2

Kungl. May.ts proposition nr 103.

Förslag

till

Lag

om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som

lida av rubbad själsverksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

1 *.

Kan med skäl antagas att någon som lider av sinnessjukdom, sinnes*

slöhet eller annan rubbning av själsverksambeten är på den grund för

framtiden ur stånd att handhava vårdnaden örn sina barn eller kommer

att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sin*

nesslöbet, må utan bans samtycke sterilisering enligt denna lag å honom

företagas, där han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt

saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden.

Å sterilisering på grund av medicinska skäl äger lagen icke tillämpning.

2 i

Sterilisering må, med undantag för det i 3 § avsedda fall, företagas alle­

nast efter tillstånd av medicinalstyrelsen.

Sådant tillstånd må ej lämnas utan att, örn den som avses skola sterili­

seras är gift bans make, örn han är underårig den som har vårdnaden

örn honom, örn han är omyndigförklarad förmyndaren, samt om han är

intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare, där så kan ske,

erhållit tillfälle att yttra sig.

3 §.

Hava beträffande sinnesslö två legitimerade läkare efter samråd funnit

skäl till sterilisering jämlikt 1 § föreligga, må utan tillstånd av medicinal­

styrelsen sterilisering verkställas, där skriftligt samtycke föreligger från

den eller dem som enligt 2 § andra stycket skola erhålla tillfälle att yttra

sig.

4 §.

Sterilisering skall verkställas av legitimerad läkare och må endast ske

genom ingrepp av sådant slag att i allmänhet skada till hälsan ej är där­

med förenad.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21

december 1933.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

U^ndén, S^chlyter, W^igforss, M^öller, L^evinson, V^ennerström, L^eo,

E^ngberg, E^kman, S^köld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anför

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter:

»Frågan örn lagstiftning angående sterilisering har sedan flera år va­

rit föremål för uppmärksamhet och utredning. Sålunda har med an­

ledning av hemställan från 1922 års riksdag spörsmålet behandlats av

särskilda den 30 december 1927 tillkallade sakkunniga. Dessa avgåvo

den 30 april 1929 betänkande med förslag till steriliseringslag (statens off.

utredn. 1929:14). Sedermera har 1933 års riksdag anhållit örn förnyad

utredning i ämnet. Professor Hagnar Bergendal, som anmodats att

verkställa ytterligare erforderlig utredning samt inkomma med förslag

till lagstiftning i ämnet, har den 22 juli 1933 avlämnat betänkande med

förslag till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av

annan rubbning av själsverksamheten lidande personer (statens off. ut­

redn. 1933: 22). Sedan numera yttranden över detta betänkande inkom­

mit från hörda myndigheter och sammanslutningar, samt frågan varit

föremål för överväganden inom justitiedepartementet, i vilka deltagit

bland andra professor E. Sjövall, anhåller jag att få upptaga densamma

till slutlig behandling.

Inledning.

Med sterilisering i vidsträckt bemärkelse förstås ett sådant medicinskt

ingrepp, som leder till att fortplantningsförmågan upphäves. Ingreppet

kan företagas antingen så att man borttager eller dödar könskörtlarna

(testiklarna hos mannen, äggstockarna hos kvinnan) eller könscellerna

däri (genom strålbehandling) eller ock så att man utan att göra något

ingrepp i könskörtlarna hindrar de av dessa producerade könscellerna

(sädeskropparna och äggen) att nå sin bestämmmelse. Den senare meto­

den kallas numera sterilisering (sterilisering i inskränkt mening),

under det att den förra (borttagandet eller dödandet av könskörtlarna)

5

benämnes kastrering. Efter sterilisering i inskränkt mening för­

bliva könsdriften och potenson (potentia coeundi) oförminskade; sterilise­

ringen har ingen verkan utöver den att fortplantningsförmågan upphäves.

Sterilisering utföres vanligen så, att man avlägsnar ett stycke av sädesleda-

ren (angiektomi, vasektomi) eller äggledaren (salpingektomi, tubarresek-

tion). Härigenom hindras sädeskropparna eller äggen att framkomma till

sin bestämmelseort. Ä mannen utföres denna operation synnerligen lätt,

utan att han behöver intagas å sjukhus och med endast lokal bedövning.

Å kvinnan utgör den på grund av äggledarnas läge inuti bukhålan ett

större ingrepp som kräver sjukhusvistelse; hos henne måste man räkna

med en viss örn än mycket ringa operationsrisk. Till skillnad från ste­

rilisering i inskränkt mening medför kastrering, förutom fortplantnings­

förmågans upphörande, jämväl den påföljden att senila förändringar

uppstå i organismen; i regel försvinner såväl könsdriften som potensen,

örn icke omedelbart så dock efter någon tid.

Alltefter de skäl som åberopas för sterilisering talar man örn sterilise­

ring på medicinska, eugeniska, sociala, humanitära eller kriminalpoliti­

ska indikationer.

Sterilisering på medicinsk indikation föreligger, då en sterilisering

(vanligen kastrering) är påkallad av hänsyn till den opererades liv eller

hälsa. Ett vanligt fall är att testiklarna eller äggstockarna blivit an­

gripna av någon sjukdom och med anledning härav i terapeutiskt syfte

bortopereras. Ett annat fall av medicinsk indikation är förhanden, då

en kvinna genom havandeskap skulle utsättas för risk att ådraga sig

psykisk sjukdom.

Vad som i första hand givit upphov till kravet på steriliseringsåtgär-

der är emellertid den eugeniska (eller sjukdomsprofylaktiska) syn­

punkten. Av eugeniska skäl — för att hindra tillkomsten av mindervär­

dig avkomma -— har sterilisering ifrågasatts såväl beträffande perso­

ner som lida av vissa svårare ärftliga kroppsliga sjukdomar som ock

framför allt beträffande psykiskt (däri inbegripet moraliskt) undermå­

liga individer. I främsta rummet har sterilisering ifrågasatts beträffan­

de sinnessjuka, sinnnesslöa och fallandesjuka.

Sterilisering har vidare påyrkats på sociala grunder. Därvid har

man närmast haft i sikte den omständigheten att personer kunna vara i

sådan grad psykiskt eller fysiskt mindervärdiga, att de icke kunna eller

i varje fall icke äro lämpade att handhava vårdnaden örn sina barn. Det

har vidare — huvudsakligen i utlandet — gjorts gällande att en sterili­

sering ur sociala synpunkter kunde vara indicerad i sådana fall, då till­

komsten av nya individer i en familj skulle innebära ett sådant intrång

i familjens ekonomiska välstånd att dess försörjning skulle allvarligen

äventyras. Det kan tänkas att såväl medicinsk som social indikation för

sterilisering föreligger, exempelvis i sådana fall då tillkomsten av ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

barn skulle medföra en så allvarlig rubbning av familjens ekonomi att

moderns hälsa härigenom skulle komma att nedbrytas.

En fjärde grupp av skäl för sterilisering utgöra de humanitära.

Under det att sterilisering på grund av eugeniska eller sociala indikatio­

ner företages med hänsyn till samhällets intresse, är sterilisering av hu­

manitära i likhet med sterilisering av medicinska skäl påkallad med hän­

syn till den individs intresse som skall steriliseras. För sterilisering

kunna tala humanitära skäl av flera slag. Sterilisering ur humanitär syn­

punkt har ansetts motiverad i sådant fall då en person som önskar ingå

äktenskap tynges av tanken att till avkomman fortplanta ödesdigra

arvsanlag men sannolikheten för nedärvning dock icke är så stor att en

sterilisering av eugeniska Skäl ur samhällets synpunkt framstår såsom

motiverad. Ett annat fall då sterilisering på humanitär grund ansetts

kunna ifrågakomma föreligger när en person som är behäftad med fal­

landesot, härrörande av övervägande inre orsaker, önskar ingå äkten­

skap. Det har förekommit att i sådant fall dispens beviljats av Kungl.

Maj:t sedan sökanden visat att han undergått sterilisering.

Slutligen har sterilisering påyrkats på kriminalpolitiska grun­

de1, för att förebygga sexuella förbrytelser. Det operativa ingreppet

mäste i dessa fall bestå i kastrering. Det omedelbara syftet är nämligen

här, icke såsom vid sterilisering på eugenisk, social eller humanitär grund

att förhindra fortplantning, utan att utplåna könsdriften. Ingreppet kan

sägas vara motiverat icke blott av samhällets intresse (kriminalpolitiska

synpunkter) utan ock i viss mån av individens eget intresse (humani­

tära och även medicinska synpunkter). Det sistnämnda är framför allt

händelsen då personen i fråga på grund av sina sexuella anlag måste

hållas internerad å anstalt men en kastrering skiille kunna medföra att

han utskreves från anstalten.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

En lagstiftning angående sterilisering kan gå ut på att sterilisering

under vissa förutsättningar skall kunna företagas även mot vederböran-

des vilja (tvångssterilisering) eller ock inskränka sig till att giva regler

för det fall att vederbörandes samtycke till åtgärden föreligger (frivil­

lig sterilisering). En mellanställning kan sägas intagas av en lag, som

medgiver att personer vilka på grund av bristande kapacitet icke kunna

lämna ett giltigt samtycke få steriliseras.

Beträffande gällande rätts ställning till sterilisering and­

res i 1933 års betänkande i ämnet följande:

Såväl samhällets som individens intresse krävde i många fall att steri­

lisering komme till stånd. Frågan örn en lagstiftning vore nödvändig

för tillgodoseende av detta krav vore uppenbarligen i hög grad beroende

på vilken ställning som den gällande svenska rätten intoge till sterilise­

ring. I detta avseende borde först framhållas, att uttalanden från äldre

tid angående kastrering icke utan vidare kunde anses tillämpliga å ste­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

rilisering i inskränkt mening. Den senare frågan hade veterligen aldrig

varit föremål för något avgörande i domstolspraxis. Spörsmålet hade

däremot, särskilt efter tillkomsten av 1929 års betänkande, livligt disku­

terats såväl i jurist- som läkarkretsar. Resultatet av denna diskussion

syntes i korthet kunna sammanfattas på följande sätt:

Enighet rådde i stort sett därom, att såväl kastrering som sterilisering

i inskränkt mening vore att anse såsom tillfogande av sådan svår kropps­

skada, varom förmäldes i 14 kap. 10 § strafflagen. Verkställdes sterili­

sering å en person uppsåtligen utan hans samtycke, kleve handlingen att

betrakta såsom brottslig enligt berörda lagrum. Svårighet att avgöra

örn sterilisering vore tillåten eller icke uppstode först i vissa fall, då an­

tingen samtycke förelåge eller då något giltigt samtycke icke kunde läm­

nas på grund av bristande kapacitet hos den som skulle steriliseras. —

Vad först anginge de fall då ett samtycke av rättskapabel person före­

låge, vore det allmänt erkänt, att åtgärden kunde vara tillåten, då den

vore påkallad av hänsyn till förhandenvaron av något annat intresse,

som av rättsordningen erkändes vara av sådan betydelse att det upphävde

handlingens brottslighet (intressekollision). I vilken utsträckning förefint­

ligheten av sådana intressen kunde göra handlingen tillåten vore emeller­

tid synnerligen omtvistat. Att sterilisering med samtycke vore tillåten, då

medicinska skäl förelåge för densammas företagande, antoges allmänt,

med stöd av de sedvanerättsligt erkända reglerna om eljest straffbara

gärningars rättsenligket vid s. k. nödfall. Örn åtgärden däremot vore

indicerad på annan grund (eugenisk, social, humanitär eller kriminalpo-

litisk), vore meningarna delade, i det att från åtskilliga håll, däribland

av 1927 års sakkunniga, förfäktats att handlingen under sådana förhål­

landen trots samtycket aldrig kunde vara rättsenlig, under det att det

från annat håll gjordes gällande att handlingen vid förhandenvaron av

någon av dessa indikationer jämte samtycke av den saken anginge kunde

vara tillåten. Om den i ett enskilt fall också vore tillåten, berodde en­

ligt sistnämnda uppfattning uppenbarligen på styrkan av det intresse,

som påkallade åtgärden. Att uppdraga gränsen mellan de fall där detta

intresse hade tillräcklig styrka för att göra handlingen tillåten och där

det icke hade denna styrka, hade emellertid uppenbarligen icke kunnat

ske under den teoretiska diskussionen och kunde överhuvud ej på ett ut­

tömmande sätt ske genom uppställandet av en allmän formel. — Vad där­

efter anginge de fall då ett giltigt samtycke till åtgärdens företagande

icke kunde lämnas på grund av bristande kapacitet hos den som skulle

steriliseras, kunde först erinras därom, att dessa fall vore de sorn hade

den största betydelsen. Sterilisering vore nämligen i främsta rummet på­

kallad beträffande rättsinkapahla personer. Rörande steriliseringens till-

låtlighet i dessa fall vore det uppenbart, att de som ansäge att sterilisering

pä andra indikationer än medicinska f. n. vore otillåten även da felfritt

samtycke förelåge, uppenbarligen med så mycket större skäl måste anse

att sterilisering vore otillåten, då i motsvarande fall sådant samtycke icke

kunde lämnas. Vad däremot anginge dem, som ansåge att sterilisering

vid samtycke och tillräcklig indikation vore tillåten, ansåge de visserli­

gen ofta att sterilisering vid enahanda indikation kunde vara tillåten även

då giltigt samtycke icke kunde lämnas. I vilken utsträckning och under

vilka ytterligare förutsättningar (eventuellt det egna samtyckets ersät­

tande med samtycke från målsman) en sterilisering i dessa fall vöre till -

låten, syntes emellertid även bland företrädarna av ifrågavarande mindre

stränga uppfattning vara föremål för osäkerhet.

8

Lagstiftning angående sterilisering Ilar genomförts i en del främ­

mande länder, sålunda i åtskilliga av Amerikas förenta stater, i en

av provinserna i Canada, i Danmark, i en av de schweziska kantonerna

samt nyligen i Tyskland, varjämte förslag till steriliseringslagar fram­

lagts i Norge och Finland. Angående innehållet i främmande lagar och lag­

förslag hänvisas till de redogörelser härutinnan som förekomma i de båda

förut omnämnda av särskilda sakkunniga avgivna betänkandena i ämnet.

Kungl. Marits proposition nr 103.

Historik.

Här i riket bragtes steriliseringsfrågan första gången under statsmak­

ternas prövning genom en motion (1:88) vid 1922 års riksdag. I

motionen hemställdes att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t be­

gära, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning under vilka för­

hållanden sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka, even­

tuellt sedlighetsförbrytare, kunde äga rum samt för riksdagen framlägga

det lagförslag vartill denna utredning kunde giva anledning.

Andra lagutskottets utlåtande (nr 24) över motionen innehåller huvud­

sakligen följande.

Utskottet ansåge, att det för staten måste framstå såsom en angelägen­

het av synnerlig vikt att örn möjligt försöka hindra de psykiskt defektas

fortplantning. Denna fråga hade också blivit beaktad inom vårt lands

äktenskapslagstiftning genom förbudet för vissa psykiskt defekta att ingå

äktenskap. Emellertid bleve detta förbud illusoriskt, så länge de, mot

vilka förbudet vore riktat, hade möjlighet att utan äktenskap sätta barn

till världen. Utskottet vore av den uppfattningen, att ett samhällsintresse

här förelåge av sådan betydelse, att det med allt fog kunde ifrågasättas

rätt för samhället att medelst av motionären föreslagen åtgärd inskrida

till förebyggande av det missförhållandet, att personer, för vilka äkten-

skapsförbud vore stadgat av rashygieniska skäl, dock fortplantade sig.

Angående förutsättningarna och de närmare formerna för ett dylikt in­

gripande syntes erforderlig reglering böra äga rum genom lagstiftning.

Detta borde dock ske först efter en fullt betryggande och allsidig utred­

ning, varför utskottet anslöte sig till motionärens hemställan örn en fram­

ställning till Kungl. Majit i dylikt syfte. Utskottet ansåge sig emellertid

böra framhålla vissa av de synpunkter, som enligt utskottets mening bor­

de vid utredningen komma under närmare bedömande. Vad då först an-

ginge de olika metoderna för sterilisering, syntes kastrering icke för

någotdera könets del böra komma i fråga med hänsyn till de ej sällan

svåra fysiska och psykiska rubbningar, som denna operation förorsakade.

