2

Kungl . Majda proposition nr 241.

Förslag

till

lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28

september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 29 § 3 morn., 30 § 4 morn., sjätte punkten av an­

visningarna till 30 § samt första punkten av anvisningarna till 54 § kommu­

nalskattelagen den 28 september 1928 skola hava ändrad lydelse på sätt ne­

dan angives:

29 §.

3 mom. För sparbank---------- bildande, grundfond.

Sparbank må jämväl åtnjuta avdrag för bidrag till sparbankernas säker­

hetskassa.

Sparbankernas säkerhetskassa må göra avdrag för utdelning till spar­

bankerna.

30 §.

i mom. För partihandelsbolag, som avses i förordningen den 14 juni

1917 angående försäljning av rusdrycker, skall nettointäkten av handel

med rusdrycker, där den enligt här ovan givna bestämmelser skulle be­

räknats till högre belopp, anses utgöra 5 procent å försäljningssumman för

under beskattningsåret försålda rusdrycker med undantag för vara, vid

vars försäljning bolaget enligt avtal med staten icke äger tillgodoräkna sig

handelsvinst.

För sådant-----------utminuterade rusdrycker.

För utövare-----------försålda tobaksvaror.

Anvisningar

till 30 i

6. Under handeln med rusdrycker inbegripas i 30 § 4 mom. även rening,

förskäring och annan liknande tillverkning av rusdrycker, som ej är att

hänföra till tillverkning av råvara.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 241,

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen

den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 15 § 2 morn., 56 § 1 morn., 101, 103 och 135 §§

samt 145 § 1, 4, 5, 6 och 7 mom. taxeringsförordningen skola hava ändrad

lydelse på sätt nedan angives, samt att i sagda förordning skall införas en

ny paragraf, benämnd 124 a §, av nedan angiven lydelse:

15 §.

2 mom. Ordförande i — ------- av magistraten. I stad utan magistrat, där

debitering av kronoutskylder verkställes av annan än häradsskrivare, skall

erforderligt biträde lämnas av tjänsteman, som ställes till förfogande av

drätselkammaren.

56 §.

1 mom. Granskning av-----------115 §§.

Självdeklaration skall---------- verkställa taxeringen. I fall som i 124 a §

sägs äger ock ombud för besvärsberättigad kommun taga del av själv­

deklaration, vilken legat till grund för sådan taxering av inkomst, som

besvären kunna avse. Den som ----- ----- den skattskyldige.

Då besvär — — — anlitade medhjälpare.

101

Innefattar länsprövningsnämnds----------- prövningsnämndens protokoll.

Har prövningsnämnd jämlikt 123 § 1 eller 4 mom. eller 129 § gjort änd­

ring beträffande fastighetstaxering, skall, i den mån ej delgivning av beslu­

tet sker enligt 100 § 2 morn., genom länsstyrelsens försorg utdrag av nämn­

dens protokoll rörande beslutet för kännedom tillställas, förutom klaganden,

den skattskyldige och, örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid

den tidpunkt till vilken skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den

kommun, där fastigheten är belägen, så ock, där den skattskyldige eller

fastighetens ägare vid berörda tidpunkt baft sin hemortskommun i annat

län, landskamreraren i det länet.

103 §.

Stadgandena i 98 och 100 §§ samt 101 § andra stycket skola hava------ —

20 november.

6

135 $.

Har genom-----------för verkställighet.

Utslag av kammarrätten eller Kungl. Majit beträffande fastighetstaxe-

nng skall, därest utslaget innefattar ändring av prövningsnämndens be­

slut, för kännedom tillställas, förutom klaganden, den skattskyldige och,

örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid den tidpunkt till vil­

ken skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den kommun, där fastig­

heten är belägen, landskamreraren i det län, där fastigheten är belägen, så

ock, där den skattskyldige eller fastighetens ägare vid berörda tidpunkt

haft sin hemortskommun i annat län, landskamreraren i det länet.

145 §.

1 mom. Av statsmedel bestridas:

1) ersättning åt------------------------------------------- i taxeringsnämnderna;

2) ersättning åt-----------i Stockholm;

3) bidrag till------------ det allmänna;

4) gottgörelse för----------- tjänstemän; samt

5) kostnader för taxeringen, vilka omförmälas i 5 och 6 samt 8—12 morn.

bär nedan.

å moni. Efter prövning av de yttranden och framställningar, som in­

kommit jämlikt 2 och 3 morn., bestämmer Kungl. Majit, huru mycket skall

stallas till förfogande för varje länsstyrelse och huru mycket skall till

kommun utanordnas.

Därvid må vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning

åt ordförandena i berednings- och fastighetstaxeringsnämnderna samt åt

de av länsstyrelserna förordnade ledamöterna i fastighetstaxeringsnämn­

derna, för ersättning såvitt angår allmän fastighetstaxering åt kamre­

raren vid överståthållarämbetets avdelning för uppbördsärenden samt

för det i samband med allmän fastighetstaxering jämlikt 15 § 2 mom.

lämnade biträde av städernas tjänstemän jämte vad som utanordnas till

kommuner utgöra sammanlagt högst ett belopp, motsvarande två

hundradels procent av taxeringsvärdet å all fastighet i riket, sådant

detta värde beräknats enligt fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

Vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ord­

förandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna, för ersättning så­

vitt angår årlig taxering åt kamreraren vid överståthållarämbetets av­

delning för uppbördsärenden samt för det i samband med taxeringsar-

betet jämlikt 15 § 2 moni. lämnade biträde av städernas tjänstemän

jämte vad som utanordnas till kommuner må sammanlagt utgöra högst

ett belopp, motsvarande fyra procent av summan av inkomst- och för­

mögenhetsskattens grundbelopp för hela riket, sådan denna summa be­

räknats enligt taxeringsnämndernas beslut.

Vid fördelningen mellan de till ersättning berättigade av till länssty-

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

7

reise anvisat belopp bör fästas avseende på den för de särskilda uppdra­

gens utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och arbete,

och bör i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersättning, som

kan hava blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kommunen av

statsmedel gottgjord. Särskilda föreskrifter angående fördelningen må

av Kungl. Majit meddelas. Med iakttagande härav bestämmes fördel­

ningen av länsstyrelsen.

5 mom. Till gäldande av de av fastighetsprövningsnämnds, iänspröv-

ningsnämnds eller Stockholms stads prövningsnämnds arbeten föranledda

utgifter, såsom gottgörelse åt tjänsteman, som jämlikt 16 § 2 mom. för­

ordnats att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning

för biträde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för pro­

tokoll- och längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för

uppassning hos nämnden, må vederbörande länsstyrelse, såvitt ej nedan

annorlunda stadgas, använda erforderligt belopp. Kungl. Majit äger ut­

färda särskilda föreskrifter rörande dispositionen av medel för ändamål,

som nu sagts.

6 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller un­

dersökning gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda föreskrif­

ter rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Majit må finna nö­

digt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkunnige bi­

trätt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna ombudet

hos samma nämnd, av Kungl. Majit.

7 mom. Uppgift rörande de jämlikt 4, 5 och 6 mom. till olika personer ut­

betalda ersättningsbeloppen, avseende tiden från och med den 1 december

föregående år till november månads utgång, skall årligen före den 15

december av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934 men skall vad angår

56 (§ 1 morn., 101 §, 103 §, 124 a § samt 135 § ej tillämpas såvitt fråga är

om taxering av fastighet för tidigare år än 1933.

De uppgifter, som jämlikt 145 § 7 mom. skola till finansdepartementet

insändas före den 15 december 1934, skola avse tiden från och med den 1

november 1933 till utgången av november månad 1934.

Kungl. Majlis proposition nr 241.

8

Kungl. Maj:t8 -proposition nr 241.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den

14 juni 1933 (nr 357) om åsättande i vissa fall av särskilt

uppskattningsvärde å fastighet

Härigenom förordnas, att 13 § förordningen den 14 juni 1933 om åsät­

tande i vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet skall i nedan

angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

13 $.

Ordförande i---------- nödigt meddela. Örn ersättning till sakkunnig, som

biträtt vid uppskattningen, gäller vad i 145 § 6 och 8 mom. taxeringsförord-

ningen sägs. Av landsting-----------är stadgat.

Denna förordning träder i kraft dagen efter den, då förordningen, enligt

därå meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssam­

ling.

10

Kungl. May.ts proposition nr 241.

ningen till trettio miljoner kronor, skall liela avkastningen efter samma

grund utdelas. I övrigt äger sparbank, så länge kassan består, ej göra gäl­

lande någon rätt till kassans tillgångar. Frågan hur vid kassans likvida­

tion skall förfaras med nämnda tillgångar Ilar lämnats oreglerad. Spar­

banks rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid dess

upplösning må ej uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper eller

överlåtas annorledes än i samband med överlåtelsen av sparbankens rörelse

å annan sparbank. Kassan förvaltas av en styrelse, utsedd av Konungen

och sparbankerna. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1935.

Något undantag från tillämplighetsområdet för lagen örn ekonomiska

föreningar har i anledning av kassans inrättande icke ansetts böra göras;

kassan har således icke ansetts såsom ekonomisk förening.

Körande de beskattningsspörsmål, som kunde uppställa sig i samband

med bildandet av sparbankernas säkerhetskassa, upprättades inom finans­

departementet en den 3 februari 1934 dagtecknad promemoria, som remit­

terades till kammarrätten för yttrande. I promemorian behandlas bland

annat frågan, huru med tillämpning av gällande bestämmelser beskatt­

ningen av kassan skulle ställa sig. I sådant avseende anföres;

»Enligt nämnda bestämmelser blir kassan såväl statligt som kommunalt

skattskyldig för all sin inkomst. Som intäkter för kassan äro att räkna

kassans ränteintäkter, vilka torde vara att anse som intäkter av rörelse.

Bidragen från sparbankerna, genom vilka bidrag kassans kapital

successivt bildas, synas icke kunna anses som skattepliktig intäkt,

även örn -— enligt vad nedan utvecklas — beloppet av nämnda bidrag

torde få avdragas vid beräkning av sparbanks inkomst. Som avdragsgilla

utgifter äro naturligen att räkna förvaltningskostnader. Däremot torde

som omkostnader icke böra få avdragas medel, som kassan i enlighet med

sitt ändamål utbetalar till nödställda sparbanker eller till insättare. Ut­

delning till sparbank av avkastning synes vara att likställa med en

juridisk persons utdelning till sina medlemmar och torde sålunda ej böra

få avräknas. Avkastning, som utdelas till sparbank, skulle alltså bliva

föremål för dubbel beskattning, i det den nämligen skulle beskattas dels

hos kassan dels hos sparbanken.

Skattskyldighet för förmögenhet synes icke åvila kassan, då kassan —

lika litet som sparbank — synes vara att hänföra till de i 12 § 1 mom. b)

förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälda kate­

gorier av skattskyldiga.

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för kassan lärer vara att beräkna

enligt 18 § e) nyssnämnda förordning. Skatten blir sålunda proportionell,

varjämte frihet från kommunal progressivskatt och utjämningsskatt kom­

mer att åtnjutås.»

Härefter yttras i promemorian följande:

»Beträffande spörsmålet, huruvida frihet från skyldighet att erlägga

skatt för inkomst bör medgivas kassan, må anmärkas, att dylik frihet icke

synes vara av någon väsentlig betydelse i fråga örn kassans förmåga att

fylla det med inrättandet av densamma avsedda ändamålet. Kassan avser

att tillgodose huvudsakligen ett sparbanksrörelsens eget intresse och lika

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

litet som sparbank undantages från beskattning synes beträffande den sär­

skilda form för sparbankernas verksamhet, som kassan kan anses represen­

tera, skattefrihet böra föreligga.

Däremot torde vara lämpligt att redan nu undanröja den dubbelbeskatt­

ning som kommer att föranledas därav, att kassan icke äger rätt att vid

inkomstberäkningen avdraga till sparbank utbetald utdelning, medan dylik

utdelning tages till beskattning bos sparbanken. Skäl för att beskatta ett

utdelat belopp såväl bos kassan som bos sparbanken synes icke föreligga.

Då det icke torde böra ifrågasättas, att de olika sparbankernas hemorts­

kommuner frånkännes rätt att taga nämnda utdelning till beskattning,

synes undanröjande av berörda dubbelbeskattning böra ske i den i och för

sig naturliga formen, att kassan berättigas att vid beräkning av sin rö­

relseinkomst åtnjuta avdrag för utdelning, som utbetalts till sparbank.

Bestämmelse härom torde —-------böra införas i 29 § 3 mom. kommunal­

skattelagen. Någon ändring i förordningen örn statlig inkomst- och för­

mögenhetsskatt är icke erforderlig, utan blir bestämmelsen utan vidare

tillämplig i avseende å taxering till dylik skatt.

Skattefrihet för förmögenhet skall som nämnts enligt gällande bestäm­

melser tillkomma kassan.»

I promemorian behandlas slutligen frågan örn sparbankernas rätt till

avdrag för bidrag till kassan. Härom anföres följande:

»Vad slutligen angår det framförda förslaget, att sparbank måtte berät­

tigas att vid beräkning av sin inkomst avdraga beloppet av till kassan

utbetalt bidrag, så synes bestämmelse härom icke erforderlig, enär redan

med tillämpning av gällande bestämmelser rätt till avdrag för berörda

belopp torde tillkomma sparbank. Närmast till bands ur sparbankernas

synpunkt ligger att betrakta ifrågavarande bidrag som omkostnader för

rörelsens bedrivande. Såsom sådana lära bidragen böra bokföras i spar­

bankens räkenskaper, efter som någon på grund av bidragen grundad rätt

icke får i sparbankens räkenskaper uppföras såsom tillgång. Möjligen

skulle man delvis kunna betrakta bidragen som ersättning för förvärv av

rätt till framtida utdelning, men även örn man anlägger detta betraktel­

sesätt synes man ej komma till annat resultat äu att beloppet av bidrag

belt får avdragas vid inkomstberäkningen, enär föreskriften att rätten

till utdelning ej får uppföras som tillgång kan anses innebära, att vär­

det av nämnda rätt skall omedelbart avskrivas.»

I kammarrättens yttrande i anledning av nu omförmälda promemoria

göres ingen erinran mot vid promemorian fogat förslag till ändrad lydelse

av 29 § 3 mom. kommunalskattelagen oell förklaras promemorian i övrigt

endast föranleda det yttrande, att, då olika meningar möjligen skulle kunna

uppstå därom, huruvida med tillämpning av gällande bestämmelser spar­

bank må vid beräkningen av sin inkomst åtnjuta avdrag för till säkerhets­

kassan utbetalt bidrag, kammarrätten ifrågasatte, örn icke till undanrö­

jande av tveksamhet härutinnan uttrycklig bestämmelse, innefattande dy­

lik avdragsrätt för sparbank, borde införas i nämnda lagrum.

Till det i berörda inom finansdepartementet utarbetade promemoria Departements-

framlagda förslaget rörande lösning av vissa beskattningsfrågor, som upp-

ställa sig i samband med frågan örn bildandet av sparbankernas säkerhets-

11

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

kassa, kan jag i huvudsak ansluta mig. Det är, om man sä vill uttrycka sig,

en utbruten del av sparbankernas tillgångar, som hopsamlas hos kassan.

När sparbankerna själva ej äro befriade från skattskyldighet för ränta på

sina fonder, synas ej heller motsvarande räntor å säkerhetskassans fonder

böra vara skattefria. När fonderna en gång uppnått den storlek, att avkast­

ning därav kan utdelas till sparbankerna, kommer emellertid dylik avkast­

ning att beskattas hos dessa, och kassan bör därför göras i motsvarande

man skattefri. Uttryckligt stadgande i sådant avseende föreslås.

Vad åter angår frågan örn rätt för sparbankerna att åtnjuta avdrag

för bidrag till säkerhetskassan, delar jag den uppfattningen att sådant av­

drag bör medgivas. Kammarrätten har ifrågasatt, huruvida ej uttryck­

lig bestämmelse härom bör meddelas. Då det måhända skulle kunna gö­

ras gällande, att den delaktighet i säkerhetskassan, som förvärvas av spar­

bank, är att hänföra till sådana tillgångar för stadigvarande bruk, för

vilka avskrivningsavdrag ej är enligt gällande lag medgivet, biträder jag

detta kammarrättens förslag.

Beskattningen av partihandelsbolag, som avses i förordningen

angående försäljning av rusdrycker.

Enligt 30 § 4 mom. första stycket i kommunalskattelagen skall för så­

dant i 12 § förordningen den 14 juni 1917 (nr 340) angående försäljning av

rusdr

5

rcker omförmält bolag, som bedriver partihandel med rusdrycker,

nettointäkten av handel med rusdrycker, där den enligt förut i lagen giv­

na bestämmelser skulle beräknats till högre belopp, anses utgöra 5 pro

cent å försäljningssumman för under beskattningsåret försålda rusdryc­

ker. I anvisningarna till 30 § förklaras under punkt 6, dels i första styc­

ket, att under handel med rusdrycker inbegripas även rening, förskä-

ring och annan liknande tillverkning av rusdrycker, som ej är att hän­

föra till tillverkning av råvara, dels ock i andra stycket, att vid tillämp

ning av nämnda bestämmelse skall i försäljningssumman icke inräknas

försäljningssumman för varor, vilka bolaget kan ha försålt till annat

partihandelsbolag.

Till förklaring av dessa stadganden bör även erinras, att enligt punkt 5

av anvisningarna till 18 § skall för partihandelsbolag, som nyss nämnts,

handeln med rusdrycker anses utgöra särskild förvärvskälla. Det är en

dast den i sådan förvärvskälla erhållna nettointäkten, som enligt berörda

bestämmelse begränsats till sin storlek; har bolaget annan förvärvskälla,

skall inkomsten härav beräknas efter eljest gällande regler. Detta gäller

exempelvis i fråga om den av det nuvarande partihandelsbolaget, aktie­

bolaget Vin- & Spritcentralen, bedrivna tillverkningen av råbrännvin vid

egna brännerier.

