2

Kungl. Maj :ts proposition nr 208.

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930

(nr 281).

Härigenom förordnas, dels att 8 § 2 morn., 12 § 2 morn., 15 § 1 och 3 morn.,

21 § 1, 2 och 4 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 morn., 41, 42, 50, 51 och 56 §§

motorfordonsförordningen den 20 juni 19301 skola hava den ändrade lydelse,

som framgår av följande, dels att i förordningen skola med nedan angivna

lydelser upptagas under 15 § ett nytt med 5 betecknat moment ävensom efter

21 § en ny paragraf, betecknad 21 a §, dels och att 49 § skall upphöra att gälla.

8

§.

2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,

varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall lodrätt och på ett i ögonen

fallande sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen, med skyltens

underkant lägst 50 centimeter från marken.

12

§.

2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i två

exemplar. Dessa skola lodrätt och på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett

exemplar framtill och ett baktill å automobilen, med märkets underkant lägst

50 centimeter från marken.

15 §.

1 mom. För-----------sin mantalsskrivningsort.

Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, har

länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom. c)

avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda kör­

kort, innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan an­

vändande av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,

att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas. Örn

körkorts giltighetstid samt om förnyelse av körkort stadgas i 5 mom.

Körkort, vartill —-------ordet »duplett».

3 mom. Har-----------sex månader.

1 Senaste lydelse beträffande 21 § 1 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 mom. samt 42 §, se Sv.

förf.-saml. 1933: 406.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan, samt

hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall kunna framföras på ett

betryggande sätt, ävensom en belysningsanordning baktill, som med vitt sken

så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besikt-

ningsskylten, att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.

2 mom. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för

brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid olycks­

fall eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för automo-

biler stadgade belysningsanordningar, tillika framtill minst en lykta visande

kraftigt rött sken.

4 mom. Förare----------- verka säkert.

Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt. Det skall såvitt möjligt

hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Det åligger förty fö­

rare att, då omständigheterna därtill föranleda, förvissa sig om att icke igen­

känningsmärke blivit oläsligt. Vad nu sagts om igenkänningsmärke gäller

jämväl i fråga örn besiktningsskylt, där sådan skall föras.

21 a §.

Polisman äger förbjuda den som är så påverkad av starka drycker, att han

kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, att föra automo­

bil, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra automobilen.

Det åligger polismannen att så snart ske kan örn åtgärden underrätta sin när­

maste överordnade.

34 §.

I avseende----------- nummer 1.

Å motorcykel skola föras namnskylt och belysningsanordningar såsom är

föreskrivet för automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta.

Är till motorcykel kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motor­

cykeln vända delen av sidvagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken.

Vad i----------- med motorcykel.

37 §.

1 mom. Med — — — sken bakåt.

Vad i 21 a § här ovan är stadgat beträffande förande av automobil gäller

jämväl i fråga örn förande av traktortåg.

40 §.

1 mom. Framföres —------- fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 morn.,

3 mom. andra stycket samt 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styc­

kena samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom.

första stycket eller 37 § 1 mom. näst sista stycket eller mot föreskrift, som

meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

5

straffes den-----------34 § förmäles.

Har automobil eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besikt­

ningsskylt, där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra

fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till och med

ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till samma straff

vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under färd föra ve­

derbörligt igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å fordonet. Har igenkän­

ningsmärke eller besiktningsskylt dolts, borttagits eller gjorts oläslig efter

det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat, skall för­

seelsen anses såsom begången under försvårande omständigheter.

41 §.

Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg

med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den felande

med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har föraren vid för­

seelsens begående ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen örn straff för

vissa brott vid förande av motorfordon.

42 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde styc­

ket eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 moni. första stycket, 5, 7,

8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 morn. samt 8 mom. tredje

stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra stycket

eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. nionde stycket.

Till enahanda-----------av polismyndighet.

50 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen

förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått

del, fällas till det straff som för sådan förseelse är stadgat.

51 §.

Förseelse mot •— -— •— ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är in­

rättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av

allmän domstol.

56 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för särskilda

militära ändamål tillverkade motorfordon och släpvagnar eller å motorredskap

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

och traktortåg, som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas

uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat

område.

Därest beträffande---------- - därtill förordnar.

Övergångsbestämmelser.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall vid tillämp­

ningen av däri meddelade bestämmelser iakttagas:

1) I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, som vid tiden för

förordningens ikraftträdande äro i bruk, skall vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2

mom. föreskrivits i fråga örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes an­

bringande å viss lägsta höjd från marken icke äga tillämpning förrän från och

med den 1 januari 1935.

2) Körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1 juli

till och med den 31 oktober 1934 skola äga giltighet till och med den 31 de­

cember samma år oavsett om förnyelse skett. Förare, vilken vid tiden för

förordningens ikraftträdande fyllt sextio år åligger, därest han fortfarande

efter den 31 december 1934 önskar innehava körkort, att senast sistnämnda

dag hava låtit förnya detsamma.

3) Utan hinder av stadgandet i 51 § andra stycket att mål, däri talan örn

skadestånd föres, må prövas allenast av allmän domstol, skall mål, som vid

tiden för förordningens ikraftträdande är anhängigt vid polisdomstol eller

poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 808.

Förslag

till

Lag

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Förer den, som är så påverkad av starka drycker att lian kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i

34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i

högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej

under tio.

2

§•

Har någon vid förande av fordon som i 1 § avses varit så påverkad av

starka drycker som där sägs eller överskridit medgiven hastighet, och har

han därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för

andra människors liv eller egendom, dömes till fängelse eller straffarbete i

högst ett år.

3 §.

Har förare av fordon varom i 1 § sägs vid sammanstötning, påkörning eller

annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen, innan de åtgärder

vidtagits vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller undandragit sig att

uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysningar örn händelsen,

vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande,

dagsböter.

4 §.

Åtal för brott mot denna lag skall anhängiggöras vid allmän domstol.

5

§.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

I

Kungl. Majlis proposition nr 208.

9

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 26 januari 1934.

N ärvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

U^ndén, S^chlyter, W^igforss, M^öller, L^evinson, V^ennerström, L^eo,

E^kman, S^köld.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, fråga örn ändring

i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr 284) och väg­

trafikstadgan samma dag (nr 285) med mera samt anför därvid:

I. Inledning.

Vägtrafikens i olika avseenden hastiga utveckling har medfört att de stad-

ganden, som reglera denna trafik, i vissa delar icke fått någon längre varak­

tighet. Sedan gällande motorfordonsförordning och vägtrafikstadga den 1

januari 1931 trätt i kraft, hava också från skilda håll förslag väckts örn

ändring uti ifrågavarande författningar i olika hänseenden. De ändringar

som i anledning därav hittills kommit till stånd hava huvudsakligen avsett

reglerandet av rätten att utöva yrkesmässig automobiltrafik. Förhållandena

torde emellertid numera hava utvecklat sig därhän att jämväl en revision av gäl­

lande bestämmelser till skydd för trafiksäkerheten synes vara påkallad. Upp­

märksamheten har därvid framför allt riktats på den ödesdigra inverkan som

förtäring av spritdrycker i samband med förandet av motorfordon alltjämt ut­

övar i fråga örn antalet inträffade trafikolyckor. En förtjänstfull, sedan

länge bedriven upplysningsverksamhet från enskilda sammanslutningars och

pressens sida i ändamål att höja ansvarskänslan hos motorfordonsförarna har

icke åstadkommit det resultat som önskvärt vörö. Någon nedgång i frekven­

sen av beivrade svårare trafikförseelser, begångna under spritens inflytande

eller eljest förorsakade av grov vårdslöshet, kan sålunda icke konstateras. Det

torde ock råda en tämligen enhällig uppfattning örn att de brott, det här gäl­

ler, icke kunna förebyggas enbart genom upplysning, utan att denna för att

öva åsyftad verkan måste kompletteras med tillräckligt allvarliga straff­

bud.

Flera under senare tid inträffade trafikolyckor, vilka uppenbarligen stått

i samband med spritpåverkan hos vederbörande bilförare, hava ytterligare ak­

tualiserat kraven på en revision av gällande trafiklagstiftning i ändamål att

åstadkomma ökad trafiksäkerhet. En på mitt föranstaltande inom kommu­

10

Kungl. Majda proposition nr 208.

nikationsdepartementet företagen utredning i ämnet gav till resultat, att en

skärpning av denna lagstiftning i flera hänseenden vore såväl önskvärd som

möjlig. Uti en i detta sammanhang utarbetad promemoria föreslogos vissa

närmare angivna åtgärder i ändamål att underlätta övervakandet av motor-

fordonstrafiken och att minska orsakerna till trafikolyckor, varjämte vissa

straffbestämmelser ansågos böra bliva föremål för skärpning. Beträffande

innebörden av de föreslagna åtgärderna och straffskärpningarna hänvisar jag

till den följande framställningen.

Över promemorian jämte därvid fogade utkast till förordningar örn änd­

ring i vissa delar av motorfordonsförordningen och örn ändrad lydelse av

10 § 3 mom. och 16 § vägtrafikstadgan ävensom till lag angående straff för

vissa förseelser vid framförande av motorfordon m. m. hava yttranden avgi­

vits utav Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser, statspolisintenden-

ten, medicinalstyrelsen och socialstyrelsen, rådhusrätterna i städer med polis­

domstol eller poliskammare med domsrätt, nämligen Stockholm, Göteborg,

Malmö, Norrköping, Hälsingborg, Eskilstuna och Karlskrona, vidare kungl,

automobilklubben samt svenska motorklubben och motormännens riksförbund,

svenska motorförbundet, svenska automobilhandlareföreningen, styrelsen för

automobilbesiktningsmännens förening, Sveriges droskbilägares riksförbund,

Sveriges lasttrafikbilägares riksförbund, Sveriges omnibusägares riksförbund,

Sveriges trafikbilägares riksförbund, svenska handelsarbetareförbundet, sven­

ska kommunalarbetareförbundet, svenska transportarbetareförbundet, svenska

livsmedelsarbetareförbundet, motorförarnas helnykterhetsförbund, nykterhets-

nämndernas centralkommitté, föreningen för gemensamt lagenligt trafikför-

säkringsansvar samt styrelsen för Sveriges advokatsamfund.

I detta sammanhang får jag vidare anmäla, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Majit den 27 maj 1933, nr 246, anhållit örn utredning och förslag an­

gående sådan ändring av motorfordonsförordningen, att polismyndighet er-

hölle befogenhet att i särskilda fall fråntaga förare av motorfordon för honom

utfärdat körkort. Över en i ämnet upprättad promemoria jämte förslag till

förordning örn ändrad lydelse av 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen, för

vilket förslag jag vill redogöra i det följande, hava yttranden avgivits

utav Överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser ävensom statspolisinten-

denten.

Slutligen har utarbetats en promemoria angående ändrade forumbestämmel­

ser för vissa mål angående förseelser mot motorfordonsförordningen och väg­

trafikstadgan. över denna promemoria jämte förslag till förordningar om

ändrad lydelse av 51 § motorfordonsförordningen och 17 § vägtrafikstadgan

hava yttranden avgivits utav rikets hovrätter, Överståthållarämbetet, rådhus­

rätterna i förut angivna städer ävensom polisdomstolarna i Göteborg, Malmö

och Hälsingborg samt poliskamrarna i Norrköping, Eskilstuna och Karls­

krona.

Efter det spörsmålet om vidtagandet av ändringar uti ifrågavarande trafik­

författningar varit föremål för fortsatt beredning inom kommunikationsdepar­

tementet hava inom departementet utarbetats förslag till förordning om änd­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

ligt 8 § normalinstruktionen är polisman befogad att verkställa anhållande,

då det är erforderligt till förekommande eller avvärjande av gärning som är

straffbelagd i lag eller författning och av sådan beskaffenhet att polisman

är pliktig ingripa mot densamma.

Förevarande, i promemorian upptagna förslag har tillstyrkts eller i huvud­

sak lämnats utan erinran av i det närmaste samtliga i ärendet hörda myndig­

heter ävensom några enskilda sammanslutningar. Vid flera myndigheters ytt­

randen hava fogats uttalanden av underlydande polispersonal i befälsställning

samt från besiktningsmän. Av dessa befattningshavare hava åtskilliga upp­

lyst att körförbud, med eller utan omhändertagande av vederbörande fordon,

redan nu praktiserades. Andra åter hava uttalat tillfredsställelse med att en

förut oklar detalj bleve författningsenligt reglerad. Av myndigheterna har

Överståthållarämbetet framhållit att i de polisdistrikt, där en i

överensstämmelse med normalinstruktionen utfärdad instruktion för polisper­

sonalen saknades, syntes den föreslagna bestämmelsen kunna vara av en viss

betydelse och ägnad att undanröja den tvekan om polismans befogenhet uti

ifrågavarande avseende som enligt promemorian funnes.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har funnit tvekan kunna

råda rörande effektiviteten av den föreslagna bestämmelsen, då överträdelse

av en utav polisman med stöd av densamma lämnad föreskrift icke vore be­

lagd med särskilt ansvar. Statspolisintendenten har jämväl funnit

underlåtenhet att efterkomma av polisman meddelat körförbud lämpligen böra

kriminaliseras.

Att ifrågavarande befogenhet komme att ställa stora krav på veder­

börande polismans omdöme har framhållits i flera yttranden. Länssty­

relsen i Kalmar län har på grund därav ansett befogenheten böra

förbindas med en föreskrift att polisman vore skyldig att beträffande åt­

gärd varom här vore fråga omedelbart underrätta sin närmaste överordnade.

Svenska handelsarbetareförbundet, som helst sett att den

föreslagna bestämmelsen kompletterats med en föreskrift örn obligatorisk un­

dersökning genom läkare av tredskande förare, har förklarat sig förutsätta,

att vederbörande polismyndigheter utfärdade så tydliga instruktioner att be­

stämmelsen komme att av de enskilda polismännen handhavas med takt och

omdöme. I samma riktning hava de övriga tre i inledningen omförmälda a r-

betareförbunden uttalat sig.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört:

Mot den föreslagna befogenheten för polisman att förbjuda och eventuellt

hindra av starka drycker påverkad person att föra motorfordon torde i prin­

cip ingenting vara att erinra. Villkoren för ett dylikt ingripande syntes dock

böra givas en annan innebörd än som skett i förslaget, vilket förutsatte ett

bedömande från polismannens sida huruvida påverkningen av alkohol vore

så stark, att vederbörande kunde anses icke äga nödigt herravälde över sina

handlingar. Ett sådant bedömande vore som bekant ofta en synnerligen vansk­

lig sak och kunde långt ifrån alltid med nödig tillförlitlighet göras på stående

fot. Förutsättningen för ett ingripande av denna art syntes böra vara den

att vederbörande vore synbarligen berörd av starka drycker.

