Prop. 1934:222

Kungl. Majlis proposition nr 222.

1

Nr 222

.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående rätt till tjänste­

pension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltnin­ gen, och för arbetare i statens tjänst: given Stockholms slott den 2 mars 1931.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen

dels godkänna härvid fogade förslag till 1) reglemente angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglementet) och

2) reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst (tjänstepensionsreglementet för arbetare);

dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang lill riksdagens protokoll 19.14. 1 sami. Nr

222.

I

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Förslag

till

reglemente angående tjänstepension för tjänstemän, tillhörande

den civila statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglementet).

1 kap.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1. Detta reglemente skall, med de undantag som i 2 § angivas, äga till-

lämpning å följande ordinarie befattningshavare:

a) ordinarie tjänsteman, som är underkastad föreskrifterna i något av

följande avlöningsreglementen, nämligen avlöningsreglementet den 19 juni

1919 (nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järn­

vägar oell statens vattenfallsverk, avlöningsreglementet den 22 juni 1921

(nr 451, jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement och

vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, avlönings­

reglementet den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och

fyrstaten, avlöningsreglementet den 21 maj 1926 (nr 177) för förste pro­

vinsialläkare och provinsialläkare samt avlöningsreglementet den

för tjänstemän vid domänverket; ävensom

b) justitieråd, regeringsråd och landshövding.

2. Reglementet skall, likaledes med de undantag som i 2 § angivas,

jämväl tillämpas å

a) extra ordinarie tjänsteman tillhörande verk, å vars ordinarie tjän­

stemän reglementets bestämmelser jämlikt 1 mom. äga tillämpning;

b) annan icke-ordinarie tjänsteman vid dylikt verk, i den mån Kungl.

Maj:t med hänsyn till anställningens natur samt tjänstgöringens om­

fattning därom förordnar.

3. Där Kungl. Majit så förordnar, skall reglementet lända till efter­

rättelse även beträffande befattningshavare vid verk, vars samtliga tjänste­

män innehava allenast icke-ordinarie anställning, under förutsättning

att befattningshavarna åtnjuta avlöning enligt något av de i 1 mom. a)

omförmälda avlöningsreglementena eller enligt av Kungl. Majit i anslut­

ning därtill utfärdade avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal.

4. Kungl. Majit äger, när särskilda skäl därtill äro, besluta, att regle­

mentet skall i tillämpliga delar bliva gällande jämväl för icke-ordinarie

anställningshavare, som icke avses i 2 eller 3 mom.

3

2

%.

1. Från reglementets tillämpning är undantagen

a) innehavare av ordinarie tjänst, som tillsättes genom förordnande tills vidare, såvitt angår dylik tjänst;

b) kvinnlig tjänsteman, som icke är underkastad de från och med den 1 juli 1925 genomförda ändringarna i de i 1 § 1 mom. a) omförmälda avlö- ningsreglementena den 19 juni 1919, den 22 juni 1921 och den 9 juni 1922;

c) innehavare av tjänst, med vilken är förenad pensionsrätt i arméns eller flottans pensionskassa eller i statens pensionsanstalt, såvitt angår dylik tjänst;

d) tjänsteman vid statens järnvägar, vilken vid statens övertagande av enskild järnväg eller bandel övergått i statens järnvägars tjänst men vid reglementets ikraftträdande icke är underkastad bestämmelserna i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepension för or­ dinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk; samt

e) extra ordinarie tjänsteman, vilkens dagliga tjänstgöringstid vid ett och samma verk understiger hälften av den för ordinarie tjänstemän vid verket föreskrivna.

2. Där ej Kungl. Majrt annorlunda förordnar, är ock från reglemen­ tets tillämpning undantagen

a) tjänsteman, vilken vid statens övertagande av enskilt företag över­ gått till befattning, som avses i reglementet; samt

b) extra ordinarie tjänsteman, vilkens avlöning icke utgår enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan.

3 i

1. Tjänstår, som avses i detta reglemente, beräknas för tid, under vilken tjänsteman före uppnående av den för hans tjänst stadgade pensions­ åldern innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller haft att vidkännas pensionsavdrag enligt bestämmelserna i tjänstepensions- reglementet för arbetare eller för vilken erlagts avgift för tjänstepensione- ring till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pen­ sionskassa. Vid tjänstårsberäkningen iakttages, dels att avdrag göres för tid omfattande minst 15 dagar i följd, under vilken tjänsteman åtnjutit tjänstledighet för svag hälsas vårdande, för havandeskap eller barns­ börd eller för enskild angelägenhet, dels ock att tid, under vilken extra ordinarie tjänsteman haft avkortad tjänstgöring, minskas med så stor del, som svarar mot avkortningen i tjänstgöringstiden.

2. Har tjänsteman eljest i eller utom statens tjänst förrättat arbete eller uppdrag, som finnes vara av beskaffenhet, att tid, varunder sådant arbete eller uppdrag förrättats, skäligen bör helt eller delvis tillgodoräk­ nas honom såsom tjänstår, beror på prövning i den ordning Kungl. Majit föreskriver, örn och i vad mån dylikt tillgodoräknande må äga rum.

Kungl. May.ts proposition nr 222.

4

3. Tid, som tagits i beräkning såsom tjänstår för grundläggande av rätt till pension, må sedermera icke i något avseende ånyo tillgodoräk­ nas såsom tjänstår, såframt icke under nämnda tid fullgjorts annan tjänstgöring än den, på vilken den tidigare tjänstårsberäkningen grun­ dats.

4. Därest vid beräkning av tjänstår den uppkomna slutsumman utvi­ sar del av dag, skall avrundning ske till närmast högre hela dagantal.

4 §.

Från och med den dag, tjänsteman tillträder befattning med pensions rätt enligt detta reglemente, och intill utgången av den månad, under vilken han uppnår trettio tjänstår eller dessförinnan inträder i pensions­ åldern, skall honom tillkommande lön (arvode) minskas med pensionsavdrag i enlighet med bestämmelserna i detta reglemente.

Vid tillämpning av detta stadgande må, utan avseende å vad i 3 § 1 och 2 mom. föreskrives, tid, som förflutit innan detta reglemente blivit å tjänstemannen tillämpligt, räknas såsom tjänstår endast i den mån för sådan tid erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt, pensionsfond eller pensionskassa.

5 §.

1. Pension till belopp för år räknat, som framgår av detta reglemente, utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med dagen näst efter den, då avgång från tjänsten ägt rum, till och med den dag, då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle. Vid tillämpning av detta stadgande iakttages, att det för tiden efter pensionstagarens frånfälle utgående pensionsbeloppet icke må överstiga femhundra kronor.

2. Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott enligt de näi- mare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t; vederbörande myn­ dighet likväl obetaget att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis utbetala återstående pensionsbelopp.

6

*.

1. Varder tjänsteman dömd till avsättning eller till följd av tjänste­ fel skild från tjänsten, må han ej komma i åtnjutande av pension.

2. Har pensionstagare blivit för förbrytelse i sin tidigare innehavda tjänst dömd, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap. 17 § strafflagen, må han från och med månaden näst efter den, under vilken utslaget vunnit laga kraft, åtnjuta allenast en tredjedel av pensionen.

3. Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant straff, eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden uppbära allenast en tredjedel av pensionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

5

Har pensionstagare!! anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av honom, må den myndighet, som beviljat pensionen, kunna medgiva sådan anhörig rätt att uppbära det förverkade pensionsbeloppet eller del därav.

7 §.

1. Örn tjänsteman, vilken kommer i åtnjutande av pension för i detta reglemente avsedd tjänst, vid avgång från den tjänsten åtnjuter eller sedermera erhåller lön eller arvode för annan statstjänst eller ock annan pension för statsanställning till sådant belopp, att sammanlagda förmå­ nerna för år räknat överstiga femtusenfyra kronor, må han, så länge sådan annan förmån åtnjutes, av pensionen enligt detta reglemente upp­ bära allenast en tredjedel, med iakttagande likväl dels att i förekomman­ de fall därutöver må utgå så mycket av den återstående delen, att vad vederbörande äger behålla ej understiger summan av den större förmå­ nen och en tredjedel av den mindre eller, örn båda äro lika, den ena av dem ökad med en tredjedel, dels ock att minskning skall ske endast i den män så erfordras för att förmånernas sammanlagda belopp ej må över­ stiga femtusenfyra kronor.

2. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. skall i förekommande fall iakttagas, att hänsyn icke tages till pension, sorn utgår enligt gällande bestäm­ melser angående pensionering av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal, samt att i fråga örn icke-ordinarie tjänsteman, som innehar befattning med avkortad tjänstgöringstid i två verk och erhåller pension för båda be­ fattningarna, sammanlagda beloppet av de båda pensionerna betraktas såsom en pension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

8 §.

1. Fråga örn rätt till pension enligt detta reglemente prövas

a) beträffande tjänsteman, som avses i 12 § 4 mom. ävensom i 3 kap., av Kungl. Maj:t;

b) beträffande tjänsteman vid postverket, telegrafverket, statens järn­ vägar, statens vattenfallsverk eller domänverket av vederbörande verks styrelse, såframt icke annat följer av vad ovan under a) stadgas; samt

c) beträffande annan tjänsteman av den myndighet, Kungl. Majit be­ stämmer.

2. Avsked må ej meddelas tjänsteman, innan frågan örn hans rätt till pension, där sådan fråga förekommer, blivit vederbörligen avgjord. Vad nu sagts har dock icke avseende å innehavare av förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen.

3. Då pension beviljas, skall den pensionsberättigade erhålla skriftligt bevis därom.

6

9

Till ledning vid prövning av tjänstemans pensionsrätt skall kos ve­ derbörande myndigheter föras tjänstematrikel enligt de närmare före­ skrifter, som utfärdas av Kungl. Majit.

10

§.

Därest beloppet av pension, som beräknats enligt bestämmelserna i detta reglemente, icke är i helt krontal jämnt delbart med tolv, skall detsam­ ma jämkas till närmast högre sålunda delbara tal.

11 i

Enligt de närmare föreskrifter, som meddelas av Kungl. Majit, skall för varje räkenskapsår fonderas vad som motsvarar den överslagsvis beräk­ nade summan av de belopp, vilka jämlikt bestämmelserna i 4 § under räkenskapsåret innehållas såsom pensionsavdrag. Av de fonderade med­ len, vilka skola göras räntebärande, bestrides så stor del av kostnaden för beredande av pension eller uppskjuten livränta enligt detta regle­ mente, som enligt vetenskaplig sannolikhetsberäkning finnes motsvara medelstillgångarna och de stadgade pensionsavdragens storlek.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

2 kap.

Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller kon­

stitutorial.

12 §.

1. Skyldighet att avgå från tjänsten inträder för innehavare av do­ marämbete, med undantag av vattenrättsingenjör,

a) vid utgången av den månad, under vilken han fyller sextiosju år;

b) då han träffats av olycksfall i tjänsten och det behörigen styrkes, att han till följd härav är för framtiden oförmögen till tjänstgöring;

c) då han under tre på varandra följande år till följd av sjukdom, van­ förhet eller lyte i andra fall än under b) sägs varit ur stånd att tjänst­ göra och det behörigen styrkes, att han är för framtiden oförmögen att sköta sin tjänst, eller då han, efter att hava uppnått pensionsåldern, un­ der sex månader på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit oför­ mögen till tjänstgöring.

2. För annan tjänsteman än i 1 mom. avses inträder skyldighet att avgå från tjänsten,

a) då han uppnått den för hans tjänst stadgade pensionsåldern, den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, likväl obetaget att med­ giva anstånd med avskedet, därest och så länge tjänstemannen prövas kunna på tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre tid än sammanlagt två år;

7

b) då han träffats av olycksfall i tjänsten och det behörigen styrkes, att han på grund härav är för framtiden oförmögen att på tillfredsstäl­ lande sätt sköta sin tjänst, samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i sådan annan befattning, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig;

c) då det behörigen styrkes, att han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt ar­ betsförmåga är för framtiden oförmögen att på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, samt han prövas icke lämpligen kunna tjänstgöra i så­ dan annan befattning, till vilken han må vara pliktig att låta förflytta sig.

3. Har tjänsteman, för vilken enligt 1 eller 2 mom. inträtt skyldighet att avgå från tjänsten, underlåtit att söka avsked, ankommer det på den myndighet, som äger att från tjänsten avskeda, att entlediga tjänste­ mannen.

4. Befinnes tjänsteman, som i 2 mom. avses, urståndsatt att på till­ fredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden och är ej sådant fall för handen, varom i 2 mom. b) eller c) sägs, må Kungl. Majit, därest tjänstemannen uppnått en levnadsålder, som med högst fem år under­ stiger den för hans tjänst stadgade pensionsåldern, på därom av veder­ börande myndighet gjord framställning förklara honom skyldig att avgå från tjänsten och entlediga honom. Framställning, som nyss sagts, må icke avlåtas, utan att tjänsteman­ nen erhållit tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet. Avgives ytt­ rande, skall detsamma åtfölja framställningen till Kungl. Majit.

13 %.

Kätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension till­ kommen

a) tjänsteman, som uppnått den för hans tjänst stadgade pensions­ åldern (ålderspension);

b) tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 12 § 1 mom. b) eller 2 mom. b) är skyldig att avgå (invalidpension);

c) tjänsteman, som enligt bestämmelserna i 12 § 1 mom. c) eller 2 mom.

c) är skyldig att avgå eller som med tillämpning av bestämmelsen i 12 § 4 mom. förklarats skyldig att avgå (sjukpension).

14 §.

1. Ålderspension bestämmes i förhållande till antalet tjänstår enligt följande grunder. Kan tjänsteman räkna minst trettio eller, örn han är innehavare av i bilaga A till detta reglemente omförmäld befattning, minst tjugufem tjänstår, utgår hel pension. Är tjänstårens antal mindre än nu sagts, utgår avkortad pension.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

2. Hel pension sammanfaller till beloppet med det för tjänsten stad­ gade pensionsunderlaget; dock att för tjänsteman, som under kortare tid än tre år innehaft den tjänst, från vilken avgång äger rum, beloppet av hel pension skall utgöra medeltalet av de pensionsunderlag, vilka under de senast förflutna tre åren före avgången varit gällande för honom. i Avkortad pension motsvarar beloppet av hel pension, minskat med |'120 eller> där för hel pension erfordras allenast tjugufem tjänstår, med Vtoo för varje full fjärdedel av år, varmed antalet tjänstår understiger trettio respektive tjugufem. 8

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

15

§.

Invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för tjänste­ mannen vid avgången gällande pensionsunderlaget.

16 §.

Sjukpension bestämmes enligt de i 14 § angivna grunderna men utgår med lägst sjuttiofem procent av hel pension. Beloppet av sjukpension må dock icke överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit tjänstemannen, därest han med oförändrat pensionsunderlag kvarstått i sin befattning till pensionsålderns inträde.

17

§.

1. Tjänsteman, som tidigast fem år före uppnåendet av pensions­ åldern frivilligt avgår ur tjänst, må kunna av Kungl. Maj:t medgivas rätt att komma i åtnjutande av förtidspension, under förutsättning att han innehar minst trettio tjänstar samt att avgången finnes icke vara stridande mot statens intressen. Förtidspension motsvarar hel ålderspension men skall för tiden intill dess tjänstemannen uppnår pensionsåldern vara minskad med */«„ för varje full fjärdedel av år, varmed tjänstemannens levnadsålder vid av­ gången understiger pensionsåldern.

2. Varder sådan i detta kapitel avsedd tjänsteman, vilken innehar för­ troendesyssla enligt § 35 regeringsformen, entledigad utan egen ansök­ ning och utan att på grund av bestämmelse i 12 § detta reglemente skyl­ dighet att avgå från tjänsten föreligger, må han kunna efter Kungl. Majrts beprövande komma i åtnjutande av förtidspension. Förtidspen­ sion till sådan tjänsteman bestämmes, där tjänstemannen under minst tolv år innehaft befattningen, till ett belopp, motsvarande det för den­ samma gällande pensionsunderlaget men eljest till ett belopp, som med ettusen kronor understiger nämnda underlag. För tjänsteman, hänförlig till diplomatisk eller konsulär personal, gäl­ ler i förevarande hänseende vad särskilt finnes stadgat.

Kungl. Mattts proposition nr 222.

18

9

1. Beträffande de i detta kapitel avsedda befattningar, som äro hän­ förda till viss lönegrad, skola, där ej annat följer av stadgandena i 2 morn., 20 och 21 §§ samt 24 § 4 morn., tillämpas de pensionsunderlag och pensions- avdrag, som här nedan för de särskilda lönegraderna angivas:

1. Befattningar vid allmänna civilförvaltningen, med undantag av lots- och fyr­

staten, samt vid affärsdrivande verk.

a) Tjänstemän i chefs- eller därmed jämförlig ställning:

Lönegrad

Pensions­

underlag

kr.

Pensionsav- drag för år

kr.

7,296 438 7,896 474 8,496 510 8,796 528

b) Andra tjänstemän:

Lönegrad

Pensions­ underlag

Pen-

sions-

avdrag

för år

kr.

Lönegrad

Pensionsnnderlag

Pen-

sions-

avdrag för år

kr.

man

kr.

kvinna

kr.

man

kr.

kvinna

kr.

fR\ ]

1?320 1,236 36 (R'l 16 ............................. 3,240

3,036 141

i)

1,404 1,320

39

»

17 ............................

3,444 3,240

156

3

.........

1,476 1,404 42

»

18 ............................

3,684 3,444

174

X ................

1,560 1,476 45

»

19 ............................ 3,924

3,684

192

1,644 1,560 48

»

20 ............................

3,924 3,684

192

6

1,716 1,644

»

21 ............................

4,200 3,924 213

»

1,824

1,716 57

»

22

4,476 4,200 234

| » 8.................................

1,920

1,824 63

»

23 ............................

4,764

4,476

255

9

2,040

1,920 69 24 ............................

5,076 4,764

279

10

2 160 2,040

5,400

5,076

303

» 11................................ 2,304 2,160 84

»

26 ............................

5,724 5,400 330

»

12................................

2,436

2,304 90

»

27 ............................

6,036 5,724

354

» 13................................

2,640 2,436 102

28 ............................

6,360 6,036 378

»

14.................................

2,844

2,640

114

»

29 .............................

6,684 6,360 399

»

15.................................

3,036

2,844 129

»

30 ............................ 6,996 6,684 420

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

2. Befattningar vid lots- och fyrstaten.

Lönegrad

Pensions­

underlag

Pen­

sions­

avdrag

för år

kr.

Lönegrad

Pensions­

underlag

Pen­

sions­

avdrag

lör år

kr.

man

kr.

kvinna

kr.

man

kr.

kvinna

kr.

1,404

1,320

39

8.....................................

2,160

2,040

75

1,560

1,476

45

9.....................................

2,304

2,160

84

1,644

1,560

48

10.....................................

2,436

2,304

90

1,716

1,644

51

11.....................................

3,924

3,684

192

1,824

1,716

57

12.....................................

5,724

5,400

330

1,920

1,824

63

13.....................................

6,036

5,724

354

2,040

1,920

69

1 ...

2

...

3 ...

4 ...

5 ...

6

...

7 ...

2. För följande befattningar skola, oavsett vilken lönegrad befattningen

tillhör, tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som enligt 1

mom. gälla för nedan angivna lönegrader, nämligen:

för överläkare av lea klass vid statens sinnessjukhus___30:e lönegraden

»

»

» 2:a

»

»

»

»

___29:e

»

»

»

» 3:e

»

»

»

»

___28:e

»

dock att för överläkare, som tillika är professor i psykiatri vid

universitet eller vid karolinska mediko-kirurgiska institutet, pen-

sionsunderlaget skall utgöra 7,500 kronor och pensionsavdraget 450

kronor,

för lantbruksingenjör ................................................................ 26:e lönegraden

» länsveterinär ................................................................. .. 22 :a

»

» lokomotivförare ................................................................... 13 :e

»

» lokomotiveldare ................................................................... 8:e

»

För lotspersonal, tillhörande 10:e lönegraden, utgör pensionsunderlaget

2,640 kronor för man och 2,436 kronor för kvinna samt pensionsavdraget

102 kronor. För övrig lotspersonal skola tillämpas de pensionsunderlag och

pensionsavdrag, som gälla för lönegrad närmast högre än den, till vilken

vederbörande befattning hör.

3. För nedan angivna, till viss lönegrad ej hänförliga befattningar skola

tillämpas följande pensionsunderlag och pensionsavdrag:

för justitieråd, regeringsråd och landshövding: pensionsunderlag 9,996

kronor och pensionsavdrag 600 kronor,

för förste provinsialläkare: pensionsunderlag 6,996 kronor för man och

6,684 kronor för kvinna samt pensionsavdrag 420 kronor,

för provinsialläkare: pensionsunderlag 6,036 kronor för man och 5,724

kronor för kvinna samt pensionsavdrag 354 kronor, ävensom

för distriktsveterinär: pensionsunderlag 3,924 kronor för man och 3,684

kronor för kvinna samt pensionsavdrag 192 kronor.

11

19 §.

Där ej för viss befattning annan pensionsålder angives i den såsom bilaga B till detta reglemente fogade åldersförteckningen, inträder pen­ sionsåldern vid utgången av den månad, under vilken tjänsteman upp­ når nedan angivna levnadsålder:

1. För justitieråd, regeringsråd och landshövding ....................

2. För tjänstemän vid provinsialläkarstaten: provinsialläkare ............................................ .............................. förste provinsialläkare ...............................................................

3. För distriktsveterinär.......................................................................

4. För tjänstemän vid lots- och fyrstaten: tjänstemän, tillhörande lönegraderna 1—10 ...............

»

»

» 11—13 .........................

5. För övriga tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen samt för tjänstemän vid affärsdrivande verk: tjänstemän, tillhörande lönegraderna (B) 1—12

»

>

» (B) 13—30 ...........

»

» »A 1—4 ...........

20

§.

1. Varder tjänsteman utan något sitt förvållande förflyttad till tjänst med lägre pensionsunderlag, skall i pensionshänseende för honom fort­ farande gälla vad som finnes stadgat i fråga örn den tjänst, han vid för­ flyttningen innehade.

2. Har tjänsteman efter egen ansökning förflyttats till tjänst med lägre pensionsunderlag eller har sådan förflyttning föranletts av något tjänstemannens förfarande i tjänsten, skall i pensionshänseende gälla vad som finnes stadgat för den lägre tjänsten.

3. Nedflyttas tjänst till lägre lönegrad och sänkes till följd därav det för tjänsten dittills gällande pensionsunderlaget, skall i pensionshän­ seende icke inträda någon förändring för den, som vid nedflyttningen inne­ hade tjänsten.

21 $.

För ordinarie tjänsteman, som är förordnad att innehava sådan i regle­ mentet avsedd icke-ordinarie befattning, för vilken gäller ett högre pen­ sionsunderlag än det för hans ordinarie tjänst fastställda, skola tillämpas de för icke-ordinarie befattningshavare i reglementet givna bestämmel­ serna, under iakttagande likväl att han härigenom icke må lida inskränk­ ning i de pensionsförmåner, som tillkomma honom i hans egenskap av ordinarie tjänsteman.

22

§.

1. Tjänsteman, som avgår från tjänsten utan rätt att komma i åtnjutan de av pension, är från och med avgången försäkrad till erhållande av upp­ skjuten livränta till det belopp för år räknat, som enligt försäkringsteknisk beräkning svarar mot den intjänta pensionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

65 år

63 » 65 » 63 »

60 » 65 »

60 » 65 » 65 »

12

Vid beräkning av intjänt pension tillämpas en tjänstålder för hel pen­ sion av trettio år och en pensionsålder, utgörande 63 år för befattning, beträffande vilken pensionsunderlaget ej överstiger 2,436 kronor för man och 2,304 kronor för kvinna, samt 65 år för annan befattning. Därest an­ talet tjänstår vid avgången understiger trettio, minskas den intjänta pen­ sionen med två procent för varje felande helt tjänstår. För tjänsteman, vilken blivit dömd till avsättning på grund av förbrytelse i tjänsten eller som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten, skall emellertid den in­ tjänta pensionen minskas med två tredjedelar, där ej Kungl. Maj :t finner skäl tillerkänna tjänstemannen större del, dock ej mera än två tredje­ delar av den intjänta pensionen.

2. Tjänsteman skall erhålla skriftligt bevis över honom vid avgång ur statens tjänst tillkommande rätt till uppskjuten livränta.

3. Därest livränteförsäkrad person ånyo tillträder med pensionsrätt för­ enad befattning i statens tjänst eller erhåller sådan befattning med pensions­ rätt i av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensions­ kassa, i vilken tjänstår för pension må räknas för statstjänsten, upphör hans rätt till livränta. Är jämväl den nya befattningen underkastad bestämmel­ serna i detta reglemente, skall — där ej föreskrifterna i 1 mom. ånyo träda i tillämpning — vid bestämmande av pension för befattningen hänsyn tagas till den tid, under vilken tjänstemannen förut innehaft sådan an­ ställning, som enligt bestämmelserna i 3 § må räknas honom till godo så­ som tjänstår för pension.

4. Livränta utbetalas enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit, från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande uppnått den ålder, som tillämpats såsom pensionsålder vid beräkning av intjänt pension, till och med den månad, varunder livräntetagaren avlider.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

3 kap.

Ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom förordnande på viss tid.

23 §.

1. Den, som innehar ordinarie tjänst, vilken tillsättes genom förord­ nande på viss tid, är skyldig att efter beslut av Kungl. Majit frånträda förordnandet, därest han till följd av sjukdom befinnes oförmögen att i fortsättningen på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst.

2. I sammanhang med beslut örn förordnandes upphörande, så ock då meddelat förordnande utlöper utan att efterföljas av förnyat förordnande, skall frågan örn tjänstemannens rätt till pension, där sådan fråga före­ kommer, avgöras.

24 §.

1. Har tjänsteman, som avses i detta kapitel, under minst tolv år inne­ haft förordnande å sin befattning, eller har han, oavsett tjänstetidens

13

längd, befunnits på grund, av olycksfall i tjänsten vara oförmögen att i fortsättningen på tillfredsställande sätt sköta sin tjänst, är han berättigad att vid avgång ur statens tjänst komma i åtnjutande av hel pension, vilken till beloppet motsvarar det för befattningen gällande pensionsunderlaget.

2. Därest sådan tjänsteman, innan han under tolv år innehaft förord­ nande å befattningen, avgår ur statens tjänst antingen på grund av att förordnandet utlöper utan att efterföljas av förnyat förordnande eller på grund därav, att han befunnits vara till följd av sjukdom, som ej föranletts av olycksfall i tjänsten, oförmögen att i fortsättningen på tillfredsställan­ de sätt sköta sin tjänst, så ock därest tjänsteman eljest dessförinnan utan egen begäran nödgas avgå ur statens tjänst, äger han uppbära avkortad pension till belopp, som med ettuseu kronor understiger det för befattningen gällande pensionsunderlaget.

3. Vid tillämpning av vad i 1 och 2 mom. stadgas iakttages, att pensionen för den, som vid tillträdande av förordnandet innehade tjänst, vilken till­ sättes genom fullmakt, konstitutorial eller förordnande på viss tid, icke må beräknas till lägre belopp än den pension, som skulle hava tillkommit honom, örn han intill tiden för avgången kvarstått i sin förra tjänst.

4. Övergår tjänsteman vid förordnandes upphörande till annan tjänst med pensionsrätt enligt detta reglemente, skall i pensionshänseende gälla vad för den tjänsten finnes stadgat. Har förordnandet fortgått under minst tolv år, må dock med avseende å pensionsunderlag och pensions- avdrag kunna för honom allt fortfarande tillämpas de stadgande!!, som gällde vid tiden för frånträdande av förordnandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

25 §.

För de i detta kapitel avsedda befattningarna skola gälla de pensions- underlag och tillämpas de pensionsavdrag, som här nedan angivas:

Pensions­ underlag

kr.

Pensionsav- drag för &r

kr.

a) Allmänna civilförvaltningen:

Generaldirektör (generaltulldirektör) ..................................................

9,000 540

Överdirektör och chef för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen .......

8,000

480

Byggnadschef i byggnadsstyrelsen samt chef för stuteribyrån inom

7,000 420

lantbruksstyrelsen ..................................................................................

| Kustbevakningsinspektör vid tullverket.................................................

6,000

360

Depåchef vid hingstdepåer och stuteri .................................................

5,500

330

b) Affärsdrivande verk:

J Generaldirektör ............................................................................................

9,000

540

1 Överdirektör ävensom Överingeniör ......................................................

8,000

480

' Distriktschef, driftdirektör, förrådsdirektör, kraftverksdirektör,

telefondirektör i Stockholm ävensom verkstadsdirektör ...........

7,000

420

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

4 kap.

Icke-ordinarie tjänstemän.

26

Rätt att vid avgång från tjänsten komma i åtnjutande av pension till­ kommer icke-ordinarie tjänsteman:

a) då tjänstemannen entledigas vid eller efter uppnådd pensionsålder (ålderspension);

b) då tjänstemannen entledigas på grund därav, att han till följd av olycksfall i tjänsten blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande tjänst­ göring (invalidpension);

c) då tjänstemannen entledigas på grund därav, att han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av nedsatt arbetsförmåga blivit oförmögen till fortsatt tillfredsställande tjänstgöring, dock under förutsättning att han vid avgången kan räkna minst tio tjänstår (sjukpension).

27

1. I fråga örn beräkning av pension för icke-ordinarie tjänsteman gäl­ ler, att

a) ålderspension bestämmes enligt de grunder, som angivas i 14 §;

b) invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för tjänste­ mannen vid avgången gällande pensionsunderlaget; dock att för tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid pensionen skall reduceras i samma omfatt­ ning, som vid avgången gällt i fråga örn lönen;

c) sjukpension bestämmes enligt de grunder, som angivas i 14 §, varvid emellertid iakttages, å ena sidan, att pensionen utgår med lägst sjuttiofem procent av hel pension samt, å andra sidan, att sjukpensionen icke må överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit tjänstemannen, därest han med oförändrat pensionsunderlag och oförändrad tjänstgörings­ tid kvarstått i sin befattning till pensionsålderns inträde.

2. Vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. a) och c) skola för inne­ havare av sådan icke-ordinarie befattning, som direkt motsvarar eller av Kungl. Majit förklarats vara i pensionshänseende likställd med i bilaga A angiven ordinarie tjänst, de i 14 § 1 och 3 mom. för dylik tjänst stad­ gade särskilda beräkningsgrunderna lända till efterrättelse.

28 §.

1. För sådana extra ordinarie tjänster, vid vilka lön utgår enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan, skola, med de undantag som i 2 och 3 mom. stadgas, tillämpas de pensionsunderlag och pensionsavdrag, som här nedan för de särskilda lönegraderna angivas:

15

Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.

a) Befattningar vid allmänna civilförvaltningen, med undantag av lots- och fyrstaten, samt

vid affårsdrivande verk.

Lönegrad

Pensions­

unde Tlag

Pen-

sions- aydrag för år

kr.

Lönegrad

Pensions-

nnderlag

Pen-

sions- aydrag för år

kr.

man

kr.

kvinna

kr.

man

kr.

kvinna

kr.

i .....................................

1,236 1,164 33 16.....................................

3,036

2,844 129

2 .....................................

1,320 1,236 36

17..................................... 3,240 3,036

141

3 .....................................

1,404 1,320

39 18..................................... 3,444 3,240

156

4

1,476

1,404 42 19..................................... 3.684

3.444 174

1,560 1,476

45 20..................................... 3,684

3,444 174

6 .....................................

1,644 1,560

48 21..................................... 3,924 3,684

192

7 ....................

1,716

1,644

51

22

4,200 3,924

213

8 ..................................... 1,824

1,716 57

23.....................................

4,476 4,200

234

9 ............

1,920 1,824 63 24..................................... 4,764

4,476 255

10 .....................................

2,040

1,920 69

25.....................................

5,076 4,764 279

11 .....................................

2,160

2,040 75 26..................................... 5,400

5,076 303

12 .....................................

2,304 2,160 84

27.....................................

5,724

5,400 330

13 .....................................

2,436 2,304 90 28..................................... 6,036

5,724 354

14 ..................................... 2,640 2,436 102 29.....................................

6,360 6,036 378

15 .....................................

2,844 2,640 114 30.....................................

6,684 6,360 399

b) Befattningar vid lots- och fyrstaten.

Lönegrad

Pensionaunderlag

Pen-

sions- aydrag för år

kr.

Lönegrad

PensionBunderlag

Pen­

sions­ avdrag för år

kr.

man kr.

kvinna

kr.

man

kr.

kvinna

kr.

1 ......................................... 1,320 1,236 36 8 ....................................

2,040 1,920 69

2......................................... 1,476 1,404 42

9 .................................

2,160 2,040 75

3 ......................................... 1,560

1,476 45

10 .....................................

2,304

2,160

84

4 .........................................

1,644 1,560 48

11 .....................................

3,684 3,444 174

5 .........................................

1,716 1,644 51

12 .....................................

5,400 5,076 303

6 .........................................

1,824 1,716 57

13 .....................................

5,724 5,400

330

7 .........................................

1,920 1,824 63

2. För lotspersonal, berättigad till andel i lotspenningar och tillhöran­ de 10:e lönegraden, utgör pensionsunderlaget 2,436 kronor för man och 2,304 kronor för kvinna samt pensionsavdraget 90 kronor. För övrig till andel i lotspenningar berättigad lotspersonal skola tillämpas de pen- sionsunderlag och pensionsavdrag, som gälla för lönegrad närmast högre än den, till vilken vederbörande befattning hör.

16

3. I fråga om annan icke-ordinarie befattning än i 1 mom. sågs äger Kungl. Maj:t bestämma den lönegrad, till vilken befattningen är att i pen- sionshänseende hänföra, eller ock fastställa särskilt pensionsunderlag och pensionsavdrag för densamma. Vad nu är sagt äger ock avseende å i 1 mom. nämnd tjänst för det fall, att slutlönen i densamma fastställts till an­ nat belopp än det, som normalt gäller såsom slutlön för extra ordinarie befattningar i den lönegrad, tjänsten tillhör.

4. För tjänsteman med avkortad tjänstgöringstid skall vidtagas en mot avkortningen svarande minskning av pensionsavdraget.

29 §.

För icke-ordinarie befattning gäller samma pensionsålder som för mot­ svarande ordinarie tjänst. Där sådan motsvarighet saknas eller där sär­ skilda skäl till avvikelse föreligga, fastställer Kungl. Maj:t pensionsåldern.

Tjänsteman må icke i något fall bibehållas i tjänst längre tid än två år utöver pensionsåldern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

30 §.

Bestämmelserna i 17 § 1 mom. angående förtidspension och i 22 § an­ gående uppskjuten livränta skola äga motsvarande tillämpning beträf­ fande icke-ordinarie tjänsteman; dock att vid beräkning av uppskjuten livränta för tjänsteman, vilken blivit dömd till avsättning på grund av förbrytelse i tjänsten eller som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten, den intjänta pensionen skall i varje fall minskas med två tredjedelar.

5 kap.

Reglementets tillämplighet m. m.

31 §.

Varder ordinarie tjänsteman, som avses i detta reglemente, utan änd­ ring beträffande innehavande lönegrad förflyttad till tjänst, å vilken reglementet icke äger tillämpning, skall han, så länge han kvarstår i den tjänsten, fortfarande vara underkastad reglementets föreskrifter.

32 §.

Därest justitieråd eller regeringsråd avgått från sin tjänst för utövande av statsrådsämbete eller för tillträdande av annan statstjänst eller för fullgörande av något av Kungl. Majit meddelat uppdrag, för vilket er­ sättning av statsmedel utgår, skall, så länge han innehar befattningen eller uppdraget, i pensionshänseende så anses, som örn han alltjämt kvar- stode i sin förra tjänst, varvid han i förekommande fall har att å sin avlöning eller ersättning vidkännas avdrag med belopp, motsvarande pensionsavdrag för justitieråd eller regeringsråd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

17

Vad sålunda stadgats gäller även beträffande justitieråd eller rege­

ringsråd, som innehaft statsrådsämbete och omedelbart efter avgången

från detta ämbete erhåller befattning eller uppdrag, som nyss sagts.

33 §.

Har ordinarie diplomatisk eller konsulär tjänsteman försatts i dispo­

nibilitet och åtnjuter han exspektansarvode eller annan eljest med rätt till

pension icke förenad avlöning av statsmedel till belopp ej understigan­

de pensionsunderlaget för den av honom senast innehavda ordinarie befatt­

ningen, skall han vara underkastad bestämmelserna i detta reglemente,

varvid för honom skola tillämpas de pensionsunderlag och pensionsav-

drag, som gälla för nämnda befattning. Sådan tjänsteman äger såsom

tjänstår tillgodoräkna tid, under vilken han haft att vidkännas pensions-

avdrag å exspektansarvode eller annan avlöning, som nyss sagts.

34 §.

De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för tillämp­

ningen av reglementet, meddelas av Kungl. Majit.

Detta reglemente träder i kraft den 1 juli 1935, från och med vilken dag

vad i lag eller annan av Kungl. Majit utfärdad författning eller före­

skrift finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphör att gälla,

så vitt angår tjänsteman, å vilken reglementet erhåller tillämpning.

Övergångsbestämmelser.

1. För bestämmande av beloppet av pension eller av uppskjuten liv­

ränta skall den, som vid reglementets ikraftträdande innehar sådan ordi­

narie eller extra ordinarie tjänst eller tjänst å extra stat, å vilken regle­

mentet erhåller tillämpning, äga att såsom tjänstår tillgodoräkna före

ikraftträdandet förfluten tjänstetid, i den mån densamma fått tillgodo­

räknas såsom tjänstår enligt de för ordinarie tjänstemän vid det verk

eller den förvaltningsgren, befattningshavaren tillhör, före ikraftträdan­

det gällande pensioneringsbestämmelserna. För den, vilken vid ikraft­

trädandet innehar tjänst vid postverket, telegrafverket, statens järnvä­

gar eller statens vattenfallsverk, må dock av tid, som ordinarie tjänste­

man enligt lagen den 4 juni 1920 angående rätt till tjänstepension för

ordinarie tjänstemän vid nämnda verk icke ägt räkna såsom avgiftsår,

tillgodoräknas endast två tredjedelar.

Vad nu stadgats skall icke föranleda inskränkning i den rätt till tjänst-

årsberäkning, som må tillkomma tjänsteman enligt bestämmelserna i 3 §.

Bihang till riksdagens protokoll 1934.

1 sami. Nr 222.

2

18

Tjänsteman, för vilken till följd av reglementets bestämmelser angåen­ de pensionsålder skyldighet att avgå från tjänsten inträder vid tidigare tidpunkt än med tillämpning av de för honom omedelbart före reglemen­ tets ikraftträdande gällande stadgandena, må såsom tjänstår för bestäm­ mande av beloppet av pension eller av uppskjuten livränta jämväl till­ godoräkna, örn avgångsskyldigheten inträder före den 1 juli 1938, hela den tid, varmed pensionsåldern blivit genom reglementets bestämmelser nedsatt, örn avgångsskyldigheten inträder under tiden 1 juli 1938—30 juni 1939 nämnda tid minskad med ett år, örn avgångsskyldigheten in­ träder under tiden 1 juli 1939—30 juni 1940 samma tid minskad med två år och så vidare.

2. I fråga örn rätt att vid tillämpning av stadgandena i 4 § tillgodo­ räkna tjänstår skall, utan hinder av den i andra stycket av sagda para­ graf stadgade begränsningen, beträffande nedan angivna befattningsha­ vare iakttagas,

a) att tjänsteman vid telegrafverket, vilken antingen den 30 juni 1920 var delägare i telegrafverkets pensionsinrättning eller ock vid statens över­ tagande av aktiebolaget Stockholmstelefons anläggningar övergått till statstjänst och för vilken pensionsavgifter erlagts enligt de för nämnda pensionsinrättning gällande grunderna, skall äga tillgodoräkna den tid, som må hava förflutit från det han uppnått en levnadsålder av tjugufem år och intill dess han erhållit ordinarie befattning vid verket;

b) att tjänsteman vid statens järnvägar, vilken före den 1 januari 1911 erhållit ordinarie befattning vid verket, skall äga tillgodoräkna den tid, som må hava förflutit från det han uppnått en levnadsålder av trettio år och intill ordinarieblivandet; samt

c) att tjänsteman vid statens vattenfallsverk, vilken vid statens överta­ gande av företag, tillhörande Nya Trollhätte kanalbolag eller Södertälje kanal- och slussverksaktiebolag, övergått i statstjänst och som före den 1 juli 1920 erhållit ordinarie befattning vid statens vattenfallsverk, skall äga tillgodoräkna den tid, under vilken han innehaft sådan anställning vid vederbörande enskilda företag samt vid Trollhätte kanal- och vattenverk eller vid statens vattenfallsverk, som av vattenfallsstyrelsen prövas jäm­ förlig med ordinarie tjänst.

3. Därest vid tillämpning av stadgandet i 14 § 2 mom. hänsyn skall tagas till tjänstemans pensionsunderlag för tid, innan reglementet blivit gällan­ de för honom, skall därvid så anses, som örn för tjänstemannen gällt det pensionsunderlag, som vid pensioneringstillfället är fastställt för den tjänst, han under nämnda tid innehaft, eller för därmed närmast jämför­ lig tjänst.

4. Har tjänsteman, som före reglementets ikraftträdande på grund av egen ansökning eller till följd av något sitt förvållande förflyttats till tjänst med lägre pensionsunderlag, jämlikt då gällande bestämmelser er­ lagt pensionsavgift, såsom örn han kvarstått i den tjänst, från vilken för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

19

flyttning skett, skall för honom från och med reglementets ikraftträdande

i fråga örn pensionsavdrag tillämpas vad enligt reglementet gäller för den

högre tjänsten, varemot pensionsunderlaget anses lika med det för den

lägre tjänsten fastställda underlaget, förhöjt med en tredjedel av skillna­

den mellan pensionsunderlagen för de båda tjänsterna.

5. Örn den, som är berättigad till pension enligt detta reglemente, till­

lika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund

av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt stadgande i tidigare gäl­

lande författning rörande pensionering av i statens tjänst anställd per­

sonal, räknas sistnämnda pension såsom del av den honom enligt detta

reglemente tillkommande pensionen, vilken alltså skall minskas med det

belopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsför­

säkringsfonden.

6. Därest ordinarie tjänsteman skulle vid avgång ur tjänst hava enligt

de bestämmelser, som i fråga örn pensionsunderlag eller för hel pension

erforderligt antal tjänstår gällde för honom omedelbart innan detta regle­

mente blev å honom tillämpligt, kommit i åtnjutande av högre pensions­

belopp för den av honom innehavda tjänsten än med tillämpning av regle­

mentets bestämmelser, skall pensionen utgå med det högre beloppet.

7. I fråga örn pension åt distriktsveterinär, vilken till följd av statens

övertagande av distriktsveterinärväsendet övergått i statens tjänst, är sär­

skilt stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

20

Kungl. Majlis proposition nr 222.

Bilaga A.

Förte ckning

angivande de i 14 § 1 morn. civila tjänstepensionsreglementet avsedda

ordinarie befattningar, beträffande vilka det för hel pension er­

forderliga antalet tjänstår utgör tjugufem.

Verk och befattningar

Verk och befattningar

1. Allmänna civilförvaltningen.

Musikaliska akademien med musik-

konservatoriel.

Fångvårdsstaten.

Lantbruksinspektor

Sekreterare

Lärare

Statens uppfostringsanstalt å Bona.

Universitetet i Uppsala.

Lantbruksinspektor

Fogde

Yrkesinspektionen.

Tandläkarinstitutet.

Underinspektör

Lärare

Statens toångsarbetsanstalter■

Farmaceutiska institutet.

Lantbruksinspektor

Professor

Statens alkoholistanstalt å Venngarn.

Tekniska högskolan.

Lantbruksinspektor

Professor

Provinsiallåkarstaten.

Chalmers tekniska institut.

Förste provinsialläkare

Provinsialläkare

Professor

Andre lärare

Statens sinnessjukhus.

Gymnastiska centralinstitutet.

Förestånderska

Översköterska

Sköterska

Lärare i fysisk fostran

Lärarinna i fysisk fostran

Statskonsulenter.

Barnmorskeläroanstalterna.

Överlärare

Statskonsulent

Landsstaten.

Landshövding

Centralanstalten för försöksväsendet på

jordbruksområdet

Naturhistoriska riksmuseet.

Avdelningsföreståndare

Professor och avdelningsföreståndare

Statens växtskgddsanstalt.

Akademien för de fria konsterna med

Avdelningsföreståndare

konsthögskolan.

Professor

Lantbrukshögskolan.

Lärare i etsning

Professor

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

21

Verk och befattningar

Verk och befattningar

Lantbruks-, mejeri- och trädgårdsinstitulet

Språngämnesinspeklionen.

vid Alnarp.

Professor

Sprängämnesinspektör

Veterinär högskolan.

Statens elektriska inspektion.

Professor

Statsinspektör över elektriska starkströms-

Statens centrala frökontrollanstalt.

anläggningar

Föreståndare

Forty gsinspektionen.

Skogshögskolan.

Professor

Förste fartygsinspektör

Lektor

Andre fartygsinspektör

Statens skogsförsöksanstalt.

Avdelningsföreståndare

2. Affärsdrivande verk.

Bergsstaten.

Telegrafverket.

Bergmästare

Gruvingenjör

Rikstelefonist

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Bilaga. B.

Åldersförteckning tillhörande 19 § civila tjänstepensionsreglementet.

. För innehavare av följande ordinarie befattningar inträder pensionsåldern

vid utgången av den månad, under vilken vederbörande uppnår nedan an­

givna antal levnadsår.

Verk och befattningar

Lev­

nadsår

Verk och befattningar

Lev­

nadsår

1. Allmänna civilförvaltningen.

Flyinge hingstdepå och stuteri.

Sjökarteverkel.

Beridare......................................................

60

Ritare eller gravör.................................

63

Strömsholms hingstdepå.

Beridare......................................................

60

Yrkesinspektionen.

Yrkesinspektör.........................................

63

Rikets allmänna kartverk.

Skogs- och flottledsinspektör................

63

Gravör eller heliogravyrritare ...........

63

Yrkesinspektris.........................................

63

Lotsverket.

Yrkesinspektörsassistent.......................

63

Lotsstyrelsen:

Yrkesinspektrisassistent........................

63

Fyringenjör .........................................

63

U nderinspektör.........................................

63

Byggmästare.........................................

63

Medicinalstyrelsen.

Verkmästare .........................................

63

[ Inspektris över sjuksköterskeväsendet

63

Lots- och fyrstaten:

Befälhavare å lotsverkets ångfartyg

63

Statens sinnessjukhus.

j Sjukvårdspersonal:

2. Affärsdrivande verk.

Uppsyningsman av 1 klass ...........

60

Förestånderska av 1 klass ..............

55

Telegrafverket.

Förestånderska av 2 klass................

55

Linjemästare.............................................

63

Översköterska .....................................

55

Verkmästare .............................................

63

Ritare..........................................................

63

Sköterska .............................................

55

Verkstadsmästare.....................................

63

Ekonomipersonal:

Rikstelefonist.............................................

55

Maskinmästare av 1 klass................

63

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Statens järnvägar.

Byråchef och broinspektor ...............

63

Väginspektör.............................................

63

Ledningsmästare .....................................

63

Maskininspektör .....................................

63

63

Statens vattenfallsverk.

Vågorganisationen i länen■

Maskinmästare .........................................

63

Vägingenjör .............................................

63

Ritare ..........................................................

63

Gymnastiska centralinstitutet.

I

Stationsmästare.........................................

63

Lärare

i

fysisk fostran ........................

60

Övermontör .............................................

63

Lärarinna i fysisk fostran....................

60

Förste maskinist .....................................

63

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

23

Verk och befattningar

Lev­

nadsår

Verk och befattningar

Lev­

nadsår

Domänverket.

Skogsskolföreståndare............................

63

X

m

.

63

63

63

60

Jägmästare..................................................

63

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

F örslag

till

reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens

tjänst (tjänstepensionsreglementet för arbetare).

1 §.

1. Detta reglemente äger tillämpning å sådana arbetare i statens tjänst,

vilka fylla ett fortlöpande örn ock endast för viss del av året förefintligt

behov av arbetskraft och för vilka fastställts en arbetstid av normal om­

fattning. Övergår arbetare från arbete av fortlöpande natur till annat

arbete, skall reglementet dock fortfarande tillämpas å honom.

2. Såsom förutsättning för reglementets tillämplighet gäller, att arbe­

taren nått en levnadsålder av minst 21 år samt att hans anställning an­

tingen fortgått 21 månader i följd eller för vart och ett av tre på var­

andra följande kalenderår omfattat minst 7 månader eller ock under fem

på varandra följande kalenderår omfattat tillhopa minst 30 månader.

Vad sålunda stadgats äger dock icke tillämpning å arbetare, som vid

reglementets ikraftträdande är delägare i kassa för pensionering av icke­

ordinarie personal i statens tjänst.

Arbetare skall erhålla skriftligt bevis örn den tidpunkt, från vilken han

är underkastad reglementets föreskrifter.

3. Från tillämpningen av bestämmelserna i reglementet kunna genom

beslut av Kungl. Maj:t undantagas såväl den till visst förvaltningsområ­

de hörande arbetarpersonalen i dess helhet eller någon del av densamma

som ock arbetare, vilka i samband med statens övertagande av enskilt

företag övergått till anställning i statens tjänst.

2

§.

1. Tjänstår, som avses i detta reglemente, beräknas för tid, under vil­

ken arbetare vidkänts pensionsavdrag, varom förmäles i 3 och 4 §§.

2. Såsom tjänstår enligt detta reglemente skall jämväl tillgodoräknas

a) tid, under vilken arbetare, innan detta reglemente blivit tillämpligt

å honom, erlagt avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad

eller understödd pensionsanstalt, pensionsfond eller pensionskassa;

b) två tredjedelar av den tid, under vilken arbetare eljest, med eller utan

pensionsrätt, innehaft statsanställning av beskaffenhet och under förut­

sättningar, som i 1 § sägs; samt

c) , i den mån så prövas skäligt, två tredjedelar av den tid, under vilken

arbetare, innan reglementet blev tillämpligt å honom, under de i 1 § 2

mom. angivna förutsättningarna i statens tjänst förrättat arbete, som icke

25

varit av fortlöpande natur, eller inneliaft fast anställning vid armén, ma­

rinen eller flygvapnet.

3. Har arbetare i samband med statens övertagande av enskilt företag

övergått till statens tjänst, beror på prövning i den ordning Kungl. Majit

föreskriver, örn och i vad män tid, under vilken arbetaren innehaft an­

ställning hos det enskilda företaget, må tillgodoräknas honom såsom

tjänstår.

I fråga örn den, som före detta reglementes ikraftträdande sålunda över­

gått från enskilt företags till statens tjänst, tillkommer det vederbörande

verks styrelse att besluta, örn och i vad mån tjänstår må tillgodoräknas

arbetaren för tid, under vilken han innehaft anställning hos det enskilda

företaget.

4. Tid, som tagits i beräkning såsom tjänstår för grundläggandet av

rätt till pension, må icke i något avseende ånyo tillgodoräknas såsom

tjänstår, såframt icke under nämnda tid fullgjorts annat arbete än det,

på vilket den tidigare tjänstårsberäkningen grundats.

3 §.

Från och med den dag, arbetare erhåller pensionsrätt enligt detta regle­

mente, och intill utgången av den månad, under vilken han uppnår trettio

tjänstår eller dessförinnan inträder i pensionsåldern, skall han å sin avlö­

ning vidkännas pensionsavdrag till belopp, som framgår av bestämmel­

serna i 4 §.

Vid tillämpning av detta stadgande må, utan avseende å vad i 2 §

2 och 3 mom. föreskrives, tid, som förflutit innan detta reglemente blivit

å arbetaren tillämpligt, räknas såsom tjänstår endast i den mån för sådan

tid erlagts avgift för tjänstepensionering till av staten upprättad eller un­

derstödd pensionsanstalt, pensionsfond eller pensionskassa.

År arbetare vid ordinarie avlöningstillfälle icke berättigad att utbe­

komma någon avlöning för den tidsperiod löneutbetalningen avser, skall

han icke heller vidkännas pensionsavdrag för nämnda tidsperiod.

4 $.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222

,

1. Arbetare skall tillhöra endera av nedanstående pensionsgrupper, för

vilka gälla följande pensionsunderlag och pensionsavdrag:

Pensionsgrupper

Pensions­

underlag

kronor

Pensionsavdrag

kronor

man

för månad

för vecka

man

kvinna

man

kvinna

1. Arbetare i anställning, tor vilken ej kräves

särskild yrkesutbildning .................................

1,476

1,104

3.60

2.80

0.8 5

0.65

2. Arbetare i anställning, för vilken kräves sär-

skild yrkesutbildning .....................................

1,644

1,236

4.—

3.20

0.95

0.75

26

2. Där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, tillkommer det veder­

börande verks styrelse att meddela föreskrifter beträffande arbetarnas

placering i pensionsgrupper.

5 §.

1. Varder arbetare utan något sitt förvållande förflyttad till anställ­

ning med lägre pensionsunderlag, skall i pensionshänseende för honom

fortfarande gälla vad som finnes stadgat i fråga örn den anställning, han

vid förflyttningen innehade.

2. Har arbetare efter egen ansökning förflyttats till anställning med

lägre pensionsunderlag eller har sådan förflyttning föranletts av något

arbetarens förvållande, skall i pensionshänseende gälla vad som finnes

stadgat för den anställning, till vilken han förflyttats.

6

§.

Pensionsåldern inträder vid utgången av den månad, under vilken ar­

betaren uppnår en levnadsålder av 60 år.

7 §.

Kätt att åtnjuta pension enligt detta reglemente tillkommer:

a) arbetare, som entledigas vid eller efter uppnådd pensionsålder (ål­

derspension);

b) arbetare, som entledigas på grund därav, att han till följd av olycks­

fall i arbetet blivit oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom

åliggande arbete (invalidpension);

c) arbetare, som entledigas på grund därav, att han till följd av sjuk­

dom, vanförhet eller lyte i andra fall än under b) sägs eller till följd av

nedsatt arbetsförmåga blivit oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra

honom åliggande arbete, dock under förutsättning, att han vid entledigan­

det kan räkna minst tio tjänstår (sjukpensim).

8

§.

1. Ålderspension bestämmes i förhållande till antalet tjänstår sålunda,

att hel pension utgår, därest arbetaren kan räkna minst trettio tjänstår,

men eljest avkortad pension.

2. Hel pension sammanfaller till beloppet med det för arbetaren enligt

detta reglemente gällande pensionsunderlaget; dock att för den, som un­

der loppet av de senaste tre åren före avgången innehaft anställning inom

skilda pensionsgrupper, beloppet av hel pension skall utgöra medeltalet

av de pensionsunderlag, vilka under de tre senast förflutna åren före av­

gången varit gällande för honom.

Därest härvid skall tagas hänsyn till tid före det reglementet vunnit

tillämpning å arbetaren, skall så anses, som örn för honom under sådan

tid gällt det pensionsunderlag, som vid pensioneringstillfället är fastställt

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. May.ts proposition nr 222.

27

för den pensionsgrupp, till vilken arbetaren skulle hava varit hänförd, om

reglementet under ifrågavarande tid varit gällande för honom.

3. Avkortad pension motsvarar beloppet av hel pension, minskat med

Vis» för varje full fjärdedel av år, varmed tjänståren understiga trettio.

9 $.

Invalidpension fastställes till ett belopp, motsvarande det för arbetaren

vid entledigandet gällande pensionsunderlaget.

10

§.

Sjukpension bestämmes enligt de i 8 § angivna grunderna, varvid emel­

lertid iakttages, å ena sidan, att pensionen utgår med lägst sjuttiofem

procent av hel pension samt, å andra sidan, att sjukpensionen icke må

överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit arbetaren, därest

han med oförändrat pensionsunderlag kvarstått i anställningen till pen­

sionsålderns inträde. I fråga örn arbetare, vilkens anställning varit begrän­

sad till del av år, skall därvid anställningen beräknas för tiden intill pen­

sionsåldern hava haft samma omfattning, som varit i medeltal för honom

gällande under de fem senast förflutna kalenderåren före entledigandet.

11

§.

Till ledning vid prövning av arbetares pensionsrätt skall hos vederbö­

rande myndigheter föras tjänstematrikel enligt de närmare föreskrifter,

som utfärdas av Kungl. Majit.

12

§.

Därest beloppet av pension, som beräknats enligt bestämmelserna i detta

reglemente, icke är i helt krontal jämnt delbart med tolv, skall detsamma

jämkas till närmast högre sålunda delbara tal.

13 §.

1. Pension till belopp för år räknat, som framgår av detta reglemente,

utgår, där ej annorlunda i reglementet stadgas, från och med dagen näst

efter den, då avgång från anställningen ägt rum, till och med den dag,

då en månad förflutit efter pensionstagarens frånfälle.

2. Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott enligt de när­

mare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Majit; vederbörande myn­

dighet likväl obetaget att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis

utbetala återstående pensionsbelopp.

14 §.

1. Pension enligt detta reglemente må ej åtnjutas av den, som till följd

av fel eller försummelse skilts från sin anställning.

28

2. Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är

föremål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant straff,

eller oek avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden uppbära allenast

en tredjedel av pensionen.

Har pensionstagaren anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende av

honom, må den myndighet, som beviljat pensionen, kunna medgiva sådan

anhörig rätt att uppbära det förverkade pensionsbeloppet eller del därav.

15 §.

1. Därest arbetare, som åtnjuter invalid- eller sjukpension, erhåller pen­

sion för annan statsanställning, skall förstnämnda pension minskas med

ett belopp, motsvarande två tredjedelar av den lägre pensionen eller, örn

båda äro lika, av den ena av dem.

2. Örn arbetare, som är berättigad till pension enligt detta reglemente,

tillika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden på grund

av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt stadgande i tidigare gäl­

lande författning rörande pensionering av i statens tjänst anställd per­

sonal, räknas sistnämnda pension såsom del av den honom enligt detta

reglemente tillkommande pensionen, vilken alltså skall minskas med det

belopp, som pensionstagaren sålunda äger utbekomma från pensionsför­

säkringsfonden.

16 $.

1. Arbetare, som avgår ur statens tjänst utan rätt att komma i åtnju­

tande av pension enligt detta reglemente, är från och med avgången för­

säkrad till erhållande av uppskjuten livränta till det belopp för år räk­

nat, som enligt försäkringsteknisk beräkning svarar mot den intjänta pen­

sionen.

Vid beräkning av intjänt pension tillämpas en pensionsålder av 63 år.

Därest antalet tjänstår vid avgången understiger trettio, minskas den

intjänta pensionen med två procent för varje felande helt tjänstår. För

arbetare, vilken entledigats på egen önskan eller ock till följd av fel eller

försummelse skilts från sin anställning, skall emellertid, där avdraget

härigenom blir större, den intjänta pensionen minskas, i förra fallet med

hälften och i senare fallet med två tredjedelar.

2. Arbetare skall erhålla skriftligt bevis över honom vid avgång ur

statens tjänst tillkommande rätt till uppskjuten livränta.

3. Arbetare, vilken icke baft årsanställning utan varit anställd allenast

för viss del av varje år, skall vid tillämpning av stadgandena i denna

paragraf anses hava avgått ur statens tjänst, när han under ett belt kalen­

derår icke haft anställning; och skall utfärdandet för honom av bevis,

varom förmäles i 2 morn., ske endast på därom gjord framställning.

4. Därest livränteförsäkrad person ånyo vinner anställning i statstjänst,

medförande rätt till pension, eller erhåller sådan befattning med pensions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

29

rätt i av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensions­

kassa, i vilken tjänstår för pension må räknas för statsanställningen, upp­

hör hans rätt till livränta. Är jämväl den nya anställningen underkastad

bestämmelserna i detta reglemente, skall — där ej föreskrifterna i 1 mom.

ånyo träda i tillämpning — vid bestämmande av pension för anställ­

ningen hänsyn tagas till den tid, under vilken vederbörande förut inne­

haft sådan anställning, som enligt bestämmelserna i 2 § må räknas honom

till godo såsom tjänstår för pension.

5. Livränta utbetalas enligt bestämmelser, som meddelas av Kungl.

Maj:t, från och med månaden näst efter den, under vilken vederbörande

uppnått en levnadsålder av 63 år, till och med den månad, varunder liv-

räntetagaren avlider.

17 §.

1.

Fråga örn rätt till pension enligt detta reglemente prövas beträf­

fande arbetare vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar, statens

vattenfallsverk eller domänverket av vederbörande verks styrelse samt

beträffande annan arbetare av den myndighet, Kungl. Majit bestämmer.

2. Då pension beviljas, skall den pensionsberättigade erhålla skriftligt

bevis därom.

18 §.

De närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för reglemen­

tets tillämpning, meddelas av Kungl. Majit.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Detta reglemente träder i kraft den 1 januari 1935, från och med vilken

dag vad i författning eller annan av Kungl. Majit utfärdad föreskrift

finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphör att gälla, så vitt

angår arbetare, å vilken reglementet erhåller tillämpning.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott

den 2 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson, ministern för utrikes ärendena

S

andler, statsråden

S

chlyter

, W

igforss

, M

öller

, L

evinson

, V

ennerström

, L

eo

, E

kman

,

Sköld.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler

departementschefen, statsrådet Wigforss, fråga örn nya föreskrifter rö­

rande tjänstepension för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvalt­

ningen, samt örn bestämmelser rörande rätt till tjänstepension för viss

arbetarpersonal i statens tjänst. Departementschefen anför därvid:

Inledning. Behovet av ny pensionslagstiftning.

Gällande bestämmelser örn tjänstepension för ordinarie personal vid

den civila statsförvaltningen innefattas för kommunikationsverkens vid­

kommande i lagen den 4 juni 1920 (nr 254) angående rätt till tjänstepen­

sion för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järn­

vägar och statens vatten fallsverk. Denna lag bygger på det nya löne­

system, som från och med den 1 juli 1920 infördes vid kommunikations-

verken genom avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343).

För ordinarie personal vid den civila statsförvaltningen i övrigt gäller

i pensionshänseende lagen den 11 oktober 1907 (nr 85) angående civila

tjänstinnehavares rätt till pension. Denna lag, som ansluter sig till de för

allmänna civilförvaltningen före det nya lönesystemets införande rådan­

de avlöningsförhållandena, har i samband med införandet av det nya

lönesystemet kompletterats genom provisoriska pensionsbestämmelser,

innefattade i kungörelsen den 29 juni 1921 (nr 456) med bestämmelser

för vissa tjänstemän vid statsdepartement och andra till den civila stats­

förvaltningen hörande verk i fråga örn rätt till pension samt i motsvaran­

de författningar för vissa särskilda verk.

Vad angår icke-ordinarie befattningshavare samt anställningshavare i

arhetarställning, finnes för närvarande tjänstepensionsrätt endast för ett

fåtal personalgrupper, huvudsakligen tillhörande kommunikationsverken.

Rörande tillkomsten av och innehållet i de pensionsbestämmelser, som så­

31

lunda för närvarande gälla för de personalgrupper, om vilka här är

fråga, har inom finansdepartementet upprättats en sammanfattande

översikt, vilken torde få fogas såsom bilaga till statsrådsprotokollet och

till vilken jag här tillåter mig hänvisa (Bilaga A).

Som bekant hava under det senaste årtiondet pågått utredningar rö­

rande ett nyordnande av det statliga pensionsväsendet. Dessa utrednin­

gar hava icke blott åsyftat förändringar, delvis av ganska genomgripande

art, i bestämmelserna örn tjänstepension för ordinarie personal — i främ­

sta rummet ny pensionslagstiltning för allmänna civilförvaltningens

personal och för militära beställningshavare men jämväl vissa ändrin­

gar i och tillägg till kommunikationsverkens pensionslag — utan därjäm­

te har avsetts att åvägabringa generella pensioneringsbestämmelser för

icke-ordinarie personal, innefattande bland annat rätt till pension för åt­

skilliga hittills icke pensionsberättigade personalgrupper.

Jämväl för nu berörda utredningar på pensionsväsendets område har,

såvitt angår civil personal, i förenämnda bilaga till statsrådsprotokollet

lämnats en redogörelse, till vilken jag tillåter mig hänvisa.

Såsom nämnda redogörelse utvisar, framlade Kungl. Majit genom pro­

position (nr 153) till 1925 års riksdag ett förslag till ny civil tjänstepen­

sionslag, avsedd att ersätta 1907 års lag jämte därtill hörande proviso­

riska pensionsföreskrifter. Detta förslag förföll emellertid på grund av

kamrarnas skiljaktiga beslut. Anledningen till att de nya förslag, som

därefter av särskilda sakkunnigberedningar — 1921 års pensionskom­

mitté och 1926 års pensionsutredning — framlagts under åren 1925 och

1927, hittills icke föranlett framställning till riksdagen är närmast att

söka däri, att frågan örn avveckling av det sedan kristiden bestående

systemet med dyrtidstillägg till löner och pensioner aktualiserats och

att det ansetts ändamålsenligt att i avbidan på lösningen av denna fråga

låta tills vidare anstå med en revision av bestämmelserna på pensionsväsen­

dets område.

Genom beslut den 29 juni 1928 tillsatte Kungl. Majit under finansdepar­

tementet en särskild kommitté, benämnd 1928 års lönekommitté, med

uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag dels rörande dyr-

tidstilläggens inarbetande i de fasta löne- och pensionsbeloppen, dels be'

träffande vissa ännu återstående löneregleringsfrågor, dels ock angå­

ende revision av gällande avlöningsförfattningar. Till fullgörande av

dessa uppdrag avgav lönekommittén under åren 1930 och 1931 för­

slag, vilka innefattas i följande tryckta betänkanden, nämligen be­

tänkande med förslag till allmänt avlöningsreglemente för ordinarie

tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen, samt betänkande

med förslag till lönereglering för befattningshavare vid undervisnings­

väsendet, båda av den 21 juli 1930, betänkande med förslag till avlönings­

reglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän tillhörande den ci­

vila statsförvaltningen av den 27 maj 1931 ävensom betänkande med för­

Kungl. May.ts proposition nr 222.

32

slag till lönereglering för landsfogdar, lappfogdar och landsfiskaler

m. m. av den 11 juli 1931.1

De av lönekommittén föreslagna grundläggande lönebestämmelserna

äro innefattade i förslaget till allmänt avlöningsreglemente. Utom be­

fattningshavare, som nu lyda under avlöningsreglementena för kommuni-

kationsverken samt för statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, skulle under det föreslagna nya avlönings-

reglementet inordnas även befattningshavare vid domänverket, lots- och

fyrstaten samt provinsialläkarstaten ävensom justitieråd, regeringsråd

och landshövdingar samt professorer och lärare vid universiteten och Ka­

rolinska mediko-kirurgiska institutet. Även undervisningsväsendets befatt­

ningshavare samt, med visst undantag, befattningshavare vid fögderiför­

valtningarna skulle enligt kommitténs förslag erhålla ny lönereglering och

bliva underkastade bestämmelserna i allmänna avlöningsreglementet.

Kommitténs förslag till allmänt avlöningsreglemente uppbyggdes på

det för befattningshavare vid nyreglerade verk genomförda lönesystemet.

Vid avvägning av löneplanen utgick kommittén från det vid tiden för

förslagets utarbetande rådande löneläget och ansåg därvid detta unge­

färligen motsvaras av de enligt nuvarande avlöningsreglementen för

kommunikationsverken och allmänna civilförvaltningen fastställda löne­

beloppen, inberäknat 17 procents dyrtidstillägg. I fråga örn löneplanens

utformning innebar förslaget vidare, att antalet ortsgrupper skulle

minskas från .sju till fem samt att löneskillnaden mellan lägsta och

högsta ortsgrupp — löneplanens s. k. spännvidd — skulle ökas i förhål­

lande till nu gällande löneplaner. Den nuvarande bestämmelse, enligt

vilken kvinnlig befattningshavare icke äger rätt att åtnjuta lön enligt

högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, upptogs ej i reglements-

förslaget.

Frågan örn dyrtidstilläggens inarbetande i pensionerna — vilken

fråga, såsom redan omförmälts, ingick i det åt 1928 års lönekom-

mitté ursprungligen meddelade uppdraget — anmäldes av min

företrädare i ämbetet ånyo inför Kungl. Majit den 20 juni 1930.

Departementschefen förordade därvid, att utredningen rörande dyrtids­

tilläggens inarbetande i pensionerna måtte sammanknytas med arbe­

tet på pensionsbestämmelsernas revision. Dessa båda spörsmål borde

i fortsättningen göras till föremål för gemensam bearbetning. Utred­

ningen borde anförtros åt en särskild, mindre sakkunnigberedning, vil­

ken emellertid borde taga hänsyn till resultatet av den utav lönekommit­

tén verkställda utredningen rörande dyrtidstilläggens inarbetande i lö­

nerna. Arbetet borde örn möjligt bedrivas så, att i samband med löne­

frågans slutliga behandling även förslag till pensionsväsendets ordnan­

de kunde komma under omprövning, i tillämpliga delar uppbyggda på

samma grunder som avlöningsbestämmelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

1 Statens offentliga utredningar 1930: 17 och 20 samt 1931: 12 och 18.

33

I enlighet med departementschefens hemställan beslöt Kungl. Majit,

med återkallande av det åt 1928 års lönekommitté lämnade uppdraget i

vad anginge dyrtidstilläggens inarbetande i pensionerna, bemyndiga che­

fen för finansdepartementet att tillkalla högst fem sakkunniga med upp­

drag att överarbeta de av 1926 års pensionsutredning avgivna förslagen till

bestämmelser örn tjänstepension vid den civila statsförvaltningen även­

som verkställa utredning och avgiva förslag angående dyrtidstilläggens

inarbetande i pensionerna.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallades samma dag generaldirek­

tören och chefen för telegrafverket, greve H. A. Hamilton, ledamoten

av riksdagens andra kammare, förste kontoristen vid statens järnvägar

E. G. E. Eriksson samt byråchefen i fångvårdsstyrelsen E. Tli. Siden­

bladh såsom sakkunniga för ifrågavarande utredning. Tillika uppdrogs åt

generaldirektören Hamilton att såsom ordförande leda de sakkunnigas ar­

bete. Sedermera förordnade departementschefen förste aktuarien i för-

säkringsinspektionen, filosofie doktorn T. Jansson att biträda de sak­

kunniga med verkställande av vissa försäkringstekniska utredningar.

Till fullgörande av sitt uppdrag hava ifrågavarande sakkunniga, vilka

antagit benämningen 1930 års pensionssakkunniga, den 5 september 1932

avgivit betänkande med förslag till reglemente angående tjänstepension

för tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen m. m.1

I enlighet med de givna direktiven hava de sakkunniga vid utarbetan­

de av sitt förslag tagit hänsyn till resultatet av den av 1928 års lönekom­

mitté verkställda utredningen rörande dyrtidstilläggens inarbetande i lö­

nerna. Föreskrifterna angående pensionsväsendets ordnande äro ock i

tillämpliga delar utarbetade i anslutning till de avlöningsbestämmelser,

vilka blivit av lönekommittén föreslagna. Härav följer bland annat, att

de pensionsbelopp, som innefattas i de sakkunnigas reglementsförslag,

äro helt avhängiga av de löner, som upptagas i den av lönekommittén

framlagda löneplanen.

Över pensionssakkunnigas betänkande hava utlåtanden avgivits av

tillhopa över ett hundratal verk och myndigheter, vilka beröras av kom­

mitténs förslag, varjämte yttranden och framställningar i ärendet in­

kommit från åtskilliga personalsammanslutningar.

Genom beslut den 8 januari 1932 uppdrog Kungl. Majit sedermera åt

1930 års pensionssakkunniga att utarbeta förslag till bestämmelser

angående pensionering av arbetare i statens tjänst samt av efterlevande

änkor och minderåriga barn efter sådan anställningshavare. Vid an­

mälan av frågan örn detta uppdrag anförde föredragande departements­

chefen, att vid den överarbetning av redan föreliggande förslag i arbe-

tarpensionsfrågan, som borde äga rum, det borde eftersträvas att såvitt

möjligt åvägabringa enhetliga pensionsbestämmelser för all hithöran­

de personal, i den mån icke för viss eller för vissa grupper avvikelser

1 Statens offentliga utredningar 1932: 19.

Bihang lill riksdagens protokoll 193b. 1 sami. Sr 222.

Kungl. Martts proposition nr 222.

3

Departements­

chefen.

med hänsyn till skiljaktiga anställnings- eller avlöningsförhållanden el­

ler eljest funnes påkallade.

Till fullgörande av den del av det sistnämnda uppdraget, som

avser ordnandet av arbetarpersonalens tjänstepensionering, hava de sak­

kunniga den 27 september 1932 avgivit betänkande nied förslag till regle­

mente angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst2

Jämväl över sistnämnda betänkande hava utlåtanden avgivits av ve­

derbörande myndigheter, varjämte en skrivelse i ämnet inkommit från

representanter för vissa personalsammanslutningar.

I detta sammanhang torde jag tillika få anmäla, att pensionssakkun-

niga i skrivelse den 26 april 1933 framlagt förslag till vissa följdförfatt-

ningar till civila tjänstepensionsreglementet och tjänstepensionsregle-

mentet för arbetare ävensom att utlåtanden över dessa förslag avgivits

av vissa ämbetsverk och myndigheter.

Såsom av det anförda framgår, hava de av 1930 års pensionssakkun-

niga avgivna förslagen till pensionsförfattningar upprättats i anslutning

till de reglementsförslag på löneområdet, som utarbetats av 1928 års löne-

kommitté, och under förutsättning att sistnämnda förslag skulle bliva i hu­

vudsak av statsmakterna godkända. Lönekommitténs förslag hava emeller­

tid ännu icke blivit föremål för slutlig prövning. Angående skälen här­

till kan jag i detta sammanhang inskränka mig till att hänvisa till vad

min företrädare i ämbetet i statsverkspropositionen till 1931 års riksdag

(Utgifterna: för flera huvudtitlar gemensamma frågor, punkten 3) an­

förde i samband med en redogörelse för löneregleringsfrågornas dåva­

rande läge.

Då alltså den tilltänkta revisionen av avlöningsförfattningarna blivit

uppskjuten, har fråga uppstått, huruvida icke en ny pensionslagstiftning

borde genomföras utan avvaktan på antagande av nya lönebestämmel-

ser. Denna fråga berördes av riksdagens bankoutskott i ett år 1932 av­

givet utlåtande (nr 36) i anledning av väckta motioner angående regle­

ring av pensionsförhållandena för vissa icke-ordinarie befattningshavare

i statens tjänst. Utskottet betonade angelägenheten av att frågan örn

nyordnande av pensionsväsendet för personal i statstjänst snarast brag-

tes till lösning. I anslutning härtill ifrågasatte utskottet, huruvida icke,

vid ett förnyat uppskov med revisionen av lönesystemet, tanken på en

sammankoppling av löne- och pensionsfrågorna borde tills vidare över­

givas och en omläggning av pensionslagstiftningen i stället utan dröjs­

mål genomföras på grundvalen av nuvarande lönebestämmelser.

För egen del berörde jag samma spörsmål i samband med den redo­

görelse beträffande utredningen av vissa pensionsfrågor, som lämnades

i 1933 års statsverksproposition (elfte huvudtiteln, sid 37—38). Jag om­

nämnde därvid, att jag låtit inom finansdepartementet igångsätta vissa 1

34

Kungl. Marits proposition nr 222.

1 Statens offentliga utredningar 1932:22.

35

undersökningar och beräkningar i syfte att erhålla material för ett be­

dömande av möjligheterna att åvägabringa en tillfredsställande fristå­

ende lösning av pensionsfrågan med utgångspunkt från nu gällande löne-

författningar.

Vid den fortsatta prövning, jag efter slutförandet av nämnda undersök­

ningar ägnat ärendet, har jag kommit till den uppfattningen, att nya

pensionsbestämmelser för civilförvaltningens personal utan större olägen­

heter kunna genomföras utan avvaktan på en omarbetning av avlönings-

författningarna, även örn därvid givetvis gränserna för en revision av

pensionslagstiftningen — såväl med avseende på den nya lagstiftningens

giltighetsområde som i fråga örn revisionens karaktär — få uppdragas på

ett annat och snävare sätt än vad i pensionssakkunnigas förslag förutsatts.

Vid nu angivna förhållanden bör också efter min uppfattning en fristå­

ende lösning av pensionslagstiftningsfrågan utan uppskov komma till

stånd. Behovet av ett nyordnande av det civila pensionsväsendet är näm­

ligen enligt min mening synnerligen framträdande. Det sätt, på vilket

pensionsförhållandena för närvarande äro reglerade, måste betecknas så­

som i många hänseenden bristfälligt och otillfredsställande. Detta omdöme

gäller redan beträffande befattningshavare med ordinarie anställning.

