Prop. 1933:209

('med förslag till förordning om erkända arbetslöshetskassor m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

1

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning

om erkända arbetslöshetskassor m. m.; given Stockholms slott den 17 mars 1933.

Under åberopande av bilagda i statsrådet ocb lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid foga­ de förslag till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar samt

lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen,

dels ock föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

förordning om erkända arbetslöshetskassor, förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av av­ gifter jämlikt lagen angående bidrag från arbetsgivare till be­ stridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshets­ kassorna och den offentliga arbetsförmedlingen samt

förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för för­ säkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäk­ ring för olycksfall i arbete.

Under Hans Maj:ts

TVTin allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr £09.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Förslag

till

lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om under­

stödsföreningar, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni 1931 (nr 279),

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bi­

stånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem---------- eller moderskapshjälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka------- -—- hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som----------- lag pensionskassa.

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Av­

ser föreningen uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller avser

den att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i stället i firman

hava, i förra fallet, ordet »sjukkassa» och, i senare fallet, ordet »arbetslös­

hetskassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som be­

tecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att

därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av

en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet

»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom fin­

nes särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbets­

löshetskassa, må icke i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall — — -— understödsförenings firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre

samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

3

andra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd arbetslöshets­ kassas stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å samman­ träde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock gillt.

Där stadgeändringen----------- understödsberättigades bekostnad. Skall sådan ----------- samtycke därtill. Är för-----------till efterrättelse. Stadgeändring, som----------- sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslös­ het eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor, kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension-----------i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

4

Kungl. May.ts proposition nr 209.

Förslag

till

I a g

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkost'

nader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets

förmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

Arbetsgivare, som i sin verksamhet använder arbetare i sådan omfattning,

att de motsvara ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo sys­

selsatta arbetare, är skyldig att såsom bidrag till bestridande av statens om­

kostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsför­

medlingen erlägga årlig avgift i enlighet med vad nedan sägs.

Med arbetsgivare och arbetare förstås i denna lag de, som enligt 2 § i lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete anses såsom

arbetsgivare och arbetare.

Denna lag äger icke tillämpning å staten eller kommun, ej heller å innehavare

av anstalt för yrkesutbildning, såvitt angår dem, som vid anstalten åtnjuta

undervisning och enligt Konungens förordnande äro att anse såsom arbetare

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

2

§.

Avgiften utgår med tre kronor för arbetare och beräknas efter det antal i

genomsnitt för kalenderår till fullo sysselsatta arbetare, som de under näst­

föregående år i verksamheten använda arbetarna motsvara, avjämnat till när­

maste hela tal.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna, i den mån avgiftsplikt föreligger, en för alla och alla för

en för avgiften.

3 §.

Uppbörden av avgifterna ombesörjes av den försäkringsinrättning, i vilken

arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i ar­

bete.

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

Det ankommer å försäkringsinrättning, som i första stycket sägs, att be­ sluta, huruvida arbetsgivare, vars arbetare där äro försäkrade, är avgiftsplik- tig, samt att i förekommande fall bestämma avgiftens belopp. Beslut av riks- försäkringsanstalten om avgifts belopp skall, även där beloppet blivit alle­ nast provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan tillsvidare lända till efterrättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för mycket blivit erlagt.

Avgifter till riksförsäkringsanstalten erläggas på tid och sätt, som av Konung och riksdag bestämmes. Avgifter, som icke på föreskrivet sätt blivit erlagda till anstalten, indrivas i den ordning, som för indrivning av resterande kronoutskylder är stadgad.

4§.

Riksförsäkringsanstalten har att till statskontoret inbetala de avgifter, som uppburits av anstalten.

Bolag, som avses i 4 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skall varje år före den 1 september till statskontoret inbetala ett belopp, motsvaran­ de de avgifter, vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Samtidigt med inbe­ talningen skall bolaget till riksförsäkringsanstalten skriftligen uppgiva be­ loppet av den avgift, som inbetalats för varje arbetsgivare.

5 §•

Summan av de varje budgetår inflytande avgifterna skall beräknas å riks- staten.

Av det sålunda beräknade beloppet skall så stor del, som erfordras för be­ stridande av statens omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, dock högst två tredjedelar, anvisas såsom anslag för detta ändamål.

Återstoden skall anvisas såsom anslag för avsättning till en särskild fond, vilken skall användas till bestridande av stadgade förvaltningsbidrag till de erkända arbetslöshetskassorna samt, i den mån medlen finnas därtill förslå, enligt Konungens bestämmande i varje särskilt fall, till åtgärder för utveck­ ling av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

6

§■

Till bestridande av kostnad för uppbörden av avgifterna samt för täckande av förlust till följd av försummad avgiftsbetalning äger försäkringsbolag av de avgiftspliktiga arbetsgivarna uttaga så stort belopp, som skäligen kan an­ ses belöpa på envar av dem.

7 §•

över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 3 eller 6 §, må klagan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde da­ gen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då sådant skedde.

6

Eungl. Maj:ts proposition nr 809.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts,

till prövning upptaga ärende, som här avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8

§.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas er­

forderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konun­

gens förordnande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934; och skola arbetsgivare förty

första gången erlägga avgifter under år 1935.

Kungl. May.ts proposition nr 209.

7

Förslag

till

förordning

om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas som följer:

I.

Om antagande av erkända arbetslöshetskassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem

understöd vid arbetslöshet i enlighet med vad i denna förordning stadgas, må

på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den i 69 § i

lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndig­

heten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda

grunder.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslös­

hetskassa».

2

§•

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras av för­

eningens styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgif­

ter rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter yrken och tillförsäk­

rade förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av

samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen.

Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade

namnunderskrifter.

3 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshets­

kassa bestå av minst 500 medlemmar. Såvida särskilda omständigheter där­

till föranleda, må jämväl förening med mindre medlemsantal än nyss nämnts

antagas.

4 §.

Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,

att föreningens stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser om avgifter,

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

medelsförvaltning och folkbildning samt jämväl i övrigt äro betryggande för

medlemmarna. Finnes anledning till anmärkning i sådant hänseende eller

överensstämma stadgarna icke med vad under II—"V i denna förordning före-

skrives eller innehålla stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamå­

let med föreningens verksamhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för viss understödsförening

helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd ar­

betslöshetskassa, äger tillsynsmyndigheten vägra antagande av förstnämnda

förening.

5 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshets­

kassa hava i sina stadgar angivet:

1) föreningens verksamhetsområde;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna skall äga rum,

i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas och efter vilka grunder be­

slutad uttaxering skall verkställas;

4) under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland

kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek

och understödstidens längd må i den i 24 § stadgade ordningen ändras;

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse, på sätt

i 61 § i lagen om understödsföreningar sägs, kommer till stånd, med behållna

tillgångar skall förfaras.

6

§.

Erkänd arbetslöshetskassa ma ej utöva annan verksamhet än sådan, som

avser beredande av understöd vid arbetslöshet, eller använda medel för ända­

mål, som är främmande för dylik understödsverksamhet.

II.

Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

7 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvar­

stå såsom medlem skall uteslutas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem

månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot

avlöning användas till arbete för annans räkning;

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än

fem manader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller

adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder;

5) utländsk medborgare, savida han icke tillhör stat, med vilken sådan

överenskommelse träffats, som avses i 13 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr Z09.

9

8

§.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvar­ stå såsom medlem må utöver de i 7 § avsedda personer allenast kunna ute­ slutas

1) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så bestämt, att medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

2) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så bestämt, att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast för­ flutna sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

3) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig risk för arbetslöshet är för handen;

4) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande, som kan antagas vara av betydelse för bedömande av hans rätt till understöd;

5) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter;

6) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stad­ garna.

Beslut, varigenom rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom medlem förvägras någon av anledning, som under 3) omförmäles, skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsynsmyn­ digheten.

9 §.

Har beträffande medlem av erkänd arbetslöshetskassa omständighet inträf­ fat, som kassan finner böra föranleda dennes uteslutande, skall det åligga kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens sista kända adress giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid må föreskrivas för avgivande av förklaring.

10

§.

Är medlem, då han uteslutes ur kassan, på grund av redan inträffad ar­ betslöshet berättigad till understöd, skall uteslutningen anses hava skett först då löpande understödstid gått till ända.

11

§•

Häftar medlem av erkänd arbetslöshetskassa vid utgången av åttonde vec­ kan efter den tid, å vilken stadgad avgift eller uttaxerat belopp belöper, fort­ farande för avgift eller belopp som nu sagts, skall han anses hava utträtt ur kassan vid sagda tidpunkt.

Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föran­ leda, beträffande viss kassa medgiva, att den tidpunkt, då sådan påföljd skall inträda, bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

12

§.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej vara

föreskriven i kassans stadgar.

13 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse

med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av denna

förordning likställas med svensk medborgare.

III.

Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

14 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må endast utgå till arbetslös med­

lem, som

1) fyllt 16 år;

2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete;

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbets­

sökande, på sätt i 19 § föreskrives; samt

4) uppfyller de i 21 § stadgade villkor med avseende å avgiftsbetalning.

15 §.

Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet

lämpligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast följande

veckorna efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten

vanliga avlöningen för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till

sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å

konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal

eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaf­

fenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att inom

område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast

för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas

till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

16 §.

Till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout, må understöd ej

utgå för den tid konflikten varar.

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

11

17 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må ej utgå i annan form än så­

som ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täc­

kande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete a annan ort.

Daghjälp må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis ut­

givas i naturaförmåner.

18 §.

Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag, ej heller för annan helg­

dag, med mindre han var arbetslös nästföregående vardag, eller för dag, för

vilken han åtnjuter avlöning.

19 §.

Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande av

daghjälp för viss dag, skall den dag hos organ för den offentliga arbetsför­

medlingen personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle

av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva synner­

ligen betungande för honom eller föreligga eljest särskilda omständigheter,

äger arbetsförmedlingsanstalt för viss dag eller visst antal dagar av varje

vecka befria honom från denna skyldighet. Av organ för den offentliga ar­

betsförmedlingen utfärdat intyg om arbetsansökan eller om meddelad befrielse

därifrån skall, då understöd sökes, av medlemmen ingivas till kassan.

Intyg, varom i första stycket förmäles, skall bevaras bland kassans hand­

lingar.

20

§.

1 mom. Såsom daghjälp må ej utgivas mer än som svarar mot, för med­

lem som är familjeförsörjare, fyra femtedelar och för annan medlem tre

femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare

inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse, och ma

vad sålunda utgår icke i något fall överstiga sex kronor om dagen.

Daghjälp skall utgöra minst två kronor; dock att daghjälp må utgå med

lägre belopp:

1) i fall som följa av första stycket här ovan eller som omförmälas i

2 mom. i denna paragraf eller i 24 § första stycket;

2) till kvinnliga medlemmar eller till medlemmar, vilka ännu icke uppnatt

viss i stadgarna angiven ålder; dock, utom i fall som avses under 1), med

lägst en krona;

3) då tillsynsmyndigheten på grund av särskilda skäl därtill lämnat med­

givande.

Såsom familjeförsörjare skall anses den, som har försörjningsskyldighet

mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i

gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.

2 mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa i anledning av arbetslös­

het lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaf­

fenhet än fattigvård, må daghjälp till honom utgivas allenast i den mån un­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

derstödet icke uppgår till den andel av arbetsförtjänsten, som daghjälpen en­

ligt 1 mom. högst må motsvara.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär under­

stöd, som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån un­

derstödet icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen.

3 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att dag­

hjälp icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det

företag, där han är anställd, under varje period om fjorton dagar har arbete

ett mindre antal dagar än vid full drift är vanligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall dock det antal dagar under varje

period om fjorton dagar, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,

minskas med två.

21

§.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem, som icke tidigare upp­

burit understöd från kassan, utgiva understöd endast därest han för tid under

de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna trettiosex månaderna till

kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå veckoavgifter. Har med­

lem, som här avses, övergått från klass med lägre daghjälp till klass med

högre daghjälp, må den högre daghjälpen icke utgivas till honom, med mindre

summan av hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande för­

flutna trettiosex månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av femtio­

två veckoavgifter i den högre klassen, dock att avgifter måste hava efter över­

gången erlagts för minst tjugusex veckor i den högre klassen.

Till medlem, vilken tidigare uppburit understöd från kassan, må under­

stöd utgivas, om han för tid under de närmast före arbetslöshetens inträ­

dande förflutna aderton manaderna till kassan erlagt avgifter, motsvarande

minst tjugusex veckoavgifter. Har sådan medlem övergått till klass med högre

daghjälp, må den högre daghjälpen icke utgivas till honom, med mindre sum­

man av hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflut­

na aderton månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av tjugusex

veckoavgifter i den högre klassen, dock att avgifter måste hava efter över­

gången erlagts för minst tretton veckor i den högre klassen.

Där sjukdom eller värnpliktstjänstgöring varit orsaken till den sista ar-

betsanställningens avbrytande eller inträffat under tiden efter dennas upp­

hörande, skall vid tillämpning av första och andra styckena bortses från den

tid medlemmen av sådan anledning varit förhindrad åtaga sig arbete.

Har medlem på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit av­

stängd från understöd, skall vid tillämpning av första och andra styckena i

detta moment arbetslösheten anses hava inträtt först vid avstängningstidens

slut.

2 mom. Har någon omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i annan

erkänd arbetslöshetskassa, ma, saframt mellan kassorna därom träffas över­

enskommelse, som av tillsynsmyndigheten godkännes, de avgifter, vilka han

erlagt såsom medlem av annan kassa, kunna vid tillämpning av denna paragraf

helt eller delvis räknas honom till godo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

13

Tillsynsmyndigheten må ock medgiva, att medlem, vilken omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i sammanslutning för meddelande av arbets- löshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa, må tillgodoräk­ nas avgifter, vilka han erlagt till nämnda sammanslutning.

3 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt vad i 2 mom. sägs, skall vid tillämpning av denna förordning med understöd som utgivits av den erkända arbetslöshetskassan likställas understöd, vilket ut­ givits av kassa eller sammanslutning, som överenskommelsen eller medgivan­ det avser.

4 mom. Vid tillämpning av 1 och 2 mom. må beträffande medlem, som med mellantider tillhört kassan eller annan erkänd arbetslöshetskassa eller sammanslutning, som avses i 2 mom., allenast tagas i betraktande avgifter, som belöpa å tid efter det han senast saknade medlemsrätt i sådan kassa eller sammanslutning.

5 mom. Medlem må vid tillämpning av denna paragraf allenast tillgodo­ räknas avgift, som erlagts för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som utförts annorstädes än i medlemmens hem.

22

§.

Daghjälp må icke utgå till medlem för någon dag, med mindre han under nästföregående fjorton dagar varit arbetslös under sex dagar och för dessa dagar företett intyg, som i 19 § sägs. Vid tillämpning härav må hänsyn ej tagas till arbetslöshet under tid, då av annan orsak understöd ej kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa må i sina stadgar föreskriva viss längre karens- tid än i första stycket sägs, därvid tiden dock ej må bestämmas längre än till tre månader samt vad i första stycket sägs skall äga giltighet.

Vad sålunda föreskrivits om iakttagande av karenstid skall icke äga till- lämpning, då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller tillfälligt ar­ bete för högst aderton dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänst­ göring eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista stycket i den­ na paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp samt omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker om daghjälp.

Innesluter understödsförening, som antages eller antagits till erkänd arbets­ löshetskassa, medlemmar tillhörande yrke, inom vilket arbetslöshet årligen re­ gelbundet förekommer, eller föreligga eljest särskilda omständigheter, äger tillsynsmyndigheten beträffande vissa medlemmar föreskriva, att daghjälp ej må utgå förrän efter viss längre karenstid än i första stycket sägs, därvid tiden dock ej må bestämmas längre än till tre månader samt vad i första stycket sägs skall äga giltighet, eller att för viss bestämd tid av året daghjälp över huvud icke må utgå eller att den längsta medgivna understödstiden under loppet av femtiotvå på varandra följande veckor skall uppdelas i två perioder, därvid den ena skall omfatta tid, under vilken arbetslöshet regelbundet före­ kommer.

14

Kungl.

Maj:ts

proposition nr 209.

23 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem för mer än sammanlagt etthundratjugu

dagar under loppet av femtiotvå på varandra följande veckor. Har erkänd

arbetslöshetskassa i sina stadgar bestämt längre karenstid än i 22 § första

stycket sägs, må dock understödstiden ökas med högst den tid, varmed karens­

tiden förlängts.

Ej må den tid, för vilken daghjälp under loppet av femtiotvå på varandra

följande veckor längst må utgå, i annat fall än som omförmäles i 24 § första

stycket utgöra mindre än nittio dagar.

24 §.

Då någon i 5 § 4) avsedd förutsättning föreligger, må kassans styrelse efter

medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens storlek eller

minska understödstidens längd.

Beslut, varom nu nämnts, skall avse jämväl dem, som vid beslutets fattande

på grund av redan inträffad arbetslöshet äro berättigade till understöd, samt

må gälla, intill dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

25 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp, skall hos sin siste ar­

betsgivare anhålla om intyg, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken

till att den upphört eller, där fråga är om daghjälp på grund av minskning i

antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, antalet arbetsdagar under

varje period om fjorton dagar. Erhållet intyg skall av medlem överlämnas

till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar.

IV.

Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.

26 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall för tid då medlem för annans räkning mot

avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i medlemmens hem,

upptaga fasta medlemsavgifter.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra

för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till utgivande av till­

försäkrade förmåner, föreskriven fondbildning, förvaltningskostnader och öv­

riga kassan åliggande utgifter. Avgifterna må icke göras olika för olika grup­

per av kassans medlemmar i vidare mån, än som skäligen föranledes av olik­

het medlemmarna emellan i avseende å tillförsäkrade förmåner eller å arbetslös­

hetsrisk.

Eöreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med

inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass eller av medlem, som

underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik sär­

skild avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens prövning

kan anses skäligt.

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

15

27 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande

i fråga om kassor med 10,000 medlemmar eller däröver minst genomsnittliga

beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter

och erhållet statsbidrag, i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder

minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor

med flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar minst det belopp, tillsyns­

myndigheten med ledning av här angivna siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med

hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt därtill

lämnat medgivande.

överskott å verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå

till täckande av kassans löpande utgifter.

Fondens tillgångar skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stads-

hypotekskassas obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svenska kommuner, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

5) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd

fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandför-

säkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandför­

säkringsbolag inom riket.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande styrelse och revisorer samt rörande

utövande av den befogenhet, som tillkommer sammanträde med arbetslös­

hetskassa.

28 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter för­

slag av kassan utse en ledamot.

Tillsynsmyndigheten skall jämväl utse en av kassans revisorer.

Styrelseledamot och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äga för

uppdragets fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp, som av

tillsynsmyndigheten bestämmas.

29 §.

I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall

den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda

ombud.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

VI. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor så oek om återkallande av

antagande.

30 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en

förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvis­

ning till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt upp­

gift om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits att

utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, skall uppgift jämväl härom

intagas i förteckningen.

31 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår samt

föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda före­

skrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.

I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande

det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

32 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd arbetslöshets­

kassa bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna för­

ordning och på ett i övrigt ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten

jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga om åt­

gärder, som må erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga

inrättandet av verksamheten.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyn­

digheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll

och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med

kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten in­

sända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda

myndighet äskas.

Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshetskas­

sorna meddelas av Konungen.

33 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 500 eller, i

fråga om kassa, som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än

500, under det tal, som tillsynsmyndigheten bestämt, åligger det styrelsen för

kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att, så snart

ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre

medlemsantal, än ovan för varje särskilt fall avsetts, fortsätta sin verksamhet

som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant medgivande, skall tillsyns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

17

myndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal

ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har

sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått un­

der det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kas­

san vara pliktig att träda i likvidation.

' 34 §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekom­

mer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas

verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning

ått vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prö­

vas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid,

inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Finnes erkänd arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställa sig sålunda med­

delad anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan för­

klaras vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 82 § i lagen om understödsföreningar meddelats er­

känd arbetslöshetskassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvis­

ningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl före­

ligga att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt

andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att

å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

35 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt

denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 83 §

i lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras

över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten

av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

36 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en

nämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrå-

gor, vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för

att samråda med denna myndighet i angelägenheter, som röra de erkända ar­

betslöshetskassorna.

VII.

Straffbestämmelser.

37 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre ve­

tande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 samt. Nr 209.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 33 §, straffes den försumlige

med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 33 §, skall åtalas vid

allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enbgt stadgarna har sitt

säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

19

Förslag

till

förordning

om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen angå­

ende bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för

de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

I fråga om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen den

1933 (nr ) angående bidrag från arbetsgivare till bestri­

dande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den of­

fentliga arbetsförmedlingen skola bestämmelserna i §§ 2, 4—6 och 8 i för­

ordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för för­

säkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycks­

fall i arbete äga motsvarande tillämpning med iakttagande, att avgifterna

skola uppbäras i samband med de i förordningen omförmälda avgifterna samt

att utanordning enligt § 4 mom. 5 i förordningen icke skall äga rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

20

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

förord ning

om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) an­

gående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 31 mars 1922 angående upp­

börd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Skall försäkringsavgift uppbäras i den i § 4 stadgade ordning och uppgår

avgiften ensamt eller tillika med avgift jämlikt lagen den

1933

(nr ) angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkost­

nader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmed­

lingen till 1,000 kronor eller mera, må riksförsäkringsanstalten på ansökan av

den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges med hälften under första och

återstoden under andra halvåret.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

21

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 3 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern

Hansson , statsråden

Undén, Nothin, Schlyter, Wigforss,

M

öller

, V

ennerström

, L

eo

, E

ngberg

, E

kman

, S

köld

.

Departementschefen, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning med

chefen för justitiedepartementet:

Vid behandlingen i statsverkspropositionen av frågan om anslag till bekäm­

pande av arbetslösheten (femte huvudtiteln, punkt 9) anmälde jag, att inom

departementet med biträde av tillkallade sakkunniga påginge förberedelser

för framläggande för innevarande års riksdag av förslag rörande arbetslöshets­

försäkring. Under rubriken socialstyrelsen (punkt 3) anförde jag vidare, att

det syntes kunna antagas, att handhavandet av en sådan försäkring skulle kom­

ma att uppdragas åt socialstyrelsen liksom att i samband därmed styrelsens nu­

varande verksamhet rörande arbetsförmedlingen bleve väsentligt utvidgad med

därav följande vittgående organisatoriska förändringar av styrelsen. Kostna­

derna för denna omorganisation för nästa budgetår uppskattade jag approxi­

mativt till 50,000 kronor, till vilket belopp hänsyn togs vid beräknande av det

extra förslagsanslaget för styrelsens verksamhet.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om arbetslöshetsförsäkring till fortsatt

behandling.

Till grund för det nu föreliggande förslaget i ämnet ligger ett av 1926 års

arbetslöshetssakkunniga under år 1928 avgivet betänkande (Statens offent­

liga utredningar 1928:9). Sedan yttranden över detta betänkande inhämtats

från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, har en överarbetning av

det i betänkandet innefattade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring

verkställts inom departementet med biträde jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndi­

gande den 7 oktober 1932 av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka jämväl ut­

arbetat förslag till ny lagstiftning om arbetsförmedling och statsbidrag till

understöd åt arbetslösa. De av dessa sakkunniga utarbetade förslagen inne­

fattas i en »P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.», vilken

torde såsom bilaga (bilaga G) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.1

I promemorian återfinnes referat av 1928 års betänkande (sid. 10), och vid

promemorian hava fogats redogörelser för de över betänkandet avgivna yttran­

1 Denna bilaga är här intagen efter statsrådsprotokollet den 17 mars 1933.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Erkända

arbetslöshets­

kassor.

dena samt för den senaste utländska lagstiftningen på området, och torde jag

i dessa hänseenden få hänvisa till bilagan.

över de sakkunnigas förslag — i det följande benämnt sakkunnigför­

slaget —- hava yttranden inhämtats från vederbörande myndigheter ävensom

från av förslaget berörda enskilda sammanslutningar, allt på sätt jag senare

torde få närmare omförmäla. Jämväl efter det sålunda infordrade yttran­

den inkommit, hava överläggningar i ärendet ägt rum med de tillkallade sak­

kunniga.

I fråga om de omständigheter, som föranlett de sakkunnigas tillkallande,

samt de för deras arbete lämnade direktiven torde jag få hänvisa till nyss­

nämnda promemoria, i vilken statsrådsprotokollet i ärendet återgivits (bilaga

G sid. 3). I promemorian återfinnes även en redogörelse för den tidigare be­

handlingen inom vårt land av frågan om arbetslöshetsförsäkring (bilaga G

sid. 4 ff.).

Sakkunnigförslaget.

Jag torde sålunda omedelbart kunna övergå till att lämna en sammanfatt­

ning av innebörden av de sakkunnigas förslag.

Det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring framlagda förslaget

avser ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring, innebärande att staten

lämnar bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fylla

vissa i lagen givna bestämmelser rörande medlemsantal m. m. och bedriva sin

verksamhet i enlighet med givna föreskrifter. De bestämmelser, som reglera

kassornas verksamhet, hava sammanställts i en förordning om erkända arbets­

löshetskassor.

I föreningsrättsligt hänseende innebär förslaget, att arbetslöshetskassorna

skola vara registrerade som understödsföreningar enligt lagen den 29 juni 1912

om understödsföreningar. De särskilda bestämmelser, som i nämnda lag med­

delas för föreningar med godkända stadgar, skola dock icke gälla för arbets­

löshetskassorna. Kassorna måste däremot för att få statsbidrag antagas till

»erkända arbetslöshetskassor». Ansökan om antagande skall göras hos social­

styrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna.

Socialstyrelsen har därvid att tillse, att kassans stadgar överensstämma med de

i förordningen givna bestämmelserna och i övrigt äro betryggande för medlem­

marna.

I förordningen har någon annan begränsning ej gjorts med avseende å kas­

sornas verksamhetsområden, än att medlemmarna skola vara lönearbetare i för­

ordningens mening. Till denna fråga återkommer jag senare. I allmänhet

torde kassorna komma att bildas såsom rikskassor för arbetare inom visst yrke

eller viss verksamhetsgren, men det möter ej hinder att bilda en kassa för ar­

betarna vid visst företag eller för samtliga lönearbetare, oberoende av yrket,

inom visst område. Förordningen medgiver jämväl bildandet av en allmän kassa

för hela landet eller viss del därav med tillträde för alla lönearbetare.

Såsom villkor för antagande till erkänd arbetslöshetskassa har i förordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

23

stadgats, att kassan skall hava minst 500 medlemmar; tillsynsmyndigheten dock obetaget att, där särskilda omständigheter därtill föranleda, antaga kassa med lägre medlemsantal. Vidare har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att vägra antagande av kassa, om ändamålet med dess verksamhet helt eller till huvud­ saklig del kan anses fyllt av redan erkänd arbetslöshetskassa.

De erkända arbetslöshetskassorna skola med de undantag, som angivas i förordningen, vara öppna för alla lönearbetare inom kassans verksamhetsom­ råde. Sålunda får ej såsom villkor för medlemskap uppställas, att vederbö­ rande skola vara anslutna till viss organisation eller sammanslutning. För­ ordningen upptager vissa omständigheter, som obligatoriskt skola utgöra hin­ der mot medlemskap, varjämte kassorna medgivas rätt att därutöver i vissa särskilt angivna fall utesluta från medlemskap.

Bland de obligatoriska fordringarna för rätt till medlemskap upptages främst kravet på att vederbörande skall vara lönearbetare. Begreppet löne­ arbetare har dock ej, med hänsyn till vissa svårigheter, positivt bestämts i för­ ordningen. X stället har det negativt bestämts, att den som är självständig före­

tagare skall uteslutas från medlemskap. Prövningen härav anknytes till för­

hållandena under de senast förflutna tolv manaderna. För att rätt att vinna inträde i eller kvarstå som medlem i kassan skall föreligga, får vederbörande under nämnda tid ej hava haft ställning som självständig företagare mer än fem månader.

Bland de absoluta uteslutningsgrunderna upptages vidare det fall, att någon är anställd hos viss nära anförvant. Prövningen härav skall på samma sätt, som nyss nämnts, anknytas till förhallandena under de senast förflutna tolv månaderna. Vidare far ingen pa samma gång vara medlem i mer än en erkänd arbetslöshetskassa. Utländsk medborgare kan ej bliva medlem i en er­ känd arbetslöshetskassa, om han ej tillhör stat, med vilken överenskommelse träffats om ömsesidighet.

För den händelse att en kassas verksamhetsområde är så bestämt, att med­ lemmarna skola tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara an­ ställda vid visst företag eller bosatta inom visst område, har kassan medgivits rätt att från medlemskap utesluta de personer, som ej uppfylla sålunda före­ skrivet villkor. Genom bestämmelser av olika slag har kassan dock förhind­ rats att utesluta någon, innan viss tid förflutit, från det villkoret upphörde att vara uppfyllt.

Om för någon person synnerlig risk för arbetslöshet är för handen på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga, lättja, osedlig vandel, drycken­ skap eller annan dylik anledning, äger kassan rätt att utesluta honom från medlemskap. Beslut härom skall dock omedelbart anmälas för tillsynsmyn­ digheten. Vidare kunna personer, som lämna svikliga uppgifter eller icke stäl­ la sig till efterrättelse kassans stadgar eller av styrelsen i behörig ordning utfärdade föreskrifter, uteslutas från medlemskap.

Kassorna kunna i sina stadgar bestämma åldersgränser för medlemmarna. Hava sådana gränser bestämts, kan dispens härifrån endast meddelas beträf­ fande den övre gränsen.

24

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

Särskild bestämmelse har lämnats för att förhindra, att någon uteslutes ur

en kassa under tid, då han på grund av redan inträffad arbetslöshet är berät­

tigad till understöd från kassan.

I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har införts en bestäm­

melse om automatisk uteslutning av medlem, om han efter viss tids förlopp

fortfarande häftar för avgift eller uttaxerat belopp. Den tidpunkt, då påfölj­

den skall inträda, har bestämts till åtta veckor efter den tid, å vilken avgif­

ten eller beloppet belöper, med rätt likväl för tillsynsmyndigheten att för viss

kassa bestämma denna tidpunkt senast till utgången av tjugosjätte veckan.

För att kunna bliva berättigad till understöd från en erkänd arbetslöshets­

kassa måste en medlem, som icke tidigare åtnjutit understöd från kassan eller

från annan erkänd arbetslöshetskassa, hava under de närmast före arbetslös­

hetens inträdande förflutna två åren till kassan erlagt avgifter för minst 52

veckor. För medlem, som tidigare uppburit understöd, kräves 26 erlagda av­

gifter under det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. Vid

bedömande av frågan om tiden för arbetslöshetens inträdande skall man bort­

se från den tid efter sista arbetsanställningens upphörande, som medlemmen

vant sjuk eller fullgjort värnpliktstjänstgöring. Har medlem åter på grund

av eget förvållande varit avstängd från understöd under viss tid, skall arbets­

lösheten anses hava tagit sin början först vid avstängningstidens slut.

Om medlem övergått från klass med lägre daghjälp till klass med högre dag-

hjälp, måste han erlägga visst antal avgifter i den högre klassen, innan den

högre daghjälpen kan utgå. Efter överenskommelse mellan kassorna, som av

tillsynsmyndigheten godkännes, kan medlem få tillgodoräkna sig avgift, som

han erlagt såsom medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa. Vidare kan

tillsynsmyndigheten medgiva, att medlem må tillgodoräknas avgift, som erlagts

till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits

till erkänd arbetslöshetskassa. Vid prövning av frågan om rätt till under­

stöd kan medlem aldrig få räkna sig tillgodo andra avgifter, än som erlagts

för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som icke

utförts i medlemmens hem.

För att bliva berättigad till understöd måste medlem vidare hava fyllt 16

år, vara arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete samt hos organ för den

offentliga arbetsförmedlingen hava anmält sig såsom arbetssökande. Sådan

anmälan skall i regel ske varje dag, men arbetsförmedlingsanstalt äger, om

skäl därtill föreligga, för viss dag eller visst antal dagar i varje vecka befria den

arbetslöse från anmälningsskyldighet. Om medlem deltager i strejk eller är

föremål för lockout, kan han ej erhålla understöd. Ej heller kan understöd

utgå för dag för vilken medlem åtnjuter avlöning.

Om en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa frivilligt utan giltig anled­

ning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt förhållande skilts från

arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, får understöd icke utgivas till

honom under fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Särskilda

bestämmelser reglera förutsättningarna för att ett erbjudet arbete skall anses

lämpligt. Prövningen härav tillkommer kassan, som äger uppställa strängare

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

25

regler än som stadgats i förordningen. Om arbetet motsvarar arbetarens

krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som icke understiger den

i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, och icke hänför sig till

arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt ej heller eljest särskilda omstän­

digheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller

arbetets natur, så skall arbetet alltid anses lämpligt. Från bestämmelsen

att arbetet icke får hänföra sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, har

undantag gjorts för det fall, att konflikten i vederbörlig ordning befunnits

strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal. Tillsynsmyndig­

heten har därjämte medgivits rätt att beträffande konflikt, som ännu icke

varit under arbetsdomstolens eller skiljenämnds bedömande, avgiva förkla­

ring om att konflikten är av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning

till arbetsvägran icke förelegat.

Understöd utgår i regel med ett för dag beräknat belopp, benämnt dag-

hjälp, men kan också utgå såsom hjälp till täckande av rese- och flyttnings­

kostnader för tillträdande av arbete på annan ort. Daghjälp kan utgivas i

naturaförmåner.

Daghjälp skall bestämmas till belopp ej överstigande sex och i regel ej un­

derstigande två kronor. Kassorna äga själva bestämma daghjälpens storlek

inom dessa gränser med den inskränkningen, att daghjälp aldrig får överstiga,

för familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av

den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma

yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Begreppet familjeför­

sörjare definieras ej i förordningen, utan det överlåtes åt tillsynsmyndigheten

att meddela närmare bestämmelser därom. Kassorna kunna införa olika un-

derstödsklasser och jämväl medgiva rätt för kvinnliga medlemmar och med­

lemmar, som ännu icke uppnått viss ålder, att såsom halvbetalande uppbära

lägre understöd än övriga medlemmar.

I allmänhet får daghjälp icke utgivas till medlem, som i anledning av ar­

betslösheten åtnjuter fattigvård för sig själv eller för någon, för vilken han

är att anse såsom familjeförsörjare. Undantag göres dock för fattigvård, som

avses i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården eller med andra ord fattigvård,

som ej utgör hjälp till den dagliga försörjningen, ävensom för fattigvård, som

utgöres av vård å sjukvårdsanstalt för någon av familjemedlemmarna. I sam­

band härmed hava fattigvårdsstyrelserna ålagts att underrätta kassans sty­

relse om de fall, då fattigvård i anledning av medlems arbetslöshet meddelats

honom eller någon, för vilken han är försörjningsskyldig.

Om medlem i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad till regel­

bundet utgående understöd av annat slag än fattigvård, så äga kassorna själ­

va bestämma, om daghjälpen skall minskas med det belopp, som understödet

utgör. Dock må daghjälp aldrig utgivas till större belopp, än att summan

av daghjälpen och understödet icke överstiger den andel av arbetsförtjän­

sten, vartill daghjälpen högst må uppgå.

Om daghjälp utgår till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det

företag, där han är anställd, har anställning ett mindre antal dagar i veckan

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

än vid full drift är vanligt, får summan av daglrjälpen och arbetsförtjänsten

för vecka icke överstiga, vad medlemmen skulle hava erhållit i daghjälp för

veckan, om han varit fullständigt arbetslös.

Daghjälp får icke utgå till någon medlem förrän efter viss karenstid, som

kassorna själva äga bestämma. Karenstiden får dock aldrig bestämmas kor­

tare än till sex dagar, vilka dagar ej behöva ligga i följd utan kunna vara

fördelade under de nästföregående fjorton dagarna. Karenstiden får ej heller

överstiga tre månader. Vid beräkning av karenstid får hänsyn ej tagas till

arbetslöshet under tid, då medlem av annan orsak ej kunnat erhålla understöd.

Ny karenstid behöver ej beräknas för medlem, som är berättigad till under­

stöd, om avbrott sker på grund av tillfälligt arbete för kortare tid än ader­

ton dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring eller

på grund av särskild av tillsynsmyndigheten meddelad bestämmelse, därest

medlemmen efter arbetets eller hindrets upphörande omedelbart ansöker om

daghjälp.

För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest, då sär­

skilda omständigheter föreligga, har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att

beträffande vissa medlemmar föreskriva längre karenstid än eljest, dock ej

över tre månader, eller förbjuda utbetalande av understöd under viss del av

året eller föreskriva uppdelande av längsta understödstiden under tolv på var­

andra följande månader i två perioder, varvid ena perioden skall omfatta den

tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Understödstiden har bestämts till högst 120 dagar under 52 på varandra

följande veckor. Kassorna äga bestämma kortare understödstid, dock ej un­

der 90 dagar. Understödstiden kan förlängas över 120 dagar dels om dag­

hjälp vid korttidsarbete utgått med nedsatt belopp, intill dess sammanlagda

daghjälpsbeloppet motsvarar full daghjälp för den arbetslöse under 120 da­

gar, och dels om en kassa bestämt längre karenstid än den kortast möjliga ti­

den med högst den tid, varmed karenstiden förlängts.

Vid framställning om daghjälp skall medlem styrka orsaken till arbetslös­

heten och att han innehaft arbete under den tid, för vilken avgifter minst

skola vara erlagda. Medlemmens skyldighet härutinnan skall i allmänhet full­

göras genom överlämnande till kassan av intyg från arbetsgivaren. Skyl­

dighet för arbetsgivaren att utfärda sådant intyg har dock ej ansetts behöva

särskilt föreskrivas.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta avgifter av sina medlemmar.

Dessa avgifter skola utgå för Jid, då medlem för annans räkning mot avlö­

ning användes till arbete, som ej utföres i medlemmens hem, samt vara så av­

vägda, att de i förening med andra inkomster förslå till föreskriven fondbild­

ning, utgivande av tillförsäkrat understöd och kassans övriga utgifter. Av­

gifterna må ej göras olika för olika medlemmar i vidare mån än som föran-

ledes av olika understödsrätt eller arbetslöshetsrisk. Kassorna ha vidare rätt

att upptaga särskild avgift vid inträde i kassan eller övergång till högre un-

derstödsklass eller vid försummelse att i rätt tid erlägga fast avgift eller ut­

taxerat belopp.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20S.

27

En erkänd arbetslöshetskassa skall som fond avsätta tillgångar av viss i förordningen med hänsyn till kassans medlemsantal och inkomster angiven storlek. Denna fond, till vilken överskottet å verksamheten alltid skall av­ sättas, får endast tagas i anspråk i den mån inkomsterna ej förslå till täc­ kande av löpande utgifter. Fondens tillgångar skola redovisas på visst i för­ ordningen angivet sätt. I balansräkningen skall alltid som skuld upptagas ett belopp, motsvarande den lägst föreskrivna fonden. Utbetalning av under­ stöd får ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens stor­ lek lämnat medgivande därtill.

Om kassans inkomster ej förslå till utgifterna, får, som jag nyss nämnt, fonden tagas i anspråk. Därest så med hänsyn till kassans ekonomiska ställ­ ning eller arbetslöshetens omfattning bland medlemmarna är erforderligt, må kassans styrelse efter medgivande av tillsynsmyndigheten nedsätta daghjäl­ pens storlek eller minska understödstidens längd. Det eljest föreskrivna mi­ nimibeloppet av daghjälpen eller två kronor och kortaste understödstiden eller nittio dagar må därvid underskridas. Visar det sig nödvändigt, skall där­ jämte särskild uttaxering å medlemmarna tillgripas. Förutsättningarna för vidtagande av dessa åtgärder skola finnas angivna i kassans stadgar, varför stadgeändring icke i något fall erfordras. Minskning av understödstidens längd och nedsättning av daghjälpens storlek skola avse jämväl dem, som vid beslu­ tets fattande redan voro understödsberättigade. Beslutet får ej gälla för längre tid än till dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

Tillsynsmyndigheten skall utse en ledamot i varje erkänd arbetslöshetskas­ sas styrelse liksom även en revisor. Om en kassa har lokalavdelningar å olika orter, skall den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda ombud.

Tillsynsmyndigheten har erhållit vittgående befogenheter med avseende å övervakandet av kassornas verksamhet. Sålunda är varje kassa skyldig att när som helst bereda tillsynsmyndigheten eller dess ombud tillfälle att gran­ ska kassans räkenskaper, protokoll och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med kassan eller dess styrelse. Om tillsynsmyn­ digheten finner anledning till anmärkning, skall tillsynsmyndigheten lämna anvisning för kassan att inom viss tid vidtaga den åtgärd eller förändring av kassans verksamhet, som prövas erforderlig. Ställer sig kassan ej meddelad anvisning till efterrättelse, kan tillsynsmyndigheten återkalla antagandet eller förklara kassan vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid för­ lustig. Om den anmärkta åtgärden innebär avvikelse emot någon i lagen om understödsföreningar given bestämmelse, kan tillsynsmyndigheten, på sätt i nämnda lag finnes stadgat, hos rätten eller domaren göra ansökning om åläg­ gande för kassan att träda i likvidation. Tillsynsmyndigheten må dock icke återkalla antagande utan att tillfälle lämnats kassan att å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

Om en kassas medlemsantal nedgått under 500 eller, i fråga om kassa som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, under det tal, som tillsynsmyndigheten kan hava bestämt, åligger det kassans styrelse vid

Statsbidrag

straffansvar att därom ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten. Denna

har därvid att meddela beslut, om kassan skall få fortsätta sin verksamhet,

och i så fall fastställa ett nytt lägsta medlemsantal för kassan. Lämnas ej

sådant medgivande eller underskrides det fastställda nya talet och uppnås ej

detta åter inom tre månader, är kassan skyldig att överlåta sin rörelse på an­

nan erkänd arbetslöshetskassa eller att träda i likvidation.

Besvär över beslut, som meddelats av tillsynsmyndigheten kunna anföras

hos Konungen. Har tillsynsmyndigheten meddelat beslut angående beskaffen­

heten av en arbetskonflikt, om vilken talan kan föras inför arbetsdomstolen,

kunna besvär dock ej föras över beslutet.

För att bereda tillsynsmyndigheten möjlighet att i angelägenheter rörande

de erkända arbetslöshetskassorna samråda med personer, som äga sakkunskap

beträffande arbetslöshetsfrågor, skall i enlighet med bestämmelser, som Ko­

nungen äger meddela, utses en särskild nämnd.

Statens bidrag till de erkända arbetslöshetskassorna skall enligt förslaget

utgå dels såsom bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd, s. k.

daghjälpsbidrag, dels såsom bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning,

förvaltningsbidrag. Det har icke ansetts erforderligt att i den blivande för­

ordningen om erkända arbetslöshetskassor intaga statsbidragsbestämmelserna

utan dessa äro avsedda att knytas såsom villkor vid anslagsbeviljandet för

ifrågavarande ändamål och att sedan av Konungen sammanfattas i en särskild

kungörelse.

Daghjälpsbidraget skall, som jag förut nämnt, bestämmas med hänsyn dels

till den genomsnittliga daghjälpens storlek inom kassan och dels till arbetslös­

hetens omfattning bland medlemmarna, uttryckt i antalet understödda dagar

per medlem och år. I kungörelsen är avsett att angivas, huru många procent

av hela kostnaden bidraget skall utgöra vid vissa kombinationer av daghjälps-

belopp och antalet understödda dagar per medlem.

Förslaget innebär, att de försäkrade själva skola finansiera ett antal under­

stödda dagar per medlem, svarande mot det genomsnittliga daghjälpsbeloppet

i kronor. Överstiger antalet understödda dagar per medlem den sålunda i re­

lation till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet fixerade gränsen, skall dag­

hjälpsbidrag börja utgå, till en början med en relativt liten del av hela kost­

naden men därefter växande intill 21 understödda dagar per medlem och år.

Bidraget har vid denna gräns bestämts till 75 % av hela kostnaden vid en dag-

hjälp av två kronor och 40 % av hela kostnaden vid en daghjälp av sex kro­

nor. Med utgångspunkt härifrån har i utkastet till kungörelse sammanställts

en tabell, utvisande daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden

för understöd vid olika antal understödda dagar per medlem och en genom­

snittlig daghjälp från två till sex kronor. Daghjälpsbidraget skall uträknas

särskilt för varje understödsklass inom kassan.

Förvaltningsbidraget utgår för kalenderår med två kronor för varje års-

medlem i kassan.

Statsbidraget utbetalas årsvis i efterskott, med rätt för kassa att efter

varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som

skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

29

Såsom ett led i förslaget ingå arbetsgivarbidrag, avsedda att användas dels

till de av försäkringen föranledda merkostnaderna för den offentliga arbets­

förmedlingen, dels till förvaltningsbidragen till arbetslöshetskassorna. Be­

stämmelserna härom hava sammanförts i en särskild lag.

Förslaget innebär, att av alla arbetsgivare med minst tio årsarbetare —

utom staten och kommunerna — skola, oberoende av om dessa arbetare äro

försäkrade eller ej, uttagas avgifter med två kronor för varje årsarbetare. Då

antalet årsarbetare hos dessa arbetsgivare år 1929 beräknats till 927,000, kom­

mer härigenom, med hänsyn till att icke alla avgifter kunna väntas inflyta,

summan av avgifterna att uppgå till omkring 1,800,000 kronor för år. Av­

gifterna skola debiteras och uppbäras på samma sätt som avgifterna till den

obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

Det belopp, som årligen inflyter, skall inbetalas till statskontoret. Hälften

av beloppet skall tillföras statsverket såsom bidrag till kostnaderna för den

offentliga arbetsförmedlingen, och andra hälften skall i enlighet med av Ko­

nungen meddelade bestämmelser förvaltas såsom en särskild fond. Medel ur

denna fond skola tillhandahållas tillsynsmyndigheten för att användas till

bestridande av förvaltningsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna.

Uppstår överskott i fonden, kan Konungen på framställning av tillsynsmyn­

digheten bestämma, att visst belopp därav må användas för utveckling av den

statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Såsom komplettering till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen jämte

allmänna arbeten på öppna marknaden framlägges utkast till kungörelse

om kommunala understöd med statsbidrag. I huvudsak har den nu gällande

ordningen för utgivande av kontantunderstöd bibehållits. Understöden skola

sålunda utgivas genom en kommunal arbetslöshetskommitté, som jämväl skall

hava att taga initiativet till upptagandet av understödsverksamheten. Verk­

samheten skall stå under tillsyn av socialstyrelsen, som med hänsyn till före­

liggande omständigheter äger bestämma, för huru många personer i en kom­

mun statsbidrag må kunna under viss tidsperiod utgå. Från rätt till erhållan­

de av ifrågavarande understöd skola vara uteslutna de, som uppbära dag-

hjälp från erkänd arbetslöshetskassa, ävensom de, som under de senaste sex

månaderna, innan ansökan om understöd gjorts, i anledning av arbetslöshet

för sig eller någon familjemedlem uppburit fattigvård av annat än visst an­

givet slag. Vid prövningen av den arbetslöses behov skall hänsyn tagas till

inkomster och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar. I

övrigt ansluta sig bestämmelserna så nära som möjligt till de regler, som skola

gälla inom försäkringen. Understödet till arbetslösa på viss ort får icke över­

stiga visst bestämt förhållande till den inom kommunen mera vanligt förekom­

mande lägsta daghjälpen från erkänd arbetslöshetskassa. En särskild tabell

över detta förhållande är upprättad och är avsedd att såsom bilaga fogas till

den blivande kungörelsen i ämnet. Med hänsyn härtill hava de nuvarande

bestämmelserna om hyreshjälp slopats. Bestämmelserna om länshjälpskom-

mittéer hava uteslutits ur förslaget.

De sakkunniga föreslå en betydande utvidgning av den offentliga arbets­

förmedlingen, så att dess organisation kommer att överspänna hela riket. En-

Arbetsgivar-

bidrag.

Kommunala

understöd

med stats­

bidrag.

Den offentliga

arbetsför­

medlingen.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den centrala

organisa­

tionen.

Kostnads­

beräkning.

ligt förslaget, som sammanfattats i en särskild lag, skall varje landsting och

stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, anordna en arbetsförmed-

lingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser

förlagda avdelningskontor eller ombud. Enligt en av socialstyrelsen på de

sakkunnigas framställning gjord undersökning skulle erfordras 103 nya av­

delningskontor utöver de 100 nu befintliga. Därjämte skulle vid fullt genom­

förd organisation behövas omkring 1,300 ombud.

Tillsyn över den offentliga arbetsförmedlingen skall utövas av socialsty­

relsen. Ordförande och suppleant för honom i styrelsen för varje arbetsför-

medlingsanstalt skall utses av länsstyrelsen. Till föreståndare för huvudkon­

tor får icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom

lämplig för befattningen.

Arbetsförmedlingsanstalt skall enligt förslaget erhålla full ersättning av

statsmedel för tryckning av vissa blanketter samt för post-, telegraf- och te­

lefonavgifter. Har anstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit för till­

trädande av honom å annan ort anvisad anställning, är anstalten under vissa

förutsättningar berättigad till ersättning av statsmedel med tre fjärdedelar av

kostnaden. För andra utgifter äger anstalt, i den mån de kunna anses hava

varit av behovet påkallade, åtnjuta ersättning av statsmedel med hälften av

det utgivna beloppet. De sakkunniga beräkna, att genom dessa regler hela

den genom omorganisationen uppkomna merkostnaden skall stanna å stats­

verket.

De sakkunniga föreslå, att inom socialstyrelsen skall upprättas en ny byrå,

som skall hava att fullgöra den socialstyrelsen enligt förslaget åliggande till­

synsskyldigheten över de erkända arbetslöshetskassorna, den kommunala un-

derstödsverksamheten samt den offentliga arbetsförmedlingen.

De sakkunniga framhålla, att en kostnadskalkyl icke kan bliva fullständig,

i det att storleken av kostnaderna för statsbidraget till kommunala understöd

beror på faktorer, som för närvarande undandraga sig bedömande.

Vad angår övriga föreslagna anordningar, nämligen arbetslöshetsförsäkrin­

gen, utbyggnaden av den offentliga arbetsförmedlingen samt av dessa åtgärder

betingad utökning av socialstyrelsen, skulle kostnaderna, då försäkringen hun­

nit genomföras i den omfattning, man nu anser sig hava anledning räkna med,

eller omkring 700,000 personer och med en arbetslöshet, beräknad efter ge­

nomsnittet för åren 1929—1931, ställa sig på följande sätt:

Kostnader i miljoner kronor belöpande å

Stats­

verket

Landsting

och vissa

städer

Arbets­

givarna

De för­

säkrade

Summa

Daghjälpsbidrag till försäkringen . . .... 12.5

14.1

26.6

Förvaltningsbidrag till försäkringen . ....

0.5

0.9

1.4

Arbetsförmedlingen............................

....

0.9

0.9

0.9

2.7

Socialstvrelsen..................................... .... 0.2

0.2

Snmma 14.1

0.9

1.8

14.1

30.9

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

31

Yttranden över sakkunnigförslaget.

över promemorian infordrades yttranden från socialstyrelsen, statens arbets-

löshetskommission, statskontoret, kommerskollegium, försäkringsinspektionen,

överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Vidare anmodades lantbruks-

styrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket, arbetsdomstolen och

kammarrätten samt statens inspektör för fattigvård och barnavård att avgiva

yttrande i ärendet. Därjämte hava följande sammanslutningar, vilka därtill

beretts tillfälle, inkommit med yttranden: svenska stadsförbundet, svenska

landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgi­

vareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening, landsorganisatio­

nen i Sverige, Sveriges industriförbund, svenska kontoristföreningarnas för­

bund, de anställdas centralorganisation i Sverige för tjänstemannaorganisa­

tionernas arbetslöshetskommitté och Sveriges arbetsledares förbund samt de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening. Genom vissa av nyssnämnda

myndigheter och organisationer hava vidare yttranden inhämtats från bland

andra handelskamrarna i riket, Sveriges redareförening, fullmäktige i järn­

kontoret, Sveriges skogsägareförbund och skilda fackförbund.

Av de anförda myndigheterna och sammanslutningarna hava följande till­

styrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra mot en frivillig arbetslös­

hetsförsäkring enligt de huvudprinciper, som angivits i promemorian, nämligen

statens arbetslöshetskommission, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Hallands och Koppar­

bergs län samt landsorganisationen i Sverige.

Kommerskollegium, statskontoret, länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands,

Västernorrlands och Norrbottens län samt Östergötlands och Södermanlands

handelskammare hava icke velat i princip motsätta sig förslagets genomföran­

de men ansett det olämpligt att för närvarande införa försäkringen.

Följande myndigheter och sammanslutningar hava icke uttalat någon be­

stämd åsikt i fråga om lämpligheten av införande av en arbetslöshetsförsäk­

ring, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Krono­

bergs, Blekinge och Västmanlands län, svenska stadsförbundet samt svenska

landskommunernas förbund. Statens inspektör för fattigvård och barnavård

har förklarat sig vidhålla den ståndpunkt han intagit såsom ledamot av 1926

års arbetslöshetssakkunniga.

Följande myndigheter och sammanslutningar hava av principiella skäl av­

styrkt införandet av en arbetslöshetsförsäkring, nämligen socialstyrelsen, lant-

bruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län,

svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,

Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges skogsägareförbund,

fullmäktige i järnkontoret samt flertalet handelskammare.

Av utlåtandena från de myndigheter och sammanslutningar, som i princip

uttalat sig till förmån för en försäkring av den nu föreslagna läggningen, ehuru

Allmän

översikt.

I princip

tillstyrkande

yttranden.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

vissa av dem ansett tidpunkten mindre lämplig härför eller avstyrkt genom­

förandet nu omedelbart, må här återgivas följande.

Statens arbetslöshetskommission: Vid den prövning, som kommissionen

ägnat _ det nu utarbetade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, har

kommissionen kunnat konstatera, att åtskilliga av de i tidigare yttranden från

kommissionen påtalade bristerna blivit hävda. Obestridligen har det före­

liggande förslaget utarbetats under vederbörligt hänsynstagande till de er­

farenheter, som gjorts såväl i utlandet som inom den hjälpverksamhet för ar­

betslöshetens lindrande, vilken bedrivits i vårt eget land. Kommissionen fin­

ner sig därför kunna vidhålla sin tidigare uttalade anslutning till tanken på

införandet av en arbetslöshetsförsäkring i vårt land, men anser det icke förty

nödvändigt att alltfort framhålla de stora svårigheter, varmed genomförandet

av en dylik lagstiftning måste bliva förknippat, svårigheter, som överhuvud

taget icke torde kunna övervinnas ens genom de mest noggrant utformade lag­

bestämmelser. Det får nämligen icke bortses från att man här både vid lag­

stiftningen och lagtillämpningen konfronteras med en mängd av de inveck­

lade problem, som en såväl inom arbetsgivar- som arbetarsidan genomorgani-

serad arbetsmarknad ständigt aktualiserar. Även med erkännande av de sak­

kunnigas allvarliga bemödanden att komma till rätta med dessa frågor, torde

likväl icke kunna bestridas, att dessa äro av natur att i åtskilliga avseenden

helt enkelt icke kunna lösas på ett ur samhällets synpunkter i allo tillfreds­

ställande sätt, enär de bottna i arbetsmarknadens egen natur.

Kommissionen framhåller vidare, hurusom det alltjämt är synnerligen svårt

att angiva det objektiva kriteriet på förhandenvaro av oförvållad arbetslöshet,

vars konstaterande dock utgör grundförutsättningen för rätten till arbetslös­

hetsunderstöd. Motsvarande svårigheter möta däremot icke inom andra for­

mer av socialförsäkring såsom exempelvis sjuk- och ålderdomsförsäkring. Att

arbetslöshetskassorna komma att irppbyggas efter yrkeslinjer innesluter obe­

stridligen risk för utveckling av en viss stelhet hos arbetskraften, medan gyn­

nandet av en större rörlighet hos densamma eljest varit önskvärd. Arbetslös­

hetsförsäkringens intima beroende av arbetsmarknadens problem medför ovill­

korligen krav på ytterst väl avvägda bestämmelser, särskilt i vad det gäller

försäkringens förhållande till den öppna arbetsmarknadens konflikter.

Även den invändningen kan framställas mot arbetslöshetsförsäkringen, att

den i själva verket utgör en form av lönesubvention. Härvid bör dock icke

förbises, att varje form av socialt motiverad hjälpverksamhet — reservarbeten,

kontant understödsverksamhet och allmän fattigvård härvid ej undantagna —

både skapar större ekonomisk motståndskraft hos hjälpmottagaren och i viss

utsträckning påverkar den fria löneprisbildningen.

Enligt författningsförslaget står det fritt för alla medborgare att bilda ar­

betslöshetskassor eller tillhöra sitt yrkes kassor. Det kan dock förutses, att

de oorganiserade arbetarna skola i praktiken rätt allmänt avböja anslutning

till arbetslöshetskassorna, då ju dessas medlemmar huvudsakligen torde kom­

ma att utgöras av personer med direkt anknytning till den organiserade arbe­

tarrörelsen.

Att döma av den erfarenhet, som hittills vunnits i utlandet, synes den frivil­

liga arbetslöshetsförsäkringen ha fungerat någorlunda tillfredsställande under

normala tider men däremot icke mäktat bära extraordinära tiders belastning.

Skulle fördenskull en arbetslöshetsförsäkring införas i vårt land och mera kris­

artade förhållanden på arbetsmarknaden komma att bestå under de närmaste

åren, torde man även hos oss böra räkna med att de utförsäkrades antal så

småningom skall bliva betydligt. För deras vidkommande bleve då andra

hjälpanordningar oundgängliga. Då det vid en mångårig, fortbestående ar­

betslöshet icke är osannolikt, att kommunernas möjlighet att ställa lämpliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

33

arbetsobjekt till förfogande efter hand uttömmes, skulle för de utförsäkrade då komma att återstå möjligheten av hänvisning i viss utsträckning till bered­ skapsarbeten men för de flesta sannolikt ett överförande till den kontanta un- derstödslinjen. En utveckling i denna senare riktning måste givetvis emotses med bekymmer. Under alla förhållanden synes det kommissionen uppenbart, att en blivande arbetslöshetsförsäkring icke kan ur rent praktiska synpunkter beräknas föra med sig den effekt ur hjälpsynpunkt, som man på många håll och icke minst bland arbetarna förväntar. Detta torde få anses tydligt nog ådagalagt av de undersökningar, som genom de sakkunnigas försorg verk­ ställts medelst granskning av medlemsstocken i ett par av våra största fack­ förbund. Även om det nu föreliggande förslaget — såvitt man kan bedö­ ma — medför, att understödsprocenten torde komma att ställa sig något för­ delaktigare än nu förutsättes, torde man, även om detta genomföres, speciellt under tider av större arbetslöshet, nödgas räkna med att ett mycket stort antal personer kommer att utförsäkras och således tvingas till att söka komma i åtnjutande av det allmännas hjälp i andra former.

Kommissionen anför slutligen, att det föreliggande förslaget till arbetslös­ hetsförsäkring måste betecknas såsom det mest genomtänkta, som hittills fram­ kommit och såsom sådant ägnat att läggas till grund för en lagstiftning på området, därest en sådan nu anses böra komma till stånd.

Kommerskollegium anser, att den av de sakkunniga framlagda lösningen i det väsentliga torde få anses som den bästa, som under förhandenvarande för­ hållanden lärer kunna presteras. Kollegium anför vidare:

Den kritik, som från näringslivets sida även nu anförts, berör också endast i underordnad grad själva förslagets utformning i och för sig, utan fastmer den grundläggande principen, d. v. s. lämpligheten av någon arbetslöshetsför­ säkring överhuvud taget. Denna principfråga torde numera få anses så genom- debatterad i samband med de olika utredningar, som verkställts under en följd av år och rörande vilkas resultat en sammanfattande redogörelse inlednings­ vis lämnas i den nu föreliggande promemorian, att inga nya synpunkter av större vikt för frågans bedömande lära vara att framföra.

Kollegium anser visserligen, att de förut anförda betänkligheterna, som vid­ låda den frivilliga försäkringslinjen, alltjämt i viss omfattning kvarstå, men det framstår dock såsom ovedersägligt, att desamma genom den nu skedda sakkunniga överarbetningen av 1928 års förslag i icke oväsentlig mån för­ svagats. _ . __ .

Genom den närmare preciseringen av villkoren för ledamotskap i erkänd arbetslöshetskassa samt genom de befogenheter, som tillagts tillsynsmyndig­ heten, att övervaka kassornas verksamhet och att beivra missbruk synes så­ lunda en viss garanti hava ernåtts mot bristande opartiskhet i fråga om be­ viljande av eller uteslutande från medlemskap, liksom mot bristande iaktta­ gande av föreskriven neutralitet vid inträffade arbetskonflikter.

Genom den i förslaget verkställda kompletteringen av bestämmelserna rö­ rande åtnjutande av understöd från erkänd arbetslöshetskassa, av kommunalt understöd med statsbidrag vid arbetslöshet samt slutligen av fattigvårdsunder- stöd har vidare ett steg av viss betydelse tagits i riktning mot den av herr von Koch i 1928 års betänkande förordade rationaliseringen av undprstöds- verksamheten. Särskild vikt torde härvid böra tillmätas den omständigheten, att socialstyrelsen enligt förslaget skulle utgöra tillsynsmyndighet såväl för de erkända arbetslöshetskassorna, som över de kommunala understödsorganen (arbetslöshetskommittéerna) och utöva viss bestämmanderätt i fråga om utan- ordnandet av statsbidrag till arbetslöshetsunderstöd.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

34

Kollegium har i annat samband uttalat såsom sin åsikt, att arbetslinjen ge­

nom reservarbeten ävensom, i den mån förhållandena och förefintligheten av

lämpliga arbetsobjekt därtill föranleda, statliga och kommunala samt stats­

understödda enskilda beredskapsarbeten i första hand böra vinna tillämpning

för beredande av lättnader i arbetslöshetens verkningar. Med hänsyn till de

väsentliga förbättringar, som det nu utarbetade förslaget till frivillig arbets­

löshetsförsäkring måste anses erbjuda, och till den ganska allmänna uppfatt­

ningen därom, att vidtagande från det allmännas sida av någon åtgärd i be­

rörda syfte innebure ett tillmötesgående av ett rättfärdighetskrav gentemot

en mängd anställda, vilka oförskyllt ■— t. ex. såsom en direkt följd av vissa

rationaliseringsåtgärder — drabbats av arbetslöshet, anser sig kollegium i

princip icke nu böra motsätta sig genomförandet av en frivillig försäkring

i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Även de föreslagna grunder-

na, för statsbidrag till kommunalt understöd vid arbetslöshet ävensom bidrag

från arbetsgivarna anser sig kollegium på samma sätt böra i princip biträda.

Kollegium vill dock starkt ifrågasätta, huruvida den nuvarande tidpunk­

ten kan anses lämplig för ett omedelbart genomförande av de föreslagna åt­

gärderna. Under nu rådande ekonomiska och industriella kris komma ju de

statliga liksom de kommunala resurserna att i en utsträckning, som saknar

motstycke under senare tider, behöva tagas i anspråk och ansträngas till det

yttersta för att bereda mera omedelbar lindring i följderna av iråkad arbets­

löshet. Den lättnad, som härvidlag skulle kunna beredas genom arbetslös­

hetsförsäkringens genomförande, torde, såvitt kollegium kan finna, komma

att inskränkas till ett mycket begränsat antal fall, omfattande enbart redan

bestående arbetslöshetskassor, vilka vunnit den ekonomiska styrka, att de mer

eller mindre omedelbart kunde vinna inregistrering såsom erkända sådana.

Dessa kassor torde emellertid bland sina medlemmar knappast räkna sådana

grupper av anställda, vilka hårdast drabbats av de nu rådande förhållandena.

För dessa senare måste verkningarna av försäkringens genomförande, speciellt

med hänsyn till de högt spända förväntningar, som under en följd av år fästs

vid densamma, i stället komma att medföra en stor besvikelse. Det torde vara

att befara, att denna besvikelse t. o. m. kan komma att utlösa sig i en avog-

het mot hela försäkringen från stora grupper av anställda, vilka beräknats

komma att utgöra en större del av dess klientel.

Kommerskollegium sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt:

Kollegium, som finner övervägande skäl tala för godkännande i princip av

det i den remitterade sakkunnigpromemorian föreslagna systemet för frivillig

arbetslöshetsförsäkring, dock med ovan angivna modifikationer, hemställer,

att med hänsyn till det rådande allvarliga krisläget, såväl på arbetsmark­

naden som i finansiellt avseende, ävensom till den synnerliga angelägenheten

att koncentrera alla ansträngningar i arbetslöshetsfrågan på det nuvarande

nödläget, med förslagets genomförande måtte få tills vidare anstå, i varje fall

under nästa budgetår och intill dess en vändning i krisen kunnat med någor­

lunda stor tillförlitlighet konstateras,

samt att frågan om en förenkling av den planerade kontrollapparaten över de

arbetslöshetsförsäkrades arbetsvillighet ävensom rörande en mera omfattande

centralisering av den sociala understödsverksamhetens ledning inom de kom­

munala förvaltningsområdena göres till föremål för vidare omprövning.

Emot kommerskollegii beslut hava anförts skiljaktiga meningar av två leda­

möter. En ledamot har i sådant hänseende anfört, att han med hänsyn till

den ståndpunkt till frågan, som intagits av de representativa organ för nä­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

35

ringslivet, från vilka yttranden inkommit till kollegium, samt den av dem därför anförda motiveringen ansåge sig icke kunna biträda kollegii principiella uttalande till förmån för det remitterade förslaget.

En annan ledamot bar i princip biträtt det föreliggande förslaget samt för­ klarat sig anse, att de skäl, som anförts för ett uppskov med genomförandet av förslaget ej vore övertygande utan tillstyrkt, att förslag i ämnet i huvud­ saklig överensstämmelse med det i promemorian intagna inom en snar framtid gjordes till föremål för statsmakternas beslut.

Statskontoret: Det torde vara i någon mån tvivelaktigt, huruvida verkligen försäkringen, därest den genomföres, kan komma att erhålla den av de sakkun­ niga eftersträvade räckvidden. Uppmärksammas må även, att realiserandet av det framlagda förslaget skulle draga en årskostnad av något över 30,000,000 kronor enligt en av de sakkunniga gjord beräkning, i vilken dock icke ingår statsbidrag till kommunala understöd. Det lärer med fog kunna ifrågasättas, huruvida ett så avsevärt belopp, till vilket statsverket skall bidraga med inemot hälften, kan anses erhålla den bästa användningen under nu rådande förhållan­ den, därest det disponeras för genomförandet av en frivillig arbetslöshetsförsäk­ ring. För visso skulle en dylik försäkring, om den beslutades och genomfördes under mera normala förhållanden än de nu rådande, kunna redan från början erhålla bättre stadga och en fastare grund än en försäkring, som avses att träda i tillämpning, då ekonomiska svårigheter hos en stor del av försäkrin­ gens klientel måste göra dess medverkan vid försäkringens ordnande ganska osäker. Även om man i likhet med statskontoret är av den uppfattningen, att ur sociala synpunkter en arbetslöshetsförsäkring, grundad på frivilliga av­ gifter, måste anses önskvärd, torde dock betänkligheter resa sig mot att refor­ men nu genomföres och att så pass betydande belopp, som skulle åtgå till för­ säkringen, bindas under tider, då anskaffandet av arbete och disponerandet av medel för detta ändamål är av sådan betydelse, att tillgängliga statsmedel i första hand synas böra härför tagas i anspråk.

Försäkring sinspektionen: Spörsmålet om försäkringens effektivitet synes i den föreliggande promemorian hava blivit mera ingående behandlat än i nå­ gon tidigare verkställd undersökning i vårt land.

För detta ändamål har det varit av särskilt värde att erhålla en belysning av frågan, huru effektiviteten av den föreslagna försäkringen gestaltar sig i sådana fall, där risken endast i mindre grad kan anses vara försäkringsbar. Enligt försäkringsinspektionens mening böra icke alltför korta arbetslöshets- fall göras till föremål för en arbetslöshetsförsäkring, lika litet som försäkrin­ gen rimligen bör fortsätta att. utgiva understöd vid alltför långvariga arbets- löshetsfall, då arbetslösheten icke längre torde kunna anses vara av den ka­ raktär, att den lämpar sig att omhänderhavas genom en försäkring. Detta innebär, att försäkringens effektivitet bör vara låg vid korta samt långa ar- betslöshetsfall och uppnå ett maximum däremellan. Den undersökning rö­ rande grov- och fabriks- samt metallindustriarbetareförbunden, som utförts genom de sakkunnigas försorg, utvisar, att med hänsyn till det sätt, varpå försäkringsvillkoren fixerats, en låg effektivitet hos försäkringen föreligger vid de kortare och längre arbetslöshetsfallen samt relativt hög effektivitet vid arbetslöshetsfall av cirka fem till tio veckors varaktighet. Den varia­ tion i effektiviteten, som framgår av undersökningen, torde i stort sett kunna anses tillgodose ovan anförda krav.

Den föreslagna försäkringen har beräknats komma att absorbera ungefär en tredjedel av den totala arbetslösheten inom de arbetargrupper, som antagas

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

komma att bilda arbetslöshetskassor. Denna begränsning visar, att en försäk­

ring av förevarande art ingalunda kan betraktas såsom en lösning av frågan

om samhällets hjälpåtgärder till lindrande av arbetslöshetens verkningar och

framkallar omedelbart spörsmålet, huruvida tillräckliga skäl kunna anses vara

för handen att under sådana förhållanden införa en arbetslöshetsförsäkring.

Till belysning av detta spörsmål må erinras om den naturliga och från olika

länders erfarenhet bekräftade konsekvensen av ifrågavarande begränsning,

nämligen att anspråken på en utökning av försäkringens prestationer under

tider av mera omfattande arbetslöshet stegras i betydande grad. Dessa steg­

rade anspråk hava som regel medfört, att villkoren för rätt till understöd upp­

mjukats, föranledande starkt ökade utgifter, vilka i huvudsak måst finansie­

ras genom ökade bidrag från det allmänna. Vad som en gång kunnat betrak­

tas som försäkring har omvandlats till att i huvudsak bli ren understödsverk-

samhet. En utveckling efter dessa linjer vore olämplig och även skad­

lig, framför allt därför, att den rätt till understöd, som försäkringen,

oberoende av individuella behovet, skänker, kommer att med styrka

göra sig gällande, gentemot den understödsverksamhet, som framgått ur

försäkringen. Principen att en försäkringsverksamhet skall vara självförsör­

jande i den mening, att försäkringens utgifter skola bestridas med dess efter

viss plan fixerade inkomster, lärer icke böra eftersättas, även om en del av

dessa inkomster, såsom i socialförsäkringen genomgående är fallet, härrör från

andra källor än de försäkrade själva. Försäkringsinspektionen, vars verksam­

het bland annat är inriktad på att tillse, att denna princip upprätthålles be­

träffande den enskilda försäkringen, betraktar för sin del principen i fråga så­

som grundläggande för all försäkringsverksamhet. Med denna inställning sy­

nas förekommande tendenser till förskjutning i proportionen mellan det all­

männas bidrag och de försäkrades avgifter i en social försäkring i riktning

mot relativt större bidrag böra ge anledning till prövning av frågan, huru­

vida icke den hjälpverksamhet från det allmännas sida, som utövats genom

bidrag till försäkringen, i stället bör utövas såsom ren understödsverksamhet.

I anslutning till dessa synpunkter och under erinran om erfarenheterna från

arbetslöshetsförsäkringens utveckling i berörda avseende inom vissa andra län­

der synes frågan, huruvida en arbetslöshetsförsäkring enligt det föreliggande

förslaget bör införas, bliva beroende av bland annat, huruvida förslaget kan

anses innebära tillräckliga garantier till förhindrande av en liknande utveck­

ling i vårt land.

. En nödvändig förutsättning härför synes vara, att man redan från början

tillmäter försäkringen en klart avgränsad uppgift och inrangerar den som ett

led i en allmän försörjningsplan för de arbetslösa. Till skillnad från tidigare

förslag i ämnet innebär det nu remitterade förslaget, att försäkringen tillde­

lats just en dylik begränsad uppgift. Förslaget innehåller nämligen även be­

stämmelser rörande, hjälpverksamhet i annan form än försäkring för sådana

arbetslösa, som antingen icke. ingått som medlemmar i en arbetslöshetskassa

eller uttömt, sin rätt till daghjälp från kassan. Genom en dylik konstruktion

synes i varje fall en. nödvändig förutsättning hava skapats till tryggande av

en önskvärd utveckling i nu berörda hänseende.

