2

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen.

§ 14.

Vid valet utses, i den ordning vallagen stadgar, tvåhundra ledamöter för sär­

skilda valkretsar och trettio ledamöter gemensamt för hela riket.

Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.

§ 15.

1. I varje valkrets väljes, efter folkmängden vid början av året näst före

den fyraårsperiod, för vilken valen gälla, en riksdagsman för varje fullt tal,

motsvarande en tvåhundradel av rikets folkmängd.

2. För valkrets, vars folkmängd ej uppgår till fullt tre tvåhundradelar

av rikets folkmängd, väljas dock tre riksdagsmän.

3. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning av stadgandena i 1

och 2 mom. bör utses, icke uppgår till tvåhundra, skola, för ernående av detta

antal, de valkretsar, vilkas folkmängd mest överskjuter de tal, som enligt

1 mom. äro bestämmande för riksdagsmännens antal inom valkretsarna, var för

sig i ordning efter överskottens storlek vara berättigade att välja ytterligare

en riksdagsman. Äro överskottstalen lika för två eller flera valkretsar, av-

göres, där så är nödigt, företrädet genom lottning på sätt i 6 § 6 mom. är

stadgat.

4. Det antal — — —-av Konungen.

§ 17.

1. Val till---------- vallagen sägs.

2. Förordnar Konungen----------- av fyraårsperioden.

3. Avgår riksdagsman innan den tid, för vilken han blivit vald, tillända-

lupit, fylles ledigheten på sätt i vallagen sägs.

§ 18.

Valen till andra kammaren äro omedelbara och proportionella. Varje röstan­

de tillkommer lika röst.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 19.

För valkrets kunna till ledamöter av andra kammaren endast utses män och

kvinnor, som äga valrätt inom valkretsen eller, där fråga är örn stad, bestående

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

3

av flera valkretsar, inom någon av dessa. Gemensamt för hela riket kunna

utses män och kvinnor, som äga valrätt inom någon av rikets valkretsar.

§

20

.

För en var, som blivit utsedd till ledamot i andra kammaren, skall, på sätt i

vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas i två exemplar, av

vilka det ena överlämnas åt den valde och det andra insändes till det departe­

ment, till vilket justitieärendena höra, där ej chefen för nämnda departement

utfärdat fullmakten.

^§ 21

.

Vill ledamot av andra kammaren befattningen sig avsäga, äger han det göra

vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagarna, hos Konungens befall-

ningshavande eller, örn han utsetts gemensamt för hela riket, hos chefen för det

departement, till vilket justitieärendena höra.

^§ 22

.

Är någon missnöjd med val till riksdagsman i andra kammaren för viss

valkrets, må han däröver hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål

äger klaganden hos Konungens befallningshavande äska behörigt protokollsut­

drag, vilket inom högst tre dagar därefter bör till klaganden utlämnas; och

skall han, vid förlust av talan, sist inom tio dagar efter valförrättningens

slut sina till Konungen ställda besvär ingiva till Konungens befallningsha-

vandc, som, på sätt i 11 § stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att sig för­

klara. Sedan den för förklarings avgivande bestämda tid tilländalupit, har

Konungens befallningshavande att besvären jämte alla målet rörande hand­

lingar ofördröjligen till Konungen insända, varefter med målet vidare så för-

hålles, som i 11 § sägs.

§ 27.

Därest någon varder för samma tid vald till ledamot av bägge kamrarna

eller till ledamot av endera för två eller flera valkretsar eller till ledamot av

andra kammaren såväl för viss valkrets som gemensamt för hela riket, ma pa

honom ankomma att bestämma, vilket riksdagsmannauppdrag han vill mot­

taga. Dock åligger honom att hos Konungens befallningshavande i den ort,

för vilken han uppdrag ej mottager, eller, örn han icke mottager gemensamt

för hela riket tillsatt plats i andra kammaren, hos chefen för det departement,

till vilket justitieärendena höra, därom göra skyndsam anmälan.

§ 28.

1. Hos Konungen göres av vardera kammaren anmälan örn de ledigheter

inom kammaren, vilka skola under samma eller innan nästa riksdag fyllas,

varefter Konungen förordnar örn ledigheternas fyllande.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

2. Om mellan riksdagar ledighet i första kammaren genom ledamots av­

gång uppstår, åligger Konungens befallningshavande att därom göra anmälan

hos Konungen, som förordnar örn ledighetens fyllande.

Uppstår mellan riksdagar ledighet i andra kammaren, åligger Konungens

befallningshavande eller, örn den avgångne utsetts gemensamt för hela riket,

chefen för det departement, till vilket justitieärendena höra, att föranstalta örn

ledighetens fyllande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

5

Förslag

till

Lag

om ändring i visssi delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796) örn

val till riksdagen.

Härigenom förordnas, dels att rubriken till 54—70 §§ lagen den 26 novem­

ber 1920 örn val till riksdagen skall lyda på sätt nedan sågs, dels ock att

55—57, 59, 69, 72, 79—82, 85—89 och 94 §§ samma lag skola, 69, 72 och 79 §§

i nedan intagna delar, erhålla följande ändrade lydelse:

Om valets förberedande, kungörande och. förrättande.

55 §.

1. När val i hela riket till andra kammaren skall äga rum, skall för ett vart

av de partier, som ämna deltaga i valet, skriftlig anmälan därom, undertecknad

av minst femtio valberättigade personer, ingivas till justitiedepartementet sist

å trettionde dagen före den i 54 § 1 mom. första stycket avsedda valdagen.

Anmälan skall upptaga namn å kandidater, till ett antal av högst sextio, att

ifrågakomma till de platser, som jämlikt § 14 riksdagsordningen skola be­

sättas gemensamt för hela riket (rikslista). Namnen skola vara uppförda det

ena under det andra i den ordning de anses böra ifrågakomma.

I anmälningsskriften bör en av anmälarna eller annan valberättigad person

bemyndigas att såsom ombud för partiet företräda anmälarna i de hänseenden,

varom nedan sägs. Tillika böra två ersättare för ombudet utses att i dennes

frånvaro var för sig inträda som ombud i hans ställe.

Anmälan bör innehålla tydlig uppgift å anmälares, kandidaters samt om­

buds och ersättares namn, titel eller yrke och hemvist, så ock den beteckning i

övrigt, som kan vara nödig för att fullt otvetydigt utmärka, vilka åsyftas.

2. Vid anmälan skola fogas dels skriftlig förklaring från envar å riks­

lista upptagen kandidat, att han medgiver sitt namns uppförande å listan, dels

ock av valnämndsordförande eller ledamot av magistrat utfärdade intyg där­

om, att envar anmälare och kandidat samt ombud och ersättare äro valberät­

tigade.

3. Chefen för justitiedepartementet åligger att, efter inom departementet

verkställd undersökning, utan uppskov låta meddela ombudet de anmärkningar,

till vilka undersökningen må giva anledning beträffande anmälan och därvid

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

fogade handlingar. Fullständigande och förtydligande av ingiven anmälan

må av ombudet göras i skrift, som ingives till departementet sist å tionde dagen

från den, då anmälan senast skolat ingivas. Ej må å rikslista uppföras andra

namn än de ursprungligen upptagna.

4. Så snart ske kan efter den i 3 mom. angivna tidpunkt företager depar­

tementschefen, i närvaro av tre bland de av riksdagen valde fullmäktige i

riksbanken och tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret, slutlig granskning av

ingivna anmälningar.

Anmälan, som ej är i rätt tid ingiven eller ej är undertecknad av minst

femtio behöriga anmälare, må ej upptagas. Ej heller ina anmälan upptagas,

därest den icke innehåller rikslista eller örn å sådan lista icke finnes något

giltigt namn.

Framgår beträffande något å rikslista förekommande namn ej fullt otvety­

digt, vem som därmed åsyftas, eller upptager rikslista namn på någon, som

ej är valbar eller från vilken förklaring, som i 2 mom. omförmäles, ej inkom­

mit, anses sådant namn såsom obefintligt. Finnas å rikslista flera namn än

som enligt 1 mom. är medgivet, anses det eller de sista övertaliga namnen så­

som obefintliga.

5. De partier, beträffande vilka anmälan upptagits, tilldelas nummer i följd

från och med 1. Därest ombuden för samtliga dessa partier enas örn viss num­

merordning, skall denna följas. Eljest sker tilldelningen av nummer medelst

lottning.

Partierna uppföras i den sålunda bestämda nummerordningen å en förteck­

ning med angivande för varje parti av partinummer och rikslista.

Formulär till förteckningen fastställes av Konungen.

6. Den enligt 5 mom. upprättade förteckningen låter departementschefen

genast kungöra i allmänna tidningarna och översända till samtliga Konungens

bef allningshavande.

56 §.

Konungens befallningshavande låter, då val i hela riket skall förrättas, oför­

dröjligen efter mottagande av den enligt 55 § 5 mom. uppgjorda förtecknin­

gen och vid annat val så snart ske kan utgå kungörelse örn valet, som uppläses

i kyrkorna och införes i ortstidningar.

I kungörelsen skall upptagas:

1) ovannämnda förteckning;

2) antalet av dem, som skola väljas inom valkretsen;

3) dag och tid för valet;

4) valstället för varje valdistrikt; samt

5) tid och ställe för rösternas sammanräknande inför Konungens befallnings­

havande; skolande sammanräkningen utsättas att äga rum så snart ske kail.

Kungörelsen skall tillika innehålla erinran om den skyldighet, som jämlikt

70 § åligger valförrättare, att ofördröjligen till Konungens befallningshavande

insända de förseglade omslag, som i 69 § avses, ävensom valprotokoll och röst­

längd.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

c) antalet valsedlar inom varje parti med angivande av partiets nummer

jämte antalet omslag, vari dessa sedlar inlagts.

5. Förrättningen bör-----------äro obrutna.

72 §.

Valsedelsförsändelse, varom i 71 § sägs, ina ej anordnas tidigare än dagen

för Konungens befallningshavandes kungörelse örn valet, ej heller senare än

valdagen.

Valsedelsförsändelse skall----------- vittnesintyget underskrives.

^

79 §.

Ogin

är valsedel:

till vilken använts annat än vitt papper;

å vilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med avsikt där

anbragt;

vilken saknar partinummer eller upptager sådant å annat ställe än ovan­

för namnen;

vilken icke upptager något giltigt namn å kandidat att väljas för valkretsen;

å vilken ordet »Rikslista» finnes upptaget å annat ställe än i 59 § fjärde

stycket föreskrivits;

å vilken under nämnda ord upptagits namn, som ej finnes å rikslistan för

det parti, vars nummer utsatts överst å sedeln, eller namnen upptagits i annan

ordning än de förekomma å rikslistan.

Finnas i---------- alla ogilla.

80 §.

Är å valsedel något namn å kandidat att väljas för valkretsen överstruket,

eller framgår med avseende å något sådant namn ej fullt otvetydigt, vem som

därmed asyftas, eller upptages namn å kandidat, som ej är valbar, anses sådant

namn såsom obefintligt.

Finnas å valsedel flera namn å kandidater att väljas för valkretsen än som

enligt 59 § tredje stycket är medgivet, anses det eller de sista övertaliga nam­

nen såsom obefintliga.

Är å valsedel namn från rikslista överstruket, inverkar detta icke å sedelns

giltighet.

.

81 §.

Sedan valsedlarna ordnats efter partinummer, sammanräknas rösterna och

bestämmes valets utgång inom valkretsen enligt de i 19 §, 20 § 1 mom. och 22 §

angivna grunder.

82 §.

Hava vid valet riksdagsmän icke blivit för valkretsen till föreskrivet antal

utsedda, varde nytt val anställt.

85 §.

Valets utgång i valkretsen kungöres omedelbart genom uppläsning av det

vid förrättningen förda protokoll. Med protokollets uppläsning är förrätt­

ningen avslutad.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr Idit.

Har ett parti vid fördelningen redan fått sig tilldelad plats så många

gånger, som motsvarar antalet namn å partiets rikslista, varde det från vidare

jämförelse uteslutet.

Mellan lika jämförelsetal skall, där så erfordras, skiljas genom lottning.

5. Chefen för justitiedepartementet låter vid förrättningen föra protokoll

enligt formulär, som av Konungen fastställes.

6. Utgången av förrättningen kungöres ofördröjligen i allmänna tidnin­

garna.

7. Fullmakt för riksdagsman, vilken utsetts vid förrättning, som i denna

paragraf avses, utfärdas av förenämnde departementschef. Sådan fullmakt

skall hava följande lydelse:

»Vid förrättning, som jämlikt 86 § av lagen örn val till riksdagen hållits in­

för chefen för justitiedepartementet, har» N. N. »blivit utsedd till ledamot av

riksdagens andra kammare för en tid av fyra år, räknade från och med den 1

januari nästkommande år;» (eller örn förrättningen hållits efter fyraårsperio­

dens början: »för tiden till den 1 januari år — —- —;») »varom detta länder

till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

8. Har i anledning av besvär förordnats, att i en eller flera valkretsar nytt

val skall äga rum eller att, i stället för den vid valet verkställda, ny samman­

räkning skall företagas, då skall, sedan samtliga på grund härav verkställda

val och sammanräkningar vunnit laga kraft, företagas ny förrättning, som i

denna paragraf sägs. Befinnes vid denna förrättning, att andra personer än de

tidigare utsedda böra vara ledamöter av kammaren, vidtages den ändring i

fråga örn platsernas besättande, som härav må påkallas, varefter fullmakt för

den eller de sålunda utsedda utfärdas på sätt i nästföregående moment sägs.

87 §.

1. Har någon, som blivit vald till riksdagsman för viss valkrets, avsagt sig

uppdraget eller eljest avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit

vald, då skall Konungens befallningshavande ofördröjligen vid offentlig förrätt­

ning, så kungjord, som i 26 § sågs, verkställa ny röstsammanräkning inom det

parti, för vilket den avgångne blivit vald. Blev den avgångne vald för flera

partier, skall sammanräkningen ske inom det parti, från vilket plats först till­

delades honom.

Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar, vilka

gällde för den avgångnes namn vid den sammanräkning, då namnet tilldelades

plats i ordningen. Varje valsedel gäller såsom hel röst, och röstvärdet skall

tillgodoräknas den av de förut ej valde, vilkens namn står främst på sedeln.

Den, som erhållit högsta rösttalet, inträde såsom ledamot i den avgångnes ställe.

Mellan lika rösttal skilje lotten.

Efter sammanräkningens avslutande skola valsedlarna åter inläggas under

försegling.

2. Lag samma vare, där riksdagsman, som blivit utsedd jämlikt 1 morn.,

avgått före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd; och skall vid

den nya sammanräkningen såsom förut hänsyn tagas blott till de valsedlar,

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 10k.

Departementschefen utfärde omedelbart fullmakt för utsedd riksdagsman.

Sådan fullmakt skall vara av följande lydelse:

»Sedan» N. N. »blivit inför chefen för justitiedepartementet» (eller där den

avgångne blivit utsedd för viss valkrets: »blivit för» N. N. »valkrets») »ut­

sedd till ledamot av riksdagens andra kammare för en tid av fyra år, räknade

från och med den 1 januari år •— ------,» (eller örn den avgångne utsetts först

efter fyraårsperiodens början: »för tiden till den 1 januari år------------,»)

»men denna plats blivit ledig, har vid förrättning enligt 88 § av lagen om

val till riksdagen» N. N. »blivit utsedd att inträda såsom ledamot av nämnda

kammare för tiden till den 1 januari år — -—- —;» (eller örn förrättningen

hållits före fyraårsperiodens början: »för sagda tid;») »varom detta länder

till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

89 §.

Finnes vid förrättning, som i 88 § föreskrives, å rikslistan för det parti, för

vilket den avgangne blivit utsedd, icke namn å någon, som kan inträda så­

som ledamot i den avgångnes ställe, skall den lediga platsen stå obesatt intill

dess den vid nytt allmänt val besättes.

94 §.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då anmärkning mot röst­

längd, som i 42 § sägs, sist bör framställas eller då åtgärd för talans fullföl­

jande eller bevarande eller åtgärd jämlikt 55 § sist bör företagas, må anmärk­

ningen framställas eller åtgärden vidtagas å nästa söckendag.

Denna lag träder i kraft den dag, då riksdagens beslut, varigenom riksdagen

bifallit Konungens förslag till ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28

riksdagsordningen, varder i grundlagsenlig ordning hos Konungen anmält;

dock att vid utseende av efterträdare åt avgången riksdagsman, som valts en­

ligt förut gällande bestämmelser, dessa fortfarande skola äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kr onprinsen-Reg euten i stats­

rådet å Stockholms slott den 11 mars 1932.

N ärvarande:

Statsministern

E

kman

,

statsråden

G

ärde

, H

amrin

,

von

S

tockenström

, S

tä

­

dener

, G

yllenswärd

, L

arsson

, H

olmbäck

, J

eppsson

, H

ansén

, R

undqvist

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Gärde, anmäler fråga örn infö­

rande av ett utjämningsförfarande vid val till riksdagens andra kammare och

anför:

»Vid utformandet av ett efter vår tids förhållanden avpassat demokratiskt

representationssystem äro två synpunkter framför andra vägledande. Å ena

sidan bör representationen vara i sann mening demokratisk, d. v. s. giva ut­

tryck åt de meningsriktningar, som förekomma inom skilda grupper av den en­

ligt grundsatsen örn allmän och lika rösträtt bildade väljarekåren. Å andra

sidan bör representationens sammansättning erbjuda den kvalitativa styrka, som

svarar mot dess ställning i statslivet och de alltmer omfattande och för sam­

fundsförhållandenas gestaltning viktiga frågor, den har att behandla. En

valordnings företräden kunna icke bedömas allenast ur den förra, kvantitativa

synpunkten; den måste ock vara så beskaffad, att den tillförsäkrar representa­

tionen de bästa möjliga insatser av personlig duglighet och erfarenhet. Att

samtidigt tillgodose båda dessa krav framstår som ett av de mest trängande

problemen i nutida författningspolitik.

Vid införande i vårt land av det proportionella valsystemet torde i främsta

rummet lia åsyftats att förverkliga det först antydda önskemålet. Sålunda beto­

nar särskilda utskottet vid 1907 års riksdag att »en representations styrka och

livskraft ytterst beror därpå, att alla berättigade intressen i samhället, såvitt

ske kan, bliva inom densamma företrädda, så att representationen är ett troget

uttryck för de meningar, som göra sig gällande bland valmännen». De poli­

tiska riktningarna inom folket skulle, avsågs det, erhålla en mot deras röst­

styrka svarande representation. Konsekvent tillämpad bör denna princip med­

föra, att representationen blir en såvitt möjligt trogen spegelbild av väljarkå­

rens gruppering, att alltså partiernas ömsesidiga styrkeförhållanden inom re­

presentationen komma att till fullo sammanfalla med deras ömsesidiga styrke­

förhållanden inom folket.

Allmänna

utgångs­

punkter.

Vägledande

synpunkter.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Det proportionella systemets genomförande torde emellertid även lia uppfat­

tats som ägnat att leda till en kvalitativ förstärkning av representationen. Det

med bostadsband kombinerade majoritetsvalsystemet hade starkt begränsat de

vid valen uppträdande meningsgruppernas möjligheter att invälja de perso­

ner, som ansågos mest skickade att utöva riksdagsmannakallet. Den propor­

tionella fördelningsmetoden, jämte den härav betingade förstoringen av val­

kretsarna, medförde härutinnan större frihet; partierna kunde i högre grad än

tidigare vid kandidatnominering och val tillgodose kravet på erfarenhet och

kompetens.

Örn från dessa utgångspunkter de erfarenheter, som vunnits av det gällande

valsättet vid valen till andra kammaren, undersökas, synes emellertid uppen­

bart, att vissa icke oväsentliga brister föreligga. De principer, på vilka val­

ordningen bygger, hava icke blivit följdriktigt tillämpade. En reform, som

icke rubbar valsättets huvudgrunder, utan fastmer avser att klarare och fastare

utforma i valordningens karaktär inneslutna grundsatser, framstår sorn er­

forderlig.

Proportio- Innan jag närmare ingår på hithörande frågor, torde den kritik, som fram-

"majoritets-1 forts mot det proportionella valsystemet överhuvud, böra bemötas, även om de

val.

förslag örn återgång till majoritetsval, som vid vissa tillfällen framförts, icke

vunnit sådan anslutning, att frågan örn en så fullständig omläggning av vårt

valsätt kan anses äga större aktualitet. Till belysning av de båda valsystemens

karaktär och verkningar har jag låtit utarbeta en redogörelse för erfarenheter­

na av majoritetsval och proportionalism, vilken redogörelse torde såsom bila­

ga A få fogas vid detta protokoll, och vill framhålla, att denna utredning

kraftigt bestyrker skälen mot ett övergivande av det proportionella syste­

met. Den oerhörda disproportion mellan partiernas röststyrka och repre­

sentation, isonr nära nog regelmässigt förekommer vid majoritetsval ■—

även då, såsom i Frankrike och tidigare i Tyskland, en andra valomgång

föranstaltas, när ingen kandidat uppnår absolut majoritet vid den första

-—- har genom denna utredning belysts. Den klarlägger också, att majo­

ritetsvalsystemet på intet sätt utgör en garanti mot stark partisplittring; i

själva verket har överallt splittringen i ett flertal partier föregått proportio-

nalismen och framtvingat dess införande, icke tvärtom. Majoritetsvalsyste­

met har icke kunnat säkra uppkomsten av på enhetliga majoritetspartier stödda

regeringar; för att skapa dylika regeringar har man i vissa stater, såsom

Italien, Jugoslavien och Rumänien, experimenterat med ett system, enligt

vilket det starkaste minoritetspartiet tillförsäkras en betydande majoritet av

mandaten — ett system, som i grunden uppenbarligen innebär demokratiens av­

skaffande. Det ofta gjorda påståendet, att majoritetsvalsystemet skulle fram­

kalla större politiskt intresse än det proportionella valsättet, har intet stöd i

erfarenheten; jämförande undersökningar av valdeltagandet i olika länder och

under skilda perioder göra det i stället sannolikt, att proportionalismen höjer

detta intresse. Ingen anledning finnes att antaga, att partiernas, enkanner­

ligen partiledningarnas, makt skulle vara särskilt stor i länder, där det pro­

portionella systemet tillämpas, eller att i dessa länder personmomentet i poli-

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

15

tiken skulle spela en mindre betslande roll. De nu antydda skälen till förmån

för majoritetsval synas sålunda väsentligen utgå från av verkligheten icke be­

sannade konstruktioner. Det centrala skälet för proportionalismen — att varje

politisk riktning erhåller en representation, som svarar mot dess anslutning

bland väljarna — är däremot obestridligt.

Till förmån för majoritetsval har understundom gjorts gällande, att detta

system i högre grad än det proportionella valsystemet skulle tillgodose den kva­

litativa synpunkten. Om och i vad mån så kan vara förhållandet är uppenbar­

ligen ett spörsmål, som erbjuder åtskilliga svårigheter. Med all sannolik­

het torde ej heller på denna punkt majoritetsvalen erbjuda någon fördel fram­

för de proportionella valen. Även örn majoritetsvalen härutinnan skulle äga

ett visst företräde, är det emellertid tydligt, att detta företräde är betingat av

långt gående uppoffringar i fråga örn den första av de nyss angivna grund­

läggande principerna för valordningen, uppoffringar, som endast äro motive­

rade för det fall, att de ur kvalitativ synpunkt visats vara nödvändiga. Denna

bevisskyldighet kunna majoritetsvalens anhängare ingalunda anses ha full­

gjort. Härtill kommer, såsom torde framgå av det följande, att med det pro­

portionella valsystemet kunna förenas vissa anordningar, som äro särskilt ägna­

de att tillgodose det kvalitativa kravet. Som princip torde alltså proportiona­

lismen vid ett samtidigt tillgodoseende av båda de synpunkter, som av mig an­

givits såsom vägledande i fråga örn ett demokratiskt representationssystem,

vara överlägsen i förhållande till majoritetsvalen. I

I det betänkande, som 1921 avgavs av de år 1919 tillsatta s. k. proportions-

valsakkunniga, betonades, att den svenska valordningen ur proportionalistisk

synpunkt fungerat på ett icke fullt tillfredsställande sätt. Vid flertalet av de

andrakammarval, som hållits sedan det proportionella systemets införande,

hade avsevärda avvikelser förelegat mellan den faktiska mandatfördelningen

och den fördelning, som skulle ha erhållits, därest partiernas sammanlagda röst-

tal i hela riket varit bestämmande. Sålunda blevo vid valen åren 1911, 1914

(september) 1917 och 1920 resp. 7, 5, 20 och 15 mandat ur proportionalistisk

synpunkt oriktigt placerade, d. v. s. tilldelade andra partier än dem, som skul­

le varit berättigade till mandaten, om hänsyn tagits till röstfördelningen i hela

riket. Regelmässigt hade de större partierna blivit överrepresenterade på de

mindres bekostnad.

