angående prisreglerande åtgärder på jordbrukets område

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 1

Nr 227.

Kungl. Majus proposition till riksdagen angående prisreglerande

åtgärder på jordbrukets område; given Stockholms slott den

5 april 1935.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att dels antaga härvid fogade förslag till 1) förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående mjölkavgift; 2) förordning angående slaktdjursavgift; 3) förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl; 4) förordning örn veteavgift; 5) förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 26 juni 1933 (nr 389) örn tillverkning av potatismjöl; dels ock bifalla de förslag i övrigt, örn vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 227. 1

2 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni

1933 (nr 391) angående mjölkavgift.

Härigenom förordnas, dels att till 3 § förordningen den 26 juni 1933 afgående mjölkavgift skall fogas ett nytt moment av följande lydelse, dels ock att 8 § förordningen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan sägs:

3 §.

6. Då särskilda omständigheter därtill föranleda må enligt de föreskrifter, Kungl. Maj:t meddelar, mjölkavgift kunna efterskänkas.

8

Handläggning av frågor i avseende å tillämpningen av denna förordning ankommer på en av Kungl. Majit tillsatt nämnd.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 3

Förslag

till

förordning angående slaktdjursavgift.

Härigenom förordnas som följer:

1 *.

För åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för slaktdjur och slakteriprodukter skall, där Kungl. Majit så förordnar, viss avgift (slaktdjursavgift) upptagas för

a) kött, som godkänts vid besiktning enligt lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus; samt

b) kött, som godkänts vid besiktning enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter och härrör av djur, slaktat i enskild, på av Kungl. Majit fastställda villkor under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning (kontrollslakteri).

2 $.

Slaktdjursavgift skall utgå för hel kropp eller del därav med belopp, som Kungl. Majit bestämmer, under iakttagande att avgiften högst må utgöra, räknat för hel kropp, beträffande nötkreatur som efter nedslaktningen väger minst 150 kilogram (storboskap) och häst tre kronor, svin två kronor samt övriga i förenämnda lag avsedda djur en krona.

Kungl. Majit äger från avgiftsskyldigheten medgiva undantag, där så med hänsyn till särskilda förhållanden finnes skäligt.

3 §.

Uppbörd av slaktdjursavgift, som utgår enligt 1 § a), skall omhänderhavas av det samhälle, genom vars försorg köttbesiktningen ägt rum.

Finnes för samhället fastställd taxa, varom stadgas i 8 § 1 mom. förenämnda lag, skall den för uppbörden av avgifter enligt berörda taxa tilllämpade ordning iakttagas jämväl i fråga örn uppbärandet av slaktdjursavgift.

4 §.

För erläggande av slaktdjursavgift, som skall utgå enligt 1 § b), ansvarar slakteriinrättningens innehavare.

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

5 §.

Medel, vilka inflyta genom upptagande av slaktdjursavgift, skola enligt av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter användas för det i 1 § angivna ändamål.

6*.

Handläggning av frågor i avseende å tillämpningen av denna förordning ankommer på en av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd.

7 %.

Närmare föreskrifter beträffande ordningen för slaktdjursavgifts erläggande och indrivande så ock i avseende å förordningens tillämpning i övrigt meddelas av Kungl. Majit.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935 och gäller till och med den 30 juni 1937.

Kungl, Maj:ts proposition nr 227. 5

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 14 juni

1933 (nr 329) om skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl.

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen den 14 juni 1933 örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

2 §.

Skatten utgår med det belopp, högst 8 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Maj:t bestämmer.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1935.

1 Senaste lydelse se 1934:177.

6 Kungl. Majda proposition nr 227.

Förslag

till

förordning om veteavgift.

Härigenom förordnas som följer:

1 §.

För svenskt eller utländskt vete, som användes för tillverkning inom riket av mjöl eller gryn, skall, där Kungl. Majit så förordnar, enligt bestämmelserna i denna förordning erläggas viss avgift (veteavgift).

2 §.

1 mom. Där annat ej följer av stadgandet i 2 morn., skall veteavgift ej utgå för sådant vete, varav mot tull eller lön tillverkas mjöl eller gryn för tillgodoseende av odlarens husbehov.

Såsom mjöl eller gryn till husbehov må ej räknas annan vara än sådan, som förbrukas i odlarens eget hushåll eller av personer, som han eljest har i sin kost eller som av honom åtnjuta gratial eller födoråd eller vilka äro i odlarens tjänst anställda i och för hans jordbruk och i vilkas avlöningsförmåner ingår tilldelning av vete eller mjöl eller gryn därav.

2 mom. Därest mjöl eller gryn, vid vars tillverkning använts vete, för vilket jämlikt stadgandet i 1 mom. veteavgift ej utgått, sedermera avyttras eller av odlaren eljest användes för annat ändamål än eget husbehov, skall veteavgift erläggas för det vete, varav den avyttrade eller på nyss angivet sätt använda varan tillverkats.

3 *.

Veteavgiften utgår med det belopp, högst 3 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer. Veteavgift, som erlägges jämlikt stadgandet i 2 § 2 morn., skall dock utgå efter nettovikten avyttrat eller använt mjöl eller gryn med belopp, som med 50 procent överstiger vid tiden för försäljningen eller användningen utgående veteavgift.

4 i

Har förordnande jämlikt 1 § meddelats, skall den, som ämnar inom riket använda vete för tillverkning av mjöl eller gryn, därom göra skrift­

Kungl. Majlis proposition nr 227. 7

lig anmälan till en av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd, på vilken handläggning av frågor i avseende å tillämpningen av denna förordning skall ankomma. Anmälningsskyldigheten skall, där tillverkningen bedrives vid tiden för ikraftträdandet av förordnandet, fullgöras inom 15 dagar fran nämnda tidpunkt och i annat fall inom femton dagar från tillverkningens början. 5 §. Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att inom åtta dagar efter utgången av varje kalendermånad, varunder förordnande jämlikt 1 § varit gällande, till den i 4 § omförmälda nämnden avlämna en på tro och heder nvgiven deklaration enligt av nämnden fastställt formulär rörande den mängd vete, som under månaden eller den del därav, varunder förordnandet gällt, av honom använts för tillverkning av mjöl eller gryn. Därvid skall särskilt angivas, i vad mån tillverkningen skett under sådana omständigheter att avgiftsfrihet enligt 2 § 1 mom. skall åtnjutas. Nämnden äger, där så med hänsyn till tillverkningens ringa omfattning •eller eljest finnes lämpligt, medgiva, att deklaration, som i första stycket sägs, må tillsvidare avgivas för kalenderkvartal i stället för månadsvis. För det fall, som avses i 2 § 2 morn., åligger det den, som avyttrat eller använt varan, att sist inom femton dagar därefter till nämnden avlämna en på tro och heder avgiven deklaration rörande den avyttrade eller använda varans myckenhet jämte, i förekommande fall, uppgift å den, till vilken avyttringen skett. Skyldighet att avlämna deklaration för annan än enskild person åligger vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman eller ombud eller, där fråga är om oskiftat dödsbo, boutredningsman, testamentsexekutör eller annan, som har egendomen i sin vård. 6 §. För veteavgiftens erläggande ansvarar tillverkare, som i 4 § avses, eller, örn avgiftsskyldighet inträder jämlikt stadgandet i 2 § 2 morn., den som avyttrat eller använt varan.

7 §. För handhavande av kontrollen att veteavgiften behörigen utgöres äger den i 4 § omförmälda nämnden utse kontrollanter att, mot ersättning som bestämmes av nämnden, biträda vid kontrollen. Närmare bestämmelser angående kontrollants befogenheter och åligganden meddelas av nämnden. Det åligger tillverkare, som i 4 § avses, att föra särskild bok över inköp, tillverkning och inneliggande lager enligt av nämnden fastställt formulär. Finner nämnden, att erforderliga uppgifter för kontrollens utövande kunna anses framgå av bok, som tillverkaren i och för sin rörelse

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

förer, äger nämnden medgiva, att i denna förordning föreskriven bokföring må genom förande av dylik bok anses belt eller delvis fullgjord. Tillverkaren skall tillhandahålla sina handelsböcker ävensom sådan särskild bok, som i andra stycket sägs, för kontrollant och ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som nämnden beträffande bokföring eller eljest för erhållande av en betryggande kontroll över veteavgiftens behöriga utgörande meddelar, samt de anvisningar, som kontrollant i enlighet med nämndens anvisningar kan lämna. Kostnaden för kontrollens utövande bestrides av medel, som enligt denna förordning inflyta.

8 §. Medel, som inflyta enligt denna förordning, skola enligt de föreskrifter Kungl. Maj:t meddelar användas till täckande av kostnader i samband med åtgärder för jordbruksnäringens stödjande.

9 S. Granskning av deklarationer, som enligt denna förordning avgivits, må ej verkställas av annan än den i 4 § omförmälda nämnden eller jämlikt t § utsedd kontrollant. Deklarationerna skola tillhandahållas dem, som i och för sin befattning böra därav erhålla del. I övrigt må deklaration icke vara för någon tillgänglig utan att den, som avgivit deklarationen, medgivit dess offentliggörande; dock må deklarationer, på sätt Kungl. Majit förordnar, för statistisk bearbetning utlämnas till ämbetsmyndighet eller tjänsteman, åt vilken Kungl. Majit uppdrager utförandet av sådan bearbetning.

10 §.

Försummar någon den i 4 § föreskrivna anmälningsskyldigheten eller bryter någon mot bestämmelserna i 7 § andra eller tredje stycket, straffes med dagsböter. 11

11 §.

Den, som underlåter att inom föreskriven tid avlämna deklaration, bote från och med tjugufem till och med trehundra kronor; och må den i 4 § omförmälda nämnden förelägga den uppgiftspliktige lämpligt vite.

12 §.

Har någon i deklaration mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift, som är ägnad att leda till frihet från veteavgift eller för låg sådan avgift, bote högst fem gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandragits eller kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 9

Har den oriktiga uppgiften icke lämnats mot bättre vetande, men bar den, som lämnat uppgiften, vid dess avgivande gjort sig skyldig till grov vårdslöshet, bote högst två gånger det belopp, som genom det oriktiga förfarandet undandraga eller kunnat komma att undandragas, dock minst tjugufem kronor. Den, som dömes till straff enligt denna paragraf, skall jämväl förpliktas att utgiva den veteavgift, som genom det oriktiga förfarandet undandragits. Straff för förseelse, varom i denna paragraf förmäles, inträder icke, därest den uppgiftspliktige, innan tiden för avgiftens inbetalande gått till ända, av egen drift rättat den oriktiga uppgiften.

13 %. Den, som på grund av sin befattning med ärende, som i denna förordning avses, erhållit del av deklaration eller tillverkares bokföring, må ej i vidare mån än ärendets beskaffenhet kräver, yppa vare sig innehållet i sådan deklaration eller tillverkares affärsförhållande, varom han därvid fått kännedom. Den häremot bryter straffes, där han ej är underkastad ansvar såsom för tjänstefel, med dagsböter, dock ej under fem. Den, som på grund av sådant förordnande örn statistisk bearbetning av deklarationer, som i 9 § sägs, erhållit del av deklaration, må ej utom tjänsten yppa något av deklarationens innehåll. Vid överträdelse härav vare den skyldige underkastad ansvar såsom för tjänstefel.

14 §. Åtal för förseelse mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol. Förseelse, som i 10, 11 eller 12 § avses, är icke föremål för allmänt åtal, med mindre den av den i 4 § omförmälda nämnden till sådant åtal angives. Förseelse, varom i 13 § sägs, må endast efter målsägandes angivelse av allmän åklagare åtalas.

15 $. Böter och vitén, som utdömas enligt denna förordning, tillfalla kronan. Saknas tillgång till deras gäldande, skola de förvandlas efter allmän strafflag.

16 $.

Närmare föreskrifter beträffande ordningen för veteavgiftens erläg- * gande och indrivning så ock i avseende å denna förordnings tillämpning i övrigt meddelas av Kungl. Maj:t.

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Delina förordning tråder i kraft den 1 september 1935, då förordningen den 30 juni 1934 (nr 427) om veteavgift skall upphöra att gcälla. Beträffande veteavgift, som belöper å tiden före den nya förordningens ikraftträdande, skola dock de äldre bestämmelserna alltjämt äga tillämpning med den ändring som följer därav, att vad i förordningen den 30 juni 1934 sägs örn statens spannmålsnämnd i stället skall hava avseende å den i 4 § av den nya förordningen omförmälda nämnden.

Förslag

till

förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 26 juni

1933 (nr 389) om tillverkning av potatismjöl.

Härigenom förordnas, att förordningen den 26 juni 1933 örn tillverkning av potatismjöl, vilken förordning gäller till och med den 30 september 1935, skall äga fortsatt giltighet till och med den 30 september 1937.

Kungl. Majlis proposition nr 227. 11

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 5 april 1935.

Närvarande: Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning meri chefen för finansdepartementet anför chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Sköld: Do ingripanden från statens sida i prisstödjande syfte, som skett under senare år på jordbrukets område, beröra flertalet av jordbrukets viktigaste saluprodukter, såsom mjölk och mejeriprodukter, slaktdjur, kött och fläsk, ägg, spannmål, potatis och sockerbetor. Giltighetstiden för åtskilliga av de bestämmelser, som reglera ifrågavarande ingripanden, utlöper under innevarande år. Frågan örn åtgärder till stödjande av priserna å jordbrukets alster bör därför nu upptagas till förnyat övervägande. Förslag föreligga från skilda håll till lösning av de förevarande spörsmålen. Jag torde i det följande få lämna en översikt över de hittills vidtagna åtgärder, som här närmast äro av intresse, samt de förslag till ytterligare åtgärder eller till ändring i gällande bestämmelser i ämnet, som framställts.

1. Mjölkregleringen.

Gällande bestämmelser. Enligt förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående mjölkavgift, vilken trätt i kraft den 1 juli 1933 och gäller till och med den 30 juni 1937, skall, där Kungl. Maj:t så förordnar, för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för mjölk och mejeriprodukter upptagas viss avgift å mjölk och grädde (mjölkavgift). Förordnande örn upptagande av dylik avgift får ej meddelas, med mindre framställning därom blivit gjord av mejerisammanslutning, som representerar minst 60 procent av den totala årliga invägda mjölkmängden vid rikets samtliga mejerier enligt den senaste tillgängliga officiella mejeristatistiken och denna framställning biträtts av minst s/s av sammanslutningens medlemmar, företrädande sammanlagt minst 3/* av den totala årliga invägda mjölkmängden vid de till sammanslutningen anslutna mejerierna. Mjölkavgift skall

12 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

utgå å inom riket saluförd mjölk oell grädde ävensom, i den mån Kungl. Majit så förordnar, å mjölk, som kommer till användning för beredande hos mjölkproducenten av smör eller ost för avsalu. Avgiften kan utgöra för mjölk högst 3 öre för kilogram. För grädde skall avgiften utgå med för varje kilogram mjölk, som åtgått för gräddens beredande, det för mjölk fastställda avgiftsbeloppet. Avgiften skall erläggas, såvitt fråga är örn avgiftspliktig vara, som av mjölkproducent levereras till mejeri eller mjölkhandlare, av den, som sålunda från mjölkproducenten mottagit varan, samt beträffande annan avgiftspliktig vara av mjölkprodueenten. Kungl. Majit äger från avgiftsskyldighet medgiva undantag, där så finnes skäligt med hänsyn till ringa produktion eller andra förhållanden. Inflytande avgiftsmedel skola enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter användas för förut angivna ändamål. På en särskild av Kungl. Majit tillsatt nämnd statens mjölknämnd ankommer att handlägga frågor i avseende å förordningens tillämpning. Genom kungörelse den 26 juni 1933 (nr 393) med tillämpningsföreskrifter till förordningen angående mjölkavgift hava givits bestämmelser angående, bland annat, grunderna för avgiftens utgörande, ordningen för dess fastställande, erläggande och indrivning samt beträffande restitution, avkortning och avskrivning av mjölkavgift ävensom rörande kontrollen över avgiftens utgörande och avgiftsmedlens förvaltning. Enligt sagda kungörelse skola uppbörd av mjölkavgift och förvaltning av inflytande avgiftsmedel, där Kungl. Majit ej annorlunda förordnar, under kontroll av statens mjölknämnd omhänderhavas av den mejerisammanslutpå vars framställning förordnande örn avgiftens upptagande meddelats. Till grund för avgiftsskyldigheten skall ligga av den avgiftsskyldige avlämnad deklaration rörande de förhållanden, som äro av betydelse för beräknande av avgiften. Finner mjölknämnden, som utövar kontroll jämväl över att mjölkavgift behörigen utgöres, att den avgiftsskyldige i avlämnad deklaration meddelat felaktiga uppgifter eller underlåter avgiftsskyldig att inom föreskriven tid erlägga den avgift, som enligt deklarationens innehåll skall utgå, äger mjölknämnden fastställa de myckenheter, för vilka avgift skall erläggas, samt avgiftens belopp. Försummar avgiftsskyldig att erlägga mjölkavgift, som skall utgå på grund av ett sålunda meddelat beslut, må på framställning av mjölknämnden för avgiftens uttagande utmätning äga rum. Saknar den avgiftsskyldige utmätningsbara tillgångar må efter beslut av mjölknämnden avkortning av mjölkavgift äga rum. Sedan avkortning skett, skola åtgärder för avgiftens indrivning icke vidare äga rum. På framställning av svenska mejeriernas riksförening u. p. a. meddelades genom kungörelse den 30 juni 1933 (nr 442) beslut örn upptagande av mjölkavgift dels för mjölk och grädde, som salufördes inom riket under tiden 1 juli 1933—30 juni 1934, dels ock för mjölk, som under samma tid kom till användning för beredande hos mjölkproducenten av smör el­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 13

ler ost för avsalu, därest producenten för sådant ändamål av egen produktion eller eljest använde minst 2,000 kilogram mjölk i månaden. Avgiften fastställdes att tillsvidare under angivna tid utgå med 2 öre för kilogram mjölk eller till mjölk omräknad grädde. Ilen skulle uppbäras av riksföreningen. Vissa undantag från avgiftsplikt föreskrevs samtidigt. — Efter framställning av riksföreningen bär Kungl. Majit genom kungörelse den 30 juni 1934 (nr 374) meddelat beslut örn fortsatt upptagande för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935 av mjölkavgift med samma belopp och enligt enahanda grunder som de i förenämnda kungörelse den 30 juni 1933 (nr 442) stadgade. I fråga örn undantagen från avgiftsplikt hava dock föreskrivits vissa ändringar. Angående användningen av de medel, som inflöto genom upptagande för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 av mjölkavgift, förordnades genom kungörelse den 15 augusti 1933 (nr 500), att medlen skulle förvaltas av riksföreningen samt, sedan därmed enligt Kungl. Majlis bestämmande gäldats kostnaderna för uppbörd, förvaltning och kontroll, däri inbegripna kostnaderna för statens mjölknämnds verksamhet, användas för dels utlämnande av pristillägg å smör, ost, kondenserad mjölk, torrmjölk och grädde, som beretts inom riket och härifrån utförts, dels utbetalande av prisutjämningsbidrag för inom riket producerad mjölk eller grädde, varå mjölkavgift utgått och som använts för beredande av smör, ost eller annan mejeriprodukt, dels ock bestridande enligt Kungl. Majits förordnande av kostnaderna för andra åtgärder, som vidtoges i syfte att åstadkomma förbättrade avsättningsförhållanden för mjölk och mejeriprodukter. Pristillägg, motsvarande i huvudsak skillnaden mellan export- och hemmamarknadspris för saltat runmärkt smör av medelkvalitet, skulle utbetalas till den, för vars räkning varan hos tullverket anmälts till utförsel ur riket. Prisutjämningsbidrag tilldelades den, hos vilken mjölken eller grädden kommit till användning för beredande av ifrågavarande mejeriprodukt, Dylikt bidrag skulle utbetalas för kalendermånad. För sådan utbetalning hade riket indelats i sju prisutjämningsdistrikt, å vilka av de inflytande avgiftsmedlen viss del (prisutjämningsmedlen) skulle fördelas i förhållande till de myckenheter mjölk och till mjölk omräknad grädde, varå mjölkavgift inom de olika distrikten för månaden utginge. — I huvudsak samma bestämmelser hava genom kungörelse den 30 juni 1934 (nr 375) meddelats rörande användningen av medel, som inflyta genom upptagande för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935 av mjölkavgift. I fråga örn grunderna för bestämmande av prisutjämningsbidragens storlek gäller dock numera den regeln, att prisutjämningsmedlen skola månadsvis fördelas på de sju prisutjämningsdistrikten sålunda, att vartdera av de båda nordligaste distrikten först erhåller ett särskilt belopp, varefter återstoden delas mellan samtliga distrikt i förhållande till de myckenheter mjölk och till mjölk omräknad grädde, varå mjölkavgift inom de olika distrikten för månaden utgår. Det särskilda beloppet utgår med hälften

14 Kungl. Majda proposition nr 227.

av vad å distriktet enligt sist angivna grund belöper av de under månaden utlämnade pristilläggens sammanlagda belopp.

Som ett led i mjölkregleringen är jämväl att betrakta den under senare år genomförda regleringen av importen av mjölk oell mejeriprodukter. Genom förordningen den 10 februari 1933 (nr 29) med bestämmelser örn införselmonopol å mjölk och mejeriprodukter, vilken förordning i viss del ändrats genom förordning den 26 juni 1933 (ur 392) och vilken ursprungligen gällde till och med juni 1934 men genom förordning den 30 juni 1934 (nr 376) förlängts att gälla till och med den 30 juni 1937, har Kungl. Maj:t förklarats berättigad att, där så finnes erforderligt för vinnande av det med upptagande av mjölkavgift avsedda syftet, förordna, att mjölk, grädde, smör och ost eller någon av nämnda varor icke få till riket införas av annan än staten eller den, åt vilken Kungl. Majit eller av Kungl. Majit utsedd myndighet lämnar tillstånd till införsel. — Med stöd härav förordnade Kungl. Majit genom kungörelse den 20 oktober 1933 (nr 575), som trädde i kraft den 1 november 1933 och gällde tills vidare till och med den 30 juni 1934, att nyssnämnda varor icke finge till riket införas av annan än staten eller den, åt vilken statens mjölknämnd lämnat tillstånd till införsel. Tillika förklarades, att dylikt tillstånd ej finge vägras beträffande vara av sådant slag, som icke eller endast i ringa omfattning vore föremål för tillverkning inom landet. Detsamma skulle jämväl gälla i avseende å annan vara, såframt vederbörande förbunde sig att för den myckenhet, som infördes, till svenska mejeriernas riksförening erlägga viss avgift, huvudsakligen motsvarande det vid export av varan utgående pristillägget. Vad på grund av sådan förbindelse inbetalades till riksföreningen skulle månadsvis tillföras de medel, som inflöte genom upptagande av mjölkavgift, och användas enligt de beträffande dessa medel gällande grunder. — För tiden från och med 1 juli 1934 tillsvidare till och med 30 juni 1935 gälla motsvarande bestämmelser enligt kungörelse den 30 juni 1934 (nr 377).

