2

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folk­

skolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor ett förslagsanslag av 2,666,000

kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöro­

mål vid egentliga folkskolor m. m. ett förslagsanslag av 295,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Skolhusvärderingsnämnder ett anslag av 200,000

kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Iölkunder visning ens befrämjande i rikets nord­

ligaste gränsorter ett förslagsanslag av 230,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och bi­

trädande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Väster­

bottens och Norrbottens län ett förslagsanslag av 100,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem,

arbetsstugor eller enskilda hem ett reservationsanslag av 900,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till anordnande av skolskjutsar för skol-

pliktiga barn ett förslagsanslag av 200,000 kronor;

dels ock till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda undervisnings-

m. fl. anstalter ett förslagsanslag av 18,000,000 kronor.

Sedan numera förevarande frågor inom ecklesiastikdepartementet färdig-

beretts, tillåter jag mig ånyo anmäla desamma för Kungl. Majit.

Kungl. May.ts proposition Nr 174.

1. Inledning.

Genom beslut den 29 december 1933 bemyndigade Kungl. Majit chefen

för ecklesiastikdepartementet att tillkalla högst fyra sakkunniga för att inom

departementet biträda med utredning och avgiva förslag i vissa frågor an­

gående folkskoleväsendet.

I det yttrande till statsrådsprotokollet, varmed jag anmälde berörda ärende,

erinrade jag bland annat, att skatteutjämningsberedningen i sitt i december

1932 avgivna principbetänkande framlagt i fråga örn folkskoleväsendet flera

betydelsefulla reformförslag. Grundtankarna i beredningens förslag, nämligen

statens övertagande i väsentligt större utsträckning än hittills av kostnaderna

för folkskoleväsendet samt en ökad koncentration och rationalisering av det­

samma i organisatoriskt hänseende, hade i allmänhet vunnit förståelse och

anslutning hos de myndigheter och sammanslutningar, till vilka betänkan­

det i denna del varit utremitterat. Däremot hade mycken kritik framkommit

gentemot de olika anordningar, som beredningen projekterat för sina reform­

tankars förverkligande. För att kunna till en snar lösning föra fram de

trängande frågorna örn åstadkommandet av en väsentlig lättnad i kommu­

nernas utgifter för folkskoleväsendet och en rationalisering av detta skol­

väsendes organisation, syntes det vara lämpligast att underkasta beredningens

förslag en bearbetning med hänsyn tagen till den framkomna kritiken och

i syfte att få de föreliggande spörsmålen även i detaljerna utredda. Denna

3

bearbetning borde ske med skyndsamhet och slutföras i så god tid, att det

kunde bliva möjligt att för 1935 års riksdag framlägga ett förslag i ämnet.

Med hänsyn härtill och på grund av den föreliggande arbetsuppgiftens om­

fattande beskaffenhet vore det nödvändigt att för ändamålet särskilda sak­

kunniga tillkallades.

Av mitt ifrågavarande yttrande framgår, att bland annat följande spörs­

mål borde bliva föremål för nyssnämnda sakkunnigas arbete:

1) frågan örn en avlastning från kommunerna av kostnaderna för skol­

lokaler och lärarbostäder samt för underhållet av desamma;

2) frågan örn statens övertagande av lärarlönerna med speciellt beaktande

av kostnaderna för Överlärare och s. k. övertidsläsning;

3) frågorna örn fördelningen mellan staten och kommunerna av kostna­

derna för skolskjutsar och inackordering;

4) frågan örn beredande av ökat inflytande för staten i frågor, som avse

eller sammanhänga med skolväsendets organisation och skötsel i övrigt ute

i orterna, med särskilt beaktande av spörsmålen örn lärarnas flyttningsskyl-

dighet och behovet av nya instanser för skolärendenas behandling på mellan­

stadiet; samt

6) frågan om en utvidgning av den obligatoriska lärotiden i folkskolan

med ett sjunde skolår med aktgivande på spörsmålet örn fortsättningsskolans

ställning i ett skolsystem med obligatorisk sjuårig folkskola.

Den 3 januari 1934 tillkallade jag såsom sakkunniga för berörda ända­

mål expeditionschefen i ecklesiastikdepartementet N. T. Löwbeer, ledamoten

av riksdagens andra kammare, riksgäldsfullmäktigen G. H. Andersson, Ra­

sjön, undervisningsrådet J. E. Engvall och folkskolinspektören N. A. Persson,

varjämte åt Löwbeer uppdrogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas

förhandlingar.

Nämnda sakkunniga hava den 27 november 1934 till chefen för eckle­

siastikdepartementet överlämnat betänkande och förslag angående statens

övertagande av vissa kostnader för folkskoleväsendet m. m. (statens offent­

liga utredningar 1934: 47).

I betänkandet framhålla de sakkunniga inledningsvis, att de sakkunniga

beslutat uppdela sitt betänkande i två delar, nämligen dels den nu före­

liggande, dels ock en del, som komme att senare avlämnas och som komme

att innefatta de sakkunnigas utredning av frågorna om den sjuåriga folk­

skolan och örn fortsättningsskolan. I detta senare betänkande komme de sak­

kunniga jämväl att taga ståndpunkt till spörsmålen om skoldistriktsindel-

ningen och behovet av särskilda mellaninstanser för folkskoleärendens be­

handling.

Över betänkandet hava avgivits utlåtanden av länsstyrelserna och dom­

kapitlen, vidare av byggnadsstyrelsen den 31 januari 1935, av statskontoret

den 31 januari 1935 samt av skolöverstyrelsen den 26 januari 1935. Översty­

relsen har därvid överlämnat dels infordrade yttranden från samtliga statens

Kungl. Majlis proposition Nr 174.

4

folkskolinspektörer, dels ock till överstyrelsen inkomna yttranden från Stock­

holms folkskoledirektion, allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg, folkskolestyrel-

serna i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt centralstyrelsen för

Sveriges allmänna folkskollärarförening, styrelsen för Sveriges folkskollärarför-

bund, centralstyrelsen för Sveriges folkskollärarinneförbund, styrelsen för Sve­

riges överlärarförbund och styrelsen för städernas folkskolinspektörsförbund.

Vidare hava yttranden i ärendet avgivits av styrelserna för respektive svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas för­

bund.

Den av ovannämnda sakkunniga verkställda utredningen har utmynnat i

vissa förslag rörande överflyttande från kommunerna till staten i större eller

mindre utsträckning av kostnaderna för

byggnader för folkskoleväsendet,

lärares avlöning,

skolskjutsar,

inackordering av skolpliktiga barn samt

uppförande och inredning av skolhem.

Örn den ledande tanken i alla dessa förslag, nämligen önskvärdheten av

att staten i ökad utsträckning övertager kostnaderna för folkskoleväsendet

samt av en ökad koncentration och rationalisering av detsamma, hava några

meningsskiljaktigheter i allmänhet icke rått bland de myndigheter och sam­

manslutningar, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag. Däremot hava

olika meningar gjort sig gällande rörande den omfattning, i vilken detta

övertagande bör ske, och rörande det sätt, varpå det bör genomföras och

de organisatoriska förbättringarna inom folkskoleväsendet ernås.

Ett ställningstagande till förevarande förslag i dess helhet kan icke ske

och ett slutligt svar på de frågor, rörande vilka meningsskiljaktighet rått,

icke givas annat än i samband med en behandling av de olika punkterna

i de sakkunnigas förslag. Ifrågavarande olika förslag och myndigheternas

yttranden över desamma behandlar jag nedan under särskilda avsnitt. Jag

vill tillägga, att jag av utrymmesskäl endast mer summariskt kommer att

redogöra för de sakkunnigas motiv. Jag tillåter mig i övrigt hänvisa till

den mer uttömmande framställningen i deras tryckta betänkande.

2. Statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

Folksko/esakkunniga.

Folkskolesakkunniga hava i sitt betänkande, i vad angår förevarande

fråga om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet, till en början

lämnat en redogörelse för på området gällande bestämmelser. Av denna

redogörelse framgår, att anskaffandet och underhållet av skollokaler enligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

6

uppskattas till omkring 194,2 miljoner kronor, varav 47,2 miljoner kronor

belöpte på före år 1931 uppförda tjänstebostäder. Till sistnämnda belopp

borde emellertid läggas kostnaden för efter år 1931 uppförda tjänstebostäder.

För finansiering av förevarande byggnadsföretag hade, erinrar de sakkunniga,

från kommunernas sida skuldsättning ägt rum i avsevärd omfattning. Total­

beloppet av de för skolbyggnadsändamål upptagna, våren 1934 ännu kvar­

stående skulderna utgjorde omkring 122Va miljoner kronor.

Storleken av det återstående behovet av lärosalar för folkskoleväsendet

uppskatta de sakkunniga till högst 1,500 klassrum, vartill emellertid komme

behovet av ersättningsbyggnader samt ytterligare specialrum, gymnastik­

salar, slöjdsalar etc. Det återstående behovet av tjänstebostäder uppskatta

de sakkunniga till omkring 1,600. Kostnaden för ifrågavarande 1,500 klass­

rum beräkna de sakkunniga till 15 miljoner kronor och kostnaden för nyss­

nämnda 1,600 tjänstebostäder till 12,8 miljoner kronor. Totalkostnaden för

tillgodoseende av det återstående behovet av klassrum och tjänstebostäder

skulle alltså utgöra omkring 27,8 miljoner kronor, vartill ytterligare borde

läggas utgifter för anskaffande och iordningställande av tomt samt upp­

förande av eventuellt förekommande gymnastiksalar, slöjdsalar o. d. utrym­

men ävensom givetvis för tillgodoseende av det kontinuerliga behovet av

ersättningsbyggnader.

Vidare framhålla de sakkunniga att med skyldigheten för skoldistrikten

att tillhandahålla lokaler för skolväsendet även följde åliggandet att under­

hålla dessa lokaler och bestrida kostnaderna för deras uppvärmning, belys­

ning och städning. Hit kunde jämväl hänföras distriktens utgifter för

lokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel.

Rörande denna sistnämnda grupp av kostnader (för lokalernas underhåll,

uppvärmning, belysning och städning samt förseende med möbler och under­

visningsmateriel) meddela de sakkunniga ur årsbok för Sveriges kommuner

följande siffror, avseende år 1930: för byggnaders underhåll 8,7 miljoner

kronor, för bränsle, lyse, renhållning o. d. 11,9 miljoner kronor, för inven­

tarier 2,i miljoner kronor och för undervisningsmateriel 3,6 miljoner kronor.

I sistnämnda siffra inginge emellertid ett belopp av 1,5 miljoner kronor för

sådan materiel, som vissa kommuner tillhandahölle barnen kostnadsfritt men

som i vanliga fall barnens föräldrar hade att anskaffa.

De sakkunniga anföra i anledning av de sålunda utförda undersöknin­

garna följande sammanfattande synpunkter:

De nu lämnade uppgifterna gåve vid handen, att skoldistrikten hittills

fått vidkännas synnerligen betydande kostnader för folkskoleväsendets till­

godoseende med erforderliga byggnader, samt att en mycket stor del av

nämnda kostnader komme på de senaste decennierna. Vidare kunde med

stöd av berörda uppgifter göras gällande, att byggnadsbehovet, i vad det

gäller tillkomsten av lokaler, erforderliga i anledning av nya läraravdel-

ningars inrättande eller eljest på grund av omorganisationer, visserligen till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

8

därvid

framhållits, att en avkoppling av kommunernas intresse av spar­

samhet vid uppförande av skolanläggningar otvivelaktigt komme att med­

föra en viss ekonomisk ovarsamhet vid handhavandet av sådana företag,

och att det följaktligen vore att befara, att ett genomförande av bered­

ningens förslag komme att i stället för att medföra en önskvärd begräns­

ning av hithörande utgifter uppvisa en rakt motsatt effekt. Även örn den

sålunda framförda kritiken närmast riktade sig mot ett statens fullständiga

övertagande av byggnadsskyldigheten, måste enligt de sakkunnigas mening

de därvid framförda synpunkterna tillmätas stor betydelse, jämväl då fråga

uppkomme om överflyttning på staten av en väsentlig del av ifrågavarande

kostnader. På samma gång kommunerna således borde beredas en verklig

lättnad i utgifterna för skolbyggnaderna, vore det enligt de sakkunnigas

mening angeläget att tillse, att å staten icke överflyttades större del av kost­

naderna, än att hos kommunerna alltjämt bibehölles ett starkt direkt intresse

av att ifrågavarande utgifter böllos inom skäliga gränser.

En annan viktig fordran på statsbidragssystemet vore, att det verkade i

möjligaste mån rättvist. Att delade meningar i detta fall måste yppa sig

örn vad som kunde anses vara en rättvis fördelningsgrund vore självklart.

Genom den kommunerna åliggande skyldigheten att på ett för hela riket i

stort sett likartat sätt ordna sitt skolväsen komme utgifterna för skolhus-

byggnaderna till följd av kommunernas skiftande ekonomiska bärkraft att

synnerligen ojämnt drabba de särskilda kommunerna. Det kunde då synas

vara ett rättvist krav, att statens övertagande av en del av dessa kostnader

skedde på sådant sätt, att utgifterna för här ifrågavarande ändamål, i vad

de kvarstannade på kommunerna, kunde uttagas av de skattskyldiga efter

en och samma för hela riket gällande utdebiteringsprocent. Att på stats-

bidragsvägen nå fram till en dylik ideal kostnadsutjämning syntes dock på

grund av skolväsendets år från år till storleken starkt skiftande och på

förhand svårberäkneliga behov ej vara möjligt. Såsom en rättvis under-

stödsnorm torde vidare mången vilja anse bidragets avpassande efter varje

särskild kommuns prestationsförmåga. Det vore emellertid en ytterst vansk­

lig sak att finna en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på

ett riktigt sätt utmäta ett efter en sådan regel utgående bidrag. Varken

den kommunala utdebiteringens storlek, antingen ensam för sig eller —

såsom i 1921 års sakkunnigas förslag — kombinerad med storleken av ut­

debiteringen för folkskoleväsendet särskilt, eller antalet skattekronor per in­

vånare torde utgöra någon för alla fall tillförlitlig norm för uppskattning

av understödsbehovets relativa styrka. Även skatteutjämningsberedningen

bade ansett ett efter dylika eller andra liknande grunder differentierat stats­

bidragssystem icke vara lämpligt.

Vid övervägande av olika alternativ för bestämmande av fördelnings-

grunden hade de sakkunniga för sin del kommit till den uppfattningen, att

man i fråga om kravet på en rättvis fördelningsgrund icke kunde i detta

sammanhang komma längre än att upprätthålla den principen, att inga

skoldistrikt med hänsyn till kommunbildningens karaktär eller förvaltnings­

former sattes i någon undantagsställning beträffande rätten till statsbidrag,

samt att bidragets relativa storlek gjordes i möjligaste mån lika för alla

distrikt. Ett på sådant sätt konstruerat statsbidragssystem förutsatte för ut-

jämningskravets tillgodoseende med nödvändighet vid sin sida fortsatt stat­

lig bidragsverksamhet i skattelindrande syfte. Detta först och främst därför

att bidragen avsåge endast en del av den kommunala verksamheten, folk­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

10

fram i tiden. Det vöre ingalunda så att det i regel vore de ekonomiskt

svagaste kommunerna, som anlitade lånevägen. Norrlandskommunerna, av

vilka många vore fattiga, hade i relativt ringa utsträckning upptagit lån för

skolbyggnadsändamål, under det att motsatsen varit fallet i södra delen av

riket, där i allmänhet kommunerna vore bättre ekonomiskt situerade. Enligt

de sakkunnigas mening vore det principiellt och sakligt väl motiverat, att

statsbidragssystemet erhölle sådan räckvidd, att bidrag komme att utgå ej

endast för blivande byggnader utan jämväl för redan uppförda, oavsett om

kostnaderna för dessa bestritts genom uttaxering eller genom upptagande

av lån, som ännu återstode oguldna.

De sakkunniga ville fästa uppmärksamheten på att enligt den principiella

ståndpunkt, de sakkunniga intagit i fråga om de allmänna grunderna för

statsbidrag till här ifrågavarande ändamål, nämligen att inga kommuner

borde med hänsyn till kommunbildningens karaktär eller förvaltningsformer

placeras i undantagsställning, de sakkunniga icke kunde biträda ett av

skatteutjämningsberedningen framlagt förslag, att statsbidrag skulle för de

större städerna utgå med reducerat belopp.

Skoldistriktens utgifter för skolbyggnader (skolhus och lärarbostäder) kunna

— framhålla de sakkunniga — sammanfattas under följande huvudrubriker:

1. anskaffande och iordningställande av tomt;

2. byggnadernas uppförande;

3. byggnadernas underhåll;

4. skollokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel;

5. skollokalernas uppvärmning, belysning och städning; samt

6. hyra för skollokaler respektive lärarbostäder i de fall, då distriktet icke

tillhandahölle egna sådana.

De av nämnda utgiftsposter, för vilka enligt de sakkunnigas mening stats­

bidrag borde utgå, vore: byggnadernas uppförande, byggnadernas underhåll,

skollokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel samt hyra.

Däremot ansåge de sakkunniga, i likhet med skatteutjämningsberedningen

att dels kostnaderna för anskaffande och iordningställande av tomt dels ock

kostnaderna för skollokalernas uppvärmning, belysning och städning alltjämt

borde helt bestridas av distrikten.

Statsbidrag till byggnadernas uppförande m. m.

Denna fråga hava de sakkunniga behandlat under fyra olika rubriker,

nämligen a) Byggnadsbidrag för anskaffande av nya skollokaler, b) Bygg-

nadsbidrag för redan befintliga skollokaler, c) Provisoriskt byggnadsbidrag

samt d) Hyresbidrag för skollokaler. Jag tillämpar i det följande samma

systematik.

a) Byggnadsbidrag för anskaffande av nya skollokaler.

Såsom jämväl av det å sid. 8 anförda framgår avvisa de sakkunniga i lik­

het med skatteutjämningsberedningen sådana grunder för bidragens utgående,

som skulle innebära, att statsbidrag till förevarande ändamål skulle bestämmas

till en efter skattekrontal eller skattetryck varierande kvotdel, samt förklara

sig ej heller kunna förorda en avvägning av statsbidraget efter antalet lärår-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

12

Vid fastställande av storleken av statens anpart vore det, såsom de sak­

kunniga tidigare framhållit, av vikt att tillse, å ena sidan att kommunerna

till här ifrågavarande utgifter erhölle en effektiv hjälp, å andra sidan att

kommunernas andel bleve så stor, att deras intresse av att sparsamhet iakt-

toges vid byggnadsärendenas skötsel hölles livaktigt. Ur dessa synpunkter

hade de sakkunniga ansett sig böra förorda, att statens bidrag bestämdes

till 75 procent eller tre fjärdedelar av de på ovan angivet sätt bestämda

byggnadskostnaderna. Det vore emellertid att märka, att de sakkunniga i

det följande föresloge, att statsbidraget skulle utgå icke på en gång med

hela sitt belopp utan fördelas med lika belopp på en tidrymd av 40 år.

Detta innebure, att kommunen hade att förskottera hela byggnadsbeloppet

för att sedermera i form av statsbidrag under 40 år återfå så mycket, som

svarade mot tre fjärdedelar av nämnda belopp. Sett ur kommunens syn­

punkt kunde därför totalkostnaden för anläggningen sägas utgöra summan

av de årliga annuiteter (ränta+amortering), som krävdes för att byggnads­

beloppet skulle bliva slutamorterat på 40 år. Utginge man från en ränte­

fot av 4 procent, vilket visserligen för närvarande vore högt beräknat men

som kunde anses representera en normal medelränta, och antoge, att annui-

teterna utginge med lika belopp för varje år, visade det sig, att den på

detta sätt beräknade totalkostnaden (summan av räntor och amorteringar

under 40 år) motsvarade två gånger byggnadsbeloppet. Ett statsbidrag å s/*

av byggnadsbeloppet komme därför att utgöra endast 37 ‘/s procent av total­

kostnaden. Ville man nå upp till ett statsbidrag, som motsvarade hälften

av totalkostnaden, måste följaktligen bidraget bestämmas till samma belopp

som byggnadsbeloppet. Det borde emellertid beaktas, att många kommuner

bestrede sina byggnadskostnader genom uttaxering eller anlitande av för

ändamålet inrättade kassor (fonder), vadan de icke hade några verkliga ut­

gifter för förräntning och amortering av i skolbyggnaderna nedlagt kapital.

De sakkunniga hade fördenskull icke ansett sig böra gå längre i fråga örn

statsbidragets storlek, än ovan angivits. Genom ett på föreslaget sätt av­

mätt byggnadsbidrag torde i allt fall kommunerna kunna sägas erhålla ett

verksamt understöd, på samma gång som de själva hade att svara för så

stor del av kostnaderna, att de måste hava ett levande intresse av att dessa

hölles inom skäliga gränser, utan att därmed ändamålsenlighetens fordringar

bleve eftersatta.

Såsom de sakkunniga redan framhållit, vore byggnadskostnaderna mycket

varierande i olika kommuner. Anledningarna härtill kunde naturligtvis

vara fullständigt oberoende av kommunernas åtgöranden. Men i en del

fall torde det nog kunna sägas, att till följd av bristande ekonomisk om­

tanke vid byggnadernas uppförande kostnaderna för desamma kommit att

överstiga, vad som kunde anses försvarligt. Den ordning, de sakkunniga

föresloge för byggnadsärendenas handläggning, nämligen prövning i varje

särskilt fall av statlig myndighet, som bestämde en viss maximigräns för

det kostnadsbelopp, varå statsbidrag finge åtnjutas, torde komma att be­

främja ett mera ekonomiskt byggnadssätt, samtidigt som härigenom bättre

garantier erhölles för att ej sådana anläggningar komme till stånd, som ur

skolans synpunkt måste anses mindre tillfredsställande.

Med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenser, prövningen av bygg-

nadsärendena komme att medföra, syntes det de sakkunniga tillrådligt, att

nämnda prövning, såvitt gällde mera kostnadskrävande anläggningar, lades

i Kungl. Majda hand. Smärre ärenden åter, där fråga vore örn en relativt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174,

14

kunna vinnas genom en uppdelning av bidraget på ett visst antal år. Pe­

rioden borde dock icke göras så lång, att bidraget med hänsyn till års-

beloppets ringa storlek ej komme att för distriktet kännas såsom en effektiv

hjälp, och borde givetvis ej heller sträcka sig över längre tid, än som kunde

anses motsvara den vanliga livslängden för en tjänlig skolbyggnad. Enligt

de sakkunnigas mening kunde perioden lämpligen bestämmas till 40 år,

räknat från och med det redovisningsår, under vilket anläggningen blivit

avsynad och godkänd. Under dessa 40 år skulle den för varje fall enligt

förut angivna grunder bestämda bidragssumman utbetalas med 1/*o varje

år. Härigenom uppnåddes att statens kostnad för blivande skolbyggnads-

företag fördelades på ett relativt stort antal år och anknytning vunnes till

en vid upptagande av lån för skolbyggnadsändamål vanlig amorteringstid.

För en kommun, som för skolbyggnads uppförande upptoge lån, medförde

en sådan uppdelning den fördelen, att ett till beloppet bestämt statsbidrag

tillfölle kommunen under hela amorteringstiden.

Skulle under löpande bidragsperiod skolbyggnaden i fråga bliva obehöv­

lig för skoländamål, syntes ett sådant förhållande icke utan vidare böra

föranleda indragning av bidraget. En sådan påföljd måste anses oskälig,

då statlig myndighet en gång prövat byggnadsbehovet och givit sitt till­

stånd till byggnadens uppförande. Om däremot kommunen utnyttjade den

ledigblivna lokalen för annat ändamål på sådant sätt, att kommunen här­

igenom beredde sig en inkomst eller en lättnad i sina utgifter för andra

än skoländamål, torde det böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma,

huruvida statsbidraget skulle upphöra att utgå och i vilken mån åtnjutet

bidrag skulle återbetalas.

Vid fastställandet av den kostnadssumma, varå byggnadsbidraget skulle

beräknas, torde för vissa fall undantag böra göras från regeln, att det totala

byggnadsbeloppet skulle läggas till grund för beräkningen. Då nämligen

byggnadsarbetet föranleddes av att äldre lokal blivit förstörd genom elds­

våda och sistnämnda lokal varit brandförsäkrad, borde rimligen från kost-

nadssumman avräknas brandskadeersättningen och statsbidraget beräknas

blott på den summa, varmed nybyggnadskostnaden eventuellt översköte den

ersättning, distriktet uppburit. Detta borde gälla såsom en ovillkorlig före­

skrift. Skulle den av eld förstörda lokalen icke hava varit försäkrad, syntes

vederbörande myndighet, som prövade statsbidragsfrågan, böra tillerkännas

befogenhet att i allt fall, där så befunnes skäligt, minska kostnadssumman,

varå statsbidrag skulle beräknas, med ett belopp, motsvarande värdet å den

förstörda lokalen. En liknande befogenhet borde tillkomma nämnda myn­

dighet i de fall, då nybyggnad skedde för att ersätta äldre byggnad,

genom vars försäljning eller upplåtelse för annat ändamål skoldistriktet

berett sig eller beräknades kunna bereda sig inkomst.

För att kunna fixera den kostnadssumma, å vilken byggnadsbidraget

skulle beräknas, vore det nödvändigt, framhålla de sakkunniga, att närmare

klargöra, för vilka i totalutgifterna för en skolbyggnad ingående poster

statsbidrag skulle utgå.

De för folkskoleväsendet erforderliga byggnaderna vore av två huvud­

slag: skolhus och tjänstebostäder. Vad de sistnämnda anginge, ansåge de

sakkunniga, att kommunerna borde åtnjuta statsbidrag till sina kostnader

för dessa byggnader likaväl som för skolhusen. Men detta borde enligt de

sakkunnigas mening lämpligen ske i form av särskilda, för varje lärartjänst

Kungl. May.ts proposition Nr 174.

16

Till de kostnader, för vilka statsbidrag borde utgå, torde även böra hän­

föras utgifter för alla slags inomhusledningar ävensom i övrigt för instal­

lation av värme, vatten och avlopp. Dit syntes jämväl böra räknas kost­

nader för ritningar, arbetsledning och kontroll.

Statsbidrag syntes böra utgå för nybyggnader, allenast under förutsätt­

ning att nybyggnaden innefattade uppförande av lärosal av något slag.

För sådana nybyggnadsarbeten, som avsåg exempelvis allenast uppförande

av ny uthusbyggnad, borde alltså statsbidrag icke ifrågakomma. Bidrag

borde utgå ej endast för nybyggnader utan även, såsom fallet varit i fråga

örn statsbidragen till skolbyggnader i Norrland, även för örn- och tillbygg­

nader. Dock syntes här den begränsningen böra göras, att därest icke

genom örn- eller tillbyggnaden något nytt utrymme, vartill motsvarighet

tidigare saknats, vunnits för undervisningens ändamål, rätt till statsbidrag

icke förelåge. Örn- eller tillbyggnadsarbeten, vilka avsåge allenast att sätta

redan befintliga lokaler i bättre skick eller giva en lämpligare disposition

av dessa, skulle alltså vara uteslutna från bidragsrätt.

I fråga örn lokalernas utrustning med möbler och övriga lösa inventarier

hade de sakkunniga tänkt sig, att särskilt statsbidrag skulle utgå för läro­

salarnas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel på sådant sätt,

att ett av de sakkunniga föreslaget årligt underhållsbidrag skulle beräknas

även med hänsyn till dessa kostnader. I övrigt hade de sakkunniga icke

ansett sig böra ifrågasätta något anskaffningsbidrag till lösa inventarier, i

vad anginge utrymmen för undervisning i läsämnen. Beträffande däremot

gymnastiksalar, slöjdrum och lokaler för undervisning i hushållsgöromål

ville de sakkunniga föreslå, att i byggnadskostnaderna finge inräknas även

kostnaderna för dylika utrymmens förseende med en första uppsättning av

dithörande inventarier. Motiven härför vore väsentligen, att nämnda lokaler

utan dylika inventarier knappast kunde sägas äga sin speciella karaktär

samt framför allt, att berörda utrustning ställde sig relativt dyrare än lokal­

utrustningen i övrigt.

Kungl. Maj:ts proposition Kr 174.

b) Byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler.

Vad angår byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler, förorda de

sakkunniga en begränsning av bidragsrätten på det sätt, att för byggnader,

vilka varit i bruk mer än en viss angiven tidrymd något byggnadsbidrag

icke måtte utgå.

Denna gräns ansågo de sakkunniga lämpligen böra bestämmas till 40 år

sålunda, att för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande

varit i bruk mera än 39 år, intet byggnadsbidrag skulle erhållas.

Detta skulle alltså innebära, att, därest beslut i ämnet fattades av 1935

års riksdag att äga giltighet från och med den 1 juli 1935, rätt till bidrag

icke komme att vara förhanden beträffande lokaler, som tagits i bruk före

den 1 juli 1896. Helt utan byggnadsbidrag för redan uppförda byggnader

torde på detta sätt ej många kommuner bliva, och i varje fall torde, efter

förloppet av en så pass avsevärd tidrymd som 40 år, den havda utgiften

för byggnadens uppförande näppeligen längre för kommunen hava några

mera kännbara verkningar. Aven i dessa fall syntes av statsfinansiella skäl

byggnadsbidragen böra utgå såsom årsbidrag.

18

tens uppgifter om den tid, byggnaderna varit i bruk, bestyrktes genom

protokollsutdrag, intyg av trovärdiga personer eller på annat tillförlitligt

sätt.

Så behandla de sakkunniga frågan i vilken omfattning staten borde efter

ovan angivna grunder lämna byggnadsbidrag för redan uppförda byggnader

samt erinra att de sakkunniga i fråga om motsvarande bidrag för blivande

byggnader förordat, att bidraget skulle utgå med tre fjärdedelar av bygg-

nadsbeloppet.

Det kunde, anföra de sakkunniga, synas ligga nära till hands att följa

samma linje beträffande redan färdiga byggnader. Mot en sådan beräk­

ningsgrund talade dock vissa skäl, som förmått de sakkunniga att övergiva

tanken härpå och föranlett dem att söka sig fram på en annan väg. Först

och främst borde det framhållas, att staten enligt hittills gällande bestäm­

melser haft ringa möjlighet att öva inflytande på kostnadsfrågan. Under

sådana förhållanden kunde det knappast ifrågasättas, att staten utan vidare

skulle såsom grundläggande för beräkningen av byggnadsbidraget godtaga

den av kommunen havda kostnaden för byggnadens uppförande. Där

kunde förekomma en rad av utgifter, vilka ur statlig synpunkt måste be­

tecknas såsom betingade av överflödsanordningar eller i varje fall såsom

varande av den beskaffenhet, att staten icke hade anledning bidraga till

desamma. En revidering av byggnadskostnaderna med hänsyn härtill måste

därför alltid förutsättas, örn man valde senast angivna linje. Det torde

med rätta kunna antagas, att en sådan revidering komme att ställa sig

ganska besvärlig. Men även ur en annan synpunkt bleve det nödvändigt

att underkasta byggnadskostnaderna en revision. Dessa kunde vara alltför

höga ej endast på grund av överflödsanordningar o. d., utan även emedan

kommunen för arbetena fått vidkännas en med hänsyn till de vid tiden

i fråga rådande prisförhållandena oskälig kostnad. Härom måste således

jämväl en ingående undersökning verkställas, vilken säkerligen i många

fall icke bleve lätt att genomföra. Vad själva de av skoldistrikten lämnade

kostnadsuppgifterna anginge, syntes det visserligen av den utav de sakkun­

niga företagna undersökningen härutinnan framgå, att det i allmänhet icke

mötte hinder för distrikten att med ledning av protokoll och entreprenad­

handlingar framskaffa dylika. I åtskilliga fall torde detta dock svårligen

låta sig göra, och under alla förhållanden torde det bliva nödvändigt att

kritiskt granska de uppgifter, som lämnades.

På grund av nu angivna förhållanden hade det icke synts de sakkunniga

tillrådligt att välja en procedur, där det uteslutande gällde att avväga stats­

bidraget med hänsyn till de verkliga byggnadskostnaderna, även örn en

sådan procedur måhända förefölle ägnad att ur rättvisans synpunkt giva det

mest tillfredsställande resultatet. I stället hade de sakkunniga sökt finna en

utväg, som med beaktande i största möjliga mån av nämnda synpunkt

lämnade möjlighet till ett mera enkelt, summariskt och på nu föreliggande

faktiska förhållanden grundat förfaringssätt.

En sådan utväg erbjöde sig, örn man till utgångspunkt toge byggnader­

nas tjänlighet för sitt ändamål vid tiden för byggnadsbidragets åtnjutande.

För att en sådan princip skulle bliva enkel i tillämpningen, vore det dock

nödvändigt att godtaga en viss schematisering av värdeförhållandena. Den

åsyftade förenklingen kunde ernås genom fastställande av ett mindre antal

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

20

placeras i klass I eller klass III eller klass IV, då de karakteristiska drag,

som inverkade avgörande för lokalernas hänförande till nämnda klasser, i

många fall torde vara starkt framträdande. Svårare bleve givetvis spörs­

målet, när det gällde att bestämma, örn en lokal skulle inrangeras i klass II.

Här komme statens och kommunernas ekonomiska intressen till sin skar­

paste motsättning, och det kunde därför antagas, att i dessa fall vederbö­

rande klassificeringsmyndighet bleve ställd inför rätt ömtåliga frågor. Det

läge med hänsyn härtill stor vikt uppå, att denna myndighet besutte erfor­

derlig kompetens och auktoritet och att den utrustades med fullständiga och

tydliga instruktioner för sitt arbete.

De sakkunniga föresloge — under hänvisning till det förfarande för upp­

skattning av löneboställenas normalavkastning, som tillämpades inom det

ecklesiastika boställsväsendet — att den allmänna klassificering, vilken såsom

ett engångsförfarande erfordrades för tillämpning av det här avsedda bidrags­

systemet, borde verkställas av särskilda för detta ändamål inrättade nämn­

der, slcolhusvärderingsnämnder, var och en med vederbörande län såsom

verksamhetsområde. I varje nämnd borde först och främst finnas en bygg-

nadssakkunnig ledamot. Vidare borde med hänsyn till lokalernas ändamål

de pedagogiska synpunkterna vara företrädda, och slutligen borde vederbö­

rande skoldistrikt beredas tillfälle att bevaka sina intressen. Nämnden torde

alltså behöva vara sammansatt av tre ledamöter. Av dessa syntes den bygg-

nadssakkunnige representanten lämpligen böra utses av vederbörande läns­

styrelse för samtliga skoldistrikt inom länet. Den sålunda utsedde borde

även vara ordförande i nämnden. De pedagogiska synpunkterna torde böra

företrädas av statens vederbörande folkskolinspektör, vilken dessutom på

grund av sin ämbetsutövning vanligen besutte en icke obetydlig insikt i

byggnadsfrågor och tillika i allmänhet väl kände till de olika skollokalerna

inom sitt inspektionsområde. Med hänsyn till de erfarenheter, folkskolin­

spektörerna ägde i hithörande frågor, ansåge de sakkunniga även lämpligt,

att inspektören, i vad anginge hans inspektionsområde, tjänstgjorde som

föredragande och tillika sekreterare i nämnden, i vilken egenskap det borde

åligga honom att föra protokoll över nämndens beslut och även ombesörja

därav föranledda expeditioner. Vad slutligen det kommunala inslaget i

nämnden beträffade, torde det lämpligen böra beredas rum på sådant sätt,

att vederbörande skoldistrikt utsåge den tredje ledamoten av nämnden. Skol-

husvärderingsnämnden finge således icke en alltigenom konstant samman­

sättning. Endast den byggnadssakkunnige ordföranden, som utsåges av läns­

styrelsen, bleve en och densamme för alla inom länet befintliga skoldistrikt.

På honom ankomme därför att tillse, att en viss kontinuitet och enhetlighet

i arbetet upprätthölles. I viss mån kunde denna uppgift även fyllas av

folkskolinspektörerna, vilka visserligen komme att växla allt efter inspek­

tionsområde men som plägade upprätthålla en god kontakt med varandra

i arbetet. Den tredje, av vederbörande distrikt utsedda ledamotens uppgift

åter bleve helt naturligt i övervägande grad att söka tillvarataga sitt distrikts

intressen.

En på detta sätt organiserad myndighet syntes de sakkunniga hava goda

förutsättningar att kunna arbeta sakförståndigt och effektivt. Sannolikt torde

det bliva möjligt att med hjälp av dessa nämnder få klassificeringen färdig

under loppet av ett år. För att underlätta proceduren torde det böra stad­

gas, att besvär icke finge anföras mot nämndens beslut.

Givetvis komme klassificeringen att förorsaka vissa kostnader, nämligen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

22

göromål ävensom givetvis lokaler för bad, läkarundersökningar o. d. För

nu angivna åtskillnad mellan klassrum och gymnastiksalar, å ena sidan,

samt övriga utrymmen, å andra sidan, talade utom de statsfinansiella syn­

punkterna även rent tekniska skäl. Under det att i fråga örn klassrummen

och gymnastiksalarna en viss standardisering gjort sig gällande, som med­

förde, att klassificeringen underlättades, vore de för övriga speciella undervis-

ningsändamål anordnade lokalerna av en synnerligen skiftande beskaffen­

het, som i hög grad försvårade en jämförande värdesättning. Åtskilliga av

dem vore visserligen, särskilt i de större samhällena, inrättade efter moderna

principer och ganska ensartade, men i fråga örn flertalet gällde, att varia­

tionerna vore mycket stora. Ofta, i synnerhet på landsbygden, vore anord­

ningarna av så enkel natur, att det knappast kunde ifrågasättas, att staten

behövde lämna ekonomiskt stöd. Sålunda förekomme ej sällan, att

rum för slöjd eller hushållsgöromål erhållits, genom att den behövliga

materielen, till en början kanske såsom ett provisorium, anbragts i ett ledigt

vinds- eller källarutrymme utan någon avsevärd kostnad för distriktet.

Det torde vidare få anses skäligt, att byggnadsbidrag av här ifrågava­

rande slag utginge allenast för lokal, som alltjämt användes för sitt ända­

mål. Örn t. ex. ett klassrum efter några år bleve obehövligt på grund av

minskat barnantal, borde bidragsrätten upphöra. Likaså borde givetvis bidrag

ej heller åtnjutas för lokal, som tidigare inrättats för undervisningsändamål

men som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande ej längre härtill an­

vändes. Skulle åter lokalen efter någon tid ånyo komma i bruk, borde

bidrag utgå.

Byggnadsbidrag borde vidare icke utgå för andra lokaler än dem, som

tillhörde distriktet och för vilkas inrättande detta haft att vidkännas kost­

nad. Hade en byggnad t. ex. tillfallit distriktet genom gåva eller kostnads­

fritt upplåtits till detsamma eller eljest helt tillkommit utan att distriktet

härför haft någon utgift, funnes uppenbarligen ingen anledning för staten

att lämna understöd.

De sakkunniga övergå härefter till frågan örn storleken.av år sbidragen i

de särskilda klasserna.

De statsfinansiella skälen torde, anföra de sakkunniga, verka i riktning

mot relativt låga bidrag. Från kommunernas synpunkt åter borde det te

sig rimligt, att bidragen avpassades så, att kommunerna beträffande redan

nedlagda skolbyggnadskostnader komme ungefärligen i samma ställning som

eller i varje fall icke i mycket ogynnsammare läge, än när det gällde fram­

tida utgifter för samma ändamål. I klassificeringssystemets natur läge, att

fixerandet av bidragens belopp för de tre klasserna skedde på ett summariskt

sätt. Inom varje särskild klass komme att vara sammanförda lokaler, vilka

visserligen i stort sett vore av ensartad beskaffenhet men som givetvis före­

tedde ganska stora variationer t. ex. med avseende å anläggningskostnaden.

Bidraget kunde därför icke avpassas så, att det för de olika fallen stöde i

samma relation till nämnda kostnad, vilket ju heller icke varit syftet med

detsamma. Dess belopp borde i. stället vara så tillmätt, att det kunde anses

utgöra ett skäligt understöd till den kostnad, som lokaler av den för veder­

börande klass utmärkande karaktären i genomsnitt betingade. Härvid måste

det naturligtvis i många fall komma att inträffa, att den relativa storleken

av statens anpart bleve större för ett byggnadsföretag än för ett annat. För

en lokal, som tillkommit under inflationstiden eller som eljest uppförts för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

23

onormalt hög kostnad, bleve statens bidrag jämförelsevis mindre än för en

lokal, som inrättats till billigt eller normalt pris. Detta missförhållande torde

dock komma att, vad de olika skoldistrikten inbördes anginge, i hög grad

utjämnas därigenom, att det för många distrikt gällde ett flertal byggnads­

företag, vilka utförts under olika prisförhållanden. Även om vissa ojämn­

heter i allt fall bomme att kvarstå, kunde de enligt de sakkunnigas mening

icke tillmätas någon större betydelse i betraktande av de stora praktiska

fördelar, systemet i övrigt erbjöde.

I fråga örn genomsnittskostnaden för skolanläggningar av olika typer

hade de sakkunniga med användning av det material, som stått dem till

buds, och efter vissa uppskattningar funnit, att genomsnittspriserna för den

40-årsperiod, varom här vore fråga, skulle bliva, i avrundade tal: för A-skolor

9,400 kronor; för B 1- och B 2-skolor 6,000 kronor samt för skolor med

allenast ett klassrum 5,100 kronor, allt per rumsenhet.

De sakkunniga vore fullt medvetna örn den osäkerhet, som vidlådde dessa

siffror, och de invändningar, som kunde riktas mot beräkningarnas i hög

grad summariska karaktär. Då de sakkunniga i allt fall funnit sig kunna

åtnöjas med desamma, berodde detta på att det här icke vöre fråga örn

tillgodoseende av rättsligen grundade ersättningsanspråk utan allenast utmä­

tande av understöd efter en skälighetsprövning, och för detta ändamål hade

beräkningarna synts de sakkunniga tillfyllestgörande.

Vidare ville de sakkunniga uttryckligen betona, att då de vid sina ifråga­

varande beräkningar utgått från en gruppindelning av skolanläggningarna,

som hänförde sig till skolformen och anläggningarnas storlek i avseende å

antalet klassrum, detta ingalunda innebure att enligt de sakkunnigas mening

klassificeringen ovillkorligen måste följa en dylik indelningsgrund.

Örn ovannämnda för 40-årsperioden beräknade, genomsnittliga anlägg­

ningskapital per rumsenhet lika fördelades på 40 år, bleve årskvoten respek­

tive 235 kronor, 150 kronor och i runt tal 125 kronor. Under förutsättning

att staten med förut angivna begränsningar normalt övertoge omkring 75

procent av denna kostnad, ville de sakkunniga föreslå, att årsbidragen be­

stämdes till följande, på skäligt sätt jämkade belopp: för klass I 180 kronor,

för klass II 120 kronor och för klass III 90 kronor.

Totala maximibeloppet av årsbidrag skulle alltså komma att utgöra för

klass I (40 ^X 180 =) 7,200 kronor, för klass II (40 X 120 =) 4,800 kronor

och för klass III (40

X

90 =) 3,600 kronor, allt per bidragsberättigad rums­

enhet. Enligt ovan angiven grund för utgåendet av ifrågavarande bidrag

skulle bidraget uppgå till nämnda maximibelopp allenast för sådana lokaler,

som tillkommit enligt nu gällande bestämmelser, alltså utan att byggnads-

förslaget varit underkastat förut omförmälda prövning av statlig myndighet,

men som icke tagits i bruk förrän efter de nya bestämmelsernas ikraftträ­

dande.

De sakkunniga anföra vissa exempel beträffande det sätt, varpå de före­

slagna bidragsgrunderna bomme att verka, av vilka framgår att statsbidra­

get relativt sett bomme att högst avsevärt växla, beroende väsentligen på

byggnadernas ålder och byggnadskostnadernas storlek i förhållande till de

till grund för statsbidragets beräknande liggande genomsnittstalen.

Dessa växlingar i byggnadsbidragets relativa storlek komme, erinra de

sakkunniga, att till stor del utjämnas därigenom, att samma skoldistrikt i

många fall komme att hava flera bidragsberättigade skolanläggningar, vilka

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

uppförts under olika prisförhållanden. Det borde också ^fram hållas, att de

mycket dyra och mycket billiga skolhusen hörde till undantagen. Enligt

sakens natur vore flertalet skolhus sådana, som uppförts för normala priser.

Där kommunen vidkänts endast en del av byggnadskostnaden, under det

staten eller annan bestritt återstoden av samma kostnad, torde frågan örn

årsbidragets storlek böra avgöras av Kungl. Maj:t från fall till fall efter

av vederbörande skoldistrikt gjord framställning.

24

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

c) Provisoriskt hyggnadsbidrag.

Verkställandet av den av de sakkunniga föreslagna klassificeringen av

redan uppförda och i bruk varande skollokaler hava de sakkunniga, fram-

hålles i betänkandet, beräknat skola kunna genomföras på omkring ett år.

Det vore emellertid möjligt, att den i verkligheten komme att visa sig mera

tidskrävande, än de sakkunniga förutsatt, och vid sådant förhållande skulle

kommunerna kanske få vänta längre tid på understöd för redan havda skol-

byggnadsutgifter.

Det syntes emellertid vara angeläget, att kommunerna snarast möjligt

erhölle denna hjälp. Fördenskull hade de sakkunniga ansett sig böra före­

slå, att för tiden intill dess att klassificeringen blivit genomförd provisoriska

hyggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler skulle utgå. Dessa bidrag

måste självfallet med hänsyn till den synnerligen skiftande beskaffenheten

hos de särskilda lokalerna och för att icke föregripa det blivande definitiva

bidraget sättas lågt. För att dock det provisoriska byggnadsbidraget över­

huvudtaget skulle kunna bliva av någon mera väsentlig betydelse för kom­

munerna, torde det knappast böra understiga bidraget i lägsta klassen i det

av de sakkunniga föreslagna bidragssystemet. De sakkunniga föresloge

därför, att, så länge klassificeringen ännu icke blivit genomförd och således

de förut angivna bidragsbestämmelserna icke kunde tillämpas, för varje

befintligt klassrum och varje gymnastiksal med undantag av sådana, för

vilka på grund av deras ålder ovan föreslagna hyggnadsbidrag för redan

befintliga lokaler icke skulle kunna utgå, skulle åtnjutas provisoriskt bygg-

nadsbidrag med 90 kronor årligen. Under den av de sakkunniga antagna

förutsättningen, att det här föreslagna statsbidragssystemet komme att träda

i funktion från och med den 1 juli 1935, skulle alltså för budgetåret 1935/

1936 det provisoriska byggnadsbidraget utgå blott för sådana lärosalar och

gymnastiksalar, vilka vid nämnda tidpunkt icke varit i bruk mera än 39 år,

d. v. s. icke tagits i bruk före den 1 juli 1896. Örn tilläventyrs klassifice­

ringen ej hunne slutföras under nämnda budgetår, komme för budgetåret

1936/1937 provisoriskt hyggnadsbidrag att åtnjutas endast för de klassrum

och gymnastiksalar, som icke tagits i bruk före den 1 juli 1897, o. s. v.

Beträffande de provisoriska byggnadsbidragen syntes i övrigt böra gälla i

stort sett samma bestämmelser som för de definitiva bidragen till redan

befintliga lokaler. Med hänsyn till att lokalerna ännu icke undergått den

värdesättning, som avsåges med klassificeringsproceduren, borde dock något

undantag icke göras för lokaler, som vore av sådan beskaffenhet, att de

kunde antagas bliva hänförda till klass IV, utan bidraget syntes böra åt­

njutas. för alla här ifrågakommande»lokaler utan åtskillnad, blott deras an­

vändning av skolmyndigheterna tillätes.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

25

d) Hyresbidrag för skollokaler.

På åtskilliga håll, särskilt i landskommunerna, förekomma, framhålla de

sakkunniga, att lokaler för undervisningens behov förhyrdes. Örn staten i

av de sakkunniga föreslagen omfattning skulle deltaga i kostnaderna för

anskaffning av skollokaler, torde staten jämväl böra i en eller annan form

lätta kommunernas utgifter för förhyrande av lokaler.

I överensstämmelse med och som en konsekvens av vad som föreslagits i

fråga örn byggnadsbidragen torde på staten böra överflyttas allenast en del

av hyreskostnaderna. En sådan anordning torde få anses motiverad även

ur andra synpunkter. Skulle staten helt övertaga de faktiska hyreskostna­

derna för av kommunerna tillhandahållna skollokaler, bleve lätt nog följden

den, att kommunernas intresse för anskaffande av egna skollokaler minska­

des. Vidare kunde det befaras, att, örn kommunen icke hade ett eget eko­

nomiskt intresse att bevaka vid förhyrande av skollokaler, hyresersättningen

komme att överstiga vad som kunde anses utgöra skälig hyra.

Ännu en synpunkt torde böra beaktas i detta sammanhang. Beskaffen­

heten av de lokaler, som av kommunerna förhyrdes för skoländamål, vari­

erade i högst väsentlig grad. Mångenstädes torde de förhyrda lokalerna

vara av sådan beskaffenhet, att de måste betecknas som otillfredsställande.