Ej heller borde röntgenbehandling ifrågakomma. Däremot talade enligt

utskottets förmenande både humanitära och praktiska skäl för att av hit­

tills kända steriliseringsmetoder endast angiektomi, respektive salping-

ektomi, borde tillåtas. Dessa operationer vore nämligen i och för sig av

synnerligen enkel beskaffenhet och förorsakade icke några följdsymptom.

Vad därefter anginge de grupper, som enligt motionen kunde ifrågasättas

böra inbegripas under blivande lagstiftning å området, så vore enligt

9

utskottets mening behovet av steriliseringsåtgärder störst beträffande sin­

nesslöa, av vilka, därest sterilisering ägde rum, ett avsevärt antal icke

såsom nu skulle behöva hållas internerade å anstalt. Vad de sinnessjuka

anginge, så torde det ifrågavarande spörsmålet icke hava samma bety­

delse, då det stora flertalet sinnessjuka i allt fall på grund av sjukdomens

yttringar vore i behov av vård å sinnessjukhus, och anstaltsplatser också

funnes för det stora flertalet vårdbehövande sinnessjuka. I övrigt syntes

allenast sådana sinnessjuka, vilkas sjukdom vore av varaktig art eller av

periodiskt återkommande natur, böra kunna göras till föremål för sterili­

sering. Härför talade icke blott rashygieniska utan även yttre sociala

skäl såsom oförmåga att fylla föräldraplikten o. s. v. Vad därefter de

fallandesjuka beträffade, så syntes det från såväl humanitär som ras-

hygienisk synpunkt finnas ett visst fog för att utsträcka medgivandet till

sterilisering att gälla alla sådana i fruktbarhetsåldern varande psykiskt

normala personer, som lede av fallandesot, vilken härrörde av övervägande

inre orsaker. Det erinrades, att i motionen fråga varit väckt örn rätt till

sterilisering av vissa brottslingkategorier, men funne emellertid utskottet

vägande skäl tala för att ett steriliseringsförfarande i rashygieniskt in­

tresse för närvarande begränsades att gälla allenast sådana individer, för

vilka äktenskapsförbud vore stadgat. Vidare förklarade sig utskottet an­

sluta sig till ståndpunkten, att i utredningen icke borde innefattas frågan

örn obligatorisk sterilisering, utan att densamma endast skulle gälla fast­

ställande av regler, när sterilisering av sociala skäl vore tillåten. Uti en

blivande lagstiftning borde till förhindrande av missbruk inrymmas nog­

granna föreskrifter rörande bestämmanderätten till och sättet för opera­

tionens utförande m. m. Vad särskilt bestämmanderätten beträffade ut­

talades, att det i vissa fall, såsom i fråga örn sinnesslöa, måhända icke

behövde möta några betänkligheter att låta den enskilde läkaren besluta

örn sterilisering eller eventuellt att låta åtgärden vara beroende av två

läkares samstämmiga uppfattning. I fråga örn fallandesjuka och sinnes­

sjuka vore det däremot måhända lämpligast att överlämna avgörandet

åt medicinalstyrelsen.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit ville låta verkställa utredning under vilka förutsättningar

och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallande­

sjuka måtte kunna företagas, samt för riksdagen framlägga det förslag,

vartill utredningen kunde föranleda. Riksdagen biföll utskottets hem­

ställan och avlät den 2 juni 1922 skrivelse (nr 250) i ärendet till Kungl.

Majit.

Kungl. May.ts proposition nr 103.

Med anledning av riksdagens skrivelse infordrades från medicinal­

styrelsen utredning under vilka förutsättningar och i vilken ordning

sterilisering av sinnessjuka, sinnesslöa och fallandesjuka skulle kunna fö­

retagas. Medicinalstyrelsen avlämnade den begärda utredningen den 28

oktober 1924. Vid densamma fanns fogat ett av styrelsen för statens insti­

tut för rasbiologi den 2 oktober 1923 avgivet yttrande. Medicinalstyrelsen

hemställde i sin skrivelse att Kungl. Majit ville uppdraga åt särskilt till­

kallade representanter för juridik, psykiatri och kirurgi att verkställa ut­

10

redning av frågan om sterilisering på humanitära skäl av vissa sinnesslöa,

sinnessjuka och fallandesjuka samt att avgiva förslag till lagbestämmel­

ser härom.

Ärendet anmäldes inför Kungl. Majit den 30 oktober 192 7. Där­

vid anförde dåvarande chefen för socialdepartementet bland annat föl­

jande.

Omvårdnaden av de svaga och hjälplösa i samhället hade alltmera ut­

vecklats och fördjupats. Från denna omvårdnad vore steget icke långt till

åtgärder i syfte att förebygga födelsen av individer, vilka enligt vad med

säkerhet kunde förutses, måste bliva till en hörda för sig själva och andra.

Innan man kunde bestämma sig för vissa statsåtgärder, krävdes en

grundlig och allsidig utredning. Beträffande grunderna för den blivande

utredningen torde man delvis kunna följa andra lagutskottets uttalanden.

Departementschefen ansåge sålunda lika med utskottet, att den krets av

personer, för vilka en ifrågasatt lagstiftning skulle gälla, i första hand

kunde tänkas begränsad till det område, som innefattades av den gällande

lagstiftningen örn äktenskapsförbud. Detta borde dock icke utesluta att

vid utredningen undersöktes huruvida med den ovan angivna utgångs­

punkten en ännu snävare avgränsning kunde befinnas lämpligare. Vad

beträffade frågan, huruvida lagstiftningen borde bereda möjlighet att

framtvinga sterilisering eller örn den blott skulle legalisera frivilligt un­

dergående av sådan åtgärd, intoge departementschefen i huvudsak samma

ståndpunkt som utskottet (vilket uttalat sig för det senare alternativet).

Därvid borde dock beaktas att kravet på frivillighet i vanlig mening en­

dast kunde upprätthållas beträffande dem, som vore vid sina sinnens bruk.

Särskilt beträffande huvudparten av de sinnesslöa kunde ju något verk­

ligt medgivande från vederbörande själv icke komma till stånd, men detta

borde icke få utgöra avgörande hinder för sterilisering. I vad mån i dy­

lika fall begäran eller godkännande av förmyndare eller den, som eljest

hade vårdnaden örn vederbörande, borde vara förutsättning, vore en fråga,

som borde behandlas vid utredningen. I fråga örn det sätt på vilket ste­

rilisering skulle ske, borde vid utredningen samtliga metoder, som kunde

komma i fråga, bliva föremål för övervägande.

Med stöd av Kungl. Maj:ts beslut nämnda den 30 oktober 1927 tillkalla­

des den 30 december samma år av chefen för socialdepartementet särskilda

sakkunniga att inom sagda departement biträda med verkställande av ut­

redning och utarbetande av förslag angående medgivande till sterilisering

i vissa fall av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka.

De sålunda tillkallade sakkunniga — häradshövdingen G. Lindstedt samt

professorerna E. Essen-Möller, E. Sjövall och V. Wigert -— avlämnade den

30 april 1929 det förut omnämnda betänkandet med förslag till sterilise­

ringslag (1929 års betänkande).

Enligt förslaget — som bygger på den uppfattningen att enligt gällande

svensk rätt sterilisering även med vederbörandes samtycke så gott som un­

dantagslöst är rättsstridig såvida den icke företages på rent medicinsk indi­

kation — skulle sterilisering vara tillåten dels i det fall då grundad an­

ledning föreligger till antagande att någon på grund av arvsanlag kom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

11

mer att till sina barn överföra sinnessjukdom, sinnesslöliet eller fallande­

sot, som gör dem oförmögna att taga vård örn sig själva (eugenisk indika­

tion), och dels i det fall då någon på grund av sjukdom som nyss nämnts

är varaktigt ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn och skäl äro

att antaga att sjukdomen är ärftlig (såväl social som eugenisk indikation).

Emellertid skulle sterilisering ej få företagas å någon utan att han med

insikt örn åtgärdens innebörd samtyckt därtill. Den vars sinnesbeskaffen­

het är sådan att han icke kan inse åtgärdens innebörd skulle således icke

kunna steriliseras. Enligt förslaget skulle sterilisering på enbart social

grund (oförmåga att handhava vårdnaden örn sin barn) icke vara tillåten.

Sterilisering på grund av medicinsk indikation regleras icke i förslaget.

Detsamma innehåller ej heller några bestämmelser rörande sterilisering

i kriminalpolitiskt syfte. Vad beträffar kastrering i förebyggande syfte

av sedlighetsförbrytare och sexuellt abnorma, funno de sakkunniga att

den rent medicinska indikationen för kastrering i dessa fall ökades täm­

ligen jämsides med samhällsrisken, varför det vore befogat att här utan

särskild lagstiftning lägga rätten till sterilisering i läkarens hand. —

Prövning av frågan huruvida sådana omständigheter äro för handen att

sterilisering enligt den föreslagna lagen får företagas skulle alltid verk­

ställas av medicinalstyrelsen. — Sterilisering skulle enligt förslaget få ske

endast genom ingrepp av sådant slag att i allmänhet skada till hälsan ej

är därmed förenad. Genom denna bestämmelse avsågo de sakkunniga att

utesluta kastrering. Steriliseringsoperationen skulle verkställas å läsa-,

rett eller sjukstuga av där anställd läkare.

över betänkandet avgåvos yttranden av fångvårdsstyrelsen, socialstyrel­

sen, medicinalstyrelsen — efter hörande av hospitalsdirektionerna i riket

samt psykiatriska föreningen, centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

och svenska läkaresällskapet — av Överståthållarämbetet och länsstyrel­

serna, medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, Ka­

rolinska institutets lärarkollegium ävensom av svenska fattigvårds- och

barnavårdsförbundet.

I flera av yttrandena, bland deni medicinalstyrelsens, uttalades den upp­

fattningen att lagstiftning angående sterilisering av rättskapabla vore

onödig. Enligt gällande rätt finge det nämligen, under förutsättning att

eugeniska eller sociala indikationer förelåge, anses tillåtet för en läkare

att företaga sterilisering av en rättskapabel person som därtill lämnat sitt

samtycke. Lagstiftningen borde således begränsas att avse sådana per­

soner, som på grund av sinnessjukdom, sinnesslöliet eller annan rubbning

av själsverksamlieten vore ur stånd att bedöma och taga ställning till stc-

riliseringsåtgärden och som därför icke kunde lämna ett rättsligen bin­

dande samtycke. I åtskilliga yttranden erinrades vidare mot förslaget

att de eugeniska indikationerna erhållit ett dominerande inflytande på

bekostnad av de sociala. — En utförlig redogörelse för innehållet i yttran­

dena lämnas i det av professor Bergendal avlämnade betänkandet i jannet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Även vid 1933 års riksdag koni steriliseringsfrågan under pröv­

ning på grund av en motion (1:188). I motionen framhölls att det vore

nödvändigt att 1929 års lagförslag utvidgades i ett pär hänseenden, för

att detsamma skulle kunna hilva till något gagn. I detta avseende fram­

hölls dels att sterilisering horde få företagas å sinnessjuka och sinnesslöa

även då enhart sociala indikationer förelåge, dels att möjlighet horde öpp­

nas för sterilisering av sådana personer som på grund av bristande insikt

om steriliseringens innebörd ej kunde rättsligen samtycka till undergående

av sterilisering, dels ock att lagen uttryckligen borde medgiva att kastre­

ring företoges å sedlighetsförbrytare eller sexuellt perversa personer som

själva framställde begäran härom. Motionären anförde slutligen:

I själva verket vore det en av chefen för justitiedepartementet igång­

satt utredning i abortfrågan, som vore den närmaste anledningen till mo­

tionen, då enligt motionärens förmenande steriliseringsfrågan hade ett in­

timt samband med nämnda fråga. I de fall, där motionären tillstyrkt abort

på rashygieniska grunder, hade han samtidigt förordat, att sterilisering

också företoges, innan kvinnan utskreves från sjukhuset, enär det eljest

i dylikt fall skulle kunna inträffa, att nytt havandeskap snart förelåge

och därmed förnyad begäran örn abort av rashygieniska skäl gjordes.

Under hänvisning till vad som sålunda anförts hemställde motionären

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utarbetandet

av ett nytt förslag till steriliseringslag i samband med den pågående ut­

redningen i abortfrågan.

I utlåtande (nr 12) över motionen yttrade andra lagutskottet:

Utskottet ansåge för sin del, att varsamhet vore av nöden, då det gällde

att giva lagbestämmelser på ett område av den grannlaga beskaffenhet

som det förevarande. I de sakkunnigas förslag hade emellertid enligt ut­

skottets mening föreskrivits strängare villkor för den ifrågasatta lagens

tillämplighet, än som av omständigheterna kunde anses betingade. Mot

förslaget kunde särskilt erinras, att den rashygieniska — ärflighetsteore-

tiska — principen i allt för hög grad fått undantränga de sociala och hu­

manitära synpunkterna, att samtycke till steriliseringsåtgärden under in­

sikt örn dess innebörd för alla fall gjorts till villkor för vidtagande av för­

farandet samt att, så som lagförslaget avfattats, en legalisering av sterili-

seringsåtgärder under de förutsättningar, som däri angivits, motsättnings-

vis skulle komma att medföra en kriminalisering av andra än de få fall,

som ginge in under lagförslagets regler. Skulle förslaget upphöjas till lag,

komme densamma att bliva tillämplig allenast i ringa utsträckning och

ofta icke i sådana fall, där steriliseringsåtgärder enligt utskottets mening

vore särskilt påkallade. — Utskottet ville för övrigt ifrågasätta, huruvida

icke till vinnande av vissa lättnader vid avgörandet av frågan, örn sterili­

sering skulle få ske, detta avgörande skulle kunna under vissa garantier

överlämnas åt två läkare i stället för — såsom de sakkunniga föreslagit

— åt medicinalstyrelsen. Utskottet funne sig icke hava anledning från­

träda den ståndpunkt, som utskottet i förevarande fråga intagit redan

vid 1922 års riksdag. En steriliseringslag i vårt land borde enligt utskot­

tets förmenande vila på de principer, som utskottet i sitt vid nämnda riks­

dag avgivna utlåtande, nr 24, närmare utvecklat. Med hänsyn till vad i

det föregående anförts ansåge sig utskottet böra föreslå, att riksdagen ville

13

hemställa om ny utredning i steriliseringsfrågan, därvid särskilt avseende

borde fästas vid vad utskottet år 1922 och här ovan anfört. Visserligen

kunde i fall av särskild beskaffenhet ett visst sammanhang finnas mellan

frågorna örn legalisering av abort och av sterilisering. Utskottet kunde

emellertid icke ansluta sig till den uppfattningen, att utredningen av

dessa håda spörsmål behövde bedrivas i ett sammanhang. Skäl förelåge

till antagande, att, örn frågorna skulle sammanföras, detta skulle hava till

följd dröjsmål med steriliseringsfrågans lösning. Utskottet ansåge emel­

lertid önskvärt, att lagstiftning i sistnämnda fråga skyndsamt åstadkom­

mes.

På grund av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att riksdagen

måtte hos Kungl. Majit anhålla att Kungl. Majit ville under hänsynsta­

gande till av utskottet anförda synpunkter i ämnet låta verkställa för­

nyad utredning under vilka förutsättningar och i vilken ordning sterili­

sering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka skulle kunna företagas

samt för riksdagen skyndsamt framlägga det förslag vartill utredningen

kunde föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av kamrarna. Riksdagens beslut anmäldes

för Kungl. Majit genom skrivelse den 10 mars 1933 (nr 86).

Den 8 i samma månad anmodades professor Bergendal -— som tidigare

tillkallats att i egenskap av sakkunnig inom justitiedepartementet bi­

träda med verkställande av utredning angående partiella reformer på

strafflagstiftningens område — att verkställa ytterligare erforderlig ut­

redning i steriliseringsfrågan samt inkomma med förslag till lagstiftning

i ämnet.

Såsom förut omnämnts avlämnade Bergendal den 22 juli 1933 betänkan­

de med förslag till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa

eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande personer (1933 års

betänkande). Vid utredningen har Bergendal jämlikt Kungl. Majits för­

ordnande biträtts av hovrättsassessorn Maths Heuman.

