Utbetalad till

bos ällshavare

eller till för­

samling för

inbesparat

virke

Summa

kol. 2 + 3

av till ntsy-

ningsberätti-

gade avgifts­

fritt utlämnat

virke

1923 ...............

1924 ...............

1925 ...............

1926 ...............

1927 ...............

1928 ...............

1929 ...............

1930 ................

Summa kronor

2,960,045

1,807,729

2,084,384

2,509,373

2,988,469

2,629,102

3,432,788

3.450,061

298,339

278,702

221,222

186,176

165.577

88,231

86,880

117,398

3,258,384

2,086,431

2,305,606

2,635,519

3,154,046

2,717,333

3,519,668

3,567,459

724,228

736,922

673.279

705.605

712,438

710,218

656,322

546,877

3,982.612

2,823,353

2.978,-85

3,401,154

3,866,484

3,427,551

4.175,990

4,114,336

21,861,951

1,442,525 |

23,304,476

5,465,889

28,770,365

Vid bedömandet av förevarande förvaltningsförslag bör tagas i betraktande i

vad mån boställsavkastning må, vid genomförandet av förslaget, bliva av eko­

nomiskt intresse för pastoraten. Huvudparten av pastoraten bleve enligt samma

förslag hänvisade till bidrag ur kyrkofonden för utgörandet av prästlönekostna­

den. Vid sådant förhållande torde kunna sättas i fråga, huruvida nämnda av­

kastning verkligen är ett pastoratsintresse i den utsträckning, som göres

gällande.

De befogenheter och uppgifter, som de sakkunniga tillägga stiftsintendent

med biträde av assistent och skogvaktare, äro av ej oväsentligt annan innebörd

och räckvidd än de, som tillkomma revirförvaltare och dem underställd personal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

Fastställandet av avverkningsplaner för skogar, varå uthålligt skogsbruk skall

bedrivas, är en åtgärd, vilken, med hänsyn till de insikter och det omdöme, som

härför erfordras, inom domänverket ansetts böra handläggas centralt inom sty­

relsen. Styrelsen håller före, att betroendet åt stiftsintendent att, i samförstånd

nied pastorat, svara för dylik handläggning får anses innebära en alltför vitt­

gående decentralisation i förvaltningen av ifrågavarande skogar.

Vad angår de grunder, som utredningsmännen och de sakkunniga angiva för

upprättandet av avverkningsplaner, må framhållas, att dessa i huvudsak synas

sammanfalla med dem, vilka inom styrelsen under de sista åren varit föremål

för övervägande och närmare undersökning i fråga örn praktisk tillämplighet

å allmänna skogar.

Verkställandet av utstämpling på en gång för flera år är, bland annat för

nedbringande av förvaltningskostnaderna, att anbefalla för mindre skogar med

jämförelsevis små avverkningsbelopp, särskilt örn skogarna äro avlägset be­

lägna. Styrelsen strävar ock efter att genomföra en sådan ordning å därför

lämpliga skogar. Å större skogar kan däremot anordnandet av utstå mplingar,

återkommande allenast med flera års mellanrum, leda till en alltför summarisk

och schablonmässig skogsvård. Utredningsmännen framhålla hurusom, med

hänsyn till skogsbiologiska förhållanden och konjunkturväxlingar m. m., det

vore olämpligt att fastställa skogshushållningsplaner för alltför lång tid. En

närliggande synpunkt måste anläggas vid bedömandet av den period, inom

vilken utstämpling lämpligen bör återkomma till en skog. De faktorer, som

öva inflytande å planerandet och utförandet av en stämpling, kunna nämligen

inom jämförelsevis kort tid undergå förändringar i ekonomiskt och bioVgiskt,

hänseende, vilka påkalla rubbning av stämplingsplanen. Särskilt inom landets

södra delar, där de mest produktiva prästskogarna äro belägna, kunna alltför

sällan återkommande förrättningar för utstämpling och bestämmandet av i sam­

band med avverkning erforderliga åtgärder befaras i längden lända skogs-

skötseln och särskilt beståndsvården till men.

Förslaget örn verkställandet av utstämpling på en gång, med kortare eller

längre mellantid, av allt virke med rätt för pastoratet att fritt förfoga däröver

till husbehov och avsalu, innebär givetvis en betydande förenkling av hittills­

varande förfarande på detta område.

Den nu erforderliga utsyningen av bränsle-, byggnads- och annat dylikt

virke till arrendator, tjänstinnehavare, församling och pastorat kräver, som

styrelsen tidigare framhållit, högst betydande tid och kostnader för utförande

och kontroll. Dessa kostnader bleve, vid genomförande av nu föreslaget för­

farande, givetvis starkt minskade. Samtidigt bomme emellertid viss svårighet

att mota, att, i samma utsträckning som nu, upprätthålla kontroll över att hus-

behovsvirket bleve med omsorg tillvarataget och ändamålsenligt använt. I

varje fall anser styrelsen likväl, att det förslag de sakkunniga framföra be­

träffande utsyningsförfarandet bör, vilken organisation för de ecklesiastika

skogarnas förvaltning, som för framtiden än anordnas, beaktas för ernående av

en så vittgående förenkling av denna procedur, som med til1godoseende av skogs-

ekonomiens krav samt med bibehållande av nödig ordning och reda må vara

möjligt.

Förslaget att till pastoratens fria förfogande överlämna den del av

prästskogarnas virkesavkastning, som försäljes och sålunda direkt inbringar

kontanta medel, torde få anses vara av radikal natur. Ett ekonomiskt utnytt­

jande av skogsprodukterna genom rationellt ordnad avverkning, virkesbehand-

ling, transport oell försäljning m. m. ingår såsom ett betydelsefullt led i nu­

tida skogsbruk. Inför den allt hårdare konkurrens på den allmänna virkes-

1(33

164

Kungl. Maj:ts proposition nr IS7.

marknaden, sorn gör sig gällande, måste numera ägnas en helt annan och större

omsorg än förr åt planerandet och genomförandet av avverkning och försälj­

ning. Nettobehållningen påverkas känsligt även av tillsynes obetydliga skift­

ningar i fråga om arbetsprestationer samt arbets- och virkespris. Facklig in­

sikt i dessa ting och överblick av det allmänna läget på arbets- och virkes-

marknaden kunna ej undvaras. Inom domänverket utövas i stort sett en central

ledning av virkesförsäljningarna från allmänna skogar. Den lokala skogsför-

valtningen erhåller uppgifter rörande virkespris m. m., vilka tjäna till ledning

vid de virkesförsäljningar, som omhänderhavas av denna förvaltning. Ehuruväl

det skulle åligga stiftsintendent att, på begäran, bistå pastorat med råd och

anvisningar angående virkesförsäljning, torde de sakkunnigas förslag i detta

hänseende, därest det genomfördes, i vissa fall kunna leda till en återgång till

äldre förhållanden och därigenom äventyra ett gott ekonomiskt resultat vid ut­

nyttjandet av den till försäljning avsedda virkesfångsten.

Stiftsintendents befogenhet att föreskriva skogsvårdande åtgärder skulle icke

inrymma rätt för honom att föreskriva markförbättringar och andra åtgärder,

som kunde tvinga pastorat till investering av nytt kapital. Sådana grundför­

bättringar skulle alltså kunna komma till stånd i den mån pastorat det vill.

Till utdikningar å enskilda skogar anslår staten årligen högst betydande

belopp. Detta sker med tanke på att sådana arbeten kunna vara skogsskötsel!!

till nytta och medföra ökad skogsproduktion. Erinras må ock att kyrkofonds-

kommittén framhöll, att produktionen å prästskogarna borde kunna höjas genom

avdikning i större skala, än som skedde, av försumpade skogsområden. För när­

varande utföras genom domänverket skogsdikningsarbeten i rätt stor omfatt­

ning å de ecklesiastika skogarna — under treårsperioden 1928—1930 äro ny-

dikning, bäckrensning och underhållsdikning utförda för en årlig medelkostnad

av inemot 180,000 kronor — därvid styrelsen söker tillse, att arbetena ej be­

drivas till större omfattning än som må vara förenligt med från skogarna liär-

flytande inkomster. Enligt enahanda grunder verkställas genom domänverket

för skogsprodukternas tillgodogörande erforderliga vägarbeten å de ecklesia­

stika skogarna.

Den förutsättning, de sakkunniga angivit för ovanberörda grundförbättrin­

gars tillkomst, kan, i den mån pastorat är ekonomiskt beroende av boställs-

avkomsten, leda till en för skogsskötselns utveckling ej gagneng begränsning

av dessa arbeten. I de fall däremot, då församlingsavgifterna icke påverkas av

en minskning av nettoinkomsten från boställes skog, kommer pastorats ställ­

ning till fråga om utförande av grundförbättringar i motsatt läge.

Så vitt stitelsen kan finna, hava de sakkunniga i fråga örn med skogsbruket

förbundna uppgifter och åtgärder — p^nerandet av uthållig hushållning, ut-

stämpling av virke, virkesskördens ekonomiska utnyttjande vid avverkning och

försäljning samt utförandet av markförbättringar och andra åtgärder, som er­

fordra investering av kapital — vid deras strävan efter decentralisation gått

så långt, att genomförandet av ett sådant program kan allvarligen befaras sna­

rare leda till försämring än förbättring av skötseln av de ecklesiastika skogarna.

Styrelsen starkes än mera i denna uppfattning, då styrelsen tager del av

den organisation av skoghgt utbildad personal, som — under inseende tillsvidare

av en särskild kommission — skulle tillhandahållas domkapitel och pastorat

vid skogsförvaltningen.

Uti den i utredningsmännens betänkande intagna tablån redovisas för samt­

liga stift omkring 2,600 ecklesiastika boställsskogar örn 370,000 hektar, varav

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S7.

165

omkring 278.000 hektar skogsmark och 92,000 hektar impediment. I nämnda

areal örn 370,000 hektar ingå emellertid omkring 8,800 hektar skogar, till­

hörande biskops-, lektors-, domkyrkosysslomans- och klockarboställen m. m.

Enligt av utredningsmännen gjord överslagsberäkning skulle för boställssko-

garna, såsom skogligt utbildad personal, ertordras

11

stiftsjägmästare, t assi­

stenter och 18 skogvaktare, vilken arbetsstyrka vid behov sommartid kunde

förstärkas med extra skogvaktare. Upprättandet av avverkningsplaner ansäges

kunna utföras av extra personal. Utredningsmännen hava vid upprättandet av

sitt organisationsförslag haft finländskt skogsbruk, i vad det avser ecklesiastika

boställen, för ögonen. Enligt utredningsmännens uppgifter äro de finländska

prästbolen 700 till antalet med en areal av omkring 360,000 hektar, varav

175.000 hektar »växtlig skog», 175,000 hektar »mindre växtlig skog» och

10.000 hektar impediment. Under rubriken »mindre växtlig skog» ingå i fin­

ländsk statistik till väsentlig del trädbevuxna områden av låg produktions­

förmåga ■— trädbevuxna kärr och myrar m. m. — vilka inom svensk skogs-

statistik redovisas såsom impediment. En avsevärd del av de såsom »mindre

växtlig skog» betecknade områdena är sålunda icke hänförlig till skogsmark

enligt inom vårt land gängse terminologi. Så vitt framgår av tillgänglig statistik

är avverkningen å de finländska boställsskogarna avsevärt lägre än å de svenska.