Bland åtgärder, sammanhängande med mjölkregleringen, må vidare nämnas de vid 1933 och 1934 års riksdagar beslutade anordningarna med upptagande av skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt å importerat eller inom riket tillverkat kli ävensom accis å margarin. I överensstämmelse med riksdagens beslut stadgades genom förordning den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, att för följande slag av kraftfoder, som införas till riket eller som inom riket tillverkas för försäljning, nämligen oljekakor, mjöl erhållet genom krossning av oljekakor och mjöl framställt vid extraktion av råvara, som kan användas för tillverkning av oljekakor, skulle erläggas skatt med 2 öre för varje kilogram av varans nettovikt. Förordningen trädde enligt kungörelse den 14 juni 1933 (nr 330) i kraft den 15 juni 1933. Efter beslut vid 1934 års riksdag har emellertid genom förordning den 24 maj 1934 (nr 177), bland annat, den ändringen vidta­

Kungl. Majlis proposition nr 227. 15

gita i förordningen den 14 juni 1933 (nr 329), att det föreskrivits, att skatten skall utgå med det belopp, högst 6 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer. Med stöd bärav bar genom kungörelse den 31 maj 1934 (nr 190) förordnats, att skattens belopp skall från oell med den 1 juni 1934 utgöra 3 öre för varje kilogram av varans nettovikt. Genom kungörelse den 20 juni 1933 (nr 488) angående restitution av skatt å oljekakor oell vissa slag av fodermjöl havn vidare meddelats särskilda bestämmelser i de hänseenden, som av rubriken till sistnämnda kungörelse framgår. — I förordning den 24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli bar stadgats, att för kli, som införes till riket eller som erhålles vid tillverkning inom riket av mjöl eller gryn. av vete, skall, där Kungl. Majit så förordnar, erläggas skatt. Skatten utgår med det belopp, högst 6 öre för varje kilogram av varans nettovikt, som Kungl. Majit bestämmer. Kungl. Majit äger medgiva visst undantag från skattskyldighet beträffande kli, som erhålles vid tillverkning inom riket av mjöl eller gryn av vete för odlares husbehov. Enligt kungörelse den 24 maj 1934 (nr 173) utgår skatt å kli från och med den 1 juni 1934 med » öre för varje kilogram av varans nettovikt. —- Vad margarinaceisen beträffar innefattas de grundläggande föreskrifterna i ämnet i en förordning den 26 juni 1933 (nr 405) örn accis å margarin. Enligt denna förordning, som trädde i kraft den 1 juli 1933 och avsåg tiden till och med juni 1934, skulle, där Kungl. Majit så förordnade, för margarin, som inom riket tillverkades för försäljning, utgå accis med för varje kilogram av varans nettovikt det belopp, lägst 10 och högst 50 öre, som Kungl. Majit bestämde. Med stöd av berörda stadgande förordnade Kungl. Majit genom kungörelse den 20 juli 1933 (nr 484), vilket förordnande trädde i kraft den 24 i samma månad, om uttagande tillsvidare av accis å margarin, som levererades intill utgången av år 1933, med 20 öre för kilogram. Samtidigt föreskrev Kungl. Majit, jämlikt bemyndigande av riksdagen, genom särskild kungörelse (nr 485), att tullen å margarin, förut 15 kronor för 100 kilogram, skulle från och med den 24 juli 1933 tillsvidare intill årets slut utgöra 35 kronor för 100 kilogram. Genom kungörelser den 15 december 1933 (nr 647 och 648) utsträcktes ifrågavarande förordnanden örn upptagande av margarinaccis och örn tull å margarin att avse tiden intill utgången av juni 1934. Efter beslut vid 1934 års riksdag bär genom förordning den 30 juni 1934 (nr 383) Kungl. Majits befogenhet att förordna örn erläggande av accis enligt bestämmelserna i förenämnda förordning den 26 juni 1933 (nr 405) utsträckts att avse margarin, som levererats intill den 1 juli 1935. Tillika bemyndigades vid nämnda riksdag Kungl. Majit att för tid under budgetåret 1934/1935, varunder margarinaccis utgår, förordna örn motsvarande höjning av tullen å margarin. Med stöd härav utfärdades kungörelser den 30 juni 1934 (nr 384 och 385) örn förlängd giltighet av förordnandena om upptagande av accis å margarin och örn tull å samma vara. Genom kungörelser den 24 juli 1934 (nr 457 och 458) bestämdes vidare, att margarinaceisen samt tullen å marga­

16 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

rin skulle för tiden frun oell med den 1 augusti 1934 till oell med utgången nv samma år höjas till 30 öre för kilogram respektive 45 kronor för 100 kilogram. Förordnandena enligt sistnämnda båda kungörelser hava genom kungörelser den 21 december 1934 (nr 610 och 611) erhållit förlängd giltighet för tiden intill utgången av juni 1935.

Körande förvaltningen och redovisningen av de medel, som inflyta genom skatten å oljekakor m. m. och genom accisen å margarin, föreskrev Kungl. Maj:t genom brev till statskontoret den 30 juni 1933, att medlen skulle redovisas under särskilda inkomsttitlar samt över ett å nionde huvudtiteln upptaget extra förslagsanslag tillföras en särskild fond, statens mjölkregleringsfond, vilken skulle förvaltas av statskontoret och från vilken utgifter för mjölkregleringen skulle bestridas. Vid 1934 års riksdag beslöts emellertid att samtliga avgifter, vilka helt eller huvudsakligen vore avsedda för prisreglerande åtgärder på jordbrukets område, skulle ingå i en gemensam fond, jordbrukets prisregleringsfond. Enligt av Kungl. Majit i brev till statskontoret den 24 maj 1934 meddelade bestämmelser skulle till sagda fond dels ingå de medel, som till och med den 30 juni 1934 influtit i skatt å till riket infört kli enligt förordningen den 24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli, dels ock överföras å statens mjölkregleringsfond den 30 juni 1934 förefintlig behållning. Vidare skall fonden tillföras belopp motsvarande bland annat de medel, vilka efter den 30 juni 1934 inflyta enligt förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt förordningen den 26 juni 1933 (nr 405) örn accis å margarin ävensom i skatt å till riket infört kli.

I anföranden till statsrådsprotokollet den 2 juni 1933, då beslut fattades örn propositioner till riksdagen med förslag till omförmälda förordningar örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt accis å margarin, gjorde chefen för finansdepartementet vissa uttalanden rörande därigenom inflytande medels användning. I fråga örn skatten å oljekakor och fodermjöl (prop. nr 265) framhölls sålunda, att de inflytande medlen borde komma till användning för den del av mjölkregleringen, som åsyftade en prisutjämning mellan konsumtionsmjölken och produktmjölken. Vad margarinaccisen beträffar (prop. nr 264) uttalades, att sistberörda medel borde användas för stödjande av smörexporten genom pristillägg å exportsmör, då den årliga exportkvantiteten överstege 15,000 ton. I den mån intäkterna av accisen ej komme att sålunda finna användning, borde de i stället nyttjas för något ändamål, som främjade de breda konsumentlagrens intressen. Dessa departementschefens uttalanden föranledde ej någon erinran från riksdagens sida. I brev till statskontoret den 30 juni 1933 meddelade ock Kungl. Maj :t föreskrifter rörande användningen av ifrågavarande avgiftsmedel i huvudsaklig anslutning till vad sålunda uttalats.

I anförande till statsrådsprotokollet den 16 mars 1934, då beslut fattades om avlåtande till riksdagen av proposition (nr 257) angående vissa åtgärder till jordbrukets stödjande, gjorde jämväl jag vissa uttalanden

Kungl. Majlis proposition nr 227. 17

rörande användningen av omförmälda skatte- och accismedel. Jag framhöll sålanda, att av de medel, vilka milote genom kraltloderskatten, borde viss del, omkring 10 procent, enligt närmare bestämmande av Kungl. Majit användas för stödjande av äggproduktionen samt återstoden tillföras mjölkregleriugen. Vad kliskatten anginge, borde de medel, som härrörde av skatt å importerat kli, fördelas på enahanda sätt som gällde i fråga örn kraftfoderskatten. För att underlätta anpassningen allteftersom förhållandena utvecklade sig, borde dock Kungl. Majit äga rätt att, örn så skulle befinnas ändamålsenligt, avvika från vad sålunda uttalats rörande ifrågavarande medels fördelning. Beträffande inargarinaceisen vore det med hänsyn till de svårigheter, som i fortsättningen kunde resa sig mot mjölkregleringens planmässiga genomförande, rimligt att något större anslag av margarinaccismedel än det, som enligt dittills tillämpade grunder kunde utgå, bomme mjölkregleringen till godo. Kungl. Majit borde därför efter den 30 juni 1934 vara berättigad att av inflytande margarinaccismedel taga i anspråk vad som erfordrades för ^anordnande av hälften av förekommande pristillägg å allt smör, som exporterades. Härigenom skulle bland annat vinnas, att mjölkproducen terna er höllö större intresse av att exempelvis genom ökad egen förbrukning av smör nedbringa exportöverskottet. Kungl. Majit borde vidare för täckande enligt vissa angivna grunder av kostnader för utdelning av mjöl till nödlidande — såväl i då föreliggande fall som i händelse av framtida behov — äga taga i anspråk högst 1,000,000 kronor av margarinaccismedel. Skulle anledning därtill föreligga borde sålunda avsett bemyndigande gälla även utdelning av nötkött. Dessa uttalanden föranledde ingen erinran från riksdagens sida.

I brev till statskontoret den 30 juni 1934 har Kungl. Majit meddelat föreskrifter rörande användningen av jordbrukets prisregleringsfonds medel i den mån de motsvaras av influten accis å margarin eller av influten skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl eller å till riket infört kli. Av sagda medel, i den mån de motsvaras av influten accis å margarin, äger svenska mejeriernas riksförening för vecka utfå halva beloppet av vad. som jämlikt förut omförmälda kungörelse den 30 juni 1934 (nr 375) angående användningen av de medel, som inflyta genom upptagande för tiden 1 juli 1934—30 juni 1935 av mjölkavgift, erfordras för utlämnande av pristillägg å under veckan exporterat smör. Vidare har föreskrivits, att av den del av de i jordbrukets prisregleringsfond ingående medel, vilken motsvaras av influten skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl eller å till riket infört kli, skola, sedan därav guldi!» den kostnad för kontroll över skattens utgörande, som enligt meddelade bestämmelser skall bestridas av ifrågavarande skattemedel, 90 procent kvartalsvis av statskontoret överlämnas till riksföreningen för att av denna jämte i omförmälda kungörelse den 30 juni 1934 (nr 375) avsedda prisutjämningsmedel fördelas och amandas efter där givna bestämmelser. fallang lill riksdagens protokoll lillis. 1 sami. Mr 297. 2

18 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Ändringsförslag och yttranden däröver.

Pen 16 mars 1934 beslöt Kungl. Majit bemyndiga chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla sju utredningsmän för att, enligt i statsrådsprotokollet för sagda dag angivna riktlinjer, verkställa utredning och avgiva förslag rörande frågan örn avsättningen av smör och andra fettämnen av inhemskt ursprung. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 19 mars 1934 såsom utredningsmän statssekreteraren C. E. A. Mannerfelt, tillika ordförande, ledamöterna av riksdagens första kammare E. B. Andersson i Fältenborg, J. F. Gustafson i Domö och K. E. H. von Heland, ledamoten av riksdagens andra kammare J. A. L. Persson i Tidaholm, affärschefen för konsumtionsföreningen Örebro u. p. a. C. F. Cederlund och direktören i margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag K. K. Stamsö.

Utredningsmännen, vilka antagit benämningen smör- och margarinkommittén, hava den 14 november 1934 avlämnat betänkande med förslag angående avsättningen av smör och andra fettämnen av inhemskt ursprung (stat. off. utred. 1934: 43).

Efter att hava lämnat en redogörelse på grundval av införskaffade uppgifter eller eljest förefintligt statistiskt material för läget under senare år å marknaden för smör med flera fettämnen samt oljekakor inom och utom Sverige anför kommittén vissa allmänna synpunkter på frågan örn avsättningen av mjölk och mejeriprodukter. Kommittén framhåller därvid bland annat följande.

Ehuru kommittén funnit nödigt att ägna uppmärksamhet åt frågan örn jordbruksproduktionens och särskilt den svenska mjölkproduktionens utveckling, hade kommittén likväl ansett sig böra i överensstämmelse med direktiven för utredningsarbetet i främsta rummet behandla smörfrågan och vad därmed sammanhängde som en ren avsättningsfråga. Det hade sålunda för kommittén närmast gällt att, för den händelse de ännu öppna exportmarknaderna komme att åtminstone delvis stängas, söka skaffa avsättning för landets produktion av smör med utgångspunkt från en mjölkproduktion av nuvarande storlek. Ehuru smörfrågan stöde i förgrunden, borde uppmärksamhet ägnas även åt frågan örn avsättningen av andra mejeriprodukter och mjölk.

I fråga örn det pris, som producenterna borde få påräkna vid smörets avsättning, hade kommittén ansett sig sakna anledning att under nyss angivna förutsättning örn produktionens storlek ifrågasätta ändring i vad som, i anslutning till statsmakternas behandling 1933 och 1934 av mjölkregleringsfrågan, vore gällande. Den omständigheten, att kommittén räknat med ett bibehållande tillsvidare av ett produktmjölkpris, baserat på ett smörpris fritt mejeri av 2 kronor 30 öre för kilogram, innebure emellertid icke, att kommittén ansåge, att något visst smörpris eller mjölkpris borde garanteras. Därest exempelvis produktionen av mejerismör fortsatte att öka, kunde det bliva omöjligt att uppehålla nyss avsedda pris, vilket även kunde bliva fallet, örn särskilda svårigheter att finna avsättning för smörproduktionen uppstode.

Med hänsyn till det dåliga utbyte, som för närvarande erhölles av vår

Kungl. Majus proposition nr 227. 19

smörexpoit samt de ovissa framtidsutsikterna för denna, borde noga övervägas, örn man i fortsättningen skulle inrikta sig på att fullt ut tillvarataga de exportmöjligheter, som stöde till buds. Detta spörsmål vore enhgt kommitténs mening i praktiken en avvägnings- och bedömningsfråga, på vilken något generellt svar knappast kunde på förhand lämnas. Tillses borde sålunda, att nödig kontakt uppehölles med en inarbetad exportmarknad, men samtidigt torde, under rådande förhållanden och inför utsikterna av allt mera försvårad export, särskild vikt fästas vid främjandet av avsättningen å den inhemska marknaden. Man borde alltså söka att så snart som möjligt ernå ökad förbrukning inom landet av smör liksom av andra mejeriprodukter samt — vilket kommittén funne vara av stor vikt — av konsumtionsmjölk.

Kommittén erinrade även örn, att för avsättningen av mjölk och mejeriprodukter frågan örn varornas kvalitet vore av stor betydelse. Då denna fråga vöre föremål för utredning av särskilt tillkallade sakkunniga, hade kommittén emellertid ansett sig icke böra närmare ingå på detta spörsmål utan ville blott understryka kvalitetsfrågans stora betydelse icke minst för smörexporten.

Kommittén har framlagt åtskilliga förslag för att främja avsättningen av mjölk och mejeriprodukter samt uppnå bättre jämvikt mellan mjölkproduktionen i Sverige och den inhemska förbrukningen av nyssnämnda varor. Körande motiveringen för de olika förslagen får jag hänvisa till vad i sagda betänkande å sid. 90—139 anföres. Vad kommittén uttalat och föreslagit beträffande positiva åtgärder har av kommittén sammanfattats i huvudsak sålunda.

1. För främjande i allmänhet av avsättningen inom riket av mjölk, smör och andra mejeriprodukter vill kommittén

a) förorda fortsatt kraftig propaganda för ökad användning av, i främsta rummet, konsumtionsmjölk samt dessutom av smör och ost; börande mjölkavgiftsmedel även i fortsättningen efter Kungl. Maj:ts beslut anvisas för bedrivande genom föreningen mjölkpropagandan och svenska mejeriernas riksförening u. p. a. av dylik reklamverksamhet;

b) fästa uppmärksamheten på frågan örn storleken av olika mellanhandskostnader vid försäljning av konsumtionsmjölk och -grädde samt understryka angelägenheten, icke minst ur avsättningssynpunkt, av att priserna å sagda varor ej hållas för höga; och förutsätter kommittén, att mejeriorganisationen upptager dessa frågor till ingående och allvarligt övervägande;

c) uttala, att frågan örn mjölkleverantörernas återtagande från mejeri av smör (och ost) bör, åtminstone tillsvidare, liksom nu ordnas genom vederbörande organisationers egna åtgöranden; och förutsätter kommittén, att lantbrukarnas egna organ, särskilt mejeriorganisationen, fortsätta med att f>å frivillighetens och övertygelsens väg göra vad de kunna för att främja dylikt återtagande;

d) förorda, att de i Kungl. Maj:ts cirkulär den 30 juni 1934 (nr 373) givna bestämmelser i syfte att de myndigheter, vilka verkställa upphandling för statens behov, upphandla smör i stället för margarin måtte i sinom tid förlänas förlängd giltighet, samt att bestämmelserna, i avseende å marinen, få den verkan, att den nuvarande margarinförbrukningen där upphör och ersättes med smör.

2. I syfte att, särskilt beträffande stekning, bakning m. fl. hushålls-

20 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ändamål, främja en konsnmtionsövergång från margarin till smör ifrågasätter kommittén tillverkning och utsläppande i marknaden till billigt, pris av ett särskilt smör (stek- och bagerismör). Så snart som möjligt böra omfattande praktiska försök härom igångsättas, och föreslås, att Kungl. Majit måtte, på sätt i betänkandet angivits, till en början ställa ett belopp av förslagsvis 100,000 kronor till svenska mejeriernas riksförenings förfogande för tillverkning och utsläppande i handeln inom vissa orter av dylikt stek- och bagerismör, varjämte Kungl. Majit torde böra föreskriva, att bestämmelserna i margarinförordningen den 30 juni 1932 (nr 355) ej skola hava tillämpning å sålunda tillverkad vara, därest den säljes i emballage eller annan förpackning, som godkänts av statens mjölknämnd. Statens mjölknämnd torde samtidigt böra anbefallas att, efter riksföreningens hörande, inkomma snarast möjligt med redogörelse för erhållna resultat i förevarande hänseende samt det förslag, vartill förhållandena må föranleda. Vid upprättande av sådant förslag torde böra beaktas, vad kommittén närmare angivit i ämnet. Erhålles tillfredsställande resultat av försöken, böra dessa utvidgas att avse en mera omfattande tillverkning av stek- och bagerismör och dettas utsläppande till lämpligt pris å hemmamarknaden.

3. Därest nied hänsyn till förhållandena å exportmarknaderna hinder eller avsevärda svårigheter skulle uppstå för större årlig utförsel avsvenskt smör än ungefär 13,000 å 14,000 ton eller örn tydlig tendens till utveckling i sådan riktning förmärkes eller därest eljest särskilda skäl föreligga för beredande av ökad avsättning inom landet av smör, böra åtgärder vidtagas för att minska spänningen mellan minuthandelspriserna å smör samt å margarin m. fl. dylika ersättningsmedel. För dylikt ändamål torde Kungl. Majit böra av 1935 års riksdag begära 1) antagande från och med den 1 juli 1935, då den nu gällande förordningen om accis å margarin utlöper, av en förordning örn accis å margarin samt vissa andra fettvaror i huvudsaklig överensstämmelse med av kommittén upprättat förslag, samt 2) följande bemyndigande för Kungl. Majit att meddela förordnanden örn tulltaxering, nämligen! I den mån förordnande örn uttagande av accis enligt nyssnämnda förordning av Kungl. Majit meddelas, äger Kungl. Majit för tid, varunder sådan accis utgår, förordna dels örn motsvarande höjning av tullen å av accisförordnandet berörd vara, därest denna utgöres av margarin, bönsyster, fettemulsion eller matolja, dels ock, därest varan är hänförlig till s. k. annat ersättningsmedel för smör eller flott, att den skall tulltaxeras såsom konstister, för så vitt ej styrkes, att varan är avsedd att användas för annat ändamål än som dylikt ersättningsmedel. Ehuru enligt förslaget till förordning accisen kan bestämmas upp till 60 öre för kilogram, har kommittén — med utgångspunkt i nyss antytt läge från ett minutpris för de vanligaste margarinsorterna av 1 krona 50 öre för kilogram — räknat med, att margarinaceisen höjes till 50 öre för kilogram. De enligt förordningen inflytande aceismedlen jämte i det följande omförmälda licensavgifter å margarinråvaror böra, enligt av kommittén i betänkandet närmare angiven regel, fördelas till användning för två olika ändamål, nämligen dels såsom tillskott till mjölkregleringen och dels för vidtagande av vissa sociala kompensationsåtgärder till fromma för de mindre bemedlade, som mest kännbart drabbas av den ytterligare fördyringen av margarinet. Beträffande sänkniagen av smörpriset har kommittén hållit för antagligt, att för ernående av den önskade ökade smöravsättningen följande minutpris för kilogram skulle behöva tillämpas, nämligen 2 kronor för stek- och bagerismör samt

Kungl. May.ts proposition nr 227. 21

2 kronor 50 öre för runmärkt mejerismör. Kommittén kar, med hänsyn tagen till den väntade ökade smöravsättningen å hemmamarknaden samt storleken av inflytande avgifts- och accismedel av skilda slag, räknat med samt funnit önskvärt, att producenterna av mjölk för beredande av smör och andra mejeriprodukter, för så vitt ej påtaglig stegring i den nuvarande smörproduktionen eller särskilda förhållanden i övrigt annat betinga, i fortsättningen ej komma att erhålla sämre betalning för produktmjölken än vad hittills i stort sett utgått, och därvid har bortsetts från de belopp, som tillföras mjölkregleringen genom kraftfoderskatten.

4. Kommittén föreslår, att den del av inflytande accismedel för margarin m. m., vilken enligt förut åsyftad grund skall användas för sociala kompensationsåtgärder, jämte licensmedlen för margarinråvaror, må disponeras enligt i huvudsak de bestämmelser, som i det föregående närmare angivits rörande förbilligande i vissa fall av konsumtionsmjölk. Av ifrågavarande belopp, uppskattat till sammanlagt ungefär 9,000,000 kronor per år, torde dock Kungl. Maj:t böra få fritt använda intill 1,000,000 kronor per år för vidtagande, i den mån så finnes lämpligt, av sådana andra sociala åtgärder, som kunna vara av vikt för ett förbilligande av de viktigaste livsmedlen för de mindre bemedlade och för vilka åtgärders vidtagande andra medel ej finnas tillgängliga. — Förslaget under 4 torde — liksom förslaget under 3 — böra till sina huvuddrag underställas riksdagen samt träda i kraft från och med den dag efter den 30 juni 1935, då margarinaccisen höjes över nuvarande belopp av 30 öre för kilogram.

®. Vidare föreslår kommittén — i syfte huvudsakligen att gynna svensk produktion framför import och få inhemska fettämnen tillvaratagna — att en importreglering införes dels beträffande margarin, konstister och fettemulsion, därvid regleringen synes böra i huvudsak så tilllämpas, att någon införsel av nämnda varor ej medgives, dels ock i avseende å råvaror för margarinindustrien. Införsel av berörda varor torda få ske allenast efter särskilt tillstånd, därvid enligt Kungl. Majtts bestämmande en licensavgift av högst 7 öre för kilogram må kunna uttagas samt särskilda villkor för tillstånds åtnjutande föreskrivas.

