2

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Förslag

till

lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1912 (nr 184) om

understödsföreningar.

Härigenom förordnas, att 1, 9, 44 och 89 §§ i lagen den 29 juni 1912 om under­

stödsföreningar, sådana dessa lagrum lyda enligt lag den 26 juni 1931 (nr 279),

skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening för inbördes bi­

stånd, som avser att utan affärsmässigt drivande av försäkringsrörelse

bereda medlem---------- eller moderskapshjälp;

bereda understöd vid arbetslöshet;

eller idka------- -—- hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som----------- lag pensionskassa.

9 §.

Understödsförenings firma skall innehålla ordet »understödsförening». Av­

ser föreningen uteslutande eller huvudsakligen att bereda sjukhjälp eller avser

den att bereda understöd vid arbetslöshet, må dock föreningen i stället i firman

hava, i förra fallet, ordet »sjukkassa» och, i senare fallet, ordet »arbetslös­

hetskassa».

I understödsförenings firma må ej ordet »bolag» eller eljest något, som be­

tecknar ett bolagsförhållande, och ej ordet »bank» intagas på sådant sätt, att

därav kan föranledas det misstag, att firman innehaves av ett bolag eller av

en bank. Ej heller må firman innehålla såväl ordet »ömsesidig» som ordet

»försäkring». Annan förening än den, vilken i enlighet med vad därom fin­

nes särskilt stadgat är antagen till erkänd sjukkassa eller till erkänd arbets­

löshetskassa, må icke i firman hava ordet »erkänd».

Firman skall — — -— understödsförenings firma.

44 §.

Beslut om ändring av understödsförenings stadgar vare ej giltigt, med mindre

samtliga röstberättigade förenat sig därom eller beslutet fattats å två på var­

4

Kungl. May.ts proposition nr 209.

Förslag

till

I a g

angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkost'

nader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbets

förmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

¹ §.

Arbetsgivare, som i sin verksamhet använder arbetare i sådan omfattning,

att de motsvara ett antal av minst tio i genomsnitt för kalenderår till fullo sys­

selsatta arbetare, är skyldig att såsom bidrag till bestridande av statens om­

kostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsför­

medlingen erlägga årlig avgift i enlighet med vad nedan sägs.

Med arbetsgivare och arbetare förstås i denna lag de, som enligt 2 § i lagen

den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete anses såsom

arbetsgivare och arbetare.

Denna lag äger icke tillämpning å staten eller kommun, ej heller å innehavare

av anstalt för yrkesutbildning, såvitt angår dem, som vid anstalten åtnjuta

undervisning och enligt Konungens förordnande äro att anse såsom arbetare

enligt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

2

§.

Avgiften utgår med tre kronor för arbetare och beräknas efter det antal i

genomsnitt för kalenderår till fullo sysselsatta arbetare, som de under näst­

föregående år i verksamheten använda arbetarna motsvara, avjämnat till när­

maste hela tal.

Användes arbetare till arbete av två eller flera arbetsgivare gemensamt,

svara arbetsgivarna, i den mån avgiftsplikt föreligger, en för alla och alla för

en för avgiften.

3 §.

Uppbörden av avgifterna ombesörjes av den försäkringsinrättning, i vilken

arbetarna äro försäkrade jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i ar­

bete.

6

Eungl. Maj:ts proposition nr 809.

Försäkringsrådet äger, ändå att klagan icke förts eller framställning gjorts,

till prövning upptaga ärende, som här avses.

Försäkringsrådets beslut meddelas kostnadsfritt.

över försäkringsrådets beslut må klagan ej föras.

8

§.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad denna lag innehåller, finnas er­

forderliga för lagens tillämpning, meddelas av Konungen eller, efter Konun­

gens förordnande, av försäkringsrådet eller riksförsäkringsanstalten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1934; och skola arbetsgivare förty

första gången erlägga avgifter under år 1935.

Kungl. May.ts proposition nr 209.

7

Förslag

till

förordning

om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas som följer:

I.

Om antagande av erkända arbetslöshetskassor.

1 §•

Registrerad understödsförening, vilken enligt sina stadgar bereder medlem

understöd vid arbetslöshet i enlighet med vad i denna förordning stadgas, må

på sätt nedan sägs antagas till erkänd arbetslöshetskassa.

Understödsförening antages till erkänd arbetslöshetskassa av den i 69 § i

lagen den 29 juni 1912 om understödsföreningar omförmälda tillsynsmyndig­

heten.

Med antagande följer rätt till statsbidrag i enlighet med därför fastställda

grunder.

Erkänd arbetslöshetskassas firma skall innehålla orden »erkänd arbetslös­

hetskassa».

2

§•

Ansökan om antagande till erkänd arbetslöshetskassa skall göras av för­

eningens styrelse.

Vid ansökningen skola fogas enligt fastställda formulär avfattade uppgif­

ter rörande medlemmarnas antal samt fördelning efter yrken och tillförsäk­

rade förmåner ävensom angående föreningens tillgångar och skulder samt av

samfund, inrättning eller annan gjord utfästelse om bidrag till föreningen.

Nämnda handlingar skola vara försedda med styrelseledamöternas bevittnade

namnunderskrifter.

3 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshets­

kassa bestå av minst 500 medlemmar. Såvida särskilda omständigheter där­

till föranleda, må jämväl förening med mindre medlemsantal än nyss nämnts

antagas.

4 §.

Vid prövning av ansökan om antagande skall tillsynsmyndigheten tillse,

att föreningens stadgar innehålla tillfredsställande bestämmelser om avgifter,

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

medelsförvaltning och folkbildning samt jämväl i övrigt äro betryggande för

medlemmarna. Finnes anledning till anmärkning i sådant hänseende eller

överensstämma stadgarna icke med vad under II—"V i denna förordning före-

skrives eller innehålla stadgarna bestämmelser, som med hänsyn till ändamå­

let med föreningens verksamhet prövas vara obehöriga, skall antagande vägras.

Sammanfaller det avsedda verksamhetsområdet för viss understödsförening

helt eller till huvudsaklig del med verksamhetsområdet för redan erkänd ar­

betslöshetskassa, äger tillsynsmyndigheten vägra antagande av förstnämnda

förening.

5 §•

Understödsförening skall för att kunna antagas till erkänd arbetslöshets­

kassa hava i sina stadgar angivet:

1) föreningens verksamhetsområde;

2) under vilka villkor medlem må uteslutas;

3) under vilka förutsättningar uttaxering å medlemmarna skall äga rum,

i vilken ordning beslut om uttaxering skall fattas och efter vilka grunder be­

slutad uttaxering skall verkställas;

4) under vilka förutsättningar beträffande arbetslöshetens omfattning bland

kassans medlemmar eller kassans ekonomiska ställning daghjälpens storlek

och understödstidens längd må i den i 24 § stadgade ordningen ändras;

5) huru i händelse av föreningens upplösning, där ej överlåtelse, på sätt

i 61 § i lagen om understödsföreningar sägs, kommer till stånd, med behållna

tillgångar skall förfaras.

6

§.

Erkänd arbetslöshetskassa ma ej utöva annan verksamhet än sådan, som

avser beredande av understöd vid arbetslöshet, eller använda medel för ända­

mål, som är främmande för dylik understödsverksamhet.

II.

Om stadgarnas bestämmelser rörande medlemskap.

7 §.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvar­

stå såsom medlem skall uteslutas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än fem

månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt mot

avlöning användas till arbete för annans räkning;

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än

fem manader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller

adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder;

5) utländsk medborgare, savida han icke tillhör stat, med vilken sådan

överenskommelse träffats, som avses i 13 §.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

12

§.

I rätten att utträda ur erkänd arbetslöshetskassa må begränsning ej vara

föreskriven i kassans stadgar.

13 §.

Konungen äger, under förutsättning av ömsesidighet, ingå överenskommelse

med främmande stat, att medborgare i denna skall vid tillämpningen av denna

förordning likställas med svensk medborgare.

III.

Om stadgarnas bestämmelser rörande understöd.

14 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må endast utgå till arbetslös med­

lem, som

1) fyllt 16 år;

2) är arbetsför och i övrigt oförhindrad att åtaga sig arbete;

3) hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen anmält sig såsom arbets­

sökande, på sätt i 19 § föreskrives; samt

4) uppfyller de i 21 § stadgade villkor med avseende å avgiftsbetalning.

15 §.

Till den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller på

grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet eller avvisat erbjudet

lämpligt arbete, må understöd icke utgivas för de fyra närmast följande

veckorna efter det sådant förhållande inträffat.

Erbjudet arbete skall anses lämpligt under förutsättning,

att det motsvarar arbetarens krafter och färdigheter,

att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbetsorten

vanliga avlöningen för sådant arbete,

att det icke hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt

att icke heller eljest särskilda omständigheter föreligga med hänsyn till

sökandens personliga förhållanden eller arbetets natur.

Vad sålunda stadgats angående arbetskonflikt skall icke äga avseende å

konflikt, som befunnits strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal

eller av tillsynsmyndigheten förklarats eljest vara av den särskilda beskaf­

fenhet, att skälig anledning till arbetsvägran icke förelegat; dock att inom

område, där kollektivavtal gäller, sådan förklaring skall äga giltighet allenast

för tid intill dess arbetsdomstolen eller, där enligt avtal tvisten må hänskjutas

till skiljemän, dessa meddelat beslut angående konflikten.

16 §.

Till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout, må understöd ej

utgå för den tid konflikten varar.

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

11

17 §.

Understöd från erkänd arbetslöshetskassa må ej utgå i annan form än så­

som ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, samt såsom hjälp till täc­

kande av rese- och flyttningskostnader för tillträdande av arbete a annan ort.

Daghjälp må, såvida omständigheterna därtill föranleda, helt eller delvis ut­

givas i naturaförmåner.

18 §.

Daghjälp må icke utgivas till medlem för söndag, ej heller för annan helg­

dag, med mindre han var arbetslös nästföregående vardag, eller för dag, för

vilken han åtnjuter avlöning.

19 §.

Medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar komma i åtnjutande av

daghjälp för viss dag, skall den dag hos organ för den offentliga arbetsför­

medlingen personligen söka arbete. Är medlemmen avlägset boende eller skulle

av annan anledning skyldigheten att personligen inställa sig bliva synner­

ligen betungande för honom eller föreligga eljest särskilda omständigheter,

äger arbetsförmedlingsanstalt för viss dag eller visst antal dagar av varje

vecka befria honom från denna skyldighet. Av organ för den offentliga ar­

betsförmedlingen utfärdat intyg om arbetsansökan eller om meddelad befrielse

därifrån skall, då understöd sökes, av medlemmen ingivas till kassan.

Intyg, varom i första stycket förmäles, skall bevaras bland kassans hand­

lingar.

20

§.

1 mom. Såsom daghjälp må ej utgivas mer än som svarar mot, för med­

lem som är familjeförsörjare, fyra femtedelar och för annan medlem tre

femtedelar av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare

inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse, och ma

vad sålunda utgår icke i något fall överstiga sex kronor om dagen.

Daghjälp skall utgöra minst två kronor; dock att daghjälp må utgå med

lägre belopp:

1) i fall som följa av första stycket här ovan eller som omförmälas i

2 mom. i denna paragraf eller i 24 § första stycket;

2) till kvinnliga medlemmar eller till medlemmar, vilka ännu icke uppnatt

viss i stadgarna angiven ålder; dock, utom i fall som avses under 1), med

lägst en krona;

3) då tillsynsmyndigheten på grund av särskilda skäl därtill lämnat med­

givande.

Såsom familjeförsörjare skall anses den, som har försörjningsskyldighet

mot make eller mot barn eller adoptivbarn under 16 år eller som lever i

gemensamt bo med och huvudsakligen underhåller föräldrar eller adoptant.

2 mom. Är medlem i erkänd arbetslöshetskassa i anledning av arbetslös­

het lagligen berättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaf­

fenhet än fattigvård, må daghjälp till honom utgivas allenast i den mån un­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

derstödet icke uppgår till den andel av arbetsförtjänsten, som daghjälpen en­

ligt 1 mom. högst må motsvara.

Kassa äger i sina stadgar föreskriva, att till medlem, vilken uppbär under­

stöd, som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån un­

derstödet icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen.

3 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att dag­

hjälp icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det

företag, där han är anställd, under varje period om fjorton dagar har arbete

ett mindre antal dagar än vid full drift är vanligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall dock det antal dagar under varje

period om fjorton dagar, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,

minskas med två.

21

§.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem, som icke tidigare upp­

burit understöd från kassan, utgiva understöd endast därest han för tid under

de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna trettiosex månaderna till

kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå veckoavgifter. Har med­

lem, som här avses, övergått från klass med lägre daghjälp till klass med

högre daghjälp, må den högre daghjälpen icke utgivas till honom, med mindre

summan av hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande för­

flutna trettiosex månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av femtio­

två veckoavgifter i den högre klassen, dock att avgifter måste hava efter över­

gången erlagts för minst tjugusex veckor i den högre klassen.

Till medlem, vilken tidigare uppburit understöd från kassan, må under­

stöd utgivas, om han för tid under de närmast före arbetslöshetens inträ­

dande förflutna aderton manaderna till kassan erlagt avgifter, motsvarande

minst tjugusex veckoavgifter. Har sådan medlem övergått till klass med högre

daghjälp, må den högre daghjälpen icke utgivas till honom, med mindre sum­

man av hans för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflut­

na aderton månaderna inbetalade avgifter motsvarar summan av tjugusex

veckoavgifter i den högre klassen, dock att avgifter måste hava efter över­

gången erlagts för minst tretton veckor i den högre klassen.

Där sjukdom eller värnpliktstjänstgöring varit orsaken till den sista ar-

betsanställningens avbrytande eller inträffat under tiden efter dennas upp­

hörande, skall vid tillämpning av första och andra styckena bortses från den

tid medlemmen av sådan anledning varit förhindrad åtaga sig arbete.

Har medlem på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit av­

stängd från understöd, skall vid tillämpning av första och andra styckena i

detta moment arbetslösheten anses hava inträtt först vid avstängningstidens

slut.

2 mom. Har någon omedelbart före inträdet i kassan varit medlem i annan

erkänd arbetslöshetskassa, ma, saframt mellan kassorna därom träffas över­

enskommelse, som av tillsynsmyndigheten godkännes, de avgifter, vilka han

erlagt såsom medlem av annan kassa, kunna vid tillämpning av denna paragraf

helt eller delvis räknas honom till godo.

14

Kungl.

Maj:ts

proposition nr 209.

23 §.

Daghjälp må icke utgå till medlem för mer än sammanlagt etthundratjugu

dagar under loppet av femtiotvå på varandra följande veckor. Har erkänd

arbetslöshetskassa i sina stadgar bestämt längre karenstid än i 22 § första

stycket sägs, må dock understödstiden ökas med högst den tid, varmed karens­

tiden förlängts.

Ej må den tid, för vilken daghjälp under loppet av femtiotvå på varandra

följande veckor längst må utgå, i annat fall än som omförmäles i 24 § första

stycket utgöra mindre än nittio dagar.

24 §.

Då någon i 5 § 4) avsedd förutsättning föreligger, må kassans styrelse efter

medgivande av tillsynsmyndigheten besluta nedsätta daghjälpens storlek eller

minska understödstidens längd.

Beslut, varom nu nämnts, skall avse jämväl dem, som vid beslutets fattande

på grund av redan inträffad arbetslöshet äro berättigade till understöd, samt

må gälla, intill dess tillsynsmyndigheten annorlunda förordnar.

25 §.

Medlem, som önskar komma i åtnjutande av daghjälp, skall hos sin siste ar­

betsgivare anhålla om intyg, utvisande den tid, anställningen varat, och orsaken

till att den upphört eller, där fråga är om daghjälp på grund av minskning i

antalet arbetsdagar till följd av driftinskränkning, antalet arbetsdagar under

varje period om fjorton dagar. Erhållet intyg skall av medlem överlämnas

till kassan, som har att förvara det bland sina handlingar.

IV.

Om stadgarnas bestämmelser rörande avgifter och fondbildning.

26 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall för tid då medlem för annans räkning mot

avlöning användes till arbete, som utföres annorstädes än i medlemmens hem,

upptaga fasta medlemsavgifter.

De fasta avgifterna skola vara så avvägda, att de i förening med andra

för verksamheten avsedda inkomster må antagas förslå till utgivande av till­

försäkrade förmåner, föreskriven fondbildning, förvaltningskostnader och öv­

riga kassan åliggande utgifter. Avgifterna må icke göras olika för olika grup­

per av kassans medlemmar i vidare mån, än som skäligen föranledes av olik­

het medlemmarna emellan i avseende å tillförsäkrade förmåner eller å arbetslös­

hetsrisk.

Eöreskrives i stadgarna, att särskild avgift skall erläggas i samband med

inträde i kassan eller övergång till högre understödsklass eller av medlem, som

underlåtit att i rätt tid betala fast avgift eller uttaxerat belopp, må dylik sär­

skild avgift icke bestämmas högre än som enligt tillsynsmyndighetens prövning

kan anses skäligt.

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

15

27 §.

Erkänd arbetslöshetskassa skall såsom fond avsätta tillgångar, motsvarande

i fråga om kassor med 10,000 medlemmar eller däröver minst genomsnittliga

beloppet av de tre sistförflutna årens inkomster i form av erlagda avgifter

och erhållet statsbidrag, i fråga om kassor med 500 medlemmar eller därunder

minst fyra gånger ett på samma sätt beräknat belopp och i fråga om kassor

med flera än 500 men färre än 10,000 medlemmar minst det belopp, tillsyns­

myndigheten med ledning av här angivna siffror bestämmer.

Utbetalning av understöd må ej påbörjas, förrän tillsynsmyndigheten med

hänsyn till fondens storlek samt kassans ekonomiska ställning i övrigt därtill

lämnat medgivande.

överskott å verksamheten skall tillföras fonden.

Fonden får endast tagas i anspråk, i den mån kassans inkomster ej förslå

till täckande av kassans löpande utgifter.

Fondens tillgångar skola redovisas:

1) i obligationer, som utfärdats eller garanterats av staten;

2) i Sveriges allmänna hypoteksbanks eller Konungariket Sveriges stads-

hypotekskassas obligationer;

3) i fordringsbevis, utfärdade av riksbanken, bankbolag eller sparbank;

4) i obligationer eller andra skuldförbindelser, utfärdade eller garanterade

av svenska kommuner, som till lånets upptagande eller garanterande erhållit

Konungens tillstånd;

5) med tillsynsmyndighetens medgivande i för kassans verksamhet avsedd

fastighet; dock att i varje fall åbyggnad å fastigheten skall vara brandför-

säkrad i något med vederbörligen fastställd bolagsordning försett brandför­

säkringsbolag inom riket.

V. Om stadgarnas bestämmelser rörande styrelse och revisorer samt rörande

utövande av den befogenhet, som tillkommer sammanträde med arbetslös­

hetskassa.

28 §.

Av erkänd arbetslöshetskassas styrelse skall tillsynsmyndigheten efter för­

slag av kassan utse en ledamot.

Tillsynsmyndigheten skall jämväl utse en av kassans revisorer.

Styrelseledamot och revisor, som utsetts av tillsynsmyndigheten, äga för

uppdragets fullgörande uppbära arvode från statsverket med belopp, som av

tillsynsmyndigheten bestämmas.

29 §.

I erkänd arbetslöshetskassa, som har lokalavdelningar å olika orter, skall

den befogenhet, som tillkommer sammanträde med kassan, helt utövas av valda

ombud.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

VI. Om tillsyn å erkända arbetslöshetskassor så oek om återkallande av

antagande.

30 §.

Hos tillsynsmyndigheten skall över erkända arbetslöshetskassor föras en

förteckning, vilken beträffande envar sådan kassa skall innehålla hänvis­

ning till inskrivningar rörande kassan i understödsföreningsregistret samt upp­

gift om kassans verksamhetsområde och postadress. Har kassa medgivits att

utöva verksamhet med lägre medlemsantal än 500, skall uppgift jämväl härom

intagas i förteckningen.

31 §.

Erkänd arbetslöshetskassas räkenskaper skola avslutas för kalenderår samt

föras i enlighet med bokföringslagen den 31 maj 1929 jämte de särskilda före­

skrifter, som tillsynsmyndigheten därutöver meddelar.

I balansräkningen skall såsom skuld upptagas ett belopp, minst motsvarande

det för kassa av ifrågavarande storlek föreskrivna lägsta fondbeloppet.

32 §.

Det tillkommer tillsynsmyndigheten att övervaka, att erkänd arbetslöshets­

kassa bedriver sin verksamhet i enlighet med bestämmelserna i denna för­

ordning och på ett i övrigt ändamålsenligt sätt, och har tillsynsmyndigheten

jämväl att tillhandagå med råd och upplysningar ej mindre i fråga om åt­

gärder, som må erfordras för antagande, än även beträffande det lämpliga

inrättandet av verksamheten.

Erkänd arbetslöshetskassa är pliktig att när som helst bereda tillsynsmyn­

digheten eller dess ombud tillfälle att granska kassans räkenskaper, protokoll

och övriga handlingar samt att lämna dem tillträde till sammanträden med

kassan eller dess styrelse. Kassa åligger ock att till tillsynsmyndigheten in­

sända de handlingar och uppgifter rörande verksamheten, som av nämnda

myndighet äskas.

Närmare bestämmelser om övervakandet av de erkända arbetslöshetskas­

sorna meddelas av Konungen.

33 §.

Har medlemsantalet i erkänd arbetslöshetskassa nedgått under 500 eller, i

fråga om kassa, som medgivits utöva verksamhet med lägre medlemsantal än

500, under det tal, som tillsynsmyndigheten bestämt, åligger det styrelsen för

kassan att ofördröjligen därom göra anmälan hos tillsynsmyndigheten.

I anledning av anmälan, som nu sagts, har tillsynsmyndigheten att, så snart

ske kan, meddela beslut, huruvida det må vara kassan medgivet att med mindre

medlemsantal, än ovan för varje särskilt fall avsetts, fortsätta sin verksamhet

som erkänd arbetslöshetskassa. Lämnas sådant medgivande, skall tillsyns­

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

17

myndigheten tillika bestämma visst tal, under vilket kassans medlemsantal

ej må nedgå, vid äventyr att medgivandet återkallas.

Har medgivande, som i nästföregående stycke sägs, ej lämnats eller har

sådant medgivande lämnats och kassans medlemsantal därefter nedgått un­

der det nya talet och detta icke inom tre månader åter uppnåtts, skall kas­

san vara pliktig att träda i likvidation.

' ³⁴ §.

Finner tillsynsmyndigheten, att avvikelse från denna förordning förekom­

mer eller att eljest anledning till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas

verksamhet föreligger, äger tillsynsmyndigheten meddela kassan anvisning

ått vidtaga den åtgärd eller den förändring av kassans verksamhet, som prö­

vas erforderlig, därvid tillsynsmyndigheten skall bestämma viss skälig tid,

inom vilken anvisad åtgärd eller förändring skall hava vidtagits.

Finnes erkänd arbetslöshetskassa icke tillbörligen ställa sig sålunda med­

delad anvisning till efterrättelse, må antagandet återkallas eller kassan för­

klaras vara rätten till statsbidrag helt eller delvis för viss tid förlustig.

Har anvisning enligt 82 § i lagen om understödsföreningar meddelats er­

känd arbetslöshetskassa och finnes kassan icke tillbörligen ställa sig anvis­

ningen till efterrättelse, må tillsynsmyndigheten, där den ej finner skäl före­

ligga att tillämpa i nämnda paragraf därför stadgad påföljd, förfara enligt

andra stycket här ovan.

Återkallande av antagande må ej ske utan att tillfälle lämnats kassan att

å sammanträde fatta beslut i anledning av lämnad anvisning.

35 §.

Om delgivning av beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats enligt

denna förordning, så ock om besvär över sådant beslut skall gälla vad i 83 §

i lagen om understödsföreningar finnes stadgat; dock må klagan icke föras

över beslut, som av tillsynsmyndigheten meddelats angående beskaffenheten

av arbetskonflikt inom område, där kollektivavtal gäller.

36 §.

I enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar, skall utses en

nämnd, bestående av personer med sakkunskap beträffande arbetslöshetsfrå-

gor, vilken nämnd skall hava att sammanträda inför tillsynsmyndigheten för

att samråda med denna myndighet i angelägenheter, som röra de erkända ar­

betslöshetskassorna.

VII.

Straffbestämmelser.

37 §.

Styrelseledamot eller annan, som vid ansökan om antagande mot bättre ve­

tande meddelar oriktig uppgift, straffes med dagsböter.

Bihang till riksdagens protokoll 1033. 1 samt. Nr 209.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Försummas anmälan, som är föreskriven i 33 §, straffes den försumlige

med böter från och med fem till och med trehundra kronor.

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas till­

gång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Försummelse att göra anmälan, som är föreskriven i 33 §, skall åtalas vid

allmän underrätt i den ort, där kassans styrelse enbgt stadgarna har sitt

säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

19

Förslag

till

förordning

om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen angå­

ende bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkostnader för

de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmedlingen.

Härigenom förordnas som följer:

I fråga om riksförsäkringsanstaltens uppbörd av avgifter jämlikt lagen den

1933 (nr ) angående bidrag från arbetsgivare till bestri­

dande av statens omkostnader för de erkända arbetslöshetskassorna och den of­

fentliga arbetsförmedlingen skola bestämmelserna i §§ 2, 4—6 och 8 i för­

ordningen den 31 mars 1922 (nr 130) angående uppbörd av avgifter för för­

säkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om försäkring för olycks­

fall i arbete äga motsvarande tillämpning med iakttagande, att avgifterna

skola uppbäras i samband med de i förordningen omförmälda avgifterna samt

att utanordning enligt § 4 mom. 5 i förordningen icke skall äga rum.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

20

Eungl. Maj:ts proposition nr 209.

Förslag

till

förord ning

om ändrad lydelse av § 5 i förordningen den 31 mars 1922 (nr 130) an­

gående uppbörd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten

jämlikt lagen om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att § 5 i förordningen den 31 mars 1922 angående upp­

börd av avgifter för försäkringar i riksförsäkringsanstalten jämlikt lagen om

försäkring för olycksfall i arbete skall erhålla följande ändrade lydelse:

§ 5.

Skall försäkringsavgift uppbäras i den i § 4 stadgade ordning och uppgår

avgiften ensamt eller tillika med avgift jämlikt lagen den

1933

(nr ) angående bidrag från arbetsgivare till bestridande av statens omkost­

nader för de erkända arbetslöshetskassorna och den offentliga arbetsförmed­

lingen till 1,000 kronor eller mera, må riksförsäkringsanstalten på ansökan av

den avgiftspliktige medgiva, att avgiften erlägges med hälften under första och

återstoden under andra halvåret.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

21

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms

slott den 3 mars 1933.

N ärvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} statsråden

U^ndén, N^othin, S^chlyter, W^igforss,

M

öller

, V

ennerström

, L

eo

, E

ngberg

, E

kman

, S

köld

.

Departementschefen, statsrådet Möller anför efter gemensam beredning med

chefen för justitiedepartementet:

Vid behandlingen i statsverkspropositionen av frågan om anslag till bekäm­

pande av arbetslösheten (femte huvudtiteln, punkt 9) anmälde jag, att inom

departementet med biträde av tillkallade sakkunniga påginge förberedelser

för framläggande för innevarande års riksdag av förslag rörande arbetslöshets­

försäkring. Under rubriken socialstyrelsen (punkt 3) anförde jag vidare, att

det syntes kunna antagas, att handhavandet av en sådan försäkring skulle kom­

ma att uppdragas åt socialstyrelsen liksom att i samband därmed styrelsens nu­

varande verksamhet rörande arbetsförmedlingen bleve väsentligt utvidgad med

därav följande vittgående organisatoriska förändringar av styrelsen. Kostna­

derna för denna omorganisation för nästa budgetår uppskattade jag approxi­

mativt till 50,000 kronor, till vilket belopp hänsyn togs vid beräknande av det

extra förslagsanslaget för styrelsens verksamhet.

Jag anhåller nu att få anmäla frågan om arbetslöshetsförsäkring till fortsatt

behandling.

Till grund för det nu föreliggande förslaget i ämnet ligger ett av 1926 års

arbetslöshetssakkunniga under år 1928 avgivet betänkande (Statens offent­

liga utredningar 1928:9). Sedan yttranden över detta betänkande inhämtats

från åtskilliga myndigheter och sammanslutningar, har en överarbetning av

det i betänkandet innefattade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring

verkställts inom departementet med biträde jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndi­

gande den 7 oktober 1932 av särskilt tillkallade sakkunniga, vilka jämväl ut­

arbetat förslag till ny lagstiftning om arbetsförmedling och statsbidrag till

understöd åt arbetslösa. De av dessa sakkunniga utarbetade förslagen inne­

fattas i en »P. M. rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m.», vilken

torde såsom bilaga (bilaga G) få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende.1

I promemorian återfinnes referat av 1928 års betänkande (sid. 10), och vid

promemorian hava fogats redogörelser för de över betänkandet avgivna yttran­

1 Denna bilaga är här intagen efter statsrådsprotokollet den 17 mars 1933.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Erkända

arbetslöshets­

kassor.

dena samt för den senaste utländska lagstiftningen på området, och torde jag

i dessa hänseenden få hänvisa till bilagan.

över de sakkunnigas förslag — i det följande benämnt sakkunnigför­

slaget —- hava yttranden inhämtats från vederbörande myndigheter ävensom

från av förslaget berörda enskilda sammanslutningar, allt på sätt jag senare

torde få närmare omförmäla. Jämväl efter det sålunda infordrade yttran­

den inkommit, hava överläggningar i ärendet ägt rum med de tillkallade sak­

kunniga.

I fråga om de omständigheter, som föranlett de sakkunnigas tillkallande,

samt de för deras arbete lämnade direktiven torde jag få hänvisa till nyss­

nämnda promemoria, i vilken statsrådsprotokollet i ärendet återgivits (bilaga

G sid. 3). I promemorian återfinnes även en redogörelse för den tidigare be­

handlingen inom vårt land av frågan om arbetslöshetsförsäkring (bilaga G

sid. 4 ff.).

Sakkunnigförslaget.

Jag torde sålunda omedelbart kunna övergå till att lämna en sammanfatt­

ning av innebörden av de sakkunnigas förslag.

Det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring framlagda förslaget

avser ett system för frivillig arbetslöshetsförsäkring, innebärande att staten

lämnar bidrag till av arbetarna själva bildade arbetslöshetskassor, som fylla

vissa i lagen givna bestämmelser rörande medlemsantal m. m. och bedriva sin

verksamhet i enlighet med givna föreskrifter. De bestämmelser, som reglera

kassornas verksamhet, hava sammanställts i en förordning om erkända arbets­

löshetskassor.

I föreningsrättsligt hänseende innebär förslaget, att arbetslöshetskassorna

skola vara registrerade som understödsföreningar enligt lagen den 29 juni 1912

om understödsföreningar. De särskilda bestämmelser, som i nämnda lag med­

delas för föreningar med godkända stadgar, skola dock icke gälla för arbets­

löshetskassorna. Kassorna måste däremot för att få statsbidrag antagas till

»erkända arbetslöshetskassor». Ansökan om antagande skall göras hos social­

styrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna.

Socialstyrelsen har därvid att tillse, att kassans stadgar överensstämma med de

i förordningen givna bestämmelserna och i övrigt äro betryggande för medlem­

marna.

I förordningen har någon annan begränsning ej gjorts med avseende å kas­

sornas verksamhetsområden, än att medlemmarna skola vara lönearbetare i för­

ordningens mening. Till denna fråga återkommer jag senare. I allmänhet

torde kassorna komma att bildas såsom rikskassor för arbetare inom visst yrke

eller viss verksamhetsgren, men det möter ej hinder att bilda en kassa för ar­

betarna vid visst företag eller för samtliga lönearbetare, oberoende av yrket,

inom visst område. Förordningen medgiver jämväl bildandet av en allmän kassa

för hela landet eller viss del därav med tillträde för alla lönearbetare.

Såsom villkor för antagande till erkänd arbetslöshetskassa har i förordningen

24

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

Särskild bestämmelse har lämnats för att förhindra, att någon uteslutes ur

en kassa under tid, då han på grund av redan inträffad arbetslöshet är berät­

tigad till understöd från kassan.

I likhet med i förordningen om erkända sjukkassor har införts en bestäm­

melse om automatisk uteslutning av medlem, om han efter viss tids förlopp

fortfarande häftar för avgift eller uttaxerat belopp. Den tidpunkt, då påfölj­

den skall inträda, har bestämts till åtta veckor efter den tid, å vilken avgif­

ten eller beloppet belöper, med rätt likväl för tillsynsmyndigheten att för viss

kassa bestämma denna tidpunkt senast till utgången av tjugosjätte veckan.

För att kunna bliva berättigad till understöd från en erkänd arbetslöshets­

kassa måste en medlem, som icke tidigare åtnjutit understöd från kassan eller

från annan erkänd arbetslöshetskassa, hava under de närmast före arbetslös­

hetens inträdande förflutna två åren till kassan erlagt avgifter för minst 52

veckor. För medlem, som tidigare uppburit understöd, kräves 26 erlagda av­

gifter under det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. Vid

bedömande av frågan om tiden för arbetslöshetens inträdande skall man bort­

se från den tid efter sista arbetsanställningens upphörande, som medlemmen

vant sjuk eller fullgjort värnpliktstjänstgöring. Har medlem åter på grund

av eget förvållande varit avstängd från understöd under viss tid, skall arbets­

lösheten anses hava tagit sin början först vid avstängningstidens slut.

Om medlem övergått från klass med lägre daghjälp till klass med högre dag-

hjälp, måste han erlägga visst antal avgifter i den högre klassen, innan den

högre daghjälpen kan utgå. Efter överenskommelse mellan kassorna, som av

tillsynsmyndigheten godkännes, kan medlem få tillgodoräkna sig avgift, som

han erlagt såsom medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa. Vidare kan

tillsynsmyndigheten medgiva, att medlem må tillgodoräknas avgift, som erlagts

till sammanslutning för meddelande av arbetslöshetshjälp, som icke antagits

till erkänd arbetslöshetskassa. Vid prövning av frågan om rätt till under­

stöd kan medlem aldrig få räkna sig tillgodo andra avgifter, än som erlagts

för tid, då han för annans räkning mot avlöning använts till arbete, som icke

utförts i medlemmens hem.

För att bliva berättigad till understöd måste medlem vidare hava fyllt 16

år, vara arbetsför och oförhindrad att åtaga sig arbete samt hos organ för den

offentliga arbetsförmedlingen hava anmält sig såsom arbetssökande. Sådan

anmälan skall i regel ske varje dag, men arbetsförmedlingsanstalt äger, om

skäl därtill föreligga, för viss dag eller visst antal dagar i varje vecka befria den

arbetslöse från anmälningsskyldighet. Om medlem deltager i strejk eller är

föremål för lockout, kan han ej erhålla understöd. Ej heller kan understöd

utgå för dag för vilken medlem åtnjuter avlöning.

Om en medlem i en erkänd arbetslöshetskassa frivilligt utan giltig anled­

ning lämnat sitt arbete eller på grund av otillbörligt förhållande skilts från

arbetet eller avvisat erbjudet lämpligt arbete, får understöd icke utgivas till

honom under fyra veckor, efter det sådant förhållande inträffat. Särskilda

bestämmelser reglera förutsättningarna för att ett erbjudet arbete skall anses

lämpligt. Prövningen härav tillkommer kassan, som äger uppställa strängare

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

25

regler än som stadgats i förordningen. Om arbetet motsvarar arbetarens

krafter och färdigheter, är förenat med avlöning, som icke understiger den

i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete, och icke hänför sig till

arbetsplats, där arbetskonflikt råder, samt ej heller eljest särskilda omstän­

digheter föreligga med hänsyn till sökandens personliga förhållanden eller

arbetets natur, så skall arbetet alltid anses lämpligt. Från bestämmelsen

att arbetet icke får hänföra sig till arbetsplats, där arbetskonflikt råder, har

undantag gjorts för det fall, att konflikten i vederbörlig ordning befunnits

strida mot kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal. Tillsynsmyndig­

heten har därjämte medgivits rätt att beträffande konflikt, som ännu icke

varit under arbetsdomstolens eller skiljenämnds bedömande, avgiva förkla­

ring om att konflikten är av den särskilda beskaffenhet, att skälig anledning

till arbetsvägran icke förelegat.

Understöd utgår i regel med ett för dag beräknat belopp, benämnt dag-

hjälp, men kan också utgå såsom hjälp till täckande av rese- och flyttnings­

kostnader för tillträdande av arbete på annan ort. Daghjälp kan utgivas i

naturaförmåner.

Daghjälp skall bestämmas till belopp ej överstigande sex och i regel ej un­

derstigande två kronor. Kassorna äga själva bestämma daghjälpens storlek

inom dessa gränser med den inskränkningen, att daghjälp aldrig får överstiga,

för familjeförsörjare fyra femtedelar och för annan medlem tre femtedelar av

den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma

yrke och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Begreppet familjeför­

sörjare definieras ej i förordningen, utan det överlåtes åt tillsynsmyndigheten

att meddela närmare bestämmelser därom. Kassorna kunna införa olika un-

derstödsklasser och jämväl medgiva rätt för kvinnliga medlemmar och med­

lemmar, som ännu icke uppnått viss ålder, att såsom halvbetalande uppbära

lägre understöd än övriga medlemmar.

I allmänhet får daghjälp icke utgivas till medlem, som i anledning av ar­

betslösheten åtnjuter fattigvård för sig själv eller för någon, för vilken han

är att anse såsom familjeförsörjare. Undantag göres dock för fattigvård, som

avses i 50 § 2 mom. i lagen om fattigvården eller med andra ord fattigvård,

som ej utgör hjälp till den dagliga försörjningen, ävensom för fattigvård, som

utgöres av vård å sjukvårdsanstalt för någon av familjemedlemmarna. I sam­

band härmed hava fattigvårdsstyrelserna ålagts att underrätta kassans sty­

relse om de fall, då fattigvård i anledning av medlems arbetslöshet meddelats

honom eller någon, för vilken han är försörjningsskyldig.