Att de likväl godtagits, hade berott därpå, att hittills möjligheter icke före­

legat att ordna lokalfrågan på annat sätt. I dessa fall förelåge emellertid

ett starkt statligt intresse, att kommunerna gjorde ansträngningar för att

anskaffa ändamålsenligare lokaler antingen genom anordnande av egna loka­

ler eller genom förhyrande av sådana, som ur undervisningssynpunkt kunde

betraktas som fullt tillfredsställande. Örn staten, som de sakkunniga före­

sloge, för framtiden övertoge en stor del av byggnadskostnaderna, torde

också från statens sida kunna uppställas starkare krav på, att kommunen

genom uppförande av egna skollokaler tillgodosåge skolväsendets behov.

Nu angivna skäl syntes de sakkunniga tala för, att i de fall, då det gällde

förhyrda skollokaler, statsbidraget sattes jämförelsevis lågt.

Även örn det vore synnerligen önskligt att för enkelhetens skull kunna

bestämma bidragen till fixa belopp, torde detta likväl knappast vara görligt.

Det vore tillräckligt att härvid erinra örn de stora variationer, som hyrorna

företedde. De sakkunniga hade från statens folkskolinspektörer införskaffat

uppgifter å hyresbeloppen för över 400 lokaler, och bland dessa utgjordes

högsta beloppet av 1,150 kronor, medan lägsta hyresbeloppet uppginge till

allenast 50 kronor. De sakkunniga förordade, att bidraget bestämdes till

hälften av den av skoldistriktet erlagda hyran. Det torde dock vara nöd­

vändigt att tillägga utanordningsmyndigheten befogenhet att, därest hyran

uppenbarligen överstege det belopp, som enligt ortens pris kunde anses skä­

ligt, reducera statens bidrag till hälften av sistnämnda belopp.

Underhållsbidrag.

De sakkunniga återgiva ur Årsbok för Sveriges kommuner följande sam­

manställning av kommunernas utgifter för vissa med skollokalernas tillhanda­

hållande förenade andra utgifter än i det föregående berörts:

26

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

1926

1927

1928

1929

1930

Underhåll av fastighet..................

7,626,293

7,206,532

7,930,322

8,587,793

8,723,616

Bränsle, lyse, renhållning m. m.

11,940,510

12,328,425

12,383,053

12,412,691

11,939,822

Inventarier............................................

1,726,120

1,817,503

1,664,515

1,887,403

2,117,731

Undervisningsmateriel..................

3,138,569

3,211,482

3,320,211

3,393,724

3,681,492

Vid bedömandet av de båda förstnämnda utgiftsposterna, framhålla de

sakkunniga, måste emellertid beaktas, att i dem innefattades utgifter för

ej endast skollokaler utan även tjänstebostäder, varför, när fråga vore örn

enbart skollokalerna, samma utgiftsposter torde böra icke oväsentligt redu­

ceras. Beträffande undervisningsmateriel torde även böra erinras örn att i

de statistiska uppgifterna ingen åtskillnad gjordes mellan undervisningsma­

teriel, som kommunerna vore skyldiga att tillhandahålla, och av vissa kom­

muner beviljad s. k. fri materiel åt skolbarn, för vilken sistnämnda kost­

naden kunde uppskattas till omkring 1,5 miljon kronor årligen. Den i sta­

tistiken upptagna siffran för undervisningsmateriel borde följaktligen redu­

ceras med nämnda belopp, för att en riktig uppgift å kostnaden för egent­

lig undervisningsmateriel skulle erhållas.

Enligt de sakkunnigas mening vore det önskvärt, att, örn och i den mån

bidrag borde utgå till här ifrågavarande utgifter, så vitt möjligt de särskilda

bidragen sammanfördes till ett gemensamt statsbidrag. Beträffande de

i

detta gemensamma statsbidrag ingående bidragsmomenten anföra de sak­

kunniga bland annat följande.

a) Underhåll av skollokaler.

Vad först underhållet av skollokalerna beträffade syntes ett statligt bidrag

till kommunernas kostnader för detta ändamål vara påkallat främst med

hänsyn till storleken av dessa kostnader, men jämväl från synpunkten av

önskvärdheten att bereda staten större möjligheter än hittills att vaka över

underhållsskyldighetens behöriga fullgörande.

Sedan de sakkunniga med hänsyn till kontrollsvårigheten avvisat ett upp­

slag att bestämma bidraget till en viss kvotdel av kommunernas verkliga

utgifter för ändamålet, hava de stannat vid att föreslå, att ifrågavarande

bidrag fixerades till ett visst belopp per lärosal, lika för alla, därvid med

lärosal borde likställas befintliga specialrum, alltså rum för undervisning i

visst ämne, såsom naturkunnighet, teckning, gymnastik, slöjd och hushålls­

göromål. Underhållsbidraget, som icke hade avseende å tjänstebostäderna,

borde enligt de sakkunnigas mening utgå såväl för redan befintliga som för

blivande utrymmen efter samma grunder.

Med hänsyn till kommunernas möjlighet att genom ekonomiskt väl av­

vägda åtgärder nedbringa underhållskostnaderna, syntes bidraget böra sät­

tas lågt.

27

b) Bränsle, lyse, renhållning o. d.

Då det vöre att befara, att ett statens deltagande i kostnaderna för bränsle,

lyse, renhållning o. d. komme att verka försvagande på kommunernas in­

tresse av sparsamhet i hithörande frågor, och då det vidare knappast torde

vara möjligt att åstadkomma en effektiv kontroll till förhindrande av att

staten i fråga om statsbidrag av här antydd art finge vidkännas större kost­

nader, än vad som i de särskilda fallen kunde anses skäligt, hade de sak­

kunniga, såsom redan nämnts, ansett sig icke kunna förorda bidrag från

staten till bestridande av kommunernas ifrågavarande utgifter.

c) Inventarier.

I nära samband med kostnaderna för anskaffande av skollokaler stöde,

erinra de sakkunniga, utgifterna för deras förseende med erforderliga och

lämpliga inventarier såsom skolbänkar, svart tavla, kateder, kartställ, skåp,

förvaringslådor m. m. samt den speciella inredning, som erfordrades för

gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök. Beträffande de sistnämnda tre sla­

gen av lärosalar hade de sakkunniga (se ovan) föreslagit, att utgifterna för

den första uppsättningen av inventarier finge inräknas i den byggnadskost­

nad, som lades till grund för utmätande av statsbidrag till blivande skol­

husbyggnader.

I övrigt syntes särskilt bidrag till anskaffning av inventarier ej böra utgå

i vidare mån än såsom hjälp till täckande av det normala, löpande behovet

av förnyelse på grund av förslitning och komplettering. Samma skäl, som

föranlett de sakkunniga att föreslå statsbidrag till skollokalernas underhåll,

talade för att statsbidrag i någon form lämnades även för inventariernas

hållande i vederbörligt skick. På grund av svårigheten att utöva tillfreds­

ställande kontroll över kommunernas anskaffning av inventarier ansåge de

sakkunniga en lösning av statsbidragsfrågan på sådant sätt, att bidraget

ställdes i viss relation till kommunernas verkligen havda kostnader för in­

ventarierna, utesluten. En mera framkomlig väg torde vara att, på samma

sätt som beträffande underhållskostnaderna för själva byggnaderna, låta

statsbidraget utgå med ett visst mindre årligt belopp per lärosal. Häremot

skulle visserligen den invändningen kunna göras, att med denna anordning

det särskilda statsbidraget kunde komma att bliva endast ett tillskott till

skolkassan, och att inga garantier förelåge för bidragets användande till

avsett ändamål. Då emellertid för statsbidrags utgående överhuvudtaget

måste uppställas det redan nu för avlöningsbidraget gällande villkoret, att

skollokalerna vore lämpliga och att de försåges med ändamålsenliga inven­

tarier, torde därmed i skolmyndigheternas händer läggas ett påtrycknings­

medel av så effektiv art, att det knappast torde behöva befaras, att kom­

munerna komme att åsidosätta berättigade krav härutinnan. De sakkunniga

ansåge sig sålunda böra förorda, att som bidrag till kommunernas kostna­

der för tillhandahållande av inventarier lämnades ett visst årligt statsbidrag

per lärosal efter samma grunder som det förut nämnda underhållsbidraget.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

28

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

d) Undervisningsmateriel.

I kommunernas åligganden i avseende å skollokalernas utrustning inginge

jämväl skyldigheten att tillhandahålla erforderlig undervisningsmateriel.

Såsom exempel på sådan nämna de sakkunniga läsböcker, kartor, planscher,

enklare fysikalisk och kemisk apparatur, uppstoppade allmännare fåglar och

fiskar, skioptikon o. d. I detta sammanhang bortsåge de sakkunniga från

s. k. fri skolmateriel, vars tillhandahållande vore beroende på kommunens

frivilliga åtagande.

Medan i fråga örn inventarierna utgifterna väsentligen vore av engångs-

natur, torde undervisningsmaterielen i allmänhet kunna sägas representera

en mera konstant årlig utgift. Den stora förståelse och det intresse för

skolans krav, som i allmänhet ådagalagts från kommunernas sida, hade i

mindre grad kommit till synes, när det gällde undervisningsmaterielen. Ett

visst ökat statsinflytande i fråga örn detta undervisningsmedel torde därför

få anses angeläget. Då med ett statsbidrag till undervisningsmateriel torde

vinnas, förutom ökad redebogenhet från kommunernas sida att även på

denna punkt söka tillgodose undervisningens skäliga krav, en långt större

möjlighet för staten än hittills att utöva inflytande på materielanskaffnin-

gen, ansåge sig de sakkunniga böra förorda statsbidrag jämväl till kostna­

derna för undervisningsmateriel. Enligt de sakkunnigas mening torde ett

statsbidrag till kostnaderna för undervisningsmateriel böra utgå efter samma

grunder som för inventariekostnaderna, alltså i form av ett visst mindre

årligt belopp per lärosal.

e) Underhållsbidragets storlek.

Som i det föregående framhållits, hava de sakkunniga av praktiska skäl

ansett det önskvärt, att ett gemensamt statsbidrag lämnades för nu föreva­

rande utgifter, d. v. s. för lokalernas underhåll samt för tillhandahållande

av inventarier och undervisningsmateriel. Bidraget kunde enligt de sak­

kunnigas mening lämpligen betecknas såsom underhållsbidrag.

Underhållsbidraget borde utgå lika för alla salar, som vore i användning;

dock syntes i fråga örn förhyrda salar befogat, att bidraget bestämdes till

endast hälften av eljest utgående belopp.

I fråga örn underhållsbidragets storlek hade de sakkunniga funnit sig

böra förorda, att detsamma bestämdes till 50 kronor, när det gällde skol­

distrikten tillhöriga lokaler, och 25 kronor, såvitt fråga vore örn förhyrda

lokaler, allt per lärosal och år. Beloppet kunde måhända vid ett första

påseende förefalla ringa, då det gällde bidrag till tre olika utgiftsgrupper.

De sakkunniga ville emellertid betona, att det här vore fråga endast om

bidrag till och icke ett totalt övertagande av kommunernas kostnader för

berörda ändamål. Dessa kostnader varierade vidare i hög grad för de olika

skolanläggningarna och de olika distrikten, och bidraget måste avpassas

efter genomsnittet. Aven med ett belopp av 50 kronor per år och lokal,

torde dock flertalet kommuner erhålla en icke obetydlig lättnad i sina ifråga­

varande utgifter.

29

Tjänstebostadsbidrag.

Den kommunerna åvilande skyldigheten att tillhandahålla tjänstebostäder

åt lärare eller ersättning härför innebure, framhålla de sakkunniga, för kom­

munerna en betydande börda. Med hänsyn härtill syntes det icke kunna

försvaras, att då det gällde att bereda kommunerna en effektiv lättnad i

utgifterna för folkskoleväsendet, lämna kostnaderna för tjänstebostäderna ur

räkningen. De sakkunniga funne det därför nödvändigt, att den nu ifråga­

varande kostnadsöverflyttningen från kommunerna till staten sträckte sig

även till tjänstebostäderna.

Frågan vore då, efter vilka grunder ett statsbidrag till dessa kostnader

lämpligen borde utgå. Ett enhetligt statsbidragssystem kunde icke vinnas

genom att anknyta statsbidraget till byggnadskostnaderna, enär kommu­

nerna i stället för att uppföra bostäder — vad beträffade städer och stads-

liknande samhällen i mycket stor utsträckning — använt sig av den i bo-

ställsordningen medgivna utvägen att utbetala hyresersättning till sina lärare.

Då kostnadsöverflyttningen torde böra ske efter samma grunder för alla

kommuner, torde andra utvägar för frågans lösning böra sökas.

Härtill syntes så mycket större anledning föreligga, som frågan örn stats­

bidrag till kommunernas kostnader för den lärarna tillkommande förmånen

av bostad eller ersättning härför stöde i ett visst samband med lärarnas

löneförhållanden. Det torde kunna antagas, att förevarande lönereglerings-

fråga inom en icke alltför avlägsen framtid kunde vinna sin lösning. I

samband därmed måste synbarligen också frågan örn lärarnas naturaför­

måner komma till ett avgörande. Då alltså ifrågavarande löneförmåner

kunde sägas stå inför en omreglering, borde man uppenbarligen undvika

att kläda en statshjälp till kostnaderna för tjänstebostäderna i en sådan

form, som för sin tillämpning förutsatte fortbeståndet av hittills gällande

bestämmelser örn lärarpersonalens naturaförmåner. Överhuvudtaget syntes

denna statshjälp böra givas en helt och hållet provisorisk karaktär, avsedd

att äga giltighet allenast, intill dess löneregleringsspörsmålet vunnit sin

lösning.

En möjlighet vore att låta statsbidragets storlek bestämmas efter de sär­

skilda orternas indelning i dyrortsgrupper. Enligt de sakkunnigas mening

kunde det emellertid befaras, att en sådan anordning lätt nog komme att

betraktas som prejudicerande vid en blivande lönereglering.

Tjänstebostäderna kunde enligt gällande boställsordning indelas i tre olika

grupper (Grupp I, II och III) med hänsyn till sin beskaffenhet: l:o) tjänste-

bostad för ordinarie manlig folkskollärare, bestående av minst 3 rum och

kök; 2:o) tjänstebostad för ordinarie kvinnlig folkskollärare, omfattande

minst 2 rum och kök, samt 3:o) tjänstebostad för annan lärare, bestående

av minst 1 rum och kök. De sakkunniga hade, med beaktande av här

förut framhållna synpunkter, kommit till den uppfattningen, att den lämp­

ligaste utvägen torde vara att bestämma statsbidraget till kommunernas

utgifter för tillhandahållande av lärarbostäder — i vilka utgifter de sak­

kunniga då även inbegrepe kostnaderna för bostädernas underhåll till

ett såsom skäligt befunnet lika belopp för alla tjänstebostäder, som tillhörde

samma kategori, men varierande för de olika grupperna, högst för den

först nämnda och lägst för den sist nämnda. Vissa kommuner lämnade,

i stället för bostad in natura, kontant ersättning. Aven för sådana fall

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

30

borde emellertid statsbidrag utgå. Likaså borde statsbidrag utgå i sådana

fall, då tjänstebostaden icke tillhörde kommunen utan av denna förhyrdes

till bostad åt läraren. Någon anledning att för de nu angivna olika even­

tualiteterna göra åtskillnad i fråga om statsbidragets storlek syntes icke

föreligga i vidare mån, än att för de fall, då kontant ersättning lämnades

eller bostad förhyrdes av kommunen, den begränsningen torde böra göras, att

bidragets belopp icke finge överstiga sålunda utgående ersättning eller hyra.

o Av det sagda följde, att bidragsgrunderna borde så avfattas, att bidraget

såsom regel knötes, icke till en viss tjänstebostad utan till en viss lärar­

tjänst. Detta innebure, att i fråga örn nu förevarande bidrag någon åtskill­

nad icke gjordes mellan redan befintliga och blivande byggnader.

För bestämmande av tjänstebostadsbidragets storlek för de olika grup­

perna syntes det vara av intresse att äga kännedom örn dels vilka belopp,

som i allmänhet av kommunerna betalades vid förhyrande av tjänstebostä­

der, dels ock storleken av den kontanta ersättning, som utginge i stället för

tjänstebostad. En sammanställning av vissa i förstnämnda hänseende in­

fordrade uppgifter utvisade, att hyresbeloppet i medeltal utgjorde för grupp I

521 kronor, för grupp II 320 kronor och för grupp III 221 kronor. Vad

ersättningen för tjänstebostad beträffade, utvisade en av de sakkunniga

verkställd undersökning, att den kontanta ersättningen utgjorde i medeltal:

för ordinarie manlig folkskollärare 640 kronor, för ordinarie kvinnlig folk­

skollärarinna 470 kronor och för annan lärare 310 kronor. I dessa siffror

inginge inga kostnader för bränsle.

Med utgångspunkt från detta siffermaterial hade de sakkunniga övervägt

storleken av de belopp, varmed staten skäligen kunde anses böra bidraga

till bestridande av kommunernas utgifter för tjänstebostäder. Härvid hade

de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att bostadsbidraget skulle utgå med

160 kronor för ordinarie manlig folkskollärare, med 120 kronor för ordinarie

kvinnlig folkskollärare och med 80 kronor för övriga lärare. I dessa be­

lopp skulle i de fall, då kommunerna ägde tjänstebostäderna, anses inne­

slutet bidrag jämväl till kostnaderna för underhåll av desamma. De av de

sakkunniga föreslagna beloppen kunde måhända förefalla ringa. Bidragen

måste emellertid sättas lågt såväl av statsfinansiella skäl som för att ute­

sluta varje möjlighet till en prejudicerande verkan vid en blivande löne­

reglering efter de av 1928 års lönekommitté angivna riktlinjerna. I åtskil­

liga fall torde dock beloppen täcka en ganska avsevärd del av kommuner­

nas utgifter för bostäderna.

_ Skyldighet för kommunerna att tillhandahålla tjänstebostad eller ersätt­

ning därför förelåge icke allenast med avseende å ordinarie och extraordi­

narie lärare. I visst fall inträdde samma skyldighet gentemot vikarie­

rande lärare. Enligt kungörelsen den 16 september 1918 angående avlöning

åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning skulle

nämligen åt vakansvikarie och vikarie för lärare, som vore tjänstledig på

grund av styrkt sjukdom, bostad och bränsle eller ersättning därför till­

handahållas av kommunen. Även i dylika fall borde enligt de sakkunnigas

mening tjänstebostadsbidrag utgå. Hade därvid distriktets skyldighet att

tillhandahålla bostad avsett allenast del av redovisningsår, torde statsbi­

draget böra utgå med så stor del, som belöpte på den tid, bostad eller er­

sättning skolat tillhandahållas, och syntes bidraget lämpligen kunna beräk­

nas efter samma tidsenhet som den kontanta avlöningen till vederbörande

lärare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

31

I några, ehuru ej särdeles många fall hade förekommit, att staten lämnat

särskilt understöd för uppförande av tjänstebostad. Dessa fall torde böra

underkastas prövning av Kungl. Majit för bestämmande av, huruvida och

i vilken mån reduktion av tjänstebostadsbidraget borde vidtagas. På samma

sätt torde de fall böra behandlas, där skoldistriktet tillhörig tjänstebostad

tillkommit genom tillskott från enskild. I de fall, då tjänstebostad till­

kommit utan kostnad för distriktet, torde något bidrag överhuvudtaget icke

böra utgå.

De sakkunniga ville betona tjänstebostadsbidragets provisoriska karaktär.

Det vore uppenbart, att örn en lönereglering för ifrågavarande lärarpersonal

komme till stånd, som innebure, att kommunerna av vederbörande tjänst­

innehavare skulle erhålla ersättning för upplåten bostad, motivet för ett

statligt tjänstebostadsbidrag till kommunerna bortfölle.

Särskilda bestämmelser.

De sakkunniga hava därefter uppehållit sig vid bland annat omfattningen

av och formerna för den medbestämmanderätt i hithörande frågor, som

staten skulle bereda sig för vinnande av effektiv ledning av och kontroll

över skolorganisationen.

Den viktigaste av dessa nya bestämmelser vore den förut angivna, näm­

ligen föreskriften att, för att byggnadsbidrag för blivande lokaler skulle

kunna utgå, Kungl. Maj:ts tillstånd erfordrades, när byggnadsarbetet droge

en kostnad, överstigande 3,000 kronor, samt eljest länsstyrelsens medgivande.

För utfående av bidrag till blivande lokaler borde gälla, att lokalerna

stöde i överensstämmelse med fastställda ritningar och i övrigt givna före­

skrifter, att lokalerna vore brandförsäkrade till av länsstyrelsen godkänt

belopp, samt att distriktet i övrigt ställde sig till efterrättelse de föreskrif­

ter, som kunde hava meddelats vid bidragets beviljande.

I fråga örn hyresbidragen torde det vara skäligt att uppställa den fordran,

att den förhyrda lokalen skulle av folkskolinspektören hava för ändamålet

godkänts.

Beträffande underhållsbidragen borde såsom villkor gälla, att lokalerna av

distriktet underhölles på nöjaktigt sätt, samt att de vore försedda med än­

damålsenliga skolmöbler och erforderlig undervisningsmateriel. Örn lokal

under någon del av året stöde oanvänd, syntes detta förhållande icke böra

inverka på underhållsbidragets storlek, enär i regel icke någon nämnvärd

minskning i distriktets utgifter för lokalens underhåll m. m. liärav för­

anleddes. Skulle lokal däremot under helt år vara oanvänd eller bliva för

framtiden obehövlig för undervisningen, borde rätten till underhållsbidrag

bortfalla.

Såsom ett allmänt villkor för tjänstebostadsbidrags utgående torde böra

stadgas, att skoldistriktet med avseende å den ifrågavarande läraren iakt­

tagit gällande föreskrifter angående tillhandahållande av tjänstebostad eller

ersättning härför.

Då under redovisningsåret lärartjänst indragits eller nyinrättats och skol­

distriktets skyldighet att tillhandahålla tjänstebostad eller ersättning härför

alltså avsett allenast del av året, borde tjänstebostadsbidraget reduceras på

sådant sätt, att detsamma utginge med så mycket, som belöpte på den tid,

bostad eller ersättning skolat tillhandahållas. Liknande reduktion skulle

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

32

ske, då fråga vore om vakansvikarie eller sjukvikarie för del av redovis­

ningsår. I övrigt syntes även i fråga om tjänstebostadsbidraget böra gälla,

att till detsamma icke knötes några villkor, som hade avseende på skolvä­

sendets löpande skötsel.

I samband med frågan om särskilda villkor för statsbidrag till skolhus-

byggnader beröra de sakkunniga det för rationalisering av skolväsendet

betydelsefulla spörsmålet örn möjligheten att på mera framkomlig väg, än

som för närvarande stöde till buds, åstadkomma ändring i skoldistriktsin-

delningen samt framhålla, att, örn staten i av de sakkunniga föreslagen

omfattning utvidgade sin ansvarighet för kostnaderna för skolanläggningar,

det syntes kunna med skäl sättas i fråga, huruvida ej Kungl. Maj:ts befo­

genhet med avseende å den skolkommunala indelningen borde utvidgas

därhän, att nämnda indelning kunde på ett bättre och smidigare sätt, än

nu vore fallet, anpassas efter vad som med hänsyn till organisatoriska och

ekonomiska förhållanden vore lämpligast. De sakkunniga hade ansett äm­

net kräva ytterligare övervägande och ville därför uppskjuta sitt ståndpunkt­

tagande i detta spörsmål till det betänkande, som de framdeles komme att

avgiva angående vissa andra i utredningsuppdraget ingående ämnen.

En annan bestämmelse, som syntes erforderlig i samband med genom­

förande av det föreslagna statsbidragssystemet, åsyftade att giva ökad effek­

tivitet åt folkskolinspektörens medverkan vid organisationen och skötseln

av skolväsendet. För att statens intressen härutinnan måtte kunna bättre

tillvaratagas än hittills, syntes folkskolinspektören böra tillerkännas initia­

tivrätt i reglementsärenden på sådant sätt, att av honom framställda förslag

örn ändringar i gällande skolreglementen skulle röna samma behandling

som reglementsförslag i övrigt, d. v. s. skolrådet (folkskolestyrelsens och

lärarpersonalen skulle yttra sig över förslaget samt kyrkostämman och i

förekommande fall kommunalfullmäktige fatta beslut med anledning av

detsamma, varefter frågan hänskötes till domkapitlet, som hade att fast­

ställa förslaget eller i fall av meningsskiljaktighet mellan domkapitlet och

folkskolinspektören överlämna ärendet till skolöverstyrelsen för prövning

och avgörande. Liknande behandling torde böra vederfaras andra av folk­

skolinspektören gjorda yrkanden, vilka, ehuru ej påkallande reglements-

ändringar, berörde skolväsendets allmänna anordning inom distriktet.

De sakkunniga behandla därefter det administrativa förfarandet vid pröv­

ning av frågor om rätt till statsbidrag och sättet för bidrags utanordnande.

Jag tillåter mig i dessa hänseenden hänvisa till betänkandet, sid. 74—78.

Kostnadsberäkning.

De sakkunniga framlägga därefter beräkningar rörande storleken av de

utgifter, som komme att åvila staten, därest den i av de sakkunniga före­

slagen omfattning övertoge skolbyggnadskostnaderna. De sakkunniga be­

tona, att dessa beräkningar måste bliva i ganska hög grad summariska.

a) Syggnadsbidrag till blivande lokaler. Behovet av nya klassrum hava

de sakkunniga som nämnts uppskattat till 1,500. Behovet av specialrum

för gymnastik, slöjd och hushållsgöromål hava av de sakkunniga ansetts

lämpligen kunna sättas till 500 salar. Tillsammans skulle då behovet av

nya lokaler kunna uppskattas till 2,000 salar. Härvid avsfiges rena nyan-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

33

läggningar, alltså icke ersättningsbyggnader. Även dessa sistnämnda måste

dock tagas i betraktande, ehuru det svårligen läte sig göra att härutinnan

ens tillnärmelsevis siffermässigt angiva behovets omfattning.

Med ledning av inkomna uppgifter å byggnadskostnaderna för under de

senaste åren uppförda skolhus hade de sakkunniga ansett sig kunna upp­

skatta det nuvarande medelpriset per rumsenhet till 10,000 kronor.

Totalkostnaden för behövliga nya skollokaler skulle sålunda kunna upp­

skattas till (2,000x10,000=) 20 miljoner kronor. Enligt de sakkunnigas

förslag skulle staten härav övertaga 75 procent eller 15 miljoner kronor.

Huru denna utgiftssumma i verkligheten komme att fördela sig på olika

år, vore naturligtvis omöjligt att nu beräkna. Det borde emellertid fram­

hållas, att det praktiskt taget helt komme att ligga i statens hand att reg­

lera den takt, i vilken nybyggnadsverksamheten skulle fortgå, därigenom

att sannolikt inga nya anläggningar komme till stånd utan statens ekono­

miska medverkan.

Vad beträffade storleken av det anslag, som borde upptagas i riksstaten

under det första året, då de nya statsbidragsbestämmelserna ägde tillämp­

ning, torde böra beaktas, å ena sidan att det visserligen komme att dröja

någon tid, innan dessa bestämmelser bleve så kända, att distrikten kunde

vidtaga sina dispositioner i anledning av dem och att bidragen icke skulle

utbetalas, förrän lokalerna avsynats och godkänts, men å andra sidan att,

under de sista åren, då frågan örn statens övertagande av eller deltagande

i skolbyggnadskostnaderna varit aktuell, en viss anhopning av nybygg-

nadsbehovet skett, därigenom att i fråga örn mångå nybyggnadsföretag,

som eljest skulle hava kommit till utförande, distrikten hållit sig avvak­

tande men i stället gjort så pass grundliga förberedelser för desamma, att

man måste räkna med möjligheten av att statsbidragsfrågan kunde komma

att slutbehandlas och byggnaden färdigställas redan under det första året.

Med beaktande av dessa förhållanden och under jämförelse med den om­

fattning, vari nybyggnadsverksamhet på folkskoleväsendets område bedri­

vits under de senaste åren, hade de sakkunniga ansett sig böra uppskatta

nybyggnadsbehovet under det första anslagsåret till 250 salar (klassrum,

specialrum, gymnastiksalar, slöjdrum och skolkök). Byggnadskostnaden för

dessa beräknades efter förut angiven grund till (10,000

X

250 =) 2,500,000

kronor, varav statens anpart skulle utgöra 1,875,000 kronor. V40 av sist'

nämnda summa vore i runt tal 46,000 kronor, vilket belopp skulle mot­

svara årsbidragens summa under det första anslagsåret. Sistnämnda be­

lopp syntes lämpligen böra höjas till 60,000 kronor, med vilken summa

enligt de sakkunnigas mening medelsbehovet för blivande byggnader borde

under det första anslagsåret kunna ungefärligen täckas. Under därpå föl­

jande anslagsåret torde det erforderliga beloppet kunna uppskattas till

100,000 kronor.

b) Byggnadsbidrag till redan befintliga lolcaler. Totalantalet redan befint­

liga, skoldistrikten tillhöriga klassrum uppskattades till 26,000 och totalan­

talet gymnastiksalar till 2,100. Antalet bidragsberättigade lokaler beräknades

till sammanlagt 20,000. Någon beräkning på förhand av antalet till de

särskilda klasserna hänförliga lokaler vore omöjlig. En ungefärlig kost-

nadssumma torde emellertid kunna erhållas, örn man utginge ifrån ett bi­

drag efter klass II eller med 120 kronor för varje sal. Under första året

efter klassificeringens genomförande skulle då för här ifrågavarande ända­

mål komma att erfordras (120x20,000=) 2,400,000 kronor. Utan känne-

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174.

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

34

dom om de olika salarnas ålder vöre det naturligtvis icke möjligt att nu

angiva storleken av de anslag, som erfordrades i fortsättningen. I överens­

stämmelse med de grunder, som föreslagits för här ifrågavarande bidrag,

vore det emellertid tydligt, att anslagsbehovet årligen komme att minskas

för att efter 40-årsperiodens utgång helt försvinna. Under antagande, att

antalet bidragsberättigade salar med avseende på tiden för sin tillkomst

jämnt fördelade sig på de 40 åren, skulle det erforderliga anslaget andra

året komma att minskas med 500x120 eller 60,000 kronor, varför det er­

forderliga årsanslaget andra året skulle bliva 2,340,000 kronor. Under tredje

året skulle det erforderliga anslaget utgöra 2,280,000 kronor o. s. v. Anslag

för här ifrågavarande ändamål behövde icke beräknas i riksstaten, förrän

efter det klassificeringsförfarandet slutförts. För detta förfarande beräkna­

des, såsom förut nämnts, en engångskostnad av 200,000 kronor.

c) Provisoriskt byggnadsbidrag. Detta bidrag skulle utgå för varje redan be­

fintlig lärosal och gymnastiksal, vars ålder ej uteslöte den från bidragsrätt,

med 90 kronor för år, oavsett lokalens beskaffenhet. Kostnaden härför

under det första år, då medel för ändamålet bleve erforderliga, ansåge de

sakkunniga kunna beräknas till (90x21,000=) 1,890,000 kronor. Denna

kostnad skulle emellertid bortfalla, sedan klassificeringsförfarandet genomförts.

d) Hyresbidrag. Sammanlagda antalet förhyrda lärosalar kunde uppskattas

till i runt tal 1,900. Hyresbeloppen växlade i mycket hög grad. En av de

sakkunniga verkställd sammanställning av ett stort antal uppgifter utvisade

ett medelhyrespris per lärosal av 300 kronor. Enligt de sakkunnigas för­

slag skulle staten övertaga halva hyreskostnaden. Vid sådant förhållande

torde man här kunna räkna med ett medelhyresbidrag av 150 kronor per

lärosal. Det för ändamålet erforderliga årsanslaget skulle alltså komma att

uppgå till (1,900x150=) 285,000 kronor.

e) Underhållsbidrag. Antalet sådana här ifrågakommande salar (klassrum,

specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar och skolkök), vilka tillhörde distrikten,

kunde uppskattas till omkring 35,000 (26,000 klassrum och 9,000 övriga

salar). För dessa skulle summan av underhållsbidrag uppgå till (50

X

35.000 =) 1,750,000 kronor. Vidare funnes hyrda salar till ett antal av

1,900, för vilka underhållsbidraget skulle utgå med 25 kronor per sal.

Summan av sistberörda bidrag utgjorde alltså 47,000 kronor. Sammanlagt

skulle följaktligen för här ifrågavarande ändamål under första anslagsåret

erfordras 1,797,500 kronor, vilket belopp torde böra avrundas uppåt till

1.800.000 kronor. I den mån lärosalsbeståndet genom nyanläggningar vuxe,

komme givetvis anslagsbehovet på denna punkt att ökas.

Förut omförmälda anslag till byggnadsbidrag för blivande skollokaler,

byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler respektive provisoriskt bygg­

nadsbidrag, hyresbidrag samt underhållsbidrag syntes de sakkunniga i bud­

getärt hänseende lämpligen böra såsom särskilda poster ingå i ett gemensamt

anslag med rubrik: »Statsbidrag för tillhandahållande och underhåll av

undervisningslokaler för folkskoleväsendet».

f) Tjänstebostadsbidrag. Dessa bidrag beräknade de sakkunniga — med

utgångspunkt från det nuvarande lärarantalet och med beaktande av att

enligt de sakkunnigas förslag sådant bidrag skulle utgå med 160 kronor

för ordinarie manlig folkskollärare, 120 kronor för ordinarie kvinnlig folk­

skollärare samt med 80 kronor för annan lärare ■— sålunda:

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

35

8,000x160...........................................kronor 1,280,000

5,850X120............................................ »

702,000

14,660X80 ..................................... » 1,172,800

Summa kronor 3,154,800

eller i runt tal 3,150,000 kronor. Anslaget syntes lämpligen kunna erhålla

beteckningen: »Statsbidrag för tillhandahållande av tjänstebostäder åt folk-

och småskollärare».

Vad anginge frågan örn de ovan behandlade anslagens natur torde med

hänsyn till de svårigheter, som mötte för en mera exakt beräkning av

statens ifrågavarande utgifter, berörda anslag böra erhålla karaktären av

förslagsanslag. Någon betänklighet syntes icke behöva föreligga häremot,

då grunderna för anslagens utgående vore noggrant fixerade och staten

dessutom enligt de föreslagna bestämmelserna i avsevärd omfattning erhölle

ett avgörande inflytande på de faktorer, som vore bestämmande för anslags­

behovet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Sammanfattning av de sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas förslag i fråga örn statsbidrag för skolbyggnader innebär,

såsom av det ovanstående framgår, i huvudsak följande:

1. Staten bidrager med tre fjärdedelar av skoldistriktens kostnader för

uppförande av nya undervisningslokaler för folkskoleväsendet (Byggnadsbidrag

för nya undervisningslokaler). Förutsättning för byggnadsbidragets utgående

är, att Kungl. Maj:t, där kostnaden beräknas överstiga 3,000 kronor, respek­

tive länsstyrelsen, där kostnaden beräknas uppgå till högst 3,000 kronor,

lämnat tillstånd till byggnadsarbetets utförande samt därvid fastställt den

kostnadssumma, varå bidraget, högst, skall beräknas. Bidraget utgår där­

efter med tre fjärdedelar av den verkliga kostnaden, i den mån denna icke

överstiger den fastställda summan. Bidraget fördelas i lika belopp på 40

år och utgår till kostnaderna för lärosalar (klassrum och specialrum), gym­

nastiksalar samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål även­

som för den första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar, slöjd­

salar och skolkök.

2. a) Staten bidrager till de kostnader, skoldistrikten fått vidkännas för

redan befintliga undervisningslokaler (Byggnadsbidrag för redan befintliga

undervisningslokaler), dock med den begränsningen, att dylikt bidrag icke

utgår för lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i

bruk mera än 39 år. Bidraget utgår med visst belopp per lokal årligen

till och med den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk

under 40 år. Bidrag utgår allenast för egentliga klassrum och gymnastik­

salar. Lokalerna indelas av särskildaoskolhusvärderingsnämnder i fyra klasser,

allt efter lokalernas beskaffenhet. Arsbidraget utgör för klass I 180 kronor

per lokal, för klass II 120 kronor per lokal och för klass III 90 kronor per

lokal. För lokaler, som hänföras till klass IV, utgår intet bidrag, ej heller

för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet.

b) För tiden intill dess skolhusvärderingsnäronderna slutfört sitt arbete,

vilket beräknas taga i anspråk ett år, utgår av statsmedel för varje klass­

rum och gymnastiksal, som vid bestämmelsernas ikraftträdande icke varit

i bruk mera än 39 år, i stället för det under a) omförmälda bidraget pro­

visoriskt byggnadsbidrag med 90 kronor, för år räknat (Provisoriskt bygg­

nadsbidrag).

3. Staten bidrager med hälften av den av skoldistrikt erlagda hyran för

skollokal (Hyresbidrag), dock med rätt för utanordningsmyndigheten att,

örn hyran anses oskäligt hög i förhållande till ortens pris, reducera bidraget

till hälften av ett såsom skäligt ansett hyresbelopp.

4. Staten bidrager till kostnaderna för undervisningslokalernas underhåll

samt för tillhandahållande av skolmöbler och undervisningsmateriel med

visst årligt belopp för varje lärosal, specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar

och skolkök däri inräknade (Underhållsbidrag). Underhållsbidraget utgör

för lokaler, som tillhöra distrikten, 50 kronor oell för förhyrda lokaler 25

kronor, allt per sal och år. Kostnaderna för lokalernas uppvärmning, be­

lysning och städning bestridas av skoldistrikten utan bidrag av statsmedel.

5. Staten bidrager till bestridande av kostnaderna för tillhandahållande

av tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller ersättning härför med följande

årliga belopp, nämligen för ordinarie manlig folkskollärare 160 kronor, för

ordinarie kvinnlig folkskollärare 120 kronor och för övriga lärare 80 kronor

(Tjänstebostadsbidrag). Har tjänstebostad tillkommit utan kostnad för distrik­

tet, utgår intet tjänstebostadsbidrag. Tjänstebostadsbidraget är avsett såsom

ett provisorium att gälla, intill dess i samband med genomförande av ny

lönereglering för ifrågavarande personal spörsmålet örn naturaförmånerna

tages under omprövning.

Reservanterna.

Emot de sakkunnigas förslag rörande statsbidrag till byggnader för folk­

skoleväsendet m. m. har reservation anförts av två av de sakkunniga, näm­

ligen herrar Engvall och Persson.

Under hänvisning till en i reservationen intagen tabellarisk sammanställ­

ning framhålla reservanterna, att det av majoriteten framlagda förslaget

skulle vid tillämpningen medföra, att, även om byggnadsbidraget till redan

uppförda hus utginge under 40 år, det totala beloppet komme att variera

mellan åtminstone 15 och 215 procent av byggnadskostnaderna. Samma

växlingar företedde årsbidragen i förhållande till 1/w av byggnadskostnaderna.

Örn möjligt ännu tydligare framträdde förslagets brister vid en jämförelse

mellan byggnadsbidragen till redan uppförda och bidragen till nytillkom­

mande hus. Enligt de till de sakkunniga ingivna uppgifterna angående

efter år 1915 uppförda skolhus vore det endast i 925 kommuner, som två

eller flera skolbyggnader tillkommit, medan det i var och en av omkring

1,500 kommuner förekommit blott ett eller också intet skolhusbygge. Utjäm­

ning beträffande byggnadsbidrag till flera olika skolhus inom samma kom­

mun kunde redan på grund härav få relativt ringa omfattning, men härtill

komme, att en kommun, som med hänsyn till byggnadskostnader vore att

vid viss tidpunkt betrakta såsom en dyrort, vanligen alltjämt bibehölle sin

karaktär av dyrort. Ju flera skolhus en dylik kommun nödgats bygga, ju

mera missgynnad bleve den, örn byggnadsbidraget fördelades utan hänsyn

till byggnadskostnaderna.

Majoritetens förslag angående byggnadsbidrag för befintliga skolbyggnader

vore sålunda icke ägnat att medföra en rättvis fördelning av byggnads­

bidragen och utjämning av skattebördorna, varför reservanterna fasthölle

vid att man även i fråga om redan uppförda skollokaler borde bestämma

36

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

37

byggnadsbidraget till en för alla kommuner lika kvotdel av de i viss ord­

ning prövade och godkända byggnadskostnaderna.

Det anförda utgjorde den viktigaste principiella skillnaden mellan majo­

ritetens förslag rörande byggnadsbidraget och reservanternas inställning till

problemet. Vid utformningen av sitt förslag hade emellertid reservanterna

funnit sig böra avvika från majoritetsförslaget även i en del avseenden,

som icke vore av principiell eller eljest av avgörande betydelse. Då dyr­

tiden medförde en avsevärd stegring av byggnadskostnaderna redan under

år 1916, syntes goda skäl tala för att staten icke utsträckte det retroaktiva

byggnadsbidraget till hus, som tillkommit före år 1916. Aven om statligt

byggnadsbidrag enligt av reservanterna föreslagna grunder beviljades för

de efter dyrtidens början tillkomna skollokalerna, komme den andel av

byggnadskostnaderna, för vilken ifrågavarande kommuner själva hade att

svara, likväl att överstiga de kostnader, motsvarande skolbyggnadsföretag

skulle hava betingat, örn de i stället kommit till stånd före inträdet av den

allmänna prisstegringen. Förslaget att året 1916 skulle bestämmas som

tidsgräns för utgående av retroaktiva byggnadsbidrag, kunde således icke

anses innebära ett oskäligt missgynnande av de kommuner, som tillgodosett

sitt behov av skollokaler under en tid med så avsevärt lägre byggnads-

kostnader. Däremot bereddes en välbehövlig lättnad och utjämning av den

skölbyggnadstunga, som ännu gjorde sina verkningar starkare gällande.

Därtill komme, att skolbyggnadsverksamheten under tiden efter år 1915 haft

en ojämförligt större omfattning än under de närmast föregående årtiondena.

Enligt majoritetsförslaget skulle byggnadsbidraget för härefter uppförda

skolhus fördelas på 40 år och för redan uppförda hus utgå under de år,

som återstode till dess 40 år förflutit, efter det huset byggdes. Reservanterna

ansåge det icke lämpligt att fördela byggnadskostnaderna på en så lång tid

som 40 år. Ehuru kommunerna med få undantag hittills bestritt samtliga

utgifter för skolhusbyggen, hade Kungl. Majit under de senare åren endast

mera sällan funnit det behövligt medgiva kommun så lång amorteringstid

som 40 år beträffande för skoländamål upptaget lån. Bidroge staten till

gäldande av byggnadskostnaderna, bleve kommunens behov av en 40-årig

amorteringstid ännu mindre, och för statens vidkommande torde det icke

heller vara välbetänkt att fördela ifrågavarande utgifter på en alltför lång

tidsperiod. Reservanterna räknade med en amorteringstid på 25 år av det

statliga byggnadsbidraget. Överstege det därvid uppkommande årsbeloppet

för visst byggnadsföretag icke t. ex. 100 kronor, torde hela byggnadsbidraget

böra utanordnas omedelbart. Vidare hade reservanterna utgått ifrån att

byggnadsbidraget skulle beräknas efter samma grunder för skollokaler,

byggda under tiden 1 juli 1916—30 juli 1935, som för lokaler, vilka där­

efter uppfördes. För redan uppförda hus skulle årsbeloppet utgå endast

för de år, som återstode, till dess 24 år förflutit, efter det huset (skollokalen)

först tagits i bruk.

Enligt majoritetsförslaget skulle byggnadsbidraget för härefter uppförda

hus utgå med 75 procent av byggnadskostnaderna, men fördelas med lika

belopp på 40 år, vilket innebure, att kommunen skulle nödgas under lång

tid utan ränteersättning förskottera — i regel genom upptagande av lån —

det utlovade statsbidraget. Beroende på örn 4 eller 3,5 procents räntefot

tänktes tillämpad, utgjorde ett på nu angivet sätt utanordna! byggnadsbi­

drag allenast omkring 37,5 respektive 40 procent av kommunens verkliga

byggnadskostnader. Staten borde enligt reservanternas mening i de fall,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

38

då kommunen måste under längre tid förskottera beloppet, lämna skälig

ersättning för kommunens härav föranledda ränteförlust. Med hänsyn till

att det vore staten, som ansvarade för att kommunen återfinge de förskot-

terade medlen, torde räntan i detta fall böra beräknas efter endast

3,5

pro­

cent. Med 3,5 procents räntefot och 25 års amorteringstid bleve den årliga

annuiteten (ränta och amortering) 6 procent av det belopp, som skulle amor­

teras. Reservanternas förslag ginge således ut därpå, att det i föreskriven

ordning fastställda byggnadsbidraget för visst hus skulle av staten erläggas

antingen omedelbart, efter det beloppet blivit bestämt, eller också under

25 år genom olika stora annuiteter, var och en motsvarande 6 procent av

byggnadsbidraget. Bestämdes byggnadsbidraget vid omedelbart utanordnande

och vid amortering och förräntning enligt vårt nu framförda förslag till 40

procent men vid amortering enligt majoritetsförslaget till 75 procent av

byggnadskostnaderna, erhölles beträffande de särskilda fallen praktiskt sett

ekonomisk likvärdighet mellan de olika förslagen. Reservanterna hade emel­

lertid ansett, att staten borde påtaga sig en något större andel av byggnads­

kostnaderna än som skulle bliva fallet enligt majoritetsförslaget, och utginge

förslagsvis från att byggnadsbidraget bestämdes till 50 procent av den no­

minella byggnadskostnaden.

Vid beräkningen av statsbidraget borde enligt reservanternas mening här­

vid medräknas alla för folk- eller fortsättningsskolans verksamhet avsedda

lokaler och behövliga utrymmen. Däremot icke andra i skolhuset inrymda

lokaler, såsom kommunalrum, tjänstebostäder och andra bostäder, dyrbarare

badanläggningar m. m. Statsbidraget borde icke heller utgå för ett bygg­

nadsföretag, som icke tillfört skolan ett ökat antal egentliga undervisnings­

lokaler, gymnastik- och slöjdrum samt skolkök däri inräknade.

Efter att hava berört de omständigheter, vilka kunde sägas förorsaka be­

rättigade växlingar i byggnadskostnaderna, anföra reservanterna, att det fun­

nes fall, som syntes giva vid handen, att antingen byggnad sfrågan hand­

hafts på ett alltför oskickligt sätt, eller också en avsevärt högre byggnads-

standard, än som eljest är vanlig eller behövlig, upprätthölles. I intet av

dessa fall borde staten bidraga till den del av byggnadskostnaden, som över­

stege, vad som i mera normala fall kunde godtagas. Reservanterna före­

sloge, att vid beräkning av byggnadsbidraget för viss skolanläggning hän­

syn icke måtte tagas till den del av byggnadskostnaderna, som överstege

20,000 kronor i medeltal per rumsenhet. Som rumsenheter räknades här

klassrum, gymnastikrum, slöjdrum samt skolkök. Genom denna begräns­

ning minskades den byggnadskostnadssumma för under åren 1916—1934

uppförda skolhus, vilken skulle läggas till grund för beräkningen av bygg­

nadsbidraget, med icke mindre än 17,931,245 kronor. Huvudsakligen drab­

bade denna restriktion de större städerna, men även för en del mindre stä­

der och icke så få landskommuner bleve byggnadsbidragen reducerade genom

en dylik bestämmelse.

En särställning intoge på visst sätt de skolhus, till vilkas uppförande

staten redan i större eller mindre utsträckning bidragit. Otvivelaktigt tedde

det sig följdriktigast, att dessa för vissa hus utanordnade statsbidrag från-

räknades, örn staten nu beviljade byggnadsbidrag, som skulle komma att

utgå för samma hus. Likväl syntes beaktansvärda invändningar häremot

kunna göras. De ifrågavarande för uppförande av skolhus utanordnade

bidragen hade genom särskilda beslut av Kungl. Majit tilldelats vissa kom­

muner huvudsakligen inom Norrbottens län men även inom Västerbottens

Kungl. Maj. ts proposition Nr 174.

39

samt i ett fåtal fall inom Jämtlands län. De kommuner, som kommit i åt­

njutande av detta statsbidrag, hade varit och vore i stort sett alltjämt syn­

nerligen skattetyngda, varför bidraget kunde betraktas såsom en nästan

ofrånkomlig nödhjälp. Frånräknades beloppet, då ett nytt statsbidrag till

skolväsendet medgåves rikets kommuner i allmänhet, syntes detta betyda,

att den förut åt dessa kommuner särskilt beviljade nödhjälpen återtoges,

och ifrågavarande kommuner komme då vid jämförelse med andra i ett

ännu sämre läge än förut. Likartade bleve förhållandena beträffande de

kommuner, vilka under de senare åren till lindrande av arbetslösheten er­

hållit statsbidrag för anordnande av kommunala beredskapsarbeten och där­

vid uppfört skolhus. I den mån detta statsbidrag inräknades i det nu ifråga­

satta byggnadsbidraget för skolhus, innebure detta, att det erhållna anslaget

till lindrande av arbetslösheten återkrävdes från kommunen. Ett sådant

förfaringssätt kunde knappast anses lämpligt, helst som resultatet sannolikt

skulle bliva, att staten nödgades på någon annan väg lämna ifrågavarande

kommuner ekonomisk hjälp. Starka skäl talade alltså för att hänsyn icke

vid bestämmande av byggnadsbidraget toges till statsbidrag, som i en eller

annan form redan utgått till kommunen. Skulle emellertid fullständig av­

skrivning av nämnda statsbidrag icke kunna medgivas, syntes det i varje

fall böra anförtros åt Kungl. Majit att pröva, huruvida och i vad män bygg­

nadsbidraget borde på grund av vederbörande kommuns ekonomiska ställ­

ning utgå utan hänsyn till att huset uppförts såsom beredskapsarbete eller

att statsbidrag till dess uppförande eljest medgivits.