Genom proposition nr 232 har Kungl. Majit förelagt innevarande års

riksdag förslag till nyreglering i åtskilliga avseenden av partihandeln

13

med sprit av olika slag. Förslaget går bland annat ut på att spritcen­

tralen skulle bliva partihandlare såväl enligt rusdrycksförsäljningsför-

orönnigen som enligt förordningen den 1 juli 1918 (nr 508) angående han

del med skattefri sprit samt att i sistnämnda avseende partihandlarens

verksamhet skulle, i förhållande till vad nu gäller, utvidgas att avse även

motorsprit. För genomförande härav föreslås ändringar i nämnda båda

förordningar samt i förordningen den 11 juni 1926 (nr 207) angående till­

verkning och beskattning av brännvin. I propositionen begäres vidare,

att riksdagen måtte bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa överenskom­

melse med spritcentralen örn ordnande av avsättningsförhållandena för

inom riket tillverkad sprit i huvudsaklig överensstämmelse med av mig

i yttrande till statsrådsprotokollet angivna riktlinjer. Dessa riktlinjer

innehålla bland annat, att priset vid spritcentralens utförsäljning av sprit

för olika ändamål i stort sett skall beräknas efter priset på råspriten med

tillägg av kostnaderna för den färdiga varans framställning samt lagrings-

och förvaltningskostnader ävensom skälig handelsvinst, dock med den mo­

difikationen att vid bestämmande av priset för skattefri sprit icke må be­

räknas handelsvinst.

Därest berörda förslag, vilket avses träda i kraft den 1 oktober 1934,

Departement

blir genomfört, torde härav påkallas någon jämkning i bestämmelserna i cf,efen-

30 § kommunalskattelagen med tillhörande anvisningar. Frånsett att des­

sa bestämmelser förutsätta möjligheten av flera partihandelsbolag, bygga

desamma nämligen på den förutsättningen, att vederbörande partihan­

delsbolag såsom nu är fallet tillgodoräknar sig handelsvinst å hela sin för­

säljning. Enligt föreliggande förslag skulle spritcentralens försäljning

emellertid utvidgas att omfatta — utöver den nuvarande försäljningen

enligt rusdrycksförsäljningsförordningen, varvid handelsvinst alltjämt

finge utgå — jämväl försäljning enligt förordningen angående handel

med skattefri sprit, vid vilken försäljning bolaget icke skulle beräkna han­

delsvinst. Då denna skillnad avses att komma till uttryck i ett mellan

staten och spritcentralen träffat avtal, synes berörda stadgande i 30 § 4

morn. böra ändras på det sätt, att i den däri omförmälda försäljningssum­

man för försålda rusdrycker förklaras icke skola inräknas försäljnings­

summan för vara, vid vars försäljning bolaget enligt avtal med staten

icke äger tillgodoräkna sig handelsvinst. Vidare bör andra stycket under

punkt 6 i anvisningarna utgå.

Beskattning av viss utdelning från kooperativa föreningar.

1 en den 13 november 1933 dagteeknad, till finansdepartementet inkom

men skrivelse har länsstyrelsen i Västmanlands län hemställt örn sådan

ändring av gällando skattelagstiftning, att återbäring från kooperativ

centralorganisation till kooperativa föreningar ej må undgå beskattning.

1 skrivelsen an föres i huvudsak:

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

»Uti 29 § 2 mom. av kommunalskattelagen av den 28 september 1928

stadgas följande.

Har kooperativ förening av vinsten å sin kooperativa verksamhet läm­

nat sina kunder, vare sig de tillhört föreningen eller icke, pristillägg, ra­

batt eller annan sådan utdelning i förhållande till gjorda köp eller för­

säljningar, må föreningen njuta avdrag för dylik utdelning.

Enligt 54 § i samma lag äro bland andra svenska ekonomiska förenin­

gar, som icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrö­

relse, frikallade från skattskyldighet för bland annat utdelning frän

svenska ekonomiska föreningar.

På grund av dessa stadganden är den återbäring, som sker från koope­

rativa förbundet till kooperativa föreningar, icke beskattningsbar hos för­

bundet, och ej heller föreningarna, som mottagit återbäringen, behöva er­

lägga skatt därför. På detta sätt bliva årligen avsevärda belopp undan­

dragna beskattning. Avskrift av ett utslag i regeringsrätten i ärendet bi­

fogas.

Förhållandet anmärktes av kungl, kammarrätten uti dess yttrande den

28 augusti 1928, uti hithörande del intaget i Kungl. Maj:ts proposition nr

142 till 1930 års riksdag sid. 38—39. Kammarrättens yttrande i nu ifråga­

varande del lyder:

'Enligt 54 § med anvisningar, sådana dessa formulerats i 1928 års pro­

position, äro svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, som

icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse, In­

tagna från skattskyldighet för all slags utdelning från svenska aktiebo­

lag, bankbolag och ekonomiska föreningar. Det enda undantaget, som

gäller viss del av utdelning från bostadsföretag, vilken uppburits efter

annan grund än i förhållande till aktie eller andel, bekräftar den givna

regelns allmängiltighet. Emellertid äro företag, som lämna utdelning, i

åtskilliga fall själva befriade från skattskyldighet för den del av den egna

inkomsten, som åtgår till utdelning, nämligen dels bostadsföretag enligt

24 § för viss utdelning (som utgått till delägare i form av bostad eller

annan förmån samt utdelning, som utgått annorledes än å andel eller

aktie), dels ock i beskattningshänseende kooperativa föreningar enligt

29 § 2 mom. för rabatter eller pristillägg. För mottagaren blir sådan ut­

delning från bostadsföretag städse intäkt av annan fastighet (24 §), och

utdelning i form av rabatter eller pristillägg från kooperativ förening

anses, örn mottagaren driver jordbruk eller rörelse, under viss förutsätt­

ning som intäkt av jordbruksfastighet eller av rörelse (sjätte punkten av

anvisningarna till 21 § och fjärde punkten av anvisningarna till 28 §).

Utdelningar, som nu åsyftas, böra icke göras skattefria hos mottagaren,

örn denne är aktiebolag eller ekonomisk förening, ty då blir intäkten

obeskattad såväl hos det företag, som giver, som hos det företag, som

mottager utdelningen. Något sådant har säkerligen ej heller avsetts med

ifrågavarande stadgande, som blott har till ändamål att undanröja den

s. k. kedjebeskattningen. Kammarrätten anser sig därför icke kunna un­

derlåta att hemställa, att erforderlig ändring i 54 § med anvisningar sna­

rast möjligt måtte åvägabringas.’

Vederbörande departementschef yttrade i anledning av detta kammar­

rättens uttalande följande:

'Enär frågan örn aktiebolagens, bankbolagens, kommanditbolagens och

de ekonomiska föreningarnas beskattning är föremål för utredning av

¹⁴

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

särskilda sakkunniga (1928 års bolagsskatteberedning) oell, enligt vad jag

har mig bekant, de sakkunniga hava sin uppmärksamhet riktad på det

av kammarrätten påpekade förhållandet, finner jag övervägande skäl tala

för att med prövning av frågan örn ändring av berörda stadgande må

anstå, till dess ämnet i annat sammanhang kommer under Kungl Ma lits

behandling.’

Sedermera har bolagsskatteberedningen den 18 december 1931 avlämnat

sitt betänkande utan att, såvitt befallaingshavanden kunnat finna, nu före­

varande fråga där blivit föreslagen till lösning annat än i sammanhang

med omläggning av kooperativa föreningars skattskyldighet. I varje fall

har beredningens förslag icke lett till någon ändring av gällande lag uti

nu förevarande fall.»

Länsstyrelsen framhåller vidare, att det icke är små summor, som på

detta sätt undgå beskattning, och påpekar, att Kooperativa förbundet på

sätt ett skrivelsen bilagt brev utvisade, vore av den uppfattningen, att be­

skattning bör äga rum.

I avgivet yttrande i anledning av denna framställning har Kooperativa

förbundet anfört:

»Då Kooperativa förbundet anmodats inkomma med yttrande över av

Konungens befalluingshavande i Västmanlands län föreslagen föränd­

ring av 54 § i kommunalskattelagen av den 28 september 1928, vill för­

bundet med erinran därom, att förbundet, alltsedan nu gällande bestäm­

melser trätt i kraft, uppmanat till förbundet anslutna konsumtionsför­

eningar att till beskattning upptaga av föreningarna uppburna återbä-

ringsbelopp på deras köp från förbundet, framhålla, att förbundet i prin­

cip intet har att erinra mot en sådan ändring av 54 §, som här föreslagits.

Oavsett att lagens nuvarande avfattning givit konsumtionsföreningar­

na tillfälle att icke deklarera för de ifrågavarande återbäringsbeloppen,

har dock veterligen det ojämförligt största antalet föreningar upptagit

beloppen i fråga i sin deklaration. Att några av de större konsumtions­

föreningarna begagnat sig av sin lagliga rätt att icke i deklarationen

upptaga beloppen i fråga, får ses mot bakgrunden därav, att den för eko­

nomiska föreningar gällande skatteprogressionen drabbar de stora eko­

nomiska föreningarna synnerligen hårt och på ett sätt, som säkerligen

icke kunde förutses vid den tidpunkt, då bestämmelserna i detta avseen­

de fastställdes. Det vore önskvärt, att de svårartade ojämnheterna i det

de ekonomiska föreningarna påvilande skattetrycket kunde upphävas. Då

ett obetingat bifall till det av Konungens befallningsliavande i Västman­

lands län framställda förslaget kommo att ytterligare accentuera det re­

dan förut starkt kännbara, alltför hårda skattetrycket för de större eko­

nomiska föreningarna, synes det förbundet vara rimligt, att man samti­

digt med genomförandet av den föreslagna förändringen verkställer en

sådan förändring av de för de ekonomiska föreningarna gällande beskatt -

ningsbestämmelsorna, att de uppenbart orimliga verkningarna av den nu­

varande progressionen undanröjas.»

Yttrande i ärendet har jämväl inhämtats från Överståthållarämbetet.

Då det måste anses såsom ett missförhållande, att återbäringar av ifråga­

varande slag icke beskattas vare sig lins Kooperativa förbundet elior mot­

tagaren, finge ämbetet tillstyrka en lagändring i förslagets syfte.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

15

Departements­

chefen.

I det av bolagsskatteberedningen den 18 december 1931 avgivna betän­

kandet var, i motsats till vad länsstyrelsen i Västmanlands län antagit,

den förevarande frågan föremål för förslag. Beträffande punkt 1 av an­

visningarna till 54 § kommunalskattelagen föreslogs nämligen sådan änd­

rad lydelse att, förutom utdelning från bostadsförening och bostadsaktie­

bolag för vilken bostadsförening åtnjutit avdrag, jämväl utdelning från

kooperativ förening, för vilken den utdelande föreningen erhållit avdrag,

skulle vara undantagen från den eljest gällande friheten från s. k. kedje-

beskattning för den som mottoge utdelningen.

Det anfördes i motiveringen, bland annat, att omformuleringen rådde

bot för den i Kungl. Maj:ts proposition nr 142 år 1930 berörda oegentlighe-

ten, att skattefrihet i visst fall förelåge för det företag, som mottoge utdel­

ning, ehuru det utdelande företaget för densamma vore berättigat till av­

drag (t. ex. konsumentförening för rabatt från Kooperativa förbundet).

I de avgivna yttrandena över bolagsskatteberedningens betänkande har

förslaget i ifrågavarande punkt ej varit föremål för särskilt uttalande.

Den skattefrihet, som uti länsstyrelsens i Västmanlands län förut åter-

givna skrivelse påtalats, lärer från början knappast hava varit avsedd,

ehuru kommunalskatlelagen kommit att erhålla en sådan lydelse, att å

ena sidan Kooperativa förbundet och med detta likartade sammanslut­

ningar i egenskap av kooperativa föreningar erhöllo rätt att göra avdrag

för återbäring till sina medlemmar, men att å andra sidan dessa medlem­

mar, där de själva voro föreningar, kommo i åtnjutande av skattefrihet för

rabatterna därför att dessa voro att hänföra till »utdelning». När denna

fråga gjordes till föremål för ett uttalande av chefen för finansdeparte­

mentet vid anmälan av proposition nr 142 till 1930 års riksdag, återgivet i

länsstyrelsens skrivelse, kunde det antagas, att frågan örn kooperationens

beskattning i ett större sammanhang skulle komma att inom kort uppta­

gas till statsmakternas prövning. Kända förhållanden hava emellertid

skapat ett sådant läge, att frågan om aktiebolagens och de ekonomiska

föreningarnas beskattning måst tills vidare skjutas åt sidan. Då man

ej för närvarande kan våga förutsäga, när detta spörsmål kan föras

till sin lösning, anser jag det lämpligt att berörda specialfråga nu blii

föremål för särskilt förslag. Samtliga de som yttrat sig i frågan, Koope­

rativa förbundet inbegripet, hava ej haft något att erinra mot en änd-.

ring. Kooperativa förbundet har härvid ansett rimligt, att samtidigt skatte

tariffen för de ekonomiska föreningarna bleve ändrad. Att nu utbryta den­

na fråga ur det större sammanhang, i vilket den bör lösas, synes mig dock

ej möjligt.

Dagtexten synes kunna ändras på i huvudsak det sätt, som föreslagits a^

bolagsskatteberedningen, genom omformulering av första punkten av an­

visningarna till 54 § kommunalskattelagen, vilken på grund av stadgande

i 3 § andra stycket förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

äger motsvarande tillämpning för sistnämnda skatt.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

17

Om rätt att vid ändring av fastighetstaxering erhålla ändring i därav

beroende taxering av inkomst och förmögenhet.

Enligt gällande kommunalskattelag kar kommunalbeskattningen i fråga

örn fastigheterna utformats enligt det så kallade garantiskattesystemet.

Detta innebär att till kommunen erlägges fastighetsskatt för inom den­

samma belägna fastigheter efter en för varje fastighet till viss procent av

fastighetens taxeringsvärde beräknad inkomst, oavsett örn fastigheten i

verkligheten lämnat denna inkomst eller icke. Till grund för detta sy­

stem ligger den uppfattningen, att inom kommunen belägna fastigheter

böra, trots växlande konjunkturer, garantera kommunen en viss minimi-

inkomst att beskatta. Men å andra sidan äger vederbörande skattskyldige

fastighetsägare att såsom ersättning för den sålunda påförda fastig­

hetsskatten såväl vid beräknandet av den inkomst, som en viss fastighet

i verkligheten lämnat och för vilken kommunal inkomstskatt skall utgö­

ras, som ock vid beräknandet av inkomst av rörelse, i vilken fastighets­

skatt underkastad fastighet använts, åtnjuta avdrag för det belopp, som

blivit beskattat genom fastighetsskatten (s. k. procentavdrag). Enligt

föreskrift i nyssnämnda lagrum skall också omförmälda avdrag — utom

för visst angivet fall — beräknas efter det taxeringsvärde, som åsatts

fastigheten året näst före taxeringsåret.

I en till finansdepartementet den 21 juni 1933 inkommen framställning

har styrelsen för Svenska landskommunernas förbund anfört i huvudsak

följande:

Jämlikt 30 § 5 mom. kommunalskattelagen jämfört med 45 § samma

lag skall vid taxering till kommunal inkomstskatt från nettointäkten av

rörelse avdragas fem procent av taxeringsvärdet året näst före taxerings­

året å fastighet, som använts i förvärvskällan. Beträffande inkomst av

jordbruksfastighet och av annan fastighet återfinnas motsvarande bestäm­

melser i 23 § 2 mom. och 26 § 2 mom. samma lag. Det taxeringsvärde,

varå procentavdraget beräknas, blir sålunda det, som fastighetspröv-

ningsnämnden vid den senast verkställda fastighetstaxeringen bestämt,

och detta gäller jämväl för den händelse, att den skattskyldige överklagat

fastighetsprövningsnämndens beslut med yrkande örn nedsättning i taxe­

ringsvärdet. Örn besvären helt eller delvis bifallas och taxeringsvärdet

nedsättes, är fastighetsägaren emellertid berättigad att återbekomma de

kommunalutskylder, som belöpa å det belopp, varmed taxeringsvärdet

nedsatts. Att den skattskyldige vid inkomsttaxeringarna fått åtnjuta av­

drag med fem procent å det av fastighetsprövningsnämnden bestämda högre

värdet, fritager icke kommunen från skyldighet att verkställa berörda

restitution. Enligt vad till styrelsens kännedom kommit hade denna brist

Bihang lill riksdagens protokoll 1934. i sami. Nr 2M.

-

18

Kunni. Maj.ts proposition nr 241.

i lagstiftningen i ett flertal fall förorsakat avsevärda skatteförluster för

kommunerna. Visserligen hade; för att mildra olägenheterna av denna

krist i lagstiftningen det vidtagits åtgärder för att få fram ett hastigare

slutligt avgörande av fastighetstaxeringsmålen bland annat genom att

göra kammarrätten till sista instans oell där inrätta ett förtursförfaran-

de för dessa mål, och ägde kommunerna möjlighet att vid ifrågasatta

nedsättningar av taxeringsvärden, vilka kunde tänkas komma att påverka

inkomsttaxeringarna, reservationsvis överklaga de senare för att på så

sätt hålla sin rätt till talan öppen. Men trots de åtgärder, som sålunda

vidtagits för att vinna ett hastigare avgörande av fastighetstaxerings­

målen i kammarrätten, hade dock ett stort antal av de besvär, som an­

förts över 1928 års fastighetstaxering, icke avgjorts av kammarrätten

förrän under år 1931. Detta visade, att om kommunerna velat ge­

nom reservationsbesvär hålla sin talan öppen, de måst reservationsvis

överklaga ett högst avsevärt antal inkomsttaxeringar. Prövningen av ett

så stort antal reservationsbesvär skulle icke kunnat ske utan avsevärda

kostnader för statsverket. Hittills hade kommunerna i stor utsträckning

underlåtit att överklaga inkomsttaxeringarna, men örn lagändring

ej korinne till stånd, ansåge sig styrelsen nödsakad att i anledning av 1933

års fastighetstaxering vid följande årens inkomsttaxeringar på ett effek­

tivt sätt fästa kommunernas uppmärksamhet å förhållandet och uppmana

dem att inrätta sig därefter. Att härigenom åtskilliga onödiga besvär

komme att anföras, vilka skulle belasta besvärsinstanserna, kunde ej und­

vikas.