Sedermera ha två reformer genomförts i syfte att åstadkomma ökad propor­

tionaliter 1921 beslutades en betydande genomsnittlig förstoring av valkret­

sarna, i det att, med vissa undantag, länen konstituerades såsom valkretsar.

1924 infördes bestämmelser om s. k. valteknisk samverkan; möjlighet gavs att

anbringa tre väljarbetecknar — f. n. kartell-, parti- och fraktionsbetecknin-

gar — å valsedlar. Dessa reformer lia emellertid ur nu angivna synpunkt

knappast fyllt sitt ändamål. Avvikelserna i mandat vid en jämförelse

mellan den faktiska mandatfördelningen och motsvarande fördelning efter par­

tiernas rösttal för hela riket hava vid 1921,1924 och 1928 års val varit följande:

Den gällan­

de valord­

ningens

verknings­

sätt.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

1921

1924

1928

Höger........................................

. . . . +2

+ 5

+ 5

Bondeförbundet......................

. . . .

- 4

- 2

+ 1

Liberala ...................................

• • • • 1 9

- 4

- 2

Frisinnade...............................

. . . .

f ~ 2

- 2

- 2

Socialdemokrater.................. . . . . +8

+ 9

+ 4

Vänstersocialister..................

. . . . -

1

—

—

Kommunister..........................

. . . .

- 3

- 6

- 6

Det framgår härav, att totalawikelsen 1921 uppgick till 10, 1924 till 14

och 1928 till 10 mandat. Örn karteller icke förekommit, hade avvikelsen blivit

resp. 9, 15 och 13 mandat. Det kan alltså konstateras, att den svenska val­

ordningen fortfarande regelmässigt leder till resultat, som icke oväsentligt

skilja sig från de av en genomfört proportionell fördelningsmetod betingade.

Det är påtagligt, ehuru det icke kan siffermässigt uppvisas, att gällande be­

stämmelser även så till vida äro mindre ändamålsenliga, som de kringskära

partiernas möjligheter att till sina representanter utse de personer, som anses

vara mest skickade härför. Särskilt de mindre partierna, som i vissa valkret­

sar icke uppnå representation och i andra besätta endast någon enda plats, äro

stundom förhindrade att i andra kammaren invälja sina ledande män på grund

av att dessa äro bosatta i valkretsar, där partiets röststyrka är obetydlig. Bo-

stadsbandet kommer sålunda i realiteten att framför allt begränsa de mindre

partiernas förutsättningar att fullfölja de uppgifter, som i varje parlamenta­

riskt statsskick anses böra tillkomma oppositionen. Detta förhållande fram­

står såsom oegentligt icke blott, eller i främsta rummet, från partisynpunkt,

utan framför allt ur synpunkten av hela statslivets intresse. Riksdagsarbetet

kan härigenom berövas insiktsfulla och erfarna krafter, av vilka kunnat för­

väntas viktiga och värdefulla insatser vid lösningen av föreliggande frågor.

Tidigare

Nu antydda brister i vår valordning ha ofta påpekats och vid flera tillfällen

förslag.

;la förslag till deras avhjälpande framställts. Framför allt har ifrågasatts in­

förandet av sådana anordningar, att fullständig proportionalitet bleve garan­

terad. Jag skall i det följande redogöra för de initiativ på detta område, som

under senare år framförts.

Riksdagens

I en skrivelse (nr 226), vari 1918 års lagtima riksdag anhöll örn utredning

skrivelse^

brande de åtgärder, som kunde vidtagas till undvikande av med det propor-

proportions-

tionella valsättet förenade olägenheter, framhölls behovet av ändringar i val-

Vniga\f)21 sättet i sådan riktning, att större proportionell rättvisa ernåddes, och det utta­

lades härvid, att frågan om införande av ett utjämningsförfarande, vare sig

med tilläggsmandat eller på annat sätt, i detta sammanhang borde undersö­

kas. I överensstämmelse med denna framställning diskuterade sedermera de

för verkställande av den begärda utredningen tillsatta proportionsvalssakkun-

niga i sitt betänkande II, avgivet den 18 april 1921, berörda fråga. De sak­

kunniga betonade härvid, att två utvägar stöde tillbuds, om man ville ernå en

fullt exakt proportionalitet i partiernas representation; antingen kunde riket

konstitueras såsom en valkrets, eller ock kunde man bibehålla valkretsindel-

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 19i.

1922 års

riksdag.

1926 års

riksdag.

att ett parti, sam, utan någon som helst lokal resonans, genom sammanräknan-

det av spridda små röstsiffror från alla landsändar nådde fram till nödig re-

presentationssiffra, kunde utan vidare sägas hava en 'rätt’ till representation.»

I motionen nr 35 i andra kammaren hemställdes vid 1922 års riksdag om

utredning rörande sådana ändringar i riksdagsordningen, som voro nödvändi­

ga för införande av< ett utjämningsförfarande. I motionen anfördes bl. a. att

resultaten av 1921 års val till andra kammaren visat, att den 1921 beslutade

förstoringen av valkretsarna icke innebure någon garanti för att partierna finge

en representation i andra kammaren, som motsvarade deras totala rösttal inom

hela riket. Konstitutionsutskottet avstyrkte i sitt utlåtande nr 21 motionen

under hänvisning bl. a. till proportionsvalssakkunnigas uttalanden. Utskot­

tets hemställan, som icke åtföljdes av någon reservation, bifölls av båda kam­

rarna.

Vid 1926 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner, nr 227 i för­

sta kammaren och nr 352 i andra kammaren, att riksdagen skulle i skrivelse

anhålla »det Kungl. Maj.'t måtte låta verkställa erforderlig utredning i syfte

att vid val till riksdagens andra kammare tillförsäkra de olika partierna man­

dat i förhållande till deras sammanlagda rösttal, samt för riksdagen fram­

lägga de förslag till ändringar i riksdagsordningen och i lag om val till

riksdagen, vilka för detta ändamål må finnas påkallade». I motionerna be­

rördes två alternativ till utjämningsförfarande. Enligt det ena, systemet med

utjämningsmandat, skulle jämsides med val av ledamöter i andra kammaren

valkretsvis tillika utses ett mindre antal ledamöter på grundval av de sam­

manlagda rösttalen i hela riket för vart och ett av de partier, vilka under egen

partibeteckning uppträtt vid valet och därvid ernått viss styrka. Enligt det

andra skulle, sedan valen förrättats valkretsvis i vanlig ordning, partiernas

röstsiffror för hela riket beräknas och med ledning härav en justering av de i

valkretsarna vunna resultaten vidtagas till förmån för det eller de partier, som

erhållit ett mindre antal platser än det av det totala rösttalet betingade.

I sitt avstyrkande utlåtande (nr 22) åberopade konstitutionsutskottet de

förut återgivna uttalandena av proportionsvalssakkunniga. Vidare anförde ut­

skottet, att de i motionerna berörda möjligheterna även ur andra synpunkter

innebure vanskligheter. »Särskilt är detta fallet», yttrar utskottet, »med en

sådan anordning, enligt vilken valen skulle förrättas valkretsvis i vanlig ord­

ning, men därefter med hänsyn till partiernas sammanlagda röstetal i hela ri­

ket en justering av resultaten vidtagas; ett dylikt system skulle tydligen leda

till den föga tilltalande konsekvensen, att ett mandat, som vid valet tillfallit

ett visst parti i en valkrets, sedermera skulle kunna överföras till ett annat

parti i en annan valkrets. Liknande, ehuru icke fullt så betydande praktiska

olägenheter skulle tydligen vara förenade jämväl med ett utjämningsförfaran­

de med tilläggsmandat. Särskilt i vårt vidsträckta land med dess skiftande

lokala förhållanden och intressen synes det knappast lämpligt, att inom en viss

valkrets avgivna röster skulle kunna tillgodoräknas en kandidat, som icke

uppställts inom valkretsen.» Slutligen framhöll utskottet, att den 1921 beslu­

tade utvidgningen av valkretsarna liksom ock de 1924 införda bestämmelserna

Förslag om

bnstaasban-

dels avskaf­

fande.

Utländsk

rallagsti le­

ning.

Det före­

liggande

förslaget.

Prircip-

motfvering.

framställts inom utskottet. Utskottets hemställan bifölls av båda kam­

rarna.

De framställda förslagen örn utjämningsförfarande ha, såsom synes, före­

trädesvis beaktat den proportionalistiska synpunkten; möjligheten av att ge­

nom en reform av angiven art kvalitativt stärka representationen har icke när­

mare berörts. Det bör i detta sammanhang erinras örn att i de vid ett flertal

riksdagar väckta motionerna om avskaffande av bostadsbandet vid val till andra

kammaren understrukits, att nu gällande bestämmelser begränsa väljarnas och

partiernas frihet vid val av representanter. Mot den radikala reform, som

bostadsbandets avskaffande skulle innebära, har emellertid starkt motstånd

rests, och de skäl, som härvid anförts, förtjäna utan tvivel beaktande.

Vad beträffar den utländska vallagstiftningens ställning ur här berörda

synpunkter, framgår av redogörelse, som torde såsom bilaga B få åtfölja

detta protokoll, att under senare år den proportionella principen allt starkare

tryckt sin prägel på vallagstiftningen. Under det att före världskriget majori­

tetsval i enmansvalkretsar var regel och proportionellt valsätt ett sällsynt

undantag, är nu förhållandet det motsatta. I ett stort antal stater har den

proportionella principen tillämpats med långt större konsekvens än i vårt land;

man har genom särskilda bestämmelser garanterat, att större disproportion

mellan röststyrka och representation icke kan förekomma. Så hava i Estland

Lettland, Nederländerna och Tjeckoslovakiet system införts, vilka praktiskt

taget kunna sägas innebära, att hela riket vid fördelningen av mandat be­

traktas som en enda valkrets. I Danmark reserveras ett antal mandat, som

efter valet i kretsarna fördelas mellan de inom vissa områden uppträdan­

de partierna för att åstadkomma proportionalitet. I Tyskland skola par­

tierna i princip erhålla ett antal mandat, som svarar mot antalet för par­

tiet avgivna röster; för att förverkliga denna princip sker valförfarandet i

tre etapper, varvid i sista hand mandat utdelas å för hela riket gemensam­

ma kandidatlistor, s. k. rikslistor. I Belgien sker ett utjämningsförfarande

inom provinsen, som omfattar flera valkretsar; i Österrike, där tidigare ett

bestämt antal mandat avsattes till ett hela riket omfattande utjämningsför­

farande, sammanslås enligt gällande vallag flera valkretsar vid den slutliga

mandatfördelningen. I flera andra länder har under de senaste åren frågan

örn införande av ett utjämningsförfarande fått stark aktualitet. Så ha

förslag härom vid flera tillfällen framförts i Finland, och i Norge har helt ny­

ligen en av stortinget tillsatt kommitté utarbetat olika alternativ i denna rikt­

ning. — Det förtjänar ock erinras, att bostadsband endast i sällsynta undan­

tagsfall förekommer i utlandet.

Den svenska valordningen företer, såsom redan betonats, från de inled­

ningsvis angivna synpunkterna avsevärda brister. Det framgår av den förut

lämnade redogörelsen, att vid andrakammarvalen vissa partier regelmässigt

bliva överrepresenterade, andra underrepresenterade, i förhållande till sitt totala

rösttal inom riket. Härtill kommer, att den begränsning av väljarnas och par-

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Kungl. May.ts proposition nr lOi.

21

demas frihet vid valet av representanter, som bostadsbandet innefattar, i vis­

sa fall kan utöva en menlig inverkan på representationens sammansättning i

kvalitativt hänseende. Godtages den proportionella principen lär det icke kuli­

na förnekas, att i och för sig — bortsett från möjliga invändningar ur andra

synpunkter — en sådan reform vore önskvärd, genom vilken garantier skapa­

des för genomförd proportionalitet; i flertalet andra länder med proportionellt

system ha åtgärder vidtagits i detta syfte. Än förmånligare vore, örn en dy­

lik reform kunde utformas på sådant sätt, att den mötte även den andra nyss

berörda anmärkningen mot valordningen.

Med hänsyn till vad jag sålunda anfört om bristerna i nuvarande valsystem

vid val till riksdagens andra kammare har jag ansett frågan örn införande av

ett utjämningsförfarande böra göras till föremal för förnyad utredning. För

att medverka vid denna utredning ha enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande till­

kallats docenten vid Uppsala universitet Herbert Tingsten och e. o. assessorn

i Svea hovrätt Bertil Hagström. Av docenten Tingsten lia därvid utarbetats

de av mig åberopade redogörelserna (bilagorna A och B).

Vid en undersökning av olika möjligheter att åstadkomma exakt propor-

Olika slag

tionalitet vid mandatfördelningen finnes ingen anledning att dröja vid den teo-

ringsför-

retiskt tänkbara utvägen att konstituera hela riket som en valkrets; en dylik

farande.

anordning kan tilläventyrs vara lämplig i små länder av en ur geografisk syn­

punkt homogen karaktär, men torde i vårt land icke kunna allvarligt övervä­

gas. Ett förfarande av den innebörd, att platser, som redan preliminärt till­

delats vissa partier i vissa valkretsar, skulle kunna överflyttas till andra par­

tier i andra valkretsar, synes likaledes uppenbart olämpligt; det bör emel­

lertid erinras om att det i första rummet var mot ett förfarande av denna

art, som proportionsvalsakkunnigas i det föregående återgivna, av konstitu­

tionsutskottet gång efter annan åberopade kritik riktades. Praktiskt taget

synes, om man icke vill underkasta vårt valsätt en genomgripande revision,

endast ett system med utjämningsmandat kunna komma i fråga, d. v. s. ett

förfarande, varigenom först ett visst antal platser besättas i de särskilda val­

kretsarna var för sig i huvudsak efter gällande regler, samt därefter, sedan

röstsammanräkning och mandatfördelning ägt rum i valkretsarna, ett visst

antal platser fördelas å partierna på sådant sätt, att en ur proportionell syn­

punkt riktig mandatfördelning inom hela riket åstadkommes. Härvid yppa

sig två alternativ. Utjämningsmandaten kunna, såsom 1927 års vallagstift-

ningssakkunniga föreslagit, tillsättas i de valkretsar, dår vederbörande parti

bär det största antalet orepresenterade röster. Den andra utvägen är, att

mandaten fördelas genom ett särskilt förfarande, vid vilket partierna upp­

ställa rikskandidater för konkurrensen örn de till utjämning avdelade manda­

ten. Man kan för dessa förfaranden lämpligen begagna beteckningarna: sy­

stemet med tillag g smandat och systemet med riksmandat. Under det att det

förra systemet vid flera tillfällen varit föremål för riksdagens prövning, har

det senare icke i utformat skick förelagts statsmakterna och föga berörts i den

offentliga diskussionen.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Det system med tilläggsmandat, som förordades av 1927 års vallagsstiftnings-

sakkunnigä ock sedermera framförts i flera motioner, är utan tvivel fullt an­

vändbart; det är tekniskt jämförelsevis enkelt och tillfredsställer det propor­

tionella kravet. Mot systemet kunna likväl vissa icke helt ogrundade invänd­

ningar riktas; särskilt må betonas, att genom att tilläggsmandaten tilldelas i

vissa valkretsar underrepresenterade partier mandatfördelningen mellan val­

kretsarna inbördes i viss man förskjutes. I det hela synes systemet med riks-

mandat, utformat pa lämpligt sätt och omgivet med betryggande garantier,

erbjuda bestämda företräden. De skäl, som anförts mot hittills väckta förslag

örn utjämningsförfarande, torde icke, eller i varje fall endast i ringa utsträck-

ning, kunna aberopas mot ett dylikt system. Framför allt torde man genom

systemet med riksmandat kunna icke blott ernå säkerhet för den proportionella

principens förverkligande utan även stärka representationen ur kvalitativ syn­

punkt. Att 1927 ars vallagsstiftningssakkunniga, som berörde lämpligheten

av ett system med riksmandat, icke förordade detsamma, torde haft sin grund

däri, att det ansågs svårligen kunna genomföras utan införande av officiella

valförberedelser. Emellertid synas endast i mycket begränsad omfattning dy­

lika förberedelser bliva nödvändiga.

Ur de överläggningar, som ägt rum rörande detta spörsmål, har framgått ett

j förslag, vars huvudgrunder äro följande.

Fhuvu9

dtS Av

andra kammarens 230 mandat fördelas 200 å de särskilda valkretsarna i

grunder.

Vighet med de grunder, som angivas i riksdagsordningens nuvarande § 15,

d. v. s. i varje valkrets utses en riksdagsman för varje fullt tal, motsvarande

en tvåhundrade! av rikets folkmängd. Även om folkmängdssiffran i någon

valkrets icke uppnår tre tvåhundradelar av rikets folkmängd, utses sålunda i

valkretsen tre riksdagsmän. Sistnämnda regel har för närvarande tillämpning

allenast på Gotlands läns valkrets. Gotlands avskilda läge och lokala särkarak-

tär synes böra berättiga valkretsen som sådan att fortfarande utse tre riksdags­

män, även örn betänkligheterna ur proportionalistisk synpunkt mot ett mindre

mandatantal än tre för någon valkrets minskas i och med införande av riks­

mandat.

I fråga om de trettio mandat, som erhålla ka.raktären av riksmandat, är ett

särskilt nomineringsförfarande nödvändigt. Med hänsyn härtill och till be­

hovet av enhetlighet i valförberedelserna har det ansetts lämpligt att bestämma,

att varje meningsgrupp, som ämnar uppträda vid valen (parti), skall härom

göra anmälan hos chefen för justitiedepartementet. Dylik anmälan skall in­

givas viss tid före valdagen och vara undertecknad av minst femtio inom riket

röstberättigade personer. De partier, som sålunda anmälts, tilldelas skilda

nummer i följd från och med 1; tilldelningen av nummer avgöres genom lott­

ning, där ej överenskommelse mellan partierna träffas. Detta anmälnings­

förfarande innebär visserligen en reglering av valförberedelserna, men det sy­

nes uppenbart, att det icke drabbas av de anmärkningar, som gjorts mot hit­

tills framställda förslag örn officiella valförberedelser. Anmälan rörande del­

tagande i valet skall innefatta jämväl förslag å rikskandidater för partiet.

Dylikt kandidatförslag — rikslista —- får ej upptaga mer än sextio kandidat-

Kungl. Maj:ts proposition nr lS-b.

23

namn, alltså högst dubbelt så många namn som hela antalet riksmandat; upp­

tager ett kandidatförslag flera än sextio namn, strykas de övertaliga nam­

nen. över anmälda partier och rikslistor upprättas en förteckning, som kun­

göres i allmänna tidningarna och, genom länsstyrelsernas försorg, i ortstid­

ningar.

Beträffande valets förrättande införes i anslutning härtill regeln, att val­

sedel skall upptaga nummer å för valet anmält parti. Detta nummer fyller

den funktion, sorni för närvarande tillkommer partibeteckningen. Under num­

ret uppföras, såsom enligt gällande bestämmelse under väljaTebeteckningen,

kandidater att väljas inom kretsen. Därjämte kan emellertid å valsedeln sär­

skilt angivas ett eller flera av de kandidatnamn, som finnas upptagna a riks-

listan för det parti, vars nummer utsatts å valsedeln. — Det 1924 införda syste­

met med möjlighet att anbringa tre väljarbeteckningar a valsedeln skulle av­

skaffas som en konsekvens av den föreslagna reformen; detta system ersättes

till sitt ändamål av rikslistesystemet.

Beträffande röstsammanräkningen bibehållas i huvudsak gällande regler.

Valsedlarna ordnas efter å desamma angivet nummer. Sedan sammanräkning

och mandatfördelning ägt rum inom kretsarna insändas protokollen häröver

till chefen för justitiedepartementet, vilken i närvaro av tre bland de av riks­

dagen valda fullmäktige i riksbanken och tre bland fullmäktige i riksgälds­

kontoret verkställer sammanräkning för besättande av riksmandaten. Härvid

sammanlägges det antal röster, som inom hela riket avgivits med anslutning

till varje parti, och fastställes det antal platser, som varje parti erhållit inom

valkretsarna. De trettio rikmandaten fördelas därefter enligt vanliga

regler på rikslistorna, så att varje parti erhåller det antal mandat (kretsman­

dat och riksmandat), som svarar mot dess totala rösttal i hela riket. Dock

är parti, som ej erhållit något kretsmandat, ej berättigat att ifrågakomma vid

riksmandatens fördelning.

Jag vill till en början understryka, att ett system med riksmandat av an­

givna beskaffenhet är betryggande ur proportionalistisk synpunkt.. Att antalet

utjämningsmandat satts till trettio -—- i stället för femton, som tidigare före­

slagits — beror till väsentlig del på önskan att på denna punkt erhålla full

säkerhet. Vid de senaste valen lia visserligen avvikelserna mellan den faktiska

mandatfördelningen och motsvarande fördelning efter partiernas rösttal för

hela riket varit betydligt mindre än trettio; större avvikelser kunna likväl

tänkas inträffa, då valkretsarnas genomsnittliga mandatantal minskas, och även

på den grund att samverkan mellan partier, därest det föreslagna systemet infö­

res, kan väntas förekomma endast i sällsynta undantagsfall. Av verkställda

statistiska undersökningar rörande valen 1921, 1924 och 1928, för vilka redo­

görelser torde få fogas som bilaga C till detta protokoll, framgår, att örn

vid nämnda val 200 mandat tillsatts valkretsvis och 30 mandat varit riks­

mandat, samtliga partier erhållit så många representanter, som de med till-

lämpning av d’Hondts fördelningsregel skulle ha tilldelats, örn hela riket ut­

gjort en enda valkrets. Även ur en annan synpunkt synes det föreslagna an­

talet riksmandat vara behövligt. Enligt gällande system bliva de mindre par-

Dcn nume­

rära syn­

punkten.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Den kvalita

tiva syn­

punkten.

tierna underrepresenterade; de komma alltså utan tvivel att erhålla en relativt

stor del av riksmandaten. Uppenbarligen vore det emellertid föga till­

talande, örn endast de mindre partierna komme i fråga vid riksmandatens för­

delning. Denna eventualitet undgås, om antalet mandat sättes så högt som

till trettio; man kan då med säkerhet räkna på att i normala fall alla partier

kunna besätta ett eller flera riksmandat. Siffran trettio synes lämplig även

med hänsyn därtill, att den nära motsvarar antalet valkretsar, varför i genom­

snitt ett mandat i varje valkrets förvandlas till riksmandat.

Den garanti för genomförd proportionalitet vid mandatfördelningen, som det

föreslagna systemet innefattar, kan antagas direkt medföra vissa förmånliga,

■verkningar i avseende a det politiska livets gestaltning. Då partierna vid valen

kunna framgå var för sig utan risk att bliva underrepresenterade, ernås klar­

het och öppenhet i valkampanjen. Under den gällande ordningen bliva regel­

mässigt ett stort antal röster i varje valkrets outnyttjade, eller utnyttjas till

förmån för ett parti, som de icke, eller i varje fall icke i första hand, avsetts

skola tillfalla. Enligt systemet med riksmandat komma rösterna i möjligaste

mån att utnyttjas på det sätt, som väljaren vid röstavgivningen avsett; rösterna

erhålla i praktiken samma värde, vilket nu endast teoretiskt är fallet. Detta

förhållande är tydligen ägnat att höja det politiska intresset och att sålunda

i sm mån verka i den riktningen, att representationen blir ett fullödigt uttryck

lör de politiska uppfattningarna inom väljarkåren.

Genom det föreslagna förfarandet vinnes emellertid icke blott en kvantitativ

utjämning utan också en kvalitativ förstärkning. För närvarande kan det,

såsom nämnts, inträffa, att de mindre partierna, ehuru de i hela riket besätta

ett avsevärt antal platser, icke kunna placera sina ledande män i andra kam­

maren på grund av att dessa äro bosatta i valkretsar, där partiet är svagt

representerat. Även inom de .större partierna kan ett motsvarande förhållande

föreligga, särskilt då ett relativt stort antal av partiets mest framskjutna med­

lemmar äro bosatta inom samma valkrets. Att dessa konsekvenser av det rå­

dande systemet äro föga tilltalande torde allmänt erkännas; särskilt stötande

ter det sig, att de partier, vilkas representation till antalet är ringa och för

vilkas insatser därför i hög grad den personliga förmågan blir av betydelse,

stundom kunna vara berövade möjligheten att i andra kammaren insätta sina

mest kvalificerade krafter. Bland annat under hänvisning till dessa omstän­

digheter ha vid flera tillfällen förslag framställts örn bostadsbandets avskaf­

fande. Genom rikslistesystemet undanröjas emellertid berörda olägenheter utan

att den garanti för de lokala intressenas representation, som bostadsbandet ut­

gör, eftersattes. Pa rikslistan kunna partierna uppsätta ledande personlig­

heter, vilkas utsikter till val inom vederbörande krets äro osäkra. Bostads­

bandet kvarstår som ett värn för vissa av vårt lands storlek och struktur

betingade hänsyn, men det blir icke längre ett hinder för inval av personer,

vilkas ^ deltagande i det parlamentariska arbetet för betydande folkgrupper

framstår som ett riksintresse. Partierna kunna försäkra sig om en kvalitativ

^presentation, som svarar mot den inom partiet samlade kompetensen.