Beträffande frågan huruvida en arbetslöshetsförsäkring kan betraktas såsom

ett lämpligt led i den allmänna försörjningsplanen för de arbetslösa vill för­

säkringsinspektionen även framhålla följande. Det förutsättes härvid, att

fråga endast är om personer, som oförvållat drabbats av arbetslöshet, och att

det icke varit möjligt skaffa dessa arbetslösa lämpligt arbete vare sig i öppna

marknaden eller vid arbeten, som i en eller annan form anordnats genom det

allmännas försorg. Under sådana.förhållanden synes det naturligt, att samhäl­

let ingriper hjälpande, och att hjälpen meddelas i annan form än fattigvård.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

37

Här uppstår då frågan, huruvida den kontanta understödsverksamhet, som under de givna förutsättningarna skulle få tillgripas, hör finansieras uteslu­ tande av allmänna medel. Ur det allmännas synpunkt synes det enligt försäk- ringsinspektionens mening böra betraktas som en fördel, ju större del av kost­ naden för arbetslöshetshjälpen, som kan finansieras av arbetarna själva. Un inkoppling av dylika bidrag kan tänkas ske antingen i form av ett individuellt sparande, där sparmedlen på visst sätt spärras för det avsedda ändamålet,^ el­ ler också i form av avgifter till en arbetslöshetsförsäkring. Av dessa bada alternativ synes det senare ur olika synpunkter vara att föredraga, bland an­ nat på den grund, att de medel, som åstadkommas, kunna göras mera effek­ tiva genom den möjlighet till utjämning, som försäkringen erbjuder.

Vid varje försäkring ligger det emellertid vikt uppå, att hos de ekonomiskt intresserade parterna skapa ett med försäkringen solidariskt intresse av sådan art, att de bidragslämnande parterna var för sig bliva ekonomiskt intresserade av att i görligaste mån reducera arbetslösheten och därmed även försäkringens utgifter. Denna synpunkt har vid olika tillfällen framförts i diskussionen rö­ rande arbetslöshetsförsäkring och måste enligt försäkringsinspektionens me­ ning tillmätas stor betydelse. Frestelsen till ett illojalt utnyttjande av för­ säkringen gör sig i större eller mindre utsträckning gällande inom alla försäk­ ringar, socialförsäkring såväl som enskild försäkring, i den mån svårigheter föreligga att konstatera, huruvida försäkringsfallet verkligen inträffat och huruvida sådana omständigheter alltjämt äro för handen, som berättiga den försäkrade till ersättning. Den metod, som inom privatförsäkringen i viss ut­ sträckning tillämpats till förebyggande av dylika missförhållanden består däri, att man låtit den försäkrade stå en viss självrisk, alltså i grunden samma förfaringssätt som i det föreliggande förslaget kommit till uttryck bland annat i bestämmelserna om karenstid och maximering av daghjälpen till ett belopp, som för icke familjeförsörjare understiger arbetsförtjänsten med minst 40 och för familjeförsörjare med minst 20 procent.

Den omständigheten, att det föreliggande förslaget avser införande av en frivillig arbetslöshetsförsäkring, möjliggör för de olika arbetslöshetskassorna att avväga de försäkrades avgifter med hänsyn till riskförhållandena inom de arbetargrupper, från vilka kassans medlemmar rekryteras. Härav torde ^man kunna vänta en viss verkan i sådan riktning, att kassorna som regel få ett intresse av att missbruk av försäkringen förhindras. I detta sammanhang torde även böra beaktas den omständigheten, att arbetslöshetsrisken i stor utsträck­ ning är att betrakta såsom en risk, som mera drabbar vissa individer än andra. Detta förhållande torde även komma att bidraga till att inom kassorna skapa intresse för att tillse, att ej personer, som av en eller annan anledning i högre grad än andra äro utsatta för ifrågavarande risk, skola missbruka för­ säkringen.

Beträffande frågan, huruvida det kan anses lämpligt att låta en arbetslöshets­ försäkring träda i kraft under en depressionsperiod sådan som den nuvarande, då arbetslösheten tagit en krisartad omfattning, anför försäkringsinspektionen:

Enligt det sätt, varpå försäkringen är konstruerad, kommer densamma givet­ vis att icke spela någon som helst roll för personer, som vid tidpunkten för för­ säkringens införande äro att betrakta såsom kroniskt arbetslösa. Vad åter angår personer, som vid samma tidpunkt äro tillfälligt arbetslösa, kunna dessa, i den mån de åter vinna anställning, ingå som medlemmar i en arbetslöshets­ kassa och där genom föreskriven avgiftsbetalning förvärva understödsrätt. Vad slutligen beträffar de arbetare, som även under nuvarande depression alltjämt hava arbetsanställning, torde dessa ur arbetslöshetssynpunkt rent av kunna be­ traktas såsom särskilt goda risker. Med hänsyn till dessa förhållanden kan för-

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 209.

säkringsinspektionen för sin del icke finna, att den omständigheten att arbets­

lösheten för närvarande är mera omfattande, skulle i och för sig kunna anföras

såsom skäl mot att en arbetslöshetsförsäkring nu införes, så mycket mer som

förslaget förutsätter (27 §), att utbetalning av understöd ej må påbörjas,

förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek därtill lämnat med-

givande. Försäkringsinspektionen förutsätter härvid, att dylikt medgivande

icke lämnas, förrän erforderlig konsolidering kan anses hava ägt rum.

Överståthållarämbetet: Vad först beträffar själva huvudförslaget, om in­

förandet av en av staten reglerad och understödd frivillig arbetslöshetsförsäk­

ring, har överståthållaren redan tidigare i annan egenskap givit uttryck åt

den uppfattningen, att en arbetslöshetsförsäkring under statens medver­

kan vore av behovet påkallad även i vårt land och därför så snart förhål­

landena det medgåve borde komma till stånd, samt att, i valet mellan obliga­

torisk eller frivillig^ arbetslöshetsförsäkring, det senare alternativet avgjort

vore att föredraga, da nämligen all offentlig understöds- eller försäkringsverk-

samhet avseende arbetsföra personer ovillkorligen syntes i främsta rummet böra

grundas på principen om egen förtänksamhet och, där så kräves, hjälp till

självhjälp, såsom det i längden enda riktiga och hållbara. Med bestämt av-

styrkande av tidigare föreliggande kommittéförslag om obligatorisk arbets­

löshetsförsäkring, har överståthållaren vidare redan då (år 1928) -—

visserligen under framhållande av de ofullkomligheter och i vissa avseen-

den icke enbart gagnande verkningar varmed även alla system med frivillig

sådan, försäkring otvivelaktigt äro förenade, särskilt med hänsyn till dels

svårigheten att skapa erforderliga garantier gentemot missbruk vid handha-

vandet, och dels varje försäkrings på detta område (nära nog absoluta) otill­

räcklighet vid mera omfattande, allmänna arbetslöshetsperioder (såsom den

vari vi nu befinna oss) — ansett sig böra giva sin principiella anslutning till

det da (1928) föreliggande alternativa förslaget till frivillig arbetslöshetsför­

säkring (i huvudsak överensstämmande med de båda äldre förslagen i ämnet

av ar 1922 och 1925) samt förorda, att detsamma lades till grund för en lag­

stiftning i ämnet, därvid en överarbetning syntes böra äga rum särskilt i syfte

att så vitt möjligt utvinna ökade garantier i ovan angivna hänseende.

Den sålunda hävdade uppfattningen synes överståthållarämbetet sedan dess

hava vunnit i styrka. Det vill synas ämbetet, att någon större meningsskilj­

aktighet numera icke borde råda därom, att skadeverkningarna av den för

stora_ grupper av samhällsmedlemmar även under mera normala tider alltid

förefintliga arbetslöshetsrisken, äro så stora såväl för dem själva som för sam­

hället i dess helhet, att även ganska långt gående uppoffringar från det all­

männas sida böra vara väl motiverade för att i görligaste mån vinna ett så

gagneligt ändamål som att förhindra eller i varje fall mildra dessa skadeverk­

ningar. Då därjämte nu föreligger ett med stor sakkunskap och omsorg ut­

arbetat förslag, däri man med öppen blick för vanskligheterna sökt råda bot

mot desamma, synes detsamma i huvudsak böra vinna allmän anslutning och

det fortsatta meningsutbytet böra koncentreras kring förslagets detaljer, alltså

icke längre gälla om arbetslöshetsförsäkring skall genomföras utan huru den

skall utföras.

Ämbetet vill trots vissa betänkligheter angående det lämpliga i att nu införa

försäkringen dock icke tillstyrka ett uppskov med frågans avgörande, särskilt

som förslaget icke omedelbart skulle föranleda några större anslagsbelopp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Så som näringslivet numera är organi­

serat och fungerar, måste det enligt länsstyrelsens mening anses rimligt, att

det allmänna efter förmåga icke blott i tider av krisartad arbetslöshet ingriper

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

39

till mildrande av dess verkningar, främst genom beredande av arbetstillfällen, utan även söker åstadkomma någon slags permanent försäkringsorganisation till skydd för dem, som oförvållat bliva offer för arbetslöshet av mera normal art. I sistnämnda hänseende vore naturligtvis införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, omfattande alla lönearbetare samt kontors- och affärs- anställda, den i sig mest effektiva utvägen, men skulle förvisso möta oöver­ stigliga hinder bland annat av statsfinansiell natur. En frivillig arbetslöshets­ försäkring sådan som den i föreliggande promemoria skisserade ligger där­ emot inom möjlighetens gränser, och länsstyrelsen anser sig — trots de i ögonen fallande svagheter, varmed den föreslagna försäkringen är behäftad — icke kunna avstyrka ett försök därmed. Huruvida detta bör påbörjas under nu­ varande tid av katastrofal arbetslöshet eller uppskjutas tills mera normala förhållanden inträtt, är en politisk lämplighetsfråga, på vilken länsstyrelsen icke anser sig böra ingå.

Länsstyrelsen i Gotlands län: På sätt det föreliggande förslaget utformats såsom en frivillig arbetslöshetsförsäkring genom arbetslöshetskassor, vilka skulle åtnjuta statsbidrag, synes det länsstyrelsen som om mera vägande prin­ cipiella invändningar mot detsamma knappast skulle kunna göras. Statens beräknade utgifter för en sådan försäkring uppgå icke heller till belopp, som verka i och för sig alltför avskräckande. Länsstyrelsen finner det önskvärt, att ytterligare uppmärksamhet ägnas hithörande stadganden, och håller före, att om man lyckas så långt detta är möjligt skapa dylika garantier mot miss­ bruk, arbetslöshetsförsäkringen enligt de linjer, som nu uppdragits, skall visa sig vara ett viktigt led i kampen mot arbetslöshetens verkningar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Vid granskning av de olika förslag rörande arbetslöshetsförsäkring, som hittills under åtskilliga utredningar i frågan framkommit, har länsstyrelsen för sin del funnit, att det nu föreliggande för­ slaget äger företräde framför de föregående. Utan att ingå närmare på frå­ gan i vilka avseenden detta enligt länsstyrelsens förmenande gäller får läns­ styrelsen särskilt framhålla såsom en fördel, att förslaget komme att omfatta även grupper som tidigare, även vid den frivilliga försäkringsformen, uteslu­ tits. Härigenom har en av de mest vägande invändningarna mot tidigare förslag eliminerats. Även i andra, viktiga avseenden synes det nya förslaget förete förbättringar, och ehuru hela frågan är särdeles svårbedömlig med hän­ syn till dess konsekvenser i ekonomiskt och socialt avseende och således ett ställningstagande är vanskligt, anser sig länsstyrelsen kunna uttala den me­ ningen, att tiden synes vara inne att ordna denna fråga och att det föreliggande förslaget i huvudsak synes ägnat att därvid kunna ligga till grund.

Länsstyrelsen i Hallands län erinrar om sitt yttrande över 1928 års betänkan­ de och förklarar, att befogenheten av de anmärkningar, som länsstyrelsen då framfört, kvarstår i väsentliga delar även gentemot det nu framlagda förslaget.

Länsstyrelsen erkänner emellertid, att det framlagda förslaget innefattar många förbättringar och förklarar, att länsstyrelsen med hänsyn till de senare årens erfarenheter rörande svårigheten att bemästra arbetslösheten icke vill motsätta sig ett försök att nå målet även på förevarande väg.

Länsstyrelsen i Värmlands län befarar på närmare anförda skäl, att en ar­ betslöshetsförsäkring skulle kunna menligt ingripa på arbetsmarknaden. Läns­ styrelsen ställer sig därför betänksam mot lämpligheten av att sådan för­ säkring stödjes av staten. Å andra sidan kan icke förbises, att den arbets­ löshetsrisk, som på grund av den även under mera normala tider förefintliga arbetslösheten föreligger för stora grupper av samhällsmedlemmar, för så­ väl dessa som för samhället i dess helhet måste anses vara av sådan betydel­

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

se, att skadeverkningarna härav böra från det allmännas sida motverkas och

i varje fall mildras. Från denna synpunkt lär under vanliga förhållanden en

arbetslöshetsförsäkring, reglerad och på ett väl avvägt sätt understödd av

staten, äga ett visst berättigande. Den nu rådande exceptionellt stora arbets­

lösheten har dock icke kunnat undgå att sätta sin prägel på det föreliggan­

de förslaget till arbetslöshetsförsäkring. En dylik försäkring torde ock för

närvarande kunna anses mindre påkallad, då från det allmännas sida vidtagas

andra synnerligen omfattande åtgärder till arbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån: Bland offentliga åtgärder till motver­

kande av arbetslöshetens följder intager utomlands den statsunderstödda ar­

betslöshetsförsäkringen ett framträdande rum och bärande skäl synes läns­

styrelsen föreligga för införande av sådan hjälpverksamhet även i vårt land.

Under de senare årens tyngande arbetslöshet hava arbetarorganisationernas

arbetslöshetskassor, som omfatta mer än 300,000 medlemmar, varit av stor

betydelse för lindrande av arbetslöshetens följder bland medlemmarna. Ge­

nom t. ex. metallindustriarbetareförbundets betydelsefulla insats i detta av­

seende har den offentliga hjälpverksamheten på ett erkännansvärt och verk­

samt sätt lättats och de betydande bidrag, som det av arbetslöshet bland med­

lemmarna hårt drabbade gruvindustriarbetareförbundet lämnat de arbetslösa

visar en inbördes hjälpvilja, som påkallar statsmakternas uppmärksamhet. De

arbetslöshetskassor, som arbetarna genom egna ansträngningar åstadkommit,

förmå icke annat än till viss del bära den stora ekonomiska bördan, men de

ha visat sig vara av den stora betydelse, att samhället icke bör tveka vidtaga

åtgärder för verksamhetens utbyggande och understödjande. Genom ett be­

slut av statsmakterna om statens verksamma organisatoriska och ekonomiska

stöd till en frivillig arbetslöshetsförsäkring lägges en grund för verksamhe­

ten, som kommer att sporra arbetarnas självverksamhet på detta område till

båtnad för dem själva och för samhället. Det är helt naturligt, att en arbets­

löshetsförsäkring endast i begränsad omfattning kan täcka behovet vid en

allmänt omfattande och långvarig arbetslöshetsperiod. Men denna omstän­

dighet synes länsstyrelsen icke utgöra något bärande skäl för avvisande av

försäkringen. Likaväl som den nu tillämpade arbetslinjen måste kompletteras

med lämnande av direkt understöd, kan det icke utgöra något verkligt skäl

mot försäkringen, att densamma vid långvarig arbetslöshet måste kompletteras

med allmänna arbeten och direkt understöd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Sant är att anordnande av försäkring

såsom form för avhjälpande av den oförvållade arbetslöshetens följder erbju­

der synnerligen stora vanskligheter, och att mot densamma kan anföras myc­

ket sakligt välgrundade anmärkningar. Med allt erkännande av dessa an­

märkningar, vilka böra bjuda statsmakterna att i ämnet framgå med mycket

stor försiktighet och under iakttagande av all den omsorg, som är möjlig, för

övervägande av de konsekvenser i olika avseenden genomförandet av en för­

säkring av detta slag kan medföra, anser sig dock länsstyrelsen, på grund

av den uppfattning länsstyrelsen kunnat bilda sig i ämnet av verkställda om­

fattande utredningar och undersökningar av olika slag, såväl de, som tidigare

utförts, som de i den föreliggande promemorian intagna, böra såsom sin prin­

cipiella mening uttala, att, då en på lämpligt och väl avvägt sätt anordnad

arbetslöshetsförsäkring, sedan den vunnit nödig såväl organisatorisk som eko­

nomisk fasthet,_ otvivelaktigt skulle vara ägnad att på effektivt sätt lindra

de menliga följderna av den arbetslöshet, som under normala förhållanden

på arbetsmarknaden förekommer, en sådan försäkring bör genomföras så

snart ekonomiska förutsättningar därför kunna anses föreligga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

41

Länsstyrelsen uttalar vidare, att det är av grundläggande betydelse för att det med försäkringen avsedda syftet skall nås, att försäkringen startar under sådana konjunkturförhållanden, att den ej genast behöver ^ tagas i anspråk i full utsträckning utan att nödigt tidsutrymme gives för åstadkommande av erforderlig fasthet såväl i organisatoriskt som i ekonomiskt avseende.

Länsstyrelsen i Norrbottens län: När länsstyrelsen nu haft att taga stånd­ punkt till föreliggande, överarbetade förslag till arbetslöshetsförsäkring m. m., har länsstyrelsen ej kunnat helt frigöra sig från sina tidigare principiella be­ tänkligheter. Dessa betänkligheter äro emellertid icke av den art, att läns­ styrelsen anser sig böra motsätta sig användandet över huvud av hjälpformen försäkring å detta område av socialpolitiken. Och vad angår länsstyrelsens förut uttalade kritik beträffande olika praktiska detaljer ställer sig saken numera väsentligen annorlunda än tidigare. Sa vitt länsstyrelsen förstår be­ döma, har det nämligen lyckats de sist arbetande utredningsmännen att alla besvärligheter till trots — i avsevärd man undanröja förut befintliga mera påtagliga anledningar till farhågor för olägenheter med avseende å för­ säkringens tillämpning.

Länsstyrelsen finner dock uppenbart, att nuvarande tidpunkt ej kan anses lämplig för införandet av en arbetslöshetsförsäkring utan att därmed bör an­ stå till dess normala tider åter inträtt.

Landssekretariatet: Arbetslöshetsförsäkringen måste betraktas såsom en gren av socialförsäkringen, av minst samma betydelse -— såväl för individen som samhället — som övriga socialförsäkringsgrenar, för att icke säga ännu viktigare, ty med den utveckling, som vårt lands näringsliv undergått, från jordbruk med därtill hörande binäringar till modern storindustri,^har frågan om arbetslösheten och vad med denna sammanhänger med varje ar som gatt fått en mycket större betydelse än tidigare. Under det att övriga sociala för- säkringsgrenar vid varje given tidpunkt i sina praktiska verkningar endast beröra ett mindre antal personer, skulle en arbetslöshetsförsäkring — särskilt med de förhållanden, som under de senaste 15 åren utvecklat sig inom vårt lands näringsliv — varit av betydligt mera omfattande betydelse. En försäk­ ring på detta område skulle enligt vår mening förvisso vara ägnad att starkt bidraga till en pacificering av arbetsmarknaden i vårt land. Det finns näm­ ligen icke någon omständighet, som så kraftigt påverkar den enskilde arbe­ tarens inställning till samhällsförhållandena, som den förefintliga risken för arbetslöshet, varigenom han ställes utan arbete och inkomst, och en anordning, som redan på förhand säkerställer honom för att vid inträffad arbetslöshet under längre eller kortare tid erhålla medel för de nödvändiga utgifterna, rnå- ste betraktas såsom ytterst betydelsefull. Men denna betydelse för individen sträcker sina verkningar även till samhället i sin helhet, ty såsom förhållan­ dena sedan 1907 utvecklat sig på vårt lands arbetsmarknad, där visserligen sedan 1914 provisoriska anordningar genomförts till hjälp för oförvållat ar­ betslösa personer, har i varje fall inom många kommuner endast fattigvården varit den institution, till vilken de arbetslösa måst vända sig, sedan egna till­ gångar förbrukats och det blivit nödvändigt för arbetarna att från annat håll anhålla om hjälp och medverkan för en nödtorftig utkomst. De olika kommu­ nernas fattigvård har därför på många håll i landet blivit synnerligen hårt pressad genom den arbetslöshet, som näringslivets utveckling till modern stor­ industri fort med sig, och förvisso skulle det för såväl individen som samhäl­ let medfört en ökad trygghet, därest en arbetslöshetsförsäkring tidigare hade varit genomförd och alla på förhand varit medvetna om, att en dylik arbetslös­ hetsförsäkring alltid var beredd att så att säga taga den första stöten av en

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

uppdykande depression på landets arbetsmarknad. Skillnaden mellan en ar­

betslöshetsförsäkring och sådana provisoriska anordningar, som tillämpas i

vårt land, ligger väsentligen däruti, att en arbetslöshetsförsäkring med av ar­

betarna själva erlagda avgifter skapar en laglig rätt att, då oförvållad arbets­

löshet föreligger, erhålla bidrag i den omfattning, som härför kan vara stad­

gad, under det att de provisoriska anordningar, vilka för närvarande tilläm­

pas, icke för den enskilde skapa någon dylik rätt. Sedan arbetslösheten in­

trätt, kunna visserligen av arbetslöshet drabbade personer hos det allmännas

organ anmäla sig för sökande av hjälp i de former, som härför gälla, men då

denna hjälpverksamhet helt och hållet bygger på behovsprineipen, så kan i

många fall erhållandet av hjälp bliva föremål för undersökningar och över­

väganden, vilka för den enskilde arbetslöse uppfattas såsom förödmjukande.

Det är vid jämförelse mellan de anordningar, som hittills kommit i tillämp­

ning i° vårt land, och en lagstadgad arbetslöshetsförsäkring, som arbetarklas­

sen måste ined all kraft göra gällande, att behovsprincipens tillämpning inga­

lunda är tillfredsställande, utan man vill, att sådana anordningar skola kom­

ma till stånd, som skapa en tydlig och klar rätt för den enskilde att vid oför­

vållad arbetslöshet utan några ingående undersökningar — och då arbete icke

kan erbjudas — erhålla hjälp från en dylik arbetslöshetsförsäkring.

o Såvitt vi kunna finna, bygger det nu föreliggande förslaget på en genom­

gående sund princip att vara en hjälp till självhjälp. Genom en arbetslöshets­

försäkring av frivillig karaktär, som det nu föreliggande förslaget, kan sam­

hället utnyttja den erfarenhet och den administrativa kunskap, som arbetarna

själva förskaffat sig under många års verksamhet på detta område, och det

måste kraftigt framhållas, att ett bidrag från det allmännas sida till denna

verksamhet endast innebär en riktig uppskattning av de stora kostnader och

det betydelsefulla arbete, som arbetarna själva nedlagt under många år för

att hjälpa blottställda kamrater. Inom 53 fackförbund i vårt land har en­

bart under åren 1913—1930 i arbetslöshets- och reshjälpsunderstöd till

medlemmar utbetalats kronor 35,330,228:20, av vilket belopp kronor

33,585,191:17 komma på till landsorganisationen anslutna fackförbund.

Att arbetarklassen i vårt land med otålighet väntar på en lösning av arbets-

löshetsförsäkringsfrågan, bör ingalunda te sig egendomligt, ty då andra län­

der på olika sätt ha visat sig både vilja och kunna genomföra en lagstiftning

på detta område, synes även vårt land kunna göra detta — kanske t. o. m. så

mycket lättare, som man ju haft tillfälle att inhämta stöd av de erfarenheter,

som försäkringen medfört i andra länder. Men i vårt land har diskussionen

om arbetslöshetsförsäkringen klart och tydligt givit vid handen, att innerst

inne föreligger ett klart motsatsförhållande mellan arbetarnas åskådningar

och övriga samhällsgruppers. Det intensiva motstånd, som hittills gjort sig

gällande mot en arbetslöshetsförsäkring, vittnar i varje fall icke om någon

samförståndsvilja och ej heller om att man på borgerligt håll kunnat sätta sig

in i alla de svårigheter av skiftande slag, som arbetslösheten för med sig för

industriarbetarklassen eller andra grupper av samhällsmedborgare, vilka i

alltmer ökad omfattning under de senaste åren drabbats av dylik oförvållad

arbetslöshet. Ett sådant sakernas tillstånd, som för närvarande föreligger på

landets arbetsmarknad i fråga om dålig arbetstillgång och katastrofal arbets­

löshet, med tusentals ohjälpta och oförvållat arbetslösa, kan helt enkelt icke

längre få förekomma. Vi vilja för vårt vidkommande göra gällande, att de

samhällsgrupper och enskilda personer, vilka motarbeta en lösning av arbets­

löshetsförsäkringen, främja ingalunda en sund samhällsutveckling. Med de

resurser, varöver vårt land numera förfogar, måste man göra gällande, att det

ingalunda kan vara beroende på några ekonomiska skäl, att icke detta spörs­

mål redan förts fram till en lösning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

43

Utöver dessa mera allmänna synpunkter på den föreliggande frågan tillåta vi oss att framhålla, att det förslag till frivillig arbetslöshetsförsäkring, som nu föreligger, synes oss i åtskilliga avseenden innefatta förbättringar mot ti­ digare förslag i samma fråga. På arbetarsidan hava visserligen delade me­ ningar gjort sig gällande — och göra det förvisso fortfarande — huruvida en lösning av detta problem bör sökas i en s. k. obligatorisk försäkring eller i en frivillig, men tvisterna härom kunna enligt vår mening icke få medföra, att en lösning — på endera linjen — förhalas. Detta bör så mycket mindre tillå­ tas, som inga större svårigheter torde möta, därest praktiska erfarenheter, se­ dan frågan erhållit en lösning efter den frivilliga linjen, skulle giva vid han­ den, att man bör taga ett steg ytterligare och utveckla försäkringen till en mer eller mindre omfattande obligatorisk sådan. Det synes tvärt om vara mera önskvärt, att man från dessa utgångspunkter börjar med den frivilliga, där man kan förutse en lugn och säker utveckling fram mot ständigt ökad omslut­ ning, än att börja med en obligatorisk, som redan från början på grund av sin karaktär av tvångsförsäkring kommer att omfatta många personer, vilka kan­

ske icke själva önska att bliva omfattade av en dylik försäkring.

Med särskild tillfredsställelse konstatera vi, att de sakkunniga uppbyggt föreliggande förslag på ett sådant sätt, att möjligheter föreligga för inom vårt land arbetande arbetslöshetskassor att kunna bliva antagna till erkända ar­ betslöshetskassor, utan att något uppehåll i kassornas verksamhet behöver före­ komma. Yi hysa nämligen den förhoppningen, att flertalet arbetande kassor skola finna den nu föreslagna lagstiftningen till sitt innehåll vara sådan, att ansökan skall göras om att bliva antagna till erkända arbetslöshetskassor, och vidare, att de olika fackförbunden skola hava möjligheter att till dessa erkän­ da nykonstituerade kassor överlåta medel i den omfattning, att tillsynsmyn­ digheten skall kunna lämna medgivande till att kassorna tillerkännas rätt att utan uppehåll i verksamheten fortsätta denna som erkända arbetslöshets­ kassor.

Östergötlands och Södermanlands handelskammare: Den frivilliga försäk­ ringen är obestridligen att föredraga framför den tidigare förordade obligato­ riska. Försäkringen, såsom den nu framföres, giver sig icke heller ut för an­ nat än vad den i verkligheten är: vad de sakkunniga med ordalag, lånade från den engelska arbetslöshetskommissionens betänkande, beteckna såsom en för­ sta försvarslinje emot arbetslösheten.

De farhågor, som tidigare framförts emot försäkringen såsom hindrande ar­ betskraftens rörlighet, ha de sakkunniga sökt eliminera genom uttryckligt betonande utav den arbetslöses skyldighet att antaga erbjudet arbete.

De arbetslöshetskassorna lämnade direktiven rörande oavvislig skyldighet att rätta understödsverksamheten efter kassornas bärkraft, och de sakkunnigas uttryckliga betonande, att den uppdragna kostnadsramen icke får överskridas, måste likaledes betecknas såsom en fördelaktig utveckling av tidigare vaga förslag. Den skarpa avgränsning från såväl fattigvård som annan under- stödsverksamhet, som de sakkunniga vilja genomföra, är ävenledes en otvivel­ aktig förbättring

Det är givetvis handelskammarens principiella uppfattning, att försäkring mot arbetslöshet är en angelägenhet, som borde tillkomma arbetarna själva respektive deras organisationer att draga försorg om. Samtidigt har emel­ lertid arbetslösheten blivit ett bola samhällets bekymmer, och i den form för­ slaget för närvarande framföres vill handelskammaren icke ställa sig helt främ­ mande för tanken, att ett statsbidrag till densammas ordnande kan vara be­ rättigat. Däremot kan handelskammaren icke finna något motiv för att be­ tunga arbetsgivarna med kostnader för verksamhetens organisation.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Då försäkringens genomförande emellertid komme att betunga statsbudge­

ten med betydande kostnader, utan att densamma under innevarande krisperiod

torde kunna påräknas bidraga till lindrande utav arbetslöshetens verkningar,

finner handelskammaren sig för närvarande icke kunna tillstyrka förslagets

genomförande.

Yttranden Av yttrandena från de myndigheter och sammanslutningar, vilka ej uttalat

ståndpunkt?-

n^Son bestämd åsikt angående lämpligheten av införandet av en arbetslöshets-

tagande.

försäkring, torde här få återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Utan en allsidig prövning av en i möjli­

gaste mån klarlagd sammanställning med svensk arbetslöshetspolitik i dess

helhet torde det efter länsstyrelsens mening icke låta sig göra att med någon

vederhäftighet taga ståndpunkt till ett förslag om arbetslöshetsförsäkring. I

det skick frågan nu föreligger måste länsstyrelsen anse den vara alltför snävt

upplagd för att möjliggöra ett sådant ståndpunktstagande.

Detta innebär icke, att länsstyrelsen a priori vill ställa sig avvisande eller

oförstående till en arbetslöshetsförsäkring. Redan i sitt yttrande den 6 mars

1923 över socialförsäkringskommitténs betänkande har länsstyrelsen förklarat

sig kunna i princip acceptera denna kommittés uppfattning, att staten icke

bör undandraga sig att i lämplig form medverka även till en sådan typ av

social försäkringsverksamhet, och denna principiella inställning fann länssty­

relsen ej heller anledning att frånträda i sitt senare yttrande över 1926 års

arbetslöshetssakkunnigas betänkande, även om i detta betänkande skäl mot

ändamålsenligheten av statens medverkan till en dylik försäkring med mycken

styrka framfördes från en manstark grupp bland de sakkunniga. Länssty­

relsen har allt fortfarande den uppfattningen, att ett samhälle sådant som

det nutida Sverige icke bör och icke kan avvisa tanken på statens hjälp även

till denna form av medborgarnas självhjälp, vilken för så stora samhälls­

lager oförnekligen blivit en högviktig social angelägenhet — även om dessa

samhällslager efter länsstyrelsens mening fästa allt för stora förhoppningar

vid en arbetslöshetsförsäkrings möjligheter att hjälpa, i all synnerhet i verkliga

nödtider. Men detta, att ett försök med frivillig arbetslöshetsförsäkring i och

för sig synes länsstyrelsen värt att göras, kan uppenbarligen på intet sätt

förminska det oundgängliga kravet på att planen för en sådan måste kunna

allsidigt prövas. Bland annat erinrar länsstyrelsen om att frågan, huru den

s. k. försäkringslinjen och den s. k. arbetslinjen böra bringas i samverkan med

varandra, icke upptagits till behandling av de sakkunniga liksom ej heller

frågan om konfliktdirektiven och om vad som skall anses vara skälig lön vid

erbjudet arbete. Att besluta en arbetslöshetsförsäkring utan att hava genom­

arbetat dessa och andra med försäkringen sammanhängande problem, så att de

samtidigt kunna få en tillfredsställande lösning, måste länsstyrelsen anse så­

som ett vådligt förhastande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förklarar, att om en arbetslöshetsförsäkring

över huvud anses böra komma till stånd, synes det kunna ifrågasättas, om ej

dess genomförande borde anstå till dess mera normala tider inträtt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Ordet försäkring har i detta samman­

hang en bedräglig klang. Det låter som om man på den vägen kunde vinna

säkerhet även mot risker, vilka, som fallet är när det gäller arbetslöshet, till

sin omfattning äro alldeles oberäkneliga. Under en kristid sådan som den när­

varande kommer försäkringsinstitutets hjälplöshet att innebära en djup be­

svikelse för de stora befolkningsgrupper, som under åratal ställt allt större

och större förhoppningar på detsammas realiserande, förhoppningar som steg-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

45

rats allt efter som krisen drivit ut växande skaror i arbetslöshet. Ett miss­ lyckande i begynnelsen kommer också med naturnödvändighet att framkalla sådana krav på institutets utbyggande, som statsmakterna även med bästa vilja icke kunna tillmötesgå. Man måste säga sig, att tidpunkten för genom­ förandet av den ifrågasatta reformen är illa vald.

Arbetslöshetsförsäkringen är avsedd att göra sin nytta när »normala tider» åter inträda. Finnes det verkligen anledning att antaga, att så snart skall bliva fallet?

Den engelska arbetslöshetskommissionen gör i sitt i november 1932 fram­ lagda betänkande en analys av arbetslöshetens natur efter kriget och fram­ håller, att densamma är helt artskild från arbetslösheten före kriget._ Större delen av arbetslösheten under perioden 1923—1929 kan ej, säger kommissionen, anses hava berott på depressionen i affärslivet utan på andra orsaker, såsom sjunkande konkurrensförmåga hos industrien, arbetsbesparande uppfinningar och den bristande överensstämmelsen mellan priser och arbetslöner. Den nu­ varande depressionen hade enligt kommissionen visserligen orsakat arbetslöshet i hög grad, men skillnaden vore den, att denna arbetslöshet komme att för­ svinna, när affärslivet förbättrades, medan den övriga arbetslösheten troligen komme att kvarstå. . . „ ,

Med denna uppfattning borde den engelska kommissionen val närmast hava ställt sig helt avvisande mot all arbetslöshetsförsäkring. Att så icke var fallet har sin naturliga förklaring däri, att sedan en nation väl gatt in för en försäk­ ring av arbetslösheten, det erbjuder oöverstigliga folkpsykologiska svårigheter att helt övergiva systemet. De engelska fackförbunden hade visserligen fram­ ställt ett förslag att helt slopa försäkringen, men ville i stället att till alla ofri­ villigt arbetslösa, oberoende av behovsprövning, skulle under hela arbetslöshets- tiden av statsmedel utbetalas ett fixt kontantunderstöd, ett förslag, varpå kom­ missionen icke ansåg sig kunna reflektera. ^ „

Det finnes ingen anledning att antaga, att förhallandena i vart land i nu ifrå­ gavarande avseende skulle vara annorlunda än i England. Detta^ innebär, att vi under avsevärd tid framåt hava anledning att räkna med en bestående arbets­ löshet, som icke kommer att erbjuda någon likhet med de »normala tider» — det vill säga förkrigsperiodens tider — under vilka arbetslöshetsförsäkringen enligt förslaget är avsedd att kunna gagna. Det förefaller länsstyrelsen, som om även ur denna synpunkt alla skäl talade för att vila på hanen i av- bidan på att själva förutsättningen för institutet, normala tider, åtminstone befinner sig inom synhåll.

Även praktiska skäl tala härför. Ty en parallellt med beredskapsarbeten freservarbeten) samt kontantunderstöd verkande arbetslöshetsförsäkring vallar

yigs desorganisation och en uppenbar svårighet att sammanhålla det hela.

Styrelsen för svenska stadsförbundet: Den nu föreslagna försäkringsfor­ men skulle icke tynga kommunernas budget. Den kunde i framtiden tvärt­ om, i vart fall i viss omfattning, väntas lätta deras utgifter för arbetslöshe­ ten. Bedömt endast ur snävt kommunalekonomiska synpunkter måste _ för­ slaget därför te sig nog så tilltalande för kommunerna, i all synnerhet i be­ traktande av de tunga bördor, arbetslösheten under senaste åren pålagt

Uppenbart är emellertid, att frågan maste ses även ur vidare synpunkter, och därvid gå bland kommunalmännen som bland andra grupper av medbor- gare meningarna med nödvändighet isär.

Styrelsen hemställer, att i händelse av ett genomförande av förslaget skalig hänsyn måtte tagas till vissa av styrelsen framförda önskemål och erinringar.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

En minoritet inom styrelsen har anmält avvikande mening i så måtto, att den

ansett styrelsens yttrande böra utmynna i ett tillstyrkande av det föreliggan­

de förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring med hemställan, att skälig

hänsyn matte tagas till av styrelsen framförda önskemål och erinringar.

Avstyrkande

Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för de i de avstyrkande ytt-

811 en' randena åberopade skälen mot införande över huvud taget av en arbetslöshets­

försäkring.

I ett flertal yttranden framhålles, att en arbetslöshetsförsäkring komme att

medföra ett minskat intresse hos den enskilde individen att söka sin utkomst

genom arbete, samt att försäkringen skulle uppamma en understödsanda ge­

nom att hos de arbetslösa ingötes tro på att de alltid kunde erhålla hjälp från

det allmänna.

Vidare framhålles i yttrandena, att all hjälp från det allmänna till arbets­

lösa personer borde lämnas först efter prövning av behovet i varje enskilt

fall. Det primära i den samhälleliga hjälpen borde vara att bereda arbete och

ej att utgiva kontanta understöd, vare sig dessa lämnades direkt eller under

form av försäkringsbidrag. Försäkringen vore nämligen med hänsyn till det

stora statsbidraget intet annat än ett förklätt understödssystem. I varje fall

maste försäkringen kombineras med allmänna arbeten av reservarbetstyp, så

att arbetsvilligheten hos de försäkrade på ett effektivt sätt skulle kunna prövas.

Arbetslöshetsförsäkringens inverkan på lönenivån behandlas i flera yttran­

den. Försäkringen säges hava den inverkan på lönenivån, att den skulle för­

hindra en sänkning av lönen, även där lönen vore monopolartad eller en sänk­

ning ur olika synpunkter kunde anses lämplig. Försäkringen vore sålunda en

försäkring mot risken, att lönen skulle kunna sänkas. Vidare framhålles, att

den stora skillnaden i lönenivå, som i vårt land finnes dels mellan olika ar­

betaregrupper och dels mellan städer och landsbygd, innebure en synnerligen

försvårande omständighet vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring. Detta

förhållande vore ej på långt när så utpräglat i de länder, där försäkring redan

införts.

Den föreslagna formen för försäkring med av arbetarna själva upprättade

kassor komme att bliva en yrkesförsäkring och medföra risk för stelhet på

arbetsmarknaden samt förhindra arbetskraftens rörlighet. Den skulle verka

fastlåsande på befintligt överskott av arbetskraft inom de särskilda yrkena.

Arbetslösheten vore över huvud taget icke en försäkringsbar risk med hän­

syn till att arbetarna själva, såväl enskilt som kollektivt, genom egna åt­

göranden kunde medverka till försäkringsfallets inträde. Härmed samman­

hängde, att det i många fall vore omöjligt att objektivt fastställa, om arbets­

lösheten vore oförvållad, så att rätt till understöd från försäkringen skulle

föreligga.

Farhågor uttalas för att försäkringen, trots att den vore frivillig och att

statsbidraget utginge med större procentuell andel till sämre ställda arbetar­

grupper, endast skulle komma de bättre ställda arbetarna till godo. Troligen

skulle endast organiserade arbetare komma att inträda i de av fackförbunden

skapade arbetslöshetskassorna. I varje fall skulle säkerligen anslutningen

från lånt- och skogsarbetarna ej på långt när komma att motsvara de sakkun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

47

nigas förväntningar. Icke försäkrade eller sålunda i allmänhet de sämre ställda arbetarna finge ändock genom ökade skatter bidraga till kostnaderna för försäkringen. Nu arbetslösa personer skulle tills vidare i allmänhet ställas utanför försäkringen liksom även en mängd personer, som vore självständiga företagare samtidigt som de vore lönearbetare. Försäkringens effekt bleve härigenom obetydlig, och detta komme att ytterligare understrykas genom de föreslagna villkoren för rätt till understöd. Genom försäkringen skulle även för de försäkrade endast erhållas en temporär och begränsad hjälp. Just med hänsyn till denna ringa effekt vore det olämpligt att bygga upp en sådan stor och dyrbar organisation. Någon lättnad, som svarade mot de dryga kost­ naderna, skulle icke erhållas för det allmännas övriga hjälpåtgärder mot arbetslösheten.

I ett flertal yttranden betonas, att de blivande arbetslöshetskassorna icke skulle komma att helt frigöras från fackförbunden utan att de i stort sett skulle få samma funktionärer. Statens bidrag till kassorna bleve härigenom ett bidrag till fackföreningsrörelsen. Särskilt betänkligt vore, att de av fackförbunden beroende kassorna själva skulle avgöra lämpligheten av arbete, som anvisades de arbetslösa.

Slutligen har i flera yttranden framhållits den risk, som funnes för att en gång fastslagna försäkringsregler skulle komma att uppmjukas på grund av ständiga krav om lättnader från dem, som redan uttömt sin rätt till under­ stöd från försäkringen. Krav skulle säkerligen även komma att ställas på staten om hjälp till täckande av underskott i kassorna. Erfarenheterna från utlandet vore i båda dessa avseenden avskräckande.

Av de i princip avstyrkande myndigheternas och sammanslutningarnas ytt­ randen torde här få återgivas följande, därvid i allmänhet förbigås synpunk­ ter, vilka sammanfalla med dem som återgivits i den ns^ss lämnade samman­ fattningen.

Socialstyrelsen erinrar till en början om några av de anmärkningar av mer principiell betydelse, som framställts under behandlingen av tidigare förslag till arbetslöshetsförsäkring, samt anför vidare:

Sålunda har framhållits, att arbetslöshetsförsäkring måste anses såsom en i och för sig oriktig och ohållbar anordning, enär den för varje försäkringssy­ stem grundläggande faktorn av riskens beräknelighet och oberoende av de försäkrades vilja icke här vore för handen. Enligt en annan anmärkning skulle arbetslöshetsförsäkring i avsevärd mån öka den stelhet och orörlighet, som redan i stor utsträckning kännetecknar arbetsmarknaden och utgör en icke oviktig medverkande orsak till arbetslösheten. Anföras må även erinringen, att staten genom lämnande av bidrag åt arbetslöshetsförsäkringen måste an­ ses till förmån för arbetarparten frånträda den opartiska ställning, den bör iakttaga i förhållande till parterna å arbetsmarknaden.

En ingående kritik har ägnats arbetslöshetsförsäkringen, såväl i allmänhet som i dess obligatoriska och frivilliga form, av socialstyrelsen i dess den 13 juni 1931 avgivna yttrande över 1926 års arbetslöshetssakkunnigas betän­ kande och förslag angående arbetslöshetsförsäkring m. m. (Sociala Meddelan­ den 1931, s. 515).

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Ser man till den senaste tidens erfarenheter beträffande arbetslöshetsför­

säkring i länder med en mer utvecklad dylik försäkring, träffar man

ofta uppgifter och omdömen, som tyda på att härovan åsyftade kritik

icke saknar skäl. Bland annat finner man sålunda ej sällan uttalan­

den, som gå ut på att det i regel ej lyckats hålla understödsverksamheten inom

den från början försäkringsmässigt fastställda ramen och att försäkringen

måste anses ägnad att i viss mån »konservera» arbetslösheten. Att arbets­

löshetsförsäkring ej kan bereda någon avsevärd bot mot följderna av den nu

rådande katastrofala arbetslösheten anses uppenbart.

Efter att i korthet hava redogjort för tidigare förslag till arbetslöshetsför­

säkring framhåller styrelsen, att tanken på en arbetslöshetsförsäkring även i

de väsentliga frågorna oavlåtligt befunnit sig på glid och att man beträffande

de tidigare förslagen kan konstatera, att de med utgångspunkt från en och

samma grundåskådning förkastats såsom mindre lämpliga. Styrelsen fort­

sätter härefter.

Tidigare förslag synas alla i mer eller mindre grad ha bottnat i den uppfatt­

ningen, att en arbetslöshetsförsäkring såsom sådan skulle utgöra ett fullt ef­

fektivt eller åtminstone ett mycket verksamt medel till mötande av de sociala

och ekonomiska skadeverkningarna av arbetslösheten. I sitt utlåtande år

1931 tror sig styrelsen ha visat, att dessa förhoppningar sakna grund; en ar­

betslöshetsförsäkring enligt då föreliggande förslag skulle, enligt vad närma­

re beräkningar om arbetslöshetens faktiska omfattning och struktur nogsamt

utvisade, endast ha fyllt en ringa del av det hjälpbehov inom samhället, som

berodde på arbetslöshet. Även med utgångspunkt från gynnsamma förutsätt­

ningar skulle den obligatoriska försäkringen ha tillgodosett endast cirka en

tredjedel och den frivilliga försäkringen blott omkring en sjättedel av hjälp­

behovet.

Även om dessa siffror ju icke ange något för alla förhållanden giltigt mått

på försäkringens effektivitet —- denna kan av olika skäl komma att bli både

större och mindre allt efter försäkringens utformning och arbetslöshetens be­

skaffenhet — så vore i allt fall en dylik ringa effektivitet i förhållande till

hjälpbehovet icke ett tillfälligt utan ett konstitutivt drag hos arbetslöshetsför­

säkringen. Erfarenheterna från andra länder bekräfta detta.

När de sakkunniga nu betecknat det remitterade förslaget såsom en »sam­

hällets första försvarslinje mot arbetslösheten», är detta erkännande åt ett

ovedersägligt faktum synnerligen betydelsefullt..

Man kan emellertid ifrågasätta, om sådan insikt vunnit någon avsevärd ut­

bredning bland de stora befolkningslager, som nu äro hårt tryckta av arbetslös­

hetens tyngd. Man har anledning befara, att efter genomförande av en arbets­

löshetsförsäkring den ringa effektiviteten av densamma skulle föranleda bitter

besvikelse.

En av de mest vägande erinringarna, som kunde riktas mot 1928 års för­

slag, särskilt i vad angick den obligatoriska försäkringslinjen, var, att för­

säkringssystemet med hänsyn till den ringa effektiviteten med nödvändighet

måste utbyggas med s. k. utsträckt daghjälp, en anordning, som, enligt.vad

erfarenheten visat, funnits påkallad i andra länder i form av s. k. »Krisen-

fiirsorge», »extented benefit» eller liknande. Särskilt måste en dylik anord­

ning träffas för tillgodoseende av de s. k. utförsäkrades hjälpbehov. Den

utsträckta daghjälpen finge väsentligen finansieras med statsmedel och verk­

samheten, som icke vore någonting annat än statlig fattigvård i försäkrings-

mässig dräkt och utan behovsprövning, skulle, enligt vad erfarenheten från

utlandet på flera håll utvisade, kunna komma att genom sin omfattning och

Kungl. Maj:ts proposition nr '209.

49

oberäknelighet svårt hota statens finanser, på samma gång som systemet inne- bure ett avgörande steg bort från grundvalarna för vårt nuvarande fattigvårds- väsen. Uppenbart vore också, att dylik utsträckt daghjälp åt de utförsäkrade skulle undanrycka själva den försäkringsmässigt ekonomiska grunden för ar- betslöshetsförsäkringssystemet.

I den remitterade promemorian har man med styrka hävdat, att ett dylikt hot mot den ekonomiska basen för försäkringssystemet måste avlägsnas. Det är också med tillfredsställelse man iakttager, att de sakkunniga gått in för kompletterande hjälpanordningar, nämligen genom förslaget om kommunalt understöd med bidrag av statsmedel, anordningar som falla utanför försäkrin­ gens ram och sålunda icke behöva sönderbryta densamma.

Vid utarbetande av förslaget rörande arbetslöshetsförsäkring har man syn­ barligen — liksom också i fråga om den kommunala understödsverksamheten med statsbidrag — sökt att genom bestämmelser av starkt restriktiv natur förhindra ej blott en olycklig utveckling i nyss berörda riktning utan även befarade missbruk och mindre lyckliga konsekvenser av systemet överhuvud taget. Emellertid må framhållas, att berörda restriktiva drag flerstädes, fram­ träder så accentuerat, att man kan ifrågasätta, huruvida den hjälp, som i verk­ ligheten skulle komma de arbetslösa till del, i rimlig mån skulle motsvara det faktiska hjälpbehovet.

Redan i 1931 års utlåtande fann sig styrelsen böra påpeka, att en hjälporga­ nisation av den oerhörda omfattning, som då ifrågasattes, borde fylla kravet att i rimlig mån tillgodose det föreliggande legitima hjälpbehovet. Man har att beakta båda synpunkterna, å ena sidan kravet på hjälpsystemets effektivitet och å den andra kravet på trygghet för missbruk och en måttlös expansion av hjälpverksamheten. Vad styrelsen här vill framhålla är .närmast, att båda synpunkterna knappast låta sig förena. Tillgodoser man i nöjaktig mån den ena, kan man knappast undgå att eftersätta den andra och vice versa.

Det är enligt socialstyrelsens mening skillnad mellan massarbetslöshet och omsättningsarbetslöshet, låt vara att man i det individuella fallet sällan kan avgöra, om arbetslöshet av det ena eller andra slaget föreligger. På liknande sätt förefinnes en principiell skillnad mellan säsongarbetslöshet och annan ar­ betslöshet, ehuruväl icke heller här gränserna dem emellan kunna uppdragas i de individuella fallen. Enligt socialstyrelsens mening varken kan eller bör en arbetslöshetsförsäkring åsyfta att täcka hjälpbehovet vid massarbetslöshet, exempelvis sådan som den nu rådande. I en dylik situation är det en hela samhällets — kommunernas och, såsom numera väl allmänt erkännes, även statens -— samfällda sociala angelägenhet att tillse, att ingen får gå under på grund av den nöd, som arbetslösheten kan förorsaka.. .

I den remitterade promemorian lär man också ha givit sin anslutning, till dylika synpunkter. Försäkringen är av begränsad räckvidd och måste princi­ piellt kompletteras med det allmännas hjälpanordningar, närmast enligt den i detta sammanhang förordade författningen om statsbidrag till kommunalt un­ derstöd vid arbetslöshet och beredskapsarbeten, reservarbeten eller liknande.

Om man betraktar arbetslöshetsförsäkringen ur synpunkten av dess faktiskt begränsade räckvidd och likaledes begränsade uppgift, ter sig frågan om det allmännas insatser i själva försäkringen i klarare dager. Försäkringen får enligt styrelsens mening icke utgöra ett normalt återkommande tillskott till lönen. Särskilt tydligt framstår detta vid säsongarbetslöshet. Om exempel­ vis ett yrke är av sådan karaktär, att det normalt medgiver sysselsättning endast under 10 av årets 12 månader och arbetskraften inom yrket har ringa utsikt att inom kompletterande hjälpyrken skaffa sig uppehälle under de åter­ stående 2 månaderna, lår lönen inom yrket böra såttas sa, att den faktiska arbetsförtjänsten under 10 månader räcker för livsuppehället under hela året.

Bihang till riksdagens protokoll 1923. 1 samt. Nr 209.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I verkligheten torde också säsongarbetslösheten av arbetstagareparten till­

räckligt framhävas vid avtalsförhandlingar och, åtminstone inom de mera be-

talningskraftiga grenarna av näringslivet, taga sig sjmliga uttryck vid löne­

sättningen. En arbetslöshetsförsäkring, som rubbade detta förhållande, skul­

le i själva verket påverka den naturliga löneprisbildningen på ett för den­

samma främmande och irrationellt sätt, vilket i det långa loppet näppeligen

skulle vara någondera parten till båtnad.

Vidare har styrelsen tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att ar­

betslöshetsförsäkringen icke borde och i verkligheten ej heller kunde inverka

på den fria löneprisbildningen så, att man genom densamma finge utfyllda

de stora klyftor, som nu faktiskt förefinnas mellan lönenivåerna inom olika

yrken. Försäkringen finge ej utgöra en lönekompensation för de lågt betalda

yrkena. En sådan kompensation skulle i realiteten motverka en löneprisut-

veckling i riktning mot jämnare avvägda nivåer.

Beträffande en försäkring, som måste begränsas till att väsentligen råda bot

för endast omsättningsarbetslöshetens ekonomiska följder för arbetstagaren,

synes man också berättigad hävda den synpunkten, att näringslivet på samma

sätt, som det bör tillförsäkra säsongarbetaren hans livsuppehälle jämväl under

lågsäsongen, bör tillförsäkra den arbetskraft nödigt uppehälle, vilken på­

kallas och står till förfogande för mötande av spetsbelastningarna vid efter­

frågan på arbetskraft. Med tanke på här berörda förhållanden fann sig sty­

relsen i sitt 1931 avgivna utlåtande böra beteckna det som ett företräde hos

den då föreslagna obligatoriska försäkringen, att den vid reguljär tillämpning

ekonomiskt bars upp av bidrag från de båda närmast intresserade parterna,

nämligen arbetsgivarna och arbetarna själva.

Genom att basera den på omsättningsarbetslösheten och i viss mån säsong­

arbetslösheten inriktade försäkringen på bidrag av arbetsgivarna och arbetarna

tillgodosåge man den riktiga synpunkten, att försäkringen skulle ingå såsom

en naturligt verkande faktor i löneprisbildningen. Försäkringen är enligt sty­

relsens mening ingenting annat än ett organiserat sparande av medel, hänför­

liga till näringslivets produktionskostnader och avsedda att användas vid en

given situation, nämligen oförvållad arbetslöshet. Styrelsen vill här icke när­

mare uppehålla sig vid de nära till hands liggande skäl, som tidigare ansetts

föranleda, att en frivillig försäkring icke i praktiken skulle kunna baseras

på bidrag jämväl från arbetsgivareparten. Det torde vara nog påpeka, att en

sådan belastning för arbetsgivaren ansetts skola föranleda, att han vid an­

ställandet av arbetskraft av ekonomiska skäl komme att föredraga icke för­

säkrad sådan.

I den remitterade promemorian har man emellertid anvisat ett förfarande,

som skulle medgiva uttagandet av kollektiva, tvångsmässigt utgående avgif­

ter från arbetsgivarna till försäkringen, oberoende av om den individuella ar­

betstagaren vore försäkrad eller ej, alltså obligatorisk medverkan från arbets­

givarna men frivillig anslutning från arbetskraftens sida. Tanken har emeller­

tid i förslaget vunnit mycket ringa praktisk tillämpning. Endast ett för­

hållandevis obetydligt belopp, 1.8 milj. kronor, skulle på denna väg uttagas,

och försäkringen skulle ekonomiskt till väsentlig del bäras upp av bidragen

från arbetstagarna och staten.

Statens bidrag innebär, att försäkringen skulle medföra ett utifrån tillkom­

mande komplement till lönen på den öppna arbetsmarknaden, d. v. s. åväga­

bringa ett statligt lönetillägg till näringslivets arbetskostnader. Det allmänna

bör enligt styrelsens mening visserligen lämna aktiv medverkan till motver­

kande av arbetslöshetens sociala skadeverkningar, men denna medverkan bör

anordnas så, att den icke inverkar på löneprisbildningen å den öppna arbets­

marknaden.

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

51

Enligt styrelsens mening har man i den remitterade promemorian i denna fråga icke blott underlåtit att beakta här anförda synpunkter, utan gått in för en motsatt princip, då man förordar högre statshjälp till arbetslöshets­ kassor, som omfatta ett mindre betalningskraftigt klientel. Det må icke be­ stridas, att förslaget i denna del tillgodoser önskemål, som te sig högeligen be- hjärtansvärda. Ej heller kan man bestrida, att det remitterade förslaget i den­ na del anvisat en ur rent försäkringsteknisk synpunkt lycklig lösning av frå­ gan. Varken den förra eller senare omständigheten kan emellertid undan­ skymma det förhållandet, att det framlagda försäkringsförslaget principiellt går in för att i försäkringsväg söka förbättra levnadsstandarden inom vissa stora yrkesgrupper, där lönenivån är odisputabelt låg. Alla sådana försök att använda sig av arbetslöshetsförsäkringen såsom hävstång för levnadsstan­ dardens höjande äro emellertid enligt styrelsens mening dömda att förfela sin verkan och snarast ägnade att åtminstone på längden motverka en sund utveck­ ling.

Styrelsen har i sitt yttrande över 1928 års betänkande anfört, att ej blott de försäkrade utan även arbetsgivarna och kommunerna hade stort intresse av försäkringen. Vad särskilt anginge arbetsgivarna kunde dessa genom att an­ vända korttidsarbete vid vikande ordertillgång utdryga arbetstillfällena, även om detta innebure ett eftersättande av de driftsekonomiska synpunkterna. Om nu en försäkring i ett dylikt fall funnes att tillgå, på vilken de försäkrade kunde falla tillbaka vid arbetslöshet, vore det föga sannolikt, att en arbets­ givare i strid med sina egna och i själva verket även arbetarnas ekonomiska intressen skulle upprätthålla intermittent drift. Vad kommunerna anginge låge det uppenbarligen i deras intresse att hjälpbehovet i största utsträckning skulle kunna fyllas genom försäkringen.

Vad det nu föreslagna hjälpsystemet beträffar, ligger det bland annat i öppen dag, att kommunerna äga ett direkt ekonomiskt intresse av, att för­ säkringen anlitas framför den under kommunernas ekonomiska medverkan etablerade understödsverksamheten. I försäkringen är kommunen enligt för­ slaget icke ekonomiskt medansvarig.

En annan intressemotsättning, kanhända den mest betydelsefulla, komme att råda mellan arbetslöshetskassornas centrala ledning och deras lokala or­ gan. Det råder enligt socialstyrelsens mening näppeligen tvekan om, att den lokala förvaltningen, ställd inför det omedelbara hjälpbehovet och av natur­ liga skäl med starka samhörighetsband knuten till den lokala kamratkretsen, måste känna sig manad att tillgodose de närstående kamraternas intressen så långt detta överhuvud taget kan ske, även om man i viss mån, låt vara icke formellt, skulle åsidosätta rikskassans gemensamma intressen. Att märka är härvid, att man icke i detta hänseende kan peka på den omständigheten, att dylika motsättningar och tendenser ej starkare framträtt i fackorganisationer­ nas nuvarande arbetslöshetskassor. Dessa arbeta under alldeles speciellt gynnsamma betingelser, i det de kunna lita till de utomordentligt starka soli- daritetsband, som utmärka fackföreningsrörelsen. Dessa band måste enligt sakens natur på ifrågavarande hjälpområde bli väsentligt lösare i och med att verksamheten i avsevärd mån ekonomiskt stödes med utifrån kommande medel.

Gentemot det nu anförda kan man givetvis hänvisa till den kontroll, som komme att utövas, i främsta rummet av tillsynsmyndigheten. Självfallet skulle därigenom uppenbara åsidosättanden av reglerna för försäkringen kun­ na och iiven komma att beivras, men det är att märka, att en försäkringsverk- samhet även inom ramen av de för densamma givna reglerna lämnar en bred latitud, där ett diskretionärt bedömande efter strängare eller mildare mått­ stock kan ifrågakomma.

Enligt styrelsens mening är det av väsentlig betydelse för försäkringen och hjälpverksamheten beträffande arbetslösa överhuvud taget, att dess behöriga

52

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 209.

bedrivande i främsta rummet bygger på en naturlig intressekonstellation, där

de egna intressena hos vederbörande åtminstone i sina grunddrag samman­

falla med statens. Om man i stället för intressegemenskap måste konsta­

tera intressemotsättningar av konstitutiv natur, kan enligt styrelsens mening

ej ens den mest rigorösa kontroll uppväga, vad sålunda brister i systemets

struktur.

I 1931 års utlåtande påpekade styrelsen, att man icke kunde begränsa dag­

hjälpens relativa storlek med hänsyn allenast till viss lön å orten eller viss

lön inom yrket. Ville man verkligen undvika att ge en försäkring karak­

tären av s. k. yrkesförsäkring, borde den arbetslöse vara pliktig att åtaga

sig överhuvud vilket arbete som helst å den öppna marknaden, för såvitt den

därför erbjudna lönen motsvarade den för sådant arbete gängse samt arbets­

tagaren ägde nödiga färdigheter och kroppskrafter för arbetets utförande.

Man finge sålunda icke begränsa sig till att låta daghjälpen ställas i re­

lation till lönen inom visst yrke eller å viss ort, utan daghjälpen måste •—

om man ville upprätthålla den öppna marknadens naturliga dragningskraft

på klientelet ■— kunna ställas i relation till vilken som helst lön, som under

nyss angivna förutsättningar skulle kunna ifrågakomma.

Styrelsen nödgas konstatera, att spörsmålet icke på nöjaktigt sätt vunnit

lösning i det remitterade förslaget.

Uppdragandet av fasta försäkringsmässiga normer förutsätter ett ingående

studium av verkningarna av deras tillämpning, om man icke vill utsätta sig

för att dessa verkningar bliva olyckliga. Som ett exempel härå kan anföras

följande. Antag, att en verkstadsarbetare vid iråkad arbetslöshet är berät­

tigad till högsta möjliga daghjälp. Han har emellertid vid arbetslöshetens

inträffande möjlighet att vinna anställning exempelvis i skördearbete eller

eventuellt vid ett beredskapsarbete, i båda fallen mot en lön, som kanske

understiger den, som tidigare gjort honom berättigad till nämnda höga dag­

hjälp. Skall daghjälpen då bliva beroende av den lägre lönen vid reserv­

arbetet eller skördearbetet, och, när detta arbete tryter, den försäkrade genom

lägre daghjälp så att säga straffas för sin dokumenterade arbetsvillighet att

taga lägre betalt arbete? Uppenbarligen skulle sådana konsekvenser för de

försäkrade göra dem högst obenägna till att acceptera kortvariga arbetstill­

fällen i öppna marknaden. Framhållas må för övrigt, att sådana arbetstill­

fällen i öppna marknaden ej sällan kunna avlönas med belopp, som t. o. m.

understiga daghjälpen; göres åter daghjälpen alltför beroende av den arbets­

förtjänst, arbetstagaren har under den senare delen av försäkringstiden, måste

detta skapa en strävan hos arbetstagaren att med uppbjudande av alla krafter

söka komma i åtnjutande av även förhållandevis kortvariga arbetstillfällen å

dyrare orter för att sedermera kunna njuta den större daghjälpen.

Styrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över 1928 års betänkande

anfört, att vid en försäkring enligt den frivilliga linjen skulle varje särskild

rikskassa komma att få kämpa med samma svårigheter beträffande lokal­

organisationen, som förelåge vid organiserandet av en för alla yrken gemen­

sam riksorganisation enligt den obligatoriska linjen. Styrelsen påpekade bland

annat, att man med hänsyn till den ringa befolkningstätheten i Sverige härvid

icke kunde stödja sig på erfarenheterna av det frivilliga systemet i utlandet.

Styrelsen nödgas konstatera, att man i den remitterade promemorian icke

lämnat bestämda anvisningar, hur denna betydelsefulla fråga bör lösas. Bri­

sten på. organisationsplan blir särskilt kännbar i betraktande av att man

söker sig in på nya, hittills oprövade områden för en organiserad hjälp­

verksamhet, då man försöker låta försäkringen omfatta lantarbetarna samt

skogs- och flottningsarbetarna. Organisationen skulle nämligen härmed ut­

sträckas till mycket glest befolkade områden, där svårigheterna att åstad-

komma en nöjaktig lokalorganisation säkerligen skulle bliva synnerligen

stora.

I promemorian kringgår man dessa svårigheter genom att hänvisa till prak­

tiska verkställighetsåtgärder av tillsynsmyndigheten. I anslutning till det

sist anförda får styrelsen slutligen rikta den principiella erinringen mot för­

slaget, att man i en hel del mycket viktiga frågor huvudsakligen ^nöjt sig

med att hänvisa till tillsynsmyndighetens praktiska verkställighetsåtgärder.

Såsom exempel, utöver det nyss berörda, kan nämnas, att det ankommer på

tillsynsmyndigheten att närmare bestämma det ytterst vanskliga företagare­

begreppet. Tillsynsmyndigheten skall vidare söka förebygga, att försäk­

ringen utvecklar sig till vad man kallar »yrkesförsäkring», alltså en fråga

av vital betydelse. Tillsynsmyndigheten blir också i själva verket avgörande

i konfliktfrågorna, alltså spörsmål av utomordentligt ömtålig natur. Slut­

ligen har myndigheten bland annat att tillse, att avgifterna till kassorna sät­

tas till sådana belopp, att kassorna bliva solventa inför sina ekonomiska för­

pliktelser till klientelet.

Socialstyrelsen vill ej göra sig till tolk för den uppfattningen, att försäk­

ringssystemet utan vägande skäl bör göras stelt; ej heller vill styrelsen be­

strida, att icke stora befogenheter böra inrymmas åt tillsynsmyndigheten,

så att denna blir i stånd att under hänsynstagande till verklighetens mång­

skiftande krav i görligaste mån laga efter lägligheten på ett praktiskt och

ändamålsenligt sätt. Ett medgivande härav innebär emellertid icke ett god­

tagande av att särskilt svårlösta frågor förbigås i författningarna allenast

med hänvisning till tillsynsmyndighetens befogenheter.

Styrelsen framhåller härefter att, ehuru valet av frivillig försäkring från

social synpunkt giver anledning till den viktiga anmärkningen, att det antag­

ligen kom me att lämna de sämst ställda arbetargrupperna utanför försäkrin­

gen, så måste likväl valet anses välmotiverat med hänsyn bland annat till den

särskilt under nu rådande kristid bjudande nödvändigheten att framgå med

försiktighet.

En ledamot av socialstyrelsen har givit sin anslutning till det förslag till

frivillig arbetslöshetsförsäkring, som innefattas i promemorian, samt anfört:

De kritiska synpunkter, som från socialstyrelsens sida framförts, synas vara

väl förtjänta att beaktas, i den mån så kan ske utan att rubba grunderna för

det föreliggande förslaget. Även den, som anser det önskligt, att det förelig­

gande förslaget i huvudsak blir genomfört, kan dock icke undgå att se, att

det skulle föras ut i livet vid en tidpunkt, som vore särdeles ogynnsam ej blott

på grund av de svåra förhållandena på det statsfinansiella området utan även

med hänsyn till att under rådande, massarbetslöshet försäkringen måste få

mycket ringa effektivitet i förhållande till föreliggande hjälpbehov. Det

torde ej vara tillrådligt att omedelbart avskaffa det hittills tillämpade, med

stöd av långvarig erfarenhet utformade hjälpsystemet.

Lantbrulcsstyrelsen framhåller att, såvitt det vill synas, en arbetslöshets­

försäkring måste i vårt land, för att icke själva organisationsfrågan skall

vålla alltför stora svårigheter, i det stora hela tänkas bliva anknuten till

arbetarnas fackliga organisationer. Härav följer åter, att svagt organise­

rade och till följd härav även svagt avlönade arbetarkategorier — lantbruks-

styrelsen tänker härvid närmast på lantarbetare ocli skogsarbetare — bliva

ställda utanför. I den mån försäkringen i mera avsevärd grad bygger sin eko­

nomi på bidrag av statsmedel, skulle staten genom försäkringen komma att i

främsta rummet ekonomiskt gynna arbetare inom mera välavlönade yrkesom­

råden, under det att de sämst ställda lönearbetarna, däribland lantarbetarna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

53

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

icke skulle kunna draga någon större fördel därav men väl i likhet med öv­

riga skattedragare få i sin mån bära kostnaderna härför.

Arbetarnas fackliga lönepolitik har ej sällan varit en bidragande orsak till

uppkomsten av arbetslöshet. En arbetslöshetsförsäkring torde därför i hög

grad vara en av de fackliga arbetarorganisationernas egen angelägenhet och

kostnaderna för en sådan torde till övervägande del böra bäras av organisatio­

nerna själva. Det synes jämväl kunna förutsättas att, för den händelse fack­

organisationerna, det vill säga arbetarna själva, i huvudsak få bära kostna­

derna för försäkringen, en effektiv kontroll skall utövas mot missbruk av den­

samma.

Lantbruksstyrelsen vill dock härmed ingalunda hava sagt, att staten bör

undandraga sig att, därest så anses påkallat, lämna sin medverkan till att

reglera och legalisera en dylik av fackorganisationerna anordnad försäkrings-

verksamhet. Lantbruksstyrelsen finner det icke heller uteslutet, att härvid

bidrag till° verksamheten lämnas av statsmedel. Detta bidrag bör dock icke

givas en sådan storlek, att verksamheten närmast får karaktären av en utav

det allmänna anordnad understödsverksamhet. Med avseende härå vill lant­

bruksstyrelsen icke heller underlåta att framhålla såsom sin åsikt, att ett dy­

likt bidrag skäligen bör avpassas så, att det kommer varje arbetslös till godo

i ungefär samma utsträckning, oberoende av daghjälpens och arbetsförtjän­

stens storlek.

Genom den föreslagna fördelningen av kostnaderna skulle arbetslöshetsför­

säkringen till övervägande del endast bliva en ny form för den av det allmänna

redan nu bedrivna understödsverksamheten bland de arbetslösa. Vill man up­

pehålla försäkringstanken, synas de försäkrade själva böra bära en väsentligt

större del av de utav försäkringen föranledda kostnaderna. Lantbruksstyrel­

sen föranledes till detta uttalande särskilt med hänsyn till de ökade bördor,

förslagets genomförande skulle medföra för jordbruket och även lantarbetarna

utan antaglig däremot svarande nytta. Då emellertid jordbruksarbetarna

och i mycket stor utsträckning även de självständiga företagarna inom

jordbruket i ekonomiskt hänseende i allmänhet intaga en långt svagare ställ­

ning än industriarbetarna, torde orimligheten uti den föreslagna fördelningen

av försäkringskostnaderna ligga i öppen dag. I själva verket skulle en ar­

betslöshetsförsäkring, anordnad enligt föreliggande förslag, komma att verka

på sådant sätt, att jordbruksarbetarna och även de mindre jordbrukarna med

sina låga arbetsinkomster skulle ekonomiskt få bidraga till att för industriens

arbetare säkerställa ett vid tider av arbetslöshet utgående, efter dessa arbe­

tares högre lönestandard avpassat understöd.

Såsom lantbruksstyrelsen anfört i sitt utlåtande den 16 november 1928 angå­

ende 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förslag till arbetslöshetsförsäkring,

skulle införandet av en dylik försäkring även i andra avseenden kunna befaras

medföra menliga verkningar för jordbruket. Det är, såsom lantbruksstyrelsen

framhåller däri, sålunda anledning antaga, att en arbetslöshetsförsäkring, som

huvudsakligen skulle komma industriarbetare och andra i lönehänseende gyn­

nade arbetare till godo, i sin mån skall bidraga till att öka den lockelse, som

dessa arbetares^löne- och levnadsstandard utöva på landsbygdens folk i all­

mänhet, varav åter måste följa en tendens till knapphet på arbetskraft inom

jordbruket och höjda arbetskostnader för dess produktion.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Under den nuvarande krisen torde

en dylik försäkring icke få någon betydelse för arbetslöshetsproblemets lö­

sande. Snarare kommer föreliggande förslag till frågans ordnande endast att

tillskynda såväl arbetare som statsverket och enskilda arbetsgivare ökade ut­

gifter. Mer än någonsin torde det dock under denna våldsamma kris vara an­

geläget, att dylikt undvikes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

55

Eu annan synpunkt, som också gör det mindre önskvärt att under nu rå­ dande ogynnsamma ekonomiska förhållanden upptaga försäkringsfrågan till behandling, är, att åsikterna rörande lämpligheten av den ifrågasatta lagstift­ ningen äro så delade.

Även synes, innan några, åtgärder vidtagas på området, enligt länsstyrel­ sens mening böra avvaktas slutliga resultatet av den särskilda utredning, som avser arbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att den frivilliga arbetslöshetsför­ säkringen i realiteten icke är något annat än en statlig subvention till nuva­ rande och utvidgad fackföreningsverksamhet. Därmed är naturligtvis icke en avgörande dom fälld över försäkringen. Genom bidrag till enskild verk­ samhet utlöser staten i en mångfald fall krafter, varigenom nyttan av det statliga bidraget mångfaldigas. Men genom att så göra upphör staten att vara neutral i förhållande till den enskilda verksamheten. Och hittills har upprätthållandet av statens neutralitet i förhållande till såväl fackföreningar som arbetsgivarföreningar varit en säkerligen nyttig regel.

Länsstyrelsen i Örebro län framhåller, att åtskilliga tidigare detaljanmärk­ ningar beaktats vid överarbetningen och föranlett förbättringar. Länsstyrel­ sen anser emellertid, att de principiella anmärkningarna emot systemet över huvud kvarstå orubbade, samt anför vidare.