Därest likväl förut beviljat statsbidrag skulle frånräknas vid bestämmande

av byggnadsbidraget, torde detta lämpligen kunna ske enligt ett av följande

två till sina verkningar något olika sätt. Antingen borde den totala bygg-

nadskostnaden för huset minskas med det erhållna statsbidraget, och det

kvarstående beloppet betraktas såsom kommunens byggnadskostnad, vilken

lades till grund vid beräkningen av byggnadsbidraget. (Alternativ 1.) Eller

ock beräknades byggnadsbidraget direkt med hänsyn till den totala bygg-

nadskostnaden, varefter bidraget minskades med det statsbidrag, kommunen

redan bekommit. (Alternativ 2.) Innebörden av de båda alternativen belysa

reservanterna med vissa exempel samt framhålla, att alternativ 1 närmast

syntes kunna ifrågakomma, därest längre gående avskrivning ej ägde rum.

Det här anförda torde även böra gälla, då skolhus uppförts med bidrag av

donerade medel. Då det vore av vikt för ett rationellt ordnande i sinom tid

av den svårlösta frågan rörande tillhandahållande av tjänstebostäder åt lärare,

att statsmedel icke investerats i uppförda bostäder, torde hela det för en

skolanläggning utanordnade statsbidraget, i vad det icke avskreves, böra i

detta sammanhang betraktas såsom avseende skollokalerna.

Reservanterna ingå därefter på frågan om genomförandet av deras för­

slag samt lämna en jämförelse mellan majoritetens förslag å ena sidan,

reservanternas å den andra med hänsyn till de svårigheter, som skulle upp­

stå vid deras tillämpning i fråga örn byggnadsbidrag för redan uppförda

skolbyggnader, i vilka avseenden jag tillåter mig hänvisa till betänkandet,

sid. 203—207.

I reservationen beröres vidare frågan örn tjänstebostndsbidragen.

Det läge i sakens natur, anföra reservanterna, att de lika litet beträffande

tjänstebostadsbidrag som byggnadsbidrag kunde biträda ett förslag, enligt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

40

vilket statsbidraget skulle utan hänsyn till kommunernas verkliga kostnader

utgå med enhetliga belopp, som i vissa fall skulle täcka i det närmaste

hela den kommunala utgiften för ändamålet men i andra fall utgöra blott

en ringa bråkdel av densamma. En jämförelsevis tillfredsställande grund

för beräkning av bostadsbidragen erhölle man genom en ändamålsenlig dyr-

ortsgruppering. Den kommunala utgift, till vilket bidraget skulle utgå, vore

direkt knuten till ortspriserna, i det att i gällande författningar föreskreves,

att kommunen skulle tillhandahålla lärarna likvärdiga bostäder av viss typ

eller ock kontant ersättning enligt ortens pris. Statsbidragets storlek och

beräkning enligt den ena eller den andra principen hade icke någon inver­

kan på lärarnas löneförmåner.

•

1928 års lönekommitté framlade år 1930 i sitt betänkande bland annat

även en tablå över de belopp, till vilka kostnaderna för lärares förseende

med bostad och bränsle borde beräknas. Förslaget innebure ett särskiljande

beträffande kostnaderna i fem dyrortsgrupper enligt den då gällande all­

männa dyrortsgrupperingen, varvid dock A- och B-orter skulle i förevarande

avseende sammanföras till en grupp liksom ock D- och E-orter. Detta efter

omfattande utredningar framlagda förslag, mot vilket myndigheterna i all­

mänhet ej gjort några mera betydande anmärkningar, syntes väl lämpa sig

såsom grundval för de nu ifrågasatta tjänstebostadsbidragen. Då emellertid

de i kommitténs förslag angivna beloppen avsåge de totala kostnaderna för

både bostad och bränsle men det i nu förevarande sammanhang ifrågasatta

statsbidraget borde motsvara allenast en del av kostnaderna för bostaden

eller för den kontanta ersättningen, måste givetvis de i kommittéförslaget

angivna beloppen väsentligt reduceras. Bestämdes tjänstebostadsbidraget till

en fjärdedel av de av kommittén för olika dyrorter föreslagna beloppen,

torde under alla förhållanden en icke obetydlig del av kostnaderna för

lärarnas bostadsförmåner komma att påvila kommunerna. Enligt detta

alternativ, som reservanterna förordade, skulle tjänstebostadsbidraget komma

att utgå med följande belopp.

Kungl. Ma.j:ts proposition Nr 174.

O r

t s g r u P P

A. B.

C.

D. E.

F.

G.

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

Kronor

1 rum och

kök................................................

75

95

120

140

165

2 rum och

kök................................................

120

155

195

230

270

3 rum och

Kök................................................

165

215

270

320

375

Reservanterna hava gjort vissa beräkningar rörande den ekonomiska inne­

börden av deras förslag.

Vid dessa beräkningar har kalkylerats med två alternativ (A och B). En­

ligt alternativ A skulle byggnadsbidraget utgöra 40 procent av byggnads-

kostnaderna. Detta alternativ vore, framhålla reservanterna, till sin ekono­

miska innebörd på det allra närmaste likvärdigt med majoritetens förslag

beträffande blivande skolbyggnader. Enligt alternativ B skulle statsbidraget

beräknas till 50 procent av byggnadskostnaderna.

41

Av utav reservanterna gjorda tabellariska sammanställningar framginge,

att byggnadsbidraget för redovisningsåret 1935/1936 — reservanterna an-

såge, att bidragen helst borde utgå för redovisningsår — skulle komma att

för redan befintliga lokaler utgå enligt alternativ A med omkring 3,100,000

kronor och enligt alternativ B med omkring 3,875,000 kronor. För de redan

uppförda husen krävdes ett oförändrat årligt byggnadsbidrag till och med

redovisningsåret 1940/1941, då de år 1916 uppförda husen uppnådde 25

år. Med år 1941—1942 bortfölle annuiteten för husen från år 1916, och

för varje år därefter bortginge en annuitet, så att det sista bidraget till de

före år 1935 uppförda husen erlades under redovisningsåret 1958/1959.

De sakkunniga hade — erinra reservanterna — beräknat kostnaderna för

fyllande av nu förefintligt behov av lokaler till omkring 20,000,000. kronor

samt antagit, att bristen skulle avhjälpas under de närmaste tio åren.

Byggnadskostnaderna för här avsedda lokaler kunde således för redovis-

ningsåret 1935/1936 uppskattas till omkring 2,000,000 kronor. För. bli­

vande skolhus skulle byggnadsbidraget då komma att under redovisnings­

året 1935/1936 enligt de olika alternativen utgå nied 48,000 eller 60,000

kronor och därefter årligen under ett tiotal år ökas med ungefär samma

belopp.

Årsbidragens maximisumma för både redan uppförda och blivande hus

kunde beräknas uppkomma året 1940—1941 och då uppgå till omkring

3,390,000 kronor enligt alternativ A och 4,240,000 kronor enligt alternativ B.

Statens totala utgifter för byggnadsbidragen till skollokaler, som uppförts

före den 1 juli 1935, skulle komma att uppgå till omkring 46,540,000 kronor

enligt alternativ A och omkring 58,175,000 kronor enligt alternativ B. Mot­

svarande belopp enligt majoritetens förslag skulle utgöra omkring 49,000,000

kronor, örn årsbidraget beräknades till i medeltal 120 kronor per lokal.

Skulle emellertid en verklig klassificering av lokalerna med hänsyn till deras

beskaffenhet komma till stånd, måste den enligt reservanternas mening leda

till ett betydligt högre årsbidrag i medeltal för lokal än 120 kronor. Bygg­

nadsbidragen för både äldre och nytillkommande skollokaler kunde beräknas

uppgå till sammanlagt omkring 58,540,000 kronor enligt A och 73,175,000

kronor enligt B, i bägge fallen fördelade på 25 år, samt enligt majoritetens

förslag till omkring 64,000,000 kronor, fördelade på 40 år.

Då reservanterna holle före, att den 25-åriga (eventuellt 40-åriga) bidrags-

perioden för både nya och äldre hus borde räknas från och med det redo­

visningsår, under vilket huset färdigbyggdes, uppkomme för redovisnings­

året 1935/1936 ett anslagsbehov, motsvarande en annuitet av byggnads­

bidraget även för de redan uppförda skollokalerna. Kostnaderna för bygg­

nadsbidraget till ifrågavarande äldre skollokaler skulle alltså redan under

budgetåret 1935/1936 uppgå till omkring 3,100,000 kronor enligt alternativ

A och 3,875,000 kronor enligt alternativ B. Härtill komme kostnaden för

byggnadsbidrag till nya skolbyggnader med omkring 48,000 respektive 60,000

kronor.

De årliga kostnaderna för tjänstebostadsbulraget beräknade reservanterna

till omkring 3,900,000 kronor, vilket med 750,000 kronor överstege kost­

naderna enligt majoritetens förslag. Anslag till tjänstebostadsbidraget skulle

bliva erforderligt först under budgetåret 1936/1937.

Enligt de sakkunnigas förslag komme skolöverstyrelsen — erinra reser­

vanterna — att få sig ålagt att i nybyggnadsärenden tillhandagå skol­

distrikten med uppgörandet av skissritningar samt råd och upplysningar,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

42

varjämte det skulle påvila överstyrelsen skyldighet att verkställa

granskning

av varje sådant ärende, som hänskötes till Kungl. Majit. Det vore tydligt,

att överstyrelsen för att kunna fullgöra dessa åligganden måste äga bygg-

nadsteknisk sakkunskap till sitt förfogande. Det anslag, överstyrelsen nu

förfogade över till sakkunniga biträden, vore icke tillräckligt för att bestrida

med den nya arbetsuppgiften förbundna kostnader. Enligt reservanternas

mening borde därför en böjning av anslaget för nämnda ändamål ske. Den

för här avsedd byggnadssalcicunnig hjälp erforderliga höjningen av anslaget

till inspektion och sakkunniga biträden hos skolöverstyrelsen uppskattades

till 5,000 kronor.

Reservanternas förslag innebära sammanfattningsvis i de delar, vari de

skilja sig från majoritetens, följande:

Statsbidrag utgår till bestridande av byggnadskostnaderna för lokaler och

utrymmen, vilka befinnas erforderliga för folk- och fortsättningsskolans

verksamhet. Byggnadsbidraget utgår med hälften av byggnadskostnaderna

såväl för nytillkommande lokaler som för redan uppförda, vilka första

gången tagits i bruk efter den 30 juni 1916 samt, då fråga är om blivande

nybyggnader, för den första uppsättningen av inventarier till gymnastik­

er slöjdrum samt skolkök. Förutsättning för byggnadsbidragets utgående

är, beträffande nytillkommande lokaler, att Kungl. Majit, där statsbidraget

beräknas överstiga 1,500 kronor, respektive länsstyrelsen, där statsbidraget

uppgår till högst 1,500 kronor, fastställt den kostnadssumma, varå stats­

bidraget skall beräknas. För skollokaler, som första gången tagits i bruk

efter den 30 juni 1916 men före den 1 juli 1935, fastställes kostnadssum-

rnan av särskilda skolhusvärderingsnämnder, varvid hänsyn icke må tagas

till den del av byggnadskostnaderna för visst hus, vilken överstiger 20,000

kronor i medeltal per lokal. Vid beräkningen av nämnda medeltal räknas

endast med klassrum, gymnastik- och slöjdrum samt skolkök. Byggnads­

bidraget utanordnas utan särskild rekvisition antingen omedelbart, sedan

det blivit bestämt, eller ock fördelat på 25 år, räknat från och med det

redovisningsår, under vilket huset blivit godkänt. I det senare fallet lämnar

staten på det sättet skälig ersättning för den ränteförlust, kommunen åsam­

kas, att årsbidraget (annuiteten) bestämmes till 6 procent av byggnadsbi­

draget i dess helhet. För skolhus, vilka uppförts före den 1 juli 1935, ut­

går en annuitet av byggnadsbidraget (ett årsbidrag) under varje redovis­

ningsår efter nämnda tidpunkt till och med det redovisningsår, under vilket

24 år förflutit efter det huset först togs i bruk.

Till bestridande av skoldistriktens kostnader för tillhandahållande av

tjänstebostäder åt lärarpersonalen eller ersättning härför lämnar staten årliga

bidrag, vilka med hänsyn tagen till fördelningen av orterna i riket å dyr-

ortsgrupper utgår med vissa angivna belopp.

Myndigheterna m. fl.

Länsstyrelserna hava i allmänhet givit sin anslutning till de huvudprin­

ciper, som varit vägledande för föreliggande förslag. Det må anmärkas,

att ett flertal länsstyrelser betonat, att de ifrågasatta åtgärderna skulle komma

att medföra en betydande arbetsbörda för länsstyrelserna, och ett par av

dem hava understrukit, att detta komme att föranleda behov av ökade an­

slag till länsstyrelserna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

43

Vissa länsstyrelser hava, samtidigt med att de i vissa hänseenden anslutit

sig till föreliggande förslag, anfört mer vittgående principiella synpunkter

beträffande de föreliggande frågorna. Härutinnan må följande anföras.

Länsstyrelsen i Västerås har ifrågasatt det lämpliga i att lämna statsun­

derstöd åt kommun, som haft en så god ställning, att den kunnat uttaxera

kostnaden för skolbygge på ett eller flera år och redan betalat densamma.

Redan av statsekonomiska skäl syntes statens bidrag böra inskränkas till

kommuner, som stöde i skuld för skolhusbyggnader eller lärarbostäder. —

Länsstyrelsen funne den av de sakkunniga angivna principen, att den kom­

munala myndigheten borde vidkännas viss del av kostnaden, vara riktig

och ville därför beträffande redan uppförda skolbyggnader med därå kvar­

stående lån samt byggnader, som framdeles uppfördes, föreslå den anord­

ningen, att statsverket iklädde sig räntan å återstående byggnadsskulden

under det att kommunerna svarade för lånens återbetalning. Återbetalningen

borde i sådant fall göras på viss bestämd tid, förslagsvis högst 20 år, på

det att statsverkets räntekostnader ej måtte bliva för stora. Sedan beträf­

fande planerad nybyggnad ritningar blivit godkända och kostnadsbeloppet

på lämpligt sätt fastställts, finge den kommunala myndigheten tillstånd att

upptaga ett däremot svarande lån, som återbetalades på 20 år och varför

räntan årligen erlades av statsverket efter rekvisition av den kommunala

myndigheten. — De statsbidrag, som enligt förslaget skulle lämnas till skol­

husbyggnader m. m., vore avsedda att verka skatteutjämnande. Man kunde

då med fog framställa den frågan, varför en kommun, som icke vore i be­

hov av sådan utjämning, ändock skulle hava rätt att uppbära bidrag. För

att åstadkomma en rättvis utjämning av skattetrycket och ej utge statsme­

del annat än när sådant vore oundgängligt syntes Kungl. Majit böra äga

rätt att pröva, huruvida i det speciella fallet eljest bestämda statsbidrag

borde utgå eller eventuellt utbetalas med reducerade belopp. Länsstyrelsen

föresloge, att sådan prövning skulle ske i de fall, att kommunala beskatt­

ningen inklusive vägskatt och landstingsmedel, där sådana skatter utginge,

understege 10 kronor per skattekrona. Örn en sådan diskretionär prövning

ansåges mindre tilltalande, borde en viss gräns för bidrags erhållande, för­

slagsvis den nyss angivna, sättas.

Länsstyrelsen i Örebro betecknar såsom icke välbetänkt förslaget örn stats­

bidrag till redan befintliga byggnader. Skulle sådana statsbidrag överhuvud

utgå, borde de enligt länsstyrelsens mening under inga förhållanden utgå

för hus, som tillkommit före år 1916. De kostnader, som avsåge inventa­

rier och undervisningsmateriel, vore växlande och svårbestämda, varför en

rättvis fördelning av bidraget vore mycket svår, måhända omöjlig att ge­

nomföra. Då ifrågavarande kostnader vore av förhållandevis ringa betydelse

för kommunernas ekonomi, syntes lämpligast att helt utesluta kostnaderna

för sagda ändamål från rätten till statsbidrag. — I fråga om nya skollokaler

biträder länsstyrelsen de sakkunnigas förslag. — Vare sig majoritetens eller

reservanternas förslag om tjänstebostadsbidrag kunde anses innebära en till­

fredsställande lösning. De sakkunniga betonade starkt tjänstebostadsbidragets

provisoriska karaktär på grund av ifrågasatt lönereglering för lärarperso­

nalen. Det ville förefalla länsstyrelsen, som om det med hänsyn härtill

vore tillrådligt, att låta frågan örn bidrag för tjänstebostäder tillsvidare an­

stå. — Länsstyrelsen avstyrker förslaget örn provisoriskt byggnadsbidrag

bland annat därför att det finge anses mindro lämpligt att bidrag utbetala­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

44

des, innan det belopp, varå bidrag skulle utgå, blivit i vederbörlig ordning

bestämt. — För de sakkunnigas förslag krävdes en organisation, som vore

mer än skäligt omfattande och invecklad i förhållande till det område, som

denna organisation skulle tjäna. Sedan rätt länge hade kommunerna kommit

i åtnjutande av en viss lättnad i kostnaderna för folkskoleväsendet genom

anslag för beredande av utjämning av kostnaderna härför på det sätt, att

understöd utgått med visst belopp per läraravdelning eller skolpliktigt barn.

Då dessa faktorer torde få anses vara en ganska god mätare för behovet

såväl av lärare som av skollokaler av olika slag, av inventarier och under­

visningsmateriel syntes det icke vara uteslutet, att en fullt effektiv och rätt­

vis skatteutjämning kunde vinnas genom ett utbyggande av denna grund

för statsbidraget med exempelvis billiga lån och "i undantagsfall särskilda

understöd.

Länsstyrelsen i Mariestad funne det visserligen önskvärt, att lättnader

bereddes kommunerna, men länsstyrelsen hade ej ansett sig kunna tillstyrka

de sakkunnigas förslag i hela dess omfattning. Ett genomförande härav

syntes nämligen skola innebära en alltför betungande icke nödvändig ök­

ning av statsutgifterna och även medföra en omfattande organisatorisk ut­

byggnad med ty åtföljande, nu ej överskådliga kostnader. Enligt länssty­

relsens mening borde statsbidrag till uppförande och underhåll av under­

visningslokaler och lärarbostäder endast utgå till sådana församlingar, som

därav vore i verkligt behov, exempelvis sådana, som betecknades såsom

skattetyngda.

Länsstyrelsen i Nyköping framhåller som allmän anmärkning mot det

föreliggande förslaget att det vore alltför omständligt och åsamkade olika

myndigheter en oerhörd arbetsbörda utan att fördenskull skapa full rättvisa

vid statsbidragens fördelning. Länsstyrelsen ifrågasätter, örn det icke vore

möjligt att för varje skoldistrikt göra en uppskattning av det belopp för

nybyggnad, som årligen skulle behöva avsättas för byggnadsbeståndets vid­

makthållande. Till detta skulle staten bidraga med viss kvotdel, varjämte

givetvis föreskrift måste lämnas, att vad av beloppet icke tarvades för täc­

kande av oguldna kostnader för redan verkställda byggnadsarbeten, måste

fonderas för kommande behov. Härigenom skulle vinnas, dels att statens

bidrag för varje år i förväg kunde tämligen exakt beräknas, dels att statens

kontroll eventuellt kunde inskränkas till en attest från vederbörande folk­

skolinspektör om att ändamålsenliga lokaler funnes.

Länsstyrelsen i Luleå framhåller, att det visserligen ur principiell synpunkt

syntes riktigast att vid utmätandet av statsbidragen för förevarande kost­

nader en viss differentiering gjordes de olika kommunerna emellan alltefter

deras olika prestationsförmåga och ekonomiska ställning. Länsstyrelsen in-

såge emellertid till fullo de svårigheter, som skulle möta för utfinnandet av

en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på ett rättvist sätt

utmäta ett efter det verkliga behovet utgående bidrag och tilläte sig i detta

sammanhang endast understryka de sakkunnigas uttalande, att ett utan sådan

differentiering konstruerat statsbidragssystem förutsatte för utjämningskravets

tillgodoseende med nödvändighet vid sin sida fortsatt statlig bidragsverk-

samhet i skattelindrande syfte. Fördelen med de sakkunnigas förslag i fråga

örn statsbidrag till nya skollokaler förringades i väsentlig grad genom för­

slaget om att statsbidraget skulle fördelas med lika belopp på en tidrymd

av 40 år. För sin del funne länsstyrelsen detta förslag mycket olyckligt.

Kommunerna skulle fortfarande i regel bliva tvungna att finansiera sina

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

45

byggnadsföretag med långfristiga lån och räntorna på dessa lån skulle till

stor del förtära dessa årliga bidragsbelopp. Om statens bidrag till folk-

skolebyggnader skulle bliva effektivt, borde det utbetalas omedelbart i mån

av byggnadsarbetets fortgång. Möjligen kunde man i samband med en

sådan ändring ifrågasätta att något sänka statsbidragets belopp, förslagsvis

från tre fjärdedelar till två tredjedelar, genom vilken sänkning även kom­

munernas intresse av att få byggnadskostnaderna så låga som möjligt kunde

ytterligare sporras. Att statsfinansiella hänsyn skulle lägga oöverstigliga

hinder i vägen för en sådan anordning kunde länsstyrelsen ej finna. Då

det mest trängande behovet av nya byggnader genom beredskapsarbetena

säkerligen torde vara avhjälpt, torde några större krav på statsbidrag för

nya skollokaler ej inom de närmaste åren yppa sig. Örn för vart och ett

av de närmaste tio åren ett anslag av i runt tal 1 miljon kronor anvisades

för ändamålet, torde detta med säkerhet visa sig tillräckligt. För övrigt

stöde det ju statsmakterna fritt att närmare bestämma takten för dessa

arbeten genom att anslå större eller mindre belopp för ändamålet för varje

år. — I fråga örn byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler ställde

sig länsstyrelsen synnerligen tveksam, huruvida sådana över huvud taget

borde utgå. Det syntes innebära ett farligt avsteg från en av staten förut

alltid tillämpad princip att nu gå in för sådana retroaktiva statsbidrag, och

det kunde väl med skäl påstås, att den nuvarande generationen i en kom­

mun hade föga eller ingen känning av en för 30 ä 40 år sedan utav kom­

munen gjord utgift för en skolbyggnad. Länsstyrelsen ansåge således, att

för redan uppförda skolbyggnader staten borde lämna bidrag endast i form

av skattelindring, då på så sätt endast de verkligt behövande kommunerna

Lomme i åtnjutande av sådant.

Skulle emellertid staten anse sig böra gå in för retroaktiva statsbidrag,

ansåge sig länsstyrelsen i alla händelser böra föredraga reservanternas för­

slag, ehuru det omständliga och kostbara förfarandet med fastställandet av

byggnadskostnaden förefölle mindre tilltalande och borde kunna väsentligt

förenklas. — De sakkunnigas förslag angående statsbidrag för förhyrda skol­

lokaler ansåge sig länsstyrelsen kunna förorda, dock endast under den förut­

sättning, att statsbidraget till blivande skolbyggnader höjdes utöver de sak­

kunnigas förslag. I annat fall syntes proportionen mellan hyresbidrag och

byggnadsbidrag bliva sådan, att det för kommunerna ställde sig ekonomiskt

fördelaktigare att hyra underhaltiga lokaler än att bygga tidsenliga sådana. —

I fråga örn underhållsbidraget hade länsstyrelsen intet att erinra mot för­

slaget, som syntes vara ganska väl avvägt. — Beträffande tjänstebostads-

bidragen ansåge länsstyrelsen att reservanternas förslag i denna punkt vore

att föredraga framför majoritetens.

Länsstyrelsen i Umeå anför beträffande frågan örn statsbidrag till redan

befintliga skollokaler i stort sett liknande synpunkter som länsstyrelsen i

Luleå. För de kommuner, som ända till för några år sedan hade 20 ä 25

mil till närmaste järnvägsstation, hade byggnadsmaterialierna ställt sig så

dyrbara, att de nödgats antingen förhyra lokaler eller bygga skolhus av den

typ, som kunde antagas komma att falla under klass IV och för vilken

ingen ersättning skulle utgå. Det vore icke rättvist, att dess kommuner

icke skulle få gottgörelse för sina i allmänhet ej obetydliga lokalkostnader.

Varken majoritetens eller reservanternas förslag beträffande redan befintliga

och nya byggnader kunde godtagas. Skulle emellertid ett bidragsförfarande

för förfluten tid komma till stånd, ville länsstyrelsen påpeka, att det före­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

46

slagna värderingsförfarandet icke vore tillfredsställande eller betryggande

vare sig för stat eller kommun.

Länsstyrelsen Kalmar ifrågasätter starkt om retroaktiva byggnadsbidrag

över huvud böra utgå. Avgörande vore skattebördan inom kommunerna

och ifrågavarande bidrag borde ej utgå åt andra än särskilt skattetyngda

kommuner. I vart fall vore reservanternas förslag att föredraga.

Länsstyrelsen i Karlskrona gör såsom en allmän invändning mot de sak­

kunnigas förslag den anmärkningen, att de föreslagna åtgärderna vore all­

deles otillräckliga för åstadkommande av en skattelindring av någon räck­

vidd.

Länsstyrelsen i Falun anser den föreslagna tidsperioden av 40 år för

uppdelning av statsbidraget till nya undervisningslokaler för lång samt

finner sakkunnigminoritetens förslag, att staten icke bör utsträcka det re­

troaktiva byggnadsbidraget till skollokaler, som tillkommit före år 1916, värt

beaktande. När det gällde statsbidrag till nya skollokaler syntes i enlighet

med de sakkunnigas uppfattning att efter skattekrontal eller skattetryck varie­

rande statsbidrag icke böra komma i fråga. Beträffande däremot ersättning

för redan befintliga skollokaler syntes böra övervägas, huruvida icke stats­

bidragssystemet skulle kunna anpassas efter skoldistriktets ekonomiska ställ­

ning. Visserligen mötte härutinnan betydande svårigheter. Det förefölle

emellertid icke motiverat, att ett gynnsamt ställt skoldistrikt skulle erhålla

bidrag efter samma norm som en mindre lyckligt lottad skolkommun. —

Enligt länsstyrelsens mening torde näppeligen skäl föreligga att utanordna

de förskott å blivande statsbidrag, som det föreslagna provisoriska bygg­

nadsbidraget utgjorde. Då detta förskottsförfarande komme att förorsaka

vederbörande utbetalande myndigheter ett betungande arbete kunde ifråga­

sättas, örn bestyret härmed kunde anses stå i skälig proportion till den jäm­

förelsevis ringa lättnad i ekonomiskt hänseende, som provisoriet skulle be­

reda skoldistrikten.

Länsstyrelserna i Linköping och i Gävle tillstyrka sakkunnigmajoritetens

förslag, dock, vad angår den förstnämnda länsstyrelsen, med någon tvekan

beträffande den föreslagna anordningen för beräknande av statsbidrag till

redan befintliga skollokaler.

De återstående länsstyrelserna hava i allmänhet mer eller mindre oreser­

verat anslutit sig till den meningsriktning, som företrätts av de förutnämnda

reservanterna Engvall och Persson.

Länsstyrelsen i Uppsala anser, att länsstyrelsen borde kunna pröva bygg­

nadsfrågor, där kostnaderna beräknats till 5,000 kronor, förordar en 25-årig

bidragsperiod för understöd till blivande byggnader samt tillstyrker reser­

vanternas förslag i fråga örn statsbidrag till redan befintliga lokaler.

Länsstyrelsen i Växjö tillstyrker reservanternas förslag i fråga örn stats­

bidrag till nya och till redan befintliga skollokaler samt i fråga om tjänste-

bostad sbidrag. Beträffande statsbidrag till redan befintliga skollokaler an-

såge dock länsstyrelsen, att det moment i reservanternas förslag, som från

statsbidrag uteslöte lokaler, tillkomna före år 1915, borde uppmjukas. Läns­

styrelsen förmenade nämligen, att det mången gång skulle verka obilligt,

att. skattetyngda kommuner, som med avsevärda kostnader uppfört tids­

enliga skolhusanläggningar under åren närmast före år 1915, undantagslöst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

47

skulle betagas möjligheten till varje statsbidrag. I dylika fall borde med­

givas möjlighet för kommuner att efter särskild ansökan i undantagsfall,

då särskilda omständigheter motiverade sådant, erhålla statsbidrag, låt vara

till decimerat belopp.

Länsstyrelsen i Karlstad vore i viss mån tveksam, huruvida över huvud

taget bidrag borde utgå för redan uppförda skolbyggnader. Emellertid för­

ordar länsstyrelsen i detta avseende reservanternas förslag samt uttalar sig

för ett bidrag med 50 procent av kostnaden. I skolhusvärderingsnämnderna

syntes lämpligen statens vederbörande folkskolinspektör böra fungera såsom

ordförande. Nämnden borde också träda i verksamhet, då sådana ändrin­

gar med avseende å en skolbyggnad inträffade, att skäl förelåge för en

rubbning av det utgående statsbidragets belopp. Då fråga vore örn redan

uppförda byggnader, syntes bidraget böra utbetalas omedelbart, sedan be­

loppet fastställts. Beträffande blivande byggnader vore lämpligt, att ut­

betalning skedde antingen på sätt nyss angivits eller med lika årsbelopp

under ett visst antal år, dock icke över 25. I det senare fallet syntes staten

böra tillerkänna vederbörande kommun ersättning för den ränteförlust, som

genom ifrågavarande utbetalningssätt komme att uppstå. Denna ersättning

borde utgå i form av ränta å det oguldna byggnadsbidraget. — I avseende

å föreslagna provisoriska byggnadsbidrag, hyresbidrag, underhållsbidrag och

tjänstebostadsbidrag hade länsstyrelsen icke något att erinra mot att sådana

bidrag komme att utgå. — Beträffande såväl byggnadsbidrag som övriga här

angivna bidrag funne länsstyrelsen, att en överarbetning av det fram­

lagda förslaget borde ske samt förordade, att denna överarbetning verkställ­

des i huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som av reservanterna

anförts.

Länsstyrelsen i Halmstad förordar reservanternas förslag i fråga örn stats­

bidrag till skolhusbyggnader, finner provisoriskt byggnadsbidrag obehövligt,

örn blott bidragsskyldigheten och ränteberäkningen inträdde samtidigt för

hela riket, avstyrker förslaget örn statsbidrag till skolinventarier med visst

årligt belopp per lärosal, enär nämnda bidrag endast komme att bliva ett

tillskott till skolkassan och utgifterna för inventarier väsentligen vore av

engångsnatur samt det vidare ej skulle kunna behörigen kontrolleras vare

sig att årsbidraget verkligen vore behövligt eller att det finge avsedd an­

vändning. Då viss svårighet torde möta att strängt skilja utgifter för in­

ventarier och för undervisningsmateriel, borde statsbidrag ej heller utgå för

dylik materiel. —• Länsstyrelsen tillstyrker reservanternas förslag i avseende

på tjänstebostadsbidragen. Dock borde ersättning utgå med endast x/$ i

stället för XA av de utav 1928 års lönekommitté angivna kostnaderna för

lärarnas förseende med bostad och bränsle. — Länsstyrelsen funne frågan

örn Kungl. Maj:ts befogenhet med avseende på den skolkommunala indel­

ningen så viktig och så intimt sammanhörande med statsbidragsfrågan, att

länsstyrelsen ville starkt ifrågasätta, huruvida det kunde vara lämpligt att

företaga sistnämnda fråga till avgörande utan att samtidigt nyssberörda

fråga om Kungl. Maj:ts befogenhet vunne sin lösning.

Länsstyrelsen i Vänersborg ansluter sig i huvudsak till reservanternas för­

slag i fråga om byggnadsbidragen. Vid beräkningen av statsbidraget borde

hänsyn även tågås till i skolbyggnad inrymd vaktmästarbostad för det fall,

att bostadsinnehavaren vore uteslutande anställd för samt hade full syssel­

sättning med skolfastighetens skötsel. ■— Länsstyrelsen ställde sig tveksam

till de sakkunnigas enhälliga förslag örn underhållsbidrag. Då reservanter­

Kungl. Maj.is proposition Nr 174.

48

nas förslag i fråga om byggnadsbidrag medförde större kostnader för stats­

verket än majoritetens förslag, kunde en kompensation för statsverket vinnas

genom att slopa underhållsbidraget. — Länsstyrelsen anslöte sig till reser­

vanternas uppfattning i fråga örn tjänstebostadsbidragen.

Länsstyrelsen i Göteborg synes i huvudsak biträda reservanternas förslag.

Statsbidrag borde utgå å byggnadskostnaden för alla de lokaler, som anord­

nades till lärjungarnas fromma, sålunda även för lokaler till läkarevård

och tandvård, till nödiga expeditionslokaler samt för badanläggningar utan

inskränkning. Länsstyrelsen ansåge, att viss anledning kunde finnas att

låta statsbidrag utgå jämväl å byggnader, som vore tagna i bruk tidigare

än år 1916, men ville i denna del icke framställa något förslag. Uppginge

byggnadskostnad till över 15,000 kronor, borde frågan ankomma på Kungl.

Majda prövning, i övriga fall på länsstyrelsens. —- Länsstyrelsen betonar

vikten av att kvalificerad byggnadsteknisk sakkunskap toges i anspråk för

rådgivning liksom för granskning av byggnadsförslagen på ett tidigare sta­

dium av ärendets gång, åtminstone när kostnadsbeloppet vore väsentligt

eller förhållandena eljest sådant betingade. Det syntes mycket tvivelaktigt,

örn enbart genom det föreslagna byggnadssakkunniga biträdet åt skolöver­

styrelsen denna fråga tillfredsställande löstes. — Länsstyrelsen ansluter sig

till reservanternas förslag att anknyta tjänstebostadsbidraget till dyrorts-

grupperingen.

Länsstyrelsen i Malmö har uttalat önskvärdheten av att större hänsyn

toges till respektive kommuners ekonomiska bärkraft och att statsbidrags­

systemet gjordes enklare i tillämpning. Länsstyrelsen funne det böra tagas

under övervägande, huruvida icke de större städerna, eventuellt sådana,

som icke deltoge i landsting, borde antingen alldeles undantagas från att

komma i åtnjutande av bidrag för skolbyggnaderna o. d. eller ock i varje

fall tilldelas allenast ett i förhållande till övriga kommuner reducerat sådant. —

Örn staten övertoge en väsentlig del av kommunernas kostnader för folk­

skolan, syntes det, med hänsyn till det anförda, i det allmännas intresse

kunna krävas, att dessa icke ådroge sig onödiga utgifter. Till förekom­

mande härav torde därför böra stadgas, att endast sådana byggnader finge

uppföras, som av vederbörande statliga myndighet prövats vara erforder­

liga. — Länsstyrelsen ansluter sig till det av reservanterna framlagda för­

slaget såsom varande det mest logiska samt också ur rättvisans synpunkt

mest tillfredsställande.

Länsstyrelsen i Jönköping anser, att förverkligandet av de sakkunnigas

förslag ifråga om blivande skolbyggnader skulle innebära en betydande lätt­

nad för kommunerna utan att man därvid behövde befara, att det kom­

munala intresset för skolväsendets utveckling bleve eliminerat. Länssty­

relsen biträder reservanternas förslag örn amorteringstidens begränsning till

25 år samt anser det riktigt, att kommunerna erhålla gottgörelse för ränte­

förlust å det av kommunerna förskotterade statsbidraget. — För övrigt ifråga­

sätter länsstyrelsen, örn det föreslagna förskottsförfarandet över huvud taget

vore lämpligt eller av behovet påkallat. Staten torde nämligen hava möj­

lighet att upplåna medel till statsbidragets gäldande på fördelaktigare villkor

än kommunerna, varför, därest statsbidraget i sin helhet omedelbart utbe­

talades, totalkostnaderna torde kunna nedbringas. — Av praktiska skäl torde

länsstyrelsen böra medgivas befogenhet att fastställa den kostnadssumma,

varå statsbidraget skulle beräknas, intill ett belopp av 5,000 kronor i stället

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

49

för av de sakkunniga föreslagna 3,000 kronor. — Då det vore att befara,

att de ifrågasatta rundliga statsbidragen vore ägnade att inbjuda till ökad

lyx i avseende å skolbyggnader, vore det av största vikt, att bestämmel­

serna angående villkoren för statsbidrag så utformades, att alla onödiga ut­

gifter i sådant avseende undvekes. — Den av reservanterna framförda kri­

tiken av majoritetsförslaget i avseende å statsbidrag till redan befintliga

undervisningslokaler syntes länsstyrelsen fullt berättigad, och deras förslag

örn byggnadskostnaderna som grundval för beräknande av statsbidragets

storlek även för sådana undervisningslokaler torde få anses rättvisare än

majoritetens förslag. Skulle det statsfinansiella läget ej tillåta, att stats­

bidrag utginge i hela den av reservanterna föreslagna utsträckningen, syntes

bidrag i första hand böra tillkomma verkligt behövande kommuner med

högt skattetryck. -— Mot de föreslagna hyres- och underhållsbidragen

syntes intet vara att erinra. — Tjänstebostadsbidragen syntes böra bestäm­

mas med tagen hänsyn till respektive dyrortsgrupper enligt reservanternas

förslag.

Länsstyrelsen i Kristianstad anser, att statsbidrag, normerade efter kom­

munernas skatteförmåga och skuldsättning, varit att föredraga. Föreliggande

förslag innefattade i allt fall i förhållande till den nuvarande ordningen

påtagliga förbättringar. — Beträffande bidrag till nya skollokaler ville läns­

styrelsen ansluta sig till reservanternas förslag och tillstyrka att statsbidrag

å 50 procent av byggnadskostnaderna, eventuellt inom vissa gränser ställt

i relation till skattehöjden. — Länsstyrelsen borde kunna besluta rörande

bidrag, då kostnaderna icke överstege 10,000 kronor. — Därest statsbidrag

av statsfinansiella skäl kunde utgå till redan uppförda skolbyggnader, ville

länsstyrelsen giva sitt förord åt reservanternas förslag. — Frågan örn tjänste-

bostadsbidrag borde upptagas till behandling först i sammanhang med frågan

örn lärarnas löne- och naturaförmåner.

Länsstyrelsen i Visby ansluter sig till reservanternas förslag i fråga om

statsbidrag för skolhusbyggnader, tillstyrker de sakkunnigas förslag ifråga

örn hyresbidrag och underhållsbidrag samt förordar majoritetens förslag

ifråga om tjänstebostadsbidrag.

Länsstyrelsen i Stockholm, tvivlar på effektiviteten i de föreslagna.bidragen

till nya lokaler, som endast innebure ett statsunderstöd med omkring Vs av

anläggningskostnaden, samt vore närmast benägen att förorda reservanternas

förslag örn bidrag med 50 procent av byggnadskostnaden och om ränte-

gottgörelse till kommunerna. I likhet med majoriteten ville emellertid

länsstyrelsen förorda en uppdelning av bidraget på 40 år såsom bättre

överensstämmande med byggnadens användningstid. — Den tekniska

granskningen av byggnadsförslagen borde anförtros åt en på byggnadsom-

rådet sakkunnig myndighet i stället för åt skolöverstyrelsen. — Vad an-

ginge byggnadsbidrag till redan befintliga byggnader, syntes bidraget icke

böra utsträckas att gälla hus, som tillkommit före år 1916. Uppskattningen

av befintliga byggnaders nuvärde enligt de av majoriteten föreslagna grun­

derna vore alltför schablonmässig. Men icke heller reservanternas förslag

om en uppskattning, grundad enbart på faktiska byggnadskostnader, funne

länsstyrelsen försvarligt ur rättvisans synpunkt, Byggnadssätt och an­

vända material kunde hava varit sådana, att staten icke borde utan vidare

taga byggnaden för god. Man torde hellre böra utgå från en uppskattning

av byggnadernas nuvarande penningvärde, beräknat med ledning av dels

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 174.

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

50

de faktiska byggnadskostnaderna, dels upp- eller nedgång av kostnaderna

för byggnader i allmänhet, dels ock byggnadens ålder och beräknade an-

väudbarhetstid. För att bidragen skulle bliva effektiva erfordrades vidare,

att de utginge med lika stor procent av nämnda uppskattningsvärde, som

av länsstyrelsen förordats beträffande bidrag till nya byggnader, samt på

liknande villkor i övrigt. — Kostnaderna för den uppskattning, som av de

sakkunniga föreslagits skola äga rum under budgetåret 1935/1936, måste

anses beräknade i underkant. —- Länsstyrelsen förordade reservanternas för­

slag örn införande av olika tjänstebostadsbidrag för olika dyrortsgrupper.

Länsstyrelsen i Härnösand anser det principiellt och sakligt motiverat,

att statsbidragssystemet erhåller sådan räckvidd, att bidrag kommer att utgå

ej endast för blivande byggnader utan jämväl för redan uppförda, oavsett

om kostnaderna för dessa bestritts genom upptagande av lån, som ännu

återstode oguldna, eller på annat sätt. Reservanternas förslag såväl beträf­

fande byggnadsbidrag till skollokaler som i fråga örn tjänstebostadsbidrag

vore avgjort att föredraga framför majoritetens förslag i dessa hänseenden.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Vissa av domkapitlen ställa sig mer tveksamma till en del av grundprin­

ciperna i de av folkskolesakkunniga eller reservanterna framlagda förslagen.

Flertalet ansluter sig ändock till de viktigare punkterna i förslagen.

Domkapitlet i Västerås anser det å ena sidan ganska tvivelaktigt, huruvida

de sakkunnigas förslag komme att leda till ett lättande av den totala skatte­

bördan, och å andra sidan att de besparingar, som skulle kunna vinnas

genom en starkare centralisering av skolväsendet, lätt skulle kunna komma

att köpas på bekostnad av betydelsefulla ideella värden. Domkapitlet funne,

att den lämpligaste vägen för tillgodoseendet av det intresse, som närmast

föranlett det föreliggande förslaget, vore att söka i ett utbyggande av den

för närvarande tillämpade metoden med direkta skatteutjämningsbidrag till

särskilt betungade skoldistrikt. — Domkapitlet ansluter sig till förslaget, att

statsbidrag skulle utgå även till befintliga skolbyggnader, enär det endast

på denna väg torde vara möjligt att vinna en någorlunda rättvis fördelning

av statsbidragen de olika skoldistrikten emellan. Dock syntes icke genom­

förandet av ifrågavarande förslag vara av så brådskande natur, att proviso­

riskt byggnadsbidrag skulle behöva utgå. Statens bidragsskyldighet borde

i enlighet med reservanternas förslag begränsas till att gälla endast sådana

lokaler, som tagits i bruk efter den 30 juni 1916. Även i övrigt ansluter

sig domkapitlet till de av reservanterna framlagda förslagen rörande bidrag

till redan uppförda och nytillkommande skollokaler.

Domkapitlet i Lund förmenar, att grunden för utgående av statsbidrag

till nya undervisningslokaler borde anpassas efter skoldistriktens ekonomiska

bärkraft och sättas i relation till antalet skattekronor inom skoldistriktet på

så sätt, att bidraget procentuellt ökades ju mindre antal skattekronor distrik­

tet förfogade över. Byggnadsbidraget borde utanordnas antingen omedel­

bart eller ock fördelat på 25 år med ränta. Beträffande byggnadsbidrag för

redan befintliga skollokaler borde gälla samma huvudprincip. Reservan­

ternas mening att statsbidrag allenast skulle utgå för skolbyggnader, upp­

förda efter den 30 juni 1916, syntes förtjänt av beaktande. Provisoriskt

byggnadsbidrag syntes icke böra utgå. Beträffande hyresbidrag borde gälla

51

samma huvudprincip för statsbidragets erhållande som vid uppförande av

skolbyggnader. Domkapitlet ifrågasatte, om underhållsbidrag borde utgå.

De mindre skoldistrikten erhölle ju genom domkapitlets förslag betydligt

större statsbidrag dels till bestridande av kostnaderna för uppförande av

skolbyggnader, och dels i byggnadsbidrag för redan befintliga undervisnings­

lokaler än de sakkunnigas förslag angåve. För de större skoldistrikten syn­

tes ur skatteutjämningssynpunkt dessa underhållsbidrag vara skäligen bety­

delselösa. Beträffande tjänstebostadsbidragen anslöte sig domkapitlet till

sakkunuigmajoritetens uppfattning att dessa bidrag borde tillkomma alla

skoldistrikt utan avseende å antalet skattekronor. Reservanternas mening

på denna punkt vore beaktansvärd, men då de sakkunnigas förslag upp-

toge ett bidrag till alla skoldistrikt av samma storlek, som reservanterna

ville tilldela de lägsta dyrortsgrupperna, syntes berättigad anledning att ur

skatteutjämningssynpunkt kritisera förslaget härutinnan ej förefinnas. De

lägsta dyrortsgrupperna torde nämligen i allmänhet innefatta de mindre

skoldistrikten med förhållandevis ringa antal skattekronor. För skoldistrik­

ten inom de högre dyrortsgrupperna med dess i allmänhet stora antal

skattekronor spelade dessa bidrag ej någon större roll.

Domkapitlet i Växjö, som anser att statsbidrag för underhåll av skollo­

kaler icke syntes böra ifrågakomma, funne frågan om statsbidrag till skol­

byggnader kräva förnyad undersökning.

Domkapitlet i Strängnäs, som icke hade något att invända mot förslagets

grundtanke, att staten övertoge en del av ansvaret och kostnaderna för

skolbyggnader m. m., funne det tveksamt, örn statsbidrag till redan befint­

liga undervisningslokaler borde sträcka sig så långt tillbaka i tiden som be­

tänkandet gåve vid handen, samt påpekade, att statsbidraget till tjänste-

bostacl måste anses synnerligen anspråkslöst. Domkapitlet ansåge ytterligare

utredning vara erforderlig i fråga örn de ekonomiska beräkningarna samt

framhölle bland annat, att förslaget komme att medföra ökade utgifter för

den administrativa apparaten.

Domkapitlet i Visby anser sig icke kunna tillstyrka de sakkunnigas för­

slag i dess helhet bland annat med hänsyn därtill att det — åtminstone

med avseende å gotländska förhållanden — vore ur principiell synpunkt

betänkligt, om lagstiftningen skulle förminska skoldistriktens intresse och

ansvar för skolväsendet. Förslaget örn byggnadsbidrag för nya undervis­

ningslokaler syntes mindre lyckat och lämpligt på grund därav att i många

fall problemet örn statens eller kommunens äganderätt till skolbyggnad

torde komma att bliva en ömtålig tvistefråga. Möjligtvis kunde nämnda

spörsmål lösas sålunda, att en rationell klyvning beträffande kostnaderna

för lärares avlöningar och skolbyggnader genomfördes på så sätt, att staten

helt övertoge bestridandet av alla avlöningar samt att kommunerna liksom

hitintills svarade för uppförande och underhåll av skolbyggnader, därvid

dock möjlighet skulle finnas för skattetyngda kommuner att erhålla stats­

bidrag. Beträffande byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningsloka­

ler syntes den av de sakkunniga föreslagna anordningen med uppdelande

av lokalerna i fyra olika klasser med olika årsbidrag kunna medföra orätt­

visa konsekvenser, i det att för byggnader uppförda under kristiden skulle

komma att utgå alldeles för liten ersättning, under det att i andra fall

ersättning måhända komme att utgå med större belopp än nybyggnaden

kostat.

Kungl. Majlis proposition Nr 174.

52

Domkapitlet i Göteborg funné en rationell fördelning mellan staten och

kommunerna av de huvudsakliga kostnaderna för folkskoleväsendet kunna

komma till stånd, därest staten övertoge hela kostnaden för de författnings­

enligt utgående kontanta minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor

ävensom föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten

tillhöriga skolhem, inberäknat tjänstebostadsbidrag respektive kostnader för

tillhandahållande av tjänstebostäder i enlighet med sakkunnigas förslag,

under det att kommunerna finge i princip helt ansvara för kostnaderna för

folkskolebyggnaderna. Domkapitlet ville sålunda avstyrka förslaget om stats­

bidrag till såväl redan befintliga som nya undervisningslokaler. Domkapit­

let funne icke detta vara den lämpligaste formen för åstadkommande av

skatteutjämning mellan kommunerna utan ansåge, att en skälig skatteut­

jämning —- utöver genom statens övertagande av lönekostnaderna — borde

kunna ernås genom fortsatt och utvidgad hjälp åt verkligt skattetyngda

kommuner.