Om medlem i anledning av arbetslösheten är lagligen berättigad till regel­

bundet utgående understöd av annat slag än fattigvård, så äga kassorna själ­

va bestämma, om daghjälpen skall minskas med det belopp, som understödet

utgör. Dock må daghjälp aldrig utgivas till större belopp, än att summan

av daghjälpen och understödet icke överstiger den andel av arbetsförtjän­

sten, vartill daghjälpen högst må uppgå.

Om daghjälp utgår till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det

företag, där han är anställd, har anställning ett mindre antal dagar i veckan

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

än vid full drift är vanligt, får summan av daglrjälpen och arbetsförtjänsten

för vecka icke överstiga, vad medlemmen skulle hava erhållit i daghjälp för

veckan, om han varit fullständigt arbetslös.

Daghjälp får icke utgå till någon medlem förrän efter viss karenstid, som

kassorna själva äga bestämma. Karenstiden får dock aldrig bestämmas kor­

tare än till sex dagar, vilka dagar ej behöva ligga i följd utan kunna vara

fördelade under de nästföregående fjorton dagarna. Karenstiden får ej heller

överstiga tre månader. Vid beräkning av karenstid får hänsyn ej tagas till

arbetslöshet under tid, då medlem av annan orsak ej kunnat erhålla understöd.

Ny karenstid behöver ej beräknas för medlem, som är berättigad till under­

stöd, om avbrott sker på grund av tillfälligt arbete för kortare tid än ader­

ton dagar eller på grund av sjukdom eller värnpliktstjänstgöring eller

på grund av särskild av tillsynsmyndigheten meddelad bestämmelse, därest

medlemmen efter arbetets eller hindrets upphörande omedelbart ansöker om

daghjälp.

För kassor med medlemmar inom säsongbetonade yrken eller eljest, då sär­

skilda omständigheter föreligga, har tillsynsmyndigheten medgivits rätt att

beträffande vissa medlemmar föreskriva längre karenstid än eljest, dock ej

över tre månader, eller förbjuda utbetalande av understöd under viss del av

året eller föreskriva uppdelande av längsta understödstiden under tolv på var­

andra följande månader i två perioder, varvid ena perioden skall omfatta den

tid, under vilken arbetslöshet regelbundet förekommer.

Understödstiden har bestämts till högst 120 dagar under 52 på varandra

följande veckor. Kassorna äga bestämma kortare understödstid, dock ej un­

der 90 dagar. Understödstiden kan förlängas över 120 dagar dels om dag­

hjälp vid korttidsarbete utgått med nedsatt belopp, intill dess sammanlagda

daghjälpsbeloppet motsvarar full daghjälp för den arbetslöse under 120 da­

gar, och dels om en kassa bestämt längre karenstid än den kortast möjliga ti­

den med högst den tid, varmed karenstiden förlängts.

Vid framställning om daghjälp skall medlem styrka orsaken till arbetslös­

heten och att han innehaft arbete under den tid, för vilken avgifter minst

skola vara erlagda. Medlemmens skyldighet härutinnan skall i allmänhet full­

göras genom överlämnande till kassan av intyg från arbetsgivaren. Skyl­

dighet för arbetsgivaren att utfärda sådant intyg har dock ej ansetts behöva

särskilt föreskrivas.

Erkänd arbetslöshetskassa skall upptaga fasta avgifter av sina medlemmar.

Dessa avgifter skola utgå för Jid, då medlem för annans räkning mot avlö­

ning användes till arbete, som ej utföres i medlemmens hem, samt vara så av­

vägda, att de i förening med andra inkomster förslå till föreskriven fondbild­

ning, utgivande av tillförsäkrat understöd och kassans övriga utgifter. Av­

gifterna må ej göras olika för olika medlemmar i vidare mån än som föran-

ledes av olika understödsrätt eller arbetslöshetsrisk. Kassorna ha vidare rätt

att upptaga särskild avgift vid inträde i kassan eller övergång till högre un-

derstödsklass eller vid försummelse att i rätt tid erlägga fast avgift eller ut­

taxerat belopp.

Statsbidrag

straffansvar att därom ofördröjligen underrätta tillsynsmyndigheten. Denna

har därvid att meddela beslut, om kassan skall få fortsätta sin verksamhet,

och i så fall fastställa ett nytt lägsta medlemsantal för kassan. Lämnas ej

sådant medgivande eller underskrides det fastställda nya talet och uppnås ej

detta åter inom tre månader, är kassan skyldig att överlåta sin rörelse på an­

nan erkänd arbetslöshetskassa eller att träda i likvidation.

Besvär över beslut, som meddelats av tillsynsmyndigheten kunna anföras

hos Konungen. Har tillsynsmyndigheten meddelat beslut angående beskaffen­

heten av en arbetskonflikt, om vilken talan kan föras inför arbetsdomstolen,

kunna besvär dock ej föras över beslutet.

För att bereda tillsynsmyndigheten möjlighet att i angelägenheter rörande

de erkända arbetslöshetskassorna samråda med personer, som äga sakkunskap

beträffande arbetslöshetsfrågor, skall i enlighet med bestämmelser, som Ko­

nungen äger meddela, utses en särskild nämnd.

Statens bidrag till de erkända arbetslöshetskassorna skall enligt förslaget

utgå dels såsom bidrag till täckande av kassornas utgifter för understöd, s. k.

daghjälpsbidrag, dels såsom bidrag till kostnaderna för kassornas förvaltning,

förvaltningsbidrag. Det har icke ansetts erforderligt att i den blivande för­

ordningen om erkända arbetslöshetskassor intaga statsbidragsbestämmelserna

utan dessa äro avsedda att knytas såsom villkor vid anslagsbeviljandet för

ifrågavarande ändamål och att sedan av Konungen sammanfattas i en särskild

kungörelse.

Daghjälpsbidraget skall, som jag förut nämnt, bestämmas med hänsyn dels

till den genomsnittliga daghjälpens storlek inom kassan och dels till arbetslös­

hetens omfattning bland medlemmarna, uttryckt i antalet understödda dagar

per medlem och år. I kungörelsen är avsett att angivas, huru många procent

av hela kostnaden bidraget skall utgöra vid vissa kombinationer av daghjälps-

belopp och antalet understödda dagar per medlem.

Förslaget innebär, att de försäkrade själva skola finansiera ett antal under­

stödda dagar per medlem, svarande mot det genomsnittliga daghjälpsbeloppet

i kronor. Överstiger antalet understödda dagar per medlem den sålunda i re­

lation till det genomsnittliga daghjälpsbeloppet fixerade gränsen, skall dag­

hjälpsbidrag börja utgå, till en början med en relativt liten del av hela kost­

naden men därefter växande intill 21 understödda dagar per medlem och år.

Bidraget har vid denna gräns bestämts till 75 % av hela kostnaden vid en dag-

hjälp av två kronor och 40 % av hela kostnaden vid en daghjälp av sex kro­

nor. Med utgångspunkt härifrån har i utkastet till kungörelse sammanställts

en tabell, utvisande daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden

för understöd vid olika antal understödda dagar per medlem och en genom­

snittlig daghjälp från två till sex kronor. Daghjälpsbidraget skall uträknas

särskilt för varje understödsklass inom kassan.

Förvaltningsbidraget utgår för kalenderår med två kronor för varje års-

medlem i kassan.

Statsbidraget utbetalas årsvis i efterskott, med rätt för kassa att efter

varje kvartals slut erhålla utbetalning intill tre fjärdedelar av det bidrag, som

skäligen kan antagas belöpa å kvartalet.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

29

Såsom ett led i förslaget ingå arbetsgivarbidrag, avsedda att användas dels

till de av försäkringen föranledda merkostnaderna för den offentliga arbets­

förmedlingen, dels till förvaltningsbidragen till arbetslöshetskassorna. Be­

stämmelserna härom hava sammanförts i en särskild lag.

Förslaget innebär, att av alla arbetsgivare med minst tio årsarbetare —

utom staten och kommunerna — skola, oberoende av om dessa arbetare äro

försäkrade eller ej, uttagas avgifter med två kronor för varje årsarbetare. Då

antalet årsarbetare hos dessa arbetsgivare år 1929 beräknats till 927,000, kom­

mer härigenom, med hänsyn till att icke alla avgifter kunna väntas inflyta,

summan av avgifterna att uppgå till omkring 1,800,000 kronor för år. Av­

gifterna skola debiteras och uppbäras på samma sätt som avgifterna till den

obligatoriska olycksfallsförsäkringen.

Det belopp, som årligen inflyter, skall inbetalas till statskontoret. Hälften

av beloppet skall tillföras statsverket såsom bidrag till kostnaderna för den

offentliga arbetsförmedlingen, och andra hälften skall i enlighet med av Ko­

nungen meddelade bestämmelser förvaltas såsom en särskild fond. Medel ur

denna fond skola tillhandahållas tillsynsmyndigheten för att användas till

bestridande av förvaltningsbidragen till de erkända arbetslöshetskassorna.

Uppstår överskott i fonden, kan Konungen på framställning av tillsynsmyn­

digheten bestämma, att visst belopp därav må användas för utveckling av den

statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Såsom komplettering till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen jämte

allmänna arbeten på öppna marknaden framlägges utkast till kungörelse

om kommunala understöd med statsbidrag. I huvudsak har den nu gällande

ordningen för utgivande av kontantunderstöd bibehållits. Understöden skola

sålunda utgivas genom en kommunal arbetslöshetskommitté, som jämväl skall

hava att taga initiativet till upptagandet av understödsverksamheten. Verk­

samheten skall stå under tillsyn av socialstyrelsen, som med hänsyn till före­

liggande omständigheter äger bestämma, för huru många personer i en kom­

mun statsbidrag må kunna under viss tidsperiod utgå. Från rätt till erhållan­

de av ifrågavarande understöd skola vara uteslutna de, som uppbära dag-

hjälp från erkänd arbetslöshetskassa, ävensom de, som under de senaste sex

månaderna, innan ansökan om understöd gjorts, i anledning av arbetslöshet

för sig eller någon familjemedlem uppburit fattigvård av annat än visst an­

givet slag. Vid prövningen av den arbetslöses behov skall hänsyn tagas till

inkomster och tillgångar hos samtliga hemmavarande familjemedlemmar. I

övrigt ansluta sig bestämmelserna så nära som möjligt till de regler, som skola

gälla inom försäkringen. Understödet till arbetslösa på viss ort får icke över­

stiga visst bestämt förhållande till den inom kommunen mera vanligt förekom­

mande lägsta daghjälpen från erkänd arbetslöshetskassa. En särskild tabell

över detta förhållande är upprättad och är avsedd att såsom bilaga fogas till

den blivande kungörelsen i ämnet. Med hänsyn härtill hava de nuvarande

bestämmelserna om hyreshjälp slopats. Bestämmelserna om länshjälpskom-

mittéer hava uteslutits ur förslaget.

De sakkunniga föreslå en betydande utvidgning av den offentliga arbets­

förmedlingen, så att dess organisation kommer att överspänna hela riket. En-

Arbetsgivar-

bidrag.

Kommunala

understöd

med stats­

bidrag.

Den offentliga

arbetsför­

medlingen.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den centrala

organisa­

tionen.

Kostnads­

beräkning.

ligt förslaget, som sammanfattats i en särskild lag, skall varje landsting och

stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting, anordna en arbetsförmed-

lingsanstalt med ett huvudkontor och erforderligt antal på lämpliga platser

förlagda avdelningskontor eller ombud. Enligt en av socialstyrelsen på de

sakkunnigas framställning gjord undersökning skulle erfordras 103 nya av­

delningskontor utöver de 100 nu befintliga. Därjämte skulle vid fullt genom­

förd organisation behövas omkring 1,300 ombud.

Tillsyn över den offentliga arbetsförmedlingen skall utövas av socialsty­

relsen. Ordförande och suppleant för honom i styrelsen för varje arbetsför-

medlingsanstalt skall utses av länsstyrelsen. Till föreståndare för huvudkon­

tor får icke antagas annan än den, som av socialstyrelsen godkännes såsom

lämplig för befattningen.

Arbetsförmedlingsanstalt skall enligt förslaget erhålla full ersättning av

statsmedel för tryckning av vissa blanketter samt för post-, telegraf- och te­

lefonavgifter. Har anstalt bekostat resa, som arbetssökande företagit för till­

trädande av honom å annan ort anvisad anställning, är anstalten under vissa

förutsättningar berättigad till ersättning av statsmedel med tre fjärdedelar av

kostnaden. För andra utgifter äger anstalt, i den mån de kunna anses hava

varit av behovet påkallade, åtnjuta ersättning av statsmedel med hälften av

det utgivna beloppet. De sakkunniga beräkna, att genom dessa regler hela

den genom omorganisationen uppkomna merkostnaden skall stanna å stats­

verket.

De sakkunniga föreslå, att inom socialstyrelsen skall upprättas en ny byrå,

som skall hava att fullgöra den socialstyrelsen enligt förslaget åliggande till­

synsskyldigheten över de erkända arbetslöshetskassorna, den kommunala un-

derstödsverksamheten samt den offentliga arbetsförmedlingen.

De sakkunniga framhålla, att en kostnadskalkyl icke kan bliva fullständig,

i det att storleken av kostnaderna för statsbidraget till kommunala understöd

beror på faktorer, som för närvarande undandraga sig bedömande.

Vad angår övriga föreslagna anordningar, nämligen arbetslöshetsförsäkrin­

gen, utbyggnaden av den offentliga arbetsförmedlingen samt av dessa åtgärder

betingad utökning av socialstyrelsen, skulle kostnaderna, då försäkringen hun­

nit genomföras i den omfattning, man nu anser sig hava anledning räkna med,

eller omkring 700,000 personer och med en arbetslöshet, beräknad efter ge­

nomsnittet för åren 1929—1931, ställa sig på följande sätt:

Kostnader i miljoner kronor belöpande å

Stats­

verket

Landsting

och vissa

städer

Arbets­

givarna

De för­

säkrade

Summa

Daghjälpsbidrag till försäkringen . . .... 12.5

—

—

14.1

26.6

Förvaltningsbidrag till försäkringen . ....

0.5

—

0.9

—

1.4

Arbetsförmedlingen............................

....

0.9

0.9

0.9

—

2.7

Socialstvrelsen..................................... .... 0.2

—

—

—

0.2

Snmma 14.1

0.9

1.8

14.1

30.9

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

31

Yttranden över sakkunnigförslaget.

över promemorian infordrades yttranden från socialstyrelsen, statens arbets-

löshetskommission, statskontoret, kommerskollegium, försäkringsinspektionen,

överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser. Vidare anmodades lantbruks-

styrelsen, riksförsäkringsanstalten, riksräkenskapsverket, arbetsdomstolen och

kammarrätten samt statens inspektör för fattigvård och barnavård att avgiva

yttrande i ärendet. Därjämte hava följande sammanslutningar, vilka därtill

beretts tillfälle, inkommit med yttranden: svenska stadsförbundet, svenska

landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska arbetsgi­

vareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening, landsorganisatio­

nen i Sverige, Sveriges industriförbund, svenska kontoristföreningarnas för­

bund, de anställdas centralorganisation i Sverige för tjänstemannaorganisa­

tionernas arbetslöshetskommitté och Sveriges arbetsledares förbund samt de

ömsesidiga socialförsäkringsbolagens förening. Genom vissa av nyssnämnda

myndigheter och organisationer hava vidare yttranden inhämtats från bland

andra handelskamrarna i riket, Sveriges redareförening, fullmäktige i järn­

kontoret, Sveriges skogsägareförbund och skilda fackförbund.

Av de anförda myndigheterna och sammanslutningarna hava följande till­

styrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra mot en frivillig arbetslös­

hetsförsäkring enligt de huvudprinciper, som angivits i promemorian, nämligen

statens arbetslöshetskommission, försäkringsinspektionen, överståthållarämbetet,

länsstyrelserna i Östergötlands, Gotlands, Malmöhus, Hallands och Koppar­

bergs län samt landsorganisationen i Sverige.

Kommerskollegium, statskontoret, länsstyrelserna i Skaraborgs, Värmlands,

Västernorrlands och Norrbottens län samt Östergötlands och Södermanlands

handelskammare hava icke velat i princip motsätta sig förslagets genomföran­

de men ansett det olämpligt att för närvarande införa försäkringen.

Följande myndigheter och sammanslutningar hava icke uttalat någon be­

stämd åsikt i fråga om lämpligheten av införande av en arbetslöshetsförsäk­

ring, nämligen länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Krono­

bergs, Blekinge och Västmanlands län, svenska stadsförbundet samt svenska

landskommunernas förbund. Statens inspektör för fattigvård och barnavård

har förklarat sig vidhålla den ståndpunkt han intagit såsom ledamot av 1926

års arbetslöshetssakkunniga.

Följande myndigheter och sammanslutningar hava av principiella skäl av­

styrkt införandet av en arbetslöshetsförsäkring, nämligen socialstyrelsen, lant-

bruksstyrelsen, länsstyrelserna i Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Göteborgs

och Bohus, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Västerbottens län,

svenska arbetsgivareföreningen, svenska lantarbetsgivarnes centralförening,

Sveriges industriförbund, Sveriges redareförening, Sveriges skogsägareförbund,

fullmäktige i järnkontoret samt flertalet handelskammare.

Av utlåtandena från de myndigheter och sammanslutningar, som i princip

uttalat sig till förmån för en försäkring av den nu föreslagna läggningen, ehuru

Allmän

översikt.

I princip

tillstyrkande

yttranden.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

vissa av dem ansett tidpunkten mindre lämplig härför eller avstyrkt genom­

förandet nu omedelbart, må här återgivas följande.

Statens arbetslöshetskommission: Vid den prövning, som kommissionen

ägnat _ det nu utarbetade förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring, har

kommissionen kunnat konstatera, att åtskilliga av de i tidigare yttranden från

kommissionen påtalade bristerna blivit hävda. Obestridligen har det före­

liggande förslaget utarbetats under vederbörligt hänsynstagande till de er­

farenheter, som gjorts såväl i utlandet som inom den hjälpverksamhet för ar­

betslöshetens lindrande, vilken bedrivits i vårt eget land. Kommissionen fin­

ner sig därför kunna vidhålla sin tidigare uttalade anslutning till tanken på

införandet av en arbetslöshetsförsäkring i vårt land, men anser det icke förty

nödvändigt att alltfort framhålla de stora svårigheter, varmed genomförandet

av en dylik lagstiftning måste bliva förknippat, svårigheter, som överhuvud

taget icke torde kunna övervinnas ens genom de mest noggrant utformade lag­

bestämmelser. Det får nämligen icke bortses från att man här både vid lag­

stiftningen och lagtillämpningen konfronteras med en mängd av de inveck­

lade problem, som en såväl inom arbetsgivar- som arbetarsidan genomorgani-

serad arbetsmarknad ständigt aktualiserar. Även med erkännande av de sak­

kunnigas allvarliga bemödanden att komma till rätta med dessa frågor, torde

likväl icke kunna bestridas, att dessa äro av natur att i åtskilliga avseenden

helt enkelt icke kunna lösas på ett ur samhällets synpunkter i allo tillfreds­

ställande sätt, enär de bottna i arbetsmarknadens egen natur.

Kommissionen framhåller vidare, hurusom det alltjämt är synnerligen svårt

att angiva det objektiva kriteriet på förhandenvaro av oförvållad arbetslöshet,

vars konstaterande dock utgör grundförutsättningen för rätten till arbetslös­

hetsunderstöd. Motsvarande svårigheter möta däremot icke inom andra for­

mer av socialförsäkring såsom exempelvis sjuk- och ålderdomsförsäkring. Att

arbetslöshetskassorna komma att irppbyggas efter yrkeslinjer innesluter obe­

stridligen risk för utveckling av en viss stelhet hos arbetskraften, medan gyn­

nandet av en större rörlighet hos densamma eljest varit önskvärd. Arbetslös­

hetsförsäkringens intima beroende av arbetsmarknadens problem medför ovill­

korligen krav på ytterst väl avvägda bestämmelser, särskilt i vad det gäller

försäkringens förhållande till den öppna arbetsmarknadens konflikter.

Även den invändningen kan framställas mot arbetslöshetsförsäkringen, att

den i själva verket utgör en form av lönesubvention. Härvid bör dock icke

förbises, att varje form av socialt motiverad hjälpverksamhet — reservarbeten,

kontant understödsverksamhet och allmän fattigvård härvid ej undantagna —

både skapar större ekonomisk motståndskraft hos hjälpmottagaren och i viss

utsträckning påverkar den fria löneprisbildningen.

Enligt författningsförslaget står det fritt för alla medborgare att bilda ar­

betslöshetskassor eller tillhöra sitt yrkes kassor. Det kan dock förutses, att

de oorganiserade arbetarna skola i praktiken rätt allmänt avböja anslutning

till arbetslöshetskassorna, då ju dessas medlemmar huvudsakligen torde kom­

ma att utgöras av personer med direkt anknytning till den organiserade arbe­

tarrörelsen.

Att döma av den erfarenhet, som hittills vunnits i utlandet, synes den frivil­

liga arbetslöshetsförsäkringen ha fungerat någorlunda tillfredsställande under

normala tider men däremot icke mäktat bära extraordinära tiders belastning.

Skulle fördenskull en arbetslöshetsförsäkring införas i vårt land och mera kris­

artade förhållanden på arbetsmarknaden komma att bestå under de närmaste

åren, torde man även hos oss böra räkna med att de utförsäkrades antal så

småningom skall bliva betydligt. För deras vidkommande bleve då andra

hjälpanordningar oundgängliga. Då det vid en mångårig, fortbestående ar­

betslöshet icke är osannolikt, att kommunernas möjlighet att ställa lämpliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

34

Kollegium har i annat samband uttalat såsom sin åsikt, att arbetslinjen ge­

nom reservarbeten ävensom, i den mån förhållandena och förefintligheten av

lämpliga arbetsobjekt därtill föranleda, statliga och kommunala samt stats­

understödda enskilda beredskapsarbeten i första hand böra vinna tillämpning

för beredande av lättnader i arbetslöshetens verkningar. Med hänsyn till de

väsentliga förbättringar, som det nu utarbetade förslaget till frivillig arbets­

löshetsförsäkring måste anses erbjuda, och till den ganska allmänna uppfatt­

ningen därom, att vidtagande från det allmännas sida av någon åtgärd i be­

rörda syfte innebure ett tillmötesgående av ett rättfärdighetskrav gentemot

en mängd anställda, vilka oförskyllt ■— t. ex. såsom en direkt följd av vissa

rationaliseringsåtgärder — drabbats av arbetslöshet, anser sig kollegium i

princip icke nu böra motsätta sig genomförandet av en frivillig försäkring

i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget. Även de föreslagna grunder-

na, för statsbidrag till kommunalt understöd vid arbetslöshet ävensom bidrag

från arbetsgivarna anser sig kollegium på samma sätt böra i princip biträda.

Kollegium vill dock starkt ifrågasätta, huruvida den nuvarande tidpunk­

ten kan anses lämplig för ett omedelbart genomförande av de föreslagna åt­

gärderna. Under nu rådande ekonomiska och industriella kris komma ju de

statliga liksom de kommunala resurserna att i en utsträckning, som saknar

motstycke under senare tider, behöva tagas i anspråk och ansträngas till det

yttersta för att bereda mera omedelbar lindring i följderna av iråkad arbets­

löshet. Den lättnad, som härvidlag skulle kunna beredas genom arbetslös­

hetsförsäkringens genomförande, torde, såvitt kollegium kan finna, komma

att inskränkas till ett mycket begränsat antal fall, omfattande enbart redan

bestående arbetslöshetskassor, vilka vunnit den ekonomiska styrka, att de mer

eller mindre omedelbart kunde vinna inregistrering såsom erkända sådana.

Dessa kassor torde emellertid bland sina medlemmar knappast räkna sådana

grupper av anställda, vilka hårdast drabbats av de nu rådande förhållandena.

För dessa senare måste verkningarna av försäkringens genomförande, speciellt

med hänsyn till de högt spända förväntningar, som under en följd av år fästs

vid densamma, i stället komma att medföra en stor besvikelse. Det torde vara

att befara, att denna besvikelse t. o. m. kan komma att utlösa sig i en avog-

het mot hela försäkringen från stora grupper av anställda, vilka beräknats

komma att utgöra en större del av dess klientel.

Kommerskollegium sammanfattar sin ståndpunkt på följande sätt:

Kollegium, som finner övervägande skäl tala för godkännande i princip av

det i den remitterade sakkunnigpromemorian föreslagna systemet för frivillig

arbetslöshetsförsäkring, dock med ovan angivna modifikationer, hemställer,

att med hänsyn till det rådande allvarliga krisläget, såväl på arbetsmark­

naden som i finansiellt avseende, ävensom till den synnerliga angelägenheten

att koncentrera alla ansträngningar i arbetslöshetsfrågan på det nuvarande

nödläget, med förslagets genomförande måtte få tills vidare anstå, i varje fall

under nästa budgetår och intill dess en vändning i krisen kunnat med någor­

lunda stor tillförlitlighet konstateras,

samt att frågan om en förenkling av den planerade kontrollapparaten över de

arbetslöshetsförsäkrades arbetsvillighet ävensom rörande en mera omfattande

centralisering av den sociala understödsverksamhetens ledning inom de kom­

munala förvaltningsområdena göres till föremål för vidare omprövning.

Emot kommerskollegii beslut hava anförts skiljaktiga meningar av två leda­

möter. En ledamot har i sådant hänseende anfört, att han med hänsyn till

den ståndpunkt till frågan, som intagits av de representativa organ för nä­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

komma att bilda arbetslöshetskassor. Denna begränsning visar, att en försäk­

ring av förevarande art ingalunda kan betraktas såsom en lösning av frågan

om samhällets hjälpåtgärder till lindrande av arbetslöshetens verkningar och

framkallar omedelbart spörsmålet, huruvida tillräckliga skäl kunna anses vara

för handen att under sådana förhållanden införa en arbetslöshetsförsäkring.

Till belysning av detta spörsmål må erinras om den naturliga och från olika

länders erfarenhet bekräftade konsekvensen av ifrågavarande begränsning,

nämligen att anspråken på en utökning av försäkringens prestationer under

tider av mera omfattande arbetslöshet stegras i betydande grad. Dessa steg­

rade anspråk hava som regel medfört, att villkoren för rätt till understöd upp­

mjukats, föranledande starkt ökade utgifter, vilka i huvudsak måst finansie­

ras genom ökade bidrag från det allmänna. Vad som en gång kunnat betrak­

tas som försäkring har omvandlats till att i huvudsak bli ren understödsverk-

samhet. En utveckling efter dessa linjer vore olämplig och även skad­

lig, framför allt därför, att den rätt till understöd, som försäkringen,

oberoende av individuella behovet, skänker, kommer att med styrka

göra sig gällande, gentemot den understödsverksamhet, som framgått ur

försäkringen. Principen att en försäkringsverksamhet skall vara självförsör­

jande i den mening, att försäkringens utgifter skola bestridas med dess efter

viss plan fixerade inkomster, lärer icke böra eftersättas, även om en del av

dessa inkomster, såsom i socialförsäkringen genomgående är fallet, härrör från

andra källor än de försäkrade själva. Försäkringsinspektionen, vars verksam­

het bland annat är inriktad på att tillse, att denna princip upprätthålles be­

träffande den enskilda försäkringen, betraktar för sin del principen i fråga så­

som grundläggande för all försäkringsverksamhet. Med denna inställning sy­

nas förekommande tendenser till förskjutning i proportionen mellan det all­

männas bidrag och de försäkrades avgifter i en social försäkring i riktning

mot relativt större bidrag böra ge anledning till prövning av frågan, huru­

vida icke den hjälpverksamhet från det allmännas sida, som utövats genom

bidrag till försäkringen, i stället bör utövas såsom ren understödsverksamhet.

I anslutning till dessa synpunkter och under erinran om erfarenheterna från

arbetslöshetsförsäkringens utveckling i berörda avseende inom vissa andra län­

der synes frågan, huruvida en arbetslöshetsförsäkring enligt det föreliggande

förslaget bör införas, bliva beroende av bland annat, huruvida förslaget kan

anses innebära tillräckliga garantier till förhindrande av en liknande utveck­

ling i vårt land.

. En nödvändig förutsättning härför synes vara, att man redan från början

tillmäter försäkringen en klart avgränsad uppgift och inrangerar den som ett

led i en allmän försörjningsplan för de arbetslösa. Till skillnad från tidigare

förslag i ämnet innebär det nu remitterade förslaget, att försäkringen tillde­

lats just en dylik begränsad uppgift. Förslaget innehåller nämligen även be­

stämmelser rörande, hjälpverksamhet i annan form än försäkring för sådana

arbetslösa, som antingen icke. ingått som medlemmar i en arbetslöshetskassa

eller uttömt, sin rätt till daghjälp från kassan. Genom en dylik konstruktion

synes i varje fall en. nödvändig förutsättning hava skapats till tryggande av

en önskvärd utveckling i nu berörda hänseende.

Beträffande frågan huruvida en arbetslöshetsförsäkring kan betraktas såsom

ett lämpligt led i den allmänna försörjningsplanen för de arbetslösa vill för­

säkringsinspektionen även framhålla följande. Det förutsättes härvid, att

fråga endast är om personer, som oförvållat drabbats av arbetslöshet, och att

det icke varit möjligt skaffa dessa arbetslösa lämpligt arbete vare sig i öppna

marknaden eller vid arbeten, som i en eller annan form anordnats genom det

allmännas försorg. Under sådana.förhållanden synes det naturligt, att samhäl­

let ingriper hjälpande, och att hjälpen meddelas i annan form än fattigvård.

38

Kungi. Maj:ts proposition nr 209.

säkringsinspektionen för sin del icke finna, att den omständigheten att arbets­

lösheten för närvarande är mera omfattande, skulle i och för sig kunna anföras

såsom skäl mot att en arbetslöshetsförsäkring nu införes, så mycket mer som

förslaget förutsätter (27 §), att utbetalning av understöd ej må påbörjas,

förrän tillsynsmyndigheten med hänsyn till fondens storlek därtill lämnat med-

givande. Försäkringsinspektionen förutsätter härvid, att dylikt medgivande

icke lämnas, förrän erforderlig konsolidering kan anses hava ägt rum.

Överståthållarämbetet: Vad först beträffar själva huvudförslaget, om in­

förandet av en av staten reglerad och understödd frivillig arbetslöshetsförsäk­

ring, har överståthållaren redan tidigare i annan egenskap givit uttryck åt

den uppfattningen, att en arbetslöshetsförsäkring under statens medver­

kan vore av behovet påkallad även i vårt land och därför så snart förhål­

landena det medgåve borde komma till stånd, samt att, i valet mellan obliga­

torisk eller frivillig^ arbetslöshetsförsäkring, det senare alternativet avgjort

vore att föredraga, da nämligen all offentlig understöds- eller försäkringsverk-

samhet avseende arbetsföra personer ovillkorligen syntes i främsta rummet böra

grundas på principen om egen förtänksamhet och, där så kräves, hjälp till

självhjälp, såsom det i längden enda riktiga och hållbara. Med bestämt av-

styrkande av tidigare föreliggande kommittéförslag om obligatorisk arbets­

löshetsförsäkring, har överståthållaren vidare redan då (år 1928) -—

visserligen under framhållande av de ofullkomligheter och i vissa avseen-

den icke enbart gagnande verkningar varmed även alla system med frivillig

sådan, försäkring otvivelaktigt äro förenade, särskilt med hänsyn till dels

svårigheten att skapa erforderliga garantier gentemot missbruk vid handha-

vandet, och dels varje försäkrings på detta område (nära nog absoluta) otill­

räcklighet vid mera omfattande, allmänna arbetslöshetsperioder (såsom den

vari vi nu befinna oss) — ansett sig böra giva sin principiella anslutning till

det da (1928) föreliggande alternativa förslaget till frivillig arbetslöshetsför­

säkring (i huvudsak överensstämmande med de båda äldre förslagen i ämnet

av ar 1922 och 1925) samt förorda, att detsamma lades till grund för en lag­

stiftning i ämnet, därvid en överarbetning syntes böra äga rum särskilt i syfte

att så vitt möjligt utvinna ökade garantier i ovan angivna hänseende.

Den sålunda hävdade uppfattningen synes överståthållarämbetet sedan dess

hava vunnit i styrka. Det vill synas ämbetet, att någon större meningsskilj­

aktighet numera icke borde råda därom, att skadeverkningarna av den för

stora_ grupper av samhällsmedlemmar även under mera normala tider alltid

förefintliga arbetslöshetsrisken, äro så stora såväl för dem själva som för sam­

hället i dess helhet, att även ganska långt gående uppoffringar från det all­

männas sida böra vara väl motiverade för att i görligaste mån vinna ett så

gagneligt ändamål som att förhindra eller i varje fall mildra dessa skadeverk­

ningar. Då därjämte nu föreligger ett med stor sakkunskap och omsorg ut­

arbetat förslag, däri man med öppen blick för vanskligheterna sökt råda bot

mot desamma, synes detsamma i huvudsak böra vinna allmän anslutning och

det fortsatta meningsutbytet böra koncentreras kring förslagets detaljer, alltså

icke längre gälla om arbetslöshetsförsäkring skall genomföras utan huru den

skall utföras.

Ämbetet vill trots vissa betänkligheter angående det lämpliga i att nu införa

försäkringen dock icke tillstyrka ett uppskov med frågans avgörande, särskilt

som förslaget icke omedelbart skulle föranleda några större anslagsbelopp.

Länsstyrelsen i Östergötlands län: Så som näringslivet numera är organi­

serat och fungerar, måste det enligt länsstyrelsens mening anses rimligt, att

det allmänna efter förmåga icke blott i tider av krisartad arbetslöshet ingriper

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

se, att skadeverkningarna härav böra från det allmännas sida motverkas och

i varje fall mildras. Från denna synpunkt lär under vanliga förhållanden en

arbetslöshetsförsäkring, reglerad och på ett väl avvägt sätt understödd av

staten, äga ett visst berättigande. Den nu rådande exceptionellt stora arbets­

lösheten har dock icke kunnat undgå att sätta sin prägel på det föreliggan­

de förslaget till arbetslöshetsförsäkring. En dylik försäkring torde ock för

närvarande kunna anses mindre påkallad, då från det allmännas sida vidtagas

andra synnerligen omfattande åtgärder till arbetslöshetens bekämpande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån: Bland offentliga åtgärder till motver­

kande av arbetslöshetens följder intager utomlands den statsunderstödda ar­

betslöshetsförsäkringen ett framträdande rum och bärande skäl synes läns­

styrelsen föreligga för införande av sådan hjälpverksamhet även i vårt land.

Under de senare årens tyngande arbetslöshet hava arbetarorganisationernas

arbetslöshetskassor, som omfatta mer än 300,000 medlemmar, varit av stor

betydelse för lindrande av arbetslöshetens följder bland medlemmarna. Ge­

nom t. ex. metallindustriarbetareförbundets betydelsefulla insats i detta av­

seende har den offentliga hjälpverksamheten på ett erkännansvärt och verk­

samt sätt lättats och de betydande bidrag, som det av arbetslöshet bland med­

lemmarna hårt drabbade gruvindustriarbetareförbundet lämnat de arbetslösa

visar en inbördes hjälpvilja, som påkallar statsmakternas uppmärksamhet. De

arbetslöshetskassor, som arbetarna genom egna ansträngningar åstadkommit,

förmå icke annat än till viss del bära den stora ekonomiska bördan, men de

ha visat sig vara av den stora betydelse, att samhället icke bör tveka vidtaga

åtgärder för verksamhetens utbyggande och understödjande. Genom ett be­

slut av statsmakterna om statens verksamma organisatoriska och ekonomiska

stöd till en frivillig arbetslöshetsförsäkring lägges en grund för verksamhe­

ten, som kommer att sporra arbetarnas självverksamhet på detta område till

båtnad för dem själva och för samhället. Det är helt naturligt, att en arbets­

löshetsförsäkring endast i begränsad omfattning kan täcka behovet vid en

allmänt omfattande och långvarig arbetslöshetsperiod. Men denna omstän­

dighet synes länsstyrelsen icke utgöra något bärande skäl för avvisande av

försäkringen. Likaväl som den nu tillämpade arbetslinjen måste kompletteras

med lämnande av direkt understöd, kan det icke utgöra något verkligt skäl

mot försäkringen, att densamma vid långvarig arbetslöshet måste kompletteras

med allmänna arbeten och direkt understöd.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län: Sant är att anordnande av försäkring

såsom form för avhjälpande av den oförvållade arbetslöshetens följder erbju­

der synnerligen stora vanskligheter, och att mot densamma kan anföras myc­

ket sakligt välgrundade anmärkningar. Med allt erkännande av dessa an­

märkningar, vilka böra bjuda statsmakterna att i ämnet framgå med mycket

stor försiktighet och under iakttagande av all den omsorg, som är möjlig, för

övervägande av de konsekvenser i olika avseenden genomförandet av en för­

säkring av detta slag kan medföra, anser sig dock länsstyrelsen, på grund

av den uppfattning länsstyrelsen kunnat bilda sig i ämnet av verkställda om­

fattande utredningar och undersökningar av olika slag, såväl de, som tidigare

utförts, som de i den föreliggande promemorian intagna, böra såsom sin prin­

cipiella mening uttala, att, då en på lämpligt och väl avvägt sätt anordnad

arbetslöshetsförsäkring, sedan den vunnit nödig såväl organisatorisk som eko­

nomisk fasthet,_ otvivelaktigt skulle vara ägnad att på effektivt sätt lindra

de menliga följderna av den arbetslöshet, som under normala förhållanden

på arbetsmarknaden förekommer, en sådan försäkring bör genomföras så

snart ekonomiska förutsättningar därför kunna anses föreligga.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

uppdykande depression på landets arbetsmarknad. Skillnaden mellan en ar­

betslöshetsförsäkring och sådana provisoriska anordningar, som tillämpas i

vårt land, ligger väsentligen däruti, att en arbetslöshetsförsäkring med av ar­

betarna själva erlagda avgifter skapar en laglig rätt att, då oförvållad arbets­

löshet föreligger, erhålla bidrag i den omfattning, som härför kan vara stad­

gad, under det att de provisoriska anordningar, vilka för närvarande tilläm­

pas, icke för den enskilde skapa någon dylik rätt. Sedan arbetslösheten in­

trätt, kunna visserligen av arbetslöshet drabbade personer hos det allmännas

organ anmäla sig för sökande av hjälp i de former, som härför gälla, men då

denna hjälpverksamhet helt och hållet bygger på behovsprineipen, så kan i

många fall erhållandet av hjälp bliva föremål för undersökningar och över­

väganden, vilka för den enskilde arbetslöse uppfattas såsom förödmjukande.