Tjänstemän vid kommunikationsverken, å ena sidan, och inom övriga ny-

reglerade delar av den civila statsförvaltningen, å andra sidan, äro, ehuru

båda kategorierna inordnats under samma lönesystem, i pensionshänse-

ende underkastade bestämmelser, som i grundläggande delar äro av olika

innebörd. Visserligen hava genom år 1921 vidtagna ändringar i civila

pensionslagen ävensom genom de i anslutning härtill utfärdade proviso­

riska pensionskungörelserna för allmänna civilförvaltningen enhetliga fö­

reskrifter åstadkommits på vissa punkter, exempelvis i fråga örn pensions-

underlagens och pensionsavgifternas bestämmande. Men några av de vä­

sentligaste olikheterna i pensioneringsföreskrifterna -— såsom beträffande

pensionens beräkning i förhållande till tjänst- och avgiftsår, tiden för av-

giftspliktens fortvaro, den för hel pension erforderliga tjänståldern, skyldig­

heten att av olika anledningar avgå från tjänsten samt rätten att vid av­

gång utan pension erhålla gottgörelse för inbetalda pensionsavgifter

m. m. — kvarstå alltjämt outjämnade. Att en revision av pensionslagstift­

ningen för ordinarie civil personal med nyreglerade löner icke kommit

till stånd vållar ock olägenhet icke blott för civilförvaltningens eget vid­

kommande utan även med avseende å pensionsförhållandena för militära

befattningshavare. För den militära personalen gälla ännu i grundläg­

gande hänseenden pensioneringsregler, som fastställts på 1870-talet och

vilka sedan lång tid tillbaka framstått såsom mycket otillfredsställande.

Förslag till nya bestämmelser hava vid flera tillfällen utarbetats, men det

har — enligt min mening mod fog — ansetts påkallat att låta anstå med

omläggning av den militära pensionslagstiftningen intill dess principerna

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

36

för det civila pensionsväsendet blivit av statsmakterna fastställda. Att

detta icke alltlör länge uppskjutes, är däriör även med hänsyn till den

militära pensioneringen ett önskemål av betydelse. En lösning av pen­

sionsfrågan för de civila statstjänstemännens del bör enligt min mening

föranleda, att de militära pensioneringsfrågorua utan dröjsmål upptagas

till ny utredning och avgörande.

Olägenheterna med nuvarande pensionsförhållanden äro dock ännu

större i fråga örn den icke-ordinarie personalen. Medan vissa grupper av

icke-ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar och statens vattenfalls-

verk samt ett fåtal sådana tjänstemän vid telegrafverket sedan åtskilliga

år tillbaka åtnjuta förmånen av en ordnad pensionering enligt 1917 års

pensionsreglementen för icke-ordinarie personal, äro motsvarande kate­

gorier befattningshavare inom den övriga civila statsförvaltningen i total

avsaknad av rätt till tjänstepension. Visserligen utgöra de icke-ordinarie

tjänstemännen i stor utsträckning rekryteringspersonal, som förr eller se­

nare övergår i ordinarie anställning och därigenom får sin pensionsfråga

ordnad. Icke desto mindre äger pensionsrätten betydelse för dem även un­

der tiden såsom icke-ordinarie. Pensionsrätt möjliggör sålunda förtidspen­

sionering vid olycksfall i tjänsten och vid sjukdom. Genom att inordnas un­

der tjänstemannapensioneringen skulle vidare de extra ordinarie tjänste­

männen redan under icke-ordinarietiden få börja bidraga till sin pensione­

ring. Sistnämnda fördel av pensionsrätten framträder särskilt i fråga örn de

extra ordinarie tjänstemännen inom allmänna civilförvaltningen. Några

siffror ur 1928 års lönekommittés betänkande den 27 maj 1931 med förslag

till avlöningsreglemente för extra ordinarie och extra tjänstemän, tillhöran­

de den civila statsförvaltningen, äro ägnade att belysa denna sak. Den 1 juli

1930 utgjorde de icke-ordinarie tjänstemännen vid centralförvaltningen,

rikets hovrätter och länsstyrelserna 52.8 procent av hela personalen. Me­

delåldern vid utnämning till första ordinarie tjänst låg, frånsett de lägsta

biträdesbefattningarna, inom de centrala verken vid en levnadsålder av

omkring 40 år.

Ett förhållande motsvarande det nu angivna råder ock beträffande så­

dana icke-ordinarie anställningshavare, som äro att hänföra till arbetar-

personal. Den stadigvarande arbetarpersonalen vid statens järvägar, tele­

grafverket och statens vattenfallsverk är tillförsäkrad pensionsrätt enligt

nyssnämnda pensionsreglementen. Pensionsbestämmelserna för denna

personal äro emellertid till sin natur synnerligen invecklade och svårtill-

lämpliga och därför i stort behov av revision. Vidare åtnjuta ett par ar­

betargrupper inom den övriga statsförvaltningen —- daglönare vid marinen

och stallpersonalen vid hingstdepåerna — förmån av en summarisk pen­

sionsrätt enligt vissa grunder. I fråga örn hela den övriga statsanställda

arbetarpersonalen — såsom arbetare vid statens reproduktionsanstalt,

myntverket, lotsverket och statens lantbruksuudervisningsanstalter samt

framför allt de talrika arbetarkårerna vid försvarsväsendets verkstäder,

Kungl. May.ts proposition nr 222.

37

fabriker, förråd och truppförband, i den män de icke falla under gruppen

daglönare vid marinen — har däremot någon ordi ad pensionering ännu

icke kommit till stånd. Även vid kommunikationsverken finnas åtskilliga

grupper av såväl stadigvarande som mera tillfälligt anställda arbetare,

vilka stå utanför en sådan pensionering. Beträffande de pensionsbestämmel-

ser, som gälla för pensionsberättigad arbetarpersonal, råder därjämte den

olikheten mellan kommunikationsverkens arbetare och arbetare inom

andra grenar av statsförvaltningen, att de förra hava att erlägga pen­

sionsavgifter och därigenom kunna uppbringa pensionerna till en nivå,

som närmar sig tjänstemannapensionerna, medan däremot pensionsrät-

ten för arbetare inom de andra förvaltningsgrenarna icke är grundad på

avgiftsplikt, vilket har till följd att pensionerna bliva avsevärt lägre.

Frånvaron av pensionsrätt för flertalet grupper av arbetarpersonal är

så mycket mera otillfredsställande som denna personal, i motsats till de

icke-ordinarie tjänstemännen, endast undantagsvis utgör rekryteringsper-

sonal till ordinarie tjänstemannabefattningar.

Uppenbart är, att dessa missförhållanden inom pensionsväsendet måste

för befattningshavarna framstå såsom alltmera kännbara, ju längre tiden

lider. Särskilt gäller detta den personal, som ännu är helt i avsaknad av

pensionsrätt och för vilken pensionsfrågan därför måste från fall till fall

lösas genom beslut av Kungl. Maj :t och riksdagen. Detta sätt för bereoande

av pension kan, såsom tidigare i olika sammanhang framhållits, icke sä­

gas erbjuda tillräckliga garantier för en enhetlig och rättvis avvägning

av pensionerna, och det medför därjämte för olika prövningsinstanser

ett arbete, som icke står i rimligt förhållande till ärendenas betydelse i

och för sig. Härtill kommer ock, att de provisoriska anordningar i form

av pensionstillägg av olika slag, som måst vidtagas för att förbättra pen­

sioner av äldre typ, medfört ökat arbete och besvär för vederbörande äm­

betsverk vid pensionsärendenas behandling.

Till vad nu anförts kommer slutligen, att frånvaron av en ordnad pen­

sionering för flertalet icke-ordinarie anställningshavare lagt hinder i vä­

gen för lösande av frågan örn rätt till familjepension för dessa anställ­

ningshavare. Icke minst ur denna synpunkt framstår anordnandet av en

på bidragsplikt grundad tjänstepensionsrätt för stadigvarande och mera

fast anställd icke-ordinarie personal i statens tjänst, såväl tjänstemän som

arbetare, såsom en angelägenhet av vikt.

Av skäl, som här antytts, finner jag för min del nya pensionsbestäm-

melser för den civila personalen böra snarast komma till stånd. Mest

trängande är frågans lösning enligt min mening för arbetarpersonalens

vidkommande, men då huvudgrunderna för tjänstepensionsrättens anord­

nande rimligen böra avvägas på ett i möjligaste mån enhetligt sätt lör ali

icke-ordinarie personal och detta lättast kan ske genom en samtidig om­

läggning av pensionsbestämmelserna för såväl tjänstemän som arbetare,

bör såvitt möjligt frågan i dess helhet på en gång företagas till avgörande.

Kungl. May.ts proposition nr 222.

Innan jag övergår till att angiva de grunder, enligt vilka en lösning av

frågan synes lämpligen kunna ske, torde jag få lämna en kortfattad över­

sikt över den huvudsakliga innebörden i 1930 års pensionssakkunnigas fö-

leliggande förslag samt över vissa allmänna uttalanden rörande försla­

get, vilka gjorts i avgivna utlåtanden över detsamma.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Huvudgrunderna för en revision av pensionslagstiftningen.

Den allmänna innebörden av det förslag, 1930 års pensionssakkunniga

framlagt i fråga örn tjänstemannapensioneringen, framgår av följande re­

dogörelse:

Förslaget avser att enhetligt ordna pensionsförhållandena för tjänste­

män tillhörande såväl kommunikationsverken som allmänna civilförvalt­

ningen. Den hittills rådande anordningen med särskilda pensionsförfatt-

ningar för ifrågavarande områden av statsförvaltningen skulle sålunda

upphöra. I anslutning till vad 1921 års pensionskommitté och 1926

års pensionsutredning på sin tid föreslagit skulle under bestämmelser,

som skulle Oliva gällande för den ordinarie personalen, inordnas även

extra ordinarie tjänstemän samt tjänstemän å extra stat. Enär regle-

mentsförslaget ansluter sig till de löneregleringsförslag, 1928 års lönekom-

mitté avgivit, följer därav, att pensionsreglementets tillämplighetsområde

skulle sträcka sig även till de delar av statsförvaltningen, som av kommit­

tén föreslagits till lönereglering, nämligen det statliga undervisningsvä­

sendet samt fögderiförvaltningarna.

De egentliga pensioneringsiöreskrifterna äro intagna i två särskilda för-

fattningsförslag, nämligen dels ett reglemente angående tjänstepension

för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen (civila tjänste-

pensionsreglementet), innefattande de grundläggande pensionsbestämmel-

serna,^ dels ock en kungörelse med tilläggsbestämmelser till reglementet,

innehållande en del kompletterande föreskrifter rörande reglementets till-

lämplighetsområde ävensom vissa specialföreskrifter beträffande särskilda

bef attningshavargrupper. Dessa båda författningar skulle enligt de sakkun­

nigas lörslag antagas av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt. De sak­

kunniga hava härvid följt den ordning för författningsförslagens formella

uppställning, som lönekommittén tillämpat i sitt betänkande angående

allmänt avlöningsreglemente. I ett särskilt kungörelseförslag med före­

skrifter angående ikraftträdandet av civila tjänstepensionsreglementet

hava de sakkunniga upptagit vissa övergångsbestämmelser, avsedda att

utfärdas av Kungl. Majit.

Den i nu gällande pensionslag för kommunikationsverken stadgade upp­

delningen av tjänstetiden i tjänstår och avgiftsår för pensions beräknande

bär icke fått någon motsvarighet i reglementsförslaget. Genom av de sak­

kunniga föreslagna ändrade grunder för tjänstårsberäkningen skulle näm­

ligen tjänstår och avgiftsår komma att praktiskt taget sammanfalla. I

följd härav skulle ej heller tillämpas någon uppdelning av ålderspensio­

nen i en statspensionsdel, beräknad i förhållande till antalet tjänstår, och

en avgiftspensionsdel, beräknad i förhållande till den tid, under vilken

pensionsavgiiter (pensionsavdrag) erlagts. I stället betraktas enligt för­

slaget pensionen, på sätt för övrigt i 1907 års civila pensionslag stadgas,

såsom en enhet, vars storlek ställes

i

relation till pensionsunderlaget

och antalet tjänstår. Pensionsunderlaget beräknas, på sätt för närvarande

39

aker enligt kommunikationsverkens pensionslag ock enligt de provisoriska

pensionsbestämmelserna för allmänna civilförvaltningen, till två tredje­

delar av slutlönen inom vederbörande lönegrad. Härvid hava emellertid

de sakkunniga till grund för beräkningen lagt de löner, som upptagits

i den av 1928 års lönekommitté föreslagna löneplanen, och följaktligen

grunda sig de föreslagna pensionsunderlagen på löner, som med hänsyn

till däri inräknade dyrtidstillägg ligga genomsnittligt 17 procent över de

i nu gällande avlöningsreglementen angivna lönebeloppen. Vidare inne­

håller förslaget en nyhet därutinnan, att pensionsunderlagen icke, såsom

för närvarande är fallet inom den nyreglerade statsförvaltningen, beräk­

nats i förhållande till slutlönen å billigaste ort inom vederbörande löne­

grad utan till lönen å medeldyr ort, d. v. s. Hi ort enligt lönekommitténs

förslag. I fråga örn beräkning av beloppet av ålderspension, invalidpen­

sion och sjukpension ansluta sig bestämmelserna till motsvarande före­

skrifter i kommunikationsverkens pensionslag. Tjänstemännens bidrag

till pensioneringen skulle icke såsom hittills utgå i form av pensionsav­

gifter utan uttagas i form av pensionsavdrag å lönen under 30 år. Här­

igenom skulle de utgående lönebeloppen få karaktär av nettolöner.

Bestämmelserna angående skyldighet att avgå från tjänsten hava jäm­

väl utformats i nära anslutning till stadgandena i kommunikationsverkens

pensionslag.

Den allmänna pensionsåldern bar i förslaget icke upptagits till en viss,

för befattningshavarna gemensam levnadsålder utan bar graderats efter

lönegrad, lägst 63 och högst 67 levnadsår. Enär för hel ålderspension all­

tid skulle erfordras minst 30 tjänstår, hava de sakkunniga föreslagit, att

befattningshavare, som vid tillträdande av viss befattning icke kan be­

räknas uppnå sagda antal tjänstår senast vid pensionsålderns inträde, skulle

erhålla rätt att genom särskilda avgifter, s. k. extra pensionsavdrag, inom

vissa gränser bereda sig utfyllnad i antalet tjänstår. Slutligen innehåller

reglementsförslaget även bestämmelser örn rätt för tjänsteman, som innebar

minst 30 tjänstår, att före pensionsålderns inträde frivilligt avgå från tjän­

sten med pension ävensom rätt för tjänsteman, som avgår från tjänsten utan

pension, att bliva försäkrad till erhållande av s. k. uppskjuten livränta med

belopp motsvarande den intjänta pensionen, att utbetalas då tjänstemannen

uppnått den för hans förut innehavda befattning bestämda pensionsåldern.

Den nu i kommunikationsverkens pensionslag och i vissa andra pensions-

författningar stadgade ordningen, enligt vilken befattningshavare vid av­

gång från tjänsten utan pension tillgodoföres inbetalda pensionsavgifter

genom deras överförande till allmänna pensionsförsäkringsfonden, skulle

alltså icke vidare äga tillämpning.

Beträffande innehållet i de sakkunnigas förslag rörande arbet ar jyensione-

ringen må nämnas följande:

Förslaget ansluter sig, såsom förut nämnts, till sin utlormning nära till

principerna i förslaget till civilt tjänstepensionsreglcmente. Pensionerin­

gen är följaktligen grundad pä bidragsplikt. Iteglementet är avsett att

äga tillämpning å flertalet arbetare med kontinuerlig eller re­

gelbundet återkommande anställning såväl inom den civila

statsförvaltningen, kommunikationsverken däri givetvis inbegripna, som

ock vid armén, marinen och flygvapnet. De sakkunnigas förslag skiljer

sig från de tidigare av 1921 års pensionskommitté och 1926 års pcnsions-

utredning avgivna förslagen till tjänstepensionering för arbetare såtill­

vida, som den på bidragsplikt grundade arbetarpensioneringen skulle örn-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

40

fatta jämväl s. k. säsongarbetare. Även därutinnan avviker de sakkun­

nigas förslag från tidigare pensioneringsförslag, att arbetsledande lörman

och förestånderskor icke med särskilda pensionsunderlag inordnats

under arbetarpensioneringen utan avsetts skola efter särskild pröv­

ning kunna i vissa fall beredas pension enligt civila tjänstepen-

sionsreglementet. För den i reglementslörslaget avsedda arbetarper-

sonalen skulle, liksom för tjänstemän, tillämpas fixa pensionsunderlag,

vilka föreslagits till olika belopp alltefter som fråga är örn arbetare med

eller utan yrkesutbildning. I likhet med 1921 års pensionskommitté och

19*26 års pensionsutredning hava även pensionssakkunniga härvid från­

sett den i nu gällande pensionsreglementen vid vissa kommunikationsverk

tillämpade principen, att månads- eller timlönerna ligga till grund för

pensionsunderlagens bestämmande, och i stället föreslagit pensionsunder-

lagen till samma belopp, som enligt civila tjänstepensionsreglementet

skulle gälla för extra ordinarie tjänstemän i vissa angivna lönegrader.

Härav följer, att även de i pensionsreglementet för arbetare upptagna un­

derlagen hänföra sig till en lönenivå, som bestämts med hänsyn tagen

till dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna efter 17 procent. Arbetarnas

bidrag till pensioneringen skulle liksom för tjänstemännen utgå i form

av pensionsavdrag å lönen. Avdragen skulle uttagas under 30 år, och

samma antal år skulle erfordras för hel ålderspension. Även i arbetar-

reglementet äro upptagna föreskrifter örn rätt till uppskjuten livränta vid

avgång utan pensionsrätt.

Vad härefter angår frågan örn pensionering av mera tillfälligt

anställd arbetar per sonak är att märka, att de sakkunniga här­

utinnan icke framlagt något utarbetat förslag. De sakkunniga hava alle­

nast uttalat, att därest sådan pensionering ansa ges böra genomföras, den­

samma syntes — i likhet med vad som skett exempelvis i fråga örn för­

män och arbetare vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfalls-

verks byggnadsavdelning — lämpligen kunna ordnas efter ganska summa­

riska grunder och utan bidragsplikt från anställningshavarnas sida. Det­

samma har synts de sakkunniga böra gälla i fråga örn arbetare, vilkas

avlöning till övervägande del utgår in natura, oavsett om anställningen

har mera fast eller blott tillfällig karaktär. Såsom lämplig grundval för

blivande bestämmelser i ämnet anvisa de sakkunniga det författningsför-

slag rörande pensionering av mindre stadigvarande arbetarpersonal, som

1926 års pensionsutredning framlagt i betänkande den 25 november 1927,1

varvid dock de sakkunniga förutsätta viss överarbetning i syfte att ernå

närmare anslutning till de principer, som de sakkunniga vid uppgörande

av sina författningsförslag ansett sig böra följa.

Avgivna yttranden. Av de ämbetsverk, som yttrat sig över de sakkun­

nigas betänkanden, hava ett flertal i sina utlåtanden mera allmänt ut­

talat sig rörande lämpligheten att lägga pensionssakkunnigas pensione­

ringsförslag till grund för en blivande revision av gällande pensionslag-

stiftning.

Beträffande till en början tjänstemannapensioneringen har

av ett flertal ämbetsverk framhållits, att de grundprinciper, på vilka för­

slaget till civilt tjänstepensionsreglemente byggts, syntes riktiga och val

ägnade att tillgodose såväl statens som befattningshavarnas intressen, att,

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Statens offentliga utredningar 1927: 33.

41

pensionsbestämmelserna icke blott vunnit i klarhet och överskådlighet

utan i sin rättsgestaltning syntes stå i överensstämmelse med nyare upp­

fattning om pensionsväsendet, att förslaget betecknade ett väsentligt fram­

steg jämfört med tidigare pensionsutredningar samt att detsamma i sin

helhet gåve ett starkt intryck av vederhäftighet, reda och omsikt, varför

detsamma i huvudsak vore väl lämpat såsom grundval för ett ordnande

av tjänstemännens pensioneringsangelägenheter. Dessa och liknande om­

dömen hava fällts av Göta hovrätt, arméförvaltningen, chefen för general­

staben, pensionsstyreisen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs,

Kristianstads, Värmlands, Gävleborgs och Norrbottens län, generalpost­

styrelsen, domkapitlet i Visby, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium

samt patent- och registreringsverket. Uttalanden i samma riktning före­

komma även i de yttranden över förslaget, som inkommit från vissa per­

sonalsammanslutningar, såsom Sveriges statstjänstemannanämnd, stats­

förvaltningens tjänstemannaförening, de centrala ämbetsverkens icke-ordi-

narie befattningshavares förening, trafiktjänstemännens riksförbund samt

personalföreningen vid statens vattenfallsverk.

Ett avsevärt antal ämbetsverk hava lämnat förslaget helt utan erinran.

Hit äro att räkna hovrätten över Skåne och Blekinge, chefen för marin­

staben, styrelsen för sjökarteverket, styrelsen för statens alkoholistanstalt

å V'ennyarn, länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings, Skaraborgs, Väst­

manlands, Kopparbergs och Västernorrlands län, mynt- och justering sver­

ket, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, riksarkivet, kungl,

biblioteket, stifts- och landsbiblioteket i Linköping, chefen för nationalmu­

seet, föreståndaren för livrustkammaren, vitterhets-, historie- och antikvi­

tetsakademien, domkapitlen i Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Lund,

Göteborg och Luleå, styrelserna föi' farmaceutiska institutet, centralanstal­

ten för för söksväsendet på jordbruksområdet, statens växtskyddsanstalt

och statens centrala frökontrollanstalt, Sveriges geologiska undersökning,

statens meteorologisk-hydrografiska anstalt samt styrelsen för skogshög-

skolan och statens skogsförsöksanstalt.

Följande mera allmänna uttalanden av vissa andra verk torde här få

återgivas:

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke

vore förnuftigt att ännu tills vidare för kommunikationsverken och all­

männa civillörvaltningen behålla två, låt vara moderniserade och sig när­

mande pensionsreglementen. Med all sannolikhet bleve det i fortsätt­

ningen lättare att arbeta samman dessa i ett mera fullödigt och för olika

tjänstegrupper rättvist fungerande, gemensamt pensionsreglemente. Med

de direktiv de sakkunniga erhållit funne sig ändock länsstyrelsen kunna

giva sin anslutning till de sakkunnigas förslag.

Järnvägsstyrelsen: Under erinran att styrelsen i utlåtande över 1928 års

lönekommittés förslag uttalat, hurusom do speciella förhållandena vid sta­

tens järnvägar med deras utomordentligt talrika personal väl motiverade

ett särskilt avlöningsreglemente för denna personal, anför järnvägsstyrel­

sen, att styrelsen måste ställa sig lika betänksam mot ett pensionsreglements-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

42

förslag, vilket som det föreliggande byggde på samma lönekommittés för­

slag. Även örn det i och för sig sett mötte mindre hinder att genomföra

ett gemensamt pensionsreglemente, vars huvudsakliga bestämmelser skulle

tillämpas först vid avgång ur tjänst, än ett för den aktiva tjänsten avsett

gemensamt avlöningsreglemente, vore det dock att befara, att införandet

av ett gemensamt pensionsreglemente komme att verka försvårande på

möjligheterna att åt statens järnvägar förskaffa ett för dessa synnerligen

behövligt speciellt avlöningsreglemente. Till dessa betänkligheter komme

de svårigheter av ekonomisk art, som förslagets genomförande skulle vålla

statens järnvägar. Ett genomförande av förslaget skulle för statens järn­

vägar innebära en approximativt beräknad årlig kostnadsökning av 300,000

kronor.

Styrelsen ville emellertid ingalunda förneka, att de sakkunnigas förslag

utmärkte sig framför kommunikationsverkens pensionslag för reda och

klarhet samt även innehölle en del nyheter av värde. Styrelsen ville där­

för, trots de anmärkta betänkligheterna mot införande av ett gemensamt

pensionsreglemente, icke motsätta sig, att förslaget, därest ur andra syn­

punkter än statens järnvägars ett gemensamt civilt pensionsreglemente

ansåges böra införas, lades till grund för detsamma, dock med bibehållan­

de av nuvarande pensionsunderlag -— jämte dyrtidstillägg enligt för när­

varande eller framdeles gällande grunder — och med pensionsavdragen

reglerade till överensstämmelse härmed.

Vattenfallsstyrelsen: Det vore önskvärt, att ett nytt pensionsreglemente

i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag bleve fast­

ställt snarast möjligt, oberoende av när en allmän lönereglering för sta­

tens tjänstemän kunde komma till stånd. Den väsentligaste synpunkt, som

borde anläggas på nämnda pensionsfråga, vore visserligen den, att någon

ordnad pensionering ännu icke genomförts för större delen av de icke-or-

dinarie tjänstemännen inom den civila statsförvaltningen, men det kunde

även framhållas, att de pensionsreglementen, som nu gällde för icke-ordi-

narie personal vid vissa kommunikationsverk, vore föråldrade och behäf­

tade med åtskilliga oegentligheter, varför de åtminstone beträffande sta­

tens vattenfallsverk vållade svårigheter vid tillämpningen.

Kommunikationsverkens lönenämnd: Någon invändning vore icke att

framställa mot ett sammanförande av kommunikationsverkens tjänstemän

med tjänstemännen inom den allmänna civilförvaltningen under ett ge­

mensamt pensionsreglemente, särskilt som de sakkunniga syntes hava

vinnlagt sig örn att genom särbestämmelser tillgodose de krav på speciella

föreskrifter, vilka för kommunikationsverkens del kunde anses påkallade.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd: Nämnden har vid sin gransk­

ning av förslaget kommit till den uppfattningen, att detsamma till sina

huvuddrag vöre av natur att kunna för allmänna civilförvaltningens

del godtagas. — En reservant inom nämnden anser däremot, att förslaget

till sin sakliga innebörd vore präglat av en halvhet, som verkade otill­

fredsställande, och en ekonomisk optimism, som bjärt kontrasterade mot

nationens allmänna nöd och betryck. Pensionen borde enligt reservan­

tens mening uppdelas i statspension, som vore en gåva av staten, och ay-

giftspension, som helt täcktes av tjänstemännens avgifter.

Vad härefter angår förslaget till arbetarpension ering må fram­

hållas, att detsamma lämnats utan erinran av styrelsen för sjökar teverket,

mynt- och justering sverket, riksarkivet, lant bruksakademien, styrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

43

för centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet, styrelsen för

lantbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, lantbrukshögskolekommittera-

de, styrelsen för veterinärhögskolan saint styrelsen för skogshögskolan och

statens skogs för söksanstalt ävensom lant mäteristy reisen.

Följande mera allmänna omdömen örn förslaget må återgivas:

Marinförvaltningen: Ämbetsverket förutsatte, att de sakkunnigas för­

slag till tjänstemannapensionering och till arbetarpensionering bomme att

samtidigt genomföras. Detta vore av stor betydelse såtillvida, som de ar-

betsledande förmännen uteslutits från arbetarpensionsreglementets till-

lämplighetsområde och deras pensionsförhållanden föreslagits ordnade i

anslutning till vad som i civila tjänstepensionsreglementet föreslagits för

tjänstemän.

Vattenfallsstyrelsen: Det vore önskvärt, att rätt till tjänstepension sna­

rast möjligt bereddes de arbetare med kontinuerlig anställning vid statens

vattenfallsverks driftverk och linjebyggnader, vilka för. närvarande sak­

nade pensionsrätt. För detta ändamål ville styrelsen tillstyrka faststäl­

landet av ett nytt pensionsreglemente i huvudsaklig överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag. Pensionsbeloppen för arbetargrupper, beträf­

fande vilka allt fortfarande särskilda pensionsbestämmelser skulle gälla,

t. ex. kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859), borde närmare anpassas

efter de pensionsbelopp som komme att utgå enligt ett blivande tjänste-

pensionsreglemente för arbetare, dock med den reduktion som betingades

av frånvaron av avgiftsplikt.

Kommunikationsverkens lönenämnd: Nämnden har funnit de föreslagna

pensionsföreskrifterna i allt väsentligt vara av beskaffenhet att kunna för

kommunikationsverkens del godtagas. Förutsättningen härför vore dock,

att tjänstemannapensioneringen i huvudsak ordnades såsom de sakkunniga

föreslagit.

Statskontoret: Det måste framstå såsom olämpligt och ägnat att för­

virra begreppen att beteckna den del av pensioneringskostnaden, som mot­

svarades av avgifterna, såsom ett bidrag av befattningshavarna; formellt

vore det visserligen så, men i realiteten vore det staten, som det oaktat

finge bekosta det hela. Statskontoret finge därför i främsta rummet yrka,

att pensioneringen ordnades utan avgiftsplikt. Övergångsvis borde emel­

lertid gälla, att den, som vid författningens ikraftträdande vöre.delaktig

i pensionering med avgiftsplikt, skulle tillsvidare å avlöningen vidkännas

avdrag motsvarande den avgift, som enligt förut gällande pensionerings-

grunder skulle hava utgått.

Därest åter avgiftssystemet komme att tillämpas, borde avgiftsbet.al-

ningen fortgå under hela tjänstetiden. För övrigt kunde de båda. olika

pensioneringssystemen tillämpas parallellt på sådant sätt, att avgiftssy­

stemet bomme i tillämpning allenast för arbetargrupper, för vilka redan

nu vore ordnad på avgiftsplikt grundad pensionering, men att för övriga

arbetargrupper den avgiftsfria pensioneringen skulle tills vidare bliva

gällande, intill dess att Kungl. Majit på framställning från vederbörande

arbetarsammanslutning medgivit viss arbetargrupp att ansluta sig till

pensionering med avgiftsplikt.

Av ämbetsverkens nyss återgivna yttranden framgår, att ett stort antal

verk och myndigheter i huvudsak tillstyrkt de av pensionssakkunniga

framlagda pensioneringsförslagen, vilka ansetts utgöra en lämplig grund-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Vepa rtements-

chefen.

val för en reviderad lagstiftning på pensionsväsendets område. De in­

vändningar, som gjorts mot förslagen i deras helhet, äro icke av mera all­

varlig innebörd. Även jag har kommit till den uppfattningen, att de sak­

kunniga på ett i stort sett tillfredsställande sätt lyckats utjämna skiljak-

tigheterna i nuvarande pensionsföreskrifter för de olika förvaltningsom­

råden, örn vilka bär är fråga. De föreslagna nya bestämmelserna torde

ock, icke minst i avseende å föreskrifternas enkelhet och reda, böra till­

erkännas ett avgjort företräde framför tidigare utarbetade förslag. Att

pensionsföreskrifterna för samtliga de tjänstemän, för vilka samma löne­

system är gällande, sammanförts i en gemensam huvudförfattning är en­

ligt min mening en bestämd fördel. Likaså finner jag det vara synner­

ligen lämpligt, att pensioneringsbestämmelserna för den mera fast an­

ställda och stadigvarande arbetarpersonalen vid såväl civilförvaltningen

i dess helhet som försvarsväsendet intagas i en gemensam författning,

byggd i väsentliga delar på samma huvudgrunder, som skulle bliva gällande

för den icke-ordinarie tjänstemannapersonalen. Givetvis kunna olika menin­

gar göra sig gällande på särskilda punkter av mer eller mindre princi­

piell innebörd; jag skall i det följande återkomma till de erinringar, som

gjorts mot olika delar av sakkunnigförslagen, och därvid även angiva

vissa ändringar, som jag för egen del ansett mig höra förorda. I stort

sett synas mig emellertid de sakkunnigas förslag vara väl ägnade att läg­

gas till grund för en lösning av frågan.

Den omständigheten, att enligt vad jag tillstyrkt revisionen av pen-

sionslagstiftningen nu skulle genomföras utan föregående lönereglering

och därmed sammanhängande omarbetning av avlöningsförfattningarna,

ändrar emellertid utgångspunkten för revisionen och nödvändiggör vissa

omläggningar av sakkunnigförslaget. Till en början gäller detta, vad an­

går tjänstemannapensioneringen, gränserna för den nya lagstiftningens

tillämpningsområde, i det att lagstiftningen måste inskränkas till de

nyreglerade verken, medan de oreglerade verkens tjänstemän fort­

farande bliva underkastade 1907 års civila pensionslag. Härav föl­

jer, att icke-ordinarie befattningshavare vid oreglerade verk för

närvarande måste lämnas utanför en generell pensionsrätt. Vidare måste

den nya lagstiftningen i tekniskt avseende anpassas efter nuvarande

löneförfattningars terminologi och klassificering av olika tjänstemanna­

grupper. Slutligen är beträffande såväl tjänstemanna- som arbetarpen-

sioneringen att märka, att de nya föreskrifterna måste i fråga örn pen-

sionsunderlag och pensionsavgifter grundas på andra förutsättningar än

sakkunnigförslaget. Det är naturligt, att de nu angivna förhållandena

bliva ägnade att i vissa hänseenden giva den avsedda revisionen av pen-

sionsbestämmelserna en annan karaktär än den, som kunnat framgå ur

en omläggning i samband med en allmän lönereglering.

Att en fristående lösning av pensionsfrågan med nu antydda begränsnin­

gar kan vara förenad med olägenheter i vissa avseenden hör ej förbises. Den

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

45

tekniska utformningen av pensionsbestämmelserna för tjänstemannaper­

sonalen kan med utgångspunkt från nuvarande lönetorfattningar icke

göras fullt så enkel och överskådlig som i de sakkunnigas förslag. Skulle

framdeles i anslutning till lönekommitténs förslag en revision av avlö-

ningsbestämmelserna komma till stånd vare sig med ett inarbetande av

dyrtidstilläggen i de fasta lönerna eller med deras bibehållande i någon

form såsom en rörlig del av avlöningen, torde detta få till följd, att vissa

jämkningar samtidigt måste ske i pensionsbestämmelserna. I den mån

det nya lönesystemets tillämpningsområde successivt utsträckes, kunna

kompletterande ändringar av pensionsföreskrifterna bliva erforderliga.

Dessa ofrånkomliga olägenheter synas emellertid icke vara av den beskaf­

fenhet, att de böra stå hindrande i vägen för en lösning av den förelig­

gande frågan enligt de av mig angivna riktlinjerna.

Inom finansdepartementet har på grundval av sakkunnigförslaget och

med de utgångspunkter i övrigt, som nyss angivits, upprättats ett förslag

till civilt tjänstepensionsreglemente, som jag nu övergår att behandla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente.

Vissa allmänna frågor.

Pensioneringssystem.

De sakkunniga hava i sin allmänna motivering till civila tjänstepen-

sionsreglementet till en början upptagit till behandling frågan, huruvida

tjänstemannapensioneringen bör grundas på avgiftsskyldighet el­

ler icke. Efter att hava omnämnt, hurusom riksdagen år 1899 liksom

även sedermera vid skilda tillfällen intagit den ståndpunkten, att de stats­

anställdas pensionering borde vara förenad med avgiftsplikt, yttra de

sakkunniga huvudsakligen:

Skälen för denna ståndpunkt syntes vara av övervägande psykologisk

art. Den tjänstemannen liksom andra medborgare åliggande förpliktel­

sen att i tid sörja för sitt uppehälle på ålderdomen borde genom erläggan­

det av pensionsavgifter ställas mera levande för honom. Genom avgifts-

plikten undvekes vidare skenet av en vid jämförelse med övriga samhälls­

klasser obehörigt gynnad ställning för tjänstemännen.

För dessa syften hade emellertid åtskilliga praktiska hänsyn måst

ge vika. Av avgiftssystemets motståndare hade sålunda framhål­

lits, att pensionsavgifterna medförde en med ett vidlyftigt redovisnings-

väsende förbunden omgång, som kunde undvikas, örn avlöningen bestäm­

des till det lägre belopp, vartill densamma kunde begränsas, då hänsyn

icke toges till skyldigheten för tjänstemannen att bestrida den utgiftspost,

som bestodo i avsättningar för framtida pension. För staten själv måste

det anses likgiltigt, örn löneavdraget skedde en gång för alla — vid löne­

regleringen — eller örn det uttoges årligen i form av innchållningar vid

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

löneutbetalningarna. En liknande åsikt hade framförts av statskontoret och

riksräkenskapsverket i deras utlåtanden över 1928 års lönekommittés för­

slag till allmänt avlöningsreglemente.

I likhet med statskontoret och riksräkenskapsverket funne de sakkun­

niga, att det ur administrativ förenklingssynpunkt skulle vara till stor

fördel, örn en övergång till ett pensioneringssystem utan avgifter nu läte

sig genomföra. En omläggning i nämnd riktning kunde även i förstone

te sig enkel nog; lönen minskades med ett mot pensionsavgiften svarande

belopp. Undersökte man saken närmare, uppställde sig emellertid åtskil­

liga svårigheter. Alldenstund pensionsavgifterna för närvarande utginge

med enhetliga belopp för varje lönegren men lönegraderna inneslöte ett

flertal löneklasser, delvis gemensamma för ända till fem olika lönegrader,

skulle det bliva förenat med betydande svårigheter att utforma den nya

nettolöneplanen, enär den minskning, som borde ske beträffande lönen i en

viss lönegrads löneklasser, icke skäligen kunde bliva lika med den minsk­

ning, som skulle krävas beträffande lönen i de av dessa löneklasser, som

inginge i andra lönegrader. Det vore icke uteslutet, att man då rentav skulle

nödgas i väsentliga avseenden omarbeta hela det under senaste decenniet

med så mycken möda genomförda lönesystemet.

Örn emellertid det antagandet gjordes, att man funnit en genomsnitts-

procent, med vilken de nuvarande lönerna borde minskas vid ett slopande

av pensionsavgifterna, återstode den svårlösta frågan, huru skulle förfaras

med tjänstemän, vilkas hittillsvarande pensionsavgifter beräknats för en

trettioårig betalningstid.

Avgörande för de sakkunniga hade dock icke varit endast de tekniska

svårigheterna utan den omständigheten, att de sakkunniga vid hänvän­

delse till dåvarande chefen för finansdepartementet erhållit direktiv att

söka lösa pensionsfrågan på ett sätt, som bevarade de fördelar, man ge­

nom avgiftssystemet velat vinna.

Vid utarbetande av sitt förslag till pensionsbestämmelser hava de sak­

kunniga sålunda utgått från att tjänstemännen allt fortfarande skola

själva bidraga till kostnaderna för sin pensionering. De sakkunniga hava

emellertid föreslagit en form härför, som enligt de sakkunnigas mening

skulle väsentligen undanröja olägenheterna med det nuvarande avgifts­

systemet. Örn den av de sakkunniga förordade anordningen anföres i

betänkandet följande:

Anordningen innebär i huvudsak, att pensionsavgifterna utbytas mot

pensionsavdrag, vilka reellt tjäna samma syfte som avgifterna men for­

mellt tillämpas på sådant sätt, att lönen under viss tidsperiod är minskad

med pensionsavdragets belopp och alltså erhåller karaktär av nettolön. I

avlöningslistorna verkställas icke individuella anteckningar örn avdra­

gens storlek utan räknas med nettolöner. Icke heller företages omföring

av avdragsbeloppen till pensionsfonderna, vilka i stället — i den mån

fonderingsprincipen anses böra upprätthållas — tillgodoföras mot pen-

sionsavdragen ungefärligen svarande belopp från för ändamålet i riks-

staten och de affärsdrivande verkens stater beräknade utgiftsanslag. I

lönestaterna för respektive verk räknas såsom regel med netto- i stället

för bruttolöner. Den härigenom uppkommande minskade belastningen å

lönekontot kommer att — fortfarande under förutsättning av fonderingens

fortsättande — motsvaras av en lika stor ökning av utgifterna för pen­

sion sväsendet.

47

När befattningshavaren vidkänts avdrag under 30 år, upphör pen-

sionsavdraget, och lönen utgår med det i löneplanen angivna bruttobe­

loppet.

Angående vissa andra med tjänstemännens bidragsplikt sammanhän­

gande frågor anföres härefter:

Förslaget bygger på den principen, att tid, som må tillgodoräknas så­

som tjänstår, i allmänhet skall sammanfalla med den tid, under vilken

pensionsavdrag å lönen äger rum. Den dubbla beräkning av tjänstår

och avgiftsår, som enligt kommunikationsverkens pensionslag skall före­

tagas vid bestämmande av pensionsbeloppets storlek, har fördenskull icke

erhållit någon motsvarighet i de sakkunnigas förslag.

Icke heller har det synts erforderligt att bibehålla anordningen med upp­

delning av pensionen i en särskild del, motsvarande värdet av de verk­

ställda pensionsavdragen, och en »statspensionsdel». Vad man åsyftat med

en dylik uppdelning, nämligen att pensionens storlek bör påverkas både

av omfattningen av tjänstemannens egna bidrag till sin pensionering och

av tjänstetidens längd, ernås även med de sakkunnigas förslag.

Då de sakkunniga såsom allmän regel uppställt, att tjänsteman för rätt

att komma i åtnjutande av hel ålderspension skall kunna räkna 30 tjänstår,

hava de icke förbisett de förhållanden, som gåvo anledning till den av

1926 års pensionsutredning förordade klassificeringen av befattningarna

och uppdelningen av pensionsavgifterna i två tariffer, beräknade den

lägre för en 30-årig och den högre för en 25-årig betalningstid. Emel­

lertid synes det låta sig göra att utan dylika åtgärder på ett annat

sätt förena kravet på enhetliga bestämmelser beträffande villkoren för

oavkortad pension med fordringarna på vederbörligt hänsynstagande till

befintliga olikheter i fråga örn utbildningstid, rekrytering, befordran,

tjänstgöring o. s. v. De sakkunniga hava i nu angivna syfte tänkt sig,

att tjänsteman, som icke i vanlig ordning hinner förvärva det för hel pen­

sion stadgade antalet tjänstår, skulle under vissa närmare angivna förut­

sättningar kunna bereda sig viss utfyllnad av antalet tjänstår genom att

under hela sin tjänstetid såsom ordinarie tjänsteman vidkännas extra pen­

sionsavdrag å sin lön. Utfyllnaden skulle, efter tjänstemannens eget val,

kunna avse minst ett fjärdedels och högst 5 tjänstår, varigenom an­

passning kunde, inom den nämnda tidsgränsen, ske efter behovet i varje

särskilt fall. Då högsta antalet utfyllnadsår satts till 5, har detta sin

grund däri, att 25 »effektiva» tjänstår ansetts vara det minimum, som

i allmänhet bör krävas för rätt till oavkortad pension.

De sakkunniga hava i detta sammanhang upptagit till diskussion jäm­

väl frågan örn pensionens karaktär. Med framhållande, att pen­

sionen ursprungligen torde hava rätt och slätt ansetts såsom ett ålder-

domsunderstöd men att denna uppfattning numera uppenbarligen icke

kunde vidhållas, yttra de sakkunniga bland annat:

De, som motivera det nuvarande avgiftssystemets bibehållande därmed,

att tjänstemännen böra av egna medel göra avsättningar för sin ålderdom

i form av pensionsavgifter, torde i värjo fall icke karakterisera pensionen

såsom helt och hållet utgörande ett ålderdomsunderstöd. Då vidare upp­

repade gånger uttalats, hurusom en av anledningarna till att statens be­

fattningshavares lönenivå bör ligga under den privata marknadens vore

don, att statstjänstemannen äro med statens garanti tillförsäkrade pen

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

48

.sion såväl vid invaliditet och sjukdom som ock vid viss inträdd ålder, kan

det icke vara riktigt att säga, att pensionen ens till den del, som icke täc­

kes av tjänstemännens egna avgifter, har understöds natur. Snarare skulle

man kunna ansluta sig till den rätt allmänt förfäktade åsikten, att pen­

sionen i sin helhet utgör »uppskjuten lön», varmed väl närmast avses, att

pensionen utgör vederlag lör det kapital, som samlats dels genom tjänste­

männens direkta insatser och dels genom att deras löner satts lägre, än

som bort ske, därest ingen hänsyn tagits till pensionen.

En klarare uppfattning av pensionens karaktär vinnes dock enligt de

sakkunnigas mening, örn man i pensioneringen ser en kollektiv livränteför­

säkring, för vilken premierna erläggas dels direkt genom avgifter — eller

enligt de sakkunnigas förslag pensionsavdrag — dels ock indirekt genom

den reduktion av lönen, som gjorts vid själva lönesättningen. Även med

teorien om pensionen såsom »uppskjuten lön» måste nämligen förutsättas,

att det samlade kapitalet tages i anspråk för en tvångsförsäkring, enär

det endast är vederbörande befattningshavare själv, som i form av pen­

sion beredes vederlag för vad som innehållits av hans lön; hans efterle­

vande kunna däremot icke tillgodogöra sig det kapital, som genom den

avlidnes avsättningar eller minskningen i hans löneförmåner samman-

bragts. Genom att betrakta pensioneringen såsom en livränteförsäkring

motiveras likaledes, att staten ensam bestämmer örn de samlade pensions­

fondernas förvaltning. Skulle ett försäkringsmoment icke inläggas i pen­

sioneringen, måste fonderna betraktas såsom tjänstemännens tillhörighet.

De sakkunniga hava vid uppgörandet av förslag till nya pensionsbe-

stämmelser givit uttryck åt sin sålunda tillkännagivna syn på pensione-

ringsproblemet. Liksom det vid kommunikationsverken gällande pensio-

neringssystemet med sitt krav på 30 »tjänstår» och 30 »avgiftsår» för er­

hållande av hel pension bottnar i uppfattningen örn pensionsväsendet så­

som en försäkringsanordning, kan detta än mera sägas vara fallet beträf­

fande de sakkunnigas förslag örn rätt för tjänsteman att genom extra pen­

sionsavdrag bereda sig utfyllnad i antalet tjänstår. Vidare kan påpekas,

att de sakkunniga icke funnit det förenligt med försäkringsprincipen, att

en tjänsteman, som intjänat ålderspension för en tjänst, berövas rätt att

behålla denna pension oförkränkt, även om han skulle komma i åtnjutande

av pension från annan tjänst, eller att en pensionstagares medborgar­

skap skall hava inverkan på hans rätt att erhålla pension.

Att de sakkunniga emellertid i vissa fall ansett fullt befogat att göra av­

steg från principen, framgår särskilt av vad som i specialmotiveringen

till 5 § i reglementsförslaget anföres rörande hur i pensionshänseende skall

förfaras, då en tjänsteman dömes till avsättning eller för tjänstefel skiljes

från sin tjänst ävensom då en pensionstagare för förbrytelse i sin tidigare

innehavda tjänst dömes, i stället för till avsättning, till straff enligt 2 kap.

17 § strafflagen eller undergår frihetsstraff eller avtjänar tvångsarbete.

Avgivna yttranden. I ämbetsverkens yttranden hava vissa erinringar

framställts mot de sakkunnigas iittalanden och förslag i förevarande hän­

seenden. Härutinnan må följande redogörelse lämnas:

Länsstyrelsen i Stockholms län: Pensionens storlek borde icke göras be­

roende av pensionsavgifter eller pensionsavdrag. Alldenstund tjänste­

männens berättigade krav på en rättvis lönereglering undanskjutits, vore

det angeläget, att tjänstemännen icke pålades betungande utgifter för pen­

sionering. De sakkunnigas förslag att utbyta avgifterna mot avdrag

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

49

vore en åtgärd, som icke tillfullo avhjälpte de olägenheter, varmed

det nuvarande systemet ur administrativ synpunkt vore behäftat. För­

slaget örn extra pensionsavdrag å lönen vid senare anställning i sta­

tens tjänst kunde länsstyrelsen icke tillstyrka. — Länsstyrelsen vore

icke övertygad därom, att pensionen borde vara att anse såsom ett ve­

derlag för det kapital, som samlats dels genom tjänstemännens direkta

insatser och dels genom att deras löner satts lägre än som bort ske, därest

ingen hänsyn tagits till pensionen. Denna teoris godtagande innebure,

att tjänstemännens ekonomiska lörmåner av tjänsten skulle närmast mot­

svara dem, som skulle komma tjänstemännen till del, örn de erhölle lön,

motsvarande den lör jämlörliga privat anställda, intill den av staten före­

skrivna pensionsåldern, men därefter vore helt hänvisade att leva av egna

besparingar.

Länsstyrelsen i Malmöhus län: Länsstyrelsen hade städse med sympati

omlattat den åsikten, att statstjänstemannen icke borde genom avgiiter

bidraga till sin egen pensionering. Det system, som nu vore rådande,

byggde till viss del på ett slags iörsäkringsprincip, som borde vara en

så stor arbetsgivare som staten ijärran. Staten borde betala sina pensio­

närer likaväl som sina tjänstemän, och detta vore förvisso en xitgif t av

högst löpande art.

Kommunikationsverkens lönenämnd: Systemet med pensionsavdrag och

ett i praktiken tillämpat nettolönesystem syntes innebära en godtagbar

lösning av den nu och tidigare mycket omdiskuterade frågan angående

pensionsavgifterna.

Statskontoret: Ämbetsverket kände icke till några verkliga fördelar med

avgiltssystemet, som icke lika väl kunde ernås utan ett sådant system.

De iöreslagna pensionsavdragen vore i och för sig ett framsteg i jämfö­

relse med 1926 års pensionsutrednings förslag, och ett frivilligt lösande av

felande tjänstår vore givetvis ett fyndigt sätt att undvika nämnda utred­

nings förslag örn dubbla avgiftstariffer. Men vad beträffade förslaget örn

felande tjänstårs lösande genom extra avdrag, drabbades även detta för­

slag — bortsett från frivilligheten — av samma kritik, som framställdes

i lråga örn de dubbla tarifferna.

Det iöreslagna pensionssystemet kunde sålunda icke av statskontoret för­

ordas. I första rummet ville ämbetsverket påyrka, att pensioneringen

ordnades utan avgiitsplikt eller utan avdrag å lönen för pensionsändamäl

och att lönerna i sammanhang därmed minskades till verkliga nettolöner,

varvid — om avsättning till pensionsfonden fortfarande ansåges böra äga

rum —. särskilda anslag lör sådant ändamål borde anvisas. Vidare an-

såge ämbetsverket ofrånkomligt ur billighetssynpunkt, att en lägre tjänst­

ålder för liel pension än 30 tjänstår fastställdes för åtskilliga grupper av

befattningshavare, nämligen 25 tjänstår. Statskontoret tvekade för övrigt

icke att förorda, att 25 tjänstår måtte över bela linjen bliva förutsättningen

för hel pension.

Löneskalorna kunde utan större svårighet förändras till nettolöneskalor

genom fråndragande från lönen i varje löneklass av pensionsavgiften, ge­

nom interpolering utslagen på de i varje lönegrad ingående löneklasserna,

såsom framginge av det försök till sådan ny beräkning, som intagits i en

vid utlåtandet fogad bilaga.1 Vad anginge kommunikationsverkens tjänste­

män linge de, som icke ville gå in på de nya bestämmelserna, kvarstå å de

gamla.

1 Ilar cj intagen.

Bihang lill riksdagens protokoll 1934.

1 sami. Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

4

50

Kungl. Maj:ts propositicm nr 222.

I andra rummet ville statskontoret förorda avgiftspliktens utförande på

sätt de sakkunniga föreslagit, dock att löneavdraget för pension gjordes

permanent och alltså icke upphörde, när tjänstemannen vidkänts avdrag

under visst antal år, samt att tjänstetiden för hel pension bestämdes till

25 tjänstår åtminstone för vissa grupper av befattningshavare, i stort

sett de grupper, för vilka nu gällde en tjänstetid av 25 år eller därunder

såsom förutsättning för hel pension.

Enligt de sakkunnigas mening vore pensioneringen att betrakta såsom

en kollektiv livränteiörsäkring. Örn därmed avsåges att karakterisera den

rättsliga ställningen mellan staten och dess befattningshavare, måste detta

betraktelsesätt anses fullständigt ohållbart. Pension vore ett underhåll,

som alltid ansetts böra tillmätas elter vad som kunde anses skäligt under

de olika omständigheter, som förelåge.

Riksräkenskapsverket: I likhet med de sakkunniga såge riksräkenskaps-

verket i pensioneringen en kollektiv livränteförsäkring, garanterad av sta­

ten men bekostad av tjänstemännen. Sättet för täckningen av pensions­

kostnaderna borde bedömas väsentligen ur praktiska redovisnings- och

kontrollsynpunkter, och enligt verkets mening vore det hittills tillämpade

blandade systemet i fråga örn kostnadstäckningen ur angivna synpunkt

förenat med betydande olägenheter. Genom den föreslagna omläggningen

från pensionsavgifter till pensionsavdrag skulle visserligen en del med det

blandade systemet förbundna olägenheter beträffande redovisningen und­

vikas, men avsevärda svårigheter särskilt i kontrollhänseende skulle fort­

farande kvarstå. Systemet med pensionsavdrag måste också i övrigt be­

traktas såsom föga rationellt.

Riksräkenskapsverket funne sig bestämt böra förorda övergång till ett

pensionssystem utan vare sig pensionsavgifter eller pensionsavdrag. De

svårigheter, som de sakkunniga åberopat såsom skäl mot frågans lösning

på det sätt, som statskontoret och riksräkenskapsverket tidigare förordat

och vilket de sakkunniga syntes i princip gilla, kunde icke anses vara av

avgörande natur.

_ Ämbetsverket ställde sig mycket tveksamt mot förslaget, att ordinarie

tjänsteman, som vid uppnående av pensionsåldern icke kunde komma att

räkna 30 tjänstår och alltså då icke kunde erhålla hel ålderspension, skulle

kunna genom extra pensionsavdrag så att säga köpa tjänstår att räknas

honom till godo för ålderspension. Införandet av extra pensionsavdrag

skulle förorsaka stor förvirring beträffande avlöningsbeloppen och yt­

terligare försvåra kontrollen. Vid tillämpning av det utav riksrä­

kenskapsverket förordade nettolönesystemet vore det väl ej omöjligt att

medgiva utfyllnad av tjänståren genom påläggande av en särskild fyll

nadsavgift. Det syntes emellertid ämbetsverket vara lämpligare att från

början nedsätta kravet på antalet tjänstår i fråga örn de befattningsha­

vare, för vilka pensionsåldern skulle inträda tidigare än för flertalet

andra. Fastställandet för viss tjänsteman av en lägre tjänstålder än

normalt motiverade icke i och för sig nedsättning av pensionsbeloppet.

För befattningshavaren personligen vore den låga pensionsåldern i regel

icke att anse såsom någon fördel, utan intresset för den tidigare avgån

gen läge väsentligen på statens sida.

Statistiska centralbyrån: Statsverket borde påtaga sig samtliga kost­

nader för pensioneringen, utan att några mer eller mindre fingerade av­

gifter av befattningshavarna behövde förekomma, men givetvis med mot­

svarande reduktion av lönerna. Därest avlöningsreglementet av annan

anledning behövde omarbetas, borde därför nettolöner däri upptagas och

51

pensionsreglementet undergå därav betingade ändringar. Oaktat de er­

inringar, som kunde resas mot det töreslagna avdragssystemet, måste dock

ämbetsverket erkänna, att detsamma i stort sett ledde till en förenkling av

avlöningslistorna och en minskning av arbetet. Ännu mer skulle detta

bliva tallet, örn även änke- och pupillpensioneringen kunde i sin helhet

övertagas av staten.

Ämbetsverket kunde ej dela de sakkunnigas mening, att örn pensionerin­

gen i den del, den vilade på avgifter, betraktades såsom försäkring, pen­

sionsfonden likväl icke vore att anse såsom en tjänstemännens tillhörighet.

Denna uppfattning syntes vara alldeles motsatt den, som kommit till ut­

tryck i gällande lag örn försäkringsrörelse. Detta spörsmål föreiölle dock

ämbetsverket vara av mera teoretisk innebörd.

Patentverket: Förslaget borde på alla de ställen, där försäkringsprin-

cipen ej fullständigt genomförts, ändras till full överensstämmelse med

densamma.

Ordföranden i allmänna civilförvaltningens lönenämnd har reservations­

vis inom lönenämnden framhållit, att de sakkunnigas förslag närmast inne-

bure en tillämpning av nettolönesystemet med den huvudsakliga modi­

fikationen, att efter ett visst antal år lönen höjdes med ett belopp motsva­

rande det s. k. pensionsavdraget. Ett dylikt ålderstillägg vore i och lör

sig alldeles irrationellt. Genom att tjänstemännen linge en höjd lön nå­

got år, innan han skulle vidkännas den stora inkomstminskning, som

följde av utbytandet av lön mot pension, försvårades i verkligheten inträ­

det på pensionsstaten.

De svårigheter, vilka de sakkunniga anfört såsom skäl mot avgiftssyste­

mets fullständiga slopande, vore endast svårigheter vid själva övergången.

Det arbete, som skulle erfordras för att övervinna dessa svårigheter, skulle

mångfaldigt uppvägas av de ständigt återkommande vinster, som skulle

följa med att alltid kunna räkna med nettolön.

De med extra pensionsavdrag avsedda fördelarna skulle vid ett nettolöne­

system kunna vinnas genom att för pensionstagare, för vilka särskilt låg

pensionsålder ansåges behövlig, antalet för full pension erforderliga tjänst­

år kunde reduceras.

Domkapitlet i Härnösand och statens egnahemsstyrelse hava uttalat sig

för slopande av pensionsavgifterna och övergång till nettolön. Däremot har

personalföreningen vid statens vattenfallsverk uttalat sig mot övergång

till ett pensionssystem utan avgifter.

Vid de olika utredningar, som verkställts i pensionsfrågan, har spörs-

Departements-

målet örn borttagande av pensionsavgifterna varit föremål för ingående rhefen.

överväganden. Självfallet har det dock icke varit fråga örn att pensionsav­

gifterna skulle utan vidare avskaffas. En sådan åtgärd skulle ju — i be­

traktande av att lönerna beräknats med hänsyn tagen till tjänstemännens

bidragsskyldighet såväl för egen pension som för familjepensioneringen —

i själva verket innebära, att tjänstemännen erhölle en mot pensionsavgif­

ternas belopp svarande avlöningsförhöjning. Frågan har gällt, huruvida

man genom förändring i sättet för pensionsavgifternas uttagande kunde

vinna förenkling och arbetsbesparing.

1921 års pensionskommitté, som hade att utarbeta ny pensionslag för ali

männa civilförvaltningens nyreglerade verk och därvid även utreda

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

52

frågan oni pensionsavgifternas borttagande, framhöll beträffande sist­

nämnda fråga i sitt den 18 oktober 1924 avgivna betänkande, att det knap

past vore möjligt att i dåvarande sammanhang bringa frågan örn familje-

pensionsavgifternas avskaffande till sin lösning utan att spörsmålet tills

vidare måste begränsas till att avse endast avgifterna för tjänstemännens

egen pensionering. Men kommittén ansåg sig ej heller kunna tillstyrka

genomförandet av det så att säga partiella nettolönesystem, som skulle bli­

va en följd av bruttolönernas minskande med allenast tjänstepensionsav-

gifterna. Den genomgripande omarbetning av löneplanerna, som därför

skulle erfordras, syntes kommittén ej lämpligen böra vidtagas enbart för

sist angivna ändamål, utan därmed borde anstå, till dess frågan örn familje-

pensionsavgifternas indragande vore mogen för avgörande.

I stället framlade kommittén förslag till viss förenkling i pensionsavgif­

ternas uppbörd och redovisning. Enligt förslaget skulle tjänstepen-

sionsavgifterna — i stället för att såsom för närvarande sker redovisas

månadsvis — årsvis omföras från vederbörande avlöningsanslag till civila

pensionsfonden med ledning av uppgifter i vederbörande verks stat å an­

talet befattningshavare i de särskilda lönegraderna. Sedan omföringen

verkställts, skulle statskontoret till de s. k. huvudförvaltningarna, d. v. s. de

verk, som hava eget konto i rikshuvudboken, översända meddelande örn om­

föringen. Vid utbetalning av avlöningarna skulle vederbörande verk räkna

med årsavlöningen, minskad med den årliga pensionsavgiften. Den dittills

i avlöningslistorna förekommande kolumnen »avdrag för . egen pensione­

ring» skulle alltså kunna uteslutas och allenast avlöningens återstående be­

lopp däri redovisas. Härigenom skulle bland annat vinnas, att vederböran­

de redogörare ej bomme att belastas med de månatliga avgiftsredovisnin-

garna till statskontoret, att statskontorets räkenskapsväsende i förevaran­

de del förenklades och att riksräkenskapsverkets granskning av de olika

verkens räkenskaper bleve underlättad.

Pensionskommitténs förslag upptogs i 1925 års proposition angående ny

civil pensionslag. För att icke befattningshavarna genom pensionsavgifter­

nas uteslutande ur avlöningslistorna skulle gå miste örn däremot svarande

dyrtidstillägg föreslogs emellertid i propositionen, att kolumnen »avdrag

för egen pensionering» allt fortfarande skulle bibehållas å avlöningslistor­

na, vilka alltså fortfarande skulle upptaga bruttolönebelopp. Mot det så­

lunda framlagda förslaget gjordes icke någon erinran i bankoutskottets

utlåtande över propositionen.

I detta sammanhang torde jag böra omnämna, att frågan örn pensions­

avgifternas upphörande även tidigare varit föremål för riksdagens pröv­

ning, nämligen åren 1920 och 1921 i anledning av inom riksdagen väckta

motioner. Vid 1920 års riksdag avstyrktes motionen av vederbörande ut­

skott (andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 13) och av­

slogs av riksdagen. År 1921 hemställde bankoutskottet (utlåtande nr 44),

att riksdagen måtte besluta skrivelse i ämnet till Kungl. Majit med be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

gäran om utredning. Kamrarna stannade emellertid i olika beslut, oell

frågan förföll.

Det i 1925 års proposition framlagda förslaget örn avgiftsuppbördens och

avgiftsredovisningens förenkling upptogs även av 1926 års pensionsutred-

ning ehuru med viss jämkning till följd av utredningens förslag örn av-

giftstidens begränsning. Även enligt pensionsutredningens förslag skulle

pensionsavgifterna uppföras å avlöningslistorna.

1930 års pensionssakkunniga hava vid sitt ställningstagande till frågan

örn pensionsavgifternas avskaffande haft större handlingsfrihet så till vi­

da, som enligt de för de sakkunnigas arbete givna förutsättningarna dyr-

tidstilläggen skolat inräknas i lönebeloppen och följaktligen löneskalan

omarbetas. Härvid behövde formella hinder icke möta att pröva en sådan

lösning av frågan, varigenom de nya lönebeloppen redan i löneplanen min­

skades med vad som motsvarade pensionsavgifterna. På anförda skäl

hava emellertid de sakkunniga funnit sig böra avstå från att förorda

ett verkligt nettolönesystem i fråga örn tjänstepensioneringen och in­

skränkt sig till en anordning i syfte att förenkla pensionsbidragens ut­

tagande. Härvid hava de sakkunniga gått ett steg längre än vad man

vid tidigare utredningar ansett lämpligt. Enligt förslaget skulle de

i löneplanen fastställda bruttolönebeloppen å avlöningslistorna upptagas

till med pensionsavgifter (pensionsavdrag) minskade belopp, varigenom

den utgående lönen skulle — örn man bortser från familjepensionsavgiften

— få karaktär av nettolön. Verkens lönestater skulle likaledes grundas

på nettolöneberäkning. Vid fortsatt fondering av tjänstemännens bidrag

till pensioneringen skulle dessa, summariskt beräknade, överföras till civila

pensionsfonden från särskilt riksstatsanslag och till kommunikationsver-

kens pensionsfonder från utgiftsposter i verkens driftkostnadsstater. Den

genom nettolöneberäkning inträdande minskningen i avlöningsanslag, re­

spektive driftkostnadsposter till avlöningar skulle alltså komma att mot­

svaras av den ökning i anslag och poster till pensionsutgifter, som föran-

ledes av avsättningen till pensionsfonderna.

För egen del kan jag ej undgå att i likhet med statskontoret och riksrä-

kenskapsverket samt vissa av de övriga hörda myndigheterna finna star­

ka skäl tala för ett verkligt nettolönesystem, d. v. s. ett system med lönerna

redan i löneplanerna upptagna till de belopp, som få uppbäras av tjänste­

männen. Av olika anledningar lärer det emellertid icke vara möjligt att i

detta sammanhang genomföra ett dylikt system. Då det givetvis icke kan

komma i fråga, att staten skulle utan vidare övertaga den del av pensione-

ringskostnaden, som svarar mot tjänstemännens bidrag, skulle genomfö­

randet av berörda system kräva en omräkning av lönebeloppen. Den om­

läggning av löneplanerna, som härför bleve erforderlig och som otvivel­

aktigt bleve förenad med betydande tekniska svårigheter, kan dock svår­

ligen ske utan samband med en allmän omarbetning av avlöningsförfatt-

ningarna. I varje fall synes mig en dylik omläggning knappast böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

53

54

komma till stånd utan att möjligheterna för övergång till nettolönesystem

jämväl i fråga örn familjepensionsavgifterna kunna samtidigt tagas un­

ner övervägande, något som icke kan ske för närvarande, då frågan örn

familjepensioneringens framtida ordnande befinner sig under utredning.

Av bär antydda skäl nödgas jag, trots sympatier för ett verkligt netto­

lönesystem, i förevarande sammanhang inskränka mig till att förorda den

förenkling i det administrativa bestyret med pensioneringen, som kan vin­

nas genom ändring i sättet för uttagandet av tjänstemännens bidrag till pen-

sioneringskostnaderna. Den av 1930 års sakkunniga i detta hänseende

förordade anordningen med pensionsavgifternas utbytande mot pensions-

avdrag, som innehållas å tjänstemännens löner, synes erbjuda en även från

min utgångspunkt godtagbar och i jämförelse med tidigare förslag avgjort

fördelaktigare lösning av detta förenklingsproblem. Visserligen kan icke

heller den av de sakkunniga föreslagna anordningen helt komma till sin

rätt, så länge tjänstemännen hava att enligt nuvarande regler erlägga av­

gifter till de olika änke- och pupillkassorna, men det föreslagna systemet

skulle likväl medföra den betydande fördelen, att det inom allmänna civil­

förvaltningen för närvarande tillämpade uppbörds- och redovisningsför-

farandet bleve obehövligt. Även för kommunikationsverkens del skulle

uppenbarligen icke oväsentliga lättnader i det administrativa och kame­

rala arbetet vara att emotse. Jag tvekar sålunda icke att förorda vad 1930

års pensionssakkunniga i förevarande del föreslagit.

Jag har härvid icke förbisett, att den föreslagna anordningen skulle i

vissa fall komma att föranleda minskning i de vederbörande befattnings­

havare enligt gällande bestämmelser tillkommande dyrtidstilläggen. Därest

nämligen dyrtidstillägg beräknas å det i avlöningslistan upptagna netto­

lönebeloppet, komma nämligen befattningshavarna att gå miste örn den del

av dyrtidstillägget, som i förekommande fall belöper å den pensionsavdra-

get motsvarande delen av bruttolönen. Givetvis vore det tänkbart, att

även med tillämpning av de sakkunnigas förslag dyrtidstillägget beräkna­

des å bruttolönen, men en sådan anordning skulle medföra betydande be­

svär vid uträkningen av avlöningarna och även försvåra revisionsgransk-

ningen av verkens räkenskaper. Den omförmälda minskningen blir ej

heller av någon större betydenhet utan varierar med nu gällande grun­

der för dyrtidstilläggen mellan 1 krona och 3 kronor för månad eller

12 respektive 36 kronor för år räknat. Denna relativt obetydliga jämk­

ning i löneinkomsten kan enligt min mening icke utgöra tillräcklig an­

ledning att lämna outnyttjad den möjlighet till förenkling i avgiftssyste­

met, som de sakkunniga anvisat. För förslagets genomförande bör före­

skrift meddelas av innebörd, att med avlöningsbelopp, varå enligt gällan­

de bestämmelser dyrtidstillägg utgår, bör i fall, där vederbörande har att

vidkännas pensionsavdrag å lönen, förstås lönebeloppet minskat med

pensionsavdraget.

Vid bifall till det tillstyrkta förslaget böra de till allmänna civilförvalt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

55

ningen hörande verkens stater och anslag från och med de nya bestämmel­

sernas ikraftträdande upptagas till belopp, grundade på nettolöneberäk-

ning. Då en dylik omräkning synts mig icke lämpligen kunna äga rum

innan riksdagens beslut i irågan föreligger, har jag bland annat av be­

rörda anledning funnit ikraftträdandet av den nu föreslagna pensions-

lagstiftningen icke kunna ske förrän med ingången av budgetåret 1935/

1936.

Vid en fortsatt fondering av tjänstemännens bidrag till pensionerings-

kostnaderna bör i anslutning till de sakkunnigas förslag överföring till ve­

derbörande pensionsfonder en gång örn året ske av belopp, som enligt över­

slagsberäkning motsvara summan av pensionsavdragen för samtliga pen-

sionsberättigade tjänstemän inom vederbörande förvaltningsgrenar. Jag

återkommer i det följande till frågan örn fonderingen.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår, skulle enligt de sak­

kunnigas förslag sådan omläggning ske av nuvarande regler beträffande

tjänstårsberäkning för pension, att tjänstår skulle räknas endast för tid,

under vilken tjänstemannen innehaft med pensionsrätt förenad befatt­

ning i statens tjänst eller eljest erlagt avgift till av staten upprättad pen-

sionsanstalt eller pensionskassa. Härigenom skulle för framtiden tjänstår

för pension praktiskt taget komma att sammanfalla med tiden för bidrags-

plikt till egen pensionering. Genom denna anordning, som möjliggöres av

de icke-ordinarie tjänstemännens inbegripande i tjänstepensionsrätten,

skulle bestämmelser motsvarande de i kommunikationsverkens pensionslag

intagna föreskrifterna örn pensionens bestämmande med hänsyn icke blott

till antalet tjänstår utan även till antalet avgiftsår samt örn pensionens

uppdelning i statspension och avgiftspension bliva överflödiga. Då de

sakkunnigas förslag i dessa delar synes mig på ett enkelt och såväl ur

kommunikationsverkens som allmänna civilförvaltningens synpunkt lämp­

ligare sätt än de nuvarande bestämmelserna i kommunikationsverkens

pensionslag tillgodose de syften, som man genom nämnda uppdelning ve­

lat vinna, finner jag mig böra biträda vad de sakkunniga sålunda före­

slagit.

Från kommunikationsverkens pensionslag hava de sakkunniga i sitt för­

slag upptagit föreskrift örn att för erhållande av hel ålderspension skulle

för alla befattningar krävas 30 tjänstår. I anslutning härtill har ock löre-

slagits, att tjänstemännens bidragsplikt skulle upphöra efter 30 tjänst­

år, vilken regel med hänsyn till innebörden av begreppet tjänstår i

sak sammanfaller med det för kommunikation sverken nu gällande stad­

gandet örn avgiftsskyldighetens upphörande efter 30 avgiftsår. Enligt min

mening måste sistberörda stadgande, såsom också i de avgivna yttran­

dena från vissa håll framhållits, redan i pensionsföreskrifternas nuvaran­

de utformning anses föga rationellt, i det att detsamma för en tjänste­

man, som under 30 år erlagt pensionsavgifter eller fått vidkännas pensions-

avdrag, medför en särskild löneförhöjning utöver dem, som innefattas i

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

löneplanerna. Denna (^egentlighet framträder ytterligare markerad genom

den omläggning av pensionsavgiftssystemet i riktning mot nettolön, som

jag nyss förordat. Härtill kommer, att tillämpningen av regeln i fråga är

ägnad att i någon mån minska den arbetsbesparing och förenkling, som

man genom ändringen i sättet för bidragspliktens fullgörande velat vinna.

Trots de invändningar, som sålunda kunna riktas mot den avsedda be­

stämmelsen, bar jag emellertid ansett densammas avskaffande näppeligen i

detta sammanhang böra komma i fråga, enär den redan under avsevärd

tid ägt tillämpning inom kommunikationsverken och för dessa verks tal­

rika personalgrupper måste framstå såsom en beaktansvärd ekonomisk

förmån.

Det nyssnämnda kravet på 30 tjänstår för erhållande av hel pension lärer

utan olägenhet kunna tillämpas för det övervägande antalet befattningar

inom såväl kommunikationsverken som allmänna civilförvaltningen. För

ett mindre antal befattningar, särskilt inom allmänna civillörvaltningen,

är emellertid — med hänsyn till utbildnings- och rekryteringsförhållanden

eller behovet av särskilt låg pensionsålder — nämnda tjänstålder alltför

hög för att i normalfall möjliggöra hel pension. Närmast med tanke härpå

hava pensionssakkunniga ifrågasatt en anordning, varigenom ordinarie

tjänsteman skulle medgivas rätt att genom extra pensionsavdrag under

tjänstetiden bereda sig utfyllnad i antalet tjänstår, därest han vid tillträ­

dande av sin befattning nått sådan levnadsålder, att han före inträdet i

pensionsåldern icke skulle hinna intjäna det för hel ålderspension stadgade

antalet tjänstår. Jag har icke kunnat undgå att ställa mig betänksam mot

denna anordning. För en del belattningshavare skulle visserligen ett dy­

likt medgivande såtillvida medföra en fördel, som det skulle möjliggöra

för vederbörande att, alldeles oavsett vilka omständigheter som föranlett

ett sent inträdande i ordinarie anställning, efter eget val i viss utsträck­

ning förvärva sig tjänstår för pension utan att behöva fullgöra motsvaran­

de tjänstgöring och utan att för den förvärvade fyllnadspensionen behöva

vidkännas större vederlag än som motsvarar omkring hälften av fyllnads­

pensionen. Men just härigenom synes mig förslaget örn extra pensions­

avdrag innebära ett icke önskvärt avsteg från den allmänna princip,

som hittills i regel följts vid den statliga pensioneringen, nämligen att

ålderspensionen bör för alla innehavare av samma slags tjänster ställas

i samma relation till den av tjänstemannen fullgjorda effektiva tjänstgö

ringen. De talrika individuella variationer i pensionsavdragsberäkningen,

som förslagets genomförande måste föranleda, skulle i hög grad kompli­

cera de administrativa bestyren med pensioneringen och över huvud taget

komma i strid med de fordringar på enhetlighet och enkelhet, som rim­

ligen måste ställas på den statliga tjänstemannapensioneringen. Ur de

synpunkter, som här antytts, synes det mig långt mera tillfredsställan­

de att, såsom statskontoret och riksräkenskapsverket anvisat, de olägen­

heter ur pensioneringssynpunkt, som äro förenade med att vissa hefatt-

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

57

ningar till följd av rådande utbildnings- och rekryteringsförhållanden

i regel icke tillträdas förrän relativt sent, undanröjas genom att tjänst-

åldern i sådana befattningar sättes lägre än den för tjänster i allmän­

het normala. För egen del vill jag förorda, att det för hel ålderspen­

sion erforderliga antalet tjänstår beträffande det fåtal befattningar, om

vilka här är fråga, bestämmes till 25 år. Då ett sådant avsteg från den

allmänna tjänståldern är förestavat icke av de enskilda befattningsha­

varnas utan av statens intressen, är det rimligt, att staten vidkännes den

ökning i pensionskostnaden, som kan bliva en följd av avkortningen i an­

talet tjänstår. Denna ståndpunkt bör emellertid icke för de enskilda

tjänstemän inom ifrågavarande personalgrupper, vilka ■ till äventyrs

kunna uppnå en längre tjänstetid än 25 år, medföra någon avkortuing av

den normala tiden för bidragsplikten.

Jag anser mig i detta sammanhang slutligen böra med några ord be­

röra den av de sakkunniga behandlade frågan om pensionens karaktär.

Såsom de sakkunniga framhållit, lärer uppfattningen örn pensionen såsom

enbart ett av staten beviljat ålderdomsunderstöd ej numera kunna vid­

hållas. Pensionen måste, även till den del, som icke täckes av tjänste­

mannens pensionsavgiiter eller pensionsavdrag, betraktas såsom en för­

mån, vilken tjänstemannen under sin tjänstgöring intjänat. Frågan, hu­

ruvida pensionen bör betraktas såsom en uppskjuten lön eller såsom en

genom kollektiv försäkring grundlagd livränta, lör vilken premierna er­

läggas dels genom avgifter och dels genom vid lönesättningen vidtagen

reduktion av lönen, synes emellertid äga ett övervägande teoretiskt in­

tresse. Enligt min mening kunna reglerna för en statlig tjänstemanna­

pensionering ej rimligen utformas med konsekvent anläggande av försäk­

ringsynpunkter, och icke heller de sakkunnigas förslag är grundat på

en lullt genomlörd tillämpning av försäkringsprinciper. Örn jag alltså

icke är beredd att oreserverat ansluta mig till den uppfattning, som de

sakkunniga på förevarande punkt uttalat, hindrar detta likväl icke, att

jag i llertalet detaljfrågor kan biträda den ståndpunkt, som de sakkun­

niga med tillämpning i större eller mindre utsträckning av försäkrings-

synpunkter intagit.