Även bortsett härifrån giver emellertid förslaget i och för sig anledning till vägande anmärkningar. Det är uppbyggt i första hand på ett system av för­ säkring med — förutom avgifter från medlemmarna — statsbidrag samt bidrag från vederbörande arbetsgivare. Härutöver ifrågasättes emellertid såsom nöd­ vändigt supplement kommunala understöd utan fattigvårds karaktär, likaledes med bidrag av statsmedel, och slutligen skall i händelse dylikt understöd icke kan ifrågakomma, understödsbehovet tillgodoses genom fattigvård. De° sak­ kunniga hava väl sökt att genom vissa bestämmelser avgränsa de fall, då för­ säkringen eller den ena eller andra av nyssnämnda båda understödsf ormer. skall träda i verksamhet. Det synes länsstyrelsen emellertid uppenbart, att i till- lämpningen en dylik avgränsning skall bliva mycket svår att uppehålla och att en sammanblandning av de förhållanden, vid vilka ett ingripande från ena eller andra hållet bör äga rum, knappast kan undvikas. Detta torde ytterligare be­ kräfta riktigheten av vad ledamoten i 1926 års kommitté, kanslirådet von Koch, i nämnda kommittés betänkande anfört beträffande organisationen av en allmän hjälpverksamhet, vilken skulle omfatta jämväl arbetslöshetshjälp. Länsstyrel­ sen. som redan i sitt yttrande över berörda kommittébetänkande förordade en utredning i fråga om möjligheten att åvägabringa en dylik organisation, finner sig sålunda hava ökad anledning att vidhålla denna ståndpunkt.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län uttalar, att man icke enbart på grund av rå­ dande abnorma förhållanden synes behöva uppskjuta åtgärder, som med av länsstyrelsen föreslagen begränsning kunna främja en fortsatt utveckling av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Länsstyrelsen, som emellertid icke anser sig kunna tillstyrka en försäkring med statsbidrag enligt föreslagna grunder, anför bland annat.

I den mån de sakkunnigas förslag icke bäver rådande betänkligheter, beror detta emellertid i stort sett icke på förslagets detaljer utan på den grundläg­ gande frågan, huruvida arbetslöshetsförsäkringen med sin erkänt begränsade uppgift lämpligen bör vara en samhällets »första försvarslinje», i detta fall karakteriserad av att staten skulle betala, ungefär halva kostnaden, eller i huvudsak en de försäkrad,es egen försvarslinje, medan det allmänna i huvud­ sak svarar för sådana ofrånkomliga åtgärder och kostnader, som en försäk­ ring under inga förhållanden kan påtaga sig.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

. Länsstyrelsen anser sig böra av principiella och praktiska skäl bestämt

Inträda den senare uppfattningen. Icke därför att den ekonomiska bördan

skulle avlastas från det allmänna eller från arbetsgivarna ■— de få ändock i

sista hand bära sin skäliga del därav — utan för att försäkringen icke skall

motverka sitt eget syfte på grund av den växelverkan, som råder och alltid

måste råda mellan löneläge, konkurrensförmåga och arbetslöshet. Allmänna

bidrag till försäkringen måste praktiskt sett försvåra arbetskraftens rörlig­

het mellan närbesläktade yrken och mellan rikets olika delar, med påföljd

även att en anpassning efter ändrade mer eller mindre ofrånkomliga produk­

tionsbetingelser motverkas. Endast genom att arbetslöshetskassorna i huvud­

sak stå på egna ben torde man kunna påräkna den nödvändiga inre kontrollen

och korrektiv mot sådana missbruk, som eljes svårligen kunna undgås.

Man synes vid ärendets prövning icke heller kunna bortse från att det i

förevarande avseende mindre gäller ett statsmakternas ställningstagande till

enskilda arbetslösa utan till arbetslöshetskassor och dessa närstående organisa­

tioner, därvid frågan om vad som är ur lönepolitiska synpunkter »oförvållat»

alltid blir flytande och svårbedömd. — Förutsättningarna äro helt andra ifrå­

ga om statsbidrag till olycksfalls- och sjukförsäkring, där kontrollen kan

grundas på faktiska orsaker.

Denna ståndpunkt innebär, såsom förut berörts, icke att hela bördan av den

under normala konjunkturer inom respektive yrken framträdande arbetslös­

heten helt skulle läggas på de anställda, även om detta i första hand synes

vara fallet. I förhandlingar om löne- och arbetsvillkor komma skäliga kost­

nader för arbetslöshetsförsäkring alltid att spela in såsom en erkänt angelägen

faktor i de anställdas utgifter och levnadsstandard, därvid på ett ur lönepoli­

tisk ^synpunkt naturligt sätt efter hand avlastande på arbetsgivarna eller rätta­

re på själva företagen, vad dessa förmå bära.

Det rör sig icke om några i och för sig avskräckande belopp. Av kostnads-

sammandraget i sakkunnigas promemoria finner man, att om hela det beräknade

statsbidraget, c:a 14.1 miljoner kronor, skulle fördelas på antagna 693,000

medlemmar i arbetslöshetskassor, så betyder detta vid en effektiv arbetstid av

i genomsnitt 2,000 timmar per år en belastning av c:a 1 öre per timme. Med

hänsyn till storleksordningen föreligger sålunda ej hinder för att försäkrings­

kostnaden vinner skäligt beaktande vid avtalsförhandlingar.

Det är emellertid enligt länsstyrelsens mening ett allmänt intresse, att den

redan långt beträdda vägen med »egna» arbetslöshetskassor målmedvetet full­

följes, och synas i detta syfte vissa statsåtgärder kunna ifrågakomma utan

avsevärt uppgivande av förenämnda grundsatser. Organisationsbidrag till fri­

stående arbetslöshetskassor böra sålunda kunna utgå, möjligen också i särskil­

da fall.bidrag under ett antal år för att stödja ytterligare behövliga sådana

kassor i starten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller till en början, att antalet arbets­

lösa på grund av den alltjämt pågående världskrisen under de senaste åren i

oroväckande grad stegrats och att problemet huru man på lämpligaste sätt

skall bringa dem hjälp och bereda dem arbetstillfällen alltmera träder i för­

grunden med krav på en lösning. Länsstyrelsen anför vidare.

Vid bedömande av arbetslöshetssiffrorna bör emellertid uppmärksammas, att

förhållandena särskilt i ett avseende nu äro annorlunda än förr. Den tid är

ännu icke avlägsen, då säsongarbetare även betraktade sig själva såsom sådana,

d. v. s. hade klart för sig att den arbetsförtjänst, som av dem intjänades under

arbetsperioderna, skulle räcka för deras eget och deras familjers uppehälle till

dess nästa arbetsperiod började. Denna uppfattning är emellertid, säkerligen

närmast till följd av den allmänt höjda levnadsstandarden och de stegrade kraven

på vad till livets nödtorft hör, väsentligt försvagad. Så snart en arbetsperiod

Iiungl. Maj:ts proposition nr S09.

57

är slut, anmäla sig numera i regel säsongarbetarna och bland dem även s. k. hemmasöner och andra hos arbetsförmedlingen såsom arbetslösa.

Genom bidrag i avsevärd omfattning från det allmänna och ju mera, ju större andel av kostnaderna som täckes genom sådant bidrag, ändra arbetslöshetskas­ sorna helt karaktär. Från att ha varit ett led i strävan till självhjälp, ett ut­ tryck för medlemmarnas vilja och förmåga att även under bistra tider lita till egen kraft, övergå de, i den mån huvuddelen av försäkringen bäres av det all­ männa, att alltmera bliva en organisation för meddelande av understöd från det allmänna eller, om man vill tillspetsa uttrycket, att bli ett slag av fattig­ vård utan fattigvårds karaktär.

Länsstyrelsen anser det vara lyckligt, att författningsförslaget så långt möjligt i formellt avseende ansluter till gällande bestämmelser rörande erkända sjukkassor, enär därigenom tolkningen vid tillämpningen av förordningen un­ derlättas. Arbetslösheten är emellertid ojämn och oberäknelig i jämförelse med sjukligheten. De senare understödsfallen fortlöpa ganska jämnt och åter­ komma i stort sett varje år något så när beräkneligt till antal och varaktighet.

Trots de ökade statsbidrag, som skulle tillgodokomma sämre avlönade yrkes­ arbetare med beräknad större arbetslöshetsrisk, kan det befaras, att somliga grupper av arbetare, exempelvis lantarbetare och skogsarbetare, på grund av att de äro spridda på ett ofantligt stort antal från varandra vitt skilda arbets­ platser endast med största svårighet skola kunna sammansluta sig och bilda erkända arbetslöshetskassor. Under sådana förhållanden kan det tänkas, att statsbidragen till de bättre ställda arbetslöshetskassorna kunna komma att i sin mån belasta även de båda nämnda arbetargrupperna utan att de själva få hjälp av någon arbetslöshetskassa.

Det kan under sådana förhållanden starkt befaras, att de fördelar, som de erkända arbetslöshetskassorna äro avsedda att lämna, i huvudsak skulle kom­ ma allenast de organiserade arbetarna till godo, under det att de oorganiserade praktiskt taget skulle bliva ställda utanför eller åtminstone möta mycket stora svårövervinneliga hinder för att bli delaktiga av en erkänd arbetslös­ hetskassas förmåner.

Med den betydande andel, som staten skulle taga i bördan av för­ säkringen och den starka övervakning, som tillsynsmyndigheten skulle utöva, så torde röster snart komma att höjas med krav på att staten skall inträda och garantera daghjälpens utbetalande till och med efter den stipulerade försäkringstidens utgång. Det behöves endast, att förhållan­ dena härför äro gynnsamma, för att yrkanden skola framställas på högre dag- hjälp och längre understödstid med större bidrag till försäkringen från det allmänna och från arbetsgivarna. Länsstyrelsen anser, att det under nuva­ rande förhållanden finnes fullgod anledning att påyrka en ingående utredning med förslag till uppdragande av bestämda gränslinjer mellan olika slag av understödsverksamhet och med klarläggande av olika myndigheters befogen­ het och begränsning vid meddelande av understöd, så att icke till samma un- derstödstagare utgår understöd från olika håll eller, där detta på grund av gällande lag är oundvikligt, underrättelse därom tillställes vederbörande myn­ dighet för att hänsyn därtill skall tagas vid meddelande av ytterligare under­ stöd. Då fråga nu blivit aktuell om införande av arbetslöshetsförsäkring, blir kravet på verkställande av en sådan ingående utredning och därpå grundade förslag oeftergivligt. Och denna utredning måste enligt länsstyrelsens för­ menande verkställas, innan frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring kan upptagas till slutlig prövning.

Länsstyrelsen i Västerbottens län framhåller, att en arbetslöshetsförsäkring, vare sig den utarbetas enligt 1928 års förslag eller genomföres på sätt nu

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

föreliggande promemoria anvisar, icke är ägnad att undanröja alla de svårig­

heter, som innefattas i arbetslöshetsproblemet. En arbetslöshetsförsäkring

kan endast medföra hjälp under en begränsad tid av några månader. En

dylik mer kortvarig arbetslöshet torde i de flesta fall varje förtänksam arbe­

tare kunna uthärda utan någon mera ingående hjälp. Försäkringen blir icke

så mycket en försäkring mot arbetslöshet som fast mer mot risken att nödgas

mottaga arbete med lägre lön. Det är intet att invända emot att en arbetar­

organisation med egna medel och med bidrag av arbetarna söker ordna en form

av försäkring för sådant ändamål, men saken ställer sig annorlunda, då det

blir fråga om bidrag från annat håll. Det kan rimligtvis icke sättas ifråga,

att arbetsgivare, som stå inför tvånget att minska sina produktionskostnader,

skola bidraga till en dylik försäkringsform. Lika litet kan det vara rimligt,

att staten bidrager att stödja en sådan försäkring, då i dylikt fall en mång­

fald arbetare, som ej kunna få någon nytta av försäkringen och som få nöja

sig med den arbetsinkomst de kunna få, genom erläggande av skatt till staten

få bidraga till att uppehålla en kanske allt för hög lönenivå för andra.

Svenska arbetsgivareföreningen: Tidigare utredningar i fråga om erfaren­

heterna utomlands på detta område ha skapat betänksamhet mot försäkrings-

planerna. _ Under tiden har emellertid försäkringsprincipen varit i tillämpning

inom åtskilliga av de fackliga arbetarorganisationerna. Att så skett finner

arbetsgivareföreningen vara naturligt med hänsyn till dessa organisationers

uppgift att tillförsäkra arbetarna inflytande över lönesättningen. De förbe­

håll, vilka ett fackförbund eller en fackförening i lönepolitiskt syfte ålägger

sina arbetssökande medlemmar, måste med nödvändighet verka i arbetslös-

hetsfrämjande riktning. En av de principiella invändningar, som måste re­

sas mot tillämpning av försäkring på detta område, nämligen att de försäk­

rade kunna väsentligen påverka den risk försäkringen avser, framträder

mindre, när försäkringen omhänderhaves och bekostas av de fackliga organi­

sationer, vilka ha i sin hand utstakningen av de för arbetslösheten betydelse­

fulla lönepolitiska riktlinjer, som deras arbetssökande medlemmar äro förplik­

tade att följa.

Ett nära samband förefinnes otvivelaktigt mellan lönebildningen på arbets­

marknaden och arbetslöshetsfrekvensen. Härmed sammanhänga i många fall

svårigheter, när det gäller att draga en gräns mellan å ena sidan oförvållad

och å andra sidan självförvållad eller konstlad arbetslöshet. Enligt förslaget

skulle vidare försäkringen vara begränsad till »att avse allenast viss när­

mare angiven del av arbetslösheten» eller med andra ord »att vara samhällets

första försvarslinje mot arbetslösheten». En nödvändig följd härav är emel­

lertid, att det efter vissa försäkringstekniska grunder avvägda understöd, som

försäkringen lämnar, måste under de tider, då försäkringsförmånerna icke ut­

gå, suppleras med understöd avvägda efter det individuella hjälpbehovet en­

ligt någon av de nu tillämpade hjälpformerna. Den föreslagna försäkringen

skulle sålunda i stället för att innebära ett steg till behövlig rationalisering

komma att ytterligare komplicera den redan nu alltför heterogent organise­

rade sociala hjälpverksamheten. Den understödssökandes arbetsvillighet

skall styrkas genom daglig anmälan hos den offentliga arbetsförmedlingen,

som skall anvisa tillgängligt lämpligt arbete. Den dugligaste och skickli­

gaste skall sålunda äga företräde till anvisning, vilket i och för sig är rik­

tigt; härav följer emellertid att tillfälle mindre ofta erbjuder sig till pröv­

ning av arbetsvilligheten hos den mindre lämplige och sämre kvalificerade ar­

betaren respektive den som underlåter att dokumentera sina kvalifikationer.

] vissa tidigare utredningar och förslag till arbetslöshetsförsäkring har an­

visats en mera tillförlitlig form för en nöjaktig prövning av arbetsvilligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

59

genom kombination med arbetshänvisning till reservarbeten. Arbetsgivareför­ eningen finner det vara en allvarlig brist hos det nu föreliggande förslaget, att det icke erbjuder någon motsvarighet i dylikt hänseende.

De sakkunniga ha icke kunnat förbigå risken, att de yrkesbetonade kas­ sorna skola visa benägenhet att vid prövningen anse såsom lämpligt allenast sådant arbete, som faller inom medlemmens eget yrke; härigenom skulle för­ säkringen få karaktären av en försäkring mot risken att nödgas antaga arbete inom ett nytt yrke med eventuellt lägre avlöning och sålunda minska arbets­ kraftens rörlighet mellan olika yrken och lokala områden. Åtskilliga för Sve­ rige särpräglade förhållanden betinga, att det svenska näringslivet i hög grad bygger på arbetskraftens rörlighet. Att denna rörlighet icke hämmas är för övrigt nu av större betydelse än tidigare på grund av de förändringar i ar­ betskraftens sysselsättning, som ofta följa med produktionens fortskridande rationalisering. Framför allt måste med hänsyn till lönebildningen på arbets­ marknaden allvarliga invändningar resas mot den befogenhet att pröva lämp­ ligheten av erbjudet arbete och därmed förenad avlöning, som förslaget tilläg­ ger arbetslöshetskassorna. Kassans styrelse kommer sannolikt att företrädes­ vis bestå av personer, vilka äro funktionärer inom fackföreningsrörelsen eller på annat sätt stå densamma nära. Enligt förslaget kommer visserligen till­ synsmyndigheten att utse en av styrelsens ledamöter, men socialstyrelsen är vid detta val hänvisad till förslag av kassan. Man kan icke beräkna, att det för dessa personer skall vara möjligt att på ett ur samhällets synpunkt lämp­ ligt och med hänsyn till parterna på arbetsmarknaden objektivt sätt pröva den erbjudna arbetslönens skälighet. Även kassans funktionärer torde komma att tagas ur fackföreningsrörelsens led. Det inflytande den av socialstyrelsen ut­ sedda ledamoten av kassastyrelsen kan utöva som motvikt till de övriga leda­ möternas eller funktionärernas förutbestämda inställning till arbetsmarkna­ dens lönefrågor, erbjuder enligt arbetsgivareföreningens mening icke någon garanti för nöjaktig objektivitet. Praktiska svårigheter torde för övrigt läg­ ga hinder i vägen för effektiv övervakning eller efterhandskontroll av den dagliga tillämpningen av försäkringsreglerna. Man riskerar sålunda, att för­ säkringen i det enskilda fallet mången gång kommer att verka såsom en av staten understödd »garanti mot för låg lön». Sett i stort innebär detta, att fackföreningsrörelsen beredes tillfälle att å staten överlåta sitt ekonomiska ansvar för arbetslöshetskassorna under bibehållen möjlighet till lönepolitiskt inflytande över kassornas verksamhet. De ökade förutsättningar, som här­ igenom skapas för fackförbunden att stärka sin ekonomiska stridsberedskap, betyda skärpta svårigheter för en lönebildning med nöjaktig anpassning efter marknadslägets förändringar. Eu dylik utveckling lämnar ökat utrymme för de arbetslöshetsskapande faktorerna inom samhället. Erfarenheterna från den frivilliga försäkringens tillämpning i exempelvis Danmark giva belägg för befogenheten av denna invändning.

Den utveckling, som på sina håll fattigvårdens understödsverksamhet ge­ nomgått under de senaste åren, ger också anledning till farhåga, därest en ar­ betslöshetsförsäkring i nu föreslagen form blir införd, att krav inom kort skola framföras på ökat statsbidrag för en höjning av försäkringens förmåner i syf­ te att stimulera anslutningen från lägre avlönade arbetargruppers sida. I samma mån proportionen mellan den försäkrades avgifter och det statliga bi­ draget till kostnaderna förändras genom höjning av det senare, förlorar denna hjälpform sin karaktär av försäkring och övergår till ren understödsverksam­ het; dock bibehålies hos de »försäkrade» föreställningen om förvärvad rätt till denna hjälp forms förmåner. Har detta betraktelsesätt en gång vunnit insteg inom en gren av hjälpverksamheten är det fara för dess spridning även till övriga grenar; en dylik inställning leder till avtrubbning av den enskildes

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sunda drift att i första hand lita till sina egna krafter, som är en av de vär­

defullaste tillgångarna i kampen mot arbetslöshetens utbredning.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening anför bland annat: Oaktat för­

säkringens nytta för jordbrukets och skogsbrukets arbetare skulle bliva rela­

tivt ringa, skulle dessa ekonomiskt svaga näringar dock på olika vägar nödgas

bära en mot försäkringens nytta ej svarande, ekonomisk belastning. Yad lant-

och skogsbruket beträffar ligger häruti en speciell anledning till betänksamhet

emot arbetslöshetsförsäkringen.

Icke för ty undginge icke jordbruket dels genom ökning i skatterna, dels

genom de direkta arbetsgivarbidragen att i samma mån som andra näringar

ekonomiskt medverka till densamma. Därtill kommer emellertid, att jordbruket

sannolikt finge bära även den mot de försäkrades egna utgifter svarande

kostnaden. Med hänsyn till jordbruksarbetarnas proportionsvis låga löner

komme det väl nämligen för dessa arbetare att framstå som en nödvändighet

att erhålla ökning av lönerna för att kunna betala medlemsavgifterna till ar­

betslöshetskassan.

Vad i detta senare avseende framhållits om jordbruket torde i allt väsent­

ligt även gälla skogsbruket.

Med hänsyn till vid nämnda näringar således påvisade speciella förhållan­

den, kan man ej blunda för att arbetslöshetsförsäkring för särskilt dessa må­

ste framstå som betänklig. Detta omdöme förstärkes därav, att även de stora

grupper inom ifrågavarande näringar sysselsatta arbetare, vilka ej komme att

ansluta sig till försäkringen, genom ökning av skatter dock komme att få bi­

draga till densamma.

Föreningen anser, att en lagstiftning i föreslagen riktning bör anstå med

hänsyn bland annat till den avvaktande hållning, som lämpligen synes böra

intagas för vinnande av erfarenhet om andra åtgärder, vilka från statens sida

komme att vidtagas för att snarast avhjälpa den aktuella arbetslösheten.

Sveriges industriförbund: Det brukar åberopas såsom ett skäl för införande

av arbetslöshetsförsäkring i Sverige, att sådan försäkring flerstädes införts i

utlandet, och att Sverige skulle vara att anse såsom i särskild grad efterblivet

på detta område. Förbundet önskar betona, att det dock gäller att taga i be­

aktande icke i främsta rummet huru många länder, som infört försäkring, utan

huru denna utfallit ekonomiskt och socialt. Utlandets erfarenheter torde kun­

na sammanfattas däri, att de farhågor, som framförts vid de respektive för­

säkringssystemens införande, blivit väl bekräftade eller överträffade. De

missbruk, till vilka denna försäkringsgren onekligen i särskild grad inbjuder,

hava visat sig leda till nya hart när olösliga problem och de ekonomiska an­

språken hava visat en ständig och snabb stegring.

Det ofta diskuterade spörsmålet, huruvida arbetslösheten överhuvud taget

är försäkringsbar, d. v. s. uppfyller de olika förutsättningar, som böra stäl­

las på ett försäkringsobjekt, anser förbundet i detta sammanhang hava huvudsak­

ligen akademiskt intresse. Onekligen omfattar det moderna försäkringsvä­

sendet numera försäkringsobjekt av den mest skiftande beskaffenhet, vilkas

försäkringsbarhet ofta kan synas problematisk. Ändock torde det icke fin­

nas något försäkringsobjekt, där man i så stor utsträckning som beträffande

arbetslösheten avstått från den elementära fordran, att försäkringsfallet må­

ste vara oberoende av den försäkrades egna åtgärder. Den försäkrade liar

onekligen mycket stora möjligheter att själv influera på, om och när han blir

arbetslös. Den precision, med vilken försäkringen visat sig bliva utnyttjad av

de försäkrade, så snart detta överhuvud taget är möjligt, är ett vittnesbörd

härom. Härtill kommer att även den, som är övertygad om att arbetslöshet

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

61

kan göras till föremål för försäkring, måste medgiva att den nu såväl i Sve­ rige som i utlandet rådande massarbetslösheten är oförsäkringsbar.

Ett av huvudargumenten till förmån för försäkringsformen vid en social hjälpverksamhet har alltid varit, att den skapar en rent juridisk rätt för den försäkrade till de belopp han erhåller vid försäkringsfallet. Denna juridiska rätt tillskrives ett särskilt moraliskt värde, såsom befriande den försäkrade, i detta fall den arbetslöse, från det såsom förödmjukande ansedda tvånget att liänvända sig till fattigvården. Förbundet underskattar icke, betydelsen av denna synpunkt och ansluter sig till den väl allmänt antagna standpunkten, att den hjälp samhället lämnar till de oförvållat arbetslösa icke får givas karak­ tären av en nådegåva. Men förbundet vill å andra sidan kraftigt framhålla vådan av sådana hjälpformer, att den enskilde tror sig berättigad att alltid kräva samhällets hjälp och icke skyldig att söka i första hand hjälpa sig själv. Understödsandan är en farlig och smittosam företeelse, som befordrar arbetslöshetens vidmakthållande och som verkar undergrävande på samhälls- livet.

Varje form av socialförsäkring, som grundar sig på användandet av andra medel än de försäkrades egna insatser, måste med avseende på dessa främ­ mande medel betraktas såsom en ren hjälpverksamhet. En hjälpverksamhet, som har annan grundval än ett konstaterat och kontrollerat behov, är icke socialt och ekonomiskt försvarlig. ,

En av denna hjälpforms betänkligaste egenskaper är, att den i hög grad för­ svårar handhavandet av annan nödvändig hjälpverksamhet, ödeläggande både dess effektivitet och dess rättvisa. Det finnes särskild anledning att här un­ derstryka detta förhållande. En av svagheterna i det föreliggande förslaget,är nämligen, att det, trots dess i ögonen fallande och av alla erkända otillräcklig­ het som arbetslöshetshjälp, icke på klart och utrett sätt har satts i relation till redan i gång varande hjälpsystem. Detta försvårar ända till omöjlighet ett bedömande av förslagets innebörd i flera viktiga avseenden.

Det föreligger emellertid, såsom redan inledningsvis erinrats, ett skrämmande material av olika försäkringssystems verkningssätt i utlandet. Likväl måste man konstatera att i Sverige särskilda omständigheter föreligga, som göra en arbetslöshetsförsäkring alldeles särskilt svårhanterlig. Även försäkringstan­ kens anhängare medgiva exempelvis, att säsongarbetslösheten är en försvårande faktor, och i kanske intet annat land med motsvarande industrialiseringsgrad spelar säsongarbetet och säsongarbetslösheten en sådan roll som i Sverige. Få industriländer torde vidare erbjuda så skiftande arbetsförhållanden och löne­ nivåer. Och framförallt torde intet land i så stor, utsträckning som Sverige använda ackordslöner. Begreppet »den i orten vanliga avlöningen», som kom­ mer att utgöra kärnpunkten vid hänvisningsförfarandet, blir därigenom,i många fall svävande, vilket är särskilt betänkligt, eftersom det är,de oundvikligt fack- föreningsbetonade arbetslöshetskassorna, som skulle få till uppgift att fast­ ställa vad som är att anse som vederbörlig lönenivå,. Det har sagts, att för­ säkringen under sådana förhallanden maste övergå till att bliva en med stats­ medel bekostad garanti för oförändrad lönenivå. Industriförbundet nödgas in­ stämma häri. Vid prövning av arbetsvilligheten skall det erbjudna arbetet vara »lämpligt» ej blott med avseende på lönens storlek utan även med avse­ ende på »arbetarens krafter och färdigheter». Det har sagts härom, att genom dessa utomordentligt obestämda uttryck, arbetslöshetsförsäkringen övergår till att bliva en »yrkesförsäkring», d. v. s. en med statsmedel bekostad garanti ej blott för bibehållen lönenivå utan även för bibehållet yrke. Industriförbundet nödgas instämma även häri.

Det är i själva verket karakteristiskt för hela arbetslöshetsförsäkringstanken, att den på sätt och vis är tillbakablickande. Arbetslöshetsförsäkringen söker

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

— i här föreliggande fall med användandet av samhällets ekonomiska resurser

— att bevara ett tillstånd beträffande arbetets fördelning och betalning, som

det kanske helt enkelt icke är möjligt att orubbat bevara eller komma tillbaka

till. Intet lands och intet samhälles ekonomiska resurser förslå att bekosta åt­

gärder, som innerst innebära ett spjärn mot den ekonomiska utvecklingens la­

gar. Särskilt gäller detta beträffande ett litet land såsom Sverige, som för sin

levnadsstandard är i avgörande grad beroende av avsättningsmöjligheterna på

en världsmarknad, över vilken det icke har någon bestämmanderätt och mycket

litet inflytande. Det bakåtriktade draget hos försäkringen är särskilt farligt

för ett land, som nått en av världens högsta industriella lönenivåer och en ena­

stående hög levnadsstandard. Den föreslagna försäkringsformen innebär ofrån­

komligt, att hjälpen genom försäkringen till övervägande del når de högst av­

lönade arbetarna. Genom den ständiga uppressningen av lönerna har man fak­

tiskt gjort vissa grenar av det industriella arbetet med dess förmåner till ett

monopol för en elitklass av arbetare, medan andra svenska arbetare icke kunna

bereda sig arbete ens till avsevärt lägre lönenivå. Det synes därför varken

ekonomiskt eller socialt rättvist, att en arbetslöshetsförsäkring i Sverige orga­

niseras med bidrag av allmänna medel eller överhuvud taget på ett sådant sätt,

att fackföreningarnas hittillsvarande egna, till synes på riktiga principer ba­

serade försäkringsverksamhet blir avlöst.

Även under normala förhållanden med en av måttliga variationer i arbets-

tillgången betingad arbetslöshet måste införandet av en försäkring medföra

många oväntade problem och svårigheter, och man måste säkerligen även i gynn­

sammaste fall räkna med en flerårig begynnelsetid av anpassningsförsök och

justeringar. Det behöver här endast erinras om att det föreliggande förslaget

bland annat räknar med en avsevärd fondbildning under gynnsammare år för

att underlätta finansieringen av ekonomiskt ansträngande perioder. Även för­

säkringstankens anhängare måste medgiva, att det knappast är möjligt att

tänka sig en olyckligare tidpunkt än den närvarande för införandet av en so­

cial försäkringsform.

Fullmäktige i järnkontoret: Försäkring som medel för avhälpande av ar­

betslöshetens följder bär redan i sig själv ett irrationellt moment, då de risker,

vilkas mötande man avser, stå utom kontroll på ett helt annat sätt än vad fal­

let är inom andra grenar av försäkringsverksamhet. Arbetslösheten kan fram­

kallas såväl kollektivt som individuellt under sådana former, att den formellt

oantastligt ter sig som en oförvållad arbetslöshet men i realiteten är frivillig,

beroende på upprätthållande av lönekrav, som omöjliggöra en ekonomisk pro­

duktion. Det är ingalunda fullmäktiges uppfattning, att arbetslösheten som

ett nutida fenomen i sin helhet eller kanske ens huvudsakligen är att tillskriva

denna omständighet — otvivelaktigt föreligger här ett mer än eljest svårut-

rett problemkomplex — men att det allmänna löneläget och dess större eller

mindre förmåga till smidig anpassning efter konjunkturerna har en betydlig

inverkan å arbetsmarknadens förmåga att absorbera arbetskraft torde vara

ställt utom allt tvivel.

Den kollektiva löneregleringen har fullständigt genomträngt vårt lands in­

dustriella liv och där haft sina verkningar på både gott och ont av så ingri­

pande art, att man knappast längre kan tänka sig förhållandena annorlunda

gestaltade. Men att denna reglering kunnat genomföras och verka på ett

sätt, som gagnat arbetarnas krav på bättre villkor utan att på samma gång

fullständigt ödelägga det näringsliv, som haft att möjliggöra kravens upp­

fyllande, torde uteslutande böra tillskrivas den omständigheten, att den för­

handlande organisationen å arbetarsidan måste bära ansvaret för den arbets­

löshet, som ofrånkomligt uppstår, om löneläget skulle fixeras i ett plan, som

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

63

är högre än produktionen mäktar bära. På denna grund vilar i själva ver­ ket hela kollektivavtalssystemet, och för att detta skall uppbäras av ett inre berättigande, måste denna princip uppehållas. Den verksamhet, som det all­ männa igångsätter till lindrande av arbetslöshet, måste därför — om den icke skall verka undergrävande på landets ekonomiska liv — vara så beskaffad, att den i första hand syftar att befordra arbete i produktiv verksamhet och underlättar övergången till sådan.

I detta avseende håller arbetslöshetsförsäkringen — i den mån den ej helt uppbäres av de försäkrade själva — icke måttet. Det föreliggande förslaget bygger på en skala, varigenom den daghjälp, som vederbörande försäkrings­ tagare erhåller, ställes i proportion till hans föregående inkomst, en propor­ tion, som för övrigt förhöjts i förhållande till senast föreliggande förslag. Detta förhållande är ägnat medverka till uppehållandet av en redan förut irrationell lönesättning. Arbetare inom vissa verksamhetsgrenar — vilka en gång i tiden varit starkt säsongbetonade och allt fortfarande i viss mån äro det, såsom t. ex. byggnads- och anläggningsarbetare — hava under årens lopp tillkämpat sig en lönenivå, som ligger långt över andra arbetargruppers, under motivering bl. a. att den är avsedd för säsongarbete och alltså bör täcka även den nödtvungna sysslolösheten under vissa delar av året. Dessa arbetare erbjudas numera genom arbetslöshetsförsäkringen en möjlighet icke endast till utkomst under den tid de eljest icke skulle hava haft arbete, utan dessutom tillförsäkras de under samma tid en daghjälp, som satts i förhållan­ de till den högre inkomst i facket, som bestämts just med hänsyn till de långa arbetslöshetsperioderna. Exemplen på olägenheter av denna art kunna mång­ faldigas och det står utom allt tvivel, att arbetslöshetsförsäkringen är ägnad att fastlåsa — ja, genom bestämmelserna om daghjälpens förhållande till före­ gående arbetslön -— premiera en lönebildning, till vars försvar några objek­ tiva skäl knappast kunna låta sig uppdrivas.

I vårt land ha, som i promemorian anföres, sedan länge en del fackförbund bedrivit dylik verksamhet, och det ligger utom allt tvivel, att en motsvarande verksamhet skulle utan större svårighet kunna öppnas även inom andra orga­ nisationer. Det är icke påvisat, att den verksamhet, som sålunda bedrives, skulle ligga utom fackorganisationernas möjligheter, även i långt större ut­ sträckning än vad som för närvarande äger rum. Statens bidrag — om man undantager de ökade utgifterna för arbetsförmedlingen — beräknas komma att utgöra 13.2 miljoner. Denna summa motsvarar en genomsnittlig årlig avgift för landsorganisationens medlemmar av endast omkring 20 kronor per medlem. Med den ständigt ökade fondbildning, som landsorganisationen med anslutna förbund utvisar, torde — förutsatt att kalkylen är riktig -—- en finansiering av försäkringen med egna medel ej ligga utom möjligheternas gräns för flertalet hithörande organisationer.

De fördelar, som genom dylik försäkring kunna vinnas för vissa, i tider av större arbetslöshet mycket begränsade kategorier av arbetslösa, stå icke i rätt förhållande till de utgifter, samhället genom detsamma skulle ikläda sig, och de möjligheter det öppnar till en utveckling, som knappast någon torde anse önskvärd.

Stockholms handelskammare: Den permanenta arbetslöshet, som varit rå­ dande i vårt land under det senaste decenniet, torde till väsentlig del vara orsakad av alltför höga arbetslöner. Därmed följer också, att skyldigheten att i första hand vårda sig om de arbetslösa måste anses åvila arbetarnas egna sammanslutningar. I den mån ansvaret för den första försvarslinjen gent emot arbetslöshetens verkningar övervältras å utomstående — staten eller näringsidkarna — uppkommer fara för uppehållandet av en konstlad arbets-

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

löshet. Hjälpåtgärder av det slag, som här avses, äro ägnade att förhindra

den arbetslösa befolkningens naturliga återströmning till landsbygden, där

de billigaste försörjningsmöjligheterna erbjuda sig och där överhuvud ta­

get anpassningsförmågan i fråga om livsuppehället är större än i städerna.

En frivillig försäkring med dess starka yrkes- eller lokalbetoning skulle mot­

verka övergången till nya yrken och medföra en hämmande inverkan på ar­

betskraftens rörlighet. Att arbetskraften alltför starkt bibehålies bunden

vid respektive yrken, är givetvis betänkligt särskilt i en tid, då tekniken

undergår en stark utveckling, vilken i samband med pågående rationalise-

ringssträvanden kan inom vissa yrkesgrenar leda till minskat behov av ar­

betskraft. Den på grund härav åsamkade arbetslösheten bör ej, i enlighet

med vad handelskammaren redan tidigare anfört, på ett konstlat sätt uppe­

hållas genom försäkring i växelverkan med övriga välfärdsanordningar i detta

hänseende från samhällets sida. Att försäkringen endast i begränsad omfatt­

ning kan eliminera de ekonomiska verkningarna av arbetslösheten, torde —

såsom handelskammaren påpekat redan i sitt förra yttrande i ämnet — kom­

ma att medföra krav på en efter hand ständigt växande utbyggnad av för-

säkringsapparaten, ej endast i avseende på omfattningen av den krets, som

skulle komma i åtnjutande av försäkringen, utan också i fråga om varaktig­

heten av utgående bidrag.

Handelskammaren i Göteborg: Den organisation, som föreslås, synes vara

synnerligen tung och kostsam samt står icke i tillbörlig proportion med den

effekt, som antagligen kan uppnås. Den fondsamling, som förutsättes skola

äga rum hos arbetslöshetskassorna, kan icke undgå att väcka betänkligheter

från den synpunkten, att härigenom ökas en redan förefintlig tendens att ge­

nom fondbildningar undandraga landets näringsliv det behövliga kapitalet.

Det synes böra vara angeläget att motverka denna tendens och icke genom ny­

skapade organisationer ytterligare skärpa densamma.

En enligt handelskammarens mening allvarlig anmärkning mot det i pro­

memorian framlagda förslaget ligger i dess begränsade effektivitet både i det

hänseendet, att den åsyftade hjälpen endast kommer ett relativt begränsat

antal personer till godo, och att densamma behöver kompletteras genom ytter­

ligare kostbara stats- och kommunala åtgärder. Den föreslagna frivilliga

arbetslöshetsförsäkringen torde verka lockande huvudsakligast på den i eko­

nomiskt hänseende bäst ställda delen av arbetarna med relativt höga arbets­

löner, och vilka borde även utan denna statsunderstödda hjälp kunna med egna

medel överkomma den åsyftade korta arbetslösheten, under det att de relativt

lågt avlönade arbetarna väl få antagas komma att endast i mindre utsträck­

ning biträda de erkända arbetslöshetskassorna. En följd härav torde även

bliva, att fattigvården och annan hjälpverksamhet icke i någon väsentlig grad

kunna komma att övervältra sina kostnader på arbetslöshetsförsäkringen utan

måste vid sidan av denna i föga mindre utsträckning än hittills anlitas.

En för näringslivet betänklig sida av den föreslagna arbetslöshetsförsäk­

ringen, och som även sammanhänger med den ovan antydda kategori av arbe­

tare, som kunna förväntas inträda i kassorna, blir, att arbetslönerna komma

att i viss utsträckning förlora den nödvändiga elasticiteten och fastlåsas vid

en så hög nivå, att näringslivets sanering och konkurrenskraft kan äventyras.

Ävenledes kan det befaras, att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att vid­

makthålla en inträffad arbetslöshet.

Handelskammaren delar socialstyrelsens i dess utlåtande över 1928 års för­

slag uttalade mening, att fackföreningarna komma att erhålla ett domine­

rande inflytande på kassornas ledning, vilket gör det troligt, att arbetslöshets-

försäkringens möjligheter att inverka på bestämmandet av lönenivån även komma att utnyttjas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

65

Allmän motivering.

Den betydande del av landets medborgare, som för sin existens är hänvisad Allmänna till lönearbete, känner särskilt under nuvarande tidsförhållanden arbetslösheten synpunkter. såsom ett ständigt och mycket skrämmande hot. Ingen kan känna sig säker för att icke drabbas därav. En längre tids arbetslöshet medför alltid risken av fullständigt socialt sammanbrott. I de fall, då familjeförsörjare drabbas av arbetslöshet, går sammanbrottet också ut över familjerna. Även om dessa icke upplösas, bliva de oftast svårt lidande; hemmen förfalla och barnens upp­ fostran försvåras.

Samhället kan icke stå likgiltigt inför sådana missförhållanden. Dess första omsorg bör därvid tydligen vara att söka bereda arbetstillfällen. Den normala vägen därför är, att staten genom den offentliga arbetsförmedlingen söker åstad­ komma, att tillgängliga arbetstillfällen utan kostnader kunna på bästa sätt fördelas på de arbetssökande. Under kristider bliva dessa åtgärder emellertid icke tillräckliga. I den mån samhället icke kan undanrödja arbetslöshetens orsaker, återstår då att sörja för direkt arbetsanskaffning i olika former, främst genom anordnande av statliga arbeten men även genom bidrag till kom­ munala arbeten och främjande av enskild företagareverksamhet.

Till den del det icke heller på sådan väg lyckas att bibehålla den tillgäng­ liga arbetskraften i arbete, måste det vara ett uppenbart samhällsintresse, att den enskilde, oförvållat arbetslöse hjälpes över perioden av nödtvungen sysslo­ löshet. Även om man lämnar det naturliga medlidandet med den arbetslöse och hans närmaste anhöriga åsido, skulle hänsynen till den samhälleliga skadan av de arbetslösas ekonomiska, sociala och moraliska förfall utgöra en tillräck­ lig uppfordran till samhället att ingripa i syfte att organisera en arbetslös- hetshjälp, varigenom den arbetslöse kan hålla sig och de sina ekonomiskt uppe, till dess han åter erhåller arbete. Vid valet mellan olika former för dylik hjälp måste man i och för sig giva principiellt företräde åt sådana anordnin­ gar, att arbetaren kan känna trygghet för att, i händelse han drabbas av ar­ betslöshet, han icke skall stå utan varje inkomst; han bör även känna sig hava genom egna åtgöranden förvärvat en rätt till de bidrag, som utgå till honom, varför dessas mottagande icke på samma sätt som ett rent understöd kan verka nedsättande på hans självkänsla och ambition. Här som på andra områden måste den socialt mest värdefulla hjälpformen vara den, som kan innefattas under beteckningen hjälp till självhjälp.

Nödvändigheten av samhällets ingripande i här avsedda fall torde i vårt land principiellt erkännas av alla, men då fråga blivit om arten av hjälpåt- gärder, om deras omfattning och om de grundsatser, som böra tillämpas vid utmätandet av statshjälpen, hava meningarna gått vida isär. En av följderna härav har blivit en betydande brist på planmässighet. Den s. k. arbetslinjen har visserligen tillerkänts principiellt företräde, vare sig den kommit till ut­ tryck i statliga eller s. k. statskommunala — d. v. s. av staten understödda —-

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 809.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

eller rent kommunala— d. v. s. uteslutande med kommunala medel bedrivna —

arbetsföretag. Tidvis har därjämte kontant understödsverksamhet med eller

utan bidrag av statsmedel haft en betydande omfattning. Därjämte har en stor

del av de arbetslösa varit hänvisade att få sitt hjälpbehov fyllt genom den

allmänna fattigvården. Vid sidan av denna det allmännas hjälpverksamhet

har ett stort antal arbetare fått understöd från till deras fackorganisationer

anslutna arbetslöshetskassor, i vilka de frivilligt tagit försäkring.

Omfattningen av dessa hjälpåtgärder har även i relation till arbetslöshetens

omfattning varit mycket skiftande under olika år. Ser man på de hjälp-

former, till vilka staten bidragit, gäller det sagda i särskild grad därom,

vartill kommer, att endast en del av de anmälda arbetslösa blivit hjälpta

genom åtgärder av statens för ändamålet arbetande organisation, statens

arbetslöshetskommission. För närvarande torde endast omkring 50 % av de

hos kommissionen anmälda erhålla hjälp genom statliga och statskommunala

reservarbeten samt genom kommunal arbets- och kontantunderstödsverksam-

het med eller utan statsbidrag. Det är visserligen sant, att de tillämpade

statistiska metoderna medföra, att en icke obetydlig del av de anmälda

arbetslösa redovisas såsom icke hjälpta, utan att ansvaret härför påvilar

staten eller kommunerna. I siffrorna för anmälda hjälpsökande ingår

sålunda ett stort antal personer, för vilka kommunerna med sin känne­

dom om de individuella fallen icke påkallat bistånd från statens sida. Be­

träffande andra anmälda kan gälla, att samhällets organ förklarat sig beredda

att hjälpa dem, men att de själva av en eller annan anledning vägrat att mot­

taga hjälpen i den form den erbjudits. Men även om man tager dessa för­

hållanden i betraktande, synes disproportionen mellan siffrorna på anmälda

och hjälpta vara alltför stor. Särskilt gäller detta under en tid som den nu­

varande, då i det stora flertalet fall arbetslösheten redan sträckt sig över en

lång period och då man kan utgå från att en högst betydande andel av de ny-

anmälda hjälpsökande äro sådana, vilka i det längsta försökt att lita till egna

resurser men tvungits att söka det allmännas hjälp, då dessa blivit uttömda.

Ett hållbart program för det allmännas arbetslöshetshjälp måste för den

skull, i varje fall under förhållanden sådana som de nuvarande, gå ut på,

att alla under längre tid oförvållat arbetslösa skola, i den mån de därav äro

i behov, i en eller annan form erhålla hjälp. Detta är också syftemålet med

regeringens arbetslöshetsprogram. I anslutning till det nyss sagda bygger detta

program framför allt på en arbetslinje; regeringen avser sålunda att fram­

lägga förslag till ett mycket omfattande program för allmänna arbeten till

lindrande av arbetslösheten. Man nödgas dock säkerligen utgå från att man

icke ensamt genom tillämpandet av arbetslinjen kan tillgodose oundgängliga

behov av arbetslöshetshjälp i tider, då arbetslösheten tagit sådan omfattning

som för närvarande. Detta beror bland annat därpå, att det alltid finnes

vissa arbetargrupper, som det måste bliva svårt att bereda sysselsättning i

de former, som bliva tillgängliga genom de allmänna arbetena. Härtill kom­

mer, om man ser saken på längre sikt, att även om det i och för sig finnes

mycket stora resurser av särskilt vissa slag av arbeten, staten näppeligen kan,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

67

ifall arbetslösheten sjunker till en mera normal nivå än den nuvarande, hålla en särskild arbetsberedskap av stor omfattning.

Som ett led i programmet måste därför ingå beredandet av kontant under­ stöd åt vissa kategorier av arbetarna. I anslutning till den nyss uttalade principiella uppfattningen bör enligt regeringens uppfattning denna hjälp­ verksamhet i främsta rummet erhålla formen av statlig medverkan till arbetslöshetsförsäkring såsom den bästa vägen för hjälp till självhjälp; detta särskilt då det gäller att nu utstaka linjerna för arbetslöshetspolitiken för en längre tid framåt.

Vad sålunda anförts gäller med särskild styrka för en grupp av fall, som i hög grad blivit aktuell under det senaste årtiondet. Jag syftar på vissa följder av rationalisering såtgärderna. Om man accepterar teorien, att ratio­ nalisering i det långa loppet leder till bättre försörjning av folket i dess helhet och alltså anser, att rationalisering bör främjas och icke motarbetas, torde man emellertid också ha skyldighet att se till, att de tillfälliga offer rationaliseringen kräver icke bliva onödigt betungande. Rationaliserings­ processen fortskrider ofta på det sättet, att man inom en bestämd industri­ gren koncentrerar driften till ett mindre antal fabriker. Därvid inträffa tra­ gedier, som man icke kan gå förbi med en axelryckning. Det har hänt och kommer säkerligen även i framtiden att hända, att ett gammalt bruk eller en gammal fabrik i rationaliseringens intresse nedlägges. Den gamla arbetar­ stammen står utan någon slags egen förskyllan arbetslös. Har fabriken haft stor betydelse för försörjningen av en orts befolkning, kan rationaliserings- åtgärden leda till katastrofala följder för en hel bygd. Arbetarna äro kanske knutna till orten icke blott med traditionens band utan ha också skaffat sig ett eget hem, i vilket de nedlagt det väsentliga av gjorda besparingar. Till­ varon av en försäkring, från vilken de under närmare ett halvår kunde er­ hålla sin försörjning, skulle ge dem en andhämtningspaus, under vilken de åt­ minstone i någon mån kunde ordna sin framtid, undersöka möjligheterna för sin övergång till annat arbete och överhuvud taget underlätta den omflytt- ningsprocess, som så ofta måste äga rum såsom en följd av rationaliseringen. Utan stöd av en försäkring skulle de måhända nödgas realisera sina tillgångar i sådan takt, att deras besparingar skulle helt gå till spillo, vilket sannerligen icke kan ligga i samhällets intresse.

Värdet av arbetslöshetsförsäkring såsom medel för arbetshjälpen har också redan i stor utsträckning erkänts av arbetarna själva, och den har kommit i tillämpning i betydande omfattning. Omkring 330,000 arbetare hava redan sådan försäkring anordnad, vilken kunnat fylla en betydande del av hjälp­ behovet; utan densamma hade otillräckligheten i det allmännas åtgärder fram­ stått i än starkare dager. För mycket stora arbetargrupper har det emeller­ tid icke varit möjligt att på detta sätt bereda sig ens en relativ trygghet. Även i de fall, då arbetslöshetskassor bildats, äro för övrigt oftast de ut­ gående understöden alltför små eller alltför kortvariga för att kunna fylla den sociala uppgiften för cn arbetslöshetsförsäkring.

Då försäkringslinjen erkänts såsom den principiellt riktigaste av olika for-

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Invändnin­

gar av

principiell

natur.

mer av kontantunderstöd vid arbetslöshet, gäller det alltså här närmast att

taga ståndpunkt till frågan, huruvida det kan vara erforderligt att gå där­

hän, att staten helt övertager organisationen av försäkringen och genom

tvingande lagbud åstadkommer en allmän anslutning till denna eller om man

i stället för genom denna s. k. obligatoriska försäkring kan nå ett tillfreds­

ställande resultat genom att ingripa stödjande, uppmuntrande och reglerande

på den frivilliga försäkringsverksamheten.

Innan jag ingår på behandling av denna fråga, torde emellertid först böra

undersökas, huruvida de invändningar, som tidigare gjorts och i nu av­

givna yttranden framställts mot arbetslöshetsförsäkringen såsom sådan, äro

av den bärighet, att man bör avstå från försäkringstanken trots dess redan

framhållna principiella företräden. Därvid må först såsom en ytterligare ut­

gångspunkt för diskussionen framhållas, å ena sidan att försäkringen tyd­

ligen icke kan och icke bör eftersträva att bereda mera än ett begränsat mått

av trygghet och hjälp; den verkliga krisarbetslösheten, som omfattar en större

del av arbetarstyrkorna och räcker i åratal, måste mötas med andra medel.

Men å andra sidan kan konstateras, att om man kompletterar ett väl utfört

program för allmänna arbeten till motverkande av arbetslöshet med en väl­

ordnad arbetslöshetsförsäkring, man torde kunna erhålla ett system, som bör

vara tillräckligt omfattande och tillräckligt smidigt för att under normala

skiftningar i konjunkturerna bereda alla oförvållat arbetslösa hjälp, så att

endast under svåra kristider detta system skulle behöva kompletteras genom

en kontantunderstödsverksamhet i ena eller andra formen.

Jag övergår alltså nu till att söka bemöta några av de mera principiella

invändningar, som riktats emot arbetslöshetsförsäkringen. Ehuru jag där­

igenom i viss mån föregriper den efterföljande diskussionen av olika former

av arbetslöshetsförsäkring, torde det vara praktiskt att redan i detta sam­

manhang vid behandlingen av de olika framställda invändningarna söka på­

visa, i vad mån eventuellt befintliga anledningar till erinringar mot tidigare

förslag kunna anses undanröjda i det nu föreliggande förslaget. Beträffan­

de detta vill jag också redan här tillkännagiva, att jag ansluter mig till för­

slagets principer, vilka fastslagits under samråd mellan mig och de tillkal­

lade sakkunniga.

Den oftast hörda invändningen mot arbetslöshetsförsäkringen är, att denna

skulle inverka på den allmänna lönenivån sålunda, att försäkringen skulle

förhindra en sänkning av lönen, där en sådan med hänsyn till konjunkturerna

och det ekonomiska jämviktsläget kunde anses nödig eller befogad. Att in­

verka härutinnan läge inom arbetarorganisationernas intresse, och det vore där­

för klart, att dessa organiserade och understödde en arbetslöshetsförsäkring.

Men då staten skulle ingripa stödjande, kunde detta innebära ett avsteg från

neutraliteten på arbetsmarknadens område.

Att visst samband alltid finnes mellan lönenivån och arbetslösheten, och

att en försäkring kan komma att försvåra möjligheterna att omedelbart ned-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

69

bringa lönenivån torde ej kunna förnekas. Men det måste vara alldeles för ensidigt att tillmäta denna omständighet någon nämnvärd betydelse såsom ett försvårande moment för krisen eller dess avveckling.

Det förtjänar att i detta sammanhang erinras därom, att lönenivån i de olika europeiska länderna är högst skiftande, från löner som i Sverige alla, oavsett samhällsåskådning, skulle anse orimligt låga, till löner, som ligga å nästan alldeles samma nivå som hos oss och vad åtminstone ett land beträffar något därutöver. Under den nuvarande krisen ha emellertid alla länder drabbats av arbetslöshet. Länder med låga löner och länder med höga löner ha sett sina arbetslöshetsarméer växa utan att man kunnat spåra något särskilt sam­ band mellan arbetslöshetens utbredning och lönenivån. Ett land som Tysk­ land, där lönenivån är ur skandinavisk och engelsk synpunkt synnerligen låg, har redovisat de högsta arbetslöshetssiffrorna. Sverige har, trots en hög löne­ nivå, ännu i denna dag lägre arbetslöshetssiffror än vissa länder med mycket låga löner.

Det är också utan vidare klart, att även utan varje arbetslöshetshjälp skulle för närvarande, om arbetarna överhuvud skola tänkas kunna existera på sin arbetsförtjänst, ingen lönesänkning kunna vara nog stor för att väsentligen ändra karaktären av det nuvarande läget. Vidare skulle den gjorda anmärk­ ningen kunna med lika stort skäl riktas mot varje hjälp, som lämnas de arbets­ lösa, men ingen lärer vilja påstå, att man för den skull borde lämna samtliga arbetslösa åt sitt öde. Att fastställa, om den allmänna lönenivån ligger över eller under den lön, där ekonomiskt jämviktsläge uppstår, och om alltså en lönenedsättning är »berättigad» eller icke, torde för övrigt endast vara teore­ tiskt tänkbart. Slutligen kan den framställda anmärkningen icke äga giltig­ het med avseende å en försäkring, som lämnar bistånd endast under en nog­ grant begränsad tid; den förstärkning i arbetarnas motståndskraft, som en sådan försäkring kan innebära, skulle tydligen icke i längden kunna motverka en lönenedsättning, som vore sakligt nödvändig.

Om det sålunda synes klart, att något betänkligt icke kan ur denna synpunkt ligga i ett understöd från det allmännas sida till arbetarnas försäkring mot arbetslöshet, återstår att i anledning av vissa avgivna yttranden söka klargöra, varför ett sådant understödjande är erforderligt. Svaret ligger närmast däri, att anledningen att trots de fördelar, som allmänt anses vara förenade med en försäkring, inom många fackförbund kassor icke kommit till stånd i allt väsentligt kan anses vara, att arbetarnas ekonomiska förhållanden icke till­ låtit dem att binda sig för de erforderliga utgifterna. Resultatet har bli­ vit, att försäkring saknas på många arbetsområden, där den skulle vara som mest behövlig med hänsyn till arbetslöshetsriskens storlek och den låga löne­ nivån. I viss utsträckning behöves emellertid understöd även till de bättre ställda arbetargrupperna.

Här må tilläggas ytterligare en viktig omständighet, som i allmänhet förbi- setts. Genom att bereda bidrag till kassorna får det allmänna möjlighet att föreskriva sina villkor för hur försäkringen skall vara anordnad för att å ena

70

Kungl.

Maj:ts proposition nr

209.

sidan bereda hjälp i den omfattning, som ur allmänna sociala synpunkter anses

berättigad och erforderlig, och för att å andra sidan innebära garantier mot

sådana skadeverkningar av försäkringen, som möjligen skulle kunna följa av

en okontrollerad verksamhet på området. Just ur deras synpunkt, som se

olägenheter i arbetslöshetsförsäkringens nära sammanhang med fackförenings­

rörelsen, borde det vara angeläget att understödja en åtgärd, som högst vä­

sentligt minskar detta beroende och i stället inordnar hela denna arbetarnas

imponerande självverksamhet under det allmännas tillsyn och leder utveck­

lingen därav i linjer, som för samhället i dess helhet anses lämpliga. Visser­

ligen kan det sägas, att vissa fackförbund nödgats lämna tillskott till sina

medlemmars försäkring och att ett statsbidrag, som skulle befria dem därifrån,

kan innebära ett stärkande av organisationernas ställning. Emellertid är till

en början förhållandet det, att statsbidragen äro avsedda och i allt väsentligt

säkerligen komma att konsumeras för den utvidgning av de försäkrades för­

måner, som kommer att stadgas i förhållande till vad som nu är det vanliga

inom fackförbundens arbetslöshetskassor; någon övervältring av kostnader

från fackförbunden till statsverket lärer sålunda icke vara att förvänta. Vidare

gäller anmärkningen i praktiken sådana organisationer, som säkerligen icke,

oavsett detta, av ekonomiska skäl skulle behöva avstå från en strid, som de

funne vara till gagn för medlemmarnas intressen. I varje fall skulle invänd­

ningen icke kunna gälla de fackförbund, vilka för närvarande sakna arbets­

löshetskassor. Om man emellertid skulle underkänna vad nyss anförts därom,

att statsbidragen skulle komma att åtgå till ökning av förmånerna, och alltså

göra gällande, att det allmännas bidrag skulle innebära en möjlighet för fack­

förbunden att öka avgifterna till strejkkassorna, så skulle man med lika stort

skäl kunna säga, att arbetarna inom de fackförbund, som på grund av de stora

kostnaderna hittills icke upprättat arbetslöshetskassor, genom att ingå i för­

säkringen och erlägga avgifter dit skulle få minskad förmåga att lämna bi­

drag till strejkkassorna. I

I detta sammanhang må beröras den invändning, som gjorts därom, att

funktionärerna sannolikt skulle bliva desamma i kassorna som i fackförbunden

och att dessa alltså skulle genom sitt folk behärska tillämpningen av försäk-

ringsreglerna. Detta vore, heter det, särskilt betänkligt, då det gäller att

avgöra vilket anvisat arbete, som en försäkrad vore berättigad att avvisa såsom

icke lämpligt utan att därför förlora sin försäkringsrätt. Häremot må invändas,

att i den mån funktionärerna bliva desamma — vilket ingalunda är säkert —

detta skulle medföra övervägande fördelar på grund av den kännedom om de

försäkrade, som kassans ledning därigenom komme att erhålla; jag delar således

icke uppfattningen att särskilda regler skulle vara erforderliga för tryggande

av nödig kompetens hos personalen. Förvisso finnes det icke anledning att

befara, att i här avsedda fall försäkringsreglerna skulle följas mindre noggrant

än eljest. Det är säkerligen en fullständig felsyn, då man antager, att funktio­

närerna av s. k. humanitära hänsyn skulle överskrida de stadgade bestämmel­

serna. De äro ju för övrigt icke representanter blott för de arbetslösa utan även

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

71

för alla deras försäkrade kamrater, som liava allt intresse av att deras försäk­ ringsavgifter icke åtgå till bidrag, vartill vederbörande icke äro berättigade.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har visserligen icke haft något att erinra mot att visst understöd lämnas de frivilliga arbetslöshetskassorna men ansett, att försäkringen bör vara en de försäkrades egen försvarslinje, medan det all­ männa i huvudsak svarar för endast sådana ofrånkomliga åtgärder och kost­ nader, som en försäkring under inga förhållanden kan påtaga sig; endast ge­ nom att arbetslöshetskassorna i huvudsak stå på egna ben torde man enligt länsstyrelsen kunna påräkna den nödvändiga inre kontrollen och korrektiv mot missbruk. Det allmänna borde alltså inskränka sig till organisationsbi- drag till kassorna, möjligen i särskilda fall utökat med bidrag under de första åren för att hjälpa kassorna vid starten. Mot denna linje må här endast anföras, att man lärer nödgas utgå från att ett sa strängt begränsat statsbidrag icke skulle vara tillräckligt för att åstadkomma erkända arbetslöshetskassor i er­ forderlig omfattning. I varje fall bleve detta icke möjligt beträffande sadana arbetargrupper, där dylika kassor anses framför allt önskvärda men där lönerna ligga på en så låg nivå, att det icke är att vänta, att arbetarna själva skulle kunna erlägga hela den mot försäkringsförmånerna svarande avgiften. Det må emellertid understrykas, att det nu föreliggande sakkunnigförslaget principiellt står på en linje, som ganska nära sammanfaller med den av nämnda länssty­ relse förordade. Sakkunnigförslaget innebär ju, att statsbidraget till varje kassa utmätes efter en så noggrant som möjligt avvägd behovsprincip. Efter­ som detta är fallet, blir följden, att statsmedel icke bliva tillgängliga för en kassa till användning för sådana ändamål, att ur allmänna synpunkter olägliga verkningar därav skulle kunna följa. Behovsprincipen innebär nämligen, sett från andra sidan, att man förutsätter, att de försäkrade skola erlägga så stora avgifter, som med hänsyn till deras löneläge och arbetsförhållanden i övrigt kunna anses rimliga.

Det bar vidare sagts, att en arbetslöshetsförsäkring skulle innebära en premiering av industriarbetarna på bekostnad av, bland andra, lånt- och skogs­ arbetarna och leda till ett förstorande av den redan befintliga skillnaden mel­ lan industriens och jordbrukets löner. Denna anmärkning har möjligen med någon rätt kunnat riktas emot tidigare framlagda förslag till arbetslöshets­ försäkring, eftersom lånt- och skogsarbetarna enligt 1928 års förslag till obliga­ torisk arbetslöshetsförsäkring voro helt uteslutna och de enligt det samtidigt lik­ som enligt de tidigare framlagda förslagen rörande frivillig försäkring icke be­ räknats kunna komma att bilda arbetslöshetskassor. En dylik invändning kan emellertid icke med fog riktas mot förevarande förslag. Som i annat samman­ hang framhållits, bygger detta, bland annat, på den principen, att de arbetar­ kategorier, som hava den lägsta arbetsförtjänsten, skola understödjas genom statsbidrag till försäkringen i betydligt kraftigare omfattning än sina mera gynnsamt ställda kamrater. De avgifter, som enligt förslaget skulle komma att behöva uttagas av arbetarna inom de lägsta lönegrupperna, äro i själva verket icke högre, än att man är berättigad att säga, att ekonomiska hinder icke kunna stå i vägen för att även dessa arbetare skola bliva delaktiga av försäkringen.

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Att så blir fallet kommer följaktligen att bero på huruvida intresse och kraf­

ter finnas för det erforderliga organisationsarbetet; att det hela icke skall,

såsom pa något hall befaras, behöva stranda på otillräcklig utbyggnad av

arbetsförmedlingen är nämligen något, som uppenbarligen kan och bör från

det allmännas sida förhindras. I bestämmelserna rörande arbetsgivarbidrag

ingår vidare ett stadgande, enligt vilket möjlighet skulle finnas att lämna

extra bidrag till organisationskostnaderna. Detta stadgande är avsett att till-

lämpas just i sådana fall som de här diskuterade. Man är alltså berättigad

till det uttalandet att, därest ifrågavarande arbetargrupper icke komma att

bliva delaktiga av försäkringen, detta måste bero på bristande intresse eller

initiativkraft hos dessa arbetare eller deras ledning.

Det är också betecknande, att, samtidigt som man från vissa håll uttalar

här angivna farhågor för att försäkringen skulle komma att tjäna till att öka

löneklyftan mellan industriens och jordbrukets arbetare, socialstyrelsen såsom

en mycket betänklig sida hos förslaget anför, att detsamma skulle komma att

innebära en lönekompensation för de sämst avlönade arbetarna, ja, att för­

slaget rent av skulle vara uttryck för en strävan att utjämna lönerna mellan

olika arbetsområden — en strävan som visserligen enligt styrelsen vore dömd

att misslyckas. Vad socialstyrelsen sålunda anmärkt kan dock icke gärna vara

befogat. I genomsnitt per försäkrad lånt- eller skogsarbetare kan det beräknas,

att statsbidraget kan komma att uppgå till 20 ä 30 kronor om året, ett belopp,

som i detta sammanhang tydligen måste vara utan betydelse. Det må tilläggas,

att det daghjälpsbelopp, med vilket man räknat för dessa arbetargrupper, är

så lågt, att de icke gärna kunna tänkas annorlunda erhålla sin försörjning

billigare. Och det sätt, varpå deras oundgängligaste levnadsbehov täckas, kan

icke gärna inverka rubbande på den lönenivå och den lönespänning olika yrken

emellan, som socialstyrelsen anser icke böra på denna väg påverkas.

Farhågor hava vidare uttalats för att en arbetslöshetsförsäkring skulle min­

ska rörligheten hos arbetskraften samt verka fastlåsande på förefintligt över­

skott på arbetskraft inom därav berörda industrier, även då överskottet är

permanent. I samband därmed har anförts, att det i vårt land skulle ställa sig

vanskligare än på andra håll att genomföra en försäkring, detta på grund av

de stora skiljaktigheterna i lön ej blott inom olika yrken utan också olika orter

emellan.

Häremot må till en början invändas, att det kan förväntas, att de blivande

erkända arbetslöshetskassorna till största delen komma att utgöras av riks­

kassor enligt yrkeslinjen. Då arbetskraftens rörlighet är betydligt större rent

lokalt sett än mellan olika yrken, torde man ej behöva frukta några större

konsekvenser med avseende å den lokala rörligheten. Det må nämligen till­

läggas, att vad angår skillnaden i lön olika orter emellan de avsedda bestäm­

melserna icke kunna väntas motverka, att en arbetare tager anställning i sitt

yrke på en ort, där lönen är lägre än i hans hemort. Han är nämligen berättigad

att kvarstå i samma understödsklass som före flyttningen, och maximum av

daghjälpen bestämmes efter den genomsnittliga lönen å den ort, där han har

sin bostad. Om han under arbetslösheten stannar kvar på den senaste arbets-

Kungl.

Maj:ts proposition

nr 209.

73

platsen, får lian alltså fördelen av de lägre levnadskostnaderna därstädes; åter­ flyttar lian till sin tidigare boningsort, beräknas daghjälpen efter levnadsför­ hållandena å den orten. Vidare må erinras om att en arbetare kan få kvarstå i en kassa, även om han intill nio månader varje år arbetar inom andra yrken, samt att kassorna kunna träffa överenskommelse om att medlem vid övergång till annan kassa kan få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts i den tidigare kassan. Dylika överenskommelser kunna av allt att döma väntas bliva allmänt gällande, en utveckling, vartill statsmyndigheterna givetvis böra på allt sätt medverka.

I flera yttranden över 1928 års betänkande och sakkunnigförslaget förklaras, att den föreslagna lagstiftningen innebure en fara för att de produktiva krafter, som vore tillfinnandes hos envar individ, skulle komma att förkvävas och att vissa element inom samhället komme att begagna sig därav för att på ett be­ kvämt sätt utan arbete bereda sig försörjningmöjligheter. Emellertid är det just på denna punkt, som försäkringslinjens företräden kanske bäst komma till synes. En anmärkning av detta slag kan nämligen synas berättigad, då det gäller understöd, som lämnas utan motprestation från mottagarens sida. In­ om försäkringen däremot måste en medlem, innan rätt till understöd inträder, hava erlagt ett betydande antal avgifter till kassan. Den sämre arbetskraft, som kunde väntas hava nyss avsedda tendenser, torde därför, såsom även under goda tider mer eller mindre permanent arbetslös, icke kunna komma i åtnju­ tande av understöd från försäkringen. För övrigt torde vetskapen om att understödet är begränsat såväl till storleken som till tiden betaga lusten hos dem, som hava arbete, att vidtaga några manipulationer för att såsom »oför- vållat» arbetslösa få understöd. De riskera ju dessutom alltid att bliva ge­ nomskådade och att understöd därför ej kommer att utgå.

I samband härmed må beröras den invändningen, att statsbidraget enligt förslaget skulle komma att utgå till för stor andel av hela försäkringskostna­ den, så att systemet icke innebure någon försäkring utan utgjorde en maskerad understödsanordning. Ett dylikt påstående är icke berättigat. Man behöver endast hänvisa till den sociala olycksfallsförsäkringen, i vilken arbetarna icke alls bidraga till premierna men som ändock säkerligen av dem förnimmes så­ som en försäkring, till vilken de genom sitt tidigare arbete förvärvat rättig­ het. För övrigt förutsätter invändningen, att en arbetare skulle hava förut­ sättningar att bedöma, om den avgift, som han erlägger till sin kassa, för- säkringstekniskt förslår att täcka de honom tillförsäkrade förmånerna, något som är orimligt, så mycket mer som enligt det föreslagna systemet ej ens kassans ledning kan angiva, hur stort bidrag som belöper på de varje medlem tillerkända förmånerna, eftersom statsbidraget beräknas i förhållande till kas­ sans sammanlagda utgifter.

Från motståndare till arbetslöshetsförsäkringen plägar vidare särskilt be­ tonas, att all hjälp till de arbetslösa, särskilt då den utgår i form av kontant- bidrag, bör lämnas först efter prövning av behovet i varje särskilt fall. Som orsak härtill framhålles, att arbetarnas egna åtgärder såviil individuellt som

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kanske än mer kollektivt kunna utöva stort inflytande på arbetslöshetens om­

fattning. Den hjälp till de arbetslösa, som lämnades utan behovsprövning,

borde därför helt och hållet bekostas av arbetarnas egna organisationer. Svaret

på denna invändning är givet redan i det föregående. Ett av försäkringens

största värden ligger i den trygghet den bereder arbetaren, en känsla, vars

psykologiska verkningar man på många håll synes benägen att i brist på

närmare kännedom om förhållandena underskatta. Ändock borde det kunna

allmänt anses såsom en angelägen uppgift att söka upphäva den arbetarnas

osäkerhetskänsla, som gör dem benägna att känna sig stå vid sidan av den

bestående samhällsordningen, och att i stället knyta dem fastare till samhället.

Det nu sagda utesluter icke att, då det individuella arbetslöshetsfallet ut-

sträckes över en längre tid, en behovsprövning kan vara berättigad; det före­

liggande förslaget uppdrager ju också i detta hänseende en mycket bestämd

gräns. Visserligen anföres från olika håll, att erfarenheterna från utlandet

utvisa, hur lätt en sådan gräns utsuddas och försäkringen uppmjukas, så att

rätten till hjälp utsträckes till kanske obegränsad tid. De ekonomiska förut­

sättningarna för försäkringen skulle härigenom rubbas, och staten skulle få

en moralisk skyldighet att ansvara för underskottet å verksamheten. Det

framlagda förslaget visar på åtskilliga punkter, att vikten av denna anmärk­

ning beaktats. Just med hänsyn härtill har försäkringsförslaget komplette­

rats med detaljförslag till huru en på behovsprövning grundad anordning skall

uppbyggas, avsedd att taga vid omedelbart där försäkringen slutar. Det fin­

nes med en dylik samordning icke någon rimlig anledning antaga, att de rätts­

anspråk på understöd, som skilja försäkringen från understödsverksamheten,

skulle komma att utsträckas inpå den tid, för vilken ett understödssystem fin­

nes i funktion.

Likaledes måste det bestämt understrykas, att staten icke genom den ifråga­

satta anordningen ikläder sig någon som helst skyldighet att täcka eventuellt

underskott inom kassorna. Vid större påfrestningar hava kassorna i stället

skyldighet att på angivet sätt begränsa sin verksamhet, varjämte särskild ut­

taxering å medlemmarna bör ske, om så erfordras. Statens ekonomiska åta­

ganden äro enligt den föreslagna metoden fullt klart begränsade, och det är

icke någon svårighet att uträkna, till vilket belopp de maximalt kunna under

de ogynnsammast tänkbara förutsättningar komma att uppgå.

I yttrandena över förevarande förslag har man ånyo mött den invändningen,

att arbetslösheten icke skulle vara en försäkringshar risk; antingen så att dess

omfattning skulle vara omöjlig att försäkringsmässigt förutse eller så, att

den försäkrade själv skulle hava möjlighet att inverka på försäkringsfallets in­

trädande. Häremot må det vara tillräckligt att hänvisa till att försäkrings-

inspektionen i sitt utlåtande icke ansett hinder föreligga att genomföra för­

slaget utan endast uppehållit sig vid de erforderliga garantierna för en försäk-

ringsmässig utformning av det ifrågasatta systemet. Även må framhållas,

att då försäkringen enligt förslaget är begränsad till de första 20 veckorna

av varje arbetslöshetsfall, man därmed erhållit ett begränsat område, som i

och för sig måste anses försäkringsbart. Vad angår de försäkrades möjlighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

75

att genom egna åtgöranden inverka på försäkringsfallets inträdande, torde er­ forderliga garantier ligga dels i den omsorgsfulla prövning av försäkringsfal- len, som förutsattes under kontroll av tillsynsmyndigheten, dels i daghjälps- beloppens begränsning till belopp understigande den normala arbetsförtjänsten och dels till de övervägande goda erfarenheter, som man lärer hava haft i det­ ta hänseende inom de hittillsvarande arbetslöshetskassorna.

Samtidigt som från vissa håll farorna med försäkringen kraftigt understru­ kits, har från andra håll invänts, att försäkringen enligt det föreslagna syste­ met skulle få en så begränsad verkan, att den icke försvarade sin plats i ett arbetslöshetsprogram. Denna synpunkt har särskilt tillspetsats av socialsty­ relsen, som tycks anse, att man för att undgå försäkringens förmenta skade­ verkningar måste skapa så många restriktioner, att försäkringen blir värdelös, Och socialstyrelsen synes förmena, att det sista skulle vara fallet beträffande sakkunnigförslaget.