Enligt styrelsens mening kunde en rationell lösning av frågan vinnas

endast om vederbörande kommun befriades från skyldighet att verkställa

restitution i anledning av nedsatt taxeringsvärde i den mån nedsättningen

borde föranleda höjning av påföljande års inkomsttaxering. Styrelsen

hemställde därför, att bestämmelser måtte utfärdas av dylikt innehåll,

samt att skattskyldig, som sökte restitution, skulle vara skyldig att vid

ansökningen foga av landskamreraren eller annan tjänsteman å fastställt

formulär utfärdat bevis, utvisande antalet skattekronor och skatteören

samt vägfyrk, varå restitution borde beräknas. Huru styrelsen i övrigt

tänkt sig berörda förfarande, utvecklas närmare i framställningen.

Även andra utvägar för avhjälpande av ifrågavarande missförhållan­

de vore tänkbara, men dessa vore behäftade med, bland annat, den olägen­

heten, att de icke enligt gällande bestämmelser örn ränta vid restitution

av utskylder skyddade kommunen mot orättmätig ränteförlust.

Rörande denna framställning hava efter remiss utlåtanden avgivits av

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus

samt Örebro län ävensom kammarrätten.

Överståthållarämbetet kunde icke finna annat än att visst fog förefun-

nes för åtgärders vidtagande i anledning av framställningen. Det före­

slagna sättet härför, som innebure att en länsstyrelsens tjänsteman skulle

19

fastställa en ny taxering i stället för den av beskattningsnämnd åsätta,

syntes emellertid icke stå i god överensstämmelse med i övrigt gällande

bestämmelser. Ämbetet ville ifrågasätta, huruvida icke i analogi med

vad som gällde enligt 129 § taxeringsförordningen taxeringen i förekom

mande fall kunde ändras av prövningsnämnd efter anmälan av land skam

läraren eller den skattskyldige.

Länsstyrelsen i Uppsala län anförde, att det i framställningen omförmäl-

da förhållandet otvivelaktigt utgjorde en svaghet i gällande beskattnings-

system, föranledd ej av ett förbiseende utan av processuella skäl. Ett snab­

bare avgörande av fastighetstaxeringsmålen torde kunna i framtiden för­

väntas. Olägenheter av omförmält slag framstode för övrigt även beträf­

fande förmögenhetsberäkningen. Utan utredning syntes ej möjligt att över­

blicka problemet från alla de synpunkter som tarvade beaktande. Det i

framställningen framlagda förslaget föranledde starka betänkligheter. Det

mäste anses principiellt icke tillrådligt att administrativa organ finge

verkställa jämkning av beskattningsmyndigheters beslut. Länsstyrelsen

avstyrkte därför att förslaget i befintligt skick Indes till grund för lag­

stiftning.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län antoge, att med hänsyn till

innehållet i den gjorda framställningen den förevarande frågan skulle

komma att få så stor betydelse taxeringstekniskt och ur arbetssynpunkt,

att densamma icke borde lämnas åsido. Det framlagda förslaget vore

emellertid otillräckligt, då det ej tillgodosåge den skattskyldiges intresse

att vid höjd fastighetstaxering erhålla ökat procentavdrag, och föranledde

för övrigt en bestämd erinran mot att låta tjänstemän i denna sin egen­

skap ändra taxeringarna. Taxeringsförordningens 129 § anvisade ett

tänkbart förfaringssätt. Emellertid borde ej rimligtvis varje bagatell-

ändring i fråga om fastighetstaxeringen föranleda undersökning av in­

komsttaxeringen. I sådant avseende föresloges, att ändring av taxerings­

värde med mindre belopp än 20,000 kronor ej skulle föranleda dylik åt­

gärd. Att prövningsnämndens beslut örn dylik ändring i inkomsttaxe­

ringen befordrades till verkställighet till vederbörande i eljest vanlig ord­

ning torde medföra förenkling samt större ordning och reda i förfaran­

det än vad förbundets förslag innebure.

Länsstyrelsen i Örebro län erinrade till en början örn behovet av ut­

tryckliga bestämmelser örn räuteberäkning vid restitution av kommunal-

utskylder. Att åtgärder i det i framställningen angivna syftet vore av

behovet i hög grad påkallade framginge av flera fall, som under se­

nare år inträffat. Örn det sålunda vore ostridigt att en ändring av gäl­

lande bestämmelser vore icke blott önskvärd utan nödvändig, kunde tve­

kan råda beträffande sättet för ändringen. Det i framställningen i så­

dant avseende framlagda förslaget mäste härvid uteslutas. En taxerings-

ändring borde ske av de för detta ändamål fungerande myndigheterna.

Ett eftertaxeringsförfarande vore tänkbart meri mindre lämpligt. När-

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

20

mast till bauds syntes ligga, att kammarrätten vid ändring av fastighets­

taxering automatiskt vidtoge vederbörlig ändring i därav beroende in­

komsttaxeringar. Häremot kunde dock invändas, bland annat, att veder­

börliga deklarationer ej vore tillgängliga för kammarrätten ävensom att

kammarrättens arbetsbörda skulle väsentligt ökas. I stället ifrågasattes

föreskrift att landskamrerare!! skulle kava att. dä beslut örn nedsättning

av taxeringsvärde kommit honom tillhanda, så snart ske kunde anmäla

frågan till prövningsnämnden för prövning av inkomsttaxeringarna.

Länsstyrelsen framlade förslag till ändringar i dylikt syfte i 123 och

124 §§ taxeringsförordningen så ock förslag till vissa ändringar i upp-

bördsreglementet. Därjämte framlades ett förslag till »förordning angå­

ende restitution av utskylder m. m.».

Kammarrätten anförde, efter att hava redogjort för det huvudsakliga

innehållet av den ifrågavarande framställningen, i huvudsak följande:

»Såsom framgår av vad nu anförts, har styrelsen för landskommuner­

nas förbund med den gjorda framställningen avsett att rikta Kungl Maj:ts

uppmärksamhet på en enligt styrelsens mening förefintlig brist i kom­

munalskattelagen, vilken brist synts styrelsen vara av så allvarlig art,

att densamma borde avhjälpas genom författningsändring. Styrelsen

har emellertid själv påpekat, att möjlighet förefinnes med nu gällande be­

stämmelser att genom reservationsbesvär hålla rätten till talan öppen:

och kammarrätten kan vitsorda, att denna utväg även anlitats. Kammar

rätten kan därför icke finna, att det föreligger någon brist i lagstiftnin­

gen i egentlig mening. Visserligen kan det icke förnekas, att det skulle

vara förenat med avsevärda svårigheter för kommunerna att anföra re­

servationsbesvär i alla sådana fall, då deras intressen skulle beröras av

en nedsättning i fastighetstaxeringarna. Men det torde allenast i un­

dantagsfall förekomma, att det för vederbörande kommun är ur ekono­

misk synpunkt av mera avsevärd betydelse, att i anledning av nedsätt­

ning av en fastighets taxeringsvärde besvär över fastighetsägarens in­

komsttaxering anföras; och den omständigheten, att någon gång så kan

vara fallet, synes kammarrätten icke utgöra tillräcklig grund för införan­

de av en lagstiftning,, som i själva verket skulle innebära, att redan laga

kraftvunna, av prövningsnämnd, kammarrätten eller regeringsrätten med­

delade beslut i fråga örn fastighetsägares taxering till kommunal inkomst­

skatt skulle kunna ändras. De principiella betänkligheterna mot en så­

dan .lagstiftning framträda med särskild styrka med avseende å det i den

remitterade skrivelsen innefattade förslaget, att dylik ändring skulle

åvägabringas genom beslut av vederbörande landskamrerare eller annan

landsstatst jänsteman och sålunda utan medverkan av taxeringsmvndig-

het.

Redan av vad i den remitterade skrivelsen yttras finner kammarrätten

det för övrigt, uppenbart, såväl att stora svårigheter av lagteknisk natur

skulle, möta vid utarbetande av en lagstiftning enligt de riktlinjer, som

angivits i nämnda skrivelse, som även att en sådan lagstiftning skulle

i tillämpningen vålla avsevärda svårigheter och ett betydande arbete.»

Kammarrätten berörde härefter den möjligheten, att kammarrätten skul­

le vid ändrad fastighetstaxering automatiskt ändra inkomsttaxeringen så

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

21

ock möjligheten att utsträcka eftertaxeringsförfarandet ulen avvisade även

dessa möjligheter. På grund av vad kammarrätten anfört och då

kammarrätten vid sina överläggningar i ämnet ej heller kunnat finna

någon annan framkomlig väg. som kunde vara ägnad att leda till en till­

fredsställande lösning av den föreliggande frågan, ansåg sig kammar­

rätten böra hemställa, att vad i den remitterade skrivelsen anförts och yr­

kats icke skulle föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd.

Två ledamöter i kammarrätten uttalade skiljaktig mening. Den ene in­

stämde i syftet med den gjorda framställningen men ansåg sfg icke kun­

na utan en allsidig utredning förorda något av de framlagda förslagen.

Den andre ledamoten fann det även önskvärt, att en väg för frågans

lösning kunde utfinnas, och ifrågasatte, örn det ej borde undersökas, huru­

vida frågan kunde lösas efter samma principer, som vunnit tillämp­

ning beträffande statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i fråga örn med­

givna avdrag för kommunalutskylder, d. v. s. att rättelse i anledning av

ändrad fastighetstaxering skulle kunna ske vid därefter följande inkomst­

taxering.

Då det vid prövning av vad i ärendet sålunda förekommit föreföll mig,

som om det av styrelsen för svenska landskommunernas förbund an­

märkta förhållandet kunde föranleda ej ringa praktiska olägenheter,

samt att ett påtagligt behov av deras avhjälpande förelåg, fann jag det

lämpligt, att den föreliggande frågan gjordes till föremål för ytterligare

utredning, och uppdrog jag åt kammarrättsrådet juris doktorn Carl W.

U. Kuylenstierna att verkställa sådan. En utredningspromemoria angående

möjlighet att vid ändring i fastighetstaxering erhålla ändring i därav be­

roende taxering av inkomst och förmögenhet jämte utkast till eventuell

lagstiftning i ämnet avlämnades av denne den 5 februari 1934. Denna pro­

memoria torde få såsom bilaga fogas vid denna dags statsrådsprotokoll.

Över promemorian inhämtades yttranden från Överståthållarämbetet,

länsstyrelserna och kammarrätten.

Ur berörda utredningspromemoria, till vilken jag i huvudsak hänvisar,

må här allenast anföras följande punkter.

Det har av hörda myndigheter framhållits, att redan nu utvägen stöde

till buds att genom reservationsbesvär hålla möjligheten öppen att er­

hålla ändring i taxering av inkomst eller förmögenhet, när fastighets­

taxering blivit ändrad efter utgången av ordinarie besvärstid i fråga örn

inkomsttaxeringen. Grundtanken i det bearbetade uppslaget är nu den,

att, örn vederbörande inom viss kort tid efter det beslutet rörande fastig­

hetstaxeringen meddelats framställer yrkande örn följdändring beträf­

fande taxeringen av inkomst och förmögenhet, han skall försättas i hu

vudsakligen samma läge som örn han i rätt tid anfört reservationsbe­

svär. Den omständigheten, att vederbörande äger kännedom örn denna

möjlighet att genom en rent formell åtgärd skydda sin rätt, skall så-

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

lunda ej vara avgörande för att denna rätt skall kunna tillgodonjutas.

Att behandlingen blir formellt delvis en annan än vid reservationsbe-

sväi li„gei i sakens natur. Av praktiska skäl torde också vissa avsteg böra

göras från fullföljande av den vägledande principen.

Mot det ifrågavarande uppslaget liksom mot andra framkomna upp­

slag till frågans lösning kan alltid framställas den principiella anmärk­

ningen, att slutgiltigt fastställda taxeringar ej böra åter rubbas. Såväl

den skattskyldige som det allmänna böra kunna påfordra, att ej en taxe­

ring, som betraktas såsom lagakraftvunnen, skall kunna efter avsevärd

tid rivas upp igen. Man torde emellertid kunna göra gällande, att ett

dylikt betraktelsesätt måhända i förevarande sammanhang är något for­

malistiskt. Man kan nämligen ej utan fog påstå, att fastighets- oell in­

komsttaxeringarna tillsammans bilda ett organiskt helt och att sålunda

taxeringen av inkomst oell förmögenhet ej bör betraktas såsom definitivt

avgjord, förrän den justerats med hänsyn till ändrad fastighetstaxering.

En betydande svårighet ligger däremot obestridligen däri, att det vid

taxeringsfrågans återupptagande ej kail med absolut visshet sägas, att

exempelvis procentavdrag åtnjutits med så eller så stort belopp. Vad

som vid taxeringen fastställts är den totala slutsiffran, ej delbeloppen.

Framför allt inom beskattningsnämnder lärer det vara synnerligen van­

ligt, att man »kvittar» en post mot en annan. Man finner t. ex., att en

inkomstpost blivit för lågt beräknad, men konstaterar samtidigt, att å

andra sidan visst avdrag ej utnyttjats, oell godkänner slutbeloppet. Hul­

man i ett dylikt fall vid taxeringen resonerat framgår ej av några hand­

lingar; sålunda kan ej utan vidare med säkerhet fastslås med hur stort

belopp procentavdrag åtnjutits. Uppenbart är dock, att den praktiska

betydelsen av denna svårighet ej bör överskattas. I taxeringslängden

finnas införda vissa delsiffror, som kunna tjiina till ledning för bedö­

mande hur taxeringen skett. När ej självdeklaration frångåtts, är det

också endast undantagsvis som ej även dennas detaljsiffror kunna an

tagas godkända. I de allra flesta fall bör det därför ej möta någon

Praktisk svårighet att med hänsyn till ändrad fastighetstaxering justera

taxeringen av inkomst eller förmögenhet.

Finnér man dylika synpunkter ej i och för sig innefatta avgörande

skäl mot en anordning sadan som den ifrågasatta, uppstår spörsmålet i

vad mån denna kan låta sig praktiskt genomföra utan alltför stora

olägenheter. Härvid torde kunna fastslås att, örn varje ändring i fastig­

hetstaxeringen, som kunde påverka inkomsttaxeringen, också skulle ge­

nomgående föranleda dylik ändring, det härav förorsakade arbetet skulle

bliva mycket betydande. Man antaga exempelvis, att en mindre änd­

ring göres i taxeringen av ett bankhus, tillhörigt ett bankföretag, vars

förvärvskälla sträcker sig över hundratals kommuner. Taxeringsänd-

ringen borde antagligen föranleda ändrat procentavdrag och ändrad in-

komstskattetaxering för flera år i samtliga kommuner, måhända blott med

23

ett fatal kronor i varje kommun, varav skulle i alla kommunerna loija del­

givning, efterdebitering eller skatterestitution, vars genomförande skulle

representera mångdubbelt större belopp ån skatteökningen eller

-minskningen. Ett sådant resultat bör, örn möjligt, undvikas. Överhu­

vud synes böra så anordnas, att apparaten i fråga ej sättes i gång, så­

vida den ej lönar sig. Örn dess användning bindes vid yrkanden från

olika parter, synes redan häri ligga en garanti för att den ej skall kom­

ma till användning i onödan. Denna synpunkt synes i själva verket ut­

göra ett avgörande skäl emot förslag örn obligatorisk automatisk änd­

ring av inkomsttaxeringarna och ett skäl för att anknyta till ett besvärs-

förfarande. Detta har dessutom den fördelen, att det skapar en klar

partsställning vid förfarandet i olika instanser, varför taxeringsförord-

ningens redan befintliga bestämmelser i huvudsak kunna komma till an­

vändning genom en enkel hänvisning. Att förfarandet bör kunna ge­

nomföras utan större praktiska svårigheter synes för övrigt böra vara

en huvudsynpunkt även vid utarbetande av förslagets detaljer.

Vid bestämmande av den extraordinära besvärsrättens omfattning synes

man kunna stanna för att medtaga endast de två verkligt betydelsefulla

kategorierna av fall. där fastighetstaxeringen påverkar inkomst- och för­

mögenhetsbeskattningen, nämligen procentavdraget och förmögenhetsbe-

räkningen. Det lärer vara i dessa avseenden som påtagliga missför­

hållanden gjort sig gällande. Inom dessa yrkandens ram kan emellertid

hänsyn tagas även till sådana övriga förhållanden, som påverkas av fas­

tighets taxeringsvärde.

Förslaget innebär i huvudsak, att i taxeringsförordningen införes en

ny paragraf, benämnd 124 a §, av i huvudsak följande innehåll:

Har skattskyldig vid taxering tili kommunal inkomstskatt åtnjutit

avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har för skattskyldig vid

taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhet beräk­

nats med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och sker genom utslag

av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 1 eller 4

inom. eller 129 § taxeringsförordningen av prövningsnämnd sådan änd­

ring i fastighetens taxering, att avdraget eller förmögenheten bör beräk

lias till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande örn härav

föranledd ändring i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras

hos prövniugsniilunden. Är berörda taxering i annan ordning föremål

för prövning av kammarrätten eller Kungl. Majit, skola dock besvären

anföras hos den myndighet för att prövas i sammanhang med prövning

av amiet i övrigt. Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skatt

skyldige, där lian ej underlåtit att behörigen deklarera o. s. v., landskamre­

rare! och. såvitt angår taxeringen till kommunal inkomstskatt, kommun.

Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas till vederbörande läns­

styrelse, av skattskyldig eller kommun inom sex månader och av lands­

kamrerare! inom åtta månader från den dag. då beslutet rörande lustig-

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

24

hetstaxeringen meddelats. Försummas något av vad sålunda föreskri-

ves, varda besvären icke upptagna till prövning; dock må icke den om­

ständigheten, att besvär, som anföras hos kammarrätten eller Kungl.

Maj:t, i. stället för till vederbörande länsstyrelse ingivits eller insänts

direkt till kammarrätten eller Kungl. Majit, utgöra hinder för besvä­

rens upptagande till prövning, örn besvären dit inkommit före utgången

av den stadgade besvärstiden. I sådant fall skola besvären omedelbart

överlämnas till vederbörande länsstyrelse för vidare behandling. Besvä­

ren i fråga må ej företagas till avgörande, förrän den sålunda stadgade

besvärstiden gått till ända, ej heller, därest beslutet örn fastighetstaxe­

ringen överklagas, förrän detta ärende blivit slutligen avgjort. Vid be­

svären skola i övrigt de föreskrifter, som avse besvär enligt 123 § taxerings-

förordningen (s. k. extraordinära besvär), äga motsvarande tillämpning.