Domkapitlet i Skara har ansett det böra undersökas, örn icke statens

bidrag borde lämnas på ett sätt, som mer direkt anknöte till det verkliga

behovet. För den händelse de sakkunnigas förslag skulle komma att läggas

till grund för åtgärder ville emellertid domkapitlet i fråga om såväl bygg-

nadsbidrag som tjänstebostadsbidrag ansluta sig till reservanternas upp­

fattning.

Domkapitlet i Härnösand funne de föreslagna reformerna i det hela äg­

nade att undanröja flera mer framträdande olägenheter i folkskoleväsendets

nuvarande organisation. Bestämmelserna om statsbidrag till skolbyggnader

förefölle måhända invecklade men domkapitlet medgåve, att de differentie­

ringar, som ofrånkomligen måste göras beträffande statsbidragens storlek,

tarvade mer ingående bestämmelser.

Domkapitlet i Uppsala funne det för sin del tvivelaktigt, om den före­

slagna genomgripande reformen skulle medföra så stora fördelar, att dessa

skulle uppväga såväl statens högst väsentligt ökade kostnader som mistning

av fördelen med kommunalt ansvar och självstyrelse i nu förevarande hän­

seenden. I fråga om statsbidrag till skolhusbyggnader och tjänstebostäder

ansluter sig domkapitlet i huvudsak till reservanternas förslag, såsom va­

rande ägnat att åstadkomma större rättvisa. Skulle majoritetsförslaget rö­

rande redan uppförda lokaler bliva antaget, syntes därur böra utgå bestäm­

melsen, att besvär icke finge anföras över värderingsnämndernas beslut.

Domkapitlen i Karlstad och Linköping ansluter sig till reservanternas för­

slag i fråga örn byggnadsbidrag till skollokaler.

Domkapitlet i Luleå finner de sakkunnigas förslag att avlasta en del kost­

nader för folkskoleväsendet från skoldistrikten och överflytta denna del på

staten vara välbetänkt, enär därigenom den ojämnhet, som onekligen rådde

mellan de olika skoldistrikten i avseende på skattetungan för folkskolevä­

sendet, skulle i väsentlig mån utjämnas. Detta överensstämde ock med den

tendens, som under senare tiden gjort sig gällande på andra områden att

överflytta vissa kostnader från kommunerna på staten — Ehuruväl åtskilliga

skäl talade till förmån för reservanternas förslag i avseende å statsbidrag

till nya skollokaler, ansåge sig dock domkapitlet böra för sin del förorda

sakkunnigmajoritetens. — Ifråga örn byggnadsbidrag för redan befintliga

undervisningslokaler ansåge nämnda reservanter, att sådant bidrag ej borde

utgå för skolbyggnader, som uppförts före 1916. Domkapitlet funne, att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

53

de skäl, reservanterna anfört härför, vore värda beaktande. Dels torde det

nämligen få anses vara ganska enastående, att retroaktiviteten ifråga om

statens bidrag ginge så långt tillbaka som vad de sakkunniga föreslagit i

denna punkt, och dels droge de skolbyggnader, som uppfördes före världs­

kriget, relativt låga byggnadskostnader, under det att från och med år 1916

en mycket avsevärd fördyring inträdde, varför ett byggnadsbidrag från

statens sida från nämnda tid torde böra anses väl motiverat. Domkapitlet

ville därför för sin del förorda reservanternas förslag i denna punkt. — Mot

vad de sakkunniga föreslagit beträffande statsbidrag till kostnaderna för

undervisningslokalernas underhåll samt tillhandahållande av skolmöbler och

undervisningsmateriel m. m. hade domkapitlet icke någon erinran att göra. —

Ifråga örn det föreslagna tjänstebostadsbidraget ville domkapitlet förorda

reservanternas förslag, enär detta toge hänsyn till de olika förhållandena i

landet, under det att majoritetens förslag innebure, att statsbidraget skulle

utgå med samma belopp överallt, oavsett de olika kostnader kommunerna

kunde ha för tillhandahållande av tjänstebostad.

Byggnadsstyrelsen har anfört bland annat följande:

Beträffande byggnadsbidrag för nya undervisningslokaler ansåge sig bygg­

nadsstyrelsen böra ifrågasätta, huruvida det kunde anses vara lämpligt att

sätta gränsen för hänskjutande av byggnadsfråga till Kungl. Majit så lågt

som till 3,000 kronor, vilket belopp icke kunde anses utgöra medelvärde

för en ny skollokal. Enligt de sakkunnigas egen uppgift kunde byggnads-

kostnaden för en skollokal för närvarande uppskattas till i medeltal 10,000

kronor.

Utan att vilja närmare ingå på själva sakfrågan funne sig byggnadssty­

relsen böra framhålla, att det syntes styrelsen önskvärt att, för vinnande av

större enhetlighet vid avgörandet av hithörande spörsmål, genom författ­

ningsbestämmelser närmare angåves under vilka förutsättningar statsbidrag

skulle kunna erhållas för icke obligatoriska skollokaler. Vidare ville styrelsen

framhålla, att ett genomförande av den av de sakkunniga föreslagna prin­

cipen beträffande för vilka lokaler statsbidrag skulle kunna erhållas, torde

medföra, att de större städernas folkskolor, som numera vanligen utrustades

med ett stort antal speciallokaler, skulle komma i ett mycket ogynnsamt

läge i förhållande till landsbygdens mindre folkskolor.

Enligt vad de sakkunniga föreslagit skulle statsbidrag utgå endast för nya

skollokaler, d. v. s. för nybyggnader och för tillbyggnader av gamla skolor.

Däremot skulle statsbidrag icke utgå för de kostnader, som nedlades på

reparationer och moderniseringar av befintliga skollokaler. Med anledning

härav finge styrelsen framhålla, att det mången gång kunde möta synner­

ligen stora svårigheter att verkställa en fullt rättvis uppdelning av kostna­

der, som hänförde sig till i ett sammanhang verkställda ny- och ombygg­

nads- samt reparationsarbeten. Med hänsyn härtill och då ett stort antal av

förekommande byggnadsföretag för skolväsendet utgjordes av ombyggnads­

arbeten, funne styrelsen det påkallat, att berörda spörsmål upptoges till

närmare utredning.

De sakkunniga hade icke ingått på frågan, huru det skulle förfaras, örn

en skollokal, för vars iordningställande statsbidrag åtnjutits, skulle komma

att användas för annat ändamål, utan föresloge de sakkunniga, att denna

fråga skulle från fall till fall prövas och avgöras av Kungl. Majit. Enligt

Kungl. Maj:t.s proposition Nr 174.

54

byggnadsstyrelsens mening skulle det emellertid vara önskvärt, att detta

spörsmål, liksom även frågan huru det skulle förfaras i de fall, då en skol­

lokal förstörts genom eldsvåda, närmare reglerades genom författningsbe­

stämmelser.

Vad angår förslagen örn byggnadsbidrag för redan befintliga undervisnings­

lokaler funné sig byggnadsstyrelsen icke kunna förorda det av sakkunnig­

majoriteten förordade klassificeringssystemet, med hänsyn såväl till den av

reservanterna påvisade bristande relation till verkliga värden, som i vissa

fall komme att erhållas, som till att det måste vara mera rättvist att tillämpa

samma beräkningsgrunder vid bestämmandet av statsbidrag till redan befint­

liga undervisningslokaler som till nya. Styrelsen ansåge sig därför böra bi­

träda reservanternas förslag, att de verkliga byggnadskostnaderna i båda

fallen skulle läggas till grund för statsbidrags ”bestämmande. Beträffande

sådana skolbyggnader, som icke vore äldre än 20 år (den tid till vilken

reservanterna begränsat statsbidraget), torde det icke möta alltför stora svå­

righeter att nå ett någorlunda tillfredsställande resultat vid beräkningen av

de verkliga byggnadskostnaderna.

Vidare syntes det byggnadsstyrelsen önskvärt, att det foges under över­

vägande, huruvida icke, på sätt reservanterna föreslagit, beträffande stats­

bidrag till redan befintliga skollokaler borde fastställas ett visst maximibe­

lopp per skollokal i likhet med vad som för närvarande gällde beträffande

statsbidrag till bland annat hem för kroniskt sjuka, epidemisjukhus, tuber­

kulossjukhus och provinsialläkarbostäder.

Beträffande tjänstebostadsbidragen framhåller styrelsen, att det av reservan­

terna föreslagna beräkningssättet torde vara mera rättvist.

Vidare påpekar styrelsen, att det syntes av betänkandet framgå, att de

sakkunniga förutsatte, att i de fall, då ärende skulle hänskjutas till Kungl.

Maj:t, realgranskningen av ärendet skulle ske hos skolöverstyrelsen, som

åter skulle erhålla ett byggnadssakkunnigt biträde. För sin del måste bygg­

nadsstyrelsen finna det vara mera rationellt att förlägga denna realgransk-

ning till vederbörande länsstyrelse, som med biträde av länsarkitekten torde

stå i en intimare kontakt med orten än ett till Stockholm förlagt centralt

ämbetsverk. Vidare funne byggnadsst

3

7relsen, med hänsyn till de stora ut­

betalningar av allmänna medel, varom här vore fråga, önskvärt, att läns­

arkitekterna komme att utöva viss kontroll beträffande de byggnadsföretag,

för vilkas genomförande statsbidrag beviljats. Givetvis måste den befattning

länsstyrelsen och länsarkitekterna sålunda skulle komma att taga med hit­

hörande frågor i avsevärd grad öka deras arbetsbörda och torde säkerligen

betinga extra arbetskrafter. Även byggnadsstyrelsen funne det emellertid

önskvärt, att skolöverstyrelsen, på sätt som de sakkunniga föreslagit, erhölle

ett byggnadssakkunnigt biträde, då skolöverstyrelsen i varje fall måste verk­

ställa den slutliga byggnadstekniska granskningen av de ärenden, som skulle

hänskjutas till Kungl. Majit.

Skolöverstyrelsen har i sitt utlåtande gjort sammanfattningar rörande vad

i av överstyrelsen infordrade eller till överstyrelsen inkomna yttranden an­

förts i avseende på olika delar av de sakkunnigas förslag. Av överstyrelsens

utlåtande inhämtas bland annat följande rörande den nu föreliggande frågan

om statsbidrag till byggnader för folkskoleväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

55

Beträffande frågan om by [ignad siri drag för anskaffande av nya skollokaler

biträdde folkskolinspektörerna i allmänhet reservanternas förslag. Ingen in­

spektör hade mera bestämt uttalat sig till förmån för det av de sakkunnigas

majoritet framlagda förslaget. Tre inspektörer ansåge, att statsbidraget borde

bestämmas till 75 procent av byggnadskostnaden. Två av dessa inspektörer

förordade emellertid, att statsbidraget skulle utgå enligt de av reservanterna

föreslagna grunderna, och den tredje inspektören föresloge, att, sedan veder­

börande byggnad avsynats och godkänts, ett större belopp, exempelvis 25

procent av det fastställda statsbidraget, omedelbart skulle utbetalas till skol­

distriktet och att återstoden skulle utgå i form av årsbidrag under 20—25

år. En inspektör förordade ett för alla understödsobjekt enhetligt under-

stödssystem av ungefär det slag, som av reservanterna föreslagits i fråga

örn lärarbostäderna. Inspektörerna i övre Norrland uttalade sig för ett så­

dant statsbidragssystem, att de kommuner — åtminstone i de norrländska

länen — som på grund av högt skattetryck och andra omständigheter i fråga

örn statsbidrag för skolbyggnader hittills beretts en undantagsställning, även

i fortsättningen skulle i första hand komma att tilldelas statsbidrag för nu

ifrågavarande ändamål och i varje fall erhålla avsevärt större bidrag än

andra skoldistrikt i bättre ekonomiskt läge. I ett par fall förordades, att

statsbidrag till uppförande av skolbyggnader i de norrländska skoldistrikten

alltjämt finge utgå enligt hittills tillämpade grunder.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening ifrågasatte, om

icke statsbidrag för skolhusbyggen borde utgå på sådant sätt, att skatte-

tyngda kommuner kunde erhålla utjämningsbidrag med högre procentsats.

Av nu föreliggande förslag anslöte sig föreningen emellertid till det av re­

servanterna avgivna. Likaså biträdde centralstyrelsen för Sveriges folkskol-

lärarinneförbund reservanternas förslag.

Överstyrelsen erinrar för egen del, att, då statsbidraget i verkligheten

komme att utgöra endast 37

72

procent av den totala byggnadskostnaden,

effektiviteten av det föreslagna bidraget på grund härav komme att väsent­

ligt förminskas. Givetvis innebure även ett statsbidrag av 37 V2 procent av

den totala byggnadskostnaden en viss lindring i kommunernas nybyggnads-

utgifter, och särskilt bleve detta fallet, örn bidraget finge utgå under bygg­

nadsarbetets gång eller när byggnaden vore färdig och vid avsyning god­

känd. Den föreslagna bidragsperioden av 40 år syntes emellertid dels vara

för lång, dels komma att ur andra synpunkter medföra vissa olägenheter

och egendomliga konsekvenser. Kungl. Majit plägade icke medgiva kom­

munerna rätt att upptaga 40-åriga amorteringslån annat än i undantagsfall.

I regel fastställdes amorteringstiden till endast 25 å 30 år. Den kommun,

som måste upptaga lån för skolbyggnadsändamål, skulle följaktligen icke få

uppbära det beviljade statsbidraget med årliga belopp under den period

amorteringen fortginge, utan bidraget bleve till fullo utbetalt först 10 ä 15

år efter det kommunen återbetalat hela lånesumman.

De kommuner, som skulle kunna finansiera sina nya skolbyggnader med

uttaxerade medel, därest de erhölle beviljat statsbidrag, då byggnaden bleve

avsynad och godkänd, men vilka icke agde förmåga att utan lån bestrida

byggnadskostnaderna, om en bidragsperiod på 40 år beslutades, måste, om

nu föreslaget system för statsbidragets utbetalande bleve tillämpat, upplåna

bela det för byggnadskostnadernas täckande erforderliga beloppet. I vissa

fall komme detta tvivelsutan att innebära ett ökat anlitande från kommu­

nernas sida av lånevägen.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

56

De kommuner, som hittills erhållit statsbidrag till skolbyggnader an­

tingen ur särskilda för ändamålet anvisade anslag eller ur medlen till kom­

munala beredskapsarbeten, skulle bliva nödsakade att upptaga lån till alla

nya skolbyggnadsföretag. Några av dessa kommuner vore emellertid redan

nu så skuldbelastade, att de knappast torde hava utsikter att erhålla med­

givande till upptagande av ytterligare större lån. Inom många av dessa

kommuner vore emellertid byggnadsbehovet jämförelsevis stort. Det vore

att befara, att skolbyggnadsverksamheten i dessa kommuner vid ett bifall

till de sakkunnigas förslag komme att i betydande grad inskränkas, i vissa

fall att helt avstanna och skolväsendets normala och av förhållandena på­

kallade utveckling därigenom i viss mån att äventyras.

För de kommuner, som utan svårigheter kunde bestrida sina skolbygg-

nadskostnader med uttaxerade medel, skulle det föreslagna systemet med­

föra den egendomliga konsekvensen, att de av staten finge uppbära viss årlig

ersättning under ett 40-tal år efter det de nya byggnaderna voro uppförda

och betalda. Det läge något mindre tilltalande i ett system, som i vissa fall

kunde medföra, att staten fullgjorde sin påtagna bidragsplikt med årliga

avbetalningar under en lång följd av år, medan kommunerna däremot ome­

delbart bestrede kostnaderna för nya skolbyggnader med uttaxerade medel.

Enligt överstyrelsens mening ägde reservanternas förslag företräde fram­

för majoritetens dels på grund därav, att det föreslagna bidraget skulle

komma att uppgå till 50 procent av byggnadskostnaderna, dels därför att

bidragsperioden bleve kortare.

Emellertid skulle nybyggnadsbidraget även efter reservanternas förslag

komma att utgå enligt schematiska grunder och alltså icke anpassas efter

det på grund av växlande ekonomiska förhållanden olika behovet inom

skilda kommuner.

I detta sammanhang framställde sig det tidigare dryftade spörsmålet, huru­

vida det vore lämpligt och befogat att bevilja statsbidrag till alla kommuner

och alltså även till sådana ekonomiskt bärkraftiga, som själva kunde full­

göra sin skolbyggnadsskyldighet, utan att skattetrycket därigenom ökades i

mera avsevärd utsträckning.

De sakkunnigas betänkande gåve ingen närmare vägledning för ett be­

dömande av det föreslagna systemets verkningar med avseende på kommu­

nernas ekonomi. Överstyrelsen redogör till belysande av denna fråga för

vissa undersökningar rörande det föreslagna systemets i dess helhet inverkan

på kommunernas ekonomiska förhållanden, vilka undersökningar utförts av

två folkskolinspektörer och avse förhållandena inom vissa skoldistrikt inom

deras inspektionsområden.

De av överstyrelsen anförda exemplen, vilkas riktighet överstyrelsen icke

kunnat kontrollera, kunde enligt överstyrelsens mening helt naturligt icke

giva någon exakt upplysning om vilka resultat den ökade bidragsverksam-

heten i framtiden kunde komma att medföra med avseende på de ekono­

miska förhållandena vad skolväsendet beträffar. Ännu mindre kunde de

sägas giva en fullt klar uppfattning om verkningarna på kommunernas

ekonomi i allmänhet av det föreslagna bidragssystemet. Men det oaktat

torde det kunna anföras, att de lämnade exemplen gåvo stöd för den upp­

fattningen, att effekten av de föreslagna bidragen skulle komma att i en

stor del fall bliva ganska ringa. Detta borde så mycket hellre uppmärk­

sammas och tillmätas betydelse, som samtliga de kommuner exemplen av-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

57

sage, hörde till de mera skattetyngda och hade betydande uttaxeringar en­

bart för skolväsendet. Exemplen syntes vidare giva vid handen, att den

relativt ringa lättnad, som de ökade statsbidragen skulle medföra, i vissa

fall komme att helt eller delvis elimineras genom en motsvarande minsk­

ning i utgående bidrag från skatteutjämningsanslaget.

Överstyrelsen hyste mycket stora betänkligheter mot det framlagda för­

slaget, i vad det avsåge statsbidrag till nybyggnader, icke blott på grund

av vad senast anförts utan jämväl med anledning av bidragssystemets sche­

matiska karaktär, som icke möjliggjorde ett avvägande av bidragens storlek

med hänsyn till kommunernas vitt skilda behov och i hög grad växlande

ekonomiska förhållanden.

Särskild hänsyn borde tagas till de i ekonomiskt hänseende mest betungade

kommunerna. Givetvis kunde detta ske genom att ett tilläggsanslag eller

ett särskilt anslag beviljades för detta ändamål. Måhända kunde det vid en

eventuell förändring av det nu föreliggande förslaget i antydd riktning be­

finnas lämpligt att något minska det generella bidraget.

På grund av det anförda ansåge överstyrelsen, att en förnyad utredning

borde verkställas för utrönande av möjligheter till genomförande av ett så­

dant system för statsbidrag till nybyggnader för skolväsendet, att hänsyn

kunde tagas till kommunernas olika ekonomiska bärkraft och växlande

skattetryck.

Vad anginge ifrågasatt statsbidrag för redan befintliga skollokaler, hade

folkskolinspektörerna i flertalet fall anslutit sig till reservanternas förslag. En

inspektör biträdde majoritetens förslag i denna del. Två inspektörer ansåge

i likhet med reservanterna, att statsbidraget borde begränsas till byggnader,

som tagits i bruk efter den 30 juni 1916, och utgå i högst 25 år. Den ene

av dessa inspektörer biträdde emellertid majoritetens förslag i fråga om

klassificeringsförfarandet, och den andre inspektören förordade likaså ett

dylikt förfarande, som dock i vissa avseenden skilde sig från det av majo­

riteten framlagda. En inspektör framlade det förslaget, att klassificeringen

skulle ske med hänsyn till skoldistriktens olika ekonomiska bärkraft. En

annan inspektör uttalade sig för att statsbidraget begränsades till skollokaler,

som uppförts efter år 1915, samt till sådana dessförinnan uppförda lokaler,

för vilka måst upptagas lån, som ännu icke blivit helt inbetalda. Med in­

stämmande i övrigt i reservanternas förslag förordade en inspektör, att stats­

bidrag icke skulle utgå för skolbyggnad, som tagits i bruk före den 1 juli

1920. En inspektör ifrågasatte, om icke bidrag till befintliga skollokaler

borde utgå blott i sådana fall, då vederbörande kommun häftade i skuld

för den skolbyggnad, varom vore fråga. En annan inspektör, som i övrigt

biträdde reservanternas förslag, förordade, att statsbidrag måtte utgå även

för sådana före den 1 juli 1916 tillkomna skolbyggnader, som efter nämnda

tidpunkt undergått grundligare reparation. En inspektör avstyrkte, att stats­

bidrag skulle utgå för här ifrågavarande ändamål.

Centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening ansåge, att reser­

vanternas förslag borde lämnas företräde framför majoritetens. Likaså an-

slöte sig centralstyrelsen för Sveriges folkskoll är arinneförbund till reservanter­

nas förslag.

För egen del ansåge överstyrelsen, att de sakkunnigas förslag, att staten

skulle lämna vissa med hänsyn till skolbyggnadernas beskaffenhet bestämda

årliga bidrag under en period av 40 år, visserligen vore rättvist så till vida,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

58

att alla kommuner erhölle lika bidrag. Men de föreslagna grunderna för

bidragets utgående torde dock med hänsyn till de faktiska ekonomiska för­

hållandena i bygderna och med tanken fäst på syftet med bidragen icke

kunna betraktas såsom tillfredsställande.

_ Skulle retroaktiva bidrag förekomma, borde sådana grunder fastställas, att

vid bidragsfördelningen hänsyn toges såväl till byggnadskostnaderna som

till de inom skilda kommuner förefintliga olika behoven.

Reservanternas förslag vore så till vida mera tillfredsställande än majori­

tetens, att det icke blott förkortade bidragsperioden utan även toge hänsyn

till byggnadskostnaderna. Reservanterna föresloge, att retroaktiva bidrag

skulle utgå till byggnader, som första gången tagits i bruk efter den 30

juni 1916. Överstyrelsen ansåge denna tidpunkt vara bättre vald än den

av majoriteten föreslagna bland annat på grund därav, att den egentliga

dyrtiden höll sitt inträde omkring nämnda år. Samtidigt började också en

mera rask utveckling av skolväsendet att göra sig märkbar inom en stor

del kommuner. Vidare syntes det böra uppmärksammas, att ett stort antal

av de skolbyggnader, som uppförts för mer än 20 år sedan, icke längre

motsvarade rimliga krav på undervisningslokaler utan vore i behov av om­

fattande om- och tillbyggnader. Men även reservanternas förslag innebure,

att alla kommuner skulle erhålla statsbidrag för uppförda skolbyggnader,

vare sig behov av dylikt bidrag förefunnes eller icke.

Såväl majoritetens som reservanternas förslag överensstämde alltså i denna

del med den huvudprincip som de sakkunniga gått ut ifrån vid utarbetandet

av sitt förslag, men någon närmare belysning av frågan, huru denna prin­

cip skulle komma att verka vid tillämpningen, förelåge lika litet i fråga

om de retroaktiva bidragen som beträffande bidragen till nybyggnader. Över­

styrelsen hade erhållit uppgifter, som visade, till vilka belopp de retroaktiva

bidragen skulle stiga för ett pär kommuner, därest de förhållanden, som

rådde vid uppgörandet av utgifts- och inkomststaterna för år 1935, lades

till grund för beräkningarna. Stockholms stad skulle, om bidragen till redan

uppförda skolbyggnader bomme att utgå enligt majoritetens förslag, första

året, då helt bidrag utginge, erhålla ett belopp av 150,000 kronor och, om

reservanternas förslag bi folies, en summa av omkring 245,000 kronor. Den

kommunala utdebiteringen i Stockholm enligt beslut år 1933 uppginge till

8 kronor 70 öre per skattekrona. Malmö stad skulle enligt majoritetens

förslag under första året, då helt bidrag utginge, erhålla ett belopp av om­

kring 50,400 kronor och enligt reservanternas förslag ett belopp av omkring

103,000 kronor. Den kommunala utdebiteringen i Malmö uppginge enligt

1933 års beslut till 9 kronor 90 öre per skattekrona. Nederluleå kommun

skulle erhålla ett statsbidrag av omkring 7,600 kronor. Den kommunala,

år 1934 beslutade utdebiteringen uppginge till 21 kronor 23 öre per skatte­

krona, därav 5 kronor 30 öre för skolan.

För en stor del kommuner, som på grund av sin ekonomiska ställning

kunnat tillgodose sina folkskolor med erforderliga lokaler genom uttaxerade

medel, och för andra, som endast i mindre utsträckning behövt anlita läs­

vägen, skulle bidrag enligt föreliggande förslag i realiteten komma att inne­

bära, att kommunerna utan att därom hava framställt anspråk helt oväntat

återfinge redan erlagda byggnadskostnader antingen helt och hållet eller till

avsevärd del. Många av dessa kommuner torde icke kunna betecknas vare

sig som så skattetyngda eller eljest så ekonomiskt svaga, att dylika bidrag

fördenskull kunde anses motiverade.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

59

Överstyrelsen ansåge sig kunna ifrågasätta, huruvida retroaktiva bidrag i

fråga om dylika kommuner skulle bliva av större ekonomisk betydelse eller

komma att i någon nämnvärd grad befrämja skolväsendets utveckling. Det

torde nämligen finnas starka skäl för det antagandet, att dessa bidrag i

många fall bomme att användas för andra ändamål än det, för vilket de

egentligen vore avsedda.

Överstyrelsen skulle betrakta det såsom mer rättvist och på samma gång

ur skattelindringssynpunkt vida mer effektivt, örn rätten till retroaktiva bi­

drag inskränktes till kommuner, som fortfarande vore betungade av utgifter

för uppförda skolbyggnader, än örn bidrag även skulle utgå till sådana, som

måhända för länge sedan helt betalat sina skolbyggnader och för vilka bi­

draget fördenskull endast bomme att utgöra en ersättning för en gång havda

utgifter, vilka icke betungade vare sig nuvarande eller framtida skatte­

betalare.

Även om bidraget begränsades på sätt nu antytts, kunde det givetvis

dessutom normeras efter växlande skattetryck. Ett dylikt bidragssystem

skulle vidare sannolikt bliva ganska enkelt i fråga om tillämpningen. Bland

annat bleve den tidsödande och till ett flertal värderingsnämnder decentrali-

ceradé klassificeringen, som skulle komma att draga betydande kostnader,

överflödig.

På grund av dels den ståndpunkt överstyrelsen intagit i fråga örn det

föreslagna systemet för statsbidrag till nybyggnader, och dels de skäl över­

styrelsen nu anfört, funne överstyrelsen det nödvändigt, att en närmare

utredning även verkställdes rörande andra grunder för eventuella retroak­

tiva bidrags utgående än de av de sakkunniga föreslagna, innan statsmak­

terna toge slutlig ståndpunkt till frågan.

I samband med en förnyad utredning om grunder för statsbidrag till nya

och till befintliga skolbyggnader syntes även frågorna om bidragsberättigade

utrymmen, provisoriska byggnadsbidrag, hyresbidrag och underhållsbidrag

samt övriga spörsmål, som sammanhängde med byggnadsbidragen, böra

komma under förnyat övervägande.

Skulle emellertid de sakkunnigas förslag komma att läggas till grund för

framställning till riksdagen, tilläte sig överstyrelsen göra följande speciella

erinringar rörande en del frågor, som närmast kunde betraktas höra sam­

man med vad överstyrelsen hittills anfört.

Utrymmen, för vilka statsbidrag borde utgå. Av folkskolinspektörerna, vilka,

såsom förut nämnts, i allmänhet anslutit sig till reservanternas förslag be­

träffande statsbidrag för anskaffande av nya skollokaler, hade i några få fall

uttalats önskemål örn att statsbidrag för utrymmen, avsedda för sociala väl­

färdsanordningar, måtte utgå i vidare mån än reservanterna föreslagit. En

inspektör, som förordade statsbidrag för utrymmen för skolbad, barnbe­

spisning, läkarundersökningar och tandvård, föresloge därjämte föreskrift

om att åtminstone enklare badanordningar alltid skulle utföras i samband

med uppförande av ny skolbyggnad.

De i ärendet hörda skolstyrelserna och lärarsammanslutningarna förordade

i allmänhet, att statsbidrag måtte utgå för alla lokaler, som anordnades till

lärjungarnas fromma.

i likhet med de sakkunniga ansåge överstyrelsen, att statsbidrag även

borde utgå för anordnande i nybyggnad av specialrum, till exempel för

undervisning i naturkunnighet, då sådana lokaler prövades erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

60

Med hänsyn till den stora betydelse de socialpedagogiska anordningar, som

numera i rätt stor utsträckning vore vidtagna, hade för ungdomens sunda

fysiska utveckling och därmed för den allmänna folkhälsan, ville översty­

relsen tillstyrka, att statsbidrag även medgåves för utrymmen, som vore

erforderliga för skolbad, barnbespisning, läkarundersökning och tandvård.

Överstyrelsen befarade nämligen, att, örn utrymmen för sådana anordningar

icke förklarades bidragsberättigade, detta skulle i många fall komma att

verka hämmande på det stora intresse, som nu mångenstädes funnes inom

städer och andra större samhällen för här ifrågavarande verksamhet. Vid

beviljande av statsbidrag till nya skolhusbyggnader hade föreslagna utrym­

men för skolbad hittills fått medräknas. Vid en välordnad större skola

vore givetvis lärarrum och biblioteksrum att betrakta såsom nödvändiga. ■

De sakkunnigas förslag angående provisoriskt byggnadsbidrag hade i all­

mänhet icke berörts i de till överstyrelsen inkomna yttrandena. Två folk­

skolinspektörer avstyrkte förslaget.

Överstyrelsen ansåge visserligen, att det kunde ifrågasättas, huruvida

provisoriska bidrag vore erforderliga. Då ett nytt bidragssystem föreslagits,

syntes det lämpligt, att tidpunkten för detta systems ikraftträdande avvak­

tades utan beviljande av tillfälligt byggnadsbidrag. Överstyrelsen ville

emellertid icke motsätta sig ett bifall till de sakkunnigas förslag i nu före­

varande avseende, därest de sakkunnigas förslag örn statsbidrag till redan

uppförda skollokaler lades till grund för framställning till riksdagen.

De folkskolinspektörer, som yttrat sig över frågan örn hyresbidrag för

skollokaler hade i det stora flertalet fall tillstyrkt förslaget eller lämnat det­

samma utan erinran. En inspektör hade avstyrkt förslaget. Några inspek­

törer ansåge det föreslagna hyresbidraget för högt tilltaget i förhållande

till det statsbidrag, som skulle komma att utgå för anskaffande av nya

skollokaler. En inspektör förordade därvid, att hyresbidraget ej sattes

högre än 37,5 procent av det såsom skäligt ansedda hyresbeloppet, och en

annan inspektör funne 30 procent av hyresbeloppet utgöra tillräckligt hyres­

bidrag. I ett fall föresloges, att, därest staten beviljade verksamt byggnads­

bidrag till nya skolhus, såsom villkor för hyresbidrag föreskreves, att förhyrd

skollokal skulle av folkskolinspektören godkännas.

Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg anmärkte, att förhyrning av skol­

lokaler ej borde uppmuntras genom att hyresbidraget sattes högre än bygg-

nadsbidraget till motsvarande lokaler. Folkskolestyrelsen i Gävle ansåge

hyresbidraget helst böra sättas något lägre än byggnadsbidraget. Folkskole­

styrelsen i Malmö funne de föreslagna bestämmelserna angående hyres­

bidrag i vissa avseenden oklara och mindre lämpliga för större städer.

Överstyrelsen hade för egen del intet att erinra mot storleken av det utav

de sakkunniga föreslagna hyresbidraget.

De folkskolinspektörer, som yttrat sig över de sakkunnigas förslag rörande

underhållsbidrag, hade i de flesta fall tillstyrkt detsamma. En inspektör

hade avstyrkt förslaget. En annan inspektör ansåge, att underhållsbidraget

uteslutande borde avse anskaffning och underhåll av inventarier. En in­

spektör funne önskvärt, att statsbidrag kunde utgå även för bränsle, lyse

och städning. I ett par fall förordades vissa andra modifikationer i de

sakkunnigas förslag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

61

Stockholms folkskoledirektion ansåge, att underhållsbidraget, i vad det

avsåge underhållskostnader för hus, borde varieras efter någon lämplig dyr-

ortsgruppering.

Överstyrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga, att bidrag till under­

håll av skollokaler vore berättigat med hänsyn till de stora kostnader kom­

munerna hade för detta ändamål. Ur samma synpunkt sett syntes bidrag

böra utgå även till inventarier och undervisningsmateriel.

Det av de sakkunniga föreslagna sammanlagda bidraget till underhålls­

kostnader samt till inventarier och undervisningsmateriel kunde visserligen

betraktas såsom väl lågt, men då det likväl torde komma att medföra en

viss lättnad i kommunernas utgifter, ansåge sig överstyrelsen icke böra fram­

ställa yrkande om höjning av detsamma. Utöver vad överstyrelsen nu ytt­

rat i fråga örn underhållsbidragen ville överstyrelsen som sin mening ut­

tala, att starka skäl talade för att dylika bidrag beviljades även till skolhem­

men. Visserligen hade dessa alla uppförts med bidrag av statsmedel, men

kommunerna vore pliktiga att själva bestrida de ofta till betydande belopp

uppgående underhållskostnaderna. Det statsbidrag av 170 kronor för läsår,

som utginge för varje i skolhem intaget barn, användes icke och skulle

icke heller räcka till bestridande av kostnaderna för fastighetens inre och

yttre underhåll. De utrymmen, som borde räknas såsom bidragsberättigade,

vore kök, dagrum, sovsal och slöjdrum samt bostadsrum för föreståndarinna.

Det årliga bidragsbeloppet torde lämpligen kunna bestämmas till 50 kronor

för kök, dagrum, sovsal och slöjdrum samt till 25 kronor för bostadsrum.

De sakkunniga hade, erinrar överstyrelsen, föreslagit, att byggnadsbidrag

icke skulle utgå för lokaler, som tillfallit skoldistrikt såsom gåva eller kost­

nadsfritt upplåtits eller eljest helt tillkommit utan att distriktet därför haft

någon utgift. Där kommun vidkänts endast en del av byggnadskostnad^,

medan staten eller annan bestritt återstoden av samma kostnad, torde, enligt

förslaget, frågan om årsbidragets storlek böra avgöras från fall till fall efter

av vederbörande skoldistrikt gjord framställning.

I de inkomna yttrandena vöre det endast några få folkskolinspektörer,

som uttalat sig särskilt örn de sakkunnigas förslag i nu förevarande punkt.

Av dessa framhölle inspektören i Bohusläns inspektionsområde beträffande

de skolhus, som uppförts såsom kommunala beredskapsarbeten, att den to­

tala byggnadskostnaden borde minskas med erhållet statsbidrag och kom­

munens egna byggnadskostnader läggas till grund för beräkning av det nya

statsbidraget. Inspektörerna i Västerbottens mellersta, Norrbottens mellersta

och Norrbottens norra inspektionsområden ansåge, att något slags återbetal­

ning av tidigare beviljat statsbidrag icke borde ifrågakomma. Inspektören

i Västerbottens norra inspektionsområde uttalade, att förut erhållet bidrag

borde betraktas som nödhjälp. Medgåves icke fullständig avskrivning, borde

Kungl. Maj:t avgöra, huruvida och i vad mån förut erhållet bidrag skulle

inverka på det nya bidragets storlek.

Överstyrelsen ansåge i likhet med de sakkunniga, att bidrag icke borde

utgå till skollokaler, som helt tillkommit utan att skoldistriktet haft någon

utgift därför. De statsbidrag, som under de två senaste åren i vissa fall

utgått från anslaget till kommunala beredskapsarbeten även till uppförande

av skolbyggnader, hade haft till huvudsyfte att lindra arbetslösheten. Med

hänsyn till verkningarna för kommunerna hade dessa bidrag varit likartade

med do bidrag, som utgått från do för skolbyggnadsändamål särskilt an­

slagna medlen. Dessa bidrag hade utgjort en verklig lättnad, och samtidigt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 17 4.

62

hade de på ett verksamt sätt bidragit till genomförandet av ändamålsenliga

och av behovet påkallade organisatoriska förbättringar. Vid sådant förhål­

lande ansåge sig överstyrelsen icke böra tillstyrka, att ett generellt medgi­

vande lämnades örn att de sålunda redan beviljade statsbidragen finge läm­

nas ur räkningen vid de nya bidragens fixerande. Däremot hade översty­

relsen intet att invända mot att Kungl. Maj:t gåves befogenhet att i varje

särskilt fall pröva, i vad mån bidrag till uppförd byggnad finge utgå, ehuru

densamma uppförts med statsbidrag.

I en del av de med statsbidrag uppförda skolbyggnaderna funnes även

tjänstebostäder inrymda. Statsbidrag hade utgått till dem efter samma norm

som till anläggningarna i övrigt. Detta kunde givetvis — därest statsmak­

terna vid en eventuellt kommande lönereglering skulle finna lämpligt att,

såsom 1928 års lönekommitté föreslog, inordna naturaförmånerna i lönen —

medföra en del olägenheter. Lärarna skulle enligt detta förslag komma att

erlägga hyra för sina bostäder. Örn nu staten på grund av sina tidigare

bidrag skulle anses äga en viss del av tjänstebostad och kommunen övrig

del, skulle vederbörande lärare rätteligen antingen erlägga en viss del av

den bestämda hyresersättningen till staten och övrig del till kommunen,

eller ock skulle läraren erlägga hela hyresbeloppet till kommunen, som där­

igenom erhölle hyresersättning även för den del av bostaden, som den icke

byggt med egna medel.

Överstyrelsen ansåge på grund härav i likhet med reservanterna, att i nu

förevarande fall hela det för en skolanläggning utanordnade statsbidraget

borde betraktas såsom avseende endast skollokalerna.

I anledning av de sakkunnigas förslag rörande uppdelningen av bidrags-

prövningen framhölle några inspektörer, att den angivna maximikostnadén,

3,000 kronor, för de byggnadsföretag, beträffande vilka länsstyrelse skulle

äga besluta om statsbidrag, syntes vara för låg. I allmänhet ifrågasattes

höjning av beloppet till 5,000 kronor, i ett fall till 6,000 ä 8,000 kronor.

En inspektör föresloge, att beslutanderätten i de fall, då den icke förbehölles

Kungl. Majit, skulle överlåtas åt skolöverstyrelsen i stället för åt vederbö­

rande länsstyrelse.

Stockholms folkskoledirektion ansåge, att ovannämnda maximibelopp åt­

minstone för Stockholms vidkommande borde höjas till minst 25,000 kro­

nor. Övriga i ärendet hörda skolstyrelser ävensom städernas folkskolinspek-

törsförbund förordade, att beloppet sattes till minst 15,000 kronor. Även

centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening funne för de

största städernas del önskvärt, att sagda belopp höjdes avsevärt utöver det

av.de sakkunniga föreslagna.

Överstyrelsen hade i fråga om de sakkunnigas förslag i nu förevarande

avseende ingen annan erinran att göra än att det kunde ifrågasättas, huru­

vida avgörandet icke borde överlåtas åt länsstyrelserna i alla de fall, där

byggnadskostnaderna icke kunde beräknas överstiga 5,000 kronor.

Örn överstyrelsen skulle kunna på ett tillfredsställande sätt fullgöra de

skyldigheter, som skulle ankomma på överstyrelsen vid ett bifall till de

sakkunnigas förslag, vore det oundgängligen nödvändigt, att till överstyrel­

sens förfogande ställdes ett byggnadssakkunnigt biträde.

Ett av reservanterna ifrågasatt anslag på 5,000 kronor vore icke tillräck­

ligt, för att verkligt kvalificerad arkitekt skulle kunna erhållas. Anslaget

torde därför böra höjas till 8,000 kronor.

Ett f

3

Trtiotal folkskolinspektörer hade i de i ärendet avgivna yttrandena

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

63

jämväl framhållit behovet av att inspektörerna bereddes lättnad i det expe-

ditionella arbetet, ett behov som bleve så mycket mera trängande, om nu

föreliggande sakkunnigförslag komme att av statsmakterna bifallas. Över­

styrelsen ville för sin del understryka angelägenheten av att folkskolinspek­

törerna genom avlastning av det rena expeditionsarbetet bereddes tillfälle

att mera odelat ägna sin tid åt dem åvilande viktigare kvalificerade uppgif­

ter, särskilt örn de sakkunnigas förslag skulle komma att förverkligas.

Över de sakkunnigas förslag rörande tjänstebostadsbidrag hade alla folk­

skolinspektörer utom tre yttrat sig. Av dessa bade 37 anslutit sig till reser­

vanternas förslag, medan fyra direkt och två mera indirekt förordat majo­

ritetens. En inspektör ansåge, att förevarande spörsmål borde få vila, till

dess lärarkårens lönefråga i dess helhet upptoges till prövning.

De i ärendet hörda skolstyrelserna och lär ar sammanslutning arna biträdde

i allmänhet reservanternas förslag. Allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg

och folkskolestyrelsen i Gävle funne i betraktande av de i respektive städer

utgående hyresersättningarna såväl de av de sakkunnigas majoritet som de

av .reservanterna föreslagna bidragsbeloppen orimligt låga.

Överstyrelsen ansåge för sin del, att frågan örn tjänstebostadsbidrag kunde

betraktas såsom ett fristående spörsmål, vilket nu kunde lösas, oavsett om

förslag rörande bidrag till skolbyggnader förelädes innevarande års riksdag

eller icke. Icke heller ansåge överstyrelsen, att ett genomförande nu av ett

bidragssystem på detta område skulle lägga hinder i vägen för ett eventuellt

framtida inordnande av naturaförmånerna i bruttolönen för lärare.

Överstyrelsen tillstyrkte reservanternas förslag till tjänstebostadsbidrag.

Överstyrelsen bar särskilt för sig berört frågan om statsbidrag till skol­

byggnader i de större städerna samt i detta hänseende erinrat, att de sak­

kunniga ansett sig icke böra tillstyrka skatteutjämningsberedningens förslag

örn att de städer, som icke deltoge i landsting, själva skulle svara för en tredje­

del av byggnadskostnaderna, utan föresloge, att även dessa städer skulle

komma i åtnjutande av statsbidrag efter samma grunder som övriga kommuner.

I de av Stockholms folkskoledirektion, allmänna folkskolestyrelsen i Göteborg,

folkskolestyrelserna i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt styrel­

sen för städernas folkskolinspektörsförbund i ärendet avgivna yttrandena bade,

anför överstyrelsen, framförts starka betänkligheter mot den föreslagna lik­

ställigheten. I nämnda yttranden uttalades såsom önskvärt, att de nuva­

rande utjämningsbidragen bibehölles och att vid sidan av desamma lämna­

des bidrag till skoldistriktens kostnader för folkskoleväsendet, bland annat

för uppförande av nya skolbyggnader, med normering efter skattetrycket i

respektive kommuner enligt lämplig skala (den s. k. subventionslinjen).

Därigenom vunnes, att de utöver nämnda utjämningsbidrag erforderliga

statsmedlen komme endast de mest behövande kommunerna till godo. De

större städerna skulle med tillämpning av subventionslinjen icke komma

att beröras av de anordningar bland annat med avseende å ansökning örn

tillstånd till nybyggnad samt prövning bärav och kontroll över byggnader­

nas utförande, som enligt de sakkunnigas förslag skulle föreskrivas som

villkor för statsbidrag och vilka i praktiken komme att medföra icke ringa

omgång och tidsutdräkt samt måhända binder i utförande av respektive

skolstyrelsers intentioner i fråga örn byggnadsföretagens utformning. Med

hänsyn härtill uttalades det såsom önskvärt, att möjligheterna för ett genom­

förande av ett system i enlighet med subventionslinjen gjordes till föremål

för närmare utredning.

Kungl. Majis proposition Nr 174.

64

Skulle emellertid de sakkunnigas förslag läggas till grund för lagstiftning,

ansåges reservanternas förslag böra givas företräde framför majoritetens.

Överstyrelsen ansåge, att skillnad icke borde göras mellan de större stä­

derna och övriga kommuner. Överstyrelsen förbisåge icke, att ett ökat stats-

inflytande på skolväsendet kunde komma att medföra vissa olägenheter sär­

skilt för här ifrågavarande städer, som i allmänhet omfattat sitt skolväsen

med stort intresse och strävat efter att utveckla och höja detsamma i stör­

sta möjliga omfattning. Den av de sakkunniga intagna principiella stånd­

punkten i fråga om bidrag till nybyggnader torde dock, därest den bleve

godtagen, kräva, att de större städerna likställdes med övriga kommuner.

Svenska landstingsförbundets styrelse har anfört bland annat följande:

Styrelsen hade i yttrande över skatteutjämningsberedningens betänkande

förordat, att de nödiga åtgärderna för skolkostnadernas överflyttande på staten

snarast möjligt företoges, även om detta måste ske oberoende av berednin­

gens förslag i övrigt. Så vitt styrelsen kunde finna, mötte det i allmänhet

inga som helst olägenheter att oberoende av varandra förverkliga kommit­

téns olika överflyttningsförslag. Det vore ägnat att hälsas med tillfreds­

ställelse, att frågan om skolkostnadernas överflyttning på staten så snart

tagits upp till behandling. Den ekonomiska ställningen i våra hårt skatte-

tyngda primärkommuner vore nämligen sådan, att snar hjälp vore av nöden.

Vad anginge formerna för statens stödjande verksamhet med avseende

å folkskoleväsendet vore styrelsen av den uppfattningen, att rent principiellt

skatteutjämningsberedningens förslag i denna punkt vore att föredraga fram­

för ett bidragssystem. Den vore å andra sidan icke blind för att berednings-

förslagets genomförande i praktiken vore förenat med stora svårigheter.

Då det med hänsyn till dessa befunnits lämpligt att slå in på en praktiskt

mera lättframkomlig väg, hade styrelsen i det läge, frågan för närvarande

befunne sig, intet att erinra häremot.

De sakkunniga hade uppställt den fordran, att systemet måste verka i

möjligaste mån rättvist. Att i sådant hänseende avväga statsbidragen till

folkskoleväsendet med hänsyn till det speciella skattetryck, detta förorsakade,

ansåge styrelsen, i likhet med skatteutjämningsberedningen och de sakkun­

niga, icke lämpligt. Det vore nämligen icke sagt, att en kommun, där

folkskolan förorsakade ett relativt högt skattetryck, också hade ett samman­

lagt högt skattetryck. Skulle emellertid de angivna kraven tillgodoses, vore

det tydligt, att statsbidragen icke kunde avvägas så, att behovet av särskilda

skatteutjämnande åtgärder därigenom försvunne.

Styrelsen ville utan att närmare ingå på detaljerna i de sakkunnigas för­

slag helt allmänt uttala, att de syntes innebära en konsekvent tillämpning

av de angivna principerna och vara i det stora hela tillfredsställande. I

valet mellan majoritetens förslag och herrar Perssons och Engvalls ansåge

sig styrelsen böra giva förord åt det förstnämnda såsom varande mera

rationellt. Styrelsen ville därjämte som sin mening uttala, att statsbidrag

borde utgå icke allenast, såsom de sakkunniga föreslagit, till inrättande av

skolhem, utan även — efter Kungl. Majits beslut i varje särskilt fall —

till underhåll av dylikt hem.

Svenska stadsförbundets styrelse framhåller i huvudsak följande:

De föreslagna tjänstébostadsbidragen torde för städernas del komma att

praktiskt taget sakna betydelse. En högsta ersättning på 160 kronor svarade

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

G5

i ingen mån mot vad städerna finge utgiva enligt ortens pris. Enbart

hyresersättningen till en folkskollärare överstege för städernas del med några

få undantag 600 kronor och rörde sig i övrigt genomgående med mycket

högre belopp, stigande för de största städerna till 1,200 kronor och högre

belopp (i Stockholm utginge hyresersättningen till ordinarie manlig lärare

med 1,896 kronor). Härtill bomme sedan betydande ersättningar för bränsle.

Den största bristen hos kommittémajoritetens förslag i avseende å tjänste-

bostadsbidragen läge uppenbarligen däri, att desamma icke anpassats till

de olika orternas hyrespriser utan tänktes utgå med fixa belopp för hela

landet. När det föresloges olika belopp allt efter rumsantalet, torde en

skillnad på 40 kronor per rum föga avspegla faktiska förhållanden i städerna.

Om kommittéminoritetens förslag gällde beträffande beloppens storlek i

huvudsak vad här sagts örn majoritetsförslaget. Men minoritetens förslag

vore så tillvida att föredraga, att man här, åtminstone i någon mån sökt

tillmötesgå kravet på en dyrortsgruppering. Icke heller ett belopp på 375

kronor torde dock få anses »täcka en avsevärd del av kommunens utgifter»,

när det gällde en lägenhet på 3 rum och kök exempelvis i huvudstaden.