Avverkningskvantiteten torde, överslagsvis beräknad, å de förra boställena icke

uppgå till en tredjedel av motsvarande kvantitet å de senare. Av utrednings­

männens uppgift vill vidare framgå, att för de finländska boställsskogarna

varit under senare år anställda omkring

8

forstmästare, 4 biträdande forstmästare

och 30 ä 40 skogsarbetsledare. Härav synes, att utredningsmännen utgå ifrån

att de svenska boställsskogarna skulle, förhållandevis, erfordra en mindre styrka

av skogligt utbildad personal än de finländska.

I detta sammanhang må erinras därom, att kyrkofondskommittén i sitt hu­

vudbetänkande beräknat, att, vid inrättande av en lokal särförvaltning för

skötseln av de ecklesiastika skogarna inom landet — häri dock ej inräknade

Gotlands, Västerbottens och Norrbottens län — skulle, såsom skogligt utbildad

personal, erfordras 18 jägmästare, 9 assistenter, 92 skogvaktare och 13 extra

skogvaktare.

Styrelsen har sökt utföra en beräkning av den skogsstatspersonal, som, med

nuvarande organisation av domänverkets lokala förvaltning, kan anses vara

mera stadigvarande tagen i anspråk för förvaltning av de ecklesiastika boställs­

skogarna. Beräkningen är i huvudsak grundad på relationstal, erhållna vid

jämförelse av tal, vilka motsvara summan för de egentliga statsskogarna, å den

ena sidan, och för boställsskogarna, å den andra, av arealen skogsmark + en

tredjedel av kvantiteten å rot försålt virke + hela kvantiteten i upphugget till­

stånd försålt virke. Enligt denna beräkning kan av skogsstatspersonalen nu

anses belöpa å bostiillsskogarna omkring 17 jägmästare,

6

revirassistenter, 76

kronojägare och 14 icke-ordinarie kronojägare ävensom minst 1 Överjägmästare.

I denna beräkning ingår icke skogsindelningspersonal samt sådan i rätt väsent­

lig utsträckning anställd personal, som är förordnad under allenast viss del

av år. Detta utvisar, att, med nuvarande organisation av förvaltningen, ett

avsevärt större antal tjänstemän tagcs i anspråk för boställs förvaltningen jin

det, varmed utredningsmännen överslagsvis räknat vid den av dem skisserade

organisationen. Detta gäller i anmärkningsvärt hög grad personal med lägre

skoglig utbildning. Vad styrelsen nu anfört lärer giva vid handen, att den nu

föreslagna organisationen i stort sett är av beskaffenhet att kunna föranleda

en förflackning i fråga om skogarnas skötsel, som i längden icke kan bliva av

godo, en skötsel, som icke kan anses motsvara det krav utredningsmännen velat

3) Förvalt­

ningen av

jordt» roken.

stalia p.i densamma elier att den skulle bliva minst lika god sorn för närvarande

— helst bättre.

I sitt utlåtande över 1927 års prästlönesakkunnigas förslag uttalade styrelsen,

att det mest verksamma medlet att ernå bästa möjliga förvaltning av präst-

>kogarna syntes vara, icke att skapa en särförvaltning med nya tjänstemän i

oi terna och ett nytt centralt ämbetsverk, utan att undanröja föreliggande hin­

der för en god skogsskötsel. Enligt styrelsens åsikt vore ett upphörande av do­

mänverkets befattning med löncboställenas skogar och anställandet för deni

av en helt ny kår av tjänstemän icke lämpligt för boställsskogarnas egen del.

Dessa skogar angränsa ofta omedelbart domänskogar, varigenom, vid gemen­

sam förvaltning av domän- och ecklesiastikskogar, kostnaden för resor och för­

rättningar bör kunna hållas avsevärt lägre, än örn för vardera kategorien av

skogar lunnes anställda särskilda saväl förvaltande som bevakande tjänste­

män. Dylik förvaltning bör ock kunna befrämja en rationalisering och för­

enkling över huvud taget i fråga om planläggning och utförandet av skogs-

vardande arbeten av skilda slag. Därjämte må beaktas, att domänverket, såsom

förut nämnts, har en. genomförd organisation för virkesskördens ekonomiska

utnj ttjande, vilken, vid gemensam förvaltning, kommer såväl domänskogarna

som de ecklesiastika skogarna till godo. Med den utveckling inom kommunika­

tionsväsendet, som under senare tider inträtt, anser styrelsen emellertid, att.

utan hinder av sådan gemensam förvaltning, där löneboställenas skogar äro

mera samlat belägna — såsom fallet utpräglat är bland annat inom Värmlands

och Västernorrlands län — inrättandet av revir och bevakningstrakter med ute­

slutande ecklesiastika skogar lämpligen kan ske.

Under hänvisning till vad styrelsen nu anfört i fråga örn verkningarna, för

framtiden sett, av en organisation av skogsförvaltningen vid löneboställena i

enlighet med av de sakkunniga angivna grunder, ävensom till de skäl, som

angivits för bibehållande,. i regeln, av gemensamma tjänstemän för domän­

skogarna och de ecklesiastika skogarna får styrelsen vidhålla sin uppfattning,

att de ecklesiastika skogarna, vilka tjäna allmänna intressen, alltjämt böra.

under tillgodoförande åt domänverket av skälig ersättning härför, kvarstå

under verkets vård och förvaltning.

De sakkunnigas förslag i fråga om decentralisering av förvaltningen av löne­

boställenas jordbruk ansluter sig i viss mån till vad styrelsen i 1930 års ut­

låtande ifrågasatt, beträffande överlämnande åt pastoraten, under kontroll av

domkapitlen, av förvaltningen av särskilda jordbruksområden. Därest förvalt­

ningen, av skogen icke överlämnas åt pastoraten, synes emellertid den av sty­

relsen ifrågasätta uppdelningen av löneboställen i skogs- och jordbruksområden,

i samband med decentralisation till pastoraten av jordbruksförvaltningen, böra

genomföras med hänsyn till det samband, som, på sätt styrelsen förut 'fram­

hållit, råder mellan skogar och inägor. Härförutom må framhållas, att de

åligganden, de sakkunniga tillägga pastoraten ifråga örn förvaltningen av jord­

bruken, innebära ett .mycket ansvarsfullt värv och att det förty kan sättas i

fråga, huruvida det i längden skulle visa sig ändamålsenligt, att pastoraten,

såsom nu föreslås, övertoge en väsentlig del av de förvaltningsuppgifter, vilka

nu tillkomma, boställsnämnderna. Enligt förslaget skulle decentralisation från

kammarkollegiet närmast till domkapitlen äga rum av befogenheter, som av

ålder tillhört kollegiet. Därjämte skulle den ledning av boställenas förvaltning,

som kollegiet haft sig anförtrodd, i huvudsak överlämnas tillsvidare åt ett ny­

inrättat ämbetsverk -— provisorisk kommission — och, senare, åt en tjänsteman.

Huruvida och i vilken utsträckning sålunda föreslagen omläggning av för­

valtningen ma vara tillrådlig och i längden kunna bliva till gagn är ett spörs-

JM

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

167

nial, soln givetvis kräver ett grundligt oell allsidigt övervägande. Ur kyrko­

fondens och det allmännas intresse är det förvisso av största vikt att boställs-

förvaltningen äger en fast och sammanhallande ledning. För statsmakterna sy­

nes gälla att taga under bedömande, huruvida icke av utvecklingen påkallad

decentralisation på hithörande område — den ma avse ärenden rörande mark­

upplåtelser, tillgodogörande av andra naturtillgångar än skog m. m. — bör i

fortsättningen kunna, såsom hittills tid efter annan skett, lämpligen genom­

föras utan anlitande av så genomgripande reformer, som de sakkunniga åsyfta.

De sakkunniga framhålla, att det läge i sakens natur och jämväl visades av 4) Jämförande

utredningsmännens beräkningar, att den decentraliserade förvaltningen komme kr^”r°-

att bliva billigare än en centraliserad sadan. De av utredningsmännen utförda beträffande

beräkningarna visa ock hän pa en anmärkningsvärd skillnad i fråga örn kost törvalt-

naderna för förvaltning enligt:

a) utredningsmännens förslag,

b) nuvarande organisation,

c) 1927 års sakkunnigas förslag.

Utredningsmännen beräkna kostnaderna, för ar räknat, för a) till 4oU,uUU

kronor, för b) till 1,100,000 kronor och för c) till 1,580,000 kronor. De fram­

hålla beträffande kostnaden under b), att däri ej medräknats kostnaderna för

domkapitlens, kammarkollegiets, statskontorets, ecklesiastikdepartementets eliel

för regeringsrättens arbete å området. Därjämte framhålla de, i fråga örn kost­

naden under c), att de ej räknat med den minskning av domkapitlens arbets­

börda, som enligt detta förslag skulle inträda.

I kostnaden under c) ingå belopp örn 550,000 kronor för domänverkets för­

valtning av löneboställenas jordbruk och 230,000 kronor för länsstyrelsernas

medverkan vid samma förvaltning. Vid uträkning av dessa belopp hava, med

utgångspunkt från angivna kostnader för domänverkets och länsstyrelsernas

handhavande av förvaltningen av kronans jordbruksdomäner, kostnaderna an­

tagits stå i direkt förhållande till antalet jordbruksdomäner och lön ^boställen.

Då de förra äro till arealen avsevärt större, i medeltal för domän inemot 50

procent, än de senare, torde en dylik beräkningsgrund, för löneboställenas vid­

kommande, lämna ett för högt kostnadsbelopp. I samma riktning verkar ett

sådant beräkningssätt jämväl av det skäl, att vissa allmänna förvaltningskost­

nader — för personal, redovisning m. m. — icke stå i direkt förhållande till

antalet egendomar. Ifrågavarande belopp örn (550,000 + 230,000 —) 780,000

kronor torde alltså få anses för högt beräknat. Den sammanlagda kostnaden

för en gemensam förvaltning, under domänverket med biträde av länsst

3

rrel-

serna, av kronans jordbruksdomäner och löneboställenas jordbruk skulle, enligt

av utredningsmännen anförda siffror, uppgå till ej mindre än 1,205,000 kronor.

Detta belopp ter sig överdrivet högt.

Utredningsmännen hava icke beräknat några kostnader för pastoratens egen

förvaltning av löneboställena. Enligt de sakkunnigas förslag skulle denna för­

valtning, där sådant funnes erforderligt, utövas av särskilda boställsstyrelser.