Över betänkandet hava yttranden avgivits av fångvårdsstyrelsen, so­

cialstyrelsen, medicinalstyrelsen, styrelsen för statens institut för rasbio­

logi, medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, Ka­

rolinska institutets lärarkollegium, interneringsnämnden, statens inspek­

tör för fattigvård och barnavård, svenska fattigvårds- och barnavårdsför-

bundet, psykiatriska föreningen, centralstyrelsen för Sveriges läkarför­

bund ävensom av svenska läkaresällskapet.

Kungl. May.ts proposition nr 103.

Lagförslagets räckvidd.

1933 års betänkande vilar på den grundtanken att i princip endast f r i-

villig sterilisering får ifrågakomma. Den sakkunnige hänvisar

i detta hänseende därtill att såväl andra lagutskottets utlåtanden vid 1922

och 1933 års riksdagar som ock 1929 års betänkande samt det övervägande

14

antalet av de myndigheter och sammanslutningar, som avgivit yttranden

över nämnda betänkande, ntgått från att en blivande lagstiftning icke

skulle medgiva tvångssterilisering utan endast reglera under vilka förut­

sättningar frivillig sterilisering finge företagas. Frivillighetsprincipen

har emellertid i förslaget icke ansetts höra sträckas så långt, att den

skulle utesluta att sterilisering verkställdes i sådana fall då den som

ifrågasättes skola undergå sterilisering lider av sådan rubbning av för­

stånds- eller viljeverksamlieten (själsverksamheten) att han icke kan av­

giva ett i rättslig mening giltigt samtycke till sterilisering. Beträffande

den i flertalet yttranden över 1929 års betänkande uttalade meningen att

ett upprätthållande av frivillighetsprincipen i fråga örn dessa fall skulle

medföra att de syften som med lagstiftningen avsåges endast i mycket

obetydlig mån komme att realiseras, har den sakkunnige funnit densamma

icke kunna motsägas. En steriliseringslag måste därför, örn den skall få

någon praktisk betydelse, enligt den sakkunniges mening lämna möjlighet

öppen för sterilisering av inkapabla.

I några av yttrandena över förslaget beröres frågan huruvida tvångs­

sterilisering — närmast tvångskastrering av sedlighetsförbrytare —

bör föreskrivas.

I ett vid utlåtandet från rasbiologiska institiitet fogat särskilt yttrande

av professor N. von Hofsten uttalas sålunda den meningen, att starka

skäl finnas för en lagligt reglerad sterilisering genom kastrering av vissa

kategorier av sedlighetsförbrytare.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anser att — oberoende av

det föreliggande lagförslagets öde — bör tagas under övervägande örn icke

ett verkligt steriliseringstvång bör komma till stånd i vissa fall. Styrelsen

förklarar sig därvid syfta i främsta rummet på vissa kategorier av för­

brytare, särskilt sedlighetsförbrytare, för vilkas vidkommande likvisst en­

dast kastrering kunde komma i fråga såsom effektiv åtgärd. Det vore ett

allmänt intresse att få dessa individer, som utgjorde en den mest påtagliga

och allvarliga samhällslära, oskadliggjorda. En hel del av dem vore icke

i övrigt asociala utan skulle, örn könsdriften utsläcktes hos dem, undslippa

en annars nödvändig kanske långvarig och sträng internering och göras

till nyttiga samhällsmedlemmar. Örn kastreringens effektivitet liksom

också örn dess vådor ur hälsosynpunkt vore väl meningarna något delade.

Från Danmark, där sedan 1929 enligt gällande lag tillstånd kunde lämnas

till kastrering av sådana förbrytare med deras eget samtycke, förelåge

dock mycket gynnsamma erfarenheter av lagens verkningar.

Svenska läkaresällskapet har framkastat den frågan örn icke, sedan den

föreslagna lagen trätt i kraft, tiden vore inne för en utredning rörande

eventuell komplettering av lagen örn steriliserings tillstädjande med lag

örn obligatorisk sterilisering — på sociala och rashygieniska samt krimi­

nalpolitiska indikationer — av dels vissa sinnesslöa, dels sinnessjuka och

Kungl. May.ts proposition nr 103.

15

psykopatiska förbrytare. I detta sammanhang ville sällskapet framhålla

att rasförbättring genom sterilisering knappast vore att i märkbar grad

påräkna utan i viss mån obligatoriskt genomförande. Beträffande oskad­

liggörande av vissa sexualförbrytare visade erfarenheten att kastrering

vore den på samma gång humanaste och mest effektiva åtgärden.

Medicinalstyrelsen anser i sitt yttrande förslagets ståndpunkt att icke

upptaga tvångssterilisering i egentlig mening tillfyllest motiverad.

Fångvårdsstyrelsen finner att i betänkandet övertygande skäl anförts

för att frågan örn sterilisering av kriminalpolitiska hänsyn utan vederbö-

randes samtycke bör åtminstone för närvarande besvaras nekande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Under erinran att i några av yttrandena över 1929 års betänkande —

däribland medicinalstyrelsens — den uppfattningen uttalats, att en bli­

vande steriliseringslag endast borde reglera under vilka förutsättningar

sterilisering finge verkställas beträffande de inkapabla, anföres i 1933

års betänkande i fråga örn lagstiftningens omfattning huvud­

sakligen följande:

Utgångspunkten i de ifrågavarande yttrandena hade varit att lagbestäm­

melser rörande sterilisering av fullt rättskapabla personer vore onödiga,

då det redan enligt gällande rätt vore tillåtet att verkställa sterilisering

av en rättskapabel person, under förutsättning dels att han samtyckt där­

till och dels att bärande skäl av medicinsk, kriminalpolitisk, humanitär,

social eller eugenisk natur talade för åtgärdens företagande. En lagstift­

ning, som detaljerat reglerade förutsättningarna för sterilisering av rätts­

kapabla, kunde till och med bliva till skada, då fråga vore om ett område,

där praxis anvisade den bästa lösningen. Denna ståndpunkt, som intagits

av medicinalstyrelsen, syntes vara väl grundad. I det nu framlagda lag­

förslaget gåves ej heller några bestämmelser örn sterilisering av sådana

personer, som kunde lämna ett giltigt samtycke till att steriliseras. Till

grund för den sålunda intagna ståndpunkten läge följande överväganden.

Därest lagstiftningen skulle giva regler örn tillåtligheten av sterilise­

ring å rättskapabla personer, syntes den böra uttömmande angiva i vilka

fall sterilisering å sådana personer vore tillåten (bortsett från de fall, då

operationen företoges på medicinsk indikation, vid vilka steriliseringens

tillåtlighet överhuvud icke ifrågasatts). Därest lagen endast angåve vissa

fall, låt vara de vanligast förekommande, då sterilisering finge företagas,

uppstode fara för att den slutsatsen komme att dragas —• åtminstone av

läkaren, som bleve anmodad att företaga en steriliseringsoperation — att

sterilisering icke vore tillåten i andra fall än de i lagen angivna. Örn en

lagstiftning som omfattade även rättskapabla komme till stånd, borde

denna alltså reglera spörsmålet örn sterilisering av rättskapabla i hela dess

vidd (alltjämt bortsett från sterilisering på medicinsk indikation). Av

praktiska skäl torde det vara omöjligt att anordna denna lagstiftning så,

att i lagen gåves en detaljerad uppräkning av de fall, där sterilisering vore

tillåten. En sådan lagstiftning torde dessutom kunna medföra direkta

olägenheter genom att lägga hinder i vägen för praxis att — på grund av

ändrad uppfattning om samhällets intresse av åtgärdens företagande —

utvidga eller inskränka det område, inom vilket sterilisering vore tillåten.

Det syntes därför vara nödvändigt att anordna en dylik lagstiftning så.

16

att åt de bestämmelser, som reglerade förutsättningarna för sterilisering,

gåves en allmän avfattning t. ex. att sterilisering finge företagas å en rätts-

kapabel person, som själv framställde begäran därom, såvitt bärande skäl

av kriminalpolitisk, humanitär, social eller eugenisk natur talade för åt­

gärdens företagande. Värdet av ett sådant stadgande syntes emellertid

vara ganska tvivelaktigt. Stadgandet torde icke i någon nämnvärd grad

underlätta den prövning, som läkaren måste företaga, örn en sterilisering

i det ifrågasatta fallet kunde anses tillåten. Stadgandet syntes ej keller

med hänsyn till sin vaga formulering vara ägnat att utgöra någon garanti

mot ett befarat missbruk av steriliseringsrätten. Det enda värdet med en

sådan lagstiftning syntes ligga däri, att lagen — för undanröjande av möj­

ligen befintlig ovisshet — uttryckligen utsade, att sterilisering som före-

toges på kriminalpolitiska, humanitära, sociala eller eugeniska grunder

kunde vara tillåten. Därest inom läkarkretsar förefunnes en mera allmänt

spridd uppfattning att sterilisering med samtycke å rättskapabla personer

endast finge företagas, då medicinska indikationer förelåge, men ej då

kriminalpolitiska, humanitära, sociala eller eugeniska skäl gjorde en steri­

lisering önskvärd, vore det kanske påkallat, att det i en blivande lag ut­

tryckligen utsädes, att sterilisering av en rättskapabel person med dennes

samtycke vore tillåten, även då den företoges på nyss angivna skäl. En

granskning av de läkaruttalanden i steriliseringsfrågan, som gjorts med

anledning av 1929 års betänkande, gåve emellertid knappast stöd för anta­

gandet att en sådan uppfattning vore mera allmänt omfattad. Emellertid,

även örn en sådan åsikt på något håll nu skulle råda, kunde det, därest en

blivande lagstiftning medgåve sterilisering av icke rättskapabla under för­

utsättning av att vissa indikationer förelåge, i varje fall icke råda tvekan

därom att sterilisering med samtycke av rättskapabla kunde vara rätts­

enlig. På nu anförda skäl syntes en reglering av rätten att sterilisera rätts­

kapabla personer varken vara nödvändig eller ens nyttig.

Under erinran att medicinalstyrelsen i sitt yttrande över 1929 års betän­

kande föreslagit att i administrativ ordning borde utfärdas vissa bestäm­

melser rörande sterilisering av rättskapabla med deras samtycke, anföres

i 1933 års betänkande att frågan huruvida och i vilken omfattning sådana

bestämmelser borde meddelas icke ansetts böra upptagas till behandling i

förslaget.

Spörsmålet huruvida en lagstiftning i steriliseringsfrågan kan —■ såsom

skett i det senast framlagda förslaget — för närvarande begränsas att gälla

allenast personer vilka på grund av rubbning av själsverksamlieten sakna

förmåga att lämna giltigt samtycke till sterilisering eller den bör upptaga

jämväl bestämmelser örn sterilisering av rättskapabla, är föremål för be­

handling i flera av de inkomna yttrandena. Därvid uttalas i några ytt­

randen den meningen att en lagstiftning i ämnet bör angiva under vilka

förutsättningar sterilisering å rättskapabla är tillåten: i andra yttranden

föreslås allenast att i administrativ ordning utfärdas vissa föreskrifter örn

skyldighet för läkare som verkställer sterilisering å rättskapabel att där­

om — efter ingreppets verkställande — insända berättelse till medicinal­

styrelsen.

Psykiatriska föreningen är av den uppfattningen att flertalet sterilise­

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Martts proposition nr 103.

17

ringar komma att gälla personer vilka icke åsyftas i förslaget utan vilka

antingen äro psykiskt friska eller vilka, trots att de äro sinnessjuka eller

sinnesslöa, besitta förmåga att lämna giltigt samtycke till ingreppet. För­

eningen anser att förslaget genom den ståndpunkt det enligt uttalanden i

motiven intager till frågan örn sterilisering av sådana personer lägger i

den enskilde läkarens liand en befogenhet som icke motsvaras av den kom­

petens som envar läkare kan antagas besitta. Föreningen anför vidare:

Då frågan örn sterilisering av rättskapabla på så vida grunder, som för­

slaget åsyftade, icke torde ställa mindre krav på läkarens sakkunskap än

vad som vore fallet med sterilisering av rättsinkapabla och då det torde

vara ännu mera betydelsefullt, att steriliseringen av rättskapabla endast

komme att ske ’på bärande skäl’, än att så bleve fallet med rättsinkapabla,

syntes det föreningen att såväl hänsyn till de rättskapabla, som borde ste­

riliseras, som konsekvens krävde, att jämväl indikationerna i dessa fall

bleve föremål för en prövning av en instans med allsidig kompetens. Så­

som en minimifordran ansåge sig föreningen böra med eftertryck fram­

hålla, att bestämmelser utfärdades, varigenom medicinalstyrelsen bereddes

möjlighet att överblicka all sterilisering, sålunda även av rättsligt kapabla,

så att åtgärder i tid måtte kunna vidtagas, därest tendenser till missbruk

skulle yppa sig.

Styrelsen för statens institut för rasbiologi yttrar i anledning av betän­

kandets innehåll i nu förevarande hänseende följande:

Det syntes styrelsen synnerligen tvivelaktigt, huruvida sterilisering å

rättskapabla personer med deras samtycke redan nu vore tillåten i den

utsträckning, som i betänkandet anförts. Att medicinska skäl kunde be­

rättiga därtill, vore väl självfallet, men att därmed de övriga angivna

grunderna borde likställas, vore långt ifrån ostridigt. Ett sådant likstäl­

lande vore särskilt betänkligt, örn det lämnades öppet, huru prövningen

av förutsättningarna för sterilisering i detta fall skulle ske. En reglering

härav vore ingalunda av underordnad vikt utan borde ske lika noggrant

och i lika grad under tillgodoseende av skilda synpunkter som regleringen

av sterilisering av icke rättskapabla personer. Det vore alltför optimis­

tiskt att antaga, att avgörandet i det stora hela kunde med trygghet över­

lämnas åt den enskilde läkarens eget fria bedömande.

Även örn den ståndpunkt betänkandet intagit i detta hänseende vore

grundad och sålunda kunde sägas redan nu vara don svenska rättens, vore

det dock icke ofarligt att nu lämna ämnet i det hela oreglerat. Ty det

vore en väsentlig skillnad mellan det läge, vari vi nu befunne oss, och

det läge, vari vi komme, efter det den nya lagstiftningen trätt i kraft. På

grund av den osäkerhet, som dock nu rådde rörande tillåtligheten av ste­

rilisering av rättskapabla med deras samtycke, så snart icke medicinska

skäl därför förelåge, måste för närvarande denna tillåtlighet i det en­

skilda fallet prövas med den största försiktighet, under det att ett aukto­

ritativt uttalande, örn också blott i form av motiv till en lag i ämnet, rö­

rande sådan tillåtlighet med fog kunde befaras medföra en vida mindre

noggrannhet och kanske till och med en viss slapphet vid prövandet av

grunderna för ifrågasatta steriliseringar.

På grund av vad sålunda anförts, ville styrelsen förorda att, örn lagen

rörande sterilisering av icke rättskapabla genomfördes, en betryggande

reglering också av förutsättningarna för sterilisering av rättskapabla

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 103.

9

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

åvägabringades. För utarbetande av förslag härom, erfordrades enligt

styrelsens mening en allsidig utredning i ämnet, varvid alla olika syn­

punkter, som vore av betydelse för frågans bedömande, och sålunda även

de allmänt rasbiologiska borde få äga tillfälle att göra sig gällande. Skulle

likväl Kungl. Maj:t finna lämpligt, att lagstiftning rörande sterilisering

av icke rättskapabla personer enbart komme till stånd, måste det enligt

styrelsens mening oavvisligen krävas ett uttryckligt fastslående därav,

att den i betänkandet uttalade satsen rörande sterilisering av rättskapabla

icke i sin allmänna lydelse vore oomtvistlig, utan att denna fråga alltjämt

vore öppen.

Under hänvisning till att förslaget endast reglerar vissa fall då, oaktat

giltigt samtycke till sterilisering ej kan ernås, sådan dock må ske, uttalar

fångvårdsstyrelsen, att en viss fara måste förefinnas att härav dragés den

slutsatsen att sterilisering är tillåten i alla fall då ett giltigt samtycke till

åtgärden föreligger. Då emellertid så icke torde vara fallet, bör enligt sty­

relsens mening i lag angivas i vilken omfattning sterilisering med veder-

börandes samtycke må äga rum.