I avseende å skollokalerna konstateras till en början, att det syntes prin­

cipiellt riktigt att, såsom de sakkunniga föreslagit, icke göra rätten till retro­

aktiva byggnadsbidrag beroende av örn byggnadskostnaderna bestritts genom

uttaxering eller upplåning. Den kommun, som lånade till skolhus, uttaxe­

rade måhända till andra behov, som på något håll täcktes med lånemedel.

Mot att ersättningar för redan befintliga lokaler begränsades till ett visst

antal år syntes heller ingen invändning vara att göra. När majoriteten

stannat för 40 år, hade denna ståndpunkt tydligen betingats av den om­

ständigheten, att kommunerna tidigare i stor utsträckning medgivits rätt

att för skolbyggen upptaga 40-åriga lån. Denna praxis hade dock brutits.

Mera sällan torde numera den medgivna amorteringstiden sträcka sig över

30 år och i en del fall sättas ännu kortare. Då man frångått tanken att

hopkoppla ersättningsfrågan med upplåningen, syntes det heller icke före­

ligga något skäl att avpassa ersättningsperioden efter praktiserad amorte­

ringstid. Från kommunernas synpunkt sett syntes högre årliga bidrag under

en kortare tid i enlighet med minoritetens förslag vara att föredraga.

Styrelsen förordade även minoritetens förslag att avpassa ersättningsbe­

loppen efter byggnadskostnaderna för de redan uppförda lokalerna. Bygg­

nadskostnaderna för de vid olika tider uppförda lokalerna växlade högst

betydligt och de av majoriteten föreslagna ersättningsbeloppen skulle därför

mycket ojämnt täcka de faktiska utgifter, kommunerna haft för sina skol­

hus. Ett antagande att växlingarna i byggnadsbidragsbeloppen skulle ut­

jämnas genom att en och samma kommun byggt sina skolbus under tider

med olika byggnadskostnader torde vara väl optimistiskt. Byggandet av ett

skolhus vore till och med i en relativt stor stad ingen oftare återkommande

händelse.

En ytterligare anledning att förorda minoritetens förslag läge emellertid

också däri, att enligt detta ersättning skulle utgå för vissa lokaliteter, som

majoriteten velat undantaga men som för städerna vore betydelsefulla.

Åv de båda förslagen om byggnadsbidrag för redan befintliga undervis­

ningslokaler ville styrelsen sålunda för sin del bestämt förorda minoritets-

förslaget.

Beträffande byggnadsbidragen till nya undervisningslokaler ägde ovan

rörande de retroaktiva ersättningarna anförda synpunkter också delvis sin

Bihang till riksdagens protokoll 19.35.

1 sami. Nr 174.

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

66

tillämpning. Styrelsen förordade för sin del även härvidlag minoritetsför-

slaget. På en punkt syntes en ändring dock påkallad, vilket av de båda

alternativen, man än följde. Av praktiska skäl syntes påkallat att höja

kostnadsgränsen för byggnadsarbeten, som skulle kunna beslutas utan frå­

gans hänskjutande till Kungl. Majit, från 3,000 kronor till ett betydligt

högre belopp.

Om än styrelsen i valet mellan de båda alternativen föredragit minoritets-

förslaget, syntes dock på ett par punkter erinringar även mot minoritets-

förslaget vara att göra.

I fråga om de äldre skolhusen föresloges, att vid beräknandet av bygg-

nadskostnaderna för visst hus den del av desamma, som överstege 20,000

kronor i medeltal per lokal, icke finge tagas i beräkning. En sådan be­

gränsning måste medföra betänkliga konsekvenser för de större städerna.

Örn i en byggnad inginge 20 skolrum, skulle byggnadskostnaden således

maximeras till 400,000 kronor, medan denna för ett bygge i Stockholm

torde ligga uppemot en miljon kronor. Ansåges det nödvändigt med en

maximering, torde den böra sättas vid ett betydligt högre belopp.

Reservationen ginge, såsom redan nämnts, längre än majoritetsförslaget,

då det gällde att lämna ersättning även för annat än rena undervisnings­

lokaler. Goda skäl syntes dock kunna åberopas för att därvid gå ännu

längre än reservationen gjort. Särskilt från de största städerna i detta av­

seende framförda krav syntes förtjäna en mera ingående utredning om de

kostnader, staten kunde och borde ikläda sig i förevarande avseende.

I betänkandet saknades alla uttalanden om dispositionen av uppburna

statsbidrag för skollokaler, dessas underhåll, tjänstebostadsersättning etc.

Där upplåning skedde för ett bygge, torde väl det naturligaste vara, att de

årliga bidragen användes till amortering av skulden. Ersättningen för äldre

skolhus skulle i åtskilliga fall utgå till kommuner, vilkas skolhus redan vore

betalade. Det torde kunna ifrågasättas, örn icke ett stadgande vore på sin

plats, som bestämde, att beloppen i dessa fall skulle användas till avbetal­

ning å stadens låneskuld i övrigt eller i någon form reserveras för under-

visningsändamål. Det kunde icke anses lämpligt, att ett mottaget statsbidrag

skulle kunna användas rent av för reglering av nästa års skattesats. Denna

fråga syntes i det fortsatta utredningsarbetet böra ägnas någon uppmärk­

samhet.

Av behovet påkallade synas också vara fullt klara och otvetydiga bestäm­

melser angående förutsättningarna för vägrat bidragsbelopp. Då statsmak­

terna skulle få i sin hand å ena sidan att liksom nu framtvinga nya skol­

byggnader å andra sidan att vägra statsbidrag för icke godkända byggen,

skulle de gentemot kommunerna få en ställning, som torde påkalla särskild

uppmärksamhet vid lagstiftningens avfattande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund har i sitt yttrande anfört

bland annat följande:

Det vore med tillfredsställelse styrelsen tagit del av den företagna utred­

ningen såväl beträffande uppläggningen av ärendet som i fråga om det

resultat, till vilket de sakkunniga kommit. Detta resultat överensstämde i

allt väsentligt med de synpunkter styrelsen framförde i sitt yttrande över

skatteutjämningsberedningens principbetänkande i vad det rörde folkskole­

väsendet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

67

De sakkunniga hade genomgående rekommenderat statsbidragets form för

stöd åt kommunerna. Härvid hade angivits vissa allmänna önskemål i

fråga om statsbidragssystemets beskaffenhet. Såsom en allmän fordran

hade sålunda uppställts det kravet, att statsbidraget skulle vara ägnat att

bereda kommunerna en effektiv hjälp till bestridande av kostnaderna för

skoländamål. Å andra sidan framhölles angelägenheten av att denna hjälp

hölles inom sådana gränser och lämnades under sådana villkor, att kost-

nadsöverflyttningen icke medtorde en obehörig stegring av här ifrågava­

rande utgifter. Styrelsen delade denna mening och vore angelägen betona

att med de linjer, efter vilka statsbidraget föresloges skola utgå, torde dylika

farhågor i allmänhet få anses uteslutna.

Någon i egentlig mening skatteutjämnande betydelse komme en överflytt­

ning på staten av de kommunala bördorna för folkskoleväsendet dock-icke

att få, då en differentiering av bidraget i relation till kommunernas ekono­

miska bärkraft icke kunnat ske. En lättnad uppstode givetvis i skatte­

trycket, men då detta utginge till kommunerna i relation till de verkliga

kostnaderna bleve resultatet, att de ekonomiskt välsituerade kommunerna

med gott skatteunderlag och låg skatt på grund av sin högre standard på

folkskoleväsendet finge väsentligt högre bidrag än andra kommuner. Det

hade varit önskvärt, att bidraget kunnat givas sådan form, att hänsyn

kunnat tagas till behovet.

Vad anginge statsbidrag till kommunernas utgifter för skolbyggnader

ville styrelsen i fråga örn tomts anskaffande och iordningställande framhålla,

att det icke torde kunna vara förenat med någon större ekonomisk belast­

ning på kommunerna, örn de med sitt speciella lokalintresse finge bekosta

byggnadstomten. För att emellertid undvika tvist om, vad som med tomts

iordningställande egentligen avsåges, borde i bestämmelserna därom detta

klart angivas.

De sakkunnigas förslag i fråga om hyggnadshidrag för anskaffande av nya

skollokaler innebure, att kommunerna skulle förskottera hela byggn ad sbeloppet

för att sedermera i form av statsbidrag under 40 år återfå så mycket, som

svarade mot tre fjärdedelar av detta belopp. Ett dylikt sätt för statsbidra­

gets utgående förefölle ur kommunal synpunkt icke vara tillfredsställande.

Genom att fördela statsbidraget på en så lång tidrymd stimulerades kom­

munerna att utsträcka tiden för amortering av sina lån till samma tid. Att

låta ett beviljat statsbidrag, som angåves till 75 procent, utgå under sådana

former, att dess reella värde motsvarade

3772

procent, vore knappast till­

talande. Som exempel på kostnadsfördelningen enligt förslaget anfördes

följande. Amortering av ett byggnadslån på 100,000 kronor under 40 år

och med 4 procents räntefot krävde i årlig annuitet 5,052 kronor. Härtill

skulle i statsbidrag utgå tre fjärdedelar av 100,000 kronor, fördelat på 40

år = 1,875 kronor örn året, medan på kommunen skulle falla 3,177 kronor,

ävenledes årligen i 40 år. Förutsättningen vore här, att medel till bygg-

nadskostnaderna av kommunerna upplånades för återbetalning under 40 år.

Skulle kommunen upplåna medlen på såsom normalt ansedd tid av 25 år,

finge kommunen en årlig annuitet på 6,257 kronor, medan statsbidraget

fortfarande utgjorde 1,875 kronor.

Det förefölle, som hade de båda reservanterna funnit en mer tillfredsstäl­

lande form för statsbidraget till nybyggnadsändamål. I princip delade sty­

relsen reservanternas mening och tillstyrkte deras förslag örn 50 procents stats­

bidrag av de nominella byggnadskostnaderna. Det förefölle emellertid vara

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 174.

68

till fördel i flera avseenden, om staten erlade sin andel omedelbart, då be­

loppet blivit bestämt. Det borde för staten icke vara förenat med någon

svårighet att själv finansiera sin andel utan att kommunerna i detta avse­

ende behövde stå såsom förlagsgivare.

Genom att binda statens bidrag vid en årlig annuitet av 6 procent å bygg-

nadsbidraget, vilket grundade sig på en ungefärlig räntefot å

372

procent,

hade risken för förekommande räntefluktuationer fallit på kommunerna. Då

gällande låneränta vore lägre än 3 Vä procent, hade kommunerna ensamma

fördel härav men finge taga den risk, som förelåge för högre ränta. Skulle

staten icke vilja låta sitt bidrag utgå som engångsbidrag kunde det ifråga­

sättas, om icke detta riskmoment för kommunerna borde bortelimineras

genom att statens delaktighet i byggnadskostnaderna anslötes till gällande

räntefot och staten och kommunerna delade kapitalanskaffningskostnaderna

lika mellan sig. Detta syntes enklast kunna ske genom att staten upplade

en lånefond, ur vilken kostnaderna för skolhusbyggnader kunde finansieras.

Genom en statens lånefond för skolbyggnadsändamål skulle statens och

kommunernas mellanhavande mycket naturligt regleras. Enligt reservan­

ternas förslag skulle statens bidrag utgöra 50 procent av de nominella bygg­

nadskostnaderna att erläggas, antingen omedelbart eller också under 25 år

genom årliga annuiteter, motsvarande 6 procent av byggnadsbidraget. På

kommunerna skulle då falla en i det närmaste lika stor andel. Kommu­

nerna finge då, i den mån de vore i behov av eget lån för ändamålet, till

lånefonden inbetala annuitet för sin andel i lånet enligt den räntesats, som

staten bestämde och med en amorteringstid på 25 år, och staten å sin sida

kunde finansiera sin andel på enahanda sätt.

Styrelsen ansåge sig böra ytterligare understryka det otillfredsställande med

ett bidrag från statens sida, som lade medelsanskaffningen uteslutande på

kommunerna, på sätt majoriteten av de sakkunniga föreslagit. Härtill

komme att bidragets storlek bleve rent illusoriskt och dess reella värde all­

deles för anspråklöst för att få den eftersträvade effekten. Det kunde t. o. m.

ifrågasättas, örn reservanternas förslag i detta avseende komme att tillfreds­

ställande fylla de förhoppningar, som knötes till detsamma.

I fråga om byggnadsbidrag för redan befintliga undervisningslokaler anslöte

sig styrelsen till majoritetens mening. Visserligen kunde reservanternas

förslag, som ginge ut på att statens bidrag skulle liksom nybyggnadsbidraget

utgå i relation till de verkliga byggnadskostnaderna, vila på en teoretiskt

mer tillfredsställande beräkningsgrund. Men örn man toge i betraktande

de svårigheter, med vilka en tillförlitlig värdering vore förenad, måste det

nästan anses uteslutet att genomföra reservanternas förslag. En på de verk­

liga byggnadskostnaderna grundad värdering förefölle rent praktiskt sett

vara en alltför vidlyftig anordning nu, så lång tid efter byggnadernas upp­

förande, för att den skulle kunna förordas. Blotta utredningskostnaderna

skulle onekligen i många fall komma att överstiga det bidrag, som kom­

munerna skulle komma att få åtnjuta. Klassificeringssystemet krävde även

det ett ganska betungande prövningsförfarande. Men med ledning av de

anvisningar, som borde givas beträffande byggnadernas beskaffenhet för de

olika klasserna, förefölle denna uppgift bliva relativt enkel att utföra i jäm­

förelse med byggnadsvärdets uppskattning.

Styrelsen vore emellertid icke fullt tillfredsställd med sättet för samman­

sättning av de värderingsnämnder, som skulle tillsättas i länen för klassi­

ficering av skolbyggnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

69

Det förefölle fullt riktigt, att nämnden skulle bestå av en byggnadssak-

kunnig ledamot, att de pedagogiska synpunkterna skulle vara företrädda

och att vederbörande skoldistrikt skulle beredas tillfälle att bevaka sina in­

tressen. Men genom att vederbörande folkskolinspektör skulle inträda så­

som representant för de pedagogiska synpunkterna vid nämndens arbete

inom hans distrikt, och varje skoldistrikt vara representerat av en härför

utsedd person vid värdesättningen av lokalerna inom detta distrikt, komme

den kontinuitet i arbetet, som vore en förutsättning för systemets oklander­

liga fungerande, att i största utsträckning vara beroende på en enda person.

Skoldistriktets representant vore i varje fall på förhand handikapad för att

kunna göra sina synpunkter gällande. Med hänsyn till dessa förhållanden

ansåge styrelsen, att det borde vara en oavvislig angelägenhet att få vär-

deringsnämnden så sammansatt, att den bättre motsvarade berättigade krav,

och dess arbete vara ägnat att inge fullt förtroende. Detta borde kunna

ske därigenom, att kommunerna finge en representant, som jämte den bygg-

nadssakkunniga ledamoten och representanten för de pedagogiska synpunk­

terna finge tillhöra nämnden och följa arbetet inom länet i sin helhet.

Varje skoldistrikt borde lämnas tillfälle att utse sitt ombud, med uppgift

att närvara och framställa sina synpunkter vid nämndens värdesättning av

distriktets egna lokaler. Vid nämndernas sammansättning borde jämväl

tillses, att landsbygden bleve representerad.

Den föreslagna klassificeringen och de bidragsbelopp, som angåves för re­

spektive klasser, syntes icke vara fullt tillfredsställande. Klasserna III och

IV borde kunna sammanslås i en klass och bidrag sålunda komma att utgå

jämväl för lokaler, som enligt förslaget skulle tillhöra klass IV. Aven örn

dessa lokaler kunde vara undermåliga, utgjorde de dock den prestation, som

den bygd, där de vore belägna, kunde åstadkomma. När svårigheterna

vore så stora, att möjlighet att anskaffa andra lokaler för skolans behov

saknats, torde bygden vara i behov av det bidrag, som sålunda skulle komma

att utgå. I varje fall syntes bidraget böra utgå så länge, som omständig­

heterna nödgade myndigheterna att godtaga lokalerna, och till dess nya så­

dana hunne och kunde uppföras.

I fråga örn statens inflytande på skolväsendet erinrar styrelsen, bland annat,

att kommunerna hittills själva fått bestämma om skolhusbyggnaderna. Då

emellertid staten skulle komma att bidraga till skolhusbyggnadernas upp­

förande, kunde det anses såsom en naturlig följd härav, att statens myn­

digheter finge rätt att fastställa plan för respektive byggnader. Staten och

kommunerna hade ju samma intresse av ett gott och icke onödigt betun­

gande undervisningsväsende. Det torde också vara att vänta, att statsmyn­

digheterna icke ställde onödigt stora fordringar på lokalernas beskaffenhet

utan stadigt hade i sikte, att kostnaderna för desamma måtte kunna hållas

inom rimliga gränser.

Statskontoret har rörande de sakkunnigas nu förevarande förslag anfört i

huvudsak följande:

Statskontoret anslöte sig till de sakkunnigas uppfattning rörande formen

för statsbidrag till nybyggnader för folkskoleväsendet, men ville för sin del

ifrågasätta, huruvida icke den föreslagna bidragsprocenten finge anses vara

väl hög. En begränsning av bidraget till 50 ä 65 procent syntes böra tagas

under övervägande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

70

De sakkunniga hade framhållit, att prövningen av byggnadsärendena

ifråga om mera kostnadskrävande anläggningar borde läggas i Kungl. Maj:ts

hand, medan i fall, då fråga vore örn relativt ringa kostnader, avgörandet

lämpligen syntes kunna anförtros åt vederbörande länsstyrelse. Enligt stats­

kontorets mening borde det undersökas, huruvida icke ärenden av denna

art skulle kunna erhålla en enhetlig behandling genom att avgörandet i

allmänhet förlädes till skolöverstyrelsen, som i så fall borde erhålla behöv­

lig personalutrustning för ändamålet. Därest detta av praktiska skäl icke

läte sig göra, syntes den av de sakkunniga förordade utvägen böra anlitas.

Såvitt statskontoret kunde finna, skulle det bliva synnerligen svårt att med

den form för statsbidrag till redan befintliga byggnader, som förordats av

de sakkunniga, undvika ett uppskattningsförfarande. Om alltså detta måste

tillgripas, torde det emellertid enligt statskontorets mening få anses nöd­

vändigt, att de statliga och allmänt ekonomiska synpunkterna bleve bättre

tillgodosedda än enligt förslaget skulle vara fallet. Från denna utgångs­

punkt och med hänsyn till önskvärdheten av att erhålla största möjliga

enhetlighet och likformighet i uppskattningen holle statskontoret före, att

för varje län en särskild skolhusvärderingsnämnd borde inrättas, bestående

av tre ledamöter, att av nämndens ledamöter två, som skulle vara gemen­

samma för hela länet, borde förordnas av Kungl. Majit, medan den tredje

borde utses av respektive skoldistrikt, att av de av Kungl. Majit förordnade

ledamöterna den ene, som tillika borde vara ordförande, borde hava insikt

och erfarenhet i allmänna och ekonomiska frågor samt den andre borde

besitta byggnadsteknisk sakkunskap, samt att vederbörande folkskolinspek­

tör borde inom sitt inspektionsområde såsom rådgivare och sekreterare till­

handagå vid uppskattningsförrättningen. I detta sammanhang ville stats­

kontoret påpeka, att, därest statsbidrag icke finge utgå för lokal, som ex­

empelvis på grund av minskat barnantal ej längre erfordrades för undervis­

ningen, kommunernas intresse av att ordna skolskjutsar för att därigenom

nedbringa kostnaderna för folkskoleväsendet i hög grad torde minskas. I

övrigt ville statskontoret beträffande statsbidrag till redan uppförda skollo­

kaler erinra, att antalet av de klasser, till vilka skollokalerna skulle hän­

föras av värderingsnämnderna, syntes kunna minskas till tre, samt att, även

örn fyra klasser bibehölles, årsbidragen för klassrum icke borde i högsta

klassen överstiga 150 kronor.

Statskontoret hade ingen invändning att göra mot de sakkunnigas för­

slag, att statens årliga understöd för sådana skollokaler, som förhyrdes, be­

stämdes till hälften av den utav skoldistriktet erlagda hyran, samt att så­

som gemensamt statsbidrag för lokalernas underhåll och för tillhandahål­

lande av inventarier och undervisningsmateriel måtte utgå ett till 50 kronor

för år och lokal bestämt statsbidrag.

De av de sakkunniga förordade statsbidragsgrunderna i avseende å tjän­

stebostäder föranledde icke någon erinran från statskontorets sida.

De _ framlagda kostnadsberäkningarna rörande statsbidrag till skollokaler

och tjänstebostäder hade icke givit statskontoret anledning till anmärkning.

Dock ville ämbetsverket giva uttryck åt den uppfattningen, att den för

värderingen av skollokalerna beräknade engångskostnaden, 200,000 kronor,

även med de sakkunnigas utgångspunkter förefölle att vara väl låg, särskilt

i betraktande av att i densamma skulle ingå ersättning för resor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

71

Departementschefen:

Innan jag ingår på detaljerna i nu föreliggande förslag, anser jag mig

böra beröra vissa principiella frågor av ekonomisk natur, som i detta sam­

manhang äro av betydelse.

Jag vill då först erinra om att primärkommunernas växande skattebördor

och det ojämna skattetrycket i dessa kommuner under de senaste åren allt­

mera aktualiserat spörsmålet örn åtgärder för att härutinnan åvägabringa

en ändring, som kunde leda till lättnad för kommunerna och samtidigt

åstadkomma en utjämning av skattetungan kommunerna emellan. Skatte-

utjämningsberedningen, som tillsattes år 1929 och år 1933 avgav sitt prin­

cipbetänkande, hade till sin huvudsakliga uppgift att utreda och framställa

förslag i dessa frågor. Beredningen intog den ståndpunkten, att den väg,

statsmakterna borde följa i sina strävanden i angivna syfte, vore att i första

rummet beträffande de olika förvaltningsuppgifter, som kommunerna för när­

varande hava att ombesörja och finansiera, undersöka, i vilken mån det vore

önskvärt och lämpligt, att utgifterna överflyttades på större kommunala

utdebiteringsoinråden eller på staten, samt att, först sedan en sådan över­

flyttning verkställts, skrida till åtgärder av allmänt skatteutjämnande verkan.

Beredningen avrådde därvid från att vid kostnadsöverflyttning till staten

beträffande ett speciellt utgiftsområde bestämma statsbidragen till en efter

skattekrontal eller skattetryck varierande kvotdel. Den framhöll, att, örn

statsbidraget ställdes i relation enbart till det av den ifrågavarande förvalt­

ningsuppgiften föranledda skattetrycket, detta kunde leda till det från ut-

jämningssynpunkt otillfredsställande resultatet, att den totala skattebördan

minskades i högre grad för en föga skattetyngd kommun än för en hårt

skattetyngd. Genom sådana anordningar skulle också, framhöll berednin­

gen, erfordras ett omfattande arbete för beräkning av anslagsbehov och till­

delning av understöd ävensom för kontroll av kommunernas förehavanden

i syfte att förskaffa sig största möjliga bidrag.

I enlighet med sin sålunda intagna principståndpunkt föreslog berednin­

gen i fråga örn olika förvaltningsgrenar överflyttning i större eller mindre

utsträckning till staten av förekommande kostnader utan att därvid ifråga­

sätta tillämpning av några differentieringsregler av antydd natur. Bland

nämnda förvaltningsgrenar intog folkskoleväsendet ett framskjutet rum.

1934 års folkskolesakkunniga, som haft till uppdrag att bearbeta skatte-

utjämningsberedningens förslag, i vad angår folkskolan, hava i avseende å

skattelindrings- och skatteutjämningssynpunkten anslutit sig till berednin­

gens uppfattning, när det gällt principerna för statsbidragens utmätande.

De avvisa tanken på bidragens avpassande efter varje särskild kommuns

prestationsförmåga och föreslå, att grunderna för kostnadsöverflyttningen till

staten göres lika för alla kommuner. Det är, betona de sakkunniga, en ytterst

vansklig sak att finna en för alla fall praktiskt användbar, enkel metod att på

72

ett riktigt sätt utmäta ett efter prestationsförmågan utgående bidrag. Varken

den kommunala utdebiteringens storlek, vare sig ensam för sig eller kom­

binerad med storleken av utdebiteringen för folkskoleväsendet särskilt, eller

antalet skattekronor per invånare torde enligt deras mening utgöra någon

för alla fall tillförlitlig norm för uppskattning av understödsbehovets rela­

tiva styrka.

Vid bedömandet av föreliggande förslag har för vissa av de hörda myn­

digheterna en viktig utgångspunkt varit, i vilken utsträckning de av folk-

skolesakkunniga ifrågasatta åtgärderna skulle vara av skatteutjämnande be­

tydelse. Detta betraktelsesätt har, såsom av det föregående framgår, fått

ett särskilt markant uttryck i det av skolöverstyrelsen i ärendet avgivna

yttrandet. Överstyrelsen har, synes det, varit benägen att bedöma hela det

föreliggande problemet enbart som ett spörsmål örn skatteutjämning kom­

munerna emellan och har anpassat sitt ståndpunktstagande till de sakkun­

nigas förslag efter denna utgångspunkt.

För egen del anser jag det erforderligt, att särskilda åtgärder från sta­

tens sida vidtagas till lindrande och utjämning av kommunernas skatte­

bördor, men jag har också den uppfattningen, att skatteutjämningsbered-

ningen i sitt förut angivna principiella ståndpunktstagande här anvisat den

riktiga vägen för ett rationellt förfarande i detta syfte, alltså först kostnads-

överflyttning, i den mån sådan befinnes skälig och lämplig beträffande de

särskilda förvaltningsuppgifterna, och därefter ett ingripande till åstadkom­

mande av en allmän skatteutjämning. De myndigheter, som i likhet med

skolöverstyrelsen anlagt skatteutjämningssynpunkten på det föreliggande för­

slaget, synas ej hava tillräckligt beaktat, att varje skatteutjämningsförfarande,

som inriktar sig på en bestämd förvaltningsuppgift, måste bliva skäligen

planlöst och till sina verkningar varken rationellt eller rättvist. Förhållandet

kan belysas med ett exempel från det område, varom här särskilt är fråga,

folkskoleväsendet. Folkskoleväsendets omkostnader i en kommun A med

fördelaktiga ekonomiska förhållanden utgöra en mycket väsentlig del av

kommunens totala utgifter, under det motsvarande omkostnader i en kom­

mun B med svag ekonomi äro den förhållandevis minst betungande av

kommunens ekonomiska förpliktelser. Gåves nu i skatteutjämnande syfte

till kommunen B ett på grund av kommunens svaga ekonomi förhållande­

vis stort statsbidrag för folkskoleväsendet, under det att motsvarande bidrag

till den ekonomiskt välsituerade kommunen A av samma skäl gjordes rela­

tivt litet, är det ingalunda säkert, att skatten i kommunen B kan sänkas

mer avsevärt, enär folkskoleväsendets utgifter där spela jämförelsevis liten

roll. Däremot kan det hända, att det relativt sett ringa statsbidraget till

kommunen A kan avsevärt lätta på dess redan låga skattetryck, enär folk­

skoleväsendets utgifter i denna kommun utgöra en mycket väsentlig del av

dess utgiftsbudget. Liknande inadvertenser skulle kunna inträffa, örn stats­

bidraget ställdes i relation till enbart det av folkskoleväsendet föranledda

skattetrycket.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

73

Nyckeln till den föreliggande situationen ligger sålunda i det förhållan­

det, att utgifterna för folkskoleväsendet å ena sidan, skattebördan i veder­

börande kommun å den andra icke äro proportionella faktorer och att så­

lunda en kommun med högt skattetryck kan hava låga utgifter för folkskole­

väsendet, under det en kommun med lågt skattetryck kan hava höga ut­

gifter för samma ändamål.

Jag kan alltså icke tillmäta den kritik, som ur nyss omförmälda syn­

punkter riktats mot det föreliggande förslaget, någon betydelse utan finner

mig böra i princip biträda de sakkunnigas förslag till en likformig fördel­

ning av statsbidragen till nu ifrågavarande ändamål mellan kommunerna

utan hänsyn tagen till det varierande kommunala skattetrycket eller likar­

tade faktorer.

Övertager staten på det av de sakkunniga föreslagna sättet en del av de

kommunerna påvilande kostnader, som hänföra sig till en viss förvaltnings­

uppgift, sker visserligen icke en planmässig skatteutjämning kommunerna

emellan, men däremot beredes kommunerna på denna väg en sJcattelindring,

vars fördel för den enskilda kommunen står i proportion till de av förvalt­

ningsuppgiften betingade kostnadernas omfattning. Detta är ett av ända­

målen med det nu föreliggande förslaget.

Då det gäller att bedöma verkningarna av de av de sakkunniga före­

slagna åtgärderna med avseende å kostnadsfördelningen mellan stat och

kommun och i skattelindringshänseende, måste man ihågkomma, att dessa

åtgärder äro avsedda att avlösa det provisorium till lättande av kommuner­

nas skolutgifter, som genom statsmakternas beslut år 1930 tillkom i form

av ett särskilt anslag för beredande av utjämning av skoldistriktens kost­

nader för folkskoleväsendet. Den provisoriska kostnadsöverflyttning, som

detta anslag innebar, skulle alltså nu efterträdas av en anordning i samma

syfte av definitiv karaktär. En undersökning av vad de nu föreslagna åt­

gärderna betyda ur synpunkten av skolkostnadernas fördelning mellan stat

och kommun, synes därför böra ske med bortseende från nämnda proviso­

rium. Om man alltså icke medräknar den minskning av kommunernas

utdebiteringsbehov, som berörda provisorium medfört, visar det sig vid verk­

ställda beräkningar, att skolkostnaderna, som för närvarande kunna angivas

till i runt tal 160 miljoner kronor för år, falla med halva sitt belopp på

staten och med återstående hälften på kommunerna.

Sett i stora drag, innebär sakkunnigförslaget, att staten skulle lämna

kommunerna ersättning med omkring 20 procent av det approximativt upp­

skattade anläggningskapitalet för redan befintliga lärosalar av olika slag

samt med omkring 40 procent deltaga i totala byggnadskostnaden1) för bli­

vande lärosalar. Vad beträffar lärosalarnas underhåll och förseende med

inventarier och undervisningsmateriel kan det föreslagna underhållsbidraget

') Med totala byggnadskostnaden avses här kostnaden för byggnadskapitalets förräntning

och amortering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

74

beräknas motsvara omkring 20 procent av kostnaderna för dessa ändamål.

Likaså kan tjänstebostadsbidraget beräknas täcka inemot 20 procent av års­

kostnaderna, ränta, amortering och underhåll inräknade, för lärarbostäderna.

Vidare skulle staten övertaga hela kostnaden för de i författning stadgade

minimilöner och arvoden ävensom 80 procent av utgifterna för skolskjutsar

och inackordering, vartill komma bidrag för förhyrda skollokaler, till arvo­

den åt Överlärare och för skolhem.

Helt på kommunerna skulle alltjämt vila kostnaderna för tomtanskaffning

och för lokalutrymmen och andra anordningar, som betingats av sociala

eller socialhygieniska skäl, för skollokalernas uppvärmning, belysning och

rengöring, för alla slags lönetillägg till lärarna utöver de författningsenliga

minimilönerna och arvodena och för extra pensionsförmåner samt ytterligare

alla utgifter för sådan förvaltningspersonal, som på sina håll erfordras för

folkskoleväsendets skötsel, vaktmästare, redogörare, skrivbiträden o. s. v.

ävensom förekommande ersättningar till skolstyrelseledamöter o. d.

Approximativt kan den kostnadsöverflyttning, som sålunda skulle äga

rum från kommunerna till staten, beräknas innebära en minskning av kom­

munernas totalutgifter för skolväsendet med omkring 20 procent eller under

den närmaste framtiden i runt tal 16 miljoner kronor per år. Den före­

slagna regleringen av förhållandet mellan staten och kommunerna skulle

alltså medföra, att hädanefter skolkostnaderna skulle fördela sig med ungefär

3/ä på staten och 2/s på kommunerna.

Ur skattelindringssynpunkt kan förslagets innebörd uttryckas så, att medel-

utdebiteringen av leommunalutskylder för hela riket per skattekrona, alltjämt

med bortseende från det provisoriska anslaget till skolkostnadsutjämning,

minskas med omkring 40 öre, motsvarande 1/& av den genomsnittliga utde­

biteringen per skattekrona för folkskoleväsendet särskilt. Genom nyssnämnda

provisoriska anslag har åstadkommits en minskning av omförmälda medel­

utdebitering, som kan uppskattas till omkring 13 öre, och nu skulle alltså

tillkomma ytterligare 27 öre. Undersöker man åter förslagets skattelindrande

verkan med avseende å landskommunerna för sig och städerna för sig be-

finnes det, att medelutdebiteringen per skattekrona för landskommunerna

minskas med 86 öre och för städerna med 16 öre. Den genom det provi­

soriska utjämningsanslaget åstadkomna minskningen i medelutdebiteringen

per skattekrona kan beräknas för landskommunerna till 31 öre och för

städerna till 5 öre. Genom det föreliggande förslaget skulle alltså tillkomma

en ytterligare minskning av 55 öre respektive 11 öre.

Det förefaller mig, som om den av de sakkunniga sålunda föreslagna av­

vägningen av skolkostnadernas fördelning mellan staten och kommunerna kan

sägas i det stora hela ganska väl motsvara vad som för närvarande kan

anses skäligt och lämpligt. Jag vill framhålla, att jag lägger stor vikt vid att

folkskolan alltjämt får behålla sin ställning såsom en kommunal institution,

en institution alltså, för vilken kommunerna bära både förvaltningsansvar

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

75

och ekonomisk ansvarighet till en viss utsträckning. Folkskolans förankring

i den kommunala intressesfären har varit och är alltjämt en livsnerv för

denna skola, till vilken alla medborgare äro skyldiga att sända sina barn,

i den mån de ej befinna sig i den situationen — och det gör ej flertalet

— att de kunna bereda dem utbildning på annat sätt. Det intima sam­

bandet mellan kommunen och dess folkskola bör därför bevaras och detta

även på det sättet, att kommunen bär en del av kostnaderna för densamma.

Den ekonomiska delaktigheten är obestridligen ägnad att hålla intresset och

ansvarskänslan levande. Den spelar också ur organisatorisk och administra-

tionssynpunkt en viktig roll. Jag skulle därför icke gärna vara benägen

att i fråga örn kostnadsöverflyttuingen gå mycket längre än de sakkun­

niga ifrågasatt, även örn måhända deras förslag med avseende å dess skatte-

lindrande verkan för mången kan te sig alltför måttfullt. På en punkt

kommer jag dock att framställa förslag örn en något kraftigare statshjälp,

än de sakkunniga tänkt sig, nämligen beträffande kostnaderna för blivande

nybyggnader, för vilka jag anser statsbidraget böra utvidgas att omfatta

50 procent av totala byggnadskostnaden. A andra sidan finner jag det

rationellt att vidtaga en minskning av bidragen för redan uppförda bygg­

nader, med avseende på vilka de sakkunniga (majoriteten) synas mig hava

givit bidragsrätten en alltför vid omfattning. I den mån kostnaderna för

dessa sistnämnda byggnader ännu äro för kommunerna kännbara, är detta

dock ett förhållande av övergående natur. Mitt förslag härutinnan innebär

en nedsättning till ungefär hälften av den summa, som enligt de sakkun­

nigas förslag skulle komma att tilldelas kommunerna för redan befintliga

byggnader. Eljest kan jag i stort sett giva min anslutning åt sakkunnigför­

slaget, såvitt angår den sidan av detsamma, som gäller kostnadsfördelningen.

I detta sammanhang bör emellertid uppmärksamheten fästas på den ver­

kan, ett genomförande av de sakkunnigas förslag kan hava på vissa i

särskilt hög grad skattetyngda kommuners rätt till bidrag av s. k. skatte-

utjämningsmedel från anslag under sjunde huvudtiteln. Det är tänkbart,

att för sådana kommuner bidrag av dylikt slag kan framför allt bero på

höga kostnader för folkskoleväsendet. Därest nu dessa kostnader i väsentlig

grad bortfalla, kan det inträffa, att en eller annan dylik kommun kommer

i ett vid jämförelse med andra kommuner sämre läge än hittills. Det lärer

vara möjligt att redan inom det nuvarande skatteutjämningsförfarandets ram

i viss grad förebygga oskäliga verkningar i dylikt avseende. Skulle sådana

åtgärder enligt gällande grunder ej visa sig tillfyllest, torde det få tagas i

övervägande att föreslå de jämkningar i gällande bestämmelser örn utjäm­

ningsbidrag som må vara erforderliga för erhållande av nödig anpassning

efter det föreliggande förslaget om överflyttning av vissa kostnader för folk­

skoleväsendet å staten.

Jag övergår härefter till en detaljbehandling av frågan om statsbidrag

till byggnader för folkskoleväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

76

Skatteutjämningsberedningen föreslog i sitt betänkande, att statsbidrag

till vissa större städer skulle utgå med reducerade belopp. Folkskolesak-

kunniga hava i överensstämmelse med de vägledande principer, vilka de

sakkunniga givit sin anslutning, ansett, att inga kommuner böra placeras i

en sådan undantagsställning utan följaktligen alla kommuner berättigas till

statsbidrag, oavsett kommunbildningens karaktär eller förvaltningsformer.

Vederbörande folkskolestyrelser i Stockholm, Göteborg, Malmö, Norrköping,

Hälsingborg och Gävle m. fl. hava under remissbehandlingen av denna fråga

uttalat starka betänkligheter mot den av de sakkunniga sålunda förordade

likställigheten samt föreslagit vissa anordningar, vilka i stort sett skulle

undandraga de större stadskommunerna det av de sakkunniga föreslagna

statsunderstödet till förevarande ändamål. Motiven till dessa betänkligheter

torde vara, att det för ifrågavarande kommuner faller sig olägligt att under­

kasta sig den statskontroll, som kommer till stånd, örn de sakkunnigas för­

slag genomföres, samt att förslaget ekonomiskt ställer sig för de skatte-

kraftigaste kommunerna mindre fördelaktigt. Då jag icke blivit övertygad

örn hållbarheten av de skäl, som förebragts för att giva ifrågavarande kom­

muner berörda undantagsställning, vilken skulle medföra, att staten från-

säger sig kontrollen i nu åsyftade hänseenden över en avsevärd del av lan­

dets folkskoleväsende, anser jag mig böra även i denna punkt biträda de

sakkunnigas förslag.

På de av de sakkunniga anförda skälen anser jag, att statsbidrag ej bör

utgå till kostnaderna för anskaffande och iordningställande av tomt samt

för skollokalernas uppvärmning, belysning och städning.

.De återstående utgiftskategorier, för vilka enligt föreliggande förslag stats­

bidrag skulle utgå, äro byggnadernas uppförande, deras underhåll, hyra

samt skollokalernas förseende med skolmöbler och undervisningsmateriel.

Jag behandlar här nedan förslagen i nämnda ordning och gör alltså början

med förslaget örn statsbidrag för byggnadernas uppförande.

De sakkunnigas förslag i detta hänseende innebära, att staten skulle lämna

bidrag såväl till nya som till redan befintliga byggnader. De båda reser­

vanterna hava dock i sistnämnda avseende röjt en viss tvekan, som vunnit

genklang i några av de i ärendet avgivna yttrandena. Orsaken härtill är,

att man hyst betänkligheter mot att staten skulle engagera sig i en retro­

aktivt verkande bidragspolitik, ett förfarande som icke ansetts stå i god

överensstämmelse med de regler, staten hittills följt i detta avseende. Vi­

dare har man ansett den tanken främmande, att statsbidrag skulle beviljas

till kostnader, som redan likviderats, samt förmenat, att det vore av ringa

betydelse för kommunerna att erhålla bidrag till utgifter, som läge långt

tillbaka i tiden och ej längre tyngde deras finanser. I nära anslutning till

denna tankegång har man på ett par enstaka håll bland remissmyndighe­

terna varit böjd att tillstyrka en sådan anordning, att staten skulle lämna

bidrag endast i fall, där kommunerna ännu hade att gälda lån, som upp­

tagits för finansierande av skolbyggnader.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

77

I anledning härav vill jag anföra, att, om man ansluter sig till principen,

att staten skall träda in i alla de fall, där utgifter för skolbyggnader utöva

ett kännbart inflytande på den kommunala ekonomien, det enligt min me­

ning är alldeles nödvändigt att också inbegripa de byggnadsföretag, som

redan uppförts men för vilka kommunerna ännu hava utgifter på grund

av att företagen finansierats lånevägen. Men accepterar man denna princip,

synes det oberättigat att från delaktighet i statsbidraget utan vidare helt

utesluta de byggnadsföretag, som redan uppförts men som omedelbart

gäldats med uttaxerade medel. Det kan nämligen, såsom vid behand­

lingen av de sakkunnigas förslag från olika håll anförts, bero allenast av

en tillfällighet, att vederbörande kommun valt att för skolbyggnadens finan­

siering tillgripa lånevägen för att i stället betala ett annat byggnadsföretag

eller andra åtgärder medelst uttaxerade medel. Såsom de sakkunniga på­

pekat, innebär den omständigheten, att skolbyggnaderna ej finansierats låne­

vägen, alldeles icke ett bevis på att icke kostnaderna för byggnaderna inne­

burit stora ekonomiska ansträngningar för kommunen, vilka sträcka sina

verkningar långt fram i tiden. Med hänsyn till vad nu anförts ledes jag

sålunda till att i princip förorda de sakkunnigas förslag, att statsbidrag till

skolbyggnaders uppförande bör utgå ej endast till nya byggnader utan även

till byggnader, som redan uppförts.

Vad då först angår frågan örn bidrag till nya undervisningslokaler hava

de sakkunniga, såsom av det föregående framgår, i avseende på statsbidrags­

systemet delat sig på två linjer.

Sakkunnigmajoritetens förslag innebär i huvudsak följande. Bidrag skulle

utgå till kostnaderna för lärosalar (klassrum och specialrum), gymnastiksalar

samt lokaler för undervisning i slöjd och hushållsgöromål ävensom för den

första uppsättningen av inventarier till gymnastiksalar, slöjdsalar och skol­

kök. Statsbidraget skulle utgå med 75 procent eller 3/i av anläggnings­

kapitalet för ifrågavarande undervisningslokaler, dock endast under förutsätt­

ning att Kungl. Majit respektive, där kostnaden beräknades uppgå till högst

3,000 kronor, länsstyrelsen lämnat tillstånd till arbetets utförande samt fast­

ställt den kostnadssumma, varå bidraget, högst, skulle beräknas. Bidraget

skulle av statsverket utbetalas i lika belopp under 40 år. Varje år skulle

alltså till skoldistriktet utbetalas 1/io av statsbidragsbeloppet.

Reservanternas förslag innebära i förhållande till majoritetens förslag av­

vikelser i följande huvudsakligare hänseenden. Bidrag skulle utgå även

till kostnaderna för vissa icke obligatoriska specialrum, beträffande vilka

majoriteten tillrått en prövning av bidragsrätten från fall till fall, samt

vidare till barnbespisningslokaler, tvagningsrum och andra enklare anord­

ningar för skolbad, över huvud taget till lokaler och utrymmen, vilka

befunnes erforderliga för folk- och fortsättningsskolans verksamhet. Bygg-

nadsbidraget skulle utgå med hälften av anläggningskapitalet. Gränsen

för Kungl. Maj:ts respektive länsstyrelsens prövning föreslå reservanterna

till 1,500 kronor. Byggnadsbidraget skulle utanordnas utan särskild rekvi­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

78

sition antingen omedelbart eller ock fördelat på 25 år, räknat från och med

det redovisningsår, varunder huset blivit godkänt. I sistnämnda fall skulle

staten lämna ersättning för kommunens ränteförlust på så sätt, att årsbidra-

get bestämdes till 6 procent av byggnadsbidraget. Det bör påpekas, att vid

utbetalning i form av årsbidrag reservanternas förslag i realiteten leder till

samma resultat som majoritetsförslaget med avseende å relationen mellan

det totala statsbidraget och anläggningskapitalet. 25 årsbidrag, vart och ett

motsvarande 6 procent av halva anläggningskapitalet, ge nämligen en sum­

ma, som utgör 3/i av nämnda kapital. Den väsentliga skillnaden mellan de

båda förslagen, såvitt angår statsbidragets storlek, ligger alltså egentligen

endast i bidragsperiodens längd, som enligt reservanternas förslag ställer sig

för kommunerna gynnsammare.

Flertalet myndigheter hava biträtt reservanternas förslag beträffande den

tidsperiod, under vilken statsbidraget skulle inbetalas till kommunen, och

rörande statsbidragets storlek. Vissa myndigheter, bland dem statskontoret,

hava förordat majoritetens förslag i förevarande avseenden. Statskontoret

har dock för sin del ifrågasatt en begränsning av statsbidraget från 75

procent till 50 ä 65 procent.

Vad angår frågan örn vilka lokaler, som böra tagas i betraktande vid stats­

bidragets beräknande, anser jag mig böra ansluta mig till majoritetens för­

slag. Visserligen hava åtskilliga myndigheter betonat önskvärdheten av att

statsbidrag även beräknas för badanläggningar och andra hygieniska eller

sociala anordningar. Huru behjärtansvärt det än kan förefalla, att staten

deltager i kostnaderna för sådana anläggningar, anser jag det dock av såväl

principiella som statsfinansiella skäl nödvändigt att vid genomförandet av

förevarande statsbidragssystem söka taga sikte enbart på de kostnadskate-

gorier, som kunna sägas hava omedelbart samband med folkskoleväsendet.

Här gäller det för övrigt enligt mitt förmenande icke att taga ställning för

eller emot anläggningar av detta slag. Liksom de sakkunnigas majoritet

anser jag det icke vara att befara, att kommunerna skola befinnas mindre

benägna att, sedan de blivit berättigade till statsbidrag för de egentliga

skollokalerna, genom anordnande av berörda extra utrymmen främja lär­

jungarnas bästa. I likhet med sakkunnigmajoriteten håller jag vidare före,

att frågan, huruvida statsbidrag skall utgå till specialrum för undervisning i

naturkunnighet, teckning o. s. v. samt för lärarrum och samlingssalar, bör

bliva föremål för prövning från fall till fall i samband med avgörande av

ärenden örn statsbidrag. Jag biträder de sakkunnigas mening, att för om-

eller nybyggnadsarbeten, vilka avse allenast att sätta redan befintliga lokaler

i bättre skick eller giva en lämpligare disposition av dessa, statsbidrag icke

bör åtnjutas.

Vad sedan angår sättet för statsbidragets utgående hava såväl majoriteten

som minoriteten bland de sakkunniga och flertalet myndigheter varit över­

ens örn att dessa bidrag av statsfinansiella skäl böra fördelas över en viss

tidsperiod. Även jag ansluter mig till denna uppfattning. Frågan örn tids­

Kungl. Maj'ts proposition Nr 174.

79

periodens längd står, såsom av det föregående framgår, i nära samband med

frågan örn statsbidragets belopp. Vid bedömandet av dessa spörsmål träda

enligt min mening tre synpunkter i förgrunden, nämligen önskvärdheten av

att kommunerna få en i möjligaste mån effektiv hjälp, behovet av att stats­

bidraget icke sättes så högt att kommunernas intresse att reducera bygg-

nadskostnaderna förminskas samt nödvändigheten av att med hänsyn till

de statsfinansiella intressena hålla statsbidraget inom rimliga gränser.

Då det för kommunerna är gynnsammare, att statsbidraget från statens sida

slutbetalas under något kortare tid än sakkunnigmajoriteten tänkt sig, finner

jag mig böra i likhet med reservanterna tillstyrka en utbetalningstid av 25

år. Statsbidraget synes mig böra bestämmas till z/i av den nominella bygg-

nadskostnaden (anläggningskapitalet), såsom majoriteten föreslagit. På sätt jag

förut framhållit är ett efter dessa grunder beräknat statsbidrag ekonomiskt

likvärdigt med reservanternas förslag, alltså för kommunerna fördelaktigare

än majoritetsförslaget. Huruvida i den blivande statsbidragsförfattningen

reservanternas uttryckssätt (6 procent å halva byggnadsbeloppet årligen) eller

majoritetens formulering skall komma till användning, förefaller vara av

jämförelsevis underordnad betydelse. Huvudsaken torde vara, att kommu­

nerna erhålla ett effektivt bidrag och att detta bidrag samtidigt även ur

statsfinansiell synpunkt kan godtagas. Reservanternas förslag, att statsbidrag

å mindre belopp skulle utbetalas omedelbart, kan synas praktiskt, men med­

för å andra sidan vissa svårigheter vid beräknande varje år av anslagsbeho­

vet för statens vidkommande. Jag anser därför, att regeln örn bidragens

fördelning på 25 år bör gälla över hela linjen.

I likhet med de sakkunniga håller jag före, att en viss decentralisering

kan vara lämplig vid behandlingen av förevarande byggnadsärenden. Den

av statskontoret framkastade tanken att förlägga avgörandet av dessa ärenden

till skolöverstyrelsen anser jag mig icke kunna biträda. Prövningen av

dessa ärenden synes böra fördelas mellan Kungl. Majit och länsstyrelserna.