Redan av vad jag i annat sammanhang anfört har framgått, att det varit med full avsikt, som försäkringens förmåner begränsats till ett visst bestämt område, utanför vilket behovsprövningen bör taga vid. Att inom det sålunda bestämda området vissa restriktiva bestämmelser kunna komma att avskära en del försäkrade från understödsrätt, kan visserligen ur individens synpunkt synas beklagligt. Men eftersom det icke är avsett, att de för den skull skola lämnas helt utan hjälp, torde man vara fullt berättigad att se på verkningarna för det hela. Då socialstyrelsen uppgiver, att enligt 1928 års — alltså väsent­ ligen även enligt föreliggande -— förslag endast en sjättedel av den förekom­ mande arbetslöshetstiden skulle bliva föremål för hjälp från försäkringen, är detta med all säkerhet en alldeles för låg siffra. De sakkunniga hava på grund­ val av de genom deras försorg verkställda noggrannare undersökningarna kom­ mit till det resultatet, att enligt deras förslag ungefär en tredjedel av all arbets­ löshet skulle bliva understödd från försäkringen. Räknar man emellertid i motsats mot de sakkunniga bort den föreskrivna karenstiden från de samman­ lagda arbetslöshetsperioderna och tager man vidare hänsyn till den uppmjukning i viss punkt, som jag ämnar förorda, kan man utgå ifrån att ungefär hälften av all arbetslöshet för de försäkrade kommer att understödjas från kassorna. Att icke effektiviteten blir än större beror till en del på att understödstiden är be­ gränsad, varigenom en väsentlig del av de längsta arbetslöshetsfallen kommer att lämnas utan daghjälp. Delvis av denna anledning blir också bilden mera gynnsam, därest man i stället undersöker, huru många arbetslösa personer, som komma i åtnjutande av försäkringsförmånerna. De förefintliga statistiska upp­ gifterna utvisa, att procenttalet hjälpta arbetslösa genomgående är större än procenttalet understödda arbetslöshetsveckor. Som exempel må nämnas, att den verkställda undersökningen ger vid handen, att inom metallindustriarbetare­ förbundet under år 1931 i det närmaste 60 procent av de arbetslösa skulle hava med de sakkunnigas utformning av förslaget erhållit bidrag från försäkringen. Av bilaga II till statsrådsprotokollet i detta ärende framgår, att denna siffra skulle med de av mig ifrågasatta jämkningarna i förslaget icke oväsentligt

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

höjas. Den gjorda uträkningen för år 1931 beträffande mekaniska verkstä­

der utvisar sålunda, att procenttalet understödda för årets fyra kvartal kunde

beräknas stiga med i genomsnitt 6 enheter eller något mer än 10 %. Om denna

ökning motsvarar förhållandena på andra arbetsområden, skulle procenttalet

hjälpta personer följaktligen komma att uppgå till närmare 70. De personer,

som därefter icke skulle komma i åtnjutande av understöd, skulle väsentligen

vara sådana, som uteslutas därifrån på grund av bristande avgiftsbetalning.

Med nu angivna siffror som utgångspunkt lärer det icke vara möjligt att från­

känna försäkringen en mycket stor betydelse. Vad angår en liknande invänd­

ning eller att effekten av förslaget skulle vara alltför obetydlig för den erfor­

derliga omfattande organisationen, är det tillräckligt att hänvisa till att för­

månerna skulle bliva avsevärt större än inom de nu existerande kassorna, där

man dock funnit med sin fördel förenligt att vidtaga anordningar, som icke

skulle behöva bliva mycket mera komplicerade, i händelse förslaget genom­

föres.

I 1928 års förslag var försäkringslinjen på visst sätt kombinerad med en

reservarbetslinje, vilken var avsedd att tjäna, bland annat, till medel att pröva

de försäkrades arbetsvillighet, innan de komme i åtnjutande av försäkrings­

förmånerna. Det har nu anförts som en brist, att i de sakkunnigas promemo­

ria icke upptagits något motsvarande stadgande, och man har efterlyst be­

stämmelser om hur försäkringen skulle sammanbindas med en blivande arbets­

linje. Härtill må framhållas, att så länge arbetslösheten är av särskilt stor

omfattning, staten torde komma att sörja för tillgång till allmänna arbeten,

vid vilka arbetskraften skall uttagas bland dem, som hos arbetsförmedlings­

kontoren anmält sig såsom arbetssökande. Dessa arbeten kunna alltså på sam­

ma sätt som de hittillsvarande reservarbetena användas som kontroll på arbets-

villigheten, eftersom en förutsättning för utbekommande av försäkringsför­

måner bör vara, att vederbörande, i regel dagligen, hos arbetsförmedlingen an­

mäler sig såsom arbetssökande. Med vad sålunda anförts torde jag hava be­

svarat jämväl frågan om försäkringens ställning till den blivande arbetslinjen:

arbetshänvisning bör alltid äga företräde, och försäkringsförmåner böra utgå

blott till den, som icke kunnat erhålla för honom lämpligt arbete.

Innan jag lämnar behandlingen av de mot arbetslöshetsförsäkring överhuvud

taget eller det föreliggande förslaget framställda mera allmänna anmärknin­

garna, må slutligen skärskådas de uttalanden, som socialstyrelsen och vissa

andra myndigheter gjort i den riktningen, att man borde avstå från förslagets

framläggande även på den grund, att den blivande försäkringen skulle komma

att valla bittra missräkningar bland dem, för vilka den är avsedd. Jag tror

mig våga försäkra, att dylika bekymmer äro överflödiga. Alla de, som skulle

komma att få med ledningen av den blivande försäkringsorganisationen att

göra, hava numera säkerligen klart för sig, att försäkringen, särskilt i en tid

som den nuvarande, endast kan bringa hjälp för en del av arbetslösheten.

Men det oaktat har från deras sida icke en röst höjts mot den uppfattningen,

att man dock nu borde tacksamt mottaga vad som erbjudes. Och vad angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

77

de störa arbetarskarorna själva skulle besvikelsen först då bliva stor och bitter, ifall, trots att arbetslöshetens fruktansvärda allvar nu måste stå klart för var och en, även detta försök till genomförande av en försäkring skulle misslyckas.

Såsom framgått av den föregående redogörelsen för avgivna yttranden, har Tiden för på åtskilliga håll bland dem, som i princip ställt sig välvilliga till genomföran- J^ns^genom de av ifrågavarande förslag, den uppfattningen gjort sig gällande, att tid- förande. punkten därför icke nu vore lämplig. Som skäl för denna mening har åbe­ ropats dels det ansträngda statsekonomiska läget, dels den rådande krisarbets­ lösheten, som gjorde, att alla tillgängliga tillgångar borde användas på di­ rekt arbetslöshetslindrande åtgärder, och dels den omständigheten, att de nu­ varande tidsförhållandena icke vore lämpliga för organiserandet av en fond­ bildning i de blivande kassorna.

Vad först angår de budgetära förhållandena är läget det, att statsbidragen till försäkringen icke komma att utgå förrän i efterhand och att alltså, även om försäkringen redan under år 1934 skulle komma i sådan tillämpning, att försäkringsförmåner redan då skulle utbetalas — vilket av olika skäl knappast är sannolikt — kostnaderna för staten skulle drabba möjligen till en ringa del riksstaten för 1934/1935 men till större delen först riksstaten för det därpå följande budgetåret. Full verkan på budgeten kan väntas först under år 1938. Vidare bör kraftigt framhållas, att statsbidragen till försäkringen för visso ut­ göra en synnerligen billig form av understöd vid en arbetslöshet, som, därest krisen då skulle fortsätta, säkerligen icke skulle kunna lämnas utan understöd från statens sida.

Av liknande skäl kan försäkringens genomförande icke sägas draga några allmänna medel från det belopp, som under de närmaste åren kan användas för arbetslöshetslindrande åtgärder.

Däremot kunna givetvis på sina håll svårigheter uppstå, då det gäller att av medlemmarna uttaga avgifter eller på annat sätt erhålla tillgångar i och för erforderlig fondbildning. Men att så kan vara fallet lärer icke behöva medföra ett uppskjutande av försäkringens genomförande på de områden, där så utan tvivel snart nog skulle låta sig göra. Jag syftar då närmast på de stora yrkes­ kategorier, vilka redan hava en ordnad arbetslöshetsförsäkring och där utta­ gandet av försäkringsavgifter alltså icke kommer att innebära någon ny pålaga.

Det är visserligen sant, att till följd av de nödvändiga restriktiva bestämmel­ serna många nu arbetslösa icke kunna omedelbart bliva delaktiga av försäk­ ringens förmåner, men ej heller detta kan väl behöva utgöra en rimlig an­ ledning att från försäkringen utestänga deras lyckligare lottade kamrater och därigenom riskera, att även dessa försättas i motsvarande nödläge. Även om ikraftträdandet skulle uppskjutas, skulle ju dessa nu arbetslösa icke en dag tidigare bliva i tillfälle att genom avgiftsbetalning förvärva försäkringsrätt.

Däremot kan det med fog sägas innebära en viss styrka för försäk­ ringen, därest denna igångsättes vid en tidpunkt, då svårartad arbetslös­ het en längre tid varit rådande. Därigenom hava rent automatiskt de försäk­ ringsmässigt sämre risker, som eljest skulle tynga försäkringen under dess

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

första tid, blivit utmönstrade; de som ännu mera regelbundet hava arbete,

äro till största delen sådana, som hava utsikt att hålla sig kvar i sin an­

ställning och alltså icke behöva befaras komma att hårt betunga försäkringen.

När denna väl hunnit växa sig starkare, kan den vara i stånd att mottaga

de nu arbetslösa, i den imån de till följd av konjunkturernas förbättring då

fått arbete.

Obligatorisk

Om således de framställda invändningarna mot en försäkring över huvud

e^ligsynas

kunna på goda grunder bemötas, återstår att ur mera prin-

säkring.

cipiella synpunkter taga ståndpunkt till frågan om företrädet mellan obliga­

torisk försäkring, frivillig försäkring i den vanliga formen eller den form

av modifierad frivillig försäkring, som av 1932 års sakkunniga utarbetats.

Av de förslag till arbetslöshetsförsäkring, som hittills framlagts i Sverige,

hava såväl socialförsäkringskommitténs förslag av år 1922 som det s. k. de-

partementsutkastet av år 1925 varit lagda som frivillig försäkring. Stats­

bidraget utgick enligt socialförsäkringskommitténs förslag efter viss begräns­

ning med belopp, motsvarande medlemmarnas fasta avgifter, och enligt depar-

tementsutkastet med hälften av den daghjälp, som utbetalats utöver viss tid.

1926 års arbetslöshetssakkunniga framlade år 1928 alternativa förslag till

obligatorisk och frivillig försäkring. Enligt det obligatoriska förslaget skulle

staten bekosta förvaltningskostnaderna och familjetilläggen, varemot övriga

kostnader skulle lika fördelas mellan de försäkrade arbetarna och deras arbets­

givare. Enligt det frivilliga förslaget skulle staten lämna bidrag med belopp,

motsvarande medlemmarnas avgifter. Arbetsgivarbidrag förekommo icke i

något av de frivilliga förslagen.

1932 års sakkunnigas förslag innebär en frivillig försäkring, där statens

bidrag graderats i förhållande till daghjälpens storlek och antalet understödda

dagar per medlem och år inom varje arbetslöshetskassa, vilken gradering skett

så, att kassor med lägre daghjälp och större arbetslöshet få förhållandevis

större bidrag, medan i nämnda avseenden bättre ställda kassor få förhållan­

devis mindre bidrag. Dessutom lämnar staten ett förvaltningsbidrag av två

kronor per årsmedlem i varje kassa. Av arbetsgivare med minst tio årsarbe­

tare uttages ett bidrag med två kronor per årsarbetare, vilket bidrag är avsett

att användas med hälften till de ökade kostnaderna för arbetsförmedlingen

och med hälften till förvaltningsbidragen till kassorna.

Den obligatoriska och den frivilliga försäkringsformen hava båda sina för­

delar och sina nackdelar.

Vid en obligatorisk försäkring bliva praktiskt taget alla därav omfattade

arbetare försäkrade, vare sig de själva önska detta eller ej. Inom en gemen­

sam ram skapas en allmän riksförsäkring. Arbetarnas inbördes solidaritet

tages i anspråk genom att de bättre lottade yrkena få bidraga till understöden

åt de sämre lottade. Man uppnår härigenom på ett enkelt och naturligt sätt

en riskutjämning mellan olika yrken. Då vid en obligatorisk försäkring samt­

liga arbetare äro försäkrade, kan man där med skäl fordra, att jämväl arbets­

givarna skola deltaga i kostnaderna för själva försäkringen. Det är princi-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

79

piellt tilltalande, att produktionen direkt får deltaga i bärandet av bördan av arbetslösheten. Ett sådant förhållande bleve ju en motsvarighet till säsong­ yrkena, där arbetslönen plägat bestämmas med hänsyn till att arbetarna skola kunna erhålla sin försörjning jämväl under de tider, då de normalt gå arbets­ lösa. Arbetsgivarbidragen komme för övrigt naturligtvis att belasta produk­ tionskostnaderna och åtminstone i den s. k. hemmaindustrien att direkt över­ vältras på konsumenterna.

Med alla sina obestridliga fördelar har den obligatoriska försäkringen dock, som redan antytts, vissa nackdelar.

För yrken med ringa arbetslöshetsrisk kunna sålunda avgifterna för arbe­ tare och arbetsgivare komma att te sig såsom dem ovidkommande, huru prin­ cipiellt riktigt det än må vara, att de alla bidraga till de arbetslösas försörj­ ning. Framför allt är det dock den stora och dyrbara förvaltningsapparaten, som utgör en svaghet hos ett sådant försäkringssystem. En betydande del av kostnaderna kommer sålunda icke de försäkrade tillgodo. Förvaltningen blir lätt stel och byråkratisk, och då man icke har att räkna med det intresserade frivilliga arbetet vid försäkringens administrering, blir kontrollen trots allt sämre. Härtill kommer, att inordnandet av vissa kategorier arbetare i särskilt stort behov av försäkring, nämligen lånt- och skogsarbetare, visat sig möta stora administrativa svårigheter. Uppbörden av avgifterna har beträffande dessa arbetare ansetts näppeligen kunna ske i den form, som eljest föreslagits för den obligatoriska försäkringen. Men att för lånt- och skogsarbetarnas räkning skapa ett annat uppbördssystem, som möjliggör en individuell bok­ föring av erlagda avgifter, så att det i varje särskilt fall med lätthet kan avgöras, i vilken utsträckning avgifter erlagts, skulle otvivelaktigt medföra avsevärda kostnader. Med hänsyn till dessa svårigheter hade, som förut an­ förts, nämnda arbetarkategorier uteslutits ur 1928 års förslag. Detsamma är i allmänhet förhållandet i de länder, där obligatorisk arbetslöshetsförsäkring finnes, och det är betecknande, att ännu i det nyligen avgivna engelska kom­ mittéförslaget, för vilket redogörelse lämnats i en bilaga till de sakkunnigas promemoria, man ansett sig nödgad att avstå från att i försäkringen inbegripa jordbrukets arbetare, detta på grund av de med deras försäkring förenade mycket stora svårigheterna.

I de flesta nu angivna punkter äger den frivilliga försäkringen företräde. Även en dylik försäkringsform har emellertid i sin hittills vanliga gestalt­ ning sina bestämda olägenheter. Försäkringsområdet blir svart att pa för­ hand överblicka, och dess avgränsning blir i viss mån beroende på tillfäl­ ligheter. Om det allmännas bidrag utmätes lika för olika arbetargrupper, torde försäkringen sannolikt icke komma att omfatta de arbetare, som befinna sig i det sämsta läget. Hjälpen kommer härigenom att närmast och med största beloppet lämnas till dem, som borde hava lättast att reda sig på egen hand. Den frivilliga försäkringen ger sålunda mindre möjligheter än en obligatorisk försäkring att inskränka samhällets övriga hjälpåtgärder. Härtill kommer, att en på olika yrken splittrad frivillig försäkring av vanlig typ ur synpunkten av riskutjämning tydligen är vida underlägsen ett enhetligt ordnat försäkrings-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Försäk­

ringens om­

fattning

med hänsyn

till sär­

skilda yrkes­

grupper.

system, sådant som det obligatoriska, där även de högst avlönade och av den

minsta arbetslöshetsrisken hotade arbetargrupperna få med sina avgifter bi­

draga till finansieringen för sina sämre lottade kamrater. Slutligen lämnar en

frivillig försäkring mindre möjlighet till uttagande av arbetsgivarbidrag än en

obligatorisk försäkring, något som i anslutning till det nyss anförda lärer få

anses såsom en brist.

Avgörande vid valet av försäkringsform har, då alltså intetdera systemet i

och för sig kan tillerkännas ett bestämt företräde, synts mig böra vara den

omständigheten, på vilken väg man lättast skulle kunna på ett effektivt sätt

under försäkringen inbegripa nyssnämnda särskilt illa ställda arbetarkatego­

rier, framför allt lånt- och skogsarbetarna. Vid en undersökning, som med den­

na utgångspunkt verkställts, har det visat sig möjligt att genom särskilda an­

ordningar åstadkomma ett frivilligt försäkringssystem, som synes i sig förena

fördelarna av obligatorisk och frivillig försäkring, ett förslag som medför en

sådan utjämning av försäkringskostnaderna och sådana lättnader för arbetar­

grupper med särskilt hög arbetslöshetsrisk och särskilt låg arbetsinkomst, att,

som redan antytts, förutsättningar måste, såvida intresse och initiativkraft

finnas, föreligga för deras inbegripande under försäkringen. Genom att stats­

bidraget göres beroende av nämnda båda faktorer, har man, såsom framgått

av de sakkunnigas promemoria, kunnat åstadkomma en verksam utjämning

av försäkringskostnaderna. Då sålunda statsbidragen utmätas till de blivan­

de kassorna efter behovsprincipen, kan man nämligen faktiskt åstadkomma

ungefär samma utjämning som inom en obligatorisk försäkring. Härtill

kommer, att man undgår sistnämnda försäkringsforms byråkratiska admini­

stration och bibehåller de med den frivilliga försäkringen förenade fördelarna

av självhjälp, självkontroll, personkännedom hos ledningen, kunskap om ar­

betsmarknaden, kontakt med den organiserade arbetarrörelsen, samverkan med

annan lokal hjälpverksamhet m. m. Att märka är också, att det förordade

systemet visat sig medgiva uttagande av arbetsgivarbidrag, om också i myc­

ket begränsad omfattning. Traditionerna från de redan befintliga arbetslös­

hetskassorna torde slutligen komma att medverka till framskapandet av en

på en gång smidig och effektiv förvaltning för en förhållandevis ringa kostnad.

Närmast härefter torde jag få behandla vissa punkter av större betydelse

för att därefter lämna en specialmotivering till de särskilda författningsför-

slagen.

Särskilda punkter i förslaget.

Enligt sakkunnigförslaget skall det principiellt stå öppet för alla löne-

arbetare att ansluta sig till försäkringen, oberoende av vilket yrke de till­

höra. Däremot skola personer, som under längre tid än fem månader av året

hava ställning såsom självständiga företagare, i princip vara uteslutna från

rätt till medlemskap i kassorna. De sakkunniga framhålla, att de vid försla­

gets utarbetande tagit särskild hänsyn till vissa yrkesgruppers och särskilt då

lånt- och skogsarbetarnas säregna arbets- och anställningsförhållanden i av­

sikt att möjliggöra för dem att ansluta sig till försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

81

I de inkomna yttrandena över promemorian göras beträffande vissa yrkes­ grupper särskilda uttalanden om försäkringens omfattning och därmed sam­ manhängande spörsmål.

Sålunda må av yttrandena i fråga om skogs- och lantarbetarna omnämnas följande.

Sveriges skogsägareförbund vitsordar riktigheten av den i promemorian in­ tagna uppgiften angående antalet skogsarbetare men förklarar, att den an­ givna fördelningen å självägande och icke självägande skogsarbetare ej vore riktig. Till den förra kategorien borde nämligen även föras arrendatorerna, enär dessa med hänsyn till sin ställning till försäkringen bliva fullt jämställda med de självägande. Förbundet anför vidare:

Enligt förbundets mening är, om man ser på landet i dess helhet, det över­ vägande flertalet skogsarbetare samtidigt självständiga jordbrukare, vare sig de nu sitta i självägare- eller arrendatorsställning. I södra Sverige upptaga bondeskogarna övervägande största delen av skogsarealen. Å dessa utföres nästan allt skogsarbete av ägarna själva. På i sagda landsdel förefintliga gods- och bolagsskogar fullgöra arrendatorerna det mesta skogsarbetet. I den mån bolagen sålt sina arrendegårdar, har dock en väsentlig del av skogs­ arbetet bibehållits av de forna arrendatorerna. I Bergslagens brukstrakter delas visserligen skogsarbetet mellan självägare, arrendatorer och rena lös­ arbetare, men de båda förra grupperna lägga dock beslag på huvudparten. Enahanda är förhållandet i största delen av Norrland.

Förbundet har ansett sig böra särskilt påpeka detta, enär skogsarbetarnas och deras arbetsgivares eventuella gagn av försäkringen nära sammanhänger med frågan om arbetarnas karaktär av »självständiga företagare» eller av lönearbetare. »Självständiga företagare» få, såsom rätt och rimligt är, enligt förslaget ej mottagas i kassorna. Till självständiga företagare skola i allmän­ het räknas egna jordbrukare, vare sig de äro självägare eller arrendatorer. Mot detta har förbundet intet att erinra. En person som till betydande del försörjer sig genom eget jordbruk, må vara att han under viss del av året utfyller denna försörjning genom skogsarbete, blir ej arbetslös och blottställd på samma sätt som en obesutten lönearbetare, vilken är utan sysselsättning. Jordbrukaren har alltid, även under de tider, då säsongstiltje råder inom hans jordbruk, vissa arbetsuppgifter inom detta, som skola fullgöras. Djuren skola ha sin skötsel, nödiga reparationer och underhåll av åbyggnadema kunna då utföras, redskap och inventarier överses o. s. v. Förbundet tillstyrker sålunda förslaget om att personer med egna jordbruk skola i egenskap av självständiga företagare stå utanför försäkringen. Till dessa företagare räknar förbundet emellertid då icke skogsarbetare med eget boställe med potatisland och fo­ derproduktion för 1 å 2 kor. Dessa små jordbrukare äro nämligen för sin för­ sörjning helt beroende av skogsarbetsförtjänsterna.

Förbundet ingår därjämte på en granskning av huru de föreslagna bestäm­ melserna om förbud för självständiga företagare att vara medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa skulle komma att verka med hänsyn till de skogs­ arbetare, som samtidigt äro självägande jordbrukare eller arrendatorer. För­ bundet anser dessa bestämmelser vara irrationella och framhåller, att de kom­ ma att leda till att det i allmänhet torde vara väderleken under vårmånader­ na, som kommer att bli avgörande för frågan om stora jordbrukargrupper kunna inträda eller kvarstå i kassorna. Förbundet fortsätter härefter:

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Än värre är emellertid, att det i promemorian föreslagna systemet kommer

att göra det synnerligen lätt för en jordbrukare, som enligt 7 § lyckats komma

in i en kassa, att skaffa sig arbetslöshetsersättning under den tid, han arbetar

i sitt jordbruk. Därest han fullgjort de i 21 § stadgade villkoren för under­

stöd, vilket i allmänhet bör kunna hava skett under vinterarbetet, behöver

han blott, sedan sagda vinterarbete slutat, i föreskriven ordning anmäla sig

hos arbetsförmedlingsanstalten såsom arbetslös och arbetssökande för att vara

berättigad till understöd under den tid, han sedan under våren och somma­

ren går i sitt eget jordbruk. Risken för att han under denna tid skall er­

hålla något arbete genom förmedlingsanstalten är icke så stor. 90 % av allt

skogsarbete utföres på vintern. För de fåtaliga sommararbetena i skogen fin­

nes i allmänhet gott om lös arbetskraft, vilken anmäler sig som sökande di­

rekt hos skogsarbetsgivarnas skogvaktare eller andra förmän. Sagda arbets­

givare komma säkerligen att i tämligen ringa omfattning anlita arbetsförmed-

lingsanstalterna.

Det lärer sålunda få emotses, att en arbetslöshetsförsäkring av skogsarbe­

tarna kommer att leda till talrika försök till missbruk. Det kan emellertid då

sägas, att kassorna jämlikt 22 § kunna stadga, att daghjälp ej får utgå till

skogsarbetare under sommarhalvåret. En dylik bestämmelse komme emeller­

tid att träffa jämväl de lösa skogsarbetarna utan jordbruk, vilka just under

sommaren kunna vara i verkligt behov av hjälp. Förhållandet är ägnat att visa,

att det. knappast är möjligt att på ett rättvist sätt ordna en arbetslöshets­

försäkring inom skogsbruket.

Statens arbetslöshetskommission förmenar, att bestämmelserna om uppdel­

ning av företagare och lönearbetare med hänsyn till deras rättigheter att kvar­

stå respektive uppbära understöd från kassorna vid omsättandet i praktiken

komme att föra med sig åtskilliga tvistigheter.

Socialstyrelsen och svenska stadsförbundets styrelse hemställa, att en när­

mare definition å begreppet självständig företagare måtte intagas i förordnin­

gen, då det ej syntes vara lämpligt att överlämna ifrågavarande begreppsbe­

stämning åt en framtida praxis.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför:

Problemet att i försäkringsklientelet införliva även de arbetargrupper, som

i 1928 års förslag ställdes utanför, torde 1932 års sakkunniga ha löst i den mån

lösning är möjlig. . Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida lösning överhu­

vud taget är möjlig.. Vad beträffar skogs- och flottningsarbetare, föreligga

härvid alldeles särskilda omständigheter. En mycket stor del av denna grupp

har små jordbruk, vilka icke föda sin man utan nödga till biförtjänster för

levebrödet, och inom övre Norrland sökas dessa biförtjänster mest i skogs­

arbete på vintern, i flottningsarbete på våren och försommaren samt till viss

del även i sågverksarbete. Det rör sig alltså här om en stor arbetarstam, som

till en del.är egen företagare, till en annan del anställd hos arbetsgivare. Det

är ^ samtidigt att märka, att denna grupp är svår att organisera, och det är

svårt att kontrollera dess förhållanden. Särskilt torde detta gälla hemma­

varande, vuxna barn. En effektiv kontroll i de spridda, fåtaligt bebodda

byar, där denna grupp har sitt hemvist, kan icke ske med det ombudsantal

för försäkringen, som promemorian antager.

Lantbruksstyrelsen yttrar härom: Vad angår behovet av en arbetslöshetsför­

säkring för jordbrukets arbetare, vill lantbruksstyrelsen framhålla, att numera

på grund av ökad användning inom .jordbruket av motorer och andra maski­

ner samt tvånget att så långt möjligt inknappa på arbetskraften en viss arbets-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

83

löshet otvivelaktigt på sina håll förekommer även bland jordbrukets arbetare. Denna är emellertid begränsad till daglönare och andra mer löst anställda arbetare och kan knappast sägas i högre grad beröra den övervägande delen av jordbruksarbetarna, nämligen de årsanställda. Med aA^seende härå må jäm­ väl anmärkas, att det överhuvud icke är möjligt att permittera arbetare inom jordbruket på samma sätt som inom. vissa andra näringsgrenar, då ju jord­ bruksdriften under alla förhållanden måste upprätthållas. Enligt lantbruks- stjrrelsens uppfattning föreligger icke för jordbrukets arbetare något mera kännbart behov av en arbetslöshetsförsäkring.

Såsom framgår av förevarande promemoria, hava de sakkunniga \ud utarbe­ tande av sitt förslag till arbetslöshetsförsäkring särskilt haft till ögonmärke att utforma detta på sådant sätt, att jämväl lantarbetare och skogsarbetare skulle kunna bliva delaktiga därav. Formellt sett skulle enligt förslaget jäm­ väl lantarbetarna kunna ansluta sig till försäkringen genom att bliva medlem­ mar i en erkänd arbetslöshetskassa. Såvitt lantbruksstyrelsen kan döma, skulle emellertid i verkligheten anslutningen till försäkringen från lantarbe­ tarnas sida bliva förhållandevis ringa, bland annat beroende på det bristan­ de intresset för sammanslutning bland jordbrukets arbetare. De sakkunniga synas räkna med att 50,000 lantarbetare skola bliva delaktiga av försäkrin­ gen. Denna siffra synes emellertid lantbruksstyrelsen vara alltför hög. För­ modligen torde man kunna förvänta, att svenska lantarbetareförbundet skulle, därest förslaget genomföres, söka bilda en arbetslöshetskassa bland sina med­ lemmar, men torde man hava anledning antaga, att anslutningen till arbets­ löshetsförsäkringen från jordbruksarbetarnas sida åtminstone tillsvidare kom- me att huvudsakligen begränsa sig till denna medlemsstock. Härigenom skulle emellertid de försäkrade lantarbetarnas antal komma att stanna vid en siffra, som icke uppgår ens till en tredjedel av den utav de sakkunniga angivna.

Såsom nämnt, torde icke något mera trängande behov av inrättande utav en arbetslöshetsförsäkring för jordbrukets arbetare föreligga. Den nytta, dessa skulle kunna draga av försäkringen, torde jämväl, såsom av det sagda lärer framgå, bliva förhållandevis obetydlig.

Rörande sjöfolkets särskilda arbetsförhållanden har förekonimit följande.

Sveriges redareförening framhåller, att det torde bliva en oö\rerstiglig svå­ righet att beträffande sjömännen konstatera de fall, då verklig arbetslöshet föreligger eller icke, enär sjömännen i större utsträckning än andra arbets­ tagare skifta arbetsplats.

Kommerskollegium yttrar härom: Med hänsyn till vad Sveriges redareför­ ening framhållit beträffande tillämpningen av en arbetslöshetsförsäkring å sjöfolket måste otvivelaktigt vissa betänkligheter göra sig gällande i fråga om denna yrkesgrens, inrymmande under en dylik försäkring.

Det är sålunda till en början tydligt, att antalet fall, då inom sjöfarten fråga uppstår om prövning av arbetslöshetens karaktär av oförvållad eller icke ofrivillig, blir förhållandevis stort.

Det torde vidare icke kunna bestridas, att svårigheterna att verkställa en objektiv prövning av arbetslöshetens karaktär bli särskilt framträdande i fråga om sjömansyrket. Dessa svårigheter torde komma att visa sig bland annat däri, att den ena parten i det avbrutna arbetsförhållandet, nämligen fartygs- befälhavaren, kan förutsättas merendels vara svår att anträffa, då han i regel befinner sig till sjöss eller i varje fall på annan ort än den, där den ifrågava­ rande prövningen skall äga rum. I fall, då avmöiistring ägt rum och veder­ börande mönstringsförrättare kan förväntas vara i besittning av upplysningar om anledningen till det senaste hyresavtalets upphörande, befinner sig sjöman­ nen ofta på annan ort än den, dilr avmönstringen ägt rum.

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den omständigheten, att antalet prövningsfall beträffande sjöfolket kan vän­

tas bliva relativt stort, synes kollegium emellertid icke i och för sig böra för­

anleda till att utesluta sjöfolket från försäkringen. Kollegium kan icke heller

finna, att de befarade svårigheterna vid prövningen av de olika arbetslös-

hetsfallens orsaker äro av den art, att de med nödvändighet behöva medföra en

dylik konsekvens. Svårigheterna torde beträffande det i den inrikes farten

sysselsatta sjöfolket bliva mindre framträdande, då givetvis här större möjlig­

heter föreligga att, i händelse av behov, med båda parternas bistånd erhålla er­

forderlig utredning och vad angår den utrikes sjöfarten, så lärer kunna förutsät­

tas, att en sjöman, som är medlem av erkänd arbetslöshetskassa och utan eget

förvållande gått förlustig en anställning, icke försummar att vid anställnin­

gens upphörande förskaffa sig intyg av befälhavaren om anledningen härtill.

I händelse av tvist om denna anlednings art, torde dylik tvist redan med hän­

syn till avräkningen ofta komma under mönstringsförrättarens prövning (43 §

sjömanslagen), i samband varmed sjömannen, därest mönstringsförrättaren

slitit tvisten till hans förmån, kan förse sig med hans bevis härom att jämte sjö-

fartsboken företes vid arbetslöshetskassan. Svårare ställer det sig i de fall

då hyresavtalet upphört på grund av enkel uppsägning av endera parten och

eventuell bakomliggande tvist på grund härav icke kommer under mönstrings­

förrättarens prövning. Möjligen kan det framdeles i händelse av arbetslös­

hetsförsäkringens realiserande visa sig erforderligt att utvidga mönstrings-

förrättares skyldigheter till att på anmodan verkställa prövning av den ytter­

sta anledningen till avtalsförhållandets upphörande även i fall av nu antydd

art. Kollegium anser sålunda icke skäl föreligga att förorda ett uteslutande

av sjöfolket från en försäkring, som befinnes böra komma till stånd beträffan­

de andra yrkesgrupper.

Svenska transportarbetareförbundet anför beträffande hamn- och stuveriar-

betarna följande.

De till svenska transportarbetareförbundet anslutna hamn- och stuveri-

arbetarna skulle icke ha någon nytta av en försäkringskassa enligt försla­

get, om man undantar den mera säsongbetonade hamn- och stuveriarbetare-

kåren i Norrland, till vilken vi senare skola återkomma. Flertalet hamn-

och stuveriarbetare äro sysselsatta vid hamnar, där sjöfart pågår året runt. De

där sysselsatta — tillhörande ordinarie kåren — äro i allmänhet icke utsatta

för så pass långa perioder av arbetslöshet, att de skulle komma i åtnjutande av

arbetslöshetshjälp. Även om så skulle inträffa, äro de förhindrade att hos ar­

betsförmedling söka arbete, enär de måste stå till arbetsgivarens förfogande i

händelse något nytt arbete inkommer. De kunna därför icke heller, utnyttja

den medgivna rätten till arbetslöshetshjälp vid korttidsarbete. Förhållandena

äro i stort sett analoga även för de s. k. speditionsarbetarna, vilka emellertid

i allmänhet icke ha någon bestämd arbetsgivare, utan arbeta för en mängd fir­

mor vid förefallande behov av arbetskraft.

Beträffande hamn- och stuveriarbetarna i Norrland, vilka allmänt „ måste

räknas till säsongarbetare med säsonger varierande mellan 5 och 10 månader

(hit höra även hamnarbetarna vid Mälare- och Vänernhamnarna), torde det

bliva nästan ogörligt att kunna inpassa dem i en frivillig försäkring, även om

föreliggande försäkringsförslag skulle medgiva dylik inkorporering av ar­

betare med årligt återkommande arbetslöshet. Försäkringsavgifterna skulle

i så fall bliva så stora att de skulle verka avskräckande.

Jämväl rörande de s. k. anställda hava framförts vissa särskilda synpunkter.

De anställdas centralorganisation anser, att bestämmelserna i sakkunnig-

förslaget äro så utformade, att en anslutning för det övervägande antalet an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

85

ställda till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen icke kommer att innebära någon som helst ekonomisk hjälp. Organisationen anser sålunda, att statsbidraget icke bör göras avhängigt av daghjälpens storlek utan endast av arbetslöshetsfrekvensen.

Svenska kontorist föreningarnas förbund anför bland annat: Då arbetslös­ hetskassor i någon form icke förefunnits inom de kontorsanställdas organisa­ tioner, saknas allt material för att bygga en sannolikhetsberäkning över de kostnader, som en för de kontorsanställda avpassad försäkring skulle medföra.

En sådan kassa, byggd på frivillig anslutning, undandrager sig ännu mera varje beräkning, särskilt med hänsyn till att det torde få anses sannolikt, att en sådan kassa skulle vinna anslutning företrädesvis från de kategorier av an­ ställda, som ansåge sin ställning mer eller mindre osäker, varigenom kassan komme att drabbas av en oproportionerligt stor arbetslöshet. Premierna för de anslutna skulle därigenom stiga till sådan höjd, att man vidare hade anledning befara, att kassan skulle övergivas av dem, som hunnit fram till en anställ­ ning av mera fast karaktär, men samtidigt ständigt nyrekryteras. av de mera osäkert engagerade, varigenom den ekonomiska ställningen alltjämt förvär­ rades.

Om sålunda från förbundets synpunkt en frivillig arbetslöshetskassa icke synes bli en tillfredsställande lösning av problemet för de kontorsanställda, anse vi oss dock kunna tillstyrka lagförslaget såsom ett steg för vinnande av vidgad erfarenhet på området.

Såsom redan i annat sammanhang antytts, är en av de enligt min uppfatt­ ning mera vägande anmärkningar, som framställts emot de tidigare framlag­ da förslagen till frivillig arbetslöshetsförsäkring, att försäkringssystemen val utformats på sådant sätt, att möjlighet principiellt funnits för alla arbetar­ grupper att ansluta sig till försäkringen men att anslutning faktiskt icke kun­ nat påräknas från betydande yrkeskategorier. Detta torde jämväl hava stått klart för de sakkunniga, som utarbetat de olika förslagen. Huvudanledningen till att åtskilliga arbetargrupper sålunda skulle hava kommit att stå utanför en frivillig arbetslöshetsförsäkring enligt de tidigare förslagen är, att de icke kun­ nat bliva delaktiga av försäkringens förmåner utan erläggande av så stora för­ säkringsavgifter, att dessa med hänsyn till arbetarnas svaga ställning i löne- avseende hade överstigit deras ekonomiska bärkraft.

Vad speciellt lånt- och skogsarbetarna beträffar, hava jämväl organisato­ riska svårigheter gjort sig gällande mot att inbegripa dessa arbetargrupper under en arbetslöshetsförsäkring. Svårigheterna hava huvudsakligen fram­ trätt i fråga om den obligatoriska försäkringen och föranledde 1926 års ar- betslöshetssakkunniga att utesluta ifrågavarande grupper från delaktighet i en sådan försäkring. Det kan dock ej förnekas, att även i ett frivilligt försäk­ ringssystem, där likväl exempelvis registrering av medlemmarna och uppbörd av avgifter kunna ordnas på ett enkelt och smidigt sätt, vissa svårigheter äro förbundna med konstaterande av arbetslösheten och kontrollerande av arbets- villigheten för lånt- och skogsarbetarna, vilka i allmänhet äro bosatta på stora avstånd från organen för arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassan.

Ett uteslutande — rättsligt eller endast faktiskt ■— av dessa arbetargrup­ per från arbetslöshetsförsäkringen, vare sig denna lägges efter det obligato-

Departementschefen.

86

Kungl. Maj:ts proposition nr

209.

riska eller det frivilliga systemet, skulle dock verka synnerligen orättvist, sär­

skilt som de ju finge skattevägen bidraga till försäkringens finansiering och

få anses tillhöra dem, som äro i stort behov av försäkring. Vid tillkallan­

det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring uttalade jag även till

statsrådsprotokollet, att utredningen borde taga sikte på att försäkringen bor­

de inbegripa största möjliga antal arbetargrupper, framför allt lånt- och

skogsarbetare samt affärsanställda, vilken sistnämnda grupp jämväl varit

undantagen från delaktighet i försäkringen enligt 1928 års obligatoriska

förslag.

De sakkunniga framhålla nu i promemorian, att förslaget utformats så, att

möjlighet skapats för alla de kategorier av arbetare och anställda, vilkas an­

ställnings- och avlöningsförhållanden äro så beskaffade, att de överhuvud kun­

na tänka på någon form av arbetslöshetsförsäkring, att utan oskäligt stora

kostnader komma i åtnjutande av de förmåner, som försäkringen kan erbjuda.

De sakkunniga syfta därvid främst på utformningen av bestämmelserna om

statsbidraget. De sakkunniga hava vidare föreslagit en betydande utvidgning

av den offentliga arbetsförmedlingen, så att dennas verksamhet skulle över­

spänna hela landet.

Såsom framgått redan av den allmänna motiveringen, anser jag mig kunna

helt ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att härigenom beretts möj­

lighet även för dåligt ställda arbetargrupper såsom lånt- och skogsarbe­

tare att ansluta sig till försäkringen och få del av dess förmåner. Åven

om anslutningen till en början från dessa arbetargruppers sida ej torde

bliva sa stor, bland annat därför att de ännu ej äga erforderlig organisations-

vana, torde man kunna hysa berättigade förhoppningar om att anslutnin­

gen så småningom vid en ökad kunskap om försäkringen skall bliva allmän.

Som jag nyss anfört, bjuder spörsmålet om inbegripandet av lånt- och skogs­

arbetarna under en arbetslöshetsförsäkring på vissa organisatoriska svårighe­

ter. Jag syftar därvid främst på svårigheten att utskilja de självständiga

företagarna. På sätt de sakkunniga anfört, är det ett mycket stort antal själv­

ägande bönder, arrendatorer och småbrukare, som vintertiden söka sin utkomst

genom skogsarbete. Dessa kategorier böra i regel icke tillåtas att ingå såsom

medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa. Men om deras jordbruk är litet

och kanske kan skötas huvudsakligen med hjälp av hemmavarande barn samt

om de verkligen större delen av året hava anställning som lönearbetare, synes

man ej rimligen kunna förvägra dem rätt att ansluta sig till försäkringen.

Kontrollen över att de verkligen äro arbetslösa kommer visserligen att bliva

svår, och missbruk torde väl ej helt kunna undvikas. För att bliva berättigade

till understöd måste de dock i regel varje dag anmäla sig såsom arbetssökande

hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen samt vara beredda att antaga

varje erbjudet arbete. Dessutom lärer arbetslöshetskassan, som ju är ekono­

miskt intresserad i saken, genom sina organ, vilka kunna förväntas besitta

god orts- och personkännedom, komma att utöva en stark kontroll över att ve­

derbörande verkligen äro arbetslösa och ej tillåtas uppbära understöd, un­

der det de sköta det egna jordbruket, ömsesidig kontroll förekommer också

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

87

alltid i dylika fall medlemmarna emellan, och det kan påräknas, att på det

sättet tillsyn torde kunna utövas även å de medlemmar, som äro tämligen av­

lägset boende. För övrigt torde de personer, som under den döda säsongen i

skogen i regel sköta det egna jordbruket, ej i någon större utsträckning kom­

ma att anmäla sig såsom medlemmar i en arbetslöshetskassa. De riskera ju

att under större delen av året få erlägga avgifter till kassan utan att sedan

få något understöd.

Vad Sveriges skogsägareförbund anfört om att en jordbrukare, som under

vintern arbetat som skogsarbetare och då inbetalat erforderligt antal avgifter,

under sommaren, då han sköter det egna jordbruket, blott behöver anmäla sig

hos arbetsförmedlingen för att bliva berättigad till understöd, måste bero på

en missuppfattning. Det är, som jag nyss anfört, självklart, att en sådan per­

son ej kan anses såsom arbetslös, och detta är dock den primära förutsättnin­

gen för att understödsrätt skall föreligga.

Det sätt, varpå de sakkunniga dragit gränsen gentemot de självständiga fö­

retagarna, anser jag vara ändamålsenligt och ägnat att i möjligaste mån för­

hindra missbruk. Jag finner det likaledes lämpligt att icke i förordningen in­

föra någon närmare definition å begreppet självständig företagare, utan anser,

att bestämmandet av omfattningen härav bör överlämnas åt de tillämpande

organen.

Till lantbruksstyrelsens uppfattning om att en arbetslöshetsförsäkring icke

skulle vara erforderlig för lantarbetarna kan jag ej ansluta mig. Under de

senare åren hava den svåra jordbrukskrisen och den fortlöpande rationalise­

ringen i förening medfört, att en betydande del av lantarbetarna, såväl dag­

lönarna som de fast anställda, äro arbetslösa eller utsatta för stor arbetslös­

hetsrisk.

På sätt Sveriges redareförening och kommerskollegium anfört, torde vissa

svårigheter komma att uppstå, då det gäller att bedöma karaktären av sjö­

männens arbetslöshet; detta särskilt med hänsyn till att sjömännen mycket

ofta växla anställning och att befälhavaren å det fartyg, från vilket avmönst­

ringen skett, kan vara svår att anträffa. Dessa svårigheter — vilka beaktats

vid de sakkunnigas arbete — torde dock ej vara oöverkomliga, något som också

kommerskollegium vitsordat. Man torde kunna förvänta, att befälhavaren å

den båt, från vilken avmönstringen sker, sedan en försäkring väl införts, kom­

mer att i sjömansboken anteckna den verkliga orsaken till anställningens upp­

hörande. Har så ej skett, kan sjömannen, om avmönstringen skett i svensk

hamn, omedelbart och innan fartyget avgått begära kassans förmedling för

undersökning om orsaken till avmönstringen. Avmönstring i utländsk hamn

torde mera sällan förekomma och då främst på grund av sjukdom, varför i

allmänhet fyra veckor lära hava förflutit, innan sjömannen i Sverige kan an­

mäla sig som arbetslös. Anledningen till avmönstringen är i så fall i detta

sammanhang likgiltig.

Från en representant för svenska sjöfolksförbundet hava hos de sakkunniga

framställts vissa önskemål i avseende på försäkringen. På sätt som framgår

88

Kungl.

Maj:ts proposition nr 209.

av de sakkunnigas promemoria (bilaga G sid. 51 f.), hava de sakkunniga ej

ansett sig kunna beakta dessa önskemål i vidare mån, än att möjlighet skapats

för utsträckande av den tid, inom vilken förfallna avgifter till kassan skola

vara erlagda, intill 26 veckor. Till vad de sakkunniga i detta sammanhang an­

fört kan jag ansluta mig.

Beträffande de av transportarbetareförbundet omnämnda hamn- och stuveri-

arhetarna torde det, såsom förbundet anfört, vara ogörligt att ordna så att de

kunna förväntas komma att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen. En

nödvändig förutsättning för rätt till understöd från försäkringen är nämligen,

att arbetslösheten och arbetsvilligheten konstateras genom att ansökan om er­

hållande av arbete göres hos den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa arbe­

tare måste emellertid alltid finnas tillgängliga vid hamnen för att kunna mot­

taga arbete vid eventuellt inkommande fartyg. Om man bortser från den sä­

songmässiga arbetslösheten, under vilken understöd från försäkringen sanno­

likt ändock ej skulle utgå, torde dessa arbetare ej heller hava några längre

sammanhängande arbetslöshetsperioder. Till hjälpform vid ofta återkomman­

de arbetslöshetsfall, vart och ett om kanske endast några få dagar, äi försäk­

ringen ej avsedd. Däremot torde ej, såsom förbundet antagit, något hinder

mot anslutning till försäkringen kunna förefinnas på den grund, att medlem­

marnas egna avgifter skulle bliva för betungande, detta med hänsyn till det

sätt varpa statsbidraget till arbetslöshetskassorna konstruerats.

Vad beträffar kontors- och affärsanställda samt arbetsledare, förefinnas

inga som helst principiella svårigheter mot att inbegripa dessa grupper under

en frivillig arbetslöshetsförsäkring. Däremot är det givet, att den skillnad

i arbetsuppgiften, som finnes mellan dessa grupper och de egentliga kropps­

arbetarna, skall medföra vissa för de affärsanställda mindre tilltalande kon­

sekvenser vid tillämpningen å dem av försäkringens bestämmelser. Jag av­

ser härvid särskilt skyldigheten att antaga varje erbjudet arbete, som enligt

de stadgade reglerna skall anses såsom lämpligt. Vidare synas åtminstone

arbetsledarna anse det högsta medgivna daghjälpsbeloppet vara för lågt för

denna organisations medlemmar. Därjämte har framhållits, att arbetslösheten

bland dessa gruppers medlemmar relativt sett ej är så stor, men att i stället

varje enskilt arbetslöshetsfall är mycket långt och att sålunda en stor del av

de arbetslösa kommer att hava uttömt sin rätt till understöd, långt innan ny

anställning kunnat erhållas. I arbetslöshetsförsäkringens natur ligger, att

den skall avhjälpa den nöd, som uppkommer genom arbetslöshet. Däremot

kan en arbetslöshetsförsäkring, till vilken bidrag utgår från det allmänna,

aldrig få användas till att upprätthålla en förutvarande hög standard i lev-

nadsföringen. Försäkringen avser endast att erbjuda nödtorftig försörjning,

och som villkor för erhållande av understöd måste krävas, att vederbörande

arbetslöse ej kunnat erhålla lämpligt arbete. Det är sålunda uppenbart, att hän­

syn ej kan tagas till de framställda önskemålen om annan bedömning av skyl­

digheten att antaga erbjudet arbete, än som gäller för övriga arbetare, eller

om utökning av daghjälpens storlek. Däremot torde kunna beaktas vad som

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

89

anförts angående längden av de enskilda arbetslöshetsfallen inom dessa grup­ per i förhållande till den medgivna understödstidens längd. De sakkunniga hava också upptagit ett stadgande om rätt att förlänga karenstiden intill tre månader och att i samband därmed utsträcka understödstiden med den tid, var­ med karenstiden förlängts. Om denna möjlighet användes, kommer rätten till understöd ej att upphöra förrän närmare elva månader efter arbetslöshetens inträdande. Inom denna tid torde under normala tider nytt arbete i regel kun­ na hava erhållits.

Socialstyrelsen har till särskild behandling upptagit frågan om klassindel­ ning i arbetslöshetskassorna och därom anfört följande:

En fråga av viss principiell betydelse, vilken icke synes ha ägnats tillbör­ lig uppmärksamhet av de sakkunniga, är den om klassindelning i arbetslös­ hetskassorna.

Arbetsförtjänsten ställer sig, såsom tidigare berörts, mycket olika för skil­ da arbetare och detta ej blott inom olika yrken eller sysselsättningar utan även inom samma verksamhetsområden, sågom för vuxna och minderåriga samt för män och kvinnor. Samma slags arbete betingar också olika ersättning, allt eftersom det utföres mot tid- eller ackordslön ävensom vanligen med hän­ syn till olika levnadskostnader å skilda orter. I samma arbetslöshetskassor skulle sålunda antagligen oftast förekomma medlemmar med vitt skilda ar­ betsförtjänster. Jämväl i kassor, som endast avsåge ett enda arbetsställe, skulle detta vanligen bli förhållandet, då det å ett sådant ställe i allmänhet finnes användning för olika kategorier av arbetare.

Emellertid talar för klassystem skälig hänsyn ej blott i allmänhet till varierande betalningsförmåga och understödsbehov utan även till de av de sakkunniga föreslagna begränsningarna av daghjälpens belopp. Eljest skulle en lågt avlönad arbetare, som av en eller annan anledning funnit sig för­ anlåten eller nödgad att ingå i en arbetslöshetskassa med höga avgifter och däremot svarande daghjälp, d. v. s. en kassa med i allmänhet högt avlönade medlemmar, i många fall ej komma i åtnjutande av full daghjälp utan få nöja sig med avkortad sådan, d. v. s. bli orättvist behandlad. Den föreslagna åtskillnaden mellan daghjälpens begränsning för familjeförsörjare och andra kassamedlemmar samt den i förslaget medgivna rätten för kassa att ned­ sätta daghjälpen för kvinnliga och minderåriga medlemmar torde väl också, ehuru de sakkunniga ej nämna något därom, förutsätta klassindelning med skälig anpassning av avgifterna i förhållande till daghjälpen.

Klassindelning skulle möjligen också lämpligen kunna komma till använd­ ning i fråga om kassamedlemmar med mer eller mindre säsongbetonad sys­ selsättning, en användning, som med hänsyn till säsongföreteelsens synner­ ligen omfattande förekomst skulle kunna få avsevärd betydelse.

Styrelsen förbiser icke, att klassindelning antagligen i viss mån skulle vara ägnad att öka den oförmånliga inverkan på arbetskraftens rörlighet, som försäkringen anses komma att utöva. Sådan indelning måste dock på här­ ovan anförda skäl i många fall anses ofrånkomlig.

Med hänsyn till det anförda synes det finnas anledning att taga under över­ vägande, huruvida icke klassindelningens betydelse borde mer beaktas, bl. a. vid omförmälda, av de sakkunniga föreslagna bestämmelser — i den mån de behållas. Prövas borde måhända vidare, om ej klassindelningen lämpligen kunde hänföra sig icke blott till beloppet av avgifter och understöd utan även mer allmänt till kassamedlemmarnas rättigheter och skyldigheter, t. ex. i fråga om karenstidens längd. Ifrågasättas må också, om ej tillsynsmyndig-

Klass-

indelning.

Departe­

mentschefen.

heten lämpligen borde uttryckligen tillerkännas befogenhet att påbjuda så­

dan indelning.

Samma fråga har också berörts av statens arbetslöshetskommission, som

anfört:

Den i förslaget medgivna klassindelningen syntes kunna medföra vissa

olägenheter, därest medlemmar resa och erhålla arbete på orter med växlande

löne- och inkomstförhållanden. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke

något stadgande borde införas, som ålade vederbörande styrelse för kassorna

att tillse, att exempelvis medlemmar å resp. orter överfördes i de klasser

och till ^erhållande av de understödsbelopp, som för arbetslösa personer till-

lämpas å vederbörande uppehållsort. I det sammanhanget må även framhål­

las, att de sakkunniga eftersträvat att genomföra en uppdelning av företagare

och lönearbetare med hänsyn till deras rättigheter att kvarstå resp. uppbära

understöd från kassorna. Dessa bestämmelsers omsättande i praktiken lär

enligt kommissionens förmenande komma att föra med sig åtskilliga tvistig-

heter.

I anledning av vad socialstyrelsen anfört må först anmärkas, att sakkunnig­

förslaget utgår från att klassindelning skall kunna förekomma inom arbets­

löshetskassorna. Detta framgår direkt av avfattningen av 2 § i förslaget till

förordning om erkända arbetslöshetskassor samt av 21 och 26 §§ i samma för­

slag, som tala om övergång från klass med lägre daghjälp till klass med högre

daghjälp. Enligt förslaget är det emellertid en kassas sak att själv bestäm­

ma, huruvida kassan skall hava ett enhetligt daghjälpsbelopp och gemensam

understödstid etc., eller om kassan skall bjuda sina medlemmar att därutinnan

välja på olika möjligheter. Socialstyrelsens yrkande synes nu gå ut därpå, att

klassindelningen skulle närmare regleras och att föreskrift skulle meddelas om

skyldighet för kassorna att efter tillsynsmyndighetens bestämmande bereda

tillgång till försäkring med åtminstone olika daghjälpsbelopp, varjämte sty­

relsen ifrågasätter klasser med olika bestämmelser för säsongarbetare och

andra arbetare.

Det synes varken erforderligt eller lämpligt att genom mera detaljerade,

obligatoriska bestämmelser i detta hänseende ytterligare minska de blivande

kassornas frihet att ordna sina förhållanden så som de finna lämpligast.

Visserligen är det uppenbart att, med hänsyn till bestämmelsen att dag­

hjälpen icke får överstiga visst belopp av den i orten vanliga arbetsförtjän­

sten, en enstaka arbetare, som är bosatt på en ort med särskilt låg arbetsför­

tjänst och som är medlem i en kassa, vilken uteslutande har hög daghjälp, skulle

kunna få sin daghjälp nedsatt under vad som svarade mot de erlagda av­

gifterna. Likaledes är det möjligt, att en arbetare, som är bosatt på en

dyr ort men medlem i en kassa, där flertalet försäkrade bo på billigare ort och

där alltså daghjälpen är låg, skulle önska försäkra sig till högre belopp än

som i kassan är möjligt. Här som på andra punkter är det emellertid icke

rimligt att för de enstaka fallens skull införa bestämmelser, som binda kassorna

på ett sätt, vilket för den övervägande massan av försäkrade måste kännas som

ett onödigt tvång. Skulle däremot ett större antal medlemmar i en kassa

vara i en sådan ställning som nyss angivits, lärer det säkerligen kunna för-

90

Kungl. Maj:is proposition nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

91

väntas, att hänsyn tages därtill vid utformandet av stadgarnas bestämmelser om daghjälpsbelopp m. m. Det må även erinras om att, enligt det framlagda utkastet till grunder för statsbidrag till arbetslöshetskassorna, daghjälpsbi- draget från staten skall beräknas särskilt för varje klass; den omständigheten, att en kassa i enskilda arbetargruppers intresse bildar en särskild klass, kommer alltså icke att inverka på statsbidragets storlek för övriga med­ lemmar.

Då socialstyrelsen framhåller, att den föreslagna åtskillnaden mellan dag­ hjälpens begränsning för familjeförsörjare och andra kassamedlemmar samt den i förslaget medgivna rätten för kassa att nedsätta daghjälpen för kvinn­ liga och minderåriga medlemmar borde förutsätta klassindelning med skälig anpassning av avgifterna i förhållande därtill, må anmärkas, att dessa för­ hållanden uppenbarligen äro sådana, som redan enligt det föreliggande förslaget skäligen kunna föranleda uppdelning i klasser med skilda avgifts­ belopp. En annan sak vore emellertid att föreskriva detta såsom obligatoriskt. Vad angår familjeförsörjarna lärer det ofta kunna påräknas, att övriga med­ lemmar i solidaritetens intresse icke påkalla att i avgiftshänseende bliva gynn­ sammare ställda än familjeförsörjarna. Vad beträffar kvinnliga och minder­ åriga medlemmar torde socialstyrelsens erinran icke förtjäna avseende vid det förhållandet, att dessa medlemmar i nuvarande kassor pläga hänföras till s. k. halvbetalande medlemmar och det i sakkunnigförslaget icke finnes något, som antyder, att man avsett att göra någon ändring i detta hänseende. Slutligen må anmärkas, att förslaget utan vidare medgiver möjlighet till att vid klass­ indelningen också taga hänsyn till »kassamedlemmarnas rättigheter och skyl­ digheter i allmänhet», t. ex. i fråga om karenstidens längd. En ändring i förslaget erfordras således icke för införande av en dylik möjlighet. En annan sak är, att utnyttjandet därav endast i undantagsfall kan tänkas bliva lämpligt.

Erkänd arbetslöshetskassa har enligt sakkunnigförslaget möjlighet att från uteslutning rätt att vinna inträde i kassan eller att där kvarstå såsom medlem uteslutaur ^ass,a.-av

subjektiv

bland annat den, för vilken på grund av vissa uppräknade subjektiva or- orsak. saker synnerlig risk för arbetslöshet är för handen. Beslut om uteslutning av sådan orsak skall av kassans styrelse omedelbart anmälas för tillsyns­ myndigheten.

De sakkunniga hava beträffande denna uteslutningsgrund huvudsakligen hänvisat till 1928 års betänkande. Det heter där, att den risk, som ligger i för­ säkringstagarens person, den s. k. subjektiva risken, vid denna försäkrings- gren spelar en viktig roll. Arbetslöshetsrisken är •— anföres vidare -— i hög grad olika för olika personer, även om de tillhöra samma yrke. Yrkesskick- liga och skötsamma personer bliva i mindre grad utsatta för arbetslöshet än de, som icke eller i mindre grad äga dylika egenskaper. En arbetslöshets­ kassa bör därför vara befogad att vägra försäkring åt personer, för vilka på grund av särskilda omständigheter synnerlig risk för arbetslöshet föreligger. Skyldigheten för kassans styrelse att till tillsynsmyndigheten göra anmälan

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

Förhållan­

det till

fattig­

vården.

om beslut i sådant hänseende kommer att verka som en hållhake på möjligen

förekommande tendenser att härvid förfara oriktigt.

Jag vill understryka den stora vikten av att den sålunda givna befogenheten

att utesluta någon från medlemskap begagnas med mycket stor varsamhet. Att

tillhöra en erkänd arbetslöshetskassa och därigenom skydda sig mot följderna

av en möjligen kommande oförvållad arbetslöshet måste, sedan försäkringen

införts, betraktas såsom en medborgerlig rätt för de personer, som tillhöra yrke,

där försäkringskassa finnes. Endast i alldeles uppenbara fall böra kassorna,

begagna sig av den medgivna befogenheten. Eljest synes det vara lämpligt

att använda den i 26 § beredda möjligheten att uttaga högre avgifter av den,

som är utsatt för större arbetslöshetsrisk, än av övriga medlemmar i kassan.

Den blivande försäkringens förhållande till fattigvården har i de avgivna

yttrandena varit föremål för stor uppmärksamhet. Majoriteten av 1926 års

sakkunniga föreslog i detta hänseende en regel av den innebörd, att, ifall en

medlem i arbetslöshetskassa i anledning av iråkad arbetslöshet åtnjöt fat-

vårdsunderstöd, daghjälp skulle få till honom utgivas allenast i den mån fat­

tigvård icke utginge till det för daghjälpen föreskrivna maximum. Samma

regel skulle tillämpas, då någon, i förhållande till vilken den försäkrade vore

att anse såsom familjeförsörjare, på grund av den försäkrades arbetslöshet

åtnjöte understöd från fattigvården. Två av de sakkunniga ansågo en sådan

regel icke böra meddelas; enligt deras förslag skulle alltså daghjälpen utgå

oberoende av huruvida vederbörande uppbar fattigvård eller icke.

I det nu föreliggande sakkunnigförslaget förordas en annan lösning av

frågan. I 20 § 3 mom. av förslaget till förordning om erkända arbetslöshets­

kassor föreslås nämligen att, ifall en försäkrad i anledning av arbetslöshet

uppbär fattigvård av annat slag än kläder, underhåll eller annat, som avser

att sätta barn i tillfälle att begagna- skolundervisning, läkar- eller förlossnings-

hjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i för­

ening med vård å anstalt, eller begravningshjälp, så skall daghjälp icke alls

fä till honom utgivas. Detsamma skall gälla, då någon, för vilken den försäk­

rade har försörjningsplikt, i anledning av hans arbetslöshet uppbär fattig­

vård; här har dock gjorts det ytterligare undantaget, att vård å sjukvårds-

anstalt icke skall inverka på daghjälpen. Om medlemmen själv bleve intagen

å sjukvårdsanstalt, så vore han ju icke längre arbetsför och daghjälp kunde

av denna anledning icke utgå till honom. Någon särskild regel i sådant hän­

seende har alltså icke föreslagits. Beträffande motiven till detta de sak­

kunnigas förslag får jag hänvisa till bilaga G, sid. 34—35.

Från många håll har i de avgivna yttrandena uttalats tillfredsställelse

med sakkunnigförslaget i denna del. Man framhåller såsom ett framsteg,

att det på detta sätt skulle erhållas en bestämd avgränsning i förhållande till

fattigvården, och i samband därmed vitsordas, att med nuvarande system

missförhållanden förekommit därutinnan, att i betydande omfattning hjälp

samtidigt utgått till en och samma person såväl från fattigvården som i fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

93

om kontant arbetslöshetshjälp, utan att hänsyn tagits till denna dubbelersätt­ ning. Sålunda anför statens arbetslöshetskommission, att kommissionen, som tidigare uttalat sig till förmån för åtgärder, ägnade att åvägabringa en boskillnad mellan arbetslöshetshjälp och fattigvårdshjälp, med tillfredsstäl­ lelse hälsat sakkunnigförslaget i denna del.

Å andra sidan hava i vissa yttranden framställts bestämda erinringar mot ifrågavarande förslag.

Kammarrätten anför: Att de olika formerna av social hjälpverksamhet så­ vitt möjligt hållas från varandra skilda, anser även kammarrätten vara önsk­ värt, och det synes också uppenbart, att i den mån nya sådana former och nya organ för deras handhavande tillskapas, det bliver allt mera angeläget att tillse, att de olika organen icke tränga in på varandras arbetsfält. Kam­ marrätten anser även, i likhet med de sakkunniga, självfallet, att om en arbets­ löshetsförsäkring över huvud taget skall åvägabringas, förmånerna för de för­ säkrade böra vara sådana, att de i allmänhet skola kunna av dessa förmåner få sin nödtorftiga försörjning.

Emellertid förekomma givetvis fall, då daghjälpen, även om den bestäni- mes till det högsta medgivna beloppet, icke är för sitt ändamål tillräcklig, och det är för dessa fall bestämmelser erfordras till förekommande av att fattigvårdsstyrelsen och arbetslöshetskassans styrelse var för sig och utan vetskap om varandras åtgärder besluta understöd åt samma person.

Efter erinran om bestämmelserna i ämnet i 1928 års och det nu föreliggande förslaget anför kammarrätten vidare.

Den lösning av spörsmålet om uppdragande i lagstiftningen av en hållbar gräns mellan fattigvården och arbetslöshetshjälpen samt om anordnande av en ändamålsenlig samverkan vid tillämpningen av dessa bestämmelser mellan fattigvårdsmyndigheterna och styrelserna för de föreslagna arbetslöshetskas­ sorna, som innefattas i den remitterade promemorian, synes kammarrätten giva anledning till allvarliga erinringar ur olika synpunkter. _ Den står i bestämd motsättning till den grundläggande bestämmelsen i fattigvårdslagen, att fattigvård skall lämnas endast, där behovet av medel till livsuppehället icke annorledes avhjälpes, och den står i lika bestämd strid mot den prin­ cipiella innebörden av ett försäkringsavtal därigenom att den, oaktat för­ säkringstagaren fullgjort allt vad enligt avtalet på honom ankommer, för­ klarar honom bliva genom mottagande av fattigvård oberättigad att komma i åtnjutande av de honom genom avtalet tillförsäkrade förmånerna och sålunda vid ett tillfälle, då behovet av hjälp mot arbetslösheten är som störst, berövar honom de fördelar han genom försäkringen betingat sig.

Att förslaget i sistberörda avseende icke är tillfredsställande, synas även de sakkunniga medgiva, i det de nämligen uttala, att den arbetslöse genom erlagda avgifter måhända anser sig hava förvärvat en rätt till den daghjälp, som han enligt förslaget skulle genom mottagande av fattigvård gå förlustig, och framhålla, att återbetalningsskyldighet enligt förslaget skulle komma att åligga den arbetslöse för hela det belopp han mottagit och sålunda även för den del, som han eljest skulle hava erhållit i daghjälp. Den sålunda i prome­ morian påvisade rättsförlusten reduceras emellertid omedelbart därefter till en »obillighet», vilken de sakkunniga söka i någon mån undanröja genom så­ dan ändring i de av 1926 års sakkunnigmajoritet föreslagna författningstex­ terna, att vissa slag av fattigvård, vilka anses så att säga ligga utanför den normala försörjningen, icke skulle utgöra hinder för utanordnande av dag­ hjälp. De av minoriteten inom 1926 års arbetslöshetssakkunniga ur princi-

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

piella och praktiska synpunkter gjorda, enligt kammarrättens mening beak-

tansvärda uttalandena i nu förevarande avseende hava icke blivit i promemo­

rian vederlagda eller ens bemötta.

I överensstämmelse med vad nyssnämnda minoritet uttalat håller kammar­

rätten före, att de fall, då daghjälpen icke vore tillräcklig för försörjning av

en arbetslös person och hans familj och då daghjälpen sålunda skulle behöva ut­

fyllas med fattigvård, icke skulle bliva av någon större omfattning. Och i

varje fall kan kammarrätten, som i anledning av remissen lärer hava att tillse,

att enhetligheten i fattigvårdslagstiftningen icke äventyras, icke underlåta

att även ur denna synpunkt motsätta sig det i promemorian innefattade för­

slaget. Om fattigvården -— i enlighet med vad nu är och enligt kammarrättens

mening alltjämt bör förbliva gällande — skall vara den sista resursen och till­

gripas först, då andra tillgängliga utvägar till försörjning äro uttömda, kan

det icke vara riktigt, att en försäkring mot arbetslöshet sättes ur kraft därför

att den icke kan fullt täcka det föreliggande behovet. Det skulle även inne­

bära en stötande brist på konsekvens inom fattigvårdslagstiftningen, om en

mot arbetslöshet försäkrad person skulle i fattigvårdshänseende behandlas på

ett sätt, som principiellt skilde sig från behandlingen av den, som kommit i

åtnjutande av pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

På vissa närmare anförda skäl förklarar sig kammarrätten slutligen anse,

att kostnaden för fattigvård även efter ett genomförande av de föreliggande

förslagen skulle komma att till största delen kvarstå.

Tva ledamöter av kammarrätten voro på denna punkt av avvikande mening

och anförde: Visserligen tala principiella skäl för att fattigvård skall lämnas

först om och i den mån daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa icke förslår

till täckande av det föreliggande hjälpbehovet och att således icke — på sätt

förslaget innebär — fattigvården övertager hela försörjningsbördan, när den­

samma till en del kan lättas genom att den arbetslöse får uppbära daghjälp.

Men å andra sidan kunna vi icke annat än dela de sakkunnigas uppfattning

om vikten av att den offentliga hjälpverksamheten så anordnas, att understöd

icke samtidigt utgår från flera håll. Vid sådant förhållande synes det vara

en lycklig lösning av problemet, om en sådan anordning kunde vidtagas, att

fattigvården finge i förekommande fall uppbära och tillgodogöra sig den ar­

betslöse understödstagaren tillkommande daghjälp. Skulle en dylik anordning

av ett eller annat skäl — lagtekniska eller andra — icke kunna lämpligen

genomföras, synas de principiella skälen icke vara av sådan vikt, att icke

praktiska hänsyn böra få göra sig gällande. I en sådan situation kan — med

andra ord — de sakkunnigas förslag på nu ifrågavarande punkt möjligen vara

att föredraga framför en anordning, som tillstädjer, att en person samtidigt

mottager understöd från två håll.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård vitsordar till en början, att

sakkunnigförslaget icke innebär någon ändring i sak i förhållande till 1928

års majoritetsförslag, samt anför vidare.

I och för sig är det ju ett önskemål, att en bestämd gräns uppdrages mellan

de båda hjälpformerna, men man bör ej blunda för att den föreslagna åtgär­

den kan medföra en viss övervältring av arbetslöshetens börda på fattig­

vården, vilket torde bli särskilt framträdande i dyrortskommunerna. Detta

är dock ej det väsentliga. Viktigare är, att man berövar medlemmen en för­

mån, som han genom sina avgifter anser sig berättigad till. Det är för ho­

nom svårt att förstå att han, som exempelvis på grund av en stor barnskara

ej kan vid arbetslöshet försörja familjen allenast genom daghjälpen, här-

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

95

igenom helt skall gå miste om kassans förmåner. Invändningen, att han väl borde känna till bestämmelsen i fråga och undvika att försäkra sig, för­ faller på grund därav, att, såsom kassorna väntas bli ordnade, många fack­ föreningsmedlemmar torde känna sig tvingade tillhöra kassan. Vid en jäm­ förelse mellan förmånerna för den försäkrade och den, som uppbär understöd av kommunala medel, finner man, att de på denna punkt behandlas ungefär lika, och dock har den förra kanske under flera år sökt bereda sig en förmån genom erläggande av avgifter.

En rättelse av nu ifrågavarande bestämmelse kan tänkas ske på olika sätt. Sålunda kan medlemmen berättigas uppbära både daghjälp och den ytter­ ligare hjälp av fattigvården, som hans behov kräver, varefter fattigvården sedan erhåller ersättning av arbetslöshetskassan för ett belopp, motsvarande daghjälpen. Härefter blir medlemmen ersättningsskyldig gent emot fattig­ vården allenast för det överskjutande understödet. Eller också kan saken så ordnas, att undantaget i 20 § 3 mom. något ytterligare utvidgas, så att i sär­ skilt trängande fall, såsom stor försörjningsplikt, daghjälp finge utgå jämte bidrag från fattigvården. Om någon av dessa utvägar anlitas, ernås den fördelen, att fattigvårdsstyrelsen får en särskild anledning att undersöka, om den arbetslöse hjälpsökande åtnjöte hjälp av kassan. Skulle, såsom i förslaget avses, medlemmens hjälpbehov helt överflyttas från kassan till fattigvårds­ styrelsen, hade denna senare föga intresse av att meddela kassan om att fat­ tigvård utginge, varför den föreslagna tilläggsbestämmelsen till 26 § i fat­ tigvårdslagen kunde befaras bli i stor utsträckning ej iakttagen. Helt an­ norlunda vore, om fattigvårdsstyrelsen hade rätt att av kassan kräva den daghjälp, han vore berättigad till om fattigvård ej utgått.

Inspektören anför ytterligare, att om fattigvård befunnes böra diskvalifi­ cera för erhållande av daghjälp, detsamma borde gälla, när den försäkrades barn omhändertages enligt lagen om samhällets barnavård.

Statskontoret: Då fattigvård i tider av allmänt nödtillstånd ofta nödgades utfylla samhällets i andra former lämnade hjälp, vore det icke praktiskt möjligt att särskilja former av samhällsingripande, varjämte en sådan an­ ordning kunde leda till att hjälpsökande med den största försörjningsskyl- digheten bleve lidande. Sakkunnigförslaget strede mot hittills i allmänhet gällande grunder för samhällets hjälpverksamhet. En anordning sådan som den föreslagna hade icke tillämpats vid sjukförsäkringen och utgjorde ett avsteg från de synpunkter, som förut av staten anlagts, då understöd och i vissa fall även avlöning utmätts med hänsyn tagen till försörjningsplikten.