6. Enligt kommitténs mening bör ett aktgivande ske på problemet om förhindrande av överproduktion av svenska jordbruksprodukter, varvid närmast är fråga örn mjölk- och smörproduktionen. Det synes angeläget, att ytterligare åtgärder vidtagas för begränsning om möjligt av förbrukningen av oljekakor och liknande kraftfoder. För att det allmänna må kunna hava sin hand över importen härav vill kommittén förorda, att de bestämmelser angående tillstånd till införsel av vissa utländska fodermedel, vilka enligt kungörelsen nr 660/1933 gälla beträffande havre och majs m. m„ jämväl hilva tillämpliga å oljekakor och liknande kreatursfoder. Dessutom har kommittén ansett erforderligt föreslå, att maximibeloppet för skatten å oljekakor och vissa slag av fodermjöl skall höjas från 6 till 8 öre för kilogram.

7. I avseende å 1'ettemulsioner Ilar kommittén förordat accisbcläggning oell importreglering. Därjämte vill kommittén ifrågasätta ett övervägande av frågan, huruvida ej bestämmelserna i margarinförordningen om fettemulsioner borde, på lämpligt sätt jämkade, förlänas utsträckt giltighet, i syfte att vissa av fettemulsion beredda produkter (exempelvis glass och glassmassa, framställda ur konstfett) bleve underkastade kon troll vid tillverkningen samt i handeln så märkta, att deras egenskap av

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

konstprodukter tydligt framträdde; oell torde i samband därmed böra overvagas, i vad mån accis och höjd tull böra utgå även å dylika beredda

Mot kommitténs förslag örn utsläppande av ett s. k. stek- och bagerismör, framställt genom uppblandning av smör med ister eller annat fettämne, samt införande av importreglering för margarinindustriens råvaror har reservation anmälts av herr Stamsö, som under hänvisning till ett av honom avgivet särskilt yttrande hemställt, att kommitténs förslag i nämnda båda hänseenden icke måtte föranleda någon åtgärd. Berörda yttrande finnes intaget i förenämnda betänkande å sid.

Med anledning av att smör- och margarinkommittén ifrågasatt anvisande av visst belopp för omedelbart igångsättande av försök med tillverkning av isterblandat smör och dettas utsläppande i marknaden har KungL Maj;! genom beslut den 23 november 1934 uppdragit åt statens mjölknämnd att i samråd med svenska mejeriernas riksförening eller representanter för föreningen samt med anlitande i erforderlig utsträckning av experter och annan sakkunskap dels låta verkställa undersökning i syfte att få framställd en smörvara av för ändamålet lämplig beskaffenhet, dels ock uppgöra förslag till fullständig plan jämte kostnadsberäkning för försöksverksamhet i avseende å tillverkning och försäljning av varan. Efter framställning av mjölknämnden har Kungl. Majit vidare genom beslut den 25 januari 1935 av mjölkavgiftsmedel anvisat ett belopp av högst 10,000 kronor för utförande av laboratorieförsök vid centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet försöksmejeri i Stockholm för utrönande av möjligheten att genom blandning av smörfett och annat inhemskt fett åstadkomma en produkt, som vore ägnad att i viss utsträckning ersätta margarin i dess olika användningsformer. Försöken skola ske under ledning av föreståndaren vid centralanstaltens avdelning för mejerihantering.

Över smör- och margarinkommitténs betänkande och förslag hava yttranden avgivits av kommerskollegium efter hörande av samtliga handelskamrar i riket, Sveriges kemiska industrikontor, margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag, aktiebolaget Beymersholms livsmedel och nya margarinaktiebolaget Svea, marinförvaltningen, lantbruksstyrelsen efter hörande av styrelserna för svenska smörprovningarna och för svenska mejerikonsulentföreningen samt vissa läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, generaltullstyrelsen, kontrollstyrelsen, socialstyrelsen, riksräkenskapsverket, statens mjölknämnd efter hörande av svenska mejeriernas riksförening u. p. a., statens slakterinämnd efter hörande av Sveriges slakteriförbund, förening u. p. a., länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands, Västernorrlands och Norrbottens län efter hörande av kommunala myndigheter inom ve­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 23

derbörande län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, föreningen mjölkpropagandan, kooperativa förbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges bageriidkareförening, svenska livsmedelsarbetareförbundet, margarinaktiebolaget Alba med flera, margarinaktiebolaget Scania med flera, örebro kexfabrik och Göteborgs kexfabrik gemensamt samt spannmålsfirman Sven Hylander & Co. i Göteborg. Vid avgivande av förenämnda yttranden hava lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, statens mjölknämnd, samtliga nyss angivna sex länsstyrelser och Sveriges allmänna lantbrukssällskap haft att taga i övervägande avskrift av telegram till jordbruksdepartementet från ett antal jordbrukare i Gävletrakten, vari hemställes att gällande mjölkavgiftsförordning snarast avskaffas eller underkastas revision. I en den 9 mars 1934 till jordbruksdepartementet inkommen skrivelse har vidare riksförbundet landsbygdens folk framlagt vissa synpunkter på frågan örn fortsatt stöd åt mejerihanteringen.

Det av socialstyrelsen avgivna yttrandet innefattar utredning rörande familjehushållens konsumtion av smör och andra fettämnen samt priserna därå under åren 1914—1933 ävensom rörande de verkningar, som de föreslagna åtgärderna kunna väntas få för konsumenthushållen, särskilt mindre bemedlade och barnrika familjer. Av sagda utredning inhämtas bland annat följande.

I familjehushållens förbrukning av mjölk, grädde, smör och margarin hade under de senaste 20 åren skett betydande förändringar, vilket framginge av följande på grundval av socialstyrelsens budgetundersökningar för åren 1914, 1920, 1923 och 1933 sammanställda uppgifter. Dessa angåve årsförbrukningen för ett s. k. normalhushåll bestående av 3.3 konsumtionsenheter eller en familj örn man, hustru och 2 å 3 barn.

Årsförbrukning för normalhushåll.

Oskummad Skummad Grädde Smör Margarin Industriarbetar- och lägre mjölk mjölk

tjänstemannahushåll: liter liter liter kg kg

i städer:

213 31.7 19.2

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Som allmänt omdöme rörande konsumtionsutvecklingen efter kriget av ifrågavarande livsmedel ansåge styrelsen det kunde sagås, att den totala mjölkförbrukningen såväl bland industriarbetar-, lägre tjänstemanna- och medelklasshushåll i städer och industriorter liksom även bland lantarbetarhushåll visat en osedvanligt likriktad tendens till minskning. Smörförbrukningen hade bland städernas och industriorternas mindre bemedlade befolkning något ökats, medan förbrukningen inom medelklassen under de senaste 10 åren vore oförändrad. Inom lantarbetarhushållen syntes smörförbrukningen däremot varit tämligen oförändrad och i varje fall icke visat tendens till stegring. Margarinförbrukningen uppvisade en exceptionellt kraftig ökning i såväl städer sorn industriorter och särskilt bland lantarbetarhushållen, men jämväl medelklasslamiljerna visade en utpräglad tendens till ökad konsumtion av margarin.

Orsakerna till de påvisade förändringarna i hushållens konsumtionsvanor från tiden före och efter kriget vore flera. I första hand vöre den icke obetydliga stegringen av reallönerna och den därmed följande höjningen av familjernas levnadsstandard med åtföljande omläggning i dietvanorna av betydelse och i detta sammanhang värd beaktande. I andra hand hade givetvis prisbildningen på livsmedelsmarknaden spelat en icke obetydlig roll. Till följd av den lätthet, med vilken olika livsmedel kunde ersätta varandra i kosthållet, och med hänsyn till konsumenternas strävan att vid prisförändringar i allt väsentligt söka bibehålla totalutgiften för livsmedelskontot oförändrad, komme efterfrågan å de olika slagen av livsmedel att bliva mycket priskänslig.

För att närmare belysa huru de av kommittén föreslagna åtgärderna skulle komma att påverka konsumenthushållen, hade styrelsen på grundval av 1933 års husliållskostnadsundersökning verkställt en specialundersökning i syfte att klarlägga de nu rådande konsumtionsvanorna inom olika familjetyper med särskild hänsyn tagen till de barnrika familjerna. De i den preliminära bearbetningen medtagna 700 hushållen, avseende städer och industriorter, lindo grupperats efter välstånd samt antalet barn i olika åldrar.

Av undersökningen kundo utläsas, att förbrukningen av oskummad mjölk per år och hushåll ökades såväl med hänsyn till ökat barnantal som stigande ålder hos hamén. Med stigande välstånd visade denna förbrukning i familjer utan barn samt familjer med småbarn i åldern 0—7 år tendens att öka, medan snarare det motsatta vore fallet i familjer med äldre barn, där det äldsta barnet vore 15 år och däröver. I familjer med barn i skolåldern (7—14 år) vore sambandet mellan välståndet och konsumtionens storlek oklart. I barnlösa familjer belöpto sig förbrukningen till 494 liter per år och hushåll, i familjer med 1 barn till SOS liter per år och hushåll, i familjer med 2 eller 3 barn till 837 liter och i familjer med 4 och flera barn till 1,224 liter. Förbrukningen vore således närmare 1 A gång större i de barnrikaste familjerna än i de barnlösa. Sattes dessa torbrukningssiffror i relation till det med ökat barnantal stigande konsumtionsbehovet funne man, att familjernas förbrukning av oskummad mjölk per konsumtionsenhet tenderade att minska med ökat barnantal. I familjer utan barn, med 1, 2 eller 3 samt 4 och flera barn belöpte sig nämligen förbrukningen per konsumtionsenhet till respektive 258, 246, 237 och 217 liter. Jämväl med stigande ålder hos barnet eller barnen minskade förbrukningen per konsumtionsenhet. Som ersättnings­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 25

vala för deri dyrare oskummade mjölken användes i de barnrika och fattiga familjerna skummad mjölk i stor utsträckning.

Förbrukningen av grädde minskade räknat såväl per hushåll som per konsumtionsenhet med ökat barnantal men ökade däremot med stigande välstånd. I de barnlösa familjerna konsumerades per konsumtionsenhet närmare 11 liter, i familjer med 1 barn 9.o liter, i familjer med 2 eller 3 barn samt 4 och flera barn respektive 6.4 och 2.4 liter. Gräddförbrukningen syntes stå i ett omvänt förhållande till de inköpta mängderna av oskummad mjölk.

Smör- och margarinförbrukningen ökade per familj räknat, när barnantalet stege. I de barnlösa familjerna belöpte sig förbrukningen av smör och margarin till respektive 32.o och 20.x kilogram och i familjer med 4 och flera barn till respektive 48.i och 73.7 kilogram. Med förbättrad ekonomisk ställning ökade smörförbrukningen men minskade förbrukningen av margarin. De fattiga, barnrika familjerna vore de största margarinkonsumenterna. Sattes de föidxrukade mängderna av matfett i relation till konsumtionsbehovet inom de olika familjetyperna, funne man, att förbrukningen av smör per konsumtionsenhet minskade med stigande barnantal, medan förbrukningen av margarin ökade. Med stigande välstånd ökade smörförbrukningen men minskade margarinförbrukningen per konsumtionsenhet. Det framginge vidare, att ett tydligt substitutionsförhållande mellan smör och margarin vore rådande. Den sammanlagda förbrukningen av smör och margarin inom olika familjetyper samt margarinets anpart av totalförbrukningen belystes närmare av följande tablå.

Förbrukningen av matfett (kilogram) per Uonsumtionsenhet inom olika familjetyper.

Smör och margarin Därav i %

kg per kons. enhet margarin

26 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

gifter för matfett, varvid kostnadsökningen med största sannolikhet kompenserades genom en minskad förbrukning av övriga livsmedel eller en förskjutning i förbrukningen mot billigare livsmedel.

Vad därefter angår övriga inkomna yttranden och skrivelser, hava i flera av dessa framställts erinringar mot smör- och margarinkommitténs allmänna uppläggning av de spörsmål, som kommittén haft att överväga. Den omständigheten, att kommittén i första rummet behandlat smörfrågan och vad därmed sammanhänger som en ren avsättningsfråga samt icke ansett sig böra ingå på något bedömande av skäligheten ur producentsynpunkt av det nu tillämpade smörpriset, har sålunda påtalats från flera håll. Man har därvid framhållit, att orsaken till rådande avsättningssvårigheter för mjölk och mejeriprodukter främst vore en under inverkan av det fasta prisläget för smör uppkommen alltför stark stegring i mjölkproduktionen. Denna utveckling hade vidare i hög grad underlättats av den omfattande importen av fodermedel av olika slag. Lantbruksstyrelsen anser, att man vid bedömande av denna import ej borde taga i betraktande endast användningen av oljekakor och därmed jämförliga fodermedel utan jämväl importen av majs med flera fodermedel för utfodring av andra djur än nötkreatur, då därigenom utnyttjande av hemmaproducerat kraftfoder för mjölkproduktion möjliggjordes. Lantbruksstyrelsen anför vidare i förevarande hänseende följande. Av vissa av lantbruksstyrelsen gjorda beräkningar framginge, att den mängd foder, som importerades, mer än väl täckte produktionen av landets exportöverskott av animaliska produkter. Mot en produktion av animaliska produkter medelst importerat foder vore intet att erinra, därest produktionen i och för sig själv vore lönande eller av särskilda skäl ur allmän synpunkt önskvärd. Att däremot under andra förhållanden upprätthålla en dylik produktion syntes irrationellt och vore förlustbringande. Det kunde väl anses ändamålsenligt att under de särförhållanden, som vore rådande, genom ekonomiska uppoffringar upprätthålla den för en skälig prissättning erforderliga balansen mellan tillgång och efterfrågan såvitt anginge alster av det egna landets odling. Däremot syntes det, som örn dessa reglerande åtgärder borde inskränkas härtill, så mycket hellre som produktionen medelst importerat foder utan större svårighet kunde drivas upp till sådan omfattning, att den omöjliggjorde varje slag av prisreglering. Trots det nu sagda syntes under förhandenvarande omständigheter pro- 4 duktion för möjliggörande av viss export alltjämt böra upprätthållas. Lantbruksstyrelsen syftade därvid på de kontingenter av hävdvunna exportvaror, som tillkomme eller kunde förväntas tillkomma Sverige och som kunde vara ekonomiskt fördelaktiga eller kunde fyllas med jämförelsevis små ekonomiska uppoffringar, detta med hänsyn till önskvärdheten av ett bibehållande för framtiden av gamla handelsförbindelser. Dessa kontingenter beräknades till cirka 14,000 ton smör, 14,000 ton fläsk och 3,000 ton ägg. Även örn sådana åtgärder vidtoges, att brödsädsodlingen återfördes till ur allmän synpunkt lämplig omfattning, torde under sådana förhållanden rum finnas för den foderimport, som eventuellt

Kungl. May.ts proposition nr 227. 27

kunde befinnas vara av nöden. En viss om också mindre import av äggvitehaltigt foder antingen i form av direkta fodermedel eller såsom råvara för inhemsk oljeproduktion finge nämligen ur produktionssynpunkt anses väl behövlig. Vissa hemmaproducerade fodermedel, särskilt sådana, som utvunnes i samband med produktion av fabriksväxter, såsom sockerbetor och potatis, krävde för ett fullt utnyttjande något tillskott av äggvita, som svårligen läte sig producera hemma. Den enda enligt lantbruksstyrelsens förmenande framkomliga vägen att hålla importen av fodermedel inom lämpliga gränser utan att direkt skada produktionen vore därför att genom lämpligt avvägda ekonomiska anordningar sörja för, att importfodret finge ett sådant prisläge, att det endast utnyttjades, där detta vore fullt ekonomiskt försvarligt. Genom sådana ågärder komme antagligen cn produktionsminskning till stånd, utan att åtminstone huvuddelen av det svenska jordbrukets utövare därigenom vållades ekonomisk olägenhet. Det vore nämligen ingalunda så, att den högre, med inköpta fodermedel bedrivna produktionen medförde större ekonomiskt nettoutbyte än den något lägre utan dylika inköp.

Orsaken till den starka produktionsökningen i fråga örn mjölk ansåge lantbruksstyrelsen sålunda måste sökas uti en trots den vidgade svenska foderodlingen bibehållen eller ökad foderimport. Orsaken till denna utveckling vore å sin sida närmast att söka uti formen för de åtgärder, som från det allmännas sida vidtagits till stödjande av mjölkproduktionen, i det att detta stöd givit anledning till jämförelsevis fasta prislägen. Fasta priser utgjorde, åtminstone där de vore något så när tillfredsställande, alltid en viss fara för produktionen genom deras rent psykologiska lockelse till ökande av densamma. Denna fara bleve större, ju högre prisläget vore. Medvetandet örn att en produktionsökning icke såsom under fria former, där tillgång och efterfrågan reglerade priset, medförde risk för ändrat prisläge, inbjöde på ett alldeles särskilt sätt till att utnyttja denna förmenta fördel.

Statens mjölknämnd har beträffande grunderna för mjölkprisets stödjande framhållit bland annat följande.

Det hittills tillämpade systemet för mjölkproduktionens stödjande i Sverige syntes i stort sett hava så till vida fyllt sitt syfte, som det åstadkommit, att jordbrukarna erhållit ett jämförelsevis tillfredsställande mjölkpris. Detta hade dock ej kunnat ske utan betydande tillskott från det allmänna. Under den senare delen av 1934 beräknades sålunda hava utbetalats i pristillägg å exporterade mejeriprodukter cirka 12,000,000 kronor, varav hälften bestritts av mjölkavgiftsmedel och återstoden av medel från margarinaccisen. De stora kostnaderna för uppehållande av den svenska smörexporten berodde emellertid i betydande grad på det svenska smörets bristfälliga kvalitet samt ojämnhet i exportens omfattning under olika tider. Såsom mjölknämnden tidigare haft anledning framhålla, hade förhållandena i dessa hänseenden under den gångna hösten varit synnerligen otillfredsställande. Enligt vad nämnden inhämtat, vore en skärpning i fordringarna å exportsmörets kvalitet att förvänta inom den närmaste framtiden. Huruvida denna vore tillräcklig kunde givetvis ej bedömas förrän efter någon tids erfarenhet. Ej heller kunde ännu överblickas, i vad mån svenska mejeriernas riksförenings Övertagande av de företag, som tidigare handhaft smörexporten, kunde

28 Kungl. Majus proposition nr 227.

komma att förbättra avsättningsförhållandena för svenskt smör utornlands. I varje fall påginge på olika håll ett intensivt arbete på att söka åstadkomma ett förbättrat utbyte av vår export av mejeriprodukter, träget å vara exportmarknader för smör vore ock för närvarande väser t ligt gynnsammare än vad det varit sedan något år tillbaka. Under sådana omständigheter syntes — oaktat avsättningsförhållandena utomlands givetvis alltjämt vore otillfredsställande och synnerligen osäkra _ med hänsyn till angelägenheten av att uppehålla kontakten med en upparbetad exportmarknad tillräcklig anledning icke föreligga att nu inrikta sig på en minskning av exporten.

Den nuvarande mjölkregleringen vore så till vida förenad med brister som genom densamma priset å mjölk i allt väsentligt förlorat sitt reglerande inflytande å mjölkproduktionen. Ett dylikt förhållande torde vis serligen vara i viss mån ofrånkomligt vid varje åtgärd för prisets stödjande men syntes i fråga örn mjölkregleringen framträda onödigt starkt. JLn ansvällning av produktionen medförde sålunda ingen ändring av smörpriset utan åstadkomme endast, att kostnaderna för exporten och darmed även bidraget till dessa kostnaders bestridande från mjölkavgiftsmedlen ökades och därmed prisutjämningsbidraget — och på så sätt aven mjölkpriset — något minskades. För att mjölkpriset skulle återfå sitt reglerande inflytande å produktionen, syntes det nödvändigt, att rilisnotermgen å runmärkt smör icke såsom hittills fastlåstes vid viss höjd oberoende av produktionens storlek. Nämnden ansåge sig vidare böra

angelägenheten av att bidraget från margarinaecismedlen till mjölkregleringen bestämdes till ett visst belopp, oberoende av kostnaderna för exporten. Därest dessa ökades på grund av stigande produktion, borde ökningen helt drabba mjölkproducenterna.

Att smörproduktionens avsättningssvårigheter till stor del även är ett kvalitetsproolem betonas likaledes av, bland andra, styrelsen för Icoopci aliva förbundet, som till närmare utveckling av sin mening i detta hänseende anför följande.

De klagomål, som då och. då kommit till synes i fråga örn det svenska smörets kvalitet, kunde icke avvisas. Utlandsmarknadens värdering gåve här ett vittnesbörd, som man icke kunde bortse från. Den nedvärdeiing av det svenska smöret på Englandsmarknaden, som under senare år skett, vöre en ytterst allvarlig sak och måste ägnas betydligt större uppmärksamhet än vad hittills syntes hava varit fallet. Före kriget vore spänningen mellan det svenska och danska smörets pris på Englandsmarknaden knappast större än 3 öre per kilogram och ofta mindre. Det finska smörpriset läge däremot ofta 10 öre lägre än det svenska. Under efterkrigstiden hade förhållandena varit förändrade. Frisspänningen mellan det svenska och det danska smöret hade ökats, och det finska smöret hade ryckt upp i ett högre prisläge än det svenska. Under dc senaste tvenne åren hade förhållandena ytterligare utvecklats i för Sverige ogynnsam riktning, och vid åtminstone ett par tillfällen, juni och juli 1934, hade det svenska smöret sjunkit till och med under smöret från Nya Zeeland.

För att rättelse skulle kunna vinnas, vore det enligt styrelsens mening nödvändigt, att exportorganisationen finge ett direkt intresse av att det svenska smöret betalades bra av importörerna. Det borde vara en enkel sak att ordna så, att när det svenska smöret på Englandsmarknaden sål­

Kungl. Maj ris proposition nr 227. 29

des under den. danska noteringen, förlusten icke skulle få flyttas över på de svenska konsumenterna utan med inrymmande av en skälig tolerans (t. ex. förkrigsprisspänningen 3 öre per kilogram) bårås av mejerierna. Om man icke på detta eller i princip jämförligt sätt gjorde exportorganisationen direkt intresserad för exportens ekonomi, vore det enligt styrelsens mening ofrånkomligt, att man, för den tid exportstödet bestode, gäve plats i exportorganisationens förvaltning jämväl för kommersiellt insiktsfulla representanter för de folkgrupper, som betalade exportstödet.

Kommerskollegium liksom flertalet hörda organisationer på handelns och industriens område understryka särskilt betydelsen av att mjölkpriset anpassades efter det allmänna marknadsläget. I sådant hänseende framhåller kollegium bland annat följande.