Det arbete, som dessa styrelser eller andra för ändamålet anordnade organ skulle

fullgöra, ävensom allt det arbete i övrigt, som komme att åligga pastoraten

för tillsyn av boställena, representerar givetvis ett dolt, högst betydande kost-

nadsvärde.

Det av utredningsmännen beräknade kostnadsbeloppet, 420,000 kronor, för

den ecklesiastika skogsförvaltningen synes vara alltför lågt. Styrelsen håller

före, att, därest de sakkunnigas förslag bleve genomfört, ett avsevärt större

antal fackligt utbildade tjänstemän än det av utredningsmännen och de sak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 18

7.

5) Kyrko ion

den m. ni.

kunniga beräknade skulle behöva ställas till domkapitlens och pastoratens för­

fogande, och att, på grund härav, nämnda belopp bomme att stiga högst väsent­

ligt. Härtill kommer ock, tillsvidare, den av de sakkunniga beräknade kost­

naden, 50,000 kronor, för en boställskommission.

Huru vanskliga beräkningar av förevarande slag, på nuvarande utrednings-

stadium, än må vara anser styrelsen dock, att de av utredningsmännen beräk­

nade beloppen icke lämna en tillförlitlig ledning för bedömandet av de verk­

liga kostnaderna för förvaltning av löneboställena enligt olika system. Även

örn ett system av starkt decentraliserad förvaltning kan komma att draga de

lägsta direkta kostnaderna, måste emellertid tagas i noggrant övervägande,

huruvida ej en sådan kostnadsbesparing tilläventyrs vinnes genom eftergift å

en behörig effektivitet vid förvaltningen av löneboställenas värdefulla tillgångar.

Utredningsmännen uttala, att avlöningsförmånerna för stiftsintendent och

assistent borde sättas något högre än för motsvarande tjänstemän — revirför­

valtare och assistenter — i domänverket. Styrelsen kan icke biträda denna

uppfattning. En sadan reglering uppåt av löner synes ur allmän synpunkt

vara mindre lämplig.

De sakkunniga avvika så tillvida från utredningsmännens förslag, att de

ålägga pastoraten att till kyrkofonden redovisa överskott å avkastning från

prästlönetillgångar, där detta kunde ske utan kränkande av pastoratens rättig­

heter. Så vitt styrelsen kan finna, står detta ej i full överensstämmelse med den

åskådning, de sakkunniga hävda beträffande användningen av ifrågavarande

avkastning. Även om dessa överskott, härflytande från pastorat med mera be­

tydande avlöningstillgångar, bomme att utgöra en mindre del av kyrkofon­

dens inkomster — de torde dock vid en god skötsel av boställsskogarna kunna

stiga till väsentliga belopp — bleve givetvis det ekonomiska resultatet av denna

redovisning, vilket allenast är av direkt intresse för kyrkofonden, i hög grad

beroende av det sätt, varå pastoraten utövade sin förvaltning.

\ id bestämmandet av de tillskott ur kyrkofonden, vilka enligt de sakkunni­

gas förslag skulle tillföras vissa pastorat, komme löneboställes avkastning att

tågås i beräkning med belopp, vilka skulle uppskattas, vad beträffar annan

avkastning än skogsavkastning, för en tid av tjugu år och, vad angår skogs-

avkastning, med ledning av uppgjord avverkningsplan för den tid, planen gäl­

ler. I detta hänseende anföras reservationer.

Styrelsen får framhålla, att en dylik förhandsuppskattning vid nu gällande

lagstiftning jvisat sig mycket olämplig. Svårigheten, för att ej säga omöjlig­

heten, att på förhand närmelsevis riktigt uppskatta avkastningen, särskilt av

skogen, har, med hänsyn till konjunkturernas växlingar och andra på avkast­

ningen inverkande förhallanden, medfört, att dessa beräkningar ofta givit syn­

nerligen felaktiga resultat. Denna beräkningsmetod Ilar därför numera övergi­

vits och, jämlikt nådigt beslut den 4 december 1930, ersatts av avkastnings­

beräkningar, grundade på förelupna verkliga inkomster och utgifter. Denna

omläggning har verkat arbetsbesparande och givit bättre resultat. Därest en

förhandsuppskattning av skogsavkastningen, med hänsyn till den osäkerhet,

som vidlåder densamma, hålles allt för mycket i underkant, länder detta givet­

vis till förfång för kyrkofondens allmänna ekonomiska uppgift. Styrelsen an­

ser följaktligen, att en beriikning på förhand av tillskott ur kyrkofonden icke

kan tillstyrkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

169

De sakkunniga synas icke avse, att av kyrkofonden, såsom nu är förhållan­

det, skulle kunna utgå belopp till förskottering av nied skogsskötsel förenade-

kostnader. Inkomsterna, särskilt från mindre boställsskogar, inflyta ej regel­

bundet varje år. Än mindre bleve detta fallet vid en, enligt de sakkunnigas för­

slag, ytterligare genomförd koncentrering av avverkningen. Utgifterna för

skogliga underhållsarbeten och skatter m. m. återkomma däremot årligen.

Kyrkofonden har ur denna synpunkt, med nuvarande bestämmelser, en för

skogsskötseln ej oväsentlig betydelse. De sakkunnigas förslag kan i detta hän­

seende i viss mån anses innebära en återgång till tiden före uppläggningen av de

ecklesiastika boställenas skogsfond, vars tillkomst närmast var föranledd av

behovet att åstadkomma utjämning mellan inkomster och utgifter å mindre

boställsskogar.

Till sist får styrelsen ingå på vissa allmänna konsekvenser av ekonomisk ej

Vissa

ali-

natur, vilka synas böra av statsmakterna beaktas vid prövning av de sakkun-

manna kon-

nigas förslag till förvaltningsreform.

avlett'gTnom-

Såsom styrelsen i det föregående anfört kan den skogsstatspersonal, som vid

fgran(ie av

nuvarande organisation tages i anspråk för förvaltning av löneboställenas sko- de

sakkun-

gar, beräknas utgöra, av ordinarie personal, minst

1

Överjägmästare samt örn-

kring 17 jägmästare och 76 kronojägare ävensom, av icke-ordinarie personal,

njnRsreform,

omkring

6

revirassistenter och 14 kronojägare.

Därest statsmakterna skulle pröva lämpligt att genomföra en ändrad organi­

sation, i enlighet med de sakkunnigas förslag, av förvaltningen av lönebostäl­

lenas skogar, komme detta att nödvändiggöra en fullständig omgestaltning av

gränserna för statens revir och bevakningstrakter, särskilt inom de sju södra

överjägmästardistrikten, med därav föranledd avsevärd ökning av dessa admi-

nistrationsområdens geografiska omfattning och stegring av kostnaderna för

resor och förrättningar inom desamma för domänfondens skogar.

På grund av boställsskogarnas belägenhet i förhållande till andra allmänna

skogar torde överförandet till annan förvaltning av dessa skogar icke kunna

medföra indragning, för domänverkets vidkommande, av hela det antal befatt­

ningar, vilkas innehavare för närvarande beräknas vara anställda för boställs-

skogarna. Överslagsvis beräknar styrelsen, att av ovan angivna personal minst

1 Överjägmästare samt omkring 16 jägmästare, 70 kronojägare,

6

revirassisten­

ter och 14 icke-ordinarie kronojägare skulle behöva indragas. Det lärer vara

att förutse, att i stiftstjänst komme att upptagas allenast ett mindre antal av

de nu i domänverket för boställsskogarnas skötsel anställda tjänstemännen. Er­

farenheter från det tillfälle, då den s. k. dimensionslagen i Väster- och Norr­

bottens läns kustland ersattes med 1923 års allmänna skogsvårdslag och de i

dessa landsdelar nybildade skogsvårdsstyrelserna organiserade sin verkamhet,

hava givit vid handen, att åtgärder från statsmakternas sida i syfte att i skogs-

vårdsstyrelsernas tjänst skulle upptagas den dåblivna övertaliga skogtsstats-

personalen ej haft någon egentlig påföljd. Detta har medfört, att domänfonden

fått vidkännas kostnaderna för avlöning av tjänstemän, kvarstående å gammal

stat och ej pliktiga att tjänstgöra, ävensom att domänverket, genom tillfälliga

anordningar, måst draga försorg därom, att personal, som ännu sju år efter

nämnda organisationsförändring är övertalig, utför åtminstone något arbete

för den avlöning, som den äger uppbära. En följd av att en stor kontingent av

såväl förvaltande som bevakande personal vid nämnda tillfälle blev övertalig

170

Kungl. Majlis proposition nr 187.

ar även, att befordringsåldern inom nästan alla tjänstegrader inom domänverket

undergått en avsevärd stegring till men för verket.

En än menligare inverkan i nu angiven riktning skulle genomförandet av nu

föreslagen omläggning av organisationen av boställsskogarnas förvaltning, med

hänsyn till det väsentligt större antal tjänstemän, varom nu är fråga, kunna

medföra för domänverkets förvaltningsuppgifter, därest icke särskilda åtgärder

vidtoges beträffande dessa tjänstemän. Vid sådan omläggning av förvaltningen

synes billighet och rättvisa kräva, att det högst betydande antal tjänstemän,

som bleve övertaliga, ekonomiskt säkerställes. Domänverket, som för sin affärs­

verksamhet och de åligganden i övrigt, som ankomma å verket, icke kan i sin

tjänst upptaga de tjänstemän, som bleve övertaliga, anser ofrånkomligt, att de­

samma överföras å indragningsstat eller i annan ordning beredas mot deras nu­

varande avlöningsförmåner svarande särskild ersättning, för vilket ändamål

särskilt anslag — riksstatsanslag eller anslag ur kyrkofonden — lärer få anvi­

sas i syfte, att domänfonden måtte hållas skadeslös för av förvaltningsreformen

föranledda konsekvenser i detta hänseende.

Styrelsen har, med utgång från vissa antagna meddellönegrupper och mc-

dellöneklasser, beräknat, att avlöningen —- traktaments- och resekostnadsersätt-

ning sålunda ej medräknad — för den personal, som bleve övertalig, skulle

belöpa sig till omkring 400,000 kronor för ordinarie och 80,000 kronor för

icke-ordinarie personal, häri inberäknat dyrtidstillägg med

12

procent.

Med hiinsyn härtill hemställer styrelsen, att, därest av de sakkunniga före­

slagen ändring av organisationen av förvaltningen av ecklesiastika boställenas

skogar varder genomförd, åtgärd måtte vidtagas för att den skogsstatspersonal,

som i samband med sådan organisationsändring blir övertalig, med anlitande av

särskilt anslag, överföres å indragningsstat eller i annan ordning beredes mot

dess nuvarande avlöningsförmåner svarande ersättning.

Under åberopande av vad domänstyrelsen nu anfört får styrelsen, ur de syn­

punkter på förevarande spörsmål som styrelsen närmast har att företräda, i

underdånighet avstyrka genomförandet av de sakkunnigas förslag till reform

i fråga örn prästlönejordens förvaltning.