Internering snämnden förklarar sig vara böjd att biträda den i betän­

kandet uttalade uppfattningen rörande svensk rätts ställning till frågan

örn tillåtligheten av sterilisering å rättskapabla men framhåller att denna

uppfattning icke står oemotsagd. Nämnden anför vidare:

Då förslaget avsåge att stadga ett undantag från en icke lagfäst princip,

vars överensstämmelse med gällande svensk rätt vore omdiskuterad, ville

nämnden ifrågasätta, huruvida icke principen borde fastslås i lag. Härige­

nom bleve tillika omfattningen av tillåten sterilisering angiven och ett un­

derlag skapat för lagbestämmelser beträffande de fall, då sterilisering fun­

nes nödig, utan att giltigt samtycke kunnat inhämtas. Det norska förslaget i

ämnet hade gått denna väg. Enligt interneringsnämndens mening borde

således i lagen upptagas ett stadgande därom, att å den som begärde att

varda steriliserad sterilisering finge utföras, där åtgärden vore påkallad

av ett berättigat intresse.

Medicinalstyrelsen anser av förslaget indirekt framgå att sterilisering av

rättskapabel person företagen på bärande skäl med hans samtycke är

rättsenlig, samt framhåller att styrelsen i sitt yttrande över 1929 års be­

tänkande uttalat sig för ett sådant indirekt legaliserande av steriliseringens

tillåtlighet. Styrelsen förmäler vidare:

I sitt nyssnämnda yttrande hade styrelsen emellertid företrätt den me­

ningen, att steriliseringsförfarandet jämväl i fråga örn rättskapabla icke

borde lämnas utan kontroll utan regleras genom vissa i administrativ ord­

ning utfärdade bestämmelser. Styrelsen förordade sålunda anmälnings­

plikt rörande samtliga utförda steriliseringar, varigenom styrelsen -— och

genom dess sammanställning av anmälningarna såväl vederbörande stats­

myndigheter som läkarna — bleve i tillfälle att i olika detaljer följa ut­

vecklingen framför allt i fråga örn indikationernas tillämpning, och ett

underlag skapades för initiativ till positiv lagstiftning, därest missbruk

skulle visa sig uppstå och göra en lag erforderlig. Vidare förordade sty­

relsen föreskrifter örn samråd mellan minst två läkare och örn operatio­

nens företagande på offentlig sjukvårdsinrättning eller på godkänd en­

19

skild anstalt, som härför ägde nödiga anordningar och utrustning och hade

tillgång till läkare med erforderlig kompetens.

Frågan huruvida och i vilken omfattning administrativa föreskrifter i

ämnet beträffande rättskapabla för närvarande borde meddelas hade icke

ansetts böra upptagas till behandling i det förevarande förslaget. Styrel­

sen hade emellertid icke velat underlåta att ånyo påkalla beaktande av

denna fråga och uttalade sig för erforderligheten av att föreskrifter av

ifrågavarande art och innebörd utfärdades, därest lagbestämmelser röran­

de sterilisering begränsades till den omfattning förslaget angåve.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala vill understryka ön­

skemålet örn anmälningsplikt i varje fall av sterilisering å rättskapabel på

annan än medicinsk indikation samt yttrar härom:

Örn den av 1929 års sakkunniga inslagna vägen att endast legalisera

sterilisering av vissa rättskapabla skulle medfört hinder för steriliserings-

åtgärdens tillämpning i åtskilliga fall, där till synes fullt giltiga skäl till

sterilisering förelegat, så inneslöte däremot det nya lagförslaget med dess

obestämda legalisering av steriliseringsingrepp å rättskapabla på andra

indikationer än medicinska (vilka senares rättsgiltighet aldrig ifrågasatts)

ett riskmoment i annan riktning, i det det nya förslaget icke skänkte till­

räckliga garantier mot ett allt för flitigt bruk av steriliseringsingrepp på

rättskapabla, exempelvis örn de sociala och humanitära indikationerna

alltför starkt vidgades. Dessa risker kunde förutsättas öka efter en sådan

lags ikraftträdande i samma grad som kännedomen örn ingreppet och dess

konsekvenser bleve mera spridd, detta så mycket mera, som den allmänna

inställningen till dessa frågor under senaste tiden syntes ha undergått en

påtaglig förändring. Det ville på nu anförda grunder synas fakulteten,

som örn man här borde söka en medelväg, som å ena sidan uttryckligt med-

gåve sterilisering av rättskapabla på andra än medicinska indikationer,

men samtidigt skänkte betryggande garantier mot ett missbruk av denna

frihet. Det ställde sig dock svårt att vinna sådana garantier genom att i

en lag av ifrågavarande art lämna en uttömmande uppräkning och grade­

ring av de indikationer, som borde anses giltiga. Däremot skulle garantier

kunna vinnas genom utfärdande av bestämmelser, att även sterilisering

av rättskapabla skulle förutsätta medicinalstyrelsens medgivande, eller

(såsom medicinalstyrelsen föreslagit i sitt yttrande över 1929 års förslag)

att en var läkare som å en rättskapabel utförde sterilisering vore skyldig

att härom avgiva anmälan till medicinalstyrelsen, upptagande bland annat

en uttömmande redogörelse för de indikationer, som föranlett ingreppet.

Örn dessutom såsom den sakkunnige anfört bestämmelser bomme att ut­

färdas örn tjänstemannaansvar i vissa hänseenden för samtliga legitime­

rade läkare, varigenom av dem utförda steriliseringsoperationer skulle få

karaktären av tjänstehandling, skulle ytterligare garantier mot missbruk

vinnas. Det förefölle fakulteten, som örn anmälningsskyldighet för opera­

tören tillsvidare finge anses motsvara kravet på garantier mot missbruk.

Medicinska fakidteten vid universitetet i Lund anför att det, med ut­

gångspunkten att det redan enligt gällande rätt är under vissa förut­

sättningar tillåtet att verkställa sterilisering av en rättskapabel person,

synes angeläget att denna rätt kringgärdas av bestämmelser ägnade att

tillgodose behovet av nödig kontroll och överblick. På grund härav vill

fakulteten förorda, att de av medicinalstyrelsen i dess yttrande över 1929

Kungl. May.ts proposition nr 103.

års betänkande föreslagna bestämmelserna i sådant syfte utfärdas sam­

tidigt med att det nu framlagda förslaget till lag örn sterilisering av

vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning av själsverksam-

heten lidande personer antages.

På liknande sätt uttalar sig Karolinska institutets lärarkollegium, som

anför:

Kollegiet funne det sannolikt, att sterilisering komme att utföras, utom

på de rättsligt inkapabla, vilka lagen avsåge, på ett icke obetydligt antal

rättskapabla, till exempel med lindriga psykiska defekter eller med så­

dan ärftlighetskonstellation, att de hade skäl att frukta, att deras lyte

skulle lämnas i arv till deras avkomma. Emellertid vore det tänkbart

att fall kunde inträffa då sterilisering företoges på grund av misstolkade

rashygienska, sociala eller humanitära indikationer. Det vore därför

önskvärt, att någon kontroll skapades även över steriliseringen av rätts­

kapabla. En möjlighet till dylik kontroll, som tills vidare kunde anses

tillfredsställande, funne kollegiet föreligga örn anmälningsplikt till me­

dicinalstyrelsen stadgades för alla steriliseringar, som företoges på andra

än rent medicinska indikationer. Skulle det härvid visa sig att miss­

bruk av den frivilliga steriliseringen i avsevärd utsträckning insmugit

sig, funnes möjlighet att genom lagändring vidtaga korrektiv härutinnan.

Socialstyrelsen förordar jämväl bestämmelser örn skyldighet att av­

lämna rapport rörande verkställda steriliseringar å rättskapabla. Sty­

relsen yttrar i denna fråga:

I och med att lagens tillämplighet inskränkts till att avse de rättsligt

inkapabla, torde därav motsättningsvis följa, att frivillig sterilisering

av rättskapabla personer finge betraktas såsom rättsenlig. Spörsmålet

örn rättsenligheten av ett under läkaransvar verkställt, på frivillighet

grundat steriliseringsingrepp skulle därigenom på ett enligt styrelsens

mening lyckligt sätt lösas under hänsynstagande till gällande medi­

cinsk praxis. De på vissa håll uttalade farhågorna för missbruk av lä­

kares steriliseringsrätt torde vara väsentligen ogrundade. Styrelsen

förutsatte härvid, att annan person än läkare vore betagen rätt att verk­

ställa sterilisering. Styrelsen förordade, i enlighet med sitt tidigare ut­

låtande, att rapporteringsskyldigheten till centralorganet finge omfatta

jämväl fall av frivillig sterilisering och att denna skyldighet ej fast­

ställdes i administrativ väg utan lagfästes.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård anser, att frågan örn

sterilisering av rättskapabla personer med deras samtycke bör bliva före­

mål för åtgärder i administrativ ordning.

Svenska läkaresällskapet förklarar sig med gillande hälsa tillkomsten

av en lag med den syftning och den räckvidd som den föreslagna samt

yttrar vidare beträffande sterilisering av rättskapabla följande:

I fråga örn de farhågor som yppats eller kunde hysas att ett frigivan­

de av steriliseringsåtgärder å rättskapabla skulle kunna ha icke önsk­

värda konsekvenser, i det att dels de eugeniska indikationernas sakkun­

niga bedömande i åtskilliga fall skulle överstiga den enskilde läkarens

kompetens, dels möjligheter till missbruk skulle givas i form av en allt­

för liberal eller till och med löslig tillämpning av s. k. sociala eller hu-

²⁰

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

21

manitära indikationer, önskade sällskapet göra det uttalande, att de

nämnda farhågorna måhända icke kunde sägas sakna all grund; säll­

skapet holle visserligen icke riskerna i detta avseende för så otvivelak­

tiga och betydande att tvekan örn lagförslagets antagande därav kunde

föranledas, men ansåge dock att uppmärksamhet av vederbörande myn­

digheter borde ägnas åt den verkan, tillstädjandet av sterilisering av

rättskapahla personer komme att få i praktiken. Den önskvärda kon­

trollen över lagens praktiska konsekvenser kunde enligt sällskapets för­

menande utövas genom på administrativ väg utfärdade föreskrifter örn

anmälningsplikt till central myndighet för varje steriliseringsoperation

företagen på andra än klart medicinska indikationer.

Centralstyrelsen för Sveriges läkareförbund har gjort ett uttalande av

liknande innehåll. Styrelsen finner det vara angeläget att trygghet i

möjligaste mån skapas för att även de kapablas sterilisering kommer till

utförande endast då den är fullt försvarlig. Det vore därför enligt sty­

relsens mening nödvändigt att på administrativ väg föreskrifter utfärda­

des örn obligatorisk anmälningsplikt till central myndighet för alla ste­

riliserande ingrepp, vilka gjorts på annan än uppenbart rent medicinsk

indikation.

Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet som anser, att försla­

get i flera avseenden fördelaktigt skiljer sig från 1929 års förslag, för­

menar att hela problemet, rättsligt sett, förenklas därigenom att försla­

get har avseende uteslutande på icke rättskapahla personer, och förbun­

det finner detta vara väl motiverat.

Redan tidigare har såväl Kungl. Majit som riksdagen — den senare vid D®pa{j|,fén

två tillfällen — uttalat sin anslutning till tanken på en lagstiftning i ste-

riliseringsfrågan. Vad angår den allmänna opinionens inställning till

denna fråga, så torde åtminstone såvitt det gäller sterilisering av sinnes­

slöa råda en i stort sett enhällig mening därom att en lagstiftning som

tillåter sterilisering och därigenom hindrar tillkomsten av mindervärdig

avkomma är ur samhällets synpunkt befogad. Vid dessa förhållanden sy­

nes anledning icke föreligga att nu upptaga till bemötande de skäl som

understundom åberopats emot företagande överhuvud av ingrepp genom

sterilisering. Det må blott anmärkas att vad som kan anföras emot kast­

rering icke utan vidare äger tillämpning i fråga örn sterilisering i in­

skränkt mening. Såväl med hänsyn till själva det operativa ingreppets

beskaffenhet som med hänsyn till verkningarna skiljer sig deri senare åt­

gärden väsentligen från kastreringen.

Under det att önskemålet örn en lagstiftning angående sterilisering är

allmänt, råda emellertid delade meningar beträffande denna lagstiftnings

lämpliga omfattning. Det senast framlagda lagförslaget har begränsats

att gälla vissa kategorier av personer, nämligen sådana som på grund av

rubbning av själsverksamheten sakna förmåga att lämna giltigt samtycke

till företagande av sterilisering, och denna begränsning har vunnit anslut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

22

ning i flera av de inkomna yttrandena. Från en del håll framställes emel­

lertid yrkande örn att lagen bör erhålla allmän räckvidd och alltså angiva

beträffande såväl rättskapabla som icke rättskapabla under vilka förut­

sättningar en sterilisering är tillåten. Härvid bortses dock från sterilise­

ring, som betingas av medicinska skäl.

Innan jag ingår på frågan örn lagstiftningens omfattning, torde jag

böra beröra spörsmålet örn tillåtligheten av sterilisering enligt gällande

rätt. Uppenbarligen måste utformandet av en lagstiftning i frågan bliva

beroende av vilken ställning den gällande rätten intager till sterilisering.

Såsom anföres i 1933 års betänkande lärer såväl kastrering som sterili­

sering i inskränkt mening vara att anse såsom tillfogande av svår kropps­

skada varom förmäles i 14 kap. 10 § strafflagen. Vad angår sterilise-

ringsåtgärder som betingas av medicinska skäl, hava dessa allmänt an­

setts tillåtna i samma utsträckning som andra jämförbara operativa in­

grepp. Meningsskiljaktighet torde ej heller råda därom att en sterili­

sering som verkställts uppsåtligen utan samtycke av den steriliserade är

straffbar såsom misshandel enligt nyssnämnda lagrum. När det gäller

en sterilisering, för vilken föreligger samtycke och som företages på an­

nan än medicinsk grund (eugenisk, social, humanitär eller kriminalpoli-

tisk), gå meningarna däremot isär. I 1929 års betänkande har uttalats

den åsikten att en sådan sterilisering trots samtycket aldrig kan vara

rättsenlig. Från annat håll göres gällande att en dylik åtgärd kan vara

tillåten. Sålunda har — såsom redan anmärkts -— i några av yttrandena

över 1929 års betänkande uttalats den uppfattningen, att det enligt gäl­

lande rätt vore tillåtet att verkställa sterilisering av en rättskapabel per­

son under förutsättning dels att han samtyckt och dels att bärande skäl

av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk natur talade för åt­

gärdens företagande. I 1933 års betänkande anföres härom att sistnämnda

ståndpunkt syntes den sakkunnige vara väl grundad.

I vår nu gällande strafflag saknas allmänna bestämmelser örn verkan

av samtycke från målsägandens sida till en eljest straffbar handling. All­

mänt erkännes emellertid att i fråga örn vissa gärningar straffbarheten

kan hävas genom samtycke från målsäganden. Sålunda torde exempelvis

enighet råda därom, att genom samtycke straffbarheten kan bortfalla för

misshandel som ej är av svårare art än enligt 14 kap. 13 § strafflagen. Örn

samtyckets betydelse vid sterilisering — den vid sterilisering uppkomna

skadan är på sätt förut anförts att hänföra under 10 § i nämnda kapitel —

hava emellertid såsom framgår av det redan sagda olika åsikter uttalats.