Det är vid jämförelse mellan de anordningar, som hittills kommit i tillämp­

ning i° vårt land, och en lagstadgad arbetslöshetsförsäkring, som arbetarklas­

sen måste ined all kraft göra gällande, att behovsprincipens tillämpning inga­

lunda är tillfredsställande, utan man vill, att sådana anordningar skola kom­

ma till stånd, som skapa en tydlig och klar rätt för den enskilde att vid oför­

vållad arbetslöshet utan några ingående undersökningar — och då arbete icke

kan erbjudas — erhålla hjälp från en dylik arbetslöshetsförsäkring.

o Såvitt vi kunna finna, bygger det nu föreliggande förslaget på en genom­

gående sund princip att vara en hjälp till självhjälp. Genom en arbetslöshets­

försäkring av frivillig karaktär, som det nu föreliggande förslaget, kan sam­

hället utnyttja den erfarenhet och den administrativa kunskap, som arbetarna

själva förskaffat sig under många års verksamhet på detta område, och det

måste kraftigt framhållas, att ett bidrag från det allmännas sida till denna

verksamhet endast innebär en riktig uppskattning av de stora kostnader och

det betydelsefulla arbete, som arbetarna själva nedlagt under många år för

att hjälpa blottställda kamrater. Inom 53 fackförbund i vårt land har en­

bart under åren 1913—1930 i arbetslöshets- och reshjälpsunderstöd till

medlemmar utbetalats kronor 35,330,228:20, av vilket belopp kronor

33,585,191:17 komma på till landsorganisationen anslutna fackförbund.

Att arbetarklassen i vårt land med otålighet väntar på en lösning av arbets-

löshetsförsäkringsfrågan, bör ingalunda te sig egendomligt, ty då andra län­

der på olika sätt ha visat sig både vilja och kunna genomföra en lagstiftning

på detta område, synes även vårt land kunna göra detta — kanske t. o. m. så

mycket lättare, som man ju haft tillfälle att inhämta stöd av de erfarenheter,

som försäkringen medfört i andra länder. Men i vårt land har diskussionen

om arbetslöshetsförsäkringen klart och tydligt givit vid handen, att innerst

inne föreligger ett klart motsatsförhållande mellan arbetarnas åskådningar

och övriga samhällsgruppers. Det intensiva motstånd, som hittills gjort sig

gällande mot en arbetslöshetsförsäkring, vittnar i varje fall icke om någon

samförståndsvilja och ej heller om att man på borgerligt håll kunnat sätta sig

in i alla de svårigheter ^av skiftande slag, som arbetslösheten för med sig för

industriarbetarklassen eller andra grupper av samhällsmedborgare, vilka i

alltmer ökad omfattning under de senaste åren drabbats av dylik oförvållad

arbetslöshet. Ett sådant sakernas tillstånd, som för närvarande föreligger på

landets arbetsmarknad i fråga om dålig arbetstillgång och katastrofal arbets­

löshet, med tusentals ohjälpta och oförvållat arbetslösa, kan helt enkelt icke

längre få förekomma. Vi vilja för vårt vidkommande göra gällande, att de

samhällsgrupper och enskilda personer, vilka motarbeta en lösning av arbets­

löshetsförsäkringen, främja ingalunda en sund samhällsutveckling. Med de

resurser, varöver vårt land numera förfogar, måste man göra gällande, att det

ingalunda kan vara beroende på några ekonomiska skäl, att icke detta spörs­

mål redan förts fram till en lösning.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Då försäkringens genomförande emellertid komme att betunga statsbudge­

ten med betydande kostnader, utan att densamma under innevarande krisperiod

torde kunna påräknas bidraga till lindrande utav arbetslöshetens verkningar,

finner handelskammaren sig för närvarande icke kunna tillstyrka förslagets

genomförande.

^Yttranden Av yttrandena från de myndigheter och sammanslutningar, vilka ej uttalat

ståndpunkt?-

n^Son bestämd åsikt angående lämpligheten av införandet av en arbetslöshets-

tagande.

försäkring, torde här få återgivas följande.

Länsstyrelsen i Stockholms län: Utan en allsidig prövning av en i möjli­

gaste mån klarlagd sammanställning med svensk arbetslöshetspolitik i dess

helhet torde det efter länsstyrelsens mening icke låta sig göra att med någon

vederhäftighet taga ståndpunkt till ett förslag om arbetslöshetsförsäkring. I

det skick frågan nu föreligger måste länsstyrelsen anse den vara alltför snävt

upplagd för att möjliggöra ett sådant ståndpunktstagande.

Detta innebär icke, att länsstyrelsen a priori vill ställa sig avvisande eller

oförstående till en arbetslöshetsförsäkring. Redan i sitt yttrande den 6 mars

1923 över socialförsäkringskommitténs betänkande har länsstyrelsen förklarat

sig kunna i princip acceptera denna kommittés uppfattning, att staten icke

bör undandraga sig att i lämplig form medverka även till en sådan typ av

social försäkringsverksamhet, och denna principiella inställning fann länssty­

relsen ej heller anledning att frånträda i sitt senare yttrande över 1926 års

arbetslöshetssakkunnigas betänkande, även om i detta betänkande skäl mot

ändamålsenligheten av statens medverkan till en dylik försäkring med mycken

styrka framfördes från en manstark grupp bland de sakkunniga. Länssty­

relsen har allt fortfarande den uppfattningen, att ett samhälle sådant som

det nutida Sverige icke bör och icke kan avvisa tanken på statens hjälp även

till denna form av medborgarnas självhjälp, vilken för så stora samhälls­

lager oförnekligen blivit en högviktig social angelägenhet — även om dessa

samhällslager efter länsstyrelsens mening fästa allt för stora förhoppningar

vid en arbetslöshetsförsäkrings möjligheter att hjälpa, i all synnerhet i verkliga

nödtider. Men detta, att ett försök med frivillig arbetslöshetsförsäkring i och

för sig synes länsstyrelsen värt att göras, kan uppenbarligen på intet sätt

förminska det oundgängliga kravet på att planen för en sådan måste kunna

allsidigt prövas. Bland annat erinrar länsstyrelsen om att frågan, huru den

s. k. försäkringslinjen och den s. k. arbetslinjen böra bringas i samverkan med

varandra, icke upptagits till behandling av de sakkunniga liksom ej heller

frågan om konfliktdirektiven och om vad som skall anses vara skälig lön vid

erbjudet arbete. Att besluta en arbetslöshetsförsäkring utan att hava genom­

arbetat dessa och andra med försäkringen sammanhängande problem, så att de

samtidigt kunna få en tillfredsställande lösning, måste länsstyrelsen anse så­

som ett vådligt förhastande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län förklarar, att om en arbetslöshetsförsäkring

över huvud anses böra komma till stånd, synes det kunna ifrågasättas, om ej

dess genomförande borde anstå till dess mera normala tider inträtt.

Länsstyrelsen i Västmanlands län: Ordet försäkring har i detta samman­

hang en bedräglig klang. Det låter som om man på den vägen kunde vinna

säkerhet även mot risker, vilka, som fallet är när det gäller arbetslöshet, till

sin omfattning äro alldeles oberäkneliga. Under en kristid sådan som den när­

varande kommer försäkringsinstitutets hjälplöshet att innebära en djup be­

svikelse för de stora befolkningsgrupper, som under åratal ställt allt större

och större förhoppningar på detsammas realiserande, förhoppningar som steg-

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

En minoritet inom styrelsen har anmält avvikande mening i så måtto, att den

ansett styrelsens yttrande böra utmynna i ett tillstyrkande av det föreliggan­

de förslaget till frivillig arbetslöshetsförsäkring med hemställan, att skälig

hänsyn matte tagas till av styrelsen framförda önskemål och erinringar.

Avstyrkande

Jag övergår härefter till att i korthet redogöra för de i de avstyrkande ytt-

811 en' randena åberopade skälen mot införande över huvud taget av en arbetslöshets­

försäkring.

I ett flertal yttranden framhålles, att en arbetslöshetsförsäkring komme att

medföra ett minskat intresse hos den enskilde individen att söka sin utkomst

genom arbete, samt att försäkringen skulle uppamma en understödsanda ge­

nom att hos de arbetslösa ingötes tro på att de alltid kunde erhålla hjälp från

det allmänna.

Vidare framhålles i yttrandena, att all hjälp från det allmänna till arbets­

lösa personer borde lämnas först efter prövning av behovet i varje enskilt

fall. Det primära i den samhälleliga hjälpen borde vara att bereda arbete och

ej att utgiva kontanta understöd, vare sig dessa lämnades direkt eller under

form av försäkringsbidrag. Försäkringen vore nämligen med hänsyn till det

stora statsbidraget intet annat än ett förklätt understödssystem. I varje fall

maste försäkringen kombineras med allmänna arbeten av reservarbetstyp, så

att arbetsvilligheten hos de försäkrade på ett effektivt sätt skulle kunna prövas.

Arbetslöshetsförsäkringens inverkan på lönenivån behandlas i flera yttran­

den. Försäkringen säges hava den inverkan på lönenivån, att den skulle för­

hindra en sänkning av lönen, även där lönen vore monopolartad eller en sänk­

ning ur olika synpunkter kunde anses lämplig. Försäkringen vore sålunda en

försäkring mot risken, att lönen skulle kunna sänkas. Vidare framhålles, att

den stora skillnaden i lönenivå, som i vårt land finnes dels mellan olika ar­

betaregrupper och dels mellan städer och landsbygd, innebure en synnerligen

försvårande omständighet vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring. Detta

förhållande vore ej på långt när så utpräglat i de länder, där försäkring redan

införts.

Den föreslagna formen för försäkring med av arbetarna själva upprättade

kassor komme att bliva en yrkesförsäkring och medföra risk för stelhet på

arbetsmarknaden samt förhindra arbetskraftens rörlighet. Den skulle verka

fastlåsande på befintligt överskott av arbetskraft inom de särskilda yrkena.

Arbetslösheten vore över huvud taget icke en försäkringsbar risk med hän­

syn till att arbetarna själva, såväl enskilt som kollektivt, genom egna åt­

göranden kunde medverka till försäkringsfallets inträde. Härmed samman­

hängde, att det i många fall vore omöjligt att objektivt fastställa, om arbets­

lösheten vore oförvållad, så att rätt till understöd från försäkringen skulle

föreligga.

Farhågor uttalas för att försäkringen, trots att den vore frivillig och att

statsbidraget utginge med större procentuell andel till sämre ställda arbetar­

grupper, endast skulle komma de bättre ställda arbetarna till godo. Troligen

skulle endast organiserade arbetare komma att inträda i de av fackförbunden

skapade arbetslöshetskassorna. I varje fall skulle säkerligen anslutningen

från lånt- och skogsarbetarna ej på långt när komma att motsvara de sakkun-

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Ser man till den senaste tidens erfarenheter beträffande arbetslöshetsför­

säkring i länder med en mer utvecklad dylik försäkring, träffar man

ofta uppgifter och omdömen, som tyda på att härovan åsyftade kritik

icke saknar skäl. Bland annat finner man sålunda ej sällan uttalan­

den, som gå ut på att det i regel ej lyckats hålla understödsverksamheten inom

den från början försäkringsmässigt fastställda ramen och att försäkringen

måste anses ägnad att i viss mån »konservera» arbetslösheten. Att arbets­

löshetsförsäkring ej kan bereda någon avsevärd bot mot följderna av den nu

rådande katastrofala arbetslösheten anses uppenbart.

Efter att i korthet hava redogjort för tidigare förslag till arbetslöshetsför­

säkring framhåller styrelsen, att tanken på en arbetslöshetsförsäkring även i

de väsentliga frågorna oavlåtligt befunnit sig på glid och att man beträffande

de tidigare förslagen kan konstatera, att de med utgångspunkt från en och

samma grundåskådning förkastats såsom mindre lämpliga. Styrelsen fort­

sätter härefter.

Tidigare förslag synas alla i mer eller mindre grad ha bottnat i den uppfatt­

ningen, att en arbetslöshetsförsäkring såsom sådan skulle utgöra ett fullt ef­

fektivt eller åtminstone ett mycket verksamt medel till mötande av de sociala

och ekonomiska skadeverkningarna av arbetslösheten. I sitt utlåtande år

1931 tror sig styrelsen ha visat, att dessa förhoppningar sakna grund; en ar­

betslöshetsförsäkring enligt då föreliggande förslag skulle, enligt vad närma­

re beräkningar om arbetslöshetens faktiska omfattning och struktur nogsamt

utvisade, endast ha fyllt en ringa del av det hjälpbehov inom samhället, som

berodde på arbetslöshet. Även med utgångspunkt från gynnsamma förutsätt­

ningar skulle den obligatoriska försäkringen ha tillgodosett endast cirka en

tredjedel och den frivilliga försäkringen blott omkring en sjättedel av hjälp­

behovet.

Även om dessa siffror ju icke ange något för alla förhållanden giltigt mått

på försäkringens effektivitet —- denna kan av olika skäl komma att bli både

större och mindre allt efter försäkringens utformning och arbetslöshetens be­

skaffenhet — så vore i allt fall en dylik ringa effektivitet i förhållande till

hjälpbehovet icke ett tillfälligt utan ett konstitutivt drag hos arbetslöshetsför­

säkringen. Erfarenheterna från andra länder bekräfta detta.

När de sakkunniga nu betecknat det remitterade förslaget såsom en »sam­

hällets första försvarslinje mot arbetslösheten», är detta erkännande åt ett

ovedersägligt faktum synnerligen betydelsefullt..

Man kan emellertid ifrågasätta, om sådan insikt vunnit någon avsevärd ut­

bredning bland de stora befolkningslager, som nu äro hårt tryckta av arbetslös­

hetens tyngd. Man har anledning befara, att efter genomförande av en arbets­

löshetsförsäkring den ringa effektiviteten av densamma skulle föranleda bitter

besvikelse.

En av de mest vägande erinringarna, som kunde riktas mot 1928 års för­

slag, särskilt i vad angick den obligatoriska försäkringslinjen, var, att för­

säkringssystemet med hänsyn till den ringa effektiviteten med nödvändighet

måste utbyggas med s. k. utsträckt daghjälp, en anordning, som, enligt.vad

erfarenheten visat, funnits påkallad i andra länder i form av s. k. »Krisen-

fiirsorge», »extented benefit» eller liknande. Särskilt måste en dylik anord­

ning träffas för tillgodoseende av de s. k. utförsäkrades hjälpbehov. Den

utsträckta daghjälpen finge väsentligen finansieras med statsmedel och verk­

samheten, som icke vore någonting annat än statlig fattigvård i försäkrings-

mässig dräkt och utan behovsprövning, skulle, enligt vad erfarenheten från

utlandet på flera håll utvisade, kunna komma att genom sin omfattning och

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I verkligheten torde också säsongarbetslösheten av arbetstagareparten till­

räckligt framhävas vid avtalsförhandlingar och, åtminstone inom de mera be-

talningskraftiga grenarna av näringslivet, taga sig sjmliga uttryck vid löne­

sättningen. En arbetslöshetsförsäkring, som rubbade detta förhållande, skul­

le i själva verket påverka den naturliga löneprisbildningen på ett för den­

samma främmande och irrationellt sätt, vilket i det långa loppet näppeligen

skulle vara någondera parten till båtnad.

Vidare har styrelsen tidigare givit uttryck åt den uppfattningen, att ar­

betslöshetsförsäkringen icke borde och i verkligheten ej heller kunde inverka

på den fria löneprisbildningen så, att man genom densamma finge utfyllda

de stora klyftor, som nu faktiskt förefinnas mellan lönenivåerna inom olika

yrken. Försäkringen finge ej utgöra en lönekompensation för de lågt betalda

yrkena. En sådan kompensation skulle i realiteten motverka en löneprisut-

veckling i riktning mot jämnare avvägda nivåer.

Beträffande en försäkring, som måste begränsas till att väsentligen råda bot

för endast omsättningsarbetslöshetens ekonomiska följder för arbetstagaren,

synes man också berättigad hävda den synpunkten, att näringslivet på samma

sätt, som det bör tillförsäkra säsongarbetaren hans livsuppehälle jämväl under

lågsäsongen, bör tillförsäkra den arbetskraft nödigt uppehälle, vilken på­

kallas och står till förfogande för mötande av spetsbelastningarna vid efter­

frågan på arbetskraft. Med tanke på här berörda förhållanden fann sig sty­

relsen i sitt 1931 avgivna utlåtande böra beteckna det som ett företräde hos

den då föreslagna obligatoriska försäkringen, att den vid reguljär tillämpning

ekonomiskt bars upp av bidrag från de båda närmast intresserade parterna,

nämligen arbetsgivarna och arbetarna själva.

Genom att basera den på omsättningsarbetslösheten och i viss mån säsong­

arbetslösheten inriktade försäkringen på bidrag av arbetsgivarna och arbetarna

tillgodosåge man den riktiga synpunkten, att försäkringen skulle ingå såsom

en naturligt verkande faktor i löneprisbildningen. Försäkringen är enligt sty­

relsens mening ingenting annat än ett organiserat sparande av medel, hänför­

liga till näringslivets produktionskostnader och avsedda att användas vid en

given situation, nämligen oförvållad arbetslöshet. Styrelsen vill här icke när­

mare uppehålla sig vid de nära till hands liggande skäl, som tidigare ansetts

föranleda, att en frivillig försäkring icke i praktiken skulle kunna baseras

på bidrag jämväl från arbetsgivareparten. Det torde vara nog påpeka, att en

sådan belastning för arbetsgivaren ansetts skola föranleda, att han vid an­

ställandet av arbetskraft av ekonomiska skäl komme att föredraga icke för­

säkrad sådan.

I den remitterade promemorian har man emellertid anvisat ett förfarande,

som skulle medgiva uttagandet av kollektiva, tvångsmässigt utgående avgif­

ter från arbetsgivarna till försäkringen, oberoende av om den individuella ar­

betstagaren vore försäkrad eller ej, alltså obligatorisk medverkan från arbets­

givarna men frivillig anslutning från arbetskraftens sida. Tanken har emeller­

tid i förslaget vunnit mycket ringa praktisk tillämpning. Endast ett för­

hållandevis obetydligt belopp, 1.8 milj. kronor, skulle på denna väg uttagas,

och försäkringen skulle ekonomiskt till väsentlig del bäras upp av bidragen

från arbetstagarna och staten.

Statens bidrag innebär, att försäkringen skulle medföra ett utifrån tillkom­

mande komplement till lönen på den öppna arbetsmarknaden, d. v. s. åväga­

bringa ett statligt lönetillägg till näringslivets arbetskostnader. Det allmänna

bör enligt styrelsens mening visserligen lämna aktiv medverkan till motver­

kande av arbetslöshetens sociala skadeverkningar, men denna medverkan bör

anordnas så, att den icke inverkar på löneprisbildningen å den öppna arbets­

marknaden.

52

Kungl. Ma,j:ts proposition nr 209.

bedrivande i främsta rummet bygger på en naturlig intressekonstellation, där

de egna intressena hos vederbörande åtminstone i sina grunddrag samman­

falla med statens. Om man i stället för intressegemenskap måste konsta­

tera intressemotsättningar av konstitutiv natur, kan enligt styrelsens mening

ej ens den mest rigorösa kontroll uppväga, vad sålunda brister i systemets

struktur.

I 1931 års utlåtande påpekade styrelsen, att man icke kunde begränsa dag­

hjälpens relativa storlek med hänsyn allenast till viss lön å orten eller viss

lön inom yrket. Ville man verkligen undvika att ge en försäkring karak­

tären av s. k. yrkesförsäkring, borde den arbetslöse vara pliktig att åtaga

sig överhuvud vilket arbete som helst å den öppna marknaden, för såvitt den

därför erbjudna lönen motsvarade den för sådant arbete gängse samt arbets­

tagaren ägde nödiga färdigheter och kroppskrafter för arbetets utförande.

Man finge sålunda icke begränsa sig till att låta daghjälpen ställas i re­

lation till lönen inom visst yrke eller å viss ort, utan daghjälpen måste •—

om man ville upprätthålla den öppna marknadens naturliga dragningskraft

på klientelet ■— kunna ställas i relation till vilken som helst lön, som under

nyss angivna förutsättningar skulle kunna ifrågakomma.

Styrelsen nödgas konstatera, att spörsmålet icke på nöjaktigt sätt vunnit

lösning i det remitterade förslaget.

Uppdragandet av fasta försäkringsmässiga normer förutsätter ett ingående

studium av verkningarna av deras tillämpning, om man icke vill utsätta sig

för att dessa verkningar bliva olyckliga. Som ett exempel härå kan anföras

följande. Antag, att en verkstadsarbetare vid iråkad arbetslöshet är berät­

tigad till högsta möjliga daghjälp. Han har emellertid vid arbetslöshetens

inträffande möjlighet att vinna anställning exempelvis i skördearbete eller

eventuellt vid ett beredskapsarbete, i båda fallen mot en lön, som kanske

understiger den, som tidigare gjort honom berättigad till nämnda höga dag­

hjälp. Skall daghjälpen då bliva beroende av den lägre lönen vid reserv­

arbetet eller skördearbetet, och, när detta arbete tryter, den försäkrade genom

lägre daghjälp så att säga straffas för sin dokumenterade arbetsvillighet att

taga lägre betalt arbete? Uppenbarligen skulle sådana konsekvenser för de

försäkrade göra dem högst obenägna till att acceptera kortvariga arbetstill­

fällen i öppna marknaden. Framhållas må för övrigt, att sådana arbetstill­

fällen i öppna marknaden ej sällan kunna avlönas med belopp, som t. o. m.

understiga daghjälpen; göres åter daghjälpen alltför beroende av den arbets­

förtjänst, arbetstagaren har under den senare delen av försäkringstiden, måste

detta skapa en strävan hos arbetstagaren att med uppbjudande av alla krafter

söka komma i åtnjutande av även förhållandevis kortvariga arbetstillfällen å

dyrare orter för att sedermera kunna njuta den större daghjälpen.

Styrelsen erinrar om att styrelsen i sitt yttrande över 1928 års betänkande

anfört, att vid en försäkring enligt den frivilliga linjen skulle varje särskild

rikskassa komma att få kämpa med samma svårigheter beträffande lokal­

organisationen, som förelåge vid organiserandet av en för alla yrken gemen­

sam riksorganisation enligt den obligatoriska linjen. Styrelsen påpekade bland

annat, att man med hänsyn till den ringa befolkningstätheten i Sverige härvid

icke kunde stödja sig på erfarenheterna av det frivilliga systemet i utlandet.

Styrelsen nödgas konstatera, att man i den remitterade promemorian icke

lämnat bestämda anvisningar, hur denna betydelsefulla fråga bör lösas. Bri­

sten på. organisationsplan blir särskilt kännbar i betraktande av att man

söker sig in på nya, hittills oprövade områden för en organiserad hjälp­

verksamhet, då man försöker låta försäkringen omfatta lantarbetarna samt

skogs- och flottningsarbetarna. Organisationen skulle nämligen härmed ut­

sträckas till mycket glest befolkade områden, där svårigheterna att åstad-

komma en nöjaktig lokalorganisation säkerligen skulle bliva synnerligen

stora.

I promemorian kringgår man dessa svårigheter genom att hänvisa till prak­

tiska verkställighetsåtgärder av tillsynsmyndigheten. I anslutning till det

sist anförda får styrelsen slutligen rikta den principiella erinringen mot för­

slaget, att man i en hel del mycket viktiga frågor huvudsakligen ^nöjt sig

med att hänvisa till tillsynsmyndighetens praktiska verkställighetsåtgärder.

Såsom exempel, utöver det nyss berörda, kan nämnas, att det ankommer på

tillsynsmyndigheten att närmare bestämma det ytterst vanskliga företagare­

begreppet. Tillsynsmyndigheten skall vidare söka förebygga, att försäk­

ringen utvecklar sig till vad man kallar »yrkesförsäkring», alltså en fråga

av vital betydelse. Tillsynsmyndigheten blir också i själva verket avgörande

i konfliktfrågorna, alltså spörsmål av utomordentligt ömtålig natur. Slut­

ligen har myndigheten bland annat att tillse, att avgifterna till kassorna sät­

tas till sådana belopp, att kassorna bliva solventa inför sina ekonomiska för­

pliktelser till klientelet.

Socialstyrelsen vill ej göra sig till tolk för den uppfattningen, att försäk­

ringssystemet utan vägande skäl bör göras stelt; ej heller vill styrelsen be­

strida, att icke stora befogenheter böra inrymmas åt tillsynsmyndigheten,

så att denna blir i stånd att under hänsynstagande till verklighetens mång­

skiftande krav i görligaste mån laga efter lägligheten på ett praktiskt och

ändamålsenligt sätt. Ett medgivande härav innebär emellertid icke ett god­

tagande av att särskilt svårlösta frågor förbigås i författningarna allenast

med hänvisning till tillsynsmyndighetens befogenheter.

Styrelsen framhåller härefter att, ehuru valet av frivillig försäkring från

social synpunkt giver anledning till den viktiga anmärkningen, att det antag­

ligen kom me att lämna de sämst ställda arbetargrupperna utanför försäkrin­

gen, så måste likväl valet anses välmotiverat med hänsyn bland annat till den

särskilt under nu rådande kristid bjudande nödvändigheten att framgå med

försiktighet.

En ledamot av socialstyrelsen har givit sin anslutning till det förslag till

frivillig arbetslöshetsförsäkring, som innefattas i promemorian, samt anfört:

De kritiska synpunkter, som från socialstyrelsens sida framförts, synas vara

väl förtjänta att beaktas, i den mån så kan ske utan att rubba grunderna för

det föreliggande förslaget. Även den, som anser det önskligt, att det förelig­

gande förslaget i huvudsak blir genomfört, kan dock icke undgå att se, att

det skulle föras ut i livet vid en tidpunkt, som vore särdeles ogynnsam ej blott

på grund av de svåra förhållandena på det statsfinansiella området utan även

med hänsyn till att under rådande, massarbetslöshet försäkringen måste få

mycket ringa effektivitet i förhållande till föreliggande hjälpbehov. Det

torde ej vara tillrådligt att omedelbart avskaffa det hittills tillämpade, med

stöd av långvarig erfarenhet utformade hjälpsystemet.

Lantbrulcsstyrelsen framhåller att, såvitt det vill synas, en arbetslöshets­

försäkring måste i vårt land, för att icke själva organisationsfrågan skall

vålla alltför stora svårigheter, i det stora hela tänkas bliva anknuten till

arbetarnas fackliga organisationer. Härav följer åter, att svagt organise­

rade och till följd härav även svagt avlönade arbetarkategorier — lantbruks-

styrelsen tänker härvid närmast på lantarbetare ocli skogsarbetare — bliva

ställda utanför. I den mån försäkringen i mera avsevärd grad bygger sin eko­

nomi på bidrag av statsmedel, skulle staten genom försäkringen komma att i

främsta rummet ekonomiskt gynna arbetare inom mera välavlönade yrkesom­

råden, under det att de sämst ställda lönearbetarna, däribland lantarbetarna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

53

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

icke skulle kunna draga någon större fördel därav men väl i likhet med öv­

riga skattedragare få i sin mån bära kostnaderna härför.

Arbetarnas fackliga lönepolitik har ej sällan varit en bidragande orsak till

uppkomsten av arbetslöshet. En arbetslöshetsförsäkring torde därför i hög

grad vara en av de fackliga arbetarorganisationernas egen angelägenhet och

kostnaderna för en sådan torde till övervägande del böra bäras av organisatio­

nerna själva. Det synes jämväl kunna förutsättas att, för den händelse fack­

organisationerna, det vill säga arbetarna själva, i huvudsak få bära kostna­

derna för försäkringen, en effektiv kontroll skall utövas mot missbruk av den­

samma.

Lantbruksstyrelsen vill dock härmed ingalunda hava sagt, att staten bör

undandraga sig att, därest så anses påkallat, lämna sin medverkan till att

reglera och legalisera en dylik av fackorganisationerna anordnad försäkrings-

verksamhet. Lantbruksstyrelsen finner det icke heller uteslutet, att härvid

bidrag till° verksamheten lämnas av statsmedel. Detta bidrag bör dock icke

givas en sådan storlek, att verksamheten närmast får karaktären av en utav

det allmänna anordnad understödsverksamhet. Med avseende härå vill lant­

bruksstyrelsen icke heller underlåta att framhålla såsom sin åsikt, att ett dy­

likt bidrag skäligen bör avpassas så, att det kommer varje arbetslös till godo

i ungefär samma utsträckning, oberoende av daghjälpens och arbetsförtjän­

stens storlek.

Genom den föreslagna fördelningen av kostnaderna skulle arbetslöshetsför­

säkringen till övervägande del endast bliva en ny form för den av det allmänna

redan nu bedrivna understödsverksamheten bland de arbetslösa. Vill man up­

pehålla försäkringstanken, synas de försäkrade själva böra bära en väsentligt

större del av de utav försäkringen föranledda kostnaderna. Lantbruksstyrel­

sen föranledes till detta uttalande särskilt med hänsyn till de ökade bördor,

förslagets genomförande skulle medföra för jordbruket och även lantarbetarna

utan antaglig däremot svarande nytta. Då emellertid jordbruksarbetarna

och i mycket stor utsträckning även de självständiga företagarna inom

jordbruket i ekonomiskt hänseende i allmänhet intaga en långt svagare ställ­

ning än industriarbetarna, torde orimligheten uti den föreslagna fördelningen

av försäkringskostnaderna ligga i öppen dag. I själva verket skulle en ar­

betslöshetsförsäkring, anordnad enligt föreliggande förslag, komma att verka

på sådant sätt, att jordbruksarbetarna och även de mindre jordbrukarna med

sina låga arbetsinkomster skulle ekonomiskt få bidraga till att för industriens

arbetare säkerställa ett vid tider av arbetslöshet utgående, efter dessa arbe­

tares högre lönestandard avpassat understöd.

Såsom lantbruksstyrelsen anfört i sitt utlåtande den 16 november 1928 angå­

ende 1926 års arbetslöshetssakkunnigas förslag till arbetslöshetsförsäkring,

skulle införandet av en dylik försäkring även i andra avseenden kunna befaras

medföra menliga verkningar för jordbruket. Det är, såsom lantbruksstyrelsen

framhåller däri, sålunda anledning antaga, att en arbetslöshetsförsäkring, som

huvudsakligen skulle komma industriarbetare och andra i lönehänseende gyn­

nade arbetare till godo, i sin mån skall bidraga till att öka den lockelse, som

dessa arbetares^löne- och levnadsstandard utöva på landsbygdens folk i all­

mänhet, varav åter måste följa en tendens till knapphet på arbetskraft inom

jordbruket och höjda arbetskostnader för dess produktion.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län: Under den nuvarande krisen torde

en dylik försäkring icke få någon betydelse för arbetslöshetsproblemets lö­

sande. Snarare kommer föreliggande förslag till frågans ordnande endast att

tillskynda såväl arbetare som statsverket och enskilda arbetsgivare ökade ut­

gifter. Mer än någonsin torde det dock under denna våldsamma kris vara an­

geläget, att dylikt undvikes.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

. Länsstyrelsen anser sig böra av principiella och praktiska skäl bestämt

Inträda den senare uppfattningen. Icke därför att den ekonomiska bördan

skulle avlastas från det allmänna eller från arbetsgivarna ■— de få ändock i

sista hand bära sin skäliga del därav — utan för att försäkringen icke skall

motverka sitt eget syfte på grund av den växelverkan, som råder och alltid

måste råda mellan löneläge, konkurrensförmåga och arbetslöshet. Allmänna

bidrag till försäkringen måste praktiskt sett försvåra arbetskraftens rörlig­

het mellan närbesläktade yrken och mellan rikets olika delar, med påföljd

även att en anpassning efter ändrade mer eller mindre ofrånkomliga produk­

tionsbetingelser motverkas. Endast genom att arbetslöshetskassorna i huvud­

sak stå på egna ben torde man kunna påräkna den nödvändiga inre kontrollen

och korrektiv mot sådana missbruk, som eljes svårligen kunna undgås.

Man synes vid ärendets prövning icke heller kunna bortse från att det i

förevarande avseende mindre gäller ett statsmakternas ställningstagande till

enskilda arbetslösa utan till arbetslöshetskassor och dessa närstående organisa­

tioner, därvid frågan om vad som är ur lönepolitiska synpunkter »oförvållat»

alltid blir flytande och svårbedömd. — Förutsättningarna äro helt andra ifrå­

ga om statsbidrag till olycksfalls- och sjukförsäkring, där kontrollen kan

grundas på faktiska orsaker.

Denna ståndpunkt innebär, såsom förut berörts, icke att hela bördan av den

under normala konjunkturer inom respektive yrken framträdande arbetslös­

heten helt skulle läggas på de anställda, även om detta i första hand synes

vara fallet. I förhandlingar om löne- och arbetsvillkor komma skäliga kost­

nader för arbetslöshetsförsäkring alltid att spela in såsom en erkänt angelägen

faktor i de anställdas utgifter och levnadsstandard, därvid på ett ur lönepoli­

tisk ^synpunkt naturligt sätt efter hand avlastande på arbetsgivarna eller rätta­

re på själva företagen, vad dessa förmå bära.

Det rör sig icke om några i och för sig avskräckande belopp. Av kostnads-

sammandraget i sakkunnigas promemoria finner man, att om hela det beräknade

statsbidraget, c:a 14.1 miljoner kronor, skulle fördelas på antagna 693,000

medlemmar i arbetslöshetskassor, så betyder detta vid en effektiv arbetstid av

i genomsnitt 2,000 timmar per år en belastning av c:a 1 öre per timme. Med

hänsyn till storleksordningen föreligger sålunda ej hinder för att försäkrings­

kostnaden vinner skäligt beaktande vid avtalsförhandlingar.

Det är emellertid enligt länsstyrelsens mening ett allmänt intresse, att den

redan långt beträdda vägen med »egna» arbetslöshetskassor målmedvetet full­

följes, och synas i detta syfte vissa statsåtgärder kunna ifrågakomma utan

avsevärt uppgivande av förenämnda grundsatser. Organisationsbidrag till fri­

stående arbetslöshetskassor böra sålunda kunna utgå, möjligen också i särskil­

da fall.bidrag under ett antal år för att stödja ytterligare behövliga sådana

kassor i starten.

Länsstyrelsen i Jämtlands län framhåller till en början, att antalet arbets­

lösa på grund av den alltjämt pågående världskrisen under de senaste åren i

oroväckande grad stegrats och att problemet huru man på lämpligaste sätt

skall bringa dem hjälp och bereda dem arbetstillfällen alltmera träder i för­

grunden med krav på en lösning. Länsstyrelsen anför vidare.

Vid bedömande av arbetslöshetssiffrorna bör emellertid uppmärksammas, att

förhållandena särskilt i ett avseende nu äro annorlunda än förr. Den tid är

ännu icke avlägsen, då säsongarbetare även betraktade sig själva såsom sådana,

d. v. s. hade klart för sig att den arbetsförtjänst, som av dem intjänades under

arbetsperioderna, skulle räcka för deras eget och deras familjers uppehälle till

dess nästa arbetsperiod började. Denna uppfattning är emellertid, säkerligen

närmast till följd av den allmänt höjda levnadsstandarden och de stegrade kraven

på vad till livets nödtorft hör, väsentligt försvagad. Så snart en arbetsperiod

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

föreliggande promemoria anvisar, icke är ägnad att undanröja alla de svårig­

heter, som innefattas i arbetslöshetsproblemet. En arbetslöshetsförsäkring

kan endast medföra hjälp under en begränsad tid av några månader. En

dylik mer kortvarig arbetslöshet torde i de flesta fall varje förtänksam arbe­

tare kunna uthärda utan någon mera ingående hjälp. Försäkringen blir icke

så mycket en försäkring mot arbetslöshet som fast mer mot risken att nödgas

mottaga arbete med lägre lön. Det är intet att invända emot att en arbetar­

organisation med egna medel och med bidrag av arbetarna söker ordna en form

av försäkring för sådant ändamål, men saken ställer sig annorlunda, då det

blir fråga om bidrag från annat håll. Det kan rimligtvis icke sättas ifråga,

att arbetsgivare, som stå inför tvånget att minska sina produktionskostnader,

skola bidraga till en dylik försäkringsform. Lika litet kan det vara rimligt,

att staten bidrager att stödja en sådan försäkring, då i dylikt fall en mång­

fald arbetare, som ej kunna få någon nytta av försäkringen och som få nöja

sig med den arbetsinkomst de kunna få, genom erläggande av skatt till staten

få bidraga till att uppehålla en kanske allt för hög lönenivå för andra.

Svenska arbetsgivareföreningen: Tidigare utredningar i fråga om erfaren­

heterna utomlands på detta område ha skapat betänksamhet mot försäkrings-

planerna. _ Under tiden har emellertid försäkringsprincipen varit i tillämpning

inom åtskilliga av de fackliga arbetarorganisationerna. Att så skett finner

arbetsgivareföreningen vara naturligt med hänsyn till dessa organisationers

uppgift att tillförsäkra arbetarna inflytande över lönesättningen. De förbe­

håll, vilka ett fackförbund eller en fackförening i lönepolitiskt syfte ålägger

sina arbetssökande medlemmar, måste med nödvändighet verka i arbetslös-

hetsfrämjande riktning. En av de principiella invändningar, som måste re­

sas mot tillämpning av försäkring på detta område, nämligen att de försäk­

rade kunna väsentligen påverka den risk försäkringen avser, framträder

mindre, när försäkringen omhänderhaves och bekostas av de fackliga organi­

sationer, vilka ha i sin hand utstakningen av de för arbetslösheten betydelse­

fulla lönepolitiska riktlinjer, som deras arbetssökande medlemmar äro förplik­

tade att följa.