Besvär, varom fråga är, böra ej, såvitt icke av skattskyldig eller kom­

mun anförda besvär eller andra särskilda omständigheter därtill föran­

leda, anföras av landskamrerare, med mindre besvären avse rättelse

a\ avsevärt missförhållande, förorsakat av den ändrade fastighetstaxe­

ringen.

Härtill hava fogats förslag till ändringar i ytterligare vissa paragra-

fei, avseende bland annat en utökad skyldighet till delgivning med kom­

muner m. fl. av beslut i besvärsmål rörande fastighetstaxering.

Lagstiftningen skulle träda i kraft den 1 juli 1934 men ej tillämpas

såvitt fråga är om taxering av fastighet för tidigare år än 1933.

Ur de över berörda promemoria avgivna yttrandena må här återgivas

följande.

Överståthållarämbetet hade intet att erinra mot det föreslagna besvärs-

föifarandet men ansåge ej att. med den föreslagna begränsningen av be-

svärsrätten till att avse procentavdrag och förmögenhetsberäkning, taxe­

ringen i sin helhet borde vid prövning av besvären få rivas upp. Det vore

önskvärt att i förevarande sammanhang viss ändring gjordes beträffan­

de restitutionen av fastighetsskatt vid överklagande av inkomsttaxe­

ringen.

Länsstyrelsen i Stockholms län vore för sin del benägen att i princip

förorda åtgärder i det syfte som styrelsen för svenska landskommuner­

nas förbund funnit önskvärt men funne nödvändigt framhålla att så­

dana åtgärder borde noga avvägas i förhållande till behovet av rättelse.

Från denna utgångspunkt vore länsstyrelsen i hög grad betänksam mot

förslaget att låta ändringsförfarandet avse även förmögenhetsberäknin-

gen. Verkställda undersökningar gåve stöd för antagandet, att det här

gällde mindre betydelsefulla förhållanden. Det i promemorian föreslag­

na tillvägagångssättet för att tillgodose kravet på ändrat procentavdrag

syntes i detalj väl genomtänkt och lämnade knappast rum för annan

erinran än att detsamma ytterligare invecklade t axeria gsproeessen. Ett så

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

25

invecklat förfaringssätt syntes ej erforderligt, om ändringen begränsa­

des till procentavdraget, enär man beträffande detta kunde nå det åsyf­

tade resultatet genom reservationsbesvär, anförda å tjänstens vägnar av

1 andskamre raren.

Länsstyrelsen i Uppsala län ansåge, att med hänsyn till möjligheten att

anföra reservationsbesvär den otvivelaktigt förefintliga svagheten i be-

skattningssystemet ej borde tillmätas större betydelse. Att intresserade

parter ej beaktat denna möjlighet vore knappast tillräcklig anledning

till den föreslagna ändringen av taxeringsförfarandet, vilken innebure

ett betänkligt avsteg från hävdvunnen ordning. Redan på denna grund

kunde länsstyrelsen ej tillstyrka förslaget. Det tedde sig särskilt egendom­

ligt, att underordnad myndighet skulle kunna ändra överordnad myn­

dighets beslut. Förslaget kunde icke betecknas annorlunda än som ett

försök att ge form åt ett framkommet oklart önskemål, trots att detta

visade sig oförenligt med viktiga grunder för lagstiftningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län ansåge det otvivelaktigt att frågan

vöre synnerligen svårlöst. Annan utväg för dess lösande än den föreslag­

na med ett särskilt besvärsförfaraude ansåge länsstyrelsen ej finnas.

Länsstyrelsen förmenade, att statens fiskaliska intresse kunde lämnas å sido.

Annorlunda ställde sig saken för kommunerna och de skattskyldiga. I

anslutning härtill ansåge länsstyrelsen, att besvärsrätt ej borde tiller­

kännas landskamrerare å tjänstens vägnar. Såsom ytterligare be­

gränsning av besvärsrätten kunde tänkas någon »summa revisibilis»,

men med frågan örn en sådan kunde anstå, tills verkningarna av even­

tuell lagstiftning visat sig. Besvärstiden borde vara tämligen lång.

Länsstyrelsen i Östergötlands län funne sig i allt väsentligt kunna dela

de allmänna synpunkter, som i promemorian framlagts. I fråga örn be-

svärsrättens omfattning funne länsstyrelsen det böra tagas under över­

vägande, örn ej besvärsrätt borde införas jämväl i avseende å fastighets-

taxeringsvärdes inverkan på beräkning av avdrag för minskning i skogs

ingångsvärde. Det syntes tveksamt, örn laga kraft åt fastighetstaxe-

ringsbeslutet borde avvaktas, innan inkomsttaxeringsärendet företoges till

avgörande. Besvärstiden kunde eventuellt bestämmas till fyra respek­

tive sex månader.

Länsstyrelsen i Jönköpings län förklarar sig hava till fullo beaktat de

svårigheter, som möta vid utformningen av det föreslagna nya besvärs-

institutet, och den därav betingade nödvändigheten av att begränsa dess

räckvidd. Det ville dock synas, som örn trots dessa i och för sig mindre

önskvärda begränsningar det föreslagna besvärsförfarandet icke skulle

kunna fungera tillfredsställande. Till de synpunkter i detta hänseende,

sorn i promemorian framhållits, ville länsstyrelsen foga ytterligare syn­

punkter. Exempel kunde anföras på fall, där en mera ingående ompröv­

ning av den ågångna taxeringen kunde erfordras. Don omständigheten

att omprövningen förutsatte upprivande av taxering i sådana delar, där

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

26

fråga ej vore om rent automatisk beräkning, syntes länsstyrelsen ute­

sluta införande av det föreslagna besvärsinstitutet. Bestämmelserna örn

delgivning av beslut örn ändring av fastighetstaxering vore ej fullstän­

diga. I promemorian antoges, att förfarandet ej skulle komma att an­

litas, därest det ej lönade sig. Det funnes anledning antaga, att förfa­

randet skulle i regel komma att anlitas från vederbörande kommuners

sida. Slutligen framhålles, att besvärsrätt borde tillkomma även arren­

datorer med äldre arrendekontrakt, vilka åtnjöte procentavdrag.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anser den i promemorian anvisade

vägen antaglig och finner ej anledning till erinran mot författningsför-

slaget.

Länsstyrelsen i Kalmar län har ingen erinran mot förslaget.

Länsstyrelsen i Gotlands län anför, att det framlagda förslaget ej till -

godosåge alla de intressen sorn berördes av frågan, och att tillämpningen

av förslaget i praktiken torde komma att bereda avsevärt större svårig­

heter än vad som antagits. Med hänsyn till förefintligheten av möjlig­

heten. att anföra reservationsbesvär kunde länsstyrelsen ej förorda fast­

ställelse av de framlagda författningsförslagen.

Länsstyrelsen i Blekinge län anser behov av den ifrågasatta lagstift­

ningen föreligga utom vid ändring av taxeringsvärde jämväl vid över

flyttning av skattskyldighet o. dyl. I övrigt tillstyrker länsstyrelsen för­

slaget med den inskränkning, att besvärsrättens omfattning måtte på

något sätt begränsas.

Länsstyrelsen i Kristianstads län finner de i promemorian framförda

synpunkterna fullt motivera den ifrågasatta utökningen av besvärsrät-

ten och har ingen erinran mot det framlagda förslaget.

Länsstyrelsen i Malmöhus län påpekar promemorians framhållande av

att fråga vore örn ett upprivande av fastställd taxering och att det ej

kunde med visshet sägas med vilket belopp procentavdrag åtnjutits. Den

första anmärkningen syntes tyngst vägande. Länsstyrelsen föreställde

sig att de fall, då svårigheter beträffande procentavdraget skulle in­

träffa, skulle bliva ganska sällsynta. Det oaktat kunde förfarandet be­

faras medföra ej ringa besvärligheter för myndigheterna. Landskam-

rerarens prövning skulle bliva av ganska grannlaga beskaffenhet. De

antydda svagheterna vore dock måhända icke av den betydenhet att de

borde förhindra spörsmålets lösning. Det funnes skäl antaga, att de

fall, då besvärsrätten bomme att användas, icke bleve sä talrika. Läns­

styrelsen funne sig därför icke böra avstyrka bifall till förslaget.

Länsstyrelsen i Hallands län finner det önskvärt, att den i promemo­

rian behandlade frågan bleve löst, då länsstyrelsen hade erfarenhet av att

den vore av ej ringa praktisk betydelse. Då det i promemorian framlagda

förslaget syntes erbjuda den bäst framkomliga vägen, hade länsstyrelsen

intet att erinra mot detta.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län hade intet att erinra vare sig

Kungl. Majds proposition nr 241.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 241.

27

mot den principiella lösningen av Irågan eller mot den formella avfatt­

ningen av bestämmelserna. Länsstyrelsen ansåge den i promemorian

föreslagna besvärstidens längd lämplig.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län ansåge, att ur statlig beskattningssyn-

punkt vägande skäl för dea ifrågasatta lagstiftningen knappast före-

låge. Ur kommunal synpunkt kunde större anledning finnas till regleran­

de åtgärder. Den enklaste utvägen i sådant avseende syntes vara ett kvitt-

ningsförfarande i samband med restitution respektive efterdebitering

av vederbörande kommunalutskylder. Länsstyrelsen ansåge emellertid

det i promemorian framlagda förslaget genomförbart,

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför, att vad anginge förhållandena i

detta län ändringar icke gärna förekomme uti fastighetstaxeringarna

av sådan betydenhet alt något behov av lagändringen kunde anses före­

ligga. Det föreslagna besvärsförfarandet vore alltför tidsödande och

ovigt i förhållande till det ändamål, som skulle tillgodoses. Det syntes

icke uteslutet, att det önskade resultatet skulle kunna ernås genom ämh

ringar i uppbördsreglementets bestämmelser örn rätt till restitution.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför, att det för undvikande av olika

tillämpning inom olika län syntes önskvärt med närmare bestämmelser

örn vilka ändringar som i anledning av besvär skulle kunna vidtagas i

taxeringen. Länsstyrelsen hade anledning antaga, att besvärsrätten ofta

komme att utnyttjas även vid obetydlig ändring. Länsstyrelsen ville

därför ifrågasätta, örn någon fullföljdsavgift kunde stadgas.

Länsstyrelsen i Örebro län hänvisar till sitt tidigare utlåtande med

förslag örn skyldighet för landskamrerare!! att framställa behörigt yr­

kande hos vederbörlig instans. Sådan rätt borde emellertid också till­

erkännas kommun. Härför behövdes ingen utsträckt delgivning. Frågan

örn det närmare innehållet i erforderliga föreskrifter i dylikt syfte ut­

vecklas i utlåtandet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län ifrågasätter örn extra besvärsrätten

i fråga kunde anses vara av sä stor betydelse, att denna uppvägde olä­

genheterna. Besvärsrätten skulle antagligen i stor utsträckning begag­

nas. Det vore därför nödvändigt att kringskära möjligheterna till dess

begagnande exempelvis så att höjningen eller sänkningen av taxerings­

värdet för samtliga klagandens i en och samma kommun belägna fastig­

heter inverkade på dessa fastigheters sammanlagda taxeringsvärde med

exempelvis minst 50,000 kronor.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ansage eu med tva månader förkortad

besvärstid vara att förorda. Beredningen oell slutbehandlingen av besvä­

ren i fråga kunde taga så lång tid i anspråk, att den skattskyldige icke

längre vore solvén! för tilliiggsdebitering. I övrigt linde promemorian icke

föranlett något uttalande fran länsstyrelsens sida.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län ansåge att I ramst äl 1 ni ligen fran svenska

landskommunernas förbund hade visst fog för sig. och funne det önskvärt,

28

att syftet med framställningen kunde vinnas. Ett förfarande i stil med det

i piomemorian föreslagna syntes vara den bäst framkomliga vägen till

fiågans lösning, varför länsstyrelsen icke hade något att erinra mot pro­

memorians synpunkter. Ej heller den lagtekniska utformningen gåve

anledning till någon erinran från länsstyrelsens sida.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län hade vid utredning funnit, att av be­

svären angående fastighetstaxering i länet år 1928 mer än tre fjärdedelar ej

medfört ändring i taxeringen. Eventuella reservationsbesvär kunde därför

ej väntas medföra större arbete. På grund härav och då det föreslagna

extraordinära besvärsförfarandet med dess många från nuvarande be-

svärsregler avvikande detaljbestämmelser syntes menligt inverka på den

reda och överskådlighet, som utmärkte gällande taxeringsförordning, an-

såge sig länsstyrelsen icke kunna tillstyrka författningsförslaget.

Länsstyrelsen i Jämtlands län uttalar, att det påtalade missförhållande,

som man avsåge att avhjälpa, måste anses som en svaghet hos beskattnings-

systemet. Då det remitterade förslaget syntes innebära en godtagbar lös­

ning av ifrågavarande spörsmål, finge länsstyrelsen uttala sin anslutning

till detsamma.

Länsstyrelsen i Västerbottens län funne sig kunna uttala sin anslutning

såväl i stort som i detalj till de framlagda förslagen. De svårigheter vid

tillämpning av förslagen, som icke torde utebliva, syntes icke böra av­

skräcka. Länsstyrelsen ansåge sig böra ifrågasätta, att besvärstiden be­

stämdes till fyra respektive sex månader.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att det ej torde kunna förnekas,

att ett visst behov förelåge av den föreslagna lagstiftningen. I Norrbottens

län torde många kommuner på grund av lagens bristfällighet gått miste

örn för dem jämförelsevis stora skattebelopp. Möjligheten att anföra re­

servationsbesvär torde i länet ha använts endast i ett fåtal fall. Denna ut­

väg syntes för övrigt mindre tilltalande och vore även ur formell synpunkt

behäftad med åtskilliga olägenheter. Det i promemorian framlagda för­

slaget ansåge länsstyrelsen vara det mest lämpliga och bäst överensstäm­

mande med gällande bestämmelser. Mot förslagets utformning hade läns­

styrelsen ingen erinran. Den föreslagna besvärstiden syntes ej lämpligen

böra avkortas.

Kammarrätten redogör i korthet för det remitterade förslagets inne­

börd och anför därefter följande:

»Den nu gällande processordningen i taxeringsmål medger visserligen i

viss utsträckning, att då en taxering varit formellt sett underkastad pröv-

ning av viss myndighet men någon realprövning av taxeringen eller av

visst i densamma ingående moment icke kan antagas hava förekommit,

taxeringen eller sådant moment i densamma behandlas såsom örn den icke'

av samma myndighet prövats. Eftertaxeringsförfarandet lärer sålunda i

princip innebära, att ett visst i en taxering ingående moment, som förut

icke varit föremål för realprövning, upptages till särskild behandling.

Därest en i en taxering ingående post varit föremål för realprövning, kan

däremot eftertaxering på grund av ändring vid beräkningen av samma

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

29

post sedermera icke äga rum. De fall, som avses i 129 § taxeringsförord-

ningen, torde icke i något avseende innebära förnyad realprövning av re­

dan avgjord fråga. I motsats härtill innebär den extraordinära besvärs­

rätten, att en taxering, i den män besvären därtill föranleda, blir föremål

för förnyad saklig prövning, en prövning som verkställes av närmast hög­

re instans. Att taxeringsfråga, som varit underkastad realprövning hos

viss myndighet, icke ånyo kan dragas under prövning hos samma eller

lägre instans, har hittills ansetts vara en självfallen sak.

Kammarrätten måste bestämt avstyrka en utvidgning av den extraordi­

nära besvärsrätten på sådant sätt, att denna grundsats brytes. Det är att

märka, att det visserligen torde bliva sällsynt att, då utslag angående en

fastighetstaxering meddelas, kammarrätten redan träffat slutligt avgö­

rande i därav beroende inkomsttaxeringsfråga, men att å andra sidan så­

dana fall icke kunna helt förebyggas, åtminstone icke där fastighet bytt

ägare. Örn det remitterade förslaget lägges till grund för lagstiftning,

böra de föreslagna forumbestämmelserna på det sätt ändras, att då den

taxering av inkomst och förmögenhet, varom fråga är, varit föremål för

prövningsnämuds efter särskild prövning meddelade beslut, besvären skola

prövas av kammarrätten eller, örn kammarrätten meddelat utslag i sam­

ma taxeringsfråga, av Kungl. Maj:t. Skulle någon gång inträffa, att taxe­

ringen prövats av Kungl. Majit, bör en ny prövning ske allenast örn i den

ordning, som gäller beträffande återbrytande av dom. medgivande därtill

lämnas, i vilket fall den förnyade prövningen tillkommer Kungl. Majit.

Även av annan grund synas emellertid allvarliga betänkligheter möta

mot den ifrågasatta extraordinarie besvärsrätten. I promemorian fram-

hålles, att en förutsättning för nämnda besvärsrätt är att den kommer

till tillämpning allenast såvitt fråga är örn mera betydelsefulla ändringar.

Denna förutsättning har dock icke i författningstexten kommit till ut­

tryck i vidare mån än att det föreskrivits, att besvär av landskamrerare

icke böra anföras, med mindre besvären avse rättelse av avsevärt missför­

hållande. förorsakat av deli ändrade fastighetstaxeringen. Beträffande

besvär av den skattskyldige och vederbörande kommun stadgas däremot

ingen begränsning av besvärsrätten. För skattskyldig skulle visserligen ett

återhållande moment kunna anses ligga däri att ett yrkande från hans

sida örn nedsättning av taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhets­

skatt sannolikt skulle föranleda landskamreraren att i den föreslagna ord­

ningen överklaga taxeringen tili kommunal inkomstskatt. Då emellertid

å andra sidan den skattskyldige, därest han underläte att klaga, skulle

riskera att vederbörande kommun anförde besvär med yrkande om höj­

ning av sistnämnda taxering, synes det kunna befaras, att den skattskyl­

dige ofta nog skulle finna sig nödsakad att genom anförande av besvär

hålla möjligheten till rättelse till hans förmån öppen. Och vad kommu­

nerna angår torde besvär från deras sida även i jämförelsevis obetydliga

fall kunna förväntas.