Här som eljest när det gäller att avgöra huruvida straffbarhet häves ge­

nom samtycke lärer man hava att tillämpa den inom rättsvetenskapen 1

framförda principen, att samtycke till angrepp mot enskild upphäver

brottsligheten, så snart icke samhället har ett så starkt intresse i angrep­

pets uteblivande, att detta måste överväga den rätt till disposition över egna

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

1 Jtr Svensk Juristtidning 1930 sid. 113 If.

23

intressen, som rättsordningen i allmänhet tillägger den enskilde. Avgöran­

det enligt denna regel kan uppenbarligen utfalla olika beträffande skilda

angrepp som därutinnan äro lika att de till sin yttre beskaffenhet äro hän­

förliga under en och samma straffbestämmelse. Tillämpad på sterilisering

innebär regeln att man bar att i varje särskilt fall emot varandra väga å

ena sidan intresset — den enskildes ensamt eller den enskildes och samhäl­

lets — att genom ifrågavarande ingrepp tillkomsten av icke önskvärd av­

komma förebygges och å andra sidan samhällets allmänna intresse att för­

hindra att någon tillfogas svår kroppsskada; samtycket gör handlingen

rättsenlig där ej det senare intresset överväger det förra. Man får således

skilja mellan sterilisering i ena och andra fallet. En sterilisering som en­

dast uppbäres av vederbörandes omotiverade önskan att på ett effektivt och

bekvämt sätt komma ifrån risken för avkomma skall uppenbarligen ej

bedömas på samma sätt som en sterilisering, för vilken föreligger exem­

pelvis klar eugenisk indikation.

Något rättsfall, i vilket frågan örn samtyckets betydelse vid sterilise­

ring blivit föremål för prövning, föreligger veterligen icke. Att emeller­

tid den åsikt i saken som uttalats i 1933 års betänkande står i överens­

stämmelse med gällande rättsåskådning, därpå tyder bland annat just den

omständigheten att frågan icke kommit under domstols behandling. Det

är nämligen allmänt känt att gång efter annan steriliseringar — med sam­

tycke — företagits på eugeniska, sociala eller humanitära skäl, men icke

i något enda fall bar såvitt känt är åtal anställts eller ens ifrågasatts.

Det kan i detta sammanhang förtjäna omnämnas att det vid mångfaldiga

tillfällen och sedan åtskilliga år tillbaka förekommit, att i ärenden angå­

ende tillstånd till ingående av äktenskap ingivits intyg till Kungl. Majit

därom att någon av kontrahenterna steriliserats och att Kungl. Maj:ts bi­

fall till de gjorda framställningarna just betingats därav att sterilisering

ägt rum.

Det angående gällande rätt hittills sagda torde kunna sammanfattas

på följande sätt. Enligt gällande rätt är sterilisering som betingas av

medicinska skäl tillåten i samma utsträckning som andra jämförbara ope­

rativa ingrepp. I övrigt lärer sterilisering vara tillåten, örn den företages

med samtycke av den som steriliseras samt för densamma föreligga bä­

rande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk natur.

Uppenbarligen låter det sig icke göra att lämna en mera uttömmande

uppräkning eller beskrivning av 'bärande skäl’ av sålunda angiven natur.

En särskild fråga är den huruvida, i fall då den som ifrågakommer till

sterilisering på grund av rubbning av själsverksamheten saknar förmåga

att lämna giltigt samtycke, sterilisering dock kan ske. Det torde få anses

att beträffande denna fråga för närvarande råder stor osäkerhet — en

osäkerhet som knappast lärer kunna undanröjas på annan väg än genom

lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

24

Lika med professor Bergendal är jag av den åsikten att en lagstiftning

angående sterilisering icke för närvarande bör upptaga bestämmelser an­

gående tvångssterilisering i egentlig mening. Den sakkunniges stånd­

punkt härutinnan står i överensstämmelse med uttalanden av andra lag­

utskottet vid såväl 1922 som 1933 års riksdag och har vunnit så gott som

enhällig anslutning i de inkomna yttrandena.

Jämväl därutinnan är jag ense med den sakkunnige, att lagstiftningen

synes mig böra begränsas att gälla personer som sakna förmåga att

lämna giltigt samtycke till sterilisering. I fråga örn rättskapabla perso­

ner föreligger redan nu möjlighet att få sterilisering till stånd i alla så­

dana fall då det kan anses överensstämma med samhällets intresse. Förut­

sättningen är visserligen — förutom tillvaron av bärande skäl av eugenisk,

social, humanitär eller kriminalpolitisk natur — att vederbörande själv

samtycker, men såsom jag nyss angivit bör en lagstiftning i detta ämne

icke byggas på principen örn tvångssterilisering; den skulle alltså i denna

punkt ej medföra någon förändring i förhållande till vad redan nu kan

ske. Att i lag fastslå vad som enligt rådande rättsåskådning sålunda gäl­

ler beträffande sterilisering av rättskapabla är såsom i 1933 års betänkan­

de anföres varken nödvändigt eller nyttigt. De skäl som i betänkandet

anföras till stöd för detta uttalande förefalla bärkraftiga. Jag kan sålunda

ej dela den uppfattning, som synes ligga bakom vissa av yttrandena över

betänkandet, att en lagstiftning angående de rättskapabla skulle vara nöd­

vändig, visserligen icke för att fastslå att sterilisering av en rättska-

pabel kan vara rättsenlig, men för att förebygga den missuppfattningen

att en sådan sterilisering skulle vara tillåten så snart samtycke föreligger

oavsett de skäl som ligga till grund för samtycket. För att lämna medi­

cinalstyrelsen tillfälle att följa den praxis som på detta område utvecklas

torde dock, såsom föreslås i flera av yttrandena, böra åläggas läkare

som verkställer sterilisering att insända rapport därom till styrelsen. Rap­

porten bör avfattas enligt fastställt formulär, och lämpligen kan detta

erhålla sådan lydelse att läkaren anvisas att före ingreppets verkstäl­

lande samråda med annan läkare. Bestämmelser i nu angivna hänseende

kunna emellertid utfärdas i administrativ ordning; den närmare behand­

lingen av detta spörsmål torde lämpligen äga rum, så snart statsmakter­

nas beslut i det nu förevarande lagstiftningsärendet föreligger, i avsikt

att bestämmelserna skola kunna träda i kraft samtidigt med den nu ifråga­

varande lagen.

Av det sagda framgår att enligt min mening en lagstiftning i sterili-

seringsfrågan nu bör komma till stånd allenast i den omfattning som före­

slås i 1933 års betänkande. Det vid betänkandet fogade lagförslaget har

inom departementet varit föremål för överarbetning, därvid vidtagits dels

några sakliga ändringar av mindre betydelse, dels vissa formella jämk­

ningar. Därjämte har en del av de i lagförslaget intagna bestämmelserna

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

25

ansetts vara av sådan natur, att de icke behöva erhålla formen av lag

utan kunna utfärdas i administrativ ordning, varför de uteslutits ur lag­

förslaget.

Kungl. Maj:ls proposition nr 103.

Lagförslagets särskilda bestämmelser.

Vid behandlingen av de särskilda paragraferna i det inom departemen­

tet utarbetade lagförslaget kommer erforderlig redogörelse att lämnas

för de uttalanden som de avgivna yttrandena innehålla angående detal­

jerna i 1933 års sakkunnigförslag. Beträffande motiveringen för stad-

gandena i sakkunnigförslaget hänvisas till betänkandet.

Under varje paragraf anmäldes dess motsvarighet i sakkunnigförsla­

get samt den sida i betänkandet där motiveringen återfinnes.

1 i

Benna och nästa paragraf motsvara 1 § i sakkunnigförslaget (sid. 67).

Sakkunnigförslagets begränsning att avse dem som äro varaktigt rätts-

inkapabla på grund av sinnessjukdom, sinnesslöket eller

annan rubbning av själsverksamheten har i allmänhet ej

föranlett erinran i yttrandena. Emellertid hava fångvårdsstyrelsen och

interneringsnämnden ifrågasatt ytterligare inskränkning i lagens till-

lämplighetsområde. Fångvårdsstyrelsen förklarar sig sålunda vilja ifrå­

gasätta, huruvida icke sterilisering utan giltigt samtycke från den som

avses med åtgärden borde inskränkas till sinnesslöa och varaktigt sinnes­

sjuka. Interneringsnämnden ifrågasätter huruvida man på denna punkt

åtminstone för närvarande bör gå så långt som sakkunnigförslaget. En­

ligt nämndens uppfattning syntes försiktigheten bjuda att sterilisering

utan vederbörandes samtycke inskränktes till sinnesslöa och kroniskt sin­

nessjuka. — Såsom skäl för sin erinran hava fångvårdsstyrelsen och in­

terneringsnämnden allenast anfört att sterilisering företrädesvis funnits

påkallad beträffande de sinnesslöa och kroniskt sinnessjuka.

Medicinalstyrelsen förklarar att den anser förslagets ifrågavarande be­

gränsning vara tillfyllest motiverad. I detta sammanhang yttrar styrel­

sen angående epilepsien såsom förutsättning för lagens tillämplighet

följande:

Då styrelsen i sitt utlåtande över 1929 års betänkande anfört, att i vissa

fall av epilepsi såväl rasbiologiska som sociala indikationer kunde anses

påkalla sterilisering, hade styrelsen därmed icke velat påyrka epilepsiens

upptagande i ett lagförslag, som avsåge på grund av psykisk rubbning

inkapabla, dels därför att ett sådant lagförslag, synnerligast med det före-

liggandes avfattning, tillgodosåge de av epilepsien betingade indikatio­

nerna för sterilisering av kapabla, dels därför att hos de ifrågavarande

inkapabla — såsom i betänkandet vore framhållet — i de fall, där epilep­

tisk nedärvning kundo befaras, arvshot i regel torde få antagas föreligga

jämväl beträffande sinnessjukdom. Styrelsen saknade sålunda anledning

att på grund av sitt berörda uttalande påyrka ändring i eller tillägg till

lagförslaget.

Mot sakkunnigförslaget, såvitt därigenom oförmåga att lämna gil­

tigt samtycke till sterilisering är en förutsättning för lagens till-

lämplighet, hava anmärkningar framställts av medicinska fakulteten vid

universitetet i Uppsala och interneringsnämnden.

Medicinska fakulteten i Uppsala anför sålunda:

Av förslagets formulering i denna punkt följde bland annat, att sådana

sinnesslöa, vilka med avseende på den speciella rättshandling, varom här

vore fråga, vore att betrakta såsom inkapabla, även mot sin vilja kunde ste­

riliseras, medan sinnesslöa, som vore att anse såsom rättskapabla i berörda

avseende, icke mot sin vilja skulle kunna steriliseras, huru starka än de

sociala, humanitära eller eugeniska indikationerna vore. Denna formu­

lering, som uppenbarligen förestavats av en önskan att giva lagen en

karaktär av icke-tvångslag, vore emellertid ägnad att hindra lagens till-

lämpning i ett stort antal fall inom den kategori bland de sinnesslöa, där

en lagstiftning av denna art enligt all erfarenhet skulle hava sin största

betydelse. Därest emellertid — såsom fakulteten i sitt yttrande föror­

dade —- prövningen i ett givet fall, huruvida sterilisering finge äga rum,

alltid överlämnades åt en central myndighet, syntes knappast någon nöd­

vändighet föreligga att, på sätt som skett, kringskära lagens effektivitet.

Interneringsnämnden anser att förslagets innehåll i fråga örn 'giltigt

samtycke’ kan medföra vissa svårigheter. Att avgöra vad som fordrades

för giltigt samtycke kunde, enligt nämndens mening, ofta bliva ganska

svårt, och att märka vore, att avgörandet här skulle ankomma icke på

domstol utan på en administrativ myndighet, ja i vissa fall endast på

två läkare. Ifrågasättas kunde för övrigt, huruvida icke förslaget här­

utinnan ginge för långt och örn man icke borde stanna vid dem som var­

aktigt saknade förmåga att inse åtgärdens innebörd.

Departs-

Såsom jag förut angivit synes den nu ifrågasatta lagstiftningen ej böra

meiitschefen.

upp{aga några bestämmelser angående sterilisering av rättskapabla utan

begränsas att undanröja den osäkerhet som för närvarande råder i fråga

örn tillåtligheten av sterilisering å icke rättskapabla. I 1 § i departe-

mentsförslaget angives uttryckligen lagens tillämplighetsområde.

Fångvårdsstyrelsens och interneringsnämndens anmärkning — som går

ut på att ur lagen skulle uteslutas sådana som lida av 'annan rubb­

ning av själs verksamheten’ — har icke föranlett mig att frångå

sakkunnigförslaget. Visserligen lärer det förhålla sig så att de fall, då

till följd av det nämnda tillägget sterilisering enligt den föreslagna lagen

kan ifrågakomma, äro mycket fåtaliga, och tillägget torde således icke vara

av större praktisk betydelse. Men det synes mig vara principiellt riktigt

att i lagen medtagas sådana fall — närmast att beteckna såsom svåra

former av psykopati — i vilka annan rubbning av själsverksamheten än

sinnessjukdom eller sinnesslöhet kan betinga varaktig oförmåga att läm­

na giltigt samtycke till sterilisering. Örn lagen erhåller den föreslagna

²⁶

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

27

lydelsen lämnas icke någon annan grupp av icke rättskapabla utanför

lagens tillämplighetsområde än de själsligen friska underåriga. Det ma

erinras att uttrycket 'annan rubbning av själsverksamheten’ förekommer

jämväl i lagen den 27 juni 1924 örn verkan av avtal, som slutits under

inflytande av rubbad själsverksamhet.

Då vid behandlingen av föreliggande lagförslag nyttjas beteckningen

icke rättskapabel, avses därmed en person som — för att använda den

föreslagna lagtextens ord — saknar förmåga att lämna giltigt samtycke

till sterilisering. I betänkandet framhåller den sakkunnige att i lagtex­

ten icke angives när en person skall anses sakna förmåga att lämna gil­

tigt samtycke till att steriliseras men att förutsättningarna härför

skola bedömas enligt de i allmänhet gällande rättsgrundsatserna; det krä-

ves alltså, utom att en rubbning av förståndets eller viljans (eller bådas)

verksamhet föreligger, att denna rubbning mäste antagas komma att öva

inflytande på individens avgörande i den ifrågavarande angelägenheten.

Synnerlig hänsyn måste därvid tagas till den säregna beskaffenheten av

den åtgärd vartill samtycke skulle lämnas. Med anledning av medicinska

fakultetens i Uppsala uttalande att ett stort antal sinnesslöa skulle falla

utom lagen och således icke enligt denna kunna bliva föremål för sterili­

sering, därest såsom skett i sakkunnigförslaget oförmåga att lämna gil­

tigt samtycke till åtgärden uppställes såsom villkor för lagens tillämp­

lighet, må omnämnas att svenska läkaresällskapet i sitt yttrande givit

uttryck åt den uppfattningen, att enligt den i gällande svensk rätt givna

bestämningen av beteckningen sinnesslö varje sådan individ måste be­

traktas såsom rättsligt inkapabel. Även örn riktigheten av denna uppfatt­

ning måhända icke är oomtvistlig, torde det dock mycket sällan inträffa

att en sinnesslö som ifrågakommer till sterilisering är i stånd att lämna

giltigt samtycke till åtgärden. Någon anledning till sådana farhagor som

uttalats i fakultetens yttrande torde således icke finnas. För övrigt må

anmärkas att det förhållandet att en person ej faller under den nu före­

slagna lagen ju icke innebär att möjligheten av sterilisering är utesluten.

Samtycker han till åtgärden och föreligga bärande skäl av eugenisk, social,

humanitär eller kriminalpolitisk natur, må, enligt den uppfattning jag

förut uttalat, sterilisering företagas.

Örn man omfattar den åsikten att lagstiftning angående rättskapabla,

d. v. s. personer som äga förmåga att lämna giltigt samtycke till sterili­

sering, icke är erforderlig men att beträffande övriga — med hänsyn till

rådande rättsovisshet — lagstiftning är av nöden, bör tydligen förslagets

tillämplighetsområde bestämmas så att förslaget avser sådana sinnes­

sjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande

som icke äga den nyss angivna förmågan. Därest på sätt internerings-

nämnden ifrågasatt förslaget begränsades att gälla dem som sakna för­

måga att inse åtgärdens innebörd, skulle utom förslaget falla sådana per­

soner vilka kunna inse innebörden av en sterilisering men dock icke äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

28

i stånd att lämna ett giltigt samtycke, enär rubbning föreligger i fråga

örn viljans verksamhet. Beträffande dessa skulle då rättsovissheten kvar­

stå. Jag har därför icke funnit anledning i denna punkt frångå sakkun­

nigförslaget.