Ett nära samband förefinnes otvivelaktigt mellan lönebildningen på arbets­

marknaden och arbetslöshetsfrekvensen. Härmed sammanhänga i många fall

svårigheter, när det gäller att draga en gräns mellan å ena sidan oförvållad

och å andra sidan självförvållad eller konstlad arbetslöshet. Enligt förslaget

skulle vidare försäkringen vara begränsad till »att avse allenast viss när­

mare angiven del av arbetslösheten» eller med andra ord »att vara samhällets

första försvarslinje mot arbetslösheten». En nödvändig följd härav är emel­

lertid, att det efter vissa försäkringstekniska grunder avvägda understöd, som

försäkringen lämnar, måste under de tider, då försäkringsförmånerna icke ut­

gå, suppleras med understöd avvägda efter det individuella hjälpbehovet en­

ligt någon av de nu tillämpade hjälpformerna. Den föreslagna försäkringen

skulle sålunda i stället för att innebära ett steg till behövlig rationalisering

komma att ytterligare komplicera den redan nu alltför heterogent organise­

rade sociala hjälpverksamheten. Den understödssökandes arbetsvillighet

skall styrkas genom daglig anmälan hos den offentliga arbetsförmedlingen,

som skall anvisa tillgängligt lämpligt arbete. Den dugligaste och skickli­

gaste skall sålunda äga företräde till anvisning, vilket i och för sig är rik­

tigt; härav följer emellertid att tillfälle mindre ofta erbjuder sig till pröv­

ning av arbetsvilligheten hos den mindre lämplige och sämre kvalificerade ar­

betaren respektive den som underlåter att dokumentera sina kvalifikationer.

] vissa tidigare utredningar och förslag till arbetslöshetsförsäkring har an­

visats en mera tillförlitlig form för en nöjaktig prövning av arbetsvilligheten

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

sunda drift att i första hand lita till sina egna krafter, som är en av de vär­

defullaste tillgångarna i kampen mot arbetslöshetens utbredning.

Svenska lantarbetsgivarnes centralförening anför bland annat: Oaktat för­

säkringens nytta för jordbrukets och skogsbrukets arbetare skulle bliva rela­

tivt ringa, skulle dessa ekonomiskt svaga näringar dock på olika vägar nödgas

bära en mot försäkringens nytta ej svarande, ekonomisk belastning. Yad lant-

och skogsbruket beträffar ligger häruti en speciell anledning till betänksamhet

emot arbetslöshetsförsäkringen.

Icke för ty undginge icke jordbruket dels genom ökning i skatterna, dels

genom de direkta arbetsgivarbidragen att i samma mån som andra näringar

ekonomiskt medverka till densamma. Därtill kommer emellertid, att jordbruket

sannolikt finge bära även den mot de försäkrades egna utgifter svarande

kostnaden. Med hänsyn till jordbruksarbetarnas proportionsvis låga löner

komme det väl nämligen för dessa arbetare att framstå som en nödvändighet

att erhålla ökning av lönerna för att kunna betala medlemsavgifterna till ar­

betslöshetskassan.

Vad i detta senare avseende framhållits om jordbruket torde i allt väsent­

ligt även gälla skogsbruket.

Med hänsyn till vid nämnda näringar således påvisade speciella förhållan­

den, kan man ej blunda för att arbetslöshetsförsäkring för särskilt dessa må­

ste framstå som betänklig. Detta omdöme förstärkes därav, att även de stora

grupper inom ifrågavarande näringar sysselsatta arbetare, vilka ej komme att

ansluta sig till försäkringen, genom ökning av skatter dock komme att få bi­

draga till densamma.

Föreningen anser, att en lagstiftning i föreslagen riktning bör anstå med

hänsyn bland annat till den avvaktande hållning, som lämpligen synes böra

intagas för vinnande av erfarenhet om andra åtgärder, vilka från statens sida

komme att vidtagas för att snarast avhjälpa den aktuella arbetslösheten.

Sveriges industriförbund: Det brukar åberopas såsom ett skäl för införande

av arbetslöshetsförsäkring i Sverige, att sådan försäkring flerstädes införts i

utlandet, och att Sverige skulle vara att anse såsom i särskild grad efterblivet

på detta område. Förbundet önskar betona, att det dock gäller att taga i be­

aktande icke i främsta rummet huru många länder, som infört försäkring, utan

huru denna utfallit ekonomiskt och socialt. Utlandets erfarenheter torde kun­

na sammanfattas däri, att de farhågor, som framförts vid de respektive för­

säkringssystemens införande, blivit väl bekräftade eller överträffade. De

missbruk, till vilka denna försäkringsgren onekligen i särskild grad inbjuder,

hava visat sig leda till nya hart när olösliga problem och de ekonomiska an­

språken hava visat en ständig och snabb stegring.

Det ofta diskuterade spörsmålet, huruvida arbetslösheten överhuvud taget

är försäkringsbar, d. v. s. uppfyller de olika förutsättningar, som böra stäl­

las på ett försäkringsobjekt, anser förbundet i detta sammanhang hava huvudsak­

ligen akademiskt intresse. Onekligen omfattar det moderna försäkringsvä­

sendet numera försäkringsobjekt av den mest skiftande beskaffenhet, vilkas

försäkringsbarhet ofta kan synas problematisk. Ändock torde det icke fin­

nas något försäkringsobjekt, där man i så stor utsträckning som beträffande

arbetslösheten avstått från den elementära fordran, att försäkringsfallet må­

ste vara oberoende av den försäkrades egna åtgärder. Den försäkrade liar

onekligen mycket stora möjligheter att själv influera på, om och när han blir

arbetslös. Den precision, med vilken försäkringen visat sig bliva utnyttjad av

de försäkrade, så snart detta överhuvud taget är möjligt, är ett vittnesbörd

härom. Härtill kommer att även den, som är övertygad om att arbetslöshet

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

— i här föreliggande fall med användandet av samhällets ekonomiska resurser

— att bevara ett tillstånd beträffande arbetets fördelning och betalning, som

det kanske helt enkelt icke är möjligt att orubbat bevara eller komma tillbaka

till. Intet lands och intet samhälles ekonomiska resurser förslå att bekosta åt­

gärder, som innerst innebära ett spjärn mot den ekonomiska utvecklingens la­

gar. Särskilt gäller detta beträffande ett litet land såsom Sverige, som för sin

levnadsstandard är i avgörande grad beroende av avsättningsmöjligheterna på

en världsmarknad, över vilken det icke har någon bestämmanderätt och mycket

litet inflytande. Det bakåtriktade draget hos försäkringen är särskilt farligt

för ett land, som nått en av världens högsta industriella lönenivåer och en ena­

stående hög levnadsstandard. Den föreslagna försäkringsformen innebär ofrån­

komligt, att hjälpen genom försäkringen till övervägande del når de högst av­

lönade arbetarna. Genom den ständiga uppressningen av lönerna har man fak­

tiskt gjort vissa grenar av det industriella arbetet med dess förmåner till ett

monopol för en elitklass av arbetare, medan andra svenska arbetare icke kunna

bereda sig arbete ens till avsevärt lägre lönenivå. Det synes därför varken

ekonomiskt eller socialt rättvist, att en arbetslöshetsförsäkring i Sverige orga­

niseras med bidrag av allmänna medel eller överhuvud taget på ett sådant sätt,

att fackföreningarnas hittillsvarande egna, till synes på riktiga principer ba­

serade försäkringsverksamhet blir avlöst.

Även under normala förhållanden med en av måttliga variationer i arbets-

tillgången betingad arbetslöshet måste införandet av en försäkring medföra

många oväntade problem och svårigheter, och man måste säkerligen även i gynn­

sammaste fall räkna med en flerårig begynnelsetid av anpassningsförsök och

justeringar. Det behöver här endast erinras om att det föreliggande förslaget

bland annat räknar med en avsevärd fondbildning under gynnsammare år för

att underlätta finansieringen av ekonomiskt ansträngande perioder. Även för­

säkringstankens anhängare måste medgiva, att det knappast är möjligt att

tänka sig en olyckligare tidpunkt än den närvarande för införandet av en so­

cial försäkringsform.

Fullmäktige i järnkontoret: Försäkring som medel för avhälpande av ar­

betslöshetens följder bär redan i sig själv ett irrationellt moment, då de risker,

vilkas mötande man avser, stå utom kontroll på ett helt annat sätt än vad fal­

let är inom andra grenar av försäkringsverksamhet. Arbetslösheten kan fram­

kallas såväl kollektivt som individuellt under sådana former, att den formellt

oantastligt ter sig som en oförvållad arbetslöshet men i realiteten är frivillig,

beroende på upprätthållande av lönekrav, som omöjliggöra en ekonomisk pro­

duktion. Det är ingalunda fullmäktiges uppfattning, att arbetslösheten som

ett nutida fenomen i sin helhet eller kanske ens huvudsakligen är att tillskriva

denna omständighet — otvivelaktigt föreligger här ett mer än eljest svårut-

rett problemkomplex — men att det allmänna löneläget och dess större eller

mindre förmåga till smidig anpassning efter konjunkturerna har en betydlig

inverkan å arbetsmarknadens förmåga att absorbera arbetskraft torde vara

ställt utom allt tvivel.

Den kollektiva löneregleringen har fullständigt genomträngt vårt lands in­

dustriella liv och där haft sina verkningar på både gott och ont av så ingri­

pande art, att man knappast längre kan tänka sig förhållandena annorlunda

gestaltade. Men att denna reglering kunnat genomföras och verka på ett

sätt, som gagnat arbetarnas krav på bättre villkor utan att på samma gång

fullständigt ödelägga det näringsliv, som haft att möjliggöra kravens upp­

fyllande, torde uteslutande böra tillskrivas den omständigheten, att den för­

handlande organisationen å arbetarsidan måste bära ansvaret för den arbets­

löshet, som ofrånkomligt uppstår, om löneläget skulle fixeras i ett plan, som

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

löshet. Hjälpåtgärder av det slag, som här avses, äro ägnade att förhindra

den arbetslösa befolkningens naturliga återströmning till landsbygden, där

de billigaste försörjningsmöjligheterna erbjuda sig och där överhuvud ta­

get anpassningsförmågan i fråga om livsuppehället är större än i städerna.

En frivillig försäkring med dess starka yrkes- eller lokalbetoning skulle mot­

verka övergången till nya yrken och medföra en hämmande inverkan på ar­

betskraftens rörlighet. Att arbetskraften alltför starkt bibehålies bunden

vid respektive yrken, är givetvis betänkligt särskilt i en tid, då tekniken

undergår en stark utveckling, vilken i samband med pågående rationalise-

ringssträvanden kan inom vissa yrkesgrenar leda till minskat behov av ar­

betskraft. Den på grund härav åsamkade arbetslösheten bör ej, i enlighet

med vad handelskammaren redan tidigare anfört, på ett konstlat sätt uppe­

hållas genom försäkring i växelverkan med övriga välfärdsanordningar i detta

hänseende från samhällets sida. Att försäkringen endast i begränsad omfatt­

ning kan eliminera de ekonomiska verkningarna av arbetslösheten, torde —

såsom handelskammaren påpekat redan i sitt förra yttrande i ämnet — kom­

ma att medföra krav på en efter hand ständigt växande utbyggnad av för-

säkringsapparaten, ej endast i avseende på omfattningen av den krets, som

skulle komma i åtnjutande av försäkringen, utan också i fråga om varaktig­

heten av utgående bidrag.

Handelskammaren i Göteborg: Den organisation, som föreslås, synes vara

synnerligen tung och kostsam samt står icke i tillbörlig proportion med den

effekt, som antagligen kan uppnås. Den fondsamling, som förutsättes skola

äga rum hos arbetslöshetskassorna, kan icke undgå att väcka betänkligheter

från den synpunkten, att härigenom ökas en redan förefintlig tendens att ge­

nom fondbildningar undandraga landets näringsliv det behövliga kapitalet.

Det synes böra vara angeläget att motverka denna tendens och icke genom ny­

skapade organisationer ytterligare skärpa densamma.

En enligt handelskammarens mening allvarlig anmärkning mot det i pro­

memorian framlagda förslaget ligger i dess begränsade effektivitet både i det

hänseendet, att den åsyftade hjälpen endast kommer ett relativt begränsat

antal personer till godo, och att densamma behöver kompletteras genom ytter­

ligare kostbara stats- och kommunala åtgärder. Den föreslagna frivilliga

arbetslöshetsförsäkringen torde verka lockande huvudsakligast på den i eko­

nomiskt hänseende bäst ställda delen av arbetarna med relativt höga arbets­

löner, och vilka borde även utan denna statsunderstödda hjälp kunna med egna

medel överkomma den åsyftade korta arbetslösheten, under det att de relativt

lågt avlönade arbetarna väl få antagas komma att endast i mindre utsträck­

ning biträda de erkända arbetslöshetskassorna. En följd härav torde även

bliva, att fattigvården och annan hjälpverksamhet icke i någon väsentlig grad

kunna komma att övervältra sina kostnader på arbetslöshetsförsäkringen utan

måste vid sidan av denna i föga mindre utsträckning än hittills anlitas.

En för näringslivet betänklig sida av den föreslagna arbetslöshetsförsäk­

ringen, och som även sammanhänger med den ovan antydda kategori av arbe­

tare, som kunna förväntas inträda i kassorna, blir, att arbetslönerna komma

att i viss utsträckning förlora den nödvändiga elasticiteten och fastlåsas vid

en så hög nivå, att näringslivets sanering och konkurrenskraft kan äventyras.

Ävenledes kan det befaras, att arbetslöshetsförsäkringen kan komma att vid­

makthålla en inträffad arbetslöshet.

Handelskammaren delar socialstyrelsens i dess utlåtande över 1928 års för­

slag uttalade mening, att fackföreningarna komma att erhålla ett domine­

rande inflytande på kassornas ledning, vilket gör det troligt, att arbetslöshets-

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

eller rent kommunala— d. v. s. uteslutande med kommunala medel bedrivna —

arbetsföretag. Tidvis har därjämte kontant understödsverksamhet med eller

utan bidrag av statsmedel haft en betydande omfattning. Därjämte har en stor

del av de arbetslösa varit hänvisade att få sitt hjälpbehov fyllt genom den

allmänna fattigvården. Vid sidan av denna det allmännas hjälpverksamhet

har ett stort antal arbetare fått understöd från till deras fackorganisationer

anslutna arbetslöshetskassor, i vilka de frivilligt tagit försäkring.

Omfattningen av dessa hjälpåtgärder har även i relation till arbetslöshetens

omfattning varit mycket skiftande under olika år. Ser man på de hjälp-

former, till vilka staten bidragit, gäller det sagda i särskild grad därom,

vartill kommer, att endast en del av de anmälda arbetslösa blivit hjälpta

genom åtgärder av statens för ändamålet arbetande organisation, statens

arbetslöshetskommission. För närvarande torde endast omkring 50 % av de

hos kommissionen anmälda erhålla hjälp genom statliga och statskommunala

reservarbeten samt genom kommunal arbets- och kontantunderstödsverksam-

het med eller utan statsbidrag. Det är visserligen sant, att de tillämpade

statistiska metoderna medföra, att en icke obetydlig del av de anmälda

arbetslösa redovisas såsom icke hjälpta, utan att ansvaret härför påvilar

staten eller kommunerna. I siffrorna för anmälda hjälpsökande ingår

sålunda ett stort antal personer, för vilka kommunerna med sin känne­

dom om de individuella fallen icke påkallat bistånd från statens sida. Be­

träffande andra anmälda kan gälla, att samhällets organ förklarat sig beredda

att hjälpa dem, men att de själva av en eller annan anledning vägrat att mot­

taga hjälpen i den form den erbjudits. Men även om man tager dessa för­

hållanden i betraktande, synes disproportionen mellan siffrorna på anmälda

och hjälpta vara alltför stor. Särskilt gäller detta under en tid som den nu­

varande, då i det stora flertalet fall arbetslösheten redan sträckt sig över en

lång period och då man kan utgå från att en högst betydande andel av de ny-

anmälda hjälpsökande äro sådana, vilka i det längsta försökt att lita till egna

resurser men tvungits att söka det allmännas hjälp, då dessa blivit uttömda.

Ett hållbart program för det allmännas arbetslöshetshjälp måste för den

skull, i varje fall under förhållanden sådana som de nuvarande, gå ut på,

att alla under längre tid oförvållat arbetslösa skola, i den mån de därav äro

i behov, i en eller annan form erhålla hjälp. Detta är också syftemålet med

regeringens arbetslöshetsprogram. I anslutning till det nyss sagda bygger detta

program framför allt på en arbetslinje; regeringen avser sålunda att fram­

lägga förslag till ett mycket omfattande program för allmänna arbeten till

lindrande av arbetslösheten. Man nödgas dock säkerligen utgå från att man

icke ensamt genom tillämpandet av arbetslinjen kan tillgodose oundgängliga

behov av arbetslöshetshjälp i tider, då arbetslösheten tagit sådan omfattning

som för närvarande. Detta beror bland annat därpå, att det alltid finnes

vissa arbetargrupper, som det måste bliva svårt att bereda sysselsättning i

de former, som bliva tillgängliga genom de allmänna arbetena. Härtill kom­

mer, om man ser saken på längre sikt, att även om det i och för sig finnes

mycket stora resurser av särskilt vissa slag av arbeten, staten näppeligen kan,

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Invändnin­

gar av

principiell

natur.

mer av kontantunderstöd vid arbetslöshet, gäller det alltså här närmast att

taga ståndpunkt till frågan, huruvida det kan vara erforderligt att gå där­

hän, att staten helt övertager organisationen av försäkringen och genom

tvingande lagbud åstadkommer en allmän anslutning till denna eller om man

i stället för genom denna s. k. obligatoriska försäkring kan nå ett tillfreds­

ställande resultat genom att ingripa stödjande, uppmuntrande och reglerande

på den frivilliga försäkringsverksamheten.

Innan jag ingår på behandling av denna fråga, torde emellertid först böra

undersökas, huruvida de invändningar, som tidigare gjorts och i nu av­

givna yttranden framställts mot arbetslöshetsförsäkringen såsom sådan, äro

av den bärighet, att man bör avstå från försäkringstanken trots dess redan

framhållna principiella företräden. Därvid må först såsom en ytterligare ut­

gångspunkt för diskussionen framhållas, å ena sidan att försäkringen tyd­

ligen icke kan och icke bör eftersträva att bereda mera än ett begränsat mått

av trygghet och hjälp; den verkliga krisarbetslösheten, som omfattar en större

del av arbetarstyrkorna och räcker i åratal, måste mötas med andra medel.

Men å andra sidan kan konstateras, att om man kompletterar ett väl utfört

program för allmänna arbeten till motverkande av arbetslöshet med en väl­

ordnad arbetslöshetsförsäkring, man torde kunna erhålla ett system, som bör

vara tillräckligt omfattande och tillräckligt smidigt för att under normala

skiftningar i konjunkturerna bereda alla oförvållat arbetslösa hjälp, så att

endast under svåra kristider detta system skulle behöva kompletteras genom

en kontantunderstödsverksamhet i ena eller andra formen.

Jag övergår alltså nu till att söka bemöta några av de mera principiella

invändningar, som riktats emot arbetslöshetsförsäkringen. Ehuru jag där­

igenom i viss mån föregriper den efterföljande diskussionen av olika former

av arbetslöshetsförsäkring, torde det vara praktiskt att redan i detta sam­

manhang vid behandlingen av de olika framställda invändningarna söka på­

visa, i vad mån eventuellt befintliga anledningar till erinringar mot tidigare

förslag kunna anses undanröjda i det nu föreliggande förslaget. Beträffan­

de detta vill jag också redan här tillkännagiva, att jag ansluter mig till för­

slagets principer, vilka fastslagits under samråd mellan mig och de tillkal­

lade sakkunniga.

Den oftast hörda invändningen mot arbetslöshetsförsäkringen är, att denna

skulle inverka på den allmänna lönenivån sålunda, att försäkringen skulle

förhindra en sänkning av lönen, där en sådan med hänsyn till konjunkturerna

och det ekonomiska jämviktsläget kunde anses nödig eller befogad. Att in­

verka härutinnan läge inom arbetarorganisationernas intresse, och det vore där­

för klart, att dessa organiserade och understödde en arbetslöshetsförsäkring.

Men då staten skulle ingripa stödjande, kunde detta innebära ett avsteg från

neutraliteten på arbetsmarknadens område.

Att visst samband alltid finnes mellan lönenivån och arbetslösheten, och

att en försäkring kan komma att försvåra möjligheterna att omedelbart ned-

70

Kungl.

Maj:ts proposition nr

209.

sidan bereda hjälp i den omfattning, som ur allmänna sociala synpunkter anses

berättigad och erforderlig, och för att å andra sidan innebära garantier mot

sådana skadeverkningar av försäkringen, som möjligen skulle kunna följa av

en okontrollerad verksamhet på området. Just ur deras synpunkt, som se

olägenheter i arbetslöshetsförsäkringens nära sammanhang med fackförenings­

rörelsen, borde det vara angeläget att understödja en åtgärd, som högst vä­

sentligt minskar detta beroende och i stället inordnar hela denna arbetarnas

imponerande självverksamhet under det allmännas tillsyn och leder utveck­

lingen därav i linjer, som för samhället i dess helhet anses lämpliga. Visser­

ligen kan det sägas, att vissa fackförbund nödgats lämna tillskott till sina

medlemmars försäkring och att ett statsbidrag, som skulle befria dem därifrån,

kan innebära ett stärkande av organisationernas ställning. Emellertid är till

en början förhållandet det, att statsbidragen äro avsedda och i allt väsentligt

säkerligen komma att konsumeras för den utvidgning av de försäkrades för­

måner, som kommer att stadgas i förhållande till vad som nu är det vanliga

inom fackförbundens arbetslöshetskassor; någon övervältring av kostnader

från fackförbunden till statsverket lärer sålunda icke vara att förvänta. Vidare

gäller anmärkningen i praktiken sådana organisationer, som säkerligen icke,

oavsett detta, av ekonomiska skäl skulle behöva avstå från en strid, som de

funne vara till gagn för medlemmarnas intressen. I varje fall skulle invänd­

ningen icke kunna gälla de fackförbund, vilka för närvarande sakna arbets­

löshetskassor. Om man emellertid skulle underkänna vad nyss anförts därom,

att statsbidragen skulle komma att åtgå till ökning av förmånerna, och alltså

göra gällande, att det allmännas bidrag skulle innebära en möjlighet för fack­

förbunden att öka avgifterna till strejkkassorna, så skulle man med lika stort

skäl kunna säga, att arbetarna inom de fackförbund, som på grund av de stora

kostnaderna hittills icke upprättat arbetslöshetskassor, genom att ingå i för­

säkringen och erlägga avgifter dit skulle få minskad förmåga att lämna bi­

drag till strejkkassorna. I

I detta sammanhang må beröras den invändning, som gjorts därom, att

funktionärerna sannolikt skulle bliva desamma i kassorna som i fackförbunden

och att dessa alltså skulle genom sitt folk behärska tillämpningen av försäk-

ringsreglerna. Detta vore, heter det, särskilt betänkligt, då det gäller att

avgöra vilket anvisat arbete, som en försäkrad vore berättigad att avvisa såsom

icke lämpligt utan att därför förlora sin försäkringsrätt. Häremot må invändas,

att i den mån funktionärerna bliva desamma — vilket ingalunda är säkert —

detta skulle medföra övervägande fördelar på grund av den kännedom om de

försäkrade, som kassans ledning därigenom komme att erhålla; jag delar således

icke uppfattningen att särskilda regler skulle vara erforderliga för tryggande

av nödig kompetens hos personalen. Förvisso finnes det icke anledning att

befara, att i här avsedda fall försäkringsreglerna skulle följas mindre noggrant

än eljest. Det är säkerligen en fullständig felsyn, då man antager, att funktio­

närerna av s. k. humanitära hänsyn skulle överskrida de stadgade bestämmel­

serna. De äro ju för övrigt icke representanter blott för de arbetslösa utan även

72

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Att så blir fallet kommer följaktligen att bero på huruvida intresse och kraf­

ter finnas för det erforderliga organisationsarbetet; att det hela icke skall,

såsom pa något hall befaras, behöva stranda på otillräcklig utbyggnad av

arbetsförmedlingen är nämligen något, som uppenbarligen kan och bör från

det allmännas sida förhindras. I bestämmelserna rörande arbetsgivarbidrag

ingår vidare ett stadgande, enligt vilket möjlighet skulle finnas att lämna

extra bidrag till organisationskostnaderna. Detta stadgande är avsett att till-

lämpas just i sådana fall som de här diskuterade. Man är alltså berättigad

till det uttalandet att, därest ifrågavarande arbetargrupper icke komma att

bliva delaktiga av försäkringen, detta måste bero på bristande intresse eller

initiativkraft hos dessa arbetare eller deras ledning.

Det är också betecknande, att, samtidigt som man från vissa håll uttalar

här angivna farhågor för att försäkringen skulle komma att tjäna till att öka

löneklyftan mellan industriens och jordbrukets arbetare, socialstyrelsen såsom

en mycket betänklig sida hos förslaget anför, att detsamma skulle komma att

innebära en lönekompensation för de sämst avlönade arbetarna, ja, att för­

slaget rent av skulle vara uttryck för en strävan att utjämna lönerna mellan

olika arbetsområden — en strävan som visserligen enligt styrelsen vore dömd

att misslyckas. Vad socialstyrelsen sålunda anmärkt kan dock icke gärna vara

befogat. I genomsnitt per försäkrad lånt- eller skogsarbetare kan det beräknas,

att statsbidraget kan komma att uppgå till 20 ä 30 kronor om året, ett belopp,

som i detta sammanhang tydligen måste vara utan betydelse. Det må tilläggas,

att det daghjälpsbelopp, med vilket man räknat för dessa arbetargrupper, är

så lågt, att de icke gärna kunna tänkas annorlunda erhålla sin försörjning

billigare. Och det sätt, varpå deras oundgängligaste levnadsbehov täckas, kan

icke gärna inverka rubbande på den lönenivå och den lönespänning olika yrken

emellan, som socialstyrelsen anser icke böra på denna väg påverkas.

Farhågor hava vidare uttalats för att en arbetslöshetsförsäkring skulle min­

ska rörligheten hos arbetskraften samt verka fastlåsande på förefintligt över­

skott på arbetskraft inom därav berörda industrier, även då överskottet är

permanent. I samband därmed har anförts, att det i vårt land skulle ställa sig

vanskligare än på andra håll att genomföra en försäkring, detta på grund av

de stora skiljaktigheterna i lön ej blott inom olika yrken utan också olika orter

emellan.

Häremot må till en början invändas, att det kan förväntas, att de blivande

erkända arbetslöshetskassorna till största delen komma att utgöras av riks­

kassor enligt yrkeslinjen. Då arbetskraftens rörlighet är betydligt större rent

lokalt sett än mellan olika yrken, torde man ej behöva frukta några större

konsekvenser med avseende å den lokala rörligheten. Det må nämligen till­

läggas, att vad angår skillnaden i lön olika orter emellan de avsedda bestäm­

melserna icke kunna väntas motverka, att en arbetare tager anställning i sitt

yrke på en ort, där lönen är lägre än i hans hemort. Han är nämligen berättigad

att kvarstå i samma understödsklass som före flyttningen, och maximum av

daghjälpen bestämmes efter den genomsnittliga lönen å den ort, där han har

sin bostad. Om han under arbetslösheten stannar kvar på den senaste arbets-

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kanske än mer kollektivt kunna utöva stort inflytande på arbetslöshetens om­

fattning. Den hjälp till de arbetslösa, som lämnades utan behovsprövning,

borde därför helt och hållet bekostas av arbetarnas egna organisationer. Svaret

på denna invändning är givet redan i det föregående. Ett av försäkringens

största värden ligger i den trygghet den bereder arbetaren, en känsla, vars

psykologiska verkningar man på många håll synes benägen att i brist på

närmare kännedom om förhållandena underskatta. Ändock borde det kunna

allmänt anses såsom en angelägen uppgift att söka upphäva den arbetarnas

osäkerhetskänsla, som gör dem benägna att känna sig stå vid sidan av den

bestående samhällsordningen, och att i stället knyta dem fastare till samhället.

Det nu sagda utesluter icke att, då det individuella arbetslöshetsfallet ut-

sträckes över en längre tid, en behovsprövning kan vara berättigad; det före­

liggande förslaget uppdrager ju också i detta hänseende en mycket bestämd

gräns. Visserligen anföres från olika håll, att erfarenheterna från utlandet

utvisa, hur lätt en sådan gräns utsuddas och försäkringen uppmjukas, så att

rätten till hjälp utsträckes till kanske obegränsad tid. De ekonomiska förut­

sättningarna för försäkringen skulle härigenom rubbas, och staten skulle få

en moralisk skyldighet att ansvara för underskottet å verksamheten. Det

framlagda förslaget visar på åtskilliga punkter, att vikten av denna anmärk­

ning beaktats. Just med hänsyn härtill har försäkringsförslaget komplette­

rats med detaljförslag till huru en på behovsprövning grundad anordning skall

uppbyggas, avsedd att taga vid omedelbart där försäkringen slutar. Det fin­

nes med en dylik samordning icke någon rimlig anledning antaga, att de rätts­

anspråk på understöd, som skilja försäkringen från understödsverksamheten,

skulle komma att utsträckas inpå den tid, för vilken ett understödssystem fin­

nes i funktion.

Likaledes måste det bestämt understrykas, att staten icke genom den ifråga­

satta anordningen ikläder sig någon som helst skyldighet att täcka eventuellt

underskott inom kassorna. Vid större påfrestningar hava kassorna i stället

skyldighet att på angivet sätt begränsa sin verksamhet, varjämte särskild ut­

taxering å medlemmarna bör ske, om så erfordras. Statens ekonomiska åta­

ganden äro enligt den föreslagna metoden fullt klart begränsade, och det är

icke någon svårighet att uträkna, till vilket belopp de maximalt kunna under

de ogynnsammast tänkbara förutsättningar komma att uppgå.

I yttrandena över förevarande förslag har man ånyo mött den invändningen,

att arbetslösheten icke skulle vara en försäkringshar risk; antingen så att dess

omfattning skulle vara omöjlig att försäkringsmässigt förutse eller så, att

den försäkrade själv skulle hava möjlighet att inverka på försäkringsfallets in­

trädande. Häremot må det vara tillräckligt att hänvisa till att försäkrings-

inspektionen i sitt utlåtande icke ansett hinder föreligga att genomföra för­

slaget utan endast uppehållit sig vid de erforderliga garantierna för en försäk-

ringsmässig utformning av det ifrågasatta systemet. Även må framhållas,

att då försäkringen enligt förslaget är begränsad till de första 20 veckorna

av varje arbetslöshetsfall, man därmed erhållit ett begränsat område, som i

och för sig måste anses försäkringsbart. Vad angår de försäkrades möjlighet

76

Kungl. Maj:ts proposition nr 200.

höjas. Den gjorda uträkningen för år 1931 beträffande mekaniska verkstä­

der utvisar sålunda, att procenttalet understödda för årets fyra kvartal kunde

beräknas stiga med i genomsnitt 6 enheter eller något mer än 10 %. Om denna

ökning motsvarar förhållandena på andra arbetsområden, skulle procenttalet

hjälpta personer följaktligen komma att uppgå till närmare 70. De personer,

som därefter icke skulle komma i åtnjutande av understöd, skulle väsentligen

vara sådana, som uteslutas därifrån på grund av bristande avgiftsbetalning.

Med nu angivna siffror som utgångspunkt lärer det icke vara möjligt att från­

känna försäkringen en mycket stor betydelse. Vad angår en liknande invänd­

ning eller att effekten av förslaget skulle vara alltför obetydlig för den erfor­

derliga omfattande organisationen, är det tillräckligt att hänvisa till att för­

månerna skulle bliva avsevärt större än inom de nu existerande kassorna, där

man dock funnit med sin fördel förenligt att vidtaga anordningar, som icke

skulle behöva bliva mycket mera komplicerade, i händelse förslaget genom­

föres.

I 1928 års förslag var försäkringslinjen på visst sätt kombinerad med en

reservarbetslinje, vilken var avsedd att tjäna, bland annat, till medel att pröva

de försäkrades arbetsvillighet, innan de komme i åtnjutande av försäkrings­

förmånerna. Det har nu anförts som en brist, att i de sakkunnigas promemo­

ria icke upptagits något motsvarande stadgande, och man har efterlyst be­

stämmelser om hur försäkringen skulle sammanbindas med en blivande arbets­

linje. Härtill må framhållas, att så länge arbetslösheten är av särskilt stor

omfattning, staten torde komma att sörja för tillgång till allmänna arbeten,

vid vilka arbetskraften skall uttagas bland dem, som hos arbetsförmedlings­

kontoren anmält sig såsom arbetssökande. Dessa arbeten kunna alltså på sam­

ma sätt som de hittillsvarande reservarbetena användas som kontroll på arbets-

villigheten, eftersom en förutsättning för utbekommande av försäkringsför­

måner bör vara, att vederbörande, i regel dagligen, hos arbetsförmedlingen an­

mäler sig såsom arbetssökande. Med vad sålunda anförts torde jag hava be­

svarat jämväl frågan om försäkringens ställning till den blivande arbetslinjen:

arbetshänvisning bör alltid äga företräde, och försäkringsförmåner böra utgå

blott till den, som icke kunnat erhålla för honom lämpligt arbete.

Innan jag lämnar behandlingen av de mot arbetslöshetsförsäkring överhuvud

taget eller det föreliggande förslaget framställda mera allmänna anmärknin­

garna, må slutligen skärskådas de uttalanden, som socialstyrelsen och vissa

andra myndigheter gjort i den riktningen, att man borde avstå från förslagets

framläggande även på den grund, att den blivande försäkringen skulle komma

att valla bittra missräkningar bland dem, för vilka den är avsedd. Jag tror

mig våga försäkra, att dylika bekymmer äro överflödiga. Alla de, som skulle

komma att få med ledningen av den blivande försäkringsorganisationen att

göra, hava numera säkerligen klart för sig, att försäkringen, särskilt i en tid

som den nuvarande, endast kan bringa hjälp för en del av arbetslösheten.

Men det oaktat har från deras sida icke en röst höjts mot den uppfattningen,

att man dock nu borde tacksamt mottaga vad som erbjudes. Och vad angår

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

första tid, blivit utmönstrade; de som ännu mera regelbundet hava arbete,

äro till största delen sådana, som hava utsikt att hålla sig kvar i sin an­

ställning och alltså icke behöva befaras komma att hårt betunga försäkringen.

När denna väl hunnit växa sig starkare, kan den vara i stånd att mottaga

de nu arbetslösa, i den imån de till följd av konjunkturernas förbättring då

fått arbete.

Obligatorisk

Om således de framställda invändningarna mot en försäkring över huvud

e^ligsynas

kunna på goda grunder bemötas, återstår att ur mera prin-

säkring.

cipiella synpunkter taga ståndpunkt till frågan om företrädet mellan obliga­

torisk försäkring, frivillig försäkring i den vanliga formen eller den form

av modifierad frivillig försäkring, som av 1932 års sakkunniga utarbetats.

Av de förslag till arbetslöshetsförsäkring, som hittills framlagts i Sverige,

hava såväl socialförsäkringskommitténs förslag av år 1922 som det s. k. de-

partementsutkastet av år 1925 varit lagda som frivillig försäkring. Stats­

bidraget utgick enligt socialförsäkringskommitténs förslag efter viss begräns­

ning med belopp, motsvarande medlemmarnas fasta avgifter, och enligt depar-

tementsutkastet med hälften av den daghjälp, som utbetalats utöver viss tid.

1926 års arbetslöshetssakkunniga framlade år 1928 alternativa förslag till

obligatorisk och frivillig försäkring. Enligt det obligatoriska förslaget skulle

staten bekosta förvaltningskostnaderna och familjetilläggen, varemot övriga

kostnader skulle lika fördelas mellan de försäkrade arbetarna och deras arbets­

givare. Enligt det frivilliga förslaget skulle staten lämna bidrag med belopp,

motsvarande medlemmarnas avgifter. Arbetsgivarbidrag förekommo icke i

något av de frivilliga förslagen.

1932 års sakkunnigas förslag innebär en frivillig försäkring, där statens

bidrag graderats i förhållande till daghjälpens storlek och antalet understödda

dagar per medlem och år inom varje arbetslöshetskassa, vilken gradering skett

så, att kassor med lägre daghjälp och större arbetslöshet få förhållandevis

större bidrag, medan i nämnda avseenden bättre ställda kassor få förhållan­

devis mindre bidrag. Dessutom lämnar staten ett förvaltningsbidrag av två

kronor per årsmedlem i varje kassa. Av arbetsgivare med minst tio årsarbe­

tare uttages ett bidrag med två kronor per årsarbetare, vilket bidrag är avsett

att användas med hälften till de ökade kostnaderna för arbetsförmedlingen

och med hälften till förvaltningsbidragen till kassorna.

Den obligatoriska och den frivilliga försäkringsformen hava båda sina för­

delar och sina nackdelar.