I nära sammanhang härmed står förhållandet, att partierna enligt förslaget

Kungl. Maj.ts proposition nr 19b.

25

erhålla möjlighet att genom rikslistorna ställa sina främsta män inför väljarna;

rikslistorna komma att giva en bild icke blott av den politiska uppfattning,

som partiet företräder, utan även av de tillgångar i fråga örn personlig för­

måga, över vilka partiet förfogar. De stridande politiska riktningarna bliva

på ett mera konkret och åskådligt sätt än tidigare presenterade för valmännen,

de komma att personifieras av de på rikslistan uppsatta kandidaterna, vilka

tjänstgöra som partiernas banerförare. Inom partisystemets ram blir person­

synpunkten alltså i visst avseende bättre tillgodosedd än enligt nu tillämpade

förfarande. Tillika kommer den enskilde väljaren att få ett starkt och ome­

delbart intryck av valets direkta betydelse för landets framtida politik och

dess möjliga inverkan på regeringsbildningen.

Den valtekniska funktion, som enligt gällande system fylles av partibeteck-

Denuvaran-

ningama, skulle enligt den föreslagna ordningen tillkomma de partierna tillde- Ig^ingar-

lade numren. Genom denna anordning skulle det omstridda problemet örn

nas avska f-

reglering av rätten till partibeteckningar förlora det väsentliga av sin betydelse. fande-

Det har ofta betonats, att den brist på regler, som för närvarande föreligger på

detta område, möjliggör inkorrekta manipulationer. Med nu rådande ordning

kunna partier begagna sakligt oriktiga eller i varje fall vilseledande parti­

beteckningar och på detta sätt illojalt utnyttja ett annat partis namn och röst­

överskott; tvister mellan olika meningsgrupper rörande prioritetsrätten till viss

beteckning kunna ej undvikas. Dessa förhållanden föranledde 1929 års riks­

dag att begära utredning rörande skydd för partibeteckningar och i anledning

härav ha särskilt tillkallade sakkunniga utarbetat förslag i angivet syfte (sta­

tens offentliga utredningar 1930: 5). Det nu föreslagna systemet skulle göra

en dylik reglering, som under alla förhållanden erbjuder stora vanskligheter,

överflödig. Partibeteckningen, som icke sällan är ett missvisande uttryck för

vederbörande meningsgrupps karaktär och i varje fall icke klart särskiljer en

meningsgrupp från andra, ersättes med ett nummer, vartill kommer en hän­

visning till rikslistan, som på ett otvetydigt sätt upplyser om den politiska

riktning, till vilken väljaren genom att rösta med en viss valsedel ansluter sig.

Denna vinst av det föreslagna systemet synes mig var ett av dess icke minst

betydande företräden.

En konsekvens av rikslistesystemets införande är, såsom nämnts, bortta-

Kartellsyste-

gande av de bestämmelser, som möjliggöra s. k. valteknisk samverkan. Dessa fallande.

bestämmelser ha väsentligen tillkommit på grund av hänsyn till den proportio­

nella rättvisan; man har velat skapa garantier mot en alltför betydande dispro­

portion mellan rösttal och representation. Av den inledningsvis givna redo­

görelsen framgår att bestämmelserna endast i mycket begränsad omfattning

fyllt sitt ändamål. Trots att möjligheten till samverkan flitigt utnyttjats, i all

synnerhet vid 1928 års val, har proportionalitet icke uppnåtts. Ur andra syn­

punkter medför systemet med karteller, partier och fraktioner vissa olägen­

heter. Systemets invecklade karaktär försvårar i hög grad ett bedömande av

den innebörd, som röstning på en viss lista i realiteten har, och kan sålunda

orsaka oklarhet och förvirring hos i valsituationen icke helt insatta väljare.

Röster, som avgivits för ett visst parti, komma i många fall ett annat parti

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Garantier

mot parti­

splittring.

tillgodo, trots att detta med all sannolikhet icke beräknats eller i varje fall

icke åsyftats av den röstande; härigenom kan i själva verket, tvärtemot vad

man avsett, valresultatet förryckas. För att säkra ett antal mandat, som nå­

gorlunda svarar mot röststyrkan, tvingas meningsgrupper, som i grunden full­

följa helt skilda syften, till en tillfällig samverkan, som inför väljaren i gemen,

om också med orätt, kommer att framstå som en koalitionsbildning. Men då

samgåendet icke bottnar i en gemensam politisk uppfattning utan väsentligen

betingas av valtekniska hänsyn, komma de nödvändiga uppgörelserna mellan

partiledningarna ofta att föregås och efterföljas av tvister och ömsesidiga an­

klagelser. Den tekniska samverkan blir alltså i många fall en källa till nya frik-

tionsmoment; långt ifrån att överbygga klyftorna de samverkande partierna

emellan, skärper den motsättningarna genom att leda till onödiga stridigheter.

Att rikslistesystemet, som dels säkrar proportionaliteten, dels är ägnat att leda

till klarhet och öppenhet i striden mellan de politiska åskådningarna, principiellt

är att föredraga framför det gällande, tekniskt ofullkomliga, av tillfälliga och

oreglerade uppgörelser beroende systemet, kan enligt min mening svårligen be­

stridas. För flertalet väljare ter det sig helt visst naturligare och lämpligare,

att ett partis överskottsröster gå till av partiet utanför kretsen uppsatta kandi­

dater än att de, såsom nu är vanligt, tillfalla kandidater för ett annat parti

inom kretsen.

Då föreliggande förslag bygger på fri kandidatnominering i valkretsarna,

möter uppenbarligen icke något hinder för ett parti att använda olika valsedels-

typer. Härigenom torde skilda meningsriktningar inom partiet kunna komma

till uttryck och sålunda tillgodoses det behov, som med fraktionsbeteckningen

närmast åsyftats.

Farhågor ha uttryckts för att ett utjämningsförfarande skulle leda till

ökad partisplittring, i det att obetydliga intressegrupper, som för närva­

rande icke med utsikt till framgång kunna uppträda vid valen, skulle orga­

nisera sig som självständiga partier och genom sammanförande av små röst-

summor från ett flertal valkretsar lyckas uppnå representation. Även örn dessa

farhågor kunna synas överdrivna, torde det vara motiverat att genom vissa

bestämmelser skapa garantier mot de eventualiteter, som i detta avseende äro

tänkbara. Den proportionella principen kräver, att de politiska riktningarna

inom ett folk bliva representerade i förhållande till sin anslutning bland val­

männen, men den kan ej anses innefatta den konsekvensen, att varje av spridda

väljargrupper uppburet separatintresse utan starkare lokala rotfästen skall

kunna bliva företrätt i parlamentet. Det synes icke vara obilligt att som förut­

sättning för deltagande i konkurrensen om riksmandaten uppställa den ford­

ran, att en meningsriktning skall hava uppnått representation åtminstone inom

en valkrets. Genom en sådan bestämmelse torde med säkerhet förebyggas, att

nya partier uppstå till följd av det föreslagna systemets införande. Av den

förut åberopade redogörelsen för valsättet i främmande länder framgår, att

i det stora flertalet stater med utjämningsförfarande garantier av denna karak­

tär ansetts nödvändiga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

27

I det föregående ha redan, direkt eller indirekt, flera av de argument, som

anförts mot utjämningsprincipen, blivit bemötta. Jag skall i det följande när­

mare ingå på en i diskussionen framförd synpunkt, som synes kräva ytterligare

kritisk belysning.

Hot en utbyggnad av det proportionella systemet resas ständigt principiella

invändningar av samma art, som framställts mot proportionalismen över huvud,

invändningar, som synas utgå från en enligt min uppfattning felaktig inställ­

ning till frågan örn partiväsendets plats i den moderna demokratien. Det

påstås, att genom ett utjämningsförfarande av en eller annan art partiernas

maktställning i statslivet skulle förstärkas och det personliga momentet för­

svagas; ofta talar man i detta sammanhang örn en mekanisering av politiken,

därmed tydligen åsyftande en minskning av den personliga kompetensens och

den personliga insatsens betydelse.

Till en början må anmärkas, att det icke är valordningen, som bestämmer par­

tiväsendets och det politiska livets gestaltning; väsentligen är valsystemet en

produkt av en organisk politisk utveckling. Det föreslagna systemet utgår

självfallet från den politiska situation, som obestridligen föreligger: väljarna

rösta i första rummet på partier, icke på personer, och jämförelsevis enhetliga,

inom hela riket verksamma partier framträda som realt viktiga faktorer i

statslivet. Det är här ej fråga örn att ändra eller omskapa existerande för­

hållanden, utan att draga de legala konsekvenserna av ett faktiskt förefintligt

läge. Utjämningsförfarandet utgör endast ett fullföljande av den proportio­

nella princip, vars accepterande i vårt land, liksom i flertalet demokratier, varit

ett resultat av statslivets omdaning under senare tid.

Att beklaga partiväsendets betydelse synes icke blott vara fåfängt utan

också, från demokratisk utgångspunkt, inkonsekvent. Röstning oberoende av

politisk uppfattning var naturlig på en tid, då genomsnittsväljaren saknade för­

utsättningar för ett ståndpunktstagande till de samhälleliga frågorna. Att

numera i första rummet hänsyn tages till kandidaternas partitillhörighet, d. v. s.

till deras allmänna politiska ställning, visar, att väljarna äga den grad av po­

litiskt intresse och politisk kunskap, som utgör förutsättningen för ett val mel­

lan skilda åskådningar. Detta förhållande, liksom den oerhörda ökning av val­

deltagandet, som inträtt under de senaste decennierna — ehuruväl samtidigt

rösträtten utsträckts — tyder på höjning av den politiska bildningens nivå.

Med det sagda har jag givetvis icke velat förneka värdet av strävandet att

inom den ram, som partiväsendet uppdrager, framhäva och stärka det person­

liga momentet i politiken. Det föreslagna systemet synes, såsom redan betonats,

ägnat att verka i denna riktning, dels genom att det mera omedelbart ställer

partiernas ledande män inför rikets väljare, dels genom att det möjliggör ett

bättre tillvaratagande av särskilt de mindre partiernas främsta krafter. Det

ligger för övrigt uppenbarligen i partiernas eget int resse att erhålla en så kvali­

tativt stark representation som möjligt; ytterst är en politisk åskådnings för­

måga att göra sig gällande inom representationen och att vinna resonans hos

väljarna i hög grad beroende av den kapacitet, som åskådningens anhängare

Parti- och

person mo­

ment vid

valen.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 194,

Deialjmoti-

molive ring

Anmäl­

nings för­

farandet.

företräda. Inom den svenska riksdagen, med dess utvecklade utskottsväsen

och dess ingående och sakliga behandling av ärendena, torde den personliga in­

satsen vara av jämförelsevis stor betydelse, även örn i de stora partiskiljande

frågorna den allmänna politiska uppfattningen blir utslagsgivande.

I enlighet med nu nämnda grunder har jag låtit upprätta dels förslag till

ändrad lydelse av §§ 14, 15, 17—22, 27 och 28 riksdagsordningen, dels ock för­

slag till lag örn ändring i vissa delar av lagen den 26 november 1920 (nr 796)

om val till riksdagen.

I fråga örn den närmare utformningen av förslagen får jag anföra följande.

Till förekommande av missbruk har i fråga örn anmälan av parti före­

skrivits, att antalet anmälare skall uppgå till minst femtio. Anmälan har

icke någon betydelse för kandidatnomineringen i de särskilda valkretsarna. Den

innebär ett tillkännagivande därom, att den grupp av valmän, som anmälarna

representera, ämnar uppträda vid valet såsom särskilt parti och vid detta såsom

kandidater till riksmandat framföra de å partiets rikslista uppförda namnen.

Å rikslistan kunna uppföras intill sextio kandidatnamn. Antalet kan synas

stort med hänsyn till det antal riksmandat varje parti vid nuvarande partiupp­

delning i landet kan väntas erhålla. Emellertid bör vid bestämmande av maxi-

miantalet beaktas, dels att antalet partier kunna minskas, varför lagstiftningen

torde böra förutsätta, att ett parti kan erhålla exempelvis hälften eller än flera

av riksmandaten, dels ock att åskilliga av de å rikslistorna uppförda kandida­

terna kunna väntas bliva välda i valkretsarna.

Anmälan skall åtföljas av skriftligt medgivande från envar föreslagen kan­

didat, att hans namn må uppföras å rikslistan. Eljest skulle det kunna in­

träffa, att en valmansgrupp framförde en person mot dennes vilja såsom

representant för den politiska åskådning, anmälarna omfatta, och sålunda i

illojalt syfte utnyttjade den ifrågavarande personens namn. Något hinder för

att samma person med sitt samtycke uppföres på två eller flera förslag torde

icke böra stadgas.

Anmälan skall ingivas till justitiedepartementet. Enligt förslaget bör i an­

mälningskriften utses ombud för anmälarna att i förekommande frågor

företräda dessa. Inom departementet verkställes omedelbart efter anmä­

lans ingivande en förberedande undersökning, huruvida anmälan är i vederbör­

lig ordning. Om något brister härutinnan, skall underrättelse utan uppskov

lämnas ombudet. Fullständigande och förtydligande av anmälningarna må där­

efter inom viss tid äga rum genom ombudet.

Tiden för ingivande av anmälan har satts till sist å trettionde dagen före

den allmänna valdagen. Fullständigande eller förtydligande skall hava skett

sist å tionde dagen efter sista anmälningsdagen. Anmälningsförfarandet kan

då avslutas nära tre veckor före valet.

Efter utgången av den för komplettering av anmälningarna bestämda tiden

skall departementschefen ofördröjligen i närvaro av vederbörande riksbanks-

och riksgäldsfullmäktige företaga slutlig granskning av de ingivna anmälnin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

29

garna, överstiger antalet namn å någon rikslista sextio, anses det eller de

övertaliga namnen såsom obefintliga.

De partier, beträffande vilka anmälan upptagits, tilldelas löpande nummer.

Enas samtliga ombud för partierna örn viss nummerordning, följes denna; eljest

tilldelas numren medelst lottning. Partierna uppföras i nummerordning å en

förteckning med angivande för varje parti av dess nummer och rikslista. For­

mulär till dylik förteckning skall fastställas av Kungl. Maj:t. Med upprättande

av förteckningen är anmälningsförfarandet avslutat; och har departementsche­

fen att genast låta kungöra förteckningen i allmänna tidningarna och översända

den till samtliga Kungl. Maj:ts befallningshavande.

Så snart Kungl. Maj :ts befallningshavande mottagit förteckningen, skall lian

Valets

/Är­

tor varje valkrets utfärda kungörelse örn valet i samma ordning och av samma ia nnce'

innehåll som nu finnes stadgat, dock att den nämnda förteckningen skall in­

tagas i kungörelsen. Valet förrättas därefter i huvudsak enligt nu gällande

regler.

Det föreslagna systemet nödvändiggör emellertid ändrade bestämmelser an­

gående valsedelns utseende. Överst å valsedeln skall utsättas ett av de å för­

teckningen förekommande partinumren. Detta nummer motsvarar den nuva­

rande partibeteckningen. Före eller över numret må utsättas ordet »partinum­

mer» eller annat uttryck av samma innebörd. Under numret uppföras namnen

å kandidater att väljas inom valkretsen på sätt nu är stadgat. I fråga örn det

antal kandidater, som må uppföras å en och samma valsedel, innebär förslaget

en utökning. Detta antal har bestämts till dubbla antalet av de riksdagsmän,

som skola utses för valkretsen. Anledningen härtill har främst varit att det ej

sällan torde komma att inträffa att en kandidat, som erhållit såväl mandat för

viss valkrets som riksmandat, avsäger sig kretsmandatet. Nedtill å valsedeln

skola under ordet »rikslista» kunna uppföras ett eller flera kandidatnamn från

vederbörande partis rikslista. Namnen skola upptagas i den ordning de före­

komma å rikslistan. Rikslistenamnens upptagande å valsedeln har allenast

till syfte att för valmännen angiva partiets allmänna politiska åskådning men

är utan betydelse för besättande av partiets riksmandat, vilket alltid är bun­

det vid den för partiet anmälda rikslistan.

Såväl vid den preliminära sammanräkningen i valdistrikten som vid sam­

manräkningen för valkretsarna inför Kungl. Maj:ts befallningshavande skall

förfaras på samma sätt som nu, därvid partinumret ersätter partibeteckning.

De komplikationer, som nu uppstå, därest mer än en väljarbeteckning före­

kommer, försvinna.

Förrättning för utseende av riksdagsmän till de platser, som tillsättas ge­

mensamt för hela riket, skall enligt förslaget ske inför chefen för justitiedepar­

tementet i närvaro av förenämnda fullmäktige. De platser, som blivit ett parti

tilldelade, besättas med kandidaterna å partiets rikslista i den ordning, de äro

uppförda på listan.

Har samma person valts till ledamot av kammaren både i valkrets och från

rikslista, torde böra lämnas honom frihet att välja, vilket uppdrag han vill mot­

taga, i överensstämmelse med vad redan är fallet, då någon utsetts till leda-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 19-b.

Efterträ­

dare ät av­

gången

riksdags­

man.

Vals ogiltig­

het.

Besvär.

mot av bägge kamrarna eller valts till första kammaren för två eller flera val­

kretsar. Å den plats, som ej mottages, utses riksdagsman i enahanda ordning,

som eljest gäller för utseende av efterträdare.

Kan efterträdare till avgången riksdagsman icke utses vid ny sammanräk­

ning i valkretsen på den grund att kandidatnamn, som kunna ifrågakomma,

saknas å de valsedlar, till vilka hänsyn skall tågås, skall enligt gällande ord­

ning nytt val anställas för platsens besättande. Ett sådant val blir ett

majoritetsval inom valkretsen. Med det nu föreslagna systemet synes en enk­

lare och ur proportionell synpunkt mera tillfredsställande lösning ligga i att

låta den lediga platsen besättas från vederbörande partis rikslista. Finnes å

rikslista, från vilken efterträdare åt avgången ledamot skall utses, icke namn

å någon, som kan inträda såsom ledamot i den avgångnes ställe, skall platsen

stå obesatt. Det bör framhållas, att detta i praktiken aldrig kan väntas

inträffa.

Gällande vallag föreskriver att då vid ett val riksdagsmän icke blivit till

föreskrivet antal utsedda nytt val skall hållas för besättande av den eller

de återstående platserna. För sådan händelse föreslås nu, att hela det i val­

kretsen företagna valet anses ogillt och nytt val anställes i det förras ställe.

Härigenom får den proportionella principen fullt ut göra sig gällande och det

nya valet inom valkretsen träder helt i det gamlas ställe såväl vad gäller val­

kretsen som beträffande fördelningen av riksmandaten.

1 fråga om besvärsrätten föreslås, att val skall kunna överklagas endast

för viss valkrets och endast med hänsyn till valets utgång inom valkretsen.

Därest besvär skulle kunna anföras över valkretsvalen även på den grund, att

förelupna felaktigheter kunde inverka på tillsättandet av riksmaudat, skulle

detta kunna medföra, att valen i rikets samtliga valkretsar överklagades på

grund av inom varje valkrets förelupna mindre felaktigheter, vilka tillsam­

mans inverkade på tillsättandet av något riksmandat.

Tifhinrik™

*"laSa’ SOm ^an g*va andning till meningsskiljaktigheter, är, om riks-

m ani lale lis

mandaten skola besättas omedelbart efter valen eller örn därmed skall anstå

tillsättande,

till dess valen vunnit laga kraft. För det senare alternativet talar, att härige­

nom en definitiv fördelning av mandaten på en gång ernås. Å andra sidan

skulle det med denna ordning, åtminstone vid val efter upplösning av

kammaren, kunna inträffa, att riksmandaten icke bleve besatta före riks­

dagens sammanträde. På grund av de stora olägenheter, som en sådan even­

tualitet skulle medföra, har det ansetts lämpligt att bestämma, att riksman-

dalen skola fördelas så snart resultatet av sammanräkningarna inom valkret­

sarna föreligger. Om på grund av besvär valet i en eller flera val­

kretsar upphävts eller förordnande örn ny sammanräkning meddelats, torde

emellertid i anledning härav företagna nya val och sammanräkningar böra be­

aktas vid den slutliga fördelningen av riksmandaten. I förslaget har därför

stadgats, att sedan samtliga i anledning av besvär verkställda nya val och

sammanräkningar vunnit laga kraft, ny förrättning skall företagas för juste­

ring av riksmandatens fördelning med hänsyn till den slutliga utgången av

valen inom valkretsarna. Härvid kunna således, i stället för vissa av de vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

31

den tidigare fördelningen av riksmandaten utsedda, andra personer utses til!

riksdagsmän, liksom enligt gällande ordning vid nytt val eller ny sammanräk­

ning inom valkrets nya riksdagsmän kunna utses i stället för vissa av dem, som

vid tidigare sammanräkning förklarats valda.

Beträffande rätten för väljare tillhörande vissa yrkes- och tjänstegrupper

Valsedels-

att rösta medelst valsedelsförsändelse, har den ändrade bestämmelsen blivit

försändelse.

nödig, att även vid ordinarie val, såsom redan är fallet beträffande andra val,

försändelse skall vara anordnad tidigast den dag, då Konungens befallnings-

havandes kungörelse örn valet utfärdas, ej som nu tidigast den 20 augusti det

år, valet sker.»

Departementschefen uppläser härefter ifrågavarande lagförslag samt hem­

ställer, att förslaget till ändring i riksdagsordningen måtte föreläggas riks­

dagen till prövning i grundlagsenlig ordning och att förslaget till ändring i

vallagen måtte föreläggas riksdagen till antagande under förutsättning att

föreslagen ändring av riksdagsordningen varder i grundlagsenlig ordning be­

slutad.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Hil. A.

Majoritetsval och proportionalism.

Några jämförelser.

Ställningstagandet till frågan om valsättet beror uppenbarligen i huvudsak

på av den allmänpolitiska åskådningen betingade värderingar, som icke kunna

verifieras. Den strid örn valordningen, som i de flesta demokratier framstår

såsom permanent, visar, att de politiska partiernas representanter i regel mer

eller mindre medvetet bedöma valsystemen ur synpunkten av deras direkta

betydelse för partiets ställning; de i det följande (Bilaga B) givna antydnin­

garna örn situationen i Danmark, England, Finland och Frankrike äro typiska

exempel härpå. Värdet av de argument, som i diskussionen användas, kan

däremot i viss mån belysas och klarläggas genom en undersökning av erfa­

renheterna i skilda länder.

Såväl majoritetsvalssystemets som proportionalismens anhängare utgå från

ett allmänt demokratiskt postulat, som kan sägas innebära, att den opinion

inom väljarkåren, som kommer till uttryck vid röstavgivningen, skall bliva

bestämmande för representationens sammansättning. Proportionalisterna hålla

före, att detta krav ej kan realiseras, med mindre garantier skapas för att olika

meningsgrupper bli representerade i förhållande till sitt röstetal. Majoritets­

valssystemets anhängare anse icke dylika garantier erforderliga. Man erkän­

ner visserligen, att i vissa fall majoritetsvalssystemet leder till uppenbar

disproportion mellan röststyrka och politisk representation, men man utgår från

att i regel differenserna icke bli så betydande, att de motivera övergången till

proportionalism. Särskilt betonas det att majoritetsvalsprincipen framtvingar

bildandet av stora, hela landet omfattande partier, som kunna bilda underlag

för starka regeringar; redan bland väljarna uppstår en majoritetsbildning, som

enligt systemets natur i förstärkt form kommer att föreligga i representationen;

oppositionen blir visserligen underrepresenterad, men detta är av mindre bety­

delse, då dess egentliga uppgift är att genom vaksam kritik öva kontroll på

majoriteten.

Med hänsyn till denna argumentation torde några erinringar örn majoritets­

valets verkningssätt i vissa främmande länder kunna vara av värde. Särskilt

intresse knyter sig härvid till de engelska erfarenheterna, då här under lång

tid ett parlamentariskt styrelsesätt varit förenat med rena majoritetsval utan

några modifikationer. Att vid vissa under den senaste tiden hållna val det

engelska systemet givit resultat, som ur demokratisk synpunk te sig såsom

olyckliga, är väl känt. Däremot har det kanske icke tillräckligt beaktats, att

även tidigare, då den s. k. klassiska engelska parlamentarismen blomstrade,

vid många val väldig disproportion förelåg mellan partiernas röststyrkor och

deras representation i underhuset.

Vi beröra därför först några val under den tid, då de konservativa och libe­

rala partierna voro de avgjort starkaste. Vi bortse härvid och i det följande

i huvudsak från Irland, där som bekant från och med 1880 års val det irländska

nationalistpartiet helt dominerade i det stora flertalet valkretsar; dock med-

Kungl. ^Maj:ts proposition nr 19h.