Själva utgångspunkten för kommitténs vittutseende reglerings- och avsättningsprogram hade varit, att producenterna ej skulle behöva räkna med någon minskning i erhållna produktpris. Som något betänkligt måste tvivelsutan framstå, att någon utredning ej förelåge örn vare sig smörprisets lämpliga avvägning med hänsyn till produktionskostnaderna eller det för hela mjölkavsättningsfrågans bedömande så viktiga spörsmålet örn möjligheterna till mjölkproduktionens begränsning eller rättare återförande till dess tidigare, mera normala omfattning. I själva verket finge det pris, producenterna erhölle för sina mejeriprodukter, betraktas som den avgörande regulatorn på landets mjölk- och smörproduktion. Att med ledning av uppgivna produktionskostnader bedöma det skäliga priset på jordbrukets produkter vöre visserligen en vansklig sak. Nuvarande mjölk- och smörpris syntes dock även på jordbrukshåll betraktas som för producenterna i stort sett mycket tillfredsställande. Kollegium ansåge sig emellertid böra hävda den meningen, att hjälpen mot uppkommande avsättningssvårigheter måste på detta område liksom över allt eljest i längden sökas i en anpassning av varans pris efter allmänna marknadsläget och varans kvalitet. I stället för att söka utfinna nya former till statsingripanden på jordbrukets område borde från statsmakternas sida eftersträvas att successivt avskaffa de hittillsvarande, vilka i fortsättningen liksom hittills måste draga med sig stora förluster för det allmänna och dessutom medförde konstlade förhållanden på livsmedelsförsörjningens område och olägenheter för näringslivet, enkannerligen för landets allmänna exportkraft.

Enligt Sveriges kemiska industrikontors mening borde främst upptagas till behandling frågan örn åtgärder för begränsning av den alltmera ökade smörproduktionen. I första hand borde härvid uppmärksammas de möjligheter, som stöde till buds för åstadkommande av en dylik begränsning genom höjning av accisen å oljekakor och liknande fodermedel. Denna höjning borde göras kraftigare än den kommittén föreslagit. Enligt industrikontorets mening borde den på oljekakor och liknande fodermedel grundado mjölk- oell smörproduktionen principiellt jämställas med margarintillverkningen såsom konkurrent till den på inhemska fodermedel grundade mjölk- och smörproduktionen. Handelskammaren i Sundsvall anser sig böra fastslå, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag komme att leda till ökad skattebelastning för konsumenterna. Sär-

30 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

.skilt gällde detta, enligt handelskammarens mening, Norrland, som genom redan genomförda åtgärder vore hårt beskattat till förmån för sydligare delar av landet. Mot ett fortsättande av en dylik politik måste handelskammaren inlägga en bestämd gensaga. Handelskammaren insåge till fullo, att avsättningen av vår ladugårdsskötsel produktion vore en för landet mycket betydelsefull angelägenhet, men det syntes dock handelskammaren, som om smörproduktionen numera överskridit sina naturliga gränser och tagit en riktning, som, därest den ytterligare finge utvecklas, lätt nog kunde äventyra hela regleringen och sluta med ett ödesdigert bakslag för producenterna själva. Svenska livsmedelsarbetareförbundet förklarar sig principiellt ogilla flertalet av de förslag, smör- och margarinkommittén framlagt. Men då förhållandena i vårt land så utvecklat sig, att jordhrukshanteringen krävde ett samhälleligt ingripande i syfte att ekonomiskt skydda och stödja en stor samhällsgrupp, som därav hade sin utkomst, ville förbundet ändock tillstyrka, att åtgärder i åsyftad riktning företoges. Förbundet ansåge sig dock böra uttala, att i händelse de planerade åtgärderna komme att innebära inskränkningar av produktionen inom margarinfabrikerna och en sådan inskränkning medförde arbetslöshet, de därav drabbade enligt förbundets mening borde hållas skadeslösa. Enär deras minskade utkomstmöjligheter i detta fall föranleddes av statens egna åtgöranden, borde hjälpen till de arbetslösa icke få karaktär av nödhjälp, utan deras underhåll få en socialt mera försvarlig karaktär.

Mot de av smör- och margarinkommittén gjorda uttalandena angående åtgärder för främjande av avsättningen i allmänhet inom riket av mjölk, smör och andra mejeriprodukter hava som regel invändningar icke framförts i de inkomna yttrandena. Flertalet av de hörda ämbetsverken och organisationerna hava tillstyrkt vad kommittén förordat eller föreslagit. Av de i anslutning härtill gjorda uttalandena må följande framhållas.

Beträffande kommitténs förordande av propaganda för ökad användning av konsumtionsmjölk samt dessutom av smör och ost framhåller svenska mejeriernas riksförening, bland annat, att reklamverksamheten borde i minst samma utsträckning som hittills inriktas på åstadkommande av ökad smöravsättning inom landet. Redan med hänsyn till margarin syntes en dylik verksamhet icke böra eftersättas. Populariseringen av konsumtionsmjölken vore till väsentlig del en kvalitetsfråga. Denna ömtåliga vara salufördes dessvärre ofta i så föga tilltalande skick, att allmänhetens köplust därigenom motverkades. Under de primitiva förhållanden, varunder mjölkhandeln flerstädes arbetade, vore därför ingen konsumtionsökning att vänta; först genom att mjölkförsäljningen överallt, där så kunde ske, sammanfördes till välrustade anläggningar, vilka kunde övervaka mjölkens beskaffenhet vid leveransen och genom lämplig behandling trygga köparna i fråga örn dess hygieniska beskaffenhet och hållbarhet, vore den första förutsättningen given för en påtaglig ökning

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 31

av förbrukningen. Riksföreningens underorganisationer hade sin uppmärksamhet inriktad på denna fråga; i och med att organisationerna erhölle ökad anslutning, kunde därför ock en förbättring av kvaliteten förväntas. Åtföljdes denna rationalisering dessutom av en planmässig reklam och propaganda, kunde, såsom riksföreningen hade anledning förvänta, en väsentlig och bestående ökning av mjölkkonsumtionen påräknas.

Föreningen mjölkpropagandan understryker på det kraftigaste kommitténs uppfattning örn betydelsen av fortsatt propaganda för ökad avsättning av i främsta rummet konsumtionsmjölk samt dessutom av smör och ost. I samband härmed anför föreningen följande.

Den verksamhet i skolorna med lektioner, föredrag, pristävlingar, film m. m., som av föreningen regelbundet bedreves och årligen träffade minst 50,000 skolbarn inom städer och samhällen, medförde enligt alla vittnesbörd ett gott och bestående resultat, ehuru definitiva verkningar kunde avläsas först i den mån respektive skolbarnsgenerationer bildat egna hushåll. Erfarenheten visade dock, att man genom barnen i stor utsträckning nådde mödrarna och därför erhölle en viss omedelbar konsumtionsökning, som berättigade denna verksamhet i skolorna att placeras bland de åtgärder, som hade avgörande betydelse för avsättningen av det nu existerande överskottet av mjölk.

Skolköksundervisningen erbjöde vidare betydande möjligheter för förändring av den allmänna uppfattningen av smörets värde i hushållet. Såväl i skolköksseminarierna som i skolköken vid skolor av olika slag och vid särskilt anordnade matlagningskurser hade margarinets likvärdighet med smöret och dess användbarhet såväl i matlagningen som på bordet framhållits mycket starkt. I vid undervisningen använda läroböcker hade man till och med gått så långt, att man framhållit en hygienisk överlägsenhet hos margarinet gentemot smör, vilken angåves hava sin grund i den margarinfabrikationen åvilande kontrollen. Vid den praktiska undervisningen i matlagning hade likaledes margarinet dominerat. På ett flertal platser verkställda undersökningar gåve vid handen, att i vid skolköken förekommande matlagning margarinet utgjorde 80— 90 procent av använda fettämnen. Vid hänvändelse till statens skolköksinspektris i hithörande frågor hade bekräftats, att man i denna av staten drivna eller kontrollerade skolköksundervisning vore konsekvent inriktad på att framhålla margarinet — ett enligt föreningens mening anmärkningsvärt förhållande, som syntes stå i direkt strid mot andemeningen i av regering och riksdag givna direktiv. Ej ens en förmedling av smör till billigare pris att användas i skolkökens matlagning kunde enligt skolköksinspektrisens mening komma ifråga.

Det vore givet, att en dylik ensidig inriktning av den undervisning, som en mycket stor del av blivande husmödrar erhölle, komme att utgöra ett bestående hinder mot en rättvis uppskattning av smörets förtjänster. Enär propagandan •— med all rätt — i betänkandet tillskreves stor betydelse för ökning av smörets avsättning, talade också kraftiga skäl för ett undanröjande av det hinder för densamma, som otvivelaktigt läge i nämnda förhållanden inom skolköksundervisningen. Då statsbidrag utginge till denna undervisning, förelåge goda skäl, att Kungl. Majit utfärdade bestämda direktiv, att smöret i undervisningen gåves den plats, vartill dess karaktär av rent inhemsk produkt och dess näringsfysiologiska, värde berättigade detsamma.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

I fråga om kommitténs uttalanden rörande utbyte av margarin mot smör vid upphandling genom statlig myndighet har kommerskollegium framhållit, att det borde övervägas, örn ej den prisfördyring, som härigenom uppkomme, skäligen borde i lämplig utsträckning bestridas av accismedel. Marinförvaltningen har i fråga örn kommitténs förslag i denna del anfört bland annat följande.

Ämbetsverket funne det vara olämpligt, att möjlighet undanrycktes att vid extra måltider, som utöver den ordinarie förplägnaden utspisades vid helger och speciella tillfällen och som betalades av portionsförbättringsmedel — medel som uppkommit av besparade portioner — låta utspisa margarin. Det vore även lämpligt, att möjlighet att använda margarin för viss matlagning alltjämt bibehölles.

Beträffande statlig upphandling av margarin för tillgodoseende av personalens enskilda behov kunde visserligen utfärdas förbud mot att de s. k. proviantbodarna finge uttaga och försälja margarin, men ansåge ämbetsverket, att en dylik åtgärd skulle innebära ett oskäligt intrång på personalens författningsenliga rättighet att för eget bruk uttaga proviantartiklar från marinens förråd. Ej heller syntes ett dylikt förbud ägnat att medföra den eftersträvade större smörförbrukningen, alldenstund personalen i händelse dylikt förbud utfärdades med säkerhet komme att tillgodose sitt privata behov genom upphandling av margarin i allmänna marknaden.

Vad angår kommitténs framhållande av angelägenheten att ägna uppmärksamhet åt frågan örn storleken av distributionskostnaderna vid försäljning av mjölk och grädde samt örn lämpligheten av att priserna å dessa produkter ej hållas för höga har Sveriges allmänna lantbrukssällskap framhållit, att kommitténs kraftiga understrykande av denna sak kunde giva anledning till felaktiga föreställningar rörande de föreliggande förhållandena. Sällskapet anför därefter, bland annat, följande.

En sänkning av distributionskostnaderna kunde endast ske så småningom och i tämligen små etapper. Möjligheterna härför vore väsentligen beroende utav, att mejeriorganisationerna erhållit nöjaktig anslutning och fasthet, så att de kunde övervinna det mycket kraftiga motstånd, som städse gjorde sig gällande från återförsäljares sida emot en sänkning av mellanhandsmarginalen. Ett fortsatt arbete för jordbrukarnas anslut ning till organisationerna utgjorde därför en viktig förutsättning för uppnående av mera betydande resultat i nu berörda avseende. Man kunde icke heller begära, att jordbrukarna skulle avstå varje påtaglig vinst utav en genomförd kostnadssänkning, då själva drivkraften för dylika åtgärders vidtagande i så fall borttoges.

Kommittén syntes med sitt uttalande även hava avsett, att mjölkpriset i åtskilliga fall skulle kunna sänkas, även om någon sänkning av distributionskostnaderna icke ägde rum. Det läge i sakens natur, att en sänkning av mjölkpriset helt allmänt sett vore önskvärd ur konsumenternas synpunkt samt att den skulle verka i konsumtionsstegrande riktning. Därvid uppställde sig emellertid å andra sidan spörsmålet, huruvida mjölkpriset kunde sägas vara för högt för konsumenterna samt örn jord brukarna vid prissänkningen skulle uppnå en sådan ökad försäljning, att denna gåve nödig kompensation. Intetdera vore fallet. Mjölken ut-

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 33

gjorde i vårt land ett i förhållande till sitt näringsvärde relativt billigt födoämne. Vid en jämförelse med prisen i några andra länder ställde sig icke heller de svenska prisen i någon ofördelaktig dager. Sålunda vore mjölkpriset i Oslo 28 öre (27 cre i svenskt mynt), i Köpenhamn 26 öre (23) och Berlin 22 pfennig (35), medan det i Stockholm vore 24 öre och i medeltal för 49 svenska orter 21 öre. Även från konsumenthåll hade vid mångå tillfällen erkänts, att priset ej vore för högt. Att mjölkkonsumtionen icke vore större torde icke heller för det stora flertalet konsumenter bero på för högt mjölkpris utan hade sin grund i andra orsaker. Det beklagliga och av kommittén berörda missförhållandet, att stora grupper av konsumenter samtidigt icke ansåge sig hava råd att använda mjölk annat än i liten omfattning, avhjälptes näppeligen genom mindre prissänkningar utan härför skulle krävas betydligt kraftigare prisreduceringar. Emellertid kunde icke mjölkpriset i sin helhet inställas efter dessa konsumenters ekonomiska belägenhet.

Svenska mejeriernas riksförening har uttalat, att en sänkning av mellanhandskostnaderna visserligen borde eftersträvas, men att man vid bedömande av dessas skälighet måste taga i betraktande dels att en rationell behandling av mjölken droge en viss kostnad, dels ock att återförsäljarens avance ej kunde eller borde nedpressas så långt, att intresset av att försälja varan slappades. ^Riksföreningens underorganisationer hade alltifrån sin tillblivelse haft sin uppmärksamhet riktad även på denna fråga. De hade emellertid ofta stött på ett synnerligen kraftigt motstånd från distributörernas sida, med påföljd, att de i en del fall måst tills vidare avstå från fortsatta försök. Så länge anslutningen till organisationerna icke blivit helt genomförd, kunde det befaras, att deras strävanden att nedbringa distributionskostnaderna icke inom avsevärd tidrymd komme att medföra något bestående resultat.

Styrelsen för kooperativa förbundet anser, att det för vårt lands befolkning vore av största vikt, att mjölk bibehölles som en stor konsumtionsvara. Då styrelsen vore övertygad örn att mjölkavgiften å konsumtionsmjölk, 2 öre för kilogram, vore till skada för såväl producenter som konsumenter, ville styrelsen föreslå, att avgiften bortfölle, varigenom det pris å konsumtionsmjölk, som konsumenterna hade att erlägga, kunde minskas med 2 öre för kilogram utan att priset till jordbrukarna sänktes. Till närmare utveckling av denna sin mening framhåller styrelsen bland annat följande.

Det vore en allmänt erkänd sak, att mjölk vore ett utomordentligt näringsmedel, som man på grund av dess för folkhälsan viktiga egenskaper gärna önskade skulle komma till den allra vidsträcktaste användning. Mjölkkonsumtionen vore emellertid ytterst ojämn inom olika folkklasser. Vid en ökning av inkomsten inträdde en stark stegring av mjölkkonsumtionen. Men det vore uppenbart, att vid ett förbilligande av mjölkpriset en likartad effekt uppnåddes. Styrelsen erinrade, att i Helsingfors en liter mjölk enligt uppgift kostade 1 mark 70 penny i butik, medan priset i Köpenhamn för en liter mjölk, då mjölken levererades i hemmen, vore 28 öre och 23 öre för lös mjölk. Det låga priset i Helsing- Bihang lill riksdagens protokoll 19,15. 1 sami. Nr 227. 3

34 Kanyl. Maj:ts proposition nr 227.

fors medgåve en mycket flög konsumtion. Sålunda beräknades medelkonsumtionen per invånare i Helsingfors till 1 liter per dag. Däremot syntes det höga köpenhamnska priset verka starkt inskränkande på efterfrågan, i det att i Köpenhamn medelkonsumtionen beräknades utgöra 0.4 liter per invånare och dag.

Styrelsen funne sig i detta sammanhang böra påtala den tydliga tendens till monopolistisk reglering av mjölkhandeln, som under senare tid framträtt i landets ojämförligt största konsumtionscentrum Stockholm, där producenternas organisation samt företrädare för den enskilda handeln i samråd beslutat på sådant sätt söka reglera förhållandena, att det skulle ankomma på beslut av ett av dessa intressen upprättat gemensamt organ, huruvida nya mjölkaffärer skulle få öppnas i Stockholm eller icke. Konsumtionsföreningen Stockholm hade också anmodats deltaga i detta organ men helt naturligt avböjt, då det icke vore förenligt med konsumenternas intresse, att en sådan monopolinstans skapades. Det vore styrelsens uppfattning, att en dylik monopolistisk reglering av mjölkdistributionen icke heller vore till producenternas förmån. Den enklaste eftertanke borde nämligen giva vid handen, att användningen av en sådan vara som mjölk endast kunde vinna på örn varan tillhandahölles konsumenterna lätt och bekvämt, och i stället för att begränsa mjölkavsättningen borde man, och detta vore ett gemensamt producent- och konsumentintresse, överväga, huru man på ett ur ekonomiska och sanitära synpunkter riktigt sätt skulle kunna ytterligare underlätta tillhandahållandet av mjölk.

För att vinna en ökning av mjölkkonsumtionen kunde olika medel rekommenderas, och det vore givetvis alltid av betydelse, att en förnuftig och planmässig propaganda för ökad mjölkkonsumtion i fortsättningen bedreves. Av ännu större betydelse vore emellertid prisfrågan. Om mjölkpriset vore högt eller ytterligare stegrades, kunde man icke med den mest skickliga propaganda förhindra, att konsumtionen vore låg eller ginge tillbaka. Faran av en utveckling i konsumtionssänkande riktning måste starkt understrykas, ty det vore icke säkert, att den inskränkning i mjölkkonsumtionen, som ett relativt högt pris ovillkorligen medförde, bortfölle genom en senare företagen prisnedsättning. Nya konsumtionsvanor grundlädes nämligen, och det vore dessvärre att befara, att, sedan konsumenterna vant sig vid en kosthållning, vari mjölken spelade mindre roll, de kanske för framtiden fasthölle vid denna. Ville man således förhindra en sänkt mjölkkonsumtion, vilken kunde, som förut framhållits, leda till en relativ avvänjning från mjölkförbrukning, borde man se sig om efter alla möjliga medel för att, jämsides med den fortsatta upplysningsverksamheten örn mjölkens betydelse, förbilliga mjölken för förbrukarna. Ur denna synpunkt vore det mycket välbetänkt att överväga, huruvida icke mjölkavgiftssystemet borde avvecklas. Därmed skulle, utan att producenterna av konsumtionsmjölk finge lägre nettopris, en rätt betydande sänkning av mjölkpriset, i regel 2 öre per liter, kunna inträda, varigenom efterfrågan efter allt att döma borde komma att växa.

Enligt styrelsens mening funnes starka skäl, som talade för att man utan längre dröjsmål borde vidtaga en förändring i detta stycke. Vi befunne oss nu i en ekonomisk återhämtningsperiod; och av de erfarenheter, som vunnits inom den kooperativa rörelsen, vore det fullt klart, att den under de svåraste krismånaderna starkt nedpressade konsumtionen nu befunne sig i ökning. Visserligen kunde det förefalla, som örn det i en sådan situation vore obehövligt att bekymra sig om mjölkprisets höjd,

JCungl. Maj:ts proposition nr 227. 35

eftersom vid en förbättring i köpkraften mjölkkonsumtionen automatiskt borde komma att stiga. I någon mån torde väl detta också bliva fallet. Men det vore mycket betänkligt, örn man hängåve sig åt en dylik passivitet i fråga örn mjölkprisutvecklingen. Den allmänna erfarenheten inom kooperationen tydde på, att det just vore under den på de ekonomiska kriserna följande konsumtionsåterhämtningen, som de starkaste mera permanenta förskjutningarna i konsumtionsinriktningen ägde rum. Säkerligen skulle ett genomfört systematiskt studium av konsumtionsvanorna visa, att långtidsförändringarna i konsumtionen sammanfölle med de större eller mindre förändringar, som näringslivet uppvisade efter varje genomgången allmän depression. Den kraftiga stegringen i förbrukningen av frukt, som utgjorde ett av de märkligaste kännetecknen på konsumtionens förändringar under 1920-talet och som tog sin början samtidigt med återhämtningen efter den föregående ekonomiska krisen, vore ett typiskt exempel på de processer, varom här vore fråga, och ett närmare studium av detta hade en del att betyda även vid övervägandena örn den svenska mjölkkonsumtionens framtid. Enligt styrelsens mening vore det för grundläggandet av nya, mera önskvärda konsumtionsvanor i fråga örn mjölk av mycket stor betydelse, örn en prissänkning av mjölk kunde genomföras i en nära framtid, innan konsumenterna övergått till sådana vanor beträffande hushållningen, att mjölken ytterligare trängdes tillbaka.

Därest mjölkavgiften, på sätt styrelsen ifrågasatt, slopades, uppstode emellertid brist i det exportstöd, som nu utginge. Den närmast till hands liggande åtgärden vore då att taga i anspråk de 50 öre för kilogram i margarinaccis, som enligt nu gällande förordning kunde uttagas.

Frågan örn mjölkavgiftens fortsatta utgörande har jämväl berörts i åtskilliga andra yttranden. Sålunda hava lantbruksstyrelsen och styrelsen för svenska mejerikonsulentföreningen tillstyrkt, att mjölkavgiften skulle upphöra att utgå och priset å konsumtionsmjölk i stället sänkas. Kommerskollegium har förklarat sig anse förslaget att slopa mjölkavgiften för att på så sätt förbilliga konsumtionsmjölken värt allt beaktande. Statens mjölknämnd har framhållit att, även örn vissa skäl talade för en omläggning av mjölkavgiftssystemet därhän, att avgiften å konsumtionsmjölk slopades, ansåge sig nämnden i nuvarande läge och i avsaknad av närmare utredning rörande verkningarna i olika hänseenden av en dylik omläggning ej kunna framlägga något förslag i frågan. Sveriges allmänna lantbrukssällskap liksom även Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hava ansett att mjölkavgiften borde bibehållas, och riksförbundet landsbygdens folk har uttalat sig för en höjning av avgiftsbeloppet till 3 öre för kilogram.

Till närmare utveckling av sin mening har lantbruksstyrelsen anfört bland annat följande.

Av lantbruksstyrelsens tidigare inställning till de frågor, som sammanhängde med mjölkavgifterna, framginge, att styrelsen funnit statens åtgärder till mjölkproduktionens främjande huvudsakligen böra inriktas på åtgärder i syfte såväl att avlasta den svenska smörmarknaden, helst i förbindelse med åtgärder till stävjande av en i allt för hög grad ökad mjölkproduktion, som ock att möjliggöra den balans mellan tillgång och

36 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

efterfrågan på smör, som utgjorde en nödvändig förutsättning för en önskvärd automatisk prissättning inom landet å denna vara. I den mån uttagande genom statliga bestämmelser av mjölkavgifter för detta ändamål visat sig nödvändigt, bade lantbruksstyrelsen ansett sig böra tillstyrka en sådan åtgärd trots sin betänksamhet i fråga örn sådana avgifter. Mot uttagande genom statliga åtgärder av mjölkavgifter att använ das till nivellering av mjölkprisen hade lantbruksstyrelsen däremot funnit vissa principiella skäl tala. En viss utjämning av mjölkprisen syntes visserligen jämväl enligt lantbruksstyrelsens förmenande av praktiska skäl och under vissa förutsättningar vara berättigad. Emellertid torde staten örn möjligt böra undvika att ingripa vid prissättningen inom landet, varigenom staten åtoge sig ett ansvar och en garanti, som lätt torde leda till kanske oförutsedda och mindre gynnsamma konsekvenser. Åtgärder av denna art borde fastmera helt och oberoende av det allmänna åvägabringas genom producenternas och deras organisationers försorg.