Vid en obligatorisk försäkring bliva praktiskt taget alla därav omfattade

arbetare försäkrade, vare sig de själva önska detta eller ej. Inom en gemen­

sam ram skapas en allmän riksförsäkring. Arbetarnas inbördes solidaritet

tages i anspråk genom att de bättre lottade yrkena få bidraga till understöden

åt de sämre lottade. Man uppnår härigenom på ett enkelt och naturligt sätt

en riskutjämning mellan olika yrken. Då vid en obligatorisk försäkring samt­

liga arbetare äro försäkrade, kan man där med skäl fordra, att jämväl arbets­

givarna skola deltaga i kostnaderna för själva försäkringen. Det är princi-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Försäk­

ringens om­

fattning

med hänsyn

till sär­

skilda yrkes­

grupper.

system, sådant som det obligatoriska, där även de högst avlönade och av den

minsta arbetslöshetsrisken hotade arbetargrupperna få med sina avgifter bi­

draga till finansieringen för sina sämre lottade kamrater. Slutligen lämnar en

frivillig försäkring mindre möjlighet till uttagande av arbetsgivarbidrag än en

obligatorisk försäkring, något som i anslutning till det nyss anförda lärer få

anses såsom en brist.

Avgörande vid valet av försäkringsform har, då alltså intetdera systemet i

och för sig kan tillerkännas ett bestämt företräde, synts mig böra vara den

omständigheten, på vilken väg man lättast skulle kunna på ett effektivt sätt

under försäkringen inbegripa nyssnämnda särskilt illa ställda arbetarkatego­

rier, framför allt lånt- och skogsarbetarna. Vid en undersökning, som med den­

na utgångspunkt verkställts, har det visat sig möjligt att genom särskilda an­

ordningar åstadkomma ett frivilligt försäkringssystem, som synes i sig förena

fördelarna av obligatorisk och frivillig försäkring, ett förslag som medför en

sådan utjämning av försäkringskostnaderna och sådana lättnader för arbetar­

grupper med särskilt hög arbetslöshetsrisk och särskilt låg arbetsinkomst, att,

som redan antytts, förutsättningar måste, såvida intresse och initiativkraft

finnas, föreligga för deras inbegripande under försäkringen. Genom att stats­

bidraget göres beroende av nämnda båda faktorer, har man, såsom framgått

av de sakkunnigas promemoria, kunnat åstadkomma en verksam utjämning

av försäkringskostnaderna. Då sålunda statsbidragen utmätas till de blivan­

de kassorna efter behovsprincipen, kan man nämligen faktiskt åstadkomma

ungefär samma utjämning som inom en obligatorisk försäkring. Härtill

kommer, att man undgår sistnämnda försäkringsforms byråkratiska admini­

stration och bibehåller de med den frivilliga försäkringen förenade fördelarna

av självhjälp, självkontroll, personkännedom hos ledningen, kunskap om ar­

betsmarknaden, kontakt med den organiserade arbetarrörelsen, samverkan med

annan lokal hjälpverksamhet m. m. Att märka är också, att det förordade

systemet visat sig medgiva uttagande av arbetsgivarbidrag, om också i myc­

ket begränsad omfattning. Traditionerna från de redan befintliga arbetslös­

hetskassorna torde slutligen komma att medverka till framskapandet av en

på en gång smidig och effektiv förvaltning för en förhållandevis ringa kostnad.

Närmast härefter torde jag få behandla vissa punkter av större betydelse

för att därefter lämna en specialmotivering till de särskilda författningsför-

slagen.

Särskilda punkter i förslaget.

Enligt sakkunnigförslaget skall det principiellt stå öppet för alla löne-

arbetare att ansluta sig till försäkringen, oberoende av vilket yrke de till­

höra. Däremot skola personer, som under längre tid än fem månader av året

hava ställning såsom självständiga företagare, i princip vara uteslutna från

rätt till medlemskap i kassorna. De sakkunniga framhålla, att de vid försla­

gets utarbetande tagit särskild hänsyn till vissa yrkesgruppers och särskilt då

lånt- och skogsarbetarnas säregna arbets- och anställningsförhållanden i av­

sikt att möjliggöra för dem att ansluta sig till försäkringen.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Än värre är emellertid, att det i promemorian föreslagna systemet kommer

att göra det synnerligen lätt för en jordbrukare, som enligt 7 § lyckats komma

in i en kassa, att skaffa sig arbetslöshetsersättning under den tid, han arbetar

i sitt jordbruk. Därest han fullgjort de i 21 § stadgade villkoren för under­

stöd, vilket i allmänhet bör kunna hava skett under vinterarbetet, behöver

han blott, sedan sagda vinterarbete slutat, i föreskriven ordning anmäla sig

hos arbetsförmedlingsanstalten såsom arbetslös och arbetssökande för att vara

berättigad till understöd under den tid, han sedan under våren och somma­

ren går i sitt eget jordbruk. Risken för att han under denna tid skall er­

hålla något arbete genom förmedlingsanstalten är icke så stor. 90 % av allt

skogsarbete utföres på vintern. För de fåtaliga sommararbetena i skogen fin­

nes i allmänhet gott om lös arbetskraft, vilken anmäler sig som sökande di­

rekt hos skogsarbetsgivarnas skogvaktare eller andra förmän. Sagda arbets­

givare komma säkerligen att i tämligen ringa omfattning anlita arbetsförmed-

lingsanstalterna.

Det lärer sålunda få emotses, att en arbetslöshetsförsäkring av skogsarbe­

tarna kommer att leda till talrika försök till missbruk. Det kan emellertid då

sägas, att kassorna jämlikt 22 § kunna stadga, att daghjälp ej får utgå till

skogsarbetare under sommarhalvåret. En dylik bestämmelse komme emeller­

tid att träffa jämväl de lösa skogsarbetarna utan jordbruk, vilka just under

sommaren kunna vara i verkligt behov av hjälp. Förhållandet är ägnat att visa,

att det. knappast är möjligt att på ett rättvist sätt ordna en arbetslöshets­

försäkring inom skogsbruket.

Statens arbetslöshetskommission förmenar, att bestämmelserna om uppdel­

ning av företagare och lönearbetare med hänsyn till deras rättigheter att kvar­

stå respektive uppbära understöd från kassorna vid omsättandet i praktiken

komme att föra med sig åtskilliga tvistigheter.

Socialstyrelsen och svenska stadsförbundets styrelse hemställa, att en när­

mare definition å begreppet självständig företagare måtte intagas i förordnin­

gen, då det ej syntes vara lämpligt att överlämna ifrågavarande begreppsbe­

stämning åt en framtida praxis.

Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare anför:

Problemet att i försäkringsklientelet införliva även de arbetargrupper, som

i 1928 års förslag ställdes utanför, torde 1932 års sakkunniga ha löst i den mån

lösning är möjlig. . Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida lösning överhu­

vud taget är möjlig.. Vad beträffar skogs- och flottningsarbetare, föreligga

härvid alldeles särskilda omständigheter. En mycket stor del av denna grupp

har små jordbruk, vilka icke föda sin man utan nödga till biförtjänster för

levebrödet, och inom övre Norrland sökas dessa biförtjänster mest i skogs­

arbete på vintern, i flottningsarbete på våren och försommaren samt till viss

del även i sågverksarbete. Det rör sig alltså här om en stor arbetarstam, som

till en del.är egen företagare, till en annan del anställd hos arbetsgivare. Det

är ^ samtidigt att märka, att denna grupp är svår att organisera, och det är

svårt att kontrollera dess förhållanden. Särskilt torde detta gälla hemma­

varande, vuxna barn. En effektiv kontroll i de spridda, fåtaligt bebodda

byar, där denna grupp har sitt hemvist, kan icke ske med det ombudsantal

för försäkringen, som promemorian antager.

Lantbruksstyrelsen yttrar härom: Vad angår behovet av en arbetslöshetsför­

säkring för jordbrukets arbetare, vill lantbruksstyrelsen framhålla, att numera

på grund av ökad användning inom .jordbruket av motorer och andra maski­

ner samt tvånget att så långt möjligt inknappa på arbetskraften en viss arbets-

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den omständigheten, att antalet prövningsfall beträffande sjöfolket kan vän­

tas bliva relativt stort, synes kollegium emellertid icke i och för sig böra för­

anleda till att utesluta sjöfolket från försäkringen. Kollegium kan icke heller

finna, att de befarade svårigheterna vid prövningen av de olika arbetslös-

hetsfallens orsaker äro av den art, att de med nödvändighet behöva medföra en

dylik konsekvens. Svårigheterna torde beträffande det i den inrikes farten

sysselsatta sjöfolket bliva mindre framträdande, då givetvis här större möjlig­

heter föreligga att, i händelse av behov, med båda parternas bistånd erhålla er­

forderlig utredning och vad angår den utrikes sjöfarten, så lärer kunna förutsät­

tas, att en sjöman, som är medlem av erkänd arbetslöshetskassa och utan eget

förvållande gått förlustig en anställning, icke försummar att vid anställnin­

gens upphörande förskaffa sig intyg av befälhavaren om anledningen härtill.

I händelse av tvist om denna anlednings art, torde dylik tvist redan med hän­

syn till avräkningen ofta komma under mönstringsförrättarens prövning (43 §

sjömanslagen), i samband varmed sjömannen, därest mönstringsförrättaren

slitit tvisten till hans förmån, kan förse sig med hans bevis härom att jämte sjö-

fartsboken företes vid arbetslöshetskassan. Svårare ställer det sig i de fall

då hyresavtalet upphört på grund av enkel uppsägning av endera parten och

eventuell bakomliggande tvist på grund härav icke kommer under mönstrings­

förrättarens prövning. Möjligen kan det framdeles i händelse av arbetslös­

hetsförsäkringens realiserande visa sig erforderligt att utvidga mönstrings-

förrättares skyldigheter till att på anmodan verkställa prövning av den ytter­

sta anledningen till avtalsförhållandets upphörande även i fall av nu antydd

art. Kollegium anser sålunda icke skäl föreligga att förorda ett uteslutande

av sjöfolket från en försäkring, som befinnes böra komma till stånd beträffan­

de andra yrkesgrupper.

Svenska transportarbetareförbundet anför beträffande hamn- och stuveriar-

betarna följande.

De till svenska transportarbetareförbundet anslutna hamn- och stuveri-

arbetarna skulle icke ha någon nytta av en försäkringskassa enligt försla­

get, om man undantar den mera säsongbetonade hamn- och stuveriarbetare-

kåren i Norrland, till vilken vi senare skola återkomma. Flertalet hamn-

och stuveriarbetare äro sysselsatta vid hamnar, där sjöfart pågår året runt. De

där sysselsatta — tillhörande ordinarie kåren — äro i allmänhet icke utsatta

för så pass långa perioder av arbetslöshet, att de skulle komma i åtnjutande av

arbetslöshetshjälp. Även om så skulle inträffa, äro de förhindrade att hos ar­

betsförmedling söka arbete, enär de måste stå till arbetsgivarens förfogande i

händelse något nytt arbete inkommer. De kunna därför icke heller, utnyttja

den medgivna rätten till arbetslöshetshjälp vid korttidsarbete. Förhållandena

äro i stort sett analoga även för de s. k. speditionsarbetarna, vilka emellertid

i allmänhet icke ha någon bestämd arbetsgivare, utan arbeta för en mängd fir­

mor vid förefallande behov av arbetskraft.

Beträffande hamn- och stuveriarbetarna i Norrland, vilka allmänt „ måste

räknas till säsongarbetare med säsonger varierande mellan 5 och 10 månader

(hit höra även hamnarbetarna vid Mälare- och Vänernhamnarna), torde det

bliva nästan ogörligt att kunna inpassa dem i en frivillig försäkring, även om

föreliggande försäkringsförslag skulle medgiva dylik inkorporering av ar­

betare med årligt återkommande arbetslöshet. Försäkringsavgifterna skulle

i så fall bliva så stora att de skulle verka avskräckande.

Jämväl rörande de s. k. anställda hava framförts vissa särskilda synpunkter.

De anställdas centralorganisation anser, att bestämmelserna i sakkunnig-

förslaget äro så utformade, att en anslutning för det övervägande antalet an-

86

Kungl. Maj:ts proposition nr

209.

riska eller det frivilliga systemet, skulle dock verka synnerligen orättvist, sär­

skilt som de ju finge skattevägen bidraga till försäkringens finansiering och

få anses tillhöra dem, som äro i stort behov av försäkring. Vid tillkallan­

det av 1932 års sakkunniga för arbetslöshetsförsäkring uttalade jag även till

statsrådsprotokollet, att utredningen borde taga sikte på att försäkringen bor­

de inbegripa största möjliga antal arbetargrupper, framför allt lånt- och

skogsarbetare samt affärsanställda, vilken sistnämnda grupp jämväl varit

undantagen från delaktighet i försäkringen enligt 1928 års obligatoriska

förslag.

De sakkunniga framhålla nu i promemorian, att förslaget utformats så, att

möjlighet skapats för alla de kategorier av arbetare och anställda, vilkas an­

ställnings- och avlöningsförhållanden äro så beskaffade, att de överhuvud kun­

na tänka på någon form av arbetslöshetsförsäkring, att utan oskäligt stora

kostnader komma i åtnjutande av de förmåner, som försäkringen kan erbjuda.

De sakkunniga syfta därvid främst på utformningen av bestämmelserna om

statsbidraget. De sakkunniga hava vidare föreslagit en betydande utvidgning

av den offentliga arbetsförmedlingen, så att dennas verksamhet skulle över­

spänna hela landet.

Såsom framgått redan av den allmänna motiveringen, anser jag mig kunna

helt ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning, att härigenom beretts möj­

lighet även för dåligt ställda arbetargrupper såsom lånt- och skogsarbe­

tare att ansluta sig till försäkringen och få del av dess förmåner. Åven

om anslutningen till en början från dessa arbetargruppers sida ej torde

bliva sa stor, bland annat därför att de ännu ej äga erforderlig organisations-

vana, torde man kunna hysa berättigade förhoppningar om att anslutnin­

gen så småningom vid en ökad kunskap om försäkringen skall bliva allmän.

Som jag nyss anfört, bjuder spörsmålet om inbegripandet av lånt- och skogs­

arbetarna under en arbetslöshetsförsäkring på vissa organisatoriska svårighe­

ter. Jag syftar därvid främst på svårigheten att utskilja de självständiga

företagarna. På sätt de sakkunniga anfört, är det ett mycket stort antal själv­

ägande bönder, arrendatorer och småbrukare, som vintertiden söka sin utkomst

genom skogsarbete. Dessa kategorier böra i regel icke tillåtas att ingå såsom

medlemmar i en erkänd arbetslöshetskassa. Men om deras jordbruk är litet

och kanske kan skötas huvudsakligen med hjälp av hemmavarande barn samt

om de verkligen större delen av året hava anställning som lönearbetare, synes

man ej rimligen kunna förvägra dem rätt att ansluta sig till försäkringen.

Kontrollen över att de verkligen äro arbetslösa kommer visserligen att bliva

svår, och missbruk torde väl ej helt kunna undvikas. För att bliva berättigade

till understöd måste de dock i regel varje dag anmäla sig såsom arbetssökande

hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen samt vara beredda att antaga

varje erbjudet arbete. Dessutom lärer arbetslöshetskassan, som ju är ekono­

miskt intresserad i saken, genom sina organ, vilka kunna förväntas besitta

god orts- och personkännedom, komma att utöva en stark kontroll över att ve­

derbörande verkligen äro arbetslösa och ej tillåtas uppbära understöd, un­

der det de sköta det egna jordbruket, ömsesidig kontroll förekommer också

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

87

alltid i dylika fall medlemmarna emellan, och det kan påräknas, att på det

sättet tillsyn torde kunna utövas även å de medlemmar, som äro tämligen av­

lägset boende. För övrigt torde de personer, som under den döda säsongen i

skogen i regel sköta det egna jordbruket, ej i någon större utsträckning kom­

ma att anmäla sig såsom medlemmar i en arbetslöshetskassa. De riskera ju

att under större delen av året få erlägga avgifter till kassan utan att sedan

få något understöd.

Vad Sveriges skogsägareförbund anfört om att en jordbrukare, som under

vintern arbetat som skogsarbetare och då inbetalat erforderligt antal avgifter,

under sommaren, då han sköter det egna jordbruket, blott behöver anmäla sig

hos arbetsförmedlingen för att bliva berättigad till understöd, måste bero på

en missuppfattning. Det är, som jag nyss anfört, självklart, att en sådan per­

son ej kan anses såsom arbetslös, och detta är dock den primära förutsättnin­

gen för att understödsrätt skall föreligga.

Det sätt, varpå de sakkunniga dragit gränsen gentemot de självständiga fö­

retagarna, anser jag vara ändamålsenligt och ägnat att i möjligaste mån för­

hindra missbruk. Jag finner det likaledes lämpligt att icke i förordningen in­

föra någon närmare definition å begreppet självständig företagare, utan anser,

att bestämmandet av omfattningen härav bör överlämnas åt de tillämpande

organen.

Till lantbruksstyrelsens uppfattning om att en arbetslöshetsförsäkring icke

skulle vara erforderlig för lantarbetarna kan jag ej ansluta mig. Under de

senare åren hava den svåra jordbrukskrisen och den fortlöpande rationalise­

ringen i förening medfört, att en betydande del av lantarbetarna, såväl dag­

lönarna som de fast anställda, äro arbetslösa eller utsatta för stor arbetslös­

hetsrisk.

På sätt Sveriges redareförening och kommerskollegium anfört, torde vissa

svårigheter komma att uppstå, då det gäller att bedöma karaktären av sjö­

männens arbetslöshet; detta särskilt med hänsyn till att sjömännen mycket

ofta växla anställning och att befälhavaren å det fartyg, från vilket avmönst­

ringen skett, kan vara svår att anträffa. Dessa svårigheter — vilka beaktats

vid de sakkunnigas arbete — torde dock ej vara oöverkomliga, något som också

kommerskollegium vitsordat. Man torde kunna förvänta, att befälhavaren å

den båt, från vilken avmönstringen sker, sedan en försäkring väl införts, kom­

mer att i sjömansboken anteckna den verkliga orsaken till anställningens upp­

hörande. Har så ej skett, kan sjömannen, om avmönstringen skett i svensk

hamn, omedelbart och innan fartyget avgått begära kassans förmedling för

undersökning om orsaken till avmönstringen. Avmönstring i utländsk hamn

torde mera sällan förekomma och då främst på grund av sjukdom, varför i

allmänhet fyra veckor lära hava förflutit, innan sjömannen i Sverige kan an­

mäla sig som arbetslös. Anledningen till avmönstringen är i så fall i detta

sammanhang likgiltig.

Från en representant för svenska sjöfolksförbundet hava hos de sakkunniga

framställts vissa önskemål i avseende på försäkringen. På sätt som framgår

88

Kungl.

Maj:ts proposition nr 209.

av de sakkunnigas promemoria (bilaga G sid. 51 f.), hava de sakkunniga ej

ansett sig kunna beakta dessa önskemål i vidare mån, än att möjlighet skapats

för utsträckande av den tid, inom vilken förfallna avgifter till kassan skola

vara erlagda, intill 26 veckor. Till vad de sakkunniga i detta sammanhang an­

fört kan jag ansluta mig.

Beträffande de av transportarbetareförbundet omnämnda hamn- och stuveri-

arhetarna torde det, såsom förbundet anfört, vara ogörligt att ordna så att de

kunna förväntas komma att ansluta sig till arbetslöshetsförsäkringen. En

nödvändig förutsättning för rätt till understöd från försäkringen är nämligen,

att arbetslösheten och arbetsvilligheten konstateras genom att ansökan om er­

hållande av arbete göres hos den offentliga arbetsförmedlingen. Dessa arbe­

tare måste emellertid alltid finnas tillgängliga vid hamnen för att kunna mot­

taga arbete vid eventuellt inkommande fartyg. Om man bortser från den sä­

songmässiga arbetslösheten, under vilken understöd från försäkringen sanno­

likt ändock ej skulle utgå, torde dessa arbetare ej heller hava några längre

sammanhängande arbetslöshetsperioder. Till hjälpform vid ofta återkomman­

de arbetslöshetsfall, vart och ett om kanske endast några få dagar, äi försäk­

ringen ej avsedd. Däremot torde ej, såsom förbundet antagit, något hinder

mot anslutning till försäkringen kunna förefinnas på den grund, att medlem­

marnas egna avgifter skulle bliva för betungande, detta med hänsyn till det

sätt varpa statsbidraget till arbetslöshetskassorna konstruerats.

Vad beträffar kontors- och affärsanställda samt arbetsledare, förefinnas

inga som helst principiella svårigheter mot att inbegripa dessa grupper under

en frivillig arbetslöshetsförsäkring. Däremot är det givet, att den skillnad

i arbetsuppgiften, som finnes mellan dessa grupper och de egentliga kropps­

arbetarna, skall medföra vissa för de affärsanställda mindre tilltalande kon­

sekvenser vid tillämpningen å dem av försäkringens bestämmelser. Jag av­

ser härvid särskilt skyldigheten att antaga varje erbjudet arbete, som enligt

de stadgade reglerna skall anses såsom lämpligt. Vidare synas åtminstone

arbetsledarna anse det högsta medgivna daghjälpsbeloppet vara för lågt för

denna organisations medlemmar. Därjämte har framhållits, att arbetslösheten

bland dessa gruppers medlemmar relativt sett ej är så stor, men att i stället

varje enskilt arbetslöshetsfall är mycket långt och att sålunda en stor del av

de arbetslösa kommer att hava uttömt sin rätt till understöd, långt innan ny

anställning kunnat erhållas. I arbetslöshetsförsäkringens natur ligger, att

den skall avhjälpa den nöd, som uppkommer genom arbetslöshet. Däremot

kan en arbetslöshetsförsäkring, till vilken bidrag utgår från det allmänna,

aldrig få användas till att upprätthålla en förutvarande hög standard i lev-

nadsföringen. Försäkringen avser endast att erbjuda nödtorftig försörjning,

och som villkor för erhållande av understöd måste krävas, att vederbörande

arbetslöse ej kunnat erhålla lämpligt arbete. Det är sålunda uppenbart, att hän­

syn ej kan tagas till de framställda önskemålen om annan bedömning av skyl­

digheten att antaga erbjudet arbete, än som gäller för övriga arbetare, eller

om utökning av daghjälpens storlek. Däremot torde kunna beaktas vad som

Departe­

mentschefen.

heten lämpligen borde uttryckligen tillerkännas befogenhet att påbjuda så­

dan indelning.

Samma fråga har också berörts av statens arbetslöshetskommission, som

anfört:

Den i förslaget medgivna klassindelningen syntes kunna medföra vissa

olägenheter, därest medlemmar resa och erhålla arbete på orter med växlande

löne- och inkomstförhållanden. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida icke

något stadgande borde införas, som ålade vederbörande styrelse för kassorna

att tillse, att exempelvis medlemmar å resp. orter överfördes i de klasser

och till ^erhållande av de understödsbelopp, som för arbetslösa personer till-

lämpas å vederbörande uppehållsort. I det sammanhanget må även framhål­

las, att de sakkunniga eftersträvat att genomföra en uppdelning av företagare

och lönearbetare med hänsyn till deras rättigheter att kvarstå resp. uppbära

understöd från kassorna. Dessa bestämmelsers omsättande i praktiken lär

enligt kommissionens förmenande komma att föra med sig åtskilliga tvistig-

heter.

I anledning av vad socialstyrelsen anfört må först anmärkas, att sakkunnig­

förslaget utgår från att klassindelning skall kunna förekomma inom arbets­

löshetskassorna. Detta framgår direkt av avfattningen av 2 § i förslaget till

förordning om erkända arbetslöshetskassor samt av 21 och 26 §§ i samma för­

slag, som tala om övergång från klass med lägre daghjälp till klass med högre

daghjälp. Enligt förslaget är det emellertid en kassas sak att själv bestäm­

ma, huruvida kassan skall hava ett enhetligt daghjälpsbelopp och gemensam

understödstid etc., eller om kassan skall bjuda sina medlemmar att därutinnan

välja på olika möjligheter. Socialstyrelsens yrkande synes nu gå ut därpå, att

klassindelningen skulle närmare regleras och att föreskrift skulle meddelas om

skyldighet för kassorna att efter tillsynsmyndighetens bestämmande bereda

tillgång till försäkring med åtminstone olika daghjälpsbelopp, varjämte sty­

relsen ifrågasätter klasser med olika bestämmelser för säsongarbetare och

andra arbetare.

Det synes varken erforderligt eller lämpligt att genom mera detaljerade,

obligatoriska bestämmelser i detta hänseende ytterligare minska de blivande

kassornas frihet att ordna sina förhållanden så som de finna lämpligast.

Visserligen är det uppenbart att, med hänsyn till bestämmelsen att dag­

hjälpen icke får överstiga visst belopp av den i orten vanliga arbetsförtjän­

sten, en enstaka arbetare, som är bosatt på en ort med särskilt låg arbetsför­

tjänst och som är medlem i en kassa, vilken uteslutande har hög daghjälp, skulle

kunna få sin daghjälp nedsatt under vad som svarade mot de erlagda av­

gifterna. Likaledes är det möjligt, att en arbetare, som är bosatt på en

dyr ort men medlem i en kassa, där flertalet försäkrade bo på billigare ort och

där alltså daghjälpen är låg, skulle önska försäkra sig till högre belopp än

som i kassan är möjligt. Här som på andra punkter är det emellertid icke

rimligt att för de enstaka fallens skull införa bestämmelser, som binda kassorna

på ett sätt, vilket för den övervägande massan av försäkrade måste kännas som

ett onödigt tvång. Skulle däremot ett större antal medlemmar i en kassa

vara i en sådan ställning som nyss angivits, lärer det säkerligen kunna för-

90

Kungl. Maj:is proposition nr 209.

92

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

Förhållan­

det till

fattig­

vården.

om beslut i sådant hänseende kommer att verka som en hållhake på möjligen

förekommande tendenser att härvid förfara oriktigt.

Jag vill understryka den stora vikten av att den sålunda givna befogenheten

att utesluta någon från medlemskap begagnas med mycket stor varsamhet. Att

tillhöra en erkänd arbetslöshetskassa och därigenom skydda sig mot följderna

av en möjligen kommande oförvållad arbetslöshet måste, sedan försäkringen

införts, betraktas såsom en medborgerlig rätt för de personer, som tillhöra yrke,

där försäkringskassa finnes. Endast i alldeles uppenbara fall böra kassorna,

begagna sig av den medgivna befogenheten. Eljest synes det vara lämpligt

att använda den i 26 § beredda möjligheten att uttaga högre avgifter av den,

som är utsatt för större arbetslöshetsrisk, än av övriga medlemmar i kassan.

Den blivande försäkringens förhållande till fattigvården har i de avgivna

yttrandena varit föremål för stor uppmärksamhet. Majoriteten av 1926 års

sakkunniga föreslog i detta hänseende en regel av den innebörd, att, ifall en

medlem i arbetslöshetskassa i anledning av iråkad arbetslöshet åtnjöt fat-

vårdsunderstöd, daghjälp skulle få till honom utgivas allenast i den mån fat­

tigvård icke utginge till det för daghjälpen föreskrivna maximum. Samma

regel skulle tillämpas, då någon, i förhållande till vilken den försäkrade vore

att anse såsom familjeförsörjare, på grund av den försäkrades arbetslöshet

åtnjöte understöd från fattigvården. Två av de sakkunniga ansågo en sådan

regel icke böra meddelas; enligt deras förslag skulle alltså daghjälpen utgå

oberoende av huruvida vederbörande uppbar fattigvård eller icke.

I det nu föreliggande sakkunnigförslaget förordas en annan lösning av

frågan. I 20 § 3 mom. av förslaget till förordning om erkända arbetslöshets­

kassor föreslås nämligen att, ifall en försäkrad i anledning av arbetslöshet

uppbär fattigvård av annat slag än kläder, underhåll eller annat, som avser

att sätta barn i tillfälle att begagna- skolundervisning, läkar- eller förlossnings-

hjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i för­

ening med vård å anstalt, eller begravningshjälp, så skall daghjälp icke alls

fä till honom utgivas. Detsamma skall gälla, då någon, för vilken den försäk­

rade har försörjningsplikt, i anledning av hans arbetslöshet uppbär fattig­

vård; här har dock gjorts det ytterligare undantaget, att vård å sjukvårds-

anstalt icke skall inverka på daghjälpen. Om medlemmen själv bleve intagen

å sjukvårdsanstalt, så vore han ju icke längre arbetsför och daghjälp kunde

av denna anledning icke utgå till honom. Någon särskild regel i sådant hän­

seende har alltså icke föreslagits. Beträffande motiven till detta de sak­

kunnigas förslag får jag hänvisa till bilaga G, sid. 34—35.

Från många håll har i de avgivna yttrandena uttalats tillfredsställelse

med sakkunnigförslaget i denna del. Man framhåller såsom ett framsteg,

att det på detta sätt skulle erhållas en bestämd avgränsning i förhållande till

fattigvården, och i samband därmed vitsordas, att med nuvarande system

missförhållanden förekommit därutinnan, att i betydande omfattning hjälp

samtidigt utgått till en och samma person såväl från fattigvården som i fråga

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

piella och praktiska synpunkter gjorda, enligt kammarrättens mening beak-

tansvärda uttalandena i nu förevarande avseende hava icke blivit i promemo­

rian vederlagda eller ens bemötta.

I överensstämmelse med vad nyssnämnda minoritet uttalat håller kammar­

rätten före, att de fall, då daghjälpen icke vore tillräcklig för försörjning av

en arbetslös person och hans familj och då daghjälpen sålunda skulle behöva ut­

fyllas med fattigvård, icke skulle bliva av någon större omfattning. Och i

varje fall kan kammarrätten, som i anledning av remissen lärer hava att tillse,

att enhetligheten i fattigvårdslagstiftningen icke äventyras, icke underlåta

att även ur denna synpunkt motsätta sig det i promemorian innefattade för­

slaget. Om fattigvården -— i enlighet med vad nu är och enligt kammarrättens

mening alltjämt bör förbliva gällande — skall vara den sista resursen och till­

gripas först, då andra tillgängliga utvägar till försörjning äro uttömda, kan

det icke vara riktigt, att en försäkring mot arbetslöshet sättes ur kraft därför

att den icke kan fullt täcka det föreliggande behovet. Det skulle även inne­

bära en stötande brist på konsekvens inom fattigvårdslagstiftningen, om en

mot arbetslöshet försäkrad person skulle i fattigvårdshänseende behandlas på

ett sätt, som principiellt skilde sig från behandlingen av den, som kommit i

åtnjutande av pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring.

På vissa närmare anförda skäl förklarar sig kammarrätten slutligen anse,

att kostnaden för fattigvård även efter ett genomförande av de föreliggande

förslagen skulle komma att till största delen kvarstå.

Tva ledamöter av kammarrätten voro på denna punkt av avvikande mening

och anförde: Visserligen tala principiella skäl för att fattigvård skall lämnas

först om och i den mån daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa icke förslår

till täckande av det föreliggande hjälpbehovet och att således icke — på sätt

förslaget innebär — fattigvården övertager hela försörjningsbördan, när den­

samma till en del kan lättas genom att den arbetslöse får uppbära daghjälp.

Men å andra sidan kunna vi icke annat än dela de sakkunnigas uppfattning

om vikten av att den offentliga hjälpverksamheten så anordnas, att understöd

icke samtidigt utgår från flera håll. Vid sådant förhållande synes det vara

en lycklig lösning av problemet, om en sådan anordning kunde vidtagas, att

fattigvården finge i förekommande fall uppbära och tillgodogöra sig den ar­

betslöse understödstagaren tillkommande daghjälp. Skulle en dylik anordning

av ett eller annat skäl — lagtekniska eller andra — icke kunna lämpligen

genomföras, synas de principiella skälen icke vara av sådan vikt, att icke

praktiska hänsyn böra få göra sig gällande. I en sådan situation kan — med

andra ord — de sakkunnigas förslag på nu ifrågavarande punkt möjligen vara

att föredraga framför en anordning, som tillstädjer, att en person samtidigt

mottager understöd från två håll.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård vitsordar till en början, att

sakkunnigförslaget icke innebär någon ändring i sak i förhållande till 1928

års majoritetsförslag, samt anför vidare.

I och för sig är det ju ett önskemål, att en bestämd gräns uppdrages mellan

de båda hjälpformerna, men man bör ej blunda för att den föreslagna åtgär­

den kan medföra en viss övervältring av arbetslöshetens börda på fattig­

vården, vilket torde bli särskilt framträdande i dyrortskommunerna. Detta

är dock ej det väsentliga. Viktigare är, att man berövar medlemmen en för­

mån, som han genom sina avgifter anser sig berättigad till. Det är för ho­

nom svårt att förstå att han, som exempelvis på grund av en stor barnskara

ej kan vid arbetslöshet försörja familjen allenast genom daghjälpen, här-

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

sex kronor per dag. I orter med uppdrivna hyror och höga levnadskostnader

i övrigt torde detta belopp stundom visa sig otillräckligt och icke utesluta

behov av hjälp av den art, som överför vederbörande arbetslöse till fattig­

vården. Att döma av föreliggande statistik torde åtminstone i Stockholm

detta icke så sällan bliva fallet. I de kommuner, där daghjälpen på detta sätt

skulle visa sig otillräcklig, skulle kommunen i fråga således i första hand

och sannolikt i de flesta fall definitivt få svara för utgifter, som i andra kom­

muner med lägre levnadskostnader skulle betalas av försäkringen. Olika ut­

vägar torde kunna tänkas för att avlägsna berörda olägenheter såsom t. ex.

det lagstadgade maximibeloppets ersättande med enbart en prövning för varje

kassas del. Styrelsen är icke beredd att anvisa den lämpligaste utvägen, men

vill påkalla en närmare undersökning av möjligheterna att undvika berörda

ojämnheter i försäkringens verkningar med avseende å olika kommuners fat-

tigvårdsbörda.

Flera fackförbund anmärka, att den föreslagna lösningen innebär avsteg

från vanliga försäkringsprinciper. Svenska byggnadsträarbetareförbundet

anser sålunda bestämmelsen innebära ett avsteg från försäkringsprincipen och

en orättvisa mot de försäkrade. Liknande synpunkter anläggas av svenska

metallindustriarbetareförbundet.

Uppenbarligen skulle det ur olika synpunkter vara till stor fördel, om det i

förevarande sammanhang läte sig göra att uppdraga en klar gräns mellan ar­

betslöshetsförsäkringen och fattigvården. Ehuru sakkunnigförslaget därför

äger företräde framför 1928 års förslag, vill det emellertid synas, som om

förutsättningarna för en dylik gränsdragning icke nu äro för handen. Den

bör ingå som ett led i ett allmänt åtskiljande av den med återbetalningsskyl-

digbet förenade fattigvården och den hjälp, som i skiftande former lämnas

till följd av arbetslöshet. De hittills påvisade svårigheterna och olägenheter­

na lära knappast heller med särskild styrka hava förekommit i förhållandet

mellan de frivilliga arbetslöshetskassor, som nu finnas, och fattigvården. I

stället har det från olika håll vitsordats, att samarbete visat sig vara

i praktiken möjligt, så att dubbelersättning i de flesta fall kunnat undvikas.

Vad däremot angår förhållandet mellan kommunal arbetslöshetshjälp och

fattigvård äro förhållandena säkerligen mindre tillfredsställande, men den nu

behandlade frågan lämnar icke möjlighet till ett ingripande därvidlag. Vis­

serligen kan det i allt fall sägas vara av betydelse, att man, då statsverk­

samheten nu är ifrågasatt att utsträckas till ett nytt område, ser till, att er­

sättning från två håll icke kan komma ifråga. Därvidlag är emellertid att

märka vad kammarrätten erinrat därom, att en dylik gränsdragning icke skett

beträffande de former av socialförsäkring, som redan reglerats; sålunda fin­

nes icke någon motsvarande bestämmelse i fråga om den statsunderstödda sjuk­

försäkringen, och vad angår pensionsförsäkringen utgår pension och understöd

samtidigt med fattigvård utom i de fall, då denna vård består i vård å an­

stalt, i vilket fall vederbörande fattigvårdsmyndighet har rätt att uppbära

pensionen i avräkning å sina kostnader.

Vid sådant förhållande torde man böra bedöma frågan med hänsyn till dess

verkningar för de närmast intresserade parterna. Vad då först angår de för­

säkrade, kan det visserligen icke vara riktigt, då kammarrätten säger, att sak-

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

na utgå från att ett sådant underrättelse- och förbindelseväsen skall kunna

upprättas mellan arbetslöshetskassornas ledning och fattigvårdsmyndigheter-

na, att även med en sådan regel oberättigad dubbelersättning i de flesta fall

skall kunna undvikas.

En särskild fråga, som uppkommer i detta sammanhang, är, bur de fall

skola behandlas, då en försäkrad i anledning av arbetslöshet är lagligen be­

rättigad till regelbundet utgående understöd av annan beskaffenhet än fattig­

vård. Det mest praktiska fallet därvidlag är det, att en arbetare, som anser

den daghjälp hans kassa lämnar vara för låg, berett sig supplerande försäk­

ring i en annan, icke erkänd arbetslöshetskassa. För sådana fall stadgar sak­

kunnigförslaget, att daghjälp må utgå allenast i den mån understödet icke

uppgår till det i förhållande till lönens storlek föreskrivna maximum för

daghjälpen. Härjämte stadgas, att kassa äger i sina stadgar föreskriva, att

till medlem, vilken uppbär dylikt understöd, daghjälp må utgå allenast i den

mån understödet icke uppgår till den daghjälp, som han tillförsäkrat sig. Den

sålunda fastslagna principen har av de sakkunniga motiverats så, att det all­

männa icke gärna kan lämna bidrag till understöd åt någon medlem, om detta

understöd tillsammans med vad han regelbundet kan i anledning av arbetslös­

heten erhålla från annat håll uppgår till belopp, som nära motsvarar den in­

komst, som han skulle hava haft, om han ej varit arbetslös. Då detta skäl

synes mig äga giltighet alldeles oavsett den ståndpunkt man intager till mot­

svarande spörsmål beträffande den med återbetalningsskyldighet förenade och

på hehovsprövning grundade fattigvården, har jag icke ansett tillräcklig an­

ledning föreligga att på den senast omförmälda punkten frångå sakkunnig­

förslaget.

Här avses emellertid endast sådana fall, då en medlem »i anledning av

arbetslöshet» är lagligen berättigad till understöd av annan beskaffenhet än

fattigvård. Om en medlem eljest är lagligen berättigad till understöd, exem­

pelvis pension eller livränta, kommer daghjälpens storlek ej att röna inflytande

härav. Detta resultat synes mig rättvist.