14

Kungl. Majda proposition nr 208.

så spritpåverkad som nyss sagts, visar sig hava för avsikt att föra

sitt fordon, söka hindra honom därifrån. En sådan befogenhet måste an­

ses följa av polisens allmänna sksddighet att förebygga brottsliga hand­

lingar. Enligt vad jag inhämtat framhålles jämväl vid undervisningen i sta­

tens polisskolor i Stockholm och Göteborg, att polisman äger rätt och skyl­

dighet att förbjuda en av starka drycker påverkad person att föra motor­

fordon ävensom att hindra honom därifrån om han skulle vägra att efter­

komma polismannens tillsägelse. Det synes vid sådant förhållande kunna

ifrågasättas huruvida det är erforderligt att, såsom nu föreslagits, i motor­

fordonsförordningen införa en uttrycklig bestämmelse angående polismans

befogenhet i förevarande hänseende. Av flera utav de i ärendet avgivna ytt­

randena framgår emellertid, att en viss tvekan föreligger beträffande sagda

befogenhet, och det har till och med gjorts gällande, att den ifrågasatta bestäm­

melsen skulle innebära en nyhet i svensk lagstiftning. Då det synes vara

av betydelse att denna tvekan, som också kommit till uttryck i praktiken,

undanröjes finner jag mig böra förorda införandet i motorfordonsförordningen

av ett stadgande av föreslaget innehåll eller att polisman skall äga förbjuda

den som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt

herravälde över sina handlingar, att föra automobil, så ock, där förhållan­

dena det påkalla, hindra honom att föra automobilen. Vad här sagts örn

förande av automobil bör självfallet, på sätt föreslagits, jämväl gälla i fråga

örn förande av motorcykel varom i 34 § motorfordonsförordningen sägs samt

traktortåg.

Anledning synes icke föreligga att hysa farhågor för att det föreslagna

stadgandet — vilket på sätt redan framhållits icke innefattar något tillägg

till polisens nuvarande befogenheter — skulle komma att medföra icke önsk­

värda verkningar i form av trakasserier eller övergrepp gentemot nyktra motor-

fordonsförare. Erfarenheten från de samhällen där polisen, till fromma för

trafiksäkerheten, redan utövar en verksamhet av ifrågavarande art, torde icke

giva grund för dylika farhågor. Med hänsyn till den ömtåliga uppgift som

i förevarande hänsende åvilar polisen, finner jag mig dock böra förorda

att, på sätt i promemorian förelagits, till det ifrågasatta stadgandet fogas

en föreskrift örn skyldighet för vederbörande polisman att örn företagande

av åtgärd, varom här är fråga, så snart ske kan underrätta sin närmaste över­

ordnade. I vidare mån synes det icke lämpligt att giva reglerande stad-

ganden å detta område. Det må i detta sammanhang framhållas att polis­

man, som uppenbarligen utan grund ingriper mot förare, vare sig denne

förer sitt fordon eller står i begrepp att göra detta, därigenom riskerar att

straffas för tjänstefel liksom vid varje annat obehörigt ingripande. Vad

här föreslagits örn skyldighet för polisman att göra anmälan till närmaste

förman skall tydligen gälla allenast underordnad polisman. Örn polisman

i befälsställning skulle finna nödigt att själv ingripa mot en onsäter förare,

är någon anmälan örn den företagna åtgärden till honom överordnad befatt­

ningshavare icke erforderlig.

Enär den som förer motorfordon så påverkad av starka drycker, att han

kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, är hemfallen till

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

länsstyrelse. Beträffande det praktiska utformandet av förslaget har emel­

lertid förekommit olika meningar.

Vad först angår förutsättningarna för ett dylikt ingripande har länssty­

relsen i Uppsala län ansett det mindre lämpligt att i detta samman­

hang åberopa 41 § 3 mom. motorfordonsförordningen, enär detta skulle kunna

leda till den tolkningen att skäl till ådömande av fängelse i det föreliggande

fallet borde vara för handen. Länsstyrelsen anförde vidare, att beträffande

onykterhet hos förare 18 kap. 15 § strafflagen torde utgå från att förseelsen

skulle på ett märkbart sätt såra tukt och sedlighet, motorfordonsförordnin­

gens olika stadganden i ämnet däremot från faran för trafiksäkerheten. Grun­

den för och beskrivningen på rekvisitet vore olika. För det nu ifrågasatta

stadgandet torde utgångspunkten böra vara densamma som i motorfordons­

förordningen men med viss begränsning av tillämpningsområdet. I enlighet

därmed skulle kunna ifrågasättas att omhändertagande borde få ske, då förare

vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar lik­

giltighet för andra människors liv eller egendom eller uppenbarligen varit

så påverkad av starka drycker, att han icke ägt nödigt herravälde över sina

handlingar. ■—-Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har ansett, att med hänsyn till angelägenheten av en enhetlig behandling av

förekommande fall omhändertagande av körkort borde få förekomma endast i

händelse förare vid framförande av automobil befunne sig i tillstånd som avses

i 18 kap. 15 § strafflagen eller då han enligt 41 § 3 mom. motorfordonsförord­

ningen visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom.

Grov vårdslöshet vore nämligen av den beskaffenhet, att rent subjektiva grun­

der alltför lätt kunde anläggas vid dess bedömande. — Vidare har länssty­

relsen i Kristianstads län uttalat, att rätten att omhändertaga kör­

kortet syntes böra inskränkas till fall då särskilda omständigheter därtill för­

anledde, såsom synnerligen grova och erkända eller eljest uppenbara fall eller

då föraren saknade stadigt hemvist eller kunde antagas vara svår att sedermera

anträffa. — Slutligen har länsstyrelsen i Uppsala län — under

framhållande att vissa fall av hastigt uppträdande akut sinnessjukdom, som

visserligen ej omöjliggjorde men gjorde det i hög grad riskabelt att föra auto­

mobil, borde föranleda omhändertagande av körkort —• tillika ifrågasatt att

nämnda åtgärd skulle få företagas även då förare till följd av sjukdom uppen­

barligen förlorat förmågan att föra automobil utan risk för liv eller egendom.

Jämväl länsstyrelsen i Kronobergs län har uttalat sig i denna

riktning.

Beträffande frågan örn vilken myndighet, som den föreslagna befogenheten

skulle tillkomma, har det i flera yttranden framhållits såsom mindre lämpligt

att befogenheten tillädes den myndighet, som hade att besluta örn åtal för den

förseelse som föranlett omhändertagandet. Överståthållarämbetet

har anfört därom:

Någon tvekan örn den myndighet som i förslaget åsyftades torde icke be­

höva uppstå i fråga om landsbygden samt de mindre och medelstora städerna.

Däremot torde beträffande de så kallade polismästarstäderna, där remissförfa­

rande av ålder i regel tillämpades, ett bibehållande av förslagets formulering

förutsätta ett klarläggande i lagstiftningsväg av förhållandet mellan remiss­

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Departe­

ments­

chefen.

kunde mahanda betänkligheterna övervinnas. Avgjort svårare bleve det att

avgöra, när fråga vore om förare som ådagalagt grov vårdslöshet eller visat

uppenbar likgiltighet för andra människors liv och egendom. Länsstyrelsen

kunde icke undgå att påpeka, att bedömandet härav kunde vara synnerligen

olika och att, när den lokala polismyndigheten, som icke alltid kunde förut­

sättas intaga en fullt objektiv inställning vid frågans bedömande, omhänder­

tagit ett körkort, länsstyrelsen sa gott som undantagslöst torde bliva hänvisad

att följa polismyndigheten och följaktligen tills vidare indraga körkortet.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat att emot för­

slaget kunde anmärkas, att det hade ringa betydelse ur trafiksäkerhetssynpunkt

och att det vore olämpligt ur rättssäkerhetssynpunkt.

Slutligen må i detta sammanhang omnämnas att länsstyrelsen i

Örebro län framhållit, att de skäl, som motiverade inrymmande av befo­

genhet åt åklagarmyndighet att omhändertaga körkort, syntes tala för att så­

dan befogenhet tilldelades myndigheten jämväl i fråga örn trafikkort.

Enligt gällande bestämmelser föreligger redan nu möjlighet för länsstyrelse

att i det fall, då förare uppenbarligen måste anses olämplig att föra automobil

eller motorcykel, utan större tidsutdräkt interimistiskt återkalla för honom

utfärdat körkort. Som regel komma dock åtminstone några dagar att förflyta

från inträffandet av den händelse, vilken ådagalagt vederbörande förares

olämplighet i berörda hänseende, och till dess länsstyrelsens beslut hinner

meddelas. Därjämte torde det understundom komma att förflyta någon tid

innan beslutet kan bringas i verkställighet. Det kan emellertid icke anses

tillfredsställande att en förare, som genom grovt åsidosättande av gällande tra­

fikföreskrifter eller eljest visat sig utgöra en fara för trafiksäkerheten, under

förut angivna tid får behålla sitt körkort. Fall hava ock inträffat då detta

lett till nya svåra olyckor. På grund härav synes en ändring vara påkallad

av hithörande bestämmelser, i ändamål att bereda möjlighet för ett snabbare

och effektivare ingripande av den art varom här är fråga.

Med hänsyn till innebörden av den åtgärd, vilken sålunda ifrågasättes, vill

det synas som om omhändertagande av körkort ej borde förekomma annat än i

sådana fall, där det finnes tillräckligt grundad anledning antaga, att ett

återkallande av körkortet kommer att äga rum. Det torde därför icke vara

lämpligt att i den lokala myndighetens hand lägga befogenhet att, låt vara

provisoriskt, omhändertaga körkort i samtliga de fall då jämlikt 15 § 3 mom.

första och andra styckena motorfordonsförordningen återkallelse må ske. I

det inom kommunikationsdepartementet upprättade förslaget i ämnet har stad­

gats, att det provisoriska omhändertagandet skulle kunna äga rum i första

hand i fall, varom förmäles i 41 § 3 mom. motorfordonsförordningen, d. v. s.

da förare jämte det han varit i viss grad alkoholpåverkad eller gjort sig

skyldig till fortkörning — ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar lik­

giltighet för andra människors liv eller egendom. Vidare har föreslagits, att

omhändertagandet skulle kunna äga rum då förare vid framförande av automo­

bil befunnit sig i tillstånd som i 18 kap. 15 § strafflagen avses. Vad länssty­

relsen i Uppsala län anfört beträffande det mindre lämpliga i att i förevarande

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

digheter borde emellertid icke förhindra, att personer som av förstnämnda or­

saker vore olämpliga att föra motorfordon i trafiksäkerhetens intresse finge

frånträda sin rätt därtill. Detta trafikintresse utgjorde givetvis i förevarande

rall det avgörande momentet. Såsom en fördel av den föreslagna bestämmel­

sen kunde emellertid vidare framhållas, att densamma skulle möjliggöra upp­

läggandet av ett åtminstone tillnärmelsevis riktigt kortregister över så att

säga effektiva körkort. Ett stort antal körkortsinnehavare vore numera över­

åriga eller döda men kvarstode det oaktat allt fortfarande i registret. Då

uppläggandet av dylikt kortregister länge varit ett önskemål, skulle försla­

gets genomförande även i detta hänseende bliva till gagn.

Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande anfört:

Från de synpunkter styrelsen företrädde läge det måhända närmast att för­

orda den i Norge och Danmark tillämpade periodiska förnyelsen av alla kör­

kort. Då emellertid erfarenheterna i vårt land ej syntes lämna tillräckliga

skäl för nödvändigheten av en sådan bestämmelse och å andra sidan tungt

vägande invändningar av organisatorisk och ekonomisk art kunde anföras

häremot, syntes det vara tillfyllest att åtminstone tillsvidare framgå på den

föreslagna linjen med omprövning efter viss levnadsålder. Givetvis vore det

då vanskligt att ur medicinsk synpunkt fixera denna ålder, eftersom den 'bio­

logiska’ åldern hos en människa ej sällan vore en helt annan än vad levnads­

åren angåve, men styrelsen kunde ej finna att några mera avgörande skäl vore

att anföra mot den föreslagna. Däremot torde det kunna ifrågasättas om

icke en kortare giltighetstid för körkortet efter 60 levnadsår t. ex. 3 år skulle

vara att förorda.

Länsstyrelsen i Blekinge län har jämväl framhållit, att det

kunde vara föremål för delade meningar huruvida femtio års åldern vore den

lämpligaste för omprövningens början och att länsstyrelsen närmast lutade åt

den åsikten att ifrågavarande ålder snarare vore för låg än för hög. Social­

styrelsen har i sitt yttrande uttalat såsom önskvärt att den föreslagna

fortlöpande kontrollen komme att beröra även andra körkortsinnehavare än

dem som uppnått 50 år. Styrelsen har vidare anfört:

Några bärande skäl för att utesluta yngre personer torde icke föreligga.

Av gjorda erfarenheter att döma framstode det nämligen såsom en väsentlig

brist i den nu gällande ordningen, att möjlighet till en dylik generell om­

prövning av körkortsinnehavares lämplighet såsom motorfordonsförare vöre

utesluten. Styrelsen ansåge sig därför böra föreslå ändring av ifrågavarande

förslag därhän att envar körkortsinnehavare vore skyldig att begära förnyelse

av körkortet första gången inom fem år efter dess utfärdande och därefter för

högst fem år åt gången, dock utan skyldighet för vederbörande att, därest så ej

av särskilda skäl påfordrades, vid förnyelsen förete läkarintyg förrän efter

fyllda 50 år. En reform i denna riktning syntes påkallad ej minst med hänsyn

till önskemålet att ernå en skärpt kontroll över de förare som ej vore klander­

fria i nykterhetshänseende. Det vore en känd sak att en persons alkohol­

vanor kunde undergå märkbara förskjutningar och att dessa i så fall ofta

framträdde redan före femtio års åldern. Under en femårsperiod kunde ett

förhållandevis oskadligt spritbruk hava utvecklats till allvarligt missbruk.

Å andra sidan har av länsstyrelserna i Hallands och Värm­

lands län ifrågasatts huruvida icke omprövningen borde börja först vid

55 år samt av länsstyrelsen i Södermanlands län först vid

60 år.

Kungl. Maj :ts proposition nr 208.

23

Länsstyrelsen i Kronobergs län Ilar i sitt yttrande anfört:

Förslaget ginge i denna del längre än som av vunnen erfarenhet kunde anses

betingat. Då emellertid ur trafiksäkerhetssynpunkt skälen för en dylik om­

prövning gjorde sig i särskild grad gällande i fråga om förare av automobil i

yrkesmässig trafik, förordade länsstyrelsen att en periodisk revision företoges

beträffande trafikkort. För sådant ändamål torde vara tillfyllest att upp­

ställa krav å företeende av nytt läkarintyg, i vilket hänseende bevis borde

åtecknas trafikkortet.