33

räknas de röster oell representanter, som de konservativa regelmässigt erliöllo

1 Ulster — helhetsbilden blir härigenom icke väsentligt förändrad.1

Vid 1880 års val var liberalernas röstövervikt ungefär 200,000 på bortåt

2 miljoner väljare; de liberala besatte 347, högern 238 platser. I mångå val­

kretsar var den liberala majoriteten så obetydlig att, enligt en beräkning av

den konservative ledaren Sailsbury, 2,000 röster distribuerade på lämpliga

kretsar skulle ha medfört en omkastning av majoritetsställningen. Vid 1885

års val gav en röstövervikt på 200,000 av omkring 4 miljoner väljare — röst­

rätten hade år 1884 utsträckts — en liberal majoritet på 84 platser. Vid 1886

års val var situationen mera komplicerad, i det att utom konservativa och libe­

rala även de från det liberala partiet dissentierande liberala unionisterna upp­

trädde. Liberalerna erhöllo omkring 1,240,000, de konservativa 1,040,000 och

liberalunionisterna 400,000 röster; de två sistnämnda partierna hade i stor ut­

sträckning samarbetat. I underhuset besatte de konservativa 316 mandat, de

liberala 191 och liberalunionisterna 78 mandat. De konservativa hade alltså,

ehuru inom valmanskåren väsentligt underlägsna de liberala och med stöd av

blott omkring 40 % av valmanskåren, nära 50 mandat mer än de båda andra

partierna tillsammans. År 1892 inträffade en utjämning i fråga örn mandat­

fördelningen, ehuru röstfördelningen i huvudsak var densamma som 1886;

liberala och konservativa fingo ungefär samma antal mandat och majoritet för

en liberal regering erhölls därigenom, att de irländska nationalisterna voro tal­

rikare än de liberala unionisterna. 1895 kom en ny omkastning, trots att opi­

nionen inom väljarkåren föga förändrats. Med en röstövervikt, som uppskat­

tats till omkring 100,000 av 3.5 miljoner röstande, besatte de samverkan­

de unionistiska partierna (konservativa och liberalunionister) 411 mandat,

under det att liberalerna fingo 177. Vid 1900 års val var situationen i stort

sett densamma. 1906 inträdde dels på grund av arbetarepartiets grundande,

dels på grund av fackorganisationernas enhetliga opposition mot den konser­

vativa politiken, en väsentlig förändring. Av omkring 5,500,000 avgivna röster

tillföllo över 3 miljoner liberalernas och arbetarepartiets kandidater; dessa båda

partier erövrade 430 platser mot högerns 159.

De anförda siffrorna, giva vid handen — vilket en mera grundlig undersök­

ning, som i detta sammanhang ej kan utföras, klart ådagalägger — att de be­

stämda växlingar mellan konservativt och liberalt herravälde, som känneteck­

na engelsk politik före världskriget, väsentligen äro beroende av de egenartade

resultat, som majoritetsvalssystemet medfört. Det ofta gjorda påståendet, att

djupgående förändringar i folkopinionen skulle ha legat bakom partiernas

växling, te sig i belysning av röstsiffrorna såsom helt meningslösa. Under

det att underhusets sammansättning, och på grund härav regeringspolitiken,

från val till val förändras, visa partiernas styrkeförhållanden en till orörlighet

gränsande stabilitet.

En undersökning av röst- och mandatsiffror under tiden efter kriget är av än

större intresse. Det bör härvid ihågkommas att valutgången i icke ringa mån

påverkats därav, att samarbete mellan vissa partier förekommit; det skulle

föra för långt att närmare ingå härpå.

Vid 1918 års val uppträdde som bekant en av Lloyd George ledd nationell

koalition, som bestod av den ojämförligt största delen av högerpartiet, ungefär

halva det liberala partiet och en liten grupp medlemmar av arbetarepartiet. Mot

koalitionen uppträdde, utom ett fåtal konservativa, den av Asquith Udda libe­

rala fraktionen och majoriteten av arbetarepartiet. I det hela uppnådde koali­

tionen (>n mycket knapp röstövervikt, ungefär 5,100,000 mot 4,600,000 röster.

1 Överhuvud äro röstsiffrorna (i regel hämtade nr The Constitutional Yearbook) approximativa, dä

icke omstridda valkretsar ej medräknats; denna felkälla lär dork ej väsentligt förändra helhetsbilden.

Bihang till riksdagens protokoll J9S2.

1 sami. 102 haft. (Ar 19-i.)

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

Koalitionen besatte emellertid 480 platser, under det att ett femtiotal själv­

ständigt uppträdande högermän, 60 medlemmar av arbetarepartiet och 28

Asquith-liberaler valdes. I det hela fick högern, som dominerade koalitionen,

omkring 400 platser, d. v. s. nära två tredjedels majoritet, trots att den räknade

endast 3,800,000 röster av nära 10 miljoner avgivna. Det förtjänar också

erinras örn att 50 självständigt uppträdande högermän valdes på 270,000 röster,

under det att Asquith-liberalerna fingo 28 mandat på 1,300,000 röster. Bättre

än kanske något annat exempel visar 1918 års val de fantastiska resultat, till

vilka en tillfällig koalitionsbildning kan leda under ett majoritetsvalsystem.

Nyvalen 1922, sedan den nationella koalitionen sprängts, gåvo likaledes un­

derhuset en sammansättning, som bjärt kontrasterade mot den vid röstavgivan-

det uttryckta opinionen. Högern erhöll 5,400,000, Lloyd George- och Asquith-

liberalerna tillsammans 4,200,000 röster; ungefär sistnämnda antal röster till­

föll också arbetarepartiet. Högern, som representerade 38 % av valmanskåren,

erhöll omkring 56 % av mandaten, eller 344 platser, under det att de återståen­

de platserna någorlunda jämnt fördelades mellan liberalerna och arbetarepartiet.

Vid 1923 års val voro röstsiffrorna procentuellt nästan exakt desamma, men

högern, som endast förlorat en halv procent av sina väljare, fick blott 258 plat­

ser, arbetarpartiet 191 och liberalerna 158. Koulettspelet, för att begagna

Lloyd Georges beteckning på majoritetsvalssystemet, hade denna gång givit

ett utslag, som svarade mot folkopinionen. 1924 ökade högern sitt röstetal till

7,800,000, arbetarepartiet sitt till 5,500,000, under det att liberalernas röst­

siffra sjönk till omkring 3 miljoner. Högern besatte 412, arbetarepartiet 151,

liberalerna 40 platser; i genomsnitt kom på en högerrepresentant 19,000, på en

arbetarerepresentant 36,000 och på en liberal 75,000 väljare. 1929 gynnade

ödet arbetarepartiet, som på 8,360,000 röster fick 287 platser, under det att

högern, vars röstetal med 300,000 översteg arbetarepartiets, fick 26 platser

mindre; liberalerna, med 5,300,000 röster, erhöllo endast 59 platser. Vid 1931

års val, då en koalition liknande den nationella av år 1918 uppträdde, besatte

denna koalition med 14,200,000 röster 557 platser, under det att oppositionen

med 6,850,000 anhängare fick 58 platser.

Här nedan lämnas en resumé av röst- och mandatsiffrorna vid några val före

ech efter kriget.

Röster

1886

Mandat

Konservativa.............................................................

. . . . 1,037,000

316

Liberalunionister....................................................

. . . .

385,000

78

Liberaler......................................................................

. . . . 1,241,000

1892

191

Röster

Mandat

Konservativa och liberalunionister.......................... . . . . 2,056,000

315

Liberaler ......................................................................

. . . . 1,921,000

1895

274

Röster

Mandat

Unionister...................................................................... . . . . 1,780,000

411

Liberaler och arbetare................................................

... 1,698,000

177

1922

1923

1924

Röster u , ,

...

Mandat

i mill.

Röst.(:r Mandat

i mill.

Mandat

i mill.

Konservativa............................................ 5.58

344

5.54

258

8.04

412

Liberala.....................................................4.2

144

4.3

159

2.9

40

Arbetarepartiet....................................... 4.2

142

4.4

191

5.6

151

Kungl. May.ts proposition nr 19b.

35

I Frankrike har under den tredje republiken, med undantag för vissa kortare

perioder, valen till deputeradekammaren skett i enmansvalkretsar. . Systemet

skiljer sig på en väsentlig punkt från det engelska. För att en kandidat i för­

sta omgången skall bliva vald kräves majoritet av samtliga avgivna röster;

uppfyller ingen detta villkor, föranstaltas ett nytt val, varvid relativ majoritet

är tillräcklig. Denna regel har visat sig vara av stor betydelse, i det att mel­

lan 30 och 70 % av alla deputerade valts i andra omgången. 1906 var en andra

omgång erforderlig i 157, 1910 i 227 och 1914 i 252 kretsar; vid 1928 ars val

blevo endast 187 deputerade valda i första omgången, och nya val måste hållas

i 422 kretsar. I Tyskland gällde under kejsardömet i huvudsak samma regel;

dock fingo vid andra valomgången endast de båda kandidater, som vid den för­

sta omgången uppnått de högsta röstetalen, uppträda. Även i Tyskland var en

andra omgång regelmässigt erforderlig i ett stort antal kretsar, så t. ex. 1903

i 184, 1907 i 156, 1912 i 190 kretsar av 397. Bestämmelserna örn en andra

valomgång tjäna uppenbarligen att tillgodose den_ proportionella synpunkten,

men en undersökning visar, att detta syfte endast i mycket begränsad omfatt­

ning nåtts.

.

Beträffande de franska valen är en mera detaljerad jämförelse mellan man­

datantal och röststyrkor knappast möjlig. Den franska kammaren har be­

stått av grupper, som icke -—- eller i varje fall icke i regel -—•_ representerat

fasta partiorganisationer; ofta ha medlemmar, som i kammaren tillhöra samma

grupp, vid valen uppträtt under skilda beteckningar, och å andra sidan 1m kan­

didater, som vid valen förklarat sig anslutna till samma politiska förening, i

kammaren ingått i olika fraktioner. Under äldre tid, då motsättningen mellan

den konservativa riktningen, som ansågs fientlig mot den republikanska re­

gimen, och vänstern-republikanerna var dominerande, förelåg vid de flesta val

6n. uppdelning i två block, inom vilka, organiserat samarbete förekom mellan

de olika grupperna; republikanerna tillämpade den s. k. republikanska disci­

plinen, vilket innebar att vid andra valomgången alla för regimens bestånd

kämpande riktningar slöto upp kring den republikanska kandidat, som vid

första omgången nått den högsta röstsiffran. Den republikanska majoriteten

blev regelmässigt överrepresenterad. Så t. ex. voro röstsiffrorna vid 1877 ars

val: 4,200,000 republikaner, 3,600,000 konservativa; valda blevo av den förra

riktningen 321, av den senare 208 representanter. Motsvarande siffror 1889

voro 3.900,000 och 3,400,000 (360 resp. 172 mandat) och 1902 4,500,000 och

3,500,000 (368 resp. 220 mandat).

I fråga om senare val kunna något mera ingående uppgifter famnas. Um

man indelar 1914 års kammarrepresentanter i höger, center och vänster, finnér

man att vid detta års val högern erhöll 36 platser mer, vänstern 39 platser

mindre än vederbörande röststyrkor inom hela riket betingade. _ 1919 och 1944,

då en egendomlig korsning av majoritetsval och proportionalism tillämpades,

blevo differenserna än större. 1919 erhöll det s. k. nationella blocket 63 plat­

ser mer än enligt en genomförd proportionell metod; de mycket omtalade na­

tionella segrarna i Frankrike och England efter kriget grundade sig salunda

båda på de valtekniska fördelar, som samverkan mellan vissa grupper medför­

de. 1924 blev vänsterkartellen överrepresenterad med 49 platser; en detaljun­

dersökning visar, att de franska väljarna röstade på ungefär samma sätt 1924

sorn 1919, och att sålunda de betydande ändringarna i regeringskursen icke hade

med den vid valen uttryckta folkopinionen att skaffa. Vid 1928 ars val da

man återgick till den gamla metoden, kunna också betydande skiljaktigheter

mellan mandatantal och röststyrkor konstateras. Så erholm socialisterna 8

platser för litet, och kommunisterna, som, örn hela landet varit en valkrets,

skulle lia besatt 67 mandat, fingo blott 14. Däremot blevo en rad mellangrup­

per, av vilka flertalet brukar betecknas som center, överrepresenterade med 35

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

platser. Den parlamentariska kombination, som uppburit flertalet ministärer

efter 1928 års val, stöder sig i själva verket på en minoritet av väljarna.

I fråga örn de tyska valen under kejsardömet är att märka, att vissa partier,

särskilt socialdemokraterna och de frisinnade, blevo underrepresenterade där­

igenom att valkretsindelningen i hög grad gynnade landsbygden på städernas

bekostnad. Att med säkerhet fastställa, i vad mån divergenser mellan parla-

mentsrepresentation och anslutning bland väljarna beror på detta förhållande,

resp. på valsättet, är icke möjligt. Att jämväl den senare faktorn haft en

utomordentligt stor betydelse är utan vidare klart. Nedan angivas i fråga

örn vissa val de viktigaste partiernas röstsiffror och, inom parentes, antalet

uppnådda mandat:

1887

1898

1907

1912

Tysk-konservativa...................... 1,147,000)80)

859,000(56)

1,060,000(60)

1,126,000(43)

Frikonservativa.......................... 736,000(41)

344,000(23)

472,000(24)

365,000(14)

Nationalliberala.......................... 1,678,000(99)

971,000(47)

1,637,000(54)

1,671,000 (45)

Framstegsvänliga (Frisinnade) .

973,000 (32)

753,000 (42)

1,096,000 (41)

1,557,000 (42)

Center............................................ 1,516,000(98)

1,455,000(102)

2,180,000(105)

2,013,000(90)

Socialdemokrater ...................... 763,000 (11)

2,107,000 (56)

3,259,000 (43)

4,250,000 (110)

Disproportionen mellan partiernas mandatantal och röststyrkor är sålunda i

flera fall oerhörd. Beaktansvärt är att i stor utsträckning skiljaktigheterna

mellan olika val bero på koalitionsbildningar. År 1887 bildade de tysk-kon-

servativa, de frikonservativa och de national-liberala den s. k. kartellen för un­

derstödjande av vissa regeringsförslag. Trots att de tre partierna voro i mino­

ritet bland väljarna — vissa fraktioner med tillsammans betydande röstetal

ha här ej medräknats — erövrade de 220 av 397 mandat. År 1907 bildades en

liknande koalition (blocket) mellan de gamla kartellpartiema jämte de fram­

stegsvänliga. Även denna gång blev resultatet en betydande överrepresenta­

tion för flertalet samverkande partier. 1912 samverkade däremot framstegs­

vänliga och socialdemokrater i många kretsar, vilket ledde till att det sist­

nämnda partiet erhöll en mot dess röststyrka någorlunda svarande representa­

tion. Tysk inrikespolitik under kejsardömet fick sin särskilda prägel genom

att frågan om koalitionsbildning ständigt stod i förgrunden vid partipoltiska

överväganden.

Att de nu berörda tyska och franska systemen ur proportionalistisk syn­

punkt äro att föredraga framför det engelska är utan vidare klart. Så egen­

domliga resultat som de vid de senaste engelska valen uppnådda äro knappast

möjliga om man tillämpar regeln med två valomgångar. Då den engelska ar­

betareregeringen 1931 ville modifiera majoritetsvalsystemet utan att uppgiva

dess princip valdes också en metod, som nära anknyter till den i Frankrike rå­

dande, och ännu mer till den, som användes i Tyskland under kejsardömet.

Systemet med en andra omgång har emellertid skarpt kritiserats — icke

blott av det skälet att genom detsamma proportionalismen icke tillräckligt till­

godoses. Det har även, och kanske framför allt, framhållits, att systemet möj­

liggör valtaktiska finter av föga tilltalande natur. Anmärkningar av denna

art överflöda i den franska politiska litteraturen och de framkomma icke säl­

lan även i den tyska. Här skall blott ett typiskt uttalande av en engelsk för­

fattare citeras (Sait, Government and Politics of France). Uttalandet är

gjort 1920 och behandlar alltså det före 1919 och efter 1927 tillämpade sy­

stemet såsom icke längre existerande. »Denna anordning uppmuntrade mino-

ritetspartier, som icke hade något hopp örn slutlig framgång, att uppställa egna

kandidater vid det första valet. De hade ingenting att förlora genom en så­

dan taktik, ty även om med deras stöd en dem närstående kandidat skulle ha

erhållit den erforderliga majoriteten, så kunde ingen annan kandidat utan deras

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

37

bistånd erhålla den; avgörandet blev helt enkelt uppskjutet. Å andra sidan

hade de mycket att vinna. Förutom att de upprätthöllo sin organisation, blevo

de i stånd att köpslå med de större partierna på grundval av den ådagalagda

röststyrkan oell att kräva ett pris för sitt understöd vid den andra valomgån­

gen. Intriger och manövrer fyllde de två veckorna (mellan första och andra

valet). Den kandidat, som behövde ytterligare några hundra röster, tvingades

att betala ett drygt pris för dem, i det att han ändrade sitt program eller gav

hemliga utfästelser för att vinna ett mindre partis understöd. Han inträdde

i deputeradekammaren såsom en representant för stridiga intressen, varigenom

hans politiska handlande försvårades och ett konsekvent uppträdande blev

omöjligt.» överhuvud har det i Tyskland och Frankrike på grund av valsy­

stemet i stor utsträckning förekommit, att den i andra omgången valde depute­

raden, ehuru i första rummet representant för ett visst parti eller en viss lokal

organisation, varit bunden av löften, som vid valet givits åt understödjande

grupper, och sålunda tvingats att söka tillgodose skilda partiers intressen.

Paralleller till de resultat, som valen givit i de här behandlade länderna, äro

att finna i alla stater med majoritetsvalssystem. I regel är det icke teoretiska

överväganden utan praktiska erfarenheter, som betingat proportionalismens in­

förande. På grund av valutslag, som förefallit absurda, har kravet på propor-

tionalism framställts och vunnit anslutning. Vid ett av de sista valen före pro­

portionalismens införande i Belgien erhöllo de klerikala 36,000, de liberala

22,000 röster; det förra partiet besatte 67, det senare 2 platser. Vid 1913 års

folketingsval i Danmark fick högern 7 representanter med 81,400 röster, den

radikala vänstern 31 representanter med 67,900 röster; två år senare infördes

tilläggsmandat. Vid det näst sista valet i Norge före 1920 års valreform fick

vänstern 80 platser i stället för 46, högern 23 i stället för 37, socialdemokrater­

na 19 i stället för 40. I Schweiz besatte 1917 radikal-demokraterna 103, libe­

raldemokraterna 12, högern 42 och socialdemokraterna 19 platser; år 1919,

vid de första proportionella valen, blevo, trots att i fråga örn de nämnda par­

tierna endast relativt obetydliga ändringar i röstsiffrorna förelågo, motsvaran­

de mandatsiffror 61, 9, 41 och 41; därjämte erövrade ett nybildat bondeparti

28 platser. I

I det föregående har redan partiväsendet i vissa länder med majoritetsval

något berörts. Denna fråga skall i det följande ytterligare belysas^ Till de

stående argumenten för majoritetsvalssystemet hör, såsom antytts, påståendet,

att detta system skulle leda till bildandet av enhetliga majoritetspartier och

på denna grund utgöra en nödvändig förutsättning för en effektiv parlamen­

tarisk regim.

Såsom bevis på majoritetsvalssystemets förmåga att främja uppkomsten av

fasta majoritetspartier och därmed starka regeringar namnes ständigt Eng­

land. Det framgår också av det föregående, att valsättet i England mycket

ofta givit ett parti eller en koalition, som icke haft majoritet bland folket

eller i varje fall blott en svag majoritet, en betydande röstöveTvikt i under­

huset. Men det bör betonas, att trots detta de engelska regeringarna långt

ifrån alltid kunnat stödja sig på ett enhetligt majoritetsparti. Föreställnin­

gen örn England — under äldre tid — såsom behärskat av två regelbundet

växlande partier vilar på en relativt svag grund. Endast under korta tider

har detta system, som både inom politik och vetenskap sa ofta framställes som

det ideala,'i relaliteten förelegat. En översikt över ministärbildningen under

det senaste halvseklet klargör detta förhållande.

Gladstones andra ministär (1880—1885) stöddes av en liberal majoritet. Den

föll på grund av splittring inom det liberala partiet och efterträddes av den

konservativa regeringen Sailsbury (1885—1886), vars anhängare voro i av-

38

Kungl. Majlis proposition nr 194.

gjord minoritet. Gladstones efter 1886 års val tillträdande regering kunde

regera endast med stöd av de irländska nationalisterna och föll på grund av att

det liberala partiet splittrades i två fraktioner. Efter 1886 års nyval bildade

Sailsbury en konservativ minoritetsregering, som i regel stöddes av liberal-

unionisterna. Regeringen Gladstone-Rosebery (1892—1895) var likaledes en

minoritetsregering; de liberala voro svagare än de konservativa och liberal-

unionisterna tillsammans, men stödde sig på de irländska rösterna. Ministären

Salisbury-Balfour (1895—1905) representerade konservativa och liberalunio-

nister, som nu kunde betraktas som en enhet, och ägde fast majoritet. Den där­

efter tillträdande liberala regeringen — Campbell-Bannerman, sedan Asquith

■ hade klar liberal majoritet före 1910 års val, men var sedan beroende både

av irländarna och arbetarepartiet. 1915 bildades en koalitionsregering; koali­

tionen blev, med vissa förändringar bestående intill slutet av 1922. Sedan den­

na^ tid och intill 1931 års nyval ha två konservativa majoritetsregeringar och

två av arbetarepartiet stödda minoritetsregeringar förekommit.

Man finner sålunda, att av de engelska regeringarna under den berörda

perioden endast omkring hälften stött sig på enhetliga majoritetspartier; un­

der. ungefär halva tiden har England styrts av minoritets- eller koalitionsre­

geringar. En majoritet bland väljarna för regeringen kan icke anses ha före­

legat annat än under vissa tider och denna majoritet bar då med säkerhet varit

mycket obetydlig. Även örn man bortser från de irländska nationalisterna har

under den ojämförligt största delen av perioden ett utpräglat trepartisystem

funnits.

Att i. flertalet andra länder majoritetsvalsystemet icke medfört fasta rege­

ringsmajoriteter är väl känt. Den franska kammaren har ständigt varit splitt­

rad i ett stort antal (f. n. 12) fraktioner och alla regeringar ha haft karak­

tären av koalitionsregeringar. I Italien har förhållandet varit ungefär det­

samma. Den tyska riksdagen under kejsardömet räknade alltid 10—15

fraktioner, d. v. s. nära nog lika många som nu. I Holland, Norge, Schweiz

och Danmark, där allmän rösträtt förelegat före det proportionella systemets

införande, var partisplittringen redan i de majoritetsvalda kamrarna bety­

dande; proportionalismen medförde ingen, eller i varje fall ingen större för­

ändring. överallt möter samma bild; splittringen i ett flertal partier föregår

proportionalismen och framtvingar dess införande, det är icke proportionalis­

men, som framkallar partisplittring. Ett fast tvåpartisystem finnes f. n. endast

i Förenta staterna,, vilket, sammanhänger därmed, att de republikanska och

demokratiska »partierna» icke äro partier i vanlig mening, utan valorganisa­

tioner, som utnyttjas av skilda intressegrupper; en realpolitisk undersökning

av den amerikanska kongressens sammansättning visar, att den är delad i ett

flertal politiska fraktioner, vilkas verksamhet bryter igenom de fiktiva parti­

gränserna. Da allmän rösträtt införes och den sociala differentieringen så­

lunda kan komma till uttryck i representationens sammansättning, uppstår

regelmässigt större partisplittring, vilket valsätt som än användes.

Med det sagda har naturligtvis icke påståtts, att ur här aktuell synpunkt

majontetsvalssystemet och proportionalismen skulle vara helt likställda. Det

är utan vidare uppenbart, att om de politiska riktningarna i ett land äro

någorlunda jämnt fördelade över hela riket, majoritet svalssys temet i hög grad

är ägnat att framtvinga valmanskårens uppträdande i ett fåtal stora partier

och att giva ett av dessa en dominerande ställning i representationen. Men

denna förutsättning föreligger endast i undantagsfall; i regel ha de politiska

riktningarna så starka lokala rotfästen, att det även under ett majoritetsvals-

system lönar sig för dem att uppträda som självständigt parti. Det är också

uppenbart, att majontetsvalssystemet är ägnat att hålla partisplittringen in­

om en viss gräns, även örn ur regeringsbildningssynpunkt denna gräns är alltför

39

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

avlägsen för att vara av någon betydelse; en liten grupp över hela riket sprid­

da väljare, som enas av ett gemensamt. specialintresse, har icke några ut­

sikter vid majoritetsval, men väl örn en till det yttersta genomförd proportio-

nalism tillämpas. Om dylika eventualiteter anses olyckliga, är det emellertid

icke allt för svårt, att även under ett proportionellt system skapa garantier

Sammanfattningsvis kan det sägas, att gjorda erfarenheter icke giva vid

handen att majoritetsvalsprincipen skulle giva större säkerhet för bildandet

av fasta regeringsmajoriteter än det proportionella systemet. Örn man vid

prövningen av frågan örn sättet för val av representation ställer regeringssyn-

punkten helt i förgrunden, måste man gå in på de egenartade linjer, som f°re-

tecknats av några av samtidens diktatorer; den italienska vallagen av ar 1923,

som vunnit efterföljd i Rumänien och Jugoslavien och. som garanterar över­

väldigande parlamentsmajoritet åt den största av minoriteterna, är en strängt

logisk konsekvens av kravet på en stark regering till varje pris.