I anslutning till sitt förslag rörande fattigvårdens inverkan på daghjäl­

pen hava de sakkunniga framlagt ett särskilt förslag om ändring i fat­

tigvårdslagen av innehåll, att fattigvårdsstyrelsen skulle vara skyldig att

skyndsamt lämna underrättelse till kassans styrelse i de fall, då fattigvård

utgivits på grund av arbetslöshet för medlem i erkänd arbetslöshetskassa.

Detta förslag har från olika håll gjorts till föremål för anmärkningar. Då

förslaget i händelse av bifall till vad jag nyss förordat rörande försäkrin­

gens förhållande till fattigvården kommer att sakna underlag, lärer jag icke

hava anledning att ingå på yttrandena i denna del. Förslaget torde böra helt

utgå. Å andra sidan kan jag icke finna tillräcklig anledning föreligga att,

såsom kammarrätten ifrågasatt, stadga en anmälningsskyldighet i motsatt

riktning eller så, att arbetslöshetskassorna skulle för fattigvårdsmyndighe-

terna anmäla alla försäkringsfall eller åtminstone alla, i vilka det vore tänk­

bart, att fattigvård skulle ifrågakomma. Nödig kännedom om sådana fall tor­

de på enklare sätt kunna beredas fattigvårdsmyndigheterna, vartill kommer,

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Med hänsyn till den här behandlade frågan äro de sålunda vunna resultaten

i två hänseenden av intresse: dels har det visat sig, att arbetstidsnedsättning

i form av minskning av antalet arbetstimmar per dag har en mycket be­

gränsad betydelse, något som tydligen minskar olägenheterna därav, att det

icke lärer vara tekniskt möjligt att genom försäkringen bistå arbetare, som

på den vägen fått sin normala inkomst förminskad, och dels har det också

visat sig, att frågan om arbetslöshetsförsäkringens ställning till den genom

minskning av antalet arbetsdagar per vecka uppkommande intermittenta ar­

betslösheten är av ganska begränsad räckvidd. Med hänsyn till de allmänna

reglerna för försäkringen kan en försäkrad endast i det fall, att han haft

arbete högst tre dagar i veckan, ifrågakomma till utbekommande av daghjälp;

har arbetstiden per vecka varit längre, kan han nämligen icke uppfylla före­

skrifterna om viss karenstid under tiden närmast före daghjälpens utgående.

Det har nu visat sig, att det endast är i mycket begränsad omfattning, som

antalet arbetsdagar per vecka icke överstiger tre. Av över 240,000 redovisade

arbetare är det sålunda endast något över 8,000, som haft en arbetstid av högst

24 timmar, och man torde kunna utgå ifrån att samtliga arbetare, vilka haft

längre arbetstid, uttryckt i timmar, haft denna fördelad på flera än 3 dagar.

Emellertid har frågan, hur ett arbete, vars intermittens berott på drift­

inskränkning vid vederbörande företag, skall behandlas ur arbetslöshetsför­

säkringens synpunkt, varit föremål för olika meningar.

I 1928 års förslag ställde sig halva antalet av de sakkunniga på den stånd­

punkten, att i sådant fall daghjälp icke alls skulle få utgå för de dagar, då

den försäkrade icke hade sysselsättning; man ansåg tydligen, att en arbetare,

som hade anställning, även om denna icke gav honom full sysselsättning, icke

skulle betraktas såsom arbetslös. De övriga sakkunniga föreslogo emellertid

en regel av innebörd, att ifall kassans stadgar medgåve, att daghjälp utginge

i dylika fall, det dock skulle iakttagas, att sammanlagda beloppet av dag­

hjälp och arbetsförtjänst för vecka icke fick överstiga vad han skulle hava

erhållit i daghjälp för veckan, om han varit fullständigt arbetslös. Ur moti­

veringen för dessa särskilda ståndpunkter må anföras följande:

De av de sakkunniga, som ansågo att daghjälp borde utgå, framhöllo

bland annat: Den arbetslöshet, som har sin grund i ransonering av ar­

betstiden, kan till sin orsak och sina verkningar vara av alldeles samma art

som den fullständiga. Särskilt om den blir av längre varaktighet, kan

den sålunda leda till rent nödtillstånd för vederbörande arbetare och tvinga des­

sa att söka hjälp från samhällets sida. Vid genomförandet av en arbetslös­

hetsförsäkring bör man därför, såvitt möjligt är, ordna denna så, att jämväl

arbetslöshet av nu antydd art inbegripes under densamma. Härigenom skulle

ock från samhällets sida givas ett stöd åt arbetsgivarna i deras strävan att om

möjligt hålla sin arbetarstam samlad och undvika avskedanden. Erkännas

måste väl, att åtskilliga svårigheter i administrativt hänseende inställa sig vid

en dylik anordning. Dessa synas dock närmast vara för handen beträffande

en ransonering av arbetstiden medelst avkortning av den dagliga arbetstiden.

Begränsar man sig däremot till sådana fall, där hela dagar bliva arbetslösa,

torde ett system med ersättning för dessa kunna låta sig ordna utan alltför

stark belastning av försäkringsapparaten. Visserligen kan synas irrationellt

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Departe­

mentschefen.

Vid övervägande av denna fråga synes man böra utgå från att det av sociala

hänsyn måste anses vara att föredraga, att arbetarna icke helt skiljas från

sin anställning utan att den tillgängliga arbetsmängden fördelas mellan dem

på ena eller andra sättet. Jämväl ur industriens egen synpunkt måste det

vara av intresse att på detta sätt söka hålla samlad en arbetarstam, vars kun­

skaper och erfarenhet man omedelbart kan utnyttja, därest omständigheterna

skulle möjliggöra att utöka driften. Vid valet mellan olika former av ar­

betstidsförkortning synes vidare ur samma synpunkt den metoden vara att

föredraga, enligt vilken uppehållen mellan arbetsperioderna bli så korta som

möjligt, d. v. s. att arbete beredes åtminstone någon del av varje vecka.

Emellertid måste det ur ekonomisk synpunkt för företagarna ofta vara

fördelaktigare att arbeta med längre perioder, så att arbetarna alternera varje

eller varannan vecka eller med längre mellanrum. Med den av de sakkunniga

på denna punkt föreslagna regeln skulle arbetarna icke hava något ekonomiskt

intresse av att motsätta sig en dylik, för arbetsgivarna önskvärd förläggning

av arbetstiden. Snarare skulle de ofta hava fördel av att först arbeta helt

under viss tid och därefter under en fullständigt arbetslös tid uppbära full

ersättning från försäkringen. Erfarenheterna från utlandet hava också visat,

att samförstånd kunnat uppstå mellan arbetsgivare och arbetare om att på

detta sätt utnyttja försäkringsförmånerna.

Till motverkande av en dylik icke önskad utveckling synes det lämpligt att

något modifiera sakkunnigförslaget, så att arbetarna komma att åtnjuta högre

sammanlagd inkomst under viss vecka, ju större del därav som de arbetat.

.Visserligen må medgivas, att man i så måtto bör taga hänsyn till behovssyn-

punkten, att full daghjälp icke bör medgivas för hela antalet arbetslösa da­

gar. Jag har emellertid låtit undersöka möjligheterna att finna en medelväg

och därvid funnit mig böra förorda en sådan regel, att vid korttidsarbete dag­

hjälp skall kunna utgå med fullt belopp, därvid dock en arbetslös dag i varje

vecka skall lämnas helt utan daghjälp. Effekten av en dylik regel blir i all­

mänhet, att den sammanlagda inkomsten för arbetaren kommer att ställa sig

något bättre för varje dag av perioden, som han haft arbete. Endast för det

fall, att daghjälpen uppgår till 60 % av arbetsinkomsten och han blott haft

arbete en dag under veckan, skulle den föreslagna regeln medföra en inkomst,

som obetydligt understiger vad han skulle hava uppburit enligt sakkun­

nigförslaget. Då detta fall säkerligen saknar varje praktisk betydelse, har

jag ansett mig kunna bortse från detsamma.

Emellertid har det vid övervägandena i saken observerats, att om man stan­

nade härvid, en följd av karenstidsbestämmelserna skulle bliva, att den fördel­

aktigaste anordningen för arbetarna bleve den, att varannan vecka vore arbets­

vecka och varannan arbetsfri; de skulle då äga uppbära daghjälp för hela den

lediga tiden; om däremot perioderna skiftade var fjortonde dag, skulle för varje

arbetsfri period avgå en karenstid om sex dagar. Då det synes olägligt med

en dylik ojämnhet i serien, torde man böra utsträcka den nyss förordade regeln

därhän, att för varje fjortondag årsperiod skola avdragas två dagar, för vilka

den försäkrade eljest skulle hava varit daghjälpsberättigad.

I samband med den nu förordade jämkningen i sakkunnigförslaget har jag

104

Kungl. Ma] ds proposition nr 209.

iJt^h^f"

kan i°ke förnekas, att säsongarbetslösheten utgör ett allvarligt pro­

blem, vars behandling vid införandet av en arbetslöshetsförsäkring kräver

noggrant övervägande. Inför sådana uttalanden som nyss anförts av två re­

presentativa arbetarorganisationer inom tvenne yrken med diametralt mot­

satta anställnings- och avlöningsförhållanden måste man inse frågans bety­

delse.

;

Det är emellertid icke inom alla yrken med utpräglad säsongkaraktär, som

lönerna äro så avpassade, att de skäligen kunna förslå till livsuppehället un­

der den döda säsongen. Exempel därå erbjuda sockerfabrikernas kampanj­

arbetare. Beträffande dessa arbetare förutsättes, att de under den tid fabri­

kerna äro stängda finna sysselsättning inom andra verksamhetsområden;

då de misslyckas däri, bpra de vara berättigade till daghjälp. Inom bygg­

nadsindustrien åter är lönenivån, i varje fall inom de större städerna, så hög,

att den uppenbarligen varit avsedd att bereda uppehälle “under en säsong­

arbetslöshet av normal längd. Det kan då icke vara rimligt, att statsbidrag

utgar till understöd åt dessa arbetare under den tid, då de normalt äro ar­

betslösa. Säsongarbetslösheten kan sålunda icke skäras över en kam utan

måste behandlas från fall till fall.

Det är därför klart, att man ej gärna kan i själva författningen i detalj

föreskriva .särskilda regler rörande säsongarbetarnas rätt till understöd. I

stället lärer man, såsom ock i de tidigare svenska förslagen till arbetslöshets­

försäkring gjorts, böra lämna tillsynsmyndigheten vidsträckt befogenhet att

för varje särskilt yrke meddela inskränkande bestämmelser angående under-

stödsrätten. Med den stora kännedom om arbetsmarknadens problem, som

tillsynsmyndigheten besitter, och med den särskilda sakkunskap, som är av­

sedd att ställas till dess förfogande, torde man kunna förvänta, att tillsyns­

myndighetens handhavande av dessa frågor kommer att medföra rättvisast

möjliga resultat. De av textilarbetarförbundet anförda farhågorna för att de

högt betalade byggnadsarbetarna skulle komma att erhålla oskäligt stort stats­

bidrag torde därför vara obefogade.

Byggnadsträarbetareförbundets förslag, att en kassa skulle äga rätt att

under tid, då tillsynsmyndigheten förbjudit utgivande av understöd, av egna

medel lämna medlemmarna understöd, kan jag icke biträda. Med den kon­

struktion av kassorna, som förslaget innebär, komma kassornas samtliga till­

gångar att förvaltas gemensamt, och något avskiljande av viss del av medlem­

marnas egna avgifter blir ej möjligt. Det torde ej heller ur andra synpunk­

ter vara lämpligt att för de erkända arbetslöshetskassornas del medgiva en så­

dan uppdelning av verksamheten. Däremot står det en erkänd arbetslöshets­

kassas medlemmar fritt att bilda en fristående, icke erkänd kassa för bere­

dande av understöd under den döda säsongen.

Erbjudet

I enlighet med erhallna direktiv hava ¹⁹³² års sakkunniga i den avlämnade

lämplighet

Promemorian utan att

ingå Pa

diskussion av frågan beträffande lönen vid ar-

med hänsyn

bete, som arbetslös skall vara skyldig antaga, upptagit en bestämmelse, att

Storlek18 ei'i-,J'ufiet ari)ete skail anses lämpligt och alltså ej få föranleda arbetsvägran,

såvida lönen motsvarar den i orten vanliga avlöningen för sådant arbete.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

större betydelse. Finge dylika arbetstillfällen icke tagas i anspråk, uppstode

just den icke oundvikliga arbetslöshet, som nyss omtalats, och det är därtill

som försäkringen icke bör få bidraga. Att några starka avvikelser från van­

lig avlöning därvid skulle behöva komma i fråga, är visserligen osannolikt,

men det bör åligga arbetsförmedlingsanstalten att i varje särskilt fall noga

pröva, i vad mån arbetstillfällen skulle kunna beredas genom dylika avvikel­

ser, ty ingen meningsskiljaktighet torde råda om att arbete på öppna mark­

naden är fördelaktigare för en person än ett torftigt underhåll åt honom så­

som arbetslös.

Herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna förorda sådan formulering av

bestämmelserna på ifrågavarande punkt, att den arbetslöse äger —■ utan att

förlora sin ersättningsrätt — vägra antaga arbete, för vilket avlöningen

understiger den i arbetsorten vanligen förekommande avlöningen för sådant

arbete. Ett dylikt stadgande ansluter sig till den praxis, som utvecklat sig

inom den hittillsvarande offentliga hjälpverksamheten med avseende å de ar­

betslösa. Och den princip, som sålunda trängt igenom, måste anses vara ännu

mera berättigad i ett försäkringssystem, där arbetarna själva i väsentlig mån

bidraga till täckande av kostnaderna för de utgående ersättningarna. Den

har också nästan undantagslöst vunnit godkännande i den utländska lagstift­

ningen å området. För de fall, där kollektivavtal är gällande, lära för övrigt

möjligheterna för anställande av arbetare till lägre löner än de avtalsenliga

vara praktiskt taget uteslutna. Det synes ej heller ur samhällets synpunkt

önskvärt, att dessa möjligheter på något sätt underlättas. Det skulle inne­

bära ett äventj^rande i viss mån av den ordning och reda å arbetsmarknaden,

som utgör en av det kollektiva avtalssystemets bästa frukter, socialt sett.

Från arbetarklassens sida kommer också med all säkerhet att resas ett bestämt

motstånd mot alla försök i sådan riktning. Har man sålunda anledning anta­

ga, att ett krav att den arbetslöse skall åtnöja sig med en lön, vilken under­

stiger den i orten vanligen förekommande, icke låter sig med framgång upp­

ställas, såvitt angår sådana fall, där kollektivavtal äro gällande, synes så

mycket mindre anledning föreligga att hävda ett dylikt krav beträffande ar­

betsområden, inom vilka anordningen med kollektivavtal ännu ej trängt ige­

nom. Inom sådana områden torde nämligen de allmänt gällande lönesatserna

ställa sig väsentligen ogynnsammare för arbetarna än de i kollektivavtalen

fastslagna och något behov att jämna vägen för en ytterligare nedpressning

kan rimligen icke vara för handen. För övrigt bör framhållas, att ett stad­

gande sådant som det av de övriga sakkunniga föreslagna otvivelaktigt skulle

hava till följd föga önskvärda friktioner och slitningar vid tillämpningen. Av­

görandet, huruvida viss bjuden lön vore att anse som skälig, skulle alltid vara

en mycket ömtålig och grannlaga sak, och utfölle det i jakande riktning, skulle

säkerligen i många fall påståenden framkomma om ett partitagande för ar­

betsgivarna. För bevarandet av det förtroende bland försäkringsklientelet,

varav varje social försäkring är i hög grad beroende, synes angeläget att i

möjligaste mån hålla den utanför den aktuella kampen mellan motsatta in­

tressen å arbetsmarknaden.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena hava ett flertal myndig­

heter och sammanslutningar anmärkt på den formulering, som givits ifråga­

varande bestämmelse. I allmänhet förklaras den avfattning av bestämmelsen,

som föreslagits av majoriteten bland 1926 års arbetslöshetssakkunniga, vara

att föredraga.

Sålunda anför länsstyrelsen i Hallands län:

Enligt 15 § skall erbjudet arbete anses lämpligt under förutsättning bland

Kungl. Maj:is proposition nr 809.

107

annat, att det är förenat med avlöning, som icke understiger den i arbets­

orten vanliga avlöningen för sådant arbete. Denna bestämmelse är bibehållen

från herr Lindqvists författningsutkast i 1928 års förslag. De sakkunniga

hava varit förhindrade att föreslå ändring häri. En sådan ändring är dock

enligt länsstyrelsens åsikt absolut nödvändig. Ty försäkringen skall icke

syfta till eller ens medverka till att i allmänna marknaden fastlåsa någon viss

lönestandard. Den bör garantera ett skäligt belopp till livsuppehälle under

viss tid åt de arbetslösa. Men den får under inga villkor bliva en löneförsäk-

ring och den får icke utgöra ett vapen i fackföreningarnas kamp för bibehål­

lande vid en viss tidpunkt av ett löneläge, som under de då rådande förhål­

landena är omotiverat. Huruvida den ändring, som i detta syfte måste göras

bör gå ända därhän att den försäkrade arbetslöse skall vara skyldig att i av­

seende å lönen antaga arbete i fria marknaden, så snart för detta erbjudes en

lön, som uppgår till minst hans daghjälp från försäkringen, eller om någon

annan regel bör uppställas, vill länsstyrelsen nu ej närmare diskutera, men fin­

ner i varje fall en betydligt utvidgad dylik skyldighet oavvislig. Det är vis­

serligen sant, att den av de sakkunniga nu föreslagna formuleringen av lag­

texten endast uttalar, att arbetet skall under angivna förutsättning anses

lämpligt, och icke stadgar, att arbete med lägre lön alltid skall anses olämp­

ligt, men enligt länsstyrelsens åsikt räcker icke denna uppmjukning av 1928

års förslag. Då det är arbetslöshetskassan, som skall bedöma — i första

hand — huruvida vägran att antaga lämpligt arbete skall beröva den väg­

rande daghjälp, bör skyldighetsregeln göras strängare och kassans prövnings­

rätt starkare begränsas.

Länsstyrelsen i Stockholms län förmenar, att bestämmelsen är ägnad att

framkalla många tvister.

Länsstyrelsen i Blekinge län hemställer, att bestämmelsen formuleras så,

att det klart framgår, att även ett av staten eller kommun ordnat nödhjälps-

arbete med något reducerat avlöningsbelopp skall anses såsom lämpligt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför, att försäkringen, om ifrågavarande

bestämmelse skall gälla, icke så mycket blir en försäkring mot arbetslöshet

som fastmer mot risken att nödgas antaga arbete med lägre lön.

Beträffande svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund

hänvisas till de utdrag av föreningens och förbundets yttranden, som tidigare

återgivits å sid. 59 och sid. 61.

Stockholms handelskammare: Prövningen, huruvida ett arbete skall anses

såsom lämpligt, skall ske genom arbetslöshetskassans styrelse. Här möter en

av förslagets mest betänkliga bestämmelser. Det torde vara uppenbart, att

kassorna komma, att bildas efter yrkeslinjer och att deras funktionärer följ­

aktligen komma att utses bland fackföreningsrörelsens målsmän. En av de

i paragrafen angivna förutsättningarna för ett arbetes lämplighet är, att det

motsvarar arbetarens krafter och färdigheter, en annan att det är förenat med

en avlöning, som icke understiger den i orten vanliga för sådant arbete. Man

kan knappast förutsätta, att prövningen härutinnan kommer att ske med

erforderlig objektivitet. Vad avlöningens storlek beträffar, kommer givetvis

att finnas en stark frestelse att söka normalisera densamma på en så hög

nivå som möjligt. Den officiellt erkända befogenheten att granska, om avlö­

ningen är skälig eller icke, lärer säkerligen komma att begagnas såsom en

hävstång till en höjning av det allmänna löneläget inom yrket.

Handelskammaren för Örebro och Västmanlands län: Ett avgörande skål

mot ett lagfästande av det framlagda förslaget är, att detta även komme att

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen,

Erbjudet

arbetes

lämplighet

med hänsyn

till pågå­

ende arbets-

konflikt.

förhindra en fri lönebildning. Den arbetslöse skulle ju nämligen ej vara plik­

tig att taga annat arbete än sådant som avlönas med belopp, som ej under­

stiger den i arbetsorten vanliga avlöningen för sådant arbete. Försäkringen

skulle sålunda otvivelaktigt bliva ytterligare ett hinder för den sänkning av

arbetslönerna, som torde vara ofrånkomlig, för att vårt näringsliv överhuvud

skall kunna repa sig ur sitt betryckta läge. Ett genomförande av försäk­

ringen lärer därför otvivelaktigt hava ökad arbetslöshet till följd genom den

fastlåsning av arbetslönerna, som blir en följd av stadgandena om avtals-

enliga löner.

I denna fråga kan jag till alla delar ansluta mig till vad som i 1928 års

betänkande anförts av herrar Lindqvist, Hagman och Odelstierna. Särskilt

vill jag understryka vad dessa sakkunniga framhållit därom att, i händelse

man skulle gå motsatt väg, avgörandet, huruvida viss erbjuden lön vore att

anse som skälig, vore en ömtålig och grannlaga sak. I själva verket skulle

en dylik bestämmelse medföra allvarliga faror och svårartade tvistigheter och

därigenom vålla betydande svårigheter beträffande försäkringens tillämpning

i en mycket central punkt. Det må för övrigt erinras om att den av sist­

nämnda sakkunniga föreslagna lagtexten i det nu föreliggande förslaget för­

tydligats på ett sådant sätt, att den uppenbarligen endast föreskriver, att ar­

bete, under förutsättning att lönen icke understiger den i orten vanliga för

sådant arbete, alltid skall anses lämpligt, men att lagtexten icke stadgar, att

arbete med lägre lön alltid skall anses olämpligt.

Beträffande frågan om skyldigheten för arbetslös medlem av erkänd arbets­

löshetskassa att vid risk av understödets indragande antaga erbjudet arbete,

som hänför sig till arbetsplats, där arbetskonflikt pågår, anföres i de över

sakkunnigförslaget avgivna yttrandena bland annat följande.

Arbetsdomstolen anför i enhälligt yttrande:

_ Invändningar torde icke kunna framställas mot att det lagts i tillsynsmyn­

dighetens hand att beträffande konflikter på icke avtalsreglerade områden be­

döma, huruvida skälig anledning till arbetsvägran förelegat. Det skulle icke

vara rimligt, att man alltid läte bero vid arbetsvägran på grund av dylik kon­

flikt, även när bakom denna icke står någon ansvarsmedveten facklig organi­

sation. Det hade naturligen varit en fördel, därest i lagtexten kunnat givas

närmare regler om de principer tillsynsmyndigheten i dylika fall har att följa.

På grund av de utomordentligt skiftande omständigheter, som kunna föreligga,

lära dock mera uttömmande bestämmelser icke lämpligen kunna åstadkommas.

Vidkommande tillsynsmyndighetens provisoriska prövningsrätt på avtals­

reglerade arbetsområden kan det naturligen möta betänkligheter att olika myn­

digheter behandla ett och samma spörsmål med möjlighet att de stanna i stri­

diga beslut. Det oaktat torde förslaget på denna punkt vara dikterat av nöd­

vändigheten. Därest anstalter icke vidtagas för provisoriska avgöranden i

fråga om konflikter på kollektivavtalsreglerade områden, skulle lagstiftnin­

gen på denna punkt förete en lucka, som kunde föranleda åtskilliga olägen­

heter i praktiken. Det må erinras, att talan vid arbetsdomstolen eller skilje­

nämnd i regel endast kan anhängiggöras av de kollektivavtalsslutande organi­

sationerna och i varje fall icke av enskilda arbetare, som sakna anknytning

till dessa organisationer. För övrigt ligger det i sakens natur, att tvist om en

konflikts laglighet oftast måste anhängiggöras från arbetsgivarsidan. En ar-

110

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

för. I annat fall synas de bägge myndigheternas beslut komma att, båda gil­

tiga, stå mot varandra, vilket, även om motsvarigheter därtill finnas, icke lär

kunna anses lämpligt. Vad här sagts torde väsentligen äga motsvarande til­

lämpning i fall, där skiljenämnd trätt i arbetsdomstolens ställe.

Förutom nu berörda betänkligheter av formell innebörd torde det även från

mer saklig synpunkt få anses önskvärt, att tillsynsmyndighetens samt arbets­

domstolens resp. eventuell skiljenämnds kompetens såvitt möjligt hållas isär,

d. v. s. att tillsynsmyndigheten fritages från sådana frågor, som falla inom

arbetsdomstolens eller skiljenämnds behörighetsområde. Skiljaktiga beslut i

samma sak skulle nämligen tydligtvis i en del fall kunna leda till besvärande

olägenheter, och tillsynsmyndighetens auktoritet skulle otvivelaktigt tillfogas

skada genom korrigerande beslut av arbetsdomstolen eller en skiljenämnd. Nå­

got hinder för en utökning av arbetsdomstolens uppgifter i förevarande avseen­

de torde ej heller kunna anses föreligga med hänsyn till önskvärdheten av snabb

handläggning. I 22 § i lagen om arbetsdomstol meddelas föreskrifter i sådant

syfte, och möjligt skulle kanske också vara att för domstolens befattning med

ärenden, varom i förevarande stycke är fråga, anordna ett särskilt, mer summa­

riskt förfarande.

Påpekas må, att det torde vara tvivelaktigt, om här åsyftade frågor rörande

kollektivavtal eller lagen om kollektivavtal i regel skulle komma under arbets­

domstolens prövning i andra fall, än då målet instämts i annat syfte, än varom

här är fråga. Parterna i försäkringsavtalet, arbetslöshetskassan och den ar­

betslöse, lära nämligen med hänsyn till 13 § i lagen om arbetsdomstol anses

obehöriga att väcka talan.

En annan och med hänsyn särskilt till tillsynsmyndigheten kanske ännu

mera betydelsefull erinran föranledes därav, att förevarande bestämmelse med

sin allmängiltiga läggning åt tillsynsmyndigheten uppdrager att pröva alla

möjliga slag av arbetskonflikter, sålunda ej blott rättstvister utan även in­

tressetvister av vitt skiftande innebörd och karaktär, såväl »okynneskonflik-

ter» som tvister med avsevärt reellt underlag. Härigenom skulle i viss mån

i vårt land införas obligatorisk skiljedom i intressetvister på arbetsmarkna­

den. Att befattningen med dessa frågor skulle för tillsynsmyndigheten bliva

synnerligen betungande och bekymmersam, torde vara uppenbart. Den före­

slagna tillsynsmyndigheten, socialstyrelsen, har visserligen till sitt förfogande

tvenne experter på förevarande område, nämligen socialfullmäktige, men an­

tagligen skulle det bliva påkallat att i avsevärt större utsträckning, än de

sakkunniga tänkt sig, för ifrågavarande ärendens handläggning, taga i an­

språk den i 36 § omförmälda nämnden.

I motiveringen omtalas konflikter, som icke godkännas av vederbörande till

landsorganisationen anslutna fackförbund, och uttalas den meningen, att dy­

lika konflikter ej skulle behöva respekteras. För tillsynsmyndigheten lär det

emellertid måhända ställa sig svårt att tillämpa en dylik uppfattning utan

uttryckligt stöd av en författningsbestämmelse. Osäkert torde väl också vara,

om ej en person, som tillhör en utom landsorganisationen stående organisation,

kan anses ha skälig anledning till arbetsvägran vid strejk, som påbjudits av

hans egen organisation men ogillas av landsorganisationens resp. fackför­

bund.

Länsstyrelsen i Östergötlands län ifrågasätter, om icke alla beslut av till­

synsmyndigheten beträffande konflikters laglighet borde kunna överklagas

hos arbetsdomstolen såsom slutinstans.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anmärker, att det torde böra uttryckligen

angivas i lagtexten, att tillsynsmyndigheten äger meddela provisoriskt beslut

om beskaffenheten av en konflikt, innan arbetsdomstolens beslut erhållits.

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

av konflikterna i allmänhet ej kan väntas komma under arbetsdomstolens pröv­

ning, såvida ej målet dit instämts i annat syfte, anser jag utgöra ett syn­

nerligen starkt skäl för nödvändigheten av att tillskapa annan väg för att vinna

ett auktoritativt avgörande. Såsom arbetsdomstolen påpekat, torde denna pröv­

ning, eftersom utredningen måste verkställas av den prövande myndigheten

själv, lämpligen ej böra överlämnas till arbetsdomstolen. Enligt min mening

bör även här bestämmandet ankomma på tillsynsmyndigheten. Ehuru ej ound­

gängligt, eftersom avgörandet sker i olika syfte och med hänsyn till skilda

slag av rättsverkningar, torde det vara lämpligast, att tillsynsmyndighetens

beslut om nu ifrågavarande konflikter erhåller allenast provisorisk karaktär,

och alltså, därest saken dragés inför arbetsdomstolen eller skiljenämnd, äger

giltighet allenast för tiden intill dess i sådan ordning beslut meddelats i sa­

ken. Detta förhållande torde böra komma till tydligt uttryck i lagtexten.

Något besvärsförfarande från tillsynsmyndigheten till arbetsdomstolen lärer

däremot ej böra stadgas. För att beskaffenheten av en konflikt skall kunna

komma under arbetsdomstolens prövning, måste den alltså i vanlig ordning

vara instämd av därtill behörig part.

Vad socialstyrelsen yttrat därom att tillsynsmyndighetens auktoritet skulle

tillfogas skada genom beslut i annan riktning av arbetsdomstolen eller en

skiljenämnd kan icke tillmätas betydelse. Tillsynsmyndighetens beslut till­

kommer på grund av vägran av en enskild kassamedlem att antaga erbjudet

arbete, medan ett beslut av arbetsdomstolen eller skiljenämnd förutsätter in­

gående förhandlingar med de avtalsslutande parterna. Förutsättningarna för

besluten äro sålunda fullständigt olika, och besluten kunna därför ej gärna

ställas mot varandra. Socialstyrelsen erinrar för övrigt själv om beslut av

överexekutor — d. v. s. ofta länsstyrelsen — som ändras av domstol.

Med hänsyn till vad länsstyrelsen i Malmöhus län anfört angående önsk­

värdheten av att tillsynsmyndighetens rätt att meddela provisoriskt beslut

uttryckligen omnämnes i lagtexten vill jag framhålla, att av lagtexten fram­

går, att någon inskränkning i tillsynsmyndighetens rätt att utlåta sig om be­

skaffenheten av konflikt, som ännu ej varit föremål för rättsligt avgörande,

ej finnes stadgad. Det torde sålunda redan med de sakkunnigas avfattning av

texten vara fullt klart, att tillsynsmyndighetens rätt till provisorisk pröv­

ning även omfattar konflikter, som ligga under arbetsdomstolens behandling;

dock att, där ej särskilda omständigheter föreligga, det lärer vara lämpligt

att avvakta arbetsdomstolens beslut.

I likhet med arbetsdomstolen anser jag övervägande skäl tala för att rätten

till besvär hos Kungl. Maj:t över ett av tillsynsmyndigheten meddelat provi­

soriskt beslut skall bortfalla även i de fall, då konflikten kan komma under

skiljenämnds avgörande. Med anledning härav har ändring verkställts i 35 §.

Arbetskon-

flikters in­

verkan på

utgivande

av under­

stöd.

Jag övergår härefter till frågan om arbetskonflikternas inverkan på ut­

givande av understöd. Vid behandlingen av denna fråga torde jag först få

—- huvudsakligen med ledning av 1928 års betänkande — lämna en redogö­

relse för de i utlandet gällande bestämmelserna i ämnet.

114

Kungl. Maj:is proposition nr £09.

Den bulgariska lagstiftningen av år 1925 intager en liknande ståndpunkt.

I fråga om länder med frivilligt försäkringssystem må följande anmärkas.

Enligt den nya danska lagstiftningen av den 23 juni 1932 får en erkänd

arbetslöshetskassa icke utgiva understöd till de medlemmar, som omfattas av

strejk eller lockout. Ej heller må understöd under en konflikt inom kassans

verksamhetsområde utgivas till sådana arbetare inom det i konflikten in­

dragna yrket, vilkas uppehållsort bort föranleda hänvisning till de av kon­

flikten berörda arbetsplatserna. — I en av socialministern den 11 november

1932 utfärdad kungörelse hava bland annat meddelats följande bestämmelser

angående förfarandet vid arbetskonflikter. Om en strejk eller lockout utbryter

inom en kassas verksamhetsområde, skall meddelande därom omedelbart till­

ställas arbetsdirektören. Kassans styrelse skall samtidigt meddela tillfälligt

beslut om indragande av understöden. Arbetsdirektören bestämmer härefter i

vilken omfattning kassan skall hållas stängd för utbetalning av understöd i

enlighet med följande regler. Beröras kassans samtliga avdelningar av kon­

flikten, skall kassan helt stängas. Beröres åter endast en eller flera av avdel­

ningarna, skola blott dessa avdelningar stängas, därvid emellertid skall iakt­

tagas, att, om konflikten berör ett fackområde, till vilket vanligtvis blott

hänvisning sker från en bestämd grupp arbetare, avstängning endast skall ske

för medlemmar, vilkas vanliga arbete inom vederbörande fackområde eller vilkas

utbildning gör en hänvisning välgrundad. Finnes skäl att antaga, att hän­

visning till de av konflikten berörda arbetsplatserna vid brist på arbetskraft

skulle hava ägt rum bland medlemmar, som tillhöra en angränsande avdelning,

skall jämväl denna avdelning stängas. Sysselsättes vid de av konflikten

berörda arbetsplatserna blott ett i förhållande till avdelningens storlek mycket

ringa antal medlemmar, så att avstängning av avdelningens alla medlemmar

skulle vara uppenbart orimlig, skall avstängningen blott avse de personer,

som direkt omfattas av konflikten, eller sådana arbetslösa, som inom de sist-

förflutna åtta veckorna haft mer än tillfälligt arbete inom det av konflikten

berörda verksamhetsområdet. En avdelning får icke ånyo öppnas för ut­

betalningar, såframt medlemmarnas möjlighet att erhålla arbete i avgörande

hänseende kan antagas bliva påverkad av konflikten. — Genom huvudregeln,

att understöd icke får utgivas till personer, som omfattas av konflikter, ute­

slutas alla, som direkt deltaga i konflikten. Däremot betraktas icke personer,

som indirekt bliva arbetslösa genom konflikten — exempelvis genom brist på

material, drivkraft eller medhjälpare — såsom omfattade av konflikten.

Gällande norsk lagstiftning innehåller allenast ett stadgande, enligt vilket

arbetslöshet, som orsakats av strejk eller lockout, icke är att anse såsom oför­

vållad och således icke kan grunda rätt till understöd från arbetslöshetskassa,

I praxis har åt detta stadgande givits en ganska inskränkande tolkning. Un­

derstöd vägras sålunda icke, med mindre den arbetslöse själv eller organisation,

som han tillhör, är implicerad i konflikten.

Enligt den tjeckoslovakiska lagstiftningen utgår icke understöd till personer,

som deltaga i strejk eller äro föremål för lockout. Vidare tillägges, att till­

fälligt avskedande av arbetare på grund av brist på råmaterial eller halv­

fabrikat eller på grund av trafikinställelse, till vilken de avskedade arbetarna

äro utan skuld, icke skall anses såsom lockout, även om bristen i fråga orsakats

av strejk eller lockout.

I Belgien får understöd från arbetslöshetskassa aldrig utgå till dem, som äro

direkt indragna i arbetskonflikt. Därutöver skola under vissa förhållanden från

understöd avstängas personer, vilkas arbetslöshet är direkt orsakad av strejk.

Ådagalägges det nämligen, att strejken förklarats i samförstånd med dem och

att de hava ett direkt intresse av konfliktens utgång, får understöd icke utgå

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Då lockoutade arbetare här jämställas med strejkande, har detta sin grund

däri, att det mestadels är en tillfällighet eller en fråga om lämpligaste strids-

taktik, huruvida en arbetskonflikt framträder i form av strejk eller lockout.

Den ståndpunkt, de sakkunniga härutinnan intagit, har också vunnit uttryck i

så gott som all utländsk lagstiftning på området.

Vissa bland de sakkunniga, nämligen herrar Lindqvist, Hagman och Odel-

stierna, anse ett stadgande av nu angivet innehåll tillräckligt och motsätta

sig således bestämmelser, som skulle gå ut på att i anledning av arbetskonflikt

avstänga ytterligare grupper av arbetslösa från erhållande av försäkrings­

ersättning. För införandet av sådana bestämmelser kan enligt nämnda sak­

kunnigas mening icke åberopas, att andra grupper av arbetslösa än de direkta

deltagarna i konflikten eventuellt någon gång i framtiden kunna få skada eller

gagn av konfliktens utgång. Väl är sammanhanget i det ekonomiska livet så

beskaffat, att utgången av en arbetskonflikt kan få inflytande långt utöver

den krets, det närmast gällt. Men detta inflytande går likt en böljerörelse åt

alla håll. Om stora medborgargruppers köpkraft ökas eller minskas, röner

avsättningen av olika slags varor påverkan därav. Stigningar och sänkningar

av lönenivån inom ett yrke, särskilt om detta omfattar ett större antal arbetare,

komma i regel så småningom arbetare och arbetsgivare till godo över hela lin­

jen. Söker man räkna med de indirekta verkningarna för de arbetslösas del av

arbetskonflikterna, måste man därför riskera att i det övervägande antalet

fall begå orättvisor mot de arbetslösa. Den avgörande synpunkten måste vara,

huruvida de arbetslösa kunna anses deltaga i konflikten eller på ena eller

andra sättet materiellt understödja någon av de stridande parterna. Företagna

utredningar beträffande den svenska fackföreningsrörelsen giva emellertid vid

handen, att de arbetslösa i regel äro uteslutna från deltagande i omröstningar,

som gälla arbetskonflikter, samt att de äro befriade från erläggande av regel­

mässigt utgående avgifter och beslutade extra uttaxeringar. Slutligen vilja

de ifrågavarande sakkunniga framhålla, att om man vill med hänsyn till en

utbruten arbetskonflikt från ersättning avstänga andra grupper av arbetslösa

än de direkta deltagarna i konflikten, bestämmelserna härom med nödvändighet

måste bliva synnerligen obestämda och tänjbara. Och det kan icke nog starkt

understrykas, att framför allt på denna punkt krävas enkla och klara regler,

som icke tillåta, att obehöriga synpunkter göra sig gällande vid de enskilda

fallens avgörande.