Länsstyrelsen i Gotlands län har föreslagit en annan lösning

samt anfört:

Den stora grupp körkortsinnehavare av lägre ålder än 50 år, som bland

sig inneslöte de för trafiksäkerheten farligaste elementen, skulle falla utan­

för tillämpningen av ifrågavarande föreskrift. Förutom den omständigheten

att åldersgränsen 50 år syntes alldeles godtycklig, förefölle själva anordningen

med omprövning av rätten att innehava körkort vara något väl omständlig,

medförande regelbundet återkommande utgifter för den enskilde. Genom en

dylik omprövning skulle säkerligen ett högst obetydligt procenttal körkorts­

innehavare komma att bliva utslagna. Med hänsyn därtill torde ett enklare

förfarande vara motiverat. Ett sådant förfarande, som för den enskilde icke

komme att medföra någon utgift, kunde tänkas genom föreskrift örn skyldig­

het för körkortsinnehavare att vart femte år till vederbörande länsstyrelse

insända deklaration rörande sina fysiska och psykiska förutsättningar för

att kunna betros att föra motorfordon i huvudsaklig överensstämmelse med

det formulär som fastställts genom kungörelsen den 3 oktober 1930. Med

ledning av innehållet i denna deklaration och efter den ytterligare utredning,

som kunde finnas i varje särskilt fall erforderlig, skulle det ankomma på läns­

styrelsen att pröva, huruvida den deklarationspliktige ägde nödiga förutsätt­

ningar att bibehållas vid rätten att föra motorfordon. För prövning av

vederbörandes lämplighet med hänsyn till hans nyttjande av rusdrycker hade

länsstyrelsen tillgång till de anteckningar, som fördes med ledning av upp­

gifter, inkomna från domstolarna på grund av föreskriften i 15 § 4 mom.

motorfordonsförordningen. Något intyg av polismyndighet i sådant hänseende

torde därför icke vara erforderligt. Den nu föreslagna deklarationsplikten

torde lämpligen böra utsträckas att gälla alla åldersklasser. För att skapa

garanti för sanningsenligheten hos de uppgifter, som skulle av körkortsinne-

havarna lämnas, torde vara nödigt att komplettera motorfordonsförordningens

ansvarsbestämmelser med stadganden örn ansvar för envar som i deklarationen

mot bättre vetande meddelade oriktig uppgift eller förtege förhållande som

skolat uppgivas.

Det i promemorian framlagda förslaget har direkt avstyrkts av fem

länsstyrelser samt de i ärendet hörda enskilda sammanslut­

ningarna. Därvid har huvudsakligen anförts följande:

Någon utredning förelåge icke om i vilken utsträckning de äldre motor-

fordonsförarna till följd av rubbningar i hälsotillståndet, kroppsfel eller lyten

utgjorde ett riskmoment i trafiken. I allt fall hade det icke kunnat påvisas

att just femtio års åldern skulle vara kritisk i förevarande hänseende. En mera

påtaglig nedsättning i själs- och kroppsförmögenheterna inträdde hos vår tids

människor först långt efter fyllda 50 år. Den nedsättning som tilläventyrs

kunde påvisas hos äldre förare uppvägdes för övrigt av en med åren ökad

försiktighet. Periodiskt återkommande läkarundersökningar torde icke lämna

någon mera tillförlitlig garanti för vederbörandes lämplighet som förare. De

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

kostnader för det allmänna och den enskilde, som ett omprövningsförfarande

skulle förorsaka, stöde icke i rimlig proportion till den ökade trygghet som

vunnes. Vidare skulle en periodiskt återkommande omprövning av rätten

att innehava körkort innebära en onödig irritation för tiotusentals körkorts-

innehavare. Förslaget hade slutligen en allvarlig social sida. Om nämligen

yrkeschaufförerna till följd av något nedsatta kroppskrafter bleve avstängda

från sitt hittillsvarande förvärvsarbete vid 50 å 55 år, måste åtgärder vidta­

gas för dessa yrkesmäns pensionering eller för att bereda dem andra exi­

stensmöjligheter. Därest förslaget trots de gjorda avslagsyrkandena ansåges

böra genomföras, hemställdes att omprövningen icke måtte börja förrän vid

60 år.

I samband med avgivande av yttranden över föreliggande förslag hava

flera myndigheter ifrågasatt vissa andra ändringar i gällande körkorts- och

trafikkortsbestämmelser. Sålunda har länsstyrelsen i Gävleborgs

län framhållit att fall förekommit, då till länsstyrelsen anmälts att körkorts-

innehavares förmåga att föra automobil blivit nedsatt på grund av sjukdom

eller lyte och där tveksamhet uppstått huruvida körkort jämlikt bestämmelser­

na i 15 § 3 mom. andra stycket motorfordonsförordningen kunde återkallas.

I dylika fall hade länsstyrelsen lämnat körkortsinnehavaren tillfälle att förete

läkarintyg. Då emellertid viss tvekan förefunnes, huruvida länsstyrelse ägde

befogenhet att utan särskilt författningsstadgande ålägga vederbörande att

förete läkarintyg och andra erforderliga handlingar, syntes uttryckligt stad­

gande därom böra upptagas i motorfordonsförordningen. Länsstyrelsen

i Blekinge län, som givit uttryck åt samma uppfattning i denna fråga,

har föreslagit att det åberopade momentet borde kompletteras med ett tillägg

av innehåll att närhelst länsstyrelse, vid skäligen grundad misstanke om före­

komsten av förhållande som det i momentet avsedda, det påfordrade skulle det

åligga körkortsinnehavaren att inom viss förelagd tid förete nytt läkarintyg

vid äventyr att körkortet eljest återkallades.

Länsstyrelsernaiöstergötlands och Jämtlands län hava

ifrågasatt, örn icke länsstyrelse borde tilläggas befogenhet att vid utfärdandet

av körkort för personer, behäftade med sjukdom eller lyte som icke vore av

beskaffenhet att utgöra hinder för erhållande av körkort men som kunde an­

tagas komma att förvärras under tiden innan körkortsinnehavaren fyllt 50

år, förordna, att körkortet skulle gälla allenast viss tid, förslagsvis fem år,

varefter ny prövning skulle ske. Det förekomme icke sällan att från läkar-

håll uttalades önskvärdheten därav att körkort måtte utfärdas endast för be­

gränsad tid och att en omprövning sedermera måtte äga rum. Länsstyrelse

torde därför böra tillerkännas befogenhet att i särskilda fall förordna örn revi­

sion av rätten att innehava körkort oberoende av körkortsinnehavarens ålder.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har därjämte ifrågasatt huruvida icke tra­

fikkort för omnibus borde meddelas endast för en begränsad tidsperiod, exem­

pelvis för fem år varje gång. Jämväl länsstyrelsen i Värmlands

län har, till vinnande av likformighet i föreskrifterna örn körkort och trafik­

kort, ansett det böra påfordras, att beträffande trafikkortens giltighet skulle

gälla enahanda föreskrifter som de för körkort föreslagna.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

denne behöver styrka, att han alltjämt besitter de stadgade förutsättningarna

för att kunna betros att föra motorfordon Denna ordning har bland annat

från läkarhåll betecknats såsom mindre tillfredsställande. Tidigare från sam­

ma håll väckta förslag örn införande av en periodisk omprövning i en eller

annan form av rätten till körkort hava emellertid icke lett till någon åtgärd.

Då det gäller att skapa förutsättningar för en ökad trafiksäkerhet, synes dock

denna fråga vara av en icke ringa betydelse. I anledning härav har jag ansett

densamma böra ånyo upptagas till behandling.

Mot en periodisk omprövning av rätten att innehava körkort har anförts,

bland annat, att en i samband därmed företagen läkarundersökning icke torde

komma att lämna någon mera tillförlitlig garanti för körkortsinnehavarens

fortsatta lämplighet som förare. Denna uppfattning kan jag icke dela. Un­

der förutsättning att ifrågavarande läkarundersökning i likhet med den som

föregår körkortets utfärdande utföres med erforderlig noggrannhet, synes man

enligt min mening icke hava anledning att tvivla på undersökningens ändamåls­

enlighet. Det har vidare åberopats, att en med åren tilltagande nedsättning av

exempelvis syn- och hörselförmåga hos en förare som regel intill en viss gräns

kompenseras av ökad försiktighet och omsorg vid körningen. Jag vill icke

förneka, att detta påstående har ett visst berättigande, men det må å andra

sidan framhållas, att åtskilliga andra defekter än de nu nämnda, av natur att

menligt inverka på förmågan att föra motorfordon, icke låta sig på samma

sätt kompenseras. Det är i främsta rummet sådana förare, som lida av dylika

åkommor eller efter körkortets utfärdande ådragna skador och lyten, vilka vid

en periodisk omprövning skola ägnas särskild uppmärksamhet.

Jag vill sålunda i princip giva min anslutning till tanken på en periodvis

återkommande omprövning av rätten till körkort och anser mig böra förorda

att bestämmelser härom upptagas i motorfordonsförordningen. En sådan om­

prövning synes emellertid för närvarande icke lämpligen böra ifrågakomma

beträffande samtliga körkort. Med hänsyn till de organisatoriska och ekono­

miska konsekvenserna av ett stadgande örn en allmän omprövning exempelvis

vart femte år torde —- åtminstone till en början innan närmare erfarenhet vun­

nits angående verkningarna av ifrågavarande kontrollåtgärd — en tämligen

hög begynnelseålder böra övervägas. Delvis med föranledande av innehållet

i de i ämnet avgivna yttrandena, finner jag mig böra förorda en första om­

prövning då körkortsinnehavaren uppnår 60 år. I anslutning till av medicinal­

styrelsen väckt förslag anser jag mig därjämte böra förorda en bestämmelse

om att körkortet icke bör förnyas för längre tid än högst tre år åt gången. För

den, som erhållit körkort under de tre åren närmast före revisionsålderns in­

träde eller senare, må körkortet gälla tre år utan förnyelse, därest annat

icke sägs. Förnyelse bör kunna sökas under en tidsperiod av fyra månader

före och fyra månader efter den dag körkortet upphör att gälla. Efter ut­

gången av nämnda tid synes den som försummat att söka förnyelse böra

vara hänvisad till att söka nytt körkort.

Vid ansökan örn förnyelse, vilken synes böra ske hos den länsstyrelse, som

utfärdat körkortet, bör naturligen företes läkarintyg enligt det i kungörelsen

den 3 oktober 1930 (nr 360) angående läkarintyg, avsett att bifogas ansökan

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

III. Åtgärder för underlättandet av övervakningen av motorfordonstrafiken.

Automobil må ej innan den blivit registrerad och igenkänningsmärke till­

delats densamma tagas i bruk i andra än i 8 § 1 mom. första stycket motor­

fordonsförordningen angivna fall. I samtliga dessa fall skall automobilen

vara åsatt särskild skylt (besiktningsskylt). Enligt 2 mom. i samma paragraf

skall dylik skylt vara anbragt på ett i ögonen fallande sätt såväl framtill som

baktill å automobilen. Detsamma gäller jämlikt 12 § 2 mom. i fråga örn det

automobilen vid registreringen tilldelade igenkänningsmärket. Vidare stadgas

i 21 § 4 mom. andra stycket att igenkänningsmärke och besiktningsskylt må ej

under färd vara dolda och skola såvitt möjligt hållas i sådant skick, att de

med lätthet kunna avläsas. Slutligen skall enligt 21 § 1 mom. c) under färd,

då mörker råder, å automobil föras, bland annat, en lykta baktill som med

vitt sken så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket

eller besiktningsskylten, att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus

bakåt. De närmare bestämmelserna angående beskaffenheten av igenkän­

ningsmärke och besiktningsskylt återfinnas i en kungörelse i ämnet den 12

oktober 1923 (nr 381). Beträffande såväl märket som skylten gäller, att

de skola vara förfärdigade av metallplåt eller av annat i fråga om hållbarhet

därmed jämförligt material. Vad här sagts örn igenkänningsmärke för au­

tomobil gäller enligt 30 § jämväl för igenkänningsmärke för automobil, som

för tillfälligt brukande i riket införts från utlandet, samt enligt 34 § för igen­

känningsmärke för motorcykel.

I ändamål att underlätta övervakningen av motorfordonstrafiken hade i den

i inledningen först omnämnda promemorian ifrågasatts ändrade bestäm­

melser beträffande dels igenkänningsmärkes (besiktningsskylts) placering och

dels belysningen av det bakre igenkänningsmärket (besiktningsskylten) under

färd i mörker. Det hade sålunda föreslagits, att å automobil igenkännings­

märke (besiktningsskylt) skulle vara placerat med underkanten lägst 60 centi­

meter från marken samt att baktill skulle finnas en belysningsanordning med

den effekt, som redan nu vore stadgad beträffande baklyktan. Därjämte före­

slogs införandet i 21 § 4 mom. andra stycket av en uttrycklig föreskrift örn

skyldighet för förare att under färd vid smutsigt väglag, snöfall eller eljest

så ofta omständigheterna därtill föranledde förvissa sig örn att icke igenkän-

ningsmärkena (besiktningsskyltarna) blivit oläsliga.

Vad först angår frågan örn igenlcänningsmärkes eller besiktningsslcylts pla­

cering har förslaget i denna del tillstyrkts eller i huvudsak lämnats utan erin­

ran av i det närmaste samtliga i ärendet hörda myndigheter. Länsstyrel­

sen i Blekinge län har i sitt yttrande uttalat, att den föreslagna be­

stämmelsen ginge i rätt riktning, men att den knappast i längden vore till­

fyllest. Länsstyrelsen anförde:

Åtminstone när det gällde det bakre märket vore den föreslagna höjden av

60 centimeter alldeles för låg. Det främre märket borde placeras högre än

den så kallade kofångaren, där sådan funnes, och det bakre märket så högt att

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Departe­

ments­

chefen.

siktningsskyltarna blivit oläsliga har länsstyrelsen i Älvsborgs

1 ä n i sitt yttrande anfört, att den nuvarande bestämmelsen att igenkännings-

märke skall såvitt möjligt hållas i sådant skick att det med lätthet kan avläsas,

syntes vara tillfyllest.

Förslaget har avstyrkts av kungl, automobilklubben samt

svenska motorklubben och motormännens riksförbund

ävensom svenska automobilhandlareföreningen och sty­

relsen för automobilbesiktningsmännens förening.

Förslaget örn ändrad föreskrift beträffande den hahre belysningen har i de

avgivna yttrandena lämnats utan erinran.

I detta sammanhang må nämnas, att länsstyrelsen i Blekinge

län uttalat önskemål örn att skyltar med relieftyper måtte förbjudas, enär

å dessa lätt samlades damm och smuts varjämte de vid belysning kastade

skuggor som försvårade märkets avläsande. Länsstyrelserna i Kri­

stianstads och Jönköpings län hava förordat användandet av

skyltar med genombrutna bokstäver och siffror. Vidare har länssty­

relsen i Uppsala län framhållit att igenkänningsmärke borde, för

att med lätthet kunna avläsas, ej innehålla flera än högst tre siffror. Slut­

ligen har av länsstyrelsen i Kalmar län ifrågasatts införandet

av en bestämmelse örn rätt för läkare, sjuksköterska eller barnmorska att å

av dem i tjänsten brukat motorfordon få under färd i mörker föra en röd

lykta. Därigenom skulle vid brådskande sjukbud dessa befattningshavares

fordon erhålla samma möjlighet att få fri plats å vägar och gator som exem­

pelvis ambulansbil eller liknande fordon.