Då det nuvarande systemet torde få anses hava fyllt sin uppgift, nämligen att medverka till genomförande av mjölkproducenternas organisation i sådan omfattning, att denna själv utan statens direkta medverkan borde kunna taga hand örn den inrikes handeln med mjölk och mjölkprodukter och i skälig grad påverka prissättningen å dessa varor, samt systemet i övrigt måste anses medföra nog så betänkliga olägenheter, syntes det lantbruksstyrelsen, som örn tiden nu vore inne att överväga en ändring och i samband därmed en nedskrivning eller rent av avskrivning av de genom statliga åtgärder uttagna mjölkavgifterna.

Behövliga prisregleringsåtgärder i fråga örn smör borde vara genomförbara utan upptagande av någon mjölkavgift. Samtliga mjölkproducenters andel i kostnaden härför skulle i stället utgå i form av förhöjda foderpriser, en form som dels vore jämförelsevis mindre kännbar och som därjämte innebure den fördelen, att den åtminstone tillsynes vore frivillig, då den, som ur sin synpunkt funne sådant vara lämpligt, kunde undvika att köpa avgiftsbelagt foder. Mjölknämndens verksamhet syntes, därest en sådan förändring bleve genomförd, såvitt styrelsen kunde bedöma, i hög grad kunna förenklas. Nämndens uppgift skulle i fråga örn de prisreglerande åtgärderna bliva att inom den ram, som Kungl. Majit funne skälig, med anlitande av vad som stöde till förfogande av foderavgiftsmedel och inkomster genom margarinbeskattningen, verka för avsättning av förefintligt producentöverskott av smör och i samband därmed för upprätthållande av ett skäligt smörpris. Skäligheten av detta pris borde det då åligga nämnden att bedöma, som därvid givetvis hade att taga hänsyn till produktionens storlek. Under sådana förhållanden syntes det också naturligt, att de växlingar i prisläget på smör, som närmast förekommit i samband med ökad eller minskad produktion vid olika årstider eller andra förhållanden, återspeglades i det svenska smörpriset. Lantbruksstyrelsen förutsatte nämligen, att de prisreglerande åtgärderna i fråga om exportsmöret icke skulle gå ut på att garantera ett visst pris för allt exportsmör utan avsåge att lämna exporten ett visst stöd. Åtgärder av denna art funne lantbruksstyrelsen alldeles särskilt naturliga i fråga örn smör, sedan all smörexport och större delen av smörhandeln vöre samlad i en hand, nämligen svenska mejeriernas riksförenings. På detta sätt skulle prisbildningen vinna större frihet och exportören finge ett givet ekonomiskt intresse av att upprätthålla exporten av endast härför fullt lämpligt smör i syfte att ernå högsta möjliga pris.

De av lantbruksstyrelsen sålunda omnämnda åtgärderna syntes, om

Kungl. Ma):ts proposition nr 227. 37

de rätt handhades och med förstående utnyttjades av producenterna, kunna lända produktionen till lika stort gagn som det nuvarande systemet och samtidigt medföra en naturlig anpassning av produktionen efter avsättningsmöjligheterna. Därest det allmännas medverkan på detta område skulle befinnas böra avvecklas, vilket väl finge anses önskvärt, kunde således detta ske, utan att produktionen tillskyndades allt för stora olägenheter, vilket givetvis skulle vara fallet, därest vid en eventuel! avveckling balans icke förefunnes mellan tillgång och efterfrågan å ifrågavarande produkter.

Statens mjölknämnd har berört frågan örn mjölkavgiftens slopande närmast ur synpunkten av den belastning, som avgiften innebure för mjölkproducenterna, samt i detta hänseende framhållit följande.

Det med mjölkregleringen förbundna avgiftssystemet mötte alltjämt i sin praktiska tillämpning vissa svårigheter, örn ock dessa på sina håll i hög grad överdrivits. I åtskilliga fall verkade avgiftssystemet otvivelaktigt hårt. Särskilt gällde detta beträffande mindre bemedlade producenter, som försålde mjölk direkt för konsumtion. Mjölknämnden hade visserligen under övervägande att föreslå ändringar i gällande bestämmelser, vilka möjliggjorde befrielse i ömmande fall från erläggande av mjölkavgift, men självfallet kunde dylika åtgärder icke i alla fall giva ett fullt tillfredsställande resultat. Därest mjölkavgiftssystemet omlades till det av 1933-års mjölkutredning på sin tid omhandlade system A, vilket innebure, att avgiften å konsumtionsmjölk skulle slopas, kunde emellertid avsevärda lättnader vinnas, enär i så fall endast mejerierna, vilka vore affärsdrivande företag, bleve avgiftsskyldiga. Förbindelsen mellan de olika mejeriföretagen och deras riksorganisation skulle bliva obruten. Visserligen kunde förväntas, att borttagande av avgift å konsumtionsmjölk flerstädes finge till följd en sänkning av konsumtionsmjölkpriset, men i den mån medel för utlämnande av prisutjämningsbidrag i motsvarande utsträckning kunde tillföras mjölkregleringen från annat håll, skulle detta sakna betydelse för jordbrukarna. Även örn sålunda vissa skäl talade för en omläggning av mjölkavgiftssystemet i antydd riktning, hade mjölknämnden i nuvarande läge och i avsaknad av närmare utredning rörande verkningarna i olika hänseenden av en dylik omläggning ej kunnat framställa något förslag i frågan.

Som motivering för sitt yrkande örn höjning av mjölkavgiften har riksförbundet landsbygdens folk anfört i huvudsak följande.

Det statliga stödet såväl för jordbruksnäringen som för andra näringar borde i möjligaste mån hava provisorisk karaktär och vara så lagt, att näringen själv eller dess organisationer snarast möjligt kunde övertaga omsorgen örn näringens ekonomiska bärkraft. Av denna anledning borde man icke vid planläggning av statliga stödåtgärder så gott som uteslutande taga hänsyn till att åstadkomma de för ögonblicket mest effektiva åtgärderna, utan tillbörlig vikt borde tillmätas förutsättningarna att utan skadliga biverkningar kunna avveckla vidtagna statliga stödåtgärder.

Dessa synpunkter hade icke beaktats av dem, vilka påyrkat de nuvarande mjölkavgifternas slopande. Skäligheten av ett visst merpris å konsumtionsmjölk över produktmjölkens värde plus frakt- och distributionskostnad vore ostridig. En rimlig prisdifferens mellan konsumtions- och produktmjölk kunde emellertid upprätthållas endast under förutsättning, att ett utjämningsförfarande tillämpades, statligt eller ordnat av mejeri­

38 Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

organisationen. Det nuvarande läget för mejeriorganisationen visade tydligt, att 2 öre i utjämningsavgift vore under minimum i fråga örn balans mellan produkt- och konsumtionsmjölkleverantörernas intressen. Överallt där ett stabilt läge uppnåtts, hade organisationen utöver den statliga utjämningen ordnat en privat sådan å i genomsnitt cirka 1 öre. Trots den stora tilldelningen till produktmjölken i Norrland visade mejeriorganisationens läge därstädes, att utjämningen vore mycket för liten. Ett borttagande eller en minskning av nuvarande mjölkavgifter skulle därför, örn ej samtidigt konsumtionsmjölkpriserna sänktes, bereda mejeriorganisationen hart när oöverstigliga svårigheter och i hög grad hindra den hjälp till självhjälp, jordbrukarna hoppats på, att de statliga stödåtgärderna skulle vara. Det mest effektiva statliga stöd mejeriorganisationen kunde få under sitt uppbyggnadsarbete vore en höjning av mjölkavgiften till 3 öre. Därigenom bleve möjligt, att organisationsarbetet bleve färdigt inom överskådlig tid och de statliga stödåtgärderna relativt snabbt kunde avvecklas. Situationen vore på flera platser sådan, att till och med en allmän mjölkavgift å 3 öre ej vore tillräcklig, utan starka skäl talade för, att i vissa fall en lokal avgift av upp till ytterligare 2 öre vore önskvärd för att få fram fullt ordnade förhållanden.

I fråga örn smör- och margarinkommitténs förslag att genom omfattande praktiska försök utröna möjligheten att främja en konsumtionsövergång från margarin till smör genom tillverkning och utsläppande i marknaden till billigt pris av ett särskilt smör (stek- och bagerismör) framföras i de flesta inkomna yttranden starka betänkligheter. Lantbruksstyrelsen samt styrelserna för svenska smörprovningarna och svenska mejerikonsulentföreningen ävensom Östergötlands läns hushållningssällskap och föreningen mjölkpropagandan anse sig böra avstyrka förslaget. Liknande ståndpunkt intages av kommerskollegium. Sveriges kemiska industrikontor, flertalet kandelskamrar i riket, kooperativa förbundet, svenska livsmedelsarbetareförbundet, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges bageriidkareförening, margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag med flera. Sveriges allmänna lantbrukssällskap och svenska mejeriernas riksförening samt vissa hushållningssällskaps förvaltningsutskott hysa stora betänkligheter mot förslaget i denna del men tillstyrka dock att de av kommittén förordade försöken utföras.

Som motivering för sitt avstyrkande framhåller lantbruksstyrelsen bland annat följande.

För att möjliggöra den sålunda ifrågasatta blandningens salubjudande under benämning smör — vilket torde hava ansetts utgöra en nödvändig förutsättning för att varan skulle kunna vinna någon avsättning i konkurrensen med annat margarin — hade kommittén föreslagit, att dylik blandning skulle undantagas från vissa i margarinförordningen den 30 juni 1932 (nr 355) meddelade bestämmelser. En bland de viktigaste av denna förordnings bestämmelser vore, att alla smörliknande varor, som salubjödes utan att vara oblandad produkt av komjölk, skulle betecknas såsom margarin och under inga förhållanden finge åsättas benämning, som direkt hänsyftade på smör. Härigenom hade man velat säkerställa en sträng åtskillnad mellan smör och den mångfald smörersättningar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 39

med eller utan smörinblandning, som fördes i marknaden. Genom den nu föreslagna åtgärden skulle således margarinförordningens kanske viktigaste bestämmelser sättas ur kraft och gränsen mellan smör och margarin utjämnas, vilket statsmakterna allt hitintills vakat över icke skulle ske. Kommitténs förslag kunde visserligen synas innebära ett botemedel för stunden men kunde med tämlig säkerhet förväntas komma att för framtiden vålla sjufalt värre svårigheter genom att gränsen mellan smör och margarin utjämnades och det senares möjlighet att uttränga det förra å marknaden ökades.

En direkt olägenhet syntes åtgärden medföra, nämligen ur synpunkten av landets fettproduktion och fettförsörjning, betraktad såsom sig borde som en enhet. Enligt kommitténs beräkning skulle cirka 3 miljoner kilogram flott åtgå för nämnda inblandning. Landets överskott av ister och flott nppginge emellertid högt räknat icke till mer än 0.5 miljoner kilogram. I medeltal för åren 1929—1933 uppginge nettoexporten av ister och flott nämligen till i runt tal 435,000 kilogram. Inblandning i föreslagen omfattning skulle således nödvändiggöra en import av minst 2.5 miljoner kilogram ister eller flott, en åtgärd, som lantbruksstyrelsen knappast kunde finna rationell under en tid, då alla ansträngningar borde vara inriktade på att säkerställa avsättningen av landets egen animaliska produktion och att så vitt möjligt förhindra, att denna avsättning försvårades genom import av animaliska produkter.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap framhåller, att den föreslagna åtgärden att i marknaden, tillsvidare försöksvis, utsläppa en blandning av smör och isterflott kräver en omsorgsfull och noggrann prövning, innan beslut fattas örn dess realiserande i större omfattning samt anför i anslutning härtill vidare.

Ifråga örn marknadsförandet av denna smörtyp hyste sällskapet i viss mån samma betänkligheter, som från mejerihåll framförts mot tvångsinblandning av smör i margarin, och sällskapet förmenade, att smöret bäst hävdade sin ställning i konkurrensen med margarin genom att endast säljas som oblandad kvalitetsprodukt, därvid skillnaden mellan smör och margarin klart upprätthölles. Sällskapet hyste å andra sidan förståelse för de motiv, som föranlett kommittén att framlägga detta förslag. Kunde man på denna väg uppnå en ökad smörförbrukning, utan att den övriga smörförsäljningen i högre grad skadades, så syntes den väl motiverad, inte blott i syfte att därigenom lösa avsättningsfrågan utan även därför, att man genom dylik kvalitetsuppdelning och prisdifferentiering kunde tillgodose inhemsk konsumtion till viss del med en billig vara, då motsvarande smörkvantitet nu i stället måste exporteras för relativt lågt pris. Sällskapet ansåge sålunda önskvärt, att frågan närmare undersöktes.

Givetvis vore det, såsom också kommittén framhölle, omöjligt att med säkerhet bedöma den nya smörtypens verkningar i förbrukningshänseende, innan större erfarenhet vunnits. Dock syntes man få hysa betydande tvivel beträffande lämpligheten och möjligheten att i så hög grad, som kommittén syntes göra, bygga den ökade inhemska smöravsättningen vid tn tvungen nedskärning av exporten på denna oprövade åtgärd. Icke minst vore det förenat med stora svårigheter att under en helt kort tid vinna marknad för en ny produkt i så stor omfattning, som kommittén förutsatt, nämligen för 17,500 ton per år. Det vore också fara för, att nämnda smörtyp i allt för hög grad skulle vinna marknad på det rena smörets bekost-

40 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

nåd, emedan den för att kunna uttränga margarinet finge försäljas till förhållandevis lågt pris. Örn så bleve fallet, komme det ekonomiska resultatet för smöriörsäljningen i sin kelhet att bliva väsentligt ogynnsammare, än kommittén kalkylerat med.

Svenska mejeriernas riksförening kar i förevarande fråga uttalat sig sålunda. Ehuru riksföreningen vöre tveksam, huruvida det ur olika synpunkter kunde vara lämpligt och riktigt att söka marknadsföra stek- och bagerismöret, ville riksföreningen dock med hänsyn till nödvändigheten att prova alla tankbara utvägar förklara, att riksföreningen skulle göra vad i dess förmåga stöde för att undersöka och utreda dessa frågor. Riksföreningens principiella inställning vore emellertid, att smörets konkurrenskraft i längden bäst säkerställdes genom att det — med tillbörligt skydd för förväxling med margarinet — finge vinna ökad avsättning företrädesvis tack vare sin kvalitet. Därest blandningsprodukten vore av relativt god kvalitet, främst på så sätt, att istersmaken icke alls eller blott i synnerligen obetydlig grad framträdde, syntes man under förutsättning att det av kommittén förordade priset, 2 kronor för kilogram, kunde tillämpas, kunna räkna med, att prisbilligheten skulle leda till konsumtionsövergång möjligen från margarinet men jämväl och i kanske högre grad från det förstklassiga smöret. Särskilt syntes det kunna befaras, att bagerier, restauranter och dylika avnämare skulle övergå till användandet av blandningsprodukten i stället för smör, i den mån denna vara tidigare begagnats. Det torde emellertid i dylikt fall även kunna befaras, att man inom hushållen komme att övergå till denna vara från det rena smöret. Um denna Övergånge sin tur skulle kompenseras av en konsumtionsförändrmg från margarin till stek- och bagerismör, vore ovisst. Skulle blandningsprodukten åter bliva sådan, att istersmaken mera tydligt framträdde syntes det kunna befaras, att i första hand hushållen, där större hänsyn toges till smaken hos ingredienserna, och i andra hand bagerier och restauranter komme att möjligen med bibehållande av sin tidigare smörkonsumtion fortsätta att begagna margarinet. I sådant fall skulle någon som helst vinst ur smöravsättningssynpunkt icke följa med hela förfarandet. Tillhandahållande av stek- och bagerismör syntes av kommittén hava tänkts som en nödfallsåtgärd. Fråga vore emellertid, om en dylik blandningsprodukt icke komme att bibehålla sin marknad på det rena smörets bekostnad även efter det de skäl upphört att gälla, som föranlett dess införande, eller, örn en dylik blandning då kunde förhindras på lagstiftningens väg, att allmänheten erhållit vana vid blandningsprodukter och därför skulle öka sin margarinkonsumtion.

Statms mjölknämnd erinrar örn att Kungl. Maj:t genom förenämnda beslut den 23 november 1934 uppdragit åt nämnden att, bland annat, uppgöra förslag till plan för försöksverksamhet i avseende å tillverkning och försäljning av ifrågavarande produkt samt anför därefter bland annat följande.' Dågan närmast gällde vöre att möjliggöra för jordbrukarna att tillhandahålla en produkt, vari inginge jämförelsevis mycket smör och vilken med framgång kunde ifråga örn såväl pris som användning konkurrera med margarin utan att i för stor utsträckning inkräkta på den normala avsättningen av smör. Förhållandet vore för närvarande sådant, att marga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 41

rin användes för vissa ändamål, för vilka smör icke med samma fördel kunde begagnas. Det syntes därför icke lämpligt att, såsom kommittén avsåge, försöken inriktades uteslutande på att erhålla en för hushål Isändamål lämplig produkt. Försöken borde på grund härav icke strängt begränsas till att avse en blandning av smör och ister, utan skulle kunua omfatta även andra blandningsprodukter. Sålunda syntes hinder ej böra möta mot att försök gjordes med blandningar av smör och andra inhemska fettämnen. Vid sådant förhållande borde dock övervägas örn ej, för den händelse försöken lämnade tillfredsställande resultat, blandningsprodukten borde givas annan benämning än stek- och bagerismör, exempelvis, »svenskt stek- och bagerifett» eller »svenskt matfett». Det syntes vidare av vikt, att en sträng gräns uppdroges mellan å ena sidan sagda blaudningsprodukt och å andra sidan såväl smör som margarin. En dylik gränsdragning syntes möjlig och torde även av kommittén hava avsetts. Enligt förslaget skulle nämligen särskilda bestämmelser meddelas för tillverkning med mera av stek- och bagerismör. Något hinder för att tillverkningen av ifrågavarande mellanprodukt koncentrerades till vissa bestämda anläggningar förelåge givetvis ej. Med en sådan anordning borde de farhågor, som med hänsyn till vår smörexport framförts mot utsläppande i marknaden av ett isterblandat smör, förlora sin betydelse.

Kommerskollegium utvecklar sin ståndpunkt i förevarande fråga på följande sätt.

Gentemot förslaget örn ökning av smöravsättningen genom igångsättning av en större tillverkning och försäljning av smör, sammanältat med ister — vartill efter vad som framginge av gjorda utredningar i huvudsak importerat ister måste komma till användning — kunde vägande erinringar framställas. Den framförda tanken på tillverkning av detta »stek- och bagerismör» innebure främst ett principiellt underkännande av den betydelse margarinindustrien innehaft och alltjämt innehade för landets förseende med ett genom moderna tekniska metoder åstadkommet och för landets försörjning viktigt livsmedel. I första hand kunde dock »stek- och bagerismöret» befaras bliva en allvarlig konkurrent till det s. k. lantsmöret, som alltjämt försåldes i den öppna marknaden, låt vara i en mindre utsträckning än tidigare. De jordbrukare, som avyttrade dylikt smör, vore emellertid i regel i hög grad beroende av, att deras utkomstmöjligheter ej i detta hänseende försvårades. Att vidtaga en åtgärd, som i stället för att underlätta skulle försvåra avsättningsmöjligheterna för de svagast ställda yrkesutövarna, syntes mindre lämpligt.

Den kontroll över livsmedelshandeln, som från samhällets sida utövades, hade varit inriktad på att förebygga utbud av vara under oriktig beteckning. I detta hänseende erinrades örn bestämmelserna i 20 § av gällande margarinförordning av den 30 juni 1932, enligt vilka margarin m. fl. fettämnen ej finge utbjudas under benämning, vari inginge något av orden smör, grädde, mjölk o. s. v. Örn smör tidigare saluförts isterblandat, hade detta betraktats som livsmedelsförfalskning, straffbar enligt olika lagbud (strafflagen 22 kap., 13 §, hälsovårdsstadgan 10 2 mom. och förordningen 1917: nr 420 angående vilseledande varubeteckning å mjölk, smör, margarin o. s. v.). Den av kommittén ifrågasatta smöroch isterblandningen skulle enligt förslaget saluföras såsom »stek- och bagerismör». Även örn försäljningen i detta fall skulle ske under särskild uppgift å förpackningen om varans sammansättning, måste det

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

dock anses olämpligt att på detta sätt legalisera en benämning, som använd som beteckning å en liknande blandningsprodukt hittills betraktats som direkt vilseledande. Erinras kunde i övrigt, att medan den i tekniskt avseende högtstående margarinindustrien vore underställd en ingående statlig kontroll och tillsyn, skulle det nya »stek- och bagerismöret», som i väsentlig utsträckning förutsattes bliva föremål för tillverkning vid vanliga mejerier, icke vara underkastat dylik tillverkningskontroll och även i övrigt vara undantaget margarinlagens bestämmelser.

De sakkunniga syntes utgå från, att'det nya »stek- och bagerismöret» i konkurrens- och prishänseende närmast skulle hava att räkna med de billigaste margarinmärkena, »enär de dyrare margarinsorterna torde bliva praktiskt taget utträngda». Kollegium tilläte sig starkt betvivla bärigheten av detta uttalande. De bästa margarinsorterna funne som bekant i stor utsträckning sin användning som ersättning för bordssmör, under det att den nya smörblandningen skulle avsiktligt på sätt och vis »denatureras» för förhindrande åtminstone i huvudsak av en sådan användning. Det finge därför anses i hög grad tvivel underkastat, örn införandet av en dylik smörblandning över huvud taget skulle kunna fylla det syfte, som därmed av de sakkunniga åsyftats. _ I likhet med så gott som samtliga av kollegium hörda näringskorporationer måste kollegium bestämt avstyrka den lösning av frågan att komma till rätta med ett eventuellt uppkommande —- låt vara även temporärt — smöröverskott, som skulle bestå i framställning på föreslaget sätt av ett s. k. »stek- och bagerismör».

Beträffande smör- och margarinkommitténs förslag att, för den händelse särskilda skäl skulle föreligga för beredande av ökad avsättning inom landet av smör, åtgärder borde vidtagas för att minska spänningen mellan minuthandélspriserna å smör samt å margarin med flera ersättningsmedel för smör hava visserligen från flera håll betänkligheter framförts med hänsyn till den ökade belastning av margarinkonsumenterna, som förslaget innebure, men man har i flertalet yttranden icke ansett sig böra avstyrka åtgärder i dylik riktning.