Kungl. May.ts proposition nr 222.

Pensioneringens omfattning.

De sakkunniga. Beträffande frågan, vilka olika slag av befattnings-

havargrupper skulle lyda under civila tjänstepensionsreglementet, anföra

de sakkunniga:

Vid sitt övervägande av pensioneringens lämpliga omfattning hava 1930

års pensionssakkunniga utgått från den uppdelning av tjänstemannaper­

sonalen, som kommit till uttryck i 1928 års lönekommittés lörslag till nya

avlöningsreglementen för ordinarie och icke-ordinarie personal. De redan

pensionsberättigade grupperna av ordinarie befattningshavare, nämligen

tjänstemän, som tillsättas genom fullmakt eller konstitutorial, och tjänste-

58

män, som tillsättas genom förordnande på viss tid, torde i detta samman­

hang icke behöva närmare beröras. Det är först, då det gäller att taga

ställning till Irågan örn vilka grupper av icke-ordinarie belattningshavare

böra beredas pensionsrätt, som anledning till tveksamhet föreligger. Så­

som ett huvudvillkor för erhållande av pensionsrätt torde emellertid, på

sätt framhållits av 1926 års sakkunniga, böra uppställas det kravet, att

vederbörande befattningshavare vunnit en någorlunda fast anställning

inom sitt verk. Detta är fallet med de i tilläggsbestämmelserna till det

föreslagna allmänna avlöningsreglementet omiörmälda tjänstemännen å

extra stat, vilka enligt riksdagens beslut skola motsvara ordinarie tjänste­

män, ehuru de avlönas från extra anslag och endast äro iörordnade tills­

vidare. V idare äro att hit hänföra de extra ordinarie tjänstemännen, vilka

utgöra den egentliga rekryteringspersonalen. De i lönekommitténs förslag

omiörmälda extra tjänstemännen utgöras däremot av personer, som äro

mindre fast knutna vid statstjänsten än de extra ordinarie tjänstemännen

och som antingen befinna sig pä utbildnings- och prövningsstadiet eller ock

ansetts böra under tjänstemannaställning antagas för tillgodoseende av ett

mer eller mindre varaktigt ehuru icke permanent behov av arbetskraft.

Lönekommittén har slutligen under beteckningen arvodestagare samman­

fattat sådana anställda, vilka utan att vara tjänstemän i egentlig mening

åtnjuta ersättning lör arbete eiler uppdrag i statens tjänst. I allmänhet

vöre det därvid fråga örn personer, som hade statstjänsten allenast som

bisyssla, stadigvarande eller tillfällig.

Vid ett godtagande av lönekommitténs uppdelning av den icke-ordinarie

personalen torde allenast två kategorier kunna sägas uppfylla fordringarna

för erhållande av pensionsrätt, nämligen tjänstemän å extra stat och extra

ordinarie tjänstemän. Då de sakkunniga aviattat sitt förslag till tjänste-

pensionsreglemente i överensstämmelse med denna uppfattning, hava de

icke förbisett, att de bestämda gränser, som 192S års lönekommité ansett

sig kunna uppdraga mellan olika grupper av icke-ordinarie tjänstemän,

icke alltid — vilket kommittén även framhållit — motsvaras av rådande

förhållanden på personalområdet utan snarare äro att anse som ett ut­

tryck lör hur det enligt lönekommitténs mening borde vara. De sakkun­

niga linna det emellertid vara av största vikt att kunna bestämt fixera

de befattningshavargrupper, som skola tillerkännas pensionsrätt, och finna

det vidare uppenbart, att sedan väl begreppen rörande vad som är att

förstå med en »extra ordinarie tjänsteman», en »extra tjänsteman» o. s. v.

en gång blivit uppklarade, anställningsformerna snart nog komma att an­

passas därefter.

Säkerligen kommer det. emellertid att befinnas önskligt, att även för

vissa andra grupper av icke-ordinarie befattningshavare än tjänstemän

å extra stat och extra ordinarie tjänstemän ordnad pensionering genomfö­

res. De sakkunniga föreslå i annat sammanhang, att befogenhet lämnas

Kungl. Majit att utsträcka pensionsreglementets tillämplighet till andra

icke ordinarie tjänstemän, än nyss nämnts. För de grupper icke-ordinarie

befattningshavare, som ändock måste bliva stående utanför det reguljära

pensionsväsendet, synes annan anordning icke för närvarande böra ifråga­

komma, än att de tillförsäkras en mera summarisk rätt till sjuk- och in­

validpension, beräknad i visst förhållande till tjänstetidens längd och av­

löningens storlek men icke förenad med skyldighet för befattningshava­

ren att vidkännas pensionsavdrag å avlöningen. De undantagsfall, då

ålderspensionering kan ifrågakomma för här avsedda befattningshavare

i tjänstemannaställning, torde, på sätt nu vanligen sker, böra underställas

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

59

riksdagens prövning, där icke riksdagen kan befinnas villig att helt eller

nied vissa begränsningar överlåta prövningen åt Kungl. Majit. Å andra

sidan må framhållas, att om en extra tjänsteman eller arvodestagare vin­

ner anställning såsom extra ordinarie eller ordinarie tjänsteman och detta

skulle inträffa så sent, att lian före pensionsålderns uppnående icke hunne

förvärva det för hel pension stadgade antalet tjänstår, Kungl. Majit en­

ligt reglementsförslaget (2 §) skulle, örn så prövades skäligt, kunna till­

godoräkna vederbörande en del av den föregående anställningstiden såsom

tjänstår för pension, oaktat han därunder icke haft att vidkännas pensions-

avdrag å sin avlöning.

Vad därefter angår spörsmålet, huruvida endast extra ordinarie tjänste­

män, som bestrida heltidstjänstgöring, böra komma i åtnjutande av pen-

sionsrätt, hava de sakkunniga med hänsyn till de erinringar, som fram­

ställts mot tidigare förslag i sådan riktning, ansett sig böra söka en an­

nan lösning. Utan att vilja närmare ingå på frågan örn halvtidstjänst­

göringens större eller mindre värde anse de sakkunniga det vara ur alla

synpunkter lämpligast att låta anställningens karaktär bliva avgörande

för pensionsrätten. De sakkunniga tro sig emellertid genom sitt förs åg

med avseende å tjänstårsberäkningen hava lyckats finna en utväg, varige­

nom vederbörlig hänsyn blir vid pensionsförmånens utmätande tagen

även till tjänstgöringens omfattning. För tid, under vilken extra ordina­

rie tjänsteman haft avkortad tjänstgöringstid, skulle nämligen vid tjänst-

årsberäkningen vidtagas en reduktion, svarande mot den nedsättning av

tjänstgöringstiden, som för tjänstemannen varit gällande. För rätt att

räkna fulla tjänstår skulle alltså krävas full tjänstgöring. Vid bestäm­

mande av storleken av den pension, som skulle tillkomma en extra ordi­

narie tjänsteman med halvtidstjänstgöring i tvenne olika verk, uträknas

pensionen för vardera av de båda befattningarna, varefter de sålunda er­

hållna beloppen sammanläggas. I fråga örn invalidpension skulle dess­

utom gälla, att pensionsunderlaget reduceras i förhållande till den kortare

tjänstgöringen.

De sålunda föreslagna reglerna torde i tillämpningen knappast medföra

större svårigheter. Det må även i detta sammanhang erinras örn att an­

talet åo/utidstjänster i förhållande till hela antalet med pensionsrätt före­

nade befattningar är försvinnande litet och dessutom tenderar att ytter­

ligare minskas. Anledning lär fördenskull knappast föreligga att vid pen­

sionsfrågornas bedömande allt för mycket dröja vid de säregna anställ-

ningskombinationer, som kunna tänkas med avseende å halvtidsama-

nuenser.

Såsom förut omnämnts, har för vissa grupper av den icke-ordinarie

tjänstemannapersonal, som enligt förslaget skulle vara att hänföra under

civila tjänstepensionsreglementet, ordnad pensionering redan blivit ge­

nomförd. Extra ordinarie tjänstemän vid statens trafikerade järnvägar

och vid statens vattenfallsverk liro sålunda delägare, de förra i statens

järnvägars pensionskassa för pensionering av icke-ordinarie personal och

de senare i statens vattenfallsverks pensionskassa för samma ändamål.

Vidare linnas vid telegrafverket ett antal extra ordinarie reparatörer och

extra ordinarie linjeförmän, vilka i sin tidigare egenskap av linjearbetare

varit delägare i telegrafverkets pensionskassa för pensionering av fast

anställda verkstads-, förråds- och linjearbetare och som efter utnämningen

till extra ordinarie tjänstemän tillåtits kvarstå i kassan.

I samband med det nya pensionsreglementets ikraftträdande skulle emel­

lertid delägarskapet uti ifrågavarande, huvudsakligen för pensionering av

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

viss arbetarpersonal upprättade pensionskassor upphöra för de ovan

nämnda extra ordinarie tjänstemännen. Härvid torde från arbetarpen-

sionskassorna böra till respektive verks fonder tor tjänstemannapensione­

ring överföras kapitalbelopp, motsvarande de förbindelser, som av pen­

sionsfonderna övertagas. Att föranstalta örn utredning rörande storleken

av dessa kapitalöverföringar, torde få ankomma på vederbörande verks

styrelse.

I detta sammanhang torde jag böra erinra, att de sakknnniga i sitt för­

slag till tilläggsbestämmelser till civila tjänstepensionsreglementet

(4 §) upptagit en föreskrift av innehåll, att Kungl. Majit skulle äga be­

sluta, att bestämmelserna i reglementet i tillämpliga delar skola bliva

gällande jämväl för andra icke-ordinarie befattningshavare än extra or­

dinarie tjänstemän och tjänstemän å extra stat. I sin motivering till

sagda paragraf hava de sakkunniga yttrat bland annat följande:

Bland den icke-ordinarie personalen förekomma vissa grupper, för

vilka gälla anställnings- och avlöningsförhållanden, som väsentligt av­

vika från de normala, men vilka grupper det oaktat torde böra inbegri­

pas i den föreslagna pensioneringen. Sålunda finnas icke-ordinarie be­

fattningshavare, vilka betraktas såsom extra tjänstemän under hela den

tid, som föregår befordran till ordinarie tjänst, och fördenskull icke an­

tagas till extra ordinarie tjänstemän, även örn anställningen har samma

fasthet, som utmärker anställning i extra ordinarie tjänst. Ett exempel

härpå erbjuda de extra telefonisterna, vilka avlönas enligt ett mellan

telegrafstyrelsen och kvinnliga telefontjänstemannaföreningarnas cen-

trallörening träffat avtal och bibehålla ställningen av extra tjänstemän

under hela den icke-ordinarie anställningstiden.

Även inom andra förvaltningsområden förekomma extra tjänstemän,

vilka i fråga om anställningens fasthet och omfattning äro fullt jämför­

liga med extra ordinarie tjänstemän. Sålunda finnas vid mynt- och juste-

ringsverket ett antal befattninghavare — verkmästare, mästare och kon-

trollstämplingsbiträden — vilka i tjänstgörings- och lönehänseende intaga

en ställning, som, enligt vad de sakkunniga inhämtat, torde motivera be­

redande åt dem av rätt till pension enligt i huvudsak samma grunder som

av de sakkunniga föreslås för extra ordinarie tjänstemän. Vid statens

vattenfallsverk äro vidare såväl extra ordinarie som extra tjänstemän

för närvarande tillförsäkrade pension enligt Kungl. Maj:ts reglemente

den 29 juni 1917 (nr 443) för statens vattenfallsverks pensionskassa för

pensionering av icke-ordinarie personal, vilken pensionskassa emellertid

även ombesörjer pensionering av viss stadigvarande arbetarpersonal vid

vattenfallsverket. Likaså äro extra ordinarie tjänstemän vid statens

järnvägar och fast anställda tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader

tillförsäkrade pension enligt ett samma dag utfärdat reglemente för sta­

tens järnvägars pensionskassa för pensionering av icke-ordinarie perso­

nal (nr 441). De sakkunniga hava utgått från att delägarskapet uti

ifrågavarande pensionskassor bör i samband med det nya pensionsregle-

mentets ikraftträdande upphöra för de extra ordinarie tjänstemännen.

Givetvis måste det anses önskligt, att Kungl. Majit äger besluta, att

bestämmelserna i civila tjänstepensionsreglementet skola i tillämpliga

delar bliva gällande även å de extra tjänstemän, som redan nu innehava

eller finnas för framtiden böra beredas pensionsrätt. Framställning i

sådant syfte torde böra göras av vederbörande verks styrelse, som därvid

61

även lär hava att avgiva förslag i fråga om de erforderliga detaljbe­

stämmelserna.

I samband med pågående utredning angående ordnandet av arbetar-

personalens pensionsfrågor hava de sakkunniga slutligen uppmärksam­

mat vissa icke-ordinarie befattningshavare vid försvarsväsendet, tillhö­

rande arbetsledar- och kontorspersonalen, vilka borde beredas pensions-

rätt. Dessa befattningshavare äro icke att jämställa med de grupper av

arbetare vid försvarsväsendet, beträffande vilka de sakkunniga komma

att föreslå pensionsreglering. Ehuru de icke heller äro i lönehänseen-

de helt jämförbara med de extra ordinarie eller ordinarie tjänstemän­

nen, vill det synas de sakkunniga lämpligt att — under förutsättning att

för försvarsväsendet kommer att antagas ett nytt tjänstepensionsregle-

mente, uppbyggt enligt samma grunder som det av de sakkunniga utar­

betade civila tjänstepensionsreglementet — de ifrågavarande befattnings­

havarnas pensionsfråga ordnas genom ett stadgande av samma innebörd

som 4 § i här föreslagna tilläggsbestämmelser.

I allmänhet torde det icke möta någon svårighet att i pensionshänseen-

de hänföra ieke-ordinarie befattningshavare, som anses böra beredas

pensionsrätt, till viss lönegrad å den för extra ordinarie tjänstemän av­

sedda skalan, varigenom såväl pensionsunderlag som pensionsavdrag utan

vidare skulle bliva bestämda. För vissa kategorier torde det emeller­

tid icke låta sig göra att inplacera vederbörande i särskild lönegrad, näm­

ligen om utgående avlöningsbelopp väsentligt avvika från de för när­

mast jämförliga extra ordinarie tjänstemän bestämda lönerna. I dylika

fall bör Kungl. Maj:t äga att, i samband med beslut örn utsträckning av

reglementets tillämplighet, fastställa särskilt pensionsunderlag och pen­

sionsavdrag för befattningen i fråga.

Avgivna yttranden. I de avgivna utlåtandena förekomma vissa mera

principiella uttalanden angående lämpligheten över huvudtaget av att ut­

sträcka pensioneringen till befattningshavare i icke-ordinarie anställning.

På dessa yttranden behöver jag i detta sammanhang icke ingå, då jag re­

dan förut tagit ståndpunkt till denna fråga. I övrigt förekomma bland

annat följande allmänna uttalanden örn avgränsningen av pensionsrätten

för icke-ordinarie personal:

Överståthållarämbetet: Det syntes kunna starkt ifrågasättas, örn pen­

sionsrätten borde utsträckas även till extra ordinarie tjänstemän med

väsentligt avkortad tjänstgöringstid. Den s. k. halvtidstjänstgöringen

kunde nämligen i allmänhet näppeligen tillmätas samma värde som full

tjänstgöring. För halvtidstjänstemän syntes pensioneringsfrågan utan olä­

genhet kunna göras beroende av individuell prövning av riksdagen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län: Förslaget att lämna utanför pensions­

rätt andra icke-ordinarie befattningshavare än extra ordinarie tjänste­

män och tjänstemän å extra stat innebure allvarliga olägenheter i be­

traktande av den långa tid, som numera förflöte före befordran till extra

ordinarie tjänst.

Lantbrukssstyrelsen ifrågasätter, huruvida det bör tillkomma Kungl.

Maj:t att, såsom i 4 § tilläggsbestämmmelserna förutsattes, besluta örn

pensioneringens utsträckande till andra icke-ordinarie befattningsha-

vargrupper än de i förslaget nämnda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Vissa ämbetsverk hava särskilt uttalat sig beträffande frågan, i vad

mån pensionsrätt borde tillkomma dem underlydande icke-ordinarie per­

sonal:

Nedre justitierevisionen framhåller, att hos revisionen vore anställda

fem amanuenser med en tjänstgöringstid av 2 'A timmar för dag. Det

vore tvivelaktigt, örn dessa tjänstemän enligt förslaget skulle tillerkän­

nas pensionsrätt. Revisionen ville i allt fall uttala, att tjänsteman med

kortare tjänstgöring än halvtidstjänstgöring icke borde äga rätt till

pension. Svea hovrätt yttrar, att pensionsrätt icke borde tillkomma till­

förordnade fiskaler — numera benämnda extra fiskaler — och av de ad­

jungerade ledamöterna endast sådana, som av Kungl. Majit förordnats

att vara assessorer. Arméförvaltningen har riktat uppmärksamheten på

sådana civila och civilmilitära tjänstemän vid försvarsväsendet, som av­

ses i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215). I avseende å anställningens

art måste flertalet av ifrågavarande befattningshavare anses äga en

ställning, som gjorde dem framför civilförvaltningens extra ordinarie

tjänstemän likställda med ordinarie befattningshavare. Med hänsyn här­

till borde civila tjänstepensionsreglementet antingen givas en sådan vid­

gad omfattning, att det uttryckligen komme att omfatta även de civila

och de civilmilitära extra ordinarie befattningshavarna eller ock Kungl.

Majit uttryckligen medgivas rätt att besluta örn reglementets till-

lämpning å nyssberörda tjänstemän vid försvarsväsendet. Arbetsrådet

och arbetsdomstolen förutsätta, att civila tjänstepensionsreglementet

bliver tillämpligt å där anställd personal. Länsstyrelsen i Älvsborgs län

finner det icke vara med rättvisa och billighet överensstämmande örn till­

förordnade landsfogdar, häradsskrivare och landsfiskaler, vilka i reali­

teten vore att anse såsom ordinarie befattningshavare, endast på grund

av svävande organisationsplaner skulle berövas rätten till den pension,

de under vanliga förhållanden skulle ägt åtnjuta. Byggnadsstyrelsen

framhåller angelägenheten av att länsarkitekternas pensionsfråga vin­

ner sin lösning. Järnvägsstyrelsen uttalar, att de fast anställda tjänste­

männen vid statens järnvägsbyggnader borde inordnas under civila

tjänstepensionsreglementet. Stockholms stads konsistorium anmäler till

erhållande av pensionsrätt den vid konsistoriet anställda personalen, en

sekreterare och extra biträden. Musikaliska akademien erinrar, att

konservatoriedirektören tillsättes av akademien för en tid av sex år.

Akademien uttalar, att hans pensionsrätt borde regleras enligt bestämmel­

ser, som skulle gälla för ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom för­

ordnande på viss tid. Med hänsyn till rekryteringen vore det önskvärt,

att de biträdande lärarna erliölle pensionsrätt. Lärarkollegiet vid tek­

niska högskolan uttalar den förhoppning, att speciallärarnas och assis­

tenternas vid tekniska högskolan pensionsförhållanden bliva ordnade.

Statens biografbyrå finner rättvisa och billighet tala för att de i staten

upptagna granskningsmännen bleve pensionsberättigade. Statens egna­

hemsstyrelse hemställer, att Kungl. Majit måtte meddela de särskilda

bestämmelser, som eriordrades lör att pensionsrätt måtte tillkomma såväl

cheien som befattningshavarna hos styrelsen. Styrelsen för skogshögskolan

och statens skogsförsöksanstalt uttalar önskvärdheten av att de vid skogs-

försöksanstalten tjänstgörande assistenterna, vilka kunde sägas vara jäm­

ställda med extra ordinarie befattningshavare, ehuru de endast åtnjöte ar­

vode, kunde beredas möjlighet att erhålla pension. Försäkringsinspektio-

nen framhåller, att pensionsfrågan för inspektionens chef, vilken för när-

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

63

varande i sådan egenskap icke åtnjuter pensionsrätt, borde ordnas på det

sätt, att förordnandet å befattningen förvandlades från förordnande tills

vidare till iörordnande på viss tid.

I detta sammanhang må nämnas, att representanter för vissa kvinn­

liga personalsammanslutningar framhållit, att vid avgörandet av frågan

örn pensionering av de extra tjänstemän, varifrån rikstelefonisterna re­

kryteras, det vore nödvändigt att beakta de svårigheter i fråga örn upp­

fyllandet av förutsättningarna för erhållande av hel pension, som upp-

stode beträffande rikstelefonisterna på grund av den låga pensionsåldern

och den höga genomsnittliga levnadsåldern vid ordinarieblivande, samt

att lär över kslär anias riksförbund hemställt, att Kungl. Majit måtte före­

slå riksdagen besluta örn pensionsreglering på grundval av de sakkun­

nigas förslag för tjänstemän tillhörande den civila statsförvaltningen,

däri inbegripna befattningshavare vid de allmänna läroverken, oaktat

lönereglering för dessa sistnämnda icke blivit genomförd.

Slutligen torde få omnämnas, att marinens civila tjänstemannaför­

bund hemställt bland annat, att 4 § av tilläggsbestämmelserna till pen-

sionssakkunnigas förslag till civilt tjänstepensionsreglemente måtte gi­

vas sådan utsträckning, att även de vid försvarsväsendet anställda icke­

ordinarie tjänstemännen måtte inrymmas under reglementsförslaget,

samt att arméns civila tjänstemannaförening yrkat, att personal, som

uppbure lön enligt kungörelsen nr 215 år 1928, måtte komma i åtnjutande

av tjänstepension enligt förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente.

Då enligt mitt förslag frågan örn tjänstemannapensioneringen skulle Departement»-

lösas utan avvaktan på den slutliga prövningen av 1928 års lönekommittés 5 e'"‘n'

förslag, måste, såsom jag redan förut framhållit, tillämpningsområdet

för de nya pensionsbestämmelserna begränsas till att avse allenast de

förvaltningsgrenar, vid vilka ny lönereglering hittills blivit genomförd

enligt principerna i kommunikationsverkens lönesystem. I enlighet här­

med bör det nya tjänstepensionsreglementet äga tillämpning å ordinarie

befattningshavare, som lyda under avlöningsregleinentet den 19 juni 1919

(nr 343) för tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens järnvägar

och statens vattenfailsverk, avlöningsreglementet den 22 juni 1921 (nr

451, jfr 1925 nr 270) för befattningshavare vid statsdepartement och vissa

andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen, avlöningsreglemen­

tet den 9 juni 1922 (nr 379) för befattningshavare vid lots- och fyrstaten

samt avlöningsreglementet den 21 maj 1926 (nr 177) för förste provinsial­

läkare och provinsialläkare. Beträffande befattningshavare vid domän­

verket gäller för närvarande allenast ett provisoriskt avlöningsreglemen-

te av den 22 juni 1920 (nr 493). I proposition till innevarande års riks­

dag (nr 148) har emellertid Kungl. Majit framlagt förslag angående om­

organisation av domänverket och därvid även upptagit förslag till nytt

avlöningsreglemente för domänverkets befattningshavare. Då såväl nu­

varande avlöningsbestämmelser för domänverket som nämnda reglements-

forsing bygga på samma huvudgrunder som kommunikationsverkens av­

löningsreglemente, bör tjänstepensionsreglementets tillämpningsområde

självfallet omfatta jämväl domänverkets befattningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Pensionsrätten bör liksom för närvarande avse ordinarie tjänstemän,

vilka tillsättas genom fnllmakt eller konstitutorial eller genom förord­

nande på viss tid. Vidare torde under det nya reglementet lämpligen böra

inordnas justitieråd, regeringsråd och landshövdingar, vilka för närva­

rande äro underkastade 1921 års provisoriska pensionsbestämmelser (kun­

görelsen nr 456 år 1921).

Sådana ordinarie befattningshavare vid den civila statsförvaltningen,

vilka ännu icke kommit i åtnjutande av lönereglering enligt kommunika-

tionsverkens lönesystem, skulle, såsom jag förut framhållit, vara ute­

slutna från reglementets tillämplighet och fortfarande lyda under 1907

års civila pensionslag. Hit höra häradshövdingar, överståthållare och

underståthållare, landsfogdar, häradsskrivare, landsfiskaler, befattnings­

havare vid det statliga undervisningsväsendet (inklusive skeppsgosseskolor­

na, veterinärinrättningen i Skara och navigationsskolorna), distriktslant-

mätarna m. fl. Av såväl formella som praktiska skäl torde den av läroverks

lärarnas riksförbund gjorda framställningen, att befattningshavare vid de

allmänna läroverken m. fl. läroanstalter måtte inordnas under pensions-

reglementet, icke nu kunna vinna avseende. För professorerna vid uni­

versiteten och karolinska institutet har visserligen en lönereglering ge­

nomförts vid 1925 års riksdag. Denna lönereglering är dock icke grundad

på principerna i de vid lcommunikationsverken och allmänna civilförvalt­

ningen gällande avlöningsreglementena. Avlöningen till dessa befattnings­

havare är allt fortfarande såsom vid oreglerade verk uppdelad i lön och

tjänstgöringspenningar, varav lönen utgår i förskott och tjänstgörings-

penningarna i efterskott. Jag utgår från att bestämmelserna i 1907 års

civila pensionslag skola fortfarande äga tillämpning å ifrågavarande pro

fessorer.

Pensionssakkunniga hava i likhet med tidigare sakkunnigberedningar

ansett, att under en ny pensionsförfattning för civila ordinarie befatt­

ningshavare böra inordnas även sådana icke-ordinarie tjänstemän, vilka

vunnit en någorlunda fast anställning inom vederbörande verk. I enlig­

het härmed hava de sakkunniga föreslagit, att bestämmelserna i civila

tjänstepensionsreglementet skola äga generell tillämpning å extra ordi­

narie tjänstemän samt tjänstemän å extra stat, vilket sistnämnda begrepp

givits den innebörd, som innefattas i lönekommitténs förslag till tilläggs­

bestämmelser till allmänna avlöningsreglementet. För min del har jag

intet att erinra mot att pensionsrätten för icke-ordinarie personal i huvud­

sak avgränsas enligt de sakkunnigas förslag. De tjänstemän, som i nu

gällande lönebestämmelser benämnas befattningshavare å extra stat —

härunder inbegripas icke vikarier med ersättning enligt de s. k. extra-

statsreglerna — äro i avseende å arbetsuppgifter m. m. i allt väsentligt

jämställda med ordinarie befattningshavare och innehava i regel sina

förordnanden under längre tidsföljd. Även de extra ordinarie tjänste­

männen äro antagna i mera stadigvarande anställning och för samma eller

65

likartade arbetsuppgifter, som åvila ordinarie personal, och en extra ordi­

narie befattning inom ett visst förvaltningsområde bär därstädes meren­

dels motsvarighet i en ordinarie tjänst.

Extra ordinarie tjänsteman inom den nyreglerade civila statsförvalt­

ningen antages i regel för tjänstgöring i ungefär samma omfattning, som

är bestämd för jämförlig ordinarie befattningshavare. De extra ordina­

rie befattningshavarna uppfylla därigenom även det ytterligare krav, som

enligt mitt förmenande i allmänhet bör uppställas såsom villkor för pen-

sionsrätt åt icke-ordinarie personal, nämligen att tjänstgöringen skall till

omfattningen ungefärligen motsvara den, som åligger jämförlig ordinarie

personal inom samma verk eller samma förvaltningsområde. Emellertid

må enligt gällande avlöningsbestämmelser såsom amanuens i extra ordi­

narie anställning antagas även befattningshavare med en tjänstgörings­

tid för söckendag motsvarande minst hälften av den för ordinarie tjänste­

man bestämda (s. k. halvtidsamanuens).

Spörsmålet, huruvida halvtidsamanuenserna böra medgivas pensions-

rätt, har varit föremål för ingående överväganden av de olika sakkunniga,

som haft att utreda pensionsfrågan. 1921 års pensionskommitté och 1926

års pensionsutredning funno sig främst med hänsyn till praktiska svårig­

heter icke kunna förorda pensionsrätt för ifrågavarande befattningsha­

vare. Denna ståndpunkt föranledde emellertid erinringar från ett flertal

ämbetsverk, vilka påyrkade pensionsrätt för halvtidsamanuenserna.

1930 års pensionssakkunniga hava ansett, att tjänstepensionsrätt borde

tillkomma jämväl extra ordinarie tjänstemän med avkortad daglig tjänst­

göringstid. Ett utsträckande av pensionsrätten till dylik personal skulle

visserligen sannolikt komma att bereda vederbörande ämbetsverk vissa

svårigheter och besvär. Det lärer nämligen icke vara möjligt eller ens

lämpligt att i tjänstepensionsreglementet upptaga bestämmelser så detal­

jerade, att de skulle kunna reglera pensionsförhållandena för alla tänk­

bara anställningskombinationer eller växlingar i anställningsförhållan­

dena. Å andra sidan är att märka, att det här är fråga örn befattnings­

havare, vilka ehuru de i ett och samma verk fullgöra allenast begränsad

tjänstgöring, likväl ofta genom anställning samtidigt i annat verk ut­

föra arbete i statens tjänst till omfattning motsvarande eller till och med

överstigande det, som regelmässigt utföres av ordinarie personal. Med

hänsyn härtill och till den inställning, ett flertal ämbetsverk intagit till

lialvtidsamanuensernas pensionsfråga, har jag ansett mig böra biträda de

sakkunnigas förslag i förevarande del, särskilt som de föreslagna reg­

lerna för tjänstårsberäkning och pensions bestämmande beträffande dy­

lika tjänstemän synas mig innebära en framkomlig utväg att ordna dessa

befattningshavares pensionsförhållanden. Oavsett avlöningsbestämmel-

sernas avfattning har jag emellertid ansett det böra såsom villkor för pen­

sionsrätt stadgas, att befattningshavarens dagliga tjänstgöringstid vid ett

Bihang lill riksdagens protokoll 1934.

1 sami. Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

5

66

och samma verk uppgår till minst hälften av den för ordinarie tjänsteman

vid verket föreskrivna.

Inom den centrala statsförvaltningen lärer det understundom förekom­

ma, att amanuens med heltidstjänstgöring i ett verk anställes såsom ama­

nuens med halvtidstjänstgöring i ett annat verk. Ehuru en dylik förening

av anställningar knappast kan tänkas fortgå intill pensionsåldern, är det

alltså teoretiskt möjligt, att en sådan tjänsteman skulle kunna bliva pen-

sionsberättigad i ett verk i egenskap av heltidsamanuens och i ett annat

såsom halvtidsamanuens. En dylik ackumulering av pensionsförmåner

bör icke få förekomma. Eegulativet häremot bör dock sökas icke i pen-

sioneringsbestämmelserna utan i föreskrifter örn anställningsformer och

avlöningsförhållanden. I fall som det nu anförda bör befattningshava­

ren i det verk, där lian avses skola vara halvtidstjänstgörande, icke an­

ställas såsom extra ordinarie tjänsteman. Jag förutsätter, att ämbetsver­

ken låta sig angeläget vara att, vid antagande av extra ordinarie amanuen­

ser, på nu antydda sätt taga hänsyn till de konsekvenser i avseende å pen-

sionsrätten, som den extra ordinarie anställningen skulle i och med regle­

mentets ikraftträdande föra med sig.

Jag biträder även de sakkunnigas förslag, att möjlighet öppnas för

Kungl. Majit att besluta örn pensionsrätt jämväl åt andra icke-ordinarie

befattningshavare vid nyreglerade verk än extra ordinarie tjänstemän

och tjänstemän å extra stat, i den mån de med hänsyn till anställnin­

gens art och omfattning skäligen finnas böra komma i åtnjutande av

dylik förmån. Inom vissa förvaltningsgrenar finnas nämligen icke-ordi­

narie befattningshavare, vilka icke äro hänförliga till nyssnämnda grup­

per men likväl måste i avseende å anställningens varaktighet, tjänstgö­

ringsförhållanden m. m. anses jämförliga med desamma och därför kunna

ifrågasättas till erhållande av pensionsförmån. Hit höra exempelvis de

redan nu pensionsberättigade fast anställda tjänstemännen vid statens

järnvägsbyggnader och de extra tjänstemännen vid statens vattenfalls-

verk, vidare viss extra telefonistpersonal vid telegrafverket o. s. v.

I fall, då Kungl. Majit enligt vad nu sagts meddelar beslut örn icke-ordi­

narie befattningshavares inordnande under civila tjänstepensionsregle-

mentet, torde Kungl. Majit samtidigt böra bestämma den lönegrad, veder­

börande skall i pensionshänseende anses tillhöra, eller ock fastställa pen-

sionsunderlag och pensionsavdrag för vederbörande befattning.

Jag anser mig i förevarande sammanhang icke hava anledning att upp­

taga till behandling alla de detaljyrkanden, som i vissa ämbetsverks ut­

låtanden framställts i fråga örn pensionsrätt åt dem underlydande per­

sonal. Allenast i följande hänseenden föranleda verkens yttranden utta­

lande från min sida.

De adjungerade ledamöterna i hovrätterna intaga i viss mån en sär­

ställning i lönehänseende, i det att lön utgår enligt 26le löneklassen med

uppflyttning till 28le löneklassen efter ett och ett halvt års adjunktion.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

67

I övrigt gälla för dem i tillämpliga delar avlöningsbestämmelserna för

ordinarie personal. Liknande är förhållandet med hovrätternas extra

fiskaler, å vilka det ordinarie avlöningsreglementet likaledes äger till-

lämpning men till vilka lönen utgår enligt 15 :e löneklassen med uppfatt­

ning till 21 :a löneklassen efter ett och ett halvt års fiskalstjänstgöring.

Ifrågavarande tjänstemän torde vara att hänföra till de grupper icke­

ordinarie befattningshavare, vilkas pensionsrätt skulle bliva beroende av

Kungl. Maj :ts särskilda beslut. Jag vill emellertid här uttala, att det sy­

nes mig naturligt att, på sätt Svea hovrätt uttalat, icke-ordinarie befatt­

ningshavare i hovrätt med fortlöpande adjunktion eller med andra ord

av Kungl. Majit förordnade assessorer erhålla pensionsrätt. — I anled­

ning av arméförvaltningens förslag att under civila tjänstepensionsregle-

mentet inordna sådan icke-ordinarie personal inom försvarsväsendet, som

är underkastad bestämmelserna i kungörelsen den 22 juni 1928 (nr 215) —

vilket förslag även framförts av vissa personalsammanslutningar inom för­

svarsväsendet — må framhållas att, såsom jag redan antytt, frågan örn det

militära pensionsväsendets ordnande bör utan dröjsmål upptagas till fort­

satt beredning så snart pensionsfrågan för civilförvaltningen vunnit sin

lösning. Då de civila och civilmilitära extra ordinarie befattningshavar­

na inom försvarsväsendet närmast synas höra hemma under en blivande

ny pensionsförfattning för militär och civilmilitär personal, anser jag, att

pensionsfrågan för dem lämpligen bör ordnas i nämnda sammanhang,

särskilt som vissa undersökningar torde bliva erforderliga för att utröna,

vilka icke-ordinarie tjänstemannagrupper inom försvarsväsendet skäligen

böra erhålla pensionsrätt. — Av den ståndpunkt, jag intagit till frågan

örn tjänstepensionsreglementets tillämplighetsområde i allmänhet, följer,

att länsstyrelsens i Älvsborgs län hemställan örn pensionsrätt för vissa

vikarier inom fögderiförvaltningarna icke kan vinna avseende. — Bere­

dande av pensionsrätt åt direktören vid musikkonservatoriet och chefen

för försäkringsinspektionen enligt samma grunder, som skulle tillämpas

för på viss tid tillsatta generaldirektörer m. fl., förutsätter enligt min

mening, att den förra befattningen inordnas i 5 § 1 mom. av det vid all­

männa civilförvaltningen gällande avlöningsreglementet och att sist­

nämnda befattning överflyttas från sagda paragrafs 2 mom. till dess 1

mom. Ett ordnande på antytt sätt av dessa tjänstemäns pensionsförhål-

landen kan följaktligen icke ske, förrän ståndpunkt tagits till berörda

lönefrågor.

Pensionssakkunniga hava vidare berört frågan örn pension för vissa

anställningshavare inom såväl den civila som den militära förvaltningen,

vilka icke vore helt jämställda vare sig med arbetare i den av de sakkun­

niga använda bemärkelsen eller med någon av de tjänstemannakategorier,

som skulle beredas pensionsrätt, men vilka i pensionshänseende närmast

borde jämföras med tjänstemännen. Enligt de sakkunnigas mening borde

dessa anställningshavare inordnas under tjänstemannapensioneringen. På

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

68

sätt jag vid behandlingen av tjänstepensionsreglementet för arbetare

kommer att närmare utveckla, har jag ansett mig böra biträda de sak­

kunnigas förslag på denna punkt.

Såsom pensicnssakkunniga framhållit, torde även med den utsträckning

av pensionsrätten till icke-ordinarie befattningshavare, som i det före­

gående förordats, vissa grupper av personal i tjänstemannaställning i allt

fall komma att stå utanför en författningsmässigt ordnad pensionering.

T fall av invaliditet, uppkommen under arbete i statens tjänst, skulle för

sådan befattningshavare liksom hittills gälla bestämmelserna i olycks­

fallsförsäkringslagen. Därest åter sådana omständigheter föreligga, att

sjuk- eller ålderdomspensionering skäligen anses böra ifrågakomma, torde

framställning örn pension i varje särskilt fall böra göras till riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Pensionsålder.

Såsom framgår av den i förenämnda bilaga A till statsrådsprotokollet

lämnade redogörelsen för nu gällande pensionsbestämmelser, är enligt

1907 års civila pensionslag pensionsåldern normalt fastställd till 67 år

för manliga och 60 år för kvinnliga befattningshavare. Från denna hu­

vudregel hava emellertid stadgats åtskilliga undantag, enligt vilka för

särskilda befattningar gälla pensionsåldrar av 65, 62, 60 eller 55 år. För

kommunikationsverkens vidkommande hava pensionsåldrarna fastställts

i en vid pensionslagen för nämnda verk fogad åldersförteckning, upp­

tagande alla de olika befattningarna vid vart och ett av verken. Även

för dessa verk är den högsta pensionsåldern 67 år, men därjämte tilläm­

pas enligt åldersförteckningen i vissa fall pensionsåldrarna 65, 63, 60 och

55 år. För kvinnlig innehavare av sådan befattning, för vilken i ålders­

förteckningen angives högre pensionsålder än 64 år, skall enligt beslut

av 1925 års riksdag pensionsåldern tillsvidare och intill dess annorlunda

förordnas inträda vid 64 levnadsår.

De sakkunniga hava till ingående behandling upptagit frågan örn den

levnadsålder, som borde väljas såsom pensionsålder för olika befattningar.

För vissa allmänna överväganden härutinnan har i betänkandet till en

början givits följande uttryck:

Vitt skilda intressen och synpunkter göra sig härvidlag gällande. För

staten måste det te sig önskligt att kunna bibehålla tjänstemannen vid

hans befattning, så länge han befinnes kunna på ett tillfredsställande sätt

fullgöra sina åligganden, vilket ofta kan vara fallet även vid en tämligen

framskriden ålder. Den fond av erfarenhet, tjänstemannen under en lång

tjänstemannabana förvärvat, innebär ock en värdefull tillgång för staten.

Denna omständighet och kravet på kontinuitet i arbetet liksom även hän­

synen till pensioneringskostnaderna utgöra motiv för en jämförelsevis

hög pensionsålder. Å andra sidan tala för en relativt låg pensionsålder

vikten av att hava de olika posterna besatta med personer med obrutna

kropps- och själskrafter ävensom den besparing i direkta löneutgifter, som

kan bliva en följd, å ena sidan av det med en lägre pensionsålder följande

69

minskade behovet av tjänstledighet för sjukdom och hälsans vårdande, å

andra sidan av den omständigheten, att en äldre tjänsteman, som uppnått

slutlönen, kan ersättas med en billigare yngre arbetskraft.

För tjänstemännen själva ställer sig problemet annorlunda. Vid unga

år torde de främst lia i sikte möjligheterna att vinna befordran. En låg

pensionsålder ger flera befordringstilliällen och förefaller därför efter­

strävansvärd; men ju närmare tjänstemannen kommer den kritiska ålder,

då han måste lämna sin tjänst, desto mer träda de ekonomiska intressena i

förgrunden. Övergång från lön till pension innebär en kraftig inkomst­

minskning, som helst bör undvikas, så länge det är möjligt, åtminstone till

dess att förhållandena inom tjänstemannens familj —- exempelvis full­

bordandet av barnens uppfostran och utbildning — göra det möjligt för

honom att utan alltför stark sänkning av sin levnadsstandard försörja sig

och de sina på den lägre inkomst, som pensionen utgör.

Dessa intressemotsatser förtjäna att hållas i minnet vid bedömande av

frågan örn lämplig pensionsålder. Även andra problem göra sig emeller­

tid i detta sammanhang påminta. Sålunda måste man exempelvis fråga

sig, örn icke den ökade arbetsintensitet och snabbare arbetstakt, som prägla

vår tid, i och för sig ställa krav på en lägre pensionsålder, örn ej nämnda

förhållanden medföra en hastigare förslitning av den mänskliga arbets­

kraften än tillförene, örn vid pensionsålderns bestämmande hänsyn allt fort­

farande bör tagas till befattningshavarens kön o. s. v.

De sakkunniga framhålla i detta sammanhang, att de haft att behandla

framställningar från personalhåll, avseende sänkning av nu gällande

pensionsålder för vissa befattningshavargrupper. Sålunda hade svenska

järnvägsmannaförbundet hemställt, att pensionsåldern för vid statens järn­

vägar anställda tjänstemän inom de lägre lönegraderna måtte sänkas till

60 levnadsår. Även statstjänarnas centralorganisation hade uttalat sig

för en pensionsålder av i allmänhet 60 år. Styrelsen för Sveriges allmänna

tulltjänstemannaförening hade föreslagit pensionsåldern 65 år för tjänste­

män vid tullverkets lokalförvaltning i kammarskrivares och högre tjänste­

ställning.

De sakkunniga omnämna vidare, att de hos ett stort antal verk anhållit

örn uttalande angående lämplig pensionsålder för olika kategorier befatt­

ningshavare. Angående resultatet av denna förfrågan anföres i betänkan­

det huvudsakligen följande:

De olika meningsriktningar, som kommit till synes i myndigheternas

svar, hade bestyrkt riktigheten av den av generalpoststyrelsen därvid ut­

talade uppfattningen, att det vore svårt och näppeligen ens möjligt att ur

förhållandena (personal-, tjänstgörings-, sjukdoms-, förtidspensionerings-,

dödlighets- och liknande) leta fram några siffermässigt oller eljest bestäm­

bara faktorer att lägga till grund för en verklig beräkning, vilken pen­

sionsålder i det ena eller andra fallet vore just den rätta.

Även rörande innebörden av fullt konstaterbara fakta ginge myndighe-

ternas slutsatser isär. Sålunda hade vissa myndigheter ansett den ökning

av medellivsliingden, som enligt vad befolkningsstatistiken utvisade gjort

sig gällande både för män och kvinnor under en lång följd av år, tyda på

ökad vitalitet och längre bibehållen arbetsduglighet, vilket snarare tala­

de för en höjning än för en sänkning av nuvarande pensionsåldrar. Ä

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

70

Kungl. Majlis proposition nr 222.

andra sidan hade försäkringsinspektionen framhållit, att ökningen av me­

dellivslängden till stor del berodde på minskad dödlighet under de första

levnadsåren, medan däremot någon väsentlig ökning av den återstående

medellivslängden vid tidpunkten för inträdet i pensionsåldern icke kom­

mit till synes.

I fråga örn de kvinnliga befattningshavarnas pensionsålder hade me-

ningsskiljaktigheterna varit än mera påfallande. I några fall hade yr­

kanden framkommit på sänkning av den nu i allmänhet för kvinnor gällan­

de pensionsåldern av 60 år, vissa myndigheter hade önskat en höjning av

pensionsåldern med »ett eller annat år», andra hade förordat status quo

och åter andra hade tillstyrkt full likställighet i pensionshänseende mellan

manliga och kvinnliga befattningshavare.

De myndigheter, som uttalat sig till förmån för en mera allmän sänk­

ning av nuvarande pensionsåldrar, hade varit relativt fåtaliga. Såsom

stöd för förslag i nämnda riktning hade åberopats den ökade arbetsmäng­

den, förlängningen av arbetstiden å tjänsterummet, den snabbare arbets­

takten och liknande av tidsutvecklingen och rationaliscringssträvandena

föranledda ändringar inom området för statens verksamhet. I ett fall hade

även såsom skäl för att pensionsåldrarna borde sättas jämförelsevis låga

framhållits den arbetslöshet, särskilt bland ungdomen, med vilken man helt

säkert syntes få räkna under en följd av år framåt. Majoriteten av de

hörda myndigheterna hade däremot ansett nu gällande pensionsåldrar i det

stora hela väl avvägda. Ändringsyrkanden hade visserligen icke saknats,

men de hade närmast tagit sikte på vissa speciella tjänster och betingats

av omständigheter, som hänfört sig just till dessa befattningar.

För egen del anföra de sakkunniga:

Den föregående redogörelsen torde giva vid handen, att myndigheternas

yttranden icke lämna någon bestämd vägledning för utformandet av be­

stämmelser på det område, som här är föremål för behandling. Den slut­

satsen hava emellertid de sakkunniga ansett sig kunna draga av den gjor­

da undersökningen, att en alltför långt i detalj gående differentiering av

pensionsåldrarna icke är befogad, enär en dylik differentiering måste byg­

ga på den felaktiga föreställningen, att den med åldrandet inträdande ned-

sättningen i kroppslig och andlig vitalitet följer på förhand givna regler,

som göra det möjligt att med anspråk på allmängiltighet och rättvisa fixe­

ra pensionsåldern efter de krav, som uppställas för varje särskild tjänst.

De sakkunniga vilja därmed icke hava sagt, att pensionsåldern bör vara

lika för alla befattningshavare. Därtill äro arbets- och tjänstgöringsför­

hållandena alltför olika. Men det gäller att icke alltför mycket förlora sig

i detaljer utan söka se förhållandena mera i stort. Det kan då till en bör­

jan konstateras, att de befattningshavare, å vilka ställas de största kraven

i fråga örn rörlighet och rent fysisk uthållighet, merendels återfinnas i de

lägre graderna å löneskalan. Hit äro även att hänföra ett stort antal be­

fattningshavare, som äro sysselsatta med mera mekaniskt arbete, såsom

maskinskrivning och dylikt, där särskild vikt måste fästas vid snabbhet

och precision i arbetet. För dessa befattningshavare synes det fördenskull

motiverat att fastställa en relativt låg pensionsålder, vilket också i stor

utsträckning redan skett. För innehavare av rent administrativa befatt­

ningar med i övervägande grad »skrivbordsarbete» torde pensionsåldern

utan olägenhet kunna sättas högre.

Dessa synpunkter hava givit de sakkunniga anledning att närmare un­

dersöka, örn icke pensionsåldrarna skulle med fördel och utan större avvi-

71

keiser från nuvarande regler kunna graderas efter löneställningen, detta så

mycket hellre som ett gemensamt lönesystem är avsett att gälla för samt­

liga de tjänstemän, å vilka pensionsreglementet skulle äga tillämpning.

De sakkunniga anse sig elter denna undersökning kunna förorda, att per­

sonalen i pensionshänseende indelas i tre huvudgrupper med pensions­

åldern

63 år för tjänstemän, tillhörande 1—12 lönegraderna,

65 » »

»

»

13-20

»

67 » »

»

»

21-38

»

Givet är, att denna huvudregel icke oförändrad passar för alla förvalt­

ningsområden. De sakkunniga hava fördenskull sökt genom särskilda

undantag tillgodose de speciella krav med avseende å pensionsåldern, som

för vissa befattningar och verksamhetsgrenar göra sig gällande, och hava

därvid ansett angeläget att undvika alltför betydande rubbningar i nu

rådande pensionsförhållanden. En viss schablonmässighet måste givetvis

alltid bliva utmärkande för alla bestämmelser rörande gemensam pensions­

ålder för stora och heterogent sammansatta personalgrupper. Genom att

hålla öppen en möjlighet såväl till förtidspensionering som till kvarstående

i tjänst viss tid efter inträdet i pensionsåldern hava de sakkunniga emel­

lertid sökt tillgodose även kravet på individuell anpassning av bestäm­

melserna.

I anledning av det ovan återgivna uttalandet angående hänsynstagande

vid pensionsålderns bestämmande till nu rådande arbetslöshet vilja de

sakkunniga framhålla, att de icke ansett det tillkomma dem att på frågan

örn lämplig pensionsålder anlägga rent sociala synpunkter.

Såsom en viktig principiell nyhet i förslaget torde kunna betecknas, att

pensionsåldern skulle bliva lika för män och kvinnor i samma befattningar.

De sakkunniga hava nämligen för sin del icke kunnat finna tillräckligt

stöd för upprätthållande av en avsevärt lägre pensionsålder för kvinnor än

för män. Med hänsyn emellertid till den ringa erfarenhet,, som kunnat

vinnas angående kvinnornas förmåga att vid mera framskriden levnads­

ålder uppehålla sina befattningar, torde en omläggning i den av de sak­

kunniga föreslagna riktningen böra för kvinnornas vidkommande förknip­

pas med det villkoret, att de skola vara pliktiga underkasta sig de ändrin­

gar med avseende å pensionsåldern, som framdeles kunna bliva bestämda.

Ett stadgande härom har även införts i tilläggsbestämmelserna (5 §) till

det föreslagna pensionsreglementet.

Då för närvarande flertalet kvinnliga tjänstemän tillhöra den grupp av

befattningshavare, för vilken pensionsåldern skulle bliva 63 år, innebär

förslaget icke något mera betydande avsteg från den pensionsålder, som

nu i allmänhet är gällande för kvinna, d. v., s. 60 år. Enligt kommunika-

tionsverkens pensionslag är för övrigt pensionsåldern för skriv- och kon-

torsbiträden redan fastställd lill 63 år, och för övriga kvinnliga tjänstemän

gäller vid nämnda verk en högsta pensionsålder av 64 ar.

En av do sakkunniga, förste kontoristen Eriksson, har reservationsvis ut­

talat sig för en allmän pensionsålder av 60 år, lika för män och kvinnor.

Skälen för detta förslag hava av reservanten sammanfattats på i huvud­

sak följande sätt:

Tjänstens krävande natur medförde, att tjänstemännen vöre utslitna re­

dan innan ännu pensionsåldern uppnåddes, och i följd härav erhölles i

genomsnitt ganska ringa valuta för de uppoffringar, som gjorts under en

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

72

lång tjänstetid genom erläggande av pensionsavgifter. Det borde kunna

beredas en person tillfälle att efter en lång och arbetsfylld levnadsbana

erhålla pension och i följd härav en möjlighet till vila, medan ännu någon

del av andliga och fysiska krafter stöde åter.

Främst talade emellertid sociala skäl och arbetsgivarintressen för en

sänkning av pensionsåldern för tjänstemännen. I vår tid av omfattande

arbetslöshet, vilken särskilt gjorde sig gällande bland de yngre årsgrup-

perna av den arbetsföra delen utav befolkningen, borde det vara ett socialt

intresse att genom pensionering av äldre personer bereda arbete och an­

ställning åt de yngre. Det avlöningssystem, som tillämpades för tjänste­

männen, borde också ovillkorligen leda till en sådan åtgärd. De i tjänsten

äldre tjänstemännen erhölle nämligen avsevärt högre avlöning än de i

tjänsten yngre. Särskilt när det gällde befattningar, där stor rörlighet och

spänstighet erfordrades, betalade staten sålunda i regel lägre avlöning till

den bättre arbetskraften än till den sämre. När det gällde befattningar i

högre lönegrader, dit befordran skedde från lägre lönegrader, skulle en

sänkt pensionsålder medföra, att yngre och dugande tjänstemän kunde er­

hålla befordran, medan de ännu stöde mitt uppe i sin fulla arbetskraft. De

större fördelarna av en avsevärd sänkning av pensionsåldrarna för tjänste­

männen läge därför på statens och samhällets sida.

Det vore reservantens fulla övertygelse, att det nu gällande systemet med

bibehållande i statens tjänst av tjänstemän intill en levnadsålder av 65 och

67 år, ja i vissa fall ännu längre, vore ur samhällelig synpunkt skadligt

och olämpligt. Men även när det gällde tjänstemännen i de lägre ställ­

ningarna, för vilka pensionsåldern vore fastställd till 63 år, måste man

säga, att denna ålder vore alltför hög.

Avgivna yttranden. I den mån ämbetsverken särskilt uttalat sig röran­

de de sakkunnigas förslag örn uppdelning av befattningshavarna med hän­

syn till pensionsåldern i tre grupper alltefter lönegradsplaceringen, hava

några av dem förklarat sig biträda förslaget eller icke hava någon erinran

att framställa mot detsamma. Hit höra styrelsen för statens uppfostrings­

anstalt å Bona, Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Malmöhus län, stats­

kontoret, skolöverstyrelsen, lantbruksstyrelsen samt patent- och registre­

ringsverket. Nämnda länsstyrelse förklarar sig emellertid anse en ned-

pressning av pensionsåldern i de olika åldersklasserna med två å tre år

vara ur social synpunkt icke alldeles omotiverad, och patent- och registre­

ringsverket har direkt ifrågasatt en sänkning av pensionsåldrarna i de två

första åldersklasserna från 63 och 65 år till respektive 60 och 64 år. Lant­

bruksstyrelsen uttalar, att 67 år är en väl hög pensionsålder, men framstäl­

ler dock icke något yrkande om sänkning.

Även en del andra ämbetsverk hava föreslagit vissa jämkningar i de

sakkunnigas förslag i förevarande del. Sålunda anser länsstyrelsen i Alvs­

borgs län, att för befattningshavare i chefsställning — tjänstemän i högre

löneställning än 30:e lönegraden — borde medgivas rätt till avgång med

hel pension efter uppnådda 65 år. Alternativt föreslås, att förtidspension

enligt sakkunnigförslagets 14 § (17 § i departementsförslaget) skall kun­

na utgå oavkortad för ifrågavarande befattningshavare efter uppnådda

65 år. Järnvägsstyrelsen anser sig icke kunna ansluta sig till de sakkun-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

73

nigas förslag, så vitt detsamma medför ändringar i nu gällande pensions­

åldrar för ordinarie befattningshavare vid statens järnvägar. Något be­

hov av sänkt pensionsålder för de befattningshavare, för vilka sådant av de

sakkunniga föreslagits, hade icke försports. Vattenfallsstyrelsen finner det

vara riktigare att fastställa 65 år såsom normal pensionsålder även för

tjänstemän inom 21:a och högre lönegrader och att behandla de fall, för

vilka eventuellt borde gälla en pensionsålder av 67 år, såsom undantag.

Enligt styrelsens uppfattning borde pensionsåldern vid statens vattenfalls-

verk vara högst 65 år och den för tjänstemän inom l:a—12:e lönegraderna

föreslagna normala pensionsåldern av 63 år borde sänkas med något år.

Kontrollstyrelsen uttalar, att en sänkning av den högsta pensionsåldern

till 65 år borde övervägas, och domkapitlet i Visby yttrar, att tjänstemän,

som intoge chefsställning å ett kansli, ej borde hava högre pensionsålder

än 65 år. Statens provningsanstalt hemställer, att för den manliga perso­

nalen vid anstalten måtte, oavsett lönegrad, bestämmas en pensionsålder av

65 år.

Förenämnda representanter för vissa kvinnliga personalsammanslut­

ningar ifrågasätta, huruvida ej den tidigare för män såsom regel fastställ­

da högsta pensionsåldern av 65 år borde bliva gällande. Svenska jänvägs-

mannaförbundet hemställer, att pensionsåldern för tjänstemän vid statens

järnvägar, tillhörande lönegraderna 1—12, måtte fastställas till 60 år, med

undantag dock för lokomotivförare, lokomotiveldare och eldare å ångfärja,

för vilka pensionsåldern borde bestämmas till 58 år.

Mot den föreslagna graderingen av pensionsåldern efter lönegrad hava

principiellt uttalat sig länsstyrelsen i Gotlands län, kammarkollegium,

riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd ävensom

två reservanter inom kommunikationsverkens lönenämnd. Allmänna

civilförvaltningens lönenämnd har förordat en allmän pensionsålder av 65

år. En reservant inom nämnden har dock förklarat sig biträda de sakkun­

nigas förslag, och en annan reservant har uttalat sig för en allmän pen­

sionsålder av 60 år eller samma pensionsålder, som föreslagits i den vid

sakkunnigbetänkandet fogade reservationen. Reservanterna inom kommu-

nikationsverkens lönenämnd bava jämväl åberopat nyssnämnda reser­

vation.

För den i sagda reservation förordade pensionsåldern, 60 år. hava ock ut­

talat sig vissa personalsammanslutningar, nämligen statstjänarnas cen­

tralorganisation, statens vatten}allsverks tjänst emanna förbund samt stats­

anställd maskinpersonals förening.

Vad härefter angår frågan örn de kvinnliga befattningshavarnas pen

sionsålder, må nämnas, att do sakkunnigas förslag örn lika pensionsålder

för manliga och kvinnliga tjänstemän uttryckligen biträtts av länsstyrel­

serna i Kronobergs, Göteborgs och Bohus samt Jämtlands län, kammarkol­

legium, statskontoret ävensom generaltullstyrelsen. Länsstyrelserna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Departements­

chefen.

Kronobergs och Jämtlands län samt generaltullstyrelsen hava dock utta­

lat viss tveksamhet i frågan. Även byggnadsstyrelsen, domkapitlet i Karl­

stad, domänstyrelsen, lantbruksakademien och styrelsen för veterinärhög­

skolan hava ställt sig tveksamma beträffande lämpligheten av de sakkun­

nigas förslag örn samma pensionsålder för man och kvinna i samma befatt­

ning.

För lägre pensionsålder för kvinnlig än för manlig tjänsteman hava

direkt uttalat sig nedre justitierevisionen, länsstyrelserna i Kristianstads,

Värmlands och Västerbottens län, järnvägsstyrelsen samt skolöverstyrel­

sen. Vissa av dessa ämbetsverk anse, att pensionsåldern för de kvinnliga

tjänstemännen bör bibehållas vid den inom allmänna civilförvaltningen

nu gällande, eller 60 år. Skolöverstyrelsen förordar, att pensionsåldern

för kvinnlig befattningshavare sättes tre år lägre än för manlig inneha­

vare av tjänst i samma lönegrad. Nedre justitierevisionen anser, att un­

der förutsättning av bibehållande av nu gällande pensionsålder för kvinn­

lig tjänsteman, anstånd med avsked för sådan befattningshavare bör kun­

na utsträckas till fem år. Järnvägsstyrelsen föreslår ett tillägg till regle-

mentsförslagets 16 § (departementsförslagets 19 §) av innehåll, att pen­

sionsåldern för kvinnlig tjänsteman skall utgöra 64 år, där ej tillämpnin­

gen av bestämmelserna i paragrafen föranleder lägre pensionsålder.

Av det anförda framgår, att bland de hörda myndigheterna meningarna

äro ganska delade örn de pensionsåldrar, som lämpligen böra fastställas

för olika befattningar. De sakkunnigas utredning bestyrker hittills vun­

nen erfarenhet örn de stora svårigheter, som föreligga för avvägning av

pensionsåldrarna på ett sätt, som kan tillfredsställa alla skilda förvalt­

nings- och personalintressen. För min del biträder jag de sakkunnigas

uppfattning därom, att en alltför långt gående differentiering av pen­

sionsåldrarna icke är lämplig och att en förenkling av nuvarande regler

på detta område måste anses påkallad. Ur dessa synpunkter och med

beaktande av de omständigheter i övrigt, vilka föranlett de sakkunniga

att beträffande pensionsåldrarna tillstyrka en uppdelning av befattnings­

havarna på vissa grupper allt efter löneställningen, har jag funnit mig

böra biträda förslaget örn en dylik metod för de allmänna pensionsåldrar­

nas bestämmande. Jag har härvid ansett mig kunna gå något längre i

fråga örn förenkling än vad de sakkunniga ifrågasatt. Tillräckliga skäl

hava nämligen synts mig knappast föreligga för en åtskillnad beträffande

pensionsåldern mellan å ena sidan befattningshavare i 13:e—20:e lönegra­

derna och å andra sidan tjänstemän i högre löneställning. Det avgöran­

de synes mig härvid böra vara, att det övervägande flertalet befattnings­

havare i lönegrader över den 12:e väsentligen har att fullgöra administra­

tivt arbete.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra tillstyrka, att

de under reglementet hörande befattningarna med avseende å pensions-

75

ålder uppdelas i två huvudgrupper, omfattande den ena tjänster i löne­

graderna 1—12 och den andra befattningar i högre löneställning.

Vad härefter angår frågan om de ålderssiffror, som höra fastställas för

ifrågavarande grupper, är jag för min del av den uppfattningen, att — så­

som också i de avgivna yttrandena från åtskilliga håll framhållits -— den

nuvarande högsta pensionsåldern, 67 år, är alltför hög. Detta gäller i

främsta rummet beträffande befattningshavare i chefsställning eller eljest

med ledande och mera ansvarsfulla uppgifter. Ur statsnyttans synpunkt

måste det anses önskvärt, att de viktigare befattningarna inom admini­

strationen icke uppehållas av personer, som nått en sådan levnadsålder,

att deras bästa arbetskraft merendels redan är förbrukad. Initiativför­

mågan och den själsliga vitaliteten äro för bestridande av sådana befatt­

ningar av minst lika stor betydelse som den rent kroppsliga rörligheten

och spänstigheten för uppehållande av befattning i någon av de lägre

eller lägsta lönegraderna. Visserligen förekomma fall, där en befattnings­

havare även vid 67 års ålder eller däröver är i besittning av oförminskade

kropps- och själskrafter, men då bestämmelserna örn den statliga pensio­

neringen såväl i fråga örn pensionsålder som i övrigt med nödvändighet

måste avvägas efter på genomsnittsfallen grundade generella regler, lärer

vid fastställandet av pensionsåldern hänsyn icke kunna tagas till de fall,

som avvika från genomsnittet.

I den utomstatliga verksamheten torde, där ordnad pensionering före­

kommer, en så hög pensionsålder som 67 år numera i regel icke vara gäl­

lande. Av intresse torde i detta hänseende vara att omnämna, att för be­

fattningshavare i Stockholms stads tjänst 65 levnadsår utgör den normala

och högsta pensionsåldern för män, medan motsvarande siffra för kvinn­

liga tjänstemän utgör 60 år. Detsamma är fallet för befattningshavare

i Malmö stads tjänst. Vid Göteborgs stads kommunalförvaltning gäller

en pensionsålder av 65 år för män och 62 år för kvinnor. Vid de affärs­

banker, som utan anlitande av pensionskassa genomfört en generell pen-

sionsrätt för sin personal, har enligt tillgängliga uppgifter pensionsål­

dern för manliga tjänstemän vid flertalet företag fastställts till 60 år men

i intet fall satts högre än 65 år; för kvinnliga befattningshavare gäller i

allmänhet en pensionsålder av 55 år men vid några företag 60 eller 50

år. Enligt inhämtade upplysningar plägar vid den pensionering för privat­

anställd personal, som är anordnad inom Svenska personal-pensionskassan

(S. P. P.) — denna omfattar för närvarande cirka 900 företag inom indu­

stri, handel, bank-, försäkrings- och transportväsen m. m. med tillhopa

cirka 20,000 pensionsberättigade anställda — regelmässigt tilliimpas åld­

rarna 65 år för manlig och 60 år för kvinnlig personal; högre pensions­

åldrar än dessa förekomma praktiskt taget icke.

Här angivna förhållanden utgöra enligt min mening ett kraftigt stöd för

en sänkning av den högsta pensionsåldern för tjänstemän i statsanställ-

ning. Vid övervägande av frågan ur olika synpunkter har jag ansett mig

Kungl. May.ts proposition nr 222.

76

Kungl. Majlis proposition nr 222.

böra tillstyrka, att den normala pensionsåldern för befattningshavare i

högre löneställning än 12:e lönegraden fastställes till 65 år eller samma

levnadsålder, som före ikraftträdandet av 1907 års pensionslag gällde så­

som allmän pensionsålder för civilförvaltningens personal.

Jämväl för befattningar i 12:e och lägre lönegrader Ilar från åtskilliga

håll — såväl av myndigheter som av personalorganisationer — påyrkats

en lägre pensionsålder än den av de sakkunnigas majoritet föreslagna. I

allmänhet synes man därvid hava åsyftat en pensionsålder av 60 år.

Även enligt min mening tala med hänsyn till kravet på effektivitet i stats­

verksamheten ganska vägande skäl för någon sänkning av den föreslagna

åldersgränsen för ifrågavarande befattningshavare. Beträffande denna

talrika grupp av tjänstemän — vars pensionsålder givetvis blir avgöran­

de, då det gäller att bestämma avgångsåldern för statens pensionsberät-

tigade arbetarpersonal — böra emellertid, jämsides med effektivitetssyn­

punkterna, jämväl andra omständigheter tagas i betraktande. Enligt

min mening kan staten under nuvarande förhållanden icke underlåta att

vid bestämmande av pensionsåldern för sina talrikaste anställningshavar-

grupper, nämligen arbetarpersonalen och den lägre tjänstemannapersona­

len, skänka beaktande även åt sociala synpunkter. I dessa hänseenden är

främst att märka den starka ökning av de arbetsföra åldrarna inom vårt

lands befolkning, som ägt rum under de senaste årtiondena och som i

samband med en förskjutning i åldersfördelningen är att motse un­

der de närmaste tre decennierna. För en närmare kunskap örn hithö­

rande förhållanden, vilka för närvarande göra sig starkt kännbara icke

minst i form av utbredd arbetslöshet bland de produktiva åldrarnas yngre

årsgrupper, tillåter jag mig här att hänvisa — utom till den officiella be-

follmingsstatistiken — till de särskilda undersökningar, vilka offentlig­

gjorts av 1928 års pensionsförsäkringskommitté och organisationssakkun-

niga (Statistiska undersökningar och kostnadsberäkningar, statens offent­

liga utredningar 1930:15, sid. 125 ff.) samt av arbetslöshetsutredningen (be­

tänkande I, statens offentliga utredningar 1931:20, sid. 119 ff.). Från åt­

skilliga håll hava på senare tid framställts förslag till åtgärder, ägnade

att i den allmänna arbetsmarknaden befrämja en avkoppling av de högsta

åldersgrupperna i syfte att bereda ökade försörjningsmöjligheter för yngre

arbetskraft. Självfallet måste för befordrandet av detta syfte den pen-

sioneringspolitik, staten såsom arbetsgivare följer, vara av stor betydelse.

De olika förhållanden, som jag här berört, föranleda mig att i likhet

med reservanten inom pensionssakkunniga tillstyrka en normal pensions­

ålder för tjänstemän inom lönegraderna 1—12 av 60 år. På sätt jag redan

antytt, bör samma pensionsålder fastställas för statens arbetarpersonal.

Vad angår de befattningar, vilka ej äro placerade i viss lönegrad, torde

pensionsåldern böra bestämmas till 65 år för justitieråd, regeringsråd,

landshövding och förste provinsialläkare samt 63 år för provinsialläkare

och distriktsveterinär.

Självfallet övar pensionsåldrarnas fastställande stor inverkan på pensio-

77

neringskostnaderna. Nedsättningen av pensionsåldern 67 år, avseende i all­

mänhet lönegraderna 21—30, till 65 år medför dock icke någon i förhållan­

de till de totala pensionskostnaderna mera avsevärd kostnadsökning. Det

har beräknats, att stegringen i bruttopensionskostnaden för hela den ny-

reglerade statsförvaltningen — i förhållande till bruttopensionsutgifter-

na vid en fortsatt tillämpning av åldersbestämmelserna i sakkunnigför­

slaget — av berörda anledning skulle komma att utgöra, när ett år för­

flutit efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande, omkring 780,000 kro­

nor och fem år efter ikraftträdandet omkring 680,000 kronor för år räknat.

Sänkningen av pensionsåldern för den lägre tjänstemannagruppen till 60

år samt fastställande av sistnämnda pensionsålder för arbetarna medför

däremot en avsevärt större kostnadsökning. Beträffande denna ökning

hänvisar jag till den översikt rörande kostnaderna för pensioneringsbestäm-

melsernas genomförande, som jag i det följande kommer att lämna.

Mot kostnadsökningarna i anledning av pensionsåldrarnas sänkning

kan ställas en tillfällig besparing i avlöningskostnader, föranledd av att

en avgående befattningshavare regelmässigt åtnjuter högre lön än den

tillträdande efterträdaren under den första tiden av sin tjänstgöring i

befattningen får uppbära. I den mån vidare ett personalöverskott före­

ligger, behöver man icke räkna med nyrekrytering i samma omfattning,

som svarar mot pensioneringen, och lönebesparingen blir alltså då både

mera betydande och dessutom för framtiden bestående. I dessa fall synes

emellertid viss försiktighet böra iakttagas vid det omedelbara utnyttjan­

det av möjligheterna till indragning, om ej den med pensionsålderns

sänkning åsyftade ökningen av arbetstillfällena för yngre årsklasser

skall i väsentlig grad motverkas. Vad arbetarpersonalen angår, må

framhållas, att på sina håll icke pensionsberättigade arbetare, vilka på

grund av ålder eller sjukdom liro mer eller mindre otjänstbara, för när­

varande i stor utsträckning uppbära sjukavlöning. Här uppkommer allt­

så genom pensioneringens genomförande en bestående lönebesparing, som

torde vara av ganska stor ekonomisk betydelse.

De vinster i fråga örn statsverksamhetens effektivitet samt ur allmänt

sociala synpunkter, som motväga nyssnämnda kostnadsstegringar, kun­

na tydligen icke siffermässigt uppskattas. De liro emellertid enligt min

mening av den betydenhet, att de väl motivera den föreslagna sänkningen

av pensionsåldrarna. Av den översikt rörande pensionskostnaderna, som

i det följande kommer att lämnas, framgår att totala ökningen i antalet

pensionärer vid de förvaltningsgrenar, för vilka civila tjänstepensions-

reglementet skulle bliva gällande, vid reglementets ikraftträdande kom­

mer att uppgå till omkring 1,700. För arbetarpersonalen kan ökningen i

antalet pensionärer vid arbetarpensionsreglementets ikraftträdande upp­

skattas till omkring 400 inom grupper, som redan nu lia pensionsrätt,

samt till omkring 750 för nu icke pensionsberättigade grupper. Rcgle-

mentsförslagcns genomförande kommer alitsa att innebära ett utbyte i

mycket avsevärd utsträckning av äldre arbetskraft mot yngre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

78

Vad angår frågan om kvinnliga befattningshavares pensionsålder,

har jag, i trots av de invändningar som från vissa myndigheter

framförts mot de sakkunnigas förslag örn lika pensionsålder för manlig

och kvinnlig innehavare av samma befattning, ansett mig böra obetingat

tillstyrka detta förslag. Uppenbart torde vara, att de av mig föreslagna

sänkningarna av de normala pensionsåldrarna äro ägnade att förminska

stödet för de yrkanden örn lägre pensionsålder för kvinnor, vilka även nu

från vissa håll framställts. Det må framhållas, att det övervägande anta­

let kvinnliga befattningshavare för närvarande tillhör lönegraderna 1—12,

för vilka enligt mitt förslag skulle stadgas en pensionsålder av 60 år eller

samma åldersgräns, som för närvarande generellt gäller för kvinnliga

tjänstemän inom allmänna civilförvaltningen.

Till de avvikelser från de allmänna pensionsåldrarna, som kunna vara

påkallade beträffande vissa särskilda tjänster, återkommer jag i det föl­

jande.

Såsom förut framhållits, skulle det nya pensionsreglementet bliva gäl­

lande endast för nyreglerade verk, medan tjänstemän vid oreglerade verk

fortfarande komme att vara underkastade 1907 års civila pensionslag. Den­

na lag stadgar en högsta pensionsålder av 67 år. Nämnda åldersgräns gäl­

ler bland annat för häradshövdingar, häradsskrivare m. fl. befattningsha­

vare, medan däremot den största oreglerade tjänstemannagruppen — lä­

rarpersonalen — redan nu på grund av undantagsbestämmelser i lagen

har en pensionsålder av 65 år. Då det enligt min mening vid genomföran­

de av reglementsförslaget icke kan vara lämpligt att i civila pensionsla­

gen bibehålla stadgandet örn en högsta pensionsålder av 67 år, torde lagen

böra i detta hänseende undergå ändring från och med den 1 juli 1935. Jag

återkommer i annat sammanhang till denna fråga. Enär emellertid

tjänstemännen vid oreglerade verk i regeln icke äro skyldiga underkasta

sig ändrade bestämmelser i fråga örn pension, kan en dylik ändring icke

erhålla tillämpning å andra tjänstemän än dem, som utnämnas efter den

1 juli 1935. Med hänsyn bland annat härtill synes det vara lämpligt att

— därest riksdagen godkänner det liär framlagda förslaget beträffande

pensionsålder — i samband med besättande av lediga oreglerade tjän­

ster göra förbehåll örn skyldighet för tjänstinnehavaren att underkasta

sig ändrade bestämmelser beträffande pensionsålder och skyldighet att av­

gå från tjänsten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Pensionsunderlag.

Be sakkunniga. Genom det av 1928 års lönekommitté framlagda försla­

get till allmänt avlöningsreglemente med däri intagen reviderad löneplan,

däri lönebeloppen — med hänsyn till att dyrtidstilläggen inarbetats i lö­

nerna — ligga i genomsnitt 17 procent högre än i nu gällande löneplaner,

har den viktigaste utgångspunkten för bestämmande av pensionsunderla-

gen, nämligen lönen, varit för pensionssakkunniga given. Det har dock

79

återstått för de sakkunniga att taga ställning till frågan, i vilken rela­

tion pensionen bör stå till lönen. Härom anföres i pensionssakkunnigas

betänkande bland annat följande:

Från personalhåll liava de sakkunniga fått mottaga ett flertal framställ­

ningar, syftande till ändring i nu gällande grunder för pensionens beräk­

nande. Trafiktjänstemännens riksförbund hemställer, att pensionsunder-

lagen måtte vid uppgörande av förslag till nya pensionsbestämmelser sät­

tas till belopp, motsvarande 75 procent av avlöningen å medeldyr ort;

statstjänarnas centralorganisation yrkar, att pensionsbeloppen må utgå

med 70 procent av den årslön, som uppburits under de tre sista tjänstgö­

ringsåren; styrelsen för Sveriges allmänna tulltjänstemannaförening an­

ser, att slutlönen i en något högre ortsgrupp än den lägsta, exempelvis

Hi ort eller åtminstone Il-ort i det av 1928 års lönekommitté avgivna för­

slaget till löneplan, bör läggas till grund för beräknandet av pensioner­

na o. s. v.

Anledningen till att pensionsunderlagen vid nyreglerade verk beräknats

på grundval av de för lägsta ortsgruppen fastställda lönerna har varit

den, att ortstillägg, där sådana förekommit, icke ansetts böra påverka pen­

sionens storlek. Emellertid torde åtskilliga av de skäl, som tala för att

genom lönens avvägande efter dyrortsförhållandena bereda tjänstemannen

samma reallön, oberoende av bostadsorten, kunna anlöras även i fråga örn

pensionerna.

Visserligen föreligger för pensionstagaren valfrihet i fråga örn bostads­

orten, men värdet av denna valfrihet torde icke böra överskattas. Man

lär svårligen kunna förutsätta, att en tjänsteman, som haft hela eller

större delen av sin verksamhet i statens tjänst förlagd till en viss ort,

skall vara beredd att vid pensioneringstillfället lämna denna ort, där

kanske alla hans anhöriga och vänner äro bosatta, för att på gamla dagar

omplanteras i en ny miljö. Utom det personliga obehag och de kostnader,

som äro förenade med en sådan flyttning, torde man i detta sammanhang

även böra framhålla den omständigheten, att pensionstagaren, örn han

uppnått sextio års ålder, icke kan förvärva hemortsrätt på den nya bo­

stadsorten, vilket kan hava sin stora betydelse bland annat för bestäm­

mande av vårdavgiitens storlek, därest han skulle behöva intagas å sjuk­

hus.