Införandet i motorfordonsförordningen av en bestämmelse örn viss lägsta

höjd, på vilken igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å automobil skall

vara anbragt, synes vara väl ägnat att underlätta den, framför allt å lands­

bygden, ofta med svårigheter förbundna övervakningen av motorfordonstrafi­

ken. Ehuru det från denna synpunkt får anses önskvärt att märket anbringas

tämligen högt upp på fordonet, finner jag mig likväl, med hänsyn till de av

vissa länsstyrelser och enskilda sammanslutningar anförda kostnadsskälen,

icke böra förorda en föreskrift örn placering å större höjd än 50 centimeter

över marken räknat från märkets underkant. Det från flera håll gjorda på­

pekandet att, för vinnande av här avsett syfte, det vore önskvärt att igenkän-

ningsmärkena placerades lodrätt i förhållande till fordonets längdaxel finner

jag värt beaktande. En liknande föreskrift återfinnes exempelvis i den tyska

trafiklagstiftningen. Nu berörda stadganden torde böra gälla såväl automobil

som motorcykel varom i 34 § sägs. Jag anser mig tillika böra förorda vid­

tagandet av den föreslagna ändringen i 21 § 1 mom. c) beträffande den

bakre belysningen å automobil. Beträffande länsstyrelsens i Kalmar län för­

slag att vissa befattningshavare såsom läkare, sjuksköterskor och barnmorskor

skulle berättigas att i vissa fall å av dem i tjänsten brukade motorfordon vid

färd i mörker föra en röd lykta i likhet med vad som gäller för ambulansbil,

finner jag väl att fall kunna förekomma, då på grund av brådskande sjukbud

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

1923 och vägtrafikstadgan samma dag. I propositionen yttrade föredragande

departementschefen beträffande frågan örn polisdomstols och poliskammares

behörighet att pröva i samband med åtal för förseelse mot motorfordonsför­

ordningen eller vägtrafikstadgan framställda skadeståndsanspråk i huvudsak

följande:

Inom vissa polisdomstolar och poliskammare hade utbildat sig den praxis,

att i åklagarmål upptoges till prövning av enskild målsägande framställt yr­

kande örn skadestånd. Å andra håll torde ansvarsyrkande upptagas vid polis­

domstolen eller poliskammaren, under det att skadeståndspåstående prövades

av rådhusrätten. Slutligen tillämpades å vissa håll det förfarandet, att mål

enligt ifrågavarande författningar, vari såväl ansvarsyrkanden som ersätt-

ningspåståenden framställdes, upptoges i hela dess vidd av rådhusrätten. Då

bestämda olägenheter visat sig vara förenade såväl därmed att polisdomsto­

larna prövade skadeståndsanspråk, som ock därmed att ansvars- och skade­

ståndsyrkanden upptoges till prövning av skilda domstolar, hade för undan­

röjande av nämnda olägenheter från skilda håll föreslagits, att motorfordons­

förordningens och vägtrafikstadgans forumregler gåves sådan lydelse, att vid

polisdomstol, respektive poliskammare, endast skulle anhängiggöras åtal av

allmän åklagare i mål av sådan beskaffenhet att talan däri icke kunde föras

av målsägande, över ett inom kommunikationsdepartementet utarbetat författ-

ningsförslag av dylik innebörd hade yttranden avgivits av vederbörande råd­

husrätter, polisdomstolar och poliskammare. Av yttrandena framginge emel­

lertid, att ytterligare utredning i ämnet vore nödvändig innan de föreslagna

författningsändringarna, för vilka i och för sig starka skäl syntes tala, kunde

låta sig genomföras. Då emellertid resultatet av denna utredning, vilken re­

dan igångsatts, icke torde kunna förväntas föreligga inom den närmaste tiden,

borde enligt departementschefen ifrågavarande lagrum tills vidare upptagas

med sin dåvarande lydelse.

I motion (1:256) i anledning av forumbestämmelserna i förenämnda pro­

position hemställdes — under ytterligare framhållande av att den hittills­

varande ordningen innebure betydande olägenheter för rättsskipningen på

ifrågavarande område — att riksdagen måtte göra det uttalandet, att från polis­

domstols behörighet att upptaga mål angående förseelser mot motorfordons­

förordningen och vägtrafikstadgan måtte undantagas mål, vari -talan örn

skadestånd fördes av målsägande.

I utlåtande (nr 34) i ämnet anförde andra lagutskottet att forumbestämmel­

serna tills vidare borde upptagas i sin hittillsvarande lydelse. Utskottet an-

såge emellertid principiellt riktigt, att polisdomstol icke skulle äga upptaga

mål av ifrågavarande beskaffenhet, vari talan örn skadestånd fördes av måls­

ägande. -— I skrivelse (nr 359) i anledning av propositionen anmälde riks­

dagen, att den godkänt utskottets utlåtande i förevarande del.

Den fortsatta utredning i ämnet varom förmäles i propositionen till 1930

års riksdag har numera slutförts och såsom resultat därav föreligger den i in­

ledningen omnämnda promemorian jämte förslag till förordningar örn ändrad

lydelse av 51 § motorfordonsförordningen och 17 § vägtrafikstadgan. Enligt

dessa förslag skulle åtal för förseelser mot motorfordonsförordningen och väg­

trafikstadgan anhängiggöras vid polisdomstol, där sådan vore inrättad, men

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

33

eljest hos poliskammare eller, där sådan icke funnes, vid allmän domstol; dock

att mål, däri talan örn skadestånd fördes, finge upptagas allenast av allmän

domstol. De ändrade forumbestämmelserna föreslogos skola träda i kraft den

1 juli 1934. Mål som redan då vore anhängig! vid polisdomstol eller polis­

kammare skulle dock behandlas enligt dittills gällande ordning. I promemo­

rian anfördes bland annat:

De skäl, som tidigare anförts till stöd för en revision av motorfordonsför­

ordningens och vägtrafikstadgans forumbestämmelser i den av 1930 års riks­

dag angivna riktningen ägde naturligen fortfarande giltighet. Genomföran­

det av det sistnämnda år utarbetade ändringsförslaget skulle dock, såsom av av­

givna yttranden framgått, komma att beträffande vissa av de utav reformen be­

rörda domstolarna framtvinga organisatoriska förändringar av sådan art att de

under nuvarande förhållanden helst borde undvikas. Det avsedda ändamålet syn­

tes emellertid även kunna nås genom ett stadgande av innehåll, att polisdomstol

icke vore behörig att upptaga trafikmål, däri talan örn skadestånd verkligen

fördes av målsägande. Visserligen skulle jämväl en sådan forumbestämmelse

i några städer komma att medföra någon mindre ökning av vederbörande råd­

husrätters arbetsbörda, men det kunde antagas, att denna ökning, därest så

skulle finnas erforderligt, kunde kompenseras genom överflyttning från råd­

husrätten till polisdomstolen av vissa mål, som nu handlades vid förstnämnda

domstol men vilka vore av polismåls natur. —- Mot den i promemorian ifrå­

gasatta forumbestämmelsen kunde invändas, att densamma understundom

kunde leda till att en polisdomstol nödgades visa ifrån sig ett därstädes redan

anhängig! mål på den grund att en målsägande uppträdde med skadestånds­

anspråk. Vidare kunde det inträffa att en målsägande helt underläte att göra

några dylika anspråk gällande förrän målet angående den trafikförseelse,

varmed hans berörda anspråk ägde samband, blivit av polisdomstolen avdömt,

med påföljd att fortfarande ansvars- och skadeståndsyrkandena kunde komma

att bliva prövade av skilda domstolar. Det sagda torde dock icke böra till­

mätas alltför stor betydelse. I de allra flesta fall torde det nämligen kunna

förutsättas att det under polisutredningen konstaterades huruvida målsägande

komme att föra skadeståndstalan eller ej.

Av de i ärendet hörda myndigheterna har endast polisdomstolen i

Hälsingborg haft något att erinra mot riktigheten av den princip som

ligger till grund för förslaget. Nämnda domstol avstyrkte detsamma, enär

dess genomförande ansåges komma att medföra vissa praktiska olägenhe­

ter. Rådhusrätten i Göteborg uttalade, att den icke vore över­

tygad örn att de nackdelar, som kunde vara förknippade med den därstädes

hittills tillämpade ordningen för ifrågavarande måls handläggning, vore så

betydande att de oundgängligen påkallade ändring. Ett genomförande

av det föreliggande förslaget komme att för rådhusrätten nödvändiggöra

organisatoriska förändringar. Den lindring i arbetet, som skulle kunna be­

redas rådhusrätten genom eventuellt överförande till polisdomstolen av vissa

mål angående smärre förseelser, bleve icke av någon nämnvärd betydelse.

Rådhusrätterna i Malmö och Hälsingborg befarade även or­

ganisatoriska olägenheter av förslagets genomförande, under det att Stock­

holms rådhusrätt i sitt yttrande fann den beräknade förskjutningen i

fördelningen av trafikmålen mellan rådhusrätten oell polisdomstolen vara av

Bihang till riksdagens protokoll 1034. 1 sami. Nr 208.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr £08.

så ringa omfattning, att den icke kunde anses inverka på sistnämnda domsto­

lars arbetsbörda. Rådhusrätten anförde:

Förslaget anslöte sig i princip nära till den praxis som sedan gammalt till-

lämpats i Stockholm. Vid polisdomstolen hade till avgörande företagits mål,

vari skadeståndstalan förts, allenast då de fordrade skadeståndsbeloppen bli­

vit till skäligheten medgivna eller uppgått till synnerligen ringa belopp, i all­

mänhet ej över några tiotal kronor. Att avgörandet vid polisdomstolen ar7

mål vari skadeståndstalan förts hörde till undantagen framginge därav att

antalet sådana mål under senare år uppgått till i medeltal allenast omkring

20 örn året. Att denna polisdomstolens prövning av enklare skadeståndsmål

icke kunde sägas hava inneburit någon egentlig olägenhet vore tämligen up­

penbart, men rent principiellt sett ansåge rådhusrätten, att full enhetlighet i

rättstillämpningen borde åvägabringas. Denna enhetlighet syntes ej kunna

vinnas på annat sätt än genom ett stadgande som helt betoge polisdomstol

och poliskammare möjlighet att till avgörande företaga mål av ifrågavarande

beskaffenhet, däri skadeståndstalan fördes. Olägenheten av att polisdomstol

eller poliskammare vid införande av sådan föreskrift skulle i vissa fall nödgas

visa från sig redan därstädes anhängiga mål syntes rådhusrätten så ringa,

att den icke borde tillmätas någon vikt vid bedömandet av det föreliggande

förslaget.

Polisdomstolen i Göteborg har anfört:

Hittills hade polisdomstolen i mål angående förseelser mot motorfordonsför­

ordningen och vägtrafikstadgan endast till prövning upptagit däri framställda

ansvarsyrkanden men däremot hänskjutit gjorda framställningar örn skade­

stånd till rådhusrättens bedömande. Att en viss dualism stundom blivit

följden av detta system torde ej kunna förnekas, men på grund av att parterna

i de flesta fall på grundval av polisdomstolens eller eventuellt hovrättens dom

i ansvarsfrågan träffat förlikning örn skadeståndet, hade olägenheterna av

systemet icke varit av någon större betydelse utan helt uppvägts av de förmåner

i fråga örn snabb rättsskipning och billigare rättegångskostnader som vunnits

med sagda system. Den föreslagna författningsändringen skulle medföra

att de flesta vidlyftigare mål, som för närvarande handlades av polisdomstolen,

bomme att överflyttas till rådhusrätten, varigenom den protokollslösen, som i

dessa mål utgått till de vid polisdomstolen tjänstgörande polisnotarierna, skulle

komma att försvinna. Slutligen hade Göteborgs stad ett ganska stort eko­

nomiskt intresse av att de böter och dagsböter som utdömdes vid polisdom­

stolen icke komme att i stället utdömas av rådhusrätten. Enligt kungl, brev

den 17 juni 1850 hade nämligen staden erhållit privilegium på att de vid

polisdomstolen utdömda böterna skulle tillfalla stadens kassa i stället för

kronan. De till staden i sådant avseende under år 1932 inlevererade bötes­

beloppen uppginge till omkring 70,000 kronor. Genom de föreslagna författ­

ningsändringarna skulle stadens bötesandelar komma att nedgå högst avsevärt,

enär de största bötesbeloppen just härrörde från trafikmål, där dagsbötesbe-

loppen bleve relativt höga. — Polisdomstolen hemställde örn en föreskrift av

innehåll att mål däri talan fördes örn skadestånd, ostridigt överstigande 500

kronor, finge upptagas allenast av allmän domstol.

Ytterligare några ändringsförslag hava framkommit i de avgivna yttran­

dena. Sålunda har rådhusrätten i Malmö ifrågasatt, huruvida det

icke vore mera tillfredsställande att åt forumbestämmelserna gåves det inne­

håll, att samtliga mål av beskaffenhet att talan däri kunde föras av måls­

ägande skulle anhängiggöras vid allmän domstol. Sagda kategori av mål

Kungl. Majds proposition nr 208.

35

avsåge nästan undantagslöst åtal för ovarsam framfart oell det vore för­

denskull, med hänsyn till dessa måls betydenhet och likformighet, enligt råd­

husrättens uppfattning önskvärt, att de avgjordes av en och samma .domstol,

oavsett huruvida målsägandetalan fördes eller icke. Frågan om en utsträck­

ning av rådhusrättens kompetens vore för Malmös vidkommande knappast

av avgörande betydelse för frågan örn behovet av en ändring i rådhusrättens

nuvarande organisation, enär en omändring torde påkallas vid genomförandet

av författningsändringen även sådan den i promemorian föreslagits. — Råd­

husrätten och poliskammaren i Eskilstuna hava under

framhållande av att förslagets genomförande komme att medföra en viss

förskjutning av arbetsbördan mellan befattningshavarna vid rådhusrätten och

poliskammaren funnit det böra övervägas, huruvida icke den ifrågasatta för­

ändringen, därest rättegångsreformen komme att under de närmaste åren ge­

nomföras, borde vidtagas först i samband med denna reform och av densamma

motiverade omarbetningar av flertalet rådhusrätters arbetsordningar. Ett

dylikt uppskov kunde enligt sistnämnda domstolars mening måhända vara

lämpligt även ur den synpunkten att rättegångsreformen till äventyrs kunde

komma att medföra ändringar beträffande polisdomstolarna eller deras arbete.

— Vidare har Svea hovrätt anfört:

Enligt förslagen skulle mål, däri talan örn skadestånd fördes, ej anhängig-

göras vid polisdomstol eller poliskammare utan upptagas av allmän domstol.

För det fall att i ett redan anhängigt mål angående ansvar en målsägande

uppträdde med skadeståndsanspråk vore enligt motiveringen förslagen så att

förstå, att polisdomstolen eller poliskammaren skulle visa målet i från sig,

varefter ny talan finge väckas vid allmän domstol. Den i det förra målet för­

siggångna handläggningen förlorade därvid sin omedelbara betydelse såsom

processmaterial. Att en domstol på detta sätt ginge miste om den behörighet

att handlägga ett ansvarsyrkande, som förut tillkommit densamma, vore en

anomali, som möjligen kunde giva upphov till vissa svårigheter i rättstillämp­

ningen. Antoges ett vid orätt forum anhängiggjort åtal icke avbryta återfalls-

preskription, uppstode sålunda frågan, huruvida detsamma skulle gälla i före­

varande fall. Hovrätten hade under sådana förhållanden känt en viss tve­

kan, huruvida icke i de sällsynta fall varom här vore fråga skadeståndsyrkan-

det borde få handläggas vid specialdomstolen. Det förtjänade i detta samman­

hang erinras, att från denna domstols kompetens icke skulle uteslutas skade-

ståndsfrågor över huvud. Om emellertid övervägande praktiska skäl ansåges

tala för den i motiven utvecklade ståndpunkten, torde en jämkning av de före­

slagna texterna vara påkallad; ett i redan anhängigt mål väckt ersättnings-

yridande kunde icke föranleda vägran att upptaga målet.