Lantbruksstyrelsen angiver sin ståndpunkt i förevarande fråga sålunda.

Att margarinförbrukningen under den senare tiden varit stadd i stark stegring, framginge med all tydlighet av vad kommittén anfört. Orsaken härtill torde närmast vara att söka uti de av kristiden förorsakade, åtminstone tillsynes abnorma prisförhållanden, som jämväl efter införandet av nu gällande margarinaccis gjort margarin relativt avsevärt billigare än smör. Jämförde man spänningen mellan prislägena för de två i detta sammanhang betydelsefullaste födomedlen — smör och margarin — före kristiden och nu, sådan denna spänning kommit till uttryck i socialstyrelsens detaljprisstatistik, framträdde följande resultat: . Margarin Bordssmör Prisskillnad Ar kronor per kronor per kronor per

kg kg

En höjning av margarinpriset med cirka 30 öre per kilogram skulle sålunda endast medverka till att återställa den spänning emellan de båda varornas pris, som tidigare förefunnits och möjligen kunde antagas hava

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 43

fortfarande förelegat vid fullt fri och normal prisutveckling. Den belastning, som de särskilda avgifter, som pålagts margarintillverkningen i samband med nuvarande regleringsåtgärder, medförde för konsumenterna, syntes ej heller kvinna anses oskälig, åtminstone icke i högre grad än andra åtgärder, som måste vidtagas i syfte att frigöra det inre prisläget från ett abnormt världsprisläge för lantbruksprodukter och dymedelst möjliggöra ett ur ekonomisk synpunkt drägligt liv för den svenska modernäringens utövare. Därest åtgärder av denna art befunnes nödvändiga för att förhindra, att prisreglering i fråga örn smör omöjliggjordes på grund av allmänhetens förbrukning av margarin i stället för smör, syntes det lantbruksstyrelsen, som örn hänsynen till konsumenternas intressen icke borde få stå hindrande i vägen för dylika åtgärder. För margarinindustrien syntes knappast heller prisreglerande åtgärder i fråga örn margarin i syfte att återställa den tidigare relationen mellan prislägena för margarin och smör kunna anses oskäliga, under förutsättning att — såsom också kommittén föreslagit — de särskilt med margarin konkurrerande övriga fettämnena jämväl belastades med motsvarande fördyrande avgifter.

Såvitt lantbruksstyrelsen kunde finna, bleve genom en förhöjning av beskattningen utav margarin med intill 30 öre per kilogram, i vilket fall totalbeskattningen kunde uppgå till högst 60 öre per kilogram, denna icke högre än som krävdes för ett återställande av prisspänningen mellan smör och margarin till vad denna var före kriget och således till vad som kunde förväntas återställa en lämplig balans i fråga örn förbrukningen av dessa båda varor. Detta resonemang hänförde sig till det nuvarande prisläget på smör. Skulle avsikten vara att nedbringa detta prisläge, torde hela denna beskattning givetvis icke ur förevarande synpunkt behöva uttagas. Huruvida ett nedbringande av smörpriset vore önskvärt, syntes lantbruksstyrelsen mycket tveksamt. Ett smörpris i parti av 2 kronor 30 öre per kilogram eller däromkring, syntes under nuvarande förhållanden icke vara högt. Svårt vore också att förstå, huru med ett lägre prisläge för smör skulle kunna förenas ett bibehållande av prisläget för produktmjölken utan en allt för omfattande utjämningsapparat. Eedan för upprätthållande av det nuvarande produktmjölkpriset torde ett nog så vidlyftigt utjämningsförfarande i prisutjämningshänseende mellan konsumtionsmjölken och produktmjölken vara erforderligt. Skulle, såsom lantbruksstyrelsen ansett sig böra ifrågasätta, omsorgen örn bibehållande och ökande av förbrukningen utav konsumtionsmjölk kräva någon sänkning av prisläget utav denna vara, bleve tydligen ett sådant utjämningsförfarande än mindre effektivt med hänsyn till produktmjölken.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap anför:

Sällskapet delade till fullo kommitténs uppfattning örn betydelsen av minskad prisskillnad mellan smör och margarin för uppnående av en ökad smörförbrukning, men betraktade det såsom mycket tvivelaktigt, att den beräknade försäljningen av stek- oell bagerismör kunde uppnås vid hållande av de angivna priserna. Örn så icke bleve fallet, bleve en prissänkning nödvändig, men därigenom ernåddes tydligen en mindre totalinkomst och ett lägre genomsnittspris på den inhemska smörförsäljningen än som beräknats, och resultatet bleve sålunda ogynnsamt för jordbruket. Det borde vidare påpekas, att en väg också vore att, i stället för för­

44 Kungl. Maj.-ts proposition nr 227.

säljning av två olika smörsorter till väsentligt skilda priser, endast eller huvudsakligen sälja mejerismöret som oblandad vara och för detta hålla ungefär det genomsnittspris, man beräknat uppnå genom hela den inhemska försäljningen av de båda smörtyperna. Härigenom skulle tydligen priset å rent mejerismör mera närmas till margarinpriset och konsumtionen av sådant smör därför kraftigare stimuleras. Ännu mera skulle så bli fallet, därest därjämte margarinpriset kunde, i fall av behov. höjas över 1 krona 50 öre per kilogram, något som kommittén också tänkt sig kunna ske. Det vore mycket möjligt, att denna metod kunde visa sig verksam för ernående av den eftersträvade ökningen av den inhemska smörförbrukningen. Icke minst skulle vid nämnda prissättning återtagningen av smör från mjölkleverantörernas sida starkare stimuleras. Därest förslaget örn utsläppande av stek- och bagerismör icke visade sig framkomligt, torde, såvitt kunde bedömas, här antydda tillvägagångssätt i första hand böra komma till genomförande.

Då sällskapet ställde sig ganska skeptiskt till de av kommittén gjorda beräkningarna beträffande det ekonomiska resultatet av smörförsäljnmgen, ville det slutligen framhålla vikten av att jordbruket vid ett försämrat försäljningsresultat på annat sätt kompenserades, exempelvis genom större bidrag från margarinaceismedlen till mjölkregleringen.

Svenska mejeriernas riksförening utlåter sig i denna punkt sålunda.

Det vöre givetvis omöjligt att redan nu kunna uttala sig, örn den angivna prisutjämningen kunde tänkas leda till det åsyftade resultatet, ökad användning av smör, främst beroende på den ovisshet, som rådde i fråga örn marknadsförandet av stek- och bagerismöret. Det syntes emellertid, som om den förordade prisskillnaden under alla förhållanden bleve så stor, att det knappast vore antagligt, att den erforderliga övergången till stek- och bagerismör kunde väntas i den betydande utsträckning,_ som kommittén räknat med eller 17,500,000 kilogram. Det syntes nämligen med avseende å de befolkningslager, som skulle övergå från margarinförbrukningen till användande av smör, liksom ock med avseende å de opersonliga avnämarna bagerier, restauranter m. fl. med skäl kunna antagas, att den berörda prisskillnaden vore för stor för att de endast och allenast på grund av önskan att använda smör skulle avstå från margarinet. Vad anförts gällde såväl skillnaden i pris mellan smör och margarin som ock prisskillnaden mellan stek- och bagerismör samt de båda nyssnämnda varorna.

Statens mjölknämnd anför beträffande den föreslagna prisutjämningen följande.

Mjölknämnden hade ej något att erinra mot att smörpriset jämkades nedåt, därest så visade sig nödvändigt. Däremot kunde nämnden ej dela kommitténs uppfattning, att ersättning för halva prissänkningen herde beredas jordbrukarna av margarinaceismedlen. Av förut anförda skäl ansåge mjölknämnden, att även i den situation, som skulle föreligga, då en dylik sänkning bleve nödvändig, tillskottet från margarinaceismedlen borde vara på förhand bestämt till ett visst belopp, oberoende av kostnaderna för smörets avsättning. I vad förslaget avsåge den ifrågasatta höjningen av margarinaccisen, vore det givet, att detsamma måste väcka betänkligheter. Margarinet vore alltjämt ett mycket viktigt födoämne för de mindre bemedlade, även örn en viss utjämning under senare år otvivelaktigt skett, så att många i ekonomiskt hänseende gynnsamt si­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 45

tuerade numera använde icke obetydliga mängder margarin, samtidigt som smörförbrukningen bos de mindre bemedlade tilltagit. Med hänsyn till den stora betydelsen, icke minst ur social synpunkt, av att mjölkproduktionen kunde ernå en något så när tillfredsställande avsättning, finge emellertid mjölknämnden tillstyrka, att bemyndigande lämnades Kungl. Majit att, örn så erfordrades, höja margarinaccisen till det av kommittén föreslagna maximibeloppet.

Ur yttrande från kommerskollegium och de genom detta ämbetsverk hörda sammanslutningarna må beträffande prisutjämningsfrågan återgivas följande. Kommerskollegium, som förordat att överskottet av smör undanskaffades genom inblandning i margarin, anser, därest denna utväg anlitades, att en ytterligare höjning av margarinaccisen kunde för närvarande undvikas. Liknande ståndpunkt intages av, bland andra, Sveriges kemiska industrikontor och Stockholms handelskammare. Gotlands handelskammare anser däremot de föreslagna åtgärderna till åstadkommande av minskad spänning mellan minuthandelspriserna å smör och margarin vara välbetänkta. Även Smålands och Blekinge handelskammare anser den föreslagna vägen vara den naturliga i förevarande fall. Skånes handelskammare har likaledes mindre att invända mot kommitténs förslag på denna punkt. Göteborgs handelskammare betecknar det fördyrande av nödvändiga livsmedel, särskilt av det slag, som bleve en följd av förslagets genomförande, såsom mindre tilltalande. Handelskammaren i Borås finner den föreslagna höjningen ägnad att ingiva de allvarligaste betänkligheter Handelskammaren i Örebro ställer sig likaledes ytterst betänksam mot en höjning av accisen. Handelskammaren i Gävle intager en bestämt avvisande ståndpunkt mot den ifrågasatta fördyringen av margarin vare sig genom ökad accis eller andra åtgärder. Sistnämnda handelskammare framhåller, att det under inga förhållanden borde få förekomma, att betydande uppoffringar krävdes av de kanske minst bärkraftiga befolkningsskikten för att åt en låt vara stor och mäktig producentgrupp trygga avsättningen av deras produkter till ett pris, vars skälighet icke påvisats. Den enda troliga möjligheten av en höjd accis skulle vara, att den enskildes hela fettkonsumtion begränsades. Handelskammaren i Sundsvall anser, att Norrland redan blivit hårt beskattat till förmån för sydligare delar av landet. Mot fortsättande av en dylik politik måste handelskammaren inlägga en bestämd gensaga.

Styrelsen för kooperativa förbundet har i fråga örn den föreslagna prisutjämningen anfört följande.

Styrelsen utgingo från den uppfattning, varåt även kommittén givit uttryck, att i händelse inskränkning i avsättningen på Englandsmarknaden kommo till stånd, priset å till England exporterat smör kommc att stiga. Direkta anslag i nuvarande utsträckning erfordrades säkerligen ej för att stödja denna del av exporten, men troligen krävdes åtminstone för någon tid ett visst stöd. Det vore emellertid lämpligt, att detta stöd kunde lämnas i den formen, att av allmänna medel förskotterades erforderligt belopp, vilket finge stå till förfogande intill dess ett överpris å

46 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

exporterat smör erhölles eller av accismedel å margarin medel kunde finnas disponibla.

Örn sålunda exportstödet skulle kunna ordnas på det sätt här ifrågasatts, krävdes å andra sidan så mycket kraftigare åtgärder för att öka fettvarukonsumtionen inom landet. Detta kunde ske endast genom en sänkning av prisen, och denna sänkning måste gå ut över smöret, örn smöret skulle vinna marknaden. Visserligen skulle en höjning av margarinpriset väl innebära en minskning av margarinkonsumtionen, men den skulle sannolikt icke medföra en motsvarande ökning av smörkonsumtionen, därest ej smöret sänktes minst lika mycket som margarinet höjts. Det voro mycket lätt att genom oklok prispolitik återföra fettkonsumtionen till den ringa omfattning den ägde före kriget. Om smöret vore dubbelt så dyrt som margarinet, borde man nog räkna med, att endast omkring hälften av den tidigare margarinkonsumtionen resulterade i smörkonsumtion. Den sammanlagda fettkonsumtionen komme vid en sådan politik att gå tillbaka, vilket icke kunde vara önskvärt.

För att skaffa plats för de ytterligare cirka 10,000 ton smör, som skulle konsumeras på den inhemska marknaden efter en importspärr i England, krävdes en reducering av smörpriset oell en höjning av margarinpriset. Under den förutsättningen, att England reglerade importen, gällde det att behålla den nuvarande konsumtionen av cirka 89,000 ton smör och margarin tillsammans. För närvarande konsumerades i landet cirka 36.000 ton smör och 53,000 ton margarin. Skulle ytterligare 10,000 ton smör konsumeras inom landet, måste man antaga, att konsumtionen av margagarin minskades. Eäknade man med att under de mest ogynnsamma förhållanden en accis av 50 öre per kilogram krävdes och hela beloppet finge tagas i anspråk till smörframställarna, skulle detta innebära, att margarinet, utöver sitt verkliga pris, belastades med 50 öre per kilogram, då däremot smöret komme att kunna säljas till 50 öre lägre pris, frånsett försäljningskostnaderna, än det, som producenterna erkölle. För närvarande betalade konsumenterna i runt tal 167 miljoner kronor för smör och margarin. Härav folie på margarinet nära 70 miljoner kronor och på smöret cirka 97 miljoner kronor. Skulle 10,000 ton flyttas över från margarin- till smörkonsumtionen och smörpriset bibehållas oförändrat, under det att margarinpriset ökades med vad som tillkomma i accis, skulle på smöret komma ungefär 124 miljoner kronor och på margarinet 65 miljoner kronor, tillsammans omkring 189 miljoner kronor, en ökning i utgifterna för konsumenterna av cirka 23 miljoner kronor, som man ej med säkerhet kunde påräkna att konsumenterna ville eller kunde betala. Man borde också räkna med, att margarinpriserna, frånsett accisen, komme att stiga, ty redan nu hade råvarupriserna ökat. För att få plats med 89.000 ton smör och margarin torde man få räkna med att smörpriset sänktes med 50 öre per kilogram.

Det syntes styrelsen som örn det, under förutsättning att våra stora exportindustrier vore sysselsatta i nuvarande omfattning och alltså levnadsstandarden kunde bevaras, icke skulle möta svårigheter att genom en lämplig prispolitik säkerställa avsättningen av den ifrågavarande smörmängden. Utginge man därvid från att producenterna-mejerierna skulle erhålla ett garanterat pris av 2 kronor 30 öre per kilogram runmärkt smör och margarinaccisen finge användas endast till en sänkning av smörpriset, skulle man kunna räkna med ett pris av 2 kronor 20 öre i detalj för smöret, vilket säkerligen vore en så kraftig sänkning, att smörkonsumtionen komme att upptaga de efter importregleringen i England cirka 10,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 47

ton, varom fråga vöre. Ersättningen från margarin- till smörkonsumenterna borde maximeras till den föreslagna accisen örn 50 öre per kilogram försålt margarin. Örn den inhemska smörproduktionen ökades ytterligare och avsättning för smöret ej kunde åstadkommas till det ifrågasatta priset, borde den då ofrånkomliga prissänkningen drabba smörproducenterna. På annat sätt kunde man knappast reglera produktionen, såvida man ville undvika alltför betungande kostnader. Det vore givet, att örn knapphet på smör uppstode, så att priset av denna anledning måste höjas, ersättningen från margarinet borde minskas. Säkerligen vore det välbetänkt, att smörproducenterna hade intresse av prisbildningen även inom ramen av ett partipris mellan 1 krona 80 öre och 2 kronor 30 öre för smöret. Detta borde kunna åstadkommas genom att smörproducenterna vid ett partipris av 1 krona 80 öre erhölle 50 öre i margarinaccis och vid en ökning av partipriset på smör med 1 öre erhölle en reducering av 0.8 öre i accismedel. Det syntes styrelsen, att en sådan anordning skulle innebära så avsevärda fördelar, att den förtjänade att närmare övervägas.

Mot den av smör- och margarinkommittén föreslagna utvidgningen av margarinaccisens giltighetsområde att avse även fettemulsioner och andra ersättningsmedel för smör och flott än margarin hava i princip invändningar gjorts endast ifråga örn förstnämnda varor samt matolja.

Statens mjölknämnd yppar viss tvekan rörande lämpligheten av den ifrågasatta utvidgningen men förklarar sig icke vilja motsätta sig att som beredskapsåtgärd Kungl. Majit erhåller bemyndigande vidtaga dylik utvidgning. Kommerskollegium finner icke tillräckliga skäl föreligga för den föreslagna utvidgningen av margarinaccisens giltighetsområde till att omfatta fettemulsioner enbart på grund av en befarad, framtida ökad konkurrens från här ifrågavarande produkter med smör och mjölk — en farhåga som i och för sig måste anses i vissa avseenden ganska svagt grundad. Liknande ståndpunkt intages av kontrollstyrelsen. Föreningen mjölkpropagandan anser däremot det böra övervägas, örn de föreslagna avgifterna för fettemulsioner vore tillräckliga för att skydda gräddens användning. Margarinaktiebolaget Scania med flera tillverkare av fettemulsioner hava i skrivelse den 24 november 1934 hemställt, att accis å fettemulsioner icke skulle utgå eller, därest detta icke kunde bifallas, att accisen icke sattes högre än som med hänsyn till fetthalien i fettemulsioner och margarin svarade mot margarinaccisen. I skrivelsen påpekas, att intet land hittills belagt fettemulsioner med accis. Då vidare den sterila fettemulsionens fetthalt vanligen läge närmare 10 än 15 procent, vilken senare procentsats med hänsyn till fabrikationsmetoderna icke kunde överskridas, vore den högsta accis, som vid en margarinaccis av 50 öre kunde motiveras, ej mer än 9 öre för kilogram. Beträffande den färska fettemulsionen, vars fetthalt aldrig överstege 35 procent, borde accisen utgå maximalt med 20 öre. I en senare skrivelse den 18 december 1934 hava samma tillverkare hemställt om en ny utredning rörande beläggande av fettemulsioner med accis samt örn anvisande av 25,000 kronor för en undersökning av avsättningsmöjligheterna för ifråga­

48 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

varande produkter å den internationella marknaden. I sistberörda skrivelse framhålles, bland annat, att framställningen av fettemulsioner sedan 1931 stadigt minskats och under 1934 icke komme att överstiga 200 ton. Tillverkningen av fettemulsioner saknade därför betydelse för avsättningen av mejeriprodukter. Vidare påpekades, att framställningen av margarinost, som innehölle cirka 30 procent fett och varav under 1932 omsattes något under 300 ton, icke belagts med accis. Aktiebolaget Reymersholms livsmedel har vidare framhållit det enligt dess mening oberättigade i att accisbelägga matoljor av kronoljans typ.

I detta sammanhang må även nämnas, att lantbruksstyrelsen i sitt yttrande framhåller, att det borde hava undersökts, örn ej beskattningen av margarin kunde ske genom påläggande av importavgifter å råvarorna i stället för accis å färdigprodukter. Statens mjölknämnd har även haft denna fråga under övervägande men ansett den i praktiken icke genomförbar.

Beträffande smör- och margarinkommitténs förslag att medel, som inflyta genom upptagande av accis å margarin, skulle till viss del tillföras mjölkregleringen har man i allmänhet, där man ingått på denna fråga, ej haft något att invända. Ifråga örn kommitténs förslag att använda margarinaccismedel för utlämnande av konsumtionsmjölk till nedsatt pris ställer man sig däremot i regel avvisande. Lantbruksstyrelsen, styrelsen för svenska mejerikonsulentföreningen, föreningen mjölkpropagandan, Östergötlands läns, Gävleborgs läns och Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott samt statens mjölknämnd avstyrka sålunda bestämt kommitténs förslag i sistberörda del. Mjölknämnden utvecklar sin mening på följande sätt.

Kommitténs förslag i denna del vore i flera hänseenden ägnat att ingiva stora betänkligheter. Förutom de betydande praktiska svårigheter, som vore förbundna med en sådan anordning som den av kommittén ifrågasatta och vilka föranlett kommittén att avvisa kortransonering av margarin, talade enligt nämndens mening principiella skäl mot anordningen. Visserligen kunde det förefalla rimligt, att när åtgärder vidtoges från statens sida. vilka vore ägnade att verka prisstegrande å viktiga livsmedel, även borde tillses, att de befolkningslager, som vore förbrukare av dessa livsmedel och samtidigt befunne sig i en minst lika bekymmersam ekonomisk ställning som de, vilka genom åtgärderna bleve hjälpta, hereddes kompensation på ett eller annat sätt. Men syftet med statens ingripande till jordbrukets stöd under senare år hade endast varit att åstadkomma ett bevarande av priserna å skälig nivå. Vidare kunde erinras om, att vårt tullsystem, i vad avsåge nödvändighetsvaror, medförde en allmän levnadskostijadsökning, utan att några särskilda kompensationer ansetts därav betingade. Därest sådana likväl skulle befinnas erforderliga till följd av margarinets fördyring, borde de lämnas med utgångspunkt från prisläget å livsmedel i allmänhet och icke med hänsyn allenast till viss vara. Att för varje produkt, varå priset till följd av statens ingripande höjdes, genomföra kompensation i form av prisnedsättningar till vissa be-

Kungl. Majds proposition nr 227. 49

folkningslager skulle keit visst åstadkomma ett virrvarr i den inhemska prisbildningen. Därest sålunda till följd av den allmänna fördyring av livsmedlen, som genom de olika jordbruksregleringarna kommit till stånd, de mindre bemedlade befolkningslagren ansåges böra beredas särskilda förmåner, syntes detta böra ske i första hand genom stärkande av deras köpkraft. Att sammankoppla denna fråga med genomförandet av de nu ifrågavarande regleringsåtgärderna syntes icke böra ifrågakomma.

En avvisande ståndpunkt till kommitténs förslag i förevarande del intages även av kommerskollegium och flertalet hörda näringsorganisationer. Styrelsen för kooperativa förbundet avstyrker likaledes bestämt, att margarinaccisen tages i anspråk för utlämnande av konsumtionsmjölk till nedsatt pris och anser att accisen icke skall få användas till annat än stödjande av smörpriset. Sveriges allmänna lantbrukssällskap och svenska mejeriernas riksförening tillstyrka däremot åtgärder i det föreslagna syftet.