På grund av det anförda och med åberopande av vad kammarrätten i

omförmälda utlåtande den 28 september 1 Död uttalat finner sig kammar­

rätten icke kunna tillstyrka förslagets genomförande.

T formellt avseende må följande erinringar göras. Enligt förslaget till

124 a § 1 mom. skulle, därest beslut i viss ordning angående fastighetstaxe

ring innebär sådan ändring, att avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen

eller förmögenhet bör beräknas till annat belopp än som skett, besvär med

yrkande örn härur föranledd andrin!/ i taxeringen av inkomst eller förmö­

genhet få anföras. Med hänsyn till vad i promemorian anförts vill

30

Departements

chefen.

det synas som om promemorians författare i nämnda uttryck inlagt mera

an vad orden giva vid handen, oell ett förtydligande synes därför på­

kallat.

Det i föislaget till ändring i 135 § taxeringsförordningen förekommande

uttrycket vederbörande landskamrerare synes jämväl böra förtydligas ge­

nom angivande, att detsamma avser även landskamreraren i fastighets­

ägarens eller med honom likställd innehavares hemortslän.»

Det lärer vara obestridligt, att det för den kommunala beskattningen

grundläggande s. k. garantiskattesystemet i olika avseenden medför tek­

niska svårigheter. Detta sammanhänger därmed, att ett organiskt sam­

band förefinnes mellan fastighets- och inkomstbeskattningen, ehuru man

ansett sig böra använda två skilda skatteformer. Vissa sådana svårig­

heter Ilai man sökt i huvudsak övervinna genom speciella regler inom den

materiella beskattningsrättens område. Andra svårigheter äro hänförliga

till det förhållandet att de båda skatterna äro underkastade skilda pro-

cessuella förfaranden. Det är svårigheter av sistberörda slag som för­

anlett de missförhållanden, varom nu är fråga.

Taxeringen av inkomst och förmögenhet påverkas av fastighets­

taxeringen i flera olika avseenden, såsom beträffande rätt till procent­

avdrag, avdrag för minskning av skogs ingångsvärde, avdrag för värde­

minskning å byggnader, förmögenhetsberäkningen m. m. I flertalet av

dessa avseenden är emellertid ej detta beroende grundat på garantiskatte­

systemet, utan allenast därpå att fastighets taxeringsvärde utgör en praktisk

utgångspunkt för uppskattningar av olika slag. Det vore sålunda i ingen män

oegentlig! att i dylika hänseenden nöja sig med den fastighetsvärdering som

skett av ordinarie prövningsnämnden. De uppskattningar, varom fråga är,

äi° alltid mer eller mindre schablonartade, och det kan ej utan vidare göras

gällande, att rättvisan kräver att ändringar i fastighetstaxeringen också

komma till synes såsom ändringar i inkomst- och förmögenhetstaxeringen.

Annorlunda förhåller det sig med det s. k. procentavdraget. Genom den

kommunala inkomstskatten skall beskattas sådan inkomst av fastighet

som ej motsvaras av ett genom fastighetsskatt beskattat belopp. Visar det

sig efteråt, sedan utslag meddelats i besvärsmål rörande fastighetstaxering,

att det genom fastighetsskatt beskattade beloppet blir ett annat än det,

med vilket man från början räknat vid inkomstbeskattningen, kräver kon­

sekvensen onekligen att även inkomstbeskattningen ändras.

Em sådan ändring kan, örn beslutet rörande ändringen i fråga örn fastig­

hetstaxeringen träffas sedan beskattningsnämnden slutat sitt arbete för

inkomsttaxeringsåret, enligt gällande bestämmelser erhållas endast därest

yrkande därom framställes inom den för inkomsttaxeringen gällande be-

svärstiden. Ett dylikt besvärsyrkande måste givetvis vanligen göras villkor-

ligt, d. v. s. innefatta hemställan, att ändring skall göras därest fastig­

hetstaxeringen ändras. Det är sålunda anförda besvär som bruka benäm­

nas reservationsbesvär. Dessa hava den påföljden, att örn inkomsttaxe­

ringen i annat avseende är beroende på prövning hos högre instans, den-

Kungl. Majlis proposition nr 241.

31

ua prövning ej kan äga runi, förrän fastighetstaxeringsmålet blivit slutli­

gen avgjort och det sålunda kari konstateras, om det reservationsvis fram­

ställda yrkandet fullföljes eller ej. Så blir fallet, vare sig besvärsyrkan-

det framställts av enskild skattskyldig, kommun eller landskamrerare.

Skulle anförande av reservationsbesvär Idiva regel, när besvär anföres

över fastighetstaxering, skulle detta betyda, att huvudparten av ifråga­

varande inkomsttaxeringsmål hölles svävande i flera år. Detta kunde

knappast betecknas som lämpligt. 1 verkligheten lärer det emellertid för­

hålla sig sä, att kännedom örn möjligheten att anföra reservationsbesvär är

föga spridd och svårligen kan tänkas bliva allmän hos de skattskyldiga.

Under sådana förhållanden kan man med skäl göra gällande, att reserva-

tionsbesvären ej utgöra en tillfredsställande för normala fall avsedd an­

ordning att erhålla följdändring i inkomsttaxering vid ändrad fastighets­

taxering.

Örn man utgår från den tämligen självklara utgångspunkten, att process­

förfarandet i beskattaingsmål är till för att på bästa sätt giva möjlighet

till genomförande av de rättsregler, som betecknas av de egentliga skatte-

författningarna, lärer man få medge, att de nu gällande processreglerna i

berörda avseende ej uppfylla de krav man rimligen kan uppställa på dem.

Och den frågan inställer sig, huruvida ändring härutinnan kan vinnas

utan åsidosättande av andra betydelsefulla intressen. Kammarrätten och

vissa länsstyrelser hava nu varit av den uppfattningen, att detta ej vore

möjligt, enär lagakraftvunna beslut rörande inkomsttaxeringen ej borde

rubbas. Häremot kan dock genmälas, att om i ett givet fall starkare sak­

liga skäl tala för att fastställd taxering i visst avseende brytes, de for­

mella synpunkterna ej böra hindra detta. Just på beskattningsområdet är

för övrigt laga kraften ett i hög grad relativt begrepp, i det redan nu den

omständigheten att besvärsrätten i många fall räknas med utgångspunkt

från mottagen underrättelse örn ett taxeringsbeslut betyder att formell

möjlighet att överklaga taxering för vissa besvärsberättigade kan kvar­

stå i obegränsad tid. Härtill kommer, bland annat, såsom kammarrätten

påpekat, möjligheten av eftertaxering, vilken ej innebär allenast, att till

föregående taxeriugssiffra lägges visst nettobelopp, utan en omprövning

av taxeringsfrågan under hänsyntagande jämväl till sådana fakta, till

vilka hänsyn tagits vid den förra taxeringen. Vid ett bedömande av det

nu föreliggande beskattningsspörsmälets reella sida synes det mig natur

ligt att betrakta fastighetstaxeringen och frågan örn procentavdraget så­

som sammanhängande, så att den senare frågan ej anses vara slutgiltigt

avgjord, förrän den förra frågan är klal-.

Det förefaller mig sålunda, som örn man vore berättigad att betrakta tru­

gan från rent praktisk synvinkel så, att man spörjer, örn de fördelar, som

enskilda skattskyldiga, kommunala bildningar av olika slag och staten er

hålla genom ett ändringsförfarande, äro av den betydenhet att de till fullo

uppväga de svårigheter som kunna uppstå i taxeringstekniskt avseende.

Kungl. Muj:ts proposition nr 241.

32

Svaret på denria fråga synes bliva beroende av vilket förfarande man

väljer för ändringssökandet.

Vad angår sistnämnda fråga hava flera olika uppslag framkommit. I

den framställning från styrelsen för svenska landskommunernas förbund,

som ligger till grund för den nu verkställda utredningen, ifrågasattes att

rättelse skulle ske vid det kommunala debiterings- och restitutionsförfa-

randet. En förutsättning för denna tanke var emellertid att administrativ

tjänsteman skulle utfärda intyg i vad mån procentavdraget vid inkomst­

taxeringen påverkades av fastighetstaxeringen, en utväg som av samtliga

de myndigheter, vilka hördes över styrelsens framställning, ansågs oge­

nomförbar. Även en utvidgning av eftertaxeringsförfarandet har ansetts

tänkbar; härigenom skulle man dock ensidigt hjälpa det allmänna men ej de

skattskyldiga. Jämväl möjligheten att låta utslag örn ändrad fastighetstaxe­

ring påverka inkomsttaxeringen för tid efter det utslaget fallit har diskute­

rats men ej vunnit anklang. Vidare har föreslagits, att alla inkomsttaxe­

ringar som påverkades av ändrad fastighetstaxering skulle automatiskt

ändras av kammarrätten eller, efter anmälan av landskamreraren, av pröv-

ningsnämnd. Även denna möjlighet har emellertid ansetts ej böra ifråga­

komma, redan på grund av att den kunde väntas medföra ett alltför vid­

lyftigt arbete i förhållande till den påräkneliga nyttan. Slutligen före­

ligger det i utredningspromemorian bearbetade uppslaget att genom in­

förandet av en särskild, i viss mån begränsad extraordinär besvärsrätt

vinna det avsedda syftet. I några av de avgivna yttrandena hava ifråga­

satts vissa modifikationer i detta förslag.

Av de avgivna yttrandena samt vad för övrigt i ärendet förekommit sy­

nes mig nu framgå, dels att ett verkligt behov av en lagstiftning i ämnet

föreligger dels att utvägen med extraordinär besvärsrätt synes vara den en­

da hittills anvisade framkomliga vägen för frågans lösning. Ett par länssty­

relser hava funnit det föreslagna förfaringssättet så invecklat, att de ansett

sig ej kunna förorda detsamma; andra åter hava konstaterat svårigheter

men hava det oaktat funnit sig ej böra avstyrka förslaget. Det stora flertalet

länsstyrelser har mer eller mindre uttryckligen anslutit sig till förslaget. Å

några håll har antagits, att avgörandet av målen i fråga skulle i mera av­

sevärd omfattning möta svårigheter; å andra håll har man ej sett större

svårigheter än att man ansett en lösning i ungefärlig anslutning till den av

styrelsen för svenska landskommunernas förbund föreslagna med en enkel

omräkning av taxeringen genom tjänstemans försorg tänkbar. Det före­

faller mig, som örn en ändring av ifrågavarande slag i det vida övervägande

antalet fall måste bliva en enkel räknefråga, men att undantagsvis svå­

righeter kunna uppstå. Avgörandet skulle i det största antalet fall kom­

ma att ligga hos prövningsnämnden — jag återkommer till denna fråga —

och arbetet med varje mål torde därför i regel ej bliva väsentligt större

än örn avgörandet ankomme på en tjänsteman. Det har även rått

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

erhålla i huvudsak den utformning och den omfattning som ifrågasatts i

promemorian. Det synes mig ej kunna förnekas, att vissa betänkligheter

kunna anföras emot detsamma. Då det emellertid avser att avhjälpa ett

missförhållande på en mycket central punkt i beskattningssystemet — sam­

mankopplingen av fastighets- och inkomstskatten —, då det från intet håll

bestritts att förslaget skulle vara genomförbart och detta mött ett i det hela

gynnsamt mottagande i de avgivna yttrandena, samt då slutligen möjlig­

heten av ett bättre förfaringssätt än det föreslagna ej påvisats, förordar jag

att ett förslag i huvudsaklig anslutning till det i promemorian framlagda

förelägges riksdagen till antagande.

Vad angår förslagets detaljer, i den mån de ej redan av mig berörts,

har jag särskilt uppmärksammat kammarrättens yrkande, att örn inkomst-

taxeringsmålet varit föremål för särskild prövning av viss instans, det

extraordinära besvärsyrkandet skulle framställas hos närmast högre in­

stans, under det att sådant yrkande enligt det i promemorian framlagda

förslaget i regel skulle ske hos prövningsnämnd. Lägre instans än den

som beslutat i ärendet eller samma instans borde enligt kammarrättens

mening ej få göra ändring i den fastställda taxeringen. Det förefaller,

som örn betydelsen av denna anmärkning skulle betydligt förringas av den

omständigheten, att det genomgående är ett helt annat spörsmål som skall

prövas än de som förut varit föremål för avgörande, låt vara att vid denna

prövning även förut i målet beaktade faktorer ånyo måste beaktas. Analogi

föreligger här med eftertaxeringsförfarandet. Emellertid finner jag att

utan större olägenhet besvärsyrkandet i ifrågavarande fall kan anhängig-

göras hos den instans, som förut utgjort sista instans i inkomsttaxeringsmå-

let. Denna bör bäst känna till vilka synpunkter som förut anlagts i målet.

Jag har därför låtit omarbeta förslaget i dylik riktning.

Kammarrättens påpekande rörande avfattningen av 135 § synes mig

böra iakttagas. Vad angår formuleringen av 124 a § 1 mom. första styc­

ket åter synes det av kammarrätten ifrågasatta förtydligandet knappast

vara erforderligt, då det där givna stadgandet avser allenast själva be-

svärsyrkandena.

I flera av de avgivna yttrandena hava uttalanden gjorts rörande den

i promemorian behandlade frågan örn besvärstidens längd. Vissa läns­

styrelser hava uttalat sig för förkortning av besvärstiden med två må­

nader, medan andra ej ansett en sådan förkortning böra vidtagas. För

min del finner jag ej tillräckliga skäl anförda för att inskränka besvärs­

tiden under vad i promemorian föreslagits.

Länsstyrelsen i Blekinge län framhåller, att även t. ex. överflyttning

av skattskyldighet bör föranleda besvärsrätt. Det har utan tvivel varit me­

ningen med det i promemorian framlagda förslaget, att såväl ändring i av­

seende å skattskyldighet som ändring av skatteplikt skulle kunna föran­

leda besvärsrätt. Då det emellertid ej synes vara fullt tydligt, att uttryc­

ket »vid fastighetens taxering» inbegriper även fastställande av skatte-

36

att för vissa fall fullgöra landskamrerarens åligganden, ersättning för bi­

träde åt landskamrerare vid förberedande göromål, arvode för protokoll-

ock längdföringen, nödiga tryckningskostnader samt gottgörelse för uppass­

ning hos nämnden, må vederbörande nämnd efter förslag av länsstyrelsen

använda erforderligt belopp, såvitt ej nedan annorlunda stadgas. I förslag

av länsstyrelsen, som nu sagts, skola för en var däri avsedd person angivas

de grunder, som av länsstyrelsen tillämpats vid beräkningen av ersätt­

ning till denne. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter röran­

de dispositionen av medel för ändamål, som nu sagts.

6 mom. Angående de av fastighetsprövningsnämnd eller av prövnings-

nämnd enligt 4 och 5 mom. beviljade beloppen och dessas fördelning bör

särskilt utdrag av nämndens protokoll avlåtas till länsstyrelsen, varefter

beloppen i vanlig ordning utbetalas. Utdrag av protokollet, såvitt an­

går ersättningar enligt 5 morn., tillika med länsstyrelsens förslag till

dylika ersättningar skall därefter före november månads utgång genom

länsstyrelsens försorg insändas till finansdepartementet.

7 mom. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller

undersökning gottgörelse, som — med iakttagande av de särskilda före­

skrifter rörande disposition av medel för ändamålet. Kungl. Majit må

finna nödigt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkun

nige biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna örn

budet hos samma nämnd, av Kungl. Majit. Uppgift rörande de jämlikt

detta moment åt olika personer utbetalda ersättningsbeloppen, avseende

tiden från den 1 november föregående år till oktober månads utgång, skall

samtidigt med uppgifter enligt 6 mom. av länsstyrelsen insändas till fi

nansdepartementet.

Sistnämnda tre moment hava erhållit sin nuvarande lydelse genom för­

ordning den 22 juni 1932 (nr 292). Genom berörda förordning tillkommo

i 5 mom. andra och tredje punkterna, i 6 mom. andra punkten samt i 7

mom. bestämmelsen inom tankstreck i första punkten ävensom andra

punkten.

I en inom finansdepartementet upprättad prome­

moria, vilken remitterats för yttrande till kammarrätten, överståthål

larämbetet och samtliga länsstyrelser, hava föreslagits vissa ändringar i

145 § 4 mom. fjärde stycket samt 5, 6 och 7 mom. taxeringsförordningen.

Sedan det framhållits, hurusom erfarenheten torde hava visat, att för­

berörda år 1932 vidtagna ändringar i sistnämnda tre moment, åsyftande

att möjliggöra en effektivare kontroll över taxeringsanslagets använd­

ning, i praktiken haft betydelse för detta syftes förverkligande, anföres i

promemorian vidare i

»Den minskade medelstillgången för ifrågavarande ändamål har emel­

lertid ytterligare skärpt behovet av kontroll över att de medel, som ställas

till förfogande å taxeringsanslaget, fördelas på ett så rättvist och i övrigt

lämpligt sätt som möjligt. Av redogörelser, som inkommit från länssty­

relserna, har framgått, att ganska stor olikformighet förefunnits de olika

länen emellan särskilt beträffande den gottgörelse som utgått för arbete

åt prövningsnämnd. Men även fördelningen inom länen av tillgängliga

medel för arvoden åt ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna

har i vissa fall kunnat giva anledning till erinringar. I syfte att bereda

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

37

möjlighet för åstadkommande av ytterligare kontroll och, i händelse av

behov, för utfärdande av mera specificerade administrativa föreskrifter

har det synts erforderligt att, med fullföljande av den tankegång, som

kom till uttryck i 1932 års ändringar, vidtaga vissa ytterligare ändringar

i 143 § taxeringsförordningen. Förslag till sådana ändringar har utarbe­

tats inom finansdepartementet. De ifrågasatta författningsändringarna

skulle även erhålla tillämpning vid bestämmande av ersättning i sam­

band med allmän fastighetstaxering.»