Övriga sakkunniga finna däremot påtagligt, att i många fall en sådan in­

tressegemenskap kan föreligga mellan de i en arbetskonflikt direkt indragna

arbetarna och vissa kategorier arbetslösa, att det måste anses berättigat och

nödvändigt att från åtnjutande av försäkringsersättning avstänga även andra

än de i konflikten deltagande. Förut har påpekats, att det mestadels är tak­

tiska synpunkter från de stridande parternas sida som avgöra, huruvida en

arbetskonflikt utbryter i form av strejk eller lockout. Liknande synpunkter

torde enligt dessa sakkunnigas mening i ännu högre grad vara bestämmande

för den omfattning, en utbruten arbetskonflikt erhåller. Då dessutom genom­

förandet av en arbetslöshetsförsäkring i och för sig måste innebära ett kraftigt

stärkande av arbetarklassens ställning i kampen med arbetsgivarna angående

löne- och anställningsvillkor, synes man göra klokt i att låta bestämmelserna

om ersättnings utgivande under aktuella konfliktfall präglas av en viss åter­

hållsamhet. Det kan också hänvisas därtill, att man inom utländsk lagstift­

ning rörande arbetslöshetsförsäkring, bortsett från enstaka undantag, ingalun­

da nöjt sig med att förbjuda utbetalning av ersättning eller understöd allenast

såvitt angår deltagarna i konflikten.

Då det gällt att närmare bestämma, vilka grupper av arbetslösa som ytter-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

117

ligare böra avstängas från ersättning i händelse av arbetskonflikt, har bland

ifrågavarande sakkunniga viss meningsskiljaktighet gjort sig gällande.

Herrar Carlström, Heclcscher, Johansson och von Koch hava i detta läge

velat undvika alla åtgärder, som kunde vara ägnade att innebära en påtryck­

ning på någondera parten i konflikten att offra mera av sina intressen än mot­

parten. Av detta skäl förorda de ett stadgande, enligt vilket från ersättnings-

rätt skulle uteslutas, förutom de i konflikten direkt indragna, sådana vilka bli­

vit arbetslösa i anledning av konflikten och vilkas löne- och anställningsvillkor

skäligen kunna antagas röna inverkan av densamma. Då sålunda för avstängning

förutsättes, att vederbörande blivit arbetslös i anledning av konflikten, följer

härav, att alla sådana, vilka redan före konfliktens utbrott voro arbetslösa, icke

i sin ersättningsrätt skulle påverkas av denna. Härutinnan förordas alltså en

ändring i de grundsatser, som tillämpats beträffande den hittills bedrivna hjälp­

verksamheten. Ändringen avser emellertid en punkt, där dessa grundsatser

varit föremål för den starkaste kritiken, och skulle föra den svenska lagstift­

ningen i närmare överensstämmelse med vad som gäller utomlands. Där be­

gränsar man, såsom den föregående redogörelsen utvisar, mestadels avstäng­

ningen till att avse allenast konfliktskapad arbetslöshet. En dylik begräns­

ning gör också, att man får ett betydligt fastare grepp på frågan än om man

uteslutande tar hänsyn till vederbörandes intresse av konfliktens utgång. För

avstängning kräves emellertid ytterligare enligt den föreslagna regeln, att den

arbetslöses löne- och anställningsvillkor kunna antagas röna inverkan av kon­

flikten. Härvid bör man emellertid icke räkna med alltför avlägsna, mer eller

mindre sannolika verkningar. Det får krävas ett mera påtagligt sammanhang.

Eörutom konfliktens art och omfattning synes böra komma i betraktande, huru

pass nära den arbetslöse är knuten till det konfliktberörda yrket eller företa­

get, i vad mån en lokal konflikt på orten, där den arbetslöse är bosatt, men i

annat yrke kan ha inflytande på anställningsvillkoren överhuvud i orten o. s. v.

Då det emellertid är ogörligt att i själva lagen upptaga de omständigheter, till

vilka hänsyn bör tagas, och angiva vilken vikt som i de särskilda fallen bör

tillmätas dem, föreslå dessa fyra sakkunniga, att socialstyrelsen bemyndigas

utfärda närmare föreskrifter rörande tillämpningen av konfliktbestämmelserna.

Härigenom skulle ock vinnas möjlighet till en smidig anpassning efter olika

situationers krav.

Herr Bernström ansluter sig till sist angivna fyra sakkunnigas mening men

anser den paritetiska behandling, som dessa åsyfta, kräva vissa tillägg till de­

ras förslag. Omfattar konflikten övervägande antalet arbetare tillhörande visst

yrke inom särskilt område eller hela riket eller är den av mindre omfattning

men kan antagas i avseviird mån påverka de allmänna löne- och anställnings­

villkoren för yrket inom området eller riket, bör sålunda enligt nämnde sak­

kunniges mening ersättning icke utgå till någon, som tillhör detta yrke inom

området eller riket. Detta bör gälla oavsett om vederbörande var arbetslös

vid konfliktens utbrott eller icke. En dylik regel tillämpas för närvarande

vid den offentliga hjälpverksamheten för arbetslösa och någon anledning att

frångå densamma har icke visats föreligga. Att det i förevarande samman­

hang är fråga om ett försäkrings- och icke ett rent understödssystem synes så

mycket mindre kunna åberopas, som det föreslås, att arbetsgivarna i denna

sin egenskap skola bära en mycket väsentlig del av försäkringskostnaderna.

Man synes då vara skyldig ägna särskild uppmärksamhet åt att icke arbets­

givarnas rättmätiga intressen obehörigen åsidosättas. Med hänsyn till den ut­

bredning fackorganisationerna numera fått och till den starka solidaritet, som

råder mellan de organiserade arbetarna inom ett fack, måste den angivna regeln

anses väl motiverad. Emellertid är tydligt, att bestämmelsen, strängt tilläm-

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

pad, kan i vissa fall leda till icke önskvärda konsekvenser. Inom den nuva­

rande hjälpverksamheten medgives också en mjukare tillämpning av densam­

ma genom överförandet av vissa arbetslösa till s. k. lokalt arbetskraftsöver-

skott. Med hänsyn härtill föreslår herr Bernström, att socialstyrelsen får ett

allmänt bemyndigande att, där tillämpningen av de föreslagna konfliktbestäm­

melserna i visst fall uppenbarligen skulle innebära en obillig hårdhet, medgiva

undantag från desamma. Genom ett sådant generellt bemyndigande torde vara

sörjt för tillgodoseendet av befogade humanitära krav.

I enlighet med erhållna direktiv har i 1933 års sakkunnig förslag upptagits

en regel av den lydelse, som förordats av herr Lindqvist m. fl.

I de över sakkunnigförslaget avgivna yttrandena ha beträffande denna

fråga anförts starka betänkligheter mot de verkningar av en dylik bestäm­

melse, som i skilda fall anses skola uppkomma. Av yttrandena i denna del

torde här få återgivas följande.

Socialstyrelsen anför härom:

En av de viktigaste men på samma gång mest svårlösta och ömtåliga frå­

gor, som statsmakterna ställts inför vid den hittillsvarande hjälpverksamhe­

ten för oförvållat arbetslösa, har gällt förfarandet vid arbetskonflikter. Frå­

gan har också vid upprepade tillfällen gjorts till föremål för statsmakternas

ingående överväganden. Särskilt må i detta avseende hänvisas till de utred­

ningar och principiella uttalanden i ämnet, som återfinnas i arbetslöshets-

kommissionens skrivelse till statsutskottet den 9 mars 1923 och utskottets

memorial nr 36 av den 22 i samma månad.

Utgångspunkten för alla hithörande överväganden lärer vara att söka i den

av såväl parterna på arbetsmarknaden som statsmakterna hittills städse och

väl alltjämt hyllade grundsatsen, att det allmänna bör intaga en neutral håll­

ning i nämnda parters intressekonflikter.

Vid varje under det allmännas medverkan anordnad hjälpverksamhet för

oförvållat arbetslösa frånträder emellertid det allmänna alltid till viss grad

berörda neutrala position och inskrider — av humanitära skäl —- till arbetar-

partens förmån, i den mån man därmed påverkar en av de faktorer, som äro

bestämmande för den fria löneprisbildningen.

Det råder en konstitutiv, ofrånkomlig motsättning mellan å ena sidan de

arbetsmarknadspolitiska hänsynstagandena och å den andra de humanitära,

och det har då gällt att så avväga dessa mot varandra, att det allmännas in­

skridanden mot arbetslösheten, med bevarande av deras syfte, i minsta möjliga

mån åsidosätta de arbetsmarknadspolitiska synpunkterna och i minsta möj­

liga mån innebära ett frånträdande av principen om det allmännas neutralitet

i omförmälda parters intressekonflikter.

Det motsatsförhållande, som här berörts, återspeglar sig också i det allmän­

na åskådningssätt, som man hittills ansett sig böra anlägga vid överväganden

i den ena eller andra riktningen. I den mån hjälpåtgärderna äro att be­

döma ur humanitär synpunkt har man att taga i betraktande individens ■—

eller familjens — hjälpbehov. Vid överväganden av arbetsmarknadssyn-

punkterna har man däremot hittills ansett sig nödsakad att betrakta spörs­

målet ur kollektiv synvinkel under hänsynstagande till fackorganisationer

och hela yrken.

Man har sålunda i de senare fallen icke ansett sig kunna bortse från ett

sådant för hela vår arbetsmarknads gestaltning grundläggande faktum som

den förefintliga intressegemenskapen de enskilda arbetstagarna emellan, vilken

binder dem solidariskt samman och på vilken hela systemet för arbetarpartens

löneaktioner via fackorganisationerna är uppbyggt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

119

Delade meningar ha, allt efter intresseinställningen, varit rådande, huru

långt man därvid borde sträcka sig, men i det stora hela lär enighet rått

därom, att denna på solidaritet grundade intressegemenskap över huvud taget

måste beaktas.

I vissa fall har också intressegemenskapen för ett visst yrke eller för en

viss organisation ansetts oomtvistlig. Så till exempel har vid så kallad all­

män konflikt inom ett yrke samtliga till yrket hörande ansetts äga ett klart,

samfällt intresse av konfliktens utgång och därmed vara benägna för och i

stånd att påverka utgången av densamma. Vid konflikter av denna art har

man också ansett, att det allmännas hjälp åt de enskilda arbetslösa inom

yrket skulle utgöra ett kollektivt stöd åt hela arbetargruppens strävanden och

på den grund ej böra ifrågakomma.

I den remitterade promemorian upptagas i resp. författningsförslag be­

stämmelser om förfarandet vid arbetskonflikt beträffande dels arbetslöshets­

försäkring (16 §) och dels understödsverksamhet vid arbetslöshet (4 §). En­

ligt dessa — i båda fallen överensstämmande — bestämmelser må understöd

ej utgå till den, som deltager i strejk eller är föremål för lockout under den

tid konflikten varar.

Det må vara tillfyllest att här konstatera, att man med sådan formule­

ring av nämnda bestämmelse helt bortser från den faktiska, solidaritet och

intressegemenskap, som kan råda mellan de i konflikten direkt invecklade

och andra arbetargrupper inom yrken eller fackförbund i orten eller i vissa

fall inom hela landet. Därmed har man också bortsett från ett för hela lö-

nebildningssystemet grundläggande faktum.

Statens arbetslöshetskommission: De föreslagna bestämmelserna rörande

verkningarna av de arbetslösas deltagande i strejk eller lockout och om un-

derstödsfrågornas bedömande med hänsyn härtill äro visserligen enkla och lätt-

tolkade. Sannolikheten synes dock tala för möjligheten av besvärande kom­

plikationer, därest statsmakterna komme att godtaga de sakkunnigas formu­

lering av bestämmelserna härutinnan. Enligt författningsförslaget möter det

sålunda inga hinder för att exempelvis en obetydlig grupp av arbetare etable­

rar arbetsinställelser såsom led i en större aktion och härigenom förorsakar

arbetslöshet för andra mycket större och även ur produktionssynpunkt långt

betydelsefullare arbetargrupper. I dylika fall skola jämlikt förslaget endast

de direkt strejkande utestängas från understöd, under det att huvudstyrkan

vid en fabrik eller inom ett yrke anställda, som sålunda blivit arbetslös på

grund av de andras konflikt, berättigades att uppbära understöd,_ så länge en

på detta sätt uppkommen arbetslöshet vore för handen. En ändring av dessa

ifrågasatta bestämmelser synes kommissionen påkallad.

Sedan det hänvisningsförfarande vid vissa arbetskonflikter, som infördes

genom beslut av 1926 års riksdag, i modifierad form intagits i 15 § i utkastet

till förordning om erkända arbetslöshetskassor, anser kommissionen, att de av

1922 års riksdag fastställda bestämmelserna beträffande konfliktdirektivens ut­

formning böra bliva normgivande. Dessa innebära närmast, att icke blott de

av en konflikt direkt berörda deltagarna skola avstängas från åtnjutandet av

arbetslöshetshjälp, utan att sådan avstängning även skall drabba övriga av

konflikten berörda inom ett yrke, en ort eller hela landet, alltefter den tolk­

ning, som vederbörande myndigheter må komma att från fall till fall giva åt

den föreliggande konfliktens karaktär.

Sveriges skog säg are förbund yttrar: Om strejk råder vid en flottled, av­

stängas arbetarna vid denna från understöd från kassan.^ Blir sagda konflikt

långvarig, kunna de träförädlingsindustrier, som få sin råvara ur samma flott-

120

Kungl. Maj:is proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

led, bliva utan virke och nödgas att slå igen, till dess konflikten i flottleden är

löst. Så vitt förbundet kunnat finna av förslaget, erhålla sagda industriers

arbetare under tiden fullt understöd. Här blir i realiteten det förhållandet

radande, att med statsbidrag arbetslöshet understödjes, som indirekt är fram­

kallad av strejk. Att berörda understöd åt industriernas arbetare kommer att

påverka möjligheterna för konfliktens lösande, är höjt över varje tvivel.

Kommerskollegium uttalar med anledning av vad skogsägareförbundet så­

lunda anfört, att, det icke lärer kunna undgås, att indirekt samband mellan ar­

betskonflikter på ett arbetsområde och nödtvungna driftsinskränkningar på

andra i åtskilliga fall kan tänkas uppkomma.

Överståthållarämbetet finner, att konfliktparagrafen visserligen icke är av

den betydelse, som den fått i den offentliga diskussionen, men anser dock sak­

liga skäl tala för att den gives ungefärligen den avfattning, som föreslagits av

majoriteten av 1926 års sakkunniga, dock med det tillägget att tillsynsorganet

äger icke allenast att utfärda närmare bestämmelser angående tillämpningen

utan även att i förekommande fall vidtaga jämkningar och giva förklaringar

huru de utfärdade bestämmelserna in casu skola tillämpas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar en avfattning av paragrafen, som

överensstämmer med vad majoriten av 1926 års arbetslöshetssakkunniga före­

slagit.

Svenska arbetsgivareföreninaen anser förslaget i denna del giva uttryck åt

en principiell inställning till den statliga hjälpverksamheten, som föreningen

icke kan dela. Föreningen avstyrker med hänsyn till konsekvenserna bestämt

varje uppmjukning av de nu gällande direktiven.

Den fråga, som nu berörts, är av synnerlig vikt, vilket torde framgå bland

annat därav, att allvarliga politiska kriser två gånger framkallats i vårt

land på grund av delade meningar om den inverkan arbetskonflikter rätteligen

borde tillåtas få på samhällelig arbetslöshetshjälp.

Enligt de grundsatser, som tillämpats i hittillsvarande svensk arbetslöshets-

politik, skola, då konflikt utbryter, de arbetslösa, vilka åtnjuta understöd av

stat och kommun eller äro sysselsatta vid reservarbeten, undandragas vidare

hjälp, om de tillhöra det fack, inom vilket arbetskonflikten pågår, och denna

konflikt är allmän. Det har ansetts, att staten endast genom sådana av-

stängningsåtgärder upprätthölle den neutralitet i arbetstvister, som det till-

komme staten att iakttaga. Riktigheten av denna uppfattning om hur statens

neutralitet bör hävdas kan icke medgivas. Man bör icke blunda för det fak­

tum, att arbetsgivarna genom en samfälld aktion (sympatilockouter) vid sådana

reglers tillämpning kunna försätta hela den statliga hjälpverksamheten ur

funktion. Regeln måste anses vila på den tankegången, att de arbetslösa dela

ansvaret för att konflikt utbrutit eller hava intresse av konfliktens utgång,

men dessa förutsättningar äro ingalunda givna annat än i undantagsfall.

Med tillfredsställelse konstaterar jag, att samtliga 1926 års arbetslöshets­

sakkunniga utom en funnit sig böra förorda, att »bakåt verkande» konflikt­

direktiv icke böra införas i lag eller stadga om arbetslöshetsförsäkring. För

min del ansluter jag mig till den formulering, som förordats av herrar Lind­

qvist, Hagman och Odelstierna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

121

Då man emellertid i yttranden över det senaste förslaget återkommit till den

gamla problemställningen i fråga om konfliktdirektiven, anser jag mig böra

något utförligare motivera mitt ståndpunktstagande. Socialstyrelsen säger

visserligen ingenting positivt om den formulering, som enligt dess mening

skulle vara den rätta, men då styrelsen hänvisar till den »faktiska intresse­

gemenskapen» mellan de i en konflikt direkt indragna och andra arbetare­

grupper, torde yttrandet innebära, att styrelsen anser nu gällande konflikt­

direktiv böra införas bland de bestämmelser, som leda till avstängning av

bidrag från arbetslöshetsförsäkringen. I samma riktning uttalar sig statens

arbetslöshetskommission. Svenska arbetsgivareföreningen förordar positivt nu

gällande direktiv.

Det synes mig vara obestridligt riktigt, såsom herrar Lindqvist, Hagman

och Odelstierna anföra, att avgörande för omdömet, huruvida de arbetslösa

skola anses stå utanför eller vara inblandade i arbetskonflikterna, bör vara,

huruvida de på ena eller andra sättet materiellt stödja den ena av de stridande

parterna, och icke, huruvida de eventuellt någon gång i framtiden kunna få

skada eller gagn av en konflikts utgång. Denna principiella ståndpunkt till­

godoser också enligt min mening anspråket, att staten skall iakttaga neutralitet

i striderna på arbetsmarknaden, i den mån detta krav överhuvud har någon

gripbar mening.

Om det är ett samhällsintresse att arbetskonflikter undvikas, kan det vara

lika viktigt, att arbetsgivarnas stridslust dämpas därigenom att de arbetslösa

anses stå utanför striden som att arbetarnas stridslust dämpas därigenom att

dessa själva få ensamma taga hand om de arbetslösa vid konflikter. Ingenting

vinnes för arbetsfreden genom att samhället indirekt bistår arbetsgivarsidan

vid arbetskonflikter och inräknar i arbetstvisterna arbetare, som ingenting hava

otalt med sina arbetsgivare av det enkla skälet, att de vid konflikttillfället

ingen arbetsgivare ha. Så snart man söker räkna med de indirekta verknin­

garna för de arbetslösas del av arbetskonflikterna, riskerar man att i övervä­

gande antalet fall begå orättvisor.

Det har sagts, att arbetarna skulle kunna upprätthålla hemliga blockader,

varigenom staten skulle kunna tvingas att utbetala arbetslöshetsbidrag till ar­

betslösa, som råkat i sin ställning genom konstlade åtgärder från arbetarorga­

nisationernas sida. Då det emellertid föreskrives, att arbetslös skall förete av

arbetsförmedlingen utfärdat intyg, att han icke kunnat erhålla arbete, som

motsvarar hans krafter och färdigheter, synes det fullständigt uteslutet, att ar­

betarna vid hemliga blockader skulle kunna erhålla stöd från arbetslöshetsför­

säkringen.

Man har vidare antagit, att arbetarorganisationerna skulle kunna använda

arbetslöshetskassorna i sin stridsstrategi. Det har sålunda tänkts, att en ar­

betarorganisation, som planerar en strejk, skulle kunna vidtaga åtgärder i syfte

att strax före slutet av en avtalsperiod ha skapat ett större eller mindre antal

arbetslösa, vilkas understöd under kommande konflikt skulle utgå ur arbets­

löshetskassorna, medan strejkkassorna sålunda skulle slippa undan med att

underhålla ett mindre antal av dem, som faktiskt deltaga i strejken. Sådana

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

manövrer torde emellertid också stranda på regeln, att den arbetslöse skall vara

skyldig antaga av arbetsförmedlingen anvisat arbete. Den enda förutsättnin­

gen, under vilken dylika manövrer kunde äga rum, skulle vara den, att ett hem­

ligt samförstånd rådde mellan arbetare och arbetsgivare därom, att arbetsgi­

varna under den konstlade arbetslösheten strax före avtalstidens slut skulle

underlåta att från den offentliga arbetsförmedlingen begära arbetskraft. An­

tagandet av ett dylikt samförstånd torde emellertid tillhöra de orimligheter,

som kunna lämnas ur räkningen.

I yttranden av överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Malmöhus län för­

ordas den bestämmelse, som herrar Carlström, Heckscher, Johansson och von

Kock föreslagit i 1928 års sakkunnigbetänkande och som lyder på följande

sätt:

»Under tiden för arbetskonflikt utgives icke ersättning enligt denna lag

1) till den som är direkt indragen i konflikten (deltager i strejk eller är

föremål för lockout).

2) till den som eljest blivit arbetslös i anledning av konflikten och vilkens

löne- och anställningsvillkor skäligen kunna antagas röna inverkan av den­

samma.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av ovan angivna regler med­

delas av socialstyrelsen.»

Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt yttrande av skogsägareför­

bundet en arbetskonflikt vid en flottled kan medföra arbetslöshet vid föräd­

lingsindustrierna, varför sådana arbetslösa icke borde erhålla bidrag från

försäkringen. Det nyss citerade förslaget skulle emellertid icke utestänga dessa

arbetslösa från understöd, då förutsättningen är icke blott att de skola ha

blivit arbetslösa i anledning av en arbetskonflikt utan även att deras egna

löne- och anställningsvillkor skola röna inverkan av konflikten.

Det är att förmoda, att sakkunnigförslaget år 1928 närmast tagit sikte på

att förhindra en strejkstrategi, som avsåge att vid en planerad strejk kasta över

huvudbördan av understödet från strejkkassorna till arbetslöshetsförsäkringen

och sålunda utnyttjade statsunderstödet till att finansiera en strejk. En när­

mare granskning torde emellertid giva vid handen, att en dylik strejkstrategi

icke blir möjlig att praktiskt genomföra. Följande exempel må anföras. Inom

de flesta industrier finnas olika grupper av arbetare, och arbetets ostörda gång

beror därpå, att samtliga grupper fullgöra sitt arbete. En enda liten grupp

— t. ex. vävlagarna eller maskinisterna inom textilindustrien -— kan genom

strejk lägga hela industrien stilla och alltså skapa stor arbetslöshet. Risken

skulle då vara, att den större och den mindre gruppen i samråd planlade

strejken så, att endast den mindre ginge ut i strejk. Fabrikerna skulle då

nödgas inställa driften, och den större gruppen skulle förklaras för arbets­

lös och sålunda falla arbetslöshetskassan till last. Fallet torde få anses till­

höra konstruktionernas område. Om den mindre gruppen går ut i strejk under

den tid avtal gäller för den större gruppen, kan den senare icke begagna den

mindre gruppens strejk till förbättring av sina förmåner. Den större gruppen

skulle sakna allt intresse av strejken. Dess intresse skulle i stället vara

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

pens minimibelopp, 2 kronor, förhållandet mellan daghjälpen och arbetsför­

tjänsten alltid måste gälla och att sålunda daghjälpen skall kunna utgå med

belopp, understigande 2 kronor. En dylik tolkning kan lantbruksstyrelsen

emellertid icke utläsa ur den föreslagna författningstexten.

Försäkring sinspektionen å andra sidan anser sig icke kunna förorda en

starkare reduktion av daghjälpen i förhållande till lönen än 20 respektive 40

procent, av den anledningen att en dylik skärpning i ett betydande antal fall

torde komma att omöjliggöra för den försäkrade att under perioder av ar­

betslöshet uppehålla sig själv och familjen på den hjälp han skulle erhålla

från försäkringen. Härtill kommer även enligt försäkringsinspektionen, att

försäkringens prestationer icke synas kunna nedpressas alltför starkt, detta

med hänsyn till att de kontantunderstöd, som enligt den föreslagna planen

skulle komma att utgå till icke försäkrade, skola hållas lägre än nämnda pre­

stationer.

Stockholms handelskammare förklarar, att försäkringen blir fotad på ett

tämligen obestämt och tänjbart begrepp, då daghjälpen skall sättas i förhål­

lande till »den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetare inom samma yrke

och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse».

Handelskammaren i Göteborg anser, att en avsevärt lägre daghjälp än som

fastställts torde möjliggöra en hjälplig existens. Handelskammaren anser ut­

trycket »den i orten vanliga arbetsförtjänsten» vara mångtydigt och, såvitt där­

med avses den förtjänst, som kan uppnås genom ackordsarbete, icke blott svår-

beräkneligt utan även olämpligt. Handelskammaren förklarar, att timlönen

torde lämna en bättre utgångspunkt för bedömande av den inkomst, som måste

anses skälig.

På sätt de sakkunniga anfört har man vid bedömandet av frågan om stor­

leken av daghjälpen att taga hänsyn till å ena sidan att beloppen ej få sättas

högre, än att intresse för den arbetslöse kvarstår att skaffa sig arbete, och å

andra sidan att beloppen ej få sättas lägre, än att nödtorftig försörjning uppnås.

Det är på grund av den stora skillnaden i lönenivån och levnadskostnaderna å

olika orter i landet en vansklig sak att från dessa utgångspunkter i en författ­

ning bestämma gränserna för daghjälpens storlek såväl absolut som relativt

taget. Det torde också vara nödvändigt att lämna kassorna en ganska stor

frihet härvidlag. Genom att möjlighet finnes för kassorna att införa olika

klasser med högre daghjälp å dyrare orter torde största möjliga rättvisa kunna

ernås. Med den konstruktion av statsbidraget, som föreslås, lära några betänk­

ligheter från det allmännas sida ej kunna resas häremot. De av de sakkun­

niga föreslagna maximi- och minimigränserna samt daghjälpens avvägning i

förhållande till lönen finner jag också ur olika synpunkter lämpliga.

Med hänsyn till vad lantbruksstyrelsen anfört har i 20 § vidtagits viss om­

redigering, så att det av lagtexten klart framgår, att oberoende av minimibe­

loppet förhållandet mellan daghjälpen och arbetsförtjänsten alltid måste gälla.

Till den av handelskamrarna i Stockholm och Göteborg omfattade meningen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

125

att man vid daghjälpens bestämmande ej bör taga hänsyn till ackordsförtjän-

sten utan endast till timlönen, kan jag ej ansluta mig. Det är uppenbart, att

timlönen, då arbetet utföres på ackord, ofta endast är en nominell faktor, och

att man vid bedömandet av arbetarens inkomst måste taga hänsyn till den

verkliga arbetsförtjänsten. Begreppet kan ingalunda anses obestämt och tänj­

bart. Det torde i allmänhet ej komma att erbjuda några större svårigheter att

bestämma medelackordsförtjänsten för arbetarna inom visst yrke och å viss ort.

Med hänsyn till vad socialstyrelsen anfört i sitt yttrande angående beräk­

ningen av daghjälpens storlek, om en yrkesarbetare omedelbart före arbetslös­

hetens inträdande haft ett kortvarigt arbete inom annat verksamhetsområde

(sid. 52), må anföras följande.

Om en yrkesarbetare bar en arbetsinkomst, som berättigar honom till en

daghjälp av exempelvis fyra kronor, och han jämväl erlagt erforderligt antal

avgifter i klass med sådan daghjälp, överensstämmer det med författningstex­

ten, att han vid arbetslöshet erhåller en daghjälp av fyra kronor, även om han

omedelbart före arbetslöshetens inträdande haft ett allenast kortvarigt arbete

inom annat yrke med lägre arbetsinkomst, exempelvis på grund av hänvisning

till skördearbete. Å andra sidan kan ej en arbetare, som före arbetslöshetens

inträdande haft ett kortvarigt arbete med högre lön än inom det egna yrket, på

den grund erhålla högre daghjälp, än han eljest skulle varit berättigad till.

Detta måste vara förhållandet, även om han tidigare erlagt avgift i klass med

högre daghjälp, än han skulle vara berättigad att erhålla på grund av avlö­

ningen inom hans vanliga arbete. I nu omförmälda fall skall daghjälpens

storlek sålunda beräknas med bortseende från den tillfälliga anställningen inom

annat yrke. Något särskilt stadgande härom torde emellertid ej vara erfor­

derligt. I samband med frågan om försäkringens inverkan på arbetskraftens

rörlighet har jag behandlat de förhållanden, som uppkomma, då en arbetare

flyttar till ort med lägre lönenivå än den, efter vilken han beräknat sin för-

säkringsklass.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande bland annat anfört följande.

I alla försäkringssystem vilja givetvis försäkringstagarna, som tvingas att

genom inbetalande av avgifter hopbringa ett sparkapital, ha största möjliga

nytta därav, men inom flertalet försäkringsgrenar, som motsvara kraven på

försäkring i egentlig mening, ha de icke mycket utrymme för sin företagsam­

het. Annorlunda är förhållandet med arbetslöshetsförsäkringen. Denna före­

ter nämligen, såsom förut berörts, en avsevärd löshet och osäkerhet i avseende

å riskmomentet, i det uppkomsten av arbetslöshet för försäkringstagaren i stor

utsträckning kan vara beroende av hans egna avsiktliga åtgöranden eller un­

derlåtanden. Till motverkande av detta missförhållande ha de sakkunniga, så­

som jämväl tidigare framhållits, på ett erkännansvärt sätt sökt bereda det av

dem utarbetade försäkringssystemet såvitt möjligt erforderlig stadga genom

ett ganska strängt beaktande av försäkringstekniska principer. Huruvida

man härmed lyckats att säkerställa en tillfredsställande tillämpning av för­

säkringen, förefaller dock tveksamt.

De föreslagna stränga bestämmelserna skulle nämligen sannolikt i många

fall visa sig svåra att förverkliga. Försäkringstagarens ekonomiska intresse

komme också ej sällan att vinna starkt stöd av humanitära, praktiska och kam-

Sparsystem.

126

Kungl. Maj:ts proposition nr S09.

Departe­

mentschefen.

ratliga hänsyn. I betraktande härav synes man ha anledning ifrågasätta,

huruvida det ej vore påkallat att i den tillämnade lagstiftningen vidtaga vissa

anordningar till minskande av försäkringstagarnas antydda frestelse att obe­

hörigt utnyttja försäkringen. Det mest effektiva medlet häremot skulle givet­

vis vara ett bättre respekterande av försäkringstagarnas intresse att njuta för­

del av sin tvångssparsamhet, och fullständigast skulle detta mål vinnas genom

en sådan omläggning av försäkringssystemet, att understödsförmånen för de

särskilda försäkringstagarna, oavsett eventuellt statsbidrag, väsentligen bleve

beroende av de för dem inbetalda avgifternas värde, premiereserven, och att

detta värde på något sätt tillgodofördes dem, i den mån det icke utnyttjades

av dem genom tillämpning av försäkringen. En så långtgående förändring,

som skulle till förmån för det individuella sparintresset i betydande mån un­

dantränga försäkringens solidaritetsidé, lär visserligen icke kunna ifrågakom­

ma, men torde det vara nödvändigt, att berörda intresse i vissa avseenden mera

beaktas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län ifrågasätter, huruvida ej, såsom i det senaste

engelska förslaget förordats, ett direkt samband borde skapas mellan under-

stödstiden och erlagda avgifter, så att den, som erlägger avgifter i full eller

större utsträckning, blir mer gynnad vid beräkning av understödstidens längd

än den härutinnan mer försumlige.

I dessa yttranden beröres ett betydelsefullt problem, som ej närmare disku­

terats i de tidigare förslagen. Det gäller här avvägning mellan tvenne i

grunden skilda system för arbetslöshetshjälp, nämligen å ena sidan ett rent

sparsystem, där de inbetalade avgifterna spärras för dens räkning, som verk­

ställt inbetalningen, och endast få utbetalas, därest denne drabbas av arbets­

löshet, å andra sidan försäkring, där de av olika personer inbetalade avgif­

terna utnyttjas för täckande av kostnaderna för de arbetslöshetsfall, som in­

träffat bland de försäkrade, oberoende av huruvida de drabba den ene eller

den andre. Det rena sparsystemet innebär i motsats till försäkring ingen ut­

jämning mellan olika individer; ingen kan i ett visst fall få ut mer än han in­

betalat. Skulle ett sparsystem göras effektivt för den enskilde individen,

krävdes tydligen inbetalningar av en storlek, som för flertalet icke vore möj­

lig att åstadkomma. Det är i huvudsak på dessa grunder, som jag icke an­

sett mig böra förorda en anordning, där större plats beretts åt sparsystemet,

än som kommit till uttryck i de sakkunnigas förslag. De premier, som inbe­

talas av dem, som äro i arbete, äro i huvudsak att betrakta som riskpremier,

vilka skola användas för dem, som drabbas av arbetslöshet. Med denna ut­

gångspunkt kan man därför vid understödets beräkning icke lämpligen till­

godoräkna den arbetslöse sådana avgifter, som ligga långt tillbaka i tiden.

Försäkringen måste med användande av solidaritetsprincipen vara en till en

förhållandevis kort tidrymd koncentrerad riskutjämning.

I en viss utsträckning bör man emellertid naturligtvis vid understödsrättens

fastställande taga hänsyn till de erlagda avgifterna. Detta sker i förevarande

förslag liksom i de flesta redan införda försäkringssystemen i utlandet genom

att såsom villkor för rätt till understöd kräves, att ett visst antal avgifter

erlagts under viss förfluten tid. Den bakomliggande tanken är, att envar

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Svenska by g gnadsträarbetareförbundet uttalar, att verkningarna av bestäm­

melsen skulle bliva så vittgående, att de bleve ett avgörande hinder för en kas­

sas bildande eller fortvaro inom förbundets verksamhetsområde.

Svenska grov- och fabriksarbetareförbundet: Den på sakkunnigas initiativ

inom förbundet företagna utredningen giver vid handen, att för år 1930 icke

mindre än 63 % av arbetslöshetsveckorna skulle blivit diskvalificerade på grund

av ej erlagda 26 veckoavgifter. Ett lagfästande av angivna antal veckoavgifter

som villkor för erhållande av arbetslöshetsunderstöd skulle göra det praktiskt

omöjligt för stora delar av de till förbundet anslutna arbetargrupperna, att

kunna bilda arbetslöshetskassor, och då lönerna för många av de i säsongindu­

strierna sysselsatta arbetarna, t. ex. kalk- och tegelbruksarbetarna, i allmänhet

äro så låga, att inkomsten vid säsongarbetet är otillräcklig för livets uppehälle,

äro även dessa arbetare i lika eller till och med i högre grad än andra arbetare

berättigade till den ekonomiska hjälp, som de genom en arbetslöshetsförsäkring

kunna beredas.

För att icke dessa arbetare alldeles skola lämnas utan möjlighet att bilda

arbetslöshetskassor förordar förbundet, att antalet erlagda veckoavgifter för

såväl nyinträdande som äldre medlemmar något reduceras.

Svenska nietallindustriarbetareförbundet: I 21 § av förslaget till förordning

om erkända arbetslöshetskassor föreskrivna villkor i fråga om avgifters erläg­

gande till kassan för att understödsrätt skall kunna inträda måste anses vara

alltför hårda. Förbundet ifrågasätter om någon tid för de 52 veckoavgifternas

erläggande behöver stipuleras. Om kassans bärighet kalkyleras på betalda 52

veckors avgifter, bör ^det vara likgiltigt, om dessa erläggas under en längre

tid än 2 år. Ett vidhållande av föreskriften om 2 år medför sannolikt, att en

stor del av de arbetslösa med nu rådande arbetsförhållanden aldrig komma i

understödsrätt.

Samma erinran gäller stadgandet, att 26 veckoavgifter skola erläggas under

det närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna året. Detta kommer att

medföra, att de som bäst behöva arbetslöshetshjälpen ej kunna få den, emedan

deras arbetslöshet sträcker sig över så långa perioder, att de ej kunna full­

göra den inbetalning som erfordras per år för att få understöd.

Av nu existerande kassor har ingen en så restriktiv fordran rörande avgif­

ters erläggande under viss fastställd tid.