Slutligen har Överståthållarämbetet hemställt, att 17 § vägtrafik­

stadgan måtte erhålla sådan avfattning att till allmän domstol hänvisades alle­

nast mål, vilka avsåge ansvar för förseelse vid handhavande av motorfordon

och vari talan örn skadestånd fördes.

I flera domstolars yttranden har frågan örn en överflyttning från rådhus­

rätt till polisdomstol av vissa så kallade bagatellmål behandlats därvid ifråga­

satts, huruvida icke ändring i gällande bestämmelser örn dessa måls anhän-

giggörande vid allmän domstol kunde tagas under omprövning. Å andra sidan

har rådhusrätten i Malmö framhållit såsom önskvärt, att en sådan

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Departe­

ments­

chefen.

ändring vidtoges i fråga örn forumbestämmelsen i § 26 ordningsstadgan för

rikets städer den 24 mars 1868 att för anliängiggörandet av åtal angående

ovarsamhet vid framförande av spårvagn ävensom vid trafik med tågsätt eller

lokomotiv å på gator inom stad utlagda järnvägsspår gåves samma regler som

för ovarsam framfart enligt vägtrafikstadgan. Förenämnda förseelser torde

icke falla under vägtrafikstadgans bestämmelser utan dömdes, då de begåtts

i Malmö, jämlikt särskilda ordningsstadgor utfärdade med stöd av bestäm­

melserna i § 20 ordningsstadgan för rikets städer, varför förseelserna i enlig­

het med forumbestämmelsen i § 26 sistnämnda stadga skulle åtalas vid polis­

domstol.

Enligt min mening tala starka skäl för en sådan ändring av motorfordons­

förordningens och vägtrafikstadgans forumbestämmelser att de i 1930 års pro­

position berörda olägenheterna förekommas. I ärendet hörda myndigheter

hava jämväl med enstaka undantag i princip varit eniga örn att nuvarande

bestämmelser icke äro tillfredsställande. Mot de föreslagna författningsänd­

ringarna har huvudsakligen anförts, att de kunde beräknas komma att med­

föra en sådan ökning av vissa rådhusrätters arbetsbörda, att dessa domstolars

arbetskrafter måste på grund härav i viss omfattning förstärkas. Det torde

dock kunna ifrågasättas, örn den väntade arbetsökningen i de rådhusrätter

varom här är fråga blir större än att den skall kunna bemästras med den

nuvarande organisationen vid respektive domstolar. I allt fall lärer vad så­

lunda anförts icke få utgöra hinder för nya processuella författningsbestäm­

melser i den mån sådana finnas påkallade i rättsskipningens intresse.

Förslaget att polisdomstols behörighet skall anknytas till det faktiska för­

hållandet huruvida skadeståndstalan föres eller icke finner jag mig böra till­

styrka. Jag kan således icke ansluta mig till det i ett av de avgivna yttran­

dena väckta förslaget, att samtliga mål av beskaffenhet att talan däri kan

föras av målsägande skola anhängiggöras vid allmän domstol. En dylik be­

stämmelse skulle nämligen, särskilt då det gäller de större städerna, leda till

att från polisdomstolarna överflyttades ett stort antal rena bagatellmål. Vad

Svea hovrätt anfört rörande olägenheten därav att den ifrågasatta forumbe­

stämmelsen kunde leda till att polisdomstol i vissa fall skulle nödgas visa

från sig ett därstädes redan anhängigt mål, är visserligen i och för sig rik­

tigt, men erfarenheterna från Stockholm, där denna forumbestämmelse prak­

tiskt taget redan tillämpats sedan åtskilliga år, visar att några svå­

righeter i rättstillämpningen icke äro att befara av berörda bestämmelse. Vid

sådant förhållande och då det synes av vikt att principen att skadestånds-

frågorna i trafikmål skola bedömas av de allmänna domstolarna helt upp-

rätthålles, finner jag ej skäl tillstyrka någon ändring i förslaget härutinnan.

Av samma skäl finner jag mig ej heller kunna förorda överståthållarämbetets

förslag att inskränka forumbestämmelsen så vitt angår förseelser mot väg­

trafikstadgan att gälla allenast mål angående förseelser begångna under fram­

förande av motorfordon.

De nya forumbestämmelserna lära böra träda i kraft samtidigt som övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

37

av mig i detta sammanhang föreslagna ändringar. Mål som vid tiden för de

nya bestämmelsernas ikraftträdande äro anhängiga vid polisdomstol eller po­

liskammare torde dock böra slutligt prövas enligt dittills gällande ordning,

oavsett huruvida skadeståndstalan föres i målet eller icke.

Av flera domstolar i detta sammanhang berörda förslag örn ändringar i

andra författningars forumbestämmelser synas i vissa fall värda beaktande

men lära icke utan ytterligare utredning kunna föranleda till någon åtgärd.

V. Strängare straffbestämmelser för vissa förseelser viel förande av

motorfordon m. m.

Enligt 41 § 2 mom. motorfordonsförordningen straffas den som förer auto­

mobil eller motorcykel varom i 34 § sägs eller traktortåg och därvid är så på­

verkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över

sina handlingar, med böter från och med etthundra till och med ettusen kronor

eller med fängelse i högst tre månader. Efter dagsbotssystemets införande

ådömas böterna i dagsböter, lägst tio. Har förare vid sådan förseelse som

nyss sagts eller under framförande av fordonet med otillåten hastighet ådaga­

lagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors

liv eller egendom, må enligt 41 § 3 mom. till fängelse i högst ett år dömas.

I 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan stadgas att förare av fordon — varmed för­

stås jämväl annat än motorfordon — vid sammanstötning eller annan olycks­

händelse icke må avlägsna sig från platsen innan de åtgärder vidtagits var­

till händelsen skäligen föranleder, ej heller må föraren undandraga sig att

uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar örn hän­

delsen. Förseelse häremot straffas jämlikt 16 § andra stycket samma stadga

med böter från och med två till och med ettusen kronor —- numera dagsböter

— varjämte örn omständigheterna äro försvårande och förseelsen skett vid

framförande av motorfordon straffet kan bliva fängelse i högst ett år.

Ifrågavarande straffbestämmelser, vilka trädde i kraft den 1 januari 1931,

inneburo i flera hänseenden en skärpning i förhållande till vad som tidigare

gällt. Straffskärpningen motiverades såvitt anginge 41 § 2 och 3 mom. motor­

fordonsförordningen med den ödesdigra inverkan förares förtäring av starka

drycker kunde hava på trafiksäkerheten. Inom riksdagen har sedermera i en­

skilda motioner påyrkats ytterligare skärpt lagstiftning till förhindrande av

olycksfall vid motorfordonstrafik, föranledda genom förtäring av starka dryc­

ker (1932/1:101 samt 1933/1:121 och 11:304). Riksdagen har emellertid,

under hänvisning till att nuvarande bestämmelser varit gällande alltför kort

tid för att det skulle vara möjligt att bilda sig ett bestämt omdöme örn beho­

vet av den påyrkade skärpningen, funnit motionerna icke föranleda någon

riksdagens åtgärd.

Såsom i inledningen omnämnts har frågan om en skärpt trafiklagstiftning

under senaste tiden varit föremål för behandling inom kommunikationsdepar­

tementet. Uti den i ämnet upprättade promemorian föreslogs, bland annat, att

från motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan skulle till cn särskild lag

överföras vissa i nämnda författningar upptagna förseelser samtidigt som

38

Kungl. Majlis proposition nr 208.

straffen för dessa förseelser skulle väsentligt skärpas. Enligt 1 § i det vid pro­

memorian fogade lagutkastet skulle den som vore så påverkad av starka dryc­

ker, att lian kunde antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar,

och i detta tillstånd förde automobil, motorcykel varom i 34 § motorfordonsför­

ordningen sägs eller traktortåg straffas med fängelse i högst ett år eller, där

omständigheterna vore synnerligen mildrande, med dagsböter, dock ej under

tio. Örn förare, som gjort sig skyldig till i 1 § omförmäld förseelse eller vilken

framfört fordonet med otillåten hastighet, därvid ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skulle

han enligt 2 § straffas med fängelse eller med straffarbete i högst ett år. Med

fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna vore synnerligen mildrande,

med dagsböter skulle jämlikt 3 § straffas förare, vilken vid sammanstötning,

påkörning eller annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen

innan de åtgärder vidtagits, vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller vil­

ken undandragit sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplys­

ningar örn händelsen. I utkastet föreskrevs vidare att straff enligt den före­

slagna lagen icke skulle tillämpas, där förseelsen enligt allmänna strafflagen

Vöre belagd med strängare straff (4 §), ävensom att åtal för förseelse mot

lagen skulle anhängiggöras vid allmän domstol (5 §). I 6 § meddelades slut­

ligen bestämmelser örn bötesförvandling m. m.

De föreslagna straffbestämmelserna hava i de avgivna yttrandena tillstyrkts

eller i allt väsentligt lämnats utan erinran av Överståthållarämbe­

tet och nitton länsstyrelser, rådhusrätterna i Malmö,

Norrköping, Hälsingborg, Eskilstuna och Karlskrona,

statspolisintendenten, medicinalstyrelsen, socialsty­

relsen, motorförarnas helnykterhetsförbund, nykter-

hetsnämndernas centralkommitté, svenska handelsar-

betareförbundet samt svenska motorförbundet. Flera läns­

styrelser hava betecknat den föreslagna straffskärpningen såsom välbetänkt eller

ägnad att väcka tillfredsställelse. Rådhusrätten i Norrköping säger sig vid

handläggningen av mål, som falla under gällande trafiklagstiftning, hava kom­

mit till den uppfattningen att en skärpning av denna lagstiftning visat sig vara

av behovet påkallad för åstadkommande av ökad trafiksäkerhet. Socialstyrelsen,

som funnit förslaget örn skärpning av det normala straffet för hithörande för­

seelser till fängelse i högst ett år välgrundat, har ansett det obestridligt att

bötesstraffet, vilket hittills i regel kommit till användning vid beivrandet av

dessa överträdelser, visat sig utöva skäligen ringa effekt och att detsamma

därför borde tillämpas endast vid synnerligen förmildrande omständigheter.

En dylik reform syntes enligt styrelsen även stå i god överensstämmelse med

den allmänna rättskänslans krav. — Vissa myndigheter hava tillstyrkt allenast

vissa paragrafer i utkastet. Sålunda har Stockholms rådhusrätt

tillstyrkt allenast 1 och 2§§, länsstyrelsen i Södermanlands

län, rådhusrätten i Göteborg, kungl, automobilklub-

b e n samt svenska motorklubben och mo tormännens

Kungl. Maj:ts proposition nr £08.

39

riksförbund endast 2 § samt länsstyrelsen i Blekinge

län endast 2 och 3 §§.

De erinringar som gjorts mot lagutkastet avse huvudsakligen brottsbestäm-

ningen i 1 § och de föreslagna straffsatserna.

Beträffande brottsbestämningen i 1 § har länsstyrelseni Västman­

lands Ian framhållit, att densamma vore likalydande som den i 41 § 2 mom.

motorfordonsförordningen upptagna och att den redan vid sin tillkomst varit

föremål för allvarliga erinringar med hänsyn till den skäligen vaga gräns mel­

lan det straffbara och det straffria, som författningsrummet onekligen inne-

bure och som ansetts kunna lämna rum för godtycke vid tillämpningen. Läns­

styrelsen ansåge att, i den mån dessa erinringar av erfarenheten bestyrkts vara

befogade, de torde komma att med ökad styrka göra sig gällande, därest så­

som normalstraff för förseelsen stadgades fängelse i stället för böter. Måhän­

da bleve det därför nödvändigt att i avseende å själva brottsbestämningen under­

kasta detta författningsrum en revision, som då även borde utsträckas till mot­

svarande stadgande i 15 § 3 mom. motorfordonsförordningen. — Styrelsen

för Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande berört samma

spörsmål samt anfört bland annat:

Man hade beträffande onykterhet vid ratten, vilken förseelse styrelsen an­

såge vara av så grov beskaffenhet att normalstraffet borde utgöra fängelse, i

motsats till vad fallet vore i grannländerna lämnat de fasta brottsbestämnin-

garna och genom lagens formulering låtit förhandenvaron av ett svårt brott i

vissa fall vara beroende av mer eller mindre löst grundade antaganden. Hit­

tills hade dock denna löslighet i lagstiftningen ej varit till så stort men för

rättssäkerheten, ty åtminstone i regel hade domstolarna i de fall, där berörda

antagande ej närmat sig visshet, allenast utdömt böter. Att bötesstraff före­

kommit i fall, där måhända intet straff bort hava utdömts, hade varit desto

mindre ägnat att väcka större uppmärksamhet som ju många andra med böter

belagda trafikförseelser till sin natur vore rena kvasidelikt. Annorlunda bleve

fallet, om normalstraffet för den ifrågavarande förseelsen sattes till fängelse.

Styrelsen ifrågasatte fängelse såsom normalstraff för den som varit så på­

verkad av starka drycker, att han icke ägt nödigt herravälde över sina hand­

lingar, samt dagsböter i de fall då full bevisning örn den här avsedda graden

av alkoholpåverkan ej förebragts. Genom en omarbetning av utkastet i sådan

riktning skulle de straffbara handlingarnas område ej inskränkas, men däremot

skulle det förhindras, att frihetsstraff utdömdes i tvivelaktiga fall.

Motorförarnas helnykterhetsförbund har jämväl framhål­

lit, att den ifrågavarande brottsbestämningen vore mindre tillfredsställande

samt i anledning därav föreslagit, att straff skulle stadgas för förare, som vore

påverkad av starka drycker eller som eljest förtärt sådana drycker på sådan

tid att han därav kunde vara påverkad.

De föreslagna straffsatserna hava av några myndigheter och sammanslut­

ningar ansetts för stränga.

Beträffande straffet i 1 § har länsstyrelsen i Blekinge län an­

fört bland annat:

Att en straffskärpning komme till stånd för fall som avsåges i 1 §

40

Kungl. Maj:ts proposition nr SOS.

torde vara motiverat, men däremot kunde länsstyrelsen ej finna annat än att

man vid förslagets utarbetande i detta avseende gått till en avsevärd överdrift.

I en dylik överdrift lage en dubbel fara, nämligen dels så tillvida att inryc­

kandet av fängelse som det normala straffet även för ett relativt lindrigt brott

vore ägnat att i det allmänna rättsmedvetandet bryta udden av detta straffs

allvarliga karaktär, dels ock i så måtto att en i förhållande till straffsystemet

i övrigt illa avvägd straffskala, enligt vad erfarenheten gåve vid handen, lätt

ledde till en för den allmänna rättskänslan sårande synnerligen ojämn lagtill-

lämpning. Det kunde rent av ifrågasättas, huruvida ej den föreslagna starka

straffskärpningen skulle få till följd att åklagarna i många fall — där ej på

grund av timad skada, upprepad överträdelse eller eljest förseelsen finge anses

vara av mera allvarlig beskaffenhet — komme att draga sig för att överhuvud

åtala vederbörande. Man torde icke heller kunna blunda för den risk för ett

för den allmänna rättskänslan kränkande resultat, som med den i lagförslaget

ifrågasatta straffskalan förelåge särskilt i sådana fall, då frågan, huruvida

berusning som här avsåges förelegat eller icke, avgjordes genom blodunder­

sökning efter myckenheten av förtärd sprit, utan att erforderlig hänsyn foges

till spritens subjektiva inverkan på vederbörande. Vidare hade under senare

tiden framträtt en tendens att på grund av de menliga verkningar i skilda

avseenden — ej minst efter straffets utstående -— som ett inspärrande i fän­

gelse med nödvändighet alltid innebure, söka i möjligaste mån undvika tillgri­

pandet av frihetsstraff, särskilt då fråga vore örn förstagångsförbrytare. Det

syntes då ganska opåkallat att i nu förevarande fall i allt för hög grad ut­

sträcka detta straffs tillämpningsområde, helst då fråga vore örn förseelser

vid vilka myndigheterna i allt fall jämsides med straffet till sitt förfogande

hade ett så effektivt medel i korrektiv riktning som körkortets indragning.