Valsättets inverkan på det politiska intresset har ofta diskuterats. Särskilt

ha majoritetsvalsystemets anhängare gjort gällande, att den dramatiska kon­

kurrens mellan olika kandidater, som följer av detta valsätt, skulle verka sti­

mulerande; det svaga valdeltagande, som vid några av de senaste valen före­

legat i vårt land, har på vissa håll satts i samband med proportionalismens in­

förande. Den enda faktor, som man kan lägga till grund för en objektiv jäm­

förelse, är tydligen valdeltagandet.

.

„

,

, , ..

Då det gäller att söka belysa valsättets inverkan pa valdeltagandet, ar

det utan vidare klart, att en jämförelse mellan olika länder har ett mycket be­

gränsat intresse. En mängd olika faktorer, vilkas betydelse, knappast kan

uppskattas, än mindre exakt mätas — detta gäller särskilt sociala och psyko­

logiska förhållanden — kunna orsaka väsentliga skillnader ifraga om det po­

litiska intresset och valdeltagandet olika länder emellan. Blott ett pär av de

klart påvisbara faktorer, som i detta sammanhang äro av vikt skola har nam­

nas. Erfarenheterna från skilda länder visa, att valdeltagandet ar väsentligt

större i städer och tätt bebyggda områden än på landsbygden; slutsatser av en

jämförelse mellan starkt industrialiserade och mera agrara stater äro av ringa

värde, om hänsyn icke tages till denna svårberäkneliga faktor.. Likaledes ar

det påtagligt, att valdeltagandet bland kvinnorna är avgjort mindre an bland

männen, liksom att på andra sätt en korrelation finnes mellan valrättens ut­

sträckning och valdeltagandet; även av denna grund är värdet av jämförelser

mellan skilda länder begränsat. I huvudsak äro därför undersökningar av

valdeltagandet i länder, som övergått från ett valsätt till ett annat, av bety­

delse och det största intresset knyter sig till de. stater, där såväl majoritets-

system och proportionalism verkat under längre tid och under i huvudsak sam­

ma rösträttsvillkor. Till de länder, där röstplikt kombinerats med ett visst

valsätt —• såsom Belgien, Holland och Tjeckoslovakiet ■ ■ kan givetvis ingen

hänsyn tågås

Av det sagda framgår, att någon utförlig redogörelse för valdeltagandet i

de stater, där ständigt samma valsätt använts, icke är pakallad. . Blott några

uppgifter beträffande de stora demokratier, i vilka alltid ett majoritetsvalsy-

mari rlaftn «vstpm likartat valsätt tillämpats långland, r rank-

officiella källor, som för .Englands del linnas att miga, nar

valen sedan århundradets början starkt varierat; vid 1918 ars val understeg

röstfrekvensen 59 *, 1922 och 1923 var den 75.4, resp. 74.1 %, 1924 över 80 och

vid 1928 års val närmade den sig 78 %. I genomsnitt torde deltagandet vi.

de tio val, som här komma ifråga, lia varit omkring 75 %. (Jfr särskilt Die

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Weit in Zahlén och Constitutional Year Book.) I Frankrike har det genom-

sn^0

vid nio val, beträffande vilka officiella uppgifter kunnat

erhallas (1881, 1885, 1889, 1893, 1898, 1910, 1919, 1924 och 1928, jfr An-

s^a^- de la France), varit 74 %. Även här kan man konstatera stora

diiierenser; vid vissa val har röstfrekvensen varit endast 65 till 68 °/°, vid

andra (t. ex. 1928) nära 84 %. För Förenta staterna finnes ingen federal sta­

tistik att tillgå; en allmän beräkning av röstsiffrorna i jämförelse med in­

vånareantalet, kompletterad med uppgifter från vissa delstater, ger vid han­

den, att valdeltagandet fran och med 1920, alltså sedan rösträtt för kvinnor

“förts, knappast överstigit 50 %, under det att det tidigare var något högre.

Aven här kunna betydande variationer från val till val konstateras.

Helt naturligt är valdeltagandet i dessa länder, liksom överhuvud under ma-

joritetssystemet, högst skiftande i olika valkretsar. X England förekommer

regelmässigt, att en del mandat besättas utan någon som helst valstrid, under

det att i vissa omstridda kretsar röstfrekvensen uppgår till 80—90 %. I Frank-

i mfo\Vari?ra<^e va'f<feffaSaiLdet 1928 (jfr Eachapelle, Elections Législatives

1928) mellan 55 och mer än 90 %. I Förenta staterna rösta t. ex. i vissa syd­

stater, där det demokratiska partiet har säker majoritet, endast 10 till 20 °/>

av väljarna, i de omstridda nordoststaterna överstiger röstfrekvensen väsent­

ligt den för landet genomsnittliga.

det, följande skall redogöras för valdeltagandet i några länder, som över­

gått från majoritetsval till proportionalism.

I Sverige infördes det proportionella systemet år 1909; samtidigt blev röst­

rätten, som tidigare varit starkt begränsad, praktiskt taget allmän för män.

År 1921 ringö kvinnorna rösträtt, varjämte förut gällande begränsningar för män

borttogos. Valdeltagandet vid andrakammarvalen 1893—1928 i procent av

de röstberättigade framgår av följande tabell:

1893 ...................... 42.4 %

19141...................... '69.9 %

1896 ...................... 45.3 »

19142 66.2 »

1899

40.3 »

1917 ...................... 65 8 »

1902 ...................... 47.2 >

1920 55.3 »

1905 ...................... 50.4 »

1921 54.2 »

1908

61.3 »

1924 53.0 >

1911.........................57.0 >

1928 67.4 »

. Valdeltagandet bland kvinnorna har såsom av följande tabell framgår varit

vida lägre än bland männen:

1921

1924

1928

Män

Kvinnor

62 *

47.2 %

60 »

46.7 »

72.6»

62.7 »

Gar man ut fran det totala valdeltagandet kan en påtaglig ökning efter det

proportionella systemets införande konstateras. Röstfrekvensen under perioden

1893—1908 var i genomsnitt 47.8 %, under perioden 1911—1928 61 %; utgår

man endast från de manliga väljarna,, vilket ur jämförelsesynpunkt är riktigt,

bör den sistnämnda siffran ändras till 63.6 %>. Då emellertid rösträtten ut-

sträcktes samtidigt som proportionalism infördes och då överhuvud det poli­

tiska livet i Sverige undergått ovanligt stora förändringar sedan början av

1900-talet, kan det icke med någon bestämdhet påstås, att proportionalismen

skulle ha orsakat en ökning av det politiska intresset.

I Norge infördes allmän rösträtt för män år 1898, begränsad rösträtt för

kvinnor ^ar 1907, allmän rösträtt för kvinnor år 1913 och proportionellt val­

system ar 1919. Här äro alltså möjligheterna till en givande jämförelse större

än i Sverige. Valdeltagandet från och nied år 1900 meddelas nedan (ur Nor­

ges off. statistik):

1900

54.2 %

1918......................... 59.7 %

1903 ...................... 52.6 »

1921 67.9 »

1909

62.9 »

1924 69.8 »

1912.........................64.5 >

1927 68.0 »

1915........................ 59.2 »

1930 77.6 »

Kungl. Maj:ts proposition nr 104.

41

Under det att valdeltagandet 1900—1918 i genomsnitt var 58.8 %, var det

1921—1930, sålunda efter proportionalismens införande, 70.8 %. Det torde

med fog kunna antagas att denna avsevärda ökning sammanhänger med det

nya valsystemet. Det förtjänar betonas, att kvinnorna i Norge, liksom i Sve­

rige, visat avgjort mindre politiskt intresse än männen. Sålunda röstade 1921

76.5 % av männen, 60.3 % av kvinnorna, 1924 76.5 % av männen, 64.1 % av kvin­

norna. Detta förhållande synes ha varit orsaken till nedgången i valfrekven­

sen under valen närmast efter år 1913, då allmän rösträtt för kvinnor in­

fördes.

I Danmark infördes allmän rösträtt för män och kvinnor år 1915; redan ti­

digare hade likväl det stora flertalet män över 30 år haft rösträtt. 1915 kom­

pletterades också det tidigare gällande majoritetsvalssystemet genom en an­

ordning med tilläggsmandat; 1920 infördes före första valet detta år mera full­

ständig proportionalism. Valdeltagandet 1898—1929 framgår av följande

tabell (Danmarks statistik: Statistiske meddelelser):

1898 ....................... 59.7 %

1918......................... 75.4 %

1901.........................61.1 »

19201 80.6 »

1903 ....................... 63.9 »

19202 74.9 *

1909 ....................... 71.1 »

1920*.................... 77.0 »

1910 ........................ 74.8 »

1924 78.6 »

1913.........................75.0 »

1926 77.0 »

1915...................... ej angivet

1929 ...................... 79.7 »

Sedan 1920, då proportionellt system infördes har alltså valdeltagandet va­

rit genomgående något högre än tidigare. Skillnaden är likväl tämligen obe­

tydlig och kan knappast, särskilt då rena majoritetsval och allmän rösträtt

icke förekommit kombinerade, motivera några bestämda slutsatser.

I Schweiz infördes allmän rösträtt för män redan år 1872, proportionellt val­

sätt år 1918; kvinnorna sakna rösträtt. Nedanstående tabell upplyser dels örn

det ungefärliga valdeltagandet under tiden 1881—1914 (exakta uppgifter ha,

trots hänvändelser till schweiziska myndigheter, ej kunnat erhållas) dels om

deltagandet vid valen efter proportionalismens införande:

1881—1890 .... 57.5 %

1919......................... 80.4 %

1899

.... 54

»

1922 76.4 »

1901—1910 .... 55

»

1925 76.8 »

1911—1914 .... 50

»

1928 78.8 »

Att den enorma ökning av valdeltagandet, som karakteriserar de fyra se­

nast hållna valen, väsentligen beror på övergången från majoritetsval till pro­

portionalism, torde icke kunna betvivlas; någon annan faktor, som kunnat ver­

ka stimulerande på röstfrekvensen, föreligger icke. Att proportionalismen i

så exceptionellt hög grad ökat valdeltagandet i den schweiziska förbundsstaten

beror utan tvivel på att flera av de schweiziska partierna äro regionalt avgrän­

sade. Så framför allt behärskade av gammalt det katolska partiet vissa tyska

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

kantoner, under det att radikalerna ägde ständig majoritet i ett stort antal

både romanska och tyska kantoner. Under majoritetsvalsystemet var därför i

många kantoner valdeltagandet ytterst obetydligt; utgången var på förhand

given och ofta uppsattes endast en kandidat för majoritetspartiet. Då propor-

tionalism infördes, fingo minoriteterna möjlighet att göra sig gällande och in­

tresset för valen blev ett helt annat än tidigare.

I Tyskland kan allmän rösträtt för män sägas ha förelegat ända sedan rikets

grundande år 1871. Efter 1918 års revolution sattes valbarhetsåldern för män

till 20 ■—-i stället för 25 — år, kvinnorna erhöllo rösträtt på samma villkor

som männen, proportionellt valsystem infördes. Valdeltagandet har under

tiden 1871—1930 varit följande:

1871 ............... 52.1 %

1890 70.8 %

1919.....83 %

(nät. förs.)

1874 ............... 62.1 »

1893 72.3 »

1920 ............... 79.3 *

1877 ............... 62.1 »

1898 68.1 »

19241 .... 77.4 »

1878 ............... 62.9 »

1903 76.1 »

19242 .... 78.8 »

1881 ............... 56.1 »

1907 84.7 »

1928 ............... 75.6 »

1884 ............... 63.2 »

1912.................. 84.9 »

1930 ............... 82.0 »

1887 ............... 77.4 »

I genomsnitt var valdeltagandet sålunda 1871—1881 59, 1884—1893 70.9,

1898—1912 77.4 och 1919—1930, efter det nya valsättets införande, 79.3 °/«.

Det påstås stundom, att proportionalismen medfört en sänkning av valdelta­

gandet i Tyskland. Man utgår då från en jämförelse endast mellan de två

sista valen under kejsardömet, då röstfrekvensen var 84.7 resp. 84.9 %, och de

sex valen under den republikanska regimen. En dylik godtycklig begränsad

jämförelse är så mycket mindre rimlig, som det stora valdeltagandet 1907

och 1912 var betingat av de speciella konflikter, som då förelågo: 1907 mellan

det s. k. nationella blocket å ena sidan, katoliker och socialdemokrater å den

andra, 1912 mellan det s. k. svartblå blocket (konservativa och katoliker) å

ena sidan, nationalliberaler, frisinnade och socialdemokrater å den andra.

Inom de grupper av befolkningen, som såväl före som efter 1919 hade röst­

rätt, är i själva verket ökningen av röstfrekvensen under senare år väsentligt

större än de anförda siffrorna giva vid handen. Det framgår nämligen av

gjorda specialundersökningar för vissa delar av landet (jfr Kaisenberg, Wahl-

reform, Zeitschrift flir die gesamte Staatswissenschaft 1931, och Zurkuhlen,

Die Frauen an der Urne, Die Tat 1931), att röstfrekvensen inom ålderklassen

20—25 år varit mindre än den genomsnittliga, och att kvinnorna röstat mindre

flitigt än männen. Så t. ex. röstade i Berlin år 1930 84.3 % av männen, 79.1 %

av kvinnorna; år 1924 var valdeltagandet i vissa undersökta kretsar 81.8 %

för väljare på 20—25 år, under det att genomsnittligt 84.5 % av väljarna rö­

stade — liknande siffror föreligga för 1930. Det kan därför med stor säker­

het påstås, att av de manliga väljarna över 25 års ålder — den kategori, som

hade rösträtt redan under kejsartiden — i genomsnitt omkring 85 % deltagit i

valen under perioden 1919—1930.

En undersökning av valdeltagandet i andra länder än de här berörda är av

jämförelsevis ringa intresse. I flertalet av de efter kriget tillkomna nya sta­

terna har från början det proportionella valsättet tillämpats. I Holland och

Belgien har röstplikt varit stadgad sedan proportionalism införts. Det må

här endast tilläggas, att i Österrike under den republikanska regimen, då pro­

portionellt system tillämpats, röstfrekvensen varit avgjort högre än tidigare, i

den mån förhållandena varit jämförliga (före 1918 existerade röstplikt i vissa,

områden); valdeltagandet var 1920 80.5, 1923 80.2 och 1927 89.3 % av de röst­

berättigade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

43

Att på grundval av det här redovisade materialet draga någon bestämd gene­

rell slutsats rörande valsättets betydelse för valdeltagandet är icke befogat.

Dels är materialet alltför knapphändigt, dels är det endast för få stater möj­

ligt att isolera den faktor, som här är av intresse. Fastslås kan likväl att i

regel valdeltagandet i stater med proportionellt system är lika högt som eller

högre än i stater med majoritetsval samt att vid övergången från majoritets­

val till proportionalism i flera stater en stegring av röstfrekvensen inträtt; i

vissa fall, såsom framför allt i Schweiz men även i Norge, har denna stegring

varit betydande och kan med tämligen stor säkerhet antagas vara en följd av

det nya valsättets införande. I intet fall har en tendens i motsatt riktning

kunnat konstateras. Undersökningen av valdeltagandet kan alltså i varje fall

icke anses giva belägg för den ofta uttalade uppfattningen, att majoritetsval­

systemet skulle vara ägnat att stimulera det politiska intresset; sannolikheten

talar för att motsatsen skulle vara förhållandet.

En i detta sammanhang viktig skillnad mellan majoritetsval och proportio­

nalism framstår teoretiskt som självklart given och bestyrkes vid en praktisk

undersökning. Vid majoritetsval, då striden ofta står mellan två partier eller

två koalitioner, är utgången stundom på förhand given och intresset för valen

slappnar, i andra fall åter, då de stridande parterna hoppas på en seger, som

skall medföra majoritet i parlamentet och makt över regeringsbildningen, blir

spänningen utomordentligt stor och valdeltagandet inom vissa områden excep­

tionellt högt. Röstfrekvensen vid majoritetsval uppvisar därför långt större

variationer än vid proportionella val. Dels växlar valdeltagandet, beroende

på den politiska situationen, i hög grad från ett val till ett annat, dels och

framför allt koncentreras partistriden till de ur partipolitisk synpunkt osäkra

områdena, under det att de områden, där ett visst partis seger är given, knap­

past beröras av kampanjen. Under proportionalism blir striden sällan eller

aldrig så intensiv som den vid ett majoritetsval kan bliva inom särskilt om­

stridda kretsar, men å andra sidan blir likgiltigheten aldrig så fullständig

som vid ett majoritetsval i »säkra» kretsar.

I vissa stater, där under längre tid majoritetsvalssystemet tillämpats utan

några modifikationer, framträda klart följderna av det nämnda förhållandet.

Inom områden, där ett parti länge haft majoritet, upphöra andra partier att

strida örn makten; resultatet härav är. att det härskande partiets hegemoni blir

alltmera fullständig och att valdeltagandet sjunker till ett minimum. I Förenta

staterna och i Schweiz (före 1919) ha, såsom antytts, stora delar av landet

bragts utanför partistriderna, och valkampanjen har helt koncentrerats till de

omstridda områdena. I England kan samma tendens iakttagas, särskilt under

den tid, då konservativa och liberaler voro de enda stora partierna; i vissa de­

lar av Wales och Skottland voro liberalerna, i delar av södra England de kon­

servativa absolut förhärskande. Under tiden 1885—1910 voro 197 av de 560

mandaten i England och Skottland i samma partis ägo; under perioden 1914—-

1926 förelåg motsvarande förhållande i fråga om 270 av de 435 platserna i

Förenta staternas representanthus.

Under ett proportionellt system åter äga, utom i undantagsfall, de ledande

politiska riktningarna intresse av att överallt värva nya anhängare, även örn

dessa äro dömda att inom vederbörande valkrets förbliva i minoritet. Propa­

gandan samlas ej till vissa punkter utan sprides över hela landet. Konkurren­

sen mellan olika politiska uppfattningar blir mera allmän och permanent men

får knappast samma skärpa som —■ inom begränsade områden — under det

majoritära systemet.

På andra punkter än de här berörda ställer det sig än svårare att med led­

ning av gjorda erfarenheter bedöma de argument, som anföras för de olika

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

valsätten. Siffermässiga jämförelser äro icke — eller endast i ringa mån —

möjliga, och de allmänna uttalanden, man finner i politisk och vetenskaplig

litteratur, äro i regel betingade av vissa godtyckligt valda utgångspunkter.

Särskilt omstridd är frågan örn och i vad mån de politiska partiernas, i mera

inskränkt mening partiorganisationernas, inflytande på statslivet står i rela­

tion till det valsätt, som tillämpas. Ehuruväl partierna allmänt anses vara

en integrerande del av nutidens demokratiska system, är den uppfattningen ut­

bredd, att personsynpunkten vid nominering och val av folkrepresentanter äger

ett företräde framför partisynpunkten; det talas ständigt örn att personlighe­

ten bör komma till sin rätt i politiken, att partiernas makt leder till en meka­

nisering av det politiska livet o. s. v. Uttalanden av denna art göras till för­

mån för såväl det ena som det andra valsättet; i vårt land ha de framför allt

ingått i kritiken av proportionalismen. Någon mera grundlig utredning av

hithörande frågor, varvid en klarare fixering av begreppen vore nödvändig,

finnes såvitt bekant icke inom den politiska litteraturen. Här skola blott ett

par erinringar göras med hänsyn till 1) kandidatnomineringen, 2) valet, och

3) folkrepresentanternas ställning under lagstiftningsarbetet.

I fråga örn nomineringen av kandidater beklagas det ofta att partiorganisa­

tionerna, d. v. s. ett fåtal personer, som yrkesmässigt, eller i varje fall syste­

matiskt, ägna sig åt politiskt arbete, äro de bestämmande, och att väljaren i

gemen intet annat har att göra än att vid röstavgivningen träffa sitt val mel­

lan de av organisationerna utkorade. Det torde icke vara möjligt att på den­

na punkt fastställa någon mera avsevärd skillnad under olika valsystem. Det

påstådda förhållandet, att majoritetsvalsystemet skulle giva partiorganisatio­

nerna mindre makt än proportionalismen, bestyrkes i varje fall icke av de engel­

ska erfarenheterna. Sedan årtionden har det här inom de konservativa och

liberala partierna varit regel att vederbörande partis centralbyrå utövat ett

mycket stort inflytande på kandidatnomeringen; en intim samverkan mellan

den centrala ledningen och de lokala organen har förelegat. En person, som

önskar kandidera för parlamentet, har ofta anmält sig direkt hos valledningen

och av denna i princip antagits såsom kandidat för en bestämd valkrets; val­

ledningens rekommendation till partistyrelsen inom kretsen har i normala fall

följts. Inom senare tid torde, framför allt inom arbetarepartiet, de lokala

partiorganen ha fått en mera självständig ställning men försök att överlämna

kandidatnomineringen åt till partiet anslutna väljare överhuvud — såsom på

visst sätt kan anses ske inom det socialdemokratiska partiet i Sverige genom

de s. k. provvalen — lära knappast ha förekommit. Överhuvud torde det kunna

sägas, att för närvarande i så gott som alla demokratiska stater partiledningarna

(vare sig riksledningen eller de lokala organen) ha ett bestämmande inflytande

på kandidatnomineringen och att kandidater utanför partierna endast sällan upp­

träda och blott i rena undantagsfall lyckas bli valda. Det förtjänar beto­

nas att Förenta staterna så till vida intaga en särställning som här s. k. direk­

ta primärval inom partierna äro legalt påbjudna i flertalet stater; för att bryta

partiledningarnas välde har man bestämt, att kandidatnominering skall ske

genom en i stadgad ordning företagen valhandling, varvid i vissa fall endast

till partiet anslutna personer, i andra fall alla väljare äga rösträtt. Något

försök att överföra detta system till andra stater har såvitt bekant ej före­

kommit.

Icke heller i fråga örn valet torde ur här aktuella synpunkter någon påtaglig

skillnad i förhållandena under olika valsystem kunna konstateras. Det har

redan anförts, att s. k. självständiga, alltså utanför de stora partiorganisatio­

nerna stående kandidater ytterst sällan bliva valda. Antalet »vildar» är i

alla moderna parlament försvinnande litet. Redan detta förhållande ger vid

handen, att det stora flertalet väljare röstar på partier, icke på personer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

45

d. v. s. att deras röstning i första liand är betingad av deras politiska åskåd­

ning, icke av deras uppfattning örn vederbörande kandidaters personlighet.

Än klarare framgår detta av det notoriska faktum, att i länder med majori­

tetsval erkänt betydande kandidater, vilkas politiska ståndpunkt icke över­

ensstämmer med väljaremajoritetens, regelmässigt besegras i strid med obe­

tydliga motståndare, som omfatta för tillfället mera populära åsikter. Be­

tecknande äro de engelska erfarenheterna. Oupphörligt har det här inträffat,

att en förskjutning inom opinionen medfört, att de mest framstående stats­

män fallit igenom vid valen, ofta i valkretsar, som de under årtionden repre­

senterat, och ersatts av politiskt och personligt föga kända representanter för

ett annat parti. Så t. ex. ha Gladstone, Balfour, Asquith, Churchill, Henderson

och Mac Donald såsom nationellt ryktbara politiker plötsligt sett sig ute­

stängda från parlamentet. Det vore lätt att från andra länder med majori­

tetsvalsystem anföra många liknande fall. I Frankrike torde, vilket givetvis

sammanhänger med bristen på ett fast organiserat partiväsen, kandidaternas

personlighet ha relativt stor betydelse; framstående politiker ha här stundom

lyckats bibehålla sin ställning inom en valkrets oberoende av opinionernas väx-

ling.