I detta sammanhang vill jag beröra ett spörsmål som egentligen avser

verkställandet av steriliseringen. Jag har tidigare framhållit att en lag­

stiftning angående sterilisering icke för närvarande bör upptaga bestäm­

melser angående tvångssterilisering i egentlig mening. Det innebär icke

något avsteg från denna princip då förslaget medgiver att den som icke

kan avgiva ett rättsligen giltigt samtycke till sterilisering dock må bliva

föremål för dylik åtgärd. Jag vill emellertid icke förorda ett större mått

av tvång gentemot dessa icke rättskapabla än det som kan anses ligga

däri att de få steriliseras trots sin oförmåga att lämna giltigt samtycke.

Frånvaron av en särskild tvångsbestämmelse torde enligt

min mening icke komma att innefatta något egentligt hinder för lagens

tillämpning i sådana fall som den avser. De personer i den icke rätts-

kapables omgivning, vilka leda hans dagliga liv och därunder i regel för­

må vinna hans förtroende, kunna säkerligen på olika sätt underlätta ste­

riliseringens verkställande. Genom samtal, avpassade efter hans fatt­

ningsförmåga, kunna de förbereda honom på det enkla operativa ingrep­

pet och örn så befinnes möjligt och lämpligt även på dess innebörd. Och

de torde härigenom kunna i flertalet fall övervinna den motsträvighet

som möjligen från början finns eller som det eljest överraskande i situa­

tionen skulle kunna framkalla. Det har visat sig — exempelvis vid an­

stalter för bildbara sinnesslöa — att sådana personer varom här är fråga

i regel väl foga sig efter tillsägelser som givas av dem vilka besitta vana

att handskas med psykiskt undermåliga. Jag vill tillägga att det med

hänsyn till steriliseringens personliga natur synes riktigast att sterili­

sering icke kommer till utförande i fall då, trots sådan påverkan varom

jag nu talat, vederbörandes motsträvighet icke kunnat övervinnas; i dy­

lika fall torde skyddsåtgärder av annat slag böra tillgripas.

Enighet råder därom att en lagstiftning i ämnet icke bör upptaga

några bestämmelser örn sterilisering som betingas av medicinska

skäl. Det har synts lämpligt att denna begränsning i förslagets räck­

vidd uttryckligen angives i lagtexten.

2 i

Såsom anmärkts under 1 § motsvara nu förevarande paragraf och 1 §

sakkunnigförslagets 1 § (sid. 69).

Emot sakkunnigförslaget såvitt därigenom sterilisering av icke rätts­

kapabla medgivits på eugeniska och sociala skäl har anmärkning ej fram­

ställts. I vissa yttranden framhålles uttryckligen såsom en förtjänst hos

förslaget att det tillåter sterilisering ej blott på eugeniska utan även på

enbart sociala grunder. Dylika uttalanden föreligga från styrelsen för

rasbiologiska institutet och från svenska läkaresällskapet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

29

3 och 4 §§.

3 § första stycket jämte 4 § motsvarar 2 § (sid. 76) och 8 § andra stycket

(sid. 87) i sakkunnigförslaget.

3 § andra stycket motsvarar närmast 5 § andra, tredje och fjärde styc­

kena (sid. 83) i sakkunnigförslaget.

I yttrande över sakkunnigförslaget har socialstyrelsen föreslagit att

den prövning av frågan örn tillstånd till sterilisering som enligt försla­

get skulle tillkomma medicinalstyrelsen i stället skulle förläggas till en

särskild central institution av specialdomstols karaktär. Sty­

relsen anför härom följande:

Vikten av att enhetliga principer tillämpades vid den slutliga prövning­

en av steriliseringsärenden lage i öppen dag. I syfte att bland annat garan­

tera sådan enhetlighet i bedömandet samt för att underlätta möjligheten

att förvärva för uppgiften särskilt skickade personliga krafter vilka i

erforderlig iitsträckning kunde ägna sig åt densamma, hade styrelsen i

sitt utlåtande över 1929 års betänkande föreslagit upprättande av en cen­

tral institution av specialdomstols karaktär, bestående av en domare ur

den högre jurisdiktionen såsom ordförande samt två ledamöter, den ene

läkare med insikter och erfarenhet inom ärftlighetsforskningen och den

andre en med det sociala välfärdsarbetet förtrogen lekman. Styrelsen

hyste fortfarande den uppfattningen, att tillskapandet av en sådan cen­

tral institution innebure den mest rationella lösningen av detta viktiga

organisationsproblem. Det förtjänade att i detta sammanhang uppmärk­

sammas, att under de senaste åren i vårt land inrättats två jämförliga

centrala institutioner med specifika uppgifter på det i vidsträckt mening

sociala arbetsfältet, nämligen interneringsnämnden och sinnessjuknämn­

den. Utöver de skäl som i 1929 års utlåtande anförts till stöd för inrät­

tandet av en särskild centralnämnd, kunde här framhållas, att en lag­

stiftning enligt förslagets intentioner i viss mån torde få karaktären av

ett första försök och att lagstiftaren framdeles torde komma att taga nya

steg på den väl en gång beträdda vägen. Sålunda kunde med tanke på

lagstiftningen eller aktuella lagförslag i andra länder förmodas, exem­

pelvis att det föreslagna fakultativa förfarandet gjordes obligatoriskt

för vissa kategorier ävensom att sterilisering beträffande en del kate­

gorier svårare sedlighetsförbrytare utvidgades att — tvångsvis — inne­

fatta kassation. Vid en sådan utvidgning skulle väl ett specialorgan

av i viss mån domstols karaktär i allt fall bliva nödvändigt, och det syn­

tes därför med hänsyn till kontinuiteten önskvärt, att man redan från

början träffade en anordning av sådan innebörd. Ur statsfinansiell syn­

punkt syntes betänkligheter mot den föreslagna anordningen ej behöva

hysas, då densamma knappast behövde föranleda några mera avsevärda

kostnader.

Emot den föreslagna bestämmelsen att sterilisering å sinne s-

slö person, därest skriftligt samtycke till åtgärden föreligger från

dem som böra yttra sig ej kräver medgivande från medicinalstyrelsen

utan må verkställas örn två läkare efter samråd finna skäl

för åtgärdens företagande jämlikt 1 § (2 § i departements-

förslaget) föreligga, hava erinringar framställts i en del av yttran­

dena.

30

Medicinalstyrelsen förklarar sig hysa betänkligheter mot det sålunda

föreslagna undantaget från den eljest gällande regeln örn tillstånd från

styrelsen såsom villkor för sterilisering samt anför härom vidare:

Den föreslagna bestämmelsen motiverades i huvudsak därmed, att frå­

gan örn de i 1 § angivna förutsättningarnas förhandenvaro syntes vara

av enkel beskaffenhet. Så vore emellertid enligt styrelsens förmenande

icke alltid fallet. Graden av en psykisk utvecklingshämning kunde icke

angivas med distinkta mått. Den måste, då den skulle tjäna till under­

lag för en författningsbestämmelse, bedömas med särskild hänsyn till de

förhållanden som författningen i fråga avsåge att reglera. I förevarande

fall gällde avgörandet, huruvida utvecklingshämningen skulle anses inne­

bära frånvaro av rättskapacitet. Redan i de fall, där utvecklingshäm­

ningen föranlett eller bidragit till internering å anstalter sådana som för-

varingsanstalt för förminskat tillräkneliga eller anstalt för asociala im­

becilla, kunde det understundom ifrågasättas, örn föreliggande bristande

psykisk utveckling medförde inkapacitet eller icke, och i fråga örn icke

särskilt omhändertagna individer med lindriga grader av här berörda

defekt kunde avgörandet vara synnerligen vanskligt. Detta avgörande

vore emellertid av stor vikt icke minst med hänsyn till den föreslagna

lagens indirekta innebörd, i det att den indirekt legaliserade tillåtlighe­

ten av sterilisering å rättskapahel person måste anses kräva, att förut­

sättningen i sådant fall, förmåga att lämna giltigt samtycke, ostridigt

vore förhanden. Beträffande gränsfallen, där avgörandet huruvida kapa­

citet förelåge eller icke kunde lämna rum för tvekan, borde därför till­

stånd till sterilisering läggas i händerna på central myndighet, dels där­

för att erforderlig sakkunskap i och för detta avgörande därigenom bäst

kunde tillgodoses, dels ock därför att enhetlighet därigenom vunnes vid

bedömandet såväl av kapacitetsfrågan som av indikationerna för sterili­

seringen. På grund härav ville styrelsen förorda ändring i lagförslaget

därhän att tillstånd till sterilisering av sinnesslöa alltid skulle meddelas

av medicinalstyrelsen. Därigenom syntes också de krav som framställts

örn en definition av begreppet sinnesslöhet, vilka väl närmast avsåge att

skingra den antydda otryggheten vid bedömandet av gränsfallen, väsent­

ligen förlora sitt berättigande. Att den centrala myndighet, som skulle

hava att handlägga här ifrågavarande ärenden, borde — såsom föresla­

gits — vara medicinalstyrelsen syntes styrelsen påtagligt särskilt med

hänsyn till de i 1 § 1 stycket angivna förutsättningarna för lagens till-

lämpning.

Medicinska fakulteten i Uppsala yttrar angående denna punkt i sak­

kunnigförslaget följande:

Då prövning av steriliseringsindikationerna av ej rättskapabla enligt

den föreslagna lagen i det övervägande flertalet fall torde komma att

gälla sinnesslöa (medan sinnessjuka jämförelsevis mera sällan komme att

bliva föremål för prövning i detta hänseende), kunde man utgå ifrån att

det nya lagförslaget i praktiken skulle leda till att det stora flertalet

steriliseringar komme att beslutas icke av medicinalstyrelsen utan av

tvenne läkare i samråd. Det kunde emellertid ifrågasättas örn detta all­

tid vore lämpligt. Det borde då erinras därom att det framförallt torde

bli de lättare formerna av sinnesslöhet där steriliseringsbehovet komme

att bliva föremål för prövning, emedan dessa sinnesslöa lättare än de lågt

Kungl. May.ts proposition nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

31

stående kunde vårdas utanför slutna anstalter och de sexuellt mera aktiva

företrädesvis rekryterades ur deras led och slutligen emedan ärftliga for­

mer vore jämförelsevis vanligare inom denna kategori. Men just hos

dessa lättare former av sinnesslöhet bleve bestämningen av intelligens­

nivån med dennas flytande övergångar mot debiliteten en mycket krä­

vande uppgift och i ännu högre grad gällde detta den prövning av rätts­

kapaciteten hos dessa sinnesslöa, som enligt det föreliggande lagförslagets

1 § alltid skulle behöva göras. Även beträffande de sinnesslöa borde man

därför fordra såväl en sakkunnig undersökning som en tillfredsställande

enhetlighet vid bedömandet av steriliseringsindikationerna,. Dessa krav

ansåge sig fakulteten med desto större eftertryck böra betona, som en av

fakulteten föreslagen utvidgning av rätten att taga initiativ till sterili­

sering gjorde en motsvarande skärpning av prövningsförfarandet önsk­

värd. Med hänsyn till de här nämnda omständigheterna ansåge sig fa­

kulteten böra föreslå, att vid alla fall av sterilisering enligt den före­

slagna lagen tillstånd skulle lämnas av medicinalstyrelsen. Prövningens

förläggande till en enda central myndighet skulle även medföra ökade

möjligheter för denna myndighet att följa utvecklingen av praxis på detta

område och att vidtaga de åtgärder som med anledning härav kunde visa

sig erforderliga.

Jämväl socialstyrelsen uttalar den uppfattningen att det i 2 § andra

punkten i sakkunnigförslaget medgivna undantaget ej synes påkallat

och föreslår att det utgår.

Psykiatriska föreningen yttrar härom:

Att i enlighet med den sakkunniges förslag vid fråga örn sterilisering

av sinnesslöa överlämna detta för lagens tillämpning fundamentala av­

görande örn den rättsliga handlingsförmågan till tvenne läkare, vore en­

ligt föreningens mening att ställa dessa läkare inför uppgifter, som folie

utanför deras kompetensområde. Vad anginge den rent medicinska frå­

gan örn avgörandet huruvida sinnesslöhet förelåge eller icke, ville för­

eningen kraftigt understryka att densamma vore förenad med sådana svå­

righeter att även av detta skäl avgörandet örn sterilisering skulle före­

tagas eller ej borde överlåtas till en central myndighet. Därigenom upp­

nåddes vidare att garantier vunnes för att dessa för individen så bety­

delsefulla avgöranden träffades enligt ensartade principer.

Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund anser att den sakkunnige

knappast tillräckligt uppskattat de svårigheter som kunna vara förknip­

pade med avgörandet örn tillåtligheten av sinnesslöas sterilisering. Sty­

relsen anför till utveckling härav:

Det vore visserligen sant, att avgörandet örn steriliseringsoperation

horde företagas eller icke i talrika fall kunde betraktas som en tämligen

enkel procedur utan större risk för misstag. Men detta vore ingalunda

undantagslöst fallet. Redan ställandet av diagnosen kunde understund­

om erbjuda svårigheter, särskilt för den icke speciellt psykiatriskt sko­

lade läkaren. Och själva det operativa ingreppet saknade icke helt sina

risker, även örn det i allmänhet mäste betraktas som relativt enkelt och

ofarligt. Dessa synpunkter krävde enligt styrelsens mening så mycket

mer uppmärksamhet, som det här rörde sig om en fråga av allvarlig och

ingripande natur, ett ingrepp på don personliga integriteten som före­

tagits utan medgivande av den vilken saken gällde. Följaktligen borde

32

avgörandet kringgärdas med största möjliga sakkunskap. Med fog hade

det framhållits att ingreppet avsåge tillgodoseendet av ett samhälls­

intresse; men då syntes också samhället höra genom något sitt organ

hära ansvaret för detta ingrepp. Endast örn avgörandet av sterilisering­

ens tillåtlighet principiellt och i det stora flertalet fall lämnades åt en

central myndighet, finge lagstiftningen i fråga det moraliska stöd av

auktoritet som vore en nödvändig förutsättning för allmänhetens för­

troende. Utebleve detta kunde det befaras, att ingreppet icke komme till

utförande i avsedd och önskvärd utsträckning. För en kategori individer

syntes det likvisst styrelsen, att undantag borde kunna göras med avseen­

de på tillstånd till sterilisering. Det gällde sinnesslöa kvinnor vilka in­

tagits på sjukvårds- eller förlossningsanstalt och där bleve föremål för

annat ingrepp. Vore sinnesslöheten hos dem enligt läkares mening oom­

tvistlig så vore det givetvis endast av godo, örn sterilisering kunde be­

slutas på anstalten och operationen utfördes i samband med eller i anslut­

ning till annat ingrepp, utan den tidsutdräkt som hänvändelse till central

myndighet med nödvändighet skulle kräva. Bleve den senare hänvändel­

sen i lag stadgad, skulle sannolikt dylika steriliserande ingrepp antingen

bliva helt omöjliggjorda eller skulle de behöva utföras som särskild ope­

ration och med ökad risk än eljest blivit fallet. Styrelsen finge alltså

avstyrka lagförslagets bestämmelse, att sterilisering av sinnesslö person

även kunde tillåtas, när tvenne läkare efter samråd funne skäl därtill

föreligga, så framt det icke gällde sinnesslöa kvinnor vilka av annan an­

ledning än sinnesslöheten intagits på sjukvårds- eller förlossningsanstalt

och för vilka en steriliseringsoperation måste anses indicerad; i alla andra

fall av sinnesslöhet borde sterilisering, i likhet med vad som gällde övriga

i lagen åsyftade personer, få verkställas endast efter därtill av medicinal­

styrelsen lämnat tillstånd.

En uppfattning motsatt den som kommit till uttryck i de nu omnämn­

da yttrandena uttalar medicinska fakulteten i Lund. Fakulteten finner

bestämmelsen att sterilisering å sinnesslöa i vissa fall må verkställas

utan tillstånd av medicinalstyrelsen vara väl motiverad, då den kring­

gärdas av föreskrifterna örn föregående samråd mellan två läkare, verk­

ställighet å särskilt angivna anstalter och berättelse över verkställd ste­

rilisering till medicinalstyrelsen.