Olika uppfattningar hava gjort sig gällande, i vilken omfattning länsstyrel­

serna böra medgivas befogenhet att handlägga dessa ärenden. Sakkunnig­

majoriteten har för sin del förordat, att ärenden rörande byggnadsföretag

intill ett beräknat kostnadsbelopp av 3,000 kronor skola avgöras av läns­

styrelsen och återstående ärenden behandlas av Kungl. Majit. Reservanterna

hava förordat, att ifrågavarande gräns sättes vid 1,500 kronor. Ett stort

antal myndigheter, framför allt länsstyrelser, hava tillstyrkt en höjning av grän­

sen upp till, i flertalet fall, 10,000 kronor. Skolstyrelserna i de större städerna

med flera hava förordat en prövningsgräns vid 15,000 kronor. Stockholms

folkskoledirektion har föreslagit, att gränsen åtminstone för Stockholms vid­

kommande skulle höjas till 25,000 kronor. För egen del tillstyrker jag —

under beaktande av å ena sidan de praktiska fördelarna av att de lokala

instanserna i största möjliga omfattning få pröva och avgöra ärenden av

detta slag samt å andra sidan det statliga intresset av att Kungl. Majit har i

sin hand avgörandet av de frågor, som innebära mer betydande medels­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

80

anvisningar — att ifrågavarande bidragsgrfins sättes till 10,000 kronor. Att

anpassa prövningsgränsen efter de stora städernas förhållanden anser jag

icke vara tillrådligt, ej heller att i detta hänseende giva de stora städerna

en undantagsställning.

Jag övergår så till frågan om byggnadsbidrag för redan befintliga skollokaler.

Såsom av det föregående framgår har även i fråga örn det tekniska ut­

formandet av detta bidragssystem de sakkunniga delat sig på två linjer,

kring vilka myndigheterna vid sitt ställningstagande grupperat sig.

Sakkunnigmajoritetens förslag innebär, att staten skulle bidraga till de

kostnader, skoldistrikten fått vidkännas för nu förevarande undervisnings­

lokaler, dock med den begränsningen, att dylikt bidrag icke skulle utgå för

lokaler, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mera än

39 år. Bidraget skulle utgå med visst belopp per lokal årligen till och med

den 1 juli näst före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 40 år.

Bidrag skulle utgå allenast för egentliga klassrum och gymnastiksalar. Loka­

lerna skulle indelas av särskilda skolhusvärderingsnämnder i fyra klasser,

allt efter lokalernas beskaffenhet. Årsbidraget skulle utgöra för klass I 180

kronor per lokal, för klass II 120 kronor per lokal och för klass III 90

kronor per lokal. För lokaler, som hänföras till klass IV, skulle icke utgå

bidrag, ej heller för lokal, som tillkommit utan kostnad för distriktet.

Sakkunnigminoritetens förslag innebär i dessa avseenden följande avvi­

kelser. Byggnadsbidraget skulle beräknas på grundval av byggnadskostna-

derna, alltså icke efter schematiska grunder. Sådant bidrag skulle utgå endast

för lokaler, vilka första gången tagits i bruk efter den 30 juni 1916. Skol­

husvärderingsnämnder skulle fastställa kostnadssumman, varvid hänsyn icke

skulle tagas till den del av byggnadskostnaderna för visst hus, vilken över­

stege 20,000 kronor i medeltal per lokal. Byggnadsbidraget skulle utanord-

nas på samma sätt och under samma tidsperiod som det av reservanterna

förordade byggnadsbidraget till blivande lokaler. En annuitet (ett årsbidrag)

av byggnadsbidraget skulle utgå under varje redovisningsår från och med

den 1 juli 1935 till och med det redovisningsår, under vilket 24 år förflutit

efter det huset först togs i bruk.

Den väsentligaste skillnaden mellan majoritetens och reservanternas för­

slag ligger, såsom av det föregående framgår, däri, att majoriteten föreslagit,

att byggnadsbidraget skall utgå efter vissa schematiska grunder, under det

reservanterna vid beräkningen av detsamma sökt anslutning till de verk­

ligen havda byggnadskostnaderna.

Vid bedömandet av dessa båda förslag faller i ögonen, att det schemati­

ska förfarandet kommer att medföra en i vissa fall ganska ojämn för­

delning av statsbidragen, örn man jämför dessa med byggnadskostna­

derna. Däremot har detta förfarande den förtjänsten, att det icke bygger

på kostnadsmoment, vilkas skälighet staten icke varit i tillfälle att kon­

trollera. Det medför även fördelen av ett jämförelsevis enklare admini­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

81

strativt förfarande än det, som måste åtfölja ett med hänsyn till de verk­

liga byggnadskostnadernas storlek utgående statsbidrag, där det för skol-

husvärderingsnämnderna skulle bliva nödvändigt att först och främst utröna

kostnaden för byggnadsföretag, av vilka många utförts ganska lång tid

tillbaka i tiden, och vidare att tillse ej endast att rena överflödskostnader

avräknas, där sådana förekomma, utan även att kostnaderna icke varit

oskäligt höga i förhållande till vid tiden ifråga gällande priser.

Den största förtjänsten hos reservanternas förslag har förmenats vara,

att det skulle vara ägnat att medföra en rättvisare fördelning av byggnads-

bidragen och en konsekventare utjämning av skattebördorna än majoritetens

förslag. Tager man endast byggnadskostnaderna som riktmärke, vill det

synas som örn reservanternas förslag ur kommunernas synpunkt äger för­

delar framför majoritetsförslaget. Detta är dock icke, såsom den föregående

framställningen utvisat, alldeles oomtvistligt. Jag vill erinra, att styrelsen

för landskommunernas förbund i nämnda hänseende förfäktat en annan

mening. Ur statens synpunkter förefaller i varje fall den av sakkunnig­

majoriteten förordade utgångspunkten för statsbidragets bestämmande —

byggnadernas tjänlighet för sitt ändamål vid tiden för byggnadsbidragets

åtnjutande — vara att föredraga framför en metod, som bygger på de verk­

liga kostnaderna för byggnadsföretag, på vilkas tillkomst staten icke haft

något inflytande och vilkas kostnadsram staten icke haft möjlighet att öva

något inflytande på. Den av reservanterna förordade maximeringen av stats­

bidraget till att avse endast de under 20,000 kronor per lokal fallande

kostnaderna torde icke för staten erbjuda en tillräckligt betryggande säker­

hetsmarginal. För egen del finner jag övertygande skäl hava anförts för

sakkunnigmajoritetens förslag örn en fördelning av statens byggnadsbidrag

till redan befintliga skollokaler efter ett klassificeringsförfarande, utgående

från lokalernas tjänlighet för sitt ändamål. I själva verket innebär detta

förslag intet annat, än att staten under viss begränsad tid betalar kommu­

nerna ett slags hyresersättning för de till undervisningen upplåtna lokalerna.

Ser man saken på sådant sätt, kan invändningen örn ojämnheter i vissa

fall i relationen mellan bidragets storlek och den verkliga byggnadskost-

uaden icke tillmätas någon avgörande betydelse.

Vad därefter angår frågan, för vilka byggnader nu avsedda bidrag böra

utgå, finner jag starka skäl anförda för den meningen, att sakkunnigmajo­

riteten satt gränsen för bidragsberättigade lokaler väl långt tillbaka i tiden.

Visserligen blir härigenom statsbidragshjälpen till kommunerna avsedd för

ett större antal skolbyggnader. Men det torde höra till sällsyntheterna, att

en kommun i våra dagar känner bördan av en skolbyggnad, som uppförts

för så lång tid tillbaka som ett fyrtiotal år. Det synes därför befogat att

flytta statsbidragsgränsen fram till en senare tidpunkt. Jag föreslår, att

gränsen sättes vid 20 år, sålunda att bidrag icke utgår för lokaler, som vid

de nya bestämmelsernas ikraftträdande varit i bruk mera än 19 år. Bidraget

Bihang till riksdagens protokoll Ithis. 1 sami. Nr 17i.

6

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

82

bör utgå med visst belopp per lokal och år till och med den 1 juli näst

före den tidpunkt, då lokalen varit i bruk under 20 år. I enlighet med

sakkunnigmajoritetens förslag synes bidrag böra utgå endast för egentliga

klassrum och gymnastiksalar.

I likhet med de sakkunniga håller jag före, att bidrag ej bör komma i

fråga för lokaler, som tillkommit utan kostnad för vederbörande skoldistrikt.

Jag har intet att invända mot det av de sakkunniga föreslagna klassifice-

ringsförfarandet och anser mig även kunna biträda förslaget att inrätta

särskilda skolhusvärderingsnämnder för värderingsförfarandets genomförande.

De sakkunnigas förslag i dessa hänseenden synas vara väl avvägda och

ägnade att tillgodose såväl statens som kommunernas berättigade intressen.

I fråga om nämndernas sammansättning och arbetsformer biträder jag jäm­

väl sakkunnigförslaget. På Kungl. Majit torde få ankomma att utfärda

anvisningar om de grunder, som av nämnderna böra iakttagas vid klassi­

ficeringen.

Mitt förslag här ovan ifråga örn bidragsperiodens längd medför vissa för­

ändringar i fråga örn de statsbidrag, som böra utgå i de olika bidragsklas-

serna. Med utgångspunkt från de av de sakkunniga verkställda beräknin­

garna uppskattar jag medelkostnaden per rumsenhet (klassrum och gymna­

stiksalar) för de sista tjugo åren till: för A-skolor 12,500 kronor, för B 1-

och B 2-skolor 8,000 kronor samt för skolor med endast ett klassrum 6,800

kronor. Fördelas dessa belopp på 20 år, blir årskvoten respektive 625 kro­

nor, 400 kronor och 340 kronor. Jag anser, att en skälig avvägning av er­

sättningen till kommunerna erhålles, örn bidragen i de olika klasserna be­

stämmas till 60 procent av nämnda årskvoter. I enlighet härmed skulle

årsbidragen komma att utgöra för klass I 370 kronor, för klass II 240 kro­

nor och för klass III 200 kronor. Totala maximibeloppet av årsbidrag skulle

alltså utgöra för klass I 7,400 kronor (enligt de sakkunniga 7,200 kronor),

för klass II 4,800 kronor (enligt de sakkunniga samma belopp) samt för

klass III 4,000 kronor (enligt de sakkunniga 3,600 kronor), allt per bidrags-

berättigad rumsenhet. Mitt förslag innebär alltså omkring 10 procents

förbättring för den lägsta bidragsgruppen och en obetydlig höjning av bi­

draget i den högsta bidragsklassen. I detta sammanhang vill jag emellertid

betona, att jag, i likhet med de sakkunniga, icke anser, att skolformen bör

spela någon avgörande roll vid lokalernas klassificering. Bestämmande för

placeringen i den ena eller andra klassen bör vara lokalens tjänlighet för

sitt ändamål, det skick, vari den befinner sig, och den allmänna standard,

den representerar. En A-skola kan komma i klass III likaväl som en B 2-

skola i klass I o. s. v.

Till de av sakkunnigmajoriteten föreslagna bestämmelser, som här ovan

icke särskilt berörts, kan jag i huvudsak giva min anslutning. Jag anser

mig dock böra särskilt framhålla, att enligt min mening, vare sig det gäller

redan befintliga eller blivande lokaler någon åtskillnad icke synes böra göras

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

83

mellan lokaler, använda för folkskolan, och lokaler, använda för fortsätt-

ningsskolan. Båda slagen av utrymmen böra vara inneslutna i bidragsrätten.

Såvitt jag kan finna, torde tillräckliga skäl icke föreligga att under en

övergångsperiod införa det av de sakkunniga förordade provisoriska bygg-

nadsbidraget. Vid utfärdandet av de bestämmelser, som kunna föranledas

av de av mig ovan tillstyrkta åtgärderna, torde böra föreskrivas, att de

skola träda i kraft på dag, som Kungl. Maj:t bestämmer. Först sedan

klassificeringsförfarandet för hela riket slutförts, torde bestämmelserna böra

vinna tillämpning. Den ekonomiska förlust, kommunerna på detta sätt

kunna komma att lida, torde icke bliva alltför kännbar, i all synnerhet som

jag förutsätter, att det provisoriska anslaget till utjämning av skolkostna-

derna skall bibehållas, till dess de nya bidragsgrunderna vinna giltighet.

Om staten övertager en del av kostnaderna för de av skoldistrikten upp­

förda skolhusen, torde den jämväl böra lätta på kommunernas utgifter för

förhyrda lokaler. Jag har sålunda intet att erinra mot att statsbidrag till

detta ändamål beviljas. De sakkunniga hava föreslagit, att hyresbidrag skall

utgå med hälften av den av skoldistriktet erlagda hyran, med rätt för den

utanordnande myndigheten att i förekommande fall pröva hyresbeloppets

skälighet och bestämma statsbidraget till hälften av det såsom skäligt an­

sedda beloppet. På grund av mitt förslag örn storleken av statsbidrag till

uppförande av skollokaler kan det med ett hyresbidrag av nyss angiven

omfattning te sig lika fördelaktigt för en kommun att anskaffa skollokaler

hyresvägen som att bygga egna lokaler, ja kanske fördelaktigare. Då det

alltid innebär en olägenhet, att skollokalerna ej tillhöra kommunerna, synes

det mig tillrådligt, att hyresbidraget begränsas till Va av den verkliga eller

såsom skälig ansedda hyran.

Jag biträder de sakkunnigas förslag, att staten bör bidraga till kostna­

derna för undervisningslokalernas underhåll samt för tillhandahållande av

skolmöbler och undervisningsmateriel med ett årligt belopp per lärosal,

underhållsbidrag. Härvid böra även specialrum, gymnastiksalar, slöjdsalar

och skolkök medräknas. Jag framlägger därför förslag i denna riktning.

De av de sakkunniga föreslagna statsbidragsbeloppen giva mig icke anled­

ning till erinran.

Samma skäl, som motivera, att staten bidrager till kommunernas kostnader

för skolbyggnader, tala enligt mitt förmenande för att staten också lämnar

understöd till tjänstebostäder för lärare. Vad de sakkunnigas majoritet i detta

hänseende föreslagit kan jag i allt väsentligt biträda. Jag vill betona, att

jag — trots att åtskilliga myndigheter förordat en anordning, innebärande

att statsbidraget till förevarande ändamål skulle bestämmas efter dyrorts-

grupperingen — ej anser mig kunna biträda åtgärder i sistnämnda riktning,

enär de äro ägnade att verka prejudicerande vid en blivande reglering av

lärarnas löner. Det av mig nu tillstyrkta tjänstebostadsbidraget har endast

provisorisk karaktär.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

84

De av de sakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser, som sammanhöra

med statsbidragsförfarandet, motiveras väsentligen av nödvändigheten av att

staten erhåller ökad medbestämmanderätt i fråga örn folkskoleväsendet, i och

med att staten deltager i bestridandet av ovan angivna kostnader. I det

väsentliga anser jag mig kunna ansluta mig till de av de sakkunniga i dessa

hänseenden framlagda förslagen.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att senare taga frågorna örn det

administrativa förfarandet under förnyat övervägande samt utfärda de för­

fattningsbestämmelser, som föranledas av vad ovan föreslagits.

Vad till sist angår kostnadsberäkningarna föranleda mina förslag här ovan

vissa jämkningar i de sakkunnigas kalkyler.

För det första är det uppenbart, att genom förkortningen av bidrags-

perioden för nya byggnader från 40 till 25 år man har att räkna med ett

större årligt anslagskrav under den tidrymd, då det återstående behovet av

rena ^'anläggningar skall fyllas, än enligt sakkunnigmajoritetens kalkyler.

Att här på förhand angiva den erforderliga summan, ens approximativt, är

uppenbarligen ogörligt. Ej heller de av ersättningsbyggnader föranledda

anslagsäskandena kunna nu till storleken bestämmas. Det bör emellertid

betonas, vad också de sakkunniga påpekat, att genom den föreslagna ord­

ningen för bidragsprövningen det kommer att ligga i statens hand att reg­

lera takten för byggnadsverksamheten och att därvid alltså även åstad­

komma en skälig anpassning efter vad statsbudgeten kan bära. Blivande

anslagsberäkningar böra lämpligen för varje år grunda sig på utav skol­

överstyrelsen med folkskolinspektörernas hjälp åstadkomna översikter över

på de olika orterna föreliggande nybyggnadsbehov. Till byggnadsbidrag

för redan befintliga lokaler hava de sakkunnigas majoritet — med ut­

gångspunkt från ett till 20,000 uppskattat antal bidragsberättigade lokaler

och approximativt förutsättande ett bidrag efter klass II per sal — beräknat

ett belopp av 2,4 miljoner kronor vara erforderligt under första året. En­

ligt det av mig här ovan förordade förslaget torde antalet bidragsberättigade

byggnader kunna beräknas till vid pass 11,000. Räknar jag med ett ge­

nomsnittligt bidrag av 240 kronor per sal, skulle alltså kostnaderna under

första året uppgå till omkring 2,6 miljoner kronor.

Emot de sakkunnigas beräkningar av hyres-, underhålls- och tjänstebo-

stadsbidragens totalbelopp har jag intet annat att invända än att med hän­

syn till vad jag föreslagit angående hyresbidragens storlek det beräknade

årsanslaget bör minskas från 285,000 kronor till 190,000 kronor. Ej heller

finner jag något att invända emot de för skolhusvärderingsnänmderna

beräknade kostnaderna.

Av de föreliggande yttrandena över folkskolesakkunnigas betänkande

framgår, att man flerstädes förväntat, att statens administrativa kostnader

komma att i viss grad ökas vid ett genomförande av de förordade åtgär­

derna. De sakkunniga hava själva påpekat detta men icke sett sig i stånd

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

85

att nu framlägga några kalkyler i detta hänseende. De sakkunniga hava

emellertid pekat på att de föreslagna åtgärderna komma att draga med sig

en avsevärd ökning av arbetsbördan särskilt för folkskolinspektörer, länssty­

relser, skolöverstyrelsen och ecklesiastikdepartementet. Såvitt jag kan finna,

torde detta särskilt bliva fallet under en övergångsperiod på 10 ä 20 år. Först

sedan närmare erfarenhet vunnits i förevarande hänseende, torde frågorna örn

utökning av arbetskrafterna hos nämnda myndigheter böra tagas under över­

vägande. Jag finner sålunda icke anledning att nu taga ställning till vad

skolöverstyrelsen, vissa länsstyrelser och folkskolinspektörer härutinnan an­

fört. Vad särskilt angår frågan om ökad expeditionshjälp för folkskolin­

spektörerna vill jag erinra örn att denna fråga varit föremål för behandling

under punkt 170 i 1935 års åttonde huvudtitel. Vidare vill jag framhålla,

att det icke synes erforderligt att redan för nästkommande budgetår knyta

ett byggnadssakkunnigt biträde vid skolöverstyrelsen.

Jag återkommer i ett följande kapitel till frågorna rörande tidpunkten

för genomförandet av ovannämnda förslag, varvid jag även ämnar taga

ställning till spörsmålet, örn och i vad mån anslag för ifrågavarande ända­

mål böra uppföras i riksstaten för nästkommande budgetår.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

86

Kungl. Majlis proposition Nr 174.

3. Statsbidrag till lärares avlöning.

Inledning.

I riksstaten för budgetåret 1934/1935 äro under åttonde huvudtiteln upp­

förda bland andra följande anslag:

Avlöning åt lärare vid folkskolor, ordinarie förslags-

anslag................................................................................kronor 51,000,000

Utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet, extra

förslagsanslag....................................................................... »

5,660,000

Provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och

småskolor, extra förslagsanslag......................................... »

5,905,000

Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste

gränsorter, ordinarie förslagsanslag.................................. »

640,000

Avlönande av föreståndarinna och biträdande förestånda­

rinna för skolhem eller arbetsstuga inom Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nord­

ligaste gränsorter, ordinarie förslagsanslag...................... »

21,000

Särskilt lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamlingar med

icke finsktalande befolkning samt i Överkalix försam­

ling, ordinarie förslagsanslag.............................................. »

76,000

Anordnande av slöjd i folkskola, mindre folkskola eller

särskild slöjdskola, ordinarie förslagsanslag.................... »

1,580,000

Anordnande av undervisning i hushållsgöromål i egentlig

folkskola, ordinarie förslagsanslag.................................... »

177,000

Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda under­

visnings- m. fl. anstalter, extra förslagsanslag............... » 17,400,000

fällande författningsbestämmelser.

1) Avlöning och statsbidrag för lärare vid folk- och småskolär. Kostnaderna

för avlöning av lärarpersonalen vid folk- och småskolor vilade till en början

helt och hållet på kommunerna. Endast särskilt fattiga kommuner, vilka

icke förmådde bestrida dessa kostnader, kunde efter Kungl. Maj:ts bestäm­

mande från fall till fall erhålla statsbidrag härtill. Utvecklingen har emel­

lertid efter hand gått i den riktningen, att staten kommit att övertaga allt

större del av ifrågavarande utgifter, i vad angår de kontanta lönerna. Från

och med år 1915 har staten svarat för nio tiondelar av de till lärarna ut­

gående kontanta begynnelselönerna, varjämte hela kostnaden för ålderstill-

lägg betalats av statsmedel.

Enligt nu gällande kungörelse den 16 september 1918 (nr 760) angående

avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan av­

löning åtnjuter lärare dels viss kontant avlöning, dels ock i enlighet med

vad därom är särskilt stadgat fri bostad och bränsle eller motsvarande er­

sättning enligt ortens pris. Den kontanta avlöningen skall utgöra för ordi­

87

narie lärare vid folkskola 2,100 kronor för manlig och 1,900 kronor för

kvinnlig lärare, vartill kunna komma tre ålderstillägg, vart och ett å 300

kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig lärare. För extra ordinarie

och vikarierande folkskollärare skall den kontanta avlöningen utgöra 1,700

kronor för manlig och 1,500 kronor för kvinnlig lärare. Den kontanta av­

löningen för ordinarie lärare vid småskola ävensom för lärare vid mindre

folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tills

vidare med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, skall utgöra

1,200 kronor, vartill komma tre ålderstillägg, vart och ett å 150 kronor.

För extra ordinarie och vikarierande lärare vid småskola samt för lärare

vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit an­

ställd på viss tid eller såsom vikarie, skall avlöningen utgöra 1,000 kronor.

För manlig lärare vid småskola och vid mindre folkskola ävensom manlig

biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd före den 1 januari

1919, skall avlöningen utgå med 200 kronor utöver vad lärare, tillhörande

småskollärarkåren, i allmänhet åtnjuter. De sålunda angivna avlönings-

beloppen utgöra av Konungen och riksdagen fastställda minimilöner och

innebära icke hinder för skoldistrikt att, där förhållandena sådant föranleda,

bevilja högre avlöning.

För den stadgade avlöningen är lärare skyldig att årligen tjänstgöra åtta

månader eller 347a veckor. Pågår undervisningen mer än åtta månader

örn året, skall lärare härför erhålla särskild gottgörelse, utgörande för varje

månad minst en åttondel av den kontanta minimiavlöningen. Lärare är

dock skyldig att utan särskild ersättning fullgöra i vederbörlig ordning före­

skriven återläsning. I detta sammanhang bör ock erinras örn att lärare är

skyldig att utan särskild ersättning underkasta sig den ökade tjänstgörings­

skyldighet, som för honom kan uppkomma, därest genom beslut av Konung

och riksdag förlängning av den nu lagstadgade årliga undervisningstiden av

347s veckor varder för samtliga skoldistrikt stadgad.

Till bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor anställda

lärarpersonalens avlöning erhåller skoldistriktet enligt förutnämnda kun­

görelse bidrag av statsmedel, bestämt i förhållande till den lagstadgade

kontanta avlöningen, därvid dock skall iakttagas, att statsbidrag icke utgår

för längre undervisningstid än åtta månader örn året. Ersättning till lärare

för s. k. övertidsläsning bestrides således helt och hållet av skolkommu-

nerna. Statsbidraget utgår i allmänhet med belopp, motsvarande nio tion­

delar av grundlönen för kvinnlig lärare, samt, örn läraren är man, där­

utöver hela skillnaden mellan grundlönen för manlig och för kvinnlig lärare.

Därjämte betalar staten det eller de ålderstillägg, till vilka läraren må vara

berättigad.

Statsbidrag till vikaries avlöning är beroende av vikarieanställningens art.

För vikarie å ordinarie folkskollärartjänst och å extra ordinarie folkskol-

lärartjänst utgår statsbidraget, örn tjänsten är ledig eller om innehavaren

Kungl. Maj.is proposition Nr 174.

88

av tjänsten åtnjuter tjänstledighet, utan att statsbidrag utgår till hans avlö­

ning, med nio tiondelar av arvodet för kvinnlig vikarie å tjänsten samt,

örn vikarien är man, därutöver med hela skillnaden mellan arvodet för

manlig och kvinnlig vikarie. För vikarie å lärartjänst vid småskola, lärar­

tjänst vid mindre folkskola eller tjänst som biträdande lärare vid folkskola

utgår statsbidraget i samma fall med nio tiondelar av arvodet för vikarie

å tjänsten. Örn innehavaren av lärartjänst eller, därest tjänsten är ledig,

den, som under ledigheten uppehåller densamma, erhållit tjänstledighet på

grund av styrkt sjukdom — därvid den tjänstledige läraren skall avstå en

tredjedel av den för honom i avlöningskungörelsen stadgade kontanta be­

gynnelseavlöningen — utgår statsbidrag med belopp, som, utöver vad den

tjänstledige läraren av sin avlöning avstått, erfordras till arvode åt vikarien.

Har lärare erhållit tjänstledighet för att på grund av särskilt förordnande

eller val fullgöra offentligt uppdrag eller bestrida befattning i statens tjänst

eller tjänstgöra hos riksdagen, dess utskott eller revisorer, ankommer det

på Kungl. Maj:t att i varje särskilt fall bestämma dels vad den tjänstledige

läraren skall avstå av sina kontanta avlöningsförmåner, dels ock storleken

av statsbidraget till vikaries avlöning. Därvid skall iakttagas, att ingen

ändring sker i fråga örn det belopp, som skoldistriktet är skyldigt att till­

skjuta till den tjänstledige lärarens avlöning. Vid tjänstledighet för lärare

av annan anledning än här förut nämnts — i vilket fall den tjänstledige

läraren är berättigad att åtnjuta de honom eljest tillkommande kontanta

avlöningsförmånerna med avdrag av ett belopp, motsvarande den stadgade

kontanta avlöningen för kvinnlig vikarie å tjänsten — utgår, därest manlig

vikarie förordnas för lärare, som erhållit dylik ledighet, särskilt statsbidrag

med skillnaden mellan arvodet för manlig och kvinnlig vikarie å tjänsten.

Statsbidrag får dock ej utgå på nyssnämnda sätt, därest den ordinarie lära­

rens ledighet omfattar mer än sex veckor under ett och samma kalenderår

(redovisningsår), med mindre vederbörande folkskolinspektör vitsordat, att

statsbidrag till den tjänstledige lärarens avlöning må utan hinder av tjänst­

ledigheten utgå, eller, då folkskolinspektören icke ansett sig kunna till­

styrka statsbidrags utgående, skolöverstyrelsens medgivande erhållits.

Såsom villkor för erhållande av statsbidrag gäller bland annat, att skolan

är anordnad i enlighet med gällande föreskrifter, att undervisningen vid

skolan fortgår minst åtta månader om året, därest icke Kungl. Majit genom

särskilt beslut medgivit inskränkning i den sålunda stadgade undervisnings­

tiden eller skolöverstyrelsen i vederbörlig ordning befriat skoldistriktet från

skyldighet att uppehålla undervisningen genom vikarie, att skoldistriktet för

undervisningen tillhandahåller lämpliga lokaler samt ändamålsenliga skol-

möbler och erforderlig undervisningsmateriel, att lärarens avlöningsförmåner,

såväl den kontanta avlöningen som ock naturaförmånerna, fullt motsvara

vad i sådant avseende stadgas, samt att, örn bidrag sökes till nyinrättad

ordinarie eller extra ordinarie lärartjänst eller till lärartjänst, som förändrats

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

från extra ordinarie till ordinarie, folkskolinspektören vitsordat tjänstens

behövlighet.

2) Avlöning och statsbidrag för lärare i slöjd och hushållsgöromål. För

undervisning i slöjd och hushållsgöromål utgå särskilda arvoden enligt kun­

görelsen den 30 juni 1920 (nr 572) angående statsbidrag för undervisning

i slöjd vid folkskola, mindre folkskola eller särskild slöjdskola och kun­

görelsen den 30 juni 1920 (nr 573) angående statsbidrag för undervisning

i hushållsgöromål vid folkskola eller särskild anstalt.

Arvodet till lärare för undervisning i såväl manlig som kvinnlig slöjd

skall utgå med minst 1 krona 20 öre för varje undervisningstimme, därest

undervisningen bestrides av lärare, vilkens tjänst för beredande av pensions-

rätt åt tjänstinnehavaren är reglerad jämlikt § 5 i reglementet för statens

pensionsanstalt, och eljest med minst 1 krona för undervisningstimme.

Som bidrag till slöjdlärares avlöning utgår statsbidrag med i förra fallet

1 krona 8 öre för undervisningstimme och eljest med 90 öre för undervis­

ningstimme, dock att statsbidrag i intet fall utgår med högre belopp för

slöjdavdelning under ett kalenderår än 133 kronor 92 öre respektive lil

kronor 60 öre, motsvarande bidrag för 124 timmar. Storleken av det till

skoldistrikt för kalenderår (redovisningsår) utgående statsbidraget beräknas

i förhållande till antalet slöjdavdelningar, som vid de särskilda skolorna varit

anordnade, samt till den tid, under vilken undervisningen i varje slöjdav­

delning pågått. Slöjdavdelning skall, örn blott en avdelning av ettdera eller

vartdera slaget (gosslöjd och flickslöjd) förekommer, bestå av minst 10 elever,

dock att å det egentliga folkskolestadiet slöjdavdelning må omfatta lägst 6

deltagare, under förutsättning att den består av samtliga de detta stadium

tillhörande gossar respektive flickor, vilka prövas skäligen kunna deltaga i

slöjdundervisningen. Äro flera slöjdavdelningar av vartdera slaget inrättade,

utgår statsbidrag till så många avdelningar, som erhållas, om sammanlagda

antalet av de i respektive slöjdavdelningar deltagande lärjungar delas med

talet 15. Skulle därvid en rest på minst 10 uppkomma, må denna räknas

som en avdelning. Slöjdundervisningen skall under året omfatta minst 64

timmar och pågå minst 26 veckor med 2—6 timmar 'i veckan och högst 4

timmar om dagen. Som villkor för statsbidragets utgående gäller bland

annat, att slöjdundervisningen varit förlagd utanför den för undervisningen

i de för folkskolan obligatoriska ämnena på vederbörligt sätt fastställda

tiden, att undervisningen varit anordnad i huvudsaklig överensstämmelse

med undervisningsplanen för rikets folkskolor, samt att arvodet till läraren

utgått med minst ovan angivna timarvodesbelopp.

Lärarinna i hushållsgöromål, anställd av skoldistrikt, landsting, hushåll­

ningssällskap eller annan av Kungl. Majit godkänd organisation, skall, därest

statsbidrag utgår till hennes avlöning, i arvode erhålla minst 255 kronor

för varje skolkökskurs örn minst 34 undervisningsdagar och en daglig under­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

89

90

visningstid av i regel 5 timmar. Skulle av särskilda i författningen när­

mare angivna anledningar arvode utgå för kortare tid än den för hel kurs

bestämda, skall arvodet beräknas efter minst 7 kronor 50 öre för arbetsdag.

Förutom nu angivna löneförmåner, är lärarinna i hushållsgöromål berättigad

till fri bostad jämte nödigt bränsle eller ersättning därför samt i samman­

hang med de praktiska övningarna fri kost vid läroanstalten. Ambulerande

lärarinna äger därjämte av statsmedel åtnjuta resekostnads- och traktaments-

ersättning. Till skoldistrikt, landsting, hushållningssällskap eller annan av

Kungl. Majit för ändamålet godkänd organisation, som i egentlig folkskola

eller i särskild anstalt anordnar undervisning i hushållsgöromål, utgår stats­

bidrag till lärarinnas avlöning med belopp, motsvarande nio tiondelar av

den för kurs bestämda minimiavlöningen, således 229 kronor 50 öre för

varje kurs eller 6 kronor 75 öre för arbetsdag. Som villkor för statsbi­

dragets utgående gäller bland annat, att undervisningen är anordnad i

huvudsaklig överensstämmelse med undervisningsplanen för rikets folk­

skolor, att lärarinnans avlöningsförmåner motsvara vad i författningen är

bestämt, att skolköket är tillräckligt rymligt, i hygieniskt avseende tillfreds­

ställande och i övrigt ändamålsenligt inrättat samt utrustat med lämplig, i

förhållande till lärjungantalet tillräcklig materiel, att elevantalet i varje

kurs utgör minst 8 och högst 16 eller efter folkskolinspektörens medgivande

högst 20 samt att undervisningen ej meddelas åt andra lärjungar än flickor,

som antingen äro intagna i egentlig folkskola och vare sig där uppflyttats

till folkskolans sjätte årsklass eller uppnått 12 års ålder eller ock avslutat

sin skolgång dock att på skolöverstyrelsens beprövande må bero, örn även

gossar i visst fall skola få deltaga i undervisningen.

3) Dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring. Till här avsedda

olika kategorier av lärare utgår dyrtidstillägg av statsmedel. Grunder för

dyrtidstillägget innefattas i kungörelsen den 22 juni 1923 (nr 307) med all­

männa grunder för dyrtidstillägg åt lärare vid folk- och småskolor samt

vissa sjukvårdsanstalter, högre folkskolor, kommunala mellanskolor och vissa

småskoleseminarier med däri sedermera vidtagna ändringar. Dyrtidstillägget

beräknas å ett belopp, motsvarande det för lärare stadgade statsbidraget,

dock att dyrtidstillägg till vikarie för tjänstledig lärare alltid utgår å ett

belopp, motsvarande statsbidraget till vikarie å ledig tjänst. Å det sålunda

beräknade tilläggsunderlaget utgår dyrtidstillägget efter ett procenttal, som

motsvarar hälften av det utav Kungl. Majit fastställda talet för levnads­

kostnadsökningen efter ingången av augusti månad 1914, i förekommande

fall avjämnat till närmast lägre tal. Härutöver utgå till befattningshavare,

som vid början av det kalenderkvartal, dyrtidstillägget avser, underhåller

barn, som icke uppnått 16 års ålder, särskilt barntillägg enligt vissa i för­

fattningen angivna grunder.

Utöver här förut angivna avlöningsförmåner och dyrtidstillägg utgår jäm­

likt kungörelsen den 5 juli 1929 (nr 241) angående provisorisk avlönings-

Kungl. May.ts proposition Nr 174.

91

förbättring åt lärare vid folk- och småskolor samt vid högre folkskolor, av

statsmedel provisorisk avlöningsförbättring till lärare vid folk- och små­

skolor med belopp, som för de olika kategorierna av lärare äro bestämda

i förhållande till dyrortsgrupperingen. Jämväl till särskilda lärare i slöjd

och hushållsgöromål vid folk- och småskolor utgår provisorisk avlönings­

förbättring jämlikt kungörelsen den 5 juni 1931 (nr 191) örn provisorisk

avlöningsförbättring åt lärare i slöjd och hushållsgöromål vid folk- och små­

skolor och därmed jämförlig läroanstalt.

4) Avlöning och statsbidrag för undervisning i fortsättningsskola. För under­

visning i fortsättningsskola utgår arvode till vederbörande lärare enligt be­

stämmelserna i kungörelsen den 30 december 1932 (nr 587) örn avlöning

åt lärare vid fortsättningsskolan samt statsbidrag till sådan avlöning. I olikhet

med vad som gäller i fråga örn sättet för utgörande av folk- och småskol-

lärares avlöning utgår till lärares i fortsättningsskolan avlöning statsbidrag

med belopp, motsvarande hela det stadgade minimiarvodet. Av folkunder-

visningskommitténs betänkande framgår, att ett av skälen härtill var, att

raan ville i någon mån främja en behövlig utjämning av det kommunala

skattetrycket genom statens fullständiga övertagande av fortsättningsskol-

lärarnas avlöning.

Skolöverstyrelsens anslagsberäkningar för budgetåret 1935/1936 m. m.

I skrivelse den 31 augusti 1934 har skolöverstyrelsen gjort framställning

angående anslag till förevarande ändamål för budgetåret 1935/1936. Där­

vid har överstyrelsen i anslutning till de nya grunderna för riksstatens

uppställning föreslagit, att de nu till ovannämnda ändamål utgående an-

slagsbeloppen skulle i riksstaten under rubriken Folkskolor m. m. fördelas

mellan bland andra följande särskilda anslag, alla av förslagsanslags natur,

nämligen:

1) bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor;

2) allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet;

3) bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor

eller särskilda slöjdskolor;

4) bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folk­

skolor m. m.;

5) folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter; samt

6) bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor

vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norr­

bottens län.

Beträffande beräkningen av ifrågavarande särskilda förslagsanslag framgår

av överstyrelsens skrivelse och däröver avgivna yttranden ävensom särskilda

framställningar följande.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

92

1) Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor. Av överstyrelsens nyss­

nämnda skrivelse inhämtas ifråga örn beräkningen av förevarande anslag

följande:

Enligt den nya uppställning av riksstaten, som komme att tillämpas från

och med budgetåret 1935/1936, skulle ur nu ifrågavarande anslag utgå,

förutom de utgifter, som bestridas från det nuvarande under rubriken upp­

förda ordinarie förslagsanslaget, även utgifter till vissa andra former av

avlöning till folk- och småskollärare, vilka utgifter hittills bestritts från sär­

skilda i riksstaten uppförda anslag, nämligen dels provisorisk avlöningsför-

bättring åt lärare vid folk- och småskolor och dels särskilda lönetillägg åt

lärare i lappmarksförsamlingar med icke finsktalande befolkning samt i

Överkalix församling. Överstyrelsen föresloge därjämte, att även vissa stats­

bidrag till avlöning åt lärare vid s. k. statsfolkskolor inom rikets nordli­

gaste gränsorter, vilka bidrag nu utginge ur förslagsanslaget till folkunder­

visningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter, hädanefter måtte

komma att utgå ur nu ifrågavarande allmänna anslag till avlöning åt lärare

vid folkskolor.

a) Bidrag till grundlön och ålderstillägg åt ordinarie och tillsvidare anställda

lärare ävensom till avlöning åt extra ordinarie och vikarierande lärare. Medels­

behovet för budgetåret 1934/1935 under förslagsanslaget till avlöning av

lärare vid folkskolor hade, anför överstyrelsen, beräknats till 53,000,000

kronor, innebärande en ökning från föregående år med 300,000 kronor.

Anslaget uppfördes dock för ifrågavarande budgetår med 51,000,000 kronor.

Minskningen med 2,000,000 kronor hade helt sin grund i att det av riks­

dagen numera godkända förslaget rörande övergång till redovisningsår

(budgetår) såsom tidsenhet för vissa statsbidragsberäkningar m. m. för bud­

getåret 1934/1935 komme att medföra minskning i anslagsbehovet för detta

och ett antal andra ändamål under åttonde huvudtiteln.

Överstyrelsen lämnar följande tabellariska översikt över utgifterna och

anslagets storlek under de senaste tio åren.

Kungl. May.ts proposition Nr 174.

Kalenderår

De verkliga

utgifterna

i avrundade

tal

Ökning från

föregående

år

Budgetår

Anslaget i

riksstaten

Ökning ( +) eller

minskning (—)

från föregå­

ende år

1924.........

47,185,000

1924/1925

46,600,000

+ 3,300,000

1925.........

47,880,000

695,000

1925/1926

47,750,000

+ 1,150,000

1926.........

48,189,000

309,000

1926/1927

47,850,000

+ 100,000

1927.........

48,891,000

702,000

1927/1928

48,350,000

+

500,000

1928.........

49,667,000

776,000

1928/1929

48,500,000

+

150,000

1929.........

50,482,000

815,000

1929/1930

49,500,000

+

1,000,000

1930.........

51,296,000

814,000

1930/1931

50,200,000

+

700,000

1931.........

52,125,000

829,000

1931/1932

51,000,000

+

800,000

1932.........

52,559,000

434,000

1932/1933

51,700,000

+

700,000

1933.........

52,712,000

153,000

1933/1934

52,700,000

+

1,000,000

1934/1935

51,000,000

—

1,700,000

Såsom framginge av tabellen, uppginge den automatiska stegringen av

utgifterna under en följd av år med ett tämligen konstant belopp av 700,000

ä 800,000 kronor årligen. En vändning häri skedde från och med år 1932,

93

då stegringen i utgifterna stannade vid omkring hälften av nämnda belopp,

eller 434,000 kronor, och under år 1933 hade utgiftsökningen utgjort endast

153.000 kronor. Denna betydliga tillbakagång i utgiftsstegringen utgjorde

tydligen ett första resultat av de rationaliseringsåtgärder på folkskolans om­

råde, som under de senaste åren vidtagits.

Man torde med ledning av de ovan anförda siffrorna på goda grunder

kunna antaga, att medelsbehovet under år 1934 icke komme att överstiga

det nu kända behovet för 1933 eller 52,712,000 kronor. Detta belopp mot­

svarade i det närmaste det i riksstaten för budgetåret 1933/1934 uppförda

anslaget av 52,700,000 kronor. Örn den fortgående minskningen i utgifts­

behovet fram till budgetåret 1935/1936, försiktigt räknat, uppskattades till

500.000 kronor, skulle anslaget för sistnämnda budgetår kunna sänkas till

52.200.000 kronor.

I § 2 mom. 3 av kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760)^ angående

avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlö­

ning stadgades, att avlöningen för manlig lärare vid småskola och vid

mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folkskola, vilken

blivit anställd före den 1 januari 1919, skulle utgå med. 200 kronor utöver

vad lärare tillhörande småskollärarkåren i allmänhet åtnjöte.

Vid 1934 års riksdag väcktes motion därom, att nämnda stadgande måtte

erhålla sådan lydelse, att avlöningen för manlig lärare vid småskola och

vid mindre folkskola samt manlig biträdande lärare vid folkskola skulle

utgå med 200 kronor utöver vad lärare tillhörande småskolekåren i allmän­

het åtnjöte, oavsett tidpunkten för sådan lärares anställning. De manliga

lärare, som anställts efter den 1 januari 1919, erhölle i likhet med kvinn­

liga lärare endast en grundlön av 1,200 kronor. Men då de hade att betala

högre familjepensionsavgift, bleve inkomsten faktiskt 70 kronor lägre per

år än kvinnlig lärares inkomst i samma lönegrad.

Riksdagen fann, anför överstyrelsen, starka skäl tala för ett bifall till det

i motionen framställda yrkandet. Emellertid ansåg sig riksdagen icke kunna

utan föregående utredning tillstyrka förslaget, vadan riksdagen hemställde

om erforderlig utredning i ärendet, en utredning som borde så bedrivas,

att förslag i ämnet kunde föreläggas 1935 års riksdag. Sedermera hade

Kungl. Majit anbefallt överstyrelsen att verkställa sådan utredning.

Med anledning härav hade överstyrelsen inhämtat, att vid slutet av vår­

terminen 1933 funnes i hela riket anställda 58 manliga lärare vid småskolor

och mindre folkskolor eller såsom biträdande lärare vid folkskolor. Av

dessa hade endast 6 erhållit anställning efter den 1 januari 1919. Då vid

småskoleseminarierna under, de senare åren ingen manlig lärare utexami­

nerats och enligt gällande författningar någon sådan icke för framtiden

komme att utexamineras, torde hädanefter icke heller någon manlig små­

skollärare komma att anställas. Det gällde sålunda den nu nämnda grup­

pen av 6 personer. Överstyrelsen ville för sin del tillstyrka, att även dessa

lärare komme i åtnjutande av det särskilda lönetillägg å 200 kronor, som

avsåges i ovan anförda författningsrum. De årliga utgifterna härför komme

att bliva obetydliga, nämligen 1,200 kronor, och föranledde givetvis icke

någon ändring i det beräknade anslagsbehovet för budgetåret 1935/1936.

Under förutsättning att ur nu ifrågavarande anslag skulle utgå bidrag på

samma sätt som hittills, alltså till lärarlöner vid folk- och småskolor utom

till avlöning åt lärare vid de s. k. statsfolkskolorna i rikets nordligaste

Kungl. Maj.is proposition Nr 174.

94

gränsorter, funne sig överstyrelsen böra stanna vid ett beräknat medels­

behov under punkten a) för budgetåret 1935/1936 av ovannämnda belopp

52.200.000 kronor. Därav följde, att det i riksstaten för budgetåret 1934/

1935 upptagna anslaget å 51,000,000 kronor skulle behöva ökas med 1,200,000

kronor.

Genom kungörelsen den 31 januari 1919 (nr 79) angående avlöning åt

lärare vid statens egentliga folkskolor, mindre folkskolor och småskolor i

de finsktalande församlingarna inom Luleå stift bestämdes, att 1918 års

lönereglering för folkskolekåren, sådan denna kommit till uttryck i kungö­

relsen den 16 september 1918 (nr 760) angående avlöning åt lärare vid

folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlöning, skulle i tillämpliga

delar gälla jämväl i fråga örn de i nämnda kungörelse nr 79/1919 åsyftade

lärare. Emellertid förhölle det sig så, att hela minimiavlöningen jämlikt

kungörelsen nr 760/1918 till nu ifrågavarande lärare utgått ur det i riks­

staten uppförda särskilda anslaget till folkundervisningens befrämjande i

rikets nordligaste gränsorter. Att utgifterna för särskilda lönetillägg utöver

minimilönen åt finnbygdslärarna ävensom — då fråga vore örn statssko-

lorna - den del av den lagstadgade minimiavlöningen, som svarade mot

det eljest utgående kommunala bidraget, bestredes från sistnämnda anslag,

funne överstyrelsen ändamålsenligt. Däremot kunde överstyrelsen icke finna

något bärande skäl, varför icke den del av minimilönen, som svarade mot

de i kungörelsen 760/1918 angivna statsbidragen, borde, även när det

gällde lärarna i de s. k. statsfolkskolorna, utgå ur det allmänna förslags­

anslaget till bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor.

Överstyrelsen ville därför hemställa, att ett för nu ifrågavarande ändamål

erforderligt belopp måtte överföras från anslaget till folkundervisningens

befrämjande i rikets nordligaste gränsorter till anslaget för statsbidrag till

avlöning åt lärare vid folkskolor. Folkskolinspektörerna i de båda nordli­

gaste inspektionsområdena hade beräknat utgiftsbehovet till i avrundat tal

200.000

kronor. Då emellertid häri torde hava inräknats även den del av

grundlönen, som motsvarade det eljest utgående kommunala tillskottet (190

kronor för folkskollärare och 120 kronor för småskollärare), vilken del fort­

farande borde utgå ur det särskilda finnbygdsanslaget, torde beloppet böra

avrundas nedåt till 180,000 kronor.

Vid bifall till detta förslag borde alltså den förut beräknade summan

under denna punkt, 52,200,000 kronor, ökas med 180,000 kronor till

52.380.000 kronor.

,

b) Provisorisk avlöning sförbättring åt lärare vid folkskolor. 1934 års riks­

dag hade i riksstaten för budgetåret 1934/1935 uppfört ett extra förslags­

anslag till provisorisk avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor

med ett belopp av 5,905,000 kronor, vilket innebure en minskning i anslaget

från 6,150,000 kronor med 245,000 kronor. Denna minskning vore för­

anledd uteslutande av övergången till redovisningsår (budgetår) såsom tids­

enhet för vissa statsbidragsberäkningar m. m.

Med hänsyn till de rationaliseringsåtgärder på folkskolans område, som

nu vöre under genomförande, uppskattade överstyrelsen medelsbehovet för

ifrågavarande ändamål, vilket under de närmast föregående budgetåren be­

räknats till 6,150,000 kronor, till ett med 50,000 kronor minskat belopp

alltså till 6,100,000 kronor.

’

Av de 245,000 kronor, med vilka 1934 års riksdag av budgettekniska

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

Kungl. Mctj.is proposition Nr 174.

95

skäl minskade anslaget, skulle alltså endast 195,000 kronor behöva återföras

för budgetåret 1935/1936.

c) Särskilt lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamling ar med icke finsk­

talande befolkning samt i Överkalix församling. Förslagsanslaget för ifråga­

varande ändamål hade i riksstaten för budgetåret 1933/1934 varit uppfört

med ett belopp av 79,000 kronor. För budgetåret 1934/1935 räknades med

enahanda belopp, vilket dock på grund av beslutet om övergång till redo­

visningsår (budgetår) såsom tidsenhet för vissa statsbidragsberäkningar min­

skades med 3,000 kronor till 76,000 kronor. Med hänsyn till de pågående

rationaliseringssträvanden, vilka medförde indragning av lärartjänster, be­

räknade överstyrelsen medelsbehovet för budgetåret 1935/1936 till ett med

6,000 kronor till 70,000 kronor minskat belopp.

Anslagsbehovet förbudgetåret 1935/1936, skulle alltså uppgå till (52,380,000

+ 6,100,000 + 70,000=) 58,550,000 kronor.

På grund av vad sålunda anförts hemställde överstyrelsen, att Kungl.