Huruvida och i så fall på vad sätt någon relation mellan valsättet och de

valda representanternas partibundenhet föreligger, skulle möjligen kunna i

någon mån belysas genom en undersökning av vissa förhållanden, särskilt

frekvensen av partiomröstningar i olika parlament; undersökningar av denna

art, som äro ytterst besvärliga och tidsödande, föreligga, såvitt bekant, endast

i fråga örn England och Förenta staterna. Det kan likväl med säkerhet på­

stås, att olikheterna mellan parlament, byggda på skilda valsätt, icke äro

mera bestämda och betydande; tvärtom förefaller det, soifa; örn i förevarande

hänseende andra faktorer skulle vara av långt större vikt än valsättet. Såväl i

det engelska parlamentet, som väljes med rena majoritetsval, som i den tyska

riksdagen, som utses med genomförd proportionalism1, är partibundenheten

ytterst framträdande; motsatt är förhållandet t. ex. i Frankrike och Schweiz —

där skilda valsätt tillämpas — i varje fall vad beträffar de borgerliga partier­

na inom vederbörande parlament.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 b.

Bil. B.

• •

Översikt ay valsättet i vissa främmande länder.

Till proportionsvalssakkunnigas betänkande av år 1921 är såsom bilaga fo­

gad en utförlig redogörelse för det proportionella valsättet i vissa främmande

länder. Den nedan givna översikten anknyter till denna redogörelse så till vida

som i fråga örn där behandlade länder endast kompletterande uppgifter örn re­

former och viktigare förslag efter 1921 meddelas; blott på ett par punkter,

nämligen i avseende å i vissa stater använda utjämningsförfaranden, ha i den

nämnda redogörelsen givna referat rekapitulerats. Vidare har en översikt

givits av valsättet i ytterligare en del stater, dels för att överhuvud lägga en

grund för jämförelser, dels för att närmare belysa det i detta sammanhang

väsentliga problemet.

En undersökning av vallagstiftningens utveckling under senare tid, särskilt

under den på konstitutionella nydaningar rika efterkrigsperioden, visar att

framför allt två synpunkter tryckt sin prägel på reformarbetet, synpunkter,

som, konsekvent tillämpade, framstå såsom divergerande. Å ena sidan kravet på

lika representation i förhållande till röststyrkan för varje politiskt verksam

meningsgrupp, å a^ndra sidan kravet på en begränsning av partisplittringen,

särskilt med hänsyn till representationens funktion att bilda underlag för en

parlamentarisk regering. Den proportionalistiska synpunkten har i det hela

dominerat. Under det att före världskriget majoritetsval i enmansvalkretsar

var regel, och proportionellt valsätt ett sällsynt undantag, är nu förhållandet

det motsatta. Så gott som alla de stora författningsrevisionerna efter kriget

medförde proportionalismens stadfästande. För närvarande råder majoritets­

valsystemet endast i några få stater, med vilka en jämförelse kan ifråga­

komma, särskilt England, Frankrike och Förenta staterna. I de båda först­

nämnda av dessa stater har frågan örn en valreform i proportionalistisk rikt­

ning under de senaste åren stått på dagordningen och föranlett häftiga stri­

der. I Förenta staterna har kravet på proportionalism hittills vunnit endast

obetydlig anslutning.

I ett stort antal stater har den proportionella principen tillämpats med

långt större konsekvens än i vårt land. Så ha i Estland, Lettland, Neder­

länderna och Tjeckoslovakiet system införts, vilka praktiskt taget kunna sä­

gas innebära, att hela riket vid fördelningen av mandat betraktas som en enda

valkrets. I Danmark reserveras ett antal mandat, som efter valet i kretsarna

fördelas mellan de inom vissa landområden uppträdande partierna för att åstad­

komma proportionalitet. I Tyskland skola partierna i princip erhålla ett an­

tal mandat, som svarar mot antalet för partiet avgivna röster; för att för­

verkliga denna princip har man ett förfarande i tre etapper, varvid i sista

hand mandat utdelas å för hela riket gemensamma kandidatlistor, s. k. riks-

listor. I Belgien sker ett utjämningsförfarande inom provinsen, som omfat­

tar flera valkretsar, i Österrike, där tidigare ett bestämt antal mandat avsat­

tes till ett hela riket omfattande utjämningsförfarande, sammanslås enligt

gällande vallag flera valkretsar vid den slutliga mandatfördelningen. I alla

dessa länder innebär valordningen garantier för att större disproportion mellan

röststyrka och representation icke kan förekomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

47

Samtidigt har man emellertid genom vissa restriktiva bestämmelser sökt före­

komma en excessiv partisplittring. I nästan alla stater med i huvudsak genom­

förd proportionalitet har uppkomsten av mycket små partier utan avsevärd an­

slutning inom visst begränsat område försvårats. Så t. ex. få i Danmark en­

dast de partier tävla örn tilläggsmandat, vilka uppnått ett kretsmandat eliel

inom något av de tre områden, i vilka landet är indelat, uppnått ett mot ett

mandat svarande antal röster, i Estland blir en meningsriktning ej represen­

terad, örn den ej erhåller minst två mandat, i Tyskland kan ett parti på riks-

listan icke få flera mandat än det erhållit på kretslistorna.

Den synpunkt, som varit den ledande vid utformningen av dessa speciella

garantibestämmelser, bär i de stater, där man bibehållit majoritetsvalsystemet,

och på de båll i proportionalistiska stater, där man yrkat på nämnda systems

återinförande, tett sig såsom avgörande. Man har hållit före att den s. k. pro­

portionella rättvisans krav icke finge vara bestämmande; detta krav måste

åsidosättas för att skapa en enhetlig majoritet inom representationen och så­

lunda möjliggöra bildandet av starka parlamentariska regeringar.

Erfarenheten har emellertid visat att man varken med majoritetsval eller pro-

portionalism uppnår den förstärkning och stabilisering av regeringsmakten, som

under de senaste åren i flertalet demokratiska stater allmänt förklarats vara

eftersträvansvärd. På vissa håll har man därför övergått till ett valsätt, vid

vars tekniska utformande proportionalistiska impulser varit av betydelse, men

som med fog kan betecknas med ordet minoritetsvalsystem: vid mandatför­

delningen betraktas hela landet som en valkrets sa till vida som den största mi­

noriteten bland väljarna, såvida den uppnår en viss minimiprocent av alla rö­

ster, erhåller ett betydande flertal av alla mandat. Ett system av denna ka­

raktär infördes först i Italien år 1923; det har där avskaffats, men liknande

system tillämpas nu i Jugoslavien och Rumänien. På detta sätt sakras den

disproportion mellan röststyrka och representation, som vid majoritetsval

stundom, men icke alltid, förekommer, och som proportionalismen avser att före­

bygga.

Belgien.

Vallagen har reviderats 1928 och 1929, men denna revision har i huvudsak

varit formell, och bestämmelserna örn mandatfördelning ha förblivit oföränd­

rade. Dessa bestämmelser ha ingående refererats i 1921 års utredning. Här

må blott erinras örn att deputeradekammaren består av 186 representanter, som

utses enligt proportionell metod i 30 valkretsar. Hälften av kammaren om-

väljes vartannat år. Ett utjämningsförfarande äger rum inom de nio provin­

serna, varvid man utgår från partiernas totala röstetal inom provinsen. Den

proportionella principen är alltså tämligen fullständigt genomförd.

Bulgarien.

Enligt vallagen av den 21 juni 1931 väljas 229 medlemmar av representa­

tionen i 73 valkretsar, av vilka flertalet utser endast två eller tre representan­

ter; 45 mandat äro reserverade för ett utjämningsförfarande, vid vilket hela

riket betraktas som en enda valkrets. Härvid framföra partierna särskilda riks-

listor, till vilka vederbörande kretslistor äro anslutna. Partiernas röstetal i

alla valkretsar summeras och de 45 mandaten tilldelas de partier, som vid

kretsvalen blivit underrepresenterade. Dock komma partier, som icke uppnått

åtminstone 2 % av hela antalet avgivna röster, icke i fråga vid fördelningen av

tilläggsmandaten. På grund av det ringa antalet mandat i flertalet valkretsar

äro emellertid de 45 tilläggsmandaten icke tillräckliga för att garantera full­

ständig proportionalitet. Vid 1931 års val erhöll det starkaste partiet med

48

Kungl. Maj:ts proposition nr I9i.

624,000 röster 151 mandat, ett annat parti fick med 408,000 röster endast 79

mandat (64 kretsmandat och 15 riksmandat), kommunisterna fingo med 164,000

röster 31 mandat (6 kretsmandat och 25 riksmandat) o. s. v.

Danmark.

Enligt 1915 års vallag valdes Köpenhamns 24 representanter i folketinget

genom proportionella val, 93 mandat besattes genom majoritetsval i enmans­

valkretsar, och 23 mandat utgjorde tilläggsmandat, som enligt vissa grunder

utdelades åt de grupper, som vid majoritetsvalen blivit missgynnade. Mot

detta system, som i sin kombination av majoritetsval och tilläggsmandat torde

vara helt ensamstående, anmärktes bl. a., att det icke tillräckligt tillgodosåge

den proportionella synpunkten, och att den kombination, på vilket systemet

byggde, i själva verket innefattade en motsägelse; örn man skulle ha tillräck­

ligt många tilläggsmandat för att åstadkomma full proportionalitet, komme

majoritetsvalsprincipens bibehållande att bliva av rent fiktiv karaktär.

1920 genomfördes det nu gällande systemet. Här skall blott erinras om

huvudpunkterna i detta. Landet är delat i 24 valkretsar med i allmänhet 4—6

representanter; det totala antalet kretsmandat är 117.1 Härtill komma 31

tilläggsmandat, vilka äro fördelade på tre landområden: 6 på huvudstaden, 10

på öarna och 15 på Jylland. Sedan platserna inom kretsarna fördelats går

man till fördelning av tilläggsmandaten. Härvid komma endast de partier i

fråga, som antingen vid kretsvalen erhållit minst ett mandat eller inom något

av de tre landområdena erhållit minst så många röster, som i genomsnitt av­

givits för varje mandat i landet. Fördelningen av tilläggsmandaten sker med

hänsyn till vederbörande partiers samlade röstetal i hela landet, varefter de

varje parti tillkommande mandaten enligt vissa tämligen invecklade grunder

utdelas på så sätt, att de olika landområdena erhålla sina fixerade antal mandat.

1920 års vallag var en kompromiss och det förutsattes vid dess antagande,

att inom kort en ändring skulle komma till stånd. Mot lagen har man dels

gjort de anmärkningar, som över huvud bruka riktas mot ett proportionellt sy­

stem, dels har man påpekat, att lagens syfte icke helt tillgodoses. Det kan

tydligen förekomma, att ett parti erhåller flera kretsmandat än dess röststyrka

i hela riket betingar, och att sålunda utjämningsförfarandet med tilläggsman­

dat icke säkrar proportionaliteten. Vid flera tillfällen har så också varit för­

hållandet. 1926 erövrade den s. k. bondevänstern 4 mandat mera än den skulle

ha haft, örn riket varit en enda valkrets; de konservativa, den radikala vän­

stern och socialdemokraterna blevo underrepresenterade. Även 1924 och 1929

blev vänstern något överrepresenterad. Vid flera tillfällen ha förslag örn val­

reform framställts, men något resultat har ännu ej nåtts.

Redan 1921 tillsattes en kommitté för frågans utredande. Av kommitténs

år 1922 framlagda betänkade (Betänkning avgivet af den i henhold til lov

af 29 April 1921 nedsatte Valglovskommission) framgår, att socialdemokra­

terna och den radikala vänstern men även de konservativa i huvudsak ställde

sig avvisande eller åtminstone tveksamma till tanken på en mera genomgri­

pande reform, under det att inom bondevänstern starka sympatier förefunnos

för en återgång till systemet med kombination av majoritetsval och tilläggs­

mandat. Den motsättning, som kommer till uttryck i kommitténs betänkande,

har även sedermera förelegat.

År 1923 framlade ministären Neergaard ett förslag, enligt vilket 80 mandat

skulle besättas genom majoritetsval i enmansvalkretsar; ett icke fixerat antal

mandat — dock högst 71 — skulle avsättas för ett utjämningsförfarande, som

1 Här och i det följande räknas ej med det mandat, som tillkommer Färöarna, dä detta står utom

det vanliga förfarandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

49

syftade till partiernas representation i förhållande till deras totala röststyrka

inom riket. Förslaget antogs icke av riksdagen; av socialdemokraterna och den

radikala vänstern gjordes gällande, att majoritetsval vore tämligen menings­

lösa, örn man skulle ha nästan lika många tilläggsmandat som kretsmandat.

Den första ministären Stauning (1924—1926) framlade intet förslag i ämnet.

År 1927 föreslog regeringen Madsen—Mygdal en valreform. Enligt förslaget

(jfr Rigsdagstidende 1927-—1928 Tilling A, sp. 8127 ff. särskilt sp. 3215 11.)

skulle antalet ledamöter i folketinget minskas till 120. 80 mandat skulle be­

sättas genom majoritetsval i enmansvalkretsar. Därefter skulle en första ut-

jämningsprocedur företagas, i det att 25 mandat fördelades på 7 olika områden

med hänsyn till partiernas totala röststyrkor inom vederbörande områden. Slut­

ligen skulle ett andra utjämningsförfarande förekomma, i det att 15 mandat ut­

delades på grundval av en beräkning av partiernas . röststyrkor inom hela lan­

det. Detta förslag kritiserades under debatterna i folketinget (Folketingets

Forhandlinger 1927—1928 sp. 3376 ff.) av både konservativa, socialdemo­

kratiska och radikala talare. På flera håll gjordes gällande, att förslaget vore

avsett att öka regeringspartiets, d. v. s. bondevänsterns representation. Be­

handlingen av förslaget avbröts genom folketingets upplösning i mars 1929.

Av ett av vederbörande utskott avgivet preliminärt betänkande (Rigsdags-

tidende Tillmg B, sp. 2281 ff., särskilt sp._2379 ff.) framgår, att de social­

demokratiska och radikala representanterna i huvudsak ville bibehålla den gäl­

lande vallagen oförändrad; de förslogo dock, att antalet tilläggsmandat icke

skulle fixeras i lag utan göras beroende av det behov, som vid varje val

förelåge för uppnående av full proportionalitet.

Den efter 1929 års val tillträdande regeringen Stauning har ej upptagit frå­

gan örn en valreform.

England.

Här har majoritetsvalsystemet utan några som helst modifikationer ständigt

tillämpats i fråga örn det stora flertalet valkretsar; endast i ett fåtal kretsar har

under begränsade perioder ett valsätt, som avsett att i någon mån tillgodose

den proportionella synpunkten, använts. Under tiden efter kriget, då ett fast

utbildat trepartisystem uppstått, har emellertid frågan örn en omläggning av

valsättet fått stark aktualitet. Det liberala partiet, som varit och är avsevärt

mindre än de båda andra partierna, har vid samtliga val från och med år 1922

fått långt färre mandat i förhållande till sitt samlade röstetal än övriga partier,

och liberalerna lia energiskt och systematiskt arbetat för en valreform i propor-

tionalistisk riktning. Inom arbetarepartiet ha vissa sympatier för en dylik

reform tidigare framträtt, men under de senaste åren, då partiets styrka snabbt

vuxit, har dess majoritet visat sig benägen att acceptera det gällande sy­

stemet.

Efter 1929 års val, då arbetarepartiet blev det starkaste partiet och^ bildade

regering utan att äga majoritet i underhuset, fordrade liberalerna, på vilkas

ställningstagande regeringens öde var beroende, en valreform. Till införande

av det rent proportionella system, som liberalerna önskade, ville arbetarepartiet

likväl under inga förhållanden medverka. Efter förhandlingar mellan parti­

erna uppnåddes en kompromiss och regeringen framlade på våren 1931 ett för­

slag till införande av s. k. alternative vote; det betonades uttryckligen, att

detta initiativ tillkommit på grund av liberalernas påtryckning. Enligt för­

slaget skulle valmannen kunna rösta på flera personer, i första, andra. och

tredje rummet o. s. v. Örn någon kandidat samlat en majoritet röster av första

ordningen skall han ulan vidare förklaras vald. Därest ingen, kandidat erhål­

lit dylik majoritet skall ny röstsammanräkning äga rum, varvid den kandidat,

som erhållit det minsta antalet ruster av första ordningen, uteslutes, och de

Bihang till riksdagens protokoll 1931.

1 sami. 102 haft. {Nr 19b.)

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

pa honom avgivna röstsedlar, som upptaga ett andra namn, överföras på detta.

Denna procedur fortgår, till dess någon kandidat erhållit absolut majoritet

eller endast tva kandidater återstå. Man ville sålunda, såsom vid förslagets

framläggande betonades, med en enda valomgång vinna ungefär samma resul­

tat som genom systemet med två valomgångar i Frankrike. Metoden är direkt

tillskuren för det engelska tvåpartisystemet; om den kommit till användning

t. ex. vid valen 1924 och 1929 kan det med säkerhet antagas, att liberalerna

blivit väsentligt starkare representerade, även örn de icke på långt när upp­

nått ett^ mot deras röststyrka i riket svarande antal mandat.

1931 års förslag antogs efter långa debatter av underhuset mot högerns röster,

men överhuset begagnade sin rätt att inlägga veto. Efter den fullständiga om­

läggning av partigrupperingen, som valen på hösten 1931 medförde, har frågan

förlorat sin omedelbara aktualitet; den nu sittande regeringen kommer säker­

ligen icke att fullfölja arbetet för en valreform.

Huvudpunkterna i det 1931 framlagda lagförslaget örn alternativröstning

äro av följande lydelse (First schedule): »Väljaren må utpeka den kandidat,

som han ställer i första rummet, genom att sätta siffran 1 eller märket x på

röstsedeln Aud kandidatens namn, och varje röstsedel, som märkts på detta sätt,

skall räknas som en företrädesröst åt vederbörande kandidat; han må också

sätta siffran 2 vid namnet på den kandidat, som han skulle giva företräde,

därest jien kandidat, som han i första rummet röstar på, icke kan bli vald,

och i sådana fall, då mer än tre kandidater uppträda, må han på motsvarande

sätt utpeka de kandidater, han föredrager, genom siffrorna 3 och 4 o. s. v. vid

kandidaternas namn.

Örn vid röstsammanräkningen en kandidat befinnes ha erhållit en absolut

majoritet av rösterna av första ordningen (first preference votes) skall denne

kandidat förklaras vald.

Örn ingen kandidat erhållit en absolut majoritet av rösterna av första ord­

ningen, skall den kandidat, som erhållit det minsta antalet röster, uteslutas, och

varje röstsedel, som upptagit honom i första rummet, och som upptar en av de

icke uteslutna kandidaterna i andra rummet, skall överföras till och räknas

som en röst för denne andre kandidat, och den kandidat, som erhåller en abso­

lut majoritet av de vid denna rösträkning föreliggande rösterna, skall förklaras

vald.»

Örn icke heller vid den andra röstsammanräkningen någon kandidat blir

vald fortsättes med uteslutning av ytterligare den eller de kandidater, som ha

de lägsta röstetalen, och rösterna överföras till de kvarstående kandidaterna på

angivet sätt, intill dess någon kandidat erhållit absolut majoritet eller endast

två kandidater återstå.

Estland.

De hundra medlemmarna av riksdagen väljas genom proportionella val i tio

valkretsar. Platsfördelningen sker likväl genom en central myndighet, huvud­

kommittén för riksdagsvalen, och härvid betraktas i realiteten landet som en

enda valkrets. .Valförslagen, som skola innefatta minst fem och högst tjugu

kandidater, avgivas minst 60 dagar före valet till huvudkommittén och skola

vara undertecknade av minst fem väljare i vederbörande valkrets; till varje val­

förslag skall fogas en garantisumma av 50,000 mark. Förslagsställarna skola

utpeka en viss person, som i vissa frågor tjänstgör som deras ombudsman. En

partibeteckning kan, men behöver icke, förekomma å valförslaget resp. röstse­

deln. Egenartad är bestämmelsen, att örn en på visst sätt registrerad organisa­

tions namn användes som partibeteckning organisationen genom hänvändelse till

huvudkommittén kan inlägga förbud häremot. Samma person kan icke uppstäl-

Kungl. May.ts proposition nr 194.

51

las som kandidat i mer än tre valkretsar. De personer, som ingiva valförslag,

kunna på förslaget meddela, att deras kandidatlista skall förenas med alla

andra på samma sätt betecknade listor i riket till ett s. k. listförband. Staten

distribuerar röstsedlar.

Sedan distrikts- och kretsvalskommittéerna företagit sammanräkning av rö­

sterna insändas deras protokoll till huvudkommittén, som har att fördela man­

daten. Härvid räknas listförbanden som en helhet. D’Hondts’ regel tillämpas:

»Det antal röster, som avgivits för varje uppträdande listförband och för varje

självständig kandidatlista, delas i tur och ordning med talen 1, 2, 3, 4 o. s. v.;

av de vid delningen uppkommande kvoterna avskiljas i storleksordning

så många, som motsvara antalet medlemmar i riksdagen.» Det minsta av dessa

tal är valdivisorn. Det antal platser, som varje listförband och självständig

kandidatlista skall erhålla, bestämmes på så sätt, att man dividerar antalet för

listförbandet resp. kandidatlistan avgivna röster med valdivisorn. På motsva­

rande sätt fördelas sedermera mandaten inom de olika listorna. Sådana kan­

didater, vilkas namn på valsedeln understrukits av ett visst antal väljare, erhålla

vid platsfördelningen särskilt företräde.

För att begränsa den starka partisplittringen infördes 1926 den bestämmelsen,

att endast partier med röstetal, motsvarande minst två mandat, erhålla repre­

sentation. Denna bestämmelse torde ha medverkat till att antalet tävlande

partier, som vid de första riksdagsvalen varit 18, vid 1926 års val nedgick

till 14. Stadgandet att den förut nämnda garantisumman av 50,000 mark hem­

faller till staten, örn vederbörande valförslag ej nått representation, torde också

verka i samma riktning.

Finland.

Enligt den finska vallagen, som under det sista decenniet förblivit i huvudsak

oförändrad, utses de 200 representanterna i riksdagen genom proportionella val

i 16 valkretsar. Möjlighet till kartellbildningar partierna emellan föreligga,

men något utjämningsförfarande, som utgår från de totala röststyrkorna i hela

riket, finnes icke. Trots att valkretsarna i allmänhet äro stora, i genomsnitt

dubbelt så stora som de svenska, har det visat sig, att de mindre partierna regel­

mässigt bli underrepresenterade, d. v. s. erhålla ett mindre antal mandat än en

mandatfördelning på grundval av deras röstsiffror i riket skulle betinga. För­

slag örn införande av ett utjämningsförfarande ha under hänvisning till detta

förhållande vid flera tillfällen framförts såväl av regeringen som av enskilda

motionärer.

I anslutning till tidigare framställda förslag, som antingen av riksdagen

förkastats eller ock av denna icke slutbehandlats, framlade regeringen år 1924

en proposition (nr 6), enligt vilken 179 mandat skulle fördelas på de olika val­

kretsarna, under det att 20 mandat skulle reserveras för ett utjämningsförfa­

rande; undantag gjordes för det Lappmarkens valkrets tillkommande mandatet,

som besättes genom majoritetsval. Propositionen utgick från, att det existe­

rande kartellförfarandet skulle bibehållas och utvidgas; det skulle bli möjligt

för karteller inom de skilda valkretsarna att bilda valförbund av högre ordning

för att samverka vid besättandet av de 20 tilläggsmandaten. I fråga om besät­

tandet av tilläggsmandaten föreslogos tämligen invecklade regler, som här ej

behöva refereras; nog är att betona, att mandaten skulle fördelas på de vid

kretsvalen framförda kandidatlistorna. Regeringsförslaget tillstyrktes med

vissa ändringar av grundlagsutskottet (uti. nr 13), men vann icke riksdagens

bifall. Särskilt betonades inom riksdagen, att enligt förslaget glest befolkade

valkretsar, där valdeltagandet vore ringa, enligt det av regeringen förordade

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

systemet med tilläggsmandat i fråga örn antalet valda representanter kunde

komma i ett sämre läge än de mera tätt befolkade valkretsarna.