I omförmälda författningsförslag, vilket som bilaga fogats vid prome­

morian, Ilar föreslagits, att 145 § 4 inom. fjärde stycket samt 5, 6 och 7

mom. skulle erhålla följande ändrade avfattning:

4 monn.------------------- -------------------------------- — --------------- — ---------------- -

Vid fördelningen mellan de till ersättning berättigade av till prövnings-

nämnd anvisat belopp bör fästas avseende på den för de särskilda upp­

dragens utförande erforderliga och därå nedlagda skicklighet, tid och

arbete, och bör i förekommande fall jämväl tagas i betraktande ersätt­

ning, som kan hava blivit vederbörande av kommun tillerkänd och kom­

munen av statsmedel gottgjord. Särskilda föreskrifter angående fördel­

ningen må av Kungl. Majit meddelas. Med iakttagande härav bestämmes

fördelningen av prövningsnämnden efter förslag av länsstyrelsen. Ut­

drag av nämndens protokoll rörande fördelningen skall överlämnas till

länsstyrelsen, varefter beloppen i vanlig ordning utbetalas.

5 monn. Till gäldande---------- uppassning hos nämnden, må vederböran­

de länsstyrelse, såvitt ej nedan annorlunda stadgas, använda erforderligt

belopp. Kungl. Majit äger utfärda särskilda föreskrifter rörande dispo­

sitionen av medel för ändamål, som nu sagts.

6 morn. Sakkunnig erhåller för av honom verkställd utredning eller

undersökning gottgörelse. som — med iakttagande av de särskilda före­

skrifter rörande disposition av medel för ändamålet, Kungl. Majit må

finna nödigt meddela — bestämmes av länsstyrelsen eller, då den sakkun­

nige biträtt den mellankommunala prövningsnämnden eller allmänna om­

budet hos samma nämnd, av Kungl. Majit.

7 mom. Uppgift rörande de jämlikt 4, 5 och 6 mom. till olika personer

utbetalda ersättningsbeloppen, avseende tiden från och med den 1 decem­

ber föregående år till november månads utgång, skall årligen före den 15

december av länsstyrelsen insändas till finansdepartementet.

I fråga örn innebörden av de föreslagna författningsändringarna an-

föres i promemorian följande:

»Ändringen i 4 inom. innebär i sak, att särskilda föreskrifter rörande för­

delningen av de medel, som av Kungl. Majit ställts till prövningsnämnds

förfogande för vissa ändamål, skola kunna av Kungl. Majit utfärdas,

därest sådana föreskrifter visa sig erforderliga. Sista punkten tillkom

mer på grund av ändringarna i 5 och 6 mom. och innebär allenast en ut­

brytning ur 6 mom. av visst stadgande.

I 5 mom. föreslås sådan ändring, att där avsedda utgifter skola beslu

tas, ej såsom nu av prövningsnämnd efter länsstyrelsens förslag, utan di­

rekt av länsstyrelsen. Med stöd av det genom 1932 års författningsänd­

ring givna bemyndigandet har Kungl. Majit för budgetåren 1932/1933 och

1933/1934 meddelat beslut rörande det högsta belopp, som finge av pröv­

ningsnämnd användas för ifrågavarande ändamål. Den omständigheten

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 441.

att dylika beslut måste meddelas innan prövningsnämndernas arbete av­

slutats bar emellertid visat sig föranleda vissa olägenheter. Kungl. Majit

synes böra erhålla möjlighet att — i analogi med vad som sker beträffan­

de ersättningen för arbete i taxeringsnämnd -— anvisa för ifrågavarande

ändamål erforderliga medel först sedan det ordinarie prövningsnämnds-

arbetet avslutats. Nödiga uppgifter rörande prövningsnämndernas arbets­

förhållanden m. m. synas böra infordras genom särskilt cirkulär till läns­

styrelserna, vilket tillika borde innehålla föreskrift, att sådana ersätt­

ningar enligt detta inom., för vilka ej eljest kunde vara föreskrivna be­

stämda grunder, icke skulle få av länsstyrelsen tillerkännas vederbö­

rande, förrän Kungl. Maj:t meddelat beslut angående det sammanlagda

belopp, som finge av länsstyrelsen för ändamålet användas. En dylik an­

ordning nödvändiggör emellertid, att ersättningarna bestämmas av läns­

styrelsen, eftersom prövningsnämnden redan avslutat sitt arbete, när

Kungl. Maj:ts beslut kan meddelas.

Första punkten i nuvarande 6 morn., vilken har avseende å 4 och 5 morn.,

kommer på grund av ändringen i 5 mom. att åsyfta allenast 4 mom. Be­

stämmelsen bör därför, såsom redan antytts, överflyttas till sistnämnda

moment. Andra punkten i nuvarande 6 morn., vilken innehåller föreskrift

att vissa uppgifter rörande ersättning för prövningsnämndsarbete skola

insändas till finansdepartementet och som sålunda har syftning endast å

5 morn., bör efter ändringarna i 4 mom. avse även där omförmälda ersätt­

ningar. En motsvarighet till den nuvarande bestämmelsen i andra punk­

ten av 6 mom. återfinnes emellertid också i nuvarande 7 mom. åsyftande

det i sagda moment avsedda fallet. En lämplig anordning synes därför

vara, att huvudbestämmelsen i nuvarande 7 mom. kommer att ut­

göra ett nytt 6 morn., medan i ett nytt 7 mom. upptages en bestämmelse

örn skyldighet att lämna uppgift å ersättningar jämlikt 4, 5 och 6 mom. i

deras nya form. I anslutning härtill föreslås, att dessa uppgifter skola

avse tiden 1 december—30 november och att den tidpunkt, inom vilken

uppgifterna skola inlämnas till finansdepartementet, bestämmes till den 15

december.»

I de över berörda promemoria avgivna yttrandena Ilar förslaget biträtts

eller i huvudsak lämnats utan erinran av tjugu länsstyrelser och kammar­

rätten. Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Stockholms, Jön­

köpings, Göteborgs och Bohus samt Västmanlands län hava ansett sig böra

helt eller delvis avstyrka förslaget.

Rörande de avgivna yttrandena över förslaget i vad detsamma avser

införande i 145 § 4 mom. fjärde stycket taxeringsförord-

ningen av bestämmelse örn rätt för Kungl. Majit att meddela särskilda

föreskrifter i fråga örn fördelningen av medel, som anvisats enligt nämnda

moment, må anmärkas följande.

Överståthållarämbetet anför:

»Mot införande av stadgande i 4 mom. av ifrågavarande paragraf i taxe-

ringsförordningen att särskilda föreskrifter angående fördelning av an­

visat anslag till ersättning för taxeringsår be tet må av Kungl. Majit med­

delas har Överståthållarämbetet intet att erinra. Härvid förutsätter dock

ämbetet, att sådana föreskrifter komma att endast i stora drag reglera

anslagets fördelning mellan de olika kategorier, såsom taxeringsnämn­

dernas oi’dförande, kronoombuden m. fl., för vilka anslaget är avsett.

40

Länsstyrelsen i Älvsborgs län framhåller, att saknaden av specialbe­

stämmelser rörande fördelningen av för arbetet med den allmänna taxe­

ringen inom länen anvisade ersättningsbelopp, vållat länsstyrelsen ett

både besvärligt och delvis onödigt bestyr.

Beträffande innehållet i de avgivna yttrandena över förslaget i vad det

avser ändring i 145 § 5 mom. ta xe ringsförord ningen må

omnämnas följande:

Överståthållarämbetet anser sig böra bestämt avstyrka förslaget i denna

del. Ersättningen för biträde åt landskamreraren vid förberedande göro­

mål borde nämligen enligt ämbetets förmenande vara fastställd före ar­

betets början, enär omfattningen och planläggningen i övrigt av detta ar­

bete vore i hög grad beroende av det anslag, som stöde till förfogande för

ändamålet. För vinnande av ett gott resultat av förevarande arbete vore

nämligen nödvändigt att därtill anlita de bästa tillgängliga arbetskrafter­

na, men det vore i hög grad tvivelaktigt örn dessa vore villiga att ställa

sig till förfogande, därest de icke på förband kunde erhålla kännedom örn

åtminstone den ungefärliga ersättning de kunde påräkna för detta i hög

grad kvalificerade och pressande arbete, vilket därtill tvingade dem att i

viss utsträckning avstå från den särskilt begärliga sommarsemestern.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

»Nu liksom tidigare nödgas länsstyrelsen avstyrka sådana åtgärder,

som måste antagas minska möjligheterna för arbetet med deklarations-

kontrollen samt härigenom — såväl direkt genom minskade skattevinster

som indirekt genom efter hand allt slappare deklarationsmoral — föran­

leda nedgång av skatteunderlaget och höjning av utdebiteringsprocen-

terna.

Frågan örn införande av förbättrad skattekontroll lärer, sedan de s. k.

skattekontrollsakkunnigas betänkande numera föreligger, få anses vara

aktuell. De arbetsförhållanden, som nu råda beträffande deklarations-

kontrollen, särskilt i fråga örn prövningsnämndsarbetet, torde fördenskull

kunna betraktas såsom ett provisorium. Länsstyrelsen vill för sin del

hemställa, att nu, under provisorietiden, sådana åtgärder icke tillgripas,

som försvåra granskningsarbetet och på dylikt sätt avlägsna taxerings-

väsendet från det tillstånd, som man genom förbättrad kontroll vill uppnå.

De i promemorian föreslagna ändringarna av 5 mom. måste komma att

verka i sådan riktning. Länsstyrelsen har tidigare vid upprepade till­

fällen framhållit nödvändigheten av att länsstyrelserna i god tid före pröv-

ningsnämndernas sammanträden erhålla meddelande örn de belopp, som

kunna få disponeras för prövningsnämndsarbetet. Kan så ej ske, blir det

uppenbarligen svårt att med tillräcklig effektivitet organisera arbetet;

det torde för en var vara uppenbart, att man icke kan föranstalta örn

stora arbetens igångsättande och uppbåda härför erforderlig arbetskraft

utan kännedom om de ersättningsbelopp, som kunna disponeras för arbets­

krafternas ersättande. Det nu i promemorian löreslagna systemet för­

svårar eller rent av omöjliggör organiserandet av arbetet och förlamar

härigenom kontrollverksamheten.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

beslutanderätten borde överlämnas till länsstyrelserna. Den av ämbetet

anförda motiveringen härför synes mig övertygande. Någon väsentlig

ändring i redan bestående förhållanden skulle en överflyttning av beslu­

tanderätten å länsstyrelserna knappast innebära, då prövningsnämnderna

vanligen lära följa vederbörande länsstyrelses fördelningsförslag. Jag

anser mig därför böra biträda vad Överståthållarämbetet sålunda före­

slagit. Detta nödvändiggör vissa ändringar i samtliga stycken av 4 mom.

Den i promemorian föreslagna ändringen i 145 § 5 mom. taxeringsiör-

ordningen innebär, att i nämnda moment avsedda utgifter för prövnings-

nämndernas arbeten skola beslutas, ej såsom nu av prövningsnämnd efter

länsstyrelsens förslag utan direkt av länsstyrelsen. Även för en över­

flyttning av beslutanderätten rörande ifrågavarande kostnader synas starka

skäl tala. Landskamrerarna utöva som bekant den direkta ledningen av

förberedelserna för prövningsnämndernas sammanträden, varför länssty­

relserna få anses äga större möjligheter än prövningsnämnderna att be­

döma omfånget och halten av utfört arbete. Det må även framhållas, att

arvodena för protokoll- och längdföringen enligt nuvarande bestämmel­

ser måste av vederbörande prövningsnämnd fastställas, innan arbetet hun­

nit slutföras.

De länsstyrelser, som framställt invändningar mot förslaget i denna

del, hava tagit avstånd från den i promemorian uttalade uppfattningen örn

fördelen därav att en överflyttning av beslutanderätten på länsstyrelserna

skulle möjliggöra att för ifrågavarande ändamål erforderliga medel kunde

anvisas först sedan det ordinarie prövningsnämndsarbetet avslutats. Enligt

dessa länsstyrelsers uppfattning låter det sig icke göra att planlägga och

fullfölja granskningsarbetet, förrän det blivit bestämt, inom vilken ram

kostnaderna måste hållas. Säkerligen kunna dessa betänkligheter hava fog

för sig. Det torde emellertid böra framhållas, att med nu gällande be­

stämmelser Kungl. Maj:ts beslut örn anvisande av medel för ändamålet

måste grundas företrädesvis på sannolikhetskalkyler rörande omfattning­

en av vederbörande prövningsnämnds arbetsuppgifter, något som uppen­

barligen icke heller kan vara tillfredsställande. Jag är icke beredd att

nu taga ståndpunkt till den svårlösta frågan, huru dessa förhållanden

lämpligen skola ordnas, utan anser att även denna fråga dessförinnan

bör dryftas vid överläggningar med tillkallade sakkunniga personer. Den

föreslagna överflyttningen av beslutanderätten från prövningsnämnderna

till länsstyrelserna nödvändiggör emellertid icke en sådan tillämpning,

som i promemorian närmast förutsatts, utan dess genomförande lämnar

tvärtom flera utvägar öppna till en lämplig lösning av ifrågavarande

spörsmål. Jag ansluter mig således till vad det remitterade författnings

förslaget härutinnan innehåller.

De övriga i promemorian föreslagna ändringarna i 145 § taxeringsför-

ordningen hava av de hörda myndigheterna lämnats utan erinran och

torde icke kräva någon närmare motivering. Såsom av ett par läns­

styrelser påpekats, nödvändiggör överflyttandet av huvudstadgandet i

⁴²

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

43

nuvarande 7 mom. till 6 morn., att hänvisningen i 1 mom. 5) till 7—12 mom.

ändras till att i stället avse 6 mom. samt 8—12 mom. Av samma anled­

ning hör den i 13 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande i

vissa fall av särskilt uppskattningsvärde å fastighet förekommande hän­

visningen till 7 mom. i förevarande paragraf ändras till att avse 6 mom.

Ändring i 15 § 2 morn. taxeringsförordningen.

I 15 § 2 mom. taxeringsförordningen stadgas, bland annat, att vid upp­

läggandet och kompletterandet av de längder, som skola föras hos fastig-

hetstaxeringsnämnd och taxeringsnämnd i stad, där magistrat finnes, er­

forderligt biträde skall lämnas av upphörds- eller annan tjänsteman, som

ställes till förfogande i Stockholm av Överståthållarämbetet och i annan

stad av magistraten. Enligt 145 § utgår ersättning av statsmedel för så­

dant biträde.

Enligt numera gällande bestämmelser kan emellertid även stad utan

magistrat ha anställd tjänsteman för, bland annat, debitering av krono­

utskylder. Berörda stadgande i taxeringsförordningen lärer böra vara

gällande även för sådan stad, då dylik tjänsteman ofta torde vara bäst

skickad för arbetet med taxeringslängdernas uppläggande o. s. v. Tillägg

till 15 § 2 mom. taxeringsförordningen i syfte att stadga skyldighet för

sådan stad att ställa erforderligt biträde till förfogande föreslås förden­

skull.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Föredraganden uppläser härefter inom finansdepartementet upprättade

förslag till

dels lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 sep­

tember 1928 (nr 370),

dels förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den

28 september 1928 (nr 379),

dels ock förordning angående ändrad lydelse av 13 § förordningen den

14 juni 1933 (nr 357) örn åsättande i vissa fall av särskilt uppskattnings­

värde å fastighet,

samt hemställer att förslagen måtte genom proposition föreläggas riks­

dagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamö­

ter biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Hög­

het Kronprinsen-Regenten, att proposition av den ly­

delse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas

till riksdagen.

Ur protokollet:

Allan Broomé.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Prag ané

tn ne börd.

Allmänna

synpunkter.

Bilaga..

P. M.

angående möjlighet att vid ändring i fastighetstaxering erhålla ändring

i därav beroende taxering av inkomst och förmögenhet.

I en till Kungl. Majit gjord, den 21 juni 1933 till finansdepartementet

inkommen framställning kar styrelsen för svenska landskommunernas för­

bund hemställt örn åtgärder för beredande av möjlighet att vid beslut örn

sänkt fastighetstaxering i anledning av besvär undgå restitution av kom

munalutskylder i det fall, då avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen,

s. k. procentavdrag, vid inkomsttaxeringen bort i motsvarande mån sän

kas men denna taxering redan blivit slutgiltigt avgjord.

Rörande denna framställning hava elter remiss utlåtanden avgivits av

Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus

samt örebro län ävensom kammarrätten. I intet av dessa utlåtanden har

det förslag till frågans lösning som framlagts av lörbundsstyrelsen, vun­

nit anslutning. I allmänhet har man emellertid vidgått, att det vore önsk

värt örn huvudsyftet med den remitterade framställningen kunde till

godoses. Kammarrätten har hemställt, att vad i den remitterade skrivel­

sen anförts och yrkats icke måtte föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare

åtgärd, under åberopande av anförda skäl mot de uppslag, som framlagts

i skrivelsen, »och då kammarrätten vid sina överläggningar i ämnet ej

heller kunnat finna någon annan framkomlig väg, som kunde vara ägnad

att leda till en tillfredsställande lösning av den föreliggande frågan».

Då det nu ansetts att de olägenheter, som i förevarande sammanhang

påtalats, bottnade i en svaghet i själva grunderna för skattesystemet och

vöre av ej ringa praktisk betydelse, göres i föreliggande promemoria, i

enlighet med av chefen för finansdepartementet meddelat uppdrag, ett

försök att närmare bearbeta det uppslag, som synes innefatta den mest

framkomliga vägen att lösa frågan, nämligen en utökning i vissa avse­

enden av den extraordinära besvärsrätten, i syfte att resultatet av utred­

ningen skall underställas olika myndigheters prövning.

Det har av hörda myndigheter framhållits, att redan nu utvägen stöde

till buds att genom reservationsbesvär hålla möjligheten öppen att erhålla

ändring i taxering av inkomst eller förmögenhet, när fastighetstaxering

blivit ändrad efter utgången av ordinarie besvärstid i fråga om inkomst

taxeringen. Grundtanken i det här bearbetade uppslaget är nu den, att.

om vederbörande inom viss kort tid efter det beslutet rörande fastighets­

taxeringen meddelats framställer yrkande örn följdändring beträffande

taxeringen av inkomst och förmögenhet han skall försättas i huvudsak­

ligen samma läge som örn hail i rätt tid anfört reservationsbesvär. Den

omständigheten, att vederbörande äger kännedom örn denna möjlighet att

genom en rent formell åtgärd skydda sin rätt, skall sålunda ej vara av

görande för att denna rätt skall kunna tillgodonjutas. Att behandlingen

blir formellt delvis en annan än vid reservationsbesvär ligger i sakens natur.