Svenska skogs- och flottning sarbetareförbundet: Bestämmelserna om 52 vecko­

avgifter under loppet av två år samt att den som uppburit understöd en gång ej

under, en efterföljande arbetslöshetsperiod kan få understöd på nytt, såvida

han ej under närmast förflutna år erlagt avgifter för minst 26 veckor, äro för

stränga för skogsarbetarnas vidkommande. Enligt inom förbundet förd sta­

tistik skulle mer än 60 procent av dess medlemmar genom denna bestämmelse

utestängas från möjligheterna att tillförsäkra sig arbetslöshetsunderstöd. Alla

dessa skulle således gå förlustiga de fördelar, staten enligt förslaget skulle

tillförsäkra dem, som ofta stå inför risken att bli utan arbete och inkomst. Då

det här gäller sadana, som alldeles särskilt behöva en handräckning, anse vi

bestämmelsen obillig. Vi bortse ej ifrån, att en försäkring till viss del måste

uppbäras av de försäkrade själva, men anse ändå, att en jämkning kan göras,

sa att något större antal ur de sämst ställda grupperna kunna inrymmas i

densamma. Vi ha tänkt oss att bestämmelsen skulle kunna ändras till 28

resp.. 14 veckor, mot det. att antalet dagar, för vilka daghjälp skulle utbeta­

las, i motsvarande grad inskränkas. Därigenom skulle det bli större möjlig­

heter att bilda arbetslöshetskassor bland skogsarbetarna, vilket eljest torde

bli mycket svårt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

129

Svenska textilarbetareförbundet: Bestämmelsen om att 52 veckokontingenter

skola ha erlagts under de två senaste åren, innan rätt till understöd första gån­

gen inträder, torde böra uppmjukas åtminstone så långt, att de tre senaste åren

få räknas. Nu förefintliga kassor, bl. a. detta förbunds, kräva i sina stad­

gar allenast att 50 veckoavgifter skola ha betalts och att medlemskapet skall

ha varat minst ett år. Den föreslagna bestämmelsen betyder alltså en för­

sämring jämfört med förutvarande ordning. Även bestämmelsen om att med­

lem, som redan uppburit understöd, icke är berättigad till nytt understöd, om

ej 26 veckoavgifter erlagts under senaste året, är liktydig med en försämring

och synes för övrigt vara för sträng. Det må erinras om att flera förbund i

stadgarna för sina kassor ha bestämmelser om att medlem, som uppburit ett

visst antal dagars understöd, blir berättigad till förnyat understöd efter två

eller tre månaders arbete. Följden av den föreslagna bestämmelsen skulle bliva,

att en medlem efter ett halvt års arbetslöshet uteslutes från förnyat understöd,

även om han har arbete i olika omgångar om 2—3 månader var.

Under inga förhållanden bör det antal betalda veckor, som fordras för för­

sta understöd och förnyat understöd, sättas högre än respektive 50 och 25.

Ett stort antal fackförbund, måhända de flesta, upptaga avgifter för endast

50 veckor per år. Första och sista veckorna äro i regel avgiftsfria. Denna

ordning torde förbunden vilja bibehålla. Då det av praktiska skäl är omöj­

ligt att upptaga 52 avgifter per år för arbetslöshetskassan och 50 för den

övriga verksamheten, skulle förslagets genomförande på denna punkt bety­

da, antingen att förbunden nödgas övergå till upptagande av 52 veckoavgifter,

vilket med hänsyn till arbetsförhållandena kring årsskiftet är olämpligt, eller

också att det faktiskt komme att krävas erläggande av avgifter för mer än

resp. ett och ett halvt år för utbekommande av ett första och ett förnyat un­

derstöd.

Svenska typograf-, bokbindare- och litografförbunden förklara, att ifråga­

varande bestämmelser under oöverskådlig tid komme att utestänga dem, som nu

äro arbetslösa, från försäkringens förmåner, enär de flesta av dem endast kunna

erhålla arbete under några korta perioder per år. Förbunden föreslå, att av­

gifterna skola få erläggas under fyra resp. två år.

Bestämmelserna om att visst antal avgifter skola hava erlagts under viss

tid för att rätt till understöd skall förefinnas hava till huvudändamål att utgöra

en fast grundval för kassornas ekonomi. Såsom jag nyss i annat sammanhang

anfört, kan man för vinnande av riskutjämning mellan de försäkrade ej lämp­

ligen tillgodoräkna en arbetslös medlem avgifter, som ligga långt tillbaka i

tiden. På grund härav är det tydligt, att jag ej kan ansluta mig till de av

skilda fackförbund framställda yrkandena, att samtliga avgifter, som en med­

lem erlagt, skola utan tidsbegränsning få tillgodoräknas honom för rätt till

understöd.

Genom förevarande bestämmelser vinnes emellertid även något annat än

ett stärkande av kassornas ekonomi. Då andra avgifter ej få tillgodoräknas

än som belöpa å tid, då medlem haft lönearbete, avskiljes därigenom på ett

effektivt sätt alla, som under en större del av året hava ställning såsom själv­

ständiga företagare. Försäkringen blir härigenom vad den är avsedd att

vara, nämligen en försäkring för lönearbetare.

Det är emellertid uppenbart, att de av de sakkunniga — i anslutning till

1928 års förslag — utarbetade bestämmelserna på ett synnerligen restriktivt

Bihang till riksdagens protokoll 1983. 1 samt. Nr 209.

9

Departe­

mentschefen.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sätt komma att avskära stora grupper av de försäkrade från att komma i åt­

njutande av försäkringens förmåner. Såsom framgår av den genom de sak­

kunnigas försorg inom grov- och fabriksarbetareförbundet samt metallindu­

striarbetareförbundet verkställda undersökningen, skulle för det förstnämnda

förbundets del — även om man bortser från sockerbrukens kampanjarbetare

och torvindustriens arbetare — ej mindre än 65 resp. 61 procent av antalet

arbetslösa veckor under åren 1929 och 1930 hava blivit diskvalificerade från

understöd enbart på grund av att 26 veckoavgifter ej erlagts under det närmast

före arbetslöshetens inträdande förflutna året. För metallindustriarbetareför­

bundets del äro motsvarande siffror 54 och 42 procent. Det är under sådana

omständigheter tydligt, att man måste ställa sig betänksam inför konsekven­

serna av de föreslagna reglerna.

Såsom jag tidigare anfört, har det varit med full avsikt, som försäkringen

begränsats till att avse endast ett visst bestämt område av den samlade arbets­

lösheten. Denna begränsning kan emellertid ej få drivas för långt; det är då

fara värt, att försäkringen, i enlighet med vad socialstyrelsen förmenar, ej

längre försvarar sin plats i ett arbetslösbetsprogram. Ur skilda synpunkter

anser jag det därför vara lyckligt, om bestämmelserna på denna punkt något

uppmjukas, även om detta komme att medföra ökade avgifter för de försäk­

rade. Rimlig hänsyn synes mig även böra tagas till den å arbetarhåll, enligt

vad som framgår av yttrandena, allmänna opinionen i frågan.

Jag har därför med utgångspunkt från det av de sakkunniga sammanbrag-

ta materialet i nyssnämnda två fackförbund låtit verkställa en undersökning

angående den verkan på försäkringens effektivitet, som skulle ernås genom

att förevarande villkor omlades så, att för rätt till understöd första gången

från en erkänd arbetslöshetskassa krävas 52 erlagda avgifter under de när­

mast före arbetslöshetens inträdande förflutna tre åren och för rätt till under­

stöd därpå följande gånger krävas 26 avgifter under ett och ett halvt år före

arbetslöshetens inträdande. Den över denna undersökning upprättade pro­

memorian är såsom bilaga (bilaga H) fogad till detta protokoll.1

Innan jag ingår på undersökningens resultat, torde jag få nämna några ord

om den verkan, som en sådan utsträckning av tiden för erläggandet av avgif­

terna kan få på det nyss omnämnda önskemålet att från försäkringen utesluta

dem, som ej huvudsakligen äro lönearbetare. Det är tydligt, att denna ut­

sträckning av tiden kommer att medföra en svagare verkan i detta hänseende.

Men med hänsyn till att den i 7 § punkt 1 stadgade tidsbegränsningen allt­

jämt skall kvarstå och då i allt fall en medlem för att bliva berättigad till

understöd måste hava haft arbete som lönearbetare under minst en tredjedel av

den stadgade tiden före arbetslöshetens inträdande, synes det mig, som om

man ej skulle behöva hysa några större farhågor för ogynnsamma verkningar

i detta avseende av den ifrågasatta förändringen av villkoret.

Den av textilarbetareförbundet gjorda anmärkningen om att man av tek­

niska skäl ej borde kräva mer än 50 resp. 25 avgifter skulle förlora sin be­

tydelse genom att tiden för erläggandet av avgifterna utsträckes.

1 Denua bilaga är här — liksom den tidigare omförmälda bilagan G — intagen efter statsråds­

protokollet den 17 mars 1933.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

131

.Vid den nyssnämnda kompletterande utredningen har icke undersökts, hur

många procent av antalet arbetslösa veckor, som skulle diskvalificeras genom en

bestämmelse om att 52 respektive 26 avgifter skola hava erlagts under tre re­

spektive ett och ett halvt år, utan i stället hur stor procent av antalet arbetslösa

veckor, som skulle hava understötts efter en sådan utsträckning av tiden för

erläggandet av avgifterna. Detta innebär emellertid endast olika sidor av

samma sak. Hela det tillgängliga materialet har icke blivit genomgånget vid

undersökningen, utan denna har blott utförts beträffande viss del av mate­

rialet för vissa särskilt valda kvartal. Undersökningen torde dock ge besked

om den ungefärliga stegring i effektiviteten, som skulle nås genom för­

ändringen.

Vad först angår huvudvillkoret eller att för rätt till understöd andra och föl­

jande gånger från en erkänd kassa skulle fordras 26 erlagda avgifter under ett

och ett halvt år i stället för, såsom enligt sakkunnigförslaget, under ett år, giver

undersökningen vid handen, att för metallindustriarbetareförbundets del en steg­

ring i försäkringens effektivitet skulle äga rum med omkring 20 procent eller

från 37.2 till 44.6 procent. För grov- och fabriksarbetareförbundet skulle steg­

ringen uppgå till 35 procent eller från 27 till 36.5 procent.

Verkan på försäkringens effektivitet genom en utsträckning från två till tre

år av kravet på 52 erlagda avgifter för att medlem första gången skulle bliva

berättigad till understöd har på grund av materialets beskaffenhet endast kun­

nat beräknas för metallindustriarbetareförbundet. Resultatet skulle för järn-

bruksarbetarna bliva en stegring med 54 procent eller från 26 till 39.9 procent.

De erhållna resultaten, som väl i stort sett torde kunna anses signifikativa

för försäkringsklientelet i allmänhet, giva alltså vid handen, att en betydande

ökning i försäkringens effektivitet erhålles genom att till tre respektive ett

och ett halvt år utsträcka den tid, inom vilken det fastställda antalet avgifter

skall hava erlagts. Då, såsom framgår av det nyss anförda, denna ökning

av effektiviteten nås utan att själva försäkringssystemet rubbas, vill jag för

min del förorda en ändring i sådant avseende.

För att erhålla en uppfattning rörande storleksordningen av den ökning av

statsbidraget, som härigenom kan komma att erfordras, hava vissa beräkningar

utförts, varvid med ledning av nyssnämnda undersökning antagits, att försäk­

ringens effektivitet och därmed även antalet understödda dagar per medlem ge-

nomsnittligen skulle komma att ökas med 25 procent. Detta kommer givetvis

att innebära en motsvarande ökning av de sammanlagda kostnaderna för för­

säkringen. Däremot kan en liknande slutsats icke dragas beträffande stats­

bidraget, som, i det fall då antalet understödda dagar är mindre än 21, gi­

vetvis kommer att ökas mer än 25 procent, alldenstund statsbidraget utgår med

en relativt större del av den sammanlagda kostnaden ju större antalet under­

stödda dagar per medlem är. Skulle åter antalet understödsdagar per med­

lem redan på grund av bestämmelserna i de sakkunnigas förslag komma att

närma sig 21 eller överstiga detta antal, kommer en ökning av försäkringens

effektivitet icke att medföra någon höjning av statsbidraget. Hela ökningen

måste i detta fall bäras av de försäkrade. Jag återkommer senare till vissa

kostnadsberäkningar i detta hänseende.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Karenstids­

bestämmel­

serna.

Jag har särskilt övervägt lämpligheten av att, i stället för att utsträcka

tiden, bibehålla två, respektive ett år och i stället sänka antalet avgifter till

40 respektive 20. Även då skulle man ernå en ökning i effektiviteten av unge­

färligen samma storleksgrad som vid den här ifrågasatta utsträckningen av

tiden. Man skulle i sådant fall även undvika, att den tid, inom vilken avgif­

terna skulle få erläggas, fastställdes till en del av ett år. Detta måste nämli­

gen för säsongyrkenas del föra med sig vissa variationer för de enskilda

medlemmarna, beroende på vid vilken tidpunkt arbetslösheten inträffar. Här­

vidlag finnes dock ingen möjlighet att beräkna verkningarna, enär man ej

kan förutsäga, vilka inskränkande bestämmelser för de olika säsongyrkena,

som kunna komma att meddelas av tillsynsmyndigheten.

Det är således tydligt, att man torde kunna välja vilken som helst av de

båda vägarna och ernå samma resultat. Då jag, som nyss nämnts, stannat

för att förorda en utsträckning av tiden beror detta närmast därpå, att det

synes önskvärt, att rätt till understöd icke i något fall kan inträda förrän

efter ett års medlemskap, motsvarande 52 erlagda veckoavgifter.

Det har icke förbisetts, att en utsträckning av tiden för erläggande av av­

gifterna på sätt här ifrågasatts kan under särskilda förhållanden medföra

icke önskvärda påföljder med hänsyn till understödsrätten. Då det emellertid

torde röra sig om undantagsfall samt en jämkning av bestämmelserna med

hänsyn därtill visat sig leda till ojämnheter i andra avseenden, har jag ansett

det anmärkta förhållandet icke böra föranleda någon åtgärd. I

I vissa yttranden har gjorts gällande, att den förordade allmänna karens­

tiden av 6 arbetslösa dagar, liggande inom 14 dagar närmast före daghjäl­

pens utgående, vore alltför kort. Någon ändring synes mig emellertid icke

böra ske på denna punkt, i vilken förslaget överensstämmer med de tidigare

framlagda betänkandena.

I ett annat hänseende synes emellertid viss ändring i karenstidsbestämmel­

serna böra vidtagas. Enligt 22 § andra stycket i förslaget kan erkänd arbets­

löshetskassa i sina stadgar föreskriva längre karenstid än den nyssnämnda,

dock ej över 3 månader. Denna undantagsbestämmelse har, såsom framgår

av motiveringen, framför allt tillkommit för att tillgodose behovet i sadana kas­

sor, där arbetslöshetsfallen icke äro särskilt talrika men där arbetslöshetspe­

rioderna däremot i regel äro långvariga; detta gäller särskilt kontorister och

med dem likställda. Emot bestämmelsen i och för sig har jag intet att erinra

men anser erforderligt, att densamma i visst hänseende kompletteras. Då be­

stämmelsen innefattar ett medgivande för en kassa att ga längre i inskränk­

ningar i medlemmarnas rättigheter än förordningens allmänna regler medgiva,

torde det nämligen utan särskilt stadgande vara klart, att bestämmelsen in­

nebär, att i stadgarna kunna — såsom mindre långt gående inskränkningar

i förhållande till medlemmarna — intagas föreskrifter om att den längre ka­

renstiden skall kunna ligga inom en längre tid, exempelvis liksom beträffan­

de grundbestämmelsen inom dubbla den tid, som fastställts såsom karenstid,

och att den alltså ej behöver omedelbart föregå daghjälpens utgående. Emel­

lertid skulle en dylik bestämmelse kunna leda till icke önskvärda resultat,

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

Å andra sidan har socialstyrelsen i andra sammanhang yrkat, att tillsyns­

myndigheten skulle erhålla en förstärkt kompetens i olika hänseenden. Så­

lunda har styrelsen ifrågasatt, att tillsynsmyndigheten skulle tillerkännas ut­

trycklig rätt att, ifall ett verkställighetsorgan hos arbetslöshetskassa befun­

nes missköta sitt uppdrag, efter varning påbjuda personalförändring. Jäm­

väl överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Värmlands län hava framhållit

önskvärdheten av att tillsynsmyndigheten hade större befogenhet att regleran­

de ingripa för tryggande av en rätt tillämpning.

Det framgår icke av socialstyrelsens utlåtande, hur styrelsen tänkt sig, att

en i detalj genomförd reglering i förordningen av de frågor, som enligt sak­

kunnigförslaget skulle bero på tillsynsmyndighetens närmare bedömande, skulle

vara möjlig. Det lärer också ligga i öppen dag, att i vissa hänseenden den

närmare regleringen måste kunna avpassas efter de skiftande förhållandena.

En sådan ordning innebär icke heller någon nyhet utan förekommer regel­

bundet på liknande områden och i motsvarande omfattning. Vad styrelsen

avser med sin antydan, att särskilt svårlösta frågor skulle hava av de sak­

kunniga förbigåtts i författningarna allenast med en hänvisning till tillsyns­

myndighetens befogenheter, är svårt att inse; jag utgår från att styrelsen

icke därmed avsett, att de sakkunniga skulle hava på detta sätt sökt undgå

vissa besvärligheter i sitt arbete. Endast på en punkt har jag funnit en yt­

terligare precisering av lagtexten vara möjlig. Ehuru det ur vissa synpunk­

ter kunde vara lämpligt att även beträffande familjeförsörjarbegreppet kunna

taga hänsyn till skiftande förhallanden, har jag nämligen ansett övervägande

skäl tala för att, pa sätt närmare skall utföras i den speciella motiveringen, i

förordningen intaga en bestämmelse om innebörden av detta begrepp.

Från vissa håll har, såsom framgår av det föregående, å andra sidan ut­

tryckts önskvärdheten av att tillsynsmyndigheten erhölle starkare befogenhe­

ter att ingripa reglerande gentemot kassorna. Detta gäller särskilt frågan

om de åtgärder, som böra vidtagas i de fall, då de ekonomiska förhållandena

medföra ökad påfrestning på kassorna. Härutinnan bygger sakkunnigför­

slaget på den principen, att avgörandet och ansvaret tillkomma kassornas

ledning men att tillsynsmyndighetens samtycke är erforderligt, detta tydli­

gen närmast i syfte att denna myndighet skulle bevaka de försäkrades intres­

sen gentemot en kassaledning, som möjligen alltför starkt ville tillgodose kas­

sans ekonomiska intressen. Då man här ifrågasätter, att tillsynsmyndigheten

skulle hava rätt att föreskriva exempelvis nedsättning av daghjälpsbelopp

eller förkortning av understödstiden, innebär detta alltså en fullständig om­

läggning. Denna kan enligt min mening knappast anses berättigad. Det fin­

nes icke anledning att underkänna ansvarskänslan hos de blivande kassornas

ledning, och genom bestämmelserna om tillsynsmyndighetens övervakande

ställning är det sörjt för att de i tillräcklig tid erhålla kännedom om sådana

omständigheter, som böra föranleda övervägande av här avsedda åtgärder. Där­

est uppenbara missförhållanden skulle förekomma, kan myndigheten tillgripa

sin allmänna möjlighet att lämna anvisningar, vilka måste följas vid risk att

statsbidraget indrages eller eventuellt, att antagandet som erkänd arbetslös­

hetskassa återkallas.

Kungl. Maj :ts proposition nr 209.

135

Jämväl i andra här ifrågavarande hänseenden anser jag sakkunnigförslaget

vara väl avvägt beträffande tillsynsmyndighetens ställning i förhållande till

de blivande kassorna. Det frivilliga försäkringssystemet har valts bland annat

för att man, i den mån detta vore möjligt, skulle kunna undgå en byråkrati-

sering. Med fasthållande vid denna tanke måste det uttalas en bestämd var­

ning emot alla tendenser i motsatt riktning. Vad särskilt angår socialstyrel­

sens uttalande om behovet av en närmare reglering av kassornas lokala förvalt­

ning måste det anses avgjort olämpligt att insnöra denna i enhetliga och stela

normer. Utan risk torde man kunna överlåta åt kassorna att ordna härmed

på sätt, som ur ekonomiska och andra synpunkter finnes mest praktiskt. Genom

samarbetet med arbetsförmedlingens organ samt med den noggranna gransk­

ning av räkenskaperna, som skall föregå utbetalandet av statsbidrag, finnas

enligt min mening fullt tillräckliga möjligheter att erhålla en säker uppfatt­

ning om huruvida en kassas lokala förvaltning skötes på sätt, som varit av­

sett, och att alltså ingripa mot kassan enligt förordningens bestämmelser i de

fall, då så befinnes icke vara förhållandet.

Av den inledande redogörelsen för sakkunnigförslaget har framgått, att

grundsatsen, att statsbidraget till de olika kassorna skulle variera efter an- grunderna.

talet understödsdagar per medlem och daghjälpsbeloppens genomsnittliga

storlek, tillämpats med följande utgångspunkter, nämligen att statsbidraget

skulle vid en daghjälp av 2 kronor utgöra högst 75 % och vid en daghjälp av

6 kronor högst 40 % av hela kostnaden. Dessa maximibelopp skulle stats­

bidraget uppnå, då antalet understödda dagar per medlem uppginge till 21.

En annan utgångspunkt var, att daghjälpsbidrag skulle börja utgå först, då

antalet understödda dagar var lika stort som genomsnittliga daghjälpsbidra-

get uttryckt i kronor, alltså i det fall, att daghjälpen var 2 kronor, först då

antalet understödda dagar per medlem översteg 2 o. s. v. Från dessa förut­

sättningar har uppgjorts en tabell rörande daghjälpsbidragets procentuella

storlek vid olika kombinationer av genomsnittlig daghjälp och antal under­

stödda dagar per medlem. Denna tabell återfinnes på sidan 160 i bilaga G.

Hur statsbidraget i olika fall skulle komma att ställa sig, uträknat i pro­

cent och i kronor, framgår av tabeller å sidorna 76—77 i samma bilaga. Vid

exempelvis 10 understödda dagar per medlem och år skulle statsbidragspro-

centen utgöra vid en daghjälp av 2 kronor 53 %, vid en daghjälp av 3 kro­

nor 38.4 %, vid en daghjälp av 4 kronor 29.2 %, vid en daghjälp av 5 kronor

22.1 % och vid en daghjälp av 6 kronor 16.3 %. Med samma antal understödda

dagar skulle försäkringsavgiften komma att utgöra för en daghjälp av 2 kro­

nor 9 kronor 40 öre om året, för en daghjälp av 3 kronor 18 kronor 50 öre

om året o. s. v. .

Rörande de invändningar, som från vissa håll, särskilt från socialstyrelsen,

framställts mot denna principiella läggning av statsbidragen, vilken ju är

grundläggande för hela förslaget, har jag uttalat mig i det föregående. Här

må nu å andra sidan anmärkas, att statskontoret icke funnit något vara att

erinra mot förslaget i denna del.

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

.Vad angår det sätt, på vilket principen tillämpats, hava ävenledes gjorts

vissa uttalanden. Sålunda har landssekretariatet anfört, att det ville förefalla,

som om visst fog skulle föreligga för en kritik av bestämmelserna i så måtto,

att därest inom ett visst fack förekomme mycket låga löner och samtidigt låg

arbetslöshet, ett dylikt fack erhölle ett mycket lågt statsbidrag, ehuruväl åt­

skilliga skäl skulle kunna anföras för att även dessa fack just på grund av

den mycket låga avlöningen borde tillerkännas högre statsbidrag än som en­

ligt förslaget vore möjligt.

Svenska textilarbetareförbundet har närmare utfört samma synpunkter på i

huvudsak följande sätt.

Förslaget till grunder för statsbidraget innebär, att låg daghjälp och stor

arbetslöshet skola tillförsäkra en kassa ett procentuellt högre statsbidrag, och

att statsbidraget skall bli procentuellt mindre, ju högre daghjälpen och ju

lägre arbetslöshetsprocenten är. Denna princip kan vid ett mera ytligt be­

traktelsesätt synas vara den rättvisaste, och i så måtto gör den ju rättvisa, att

den tillförsäkrar de lägst avlönade arbetargrupperna på landsbygden, t. ex.

skogsarbetare och lantarbetare, ett relativt högt statsbidrag och därigenom

möjliggör dessa gruppers inordnande i försäkringen. Vid närmare granskning

visar det sig dock, att de föreslagna bestämmelserna för industriarbetarnas

vidkommande skulle få verkningar, som icke kunna betecknas som tillfreds­

ställande. Utredningsmännen synas i det fallet icke tillräckligt ha beaktat ett

par betydelsefulla omständigheter. För det första ha vi en arbetargrupp så­

dan som byggnadsarbetarna, där arbetslöshetsprocenten är synnerligen hög,

till stor del beroende på fackets säsongkaraktär, men där löneinkomsterna äro

så goda, att gruppen det oaktat får räknas till de bäst ställda i landet. För

det andra finnes en grupp _ textilarbetare, vars löner höra till de lägsta i lan­

det men som haft en relativt låg arbetslöshetsprocent. Det föreliggande för­

slagets verkningar med avseende å dessa båda arbetargrupper skulle bli, att

de högt avlönade byggnadsarbetarna, som på några månader tjäna mer, ofta

mångdubbelt mer, än textilarbetarna på ett helt år, tillförsäkras ett tämligen

stort statsbidrag, medan de på gränsen av existensminimum ständigt balanse­

rande textilarbetarna skulle få ett obetydligt bidrag till sin försäkring. Då

det knappast kan anses rättvist, att arbetare, som ha möjligheter att, så länge

de äro i arbete, erlägga tämligen höga försäkringsavgifter, erhålla betydligt

större hjälp från staten än^arbetare, vars möjligheter att erlägga tillräckliga

avgifter, på grund av de låga lönerna, alltid äro ytterligt små, måste vi be­

teckna förslaget i denna del såsom synnerligen otillfredsställande.

När man bedömer det ifrågavarande förslaget, torde man sålunda icke en­

bart böra betrakta verkningarna för t. ex. skogs- och lantarbetarnas vidkom­

mande. Att dessa arbetargrupper böra ha största möjliga bidrag från sta­

ten torde alla vara ense om. Man måste emellertid ägna största uppmärksam­

het även åt förhållandena inom den störa industriarbetareklassen. Textilar­

betarna kunna i lönehänseende närmast jämföras med lantarbetare och skogs­

arbetare. Däremot föreligger såtillvida en skillnad mellan t. ex. skogsarbe­

tare och textilarbetare, att arbetslösheten bland de förra är synnerligen om­

fattande, medan den bland textilarbetarna hittills varit jämförelsevis måttlig.

Utredningsmännen synas emellertid ha förbisett en sak, som gör att en dylik

jämförelse blir åtskilligt missvisande. Medan skogsarbetarna, liksom lantar­

betarna, . äro bosatta pa rena landsbygden, där hyrorna äro obetydliga och

även övriga levnadskostnader äro relativt låga, bo textilarbetarna i regel i stä­

der och större samhällen, där hyror och andra levnadskostnader äro betydligt

högre. Textilarbetarnas levnadsförhållanden bli därigenom, även vid en mind-

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

137

re arbetslöshet, långt ifrån avundsvärda, sedda t. o. m. ur en skogsarbetares

eller lantarbetares synvinkel.

Nämnda förhållande gör bl. a., att textilarbetarna icke i regel kunna existera

på den lägsta daghjälpen, medan denna för skogs- och lantarbetarnas vidkom­

mande kan vara fullt tillräcklig. Därigenom bli textilarbetarna automatiskt

uteslutna från den möjlighet att erhålla högsta statsbidrag, som står öppen för

de båda andra arbetargrupperna. Såvitt vi kunna se, kunna textilarbetarna

nämligen icke ens inför utsikten av högre statsbidrag reflektera på att gå ned

till en daghjälp av 2 kronor. De äro tvingade att hålla sin daghjälp åtskil­

ligt högre, vilket medför högre avgifter och, även vid ökad arbetslöshet, bidrar

till att hålla statsbidraget nere. I detta sammanhang vilja vi erinra om att

förhållandena i den nuvarande arbetslöshetskassan icke kunna läggas till

grund för beräkning av daghjälp och statsbidrag enligt föreliggande förslag.

Att den genomsnittliga daghjälpen t. ex. år 1931 stannat vid kronor 2: 84 be­

ror på att daghjälpsbelopnet nu är bestämt med hänsyn till medlemstidens

längd och antalet betalda kontingenter. Då en dylik ordning icke torde vara

möjlig efter den föreslagna lagstiftningens genomförande och då vi icke kun­

na sänka beloppen för äldre medlemmar och sådana med försörjningsplikt,

torde den genomsnittliga daghjälpen framdeles komma att bli betydligt högre,

vilket ytterligare bidrar till att ställa textilarbetarna i ett ogynnsamt läge med

avseende å statsbidrag.

Såvitt vi fattat förslaget till grunder för statsbidragets utgående rätt, skulle

bidraget börja utgå efter ett antal understödda dagar per medlem, som utgör

2 vid en daghjälp av kronor 2:—, 2: 25 vid en daghjälp av kronor 2: 25, 2: 50

vid en daghjälp av kronor 2: 50 o. s. v. Ju högre daghjälp en kassa betalar,

ju senare skulle rätten till statsbidrag inträda. Redan vid en daghjälp av

kronor 2: — skulle utsikten till statsbidrag vid mindre arbetslöshet för textil­

arbetarnas vidkommande bli synnerligen liten. Av skäl som redan nämnts

kan daghjälpen emellertid icke hållas nere vid 2 kronor. Till alla dessa skäl

kommer bl. a., att daghjälpen framdeles skulle bli normerande för kontant-

understöden till arbetslösa. Det torde måhända även bli nödvändigt att upp­

dela kassan i fem understödsklasser med hänsyn till orternas placering i löne-

och dyrortshänseende. Enligt förslaget skall emellertid för kassa, i vilken

medlemmarna äro fördelade i olika understödsklasser, daghjälpsbidraget be­

räknas särskilt för varje klass. Detta betyder, att de understödsklasser, som

omfatta de dyraste orterna, där arbetarna ha det svårast, skulle bli utan stats­

bidrag eller i bästa fall få ett så ringa bidrag, att det saknade betydelse.

Följden skulle bli att avgifterna i dessa klasser finge hållas så höga, att med­

lemmarna icke mäktade bära dem. Textilarbetarnas löner befinna sig emeller­

tid på en nivå, som icke tillåter någon höjning av nu utgående avgifter.

Det bör måhända också erinras om att textilarbetarna på grund av sina då­

liga löner äro i större behov av hjälp under arbetslösheten än arbetare med

relativt god lön. Textilarbetarna kunna självfallet icke åstadkomma några

besparingar. De leva »ur hand i mun» och detta betyder, att så snart arbets­

lösheten inträder, träder också nöden in i hemmet.

Svenska typograf-, bokbindar- och litograf förbunden ha anfört:

Vi finna det rimligt och riktigt, att statsbidragets storlek normeras efter

arbetslöshetens omfattning, så att ett mindre statsbidrag utgår vid ringa ar­

betslöshet och ett större bidrag utgår vid mer omfattande arbetslöshet. Där­

emot finna vi det oriktigt att statsbidraget ilven skall normeras efter dag­

hjälpens storlek, så att ett större statsbidrag utgår vid lägre daghjälp ocli ett

mindre statsbidrag utgår vid högre daghjälp. Då de sakkunniga förordat

en dylik princip ha de tydligen utgått ifrån det antagandet, att de högre dag-

hjälpsbeloppen endast komma att utgå i kassor, som omfatta i ekonomiskt

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Departe­

mentschefen.

hänseende bättre ställda arbetargrupper, medan de lägre daghjälpsbeloppen

komma att utgå i kassor, som omfatta i ekonomiskt hänseende sämre ställda

arbetargrupper. Detta antagande är emellertid knappast riktigt. En i eko­

nomiskt avseende mindre lyckligt lottad grupp kan mycket väl söka åstad­

komma en god försäkring, emedan de vid arbetslöshet omedelbart äro i behov

av ett betydande ekonomiskt stöd, medan en bättre ställd grupp kan ha mindre

intresse för försäkringen, enär understödsbehovet vid arbetslöshet ej för dem

är så trängande, och de kunna därför nöja sig med ett lägre daghjälpsbelopp.

Om staten skall taga hänsyn till arbetarnas ekonomiska ställning vid fast­

ställande av statsbidragets storlek, bör den genomsnittliga årsinkomsten vara

avgörande härför och icke daghjälpsbeloppets storlek. Enligt förslaget får

den, som uppbär understöd från erkänd arbetslöshetskassa, icke samtidigt upp­

bära understöd från fattigvården. Arbetare, som i allmänhet ha sin syssel­

sättning i städerna, måste därför vara försäkrade för ett relativt högt dag­

hjälpsbelopp, enär utgifterna för isynnerhet mat och husrum äro större i

städerna än i landskommunerna. Det synes oss även vara ett samhällsintresse

att uppmuntra arbetslöshetskassorna att hålla högsta möjliga daghjälp, så

att de arbetslösa verkligen kunna reda sig på det erhållna understödet.

Vi få därför hemställa, att statsbidragets storlek endast normeras i för­

hållande till arbetslöshetens omfattning.

Vad först angår önskemålet, att statsbidraget skulle normeras med hänsyn

tagen direkt till den genomsnittliga arbetsförtjänsten, kan detta visserligen

ur en del synpunkter anses vara principiellt riktigast. De sakkunniga hava

också vid sitt arbete utgått härifrån men nödgats konstatera att, med hänsyn

till de särskilt i vårt land i mycket stor utsträckning varierande lönerna såväl

mellan olika fack som mellan olika orter, det skulle erbjuda alltför stora svå­

righeter att lägga den genomsnittliga arbetsförtjänsten direkt till grund. De

sakkunniga hava därför nödgats göra det antagandet, att daghjälpsbeloppets

växlingar i regel motsvaras av olikhet i arbetsinkomsten, och därför ansett

sig kunna bygga statsbidragssystemet på den genomsnittliga daghjälpen.

Om detta antagande i ett visst fall är felaktigt, kan det tydligen vara för­

hållandet antingen så att daghjälpen är lägre i förhållande till årsinkomsten än

man antagit, eller också så att en kassa beräknat en högre daghjälp, än som

enligt de antagna normerna skulle svara mot den genomsnittliga arbetsinkom­

sten. I förra fallet blir verkan av de föreslagna bestämmelserna, att statsbi­

draget blir högre i förhållande till arbetsförtjänsten än enligt de grundsatser,

på vilka förslaget bygger. Det skulle därför möjligen kunna tänkas, att man

införde en bestämmelse av ungefär den innebörden, att statsbidrag i varje fall

icke finge beräknas efter lägre daghjälp, än som kunde antagas motsvara viss

procentuell andel av den genomsnittliga arbetsinkomsten. Även om med

en dylik bestämmelse uträkning av sådan inkomst endast skulle behöva ske

i särskilda fall, kunna tydligen samma invändningar som nyss anförts göras

mot densamma. Då det icke heller lärer kunna antagas, att medlemmarna,

som ju hava allt intresse av att få en daghjälp, som någorlunda står i för­

hållande till deras vanliga inkomst, skulle för att utfå ett något högre stats­

bidrag åtnöjas med lägre daghjälp, har jag icke ansett mig böra föreslå en dy­

lik bestämmelse. — I det andra fallet eller då daghjälpen är högre än den an­

tagna proportionen till arbetsinkomsten, blir ju statsbidraget något lägre, än

om det beräknats direkt i förhållande till den sistnämnda. Icke heller här

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

139

synes mig någon ändring erforderlig, eftersom det angivna förhållandet lärer

få anses tyda på att, undantagsvis, denna kassas medlemmar sett sig ekono­

miskt i stånd att bära de för sådan daghjälp erforderliga utgifterna.

Då det vidare anföres, att det förordade systemet skulle kunna leda till att

vissa yrkesgrupper med högt avlönat arbete av säsongkaraktär skulle komma

i åtnjutande av orimligt högt statsbidrag, eftersom i antalet understödda da­

gar per medlem skulle för deras del komma att ingå den tid av året, då de­

ras arbete normalt läge nere, bör det på det kraftigaste understrykas, att man

vid framställande av denna anmärkning förbisett 22 § i förslaget. På sätt

jag i annat sammanhang anfört kan tillämpningen härav med säkerhet väntas

medföra, att för dylika arbetargrupper antalet understödsdagar ingalunda

kommer att uppgå till vad man vid kritikens framställande antagit och att

även statsbidraget följaktligen kommer att hålla sig till ett betydligt blyg­

sammare belopp.

Vad däremot angår anmärkningarna därom, att det vore önskvärt, att stats­

bidraget skulle utgå med något högre andel för det fall, att lönen -— alltså

daghjälpen — vore låg och även arbetslösheten vore relativt obetydlig, bar

jag icke kunnat undgå att finna visst fog för vad sålunda yrkats. Väl är det

principiellt riktigt, att i sådana fall behovet av statsbidrag är mindre än i

de övriga; härtill bidrager bland annat, att då arbetslösheten är mycket låg,

kassans förvaltningskostnader komma att nedgå, så att på statens förvalt-

ningsbidrag uppstår ett överskott, vilket direkt kan föras själva försäkrings-

verksamheten tillgodo. Detta utesluter emellertid icke, att det kan vara önsk­

värt att vid bidragsskalans utarbetande tillmäta daghjälpsfaktorn en något

större betydelse än enligt sakkunnigförslaget. Med denna utgångspunkt har

jag låtit undersöka, huruvida det skulle vara möjligt att vidtaga en sådan

jämkning i förslaget. Efter övervägande av olika tänkbara möjligheter har

jag därvid stannat vid att såsom den utväg, vilken utan omläggning av hela

systemet är närmast framkomlig, förorda följande. Medan sakkunnigförslaget,

såsom redan anförts, bygger på att varje kassa skall utan daghjälpsbidrag från

staten själv bestrida kostnaden för ett antal understödsdagar per medlem lika

stort som det genomsnittliga daghjälpsbeloppet uttryckt i kronor, skulle enligt

mitt förslag daghjälpsbidraget börja utgå redan då antalet understödda dagar

per medlem med en halv understiger daghjälpsbeloppet i kronor eller med and­

ra ord: daghjälpsbidrag skulle börja utgå vid en daghjälp av 2 kronor, då an­

talet understödda dagar är 11/2, vid en daghjälp av 3 kronor, då motsvarande

antal är 2^2 o. s. v. Genom en dylik anordning åstadkommes den effekten, att

den relativa ökningen av statsbidraget kommer att bli särskilt utpräglad, då

daghjälpen och arbetslösheten samtidigt äro låga.

För beräkning av statsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd

hava de sakkunniga (se bilaga G sid. 74) infört formeln

P = a [log ~)4 + c

där

P = daghjälpsbidraget i procent av hela kostnaden för understöd,

d = genomsnittliga daghjälpen i kronor,