Örn det alltså förhåller sig på sätt de sakkunniga antagit, att flertalet

pensionärer kvarbliva å de orter, där de såsom tjänstemän varit för längre

tid stationerade, är det uppenbart, att pensionens realvärde blir mycket

olika alltefter prisförhållandena å orten. Beräknad i förhållande till slut­

lönen inom respektive lönegrader, motsvarar sålunda pensionen ungefär

två tredjedelar av lönen å A-ort men föga mer än halva lönen å G-ort.

Ännu mera framträdande skulle denna olikhet bliva, örn man bibehölle

nuvarande grunder för pensionens bestämmande och samtidigt utökade

löneplanens s. k. spännvidd, på sätt föreslagits av 1928 års lönekommitté.

De sakkunniga hava fördenskull övervägt, örn möjligen även pensioner­

na lämpligen skulle kunna differentieras efter dyrort. Denna tanke har

dock, icke minst av praktiska skäl, funnits böra övergivas. För sin del

hava de sakkunniga ansett lämpligast, att pensionsunderlagen fortfarande

bestämmas till enhetliga belopp för varje lönegrad. Däremot synes det

kunna av förut anförda skäl ifrågasättas att vid pensionsunderlagens be­

stämmande utgå från ett något högre löneläge än det, som skulle gälla för

billigaste ortsgrupp, och de sakkunniga vilja förorda, att de i 1928 års

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

80

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 222.

lönekommittés förslag till allmän löneplan angivna lönerna å medeldyr

ort (III-ort) läggas till grund för beräkningarna av de nya pensionsbe­

loppens storlek. Möjligen invändes häremot, att detta förslag försätter

tjänstemännen å de billigaste orterna i en gynnsammare ställning, än

som kan anses påkallad, men det torde å andra sidan icke böra förglöm­

mas, att drygt två tredjedelar av de tjänstemän, på vilka det föreslagna

pensionsreglementet skulle bliva tillämpligt, äro att hänföra till de tre

högsta ortsgrupperna i den nya allmänna löneplanen. På de sakkunnigas

ställningstagande till frågan örn pensionsunderlagens avvägande har sist­

nämnda omständighet i varje fall icke kunnat undgå att öva inflytande.

Örn också de sakkunniga sålunda vilja föreslå, att de nya pensionsunder-

lagen beräknas på grundval av lönerna å medeldyr ort, hava de däremot

icke funnit anledning frångå den hävdvunna principen, att hel ålderspen­

sion bör motsvara ungefär två tredjedelar av lönen, i detta fall slutlönen

inom respektive lönegrader.

Enligt kommunikationsverkens pensionslag och de särskilda pensions-

bestämmelser, som utfärdats för verk och myndigheter, vilka erhållit löne­

reglering av kommunikationsverkstyp, gäller i fråga örn kvinnliga befatt­

ningshavare ett lägre pensionsunderlag än för manliga tjänstemän, till­

hörande samma lönegrad. Detta har sin grund i en bestämmelse i avlö-

ningsreglementena, varigenom kvinnlig befattningshavare icke äger rätt

att åtnjuta lön enligt högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad.

Eftersom pensionsunderlaget beräknats på grundval av slutlönen, har

denna inskränkning i löneförmånerna för kvinnor återverkat i pensions-

hänseende, så att pensionsunderlaget för kvinna kommit att bliva lika med

det för manlig tjänsteman i närmast lägre lönegrad fastställda.

Sedan 1928 års lönekommitté numera föreslagit, att ovan omförmälda

inskränkning i kvinnornas rätt till löneklassuppflyttning icke skall er­

hålla någon motsvarighet i ett reviderat avlöningsreglemente, förefinnes

uppenbarligen icke någon anledning för de sakkunniga att räkna med sär­

skilda pensionsunderlag för kvinnliga befattningshavare, utan de hava

utgått från att för varje lönegrad skall gälla allenast ett pensionsunder­

lag, lika för man och kvinna.

Avgivna yttranden. Vidkommande kommitténs förslag i fråga örn pen­

sionsunderlagens beräknande yttrar länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län, att det icke borde möta oöverstigliga svårigheter att bereda pensionär

den rättvisa, att pensionsbeloppet direkt anknötes till den faktiska orts-

grupp, där han vore bosatt (mantalsskriven). Då emellertid även skäl ta­

lade för den av de sakkunniga förordade utvägen, ville länsstyrelsen ej

motsätta sig förslaget. Domkapitlet i Härnösand finner det beklagligt,

örn reglering av pensionsunderlaget icke skulle kunna genomföras i full­

ständig proportion till lönen efter dyrort. Lantbruksstyrelsen ifrågasät­

ter, huruvida det icke vore möjligt att fastställa tvenne jämlöpande av­

drags- och pensionsskalor, nämligen en lägre för befattningshavare å bil­

ligare orter och en högre för befattningshavare å dyrare orter, i syfte att

icke tjänstemännen å de billigare orterna skulle bliva överkompenserade

i pensionshänseende. En reservant inom allmänna civilförvaltningens

lönenämnd anför, att med de pensionsbelopp, som föreslås, vårt folk skulle

i många fall komma att betala i pension vad andra med oss jämförliga

81

folk betalade i lön. En annan reservant inom samma nämnd anser, att

det vore en gärd av rättvisa att låta pensionernas storlek vara avhängig

av den årslön, pensionären åtnjutit under de tre sista tjänstgöringsåren,

och att bestämma pensionsbeloppen till 70 procent av dylik årslön. Trafik­

tjänstemännens riksförbund och statstjänarnas centralorganisation åbe­

ropa och vidhålla sina i skrivelser till pensionssakkunniga framställda

yrkanden.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalt å Bona, vattenfallsstyrelsen

och statskontoret hava uttryckligen tillstyrkt bifall till de sakkunnigas

förslag i nu förevarande delar.

Enligt min mening kunna onekligen vissa skäl anföras till stöd för de

sakkunnigas förslag örn sådan ändring i sättet för pensionsunderlagens

beräknande, att lönen för någon högre ortsgrupp än den lägsta skulle

tjäna såsom grundval för beräkningen. Inom finansdepartementet hava

ock vissa olika alternativ för en dylik ändring varit under omprövning.

Vid frågans övervägande har jag emellertid stannat för att förorda, att

någon ändring i nu gällande pensionsunderlag för de ordinarie befatt­

ningar, vilka skulle bliva underkastade den nya lagstiftningen, icke för

närvarande kommer till stånd. Detta ställningstagande sammanhänger

på det närmaste med den i det föregående antydda karaktär, som revisio­

nen av pensionslagstiftningen enligt mitt förslag skulle få. Då denna re­

vision enligt vad jag tillstyrkt skulle genomföras utan samband med om­

arbetning av lönebestämmelserna, har det synts mig icke lämpligen böra

ifrågakomma att nu vidtaga förhöjning av pensionsunderlagen med därav

följande omräkning av pensionsavdragen. Enligt mitt förslag blir revi­

sionen av pensionsbestämmelserna, bortsett från pensionsrättens utsträck­

ning till icke-ordinarie personal, väsentligen att betrakta såsom ett väl­

behövligt ordnande av pensionsvillkoren efter enhetliga och mera ratio­

nella grunder, medan den egentliga pensionsförmånen till storleken läm­

nas orubbad.

I det inom finansdepartementet upprättade förslaget till civilt tjänste-

pensionsreglemente har jag sålunda låtit upptaga pensionsunderlagen in­

om de olika lönegraderna till samma belopp som för närvarande. Med hän­

syn till att kvinnlig befattningshavare allt fortfarande icke äger rätt att

åtnjuta lön i högsta löneklassen inom den lönegrad, hennes befattning till­

hör, torde pensionsunderlaget för sådan tjänsteman böra såsom hittills ut­

göra det belopp, som gäller såsom pensionsunderlag för manlig tjänste­

man i närmast lägre lönegrad.

I konsekvens med vad nu anförts ifrågasätter jag ej heller någon änd­

ring i de belopp, vilka gälla såsom pensionsunderlag för justitieråd, rege­

ringsråd och landshövding eller för de genom förordnande på viss tid till­

satta generaldirektörerna m. fl.

Bihang lill riksdagens protokoll 19lii. 1 sami. Nr 222.

*>

Kungl. May.ts proposition nr 222.

Departements­

chefen.

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

I detta sammanhang ber jag få erinra, att pensionssakkunniga i sitt

betänkande ifrågasatt särskilda förhöjda pensionsunderlag för några

grupper av befattningshavare vid kommunikationsverken. Sålunda bar

för lokomotivförare (12 :e lönegraden) och lokomotiveldare (7:e lönegra­

den), med hänsyn till de till dessa tjänstemän utöver ionen utgående s. k.

lokomotivtjänstpenningarna, föreslagits pensionsunderlag, som skulle

innefatta omkring två tredjedelar av den inkomst av lokomotivtjänstpen-

ningar, som befattningshavarna i genomsnitt uppbära för år och vilken

beräknats till 266, respektive 136 kronor. Framställningar örn ytterligare

höjning av pensionsunderlagen för lokomotivpersonalen hava bos Kungl.

Maj :ts gjorts av sammanslutningar bland nämnda personal. Vidare hava

de sakkunniga föreslagit särskilda pensionsunderlag för de förste post-

expeditörer (12:e lönegraden) och postexpeditörer (Ilie lönegraden) samt

förste telegrafexpeditörer (12:e lönegraden) och telegrafexpeditörer (Ilie

lönegraden), som enligt beslut av 1926 års riksdag personligen i lönekän-

seende placerats i lönegrad närmast högre än den, till vilken vederböran-

des befattning bör. Efter samråd med cliefen för kommunikationsdepar­

tementet bar jag ansett mig böra tillstyrka ett tillgodoseende av dessa

yrkanden. För lokomotivpersonalen torde därvid böra tillämpas de pen­

sionsunderlag och pensionsavdrag, som gälla för lönegrader närmast

högre än dem, till vilka befattningarna höra, d. v. s. de underlag och av­

drag, som äro fastställda för 13 :e, respektive S:e lönegraderna. Vad an­

går nämnda befattningshavare vid post- och telegrafverken, torde fri­

stående beslut böra fattas örn en dem personligen tillkommande särställ­

ning med avseende å pensionsunderlag och pensionsavdrag.

Till frågan örn de pensionsunderlag, som böra fastställas för icke-ordi-

narie befattningar, återkommer jag i det följande.

Beträffande pensionsavdragen må framhållas, att dessa — i anslutning

till grundsatser, som hittills antagits med avseende å pensionsavgifternas

storlek — i sakkunnigförslaget avvägts så, att de under gjorda antagan­

den beträffande dödlighet, räntefot, inträdesåldrar, befordringsgång, pen­

sionsålder m. m. beräknats för bela personalbeståndet genomsnittligt täc­

ka ungefär en tredjedel av pensioneringskostnaderna, däri inberäknat de

i pensionerna inarbetade dyrtidstilläggen. I fråga örn dessa beräknin­

gar tillåter jag mig hänvisa till en i sakkunnigbetänkandet (sid.

172—208) intagen försäkringsteknisk utredning av förste aktuarien dr

T. Jansson. Med den ståndpunkt, jag intagit beträffande pensionsunderla­

gen, står bäst samman, att såsom pensionsavdrag fastställas nuvarande av­

giftsbelopp oförändrade. Vid de sänkningar av vissa pensionsåldrar, som

innefattas redan i sakkunnigförslaget eller som därutöver tillstyrkts i det

föregående, borde visserligen en böjning av pensionsavdragen äga rum, fol­

den händelse man ville strängt uppehålla den antagna täckningsprocen-

ten och därvid fastbölle vid de antaganden i övrigt, på vilka beräkningen

av nuvarande avgiftsbelopp vilar. Enligt min mening kan emellertid

Kungl. May.ts proposition nr 222.

83

någon mera avsevärd rubbning i pensionsavdragens storlek näppeligen

ifrågakomma utan samband med ändring i löne- eller pensionsbelop­

pen. Oavsett detta må framhållas, att de antaganden, som ligga till grund

för avgiftsberäkningarna såvitt angår vissa av de faktorer, vilka jämte

pensionsåldrarna mest påverka pensioneringens ekonomi, icke torde helt

svara mot nu rådande förhållanden. I samband med en eventuell fram­

tida omarbetning av skalorna för pensionsunderlag och pensionsavdrag

lära såväl berörda antaganden som frågan angående de konventionella

grundlinjerna för avdragsberäkningarna, exempelvis fixerandet av täck-

ningskvoten till en tredjedel eller annan kvotdel, böra komma under för­

nyad omprövning.

Ordinarie kvinnlig tjänsteman erlägger för närvarande pensionsavgift

för egen pensionering med samma belopp, som är fastställt för manlig

tjänsteman i samma befattning. Därjämte har kvinnlig tjänsteman att

till vederbörande tjänstepensionsfond inbetala avgift för familjepensio-

nering till enahanda belopp, som manlig innehavare av befattningen har

att gälda till vederbörande änke- och pupillkassa. Denna anordning stö­

der sig på den grundsatsen, att i en och samma befattning den behållna

lönen — bortsett från skiljaktigheten beträffande antalet löneklassupp-

flyttningar — bör vara lika, vare sig befattningen innehaves av man

eller kvinna. Då för kvinnlig befattningshavare gäller ett lägre tjänste-

pensionsunderlag än för manlig tjänsteman i samma lönegrad och då

vidare den kvinnliga befattningshavarens familjepensionsrätt avser alle­

nast pupillpensionering, lärer emellertid den nuvarande ordningen för de

kvinnliga tjänstemännens bidrag till tjänste- och familjepensioneringen

knappast kunna betraktas såsom fullt rationell. Med den ståndpunkt,

jag i det föregående intagit till frågan örn tjänstepensionsavdragens be­

lopp, och i avvaktan på den pågående utredningen rörande familjepen­

sioneringen anser jag mig dock icke kunna föreslå någon ändring här­

utinnan. Hittills gällande grunder i förevarande hänseenden torde därför

böra tillämpas även i fortsättningen. Det må för övrigt erinras, att ehuru

propositionen till 1925 års riksdag angående ordnandet av kvinnliga be­

fattningshavares löne- och pensionsförhållanden (Utgifterna: för flera hu­

vudtitlar gemensamma frågor, punkten I) utgick från att ett inordnande

av de kvinnliga tjänstemännen å den för manliga och kvinnliga befatt­

ningshavare gemensamma löneplanen icke borde få innebära mera bety­

dande avlöningsförhöjningar, inplaceringen likväl kom att för flertalet

kvinnliga tjänstemän medföra en löneökning, vilken uppvägde den mer-

utgift för pensioneringen, som tillfördes dessa tjänstemän genom de ny­

tillkommande famil jepensionsavgifterna.

Pensionsfonder.

För närvarande överföras de ordinarie befattningshavarnas pensionsav­

gifter såväl vid kommunikationsverken som inom den övriga civila stats-

förvaltningen till särskilda pensionsfonder. 1921 års pensionskommitté

och 1926 års pensionsutredning ifrågasatte härutinnan icke annan änd­

ring än att, då även viss icke-ordinarie personal skulle inordnas under

samma pensionsförfattningar som den ordinarie personalen, jämväl de

icke-ordinarie befattningshavarnas avgifter skulle tillföras pensionsfon­

derna.

De sakkunniga hava nu framhållit, att fonderingsspörsmålet bomme i

ett annat läge, därest på sätt de sakkunniga föreslagit pensionsavgifterna

ersattes med pensionsavdrag å lönen. Enär enligt detta förslag de med

pensionsavdrag minskade lönerna skulle erhålla karaktären av nettolöner

och de individuella avdragsbeloppen icke bomme till synes i räkenska­

perna, liksom ej heller kontant uppbörd av pensionsavdrag tänkts skola i

någon form äga rum, kunde direkt omföring av avdragsbeloppen till pen­

sionsfonderna icke lämpligen ifrågakomma. Örn fondering ansåges fort­

farande höra äga rum, syntes i stället pensionsfonderna höra tillgodoföras

mot pensionsavdragen svarande, mera summariskt beräknade belopp från

för ändamålet i riksstaten och de affärsdrivande verkens stater beräknade

utgiftsanslag. Den minskade belastningen å lönekontot skulle sålunda

komma att motsvaras av en lika stor ökning av utgifterna för pensions-

viisendet. Därmed uppställde sig emellertid frågan, huruvida fondbild-

ning verkligen vore den lämpligaste formen för mötande av sådana lö­

pande utgifter som pensioner till f. d. befattningshavare i statens tjänst.

Ehuru de sakkunniga för sin del icke vore beredda att lämna något be­

stämt svar å denna fråga, ansåge de dock spörsmålet vara av sådan vikt,

att det icke syntes tillrådligt att längre undanskjuta detsamma. I stället

borde nämnda spörsmål bliva föremål för en närmare undersökning av

för detta ändamål särskilt tillkallade utredningsmän. I syfte att icke på

någon punkt föregripa resultatet av en dylik undersökning hade de sak­

kunniga i sitt förslag till pensionsreglemente icke intagit några bestäm­

melser rörande fondering, vilket icke heller ur andra synpunkter ansetts

vara erforderligt. De sakkunniga vore emellertid angelägna att fram­

hålla, att ett nytt pensionsreglemente i enlighet med det framlagda för­

slaget läte sig genomföras helt oberoende av den ställning, man funné sig

böra intaga till frågan örn fondering av vissa medel för pensionskostna­

dernas bestridande.

Föi att åskådliggöra pensionsfondernas ställning och den omfattning',

i vilken fondering av pensionsavgifter för närvarande äger rum inom ci­

vilförvaltningen, hava de sakkunniga på grundval av från vederbörande

verk införskaffade uppgifter meddelat vissa sammanställningar, avseende,

vad angår kommunikationsverkens pensionsfonder, kalenderåret 1931 samt

beträffande civila pensionsfonden budgetåret 1930/1931. Dessa samman­

ställningar hava sammanförts i en i betänkandet intagen tablå, till vilken

jag tillåter mig hänvisa (betänkandet sid. 38—39).

För egen del anföra de sakkunniga bland annat:

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

85

Fondbildningens anhängare å sin sida göra gällande, att eftersom pen­

sionen skall intjänas av befattningshavaren under hans tjänstetid, pen­

sionskostnaden bör belasta statens budget under samma tid. Örn detta

icke sker, flyttas pensionskostnaden helt eller delvis över från den genera­

tion av skattedragare, som tar befattningshavarens arbete i anspråk, till

den, under vilken pensionerna utbetalas. Den slutsats, vartill man med

detta resonemang måste komma, blir givetvis, att icke blott befattnings­

havarens utan även statens andel i pensionskostnaden rätteligen borde

fonderas, något som även föreslagits av de s. k. centraliseringssakkunniga

i deras den 3 november 1917 avgivna betänkande rörande det statsunder­

stödda pensionsväsendets centralisering. Även kommunikationsverkens

lönekommitté har varit inne på samma tankegång, ehuru kommittén av­

stått från att framställa något direkt förslag i sådant avseende.

Det torde å andra sidan kunna anföras skäl även mot fondbildning för

pensioneringsändamål. Betraktar man pensionskostnaderna såsom löpan­

de statsutgifter av i stort sett enahanda slag som utgifter för löner, kan

det knappast sägas, att pensionskostnaderna »kastas på framtiden», örn de

bestridas av löpande statsinkomster. Bemärkas må även, att 1899 års pen­

sionskommitté vid framställandet av förslag örn fondering av pensionsav­

gifterna knappast synes hava letts av någon tanke på att söka riktigare

fördela statens pensionskostnader, utan motiverade sitt förslag med att

avgifternas värde genom förräntandet skulle förhöjas, varjämte graden

av tjänstinnehavarnas deltagande i pensionskostnaderna genom fondbild­

ningen skulle bliva bättre åskådlig.

Även örn den av de sakkunniga ifrågasatta utredningen av fonderings-

spörsmålet skulle leda till det resvdtatet, att fondering anses böra bibehållas

i nuvarande eller utökad omfattning, vill det synas de sakkunniga lämp­

ligast, att pensionsfondernas förvaltning centraliseras till statskontoret.

Tillräckliga skäl att bibehålla kommunikationsverkens pensionsfonder un­

der förvaltning av dessa verks styrelser synas knappast föreligga. Erfa­

renheten har nämligen givit vid handen, att vissa av kommunikationsver-

ken måst placera vederbörande pensionsfond tillhöriga medel i riksgälds­

kontoret eller i obligationer otc., enär kapitalbehållningarna överstiga be­

hovet av förlag för verken.

I sin tablå över pensionsfondernas ställning hava de sakkunniga upp­

tagit särskilt för sig de medel för pensionering av avlidna kvinnliga be­

fattningshavares barn, som enligt beslut år 1925 i samband med ordnandet

av kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden redo­

visas under pensionsfonderna. Dessa medel visa en kapitalbehållning vid

utgången av kalenderåret 1931 respektive budgetåret 1930/1931 av 3.8a mil­

joner kronor. Kapitalökningen under samma tid belöpte sig till 0.72 mil­

jon kronor, medan utgifterna för barnpensioner stannade Vid den blyg­

samma siffran av 6,119 kronor. Det vore visserligen, yttra de sakkunniga,

förhastat att härav draga några bestämda slutsatser rörande storleken av

fondernas utgifter i framtiden, men man syntes dock våga påstå, att det

icke vore av behovet påkallat att fortsätta med en så pass betydande fon­

dering för mötande av de relativt små utgifter, som kunna komma att krä­

vas. En lämplig användning för någon del av de betydande överskott, som

86

familjepensionsmedlen lämnade, trodde sig emellertid de sakkunniga hava

funnit i ett utnyttjande av familjepensionsmedlen för befrämjande av

kvinnliga gifta tjänstemäns avgång ur statstjänsten. Härom hava de

sakkunniga på annat ställe i sitt betänkande anfört huvudsakligen föl­

jande:

Kvinnlig tjänsteman,^ som i samband med ingående av äktenskap eller

senare önskade avgå från sin tjänst, skulle, på därom gjord framställning,

få sin enligt bestämmelserna i 21 § av reglementsförslaget beräknade in­

vänta pension (»uppskjuten livränta») överförd till familjepensionsmed­

len för att där sammanföras med kapitalvärdet av de familjepensionsav-

gifter, som hon till pensionsfonden inbetalat. Avkastningen av dessa me­

del skulle ställas till den avgångna kvinnans disposition antingen omedel­

bart eller från senare tidpunkt, då de genom årligen tillagd ränta forme­

rats. Uppenbarligen kunde, särskilt vid tidig avgång från statstjänsten,

denna avkastning icke bliva stor, men den innebure dock ett påtagligt nyt­

tiggörande för kvinnan av inbetalda avgifter och av fullgjord tjänstgöring

åt staten.

Den avkastning av familjepensionsmedel, som alltså skulle komma kvin­

nan till godo, borde givetvis vid hennes frånfälle utbytas mot pupillpen­

sion till hennes minderåriga barn.

Förutom tillgodonjutandet av nu nämnda förmåner, till vilka den ur

tjänsten avgångna kvinnan kunde anses berättigad, borde av familjepen-

sionsmedlens försäkringstekniskt påvisbara överskott åtminstone en viss

del kunna tagas i anspråk till att, där så prövades skäligt, öka ut de be­

lopp,_ som hon eller hennes barn eljest skulle äga utbekomma, dock att

härvid borde sättas viss maximigräns. Tilläggsbeloppets storlek borde i

viss mån göras beroende av antalet tjänstår vid avgången.

De sakkunniga framhålla emellertid, att spörsmålet, vilka åtgärder lämp­

ligen borde vidtagas i syfte att underlätta gift kvinnas avgång ur stats­

tjänst, icke kunde erhålla sin slutliga lösning i ett tjänstepensionsregle-

mente. Frågan syntes nämligen äga närmare samband med familjepen-

sioneringens ordnande och borde därför bliva föremål för uppmärksam­

het i samband med en revision av grunderna för denna pensionering. Den

tanke, åt vilken de sakkunniga givit uttryck, vore därför icke att upp­

fatta såsom ett i sina detaljer utformat förslag utan snarare som ett upp­

slag till fortsatt diskussion i ämnet.

Avgivna yttranden. Av de hörda ämbetsverken hava länsstyrelsen i

Hallands län, statskontoret, kammarrätten, riksräkenskapsverket, domän­

styrelsen och försäkringsinspektionen uttryckligen förordat den av pen-

sionssakkunniga ifrågasatta utredningen rörande behovet av fortsatt fon-

dering av tjänstemännens bidrag till pensioneringen. Domänstyrelsen ut­

talar, att örn fonderingsprincipen därvid funnes böra bibehållas, en sär­

skild pensionsfond borde upprättas för domänverket.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner likaledes en ändring

av nuvarande fonderingssystem med fog kunna ifrågasättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Däremot yttrar lantbruksstyrelsen, att ett mera försäkringstekniskt ord­

nande av statstjänstemannens pensionsfråga borde såsom en given följd

medföra, att fondering av avgifterna ägde rum. Ur tjänstemännens

synpunkt syntes med en fondering jämväl följa en viss trygghet, som icke

borde helt förbises.

Länsstyrelsen i Hallands län håller före, att någon kapitalökning av de

olika pensionsfonderna hädanefter icke borde förekomma utan att f ondei -

nas hela avkastning borde användas för de årliga pensionsutbetalningarna.

I liknande riktning har vattenfallsstyrelsen uttalat sig.

Pensionsstyrelsen och statskontoret anse, att i tjänstepensionsreglemen-

tet bestämmelser rörande fondering av medel för pensioneringsändamål

kunna utan olägenhet utelämnas.

Järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och riksräkenskapsvei ket hava

förklarat sig icke kunna biträda de sakkunnigas förslag örn att pensions­

fonderna vid kommunikationsverken skulle överflyttas till statskontoret

för förvaltning. Härvid har framhållits, att en sadan överflyttning skulle

medföra omgång i det kamerala arbetet. Riksräkenskapsverket har föror­

dat, att den ifrågasatta utredningen rörande fonderingssystemet måtte

omfatta jämväl frågan örn eventuellt kvarstående pensionsfonders för­

valtning.

Slutligen är att nämna, att vattenfallsstyrelsen och försäkringsinspek-

tionen framhållit, hurusom de tillgångar i kommunikationsverkens pen­

sionsfonder, sorn äro placerade såsom förlagsmedel hos vederbörande verk,

borde förräntas efter en förhöjd räntefot av 4.5 procent i stället för såsom

för närvarande efter en räntefot av 4 procent. Ämbetsverkens ifrågava­

rande uttalanden torde hava föranletts av den omständigheten, att de i be­

tänkandet intagna försäkringstekniska beräkningarna rörande pensions-

avdrag m. m. grunda sig på en beräknad räntefot av 4.5 procent.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

87

De sakkunnigas uppslag till åtgärder i fråga örn befrämjande av gift

kvinnas avgång ur tjänst har gjorts till föremål för välvilliga uttalan­

den av åtskilliga myndigheter. Vissa av dessa förorda en närmare ut­

redning av förevarande spörsmål i samband med revisionen av grunderna

för statens befattningshavares familjepensionering.

Vad först angår frågan om en fortsatt fondering av de medel, som i form

a,v pensionsavdrag skulle innehållas å befattningshavarnas löner, synes

denna fråga vara förtjänt att närmare övervägas. En prövning av denna

fråga torde dock lämpligen kunna anstå intill dess på dagordningen stå­

ende ytterligare spörsmål rörande pensioneringsförhållanden för statstjän­

stemän — i främsta rummet den militära tjänstepensioneringen samt fa-

miljepensioneringen — i sina huvudgrunder vunnit en lösning. Så länge

en dylik prövning icke verkställts, bör enligt mitt förmenande det nuvaran-

Vepartements-

chefen.

88

de fonderingssystemet bibehållas i princip oförändrat. Då jag förut bi­

trätt de sakkunnigas förslag angående tillämpning i viss omfattning av

systemet med nettolöner, tillstyrker jag, att de nuvarande pensionsfonder­

na vid kommunikationsverken av vederbörande verks medel årligen till­

föras ett överslagsvis beräknat belopp, svarande mot summan av de pen-

sionsavdrag, som vederbörande verks befattningshavare med pensionsrätt

enligt civila tjänstepensionsreglementet få vidkännas. För detta ända­

mål böra särskilda utgiftsposter upptagas å verkens driftkostnadsstater.

I anslutning härtill bör för allmänna civilförvaltningens del å elfte huvud­

titeln uppföras ett särskilt anslag, motsvarande den överslagsvis beräkna­

de summan av de under civila tjänstepensionsreglementet lydande be­

fattningshavarnas pensionsavdrag under budgetåret, från vilket anslag

de mot tjänstemännens bidrag till pensioneringen svarande medlen böra

tillgodoföras civila pensionsfonden. Med hänsyn bland annat till att be­

fattningshavarna skulle vidkännas pensionsavdrag allenast under 30 år,

synes det för beräkningen av detta anslag bliva nödvändigt, att vederbö­

rande verk i samband med avgivande av förslag till anslagsäskanden för

nästföljande budgetår meddela uppgift rörande det sammanlagda belopp,

som beräknas under sagda budgetår bliva genom pensionsavdrag inne­

hållet vid verket.

Emellertid är att märka, att vissa till den civila pensionsfonden anslutna

verk bekosta sina utgifter av särskilda medel. För dessa verk torde ett för­

faringssätt, motsvarande det för kommunikationsverken nyss förordade,

böra komma i tillämpning. Sålunda torde å domänverkets kostnadsstat

böra upptagas en särskild utgiftspost till beloppet ungefärligen motsva­

rande summan av de pensionsavdrag, de vid verket anställda, under tjän­

stepensionsreglementet lydande befattningshavarna beräknas komma att

vidkännas, å vilken post avsättningen till civila pensionsfonden bör redo­

visas. Vid de verk (statens biografbyrå, patent- och registreringsverket,

försäkringsinspektionen m. fl.), för vilka gälla s. k. specialbudgeter, böra

i verkens stater upptagas anslagsposter för pensionsavdragen. De på

tjänstemännen vid sistnämnda verk ankommande bidragen till tjänstepen-

sioneringen skulle komma civila pensionsfonden tillgodo genom omföring

från de till specialbudgeterna hörande diversemedelsfonderna. I den mån

befattningshavare vid verk, som i likhet med de nu nämnda bestrida sina

utgifter av egna medel men vilkas tjänstemän innehava allenast icke­

ordinarie anställning, komma att inordnas under civila tjänstepensions­

reglementet, förutsätter jag, att samma anordning kommer att tillämpas

även där.

I detta sammanhang torde jag få erinra, att för innevarande budgetår,

i syfte att begränsa anslagsbehovet under elfte huvudtiteln, genomförts

viss inskränkning beträffande fondering av avgiftsmedel i civila pen­

sionsfonden. I enlighet med Kungl. Maj:ts förslag har riksdagen be-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

89

slutat, att de till fonden under budgetåret 1932/1933 inflytande pensionsav­

gifterna ävensom avkastningen under samma budgetår av fondens kapital

skola, i den mån dessa medel icke tagas i anspråk för bestridande av den

på fonden enligt 1907 års civila pensionslag ankommande andel i kostna­

derna för beredande av pension enligt lagen, under budgetåret 1933/1934

tillgodoföras det å riksstatens elfte huvudtitel uppförda ordinarie förslags­

anslaget till pensionering av civila tjänstinnehavare. För genomförande

av denna anordning, som innebär ett avsteg från föreskrifterna i 11 § ci­

vila pensionslagen, bär särskild lag örn användande av viss del av de till

pensionsfonden under budgetåret 1932/1933 inflytande medlen antagits.

Motsvarande anordning har av Kungl. Majit föreslagits och av riksdagen

beslutats för nästkommande budgetär. Jag torde icke nu behöva taga

ståndpunkt till frågan, huruvida och i vad mån någon jämkning i de

för allmänna civilförvaltningens del nyss förordade budgetära anordnin­

garna för överförande till respektive pensionsfonder av tjänstemännens

bidrag till pensioneringen må bliva erforderlig, därest en motsvarande

inskränkning i fonderingen skulle komma att tillämpas även efter civila

tjänstepensionsreglementets ikraftträdande.

Med den ståndpunkt, jag i det föregående intagit i fonderingsfrågan,

har jag ansett det riktigaste vara, att i civila tjänstepensionsreglementet

upptages en allmän bestämmelse rörande fondering av tjänstemännens

bidrag till pensioneringen. De sakkunnigas förslag att överflytta förvalt­

ningen av de nuvarande pensionsfonderna vid postverket, telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk till statskontoret har jag i

likhet med vissa ämbetsverk ansett mig åtminstone för närvarande icke

böra biträda. Domänstyrelsens förslag örn inrättande av en särskild pen­

sionsfond för domänverket lärer i fonderingsfrågans nuvarande läge icke

böra föranleda åtgärd.

Vid det föreslagna inordnandet av pensionsberättigade icke-ordinarie

tjänstemän vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vatten­

fallsverk under tjänstepensionsreglementet skulle ifrågavarande befatt­

ningshavares delägarskap i de nuvarande pensionskassorna för icke-ordi­

narie personal vid dessa verk upphöra. Då jag utgår från att dessa pen­

sionskassor skola även efter civila tjänstepensionsreglementets och arbe-

tarpensionsreglementets ikraftträdande bestå och därvid uteslutande ta­

gas i anspråk för arbetarpensioneringen, torde, i anslutning till vad de

sakkunniga föreslagit, från arbetarpensionskassorna till respektive verks

fonder för tjänstemannapensioneringen böra överföras medel motsva­

rande vad av gjorda avsättningar belöper på de i kassorna delaktiga tjän­

stemännen. De särskilda föreskrifter, som kunna visa sig erforderliga

rörande sättet för genomförande av dylik överföring m. m., torde det få

ankomma på Kungl. Majit att utfärda. Likaledes bör Kungl. Majit äga

ineddela de närmare bestämmelser rörande fonderingen och pensionsfon­

dernas förvaltning m. m., som må anses erforderliga.

Departements­

chefen.

Vad slutligen angår de sakkunnigas uppslag till befrämjande av gift

kvinnas avgång från tjänsten, bar, såsom de sakkunniga framhållit, denna

fråga nära samband med spörsmålet örn familjepensioneringens ordnande

för statens befattningshavare. Enligt vad jag inhämtat kommer också

berörda fråga att av de sakkunniga närmare övervägas i samband med

den pågående utredningen örn familjepensioneringen. Med hänsyn här­

till och då såsom de sakkunniga framhållit förevarande spörsmål icke

lärer kunna erhålla sin slutliga lösning i ett tjänstepensionsreglemente,

har jag ansett mig sakna anledning att nu för egen del taga ställning till

detta spörsmål.

90

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Detaljmotivering till reglementsförslaget.

Såsom jag redan framhållit, har det förslag till civilt tjänstepensions­

reglemente, som 1930 års pensionssakkunniga framlagt, underkastats om­

arbetning inom finansdepartementet bland annat i syfte att ansluta det­

samma till nu gällande avlöningsbestämmelser. Det förslag till civilt

tjänstepensionsreglemente, som jag framlägger, avviker av denna anled­

ning på åtskilliga punkter från avfattningen av de sakkunnigas förslag.

Vid avvikelser allenast av sådan anledning har jag i det följande i allmän­

het ansett mig icke behöva redogöra för de sakkunnigas förslag och den där­

till anknutna specialmotiveringen. Jämväl i övrigt ingår jag på närmare

behandling av de sakkunnigas detaljmotivering endast i den mån gjorda

erinringar det föranleda eller särskilt uttalande från min sida eljest an­

setts påkallat.

Rubriken m. m.

De sakkunniga hava givit sitt förslag formen av ett reglemente. I av­

seende härå hava de sakkunniga anfört, att det vore lika betryggande för

tjänstemännen, örn pensionsbestämmelserna meddelades i form av ett reg­

lemente, fastställt av Kungl. Maj:t och riksdagen, som örn desamma, på

sätt för närvarande är fallet, intoges i en författning av civillags natur.

Därest pensionsföreskrifterna utfärdades i form av ett reglemente, skulle

ock överensstämmelse vinnas med vad som i motsvarande hänseende gäll­

de på löneområdet.

Avgivna yttranden. Några myndigheter hava uttalat sig för ett bibe­

hållande av den nuvarande anordningen, enligt vilken pensionsföreskrif­

terna innehållas i en i lagform utfärdad författning.

Frågan, huruvida pensionsbestämmelserna böra utfärdas i form av lag

eller reglemente, synes mig vara utan praktisk betydelse för befattnings-

91

liavarnas pensionsrätt. Vid sådant förhållande har jag ansett tillräcklig

anledning saknas att frångå de sakkunnigas förslag, som ansluter sig till

gällande ordning beträffande formen för de statliga avlöningsbestämmel-

serna.

Såsom redan förut omnämnts, hava de sakkunniga sammanfattat de nya

pensionsbestämmelserna i två huvudförfattningar att antagas av Kungl.

Majit och riksdagen gemensamt, nämligen dels pensionsreglementet och

dels ett förslag till kungörelse med tilläggsbestämmelser till reglementet.

Därjämte hava de sakkunniga i ett särskilt kungörelseförslag upptagit

vissa övergångsbestämmelser, vilka enligt de sakkunnigas mening skulle

utfärdas av Kungl. Majit utan riksdagens medverkan.

Vid överarbetningen av sakkunnigförslaget har jag i förenklingssyfte lå­

tit vidtaga sådan ändring, att erforderliga delar av förslagets tilläggsföre-

skrifter infogats i själva pensionsreglementet, varigenom särskilda tilläggs­

bestämmelser av avsedd art skulle bliva obehövliga. De ifrågasatta över­

gångsbestämmelserna äro enligt min mening av den beskaffenhet, att de

böra beslutas av Kungl. Majit och riksdagen gemensamt. Härvid kan lämp­

ligen förfaras så, att övergångsbestämmelserna direkt anslutas till regle­

mentet. Genom dessa anordningar skulle de huvudsakliga pensionsföre-

skrifterna komma att innefattas i en enda av Kungl. Majit och riksdagen

antagen författning. Däremot torde det, på sätt de sakkunniga ock av­

sett, böra få ankomma på Kungl. Majit att meddela de särskilda tillämp­

ningsföreskrifter, som kunna visa sig behövliga.

Reglementets uppställning ansluter sig nära till de sakkunnigas förslag,

som uppdelats i fyra särskilda kapitel, av vilka 1 kap. innehåller vissa

allmänna pensioneringsbestämmelser, tillämpliga å samtliga i reglemen­

tet avsedda befattningshavare, medan 2—4 kap. innehålla särskilda pen-

sioneringsföreskrifter för var och en av de huvudgrupper befattningshava­

re, å vilka reglementet skulle äga tillämpning. I departementsförslaget har

tillagts en ny avdelning, 5 kap., innefattande vissa specialföreskrifter rö­

rande reglementets tillämplighet m. m. Härtill ansluta sig, såsom nyss

nämnts, vissa övergångsbestämmelser.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.

1

*.

Enligt 1 § i de sakkunnigas reglementsförslag skulle civila tjänstepen-

sionsreglementet äga tillämpning å ordinarie och extra ordinarie tjänste­

män samt tjänstemän å extra stat, vilka bleve underkastade bestämmel­

serna i de av 1928 års lönekommitté utarbetade förslagen till allmänt av-

löningsreglernente och till avlöningsreglemente för extra ordinarie och

extra tjänstemän. För vinnande av anslutning till nu gällande avlönings-

reglementen vid den nyreglerade civila statsförvaltningen har fullständig

omredigering av paragrafen blivit nödvändig.

92

Kungl. May.ts proposition nr 222.

1 § 1 morn.

För att tydligt utmärka reglementets tillämpningsområde beträffande

ordinarie tjänstemän med lön enligt det nya lönesystemet Ilar det ansetts

ändamålsenligt att i författningstexten angiva de olika avlöningsregle-

menten, vilka reglera ifrågavarande tjänstemäns avlöningsförhållanden.

1 § 2 mom.

Av icke-ordinarie personal skulle gruppen extra ordinarie tjänstemän

vid nyreglerade verk generellt inordnas under reglementet. Däremot har

den i de sakkunnigas reglementsförslag upptagna personalkategorien tjän­

stemän å extra stat icke angivits i författningstexten. Anledningen här-

till ar — förutom att begreppet tjänsteman å extra stat icke är enhetligt

bestämt inom alla de förvaltningsgrenar, som bär avses — att fråga

föreligger om viss omläggning i uppställningen av riksstatens utgifts­

sida, vilken fråga torde komma att föreläggas årets riksdag, samt att

en lösning av denna fråga med därav föranledda ändringar i anslagsredo­

visningen å riksstaten måhända kommer att föranleda ändrade benämnin­

gar å de grupper av icke-ordinarie tjänstemän, som för närvarande åtnjuta

avlöning från extra anslag. Jag utgår emellertid från att de tjänstemän,

som i fortsättningen komma att i avseende å anställnings- och löneförhål­

landen intaga en ställning motsvarande de nuvarande extra-statstjänste-

männens, skola såsom regel bliva delaktiga av pensionsrätt enligt regle­

mentet.

Såsom redan i den allmänna motiveringen framhållits, finnas vid de ny­

reglerade verken vissa befattningshavare eller grupper av befattnings­

havare, vilka, ehuru de icke innehava extra ordinarie anställning eller äro

tjänstemän å extra stat, likväl kunna anses jämförbara med befattnings­

havare i dylik ställning och fördenskull vid en utsträckning av tjänste­

mannapensioneringen till icke-ordinarie personal skäligen kunna göra an­

språk på pensionsrätt. Att genom en bestämmelse i reglementet klart de­

finiera dylika personalgrupper är för närvarande icke möjligt. Anställ­

ningsformer och avlöningsbestämmelser äro nämligen vid olika förvalt­

ningsgrenar och institutioner så skiftande, att tillfredsställande generella

avgränsningar icke torde kunna ernås. Det synes därför nödvändigt, att

frågan örn inordnande under reglementet av andra icke-ordinarie befatt­

ningshavare än extra ordinarie tjänstemän och tjänstemän å extra stat

göres beroende av prövning beträffande varje särskild grupp eller befatt­

ning. Såsom allmän grundsats för dylik prövning bör uppställas, att per­

sonal med full sysselsättning och i mera fast anställning för arbetsuppgif­

ter av fortlöpande natur bör beredas pensionsrätt. För att säkerställa nödig

reda och konsekvens i fråga örn beviljande av pensionsrätt torde det bliva

erforderligt att i regel göra pensionsrätten beroende av anställningsform

och avlöningsnormer på sådant sätt, att med en viss anställnings- och

avlöningsform regelmässigt följer pensionsrätt samt att denna form

93

icke heller kommer till användning i andima fall än då pensionsrätt skäligen

bör ifrågakomma. Detta förutsätter emellertid, att anställnings- och avlö­

ningsformerna inom olika delar av civilförvaltningen fixeras på ett mera

enhetligt sätt än för närvarande, med beaktande av de konsekvenser, som

pensioneringens utsträckning kommer att medföra. Då emellertid Kungl.

Majit äger meddela avlöningsföreskrifter beträffande icke-ordinarie per­

sonal, ligger det i Kungl. Marits hand att i angivna hänseenden söka skapa

grundval för en tillfredsställande avgränsning av pensionsrätten. Jag har

för avsikt att vidtaga åtgärder för att frågan härom efter erforderlig ut­

redning skall kunna lösas inom sådan tid, att pensionsrätt må kunna

efter pensionsreglementets ikraftträdande utan uppskov beredas här av­

sedd personal.

Vad särskilt angår den nu på sina håll i avsevärd utsträckning och i

skilda anställningsformer förekommande gruppen befattningshavare med

arvoden å eller utom stat anser jag mig här böra framhålla, att pensions­

rätt i regel synes böra beredas dylika befattningshavare endast örn be­

fattningen är jämförlig med de i avlöningsreglementena avsedda ordi­

narie arvodesbefattningarna samt anställnings- och avlöningsreglerna an­

passas därefter.

Med hänsyn till vad här anförts har under 2 mom. b) av förevarande pa­

ragraf upptagits ett allmänt stadgande, enligt vilket reglementet skulle

äga tillämpning även å annan icke-ordinarie befattningshavare vid ny-

reglerat verk än extra ordinarie tjänsteman, i den mån Kungl. Majit med

hänsyn till anställningens natur och tjänstgöringens omfattning därom

förordnar.

Med uttrycket »anställningens natur» avses närmast, att anställningen

är av mera stadigvarande art antingen på det sätt, att befattningshavaren

är i likhet med extra ordinarie tjänstemän avsedd att rekrytera ordinarie

tjänst eller oek eljest fyller ett mera bestående behov av arbetskraft vid

verket.

Villkoret örn tjänstgöringens omfattning åsyftar en daglig arbetstid av

ungefär samma omfattning som gäller för motsvarande ordinarie befatt­

ningshavare. Den eftergift från en dylik fordran, som enligt departe-

mentsförslaget skulle göras för extra ordinarie tjänstemän (halvtidsama-

nuenser), torde sålunda såsom regel icke böra komma i fråga beträffande

tjänstemän, vilka avses i 2 mom. b).

1 § 3 moni.

Till nyreglerade verk höra för närvarande icke blott de å ordinarie stat

uppförda utan även vissa verk, för vilkas verksamhet medel utgå från

extra anslag, såsom exempelvis arbetsrådet, arbetsdomstolen och egna­

hemsstyrelsen, eller vilkas samtliga tjänstemän eljest innehava endast

icke-ordinarie anställning, såsom exempelvis statens reproduktionsanstalt.

Reglementet är avsett att, i den mån Kungl. Majit så förordnar, äga till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

94

Kungl. May.ts proposition nr 222.

lämpning även å verk med endast ieke-ordinarie personal, antingen å samt­

liga befattningshavare vid verket eller å vissa av dem, under förutsättning

att befattningshavarna åtnjuta avlöning enligt något av de i 1 mom. om-

förmälda avlöningsreglementena eller enligt av Kungl. Majit i anslutning

därtill utfärdade avlöningsbestämmelser för icke-ordinarie personal.

1 § i morn.

Bestämmelserna i detta moment avse att möjliggöra för Kungl. Majit

att, i enlighet med vad i annat sammanhang anförts, i särskilda fall under

reglementet inordna arbetsledande förmän — eventuellt även arbetsföre-

stånderskor — som icke hava tjänstemannaställning men vilka i avseende

å löne- och anställningsförhållanden intaga en sådan särställning, att

de skäligen böra beredas bättre pensionsförmåner än som skulle kunna

utgå enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare. Stadgandet har

viss motsvarighet i 4 § av pensionssakkunnigas förslag till tilläggsbe­

stämmelser till reglementet.

2

§.

I 2 § hava sammanförts föreskrifter örn de undantag, som vid tillämp­

ning av föreskrifterna i 1 § rörande reglementets tillämplighetsområde

böra iakttagas. Flertalet av dessa föreskrifter har i sakkunnigförslaget

införts i tilläggsbestämmelserna. Därutöver har i departementsförslaget,

under 2 mom. b) av förevarande paragraf, upptagits en bestämmelse, en­

ligt vilken — där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar — från regle­

mentets tillämpning äro undantagna sådana extra ordinarie tjänstemän,

vilkas avlöning icke utgår enligt av Kungl. Majit fastställd löneplan.

3 §.

Förevarande paragraf innefattar regler angående tjänstårsberäkning

för pension och motsvarar 2 § i de sakkunnigas förslag.

3 § 1 mom.

Enligt 2 § 1 mom. av sakkunnigförslaget skulle tjänstår beräknas

för tid, under vilken tjänsteman före uppnåendet av pensionsåldern

innehaft med pensionsrätt förenad befattning i statens tjänst eller eljest

erlagt avgift till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt

eller pensionskassa för tjänstepensionering. Vid tjänstårsberäkning skulle

avdrag göras för tid, under vilken tjänsteman åtnjutit tjänstledighet av

annan anledning än som omförmäldes i allmänna avlöningsreglementet 13

och 14 §§ samt 15 § 1 mom. (ledighet för svag hälsas vårdande, för havan­

deskap eller barnsbörd eller för enskild angelägenhet). Till närmare moti­

vering av sitt förslag i denna del anföra de sakkunniga bland annat föl­

jande i

De sakkunniga hade sökt giva bestämmelserna örn beräkning av tjänst-

år ett innehåll, som dels uteslöte tvekan örn vilken tid i regel finge till-

95

godoräknas, dels ock begränsade tillgodoräkningsrätten till vad som kunde

anses ur olika synpunkter skäligt och rättvist. Det föreslagna stadgandet

innebure, att såsom tjänstår skulle få medräknas även tid, under vilken

tjänsteman åtnjutit semester (ferier) eller tjänstledighet på grund av sär­

skilt tjänsteuppdrag, annat offentligt uppdrag, militär tjänstgöring,

olycksfall i tjänsten och vissa därmed jämförliga ledighetsorsaker samt

sjukdom.

De sakkunniga hade vid bestämmande av den tid, som skulle få medta­

gas vid tjänstårsberäkningen, sökt anslutning till vad som enligt 6 § 3

mom. i förslaget till allmänt avlöningsreglemente skulle få tillgodoräk­

nas i och för uppflyttning i löneklass, varigenom bland annat matrikel-

föringen skulle underlättas. Anledning hade då icke heller synts före­

ligga att i tjänstårsberäkningen medtaga — i enlighet med nuvarande

stadgande — även ledigheter för enskilda angelägenheter eller för hälsans

vårdande under kortare tid än femton dagar. Att i reglementet inrymma

någon bestämmelse örn viss lägsta ålder, från och med vilken beräkning

av tjänstår finge ifrågakomma, syntes icke behövligt med den begräns­

ning, tillgodoräkningsrätten erhållit i de sakkunnigas förslag.

Genom föreskriften att såsom tjänstår endast skulle få räknas tid, som

infölle före uppnåendet av pensionsåldern, hade de sakkunniga bland an­

nat velat undvika, att anstånd med avsked skulle kunna sättas i fråga

allenast för att bereda tjänsteman tillfälle att förbättra sina pensionsvill-

kor genom intjänande av ytterligare tjänstår.

Rätten till pension borde grundas på stadigvarande anställning i

statens tjänst med bestämd tjänstgöringsskyldighet. I och med

pensionsrättens utsträckande till tjänstemän å extra stat och extra

ordinarie tjänstemän folie det sig naturligt att knyta rätten att räkna

tjänstår just till tjänstgöringen i de befattningar, som vore förenade med

rätt till pension. Enär inom vissa förvaltningsområden ett intimt sam­

arbete ägde rum mellan statstjänsten och sådan allmän eller halvenskild

tjänst, till vilken staten i olika former lämnade bidrag, hade de sakkun­

niga ansett, att de befattningar, vilka vore förenade med pensionsrätt i

och avgiftsplikt till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt

eller pensionskassa, borde vid tjänstårsberäkningen jämställas med förut

örn förmälda statliga befattningar.

Avgivna yttranden. Nedre justitie!’evisionen och skolöverstyrelsen hava

ansett, att jämväl tiden efter pensionsålderns inträde borde få tillgodo­

räknas såsom tjänstår för den, som erhölle anstånd med avsked. Göta

hovrätt, järnvägsstyrelsen och skolöverstyrelsen hava påyrkat, att till­

godoräknande även av annan ledighet än den av de sakkunniga avsedda

måtte få äga rum, örn ledigheten icke överstege 15 dagar. Järnvägssty­

relsen framhåller dessutom, att det för undvikande av missförstånd borde

särskilt angivas, att semester icke skulle föranleda avdrag vid tjänstårs­

beräkningen. Vattenfallsstyrelsen ifrågasätter, huruvida ej tjänstår borde

få tillgodoräknas jämväl för tid, som tjänsteman kunde hava ägt tillgodo­

räkna enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare, liven örn vederbö­

rande under sistnämnda tid icke varit skyldig erlägga avgift för egen

pensionering. Allmänna civilförvaltningens lönenämnd finner synner­

ligen tveksamt, huruvida lämpligen en tjänsteman, som tidigare under

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

96

Departements­

chefen.

viss tid erlagt avgift tili en av staten understödd pensionsinrättning,

exempelvis lärarinnornas pensionsanstalt, bör få tillgodoräkna denna tid

för erhållande av pension från statsverket utan att någon prövning skett

av tjänstemannens anställningsförhållanden under sagda tid.

Den av de sakkunniga föreslagna huvudregeln för beräknande av tjänst­

år för pension synes mig i stort sett ägnad att genomföras. Med tillämpning

av denna grundregel skulle den tid, som må tillgodoräknas såsom tjänst-

år för pension, för framtiden regelmässigt komma att sammanfalla

med den tid, varunder vederbörande erlagt avgift eller vidkänts pensionsav-

drag för egen pensionering. Enär emellertid för närvarande på grund av

övergångsbestämmelse i 1907 års civila pensionslag befattningar finnas, vil­

ka äro förenade med pensionsrätt utan att avgiftsplikt föreligger, och inne­

havare av dylik befattning efter övergång till tjänst, som lyder under regle­

mentet -— t. ex. en häradshövding, vilken efter reglementets ikraftträdande

övergår till justitierådsämbete — givetvis bör äga tillgodoräkna tjänste­

tiden i den föregående befattningen, har härav föranledd jämkning i de

sakkunnigas formulering måst vidtagas. Då vidare med befattning i reg­

lementet bör förstås viss tjänstemannabefattning men icke t. ex. arbetar-

anställning, har det ansetts böra utsägas, att tjänstetid i arbetaranställning

med skyldighet att vidkännas pensionsavdrag enligt tjänstepensionsreg-

lementet för arbetare må tillgodoräknas. Tjänstår skulle härjämte få

beräknas för tid, för vilken för tjänsteman erlagts tjänstepensionsavgift

till av staten upprättad eller understödd pensionsanstalt eller pensions­

kassa. Detta stadgande innebär exempelvis, att en tjänsteman, som tidi­

gare innehaft delaktighet i någon av de vid telegrafverket, statens järn­

vägar och statens vattenfallsverk förefintliga pensionkassorna för pen­

sionering av icke-ordinarie personal, skulle äga tillgodoföra sig den tid,

han erlagt avgift till sådan pensionskassa. Men även tid, varunder -—

utan att tjänstemannen innehaft statsanställning — för honom erlagts tjän­

stepensionsavgift till av staten upprättad eller understödd pensionsan­

stalt eller pensionskassa, skulle få ingå i tjänstårsberäkningen. Sistnämn­

da bestämmelse skulle få betydelse exempelvis för innehavare av en med

pensionsrätt i statens pensionsanstalt förenad kommunal lärarbefattning,

vilken övergår till statstjänst.

Med anledning av vad allmänna civilförvaltningens lönenämnd yttrat

vill jag med avseende å innebörden av uttrycket »av staten upprättad el­

ler understödd pensionsanstalt eller pensionskassa» framhålla, att tid, för

vilken erlagts avgift till statsunderstödda pensions- eller understödsförenin­

gar, vilka äro av livränteanstalts karaktär eller i vilka delaktigheten icke

varit beroende av en tjänstgöringsskyldighet av viss minimiomfattning

— t. ex. svenska lärarinnornas pensionsförening eller pensionsinrättnin-

gen för lärarinnor vid Sveriges högre skolor för kvinnlig ungdom —

icke rimligen lärer böra på grund av det avsedda stadgandet tillgodoräk-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

97

nas. Däremot synes tjänstetid med delaktighet i lärarinnornas pensions-

anstalt, vilken tjänstetid varit förbunden med viss i författning stadgad

minimitjänstgöring och räknas såsom tjänstår för pension i statens pen-

sionsanstalt, böra tillgodoräknas enligt reglementet.

Vattenfallsstyrelsen har ifrågasatt, att tjänsteman, som före tillträdan­

de av i civila tjänstepensionsreglementet avsedd befattning innehaft an­

ställning med pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare,

skulle äga tillgodoräkna den tid, han ägt räkna såsom tjänstår enligt sist­

nämnda reglemente, även örn han under denna tid icke varit skyl­

dig att erlägga pensionsavgift. Yrkandet kan sägas äga visst stöd i

den omständigheten, att enligt övergångsbestämmelse till reglementena

för nuvarande pensionskassor för icke-ordinarie personal vid kommunika-

tionsverken vederbörande må för statspension tillgodoräknas alla de

tjänstår, han intjänat såsom innehavare av i reglementena avsedd befatt­

ning; däremot må för avgiftspension tillgodoföras endast de tjänstår,

som intjänats efter den 1 januari 1918, då ifrågavarande reglementen

trädde i kraft. Vidare må framhållas, att på grund av bestämmelserna

angående tjänstårsberäkning i kommunikationsverkens pensionslag or­

dinarie tjänsteman vid dessa verk regelmässigt må såsom tjänstår för

statspension tillgodoräkna icke blott den tid, han innehaft delaktighet i

sagda pensionskassor, utan även den tid, han före nämnda pensionsregle-

mentens ikraftträdande innehaft i reglementena avsedd befattning. Då

emellertid ett bifall till vattenfallsstyrelsens yrkande icke skulle stå väl

samman med den avgränsning av rätten till tjänstårsberäkning, som regle-

mentsförslaget åsyftar, har jag ansett yrkandet icke böra föranleda än­

dring av författningstexten. Enär Kungl. Majit jämlikt 3 § 2 mom. skulle

äga generell befogenhet att besluta rörande tillgodoräknande i pensions-

hänseende av annan tjänstetid än som avses i 1 morn., torde frågor örn till­

godoräknande av tid, som i styrelsens yrkande åsyftats, få i förekommande

fall av Kungl. Majit övervägas.

De olika slag av ledigheter, som böra föranleda avdrag i tjänstetiden

vid tjänstårsberäkning, hava i departementsförslaget uttryckligen angi

vits i författningstexten. I den sakliga innebörden av sakkunnigförslaget

har därvid ej gjorts annan ändring än att, på yrkande av några ämbets­

verk, avdrag för ledighet av avsett slag — svag hälsas vårdande, enskild

angelägenhet m. m. — skulle äga rum allenast örn ledigheten varat minst

15 dagar i en följd. En motsvarande begränsning finnes för närvarande

stadgad i kommunikationsverkens pensionslag.

.‘1 § 2 inom.

Förevarande moment är av samma lydelse som 2 § 2 mom. i de

sakkunnigas förslag och avser tillgodoräknande såsom tjänstår i fall, som

ej omförmälts i 1 morn., av verksamhet i eller utom statens tjänst. Till

motivering för stadgandet anföra de sakkunniga bland annat:

Ililläng till riksdagens protokoll 1934.

1 sami. Nr 222.

7

98

Kungl. Majlis proposition nr 222.

l>epartewienti>-

chefen.

Om exempelvis staten för en viss befattning önskade förvärva en fram­

stående kapacitet från det enskilda näringslivet, vore det givetvis av stör­

sta betydelse, att icke blott löne- utan även pensionsvillkoren kunde på

förhand preciseras och på ett tillfredsställande sätt regleras. Kungl. Maj:t

borde fördenskull äga befogenhet förklara, att av vederbörandes föregå­

ende verksamhet viss angiven tid finge räknas såsom tjänstår för erhål­

lande av pension i statstjänst. Beslut angående dylik individuell tillgo­

doräkning borde därför lämpligen meddelas i samband med tjänstens till­

sättande och icke uppskjutas till pensioneringstillfället, då ovidkommande

hänsyn lättare kunde göra sig gällande.

Likaledes syntes det vara lämpligt, att Kungl. Majit kunde för viss

grupp av tjänstemän meddela särskilda bestämmelser angående tjänst-

årsberäkning. Den omständigheten, att vederbörande under den tjänste

tid, som må ifrågakomma till tillgodoräkning, varit befriad från skyldig­

het att bidraga till pensioneringskostnaderna genom särskilda pensionsår

gifter eller pensionsavdrag å lönen, borde vid tjänstårsberäkningen upp­

märksammas och föranleda sådan reduktion av den tjänstetid, som till

godoräknades, att vad som bruste i dylika bidrag uppvägdes av viss

längre tids tjänstgöring.

Avgivna yttranden. Kammarrätten anser, att den i reglementsförslaget

at Kungl. Majit givna befogenheten att medgiva tillgodoräknande av

tjänstår även för hela grupper av befattningshavare jämte föreskrift

om tiden för tjänstårsberäkningsfrågans prövning borde komma till sy­

nes i författningstexten. Riksräkenskapsverket anmärker bland annat,

att stadgandet i fråga syntes alltför obestämt avfattat för att kunna sä­

kerställa en konsekvent och ändamålsenlig tillämpning. Allmänna civil­

förvaltningens lönenämnd anför, att stadgandet komme att innebära, att

tjänsteman för anställningstid utom statens tjänst, som tillgodoförts ho­

nom i pensionshänseende, icke behövde vidkännas något ekonomiskt veder­

lag på grund av pensioneringen. I

I likhet nied de sakkunniga finner jag lämpligt, att i reglementet

inrymmes befogenhet för Kungl. Majit att tillgodoräkna en befattnings­

havare såsom tjänstår för pension annan tid än som enligt huvudregeln i

1 mom. skulle få tillgodoföras honom. En liknande föreskrift har

tidigare föreslagits såväl av 1921 års pensionskommitté som ock av 192(1

års pensionsutredning. Stadgandet har viss motsvarighet på löneområdet.

Att detsamma erhållit en ganska allmän avfattning ligger i sakens natur.

Det synes varken möjligt eller lämpligt att i reglementet upptaga så detal­

jerade föreskrifter i förevarande hänseende, att en på förhand given norm

erhålles för bedömande av olika tänkbara fall. Då beslutanderätten skulle,

där ej delegation av prövningsbefogenhet beträffande viss grupp äger ram.

ligga i Kungl. Majits hand — med beredning i ett och samma departement

— torde nödig enhetlighet vid tillämpningen kunna förväntas. Vid tillgo-

doräkningsrättens handhavande torde i regel hänsyn böra tagas till att

vederbörande icke under avsedd tid behövt vidkännas ekonomiskt veder-

99

lag för pensionsrätter!. Undantagsfall kunna emellertid förekomma, då

avkortning i tjänstårsberäkning av denna anledning icke bör vidtagas;

såsom exempel på dylika fall må nämnas nuvarande extra jägmästare

och extra kronojägare vid domänverket, för vilka dylik avkortning skulle

innebära en långt gående skärpning i förhållande till hittillsvarande till-

godoräkningsregler. Såvitt angår anställningstid utom statens tjänst

bör stadgandet tillämpas med en viss försiktighet.

I individuella fall torde, såsom de sakkunniga framhållit, för framtiden

beslut örn tillgodoräknande av tjänstetid enligt förevarande moment böra

fattas redan i samband med befattnings tillsättande. Hinder bör dock

icke föreligga att tillämpa stadgandet även på befattningshavare, som re­

dan vid reglementets ikraftträdande innehava statstjänst. Något förtyd­

ligande av författningstexten i av kammarrätten angivet syfte synes icke

vara erforderligt.

3 § 3 mom.

Föreskriften i 3 mom. överensstämmer med 2 § 5 mom. i sakkun­

nigförslaget och har motsvarighet såväl i kommunikationsverkens pen­

sionslag (20 § 1 morn., fjärde stycket) som ock i 1907 års civila pensionslag

(17 §, andra stycket).

Kungl. May.ts proposition nr 222.

4 *.

Förevarande paragraf — motsvarande 3 § i sakkunnigförslaget — innehål­

ler allmänna bestämmelser rörande pensionsavdrag. Jag hänvisar beträf­

fande bestämmelsernas innebörd till vad jag förut anfört samt till de sak­

kunnigas specialmotivering (betänkandet sid. 54—55).

Pensionsstyrelsen har påyrkat sådan ändring av bestämmelserna röran­

de pensionsavdrag, att tiden för dylikt avdrag skulle begränsas till den

månad, under vilken tjänstemannen uppnår trettio tjänstår eller dessför­

innan inträder i pensionsåldern.

Jag delar pensionsstyrelsens uppfattning, att peusionsavdraget bör upp- Departement*

höra vid tjänstemannens inträde i pensionsåldern, även örn lian tillåtes

kvarstå i tjänst någon tid utöver denna ålder. Då enligt 3 § 1 mom. tjän­

stetid, som infaller efter pensionsålderns inträde, icke skulle få tillgodo­

räknas såsom tjänstår, synes det mig nämligen icke vara med billigheten

överensstämmande, att tjänstemannen det oaktat skall vara skyldig att

vidkännas pensionsavdrag för sådan tid. Av denna ståndpunkt föranledd

jämkning i författningstexten har vidtagits.

t

Med anledning av att, såsom under 3 § framhållits, tjänstetid i med

pensionsrätt förenad befattning — vilken tid enligt 3 § må räknas såsom

tjänstår — för närvarande icke alltid är förenad med avgiftsplikt har det

vidare befunnits nödvändigt att till sakkunnigförslagets avfattning av

författningstexten göra ett tillägg av innebörd att tjänstår vid tillämp-

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Departements­

chefen.

liing av 4 § må, såvitt angår tid innan reglementet blivit tillämpligt på

vederbörande tjänsteman, räknas endast i den mån avgiftsplikt före­

legat.

5 $.

1 mom.

Enligt 4 $ 1 mom. i de sakkunnigas förslag, motsvarande 5 § 1

mom. i departementsförslaget, skall pension, där ej annorlunda i reglemen­

tet stadgas, utgå från och med dagen näst efter den, då avgång från tjän­

sten äger rum, till oell med den månad, under vilken pensionstagaren av­

lider. Ett motsvarande stadgande återfinnes i nu gällande pensionsbe-

stämmelser för nyreglerade verk.

Be sakkunniga hava under förevarande paragraf upptagit till behand­

ling spörsmålet örn begravningshjälp åt avliden pensionstagares dödsbo

och därvid anfört huvudsakligen följande:

I anledning av från personalhåll framkomna önskemål hade de sakkun

niga övervägt, örn icke en sådan ändring borde vidtagas i nuvarande före­

skrifter angående utbetalning av pension, att pensionen utginge icke så­

som nu till och med den månad, under vilken pensionstagaren avlider,

utan till och med dagen för dödsfallet, men samtidigt, i analogi med vad

som gällde på löneområdet, dödsboet tillerkändes särskild begravnings­

hjälp. Med erkännande av det teoretiskt tilltalande i en sådan anordning

hade emellertid de sakkunniga funnit sig höra av praktiska skäl avstå

från att framställa förslag därom. Inträffande dödsfall kunde icke förut­

sättas komma lika snabbt till den pensionsutbetalande som till den löne-

utbetalande myndighetens kännedom. En omläggning av pensionsutbetal-

ningen i antydd riktning syntes bland annat på denna grund komma att

medföra olägenheter och ökat besvär. Vid sådant förhållande hade frå­

gan örn införande av begravningshjälp åt avliden pensionstagares dödsbo

ansetts böra förfalla.

Avgivna yttranden. Marinförvaltningen förklarar sig anse det såsom

en stor brist i sakkunnigförslaget, att några stadganden angående begrav­

ningshjälp icke intagits däri. Länsstyrelsen i Hallands län finner det

likaledes påkallat, att begravningshjälp tilldelas pensionstagares dödsbo.

Liknande uttalanden hava ock gjorts av vissa personalsammanslutningar.

Pensionsstyrelsen, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och domka­

pitlet i Växjö uttala sig för att pension måtte få utgå under en månads

tid efter pensionstagarens frånfälle. Härigenom skulle syftet med sär

skild begravningshjälp i viss mån kunna ernås.

Förslaget örn beredande av viss begravningshjälp åt pensionstagares

efterlevande synes mig i och för sig behjärtansvärt. Emellertid torde

behovet av dylikt understöd kunna i väsentlig mån tillgodoses genom

en jämkning i de nuvarande bestämmelserna angående pensions utbeta­

lande. Dessa bestämmelser leda nämligen i praktiken till stor

ojämnhet. Örn en pensionstagare avlider någon av de första dagar-

101

na i månaden, utgår pensionen för nära en månad efter dödsfallet. Av­

lider däremot pensionstagaren sista dagen i månaden, utgår icke någon

pension efter dödsfallet. En ändring av bestämmelserna därhän, att pen­

sionen, på sätt av vissa ämbetsverk ifrågasatts, utbetalades för en tid

av en månad efter dödsfallet, skulle vara ägnad att undanröja omför-

mälda ojämnhet och samtidigt tillgodose syftet med förslaget örn sär­

skild begravningshjälp. De i 5 § 1 mom. av departementsförslaget intagna

utbetalningsföreskrifterna hava avfattats i enlighet med denna uppfatt­

ning, dock att härvid den begränsningen vidtagits, att den efter pensions-

tagarens frånfälle utgående pensionen icke må överstiga 500 kronor. Vid

stadgandets tillämpning böra givetvis bestämmelserna i lagen om beräk­

ning av lagstadgad tid lända till efterrättelse. Slutdag för pensionsrätten

kommer alltså att, oberoende av dagantalet, regelmässigt bliva den dag

i månaden näst efter dödsfallet, som genom sitt tal i månaden motsvarar

dödsdagens tal.

5 § 2 moni.

Enligt 6 § i kommunikationsverkens pensionslag verkställes utbetalning

av pension från det verk, tjänstemannen vid avgången tillhörde. För all­

männa civilförvaltningens vidkommande utbetalas pensionen av stats­

kontoret, för så vitt den icke utgår av medel, som för ändamålet

stå till förfogande för vissa särskilda verk (tullverket, patent- och

registreringsverket m. fl.). Då det numera torde höra till undantagen, att

pensionär personligen avhämtar sin pension hos den pensionsutbetalande

myndigheten, anlitas redan nu postverket för pensionernas utbetalande.

I betraktande härav hava de sakkunniga ansett, att onödig omgång och

kostnader skulle undvikas, därest hela proceduren med utbetalning av

pensioner direkt uppdroges åt postverket, som redan har bestyret med ut­

betalningen av folkpensionerna. Fördenskull hava de sakkunniga under

4 § 2 mom. föreslagit, att pensionen skulle utbetalas månadsvis i efter­

skott genom postverket enligt av Kungl. Maj:t meddelade närmare före­

skrifter. Sedan tjänstemans pensionsrätt blivit fastställd och avsked be­

viljats, skulle postverket av den myndighet, som beviljat avskedet, erhålla

de uppgifter, som erfordrades för pensionens utbetalande. Åt postverket

skulle månadsvis beredas gottförelse för gjorda pensionsutbetalningar från

de medel, som vore avsedda för bestridande av pensioneringskostnaderna.

Denna gottgörelse borde även innefatta skälig ersättning för postverkets

bestyr med utbetalningen.

Avgivna yttranden. Mot förslaget på denna punkt hava vissa erinringar

framställts. Järnvägsstyrelsen har bestämt motsatt sig, att utbetalningen

av pensionerna överlämnades till postverket. För närvarande voro pensions-

ntbetalningarna ordnade genom anlitande av postgirot, och denna anord­

ning hade visat sig synnerligen bekväm och enkel. Statskontoret, som intet

haft att erinra i och för sig mot den föreslagna centraliseringen till postver-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

102

Kintal. Maj:ts proposition nr 222.

Departements

chefen.

ket av pensionsutbetalningarna, har förutsatt, att centraliseringen endast

skulle avse de pensioner, som komme att beviljas enligt civila tjänstepen-

sionsreglementet och icke de pensioner — till antalet omkring 4,000, därav

omkring hälften s. k. riksdagspensioner— som nu utbetalades av statskonto­

ret med anlitande av postverket. Vid sådant förhållande skulle reformen

först i framtiden få betydelse för organisationen inom ämbetsverket.

I detta sammanhang torde jag böra omförmäla, att de sakkunniga se­

dermera i sin förutnämnda skrivelse med förslag till följdförfattningar

till pensionsreglementet avgivit detaljerat förslag till föreskrifter rörande

postverkets bestyr med pensionsutbetalningarna. Av det yttrande, som

generalpoststyrelsen häröver avgivit, framgår, att enligt styrelsens me­

ning utbetalning av tjänstepensioner framdeles borde verkställas genom

postverkets försorg på enahanda sätt, som för närvarande användes be­

träffande utbetalning av folkpensioner. En övergång till detta utbetal-

ningssystem kunde emellertid enligt styrelsens mening icke lämpligen ske,

så länge dyrtidstillägg utginge å pensionerna. Intill dess systemet med

dyrtidstillägg avvecklats, syntes pensionsutbetalningarna böra äga rum

medelst postanvisningar eller utbetalningskort. Det förefölle styrelsen,

som örn med användande av sistnämnda ntbetalningssätt någon större be

sparing ej skulle vinnas genom centraliseringen av utbetalningarna till

postverket. Den kostnadsminskning, som enligt de sakkunnigas mening

skulle vid en centralisering åvägabringas genom förenklade arbetsmeto­

der och maskinella hjälpmedel, syntes i väsentlig mån neutraliseras därav,

att förteckningar över pensionärer skulle behöva föras både av de pensions

bestridande myndigheterna och hos postverket, samt av arbetet med upp­

rättande och granskning av redovisningar m. m. Det stora flertalet pen-

sionsutbetalningar verkställdes för närvarande genom statskontorets eller

järnvägsstyrelsens försorg, och arbetet vore i båda fallen så omfattande,

att rationella arbetsmetoder kunde komma till användning.

Styrelsen funne därför starka skäl tala för att med en centralisering av

pensionsutbetalningarna finge anstå, intill dess systemet med dyrtidstill-

lägg avvecklats och möjligheter förelåge att tillämpa det enklare utbetal-

ningsförfarande, som för närvarande användes beträffande folkpensioner­

na.

Med hänsyn till vad som anförts i de avgivna yttrandena lärer en cen­

tralisering till postverket av pensionsutbetalningarna icke för närvaran­

de böra äga rum. Det synes emellertid icke lämpligt att i själva regle­

mentet intaga föreskrift örn sättet för tjänstepensionernas utbetalande,

vilken fråga är att betrakta såsom en angelägenhet av administrativ na­

tur. I enlighet med denna uppfattning har jag i de i 5 § 2 mom. av depär-

tementsförslaget intagna utbetalningsföreskrifterna icke upptagit något

stadgande rörande ordningen för pensionsutbetalningarnas verkställande.

Då det kan tänkas vara av värde för pensionstagarens dödsbo att sna-

103

rast möjligt elter pensionstagarens frånfälle kunna disponera över åter­

stående pensionsbelopp, bör den myndighet, på vilken det ankommer att

verkställa utbetalning av pensioner, äga befogenhet att efter erhållen un­

derrättelse örn dödsfallet på därom framställd begäran förskottsvis utbe­

tala den pension, som belöper på tiden efter dödsfallet. Utbetalningsföi-e-

skrifterna hava kompletterats i enlighet härmed.

6

*.

Förevarande paragraf inrymmer föreskrifter rörande pensions förver­

kande och är av samma lydelse som 5 § i de sakkunnigas förslag. De de­

taljerinringar, som av några myndigheter framställts mot innehållet i

förevarande bestämmelser, har jag ansett icke vara av beskaffenhet att

böra föranleda ändring i bestämmelsernas avfattning.

7 %.

Såväl i 1907 års civila pensionslag (16 §) som i kommunikationsverkens

pensionslag (29 §) äro meddelade vissa bestämmelser rörande minskning

eller indragning av pensionsbelopp vid sammanträffande av pensioner för

olika statstjänster eller vid förening av pension för statstjänst med lön

eller arvode för annan statstjänst.

De sakkunniga hava i motiveringen till 18 § i sitt reglementsförslag

upptagit till ingående behandling frågan örn pensions minskning i dylika

fall och därvid anfört bland annat följande:

Nu gällande föreskrifter örn minskning eller indragning av pensionsbe­

lopp grundade sig uppenbarligen på den principiella uppfattningen, att

av pensionen den del, som tjänstemannen icke själv bekostat genom egna

avgifter, vore att betrakta såsom ett understöd, vartill vederbörande icke

kunde anses berättigad, örn han på annat sätt — i form av lön, arvode

eller pension — av staten bereddes en däremot svarande försörjning. De,

som förmenade, att pensionen i sin helhet vore att betrakta såsom uppskju­

ten lön, hade givetvis icke kunnat godtaga en dylik uppfattning.

De sakkunniga, som i pensioneringen såge ett slags försäkring, förmena­

de, att den pension, som en gång tillerkänts en befattningshavare, borde

för framtiden lämnas orubbad, såvida icke begånget brott gåve anledning-

till minskning av pensionen. Därmed ville emellertid de sakkunniga icke

hava sagt, att hänsyn ej skulle behöva tagas till en redan utgående pen

sion vid bestämmande av andra ersättningar, som kunde komma veder­

börande pensionstagare till del.