Länsstyrelsen ansåge att i 1 § avsedd förseelse borde straffas med fängelse i

högst sex månader eller med dagsböter, dock ej under tio.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har i fråga örn samma

straff latitud anfört:

När förseelsen endast bestått däri att föraren varit i viss grad påverkad av

starka drycker vid förande av automobil, men han ej gjort sig skyldig till

fortkörning eller annan vårdslös körning och ej vållat någon skada, syntes

fängelsestraff vara ett väl strängt straff, som knappast kunde antagas på­

fordras av det allmänna rättsmedvetandet. Det syntes lämpligare att helt en­

kelt stadga förbud att inom viss tid efter förtäring av rusdrycker föra auto­

mobil vid äventyr av bötesstraff och körkortets återkallande. En så radikal

åtgärd syntes dock måhända ej nödvändig.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som väl fun­

nit en skärpning av straffbestämmelserna för den som förde motorfordon så

påverkad av starka drycker, att han kunde antagas icke äga nödigt herravälde

över sina handlingar, ur avskräckningssynpunkt vara av förhållandena påkal­

lad, har i sitt yttrande föreslagit, att straffskalan i 1 § måtte bestämmas till

fängelse högst sex månader eller dagsböter, dock ej under tio. — Rådhus­

rätten i Göteborg har, under framhållande att den i 1 § angivna förse­

elsen obestridligen vore a,v allmänfarlig karaktär, uttalat att de med för­

seelsen förknippade omständigheterna dock mången gång kunde vara såda­

na att, ehuru icke synnerligen mildrande omständigheter förelåge, det lik­

väl måste anses obilligt att belägga förseelsen med frihetsstraff. Beträf­

fande en dylik förseelse måste som regel bevisningen grundas på mer eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

41

mindre tillförlitliga omdömen och det torde kunna befaras, att örn 1 § erhölle

den föreslagna lydelsen, antingen kraven på bevisning skärptes med påföljd

att åtskilliga fall lämnades straffria, som under nuvarande förhållanden

skulle hava bestraffats, eller också begreppet synnerligen mildrande omstän­

digheter pressades till undvikande av frihetsstraffs utdömande. Straffet för

ifrågavarande förseelse borde bestämmas till fängelse i högst ett år eller dags­

böter. Redan därigenom inträdde en högst betydlig straffskärpning, jämfört

med nu gällande bestämmelser. Genom fängelsestraffets placering främst i

straffskalan framhölles att sådant straff borde i första rummet ifrågakomma.

— Kungl, auto mobilklubben samt svenska motorklubben

och motormännens riksförbund hava framhållit att när ingen

skada drabbade människors liv eller egendom, syntes i 1 § angivna brott böra

som regel kunna sonas med dagsböter. Under alla förhållanden borde böter

kunna ådömas då omständigheterna vore mildrande, ej blott då de vore synner­

ligen mildrande. Jämväl länsstyrelsen i Hallands län bar fun­

nit det vara att gå alltför långt i stränghet att medgiva bötesstraff endast då

omständigheterna vore synnerligen mildrande.

Vad angår 2 § i utkastet har länsstyrelsen i Hallands län

helt allmänt uttalat att straffsatserna synts avvägda i högsta laget. Jämväl

för länsstyrelsen i Göteborgs och Bobus län har den före­

slagna straffskalan förefallit onödigt skärpt; länsstyrelsen har ansett, att

straffet borde bestämmas till högst straffarbete i sex månader och att så­

lunda även böter borde kunna ådömas i förevarande fall. Slutligen har läns­

styrelsen i Östergötlands län, som funnit straffskärpningen väl

befogad beträffande berusade förare, ifrågasatt örn grov vårdslöshet under

alla förhållanden borde beläggas med urbota straff när den ägde rum vid något

överskridande av den stadgade körhastigheten.

Beträffande det föreslagna straffet i 3 § hava betänkligheter anförts av i

stort sett samma art som i fråga örn 1§. Stockholms rådhusrätt

har sålunda anfört:

Det förekomme givetvis fall som utan tvekan borde förskylla fängelse.

Rådhusrättens erfarenhet gåve emellertid vid handen, att i Stockholm ifråga­

varande förseelse i flertalet fall beginges efter lindriga sammanstötningar, vid

vilka endast ringare skada å egendom uppkommit. Begången under sådana

omständigheter syntes förseelsen icke böra förskylla strängare straff än böter.

Med hänsyn därtill funne rådhusrätten den föreslagna straffskalan vara väl

sträng. Straffet för ifrågavarande förbrytelse borde sättas till fängelse i högst

ett år eller dagsböter. Möjligen borde därvid visst minimum för böterna bestäm­

mas.

Samma straffsatser som de av Stockholms rådhusrätt föreslagna hava även

förordats av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt

rådhusrätten i Göteborg. Länsstyrelsen i Hallands

län ävensom några enskilda sammanslutningar hava givit ut­

tryck åt samma principiella uppfattning i denna del som Stockholms rådhusrätt.

Länsstyrelsen i "Västernorrlands län har därjämte anfört:

42

Kungl. Maj:ts proposition nr S08.

Bestämmelsen i 3 § kunde på grund av bestämmelsens allmänna avfattning

och svårigheten för föraren att bedöma fallet tänkas medföra nackdelar för

den resande allmänheten i de landsändar där avståndet till närmaste telefon,

polisman eller trafikmedel vore avsevärt långt. Länsstyrelsen ifrågasatte

huruvida bestämmelsen icke kunde uppmjukas, utan eftergift likväl mot dem

som straffet vore avsett att träffa, nämligen personer som försvunne från

platsen i hopp att undgå upptäckt.

I detta sammanhang må nämnas att rådhusrätten i Eskilstuna

i sitt yttrande ifrågasatt, huruvida ej straffbestämmelserna borde kompletteras

med en sådan ändring i lagen örn villkorlig straffdom att i de fall, då frihets­

straff enligt den nu tilltänkta lagstiftningen kunde ifrågakomma, villkorlig

dom vore utesluten. Rådhusrätten har anfört, att en dylik förändring borde

i så fall givas den räckvidd, att däri även inbegrepes vållande till annans död

genom framförande i av starka drycker påverkat tillstånd av automobil. Det

finge nämligen anses såsom i hög grad för rättskänslan stötande att, såsom i

en del fall hänt, villkorlig dom här komme till användning. Det samhälls­

intresse, som lett till att villkorlig dom uteslutits för vissa andra brott, torde

beträffande de ifrågavarande överträdelserna göra sig med ännu större styrka

gällande.

Forumbestämmelsen i 4 § har av de rådhusrätter som yttrat sig angående

densamma betecknats såsom principiellt riktig. Stockholms rådhus­

rätt och rådhusrätten i Göteborg hava emellertid framhållit, att

denna bestämmelse komme att medföra att en del mål, som hittills handlagts

vid polisdomstolarna i respektive städer, hädanefter skulle anhängiggöras vid

rådhusrätterna. Därav skulle följa en ökad arbetsbörda vilken icke skulle

kunna bemästras utan någon ökning av rådhusrätternas arbetskrafter.

I övrigt har gentemot lagutkastet huvudsakligen anförts att det syntes

mindre lämpligt att sammanföra ifrågavarande straffbestämmelser i en sär­

skild lag. Av praktiska hänsyn borde dessa bestämmelser fortfarande upp­

tagas i motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan.

Beträffande utländsk rätt må här endast nämnas att den danska lagen örn

motorfordon förbjuder den, som på grund av spritförtäring icke är i stånd att

på ett betryggande sätt föra motorfordon, att föra eller försöka föra sådant

fordon. Förseelse mot detta stadgande straffas med fängelse eller under syn­

nerligen förmildrande omständigheter med böter. Enligt den norska lagen i

ämnet äger ingen som är berusad eller påverkad av alkohol föra motorfordon,

överträdelser av den norska lagens föreskrifter straffas enligt en generell

straffbestämmelse med böter eller fängelse i högst tre månader. Har förare

i berusat tillstånd fört motorfordon skola endast vid synnerligen förmildrande

omständigheter böter ifrågakomma.

Departe-

De svårare trafikförseelserna visa tyvärr icke någon märkbar tendens att

chefen"

avta&a- Av dessa förseelser torde ett icke ringa antal vara att tillskriva alko-

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

43

holpåverkan hos förarna av motorfordon. Såsom i inledningen antytts hava

under senare år inträffat åtskilliga fall då mer eller mindre berusade förare

ådagalagt en hänsynslöshet mot andra trafikanter som medfört vådliga följder

och i hög grad upprört allmänheten. I samband därmed hava krav rests på vä­

sentligt strängare straff för sådana förare som i onyktert tillstånd eller eljest

visade likgiltighet för andra människors liv eller egendom. Kraven på straff­

skärpning äro emellertid icke att betrakta såsom uttryck för en tillfällig stäm­

ning utan torde uppbäras av en bestämd mening örn nödvändigheten av att

vidtaga allvarliga åtgärder mot dem som på detta sätt äventyra trafiksäker­

heten.

Att här behandlade förseelser för närvarande i det övervägande antalet fall

sonas med böter framgår av en av statistiska centralbyrån verkställd utredning

avseende åren 1931 och 1932. Av 854 förstnämnda år jämlikt 41 § 2 mom.

motorfordonsförordningen eller samma moment, jämfört med 3 morn., sakfällda

personer blevo endast 29 ådömda frihetsstraff. Motsvarande siffror för år

1932 voro 924 och 37. Personer som i ett och samma mål jämväl dömts för

svårare brott än här avses äro därvid ej medräknade. Anledningen till dom­

stolarnas synbarligen mycket milda bedömande av nu ifrågavarande förseelser

torde vara att söka i gällande låga straff latituder. Strängare straffbestämmelser

höra enligt min mening ifrågakomma först och främst för de förseelser som

avses i 41 § 2 och 3 mom. motorfordonsförordningen, d. v. s. då en förare är

onykter och då han antingen under alkoholpåverkan eller vid körning med

otillåten hastighet ådagalägger grov vårdslöshet eller visar uppenbar likgiltig­

het för andra människors liv eller egendom. Därjämte bör straffet höjas för

det fall att en förare avviker efter en påkörning utan att lämna den hjälp eller

de upplysningar, som omständigheterna påkalla. Vid flera, särskilt under senare

tid, inträffade påkörningar hava de skyldiga förarna fortsatt sin färd utan att

på minsta sätt sörja för offren för deras hänsynslösa framfart. Erfarenheten

har visat att den för dylika förseelser, i vilka ingår ett starkt moment av råhet,

enligt 16 § vägtrafikstadgan gällande straffskalan, som upptager i första

hand böter och endast vid försvårande omständigheter fängelse, uppenbar­

ligen är för låg för att förhindra utbredningen av detta slag av förseelser.

Då jag finner mig böra förorda en väsentligt skärpt lagstiftning på ifråga­

varande område, beror detta icke på att jag hyser den uppfattningen att

strängare straffbestämmelser enbart skola vara i stånd att helt avlägsna de

föreliggande missförhållandena. Sålunda bör den upplysningsverksamhet, var­

om jag i inledningen talat, energiskt fullföljas efter lämpliga linjer, men åt

densamma bör givas erforderligt eftertryck i form av strängare straff. Före­

komsten av spritpåverkade eller eljest hänsynslösa motorfordonsförare innebär

en så allvarlig fara för trafiken på vägar och gator, att inga medel få lämnas

oförsökta då det gäller att avlägsna denna fara.

Den uppfattning angående behovet av straffskärpning jag här uttalat har

i princip delats av alla i ärendet hörda myndigheter och enskilda sammanslut­

ningar. Av de avgivna yttrandena framgår tillika att det utremitterade lag­

utkastet torde kunna läggas till grund för de nya straffbestämmelserna.

44

Kungl. Maj :ts proposition nr 208.

Vidkommande först frågan huruvida dessa bestämmelser skola bibehållas i

motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan eller på sätt uti den i ämnet

upprättade promemorian förordats sammanföras i en särskild lag,

finnér

jag väl

att vissa praktiska skäl tala för att bestämmelserna rörande motorfordonstrafi­

ken äro samlade i så få författningar som möjligt. Emellertid kunna invänd­

ningar givetvis göras mot att Kungl. Maj :t i administrativ väg, örn än efter

riksdagens hörande, utfärdar så stränga straffbestämmelser som de vilka här

ifrågasatts, varjämte må erinras örn att i sammanhang med behandlingen vid

1930 års riksdag av förslagen till motorfordonsförordning och vägtrafikstad­

ga i särskilda motioner (1:255 och 11:425) yrkades, att straffbestämmelser­

na angående spritmissbruk av motorfordonsförare ävensom angående de övriga

förseelser, vilka i förenämnda författningsförslag blivit — med skärpning av

dittills gällande bestämmelser -—- belagda med fängelsestraff, måtte utbrytas

ur ifrågavarande administrativa författningar och sammanföras i en särskild

lag. I utlåtande (nr 34) i ämnet anförde andra lagutskottet att utskottet

icke vore berett förorda den ändring av bestämmelserna i de riksdagen före­

lagda förslagen, varom motionärerna hemställt, men att utskottet ansåge det

önskvärt att frågan i vilka fall straffbestämmelser, vari urbota straff stad­

gades, borde meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ väg eller av Kungl.

Maj :t och riksdagen i lagstiftningsväg gjordes till föremål för utredning. Med

hänsyn till att straffarbete synes böra upptagas i straffsatsen för vissa av

de brott varom här är fråga, anser jag det riktigast att de ifrågasatta skärpta

straffbestämmelserna antagas enligt den ordning som är stadgad i § 87 rege­

ringsformen.

I fråga om brottsbestämningen i 1 § har i några yttranden anmärkts, att

den icke skulle giva erforderliga hållpunkter för en tydlig gränsdragning mel­

lan straffbar och straffri alkoholpåverkan vid förande av motorfordon. Till­

lika har anförts att den anmärkta otydligheten skulle bliva mera betänklig i

mån som straffet höjdes. Det torde visserligen icke kunna bestridas att den

ifrågavarande brottsbestämningen är i någon mån svävande. Emellertid lig­

ger det i sakens natur att en fullt klar brottsbeskrivning icke står att erhålla.

De farhågor, som vid tillkomsten av nu gällande motorfordonsförordning

uttalades därom att förevarande brottsbestämning skulle leda till godtycke

vid tillämpningen, torde ej heller hava i någon avsevärd grad vunnit bekräf­

telse under den tid förordningen varit gällande. I varje fall har icke till­

räcklig erfarenhet under denna tid erhållits för att motivera en revision av be­

stämmelsen.