Regeringen tog hänsyn till denna kritik och framkom vid 1925 års riksdag

med en ny proposition (nr 80), som förordade ett utjämningsförf arande av syn­

nerligen egendomlig karaktär. Valförbund (karteller) och fristående valmans­

föreningar (partier) i kretsarna skulle i och för valen kunna samverka nied

valförbund resp. valmansföreningar i andra valkretsar, i det att de bildade

sammansatta valförbund. Dylika sammansatta valförbund skulle i sin tur

kunna sammansluta sig till en valring. Beträffande principerna för mandat­

fördelningen skulle följande i motiveringen till propositionen uttalade grund­

satser gälla: »Valresultatet skulle fastställas sålunda, att. såsom nu är fallet,

först skulle uträknas, huru många mandat varje valförbund och fristående val­

mansförening i viss valkrets tillkomme av valkretsens samtliga mandat på grund

av dess där erhållna antal röster. Därefter skulle av centralnämnden i Ny­

lands län valkrets uträknas, huru många riksdagsmannaplatser varje valring

och sammansatt valförbund, så ock fristående valförbund och valmansför­

ening på grund av i hela landet erhållen röstmängd ägde besätta, där­

est hela landet skulle utgöra en enda valkrets. Sammanfaller antalet man­

dat, som någon valsammanslutning i hela landet erhållit enligt den på först­

nämnda sätt verkställda uträkningen, med det på grund av det senare uträk-

ningssättet erhållna, är antalet av dess riksdagsmän slutligt fastställt. Med

avseende å de valsammanslutningar, som icke vid uträkning enligt vartdera be­

räkningssättet erhållit lika antal mandat, skulle justering ske sålunda, att de

valsammanslutningar, för vilka summan av valkretsvis i hela landet fastställda

mandat överskjuter elen, som valsammanslutningen hade tillkommit, örn hela

landet hade utgjort en enda valkrets, finge avstå platser åt de valsammanslut­

ningar, för vilka nämnda summa utfallit för låg. Åt vilka till sistnämnda

grupp hörande valsammanslutningar platsen skall avstås och i vilken valkrets

detta skall ske, skulle bestämmas på grund av de jämförelsetal, valsammanslut­

ningarna i de olika kretsarna erhållit. Antalet av i varje valkrets valda riks­

dagsmän skulle således förbliva oförändrat.»

1925 års proposition, på vars i vissa detaljer synnerligen svårtillgängliga

regler det ej lär vara anledning närmare ingå, är av stort intresse; den är så

vitt bekant det enda förslag till utjämningsförfarande, i vilket man sökt säkra

proportionell representation för partierna utan att på något sätt modifiera

bestämmelserna örn mandatfördelning mellan valkretsarna. Propositionen vann

emellertid, ehuru den på berörda sätt sökt möta den inom riksdagen framför­

da kritiken, icke representationens bifall. I sitt 1926 avgivna betänkande (nr

3) örn förslaget betonade grundlagsutskottet med obestridlig rätt, att det av

regeringen förordade systemet likväl i realiteten skulle påverka valkretsarnas

inbördes ställning vid riksdagsvalen; de tätt befolkade valkretsarna, där valdel­

tagandet vore livligt, skulle ur partisynpunkt få ett större inflytande på riks­

dagens sammansättning än de glest befolkade kretsarna med svagt valdelta­

gande, även örn dessa senare enligt 1925 års förslag — i motsats till enligt

1924 års förslag —• formellt siffermässigt finge ett motsvarande antal repre­

sentanter. Med andra ord: enligt det nya förslaget skulle visserligen icke de

tätt befolkade valkretsarna kunna beröva de glest befolkade vissa mandat,

men de skulle kunna utöva ett inflytande på mandatens fördelning inom veder­

börande kretsar, vilket tydligen enligt utskottets mening innebure ett intrång

på principen örn kretsarnas absoluta likställighet. Vidare anförde utskottet, i

strid mot sina uttalanden av 1924, mera principiella betänkligheter mot för­

slaget; detta befarades medföra, »att jämväl av relativt ringa meningsgrupper

uppburna politiska strävanden bleve företrädda i riksdagen, och detta vore

ägnat att leda till ännu större splittring i det politiska livet samt därigenom

Kungl. Maj:ts proposition nr 19b.

53

bl. a. försvåra bildandet av regering.» Mot utskottets yttrande, som stöddes

av de båda största partierna, socialdemokrater och agrarer, reserverade sig en

råd representanter för riksdagens mindre partier; bl. a. påpekades av en med­

lem av svenska folkpartiet, von Born, att »den påstådda faran för uppkomsten

av en mängd små, det politiska livet splittrande partisammanslutningar, kan

avvärjas genom en bestämning därom, att endast sådana sammanslutningar ta­

gas i betraktande vid den slutliga mandatregleringen, vilka åtminstone i någon

valkrets erhålla mandat på grund av där uppnått röstetal.»' Riksdagen biföll

grundlagsutskottets förslag och avslog regeringspropositionen. Från regerings-

håll har intet ytterligare förslag framkommit.

Här nedan angives i fråga örn valen 1924, 1927, 1929 och 1930 det antal

mandat, som partierna faktiskt erhållit, och det antal mandat, de skulle ha er­

hållit under ett genomfört proportionellt system. Den förra siffran upptages

under a, den senare under b.

1924

1927

1929

1930

a

b

a

b

a

b

a

b

Socialdemokraterna...................................

60

58

60

57

59

55

66

68

Agrarerna.....................................................

44

41

52

45

60

53

59

55

Nationella samlingspartiet................. ....

38

38

34

36

28

29

42

36

Svenska folkpartiet.........................

23

24

24

24

23

23

20

20

Nationella framstegspartiet.....................

17

18

10

14

7

11

11

12

| Kommunisterna............................................

18

21

20

24

—

—

—

—

1 Socialistiska arbetare och småbrukare-

l partiet.........................................................

—

—

—

—

23

27

0

2

Finska småbrukarepartiet......................

—

—

—

—

0

2

1

4

Svenska vänstern.......................................

—

—

—

—

—

1

Övriga..............................................................

—

—

—

—

—

0

1

Frankrike.

Den valordning, som infördes 1919, och som innebar en egendomlig kombina­

tion av majoritetsval och proportionalism, tillfredsställde varken det ena eller

det andra systemets anhängare och avskaffades 1927.. Man återgick da

till det före 1919 tillämpade systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar;

om vid första valomgången ingen kandidat uppnår absolut majoritet, föran­

staltas en andra valomgång, varvid relativ majoritet är tillräcklig. Frågan om

införande av proportionellt system har under de senaste åren, liksom tidigare

vid flera tillfällen, livligt diskuterats. Särskilt partierna ytterst till vänster,

men även vissa andra av den gällande ordningen missgynnade grupper, arbeta

för en proportionalistisk reform, men en bestämd majoritet synes stå fast vid

det nuvarande systemet, även örn man ifrågasätter mindre modifikationer i

detsamma. Opinionen mot proportionalismen grundar sig till väsentlig del på

förhållandet, att örn partierna bleve representerade i förhållande till sina röste­

tal stora svårigheter för den parlamentariska regimen kunde väntas uppkom­

ma. Vöre proportionalism fullt genomförd skulle i den nu sittande kamma­

ren socialdemokraterna, som hittills vägrat att inträda i regeringen tillsam­

mans med borgerliga grupper, och kommunisterna, som systematiskt votera

mot varje regering, äga tillsammans omkring 157 platser i stället för 113.

Förenta staterna.

Systemet med majoritetsval i enmansvalkretsar utan några modifikationer

dominerar helt i Förenta staterna och synes f. n. icke vara hotat. En organi-

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

saturn (Proportional representation society) arbetar visserligen för proportio-

naiismens införande, men den synes ha vunnit ringa anslutning inom tongivan-

de politiska kretsar. Härmed sammanhänger utan tvivel, att politiska intresse­

grupper i Förenta staterna i väsentlig utsträckning kunna göra sig gällande

inom de existerande partiorganisationernas ram ; inom vart och ett av partierna,

vilka framför allt tjänstgöra som valtekniska instrument, äro olika särmenin-

gar representerade.

Italien.

Sedan fascismen kommit till makten genomdrevs i juli 1923 en ny vallag,

vars syfte var att framkalla en stark regeringsmajoritet; lagen har på vissa

hall, såsom i Rumänien och Jugoslavien, efterbildats. Enligt lagen förekom

ett antal valkretsar, men i huvudsak betraktades hela landet vid röstsam­

manräkningen och mandatfördelningen som en enda valkrets. Örn nämligen ett

parti samlade flera röster än något annat och tillika minst 25 % av alla avgivna

röster, skulle det besätta två tredjedelar av platserna i kammaren, eller 356

mandat av 535; övriga platser skulle i sådant fall fördelas på de andra par­

tierna i proportion till deras röstetal. Örn ingen lista uppfyllde de angivna

kraven skulle genomgående det proportionella systemet tillämpas.

1923 ars vallag kom endast till användning en gång, vid valen i april 1924.

I februari 1925 antogs en ny vallag, som bestämde örn majoritetsval i enmans­

valkretsar; denna lag kom aldrig att tillämpas. Den nu gällande vallagen av

17 maj 1928 är helt avpassad efter diktatursystemet. Vid valet av de 400

medlemmarna i ^deputeradekammaren är hela landet en valkrets. En av fas­

cismens stora rad efter förslag av vissa fascistiska organisationer uppgjord

kandidatlista förelägges valmännen, som blott ha att svara ja eller nej på frå­

gan: »godkänner ni den av fascismens stora råd uppgjorda deputeradelistan»?

Skulle det fall inträffa, att listan icke godkännes av en majoritet bland de

röstande, skall nyval anordnas. Härvid kunna konkurrerande listor fram­

läggas. Den lista, som vinner det högsta röstetalet, besätter tre fjärdedelar av

kammarp la tsema; de återstående mandaten fördelas proportionellt på de övriga

listorna.

Jugoslavien.

Efter två års diktatur, under vilken parlamentet varit satt ur funktion, in­

kallades på hösten 1931 en nationalförsamling. De av monarken oktrojerade

bestämmelserna örn val av medlemmar i denna äro av intresse genom sitt extre­

ma tillgodoseende av majoritetssynpunkten; lagen är uppenbarligen kalkerad

på den fascistiska vallagen av år 1923. I huvudsak betraktas landet som en

enhet vid valet. Rikslistor kunna uppställas på förslag av 60 väljare i var och

en av de 305 valkretsarna. Den rikslista, som når det högsta röstetalet, besät­

ter utan vidare två tredjedelar av mandaten. De återstående mandaten förde­

las mellan alla rikslistor, även majoritetslistan, såvida denna erhållit absolut

majoritet. Egenartad är också bestämmelsen, att en deputerad förlorar sitt

mandat örn han upphör att vara medlem av den organisation, som stod bakom

den rikslista, på vilken han valts.

Lettland.

De hundra mandaten besättas genom val i fem valkretsar. Den centrala val­

kommissionen fastställer före varje val det antal mandat, som kommer på varje

krets. Minst trettio dagar före valet kunna valförslag, undertecknade av minst

hundra väljare, inlämnas till kretsvalnämndema; förslagsställarna eller den

organisation, som står bakom dem, utse en person, som tjänstgör som ombud i

vissa fall. Minst sju dagar före valen kunna förslagsställare med olika listor

Kungl. May.ts proposition nr 194.

55

göra anmälan om ett listförband, d. v. s. att överskottsröstema å de skilda

listorna vid mandatfördelningen skola sammanföras. Motsvarande ^ anmälan

örn förening av i olika valkretsar ingivna kandidatförslag kan också ske. I

dessa fall skall anmälas, i vilken ordning kandidaterna på de olika listorna

skola ifrågakomma vid mandatfördelningen. Valförslagen skola upptaga par­

tibeteckning. Staten trycker och distribuerar röstsedlarna; de olika kandidat­

förslagen uppföras å skilda röstsedlar, innehållande partibeteckning samt nam­

nen på de tre första kandidaterna på förslaget.

Sedan röstsammanräkning företagits i valdistrikt och valkretsar insändas

protokoll häröver till den centrala valkommissionen. Antalet i varje valkrets

avgivna röster delas med det antal mandat, som tillkommer kretsen. Därpå

delas det antal röster, som avgivits för varje särskild lista, med den erhållna

valkvoten; av denna delning framgår det antal mandat som varje lista.erhållit.

De rester, som uppkomma, sammanslås med resterna från förbundna listor och

en ny uträkning företages. På motsvarande sätt förfares med resterna från

för hela riket förbundna listor. Ett 1928 antaget tillägg till 1922 års vallag

stadgar bl. a., tydligen i syfte att begränsa partisplittringen, att till varje kan­

didatförslag skall fogas en garantisumma av 1,000 lats. Denna summa åter­

betalas endast, om det listförband, till vilket förslaget är anslutet, erövrat

minst ett mandat i varje valkrets.

Nederländerna.

Valsättet har sedan 1921 icke ändrats. Vid fördelningen av de hundra man-

da ten i andra kammaren betraktas riket som en valkrets; full proportionalitet

är alltså genomförd.

Norge.

Enligt 1919 års vallag väljas de 150 medlemmarna av stortinget genom pro­

portionella val i 29 valkretsar; i varje valkrets utses tre till atta representan­

ter. Något utjämningsförfarande föreligger ej. Den proportionella principen

kan följaktligen verka endast i begränsad omfattning. Följande ur 1927 ars

kommittébetänkande rörande valordningen hämtade tabell upptager det antal

mandat, som de olika partierna uppnått vid 1921, 1924 och 1927 års val, samt

det antal mandat, de skulle ha erhållit, därest hela riket utgjort en enda val-

krets. Kolumnen a upptager det förstnämnda antalet, kolumnen b det sist-

nämnda.

Hägern och frisinnade vänstern

Frisinnade vänstern..................

Bondepartiet...................................

Vänstern........................................

Radikala folkpartiet..................

Socialdemokraterna......................

Arbetarepartiet...............................

Kommunistpartiet......................

1921

57

17

37

2

8

29

51

20

30

3

14

32

1924

54

22

34

2

8

24

6

b.

50

20

28

2

13

28

9

1927

30

1

26

30

1

59

3

36

2

22

26

2

56

6

Såsom synes äro divergenserna mellan antalet erhållna och anta,let av de to­

tala röstsummorna betingade mandat procentuellt vida större än i Sverige; 1924

blevo av de 150 platserna icke mindre än 18 »felplacerade». Detta förhållande

beror väsentligen därpå, att de norska valkretsarna i. genomsnitt äro avsevärt

mindre än de svenska. 1919 års valordning har fran olika hall utsatts för

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

kritik, bl. a. på den grund, att den icke ansetts tillräckligt tillgodose den pro­

portionella synpunkten. Den 27 juli 1927 tillsatte stortinget en kommitté på 5

ledamöter med uppdrag att utreda frågan om en valreform och vissa andra kon­

stitutionella spörsmål. I sitt andra betänkande, avgivet den 8 april 1929. be­

handlade denna kommitté valsystemet. Några punkter i kommitténs betänkan­

de (Innstilling örn Valgordningen) skola här refereras.

Efter att lia avvisat tanken på återinförande av rena majoritetsval och på

en kombination av majoritetsval och tilläggsmandat ingick kommittén på möj­

ligheten att komplettera det föreliggande proportionella systemet; att ett behov

av en utveckling av proportionalismen förelage betonades under hänvisning till

den ovan återgivna tabellen över valen 1921—1927. Kommittén ingick sär­

skilt på möjligheten att avsätta ett visst antal mandat, exempelvis 18, som, se­

dan valet i kretsarna försiggått, skulle fördelas på de underrepresenterade

listorna i vederbörande kretsar, under hänsynstagande till partiernas totala

röststyrkor i hela riket. En dylik anordning fann sig kommittén dock icke

kunna tillstyrka. Det framhölls särskilt, att härigenom en ändring av val­

kretsarnas representation faktiskt skulle inträda, att i en viss krets ett parti

med stöd av outnyttjade röster skulle kunna få ett tilläggsmandat, trots att ett

annat parti i kretsen hade flera outnyttjade röster, att vissa valtaktiska man­

övrer skulle underlättas —. så t. ex. skulle ett parti med stark ställning i de

stora folkrika valkretsarna i dessa kunna uppträda under annan beteckning än i

övriga delar av riket och härigenom bliva överrepresenterat — samt att en ökad

partisplittring vore att befara. Understrykas bör, att kommitténs motivering

i nuvudsak är av den art, att den väl drabbar ett system med tilläggsmandat,

som efter valen utportioneras på de olika kretsarna, men icke ett system

med riksmandat i egentlig mening, vilka besättas med ledning av särskilda

rikslistor. Sistnämnda möjlighet berörde kommittén endast i största korthet

(sid. 21). Det anfördes att även detta förfaringssätt skulle föra med sig för­

skjutningar i valkretsarnas representation.

Kommittén slutade med att endast föreslå minskning av antalet valkretsar

samt införande av ett förfarande med listförbund (ungefär detsamma som kar­

tellerna i Sverige). Sistnämnda förslag upptogs sedermera i en kunglig pro­

position av 2 nov. 1929, som i huvudsak tillstyrktes av vederbörande stortings-

utskott. Pa grundval härav antogs pa varén 1930 en lag örn vissa ändringar

i den norska valordningen (utfärdad 21 mars).

I december 1931 avgav 1927 års kommitté ett nytt betänkande rörande val­

ordningen (Utkast till grunnlovsförslag om valgordningen, avgitt desember

1931, Oslo 1932).. Detta betänkande innehåller, enligt stortingets direktiv

av 31 mars 1930, inga rekommendationer, utan endast utkast till grundlags-

ändringsförslag, utgående fran skilda, i den offentliga diskussionen fram­

förda principer. Särskilt ha olika möjligheter till utjämningsförfarande upp­

märksammats; bl. a. föreligga flera förslag till kombination av proportionalism

och ett system med tilläggsmandat, vilka skulle besättas genom ett förfarande

med rikslistor (sid. 33 ff.).

Polen.

Av de 444 medlemmarna i andra kammaren väljas 372 i särskilda val­

kretsar, 72 genom rikslistor. Vid kretsvalen gäller, att skriftligt meddelande

med kandidatförslag och deklaration av partibeteckning mäste ingivas till ve­

derbörande valnämnd senast trettio dagar före valdagen. Valsedlar tryckas

och distribueras av staten. Platserna fördelas enligt samma proportionella

grunder som i Sverige mellan.de inom kretsen konkurrerande partierna.

Skriftlig anmälan av kandidater på rikslistoma skall ingivas till ordföran­

den i den för riket gemensamma valkommissionen senast fyrtio dagar före val­

Kungl. Maj:ts proposition nr 19Jf.

57

dagen. Dylik anmälan skall vara undertecknad av minst fem ledamöter av

riksdagen eller av tus-en valberättigade från en valkrets eller minst femhundra

valberättigade från vardera av två kretsar. Riks valförslagen, som skola inne­

fatta också partibeteckning, bliva officiellt kungjorda genom valkommissionens

förslag; man utgår från att samma partibeteckningar användas som inom de

särskilda kretsarna. Sedan mandaten i kretsarna fördelats sker fördelning

av de 72 riksplatserna mellan sådana, partier, som redan erhållit platser inom

minst sex valkretsar. Till grund för denna fördelning, som äger rum enligt

proportionell metod, lägges det antal platser, som vederbörande partier erhållit

i valkretsarna, icke partiernas sammanlagda röstetal.

Som synes går systemet med rikslistor i Polen icke ut på att tillgodose pro-

portionalismens synpunkt; tvärtom är systemet här utformat på sådant sätt,

att det ökar de större partiernas representation. Ett system av i huvudsak

samma innebörd tillämpas vid val av senaten.

Rumänien.

1926 års vallag söker genom egenartade bestämmelser motverka partisplitt­

ringen och bidraga till uppkomsten av en regeringsduglig majoritet. Landet

är vid val till deputeradekammaren uppdelat i valkretsar, men vid röstsam­

manräkningen och mandatfördelningen betraktas i vissa fall riket som en enhet.

Valsedlar från olika kretsar, som upptaga samma partibeteckning, bliva nämli­

gen sammanräknade. Örn ett parti erhållit minst 40 % av alla i riket avgivna rö­

ster och tillika är det största partiet, får det utan vidare hälften av alla mandat.

De återstående mandaten fördelas på samtliga partier, inklusive. majoritets­

partiet, i förhållande till antalet avgivna röster; härvid kommer likväl parti,

som ej uppnått minst 2 % av samtliga röster, icke i fråga.. En modifikation

av dessa regler föreligger dock så till vida, som ett minoritetsparti, vilket i

vissa valkretsar erhållit absolut majoritet, i dessa kretsar får så mångå plat­

ser, som dess röststyrka enligt proportionell grundsats betingar. — Örn intet

parti fyller de ovan angivna villkoren, tillämpa® genomgående proportionellt

system.

Då denna vallag första gången tillämpades år 1926, samlade ett parti, folk­

partiet, något mer än 50 % av alla avgivna röster. Partiet besatte, sedan

23 av de 387 platserna givits åt ett minoritetsparti, som i vissa kretsar hade

majoritet, till en början hälften av de återstående platserna, d.^v. s. 182. Vid

fördelningen enligt proportionell princip av de därefter återstående 182^ plat­

serna erhöll partiet ytterligare 110 platser. I det hela fick partiet alltså icke

mindre än 282 av 387 mandat.

Schweiz.

Vallagen har sedan 1921 icke undergått någon ändring. Vid valen av de

f. n. 198 mandaten i nationalrådet utgöra kantonerna och halvkantonerna val­

kretsar. Antalet representanter i varje valkrets är följaktligen i hög grad skif­

tande. 3 valkretsar ha blott ett mandat vardera, under det att 11 valkretsar

ha 6—9 representanter och de båda största kantonerna Ziirich och Bern 27,

resp. 34 representanter. Något utjämningsförfarande förekommer ej och har

såvitt bekant icke ifrågasatts; under det federala systemet framstår det som

självklart, att kantonerna skola utgöra helt fristående valkretsar.

Tjeckoslovakiet.

De trehundra medlemmarna i deputeradekammaren väljas enligt 1920 års

vallag — väsentligt ändrad 1925 — genom proportionella val i 23 valkretsar,

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 194

.

^sohl

utse fran 6 till 45 representanter vardera. Valförslag inom valkretsarna

skola ingivas av minst 100 väljare. Tre successiva platsfördelningar före­

komma. . Den första platsfördelningen sker inom valkretsen: det sammanlagda

antalet i kretsen avgivna röster delas med antalet mandat i kretsen och den

sålunda erhållna valkvoten lägges till grund för platsfördelningen; varje par­

tis rösttal delas med kvoten och partiet tilldelas det antal mandat, som härav

betingas. Vid denna procedur bliva tydligen icke alla mandat fördelade. En

andra platsfördelning verkställes av en under inrikesministeriet sorterande cen­

tralkommission och härvid betraktas hela landet som en enda valkrets. Man

utgår från de reströster, som föreligga i de olika valkretsarna, d. v. s. de

röster, som förblivit oförbrukade vid den första platsfördelningen. Rösterna

på de kretslistor, som upptaga samma partibeteckning eller sannolikt kunna

antagas utgå från samma parti — i senare fallet infordras uppgift härom från

företrädare för förslagsställarna i kretsarna -— räknas som en helhet. Vid

den nya platsfördelningen komma endast av partierna anmälda rikslistor i

fråga; dessa rikslistor kunna likväl endast upptaga personer, som redan kan­

diderat i valkretsarna. Enligt år 1925 införda bestämmelser, som avse att be­

gränsa partisplittringen, komma vid den nya platsfördelningen endast de par­

tier, som^i någon krets lyckats uppnå representation, i fråga. Platsfördel­

ningen går till på så sätt, att reströstema summeras och det sålunda upp­

komna talet delas med antalet återstående platser plus 1. Varje partis sam­

lade tal av icke förbrukade röster delas med denna valkvot och ett parti er­

håller så många röster som valkvoten innehålles i röstetalet. De mandat, som

även vid denna andra rösträkning förbli obesatta, fördelas i en tredje räkning

mellan de partier, som uppvisa de högsta antalen reströster. Vid såväl andra

som tredje röstsammanräkningen tilldelas platserna de skilda partiernas kan­

didater alltefter den ordning, i vilka dessa förekomma på rikslistoma.

Tyskland.

Den gällande valordningen utgår från regeln, att antalet platser i riksdagen

skall stå i förhållande till antalet vid vederbörande val avgivna röster; i prin­

cip utdelas ett mandat på 60,000 röster. Valförfarandet sker i tre etapper:

först fördelas mandat inom de 35 valkretsarna, sedan inom de 17 förbundsval-

kretsarna, och slutligen inom riket som en enhet. Valförslag inom kretsarna

skola ingivas av minst 500 väljare — eller av minst tjugo väljare, som göra

det sannolikt, att de äga stöd av 500 väljare -—• senast på sjuttonde dagen före

valdagen. Dylikt valförslag skall vara försett med en överskrift, som hän-

syftar på kandidaternas partiställning och tjänar att skilja förslaget från andra

valförslag. I varje valförslag skall uppgivas namnet på ett ombud, som in­

för valmyndigheten i kretsen äger att uppträda å förslagsställarnas vägnar. Se­

nast på tolfte dagen före valet kan inför valledaren inom förbundsvalkretsen

anmälan ske om förbund mellan olika kretslistor; dylik anmälan avgives av

de å valförslagen angivna ombuden. Vidare kunna senast å fjortonde dagen

före valet s. k. riksvalförslag inlämnas till den av inrikesministern utnämnde

riksvalledaren. Dylikt förslag skall vara undertecknat av minst 20 väljare.

Även på dessa förslag skall ett ombud för förslagsställaren angivas. En kan­

didat får ej förekomma på mer än en rikslista, men väl samtidigt på en riks-

lista och en kretslista, såvida nämligen eventuellt röstöverskott å den senare

enligt avgiven förklaring skall komma den förra till godo. Senast å tionde

dagen före valet kan hos kretsvalledaren göras anmälan, att överskott av röster,

som avgivits för en bestämd kretslista, skall komma en viss rikslista till godo.