Vad först anginge förening av pension med lön eller arvode för annan

statstjänst, hade 1928 års lönekommitté i sitt förslag till avlöningsregle-

mente för extra ordinarie och extra tjänstemän intagit bestämmelser, en­

ligt vilka myndighet kunde, örn så ansåges skäligt, i fråga om extra ordi­

narie eller extra tjänsteman, vilken från staten uppbure livränta, pension

eller understöd, från lönen avdraga ett belopp, motsvarande högst denna

förmåns storlek. Dessa bestämmelser byggde tydligen på den även av

de sakkunniga omfattade principen, att pensionen uppbures nied prioritets-

rätt och fördenskull borde lämnas orörd. De sakkunniga ville för sin del

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

104

föreslå, att ett stadgande av liknande innebörd meddelades även i ett bli­

vande avlöningsreglemente för ordinarie tjänstemän.

Vidkommande frågan, när och i vilken omfattning uppbärandet av pen­

sion borde föranleda minskning i lönen, ansåge de sakkunniga detta främst

böra bliva beroende av pensionens art. Den vanliga ålderspensionen syn

tes utgöra en avtalsmässig ersättning, vilken en tjänsteman, som uppfyllt

de för erhållande av dylik pension stadgade villkoren, borde kunna hava

anspråk på att i regel få njuta utan att fördenskull behöva vidkännas av­

kodning i honom tillkommande löneförmåner för annan statstjänst. Nå­

got annorlunda läge däremot saken till, då fråga vore örn invalid- elier

sjukpension. Dessa former av pension kunde icke sägas vara i samma

mån »intjänta» som ålderspensionen utan hade snarare karaktären av ett

understöd, som blivit utmätt under förutsättning, att vederbörande tjän­

steman genom olycksfallet eller sjukdomen blivit oförmögen till vidare

arbete i statens tjänst. Skulle denna förutsättning sedermera visa sig

felaktig, i det att pensionstagare bleve så pass återställd från sin skada

eller sjukdom, att han ånyo kunde vinna en mera fast anställning i sta­

tens tjänst, måste det anses riktigt att nedsätta lönen i denna befattning

med ett belopp, som ginge utöver de två tredjedelar av pensionen, vilka

ansåges motsvara statens bidrag till pensioneringen.

Vad sålunda anförts angående minskning av lönen i vissa fall borde

i tillämpliga delar iakttagas, även då ersättningen utginge i form av ar­

vode.

Under det att i avlöningsreglementena borde meddelas erforderliga före­

skrifter angående huru förfaras skulle vid förening av lön och pension,

borde enligt de sakkunnigas mening pensionsreglementet innehålla regler

angående sammanträffande av pensioner för olika statstjänster. Även i

dessa fall vore de sakkunniga böjda för att göra en bestämd åtskillnad

mellan olika slag av pensioner. Då det gällde förening av ålderspensioner

för olika tjänster, syntes anledning knappast finnas att reducera endera

av pensionerna, alldenstund båda svarade mot tjänstetidens längd i veder­

börande befattning och det genom bestämmelserna angående tillgodoräk-

tjänstår blivit sörjt för att tid, som tagits i beräkning såsom

tjänstår för grundläggandet av rätt till pension, icke finge i något avse­

ende ånyo tillgodoräknas, så framt icke under nämnda tid fullgjorts an­

nan tjänstgöring än den, på vilken den tidigare tjänstårsberäkningen

grundats. Däremot syntes särskilda föreskrifter vara på sin plats i fråga

örn förening av pension för någon av de i pensionsreglementet avsedda

tjänster, som tillsatts genom förordnande på viss tid, med pension för an­

nan befattning i statens tjänst.

Beträffande de visserligen sällsynta men dock understundom inträffande

fall, då en tjänsteman, som beviljats invalid- eller sjukpension, efter seder-

mera inträdd förbättring i hälsotillståndet på nytt erhölle en med pensions-

rätt förenad statstjänst, syntes, i överensstämmelse med vad som anförts i

fråga örn minskning av lönen i sistnämnda befattning, även den med be­

fattningen följande pensionen böra reduceras.

I enlighet med sin sålunda uttalade uppfattning hava de sakkunniga, så

vitt angår ordinarie tjänstemän, vilka tillsättas genom fullmakt eller kon­

stitutorial, under 18 § föreslagit, att därest tjänsteman, som åtnjöte inva­

lid- eller sjukpension, erhölle pension för annan statstjänst, sistnämnda

pension skulle minskas med ett belopp, motsvarande två tredjedelar av

Kungl. Majda proposition nr 222.

den högre pensionen eller, om båda vore lika, av den ena av dem. Samma

regel skulle enligt 29 § gälla i fråga om i reglementsförslaget avsedd

icke-ordinarie tjänsteman.

Beträffande tjänstemän, tillsatta genom förordnande på viss tid. hava

däremot de sakkunniga med hänsyn till den undantagsställning i pen-

sionshänseende, dessa befattningshavare intaga, i 23 § 3 morn., tredje att-

satsen, av sitt förslag upptagit ett stadgande, enligt vilket minskning av

pensionen alltid skulle inträda för det fall att sådan befattningshavare vid

avgång från tjänsten redan vore i åtnjutande av pension för annan stats­

tjänst. Sagda minskning skulle motsvara två tredjedelar av den lägre pen­

sionen eller, örn båda vore lika, den ena av dem.

Avgivna yttranden. Arméförvaltningen, som ansett frågorna örn före­

ning av flera pensioner vara lösta på ett i stort sett tillfredsställande sätt,

har emellertid uttalat, att det syntes som örn de sakkunniga icke beaktat,

att de anställnings- och pensionsförhållanden, som gällde för beställnings-

havare tillhörande arméns övergångsstater och reservstater, kunde erfor­

dra särskilda stadgande!! i förevarande avseende. Kammarkollegium

framhåller, att någon avkortning av de båda pensionsdelarna för en halv-

tidsamanuens i två verk, vilken drabbats av olycksfall i tjänsten, icke bor­

de äga rum. Statskontoret, kammarrätten samt patent- och registrerings­

verket ifrågasätta, huruvida de inskränkande bestämmelser, som de sakkun­

niga föreslagit i 18 §, verkligen vore behövliga med hänsyn till den obe­

tydliga räckvidd, paragrafen med all sannolikhet komme att erhålla.

Vad först angår frågan örn förening av pension enligt civila tjänste-

pensionsreglementet med lön eller arvode för annan statstjänst, framgår av

den nyss lämnade redogörelsen, att de sakkunniga varit av den meningen,

att den pension, varav en befattningshavare kommit i åtnjutande, bör läm­

nas orubbad, men att däremot lönen eller arvodet bör minskas med vad

som efter prövning kan anses skäligt. Den princip, som ligger till grund

för detta ständpunktstagande, synes mig vara fullt riktig. Jag delar också

de sakkunnigas mening, att vid en blivande revision av gällande löneför-

fattningar avlöningsbestämmelserna för ordinarie tjänstemän böra, på sätt

redan skett i fråga örn extra ordinarie tjänstemän, kompletteras med en

föreskrift, som stadgar skyldighet för tjänsteman, vilken åtnjuter pension,

livränta eller understöd av statsmedel, att efter Kungl. Majlis bestäm­

mande underkasta sig minskning i de löneförmåner, till vilka han eljest

kan vara berättigad såsom innehavare av statstjänst.

Enär emellertid en sådan skyldighet icke nu lärer utan vidare kunna

åläggas de ordinarie befattningshavare, som lyda under avlöningsregle-

mentena vid de nyreglerade verken, synes vid det förhållandet, att mitt

förslag till pensionsreglemente anslutits till sagda avlöningsreglementen.

den av de sakkunniga anvisade utvägen för åstadkommande av en såsom

skälig ansedd begränsning i sammanlagd inkomst av pension och lön icke

Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.

105

Departements­

chefen

.

106

Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.

kunna följas. Den enda möjligheten torde för närvarande vara att med­

dela föreskrifter örn minskning av pensionen, för den händelse en peil

sionstagare kommer i åtnjutande av lön för annan statstjänst.

Beträffande det fall, att en tjänsteman blir berättigad uppbära pension

för mer än en tjänst, hava de sakkunniga uttalat, att motsvarande restrik­

tiva föreskrifter vore erforderliga endast för den händelse tjänstemannen

i den ena befattningen åtnjöte sjuk- eller invalidpension. Däremot har

anledning ansetts icke föreligga att reducera någondera pensionen, där frå

ga vore örn förening av ålderspensioner för olika tjänster. Även örn jag

finner någon mera vägande invändning icke vara att framställa mot en

sådan princip, torde emellertid en generell tillämpning av densamma un­

der nuvarande förhållanden icke vara möjlig. Därest en beställnings-

havare, som uppbär ålderspension för militär tjänst, kommer i åtnjutande

av pension för tjänst, som avses i civila tjänstepensionsreglementet, kom

mer nämligen på grund av bestämmelser i de militära pensionsförfatt

ningarna den militära pensionen alltid att minskas enligt vissa regler.

Tills vidare och så länge någon revision av de militära pensionsför-

fattningarna icke kommit till stånd, skulle följaktligen den ojämnheten

uppkomma, att ålderspension för två eller flera tjänster finge av veder­

börande oavkortat åtnjutas, allenast därest pensionerna vore knutna till

civila tjänster. Denna ojämnhet skulle bliva desto mera framträdande,

som det för närvarande ej så sällan inträffar, att militära beställnings-

havare, vilka uppförts å försvarsväsendets övergångsstater, söka och

erhålla civila tjänster.

I betraktande av nu anförda omständigheter har jag ansett en tillfreds­

ställande lösning av föreliggande frågor under för handen varande omstän­

digheter endast stå att vinna genom att, på sätt skedde i det till 1925 års

riksdag avgivna förslaget till ny civil pensionslag, i det nya tjänstepen­

sionsreglementet intagas bestämmelser, som enhetligt reglera reduktion av

förmåner vid sammanträffande pensioner eller vid förening av pension och

lön för olika statstjänster. En dylik anordning förutsätter, att den i de mi­

litära pensionsförfattningarna intagna föreskriften örn att minskning av

militär pension icke skall ske vid förening av sådan pension med pension

för civil tjänst, å vilken 1907 års pensionslag äger tillämpning, utsträckes

att gälla jämväl vid förening av militär pension med pension för tjänst,

som avses i civila tjänstepensionsreglementet. Jag återkommer i annat

sammanhang till denna fråga.

I principiell överensstämmelse med de reduktionsregler, som framlades

i förenämnda lagförslag till 1925 års riksdag och i viss anslutning till den

formulering av dessa regler, som återfinnes i 1926 års pensionsutrednings

förslag till ny civil pensionslag, har i departementsförslaget upptagits en

föreskrift av innehåll, att örn tjänsteman, vilken kommer i åtnjutande av

pension för i civila tjänstepensionsreglementet avsedd tjänst, vid avgång

från den tjänsten åtnjuter eller sedermera erhåller lön eller arvode för

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

107

amian statstjänst eller ock pension för statsanställning till sådant belopp,

att sammanlagda förmånerna för år räknat överstiga 5,004 kronor, tjänste­

mannen må, så länge sådan annan förmån åtnjutes, av pensionen enligt

reglementet uppbära allenast en tredjedel. Härvid skulle dock iakttagas,

dels att i förekommande fall därutöver må utgå så mycket av den åter­

stående delen, att vad vederbörande äger behålla ej understiger summan

av den större förmånen och en tredjedel av den mindre eller, örn båda äro

lika, den ena av dem ökad med eu tredjedel, dels ock att minskning skall

ske endast i den mån så erfordras för att förmånernas sammanlagda be­

lopp ej må överstiga nyssnämnda belopp av 5,004 kronor.

Såväl 1926 års pensionsutredning som 1930 års pensionssakkunniga

hava ansett, att vid tillämpning av reglerna angående minskning av pen­

sion eller lön vid sammanträffande dylika förmåner hänsyn icke bör tagas

till pension, som utgår enligt gällande bestämmelser angående pensione­

ring av försvarsväsendets reserver av befäl och civilmilitär personal. Jag

har ansett mig böra i förevarande paragraf inrycka ett stadgande härom.

Vidare har intagits en föreskrift till förhindrande av att lialvtidsamanu-

ens, som innehar befattning i två verk och erhåller reducerade pensioner

för båda befattningarna, drabbas av den förut omförmälda reduktions-

regeln.

Den föreslagna reduktionsregeln bör äga tillämpning ej blott å de i

reglementet avsedda ordinarie tjänstemän, vilka tillsättas genom fullmakt

eller konstitutorial, utan även å sådana ordinarie tjänstemän, vilka tillsät­

tas allenast genom förordnande på viss tid, samt å icke-ordinarie tjänste­

män. Med hänsyn härtill har stadgandet upptagits bland de i reglemen­

tet intagna allmänna pensionsbestämmelserna. Härigenom skulle före­

skriften i tredje att-satsen av 23 § 3 mom. i de sakkunnigas förslag bliva

obehövlig.

8

%.

Denna paragraf innefattar föreskrifter rörande de myndigheter, som

skola pröva frågor örn rätt till pension m. m., och motsvarar 6 § av de sak­

kunnigas förslag. Då det för allmänna civilförvaltningens vidkommande

ansetts olämpligt att i författningstexten angiva prövningsmyndigheter-

na, har i sakkunnigförslaget gjorts den ändringen, att prövningen be­

träffande tjänstemän vid andra verk än de stora affärsverken ankommer

på myndighet, som bestämmes av Kungl. Majit. För närvarande lärer

emellertid någon ändring i nu gällande ordning ej böra vidtagas.

Till 2 mom. av paragrafen har vidare fogats ett tillägg, varigenom ut-

säges, att regeln, att avsked ej må meddelas tjänsteman, innan frågan örn

hans rätt till pension avgjorts, icke skall gälla beträffande tjänsteman,

som innehar förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen.

108

9 och 10 §§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer överensstämma, i sak med föreskrif­

terna i 7 och 8 §§ av de sakkunnigas förslag och äga för övrigt sin mot­

svarighet i nu gällande pensionsförfattningar.

11

§.

I förevarande paragraf har intagits det allmänna stadgande örn fonde-

ringen av belopp motsvarande tjänstemännens bidrag till pensioneringen,

som jag enligt vad förut framhållits ansett böra införas i det nya pensions-

reglementet. Med hänsyn bland annat till den delvis ändrade karaktär,

som tjänstemännens bidrag skulle erhålla genom omläggningen från pen­

sionsavgifter till pensionsavdrag, har det ansetts lämpligt att i paragra-

ten införa ett uttryckligt stadgande om att de fonderade medlen skola

göras räntebärande.

Kungl. May.ts proposition nr 222.

12

%.

.Enligt bestämmelserna i såväl 1907 års civila pensionslag som komrnu-

nikationsverkens pensionslag inträder skyldighet för tjänsteman att avgå

från tjänsten i första hand, då han uppnått den för hans befattning stad­

gade pensionsåldern. Vederbörande myndighet äger emellertid bevilja an­

stånd med avskedet, därest och så länge tjänstemannen prövas kunna på

ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna, dock icke i något fall längre

än högst tre år utöver pensionsåldern för tjänsteman vid kommunikations-

verken samt till fyllda 70 år för tjänsteman lydande under civila pensions­

lagen.

Beträffande avgångsskyldighet av annan anledning skilja sig bestäm­

melserna i de båda lagarna i betydelsefulla delar från varandra. På grund

av sjukdom eller liknande anledning inträder enligt civila pensionslagen

avgångsskyldighet först efter det befattningshavaren under 5 på varandra

följande år till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att

tjänstgöra, under förutsättning tillika att han finnes för framtiden till

tjänstgöring oförmögen. Kommunikationsverkens pensionslag däremot

uppställer icke något krav på längre sammanhängande sjuktid utan be­

gränsar sig till fordran, att den framtida arbetsoförmågan skall vara

styrkt, varjämte lagen upptager — förutom sjukdom, vanförhet och lyte —

även nedsatt arbetsförmåga såsom anledning till avgångsskyldighet.

Även beträffande avgångsskyldigheten i anledning av olycksfall i tjän­

sten föreligga mellan 1907 års lag och kommunikationsverkens pensionslag

vissa, ehuru mindre betydande skiljaktigheter.

Vad slutligen angår s. k. tvångspensionering av tjänsteman förete de

båda lagarna härutinnan avsevärda olikheter. Enligt civila pensionslagen

kan Konungen på framställning av vederbörande myndighet förklara tjän­

steman skyldig att avgå från tjänsten, örn han befinnes vara av sjukdom

109

eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på tillfredsställande sätt full­

göra sina tjänståligganden och lian tillika uppnått en levnadsålder, som

med högst 2 år understiger pensionsåldern. Jämlikt kommunikations-

verkens pensionslag åter kan en motsvarande förklaring meddelas beträf­

fande tjänsteman, som i annat fall än då fråga är örn olycksfall i tjänsten

eller sjukdom, lyte, vanförhet eller nedsatt arbetsförmåga befinnes ur­

ståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänståligganden, örn

tjänstemannen uppnått en levnadsålder, som med högst 7 år understiger

pensionsåldern.

I 1907 års pensionslag göres i fråga örn tjänstemans avgångsskyldig-

het viss åtskillnad mellan innehavare av domarämbete och andra tjän­

stemän. Under det att såsom nyss nämnts avgångsskyldighet för tjänste­

män i allmänhet inträder vid uppnående av pensionsåldern — vilken från­

sett vissa i lagen angivna undantag inträder vid 67 år för man och 60 år för

kvinna — gäller för domare en ovillkorlig avgångsplikt dels vid fyllda 70

levnadsår, dels ock vid uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår, i sistnämnda

fall dock under förutsättning att befattningshavaren under 6 månader på

grund av sjukdom oavbrutet varit och fortfarande finnes vara till tjänst­

göring oförmögen. Därjämte må nämnas, att de i civila pensionslagen

meddelade bestämmelserna angående s. k. tvångspensionering ansetts icke

vara tillämpliga å domare.

De av pensionssakkunniga under 9 § av deras förslag upptagna generella

bestämmelserna angående tjänstemans avgångsskyldighet hava i allt vä­

sentligt anslutits till motsvarande föreskrifter i kommunikationsverkens

pensionslag. En saklig avvikelse förefinnes dock, i det att s. k. tvångspen­

sionering skulle kunna ske högst 3 år i stället för, såsom nu är i nyss­

nämnda lag stadgat, 7 år före pensionsåldern. Den nyss omförmälda sär­

ställningen för domare, vilken i viss utsträckning bibehållits i tidigare pen-

sionsutredningars förslag, har allenast i vad angår rätten att kvarstå till

70 års ålder erhållit motsvarighet i de sakkunnigas förslag. I övrigt har i

sakkunnigförslaget icke gjorts någon skillnad mellan domare och andra

tjänstemän, vadan domare följaktligen skulle vara pliktig att jämväl under­

kasta sig s. k. tvångspensionering. De sakkunniga anföra beträffande do­

mares avgångsskyldighet följande:

De sakkunniga känna sig visserligen icke helt övertygade örn behovet av

att för innehavare av domarämbete meddela särskilda regler rörande rät­

ten att kvarstå i tjänst utöver pensionsåldern, men hava dock icke ansett

tillräckliga skäl förefinnas att frångå den nuvarande ordningen, enligt

vilken domare må efter eget avgörande kunna kvarstå i tjänst intill 70 års

ålder med rätt för honom att vid avgång tidigast efter uppnådda 67 lev­

nadsår erhålla ålderspension.

Att däremot i fråga örn domare uppställa mindre stränga regler än för

övriga befattningshavare beträffande skyldigheten att avgå ur tjänst på

grund av framtida otjänstbarhet till följd av sjukdom, vanförhet, lyte eller

nedsatt arbetsförmåga synes icke böra ifrågakomma. De stora krav. som

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

no

med hänsyn till rättssäkerheten höra ställas å domarkallets utövare, måste

enligt de sakkunnigas mening komma ett undantag att framstå såsom sär­

skilt olämpligt. Icke heller har åt domarna i § 36 regeringsformen givits

någon särställning, som skulle kunna motivera en dylik anordning.

Någon annan orsak än farhåga för missbruk i tillämpningen lär väl icke

kunna anföras mot en bestämmelse om skyldighet för en icke tjänstedug-

lig befattningshavare att frånträda sin befattning. Domarkårens själv­

ständighet torde i varje fall icke i ringaste män äventyras genom en dylik

bestämmelse.

Beträffande särskilt tillämpningen å domare av föreskrifter angående

tvångspensionering yttra de sakkunniga, att de visserligen ansett det vara

tveksamt, örn dylika föreskrifter borde göras tillämpliga jämväl å inne­

havare av domarämbete. Tanken, att en icke tjänstduglig domare skulle

med avseende å skyldigheten att frånträda sin befattning intaga en annan

och förmånligare ställning än övriga tjänstemän, som befunne sig i samma

predikament, funne emellertid de sakkunniga mindre tilltalande. Då nå­

gon anledning att befara missbruk av bestämmelsen icke syntes förefinnas.

hade de fördenskull stannat vid att pä denna punkt icke föreslå undantag

för domare.

Avgivna yttranden. De sakkunnigas förslag på förevarande punkt har i

yttrandena blivit föremål för delade meningar. Jag återger här vissa av

de framkomna uttalandena. Nedre justitiereviskmen framhåller, att de

föreslagna bestämmelserna icke iunehölle tillräckliga garantier för att

tjänsteman skulle förklaras skyldig avgå från tjänsten allenast i fall av

bestående verklig oförmåga att sköta sin tjänst. Särskilt i fråga örn do­

mare vore det ägnat att väcka allvarliga betänkligheter att medgiva

tvångspensionering utan att samtidigt föreskriva, att arbetsoförmågan

skulle hava fortvara! under viss längre tid. Bestämmelserna borde där­

för omarbetas i överensstämmelse med principerna i 1907 års civila pen­

sionslag. Justitiekansler sämbetet anser de sakkunnigas förslag näppeligen

stå i överensstämmelse med § 36 regeringsformen, varför det kunde ifråga­

sättas, örn ej berörda grundlagsstadgande borde i förevarande sammanhang

bliva föremål för ändring. Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Stock­

holms län, kammarrätten och generaltullstyrelsen uttala betänkligheter

mot den skärpning i bestämmelserna örn avgångsskyldighet, som för­

slaget innebär, och anmärka särskilt på att nedsatt arbetsförmåga upp

tagits såsom anledning till avgångsskyldighet. Länsstyrelsen i Göte­

borgs och Bohus län finner däremot tvekan ur statsnyttans synpunkt

icke kunna råda örn det ändamålsenliga i föreslagen utvidgning av

möjligheten till tvångspensionering av otjänstbara befattningshavare

samt framhåller, att de betänkligheter, som häremot yppats med hän­

visning till § 36 regeringsformen, knappast syntes giltiga gentemot

vad de sakkunniga i betänkandet anfört. Svea och Göta hovrätter

hemställa, att stadgandena angående skyldighet för domare att i förtid

avgå måtte i närmare anslutning till civila pensionslagen erhålla sådan

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

avfattning, att avgångsskyldighet inträdde, då domaren antingen på grund

av olycksfall i ämbetet befunnes för framtiden oförmögen till ämbetsutöv­

ning eller då han, efter att under någon viss tid — förslagsvis 3 år — till

följd av sjukdom, vanförhet eller lyte hava varit ur stånd att uppehålla

ämbetet, funnes för framtiden oförmögen att tjänstgöra eller ock då han

efter uppnående av den ålder, då rätt men icke skyldighet att avgå före-

låge, oavbrutet tinder 6 månader på grund av sjukdom, vanförhet eller

lyte varit och fortfarande funnes vara till tjänstgöring oförmögen. Läns­

styrelserna i Blekinge, Värmlands, Örebro, Gävleborgs och Jämtlands län,

statskontoret, kammarrätten och skolöverstyrelsen anse, att arbetsoförmå­

ga på grund av sjukdom m. m. bör hava varat under viss tid, innan veder­

börande anses pliktig avgå. I detta hänseende hava framställts olika för­

slag, innefattande en tidsfrist från ett år lipp till 5 år. Allmänna civilför­

valtningens lönenämnd föreslår, att avgångsskyldighet på grund av sjuk­

dom m. m. skall inträda, då tjänstemannen under sammanlagt mer än 4/s

av 3 på varandra följande år varit förhindrad tjänstgöra. För domare bör

enligt nämndens mening skyldighet att avgå därjämte inträda, då han

efter uppnådd pensionsålder oavbrutet under 6 månader på grund av

sjukdom, vanförhet eller lyte varit och fortfarande finnes vara till tjänst­

göring oförmögen.

Järnvägsstyrelsen, kommunikationsverketts lönenämnd och Växjö dom­

kapitel finna anledning icke föreligga att förkorta den i korumunikations-

verkens lag stadgade tiden av 7 år före pensionsåldern, varunder tjänste­

man må kunna tvångspensioneras. Biksräketiskapsverket och allmänna

civilförvaltningens lönenämnd förorda, att sagda tidsperiod bestämmes till

högst 5 år före pensionsåldern. Slutligen uttala sig sistnämnda myndig­

heter för att anstånd med avsked utöver pensionsåldern bör begränsas

till ett år samt att motsvarande begränsning bör gälla i fråga örn den tid

utöver pensionsåldern, varunder domare må äga rätt att kvarstå i sin be­

fattning.

I)e av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna angående tjänstemans

skyldighet att avgå från tjänsten hava utformats i nära anslutning till

de för kommunikationsverkens befattningshavare gällande föreskrifterna

och skulle för de i reglementsförslaget avsedda tjänstemän, vilka för när­

varande äro underkastade bestämmelserna i 1907 års civila pensionslag,

komma att innebära en icke oväsentlig skärpning i nuvarande avgångs

plikt. I likhet med de sakkunniga finner jag en dylik skärpning vara ur

statsintressets synpunkt påkallad. Erfarenheten har visat, att de Duva

rande bestämmelserna lämna möjlighet för en tjänsteman att under oskä

ligt lång tid utnyttja den ordinarie statsanställningens förmåner utan att

fullgöra däremot svarande prestationer. De betänkligheter, som från

några håll med åberopande av grundlagens bestämmelser uttalats mot

de ifrågasatta skärpningarna, synas mig icke bärande. Det må fram

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

lil

Departements­

chefen .

112

hållas, att 1907 ars civila pensionslag redan för närvarande innehåller för

reskrifter rörande tjänstemans förtidspensionering vid inträffande arbets­

oförmåga. Jag tillåter mig i avseende å bestämmelsernas förenlighet med

grundlagens stadganden åberopa den framställning, som av de sakkunniga

lämnats å sid. 66—67 i betänkandet.

Gentemot de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten av att under de

föreslagna bestämmelserna på förevarande område inordna även inne­

havare av domarämbeten har jag emellertid måst ställa mig i någon mån

betänksam. Mot den principiella giltigheten av de sakkunnigas argumente­

ring har jag visserligen ingen invändning att göra. Det har emellertid nu

liksom tidigare gjorts gällande, att de strängare föreskrifter i fråga örn

förtidspensionering, som innefattas i kommunikationsverkens pensions­

lag, icke äro förenliga med den oberoende ställning, domarkåren sedan gam­

malt intagit i vårt land. Med hänsyn härtill och i betraktande av det mot­

stånd mot sakkunnigförslaget på denna punkt, som bland annat kommit

till uttryck i utlåtandena från nedre justitierevisionen samt Svea hovrätt

och Göta hovrätt, har jag ansett lämpligast, att bestämmelserna örn skyl­

dighet för domare att avgå från tjänsten närmare anslutas till principerna

i 1907 års pensionslag. Jag har följaktligen låtit verkställa en omarbet­

ning av de i 9 § av sakkunnigförslaget upptagna bestämmelserna i syfte

att efter förebild i lagförslaget till 1925 års riksdag ävensom i de förslag,

som framlagts av tidigare pensionsutredningar, särskilja de bestämmelser,

som i förevarande hänseende skola gälla för domare, å ena, och övriga ordi­

narie tjänstemän å andra sidan.

I avseende å den sålunda verkställda omarbetningen torde jag få anföra

följande.

För domare gäller för närvarande en ovillkorlig avgångsskyldighet vid

fyllda 70 år, vilket innebär, att sådan befattningshavare äger rätt att med

pension avgå vid 67 års ålder men skyldighet till avgång först 3 år senare.

Denna anordning sammanhänger med den befogenhet att bevilja anstånd

med avsked intill 70 levnadsår, som för andra tjänstemän, lydande under

civila pensionslagen, är lagd i vederbörande myndighets hand; åt domar­

na har lämnats en motsvarande anståndstid utan prövning av någon myn

dighet. Då i departementsförslaget möjlighet ansetts böra fortfarande

lämnas för vederbörande myndigheter att bevilja anstånd med avsked ef­

ter uppnådd pensionsålder, ehuru under högst 2 år, har jag funnit en an-

ståndsrätt böra med samma begränsning medgivas domarna. Då enligt

vad jag förut förordat pensionsåldern för här ifrågavarande befattnings

havare skulle inträda vid en levnadsålder av 65 år. har sålunda under 12 §

1 mom. a) av departementsförslaget upptagits föreskrift örn ovillkorlig av­

gångsskyldighet för innehavare av domarämbete vid 67 år.

Under 1 mom. b) och c) har vidare föreslagits, att domare skall vara

skyldig avgå, då han träffats av olycksfall i tjänsten eller då han under

3 på varandra följande år till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte varit

Kungl. Majlis proposition nr 222.

113

ur stånd att tjänstgöra, allt under förutsättning att det behörigen styrkes,

-att han är oförmögen till tjänstgöring. Med uttrycket »behörigen styrkes»

avses givetvis, att arbetsoförmågan skall styrkas genom läkarbetyg. Ned­

satt arbetsförmåga har däremot i författningstexten icke upptagits såsom

orsak till avgångsskyldighet för domare.

Slutligen har under 1 mom. c) med viss jämkning upptagits den i 3907

års lag givna bestämmelsen örn avgångsskyldighet för domare, som efter

uppnådd pensionsålder under <> månader på grund av sjukdom, vanförhet

eller lyte varit till tjänstgöring oförmögen.

Bestämmelserna angående avgångsskyldighet för övriga i reglementet

avsedda ordinarie tjänstemän hava sammanförts i 32 § 2 och 4 mom. Från­

sett vissa formella jämkningar i författningstexten har härvid någon an­

nan ändring icke vidtagits i de sakkunnigas förslag än att möjlig­

heten till anstånd med avsked utöver pensionsåldern begränsats till att

avse en tid av högst 2 år utöver pensionsåldern samt att den tid före

pensionsålderns inträde, varunder tvångspensionering må kunna ske,

satts till 5 år. De av vissa ämbetsverk framställda yrkandena där­

om, att arbetsoförmåga på grund av sjukdom m. m. bör hava varat under

viss tid, innan förtidspensionering av tjänstemän må kunna ske, har jag

sålunda ansett mig icke böra biträda.

I 7 § i verkställighetskungörelsen till 3907 års pensionslag liksom ock i

21 § 3 mom. av kommunikationsverkens pensionslag är intagen en före­

skrift, huru förfaras skall, då en tjänsteman, oaktat skyldighet inträtt för

honom att avgå från tjänsten, ej söker avsked. Någon motsvarighet till

dessa stadganden återfinnes icke i de sakkunnigas förslag. Jag har emel­

lertid ansett en sadan föreskrift vara påkallad såväl ur ordningssynpunkt

som med hänsyn till angelägenheten för vederbörande myndighet att i

dylikt fall kunna utau vidare entlediga tjänstemannen. Denna föreskrift

har intagits i 12 § 3 mom. Givetvis bör jämlikt bestämmelsen i 8 § 2 mom.

frågan örn tjänstemannens pension avgöras i samband med entledigandet.

Såsom av det föregående framgår, har i förslaget ansetts böra bibe­

hållas en viss — ehuru i jämförelse med nuvarande föreskrifter begrän­

sad — möjlighet för vederbörande myndighet att medgiva anstånd med

avsked efter uppnådd pensionsålder. Jag anser mig här böra uttryck­

ligen betona, att denna möjlighet enligt min mening bör begagnas med

stor varsamhet. Ett annat förfaringssätt skulle vara ägnat att äventyra

syftet med eller förminska gagnet av de sänkningar i pensionsåldrarna,

som jag förordat. Vid prövning av frågor örn tillstånd att kvarstå i

tjänst efter uppnådd pensionsålder bör statsnyttan men icke hänsyn till

tjänstemannens personliga intressen vara avgörande. I)e fall, där av-

gångsåldern icke sammanfaller med pensionsåldern, torde vid en dylik

tillämpning komma att bliva rena undantagsfall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Bihang till riksdagens

protokoll 19.Vi.

i sami.

.NY 222.

8

13 §.

Förevarande paragraf är, med vissa mindre jämkningar i formulerin­

gen, av samma innehåll som 10 § i de sakkunnigas förslag.

14 $.

14 § innefattar bestämmelser angående beräkning av ålderspension och

motsvarar 11 § i sakkunnigförslaget. Med hänsyn till att för dylik pen­

sion skulle för innehavare av vissa i bilaga A till departementsförslaget

upptagna tjänster erfordras allenast 25 tjänstår, har emellertid en komplet­

tering av bestämmelserna blivit erforderlig.

15—16 $§.

Dessa paragrafer överensstämma i stort sett med 12 och 13 §§ i sak­

kunnigförslaget. Beträffande invalidpensionens belopp innehåller emel­

lertid departementsförslaget, att detta skall motsvara det för tjänste­

mannen vid avgången gällande pensionsnnderlaget, medan de sakkunniga

föreslagit ett belopp, motsvarande det vid tiden för olycksfallet gällande

underlaget. Ett från några håll framfört yrkande, att hel pension alltid

måtte tillkomma den, som avgår på grund av sjukdom, ådragen i tjän­

sten, anser jag mig bland annat av praktiska skäl icke böra biträda.

17 §.

I 14 § av sitt förslag hava de sakkunniga upptagit bestämmelser örn rätt

för tjänsteman att under vissa villkor komma i åtnjutande av förtidspen­

sion. Enligt nämnda paragraf skulle tjänsteman, som innehar minst 3(1

tjänstår, kunna, där det. finnes icke vara stridande mot statens intressen,,

vid frivillig avgång ur statens tjänst tidigast 3 år före uppnåendet av pem

sionsåldern medgivas rätt till sådan pension. Förtidspensionen skulle mot­

svara hel ålderspension men för tiden intill pensionsåldern undergå viss

minskning.

Till motivering för detta förslag hava de sakkunniga åberopat de utta­

landen till förmån för en genom författningsbestämmelser ordnad frivillig

förtidspensionering, som förekommit i myndigheternas svar på de sak­

kunnigas förut nämnda cirkulärskrivelse angående pensionsåldern, och

för egen del anfört följande:

Berörda opinionsyttring från myndigheternas sida har givit de sakkun­

niga anledning att upptaga frågan örn frivillig förtidspensionering till

förnyad prövning. Att det icke kan ligga i statens intresse att förtids­

pensionera en fullt tjänstduglig befattningshavare är visserligen sant;

men å andra sidan bör det icke förbises, att fall förekomma, där den nor­

mala pensionsåldern visar sig väl hög, utan att fördenskull befattnings­

havarens arbetskapacitet blivit så väsentligt nedsatt, att fullt giltiga skäl

till tvångspensionering kunna anses föreligga. En dylik åtgärd torde väl

även myndigheterna i fall, som nu avses, draga sig för att tillgripa av

hänsyn om icke till tjänstemannens ekonomi, så i allt fall till hans person.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

115

Kunde man däremot finna en form, varigenom tjänstemannen utan en

officiell oduglighetsförklaring bereddes tillfälle att »ställa sin plats tili

förfogande», torde detta vara till uteslutande fördel för såväl staten som

tjänstemannen.

De sakkunniga finna emellertid angeläget att betona, att förtidspensio­

neringen icke får tjäna ett ensidigt tjänstemannaintresse, varför såsom

villkor för bifall till en framställning örn avsked med dylik pension bör

förutsättas, att avskedet icke befinnes vara stridande mot statens intres­

sen. Likaså torde såsom förutsättning för rätt att på egen begäran komma

i åtnjutande av förtidspension böra gälla, att vederbörande tjänsteman

innehar minst trettio tjänstår och sålunda ägnat sig åt statstjänsten under

så lång tid, som normalt kräves för bel pension.

Möjligheten för tjänsteman att på egen begäran avgå med rätt till för­

tidspension synes liksom tvångsvis skeende iörtidspensionering av anled­

ning, som omförmäles i 9 § 3 mom. (departementslörslagets 12 § 4 morn.),

böra inträda tidigast tre år före uppnåendet av pensionsåldern. Nu an­

givna anordningar jämte den enligt 9 § 1 mom. (departementsförslagets

12 § 2 mom. a)) förefintliga möjligheten att medgiva anstånd med avsked

intill tre år efter uppnåendet av pensionsåldern medföra, att pensions­

åldern icke blir stelt knuten till ett visst datum utan kan sägas omspänna

en tidsperiod av sex år, varigenom lämnas rum för större individuell an­

passning.

Avgivna yttranden. Överståthållarämbetet anser det vara förtjänt av

övervägande, örn ej innehavare av chefsbefattningar böra medgivas rätt

till frivillig avgång med oavkortad pension, exempelvis 5 år före pen­

sionsåldern. Generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, bygg­

nadsstyrelsen och skolöverstyrelsen ifrågasätta, örn det kan anses skäligt,

att tjänsteman, som frivilligt avgår efter intjänta 30 tjänstår, skall vid­

kännas avkortning i pension intill pensionsålderns inträde.

Statskontoret och kammarrätten uttala sig för att frivillig avgång med

pension måtte medgivas utan villkor örn 30-årig tjänstålder.

Socialstyrelsen och järnvägsstyrelsen anföra, att rätt till förtidspension

vid frivillig avgång bör utan fara för missbruk kunna medgivas redan

7 år — enligt socialstyrelsens mening åtminstone 5 år — före pen­

sionsålderns inträde. Riksräkenskapsverket och trafiktjänstemännens

riksförbund förorda, att sagda rätt måtte få inträda 5 år före pensions­

åldern.

Lantbruksstyrelsen föreslår, att den kvotdel, varmed minskning av för­

tidspension skulle äga rum, måtte ändras från ‘/iso till Viso.

Generalttdlstyrelsen framhåller, att de omständigheter, på grund av vilka

frivillig avgång skulle kunna medgivas, närmare borde angivas i paragra­

fen. Därjämte har riksräkenskapsverket anmärkt, att avfattningen av de

föreslagna bestämmelserna icke gåve vid handen, vilken myndighet, som

skulle bevilja förtidspensionen. Om den pensionsprövande myndigheten

vore annan än den, varunder befattningshavaren lydde, kunde i varje fall

ej den förra myndigheten gärna avgöra, om avgången strede mot statens

intressen, varför ett förtydligande erfordrades.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Departemc,.

chefen.

Slutligen har statskontoret ifrågasatt sådan komplettering av de före­

slagna bestämmelserna angående förtidspension, att dylik pension må efter

prövning av Kungl. Majit tillkomma även den, som entledigas med tillämp­

ning av § 35 i regeringsformen.

Frågan örn rätt att frivilligt avgå ur tjänst före pensionsåldern mot åt­

njutande av pension var föremål för övervägande vid framläggande för

1925 års riksdag av proposition nr 153 angående ny civil pensionslag. I

anledning av vad då från vissa håll härutinnan ifrågasatts framhöll

jag, att så länge en befattningshavare vore tjänsteduglig, det icke

kunde ligga i statens intresse att förtidspensionera honom; vore han ur-

ståndsatt att fullgöra sina tjänståligganden, kunde han med stöd av de i

lagförslaget intagna bestämmelserna angående s. k. tvångspensionering

erhålla förtidspension, därvid en eventuellt uttalad önskan från tjänste­

mannens sida kunde underlätta en dylik åtgärd.

Med hänsyn till vad pensionssakkunniga i ämnet anfort och i betrak­

tande av den vitt utbredda opinion, som uppenbarligen inom ämbetsver­

ken förefinnes för införande i pensionssystemet av en anordning med fri­

villig förtidspensionering, anser jag mig emellertid nu icke böra ställa mig

avvisande till de sakkunnigas förslag. De villkor, de sakkunniga ifråga­

satt för rätt att erhålla förtidspension, synas mig utgöra garanti för att

denna rätt icke kommer att missbrukas eller statens intressen eljest trädas

för nära. Under 17 § 1 mom. av departementsförslaget hava därför uppta­

gits bestämmelser örn rätt till pension vid frivillig avgång från tjänsten

före pensionsålderns inträde i huvudsaklig överensstämmelse med de sak­

kunnigas förslag. Vissa jämkningar och tillägg har jag dock ansett mig

böra tillstyrka. Sålunda har jag funnit den tid före pensionsåldern, var­

under frivillig avgång med pension må kunna medgivas, böra utökas till 5

år, varigenom en viss överensstämmelse skulle vinnas med föreskrifterna

i 12 § 4 mom. angående s. k. tvångspensionering. Vidare har det synts skä­

ligt att, såsom lantbruksstyrelsen föreslagit, den kvotdel, varmed minsk­

ning av förtidspension skall ske under tiden före pensionsålderns upp­

nående, jämkas till Vibo för varje full fjärdedel av år, varmed tjänste­

mannens levnadsålder vid avgången understiger pensionsåldern. Denna

jämkning tillgodoser i någon mån yrkandena på slopande av villkoret om

förtidspensionens minskning intill pensionsåldern.

Beträffande innehavare av sådan befattning, som angives i bilaga A till

reglementsförslaget, kunde det sättas i fråga, örn icke dessa befattnings­

havare borde kunna tillerkännas förtidspension redan efter uppnådda

25 tjänstår, varvid självfallet kvotdelen för pensionens minskning

under tiden före pensionsålderns uppnående finge undergå jämkning. Jag

har emellertid ansett, att det generella villkoret örn fullgjorda 30

tjänstår bör gälla även för sådan tjänsteman.

I anledning av generaltullstyrelsens erinran, att författningstexten bor-

117

de angiva de omständigheter, under vilka frivillig förtidspensionering

må kunna medgivas, torde jag få framhålla, att reglementet knappast

synes böra tyngas med dylika detalj föreskrifter. Styrelsen synes i första

hand hava tänkt sig nedsatt arbetsförmåga såsom giltigt skäl för fri­

villig avgång med pension. I och för sig torde någon anmärkning icke

vara att göra mot en dylik uppfattning. De anledningar, som kunna

påkalla förtidspension, böra dock icke alltför snävt avgränsas. Örn

exempelvis en övertalig befattning är bestämd till indragning vid inne­

havarens avgång, lärer det i de flesta fall vara ur statsintressets synpunkt

likgiltigt, på vilka personliga skäl en dylik tjänsteman må grunda en

eventuell ansökan örn förtidspension.

För att enhetligheten vid bedömande av frågor örn förtidspension en­

ligt förevarande författningsrum icke må äventyras, har jag ansett lämp­

ligast vara, att sådana ärenden avgöras av Kungl. Maj:t. Sedan Kungl.

Majit medgivit, att förtidspension må utgå, skulle därefter pensionsbelop­

pet bestämmas och avsked beviljas i vanlig ordning.

Den av statskontoret väckta frågan örn införande i reglementet av be­

stämmelser angående förtidspension åt sådan tjänsteman, som entledigas

enligt § 35 regeringsformen — s. k. förtroendeämbetsman — har synts

mig vara förtjänt av beaktande. Enligt reglementsförslaget skulle vis­

serligen sådan befattningshavare alltid komma i åtnjutande av uppskju­

ten livränta, motsvarande hela eller viss del av den enligt försäkringstek-

nisk beräkning intjänta pensionen. Det är emellertid här fråga örn inneha­

vare av chefsbefattningar, vilka äro jämförbara med de genom förordnan­

de på viss tid tillsatta tjänstemännen, av vilka sistnämnda jämväl några

äro förtroendeämbetsmän. För dessa senare hava, i anslutning till vad de

sakkunniga föreslagit, i departementsförslaget (3 kap.) upptagits vissa sär­

skilda bestämmelser i pensionshänseende. För att undvika den ojämnhet i

pensionsreglerna för här ifrågavarande chefer, som onekligen härigenom

skulle uppkomma, har jag ansett skäligt och rimligt, att även i 2 kap. avsedd

förtroendeämbetsman, som entledigas enligt § 35 regeringsformen utan egen

ansökan och utan att skyldighet för honom inträtt att lämna sin befattning,

blir berättigad till pension enligt samma regler, som gälla för en genom

förordnande på viss tid tillsatt befattningshavare. I enlighet härmed bör

pensionen utgå, där tjänstemannen under minst 12 år innehaft befattningen,

med ett belopp motsvarande det för densamma gällande pensionsunderlaget,

men eljest med ett belopp, som med 1,000 kronor understiger nämna under­

lag. Vad nu sagts bör dock icke äga tillämpning å de i § 35 regeringsfor­

men avsedda tjänstemän, vilka äro att hänföra till diplomatisk eller konsu­

lär personal. Reglerna rörande de förmåner, som må tillerkännas dessa

befattningshavare under disponibilitet, synas icke vara av beskaffenhet

att böra införas i tjänstepensionsreglementet.

Bestämmelser angående förtidspension åt förtroendeämbetsmän hava

upptagits i 17 § 2 mom. av departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

118

18 och 19

Beträffande bestämmelserna under 18 § angående pensionsunderlag

och pensionsavdrag samt under 19 § i fråga örn pensionsålder torde jag

få åberopa vad jag härom anfört i allmänna motiveringen.

20 och 21 §§.

Föreskrifterna under 20 och 21 §§ äro i allt väsentligt av samma lydelse

som motsvarande föreskrifter i 17 § av de sakkunnigas förslag.

Socialstyrelsen, riksförsäkringsanstalten, för säkring srådet och kammar­

kollegium hava ansett bestämmelser erforderliga för att reglera det fall,

att ordinarie tjänsteman, som förordnats att innehava högre icke-ordinarie

befattning, nödgas på grund av den icke-ordinarie befattningens indrag­

ning eller dylikt återgå till sin ordinarie tjänst. Sistnämnda ämbetsverk

anser, att örn förordnandet varat förslagsvis 5 år, befattningshavaren

bör bibehållas vid det högre pensionsunderlaget och vidkännas däremot

svarande pensionsavdrag. Det synes mig emellertid, som örn den omstän­

digheten, att pensionsrätt nu beredes viss icke-ordinarie personal, knap­

past kan anföras såsom skäl för att åt sådan personal tillerkänna samt-

liga de pensionsförmåner, som funnits böra tillkomma ordinarie tjänst­

innehavare. Det torde få anses ligga i sakens natur, att ett förordnande

för en ordinarie tjänsteman att innehava en högre icke-ordinarie befatt­

ning icke bör tillförsäkra vederbörande någon ovillkorlig rätt till en mot

den högre befattningen svarande, förhöjd pension, även örn förordnandet

sedermera skulle upphöra. Att tjänstemannen må hava vidkänts högre

pensionsavdrag under förordnandet, synes härvid icke böra få bliva av av­

görande betydelse. Då retroaktivavgifter i reglementsförslaget icke äro

påbjudna vid befordran, synes anspråk icke kunna resas på återbetal­

ning av skillnaden i pensionsavdragen under förordnandetiden.

Jag anser ej heller tillräckliga skäl föreligga att, såsom järnvägs­

styrelsen påyrkat, beträffande tjänsteman, som på egen ansökning eller på

grund av något sitt förfarande i tjänsten förflyttats till lägre befattning,

i reglementet införa bestämmelser örn höjning av pensionsunderlaget i den

nya tjänsten med en tredjedel av skillnaden mellan detta pensionsunder­

lag och pensionsunderlaget i hans förutvarande tjänst.

22

§.

Örn tjänsteman upphör att innehava ordinarie anställning i statens

tjänst utan att vara berättigad till tjänstepension, skall enligt kommunika-

tionsverkens pensionslag kapitalvärdet av tjänstemannens pensionsavgif­

ter inbetalas från vederbörande pensionsfond till pensionsstyrelsen för be­

redande av pension åt honom jämlikt lagen om allmän pensionsförsäkring.

Enligt 1907 års civila pensionslag är däremot rätt att från pensionsfonden

återbekomma erlagda pensionsavgifter medgiven endast vid övergång till

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

119

annan statstjänst, därest med inträdet i denna tjänst är förenad skyldig­

het att för beredande av pension erlägga retroaktivavgift, dock ej till

högre belopp än det, vartill retroaktivavgiften uppgår. Denna viktiga

principiella olikhet mellan de båda pensionslagarna ha\a tidigare pen-

sionsutredningar velat utjämna genom att i sina förslag till n> civil pen­

sionslag upptaga en bestämmelse av samma innebörd som nyss angivna i

kommunikationsverkens pensionslag införda stadgande.

De sakkunniga åter hava bedömt förevarande spörsmål från en annan

utgångspunkt. Örn ålderspensionen betraktades såsom en uppskjuten liv­

ränta, grundad på försäkring med premieinbetalning intill pensionsåldern,

kunde den intjänta pensionen vid varje särskild tidpunkt sägas motsvara

försäkringens fribrevsvärde, d. v. s. det reducerade livräntebelopp, som

kunde erhållas för redan erlagda premier. Den beräknade premien, som

skulle vara konstant, så länge tjänstemannen kvarstode i samma befatt­

ning, syntes böra göras beroende icke blott av lönegraden utan även av d©

för tjänstemannen gällande inträdes-, befordrings- och pensionsåldrarna.

Tillämpades som jämförelse den i kommunikationsverkens pensionslag

uppställda regeln, befunnes det kapitalvärde, som enligt denna regel till­

godoräknades, i genomsnitt tillräckligt endast för beredande av en pen­

sion lika med en mindre del av den intjänta. I stort sett kunde man säga,

att den ekonomiska förlust, som sålunda drabbade en i förtid avgången

tjänsteman genom indragningen av större delen av hans intjänta pension,

avsevärt ökades med tjänstetidens längd. Verkningarna härav bleve sär­

skilt kännbara för tjänstemannen, när han avginge vid så hög ålder, att

utsikterna att erhålla pension från en ny anställning vore ringa.

De sakkunniga anföra vidare:

Betraktade man i likhet nied de sakkunniga pensioneringen som ett slags

försäkring, talade onekligen vissa skäl mot att beröva den avgångne tjän­

stemannen hans intjänta pensionsrätt, i varje fall då iråga vore örn en

ordinarie tjänsteman, som uppnått erforderligt antal tjänstår för hel pen­

sion. Å andra sidan måste det sägas, att staten hade fullgod anledning

att förfara något strängare med en tjänsteman, som avginge efter en rela­

tivt kort anställningstid. I detta senare fall syntes vederbörande knappast

kunna göra anspråk på större del av sin intjänta pension än som kunde

beräknas ungefärligen motsvara de å lönen innehållna pensionsavdragen.

En medelväg syntes därför vara att så avväga de förmåner, som skulle

komma avgången tjänsteman till del, att den längre tjänstetiden premie­

rades, varigenom tjänstemännen knötes fastare vid statstjänsten. Däremot

syntes det knappast ligga i statens intresse att giva villkoren en innebörd,

som direkt syltade till att förhindra eller försvåra möjligheterna för en

statsanställd befattningshavare att, även i lall då detta skulle vara ur

samhällets synpunkt gagneligt, övergå till verksamhet utom statens tjiinst.

Dessa utgångspunkter hade lett de sakkunniga till den i 21 § 1 morn. av

doras regleinentsiörslag givna regeln, vilken i princip innebure, att tjänste­

man, som avginge ur statens tjänst utan rätt att komma i åtnjutande av

pension enligt reglementet, försäkrades till erhållande av uppskjuten liv­

ränta för ett belopp, som allt efter anställningstidens längd varierade mel-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

120

Ian 42 oell 100 procent av den intjänta pensionen. Ehuru den pension, som

re^. mentet tillförsäkrades en tjänsteman, vilken kvarstode i tjänst

intill pensionsåldern, tekniskt sett även kunde sägas vara en uppskjuten

livränta, hade de sakkunniga dock funnit sig böra i reglementet reservera

ifrågavarande benämning för det belopp, som skulle utbetalas enligt be­

stämmelserna i 21 §.

I fråga örn den pensionsålder, som borde läggas till grund vid beräkning

av den invänta pensionen, bade det synts de sakkunniga vara lämpligast

att i allmänhet tillämpa den för lönegraden gällande normala pensions­

åldern. En tjänsteman, som innehade befattning med lägre pensionsålder

an normalt, syntes nämligen knappast vid förtidig avgång ur tjänst böra

tulei kännas högre livränta än som skulle följa, örn den för vederbörande

lönegrad fastställda allmänna pensionsåldern varit för honom gällande.

Värdet av den invänta pensionen bleve nämligen högre, ju lägre pen­

sionsålder man räknade med. Då dessutom tjänstemän i samma lönegrad,

oavsett pensionsåldern, vöre i princip likställda med avseende å lön och

pensionsavdrag, måste olika värdering av den intjänta pensionen före­

falla ganska obefogad. Denna likställighet syntes dock icke böra utsträc­

kas ända därhän, att en tjänsteman med högre pensionsålder än normalt

skulle beredas en extra förmån vid avgång i förtid genom att få sin in­

tjänta pension beräknad efter en lägre pensionsålder än den för befatt­

ningen fastställda. De sakkunniga föresloge därför, att vid beräkningert

av mtjänt pension skulle tillämpas den enligt reglementet fastställda nor­

mala pensionsåldern eller, örn den för befattningen gällande pensionsål­

dern vore högre, sistnämnda ålder.

Att låta en på grund av brott i tjänsten eller tjänstefel avskedad tjänste­

man i pensionshänseende intaga samma ställning som en tjänsteman, vil­

ken frivilligt lämnat sin befattning, ansåge de sakkunniga icke vara rik-

tigt. Livräntan i dylikt fall syntes i stället böra avvägas så, att dea

ungefärligen motsvarade värdet av de pensionsavdrag, varmed vederbö-

randes lön under tjänstetiden varit minskad. Enligt de sakkunnigas för­

slag skulle den intjänta pensionen för avskedad tjänsteman alltid minskas

med två tredjedelar.

Den försäkringstekniska beräkningen av den intjänta pensionen och liv­

räntebeloppets storlek borde enligt de sakkunnigas mening lämpligen an­

komma på pensionsstyrelsen, som på grund av sin befattning med olika

förmer av pensionsförsäkring besutte den härför erforderliga sakkunska-

pen. För detta ändamål skulle uppgifter rörande den avskedssökande

tjänstemannens tjänstgöringsförhållanden lämnas pensionsstyrelsen av

den myndighet, som hade att besluta angående avskedet.

Livräntan borde börja utgå från och med månaden näst efter den, un­

der vilken vederbörande uppnått den ålder, som tillämpats såsom pensions­

ålder vid beräkning av pensionsrätter kapitalvärde. Rörande sättet för

utbetalningen syntes i tillämpliga delar böra gälla vad som lunnes stad­

gat angående utbetalning av pensioner enligt lagen den 13 juni 1913 om all­

män pensionsförsäkring.

För att någon oklarhet icke skulle behöva råda rörande den rätt till

uppskjuten livränta, som en tjänsteman kunde hava förvärvat genom viss

tids anställning i statens tjänst, hava de sakkunniga ansett sig under 21 §

2 mom. böra upptaga en föreskrift, att tjänstemannen i samband med av­

skedet skall erhålla skriftligt bevis, som styrker denna hans rätt. Där-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

121

jämte har under 21 § 3 morn. föreslagits, att livränteförsäkrad personr

som vid senare tidpunkt återinträder i med pensionsrätt förenad stats-

anställning, skall frånträda rätten till uppskjuten livränta men i stället

berättigas tillgodoräkna förut förvärvade tjänstår vid bestämmande av

pension i den nya tjänsten.

Avgivna yttranden. Socialstyrelsen anför, att i fråga örn tidpunkten för

den uppskjutna livräntans utbetalande samma regler syntes böra gälla,

som stadgats i 34 $ pensionsförsäkringslagen, d. v. s. vid ren ålderdoms-

försäkring tidigast från fyllda 55 år och senast från fyllda 70 år. Pen-

sionsstyrelsen påyrkar, att de föreslagna bestämmelserna örn uppskjuten

livränta måtte utvidgas till att innefatta jämväl livränta för invaliditet,

varmed lämpligen borde förstås varaktig oförmåga i pensionsförsäkrings­

lagens mening. Liknande uttalande har även gjorts av vattenfallsstyrel­

sen och personalföreningen vid statens vattenfallsverk. Telegrafstyrelsen

anser, att ordinarie tjänsteman, som avgår från tjänsten på egen begä­

ran, bör underkastas samma begränsning med avseende å rätt till liv­

ränta, som av de sakkunniga ifrågasatts beträffande icke-ordinarie be­

fattningshavare, nämligen att den intjänta pensionen minskas med två

tredjedelar. Vattenfallsstyrelsen framhåller, att någon nedsättning i de

föreslagna procenttalen för beräkning av intjänt pension syntes kunna

ske. Skolöverstyrelsen håller före, att livräntan alltid bör utgå med ett

belopp, som är lika med den intjänta pensionen, försäkringstekniskt be­

räknad. Slutligen ifrågasätter generaltullstyrelsen, örn icke reglementet

borde upptaga en föreskrift örn sättet för utbetalande av uppskjuten liv­

ränta.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen med uppskjuten livränta

DspaHemeiUt-

är, liksom det förut behandlade förslaget om förtidspension vid frivillig chefe*.

avgång från tjänsten, en nyhet i förhållande till nu gällande pensions-

bestämmelser inom den civila statsförvaltningen.

För kommunikationsverkens vidkommande finnes dock en viss motsva­

righet till den ifrågasatta anordningen, i det att dessa verks pensionslag

samt pensionsreglementena för icke-ordinarie personal vid telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk innehålla stadganden, enligt

vilka tjänsteman vid avgång utan rätt till pension äger lå kapitalvärdet

av sina pensionsavgifter överfört till pensionsförsäkringsfonden för bere­

dande av pension enligt pensionsförsäkringslagen. Förslaget örn upp­

skjuten livränta innebär emellertid såtillvida en utsträckning av denna

förmån, som den avgångne genom livräntan helt eller i viss utsträckning

skulle erhålla vederlag icke blott för de under tjänstetiden erlagda bidra­

gen till pensioneringen utan även för den del av den på tjänstetiden belö­

pande pensionen, som bekostas av staten. Denna princip för vederlagets be­

stämmande är redan nu icke alldeles främmande lör det statliga pensions-

viisendet. Jag erinrar, att i statens pensionsanstalt pensionsberättigad

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

befattningshavare, som avgår utan rätt att erhålla pension, kan komma i

åtnjutande av s. k. uppskjuten pension, som i vissa fall innefattar även

statens och huvudmannens hela bidrag till pensioneringen. Vidare må

framhållas, att i reglementena för pensionskassorna för icke-ordinarie per­

sonal vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk är

stadgat (16 §), att delägare i sådan kassa, som upphör att innehava med

delaktighet i kassan förenad befattning, i vissa fall äger för pension en­

ligt pensionsförsäkringslagen få kapitalvärdet icke blott av de av honom

själv till vederbörande kassa inbetalda avgifterna utan även av de av

vederbörande verk för honom till kassan erlagda avgifterna överförda

till pensionsförsäkringsfonden.

Den av de sakkunniga föreslagna anordningen innebär, att frågan, i vad

mån större eller mindre del av den intjänta pensionen får åtnjutas, blir

beroende av tjänstetidens längd. Sålunda tillgodoräknas hela den efter

försäkringsteknisk beräkning intjänta pensionen, örn mer än 29 tjänstår

uppnåtts, men eljest allt efter tjänstetidens längd viss del av den intjänta

pensionen, lägst 42 procent. För min del finner jag, att de sakkunnigas

förslag tillför en före pensionsrättens inträde avgången tjänsteman vad

som kan betraktas såsom skälig andel av den av honom genom tjänstgö­

ringen intjänta pensionsförmånen. Ur praktisk synpunkt innebär försla­

get bland annat den fördelen, att de avgiftsmedel, som en avgången tjän­

steman under sin tjänstetid erlagt till vederbörande pensionsfond, där få

kvarbliva, till dess den avgångne uppnår den för livräntans erhållande

stadgade levnadsåldern, i stället för att överföras till pensionsförsäkrings­

fonden. Jag anser mig därför böra tillstyrka de sakkunnigas förslag.

Vad pensionsstyrelsen anfört i fråga örn livränteförmånens utvidgning

till en livränta jämväl vid invaliditet synes visserligen vara beaktansvärt,

särskilt med tanke på icke-ordinarie befattningshavare, som entledigas

utan eget förvållande. Den omläggning av grunderna för livräntans be­

räkning, som skulle erfordras för tillgodoseende av styrelsens önskemål,

torde emellertid komma att föranleda praktiska svårigheter och skulle

därjämte medföra, att livräntan vid uppnådd pensionsålder komme att

utgå med lägre belopp än vid tillämpning av de av de sakkunniga före­

slagna grunderna. Att staten skulle påtaga sig merkostnaden för en av­

gången tjänstemans invaliditetsförsäkring synes nämligen icke böra ifrå­

gakomma. Av nu antydda skäl har jag ansett mig icke böra tillstyrka

styrelsens förslag. Ej heller i övrigt kan jag biträda i avgivna yttranden

framställda ändringsyrkanden i olika riktningar.

I ett par andra hänseenden har jag emellertid funnit ändring böra vid­

tagas i avfattningen av sakkunnigförslaget på denna punkt. Med hän­

syn till att enligt departementsförslaget för vissa befattningar skulle gälla

en tjänstålder av 25 år torde sålunda böra i 22 § uttryckligen stadgas, att

vid beräkning av intjänt pension alltid skall tillämpas den i sakkunnig­

förslaget förutsatta tjänståldern av 30 år. Vidare bör enligt min mening

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

123

departementsförslagets ståndpunkt beträffande pensionsålder för lönegra­

derna 1—12 föranleda jämkning i sakkunnigförslagets huvudregel beträf­

fande den pensionsålder, som skall tillämpas vid beräkning av intjänt pen­

sion. De sakkunniga hava föreslagit samma pensionsålder, som av

dem lagts till grund för beräkningen av pensionsavdragen eller 63 år.

I departementsförslaget bär emellertid pensionsåldern sänkts till 60 år

utan att därvid någon ändring skett i beloppen av nu gällande pensions­

avgifter. Då, såsom de sakkunniga framhållit, värdet av den intjänta pen­

sionen blir högre, ju lägre pensionsålder man räknar med, skulle ett bibe­

hållande av de sakkunnigas huvudregel för den intjänta pensionens be­

räkning innebära, att tjänstemännen i lönegraderna 1—12 bomme i en mera

gynnad ställning än övriga tjänstemän, något som skulle ytterligare fram­

hävas därigenom, att pensionsaA7dragen för de lägre lönegraderna — i

motsats till Arnd som i allmänhet gäller för högre lönegrader — äro satta

till lägre belopp än som motsvara den antagna täckningsprocenten. Med

hänsyn till vad här anförts har jag —- i nära anslutning till de förutsätt­

ningar, som lagts till grund för pensionsavdragens beräkning i sakkun­

nigförslaget, och för vinnande av en i möjligaste män enkel regel — an­

sett mig böra förorda ett stadgande av innebörd, att ATid beräkning av

intjänt pension skall tillämpas en pensionsålder av 63 år för befattningar

i lönegraderna 1—12 och aA7 65 år för övriga befattningar.

Framhållas må, att frågan örn lämplig pensionsålder vid beräkning av

intjänt pension lärer böra tagas under förnyat övervägande vid den av-

\7ägning av pensionsavdragen, som framdeles kan komma att ske i samband

med en reglering aA7 aA7lönings- och pensionsbeloppen.

Vissa jämkningar i avfattningen av sakkunnigförslagets 3 mom. hava

vidtagits bland annat i syfte att förebygga att livränteförsäkrad person,

som erhåller pensionsberättigande statstjänst eller tjänst med pensions-

rätt i statsunderstödd pensionsanstalt, jämte pensionsrätten bibehålies

vid rätt till livränta.

Enligt sakkunnigförslaget skulle den intjänta pensionen för tjänste­

man, som blivit dömd till avsättning på grund

aA7

förbrytelse i tjänsten

eller som till följd av tjänstefel skilts från tjänsten, i varje fall minskas

nied två tredjedelar. Då fall kunna förekomma, i vilka en så stark minsk­

ning måste framstå såsom obillig, har jag ansett mig böra förorda sådan

avfattning av stadgandet i fråga, att Kungl. Majit skulle kunna elter

prövning medgiva större del av den intjänta pensionen, dock högst två

tredjedelar.

Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att fastställa närmare grun­

der för beräkning av uppskjuten livränta och därvid även meddela de

stadganden av övergångsnatur, som kunna erfordras beträffande pen-

sionsunderlag för tidigare innehavd icke pensionsberättigande tjänst

m. m. Likaledes bör Kungl. Majit utfärda närmare bestämmelser om

handläggningen av ärenden rörande uppskjuten livränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Det bör i detta sammanhang slutligen framhållas, att dyrtidstillägg icke

torde böra utgå å uppskjuten livränta.

23—25 §§.

En särställning i pensionshänseende intaga enligt nu gällande be­

stämmelser de ordinarie tjänstemän, som tillsättas genom förordnande

på viss tid, i det att dessa tjänstemän tillförsäkrats rätt till pension obe­

roende av levnadsålder vid avgången och med jämförelsevis högt belopp

även efter en kort tjänstetid. Principiellt äro de för olika områden av

den civila statsförvaltningen utfärdade pensionsföreskrifterna för ifråga­

varande tjänstemän sinsemellan tämligen nära överensstämmande. En­

dast i mindre väsentliga detaljer förefinnas olikheter.

Vid utformandet av sitt reglementsförslag hava de sakkunniga vidtagit

vissa jämkningar i ändamål att åstadkomma en utjämning av dylika olik­

heter. En av dessa jämkningar torde här böra särskilt omnämnas. I 14 §

2 moni. av kommunikationsverkens avlöningsreglemente stadgas, att ordi­

narie tjänsteman, som erhållit förordnande såsom distriktschef vid sta­

tens järnvägar, telefondirektör i Stockholm eller driftdirektör vid statens

vattenfallsverk, är skyldig att, om förordnandet upphör, återgå till ordi­

narie befattning vid vederbörande verk i den tjänstegrad, han tillhörde

vid förordnandets tillträdande. I anslutning härtill har i 13 § 2 mom. av

kommunikationsverkens pensionslag föreskrivits, att för sådan förord­

nandetjänsteman skall i pensionshänseende gälla vad för hans tidigare

innehavda ordinarie tjänst finnes i pensionshänseende stadgat. Härav

följer med nuvarande bestämmelser, att örn exempelvis en icke-ordinarie

tjänsteman vid statens järnvägar erhåller förordnande såsom distrikts­

chef, han även kommer i åtnjutande av pension såsom distriktschef, me­

dan en tjänsteman, som före förordnandet innehaft ordinarie befatt­

ning, erhåller pension för den tidigare befattningen. Nämnda för vissa

tjänstemän gällande speciella stadgande har icke fått någon motsvarig­

het i de sakkunnigas förslag. I stället har i reglementsförslaget uppta­

gits ett för alla förordnandetjänstemän avsett generellt stadgande (23 §

4 mom. i sakkunnigförslaget), enligt vilket för tjänsteman, som tillsatts

genom förordnande pa viss tid och som vid förordnandets upphörande

övergår till annan befattning med pensionsrätt enligt reglementet, i pen­

sionshänseende skulle gälla vad för sådan tjänst finnes i reglementet stad­

gat. Örn förordnandet fortgått under minst 18 år, skulle dock i avseende å

pensionsunderlag och pensionsavdrag kunna för tjänstemannen allt fort­

farande tillämpas de stadganden, som gällt under den tid, han innehaft

förordnandet.

Avgivna yttranden. På denna punkt hava pensionsstyrelsen, statskon­

toret, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och skolöverstyrelsen på­

yrkat en nedsättning till 12 år av den tid, som förordnande skall hava

varat för att här avsedd tjänsteman vid övergång till annan befattning

125

ina kunna bibehållas vid förordnandetjänstens pensionsunderlag. Där­

jämte har pensionsstyrelsen framhållit, att förordnandetjänsteman, som

övergår till annan förordnandetjänst med samma pensionsunderlag, bör i

pcnsionshänseende få tillgodräkna jämväl den tid, han innehaft förord­

nande å den förra befattningen.

De erinringar, som av vissa ämbetsverk framställts mot den i 23 § 4

Departementi-

mom. av sakkunnigförslaget intagna bestämmelserna, synas mig befogade. chefen.

Det föreslagna villkoret örn 18 års förordnandetid för rätt att få bibe­

hållas vid förordnandetjänstens pensionsunderlag skulle medföra den

ojämnheten att den, som efter förloppet av 12 års förordnandetid fortsatt

sitt arbete i statens tjänst i annan befattning, bomme i sämre ställning i

pensionshänseende än den, som omedelbart efter förordnandets upphöran­

de avgått ur statens tjänst I departementsförslaget har fördenskull kra­

vet på viss förordnandetid såsom villkor för bibehållande vid oförändrat

pensionsunderlag jämkats till att avse 12 år (24 § 2 mom. i departements­

förslaget). Pensionsstyrelsens erinran, att föregående förordnandetid

vid övergång från en förordnandetjänst till annan borde få tillgodoräk­

nas, har föranlett viss jämkning i 24 § 3 mom.

Beträffande de av de sakkunniga föreslagna pensionsbestämmelserna i

övrigt för förordnandetjänstemän hava — frånsett vissa formella jämk­

ningar i författningstexten — följande ändringar synts erforderliga.

Enär i 7 § av departementsförslaget intagits generella regler örn pensions-

minskning vid förening av pensioner för olika statstjänster eller aAr pen­

sion för viss statstjänst med lön för annan statstjänst, har det i 23 § 3

mom. tredje att-satsen av sakkunnigförslaget upptagna stadgandet icke

fått någon motsvarighet i departementsförslaget. Vidare har — i anslut­

ning till avfattningen av 4 § i departementsförslaget - de sakkunnigas

förslag i 23 § 3 mom. första att-satsen örn pensions minskning i vissa fall

med belopp, motsvarande pensionsavdrag, uteslutits. Slutligen har till

följd av departementsförslagets anslutning till nu gällande avlöningsbe-

stämmelser viss omredigering av bestämmelserna i 24 § av sakkunnigför­

slaget blivit nödvändig.

2(i §.

I denna paragraf, som motsvarar 25 § av sakkunnigförslaget, innefat­

tas bestämmelser örn icke-ordinarie tjänstemäns rätt till pension.

De sakkunnigas förslag innebär, att rätt till ålderspension skulle till­

komma sådan tjänsteman, då han entledigas vid eller efter uppnådd pen­

sionsålder, samt att invalidpension skulle utgå till den, som entledigas på

grund därav, att han till följd av olycksfall i tjänsten blivit oförmögen till

fortsatt nöjaktig tjänstgöring. Icke-ordinarie tjänsteman, som entledigas

på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte i andra fall än där olycksfall i

tjänsten inträffat, skulle ilga rätt till sjukpension, dock under förutsätt­

ning att han vid avgången uppnått en levnadsålder av 30 år och därjämte

Kungl. Majlis proposition nr 222.

126

Departements-

chefen.

kunde räkna minst 5 tjänstår. Efter skälighetsprövning skulle sjukpen­

sion även kunna tillerkännas icke-ordinarie tjänsteman, vilken vid en lev­

nadsålder, som med högst 3 år understiger pensionsåldern, entledigas på

grund därav, att han till följd av nedsatt arbetsförmåga eller av annan

anledning befunnits urståndsatt att på tillfredsställande sätt fullgöra sina

åligganden.

Avgivna yttratiden. Lämpligheten av att bestämma viss lägsta levnads­

ålder för erhållande av sjukpension har ifrågasatts av pensionsstyrelsen

och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Lönenämnden yttrar, att

örn en skärpning av villkoren för sjukpensionen överhuvudtaget ansåges

erforderlig, det syntes lämpligare att höja antalet tjänstår och samtidigt

slopa villkoret örn en viss minsta levnadsålder. Nämnden uttalar där­

jämte, att den för villkorlig sjukpensions erhållande angivna tidsperioden

av 3 år före pensionsåldern borde utökas till 5 år. Järnvägsstyreisen, vat­

tenfallsstyrelsen och kommunikationsverkens lönenämnd anse, att sjuk­

pension borde, såsom vid avgång på grund av sjukdom, vanförhet eller

lyte, utan vidare tillkomma icke-ordinarie tjänsteman, vilken entledigas

till följd av nedsatt arbetsförmåga. Enligt järnvägsstyrelsens mening

borde därjämte ett undantag från villkoret örn viss minimiålder och viss

minsta tjänstetid medgivas i fråga örn sjukpension för den, som entledi­

gades till följd av sjukdom, ådragen under tjänstutövning.

Bestämmelsen örn en viss lägsta levnadsålder för erhållande av sjuk­

pension synes mig kunna i vissa fall leda till ett icke fullt rättvist för­

farande vid pensioneringen. I enlighet med vad vissa myndigheter på­

yrkat har därför denna föreskrift icke upptagits i departementsförslaget.

I stället har, i anslutning till vad civila lönenämnden ifrågasatt, en jämk­

ning i villkoret örn viss minsta tjänstetid från 5 till 10 tjänstår ansetts

böra vidtagas.

I anledning av vad järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och kommu-

nikationsverkens lönenämnd yrkat och i anslutning till vad som föresla­

gits för ordinarie tjänstemän har jag funnit mig böra tillstyrka, att rätt

till sjukpension tillerkännes befattningshavare vid entledigande på grund

av nedsatt arbetsförmåga, givetvis nied samma begränsning som föresla­

gits i fråga örn sjukpension i övrigt, Vid bifall härtill blir det i 2 mom.

av sakkunnigförslaget upptagna stadgandet örn skälighetsprövning över­

flödigt.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.

27 §.

1 mom.

27 § 1 mom. inrymmer regler för beräkning av icke-ordinarie tjänste­

mans pension och motsvarar 26 § i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga föreslå, att för bestämmande av ålders- och invalidpen­

sion åt icke-ordinarie tjänsteman samma grunder skulle gälla som för

ordinarie tjänstemän. För tjänsteman med avkortad tjänstgöring (halv-

127

tidsamanuens) skulle dock invalidpensionen reduceras i samma omfatt­

ning, som vid tiden för olycksfallet gällt i fråga örn lönen. För beräk­

ning av sjukpension avses likaledes de för ordinarie tjänstemän i mot­

svarande hänseende föreslagna reglerna skola komma i tillämpning, var­

vid dock sjukpensionen skulle begränsas till 50 procent av hel pension,.

örn antalet tjänstår vid avgången understege 10. Sjukpension skulle ej

heller få överstiga den ålderspension, vederbörande erhölle, örn han med

oförändrat pensionsunderlag kvarstode i tjänst till pensionsålderns in­

träde.

Pensionsstyrelsen har i ändamål att åvägabringa en jämnare beräk­

ning av sjukpensionen vid en tjänstetid av mellan 5 och 10 år föreslagit

en gradering av sjukpensionens belopp på det sätt, att pensionen skulle

ökas med 1 7« procent för varje fjärdedels tjänstår utöver 5 och intill 10,

Även allmänna civilförvaltningens lönenämnd uttalar sig till förmån för

en utjämning av sjukpensionen vid en tjänstetid understigande 10 år. Per­

sonalföreningen vid statens vattenfallsverk påyrkar, att sjukpensionen

beräknas helt efter samma grunder, som skulle gälla för ordinarie befatt­

ningshavare.

Syftet med pensionsstyrelsens förslag att gradera sjukpensionen synes

beaktansvärt, men förslaget skulle enligt min mening alltför mycket kom­

plicera bestämmelserna. Då emellertid, enligt vad jag nyss förordat, rätt

till sjukpension för icke-ordinarie befattningshavare skulle inträda först

efter en lägsta tjänstetid av 10 år, synes mig tillräcklig anledning saknas

att i fråga örn beräkningen av sådan pension avvika från reglerna för

motsvarande förmån för ordinarie tjänstemän. Departementsförslaget

har avfattats i överensstämmelse med denna uppfattning och med iakt­

tagande av viss jämkning i övrigt i sakkunnigförslaget.

27 § 2 moni.

De särskilda regler för ålders- och sjukpensions bestämmande, som jag'

i det föregående förordat beträffande innehavare av i bilaga A till regle­

mentet upptagen ordinarie tjänst, torde böra gälla även beträffande inne­

havare av sådan icke-ordinarie befattning, som direkt motsvarar nu av­

sedd ordinarie tjänst eller av Kungl. Majit förklarats vara i pensions-

hänseende därmed likställd. Ett stadgande härom har upptagits under

förevarande moment.

28 §.