Stadsförbundets styrelse förklarar, att den föreslagna principen — antingen daghjälp eller fattigvård -— ur allmänna synpunkter syntes fullt riktig. Eör den försäkrade arbetslöse kunde det dock kanske synas mindre naturligt, att han vid otillräcklig daghjälp skulle kunna lämnas helt i sticket av försäk­ ringen. De föreslagna modifikationerna i huvudregeln voro därför väl moti­ verade. Det skulle icke vara rimligt, att varje kontakt med fattigvården skulle medföra återbetalningsskyldighet även för belopp, som icke överstege den el­ jest utgående daghjälpen.

Härefter anför styrelsen: Sedda ur kommunens synpunkt torde ifrågava­ rande regler icke kunna anses i allo tillfredsställande. Det framhålles i pro­ memorian, att en avkoppling från daghjälpen må upphöra, när förhållandena så förändrats, att försäkringen åter räcker till den arbetslöses »nödtorftiga bärgning». Man utgår således ifrån, att, om intet särskilt tillstöter, daghjäl­ pen normalt skall vara tillräcklig. Denna förutsättning torde i åtskilliga fall vara felaktig. Daghjälpens maximum även för en familjeförsörjare är satt till

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

sex kronor per dag. I orter med uppdrivna hyror och höga levnadskostnader

i övrigt torde detta belopp stundom visa sig otillräckligt och icke utesluta

behov av hjälp av den art, som överför vederbörande arbetslöse till fattig­

vården. Att döma av föreliggande statistik torde åtminstone i Stockholm

detta icke så sällan bliva fallet. I de kommuner, där daghjälpen på detta sätt

skulle visa sig otillräcklig, skulle kommunen i fråga således i första hand

och sannolikt i de flesta fall definitivt få svara för utgifter, som i andra kom­

muner med lägre levnadskostnader skulle betalas av försäkringen. Olika ut­

vägar torde kunna tänkas för att avlägsna berörda olägenheter såsom t. ex.

det lagstadgade maximibeloppets ersättande med enbart en prövning för varje

kassas del. Styrelsen är icke beredd att anvisa den lämpligaste utvägen, men

vill påkalla en närmare undersökning av möjligheterna att undvika berörda

ojämnheter i försäkringens verkningar med avseende å olika kommuners fat-

tigvårdsbörda.

Flera fackförbund anmärka, att den föreslagna lösningen innebär avsteg

från vanliga försäkringsprinciper. Svenska byggnadsträarbetareförbundet

anser sålunda bestämmelsen innebära ett avsteg från försäkringsprincipen och

en orättvisa mot de försäkrade. Liknande synpunkter anläggas av svenska

metallindustriarbetareförbundet.

Uppenbarligen skulle det ur olika synpunkter vara till stor fördel, om det i

förevarande sammanhang läte sig göra att uppdraga en klar gräns mellan ar­

betslöshetsförsäkringen och fattigvården. Ehuru sakkunnigförslaget därför

äger företräde framför 1928 års förslag, vill det emellertid synas, som om

förutsättningarna för en dylik gränsdragning icke nu äro för handen. Den

bör ingå som ett led i ett allmänt åtskiljande av den med återbetalningsskyl-

digbet förenade fattigvården och den hjälp, som i skiftande former lämnas

till följd av arbetslöshet. De hittills påvisade svårigheterna och olägenheter­

na lära knappast heller med särskild styrka hava förekommit i förhållandet

mellan de frivilliga arbetslöshetskassor, som nu finnas, och fattigvården. I

stället har det från olika håll vitsordats, att samarbete visat sig vara

i praktiken möjligt, så att dubbelersättning i de flesta fall kunnat undvikas.

Vad däremot angår förhållandet mellan kommunal arbetslöshetshjälp och

fattigvård äro förhållandena säkerligen mindre tillfredsställande, men den nu

behandlade frågan lämnar icke möjlighet till ett ingripande därvidlag. Vis­

serligen kan det i allt fall sägas vara av betydelse, att man, då statsverk­

samheten nu är ifrågasatt att utsträckas till ett nytt område, ser till, att er­

sättning från två håll icke kan komma ifråga. Därvidlag är emellertid att

märka vad kammarrätten erinrat därom, att en dylik gränsdragning icke skett

beträffande de former av socialförsäkring, som redan reglerats; sålunda fin­

nes icke någon motsvarande bestämmelse i fråga om den statsunderstödda sjuk­

försäkringen, och vad angår pensionsförsäkringen utgår pension och understöd

samtidigt med fattigvård utom i de fall, då denna vård består i vård å an­

stalt, i vilket fall vederbörande fattigvårdsmyndighet har rätt att uppbära

pensionen i avräkning å sina kostnader.

Vid sådant förhållande torde man böra bedöma frågan med hänsyn till dess

verkningar för de närmast intresserade parterna. Vad då först angår de för­

säkrade, kan det visserligen icke vara riktigt, då kammarrätten säger, att sak-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

97

kunnigförslaget skulle strida mot de allmänna principerna för fattigvården samt mot försäkringsmässiga grunder. Det är nämligen klart, att, då den ifrågasatta bestämmelsen skulle inflyta i kassornas stadgar, den försäkrade i de fall, då fattigvården behöver ingripa, stadgeenligt icke skulle vara berätti­ gad till någon daghjälp från kassan och alltså vara helt hänvisad till fattig­ vården, liksom också att den försäkrade, vilkens ställning till kassan regle­ ras genom dennas stadgar, får anses hava underkastat sig ifrågavarande in­ skränkning i rätten till daghjälp. Det bör för övrigt ihågkommas, att den genom avgiftsbetalning förvärvade understödsrätten enligt förslaget skulle kvarstå ograverad vid fattigvårdstidens slut. Allt detta utesluter dock icke, att förhållandena i praktiken te sig annorlunda, i det att den försäkrade givetvis måste få mycket svårt att förstå, varför han icke, när övriga förutsättningar föreligga, skall kunna utfå sin daghjälp just i de fall, då han är i så stort behov därav, att han dessutom skulle behöva anlita fattigvården. Till denna de försäkrades naturliga inställning till frågan måste man taga stor hänsyn. Härtill kommer, att man icke heller från kommunalt håll är tillfredsställd med förslaget, något som framgår av stadsförbundets yttrande. Från den sidan ser man saken så, att man befarar, att ifrågavarande regel skulle omintetgöra den avlastning från fattigvården, som försäkringen eljest vore ägnad att med­ föra, ja kanske medföra ökade bördor för fattigvården i förhållande till för närvarande. Visserligen har därvid sannolikt icke fästs tillräckligt avseende vid den fara, som måste anses föreligga för missbruk av fattigvården genom att, då daghjälp utgår från försäkringen, man genom ett relativt ringa bidrag från fattigvården skulle kunna åstadkomma möjlighet till en mindre knapp existens. Hänsyn torde det oaktat böra tagas till förbundets i frågan uttalade uppfattning.

På sålunda angivna grunder har jag på denna punkt icke ansett mig kunna följa sakkunnigförslaget. Icke heller vill jag tillstyrka någon av de linjer, som förordas av reservanterna i kammarrätten eller av fattigvårdsinspektören, nämligen antingen att daghjälpsbeloppet skulle överföras till fattigvårdsmyn- digheterna såsom avbetalning beträffande den understöddes återbetalningsskyl- dighet eller att undantag ytterligare skulle göras från huvudregeln i det fall, att fattigvården föranletts av särskilt stor försörjningsskyldighet. En regel av först avsedda innebörd förutsätter i förhållande till kassorna tillämpandet av hela den vanliga kontrollapparaten, något som måste te sig egendomligt särskilt i förhållande till de oförsäkrade, vilka utan att fullgöra några särskilda skyl­ digheter uppbära samma ersättning från fattigvården. Och ett ytterligare un­ dantag från huvudregeln skulle utsudda de gränslinjer man velat upprätthålla och öppna vägen för en skälighetsprövning, som icke kan vara på sin plats i detta fall. Jag har därför ansett mig böra föreslå, att ifrågavarande regel helt utgår ur förslaget. Detta innebär, att daghjälpen från försäkringen kom­ mer att kunna i alla fall, då behov föreligger, suppleras av fattigvården, och att detta icke inverkar på daghjälpens belopp. I anslutning till de nyss omför- mälda erfarenheterna från de nuvarande arbetslöshetskassorna lärer man kun-

Bihani 7 till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr 209.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

na utgå från att ett sådant underrättelse- och förbindelseväsen skall kunna

upprättas mellan arbetslöshetskassornas ledning och fattigvårdsmyndigheter-

na, att även med en sådan regel oberättigad dubbelersättning i de flesta fall

skall kunna undvikas.

En särskild fråga, som uppkommer i detta sammanhang, är, bur de fall

skola behandlas, då en försäkrad i anledning av arbetslöshet är lagligen be­

rättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än fattig­

vård. Det mest praktiska fallet därvidlag är det, att en arbetare, som anser

den daghjälp hans kassa lämnar vara för låg, berett sig supplerande försäk­

ring i en annan, icke erkänd arbetslöshetskassa. För sådana fall stadgar sak­

kunnigförslaget, att daghjälp må utgå allenast i den mån understödet icke

uppgår till det i förhållande till lönens storlek föreskrivna maximum för

daghjälpen. Härjämte stadgas, att kassa äger i sina stadgar föreskriva, att

till medlem, vilken uppbär dylikt understöd, daghjälp må utgå allenast i den

mån understödet icke uppgår till den daghjälp, som han tillförsäkrat sig. Den

sålunda fastslagna principen har av de sakkunniga motiverats så, att det all­

männa icke gärna kan lämna bidrag till understöd åt någon medlem, om detta

understöd tillsammans med vad han regelbundet kan i anledning av arbetslös­

heten erhålla från annat håll uppgår till belopp, som nära motsvarar den in­

komst, som han skulle hava haft, om han ej varit arbetslös. Då detta skäl

synes mig äga giltighet alldeles oavsett den ståndpunkt man intager till mot­

svarande spörsmål beträffande den med återbetalningsskyldighet förenade och

på hehovsprövning grundade fattigvården, har jag icke ansett tillräcklig an­

ledning föreligga att på den senast omförmälda punkten frångå sakkunnig­

förslaget.

Här avses emellertid endast sådana fall, då en medlem »i anledning av

arbetslöshet» är lagligen berättigad till understöd av annan beskaffenhet än

fattigvård. Om en medlem eljest är lagligen berättigad till understöd, exem­

pelvis pension eller livränta, kommer daghjälpens storlek ej att röna inflytande

härav. Detta resultat synes mig rättvist.

I anslutning till sitt förslag rörande fattigvårdens inverkan på daghjäl­

pen hava de sakkunniga framlagt ett särskilt förslag om ändring i fat­

tigvårdslagen av innehåll, att fattigvårdsstyrelsen skulle vara skyldig att

skyndsamt lämna underrättelse till kassans styrelse i de fall, då fattigvård

utgivits på grund av arbetslöshet för medlem i erkänd arbetslöshetskassa.

Detta förslag har från olika håll gjorts till föremål för anmärkningar. Då

förslaget i händelse av bifall till vad jag nyss förordat rörande försäkrin­

gens förhållande till fattigvården kommer att sakna underlag, lärer jag icke

hava anledning att ingå på yttrandena i denna del. Förslaget torde böra helt

utgå. Å andra sidan kan jag icke finna tillräcklig anledning föreligga att,

såsom kammarrätten ifrågasatt, stadga en anmälningsskyldighet i motsatt

riktning eller så, att arbetslöshetskassorna skulle för fattigvårdsmyndighe-

terna anmäla alla försäkringsfall eller åtminstone alla, i vilka det vore tänk­

bart, att fattigvård skulle ifrågakomma. Nödig kännedom om sådana fall tor­

de på enklare sätt kunna beredas fattigvårdsmyndigheterna, vartill kommer,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

99

att en dylik anmälningsskyldighet måste ur kassornas och de försäkrades synpunkt te sig motbjudande, särskilt i den mån de ärligt sträva att övervinna svårigheterna utan att anlita fattigvården.

Som bekant har det under den nuvarande arbetslöshetskrisen i allt större utsträckning praktiserats, att företag, som nödgats inskränka driften, i stället för att helt avskeda en del av sin personal inskränka arbetstiden för den tidigare arbetsstyrkan, antingen så att den dagliga arbetstiden inskränkes eller så att varje arbetare sysselsättes endast visst antal dagar i varje vecka eller också så att arbetet bedrives med alternerande arbetslag med ombyte efter en eller flera veckor eller månader. Dessa förhållanden hava gjorts till föremål för undersökning genom socialstyrelsens försorg, och i Sociala Meddelanden år 1933, nr 1, finnes en redogörelse för verkställd utredning om förhållandena i detta hänseende i november 1932. Av denna redogörelse framgår, att den genomsnittliga veckoarbetstiden för samtliga de i undersök­ ningen medtagna arbetarna —- till antalet ungefär 240,000 —• beräknades till 43.5 timmar. Antalet arbetare, som vid undersökningstillfället haft oav­ kortad arbetsvecka, uppgick endast till omkring 55.5 °/°, en siffra, som dock av särskilda skäl uppgives vara för låg. De arbetare, för vilka arbetstiden utgjorde högst 40 timmar, uppgingo till över 26 %. Det antal arbetare, som hade en arbetstid av högst 24 timmar, motsvarande 3 fulla arbetsdagar, upp­ gick emellertid endast till 3.4 % av hela styrkan. Beträffande detaljerna i undersökningen får jag i övrigt hänvisa till Sociala Meddelanden. Enligt vad jag inhämtat kommer inom kort att framläggas en kompletterande undersök­ ning, avseende frågan i vad mån arbetstidsförkortningen tagit sig uttryck genom minskning av antalet arbetsdagar per vecka eller genom minskning av antalet arbetstimmar per dag eller genom permittering växelvis av viss del av arbetsstyrkan. Resultaten av denna undersökning, av vilka jag varit i tillfälle att under hand taga del, kunna sammanfattas sålunda:

Undersökningen har avsett omkring 225,000 arbetare, av vilka över 95,000 varit sysselsatta vid företag med förkortad arbetstid. Denna arbetstidsför­ kortning har beträffande omkring 55,000 arbetare åstadkommits genom minsk­ ning av antalet arbetsdagar per vecka antingen enbart eller i förbindelse med s. k. växelpermittering, d. v. s. att olika arbetargrupper växelvis permitterats för tidsperioder omfattande minst en vecka. Endast för ungefär 11,000 ar­ betare hade minskningen av arbetstiden åstadkommits genom nedsättning av antalet arbetstimmar per dag, enbart eller jämte växelpermittering. För om­ kring 12,000 arbetare hade såväl arbetsdagarnas antal som deras längd ned­ satts, och för omkring 19,000 arbetare slutligen hade arbetstidsförkortningen åstadkommits enbart genom växelpermittering. En minskning av antalet ar­ betsdagar har alltså varit den form av arbetstidsinskränkning, som i främsta rummet tillgripits av industrien i vårt land under den nu rådande depressio­ nen. Mer än 2/3 av de arbetare, som överhuvud taget drabbats av arbetstids­ inskränkning, synas hava fått korttidsarbete i denna form, antingen enbart eller i förening med andra inskränkningar, och nära 30 procent av industriens hela arbetarstyrka skulle, om de vid undersökningen funna siffrorna kunde antagas vara representativa för hela näringslivet, regelbundet hava en eller flera arbetsfria dagar i veckan.

Korttids­

arbete.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med hänsyn till den här behandlade frågan äro de sålunda vunna resultaten

i två hänseenden av intresse: dels har det visat sig, att arbetstidsnedsättning

i form av minskning av antalet arbetstimmar per dag har en mycket be­

gränsad betydelse, något som tydligen minskar olägenheterna därav, att det

icke lärer vara tekniskt möjligt att genom försäkringen bistå arbetare, som

på den vägen fått sin normala inkomst förminskad, och dels har det också

visat sig, att frågan om arbetslöshetsförsäkringens ställning till den genom

minskning av antalet arbetsdagar per vecka uppkommande intermittenta ar­

betslösheten är av ganska begränsad räckvidd. Med hänsyn till de allmänna

reglerna för försäkringen kan en försäkrad endast i det fall, att han haft

arbete högst tre dagar i veckan, ifrågakomma till utbekommande av daghjälp;

har arbetstiden per vecka varit längre, kan han nämligen icke uppfylla före­

skrifterna om viss karenstid under tiden närmast före daghjälpens utgående.

Det har nu visat sig, att det endast är i mycket begränsad omfattning, som

antalet arbetsdagar per vecka icke överstiger tre. Av över 240,000 redovisade

arbetare är det sålunda endast något över 8,000, som haft en arbetstid av högst

24 timmar, och man torde kunna utgå ifrån att samtliga arbetare, vilka haft

längre arbetstid, uttryckt i timmar, haft denna fördelad på flera än 3 dagar.

Emellertid har frågan, hur ett arbete, vars intermittens berott på drift­

inskränkning vid vederbörande företag, skall behandlas ur arbetslöshetsför­

säkringens synpunkt, varit föremål för olika meningar.

I 1928 års förslag ställde sig halva antalet av de sakkunniga på den stånd­

punkten, att i sådant fall daghjälp icke alls skulle få utgå för de dagar, då

den försäkrade icke hade sysselsättning; man ansåg tydligen, att en arbetare,

som hade anställning, även om denna icke gav honom full sysselsättning, icke

skulle betraktas såsom arbetslös. De övriga sakkunniga föreslogo emellertid

en regel av innebörd, att ifall kassans stadgar medgåve, att daghjälp utginge

i dylika fall, det dock skulle iakttagas, att sammanlagda beloppet av dag­

hjälp och arbetsförtjänst för vecka icke fick överstiga vad han skulle hava

erhållit i daghjälp för veckan, om han varit fullständigt arbetslös. Ur moti­

veringen för dessa särskilda ståndpunkter må anföras följande:

De av de sakkunniga, som ansågo att daghjälp borde utgå, framhöllo

bland annat: Den arbetslöshet, som har sin grund i ransonering av ar­

betstiden, kan till sin orsak och sina verkningar vara av alldeles samma art

som den fullständiga. Särskilt om den blir av längre varaktighet, kan

den sålunda leda till rent nödtillstånd för vederbörande arbetare och tvinga des­

sa att söka hjälp från samhällets sida. Vid genomförandet av en arbetslös­

hetsförsäkring bör man därför, såvitt möjligt är, ordna denna så, att jämväl

arbetslöshet av nu antydd art inbegripes under densamma. Härigenom skulle

ock från samhällets sida givas ett stöd åt arbetsgivarna i deras strävan att om

möjligt hålla sin arbetarstam samlad och undvika avskedanden. Erkännas

måste väl, att åtskilliga svårigheter i administrativt hänseende inställa sig vid

en dylik anordning. Dessa synas dock närmast vara för handen beträffande

en ransonering av arbetstiden medelst avkortning av den dagliga arbetstiden.

Begränsar man sig däremot till sådana fall, där hela dagar bliva arbetslösa,

torde ett system med ersättning för dessa kunna låta sig ordna utan alltför

stark belastning av försäkringsapparaten. Visserligen kan synas irrationellt

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

101

att sålunda lämna förstnämnda slag av arbetsransonering utanför, men man lärer kunna räkna med att, därest ersättning kan utgå till arbetarna vid visst slag av ransonering, arbetsgivarna i alla de fall, där möjligheter finnas för användande av denna ransoneringsform, skola begagna sig av densamma och att således den andra formen skall mera sällan tagas i bruk. Vid bestämmandet av ersättningens storlek måste emellertid uppenbarligen hänsyn tagas till att ifrågavarande arbetare dock hava viss arbetsförtjänst i veckan att taga i an­ språk för sitt uppehälle. Enligt nämnda sakkunnigas mening bör man be­ gränsa ersättningen sålunda, att densamma jämte arbetsförtjänst för vecka icke överstiger vad vederbörande arbetare, därest han varit fullständigt arbets­ lös, skulle erhållit i ersättning från försäkringen. För övrigt böra samma för­ utsättningar gälla som i fråga om ersättning vid fullständig arbetslöshet. Bl. a. skola sålunda karenstidsbestämmelserna lända till efterrättelse. Detta medför, att ersättning ej kan utgå, med mindre tre dagar i veckan äro arbetslösa. Vi­ dare skall vederbörande arbetare under de arbetslösa dagarna inställa sig hos arbetsförmedlingens organ och söka arbete. Det är ju nämligen möjligt, att arbetsanställning finnes att tillgå, vid vilken full sysselsättning kan beredas honom. Är detta fallet, måste ur försäkringens synpunkt fasthållas vid kra­ vet, att sådant arbetstillfälle begagnas och försäkringen således avlastas från ersättningsskyldighet. Givetvis bör emellertid vid bedömande av frågan, om hänvisning till annat arbete skall äga rum, hänsyn tagas till den omständig­ heten, att vederbörande dock innehar en anställning, som ger honom viss in­ komst. Är det fråga om rent tillfälligt arbete under någon dag, då vederbörande är ledig i sin anställning, möta ju inga betänkligheter. Men gäller det en kort­ varig anställning, som skulle nödga honom att lämna den plats, han innehar, synes hänvisning icke böra äga rum. Man skulle då riskera, att vederbörande efter kort tid vore helt utan anställning och försörjningsmöjligheter. Utsik­ terna för att ransonering av arbetstiden vid det företag, där vederbörande är anställd, skall upphöra måste ock beaktas.

Övriga sakkunniga funno principiella och praktiska skäl tala emot att försäkringsersättning utgår vid korttidsarbete och anförde bland annat: En dylik anordning skulle innebära en premiering av arbetsgivare, vilka hölle ett större antal arbetare anställda vid sitt företag än som vore ekonomiskt riktigt. Den skulle sålunda motverka näringslivets anpassning efter rådande ekono­ miska förhållanden. För samhället är det emellertid lyckligast, om denna an­ passning genomföres snarast möjligt. Systemet skulle också införa i viss mån osunda förhållanden å lönemarknaden, vilka under givna omständigheter skulle kunna vända sig till skada för arbetarna. Härtill kommer, att ersättnings utgi­ vande till arbetare, vilka allenast delvis vore arbetslösa, måste bliva en ganska invecklad och besvärlig sak. En ständig kontakt mellan arbetsförmedlingen och respektive arbetsgivare måste krävas och det bleve säkerligen många gån­ ger svårt att utöva någon verklig kontroll. Beträffande de av övriga sakkunni­ ga föreslagna bestämmelserna kunde för övrigt ifrågasättas, om de, ens från för­ slagsställarnas egna utgångspunkter sett, hade något större värde. Med hänsyn till deras starkt begränsade räckvidd torde det praktiska resultatet bliva ringa eller intet.

I det nu föreliggande sakkunnigförslaget har man följt den uppfattningen, att daglijälp i begränsad utsträckning skulle kunna få utgå även vid kort­ tidsarbete. Under diskussionen om förslaget har det emellertid från represen­ tanterna för arbetargrupper, som i större utsträckning varit utsatta för en för­ kortning av arbetstiden, framhållits såsom i hög grad önskvärt, att deras ställ­ ning i förhållande till försäkringen kunde förbättras.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Departe­

mentschefen.

Vid övervägande av denna fråga synes man böra utgå från att det av sociala

hänsyn måste anses vara att föredraga, att arbetarna icke helt skiljas från

sin anställning utan att den tillgängliga arbetsmängden fördelas mellan dem

på ena eller andra sättet. Jämväl ur industriens egen synpunkt måste det

vara av intresse att på detta sätt söka hålla samlad en arbetarstam, vars kun­

skaper och erfarenhet man omedelbart kan utnyttja, därest omständigheterna

skulle möjliggöra att utöka driften. Vid valet mellan olika former av ar­

betstidsförkortning synes vidare ur samma synpunkt den metoden vara att

föredraga, enligt vilken uppehållen mellan arbetsperioderna bli så korta som

möjligt, d. v. s. att arbete beredes åtminstone någon del av varje vecka.

Emellertid måste det ur ekonomisk synpunkt för företagarna ofta vara

fördelaktigare att arbeta med längre perioder, så att arbetarna alternera varje

eller varannan vecka eller med längre mellanrum. Med den av de sakkunniga

på denna punkt föreslagna regeln skulle arbetarna icke hava något ekonomiskt

intresse av att motsätta sig en dylik, för arbetsgivarna önskvärd förläggning

av arbetstiden. Snarare skulle de ofta hava fördel av att först arbeta helt

under viss tid och därefter under en fullständigt arbetslös tid uppbära full

ersättning från försäkringen. Erfarenheterna från utlandet hava också visat,

att samförstånd kunnat uppstå mellan arbetsgivare och arbetare om att på

detta sätt utnyttja försäkringsförmånerna.

Till motverkande av en dylik icke önskad utveckling synes det lämpligt att

något modifiera sakkunnigförslaget, så att arbetarna komma att åtnjuta högre

sammanlagd inkomst under viss vecka, ju större del därav som de arbetat.

.Visserligen må medgivas, att man i så måtto bör taga hänsyn till behovssyn-

punkten, att full daghjälp icke bör medgivas för hela antalet arbetslösa da­

gar. Jag har emellertid låtit undersöka möjligheterna att finna en medelväg

och därvid funnit mig böra förorda en sådan regel, att vid korttidsarbete dag­

hjälp skall kunna utgå med fullt belopp, därvid dock en arbetslös dag i varje

vecka skall lämnas helt utan daghjälp. Effekten av en dylik regel blir i all­

mänhet, att den sammanlagda inkomsten för arbetaren kommer att ställa sig

något bättre för varje dag av perioden, som han haft arbete. Endast för det

fall, att daghjälpen uppgår till 60 % av arbetsinkomsten och han blott haft

arbete en dag under veckan, skulle den föreslagna regeln medföra en inkomst,

som obetydligt understiger vad han skulle hava uppburit enligt sakkun­

nigförslaget. Då detta fall säkerligen saknar varje praktisk betydelse, har

jag ansett mig kunna bortse från detsamma.

Emellertid har det vid övervägandena i saken observerats, att om man stan­

nade härvid, en följd av karenstidsbestämmelserna skulle bliva, att den fördel­

aktigaste anordningen för arbetarna bleve den, att varannan vecka vore arbets­

vecka och varannan arbetsfri; de skulle då äga uppbära daghjälp för hela den

lediga tiden; om däremot perioderna skiftade var fjortonde dag, skulle för varje

arbetsfri period avgå en karenstid om sex dagar. Då det synes olägligt med

en dylik ojämnhet i serien, torde man böra utsträcka den nyss förordade regeln

därhän, att för varje fjortondag årsperiod skola avdragas två dagar, för vilka

den försäkrade eljest skulle hava varit daghjälpsberättigad.

I samband med den nu förordade jämkningen i sakkunnigförslaget har jag

Eungl. Maj:ts proposition nr 809.

103

ansett lämpligt att på det sätt taga hänsyn till den erfarenhet, som på sina håll lärer hava gjorts inom de nuvarande arbetslöshetskassorna därom, att ut­ betalning av daghjälp vid korttidsarbete överhuvud kan medföra olägenheter, att de nya kassorna böra medgivas möjlighet att i sina stadgar intaga bestäm­ melse om att ersättning överhuvud taget icke skall utgå i dylika fall; vad som innehålles i det nu framlagda författningsförslaget är endast en regel om vad kassorna högst få utgiva.

En konsekvens av den förordade omläggningen lärer böra bliva, att man icke behöver taga hänsyn till hithörande fall, da det gäller att bestämma de omständigheter, under vilka den maximala understödstiden av 120 dagar får utsträckas.

Enligt sakkunnigförslaget hava ånga direkta inskränkningar stadgats be­ träffande rätten -för arbetare inom yrken med utpräglad säsongkaraktär att utfå understöd på grund av arbetslöshet under den döda säsongen. Däremot har tillsynsmyndigheten tillerkänts vittgående befogenheter att ingripa i be­ rörda hänseende. Således har tillsynsmyndigheten erhållit rätt att föreskriva en till högst tre månader utsträckt karenstid eller att förbjuda utbetalning av understöd under viss bestämd tid av året eller att föreskriva uppdelning av den längsta medgivna understödstiden under året i två perioder, därvid den ena skall omfatta den tid, då arbetslöshet regelbundet förekommer.

De sakkunniga uttala om dessa bestämmelser, att det torde vara att för­ vänta, att tillsynsmyndigheten särskilt begagnar sig av denna rättighet,, då avlöningen inom yrket är sa hög, att medlemmarna skäligen höra äga möjlig­ het att försörja sig genom egna medel under den inom yrket normalt före­ kommande arbetslösheten, såsom inom byggnadsindustrien.

Frågan om en arbetslöshetsförsäkrings förhållande till säsongarbetslösheten behandlas i en del av de inkomna yttrandena.

Beträffande socialstyrelsens och fullmäktiges i järnkontoret yttranden i denna punkt hänvisas till förut atergivna utdrag av dessa yttranden (sid. 49—50 och 63).

Svenska by g g nadsträarbetare förbundet anför: Det kan antagas, att kassor med medlemmar inom utpräglade säsongfack finna sig böra bestämma en längre karenstid än sex dagar. Detta bör vara tillätet. Aderton dagar förefaller dock kunna betraktas som maximum. Ett åläggande från tillsynsmyndigheten an­ se vi dock vara ett oberättigat ingripande i medlemmarnas rätt att råda över sina egna tillgångar, tillkomna genom medlemsavgifterna. Skulle det ovill- korligen anses, att restriktion bör sättas för statsbidraget, bör dock kassans rätt att av egna medel lämna medlemmarna understöd icke beskäras.

Svenska textilarbetareförbundet framhåller: Konstruktionen av statsbidraget kommer att medföra, att ett tämligen stort bidrag kommer att lämnas en sådan grupp som byggnadsarbetarna, där arbetslöshetsprocenten är synnerligen hög, till stor del beroende på fackets säsongkaraktär, men där löneinkomsterna äro så goda, att gruppen det oaktat får räknas till de bäst ställda i landet. Å andra sidan komma textilarbetarna, vilkas löner höra till de lägsta i landet men vil- ka ha en relativt låg arbetslöshetsprocent, att endast få ett obetydligt bidrag till sin försäkring.

Säsong-

arbets­

lösheten.

104

Kungl. Ma] ds proposition nr 209.

iJt^h^f"

kan i°ke förnekas, att säsongarbetslösheten utgör ett allvarligt pro­

blem, vars behandling vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring kräver

noggrant övervägande. Inför sådana uttalanden som nyss anförts av två re­

presentativa arbetarorganisationer inom tvenne yrken med diametralt mot­

satta anställnings- och avlöningsförhållanden måste man inse frågans bety­

delse.

;

Det är emellertid icke inom alla yrken med utpräglad säsongkaraktär, som

lönerna äro så avpassade, att de skäligen kunna förslå till livsuppehället un­

der den döda säsongen. Exempel därå erbjuda sockerfabrikernas kampanj­

arbetare. Beträffande dessa arbetare förutsättes, att de under den tid fabri­

kerna äro stängda finna sysselsättning inom andra verksamhetsområden;

då de misslyckas däri, bpra de vara berättigade till daghjälp. Inom bygg­

nadsindustrien åter är lönenivån, i varje fall inom de större städerna, så hög,

att den uppenbarligen varit avsedd att bereda uppehälle “under en säsong­

arbetslöshet av normal längd. Det kan då icke vara rimligt, att statsbidrag

utgar till understöd åt dessa arbetare under den tid, då de normalt äro ar­

betslösa. Säsongarbetslösheten kan sålunda icke skäras över en kam utan

måste behandlas från fall till fall.

Det är därför klart, att man ej gärna kan i själva författningen i detalj

föreskriva .särskilda regler rörande säsongarbetarnas rätt till understöd. I

stället lärer man, såsom ock i de tidigare svenska förslagen till arbetslöshets­

försäkring gjorts, böra lämna tillsynsmyndigheten vidsträckt befogenhet att

för varje särskilt yrke meddela inskränkande bestämmelser angående under-

stödsrätten. Med den stora kännedom om arbetsmarknadens problem, som

tillsynsmyndigheten besitter, och med den särskilda sakkunskap, som är av­

sedd att ställas till dess förfogande, torde man kunna förvänta, att tillsyns­

myndighetens handhavande av dessa frågor kommer att medföra rättvisast

möjliga resultat. De av textilarbetarförbundet anförda farhågorna för att de

högt betalade byggnadsarbetarna skulle komma att erhålla oskäligt stort stats­

bidrag torde därför vara obefogade.

Byggnadsträarbetareförbundets förslag, att en kassa skulle äga rätt att

under tid, då tillsynsmyndigheten förbjudit utgivande av understöd, av egna

medel lämna medlemmarna understöd, kan jag icke biträda. Med den kon­

struktion av kassorna, som förslaget innebär, komma kassornas samtliga till­

gångar att förvaltas gemensamt, och något avskiljande av viss del av medlem­

marnas egna avgifter blir ej möjligt. Det torde ej heller ur andra synpunk­

ter vara lämpligt att för de erkända arbetslöshetskassornas del medgiva en så­

dan uppdelning av verksamheten. Däremot står det en erkänd arbetslöshets­

kassas medlemmar fritt att bilda en fristående, icke erkänd kassa för bere­

dande av understöd under den döda säsongen.

Erbjudet

I enlighet med erhallna direktiv hava 1932 års sakkunniga i den avlämnade

lämplighet

Promemorian utan att

ingå Pa

diskussion av frågan beträffande lönen vid ar-

med hänsyn

bete, som arbetslös skall vara skyldig antaga, upptagit en bestämmelse, att

Storlek18 ei'i-,J'ufiet ari)ete skail anses lämpligt och alltså ej få föranleda arbetsvägran,

såvida lönen motsvarar den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

105

I 1928 års betänkande anföres i denna fråga: En omständighet, som för den arbetslöse måste vara av utomordentlig be­ tydelse, då han ställes inför ett arbetserbjudande, är den lön, som kommer att betalas för arbetet i fråga. I detta avseende gäller utomlands genomgående, att den arbetslöse äger avböja anställning, som är förenad med lägre avlöning än den, som å orten vanligen betalas för liknande arbete. Ofta utsäges direkt, att den arbetslöse äger vägra arbeta för lägre lön än gällande kollektivavtal stadgar. De tidigare svenska förslagen hava båda på denna punkt upptagit ett stadgande, att lönen ej får understiga den i orten vanliga avlöningen för arbete av ifrågavarande art. Socialförsäkringskommittén anförde i motive­ ringen till detta stadgande, att därest kollektivavtal gällde för företaget, hän­ syn borde tagas till bestämmelserna i sådant avtal. I sitt yttrande över 1925 års departementsutkast ifrågasatte socialstyrelsen, om man icke borde något kraftigare understicka skyldigheten att åtaga sig arbete genom att låta denna gälla för alla fall, där avlöningen ej avsevärt understege den i orten vanliga avlöningen för liknande arbete.

Bland de sakkunniga hava skilda meningar gjort sig gällande. Herrar Bernström, Carlström, Heckscher, Johansson och von Kock förorda ett stadgande, enligt vilket den arbetslöse skall vara pliktig antaga erbjudet arbete, för den händelse detta är förenat med avlöning, som prövas vara skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant arbete. Vad som härmed åsyftas är i första rummet, att icke genom arbetslöshetsförsäk­ ringen skall komma att beredas stöd för åtgärder, som i sig själva verka ar- betslöshetsskapande. Det rådande läget på arbetsmarknaden bör giva utsla­ get för den lönenivå, som skall upprätthållas, och om av någon anledning lö­ nenivån kommit att ligga högre än som motsvarar förhållandet mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft, så är det icke meningen, att en sådan lönenivå skall erhålla ett nytt skydd genom försäkringen. Om försäkringen icke fun­ nes, skulle den därigenom skapade arbetslösheten innebära ett tryck på kol- lektivavtalslönen samt till följd därav föranleda en efter marknadsläget bättre avpassad lön, om icke förr så i varje fall när tiden komme för en revidering av gällande kollektivavtal. En arbetslöshetsförsäkring, som ändrade detta förhållande, skulle alltså icke blott innebära partitagande för arbetarna i löne­ striderna utan själv medverka till utbredning av de riskfall, den vore avsedd att utgöra försäkring emot.

Enligt dessa sakkunnigas mening bör därför vid hänvisning till arbete hän­ syn alltid tagas till den lönenivå, som motsvarar det verkliga läget på arbets­ marknaden. Då en så formulerad bestämmelse emellertid förmodligen skulle te sig svårtillämpad i åtskilliga fall, har det förefallit lämpligast att i någon mån binda lönebestämmelsen vid den på arbetsorten förekommande avlöningen för det arbete, varom fråga är; men det har icke ansetts möjligt att låta de därvid gällande lönesatserna utan vidare vara tillämpliga. Stadgandet inne­ fattar givetvis skyldighet att antaga arbete, som avlönas i enlighet med even­ tuellt förefintligt kollektivavtal eller eljest är avlönat på sätt som är gängse i orten. Men ehuru dessa normer sannolikt i flertalet fall komma att bli ut­ slagsgivande, böra de icke få stå i vägen för hänvisning till arbete, där en dylik avlöning icke fullt står att vinna. Det är fullt möjligt, att en mindre ofta men dock stundom förekommande lönesats utgör enda förutsättningen för att överhuvud bereda sysselsättning åt do arbetslösa; och understundom skulle nya arbeten på en ort kunna upptagas endast under förutsättning, att en nå­ got lägre lön än som för tillfället existerade finge betalas. Om kollektivavtal råda, äro dessa möjligheter visserligen som regel obefintliga; men särskilt i fråga om den stora del av Sveriges befolkning, som står i förbindelse med jordbruket utan att tillhöra detta, har man att räkna med att frågan kan äga

106

Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

större betydelse. Finge dylika arbetstillfällen icke tagas i anspråk, uppstode

just den icke oundvikliga arbetslöshet, som nyss omtalats, och det är därtill

som försäkringen icke bör få bidraga. Att några starka avvikelser från van­

lig avlöning därvid skulle behöva komma i fråga, är visserligen osannolikt,

men det bör åligga arbetsförmedlingsanstalten att i varje särskilt fall noga

pröva, i vad mån arbetstillfällen skulle kunna beredas genom dylika avvikel­

ser, ty ingen meningsskiljaktighet torde råda om att arbete på öppna mark­

naden är fördelaktigare för en person än ett torftigt underhåll åt honom så­

som arbetslös.

Herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna förorda sådan formulering av

bestämmelserna på ifrågavarande punkt, att den arbetslöse äger —■ utan att

förlora sin ersättningsrätt — vägra antaga arbete, för vilket avlöningen

understiger den i arbetsorten vanligen förekommande avlöningen för sådant

arbete. Ett dylikt stadgande ansluter sig till den praxis, som utvecklat sig

inom den hittillsvarande offentliga hjälpverksamheten med avseende å de ar­

betslösa. Och den princip, som sålunda trängt igenom, måste anses vara ännu

mera berättigad i ett försäkringssystem, där arbetarna själva i väsentlig mån

bidraga till täckande av kostnaderna för de utgående ersättningarna. Den

har också nästan undantagslöst vunnit godkännande i den utländska lagstift­

ningen å området. För de fall, där kollektivavtal är gällande, lära för övrigt

möjligheterna för anställande av arbetare till lägre löner än de avtalsenliga

vara praktiskt taget uteslutna. Det synes ej heller ur samhällets synpunkt

önskvärt, att dessa möjligheter på något sätt underlättas. Det skulle inne­

bära ett äventj^rande i viss mån av den ordning och reda å arbetsmarknaden,

som utgör en av det kollektiva avtalssystemets bästa frukter, socialt sett.

Från arbetarklassens sida kommer också med all säkerhet att resas ett bestämt

motstånd mot alla försök i sådan riktning. Har man sålunda anledning anta­

ga, att ett krav att den arbetslöse skall åtnöja sig med en lön, vilken under­

stiger den i orten vanligen förekommande, icke låter sig med framgång upp­

ställas, såvitt angår sådana fall, där kollektivavtal äro gällande, synes så

mycket mindre anledning föreligga att hävda ett dylikt krav beträffande ar­

betsområden, inom vilka anordningen med kollektivavtal ännu ej trängt ige­

nom. Inom sådana områden torde nämligen de allmänt gällande lönesatserna

ställa sig väsentligen ogynnsammare för arbetarna än de i kollektivavtalen

fastslagna och något behov att jämna vägen för en ytterligare nedpressning

kan rimligen icke vara för handen. För övrigt bör framhållas, att ett stad­

gande sådant som det av de övriga sakkunniga föreslagna otvivelaktigt skulle

hava till följd föga önskvärda friktioner och slitningar vid tillämpningen. Av­

görandet, huruvida viss bjuden lön vore att anse som skälig, skulle alltid vara

en mycket ömtålig och grannlaga sak, och utfölle det i jakande riktning, skulle

säkerligen i många fall påståenden framkomma om ett partitagande för ar­

betsgivarna. För bevarandet av det förtroende bland försäkringsklientelet,

varav varje social försäkring är i hög grad beroende, synes angeläget att i

möjligaste mån hålla den utanför den aktuella kampen mellan motsatta in­

tressen å arbetsmarknaden.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena hava ett flertal myndig­

heter och sammanslutningar anmärkt på den formulering, som givits ifråga­

varande bestämmelse. I allmänhet förklaras den avfattning av bestämmelsen,

som föreslagits av majoriteten bland 1926 års arbetslöshetssakkunniga, vara

att föredraga.

Sålunda anför länsstyrelsen i Hallands län:

Enligt 15 § skall erbjudet arbete anses lämpligt under förutsättning bland

Kungl. Maj:is proposition nr 809.

107

annat, att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbets­

orten vanliga avlöningen för sådant arbete. Denna bestämmelse är bibehållen

från herr Lindqvists författningsutkast i 1928 års förslag. De sakkunniga

hava varit förhindrade att föreslå ändring häri. En sådan ändring är dock

enligt länsstyrelsens åsikt absolut nödvändig. Ty försäkringen skall icke

syfta till eller ens medverka till att i allmänna marknaden fastlåsa någon viss

lönestandard. Den bör garantera ett skäligt belopp till livsuppehälle under

viss tid åt de arbetslösa. Men den får under inga villkor bliva en löneförsäk-

ring och den får icke utgöra ett vapen i fackföreningarnas kamp för bibehål­

lande vid en viss tidpunkt av ett löneläge, som under de då rådande förhål­

landena är omotiverat. Huruvida den ändring, som i detta syfte måste göras

bör gå ända därhän att den försäkrade arbetslöse skall vara skyldig att i av­

seende å lönen antaga arbete i fria marknaden, så snart för detta erbjudes en

lön, som uppgår till minst hans daghjälp från försäkringen, eller om någon

annan regel bör uppställas, vill länsstyrelsen nu ej närmare diskutera, men fin­

ner i varje fall en betydligt utvidgad dylik skyldighet oavvislig. Det är vis­

serligen sant, att den av de sakkunniga nu föreslagna formuleringen av lag­

texten endast uttalar, att arbetet skall under angivna förutsättning anses

lämpligt, och icke stadgar, att arbete med lägre lön alltid skall anses olämp­

ligt, men enligt länsstyrelsens åsikt räcker icke denna uppmjukning av 1928

års förslag. Då det är arbetslöshetskassan, som skall bedöma — i första

hand — huruvida vägran att antaga lämpligt arbete skall beröva den väg­

rande daghjälp, bör skyldighetsregeln göras strängare och kassans prövnings­

rätt starkare begränsas.

Länsstyrelsen i Stockholms län förmenar, att bestämmelsen är ägnad att

framkalla många tvister.

Länsstyrelsen i Blekinge län hemställer, att bestämmelsen formuleras så,

att det klart framgår, att även ett av staten eller kommun ordnat nödhjälps-

arbete med något reducerat avlöningsbelopp skall anses såsom lämpligt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att försäkringen, om ifrågavarande

bestämmelse skall gälla, icke så mycket blir en försäkring mot arbetslöshet

som fastmer mot risken att nödgas antaga arbete med lägre lön.

Beträffande svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund

hänvisas till de utdrag av föreningens och förbundets yttranden, som tidigare

återgivits å sid. 59 och sid. 61.

Stockholms handelskammare: Prövningen, huruvida ett arbete skall anses

såsom lämpligt, skall ske genom arbetslöshetskassans styrelse. Här möter en

av förslagets mest betänkliga bestämmelser. Det torde vara uppenbart, att

kassorna komma, att bildas efter yrkeslinjer och att deras funktionärer följ­

aktligen komma att utses bland fackföreningsrörelsens målsmän. En av de

i paragrafen angivna förutsättningarna för ett arbetes lämplighet är, att det

motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, en annan att det är förenat med

en avlöning, som icke understiger den i orten vanliga för sådant arbete. Man

kan knappast förutsätta, att prövningen härutinnan kommer att ske med

erforderlig objektivitet. Vad avlöningens storlek beträffar, kommer givetvis

att finnas en stark frestelse att söka normalisera densamma på en så hög

nivå som möjligt. Den officiellt erkända befogenheten att granska, om avlö­

ningen är skälig eller icke, lärer säkerligen komma att begagnas såsom en

hävstång till en höjning av det allmänna löneläget inom yrket.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län: Ett avgörande skål

mot ett lagfästande av det framlagda förslaget är, att detta även komme att

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen,

Erbjudet

arbetes

lämplighet

med hänsyn

till pågå­

ende arbets-

konflikt.

förhindra en fri lönebildning. Den arbetslöse skulle ju nämligen ej vara plik­

tig att taga annat arbete än sådant som avlönas med belopp, som ej under­

stiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete. Försäkringen

skulle sålunda otvivelaktigt bliva ytterligare ett hinder för den sänkning av

arbetslönerna, som torde vara ofrånkomlig, för att vårt näringsliv överhuvud

skall kunna repa sig ur sitt betryckta läge. Ett genomförande av försäk­

ringen lärer därför otvivelaktigt hava ökad arbetslöshet till följd genom den

fastlåsning av arbetslönerna, som blir en följd av stadgandena om avtals-

enliga löner.

I denna fråga kan jag till alla delar ansluta mig till vad som i 1928 års

betänkande anförts av herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna. Särskilt

vill jag understryka vad dessa sakkunniga framhållit därom att, i händelse

man skulle gå motsatt väg, avgörandet, huruvida viss erbjuden lön vore att

anse som skälig, vore en ömtålig och grannlaga sak. I själva verket skulle

en dylik bestämmelse medföra allvarliga faror och svårartade tvistigheter och

därigenom vålla betydande svårigheter beträffande försäkringens tillämpning

i en mycket central punkt. Det må för övrigt erinras om att den av sist­

nämnda sakkunniga föreslagna lagtexten i det nu föreliggande förslaget för­

tydligats på ett sådant sätt, att den uppenbarligen endast föreskriver, att ar­

bete, under förutsättning att lönen icke understiger den i orten vanliga för

sådant arbete, alltid skall anses lämpligt, men att lagtexten icke stadgar, att

arbete med lägre lön alltid skall anses olämpligt.

Beträffande frågan om skyldigheten för arbetslös medlem av erkänd arbets­

löshetskassa att vid risk av understödets indragande antaga erbjudet arbete,

som hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt pågår, anföres i de över

sakkunnigförslaget avgivna yttrandena bland annat följande.

Arbetsdomstolen anför i enhälligt yttrande:

_ Invändningar torde icke kunna framställas mot att det lagts i tillsynsmyn­

dighetens hand att beträffande konflikter på icke avtalsreglerade områden be­

döma, huruvida skälig anledning till arbetsvägran förelegat. Det skulle icke

vara rimligt, att man alltid läte bero vid arbetsvägran på grund av dylik kon­

flikt, även när bakom denna icke står någon ansvarsmedveten facklig organi­

sation. Det hade naturligen varit en fördel, därest i lagtexten kunnat givas

närmare regler om de principer tillsynsmyndigheten i dylika fall har att följa.

På grund av de utomordentligt skiftande omständigheter, som kunna föreligga,

lära dock mera uttömmande bestämmelser icke lämpligen kunna åstadkommas.

Vidkommande tillsynsmyndighetens provisoriska prövningsrätt på avtals­

reglerade arbetsområden kan det naturligen möta betänkligheter att olika myn­

digheter behandla ett och samma spörsmål med möjlighet att de stanna i stri­

diga beslut. Det oaktat torde förslaget på denna punkt vara dikterat av nöd­

vändigheten. Därest anstalter icke vidtagas för provisoriska avgöranden i

fråga om konflikter på kollektivavtalsreglerade områden, skulle lagstiftnin­

gen på denna punkt förete en lucka, som kunde föranleda åtskilliga olägen­

heter i praktiken. Det må erinras, att talan vid arbetsdomstolen eller skilje­

nämnd i regel endast kan anhängiggöras av de kollektivavtalsslutande organi­

sationerna och i varje fall icke av enskilda arbetare, som sakna anknytning

till dessa organisationer. För övrigt ligger det i sakens natur, att tvist om en

konflikts laglighet oftast måste anhängiggöras från arbetsgivarsidan. En ar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

109

betare, som hänvisats till arbetsplats, där konflikt råder, står sålunda — sär­ skilt när han icke tillhör den avtalsslutande arbetarorganisationen — i regel utan möjlighet att inverka på frågan om sakens dragande under arbetsdomstol eller skiljenämnd. Det föreligger sålunda stor sannolikhet för att frågan om anhängiggörandet av rättegång om konflikten kan förbliva svävande under den tidsperiod, då det för den arbetssökande är av vikt att få fastslaget, huru­ vida konflikten är laglig eller icke.

Naturligen vore det lyckligast, om även de provisoriska avgöranden, som sålunda äro nödvändiga, kunde uppdragas åt arbetsdomstolen — skiljenämnd måste anses här vara helt utesluten. Utredningen vid arbetsdomstolen är emel­ lertid huvudsakligen byggd på partsförhandling under domstolens ledning och icke på en från domstolen å ämbetets vägnar igångsatt undersökning. Då de provisoriska avgörandena — enligt vad som påvisats — särskilt föranledas av att de behöriga parterna icke tagit upp frågan, måste dessa avgöranden före­ gås av utredning, grundad på den beslutande myndighetens egna undersöknin­ gar. En administrativ myndighet lämpar sig bättre härför än en domstol, och i varje fall skulle de provisoriska beslutens överlämnande till arbetsdom­ stolen förutsätta särskilda lagregler om den verksamhet domstolen _ i detta av­ seende hade att utöva. Det må ock erinras därom, att exempel icke saknas på att ett beslut, avsett att gälla tills vidare, fattas av administrativ myndighet, under det att det slutliga avgörandet tillkommer domstol. Förhållandet mellan administrativa organ i deras egenskap av överexekutor och domstolarna torde här erbjuda vissa paralleller.

Under hänvisning till vad sålunda anförts får arbetsdomstolen förklara, att den för sin del icke finner anledning till anmärkning mot innehållet i 15 §, till den del detta här blivit berört.

I 35 § av förslaget har föreskrivits, att klagan icke må föras över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten av arbetskon- flikt, därom talan må föras inför arbetsdomstolen. Anledningen till denna bestämmelse har tydligen varit önskan att undvika en kollision i beslut mellan Kungl. Maj:t och arbetsdomstolen. Det torde dock kunna ifrågasättas, om icke samma skäl och med än större styrka tala för ett bortfallande av klago- rätten även i de fall, då frågan om arbetskonfliktens beskaffenhet i sista hand skall avgöras av skiljenämnd.

Socialstyrelsen yttrar: Enligt de föreslagna bestämmelserna kan det an­ komma på tillsynsmyndigheten att förklara, att en konflikt eljest är »av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat», i vilket fall understöd ej må utgå. Bestämmelserna medgiva sålunda ett fritt bedömande i dessa frågor av synnerlig vikt.

Man måste ställa sig tveksam beträffande den uppdelning av prövningen av konflikts lovlighet, som bestämmelsen innebär. I sådana fall där fråga är, om en konflikt strider mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal, skulle enligt förevarande bestämmelse, jämförd med 35 §, jämte hithörande motive­ ring tillsynsmyndigheten först kunna meddela beslut, och skulle tvistefrågan ändock sedermera kunna upptagas till prövning av arbetsdomstolen. _ Till för­ klaring av möjligheten härav angives i motiveringen, att det administrativa avgörandet endast vore att fatta såsom provisoriskt. Något dylikt utsäges emellertid ej i författningstexten, och i brist på särskild bestämmelse i annan riktning skulle väl tillsynsmyndighetens beslut få definitiv karaktär —- i 35 § stadgas t. o. m. uttryckligen, att beslutet i fall, då tvistefrågan kan dragas inför arbetsdomstolen, icke får överklagas. Önskar man få till stånd en an­ ordning, varigenom tillsynsmyndighetens beslut skall kunna ändras av arbets­ domstolen, torde det vara nödvändigt att, liksom i fråga om klagan över över- exekutors beslut (11 kap. utsökningslagen), meddela uttryckliga regler där-

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

för. I annat fall synas de bägge myndigheternas beslut komma att, båda gil­

tiga, stå mot varandra, vilket, även om motsvarigheter därtill finnas, icke lär

kunna anses lämpligt. Vad här sagts torde väsentligen äga motsvarande til­

lämpning i fall, där skiljenämnd trätt i arbetsdomstolens ställe.

Förutom nu berörda betänkligheter av formell innebörd torde det även från

mer saklig synpunkt få anses önskvärt, att tillsynsmyndighetens samt arbets­

domstolens resp. eventuell skiljenämnds kompetens såvitt möjligt hållas isär,

d. v. s. att tillsynsmyndigheten fritages från sådana frågor, som falla inom

arbetsdomstolens eller skiljenämnds behörighetsområde. Skiljaktiga beslut i

samma sak skulle nämligen tydligtvis i en del fall kunna leda till besvärande

olägenheter, och tillsynsmyndighetens auktoritet skulle otvivelaktigt tillfogas

skada genom korrigerande beslut av arbetsdomstolen eller en skiljenämnd. Nå­

got hinder för en utökning av arbetsdomstolens uppgifter i förevarande avseen­

de torde ej heller kunna anses föreligga med hänsyn till önskvärdheten av snabb

handläggning. I 22 § i lagen om arbetsdomstol meddelas föreskrifter i sådant

syfte, och möjligt skulle kanske också vara att för domstolens befattning med

ärenden, varom i förevarande stycke är fråga, anordna ett särskilt, mer summa­

riskt förfarande.

Påpekas må, att det torde vara tvivelaktigt, om här åsyftade frågor rörande

kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal i regel skulle komma under arbets­

domstolens prövning i andra fall, än då målet instämts i annat syfte, än varom

här är fråga. Parterna i försäkringsavtalet, arbetslöshetskassan och den ar­

betslöse, lära nämligen med hänsyn till 13 § i lagen om arbetsdomstol anses

obehöriga att väcka talan.

En annan och med hänsyn särskilt till tillsynsmyndigheten kanske ännu

mera betydelsefull erinran föranledes därav, att förevarande bestämmelse med

sin allmängiltiga läggning åt tillsynsmyndigheten uppdrager att pröva alla

möjliga slag av arbetskonflikter, sålunda ej blott rättstvister utan även in­

tressetvister av vitt skiftande innebörd och karaktär, såväl »okynneskonflik-

ter» som tvister med avsevärt reellt underlag. Härigenom skulle i viss mån

i vårt land införas obligatorisk skiljedom i intressetvister på arbetsmarkna­

den. Att befattningen med dessa frågor skulle för tillsynsmyndigheten bliva

synnerligen betungande och bekymmersam, torde vara uppenbart. Den före­

slagna tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, har visserligen till sitt förfogande

tvenne experter på förevarande område, nämligen socialfullmäktige, men an­

tagligen skulle det bliva påkallat att i avsevärt större utsträckning, än de

sakkunniga tänkt sig, för ifrågavarande ärendens handläggning, taga i an­

språk den i 36 § omförmälda nämnden.

I motiveringen omtalas konflikter, som icke godkännas av vederbörande till

landsorganisationen anslutna fackförbund, och uttalas den meningen, att dy­

lika konflikter ej skulle behöva respekteras. För tillsynsmyndigheten lär det

emellertid måhända ställa sig svårt att tillämpa en dylik uppfattning utan

uttryckligt stöd av en författningsbestämmelse. Osäkert torde väl också vara,

om ej en person, som tillhör en utom landsorganisationen stående organisation,

kan anses ha skälig anledning till arbetsvägran vid strejk, som påbjudits av

hans egen organisation men ogillas av landsorganisationens resp. fackför­

bund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om icke alla beslut av till­

synsmyndigheten beträffande konflikters laglighet borde kunna överklagas

hos arbetsdomstolen såsom slutinstans.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker, att det torde böra uttryckligen

angivas i lagtexten, att tillsynsmyndigheten äger meddela provisoriskt beslut

om beskaffenheten av en konflikt, innan arbetsdomstolens beslut erhållits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

111

Svenska byggnadsträarbetareförbundet anser det vara uteslutet, att åt till­ synsmyndigheten skulle givas befogenhet att förklara en konflikt vara av sådan beskaffenhet, att understödsberättigade medlemmar av erkänd arbetslös­ hetskassa icke skulle äga rätt att vägra mottaga arbete vid av konflikten be­ rörd arbetsplats.

Det måste anses vara ett uppenbart samhällsintresse, att avtalsstridiga kon­ flikter och rena okynneskonflikter ej skola behöva respekteras, utan att hän­ visning av arbetskraft skall kunna ske till arbetsplats, där sådan konflikt på­

går, med skyldighet för den hänvisade att antaga arbetet vid risk av förlust av varje understöd, vari ingår allmänna medel. I princip ansluter jag mig alltså till sakkunnigförslaget i denna del.

Att avstängning från understöd skall vidtagas vid arbetsvägran i alla de fall, då en konflikt av arbetsdomstolen eller skiljenämnd förklarats strida emot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal, därom torde ingen tvekan kunna råda. Diskussionen lärer därför endast behöva röra sig om det be­ rättigade i att införa ett särskilt administrativt förfarande för bedömande dels av de konflikter, vilka ligga utanför området för kollektivavtal och vilka sålunda ej kunna komma under arbetsdomstolens avgörande, och dels av kon­ flikter inom området för kollektivavtal, beträffande vilka konflikter beslut av arbetsdomstolen eller skiljenämnd ännu ej föreligga.

Vad först angår konflikterna utanför området för kollektivavtal äro dessa, såsom de sakkunniga framhållit, emellanåt av en sådan okynneskaraktär, att det måste anses uteslutet att respektera en vägran att antaga arbete pa grund av att sådan konflikt pågår. Jag anser det därför böra vara möjligt att i så­ dant syfte få till stånd ett avgörande rörande beskaffenheten av sådana kon­ flikter. I likhet med de sakkunniga finner jag därvid lämpligast, att denna prövning anförtros åt tillsynsmyndigheten. Att meddela närmare föreskrif­ ter för tillsynsmyndighetens prövning lärer ej vara att förorda. Med anled­ ning av vad socialstyrelsen anfört vill jag emellertid framhålla, att avsikten ingalunda är att åstadkomma en obligatorisk skiljedom i intressetvister på arbetsmarknaden. Tillsynsmyndigheten skall ju endast hava att avskilja sådana konflikter, som äro av den särskilda beskaffenhet, att skälig anled­ ning till arbetsvägran icke förekommit. Så snart det är klart, att en kon­ flikt icke är av denna särskilda karaktär, har tillsynsmyndigheten icke att ingå på närmare bedömande av densamma. Häri ligger, att det aldrig kom­ mer i fråga att bedöma rättmätigheten av konflikter, som så att säga tillhöra de normala stridsåtgärderna på arbetsmarknaden, allra minst sådana som för­ anletts av motsättningar i rättmätiga intressen. Vad i motiveringen anförts om konflikter, som ej godkänts av landsorganisationen eller vederbörande fack­ förbund, har endast avsett att ge en anvisning på ett indicium, som dock na­ turligen ingalunda avsetts att vara ensamt avgörande.

Vidkommande härefter tillsynsmyndighetens prövningsrätt på områden, där kollektivavtal slutits, anser jag i likhet med arbetsdomstolen, att det skulle uppstå en lucka i lagstiftningen, om sådant avgörande ej kunde träffas. Just den av socialstyrelsen anförda omständigheten, att frågan om beskaffenheten

Departe­ mentschefen.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av konflikterna i allmänhet ej kan väntas komma under arbetsdomstolens pröv­

ning, såvida ej målet dit instämts i annat syfte, anser jag utgöra ett syn­

nerligen starkt skäl för nödvändigheten av att tillskapa annan väg för att vinna

ett auktoritativt avgörande. Såsom arbetsdomstolen påpekat, torde denna pröv­

ning, eftersom utredningen måste verkställas av den prövande myndigheten

själv, lämpligen ej böra överlämnas till arbetsdomstolen. Enligt min mening

bör även här bestämmandet ankomma på tillsynsmyndigheten. Ehuru ej ound­

gängligt, eftersom avgörandet sker i olika syfte och med hänsyn till skilda

slag av rättsverkningar, torde det vara lämpligast, att tillsynsmyndighetens

beslut om nu ifrågavarande konflikter erhåller allenast provisorisk karaktär,

och alltså, därest saken dragés inför arbetsdomstolen eller skiljenämnd, äger

giltighet allenast för tiden intill dess i sådan ordning beslut meddelats i sa­

ken. Detta förhållande torde böra komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Något besvärsförfarande från tillsynsmyndigheten till arbetsdomstolen lärer

däremot ej böra stadgas. För att beskaffenheten av en konflikt skall kunna

komma under arbetsdomstolens prövning, måste den alltså i vanlig ordning

vara instämd av därtill behörig part.

Vad socialstyrelsen yttrat därom att tillsynsmyndighetens auktoritet skulle

tillfogas skada genom beslut i annan riktning av arbetsdomstolen eller en

skiljenämnd kan icke tillmätas betydelse. Tillsynsmyndighetens beslut till­

kommer på grund av vägran av en enskild kassamedlem att antaga erbjudet

arbete, medan ett beslut av arbetsdomstolen eller skiljenämnd förutsätter in­

gående förhandlingar med de avtalsslutande parterna. Förutsättningarna för

besluten äro sålunda fullständigt olika, och besluten kunna därför ej gärna

ställas mot varandra. Socialstyrelsen erinrar för övrigt själv om beslut av

överexekutor — d. v. s. ofta länsstyrelsen — som ändras av domstol.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen i Malmöhus län anfört angående önsk­

värdheten av att tillsynsmyndighetens rätt att meddela provisoriskt beslut

uttryckligen omnämnes i lagtexten vill jag framhålla, att av lagtexten fram­

går, att någon inskränkning i tillsynsmyndighetens rätt att utlåta sig om be­

skaffenheten av konflikt, som ännu ej varit föremål för rättsligt avgörande,

ej finnes stadgad. Det torde sålunda redan med de sakkunnigas avfattning av

texten vara fullt klart, att tillsynsmyndighetens rätt till provisorisk pröv­

ning även omfattar konflikter, som ligga under arbetsdomstolens behandling;

dock att, där ej särskilda omständigheter föreligga, det lärer vara lämpligt

att avvakta arbetsdomstolens beslut.

I likhet med arbetsdomstolen anser jag övervägande skäl tala för att rätten

till besvär hos Kungl. Maj:t över ett av tillsynsmyndigheten meddelat provi­

soriskt beslut skall bortfalla även i de fall, då konflikten kan komma under

skiljenämnds avgörande. Med anledning härav har ändring verkställts i 35 §.

Arbetskon-

flikters in­

verkan på

utgivande

av under­

stöd.

Jag övergår härefter till frågan om arbetskonflikternas inverkan på ut­

givande av understöd. Vid behandlingen av denna fråga torde jag först få

—- huvudsakligen med ledning av 1928 års betänkande — lämna en redogö­

relse för de i utlandet gällande bestämmelserna i ämnet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

113

I England gäller såsom grundregel, att understöd på grund av försäkringen icke får utgå till den, som förlorat sin anställning i följd av driftinställelse, orsakad av strejk eller lockout vid samma fabrik, verkstad eller företag, där han var anställd. I följd härav uteslutas från understöd alla, som direkt del­ taga i strejk eller äro föremål för lockout, samt därutöver alla vid det konflikt­ berörda företaget anställda, som i anledning av konflikten bliva arbetslösa. De, som redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, beröras däremot icke i sin understödsrätt av denna. Uttrycket »samma företag» har för övrigt en be­ gränsad räckvidd. Där särskilda grenar av arbetet, vilka i regel äro anordnade såsom särskild verksamhet i särskilda lokaler, i något fall äro anordnade i sär­ skilda avdelningar av samma lokal, skall nämligen varje avdelning anses såsom särskilt företag. Avstängningen från understöd gäller, så länge konflikten pågår, med undantag för det fall att den arbetslöse under denna tid bona fide erhållit annan anställning i det yrke, han vanligen utövar, eller fått varaktig anställning i annat yrke. — Emellertid gives det ett undantag från angivna grundregel. Styrker den arbetslöse, att han själv icke deltager i, ekonomiskt understödjer eller är direkt intresserad av konflikten samt att han icke heller tillhör någon grad eller klass av arbetare vid det konfliktberörda företaget, vars medlemmar deltaga i, ekonomiskt understödja eller äro direkt intresserade av konflikten, är hans understödsrätt oberoende av denna. Det må slutligen an­ märkas, att numera uteslutits en förut befintlig bestämmelse, enligt vilken huvudregeln icke skulle vara tillämplig, därest den arbetslöse styrkte, att kon­ flikten orsakats av att arbetsgivaren handlat i strid mot gällande kollektiv­ avtal.

Enligt den tyska lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring uteslutas från understödsrätt alla, vilkas arbetslöshet orsakats av en inländsk strejk eller lockout; avstängningen gäller så länge konflikten pågår. Detta stadgande avser såväl i konflikt direkt indragna arbetare som alla, vilkas arbetslöshet är en indirekt följd av inländsk arbetskonflikt. Vid dylik indirekt konfliktskapad arbetslöshet och särskilt då det är fråga om en konflikt vid annat företag eller inom annat yrkesområde än det, den arbetslöse tillhör, eller det gäller konflikt utanför dennes arbets- eller bostadsort, skall emellertid understöd utgå, därest förvägrandet av understöd skulle framstå såsom en obillig hårdhet. Närmare riktlinjer för avgörandet, huruvida obillig hårdhet skall anses vara för handen, skola meddelas av Riksanstaltens förvaltningsråd. Prövning av de enskilda fallen har överlämnats åt landsanstalternas förvaltningsutskott, förstärkt på visst sätt; de lägre försäkringsorganen ha således här skjutits åt sidan. Det bör bemärkas, att jämväl enligt tysk lagstiftning arbetskonflikt icke utövar något inflytande å understödsrätten för dem, vilka redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa.

Den österrikiska lagen stadgar helt kort, att understöd icke får utgå till den, vars arbetslöshet är en följd av driftinställelse, orsakad av strejk eller lockout. Fråga, huruvida sådant orsakssammanhang är för handen, skall prövas av skiljenämnden vid det lokala arbetslöshetskontoret, vars beslut omedelbart skall underställas vederbörande industriella kretskommission.

Jämväl den italienska lagen av 1923 innehåller ett liknande stadgande: ar­ betslöshet, som orsakats av konflikt mellan arbetare och arbetsgivare, medför icke rätt till understöd, så länge driften vid företaget av sådan anledning helt eller delvis ligger nere.

Från nu behandlade lagar skiljer sig den i Valen år 1924 antagna såtillvida, som den allenast uttalar, att understöd icke får utgå till den, som är utan ar­ bete i följd av strejk; förbudet gäller så länge strejken varar. Av lagens tyst­ nad beträffande lockout måste dragas den slutsatsen, att sådan konflikt icke inverkar å understödsriitten.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

8

114

Kungl. Maj:is proposition nr £09.

Den bulgariska lagstiftningen av år 1925 intager en liknande ståndpunkt.

I fråga om länder med frivilligt försäkringssystem må följande anmärkas.

Enligt den nya danska lagstiftningen av den 23 juni 1932 får en erkänd

arbetslöshetskassa icke utgiva understöd till de medlemmar, som omfattas av

strejk eller lockout. Ej heller må understöd under en konflikt inom kassans

verksamhetsområde utgivas till sådana arbetare inom det i konflikten in­

dragna yrket, vilkas uppehållsort bort föranleda hänvisning till de av kon­

flikten berörda arbetsplatserna. — I en av socialministern den 11 november

1932 utfärdad kungörelse hava bland annat meddelats följande bestämmelser

angående förfarandet vid arbetskonflikter. Om en strejk eller lockout utbryter

inom en kassas verksamhetsområde, skall meddelande därom omedelbart till­

ställas arbetsdirektören. Kassans styrelse skall samtidigt meddela tillfälligt

beslut om indragande av understöden. Arbetsdirektören bestämmer härefter i

vilken omfattning kassan skall hållas stängd för utbetalning av understöd i

enlighet med följande regler. Beröras kassans samtliga avdelningar av kon­

flikten, skall kassan helt stängas. Beröres åter endast en eller flera av avdel­

ningarna, skola blott dessa avdelningar stängas, därvid emellertid skall iakt­

tagas, att, om konflikten berör ett fackområde, till vilket vanligtvis blott

hänvisning sker från en bestämd grupp arbetare, avstängning endast skall ske

för medlemmar, vilkas vanliga arbete inom vederbörande fackområde eller vilkas

utbildning gör en hänvisning välgrundad. Finnes skäl att antaga, att hän­

visning till de av konflikten berörda arbetsplatserna vid brist på arbetskraft

skulle hava ägt rum bland medlemmar, som tillhöra en angränsande avdelning,

skall jämväl denna avdelning stängas. Sysselsättes vid de av konflikten

berörda arbetsplatserna blott ett i förhållande till avdelningens storlek mycket

ringa antal medlemmar, så att avstängning av avdelningens alla medlemmar

skulle vara uppenbart orimlig, skall avstängningen blott avse de personer,

som direkt omfattas av konflikten, eller sådana arbetslösa, som inom de sist-

förflutna åtta veckorna haft mer än tillfälligt arbete inom det av konflikten

berörda verksamhetsområdet. En avdelning får icke ånyo öppnas för ut­

betalningar, såframt medlemmarnas möjlighet att erhålla arbete i avgörande

hänseende kan antagas bliva påverkad av konflikten. — Genom huvudregeln,

att understöd icke får utgivas till personer, som omfattas av konflikter, ute­

slutas alla, som direkt deltaga i konflikten. Däremot betraktas icke personer,

som indirekt bliva arbetslösa genom konflikten — exempelvis genom brist på

material, drivkraft eller medhjälpare — såsom omfattade av konflikten.

Gällande norsk lagstiftning innehåller allenast ett stadgande, enligt vilket

arbetslöshet, som orsakats av strejk eller lockout, icke är att anse såsom oför­

vållad och således icke kan grunda rätt till understöd från arbetslöshetskassa,

I praxis har åt detta stadgande givits en ganska inskränkande tolkning. Un­

derstöd vägras sålunda icke, med mindre den arbetslöse själv eller organisation,

som han tillhör, är implicerad i konflikten.

Enligt den tjeckoslovakiska lagstiftningen utgår icke understöd till personer,

som deltaga i strejk eller äro föremål för lockout. Vidare tillägges, att till­

fälligt avskedande av arbetare på grund av brist på råmaterial eller halv­

fabrikat eller på grund av trafikinställelse, till vilken de avskedade arbetarna

äro utan skuld, icke skall anses såsom lockout, även om bristen i fråga orsakats

av strejk eller lockout.

I Belgien får understöd från arbetslöshetskassa aldrig utgå till dem, som äro

direkt indragna i arbetskonflikt. Därutöver skola under vissa förhållanden från

understöd avstängas personer, vilkas arbetslöshet är direkt orsakad av strejk.

Ådagalägges det nämligen, att strejken förklarats i samförstånd med dem och

att de hava ett direkt intresse av konfliktens utgång, får understöd icke utgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

115

till dem. Samma regel gäller även för det fall, att strejken liar till ändamål att genomdriva ett krav, som ej har facklig karaktär, samt de på grund av strejken arbetslösa själva understödja eller tillhöra en organisation som under­ stödjer de strejkande, så att konflikten härigenom förlänges eller dess utvidg­ ning underlättas. Om en strejk hotar utbryta, och arbetsgivarna icke anlita den förlikningsmannainstitution, som den 25 november 1929 införts, skola de strejkande anses såsom oförvållat arbetslösa och vara berättigade till under­ stöd.

De holländska arbetslöshetskassorna måste för att komma i åtnjutande av bidrag från det allmänna, i sina stadgar hava intagit en bestämmelse, att un­ derstöd icke får utgå till den, vars arbetslöshet är en följd av strejk eller lock­ out.

Den schweiziska lagstiftningen innehåller en i viss mån egenartad bestäm­ melse. Enligt denna får understöd icke utgivas till den, vars arbetslöshet är en följd av kollektiv arbetskonflikt, och förbudet gäller icke blott den tid, kon­ flikten varar, utan även de 30 närmast följande dagarna.

I Spanien utgives icke understöd till dem, som äro indragna i en strejk eller lockout, med mindre strejken eller lockouten icke berör den industri eller det yrke, vari den försäkrade personen arbetar och förutsatt att han icke deltagit i strej­ kens förklarande och ej har direkt intresse av konfliktens biläggande.