Av de hörda länsstyrelserna anser sig länsstyrelsen i Västmanlands län icke kunna tillstyrka kommitténs förslag i förevarande del. Länsstyrelsen i Östergötlands län ansluter sig till den uppfattning, som gjorts gällande av länets hushållningssällskaps förvaltningsutskott. Därutöver framhåller länsstyrelsen att, därest särskilt organ ansåges böra tillsättas för distribution av mjölk till nedsatt pris åt behövande, detta organ bolde erhålla en sådan sammansättning eller dess verksamhet eljest så regleras, att det särskilda organet kunde tillgodogöra sig den kännedom rörande ortsförhållandena, över vilken fattigvårdsstyrelse och arbetslöshetskommitté samt andra redan befintliga, på närliggande område verksamma kommunala organ förfogade. Länsstyrelsen i Malmöhus län biträder förslaget men anser verksamheten för medlens fördelning böra omhänderhavas av redan befintliga kommuuala organ, närmast arbetslöshetskommittéerna. Länsstyrelsen i Västernorrlands län uttalar, att ehuru principiellt sett vägande skäl torde kunna anföras mot förslaget i förevarande del, anser sig länsstyrelsen likväl med hänsyn till nödvändigheten av att skapa kompensation för förhöjt margarinpris ej böra avstyrka de föreslagna åtgärderna. Länsstyrelsen i Norrbottens län framför åtskilliga betänkligheter mot förslaget utan att dock taga bestämd ståndpunkt i frågan. Sistnämnda länsstyrelse framhåller sålunda, att det ofta skulle stöta på betydande svårigheter att på ett rättvist sätt utvälja dem, som borde komma i åtnjutande av den ifrågasatta förmånen. Själva organisationen och bokföringen komme att draga avsevärda kostnader, låt vara att dessa i flertalet av kommunerna inom detta län torde komma att åtminstone delvis ersättas av statsmedel. Länsstyrelsen ville för sin del ifrågasätta att, därest det föreslagna utlämnandet av den förbilligade mjölken komme till stånd, bestyret härmed uppdroges åt vederbörande kommuns fattigvårdsstyrelse eller särskild inom styrelsen tillsatt kommitté. Fattigvårdsstyrelserna ägde ju de största förutsättningarna att

llihang till riksdagens protokoll 1935. 1 santI. .Vr '>‘27. 4

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

bedöma, vilka av kommunernas invånare, som vore att anse såsom minst bemedlade. Slutligen måste befaras, att vissa svårigheter ur kontrollsynpunkt torde uppstå vid verksamhetens bedrivande å alla de platser, där mejeri eller annat mjölkförsäljningsställe icke funnes. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalar likaledes vissa betänkligheter mot förslaget i förevarande del. I samband härmed framhåller länsstyrelsen, att den utökning av konsumtionen, som icke kunde uppnås genom en allmän sänkning av mjölkpriset, borde i stället åstadkommas därigenom, att staten dels ställde mjölk till förfogande för skolbarn i vissa distrikt, där fattigdom och arbetslöshet rådde, dels med gratismjölk underlättade arbetet för sådana företag som »barnbespisning» för mindre bemedlade barn i skolorna. De undersökningar, som inom Göteborgs och Bohus län verkställts angående skolbarnens dietförhållanden, hade givit vid handen, att 49 procent av barnen hade en otillfredsställande mjölkkonsumtion, d. v. s. drucke ingen eller högst 2 glas mjölk örn dagen. Särskilt otillfredsställande vore förhållandena häruti i vissa skärgårdssamliällen (fiskare- och stenhuggaresamhällen).

Av de olika kommunala myndigheter, som hörts, hava magistraterna i Västerås, Köping och Arboga, drätselkamrarna i Örnsköldsvik, Härnösand, Skänninge, Norrköping, Vadstena, Västerås, Köping och Arboga, stadsfullmäktige i Härnösand, Malmö, Ystad och Lysekil, municipalfullmäktige i Höganäs, municipalnämnderna i Alby, Åtvidaberg och Boxholm, kommunalfullmäktige i Skönsmon, Jukkasjärvi och Södra Vram samt kommunalnämnden i Gällivare avstyrkt förslaget i förevarande del. Drätselkamrarna i Linköping och Sundsvall, fattigvårdsstyrelsen i Norrköping, stadsfullmäktige i Landskrona, Trälleberg, Eslöv och Uddevalla, kommunalfullmäktige i Ekeby, Norra Vram och Svedala samt hälsovårdsnämnden i Göteborg hava framfört vissa erinringar mot förslagets detaljer men i övrigt förklarat sig ej hava något att invända mot förslaget. Drätselkamrarna i Boden och Mjölby, stadsfullmäktige i Haparanda, Piteå, Lund och Kungälv, municipalfullmäktige i Bjuv, Kävlinge, Lomma och Hvellinge, kommunalfullmäktige i Nätra, Tygelsjö och Partille samt kommunalnämnderna i Skön. Arlöv, Nederkalix, Jokkmokk och Bisinge hava biträtt förslaget.

Beträffande redovisningen av medel, som inflyta genom upptagande av margarinaccis, framhåller riksräkenskapsverket, att det ur budgettekniska synpunkter vore riktigast, att accismedlen även framdeles i sin helhet hänfördes till en av den allmänna budgeten oberoende specialbudget. En dylik anordning syntes ock bäst ansluta sig till den allmänna förutsättning, från vilken kommittén vid utarbetandet av sina förslag angående de inflytande accismedlens disposition utgått, nämligen att inkomstmedlen skulle användas för särskilda utgiftsändamål. Under förutsättning att inkomsterna å den föreslagna utvidgade inkomsttiteln »Accis å margarin

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 51

med liera fettämnen in. m.» i sin helhet hänfördes till den till jordbrukets prisregleringsfond anknutna specialbudgeten, skulle för vinnande av kommitténs syften allenast erfordras, att redovisningen av de till nämnda fond inflytande accismedlen och av dessa medel anvisade utgifter i räkenskaperna för fonden uppdelades på två undertitlar, den ena avseende till mjölkregleringen anvisade medel och den andra till de föreslagna sociala kompensationsåtgärderna reserverade medel. Vid en sålunda anordnad redovisning av accismedlen skulle de till förbilligande av konsumtionsmjölken för behövande konsumenter vid varje tidpunkt tillgängliga accismedlen framgå direkt ur bokföringen av jordbrukets prisregleringsfond. En särskild fördel med det av riksräkenskapsverket här förordade sättet för accismedlens redovisning vöre, att detsamma skulle kunna utan budgettekniska omläggningar tillämpas jämväl vid andra former av sociala kompensationsåtgärder än den av kommittén föreslagna.

Den av smör- och margarinkommittén föreslagna impartregleringen beträffande margarin, konstister och fettemulsion samt råvara)' för margarinindustrien har rönt starka invändningar från i främsta rummet de ämbetsverk och organisationer, som företräda industriens och handelns synpunkter.

Kommerskollegium avstyrker sålunda bestämt kommitténs förslag i denna del samt anför för utveckling av sin mening bland annat följande.

Ett ytterligare utbyggande av statliga kristidsorganisationer under en konjunkturutveckling, som snarare kunde anses påkalla en avveckling av de redan existerande, måste i och för sig betraktas såsom föga lämplig. För en eventuellt nödig begränsning och reglering på annat sätt av margarintillverkningen vore importregleringen icke heller erforderlig, då en sådan reglering torde vara genomförbar genom frivillig överenskommelse eventuellt under medverkan av andra påtryckningsåtgärder. Den ifrågasatta importregleringen kunde också befaras medföra handelspolitiska svårigheter av icke önskvärd art.

Ej heller införande av särskilt tullskydd för den inhemska oljetillverkningen ansåge sig kollegium kunna förorda. Genomförandet av ett tullskydd för ifrågavarande råvaror för margarinindustrien under förhandenvarande förhållanden skulle nämligen komma att i huvudsak ensidigt gynna en av de större margarintillverkarna -— utan att denne för övrigt därom ens gjort något yrkande eller framställning — på de övrigas bekostnad. Kollegium förbehölle sig dock att få återkomma till den föreliggande frågan, därest förhållandena på fett- och oljemarknaden liksom ifråga örn margarinindustrien framdeles skulle därtill föranleda.

Denna kommerskollegii ståndpunkt delas av flertalet hörda näringsorganisationer. Sålunda framhåller Sveriges kemiska industrikontor, att den föreslagna importregleringen för margarinindustriens råvaror skulle kunna innebära ett det mest allvarliga hot mot flertalet margarinfabrikanter. Såsom förslaget vore uppbyggt, funnes ingen garanti mot, att dessas verksamhet genom Kungl. Maj:ts ingripande icke skulle kunna helt äventyras. Särskilt betänkligt bleve förslaget därigenom, att inskränk­

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ning icke skulle komma att drabba de margarinfabrikanter, vilka arbetade i anslutning till förefintliga anläggningar för tillverkning av vegetabiliska oljor ur importerade råvaror. Då dessa råvaror icke folie under importregleringen, kunde ifrågavarande margarinfabriker t. o. m. öka sin tillverkning, samtidigt som produktionen vid övriga fabriker måste begränsas eller nedläggas. Möjligheten för dessa margarinfabriker att vanför sig eller gemensamt uppföra egna oljefabrikör vore närmast en chimär, då landets behov redan tillgodosåges av de två oljefabrikerna, som för närvarande funnes. Importregleringen vore vidare icke ett effektivt medel för ernåendet av en begränsning av tillverkningen ens vid de margarinfabriker, som för närvarande köpte oljorna i utlandet. Industrikontoret ansåge sig under alla omständigheter förutsätta en genomgripande omarbetning av lagförslaget. Vad först auginge ister och talg hade några avsättningssvårigheter ej gjort sig gällande, varför någon importreglering å dessa produkter ej vore erforderlig. En sådan hade ej heller av tillverkarna ifrågasatts för margarin, enär den nuvarande tullen syntes tillräcklig för att utländskt margarin skulle i huvudsak utestängas från den inhemska marknaden. Importen av annat matfett, avsett för direkt bruk såsom kokosfett och matoljor, vore ej heller av sådan betydelse, att en importreglering vore nödvändig. Ej heller beträffande de vegetabiliska oljorna kunde importreglering anses motiverad. En dylik skulle medföra mycket svåra olägenheter. Bland annat skulle kvalitetsfrågan, vilken för margarinindustrien vore av väsentlig betydelse, medföra oerhörda svårigheter. Överhuvud vore kommitténs förslag i denna del synnerligen svårt att bedöma till sina konsekvenser.

Även lantbruksstyrelsen ställer sig avvisande mot den föreslagna importregleringen. Statens mjölknämnd anser däremot, att det kunde bliva erforderligt, därest exportmöjligheterna skulle begränsas på sätt kommittén förutsatt, att importen av samtliga fettämnen underkastades reglering. I vad mån denna möjlighet borde utnyttjas genom begränsning av importen berodde givetvis, enligt nämndens mening, på den framtida utvecklingen av fettämnesmarknaden.

Styrelsen för kooperativa förbundet utlåter sig beträffande kommitténs förslag i förevarande del sålunda.

Vid upprepade tillfällen hade förslag varit uppe att genom statsingripanden framtvinga ett igångsättande av den tidigare helt nedlagda oljetillverkningen inom landet. Styrelsen för kooperativa förbundet, som beretts tillfälle att yttra sig örn dessa förslag, hade alltid framhållit, att det enligt styrelsens mening vore möjligt att i v^t land driva oljetillverkning utan att ifrågasatt tullskydd behövde inforas. Hösten 1932 förvärvade förbundet oljefabriken i Karlshamn, och sedan tillverkning nu pågått där under ett par års tid, kunde styrelsen med stöd av vunna erfarenheter bekräfta riktigheten av de tidigare gjorda uttalandena till statsmakterna.

Det kunde icke fördöljas, att läget i hög grad förändrats under den tid förbundet drivit fabriken, till följd av den strängt restriktiva handelspoli­

Kungl. Majlis proposition nr 227. 53

tiken i olika länder. De vid utländska intressen bundna margarinfabrikerna i landet hade icke köpt något från Karlshamnsfabriken. Fabriken hade dock varit i stånd att i konkurrens med utlandet till såp- och tvålindustrien i Sverige avsätta så betydande partier, att dessa leveranser jämte exporten och förbrukningen inom jordbruks- oell konsumentkooperationen kunnat bära upp industrien. Bibehölles dessa förutsättningar något så när oförändrade, vore importreglering obehövlig såsom underlag för den inhemska oljeindustrien. Skulle exporten helt stängas eller de svenska statsmakterna genom ingripanden, som ogynnsamt påverkade oljeindustrien, skapa en förändrad situation, kunde naturligtvis läget även på denna punkt bliva ett helt annat.

Vid bedömandet av denna fråga utifrån den situation, som nu rådde, kunde styrelsen med stöd av erfarenheterna från Karlshamnsfabriken uttala den meningen, att det för närvarande vore ekonomiskt möjligt för den enskilda margarinindustrien att täcka sina behov av råvaror från inhemsk fabrik. Det enda hinder, som för närvarande funnes, vöre det beroende av den utländska oljeindustrien, vari en stor del av de svenska margarinfabrikerna befunne sig. Om detta beroende icke funnes, skulle det förvisso vara självklart, att den nedlagda fabriken i Kalmar bomme i drift, vilket också vore ett allmänt intresse.

Ifråga örn förslagets detaljer har generaltullstyrelsen framfört vissa erinringar. Styrelsen framhåller följande.

Enligt förslaget skulle kungörelsen örn importreglering omfatta bland annat vegetabiliska feta oljor, växtfett och andra vegetabiliska fettämnen med undantag av linolja, rov- och rapsolja, även blåsta, andra liknande blåsta oljor samt rov- och rapsoljesyror. Kakaosmör, som vore särskilt upptaget under tulltaxenr 128 (stat. nr 297) och utgjoi*de en betydande importartikel, skulle sålunda efter ordalydelsen komma att beröras av importregleringen. Varan funnes emellertid icke nämnd i den i betiinkandet intagna förteckningen å varor, som .skulle bliva underkastade importreglering, varför viss tvekan kunde råda angående författningens innebörd i nu ifrågavarande punkt.

Från importregleringen borde undantagas, förutom av smör- och margarinkommittén angivna varor, jämväl linoljesyra. Vidare kunde ifrågasättas, huruvida icke från importregleringen och den därmed förenado licensgivningen borde undantagas vissa till tulltaxenr 112—113 (stat. nr 2G2—273) hänförliga oljor och feifer, exempelvis bomolja och ricinolja, vilka icke användes vare sig som ersättningsmedel för smör eller flott eller som råvara för margarinindustrien.

Enligt kommitténs förslag finge vara, som där avsåges. icke införas till riket utan tillstånd av en av Kungl. Majit tillsatt särskild nämnd. Styrelsen ifrågasatte, huruvida icke åt denna nämnd jämväl borde kunna uppdragas att meddela tillstånd att. disponera å provianteringsfrilager upplagd vara.

Sveriges kemiska i minstrikan I or anmärker, ali enligt förslaget Kungl. Majit skulle äga befogenhet att utan riksdagens hörande uttaga licensavgift även å sådana fettämnen, som användas för tekniskt, bruk, ehuru av motiveringen franninge, att detta icke vore avsikten. Beträffande irnportregleringsnämndens arbetsutskott framhålles önskemålet, att personvalet ingåve fullt förtroende. Klagoriitt borde medgivos. Industrikon­

54 Kungl. May.ts proposition nr 227.

toret anmärker slutligen, att ehuru regleringen enligt förslaget endast skulle omfatta fettämnen, alltså föreningar mellan olika fettsyror och glycerin, undantag likväl särskilt stadgades beträffande rov- och rapsoljesyror, vilka icke kunde betraktas som fettämnen. Som ett förbiseende finge väl betraktas, att undantag ej gjorts för den dessa syror närstående linoljesyran, som i tulltaxan vöre upptagen i samband med nämnda syror. Industrikontoret giver slutligen uttryck åt den åsikten, att syftet med importregleringen skulle kunna vinnas på ett enklare sätt genom att belägga de fettämnen, som kunde framställas inom landet, med tullavgift och i särskild anmärkning i tulltaxan fastställa, att för varor, som användas för tekniskt bruk, skulle tull icke utgå.

Margarinfabrikernas försäljningsaktiebolag erinrar örn att enligt kommitténs förslag licensavgift skulle utkrävas endast för margarinindustriens råvaror, medan tvättmedelsindustriens oljor skulle fritt få införas. Det kunde emellertid, enligt bolagets mening, ifrågasättas, örn det ej bleve svårt att skilja mellan dessa råvaror. Vissa oljor, t. ex. kokosolja och sojaolja, användes i raffinerat skick av margarinfabrikerna och i oraffinerat skick av tvål- och såpfabrikerna. En oraffinerad olja, som inkommit utan licensavgift, kunde således raffineras och därefter användas för tillverkning av margarin. Om licensavgift ej skulle utgå för tvättmedelsindustriens råvaror, måste dessa fabriker underkastas viss kontroll, detta så mycket mera som det förekomme fall, då margarin- samt tvål- och såptillverkning bedreves under samma regim. Bolaget ansåge sig även böra påpeka en annan olägenhet, som de föreslagna bestämmelserna skulle förorsaka. När margarinfabrikerna raffinerade oljor, uppstode som avfallsprodukt fettsyror, som avyttrades till tekniska fabriker. När fabrikerna betalat licensavgift för de importerade oraffinerade oljorna, hade de därmed också fått betala sådan avgift för däri ingående fettsyror, medan deras kunder kunde införa sådana från utlandet tullfritt och utan avgift.

Vad angår den av smör- och margarinkommittén ifrågasatta regleringen av importen av oljekakor och liknande kraftfoder samt höjningen av skatten å samma varor, synes man i stort sett vara ense örn önskvärdheten av, att åtgärder vidtagas för begränsning av användningen av berörda fodermedel. Rörande det sätt, varpå detta skall ernås, äro meningarna mera delade. Flertalet av dem, som yttrat sig i denna fråga, synas dock finna en importreglering såväl obehövlig som olämplig och anse, att de åsyftade verkningarna skulle ernås genom allenast en lämpligt avvägd skatt.

Lantbruksstyrelsen framhåller sålunda, efter att hava erinrat örn kommitténs förslag i förevarande del, bland annat följande.

Såvitt lantbruksstyrelsen kunde bedöma, borde åtgärder av detta slag utgöra det primära och bärande för ett tillrättaläggande av det nu iråkade läget. En minskad utfodring med kraftfoder sänkte omedelbart mjölk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 55

produktionen. Här förelåge således en möjlighet till åstadkommande av omedelbar effekt. Det syntes dock, som örn försiktigheten bjödo, att Kungl. Majit erhölle befogenhet att uttaga ännu något högre skatt å kraftfoder av olika slag, förslagsvis intill 10 öre. Till och med en så hög avgift komme icke att utgöra ett absolut hinder för lantmän, som för sin produktion av mjölk eller annat verkligen behövde importfoder, att utnyttja detta. Örn en skatt av 10 öre per kilogram uttoges, skullo priset per foderenhet för de vanligast vid mjölkproduktionen använda foderkakorna stiga med cirka 6 öre eller till 19 och 20 öre per foderenhet. Då man även vid rena produktmejerier kunde räkna med ett mjölkpris av cirka 9 öre per kilogram och — såsom kommittén i sitt betänkande anfört — en foderenhet kraftfoder beräknades lämna 2.5—3 kilogram mjölk, skulle det genom mjölken utvunna värdet av en foderenhet uppgå till 22.5 å 27 öre.

Redan ur denna synpunkt skulle sålunda en utfodring med foderkakor till nämnda pris, därest dessa utnyttjades endast såsom produktionsfoder, vara ekonomiskt försvarlig. För mjölkproducenter, som ägde riklig tillgång på hemmaproducerat äggvitefattigt foder och för vilka svårigheten att genom egen produktion sörja för det nödvändiga äggvitetillskottet således vore jämförelsevis stor, innebure utnyttjandet av jämväl relativt dyra äggviterika foderkakor den beaktansvärda fördelen, att det hemmaproducerade fodret genom dem gjordes fullvärdigt såsom produktionsmedel och sålunda kunde omsättas till högre pris. Det höga priset å kraftfoder kunde däremot beräknas verka avskräckande på de producenter — troligen den övervägande delen — som hade möjlighet att jämväl utan större inköp ordna sin utfodringsfråga.

Det borde erinras, att de jordbrukare, som särskilt kunde tänkas vara i större behov av att trots höjda priser inköpa oljekakor eller annat äggviterikt foder, framför allt hörde hemma i Sydsverige. Dessa jordbrukare kunde emellertid av allt att döma lättast bära den produktionskostnadsförhöjning, som kraftfoderskatten kunde komma att medföra. Resultaten av de sammanställningar av räkenskaper, som å lantbrukssällskapets driftsbyrå verkställts för räkenskapsåret 1933—1934 talade för, att så vore förhållandet. Enligt dessa resultat hade de undersökta sydsvenska jordbruken under nämnda år förräntat i dem nedlagt kapital med i genomsnitt över 5 procent. Undersökta jordbruk inom denna del av landet visade nämligen en förräntnirigsprocent vid en storlek intill 50 hektar av 4.8 procent och över 50 hektar av 5.4 procent. Den bästa hälften av de förstnämnda jordbruken visade en förräntning av 6.7 procent oell den bästa hälften av de sistnämnda en förräntning av 6.9 procent. De mellansvenska jordbruken visade en avsevärt sämre förräntning, i det att medelförräntningen för samtliga undersökta jordbruk endast uppginge till 2.7 procent. Att märka vore, att de undersökta boksluten avsåge 1933 års skörd. "Bättre skörd år 1934, särskilt inom Mellansverige, ävensom det förhållandet, att mjölkregleringen icke torde hava nått full effekt under hela bokföringsåret 1933—1934, talade för, att bokföringsåret 1934—1935 komme att visa ett än gynnsammare resultat. Tinder sådana förhållanden syntes hänsynen till de jordbruk, som fortfarande vore hänvisade till inköp av kraftfoder, icke böra få stå hindrande i vägen för de produktionskostnadshöjande åtgärder, som i produktionsbegränsande syfte kunde befinnas nödvändiga.

Stockholms läns och stenis hush alin i n gssällskaps och Ö ster g ö Hanäs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott anse. att en nedskärning av fo-

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

dermedelsimporten under miva rande förhållanden vore av grundläggande betydelse för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för mjölk och mejeriprodukter. Malmöhus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott biträder kommitténs ifrågavarande förslag men framhåller, att den ökade kraftfoderskatten komme att framför allt drabba det skånska jordbruket, som icke i samma utsträckning som jordbruket i andra landsdelar kunde undvara proteinrikt kraftfoder i sina på industriavfall baserade foderstater. Då på grund härav produktionskostnaderna i Skåne bleve ökade, vore det dubbelt viktigt, att leverantörernas mjölkpris därstädes icke försämrades vare sig absolut eller i förhållande till samma pris i andra landsdelar.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller följande.