Kammarkollegiet har ingått på en utförlig kritik av utredningen örn för­

samlingarnas ställning till prästlönejorden. Denna kritik torde få i form av

t-n bilaga (nr 3) fogas vid statsrådsprotokollet. I detta sammanhang torde det

vara tillräckligt att i korthet redogöra för kollegiets yttrande i denna del:

Utan att taga bestämd ståndpunkt till den svåra och invecklade frågan örn

det berättigade i presumtionen, att medeltida boställen, tills annat visats, vore

att anse såsom upplåtna av kronan, har kollegiet på grund av ett flertal anförda

omständigheter funnit uppenbart, att den ifrågavarande förvaltningstraditio­

nen ej helt saknat historisk grund. Kollegiet har vidare påpekat, att traditionen

torde hava stått i överensstämmelse med den officiella åskådning, som gällde

vid tillkomsten av 1686 års ännu giltiga kyrkolag. Beträffande de boställen,

som tillkommit i sammanhang med församlingsbildandet, borde enligt kolle­

giets mening ej heller förbises, att deras anskaffande och överlåtande till lokal­

kyrkan genom en formlig äganderättsöverlåtelse, inneburit en såsom förutsätt­

ning för församlingsbildandet uppställd prestationsskyldighet, som ursprung­

ligen utkrävts av de kyrkliga myndigheterna, vilka utövade en rätt vittgående

befogenhet att för kyrkans räkning ålägga kyrkomenigheterna skatter och be­

svär, samt att efter reformationen Konungen övertagit kyrkans befogenheter i

detta och andra avseenden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

171

Grunden för anordningen att göra överlåtelsen av prästbolet till sockenkyrkan

och icke till församlingen vore, har kollegiet påpekat, den kanoniska rättens och

de kyrkliga myndigheternas krav på att boställsjorden skulle formligen övergå

från givarnas till ett kyrkligt instituts, sockenkyrkans, ägo. Efter medeltida

åskådning vore det, har kollegiet vidare framhållit, ej församlingens utan kyr­

kans behov av präst och gudstjänst, som skulle säkerställas, och församlingen

vore endast den kyrkliga verksamhetens objekt.

Den prästerliga boställsjord, som ej anvisats av kronan, vore enligt kollegiets

mening på få undantag när att anse såsom stiftelseegendom under statens kon­

troll. Kollegiet, som anser, att församlingarnas rätt i varje fall icke är star­

kare än intressenternas för en stiftelse utan i visst avseende svagare än i van­

liga stiftelser, har ytterligare såsom sin mening framhållit, att pastoraten, vilka

i grund och botten blott vore enheter för fullgörande av vissa offentliga skyldig­

heter, först genom 1910 års lagstiftning insatts såsom »mera direkt intresse­

rade». Emellertid hade permutationsinstitutet vid berörda stiftelser enligt kol­

legiets mening större utrymme än i fråga örn de rent privaträttsliga stiftelserna.

Det karaktäristiska för prästlönejorden och sammanhängande med dess offent­

ligrättsliga ställning vore sålunda enligt kollegiet att genom organisatoriska

förändringar i administrativ väg intressenternas krets, vad varje stiftelse be­

träffar, principiellt kunde ändras.

Kollegiet har i sitt utlåtande påstått, att ej ens någon förvaltningsrätt i av­

seende å prästboställe under protestantisk tid, och sannolikt ej heller under

katolsk, tillkommit församlingen, samt anför till stöd för denna mening ett

flertal omständigheter.

Kollegiet har slutligen såsom sin mening framhållit, att när utrednings­

männen och 1931 års sakkunniga talade örn pastoratens eller församlingars

»rättigheter» eller »lagstadgade rätt», de icke kunnat uppvisa, att dessa rättig­

heter, örn därmed avsåges privaträttsliga rättigheter, hade något reellt innehåll.

Kollegiet har därför ansett, att det alltjämt torde föreligga fullgiltig anled­

ning att vid övervägande av frågorna om församlingarnas rätt till den icke av

kronan upplåtna prästlönejorden och dess avkastning samt örn dispositionen och

förvaltningen därav utgå från uppfattningen örn denna egendoms egenskap av

sti f telseegendom d

Kammarkollegiet och statskontoret: Den ekonomiska förvaltningen av präst­

lönejorden har, såsom kammarkollegium erinrat i sitt utlåtande den 31 okto­

ber 1930 över 1929 års betänkande, alltifrån medeltiden tillkommit tjänstinne­

havarna. Sedan under 1800-talet den boställsjord, »löningshemman», som plägat

utlegas till av indelningshavarne antagna brukare (landbor, arrendatorer), i

vissa delar av landet blivit föremål för utarrendering genom domkapitel och

länsstyrelse på bestämd tid, oberoende av tiden för indelningshavarens innehav,

blev genom 1862 års lagstiftning »författningsenlig utarrendering» regel för

all löningsjord samt utsträcktes genom 1910 års lagstiftning även till bostads-

boställena (med undantag för prästgårdsområdena). Vad skogen beträffar in­

togs i den första skogsordningen av den 22 mars 1647 den bestämmelsen (p.

XIII) att präst ägde nyttja sitt boställes enskilda (avrösade) skog, »dock så

att prästbordet eller stommen icke förringas eller förvärras för den som efter

kommer». Häröver skulle biskoparna, kapitlen och prostarna ävensom lands­

hövdingarna hava uppsyn. Enligt 1664 och 1734 års skogsordningar var kret- 1

1 Utredningsmännen hava utarbetat ett genmäle å kollegiets kritik. Genmälet fogas såsom

bilaga (nr 4) vid statsrådsprotokollet.

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 18

7.

sen av dem, som angivna kontrolluppgift ålåg, utvidgad med »socknen och nå­

gon annan vederbörande i socknen». Den ekonomiska förvaltningen av skogen

tillkom emellertid fortfarande prästen och den närmaste rättsvården landshöv­

dingen. Genom skogsordningen den 10 december 1793 (§ 25) ställdes de präs­

terliga boställenas skogar under skogsstatens kontroll, genom 1866 års skogsord­

ning möjliggjordes dennas övertagande av den direkta vården och förvaltningen,

vilket genom 1910 års lagstiftning blev obligatoriskt för all prästlönejord. Nå­

gon medbestämmanderätt har härvid aldrig tillagts församlingarna eller pastora­

ten, ej ens beträffande boställen, som av dem anskaffats. Den statliga förvalt­

ningslinjen har alltså konsekvent utvecklats. Kontrollen eller den rättsliga vår­

den har under protestantisk tid alltid tillkommit offentliga myndigheter, i regel

statliga och kyrkliga i förening. Att detta står i överensstämmelse med kyrkans

statsrättsliga ställning torde framgå av vad ovan anförts

.1

Där penningfonder

funnits hava dessa före ikraftträdande av 1910 års lagstiftning ofta stått under

domkapitels eller statskontorets förvaltning. Efter angivna tid har förvaltningen

av dessa fonder, i den mån de ansetts utgöra lokala avlöningstillgångar, helt

överlämnats till pastoraten.

Givetvis kunna de förvaltningsgrundsatser, som för närvarande tillämpas be­

träffande prästlönejorden, icke utgöra hinder för att till prövning upptaga frå­

gan huruvida och under vilka villkor ett delegerande av statens förvaltnings­

myndighet till pastoraten må äga rum. Denna fråga bör emellertid behandlas

företrädesvis, för att ej säga uteslutande, ur praktiska synpunkter. Vid frågans

lösning måste huvudvikten ligga därpå att de prästerliga avlöningsmedlen kom­

ma tili användning för det avsedda ändamålet samt att de därtill för framtiden

bevaras. Att så fortfarande kommer att ske måste vara förutsättningen för varje

förvaltningsform, vare sig förmögenheten till större eller mindre del förvaltas

av staten, genom rent kyrkliga myndigheter eller genom andra organ. Ändamålet

med de nya bestämmelser, som böra utfärdas i förevarande ämne, synes i främsta

rummet vara att giva prästerskapet en betryggad ekonomisk ställning. Åt vem

omhändertagandet av den kyrkliga förmögenheten uppdrages må principiellt vara

mindre betydelsefullt, om blott därigenom vinnes den eftersträvade effektivi­

teten och enkelheten i förvaltningen samt vederbörlig hänsyn tages till de vär­

den, som för kyrkan må sammanhänga med äldre ordning för prästerskapets

avlöning.

Formellt sett innehåller de sakkunnigas betänkande i nu berörda del förslag

till ändrade grunder för förvaltningen av prästlönejorden. Reellt sett synes

dock förslaget innebära även något annat och mera vittgående, nämligen att

det icke tillkomme staten att utöva några eller åtminstone icke andra än rent

perifera förvaltningsbefogenheter över den ecklesiastika jorden.

I motsats härtill anse ämbetsverken för sin del staten icke blott böra be­

stämma grunderna för förvaltningen av denna fasta egendom utan även ge­

nom sina organ öva uppsikt däröver och över att egendomen bibehålies för sitt

ändamål. Ett överlämnande till domkapitlen av all den kontrollerande befogen­

het, som enligt de sakkunniga skulle utövas från offentlig myndighets sida.

lärer icke kunna anses innefatta ett uppehållande av statens överinseende över

fastigheterna. Detta överinseende bör fortfarande vara anförtrott åt någon

statens centrala myndighet.

Härmed torde åsyftas kammarkollegiets i bilaga S intagna anförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 181.

173

Den omständigheten att pastoraten för närvarande äro och även efter de sak­

kunnigas förslag skulle förbliva berättigade att, så långt behovet sträcker sig,

för prästlönernas gäldande tillgodonjuta avkastningen från löneboställe, grun­

dar enligt ämbetsverkens uppfattning icke något anspråk från pastoratens sida

att övertaga förvaltningen. Ej heller lärer den av kollegium berörda uppfatt­

ningen örn boställsupplåtelserna som stiftelser

1

kunna giva fog för ett sådant

anspråk. Valet av organisationsformen för förvaltningen av boställena bör, i

anslutning till vad nyss anförts, ske på grundvalen av ett bedömande av frå­

gan i vilken mån den ena eller den andra organisationen erbjuder de högsta

garantier för prisbillighet och högsta möjliga räntabilitet.

Av den ytterst kortfattade motivering, som utredningsmännen och de sak­

kunniga lämnat till stöd för den föreslagna förändringen i fråga om lönebo-

ställenas förvaltning, och vad eljest i ärendet förekommit hava ämbetsverken

— även med frånseende av den principiella ståndpunkt ämbetsverken i sina

förut avgivna utlåtanden i frågan intagit — för sin del icke funnit att sådana

garantier som nyss berörts skulle föreligga enligt det framlagda förslaget.

Detta förslag, såsom det blivit utformat, kan således icke anses innebära en

godtagbar lösning av förvaltningsproblemet.

Till närmare utveckling härav torde få anföras följande.

Efter ämbetsverkens övertygelse kan kyrkoförsamlingarnas organisation icke

anses avpassad för jordbruks- och än mindre för skogsförvaltning. Den erfa­

renhet som i vissa fall vunnits rörande kommunal förvaltning av jordbruks­

egendom talar icke till förmån för en sådan förvaltningsform, åtminstone icke

utan en särdeles stark kontroll.