Majit täcktes föreslå riksdagen, att dels i riksstaten för budgetåret 1935/

1936, med uteslutande av de särskilda anslagen under rubrikerna »proviso­

risk avlöningsförbättring åt lärare vid folk- och småskolor» samt »särskilt

lönetillägg åt lärare i lappmarksförsamlingar med icke finsktalande befolk­

ning samt i Överkalix församling», uppföra ett gemensamt förslagsanslag-

under rubriken Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor med ett belopp

av 58,550,000 kronor, dels ock medgiva, att sådan manlig lärare vid små­

skola och vid mindre folkskola ävensom manlig biträdande lärare vid folk­

skola, som blivit anställd efter utgången av år 1918, måtte från den 1 juli

1935 äga rätt att åtnjuta ett särskilt tillägg till lönen av 200 kronor för år.

Statskontoret har i utlåtande den 3 oktober 1934 förklarat sig ej vilja

motsätta sig överstyrelsens sistnämnda förslag samt anfört, att ämbetsverket

icke funnit anledning till erinran mot överstyrelsens anslagsberäkningar.

I detta sammanhang vill jag beröra efterföljande, med beräkningen av

förevarande anslag sammanhängande ärende.

Folkskollär arkår ens representantskap för lönefrågor har i en till Kungl.

Majit ingiven skrift av den 12 juni 1934 anhållit, att Kungl. Majit måtte

föreslå riksdagen dels att lärare vid folk- och småskolor för rätt till upp-

flyttning i högre lönegrad måtte kunna tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom

icke-ordinarie lärare utöver tio lästerminer, dels ock att icke-ordinarie lärare

vid folk- och småskolor, då de tjänstgjort vid nämnda skolor sammanlagt

minst tio lästerminer, måtte erhålla ett lönetillägg å 300 kronor för manlig

och 200 kronor för kvinnlig folkskollärare samt 150 kronor för småskol­

lärarinna. Som motiv för framställningen anföres under hänvisning till vid

framställningen fogade statistiska utredningar, bland annat, att de under de

allra senaste åren vidtagna rationaliseringsåtgärderna på skolans område

ytterligare försämrat de extra ordinarie lärarnas redan förut dåliga befor-

dringsutsikter. I skriften erinras, att 1934 års riksdag på grund av väckta

motioner haft tillfälle sysselsätta sig med ifrågavarande spörsmål. Stats­

utskottet hade funnit den icke-ordinarie lärarpersonalens svårigheter i be-

96

fordringshänseende behjärtansvärda och ansett visst fog föreligga för de

gjorda framställningarna, särskilt vad anginge förslaget om rätt att för upp-

flyttning i högre lönegrad få tillgodoräkna viss tjänstgöring. Utskottet hade

emellertid ansett sig förhindrat att tillstyrka bifall till de i motionerna gjorda

yrkandena av den anledningen, att framställningar av denna art enligt ut­

skottets mening borde utgå från Kungl. Maj:!

Skolöverstyrelsen har avgivit utlåtande i ärendet den 14 september 1934.

Vad angår framställningen i vad den avser medgivande av vissa lönetillägg

till ordinarie _ lärare har överstyrelsen därvid hänvisat till ett utlåtande av

överstyrelsen den 27 januari 1934 rörande en tidigare framställning av re-

presentantskapet i enahanda fråga, vilken framställning enligt Kungl. Maj :ts

beslut den 4 maj 1934 ej föranledde någon Kungl. Maj:ts åtgärd. I sist­

nämnda utlåtande har överstyrelsen — under framhållande av att det läge

i sakens natur, att det föreslagna lönetillägget skulle få rent provisorisk

karaktär -— tillstyrkt ifrågavarande förslag samt beräknat det erforderliga

anslagsbehovet till högst 198,150 kronor. Överstyrelsen tillstyrker i sitt nu

föreliggande utlåtande jämväl representantskapets förslag i vad det avser,

att lönetursberättigade lärare vid folk- och småskolor skulle kunna för rätt

till uppflyttning i högre lönegrad få tillgodoräkna sig tjänstgöring såsom

icke-ordinarie lärare utöver tio lästerminer. Kostnaderna för sistnämnda

åtgärd beräknade överstyrelsen till sammanlagt 187,400 kronor. Dessa kost­

nader komrne att fördela sig sålunda: år 1936 77,250 kronor, år 1937 29,250

kronor, år 1938 30,350 kronor, år 1939 28,250 kronor och år 1940 22,300

kronor. Härtill komme emellertid kostnaderna för ålderstillägg åt lärare,

som tillsattes efter den 1 januari 1934 och vilka kunde bliva berättigade

till ålderstillägg på grund av långvarig icke-ordinarie tjänstgöring. Med

hänsyn till gällande rekvisitionsbestämmelser ansåge skolöverstyrelsen det

icke nödvändigt att beräkna medel för sistnämnda ändamål å riksstaten för

budgetåret 1935/1936, även örn den fördelaktigare lönetursberäkningen bör­

jade tillämpas den 1 januari 1936.

Statskontoret har avgivit utlåtande i ärendet den 19 oktober 1934 och

därvid åberopat vad ämbetsverket i ett föregående utlåtande den 5 februari

1934 anfört rörande förutnämnda, av representantskapet tidigare gjorda

framställning i enahanda ärende.

I sitt nyssnämnda den 5 februari 1934 avgivna utlåtande hade statskon­

toret uttalat bland annat, att ämbetsverket på senare tid i åtskilliga fall

ställt sig välvilligt till framställningar, som avsett att mildra verkningarna

för befattningshavare på undervisningsväsendets område av vissa genomförda

organisatoriska förändringar. Frågan hade emellertid då varit örn under­

stöd åt enskilda lärarinnor vid privata skolor och folkskolor, som till följd

av sådan organisationsändring förlorat sin anställning och på grund därav

råkat i ekonomiskt trångmål. Omständigheterna hade i dylika fall under­

stundom varit så ömmande, att hjälpåtgärder från statens sida ansetts vara

på sin plats. Annorlunda vore förhållandet med avseende å de personal-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

97

grupper, som i den föreliggande framställningen avsåges. De befattnings­

havare, som det där gällde, hade icke gått förlustiga sin anställning eller

ens lidit minskning i sina innehavande löneförmåner. Vad som inträffat

vore, att de sannolikt finge sina närmaste framtidsutsikter i viss mån för­

sämrade. Men detta vore icke något för dessa fall egenartat, utan fastmera

ett förhållande, som mer eller mindre ofrånkomligt hörde samman med de

senare årens rationaliserings- och besparingsåtgärder inom både den statliga

administrationen och kommunalförvaltningen. I detta sammanhang ville

statskontoret fästa uppmärksamheten vid de kontinuerliga personalindrag­

ningar inom skilda grenar av statsförvaltningen, som kännetecknat det se­

naste årtiondets besparingsarbete. Att därigenom och genom den därmed

sammanhängande, under åratal uppehållna vakanssättningen av ordinarie

tjänster befordringsutsikterna och utkomstmöjligheterna försämrats icke minst

för den icke-ordinarie personalen syntes vara ovedersägligt, men hade icke

ansetts kunna tagas till intäkt för krav på särskild lönekompensation. På

de anförda skälen ställde sig statskontoret ytterst betänksamt gentemot varje

förslag, gående ut på särskild gottgörelse åt hela personalgrupper på den

grund, att dithörande befattningshavare till följd av vidtagna organisato­

riska åtgärder såge sina befordringsutsikter försämrade. Under alla omstän­

digheter syntes det böra uppställas som oeftergivlig förutsättning för ett

stödjande ingripande från statens sida, ej blott att den inträdda försämrin­

gen vore väsentlig och varaktig, utan ock att det klart uppvisades, att veder­

börande personalgruppers löneförhållanden vore sådana, att en stödåtgärd

över hela linjen vore verkligen motiverad. Den utredning, som i föreva­

rande fall härutinnan framlagts, kunde statskontoret icke anse tillfyllest, så

mycket mindre som det här gällde befattningshavargrupper, vilka icke vore

avlönade enligt en enhetlig lönestandard, utan där tvärtom lönerna syntes

vara i hög grad växlande. Slutligen borde vid denna frågas bedömande

icke lämnas ur sikte, att det här icke rörde befattningshavare, vilka vore

i statens egen tjänst och för vilka staten själv alltså bestämde ej blott rät­

tigheter utan ock skyldigheter. Att i nuvarande läge, innan frågan om folk­

skoleväsendets framtida ställning ännu vore avgjord, utan grundlig utred­

ning öka statens redan betydande ekonomiska åtaganden på detta område

funne sig statskontoret icke kunna tillstyrka.

Vad statskontoret i sitt ovanberörda yttrande anfört rörande representant-

skapets hemställan om beredande av särskilda lönetillägg åt ifrågavarande

icke-ordinarie lärarpersonal, ägde, anför ämbetsverket, full giltighet jämväl

beträffande det i föreliggande framställning gjorda nya yrkandet örn rätt

för nämnda lärarpersonal att för uppfattning i högre lönegrad tillgodoräkna

den tjänstgöring såsom icke-ordinarie lärare, som vederbörande haft utöver

10 lästerminer.

Då statskontoret saknade anledning frångå sin i ämnet tidigare uttalade

uppfattning, avstyrkte ämbetsverket bestämt representantskapets i nu före­

liggande framställning gjorda yrkanden.

2) Allmänt bidrag för utjämning av kostnaderna för folkskoleväsendet. Skol­

överstyrelsen har i sin förutnämnda skrivelse den 31 augusti 1934 hemställt,

att förevarande anslag måtte för nästkommande budgetår uppföras med oför­

ändrat belopp, 5,600,000 kronor.

3) Bidrag till avlöning ät lärare i slöjd vid folkskolor, mindre folkskolor

eller särskilda slöjdskolor. Av skolöverstyrelsens nyssnämnda skrivelse den 31

Bihang lill riksdagens protokoll 1935.

1 sami. Nr 174.

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

98

augusti 1934 framgår, att förevarande anslag å 1,580,000 kronor skulle vid

i övrigt oförändrade förhållanden för nästkommande budgetår behöva ökas

med det belopp, varmed anslaget av 1934 års riksdag minskades på grund

av övergången till redovisningsår, d. v. s. med 1,052,000 kronor till 2,632,000

kronor.

Överstyrelsen erinrar, att ända sedan år 1926 ur nu ifrågavarande anslag

utgått understöd jämväl till anordnande av slöjdundervisning vid skolor,

som förekomma vid vissa sjukvårdsanstalter. 1934 års riksdag medgav, att

ur samma anslag finge utgå bidrag till anordnande av slöjdundervisning

även vid vissa barnhem. Det medelsbehov, som komme att föranledas

härav, vore enligt överstyrelsens mening så obetydligt, att det icke påkallade

någon ändring i nyssnämnda anslagsbelopp.

Emellertid ifrågasätter överstyrelsen vissa ändringar i gällande restriktiva

bestämmelser angående statsbidrag till undervisning i slöjd vid folkskolor,

mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor.

Enligt dessa bestämmelser skulle statsbidrag till slöjdlärares avlöning utgå

med 90 öre för undervisningstimme i stället för 1 krona 8 öre, dock att

detta sistnämnda belopp fortfarande skulle utgå, där undervisningen bestre-

des av lärare, vilkens tjänst för beredande av pensionsrätt för innehavaren

vore reglerad jämlikt § 5 i reglementet för statens pensionsanstalt. Vidare

hade det årliga timtal, som statsunderstödd slöjdavdelning finge omfatta,

nedsatts från 136 till 124. Till följd av båda nu nämnda omständigheter

hade — med undantag av de fall, som betingades därav att statsbidraget

för undervisningstimme fortfarande utginge med 1 krona 8 öre — statsbi­

draget till slöjdavdelning för år bestämts till högst lil kronor 60 öre i stäl­

let för 146 kronor 88 öre. Slutligen finge statsbidrag icke i något fall utgå,

då slöjdavdelning omfattade mindre än 6 lärjungar.

Verkningarna av de nya statsbidragsgrunderna hade blivit mycket känn­

bara. Det hade icke varit statsmakternas mening, att de försämrade grun­

derna för utgåendet av statsbidrag till undervisning i slöjd skulle äga stadig­

varande natur. Det hade uppenbarligen förutsatts att en återgång till tidi­

gare, mera gynnsamma förhållanden borde ske, så snart det statsfinansiella

läget det kunde medgiva. Överstyrelsen funne sig böra nu framlägga för­

slag örn någon modifikation i nu gällande statsbidragsgrunder i syfte att

med en jämförelsevis begränsad anslagsökning kunna i ett par viktiga hän­

seenden stärka slöjdens ställning i folkskolan.

De nu gällande restriktionerna i fråga örn lärjungantalet i slöjdavdelning,

dels att avdelningen i varje fall måste bestå av lärjungar från folkskole-

stadiet, dels att antalet icke finge understiga 6, hade, såsom kunde förutses,

verkat i den riktningen, att barnen i ett stort antal skolor, särdeles mindre

folkskolor och folkskolor av B 3-typ, blivit alldeles uteslutna från slöjdun­

dervisning. Att särskilt flickorna icke finge deltaga i detta särskilt för hem­

men så betydelsefulla ämne måste anses såsom synnerligen betänkligt med

hänsyn till den betydelse färdighet i slöjd har för deras framtid.

Från åtskilliga håll hade gjorts framställning därom, att, då å folkskole-

stadiet icke funnes mer än ett ringa antal flickor, så att minimitalet icke

kunde fyllas, slöjdavdelningen skulle få utfyllas med gossar. Överstyrelsen

hade icke ansett sig kunna tillstyrka en dylik anordning, då den måste an­

ses innebära ett kringgående av bestämmelserna. Enligt överstyrelsens me­

ning borde en uppmjukning ske i den riktningen, när det gällde flickslöjden,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

99

att lärjungarna icke nödvändigt behövde tillhöra uteslutande det egentliga

folkskolestadiet utan kunde tillhöra både folkskole- och småskolestadiet, då

även flickor på detta senare stadium kunde med gott utbyte syssla med

vissa för dem lämpliga slöjdarter. Härigenom skulle minimiantalet 6 lättare

kunna uppnås och slöjden därigenom räddas åt ett stort antal flickor vid

de skoltyper, som det nu närmast vore fråga örn, vilka talrikast förekomme

i Norrland.

Av den utredning, som överstyrelsen tidigare verkställt, hade framgått,

att antalet flickslöjdavdelningar med högst 5 lärjungar, vilka nu av denna

anledning måst indragas på grund av mistat statsbidrag, utgjorde 600 (mot­

svarande antal gosslöjdavdelningar utgjorde endast omkring 100). Huru

många av dessa flickslöjdavdelningar, som skulle återfå statsbidraget, därest

även flickor från småskolestadiet hnge, då så erfordrades, deltaga i slöjden,

kunde icke med visshet sägas. Om man räknade med halva antalet, eller

300, skulle detta medföra en merkostnad av 33,480 kronor (kronor lil:60X

300), eller 34,560 kronor, därest, såsom överstyrelsen härnedan föresloge,

maximibidraget för slöjdavdelning höjdes till 115 kronor 20 öre.

En annan modifikation i de nuvarande statsbidragsbestämmelserna, som

överstyrelsen funne påkallad, gällde det maximiantal timmar under läsåret,

för vilket statsbidrag finge utgå. Detta sammanhängde med frågan örn den

tid, som normalt borde tillkomma ämnet under läsåret. Tidigare räknade

man med 34 veckor. Då slöjdundervisningen i regeln påginge 4 timmar i

veckan, bleve detta 136 timmar för år, och bomme då bidraget att, med

1 krona 8 öre i timmen, uppgå till ett belopp av 146 kronor 88 öre. Detta

bleve sålunda författningsenligt maximibidrag för varje slöjdavdelning. Då,

såsom förut sagts, maximibeloppet till slöjdavdelning numera satts till lil

kronor 60 öre, motsvarande statsbidrag för 124 timmar, betydde detta, att

slöjdundervisningen finge pågå högst 31 veckor under läsåret.

Överstyrelsen måste för sin del finna det synnerligen önskvärt, att under­

visningen i slöjd måtte erhålla en från 31 till 32 veckor utvidgad under­

visningstid, enär det senare veckotalet motsvarade den effektiva lästiden för

folkskolans övriga ämnen, då läsåret nominellt omfattade 344,7 veckor.

Varje slöjdavdelning skulle då erhålla 128 timmars undervisning om året.

Med ett bidrag av 90 öre i timmen skulle sålunda maximianslaget för slöjd­

avdelning och år bliva 115 kronor 20 öre, vilket utgjorde en ökning i det

nu bestämda beloppet med 3 kronor 60 öre. Merkostnaden för denna åt­

gärd beräknades till 82,028 kronor.

Utgifterna i det hela för båda de nu föreslagna förändringarna skulle så­

lunda uppgå till (34,560+82,028 =) i avrundat tal 116,000 kronor.

Vid bifall till dessa förslag skulle sålunda förevarande anslag för budget­

året 1935/1936 böra upptagas med ett belopp av (2,632,000+116,000=)

2,748,000 kronor. Överstyrelsen hemställde om förslag till riksdagen dels

örn uppförande av ifrågavarande anslag med sistnämnda belopp,

dels ock örn sådana ändringar i grunderna för utgåendet av statsbidrag

för undervisning i slöjd vid nämnda läroanstalter,

a) att, då fråga vore örn undervisning i slöjd för flickor, i det minimi­

antal lärjungar, som slöjdavdelning kunde omfatta, under förutsättning att

den bestode av samtliga de folkskolestadiet tillhörande flickor, vilka pröva­

des skäligen kunna deltaga i slöjdundervisningen, måtte få inräknas även

flickor från småskolestadiet, samt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

100

b) att den nuvarande bestämmelsen, att statsbidraget i intet fall finge

utgå med högre belopp för slöjdavdelning under ett år än 133 kronor 92

öre respektive lil kronor 60 öre, motsvarande statsbidrag för 124 timmar,

måtte ändras sålunda, att statsbidraget i intet fall finge utgå med högre

belopp för slöjdavdelning under ett år än 138 kronor 24 öre respektive

115 kronor 20 öre, motsvarande statsbidrag för 128 timmar.

Statskontoret har i utlåtande den 3 oktober 1934 yttrat sig över skolöver­

styrelsens förevarande förslag.

Därvid har ämbetsverket i fråga örn förslaget, i vad det avser minimi­

antalet lärjungar i slöjdavdelning, framhållit, att det torde ligga i sakens

natur, att undervisning i slöjd icke vore av lika stor betydelse å småskole-

stadiet som å folkskolestadiet. Att under sådana förhållanden, på sätt över­

styrelsen föreslagit, till en avdelning sammanföra flickor från folkskola och

småskola till gemensam slöjdundervisning, endast för att uppnå det före­

skrivna minimiantalet elever, vore visserligen en utväg att bereda slöjdun­

dervisning åt dem, som genom gällande bestämmelser vore utestängda där­

ifrån, men då de för anordningen anförda skälen icke vore bärande, kunde

ämbetsverket icke ansluta sig till förslaget i denna del. Vad överstyrelsen

anfört till stöd för yrkandet om ökning av det antal undervisningstimmar,

för vilket statsbidrag skulle utgå, hade statskontoret ej heller funnit över­

tygande. Ämbetsverket ifrågasatte för sin del en ytterligare beskärning av

statsunderstödet till de slöjdlärare, som för närvarande åtnjöte bidrag med

90 öre per timme, med förslagsvis 10 öre till 80 öre per timme.

Folkskollär arkår ens representantskap för lönefrågor har i en till Kungl.

Maj:t ingiven skrift av den 24 augusti 1934 anhållit, bland annat, att arvo­

det för undervisning i slöjd måtte höjas till minst de belopp, som utgingo

under budgetåret 1932/1933, ävensom att statsbidrag måtte utgå efter samma

grunder, som då voro gällande.

Till stöd för denna anhållan anföres, under erinran örn slöjdundervis­

ningens stora betydelse, i huvudsak följande.

Ifrågavarande arvode hade redan före 1933 års sänkning varit synnerligen

lågt med hänsyn till dels att slöjdundervisningen utgjorde övertidsarbete

för lärarna, dels ock att lärarna i stor utsträckning genom särskilda utbild-

ningskurser och mestadels på egen bekostnad skaffat sig erforderlig kom­

petens för denna undervisning. Sänkningen av statsbidraget hade i stor

utsträckning vållat en minskning av slöjdarvodet i kommunerna. Bestäm­

melsen om ett minimiantal av sex elever per slöjdavdelning hade verkat

rent nedbrytande på slöjdundervisningen (sammanlagt 901 slöjdavdelningar,

varav 113 för gosslöjd och 788 för flickslöjd, hade nedlagts).

I utlåtande den 18 september 1934 över denna framställning har skolöver­

styrelsen hänvisat till vad överstyrelsen i förutnämnda skrivelse den 31 au­

gusti 1934 i förevarande hänseende föreslagit samt framhållit, att ifrågava­

rande slöjdarvoden borde, så snart de finansiella förhållandena det medgåve,

höjas till de belopp, som utgingo före 1933 års arvodessänkning.

Det må här antecknas, att August Abrahamson stiftelse hos Kungl. Majit

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

101

anhållit om återgång till före 1933 års reduktioner gällande arvodes- och

statsbidragsbestämmelser i avseende å slöjdundervisningen.

4) Bidrag ' till avlöning åt lärarinnor i hushållsgöromål vid egentliga folk­

skolor m. m. Förevarande anslag bör enligt förslag av skolöverstyrelsen i dess

förutnämnda skrivelse den 31 augusti 1934 för budgetåret 1935/1936 upp­

föras med 295,000 kronor, innebärande en ökning med det belopp av

118,000 kronor, varmed 1934 års riksdag sänkte anslaget till följd av den

förutnämnda övergången till redovisningsår vid vissa statsbidragsberäk-

ningar m. m.

5) Folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. För

detta ändamål är som nämnts i riksstaten för innevarande budgetår uppfört

ett belopp av 640,000 kronor. Enligt förslag av skolöverstyrelsen i dess nyss­

nämnda skrivelse den 31 augusti 1934 bör anslaget för nästkommande

budgetår beräknas sålunda:

Anslaget borde först och främst minskas med det belopp av 180,000 kronor,

som överstyrelsen enligt vad i det föregående anförts beräknat skola hädan­

efter avföras under anslaget 1) till bidrag till avlöning åt lärare vid folk­

skolor.

Ur förevarande anslag till folkundervisningens befrämjande i rikets nord­

ligaste gränsorter utginge nu dels till stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor

statsbidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor

vid stiftelsens arbetsstugor i rikets nordligaste gränsorter, dels ock statsbidrag

till avlöning åt föreståndarinnan vid arbetsstugan (numera benämnd skol­

hemmet) i Vittangi inom Jukkasjärvi skoldistrikt. Inalles uppgingo enligt

skolöverstyrelsens beräkningar nyssnämnda statsbidrag under budgetåret 1933/

1934 till omkring 36,700 kronor. Överstyrelsen föresloge nu, att nyssnämnda

utgifter i fortsättningen borde bestridas ur anslaget till avlönande av före­

ståndarinna och biträdande föreståndarinna vid skolhem eller arbetsstugor

inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, dock ej rikets nord­

ligaste gränsorter, vilket med hänsyn härtill borde givas förutnämnda ändrade

benämning »bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande före­

ståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län». Förevarande anslag till folkundervisningens befräm­

jande i rikets nordligaste gränsorter borde alltså enligt överstyrelsens förslag

minskas med sagda belopp.

Överstyrelsen erinrar vidare, att ur sistnämnda anslag under budgetåret

1933/1934 anvisats dels 72,000 kronor till bidrag till vissa skoldistrikt i

Norrbottens norra och Tornedalens inspektionsområden för inackordering vid

skola av skolpliktiga barn, dels ock understöd till stiftelsen Norrbottens läns

arbetsstugor med för läsår räknat 200 kronor för varje i stiftelsens arbets­

stugor till ständigt underhåll och skolundervisning mottaget skolpliktigt

barn av vissa bofasta svensk-, finsk- eller lapsktalande föräldrar, vilka under­

stöd beräknades uppgå till inalles 124,000 kronor. Överstyrelsen föresloge,

att sistberörda båda belopp måtte överflyttas från förevarande anslag till

anslaget till bidrag till inackordering av skolbarn i skolhem, arbetsstugor

eller enskilda hem, dock endast under förutsättning att sistnämnda anslag

antingen bleve förslagsanslag eller ock höjdes, så att bidragen för nu ifråga­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

varande ändamål icke behövde minskas i konkurrensen med anspråk från

andra håll.

Vid bifall till skolöverstyrelsens förslag skulle sålunda förevarande anslag

till folkundervisningens befrämjande i rikets nordligaste gränsorter för näst­

kommande budgetår uppföras med ett belopp av (640,000—180,000—36,700

—72,000—124,000=) i avrundat tal 230,000 kronor.

6) Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och biträdande föreståndarinnor

vid skolhem och arbetsstugor inom Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län.

Till bidrag till avlönande av föreståndarinna och biträdande förestånda­

rinna för skolhem eller arbetsstuga inom Jämtlands, Västerbottens och

Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter, utgår som nämnts

under innevarande budgetår ett ordinarie förslagsanslag av 21,000 kronor.

Utgifterna till de ändamål, som nu bestridas ur anslaget, beräknar skolöver­

styrelsen i nyssnämnda skrivelse den 31 augusti 1934 — under erinran att

anslaget av 1934 års riksdag sänktes med 14,000 kronor till sitt nuvarande

belopp på grund av övergången till redovisningsår såsom tidsenhet för vissa

statsbidragsberäkningar m. m. — för budgetåret 1935/1936 till 61,752 kronor.

Under anslaget bör emellertid härutöver enligt skolöverstyrelsens förslag,

såsom i det föregående berörts, beräknas medel till avlönande av förestånda­

rinnor och biträdande föreståndarinnor vid vissa arbetsstugor i rikets nord­

ligaste gränsorter, som ägas av stiftelsen Norrbottens läns arbetsstugor, samt

till avlönande av föreståndarinnan vid arbetsstugan (skolhemmet) i Vittangi,

till vilka ändamål under budgetåret 1933/1934 som nämnts utgick ett belopp

av sammanlagt omkring 36,700 kronor ur anslaget till folkundervisningens

befrämjande i rikets nordligaste gränsorter. För de båda sistnämnda ända­

målen beräknar överstyrelsen under nästkommande budgetår ett belopp av

41,878 kronor vara erforderligt.

Förevarande anslag, som på grund av sistnämnda överflyttningar skulle

erhålla den ovan angivna ändrade benämningen, skulle sålunda för näst­

kommande budgetår enligt överstyrelsens förslag uppföras med ett från

(61,752 + 41,878=) 103,630 kronor nedåt till 100,000 kronor avrundat belopp.

Statskontoret har i utlåtande den 1 oktober 1934 förklarat sig icke hava

något att erinra mot överstyrelsens förevarande förslag.

Skoldistriktens utgifter för lärarpersonalens avlöning.

Skoldistriktens kostnader för lärarnas kontanta minimiavlöning utgöra

enligt ovan omförmälda bestämmelser 190 kronor för varje ordinarie folk­

skollärare, 150 kronor för varje extra ordinarie folkskollärare, 120 kronor

för varje ordinarie småskollärare, lärare vid mindre folkskola och biträdande

lärare vid folkskola med anställning tills vidare samt 100 kronor för varje

extra ordinarie småskollärare, lärare vid mindre folkskola och biträdande

lärare vid folkskola med anställning på viss tid.

102

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

103

Med utgångspunkt från antalet lärare av olika kategorier år 1928 har

skatteutjämningsberedningen uppskattat totalbeloppet av kommunernas ut­

gifter för lärarnas grundlöner till i runt tal 4,a millioner Jcronor årligen.

Härutöver utgå på åtskilliga håll, företrädesvis i städerna, kommunala

lönetillägg. Enligt skatteutjämningsberedningen uppgingo kostnaderna för

dylika tillägg i städerna år 1930 till sammanlagt i runt tal 3,7 millioner

kronor.

Till nu angivna utgifter komma så kostnaderna för tillhandahållande av

tjänstebostäder eller bostadsersättningar samt på vissa håll, särskilt i städerna,

kommunala pensionstillägg.

Enligt skatteutjämningsberedningen kan kommunernas andel för avlönande

av lärare i slöjd och hushållsgöromål — uppgiften avser år 1928 upp­

skattas till omkring 0,5 miljon kronor.

Skatteutjämningsberedningens principförslag.

Skatteutjämningsberedningen har i sitt betänkande intagit den ståndpunk­

ten, att kostnaderna för lärarpersonalens avlöning böra i princip helt över­

tagas av staten. Staten skulle sålunda även sörja för tillhandahållandet av

erforderliga tjänstebostäder. Som en konsekvens härav borde enligt bered­

ningens förslag följa vissa ändringar i gällande bestämmelser rörande natura­

förmåner. Det kunde näppeligen vara erforderligt att bibehålla de nuva­

rande detaljerade föreskrifterna i gällande boställsordning, vilka tillkommit

väsentligen för att utgöra en garanti mot att skoldistrikten eftersatte sina

skyldigheter mot lärarna. Beredningen har icke ingått i någon närmare

utredning av de med kostnadsöverflyttningen sammanhängande lönetekniska

spörsmålen. Beredningen har ansett någon ändring i skoldistriktens befogen­

het att tillhandahålla lärare kommunala lönetillägg icke böra ifrågasättas i

samband med kostnadsöverflyttningen. Under erinran om 1928 års löne-

kommittés i dess år 1930 avgivna betänkande framlagda löneregleringsför-

slag, enligt vilket lärarpersonalen skulle inordnas i det för den statliga för­

valtningspersonalen gällande lönesystemet, har emellertid beredningen uttalat

sin anslutning till den av lönekommittén uttryckta åsikten, att en ound­

gänglig förutsättning för det av kommittén föreslagna lönesystemets till-

lämpning borde vara, att uttryckligt förbud stadgades för kommunal sam­

fällighet eller myndighet att till lärare lämna särskilt tillägg till den i för­

fattningen bestämda lönen.

Foikskoiesakkunnigas förslag.

Vad först angår frågan örn naturaförmånerna erinra de sakkunniga, att

de vid behandlingen av spörsmålet om statsbidrag till skolbyggnader intagit

den ståndpunkten att kommunerna fortfarande borde svara för dessa för­

måner oell att lättnad i kommunernas utgifter för desamma borde beredas

genom särskilda statsbidrag, s. k. tjänstebostadsbidrag samt vidare betonat,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

104

att anordningen borde betecknas som ett provisorium, till dess att frågan

örn lönereglering för lärarkåren vunne sin lösning.

Efter en redogörelse för vissa till de sakkunniga remitterade framställ­

ningar angående revision av gällande boställsordning för lärare vid folk-

och småskolor framhålla de sakkunniga därefter bland annat, att — då bo-

ställsordningen uteslutande hade till uppgift att reglera lärarnas lönerättsliga

ställning de framförda önskemålen borde företagas till prövning i sam­

band med nyssnämnda lönereglering.

Ifråga örn de kontanta löneförmånerna framhålles, att -— om hänsyn toges

även till det sedan några år av statsmedel med 200 kronor för varje lärar-

avdelning utgående bidraget för utjämning av skoldistriktens kostnader för

folkskoleväsendet — staten kunde sägas hava i verkligheten i det närmaste

övertagit de kontanta minimiavlöningarna för den obligatoriska undervis­

ningen.

En fullständig överflyttning till staten av kostnaderna för sistnämnda av­

löningar torde följaktligen enligt de sakkunnigas mening få betraktas som

en naturlig och nära till hands liggande konsekvens av den hittillsvarande

utvecklingen. Ur skatteutjämningssynpunkt vore givetvis en dylik kost-

nadsförflyttning en fördel, även om verkningarna av densamma för de sär­

skilda, kommunerna till följd av deras ringa bidrag till nuvarande minimi-

avlöningar måhända icke bleve så påtagliga. Uppenbart vore, att statens

övertagande av hela minimiavlöningen dessutom bomme att bidraga till

förenkling vid tillämpningen av avlöningsbestämmelserna och vid rekvisi-

tionsförfarandet. De sakkunniga ansåge sig därför i likhet med skatteut-

jämningsberedningen böra förorda, att staten övertoge hela kostnaden för

den kontanta minimiavlöningen till lärare vid folk- och småskolor.

Ett sådant övertagande avsåges icke skola medföra någon ändring i lärar­

nas ställning såsom kommunalt anställda. Skoldistrikten borde alltjämt

vara att betrakta såsom huvudmän i förhållande till lärarna med skyldighet

att ombesörja deras anställande och att gentemot dem ansvara för lönens

utbetalning. Skillnaden bleve endast den, att statens bidrag till lönen hädan­

efter komme att omfatta hela den kontanta minimiavlöningen, under det

att distrikten allenast hade att fullgöra naturaprestationerna. En annan sak

vöre, att i samband med den utvidgade statliga bidragsskyldigheten statens

inflytande på lärartillsättningarna och dispositionen av lärarkrafterna borde

ökas.

Så länge lärarna vore att betrakta som anställda i kommunens tjänst,

syntes det böra vara kommunerna obetaget att, såsom nu, tillerkänna lärarna

tillägg till de författningsenliga lönerna, men å andra sidan borde staten

icke ikläda sig någon del av kostnaderna för desamma. Vid en blivande

ny lönereglering för lärarpersonalen torde tidpunkten vara inne, att till av­

görande upptaga frågan örn de kommunala lönetilläggens vara eller icke vara.

De sakkunniga anse, att gällande villkor för statsbidrag till lärarnas avlö­

nande kunna på ett undantag när bibehållas i huvudsak oförändrade. Undan­

taget avser den nuvarande föreskriften att som villkor för statsbidrag skall

gälla, att skolan är anordnad i enlighet med gällande föreskrifter.

Kungl. Maj\ts proposition Nr 174.

105

Villkoret -vöre alltså, framhålla de sakkunniga, knutet till en viss skol­

anläggning, varav följde, att om skolväsendet i övrigt inom distriktet vore

behäftat med kanske högst betänkliga brister, bidrag i allt fall måste utbe­

talas, såvitt anginge den ifrågavarande skolan. Enligt de sakkunnigas

mening vore detta icke tillfredsställande. Det vore nämligen ingalunda

otänkbart, att den ekonomiska risken för ett skoldistrikt av att åsidosätta

gällande föreskrifter i avseende å skolväsendets anordning vid en viss skola

tedde sig alltför ringa för att verka som ett tillräckligt kraftigt incitament

till rättelse. Med de ökade ekonomiska förpliktelserna för staten borde följa

möjlighet för staten att vägra statsbidrag för viss skola även på den grund,

att missförhållanden vore tillfinnandes med avseende å annan eller andra

skolor inom distriktet. Först då kunde staten sägas äga ett fullt effektivt

medel att åvägabringa rättelser i fråga om skolväsendets anordning inom

ett distrikt, i det att staten då kunde för den händelse ett skoldistrikt i

fråga örn en skola åsidosatte gällande bestämmelser, helt fråntaga distriktet

statsbidrag till dess skolväsende, såvitt anginge avlöningsmedel. Detta borde

kunna ske icke endast när åsidosättandet avser en eller annan skolas orga­

nisation, utan även när bristfällighet vidlådde t. ex. utrustningen med skol-

möbler eller inventarier eller överhuvudtaget överträdelse eller underlåtenhet

förelåge i fråga örn skolväsendets skötsel. För vinnande av detta syfte

torde ifrågavarande statsbidragsvillkor böra erhålla den formuleringen, att

distriktets skolväsende skulle vara anordnat i enlighet med gällande före­

skrifter. De sakkunniga förutsatte, att en kraftåtgärd av nu antydd inne­

börd icke tillgrepes för andra fall, än där uppenbar tredska eller allvarlig

vanskötsel vore förhanden.

De sakkunniga komma därefter in på frågan, om staten även skulle över­

taga de skoldistrikten nu åvilande utgifterna för övertidsläsning. De uttala

betänkligheter mot en generell kostnadsöverflyttning i detta fall, framhålla,

att, objektivt sett, icke alltid lika starka skäl motiverat tillkomsten av

övertidsläsning men hålla före, att en sådan kostnadsöverflyttning kunde

vara motiverad i de fall, då undervisningstiden utsträckts för att förstärka

en svag skolform. Då emellertid denna fråga finge särskild betydelse vid

genomförandet i större utsträckning av ett sjunde skolår, ville de sakkun­

niga icke nu framställa förslag i ämnet utan ämnade återkomma till frågan

i sitt blivande betänkande örn det sjunde skolåret.

En naturlig konsekvens av statens övertagande av kostnaderna för lärar-

avlöningarna i allmänhet vore enligt de sakkunnigas mening, att staten även

övertoge de delar av miniiniavlöningen till lärare i slöjd och hushållsgöromål,

för vilket kommunerna nu svarade. De sakkunniga framlägga förslag i över­

ensstämmelse härmed.

Frågan om statens övertagande av kostnaderna för arvoden åt Överlärare

upptages därefter till behandling.

Jag vill, innan jag redogör för de sakkunnigas förslag i nämnda hän­

seende, erinra örn författningsbestämmelserna på området.

Jämlikt folkskolestadgan äger skolrådet (folkskolestyrelsen), där skolväsen­

dets omfattning eller förhållanden i övrigt inom distriktet göra det behövligt,

åt särskild person uppdraga att närmast under skolrådet utöva ledningen

Kungl. Majlis proposition Nr 174.

106

och tillsynen över distriktens skolor eller vissa av dessa. Dylik ledare kan

erhålla anställning antingen som kommunal folkskolinspektör eller, örn

rådande förhållanden anses påkalla, att ledaren av skolväsendet tillika tjänst­

gör som lärare vid skola inom distriktet, som Överlärare. Ytterligare erfor­

derligt antal Överlärare kan av skolrådet utses till biträde vid ledning och

tillsyn av skolväsendet. Förutsättningen för anställande av kommunal in­

spektör eller Överlärare är emellertid, att kommunen beviljar erforderliga

medel till inspektörens eller överlärarens arvoden. De skyldigheter, som

åligga dylik inspektör eller Överlärare, skola angivas i särskild instruktion,

vilken för att bliva gällande skall fastställas av överstyrelsen. Befattningar

av detta slag tillsättas av den lokala skolstyrelsen, men ansökningshandlin­

garna granskas av skolöverstyrelsen, som har att avgiva yttrande angående

de sökandes lämplighet för befattningen, och endast den, som av översty­

relsen förklarats lämplig, kan erhålla förordnande såsom Överlärare. I de

fall, då befattningen enligt skoldistriktets reglemente är bunden vid ordinarie

lärartjänst inom distriktet, behöver ledigförklarande icke ske; eljest skall

tillsättning ske efter kungörande av ledigheten. Förordnande för kommunal

folkskolinspektör eller Överlärare meddelas för viss tid; dock kan under

vissa förutsättningar här ifrågavarande befattningshavare givas en fastare

anställning.

För utövande av tillsynen över den dagliga ordningen vid särskilt skol­

hus eller särskild skola, där två eller flera lärare tjänstgöra, ävensom för

fullgörande av andra i skoldistriktets reglemente närmare angivna uppgifter

i fråga örn skolarbetets yttre anordning äger vidare skolråd eller skolstyrelse

att såsom biträde åt folkskolinspektören eller överläraren bland de i skol­

huset eller skolan tjänstgörande lärarna utse särskild tillsyningslärare. Jäm­

väl i fråga om tillsyningslärare ankommer det på kommunen att ensam

bestrida för tillsyningsuppdraget eventuellt utgående ersättning.

Till belysande av i vilken omfattning Överlärare redan finnas anställda

i skoldistrikten lämna de sakkunniga vissa statistiska uppgifter, varav framgår,

att kommunala folkskolinspektörer år 1929 vore anställda till ett antal av

32 inom 31 skoldistrikt. Av dessa skoldistrikt tillhörde 28 städerna och 3

landsbygden. Överlärare i egentlig mening med av skolöverstyrelsen fast­

ställd instruktion funnes samma år anställda till ett antal av 189, vilka

fördelade sig på 186 skoldistrikt. Av dessa senare vore 68 städer och 118

tillhörde landsbygden. Det särskilda överlärararvodet varierade mellan 100

kronor och 3,000 kronor.

I vissa fall åtnjöte överlärarna åld ersd Hägg, extra bostadsförmåner och

dyrtidstillägg ävensom ersättning för resekostnader och expenser. De sak­

kunniga meddela även vissa uppgifter angående antalet läraravdelningar

per Överlärare samt rörande antalet undervisningstimmar för Överlärare.

I åtskilliga skoldistrikt förekomma ett växlande antal tillsynings(över)lä-

rare, vilka i varje fall åtnjöte särskilda arvoden med varierande belopp.

De sakkunniga erinra örn vissa tidigare framställningar från skolöversty­

relsen och styrelsen för Sveriges överlärarförbund angående statsbidrag till

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

avlöning åt Överlärare vid folkskolor m. m. samt anföra därefter i stort sett

följande:

Enligt de sakkunnigas mening vore önskemålet om statligt bidrag till be­

stridande av kostnaderna för den lokala skolledarinstitutionen värt beaktande.

I äldre tider med ett relativt ringa antal skolor och lärarkrafter och med

jämförelsevis enkla krav i fråga örn skolornas utrustning och undervisnin­

gens beskaffenhet ställde folkskoleväsendets administrering icke så stora krav

på dess ledare. I flertalet skoldistrikt kunde då prästerna såsom självskrivna

ordförande i de lokala skolstyrelserna på ett tillfredsställande sätt fullgöra

funktionen såsom skolväsendets styresmän och nedlade för övrigt på denna

uppgift i mångtaliga fall ett ytterst värdefullt arbete. Senare tillkom den

statliga folkskolinspektionen, vilken nödvändiggjordes såväl av de stegrade

kraven på en förbättrad undervisning som av behovet för staten att i och

med dess ökade deltagande i kostnaderna för folkskolan kunna på ett verk­

samt sätt öva kontroll och tillsyn över statsanslagens användning. Med den

utveckling, folkskoleväsendet numera nått i såväl inre som yttre avseende,

hade uppgiften för den lokala skolstyrelsen avsevärt försvårats, särskilt i

skoldistrikt med ett större antal skolor och läraravdelningar. Förutom att

den rent pedagogiska sidan av denna uppgift krävde speciella förutsättnin­

gar i långt högre grad än tidigare, ställde det alltmera ökade och kompli­

cerade administrativa arbetet stora fordringar på den lokala skolledningen.

Härtill hade icke minst bidragit de senare årens strävanden mot vad man

kallat folkskoleväsendets rationalisering. Skolstyrelserna ställdes här inför

problem, vilkas bemästrande — även med den hjälp, statens folkskolinspek­

törer kunde och vore skyldiga att lämna — toge mycken tid och arbete i

anspråk och som endast med svårighet kunde föras till en gynnsam lösning

utan ingående kännedom örn distriktsorganisationens detaljer, förbunden

med översikt över denna organisation såsom en helhet betraktad. Det kunde

heller icke förnekas, att avskaffandet av prästernas självskrivenhet såsom

skolstyrelsernas ordförande i samband med folkskoleväsendets kommunali-

sering på sina håll kommit nu antydda svårigheter att framträda med större

skärpa, därigenom att icke alltid lämplig ersättare på ordförandeplatsen stått

till buds.

Av ovan anförda skäl hade det för många skoldistrikt framstått såsom

ett ofrånkomligt behov att överlämna den närmaste ledningen av och till­

synen över skolväsendet åt särskilda personer. Då denna anordning till-

komme i syfte att befrämja skolans bästa och vore ägnad att underlätta

genomförandet av en rationell skolorganisation samt innebure ökade garan­

tier för att de av staten till distriktets förfogande ställda anslagsmedlen

komme till sin rätta användning, syntes det, principiellt sett, befogat, att

staten, där ett verkligt behov av anordningen prövades föreligga, lämnade

bidrag till kostnaderna härför. Det borde i detta sammanhang erinras om

att i fråga om andra slag av skolor staten i stor utsträckning vidtagit åt­

gärder för tillgodoseende av effektiv lokal tillsyn och ledning. För att taga

endast ett exempel hade varje högre folkskola, även med det obetydligaste

elevantal, sin rektor, till vars avlönande staten bidroge, under det att intet

härutinnan från statens sida åtgjorts beträffande folkskoleväsendet, huru vitt­

omfattande och svåradministrerat ett skoldistrikt än måtte vara. Man kunde

invända, att staten bekostade folkskolinspektionen, men denna hade ju en

annan funktion än den här avsedda. Dess uppgift vore att bevaka de stat­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

107

108

liga intressena, och för övrigt kunde folkskolinspektörerna, med de många

skoldistrikt, de hade att övervaka, endast jämförelsevis sällan besöka varje

särskild skola och läraravdelning. Under sådana förhållanden vore det givet­

vis omöjligt för dem att utöva någon mera fortlöpande lokal tillsyn och

ledning i administrativt och pedagogiskt hänseende. Att behov av särskild

sådan ledning mångenstädes förelåge, torde väl redan framgå av det fak­

tum, att överlärartjänster på kommunernas bekostnad inrättats i ett stort

antal skoldistrikt. Behovet av Överlärare framträdde starkast i skoldistrikt

med ett stort antal läraravdelningar. Men även i mindre skoldistrikt med

ett flertal lärare, där dessa ofta hade sin verksamhet på vitt skilda ställen,

kunde behov av Överlärare göra sig gällande. I en hel del fall hade eko­

nomiska skäl hindrat införande av överlärarinstitutionen, oaktat behov därav

otvivelaktigt förelegat. De sakkunniga tänkte därvid närmast på vissa norr­

ländska skoldistrikt av betydande utsträckning, i fråga örn vilka år efter år

framställningar gjorts örn statsbidrag till avlönande av Överlärare, då sådant

bidrag med hänsyn till distriktens svaga ekonomi ansetts såsom en ofrån­

komlig förutsättning för åvägabringande av den för distriktens skötsel nö­

diga ledningen genom inrättande av överlärartjänster.

De sakkunniga ville på ovan anförda grunder förorda, att staten i viss

utsträckning lämnade understöd för bestridande av kostnaderna för de lo­

kala skolledarnas avlönande. I fråga örn formerna för detta understöd fram­

går av betänkandet följande.

Då det här gällde en verksamhet, för vilken statsunderstöd hittills icke

utgått, syntes det de sakkunniga lämpligast att, på sätt jämväl skolöversty­

relsen på sin tid föreslagit, frågan, huruvida statsunderstöd borde utgå,

första gången underkastades prövning av Kungl. Maj:t för varje särskilt

fall. Däremot torde det icke vara erforderligt, att Kungl. Majit sedermera

årligen prövade behovet av statsbidrag. Hade Kungl. Majit en gång med­

givit statsbidrags utgående, torde sedermera sådant bidrag böra utgå auto­

matiskt efter rekvisition av skoldistriktet.

Vid prövningen av frågan, huruvida statsunderstöd skulle utgå, borde hän­

syn tagas först och främst till skolväsendets omfattning och beskaffenhet

i övrigt samt det härav betingade behovet av Överlärare. Då det här gällde

en icke obligatorisk anordning, syntes vidare berättigat att vid prövningen

fästa ett visst avseende vid kommunens ekonomiska ställning. Ett förhål­

lande, som även borde beaktas vid nämnda prövning, vore den inverkan

på lärarantalet, som anställandet av Överlärare kunde medföra. Som regel

gällde, att överlärarna samtidigt tjänstgjorde som folkskollärare. Deras

tjänstgöring i sistnämnda hänseende vore emellertid mycket olika i olika

distrikt. I vissa fall vore sålunda tjänstgöringsskyldigheten inskränkt till

ett fåtal timmar, medan i andra distrikt överläraren hade ända till full

tjänstgöring som folkskollärare. I de förra fallen kunde det inträffa, att

inrättandet av överlärartjänst medförde sådan inskränkning i befattnings­

havarens undervisningstid som folkskollärare, att en ny lärarkraft måste

anställas. Därmed följde då, att staten finge vidkännas kostnaden för den

nya lärarkraften. En inskränkning av tiden för undervisningsskyldigheten

behövde emellertid icke alltid medföra inrättande av en ny lärartjänst. I

många fall torde förutsättningar finnas att på andra lärare fördela det antal

undervisningstimmar, varmed överlärarens tjänstgöring minskats. Lämpligt

syntes vara, att Kungl. Majits beslut i hithörande ärenden så avfattades,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

109

att, där överläraren hade sig ålagd undervisningsskyldighet, av beslutet

framginge, vilket minimiantal undervisningstimmar förutsattes för statsbi­

dragets utgående.

Såsom förut nämnts, vore de kommunala skolledartjänsterna av två slag,

dels folkskolinspektörsbefattningar, dels ock överlärarbefattningar. Enligt

de sakkunnigas mening borde statsbidrag åtminstone tills vidare icke utgå

för andra skolledarbefattningar än sådana, med vilka vore förenad skyldig­

het att bestrida undervisning. Vidare syntes de sakkunniga den begräns­

ningen böra göras, att ett och samma skoldistrikt icke finge åtnjuta bidrag

för mer än en skolledartjänst.