Att av praktiska skäl vissa avsteg torde böra göras från fullföljande av

den vägledande principen, framgår av det följande.

Mot det ifrågavarande uppslaget liksom mot andra framkomna uppslag

ynka beslut

örn, ändrad

fastighets­

taxering böra

kunna grunda

ifrågavarande

besvär srätt ?

Besvärs-

rättens

omfattning.

olägenheter. Härvid torde kunna fastslås att. om varje ändring i fastig*

hetstaxeringen, som kunde påverka inkomsttaxeringen, också skulle ge­

nomgående föranleda dylik ändring, det härav förorsakade arbetet skulle

bliva mycket betydande. Man antage exempelvis, att en mindre ändring

göres i taxeringen av ett bankhus, tillhörigt ett banklöretag, vars för­

värvskälla sträcker sig över hundratals kommuner. Taxeringsändringen

borde antagligen föranleda ändrat procentavdrag och ändrad inkomst-

skattetaxering för flera år i samtliga kommuner, måhända blott med ett

fåtal kronor i varje kommun, varav skulle i alla kommunerna följa delgiv­

ning, efterdebitering eller skatterestitution, vars genomförande skulle re­

presentera mångdubbelt större belopp än skatteökningen eller -minsknin­

gen. Ett sådant resultat bör, örn möjligt, undvikas. Överhuvud synes böra

så anordnas, att apparaten i fråga ej sättes i gång, såvida den ej lönar sig.

Örn dess användning bindes vid yrkanden från olika parter, synes redan

häri ligga en garanti för att den ej skall komma till användning i onödan.

Denna synpunkt synes i själva verket utgöra ett avgörande skäl emot

förslag örn obligatorisk automatisk ändring av inkomsttaxeringarna och

ett skäl för att anknyta till ett besvärsförfarande. Detta har dessutom

den fördelen, att det skapar en klar partsställning vid förfarandet i olika

instanser, varför taxeringsförordningens redan befintliga bestämmelser i

huvudsak kunna komma till användning genom en enkel hänvisning. Att

förfarandet bör kunna genomföras utan större praktiska svårigheter sy­

nes för övrigt böra vara en huvudsynpunkt även vid utarbetande av för­

slagets detaljer.

Förutsättning för besvärsrätt, varom här är fråga, bör vara, att ändring

sker i fastighetstaxeringen vid sådan tidpunkt, att hänsyn till ändringen

ej kunnat tagas i vederbörandes självdeklaration för det inkomstår, vars

förhållanden påverkas av fastighetstaxeringen. Beslut av ordinarie pröv-

ningsnämnd vid dess vanliga handläggning av fastighetstaxeringsmål bör

sålunda ej föranleda besvärsrätt. De fall, då besvärsrätt bör föreligga,

synas vara dels vid beslut av kammarrätten och Kungl. Majit, dels vid

följdändringar av prövningsnämnd jämlikt 129 § taxeringsförordningen,

dels ock vid beslut av prövningsnämnd — vanligen särskild prövnings­

nämnd — på grund av extraordinära besvär enligt 123 § taxeringsförord­

ningen. Att beslut av särskild prövningsnämnd stundom kan meddelas så

tidigt, att hänsyn därtill kan tagas i det ordinarie förfarandet rörande

inkomsttaxeringen, synes ej böra utesluta den ifrågavarande besvärsrätten

i dessa fall. Det synes nämligen erbjuda svårighet att draga en gräns

inom kategorien av de beslut av prövningsnämnd, som träffas på grund

av besvär enligt 123 §. Att vederbörande i de antydda fallen i regel ej

kommer att utnyttja sin besvärsrätt, torde kunna förutsättas.

Fastighetstaxeringen kan påverka inkomsttaxeringen i olika avseenden.

Till en början må hänvisas till de ovan berörda bestämmelserna örn s. k.

procentavdrag enligt 45 § kommunalskattelagen, vilka i förevarande av­

seende äro de avgjort viktigaste. Skogs ingångsvärde skall i vissa fall (t. ex.

i fråga örn ärvd fastighet) räknas till taxeringsvärdet. Värdeminsknings-

avdrag å annan fastighet beräknas i regel efter taxeringsvärdet; hänsyn

till taxeringsvärdet torde vanligen också tagas i fråga örn värdeminsk-

ningsavdrag beträffande jordbruksfastighet. Vid fördelning av inkomst

mellan olika kommuner kan taxeringsvärdet äga betydelse; enligt uttryck­

lig bestämmelse är detta fallet beträffande inkomst av rörelse som avser

⁴⁶

Kungl. May.ts 'proposition nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

47

att medelst ledning tillhandahålla vatten, gas eller elektrisk kraft. Även

i andra avseenden lärer vid inkomsttaxeringen större eller mindre hän­

syn kunna tagas till fastighets taxeringsvärde.

Vad angår taxering av förmögenhet skall fastighet enligt uttrycklig be­

stämmelse upptagas till taxeringsvärdet. Indirekt får taxeringsvärdet

härigenom betydelse även för kommunal progressivskatt och utjämnings-

skatt (så ock för extra inkomst- och förmögenhetsskatt och, örn det före­

liggande förslaget till särskild skatt å förmögenhet vinner bifall, för

denna).

Däremot äger taxeringsvärdet ej någon direkt betydelse för fördelning-

av kommunal progressivskatts grundbelopp å olika kommuner. Denna för­

delning skall ske med hänsyn till den till kommunal inkomstskatt upp­

skattade nettointäkten, d. v. s. inkomsten utan procentavdrag.

Det synes ej böra ifrågakomma, att det ifrågasatta extraordinära förfa­

randet skulle få användas för att ställa besvärsyrkanden örn ändring i alla

de avseenden, i vilka inkomstberäkningen påverkats av fastighetstaxe­

ringen, framför allt ej i sådana avseenden där denna taxering ej varit

enligt skatteförfattningarna bindande för inkomstberäkningen. Utan att

närmare diskutera de olika fallen synes man kunna stanna för att medtaga

allenast de två verkligt betydelsefulla kategorierna av fall, nämligen pro­

centavdraget och förmögenhetsberäkningen. Det lärer vara i dessa av­

seenden, som påtagliga missförhållanden gjort sig gällande.

Örn emellertid besvär syrkande får ställas allenast i nu berörda punkter,

innebär detta ej, att icke vid ärendets avgörande hänsyn skulle inom yr­

kandets ram kunna tagas även till sådana övriga förhållanden, som på­

verkats av fastighets taxeringsvärde. Föranleder exempelvis höjning av

taxeringsvärde yrkande örn höjning av förmögenhetssiffra, så bör å andra

sidan av den skattskyldige i förekommande fall kunna åberopas, att vär-

deminskningsavdrag för honom bör beräknas å det högre taxeringsvärdet

o. s. v.

Detta sammanhänger med det förut antydda förhållandet att vid ny­

prövning av inkomst- eller förmögenhetstaxeringen avgörandet givetvis

hör gälla, i vad mån under hänsyntagande till fastighetens taxeringsvärde

och övriga på taxeringen inverkande förhållanden taxeringen bör ändras.

Att härvid beskattningsmyndigheten kan i ett eller annat avseende kom­

ma till andra resultat än deni, vartill vederbörande kommit vid taxerings-

frågans första handläggning, kan visserligen synas egendomligt men är

i och för sig ej oegentligt, då den ändrade uppfattningen är hänförlig till

domskälens område och dessa ej lära vinna laga kraft.

Det synes till en början klart, att den till kommunal inkomstskatt eller

statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldige, vilkens procentav­

drag eller förmögenhetsberäkning påverkas av den ändrade fastighets­

taxeringen, bör erhålla sådan besvärsrätt, varom här är fråga. Det är

möjligt, att en eller annan gång härav kunna föranledas besvär, som helsi

borde undvikas, men man lärer dock kunna utgå från att i regel besvär ej

skola komma att anföras, om de ej löna sig. Att ett större affärsföretag

med förvärvskälla omfattande många kommuner skulle komma att anföra

besvär som avse alla dessa, är ej att antaga, med mindre verklig vinst av

besvären kan påräknas.

Vadi procentavdraget angår är i förevarande sammanhang vanligen

fråga örn den. som ägde fastigheten vid den tidpunkt taxeringsvärdet

avser, och som jämväl i regel är skattskyldig för fastigheten. Har fastig-

Besvära-

berättiqade.

48

Kungl. May.ts proposition nr 241.

het därefter under året bytt ägare, tillkommer procentavdrag även den

nye ägaren. Var fastighet vid 1929 års ingång utarrenderad enligt arren­

deavtal, som ännu är gällande, skall arrendatorn vara skattskyldig iör

fastigheten och jämväl åtnjuta procentavdraget för det år, som följer

efter den tidpunkt till vilken skattskyldigheten hänför sig. Har för visst

år taxeringsvärde icke funnits fastställt, avser procentavdraget det följan­

de årets taxeringsvärde, d. v. s. i allmänhet värdet vid början av nästa

beskattningsår. Taxeringsvärdet för visst år kan såmedelst bliva grund­

läggande för procentavdraget vid två års inkomsttaxering. I fråga örn

vissa bostadsföreningar tillkommer procentavdraget, i den mån det be­

löper på medlems lägenhet, denne.

Vad förmögenheten angår är fråga örn taxeringsvärdet vid beskattnings­

årets utgång, d. v. s. ett för visst år fastställt taxeringsvärde kommer i re­

gel att påverka förmögenhetsberäkningen för den som äger fastigheten vid

årets slut. Härifrån kan dock givas undantag, nämligen för skattskyldig,

vilkens beskattningsår ej sammanfaller med kalenderåret. Har fastighet

sålts efter utgången av bokföringsår för viss skattskyldig, kan sålunda ett

års taxeringsvärde komma att få betydelse både för dennes och den nye

ägarens förmögenhetsberäkning.

Ehuru det, enligt vad som framgår av det följande, ej synes vara prak­

tiskt möjligt att åstadkomma delgivning av utslag i fastighetstaxerings-

mål med alla dem, vilkas inkomsttaxering kan i berörda avseenden på­

verkas av utslaget, synes besvärsrätt, varom nu är fråga, böra tillerkän­

nas dem alla. En förutsättning bör dock givetvis vara. att vederbörande

ej förlorat sin ordinarie besvärsrätt på grund av underlåtenhet att avgiva

deklaration. Detta villkor synes böra uttryckligen införas i lagtexten, då

underlåtenhet att deklarera etc. ej eljest berövar vederbörande rätt att be­

svära sig hos prövningsnämnden, utan allenast rätten att besvära sig hos

kammarrätten och Kungl. Majit.

Ett intresse att vid sänkt taxeringsvärde föra talan örn minskat pro

centavdrag och därigenom höjd kommunal inkomsttaxering tillkommer vi­

dare de kommunala bildningar, för vilka skattekronor beräknas på grund

av taxering till kommunal inkomstskatt, d. v. s. kommun, municipalsam­

hälle, vägdistrikt och landstingsdistrikt. Erfarenheten visar, att endast i

mycket sällsynta undantagsfall besvärsrätten utnyttjas av andra av dessa

kommunala bildningar än kommunerna. Då samtliga de kommunala bild­

ningarnas intressen i regel sammanfalla och den ifrågavarande besvärs­

rätten ej lärer böra utvidgas mer än nödigt, torde det vara lämpligt att

inskränka besvärsrätten till kommunerna. Genom den besvärsrätt som

enligt vad nedan sägs skulle tillkomma landskamrerarna kan denna be­

svärsrätt anses tillräckligt supplerad. Tänkbart är emellertid, att för­

värvskälla, vari annan fastighet (men ej jordbruksfastighet) ingår, kan

omfatta ett flertal kommuner. Framför allt kan detta vara händelsen

i fråga om rörelse, som för övrigt representerar det enda slag av förvärvs­

källa inom vilken procentavdrag vanligen kan i full utsträckning utnytt­

jas. Nu lärer det av praktiska skäl vara uteslutet att delgiva beslut i

fastighetstaxeringsmål med alla de kommuner, som kunna erhålla del i en

dylik förvärvskälla (jfr exempelvis det ovan anförda fallet med ett bank-

företag som har rörelse i hundratals kommuner). Vill man skapa besvärs­

rätt för dessa kommuner, lärer man sålunda få göra den oberoende av del­

givning med kommunerna. Man kan därför tänka sig möjligheten att

inskränka besvärsrätten till att avse blott den kommun, där fastigheten

ligger. Med det förslag angående besvärstid, som framlägges i det föl-

Fo rn fri.

Frågan, huru­

vida besvärs­

rätt en bör för­

utsätta laga

kraft för be­

slutet beträf­

fande fastig­

hetstaxe­

ringen.

nast för tillgodoseende av kronans rätt utan även för tillvaratagande av

enskildas och olika kommunala bildningars intressen. Härigenom supp­

leras de luckor i besvärsmöjligheterna, som av olika skäl eljest komma att

kvarstå. Emellertid har det, såsom av det förut anförda framgår, ansetts

vara en förutsättning för hela det nu ifrågasatta förfaringssättet, att detta

ej kommer i tillämpning, såvida ej fråga är örn mera betydelsefulla änd­

ringar. Om ej denna tanke kommer till tydligt uttryck, kunde det ifråga­

sättas, att landskamrerare!! skulle äga skyldighet att anföra besvär i

praktiskt taget varje ifrågakommande fall, enär besvären i regel nästan

med visshet skulle bifallas. Skulle landskamreraren äga en sådan skyl­

dighet, vore givetvis hela försöket att inskränka besvärsförfarandets an­

vändning förfelat. Det har övervägts, örn landskamrerarens skyldighet

kunde begränsas med utgångspunkt från ändringsbeloppets storlek, men

denna utväg har visat sig i olika avseenden svårframkomlig. Det är för

övrigt omöjligt att generellt fastställa, i vilka fall ändring kan anses lö­

nande. Den utväg, som bäst tillgodoser de synpunkter man vill anlägga,

synes vara att lita på landskamrerarens bedömande av de särskilda fallen.

Bärande skäl synas till och med tala för den uppfattningen, att, örn man

finner en regel, som giver uttryck ät detta syfte, alltför godtycklig, hela

anordningen ej kan genomföras utan så stora olägenheter i andra avse­

enden, att försöket att komma till rätta med frågan måhända måste anses

misslyckat. Den bestämmelse, som nu ifragasättes, synes kunna erhålla

ungefär det innehåll, att, såvida icke av skattskyldig eller kommun anför­

da besvär eller andra särskilda omständigheter därtill föranleda, besvär

varom nu är fråga ej böra av landskamreraren anföras, med mindre be­

svären avse rättelse av avsevärt missförhållande, förorsakat av den änd­

rade fastighetstaxeringen.

Det synes självklart, att den justering av taxering av inkomst eller för­

mögenhet, varom här är fråga, bör utföras i enklast möjliga form. Detta

lärer innebära, att uppgiften bör anförtros åt prövningsnämnden, d. v. s.

i regel särskilda prövningsnämnden. Analogi kommer följaktligen att i

huvudsak skapas med besvär enligt 123 § taxeringsförordningen. Örn emel­

lertid frågan örn taxeringen av inkomst eller förmögenhet är föremål för

prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj:!, bör även det nu ifrågava­

rande besvärsyrkandet omedelbart upptagas av samma instans och i sak

behandlas som ett tilläggsyrkande därstädes. Förbises bör ej, att taxe­

ringarna till kommunal inkomstskatt och till statlig inkomst- och förmö­

genhetsskatt kunna komma att behandlas såsom skilda mål. Några större

praktiska olägenheter härav synas dock e,i vara att befara. Uppenbart är,

att örn de olika målen samtidigt komma att föreligga vid samma instans,

de i regel komma att avgöras i ett sammanhang.

Det kunde synas, som örn man såsom en naturlig fordran för ifrågava­

rande besvärsförfarande borde uppställa, att det beslut örn fastighetstaxe­

ringen, varpå förfarandet grundar sig, vunnit laga kraft. Nu förhåller

det sig emellertid så, att besvärsrätten i fastighetstaxeringsmål är knuten

vid delgivning med den det vederbör. De. som ej erhållit delgivning, ha

sin besvärsrätt kvar, eventuellt under obegränsad tid. Beslutet vinner följ­

aktligen ej laga kraft gentemot andra äu dem, som fått beslutet sig delgi­

vet, Besvärsrätt tillkommer emellertid enligt taxeringsförordningen även

andra än dem som vanligen pläga erhålla delgivning, exempelvis municipal­

samhälle, vägstvrelse och landsting. I fråga örn besvär till prövnings-

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Kungl. May.ts proposition nr 241.

51

nämnd stadgas detta uttryckligen i 118 § taxeringsförordningen; beträf­

fande besvär till kammarrätten gives motsvarande stadgande i 121 §. I

fråga örn besvär över kammarrättens utslag åter talas i 127 § örn »den

som icke åtnöjes med kammarrättens utslag i taxeringsmål»; härmed lärer

enligt gängse uppfattning förstås den som Ilar direkt intresse av tvistens

utgång, d. v. s. i huvudsak samma som äga klaga hos kammarrätten. Stad­

gades nu obligatorisk delgivning med alla besvärsberättigade, kunde man

givetvis vinna, att laga kraften bleve fullständigare än nu. Dylik full­

ständig delgivning lärer för närvarande förekomma i åtminstone ett län.

Man torde emellertid knappast vara berättigad anse, att det syfte, som i

förevarande sammanhang skulle tillgodoses, kräver ett konsekvent genom­

förande av delgivning till alla eventuellt besvärsberättigade. Härtill

kommer, att delgivning med enskild part ofta kan möta betydande svårig­

heter. och att dylik delgivning såsom förutsättning för exempelvis kom­

muns rätt att yrka ändrat procentavdrag svårligen kan påfordras. TJpp-

rätthölles kravet på laga kraft åt fastighetstaxeringsbeslutet, skulle detta

för övrigt innebära, att den som anförde besvär rörande ändrat procent­

avdrag eller ändrad förmögenhetsberäkning bleve nödsakad förete bevis

ning om delgivning till samtliga besvärsberättigade, en bevisning som i

vissa fall kunde möta svårigheter. En förenkling vunnes, örn man av-

skure rätten för landsting m. fl. att föra klagan hos Kungl. Majit, såvitt

de ej själva varit parter hos kammarrätten, en reform som väl ej skulle

behöva väcka större betänkligheter. Det förefaller emellertid, som örn,

även örn detta genomfördes, de återstående svårigheterna skulle vara av

den betydenhet, att de i och för sig innefatta tillräcklig motivering för att

ej uppställa krav på laga kraft rit fastighetstaxeringsbeslutet.