Den av de sakkunniga, i huvudsaklig anslutning till utredningsmännens för­

slag, förordade omregleringen av prästlöneväsendet — med pastoraten såsom väl

i första hand ansvariga för prästlönekostnadens utgörande, men likväl med

rätt för pastoraten att ur de gemensamma avlöningstillgångarna, kyrkofonden,

utbekomma vad som erfordras för ändamålet utöver dels avkomsten av de lo­

kalt anvisade avlöningstillgångarna och dels ett efter låg beräkning utmätt bi­

drag av pastoratets skattebetalande medlemmar — synes icke vara av beskaf­

fenhet att i och för sig kunna, i motsats mot vad som för närvarande kan sä­

gas vara förhållandet, hos det särskilda pastoratet ingiva ett verkligt intresse

för att löneboställena måtte på stadigvarande sätt giva den största möjliga av­

kastning. I händelse av förändringens genomförande torde nämligen antalet

pastorat, varest utdebiteringen av församlingsavgifter till prästerskapets avlö­

nande röner inverkan av en ökning eller minskning i löneboställets avkastning,

snarare bliva mindre än för närvarande. Utredningsmännen hava (s. 43

)2

uttalat

som sin mening att ett starkt intresse för egen förvaltning av boställena kunde

även hos pastorat, som åtnjöte tillskott ur kyrkofonden, påräknas, därest ut­

räkningen av tillskottets belopp anordnades på det sätt, som utredningsmännen

i annat sammanhang föresloge, nämligen (s.

88)3

att tillskottet beräknades

efter ett uppskattat normalvärde å boställenas nettoavkastning — ett förslag,

som de sakkunniga biträtt. Det synes som skulle i sådana fall intresset komma

att bliva inriktat på erhållandet av en för pastoratet så gynnsam marginal

som möjligt mellan den s. k. normalavkastningen och den avkastning, som

verkligen kan erhållas. Ett intresse av denna beskaffenhet synes knappast vara

förenligt med löneboställets bästa.

1 Se bilaga 2.

* Se ovan s. 106.

3 Sc ovan s. 119.

174

Kungl. Maj:is proposition nr 187.

Ämbetsverken måste också ställa sig ytterst tvivlande i diråga örn lämplig­

heten av skogsförvaltningens överlämnande till pastoraten allenast med stöd

av den fackkunskap som den föreslagna stiftsintendenten representerar. Försla­

get i denna del går rakt emot vad som förut från sakkunnigt håll ansetts behöv­

ligt för beredande av erforderlig vård för de rika ecklesiastika skogstillgån­

garna, nämligen en förstärkt fackmannamässig vård. Enligt det föreliggande

förslaget skulle denna fackmannamässiga vård nedbringas till ett minimum —

för så vitt ej utvecklingen ginge i den riktningen att stiftsintendenten toge det

hela i sina händer, vilket måhända vore det under de tänkta omständigheterna

bästa, utan att dock motsvara behovet.

Vad den enligt de sakkunnigas mening uppkommande prisbilligheten i bo-

ställsförvaltningen angår hava utredningsmännen beräknat kostnaden för den

nu föreslagna förvaltningsorganisationen till ungefär hälften av kostnaden för

den nuvarande förvaltningsorganisationen (häri inberäknat en uppskattad kost­

nad för länsstyrelsernas och domänstyrelsens verksamhet) och till omkring en

tredjedel av kostnaden för den av 1927 års sakkunniga föreslagna organisatio­

nen. Härvid synas utredningsmännen gå ut från att pastoratens förvaltnings­

organ icke skulle tillgodoräkna sig någon gottgörelse för sitt sysslande med bo­

ställena. Huruvida så komme att ske eller i vilken omfattning pastoraten kunde

komma att med tillämpning av 115 § förslaget till prästlönelag och 22 § i lagen

örn församlingsstyrelse tillsätta avlönad boställsstyrelse för ifrågavarande för­

valtning undandrager sig ämbetsverkens bedömande. Men det måste tagas för

visst, att tillsättande av sådan styrelse kommer att ske i synnerlig stor ut­

sträckning. Måhända står man enbart av denna grund inför en behållningen

minskande utgift på en halv eller hel million kronor. Huruvida kostnaden för

skogsförvaltningen skulle kunna begränsas till den av utredningsmännen an­

tagna kostnaden 420,000 kronor synes tvivelaktigt. Det torde böra erinras örn att

kyrkofondskommittén för den av kommittén tänkta särförvaltningen i orten

beräknat en väsentligt talrikare personal (kyrkofondskommitténs huvudbetän­

kande s. 187) än den, som av utredningsmännen och 1931 års sakkunniga an­

setts tillräcklig. Kostnaden för boställsnämnderna synes även väl snävt beräk­

nad. Även i andra hänseenden torde en del av utredningsmännen och de sak­

kunniga icke beräknade kostnader uppstå, exempelvis för en utan tvivel som

nödig befunnen utvidgning av domkapitlens personal; i vilket avseende kan

hänvisas till behovet av en juridiskt bildad bisittare i domkapitlet.

Beträffande de sakkunnigas förhoppningar rörande ökad räntabilitet hos

prästlönejorden såsom en följd av deras förslags genomförande tilltro sig äm­

betsverken ej att antaga, att den behållna avkomsten efter avdrag av förvalt­

ningskostnaden skulle komma att höjas genom förvaltningens hänläggande

under pastoraten; en del i denna riktning syftande föreslagna åtgärder, såsom

ett ändamålsenligare ordnande av byggnadsfrågan, lära för övrigt med lika

framgång kunna ordnas om annan förvaltning genomföres. Örn effektiviteten av

den av de sakkunniga föreslagna skogsförvaltningen måste ämbetsverken ställa

sig ytterst tvivlande. Särskilt bör påpekas att de sakkunniga tagit allt för lätt

på försäljningsproblemet, vilket ingalunda torde vara lättlöst, i synnerhet vid

de icke så få prästskogar, där den behållna inkomsten uppgår till ett eller

flera tiotusental kronor örn året vid varje skog.

_ Även andra omständigheter måste antagas komma att, i händelse av tillämp­

ning av de sakkunnigas förslag, minska avkomsten av egendomen i fråga eller

rättare den för prästlöneändamålet disponibla delen därav. Avgörande för för­

hållandet mellan pastoraten och kyrkofonden bleve efter förslaget icke den

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

175

verkliga behållning, som löneboställenas jord- och skogsbruk lämnade, utan

den normalavkastning, som komme att beräknas. Då det måste anses som en

helt naturlig strävan att pastoraten härvid komme på den säkra sidan och att

all risk stannade på kyrkofonden, torde — såsom närmare beröres i yttrandet

över lagförslagets 85—88 §§ — det vara att förvänta att den uppskattade nor­

malavkastningen komme att bliva avsevärt lägre än den avkastning, som för

närvarande utgår och även den, som med bibehållande av nuvarande förvalt­

ningsform må vara att framdeles påräkna. Till en försiktig beräkning måste

också medverka de nuvarande osäkra ekonomiska förhållandena och de svårig­

heter varmed såväl jord- som skogsbruk nu hava att kämpa. Från de i 19 §

4 mom. prästlöneregleringslagen anbefallda beräkningarna rörande den behåll­

na årliga skogsavkastningen vid ecklesiastika boställen har vunnits lik erfa­

renhet angående vanskligheterna beträffande beräkningen av värdet av skogs­

avkastningen. Skiljaktigheten mellan den verkliga och den beräknade avkast­

ningen från varje särskild skog har stundom uppgått till

100

% eller mer och,

i penningar räknat, till ett eller flera tusen kronor för år, därvid skiljaktighe­

ten ibland visat sig i att den på förhand beräknade avkomsten varit högre än

den verkligen utfallande, ibland framträtt i ett motsatt förhållande. Det är ej

sannolikt att boställsnämnden skall bliva säkrare i sina beräkningar än do­

mänstyrelsen. Till stöd för förslaget om beräkning av normalavkastning hava

utredningsmännen hänvisat till motsvarande anordning beträffande landsfiskals-

och lektorsboställen. Häremot vilja ämbetsverken erinra därom att erfaren­

heterna från dessa boställen icke äro uppmuntrande, enär den beräknade avkast­

ningen här visat sig regelmässigt och väsentligt understiga den verkliga, allt

till vinst för innehavaren men till nackdel för det allmänna.

Det kan ock förväntas att det i 107 § föreslagna avsteget från 1910 års lag­

stiftnings grunder örn överskotts redovisande till kyrkofonden — nämligen i

fall då sådant skulle »förnärma pastoratets rätt» — skulle om det infördes i

lag komma att minska kyrkofondens intäkter. Med utgångspunkt från den av

utredningsmännen uttalade och av de sakkunniga delade meningen örn för­

samlingarnas på civilrättslig grund vilande rätt till boställena synas försam­

lingarna (pastorat) över lag kunna tänkas komma att göra anspråk på att helt

få disponera avkastningen för egen räkning, varför risken i fråga rör sig om

ett eventuellt belopp av upp till omkring I

/3

million kronor.

Vid förvaltningsfrågans bedömande får ej förbises att — även efter de sak­

kunnigas förslag — de gemensamma avlöningstillgångarna, kyrkofonden, på

grund av sin ansvarighet för att åt pastoraten tillhandahålles vad dessa för

prästerskapets avlönande behövde utöver de lokala avlöningstillgångarna, inbe­

räknat vad pastoraten hade att genom uttaxerade medel bestrida, skulle äga

ett starkt intresse av att den behållna årliga inkomsten av den fasta egendo­

men bleve den högsta möjliga. I samma riktning verkar den föreslagna förbin­

delsen för kyrkofonden att tillhandahålla pastoraten förskott för fullgörandet

av dessas skyldigheter i avseende å löneboställenas bebyggande m. m. Detta

måste framkalla ett bestämt krav på att från det allmännas sida kontroll ut­

övas över förvaltningen av fastigheter och övriga kapitaltillgångar. Detta krav

kan icke anses bliva tillfredsställt på det sätt de sakkunniga föreslagit. Det

synes för övrigt, med den ställning staten i över 400 år intagit till kyrkan,

uteslutet att staten skulle, allraminst på en så knapphändig utredning som den

föreliggande, avhända sig rätten att genom egna centrala organ permanent kon­

trollera förvaltningen av ett i fastigheter och penningar liggande kapital av,

den av statskontoret förvaltade kyrkofonden oberäknad, omkring

200

millioner

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

kronor, därav en icke obetydlig del härrör från anslag av kronan, oell detta

under nuvarande förhållanden, då stark kritik riktats mot kommuners sätt att

handhava sin ekonomi samt det växande antalet kommunala förskingringar

fäst uppmärksamheten på bristerna i den kommunala förvaltningen. Från det

allmännas sida är det därför ej möjligt att nöja sig med den av de sakkunniga

förordade kontrollen. Det synes som hade utredningsmännen och de sakkun­

niga icke tillräckligt beaktat stadgandet i

10

kap.