I 1928 års betänkande erinras först om att socialförsäkringskommittén i sitt förslag till lag om offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshets­ kassor förordat, att tidigare tillämpade grundsatser måtte vinna stadfästelse i försäkringslagstiftningen, men att en minoritet inom kommittén föreslagit viss uppmjukning av reglerna. Vidare framhålles, att i 1925 års departements- utkast rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring föreslagits, att understöd från arbetslöshetskassa icke skulle utgå till medlem, som deltoge i strejk eller vore föremål för lockout, under den tid konflikten varade.

Härefter anföres i betänkandet: Vid de sakkunnigas prövning av förevarande fråga har till en början den tanken varit under övervägande, huruvida icke den principiellt riktigaste lös­ ningen vore att för varje särskilt fall av arbetskonflikt prövades, i vad mån de stridande parternas krav kunde anses berättigade ur samhällets synpunkt, d. v. s. med hänsyn till det av statsmakterna uppställda målet för arbetslös- hetspolitiken, och att denna prövnings resultat vore avgörande för frågan, i vilken utsträckning försäkringsersättning skulle utgå till de arbetslösa un­ der konflikten. Funnes arbetarnas krav vara berättigade ur nämnda synpunkt, skulle man då helt och hållet bortse från konflikten och låta ersättning utgå som vanligt, men ansåges motsatsen vara fallet, skulle en strängt restriktiv hållning iakttagas. Oavsett vilka principiella skäl, som kunna tala för ett sådant förfaringssätt, hava de sakkunniga emellertid funnit detsamma av praktiska skäl omöjligt att genomföra. Samtliga sakkunniga anse sålunda ofrånkomligt, att vissa mera formella regler uppställas rörande frågan, om och i vilken utsträckning ersättning på grund av försäkringen skall utgå under tid, då arbetskonflikt pågår.

När det gällt att utforma sådana regler, har enighet bland de sakkunniga rått därom, att försäkringsersättning icke bör, så länge arbetskonflikten va­ rar, utgå till någon, som är direkt indragen i konflikten, d. v. s. deltager i strejk eller är föremål för lockout. Att strejkande icke kunna tillerkännas er­ sättning följer redan därav, att en arbetslöshetsförsäkring principiellt måste vara begränsad till att avse skydd mot följderna av oförvållad arbetslöshet.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Då lockoutade arbetare här jämställas med strejkande, har detta sin grund

däri, att det mestadels är en tillfällighet eller en fråga om lämpligaste strids-

taktik, huruvida en arbetskonflikt framträder i form av strejk eller lockout.

Den ståndpunkt, de sakkunniga härutinnan intagit, har också vunnit uttryck i

så gott som all utländsk lagstiftning på området.

Vissa bland de sakkunniga, nämligen herrar Lindqvist, Hagman och Odel-

stierna, anse ett stadgande av nu angivet innehåll tillräckligt och motsätta

sig således bestämmelser, som skulle gå ut på att i anledning av arbetskonflikt

avstänga ytterligare grupper av arbetslösa från erhållande av försäkrings­

ersättning. För införandet av sådana bestämmelser kan enligt nämnda sak­

kunnigas mening icke åberopas, att andra grupper av arbetslösa än de direkta

deltagarna i konflikten eventuellt någon gång i framtiden kunna få skada eller

gagn av konfliktens utgång. Väl är sammanhanget i det ekonomiska livet så

beskaffat, att utgången av en arbetskonflikt kan få inflytande långt utöver

den krets, det närmast gällt. Men detta inflytande går likt en böljerörelse åt

alla håll. Om stora medborgargruppers köpkraft ökas eller minskas, röner

avsättningen av olika slags varor påverkan därav. Stigningar och sänkningar

av lönenivån inom ett yrke, särskilt om detta omfattar ett större antal arbetare,

komma i regel så småningom arbetare och arbetsgivare till godo över hela lin­

jen. Söker man räkna med de indirekta verkningarna för de arbetslösas del av

arbetskonflikterna, måste man därför riskera att i det övervägande antalet

fall begå orättvisor mot de arbetslösa. Den avgörande synpunkten måste vara,

huruvida de arbetslösa kunna anses deltaga i konflikten eller på ena eller

andra sättet materiellt understödja någon av de stridande parterna. Företagna

utredningar beträffande den svenska fackföreningsrörelsen giva emellertid vid

handen, att de arbetslösa i regel äro uteslutna från deltagande i omröstningar,

som gälla arbetskonflikter, samt att de äro befriade från erläggande av regel­

mässigt utgående avgifter och beslutade extra uttaxeringar. Slutligen vilja

de ifrågavarande sakkunniga framhålla, att om man vill med hänsyn till en

utbruten arbetskonflikt från ersättning avstänga andra grupper av arbetslösa

än de direkta deltagarna i konflikten, bestämmelserna härom med nödvändighet

måste bliva synnerligen obestämda och tänjbara. Och det kan icke nog starkt

understrykas, att framför allt på denna punkt krävas enkla och klara regler,

som icke tillåta, att obehöriga synpunkter göra sig gällande vid de enskilda

fallens avgörande.

Övriga sakkunniga finna däremot påtagligt, att i många fall en sådan in­

tressegemenskap kan föreligga mellan de i en arbetskonflikt direkt indragna

arbetarna och vissa kategorier arbetslösa, att det måste anses berättigat och

nödvändigt att från åtnjutande av försäkringsersättning avstänga även andra

än de i konflikten deltagande. Förut har påpekats, att det mestadels är tak­

tiska synpunkter från de stridande parternas sida som avgöra, huruvida en

arbetskonflikt utbryter i form av strejk eller lockout. Liknande synpunkter

torde enligt dessa sakkunnigas mening i ännu högre grad vara bestämmande

för den omfattning, en utbruten arbetskonflikt erhåller. Då dessutom genom­

förandet av en arbetslöshetsförsäkring i och för sig måste innebära ett kraftigt

stärkande av arbetarklassens ställning i kampen med arbetsgivarna angående

löne- och anställningsvillkor, synes man göra klokt i att låta bestämmelserna

om ersättnings utgivande under aktuella konfliktfall präglas av en viss åter­

hållsamhet. Det kan också hänvisas därtill, att man inom utländsk lagstift­

ning rörande arbetslöshetsförsäkring, bortsett från enstaka undantag, ingalun­

da nöjt sig med att förbjuda utbetalning av ersättning eller understöd allenast

såvitt angår deltagarna i konflikten.

Då det gällt att närmare bestämma, vilka grupper av arbetslösa som ytter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

117

ligare böra avstängas från ersättning i händelse av arbetskonflikt, har bland

ifrågavarande sakkunniga viss meningsskiljaktighet gjort sig gällande.

Herrar Carlström, Heclcscher, Johansson och von Koch hava i detta läge

velat undvika alla åtgärder, som kunde vara ägnade att innebära en påtryck­

ning på någondera parten i konflikten att offra mera av sina intressen än mot­

parten. Av detta skäl förorda de ett stadgande, enligt vilket från ersättnings-

rätt skulle uteslutas, förutom de i konflikten direkt indragna, sådana vilka bli­

vit arbetslösa i anledning av konflikten och vilkas löne- och anställningsvillkor

skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Då sålunda för avstängning

förutsättes, att vederbörande blivit arbetslös i anledning av konflikten, följer

härav, att alla sådana, vilka redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, icke

i sin ersättningsrätt skulle påverkas av denna. Härutinnan förordas alltså en

ändring i de grundsatser, som tillämpats beträffande den hittills bedrivna hjälp­

verksamheten. Ändringen avser emellertid en punkt, där dessa grundsatser

varit föremål för den starkaste kritiken, och skulle föra den svenska lagstift­

ningen i närmare överensstämmelse med vad som gäller utomlands. Där be­

gränsar man, såsom den föregående redogörelsen utvisar, mestadels avstäng­

ningen till att avse allenast konfliktskapad arbetslöshet. En dylik begräns­

ning gör också, att man får ett betydligt fastare grepp på frågan än om man

uteslutande tar hänsyn till vederbörandes intresse av konfliktens utgång. För

avstängning kräves emellertid ytterligare enligt den föreslagna regeln, att den

arbetslöses löne- och anställningsvillkor kunna antagas röna inverkan av kon­

flikten. Härvid bör man emellertid icke räkna med alltför avlägsna, mer eller

mindre sannolika verkningar. Det får krävas ett mera påtagligt sammanhang.

Eörutom konfliktens art och omfattning synes böra komma i betraktande, huru

pass nära den arbetslöse är knuten till det konfliktberörda yrket eller företa­

get, i vad mån en lokal konflikt på orten, där den arbetslöse är bosatt, men i

annat yrke kan ha inflytande på anställningsvillkoren överhuvud i orten o. s. v.

Då det emellertid är ogörligt att i själva lagen upptaga de omständigheter, till

vilka hänsyn bör tagas, och angiva vilken vikt som i de särskilda fallen bör

tillmätas dem, föreslå dessa fyra sakkunniga, att socialstyrelsen bemyndigas

utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av konfliktbestämmelserna.

Härigenom skulle ock vinnas möjlighet till en smidig anpassning efter olika

situationers krav.

Herr Bernström ansluter sig till sist angivna fyra sakkunnigas mening men

anser den paritetiska behandling, som dessa åsyfta, kräva vissa tillägg till de­

ras förslag. Omfattar konflikten övervägande antalet arbetare tillhörande visst

yrke inom särskilt område eller hela riket eller är den av mindre omfattning

men kan antagas i avseviird mån påverka de allmänna löne- och anställnings­

villkoren för yrket inom området eller riket, bör sålunda enligt nämnde sak­

kunniges mening ersättning icke utgå till någon, som tillhör detta yrke inom

området eller riket. Detta bör gälla oavsett om vederbörande var arbetslös

vid konfliktens utbrott eller icke. En dylik regel tillämpas för närvarande

vid den offentliga hjälpverksamheten för arbetslösa och någon anledning att

frångå densamma har icke visats föreligga. Att det i förevarande samman­

hang är fråga om ett försäkrings- och icke ett rent understödssystem synes så

mycket mindre kunna åberopas, som det föreslås, att arbetsgivarna i denna

sin egenskap skola bära en mycket väsentlig del av försäkringskostnaderna.

Man synes då vara skyldig ägna särskild uppmärksamhet åt att icke arbets­

givarnas rättmätiga intressen obehörigen åsidosättas. Med hänsyn till den ut­

bredning fackorganisationerna numera fått och till den starka solidaritet, som

råder mellan de organiserade arbetarna inom ett fack, måste den angivna regeln

anses väl motiverad. Emellertid är tydligt, att bestämmelsen, strängt tilläm-

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

pad, kan i vissa fall leda till icke önskvärda konsekvenser. Inom den nuva­

rande hjälpverksamheten medgives också en mjukare tillämpning av densam­

ma genom överförandet av vissa arbetslösa till s. k. lokalt arbetskraftsöver-

skott. Med hänsyn härtill föreslår herr Bernström, att socialstyrelsen får ett

allmänt bemyndigande att, där tillämpningen av de föreslagna konfliktbestäm­

melserna i visst fall uppenbarligen skulle innebära en obillig hårdhet, medgiva

undantag från desamma. Genom ett sådant generellt bemyndigande torde vara

sörjt för tillgodoseendet av befogade humanitära krav.

I enlighet med erhållna direktiv har i 1933 års sakkunnig förslag upptagits

en regel av den lydelse, som förordats av herr Lindqvist m. fl.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena ha beträffande denna

fråga anförts starka betänkligheter mot de verkningar av en dylik bestäm­

melse, som i skilda fall anses skola uppkomma. Av yttrandena i denna del

torde här få återgivas följande.

Socialstyrelsen anför härom:

En av de viktigaste men på samma gång mest svårlösta och ömtåliga frå­

gor, som statsmakterna ställts inför vid den hittillsvarande hjälpverksamhe­

ten för oförvållat arbetslösa, har gällt förfarandet vid arbetskonflikter. Frå­

gan har också vid upprepade tillfällen gjorts till föremål för statsmakternas

ingående överväganden. Särskilt må i detta avseende hänvisas till de utred­

ningar och principiella uttalanden i ämnet, som återfinnas i arbetslöshets-

kommissionens skrivelse till statsutskottet den 9 mars 1923 och utskottets

memorial nr 36 av den 22 i samma månad.

Utgångspunkten för alla hithörande överväganden lärer vara att söka i den

av såväl parterna på arbetsmarknaden som statsmakterna hittills städse och

väl alltjämt hyllade grundsatsen, att det allmänna bör intaga en neutral håll­

ning i nämnda parters intressekonflikter.

Vid varje under det allmännas medverkan anordnad hjälpverksamhet för

oförvållat arbetslösa frånträder emellertid det allmänna alltid till viss grad

berörda neutrala position och inskrider — av humanitära skäl —- till arbetar-

partens förmån, i den mån man därmed påverkar en av de faktorer, som äro

bestämmande för den fria löneprisbildningen.

Det råder en konstitutiv, ofrånkomlig motsättning mellan å ena sidan de

arbetsmarknadspolitiska hänsynstagandena och å den andra de humanitära,

och det har då gällt att så avväga dessa mot varandra, att det allmännas in­

skridanden mot arbetslösheten, med bevarande av deras syfte, i minsta möjliga

mån åsidosätta de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna och i minsta möj­

liga mån innebära ett frånträdande av principen om det allmännas neutralitet

i omförmälda parters intressekonflikter.

Det motsatsförhållande, som här berörts, återspeglar sig också i det allmän­

na åskådningssätt, som man hittills ansett sig böra anlägga vid överväganden

i den ena eller andra riktningen. I den mån hjälpåtgärderna äro att be­

döma ur humanitär synpunkt har man att taga i betraktande individens ■—

eller familjens — hjälpbehov. Vid överväganden av arbetsmarknadssyn-

punkterna har man däremot hittills ansett sig nödsakad att betrakta spörs­

målet ur kollektiv synvinkel under hänsynstagande till fackorganisationer

och hela yrken.

Man har sålunda i de senare fallen icke ansett sig kunna bortse från ett

sådant för hela vår arbetsmarknads gestaltning grundläggande faktum som

den förefintliga intressegemenskapen de enskilda arbetstagarna emellan, vilken

binder dem solidariskt samman och på vilken hela systemet för arbetarpartens

löneaktioner via fackorganisationerna är uppbyggt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

119

Delade meningar ha, allt efter intresseinställningen, varit rådande, huru

långt man därvid borde sträcka sig, men i det stora hela lär enighet rått

därom, att denna på solidaritet grundade intressegemenskap över huvud taget

måste beaktas.

I vissa fall har också intressegemenskapen för ett visst yrke eller för en

viss organisation ansetts oomtvistlig. Så till exempel har vid så kallad all­

män konflikt inom ett yrke samtliga till yrket hörande ansetts äga ett klart,

samfällt intresse av konfliktens utgång och därmed vara benägna för och i

stånd att påverka utgången av densamma. Vid konflikter av denna art har

man också ansett, att det allmännas hjälp åt de enskilda arbetslösa inom

yrket skulle utgöra ett kollektivt stöd åt hela arbetargruppens strävanden och

på den grund ej böra ifrågakomma.

I den remitterade promemorian upptagas i resp. författningsförslag be­

stämmelser om förfarandet vid arbetskonflikt beträffande dels arbetslöshets­

försäkring (16 §) och dels understödsverksamhet vid arbetslöshet (4 §). En­

ligt dessa — i båda fallen överensstämmande — bestämmelser må understöd

ej utgå till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout under den

tid konflikten varar.

Det må vara tillfyllest att här konstatera, att man med sådan formule­

ring av nämnda bestämmelse helt bortser från den faktiska, solidaritet och

intressegemenskap, som kan råda mellan de i konflikten direkt invecklade

och andra arbetargrupper inom yrken eller fackförbund i orten eller i vissa

fall inom hela landet. Därmed har man också bortsett från ett för hela lö-

nebildningssystemet grundläggande faktum.

Statens arbetslöshetskommission: De föreslagna bestämmelserna rörande

verkningarna av de arbetslösas deltagande i strejk eller lockout och om un-

derstödsfrågornas bedömande med hänsyn härtill äro visserligen enkla och lätt-

tolkade. Sannolikheten synes dock tala för möjligheten av besvärande kom­

plikationer, därest statsmakterna komme att godtaga de sakkunnigas formu­

lering av bestämmelserna härutinnan. Enligt författningsförslaget möter det

sålunda inga hinder för att exempelvis en obetydlig grupp av arbetare etable­

rar arbetsinställelser såsom led i en större aktion och härigenom förorsakar

arbetslöshet för andra mycket större och även ur produktionssynpunkt långt

betydelsefullare arbetargrupper. I dylika fall skola jämlikt förslaget endast

de direkt strejkande utestängas från understöd, under det att huvudstyrkan

vid en fabrik eller inom ett yrke anställda, som sålunda blivit arbetslös på

grund av de andras konflikt, berättigades att uppbära understöd,_ så länge en

på detta sätt uppkommen arbetslöshet vore för handen. En ändring av dessa

ifrågasatta bestämmelser synes kommissionen påkallad.

Sedan det hänvisningsförfarande vid vissa arbetskonflikter, som infördes

genom beslut av 1926 års riksdag, i modifierad form intagits i 15 § i utkastet

till förordning om erkända arbetslöshetskassor, anser kommissionen, att de av

1922 års riksdag fastställda bestämmelserna beträffande konfliktdirektivens ut­

formning böra bliva normgivande. Dessa innebära närmast, att icke blott de

av en konflikt direkt berörda deltagarna skola avstängas från åtnjutandet av

arbetslöshetshjälp, utan att sådan avstängning även skall drabba övriga av

konflikten berörda inom ett yrke, en ort eller hela landet, alltefter den tolk­

ning, som vederbörande myndigheter må komma att från fall till fall giva åt

den föreliggande konfliktens karaktär.

Sveriges skog säg are förbund yttrar: Om strejk råder vid en flottled, av­

stängas arbetarna vid denna från understöd från kassan.^ Blir sagda konflikt

långvarig, kunna de träförädlingsindustrier, som få sin råvara ur samma flott-

120

Kungl. Maj:is proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

led, bliva utan virke och nödgas att slå igen, till dess konflikten i flottleden är

löst. Så vitt förbundet kunnat finna av förslaget, erhålla sagda industriers

arbetare under tiden fullt understöd. Här blir i realiteten det förhållandet

radande, att med statsbidrag arbetslöshet understödjes, som indirekt är fram­

kallad av strejk. Att berörda understöd åt industriernas arbetare kommer att

påverka möjligheterna för konfliktens lösande, är höjt över varje tvivel.

Kommerskollegium uttalar med anledning av vad skogsägareförbundet så­

lunda anfört, att, det icke lärer kunna undgås, att indirekt samband mellan ar­

betskonflikter på ett arbetsområde och nödtvungna driftsinskränkningar på

andra i åtskilliga fall kan tänkas uppkomma.

Överståthållarämbetet finner, att konfliktparagrafen visserligen icke är av

den betydelse, som den fått i den offentliga diskussionen, men anser dock sak­

liga skäl tala för att den gives ungefärligen den avfattning, som föreslagits av

majoriteten av 1926 års sakkunniga, dock med det tillägget att tillsynsorganet

äger icke allenast att utfärda närmare bestämmelser angående tillämpningen

utan även att i förekommande fall vidtaga jämkningar och giva förklaringar

huru de utfärdade bestämmelserna in casu skola tillämpas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar en avfattning av paragrafen, som

överensstämmer med vad majoriten av 1926 års arbetslöshetssakkunniga före­

slagit.

Svenska arbetsgivareföreninaen anser förslaget i denna del giva uttryck åt

en principiell inställning till den statliga hjälpverksamheten, som föreningen

icke kan dela. Föreningen avstyrker med hänsyn till konsekvenserna bestämt

varje uppmjukning av de nu gällande direktiven.

Den fråga, som nu berörts, är av synnerlig vikt, vilket torde framgå bland

annat därav, att allvarliga politiska kriser två gånger framkallats i vårt

land på grund av delade meningar om den inverkan arbetskonflikter rätteligen

borde tillåtas få på samhällelig arbetslöshetshjälp.

Enligt de grundsatser, som tillämpats i hittillsvarande svensk arbetslöshets-

politik, skola, då konflikt utbryter, de arbetslösa, vilka åtnjuta understöd av

stat och kommun eller äro sysselsatta vid reservarbeten, undandragas vidare

hjälp, om de tillhöra det fack, inom vilket arbetskonflikten pågår, och denna

konflikt är allmän. Det har ansetts, att staten endast genom sådana av-

stängningsåtgärder upprätthölle den neutralitet i arbetstvister, som det till-

komme staten att iakttaga. Riktigheten av denna uppfattning om hur statens

neutralitet bör hävdas kan icke medgivas. Man bör icke blunda för det fak­

tum, att arbetsgivarna genom en samfälld aktion (sympatilockouter) vid sådana

reglers tillämpning kunna försätta hela den statliga hjälpverksamheten ur

funktion. Regeln måste anses vila på den tankegången, att de arbetslösa dela

ansvaret för att konflikt utbrutit eller hava intresse av konfliktens utgång,

men dessa förutsättningar äro ingalunda givna annat än i undantagsfall.

Med tillfredsställelse konstaterar jag, att samtliga 1926 års arbetslöshets­

sakkunniga utom en funnit sig böra förorda, att »bakåt verkande» konflikt­

direktiv icke böra införas i lag eller stadga om arbetslöshetsförsäkring. För

min del ansluter jag mig till den formulering, som förordats av herrar Lind­

qvist, Hagman och Odelstierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

121

Då man emellertid i yttranden över det senaste förslaget återkommit till den

gamla problemställningen i fråga om konfliktdirektiven, anser jag mig böra

något utförligare motivera mitt ståndpunktstagande. Socialstyrelsen säger

visserligen ingenting positivt om den formulering, som enligt dess mening

skulle vara den rätta, men då styrelsen hänvisar till den »faktiska intresse­

gemenskapen» mellan de i en konflikt direkt indragna och andra arbetare­

grupper, torde yttrandet innebära, att styrelsen anser nu gällande konflikt­

direktiv böra införas bland de bestämmelser, som leda till avstängning av

bidrag från arbetslöshetsförsäkringen. I samma riktning uttalar sig statens

arbetslöshetskommission. Svenska arbetsgivareföreningen förordar positivt nu

gällande direktiv.

Det synes mig vara obestridligt riktigt, såsom herrar Lindqvist, Hagman

och Odelstierna anföra, att avgörande för omdömet, huruvida de arbetslösa

skola anses stå utanför eller vara inblandade i arbetskonflikterna, bör vara,

huruvida de på ena eller andra sättet materiellt stödja den ena av de stridande

parterna, och icke, huruvida de eventuellt någon gång i framtiden kunna få

skada eller gagn av en konflikts utgång. Denna principiella ståndpunkt till­

godoser också enligt min mening anspråket, att staten skall iakttaga neutralitet

i striderna på arbetsmarknaden, i den mån detta krav överhuvud har någon

gripbar mening.

Om det är ett samhällsintresse att arbetskonflikter undvikas, kan det vara

lika viktigt, att arbetsgivarnas stridslust dämpas därigenom att de arbetslösa

anses stå utanför striden som att arbetarnas stridslust dämpas därigenom att

dessa själva få ensamma taga hand om de arbetslösa vid konflikter. Ingenting

vinnes för arbetsfreden genom att samhället indirekt bistår arbetsgivarsidan

vid arbetskonflikter och inräknar i arbetstvisterna arbetare, som ingenting hava

otalt med sina arbetsgivare av det enkla skälet, att de vid konflikttillfället

ingen arbetsgivare ha. Så snart man söker räkna med de indirekta verknin­

garna för de arbetslösas del av arbetskonflikterna, riskerar man att i övervä­

gande antalet fall begå orättvisor.

Det har sagts, att arbetarna skulle kunna upprätthålla hemliga blockader,

varigenom staten skulle kunna tvingas att utbetala arbetslöshetsbidrag till ar­

betslösa, som råkat i sin ställning genom konstlade åtgärder från arbetarorga­

nisationernas sida. Då det emellertid föreskrives, att arbetslös skall förete av

arbetsförmedlingen utfärdat intyg, att han icke kunnat erhålla arbete, som

motsvarar hans krafter och färdigheter, synes det fullständigt uteslutet, att ar­

betarna vid hemliga blockader skulle kunna erhålla stöd från arbetslöshetsför­

säkringen.

Man har vidare antagit, att arbetarorganisationerna skulle kunna använda

arbetslöshetskassorna i sin stridsstrategi. Det har sålunda tänkts, att en ar­

betarorganisation, som planerar en strejk, skulle kunna vidtaga åtgärder i syfte

att strax före slutet av en avtalsperiod ha skapat ett större eller mindre antal

arbetslösa, vilkas understöd under kommande konflikt skulle utgå ur arbets­

löshetskassorna, medan strejkkassorna sålunda skulle slippa undan med att

underhålla ett mindre antal av dem, som faktiskt deltaga i strejken. Sådana

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

manövrer torde emellertid också stranda på regeln, att den arbetslöse skall vara

skyldig antaga av arbetsförmedlingen anvisat arbete. Den enda förutsättnin­

gen, under vilken dylika manövrer kunde äga rum, skulle vara den, att ett hem­

ligt samförstånd rådde mellan arbetare och arbetsgivare därom, att arbetsgi­

varna under den konstlade arbetslösheten strax före avtalstidens slut skulle

underlåta att från den offentliga arbetsförmedlingen begära arbetskraft. An­

tagandet av ett dylikt samförstånd torde emellertid tillhöra de orimligheter,

som kunna lämnas ur räkningen.

I yttranden av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län för­

ordas den bestämmelse, som herrar Carlström, Heckscher, Johansson och von

Kock föreslagit i 1928 års sakkunnigbetänkande och som lyder på följande

sätt:

»Under tiden för arbetskonflikt utgives icke ersättning enligt denna lag

1) till den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är

föremål för lockout).

2) till den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens

löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av den­

samma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler med­

delas av socialstyrelsen.»

Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt yttrande av skogsägareför­

bundet en arbetskonflikt vid en flottled kan medföra arbetslöshet vid föräd­

lingsindustrierna, varför sådana arbetslösa icke borde erhålla bidrag från

försäkringen. Det nyss citerade förslaget skulle emellertid icke utestänga dessa

arbetslösa från understöd, då förutsättningen är icke blott att de skola ha

blivit arbetslösa i anledning av en arbetskonflikt utan även att deras egna

löne- och anställningsvillkor skola röna inverkan av konflikten.

Det är att förmoda, att sakkunnigförslaget år 1928 närmast tagit sikte på

att förhindra en strejkstrategi, som avsåge att vid en planerad strejk kasta över

huvudbördan av understödet från strejkkassorna till arbetslöshetsförsäkringen

och sålunda utnyttjade statsunderstödet till att finansiera en strejk. En när­

mare granskning torde emellertid giva vid handen, att en dylik strejkstrategi

icke blir möjlig att praktiskt genomföra. Följande exempel må anföras. Inom

de flesta industrier finnas olika grupper av arbetare, och arbetets ostörda gång

beror därpå, att samtliga grupper fullgöra sitt arbete. En enda liten grupp

— t. ex. vävlagarna eller maskinisterna inom textilindustrien -— kan genom

strejk lägga hela industrien stilla och alltså skapa stor arbetslöshet. Risken

skulle då vara, att den större och den mindre gruppen i samråd planlade

strejken så, att endast den mindre ginge ut i strejk. Fabrikerna skulle då

nödgas inställa driften, och den större gruppen skulle förklaras för arbets­

lös och sålunda falla arbetslöshetskassan till last. Fallet torde få anses till­

höra konstruktionernas område. Om den mindre gruppen går ut i strejk under

den tid avtal gäller för den större gruppen, kan den senare icke begagna den

mindre gruppens strejk till förbättring av sina förmåner. Den större gruppen

skulle sakna allt intresse av strejken. Dess intresse skulle i stället vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

123

motsatt, ty strejken skulle beröva densamma normala arbetsinkomster. Om avtalstiden för bägge grupperna utlöper samtidigt och avtalen bliva uppsagda till samma tid, bliva de praktiska verkningarna annorlunda. Då skulle den större gruppen kunna tänkas vara beredd att sluta avtal med arbetsgivaren, medan däremot överenskommelse icke kan uppnås mellan den mindre gruppen och arbetsgivaren. Därest arbetsgivaren för sin del träffar avtal med den större gruppen men den mindre gruppen ej kan förmås till uppgörelse utan går i strejk, skulle den större gruppen genom driftinställelsen betraktas såsom ar­ betslös och berättigad till bidrag från försäkringen. Detta vore ju i och för sig riktigt, eftersom den större gruppen, så långt ifrån att ha föranlett drift­ inställelse, genom sin medverkan till uppgörelsen sökt förebygga densamma. Men man måste fråga sig, huruvida det kan tänkas sannolikt, att en arbets­ givare skulle handla på angivet sätt. Hela hans intresse måste gå ut på att få samtidig uppgörelse med bägge grupperna, eftersom han i annat fall ändå icke kan hålla driften i gång. Kräver arbetsgivaren samtidig uppgörelse och arbetarna motsätta sig detta, så uppstår en regelrätt arbetskonflikt mellan honom och båda grupperna och rätten till försäkringsbidrag bortfaller.

Överhuvud taget torde i dylika fall varje försök att spekulera i arbetslös­ hetsförsäkringens utnyttjande vid arbetskonflikter korsas genom att lockout

(sympatilockout) vidtages mot de övriga arbetarna. Dylika åtgärder äro i regel medgivna även under avtalstiden.

Beträffande frågan om daghjälpens storlek hava en del myndigheter och sammanslutningar framfört yrkanden om sänkning såväl av maximi- och mi­ nimigränsen som av den andel utav lönen, till vilken daghjälpen högst må utgå.

Sålunda ifrågasätta länsstyrelserna i Stockholms och Blekinge län, om den höjning av daghjälpen, som vidtagits i förhållande till 1928 års förslag, kan anses lämplig vare sig beträffande maximigränsen eller andelen av lönen.

Kommerskollegium, överståthållarämbetet och Stockholms handelskammare anse, att daghjälpen för icke familjeförsörjare ej bör få överstiga hälften av arbetsförtjänsten. Skillnaden emot familjeförsörjarna bleve därigenom större, överståthållarämbetet yrkar vidare, att maximigränsen för icke familjeför­ sörjare bestämmes till tre kronor. Däremot finner ämbetet ej anledning till erinran mot att maximigränsen för familjeförsörjare bestämts till sex kronor.

Lantbruksstyrelsen anför: \rad särskilt den föreslagna daghjälpen beträf­ far, synes densamma vara väl hög i förhållande till arbetsförtjänsten och ägnad att minska den arbetslöses iver att genom egna åtgöranden skaffa sig arbete. Åtminstone synes den böra ytterligare något _ nedsättas för icke­ familjeförsörjare. Skäligen bör jämväl daghjälpens maximibelopp sänkas, så att större rättvisa skipas olika arbetarkategorier emellan.

Med hänsyn till de inom jordbruket för närvarande utgående daglönerna finner lantbruksstyrelsen även den nedre gränsen för daghjälpen väl hög. De sakkunniga framhålla visserligen i motiveringen, att oberoende av daghjäl-

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

pens minimibelopp, 2 kronor, förhållandet mellan daghjälpen och arbetsför­

tjänsten alltid måste gälla och att sålunda daghjälpen skall kunna utgå med

belopp, understigande 2 kronor. En dylik tolkning kan lantbruksstyrelsen

emellertid icke utläsa ur den föreslagna författningstexten.

Försäkring sinspektionen å andra sidan anser sig icke kunna förorda en

starkare reduktion av daghjälpen i förhållande till lönen än 20 respektive 40

procent, av den anledningen att en dylik skärpning i ett betydande antal fall

torde komma att omöjliggöra för den försäkrade att under perioder av ar­

betslöshet uppehålla sig själv och familjen på den hjälp han skulle erhålla

från försäkringen. Härtill kommer även enligt försäkringsinspektionen, att

försäkringens prestationer icke synas kunna nedpressas alltför starkt, detta

med hänsyn till att de kontantunderstöd, som enligt den föreslagna planen

skulle komma att utgå till icke försäkrade, skola hållas lägre än nämnda pre­

stationer.

Stockholms handelskammare förklarar, att försäkringen blir fotad på ett

tämligen obestämt och tänjbart begrepp, då daghjälpen skall sättas i förhål­

lande till »den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetare inom samma yrke

och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse».

Handelskammaren i Göteborg anser, att en avsevärt lägre daghjälp än som

fastställts torde möjliggöra en hjälplig existens. Handelskammaren anser ut­

trycket »den i orten vanliga arbetsförtjänsten» vara mångtydigt och, såvitt där­

med avses den förtjänst, som kan uppnås genom ackordsarbete, icke blott svår-

beräkneligt utan även olämpligt. Handelskammaren förklarar, att timlönen

torde lämna en bättre utgångspunkt för bedömande av den inkomst, som måste

anses skälig.

På sätt de sakkunniga anfört har man vid bedömandet av frågan om stor­

leken av daghjälpen att taga hänsyn till å ena sidan att beloppen ej få sättas

högre, än att intresse för den arbetslöse kvarstår att skaffa sig arbete, och å

andra sidan att beloppen ej få sättas lägre, än att nödtorftig försörjning uppnås.

Det är på grund av den stora skillnaden i lönenivån och levnadskostnaderna å

olika orter i landet en vansklig sak att från dessa utgångspunkter i en författ­

ning bestämma gränserna för daghjälpens storlek såväl absolut som relativt

taget. Det torde också vara nödvändigt att lämna kassorna en ganska stor

frihet härvidlag. Genom att möjlighet finnes för kassorna att införa olika

klasser med högre daghjälp å dyrare orter torde största möjliga rättvisa kunna

ernås. Med den konstruktion av statsbidraget, som föreslås, lära några betänk­

ligheter från det allmännas sida ej kunna resas häremot. De av de sakkun­

niga föreslagna maximi- och minimigränserna samt daghjälpens avvägning i

förhållande till lönen finner jag också ur olika synpunkter lämpliga.

Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen anfört har i 20 § vidtagits viss om­

redigering, så att det av lagtexten klart framgår, att oberoende av minimibe­

loppet förhållandet mellan daghjälpen och arbetsförtjänsten alltid måste gälla.

Till den av handelskamrarna i Stockholm och Göteborg omfattade meningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

125

att man vid daghjälpens bestämmande ej bör taga hänsyn till ackordsförtjän-

sten utan endast till timlönen, kan jag ej ansluta mig. Det är uppenbart, att

timlönen, då arbetet utföres på ackord, ofta endast är en nominell faktor, och

att man vid bedömandet av arbetarens inkomst måste taga hänsyn till den

verkliga arbetsförtjänsten. Begreppet kan ingalunda anses obestämt och tänj­

bart. Det torde i allmänhet ej komma att erbjuda några större svårigheter att

bestämma medelackordsförtjänsten för arbetarna inom visst yrke och å viss ort.

Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört i sitt yttrande angående beräk­

ningen av daghjälpens storlek, om en yrkesarbetare omedelbart före arbetslös­

hetens inträdande haft ett kortvarigt arbete inom annat verksamhetsområde

(sid. 52), må anföras följande.

Om en yrkesarbetare bar en arbetsinkomst, som berättigar honom till en

daghjälp av exempelvis fyra kronor, och han jämväl erlagt erforderligt antal

avgifter i klass med sådan daghjälp, överensstämmer det med författningstex­

ten, att han vid arbetslöshet erhåller en daghjälp av fyra kronor, även om han

omedelbart före arbetslöshetens inträdande haft ett allenast kortvarigt arbete

inom annat yrke med lägre arbetsinkomst, exempelvis på grund av hänvisning

till skördearbete. Å andra sidan kan ej en arbetare, som före arbetslöshetens

inträdande haft ett kortvarigt arbete med högre lön än inom det egna yrket, på

den grund erhålla högre daghjälp, än han eljest skulle varit berättigad till.

Detta måste vara förhållandet, även om han tidigare erlagt avgift i klass med

högre daghjälp, än han skulle vara berättigad att erhålla på grund av avlö­

ningen inom hans vanliga arbete. I nu omförmälda fall skall daghjälpens

storlek sålunda beräknas med bortseende från den tillfälliga anställningen inom

annat yrke. Något särskilt stadgande härom torde emellertid ej vara erfor­

derligt. I samband med frågan om försäkringens inverkan på arbetskraftens

rörlighet har jag behandlat de förhållanden, som uppkomma, då en arbetare

flyttar till ort med lägre lönenivå än den, efter vilken han beräknat sin för-

säkringsklass.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande bland annat anfört följande.

I alla försäkringssystem vilja givetvis försäkringstagarna, som tvingas att

genom inbetalande av avgifter hopbringa ett sparkapital, ha största möjliga

nytta därav, men inom flertalet försäkringsgrenar, som motsvara kraven på

försäkring i egentlig mening, ha de icke mycket utrymme för sin företagsam­

het. Annorlunda är förhållandet med arbetslöshetsförsäkringen. Denna före­

ter nämligen, såsom förut berörts, en avsevärd löshet och osäkerhet i avseende

å riskmomentet, i det uppkomsten av arbetslöshet för försäkringstagaren i stor

utsträckning kan vara beroende av hans egna avsiktliga åtgöranden eller un­

derlåtanden. Till motverkande av detta missförhållande ha de sakkunniga, så­

som jämväl tidigare framhållits, på ett erkännansvärt sätt sökt bereda det av

dem utarbetade försäkringssystemet såvitt möjligt erforderlig stadga genom

ett ganska strängt beaktande av försäkringstekniska principer. Huruvida

man härmed lyckats att säkerställa en tillfredsställande tillämpning av för­

säkringen, förefaller dock tveksamt.

De föreslagna stränga bestämmelserna skulle nämligen sannolikt i många

fall visa sig svåra att förverkliga. Försäkringstagarens ekonomiska intresse

komme också ej sällan att vinna starkt stöd av humanitära, praktiska och kam-

Sparsystem.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

Departe­

mentschefen.

ratliga hänsyn. I betraktande härav synes man ha anledning ifrågasätta,

huruvida det ej vore påkallat att i den tillämnade lagstiftningen vidtaga vissa

anordningar till minskande av försäkringstagarnas antydda frestelse att obe­

hörigt utnyttja försäkringen. Det mest effektiva medlet häremot skulle givet­

vis vara ett bättre respekterande av försäkringstagarnas intresse att njuta för­

del av sin tvångssparsamhet, och fullständigast skulle detta mål vinnas genom

en sådan omläggning av försäkringssystemet, att understödsförmånen för de

särskilda försäkringstagarna, oavsett eventuellt statsbidrag, väsentligen bleve

beroende av de för dem inbetalda avgifternas värde, premiereserven, och att

detta värde på något sätt tillgodofördes dem, i den mån det icke utnyttjades

av dem genom tillämpning av försäkringen. En så långtgående förändring,

som skulle till förmån för det individuella sparintresset i betydande mån un­

dantränga försäkringens solidaritetsidé, lär visserligen icke kunna ifrågakom­

ma, men torde det vara nödvändigt, att berörda intresse i vissa avseenden mera

beaktas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida ej, såsom i det senaste

engelska förslaget förordats, ett direkt samband borde skapas mellan under-

stödstiden och erlagda avgifter, så att den, som erlägger avgifter i full eller

större utsträckning, blir mer gynnad vid beräkning av understödstidens längd

än den härutinnan mer försumlige.

I dessa yttranden beröres ett betydelsefullt problem, som ej närmare disku­

terats i de tidigare förslagen. Det gäller här avvägning mellan tvenne i

grunden skilda system för arbetslöshetshjälp, nämligen å ena sidan ett rent

sparsystem, där de inbetalade avgifterna spärras för dens räkning, som verk­

ställt inbetalningen, och endast få utbetalas, därest denne drabbas av arbets­

löshet, å andra sidan försäkring, där de av olika personer inbetalade avgif­

terna utnyttjas för täckande av kostnaderna för de arbetslöshetsfall, som in­

träffat bland de försäkrade, oberoende av huruvida de drabba den ene eller

den andre. Det rena sparsystemet innebär i motsats till försäkring ingen ut­

jämning mellan olika individer; ingen kan i ett visst fall få ut mer än han in­

betalat. Skulle ett sparsystem göras effektivt för den enskilde individen,

krävdes tydligen inbetalningar av en storlek, som för flertalet icke vore möj­

lig att åstadkomma. Det är i huvudsak på dessa grunder, som jag icke an­

sett mig böra förorda en anordning, där större plats beretts åt sparsystemet,

än som kommit till uttryck i de sakkunnigas förslag. De premier, som inbe­

talas av dem, som äro i arbete, äro i huvudsak att betrakta som riskpremier,

vilka skola användas för dem, som drabbas av arbetslöshet. Med denna ut­

gångspunkt kan man därför vid understödets beräkning icke lämpligen till­

godoräkna den arbetslöse sådana avgifter, som ligga långt tillbaka i tiden.

Försäkringen måste med användande av solidaritetsprincipen vara en till en

förhållandevis kort tidrymd koncentrerad riskutjämning.

I en viss utsträckning bör man emellertid naturligtvis vid understödsrättens

fastställande taga hänsyn till de erlagda avgifterna. Detta sker i förevarande

förslag liksom i de flesta redan införda försäkringssystemen i utlandet genom

att såsom villkor för rätt till understöd kräves, att ett visst antal avgifter

erlagts under viss förfluten tid. Den bakomliggande tanken är, att envar

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

127

måste i viss utsträckning hava bidragit till kassans fondbildning, innan han blir berättigad att uppbära medel från kassan. Det ligger emellertid vidare i försäkringens nyss angivna idé, att detta system måste bakåt verka avklip­ pande, låt vara att detta för enskilda försäkrade, som före arbetslöshetens in­ trädande just under den bestämda tiden ej kunnat erlägga föreskrivet antal avgifter, måste kännas obilligt.

I England har försök gjorts att gradera understödstidens längd mellan olika försäkrade personer efter antalet inbetalade avgifter. Enligt de be­ stämmelser, som gällde före 1927 års lagstiftning, krävdes visserligen för att rätt till understöd över huvud skulle föreligga, att minst 30 avgifter er­ lagts sedan början av det första av de två närmast föregående försäkrings­ åren. Däremot var understödstidens längd helt beroende av antalet erlagda avgifter. För varje inbetalad veckoavgift erhölls understödsrätt under en dag, dock att understödstiden under ett understödsår icke fick överstiga 26 veckor. Denna s. k. sjättedelsregel innebar ursprungligen, att samtliga av de försäkrade från försäkringens införande inbetalade avgifter toges i beräk­ ning, med avdrag för varje tidigare uppburet understöd. Med vissa ändrin­ gar gällde sjättedelsregeln till år 1927, då den fullständigt avskaffades. Den sista engelska arbetslöshetskommittén har, såsom framgår av den i prome­ morian å sid. 207 intagna redogörelsen, diskuterat frågan om återinförandet av principen om ett direkt samband mellan understödstiden och de erlagda avgifterna samt föreslagit införandet av en regel, som gör understödstidens längd utöver ett minimum av 13 veckor beroende av förhållandet mellan an­ talet under de fem sistförflutna försäkringsåren inbetalade avgifter och un­ der samma tid uppburet understöd.

Tanken att gradera understödstidens längd -— utöver ett visst minimum — mellan de försäkrade i förhållande till antalet under viss tid erlagda avgifter verkar onekligen till en början bestickande. Enligt min uppfattning hör denna tanke dock rätteligen ej hemma inom socialförsäkringen. Där bör i den all­ männa solidaritetens intresse någon sådan skillnad mellan de olika försäkrade ej ske. Den som haft förmånen att under en lång tid hava arbete och kunna betala avgifter bör ej ytterligare, på sina sämre lottade kamraters bekostnad, premieras genom att erhålla en längre understödstid än dessa. Jag anser mig sålunda ej kunna föreslå några åtgärder i av socialstyrelsen och länssty­ relsen i Kronobergs län antydd riktning. I

I de avgivna yttrandena har från arbetarhåll gjorts en bestämd erinran emot det föreslagna villkoret, att för rätt till understöd skulle krävas, att visst an­ tal avgifter erlagts under en viss bestämd tidsperiod före arbetslöshetens in­ trädande.

Landssekretariatet anför härom, att inom de nuvarande kassorna i allmän­ het endast tillämpats den principen, att vissa avgifter skola hava erlagts, om framställning om understöd skall kunna godkännas, men att dessa avgifter kunna hava erlagts under obestämd tid före arbetslöshetens inträdande.

Förstärk­

ning av försäkrin­

gens effekti­ vitet genom

ändring av bestämmel­

serna om er­ lagda avgif­ ter för rätt

till under­

stöd.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Svenska by g gnadsträarbetareförbundet uttalar, att verkningarna av bestäm­

melsen skulle bliva så vittgående, att de bleve ett avgörande hinder för en kas­

sas bildande eller fortvaro inom förbundets verksamhetsområde.

Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet: Den på sakkunnigas initiativ

inom förbundet företagna utredningen giver vid handen, att för år 1930 icke

mindre än 63 % av arbetslöshetsveckorna skulle blivit diskvalificerade på grund

av ej erlagda 26 veckoavgifter. Ett lagfästande av angivna antal veckoavgifter

som villkor för erhållande av arbetslöshetsunderstöd skulle göra det praktiskt

omöjligt för stora delar av de till förbundet anslutna arbetargrupperna, att

kunna bilda arbetslöshetskassor, och då lönerna för många av de i säsongindu­

strierna sysselsatta arbetarna, t. ex. kalk- och tegelbruksarbetarna, i allmänhet

äro så låga, att inkomsten vid säsongarbetet är otillräcklig för livets uppehälle,

äro även dessa arbetare i lika eller till och med i högre grad än andra arbetare

berättigade till den ekonomiska hjälp, som de genom en arbetslöshetsförsäkring

kunna beredas.

För att icke dessa arbetare alldeles skola lämnas utan möjlighet att bilda

arbetslöshetskassor förordar förbundet, att antalet erlagda veckoavgifter för

såväl nyinträdande som äldre medlemmar något reduceras.

Svenska nietallindustriarbetareförbundet: I 21 § av förslaget till förordning

om erkända arbetslöshetskassor föreskrivna villkor i fråga om avgifters erläg­

gande till kassan för att understödsrätt skall kunna inträda måste anses vara

alltför hårda. Förbundet ifrågasätter om någon tid för de 52 veckoavgifternas

erläggande behöver stipuleras. Om kassans bärighet kalkyleras på betalda 52

veckors avgifter, bör ^det vara likgiltigt, om dessa erläggas under en längre

tid än 2 år. Ett vidhållande av föreskriften om 2 år medför sannolikt, att en

stor del av de arbetslösa med nu rådande arbetsförhållanden aldrig komma i

understödsrätt.

Samma erinran gäller stadgandet, att 26 veckoavgifter skola erläggas under

det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. Detta kommer att

medföra, att de som bäst behöva arbetslöshetshjälpen ej kunna få den, emedan

deras arbetslöshet sträcker sig över så långa perioder, att de ej kunna full­

göra den inbetalning som erfordras per år för att få understöd.

Av nu existerande kassor har ingen en så restriktiv fordran rörande avgif­

ters erläggande under viss fastställd tid.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet: Bestämmelserna om 52 vecko­

avgifter under loppet av två år samt att den som uppburit understöd en gång ej

under, en efterföljande arbetslöshetsperiod kan få understöd på nytt, såvida

han ej under närmast förflutna år erlagt avgifter för minst 26 veckor, äro för

stränga för skogsarbetarnas vidkommande. Enligt inom förbundet förd sta­

tistik skulle mer än 60 procent av dess medlemmar genom denna bestämmelse

utestängas från möjligheterna att tillförsäkra sig arbetslöshetsunderstöd. Alla

dessa skulle således gå förlustiga de fördelar, staten enligt förslaget skulle

tillförsäkra dem, som ofta stå inför risken att bli utan arbete och inkomst. Då

det här gäller sadana, som alldeles särskilt behöva en handräckning, anse vi

bestämmelsen obillig. Vi bortse ej ifrån, att en försäkring till viss del måste

uppbäras av de försäkrade själva, men anse ändå, att en jämkning kan göras,

sa att något större antal ur de sämst ställda grupperna kunna inrymmas i

densamma. Vi ha tänkt oss att bestämmelsen skulle kunna ändras till 28

resp.. 14 veckor, mot det. att antalet dagar, för vilka daghjälp skulle utbeta­

las, i motsvarande grad inskränkas. Därigenom skulle det bli större möjlig­

heter att bilda arbetslöshetskassor bland skogsarbetarna, vilket eljest torde

bli mycket svårt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

129

Svenska textilarbetareförbundet: Bestämmelsen om att 52 veckokontingenter

skola ha erlagts under de två senaste åren, innan rätt till understöd första gån­

gen inträder, torde böra uppmjukas åtminstone så långt, att de tre senaste åren

få räknas. Nu förefintliga kassor, bl. a. detta förbunds, kräva i sina stad­

gar allenast att 50 veckoavgifter skola ha betalts och att medlemskapet skall

ha varat minst ett år. Den föreslagna bestämmelsen betyder alltså en för­

sämring jämfört med förutvarande ordning. Även bestämmelsen om att med­

lem, som redan uppburit understöd, icke är berättigad till nytt understöd, om

ej 26 veckoavgifter erlagts under senaste året, är liktydig med en försämring

och synes för övrigt vara för sträng. Det må erinras om att flera förbund i

stadgarna för sina kassor ha bestämmelser om att medlem, som uppburit ett

visst antal dagars understöd, blir berättigad till förnyat understöd efter två

eller tre månaders arbete. Följden av den föreslagna bestämmelsen skulle bliva,

att en medlem efter ett halvt års arbetslöshet uteslutes från förnyat understöd,

även om han har arbete i olika omgångar om 2—3 månader var.

Under inga förhållanden bör det antal betalda veckor, som fordras för för­

sta understöd och förnyat understöd, sättas högre än respektive 50 och 25.

Ett stort antal fackförbund, måhända de flesta, upptaga avgifter för endast

50 veckor per år. Första och sista veckorna äro i regel avgiftsfria. Denna

ordning torde förbunden vilja bibehålla. Då det av praktiska skäl är omöj­

ligt att upptaga 52 avgifter per år för arbetslöshetskassan och 50 för den

övriga verksamheten, skulle förslagets genomförande på denna punkt bety­

da, antingen att förbunden nödgas övergå till upptagande av 52 veckoavgifter,

vilket med hänsyn till arbetsförhållandena kring årsskiftet är olämpligt, eller

också att det faktiskt komme att krävas erläggande av avgifter för mer än

resp. ett och ett halvt år för utbekommande av ett första och ett förnyat un­

derstöd.

Svenska typograf-, bokbindare- och litografförbunden förklara, att ifråga­

varande bestämmelser under oöverskådlig tid komme att utestänga dem, som nu

äro arbetslösa, från försäkringens förmåner, enär de flesta av dem endast kunna

erhålla arbete under några korta perioder per år. Förbunden föreslå, att av­

gifterna skola få erläggas under fyra resp. två år.

Bestämmelserna om att visst antal avgifter skola hava erlagts under viss

tid för att rätt till understöd skall förefinnas hava till huvudändamål att utgöra

en fast grundval för kassornas ekonomi. Såsom jag nyss i annat sammanhang

anfört, kan man för vinnande av riskutjämning mellan de försäkrade ej lämp­

ligen tillgodoräkna en arbetslös medlem avgifter, som ligga långt tillbaka i

tiden. På grund härav är det tydligt, att jag ej kan ansluta mig till de av

skilda fackförbund framställda yrkandena, att samtliga avgifter, som en med­

lem erlagt, skola utan tidsbegränsning få tillgodoräknas honom för rätt till

understöd.

Genom förevarande bestämmelser vinnes emellertid även något annat än

ett stärkande av kassornas ekonomi. Då andra avgifter ej få tillgodoräknas

än som belöpa å tid, då medlem haft lönearbete, avskiljes därigenom på ett

effektivt sätt alla, som under en större del av året hava ställning såsom själv­

ständiga företagare. Försäkringen blir härigenom vad den är avsedd att

vara, nämligen en försäkring för lönearbetare.

Det är emellertid uppenbart, att de av de sakkunniga — i anslutning till

1928 års förslag — utarbetade bestämmelserna på ett synnerligen restriktivt

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 samt. Nr 209.

9

Departe­

mentschefen.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sätt komma att avskära stora grupper av de försäkrade från att komma i åt­

njutande av försäkringens förmåner. Såsom framgår av den genom de sak­

kunnigas försorg inom grov- och fabriksarbetareförbundet samt metallindu­

striarbetareförbundet verkställda undersökningen, skulle för det förstnämnda

förbundets del — även om man bortser från sockerbrukens kampanjarbetare

och torvindustriens arbetare — ej mindre än 65 resp. 61 procent av antalet

arbetslösa veckor under åren 1929 och 1930 hava blivit diskvalificerade från

understöd enbart på grund av att 26 veckoavgifter ej erlagts under det närmast

före arbetslöshetens inträdande förflutna året. För metallindustriarbetareför­

bundets del äro motsvarande siffror 54 och 42 procent. Det är under sådana

omständigheter tydligt, att man måste ställa sig betänksam inför konsekven­

serna av de föreslagna reglerna.

Såsom jag tidigare anfört, har det varit med full avsikt, som försäkringen

begränsats till att avse endast ett visst bestämt område av den samlade arbets­

lösheten. Denna begränsning kan emellertid ej få drivas för långt; det är då

fara värt, att försäkringen, i enlighet med vad socialstyrelsen förmenar, ej

längre försvarar sin plats i ett arbetslösbetsprogram. Ur skilda synpunkter

anser jag det därför vara lyckligt, om bestämmelserna på denna punkt något

uppmjukas, även om detta komme att medföra ökade avgifter för de försäk­

rade. Rimlig hänsyn synes mig även böra tagas till den å arbetarhåll, enligt

vad som framgår av yttrandena, allmänna opinionen i frågan.

Jag har därför med utgångspunkt från det av de sakkunniga sammanbrag-

ta materialet i nyssnämnda två fackförbund låtit verkställa en undersökning

angående den verkan på försäkringens effektivitet, som skulle ernås genom

att förevarande villkor omlades så, att för rätt till understöd första gången

från en erkänd arbetslöshetskassa krävas 52 erlagda avgifter under de när­

mast före arbetslöshetens inträdande förflutna tre åren och för rätt till under­

stöd därpå följande gånger krävas 26 avgifter under ett och ett halvt år före

arbetslöshetens inträdande. Den över denna undersökning upprättade pro­

memorian är såsom bilaga (bilaga H) fogad till detta protokoll.1

Innan jag ingår på undersökningens resultat, torde jag få nämna några ord

om den verkan, som en sådan utsträckning av tiden för erläggandet av avgif­

terna kan få på det nyss omnämnda önskemålet att från försäkringen utesluta

dem, som ej huvudsakligen äro lönearbetare. Det är tydligt, att denna ut­

sträckning av tiden kommer att medföra en svagare verkan i detta hänseende.

Men med hänsyn till att den i 7 § punkt 1 stadgade tidsbegränsningen allt­

jämt skall kvarstå och då i allt fall en medlem för att bliva berättigad till

understöd måste hava haft arbete som lönearbetare under minst en tredjedel av

den stadgade tiden före arbetslöshetens inträdande, synes det mig, som om

man ej skulle behöva hysa några större farhågor för ogynnsamma verkningar

i detta avseende av den ifrågasatta förändringen av villkoret.

Den av textilarbetareförbundet gjorda anmärkningen om att man av tek­

niska skäl ej borde kräva mer än 50 resp. 25 avgifter skulle förlora sin be­

tydelse genom att tiden för erläggandet av avgifterna utsträckes.

1 Denua bilaga är här — liksom den tidigare omförmälda bilagan G — intagen efter statsråds­

protokollet den 17 mars 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

131

.Vid den nyssnämnda kompletterande utredningen har icke undersökts, hur

många procent av antalet arbetslösa veckor, som skulle diskvalificeras genom en

bestämmelse om att 52 respektive 26 avgifter skola hava erlagts under tre re­

spektive ett och ett halvt år, utan i stället hur stor procent av antalet arbetslösa

veckor, som skulle hava understötts efter en sådan utsträckning av tiden för

erläggandet av avgifterna. Detta innebär emellertid endast olika sidor av

samma sak. Hela det tillgängliga materialet har icke blivit genomgånget vid

undersökningen, utan denna har blott utförts beträffande viss del av mate­

rialet för vissa särskilt valda kvartal. Undersökningen torde dock ge besked

om den ungefärliga stegring i effektiviteten, som skulle nås genom för­

ändringen.

Vad först angår huvudvillkoret eller att för rätt till understöd andra och föl­

jande gånger från en erkänd kassa skulle fordras 26 erlagda avgifter under ett

och ett halvt år i stället för, såsom enligt sakkunnigförslaget, under ett år, giver

undersökningen vid handen, att för metallindustriarbetareförbundets del en steg­

ring i försäkringens effektivitet skulle äga rum med omkring 20 procent eller

från 37.2 till 44.6 procent. För grov- och fabriksarbetareförbundet skulle steg­

ringen uppgå till 35 procent eller från 27 till 36.5 procent.

Verkan på försäkringens effektivitet genom en utsträckning från två till tre

år av kravet på 52 erlagda avgifter för att medlem första gången skulle bliva

berättigad till understöd har på grund av materialets beskaffenhet endast kun­

nat beräknas för metallindustriarbetareförbundet. Resultatet skulle för järn-

bruksarbetarna bliva en stegring med 54 procent eller från 26 till 39.9 procent.

De erhållna resultaten, som väl i stort sett torde kunna anses signifikativa

för försäkringsklientelet i allmänhet, giva alltså vid handen, att en betydande

ökning i försäkringens effektivitet erhålles genom att till tre respektive ett

och ett halvt år utsträcka den tid, inom vilken det fastställda antalet avgifter

skall hava erlagts. Då, såsom framgår av det nyss anförda, denna ökning

av effektiviteten nås utan att själva försäkringssystemet rubbas, vill jag för

min del förorda en ändring i sådant avseende.

För att erhålla en uppfattning rörande storleksordningen av den ökning av

statsbidraget, som härigenom kan komma att erfordras, hava vissa beräkningar

utförts, varvid med ledning av nyssnämnda undersökning antagits, att försäk­

ringens effektivitet och därmed även antalet understödda dagar per medlem ge-

nomsnittligen skulle komma att ökas med 25 procent. Detta kommer givetvis

att innebära en motsvarande ökning av de sammanlagda kostnaderna för för­

säkringen. Däremot kan en liknande slutsats icke dragas beträffande stats­

bidraget, som, i det fall då antalet understödda dagar är mindre än 21, gi­

vetvis kommer att ökas mer än 25 procent, alldenstund statsbidraget utgår med

en relativt större del av den sammanlagda kostnaden ju större antalet under­

stödda dagar per medlem är. Skulle åter antalet understödsdagar per med­

lem redan på grund av bestämmelserna i de sakkunnigas förslag komma att

närma sig 21 eller överstiga detta antal, kommer en ökning av försäkringens

effektivitet icke att medföra någon höjning av statsbidraget. Hela ökningen

måste i detta fall bäras av de försäkrade. Jag återkommer senare till vissa

kostnadsberäkningar i detta hänseende.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Karenstids­

bestämmel­

serna.

Jag har särskilt övervägt lämpligheten av att, i stället för att utsträcka

tiden, bibehålla två, respektive ett år och i stället sänka antalet avgifter till

40 respektive 20. Även då skulle man ernå en ökning i effektiviteten av unge­

färligen samma storleksgrad som vid den här ifrågasatta utsträckningen av

tiden. Man skulle i sådant fall även undvika, att den tid, inom vilken avgif­

terna skulle få erläggas, fastställdes till en del av ett år. Detta måste nämli­

gen för säsongyrkenas del föra med sig vissa variationer för de enskilda

medlemmarna, beroende på vid vilken tidpunkt arbetslösheten inträffar. Här­

vidlag finnes dock ingen möjlighet att beräkna verkningarna, enär man ej

kan förutsäga, vilka inskränkande bestämmelser för de olika säsongyrkena,

som kunna komma att meddelas av tillsynsmyndigheten.

Det är således tydligt, att man torde kunna välja vilken som helst av de

båda vägarna och ernå samma resultat. Då jag, som nyss nämnts, stannat

för att förorda en utsträckning av tiden beror detta närmast därpå, att det

synes önskvärt, att rätt till understöd icke i något fall kan inträda förrän

efter ett års medlemskap, motsvarande 52 erlagda veckoavgifter.

Det har icke förbisetts, att en utsträckning av tiden för erläggande av av­

gifterna på sätt här ifrågasatts kan under särskilda förhållanden medföra

icke önskvärda påföljder med hänsyn till understödsrätten. Då det emellertid

torde röra sig om undantagsfall samt en jämkning av bestämmelserna med

hänsyn därtill visat sig leda till ojämnheter i andra avseenden, har jag ansett

det anmärkta förhållandet icke böra föranleda någon åtgärd. I

I vissa yttranden har gjorts gällande, att den förordade allmänna karens­

tiden av 6 arbetslösa dagar, liggande inom 14 dagar närmast före daghjäl­

pens utgående, vore alltför kort. Någon ändring synes mig emellertid icke

böra ske på denna punkt, i vilken förslaget överensstämmer med de tidigare

framlagda betänkandena.

I ett annat hänseende synes emellertid viss ändring i karenstidsbestämmel­

serna böra vidtagas. Enligt 22 § andra stycket i förslaget kan erkänd arbets­

löshetskassa i sina stadgar föreskriva längre karenstid än den nyssnämnda,

dock ej över 3 månader. Denna undantagsbestämmelse har, såsom framgår

av motiveringen, framför allt tillkommit för att tillgodose behovet i sadana kas­

sor, där arbetslöshetsfallen icke äro särskilt talrika men där arbetslöshetspe­

rioderna däremot i regel äro långvariga; detta gäller särskilt kontorister och

med dem likställda. Emot bestämmelsen i och för sig har jag intet att erinra

men anser erforderligt, att densamma i visst hänseende kompletteras. Då be­

stämmelsen innefattar ett medgivande för en kassa att ga längre i inskränk­

ningar i medlemmarnas rättigheter än förordningens allmänna regler medgiva,

torde det nämligen utan särskilt stadgande vara klart, att bestämmelsen in­

nebär, att i stadgarna kunna — såsom mindre långt gående inskränkningar

i förhållande till medlemmarna — intagas föreskrifter om att den längre ka­

renstiden skall kunna ligga inom en längre tid, exempelvis liksom beträffan­

de grundbestämmelsen inom dubbla den tid, som fastställts såsom karenstid,

och att den alltså ej behöver omedelbart föregå daghjälpens utgående. Emel­

lertid skulle en dylik bestämmelse kunna leda till icke önskvärda resultat,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

133

därest man icke samtidigt upprätthåller kravet på att jämväl i dylika fall den grundläggande föreskriften skall iakttagas, så att daghjälp även då endast må utgå för den händelse den sökande under minst 6 dagar under nästföre­ gående 14 dagar varit arbetslös. Ett tillägg av sådan innebörd synes följakt­ ligen böra göras. En motsvarande jämkning bör vidtagas i fjärde stycket i samma paragraf, som handlar om tillsynsmyndighetens rättighet att i vissa fall stadga längre karenstid än den normala.

I yttrandena har icke anförts någon erinran mot att understödstidens längd bestämts till högst 120 och lägst 90 dagar under ett år. Ej heller jag finner anledning till erinran emot de sakkunnigas förslag härutinnan.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har emellertid ifragasatt, om ej ett direkt samband borde skapas emellan understödstiden och de erlagda avgifterna.

Beträffande denna fråga hänvisar jag till vad jag i annat sammanhang (sid. 127) därom anfört.

Socialstyrelsen har med hänsyn till försäkringens genomförande ansett det Arbets•-vara nödvändigt att åvägabringa en lagstadgad förpliktelse för arbetsgivare Sua,ein VST-att på begäran av arbetare utfärda intyg av sådant slag, som omförmäles i 25 §.

I likhet med de sakkunniga anser jag ej skäl föreligga för vidtagande av en sådan åtgärd. Det torde kunna förväntas, att arbetsgivarna ändock skola tillhandahålla ifrågavarande intyg. I det troligen försvinnande fåtal fall, då begärt intyg ej lämnas, bör utredning likväl lätt kunna ske genom kassans försorg. Tvingande bestämmelser i ämnet — vilka förutsätta lagstiftning av civillags karaktär -— torde ej böra införas, om ej under försäkringens tillämp­ ning behov därav skulle framträda.

Socialstyrelsen har mot sakkunnigförslaget riktat den principiella erinrin- Tillsyns-gen, att man i en hel del mycket viktiga frågor huvudsakligen nöjt sig med att hetlns ställ-hänvisa till tillsynsmyndighetens praktiska verkställighetsåtgärder. Såsom ning. exempel på vad härmed avses har socialstyrelsen anfört dels den befattning tillsynsmyndigheten skulle få med genomförandet av den lokala organisationen, dels att det skulle ankomma på tillsynsmyndigheten att bestämma det ytterst vanskliga företagarbegreppet, dels att tillsynsmyndigheten skulle hava att söka förebygga, att försäkringen utvecklade sig till vad man kallade yrkesför- säkring, samt att tillsynsmyndigheten i själva verket skulle bliva avgörande i konfliktfrågorna. Slutligen hade myndigheten, bland annat, att tillse, att avgifterna till kassorna sattes till sådana belopp, att kassorna bleve solventa inför sina ekonomiska förpliktelser till klientelet. Rörande styrelsens utta­ landen i detta hänseende liksom angående lokalförvaltningen, får jag hänvisa till den föregående sammanfattande redogörelsen för avgivna yttranden (sid. 53).

Svenska arbetsgivareföreningen har ansett det betänkligt att på tillsynsmyn­ digheten lägga hela ansvaret för försäkringens tillämpning vid säsongarbets­ löshet.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

Å andra sidan har socialstyrelsen i andra sammanhang yrkat, att tillsyns­

myndigheten skulle erhålla en förstärkt kompetens i olika hänseenden. Så­

lunda har styrelsen ifrågasatt, att tillsynsmyndigheten skulle tillerkännas ut­

trycklig rätt att, ifall ett verkställighetsorgan hos arbetslöshetskassa befun­

nes missköta sitt uppdrag, efter varning påbjuda personalförändring. Jäm­

väl överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Värmlands län hava framhållit

önskvärdheten av att tillsynsmyndigheten hade större befogenhet att regleran­

de ingripa för tryggande av en rätt tillämpning.

Det framgår icke av socialstyrelsens utlåtande, hur styrelsen tänkt sig, att

en i detalj genomförd reglering i förordningen av de frågor, som enligt sak­

kunnigförslaget skulle bero på tillsynsmyndighetens närmare bedömande, skulle

vara möjlig. Det lärer också ligga i öppen dag, att i vissa hänseenden den

närmare regleringen måste kunna avpassas efter de skiftande förhållandena.

En sådan ordning innebär icke heller någon nyhet utan förekommer regel­

bundet på liknande områden och i motsvarande omfattning. Vad styrelsen

avser med sin antydan, att särskilt svårlösta frågor skulle hava av de sak­

kunniga förbigåtts i författningarna allenast med en hänvisning till tillsyns­

myndighetens befogenheter, är svårt att inse; jag utgår från att styrelsen

icke därmed avsett, att de sakkunniga skulle hava på detta sätt sökt undgå

vissa besvärligheter i sitt arbete. Endast på en punkt har jag funnit en yt­

terligare precisering av lagtexten vara möjlig. Ehuru det ur vissa synpunk­

ter kunde vara lämpligt att även beträffande familjeförsörjarbegreppet kunna

taga hänsyn till skiftande förhallanden, har jag nämligen ansett övervägande

skäl tala för att, pa sätt närmare skall utföras i den speciella motiveringen, i

förordningen intaga en bestämmelse om innebörden av detta begrepp.

Från vissa håll har, såsom framgår av det föregående, å andra sidan ut­

tryckts önskvärdheten av att tillsynsmyndigheten erhölle starkare befogenhe­

ter att ingripa reglerande gentemot kassorna. Detta gäller särskilt frågan

om de åtgärder, som böra vidtagas i de fall, då de ekonomiska förhållandena

medföra ökad påfrestning på kassorna. Härutinnan bygger sakkunnigför­

slaget på den principen, att avgörandet och ansvaret tillkomma kassornas

ledning men att tillsynsmyndighetens samtycke är erforderligt, detta tydli­

gen närmast i syfte att denna myndighet skulle bevaka de försäkrades intres­

sen gentemot en kassaledning, som möjligen alltför starkt ville tillgodose kas­

sans ekonomiska intressen. Då man här ifrågasätter, att tillsynsmyndigheten

skulle hava rätt att föreskriva exempelvis nedsättning av daghjälpsbelopp

eller förkortning av understödstiden, innebär detta alltså en fullständig om­

läggning. Denna kan enligt min mening knappast anses berättigad. Det fin­

nes icke anledning att underkänna ansvarskänslan hos de blivande kassornas

ledning, och genom bestämmelserna om tillsynsmyndighetens övervakande

ställning är det sörjt för att de i tillräcklig tid erhålla kännedom om sådana

omständigheter, som böra föranleda övervägande av här avsedda åtgärder. Där­

est uppenbara missförhållanden skulle förekomma, kan myndigheten tillgripa

sin allmänna möjlighet att lämna anvisningar, vilka måste följas vid risk att

statsbidraget indrages eller eventuellt, att antagandet som erkänd arbetslös­

hetskassa återkallas.

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

135

Jämväl i andra här ifrågavarande hänseenden anser jag sakkunnigförslaget

vara väl avvägt beträffande tillsynsmyndighetens ställning i förhållande till

de blivande kassorna. Det frivilliga försäkringssystemet har valts bland annat

för att man, i den mån detta vore möjligt, skulle kunna undgå en byråkrati-

sering. Med fasthållande vid denna tanke måste det uttalas en bestämd var­

ning emot alla tendenser i motsatt riktning. Vad särskilt angår socialstyrel­

sens uttalande om behovet av en närmare reglering av kassornas lokala förvalt­

ning måste det anses avgjort olämpligt att insnöra denna i enhetliga och stela

normer. Utan risk torde man kunna överlåta åt kassorna att ordna härmed

på sätt, som ur ekonomiska och andra synpunkter finnes mest praktiskt. Genom

samarbetet med arbetsförmedlingens organ samt med den noggranna gransk­

ning av räkenskaperna, som skall föregå utbetalandet av statsbidrag, finnas

enligt min mening fullt tillräckliga möjligheter att erhålla en säker uppfatt­

ning om huruvida en kassas lokala förvaltning skötes på sätt, som varit av­

sett, och att alltså ingripa mot kassan enligt förordningens bestämmelser i de

fall, då så befinnes icke vara förhållandet.

Av den inledande redogörelsen för sakkunnigförslaget har framgått, att

grundsatsen, att statsbidraget till de olika kassorna skulle variera efter an- grunderna.

talet understödsdagar per medlem och daghjälpsbeloppens genomsnittliga

storlek, tillämpats med följande utgångspunkter, nämligen att statsbidraget

skulle vid en daghjälp av 2 kronor utgöra högst 75 % och vid en daghjälp av

6 kronor högst 40 % av hela kostnaden. Dessa maximibelopp skulle stats­

bidraget uppnå, då antalet understödda dagar per medlem uppginge till 21.

En annan utgångspunkt var, att daghjälpsbidrag skulle börja utgå först, då

antalet understödda dagar var lika stort som genomsnittliga daghjälpsbidra-

get uttryckt i kronor, alltså i det fall, att daghjälpen var 2 kronor, först då

antalet understödda dagar per medlem översteg 2 o. s. v. Från dessa förut­

sättningar har uppgjorts en tabell rörande daghjälpsbidragets procentuella

storlek vid olika kombinationer av genomsnittlig daghjälp och antal under­

stödda dagar per medlem. Denna tabell återfinnes på sidan 160 i bilaga G.

Hur statsbidraget i olika fall skulle komma att ställa sig, uträknat i pro­

cent och i kronor, framgår av tabeller å sidorna 76—77 i samma bilaga. Vid

exempelvis 10 understödda dagar per medlem och år skulle statsbidragspro-

centen utgöra vid en daghjälp av 2 kronor 53 %, vid en daghjälp av 3 kro­

nor 38.4 %, vid en daghjälp av 4 kronor 29.2 %, vid en daghjälp av 5 kronor

22.1 % och vid en daghjälp av 6 kronor 16.3 %. Med samma antal understödda

dagar skulle försäkringsavgiften komma att utgöra för en daghjälp av 2 kro­

nor 9 kronor 40 öre om året, för en daghjälp av 3 kronor 18 kronor 50 öre

om året o. s. v. .