Bestämmelserna i 27 § av sakkunnigförslaget angående pensionsunder­

lag och pensionsavdrag för icke-ordinarie tjänstemän hava helt och hållet

omformulerats med hänsyn till att reglementsförslaget, i vad det avser

dylika befattningshavare, är uppbyggt på nu gällande avlöningsbestäm-

melser för extra ordinarie tjänstemän m. fl. De sålunda omredigerade-

föreskrifterna återfinnas under 28 § av departementsförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Dop artenlevi »-

chejen.

128

I fråga om beräkning av pensionsunderlag och pensionsavdrag för icke-

ordinarie tjänstemän har jag ej funnit anledning att frångå den princip,

sorn härutinnan följts av de sakkunniga. I enlighet härmed hava pensions­

underlag oell pensionsavdrag i varje lönegrad upptagits till samma be­

lopp, som i 18 § angivits för ordinarie tjänsteman tillhörande lönegrad

med närmast lägre ordningsnummer. Ehuru nuvarande löneplaner för

extra ordinarie tjänstemän vid kommunikationsverken och allmänna ci­

vilförvaltningen icke äro utbyggda upp till 30:e lönegraden, har likväl

skalan för pensionsunderlag och pensionsavdrag ansetts böra fullständigas

till och med nyssnämnda lönegrad.

Bestämmelserna i 1 och 2 moni. reglera pensionsunderlag och pensions­

avdrag för extra ordinarie tjänstemän, så vitt de åtnjuta avlöning enligt

av Kungl. Majit fastställd löneplan. Emellertid finnas vissa extra ordina­

rie tjänstemän, vilkas löner icke utgå enligt av Kungl. Majit meddelad lö­

neplan. Så är forild Ilandet exempelvis beträffande extra ordinarie ekono-

mipersonal vid statens sinnessjukhus, vilken personal uppbär lön enligt

en av medicinalstyrelsen utfärdad särskild löneplan. Vidare må framhål­

las, att enligt avlöningsbestämmelserna för extra ordinarie tjänstemän vid

kommunikationsverken slutlönen för sådan tjänsteman undantagsvis kan

bestämmas till annat belopp än det för extra ordinarie tjänst i hans löne­

grad normalt gällande. Slutligen är att märka, att reglementet är avsett

att kunna äga tillämpning även å sådana icke-ordinarie befattningslia-

■s are, sorn utan att vara inplacerade i lönegrad enligt löneplanen för extra

ordinarie tjänstemän likväl kunna jämställas med sistnämnda kategori

befattningshavare.

För bestämmande av pensionsunderlag och pensionsavdrag åt nu omför-

mälda befattningshavare erfordras särskilda föreskrifter, vilka lämpligen

böra meddelas av Kungl. Majit. Stadgande härom har intagits i 3 mom.

av förevarande paragraf.

I detta sammanhang torde jag böra omförmäla, hurusom järnvägssty­

relsen framhållit, att extra ordinarie tjänsteman vid statens järnvägar,

som tilldelats samma avlöning som motsvarande ordinarie tjänstemän,

ävensom fast anställda tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader borde

beträffande pensionsunderlag och pensionsavdrag erhålla samma ställ­

ning som ordinarie befattningshavare. Jag är nu icke beredd att taga

ställning till denna fråga, vilken skulle ankomma pä Kungl. Majits av­

görande. Medgives en sådan särställning i pensionshänseende, torde den­

samma icke kunna begränsas allenast till den av järnvägsstyrelsen om-

1 öi meilda pei sonalen, emir även på andra hall inom statsförvaltningen

icke-ordinarie personal finnes, som är i lönellänseende likställd med ordi­

narie befattningshavare.

Ett flertal ämbetsverk hava påyrkat, att de icke-ordinarie tjänstemän,

som kunna komma att inordnas under reglementet, måtte beredas kompen­

sation i lönehänseende för de pensionsavdrag, de härigenom få vidkännas.

Kungl. Majlis proposition nr 222.

129

Ett bifall till dessa yrkanden, som i realiteten skulle innebära, att staten

påtoge sig hela kostnaden för den förmån av ordnad pensionering, som nu

i tjänstemännens intresse tillskapas, synes mig icke böra ifrågakomma.

29 $.

De i denna paragraf intagna bestämmelserna angående icke-ordinarie

tjänstemans pensionsålder överensstämma i huvudsak med motsvarande

föreskrifter i de sakkunnigas förslag (28 §) med den jämkningen att, i

anslutning till vad jag förordat i fråga örn ordinarie befattningshavare,

den tid, vederbörande må kunna bibehållas i tjänst utöver pensionsål­

dern, icke får överstiga 2 år. I fråga örn bibehållande av icke-ordinarie

befattningshavare i tjänst efter uppnådd pensionsålder åberopar jag vad

jag anfört beträffande anstånd med avsked åt ordinarie tjänstemän, som

uppnått pensionsåldern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

30

§.

Enligt 30 § i sakkunnigförslaget skulle de för ordinarie tjänstemän före­

slagna bestämmelserna angående uppskjuten livränta äga tillämpning

jämväl för icke-ordinarie tjänstemän, dock att, därest sådan tjänsteman

entledigats på egen ansökan, den intjänta pensionen i varje fall skulle

minskas med två tredjedelar.

Avgivna yttranden. Pensionsstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vatten­

fallsstyrelsen ävensom ett par personalorganisationer ifrågasätta, örn icke

i avseende å rätten till livränta icke-ordinarie tjänstemän borde likställas

med ordinarie tjänstemän. Statskontoret och riksräkenskapsverket finna

den för visst fall föreslagna minskningen i uppskjuten livränta alltför

stark och uttala sig för att densamma begränsas till hälften av den in­

tjänta pensionen. Även allmänna civilförvaltningens lönenämnd gör ett

liknande uttalande.

I detta sammanhang torde jag få omförmäla, att vattenfallsstyrelsen

samt personalföreningen vid statens vattenfallsverk uttalat, att skäl före-

låge att även för icke-ordinarie tjänstemän införa bestämmelser örn för­

tidspension vid frivillig avgång från tjänsten.

De sakkunnigas förslag örn minskning av icke-ordinarie tjänstemans Departemmts-

livränta vid frivillig avgång men tillämpning i övrigt av reglerna för liv-

chefen.

ränta åt ordinarie befattningshavare skulle i visst hänseende kunna med­

föra mindre tilltalande ojämnhet. Sålunda skulle en icke-ordinarie tjän­

steman, som på grund av brott utom tjänsten bleve dömd till avsättning,

få behålla sin livränta oförkränkt, medan en tjänsteman, som frivilligt av-

ginge till enskild verksamhet, finge förmånen reducerad. Med hänsyn

härtill och i anslutning till yrkanden i vissa av de avgivna utlåtandena

har jag ansett mig böra tillstyrka, att det av de sakkunniga föreslagna

stadgandet om begränsning i vissa fall av livräntans belopp uteslutes och

Bihang

till riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 222.

9

130

att alltså de för ordinarie tjänstemän förordade reglerna få i föreva­

rande avseende äga tillämpning även för icke-ordinarie befattningsha­

vare. Däremot har jag ansett den beträffande ordinarie tjänstemän för­

ordade möjligheten för Kungl. Majit att i vissa fall tillerkänna en på

grund av förbrytelse i tjänsten avsatt tjänsteman större del av den in­

vänta pensionen än en tredjedel icke böra medgivas i fråga örn icke­

ordinarie personal.

I likhet med vattenfallsstyrelsen anser jag skäligt, att även åt de icke-

ordinarie tjänstemän, som komma att lyda under reglementet, beredes

möjlighet till frivillig avgång före pensionsåldern med åtnjutande av för­

tidspension. Jag har följaktligen kompletterat förevarande paragraf

med en föreskrift, enligt vilken i detta hänseende enahanda bestämmel­

ser skulle gälla, som ifrågasatts beträffande ordinarie tjänstemän.

31 §.

Stadgandet i förevarande paragraf är hämtat från de sakkunnigas för­

slag till kungörelse med föreskrifter angående civila tjänstepensionsreg-

lementets ikraftträdande, punkt 7. Då stadgandet är av principiell bety­

delse för bedömande av pensionsrätten för tjänsteman, som övergår till

oreglerad befattning, har det ansetts böra få sin plats i själva reglementet.

32 §.

Föreskrifterna i förevarande paragraf överensstämma — bortsett från

vissa formella jämkningar — med vad i motsvarande hänseenden föresla­

gits under tilläggsbestämmelserna i de sakkunnigas förslag.

33 i

Under denna paragraf har, i huvudsaklig överensstämmelse med nu gäl­

lande föreskrift, intagits stadgande örn rätt till pension under vissa förut­

sättningar för diplomatisk eller konsulär tjänsteman i disponibilitet.

34 §.

Åt Kungl. Majit torde i reglementet böra inrymmas befogenhet att ut­

färda de närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för regle­

mentets tillämpning. Ett stadgande härom återfinnes i 34 § av departe-

mentsförslaget. Med hänsyn icke minst till de växlande förhållanden, som

äro rådande beträffande icke-ordinarie befattningshavare inom de skilda

förvaltningsområden, örn vilka här är fråga, torde det vara påkallat, att åt

detta stadgande gives en ganska vidsträckt innebörd. Sålunda lärer det

t. ex. vara erforderligt, att Kungl. Majit äger frihet att vid beslut örn

reglementets tillämpning å sådan icke-ordinarie personal, som icke ome­

delbart på grund av föreskrift i reglementet blir underkastad dess be­

stämmelser, meddela nödiga övergångsstadganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Övergångsbestämmelserna.

Punkt 1. Beträffande frågan, i vad mån tjänsteman må såsom tjänstår

för bestämmande av pension eller av uppskjuten livränta tillgodoräkna tid

före pensionsreglementets ikraftträdande, innehåller departementsförslaget

— i nära anslutning till de sakkunnigas förslag — den huvudregeln, att

tjänsteman, som vid ikraftträdandet innehar sådan ordinarie eller extra ordi­

narie tjänst eller tjänst å extra stat, å vilken reglementet erhåller tillämp­

ning, må tillgodoräkna före ikraftträdandet förfluten tjänstetid, i den mån

densamma fått tillgodoräknas såsom tjänstår enligt de för ordinarie tjänste­

man vid vederbörande verk eller förvaltningsgren omedelbart före ikraft­

trädandet gällande pensioneringsbestämmelserna. Jag utgår från att till

innehavare av tjänst å extra stat i detta sammanhang hänföras samtliga

sådana i 2 avd. av gällande kungörelse med avlöningsbestämmelser för icke­

ordinarie befattningshavare vid statsdepartement m. fl. verk (356/1925) av­

sedda befattningshavare med avlöning från extra anslag, å vilka reglementet

erhåller tillämpning, utan hinder av att i berörda bestämmelser endast vissa

av de i kungörelsens 32 § omförmälda befattningshavarna uttryckligen be­

tecknats såsom »befattningshavare å extra stat».

I departementsförslagets avfattning kan ifrågavarande huvudstadgande till-

lämpas jämväl å tjänstemän vid verk, vilkas samtliga befattningshavare äro

icke-ordinarie.

Nyssnämnda huvudregel har emellertid på yrkande av järnvägsstyrelsen

modifierats därhän, att den, som vid reglementets ikraftträdande innehar

tjänst vid något av kommunikationsverken, må av tid, som enligt kom-

munikationsverkens pensionslag icke må räknas såsom avgiftsår, tillgodoräkna

endast två tredjedelar. Denna modifikation är betingad av med att enligt

kommunikationsverkens pensionslag begreppet tjänstår har en annan inne­

börd än i de för allmänna civilförvaltningen gällande pensionsbestäm-

melserna. Ytterligare har i förevarande punkt — med hänsyn till att be­

stämmelserna i reglementets 3 § för vissa fall innebära en utvidgning av

den för ordinarie tjänstemän hittills gällande rätten till tjänstårsberäkning

— ansetts böra uttryckligen föreskrivas, att ifrågavarande övergångsstad-

ganden icke skola föranleda inskränkning i den rätt till tjänstårsberäkning,

som må tillkomma tjänsteman enligt 3 §.

Med den avfattning, övergångsbestämmelserna i förevarande ämne erhållit,

skulle en nuvarande extra tjänsteman icke få efter framdeles skeende be­

fordran till ordinarie tjänst tillgodoräkna tjänstår för den tid, han exempel­

vis uppehållit ordinarie tjänst på förordnande. Där så anses skäligt, bör

i stället stadgandet i 3 § 2 mom. av reglementet för dylika fall tillämpas.

I detta sammanhang har jag ansett mig böra upptaga till behandling

frågan örn övergångsbestämmelser i anledning av de föreslagna

ändringarna i pensionsåldern. Med framhållande, att de sakkunnigas

förslag i fråga örn pensionsålder innebure en del såväl sänkningar som

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

131

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

höjningar gentemot vad nu gäller, hava de sakkunniga i detta hänseende

anfört, att det syntes komma att medföra ett allt för starkt ingripande gentemot

tjänstemännen, örn dessa förändringar undantagslöst skulle träda i omedelbar

tillämpning. För en tjänsteman, som enligt nu gällande bestämmelser skulle

hava 2 eller 3 år att kvarstå i tjänst, kunde det medföra ekonomiska bekymmer,

om han omedelbart vid reglementets ikraftträdande eller mycket kort tid

därefter skulle nödgas avgå. Likaså kunde det för en tjänsteman, som

planerat för sin avgång vid en nära liggande tidpunkt, innebära betydande

olägenhet att behöva kvarstå i tjänst utöver den beräknade tiden. Av dessa

anledningar hava de sakkunniga föreslagit en viss valfrihet för de av stad-

gandena örn ändrad pensionsålder berörda ordinarie tjänstemännen. Inne­

börden av de föreslagna bestämmelserna är den, att en tjänsteman, som fått

sin pensionsålder sänkt och som därigenom skulle bliva nödgad att avgå

inom 3 år efter reglementets ikraftträdande, skulle kunna kvarstå i tjänst

till sin nuvarande pensionsålder, samt att den, för vilken höjd pensionsålder

skulle inträda, skulle kunna, örn han nått en levnadsålder av minst 50

år, likaledes bibehållas vid sin nuvarande pensionsålder. För erhållande av

rätt att bibehållas vid gällande pensionsålder har förutsatts, att anmälan

därom skulle ingivas till vederbörande myndighet senast en månad före

reglementets ikraftträdande.

För egen del kan jag med hänsyn till de skäl, som föranlett det av mig

framlagda förslaget örn ändringar i pensionsåldrarna, icke tillstyrka, att ett

genomförande av detta förslag skulle för avsevärd tid framåt göras beroende

av tjänstemännens fria val. Med hänsyn till den övergångstid, som kommer

att beredas tjänstemännen därigenom, att reglementet är avsett att träda i

kraft först den 1 juli 1935, synas mig de nya reglerna om pensionsålder

böra sättas i tillämpning samtidigt med reglementets föreskrifter i övrigt

Däremot har jag ansett billigheten påkalla, att åtgärd vidtages för att

icke med avseende å pensionens belopp försätta sådana tjänstemän i alltför

ogynnsam ställning, vilka till följd av de nya åldersbestämmelserna icke

kunna intjäna tillräckligt antal tjänstår för erhållande av eljest möjlig hel

pension eller vilka måste få större avkortning i pensionen än enligt de tidi­

gare bestämmelserna. En sådan åtgärd torde böra gå ut på ett medgivande

av rätt till utökad tjänstårsberäkning för de av ändringarna berörda ordinarie

tjänstemännen. Åtgärden bör dock rimligen icke genomföras på sådant

sätt, att dess verkningar komma att sträcka sig alltför långt fram i tiden.

Med beaktande av att behovet av en övergångsbestämmelse i förevarande

hänseende givetvis är större, ju kortare tid efter ikraftträdandet avgångs-

skyldigheten inträder, har jag ansett mig böra förorda en regel av innebörd,

att för den, som till följd av de nya bestämmelserna blir skyldig att avgå

tidigare än enligt förut gällande stadganden, må såsom tjänstår räknas, örn

avgångsskyldigheten inträder inom 3 år efter ikraftträdandet, hela den tid

varmedj pensionsåldern blivit sänkt, eller örn avgångsskyldigheten inträder

senare, nämnda tid minskad med ett år för varje år, som förflyter efter ikraft-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 222.

133

trädandet. Denna regel har intagits i punkt 1 av övergångsbestämmel­

serna.

Jag vill här förutskicka, att jag i det följande jämväl kommer att förorda

en övergångsbestämmelse till förmån för ordinarie innehavare av befatt­

ningar, beträffande vilka de nya bestämmelserna medföra böjning av det för

hel pension stadgade antalet tjänstår.

I detta sammanhang må vidare framhållas, att vid bifall till de föreslagna

sänkningarna av vissa pensionsåldrar en del tjänstemän, vilka enligt nu­

varande bestämmelser icke skulle inträda i pensionsåldern förrän efter den

1 juli 1935, omedelbart vid reglementets ikraftträdande bliva avgångsskyl-

diga. I dessa fall torde lämpligen åtgärd för beslut rörande tjänstemans

rätt till pension böra vidtagas redan före ikraftträdandet. I den mån fråga

uppkommer örn tillgodoräknande av tjänstår jämlikt reglementets 3 § 2 morn.,

bör jämväl prövning av dylik fråga påkallas före ikraftträdandet.

Punkterna 2—4. Den sakliga innebörden av stadgandena i dessa punkter

överensstämmer i stort sett med pensionssakkunnigas förslag och torde icke

tarva närmare motivering.

Punkt 5. I nuvarande pensionsbestämmelser för såväl kommunika-

tionsverken som allmänna civilförvaltningen finnes ett stadgande av in­

nehåll, att örn den, som är berättigad till pension enligt nämnda bestäm­

melser, tillika är berättigad till pension från pensionsförsäkringsfonden

på grund av inbetalning till pensionsstyrelsen jämlikt förut omförmälda

stadganden i kommunikationsverkens pensionslag eller i reglementena för

de vid vissa av kommunikationsverken befintliga pensionskassorna för

icke-ordmarie personal, sistnämnda pension skall räknas såsom del av den

förstnämnda pensionen, vilken alltså skall minskas i motsvarande mån.

En sådan föreskrift har icke upptagits i sakkunnigförslaget men synes

mig vara erforderlig. Då nämligen en tjänsteman, för vilken vid avgång

ur statstjänst dylik inbetalning till pensionsstyrelsen gjorts men vilken se­

dermera erhåller befattning, som avses i tjänstepensionsreglementet, enligt

reglementet får tillgodoräkna den förra tjänstetiden såsom tjänstår såväl

för pension som för beräkning av avdragspliktens varaktighet, kan det icke

anses riktigt, att han dessutom skulle på grund av ifrågavarande tjänste­

tid erhålla fyllnad i pensionen. I departementsförslaget har därför under

förevarande punkt införts ett stadgande av angiven innebörd.

Punkt 6. I kommunikationsverkens pensionslag (40 §), i 1921 års kun­

görelse (nr 456, 3 § punkt g)) med pensionsbestämmelser för den allmänna

civilförvaltningen samt i övergångsbestämmelser till 1925 års kungörelser örn

ändringar i pensionsbestämmelserna hava meddelats stadganden av innebörd,

att ingen må genom do nya bestämmelserna lida minskning i fråga om pen­

sionens belopp. Av nära liggande skäl har någon motsvarande föreskrift icke

upptagits i de sakkunnigas förslag. Med den utgångspunkt, som gällt för de

134

sakkunniga vid uppgörandet av förslag i fråga om pensionsunderlag, nämligen

den lönenivå, som kommit till uttryck i 1928 års lönekommittés betänkande

med förslag till allmänt avlöningsreglemente, kunde det icke befaras, att

de föreslagna pensionerna komme att understiga pensionerna enligt nu gäl­

lande bestämmelser, helst de sakkunniga utgått från att pensionsunderlaget

skulle utgöra två tredjedelar av slutlönen å Ill-ort. De sakkunniga hava

emellertid framhållit, att åtminstone i vissa fall pension enligt nu gällande

bestämmelser kunde understiga pension enligt de för vissa kvinnliga tjänste­

män före den 1 juli 1925 gällande stadgandena. Sålunda hade 1925 års änd­

ringar i pensionslagen för kommunikationsverken medfört en minskning

med 60 kronor för år av pensionen för rikstelefonist; till följd av de nämnda

övergångsbestämmelserna äro emellertid rikstelefonister, som utnämnts före

den 1 juli 1925 — ett antal av för närvarande omkring 1,390 — oberörda

av denna minskning.

Med de förändrade utgångspunkter, som gällt vid departementsförslagets

uppgörande, har det ansetts erforderligt att i övergångsstadgandena meddela

en bestämmelse, enligt vilken ordinarie tjänsteman icke vid avgång ur

tjänst må lida minskning i det pensionsbelopp, som skulle hava utgått med

tillämpning av för honom enligt äldre bestämmelser gällande pensions­

underlag. Med hänsyn till de ändringar, som departements förslaget för

allmänna civilförvaltningens del innebär i fråga örn för hel pension erfor

derligt antal tjänstår, har jag vidare ansett påkallat att, där tillämpningen

av äldre bestämmelser i sistnämnda hänseende skulle medföra högre pen­

sionsbelopp, de äldre föreskrifterna fortfarande få gälla för nuvarande ordi­

narie tjänstemän. Stadganden i nu omförmälda avseenden hava meddelats

i punkten 6 av övergångsbestämmelserna.

I detta sammanhang må beröras frågan örn tjänstemans skyldighet att

underkasta sig framtida ändringar i pensionsbestämmelser. För nyreglerade

delar av statsförvaltningen är i avlöningsreglementena stadgad skyldighet

för tjänsteman att vara underkastad »ändring i fråga örn pension», och i

de för tjänstemän med nyreglerad lön utfärdade pensionsbestämmelserna

föreskrives, att tjänsteman skall vara underkastad sådana »ändringar i

pensionsrätten, som kunna varda fastställda i sammanhang med det stats­

understödda pensionsväsendets centralisering». Pensionssakkunniga hava

anfört att, därest samtidigt komme att fastställas nya såväl avlönings- som

pensionsreglementen, berörda skyldighet icke vidare borde föreskrivas. På

grund härav och då anledning icke synts de sakkunniga föreligga att bibe­

hålla det tidigare förbehållet i avseende å pensionsväsendets centralisering,

hava de sakkunniga icke upptagit någondera skyldigheten. På anförda skäl

hava emellertid de sakkunniga i sitt förslag till tilläggsbestämmelser (5 §)

intagit förpliktelse för kvinnlig tjänsteman att underkasta sig framtida

ändringar i fråga örn pensionsåldern jämte övriga därav föranledda änd­

ringar i civila tjänstepensionsreglementet. Då enligt den ståndpunkt, jag i

det föregående intagit, någon revision av avlöningsbestämmelserna icke nu

Kungl. May.ts proposition nr 222.

135

skulle vidtagas, kommer berörda bestämmelse i avlöningsreglementena att

kvarstå. Någon rubbning i bestämmelsens giltighet kan enligt min mening

icke föranledas av att en revision av gällande pensionsföreskrifter nu

kommer till stånd. Vid sådant förhållande lärer alltså någon specialföre­

skrift örn kvinnliga tjänstemäns plikt att underkasta sig ändringar i fråga

örn pensionsålder icke vara erforderlig. Med hänsyn till den allmänna av­

fattningen av berörda i avlöningsreglementena intagna bestämmelse synes

ej heller särskilt stadgande vara behövligt örn tjänstemans skyldighet att

underkasta sig ändringar i samband med eventuell centralisering av det

statsunderstödda pensionsväsendet, en fråga som för övrigt icke längre kan

anses aktuell.

Punkt 7. I samband med beslut örn statens övertagande av distrikts­

veterinärväsendet har en särskild anordning vidtagits beträffande pensione­

ringen av distriktsveterinärer, vilka övergått från landstings- till statstjänst

I anledning härav erfordras med avseende å dessa distriktsveterinärer en

särskild föreskrift av övergångsnatur, vilken intagits under förevarande

punkt

I detta sammanhang ber jag få uppehålla mig vid vissa av de sakkun­

niga föreslagna övergångsbestämmelser, vilka icke fått någon motsvarighet

i departementsförslaget.

piri del av de nu åsyftade bestämmelserna äro av den beskaffenhet, att

de med de ändrade förutsättningar i allmänhet, som ligga till grund för

departementsförslaget, utan vidare förfalla. Andra sammanhänga med vissa

av de sakkunniga framlagda förslag, vilka jag i det föregående avstyrkt,

t ex. förslaget örn rätt för tjänsteman att genom extra pensionsavdrag be­

reda sig utfyllnad av antalet tjänstår. Till sistnämnda grupp av över­

gångsbestämmelser, vilka icke upptagits i departementsförslaget, hor emel­

lertid en fråga, som här torde böra särskilt beröras, nämligen örn pen-

sionsrätten för vissa rikstelefonister.

Efter riksdagens bemyndigande har Kungl. Majit genom brev till tele­

grafstyrelsen den 27 juni 1927 meddelat bestämmelser angående rätt för

rikstelefonist att mot erläggande av vissa tilläggsavgifter erhålla hel av-

giftspension. I detta brev stadgas, bland annat, att den, som efter att hava

uppnått en levnadsålder av 25 år tillträtt ordinarie rikstelefonistbefattning

_ för vilken gäller en pensionsålder av 55 år — må såsom avgiftsår för

bestämmande av tjänstepension enligt kommunikationsverkens pensionslag

tillgodoräkna föregående tjänstetid såsom icke-ordinarie telefonist vid tele­

grafverket i den mån så erfordras, för att vederbörande vid uppnåendet av

pensionsåldern skall vara berättigad till hel avgiftspension, under villkor

att vissa enligt försäkringsteknisk beräkning fastställda tilläggsavgifter er­

läggas. Den, som vill begagna sig av ifrågavarande medgivande, skall gora

skriftlig anmälan därom hos telegrafstyrelsen. Sedan dylik anmälan in-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

136

kommit, fastställer styrelsen de tilläggsavgifter, som skola av vederbörande

månatligen erläggas, intill dess hon uppnått pensionsåldern.

De sakkunniga hava omnämnt, att vid tiden för betänkandets avgivande

— enligt från telegrafstyrelsen inhämtade uppgifter — 396 ordinarie riks-

telefonister anmält sin önskan att erlägga tilläggsavgifter för förvärvande

av rätt till hel avgiftspension. Ett antal av 52 telefonister, för vilka till-

läggsavgifter likaledes kunnat ifrågakomma, hade däremot avstått från denna

möjlighet att fylla ut den blivande pensionen.

De sakkunniga hava framhållit, att den nu omförmälda anordningen till

sitt syfte sammanfölle med den av de sakkunniga föreslagna anordningen

med utfyllnad av antalet tjänstår genom extra pensionsavdrag samt att det

vid sådant förhållande syntes naturligt, att i och med pensionsregle-

mentets ikraftträdande erläggandet av tilläggsavgifter upphörde och tjänste­

mannen i stället finge vidkännas extra pensionsavdrag. Detta extra pen-

sionsavdrags storlek borde uppenbarligen bestämmas så, som örn det börjat

utgå vid den tidpunkt, då tjänstemannen tillträtt sin rikstelefonisttjänst.

Under det att enligt de sakkunnigas förslag rätten till utfyllnad av antalet

tjänstår skulle begränsas till att avse högst 5 år samt icke få begagnas

av den, för vilken mindre än 20 år återstode till pensionsåldern, vore i

förenämnda kungl, brev inga motsvarande restriktioner införda. Då det,

enligt vad de sakkunniga inhämtat, förekomme ett betydande antal fall

— 240 — i vilka rikstelefonist genom tilläggsavgifters erläggande berett sig

utfyllnad för större antal avgiftsår än 5, samt även ett 60-tal fall, då

för vederbörande återstått mindre än 20 ar till pensionsålderns uppnående,

räknat från ordinarieblivandet, hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå

övergångsstadganden, avseende sådana fall.

Enligt departementsförslaget skulle befattning såsom rikstelefonist hän­

föras till de tjänster, beträffande vilka det för hel pension erforderliga an­

talet tjänstår skulle reduceras till 25. Någon möjlighet för den, som

på grund av tiden för tillträdet av pensionsberättigande tjänst icke kan

erhålla hel pension, att efter eget val genom tilläggsavgifter förvärva

ytterligare tjänstår, skulle icke föreligga vare sig för rikstelefonister eller

för andra tjänstemän. Den i detta avseende för närvarande stadgade rätten

för rikstelefonister torde därför böra upphävas med pensionsreglementets

ikraftträdande, och från och med den 1 juli 1934 bör sådan rätt ej heller

medgivas för nytillträdande rikstelefonister. Det synes mig emellertid ange­

läget att tillse, att de rikstelefonister, som redan börjat erlägga tilläggs­

avgifter för utfyllnad av antalet avgiftsår, beredas kompensation för er-

lagda tilläggsbelopp. Lämpligen synes detta kunna ske genom sådan

förhöjning i den enligt pensionsreglementet utgående pensionen, som svarar

mot de er lagda tilläggsavgifterna. Möjligen kan det också komma att visa

sig skäligt att medgiva rikstelefonist, som även med hänsynstagande till

redan erlagda tilläggsavgifter icke skulle kunna ernå hel pension, rättighet

att genom i viss omfattning fortsatt avgiftsbetalning bereda sig utfyllnad av

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

137

pensionen. Jag kommer i det följande att hemställa om bemyndigande för

Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser, som kunna erfordras för ett ord­

nande av ifrågavarande angelägenhet på i huvudsak här antytt sätt.

Bilagor till reglementet.

Bilaga A. Såsom bilaga A till reglementet har intagits förteckning

över de ordinarie befattningar, beträffande vilka enligt vad jag förut till­

styrkt det för hel pension erforderliga antalet tjänstår skulle utgöra 25.

Antalet av dessa tjänster har för allmänna civilförvaltningens del kunnat

avsevärt reduceras i förhållande till antalet befattningar, för vilka enligt

civila pensionslagen gälla särbestämmelser i fråga örn tjänståldern. Anled­

ningen härtill är i huvudsak dels att för vissa tjänster rekryteringsförhål-

landena numera gestalta sig på ett annat sätt än vid tiden för de nuva­

rande bestämmelsernas tillkomst, dels att enligt förslaget rätt till tjänstårs-

beräkning skulle införas för tjänstetid i anställning med delaktighet i

statsunderstödd pensionsanstalt, dels ock att möjlighet skulle föreligga för

Kungl. Majit att såsom tjänstår tillgodoräkna en tjänsteman verksamhet

före tillträdet till pensionsberättigande tjänst. Flertalet av de tjänster,

vilka upptagits i bilagan, äro sådana, för vilka antingen stadgats en särskilt

låg pensionsålder (t. ex. kvinnlig sjukvårdspersonal vid sinnessjukhusen)

eller utbildningstiden regelmässigt är så lång, att en lägre tjänstålder än

den normala ansetts påkallad (t. ex. åtskilliga tjänster, av vilkas innehavare

kräves högre vetenskaplig utbildning och vetenskaplig produktion), eller ock

särskilda skäl i övrigt ansetts tala för en lägre tjänstålder.

De befattningar vid allmänna civilförvaltningen, för vilka nu gäller en lägre

tjänstålder än 30 år men vilka icke upptagits i bilaga A, äro följande! vid

yrkesinspektionen yrkesinspektör, skogs- och flottledsinspektör, yrkesinspek-

tris, yrkesinspektörsassistent och yrkesinspektrisassistent; i medicinalstyrelsen

sjuksköterskeinspektris; vid statens sinnessjukhus kvinnlig ekonomipersonal;

vid barnmorskeläroanstalterna barnmorskelärare; vid farmaceutiska institutet

laborator; i skolöverstyrelsen ledamot å yrkesskola vdelningen; i lantbruks­

styrelsen byråchef för lantbruksärenden; vid lantbruksakademien sekre­

terare; vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet Över­

assistent; vid lantbrukshögskolan laborator; vid veterinärhögskolan lärare i

hov beslag; vid veterinärstaten länsveterinär samt vid statens provningsanstalt

överdirektör, avdelningschef och förste avdelningsingenjör.

Å andra sidan hava i bilagan ansetts böra upptagas vissa tjänster, för

vilka särbestämmelse örn tjänstålder för närvarande icke gäller. Delvis

förklaras detta av att vid organisationsändringar och uppförande av nya

personalkårer på ordinarie stat under senare år icke alltid vidtagits erfor­

derlig komplettering av civila pensionslagens specialbestämmelser. De bär

avsedda tjänster, för vilka lägre tjänstålder än nu gällande ansetts böra

stadgas, äro följande: vid fångvårdsstaten lantbruksinspektor; vid lands-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

138

Kungl. Majlis proposition nr 222.

staten landshövding; vid naturhistoriska riksmuseet professor; vid mu­

sikaliska akademien sekreterare samt vid fartygsinspektionen förste far-

tygsinspektör och andre fartygsinspektör, varvid avses såväl ingenjörsut-

bildad som annan andre fartygsinspektör.

Vid de affärsdrivande verken upptages i bilagan endast rikstelefonist.

Bilaga B. Såsom bilaga B till reglementet har intagits en åldersförteck-

ning, angivande de undantag från reglementets allmänna stadganden örn

pensionsålder, som ansetts påkallade.

Denna förteckning har kunnat göras väsentligt mindre omfattande än i

de sakkunnigas förslag. Med de generella regler beträffande pensionsålder,

som intagits i reglementet, bliva nämligen åtskilliga av de sakkunniga

föreslagna undantag i sänkande riktning obehövliga. Med den allmänna

inställning till frågan örn pensionsålder, som jag i det föregående tillkänna­

givit, har jag vidare ansett undantag i höjande riktning icke böra ifråga­

komma. Jag har exempelvis ansett mig icke böra tillstyrka att, såsom de

sakkunniga ifrågasatt, för gruppen förste expeditionsvakter och expeditions-

vakter fastställes en högre pensionsålder än den, som följer av reglementets

allmänna regler.

Av en del myndigheter framställda yrkanden örn höjningar i förhållande

till sakkunnigförslaget av pensionsåldern för vissa särskilda tjänster har jag

i anslutning till vad här framhållits funnit mig icke kunna biträda. Bland

dessa yrkanden må nämnas förslag av länsstyrelsen i Blekinge län om pen­

sionsåldern för landskanslister och landskontorister, av styrelsen för veteri­

närhögskolan örn pensionsåldern för maskinist vid högskolan, av lotsstyrelsen

örn pensionsåldern för lots och distriktsfyrmästare samt av statens provnings-

anstalt örn pensionsåldern för vissa befattningshavare vid anstalten.

Genom den föreslagna generella nedsättningen i pensionsåldrarna tillgodo­

ses vidare det stora flertalet av de yrkanden, som i de avgivna yttrandena

framställts örn sänkningar av sakkunnigförslagets pensionsåldrar för sär­

skilda tjänster. Bland förslag örn sänkningar, som jag ansett mig icke

böra biträda, må nämnas av svenska järnvägsmannaförbundet — i anslut­

ning till hemställan i den vid sakkunnigbetänkandet fogade reservationen

av herr Eriksson — framställt yrkande örn fastställande av en pensionsålder

av 58 år för lokomotivförare, lokomotiveldare och eldare å ångfärja vid

statens järnvägar samt yrkande av statstjänarnas centralorganisation m. fl.

örn bestämmande av en pensionsålder av 55 år för kvinnlig ekonomiperso­

nal vid statens sinnessjukhus.

I fråga örn de undantag från de allmänna pensionsåldrarna, som upp­

tagits i bilagan, må framhållas följande.

För ritare eller gravör vid sjökarteverket, gravör eller lieliogravyrritare

vid rikets allmänna kartverk samt ritare vid telegrafverket, statens järn­

vägar och statens vattenfallsverk har i överensstämmelse med de sakkun­

nigas förslag upptagits en pensionsålder av 63 år. För dessa befattnings­

havare är pensionsåldern för närvarande bestämd till 65 år.

139

För samtliga befattningshavare vid yrkesinspektionen har i överensstäm­

melse med de sakkunnigas förslag — delvis i anslutning till vad social­

styrelsen ifrågasatt — upptagits en enhetlig pensionsålder av 63 år. Samma

pensionsålder föreslås för inspektrisen över sjuksköterskeväsendet.

Beträffande statens sinnessjukhus har bibehållits nuvarande pensionsålder

av 55 år för den kvinnliga sjukvårdspersonalen (förestånderska, Överskö­

terska, sköterska). Beträffande uppsyningsman av l:a klass har ansetts böra

föreskrivas en pensionsålder av — liksom nu — 60 ar. För maskinmästare

av lia klass har av skäl, som i det följande angivas beträffande vissa be­

fattningar vid lotsverket, föreslagits en pensionsålder av 63 år (nn 62).

För vägingenjör har med hänsyn till den rörlighet och fysiska spänstig­

het, som dennes arbete kräver, ansetts böra stadgas en pensionsålder av 63

år. För broinspektor, väginspektör och maskininspektör i väg- och vatten-

byggnadsstyrelsen föreslås samma ålder. Av enahanda skäl har upptagits

en pensionsålder av 60 år för beridare vid hingstdepåerna.

Vad gymnastiska centralinstitutets lärarpersonal angår, gäller nu en

pensionsålder- av 65 år för manlig och 60 år för kvinnlig lärare. Pensions-

sakkunniga hava föreslagit 65 år för både manlig och kvinnlig lärarper­

sonal. I utlåtande över sakkunnigförslaget har direktionen över institutet

föreslagit en pensionsålder av 60 år för samtliga lärare utom den nuva­

rande överläraren i sjukgymnastik; och direktionen har förklarat sig, un­

der förutsättning att denna åldersgräns bestämdes, icke vilja avstyrka

lika pensionsålder för män och kvinnor. I ett den 30 november 1933 fram­

lagt förslag till omorganisation av institutet — vilket ärende av Kungl.

Majit förelagts innevarande års riksdag genom proposition nr 157 — har

direktionen emellertid föreslagit en pensionsålder av 60 år för manlig

och 55 år för kvinnlig lärare. Detta förslag har tillstyrkts av statskon­

toret, varemot institutets lärarkollegium och svenska gymnastiklärarsäll-

skapet förordat en pensionsålder av 60 år för såväl lärare som lärarinna.

För egen del har jag ansett mig böra biträda sistnämnda förslag. Enär

i omorganisationsförslaget förutsatts, att en lärarbefattning i sjukvårds-

lära — för vilken den normala pensionsåldern 65 år torde böra gälla —

skulle vid institutet inrättas från och med den 1 juli 1935, hava de i bi­

lagan B införda lärarbefattilingar, för vilka den tillstyrkta undantagsbe­

stämmelsen skulle lända till efterrättelse, upptagits under benämningarna

lärare, respektive lärarinna i fysisk fostran.

För fyringenjör och verkmästare vid lotsstyrelsen samt befälhavare å

lotsverkets ångfartyg gäller för närvarande en pensionsålder av 62 år. Med

hänsyn till önskvärdheten av att undvika alltför stor variation i pensions­

åldrarna har denna ålderssiffra, som saknas i kommunikationsverkens pen­

sionslag, ansetts icke böra bibehållas i departementsförslaget. På grund

härav har pensionsåldern för nämnda befattningar jämkats till 63 år.

Samma åldersgräns bör bestämmas för byggmästare vid lotsstyrelsen.

Vad de affärsdrivande verken angår, har redan förut omnämnts det för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

slag, som i bilagan innefattas beträffande ritare vid telegrafverket, statens

järnvägar och statens vattenfallsverk. I övrigt har för telegrafverkets

vidkommande icke föreslagits annan ändring i nuvarande pensionsåldrar

för i bilagan upptagna befattningar än att i enlighet med de sakkunnigas

förslag åldersgränsen för verkstadsmästare angivits till 63 i stället för

såsom nu 65 år. Beträffande statens järnvägar föreslås, likaledes i enlig­

het med sakkunnigförslaget, att pensionsåldern för Överbanmästare bestäm­

mes till 63 år (nu 65). I fråga om statens vattenfallsverk har pensions­

åldern för maskinmästare ansetts böra i enlighet med pensionssakkunnigas

förslag fixeras till 63 år (nu 65). Vad slutligen angår domänverket, har

pensionsåldern för Överjägmästare, byrådirektör, jägmästare, skogsskolföre-

ståndare och skogstaxator ansetts böra, på yrkande av domänstyrelsen och i

huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas förslag, sänkas från nu­

varande 67 eller 65 år till 63 år. Beträffande assistent, vilken befattning

i samband med föreslagen omorganisation av domänverket ifrågasatts till

uppförande å ordinarie stat, har domänstyrelsen vid organisationsförslagets

avgivande påyrkat en pensionsålder av 55 år. För sistnämnda befattning

har emellertid pensionsåldern i departementsförslaget upptagits till 60 år.

Såsom i det föregående omnämnts, hava bland andra vissa förste post-

expeditörer och förste telegrafexpeditörer — vilka befattningar tillhöra

12:e lönegraden — tillerkänts personlig löneställning lika med befattnings­

havare i 13:e lönegraden, och enligt vad jag förordat skulle de erhålla mot­

svarande ställning beträffande pensionsunderlag och pensionsavdrag. Med

avfattningen av mitt förslag på denna punkt komma för ifrågavarande be­

fattningshavare i övrigt i pensionshänseende att gälla reglerna för 12:e löne­

graden, vadan pensionsåldern för dem kommer att bliva 60 år. Enahanda

blir förhållandet med lokomotivförare.

På de yrkanden, som i avgivna yttranden framställts beträffande särskild

pensionsålder för vissa icke-ordinarie befattningar, torde jag i detta sam­

manhang icke behöva ingå, enär Kungl. Majit skulle äga att i förekom­

mande fall meddela undantagsbestämmelser i detta hänseende.

140

Kungl. Majus proposition nr 222.

Förslaget till tjänstepensionsreglemente för arbetare.

Vissa allmänna frågor.

Såsom jag redan i det föregående framhållit, torde i fråga örn pensione-

ringssystem för statens arbetarpersonal, på sätt 1930 års pensionssakkun-

niga föreslagit, tjänstemannapensioneringen lämpligen kunna tjäna som

mönster, givetvis med de modifikationer, vilka äro betingade av de sär­

skilda anställnings- och avlöningsförhållanden, som gälla för arbetare.

Spörsmålet örn lämpligt pensioneringssystem är nära avhängigt av frå­

gan örn arbetarpensioneringens omfattning.

141

I denna fråga laar majoriteten av de sakkunniga ansett, att pensionsrätt

enligt det föreslagna tjänstepensionsreglementet borde beredas sådana ar­

betare i statens tjänst, vilka fylla ett fortlöpande om ock endast för viss

del av året förefintligt behov av arbetskraft och för vilka fastställts en ar­

betstid av normal omfattning. Härmed åsyftas alltså icke blott de arbe­

tare, vilka med olika benämningar bruka kallas »fast anställda», »stadig­

varande», »årsarbetare» eller dylikt, utan även de säsongarbetare, vilka

tämligen regelbundet anställas år efter år för utförande av arbete, som

på grund av sin särskilda natur kan utföras endast under en viss del av

året, ehuru själva arbetsbehovet måste betecknas såsom fortlöpande. Reg­

lementet vore däremot icke avsett att gälla exempelvis arbetare vid statens

järnvägsbyggnader eller vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning,

vilkas anställning måste sägas äga mera tillfällig karaktär, även örn den,

såsom fallet kunde vara under en period av större nybyggnads- och an­

läggningsarbeten, komme att utsträckas över en följd av år. Sistnämnda

anställningshavares pensionsförhållanden syntes fördenskull tillsvidare

böra regleras enligt i huvudsak samma grunder, som innefattas i kungö­

relsen den 8 november 1918 (nr 859) angående pensionering av förmän

och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks

byggnadsavdelning, vilken kungörelse borde undergå viss omarbetning.

Ett huvudvillkor för åtnjutande av pensionsrätt enligt reglementet syn­

tes vidare böra vara, att den anställde hade en arbetstid av normal om­

fattning. Härmed hava de sakkunniga åsyftat en för dag, vecka eller an­

nan tidsperiod fastställd arbetstid av i yrket gängse omfattning, exempel­

vis 8 timmar per dag eller 48 timmar per vecka. Såsom ytterligare förut­

sättningar för reglementets tillämplighet skulle gälla, att arbetaren nått

en levnadsålder av minst 21 år samt att hans anställning antingen fort­

gått 21 månader i följd eller ock under vart och ett av tre på varandra

följande kalenderår omfattat minst 7 månader.

Örn dessa förutsättningar anföra de sakkunniga:

Vad åldersbestämmelsen angår, innebär den en skärpning gentemot vad

nu gäller i fråga örn inträde i de pensionskassor, som ombesörja pensione­

ringen av vissa icke-ordinarie anställningshavare vid kommunikationsver-

ken enligt förut omförmälda, år 1917 fastställda bestämmelser. I dessa

kassors reglementen är nämligen minimiåldern för inträde bestämd till 18

år. En höjning synes emellertid de sakkunniga befogad med hänsyn bland

annat till den föreslagna begränsningen av det antal tjänstår, som er­

fordras för åtnjutande av hel pension — nu 35 men enligt förslaget 30

tjänstår.

Vidkommande därefter föreskriften örn minimitiden för anställning, in­

nan pensionsrätt må tillerkännas vederbörande, vilja de sakkunniga fram­

hålla, att det icke synes föreligga anledning att låta arbetaren börja me­

delst pensionsavdrag å lönen bidraga till sin pensionering, förrän han

varit i statens tjänst så lång tid, att anställningen vunnit en viss stadga.

Det torde likaledes vara av vikt, med hänsyn icke minst till de anställda,

att reglementet bestämt fixerar de anställningsperioder, som skola tjäna

till ledning vid bedömande av huruvida, å ena sidan, en årsarbetare och,

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

142

Kungl. Maj.-ts proposition nr 222.

å andra sidan, en säsongarbetare med avseende å anställningens varaktig­

het fyller måttet för erhållande av pensionsrätt. I fråga örn säsongarbe­

tare är speciellt att märka, hurusom de sakkunniga ansett, att anställ­

ningen skall hava omfattat större delen — 7 månader — av vartdera av

tre på varandra följande år. Även med avseende å säsongarhetarna hör

alltså enligt de sakkunnigas mening gälla, att statsanställningen skall

vara deras huvudsakliga sysselsättning för att pensionsrätt må kunna

ifrågakomma.

Framhållas må, att den tid av 21 månader i följd eller, för säsongarbe­

tare, 7 månader under vartdera av tre på varandra följande kalenderår,

som anställningen skall hava omfattat för att pensionsrätt må kunna er­

nås, icke behöver infalla efter uppnådda 21 års ålder. En arbetare, som

exempelvis varit i tjänst från och med det han fyllde 19 år, blir sålunda

underkastad reglementets bestämmelser omedelbart vid uppnåendet av den

fastställda åldersgränsen 21 år.

Bland de arbetare, vilka vid reglementets ikraftträdande redan äro del­

ägare i någon av de enligt av riksdagen år 1917 antagna föreskrifter in­

rättade kassorna för pensionering av viss icke-ordinarie personal vid tele­

grafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, torde emeller­

tid förefinnas personer, som icke uppfylla de med avseende å minimiålder

och viss minsta anställningstid föreslagna villkoren för åtnjutande av

pensionsrätt. Då det icke torde kunna sättas i fråga, att arbetare, vilka

enligt nu gällande föreskrifter blivit delaktiga i en på avgiftsplikt grun­

dad pensionering, skulle vid utfärdandet av nya pensionsbestämmelser gå

miste örn sin pensionsrätt, hava de sakkunniga ansett sig böra för nu av­

sedda fall intaga ett undantagsstadgande i 1 § 2 mom.

En av de sakkunniga, byråchefen Sidenbladh, har reserverat sig mot att

det föreslagna tjänstepensionsreglementet skulle gälla jämväl s. k. säsong­

arbetare. Enligt reservantens mening vore nämligen det pensioneringssy-

stem, som innefattades i reglementsförslaget, icke lämpligt beträffande den­

na kategori av arbetare. I varje fall syntes det bliva svårt att draga en

skarp gräns mellan säsongarbetare och mera tillfälligt anställda arbetare.

Även andra svårigheter kunde befaras uppstå vid tillämpning å säsong­

arbetare av reglementsbestämmelserna. Vid sådant förhållande ansåge

reservanten, att pensionsfrågan för säsongarbetare borde lösas efter ena­

handa linjer, som av de sakkunniga förordats i fråga örn mera tillfälligt

anställda arbetare.

Avgivna yttranden. Ett flertal myndigheter har förklarat sig dela re­

servantens uppfattning beträffande säsongarbetarnas pensionering. Armé­

förvaltningen, marinförvaltningen, flygstyrelsen, järnvägsstyrelsen och

vattenfallsstyrelsen hava sålunda avstyrkt säsongarbetarnas inbegripande

under tjänstepensionsreglementet för arbetare. Även vissa andra myn­

digheter hava beträffande denna detalj i förslaget uttalat tveksamhet eller

betänkligheter. Försvar sväsendets lönenämnd känner sig icke övertygad

örn att de föreslagna bestämmelserna i allo lämpa sig för säsongarbetare,

ehuru nämnden icke vill bestrida, att nämnda arbetargrupp kan hava

befogade anspråk på att få sin pensioneringsfråga ordnad i samma rikt-

143

ning seni årsarbe tarna. Pensionsstyr elsen anser sig böra framhålla, att

pensionsrätter utsträckning till säsongarbetare medför vissa vansklig­

heter av teknisk natur, vilka de sakkunniga enligt styrelsens förmenande

icke lyckats helt övervinna. Kommunikationsverkens lönenämnd före­

ställer sig, att en utsträckning av tjänstepensioneringen till att omfatta

även säsongarbetare kommer att bereda vederbörande myndigheter icke

så litet extra arbete på grund av skyldigheten för verket att föra tjänste-

matrikel över dylika arbetare, pröva pensionsansökningar, uträkna livrän­

tor för avgångna m. m. Genom tillkomsten av spörsmålet örn pensionering

av arbetare i mindre fast anställning hade enligt nämndens mening det

statliga arbetarpensionsproblemet fått ett avsevärt större innehåll och en

långt större betydelse än förut. Det kunde vid sådant förhållande vara

förtjänt av övervägande, huruvida icke arbetarpensioneringen i dess hel­

het lämpligen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas genom an­

litande av den utav pensionsstyrelsen omhänderhavda frivilliga pensions­

försäkringen.

Statskontoret anser någon tvekan visserligen kunna råda, örn även sä­

songarbetarna böra bliva delaktiga i den föreslagna pensioneringen. Det

förefölle, som örn dessa arbetare i många fall skulle bliva bra nog be­

svärliga att hålla reda på med den noggrannhet, som krävdes för att i si­

nom tid kunna erhålla en exakt beräkning av tjänstetiden för pension (av-

dragstiden). Statskontoret ansåge sig dock ej hava anledning motsätta

sig förslaget i denna del. Riksräkenskapsverket uttalar likaledes betänk­

samhet mot att säsongarbetare inneslutas i pensionsregleringen, därest

denna löses på sätt de sakkunniga föreslagit. Skulle nämnda arbetare

likväl befinnas böra inordnas i pensionsregleringen, syntes i varje fall

böra uppställas det kravet, att säsongarbetare skulle vara anställd i sta­

tens tjänst viss del av varje år, förslagsvis 7 månader. I

I betraktande av den avvisande eller tveksamma hållning, som myndig-

Departements-

heterna intagit gentemot förslaget att under den avsedda tjänstepensione-

ringen inordna även de s. k. säsongarbetarna kunde det möjligen synas

välbetänkt att tills vidare undantaga dessa från pensionsreglementets till-

lämpning. Då jag i allt fall finner mig böra tillstyrka en lösning av

arbetarpensionsfrågan på sätt majoriteten av pensionssakkunniga föresla­

git, varigenom såväl års- som säsongarbetare skulle erhålla en på egen bi-

dragsplikt grundad pensionering, är det främst av den anledningen, att jag

finner det ligga i statens eget intresse att ordna för sina anställdas ålder-

domslorsörjning på sådant sätt, att så många som möjligt av dem, vilka

verkligen fylla ett stadigvarande behov av arbetskraft, erhålla tillfälle

att genom egna bidrag förbättra den pension, som eljest skulle kunna utgå

för anställningen. Ingen torde kunna bestrida det sakligt berättigade i att

en säsongarbetare, vars statsanställning på grund av arbetets natur visser­

ligen företer längre eller kortare årliga avbrott men dock utgör veder-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

144

börandes huvudsakliga sysselsättning, erhåller en pension, som ansluter

sig till vad en arbetare i kontinuerlig anställning med samma effektiva

tjänstgöringstid anses böra åtnjuta. Jag förbiser ingalunda, att vissa

praktiska olägenheter och en del ökat administrativt arbete kunna vara

förenade med genomförandet av ordnad pensionering av säsongarbetare.

Det synes mig dock sannolikt, att de flesta svårigheterna äro av övergå­

ende natur och att, sedan väl en tids erfarenhet av det nya pensionerings-

systemet vunnits, en anpassning skall ernås, som bestyrker min tro, att

myndigheternas farhågor varit icke oväsentligt överdrivna.

I samband med frågan örn pensioneringens omfattning torde även spörs­

målet örn de ar betsledande förmännens och arbetsföre-

stånderskornas ställning i pensionshänseende böra beröras.

De sakkunniga hava funnit visst fog förefinnas för de erinringar, som

gjorts mot tidigare pensionsutredningars förslag att hänföra de arbets-

] edande förmännen till en gemensam särskild pensionsgrupp i arbetarpen-

sionsreglementet. Denna personalgrupp syntes nämligen med avseende

å såväl anställnings- som avlöningsförhållanden vara så heterogent sam­

mansatt, att för samtliga hit hänförliga anställningshavare knappast borde

fixeras ett gemensamt pensionsunderlag, vilket av naturliga skäl bleve

relativt lågt. En lämpligare lösning av dessa anställningshavares pen­

sionsfråga syntes kunna vinnas genom att å dem tillämpa samma pen-

sioneringsgrunder, som föreslagits för tjänstemannapersonalen, och alltså,

i den mån Kungl. Majit så prövade skäligt, bereda dem pensionsrätt en­

ligt civila tjänstepensionsreglementet.

Avgivna yttranden. Mot detta förslag har riktats kritik av statskon­

toret. Även örn, yttrar statskontoret, man skulle vara benägen att i lik­

het med de sakkunniga anse, att det mera kvalificerade befälet, såsom

verkmästare och mästare, lämpligen kunde inplaceras i löneskalan för

tjänstemän och i avseende å pensionsförhållanden behandlas såsom tjän­

stemän, så återstode dock det arbetsledande befäl, som utgöres av exem­

pelvis föreståndare för regementenas intendenturverkstäder och förestån-

derskor för truppförbands tvättinrättningar. Dessa sistnämnda arbets­

ledare stöde visserligen arbetarna mycket nära, och skillnaden i avlöning

plägade icke vara så synnerligen stor, men den vore dock tydligt mar­

kerad; och vid den pensionering av arbetarpersonal, som hittills med riks­

dagens medverkan i varje fall ägt rum, hade nämnda arbetsledande befäl

ansetts böra erhålla något större pensionsförmån än annan arbetare. Örn

man över huvudtaget ville, att denna förmansgrupp skulle höja sig något

även i pensionshänseende över de vanliga arbetarna, vore det därför en­

ligt statskontorets mening nödvändigt att i pensionsreglementet för arbe­

tare upptaga en särskild pensionsgrupp för arbetsledande förmän (arbets-

förestånderskor).

Representanter för vissa personalsammanslutningar (försvarsverkens ci-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

145

viig, personals förbund, telegraf- och telefonmannaförbundet, svenska järn­

vägsmannaförbundet, svenska elektriska arbetarförbundet, svenska väg-

och vattenbyggnadsarbetarförbundet samt mynt- och justeringsverkets

verkstadsklubb) hava i gemensamt avgivet utlåtande likaledes yttrat sig

i frågan. I anledning av de sakkunnigas förslag, att vissa förmän, där­

ibland sådana vid truppförbandens intendenturverkstäder, skulle pensio­

neras som tjänstemän, erinra förbunden, att riksdagen år 1929 enhälligt

avslagit en motion örn att åt dessa förmän skulle givas tjänstemannaställ­

ning. Förmännen vid arméns truppförband intoge i allt väsentligt en ställ­

ning, som vore jämförlig med yrkesarbetarnas. Arméförvaltningen hade

också i en skrivelse till försvarsväsendets lönenämnd den 20 augusti 1927

framhållit denna likhet mellan förmännen och de övriga arbetarna, i det att

ämbetsverket meddelade, att förmännen numera aktivt deltoge i arbetet

samt att de under sig hade endast ett fåtal arbetare. Det gåves även exem­

pel på förmän, som vore ensamma på respektive plats. Alla dessa förmän

vore så likställda med arbetarna, att det icke funnes skäl att i pensions-

hänseende göra någon åtskillnad mellan dem och övriga arbetare. På grund

därav ansåge personalrepresentanterna, att ifrågavarande förmän borde

inrymmas under pensionsreglementet för arbetare och därvid hänföras till

gruppen: arbetare i anställning, för vilken kräves särskild yrkesutbildning.

De anmärkningar, som på denna punkt riktats mot de sakkunnigas för­

slag, hava givit mig anledning att låta införskaffa vissa upplysningar från

de verk, vilka i större omfattning sysselsätta arbetarpersonal, i avsikt att

därigenom erhålla närmare belysning av de arbetsledande förmännens ställ­

ning i lönehänseende. De inkomna uppgifterna bestyrka till fullo riktig­

heten av de sakkunnigas på överläggningar med vederbörande verks- och

personalrepresentanter grundade omdöme, att denna personalgrupp med

avseende å såväl anställnings- som avlöningsförhållanden är synnerligen

heterogent sammansatt. Vad angår kommunikationsverken torde såsom

allmänt omdöme kunna sägas, att förmanspersonalen i regel utgöres av

ordinarie tjänstemän, vilka höra under tjänstepensionsreglementet, eller

av anställningshavare, vilka — örn de anses böra bibehållas som förmän

— så småningom vinna tjänstemannaställning. För kommunikationsver-

kens vidkommande torde sålunda behovet av en i arbetarpensionsreglemen-

tet intagen särskild pensionsgrupp, avsedd för arbetsledande förmän, vara

skäligen ringa, vilket bestyrkes av den omständigheten, att vederbörande

verksmyndigheter i sina yttranden över pensionssakkunnigas förslag läm­

nat detsamma utan erinran i denna del. Vad därefter angår arbetarper-

sonalen vid försvarsväsendet, giva de inkomna uppgifterna vid handen,

att avlöningsförmånerna i fråga örn ett stort antal av de såsom arbets­

ledande förmän redovisade anställningshavarna endast i obetydlig mån

—- exempelvis med endast några öre i timmen -— avvika från dem, som

tillkomma närmast jämförliga arbetare inom samma yrkesgrupp. Anled-

Bihang

till riksdagens protokoll 193A. 1 sami. Nr 222.

Kungl. Maj:ts propositio7i nr 222.

Departements­

chefen.

10

146

Kungl. Maj:ts -proposition nr 222.

ningen härtill torde ofta vara den, att förmansskapet icke för vederbö­

rande medför väsentligt ökat ansvar. Sålunda har exempelvis i en

av de insända uppgifterna använts beteckningen »titulärförmän» på

vissa av de redovisade förmännen. I vissa fall åter redovisas förmän,

vilkas avlöning med tämligen betydande belopp överstiger den lön, som

tillkommer närmast jämförliga arbetare. Vid arméns centrala bekläd-

nadsverkstad finnas förmän, för vilka fastställts en maximilön av 5,300,

respektive 6,000 kronor, och vid marinens centrala beklädnadsverkstad åt­

njuta exempelvis förmannen i skrädderireparationsverkstaden och förman­

nen i skomakeriavdelningen för nytillverkning löner, vilka motsvara den

för extra ordinarie tjänstemän i 12:e lönegraden fastställda lönen; andra

förmän äro i lönehänseende jämställda med e. o. tjänstemän i 10 :e löne­

graden o. s. v. Vid allmänna civilförvaltningen torde ett liknande för­

hållande vara rådande.

Med hänsyn till nu angivna förhållanden har jag i likhet med de sak­

kunniga funnit lämpligast, att förmanspersonalen icke behandlas såsom

en särskild pensionsgrupp i arbetarpensionsreglementet. Dock vill jag

uttryckligen betona, hurusom den omständigheten, att enligt mitt förslag

Kungl. Maj:t skulle äga befogenhet att utsträcka tillämpningen av pen-

sionsreglementet för tjänstemän till vissa anställningshavare i för­

mansställning, icke bör förstås så, att alla förmän skulle hänföras un­

der tjänstemannapensioneringen. Detta synes endast böra ifrågakomma

i särskilda undantagsfall, nämligen då vederbörande arbetsledande för­

man intager en löneställning, som mera avsevärt avviker från övriga ar­

betares lönevillkor. Icke heller får den omständigheten, att för en arbets­

ledande förman fastställes ett särskilt pensionsunderlag eller han i pen-

sionshänseende hänföres till viss lönegrad å tjänstemannaskalan, anses

innebära, att man därvid tagit ställning till frågan, huruvida vederbö­

rande även i övrigt bör beredas samma ställning som med honom i löne­

hänseende jämförliga tjänstemän. Med anledning av statskontorets be­

tänkligheter mot att nu göra avsteg från den praxis, som med avseende å

förmännen hittills följts vid den av riksdagen från fall till fall beslutade

tjänstepensioneringen, vill jag framhålla, att de tämligen låga pensions­

belopp, som tillämpats vid riksdagens pensioneringsbeslut, utgjort en an­

ledning för särskiljande av förmännen, som i framtiden icke kommer att

föreligga. Det förtjänar likaledes understrykas, att med det pensionerings-

system för arbetare, som nu föreslås, pensionsunderlagen icke bestämts i

förhållande till den till varje arbetare faktiskt utgående lönen utan an­

setts böra fixeras till enhetliga belopp för en hel grupp arbetare med täm­

ligen växlande lönevillkor. Att då låta förmanskapet i och för sig berät­

tiga till högre pension torde icke vara motiverat, lika litet som det kan

vara riktigt att helt bortse från de i jämförelse med övriga arbetare be­

tydligt större avlöningsvariationerna inom förmansgruppen, något som

147

skulle bliva fallet, därest för denna grupp fastställdes ett enhetligt sär­

skilt pensionsunderlag.

Beträffande sådana förmän vid försvarsväsendet, vilka kunna komma

i fråga till inordnande under pensionsbestämmelser för tjänstemän,

torde böra övervägas att låta därmed anstå i avvaktan på genomförande

av en ny pensionslagstiftning för militära, civilmilitära och civila tjänste­

män vid försvarsväsendet. Av olika anledningar synas nämligen dessa

förmän närmast höra hemma under en dylik lagstiftning. Till detta

spörsmål kan emellertid för närvarande bestämd ståndpunkt icke tagas.

Jag övergår härefter till att något beröra frågan, vilka arbetar­

grupper böra und antagas från pensionsreglementets tillämplighet.

De sakkunniga hava, såsom förut nämnts, förklarat, att reglementet icke

vore avsett att gälla exempelvis arbetare vid statens järnvägsbyggnader

eller vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning, vilkas anställning

måste sägas äga mera tillfällig karaktär. Likaså framhålla de sakkun­

niga, hurusom inom vissa verk löneförhållandena för arbetarpersonalen

kunde vara så ordnade, att de för normala fall föreslagna pensionerings-

grunderna icke lämpligen kunde vinna tillämpning. Detta gällde exem­

pelvis stallbetjänter vid statens hingstdepåer och stuteri samt arbetar­

personalen vid statens lantbruksinstitut. Sistnämnda arbetargrupper vore

avlönade till avsevärd del genom naturaförmåner, varigenom den kon­

tanta lönen bleve relativt låg. Det syntes därför, såsom av vederbörande

verksmyndigheter framhållits, icke kunna ifrågasättas att ålägga dylika

arbetare någon avgiftsskyldighet, utan det syntes nödigt att för dem ordna

pensioneringen efter andra och mera summariska grunder. De sakkun­

niga hava därför i reglementsförslaget infört ett stadgande, som skulle

möjliggöra för Kungl. Maj:t att undantaga den till visst förvaltnings­

område hörande arbetarpersonalen i dess helhet eller någon del av den­

samma.

Avgivna yttranden. Av myndigheternas uttalanden rörande den före­

slagna arbetarpensioneringens lämpliga omfattning må, frånsett vad re­

dan anförts rörande de s. k. säsongarbetarna, återgivas följande.

Medicinalstyrelsen framhåller, att den fåtaliga grupp av arbetare, som

sysselsättes vid statens sinnessjukhus huvudsakligen för utförande av be­

hövliga reparationsarbeten, i regel icke har sådan stadigvarande anställ­

ning, att det föreslagna pensionsreglementet bör tillämpas å den.

Järnvägsstyrelsen anser lämpligast, att de vid färdiga banan tjänstgö­

rande ban- och byggnadsarbetarna inordnas under kungörelsen den 8 no­

vember 1918 (nr 859) angående pensionering av förmän och arbetare vid

statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks byggnadsavdel­

ning. Sagda kungörelse skulle därigenom vinna tillämpning å samtliga

ban- och byggnadsarbetare. De sakkunnigas förslag skulle däremot, örn

det genomfördes, medföra en uppdelning av ifrågavarande, på gemen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

148

samma anställningsvillkor anställda arbetare i pensionshänseende allt ef­

ter som de tjänstgjorde vid byggnadslinjerna eller vid färdiga banan. Det

vore enligt järnvägsstyrelsens mening uppenbart, att en sådan uppdelning

icke kunde vara lämplig, och det så mycket mindre som i stor utsträck­

ning överflyttning av dylika arbetare ägde rum fram och åter mellan

byggnadslinjen och färdiga banan. Styrelsen erinrar dessutom örn att

styrelsen i särskilda skrivelser den 20 september 1930 och 29 september

1932 uttalat sig för att även stadigvarande banarbetare och omlastare —

vartill borde komma de stadigvarande arbetarna å statens järnvägars

tryckeri — borde provisoriskt inordnas under 1918 års kungörelse. Med

hänsyn till det för närvarande rådande och nu förutsebara synnerligen

bekymmersamma ekonomiska läget för statens järnvägar ansåge sig järn­

vägsstyrelsen, som måste på allt sätt hålla driftkostnaderna nere, ej kunna

tillstyrka, att arbetarnas pensionsrätt nu utvidgades i annan mån än vad

den av styrelsen redan föreslagna utökningen av tillämpningsområdet för

1918 års kungörelse innebure.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen påpekar, hurusom de arbetare, vilka

sysselsättas vid de av styrelsen bedrivna hamn- och vägbyggnadsarbetena,

med hänsyn till anställningens karaktär torde vara likställda med arbe­

tarna vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks bygg-

nadsavdelning, för vilka det föreslagna pensionsreglementet icke vore av­

sett att gälla. Fördenskull hemställer styrelsen, att kungörelsen 859/1918

måtte utvidgas till att omfatta även arbetarna vid nyss berörda, genom

styrelsens försorg bedrivna arbeten.

Byggnadsstyrelsen fäster uppmärksamheten på att styrelsen anställer

maskinister och eldare vid vissa av styrelsen förvaltade egendomar. För

dessa arbetare kunde emellertid icke fastställas någon arbetstid av normal

omfattning, vilket vore en av förutsättningarna för pensionsrätt enligt det

föreslagna reglementet. Dylika anställningshavare borde emellertid en­

ligt styrelsens mening icke utestängas från direkt tillämpning av regle­

mentet.

Skolöverstyrelsen anser billighet tala för att även städerskor vid sta­

tens verk och inrättningar beredas rätt till pension.

Domänstyrelsen framhåller, att domänverkets arbetare, såsom en följd

av skogsbrukets natur, till stor del vore säsongarbetare av mer eller mindre

tillfällig art. Avverkningen skedde till större delen under vintermåna­

derna. Hyggesvård, skogsodling och flottning vore i regeln förlagda till

våren och försommaren, övriga arbeten verkställdes vanligen under som­

maren och hösten. Arbetsplatserna växlade rätt starkt år från år. Dessa

förhållanden föranledde, att en verkligt stadigvarande anställning av de

egentliga skogsarbetarna icke förekomme. Mera fast anställning ägde

däremot de, som arbetade vid domänverkets sågar. I Norrland och större

delen av Dalarna utfördes domänverkets skogsarbeten dels av innehavare

av å kronoparker befintliga skogstorp, odlingslägenheter, kronotorp och

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

149

kolonat samt deras söner, dels av sådana mindre hemmansägare och lä­

genhetsinnehavare och deras familjemedlemmar, vilka vore boende i när­

heten av kronans skogar, dels ock av från andra orter komna tillfälliga

arbetare, vilka efter säsongarbetets slut å en ort söka arbetsanställning

å annan ort. Inom södra och mellersta delarna av landet utfördes domän­

verkets skogsarbeten till väsentlig del av arrendatorer av gårdar, torp

och mindre lägenheter å kronans skogar. Med hänsyn till nu angivna

förhållanden holle domänstyrelsen före, att pensionering av den i domän­

verkets rörelse anlitade arbetarpersonalen endast i undantagsfall borde

komma i fråga.

Förenämnda representanter för vissa personalsammanslutningar hava

yrkat, att arbetarna vid statens hingstdepåer och stuteri måtte medtagas

i den bidragspliktiga pensioneringen, oaktat deras avlöning delvis utginge

in natura.

Ehuru jag finner det önskvärt, att så stora grupper som möjligt av sta­

tens arbetarpersonal göras delaktiga i en på bidragsplikt för de anställda

grundad tjänstepensionering, är det likväl obestridligt, att ett pensione-

ringssystem sådant som det här närmast avsedda icke kan eller hör vinna

tillämpning å samtliga av staten sysselsatta arbetare. I likhet med pen-

sionssakkunniga finner jag sålunda det kravet obetingat böra uppställas

för pensionsreglementets tillämplighet, att vederbörande arbetare fyller

ett fortlöpande behov av arbetskraft samt att för honom gäller en arbetstid

av normal omfattning. Örn sålunda pensionsreglementets tillämpnings­

område av dessa anledningar måste i viss mån begränsas, böra förden­

skull de undantagna arbetargrupperna icke ställas utanför möjlighet att

komma i åtnjutande av pension. Hedan nu har en pensionering av un-

derstödskaraktär blivit ordnad för vissa här åsyftade arbetare, exempel­

vis förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader och statens vat-

tenfallsverks byggnadsavdelning. Pensionssakkunniga hava för sin del

uttalat att, i den mån pensionering funnes böra genomföras även för så­

dana mera tillfälligt anställda arbetare, vilka på grund av särskilda för­

hållanden kommit att kvarstå i statstjänst under längre tid, en dylik pen­

sionering lämpligen syntes kunna ordnas efter ganska summariska grun­

der och utan bidragsplikt från anställningshavarnas sida. Jag har låtit

inom finansdepartementet utarbeta ett utkast till dylika summariska pen-

sionsföreskrifter (Bilaga B vid statsrådsprotokollet), för vilket jag blir i

tillfälle att lämna närmare redogörelse i det följande.

Järnvägsstyrelsens uppfattning, att samtliga ban- och byggnadsarbe­

tare, således även de vid färdiga banan anställda, liksom ock stadigva­

rande banarbetare och omlastare samt arbetarna å statens järnvägars tryc­

keri borde pensioneras enligt förut omförmälda kungörelse 859/1918, kan

jag icke dela. Väl är det sant, att för ban- och byggnadsarbetarna i löne-

hänseende gäller ett gemensamt kollektivavtal, men denna omständighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Departements­

chefen.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

synes mig — lika litet som det förhållandet, att förflyttning av arbetare

i viss utsträckning äger rum mellan byggnadslinjen och färdiga banan

— utgöra tillräckligt motiv för att från det föreslagna pensionsreglemen-

tet undantaga en så stor arbetargrupp med relativt stadigvarande anställ­

ning. Upplysningsvis må nämnas, att enligt tillgängliga uppgifter an­

talet arbetare vid statens järnvägsbyggnader under år 1933 utgjorde

högst omkring 1,740 (september) och lägst omkring 600 (december), medan

antalet ban- och byggnadsarbetare, anställda vid färdiga banan och för

närvarande belt i avsaknad av pensionsrätt, under samma år utgjorde

högst omkring 5,500 (augusti) och lägst omkring 1,350 (januari). Att låta

den förra, mindre gruppens anställnings- och pensionsförhållanden bliva

bestämmande för den senare, långt talrikare gruppens synes mig ganska

oegentligt. Än mindre skäl anser jag föreligga att, på sätt järnvägssty­

relsen föreslagit, under 1918 års pensionskungörelse inordna de stadig­

varande banarbetarna och omlastarna samt tryckeriarbetarna, allden­

stund några betänkligheter med avseende å bristande kontinuitet i an­

ställningen eller dylikt knappast torde kunna anföras till stöd för deras

undantagande från pensionsreglementet. Det förtjänar också att näm­

nas, att järnvägsstyrelsen tidigare, i skrivelse den 20 december 1919, hem­

ställt, att banarbetarna och omlastarna, måtte komma i åtnjutande av

rätt till pension enlig reglementet för statens järnvägars pensionskassa

för icke-ordinarie personal. Järnvägsstyrelsen framhöll i detta samman­

hang bland annat, att de stadigvarande banarbetarna i avseende på sin

tjänsteställning vore fullt jämförliga med verkstads- och förrådsarbetare

med stadigvarande anställning.

Att däremot pensioneringen av den del av gruppen ban- och byggnads­

arbetare, som bar anställning vid statens järnvägsbyggnader, liksom också

för arbetare vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning fortfarande

ordnas utan bidragsplikt från de anställdas sida och enligt mera sum­

mariska grunder, lärer få anses betingat av att dessa anställningsbavare

icke kunna sägas uppfylla det för pensionsrätt enligt reglementet stad­

gade huvudvillkoret att fylla »ett fortlöpande örn ock endast för viss

del av året förefintligt behov av arbetskraft». Skulle emellertid en arbe­

tare, å vilket pensionsreglementet vunnit tillämpning, överflyttas till

byggnadslinjerna, synes detta icke böra för honom medföra förlust av den

redan vunna pensionsrätten. Jag bar, såsom i det följande skall omnäm­

nas, funnit mig böra komplettera de sakkunnigas förslag med uttrycklig

föreskrift härutinnan. Likaledes torde en arbetare, som från byggnads­

linjerna övergått till färdiga banan och där vunnit pensionsrätt enligt

reglementet, böra få räkna sig viss del av den föregående anställnings­

tiden till godo såsom tjänstår för bestämmande av pensionsförmånens

storlek.

Vad angår de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen omförmälda hamn-

och vägbyggnadsarbetarna, torde även dessa vara att hänföra under de

151

mera summariska pensioneringsgrunder, vilka jag i det följande kommer

att närmare beröra. Detsamma gäller i fråga örn städerskor och andra an-

ställningsliavare, för vilka icke kan sägas gälla en arbetstid av normal

omfattning.

Av domänstyrelsens redogörelse för de anställningsförhållanden, som

gälla beträffande domänverkets arbetare, synes mig framgå, att pensio­

nering av skogsarbetare, där sådan kan ifrågakomma, måste ske i enlig­

het med de summariska pensionsbestämmelserna. De fast anställda arbe­

tarna vid domänverkets sågverk torde däremot i allmänhet falla under det

föreslagna pensionsreglementet.

I fråga örn arbetare, vilkas avlöning till mera avsevärd del utgår in

natura, hava de sakkunniga av anförda skäl intagit den ståndpunkten, att

dylika anställningshavare icke borde införas under tjänstepensionsregle-

mentet för arbetare. Givetvis kan denna fråga vara föremål för tvekan.

För min del är jag emellertid av den uppfattningen, att beträffande arbe­

tare, vilka uppfylla de i det föregående angivna allmänna villkoren för

pensionsrätt enligt det ifrågavarande reglementet, avlöningens utgående

delvis in natura i och för sig icke bör vara tillräcklig anledning att un­

dantaga dem från reglementets tillämplighet. Ett dylikt undantagande

bör vara beroende av frågan, örn reallönen i sin helhet är så låg, att reg­

lementets pensionsunderlag icke rimligen kunna tillämpas, eller örn sär­

skilda skäl till undantag eljest föreligga. Vad särskilt angår arbetarna

vid statens hingstdepåer och stuteri, synas mig övervägande skäl tala för

dessas inordnande under reglementet.