1

§ kyrkolagen, att »upp­

sikten, vården och försvaret» av kyrkan tillkommer Kungl. Maj:t. Det före­

liggande lagförslaget innebär en fullständig avveckling av Kungl. Maj:ts ma­

teriella beslutanderätt i avseende å de prästerliga lönetillgångarnas disposition

genom förläggande av all kontroll samt all annan myndighetsförvaltning hos

de speciellt kyrkliga organen, domkapitlen, med uteslutande av de statliga,

samt genom alla förvaltningSmåls hänvisning besvärsvägen till regeringsrätten.

Utredningsmännens (s. 46) och de sakkunnigas (s. 89) utan motivering gjorda

uttalande, att domkapitlet är »bäst skickat att tillvarataga intresset av bostäl­

les bevarande för framtiden», kan icke av ämbetsverken godtagas. Ämbetsver­

kens erfarenhet går ej i denna riktning. Föreställningen att ett permanent cen­

tralt organ ej vore påkallat strider i varje fall mot det önskemål örn centrali­

sering av den rättsliga vården av den offentliga egendomen, varåt riksdagen

i skrivelse den 12 juni 1918 (nr 368) givit uttryck. Det av de sakkunniga

(s. 45) framlagda förslaget rörande inrättande av en provisorisk kommission

för handläggning av vissa frågor kunna ämbetsverken ej tillstyrka. Framför

allt vore det föga betryggande att hos en kommission av sådan art hava för­

lagd befogenheten att pröva och avgöra besvärsmål. Vad sålunda sagts örn

kommissionen gäller i än högre grad örn den inspektör, som eventuellt skulle

övertaga kommissionens uppgift bland annat såsom mellaninstans.

De sakkunniga hava stött sitt förslag angående boställs förvaltningens över­

lämnande till pastoraten bland annat på att de erfarenheter, som i Finland vun­

nits rörande en till församlingarna decentraliserad förvaltning av prästbostäl­

len, voro »anmärkningsvärt goda». Anordningen hade visat sig vara praktisk,

enkel och god.

Den av utredningsmännen lämnade redogörelsen rörande förvaltningen av

de finska prästboställena innehåller icke tillräckliga upplysningar för att sätta

läsaren i stånd att skaffa sig ett självständigt omdöme härutinnan och således

ej heller därom huruvida det ekonomiska resultatet av berörda förvaltning kan

skattas högre än för den händelse förvaltningen varit mindre decentraliserad eller

helt centraliserad. För övrigt synes av redogörelsen kunna slutas, att församlin­

garna i Finland äro ensamt ansvariga för prästlönens utgörande och således av

denna grund verkligt intresserade av det ekonomiska resultatet av bosta lis för­

valtningen. Visserligen omförmäles (s. 192) en vederlagsfond, »en kyrkofond i

miniatyr», men om dess syfte nämnes intet.

Beträffande prästgård innebär de sakkunnigas förslag huvudsakligen den

förändringen att laga syns befogenhet att bestämma om prästgårdsområdets

storlek m. m. och förordna rörande nybyggnad av sätesbyggning (boningshus)

å prästgård samt förrätta av- och tillträdessyn i fall där sådan syn äskas skulle

upphöra, därvid bestämmanderätten rörande prästgården och dess bebyggande

skulle överflyttas å boställsnämnden, varjämte någon av- och tillträdessyn ej

längre vore behövlig.

Med hänsyn till prästgårdens egenskap av boställsförmån och de ofta för

tjänstinnehavaren — även örn han ej är »boställshavare» — ömtåliga frågor, som

kunna uppstå särskilt i fråga örn sätesbyggningens storlek, inredning och öv-

Kunc/1. Majlis proposition nr 187.

177

riga beskaffenhet, synes det olämpligt att upphäva synerättens nu ifrågava­

rande befogenheter.

, ..

, ..

_...

Anledning synes ej heller föreligga att borttaga det överinseende över präst­

gårdarna, som nu utövas av staten genom central förvaltningsmyndighet

Ej heller beträffande de löneboställen, vilkas ankomst ingar direkt till

kyrkofonden, föreligga efter ämbetsverkens mening skäl att vidtaga ändring

i fråga om den centralt utövade förvaltningen.

Därav att förvaltningen av pastoratens prästlönetillgångar anförtroddes pasto­

raten själva hava de sakkunniga (s.

100

) ansett följa att pastoraten också

skulle utöva processuellt representantskap för dessa prastlonetillgangar, dock

att domkapitlen bibehölles vid sin hittillsvarande rätt att oberoende av pasto­

raten föra talan för prästlönetillgångarna. Med denna argumentering torde

icke den i sig själv icke lättlösta frågan örn den rättsliga vardén vara slut-

bedömd. Efter ämbetsverkens mening vore det allt för äventyrligt örn staten

skulle avstå från sin nuvarande rätt att utöva sådan vård. Tvärtom bora bestäm­

melserna för tillgodoseende av denna vård genom staten göras mera eiiek-

De erinringar, som pläga framställas mot det sätt, varpå det rättsliga rep re -

sentantskapet för prästlönetillgångarna för närvarande är ordnat, hava riktat

sjö- även mot domkapitlen. Det har erinrats att dessa till stor del sakna förut­

sättningarna för att med erforderlig omsikt fullgöra uppdrag som handhavare

av den rättsliga vården av den ecklesiastika fasta egendomen. Denna erinran

torde kvarstå även efter genomförandet av de sakkunnigas föreslagna iorvalt-

ningsreform. Anledning saknas att från befogenheten härutinnan skilja det

centrala ämbetsverk, som för närvarande bär sådan plikt sig alagd kammar­

kollegium. Behovet av en centraliserad sådan vård har av tidigare utredningar

framhävts. Vare sig centraliserings- eller decentralisermgssynpunkter anses

böra vara bestämmande för själva förvaltningen av prästlönetillgångarna tala

starka skäl för en centraliserad tillsyn över förvaltningen Kollegium har tor

sin del härutinnan utförligt uttalat sig i sitt den

6

juni 1924 avgivna utlåtande

över kyrkofondskommitténs huvudbetänkande (se statens offentliga utrednin­

gar 1929:40, s. 125, 127).

På grund av det anförda anse sig ämbetsverken förhindrade tillstyrka att

förvaltningen av den till prästerskapets avlöning avsedda fasta egendomen

organiseras på grundvalen av utredningsmännens och de sakkunnigas nu före­

liggande förslag.

,

j

Huruvida en tillfredsställande förvaltningsreform skulle kunna grundas pa

ett användande av pastoraten såsom organ för det närmaste handhavandet av

löneboställena inom en förvaltning, som i övrigt utövas av statliga organ, inne­

fattar en fråga, som icke utan en närmare undersökning kan bedömas.

Då någon sådan undersökning icke föreligger hava ämbetsverken icke an­

ledning att frångå vad i förevarande del av ärendet anförts i utlåtandena över

1929 års förslag jämte därvid fogade särskilda meningar.

,

Ämbetsverken hava slutligen tillkännagivit, att de icke i och tor sig bade

något att erinra däremot, att prästerskapets avlönande skulle i torsta hand

förbliva en angelägenhet iör pastoraten.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 1 sami. 155 käft. (Nr 187).

12

178

Sedermera har Kungl. Maj :t lämnat skatteutjämningsberedningen tillfälle

att till Kungl. Majit inkomma med yttrande över 1931 års sakkunnigas be­

tänkande och förslag i vad förslaget avsage frågor, som folie inom beredningens

utredningsuppdrag.

Skatteutjämningsberedningen bär i anledning av denna remiss anfort;

Skatteutjämningsberedningen har genom remiss, som med tillhörande hand­

lingar den 11 januari 1932 kommit beredningen tillhanda, beretts tillfälle att

yttra sig över den 15 oktober 1931 av särskilda sakkunniga avgivet »Betänkande

med förslag till prästlönelag m. m.» i vad betänkandet berör området för be­

redningens arbete.

I anledning härav får beredningen till en början meddela, att sedan de för­

beredande undersökningar, vilka ansetts nödvändiga för beredningens arbete

numera i allt väsentligt blivit slutförda, utredningen jämväl i övrigt fortskridit

så långt, att beredningen hyser förhoppning att kunna under innevarande år

avgiva principbetänkande med fullständig plan rörande finansieringssystemet

för täckande av utgifter, vilka för närvarande helt eller delvis belasta det kom­

munala skatteunderlaget. Beredningen har förutsatt, att detta betänkande skulle

ej blott uppdraga riktlinjer angående kostnadsfördelning och utdebiteringsom-

rade i fråga örn varje förvaltningsgren, som bomme att av de föreslagna änd­

ringarna beröras, utan jämväl söka klarlägga därav föranledd utjämningseffekt

pa hela skattebördan inom de särskilda kommunerna. Och givetvis har berednin­

gen även avsett att vid sin behandling av de olika förvaltningsgrenarna icke

allenast ägna beaktande åt den siffermässiga skattelindrings- eller skatteutjäm-

ningseffekten av vad som föreslås utan även ingå på spörsmålet örn de admini­

strativa och ekonomiska fördelar eller olägenheter, som kunna anses förbundna

med det ena eller andra finansieringssystemet. För lösningen av skatteutjäm-

ningsproblemet i dess helhet lärer det remitterade förslaget icke kunna tilläggas

någon större betydelse. Förslaget innefattar otvivelaktigt en ganska avsevärd ut-

jämmng av den del av det kommunala skattetrycket, som föranledes av utgifterna

till prästerskapets avlöning. På sätt i sakkunnigbetänkandet anmärkts mot 1929

ars i samma ämne avgivna förslag till en ännu längre gående utjämning av

prastloneutgi Berna kan det emellertid sättas i fråga, huruvida en dylik isolerad

åtgärd i verkligheten skulle leda till att de särskilda kommunernas totala skatte-

ryck bleve mindre ojämnt. De i betänkandet behandlade frågorna rörande ord-

mngen för de ecklesiastika tillgångarnas förvaltning höra till de mera inveck­

lade och svärdsta ay våra administrativa problem, ett förhållande, som bestyr-

kes av de mycket skiljaktiga meningar, vilka under ärendets beredning kommit

till uttryck. Att under den korta tid, varöver beredningen finner sig förfoga

med hänsyn till att proposition till årets riksdag ställts i utsikt, företaga någon

närmare granskning av de med remissen avsedda frågorna, finner beredningen

icke möjligt.

På samma gång beredningen får härom göra anmälan tillåter sig beredningen

e gagn a tillfället att framhålla sin uppfattning om det önskvärda i att såvitt

möjligt,

skatteutjämningsproblemet i sin helhet varder, i den mån starka skäl

icke finnas böra föranleda till undantag, i ett sammanhang behandlat och fram­

lagt till skärskådande.