Rörande de invändningar, som från vissa håll, särskilt från socialstyrelsen,

framställts mot denna principiella läggning av statsbidragen, vilken ju är

grundläggande för hela förslaget, har jag uttalat mig i det föregående. Här

må nu å andra sidan anmärkas, att statskontoret icke funnit något vara att

erinra mot förslaget i denna del.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

.Vad angår det sätt, på vilket principen tillämpats, hava ävenledes gjorts

vissa uttalanden. Sålunda har landssekretariatet anfört, att det ville förefalla,

som om visst fog skulle föreligga för en kritik av bestämmelserna i så måtto,

att därest inom ett visst fack förekomme mycket låga löner och samtidigt låg

arbetslöshet, ett dylikt fack erhölle ett mycket lågt statsbidrag, ehuruväl åt­

skilliga skäl skulle kunna anföras för att även dessa fack just på grund av

den mycket låga avlöningen borde tillerkännas högre statsbidrag än som en­

ligt förslaget vore möjligt.

Svenska textilarbetareförbundet har närmare utfört samma synpunkter på i

huvudsak följande sätt.

Förslaget till grunder för statsbidraget innebär, att låg daghjälp och stor

arbetslöshet skola tillförsäkra en kassa ett procentuellt högre statsbidrag, och

att statsbidraget skall bli procentuellt mindre, ju högre daghjälpen och ju

lägre arbetslöshetsprocenten är. Denna princip kan vid ett mera ytligt be­

traktelsesätt synas vara den rättvisaste, och i så måtto gör den ju rättvisa, att

den tillförsäkrar de lägst avlönade arbetargrupperna på landsbygden, t. ex.

skogsarbetare och lantarbetare, ett relativt högt statsbidrag och därigenom

möjliggör dessa gruppers inordnande i försäkringen. Vid närmare granskning

visar det sig dock, att de föreslagna bestämmelserna för industriarbetarnas

vidkommande skulle få verkningar, som icke kunna betecknas som tillfreds­

ställande. Utredningsmännen synas i det fallet icke tillräckligt ha beaktat ett

par betydelsefulla omständigheter. För det första ha vi en arbetargrupp så­

dan som byggnadsarbetarna, där arbetslöshetsprocenten är synnerligen hög,

till stor del beroende på fackets säsongkaraktär, men där löneinkomsterna äro

så goda, att gruppen det oaktat får räknas till de bäst ställda i landet. För

det andra finnes en grupp _ textilarbetare, vars löner höra till de lägsta i lan­

det men som haft en relativt låg arbetslöshetsprocent. Det föreliggande för­

slagets verkningar med avseende å dessa båda arbetargrupper skulle bli, att

de högt avlönade byggnadsarbetarna, som på några månader tjäna mer, ofta

mångdubbelt mer, än textilarbetarna på ett helt år, tillförsäkras ett tämligen

stort statsbidrag, medan de på gränsen av existensminimum ständigt balanse­

rande textilarbetarna skulle få ett obetydligt bidrag till sin försäkring. Då

det knappast kan anses rättvist, att arbetare, som ha möjligheter att, så länge

de äro i arbete, erlägga tämligen höga försäkringsavgifter, erhålla betydligt

större hjälp från staten än^arbetare, vars möjligheter att erlägga tillräckliga

avgifter, på grund av de låga lönerna, alltid äro ytterligt små, måste vi be­

teckna förslaget i denna del såsom synnerligen otillfredsställande.

När man bedömer det ifrågavarande förslaget, torde man sålunda icke en­

bart böra betrakta verkningarna för t. ex. skogs- och lantarbetarnas vidkom­

mande. Att dessa arbetargrupper böra ha största möjliga bidrag från sta­

ten torde alla vara ense om. Man måste emellertid ägna största uppmärksam­

het även åt förhållandena inom den störa industriarbetareklassen. Textilar­

betarna kunna i lönehänseende närmast jämföras med lantarbetare och skogs­

arbetare. Däremot föreligger såtillvida en skillnad mellan t. ex. skogsarbe­

tare och textilarbetare, att arbetslösheten bland de förra är synnerligen om­

fattande, medan den bland textilarbetarna hittills varit jämförelsevis måttlig.

Utredningsmännen synas emellertid ha förbisett en sak, som gör att en dylik

jämförelse blir åtskilligt missvisande. Medan skogsarbetarna, liksom lantar­

betarna, . äro bosatta pa rena landsbygden, där hyrorna äro obetydliga och

även övriga levnadskostnader äro relativt låga, bo textilarbetarna i regel i stä­

der och större samhällen, där hyror och andra levnadskostnader äro betydligt

högre. Textilarbetarnas levnadsförhållanden bli därigenom, även vid en mind-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

137

re arbetslöshet, långt ifrån avundsvärda, sedda t. o. m. ur en skogsarbetares

eller lantarbetares synvinkel.

Nämnda förhållande gör bl. a., att textilarbetarna icke i regel kunna existera

på den lägsta daghjälpen, medan denna för skogs- och lantarbetarnas vidkom­

mande kan vara fullt tillräcklig. Därigenom bli textilarbetarna automatiskt

uteslutna från den möjlighet att erhålla högsta statsbidrag, som står öppen för

de båda andra arbetargrupperna. Såvitt vi kunna se, kunna textilarbetarna

nämligen icke ens inför utsikten av högre statsbidrag reflektera på att gå ned

till en daghjälp av 2 kronor. De äro tvingade att hålla sin daghjälp åtskil­

ligt högre, vilket medför högre avgifter och, även vid ökad arbetslöshet, bidrar

till att hålla statsbidraget nere. I detta sammanhang vilja vi erinra om att

förhållandena i den nuvarande arbetslöshetskassan icke kunna läggas till

grund för beräkning av daghjälp och statsbidrag enligt föreliggande förslag.

Att den genomsnittliga daghjälpen t. ex. år 1931 stannat vid kronor 2: 84 be­

ror på att daghjälpsbelopnet nu är bestämt med hänsyn till medlemstidens

längd och antalet betalda kontingenter. Då en dylik ordning icke torde vara

möjlig efter den föreslagna lagstiftningens genomförande och då vi icke kun­

na sänka beloppen för äldre medlemmar och sådana med försörjningsplikt,

torde den genomsnittliga daghjälpen framdeles komma att bli betydligt högre,

vilket ytterligare bidrar till att ställa textilarbetarna i ett ogynnsamt läge med

avseende å statsbidrag.

Såvitt vi fattat förslaget till grunder för statsbidragets utgående rätt, skulle

bidraget börja utgå efter ett antal understödda dagar per medlem, som utgör

2 vid en daghjälp av kronor 2:—, 2: 25 vid en daghjälp av kronor 2: 25, 2: 50

vid en daghjälp av kronor 2: 50 o. s. v. Ju högre daghjälp en kassa betalar,

ju senare skulle rätten till statsbidrag inträda. Redan vid en daghjälp av

kronor 2: — skulle utsikten till statsbidrag vid mindre arbetslöshet för textil­

arbetarnas vidkommande bli synnerligen liten. Av skäl som redan nämnts

kan daghjälpen emellertid icke hållas nere vid 2 kronor. Till alla dessa skäl

kommer bl. a., att daghjälpen framdeles skulle bli normerande för kontant-

understöden till arbetslösa. Det torde måhända även bli nödvändigt att upp­

dela kassan i fem understödsklasser med hänsyn till orternas placering i löne-

och dyrortshänseende. Enligt förslaget skall emellertid för kassa, i vilken

medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser, daghjälpsbidraget be­

räknas särskilt för varje klass. Detta betyder, att de understödsklasser, som

omfatta de dyraste orterna, där arbetarna ha det svårast, skulle bli utan stats­

bidrag eller i bästa fall få ett så ringa bidrag, att det saknade betydelse.

Följden skulle bli att avgifterna i dessa klasser finge hållas så höga, att med­

lemmarna icke mäktade bära dem. Textilarbetarnas löner befinna sig emeller­

tid på en nivå, som icke tillåter någon höjning av nu utgående avgifter.

Det bör måhända också erinras om att textilarbetarna på grund av sina då­

liga löner äro i större behov av hjälp under arbetslösheten än arbetare med

relativt god lön. Textilarbetarna kunna självfallet icke åstadkomma några

besparingar. De leva »ur hand i mun» och detta betyder, att så snart arbets­

lösheten inträder, träder också nöden in i hemmet.

Svenska typograf-, bokbindar- och litograf förbunden ha anfört:

Vi finna det rimligt och riktigt, att statsbidragets storlek normeras efter

arbetslöshetens omfattning, så att ett mindre statsbidrag utgår vid ringa ar­

betslöshet och ett större bidrag utgår vid mer omfattande arbetslöshet. Där­

emot finna vi det oriktigt att statsbidraget ilven skall normeras efter dag­

hjälpens storlek, så att ett större statsbidrag utgår vid lägre daghjälp ocli ett

mindre statsbidrag utgår vid högre daghjälp. Då de sakkunniga förordat

en dylik princip ha de tydligen utgått ifrån det antagandet, att de högre dag-

hjälpsbeloppen endast komma att utgå i kassor, som omfatta i ekonomiskt

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

hänseende bättre ställda arbetargrupper, medan de lägre daghjälpsbeloppen

komma att utgå i kassor, som omfatta i ekonomiskt hänseende sämre ställda

arbetargrupper. Detta antagande är emellertid knappast riktigt. En i eko­

nomiskt avseende mindre lyckligt lottad grupp kan mycket väl söka åstad­

komma en god försäkring, emedan de vid arbetslöshet omedelbart äro i behov

av ett betydande ekonomiskt stöd, medan en bättre ställd grupp kan ha mindre

intresse för försäkringen, enär understödsbehovet vid arbetslöshet ej för dem

är så trängande, och de kunna därför nöja sig med ett lägre daghjälpsbelopp.

Om staten skall taga hänsyn till arbetarnas ekonomiska ställning vid fast­

ställande av statsbidragets storlek, bör den genomsnittliga årsinkomsten vara

avgörande härför och icke daghjälpsbeloppets storlek. Enligt förslaget får

den, som uppbär understöd från erkänd arbetslöshetskassa, icke samtidigt upp­

bära understöd från fattigvården. Arbetare, som i allmänhet ha sin syssel­

sättning i städerna, måste därför vara försäkrade för ett relativt högt dag­

hjälpsbelopp, enär utgifterna för isynnerhet mat och husrum äro större i

städerna än i landskommunerna. Det synes oss även vara ett samhällsintresse

att uppmuntra arbetslöshetskassorna att hålla högsta möjliga daghjälp, så

att de arbetslösa verkligen kunna reda sig på det erhållna understödet.

Vi få därför hemställa, att statsbidragets storlek endast normeras i för­

hållande till arbetslöshetens omfattning.

Vad först angår önskemålet, att statsbidraget skulle normeras med hänsyn

tagen direkt till den genomsnittliga arbetsförtjänsten, kan detta visserligen

ur en del synpunkter anses vara principiellt riktigast. De sakkunniga hava

också vid sitt arbete utgått härifrån men nödgats konstatera att, med hänsyn

till de särskilt i vårt land i mycket stor utsträckning varierande lönerna såväl

mellan olika fack som mellan olika orter, det skulle erbjuda alltför stora svå­

righeter att lägga den genomsnittliga arbetsförtjänsten direkt till grund. De

sakkunniga hava därför nödgats göra det antagandet, att daghjälpsbeloppets

växlingar i regel motsvaras av olikhet i arbetsinkomsten, och därför ansett

sig kunna bygga statsbidragssystemet på den genomsnittliga daghjälpen.

Om detta antagande i ett visst fall är felaktigt, kan det tydligen vara för­

hållandet antingen så att daghjälpen är lägre i förhållande till årsinkomsten än

man antagit, eller också så att en kassa beräknat en högre daghjälp, än som

enligt de antagna normerna skulle svara mot den genomsnittliga arbetsinkom­

sten. I förra fallet blir verkan av de föreslagna bestämmelserna, att statsbi­

draget blir högre i förhållande till arbetsförtjänsten än enligt de grundsatser,

på vilka förslaget bygger. Det skulle därför möjligen kunna tänkas, att man

införde en bestämmelse av ungefär den innebörden, att statsbidrag i varje fall

icke finge beräknas efter lägre daghjälp, än som kunde antagas motsvara viss

procentuell andel av den genomsnittliga arbetsinkomsten. Även om med

en dylik bestämmelse uträkning av sådan inkomst endast skulle behöva ske

i särskilda fall, kunna tydligen samma invändningar som nyss anförts göras

mot densamma. Då det icke heller lärer kunna antagas, att medlemmarna,

som ju hava allt intresse av att få en daghjälp, som någorlunda står i för­

hållande till deras vanliga inkomst, skulle för att utfå ett något högre stats­

bidrag åtnöjas med lägre daghjälp, har jag icke ansett mig böra föreslå en dy­

lik bestämmelse. — I det andra fallet eller då daghjälpen är högre än den an­

tagna proportionen till arbetsinkomsten, blir ju statsbidraget något lägre, än

om det beräknats direkt i förhållande till den sistnämnda. Icke heller här

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

139

synes mig någon ändring erforderlig, eftersom det angivna förhållandet lärer

få anses tyda på att, undantagsvis, denna kassas medlemmar sett sig ekono­

miskt i stånd att bära de för sådan daghjälp erforderliga utgifterna.

Då det vidare anföres, att det förordade systemet skulle kunna leda till att

vissa yrkesgrupper med högt avlönat arbete av säsongkaraktär skulle komma

i åtnjutande av orimligt högt statsbidrag, eftersom i antalet understödda da­

gar per medlem skulle för deras del komma att ingå den tid av året, då de­

ras arbete normalt läge nere, bör det på det kraftigaste understrykas, att man

vid framställande av denna anmärkning förbisett 22 § i förslaget. På sätt

jag i annat sammanhang anfört kan tillämpningen härav med säkerhet väntas

medföra, att för dylika arbetargrupper antalet understödsdagar ingalunda

kommer att uppgå till vad man vid kritikens framställande antagit och att

även statsbidraget följaktligen kommer att hålla sig till ett betydligt blyg­

sammare belopp.

Vad däremot angår anmärkningarna därom, att det vore önskvärt, att stats­

bidraget skulle utgå med något högre andel för det fall, att lönen -— alltså

daghjälpen — vore låg och även arbetslösheten vore relativt obetydlig, bar

jag icke kunnat undgå att finna visst fog för vad sålunda yrkats. Väl är det

principiellt riktigt, att i sådana fall behovet av statsbidrag är mindre än i

de övriga; härtill bidrager bland annat, att då arbetslösheten är mycket låg,

kassans förvaltningskostnader komma att nedgå, så att på statens förvalt-

ningsbidrag uppstår ett överskott, vilket direkt kan föras själva försäkrings-

verksamheten tillgodo. Detta utesluter emellertid icke, att det kan vara önsk­

värt att vid bidragsskalans utarbetande tillmäta daghjälpsfaktorn en något

större betydelse än enligt sakkunnigförslaget. Med denna utgångspunkt har

jag låtit undersöka, huruvida det skulle vara möjligt att vidtaga en sådan

jämkning i förslaget. Efter övervägande av olika tänkbara möjligheter har

jag därvid stannat vid att såsom den utväg, vilken utan omläggning av hela

systemet är närmast framkomlig, förorda följande. Medan sakkunnigförslaget,

såsom redan anförts, bygger på att varje kassa skall utan daghjälpsbidrag från

staten själv bestrida kostnaden för ett antal understödsdagar per medlem lika

stort som det genomsnittliga daghjälpsbeloppet uttryckt i kronor, skulle enligt

mitt förslag daghjälpsbidraget börja utgå redan då antalet understödda dagar

per medlem med en halv understiger daghjälpsbeloppet i kronor eller med and­

ra ord: daghjälpsbidrag skulle börja utgå vid en daghjälp av 2 kronor, då an­

talet understödda dagar är 11/2, vid en daghjälp av 3 kronor, då motsvarande

antal är 2^2 o. s. v. Genom en dylik anordning åstadkommes den effekten, att

den relativa ökningen av statsbidraget kommer att bli särskilt utpräglad, då

daghjälpen och arbetslösheten samtidigt äro låga.

För beräkning av statsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd

hava de sakkunniga (se bilaga G sid. 74) infört formeln

P = a [log ~)4 + c

där

P = daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd,

d = genomsnittliga daghjälpen i kronor,

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

u = antalet understödda dagar per medlem och år samt

a, b och c äro vissa konstanter, som av de sakkunniga bestämts.

På grund av nyss angivna förändring i villkoren för statsbidrags utgå­

ende har föreliggande formel omändrats till

r=a ii°° d^i+c

De sakkunniga erhöllo för konstanterna följande värden:

a = 73.46,

6 = 1,

c = 0.

För beräkning av konstanterna i förevarande fall har i likhet med de sakkun­

niga antagits, att

P = 40 för d = 6 och u = 21

och P = 75 för d = 2 och u = 21.

Härigenom erhållas följande värden:

a

= 66 09,

b

= 0.9272,

c = 0.

Uttrycket för beräkning av daghjälpsbidraget för olika värden på u och d

antager sålunda formen

P = 66.09 [log

d

u \

- O.s)

0.9272

Med tillhjälp av denna formel har gjorts en beräkning av daghjälpsbidraget

i procent av hela kostnaden för daghjälpsbelopp av två, tre, fyra, fem och

sex kronor, kombinerade med olika antal understödda dagar per medlem. Re­

sultatet har sammanställts i tabell A (sid. 142). Hela kostnaden för dag­

hjälpen från en kassa erhålles genom multiplikation av daghjälpsbeloppet och

antalet understödda dagar per medlem. Med utgångspunkt från dessa kost-

nadssiffror och med ledning av de i tabellen angivna procenttalen har gjorts

en omräkning av bidragsbeloppet i kronor jämfört med de försäkrades avgif­

ter för olika kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per med­

lem. Resultatet av denna beräkning har sammanförts i tabell B (sid. 143).

Dessa båda tabeller motsvara tabellerna 1 och 2 i de sakkunnigas förslag

(bilaga G sid. 76—77).

För att man lättare skall kunna överblicka, i vilken utsträckning daghjälps­

bidraget under de av mig gjorda förutsättningarna avviker från nämnda bidrag

enligt de sakkunnigas förslag, har lämnats en grafisk framställning (sid. 141)

av daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd såväl enligt

de sakkunnigas förslag som enligt den här förordade omläggningen. Såsom

synes kommer bidragsprocenten att väsentligt höjas vid lägre daghjälpsbelopp

och lägre antal understödda dagar per medlem, medan för högre daghjälps-

%

75

70

65

60

55

50

45

40

35

30

25

20

15

10

5

I 2

3

4

5

6

7

8

9

10 II 12

13

14

15

16

17

18

19

20

21

22

23

24 25

26

27

28 29 30

Antal understödda dagar per medlem

Daghjälpsbidraget i procent av samtliga kostnader för understöd, beräknat för vissa daghjälpsbelopp och olika antal understödda dagar per

medlem. Heldragna kurvor representera de sakkunnigas förslag, streckade kurvor det den 3 mars 1933 framlagda förslaget.

K

u

n

g l.

M

a

j: ts

p

ro

p

o

si

tio n

n r

2

0

9

.

14:2

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tab. A. Storleken av daglijälpsbldraget i procent ar hela kostnaden.

Antal understödda dagar per

medlem och år

Daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden vid

en genomsnittlig daghjälp av

2 kr.

3 kr.

4 kr.

5 kr.

6 kr.

1.............................................................

_

_

_

_

_

2.............................................................

9.6

3.............................................................

21.7

6.3

4............................................................

30.0

15.1

4.7

5.............................................................

36.2

21.7

11.7

3.8

6.............................................................

41.3

27.0

17.2

9.6

3.2

7.............................................................

45.5

31.3

21.7

14.3

8.2

8.............................................................

49.2

35.1

25.6

18.3

12.3

9.............................................................

52.4

38.4

28.9

21.7

15.8

10.............................................................

55.2

41.3

31.9

24.8

18.9

11.............................................................

57.8

43.9

34.6

27.5

21.7

12.............................................................

60.1

46.3

37.0

30.0

24.2

13.............................................................

62.3

48.5

39.2

32.2

26.5

14.............................................................

64.3

50.5

41.3

34.3

28.6

15.............................................................

66.1

52.4

43.2

36.2

30.6

16............................................................

67.8

54.1

45.0

38.0

32.4

17............................................................

69.4

55.8

46.6

39.7

34.1

18............................................................

70.9

57.3

48.2

41.3

35.7

19............................................................

72.4

58.8

50.0

42.8

37.2

20............................................................

73.7

60.1

51.1

44.2

38.6

21............................................................

75.0

61.4

52.4

45.5

40.0

22............................................................

71.6

58.6

50.0

43.4

38.2

23............................................................

68.5

56.1

47.8

41.5

36.5

24............................................................

65.6

53.7

45.9

39.8

35.0

25............................................................

63.0

51.6

44.0

38.2

33.6

26.............................................................

60.6

49.6

42.3

36.7

32.3

27.............................................................

58.3

47.8

40.8

35.4

31.1

28.............................................................

56.2

46.0

39.3

34.1

30.0

29.............................................................

54.3

44.5

37.9

32.9

29.0

30.............................................................

O. S. V.

52.5

43.0

36.7

31.8

28.0

belopp och ett större antal understödda dagar bidragsprocenten blir ungefär

densamma som enligt sakkunnigförslaget.

Jag har även låtit verkställa en ungefärlig beräkning av hur en sådan om­

läggning som den här ifrågasatta skulle inverka på kostnaderna för försäk­

ringen. Denna beräkning utvisar, att årliga ökningen av statens kostnader

skulle bliva endast mellan 300,000 och 350,000 kronor, vilket belopp skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 209,

143

Tab. B. Storleken ar daghjälpsbidrnget och de försäkrades avgifter 1 kronor per

medlem.

Antal understödda dagar per medlem

och år

Storleken av daghjälpsbidraget och de försäkrades avgifter per medlem vid olika antal understödda dagar per medlem och år

samt en genomsnittlig daghjälp av

2 kr.

3 kr.

4 kr.

5 kr.

6 kr.

Bidrag

Förs.-

avg.

Bidrag

Fors.-

avg.

Bidrag

Förs.-

avg.

Bidrag

Förs.-

avg.

Bidrag

Förs.-

avg.

1.....................................

2.0

_

3.0

_

4.0

...

5.0

_

6.0

2.....................................

0.4 3.6 — 6.0 — 8.0 —

10.0

12.0

3.....................................

1.3 4.7 0.6 8.4

— 12.0 — 15.0

18.0

4.....................................

2.4 5.6

1.8 10.2 0.8 15.2

20.0 —

24.0

5.....................................

3.6 6.4

3.3 11.7 2.3 17.7 1.0

24.0

30.0

6.....................................

5.0

7.0 4.9 13.1 4.1 19.9 2.9

27.1 1.2 34.8

7.....................................

6.4

7.6 6.6 14.4 6.1 21.9

5.0 30.0

3.4 38.6

8.....................................

7.9 8.1 8.4

15.6

8.2

23.8 7.3 32.7

5.9 42.1

9.....................................

9.4 8.6

10.4 16.6

10.4

25.6 9.8

35.2 8.5 45.5

10.....................................

11.0 9.0 12.4 17.6 12.8 27.2 12.4

37.6 11.3 48.7

11.....................................

12.7

9.3 14.5

18.5

15.2

28.8 15.1 39.9 14.3

51.7

12....................................

14.4 9.6

16.7 19.3 17.8 30.2 18.0

42.0 17.4 54.6

13....................................

16.2

9.8 18.9 20.1 20.4 31.6 20.9

44.1 20.7 57.3

14.....................................

18.0 10.0 21.2 20.8 23.1 32.9

24.0 46.0 24.0 60.0

15....................................

19.8 10.2 23.6 21.4 25.9 34.1

27.2 47.8 27.5 62.5

16.....................................

21.7 10.3 26.0 22.0 28.8

35.2 30.4 49.6

31.1 64.9

17.....................................

23.6 10.4

28.5 22.5 31.7 36.3 33.7

51.3 34.8 67.2

18.....................................

25.5

10.5 30.9 23.1 34.7 37.3 37.2

52.8 38.6 69.4

19.....................................

27.5 10.5 33.5 23.5 38.0 38.0 40.7

54.3 42.4 71.6

20..................................... 29.5

10.5 36.1

23.9

40.9

39.1 44.2 55.8 46.3

73.7

21.....................................

31.5 10.5 38.7

24.3 44.0 40.0 47.8 57.2

50.4 75.6

22..................................... >

12.5

>

27.3

>

44.0 >

62.2

>

81.6

23..................................... >

14.5

>

30.3

>

48.0

*

67.2

>

87.6

24..................................... >

16.5

>

33.3

>

52.0 >

72.2

>

93.6

25..................................... >

18.5 > 36.3

>

56.0

>

77.2

>

99.6

26.................................... >

20.5 >

39.3

>

60.0

>

82.2 >

105.6

27.................................... > 22.5 >

42.3

>

64.0

»

87.2

>

111.6

28.................................... >

24.5

>

45.3

>

68.0 > 92.2 >

117.6

29....................................

>

26.5

>

48.3 > 72.0 >

97.2

>

123.6

30.................................... o. s. y.

>

28.6

>

51.3

) 76.0 >

102.2

>

129.6

tillfalla de svagast ställda kassorna; sålunda skulle textilarbetareförbundet få ungefär dubbelt så stort daghjälpsbidrag som enligt sakkunnigförslaget.

De jämkningar i den till grunderna för statsbidrag hörande tabellen, som

144

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

bliva en följd av ett godkännande av mitt förslag, hava vidtagits i den tabell,

som ingår i det vid detta protokoll fogade utkastet till grunder i sådant hän­

seende.

Beträffande förvaltning sbidrag et slutligen har en länsstyrelse yrkat, att

detsamma borde differentieras alltefter kassornas storlek; en annan länssty­

relse har ansett, att bidraget borde minskas.

För min del har jag icke funnit anledning till ändring i sakkunnigförsla­

get i denna del. Jag hänvisar i övrigt till vad jag därutinnan nu kommer att

anföra beträffande frågan om arbetsgivarbidrag till försäkringen.

Ärbetsgwar-

XJr allmänna synpunkter måste det, som redan förut (sid. 78 f.) framhållits,

anses principiellt riktigt, att en del av kostnaderna för arbetslöshetsförsäk­

ringen direkt uttages av arbetsgivarna. På vissa håll, där man är motståndare

mot vanlig frivillig arbetslöshetsförsäkring, anföres det rent av såsom en

brist i försäkringssystemet, att det icke medgiver uttagande av arbetsgivar­

bidrag, oaktat det riktiga vore, att försäkringskostnaderna på den vägen komme

att direkt inverka på lönesättningen för industrien.

Den sålunda framställda principiella invändningen har i viss mån undanröjts

genom det föreliggande förslaget. En av nyheterna i detta är nämligen, att

man funnit en utväg att även vid en frivillig arbetslöshetsförsäkring uttaga

vissa, låt vara obetydliga, bidrag från arbetsgivarna. Utgångspunkten för för­

slaget har i denna del varit, att då tillvaron av en försäkringsorganisation och

en därav föranledd utvidgning av den offentliga arbetsförmedlingen måste bliva

av betydelse för näringslivet i dess helhet, det icke vore orimligt, att arbets­

givarna finge bidraga till täckandet av kostnaderna för organisationen och för­

medlingen, oavsett om deras arbetare i större eller mindre omfattning begagnat

sig av möjligheterna till försäkring.

Det bidrag, som enligt sakkunnigförslaget skulle utgå, skulle utgöra två kro­

nor för varje årsarbetare, som vore anställd hos arbetsgivare med minst 10 års­

arbetare. Av detta bidragsbelopp skulle hälften användas till bidrag till för-

valtningsbidragen till kassorna och den andra hälften gå i avräkning på stats­

verkets kostnader för arbetsförmedlingen.

I de avgivna yttrandena har rörande denna fråga anförts i huvudsak föl­

jande,

Statskontoret anför att, även om vissa skäl kunde åberopas mot att arbets­

givarna ålades bidraga till försäkringens organisation, funne sig statskontoret

ur allmän synpunkt icke böra göra någon erinran mot förslaget i denna del,

särskilt som de föreslagna bidragen från arbetsgivarna vore relativt små.

Överståthållarämbetet yttrar: Trots vissa principiella betänkligheter har

överståthållarämbetet ej funnit sig böra avstyrka det måttligt tillmätta

arbetsgivarbidraget till arbetslöshetsförsäkringen, två kronor per årsarbetare,

avsett till täckande av en del av de av denna försäkring föranledda avsevärt

stora förvaltningskostnaderna. Därmed bör ock jämväl för framtiden vara fast-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

145

slaget, att någon ytterligare speciell beskattning eller bidragsskyldighet till den­

na del av socialförsäkringen icke bör åläggas näringslivet, vars direkta eller

indirekta pålagor för socialförsäkringen redan äro i tillbörlig mån utmätta.

Länsstyrelsen i Hallands län förklarar sig icke hava något att erinra mot

förslaget om arbetsgivarbidrag.

Försäkringsinspektionen yttrar däremot följande: Förutsättningen för att

arbetsgivarbidrag böra komma i fråga synes vara, att desamma avvägas på ett

sätt, som kan anses innebära ett incitament för de olika företagen till vidta­

gande av åtgärder i syfte att minska arbetslösheten. Däremot kan försäkrings-

inspektionen icke finna något bärande motiv för den föreslagna anordningen att

från de större arbetsgivarna, med 10 årsarbetare och därutöver, uttaga en av­

gift av två kronor per årsarbetare, avsedd att användas till täckande av viss

del av kostnaderna för arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassornas förvalt­

ningskostnader. Då ifrågavarande avgift skulle utgå oberoende av arbetslös­

hetens omfattning och oberoende av det förvaltningsbesvär, som olika arbets­

givare förorsaka arbetsförmedlingen, synes skäl ej föreligga att på dylikt sätt

tillskapa en ny specialbudget för ett visst ändamål.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört, att det vore ett känt förhål­

lande, att arbetsgivarna av personliga hänsyn till arbetarna eller av andra skäl

i många fall genom anordningar av olika slag verksamt bidragit till att hejda

arbetslöshetens utbredning och lindra dess följder för den enskilde. De sak­

kunniga hade ansett ett berättigande för ifrågavarande förslag ligga i för­

säkringens väntade goda verkningar för näringslivet i dess helhet och alltså

även för arbetsgivarna. I den mån de sakkunniga härmed avsett, att till­

komsten av en försäkring skulle medföra en avspänning i detta arbetsgivarnas

aktiva intresse för arbetslöshetsfrågan och att en rimlig kompensation därför

skulle vinnas genom ett obligatoriskt bidrag från deras sida till försäkringens

organisationskostnader, utgjorde detta en illustration till föreningens farhågor,

att försäkringen kunde komma att medföra en icke önskvärd avkoppling av den

enskildes insatser mot arbetslösheten. Med hänsyn till föreningens farhågor för

försäkringens menliga konsekvenser för näringslivet och därmed även för ar­

betsgivarna har föreningen bestritt skäligheten av att ålägga arbetsgivarna sär­

skild bidragsskyldighet till en eventuell försäkring.

Fullmäktige i järnkontoret hava framhållit, att inga bärande principer kun­

na anföras som underlag för kravet, att kostnaderna för arbetslöshetsförsäk­

ringens administration skulle till sin huvudpart bäras av de större arbets­

givarna. Särskilt i nuvarande tider med en mycket ansträngd, ofta nog helt

obefintlig räntabilitet vore varje kostnadsökning av detta slag tyngande för

näringslivet.

Sveriges skogsägareförbund anför, att regler om arbetsgivarbidrag komme

att få till följd, att alla skogsarbetsgivare med minst tio arbetare finge betala

bidrag, eftersom arbetsgivare vore skyldiga att hålla alla sina skogsarbetare

försäkrade, vare sig dessa vore självägare eller arrendatorer eller lönearbetare.

Skogsbruket finge alltså betala ifrågavarande bidrag för alla sina arbetare, me-

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 saml. Nr 209.

10

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

dan samtidigt de flesta av dem till följd av att de vore s. k. självständiga

företagare vore uteslutna från försäkringen. I landet söder om Mälaren bleve

säkerligen minst 75 procent av skogsarbetarna icke delaktiga av försäkringen

och i riket i dess helhet för visso över hälften. De föreslagna reglerna komme

alltså att verka som en ren beskattning av stora arbetsgivargrupper.

Länsstyrelserna i Kronobergs, Blekinge, Älvsborgs och Västerbottens län an­

se det oriktigt att pålägga arbetsgivarna ifrågavarande avgifter. Sålunda

anför länsstyrelsen i Blekinge län, att arbetsgivarna i denna sin egenskap icke

hade något sådant särskilt intresse av försäkringen, att de, utöver den alla

medborgare åliggande beskattningen, borde tillförbindas särskilda bidrag. Icke

heller torde arbetsgivarna av den utökade arbetsförmedlingen kunna för­

vänta särskilda fördelar, som skulle motivera ett extra bidrag från deras

sida.

Länsstyrelsen i Östergötlands län slutligen har ifrågasatt, att förslaget borde

jämkas till förmån för arbetsgivarna inom lånt- och skogsbruket, enär arbe­

tarna inom dessa yrken icke kunde förväntas få avsevärd nytta av försäkringen.

För min del kan jag ansluta mig till vad de sakkunniga i detta hänseende

föreslagit. De synpunkter, som anförts från svenska arbetsgivareföreningen,

synas icke kunna tillmätas betydelse beträffande ett bidrag från arbetsgivar­

nas sida, som begränsats på sätt här angivits. Alldeles oavsett den utsträck­

ning, i vilken arbetsgivarna kunna komma att även i framtiden visa hän­

syn mot arbetarna vid genomförandet av driftinskränkningar — jag begagnar

här tillfället att uttala den förhoppningen, att ett blivande statsunderstöd till

den redan existerande frivilliga arbetslöshetsförsäkringen icke på något

håll bland arbetsgivarna skall kunna tagas till förevändning för mindre tillmö­

tesgående i detta hänseende -—- måste tillvaron av en genomförd försäkringsor-

ganisation vara ägnad att åstadkomma ökad stabilisering och minskad oro på

arbetsplatserna och därmed även inom näringslivet. Det lärer icke kunna förne­

kas, att detta måste komma industrien direkt till godo. Ett bidrag till försäk­

ringens organisationskostnader av den måttliga omfattning, som har föresla­

gits, synes mig alltså fullt berättigat. Vad angår det ifrågasatta bidraget till

arbetsförmedlingens kostnader gäller detsamma, i den mån merkostnaden di­

rekt sammanhänger med arbetsförmedlingens verksamhet för samarbete med

försäkringsorganen. Den av denna anledning nödvändiggjorda utbyggnaden

av förmedlingsorganisationen måste emellertid komma att bliva till direkt be-

tydelse för näringslivet, såsom varande ägnad att i hög grad medverka till ar­

betskraftens rörlighet och till möjligheterna för industrien att vid varje tillfälle

erhålla den lämpligaste arbetskraften. Jämväl denna del av den blivande mer­

kostnaden bör därför skäligen kunna bestridas av arbetsgivaravgifter.

Vad skogsägareförbundet anfört därom, att skogsägarna skulle få erlägga

avgifter för ett stort antal arbetare, som icke skulle vara inbegripna under för­

säkringen, torde väsentligen bero på ett missförstånd av försäkringens inne­

börd. Vid fråga om uteslutning från försäkringen av självständiga företagare

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

147

skall enligt förslaget endast räknas med den tid, då sådana personer icke sam­

tidigt hava ställning av lönearbetare. Eftersom detta är fallet under de av

skogsägareförbundet åberopade omständigheter, vilka föranleda utbetalande av

olycksfallsförsäkringsavgift, komma de av förbundet framhållna svårighe­

terna att inträda endast i det fall, att i skogsarbete användas personer, som

under minst sju månader av året icke äro anställda i skogsbruket. Även för

detta fall är emellertid att anmärka, att avgiften beräknas per årsarbetare och

att avgift för en person, som endast en mindre del av året användes i skogs­

bruk, följaktligen utgår med ett proportionellt mindre belopp.

De sålunda anförda skälen för bidrag från arbetsgivarna tala med den

tyngd, att jag anser mig kunna ifrågasätta, att detta bidrag höjes utöver vad

de sakkunniga föreslagit. Av deras promemoria framgår, att statens årliga

kostnad för arbetsförmedlingen efter försäkringens genomförande uppskattats

till i runt tal 1,800,000 kronor. Ehuru jag ännu icke är beredd att taga stånd­

punkt till det framlagda organisationsförslaget beträffande arbetsförmedlin­

gen, anser jag mig redan nu kunna utgå från att denna uppskattning av de

blivande kostnaderna är väsentligen riktig. Då detta belopp motsvarar unge­

fär två kronor för var och en av det antal arbetare, för vilka enligt sakkunnig­

förslaget arbetsgivarbidrag skulle utgå, vill jag alltså förorda, att nämnda

bidrag bestämmes så, att andelen till arbetsförmedlingen skulle kunna utgå

med två kronor per arbetare. Andelen till försäkringens förvaltningskostnader

skulle, enligt vad nyss anförts, beräknas efter en krona per arbetare, vadan

arbetsgivarbidraget skulle bestämmas till tre kronor per årsarbetare. Av det

sammanlagda årligen inflytande beloppet skulle följaktligen 2/3 användas till

kostnaderna för arbetsförmedlingen och a/3 gå i avräkning på statsverkets kost­

nader för försäkringens förvaltningskostnader, därvid dock den modifikationen

torde böra göras, att därest den för arbetsförmedlingskostnaderna avsedda

andelen överstiger det för ändamålet beräknade utgiftsbeloppet, överskottet

bör tillföras den till försäkringens förvaltningskostnader avsedda andelen.

Beträffande i vissa yttranden framställda detaljanmärkningar mot det

Arbetsgivar-

framlagda lagförslaget vill jag uttala mig i specialmotiveringen. I detta

sammanhang torde emellertid böra upptagas vad riksräkenskapsverket anfört

rörande de tekniska anordningarna för bidragens uppbärande och bokföring.

Nämnda ämbetsverk har icke funnit sig kunna tillstyrka den föreslagna for­

men för redovisningen av arbetsgivarnas ifrågavarande avgifter. Denna form

innebar, att hälften av de till statskontoret influtna avgifterna skulle tillföras

statsverket och hälften redovisas å en av statskontoret förvaltad fond. En­

ligt ämbetsverkets uppfattning böra nämnda avgifter såsom i sin helhet hän­

förande sig till verklig uppbörd i statens verksamhet med hela beloppet upp­

tagas bland statens över budgeten redovisade inkomster. Ämbetsverket fort­

sätter:

Även under förutsättning att avgifterna från arbetsgivarna i sin helhet re­

dovisades över budgeten, skulle emellertid möjlighet finnas att över ett för

ändamålet anvisat utgiftsanslag omföra hälften av de influtna avgiftsbelop-

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

pen till den föreslagna särskilda fonden. Ett dylikt förfarande skulle nära

ansluta sig till den anordning, som för närvarande tillämpas beträffande in­

komsterna från lotterivinstskatten. Liksom i fråga om sistnämnda skatt

skulle alltså hälften av inkomsten av nu ifrågavarande avgifter avskiljas från

den allmänna budgeten och hänföras till en specialbudget.

Riksräkenskapsverket, som i frågan rörande skattebudgetens uppdelning i

särskilda delbudgeter vid upprepade tillfällen såsom sin uppfattning uttalat,

att användningen av specialbudgeter bör för framtiden i görligaste mån be­

gränsas, vill emellertid bestämt avråda från att för viss del av arbetsgivar­

nas bidrag till arbetslöshetsförsäkringen och däremot svarande utgifter an­

ordna en särskild specialbudget.

I fråga om de specialbudgeter, som för närvarande ingå i skattebudgeten,

gäller såsom allmän regel, att för de till specialbudgeterna hänförliga sär­

skilda utgiftsändamålen inkomster från skattebudgetens allmänna del icke ta­

gas i anspråk. Beträffande nu ifrågavarande utgiftsändamål, förvaltnings-

bidrag till arbetslöshetskassorna, förutsättes däremot, att vid försäkringens

utbyggande i beräknad omfattning för samma ändamål jämväl anslag å skatte­

budgetens allmänna del skulle erfordras. Under sådana förhållanden synas i

förevarande fall de betingelser, som oeftergivligen böra krävas för anordnan­

det av en specialbudget, icke föreligga.

I enlighet med vad sålunda anförts har riksräkenskapsverket föreslagit dels

att arbetsgivarbidragen skola i sin helhet redovisas över budgeten å särskild

inkomsttitel under uppbörd i statens verksamhet, dels att för förvaltningsbi-

drag till försäkringen särskilt anslag omedelbart anvisas å riksstadens femte

huvudtitel. Enligt riksräkenskapsverket skulle vid en dylik anordning hin­

der icke möta att, om under försäkringens första tid så ansåges erforderligt,

å anslaget till förvaltningsbidrag särskilda medel ställdes till förfogande

jämväl för andra organisationskostnader än sådana, som hänförde sig till det

efter arbetslöshetskassornas medlemsantal avvägda bidraget.

Vad riksräkenskapsverket sålunda föreslagit har jag, efter samråd med

chefen för finansdepartementet, ansett böra föranleda viss omläggning. Denna

innebär följande. Det avgiftsbelopp, som för varje år beräknas inflyta, upp­

tages i riksstaten på sådant sätt, att så stor del av det beräknade inkomstbelop­

pet, som erfordras till täckande av kostnaderna för den offentliga arbetsför­

medlingen, anvisas som anslag för detta ändamål, dock med iakttagande av

den begränsningen, att högst två tredjedelar av det beräknade avgiftsbeloppet

härför disponeras. Eventuellt överskjutande anslagsbelopp betraktas utgå av

andra statsinkomster. Den återstående delen av avgiftsbeloppet — alltså

minst en tredjedel — anvisas som anslag för avsättning till en särskild fond.

Denna skall sedan användas till bestridande av förvaltningskostnaderna för

de erkända arbetslöshetskassorna, därvid alltså det överskott, som de första

åren kan beräknas uppkomma, kvarstår i fonden för att tagas i anspråk, om

och när det belopp, som årligen tillföres fonden, icke förslår för de löpande ut­

gifterna. Jag vill emellertid härvid framhålla, att den sålunda föreslagna

anordningen icke bör få medföra inskränkning i den av de sakkunniga förut­

satta möjligheten att disponera vissa belopp för främjande av försäkringens

utveckling.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 809.

149

I sakkunnigförslaget har ståndpunkt icke tagits till frågan, när den nya

lagstiftningen lämpligen bör träda i kraft och försäkringsorganisationen allt­

så träda i tillämpning.

Vid bedömande av denna fråga har man att taga hänsyn till att ett omfat­

tande organisationsarbete måste försiggå såväl från tillsynsmyndighetens sida

som hos de blivande erkända arbetslöshetskassorna, innan dessa kunna på­

börja sin verksamhet i enlighet med de nya reglerna. De nya kassorna måste

organisera sig, respektive i de fall, då de utgöra fortsättning på hittillsva­

rande kassor, ombilda sig i enlighet med de nya bestämmelserna. Tillsyns­

myndigheten bör utarbeta normalstadgar, varefter den nya kassans på grund­

val härav antagna stadgar skola underställas tillsynsmyndigheten, som

har att pröva lämpligheten av att erkänna kassan och därvid bland annat,

eventuellt efter förhandlingar med denna, taga ståndpunkt till huruvida stad­

garnas bestämmelser om avgifter etc. kunna anses tillfredsställande. Även

i

det fall, att organisationsarbetet bedrives med all möjlig snabbhet, kommer

tydligen att för detsamma krävas icke obetydlig tid.

Å andra sidan innebär det icke någon olägenhet, att försäkringsorganisa­

tionen på papperet kommer till stånd redan vid en tidpunkt, som endast i

enstaka fall är tänkbar för en praktisk tillämpning av reglerna. Snarare

lärer det vara så, att den omständigheten att lagstiftningen är i kraft och

möjlighet alltså föreligger för en kassa, som ordnar sig efter de nya bestäm­

melserna, att omedelbart komma i åtnjutande av statsbidrag, måste innebära

en kraftig anmaning att påskynda övergången till det nya systemet. Med

hänsyn härtill anser jag övervägande skäl tala för att den blivande förord­

ningen för arbetslöshetskassor får träda i kraft redan från och med nästkom­

mande årsskifte.

Vid genomförandet av den nya sjukkasseorganisationen meddelades stad­

gande om en övergångstid av innebörd, att den nya organisationen skulle

vara genomförd inom viss angiven tid. Behov av motsvarande bestämmelse

föreligger här icke. För sjukkassornas del föranleddes det dels därav, att

sjukkassorna redan tidigare varit berättigade till statsbidrag och att bevil­

jandet av statsbidrag enligt två olika grunder snarast möjligt borde upphöra,

dels ock därav att den nya försäkringen byggde på ett enhetskassesystem,

vilket innebar, att hela försäkringen icke kunde komma till full effekt, förrän

densamma genomförts över hela landet.

Emellertid torde jag komma att i annat sammanhang föreslå en bestäm­

melse, som i viss mån har karaktären av ett övergångsstadgande till för­

säkringen. Såsom inledningsvis omnämnts innefattar sakkunnigförslaget nya

regler för statsbidrag till kontantunderstöd vid arbetslöshet. Som en kon­

sekvens av försäkringsförslaget hava de sakkunniga därvid förordat, att som

villkor för statsbidrag till dylikt understöd uppställes, att detsamma icke

uppgår till vad som i orten är den lägsta mera allmänt förekommande dag­

hjälpen från arbetslöshetsförsäkringen. Detta förslag innebär en på vissa

punkter icke oväsentlig nedsättning av de nuvarande kontantunderstödsbe-

loppen. Ehuru principiellt ett dylikt samordnande av kontantunderstödens be-

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

lopp och daghjälpens storlek måste vara en nödvändig konsekvens av försäk­

ringens genomförande med betydande statsbidrag, kan det enligt min mening

icke vara rimligt, att de nya statsbidragsgrunderna till kontantunderstöden

träda i tillämpning redan vid en tidpunkt, då man kan förutse, att försäk­

ringen icke alls eller endast i ringa omfattning trätt i verksamhet. Med hän­

syn härtill torde jag komma att förorda, att nuvarande grunder för statsbi­

drag till kontantunderstöd få vara i tillämpning under så lång tid, att ar­

betslöshetskassor inom de olika yrkena rimligen kunna antagas hava blivit

bildade, i den mån intresse för saken finnes. Nuvarande regler synas alltså

böra få gälla exempelvis i fyra år. Därest vissa yrkeskategorier icke inom

en dylik övergångstid vidtagit anordningar för arbetslöshetsförsäkring, synes

det icke orimligt, att de få underkasta sig den med försäkringen sammanhän­

gande nedsättningen av kontantunderstödens storlek. Till en närmare be­

handling av denna fråga återkommer jag i samband med framläggande av

förslag rörande kontantunderstöd för nästa budgetår.

Jag vill emellertid erinra om att förslaget innehåller sådana bestämmel­

ser, att de nuvarande arbetslöshetskassornas verksamhet lätt bör kunna utan

störande avbrott för de försäkrade övergå i de nya erkända kassornas rörelse.

En särskild fråga är, vid vilken tidpunkt bestämmelserna om arbetsgivar-

bidrag böra träda i kraft. Enligt föreliggande förslag skola bidragen er­

läggas årsvis i efterskott. Med hänsyn härtill torde avgifter första gången

böra erläggas så, att de avse det första år, då försäkringsbestämmelserna

varit i kraft, och alltså uppbäras under år 1935. Lagtekniskt lärer detta böra

innebära, att ifrågavarande lagstiftning får träda i kraft vid 1934 års in­

gång, därvid det emellertid kan ifrågasättas att utföra ikraftträdandebestäm­

melserna så, att det tydligt framgår, att avgifter skola första gången erläg­

gas under år 1935.

På detta sätt kunna visserligen icke några bidrag från arbetsgivarna be­

räknas komma att inflyta till de under budgetåren 1933/1934 och 1934/1935

uppkommande nya kostnaderna för förvaltningsbidrag till försäkringen eller

till arbetsförmedlingen. Då dessa kostnader med all sannolikhet icke komma

att bliva av mera betydande omfattning, lärer detta icke behöva medföra be­

tänkligheter. Jag återkommer till denna fråga vid den blivande anslagsbe­

räkningen för nästa budgetår.

«

Kostnadsberäkningar.

Såsom redan inledningsvis anförts, hava de sakkunniga i sin promemoria

(sid. 125) lämnat en sammanfattning angående kostnaderna för förslagets ge­

nomförande i den av dem beräknade omfattningen. Enligt denna sammanfatt­

ning skulle kostnaderna för daghjälpen uppgå till 26.6 miljoner kronor, varav

12.5 miljoner kronor skulle falla på statsverket och 14.1 miljoner kronor på

de försäkrade. Av sättet för de utförda beräkningarna framgår, att de an­

givna siffrorna endast avse att lämna en antydan om vilka kostnaderna skulle

vara, i händelse sakkunnigförslaget för närvarande vore genomfört i den an­

givna omfattningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

151

I och för sig har jag icke funnit anledning till anmärkning mot de sålunda

gjorda beräkningarna. I vissa hänseenden har jag emellertid i det föregående

förordat jämkningar i sakkunnigförslaget av natur att medföra ökade kostna­

der för statsverket.

I följande översikt har gjorts en sammanställning dels av den ökning av

kostnaderna, som de av mig föreslagna ändrade bestämmelserna rörande stats­

bidraget kunna väntas medföra, dels av den kostnadsökning, som förorsakas av

försäkringens ökade effektivitet som följd av den förordade utsträckningen

av tiden för erläggande av de 52 respektive 26 avgifterna som villkor för

understödsrätt.

Belopp i 1,000 kronor, avseende fackförbund

med

arbets­

löshetskassa

utan

arbets­

löshetskassa

Tillsammans

Dag-

hjälps-

bidrag

De för­

säkra­

des av­

gifter

Dag-

hjälps-

bidrag

De för­

säkra­

des av­

gifter

Dag-

hjälps-

bidrag

De för­

säkra­

des av­

gifter

I allt

Enligt de sakkunnigas förslag . . .

3,093

6,728

9,359

7,406

12,452

14,134

26,586

Ökning ( + ) resp. minskning (—) pä,

grund av ändrade bestämmelser

rörande statsbidraget....................

+ 258

-258

+ 67

-67

+ 325

- 325

Samma A

3,351

6,470

9,426

7,339

12,777

13,809

26,586

Ytterligare ökning pä grund av steg­

rad effektivitet hos försäkringen .

1,412

1,040

1,296

2,883

2,708

3,923

6,631

Tillsammans

4,763

7,510

10,722

10,222

15,485

17,732

33,217

Procentuell ökning i förhållande till

de sakkunnigas förslag

.

%

54

12

15

38

24

25

25

Procentuell ökning i förhållande till

Summa A....................................

%

42

16

14

39

21

28

25

Det torde knappast behöva framhållas, att beräkningen av denna kostnads­

ökning med hänsyn till beskaffenheten av det material som stått till buds

måste vara behäftad med åtskilliga osäkerhetsmoment. Särskilt gäller detta

den ökning på grund av försäkringens ökade effektivitet, som blir en följd av att

den tid, inom vilken 52 resp. 26 avgifter skola hava erlagts för rätt till dag-

hjälp, utsträckts till tre resp. ett och ett halvt år (se bilaga H). Det torde

emellertid sammanfattningsvis kunna sägas, att med samma utgångspunkter,

som använts av de sakkunniga, kostnaderna för daghjälpen med de av mig

förordade modifikationerna kunna beräknas komma att uppgå till ungefär 33.2

miljoner kronor, varav 15.5 miljoner kronor, motsvarande en ökning av 3.0

miljoner kronor, skulle falla på statsverket och 17.7 miljoner kronor stanna

på de försäkrade. Vid bedömande av denna kostnadssiffra för statsverket

bör emellertid ihågkommas, att genom den av mig förordade höjningen av ar­

betsgivarnas bidrag till arbetsförmedlingen den beräknade kostnadsökningen

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kommer att minskas med Oi) miljoner kronor. Nettoökningen av förevarande

förslag i förhållande till sakkunnigförslaget utgör alltså 2.1 miljoner kronor

för statsverkets vidkommande.

Såsom redan i annat sammanhang antytts, avse de nu angivna siffrorna ett

fullt genomfört förslag med utgångspunkt från de inverkande faktorerna så­

dana de nu kunna uppskattas. Det återstår då att söka närmare angiva den

inverkan förslaget kan komma att få på statsbudgeten för de närmaste åren.

I detta hänseende anföra de sakkunniga i sin promemoria, att kostnaderna

under nästa budgetår tydligen bliva beroende på när den nya ordningen anses

böra träda i kraft samt på den takt, i vilken övergången sker. I sistnämnda

hänseende anse de sakkunniga, att det knappast kan förväntas, att de erkända

arbetslöshetskassorna kunna vara färdiga att redan från nästa årsskifte träda

i verksamhet enligt de nya bestämmelserna. Om detta vore riktigt, skulle

kostnaderna för statsbidrag under nästa budgetår knappast bliva märkbara.

Jag ansluter mig till vad sålunda anförts. Visserligen har jag förordat, att

de nya försäkringsbestämmelserna sättas i kraft från och med den 1 januari

1934. Då enligt grunderna för statsbidrag en kassa skall vara berättigad

att efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bi­

drag, som skäligen kan antagas belöpa på kvartalet, innebär detta, att en

möjlighet finnes, att viss utgift för försäkringen skall kunna belasta redan

nästa budgetårs riksstat. Ehuru medgivande från riksdagen att eventuellt

använda anslag för ändamålet torde böra inhämtas, lärer man i praktiken

kunna helt och hållet bortse från denna möjlighet. Däremot är det tänk­

bart, att någon eller några erkända kassor skola kunna påbörja sin verk­

samhet under loppet av år 1934, men med hänsyn till stadgade regler rörande

fondstorlek och det antal avgifter, som skola vara erlagda innan daghjälp må

utgå, är det knappast troligt, att daghjälp i större utsträckning kommer att

utgå under sistnämnda kalenderår. I den mån så blir fallet, skola statsbidra­

gen utgå under år 1935, därvid det dock för närvarande icke är möjligt att

säga, i vilken omfattning utbetalningen kommer att äga rum under vart­

dera av de båda budgetår, i vilka nämnda kalenderår ingår. Vad angår för-

valtningsbidragen kunna de under år 1935 inflytande avgifterna från arbets­

givarna då ännu beräknas helt täcka bidragsbeloppet, så att något tillskott av

statsmedel icke blir erforderligt till de bidrag, som då skola utgå.

I den mån försäkringssystemet, såsom all anledning finnes att antaga, vin­

ner anslutning från olika arbetargrupper, komma därefter kostnaderna un­

dan för undan att stegras, till dess försäkringen erhållit den beräknade om­

fattningen. I annat sammanhang har nyss för försäkringens genomförande

räknats med en övergångstid av fyra år, d. v. s. åren 1934—1937. Detta inne­

bär, att först under år 1938 statens utgifter skulle komma att uppgå till det

belopp, som beräknats för fullt genomförd försäkring. Men hur kostnadsbelop-

pet vid den tiden kommer att ställa sig i förhållande till den summa som nu

beräknats, beror uppenbarligen på i vad mån de förhållanden, på vilka den nu

gjorda kostnadsberäkningen måste baseras, komma att då föreligga. Vid

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

153

beräkningen har man sålunda utgått från att försäkringen skulle komma att

efter övergångstidens slut innefatta 50,000 lantarbetare och samma antal skogs-

och flottningsarbetare, men det torde knappast kunna beräknas, att försäk­

ringen vid denna tidpunkt skall hava en sådan omfattning. I den mån således

försäkringsstocken kommer att vara sammansatt annorlunda än man nu ut­

gått ifrån, eller om exempelvis arbetslöshetens omfattning förändras eller dag­

hjälpens storlek blir en annan än den nu uppskattade, komma följaktligen

ändringar att ske i kostnadssumman. Vad angår den mycket ovissa faktorn

arbets]öshetsprocenten, vilken nu beräknats efter genomsnittet för åren 1929—

1931 väsentligen med utgångspunkt från fackförbundens uppgifter till social­

styrelsen, må emellertid erinras om vad de sakkunniga anfört (bilaga G sid.

89) därom, att en stegring av arbetslösheten under de närmaste åren knap­

past kommer att medföra någon större ökning av kostnaderna för försäkrin­

gen, detta därför att, om arbetslöshetsnivån under en längre period förblir

mycket hög, försäkringens effektivitet kommer att sjunka.

I detta sammanhang må ytterligare understrykas en omständighet av bety­

delse för kostnadsbedömningen. Vid uppskattningen av de angivna kostnads-

siffrorna har hänsyn icke tagits till de restriktiva bestämmelser, som tillsyns­

myndigheten enligt förslaget skall kunna meddela i syfte att förebygga, att den

rena säsongarbetslösheten understödjes på ett sätt, som icke kan vara för­

säkringens ändamål och som icke avsetts med förslaget. Det kan — med

hänsyn till statsbidragets konstruktion — förväntas, att dylika åtgärder kom­

ma att medföra en icke oväsentlig minskning i statens utgifter för daghjälps-

bidrag. Hur stor denna minskning blir, kan emellertid först utrönas, då be­

stämmelserna för de särskilda kassorna hunnit utformps.

I samband härmed bör måhända påpekas, att kostnaderna för försäkringen

icke innebära någon större ny nettoutgift. Detta gäller även det allmännas

kostnader för densamma. Man är nämligen berättigad utgå från att genom

försäkringen en mycket väsentlig avlastning kommer att ske från den hjälp­

verksamhet, som eljest varit erforderlig från statens och kommunernas sida

ävensom från fattigvården. Detta gäller kanske särskilt under en omfattande

arbetslöshet, då även de mera kortvariga fallen bliva i behov av understöd.

I vilket storleksförhållande en sådan avlastning står till försäkringskostna­

derna kan av naturliga skäl svårligen för närvarande närmare angivas; jag

erinrar dock om vad jag i tidigare sammanhang anfört därom, nämligen

att det allmännas bidrag till försäkringen torde utgöra en av de billigaste hjälp-

former, som kunna ifrågakomma. Man lärer således kunna utgå från att

arbetslöshetsförsäkringens genomförande kommer att medföra endast en rela­

tivt obetydlig ökning av det allmännas nettoutgifter för motverkande av ar­

betslöshetens verkningar.

Specialmotivering.

I den följande specialmotiveringen kommer jag att behandla endast sådana

punkter, som diskuterats i yttrandena och som ej redan varit föremål för ut-

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

talande från min sida i den allmänna motiveringen, liksom även sådana punk­

ter, där jag ej funnit mig kunna tillstyrka de sakkunnigas förslag. Vad sär­

skilt angår det av socialstyrelsen avgivna yttrandet, hava en del av de däri

gjorda formella erinringarna föranlett jämkningar i lagtexten, medan andra,

såsom enligt mitt förmenande icke innebärande förbättringar, lämnats obeak­

tade. Jämväl vissa från olika håll framställda anmärkningar av mera saklig

innebörd komma här att förbigås, i den mån de uppenbarligen bero på miss­

uppfattning av förslagets innebörd.

Lag angående ändring i vissa delar av lagen om understödsföreningar.

Emot de av de sakkunniga föreslagna ändringarna i denna lag har jag icke

något att erinra.

Lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostna­

der för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmed­

lingen.

1

§•

Med hänsyn till framställda anmärkningar hava vissa förtydliganden gjorts,

däribland i första stycket i paragrafen i syfte att av lagtexten klart skall

framgå, att genomsnittsberäkningen av antalet arbetare skall avse antalet års­

arbetare under varje kalenderår. Däremot bar jag icke funnit anledning att

tillmötesgå yrkande från de ömsesidig a socialförsäkring sbolagens förening av

innebörd, att bidraget skulle beräknas efter antalet arbetsdagar i stället för

efter antalet årsarbetare. Enligt vad för mig upplysts är nämligen beräk­

ningen av olycksfallsförsäkringsavgifterna efter antalet arbetsdagar icke all­

mänt genomförd.

2

§.

Rörande skälen för avgiftens böjning till 3 kronor per årsarbetare får jag

hänvisa till den allmänna motiveringen (sid. 147).

En närmare bestämning av det antal arbetare, som skall ligga till grund

för avgiftens beräkning, har bär skett. Regelrätt kommer det ifrågavarande

antalet att utgöra bråkdelen av ett tal. Då det emellertid torde vara lämpli­

gast att räkna med hela tal, har föreskrift meddelats, att avjämning skall

ske till närmaste hela tal.

3 §.

Första stycket i sakkunnigförslaget har undergått en omredigering, så att

i lagen utsagts, att uppbörden av avgifterna skall ombesörjas av de försäk-

ringsinrättningar, vilka meddela försäkring för olycksfall i arbete. Angå­

ende täckandet av försäkringsbolagens kostnader härför — en fråga, som

kommer att något beröras vid följande paragraf — har bestämmelse upptagits

i 6 §. Då det synts lämpligt, att av lagtexten uttryckligen framgår, att nyss-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

155

nämnda försäkringsinrättningar skola besluta, om avgiftsplikt föreligger, samt

bestämma avgiftens belopp, har föreskrift härom införts i paragrafen. Här

har vidare i enlighet med förslag av riksförsäkringsanstalten upptagits mot­

svarighet till den bestämmelse i 19 § i olycksfallsförsäkringslagen, som av­

handlar provisorisk reglering av försäkringsavgifter.

3 § andra stycket i sakkunnigförslaget har influtit i 4 § i departements-

förslaget.

4 §.

I denna paragraf hava upptagits bestämmelser om avgifternas inbetalning

till statskontoret. Andra stycket motsvarar 3 § andra stycket i sakkunnig­

förslaget. I fråga om de i sistnämnda stadgande upptagna bestämmelserna, att

försäkringsbolagen skola hava att varje år före den 1 juli till riksförsäkrings­

anstalten inbetala ett belopp motsvarande avgifterna för bolagens delägare

för nästföregående år, har riksförsäkringsanstalten ifrågasatt, om det icke

vore förenat med mindre omgång, att bolagens avgifter inbetalades direkt till

statskontoret och att varje bolag samtidigt med inbetalningen till riksförsäk­

ringsanstalten lämnade en kortfattad uppgift om storleken av det inbetalta

beloppet samt de grunder, efter vilka det beräknats.

De ömsesidiga socialförsäkring sbolagens förening har beträffande samma

bestämmelser yttrat, att då de särskilda avgifterna lämpligen inbetalades i

sammanhang med försäkringsavgifterna och dessa avgifter vid den föreslagna

tidpunkten till stor del ännu icke hunnit regleras, det för bolagen skulle vara

till avsevärd lättnad men för statsverket utan nämnvärd betydelse, om tid­

punkten framflyttades åtminstone till den 1 september, motsvarande den tid­

punkt, som enligt 29 § mom. 4) i olycksfallsförsäkringslagen avses för ingi­

vande till riksförsäkringsanstalten av vissa uppgifter. Föreningen har vi­

dare anfört, att liksom försäkringsavgifterna till bolagen på grund av arbets­

givares konkurs eller försumlighet ej inflöte till sina fulla belopp, så komme

även motsvarande särskilda avgifter sannolikt att ej bliva till fullo inbetalda.

Beträffande oguldna (påförda men icke erlagda) särskilda avgifter hade de

sakkunniga tänkt sig (sid. 86), att bristen skulle täckas genom någon förhöj­

ning av de »utgående avgifterna». Det kunde råda någon tvekan om, vilka

avgifter de sakkunniga med nämnda uttryck avsett. Antingen skulle bristen

ersättas genom fördelning å övriga avgiftspliktiga arbetsgivare eller ock täc­

kas av bolaget, d. v. s. genom fördelning å samtliga bolagets delägare. I

båda fallen skulle en, om ock obetydlig ökning av avgifterna äga rum för ar­

betsgivarna utöver vad som eljest författningsenligt skulle åligga dem, vilket,

principiellt sett, måste anses oriktigt. Det syntes föreningen vara riktigare,

att statsverket finge bära förlusten, vilken, vad bolagen beträffade, knappast

torde överstiga 10,000 kronor årligen eller omkring en procent av det beräk­

nade beloppet av särskilda avgifter från bolagen.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande anfört, att den föreslagna tidpunk­

ten för försäkringsbolagens avgiftsbetalning vore alltför sen; då avgifterna

borde vara redovisade i statskontorets räkenskaper före budgetårets utgång,

borde inbetalningen ske före den 1 juni.

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

För säkring sinspektionen ■— som i princip motsatt sig arbetsgivarbidrag i

förevarande form — har ansett, att bolagen i varje fall borde befrias från

skyldighet att svara för bidrag, som ej i vederbörlig ordning influtit. Inspek­

tionen har vidare ansett det kunna starkt ifrågasättas, om ifrågavarande bo­

lag kunde åläggas att utan kompensation ombesörja uppbörd av denna be­

skaffenhet; enligt inspektionens mening borde skälig ersättning för debite­

rings- och uppbördsarbetet utgå till bolagen, därest bidragsskyldighet ålades

dem.

I detta sammanhang har riksförsäkringsanstalten ifrågasatt, huruvida icke

ett genomförande av förslaget påkallade en ändring i 15 § i olycksfallsför­

säkringslagen, innefattande bestämmelse om möjlighet för olycksfallsför-

säkringsbolagen att göra ett tillägg till avgifterna för att göra sig betäckta

för de förluster, som kunna uppkomma genom här berörda ansvarsskyldighet

och kostnaderna för bestyrets fullgörande.

Å andra sidan har statskontoret icke haft något ett erinra mot bestämmel­

serna om uppbörd och redovisning av ifrågavarande avgifter.

Vad först angår frågan, huruvida försäkringsbolagen böra stå ansvar för

sina delägares försummelse att erlägga ifrågavarande bidrag, synes mig be­

stämmelsen härom böra bibehållas med hänsyn till behovet av kontroll över

att avgifterna från dessa arbetsgivare erläggas. Det är emellertid enligt min

mening klart, att förslaget i denna del icke behöver befaras bliva betungande

för bolagen. Föreningen uppskattar själv den årliga risken för dem alla till­

sammans allenast till ett belopp av 10,000 kronor. Deras arbetsgivare torde

också i de allra flesta fall betala sina avgifter, och om någon gång så icke

skulle vara fallet, har ett bolag möjlighet att förvägra förnyelse av försäk­

ringsavtalet, varigenom arbetsgivaren, om han ej ingår i annat bolag, får sin

försäkring överflyttad till riksförsäkringsanstalten. Nämnas må, att för­

slaget utgår från att bolagen skola äga att genom tillägg till avgifterna

från arbetsgivarna göra sig betäckta för eventuella djdika förluster; i 6 §

i departementsförslaget är bestämmelse upptagen, att bolag för täckande av

ifrågavarande förluster skall äga att av sina avgiftspliktiga arbetsgivare ut­

taga så stort belopp, som belöper på envar av dem. I anledning av att för-

säkringsinspektionen ifrågasatt, om bolagen utan kompensation kunde åläg­

gas ombesörja uppbörden av dessa avgifter, vill jag framhålla, att i samband

med den nyss omförmälda bestämmelsen i 6 § i departementsförslaget införts

stadgande om rätt för bolagen att till bestridande av kostnad för bestyret

med uppbörden av envar avgiftspliktig arbetsgivare uttaga så stort belopp,

som kan anses falla på honom. Med denna anordning kommer således kost­

naden för uppbörden av avgifterna i verkligheten att drabba de arbetsgivare,

som äro pliktiga att erlägga avgifterna i fråga, och vid sådant förhållande

lärer laga hinder icke föreligga att ålägga bolagen, vilkas delägare samtliga

äro arbetsgivare, uppbörden av avgifterna, lika litet som hinder ansetts vara

för handen att införa skyldighet för vissa arbetsgivare att erlägga avgifter.

Vad vidare beträffar den tid, inom vilken bolagen skola inbetala avgifterna,

må det vara riktigt, att den 1 juli ur viss synpunkt icke är ett lämpligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

157

datum. I enlighet med hemställan av socialförsäkringsbolagens förening an­

ser jag mig böra föreslå, att tidpunkten bestämmes till den 1 september. I

anslutning härtill torde, såsom också yrkats, den omläggningen böra vidtagas,

att avgifterna från bolagen redovisas direkt till statskontoret samt att upp­

gift samtidigt lämnas till riksförsäkringsanstalten för att tjäna till underlag

för den kontroll, som därstädes skall utövas. Den föreslagna tidpunkten för

avgifternas inleverering och lämnandet av vissa uppgifter sammanfaller med

den tid, då bolagen nu hava att till riksförsäkringsanstalten ingiva uppgift

om antalet delägare och försäkrade arbetare m. m.

5

§•

Rörande den närmare innebörden av detta lagrum har jag uttalat mig i den

allmänna motiveringen (sid. 147 f.).

6

§.

Vid 4 § har jag redan berört de bestämmelser, som upptagits i förevarande

paragraf.

7 §•

I förhållande till sakkunnigförslaget hava de frågor, som kunna bliva före­

mål för försäkringsrådets prövning, något närmare preciserats. Härutinnan

tillåter jag mig hänvisa till lagtexten.

8

§•

Riksförsäkringsanstalten har anfört, att då kompletterande bestämmelser

möjligen skulle visa sig erforderliga till vinnande av enhetlighet vid tillämp­

ningen av vissa i lagen givna bestämmelser, exempelvis beträffande sättet för

avgifternas beräknande, det syntes önskvärt, att i lagen infördes ett stadgande

motsvarande 32 § i olycksfallsförsäkringslagen, nämligen att de närmare fö­

reskrifter, som funnes erforderliga för lagens tillämpning, skulle kunna med­

delas av Konungen eller efter Konungens bemyndigande av försäkringsrådet

eller riksförsäkringsanstalten.

Bestämmelse i sådant hänseende har nu införts i denna paragraf.

Förordning om erkända arbetslöshetskassor.

Rubriken.

Socialstyrelsen anser det med hänsyn till den omfattande och djupt ingri­

pande betydelsen av den tillämnade regleringen vara lämpligt att giva lags

karaktär åt förordningens bestämmelser. Därigenom skulle enligt styrelsen

även vinnas, att bestämmelserna bleve underkastade lagrådets granskning.

Till vad socialstyrelsen sålunda anfört kan jag icke ansluta mig. Den före­

slagna författningen är uppbyggd i nära anslutning till förordningen om er­

kända sjukkassor. Tillräcklig anledning att genomföra nu förevarande lag­

stiftning på annat legislativt sätt än sjukkassereformen torde ej förefinnas.

158

1 §•

Socialstyrelsen framhåller, att det angelägna i att giva försäkringssystemet

erforderlig fasthet borde hava medfört, att grunderna för statsbidragets beräk­

nande angivits i själva förordningen.

Såsom framgår av sakkunnigförslaget, har man även här följt förebilden

från sjukkassereformen. Liksom vid denna torde det vara naturligast, att dessa

grunder knytas som villkor vid anslagsbeviljandet. Härtill kommer, att då

i grunderna ingår en omfattande och detaljrik tabell, som ändock icke kan

innehålla samtliga ifrågakommande procentsatser, dessa grunder synas mindre

lämpade för fixering i lagtext.

2 §•

På sätt jag i den allmänna motiveringen anfört (sid. 91), torde den med­

givna åtskillnaden mellan familjeförsörjare och andra kassamedlemmar ofta

ske i form av klassindelning. I andra fall åter torde kassorna komma att utan

dylik indelning till familjeförsörjare utbetala högre daghjälp än till andra

medlemmar. Vid sådant förhållande torde det vara lämpligt att i uppgiften

angående medlemmarna uppdelning skall ske endast efter yrken och tillför­

säkrade förmåner.

4 §.

Socialstyrelsen har förklarat, att den i andra stycket meddelade bestäm­

melsen om rätt att i visst fall vägra antagande till erkänd arbetslöshetskassa

skulle kunna förorsaka svårigheter, exempelvis vid tävlan mellan tvenne för­

eningar av olika politisk inriktning. Det vore önskvärt, att i paragrafen an-

gåves närmare bestämmelser för tillsynsmyndighetens prövning.

Den av socialstyrelsen åsyftade bestämmelsen avser att förhindra en splitt­

ring av de erkända arbetslöshetskassorna på för små och inbördes konkur­

rerande enheter. Jag anser bestämmelsen ur denna synpunkt lämplig. Några

närmare regler för prövningen torde ej böra angivas. Självklart är emeller­

tid, att tillsynsmyndigheten vid prövningen skall helt bortse från den politiska

inriktningen hos föreningen.

I enlighet med av socialstyrelsen framställt jakande har jag ansett lämp­

ligt, att i lagtexten föreskrives, att tillsynsmyndigheten vid antagandet skall

pröva, att stadgarna innehålla tillfredsställande bestämmelser jämväl om fond­

bildning. Det torde nämligen vara erforderligt, att en kassas stadgar inne­

hålla bestämmelser bland annat om den tidrymd, inom vilken fonden i all­

mänhet bör uppbringas till sin föreskrivna storlek, därest fonden av särskild

anledning behövt tillgripas för täckande av utgifter.

I förtydligande syfte har härjämte viss omformulering företagits.

5 §.