Enligt det föregående skulle det ej bliva teoretiskt uteslutet, att ett be­

slut örn ändrad fastighetstaxering av exempelvis särskild prövningsnämnd

föranleder besvär med yrkande om ändring av därav beroende inkomst

taxering, och att dessa besvär bifallas, men att på grund av senare besvär

i fastighetstaxeringsmålet till kammarrätten, vilka i sin tur bifallas, in

komsttaxeringen återigen bör ändras. Emellertid bör givetvis tillses, att

något sådant praktiskt taget ytterst sällan eller aldrig skall kunna inträffa.

Detta syftemål synes man kunna vinna genom ett .stadgande att besvär rö­

rande inkomsttaxeringen ej skola företagas till avgörande, förrän så lång­

tid förflutit från fastighetstaxeringsbeslutet, att man kan med tämlig viss­

het antaga, att besvär däröver ej skola komma att anföras. Tillräcklig så­

dan effekt synes kunna vinnas genom en föreskrift, att besvären i inkomst-

taxeringsmålet ej må företagas till avgörande, förrän besvärstiden i detta

mål gått till ända — vid extraordinära besvär enligt 123 § taxeringsför-

ordniugen lärer besvärstidens utgång ej avvaktas —, ej heller, därest be

slutet örn fastighetstaxeringen överklagas, förrän detta ärende blivit slut­

ligen avgjort. Såsom självklart förutsättes, att i inkomsttaxeringsmålet

hänsyn skall tagas till det slutliga beslutet rörande fastighetstaxeringen.

Skulle det en gång framställda besvärsyrkandet rörande inkomsttaxeringen

sedermera visa sig otillräckligt för att möjliggöra vederbörlig justering i

anledning av senare beslut rörande fastighetstaxeringen, kunna nya be

svär anföras i anslutning till detta senare beslut. Det är emellertid att

antaga, att besvär rörande inkomsttaxeringen i praktiken ej skola komma

att anföras, förrän relativ visshet föreligger att beslutet örn fastighets

taxeringen är slutgiltigt. Ovan berörda möjligheter torde därför kunna an­

tagas bliva utan praktisk betydelse. 1 förbigående må anmärkas att unge

får samma fråga som här behandlats kan uppställas beträffande de fall

som avses i 129 § taxeringsförordningen.

52

Besvärstid.

I och för sig naturligast kunde måhända synas vara att låta besvärs-

tiden löpa från den tidpunkt, då vederbörande erhållit del av beslutet om

fastighetstaxeringen. Nu torde det emellertid vara uteslutet att tänka sig

delgivning med alla dem som böra vara berättigade till besvär beträffan-

de inkomsttaxeringen. I många fall -— särskilt där fråga är örn taxering

i olika län — finns det ingen möjlighet att i fastighetslänet avgöra vilka

skattskyldiga som med denna utgångspunkt borde erhålla delgivning. Hän­

visas må i sådant avseende till vad ovan anförts örn vilka skattskyldiga

som kunna här komma i fråga. Örn förvärvskälla, däri fastighet ingår,

omfattar mångå kommuner, vore det också knappast påkallat att med hän­

syn till möjligheten av ändrat procentavdrag delgiva alla dessa kommu-

ner beslut om ändrad fastighetstaxering.

Enklast lärer i förevarande sammanhang otvivelaktigt vara en regel,

som anknyter besvärstid™ till dagen för beslutet i fastighetstaxerings-

ärendet. Tillses måste givetvis, att detta beslut normalt bör hinna expe-

dieras och delgivas samtliga parter, samt att dessutom tillräcklig tid för

besvärens beredande bör kunna påräknas, innan besvärstiden går till ända.

Skulle besvärstiden fastställas med hänsyn till normala förhållanden,

borde det vara tillräckligt att beräkna en månad för expediering och en

för delgivning samt två månader för besvärens beredande, d. v. s. en sam­

manlagd tid av fyra månader. Vill man stadga en viss säkerhetsmarginal

och taga särskild hänsyn till att utsikterna för dem, som ej erhålla delgiv­

ning, att erhålla kännedom örn den ändrade fastighetstaxeringen givetvis

bliva något större, örn besvärstiden utsträckes, synes en besvärstid av

sex månader kunna fastställas. Iakttagas bör emellertid, att landskam­

rerare^ besvärstid bör utsträckas längre än övriga parters, framför allt

därför att han bör hava tillfälle att besvärsvis framställa motyrkanden

mot andra parters besvär i sådana fall då detta ej kan ske på annat sätt.

Ett exempel härpå utgör, att enskild skattskyldig på grund av höjd fastig­

hetstaxering yrkat ökat procentavdrag, varemot landskamreraren, där han

ej redan förut besvärat sig över förmögenhetsberäkningen, bör ställa be-

svärsyrkande örn höjd sådan. Landskamreraren bör enligt det föregående

ej utan särskild anledning yrka höjning av förmögenhetsberäkningen utom

i mera flagranta fall. Särskild anledning till besvär synes däremot otvi­

velaktigt föreligga, därest landskamrerarens yrkande blir att betrakta

mera som ett yrkande örn kvittning. Den utsträckta besvärstiden för

landskamreraren kan jämväl vara av värde därför att dennes besvärsrätt

kan användas även örn en kommun, som icke erhållit delgivning av beslu­

tet rörande fastighetstaxeringen, ej i tid fått kännedom örn detta men har

uppenbart intresse av besvären. För att tiden må räcka till även i sådana

fall då kommunikation mellan olika landskamrerare bör äga rum, synes

besvärstiden för landskamrerare böra fastställas till två månader mel­

ån för andra.

Vid besvärstidens bestämmande bör emellertid uppmärksammas vad

som förut anförts därom, att besvären i inkomsttaxeringsmålet ej böra

företagas till avgörande, förrän oesvärstiden — även landskamrerarens_

gått till ända. Med hänsyn till önskvärdheten av att ej alltför lång tid

förflyter från ändringen av fastighetstaxeringen kan en utsträckt besvärs­

tid medföra olägenheter. Skatterestitution kan exempelvis äga rum på

grund av sänkt fastighetstaxering, medan kompensation genom tilläggs-

debitering för sänkt procentavdrag erhålles först betydligt senare; detta

kan betyda viss ränteförlust för kommunen. Att i förevarande samman

hang upptaga räntefrågan synes ej lämpligt — denna fråga är nämligen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 241.

58

och för sig av rätt komplicerad beskaffenhet — men den berörda synpunk­

ten kan utan tvivel göra det i viss mån tveksamt, örn en så lång besvärstid

som den här ifrågasatta bör väljas. Alternativt synes en besvärstid av sex

månader för landskamrerare!! och fyra månader för övriga besvärsberät-

tigade tänkbar.

Införandet av sådan besvärsrätt, som här ffrågasättes, lärer få anses så­

som tillskapandet av en ny förmån. Detta kan måhända synas utgöra ett

tillräckligt skäl att ej anlägga ett alltför pedantiskt betraktelsesätt i frå­

ga om detaljerna. Det skulle sålunda ej behöva anses innebära någon stor

olägenhet, örn det i något fall inträffade, att besvärstiden ginge till ända,

utan att vederbörande fått kännedom örn det förhållande, som skapar hans

besvärsrätt. Man lärer emellertid också vara berättigad till det förut an­

tydda betraktelsesättet, att det står öppet för den, som har påtagligt intres

se av att använda ifrågavarande besvärsrätt, att t. ex. genom vederböran­

de kommissionär följa gången av fastigketstaxeringsmålet. För närva­

rande hava vederbörande endast rätten att anföra reservationsbesvär. De

komma nu alla i ett väsentligt bättre läge, och det synes ej vara någon

orimlig begäran, att den intresserade själv tillvaratager sina förbättrade

möjligheter. Betraktar man frågan med utgångspunkt från detta betrak

telsesätt, bör man kunna nöja sig med en besvärstid, som är tillräcklig för

normala fall.

Enligt det föregående har den ifrågasatta besvärsrätten ej i något av­

seende gjorts direkt beroende av delgivning av beslut angående ändrad

fastighetstaxering. Det är emellertid uppenbart, att delgivning är önskvärd

till så många som möjligt av dem, som skola hava besvärsrätt. Delgivning

förekommer för närvarande vanligen i jämförelsevis inskränkt omfatt­

ning. Bestämmelserna härom äro knapphändiga. I 100 § taxeringsför-

ordningen meddelas bestämmelser örn delgivning i vissa fall av prövnings-

nämnds beslut, där sådan delgivning erfordras såsom utgångspunkt för

besvärsförfarande i samma mål. Dessutom förekomma bestämmelser örn

delgivning i och för debitering i 101 och 135 §§ nämnda förordning. Att

den delgivning av beslut om fastighetstaxering, varom här är fråga, er­

fordras just på grund av dess plats i taxeringsförfarandet är givet. Det

synes därför också i sin ordning, att föreskrifterna därom erhålla sin

plats i taxeringsförordningen. Då delgivningen här har betydelse för be­

svär i andra mål än dem besluten avse, synas bestämmelserna därom kun­

na få sin plats i 101 och 135 §§.

Delgivning, varom här är fråga, avser det fall, att beslutet innefattar

ändring i beskattningsnämnds beslut. Anledning torde saknas att i taxe­

ringsförordningen införa bestämmelser om delgivning i andra fall. Del­

givningen synes alltid böra ske med klaganden — sådan sker i regel redan

nu — så ock med den skattskyldige och den kommun, där fastigheten är

belägen, samt med landskamreraren i fastighetslänet. Eftersom emellertid

fråga är även örn vederbörandes taxering till statlig inkomst- och förmö­

genhetsskatt, bör jämväl landskamreraren i den till fastighetsskatt skatt­

skyldiges hemortslän erhålla delgivning. Skall taxeringen behandlas av

mellankommunala prövningsnämnden, blir det denne landskamrerares sak

att underrätta allmänna ombudet lios berörda nämnd.

Såsom ovan berörts, kan emellertid även andras inkomst och förmögen

hetstaxering än den till fastighetsskatt skattskyldiges påverkas av den

ändrade fastighetstaxeringen. Har fastighet sålts under året efter den

tidpunkt skattskyldigheten avser, inträffar detta normalt. Procentavdrng

Delgivning

av beslut

angående,

fastighets­

taxering.

Lagteknisk

anordning.

kommer här vanligen att åtnjutas jämväl av annan eller andra än den

till fastighetsskatt skattskyldige, och förmögenhetsskatt kommer vanligen

att beräknas för den som ägde fastigheten vid årets slut. År fastighet

utarrenderad enligt kontrakt från tid före 1929, är arrendatorn skattskyl­

dig för fastigheten och har procentavdraget men är ej skattskyldig för fas­

tigheten såsom förmögenhet.* Att på den grund föreskriva delgivning av

beslutet örn den ändrade fastighetstaxeringen med alla ifrågakommande

persöner synes dock ej kunna ifrågasättas. Den som ägde fastigheten vid

den tidpunkt till vilken skattskyldigheten till fastighetsskatt hänför sig

synes alltid böra erhålla del av beslutet. Vad angår övriga ifrågavarande

personer är att antaga, att de i allmänhet erhålla kännedom örn den ändra­

de fastighetstaxeringen på annan väg. Landskamreraren i det län. där

sådan person har sin hemortskommun, lärer, örn så erfordras med hänsyn

till det allmännas rätt eller av annan anledning, underrättas örn förhål­

landet genom landskamreraren i den till fastighetsskatt skattskyldiges

hemortslän.

Att i taxeringsförordningen införa helt nya paragrafer är i och för sig

mindre tilltalande. När det gäller att i lagtext giva uttryck åt de resultat,

till vilka utredningen härovan kommit, befinnes det emellertid, att infö­

randet av en ny paragraf medför avsevärda fördelar. Ville man organiskt

infoga de nya bestämmelserna på respektive platser i förordningen, skulle

väl till en början bliva fråga örn tillägg till 123 § och omskrivning av 124

§, varigenom otvivelaktigt den nuvarande överskådligheten skulle i viss

mån brytas. Härtill skulle komma vissa följdändringar. Örn en ny pa­

ragraf införes efter 124 § såsom 124 a kan denna hänföra sig til] inne

hållet i såväl 123 § som 124 §, och kan för övrigt en hänvisning ske till de

regler, som gälla besvär enligt 123 §. Överhuvud torde det vara lämpligt,

att besvär enligt 123 § alltfortfarande behandlas som en kategori för sig,

innefattande den vanliga extraordinära besvärsrätten, medan besvär en­

ligt 124 a §, som obestridligen innefatta en säregen anordning, också i sin

lagtekniska utformning uttryckas såsom en sådan. Redan ur hänvisnings-

synpunkt är det fördelaktigt att kunna åberopa besvär enligt 123 § och be­

svär enligt 124 a § såsom skilda rättsinstitut. Sannolikheten talar för att,

örn från början ifrågavarande besvärsrätt införts i taxeringsförordningen,

denna skulle behandlats ungefär på det sätt som nu föreslås.

Att vissa ändringar ansetts böra införas på andra ställen i lagen, fram­

går av utkastet till lagtext och torde ej erfordra särskild motivering.

Det synes självklart att ifrågavarande anordning, örn den genomföres,

första gången bör tillämpas i anslutning till beslut örn ändringar i 1933

års allmänna fastighetstaxering. Stockholm den 5 februari 1934.

Carl W. U. Kuylenstierna.

54

Kungl. Marits proposition nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

55

Förslag till vissa ändringar i taxeringsförordningen.

56 § 1 mom.

Granskning av självdeklarationer-----------och 115 §§.

Självdeklaration skall tillhandahållas-----------att verkställa taxeringen.

I fall som i 124 a § sägs äger ock ombud för besvärsberättigad kommun

taga del av självdeklaration, vilken legat till grund för sådan taxering

av inkomst, som besvären kunna avse. Den som utför---------- för den skatt­

skyldige.

101

§.

Innefattar länsprövniugsnämnds beslut----- ------ av prövningsnämndens

protokoll.

Ilar prövningsnämnd jämlikt 123 § 1 eller 4 mom. eller 129 § gjort änd­

ring i taxering av fastighet, skall, i den mån ej delgivning sker enligt

100 § 2 morn., genom länsstyrelsens försorg utdrag av nämndens protokoll

rörande beslutet för kännedom tillställas, förutom klaganden, den skatt-

skyldige och, örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid den tid­

punkt till vilken skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den kommun,

där fastigheten är belägen, så ock, där den skattskyldige eller fastighetens

ägare vid berörda tidpunkt haft sin hemortskommun i annat län, lands-

kamreraren i det länet.

103 $.

Stadgandena i 98 och 100 §§ samt 101 § andra stycket skola hava-------

— den 20 november.

124 a §.

1 mani. Har skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt åt­

njutit avdrag enligt 45 § kommunalskattelagen eller har för skattskyldig

vid taxering till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt förmögenhet be­

räknats med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och skei* genom utslag

av Kungl. Majit eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 § 1 eller 4

mom. eller 129 § taxeriugsförordningen av prövningsnämnd sådan ändring

i fastighetens taxering, att avdraget eller förmögenheten bör beräknas till

annat belopp än som skett, må besvär med yrkande örn härav föranledd and-

x-ing i taxeringen av inkomst eller förmögenhet anföras hos prövnings-

nämnden. Är berörda taxering i annan ordning föremål för prövning

av kammarrätten eller Kungl. Majit, skola dock besvären anföras hos den

myndighet för att prövas i sammanhang med prövning i målet i övrigt.

Rätt att anföra besvär som nu sagts tillkommer den skattskyldige, där

han ej gjort sig skyldig till underlåtenhet som avses i 39 § 1 morn., lands­

kamrerare och, såvitt angår taxeringen till kommunal inkomstskatt,

kommun.

Besvären skola, skriftligen avfattade, ingivas till den länsstyrelse, som

med motsvarande tillämpning av 119 § 1 och 2 mom. vederbör, av skatt­

skyldig eller kommun inom sex månader och av landskamreraren inom

åtta månader från den dag, då. beslutet rörande fastighetstaxeringen

meddelats. Försummas något av vad sålunda föreskrives, varda besvären

56

icke upptagna till prövning; dock må icke den omständigheten, att besvär,

som anföras hos kammarrätten eller Kungl. Majit, i stället för till veder­

börande länsstyrelse ingivits eller insänts direkt till kammarrätten eller

Kungl. Majit, utgöra hinder för besvärens upptagande till prövning, örn

besvären dit inkommit före utgången av den stadgade besvärstiden. I så­

dant fall skola besvären omedelbart överlämnas till vederbörande länssty­

relse för vidare behandling enligt 124 § 2 mom.

Besvär enligt denna paragraf må ej företagas till avgörande, förrän

ovan stadgade besvärstid gått till ända, ej heller, därest beslutet örn fas­

tighetstaxeringen överklagas, förrän detta ärende blivit slutligen avgjort.

Vid besvär enligt denna paragraf skola i övrigt de föreskrifter, som

avse besvär enligt 123 § taxeringsförordningen, äga motsvarande tillämp

ning.

2 moni. Besvär enligt denna paragraf böra ej, såvitt icke av skattskyldig

eller kommun anförda besvär eller andra särskilda omständigheter därtill

föranleda, anföras av landskamrerare, med mindre besvären avse rättelse

av avsevärt missförhållande, förorsakat av den ändrade fastighetstaxe­

ringen.

Kungl. Mattts proposition

nr 241.

135 i

Har genom utslag — ------- - utslaget för verkställighet.

Utslag av kammarrätten eller Kungl. Majit beträffande fastighetstaxe­

ring skall, därest utslaget innefattar ändring av prövningsnämndens be­

slut, för kännedom tillställas, förutom klaganden, den skattskyldige och,

örn annan än den skattskyldige ägde fastigheten vid den tidpunkt till vil­

ken skattskyldigheten hänför sig, jämväl denne, den kommun, där fastig­

heten är belägen, så ock vederbörande landskamrerare.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934 men skall ej tillämpas

såvitt fråga är örn taxering av fastighet för tidigare år än 1933.

340692.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.