Jämväl professor von Hofsten anser — under framhållande av önsk­

värdheten att sinnesslöa i största möjliga utsträckning förhindras att

alstra avkomma — sagda bestämmelse väl motiverad.

Det må även anmärkas att Karolinska institutets lärarkollegium och

svenska läkarsällskapet lämnat den ifrågavarande bestämmelsen utan er­

inran. Läkarsällskapet, som på sätt förut anförts förklarar sig med

gillande hälsa tillkomsten av en lag med den syftning och den räckvidd

som den föreslagna, erinrar i sammanhang därmed örn att sällskapet i

sitt yttrande över 1929 års betänkande uttalat sin anslutning till tanken

på en lagstiftning som möjliggjorde sterilisering särskilt av sinnesslöa i

större omfattning utan frivillighet och insikt såsom förutsättning.

Kungl. May.ts proposition nr 103.

33

På sätt den sakkunnige framhållit torde såsom princip böra gälla, att

frågan huruvida sterilisering enligt den föreslagna lagen får ske skall

prövas av myndighet, och med den sakkunnige är ense därom att

prövningen bör förläggas till medicinalstyrelsen. Socialstyrelsens för­

slag att prövningen skulle företagas av en särskild för ändamålet inrät­

tad central myndighet kan jag således ej giva min anslutning. Emel­

lertid torde såsom den sakkunnige aniört medicinalstyrelsen vid behand­

ling av ärenden angående tillstånd till sterilisering böra erhålla en så­

dan sammansättning och tillgång till sådan sakkunskap — i den mån

den icke redan är företrädd inom styrelsen — att även de högsta krav

på sakkunnig bedömning av de olika frågor som kunna uppkomma bliva

tillgodosedda.

Förslaget att sterilisering av sinnesslö, i sådana fall då skriftligt sam­

tycke till åtgärden föreligger från dem som böra erhålla tillfälle att yttra

sig i saken, skall få företagas när två läkare efter samråd finna de i lagen

angivna förutsättningarna för åtgärdens företagande föreligga, har föran­

lett erinringar i vissa yttranden. Uppenbarligen äga de skäl som i allmän­

het kunna anföras till förmån för en prövning inför central myndighet av

frågor örn tillstånd till sterilisering i viss mån tillämpning även när det

är fråga örn sinnesslöa. Det kan sålunda sägas att bedömandet av indi-

kationsställningen i enskilda fall kan vara svårt och kräva speciell sak­

kunskap. Vidare kan åberopas att ett strängt likformigt bedömande av

de olika fallen lättare erhålles örn bedömandet lägges i händerna på en

för hela riket gemensam instans. Emellertid torde dessa skäl icke äga

tillnärmelsevis den betydelse när det gäller sinnesslöa som när det gäller

sinnessjuka eller dem som lida av 'annan rubbning av själsverksamheten.

Det förhåller sig otvivelaktigt beträffande sinnesslöa så att det sällan

inträffar att prövningen vare sig av frågan huruvida sinnesslöhet och in­

kapacitet föreligger eller av de särskilda indikationerna för sterilisering

giver anledning till någon egentlig tvekan. Vid sådant förhållande före­

faller det vara en onödig omgång att förlägga avgörandet till en central

instans. För de i ena eller andra hänseendet tveksamma undantagsfallen

finns alltid möjligheten att underställa saken medicinalstyrelsens bedöm­

ning. Det är nämligen att märka att föreskriften om sterilisering av sin­

nesslöa efter samråd mellan två läkare icke innefattar något hinder för

medicinalstyrelsen att upptaga och avgöra steriliseringsfrågan i ett sådant

fall då avgörandet skulle kunna träffas av två läkare. När en ansökning

örn tillstånd till sterilisering av en sinnesslö inkommer till styrelsen, skall

denna ansökning upptagas och behandlas vare sig den är åtföljd av skrift­

liga medgivanden från dem som böra yttra sig eller sådana medgivanden

saknas. Naturligtvis bör möjligheten att låta medicinalstyrelsen avgöra

saken utnyttjas i tveksamma fall, och detta kommer säkerligen också att

ske. Enligt min mening finnes ingen anledning antaga, att icke läkarna

skola bedöma frågor om sterilisering med starkt beaktande av åtgärdens

Bihang lill riksdagens protokoll 193i. 1 sami. Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Departe­

mentschefen.

3

34

djupt ingripande och personliga betydelse. Och det torde icke behöva be­

faras att de skola underlåta att hänskjuta avgörandet till medicinalsty­

relsen därest frågan om sterilisering av en sinnesslö är tveksam. — Att

det såsom den sakkunnige framhållit är ur praktisk synpunkt en mycket

stor vinst därest prövningen av frågor örn sterilisering av sinnesslöa på

sätt föreslagits anförtros två läkare — vilka torde höra vara legitimera­

de — därom lära alla vara ense.

Innan medicinalstyrelsen lämnar tillstånd till sterilisering, skall enligt

3 § andra stycket tillfälle lämnas vissa angivna personer att yttra sig rö­

rande åtgärden. Den här upptagna bestämmelsen avviker i någon mån

från sakkunnigförslaget. Föreskriften i sakkunnigförslaget örn yttrande

beträffande den som är intagen å allmän anstalt från anstaltens styrelse

eller föreståndare har sålunda, enär styrelserna för allmänna anstalter

ofta torde handlägga endast ekonomiskt-administrativa frågor, ansetts

höra utbytas mot föreskrift ^örn yttrande från anstaltens läkare och före­

ståndare. Jämväl i ett annat hänseende har jämkning skett i sakkunnig­

förslaget. Enligt det nu föreslagna stadgandet skall tillfälle till yttrande

lämnas ’där så kan ske’. Denna reservation gäller jämväl i fråga örn lä­

kare och föreståndare vid allmän anstalt. Enligt 5 § andra stycket i sak­

kunnigförslaget skulle i fråga örn den som är intagen å allmän anstalt

yttrande från anstaltens styrelse eller föreståndare städse inhämtas. Även

örn

ett sådant ovillkorligt stadgande i detta fall måhända icke skulle vara

förenat med egentlig olägenhet, har det dock ej ansetts påkallat att be­

träffande anstaltsläkare och anstaltsföreståndare meddela annan regel än

den som i övrigt skall gälla ^örn inhämtande av yttrande.

5 $.

Denna paragraf motsvarar 10 § i sakkunnigförslaget (sid. 88).

Medicinalstyrelsen anför beträffande nämnda paragraf i sakkunnigför­

slaget att garantier för steriliseringsingreppets möjligast riskfria utfö­

rande synas vara erforderliga, och styrelsen finner bestämmelsen i första

stycket örn legitimerad läkare icke vara tillfyllest. Det skulle visserligen

— anför styrelsen vidare — kunna anses självfallet att medicinalstyrelsen

vid meddelandet av tillstånd till sterilisering ägde fästa villkor i fråga

om platsen för operationen och operatörens kompetens, varigenom berörda

garantier till fyllest bleve iakttagna, men en uttrycklig bestämmelse örn

befogenhet för styrelsen att meddela föreskrifter i detta hänseende syntes

dock styrelsen vara att förorda. På grund härav föreslår styrelsen att

paragrafen erhåller följande lydelse: 'Sterilisering må endast ske genom

ingrepp av sådant slag att i allmänhet skada till hälsan ej är därmed

förenad. Medicinalstyrelsen äger att i samband med tillstånd till sterili­

sering eller eljest meddela föreskrifter rörande val av läkare och plats för

sådant ingrepps verkställande.’

Socialstyrelsen förmenar att frågan örn platsen för företagande av själva

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

35

steriliseringsingreppet ej är av den vikt, att bestämmelser därom behöva

utfärdas, så mycket mindre som dylika bestämmelser lätt kunde kollidera

med sekretessprincipen.

Enligt sakkunnigförslaget skulle sterilisering av sinnesslö, som företoges ^Departe^

utan att tillstånd därtill lämnats av medicinalstyrelsen, verkställas å of- m

fentlig sjukvårds-, sinnessjuk- eller sinnesslöanstalt eller ock å enskild så­

dan anstalt, beträffande vilken medicinalstyrelsen medgivit att sterilise­

ring finge där företagas. Emot detta förslag såvitt det innefattar till­

stånd till sterilisering å offentliga sinnessjuk- eller sinnesslöanstalter

torde med fog kunna invändas bland annat att åtgärden, åtminstone när

det gäller kvinnor, icke synes böra utföras av annan än den som besitter

kirurgisk erfarenhet och skolning. Med hänsyn härtill har i departe-

mentsförslaget tillstånd till företagande av här avsedda steriliserings-

operationer lämnats allenast beträffande lasarett och sjukstuga samt fra-

gan huruvida sådan operation må företagas å annan anstalt gjorts bero­

ende därav huruvida medicinalstyrelsen beträffande anstalten medgivit

att sterilisering må där verkställas.

Frågan huruvida och i vilken utsträckning medicinalstyrelsen må vid

tillstånd till sterilisering fästa särskilda villkor i fråga örn dess verkstäl­

lande torde icke böra behandlas i förevarande lag. Bestämmelser härom

synas hava sin plats i de administrativa föreskrifter Kungl. Majit jämlikt

9 § äger meddela angående lagens tillämpning.

6—9 §§.

Av dessa paragrafer motsvarar 6 § sakkunnigförslagets 12 § (sid. 89),

7 § sakkunnigförslagets 13 § (sid. 91) och 8 § sakkunnigförslagets 14 §

(sid. 91).

Beträffande 9 § anmärkes att den i sakkunnigförslaget ej äger annan

motsvarighet än 2 § sista punkten, vilken avser allenast läkares behörig­

het att i samråd med annan läkare verkställa prövning huruvida förut­

sättningarna för sterilisering av sinnesslö äro uppfyllda.

Bland de administrativa bestämmelser, som förutsättas i 9 §, böra tyd­

ligen i första hand upptagas de delar av sakkunnigförslaget som icke in­

flutit i det nu upprättade lagförslaget. Sålunda böra föreskrifter med­

delas örn rätten att taga initiativ till sterilisering, örn ansökan till medi­

cinalstyrelsen angående tillstånd till sterilisering och om handläggningen

i medicinalstyrelsen av sådan ansökan. Delvis med anledning av erin­

ringar som framställts i yttranden över sakkunnigförslaget torde böra

övervägas vissa jämkningar i sakkunnigförslagets bestämmelser i dessa

ämnen. Skäl synas sålunda tala för en utsträckning av initiativrätten

till fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd samt möjligen jämväl till

make. I administrativ ordning böra vidare meddelas bestämmelser i de

jämväl i sakkunnigförslaget behandlade frågorna om vad som skall iakt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

36

tagas av läkare innan sterilisering utan medicinalstyrelsens tillstånd må

företagas å sinnesslö och örn skyldighet för läkare att insända rapport till

medicinalstyrelsen över verkställd sterilisering.

Frågan örn ändringar i tryckfrihetsförordningen till

betryggande av sekretessen i steriliseringsärenden torde höra behandlas

i sammanhang med de andra frågor örn ändringar i nämnda förordning

som för närvarande stå på dagordningen.

Under övervägande har varit att meddela särskilda bestämmelser örn

tjänstemannaansvar för läkare som på ett eller annat sätt taga

befattning med steriliseringsärenden. Det har emellertid ansetts att detta

spörsmål icke — åtminstone för närvarande — lämpligen kan upptagas

till separat avgörande. Jämväl detta spörsmål torde höra behandlas i

större sammanhang.»

Föredraganden framlägger härefter det inom departementet utarbetade

förslaget till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av

annan rubbning av själsverksamheten lidande av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över för­

slaget måtte för det i § 87 regeringsformen angivna ändamålet inhämtas

genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Gösta Tidelius.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

37

Förslag

till

Lag

om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan

rubbning av själsverksamheten lidande.

Härigenom förordnas som följer:

¹ §.

I fråga örn sterilisering av den, som på grund av sinnessjukdom, sin-

nesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten varaktigt saknar

förmåga att lämna giltigt samtycke till att sterilisering företages å ho­

nom, skall gälla vad i denna lag finnes stadgat; dock äger lagen icke till-

lämpning å sterilisering som betingas av medicinska skäl.

2

§.

Å person som i 1 § avses må sterilisering företagas,

1. där han på grund av den själsliga rubbningen är för framtiden ur

stånd att handhava vårdnaden örn sina barn; så ock

2. där grundad anledning finnes att antaga, att han genom arvsanlag

kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

3 $.

Sterilisering må med undantag för det i 4 § avsedda fall företagas alle­

nast efter tillstånd av medicinalstyrelsen.

Sådant tillstånd må ej lämnas utan att, örn den som avses skola sterili­

seras är gift hans make, örn han är underårig den som har vårdnaden örn

honom, örn han är omyndigförklarad förmyndaren, samt örn han är in­

tagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare, där så kan ske,

erhållit tillfälle att yttra sig.

4 $.

Hava beträffande sinnesslö två legitimerade läkare efter samråd funnit

skäl till sterilisering jämlikt 2 § föreligga, må utan tillstånd av medici­

nalstyrelsen sterilisering verkställas, där skriftligt samtycke föreligger

från den eller dem som enligt 3 § andra stycket skola erhålla tillfälle att

yttra sig.

5 §.

Sterilisering skall verkställas av legitimerad läkare och må endast

ske genom ingrepp av sådant slag att i allmänhet skada till hälsan ej är

därmed förenad.

38

Sterilisering å sinnesslö, som företages utan att därtill inhämtats till­

stånd av medicinalstyrelsen, skall verkställas å lasarett eller sjukstuga

eller ock å annan anstalt, beträffande vilken medicinalstyrelsen medgivit

att sterilisering må där företagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

6

$.

Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befatt­

ning med sterilisering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i

oträngt mål yppa något av vad därvid förekommit.

7 $.

Överträder eller åsidosätter någon vad i denna lag stadgas och är ej

förseelsen eljest med straff belagd, dömes till dagsböter.

8

$.

Förseelse mot vad i 6 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den

ej av målsägande angives till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

9 $.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämp­

ningen av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1935.

Kungl. Majlis proposition nr 103.

39

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 januari

193i.

Närvarande:

justitierådet E^klund,

regeringsrådet A^schan,

justitieråden G^refberg,

F^orssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitie

departementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den

21 december 1933, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande

skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över

upprättat förslag till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa

eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av professorn Ragnar Bergendal.

Förslaget föranledde följande yttranden:

1 och 2 §§.

Lagrådet:

Den föreslagna lagstiftningen har inskränkts till att gälla personer,

vilka på grund av rubbning av själsverksamheten sakna förmåga att

lämna giltigt samtycke till sterilisering. Under vilka förutsättningar

sterilisering av andra personer må äga rum har icke reglerats i förslaget.

Det lärer icke kunna bestridas, att vissa betänkligheter möta mot att på

detta område där lagregler helt saknas stifta en lag med den begränsade

omfattning som sålunda föreslås. Fördelarna av att snarast möjligt

vinna en lösning av frågan örn sterilisering av sinnesslöa som sakna rätts­

kapacitet synas emellertid vara så stora, att angivna betänkligheter icke

böra föranleda uppskov med denna frågas behandling. Den erfarenhet,

som därest den nu föreslagna lagen antages kan komma att vinnas vid

dess tillämpning, torde ock kunna bliva till gagn vid fortsatt utred­

ning rörande behovet av och innehållet i en utvidgad lagstiftning i ämnet.

Ur redaktionell synpunkt synas vissa fördelar kunna vinnas genom att

bestämmelserna i 1 och 2 §§ sammanföras i en paragraf, som dels i ett för­

sta stycke innehölle, att när med fog kan antagas, att någon som lider av

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är

40

på den grund för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn

eller kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjuk­

dom eller sinnesslöhet, sterilisering enligt den föreslagna lagen får utan

hans samtycke å honom företagas, där han på grund av sin rubbade själs-

verksamhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åt­

gärden, och dels i andra stycket upptoge en erinran att lagen icke äger

tillämpning å sterilisering på grund av medicinska skäl.

3 §.