I likhet med socialstyrelsen anser jag, att i stadgarna bör angivas för­

eningens verksamhetsområde. Föreskrift därom har införts i denna para­

graf. Verksamhetsområdet kan tänkas vara så bestämt, att medlem skall till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

159

höra visst yrke eller viss verksamhetsgren eller vara anställd vid visst arbets­

företag eller bosatt inom visst område.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om det ej vore lämpligt att bland åtgärderna

till förekommande eller lindrande av de ekonomiska svårigheterna för en kassa

jämväl upptaga ändring av karenstiden.

Till denna uppfattning kan jag ej ansluta mig. Karenstiden torde i regel

i kassorna komma att så avvägas, att en förlängning av den tid, de försäkrade

skulle få gå helt utan daghjälp, i allmänhet skulle för dem vara väsentligt

mer betungande än en nedsättning av det dagliga understödsbeloppet eller en

förkortning av understödstiden.

7 §•

Enligt socialstyrelsens förmenande skulle det icke vara motiverat att bibe­

hålla någon bestämmelse om obligatorisk uteslutning av medlem. Vad särskilt

beträffar de under punkterna 1 och 2 upptagna uteslutningsgrunderna påpekar

styrelsen, att sådan anledning kan kvarstå intill sju månader efter det med­

lemmen upphört att vara självständig företagare eller att arbeta hos en när­

stående släkting, vilket styrelsen tydligen finner mindre lämpligt.

Eör min del anser jag det vara riktigt att upprätthålla kravet på att den,

som längre tid varit självständig företagare utan att samtidigt användas till

lönearbete för annans räkning eller som arbetat hos en nära släkting, skall

uteslutas ur kassan. Det skulle leda till orimliga konsekvenser, om man läte

personer, som åtnjöte full försörjning av eget jordbruk, kvarstå i kassa. Detta

krav blir desto viktigare med den förändring i förhållande till sakkunnigför­

slaget av antalet erlagda avgifter för rätt till understöd, som jag ämnar före­

slå. Om uteslutningsgrunden bibehålies såsom obligatorisk, vilket jag före­

slår, kan det icke heller gärna vara riktigt att, såsom styrelsen ifrågasätter,

medgiva jämkning för det fall att en medlem åter upptagit lönearbete och

kassan sålunda försummat att dessförinnan meddela uteslutningsbeslut.

Beträffande frågan om den inverkan på skogsarbetarnas möjligheter att

ingå såsom medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa, som uteslutningen av

de självständiga företagarna komme att få, liksom beträffande frågan om lämp­

ligheten att i förordningen närmare definiera begreppet självständig före­

tagare, hänvisar jag till vad jag därom anfört i annat sammanhang (sid. 85

ff.).

Vad de sakkunniga på sid. 25 i promemorian anfört om att en hemmansägare

måste anses vara självständig företagare jämväl under tid, då han arbetar som

skogsarbetare, i synnerhet om han samtidigt har annan person anställd för

att sköta sin gård, synes enligt en del av de avgivna yttrandena hava föranlett

det antagandet, att de sakkunniga avsett att åt företagarbegreppet här giva

en annan tolkning än som tillämpats beträffande lagen om försäkring för

olycksfall i arbete. De sakkunniga torde emellertid endast hava avsett att

framhålla, att den omförmälda hemmansägaren är att betrakta som självständig

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

företagare i sin egenskap av hemmansägare, samtidigt som han är att betrakta

som lönearbetare i sin egenskap av skogsarbetare. Denna tolkning framgår

klart av sammanhanget. Jag hänvisar för övrigt i denna del till vad som

anförts i den allmänna motiveringen.

Länsstyrelsen i Västerbottetis län anser bestämmelsen under punkt 2 vara

för hård samt förklarar, att arbete hos en nära släkting kan vara ett verkligt

arbetsförhållande av samma beskaffenhet som anställning hos annan. Läns­

styrelsen finner det verka som en bestraffning, att en person, som innehaft

arbete hos en nära släkting, icke förr än sju månader därefter kan bliva med­

lem av en erkänd arbetslöshetskassa.

Med anledning härav vill jag framhålla, att erfarenheterna från utlandet

på denna punkt giva vid handen, att det föreligger så stor risk för missbruk

av försäkringen just i detta avseende, att det torde vara nödvändigt att upp­

rätthålla den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen. I och för sig ligger

det för övrigt icke något orimligt i att den, som övergår till under försäkringen

innefattat lönearbete, icke redan första dagen kan ingå i en arbetslöshetskassa

i det nya yrket.

Enligt punkt 3 skall från rätt att inträda i erkänd arbetslöshetskassa eller

att »där» kvarstå såsom medlem uteslutas den, som är medlem i annan erkänd

arbetslöshetskassa. Genom denna bestämmelse utsäges enligt min mening till­

räckligt klart, att medlemmen skall vara skyldig att utträda ur den kassa,

däri han senare vunnit inträde. 11 § i sakkunnigförslaget torde sålunda kunna

såsom obehövlig utgå.

9 och 10 §§.

9 § i sakkunnigförslaget har av redaktionella skäl uppdelats i två paragra­

fer.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om tillräckliga skäl föreligga för att en med­

lem, som är berättigad till understöd, ej skall kunna uteslutas ur kassan förrän

understödstiden gått till ända, även om kassan kan åberopa den i 8 § 4 punkten

angivna uteslutningsgrunden.

Härtill torde allenast behöva anföras, att, om en medlem på grund av svik­

liga uppgifter lyckats utfå understöd, följer av civilrättsliga regler, att kas­

san icke behöver utgiva understöd efter det förhållandet upptäckts. 11

11

§•

Socialstyrelsen anser, att bestämmelsen om automatisk uteslutning efter

viss tid kommer att verka för strängt, och ifrågasätter, om ej laga förfall borde

kunna få åberopas.

Ifrågavarande bestämmelse överensstämmer helt med motsvarande stadgande

i sjukkasseförordningen. Avgifterna till kassorna komma att bliva relativt

små, och svårigheter att betala dem torde i allmänhet ej komma att förefinnas,

eftersom de endast skola utgå under de veckor, då den försäkrade varit i {ar­

bete. Jag erinrar för övrigt om att en medlem, som uteslutes under åbero-

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

161

pande av förevarande paragraf, äger rätt att när som helst åter anmäla sig

såsom medlem i kassan. Visserligen äger han då på grund av bestämmel­

serna i 21 §, i enlighet med vad jag under nämnda paragraf kommer att när­

mare anföra, icke för rätt till understöd tillgodoräkna sig de avgifter, vilka

han erlagt under sitt tidigare medlemskap. Jag anser dock icke tillräckliga

skäl tala för någon ändring i paragrafen.

14 §.

Ordet »arbetslös» har tillagts i avsikt att få det — eljest självklara — för­

hållandet uttryckligen utsagt, att understöd ej må utgå annat än till med­

lem, som saknar sysselsättning i förvärvsarbete eller i produktivt arbete för

egen räkning.

15 §.

Beträffande den i första stycket föreskrivna diskvalifikationsbestämmelsen

om fyra veckor anföra statskontoret och länsstyrelsen i Hallands län, att tiden

borde avsevärt förlängas. Arbetsgivareföreningen yttrar, att det utgör ett be­

tänkligt avsteg från eljest vedertagna principer inom försäkringsverksamheten,

att även ett uppenbart självförvållande till arbetslöshet endast medför en tem­

porär förlust av understödsrätten.

En diskvalifikationstid om fyra veckor motsvarar vad som i allmänhet till-

lämpas i utlandet. Någon anledning att föreslå en avvikelse härutinnan synes

mig så mycket mindre föreligga, som, i fall arbetsvägran upprepas, detta ånyo

medför avstängning under fyra veckor från det vägran sist skett. Arbetsför-

medlingsanstalt lärer ej underlåta att ånyo pröva arbetsvilligheten hos en

kassamedlem, som en gång vägrat antaga erbjudet arbete.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter, om icke stadgandet om förut­

sättningarna för att erbjudet arbete skall anses lämpligt borde omformuleras,

så det klarare framgår, att en kassa äger uppställa strängare krav än i tex­

ten angives.

Enligt den i förordningen iakttagna principen för bestämmelsernas avfat­

tande äro dessa blott att anse såsom minimifordringar, där ej annat uttryck­

ligen angives. I överensstämmelse därmed stadgas i förevarande paragraf

endast, att erbjudet arbete under vissa förutsättningar skall anses lämpligt,

och kassorna förbjudas ingalunda att uppställa strängare krav på de under-

stödssökande, om de så skulle önska. Såsom ytterligare exempel på denna

princips tillämpning må nämnas, att en kassa är oförhindrad att såsom villkor

för rätt till understöd kräva erläggandet av ett större antal avgifter än som

stadgas i 21 §. Jag finner därför ej skäl föreligga att föreslå någon om­

formulering av paragrafen i denna del.

Svenska by g g nadsträarbetare förbundet anser, att rätten till understöd ej

bör indragas, om arbete inom annat yrke anvisas, då utsikt finnes att snart få

arbete inom det egna yrket.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 samt. Nr £09.

11

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med anledning härav vill jag framhålla, att enligt bestämmelserna skälig

hänsyn skall tagas till medlemmens personliga omständigheter. Varje tendens

till yrkesförsäkring måste sorgfälligt undvikas, men detta utesluter icke, att

någon gång sådana fall kunna tänkas förekomma, då en medlem bör anses hava

på av förbundet angivet skäl haft giltig anledning att vägra antaga erbjudet

arbete.

I fråga om viss i sista stycket vidtagen ändring hänvisar jag till den all­

männa motiveringen (sid. 112).

17 §.

Överståthållarämbetet ifrågasätter, om icke ordet »samt» borde utbytas

emot »eller», då meningen väl ej vore, att bidrag till rese- och flyttningskost­

nader skulle kunna utgå utöver daghjälpens högsta belopp.

Socialstyrelsen åter förutsätter, att hjälp till rese- och flyttningskostna­

der skulle kunna utgå tillika med daghjälp, men påpekar, att sådan hjälp

jämväl kan komma att utgivas av arbetsförmedlingsanstalt. Styrelsen an­

ser därför, att i kassornas stadgar borde införas bestämmelse om att kas­

sorna ej finge lämna hjälp uti ifrågavarande avseende, då kostnaden be­

stritts av arbetsförmedlingsanstalt eller annan.

Understöd i form av hjälp till täckande av rese- och flyttningskostnader

bör utgå för sig och utan samband med daghjälpens storlek. Så torde även

de sakkunnigas uppfattning hava varit. En motsatt tolkning skulle leda till

orimliga resultat, då det här gäller belopp av i regel helt olika storleks­

ordning.

Enligt 9 § i utkastet till lag om offentlig arbetsförmedling bör ersättning

för resekostnad, som arbetsförmedlingsanstalt bekostat, icke utgå av stats­

medel, då möjlighet och fog funnits för att av arbetsgivaren eller arbetaren

uttaga sådan ersättning. Därest en medlem av erkänd arbetslöshetskassa är

berättigad att av kassan åtnjuta understöd till täckande av resekostnad, tor­

de en arbetsförmedlingsanstalt, som förskjutit sådan kostnad, icke underlåta

att hos kassan uttaga det belopp, som medlemmen varit berättigad att er­

hålla. Dubbelersättning kan sålunda icke komma att utgå till medlemmen.

18 §.

Till undvikande av missförstånd torde böra framhållas, att bestämmelsen

att daghjälp icke må utgå till medlem för dag, för vilken han åtnjuter avlöning,

icke syftar på det allmänna och självklara villkoret, att medlemmen skall

vara arbetslös, utan på de fall, då arbetsgivare antingen på grund av lag­

bestämmelse eller av fri vilja efter avskedandet eller under permitterings-

tid utbetalar lön till arbetaren för viss tid framåt. På sätt i 1928 års be­

tänkande anföres, innefattas under bestämmelsen jämväl skadestånd, som ut­

går såsom ersättning för mistad avlöning, men däremot icke skadestånd, som

utgår av annan anledning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

163

Med det begränsade innehåll, stadgandet sålunda äger, lärer anledning icke

finnas att i enlighet med av socialstyrelsen gjort yrkande omkasta ordningen

mellan de olika bestämmelserna i paragrafen.

19 §•

Denna paragraf har i formellt hänseende omarbetats i förhållande till sak­

kunnigförslaget. Någon saklig ändring har emellertid ej vidtagits.

20

§.

Socialstyrelsen har med hänsyn till den avsevärda betydelse för försäkrin­

gens tillämpning, som tolkningen av begreppet familjeförsörjare skulle få,

ansett det lämpligt, att begreppets innebörd komme till uttryck i författningen.

Liknande synpunkter framhållas av svenska stadsförbundets styrelse, som

vidare tillägger, att begreppet familjeförsörjare syntes böra anpassas med

hänsyn tagen till fattigvårdslagstiftningen.

Ehuru det ur viss synpunkt vore önskvärt, att möjlighet funnes för en smidig

tillämpning av ifrågavarande begrepp, har jag ansett mig böra förorda, att

bestämmelser i ämnet införas. Dessa bestämmelser böra enligt min upp­

fattning hava sin plats i förevarande paragraf, som behandlar frågan om

daghjälpens storlek. Bestämmelserna hava utformats ganska snävt; sålunda

har jag ej ansett en faktiskt föreliggande försörjning av sammanboende kvin­

na eller av barnbarn böra få utöva inflytande på daghjälpens storlek. I för­

hållande till make och minderåriga barn skall medlem anses såsom familje­

försörjare, även om försörjningsskyldigheten faktiskt icke fullgöres; att stad­

ga motsatsen skulle vara att även beröva medlemmen möjligheten att full­

göra sin skyldighet. Man måste kräva, att medlemmen verkligen har för-

sörjningsskyldighet emot make eller barn, ty eljest skulle en hustru, vars

man uppbär avlöning, kunna betraktas som familjeförsörjare. Bestämmel­

serna komma sålunda att fullständigt motsvara den ovillkorliga försörj­

ningsskyldigheten enligt 3 § i lagen om fattigvården. Därjämte torde en med­

lem, som sammanbor med och faktiskt underhåller sina föräldrar böra betrak­

tas som familjeförsörjare. Detta tillägg har gjorts i anslutning till stadgande

i 1928 års förslag till obligatorisk försäkring. Lika med förhållandet mellan

föräldrar och barn torde här böra anses förhållandet mellan adoptant och

adoptivbarn.

Enligt sakkunnigförslaget skulle erkänd arbetslöshetskassa äga i sina stad­

gar föreskriva, att kvinnliga och minderåriga medlemmar skulle uppbära

lägre daghjälp än som utginge till eljest med dem likställda medlemmar, därvid

daghjälpen dock ej finge understiga hälften av eljest utgående daghjälp. Då,

såsom jag anfört i den allmänna motiveringen, de sakkunnigas mening icke

varit, att dessa medlemmar skulle erlägga lika stora avgifter som övriga med­

lemmar, lärer detta innebära, att för de kvinnliga och minderåriga medlemmar­

na komme att inrättas en särskild klass inom kassan. Detta förhållande

behöver emellertid ej särskilt angivas i lagtexten. Medgivande torde endast

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

behöva lämnas att för berörda medlemmar intill hälften underskrida eljest före­

skrivet minimum för daghjälpen. Även i detta fall bör dock det föreskrivna

förhållandet mellan lönens och daghjälpens storlek icke få överskridas. I

överensstämmelse härmed hava bestämmelserna i ämnet avfattats.

Beträffande vissa formella jämkningar får jag hänvisa till lagtexten.

21

§.

Socialstyrelsen anför, att den gjorda åtskillnaden mellan medlemmar, som

icke tidigare uppburit understöd, och sådana, som åtnjutit sådan förmån, sy­

nes sakna bärande skäl och komma att verka orättvist. Styrelsen anför som

exempel, att om två medlemmar samtidigt bliva arbetslösa och den ena helt

omhändertages av fattigvården medan den andra erhåller understöd, skulle

den ena sedermera behöva inbetala 52 avgifter för att bliva berättigad till

understöd, medan den andra endast behövde erlägga 26 avgifter.

Genom att uppställa krav på att en medlem skall hava erlagt avgifter un­

der 52 veckor för att första gången bliva berättigad till understöd åstadkom­

mer man en större samhörighet mellan kassan och dess medlemmar. Perso­

ner, som inom en nära framtid hotas av arbetslöshet, komma ej att finna

med sin fördel förenat att ingå som medlemmar i kassan, utan medlemsstoc-

ken blir begränsad till den stabila delen av arbetarna. Såväl härigenom som

direkt genom det inbetalade större antalet avgifter stärkes kassornas ekono­

mi. Vidare vill man, såsom jag tidigare anfört, genom villkoret vinna ett ef­

fektivt urskiljande av dem, som egentligen äro att betrakta som självständiga

företagare. För min del kan jag därför ansluta mig till den av de sakkunniga

föreslagna uppdelningen. Det av socialstyrelsen anförda exemplet skulle,

för övrigt även med sakkunnigförslaget, få praktisk betydelse blott i det un­

dantagsfall att fattigvården räckt så länge och omständigheterna i övrigt varit

sådana, att hans tidigare verkställda inbetalning av 52 avgifter just på grund

av fattigvårdstiden icke skulle kunna räknas honom tillgodo. Med den om­

läggning av förhållandet till fattigvården, som jag i annat sammanhang före­

slagit, komma för övrigt båda medlemmarna i det av socialstyrelsen anförda

exemplet att vid första arbetslöshetsfallet erhålla daghjälp från kassan. I

I avsikt att underlätta övergången från de inom ett flertal fackförbund för

närvarande existerande arbetslöshetskassorna till erkända arbetslöshetskassor

ha de sakkunniga upptagit en bestämmelse av innehåll, att en medlem i en

erkänd arbetslöshetskassa efter tillsynsmyndighetens medgivande må tillgodo­

räknas avgifter, vilka han erlagt till sammanslutning för meddelande av ar-

betslöshetshjälp, som icke antagits till erkänd arbetslöshetskassa.

Det är enligt min uppfattning synnerligen önskvärt, att övergången av de

nuvarande sammanslutningarna för beredande av arbetslöshetshjälp till er­

kända arbetslöshetskassor kan försiggå så smidigt, att det icke blir ett av­

brott i verksamheten eller i medlemsrätten för de gamla medlemmarna. Om

den allmänna förutsättningen är för handen för att utbetalning av understöd

från en nyskapad erkänd arbetslöshetskassa skall få påbörjas, eller med andra

Kungl. Maj:ts proposition nr Z09.

165

ord tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek och kassans eko­

nomiska ställning lämnat sitt medgivande därtill, höra sålunda medlemmarna

för rätt till understöd få tillgodoräkna sig avgifter, som erlagts i den gamla

sammanslutningen. I enlighet med de sakkunnigas förslag bör dock frågan

prövas av tillsynsmyndigheten och dess medgivande avvaktas. För att tyd­

liggöra, att sådant medgivande i regel bör lämnas, har ur lagtexten uteslutits

den inskränkande bestämmelsen, att medgivandet endast skulle lämnas, där

omständigheterna därtill föranledde. Även om storleken av avgifterna inom

den gamla sammanslutningen icke uppgått till vad som kräves i den erkända

kassan, torde medgivande att tillgodoräkna avgifterna kunna lämnas, givet­

vis under nyss angiven förutsättning att fondens storlek och kassans ekono­

miska ställning i övrigt icke utgör hinder däremot.

Det är emellertid även önskvärt, att en medlem i den nya kassan, som kan­

ske under ett flertal år erlagt avgifter till den gamla kassan och jämväl där­

ifrån uppburit understöd, icke betraktas som en ny medlem, av vilken skall

krävas sammanlagt 52 erlagda avgifter för rätt till understöd. Fortfarande

under förutsättning, att tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek

och kassans ekonomiska ställning lämnat medgivande, att medlemmen skall få

tillgodoräkna sig inom den gamla kassan erlagda avgifter, bör även tagas i

betraktande, att han i den gamla kassan uppburit understöd, varför sålunda i

dylikt fall för rätt till understöd första gången i den nya kassan endast skola

krävas 26 erlagda avgifter. Därest en sådan ändring vidtages, lärer följden

böra bliva, att understöd som uppburits i den gamla kassan även bör utöva

verkan i restriktiv riktning, nämligen så att för beräkning av understödsti-

dens längd under den första tiden i den nya kassan bör inräknas understöd,

som uppburits i den gamla kassan. Om sålunda en medlem under de sistför-

flutna sex månaderna i den gamla kassan uppburit understöd under 50 dagar,

bör han under de första sex månaderna i den nya kassan endast vara berät­

tigad till understöd under 70 dagar.

Vad nu anförts om beräkning av understöd torde böra äga motsvarande gil­

tighet även vid övergång mellan två erkända arbetslöshetskassor. Detta inne­

bär såtillvida en jämkning i sakkunnigförslaget, som enligt detta förslag un­

derstöd, vilket lämnats av annan erkänd arbetslöshetskassa, skulle tagas i

betraktande även då överenskommelse enligt 2 mom. ej träffats.

Enligt 2 mom. första stycket i sakkunnigförslaget är möjligheten att tillgo­

doräkna avgift i annan erkänd arbetslöshetskassa begränsad till avgift för

medlemstid omedelbart före inträdet i den senare kassan. Har den arbets­

löse under en mellantid ej tillhört dylik kassa, få alltså tidigare avgiftsbetal-

ningar icke tillgodoräknas honom.

En dylik regel synes erforderlig till förekommande av missbruk av för­

ordningens bestämmelser i övrigt. Samma skäl synas emellertid föreligga

till motsvarande begränsning såväl beträffande avgifter till icke erkänd

sammanslutning som till den kassa, där han begär understöd.

Bestämmelser av nu angiven innebörd hava införts i paragrafen.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Öv erståthållarämbetet och länsstyrelsen i Stockholms län anse bestämmel­

sen om att avgift ej må tillgodoräknas medlem för tid, då han utfört arbete i

sitt hem, vara obillig. Motsvarande erinringar hava framställts beträffande

stadgandet om hemarbetare i 26 §.

I likhet med de sakkunniga anser jag det ur kontrollsynpunkt vara omöj­

ligt att inbegripa de s. k. hemarbetarna under försäkringen. Jag finner mig

därför ej kunna förorda någon ändring av de föreslagna bestämmelserna.

Det torde böra påpekas, att man för rätt att erlägga en veckoavgift näppe­

ligen torde kunna kräva mer än att vederbörande haft lönearbete en del av

veckan; t. o. m. en dags lönearbete lärer böra berättiga att erlägga avgift för

veckan, allt förutsatt att kassa ej i sina stadgar lämnat annan föreskrift.

22

§.

Bestämmelsen i tredje stycket, att ny karenstid ej behöver beräknas bland

annat då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller tillfälligt arbete

för kortare tid än aderton dagar, bör enligt min mening jämkas i så måtto,

att tidrymden bestämmes till högst aderton dagar.

24 §.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, om ej den rätt, som lämnats

en kassas styrelse att efter medgivande av tillsynsmyndigheten besluta minska

understödstidens längd eller nedsätta daghjälpens storlek, borde utbytas emot

en skyldighet att vidtaga sådan åtgärd.

Bör min del kan jag icke ansluta mig till vad länsstyrelsen sålunda anfört.

Jag hänvisar till vad jag i annat sammanhang härom yttrat (se sid. 134).

I förtydligande syfte har viss formell jämkning i ordalydelsen vidtagits.

27 §.

Socialstyrelsen framhåller, att det för en ny kassa torde vara omöjligt att

beräkna det genomsnittliga beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster

i form av erlagda avgifter och erhållet statsbidrag. Styrelsen anför vidare,

att tillsynsmyndigheten ej erhållit någon som helst ledning för sitt handlings­

sätt med hänsyn till medgivande att påbörja utbetalning av understöd. Stad­

gande borde möjligen införas, att fonden ej finge tagas i anspråk annat än

till viss del, med mindre sådan åtgärd, som omförmäles i 5 § 4), vidtages.

Enligt min uppfattning bör tillsynsmyndigheten ej vara bunden av sär­

skilda regler, då det gäller att avgöra, om en kassas ekonomiska ställning

är sådan, att utbetalning av understöd må påbörjas. Denna fråga bör be­

dömas från fall till fall. Det torde härvid icke behöva krävas, att fonden

helt uppgår till den storlek, till vilken den genom avsättningar skall upp­

bringas och varmed den skall uppföras i balansräkningen, nämligen såvitt på

annat sätt säkerhet vunnits för att kassan kan stå emot eventuella påfrest­

ningar. För övrigt är det givet, att fondens blivande minimibelopp ej kan annat

än uppskattningsvis bedömas, innan understöd börjat utgivas och statsbidrag

erhållits. Några särskilda regler för bokföringen under denna övergångstid

torde likväl ej behöva givas i författningen; denna detalj lärer böra ankomma

på tillsynsmyndigheten att ordna genom förhandlingar med kassans styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

167

Med den mening, som jag tidigare givit till känna angående befogenheten

för en kassas styrelse att vidtaga åtgärder vid större påfrestningar på kas­

san, lärer det vara givet, att jag ej kan biträda förslaget om förbud att

mer än till viss del anlita fonden, med mindre kassans styrelse vidtagit åt­

gärder jämlikt 5 § 4). Jag vill emellertid i detta sammanhang påpeka, att

i 4 § införts bestämmelse om att tillsynsmyndigheten vid antagandet av en

kassa skall tillse, att stadgarna innehålla tillfredsställande bestämmelser om

bland annat fondbildning.

28 §.

Socialstyrelsen har anfört, att tillsynsmyndigheten vid val av styrelse­

ledamot borde frigöras från beroende av något av kassan uppgjort förslag.

Liknande synpunkter hava framhållits av överståthållarämbetet och läns­

styrelsen i Norrbottens län samt svenska arbetsgivareföreningen. Svenska

by g gnadsträarbetareförbundet har däremot hemställt, att kassorna borde er­

hålla rätt att själva utse samtliga ledamöter i sina styrelser.

Socialstyrelsen har vidare ifrågasatt, om ej den av tillsynsmyndigheten

utsedde ledamotens ställning borde ytterligare stärkas genom att man till­

delade honom arvode av statsmedel.

Ur många synpunkter anser jag det vara synnerligen lämpligt, att styrelsen

skall äga rätt att utse en ledamot i varje kassas styrelse. Denna ledamot

skall enligt paragrafens ordalydelse utses efter förslag av kassan. Tillsyns­

myndigheten kommer sålunda ej att vara bunden av att välja inom förslaget

utan har full frihet att utse annan person, om så anses lämpligt. Paragra­

fen överensstämmer härutinnan med motsvarande stadgande i sjukkasseför-

ordningen. Tillsynsmyndigheten skall vidare utse en revisor. Jag anser det

lämpligt, att den av tillsynsmyndigheten utsedda styrelseledamoten liksom även

revisorn av statsmedel erhåller gottgörelse för sitt arbete. Uttrycklig bestäm­

melse härom torde böra här införas. Arvodesbeloppen torde böra bestämmas

av tillsynsmyndigheten. De erforderliga medlen torde böra anvisas från de

av arbetsgivarna utgående avgifterna till försäkringens förvaltningskostnader.

29 §.

Socialstyrelsen har anfört, att föreskrift om att de befogenheter, som till­

komma sammanträde med kassan, helt skola utövas av valda ombud vore önsk­

värd i fråga om alla kassor med ett något större medlemsantal, exempelvis

över 1,000.

Enligt min mening saknas tillräckliga skäl för införandet av en sådan be­

stämmelse för de säkerligen mycket sällan förekommande fall, då en kassas

verksamhet kommer att vara koncentrerad till en enda ort.

33 §.

Enligt 3 § äger tillsynsmyndigheten rätt att, där särskilda skäl därtill

föranleda, till erkänd arbetslöshetskassa antaga förening med lägre medlems­

antal än 500. Det torde få förutsättas, att tillsynsmyndigheten i sådant fall

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ej underlåter bestämma det lägsta medlemsantal, vid vilket verksamheten som

erkänd arbetslöshetskassa skall få utövas. På grund härav har viss jämkning

i ordalagen i denna paragraf vidtagits.

De i tredje stycket av paragrafen enligt sakkunnigförslaget meddelade före­

skrifterna angående förfaringssättet, då kassas medlemsantal nedgått, torde

stå i mindre god överensstämmelse med de i 49 § i lagen om understödsför­

eningar givna bestämmelserna, enligt vilka underhandsförsäljning ingår i

likvidationsförfarandet. Jag har därför vidtagit viss jämkning i ordalydelsen.

34 §.

Då det enligt min uppfattning ej torde vara erforderligt att i första stycket

av paragrafen skilja mellan olika slags anvisningar, har viss jämkning i orda­

lydelsen vidtagits.

35 §.

Rörande viss i 35 § vidtagen ändring hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen (sid. 112).

Ikraftträdandebestämmelser.

I enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen torde tiden för

ikraftträdandet böra bestämmas till den 1 januari 1934. Detta innebär emel­

lertid icke annat än att möjlighet då inträder att få arbetslöshetskassa anta­

gen till erkänd enligt förordningens bestämmelser.

Grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Beträffande grunderna för statsbidrag har jag, på sätt som framgår av vad

jag i annat sammanhang därom anfört (sid. 138 f.), funnit anledning föreslå

viss jämkning i beräkningen av statsbidraget vid låg arbetslöshet. De av den­

na jämkning föranledda ändringarna i den i grunderna för statsbidraget ingå­

ende tabellen hava vidtagits i den tabell, som finnes fogad vid detta protokoll.

I annat sammanhang har jag förordat, att av tillsynsmyndigheten utsedd

styrelseledamot och revisor skola åtnjuta arvode av statsmedel. Av tekniska

skäl synes det lämpligast, att dessa arvoden utbetalas av kassan, som sedan

erhåller gottgörelse därför i form av särskilt tillägg till förvaltningsbidraget.

I övrigt har jag icke funnit anledning till ändring i de av de sakkunniga före­

slagna grunderna.

Förordning om riks försäkring sanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för

de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Av de sakkunniga föreslagna bestämmelser rörande uppbörden av de av­

gifter, som skola erläggas till riksförsäkringsanstalten, kan jag, såvitt angår

innehållet, till alla delar biträda. Då emellertid det i ämnet upprättade för-

fattningsförslaget i allt väsentligt överensstämmer med 1922 års förordning

om uppbörd av försäkringsavgifter, vill jag för min del förorda, att bestäm-

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

169

melserna meddelas i form av hänvisning till denna förordning. Förevarande

förslag är avfattat i enlighet härmed.

Förordning om ändrad lydelstfi av § 5 i förordningen den 31 mars 1922

(nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riks försäkring san­

stalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Emo* le sakkunnigas förslag i ämnet har jag icke något att erinra.

Ändring i lagen om försäkringsavtal.

Den föreslagna nya lagstiftningen påkallar viss ändring i lagen den 8 april

1927 om försäkringsavtal. Förslag därom lärer denna dag komma att anmälas

av chefen för justitiedepartementet.

Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen uppläser härefter inom socialdepartemen­

tet upprättade förslag

dels till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr

184) om understödsföreningar,

dels till lag angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens

omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets­

förmedlingen,

dels till förordning om erkända arbetslöshetskassor,

dels till grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor,

dels till förordning om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jäm­

likt lagen angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens om­

kostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsför­

medlingen,

dels till förordning om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars

1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäk-

ringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete,

allt av den lydelse, bilagor A-—F1 till detta protokoll utvisa, samt hemställer,

att lagrådets utlåtande över förslagen till lag angående ändring i vissa delar av

lagen om understödsföreningar och till lag angående bidrag från arbetsgivare

till bestridande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna

och den offentliga arbetsförmedlingen måtte för det i § 87 regeringsformen

avsedda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­

ställan lämnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

bifall.

Ur protokollet:

C.-II. von Ilartmansdorff.

1 Bilagorna C, E och F, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade fdrfatt-

ningsförslag, hava här uteslutits; tidigare omförmälda bilagor G och II äro här intagna efter stats­

rådsprotokollet den 17 mars 1933.

170

Kungl. Maj

:ts

proposition nr

209.

Bilaga A till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag

till

I a g

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om

understödsföreningar skola, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni

1931 (nr 279), i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bi­

stånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem-------— eller moderskapshjälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka------ — hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som-----------lag pensionskassa.

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Av­

ser sådan förening uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller

avser förening att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i

stället i firman hava ordet »sjukkassa» eller, i senare fallet, ordet »arbets­

löshetskassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som be­

tecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att

därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av

en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet

»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom fin­

nes särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbets­

löshetskassa, må icke i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall — — — understödsförenings firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med

mindre samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

171

på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och

å det sammanträde, som sist hålles, biträtts av minst två tredjedelar av de

röstande. Har beslut om sådan ändring i erkänd sjukkassas eller erkänd ar­

betslöshetskassas stadgar, som må erfordras för erkännandets bibehållande, å

sammanträde biträtts av minst tre fjärdedelar av de röstande, vare det ock

gillt.

Där stadgeändringen — — — sista sammanträdet.

89 §.

Rätt till sjukhjälp eller moderskapshjälp eller till understöd vid arbetslös­

het eller till kapitalunderstöd, i vad det icke överstiger femhundra kronor,

kan ej överlåtas och må förty ej tagas i mät för gäld.

Hurusom pension-------— i utsökningslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934.

172

Bilaga B till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Förslag

till

I a g

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkost­

nader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets­

förmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Arbetsgivare, som i sin verksamhet använder arbetare i sådan omfattning,

att de motsvara ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo

sysselsatta arbetare, är skyldig att såsom bidrag till bestridande av statens

omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets­

förmedlingen erlägga årlig avgift i enlighet med vad nedan sägs.

Angående vad som i denna lag förstås med arbetsgivare och arbetare skall

gälla vad i 2 § i lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycks­

fall i arbete är stadgat.

Denna lag äger icke tillämpning å staten eller kommun.

2

§.

Avgiften utgår med tre kronor för arbetare och beräknas efter det antal i ge­

nomsnitt för kalenderår till fullo sysselsatta arbetare, som de under året i

verksamheten använda arbetarna motsvara, avjämnat till närmaste hela tal.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna, i den mån de äro avgiftspliktiga, för avgiften för arbe­

taren en för alla och alla för en.

3 §.

Uppbörden av avgifterna ombesörjes av den försäkringsinrättning, i vilken

arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Det ankommer å försäkringsinrättning, som i första stycket sägs, att be­

sluta, huruvida arbetsgivare, vars arbetare där äro försäkrade, är avgiftsplik-

tig, samt att i förekommande fall bestämma avgiftens belopp. Beslut av riks-

försäkringsanstalten om avgifts belopp skall, även där beloppet blivit allenast

provisoriskt bestämt, utan hinder av förd klagan, tillsvidare lända till efter­

rättelse. Vinnes nedsättning i eller befrielse från avgift, återbetalas vad för

mycket blivit erlagt.

Angående tid och sätt för erläggande av avgifter till riksförsäkringsanstal-

ten bestämmes av Konung och riksdag. Avgifter, som icke på föreskrivet

sätt blivit erlagda till anstalten, indrivas i den ordning, som för indrivning av

resterande kronoutskylder är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

173

4 §.

Riksförsäkringsanstalten har att till statskontoret inbetala de avgifter, som

uppburits av anstalten.

Bolag, som avses i 4 § i lagen om försäkring för olycksfall i arbete, skall

varje år före den 1 september till statskontoret inbetala ett belopp, motsva­

rande de avgifter, vilkas uppbörd bolaget skolat ombesörja. Samtidigt med

inbetalningen skall bolaget till riksförsäkringsanstalten ingiva uppgift å den

avgift, som inbetalats för varje arbetsgivare.

5 §.

Summan av de varje budgetår inflytande avgifterna skall beräknas å riks-

staten.

Av det sålunda beräknade beloppet skall så stor del, som erfordras för be­

stridande av statens omkostnader för den offentliga arbetsförmedlingen, dock

högst två tredjedelar, anvisas såsom anslag för detta ändamål.

Återstoden skall anvisas såsom anslag för avsättning till en särskild fond,

vilken skall användas till bestridande av stadgade förvaltningsbidrag till de

erkända arbetslöshetskassorna samt, i den mån medlen finnas därtill förslå,

enligt Konungens bestämmande i varje särskilt fall, till åtgärder för utveck­

ling av den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

6

§.

Till bestridande av kostnad för uppbörden av avgifterna samt för täckande

av förlust till följd av försummad avgiftsbetalning äger försäkringsbolag av

de avgiftspliktiga arbetsgivarna uttaga så stort belopp, som skäligen kan an­

ses belöpa på envar av dem.

7 §■

Över beslut av försäkringsinrättning i fråga, som avses i 3 eller 6 §, må kla­

gan föras hos försäkringsrådet genom besvär, som skola ingivas till rådet eller

i betalt brev med allmänna posten vara till rådet inkomna sist å trettionde da­

gen efter det klaganden av beslutet erhållit del, den dagen oräknad, då så­

dant skedde.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts,

till prövning upptaga ärende, som här avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8

§•

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas er­

forderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konun­

gens förordnande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934; och skola arbetsgivare förty

första gången erlägga avgifter under år 1935.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Bilaga D till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

Förslag

till

grunder för statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

1. Statsbidrag, som avses i förordningen den

(nr ) om

erkända arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa dels såsom daghjälps-

bidrag, dels såsom förvaltning sbidrag.

2. Daghjälpsbidrag utgår för kalenderår med viss procentuell andel av

kassans sammanlagda kostnader för understöd vid arbetslöshet under tid av

året, då antagande till erkänd arbetslöshetskassa varit gällande. Procenttalet

bestämmes i förhållande till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet samt antalet

understödda dagar per medlem i överensstämmelse med följande tabell med

därvid fogade särskilda bestämmelser:

Antal

nnderstSdda

dagar per

medlem

Daglijälpsbidragets storlek i procent

antal understödda dagar per medlem

av hela kostnaden för understöd vid olika

och en genomsnittlig daghjälp av kronor

2.00 2.25 2.50 2.75 3.00 3.25 3.50 3.75 4.00 4.25 4.50 4.75 5.00 5.25 5.50 5.75 6.00

1.50

0.0

1.75

5.4

0.0

2

9.6

4.7

0.0

2.25

13.2

8.5

4.2

0.0

2.50

16.4 11.7

7.6

3.8

0.0

2.75

19.2 14.6 10.6

6.9

3.4

0.0

3

21.7 17.2 13.2

9.6

6.3

3.2

o.o

3.25

24.0 19.6 15.6 12.1

8.8

5.8

2.9

0.0

3.50

26.2 21.7 17.8 14.3 11.1

8.2

5.4

2.7

0.0

3.75

28.1 23.7 19.8 16.4 13.2 10.3

7.6

5.0

2.6

o.o

4

30.0 25.6 21.7 18.3 15.1 12.3

9.6

7.1

4.7

2.4

0.0

4.25

31.7 27.3 23.5 20.0 16.9 14.1 11.5

9.0

6.7

4.4

2.3

O.o

___

4.50

33.3 28.9 25.1 21.7 18.6 15.8 13.2 10.8

8.5

6.3

4.2

2.2

0.0

4.75

34.8 30.5 26.7 23.3 20.2 17.4 14.8 12.4 10.2

8.0

6.0

3.6

2.0

0.0

5

36.2 31.9 28.1 24.8 21.7 18.9 16.4 14.0 11.7

9.6

7.6

5.7

3.8

1.9

O.o

5.25

37.6 33.3 29.5 26.2 23.1 20.4 17.8 15.4 13.2 11.1

9.1

7.2

5.4

3.6

1.9

O.o

5.50

38.9 34.6 30.8 27.5 24.5 21.7 19.2 16.8 14.6 12.5 10.6

8.7

6.9

5.1

3.4

1.8

0.0

6

41.3 37.0 33.3 30.0 27.0 24.2 21.7 19.4 17.2 15.1 13.2 11.4

9.6

7.9

6.3

4.7

3.2

7

45.5 41.3 37.6 34.3 31.3 28.6 26.2 23.9 21.7 19.7 17.8 16.0 14.3 12.7 11.1

9.6

8.2

8

49.2 45.0 41.3 38.0 35.1 32.4 30.0 27.7 25.6 23.6 21.7 19.9 18.3 16.7 15.1 13,7 12.3

9

52.4 48.2 44.5 41.3 38.4 35.7 33.3 31.0 28.9 27.0 25.1 23.4 21.7 20.1 18.6 17.2 15.8

10

55.2 51.1 47.4 44.2 41.3 38.6 36.2 34.0 31.9 30.0 28.1 26.4 24.8 23.2 21.7 20.3 18.9

11

57.8 53.6 50.0 46.8 43.9 41.3 38.9 36.7 34.6 32.6 30.8 29.1 27.5 25.9 24.5 23.1 21.7

12

60.1 56.0 52.4 49.2 46.3 43.7 41.3 39.1 37.0 35.1 33.3 31.6 30.0 28.4 27.0 25.6 24.2

13

62.3 58.1 54.5 51.4 48.5 45.9 43.5 41.3 39.2 37.3 35.5 33.8 32.2 30.7 29.2 27.9 26.5

14

64.3 60.1 56.5 53.4 50.5 47.9 45.5 43.3 41.3 39.4 37.6 35.9 34.3 32.8 31.3 30.0 28.6

15

66.1 62.0 58.4 55.2 52.4 49.8 47.4 45.2 43.2 41.3 39.5 37.8 36.2 34.7 33.3 31.9 30.6

16

67.8 63.7 60.1 57.0 54.1 51.5 49.2 47.0 45.0 43.1 41.3 39.6 38.0 36.5 35.1 33.7 32.4

17

69.4 65.3 61.8 58.6 55.8 53.2 50.8 48.6 46.6 44.7 43.0 41.3 39.7 38.2 36.8 35.4 34.1

18

70.9 66.8 63.3 60.1 57.3 54.7 52.4 50.2 48.2 46.3 44.5 42.9 41.3 39.8 38.4 37.0 35.7

19

72.4 68.3 64.7 61.6 58.8 56.2 53.8 51.7 50.0 47.8 46.0 44.3 42.8 41.3 39.9 38.5 37.2

20

73.7 69.6 66.1 63.0 60.1 57.6 55.2 53.1 51.1 49.2 47.4 45.8 44.2 42.7 41.3 39.9 38.6

21

75.0 70.9 67.4 64.3 61.4 58.9 56.5 54.4 52.4 50.5 48.7 47.1 45.5 44.0 42.6 41.3 40.0

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

175

Särskilda bestämmelser:

a) Om antalet understödda dagar per medlem är större än 21, beräknas procenttalet genom att

21

multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21 dagar med där

n

betecknar antalet

understödda dagar per medlem.

b) Yid andra kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per medlem än sådana, som

direkt framgå ur tabellen, interpoleras liniärt mellan de i tabellen angivna procenttalen, varvid det

erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Yid lika avstånd sker avrundning uppåt.

c) Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga om beräkningen av daghjälpsbidraget

för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 21.

3. För kassa, i vilken medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser,

beräknas daghjälpsbidraget särskilt för varje klass.

4. Har antagande till erkänd arbetslöshetskassa blivit gällande eller upp­

hört att gälla under ett kalenderår, beräknas daghjälpsbidraget för den tid

av året, då antagandet varit gällande, efter förhållandena under ett helt år,

räknat i förra fallet från det antagandet blev gällande och i senare fallet till

dess antagandet upphörde att gälla.

5. Förvaltning sbidrag utgår för kalenderår dels med ett belopp i kronor

motsvarande två gånger antalet årsmedlemmar i kassan under året, dels med

belopp motsvarande vad under året utgivits i arvode till styrelseledamot och

revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten.

6. Antalet årsmedlemmar under visst år motsvarar summan av antalet

medlemmar vid utgången av varje kalendermånad av året, under vilken anta­

gande till erkänd arbetslöshetskassa hela tiden varit gällande, dividerad med

tolv.

Genomsnittliga daghjälpsbeloppet under visst år motsvarar sammanlagda

beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividerat med hela antalet understödda

dagar under samma år. Har i något fall daghjälp utgått med mindre än två

kronor, skall vid beräkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet så an­

ses, som om daghjälpen utgjort nämnda belopp.

Antalet understödda dagar per medlem under visst år motsvarar antalet

dagar under året, för vilka daghjälp utgått, dividerat med antalet årsmedlem­

mar under samma år.

7. Statsbidrag utbetalas årsvis i efterskott efter ansökan; dock att kassa

må kunna efter varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar

av det bidrag, som skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

176

Kungl. May.ts proposition nr 209.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars

1933.

N ärvarande:

justitieråden Alexanderson,

Eklund,

regeringsrådet Aschan,

justitierådet G

refberg

.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över socialärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 3 mars

1933, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade för­

slag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184)

om understödsföreningar och lag angående bidrag från arbetsgivare till bestri­

dande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den

offentliga arbetsförmedlingen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av länsnotarien Ernst Bexelius.

Lagrådet lämnade förslagen utan andra anmärkningar än att i den föreslag­

na lydelsen av 9 § lagen om understödsföreningar ett förtydligande borde gö­

ras i första stycket samt att i 2 § förslaget till lag angående bidrag från ar­

betsgivare till vissa statens omkostnader borde uttrycket under året ersättas

med orden under nästföregående år. Därjämte erinrade lagrådet att den i

redan avgiven kungl. proposition (nr 174) föreslagna ändringen i bl. a. 2 §

lagen om försäkring för olycksfall i arbete, enligt vilken såsom arbetsgivare

kan vara att anse den som driver viss undervisningsanstalt i förhållande till

lärjungar vid anstalten, ändå att dessa ej användas till arbete för hans räk­

ning, syntes böra medföra att i sista stycket av 1 § i förslaget till lag angå­

ende arbetsgivares bidragsskyldighet sådan anstalts innehavare undantages

från den föreslagna lagens tillämpning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

177

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 17 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern

Hansson,

ministern för utrikes ärendena

Sandler,

statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman,

Sköld.

Departementschefen, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning med

chefen för justitiedepartementet:

Den 16 mars 1933 har lagrådet avgivit utlåtande över de den 3 i samma

månad till lagrådet remitterade förslagen till lag angående ändring i vissa

delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om understödsföreningar och lag an­

gående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för

de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen. Lag­

rådet har i sitt utlåtande framställt allenast ett par detaljerinringar, vilka

synts mig böra beaktas. I samband med de jämkningar, som förslagen på

grund härav undergått, hava vissa smärre ändringar av redaktionell art vid­

tagits.

Till frågan om grunder för statsbidrag till de erkända arbetslöshetskas­

sorna samt beräkning av det anslagsbelopp, som för sådant ändamål må er­

fordras för nästa budgetår, anhåller jag att senare få återkomma (proposition

nr 215).

Föredraganden uppläser härefter de nyss omförmälda ändrade lagförslagen

samt hemställer, att Kungl. Maj :t ville dels, jämlikt § 87 regeringsformen, fö­

reslå riksdagen att antaga dessa lagförslag dels ock föreslå riksdagen att an­

taga de vid statsrådsprotokollet den 3 mars 1933 fogade tre förslagen till för­

ordningar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten. att till riksdagen skall avlåtas proposition av den

lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Karlholm.

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 samt. Nr 209.

12

Bilaga G till statsrådsprotokollet den 3 mars 1933.

193 2 ÅRS UTREDNING

P. M.

RÖRANDE FRIVILLIG

ARBETSLÖSHETSFÖRSÄKRING M. M.

Januari

1933

Med biträde av tillkallade sakkunniga

utarbetad inom socialdepartementet

1932 års utredning om arbetslöshetsförsäkring m. m

Inledning.

Chefen för socialdepartementet anförde till statsrådsprotokollet den 7 ok­

tober 1932:

Frågan om införande av arbetslöshetsförsäkring i vårt land väntar ännu på

sin lösning. Det av 1926 års arbetslöshetsförsäkringskommitté år 1928 fram­

lagda betänkandet jämte däröver avgivna utlåtanden har ännu icke blivit före­

mål för Kungl. Maj:ts övervägande. Enligt min mening är det emellertid en

angelägenhet av stor vikt, att det sålunda vilande reformarbetet på detta om­

råde omedelbart återupptages.

Det redan föreliggande utredningsmaterialet torde vara av den omfattning

och beskaffenhet, att det i allt väsentligt kan läggas till grund för ett närmare

övervägande beträffande de allmänna linjerna för ett blivande förslag i ämnet.

I vissa speciella hänseenden torde däremot kompletterande utredningar vara

erforderliga. Jag syftar härvid närmast på frågan om försäkringens omfatt­

ning, bland annat på spörsmålet på vilket sätt det kan visa sig möjligt att

under försäkringen inbegripa vissa kategorier av arbetare, nämligen framför

allt lånt- och skogsarbetare samt affärsanställda. De ytterligare undersöknin­

gar, som i detta och vissa andra hänseenden kunna erfordras, böra verkställas

med all skyndsamhet.

I omförmälda kommittébetänkande hava framlagts två alternativa förslag till

frågans lösning, innebärande det ena obligatorisk och det andra frivillig för­

säkring. I detta avseende bör utredningen taga sikte på att försäkringen bör

inbegripa största möjliga antal arbetaregrupper, därvid dock samtidigt alla

uppslag, ägnade att göra försäkringssystemet smidigt och undanröja farhågorna

för sådana olägenheter med avseende på försäkringen, som på sina håll i andra

länder förekommit, böra omsorgsfullt prövas. På samma sätt böra givetvis

under det fortsatta utredningsarbetet de erinringar tagas under omprövning,

som framkommit i de avgivna remissvaren.

Med hänsyn till angelägenheten av att utan onödiga dröjsmål nå fram till

ett resultat bör den fortsatta behandlingen av ärendet anordnas på ett sätt,

som kan väntas medföra en så snabb handläggning därav som möjligt. För

ändamålet torde därför böra tillkallas särskilda sakkunniga att inom social­

departementet biträda med ärendets fortsatta behandling, vilka sakkunniga

böra bedriva sitt arbete i den närmaste förbindelse med departementet. Sålun­

da torde departementschefen böra undan för undan hållas underrättad om ar­

betets fortgång och giva anvisningar om dess fortsatta bedrivande.

På därom gjord hemställan bemyndigade Kungl. Maj:t chefen för social­

departementet att utse högst fem sakkunniga att inom socialdepartementet bi­

träda med fortsatt behandling av frågan om arbetslöshetsförsäkring.

Såsom sakkunniga tillkallade departementschefen den 15 oktober 1932 för­

utvarande statsrådet, ledamoten av riksdagens första kammare, byråchefen A.

S. E. Larsson, tillika ordförande, kassören hos svenska metallindustriarbetare­

Utrednin-

gens till­

komst.

4

193% års utredning.

Historik.

1908, 1909

och 1910 års

riksdagar.

Socialför -

säkrings-

kommittén.

förbundet K. Andrée, ledamoten av riksdagens första kammare, kanslichefen hos

statens arbetslöshetskommission E. O. Hagman, statssekreteraren i socialde­

partementet B. G. H. Hammarskjöld samt chefen för försäkringsinspektionen,

filosofie doktorn O. A. Åkesson.

De sakkunniga hava antagit benämningen »1932 års sakkunniga för arbets­

löshetsförsäkring». Såsom sekreterare hava tjänstgjort biträdande länsnota-

rien E. G. Bexelius och förste amanuensen i socialstyrelsen J. T. H. Hessler.

Frågan om arbetslöshetsförsäkring var i vårt land första gången föremål

för offentlig prövning vid 1908 års riksdag, då frågan framfördes genom en

av herr Wavrinsky väckt motion i andra kammaren, vari hemställdes,

att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning angående arbetslösheten i lan­

det samt angående försäkring mot dess ekonomiska följder och till riksdagen

inkomma med de förslag, vartill en dylik utredning kunde föranleda. Motio­

nen tillstyrktes av tillfälligt utskott men avslogs av kammaren. Samma mo­

tionär förnyade sin framställning åren 1909 och 1910 genom motioner i andra

kammaren. Dessa motioner tillstyrktes av vederbörande utskott och biföllos

av andra kammaren men avslogos av första.

Den 31 december 1915 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialförsäkringskommit-

tén att verkställa utredning, huruvida och i vad mån åtgärder från det all­

männa skulle kunna vidtagas för främjande av arbetares försäkring för de

ekonomiska följderna av oförvållad arbetslöshet, samt att inkomma med de

förslag, som kunde av den verkställda utredningen föranledas.

Efter att under år 1919 hava avgivit sitt betänkande om allmän sjukför­

säkring, avgav kommittén den 30 december 1922 betänkande och förslag an­

gående offentlig arbetsförmedling och statsbidrag till arbetslöshetskassor, för

vars innehåll, i vad avser arbetslöshetsförsäkringen, här i korthet skall redo­

göras.

Sedan kommittén redogjort för de båda system för arbetslöshetsförsäkring,

som kommit till användning inom olika länder, nämligen obligatorisk och fri­

villig arbetslöshetsförsäkring, förordade kommittén införande av ett system

med bidrag av allmänna medel till frivilliga arbetslöshetskassor, för ändamålet

bildade av arbetarna själva.

Utöver bestämmelser, som avse den rent legislativa anordningen av arbets­

löshetskassorna, innehåller socialförsäkringskommitténs förslag åtskilliga före­

skrifter, som närmare reglera de grunder, efter vilka en arbetslöshetskassas

verksamhet skall bedrivas, för att statsbidrag till verksamheten skall kunna

utgå.

Understöd från arbetslöshetskassa skulle ej få utgå i annan form än såsom

ett för dag räknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täckande

av rese- och flyttningskostnader. Vad som utgåves såsom daghjälp skulle ej

få överstiga hälften av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för

arbetare av samma arbetsförmåga och med liknande arbete som den försäkrade

samt skulle i varje fall vara begränsat till högst fem kronor om dagen. För

den, som hade att försörja annan, kunde daghjälpen dock ökas med en fjärde­

1932 års utredning.

5

del. Vore arbetslös ekonomiskt så väl ställd, att lian uppenbarligen ej vore

i behov av arbetslöshetshjälp, kunde daghjälpen nedsättas till halva beloppet.

Daghjälp skulle ej utgivas för söndag men eljest för varje dag i veckan, i vissa

fall även för helgdag. Daghjälp skulle icke utgå till arbetslös, med mindre

han varit medlem av kassan under minst tolv på varandra följande månader

och för denna tid erlagt föreskrivna avgifter. Daghjälp skulle ej få utgivas

till medlem för någon dag, om han ej under nästföregående 14 dagar vant

arbetslös sex dagar. Beträffande säsongarbetare bestämdes karenstiden till 12

dagar under nästföregående 28 dagar. Kassorna skulle äga rätt att utsträcka

karenstiden över vad sålunda stadgats. Daghjälp skulle under 12 på varandra

följande månader ej för någon få utgivas för sammanlagt mer än 70 dagar

eller det större antal dagar, som stadgarna kunde bestämma, samt under 48 pa

varandra följande månader för sammanlagt mer än tre gånger nämnda antal

dagar.

Beträffande medlemmarnas avgifter betecknades de belopp, vilka erfordra­

des för bestridande av arbetslöshetshjälp, nödig fondbildning, förvaltnings­

kostnader och övriga kassan åliggande utgifter, såsom fasta avgifter. "Vore de

fasta avgifterna ej tillräckliga, skulle uttaxering kunna äga rum, om stadgarna

innehölle bestämmelser därom. Kommittén antog, att vid extraordinär ar­

betslöshet en kassa ofta ej skulle kunna utgiva daghjälp till fulla beloppet.

Med hänsyn härtill föreskrevs, att i sådant fall daghjälpen skulle nedsättas

enligt grunder, som angåves av socialstyrelsen, vilken jämväl hade att be­

stämma, huruvida sådan arbetslöshet vore för handen. Därjämte kunde i

stadgarna bestämmas, att kassan för utgivande av vissa fyllnadsunderstöd un­

der tider av extraordinär arbetslöshet kunde ålägga medlemmarna att betala

s. k. särskilda avgifter. Enligt förslaget skulle staten till bestridande av kas­

sans utgifter lämna bidrag motsvarande de fasta avgifter, som erlagts av

medlemmarna, dock skulle ej för någon avgift, för ar räknat, beräknas högre

bidrag än femton kronor. Statsbidrag kunde dessutom utgå även för sär­

skilda avgifter.

Vissa ytterligare bestämmelser i förslaget sökte förebygga, att de försäkra­

des intresse att söka arbete försvagades, och att understöden utgåves annat än

vid oförvållad arbetslöshet. Sålunda föreskrevs, att medlem, som önskade er­

hålla daghjälp, hade att söka arbete hos organ för den offentliga arbetsför­

medlingen, samt vidare, att han ej under någon dag skulle anses såsom arbets­

lös. om han ej erhållit intyg om att han den dagen ej kunnat erhålla arbete.

Vidare stadgades, att understöd ej förrän fyra veckor förflutit skulle få

utgivas till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat arbetet eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet. Detsamma skulle gälla

om den, som utan giltig anledning vägrat eller underlåtit ataga sig erbjudet

arbete, vilket motsvarade hans krafter och färdigheter, och för vilket avlönin­

gen ej understege den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete eller, i

fråga om offentligt nödhjälpsarbete, den avlöning, som kunde vara bestämd

för sådant arbete. Understöd finge icke utgivas till den, som omfattades av

konflikt mellan arbetsgivare och arbetare, eller som ändock till följd av kon­

6

1932 års utredning.

1924 års

riksdag.

flikten vore utan arbete eller, där konflikten omfattade övervägande antalet

arbetare inom visst yrke inom särskilt område eller hela riket, tillhörde detta

yrke inom området eller riket. Ifrågavarande bestämmelser skulle gälla jäm­

väl vid konflikter av mindre omfattning, som skäligen kunde anses i avse­

värd mån inverka på de allmänna löne- och arbetsvillkoren för yrket inom om­

rådet eller riket.

För ett närmare övervakande av kassornas verksamhet ansåg sig kommittén

böra föreslå, att en av styrelseledamöterna skulle representera det allmänna.

Denna representant, som skulle vara ordförande i styrelsen, skulle utses av

socialstyrelsen. För att bereda ordföranden tillfälle att noggrant följa kassans

verksamhet föreslogs, att styrelsen ej skulle vara beslutför, med mindre ord­

föranden deltoge i beslutet. Förmenade ordföranden, att styrelsen beslutat

utbetala för stort understöd, skulle han genast föra klagan hos socialstyrelsen,

och gällde i sådant fall hans mening tills vidare. I övrigt ålåge socialstyrel­

sen övervakandet av kassornas verksamhet, och hade denna myndighet i så­

dant hänseende erhållit en vittgående befogenhet. Beslut av arbetslöshets­

kassa kunde överklagas hos socialstyrelsen. I behandling av besvär hos so­

cialstyrelsen skulle deltaga två representanter för arbetsgivarna och två re­

presentanter för arbetarna, över beslut av socialstyrelsen kunde besvär an­

föras hos Konungen.

Kommittén beräknade, att en arbetslöshetsförsäkring, ordnad efter dessa

grunder, för den närmaste framtiden skulle medföra en sammanlagd maximi-

kostnad för staten av 3 ä 4 miljoner kronor om året.

Vid 1924 års riksdag väcktes av herr Thorberg m. fl. i första och av herr

Hagman m. fl. i andra kammaren likalydande motioner med hemställan att

riksdagen ville antaga ett i motionerna framlagt förslag till lag om statsbi­

drag till arbetslöshetskassor. Detta lagförslag anslöt sig i huvudsak till det

av socialförsäkringskommittén utarbetade förslaget i ämnet. Vissa skiljak­

tigheter förekommo emellertid i avseende å villkoren för erhållande av under­

stöd, understödets art, statsbidragets storlek samt kontrollen över kassornas

verksamhet.

Sammansatta stats- och andra lagutskottet framhöll i sitt yttrande över mo­

tionerna bl. a., att utskottet icke fann det tillrådligt, att riksdagen skulle

fatta beslut i en mycket ömtålig, svårlöst och omfattande lagstiftningsfråga,

innan utredningen i ärendet hos regeringen blivit slutförd och de inkomna ytt­

randena över socialförsäkringskommitténs förslag prövats av Kungl. Maj:t

och granskats av lagrådet. Såsom en brist i det av motionärerna framlagda

förslaget framhöll utskottet den omständigheten, att motionärerna icke upp­

tagit socialförsäkringskommitténs krav på en lagfäst effektiv arbetsförmed­

ling såsom en förutsättning för införande av en statsunderstödd arbetslöshets­

försäkring. I samband med det yrkande om avslag å motionerna, som utskot­

tet ansåg sig böra framställa, vilket yrkande även blev av riksdagen bifallet,

uttalade utskottet den förhoppningen, att arbetet å lösningen av den för sam­

hället i dess helhet utomordentligt viktiga frågan om ordnade och planmäs­

siga åtgärder från det allmännas sida gentemot arbetslösheten icke måtte få

1938 drs utredning.

7

avstanna utan föras vidare, så att en tillfredsställande ordning i detta hänse­

ende så snart som möjligt kunde ernås.

Jämlikt bemyndigande den 6 juni 1924 uppdrog chefen för socialdeparte­

mentet åt fem personer att, på sätt i statsrådsprotokollet över socialärenden

för samma dag närmare angives, i egenskap av sakkunniga inom socialdeparte­

mentet biträda med verkställande av utredning och avgivande av förslag be­

träffande motverkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna ar­

beten.

Den 24 juli 1925 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag till mot­

verkande av arbetslöshet genom anordnande av allmänna arbeten. 1 betän­

kandet redogjordes för den dittills bedrivna understödsverksamheten och sär­

skilt de av statens arbetslöshetskommission bedrivna nödhjälpsarbetena och de

principer, som härvid kommit till användning. De sakkunnigas förslag gick

ut på att staten tillsvidare skulle fortsätta att bedriva en verksamhet till be­

kämpande av arbetslöshetens verkningar genom anordnande av allmänna ar­

beten i huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som dittills tilläm­

pats vid anordnande av nödhjälpsarbetena.

Den 16 oktober 1925 tillkallade chefen för socialdepartementet, jämlikt be­

myndigande, revisionssekreteraren, numera justitierådet R. Eklund och dåva­

rande ledamoten av riksdagens andra kammare, byråassistenten O. Hagman att

såsom sakkunniga inom socialdepartementet biträda med fortsatt utredning av

frågan om arbetslöshetsförsäkring och övriga åtgärder till bekämpande av ar­

betslöshetens verkningar. Denna utredning inriktades i främsta rummet på

att söka lösa den föreliggande frågan genom en tillämpning av båda de system

för mildrande av arbetslöshetens verkningar — arbetslöshetsförsäkring och

anordnande av särskilda offentliga arbeten för de arbetslösa •— som kommit

till uttryck i de här förut omförmälda förslagen. En dylik anordning ansågs

erbjuda betydande fördelar framför en lösning, som uteslutande toge sikte

på endera av de båda linjerna, försäkringslinjen eller arbetslinjen. Oavsett

de ändringar i den av socialförsäkringskommittén föreslagna lagtexten, som

genomförandet av en sådan ordning måste medföra, ansågs det med anledning

av den kritik, som i de över förslaget avgivna yttrandena riktats mot vissa

punkter i densamma, erforderligt att jämväl ur andra synpunkter verkställa

en överarbetning av detta förslag. Därvid befanns det lämpligt att uppdela

bestämmelserna om arbetslöshetsförsäkring på två särskilda författningsut­

kast, nämligen ett utkast till lag om arbetslöshetskassor och ett utkast till för­

ordning angående statsbidrag till arbetslöshetskassor. De i det ovan omnämn­

da betänkandet av den 24 juli 1925 föreslagna grunderna för en fortsatt verk­

samhet efter arbetslinjen sammanfördes i ett utkast till förordning angående

anordnande av reservarbeten till motverkande av arbetslöshet.

Enligt utkastet till lag om arbetslöshetskassor skulle bestämmelserna i la­

gen om understödsföreningar äga tillämpning å arbetslöshetskassor med vissa

närmare angivna avvikelser. De ifrågasatta avvikelserna voro icke av någon

större omfattning; deras innebörd var i huvudsak densamma som vad social­

försäkringskommittén i förevarande hänseende föreslagit.

1924 års ar-

betslöshets-

sakkunniga.

1925 års ar­

betslöshets-

sakkunniga.

(1925 års

departements-

utkast.)

8

1932 års utredning.

Den viktigaste skillnaden mellan de i utkastet till förordning angående

statsbidrag till arbetslöshetskassor uppställda villkoren för åtnjutande av

statsbidrag och socialförsäkringskommitténs förslag i denna del framträdde i

de olika system, som tillämpats för beräkning av statsanslaget. Enligt kom­

mittéförslaget skulle statens bidrag utgå i viss proportion till medlemsavgif­

terna. I anslutning till vad socialstyrelsen härutinnan hemställt, innehöll där­

emot utkastet, att statsbidraget icke skulle tillföras en arbetslöshetskassas ka­

pitaltillgångar utan utgivas såsom ersättning för viss del av utbetalad arbets-

löshetshjälp. Med denna ståndpunkt blev det möjligt att inskränka statens

ingripande till sådana åtgärder, som erfordrades för att trygga statsbidra­

gets rätta användning. Att såsom skett i kommitténs förslag genom tvingande

lagbud ingripa i det privaträttsliga förhållandet mellan en arbetslöshetskassa

och dess medlemmar blev icke erforderligt. Det kunde överlämnas åt kontra­

henterna själva att genom avtal ordna rättsförhållandet sig emellan. De vill­

kor för försäkringen, som upptagits i stadgarna eller i försäkringsavtalet,

skulle sålunda äga giltighet mellan kassan och dess medlemmar, oberoende

av huruvida de överensstämde med de grunder för verksamheten, vilkas iakt­

tagande utgjorde förutsättning för rätt till statsbidrag. Enda påföljden av

bristande överenskommelse härutinnan skulle vara, att statens bidrag till kas­

san bleve helt eller delvis indraget.

I utkastet hade upptagits åtskilliga bestämmelser, som voro avsedda att

erbjuda garantier mot missbruk av försäkringen. Endast oförvållat arbets­

lösa, som hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen sökt men ej erhållit

arbete mot en lön, som svarade mot den i orten vanliga avlöningen för sådant

arbete, kunde sålunda erhålla understöd från arbetslöshetskassa. Understöd

skulle ej få utbetalas till den, som deltoge i strejk eller vore föremål för lock­

out. För att få uppbära understöd måste den arbetslöse hava varit medlem

av kassan under minst tolv på varandra följande månader och för hela denna

tid erlagt på honom belöpande avgifter. Dessutom föreskrevs iakttagande av

en viss karenstid, innebärande att den enskilde hade att på egen hand sörja

för sitt uppehälle under de sex första dagarna av en arbetslöshetsperiod. Un­

der därefter följande tolv dagar skulle kassan vara skyldig att av egna me­

del utbetala understöd. Först sedan arbetslösheten varat minst aderton ar­

betsdagar, kunde statsbidrag utgå till understöd, som därefter utbetalades. Så­

som daghjälp skulle ej få utgivas mer än som svarade mot två tredjedelar av

den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma

yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Daghjälpen skulle ej

heller i något fall få överstiga för medlem, som vore familjeförsörjare, fem

kronor och för annan medlem tre kronor om dagen. Statsbidraget skulle utgå

med hälften av det belopp kassan utbetalt såsom daghjälp och skulle under ett

år ej få åtnjutas för mer än sammanlagt sjuttioåtta dagar.

Ifrågavarande bestämmelser voro väsentligen avsedda att komma till till-

lämpning under normala förhållanden på arbetsmarknaden. Vid extraordi­

när arbetslöshet skulle socialstyrelsen ägä att såsom villkor för åtnjutande av

statsbidrag uppställa, att understöd från arbetslöshetskassa ej finge utbetalas

1932 års utredning.

9

till medlem, som utan giltig anledning vägrat eller underlåtit att åtaga sig

arbete vid arbetsföretag, som till motverkande av arbetslöshet igångsatts en­

ligt den föreslagna förordningen angående anordnande av reservarbeten.

De sålunda utarbetade utkasten ansågos därefter böra underkastas gransk- Gransk­

ning av en större grupp inom socialdepartementet tillkallade sakkunniga, re- ^en

presenterande olika verksamhetsfält och åskådningar. I överensstämmelse

härmed bemyndigade Kungl. Maj :t genom beslut den 4 december 1925 chefen

för socialdepartementet att tillkalla högst sexton sakkunniga för att inom so­

cialdepartementet biträda med granskning av ifrågavarande utkast. På grund

av nämnda bemyndigande tillkallades den 11 december 1925 för sadant ända­

mål följande personer, nämligen socialfullmäktigen August Herman Lindqvist,

tillika ordförande, kassören hos svenska metallindustriarbetareförbundet Knut

Andrée, redaktören Karl Bergström, kassören i svenska måleriarbetareförbun­

det Abr. Bergvall, direktören Felix Teodor Hamrin, lektorn Otto Samuel Holm-

dahl, kvarnarbetaren Ola Isacsson, landsorganisationens sekreterare Karl Ed­

vard Johanson, direktören V. Edward Larson i Lerdala, lokomotiveldaren Hen­

ning Vilhelm Leo, bruksägaren Lorentz Ludvig Lorichs, direktören i Sveriges

textilindustriförbund Erik Valdemar Paues, direktören för svenska arbetsgi­

vareföreningen, v. häradshövdingen Hjalmar von Sydow, landsorganisationens

ordförande Arvid Thorberg samt lantbrukaren Karl Allan Westman.

Dessa sakkunniga, vilka i det följande benämnas granskningsnämnden, in-

kommo den 30 januari 1926 med utlåtande över utkasten.

Flertalet inom granskningsnämnden anslöt sig till den uppfattningen, att

samhällets åtgärder till motverkande av oförvållad arbetslöshet och dess följ­

der borde i enlighet med de inom departementet utarbetade utkasten inriktas

på tvenne linjer, nämligen dels en arbetslinje, som komme att fa sin största be­

tydelse vid tillfällen av mera omfattande arbetslöshet, och dels en försäkrings-

linje, vars huvudsakliga uppgift bleve att komplettera arbetslinjen under ti­

der av normal arbetslöshet.

I granskningsnämndens yttrande uttalades vidare, att nämnden icke haft

något att erinra mot att i en särskild författning upptagits vissa normativa

bestämmelser avseende samtliga arbetslöshetskassor, medan i en annan för­

fattning sammanförts de ytterligare bestämmelser, som ansetts erforderliga

beträffande kassor, vilka hade för avsikt att erhålla bidrag av statsmedel för

verksamhetens bedrivande.

Två av granskningsnämndens ledamöter, herrar Hamrin och Larson, för­

klarade. att de vore förhindrade att uttala sin definitiva anslutning till den

form för frågans lösning, som upptagits i de inom departementet utarbetade

utkasten. I ett särskilt yttrande sammanfattade de vissa erinringar mot de

föreslagna bestämmelsernas innebörd och avfattning. De påpekade, att hela

läggningen av det föreslagna systemet för statlig understödsverksamhet i reali­

teten komme att begränsa de »försäkrades» antal till ett mindretal bland de

av sin arbetskraft beroende, varigenom flertalet kroppsarbetare, och därtill

i stor utsträckning de ingalunda bäst ställda, befarades sakna utsikter att

komma i åtnjutande av de med förslaget avsedda fördelarna.

10

1932 års utredning.

1926 års ar-

betslöshets-

sakkunniga.

I yttrandet anfördes bland annat:

»Anses det emellertid lämpligt och ändamålsenligt att en arbetslöshetsför­

säkring anordnas sa, att densamma i verkligheten eller i varje fall företrädes­

vis blir tillgänglig väsentligen endast för industriens organiserade arbetare, in­

ställer sig osökt den fragan, huruvida utöver de försäkrades egna avgifter *

staten ensam skall åläggas bidragsskyldighet. Vi hava icke under arbetet

inom de sakkunniga blivit övertygade om att t. ex. frågan om industriens och

eventuellt kommunens bidragsskyldighet eller riktigare uttryckt befrielse från

sådan blivit genom vad som hittills förekommit slutgiltigt prövad.»

Herr Westman förklarade sig icke kunna biträda förslaget att genom en

statsunderstödd arbetslöshetsförsäkring finna ett hjälpmedel mot arbetslöshet.

Han anförde till stöd för sin ståndpunkt bland annat följande:

»Utanför arbetslöshetsförsäkringen komma att i praktiken stå — det torde

från alla håll erkännas — arbetarna i jordbruket och därmed sammanhängande

näringsgrenar, såsom skogshushållning m. m. Orsaken härtill angives vara

dessa arbetares speciella anställningsförhållanden och de tekniska svårigheter,

som beträffande dem äro förenade med avgifternas insamling och med veder-

börlig kontroll över arbetsmarknadens läge, ävensom vidare svårigheter att

skilja mellan lönearbetarna i jordbruket och sådana som — eventuellt i för-

lönearbete odla en jordlott för egen räkning och därigenom

alltid hava tillgång till arbete, även då avlönat sådant icke står att erhålla.

Hessa svårigheter anses vara av sådan natur, att jordbrukets arbetare måste

ställas utanför varje slag av arbetslöshetsförsäkring, även en obligatorisk

sådan.»

Fyra av granskningsnämndens ledamöter, herrar Holmdahl, Lorichs, Paues

och von Sydow, ställde sig i avgiven reservation avvisande mot de ifrågasatta