Ehuru en prövning av frågan örn statsunderstöd till överlärartjänst borde

ske från fall till fall, torde det dock vara önskligt, att vissa normer upp-

droges för bestämmandet av bidragets storlek. De sakkunniga hade ansett,

att statens bidrag lämpligen borde kunna fixeras till högst hälften av det

för befattningen bestämda arvodet, dock att bidraget i intet fall måtte utgå

med mera än 1,000 kronor för år.

De sakkunniga framlägga därefter förslag i fråga om det administrativa

förfarandet vid ansökning om och beviljande av statsbidrag (sid. 101 102

i betänkandet).

Tillräckliga skäl för staten att ekonomiskt understödja kommunala tillsy-

ningslärare hade de sakkunniga icke ansett föreligga.

De sakkunniga övergå därefter till frågorna örn utvidgningen av det stat­

liga inflytandet på folkskoleväsendet samt göra början med frågan örn inrät­

tande av nya lärartjänster.

De bestämmelser, som reglera inrättandet och bibehållandet av lärartjänster

inom folkskoleväsendet, innehålla väsentligen följande.

Enligt § 2 i folkskolestadgan, sådan denna lyder enligt kungörelsen den

30 december 1932 (nr 582), skola vid varje skoldistrikts skolor vara inrättade

ordinarie lärartjänster till det antal, som kan anses motsvara det stadigva­

rande behovet av lärarkrafter. Till varje folkskola eller småskola skall vara

förlagd minst en ordinarie lärartjänst, därest icke skolöverstyrelsen på fram­

ställning av vederbörande skolråd (folkskolestyrelse) med hänsyn till skolans

tillfälliga natur eller förestående omorganisation av distriktets skolväsen

medgiver undantag. Utöver det antal ordinarie lärare, som här förut sagts,

skola till det antal, som prövas nödigt, anställas extra ordinarie lärare eller

ock, då fråga är om folkskola, biträdande lärare. Extra ordinarie lärare bör

anställas i det fall, att växling i lärjungeantalet, förestående omorganisation

av distriktets skolväsen eller annan anledning gör sådant erforderligt, och

skall i varje fall anledningen angivas i skolrådets protokoll. Skolrådet åligger

att årligen före läsårets slut pröva, huruvida skälig anledning fortfarande

förefinnes, att befattning uppehälles med extra ordinarie lärare.

För att statsbidrag skall kunna erhållas till nyinrättad ordinarie eller

extra ordinarie lärartjänst eller till lärartjänst, som förändrats från extra

ordinarie till ordinarie, fordras enligt § 18 h) i kungörelsen den 16 septem­

ber 1918 (nr 760), sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelsen

Kungl. Majts proposition Nr 174.

den 30 december 1932 (nr 583), att folkskolinspektören vitsordat tjänstens

behövlighet.

Med här återgivna stadganden böra sammanställas bestämmelserna i § 19

i folkskolestadgan, sådan denna paragraf lyder enligt ovannämnda kungö­

relse den 30 december 1932 (nr 582). I berörda paragraf föreskrives, att,

då ordinarie lärartjänst vid distriktets skolor eller ock befattning med an­

ställning tills vidare som biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid

mindre folkskola blir ledig, skolrådet skall taga under övervägande, huru­

vida tjänsten bör återbesättas, förändras till extra ordinarie eller till befatt­

ning med anställning på viss tid eller ock indragas; jämväl skall tagas under

övervägande, huruvida den lediga tjänsten bör återbesättas genom förflytt­

ning av lärare. Innan skolrådet fattar beslut i frågan, skall yttrande in­

hämtas från statens vederbörande folkskolinspektör. Äro skolrådet och folk­

skolinspektören ense, har skolrådet att omedelbart vidtaga erforderliga åt­

gärder, varvid först reglementsändring, där så kräves, i stadgad ordning

skall vidtagas. Kunna skolrådet och folkskolinspektören icke enas, skall

ärendet underställas skolöverstyrelsen eller, därest ändring av reglementet

erfordras, vederbörande domkapitels avgörande.

De sakkunniga anföra nu rörande ifrågavarande spörsmål bland annat

följande:

Ehuru genom 1932 och 1933 års författningsändringar statens kontroll

över lärartjänsternas antal avsevärt förstärkts, funne de sakkunniga det er­

forderligt, att den av dem föreslagna utvidgningen av statens deltagande i

kostnaderna^ för folkskoleväsendet förknippades med ökat inflytande för

staten i fråga örn folk- och småskollärartjänsters inrättande. Staten, som

genom övertagande av totalkostnaderna för de kontanta minimilönerna och

genom tjänstebostadsbidragen komme att påtaga sig den övervägande delen

av utgifterna för lärarnas avlönande, borde erhålla största möjliga garantier

mot att genom kommunernas eller underordnade myndigheters åtgöranden

nya tjänster inrättades, vilka komme lönekostnaderna att växa utan att vara

av behovet oundgängligen påkallade. Kommunernas minskade rörelsefrihet

kompenserades av minskningen i deras ekonomiska ansvar.

De sakkunniga avvisa på grund av de därmed förknippade praktiska

svårigheterna ett av skatteutjämningsberedningen framlagt förslag, innebä­

rande att frågan örn antalet lärartjänster i riket årligen skulle underställas

Kungl. Maj:ts och riksdagens prövning.

I likhet med skatteutjämningsberedningen ansåge emellertid de sakkun­

niga, att ny ordinarie tjänst — varmed de sakkunniga i detta sammanhang

jämställde tills vidare anställda lärare vid mindre folkskola och biträdande

lärare vid folkskola — icke borde få inrättas utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Varje ny sådan tjänst betydde en icke obetydlig merutgift för staten under

ett oberäkneligt antal år framåt, och det borde fördenskull ligga i Kungl.

Maj:ts hand att bestämma, huruvida staten kunde och borde påtaga sig

denna merutgift.. Med berörda anordning komme visserligen att följa en

viss tidsutdräkt, innan fråga örn ny lärartjänsts inrättande avgjordes, men

olägenheterna härav torde kunna undvikas genom att framställning i ämnet

gjordes i god tid. Stöde tjänstens inrättande i samband med reglemente­

110

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

lil

ändring, borde reglementsfrågan först avgöras. Avsloge sedermera Kungl.

Majit framställning om tjänstens inrättande, finge reglementsfrågan upptagas

till förnyad prövning. Det kunde invändas, att behovet av ny tjänst ofta

icke kunde förutses i så god tid, att Kungl. Majits tillstånd hunne inhämtas,

innan den nye läraren skulle träda i funktion, men i dylika fall finge di­

striktet, såsom för övrigt redan nu många gånger skedde vid uppkommande

behov av ny lärarkraft, tills vidare för ändamålet antaga lärare med an­

ställning på viss tid.

Vad anginge de extra ordinarie tjänsterna, varmed i detta sammanhang

jämställdes på viss tid anställda biträdande lärare vid folkskola och lärare

vid mindre folkskola, hade de sakkunniga, med hänsyn till att frågor örn

tjänster av denna art ofta krävde ett mycket snabbt avgörande, hyst någon

tvekan, huruvida Kungl. Majits tillstånd borde krävas för inrättande av

dylik tjänst. Enligt de sakkunnigas mening talade emellertid övervägande

skäl för att som regel Kungl. Majits tillstånd skulle inhämtas även för in­

rättande av extra ordinarie tjänst. Visserligen vore sådan tjänst i och för

sig att betrakta såsom något tillfälligt, men den utgjorde ofta upprinnelsen

till en mera bestående anordning, på det sätt nämligen, att, sedan någon

tid förflutit, ett stadigvarande behov av den nya lärarkraften ansåges kon­

staterat och tjänstens förvandling till ordinarie bleve aktuell. Men även

ur en annan synpunkt kunde en dylik prövning vara önskvärd. Örn Kungl.

Majits prövning erfordrades, endast när det gällde inrättande av ordinarie

tjänster, kunde det befaras, att skoldistrikten, för att slippa ifrån denna

prövning, i större utsträckning, än som vore lämpligt, sökte tillgodose ett

ökat lärarbehov genom extra ordinarie lärare. En sådan utveckling skulle

enligt de sakkunnigas mening vara till skada för skolväsendet och vore ur

lärarkårens synpunkt icke önskvärd.

Kungl. Majits prövning i nu förevarande fall syntes alltså icke böra in­

skränka sig till ett konstaterande av huruvida behov av ny lärarkraft före-

låge, utan den torde även — förutsatt att sådant behov funnes vara för

handen — böra avse att utröna, örn tillräckliga skäl anförts för att fylla

detta behov med extra ordinarie lärarkraft. Skulle därvid befinnas, att be­

hovet hade en så konstant natur, att ordinarie lärare borde anställas, syntes

det önskvärt, att detta komme till uttryck i Kungl. Majits beslut.

Den tidsutdräkt, den ovan angivna proceduren förorsakade, komme att

vara till olägenhet i de ej sällan förekommande fall, då behovet av tjänsten

måste skyndsamt tillgodoses. Ofta vore också ifrågavarande behov av rent till­

fällig natur. Med hänsyn härtill syntes frågans underställande på angivet sätt

icke böra påfordras i andra fall, än där den extra ordinarie tjänsten visade sig

mera konstant behövlig. Extra ordinarie tjänst borde därför kunna efter veder­

börande folkskolinspektörs medgivande förekomma under en tid av högst tre år.

Om vid utgången av denna tid fortsatt behov av tjänsten ansåges föreligga,

skulle däremot Kungl. Majits tillstånd till tjänstens bibehållande inhämtas.

Sådant tillstånd torde böra lämnas att gälla tills vidare. På vederbörande

folkskolinspektör borde därefter ankomma att övervaka, huruvida den extra

ordinarie tjänsten borde bibehållas, indragas eller förändras till ordinarie

tjänst. Funne inspektören ändring i ena eller andra avseendet böra ske,

hade han att hänvända sig till vederbörande lokala skolstyrelse, varefter

ärendet syntes böra behandlas på samma sätt, som i § 19 mom. 1 folk­

skolestadgan vore föreskrivet beträffande återbesättande av lärartjänster,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

112

dock att, därest fråga bleve om tjänstens förändring till ordinarie, det slut­

liga avgörandet alltid skulle tillkomma Kungl. Majit.

Tvångsförflyttning av lärare förekommer i vår folkskolelagstiftning, endast

när det gäller förflyttning inom ett och samma skoldistrikt.

I fråga örn sådan förflyttning äro bestämmelser meddelade i § 22 folk­

skolestadgan, sådant detta författningsrum lyder enligt kungörelse den 30

december 1932 (nr 582). Skolråd i skoldistrikt uti stad äger rätt att, när

skolans bästa det kräver, förflytta ordinarie lärare från en tjänst till en

annan inom distriktet utan iakttagande av de för tillsättning av lärartjänst

eljest gällande bestämmelser. Därest i skoldistrikt på landsbygden vid den

omprövning, som, enligt vad här tidigare erinrats, jämlikt § 19 i folkskole­

stadgan skall verkställas vid uppkommen ledighet vid lärarbefattning inom

distriktet, skolråd eller folkskolinspektör finner, att till ledig tjänst lämp­

ligen bör förflyttas ordinarie lärare vid distriktets skolor, skall ärendet under­

ställas domkapitlets prövning och avgörande. Erfordras reglementsändring

på grund av förflyttningen, skall frågan örn ändring av reglementet först

avgöras. Innan domkapitlet fattar beslut i fråga örn förflyttning av lärare,

skall denne beredas tillfälle att yttra sig. Kan domkapitlet icke godkänna

av folkskolinspektören gjort yrkande, skall ärendet underställas skolöver­

styrelsens avgörande. Sedan domkapitlets eller skolöverstyrelsens beslut örn

förflyttning av ordinarie lärare vunnit laga kraft, äger skolrådet förflytta

ifrågavarande lärare. Såsom villkor för förflyttning inom skoldistrikt såväl

i stad som på landsbygden gäller, att förflyttningen icke må medföra minsk­

ning i lärarens löneförmåner.

I syfte att befrämja indragning av överflödiga skolor och lärartjänster

kompletterades, efter förslag av särskilda sakkunniga, de nu återgivna före­

skrifterna örn tvångsförflyttning med särskilda bestämmelser, avseende att

underlätta flyttning av lärare på frivillighetens väg från ett distrikt till ett

annat. Detta skedde genom kungörelsen den 20 juli 1933 (nr 507) örn

tillsättning i vissa fall av lärare vid folk- och småskolor. För tillsättning

av tjänster enligt denna kungörelse äro rikets inspektionsområden samman­

förda i 13 områdesgrupper. Då lärartjänst inom ett skoldistrikt skall kun­

göras ledig, skall skolrådet från vederbörande folkskolinspektör inhämta

uppgift, huruvida inom något av de inspektionsområden, som tillhöra grup­

pen, finnes övertalig tjänst. Är detta fallet, skall tjänsten kungöras ledig

med ansökningsrätten begränsad till endast ordinarie eller i förekommande

fall tills vidare anställda lärare från skoldistrikt med övertaliga lärartjänster

inom något av de inspektionsområden, som tillhöra ifrågavarande områdes­

grupp. Om ingen behörig sökande anmäler sig, skall tjänsten ånyo kun­

göras ledig utan begränsning av ansökningsrätten. Detsamma gäller, örn

endast en behörig sökande anmäler sig och vederbörande valkorporation

icke låter sig nöja med det ofullständiga förslaget.

Folkskolesakkunniga ifrågasätta nu en utvidgning av det nuvarande tvångs-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

113

förflyttningsförfarandet till att omfatta även skyldighet för lärare att under­

kasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt. Följande principiella

synpunkter anföras:

Till följd av den betydande minskning av barnantalet, som redan inträtt

och under överskådlig tid framåt ytterligare vore att emotse, hade behovet av

att kunna genom indragning av skolor på ett smidigt sätt anpassa folkskole-

organisationen efter de sålunda ändrade förhållandena gjort sig starkt gällande.

De svårigheter, som mötte vid skolindragningar, vore av flera slag. Osäker­

heten hos varje förhandsberäkning örn barnantalet, hänsyn till tradition och

ortsbefolkningens känslor, beaktandet av skolans allmänna kulturbefrämjande

betydelse samt lärarpersonalens ställning, allt detta vore faktorer, som

gjorde nedläggandet av en skola till en ömtålig och svårbehandlad sak.

Det starkaste hindret utgjorde härvid vanligen det förhållandet, att veder­

börande lärare innehade ordinarie eller däremot svarande anställning. Med

de numera gällande bestämmelserna rörande förflyttning av lärare hade väl

ökade möjligheter erhållits att genom obligatorisk förflyttning av lärare inom

ett och samma skoldistrikt samt lärares frivilliga förflyttning från ett distrikt

till ett annat placera lärarkrafter, som genom indragning av skolor eljest

skulle bliva övertaliga. Men även örn det med skäl kunde förväntas, att

dessa bestämmelser skulle visa sig tillfyllest för genomförande av en stor

del av de önskvärda indragningsåtgärderna, torde det dock alltid komma

att föreligga fall, där en ur rationaliseringssynpunkt tillfredsställande orga­

nisation av skolväsendet icke kunde komma till stånd, för så vitt icke skyl­

dighet för lärare att underkasta sig transport till tjänst inom annat skoldistrikt

vore stadgad. Ehuru de sakkunniga vore fullt medvetna örn att problemet

om flyttningsskyldighet för folk- och småskollärare ställde sig vida mera

invecklat och vanskligt att lösa än i fråga örn den statliga förvaltnings­

personalen, för vilken sådan skyldighet sedan länge varit föreskriven, hade

de sakkunniga likväl med hänsyn till den av dem ifrågasatta betydande

utvidgningen av statens ekonomiska ansvarighet för folkskoleväsendet ansett

ofrånkomligt att söka i detta sammanhang finna en utväg att komma till

rätta med förevarande spörsmål.

I överensstämmelse med inom statsförvaltningen vedertagna principer torde

det icke böra ifrågakomma att ålägga lärarna generell flyttningsskyldighet

annat än i samband med en lönereglering. På grund härav måste från de

nya bestämmelsernas tillämplighetsområde undantagas de lärare, som vid

bestämmelsernas ikraftträdande redan innehade ordinarie eller däremot sva­

rande tjänst. Detta undantag torde dock ej behöva göras vidsträcktare, än

att det avsåge allenast den ifrågavarande tjänsten. Sökte läraren ny tjänst

och erhölle sådan, förefölle det icke vara oskäligt att förknippa flyttnings­

skyldighet med den nya anställningen. Beträffande sistnämnda fall torde

det dock vara tillrådligt, att låta anstå någon tid med de nya bestämmel­

sernas ikraftträdande. Vidare kunde bestämmelser om flyttningsskyldighet

icke göras tillämpliga å innehavare av med klockar- och organisttjänst eller

endera av dessa befattningar förenad lärartjänst, detta med hänsyn till de

speciella föreskrifter, som gällde för dylika förenade befattningar.

Åläggande av flyttningsskyldighet komme alltså enligt de sakkunnigas

förslag att tills vidare få en ganska begränsad räckvidd.

Även i ett annat avseende syntes bestämmelsernas tillämplighet böra in­

skränkas, nämligen på det sätt, att de endast komme att gälla fall, där

^{Bihang till riksdagens protokoll JOSS. 1} sami.

Nr 174.

8

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

114

lärartjänst blivit överflödig. Härmed uteslötes sådana fall, då det av andra

skäl kunde vara önskvärt att transportera en lärare från den ort, där han

hade sin verksamhet. De sakkunniga tänkte härvid närmast på de skarpa

intressemotsättningar, som stundom uppkomme mellan en lärare och bar­

nens målsmän. Här skulle enligt de sakkunnigas mening många gånger

det lämpligaste sättet att avveckla konflikten vara att verkställa förflyttning

av läraren. Med hänsyn till, bland annat, att en sådan tvångsförflyttning

kunde befaras komma att te sig mindre önskvärd för det mottagande skol­

distriktet, och att på denna grund stora svårigheter kunde möta läraren i

hans nya verksamhet ansåge de sakkunniga tiden för närvarande icke vara

mogen för spörsmålets lösning på ovan antytt sätt. De sakkunniga hade

därför icke ansett sig böra låta sitt förslag örn tvångsförflyttning omfatta

även nu avsedda fall.

Med avseepde å tillämpningen av en tvångsförflyttningsprocedur borde

vidare framhållas, att det måste anses vara av stor vikt, att icke genom

bestämmelser härom en stagnation av den frivilliga förflyttningen åstad­

kommes. Skulle tvångsförflyttningsbestämmelserna omedelbart göras till­

lämpliga på lärare, som efter ansökning vunne transport från en ordinarie

tjänst till en annan, kunde det befaras, att lärarna skulle känna sig obe­

nägna att frivilligt söka sig bort från innehavande tjänster.

Med hänsyn härtill syntes det de sakkunniga lämpligt, att bestämmelserna

örn tvångsförflyttning under en viss övergångstid icke gjordes tillämpliga å

de fall, då ordinarie lärare efter ansökan erhölle annan ordinarie befattning,

på det att så många som möjligt av de nuvarande övertaliga tjänsterna

måtte avvecklas på frivillighetens väg. Den tid, som härför erfordrades,

uppskattade de sakkunniga till fem år. Efter förloppet av denna tid borde

de nya bestämmelserna örn flyttningsskyldighet träda i kraft, även vad an­

glie nu avsedda fall. Bestämmelserna örn tvångsförflyttning skulle alltså

få omedelbar giltighet allenast för lärare, som efter bestämmelsernas utfär­

dande första gången erhölle ordinarie eller däremot svarande anställning.

Införandet av tvångsförflyttning i ökad utsträckning borde enligt de sak­

kunnigas mening överhuvudtaget ske med stor försiktighet. Hänsyn måste

nämligen tagas till, att skyldighet för läraren att låta sig förflytta från ett

skoldistrikt till ett annat innebure såväl ett allvarligt ingrepp i lärarens

ställning som en inskränkning i kommunernas självbestämmanderätt i fråga

örn val av lärare. Det vore vid bedömande av denna fråga nödvändigt att

hava klart för sig den åtskillnad i fråga om arbetsförhållanden, som rådde

mellan statsförvaltningens personal i allmänhet och folk- och småskollärarna.

Inom den statliga administrationen vore för samma tjänstegrad nämnda

förhållanden i stort sett ensartade, oavsett tjänstgöringsortens läge, under

det att, när det gällde folkskoleväsendet, variationerna vore betydande, allt

efter skolformens, skollokalernas, barnmaterialets och tjänstebostäder be­

skaffenhet. I hög grad inverkade även på lärarens verksamhet platsens läge

ur kommunikationssynpunkt och bebyggelsen i trakten. Härtill komme, att

avlöningsförhållandena ställde sig ganska olika inom olika skoldistrikt. Med

vissa tjänster följde inkomster genom övertidsläsning, undervisning i slöjd

och i fortsättningsskola samt kanske kommunala lönetillägg och extra pen­

sionsförmåner, under det att på andra håll dylika möjligheter att förbättra

den ekonomiska ställningen helt eller delvis saknades.

Åled hänsyn till vad salunda anförts syntes vid prövning av frågor örn

tvångsförflyttning den principen böra gälla, att det, så vitt möjligt, tillsåges,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 17å.

115

att läraren erhölle en tjänst, som med avseende å avlöningsförmåner, tjänste-

bostads beskaffenhet och läge, skolform samt övriga förhållanden kunde

anses åtminstone likvärdig med den tjänst, läraren lämnade. Lärarens ålder

bleve helt naturligt även en faktor att taga hänsyn till. Det borde icke

ifrågakomma att flytta en äldre lärare, som kanske genom längre tids verk­

samhet på en ort vuxit starkt samman med denna. En uppryckning ur

den gamla miljön skulle här helt visst icke lända vare sig lärare eller skola

till gagn.

Man torde kunna utgå från att det i de flesta fall skulle vara möjligt

att träffa sådana dispositioner i fråga örn förflyttning, att undantag från

regeln örn förflyttning till likvärdig tjänst icke skulle behöva förekomma.

Skulle för tillfället likvärdig tjänst icke stå till buds, torde det i allmänhet

utan svårare olägenheter låta sig göra att uppskjuta förflyttningen någon

tid, till dess lämplig befattning bleve ledig.

Emellertid måste man, anföra de sakkunniga, åtminstone teoretiskt sett,

räkna även med sådana situationer, där flyttning borde ske, oaktat den

tjänst, till vilken flyttningen ägde rum, i ett eller annat avseende icke er-

bjöde samma fördelar som den befattning, läraren skulle lämna. Fråga

uppkomme då, örn och i vad mån läraren skulle hållas skadelös för den

minskning i förmåner, han sålunda finge vidkännas.

Enligt de sakkunnigas mening borde ersättning icke ifrågakomma, i vad

som anginge annat än de kontanta löneförmånerna och pensionsrätten. De

försämringar i lärarens ställning, som hänförde sig till andra förhallanden,

vore — om man bortsåge från tjänstebostädernas beskaffenhet i och för

8ig _ alltför svåra att värdesätta, ja delvis helt ovägbara och huvudsakli­

gen beroende av en rent subjektiv inställning.

Vad tjänstebostäderna beträffade, företedde dessa visserligen i de en­

skilda fallen variationer, som inverkade på kvaliteten, men deras standard

i de mest väsentliga avseendena reglerades genom boställsordningen, och i

den mån det bruste härutinnan, vore läraren berättigad till ersättning av

distriktet.

_

_

Vad lärarens kontanta avlöningsförmåner anginge, vore det lätt att siffer­

mässigt fastställa genom flyttningen förorsakad minskning. Vid förflytt­

ning i statens tjänst gällde som regel, att befattningshavare vid tvångsför-

flyttning till annan tjänst icke skulle lida någon minskning i sina avlö­

ningsförmåner. Denna inom statsförvaltningen allmänt gällande princip

borde enligt de sakkunnigas mening under alla förhållanden iakttagas be­

träffande ifrågavarande lärares avlöningsförmåner så till vida, att staten

borde ikläda sig att — därest och så länge de till läraren vid den nya

tjänsten författningsenligt utgående avlöningsförmånerna understege de till

den förra tjänsten likaledes författningsenligt hörande avlöningsförmåner,

till vilka han skulle varit berättigad, om han alltjämt innehaft denna

tjänst — lämna läraren lönefyllnad med så stort belopp, som motsvarade

skillnaden.

Återstode så spörsmålet, huruvida hänsyn jämväl borde tagas till sådana

avlöningsförmåner, som läraren under sin anställning å den förra tjänsten

åtnjutit utöver den författningsenliga minimilönen. Dessa extra avlönings-

inkomster kunde uppdelas i två

grupper,

nämligen dels sådana, som utginge

såsom ett lönetillägg vid den egentliga tjänsten, alltså utan någon motsva­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 17å.

117

kunna ifrågasättas, att det skoldistrikt, från vilket läraren förflyttades och

för vilket flyttningen medförde en utgiftsminskning, borde åtminstone del­

taga i flyttningskostnadens bestridande. Då emellertid staten enligt de sak­

kunnigas förslag komme att hava huvudintresset av att flyttningen bomme

till stånd, förordade de sakkunniga, att staten påtoge sig att ensam svara

för ersättning åt läraren i förevarande hänseende. I fråga om beräkning

av denna ersättning torde särskilda bestämmelser icke vara erforderliga.

Frågan härom syntes böra för varje särskilt fall prövas och avgöras av

Kungl. Majit. Enligt vad i det följande närmare utvecklades, komme den

av de sakkunniga förordade flyttningsproceduren att bestå av två etapper,

en första, där försök gjordes att genomföra flyttningen på frivillighetens

väg, och en andra, där, i händelse nämnda försök ej ledde till resultat,

tvångsförflyttning tillgrepes. Enligt de sakkunnigas mening borde ersätt­

ning för flyttningskostnad icke begränsas att utgå allenast vid den egentliga

tvångsförflyttningen. Skulle så ske, förelåge fara för, att detta verkade

hindrande på den frivilliga förflyttningen. För att underlätta förflyttning

på frivillighetens väg borde därför även den lärare, som förflyttades enligt

bestämmelserna för den första etappen, erhålla ersättning för flyttnings­

kostnader.

De sakkunniga övergå härefter till frågan örn flyttningsprocedurens an­

ordning.

Beträffande det område, inom vilket förflyttningsskyldighet för vederbö­

rande lärare skulle föreligga, ansåge de sakkunniga, att en användbar in­

delningsgrund erhölles, örn man läte flyttningsområdena sammanfalla med

de 13 områdesgrupper, vari riket sammanförts, då det gällde tillsättning i

vissa fall av lärare enligt kungörelsen den 20 juli 1933. Därmed vunnes

den fördelen, att man anknöte till en anordning, som tillkommit i samma

syfte som den förevarande, och att såväl den frivilliga förflyttningen som

den utsträckta förflyttningsskyldighet, de sakkunniga ansett sig böra för­

orda, komme att avse samma områden.

Flyttningsskyldigheten skulle alltså i nu berörda avseende innebära, att

här ifrågavarande lärare skulle vara skyldiga att låta sig förflytta till ledig

tjänst i skoldistrikt inom samma flyttningsområde (områdesgrupp), som det

skoldistrikt, där läraren vore anställd.

Rätten att besluta om tvångsförflyttning torde med hänsyn till dylika frå­

gors ömtåliga beskaffenhet böra läggas i Kungl. Maj:ts hand.

De sakkunniga uppehålla sig ingående vid det administrativa förfarandet

vid förflyttning av lärare (sid. 115—117 i betänkandet). Det av de sak­

kunniga i detta hänseende föreslagna tillvägagångssättet innebär i stora drag

följande.

Kungl. Majit skall efter framställning hos skolöverstyrelsen av vederbö­

rande skoldistrikt eller folkskolinspektör och på grundval av utav översty­

relsen verkställd utredning — under förutsättning att Kungl. Majit prövar

skäl till förflyttning föreligga — besluta, till vilken tjänst med anledning

av den gjorda framställningen förflyttning av lärare skall ske. Härefter

bör emellertid enligt förslaget — såsom av det föregående framgår — tvångs­

förflyttningen ej omedelbart gripa in. Först skall undersökas möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

118

att genom frivillig förflyttning indraga den övertaliga tjänsten. Misslyckas

detta, skall tvångsförflyttning tillgripas. Kungl. Majit skall då bestämma,

vilken av lärarna i skoldistrikt med övertaliga tjänster inom vederbörande

förflyttningsområde som skall förflyttas till vederbörande lediga tjänst. Innan

sådant ärende avgöres av Kungl. Majit, bör tillfälle lämnas de lärare, som

kunna ifrågakomma till förflyttning, att yttra sig i ämnet.

De sakkunniga hava i samband med frågan örn en utsträckning av statens

ekonomiska förpliktelser för folkskoleväsendets upprätthållande ansett sig

böra till ingående överväganden företaga frågan örn revision av gällande

bestämmelser rörande tillsättning av lärarbefattningar vid folkskoleväsendet.

De erinra örn vissa i detta hänseende föreliggande tidigare förslag samt

yttranden över dessa förslag samt beröra även vissa till de sakkunniga

remitterade framställningar i ärendet från vederbörande folkskollärarsam

manslutningar. Av de sakkunnigas redogörelser framgår, att man i dessa

förslag och framställningar i allmänhet uttalat sig för ett ökat statligt infly­

tande på lärarnas tillsättning ävensom hemställt om åtgärder för befräm­

jande av ett rättvisare och snabbare tillsättningsförfarande.

Enligt de sakkunnigas mening lida de nuvarande tillsättningsbestämmel-

serna av vissa brister. De finna huvudfelen dels i befordringsgrunderna,

dels ock i ordningen för upprättande av förslag till ledig lärartjänst.

I förstnämnda avseende framlägga de förslag till ej mindre ett förtydli­

gande av befordringsgrunderna än även beredande av ökad trygghet för att

dessa grunder bliva iakttagna vid uppgörande av förslag. Härvid hava

de sakkunniga i vissa hänseenden sökt anslutning till de bestämmelser, som

i förevarande avseende gälla vid tillsättning av läroverkslärare.

Vad angår frågan örn ordningen för upprättande av förslag till ledig tjänst

hade de sakkunniga framhållit, att ökad säkerhet för ett så vitt möjligt

efter objektiva grunder fungerande befordringssystem säkerligen skulle

föreligga, örn tillsättningen av tjänster inom folkskoleväsendet läge i statlig

myndighets hand. Emellertid hålla de sakkunniga före, att tiden ännu icke

vore mogen för en sådan reform, vilken säkerligen skulle kännas såsom ett

alltför starkt ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten. De söka i

stället lösningen på frågan i ett ökat inflytande från det allmännas sida vid

upprättande av förslag. Då det enligt de sakkunnigas mening knappast

vöre lämpligt att göra förslaget helt beroende av en enda persons prövning,

avvisa de tanken på att låta vederbörande folkskolinspektör upprätta det­

samma. Med hänsyn till domkapitlens arbetsbörda och framför allt på grund

av den svävande frågan örn domkapitlens organisation anse de sakkunniga

det ej heller lämpligt, att domkapitlen efter yttrande av inspektören finge

rätt att uppgöra förslaget.

De sakkunniga tillstyrka i stället en anordning av innebörd, att, då flera

än en sökande anmält sig till ledig tjänst, vederbörande folkskolinspektör

skulle, innan skolstyrelsen upprättade förslag till tjänsten, granska ansök­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

119

ningshandlingarna och avgiva yttrande till skolstyrelsen. Härvid skulle han

angiva de tre sökande, som enligt hans mening vore med hänsyn till beford­

ringsgrunderna mest meriterade, ävensom ordningen dem emellan. Romme

skolrådet vid förslagets upprättande till annat resultat än folkskolinspek­

tören, skulle ärendet hänskjutas till domkapitlet, som då hade att upprätta

förslaget.

Nu angivna bestämmelser örn folkskolinspektörens och domkapitlets med­

verkan vid förslags upprättande skulle enligt förslaget ej tillämpas i skol­

distrikt, vilka enligt särskilt beslut av Kungl. Majit undantagits från den

statliga inspektionen.

För tillsättning av överlärartjänst skulle, föreslå de sakkunniga, såsom

regel införas samma ansökningsförfarande som för lärartjänster i allmänhet.

Skolöverstyrelsen skulle i sitt yttrande över de sökandes lämplighet jämväl

angiva de tre sökande, som överstyrelsen funne mest lämpliga, ävensom

ordningen dem emellan. Skolrådet hade vid meddelande av förordnande

att välja mellan dessa tre.

Av de av de sakkunniga utförda Jcostnadsber åkning arna inhämtas bland

annat följande.

De ökade kostnaderna för staten genom dess övertagande av hela kostna­

derna för avlöning åt lärare vid folk- och småskolor beräkna de sakkunniga

— med utgångspunkt från lärarantalet vid slutet av vårterminen 1932 och

med reservation för de förändringar, som därefter kunna hava framkallats

eller komme att framkallas på grund av å ena sidan barnminskningen och

rationaliseringssträvandena samt å andra sidan arbetet på skölförbättringar

med övergång från lägre till högre skolformer — till i runt tal 4,400,000

kronor.

Till nyssnämnda belopp borde emellertid, anföra de sakkunniga, läggas

ökade kostnader jämväl för avlönande av föreståndarinna och biträdande

föreståndarinna för skolhem eller arbetsstuga inom Jämtlands, Västerbottens

och Norrbottens län, dock ej rikets nordligaste gränsorter. Den kontanta

minimilönen till dessa befattningshavare bestredes nämligen på samma sätt

som för folk- och småskollärare sålunda, att — så vitt anginge de kommu­

nala skolhemmen, och det vore givetvis endast dessa, örn vilka här kunde

bliva fråga — skoldistriktet hade att betala l/io av grundlönen och åter­

stoden utginge av statsmedel. Kostnadsökningen för ifrågavarande ändamål

beräknades till i runt tal 4,000 kronor.

Statens merkostnad för undervisningen i slöjd och hushållsgöromål beräkna

de sakkunniga, i fråga örn slöjden, till i runt tal 292,000 kronor samt, i

fråga örn hushållsgöromål, till i runt tal 32,000 kronor.

Enligt gällande bestämmelser utginge, anföra de sakkunniga, till folk- och

småskollärare av olika slag ävensom lärare i slöjd och i hushållsgöromål

vid folkskoleväsendet dyrtidstillägg av statsmedel å den del av lönen, som

motsvarade statsbidraget. Örn nu staten övertoge hela den kontanta minimi-

avlöningen, syntes konsekvensen härav böra bliva, att dyrtidstillägget beräk­

nades å minimilönens totalbelopp. Följaktligen komme vid genomförande

av de sakkunnigas förslag ökat medelsbehov att uppkomma jämväl å åttonde

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

120

huvudtitelns förslagsanslag till dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunder­

stödda undervisnings- m. fl. anstalter. Den erforderliga höjningen kunde

enligt en av de sakkunniga verkställd approximativ uppskattning, under

förutsättning av oförändrade grunder för dyrtidstilläggens utgående och med

tillämpning av nu gällande procenttal, beräknas till i runt tal 1,200 000

kronor.

För en närmare uppskattning av kostnaderna för statsbidrag till överlä-

rares avlöning skulle, framhålla de sakkunniga, grfordras en ingående under­

sökning av behovet av överlärarkrafter i de särskilda skoldistrikten. Då det

med hänsyn till den korta tid, som stått de sakkunniga till buds, icke varit

dem möjligt att utföra en sådan undersökning, måste självfallet beräkningen

av ifrågavarande kostnader bliva i hög grad osäker. Enligt de sakkunnigas

mening torde emellertid antalet fall, då statsbidrag kunde väntas komma

att utgå till överlärares avlöning, under det första året knappast komma att

överstiga 100. Vad storleken av statsbidraget beträffade, hade de sakkun­

niga ansett sig kunna räkna med ett medelbelopp av 500 kronor. Det för

statsbidrag till överlärares avlöning erforderliga anslaget, vilket borde erhålla

förslagsanslags natur, torde följaktligen böra beräknas till 100 ^X 500 =

50,000 kronor. Dyrtidstillägg å ifrågavarande bidrag hade icke avsetts

skola utgå.

Sammanfattningsvis innebära de sakkunnigas förslag i fråga örn statsbidrag

till lärares avlöning följande:

1. Staten övertager hela kostnaden för de författningsenligt utgående kon­

tanta minimilönerna för lärare vid folk- och småskolor ävensom förestånda­

rinnor och biträdande föreståndarinnor vid skoldistrikten tillhöriga skolhem.

I den mån, kommunala lönetillägg förekomma, skola distrikten själva svara

för dessa.

2. Staten övertager jämväl de delar av de kontanta minimiarvodena för

lärare i slöjd och hushållsgöromål, som nu påvila skoldistrikten.

3. Staten lämnar i viss utsträckning understöd för bestridande av kostna­

derna för avlönande av Överlärare. Kungl. Maj:t prövar för varje särskilt

fall^efter därom av skoldistriktet gjord ansökning, huruvida statsbidrag må

utgå. Bidraget utgår med högst hälften av arvodet, dock i intet fall med

mera än 1,000 kronor för år och ej för mer än en överlärartjänst inom ett

och samma distrikt.

4. I samband med statens övertagande av här ifrågavarande kostnader

meddelas vissa föreskrifter, som åsyfta att bereda staten ökat inflytande och

kontroll med avseende å folkskoleväsendets handhavande.

a) För inrättande av ny tjänst (ordinarie, extra ordinarie eller tjänst med

anställning tills vidare eller på viss tid) skall Kungl. Majda tillstånd'inhämtas,

dock att tjänst med anställning på viss tid må efter vederbörande folkskol­

inspektörs medgivande kunna utan Kungl. Maj:ts tillstånd vara inrättad

under en tid av högst tre år.

b) Vid ny lönereglering bör skyldighet för lärare att underkasta sig för-

flj ttning från ett skoldistrikt till ett annat (tvångsförflyttning) generellt

stadgas. I avbidan härå genomföres sådan flyttningsskvldighet partiellt på

det sätt, att lärare, som efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande första

gången vinna ordinarie anställning, åläggas flyttningsskyldighet av angiven

art. För lärare, som vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande innehar

ordinarie anställning men efter ansökning vinner transport till annan tjänst

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

121

av motsvarande slag, förbindes flyttningsskyldighet med den nya anställ­

ningen. Sistnämnda bestämmelse genomföres dock ej omedelbart utan först

efter förloppet av 5 år, för att avveckling av övertaliga lärartjänster må i

största möjliga utsträckning ske på frivillighetens väg. Flyttningsskyldig-

heten gäller för varje lärare endast det Hyttningsområde, där han är anställd.

Flyttningsområdena sammanfalla med de 13 områdesgrupper, som omför-

mälas i 1933 års kungörelse (nr 507) örn tillsättning i vissa fall av lärare

vid folk- och småskolor. Tvångsförflyttning tillämpas endast, då den nöd-

vändiggöres av behov att indraga övertalig tjänst. Vid tvångsförflyttning

skall så vitt möjligt tillses, att läraren genom förflyttningen icke lider någon

minskning i de förmåner, han åtnjutit å den förra tjänsten. I den mån

läraren genom förflyttningen går förlustig kommunalt lönetillägg eller til­

läggspension, skall ersättning härför beredas läraren av statsmedel. Till

flyttningskostnaderna erhåller läraren bidrag av statsmedel. Beslut örn tvångs­

förflyttning meddelas av Kungl. Maji.

c) Stadgandena örn tillsättning av lärartjänster revideras på visst angivet

sätt i syfte att förtydliga bestämmelserna örn befordringsgrunderna och skapa

garantier för att dessa grunder bliva iakttagna vid förslags upprättande.

Reservationer.

Emot de sakkunnigas förslag örn statsbidrag till arvoden åt Överlärare

har herr Andersson anfört reservation och därvid anfört bland annat, att

något allmännare behov av dylika tjänster icke av det förhållandevis ringa

antalet kommunala skolledare att döma ansetts föreligga, att de sistnämnda

i åtskilliga fall torde utföra funktioner av rent kommunal natur, att, om

statsbidrag ställdes i utsikt, det naturligt nog komme att ligga i skoldistrik­

tens intresse att anställa dylika skolledare för att bereda lättnad i arbetet

för de enbart kommunalt avlönade funktionärerna, att sålunda vissa distrikt

skulle erhålla bidrag till honorerande av rent kommunalt arbete, andra icke,

att i de fall, då skolledarbefattningen vore betingad av ett verkligt behov

för skolan, skoldistrikten i fortsättningen liksom hittills komme att anställa

Överlärare på egen bekostnad samt att vad de sakkunniga föreslagit i fråga

om ändrade grunder för tillsättande av Överlärare syntes vara befogat, även

örn statsbidrag till tjänsternas avlönande icke komme att utgå.

Herrar Engvall och Persson hava i särskild reservation — under fram­

hållande av att majoritetens förslag innebure en möjlighet att tvångsförflytt­

ning skulle kunna åsamka den förflyttade läraren minskning av honom förut

tillkommande löneinkomster — anfört, att bestämmelser om förflyttning av

lärare mot hans vilja från ett skoldistrikt till ett annat borde givas sådant

innehåll, att lärarens sammanlagda avlöningsförmåner icke kunde genom

förflyttningen minskas. Skulle det, då förflyttning av lärare ifrågasattes,

visa sig, att lärarens löneinkomster på den nya platsen skulle bliva lägre

än vid den innehavda tjänsten, finge förflyttningen icke komma till stånd

med mindre, ersättning för löneminskningen bereddes läraren av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

123

förflyttning, om sådana då befunnes erforderliga. Länsstyrelsen avstyrker

förslaget, att vid tillsättande av kommunal folkskolinspektörstjänst eller

överlärartjänst överstyrelsen skall upprätta förslag. Vid tillsättning av lärar-

befattningar vore det icke påkallat, att domkapitlet skulle medverka i hän­

delse skolrådet och statens folkskolinspektörer vore av delade meningar.

Avgörandet borde i sådana fall bero på den kommunala myndigheten.

Länsstyrelsen i Kalmar anser sig icke kunna tillstyrka förslaget om

tvångsförflyttning.

Länsstyrelsen i Stockholm håller före, att statsbidragen till arvoden at Över­

lärare borde kunna inbesparas, samt uttalar, att särskild uppmärksamhet

borde ägnas det föreliggande förslaget örn höjning av dyrtidstilläggen med

1,200,000 kronor. — Enklaste sättet att genomföra en effektiv statlig kon­

troll över skoldistriktens användning av medlen till folkskoleväsendet vöre,

att statlig myndighet utsåge en revisor i varje skolkassa. — Bättre statlig

kontroll vid återbesättande av äldre lärartjänster vore nödvändig. — Den

föreslagna tvångsförflyttningen av ordinarie lärare vore icke lycklig. Örn

förutseende och varsamhet tillämpades vid återbesättande av ordinarie tjän­

ster, borde tvångsförflyttning aldrig behöva tillgripas.

Av domkapitlens yttranden framgår bland annat följande.

Domkapitlet i Linköping har intet att i princip invända mot tvångsför­

flyttning av lärare. Dock ansåge domkapitlet, att dylik förflyttning endast

borde ifrågasättas vid tvingande behov samt att garantier måste 6kapas för

att den förflyttade läraren icke komme att lida någon minskning i de för­

måner, som han åtnjutit å den förra befattningen.

Ej heller domkapitlet i Karlstad ville motsätta sig förslaget om tvångs­

förflyttning, då liknande bestämmelser gällde för statliga befattningshavare.

Domkapitlet i Skara anser, att man brukat större våld än nöden krävde

i fråga örn förslaget, att ingen ny lärartjänst finge inrättas utan Kungl.

Maj:ts tillstånd. Lagstiftning örn tvångsförflyttning av lärare torde icke böra

tillgripas, förrän det visat sig, att den vore alldeles nödvändig. Att så vore

fallet, hade ännu icke ådagalagts. Domkapitlet uttalar vidare betänklighe­

ter emot förslaget, att skoldistrikten skulle bindas vid folkskolinspektörernas

mening vid tillsättning av ordinarie lärare samt ifrågasätter, huruvida den

föreslagna inskränkningen i skolrådens beslutanderätt vid förordnande av

ny inspektör eller Överlärare vore tillräckligt motiverad.

Domkapitlet i Göteborg finner det däremot motiverat, att upprättande av

förslag till ordinarie lärartjänst ställdes under folkskolinspektörernas och

domkapitlens direkta kontroll, då härigenom kunde undvikas alltför flagranta

fall av orättvisor och misstag vid tjänstetillsättningarna.

Domkapitlet i Visby finner förslagen om statsbidrag till lärares avlöning,

som innebure att bestämmanderätten beträffande antalet lärarkrafter vid en

skola skulle fråntagas skoldistrikten och (iverflyttas på staten, olyckliga sär­

skilt för Gotlands vidkommande. Frågan örn tvångsförflyttning av lärare

syntes icke i det föreliggande förslaget hava lösts på ett tillfredsställande sätt.

Domkapitlet i Växjö förklarar sig sakna förutsättningar att fullt bedöma

förslaget om tvångsförflyttning av lärare. Domkapitlet funno dock, att bä­

rande skäl anförts för reformen. Dock funné domkapitlet, att vid dess

genomförande reservanternas synpunkter förtjänade tillbörligt beaktande.

Domkapitlet saknade emellertid förutsättning att handhava förevarande mycket

ömtåliga angelägenhet, vilken vore en så utpräglad intern skolangelägenhet att

endast inom skolväsendets egen ram kunde uppsökas för saken lämpliga organ.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.

124

Domkapitlet i Lund kan icke biträda de sakkunnigas förslag i fråga om

tvångsförfiyttning av lärare. Genom förtidspensionering av obehövliga lärare

eller frivillig förflyttning mellan skoldistrikt kunde indragning av obehövliga

lärartjänster ske utan att vare sig lärarpersonalens eller skoldistriktens rätt

bleve eftersatta. Domkapitlet tillstyrkte de sakkunnigas förslag rörande till­

sättning av lärarbefattningar och hade icke heller något att erinra gentemot

förslaget beträffande tillsättning av överlärartjänster.

Domkapitlet i Västerås finner någon förändring av mera genomgripande

art i bestämmelserna örn lärartillsättning knappast vara av behovet påkal­

lad, såvitt icke anginge befordringsgrunderna, i vilket hänseende de sak­

kunnigas förslag borde omedelbart genomföras. Några principiella invänd­

ningar torde icke kunna göras mot de sakkunnigas i själva verket ganska

försiktiga förslag i fråga örn tvångsförfiyttning, helst örn det i enlighet med

reservanternas förslag föreskreves, att därvid skulle tillses, att lärarens för­

måner icke minskades genom förflyttningen. Då emellertid förevarande

fråga stöde i visst samband med frågan om det sjunde skolåret, ville dom­

kapitlet ifrågasätta, örn icke med åtgärder i nämnda riktning kunde anstå

till dess även den senare delen av de sakkunnigas betänkande förelåge.

Domkapitlet i Uppsala ansåge, att om tvångsförfiyttning av lärare skulle

stadgas, vore det principiellt riktigast, att dette skedde i samband med löne­

reglering för ifrågavarande befattningshavare. I varje fall syntes billighet

och rättvisa kräva, att eventuella bestämmelser örn tvångsförfiyttning gåves

sådant innehåll, att lärarens sammanlagda löneförmåner icke minskades

genom förflyttningen. I fråga örn statsbidrag till Överlärare funne domka­

pitlet reservanten Anderssons uttalade mening beaktansvärd. I vart fall

ville domkapitlet icke obetingat ansluta sig till majoritetens förslag. Skol­

överstyrelsen syntes böra kunna besluta angående inrättande av ny lärar-

befattning, förflyttning av lärare m. m.

För domkapitlet i Härnösand innebure de sakkunnigas förslag örn över­

flyttande till central statsmyndighet av beslutanderätten örn inrättande av

nya folkskollärartjänster förverkligandet av ett gammalt önskemål. Det vore

att beklaga, att ett så vittgående undantag måst föreslås som att tjänst i

tre år skulle kunna upprätthållas utan beslut av Kungl. Majit.

Domkapitlet i Luleå ansluter sig till vad de sakkunniga föreslagit i fråga

om statens övertagande av lärarlönerna, om inrättande av ny lärartjänst,

om förflyttningsskyldighet för lärare samt om revision av befordringsgrun­

derna. I fråga örn statsbidrag till avlöning av Överlärare ansåge sig dom­

kapitlet böra obetingat ansluta sig till sakkunnigmajoritetens förslag. Inom

ett stort antal skoldistrikt i Luleå stift förelåge ett stort behov av särskilda

Överlärare. Någon större fara för ett brådstörtat påskyndande av överlärar-

institutionens utveckling torde ej behöva befaras, enär distrikten i allt fall

finge vidkännas kostnader för överlärartjänsterna.

Av skolöverstyrelsens yttrande inhämtas följande:

De sakkunnigas förslag i vad det avsåge de kontanta avlöningsförmånerna

hade tillstyrkts av samtliga folkskolinspektörer, som yttrat sig över denna

punkt (ett 40-tal). Stockholms folkskoledirektion samt övriga folkskole styrelser

i de större städerna hade i allmänhet uttryckt det önskemålet, att de nuva­

rande utjämningsbidragen till folkskoleväsendet måtte bibehållas och att vid

sidan av desamma måtte beviljas bidrag till skoldistriktens kostnader för

folkskoleväsendet med normering efter skattetrycket i respektive kommuner

Kungl. Maj:ts proposition Nr 174.