Såsom framgår av vad jag redan anfört bör enligt min mening för de tra­

fikförseelser varom nu är fråga frihetsstraff användas i betydligt större ut­

sträckning än som med nu gällande bestämmelser sker. Eör de fall som upp­

tagits i 1 § i det remitterade lagutkastet bör sålunda normalstraffet bliva

fängelse. Att såsom i några av de avgivna yttrandena föreslagits anknyta

frågan örn fängelsestraff för en alkoholpåverkad förare till det faktum huru­

vida han därjämte gjort sig skyldig till vårdslös körning eller rentav huru­

vida skada å liv eller egendom uppkommit, innebär enligt min mening en fel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

45

aktig inställning till liela problemet. Redan den omständigheten att en fö­

rare sätter sig vid ratten under det att lian fysiskt och psykiskt är under in­

flytande av alkohol ådagalägger enligt min mening en sådan ansvarslöshet

och utgör en sådan fara för andra trafikanter och eventuella medpassagerare,

att det måste anses befogat att som regel här tillgripa frihetsstraff. Dock

finner jag, med beaktande av vad härutinnan från flera håll anförts, att

utkastets bestämmelse att böter endast skulle kunna förekomma vid synnerligen

förmildrande omständigheter böra ändras därhän att böter kunna ådömas då

omständigheterna äro mildrande.

I fråga örn 2 § finner jag mig icke kunna förorda annan ändring uti de i

utkastet föreslagna straffsatserna än att straffet synes böra bestämmas till

fängelse eller straffarbete i högst ett år. Att här avsedda brott skulle, såsom

nu är fallet, kunna sonas med böter anser jag icke lämpligt.

I förtydligande syfte har åt brottsbeskrivningen i 3 § givits en något an­

nan utformning än den har i 10 § 3 mom. vägtrafikstadgan. Med ändring av

utkastets stadgande att böter skola ådömas endast då omständigheterna äro

synnerligen mildrande, förordar jag liksom skett beträffande 1 § sadan ly­

delse av 3 §, att böter skola kunna ifrågakomma då omständigheterna äro

mildrande. Under övervägande har varit att stadga en allmän skyldighet för

motorfordonsförare att efter sammanstötning, påkörning eller annan därmed

jämförlig händelse inom viss tid anmäla det inträffade för polismyndigheter­

na. Underlåtenhet härutinnan skulle i så fall jämväl vara straffbelagd. Jag

bär emellertid ansett att en dylik föreskrift åtminstone för närvarande icke

bör meddelas.

Förslaget att genom en ändring i lagen örn villkorlig straffdom betaga dom­

stol möjligheten att tillämpa villkorlig dom i mål angående vissa grövre tra­

fikförseelser anser jag mig ej böra biträda, ehuru jag delar uppfattningen att

villkorlig dom som regel ej lämpar sig vid brott av ifrågavarande art. De fall

då i sådana mål villkorlig dom hittills meddelats torde ock vara relativt säll­

synta. Det är att förmoda att domstolarna jämväl i fortsättningen med urskill-

ning skola begagna sig av möjligheten att medgiva villkorlig dom i de trafik­

mål varom här är fråga.

Då de straffbara handlingar som upptagits i den föreslagna nya lagen icke

längre hava karaktär av polisförseelser utan i straffhänseende jämställas med

brott som upptagas i allmänna strafflagen, anser jag riktigast att bestämmel­

serna i den nya lagen icke behandlas såsom subsidiära i förhållande till all­

männa strafflagen. Den i 4 § i utkastet upptagna bestämmelsen att straff

enligt den nya lagen ej skulle tillämpas, där förseelsen enligt allmänna straff­

lagen vore belagd med strängare straff, lärer alltså böra utgå. Härav följer

att de frågor, som kunna uppkomma i anledning av sammanträffande av brott

enligt den nya lagen och brott enligt allmänna strafflagen, skola bedömas pa

samma sätt som om bestämmelserna i förstnämnda lag tillhörde allmänna

strafflagen. För konkurrensfrågornas avgörande äro sålunda reglerna i 4 kap.

strafflagen tillämpliga.

>

Att brott mot den föreslagna lagen böra handläggas vid rådhusrätt och icke

46

Kungl. Maj:ts proposition nr %08.

vid polisdomstol, även om i målet icke skulle förås skadeståndstalan, finner

jag riktigt, då såsom nämnts i den ifrågasatta lagstiftningen dessa brotts

karaktär av polisförseelser försvunnit.

Slutligen vill jag i detta sammanhang även beröra av flera myndigheter

väckta förslag att, i stället för eller jämsides med straffskärpning, tiden för

körkortsindragningen matte beträffande den, som gjort sig skyldig till onyk­

terhet vid framförande av motorfordon, avsevärt utsträckas. Ehuru jag delar

den uppfattningen att berövandet av körkortet är en naturlig reaktion mot en

dylik förseelse, anser jag mig likväl icke för närvarande böra biträda före-

nämnda förslag. Det rader nämligen i fråga örn tiden för körkortsindragnin-

garna en viss ojämnhet i den praxis som tillämpas av de olika länsstyrelserna,

och en ändring i föreslagen riktning skulle måhända i ändå högre grad komma

att giva anledning till en icke önskvärd olikhet i tillämpningen av 15 § 3 mom.

första stycket motorfordonsförordningen. Då innehavet av körkort därjämte

är en förutsättning för stora grupper yrkesmän att vinna försörjning, anser

jag att den nu stadgade maximitiden för prövning av körkortsindragning, två

år, icke bör utsträckas. Länsstyrelse bör givetvis vid prövningstidens utgång

icke utfärda nytt körkort med mindre det av omständigheterna tydligt fram­

går, att sökanden finnes utan fara för trafiksäkerheten eller eljest åter kunna

anförtros rätten att föra motorfordon.

VI. Övergångsbestämmelser.

De föreslagna ändringarna i motorfordonsförordningen och vägtrafikstad­

gan ävensom den föreslagna lagen örn straff för vissa brott vid förande

av motorfordon m. m. torde böra träda i kraft utan någon längre övergångs­

tid. Såsom lämplig tidpunkt i sådant hänseende synes kunna bestämmas den

1 juli 1934. Därvid torde emellertid undantag böra göras i vissa hänseenden.

I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, vilka sistnämnda dag

redan äro i bruk, synes vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2 mom. föreskrivits i fråga

örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes anbringande å viss lägsta höjd

från marken icke böra äga tillämpning förrän från och med den 1 januari

1935. Med korrigering av snedställda skyltar och märken synes däremot icke

böra anstå.

För de körkortsinnehavare, som vid tiden för de nya körkortsbestämmelser-

nas införande äro fyllda 60 år, synes en särskild bestämmelse erforderlig be­

träffande tiden för förnyelsen av deras körkort. I detta hänseende torde det

vara erforderligt att införa ett stadgande att, därest sådan körkortsinnehavare

fortfarande önskar innehava körkort, det skall åligga honom att före den 1

januari 1935 hava låtit förnya detsamma. Vidare synes det nödvändigt att

medgiva att körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1

juli till och med den 31 oktober 1934, skola äga fortsatt giltighet till och med

den 31 december samma år oavsett om förnyelse skett.

Beträffande slutligen de ändrade forumbestämmelserna för vissa mål angå­

ende förseelser mot motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan, får jag

hänvisa till vad jag förut under IV anfört.

Kungl. Majlis proposition nr 208.

47

Föredraganden uppläser härefter de i enlighet nied vad sålunda anförts upp­

rättade förslagen till förordning örn ändring i vissa delar av motor fordonsför­

ordningen den 20 juni 1930 (nr 284) och till förordning om ändring i vissal

delar av vägtrafikstadgan den 20 juni 1930 (nr 285) samt till lag örn straff

för vissa brott vid förande av motorfordon m. m. av den lydelse bilaga

till detta protokoll utvisar samt hemställer, att lagrådets utlåtande över lag­

förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhäm­

tas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

A. C. F. v. Krusenstierna.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Bilaga.

Förslag-

till

Förordning

om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930

(nr 284).

Härigenom förordnas, dels att 8 § 2 morn., 12 § 2 morn., 15 § 1 och 3 morn.,

21 § 1, 2 och 4 morn., 34 §, 37 § 1 morn., 40 § 1 morn., 41, 42, 50, 51 och 56 §§

motorfordonsförordningen den 20 juni 19301 skola hava den ändrade lydelse,

som framgår av följande, dels ock att i förordningen skola med nedan angivna

lydelser upptagas under 15 § ett nytt med 5 betecknat moment ävensom efter

21 § en ny paragraf, betecknad 21 a §.

8

§.

2 morn. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,

varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall lodrätt och på ett i ögonen

fallande sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen, med skyltens

underkant lägst 50 centimeter från marken.

12

§.

2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i två

exemplar. Dessa skola lodrätt och på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett

exemplar framtill och ett baktill å automobilen, med märkets underkant lägst

50 centimeter från marken.

15 §.

1 mom. För----------- sin mantalsskrivningsort.

Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, bar

länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom. c)

avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda kör­

kort, innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan an­

vändande av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,

att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas. Örn

körkorts giltighetstid samt örn förnyelse av körkort stadgas i 5 mom.

Körkort, vartill-------— ordet »duplett».

3 mom. Har----------- sex månader.

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom

1 Senaste lydelse beträffande 21 § 1 moni., 34 §, 37 § 1 moni., 40 § 1 mom. samt 42 §, se Sv.

fSrf.-saml. 1933: 406.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

49

sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva lidan­

de, skall körkortet återkallas. Förekommer grundad anledning till antagande

att förhållande, som nyss sagts, föreligger, äger länsstyrelsen förelägga fö­

raren att inom viss tid förete nytt läkarintyg vid äventyr att körkortet eljest

återkallas.

Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra auto­

mobil, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse fattas, för­

ordna, att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga pröv­

ning skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant förordnande

varit återkallat. Har förare vid färd med automobil ådagalagt grov vårds­

löshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom

eller varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd

av sjukdom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra auto­

mobil utan risk för liv eller egendom, äger polismyndighet som i 14 § 2 mom.

fjärde stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av länssty­

relse huru med körkortet skall förfaras. Körkort som sålunda omhändertagits

skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet, inom 48

timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan örn körkortets

återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att skyndsamt förordna,

huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till föraren återställas. I

avbidan på dylikt förordnande vare föraren icke berättigad att föra motor­

fordon.

Har återkallelse-----------är stadgat.

5 mom. Körkort, som icke blivit återkallat, gäller till och med dagen då

innehavaren fyller sextio år men kan på sätt här nedan sägs förnyas för högst

tre år åt gången. Körkort, som utfärdas för den som fyllt femtiosju år, gäl­

ler för tre år från utfärdandet men kan därefter förnyas som annat körkort.

Förnyelse må ske under tiden fyra månader före och fyra månader efter

det körkortet upphör att gälla. Efter utgången av nämnda tid må körkort

utfärdas allenast i den i 1 mom. föreskrivna ordning.

För vinnande av förnyelse har förare att till den länsstyrelse, som utfärdat

körkortet, insända ansökan därom samt därvid foga sådana handlingar, varom

förmäles i 14 § 2 mom. b), c) och e), därvid vad nämnda moment innehåller

beträffande dylika handlingar skall äga motsvarande tillämpning. Länssty­

relsen må, när omständigheterna därtill föranleda, hänvisa sökanden att hos

besiktningsman undergå nytt förarprov.

Finnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att föra automobil, skall läns­

styrelsen för honom utfärda nytt körkort, däri den för körkortet bestämda gil­

tighetstiden skall angivas.

21

§•

1 mom. Under-----------automobilens maximilast;

c) då mörker råder, minst två lyktor framtill, visande vitt, blåvitt eller gult

sken, av vilka två skola vara anbragta å samma höjd, en å vardera sidan, samt

Bihang till riksdagens protokoll 1984. 1 sami. Nr 208.

4

50

Kungl. Maj:is proposition nr £08.

hava tillräckligt starkt sken för att automobilen skall kunna framföras på ett

betryggande sätt, ävenom en belysningsanordning baktill, som med vitt sken

så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket eller besikt-

ningsskylten, att de lätt kunna avläsas, samt visar rött ljus bakåt.

2 mom. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för brand­

väsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid olycksfall

eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för automobiler

stadgade belysningsanordningar, tillika framtill minst en lykta visande kraf­

tigt rött sken.

4 mom. Förare---------- verka säkert.

Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt. Det skall såvitt möjligt

hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Det åligger förty fö­

rare att, då omständigheterna därtill föranleda, förvissa sig örn att icke igen­

känningsmärke blivit oläsligt. Vad nu sagts örn igenkänningsmärke gäller

jämväl i fråga om besiktningsskylt, där sådan skall föras.

21 a §.

Polisman äger förbjuda den som är så påverkad av starka drycker, att han

kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar, att föra automo­

bil, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom att föra automobilen.

Det åligger polismannen att så snart ske kan om åtgärden underrätta sin när­

maste överordnade.

34 §.

I avseende — — ^— nummer 1.

Å motorcykel skola föras namnskylt och belysningsanordningar såsom är

föreskrivet för automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta. År

till motorcykel kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motor­

cykeln vända delen av sidvagnen föras lykta med vitt, blåvitt eller gult sken.

Vad i — — — med motorcykel.

37 §.

1 mom. Med-----------sken bakåt.

Vad i 21 a § här ovan är stadgat beträffande förande av automobil gäller

jämväl i fråga örn förande av traktortåg.

40 §.

1 mom. Framföres-----------fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2 morn.,

3 mom. andra stycket samt 4 och 6 morn., 22 § 8 mom. första och andra styc­

kena samt 11 mom. tredje stycket, 27 § 5 mom. första stycket, 29 a § 4 mom.

första stycket eller 37 § 1 mom. näst sista stycket eller mot föreskrift, som

meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

51

straffes den —------ 34 § förmäles.

Har automobils eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besikt-

ningsskylt, där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra

fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till och med

ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till samma straff

vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under färd föra ve­

derbörligt igenkänningsmärke eller besiktningsskylt å fordonet. Har igenkän­

ningsmärke eller besiktningsskylt dolts, borttagits eller gjorts oläslig efter

det sammanstötning, påkörning eller annan dylik händelse inträffat, skall för­

seelsen anses såsom begången under försvårande omständigheter.

41 §.

Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg

med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den felande

med böter från och med tio till och med ettusen kronor. Har föraren vid för­

seelsens begående ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet

för andra människors liv eller egendom, straffes enligt lagen örn straff för

vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

42 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den, som

åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom. fjärde styc­

ket eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första stycket, 5, 7,

8, 9 eller 10 morn., 22 § 3 mom. näst sista stycket, 7 mom. samt 8 mom. tredje

stycket, 27 § 8 mom. andra stycket, 28 § 3 morn., 29 § 6 mom. andra stycket

eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom. nionde stycket.

Till enahanda----------- av polismyndighet.

50 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse enligt

denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill lagligen

förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav undfått

del, fällas till det straff som för sådan förseelse är stadgat.

51 §.

Förseelse mot----------- ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är in­

rättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av

allmän domstol.

56 §.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för särskilda

militära ändamål tillverkade motorfordon och släpvagnar eller å motorredskap

och traktortåg, som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas

uteslutande inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat

område.