Sedan 1923 ombesörjer staten tryckning och distribution av valsedlar. Å röst­

sedlarna äro de olika valförslagen upptagna i nummerordning med partibeteck­

Kungl. Maj:ts proposition nr ldk.

59

ningen utsatt; endast de fyra första namnen på valförslaget upptagas. Val­

mannen utmärker genom ett kors eller på annat sätt det valförslag, som lian vill

rösta på.

Vid röstsammanräkningen fastställer först valutskottet i valkretsen det an­

tal röster, som tillfallit varje förslag i kretsen. Ett valförslag tilldelas ett

mandat för varje uppnått antal av 60,000 avgivna röster. Överskottsröster

komma förbundna vallistor inom förbundsvalkretsen tillgodo. Valutskottet i

förbundsvalkretsen sammanräknar de överblivna rösterna från förbundna listor,

varvid på 60,000 röster kommer ett mandat, vilket för varje gång tilldelas den

lista, som har att uppvisa det största antalet överskottsröster. Emellertid

kommer ingen platstilldelning överhuvud taget till stånd, örn ej minst 30,000

överskottsröster kommit åtminstone en av de förbundna listorna till del. De

inom förbundsvalkretsen ej förbrukade rösterna komma i betraktande vid till­

delandet av mandat åt den rikslista, till vilken de förbundna listorna äro an­

knutna. Di k sva lutskot tet sammanräknar samtliga i valkretsarna och förbunds-

valkretsarna överblivna röster, därvid fördelande dem på de rikslistor, till

vilka man i valkretsarna anslutit sig. Även på detta stadium av valsamman­

räkningen kommer ett mandat för varje 60,000-tal röster på en listas (här riks-

listas) andel. En rest på mer än 30,000 röster likställes med 60,000. Emel­

lertid får en rikslista under inga omständigheter flera mandat än sammanlagda

antalet av de mandat, som tillfallit de till densamma anknutna kretslistorna.

Denna inskränkning har visat sig vara av väsentlig betydelse; så t. ex. fingo

på grund härav 1920 kommunisterna med 442.000 röster blott två platser; 1928

blevo två partier, med resp. 110,000 och 266,000 röster, orepresenterade.

I regel uppsätta partierna sina främsta män på rikslistorna; mångå av riks-

listans kandidater förekomma regelmässigt också på en kretslista. I valagi­

tationen inta rikskandidaterna främsta rummet. År 1924 (andra valet) vörö

av 493 mandat 360 krets-, 60 förbunds- och 73 riksmandat; motsvarande siff­

ror 1928 voro 345, 71 och 75; 1930 398,_ 88 och 91.

I huvudsak samma valordning som i riket gäller i delstaterna.

Det tyska systemet har blivit föremål för mycken kritik. Det har ansetts,

att de stora valkretsarna leda till att valakten mekaniseras, i det att väljarna

i regel helt sakna personlig uppfattning örn kandidaterna. Man har också för­

klarat den stränga tillämpningen av den proportionella principen vara en av

orsakerna till den stora partisplittringen; vid 1928 års val uppträ,dde 35, vid

1930 års val 27 partier, av vilka visserligen mindre än hälften lyckades uppnå

representation. Ett stort antal reformförslag ha under de senaste åren fram­

lagts såväl av politiker som av vetenskapsmän, och skilda regeringar ha anslu­

tit sig till kravet på en valreform. (En utförlig redogörelse återfinnes i

»Vorschläge zur Wahlreform», ett memorandum av inrikesministeriet.)

I augusti 1930 framlade regeringen Bruning ett utarbetat förslag (jfr

Reiehsrat, Tagung 1930, nr 151). Enligt detta skulle riket indelas i 162 val­

kretsar, vilka skulle sammanföras till 31 valförband. I princip skulle, ett man­

dat komma på 70,000 (enligt i riksrådet beslutad ändring 75,000) väljare. Be­

stämmelserna örn inlämnande av valförslag och örn statens skyldighet i fråga

om röstsedlarna bortfalla. Varje röstsedel kan upptaga en, två eller tre kan­

didater; den kan angiva partibeteckning och skall göra det, om mer än en kan­

didat upptages. Vid röstsammanräkning tjänar valförbandet som enhet. Kan­

didater, som uppförts på röstsedlar utan partibeteckning, förklaras valda, örn

de erhållit minst 70,000 röster. Alla under samma partibeteckning avgivna

röster sammanräknas, och varje parti erhåller det antal platser som dess röste­

tal, dividera! med fördelningstalet (70,000), betingar. Vid fördelningen av

partiets mandat tillämpas d’Hondls regel.

Vid detta förfarande uppstå reströster. För att utnyttja dessa reströster be­

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 19 b.

stämmes, att en utjämning skall ske inom tolv s. k. landsgrupper. Härvid har

varje parti, som enligt den primära röstsammanräkningen erhållit minst en

plats, anspråk på så många ytterligare mandat, som motsvarar dess antal rest-

röster, dividerat med 70,000. Hessa mandat fördelas på kretslistorna med det

högsta antalet reströster. Ett motsvarande förfarande sker i fråga örn kan­

didater, som uppsatts på röstsedlar utan partibeteckning. Utjämningsförfa-

randet för hela riket skall däremot enligt förslaget avskaffas.

1930 års förslag, som icke slutbehandlats av riksdagen, söker såsom synes

främja personsynpunkten genom att möjliggöra val av utan anknytning till

något parti uppträdande kandidater. Genom de små valkretsarna vill man

åstadkomma en närmare förbindelse mellan valmännen och kandidaterna. Till­

lika är emellertid den proportionella principen sjmnerligen väl tillgodosedd

genom att mandatfördelningen sker i de stora valkretsförbanden, samt genom

det särskilda utjämningsförfarande. som anordningen med landsgrupper möj­

liggör. En begränsning av proportionalismen, som för förslagets upphovsmän

synes ha framstått såsom betydelsefull, ligger likväl däri, att inom landsgrup-

perna endast sådana partier kunna erhålla mandat, som redan fått någon kan­

didat vald inom ett valförband. I samma riktning verkar också det föreslagna

slopandet av rikslistorna. På dessa punkter har man modifierat proportiona­

lismen för att begränsa partisplittringen.

Österrike.

Enligt 1920 års vallag bestod det österrikiska nationalrådet av 175 repre­

sentanter, av vilka 160 utsågos i 25 valkretsar och de återstående 15 genom ett

utjämningsförfarande. Inom kretsarna skulle senast tre veckor före valdagen

valförslag inlämnas till kretsvalnämnden; dessa skulle vara undertecknade

av minst hundra väljare inom kretsen och upptaga högst dubbelt så många

kandidater som antalet mandat i kretsen. Vidare skulle i valförslaget uppgi­

vas namnet på ett ombud, som utsågs av förslagsställarna för bevakande av

vederbörande partis intressen. Fördelningen av platser inom kretsen skedde

enligt d’Hondts regel. De härvid uppkommande överloppsröstema samman-

lades för hela riket partivis, varefter de 15 tilläggsmandaten fördelades i för­

hållande till partiernas röstöverskott; dock skulle intet parti erhålla flera till-

läggsmandat än kretsmandat. Före utjämningsproceduren kunde partierna ge­

nom ombud för förslagsställarna i kretsarna ingiva rikslistor; de partierna

tillkommande tilläggsmandaten tilldelades i sådant fall de på rikslistorna upp­

förda kandidaterna i tur och ordning. Om ej rikslista ingivits, fördelades varje

partis platser på partiets förslag i de olika valkretsarna, allt efter storleken av

överskottstalen i varje krets. Vid det enda val, då detta system tillämpades,

erhöll det minsta partiet, stor-tyskarna, 8 av de 15 tilläggsmandaten, under

det att de båda stora partierna, de kristligt sociala och socialdemokraterna, er-

höllo resp. 3 och 4 mandat.

År 1923 antogs en valreform; motiven till denna voro, såvitt av national-

rådets debatter i ämnet framgår, utan intresse i detta sammanhang. Genom

den nya vallagen av den 16 juli 1923 ersattes utjämningsförfarandet medelst

riksmandat med ett annat utjämningsförfarande: de 25 valkretsarna — med

tillsammans 165 representanter — sammanfördes i 4 valkretsförband, inom

vilka en andra fördelningsprocedur äger rum. Bestämmelserna örn nomine­

ring o. dyl. förblevo i huvudsak oförändrade.

Enligt 1923 års lag delas inom varje krets antalet avgivna röster med an­

talet mandat plus 1. Varje parti får så många mandat, som en division av

dess antal röster med det erhållna valtalet betingar. De röster, som härvid

icke bliva utnyttjade och de mandat, som icke bliva besatta, komma till använd­

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

61

ning vid utjämningsförfarandet inom valkretsförbundet. Inför detta u tjärn-

ningsförfarande kunna partierna framlägga särskilda kandidatlistor; på dessa

få likväl endast upptagas personer, som kandiderat inom någon valkrets. In-

gives ej dylik lista, fördelas eventuella tilläggsmandat på vederbörande partis

kretslistor. Mandatfördelningen sker enligt d’Hondts regel. För att före­

komma partisplittring har man infört bestämmelsen, att endast de partier, som

erhållit åtminstone ett kretsmandat inom hela riket, komma i fråga vid för­

delningen av restmandaten inom valkretsförbunden.

Utjämningsförfarandet har visat sig vara av stor betydelse. Vid 1923 års

val besattes 25, vid 1927 års val 13 platser i valkretsförbanden. Örn det värde,

förfarandet kan ha för smärre partier, vittnar förhållandet, att av de tio plat­

ser, som det stor-tyska partiet besatte vid 1923 års val, icke mindre än 8 vun-

nos genom reströster från olika valkretsar.

Den österrikiska vallagen har från skilda utgångspunkter kritiserats. Å

ena sidan har man ansett, att den alltför mycket gynnar de större partierna,

å andra sidan har man beklagat det stora inflytande, som partierna som så­

dana på grund av lagen erhålla. • Ett stort antal förslag till reformer ha fram­

ställts, bl. a. av professor Hans Kelsen, men något resultat har ännu ej nåtts

(jfr Fleischer, österreichische Wahlreform, Wien 1929).

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

Mandatfördelning vid andrakammarvalet år 1921, därest fördel-

A n

a 1

ros

ter1

V alkretsar

Höger

Bonde-

för­

bundet

Liberala

Social­

demo­

krater

Vänster­

socia­

lister

•

Komma-1

nister

•

1

Stockholms stad.......................................

48 266

14 392

66 822

863

I

9 350

2

»

län...................................

17 748

3 832

9144

32 023

__

4 358

3

Uppsala

>

...................................

8118

5 722

9 091

16 818

1597

1513

4

Södermanlands ^»...................................

8 874

3 974

15 078

26 879

2138

6

Östergötlands

>

...................................

24 427

11992

12 992

43 216

—

3 993

6

Jönköpings

^»...................................

28148

11 434

15 220

14 509

4 796

7

Kronobergs

^>...................................

18 430

7 050

6 722

11450

1806

__

8

Kalmar

»

...................................

27 982

7 374

7 752

14 106

1742

2165

9

Gotlands

^>...................................

3 262

7 491

2 401

2 305

__

10

Blekinge

^>...................................

12 343

3 285

7 466

16 692

987

__

11

Kristianstads

>

...................................

18 781

5 448

18 926

25 583

1277

__

12

Malmö m. fl. städer...............................

23 569

—

3 410

42 466

741

13

Malmöhus läns v:s...................................

15 963

17 959

11516

49 969

__

729

14

Hallands län............................................

16 900

10 560

5 770

13 386

__

15

Göteborgs stad .......................................

17 973

—

8 793

35 495

—

3099

16

Göteborgs o. Bohus läns landstingsomr.

19 801

5 536

9 560

19 046

—

699

17

Alvsborgs läns norra v:s......................

12 743

8188

10 723

14 969

956

18

»

> södra > ......

20834

6 870

5 379

8 204

1044

__

19

Skaraborgs

län ...............................

21735

13 430

14122

13 703

1327

1565

20

Värmlands

»

...............................

13116

4 333

23425

28 640

__

9 817

21

Örebro

>

...............................

8 976

5 844

15 696

25 055

—

3 695

22

Västmanlands >

...............................

6166

6 945

9 736

22 586

609

4 675

23

Kopparbergs

>

...............................

6 603

9 804

19 531

27 096

3 548

8182

24

Gävleborgs

>

...............................

6 971

10 839

14 079

33196

8 595

6 928

25

Västernorrlands »

...............................

10 621

10 384

16 359

15 535

14 070

5 589

26

Jämtlands

>

...............................

5 637

7 075

12 783

5 740

2 708

3161

27

Västerbottens >

...............................

14 423

3187

19 273

2 818

4 002

28

Norrbottens

>

...............................

10 892

3 803

6 269

2 548

6 314

7 958

Hela riket

449302

192 269

325608 630855 56241

Rik

80355

smandat

Summa

Såsom ett partis rösttal inom en valkrets har vid denna fördelning räknats partiets

samman-

(jfr högern i Jönköpings län). Där gemensam lista mellan olika partier förekommit, har det i den

1 Dessutom avgåvos under diverse väljarbeteckningar 7 322 röster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 194,

63

Bil. C.

ningen skett efter de i propositionen föreslagna grunderna.

A n

t a

m

a

q

d a

t

Höger

Bonde-

Liberala

Social-

Vänster-

Kommu-

förbundet

demokrater

socialister

nister

Enligt

Fak­

tisk

Enligt

Fak­

tisk

Enligt

Fak­

tisk

Enligt

Fak­

tisk

Enligt

Fak-

Enligt

Fak-

pro-

för-

pro-

för-

pro-

för-

pro-

för-

pro-

för-

pro-

för-

pos.

deln.

pos.

deln.

pos.

deln.

pos.

deln.

pos.

deln.

pos.

deln.

5

6

_

_

i

1

7

8

i

1

2

2

—

—

i

1

5

6

—

—

___

___

1

1

i

1

i

1

2

2

—

—

—

___

1

1

—

—

2

2

3

4

—

—

—

___

3

3

i

1

1

1

5

7

—

—

—

___

3

4

i

1

2

2

2

2

—

—

___

___

2

2

i

1

1

1

1

2

—

—

___

___

4

4

i

1

1

1

2

3

—

—

—

___

1

—

2

2

—

1

—

—

—

—

— •

. ____

2

2

—

—

1

1

2

3

—

—

—

___

2

2

—

—

2

3

4

4

—

—

—

___

2

3

—

—

—

—

5

5

—

—

___

___

1

2

2

2

1

1

6

6

—

—

____

____

2

3

1

1

—

—

2

o

—

—

____

____

2

2

—

—

1

1

4

5

—

—

_

_

3

4

1

1

1

1

3

3

—

_

_

_

2

2

1

1

1

2

2

2

—

—

—

___

3

3

—

1

—

—

1

1

—

___

___

___

3

3

1

2

2

2

2

3

—

—

___

____

1

2

—

—

3

3

4

4

—

—

i

1

1

1

—

1

2

2

4

5

—

—

___

___

1

1

1

1

1

1

3

4

—

—

___

___

1

1

1

1

2

3

4

4

—

—

i

1 j

1

1

1

1

2

2

4

4

i

1

_

1

1

1

1

1

2

2

2

3

2

2

i

1 i

—

1

1

1

2

2

1

1

—

—

_

_

2

3

—

—

4

3

—

—

—

1

—

_

2

2

—

—

1

1

—

—

1

2

2

2

54

02

18

21

38

41

80

93

4

0

0

7

6

—

7

—

5

—

5

—

3

—

4

_

00

02

25

21

43

41

85

93

7

0

10

7

Summa

Enligt

pro­

per.

Fak­

tisk

för­

del.

14

8

5

6

10

8

5

8

3

5

8

7

10

5

7

8

6

4

8

9

7

6

9

9

9

4

6

6

16

9

5

7

12

9

6

9

3

6

9

8

11

6

8

9

7

5

10

10

9

7

10

10

10

5

7

7

200 230

30

230 230

lagda

rösttal inom valkretsen, oavsett om rösterna avgivits under skiljaktliga vali arbeteckningar

officiella statistiken

beräknade

rösttalet använts vid fördelningen. Detta gäller samtliga tabeller.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 194.

Mandatfördelning vid andrakammarvalet år 1924, därest fördel-

Valkretsar

Ant

a 1

ros

ter1

Höger

Bonde-

för­

bundet

Liberala

Frisin­

nade

Social­

demo­

krater

Kommu­

nister

1

Stockholms stad.......................... .

55137

11568

7166

79 103

9 376

2

>

län...................................

18 608

7 289

3 577

6 327

34 448

4 490

3

Uppsala

>...................................

8 848

4 937

1419

6148

18 545

1407

4

Södermanlands >...................................

9 712

3 897

989

11859

30085

1549

5

Östergötlands »...................................

24 845

11378

4 920

7 782

42 418

3 990

6

Jönköpings

»...................................

22 824

11809

—

16 094

17 438

3163

7

Kronobergs

»...................................

17 877

7 732

—

5 315

13524

1445

8

Kalmar

>...................................

21718

11620

2 701

4 382

16 018

3148

9

Gotlands

>...................................

4 590

6 972

—

2 773

2 867

—

10

Blekinge

>...................................

13 478

3118

1314

5139

17150

411

11

Kristianstads >...................................

16 749

8 466

—

15 994

25 928

1101

12

Malmö m. fl. städer...............................

27 018

—

630

3 088

44 861

1599

18

Malmöhus läns v:s...............................

14 625

20 576

7 391

2 411

51440

292

14

Hallands län............................................

17 126

10 577

3 632

1972

13 348

1343

IB

Göteborgs stad.......................................

20 956

—

8030

2 549

36 831

4 309

16

Göteborgs o. Bohus läns landstingsomr.

19 827

5110

5 252

3 385

17 440

1506

17

Alvsborgs läns norra v:s ......................

13 658

6 010

1153

7 815

17 754

1550

18

>

» södra » ......................

19 453

5 281

472

3 976

9 750

897

19

Skaraborgs

län...................................

24 044

10 024

1 106

13 587

17 796

1091

20

Värmlands

>...................................

12 776

7 066

2109

14 176

33 003

7 267

21

Örebro

»...................................

9 892

4 083

3 669

12 040

27 042

3 946

22

Västmanlands »...................................

7 586

6 044

1925

6 771

23 989

2 781

23

Kopparbergs

>...................................

7 980

8 036

1588

17 078

31 434

7198

24

Gävleborgs

»...................................

7 532

9 481

1999

9 788

39 298

6 844

25

Västernorrlands »...................................

11234

10 913

1482

9 698

33 638

6 301

26

Jämtlands

»...................................

6 641

5 849

1039

9 485

10 563

3 281

27

Västerbottens >...................................

14 713

231

1662

17 508

9 460

—

28

Norrbottens

>...................................

11810

3 897

—

4 607

10 236

9 617

Hela riket

461257

190 396

69627

228 913

725407

89902

Eiksmandat

Summa

Dessutom avgåvos under diverse väljarbeteckningar 84 röster.

Kungl. Majlis proposition nr 19Jh

65

ningen skett efter de i propositionen föreslagna grunderna,

mandat

Ant

Social­

demokrater

Bonde­

förbundet

Summa

Frisinnade

Liberala

Enligt

5

Bihang till riksdagens protokoll 198%.

1 sami. 16% käft. (Nr 194.)

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 194

Mandatfördelning vid andrakaramarvalet år 1928, därest för-

V alkretsar

Ant

al r ö s

e r 1

Höger

Bonde-

för­

bundet

Liberala

Fri­

sinnade

Social-

demo-1

krater

Kommu­

nister

1

Stockholms stad.......................................

87 078

14 484

10 218

83 875

27 152

2

>

län...................................

29 891

9 941

2 958

9118

39 809

9 668

3

Uppsala

>...................................

12 574

8 435

3136

7109

20 805

2 923

4

Södermanlands > ........

13 759

8 493

—

12 737

36 281

2 026

5

Östergötlands »...................................

39 510

13 376

3 063

11280

47 608

6 677

6

Jönköpings

»...................................

29 363

14 781

513

20 297

25160

2 735

7

Kronobergs

>...................................

29 855

7 947

—

5 558

15 518

3 084

8

Kalmar

>...............................

37 656

12 997

401

6 803

19 903

4 328

9

Gotlands

>...............................

4 799

9 333

—

3 903

3 714

10

Blekinge

>...................................

19 333

3 311

—

7187

19 931

1665

11

Kristianstads >...................................

24 008

13 584

__

20 846

30 413

1034

12

Malmö

m.

fl. städer...............................

33 238

—

—

7 677

52 211

1976

13

Malmöhus läns v:s...............................

20 919

30 537

9 567

3 656

54 943

503

14

Hallands län

............................................................

22 052

15 410

3102

2 373

15 818

2 401

15

Göteborgs stad

......................................................

29 220

—

14 183

2 156

44 800

8 877

16

Göteborgs o. Bohus läns landstingsomr.

27 659

6 958

8 455

3 363

25171

2 742

17

Älvsborgs läns norra v:s......................

18 226

11759

4 619

8 556

23 031

1623

18

>

>

södra

>

......................

26 475

8 473

—

5 878

14 387

1465

19

Skaraborgs

län ...............................

35 659

16 125

830

15 659

24 281

2120

20

Värmlands

^>..........................

24 472

7 648

1345

19 644

44 506

11 815

21

Örebro

^>...............................

15 427

6 799

2 031

18 054

35 552

4 698

22

Västmanlands

^>...............................

11 372

8 403

—

10 216

28 48

i

4 389

23

Kopparbergs

^>...............................

13 758

9 764

—

22 024

38 315

9172

24

Gävleborgs

»...............................

12 082

14 273

—

13 454

40 578

13 044

25

Västernorrlands >...............................

18 214

15 724

1643

10 752

41227

9 848

26

Jämtlands

»......................

11177

6 236

490

10 947

16 420

2 396

27

Västerbottens

»..................

24 478

—

—

27 855

16166

686

28

Norrbottens

>...............................

20180

3194

—

6 675

15 026

12 520

Hela riket

692434

263 501

70 820

303995

873 931

151 567

Riksmandat

i

Summa

1 Dessutom avgå vos under diverse väljarbeteckniugar 2 563 röster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 19h.

67

delningen skett efter de i propositionen föreslagna grunderna.

A n

; a 1

m

a n

d a

t

Bonde­

förbandet

Liberala

Frisinnade

j

Social­

demokrater

Kommu­

nister

Samma

Enligt

Fak-

Enligt

Fak­

tisk

Enligt

Fak­

tisk

Enligt

Fak­

tisk

Enligt

Fak­

tisk

Enligt

Fak­

tisk

pro-

för-

pro-

för-

pro-

för-

pro-

för-

pro-

för-

pro-

för-

pos.

deln.

pos.

deln.

pos.

deln.

pos.

deln.

pos.

deln.

pos.

deln.

i

1

1

6

7

2

2

15

18

1

i

1

—

—

—

1

4

4

1

1

9

10

2

i

1

—

—

i

1

2

2

—

—

5

5

3

___

1

—

—

t

1

4

4

—

—

6

7

4

i

1

—

—

i

1

4

5

—

—

10

12

5

i

2

—

___

2

2

2

3

—

—

8

9

6

i

1

___

—

—

—

1

2

—

—

5

6

7

i

1

—

—

—

1

2

2

—

—

8

Q

9

Q

8

Z

z

_

___

1

1

2

2

____

___

5

6

10

i

1

—

—

2

2

3

3

—

—

8

9

11

___

___

—

—

—

—

4

5

—

—

7

8

12

3

3

—

1

—

—

5

5

—

—

10

11

13

1

2

—

—

—

—

2

2

___

—

5

6

14

___

—

i

1

—

—

4

5

—

—

8

9

15

___

1

i

1

—

—

3

3

—

—

7

8

16

1

1

—

—

1

1

2

2

—

—

6

7

17

___

1

___

—

___

—

1

1

—

—

4

5

18

1

1

—

—

1

1

2

3

—

—

8

9

19

___

___

___

___

2

2

4

4

1

1

9

10

20

___

___

___

—

2

2

4

4

—

—

7

8

21

___

1

—

—

1

1

3

3

—

—

5

6

22

1

1

—

—

2

2

4

4

—

1

8

9

23

1

2

—

—

1

2

5

5

1

1

9

11

24

1

2

___

—

1

1

4

4

1

1

9

10

25

—

1

___

—

1

1

2

2

—

—

4

5

26

___

___

___

—

3

3

1

2

—

—

6

7

27

—

—

—

—

—

1

2

2

1

1

6

7

28

18

27

3

4

23

28

82

90

7

8

200

230

8

—

3

—

7

—

4

—

7

—

30

—

26

27

6

4

30

28

86

90

14

8

230

230

Höger

Enligt

pro­

per.

Fak­

tisk

för­

dela.

67

73

68

73