Lagrådet:

I fråga örn rätt att överklaga medicinalstyrelsens beslut i steriliserings-

ärende innehöll 1929 års förslag att klagan ej finge föras. Då förslaget

intog den ståndpunkten att ingen finge steriliseras, som ej med insikt örn

åtgärdens innebörd samtyckt därtill, ej heller någon mot sitt nekande

eller motstånd, skulle fullföljdsförbudet kommit att i praktiken sakna

betydelse i andra fall än där medicinalstyrelsen avslagit ansökan örn ste­

rilisering. Någon motsvarighet till nämnda stadgande upptogs ej i pro­

fessorn Bergendals förslag, enär skäl icke ansågs föreligga till avvikelse

från den allmänna regeln att medicinalstyrelsens beslut kunde i vanlig

ordning överklagas hos Kungl. Majit. Det remitterade förslaget lärer i

denna del hava samma innebörd.

Mot klagorätt i sådana fall, där medicinalstyrelsen bifallit en ansökan

örn sterilisering, torde intet vara att erinra. Rätt att fullfölja talan sy­

nes icke kunna tillkomma annan än den mot vilken åtgärden påkallats

samt dennes målsman och make. Däremot kan ifrågasättas, huruvida

ett medicinalstyrelsens beslut, varigenom ansökan örn sterilisering ogil­

lats eller avvisats, bör kunna dragas under högre myndighets prövning.

Klagorätt i sådant fall erfordras icke i rättssäkerhetens intresse och kan

under vissa förhållanden vara mindre lämplig.

Lagrådet förordar därför att klagorätten inskränkes på nyss angivet

sätt. Under alla förhållanden bör den regleras genom bestämmelser i

lagen. Vid deras avfattande synes böra övervägas, huruvida icke be-

svärstiden kan sättas kortare än i fråga örn besvär över andra beslut av

medicinalstyrelsen. Då med hänsyn till ärendenas beskaffenhet besvär

över medicinalstyrelsens beslut böra upptagas av regeringsrätten, torde

ett tillägg därom införas i 2 § 17:o lagen örn regeringsrätten.

Justitierådet Grefberg:

Professorn Bergendal hade i sitt förslag (3 §) upptagit bestämmelser

örn vilka som vore behöriga att väcka fråga örn sterilisering. Endast örn

ansökningen rätteligen skett, skulle medicinalstyrelsen pröva den (5 §).

Dessa bestämmelser återfinnas icke i det remitterade förslaget. Efter vad

remissprotokollet utvisar skulle föreskrifter i ämnet vara att emotse bland

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

41

de administrativa föreskrifter, som förutsättas i 9 §. Departementschefen

har ock uttalat att skäl syntes tala för en utsträckning av initiativrätten

till fattigvårdsstyrelse och barnavårdsnämnd samt möjligen jämväl till

make. Jag finner emellertid frågan örn vem som skall hava initiativrätt

vara av den betydelse för den enskilde att den hör regleras i själva lagen.

Det är nämligen enligt min mening här fråga örn ett garantistadgande

av ej obetydligt praktiskt värde ur synpunkten att skapa hinder mot obe­

hörig inblandning i privata förhållanden; endast ansökning som gjorts

eller biträtts av person behörig enligt lag bör få föranleda utredning och

komma under prövning. Att kretsen av dem, som äga initiativrätt, i ad­

ministrativ ordning bestämmes och när som helst vidgas kan jag alltså

icke förorda. Mot en utvidgning av nämnda rätt till dem, som departe­

mentschefen angivit, kanske icke så mycket är att invända, örn ock för­

siktigheten synes bjuda att man bär till en början och intill dess någon

erfarenhet vunnits örn lagens verkningar icke gör kretsen alltför vid. Jag

hemställer alltså att på denna punkt en återgång sker till professorn Ber­

gendals förslag, möjligen med upptagande däri av fattigvårdsstyrelse,

barnavårdsnämnd och make, under angivande beträffande de två först­

nämnda till vilka deras kompetens sträcker sig, i vilket avseende icke

torde kunna ifrågakomma andra än personer stående under deras vård.

4 §.

Justitierådet Forssman, med vilken regeringsrådet Aschan instämde:

Förslaget innehåller såsom huvudregel, att sterilisering må företagas

allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Från denna regel medgives

uti förevarande paragraf undantag beträffande sinnesslöa; å dessa må

utan tillstånd av medicinalstyrelsen verkställas sterilisering, såframt två

legitimerade läkare funnit skäl därtill föreligga och skriftligt samtycke

givits av dem, som enligt 3 § skola erhålla tillfälle att yttra sig. Då det

övervägande flertalet fall av sterilisering torde komma att gälla sinnes­

slöa, skulle undantagsbestämmelsen komma att tillämpas oftare än huvud­

regeln och alltså de flesta steriliseringar beslutas icke av medicinalstyrel­

sen utan av två läkare i samråd.

De erinringar, vilka av såväl medicinalstyrelsen som andra i ärendet

hörda framställts mot lämpligheten av en sådan undantagsbestämmelse,

synas vara av beskaffenhet att icke kunna avvisas. Den prövning, som

enligt förslaget anförtros åt två legitimerade läkare utan villkor örn sär­

skild psykiatrisk kompetens hos någon av dem, innebär ett bedömande av

dels huruvida sådan grad av psykisk hämning föreligger, att personen

i fråga kan betecknas såsom sinnesslö, dels ock i vad mån denna häm­

ning tillika betager honom förmågan att lämna giltigt samtycke till steri­

lisering. Även örn i ett stort antal fall tvekan i nämnda hänseenden icke

behöver förekomma, synes man dock knappast vara berättigad antaga, att

Bihang till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 103.

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

4

42

de tveksamma gränsfallen bliva så fåtaliga, att ett undantag från huvud­

regeln kan anses försvarligt. I remissprotokollet framhålles möjligheten

av att underställa de tveksamma fallen medicinalstyrelsens prövning,

men förslaget stadgar icke skyldighet härutinnan. Erforderlig säkerhet

för att underställning äger rum finnes icke. Klagorätt är ej heller

medgiven. I detta sammanhang må framhållas att det enligt förslaget

icke förutsättes, att de två beslutande läkarna handla under tjänsteman­

naansvar. I fråga örn tillstånd till sterilisering av dem, som lida av

annan rubbning av själsverksamheten än sinnesslöhet, har med skärpa

framhållits nödvändigheten av att vid prövningen högsta krav på sak­

kunskap, såväl psykiatrisk som juridisk, bliva tillgodosedda. Det kan

icke anses tillförlitligen ådagalagt, att dessa krav utan risk kunna efter­

givas beträffande de sinnesslöa. Åt de administrativa föreskrifter, som

Konungen enligt förslaget har att utfärda, bör kunna givas sådant inne­

håll, att frågor örn sterilisering och särskilt enkla sådana av brådskande

natur erhålla en skyndsam handläggning. En någon gång inträffande

olägenhet av ett dröjsmål synes mer än väl uppvägas av de fördelar, som

uppenbarligen äro förenade med ett enhetligt förfarande.

På grund av det anförda hemställer jag att förevarande paragraf måtte

utgå. Därest detta sker, föranledas härav vissa ändringar i 3 och 5 §§.

Justitierådet Grefberg:

Enligt 1927 års sakkunnigas förslag (3 §) skulle tillstånd till sterilise­

ring alltid meddelas av medicinalstyrelsen. Skälen för förslaget återfin­

nas i de sakkunnigas betänkande sid. 43—45.

Professorn Bergendal upptog i sitt förslag (2 och 8 §§) en från nyss­

nämnda förslag i så måtto avvikande regel att sterilisering av sinnesslö

person skulle få äga rum utan att tillstånd av medicinalstyrelsen förelåge,

under förutsättning att två läkare efter samråd funnit i förslaget närmare

angivna skäl för åtgärden föreligga samt skriftligt samtycke till ingrep­

pet lämnats av dem som borde yttra sig. Mot detta förslag har, efter vad

remissprotokollet utvisar, gensaga inlagts av medicinalstyrelsen, medi­

cinska fakulteten i Uppsala, socialstyrelsen, psykiatriska föreningen och

centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund. På skäl, beträffande vilka

hänvisas till remissprotokollet, hava dessa myndigheter och sammanslut­

ningar — centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund dock med viss re­

servation — avstyrkt undantagsstadgandet och hemställt att föreskrift

måtte meddelas av innebörd att avgörandet huruvida sterilisering i de i

lagförslaget avsedda fallen må ske skall ligga hos medicinalstyrelsen

eller annat centralt organ. Medicinska fakulteten i Lund har funnit den

av professorn Bergendal föreslagna bestämmelsen att sterilisering av sin­

nesslöa må ske utan tillstånd av medicinalstyrelsen vara väl motiverad, då

den kringgärdades av föreskrifterna örn föregående samråd mellan två lä­

kare, verkställighet å särskilt angivna anstalter och berättelse över verk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 9 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrike» ärendena

S^andlek,

statsråden

U^ndén, S^chlyter, W^igforss, M^öller, L^evinson, V^ennerström, L^eo,

E^ngberg, E^kman, S^köld.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 15

januari 1934 avgivna utlåtande över det den 21 december 1933 till lagrådet

remitterade förslaget till lag örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnes­

slöa eller av annan rubbning av själsverksamheten lidande; därvid före­

draganden efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför:

»Såsom lagrådet funnit synas ur redaktionell synpunkt vissa fördelar

kunna vinnas genom att bestämmelserna i 1 och 2 §§ i det remitterade

förslaget sammanföras i en paragraf. Jag har därför låtit omarbeta för­

slaget i denna del.

Då i det remitterade förslaget icke upptagits någon bestämmelse röran­

de klagorätt över medicinalstyrelsens beslut i steriliseringsärenden, var

förslagets innebörd härutinnan naturligen den att besvär över sådana be­

slut skulle få i vanlig ordning anföras hos Kungl. Maj:t. Lagrådet har

icke haft något att erinra mot klagorätt där ansökan örn sterilisering

bifallits. Däremot har lagrådet funnit klagorätt i fall dä ansökan av­

visats eller ogillats icke erfordras i rättssäkerhetens intresse och under

vissa förhållanden kunna vara mindre lämplig. Visserligen är jag ense

med lagrådet därom att ur vissa synpunkter en sådan inskränkning av

klagorätten kan ifrågasättas. Enligt min mening föreligger dock ej

tillräcklig anledning att för de fall varom här är fråga frångå den

allmänna regeln örn besvärsrätt i administrativa ärenden. Vad angår

det fall då styrelsen utan prövning i sak avvisat en ansökan örn steri­

lisering —- styrelsen har funnit att sökanden icke varit behörig att göra

framställning i saken eller att eljest något brustit i formellt hänseende

— torde sålunda övervägande skäl tala för att sökanden skall äga rätt

att få lagligheten av beslutet prövad av Kungl. Majit. Ej heller i sådana

fall då medicinalstyrelsen ogillat ansökan örn sterilisering synes klagorätt

böra förvägras en sökande. Den fråga som skall bedömas lärer visserligen

ofta vara av sådan natur att den förutsätter medicinska, måhända myc-

45

ket speciella fackkunskaper. I detta hänseende föreligger emellertid ej

någon skillnad mellan besvär som avse upphävande av beslut, varigenom

en ansökan bifallits, och besvär som avse bifall till en ogillad ansökan.

Den omständigheten att tillgång till särskilda fackkunskaper kan vara

av värde vid prövningen av besvär har för övrigt i allmänhet icke ansetts

utgöra skäl att avskära klagorätten. Vid angivna förhållanden och då

i allt fall besvär över beslut, som innefatta avvisande eller ogillande av

ansökan örn sterilisering, näppeligen kunna antagas komma att anföras

annat än i sällsynta undantagsfall, här jag icke funnit mig böra föreslå

någon inskränkning i klagorätten på sätt lagrådet angivit.

Såsom lagrådet antytt synes däremot en förkortning böra företagas av

besvärstiden, vilken i fråga örn beslut av medicinalstyrelsen uppgår till

trettio dagar räknat från den då klaganden erhållit del av beslutet. En

bestämmelse härom torde kunna erhålla det innehåll att över medicinal­

styrelsens beslut i ärende angående sterilisering besvär må anföras hos

Konungen före klockan 12 å tjugonde dagen från den då beslutet med­

delades. Denna bestämmelse synes böra inflyta i förevarande lag och

torde kunna såsom en särskild paragraf upptagas efter det remitterade

förslagets 6 i I administrativ ordning lärer böra meddelas föreskrift

därom att dagen för medicinalstyrelsens beslut skall genom anslag till­

kännagivas inom styrelsens lokal.

Jag delar lagrådets uppfattning att besvär i steriliseringsärenden böra

upptagas och avgöras av regeringsrätten. Till frågan örn erforderlig

ändring i lagen den 26 maj 1909 örn Kungl. Maj :ts regeringsrätt torde jag

senare få återkomma.

Vad en av lagrådets ledamöter anfört därom, att i lagförslaget borde

upptagas bestämmelser rörande vilka som vore behöriga att väcka fråga

örn sterilisering, har icke föranlett mig att frångå den ståndpunkt jag

förut intagit att bestämmelser i angivna hänseende böra få sin plats i de

administrativa föreskrifter som komma att meddelas av Kungl. Majit.

Tre av lagrådets ledamöter hava ansett att för sterilisering som avses

i lagen städse bör krävas tillstånd av medicinalstyrelsen, och dessa leda­

möter hava i enlighet härmed hemställt att 4 § i förslaget måtte utgå.

Vid remissen till lagrådet framhöll jag att de skäl som i allmänhet

kunna anföras till förmån för en prövning inför central myndighet av

frågor örn tillstånd till sterilisering uppenbarligen i viss mån ägde till-

lämpning även beträffande sterilisering av sinnesslöa. Emellertid utta­

lade jag den uppfattningen att dessa skäl icke vore av tillnärmelsevis

samma betydelse när det gällde sinnesslöa som när det gällde sinnessjuka

eller dem som lode av 'annan rubbning av själsverksamheten’. Och jag ut­

talade tillika den förvissningen att de undantagsfall, då tvekan kunde

råda huruvida förutsättningar för sterilisering av en sinnesslö vore för

handen, skulle även utan uttrycklig föreskrift därom komma att under­

ställas medicinalstyrelsens bedömning. Den i 5 § andra stycket remiss-

Bihang till riksdagens protokoll 193U. 1 sami. Nr 103.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 103.

förslaget upptagna föreskriften, att sterilisering å sinnesslö, som företages

utan att därtill inhämtats tillstånd av medicinalstyrelsen, skall verk­

ställas å lasarett eller sjukstuga eller ock å särskild av medicinalstyrelsen

godkänd anstalt, innebär dessutom en särskild garanti att icke sådan steri­

lisering kommer att företagas i andra fall än då de lagliga förutsättning­

arna därför äro för handen. Det lärer nämligen förhålla sig så att läkare

å lasarett och sjukstugor icke företaga operativt ingrepp utan att själva

hava verkställt undersökning och konstaterat att ingreppet är befogat. I

följd av den nyssnämnda föreskriften kan man således utgå från att ste­

rilisering av sinnesslö ej kommer till stånd utan att antingen läkare å

lasarett eller sjukstuga, vilka läkare i regel besitta stor erfarenhet samt

allmänt åtnjuta anseende för skicklighet och ansvarskänsla, eller ock

läkare å särskild av medicinalstyrelsen för företagande av steriliserings-

operationer godkänd anstalt funnit åtgärden befogad.

Vid förnyat övervägande av spörsmålet huruvida prövningen av frå­

gor örn sterilisering av sinnesslöa kan anförtros två läkare har jag icke

funnit anledning frångå vad det remitterade förslaget härutinnan inne­

håller. De starka praktiska skäl som tala för förslagets ståndpunkt upp­

vägas enligt min mening icke av de skäl av mera principiell natur som

kunna åberopas häremot.»

Med förmälan tillika att lagförslagets rubrik undergått en mindre

redaktionell jämkning hemställer föredraganden att det i enlighet med

vad nu angivits ändrade förslaget till lag örn sterilisering av vissa sinnes­

sjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet måtte

jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till

antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamö­

ter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Hög­

het Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall av­

låtas proposition av den lydelse bilaga till detta pro­

tokoll utvisar.

46

Kungl. May.ts proposition nr 103.

Ur protokollet:

H. Stefenson.

338072.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.