Därest beträffande----------- därtill förordnar.

Ö v ergångsb estämmelser.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall vid tillämp­

ningen av däri meddelade bestämmelser iakttagas:

1) I fråga örn motorfordon, släpvagnar och traktortåg, som vid tiden för

förordningens ikraftträdande äro i bruk, skall vad i 8 § 2 mom. och 12 § 2

mom. föreskrivits i fråga örn besiktningsskylts och igenkänningsmärkes an­

bringande å viss lägsta höjd från marken icke äga tillämpning förrän från och

med den 1 januari 1935.

2) Körkort, vilkas giltighetstid utgår under tiden från och med den 1 juli

till och med den 31 oktober 1934 skola äga giltighet till och med den 31 de­

cember samma år oavsett örn förnyelse skett. Förare vilken vid tiden för

förordningens ikraftträdande fyllt sextio år åligger, därest han fortfarande

efter den 31 december 1934 önskar innehava körkort, att senast sistnämnda

dag hava låtit förnya detsamma.

3) Utan hinder av stadgandet i 51 § andra stycket att mål, däri talan örn

skadestånd föres, må prövas allenast av allmän domstol, skall mål, som vid

tiden för förordningens ikraftträdande är anhängigt vid polisdomstol eller

poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

53

Förslag

till

Förordning

om ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan den 20 joni 1930 (nr 285),

Härigenom föror einas, att 10 § 3 mom. samt 16 och 17 §§ vägtrafikstadgan

elen 20 juni 19301 skola erhålla följande ändrade lydelse:

10

§.

3 mom. Vid sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig

händelse må förare av fordon icke avlägsna sig från platsen innan de åtgär­

der vidtagits, vartill händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undan­

draga sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplys­

ningar om händelsen.

16 §.

1 mom. Den som bryter mot föreskrifterna i 3 § 1 morn., 4 och 5 §§ samt

7 § 1 mom. eller mot föreskrift, som meddelas med stöd av 5 §, straffes med

böter från och med två till och med trehundra kronor.

2 morn. Bryter någon mot föreskrifterna i 2 och 6 §§, 7 § 2 morn., 8 §,

9 § 1, 2 och 4 morn., 10 § 2 morn., 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift, som

meddelas med stöd av 14 §, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna

försvårande och har förseelsen skett vid framförande av motorfordon må till

fängelse i högst ett år dömas.

3 mom. Förseelse mot 10 § 3 mom. straffes med dagsböter, dock att där

förseelsen skett vid framförande av motorfordon straffet skall bestämmas en­

ligt lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

4 mom. Ej må straff enligt denna paragraf tillämpas där förseelsen en­

ligt allmänna strafflagen eller motorfordonsförordningen bör beläggas med

strängare straff.

17 §.

Förseelse mot-------— ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är in­

rättad, men eljest hos poliskammare eller, där sådan icke finnes, vid allmän

Senaste lydelse beträffande 16 §, se Sv. förf.-saml. 1931: 246.

domstol; dock att mål, däri talan örn skadestånd föres, må prövas allenast av

allmän domstol.

54

Kungl. ^Majda proposition nr 208.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934; dock skall utan hinder av

stadgandet i 17 § andra stycket att mål, däri talan om skadestånd föres, må

prövas allenast av allmän domstol, mål som redan då är anhängigt vid polis­

domstol eller poliskammare, behandlas enligt dittills gällande ordning.

Kungl. May.ts proposition nr SOS.

55

Förslag

till

Lag

om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

Härigenom förordnas som följer:

Förer den, som är så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, automobil, motorcykel varom i

34 § motorfordonsförordningen sägs eller traktortåg, straffes med fängelse i

högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej

under tio.

2

§•

Har förare, som gjort sig skyldig till förseelse varom i 1 § sägs eller vil­

ken framfört fordonet med större hastighet än som enligt gällande bestämmel­

ser i varje fall är medgiven, därvid ådagalagt grov vårdslöshet eller visat

uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, dömes till fän­

gelse eller straffarbete i högst ett år.

3 §•

Har förare av fordon varom i 1 § sägs vid sammanstötning, påkörning el­

ler annan därmed jämförlig händelse avlägsnat sig från platsen, innan de åt­

gärder vidtagits vartill händelsen skäligen bort föranleda, eller har föraren

undandragit sig att uppgiva namn och hemvist eller lämna övriga upplysnin­

gar om händelsen, vare straffet fängelse i högst ett år eller, där omständig­

heterna äro mildrande, dagsböter.

4 §.

Åtal för brott mot denna lag skall anhängiggöras vid allmän domstol.

5 §•

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till

böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1934.

56

Kungl. Majlis proposition nr 208.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Marits lagråd den 26 fe­

bruari 1934.

Närvarande:

justitierådet E^klund,

regeringsrådet A^schan,

justitieråden G^refberg,

F^orssman.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över kommunika-

tionsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 26 januari

1934, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av hovrättsassessorn Ernst Leche.

Förslaget föranledde följande yttranden.

1 och 2 §§.

Lagrådet:

Gällande bestämmelser tillämpas vanligen på det sätt att förare, som gjort

sig skyldig till fortkörning och därvid varit påverkad av starka drycker, dö-

mes till särskilda straff dels jämligt 41 § 1 mom. motorfordonsförordningen

och dels jämlikt 2 mom. i samma paragraf. Har han tillika ådagalagt grov

vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller

egendom utmätes dels ett straff enligt 1 och 3 mom. och dels ett straff en­

ligt 2 och 3 mom. i 41 § (se t. ex. N. J. A. 1931 s. 134 och 1932 B 588).

Enligt det remitterade förslaget skall, då förare ådagalagt grov vårdslös­

het eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom,

med tillämpning allenast av 2 § ett straff ådömas honom även örn vårdslös­

heten eller likgiltigheten är förenad med onykterhet, fortkörning eller båda­

dera. I överensstämmelse härmed har i det vid remissprotokollet fogade för­

slaget till förordning örn ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen

till 41 §, som innehåller straffbestämmelsen för fortkörning i allmänhet, fo­

gats en andra punkt av innebörd att örn föraren vid förseelsens begående åda­

galagt sådan vårdslöshet eller likgiltighet, varom nu är fråga, lagens straff­

bestämmelser skola tillämpas och icke motorfordonsförordningens. Däremot

lärer vara avsett att vid konkurrens mellan den nya 41 § i motorfordonsför­

ordningen och 1 § i lagen särskilda straff skola utmätas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

57

Mot förslagets ståndpunkt att ett straff skall ådömas vid sammanträffande

av de gärningar, som avses i 2 §, är intet att erinra. En sådan princip torde

1 dessa fall vara att föredraga framför den för närvarande tillämpade. För

att tydligare utmärka att 1 och 2 §§ icke skola åberopas samtidigt synes nå­

gon jämkning av ordalagen i 2 § böra vidtagas. Tillräckliga skäl synas

emellertid icke föreligga att låta en motsatt regel gälla för det fall att en fö­

rare på en gång gjort sig skyldig till fortkörning samt till förfarande enligt

lagens 1 §. Det ligger i sakens natur att alkoholens inverkan å föraren van­

ligen tager sig uttryck i fortkörning och detta förhållande bidrager i hög grad

att förläna brott mot 1 § den prägel av allmänfarlighet, som föranlett den

stränga straffbestämmelsen i samma paragraf. Med hänsyn härtill lärer det

vara riktigast att vid sådan konkurrens ej ålägga den felande särskilda straff

för onykterhet enligt lagens 1 § och för fortkörning enligt motorfordonsför­

ordningen. Godtages detta, synes dock ändring i förevarande lagförslag icke

vara erforderlig. Det åsyftade resultatet lärer nämligen kunna vinnas an­

tingen med tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen eller ock genom en utvidg­

ning av den i 41 § motorfordonsförordningen föreslagna undantagsbestäm­

melsen.

I detta sammanhang må ock framhållas lämpligheten av att vid den till­

tänkta omarbetningen av vägtrafikstadgan straffbestämmelserna erhålla en

avfattning som icke utesluter tillämpning av 4 kap. 1 § strafflagen vid sam­

manträffande av exempelvis brott mot 14 kap. strafflagen och förseelse enligt

2 § vägtrafikstadgan. För vinnande av detta syfte lärer 16 § sista stycket

vägtrafikstadgan böra jämkas.

³

§•

Justitierådet Eklund, regeringsrådet Aschan och justitierådet Forssman:

Enligt gällande vägtrafikstadga är straffet för förfarande, som avses i den­

na paragraf, i vanliga fall dagsböter. Endast därest omständigheterna äro

försvårande, må dömas till fängelse i högst ett år. I jämförelse härmed inne­

bär förslaget en betydande straffhöjning i det att normalstraffet satts till

fängelse i högst ett år; endast när omständigheterna äro mildrande, skola dags­

böter ådömas.

Att en avsevärd skärpning av straffet för vissa hithörande förseelser ge­

nomföres är säkerligen av förhållandena påkallat. Emellertid får ej förbises,

att under brottsbeskrivningen i förevarande paragraf rymmas förfaranden av

högst olika art. I det av föredragande departementschefen anförda fallet att

förare övergiver en av honom påkörd person är föraren utan tvivel förtjänt

av en allvarlig näpst. Av en helt annan karaktär kan förfarandet vara, örn

offret är exempelvis ett mindre husdjur eller fråga är örn en lindrig samman­

stötning, vid vilken endast ringa skada å egendom uppkommit.

Det kan därför ej anses uteslutet att jämförelsevis obetydliga förseelser

enligt det föreslagna stadgandet komme att drabbas av fängelsestraff, något

som skulle verka stötande för rättskänslan. Anmärkningsvärt är ock att

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

1 och 3 §§ hava nästan samma straffsatser, oaktat det i 1 § angivna brottet

i det stora flertalet fall uppenbarligen är av väsentligt svårare beskaffenhet

än det i 3 § omförmälda.

På grund av vad sålunda anförts hemställes att i förevarande paragraf

straffsatsen ändras till fängelse i högst ett år eller dagsböter. Örn på detta

sätt fängelsestraffet placeras främst i skalan och sålunda vid val av straff­

art skall äga ett visst företräde framför böter, komma domstolarna säkerligen

icke att underlåta att i sådana fall som åberopats till stöd för den nu föreslag­

na straffskärpningen döma den skyldige till fängelse.

Justitierådet Grefberg:

Då enligt min mening ringa skada eller annat liknande förhållande vid

straffmätningen kan i erforderlig omfattning vinna beaktande som mildrande

omständighet samt med hänsyn till det kända förhållandet att straff oftast ut-

mätes i närheten av minimum i latituden — i vilket hänseende den högsta

instansen i följd av gällande fullföljdsbestämmelser i ytterst ringa mån blir

i tillfälle att vägledande inverka på rättstillämpningen — lämnar jag föreva­

rande paragraf utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

59

Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet

å Stockholms slott den 28 februari 1934.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

U^ndén, S^chlyter, W^igforss, M^öller, L^evinson, V^ennerström, L^eo,

E

ngberg

, E

kman

, S

köld

.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler che­

fen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Leo, lagrådets den 26 februari

1934 avgivna utlåtande över det den 26 januari 1934 till lagrådet remitte­

rade förslaget till lag örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon m. m.

Efter redogörelse för utlåtandets innehåll anför föredraganden:

Mot 2 § har lagrådet framställt en erinran av formell natur, vilken synts

mig böra beaktas, och har jag i enlighet härmed låtit paragrafen undergå er­

forderlig jämkning.

Mot förslagets ståndpunkt att ett straff skall ådömas vid sammanträffande

av de gärningar som avses i 2 § har lagrådet funnit intet vara att erinra.

Enligt lagrådets mening föreligga icke tillräckliga skäl att låta en motsatt

regel gälla för det fall att en förare på en gång gjort sig skyldig till onyk­

terhet enligt 1 § och fortkörning enligt motorfordonsförordningen. Jag delar

lagrådets sålunda uttalade uppfattning och finner det åsyftade resultatet,

nämligen ådömandet av ett straff, lämpligast kunna vinnas därigenom att

4 kap. 1 § strafflagen i förevarande fall tillämpas. I likhet med lagrådet

anser jag sistnämnda lagrum böra vinna tillämpning jämväl vid sammanträf­

fande av exempelvis brott mot 14 kap. strafflagen och förseelse enligt 2 § väg­

trafikstadgan. Då överhuvud vid sammanträffande av brott eller förseelser

mot allmänna strafflagen och de övriga författningar varom här är fråga reg­

lerna i 4 kap. strafflagen örn brottskonkurrens synas böra vinna tillämpning,

finner jag mig böra förorda att 49 § motorfordonsförordningen samt sista

stycket i 16 § vägtrafikstadgan upphävas.

I fråga örn straffbestämmelserna i 3 § i lagförslaget finner jag desamma

icke böra undergå någon ändring. Jag delar den av en utav lagrådets leda­

möter uttalade meningen, att ringa skada eller annat liknande förhållande kan

i erforderlig omfattning vinna beaktande såsom mildrande omständighet vid

sträf fmätningen.

Lagtexten och överskriften till lagförslaget hava undergått vissa redak­

tionella jämkningar.

Föredraganden uppläser härefter de sålunda omarbetade förslagen till för­

ordning om ändring i vissa delar av motor fordons förordning en den 20 juni 1930

(nr 284) och till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan

den 20 juni 1930 (nr 285) ävensom till lag örn straff för vissa brott vid föran­

de av motorfordon samt hemställer att Kungl. Maj :t måtte genom proposition

till riksdagen dels inhämta dess yttrande över först omförmälda två författ-

ningsförslag, med förklarande att Kungl. Maj :t vill, efter mottagande av riks­

dagens svar, meddela det beslut, som därav föranledes, dels ock föreslå riksda­

gen att antaga omförmälda lagförslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.

⁶⁰

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208.

61

Innehållsförteckning.

Sid

Kungl. Maj:ts proposition................................................................................................... 1

Vid propositionen fogade författningsförslag:

Förslag till förordning om ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen .

2

Förslag till förordning örn ändring i vissa delar av vägtrafikstadgan................. 7

Förslag till lag om straff för vissa brott vid förande av motorfordon ....

8

Utdrag av statsrådsprotokollet den 26 januari 1934:

I. Inledning................................................................................................................ 9

II.

Åtgärder i ändamål att minska orsakerna till trafikolyckor........................... 11

a) Polismans befogenhet att ingripa mot spritpåverkad person som har för

avsikt att föra motorfordon............................................................................. 11

b) Befogenhet för polismyndighet att provisoriskt omhändertaga körkort . 15

c) Periodisk omprövning av rätten att innehava körkort................................ 20

lil.

Åtgärder för underlättandet av övervakningen av motorfordonstrafiken . .

28

IV. Ändrade forumbestämmelser för vissa mål angående förseelser mot motor­

fordonsförordningen och vägtrafikstadgan............................................................ 31

V. Strängare straffbestämmelser för vissa förseelser vid förande av motor­

fordon m. m.................................................................................................................37

VI.

övergångsbestämmelser.......................................................................................... 46

Bilaga till statsrådsprotokollet den 26 januari 1934 (författningsförslag) .... 48

Utdrag av lagrådets protokoll den 26 februari 1934

.............................................. 56

Utdrag av statsrådsprotokollet den 28 februari 1934 .............................................. 59