Därjämte har beredningen överlämnat en på dess uppdrag utarbetad prome­

moria, innefattande vissa synpunkter med avseende å den skatteutjämnande

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

effekten av 1929 och 1931 års sakkunnigas förslag. Promemorian torde få så­

som bilaga (nr 5) åtfölja statsrådsprotokollet.

Mot beredningens yttrande hava två av dess medlemmar avgivit reservation

av följande innehåll:

Majoriteten inom beredningen har bl. a. framhållit, att det remitterade för­

slaget icke kan tilläggas någon större betydelse för lösningen av skatteutjäm-

ningsproblemet i dess helhet. Vi biträda denna uppfattning, men kunna vid så­

dant förhållande icke inse, att ett framläggande för innevarande års riksdag av

1931 års sakkunnigeförslag rörande prästlönelag m. m. skulle kunna ogynnsamt

inverka på beredningens arbete. Majoriteten inom beredningen nämner ej heller

i detta sammanhang särskilt detta sakkunnigeförslag. Det förefaller oss där­

jämte mycket ovisst, örn beredningen, vars arbete väsentligen inriktats på de

ur skatteutjämningssynpunkt betydelsefulla frågorna om skolväsendet och fat-

tigvårdsväsendet, skall bliva i tillfälle att inom den av majoriteten angivna

tiden verkställa erforderliga utredningar och avgiva, förslag rörande det kompli­

cerade spörsmålet örn en genomgripande omläggning av de ecklesiastika till­

gångarnas förvaltning. Vid nu nämnt förhållande anse vi att beredningen bort,

med överlämnande av den av beredningens sekreterare utarbetade promemorian

inskränka sig till att anföra, att beredningen sett sig ur stånd att granska det

remitterade betänkandets förslag till förändrad förvaltning av de ecklesiastika

tillgångarna före utgången av den tid, som torde erfordras för arbetet med fär­

digställande av proposition till riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

179

Ehuru den kritik, som av 1927 års sakkunniga, kyrkofondskoinmittén och

domänstyrelsen riktats mot den nuvarande ordningen för förvaltningen av

prästlönejorden, måhända är något överdriven i vissa avseenden, torde det icke

kunna förnekas, att den i allt väsentligt träffar rätt. Det torde vara oemotsäg­

ligt, att åtskilliga av de av den ecklesiastika arrendeförordningen föreskrivna

villkoren för utarrendering av löneboställena kunna vara äventyrliga för

arrendatorerna, i det de innehålla moment, som till sina ekonomiska konse­

kvenser äro vid arrendeavtalens ingående omöjliga att överskåda. Att därigenom

arrendeavgifterna ej sällan kommit att bliva jämförelsevis låga, kan knap­

past betvivlas. I många fall har man på de föreskrivna villkoren icke ens

kunnat erhålla något som helst arrende för boställen, som i och för sig bort vara

eftertraktade av arrendespekulanter. Det är därjämte uppenbart, att det nu­

varande juridiskt-administrativa sättet för förvaltningen av arrendeboställena

icke fyller måttet, beroende dels på förvaltningsbefogenheternas splittring på

ett flertal myndigheter å olika orter, dels ock på avsaknaden av förvaltare,

som är direkt ekonomiskt intresserad av förvaltningens resultat.

Vad beträffar skogsförvaltningen, har ju redan framgått av jägmästaren

Amilons utredning (ovan sid. 85), att allt icke är som sig bör. Även örn detta

icke enbart beror på det nuvarande förvaltningssystemet, får man dock icke

förbise, att den ecklesiastika skogsförvaltningen för domänverket är och

på grund av dettas egenskap av affärsdrivande verk måste förbliva ett

biintresse, som icke kan påräkna samma omsorg som verkets egentliga

Departe­

mentschefen.

Kritiken av

det nuvarande

förvaltnings-

sättet.

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

uppgift, nämligen att göra de under domänfonden lydande kronoskogarna

och kronodomänerna så avkomstgivande som möjligt. Domänstyrelsen har ju

också själv medgivit, att prästskogarna på grund av sitt stora antal, sin ringa

medelareal och spridda belägenhet icke äro något lämpligt objekt för förvalt­

ning genom skogsstaten samt i anledning härav till och med föreslagit, att de

skulle utbytas mot skogar av annan art, vilka bättre lämpa sig för denna för­

valtning.

Kyrkofondskommittén har i motsats mot domänstyrelsen påyrkat en särför-

valtning av prästskogarna men till stöd härför anfört bl. a. ett skäl, som synes

mig icke längre vara fullt bärkraftigt. Kommittén påpekar nämligen, att dessa

skogar avsett att tjäna vissa speciella behov av virke in natura, såsom boställes

husbehov, behov av bränsle samt behovet av virke för prästgårds- och kyrko­

byggnad. Så hava förhållandena en gång varit, men enligt nutida uppfattning

måste dock prästskogarnas främsta uppgift vara att lämna så stor ekonomisk av­

kastning som möjligt att användas till gäldandet av kostnaderna för de med bo­

ställena avsedda ändamålen. I den mån de angivna behoven av virke in natura

icke kunnas fyllas utan eftersättande av kravet på högsta möjliga ekonomiska av­

kastning, böra de tillgodoses med virke, som inköpes för de från skogen här­

flytande försäljningsmedlen.

De ofta påtalade olägenheterna av det i tillämpning varande förvaltnings­

systemet framgå av min förut lämnade redogörelse.

Kritiken av

Den kritik, som av

1927

års sakkunniga och andra riktats mot det nuvarande

de sätte^för de

för finansieringen av prästlönekostnaderna, synes mig däremot i icke ringa

finansiering av

män skjuta över målet. De sakkunniga bedöma sålunda

1910

års lagstiftning

baderna081"sä Solt sorn uteslutande ur synpunkten av den grad av skatteutjämning mellan

pastoraten, som därigenom åstadkommes. En skatteutjämning i modem mening

åsyftades emellertid ingalunda med ifrågavarande lagstiftning.

För ett riktigt förstående av innebörden i 1910 års lagar bör man erinra sig,

att dessförinnan obegränsad skyldighet för pastoraten att svara för att dess

prästerskap erhölle ett tillfredsställande underhåll icke fanns stadgad. Pastorats-

medlemmarnas skyldigheter voro genom lagstiftningen till sin storlek bestämda

och prästerskapet erhöll vad som i avgifter inflöt, vare sig detta var litet eller

mycket. Under sådana förhållanden är det naturligt, att man vid den omlägg­

ning av löneväsendet, som genomfördes 1910 och som i första hand åsyftade en

utjämning av prästlönerna, icke ville införa en pastoratens obegränsade ansva­

righet för dessa löner utan föreskrev en högsta gräns för avgiftsskyldigheten.

I de fall, då vad som inflöt i boställsavkastning och församlingsavgifter icke

förslog, utgick enligt 1910 års lagar vad som ytterligare erfordrades i stället

i form av tillskott ur kyrkofonden. Enligt min mening måste man erkänna,

att 1910 års lagstiftning fullt lyckades uppnå sitt syfte, nämligen att genom­

föra en utjämning av prästlönerna utan att samtidigt pålägga pastoraten en

obegränsad skyldighet att, oberoende av sin ekonomiska bärkraft, ansvara för

gäldandet av de utjämnade lönerna.

181

Men även om sålunda den centrala anmärkning, som 1927 års sakkunniga rik­

tat mot 1910 års finansieringssystem torde vara obefogad, mäste de andra an­

märkningarna mot det nuvarande finansieringssystemet tilläggas så mycket större

betydelse och anses fullt berättigade. Det kan nämligen icke förnekas, att under

systemets tillämpning uttagits högre avgifter än som varit nödvändiga, därest

de för avlönandet av prästerskapet avsedda medlen verkligen kommit till an­

vändning för detta sitt ändamål. Sistnämnda medel hava i stället, på senare

tid till ett belopp av inemot 2.75 millioner kronor årligen, lagts till kyrkofondens

kapital. För avhjälpande för framtiden av detta mindre önskvärda förhållande

erfordras emellertid icke en så genomgripande reform som den av 1927 ars sak­

kunniga föreslagna. Den enklaste och närmast till hands liggande utvägen sy­

nes mig nämligen vara. att göra den övre gränsen för församlingsavgifterna

rörlig. På sådant sätt skulle man nämligen kunna åstadkomma, att för varje år

icke uttoges högre församlingsavgifter än som det året erfordrades utöver den

summa, som funnes tillgänglig att användas såsom tillskott till pastoraten.

Även den av 1927 års sakkunniga mot det nuvarande finansieringssystemet

riktade anmärkningen, att det är behäftat med olägenheter i organisatoriskt

hänseende, finner jag i allt väsentligt berättigad, särskilt i vad den rör avräk­

ningarna mellan pastoraten och kyrkofonden. Även i detta avseende torde det

emellertid vara möjligt att med tämligen enkla medel åstadkomma rättelse. I

det av 1931 års sakkunniga utarbetade förslaget har avräkningsförfarandet

förenklats ända därhän, att tillskotten till pastoraten redan vid varje års början

kunna utan någon som helst svårighet rent mekaniskt uträknas. Vad uppbörden

av arrendemedel o. d. angår innebär 1931 års förslag också en betydande för­

enkling.

Vid övervägande av denna fråga har jag icke kunnat finna den kritik, som

riktats mot det nuvarande sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna, i och

för sig föranleda till ett utdömande av de huvudgrunder, varpå denna finansie­

ring vilar.

Av den framkomna kritiken mot den nuvarande ordningen för förvaltningen

av löneboställena torde framgå, att en reform är av behovet påkallad. Om

riktlinjerna för denna reform föreligger i viss mån enighet. Nära nog enhälligt

torde sålunda anses, att det nuvarande juridiskt administrativa sättet för för­

valtningen bör utbytas mot ett ekonomiskt-tekniskt sådant. Vidare böra i möj­

ligaste mån förvaltningsbefogenhcterna koncentreras och boställena komma i

åtnjutande av ett enhetligt målsmanskap. Däremot skilja sig meningarna starkt,

då fråga blir, hos vem förvaltningsbefogenheterna och målsmanskapet skola

förläggas. Å ena sidan står här en mening, som vill överlämna hela förvalt­

ningen till tjänstemän, å den andra ett förslag att kommunalisera boställs-

förvaltningen och alltså bereda vederbörande kommunala enhet, pastoratet, det

mått av självstyrelse, som låter sig förena med det städse påkallade och fullt

befogade överinseendet från myndigheternas sida. ilan far ett starkt intryck

Kungl. Maj.ts proposition nr 187.

BoställafOr-

valtningen.

182

av att det är två väsensskilda uppfattningssätt, som här bryta sig mot

varandra. Å ena sidan står det byråkratiska uppfattning ssättet, vilket med

misstroende ser på det, som icke sker genom förvaltningstjänstemän och i de

former, som äro hävdvunna för deras verksamhet. Å andra sidan står det demo­

kratiska uppfattning ssättet, vilket bygger på självstyrelsens eller folkstyrelsens

princip, att vederbörande befolkningsgrupp själv genom sina valda förtroende­

män bör omhänderhava beslutanderätten i sina angelägenheter och beträffande

dem även leda verkställigheten, då denna sker genom speciella arbetskrafter.