Någon fullständig uppräkning av de arbetargrupper, vilka av olika an­

ledningar böra undantagas från pensionsrätt enligt reglementet, torde för

närvarande varken vara lämplig eller möjlig. Det bör ankomma på

Kungl. Majit att efter närmare utredning meddela beslut örn erforderliga

undantag. Dock vill jag i detta sammanhang icke underlåta att fram­

hålla, att reglementet uppenbarligen icke är avsett att bliva gällande för den

kontraktsanställda personalen vid post- och telegrafverken, bland vilken är

att märka låd- och lantbrevbärare samt poststations- och växelstations­

föreståndare. För dessa anställningshavare är för närvarande anordnad

en särskild understödsverksamhet enligt av riksdagen antagna huvud­

grunder. Frågan, huruvida dessa grunder böra underkastas någon re­

vision, kan icke lämpligen i detta sammanhang upptagas till prövning.

De s. k. packhuskarlarna vid tullverket torde icke kunna anses innehava

anställning i statens tjänst och böra av denna anledning icke medtagas i

den föreslagna arbetarpensioneringen.

I myndigheternas yttranden har från ett par håll ifrågasatts, huruvida

icke arbetarpensioneringen i sin helhet skulle kunna på ett tillfredsstäl­

lande sätt ordnas genom anlitande av den frivilliga pensionsförsäkringen.

Med anledning härav vill jag erinra örn att redan 1926 års pensionsutred

ning i sitt år 1927 avgivna betänkande angående pensionering av arbetar-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

personal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvaltningen (statens

offentliga utredningar 1927: 33) utförligt redogjort för skälen emot en dy­

lik anordning. För egen del har jag ansett denna form för en tjänste-

pensionering för ifrågavarande personal icke lämpligen böra anlitas.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Detaljmotivering till reglementsförslaget.

1 $.

1 och 2 mom.

Enligt den av pensionssakkunniga föreslagna huvudregeln skulle tjän-

stepensionsreglementet för arbetare äga tillämpning å sådana arbetare i

statens tjänst, vilka fylla ett fortlöpande örn ock endast för viss del av

året förefintligt behov av arbetskraft och för vilka fastställts en arbets­

tid av normal omfattning. Såsom allmän förutsättning för reglementets

tillämplighet skulle dessutom gälla, att arbetaren nått en levnadsålder

av minst 21 år samt att hans anställning antingen fortgått 21 månader i

följd eller för vart och ett av tre på varandra följande kalenderår om­

fattat minst 7 månader.

Avgivna yttranden. Frånsett de förut omförmälda invändningarna mot

att utsträcka pensioneringen även till säsongarbetare hava i de avgivna

yttrandena över förslaget gjorts vissa erinringar mot de nu avsedda be­

stämmelsernas avfattning.

Sålunda anser kommunikationsverkens lönenämnd, att såsom villkor

för pensionsreglementets tillämpning borde stadgas ett visst minimiantal

av arbetaren fullgjorda arbetstimmar för år, förslagsvis 1,500 timmar,

varvid villkoret örn en arbetstid av normal omfattning kunde bortfalla.

Riksräkenskapsverket bar icke funnit formuleringen »arbetstid av nor­

mal omfattning» Vara tillfredsställande. Skolöverstyrelsen saknar en de­

finition, som på tillfredsställande sätt klargör begreppet »arbetare». Sta­

tens provning saust alt bar funnit en anställningstid av 21 månader vara

allt för kort för att utgöra grund för pensionsrätt. Förenämn-

da representanter för personalen framhålla, att den angivna åldersgrän­

sen av 21 år innebure en skärpning av villkoren för pensionsrätt i fråga

örn arbetare tillhörande grupper, som äga sådan rätt enligt nu gällande be­

stämmelser. Det andra villkoret — 21 månaders anställning i följd —

verkade på samma sätt. Något ändringsyrkande i dessa avseenden har

dock icke framställts, enär de nämnda skärpningarna av villkoren ändock

icke hindrade arbetare med längre anställningstid att erhålla pensions­

rätt. Alternativvillkoret — 7 anställningsmånader under vart och ett av

tre på varandra följande kalenderår — verkade däremot direkt beskärande

på det antal arbetare, som man velat förbjälpa till pensionsrätt, eftersom

de fyllde ett fortlöpande behov av arbetskraft. Det arbete, dessa arbetare

utförde, voro i allmänhet sådant, att det icke lämpligen kunde bedrivas

153

under vintermånaderna, och följaktligen skulle det bliva ett mycket stort

antal arbetare, som aldrig skulle få pensionsrätt, då de icke kunde beräk­

nas nå upp till 7 månaders anställning under vart och ett av tre kalenderår.

För egen del finner jag de sakkunnigas förslag till avgränsning av

reglementets tillämpningsområde kunna i huvudsak godtagas. Att, på

sätt kommunikationsverkens lönenämnd ifrågasatt, uppställa såsom vill­

kor för pensionsrätt, att minimiantalet arbetstimmar för varje år uppgått

till 1,500, synes av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma. Riksräken-

skapsverkets och skolöverstyrelsens anmärkningar må visserligen äga

formellt berättigande men synas icke kunna föranleda ändring i av­

fattningen, då fullt uttömmande definitioner på de avsedda begreppen —

vilka ansluta sig till vedertaget språkbruk — knappast torde kunna ernås.

Uttrycket »arbetstid av normal omfattning» måste uppenbarligen tolkas

under beaktande av vad som beträffande arbetstiden i allmänhet gäller för

i statens tjänst anställda arbetare med full sysselsättning. Några svårig­

heter i praktiken torde knappast möta att avgöra, vilka anställda äro att

betrakta såsom arbetare i reglementets mening.

Däremot bar jag ansett mig böra i ett par andra hänseenden komplet­

tera de sakkunnigas förslag. Såsom jag i annat sammanhang antytt, torde

en arbetare, som vunnit rätt till pension enligt reglementet, icke böra för­

lora denna rätt, för den händelse han överflyttas till arbete, vilket icke är

av fortlöpande natur, t. ex. örn en ban- och byggnadsarbetare vid statens

järnvägar övergår från färdiga banan till statens järnvägsbyggnader.

Likaså synes mig den omständigheten, att arbetssäsongen på grund av

klimatiska förhållanden blir kortare ju längre norrut arbetsplatsen är be­

lägen, motivera en bestämmelse, som gör det möjligt för en säsongarbetare,

vilken icke uppfyller villkoret örn anställning minst 7 månader under vart

och ett av 3 på varandra följande kalenderår, att likväl bliva delaktig i

den på bidragsplikt grundade pensioneringen. I detta syfte bar jag ansett

mig böra tillstyrka pensionsrätt jämväl under förutsättning, att anställ­

ningen under 5 på varandra följande kalenderår omfattat tillhopa minst

30 månader, motsvarande en genomsnittlig arbetstid av 6 månader örn

året.

3 mom.

Rörande stadgandet i detta moment hänvisas till vad jag yttrat under

allmänna motiveringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

2

§.

I fråga örn beräkningen av tjänstår för bestämmande av pensions stor­

lek föreslå de sakkunniga, att såsom tjänstår i första hand skulle till­

godoräknas arbetare tid, under vilken han haft att vidkännas pensions-

avdrag å sin lön. Av tid innan reglementet blivit å arbetaren tillämp-

Departements­

chefen.

154

ligt skulle han dessutom äga såsom tjänstår tillgodoräkna dels oavkortad

sådan anställningstid i statens tjänst, under vilken han haft att erlägga

avgift för egen pensionering, dels ock två tredjedelar av den tid han eljest

med eller utan pensionsrätt innehaft statsanställning under de förutsätt­

ningar, som angivits i 1 §. Slutligen skulle vid tjänstårsberäkningen

kunna under vissa förutsättningar tagas i betraktande även tid, under

vilken arbetaren innehaft anställning hos enskilt företag, som övertagits

av staten.

Vissa mot avfattningen av denna paragraf riktade erinringar hava givit

mig anledning att låta densamma undergå en huvudsakligen formell om­

arbetning i förtydligande syfte.. Därvid har jag även beaktat ett av

marinförvaltningen gjort yrkande i fråga örn tillgodoräknande av fast

anställning vid försvarsväsendet.

I övrigt torde bestämmelserna i denna paragraf icke tarva närmare

motivering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

3 §.

Arbetarnas bidrag till pensionskostnadernas bestridande äro föreslagna

att uttagas i form av pensionsavdrag å lönen under en tidrymd av 30 år.

Pa denna punkt överensstämmer sålunda förslaget helt med vad som före­

slagits för tjänstemän, hänförliga under civila tjänstepensionsreglementet.

Av olika anledningar har det ansetts lämpligt att, såsom under 4 § civila

tjänstepensionsreglementet skett, i förevarande paragraf införa ett stad­

gande av inneböra att vid bestämmande av avdragspliktens varaktighet

anställningstid innan reglementet blivit tillämpligt å arbetaren må räk­

nas såsom tjänstår endast i den mån avgiftsskyldighet förelegat.

Pensionssakkunniga hava i arbetarpensionsreglementet föreslagit ett för­

tydligande tillägg till huvudstadgandet örn pensionsavdrag av innebörd,

att arbetare, som vid ordinarie avlöningstillfälle icke är berättigad att ut­

bekomma någon avlöning för den tidsperiod löneutbetalningen avser, icke

heller skall vidkännas pensionsavdrag för nämnda tidsperiod. Denna före­

skrift finner jag ändamålsenlig. Därest vid visst avlöningstillfälle den till

betalning förfallna lönen till beloppet understiger pensionsavdraget för

avlöningsperioden, kan givetvis något pensionsavdrag icke verkställas,

och tidsperioden i fråga bör följaktligen icke medtagas vid tjänstårsberäk­

ningen. Ett särskilt stadgande härom, såsom från visst håll yrkats, synes

dock knappast erforderligt.

Kommunikationsverkens lönenämnd har ansett tveksamt, huruvida en

säsongarbetare, som under den tid av året, då han eljest icke sysselsättes

vid verket, inkallas till arbete endast någon eller några dagar av en månad,

därvid skall vidkännas pensionsavdrag och sålunda för den månaden

räkna tjänstår i pensionshänseende. En dylik tolkning av reglementets

bestämmelser synes icke vara påkallad. Örn en säsongarbetare, som vun­

nit pensionsrätt enligt reglementet, skulle utanför den »ordinarie» arbets-

155

säsongen, sysselsättas i tillfälligt arbete några dagar, bör han givetvis för

denna tid betraktas som en tillfällig arbetstagare. Gränsfall av denna art

torde utan risk kunna lämnas åt de beslutande myndigheternas eget be­

dömande.

I detta sammanhang ber jag få beröra frågan örn fondering för

pensionsändamål, såvitt angår arbetarpensioneringen.

I det föregående har jag vid behandling av motsvarande spörsmål i

fråga örn tjänstemannapensioneringen uttalat mig för att någon ändring i

nuvarande regler för fondering icke skulle äga rum, att därför belopp mot­

svarande tjänstemännens pensionsavdrag skulle årligen tillföras pensions­

fonderna vid vederbörande förvaltningsgrenar samt att i pensionsregle-

mentet skulle intagas en allmän föreskrift örn fonderingen. I samband

därmed har jag tillstyrkt, att efter civila tjänstepensionsreglementets

ikraftträdande skulle till de vid telegrafverket, statens järnvägar och sta­

tens vattenfallsverk befintliga pensionsfonderna från pensionskassorna för

icke-ordinarie personal vid samma verk överföras belopp, motsvarande

vad av de i kassorna fonderade medlen belöper å den personal i tjänste­

mannaställning, som för närvarande är delaktig i kassorna, samt att kas­

sorna för framtiden skulle tagas i anspråk för arbetarpensioneringen.

Nämnda pensionskassor för icke-ordinarie personal tillföras för närva­

rande, enligt bestämmelser i kassornas reglementen, icke blott delägarnas

avgifter utan även de årliga bidrag av vederbörande verks medel, som

tillsammans med avgifterna motsvara delägarnas pensionsrätt. Storleken

av verkens avsättningar har fastställts i enlighet med 191/ års riksdags

beslut; dock har för telegrafverkets kassa sedermera vidtagits viss änd­

ring i avsättningsgrunderna.

Med den ståndpunkt, jag förut tillkännagivit i fonderingsfrågan beträf­

fande tjänstemannapensioneringen, har jag med avseende å fondering för

arbetarpensioneringen ansett mig för närvarande icke böra förorda vare

sig ett avbrytande av pågående fondering eller något påbörjande av av­

sättningar till nya fonder. Jag föreslår därför, att fondering för arbetar­

pensioneringen vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vatten-

f all sverk fortfarande får äga runi med avsättning till nyssnämnda pen­

sionskassor såväl av ett summariskt beräknat belopp, motsvarande pen-

sionsavdragen, som ock av bidrag från verkens driftmedel. Någon änd­

ring i storleken av de årliga avsättningarna av driftmedel synes i avvak­

tan på närmare utredning icke böra ske. För dessa avsättningar böra

fortfarande, liksom nu, upptagas utgiftsposter i verkens driftkostnads-

stater. Därjämte få i staterna upptagas utgiftsposter för överföring till pen­

sionskassorna av belopp motsvarande pensionsavdragen, men sistnämnda

poster komma att motsvaras av minskning i utgiftsposterna för avlönin­

gar. Beträffande övriga affärsdrivande verk samt allmänna civilförvalt­

ningen och försvarsväsendet torde någon fondering icke nu böra påbör-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

jas. För dessa förvaltningsgrenar kommer vid sådant förhållande inne­

hållandet av pensionsavdrag å arbetarnas löner att medföra besparing i de

driftmedel respektive arbetsanslag, från vilka lönerna bestridas.

Till frågan örn sättet för bestridande av pensioneringskostnaderna åter­

kommer jag i annat sammanhang.

I anslutning till vad jag bär anfört bar jag funnit mig icke böra föreslå

intagande i pensionsreglementet för arbetare av några föreskrifter örn

fondering.

156

Kungl.

Maj:ts proposition nr 222.

4 §.

Denna paragraf reglerar frågan örn pensionsunderlag och pensionsav­

drag. De sakkunniga hava funnit den pensionsnivå, som kunde komma

att fastställas för tjänstemännen, böra bliva normgivande även för de

pensionsbelopp, vilka skulle gälla för arbetare. De sakkunniga motivera

denna sin uppfattning på följande sätt:

Av 1926 års pensionsutredning bar i dess betänkande angående pensio­

nering av arbetarpersonal vid försvarsväsendet och allmänna civilförvalt­

ningen framhållits (sid. 40), att det icke torde böra ifrågakomma, att pen­

sionsunderlagen för de olika grupperna icke-yrkesarbetare och yrkesarbe­

tare overskote de pensionsunderlag, som föreslagits för de kategorier icke-

ordmarie tjänstemän, nied vilka de särskilda grupperna av arbetarperso-

nal kunde anses i anställnings- och lönehänseenden närmast jämförliga.

1 anslutning till detta uttalande satte pensionsutredningen pensionsunder-

laget för manlig icke-yrkesarbetare något lägre än det belopp, som i det

tidigare av samma utredning avgivna förslaget till ny civil pensionslag

bestamts såsom pensionsunderlag för en extra ordinarie tjänsteman, till­

hörande 5:e lönegraden; för manlig yrkesarbetare sattes något lägre pen­

sionsunderlag än för en extra ordinarie tjänsteman, tillhörande 7:e löne­

graden.

På sammä sätt som pensionsunderlaget för icke-ordinarie befattning en-

igt det av de sakkunniga föreslagna civila tjänstepensionsreglementet ge-

nomgående skulle motsvara pensionsunderlaget för ordinarie befattning i

närmast lägre lönegrad vill det synas som örn, i enlighet med de principer,

som 1926 års pensionsutredning fann sig böra följa vid pensionsunderla-

gens avvägande, pensionsunderlagen för manliga arbetare lämpligen kunde

sattas i motsvarande relation till pensionsunderlagen för med dem när­

mast jämförliga extra ordinarie tjänstemän. Detta skulle med andra ord

innebära, att pensionsunderlaget för en icke-yrkesarbetare skulle till be-

loppet sammanfalla med pensionsunderlaget för en extra ordinarie tjänste-

man i 4:e lönegraden, medan yrkesarbetaren i fråga örn pensionsunderlag

skulle bliva jämställd med en dylik tjänsteman i 6:e lönegraden. Vid till-

lampning av denna princip erhålles en fast utgångspunkt för bedömande

av pensionsunderlag for arbetare, i det att pensionsunderlagen skulle bliva

automatiskt bestämda, så snart statsmakterna tagit ställning till frågan

vilka pensionsunderlag skola tillämpas för extra ordinarie tjänstemän uti

ifrågavarande lönegrader. Detta torde vara av stor betydelse i betrak­

tande icke minst av såväl löne- som pensionsfrågornas nuvarande ovissa

lage. I

I sitt betänkande med förslag till civilt tjänstepensionsreglemente hava

157

de sakkunniga uttryckligen betonat, att de pensionsbelopp, som innefat­

tades i de sakkunnigas förslag, voro helt avhängiga av den lönenivå, vil­

ken 1928 års lönekommitté föreslagit skola bliva gällande efter dyrtidstill-

läggens inarbetande i nuvarande fasta löner. På grund av det nära sam­

bandet mellan tjänstemanna- och arbetarpersonalens pensionsfrågor gäller

detta uttalande i lika mån med avseende å det nu framlagda förslaget till

blivande pensioner för arbetare.

Vad angår kvinnliga arbetare liava de sakkunniga icke funnit anledning

frångå den av både 1921 års pensionskommitté och 1926 års pensionsutred-

ning tillämpade principen, att pensionsunderlagen för de olika grupperna

kvinnliga arbetare böra utgöra omkring 75 procent av underlagen för mot­

svarande manliga arbetare.

Avgivna yttranden. Av de myndigheter, som yttrat sig rörande själva

principen för pensionsunderlagens beräknande, har arméförvaltningen så­

som sin mening uttalat, att uppdelningen i två pensionsgrupper borde bort­

falla och reglementet undergå den förenkling, som därigenom skulle möj­

liggöras. Att draga gränsen mellan yrkesarbetare och icke-yrkesarbetare

bleve i vissa fall vanskligt, och uppdelningen kunde förutses medföra tvis­

ter, vilka eljest ej skulle behöva förekomma. Marinförvaltningen har för

sin del intet att erinra mot den gjorda grupperingen. Telegrafstyrelsen

anser däremot, att det hade varit att föredraga, örn en uppdelning av arbe­

tarna i två pensionsgrupper kunnat undvikas. Vattenfallsstyrelsen utta­

lar sin anslutning till den föreslagna principen för pensionsunderlagens

bestämmande, d. v. s. för yrkesarbetare = extra ordinarie tjänstemän i 6:e

lönegraden och för icke-yrkesarhetare = extra ordinarie tjänstemän i 4:e

lönegraden. Statskontoret finner de föreslagna pensionsunderlagen an­

märkningsvärt höga, även då hänsyn tages till att dyrtidstillägget inarbe­

tats och i övrigt vidtagits en liknande förbättring, som ifrågasatts beträf­

fande pensionsunderlagen i det av de sakkunniga föreslagna tjänstepen-

sionsreglementet för civila tjänstemän. En reservant i allmänna civilför­

valtningens lönenämnd föreslår, att kvinnlig arbetare med yrkesutbild­

ning måtte i pensionshänseende likställas med extra ordinarie tjänsteman

i 2:a lönegraden samt att beträffande kvinnliga arbetare utan yrkesutbild­

ning måtte vidtagas härav föranledd jämkning i pensionsunderlaget. Do­

mänstyrelsen framhåller, att därest de föreslagna pensionsunderlagen

skulle tillämpas å domänverkets arbetare, pensionen — även örn man räk­

nade med ett väsentligt lägre dyrtidstillägg än vad de sakkunniga utgått

från — komme att uppgå till högre belopp än avlöningen.

Mot de principer, som av pensionssakkunniga följts vid bestämmande av

pensionsunderlag för arbetare, har jag intet att erinra. Likaledes biträder

jag förslaget att uppdela arbetarna i två pensionsgrupper, den ena avsedd

att omfatta arbetare i anställning, för vilken ej kräves särskild yrkesut­

bildning, och den andra arbetare i anställning, för vilken dylik yrkesut­

bildning kräves. De svårigheter med personalens uppdelning i pensions-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Depariements-

chefen.

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

grupper, som från vissa håll hefarats, torde helt säkert bliva av över­

gående art.

De anmärkningar, som riktats mot de föreslagna pensionsunderlagens

storlek, torde närmast hänföra sig till den pensionsnivå, med vilken pen-

sionssakkunniga haft att räkna och som varit betingad av 1928 års löne-

kommittés förslag på löneområdet. Då jag förordat, att nuvarande pen-

sionsunderlag för tjänstemannapersonalen bibehållas oförändrade, torde

även den föreslagna relationen mellan tjänstemännens och arbetarnas pen­

sioner kunna godtagas, vilket alltså innebär, att pensionsunderlagen skulle

för manliga icke-yrkesarhetare bestämmas till samma belopp som för man­

liga extra ordinarie tjänstemän i 4:e lönegraden eller 1,476 kronor och för

manliga icke-yrkesarbetare till samma belopp som för manliga extra ordi­

narie tjänstemän i 6:e lönegraden eller 1,644 kronor. I överensstämmelse

med de sakkunnigas förslag vill jag beträffande kvinnliga arbetare för­

orda, att pensionsunderlagen bestämmas till cirka 75 procent av de för

motsvarande manliga arbetare föreslagna beloppen eller till 1,104 respek­

tive 1,236 kronor.

Vad därefter angår storleken av de bidrag, som arbetarna i form av pen-

sionsavdrag å lönen böra erlägga till sin pensionering, bar det synts mig

riktigast att även bär bibehålla överensstämmelsen med vad som skulle

gälla för närmast jämförliga tjänstemän. De i förslaget upptagna pen-

sionsavdragen för manliga arbetare motsvara sålunda de avdrag, som i

civila tjänstepensionsreglementet föreslagits för extra ordinarie tjänste­

män i 4:e respektive 6:e lönegraderna, ehuru angivna i belopp för månad

respektive vecka. De kvinnliga arbetarnas pensionsavdrag utgöra om­

kring 75 procent av de avdragsbelopp, som föreslagits för extra ordinarie

tjänstemän i närmast högre lönegrader, d. v. s. 5:e respektive 7:e lönegra­

derna. Detta sammanhänger med att för kvinnlig tjänsteman allt fort­

farande liksom nu skulle gälla ett pensionsunderlag, som ligger en löne­

grad lägre än pensionsunderlaget för en manlig tjänsteman i samma löne­

grad, ehuru den kvinnliga tjänstemannen ansetts böra vidkännas samma

pensionsavdrag som en manlig tjänsteman i motsvarande löneställning.

Den beräkningsgrund, som valts vid bestämmande av kvinnlig arbetares

pensionsavdrag, bar sålunda till syfte att upprätthålla samma relation

mellan manliga och kvinnliga arbetares pensionsavdrag som mellan man­

liga och kvinnliga tjänstemäns bidrag till pensioneringen.

Pensionsavdragens veckobelopp äro så uträknade, att de motsvara 84/s66

av det för månad fastställda beloppet

avrundning till närmast högre 5-tal ören.

12 x månadsbeloppet\

5 $.

I denna paragraf regleras de fall, då arbetaren av olika anledningar för­

flyttas till anställning med lägre pensionsunderlag. Pensionssakkunnigas

159

förslag innebär, att någon rubbning i pensionshänseende icke skulle in­

träffa, därest förflyttningen icke varit beroende på en av arbetaren ut­

tryckt önskan eller på något hans förvållande, men att eljest det lägre

pensionsunderlaget och avdraget i fortsättningen skulle tillämpas. För­

slaget har icke givit mig anledning till annan erinran, än att särskilt stad­

gande för det fall, att själva anställningen nedflyttas till lägre pensions-

grupp (3 mom. i sakkunnigförslaget), icke synts mig erforderligt. Skulle

dylik nedflyttning vid något tillfälle bliva beslutad utan samband med

ombyte av anställningsliavare, lärer vederbörande myndighet tillse, att

arbetare, som redan förvärvat pensionsrätt enligt den högre pensionsgrup-

pen, förblir oberörd av omgrupperingen.

6 1

Valet av pensionsålder för arbetarpersonal är direkt betingat av vad

som i detta hänseende föreslagits för tjänstemän i närmast jämförlig ställ­

ning. Jag torde fördenskull få hänvisa till vad jag härom anfört i all­

männa motiveringen till civila tjänstepensionsreglementet.

Den omständigheten, att stadgande örn entledigande vid pensionsåldern

med hänsyn till arbetaranställningens karaktär anses icke behöva intagas

i reglementet, bör givetvis icke få föranleda, att arbetare, som uppnått

pensionsåldern, bibehålies i tjänst utöver sagda ålder annat än undantags­

vis och för kortare tid. Jag förutsätter sålunda, att även i fråga örn arbe­

tare pensionsåldern och avgångsåldern normalt skola sammanfalla.

7 §.

De i denna paragraf innefattade bestämmelserna rörande arbetares rätt

att åtnjuta pension enligt reglementet överensstämma nära med vad som

föreslagits skola enligt civila tjänstepensionsreglementet gälla beträffande

icke-ordinarie tjänstemän. I fråga örn förutsättningarna för sjukpension

har sålunda även här slopats det av de sakkunniga föreslagna villkoret örn

minst 30 levnadsår, varemot kravet på tjänstetidens längd skärpts till att

avse 10 i stället för 5 tjänstår. Ett av riksräkenskapsverket framställt yr­

kande örn skärpning av villkoret för sjukpension till att avse 15 tjänstår

har jag ansett mig icke kunna biträda. Bland avgångsanledningar med rätt

till sjukpension har vidare upptagits nedsatt arbetsförmåga, i samband var­

med det av de sakkunniga under 2 mom. föreslagna stadgandet örn skälig-

hetsprövning av frågan örn sjukpension vid entledigande av sådan anled­

ning uteslutits. Bestämmelserna i fråga torde i detta sammanhang icke

tarva ytterligare motivering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

8 och 9 §§.

Ifrågavarande paragrafer, som behandla beräknandet av hel oell avkor­

tad ålderspension samt av invalidpension, äro till sin sakliga innebörd

160

helt överensstämmande med motsvarande stadganden i civila tjänstepen-

sionsreglementet. Framhållas må endast, hurusom pensionssakkunniga

beträffande den medeltalsheräkning, vilken beträffande ålderspensionen

skall äga rum, därest arbetaren under loppet av de senaste tre åren före

avgången innehaft anställning inom skilda pensionsgrupper, gjort ett för­

tydligande tillägg med avseende å tid före det reglementet vunnit tillämp­

ning å arbetaren. För att icke komplicera pensionsuträkningen har där­

vid föreslagits, att i fråga örn nyss nämnd tid skall så anses, som örn för

arbetaren gällt det pensionsunderlag, vilket vid pensioneringstillfället är

fastställt för den pensionsgrupp, till vilken arbetaren skulle hava varit

hänförd, örn reglementet under ifrågavarande tid varit gällande för ho­

nom. Mot en dylik föreskrift har jag intet att erinra.

10 §.

Enligt pensionssakkunnigas förslag skulle sjukpension bestämmas enligt

de för beräknande av ålderspension angivna grunderna, under iakttagande

likväl, å ena sidan, att sjukpensionen skulle utgå med 50 procent av hel

pension, örn antalet tjänstår vid avgången understege 10, men eljest med

lägst 75 procent av hel pension samt, å andra sidan, att sjukpensionen

icke finge överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkommit arbeta­

ren, därest han med oförändrat pensionsunderlag oavbrutet kvarstått i

anställningen till pensionsålderns inträde.

För sv ar sväsendets och allmänna civilförvaltningens lönenämnder samt

pensionsstyrelsen hava funnit bestämmelserna rörande sjukpensionens re­

duktion vid kortare anställningstid icke tillfredsställa kraven på en mjuk

anpassning av pensionsförmånerna, varför de förordat en utjämning. Så­

lunda föreslår pensionsstyrelsen, att sjukpensionen skulle bestämmas att

utgå med 25 procent av hel pension, ökad med 1 V« procent av hela pen­

sionens belopp för varje intjänt fjärdedels tjänstår upp till 10, varefter

sjukpensionen i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle utgå med lägst

75 procent av hel pension. Sjukpension vid uppnådda 5 tjänstår skulle

då komma att utgöra oO procent av hel pension. Pensionsstyrelsen riktar

mot de sakkunnigas förslag även den anmärkningen, att vid fastställan­

det av sjukpensionens maximibelopp för en säsongarbetare skulle räknas,

som örn arbetaren för framtiden skulle, örn sjukdomen ej mellankommit,

hava varit sysselsatt hela året i statens tjänst. Detta beräkningssätt skulle

kunna medföra, att en dylik arbetare erhölle en sjukpension, som icke ovä­

sentligt överstege den pension han erhållit, örn han kvarstått såsom sä­

songarbetare till pensionsåldern. För undvikande av dylika konsekven­

ser syntes bestämmelsen böra omläggas så, att sjukpension för säsongarbe­

tare icke komme att överstiga den ålderspension, som skulle hava tillkom­

mit honom, därest han med en enligt närmare angivna grunder beräknad

årlig anställningstid kvarstått såsom säsongarbetare till pensionsålderns

inträde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

161

På skäl, som anförts vid behandlingen av motsvarande pensionsbestäm-

Departements-

melser för icke-ordinarie tjänstemän har jag ansett mig böra i så måtto chefen.

frångå de sakkunnigas förslag, att sjukpension alltid skulle utgå med

lägst 75 procent av hel pension. Vidare har den av pensionsstyrelsen

framställda anmärkningen i fråga örn grunderna för beräknande av

sjukpension åt säsongarbetare synts mig äga fog och givit mig anledning

att tillägga en bestämmelse av innebörd, att säsongarbetarens anställning

för tiden intill pensionsåldern skall anses hava haft samma omfattning,

som varit i medeltal för honom gällande under de fem senast förflutna

kalenderåren före entledigandet.

11—13 §§.

Föreskrifterna angående tjänstematrikel, avrundning av pensions­

belopp samt pensions utbetalande överensstämma med motsvarande

stadganden i civila tjänstepensionsreglementet och torde icke här behöva

närmare motiveras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

14 $.

Denna paragraf motsvarar 15 § i de sakkunnigas förslag. Även i fråga

örn arbetare bör uppenbarligen gälla, att den, som till följd av fel eller

försummelse skiljes från sin anställning, icke må komma i åtnjutande

av pension. Arbetarens egna avsättningar till pensioneringen skulle

emellertid komma honom till godo i form av en däremot svarande upp­

skjuten livränta från uppnåendet av den såsom pensionsålder fastställda

levnadsåldern. I detta hänseende ansluter sig sålunda förslaget till de

i civila tjänstepensionsreglementet uppställda reglerna. Detsamma gäl­

ler örn indragning av viss del av pensionen för pensionstagare, som under­

går frihetsstraff eller avtjänar tvångsarbete.

15 §.

1 mom.

Avkortning av pension vid sammanträffande av pensioner för skilda

anställningar i statens tjänst skulle enligt pensionssakkunnigas förslag en­

dast ifrågakomma, därest arbetare, som tillerkänts invalid- eller sjukpen­

sion, efter sedermera inträdd förbättring i hälsotillståndet erhåller annan

med pensionsrätt förenad statsanställning. I detta fall syntes den pen­

sion, vartill han eljest varit berättigad i den senare anställningen, böra

underkastas lämpligt avvägd minskning, varvid den regeln föreslagits, att

sistnämnda pension skulle minskas med ett belopp, motsvarande två tredje­

delar av den lägre pensionen eller, örn båda äro lika, av den ena av dem

(16 § i sakkunnigförslaget).

De erinringar mot en dylik mera summarisk regel, som på tjänstemanna-

pensioneringens område synts mig kunna göras och som föranlett mig

att i civila tjänstepensionsreglementet föreslå ett avsteg från den av de

Bihang till riksdagens protokoll 193i. t sami. Nr 222.

11

162

sakkunniga principiellt intagna ståndpunkten om pensionsrättens oantast-

barhet, finner jag i fråga om arbetarpensionsreglementets utformning

sakna egentligt fog. Jag anser mig fördenskull kunna tillstyrka de sak­

kunnigas förslag allenast med den jämkningen, att avkortning av pensions­

förmånerna skall verkställas å den enligt arbetarpensionsreglementet be­

viljade pensionen.

Statskontoret bar fäst uppmärksamheten på att det kunde förekomma,

att arbetare, som erkölle pension, vore i åtnjutande av underhåll från Vad­

stena krigsmanskuskassa och att det lämnats öppet, huru i sådant fall

skulle förfaras. Med anledning härav vill jag framhålla, att anledning

knappast synes föreligga att vid pensionsbeloppets bestämmande taga hän­

syn till det relativt blygsamma underkållsbelopp, vartill vederbörande kan

vara berättigad från krigsmanshuskassan i egenskap av f. d. indelt soldat

eller från flottans pensionskassa såsom f. d. båtsman. Jag erinrar härvid,,

att enligt pensionsförsäkringslagen vid bestämmande av årsinkomst, som

avses i lagen, hänsyn icke tages till underhåll från krigsmanshuskassan el­

ler båtsmanspension från flottans pensionskassa. Skulle någon reduktion av

de sammanlagda pensionsförmånerna för här avsedda undantagsfall anses

böra ifrågakomma, torde i första hand böra övervägas indragning av det

fasta dyrtidstillägg å 150 kronor örn året, som från fyllda 60 år utgår till

krigsmanshuskassans understödstagare jämlikt gällande föreskrifter (kun­

görelse nr 350/1933) angående dyrtidstillägg åt pensionerade båtsmän och

marinsoldater samt Vadstena krigsmanshuskassas understödstagare. I

detta sammanhang torde frågan icke böra bliva föremål för reglering. Då

anställning såsom indelt soldat eller båtsman icke kan betraktas såsom

statsanställning, har paragrafen i sin avfattning enligt det föreliggande

förslaget icke avseende å underhållsförmåner, vilka i dylik egenskap in­

tjänats.

15 § 2 moni.

Såsom 2 mom. av förevarande paragraf har införts ett stadgande av

samma innebörd som föreskriften i punkt 5 av övergångsbestämmelserna

till civila tjänstepensionsreglementet.

16 §.

Den uppfattning, som ligger till grund för bestämmelserna angående

uppskjuten livränta (17 § i sakkunnigförslaget), har jag förut behandlat

i redogörelsen för det framlagda förslaget till civilt tjänstepensionsregle-

mente. Här torde endast behöva beröras vissa föreskrifter, som äro be­

tingade av arbetaranställningens i vissa avseenden särskilda natur.

Pensionsstyreisen framhåller, hurusom det syntes vara nödvändigt att

i reglementet angiva de antaganden, som vid den intjänta pensionsrät­

tens beräknande för en säsongarbetare skulle göras beträffande hans

framtida årliga anställningstid, därest han kvarstått i tjänst. Det syntes

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

163

vidare ofta bliva svårt att i fråga om säsongarbetare avgöra, huruvida

enledigandet grundade sig på egen ansökan eller icke. Styrelsen hade rö­

rande icke-ordinarie tjänstemäns pensionering framhållit, att det icke syn­

tes föreligga skäl att vid entledigande, örn vilket befattningshavaren själv

ansökt, bereda honom sämre villkor än en ordinarie tjänsteman samt att

vid oförvållat entledigande den uppskjutna livräntans belopp borde sam­

manfalla med hela den intjänta pensionens. Dessa synpunkter ansåge sty­

relsen äga samma berättigande med avseende å arbetare. I de fall, då den

intjänta pensionens belopp vid fixerandet av rätten till uppskjuten liv­

ränta skulle reduceras, förefölle det, som örn man beträffande säsongarbe­

tare borde till grund för beräkningen lägga den tid, arbetaren varit un­

derkastad reglementets bestämmelser och ej det av honom uppnådda an­

talet tjänstår.

Enligt telegrafstyrelsens mening kunde man icke i fråga örn arbetare,

särskilt sådana med kortare anställningstid, tala örn intjänt pension på

samma sätt som beträffande tjänstemännen. Den statliga arbetarens lön

fastställdes nämligen i regel genom kollektivavtal och torde i allmänhet

ingalunda vara lägre än lönerna i den privata arbetsmarknaden, snarare

tvärtom. Att staten skulle utbetala en uppskjuten livränta, vars storlek

grundade sig ej endast på de av arbetarna själva erlagda avgifterna utan

även på ett bidrag från staten, kunde telegrafstyrelsen därför icke finna

befogat. Statskontoret ifrågasätter, örn icke för rätt till uppskjuten liv­

ränta borde erfordras åtminstone 5 tjänstår. Allmänna civilförvaltnin­

gens lönenämnd finner tveksamt, örn den föreslagna begränsningen av

intjänt pension bland annat vid entledigande på egen ansökan kan anses

skälig och billig. Även skolöverstyrelsen anser den för vissa fall före­

slagna reduktionen av intjänt pension opåkallad. Representanterna för

personalen hava för sin del framhållit såsom uppenbart oriktigt att vid

beräkning av uppskjuten livränta jämställa arbetare, som entledigats på

egen begäran med arbetare, som på grund av fel eller försummelse skilts

från sin anställning.

De särskilda detaljföreskrifter, vilka pensionsstyrelsen finner erforder-

Departements-

liga för beräknande av den uppskjutna livränta, som må tillkomma en chefen.

entledigad säsongarbetare, torde icke böra meddelas i själva pensions-

reglementet utan, på sätt pensionssakkunniga föreslagit, utfärdas av

Kungl. Majit efter hörande av pensionsstyrelsen, som är den myndighet,

å vilken verkställandet av här avsedda uträkningar torde böra ankomma.

Någon särskild svårighet att beträffande säsongarbetare avgöra, huru­

vida entledigandet grundar sig på egen ansökan eller på myndighetens

initiativ, synes mig knappast behöva befaras.

Beträffande grunderna för livränteförmånens beräknande har jag med

avseende å icke-ordinarie tjänstemannapersonal funnit mig föranlåten

att ändra de sakkunnigas förslag därhän, att den intjänta pensionen icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

164

Kungl. May.ts proposition nr 222.

skulle underkastas minskning av annan anledning än som för ordinarie

tjänstemän föranleder reduktion. För en så långt gående ändring av ar-

betarpensionsreglementet synas mig bland annat med hänsyn till anställ­

ningens natur och sättet för lönens reglerande icke tala lika starka skäl.

I likhet med vissa myndigheter och personalrepresentanter finner jag

däremot mindre tilltalande att stadga samma reduktionsregel för livräntans

beräknande vid entledigande på egen ansökan som vid avsked på grund

av fel eller försummelse. Jag har därför ansett mig böra förorda, att

livräntan i förra fallet minskas endast med hälften. I de fall, där det pro­

centuella avdraget på grund av bristande antal tjänstår skulle bliva

större än en sådan minskning, bör givetvis nämnda avdrag tillämpas.

Av skäl, som under 22 § civila tjänstepensionsreglementet antytts, och

då pensionsavdragen i arbetarpensionsreglementet ställts i en bestämd

relation till pensionsavdragen för vissa i civila tjänstepensionsreglemen­

tet avsedda lönegrader, beträffande vilka vid beräkning av intjänt pen­

sion skulle tillämpas en pensionsålder av 63 år, har det synts mig nöd­

vändigt att jämväl i arbetarpensionsreglementet stadga denna beräk­

ningsgrund för livränteförmånens bestämmande. Härav bör givetvis

följa, att livräntan börjar utbetalas först vid uppnådda 63 levnadsår.

Rörande paragrafens 4 morn., avseende upphörande av rätten till liv­

ränta, vill jag allenast framhålla, att en livränteförsäkrad arbetare, som

ånyo vinner anställning med pensionsrätt enligt här omhandlade regle­

mente, givetvis bör omedelbart från nyanställningen vara underkastad

reglementets bestämmelser och att sålunda de i 1 § stadgade förutsätt­

ningarna för erhållande av pensionsrätt böra anses vara av honom upp­

fyllda redan i den tidigare anställningen.

För de formella ändringar i de sakkunnigas förslag, som vidtagits i an­

slutning till redigeringen av motsvarande paragraf i civila tjänstepensions­

reglementet, torde jag här icke behöva redogöra.

17 §.

Beträffande prövningen av frågor, som avses i arbetarpensionsreglemen­

tet, hava de sakkunniga (11 §) föreslagit, att denna prövning borde verk­

ställas av styrelsen för det verk, vid vilket arbetaren är anställd.

Avgivna yttranden. Vissa betänkligheter mot en dylik anordning hava

uttalats bland annat av marinförvaltningen, som påpekat, att den ifråga­

satta föreskriften skulle medföra, att till marinförvaltningen komme att

hänföras en grupp av ärenden, som tidigare icke hört dit och vars hand­

läggning komme att vålla ett icke obetydligt arbete. Riksräkenskapsver-

ket anser, att särskilt de mindre ämbetsverken i allmänhet icke kunna an­

ses skickade att behandla pensionsfrågor, varför den föreslagna anord­

ningen skulle äventyra pensioneringens enhetlighet och rättvisa. Frågan

örn prövningen av arbetares rätt till pension syntes enligt riksräkenskaps-

verkets mening i stället böra ordnas i nära anslutning till de grunder, som

165

i förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente föreskrivits beträffande

tjänstemans rätt till pension. I enlighet härmed skulle sålunda prövningen

av pensionsrätten beträffande arbetare hos postverket, telegrafverket, sta­

tens järnvägar, statens vattenfallsverk och domänverket utövas av veder­

börande verks styrelse samt beträffande övriga arbetare av statskontoret

eller eventuellt av statens pensionsanstalt.

I likhet med riksräkenskapsverket anser jag det lämpligast, att pröv­

ningen av pensionsfrågorna förläggas till ett fåtal med dylika frågor re­

dan förut väl förtrogna myndigheter. För arbetare vid de stora affärs-

drivande verken torde dessa ärenden böra handläggas av vederbörande

verks styrelse. För övriga arbetare har jag ansett mig böra förorda en

central prövning av pensionsärendena inom statens pensionsanstalt. I för­

fattningstexten torde emellertid, i anslutning till avfattningen av motsva­

rande föreskrift i civila tjänstepensionsreglementet, endast böra stadgas,

att prövningen beträffande arbetare vid andra verk än nämnda affärs­

verk skall ske av den myndighet, som Kungl. Majit bestämmer.

Vad jag sålunda förordat bör givetvis icke medföra någon ändring i vad

sakkunnigförslaget innehåller med avseende å prövningen av andra i reg­

lementet avhandlade frågor än örn rätt till pension, t. ex. spörsmål örn

reglementets giltighet, örn fördelning på pensionsgrupper o. s. v. Dessa

frågor böra givetvis behandlas av vederbörande myndigheter, vilka också

hava att föra de anteckningar, som erfordras för pensionsrättens faststäl­

lande.

Överlämnandet till statens pensionsanstalt av beslutanderätten i pen­

sionsfrågor i den utsträckning, jag här förordat, kommer givetvis att för­

anleda ökning i anstaltens arbete. Innan någon erfarenhet vunnits örn

arbetets omfattning, kan någon beräkning icke göras angående den per­

sonalökning hos anstalten, som kan bliva erforderlig. För nästkommande

budgetår torde lämpligen Kungl. Majit böra erhålla befogenhet att från

den i anstaltens stat såsom förslagsanslag upptagna posten avlöningar till

icke-ordinarie befattningshavare bereda den medelsförstärkning, som för

ändamålet kan bliva oundgänglig. Jag gör i det följande hemställan örn

medgivande i sådant hänseende. Därest kostnad uppstår för beredande

av ökat lokalutrymme för anstalten, lärer Kungl. Majit äga möjlighet

att anvisa härför erforderliga medel.

18

§.

I denna paragraf har stadgats befogenhet för Kungl. Majit att meddela

de närmare föreskrifter, som kunna finnas erforderliga för reglementets

tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Ikraftträdandet.

Med hänsyn till vad förut anförts angående behovet av en ordnad pen­

sionering för statens arbetarpersonal synes det vara av vikt, att de nya

Departement»-

chefen.

166

pensionsbestämmelserna snarast möjligt kunna vinna tillämpning. På

grund härav och då i fråga örn arhetarpensioneringen tekniska hinder för

ikraftträdande under loppet av ett budgetår icke synas föreligga, har jag

funnit mig böra föreslå, att ikraftträdandet sker den 1 januari 1935. Från

och med denna dag bör vad i författning eller annan av Kungl. Maj:t ut­

färdad föreskrift finnes stridande mot reglementets bestämmelser upphöra

att gälla, så vitt angår arbetare, å vilken reglementet erhåller tillämpning.

De bestämmelser, som i enlighet härmed komma att träda ur kraft, äro

föreskrifterna i reglementena den 29 juni 1917 för de vid telegrafverket,

statens järnvägar och statens vattenfallsverk inrättade pensionskassorna

för icke-ordinarie personal, såvitt angår arbetarpersonal, reglementet den

31 oktober 1879 för pensionering av flottans och lotsverkets gemenskap,

såvitt angår daglönare vid marinen, jämte senare utfärdade kungörelser

i fråga örn daglönarnas pensionsrätt samt — därest stallpersonalen vid

hingstdepåerna inordnas under reglementet — kungörelsen den 8 april 1925

med grunder för pensionering av vissa icke-ordinarie befattningshavare

vid Flyinge hingstdepå och stuteri samt Strömsholms hingstdepå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Grunder för pensionering av arbetarpersonal, som icke erhåller

pensionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare. I

I det föregående har jag haft tillfälle att understryka behovet av vissa

mera summariska pensionsbestämmelser avsedda att vinna tillämpning å

sådana till arbetarpersonal hänförliga anställningshavare i statens tjänst,

vilka, utan att uppfylla villkoren för pensionsrätt enligt tjänstepensionsreg­

lementet för arbetare, dock finnas böra vid entledigandet beredas viss pen­

sion på grund av utfört arbete för statens räkning. Örn dylika bestäm­

melser utfärdas samtidigt med anordnande av pensionsrätt för arbetare,

vilka fylla ett fortlöpande behov av arbetskraft och hava en arbetstid av

normal omfattning, skulle den nu av Kungl. Maj:t och riksdagen från fall

till fall verkställda prövningen av pensionsärenden för arbetarpersonal kunna

upphöra och ersättas av en genom vederbörande myndigheter verkställd

pensionering enligt grunder, som vunnit Kungl. Maj:ts och riksdagens god­

kännande.

Jag har inom finansdepartementet låtit utarbeta ett utkast till dylika

summariska pensionsföreskrifter, vilket utkast torde få fogas vid statsråds­

protokollet (Bilaga B). Huvudgrunderna i detta utkast synas böra under­

ställas riksdagen för att efter riksdagens godkännande tjäna som grundval

för de pensioneringsbestämmelser, vilka jämte erforderliga tillämpningsföre­

skrifter böra meddelas av Kungl. Majit. Att, såsom i fråga örn de båda

tjänstepensionsreglementena föreslagits, Kungl. Majit och riksdagen gemen­

samt skulle fastställa författningens ordalydelse torde icke vara erforderligt.

167

Framhållas må, att de i nämnda utkast skisserade pensionsföreskrifterna skulle för statens järnvägars och statens vattenfallsverks vidkommande er­ sätta kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859) angående pensionering av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vatten­ fallsverks byggnadsavdelning.

Rörande utkastets innehåll får jag anföra följande.

§

1

.

I motsats till vad som kan sägas vara fallet beträffande arbetarpensions- reglementet skulle bestämmelserna i den föreslagna kungörelsen icke kon­ stituera en pensionsrätt, knuten till viss anställning, utan frågan örn pen­ sion skulle först vid tiden för arbetarens avgång ur tjänst vid viss lev­ nadsålder — eller dessförinnan vid sjukdom — göras till föremål för pröv­ ning i varje särskilt fall. Under förutsättning att arbetaren vid denna tidpunkt uppfyller vissa i kungörelsen närmare stipulerade villkor, skulle han kunna erhålla en pension, beräknad i förhållande till anställningstidens längd. Såsom allmän förutsättning för erhållande av pension skulle enligt utkastet gälla, att statsanställningen under anställningstiden utgjort arbe­ tarens huvudsakliga sysselsättning och förvärvskälla. Denna karakteristik av statsanställningen har av naturliga skäl med avsikt gjorts så vag, att den lämnar rum för viss skälighetsprövniug vid bedömande av framställ­ ningar örn pension. Dock vill jag uttryckligen betona, att anställningen för att motivera pension bör med avseende icke blott å tjänstgöringens om­ fattning utan även å avlöningens storlek vara sådan, att den icke är att betrakta såsom en ren bisyssla. I andra fall synes staten såsom arbetsgivare icke böra bereda underhållsförmån efter avgången, även om anställnings­ tiden varit utsträckt över en tämligen lång följd av år. Jag vill därmed icke hava sagt, att man för pension bör kräva, att tjänstgöringen skall hava haft normal omfattning i tjänstepensionsreglementets bemärkelse, d. v. s. upp­ gått till 7 å 8 timmar dagligen. Skälighetsprövningen bör, liksom hittills vid beviljandet av s. k. riksdagspensioner, ske under beaktande av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna.

§

2

.

Såsom villkor för att här avsedda arbetare må komma i åtnjutande av pension synes mig böra gälla, att arbetaren antingen i anställningen upp­ nått en levnadsålder av 60 år eller också måst dessförinnan entledigas på grund därav, att han till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller till följd av nedsatt arbetsförmåga blivit oförmögen att på tillfredsställande sätt utföra honom åliggande arbete, samt att han, då åldersgränsen uppnås eller då dessförinnan entledigande av nyssnämnd anledning sker, kan räkna en väl vitsordad anställningstid av sammanlagt minst 15 år. Detta krav på an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

168

Kungl. Maj:ls proposition nr 222.

ställningstidens längd ansluter sig till den praxis, som under senare år följts vid beviljande av pension genom särskilt riksdagsbeslut åt yrkesarbetare i mera varaktig anställning. För sådana mindre fasta anställningar, örn vilka väl här merendels blir fråga, har i allmänhet plägat krävas en längre anställ­ ningstid. Då emellertid här torde böra fastställas en bestämd gräns, under vilken pensionering icke bör förekomma, har jag ansett denna böra sättas till 15 år. I jämförelse med 1918 års kungörelse angående pensione­ ring av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader och statens vattenfallsverks byggnadsavdelning innebär förslaget i denna del en avse­ värd förbättring för de anställda, enär sagda kungörelse för rätt till pen­ sion kräver minst 25 tjänstår och 55 levnadsår, oavsett örn entledigandet skett på grund av sjukdom eller ej.

§ 3.

Beträffande de föreslagna pensionsbeloppen må nämnas, att det maximi­ belopp för manliga arbetare, 1,008 kronor, vilket skulle utgå vid en an­ ställningstid av 30 år eller mera, valts så att det ungefär motsvarar två tredjedelar av det i arbetarpensionsreglementet föreslagna pensionsunder- laget för en icke-yrkesarbetare. Reduktionen är betingad därav, att de ar­ betare, som skulle pensioneras enligt de summariska pensionsföreskrifterna, icke själva skulle bidraga till sin pensionering genom avgifter eller avdrag å lönen. Pensionsskalan, som graderats efter anställningstidens längd med femårsintervaller från lägst 15 anställningsår intill pensionsmaximum vid 30 anställningsår, har i övrigt avvägts efter medeltalsberäkning så att en jämnt stigande och till synes skälig pensionsserie erhållits. För kvinnliga arbetare hava pensionerna, i överensstämmelse med den i arbetarpensions­ reglementet följda principen, satts till ungefär 75 procent av de för manliga arbetare föreslagna beloppen, varvid jämkning av siffrorna skett för att er­ hålla med 12 delbara tal. Maximibeloppen för såväl manliga som kvinn­ liga anställningshavare sammanfalla ungefär med de av 1926 års pensions- utredning föreslagna pensionsunderlagen för arbetare i anställning, för vilken icke kräves yrkesutbildning.

Med hänsyn till de summariska grunder, som skulle gälla för bestäm­ mande av pension enligt här avsedda kungörelse, har anledning icke synts mig föreligga att uppdela pensionstagarna i grupper alltefter som anställ­ ningen krävt särskild yrkesutbildning eller ej.

§ 4.

Reglerna rörande pensions utbetalning ansluta sig till vad som föreslagits i arbetarpensionsreglementet.

§ 5.

Någon särskild föreskrift av innebörd, att den, som till följd av fel eller försummelse skilts från sin anställning, icke må erhålla pension, torde icke

169

vara erforderlig med den avfattning, som skulle givas åt bestämmelserna

i § 2, och med hänsyn till att pensions beviljande skulle bero av en skä-

lighetsprövning. Däremot synas bestämmelser böra meddelas om att en

pensionstagare, som undergår frihetsstraff eller avtjänar tvångsarbete, regel­

mässigt bör under sådan tid avstå pensionen, med rätt dock för den myn­

dighet, som beviljat pensionen, att medgiva anhörig, vilken för sitt uppe­

hälle är beroende av pensionstagaren, att uppbära pensionen eller del därav.

§

6

.

Beslutanderätten i frågor angående pension enligt denna kungörelse bör

enligt min mening tillkomma samma myndigheter, som skulle omhänder-

hava prövning av ärenden angående pension enligt tjänstepensionsregle-

mentet för arbetare, d. v. s. beträffande arbetare vid postverket, telegraf­

verket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk eller domänverket veder­

börande verks styrelse samt beträffande annan arbetare statens pensions-

anstalt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222,

Ekonomisk innebörd av den föreslagna pensionsregleringen.

Civila tjänstepensionsreglementet.

Det har synts mig vara önskvärt att kunna erhålla en i möjligaste mån

fullständig överblick rörande den ekonomiska innebörden av den omlägg­

ning av statens pensionsväsende, som här föreslagits. 1930 års pensions-

sakkunniga hava även i sitt betänkande med förslag till civilt tjänstepen-

sionsreglemente framlagt resultatet av en ingående ekonomisk och försäk-

ringsteknisk utredning, grundad på ett omfattande och detaljerat uppgifts-

material. Denna utredning, som bygger på delvis andra förutsättningar än

de i departementsförslaget tillämpade, har emellertid icke kunnat utan vidare

läggas till grund för beräkningen av departementsförslagets ekonomiska inne­

börd. Jag har fördenskull anmodat de sakkunnigas försäkringsmatematiker,

förste aktuarien fil. dr T. Jansson att med ledning av de sakkunnigas upp-

giftsmateriak som hänför sig till tidpunkten 1 juli 1930, verkställa den

kompletterande utredning, som erfordrats för kostnadsfrågans belysning.

Resultatet av denna förnyade utredning har dr Jansson meddelat bland

annat i en tablå, som avser f. d. civila tjänstemän, pensionerade vid reg­

lerade eller oreglerade verk till och med den 1 juli 1930, ävensom f. d.

civila tjänstemän, pensionerade vid reglerade verk efter sistnämnda tidpunkt.

Tablån utvisar pensionärsbeståndet — antal pensionärer och summa pen­

sionsbelopp för år — vid tidpunkterna den 1 juli 1935 (då reglementet

beräknas träda i kraft), den 1 juli 1936, den 1 juli 1940 och den 1 juli

1945. De angivna pensionsbeloppen kunna för den 1 juli 1936 och föl­

jande tidpunkter sägas ungefärligen motsvara beräknade pensionsutbetal-

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Pensionärer 7/j 1935

Pen-

Antal

Pensionsbelopp i

miljoner kronor

Antal

Berak- 1 Berak-Berak-Berak-Berak-Berak-

Berak-

ning ning ning ning

ning

ning ning

1 O. 2

3 l

2 3

1

0.

2

3

I.

Allm. civilförvaltningen

(exkl. oregle­

rade pensioner beviljade elter V7 1930) Reglerade och oreglerade verk:

Kvarlevande av 1/i 1930 förefintliga pen-

sionärer ......................................................

Reglerade verk:

1,757 1,757 6.46

6.4ö |

6.46

1,635 1,635

Pensionerade efter 1/i 1930 ....................

861 1,329 3.19 3.19

4.62

1,042 1,532

Summa I (med angivet undantag)

II.

Postverket.

Kvarlevande av 1h 1930 förefintliga pen-

2,618 3,086 9

85

9

65

11.08 2,677 3,167

sionärer ......................................................

500

500

1.38

1.38 1.38 471 471

Pensionerade efter ,|^ 1930 ........................ 289 485 0.83 0.83 1.3

2

351 598

Summa II

789 985

2.21

2.21 2.70

822

1,069)

III.

Telegrafverket.

Kvarlevande av */7 1930 förefintliga pen-

sionärer ..........................................................

352 352 0.83 0.8 8 0.88

336 336

Pensionerade efter 1/i 1930 ........................ 249

329

0.64

0.64

0.88

307 394

Summa III

IV.

Statens järnvägar.

601 681 1.4! 1.47

1.71 643 730

Kvarlevande av V7 1930 förefintliga pen-

sionärer ..........................................................

2,328 2,328

5.28

5.28 5.28 2,187

2,187

Pensionerade efter */’ 1930 ........................ 1,279 2,228 3.11

3.11 5.08 1,647

2,723

Summa IV

3,607

4,556 8.39 8.39 10.36 3,834

4,910

V.

Statens vattenfallsverk.

Kvarlevande av V7 1930 förefintliga pen-

sionärer ..........................................................

23 25 0.06 0.06 0.06

22 22

Pensionerade efter 1/i 1930 ........................ 15

23

0.03

0.03 0.06

18 27

Summa V

38 46 0 09

0 09

0.11

40

49j

Summa I—V (med angivet undantag)

7,653 9,354 21.81 21.81

25.96 8,016 9,925

fingar under det kalenderår, vars mitt beståndssiffran avser. Tablån upp­ tager tre olika beräkningar av bruttopensionskostnaderna. Vid samtliga beräkningar förutsättes, att pensioner beviljade före den 1 juli 1935 ej komma att sedermera omregleras samt att dyrtidstillägg å dylika pensioner beräknas efter 12 procent (index 156). För pensioner, som beviljas från och med den 1 juli 1935, antagas följande förutsättningar:

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

171

sionärer

/, 1936

[

Pensionärer ’/>

1940

Pensionärer

1/i

1945

Pensionsbelopp i

miljoner kronor

Antal

Pensionsbelopp i

miljoner kronor

Antal

Pensionsbelopp i

miljoner kronor

Beräk­

ning

l

Berak- 1

ning |

2

Beräk­

ning

3

Beräk­

ning

] o. 2

Beräk­

ning

3

Beräk­

ning

l

Beräk­

ning

2

Beräk­

ning

3

Beräk­

ning

1 o. 2

Beräk­

ning

3

Berak- 1

ning

1

Beräk­

ning

2

Beräk­

ning

3

6.08

1

6.03 i

6.03

1,181

i

1,181

4.38

4.38

4.88

685;

685

2.16

2.461

2.46

3.80

3.94:

5.2 4

1,784

2,343

6.18

6.88:

7.71

2,748

3,355

8.96

10.86

10.78

9.88

9,oj|

11.27

2,965 3,524 10 56 11.26 12.09 3,433 4,040 11.42 12 82 13.19

l.so

1.3 01

1.30

360

360 1

0.99

0.99

0.99

233

233

0.63

0,68

0.63

1.00

1.0 5

1.62

690

1,087

1.89

2.18

2.84

1,315

1,777

8.4 5

4.H

4.4 7

2.30

2.85

2.92

1,050 1,447 i 2.88

317

3.83

1,548 2,010

4.08

4.74

5.io

0.80

O.so

0.80

271

271

0.66

0.65

0.66

193

193

0.4 5

0.45

0.45

0.80

0.8 5

1.06

653

768

1.02

1.93

1.94

1,337

1,492

3.io

3.8 2

3.50

l.ao

1.66

1.85

924 1,039

2.27

2.58

2 59

1,530 1,685

3.55

4.27

3.95

4.99

4.0 9

4.99

1,655

1,655

3.83

3.83

3.88

1,063 i 1,063

2.48

2.48

2.43

4.oi

4.2 9

6.24

3,258

4,739

7.89

9.26

10.94

5,589

7,340

13.81

15.95

16.91

floo

9.28 11.23

4,913 6,394^ 11.72

13 08 14 7 7

6,652

I

8,409

15.7 4 18.38

1934

0.06

1 1

0.06

0.06

17

r

'

O.o.i j 0.0 5

0.05

11

11

j 0.03

0.03

0.08

0.04

0.0 4

O.oo

35

5() O.os

j

O.io

0.12

66

9r

018

0.21

0.2 7

0.10

O.io

0.12

52

6’

1

\

0.14

0.15

0.17

77

106j 021

0 24

0 30

22.83

23 35 27.39

9,904 12,471 27.57 ! 30 24

33 45II

13,24®

i 10,250'! 35 oo 1 40.45

41.88

beräkning 1: nuvarande pensiousunderlag samt de av pensionssakkun-

niga föreslagna pensionsåldrarna; dyrtidstillägg efter 12 procent;

beräkning 2: de av pensionssakkunniga föreslagna pensionsunderlagen

(på basis av 1928 års lönekommittés III-ortslöner, innefattande i princip

dyrtidstillägg med 17 procent) och de sakkunnigas pensionsåldrar;

beräkning 3: nuvarande pensionsunderlag och de i departementsförslaget

angivna pensionsåldrarna; dyrtidstillägg efter 12 procent.

172

Vid tillämpning av de i statsverkspropositionen föreslagna grunderna för dyrtidstilläggens beräknande — index 154, motsvarande ett dyrtidstill- lägg å tjänstepensioner efter 11 procent — skulle pensionskostnaderna en­ ligt beräkning 1 och 3 i runt tal nedgå med en procent; vid beräkning 2 blir reduktionen mindre.

Tablån är intagen å sid. 170—171. De i tablån angivna pensionssiffrorna avse såsom nämnt bruttopensions­ kostnaden. Härifrån avgå emellertid de bidrag till pensioneringen, som tjänstemännen i form av pensionsavdrag å lönen skulle hava att erlägga. Enligt i pensionssakkunnigas betänkande meddelade uppgifter rörande civila pensionsfonden och pensionsfonderna vid de särskilda kommunikationsverken uppgingo pensionsavgifterna för ordinarie tjänstemän med pensionsrätt enligt 1907 års civila pensionslag eller kommunikationsverkens pensionslag, vilka avgifter motsvara de belopp, som skulle fastställas såsom pensionsavdrag enligt det nu framlagda förslaget, under budgetåret 1930/1931 respektive kalenderåret 1931 till nedan angivna belopp i runda tal:

civila pensionsfonden ......................... postverkets pensionsfond ..................... telegrafverkets pensionsfond ............ statens järnvägars pensionsfond........ statens vattenfallsverks pensionsfond

Summa 3.7 9 miljoner kronor.

Vid den i de sakkunnigas betänkande meddelade försäkringstekniska ut­ redningen har förutsatts, att införandet av pensionsrätt för icke-ordina- rie tjänstemän ej i och för sig kommer att medföra någon nämnvärd ökning i summan av utgående pensioner, detta av den anledningen, att även enligt de sakkunnigas förslag ålderspensionering av en tjänsteman, innan han hunnit bliva ordinarie, åtminstone under den tid beräkningarna avse torde komma att ske blott i sällsynta fall. Det är alltså icke i fråga om pensionssumman, som man synes hava att vänta någon egentlig ändring genom ifrågavarande reform, örn de nuvarande pensionsunderlagen bibehållas oförändrade och örn man bortser från pensionsåldrarnas sänkning. Där­ emot kommer förslaget att medföra en förskjutning i tiden för avgifts- betalningens verkställande i riktning mot en tidigare tidpunkt, emedan förslaget inför pensionsavdrag för icke-ordinarie tjänstemän. För närvarande är avgiftsplikt stadgad endast i fråga om vissa icke-ordinarie tjänstemän vid statens järnvägar och statens vattenfallsverk — beträffande vilka av- giftsplikten inträder först vid 30 års ålder - samt för ett fåtal sådana tjänstemän vid telegrafverket. Vid den nya ordningens införande kommer alltså en tillfällig ökning i pensionsavgiftssumman att inträda.

1 I detta belopp ingå pensionsavgifter för befattningshavare nied oreglerad avlöning, vilka icke beröras av den nu föreslagna pensionsregleringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

1.73 1 miljoner kronor 0.4 3

» »

0.3 3

» »

1.2 6

» »

0.04 » »

173

Pensionsavdragen för extra ordinarie tjänstemän kunna beräknas uppgå

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

till ungefärligen följande belopp:

för allmänna civilförvaltningens reglerade verk

0.22 miljon

kronor

» postverket ......................................................................

0.0 3

»

»

» telegrafverket.................................................................

0.0 4

»

»

» statens järnvägar..........................................................

0.0 6

»

» statens vattenfallsverk.................................................

0.0 2

»

»

Summa

0.37

miljon kronor

Den tillfälliga ökningen i statens inkomster i form av pensionsavdrag för extra ordinarie tjänstemän skulle alltså — frånsett det fåtal extra ordinarie tjänstemän vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk, som redan erlägga pensionsavgift — bliva ungefär 0.3 7 miljon kronor. Häremot är emellertid att ställa den minskning i pensionsavgiftssumman för ordinarie tjänstemän vid allmänna civilförvaltningen, vilken blir en följd av att enligt förslaget den för kommunikationsverken redan gällande begränsningen av avgiftsbetalningstiden till 30 år utsträckes till att gälla även allmänna civilförvaltningens reglerade verk. Ifrågavarande minskning kan uppskattas till 0.15 miljon kronor, och nettoökningen i tjänstemän­ nens bidrag till pensioneringen skulle alltså utgöra 0.22 miljon kronor. Vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle ökningen i tjänstemännens bidrag givetvis bliva ej oväsentligt större.

Den kostnadsökning, som departementsförslagets genomförande medför, beror huvudsakligen på sänkning av pensionsåldrarna. Bruttokostnadsök­ ningen genom sänkningen av pensionsåldrarna i förhållande till de sakkun­ nigas förslag kan angivas såsom skillnaden mellan siffrorna i beräkning 3 och beräkning 1 av tablån. Denna kostnadsökning utgör vid de olika tidpunkter, som i tablån redovisas, följande belopp i miljoner kronor, nämligen:

1 juli 1935 1 juli 1936 1 juli 1940 1 juli 1945

4.15

4.56

5.88

6.88

Tjänstepensionsreglementet för arbetare.

För belysande av de med den föreslagna tjänstepensioneringen för arbe­ tare förenade kostnaderna framlade 1930 års pensionssakkunniga med skri­ velse den 20 april 1933 resultatet av härutinnan verkställd försäkringstek- nisk utredning av dr Jansson. I sina beräkningar har dr Jansson utgått från olika alternativ med avseende å såväl pensionsunderlag som pensions­ åldrar. Det har fördenskull blivit möjligt att utan förnyad utredning, annat än i vissa detaljer, använda beräkningarna även pä det av mig nu framlagda, från de sakkunnigas ursprungliga förslag delvis avvikande reglements- förslaget.

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

I en särskild tablå framlägges här en jämförelse mellan de uppskattade bruttokostnaderna för pensionering enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare vid tillämpning av olika förutsättningar. Vid samtliga beräk­ ningar förutsättes, att pensioner beviljade före den 1 januari 1935 ej seder­ mera omregleras samt att dyrtidstillägg å dessa pensioner utgår med 12 procent (indextal 156). För pensioner beviljade från och med den 1 januari 1935 kunna förutsättningarna för tablåns tre beräkningar angivas sålunda:

beräkning 1: pensionsunderlag på basis av nuvarande A-ortslöner för när­ mast jämförliga tjänstemän och en pensionsålder av 63 år; dyrtidstillägg efter 12 procent;

beräkning 2: 1930 års pensionssakkunnigas förslag (pensionsunderlag på basis av lönekommitténs Ill-ortslöner, innefattande dyrtidstillägg med i princip 17 procent, pensionsålder 63 år);

beräkning 3: departementsförslaget (pensionsunderlag lika med beräkning 1, pensionsålder 60 år; dyrtidstillägg efter 12 procent).

Vill man bedöma kostnaderna med utgångspunkt från samma dyrtids- index, som i statsverkspropositionen lagts till grund för beräknandet av dyrtidstilläggen för nästkommande budgetår eller 154 (11 procent), böra tablåns kostnadssiffror för beräkning 1 och 3 minskas med i genomsnitt en procent; för beräkning 2 blir reduktionen mindre.

Tablån är av följande utseende:

Bruttokostnader för pensioner i miljoner kronor enligt olika

förslag för tiden

Förvaltningsområde

‘/i--s% 1935

V*-

-31/is 1939

*/l-

- 31 lii

1944

Beräk­ ning 1

Beräk­ ning 2

Beräk­ ning 3

Beräk­

ning 1

Beräk­ ning 2

Beräk­ ning 3

Beräk­ ning 1

Beräk­ ning 2

Beräk­ ning 3

F

örsvarsväsendet ...............

0.257

0.2 7 6 0.3 2 5 0.786

0.891

0.955

1.216

1.421 1.462

Myntverket och statens re­

produk tionsanstalt...........

0.004

0.006

0.004

0.012 0.015 0.013 0.019

0.02 2

0.02 0

Postverket ............................

0.00 2 0.002 0.002 0.011

0.013 0.016 0.025

0.0 3 0

0.028

Telegrafverket........................

0.0 9 9 0.104 0.126 0.334 0.375

0.442 0.689

0.688

0.721

Statens järnvägar ................

0.642 0.6 9 0 0.818 1.883 2.070

2.178 2.410

2.797

2.818

Statens vattenfallsverk.......

O.015 0.016

0.018 0.04 8 0.054

0.055 0.078 0.091

0.09 2

Domänverket ........................

0.010

0.012 O.014 0.049 0.058 0.062

0.098 0.117

0.117

Summa

1.029

1.105 1.307 3.078 3.4 76

3.715 4.435 5.166

5.258

Vid bedömande av dessa siffror bör uppmärksammas, att i dem inne­ slutas utgifter till betydande belopp för pensioner till arbetare, som äga pensionsrätt enligt nu gällande bestämmelser. Dessa pensioner komma,

i

den mån de beviljats före den 1 januari 1935, icke att påverkas av den föreslagna pensionsregleringen. Vid ett genomförande av departements­ förslaget kunna pensionerna för dessa nu pensionsberättigade grupper för

Kungl. Majlis proposition nr 222.

175

olika förvaltningsområden och förut angivna tidpunkter beräknas

i miljoner kronor angivna belopp:

»/,_»»/, 1935 År 1939

1. Försvarsväsendet (marinens daglönare)

0.216

0.5 5 2

2. Telegrafverket................................................... 0.124

0.4 3 5

3. Statens järnvägar ............................................. 0.615

1.544

4. Statens vattenfallsverk......................... 0,oi2_____ O-025

Summa 0.967

2.556

till nedan

År 1944

0.804

0.7 0 8

1.881

0.O3O

3.423

Kostnaden för utsträckning av pensioneringen — med tillämpning av

föreslagna pensioneringsgrunder — till grupper, som nu icke äro pensions-

berättigade, kan följaktligen uppskattas för samtliga omförmälda verk till

skillnaden mellan å ena sidan slutsiffrorna enligt beräkning 3 i förut in­

tagna tablå över bruttokostnaderna vid vart och ett av verken och å andra

sidan slutsiffrorna i den senaste sammanställningen eller till följande belopp

i miljoner kronor:

*/,—s»/6 1935

År 1939

År 1944

0.3 40

1.159

1.830

De pensioner för nu pensionsberättigade grupper, som skulle hava utgått

under första halvåret 1935 vid en fortsatt tillämpning av nuvarande be­

stämmelser, alltså utan ändring av pensionsålder och pensionsunderlag,

kunna beräknas till följande belopp:

1. Försvarsväsendet ........................ 0.16 2 miljon kronor

2. Telegrafverket ............................ 0.0 8 5

»

»

3. Statens järnvägar........................ 0.4 2 2

»

»

4. Statens vattenfallsverk .......... O.on___ »______ »

Summa 0.68o miljon kronor.

Den utsträckning av arbetarpensioneringen och det genomförande av nya

pensioneringsgrunder, som enligt departementsförslaget skulle äga rum, kan

sålunda för första halvåret 1935 beräknas medföra en ökning av de totala

bruttopensionskostnaderna med

0.6

2

7 miljon kronor.

Skillnaden mellan siffrorna i beräkning 3 och beräkning 1 utvisar kost­

nadsökningen för pensionsålderns bestämmande till 60 i stället för 63 år.

Denna ökning utgör för första halvåret 1935 0.2 7 8 miljon kronor, för år

1939 0.642 miljon kronor och för år 1944 0.818 miljon kronor.

Från de först angivna bruttopensionskostnaderna bör vid bedömande av

förslagets ekonomiska innebörd för statsverket avdragas arbetarnas egna

bidrag till sin pensionering. Enligt en av dr Jansson gjord uppskattning

skulle pensionsavdragen vid olika förvaltningsområden sammanlagt belöpa

sig till ungefär följande belopp för år räknat:

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

1. Försvarsväsendet .......................................................... 0.187 miljon kronor

2. Myntverket och statens reproduktionsanstalt ....... 0.0 0 4» »

3. Postverket ...................................................................... O.009» »

4. Telegrafverket................................................................. 0.138» »

5. Statens järnvägar ......................................................... 0.247» »

6. Statens vattenfallsverk................................................. O.ois » »

7. Domänverket ....................... O.019» »

Summa 0.6 1 9 miljon kronor.

Anmärkas må slutligen, att i här återgivna beräkningar icke ingå några uppgifter beträffande stallpersonalen vid statens hingstdepåer. Denna perso­ nals ringa numerär gör emellertid, att berörda ofullständighet i uppgiftsmaterialet saknar praktisk betydelse för bedömande av kostnadsfrågan.

Pensionering enligt föreslagna summariska grunder.

Vad angår kostnaderna för den pensionering, som skulle äga rum efter de föreslagna mera summariska pensionsföreskrifterna, kunna dessa förut­ sättas till beloppet allenast obetydligt överstiga nuvarande utgifter för pen­ sionering av förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vattenfallsverks byggnadsavdelning. Merutgiften torde i stort sett upp­ vägas genom motsvarande besparing i kostnaderna för en eljest från fall till fall ombesörjd pensionering genom beslut av Kungl. Majit eller riks­ dagen i enlighet med hittills följd praxis.

Sättet för pensionskostnadernas bestridande.

Jag ber slutligen att få beröra frågan örn sättet för bestridande av pen­ sionskostnaderna för de olika grupper av tjänstemän och arbetare, för vilka de av mig förordade pensioneringsbestämmelserna skulle bliva gäl­ lande.

Beträffande utgifterna för pensioner enligt civila tjänstepensionsreglementet torde någon ändring icke böra ske i de grunder, som nu tillämpas i fråga örn pensionskostnaderna för ordinarie tjänstemän. För kommunikationsverkens vidkommande böra alltså utgifterna bestridas av veder­ börande verks medel med bidrag från verkens pensionsfonder. För do­ mänverket böra kostnaderna liksom nu gäldas från verkets egna medel med bidrag från civila pensionsfonden. För allmänna civilförvaltningen torde pensionsutgifterna böra bestridas vid verk, vilkas omkostnader i allmänhet gäldas av särskilda medel, från dessa medel, och vid övriga verk från vederbörliga riksstatsanslag. Till pensionskostnaderna för verk, tillhörande allmänna civilförvaltningen, böra liksom för närvarande bi­ drag utgå från civila pensionsfonden.

Med avseende å utgifterna för pensioner enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare bör givetvis gälla, att dessa utgifter vid de affärsdrivande verken — sålunda icke blott kommunikationsverken utan även do-

177

mänverket och statens reproduktionsanstalt — bestridas av vederbörande

verks medel. Beträffande telegrafverket, statens järnvägar och statens

vattenfallsverk är emellertid att märka att, såsom förut nämnts, särskilda

kassor finnas upprättade för pensionering av icke-ordinarie personal, vid

telegrafverket huvudsakligen arbetarpersonal men även sådana förutva­

rande arbetare, vilka befordrats till extra ordinarie tjänstemän, och vid

de båda övriga verken såväl tjänstemän som arbetare. I det föregående

har jag förordat, att dessa kassor skulle tagas i anspråk för pensione­

ringen enligt arbetarpensionsreglementet. Vid dessa tre verk böra alltså

kostnaderna tills vidare utgå direkt från nämnda kassor. För övriga af-

färsdrivande verk torde i vederbörande verks driftkostnadsstater böra

upptagas utgiftsposter för pensionskostnaderna.

Beträffande arbetare vid allmänna civilförvaltningen och försvarsvä-

sendet synas pensionskostnaderna böra bestridas från elfte huvudtiteln.

Lämpligast torde därvid för framtiden vara, att för ändamålet under hu­

vudtiteln anvisas särskilda anslagsmedel. Då enligt mitt förslag arbetar­

pensionsreglementet skulle träda i kraft den 1 januari 1935 och alltså re­

dan under budgetåret 1934/1935 erfordras medel för pensionskostnaderna

för ett balvår men särskilt anslag för detta ändamål icke beräknats i riks-

statsförslaget, torde kostnaderna under ett övergångsbalvår få bestridas

från det under elfte huvudtiteln upptagna anslaget till diverse pensioner

och understöd m. m. Kostnaderna för pensioner enligt de nya bestämmel­

serna kunna vid ifrågavarande förvaltningsgrenar för första halvåret

1935 approximativt uppskattas till omkring 150,000 kronor förutom dyrtids-

tillägg. Huruvida hela detta belopp i verkligheten kommer att belasta

anslaget för nästkommande budgetår, beror på örn samtliga de anställ-

ningshavare, vilka vid reglementets ikraftträdande uppnått pensionsål­

dern, komma att bliva omedelbart entledigade. I avsevärd mån kommer

merutgiften å elfte huvudtiteln att motvägas av de besparingar under

avlönings- och arbetsanslag å andra huvudtitlar, som vinnas genom inne­

hållandet av pensionsavdrag och till vilka det icke varit möjligt att taga

hänsyn vid budgetförslagets uppgörande. Av förut meddelade beräk­

ningar framgår, att pensionsavdragens summa för ifrågavarande förvalt­

ningsområden kunna för första halvåret 1935 uppskattas till omkring

95,000 kronor. Anmärkas må, att anslaget till diverse pensioner oell under­

stöd i riksstatsförslaget upptagits till ett belopp, som med omkring 25,000

kronor överstiger den beräknade utgiftssumman för nuvarande pensioner.

Kostnaderna för pension åt daglönare vid marinen bestridas enligt gäl­

lande regler från det under elfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget

till pensionering av flottans gemenskap. I sättet för gäldande av dessa

kostnader, såvitt angår anställningshavare vilka redan blivit eller före de

nya bestämmelsernas ikraftträdande bliva pensionsberättigade enligt nu­

varande föreskrifter, torde för närvarande någon ändring icke böra äga

rum.

Kostnaderna för uppskjuten livränta enligt de båda tjänstepensions-

Bihang till riksdagens protokoll 193i. 1 soini. Nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

12

178

reglementena torde böra gäldas i samma ordning, som föreslagits beträf­ fande pensionskostnaderna.

Vad slutligen angår kostnaderna för beredande av pension enligt de summariska pensioneringsbestämmelser, som förordats för anställnings- bavare, vilka ej bliva underkastade tjänstepensionsreglementet för arbe­ tare, utgöra arbetarna vid statens järnvägsbyggnader samt vid statens vattenfallsverks byggnadsavdelning de största grupperna bland de an- ställningshavare, å vilka nämnda bestämmelser komma att tillämpas. För närvarande bestridas kostnaderna för pension åt dessa grupper från ett under elfte huvudtiteln uppfört särskilt anslag. I avseende å nuvarande pensionärer samt anställningshavare, vilka före den 1 januari 1935 bliva pensionerade efter hittillsvarande grunder, lärer någon ändring i sättet för kostnadernas bestridande icke böra ske. För framtiden synes det däremot vara riktigast, att samtliga kostnader för pensionering av arbetarpersonal vid de affärsdrivande verken, vare sig de föranledas av arbetarpensions- reglementet eller av de summariska föreskrifterna, gäldas av vederböran­ de verks medel. Från och med de nya bestämmelsernas ikraftträdande böra alltså även kostnaderna för nytillkommande pensioner åt arbetare vid järnvägsbyggnaderna och vattenfallsverkets byggnadsavdelning utgå av statens järnvägars, respektive vattenfallsverkets medel. För övriga förvaltningsgrenar lära kostnaderna enligt de summariska pensionsbe- stämmelserna bliva obetydliga. Dessa kostnader synas åtminstone tills­ vidare böra bestridas från anslaget till diverse pensioner och understöd m. m.

Jag gör i det följande erforderlig hemställan angående sättet för pen­ sionskostnadernas bestridande.

I detta sammanhang ber jag få erinra örn att för stallpersonalen vid hingstdepåerna för närvarande gäller en summarisk pensionsrätt, för vil­ ken särskilda fondmedel tagas i anspråk. I det föregående har jag när­ mast uttalat mig för att denna personal hädanefter skulle pensioneras i samma ordning som arbetarpersonal i allmänhet. Vid bifall härtill tor­ de frågan örn nämnda fondmedels användning efter det fondens nuva­ rande förpliktelser fullgjorts böra längre fram göras till föremål för över­ vägande.

Följdförfattningar till civila tjänstepensionsreglementet m. m.

Civila tjänstepensionsreglementets antagande föranleder åtskilliga följd­ författningar, däribland en del författningsändringar, vilka kräva riks­ dagens medverkan.

Sålunda måste i 1907 års civila pensionslag vidtagas vissa ändringar för att bringa bestämmelserna angående lagens tillämpningsområde i behörig- överensstämmelse med tjänstepensionsreglementet. I samband härmed påkallas bland annat utmönstrande ur 1907 års pensionslag av sådana undantagsföreskrifter rörande pensions- och tjänstålder samt skyldighet

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

179

att avgå från tjänsten, vilka hava avseende å nyreglerade befattningar.

Dessa ändringar böra träda i kraft den 1 juli 1935 eller samtidigt som

reglementet. Det kunde måhända ifrågasättas att låta anstå med be­

rörda ändringar till 1935 års riksdag, detta särskilt med hänsyn till att

det icke är uteslutet, att för 1935 års riksdag kunna komma att framläg­

gas förslag örn organisationsändringar eller löneregleringar, vilka för­

anleda ytterligare ändringar i civila pensionslagen. Då det emellertid

måste anses önskvärt, att samtidigt med civila tjänstepensionsreglemen-

tets antagande för nyreglerade verk fastslås, vilka pensionsbestämmelser

som från reglementets ikraftträdande komma att gälla för övriga delar av

civilförvaltningen, bar jag likväl ansett mig böra förorda, att erforderliga

ändringar i 1907 års lag redan i år genomföras. Förslag härom anmäler

jag senare i dag.

Vidare böra gällande kungörelser om pensionstillägg och pensionsför-

höjning (nr 360/1922 och 280/19251 kompletteras på sådant sätt, att pensioner

enligt civila tjänstepensionsreglementet och tjänstepensionsreglementet för

arbetare samt de föreslagna summariska pensionsbestämmelserna för viss

arbetarpersonal undantagas från dylika tilläggsförmåner.

övriga av civila tjänstepensionsreglementet föranledda författningsänd­

ringar, vilka påkalla riksdagens medverkan, torde däremot utan olägen­

het kunna uppskjutas till år 1935. För att klargöra de konsekvenser i

fråga örn dylika författningsändringar, som reglementets antagande för­

anleder, anser jag mig emellertid här höra i korthet angiva de ändringar,

som synas erforderliga och för vilka riksdagsbeslut kräves.

Gällande grunder för pensionering av arméns och flottans befäl och un­

derbefäl med vederlikar. De av Kungl. Maj:t med riksdagen antagna

grunderna för pensionering av arméns oell flottans befäl och underbefäl

med vederlikar (cirkulär den 24 november 1876 och den 22 juni 1877) inne­

hålla vissa regler beträffande reduktion av pension för militär tjänst vid

förening av dylik pension med annan pension, som icke utgår en­

ligt 1907 års pensionslag. Då i 7 § av civila tjänstepensionsregle­

mentet föreslagits en generell reduktionsregel för fall av pensionsförening,

torde — såsom förut antytts — för undvikande av dubbel avkortning så­

dan ändring i nämnda pensioneringsgrunder böra vidtagas, varigenom

från reduktionsbestämmelserna i dessa grunder undantagas pensioner en­

ligt civila tjänstepensionsreglementet. I samband härmed bör det i grun­

derna stadgade avdragsfria maximibeloppet höjas från 3,000 till 5,000

kronor.

1920 års grunder för pension åt viss personal, som i samband med sta­

tens övertagande av enskilda järnvägar övergått i statens järnvägars

tjänst. I fråga örn befattningshavare, som vid statens övertagande av

Västkustbanan m. fl. enskilda järnvägar övergått i statens järnvägars

tjänst, gälla vissa av riksdagen godkända, i kungl, brev den 4 juni 1920

intagna grunder. Dessa innebära i huvudsak, att dylik befattningsha­

vare äger att, utöver honom från enskild pensionsanstalt tillkommande

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

pension, erhålla fyllnadspension från statens järnvägar till det belopp, varmed pensionen från pensionsanstalten, till den del densamma icke täckes av tjänstemannens egna avgifter, må understiga vad han enligt kommunikationsverkens pensionslag skulle hava uppburit, därest denna lag varit för honom gällande och hänsyn tagits allenast till statspensio­ nen. Bestämmelserna i fråga torde böra undergå vissa formella ändrin­ gar i anledning av att civila tjänstepensionsreglementet icke innehåller föreskrift örn pensions uppdelning i stats- och avgiftspension. Därjämte tor­ de ett kompletterande stadgande örn tjänstårsberäkning vara erforderligt,

Lagen om allmän pensionsförsäkring. Enligt 5 § lagen örn allmän pen­ sionsförsäkring är från avgiftsplikt till pensionsförsäkringsfonden undan­ tagen ordinarie tjänsteman, å vilken 1907 års civila pensionslag eller kom­ munikationsverkens pensionslag äger tillämpning. I övrigt ankommer på

Kungl. Maj:ts prövning, huruvida och under vilka villkor personer, vilka pension är tillförsäkrad på grund av anställning i statens tjänst, må un­ dantagas från avgiftsplikt. 1930 års pensionssakkunniga hava, i anslut­ ning till den ståndpunkt, som intagits av tidigare pensionsutredningar, föreslagit bland annat sådan ändring av pensionsförsäkringslagens 5 §, att från avgiftsplikt skulle undantagas tjänsteman, å vilken civila tjänste­ pensionsreglementet erhåller tillämpning, samt arbetare med årsanställ- ning, vilken blir tillförsäkrad pensionsrätt enligt arbetarpensionsregle- mentet. Till frågan, huru i detta avseende hör förfaras, synes emellertid — med hänsyn bland annat till pensionsförsäkringskommitténs pågående arbete med utredning rörande den allmänna pensionsförsäkringen — stånd­ punkt för närvarande icke höra intagas.

I gällande reglemente för statens pensionsanstalt torde sådan ändring höra övervägas, att pensionsåldern för distriktsveterinärer, som fort­ farande äro delaktiga i anstalten — denna ålder utgör 65 år — bringas i överensstämmelse med den föreslagna pensionsåldern (63 år) för di­ striktsveterinärer, vilka bliva underkastade civila tjänstepensionsregle­ mentet.

De övriga följdförfattning ar, vilka påkallas av civila tjänstepensions­ reglementet eller av tjänstepensionsreglementet för arbetare, äro av natur att kunna utfärdas av Kungl. Maj:t utan riksdagens medverkan. Pen­ sionssakkunniga hava i förenämnda skrivelse den 26 april 1933 framlagt förslag till följande dylika författningar, nämligen kungörelse med före­ skrifter rörande tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet och tjänstepensionsreglementet för arbetare, cirkulär angående vissa åtgärder i anledning av ikraftträdandet av tjänstepensionsreglementet för arbeta­ re, kungörelse angående ändrad lydelse av 4 § kungörelsen den 28 septem­ ber 1928 med vissa föreskrifter rörande taxeringsförfarandet, kungörelse angående skyldighet att i vissa fall meddela underrättelse i fråga örn pen­ sionstagare, som dömts till straff eller straffpåföljd m. m., kungörelse örn ändrad lydelse av 9 och 19 §§ kungörelsen den 23 oktober 1925 med vissa bestämmelser rörande arméns och marinens övergångsstater samt kungö-

181

reise angående ändrad lydelse av kungörelsen den 12 juni 1925 med före­

skrifter i fråga om pensionering av vissa kvinnliga befattningshavare. Ut­

över föreskrifter i de ämnen, som i dessa förslag berörts av de sakkunniga,

torde vissa andra administrativa bestämmelser bliva erforderliga. Särskilt

anser jag mig böra framhålla, att det med hänsyn till pensioneringens ut­

sträckning till icke-ordinarie befattningshavare med den rätt till sjukpen­

sion, som därav skulle följa, synes vara påkallat, att föreskrifter utfär­

das örn styrkande genom läkarintyg av frihet från sjukdom och lyte såsom

villkor för antagande i sådan anställning i statstjänst, som skulle medföra

pensionsrätt. Förslag till dylika bestämmelser framlades på sin tid av

1926 års pensionsutredning. I anslutning till utfärdandet av sådana be­

stämmelser torde frågan örn anställande av verksläkare jämväl vid all­

männa civilförvaltningen och örn skyldighet för tjänsteman att underkasta

sig undersökning av verksläkare böra göras till föremål för övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen uppläser härefter omförmälda inom finansde­

partementet upprättade förslag till reglemente angående tjänstepension

för tjänstemän, tillhörande den civila statsförvaltningen (civila tjänste-

pensionsreglementet) och till reglemente angående tjänstepension för

arbetare i statens tjänst (tjänstepensionsreglementet för arbetare) samt

hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels godkänna berörda två förslag;

dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig

överensstämmelse med av departementschefen för­

ordade grunder, utfärda bestämmelser angående pen­

sionering av arbetarpersonal, som icke erhåller pen­

sionsrätt enligt tjänstepensionsreglementet för arbe­

tare;

dels besluta,

att pension och uppskjuten livränta, som beviljas

med tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet,

skola utgå

vid affärsdrivande verk av vederbörande verks

medel,

vid andra verk, vilkas omkostnader i allmänhet

gäldas av särskilda medel, från dessa medel, samt

vid övriga verk av de riksstatsanslag, vilka äro el­

ler må bliva avsedda för bestridande av pensionskost­

nader;

att de anslag eller de medel, från vilka pension och

uppskjuten livränta sålunda utbetalas, skola beredas

182

gottgörelse från vederbörande pensionsfonder med be­ lopp, svarande mot pensionsfondernas efter fastställd fördelningsgrund uträknade andel i utgifterna;

att pension och uppskjuten livränta, som beviljas med tillämpning av tjänstepensionsreglementet för arbetare, skola bestridas

vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk av de vid nämnda verk befintliga pensionskassorna för pensionering av ické-ordinarie personal,

vid andra affärsdrivande verk av vederbörande verks medel, samt

vid övriga verk från det under riksstatens elfte huvudtitel uppförda förslagsanslaget till diverse pen­ sioner och understöd m. m.;

samt att de pensioner, vilka beviljas med tillämp­ ning av de av departementschefen förordade bestäm­ melserna angående pensionering av arbetarpersonal, som icke erhåller pensionsrätt enligt tjänstepensions­ reglementet för arbetare, skola bestridas vid affärs­ drivande verk av vederbörande verks medel samt vid övriga verk från nyssnämnda anslag till diverse pen­ sioner och understöd m. m.;

dels föreskriva, att från de vid telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk befintliga pensionskassorna för pensionering av icke-ordinarie personal skola efter den 1 juli 1935 till vederbörande pensionsfonder över­ föras de hos kassorna fonderade medel, som belöpa å i kassorna delaktig icke-ordinarie personal i tjänste­ mannaställning,

att nämnda kassor skola från och med den 1 juli 1935 benämnas telegrafverkets, statens järnvägars, respektive statens vattenfallsverks arbetarpensions- kassa,

samt att avsättning av vederbörande verks medel till ifrågavarande kassor skall tills vidare ske i en­ lighet med nu gällande bestämmelser;

dels förklara, att å pensioner, som beviljas med tillämpning av civila tjänstepensionsreglementet, tjän­ stepensionsreglementet för arbetare eller av departe­ mentschefen förordade bestämmelser angående pen­ sionering av arbetarpersonal, som icke erhåller pen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

183

sionsrätt enligt sistnämnda reglemente, ej må utgå

pensionstillägg eller pensionsförhöjning;

dels i fråga örn grunderna för dyrtidstillägg åt be­

fattningshavare i statens tjänst förklara, att med av-

löningsbelopp, å vilket enligt gällande bestämmelser

dyrtidstillägg utgår, skall i fall, där vederbörande

tjänsteman eller arbetare bar att vidkännas pensions-

avdrag å lönen, förstås lönens nettobelopp;

dels medgiva, att beträffande sådan förste post­

expeditör och postexpeditör samt förste telegrafexpe-

ditör och telegrafexpeditör, vilken enligt riksdagens

beslut personligen i lönebänseende placerats i lönegrad

närmast högre än den, till vilken vederbörande befatt­

ning hör, må från och med den 1 juli 1935 tillämpas det

pensionsunderlag och det pensionsavdrag, som gäller

för den lönegrad, enligt vilken vederbörandes avlöning

utgår;

dels bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsak­

lig överensstämmelse med vad departementschefen

förordat, utfärda bestämmelser örn förhöjda pensio­

ner för vissa rikstelefonister samt örn rätt för riks-

telefonister att i vissa fall för förhöjning av pen­

sionsbeloppen fortfarande erlägga tilläggsavgifter;

dels och bemyndiga Kungl. Majit att under bud­

getåret 1934/1935 av den i ordinarie staten för statens

pensionsanstalt upptagna anslagsposten till avlöningar

till icke-ordinarie befattningshavare bereda medel för

den förstärkning av anstaltens personal, som kan bliva

erforderlig för anstaltens handläggning av vissa pen-

sionsärenden i enlighet med vad departementschefen

förordat.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan lämnar Hans Kungl. Hög­

het Kronprinsen-Regenten bifall samt förord­

nar, att proposition i ämnet av den lydelse, bi­

laga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet!

Allan Broomé.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

Bilaga A.

Redogörelse för det civila pensionsväsendets utveckling, för nu

gällande pensionsbeslämmelsers innebörd samt för pensionsutred-

ningar under senare år.

Äldre pensionsbestämmelser.

Nu gällande pensionslagar för civila befattningshavare i statens tjänst

innehålla dels de grundläggande bestämmelserna angående pensionsbe­

lopp och villkoren för pensions åtnjutande, dels ock vissa föreskrifter om

tjänstemans skyldighet att vid uppnådd viss ålder eller på grund av

sjuklighet avgå från tjänsten. I äldre tid fanns icke någon sådan av-

gångsskyldighet. Ej heller förekom någon rättighet för befattningsha­

varna att efter uppnående av viss ålder lämna tjänsten och därvid kom­

ma i åtnjutande av pension. Tjänstemannen var i stället berättigad att

kvarstå i befattningen, även örn han till följd av ålderdomssvaghet eller

sjuklighet kunde vara urståndsatt att behörigen förrätta tjänsten. Först

genom en kungl, förordning den 24 januari 1778 stadgades, att örn en

ämbetsman vid civilstaten, som uppnått 70 års ålder samt länge och väl

tjänat, så åstundade, han kunde få avsked från tjänsten med bibehållan­

de av hela lönen. Medan sålunda den avgångne befattningshavaren allt­

fort uppbar den för tjänsten anslagna lönen, nödgades hans efterträdare

tjäna antingen utan lön eller, i händelse han förut innehade tjänst, mot

den lön, som var förenad med denna tjänst. Först vid den förre tjänst­

innehavarens frånfälle kom efterträdaren i åtnjutande av den till befatt­

ningen hörande lönen.

För att avhjälpa de härigenom vållade olägenheterna beslöt 1809—1810

års riksdag, att pensionsbeloppen för de civila ämbets- och tjänstemän,

vilka dittills erhållit avsked med fulla lönen i pension, skulle uppföras i

riksstaten under en särskild avdelning, benämnd allmänna indragnings-

staten.

I anledning av ett vid 1812 års riksdag fattat beslut förklarade Kungl.

Maj:t i brev den 3 december samma år, att enahanda förfarande skulle

iakttagas jämväl i fråga örn de tjänstemän, som därefter finge avsked

med lönen i pension.

En närmare bestämmelse rörande det antal tjänstår, som skulle er­

fordras för erhållande av avsked med pension, motsvarande lönens be­

lopp, meddelades genom kungl, brevet den 25 juni 1818 i anledning av ett

vid samma års riksdag fattat beslut. Enligt föreskrift i detta brev

skulle — förutom uppnådd 70 års ålder — 30 års oavbruten tjänst med­

föra rätt till pension, motsvarande lönens belopp. Samtidigt meddela­

des ock föreskrifter rörande pensionering av sådana civila löntagare, som

voro försedda med indelt lön.

På framställning av 1823 års riksdag vidtogs sedermera en viss jämk­

ning i åldersgränsen. Genom kungl, brev den 12 november 1823 förord­

nades nämligen, att terminen för civila ämbets- och tjänstemäns rätt

att taga avsked med oavkortade löneförmåner skulle nedsättas från 70

185

till 65 år, då efter vid pass 40 års tjänstgöring deras sjuklighet eller för­

svagade hälsotillstånd genom laglig läkarattest styrktes.

Sedan i samband med den vid 1856—1858 års riksdag beslutade provi­

soriska löneregleringen vissa förändrade föreskrifter meddelats örn be­

räkning av pensionens belopp, vilka bestämmelser enligt beslut av 1859

—1860 års riksdag skulle med viss jämkning äga fortsatt giltighet, blevo,

genom beslut av 1877 års riksdag och ett i anledning därav utfärdat

kungl, brev den 1 juni samma år, nya föreskrifter gällande för de verk,

för vilka ny lönereglering enligt det av 1876 års riksdag för rikets hov­

rätter m. fl. verk antagna lönesystemet genomförts. I anslutning till den

härvid skedda uppdelningen av avlöningen i lön och tjänstgöringspen-

ningar stadgades i sistnämnda brev, att de ämbets- och tjänstemän samt

betjänte, för vilka dylik uppdelning av avlöningen skett, skulle, såvida

ej för särskilda fall andra bestämmelser vore eller bleve meddelade, då

de uppnått 65 levnads- och minst 35 tjänstår, vid avskedstagandet från

tjänsten å allmänna indragningsstaten undfå pension till lönens bela be­

lopp.

Först i samband med 1870-talets löneregleringar kommo också före­

skrifter till stånd örn skyldighet för befattningshavare att vid viss ål­

der avgå från befattningen. Bland villkoren för åtnjutande av de vid

löneregleringen bestämda avlöningsförmånerna intogs nämligen i de

flesta fall ett stadgande örn skyldighet för löntagaren att vid uppnådd

pensionsålder avgå från tjänsten.

Förutom de föreskrifter örn pensionering, som sålunda voro gällande

för civila tjänstinnehavare i allmänhet, funnos även specialföreskrifter

för särskilda befattningshavargrupper. I vissa fall gällde sålunda

lägre pensions- och tjänståldrar än de i allmänhet fixerade.

För tullverkets personal, vars pensionering bestreds av tullmedel, fun­

nos specialstadganden i kungl, förordningen den 18 november 1836, en­

ligt vilka till den, som ej uppnått den för erhållande av hel pension stad­

gade pensionsåldern — 60 levnads- och 30 tjänstår — i viss omfattning

kunde utgå avkortad pension.

I detta sammanhang torde böra omförmälas, att vid sidan örn den

statliga pensionering, som sålunda var anordnad, befattningshavare

kunde beredas pension genom den sammanslutning av tjänstemän, som

utgjordes av civilstatens pensionsinrättning. Pensionsinrättningen, som

på grund av beslut utav 1823 års riksdag åtnjöt bidrag av statsmedel

och som erhöll sitt första reglemente 1826, var ursprungligen avsedd att

övertaga all tjänstepensionering inom civilstaten men kom i själva ver­

ket att ombesörja allenast viss förtidspensionering vid sidan av sin med

åren undergående utveckling att bliva i främsta rummet en familjepen-

sionskassa. I samband med antagande av 1907 års civila pensionslag har

kassan i fråga omvandlats till en pensionsinrättning uteslutande för fa­

mil jepensioneringsändamål.

I fråga örn postverkets befattningshavare — vilka, oaktat deras pen­

sionering bestreds av postmedel, ägde delaktighet i civilstatens pen­

sionsinrättning — utbildade sig emellertid en särskild praxis. Efter det

ifrågavarande befattningshavare uppnått den ålder, som jämte stadgad

tjänstetid berättigade till avgång med lönens bibehållande, söktes och,

såvitt vederbörande fullgjort stadgade villkor, erhölls pension i civilsta­

tens pensionsinrättning, varefter fyllnad i det belopp, som skulle utgått

som statspension, tillädes vederbörande å postverkets pensionsstat av

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

186

Kungl. Majlis proposition nr 222.

postmedel. Från dessa medel bestredos jämväl underhåll och pensioner

till otjänstbara befattningshavare vid postverket, vilka vid avskedsta-

gandet ej förvärvat sig rätt till pension från pensionsinrättningen.

De civila befattningshavarna vid marinförvaltningen samt befattnings­

havare vid lotsstyrelsen ävensom befäl och underbefäl vid lotsverket

voro tidigare delägare i flottans pensionskassa. Lotsstyrelsens och lots­

verkets personal erhöllo på grund av särskilda kungörelser den 21 sep­

tember 1888 och den 22 januari 1892 fyllnadspension och pensionsförhöj-

ning från lotsverket.

För pensionering av befattningshavare, tillhörande utrikesförvalt­

ningen, gällde, intill dess 1906 års omorganisation av utrikesrepresenta-

tionen trädde i kraft, ministerreglementet den 19 december 1845.

För personalen vid telegrafverket och statens järnvägar voro pensions-

förhållandena ordnade genom särskilda pensionsinrättningar.

Vid telegrafverket inrättades sålunda en särskild pensionsinrättning

för ordinarie befattningshavares tjänstepensionering från och med den

1 januari 1875. Delaktighet i pensionsinrättningen var grundad på av-

giftsplikt. Till en början utgingo pensionerna endast från pensionsin­

rättningen, men genom beslut av 1883 års riksdag medgåvos telegrafver­

kets tjänstemän rätt att åtnjuta pension motsvarande lönens hela belopp,

att utgå dels från pensionsinrättningen enligt bestämmelserna i de för

pensionsinrättningen gällande reglementet, dels ock med erforderligt

fyllnadsbelopp av telegrafverkets medel. Pensionsinrättningens verk­

samhet varade till den 1 juli 1920, då nu gällande pensionslag för kom-

munikationsverken trädde i kraft.

För statens järnvägars del inrättades år 1872 en på avgiftsplikt

grundad pensionsinrättning, med särskilda kassor för tjänste- och för fa-

miljepensioneringen och med bidrag av trafikmedel för sin verksamhet.

Pensionskassan för tjänstepensioneringen existerade till den 1 januari

1911, då en den 4 juli 1910 utfärdad lag angående rätt till pension för

tjänstemän vid statens järnvägar trädde i tillämpning. I och med lagens

ikraftträdande överfördes pensionsinrättningens tillgångar till en i la­

gen föreskriven, för tjänstepensioneringen inrättad särskild fond, pen­

sionsfonden för tjänstemän vid statens järnvägar, vilken ställdes under

statskontorets förvaltning. Till denna fond skulle personalens avgifter

inbetalas och ur densamma gäldas så stor del av utgående pensioner,

som fonden enligt matematisk utredning var i stånd att bestrida. Lagen

i fråga avlöstes den 1 juli 1920 av kommunikationsverkens nuvarande

pensionslag.

Tillkomsten av nu gällande pensionsförfattningar.

Sedan 1889 års riksdag hos Kungl. Majit anhållit örn utredning av ci­

vilstatens pensionsinrättnings ställning och behov och i sammanhang

därmed örn övervägande rörande ändrade bestämmelser angående pen­

sionsinrättningen, uppdrog Kungl Majit den 19 augusti 1889 åt en kom­

mitté att verkställa den begärda utredningen. Efter det kommittén se­

dermera erhållit vidgat utredningsuppdrag, framlade kommittén i be­

tänkande den 28 maj 1894 bland annat förslag till pensionslag för ci­

vilstaten. Förslaget vilade på den förutsättningen, att vederbörande

tjänstinnehavare borde vara befriade från avgifter för den egna pensio­

neringen. Den till 1899 års riksdag under angivna förutsättning avlåtna

propositionen (nr 34) vann emellertid icke riksdagens bifall. Under er-

187

inran, hurusom icke blott riksdagen vid upprepade tillfällen uttalat den

meningen, att skyldighet skulle åläggas tjänstinnehavarna att själva

lämna bidrag till bestridande av de med deras pensionering förenade

kostnaderna, utan även vid lagförslagets föredragning inför Kungl.

Maj:t av föredragande departementschefen erkänts, att den av riksda­

gen sålunda påyrkade förpliktelsen för tjänstinnehavarna grundade sig

på en i och för sig fullkomligt riktig princip, framhöll riksdagen i sin

skrivelse i ämnet (nr 121), att riksdagen funnit frågan angående det ci­

vila pensionsväsendets omreglering höra till slutligt avgörande anstå

under den tid, som erfordrades för verkställande av en utredning i fråga

örn storleken av de avgifter, som skulle kunna åläggas tjänstinnehavarna.

I anledning av denna riksdagens ståndpunkt tillsattes den 9 juni 1899

en ny kommitté för utredning i ämnet. Det betänkande, som kommittén

sedermera avlämnade den 7 november 1902, föranledde framläggande i

proposition till 1907 års riksdag (nr 18) av förslag till lag ani'

å 0 T’ ^ e

civila tjänstinnehavares rätt till pension. Lagförslaget

blev av riksdagen med vissa jämkningar och tillägg antaget (skrivelse

nr 143). Lagen utfärdades den 11 oktober 1907 och är med vissa seder­

mera vidtagna ändringar fortfarande gällande.

Civila pensionslagen av år 1907 innehar en sedan länge av förhållan­

dena påkallad lösning av pensioneringsfrågorna för den civila statsför­

valtningen i dess helhet. Från lagens tillämpning undantogos dock re­

dan från början befattningshavare inom vissa förvaltningsgrenar eller

innehavare av vissa särskilda tjänster, beträffande vilka pensionsförhål-

landena förut blivit i särskild ordning reglerade. Till dessa hörde, så­

som av det förut anförda framgår, tjänstemän vid telegrafverket och

statens järnvägar. Även befattningshavare å civilavdelningen inom ma­

rinförvaltningen liksom även befattningshavare i lotsstyrelsen och vid

lotsverket bibehöllos vid sin tidigare pensionsrätt hos flottans pensions­

kassa. Båda de sistnämnda kategorierna hava dock sedermera inord­

nats under den civila pensionslagen.

Sedan av 1919 års lagtima riksdag antagits ett på delvis helt nya löne­

principer grundat avlöningssystem för postverket, telegrafverket, statens

järnvägar och statens vattenfallsverk, de s. k. kommunikationsverken,

utarbetades av kommunikationsverkens lönekommitté förslag till en för

dessa verk gemensam pensionslag, framlagt i betänkande, den 29 januari

1920. Förslaget i fråga var i vissa delar omedelbart betingat av de för

det nya lönesystemet gällande principerna och avvek följaktligen i vik­

tiga punkter såväl från de tidigare vid telegrafverket oell statens järn­

vägar gällande pensionsbestämmelserna som ock från bestämmelserna i

1907 års civila pensionslag, under vilken bland annat befattningshavarna

vid postverket och statens vattenfallsverk lydde. Ett på kommitténs be­

tänkande grundat förslag till lag angående rätt till tjänste­

pension för ordinarie tjänstemän vid postverket, te­

legrafverket, statens järnvägar och statens vatten­

fallsverk förelädes 1920 års riksdag i proposition (nr 313) och blev

av riksdagen i allt väsentligt godkänt (skrivelse nr 245). Lagen är utlär­

dad den 4 juni 1920 (nr 254).

Elter att 1921 års riksdag antagit förslag till avlöningsreglemente för

befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, varigenom det för kommunikationsverken

antagna nya lönesystemet kom att i huvudsak tillämpas jämväl å nämnda

Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

befattningshavare, uppkom fråga om de ändringar i dittills gällande pen-

sionsbestämmelser, som kunde föranledas av det nya avlöningsreglemen-

tet.

Efter förslag av 1902 års löneregleringskommitté utarbetades och före­

lädes 1921 års riksdag propositioner i ämnet (nr 276 och 277). De fram­

lagda författningsförslagen vunno riksdagens bifall, och den 29 juni 1921

utfärdades lag örn vissa ändringar i lagen den 11 oktober 1907 angående

civila tjänstinnehavares rätt till pension (nr 455) samt kungörelse

med bestämmelser för vissa tjänstemän vid statsde­

partement och andra till den civila statsförvaltnin­

gen hörande verk i fråga örn rätt till pension (nr 456).

Bestämmelserna i sagda kungörelse äro avsedda att äga allenast proviso­

risk karaktär i avbidan på utarbetande av en ny pensionslag i stället för

1907 års civila pensionslag. I anslutning till de specialreglementen på

löneområdet, som antagits för domänverkets och lotsverkets del, hava pen-

sionskungörelser med motsvarande eller liknande innehåll utfärdats för

domänverket den 15 juni 1922 (nr 323) och för lots- och fyrstaten samma

dag (nr 380). Vissa ändringar i de provisoriska pensionsbestämmelserna

hava sedermera vidtagits, av vilka här särskilt må erinras örn de ändrin­

gar, som betingades av den vid 1925 års riksdag beslutade omredigeringen

av löneplanerna vid de nyreglerade verken (jfr nr 245, 251 och 277).

De hittills omförmälda pensionsförfattningarna hava uteslutande avse­

ende å ordinarie personal. Emellertid hava bestämmelser örn tjänste-

pensionering meddelats även beträffande vissa grupper av icke-or di­

nar i e befattningshavare inom den civila statsförvaltningen.

I avseende härå må beträffande kommunikations v er ken nämnas föl­

jande.

Sedan järnvägsstyrelsen år 1912 till Kungl. Majit ingått med framställ­

ning örn beredande av pension åt viss icke-ordinarie personal vid statens

järnvägar, föreläde Kungl. Majit i proposition (nr 228) 1913 års riksdag

förslag till bestämmelser angående pensionering av extra ordinarie tjän­

stemän samt verkstads- och förrådsarbetare vid nämnda verk. Förslaget,

som icke förutsatte avgiftsplikt för de till pensionering ifrågasatta be­

fattningshavarna, bifölls icke av riksdagen, som ansåg frågan örn skyl­

dighet för anställningshavarna att genom avgifter bidraga till sin pen­

sionering böra göras till föremål för förnyad prövning.

Efter det att fråga uppkommit örn pensionering jämväl av verkstads-,

förråds- och linjearbetare vid telegrafverket, uppdrogs år 1913 åt särskil­

da sakkunniga att verkställa utredning och till Kungl. Majit inkomma

med förslag till bestämmelser rörande pensionering av de vid statens järn­

vägar och telegrafverket anställda, nyss omförmälda personalgrupperna.

Nämnda sakkunniga avgåvo den 12 december 1914 betänkande och för­

slag i ämnet. Sedan emellertid även vattenfallsstyrelsen påkallat Kungl.

Majits uppmärksamhet beträffande behovet av pensionsrätt för viss icke­

ordinarie personal vid statens vattenfallsverk och för ändamålet tillkal­

lade nya sakkunniga avgivit förslag rörande den icke-ordinarie persona­

lens vid dessa verk pensionering, föreläde Kungl. Majit i proposition (nr

222) frågan för 1917 års riksdag. I enlighet med riksdagens medgivande

och i huvudsaklig anslutning till de i propositionen framlagda författ­

ningsförslagen utfärdade Kungl. Majit den 29 juni 1917 med giltighet från

och med den 1 januari 1918 särskilda reglementen för pensionskassorna

för pensionering av icke-ordinarie personal vid statens

189

järnvägar, telegrafverket och statens vattenfallsverk

(nr 441, 442 och 443).

o

De grupper av icke-ordinarie befattningshavare, som omfattas av ifra-

gavarande reglementen, äro

vid statens järnvägar: extra ordinarie tjänstemän vid statens trafikera­

de järnvägar, fast anställda tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader

samt verkstads- och förrådsarbetare med stadigvarande anställning;

vid telegrafverket: fast anställda verkstads-, förråds- och linjearbetare;

samt

vid statens vattenfallsverk: extra ordinarie och extra tjänstemän även­

som drifts- och underhållsarbetare med stadigvarande anställning.^

Även till en annan grupp av arbetare vid ifrågavarande verk utgår un­

der vissa förutsättningar pension, nämligen till förmän och arbe­

tare vid statens järnvägsbyggnader och statens vat­

tenfalls verks byggnadsav delning. Den pensionsrätt, som

tillkommer ifrågavarande anställningshavare, har medgivits genom beslut

av 1918 års lagtima riksdag (proposition nr 233, riksdagens skrivelse nr

359) och regleras genom kungörelse den 8 november 1918 (nr 859).

I fråga örn vissa särskilda anställningshavargrupper vid postverket och

telegrafverket har riksdagen på Kungl. Maj:ts hemställan ställt medel till

förfogande för viss understödsverksamhet. Sålunda har alltsedan år 1910

å postverkets stat funnits uppfört ett årligt anslagsbelopp till understöd

åt avgångna poststationsföreståndare och lantbrevbära­

re. 1920 års riksdag har medgivit (skrivelse nr 355), att liknande under­

stöd må medgivas vissa ur telegrafverkets tjänst avgångna anställnings­

havare (växelstationsföreståndare).

Vad härefter angår icke-ordinarie personal inom den övriga civila stats­

förvaltningen, är att nämna, att endast ett ringa fåtal grupper av sådan

personal är i åtnjutande av någon ordnad pensionering. I sådant hänse­

ende må följande bringas i erinran.

Genom kungl, brev den 22 maj 1812 bildades en pensionskassa för tjän­

stemännen vid Strömsholms stuteri, numera Strömsholms hingstdepå. Till

denna kassa lämnades, förutom bidrag från delägarna, tillskott av stats­

medel. Sedan vid 1909 års riksdag vissa tjänstemän vid hingstdepåerna

uppförts å ordinarie stat och därigenom blivit pensionsberättigade enligt

1907 års civila pensionslag samt statskontoret och stuteriöverstyrelsen

framlagt förslag örn kassans avveckling, förordnade Kungl. Majit genom

beslut den 21 mars 1919, att den hos kassan samlade pensionsfondens till­

gångar skulle överlämnas till statskontoret för förvaltning, och skulle

statskontoret ombesörja utbetalning av pensioner till fondens pensionärer.

— Sedermera anhöll 1924 års riksdag (skrivelse nr 215) örn utredning och

förslag angående pensionering av i c k e-o rdinarie personal vid

Flyinge hingstdepå och stuteri samt Strömsholms

hingstdepå. Riksdagen uttalade, att nyssnämnda av statskontoret

förvaltade fond, som till stor del uppkommit genom direkta tillskott av

statsmedel, syntes böra komma till användning för denna pensionering, i

den mån så kunde ske utan rubbning av fondens ännu kvarstående för­

pliktelser. Efter utredning framlades förslag i ämnet för 1925 års riksdag

(prop. nr 45), som i allt väsentligt godkände detsamma. Bestämmelserna

äro intagna i kungörelse den 8 april 1925 (nr 87). Pensionsrätt enligt

kungörelsen tillkommer vid nämnda hingstdepåer och stuteri anställda

fodermarskar, körmästare, stallbetjänter och nattvakter.

Åt vissa sjuksköterskor m. fl. vid en del statsinstitutioner

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

har pensionsrätt beretts i statens pensionsanstalt, och ifrågavarande be­

fattningshavare äro följaktligen underkastade bestämmelserna i det för

anstalten gällande reglementet av den 31 december 1919 (nr 878) med däri

sedermera vidtagna ändringar.

I det förslag till arbetarpensionering, som framlagts av 1930 års pen-

sionssakkunniga, bar inbegripits även arbetarpersonal vid för sv ar sväsen­

det. I anledning bärav torde i detta sammanhang böra erinras örn att

daglönare vid marinen sedan lång tid tillbaka ägt rätt att vid

avgång från tjänsten åtnjuta pension enligt vissa grunder. Reglementet

den 31 oktober 1879 för pensionering av flottans och lotsverkets gemen­

skap upptager såsom pensionsberättigade, förutom personal av manskaps

grad vid flottan, även daglönare vid flottans militärdepåer eller varvs-

stater, sjukvaktare samt förmän bland nämnda daglönare. Berörda regle­

mente är fortfarande i vissa delar gällande för daglönarnas vidkommande,

men genom kungörelser den 2 december 1904 (nr 58), den 25 november 1910

(nr 130) och den 24 augusti 1920 (nr 645) hava vissa höjningar vidtagits i

de ursprungligen fastställda pensionsbeloppen, varjämte en del jämknin­

gar i övrigt gjorts i förut gällande pensionsbestämmelser.

Innehållet i nu gällande pensionsbestämmelser.

Bestämmelserna i 1907 års civila pensionslag innehålla i hu­

vudsak följande.

Rätt till pension tillkommer under de i lagen stadgade villkor envar

ordinarie innehavare av civil tjänst med lön å stat, som blivit fastställd

av Konungen och riksdagen. Från lagens tillämpning äro dock undan­

tagna vissa i lagen uppräknade ämbeten och tjänster, bland andra stats­

rådsämbeten, civila tjänster med pensionsrätt i arméns eller flottans pen­

sionskassa, tjänster vid kommunikationsverken, vissa lärartjänster m. fl.

befattningar (1—2 §§).

Där ej för viss tjänst särskilt pensionsunderlag finnes bestämt, gäller,

att pensionsunderlaget motsvarar för tjänst, med vilken jämte lön tjänst-

göringspenningar eller ortstillägg äro förenade, hela lönen och för annan

tjänst två tredjedelar av lönen. Pensionsunderlaget utgöres således en­

ligt huvudregeln ej av ett för varje befattning fixerat belopp, utan kan

ökas, i mån befattningshavaren intjänar ålderstillägg, som helt eller del­

vis har karaktär av lön (3 §).

Pensionen är till sitt belopp antingen hel eller avkortad. Hel pension

utgör samma belopp som det för tjänstinnehavaren vid tiden för hans

avgång från tjänsten gällande pensionsunderlaget. Avkortad pension

utgår med viss del av hel pension och beräknas på sätt i 7 § av lagen

närmare föreskrives (4 §).

Rätt att komma i åtnjutande av hel pension inträder för manlig tjänst­

innehavare vid uppnådda 67 levnads- och 35 tjänstår samt för kvinnlig

tjänstinnehavare vid uppnådda 60 levnads- och 30 tjänstår. Från denna

huvudregel stadgas dock ett flertal i lagen närmare angivna undantag

(5 %).

I fråga örn skyldighet att från tjänsten avgå föreskrives, att sådan

förpliktelse inträder för innehavare av domarämbete vid fyllda sjuttio

år eller där sådan tjänstinnehavare, efter att hava uppnått de i lagen

för rätt tili hel pension stadgade levnads- och tjänstår, oavbrutet under

sex månader på grund av sjukdom varit och fortfarande befinnes vara

191

till tjänstgöring oförmögen. För annan tjänstinneliavare inträder be­

rörda skyldighet vid uppnåendet av den i 5 § för rätt till hel pension

stadgade levnadsåldern. Emellertid kan den myndighet, som äger att

avskeda från tjänsten, låta med avskedet anstå, därest och så länge tjänst-

inneliavaren prövas i tjänsten på ett tillfredsställande sätt kunna gagna

det allmänna, dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år.

Enligt lagens bestämmelser kan skyldighet att avgå från tjänsten in­

träda jämväl i andra fall än de förut nämnda. Sålunda föreskrives, att

dylik skyldighet åligger tjänstinnehavare, innan han uppnått pensions­

åldern, därest han, elter att under fem på varandra följande år i följd

av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra, finnes vara

för framtiden oförmögen till tjänstgöring. Vidare föreligger avgångs-

skyldigliet för tjänstinnehavare, som träffats av olycksfall i tjänsten,

därest olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgö­

ring. Därjämte äger Kungl. Majit under vissa i lagen närmare angivna

betingelser i fråga örn uppnådd levnadsålder förklara sådan tjänstinne­

havare skyldig avgå från tjänsten, som på grund av sjukdom eller min­

skad arbetsförmåga är urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt full­

göra sina tjänståligganden (6 §).

Såsom tjänstår för pension räknas den tid, befattningshavaren inne­

haft tjänst, som i lagen avses, ävensom den tid, han innehaft annan stats­

tjänst eller ock i statens tjänst haft extra ordinarie anställning eiler för­

ordnande (17 §).

Pensionsavgiften är enligt lagen ej fixerad till visst belopp för varje

befattning utan utgår med viss procent — högst 6 lägst 3 — av det för

befattningshavaren gällande pensionsunderlaget (10 §).

De pensionsavgifter, som jämlikt bestämmelserna i civila pensions­

lagen gäldas av befattningshavarna, tillföras en i 11 § av lagen omlör-

mäld, för pensionering av civila befattningshavare inrättad fond, vilken

förvaltas av statskontoret. De medel, från vilka pensionerna enligt civila

pensionslagen utbetalas, beredas gottgörelse från denna fond med belopp,

som svara mot fondens efter fastställd fördelningsgrund uträknade andel

i pensionsutgifterna.

Bestämmelserna i kommunikationsverkens pensionslag

skilja sig i åtskilliga hänseenden från den civila pensionslagen.

Sålunda äro pensionsunderlagen bestämda till fixa belopp för varje

lönegrad i den i avlöningsreglementet för ifrågavarande verk intagna lö-

neplanen. Pensionsunderlagets belopp, som ungefärligen motsvarar två

tredjedelar av slutlönen å billigaste ort (A-ort) inom lönegraden, är alltså

oberoende av om tjänstemannen vid tiden för pensioneringen uppnått den

högsta för lönegraden bestämda löneklassen.

Även kommunikationsverkens pensionslag är grundad på avgiftsplikt,

men pensionsavgifterna äro liksom pensionsunderlagen angivna till be­

stämda belopp för varje lönegrad och äro vidare beräknade under anta­

gande av en 30-årig inbetalningsperiod, varför befattningshavarens skyl­

dighet att erlägga pensionsavgifter såsom regel upphör efter denna tids

utgång. Avgår tjänstemannen från sin befattning utan att vara pen-

sionsberättigad, iiro dc inbetalade pensionsavgifterna icke för honom för­

lorade, utan kapitalvärdet av dessa avgifter överföres till allmänna pen-

sionsförsäkringsfonden för beredande åt tjänstemannen av pension enligt

lagen örn allmän pensionsförsäkring.

För att åtskilja den del av pensionen, som motsvaras av inbetalade av­

gifter, från den del, som helt bekostas av staten, anses två tredjedelar av

Kungl. Maj-.ts proposition nr 222.

192

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

hel pension utgöra statspension och en tredjedel avgiftspenslon. I detta

syfte betraktas det för pensions beräknande fastställda pensionsunderla-

laget såsom statspensionsunderlag till två tredjedelar och såsom avgifts-

pensionsunderlag till en tredjedel. För åtnjutande av hel pension kräves

icke blott, att tjänstemannen innehar stadgat antal — 30 — tjänstår, utan

även att han skall hava erlagt avgifter under 30 år och alltså kan räkna

30 avgiftsår; eljest avkortas avgiftspensionen i förhållande till det felan­

de antalet avgiftsår, liksom statspensionen avkortas i förhållande till det

felande antalet tjänstår.

Såsom pensionsålder gäller enligt lagen den ålder, som finnes angiven

i en vid lagen fogad åldersförteckning. Högsta pensionsålder är 67 år,

vilken i allmänhet tillämpas å befattningshavare hos styrelserna. För

befattningshavare vid lokalförvaltningarna gäller däremot såsom regel

en pensionsålder av 65 år, där ej för vissa grupper annan pensionsålder

är i förteckningen föreskriven. För kvinnlig innehavare av sådan be­

fattning, för vilken i förteckningen är angiven högre pensionsålder än

64 år, inträder pensionsåldern tills vidare och intill dess annorledes var­

der förordnat vid 64 levnadsår.

I enlighet med bestämmelserna i kommunikationsverkens pensionslag

finnes vid vart och ett av ifrågavarande verk inrättad en pensionsfond

för ordinarie befattningshavares pensionering, till vilken befattningsha­

varnas pensionsavgifter ingå. Fonden förvaltas av verkets styrelse. Pen­

sionerna utbetalas av verkets medel, men dessa medel erhålla gottgörelse

från pensionsfonden, i den mån fondens tillgångar och inkomster enligt

försäkringsteknisk beräkning därtill förslå.

Vissa av de principer, som vunnit tillämpning i kommunikationsver­

kens pensionslag, såsom pensionsunderlagens och pensionsavgifternas be­

stämmande till fixa belopp för varje lönegrad, hava i avbidan på en ny

civil pensionslag genom utfärdande i förutnämnda kungörelse den 29 juni

1921 (nr 456) ävensom motsvarande kungörelser för domänverket och lots-

och fyrstaten intagna provisoriska pensionsbestämmelser-

na för allmänna civilförvaltningen utsträckts att gälla även

för befattningshavare vid nyreglerade verk, tillhörande sistnämnda för­

valtningsgrenar. De avvikelser från 1907 års lag, som sålunda gälla be­

träffande de under lagen lydande nyreglerade befattningshavarna, in­

skränka sig emellertid i huvudsak till storleken av pensionsunderlag och

pensionavgifter.

Beträffande de pensioneringsföreskrifter, som innefattas i de enligt i allt

väsentligt samma principer upprättade pensionsreglementena

för icke-ordinarie personal vid telegrafverket, statens

järnvägar och statens vatten fallsverk, torde följande få

bringas i erinran.

För beräknande av pensionsunderlaget tillämpas två olika förfarings­

sätt, alltefter som det är fråga örn tjänstemannapersonal eller arbetarper-

sonal. De extra ordinarie tjänstemännen vid statens trafikerade järnvä­

gar och vid statens vattenfallsverk samt de fast anställda tjänstemännen

vid statens järnvägsbyggnader och de extra tjänstemännen vid statens

vattenfallsverk få såsom underlag räkna 2/a av årslönen å A-ort, varvid

dock gäller beträffande de två sistnämnda grupperna att pensionsunder­

laget icke må överstiga pensionsunderlaget för närmast motsvarande or­

dinarie befattning, h ör den i reglementena upptagna arbetarpersonalen

har timlönen lagts till grund för pensionsunderlaget. Följande formel

gäller härutinnan: pensionsunderlaget motsvarar ett belopp, som med

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

193

200 kronor överstiger 1,800 gånger timlönen, dock högst 850 kronor mer

än 800 gånger timlönen (5 §).

En motsvarande olikhet mellan tjänstemän och arbetare förefinnes i

fråga örn grunderna för pensionsavgiftens beräknande. För de förra ut­

går den årliga pensionsavgiften med 5 procent av pensionsunderlaget, då

detta utgör 2,800 kronor eller därunder, samt stiger med pensionsunder­

laget efter viss i reglementena angiven skala till högst 6.5 procent. För

järnvägsbyggnadernas tjänstemän och de extra tjänstemännen vid sta­

tens vattenfallsverk är skalan något utbyggd nedåt, så att vid ett pen-

sionsunderlag av högst 2,000 kronor procenttalet stannar vid 4.c procent.

Dag- och timavlönade befattningshavare hava att erlägga månadsav­

gift i förhållande till den beräknade timlönen dels i form av grundav­

gift, motsvarande 7 gånger den timlön, han åtnjuter, när avgift första

gången gäldas, dels i form av tilläggsavgifter i förhållande till erhållna

avlöningsförhöjningar under tjänstetiden.

Avgiftsplikten varar under hela tjänstetiden från inträdet i kassan;

dock inträder avgiftsplikt för extra ordinarie tjänsteman först då han

fyllt 30 år (7 $).

Pensionens belopp beräknas enligt en i reglementena angiven skala till

viss procent av medeltalet av de högsta pensionsunderlag, som varit för

befattningshavaren gällande under vart och ett av de fem sista åren före

avgången. Sålunda utgår avkortad ålderspension med ett procenttal, som

vid minst 10 tjänstår utgör 25 procent och växer för varje ytterligare

fullbordat tjänstår, till dess befattningshavaren vid uppnådda 35 tjänstår

eller därutöver erhåller hel ålderspension (12 §).

Därest befattningshavare entledigas utan rätt till pension, överföres

— med vissa undantag — kapitalvärdet av erlagda avgifter till pensions-

försäkringsfonden. Även kapitalvärdet av do utav verket för hans pen­

sionering avsatta medel kunna under vissa villkor tillgodoräknas honom

för samma ändamål (16 §).

Den med tillämpning av nu omförmälda bestämmelser förefintliga

tjänstepensioneringen finansieras dels genom avgifter från anställnings-

havarna, dels genom årliga bidrag till kassorna från vederbörande verks

medel. I fråga örn statens tillskott till pensioneringen råder sålunda den

skillnaden mellan den ordinarie och den icke-ordinarie personalen vid

kommunikationsverken, att medan verkens bidrag till pensioner åt de

ordinarie befattningshavarna utgå, i den mån pensionerna utfalla, och

alltså någon fondering av statsmedel för ändamålet icke äger rum, utgå

verkens bidrag till den icke-ordinarie personalens pensionering i form av

årliga avsättningar till kassorna.

Pensionsbestämmelserna för förmän och arbetare vid statens

järnvägsbyggnader och statens vattenfalls v erks bygg-

nadsavdelning äro av tämligen summarisk och enkel beskaffenhet,

och pensionerna ha karaktären av ålderdomsunderstöd. Pension tillkom­

mer vederbörande tidigast vid fyllda 55 år och efter en anställningstid

av 25 år. Pensionerna utgå efter en i förhållande till antalet levnads- oell

tjänstår graderad skala med vissa minimi- och maximibelopp. De pen­

sioner, som beviljas enligt denna författning, bestridas uteslutande av

statsmedel; någon avgiftsplikt förefinnes icke. Å elfte huvudtiteln är

ett särskilt ordinarie förslagsanslag anvisat för ändamålet.

Till pensionsberättigad icke-ordinarie personal vid kommunikationsver­

ken utgår pensionstillägg enligt kungörelsen den 15 juni 1922 (nr 360)

samt pensionsförhöjning 1 enligt kungörelsen den 18 juni 1925 (nr 280).

/lilläng lill riksdagens protokoll 1931. 1 sami. Nr 222.

ia

194

Pensionsberättigad arbetarpersonal åtnjuter dessutom pensionsförhöjning

II enligt sistnämnda kungörelse.

Kätt till pension för hingstdepåernas stallpersonal inträ­

der, då vederbörande entledigas efter att hava uppnått en levnadsålder

av, fodermarsk och körmästare, minst 65 år samt stallbetjänt och natt­

vakt, minst 60 år — eller i fall av sjukdom vid vissa tidigare åldrar —

under förutsättning att vederbörande vid avgången under minst 25 år

innehaft anställning i statens tjänst. Pensionerna bestämmas efter

tjänstetidens längd enligt särskilda skalor med vissa minimi- och maximi­

belopp. Pensionsavgifter erläggas icke. Å pensionerna utgår icke pen­

sionstillägg eller pensionsförhöjning.

Daglönare vid marinen skall för rätt till pension vid avgån­

gen ur tjänst hava tjänat staten under minst 25 år samt därjämte

antingen hava uppnått 65 levnadsår eller efter uppnådda 60 lev­

nadsår befinnas vara på grund av försvagat hälsotillstånd eller nedsatta

krafter mindre tjänlig till arbete vid marinen eller ock efter uppnådd

levnadsålder av 55 år befinnas av behörigen styrkt sjuklighet vara för

framtiden oförmögen till utförande av arbete därstädes. Avgiftsbetal-

ning förekommer icke. Å daglönarpension utgår pensionstillägg och pen­

sionsförhöjning I men däremot icke pensionsförhöjning II. Pensione­

ringen sker genom flottans pensionskassa och pensionerna bestridas från

det.å elfte huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till pensio­

nering av flottans gemenskap.

För erhållande av en överblick över storleken av de pensioner, som till­

komma pensionsberättigade arbetargrupper utan avgiftsplikt, torde få

återgivas följande sammanställning rörande pensionsbelopp — inberäk­

nat utgående pensionstillägg och pensionsförhöjning — för daglönare vid

marinen, personal vid hingstdepåerna samt förmän och arbetare vid sta­

tens järnvägsbyggnader:

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

Antal tjänstål'

Tensi

o

!

P

|

0

0

&

1

e 1 o p

P

Daglönare vid marinen

Personal vid hingstdepåerna L„ ..

borman o. ar­

betare vid sta­

tens järnvägs-,

byggnader |

Förman

Annan

daglönare

Fodermarsk

och kör­

mästare

Stallbetjänt

och nattvakt

25.............................................

924

816

720

600

1

26.............................................

948

840

750

630

i 27.............................................

972

852

780

660

852

28.............................................

996

876

810

690

29.............................................

1,020

900

840

720

30.............................................

1,044

924

870

750

31.............................................

1,056

948

900

780

;

32.............................................

1,080

972

930

810

>

900

33.............................................

1,104

996

960

840

34.............................................

1,128

1,020

990

870

)

35.............................................

1,152

1,044

1,020

900

36.............................................

1,176

1,056

1,050

(maximum)

37..............................................

1,200

1,080

1,080

948

38.............................................

1,224

1,104

1,110

39..............................................

1,248

1,128

1,140

40..............................................

1,260

1,152

1,170

I

41..............................................

(maximum)

("maximum)

1,200

}

996

däröver .................................

(maximum)

1

Kungl. Majlis proposition nr 222.

195

Utredningar i tjänstepensionstrågan beträffande civilförvaltningen (före till­

sättandet av 1930 års pensionssakkunniga).

Hedan före införande av det nya lönesystemet hade vissa utredningar

verkställts i syfte att genomföra i möjligaste mån enhetliga pensionsbe-

stämmelser för statsförvaltningens befattningshavare. Här erinras örn

det förslag i sådant hänseende, som framlades av de s. k. centraliserings-

sakkunniga i betänkande den 3 november 1917. Detta förslag avsåg, att

i ett enda, gemensamt reglemente ordna pensionsförhållandena dels för

statsförvaltningens ordinarie befattningshavare, såväl civila som mili­

tära, dels för den genom 1917 års reglementen pensionsberättigade icke­

ordinarie personalen vid telegrafverket, statens järnvägar och statens

vattenfallsverk, dels ock för de icke-statstjänare, som antingen för det

dåvarande ägde pensionsrätt i av staten understödda pensionskassor eller

som dittills ifrågasatts till sådan pensionering. De sakkunniga uppställ­

de såsom slutmål för det statliga pensionsväsendets centralisering, att

all av staten bedriven eller understödd tjänste- och familjepensionering

skulle, örn ock successivt, sammanföras i en enda pensionsanstalt.

Efter antagandet av 1920 års pensionslag för kommunikationsverkens

ordinarie tjänstemän och sedan kommunikationsverkens lönesystem ut­

sträckts att äga tillämpning även inom andra områden av statsförvalt­

ningen än de nyssnämnda verken, liava nya omfattande utredningar på­

gått i syfte att åvägabringa en nydaning inom hela det statliga pen-

sionsväsendet.

En början härtill gjordes, då genom Kungl. Majlis beslut den 11 juni

1920 kommunikationsverkens lönekommitté anbefalldes att verkställa ut­

redning i fråga om bland annat pensionering av viss statsanställd icke­

ordinarie personal. Uppdraget åsyftade dels ändring i de sedan ingån­

gen av år 1918 tillämpade pensionsbestämmelserna för icke-ordinarie per­

sonal tillhörande kommunikationsverken — varvid samtidigt borde un­

dersökas, örn och i vad mån pensionsförmånen borde utsträckas jämväl

till icke pensionsberättigade grupper av icke-ordinarie personal vid

nämnda verk, dels förslag till pensionering av vissa andra grupper av

icke-ordinarie befattningshavare i statens tjänst, såsom arbetare vid ma­

rinen, personal vid arméns fabriker och verkstäder samt extra personal

vid mynt- och justeringsverket m. fl. Sedan uppdraget sedermera ge­

nom Kungl. Maj:ts beslut den 29 juni 1921 begränsats till att avse alle­

nast kommunikationsverkens icke-ordinarie personal, avgav kommittén

den 6 november 1922 ett betänkande angående tjänstepensioneringens ord­

nande för icke-ordinarie personal vid dessa verk. Betänkandet innefat­

tade dels förslag till kungörelse angående tjänstepension för extra ordi­

narie tjänstemän och stadigvarande arbctarpersonal vid kommunika­

tionsverken, upprättat i enlighet med principerna i kommunikationsver­

kens pensionslag, dels ock förslag till kungörelse angående försäkrings-

pension för viss mindre fast anställd personal vid dessa verk, utarbetat

i anslutning till den på frivilliga avgifter grundade pensionsförsäkrin­

gen. över betänkandet inhämtades yttranden från vederbörande verk.

Genom beslut den 29 juni 1921 tillsatte Kungl. Majit en särskild kom­

mitté, 1921 års pensionskommitté, för utredning beträffande åtskilliga

till pensionsväsendet börande frågor. Till kommitténs beredning över­

lämnades — förutom vissa spörsmål, som numera vunnit sin lösning —

196

dels frågan örn utarbetande av nya pensionsbestämmelser för allmänna

civilförvaltningens ordinarie personal, avsedda att träda i stället för 1907

års civila pensionslag samt de denna lag kompletterande provisoriska

föreskrifter, vilka föranletts av den år 1921 antagna löneregleringen för

statsdepartement och vissa andra verk, dels den sedan länge vilande

frågan om en genomgripande omläggning av den militära pensionerin­

gen, dels ock förutberörda, till kommunikationsverkens lönekommitté ti­

digare hänskjutna frågor angående tjänste- och familjepensionering för

icke-ordinarie personal utom kommunikationsverken.

Kommittén avgav den 18 oktober 1924 betänkande med förslag till

ny civil tjänstepensionslag. Detta förslag avsåg endast ordina­

rie personal och åsyftade att ersätta 1907 års civila pensionslag jämte den­

samma kompletterande provisoriska bestämmelser.

Sedan utlåtanden över nämnda betänkande avgivits av vederbörande

myndigheter, framlades genom proposition nr 153 till 1925 års riksdag

förslag till ny civil pensionslag, i huvudsak grundat på kommittébetän­

kandet. Frågan förföll emellertid genom kamrarnas skiljaktiga beslut.

Med hänsyn till vissa erinringar, som framkommit vid behandlingen

inom riksdagen av nyssnämnda proposition, uppdrog Kungl. Majit den

12 juni 1925 åt 1921 års pensionskommitté att i samband med behandlingen

av den åt kommittén överlämnade frågan örn pensionering av viss stats­

anställd icke-ordinarie personal efter verkställd utredning taga under

förnyat övervägande spörsmålet, huruvida jämväl vid allmänna civilför­

valtningen tjänstepension lämpligen skulle kunna för samma syfte som

vid kommunikationsverken uppdelas i statspension och avgiftspension.

I anledning av det sålunda meddelade uppdraget framlade kommittén i ett

den 30 november 1925 dagtecknat betänkande nytt förslagtillcivil

tjänstepensionslag. Detta förslag upptog icke endast ordinarie

personal vid civilförvaltningen utan även extra ordinarie tjänstemän

samt befattningshavare å extra stat inom nämnda förvaltning ävensom

vissa vid försvarsväsendet anställda, till arbetarpersonal ej hänförliga

civila och civilmilitära icke-ordinarie befattningshavare. I fråga örn

pensions uppdelning i statspension och avgiftspension m. m. byggde för­

slaget icke på samma grunder, som kommit till uttryck i kommunika­

tionsverkens pensionslag.

Till fullgörande av sitt förutnämnda uppdrag i fråga örn pensionering

av viss statsanställd icke-ordinarie personal avgav pensionskommittén

vidare den 30 november 1925 betänkande, innefattande förslag till

pensionering av till arbetarpersonal hänförliga an-

ställningshavare vid försvarsväsendet och allmänna civilförvalt­

ningen. Enligt detta förslag skulle arbetare vid nämnda förvaltnings­

grenar, som vunnit fast anställning med arbetstid av normal omfattning,

erhålla såväl tjänste- som familjepensionsrätt genom anslutning till sta­

tens pensionsanstalt. Pensioneringen skulle vara grundad på avgifts-

plikt.

Sedermera avgav kommittén den 30 juni 1926 utlåtande över kommuni­

kationsverkens lönekommittés förutnämnda betänkande den 6 november

1922 angående pensionering av icke-ordinarie personal vid postverket,

telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk. I detta ut­

låtande framlade pensionskommittén dels förslag till ny tjänste-

pensionslag för korum unikationsverken, innefattande

jämväl föreskrifter rörande pensionering av extra ordinarie och därmed

jämställda tjänstemän vid nämnda verk, dels ock förslag till k u n g ö-

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

197

reise angående rätt till tjänstepension för till arbe­

ta rpersonal hänförliga anställnings havare vid dessa

verk. Kommitténs förslag innebar beträffande icke-ordinarie befattnings­

havare i tjänstemannaställning, vilkas avlöningsförhållanden ordnats i

anslutning till det för ordinarie tjänstemän gällande lönesystemet, att för

dessa befattningshavare skulle i huvudsak tillämpas samma allmänna

pensioneringsgrunder som för ordinarie tjänstemän vid ifrågavarande

verk. För arbetarpersonal skulle pensioneringen ordnas genom vid de

särskilda verken upprättade pensionskassor, avsedda för personal med

fast anställning, för vilken gällde en arbetstid av normal. omfattning.

Till nämnda kassor skulle anställningshavarna erlägga pensionsavgifter.

De nu omnämnda av pensionskommittén utarbetade förslagen, anmäl­

des i statsrådet den 4 september 1926 av dåvarande chefen för finansde­

partementet. Departementschefen förklarade sig därvid finna kommit­

téns förnyade förslag till civil tjänstepensionslag böra, i vad det avsåge

såväl ordinarie tjänstemäns som ock extra ordinarie och därmed jäm­

ställda befattningshavares pensionering, göras till föremål för överar-

betning. Därvid borde särskilt tagas under förnyat övervägande det om-

handlade spörsmålet, huruvida icke det för kommunikationsverken an­

tagna systemet med pensions uppdelning i stats- och avgiftspension borde

vinna tillämpning jämväl för befattningshavare inom den allmänna ci­

vilförvaltningen. Jämväl de av pensionskommittén, uppg jorda, förslagen

till pensionsbestämmelser för arbetarpersonal vid. civilförvaltningen och

försvarsväsendet, till ny pensionslag för kommunikationsverken samt till

bestämmelser angående rätt till tjänstepension för arbetarpersonal vid

sistnämnda verk borde överarbetas.

Med bifall till departementschefens därom gjorda hemställan bemyn­

digade Kungl. Majit den 4 september 1926 chefen för finansdepartemen­

tet att tillkalla högst tre personer för att såsom sakkunniga inom de­

partementet biträda vid överarbetning av det uppgjorda förslaget till .ci­

vil tjänstepensionslag samt av vissa andra pensionsfrågor. Samtidigt

förklarade Kungl. Majit, att de åt 1921 års pensionskommitté meddelade

uppdragen i de delar, desamma icke slutförts, skulle omedelbart upphöra.

De nya sakkunniga, 1926 års pevsionsutredning, avgåvo sedermera dea

29 mars 1927 betänkande med förslag till ny civil pensions-

1 a g m. m. Vidare förehade pensionsutreduingen i enlighet med sitt riup-

drag till behandling frågan örn pensionering av kommunika-

tionsverkens icke-ordinarie personal, och i yttrande den 29 juni 1927

framlades förslag dels till tjänstepensionslag för tjänste­

män vid kommunikationsverken, dels ock till särskilda kuu­

re 1 s e r angående pensio noring av arbetarpersonal vid

nämnda verk. Jämväl det av 1921 års pensionskommitté avgivna

förslaget rörande pensionering av viss arbetarperso­

nal vid förs v arsväs e adot och all m ä niia civilförval t-

ningen blev föremål för övervägande inom pensionsutreduingen, som

den 25 november 1927 avgav betänkande, innefattande nytt förslag i äm­

net.

Enligt de av 1926 års pensionsutredning avgivna förslagen skulle ■—

liksom enligt 1921 års pensionskommittés förslag — extra ordinarie

tjänstemän samt befattningshavare å extra stat och närmast jämförlig

personal i pensionshänseende inordnas under bestämmelserna i den ci­

vila tjänstepensionslagen, respektive kommunikationsverkens pensions­

lag. Med avseende å pensions uppdelning i stats- och avgiftspension samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

198

Kungl. Maj.ts proposition nr 222.

begränsning av avgiftsplikten till visst antal år byggde pensionsutred-

niugens förslag till civil tjänstepensionslag i stort sett på det system, som

antagits för kommunikationsverkens vidkommande, ehuru med vissa av

de särskilda förhållandena inom civilförvaltningen betingade icke ovä­

sentliga modifikationer. Tjänstepensionering av arbetarpersonal vid för-

svarsväsendet och allmänna civilförvaltningen skulle enligt pensionsut-

redningens förslag ordnas på sådant sätt, att för fast anställd personal

med arbetstid av i allmänhet normal omfattning skulle anordnas pen­

sionering grundad på avgifter, vilka jämte statens bidrag skulle ingå

till en särskild kassa, benämnd statens allmänna arbetarpensionskassa

och förvaltad av statens pensionsanstalt. Frågor örn rätt till pension

skulle prövas av pensionsanstalten, men pensioneringen skulle regleras

genom en från pensionsanstaltens reglemente fristående författning, som

uppbyggts icke. på de i nämnda reglemente innefattade huvudgrunderna

utan i tillämpliga delar på de principer, som kommit till uttryck i kom­

munikationsverkens pensionslag. För personal med mindre fast anställ­

ning ävensom viss annan personal, som med hänsyn till avlöningsförhål­

landena kunde anses icke böra åläggas avgiftsplikt, skulle åvägabringas

en jämväl av statens pensionsanstalt omhänderhavd pensionering utan

bidrag från anställningsliavarnas sida. För arbetarpersonal vid kornmu-

nikationsverken skulle tjänstepensioneringen i tillämpliga delar ordnas

på huvudsakligen samma sätt. För fast anställd personal skulle sålunda

anordnas en på avgiftsplikt grundad pensionering genom särskilda vid

. de olika verken upprättade arbetarpensionskassor, omhänderhavda av

verkens styrelser, vilka skulle äga meddela beslut angående pensionering,

bör mindre fast anställd personal skulle anordnas pensionering utan av­

giftsplikt, vilken pensionering skulle omhänderhavas av verkens styrelser.

Körande sättet för ordnandet av familjepensionering för icke-ordina-

rie personal utmynnade pensionsutredningens förberedande undersök­

tas i ett förslag av följande innebörd. För manliga ieke-ordinarie

tjänstemän med rätt till tjänstepension skulle familjepension för efter­

levande änka och barn beredas genom befattningshavarens inträde i ve­

derbörande för ordinarie tjänstemän nu avsedda änke- och pupillkassa.

Kvinnlig ieke-ordinarie befattningshavare med rätt till tjänstepension

skulle för efterlevande barn erhålla pensionsrätt på enahanda villkor och

efter samma grunder, som för ordinarie kvinnliga befattningshavare en­

ligt beslut av 1925 års riksdag stadgats genom kungörelse den 18 juni

1925 (nr 279). Därest det emellertid skulle visa sig omöjligt att på nu an­

givet sätt lösa familjepensionsfrågan för ieke-ordinarie tjänstemän, syn­

tes det närmast böra undersökas, huruvida och i vad mån en av staten

omhänderhavd, gemensam familjepensionering för såväl ordinarie som

ieke-ordinarie befattningshavare inom statens skilda förvaltningsområ­

den skulle kunna genomföras. För sådan till arbetarpersonal luinförlig

manlig eller kvinnlig anställningshavare, vilken erhållit rätt till tjänste­

pension, skulle familjepensionering av efterlevande barn samt, i fråga

örn manlig anställningshavare, jämväl av änka anordnas genom en nyin­

rättad kassa, förslagsvis benämnd »familjepensionskassan för statens ar­

betarpersonal».

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

199

Bilaga B.

Utkast

tm

kungörelse nied föreskrifter angående pensionering av viss

arbetarpersonal i statens tjänst.

§ 1.

1. Pension enligt denna kungörelse må efter prövning i varje särskilt

fall beredas arbetare i statens tjänst, vilken icke enligt annan författning

eller eljest meddelade föreskrifter är berättigad till tjänstepension eller

därmed jämförligt understöd av statsmedel.

2. Såsom allmän förutsättning för beviljande av pension gäller, att stats-

anställningen skall hava utgjort arbetarens huvudsakliga sysselsättning

och förvärvskälla.

§ 2

.

Pension må ej beviljas, där ej arbetaren antingen vid entledigandet

uppnått en levnadsålder av sextio år eller ock före nämnda ålder blivit

till följd av sjukdom, vanförhet eller lyte eller till följd av nedsatt ar­

betsförmåga oförmögen att på ett tillfredsställande sätt utföra honom

åliggande arbete. Ej heller må pension beviljas, såframt ej arbetaren

vid den tidpunkt, då han uppnår sextio års ålder eller dessförinnan ent­

ledigas av anledning som nyss sagts, under sammanlagt minst femton år

innehaft anställning i statens tjänst och därvid gjort sig förtjänt av gott

vitsord.

§ 3.

Pension bestämmes i förhållande till den tid, anställningen omfattat,

till nedan angivna belopp för år räknat:

Pensionsbelopp

Om anställningstiden uppgår till 15 men ej till 20 år...

man

kr.

540

kvinna

kr.

408

»

»

»

»

20

»

»

» 25 » ...

696

528

»

»

»

»

25

»

»

30

»

...

852

648

» »

»

»

30 år eller mera..........

. 1,008

768

§ 4.

Pension utgår från och med dagen näst efter den, då avgång från an­

ställningen ägt rum, till och med den dag, då en månad förflutit efter

pensionstagnrens frånfälle.

200

Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott; vederbörande myn­

dighet likväl obetaget att efter pensionstagarens frånfälle förskottsvis

utbetala återstående pensionsbelopp.

§5.

Pensionstagare, som undergår direkt ådömt frihetsstraff eller är före­

mål för åtgärd, som förklarats skola träda i stället för sådant straff, eller

ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må för den tiden icke uppbära pensio­

nen. Har pensionstagaren anhörig, vilken för sitt uppehälle är beroende

av honom, må den myndighet, som beviljat pensionen, kunna medgiva så­

dan anhörig rätt att uppbära pensionen eller del därav.

§

6

.

Beslutanderätten i frågor, som i kungörelsen avses, tillkommer beträf­

fande arbetare, som är eller senast varit anställd vid postverket, telegraf­

verket, statens järnvägar, statens vattenfallsverk eller domänverket, ve­

derbörande verks styrelse samt beträffande annan arbetare statens pen-

sionsanstalt.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1935, från och med vilken

dag kungörelsen den 8 november 1918 (nr 859) angående pensionering av

förmän och arbetare vid statens järnvägsbyggnader samt statens vatten-

fallsverks byggnadsavdelning upphör att gälla.

Kungl. Majlis proposition nr 222.

Kungl. Maj:ts proposition nr 222.

201

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionen ........................................................................................................................ 1

Förf attningsf örslag:

Förslag till reglemente angående tjänstepension för tjänstemän, till­

hörande den civila statsförvaltningen (civila tjänsepensionsreglementet) 2

Förslag till reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens

tjänst (tjänstepensionsreglementet för arbetare) ......................................... 24

Departementschefens motivering:

Inledning. Behovet av ny pensionslagstiftning ............................................. 30

Huvudgrunderna för en revision av pensionslagstiftningen ...................... 38

Förslaget till civilt tjänstepensionsreglemente:

Vissa allmänna frågor:

Pensioneringssystem......................... 45

Pensioneringens omfattning

............... v.....;/.......... ...............................................................................................

57

Pensionsålder ..................................................................................................... 68

Pensionsunderlag ................................................................................................. 78

Pensionsfonder..................................................................................................... 83

Detaljmotivering till reglementsförslaget ....................................................... 90

Förslaget till tjänstepensionsreglemente för arbetare:

Vissa allmänna frågor............................................................................................ 140

Detaljmotivering till reglementsförslaget ....................................................... 152

Grunder för pensionering av arbetarpersonal, som icke erhåller pensions-

rätt enligt tjänstepensionsreglementet för arbetare ................................... 166

Ekonomisk innebörd av den föreslagna pensionsregleringen...................... 169

Sättet för pensionskostnadernas bestridande .................................................. 176

Följdförfattningar till civila tjänstepensionsreglementet m. m...................... 178

Departementschefens hemställan .............................................................................. 181

Bilagor till statsrådsprotokollet:

Redogörelse för det civila pensionsväsendets utveckling, för nu gällande

pensionsbestämmelsers innebörd samt för pensionsutredningar under

senare år ................................................................................................................... 184

Utkast till kungörelse med föreskrifter angående pensionering av viss

arbetarpersonal i statens tjänst......................................................................... 199

Bihang tiil riksdagens protokoll 1934. 1 sami. Nr 222.

14