Det byråkratiska åskådningssättet, som tagit sig uttryck i 1927 års sak­

kunnigas förslag, företrädes av de till centralförvaltningen hörande ämbetsverken

och vissa länsstyrelser, medan den kommunala självstyrelsen, vars principer

ligga till grund för 1931 års sakkunnigas förslag, omfattas av flertalet kyrk­

liga myndigheter, åtskilliga länsstyrelser samt skogsvårdsstyrelsernas för­

bunds centralråd och styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

De^ myndigheter, som omfatta den byråkratiska ståndpunkten, hava fram­

fört åtskilliga argument mot den föreslagna kommunaliseringen av boställsför-

valtningen. Jag skall i korthet ingå på dessa argument.

Till en början vill jag anmärka, att kammarkollegiet med flera myndig­

heter i sina yttranden gjort gällande, att 1931 års sakkunnigas förslag i förvalt­

ningsfrågan är baserat på en enligt myndigheterna i fråga med orätt hävdad

äganderätt för församlingarna till boställena. Att på denna grund polemisera

mot förslaget synes mig emellertid förfelat. Såvitt jag kan se, träffa dessa

angrepp icke de sakkunniga, ty dessa hava, lika litet som utredningsmännen,

yttrat sig om huruvida församlingarna hava äganderätt till boställena. De

sakkunniga hava motiverat sitt standpunktstagande i förvaltningsfrågan med

lämplighetsskäl och icke med någon påstådd rätt för pastoraten att övertaga

förvaltningen, ehuruväl även historiska och juridiska skäl synts tala för en

sådan anordning.

Det huvudargument, som i olika utformning och med olika styrka anföres

mot förvaltningens kommunalisering, är, att pastoraten och deras organ, kyrko­

rådet eller den nu föreslagna kommunala boställsstyrelsen, icke äro lämpade att

förvalta löneboställena. Än är det pastoratsmedlemmarnas kompetens, än deras

redbaihet, än badadera, som äro föremal för misstro. Visserligen synes ingen

direkt vilja pasta, att det inom landspastoraten saknas personer med kompetens

i fråga örn jordbruksdrift, men så mycket ivrigare framhålles, att kompetensen

beträffande skogsskötseln är ringa och att författningskunskap och administrativ

rutin saknas. De kommunala organen misstänkas också för benägenhet till egen­

nytta, och man erinrar örn de förskingringar, som tid efter annan förekommit

inom den kommunala förvaltningen.

De sålunda framförda skälen kräva intet utförligt bemötande. Gentemot de

flesta av dessa skäl är det nämligen tillräckligt att erinra, att de rikta sig

mot den kommunala självstyrelsen över huvud och mot de grundvalar, på vilka

densamma vilar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

183

Vad särskilt angår den påstådda bristen på författningskännedom och admi­

nistrativ rutin i här ifrågavarande ämne, så är den ingalunda ådagalagd genom

att hänvisa till de erfarenheter, som vunnits under tillämpningen av det nuva­

rande förvaltningssättet, ty då pastoraten sakna icke blott så gott som allt infly­

tande på förvaltningen utan också i fyra femtedelar av samtliga fall varje eko­

nomiskt intresse av resultatet av densamma, är det icke ägnat att förvåna, att

pastoraten icke intressera sig för förvaltningen av boställena och följaktligen icke

heller för de gällande förvaltningsföreskrifterna. Dessa senare äro för övrigt till

den grad invecklade, att icke ens de nuvarande förvaltningsmyndigheterna själva

alltid kommit tillrätta med dem. Föreskrifternas invecklade beskaffenhet är en

följd av det nuvarande systemet, som kännetecknas såväl av förvaltningsbefo-

genheternas uppdelning på ett flertal myndigheter som av frånvaron av ett en­

hetligt målsmanskap för boställena. Båda dessa grundfel skulle försvinna genom

införande på nu ifrågavarande område av kommunal självstyrelse under veder­

börlig kontroll. Denna reform skulle betyda en genomgripande förenkling av

problemen. Förvaltning av jord och skog är ett verksamhetsområde, där pas-

toratsmedlemmarna redan på förhand äro hemmastadda och vid vilket deras

starkaste intressen äro knutna. Om därtill komme, att förvaltningsformerna

byggde på och anslöte sig till den kommunala självstyrelsens vedertagna for­

mer, så måste med fullt fog kunna förväntas, att pastoratsmedlemmarna både

skulle väl känna och till det allmännas gagn väl tillämpa de blivande föreskrif­

terna. De uppgifter, som skulle ankomma på pastoratsorganen, komme att i allt

väsentligt sammanfalla med dem, som kunna möta en var jordägare och som

han i allmänhet är vuxen.

För en del inom skogsbruket förekommande arbeten fordras en viss grad av

fackutbildning. Den enskilda jordägaren anlitar i sådant fall biträde av fack­

man, ofta en av vederbörande skogsvårdsstyrelse tillhandahållen skogvaktare.

I övrigt ombesörjer han själv de erforderliga åtgärderna. Jag kan icke före­

ställa mig, att bland medlemmarna i ett pastorat, där en boställsskog finnes,

det skall saknas personer, som äro kompetenta att, med anlitande där så er­

fordras av sakkunnigt biträde, omhänderhava boställsskogens förvaltning.

Att den kommunala förvaltningen av löneboställena måste- bliva mera effek­

tiv än den statliga, synes mig icke kunna betvivlas. Att exempelvis jord­

bruksegendom lättare förvaltas av en i närheten av egendomen boende och med

ortens förhållanden förtrogen lantbrukare, vilken ständigt har tillfälle att

följa jordbruksdriftens gång, än av en i länets residensstad eller annor­

städes utom pastoratet bosatt domänintendent eller en byråchef i huvud­

staden, torde lätteligen inses. Även en boställsskog av medelstorlek sy­

nes kunna på ett effektivare och billigare sätt förvaltas av pastoratet självt

än av domänverkets revirförvaltare och skogvaktare. Därest pastoratet göres

effektivt ekonomiskt intresserat av skogsavkastningen, torde nämligen dels den

nu av tjänstemän ombesörjda bevakningen av skogen bliva överflödig, enär

pastoratets medlemmar själva komma att vaka över att åverkan icke äger ruin,

Kungl. Maj:ts proposition nr 187.

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 18

7.

dels avsättningsmöjligheterna på den lokala marknaden bättre komma att till­

varatagas än vad som kan ske från revirexpeditionen eller domänstyrelsens för­

sal jningsledning. Jag erinrar örn att domänstyrelsen själv, såsom redan nämnts,

förklarat, att boställsskogarna icke lämpa sig för förvaltning genom skogs-

staten annat än efter utbyte av en betydande del av dessa skogar mot andra.

Enligt min mening är det lämpligare att anordna en efter det nuvarande be­

ståndet av boställsskog avpassad förvaltning, vilket givetvis icke hindrar, att

pastoraten kunna, där så prövas lämpligt, i samarbete med varandra av­

yttra olämpligt belägna skogsskiften och inköpa gemensamma skogskomplex.

Det torde vara att förvänta att de föreslagna stiftsintendenterna komma att i

detta hänseende stimulera till initiativ och biträda vid dessas genomförande.

1927 års sakkunniga hava såsom bevis för att församlingarna äro olämpliga

att handhava förvaltning av jordbruksfastigheter anfört, att i en del fall, då

klockarboställen, merendels i strid mot giillande föreskrifter, omhändertagits

av vederbörande församlingar, bebyggelsen å boställena icke underhållits. Det

synes mig emellertid knappast riktigt att generalisera erfarenheterna från dessa

klockarboställen, beträffande vilka ju, såsom de sakkunniga själva anföra, sär­

skilda föreskrifter saknats. Åtskilligt av skulden till de mindre tillfredsställande

förhållandena i dessa fall torde för övrigt ligga dels i den bristfälliga kontrol­

len, vilken som bekant icke utövas av boställsnämnden, och dels i sagda bo­

ställens i allmänhet ringa omfattning, som icke inbjuder till intresserad jord-

bruksförvaltning.

Gentemot de dåliga erfarenheterna från det mindre antal klockarboställen,

som på angivet sätt omhändertagits av församlingarna, kan man åberopa gynn­

samma erfarenheter från kommunal fastighetsförvaltning å ett flertal områden.

Det torde sålunda vara allmänt bekant, att kommunerna i icke ringa omfatt­

ning förvärvat jordbruksfastigheter till ålderdomshem samt att dessa fastig­

heter i allmänhet skötas mönstergillt. Vidare är det numera ingalunda ovanligt,

att kommunerna förvärva egna skogar, vilka de med biträde av fackmän, ofta

tillhandahållna av skogsvårdsstyrelse eller av skogssällskapet, förvalta på ett

utmärkt sätt. Besparingsskogarna i Dalarne kunna även lämna goda exempel

på framgångsrik 'skogsförvaltning i den kommunala självstyrelsens former.

Slutligen får jag erinra, att lagstiftningen redan år 1866 givit möjlighet, att

delägarna själva övertoge vården och förvaltningen av häradsallmänningarna.

Av denna möjlighet hava de även i stor utsträckning och med gott resultat be­

gagnat sig.

De goda erfarenheterna från dessa slag av kommunal fastighetsförvaltning

torde få anses till fullo visa, att de kommunala organen äro väl skickade att

handhava sådan förvaltning.

Av det anförda framgår, att jag anser, att boställsförvaltningen bör kommu-

naliseras och överlämnas till vederbörande kommunala enhet, pastoratet.

Det från ett par håll framförda förslaget, att såtillvida en inskränkning i

pastoratets förvaltningsbefogenheter skulle göras, att myndighets medverkan

185

förutsattes i fråga om utarrenderingen, kan jag icke biträda. Genom en sådan

inskränkning skulle nämligen pastoratets möjligheter att på ett effektivt satt

iakttaga sina ekonomiska intressen gå förlorade, varjämte man ater finge en

splittring av förvaltningen på flera organ.

Mitt förslag till förvaltningsreform kommer följaktligen att i princip grundas

på 1931 års sakkunnigas förslag. Dessa sakkunniga, vilka till övervägande antal

liava utgjorts av i allmänna värv och icke minst i landsbygdens kommunala an­

gelägenheter erfarna ledamöter av riksdagen, hava varit emga i detta avseende.

Min uppfattning om förslagets värde finner jag ävenledes bestyrkt av vad som

inhämtas av de inkomna yttrandena över detsamma. Att förslaget har mottagits

mer eller mindre ogynnsamt av centralförvaltningen är visserligen sant men

kan åtminstone delvis synas föga överraskande, eftersom förslaget ju åsyftar

att i väsentlig grad decentralisera förvaltningen. Emellertid är att särskilt

märka, att det centrala verk, som ur praktisk synpunkt besitter den värde­

fullaste er