Angående beskattningen av oljekakorna, som i princip måste anses riktig i ifrågavarande sammanhang, läge saken något annorlunda till för Norrland, åtminstone övre Norrland, än det övriga Sverige. De många statliga åtgärder, som vidtagits för jordbrukets upphjälpande, hade i mångå fall icke blott varit det norrländska jordbruket till liten eller blott indirekt nytta utan i vissa fall till skada. Beskattningen av oljekakorna komme att verka på samma skadliga sätt. I södra och mellersta delarna av vårt land kunde jordbrukarna i ersättning för foderkakor odla äggviterik •spannmål, såsom ärter, vicker och bönor. Klimatet i övre Norrland lade hinder i vägen för dylik odling. Det vöre därför fara värt, att bristen på äggvita i fodret för kreaturen i övre Norrland genom alltför dyr sådan i kakorna komme att medföra icke blott en hämning av produktionen, såsom avsetts, utan även en så dyr mjölkproduktion för jordbrukarna. och en så dålig kondition pä djuren, att jordbrukets svårigheter i övre Norrland därigenom ytterligare förvärrades. För Norrbottens län för övrigt, som ifråga örn mjölkproduktion och mejeriprodukter i hög grad utgjorde ett underskottsområde, vore denna skatt mera till skada äu gagn. Då genom industriens tillbakagång jordbruksnäringen numera snart sagt lämnade de enda utkomstmöjligheterna för den ständigt tillväxande befolkningen inom området, vore det av största vikt, att dennas möjlighet till folkförsörjning ej försämrades. Statsmakterna hade tidigare i andra liknande avseenden erkänt, att övre Norrlands jordbruksintressen icke vore fullt sammanfallande med övriga Sveriges, i det att statsmakterna lämnat kompensation åt övre Norrland för fodersädsskatten och även mildrat verkningarna av mjölkregleringen för övre Norrland. Förvaltningsutskottet ville därför föreslå, att kompensation även lämnades för kraftfoderskatten genom densammas nedsättande för foderkakor till denna landsända.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap utlåter sig i förevarande fråga salunda.

Den av kommittén berörda regleringen av kraftfoderförbrukningen måste betraktas från olika sidor. Det finge sålunda icke förbises, att våra hemmaodlade fodermedel i regel behövde kompletteras med äggviterikt kraftfoder, för att man skulle kunna erhålla ett lämpligt foder till mjölkande kor och för att de inhemska foderskördarna skulle kunna rationellt utnyttjas. De importerade kraftfodermedlen kunde visserligen till icke

Kungl. Majlis proposition nr 227. 57

ringa del ersättas genom ökad inhemsk odling av äggviterika fodermedel, men för närvarande vore tillgången av sådana otillräcklig oell en utökning av denna odling toge tid för sitt genomförande. Emellertid hade de senaste årens låga priser å utländska kraftfodermedel i förening med den förbättring av mjölkprisen, som åstadkommits, uppenbarligen lett till en ökad användning av nämnda kraftfodermedel, vilket väsentligt bidragit till den ökning av mjölkproduktionen, som kunde konstateras. En minskad användning av de utländska kraftfoderinedlen skulle därför bidraga till en viss begränsning av mjölkproduktionen oell sålunda även minska svårigheterna för avsättningen. Då de statliga åtgärderna under nu rådande förhållanden torde böra åsyfta att i främsta rummet stödja en på svensk foderodling och sålunda med anlitande av svensk arbetskraft uppehållen mjölkproduktion, vore det riktigt, att en minskad användning av utländska kraftfodermedel eftersträvades, samt att i stället inhemsk odling av äggviterika fodermedel befrämjades. Enär sistnämnda odling sålunda skulle komma att kräva ökade arealer, vilka måste vinnas på andra grödors bekostnad, exempelvis brödsäd, främjades härmed även en bättre avvägning av hela vår jordbruksproduktion. En höjning av prisen å oljekakor och liknande fodermedel verkade i nu angivna riktning. Åsyftade åtgärder borde anlitas med viss varsamhet, såväl med hänsyn till att en produktionsomliiggning krävde tid för sitt genomförande som också på grund av att ett oavvisligt behov av importerade fodermedel förelåge och torde komma att förefinnas även framgent, särskilt i vissa trakter. Det vore sällskapets uppfattning, att redan gällande bestämmelser om kraftfoderskatt möjliggjorde en sådan prishöjning, som för ändamålet kunde erfordras. Som emellertid den av kommittén föreslagna höjningen av kraftfoderskatten närmast avsåge att angiva det maximibelopp, sorn skulle kunna uttagas, ville sällskapet icke motsätta sig detta förslag. Stålens mjölknämnd understryker, att nackdelarna av att sambandet mellan mjölkpris oell mjölkproduktion upphört, komme helt naturligt icke att framträda så starkt under normala förhållanden, då foderpriserna holle sig å en med hänsyn till prisläget å mjölk och animalier över huvud rimlig nivå. Helt annorlunda hade förhållandena varit under de senaste åren, då foderpriserna i den internationella handeln varit nere å en nivå lägre än tillförne. Den accis å oljekakor, som infördes 1933 för att minska användningen därav och på så sätt dämpa mjölkproduktionen, hade därför icke fått de verkningar, som avsetts. Ur denna synpunkt vore kommitténs förslag örn reglering av importen av oljekakor och visst annat kreatursfoder samt örn höjd accis att förorda. Ehuru mjölknämnden sålunda tillstyrkte, att detsamma genomfördes, ansåge sig nämnden böra framhålla, att viss försiktighet vid importregleringens handhavande borde iakttagas. En alltför ensidig foderstat medförde nämligen risk för en sänkning av kvaliteten hos mjölken som råvara vid smörframställning. Kommerskollegium uttalar rörande förevarande fråga, bland annat, följande. Kollegium anslöte sig i princip lill de sakkunnigas förslag, i vad det avsåge en höjning av priset på importerade eller av importerade råvaror beredda foderkakor och andra slag av kreatursfoder genom en förhöjd och allmän fodermedelsskatt (accis) på dylika produkter. En sadan skatt bor­

58 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

de i så fall även omfatta vetekli. Det kunde i själva verket knappast anses ur allmän ekonomisk synpunkt försvarligt att på sätt skedde över lag subventionera en i och för sig oekonomisk ökning av smörproduktionen för export, vilken vore i väsentlig mån baserad på importerat foder till ett totalvärde ungefär motsvarande den exporterade varans. Endast i de fall, där tillgången till andra fodermedel — t. ex. betavfall eller andra fabriksprodukter —- för att kunna fullt ekonomiskt utnyttjas behövde ett tillskott av kväverika foderämnen — liksom möjligen på vissa trakter, där den lokala efterfrågan på konsumtionsmjölk erfordrade särskilt tillskott av kraftfoder — syntes en mera utsträckt användning av importerad vara ekonomiskt befogad; men i sådana fall torde mjölkproduktionen även kunna skäligen bära den prisökning, som en ökad fodermedelsskatt skulle medföra.

Kollegium ansåge. sig dock böra avstyrka införandet av en mera utsträckt importreglering i samband med licensgivning för import av här ifrågavarande varuslag. Det avsedda syftet kunde lika väl och enklare ernås genom en allmän höjning av accis å importerade eller inom landet tillverkade kraftfoder av anförda slag. Mot den av de sakkunniga föreslagna höjningen av maximibeloppet för skatten till 8 öre per kilogram hade kollegium intet att erinra.

Sveriges kemiska industrikontor framhåller, att den på oljekakor och liknande fodermedel grundade mjölk- och smörproduktionen borde principiellt jämställas med margarintillverkningen såsom konkurrent till den på inhemska fodermedel grundade mjölk- och smörproduktionen. När det gällde att skydda det inhemska jordbruket borde alltså detta skydd rimligtvis belasta båda de därmed konkurrerande formerna av fettproduktion. Den belastning, som nu åvilade margarinindustrien i form av en accis av 30 öre per kilogram, motsvarade en tull å margarinindustriens råvaror av i det närmaste 100 procent av värdet, och i konsekvens härmed borde enligt industrikontorets mening accisen å oljekakor m. m. höjas vida kraftigare än kommittén föreslagit. En dylik höjning skulle medföra en betydande minskning i smörproduktionen samtidigt som ökad avsättning beteddes för kväverika inhemska fodermedel. Stockholms handelskammare uttalar, att även örn det vore möjligt att genom på dylikt sätt åstadkommen stegring av produktionskostnaden ernå en viss begränsning av smörproduktionen, kunde dock denna regleringsmöjlighet — särskilt på lång sikt — icke förväntas bliva tillräcklig. Genom den rationella beteskulturen hade nämligen ett fullgott ersättningsmedel erhållits för de importerade kraftfodermedlen. En höjning av oljekaksskatten med åtföljande minskning av importen av denna vara borde bedömas jämväl ur handelspolitiska synpunkter. I samma mån som vår import sjönke från de länder, varifrån vi plägat hämta våra oljekakor, i samma män minskades vår exportindustris möjligheter på dessa marknader, varigenom arbetstillfällena inom landet bleve färre. Det vore av vikt, att frågan örn höjning av skatten å oljekakor bleve bedömd med hänsyn till alla de intressen, som därav berördes. Smålands och Blekinge handelskammare anser, att tillräckliga skäl icke föreligga för reglering av importen av olje-

Kungl. Maj.ts proposition nr 227. 59

kakor med mera. Örn en minskning i smör- och mjölkproduktionen behövdes, syntes detta i stället kunna ske genom accis respektive tull på oljekakor m. m. Fodermedelsimport ansåges för närvarande vara nödvändig, örn kvaliteten på smör skulle kunna bibehållas och höjas. Huruvida en minskning av mjölkproduktionen kunde anses under nuvarande förhållanden lämplig, vore handelskammaren icke i stånd att bedöma. Skånes handelskammare avstyrker bestämt den föreslagna importregleringen av kraftfoder, då bärande skäl för en sådan åtgärd enligt handelskammarens uppfattning icke förebragts. Ett minskat utbud på kraftfoder uppnåddes utan svårighet genom accis på oljekakor o. dyl. Härtill komme, att fodermedelsimporten i viss utsträckning ännu så länge vöre absolut nödvändig, örn smörkvaliteten ej skulle försämras, och att vinsten av dess nedskärande till sitt oundgängliga minimum enligt sakkunnig beräkning skulle bliva relativt obetydlig. Göteborgs handelskammare anser, att även örn en höjning av accisen å foderkakor skulle medföra ökade produktionskostnader för viss mjölkproduktion och därvid även en begränsning av denna produktion, effekten av den föreslagna åtgärden dock bleve skäligen obetydlig, då endast en ringa del av hela fodermängden skulle träffas av prisförhöjningen. Man borde emellertid vid bedömandet av åtgärdens lämplighet icke bortse fran den skadliga inverkan, som en begränsning av tillgången av äggviterikt foder utövade på mjölkproduktionen och på kvaliteten av det framställda smöret. Inom landet producerades ej tillräckliga mängder äggviterikt foder och en omläggning av lantbruket i syfte att öka denna produktion skulle taga lång tid i anspråk, örn den överhuvudtaget ekonomiskt läte sig genomföra inom stora och viktiga delar av våra lantbruksdistrikt. Handelskammaren ville därför bestämt tillstyrka, att den av de sakkunniga föreslagna utvägen för minskandet av mjölkproduktionen användes med största varsamhet och att, innan åtgärder i föreslaget syfte vidtoges, en undersökning verkställdes angående den kvantitet av äggviterika fodermedel, som det vore behövligt att importera för att tillgodose landets oundgängliga behov av äggviterikt foder.

Styrelsen för kooperativa förbundet anser det icke tilltalande att genom fördyring av fodret söka påverka mjölkproduktionen, vars ökning väsentligen betingas av andra omständigheter, men kan dock med hänsyn till de föreliggande omständigheterna icke avstyrka kommitténs förslag i denna del.

Vad slutligen angår det av smör- och margarinkommittén ifrågasatta övervägandet av frågan, huruvida ej bestäjmnelserna i margarinförordningen borde i visst hänseende förlänas utsträckt tillämpning, har lantbruksstyrelsen hänvisat till ett den 5 januari 1935 av styrelsen avgivet utlåtande i anledning av viss framställning örn utfärdande av bestäm-

60 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

meisel- angående tillverkning och försäljning av glassprodukter. I sagda utlåtande anföres bland annat följande. Ur mjölkproduktionens synpunkt syntes det önskvärt, att sådana bestämmelser utfärdades för handeln med glass, att tillverkningen av fetthaltig glass såvitt möjligt baserades på mjölk eller mjölkprodukter. Dylika föreskrifter vore av betydelse dels för att stödja det inhemska smöriettet i konkurrensen med det importerade konstfettet, dels emedan en reglering av produktionen och handeln med glass syntes kunna medföra on oväsentlig avsättningsmöjlighet för smörfett. För tillgodoseende av anförda önskemål ansåge sig lantbruksstyrelsen böra förorda, att varubeteckningcn glass finge åsättas helt eller delvis frusen vara, som icke innehölle annat fett än mjölkfett. För att undvika illojal konkurrens mellan tillverkare av glass, som innehölle mjölkfett, syntes vidare viss minimifetthalt böra föreskrivas för dylik glass. Det syntes därvid lämpligt, att fetthaltsgränsen fastställdes till 10 procent- Genom dessa bestämmelser ansåge lantbruksstyrelsen, att för ifrågavarande ändamål avsedd ökad avsättning av mjölkfett på den inhemska marknaden borde kunna uppnås. Därest föreskrift meddelades, att fettet i glass skulle utgöras av minst 10 procent mjölkfett, torde dylik glass närmast vara att betrakta såsom en mejeriprodukt. Vid sådant förhållande syntes särskilda föreskrifter beträffande fabrikationen icke nu böra utfärdas, då dylika icke funnes i fråga om övriga mejeriprodukter. Enligt vad lantbruksstyrelsen hade sig bekant hade emellertid 1933 års mjölk- och mejeriutredning fått i uppdrag att utforma förslag till hygieniska föreskrifter för mejerier. Örn dylika komme att utfärdas, torde böra övervägas, örn dessa lämpligen borde gälla även för glasstillverkningen. Sådan frusen, till förtäring avsedd vara, vari inginge annat lett än mjölkfett, tillverkad av fettemulsion eller av massa, vari främmande fett emulgerats, borde enligt lantbruksstyrelsen förmenande hänföras till fettemulsion. För sådan frusen vara borde alltså gälla vad i margarinförordningen vore stadgat örn tillverkning av och handel med fettemulsion. Därest detta icke skulle anses utan vidare vara klart av ordalydelsen i nu gällande bestämmelser, borde dessa enligt lantbruksstyrelsen» förmenande kompletteras i detta avseende.

Föreningen mjölkpropagandan framhåller i sitt förevarande yttrande behovet av att vissa av fettemulsion beredda produkter, exempelvis glass och glassmassa, bleve underkastade kontroll vid tillverkningen samt i handeln så märkta, att deras egenskap av konstprodukt tydligt framträdde. Därjämte ville föreningen föreslå, att namnet glass eller andra namn, vari ordet glass inginge som del, förbjödes för sådana produkter, sorn innehölle annat fett än mjölkfett. Detta skulle skapa ökat förtroende för glass och verksamt bidraga till ökad konsumtion av mjölkfett. Svenska mejeriernas riksförening anför, att vad kommittén förordat i fråga örn reglering av tillverkningen av fettemulsioner icke föranledde någon erinran från riksföreningens sida. Härutöver syntes emellertid böra gälla vad till stärkande av smörets konkurrenskraft hade föreskrivits eller komme att föreskrivas i fråga örn margarin. Dessa åtgärder voro särskilt betydelsefulla med hänsyn till den ökade glassfabrikationen

Kint yl. Majds proposition ur 227. 61

inom landet, något som riksföreningen redan haft tillfälle att framhålla i skrivelse till lantbruksstyrelsen, däri riksföreningen förordat, att benämningen glass reserverades för vara, vid vars tillverkning annat fettämne än mjölkfett icke använts. Det syntes riksföreningen överhuvud mycket betydelsefullt, att åtgärder vidtoges för att förhindra fortsatt utbredning av fettemulsionstillverkningen och förbrukningen därav.

Samtidigt med att sålunda erinringar i olika hänseenden gjorts mot vad smör- och margarinkommittén föreslagit, hava i flera av de inkomna yttrandena framförts vissa andra förslag till åtgärder för främjande av avsättningen av mjölk och mejeriprodukter inom landet. Såsom framgår av det av smör- och margarinkommittén avgivna betänkandet har frågan örn en skärpning av margar mlagstiftningen i vissa hänseenden varit föremål för övervägande inom kommittén men icke föranlett något förslag från kommitténs sida. Såväl svenska mejeriernas riksförening som i viss utsträckning även Sveriges allmänna lantbrukssällskap och föreningen mjölkpropagandan påyrka emellertid åtgärder i dylik riktning. Riksföreningen framhåller i sitt yttrande bland annat följande. Riksföreningen ansåge sig icke helt kunna instämma uti kommitténs uttalande, att frågan örn särskild färg å margarin till förhindrande av att smör och margarin förväxlades, icke skulle hava någon avgörande betydelse för ett omedelbart lösande av spörsmålet örn ökad smöravsättning. Den omständigheten, att margarinet kunnat erhålla en så betydande efterfrågan, finge säkerligen till viss del tillskrivas, att konsumenten för ett billigare pris kunnat förvärva en vara, som till det yttre icke i något avseende skilde sig ifrån smöret. Det syntes därför sannolikt, att den konkurrenskraft, som margarinet på angivna sätt erhållit, skulle försvagas, därest margarinet icke vidare finge utnyttja sin yttre likhet med smöret. Med behjärtande av vad kommittén uttalat om önskvärdheten av att margarinet icke erhölle ett osmakligt utseende, ifrågasatte riksföreningen därför, huruvida det icke kunde föreskrivas, att för margarinet icke finge användas annan färg än den, som vöre väsentligt ljusare än den ljusaste färgen å smör. Därmed skulle menige man icke behöva förväxla smör och margarin samtidigt som det måste antagas, att någon »social åtskillnad» icke skulle uppstå, då vid användning till exempel till smörgås färgskillnaden icke torde framträda särskilt bjärt men skillnaden dock före användandet skulle tydligt framträda. Riksföreningen ansåge sig icke heller kunna biträda kommitténs uttalande i avstyrkande riktning i fråga om skyldighet för restaurant^1 och andra näringsställen att genom i lokalerna tydligt synliga anslag angiva, att margarin serverades. En sådan föreskrift skulle nämligen, efter allt att döma, vara av väsentlig betydelse, då säkerligen ett stort antal av dessa förbrukare omedelbart skulle upphöra med att servera margarin. Någon anledning att av sociala skäl motsätta sig samma förslag torde så mycket mindre finnas, som det å ena sidan pa goda grundel kunde antagas, att de nämnda förbrukarna gärna och helst läte sina avnämare sväva i den uppfattningen, att de allenast seivcradc smör och det å andra sidan torde kunna beräknas, att den prisföihöjning, som genom angivna utbyte skulle genomföras, bleve mycket måttlig.

62 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Vidare hade inom riksföreningen det förslag framförts, att margarin icke skulle få saluföras, örn det blandats med smör. Genom ett sådant förbud skulle nämligen margarinets på smöret vunna konkurrenskraft ytterligare minskas. Angivna uppslag torde vara förtjänt av att vinna särskilt beaktande. 'Det syntes nämligen vara ställt utom tvekan, att konsumtionen av det smörblandade margarinet till väsentlig del påverkades av att detsamma på grund av inblandning av smör ansåges vara av särskilt god kvalitet. Då konsumenterna utan att ordet smör förekomma, genom särskilda benämningar bibragtes den uppfattningen, att smör inblandats men icke finge kännedom örn blandningsprocenten, hade konsumtionen kunnat dragas till margarinet under antagandet, att smörinblandningen vore mycket väsentlig. Därest inblandning icke vidare finge äga rum, torde det kunna förutses, att konsumenterna av detta margarin överginge till rent smör. Däremot vore det mindre antagligt, att konsumtionen vände sig till margarinet. Konsumtionen av smör skulle på detta sätt kunna ökas med en förhållandevis ganska väsentlig kvantitet. Statens mjölknämnd har i sitt yttrande behandlat även frågan örn införande av en skillnad i färg mellan smör och margarin och därvid anfört följande. Med åtgärder i dylik riktning skulle närmast åsyftas att skapa säkerhet för, att icke endast köparen utan jämväl förbrukaren av en viss vara bleve i stånd att avgöra, huruvida den utgjorde smör eller margarin. Betydelsen av sådana åtgärder borde dock enligt mjölknämndens mening icke överskattas. En bestämmelse örn färgskillnad, i vad nvsåge margarin för matlagning, bakning och dylikt, komme med all sannolikhet icke i någon mån att påverka förbrukningen. Endast i fråga örn det margarin, som användes för bordsändamål och vilket torde utgöra den mindre delen av margarinkonsumtionen, skulle bestämmelsen kunna utöva inflytande. Införandet av en skillnad i färg å smör och margarin skulle därför i alldeles särskilt hög grad träffa de i inkomsthänseende sämst ställda befolkningsgrupperna, vilka använde margarin för bordsändamål. En dylik åtgärd framstode sålunda som synnerligen betänklig och syntes särskilt i nuvarande situation, då en tillfredsställande avsättning av mjölkproduktionen vore i så hög grad beroende av samtliga befolkningsgruppers medverkan, icke vara att tillråda. Vissa av de hörda jordbrukaresammanslutningarna hava även framhållit, att avsättningsförhållandena för den svenska mjölkproduktionen kunde komma att försämras väsentligt mer än vad man förutsatt samt att i dylikt läge det bleve nödvändigt att allvarligt överväga möjligheten av en ytterligare begränsning eller fullständig avveckling av den nuvarande margarintillverkningen. Östergötlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott förmenar, att en väg, som i sådant fall kunde beträdas, vore att svenska mejeriernas riksförening inköpte samtliga margarinfabriker inom landet och genom statliga åtgärder erliölle skydd mot import av margarin, råmaterialerna härför ävensom mot annat matfett av utländskt ursprung. Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott vill ifrågasätta, örn någon annan möjlighet att tillfredsställande ordna fettförsörjningen förelåge, än att hela denna gren av livs­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 63

medelsproduktionen lades under en gemensam, av lämplig jordbrukareorganisation handhavd ledning, varigenom alla konfliktämnen rörande produktionen skulle avlägsnas. För åstadkommande av en sådan centralisering av fettproduktionen krävdes, att staten inlöste margarinfabrikerna och överläte driften förslagsvis till svenska mejeriernas riksförening att av denna handhavas enligt av riksdagen meddelade direktiv.

Kommerskollegium samt flertalet hörda organisationer på industriens och handelns område liksom även svenska livsmedelsarbetareförbundet anse däremot såsom en framkomlig väg för undanskaffande av förefintligt smöröverskott å den inhemska marknaden att överenskommelse träffas eller föreskrift meddelas örn skyldighet för margarinfabrikerna att inblanda viss myckenhet smör i det tillverkade margarinet. Samtidigt skulle även tillverkningen av margarin begränsas. Kommerskollegium utvecklar sin mening sålunda.

En nära till hands liggande utväg att — åtminstone partiellt och temporärt — avlyfta det tryck på den inhemska smörmarknaden, som ett dylikt, tillfölje av befarade handelspolitiska restriktioner i utlandet hastigt uppkommande smöröverskott kunde komma att- utöva, skulle ligga i genomförandet av en viss stadgad inblandning av smör i margarin. För att en dylik åtgärd skulle kunna hava avsedd verkan, torde den dock böra förutsätta en samtidig begränsning av tillverkningskvantiteten (smörblandad) margarin till ungefärligen samma omfattning, som representerades av den nuvarande inhemska margarinfabrikationen.

Beträffande den procentsats av smör, som skulle föreskrivas för inblandning i tillverkat margarin, torde densamma böra regleras efter förhandenvarande förhållanden på smörmarknaden och närmast på så sätt, att en av uppkommande importrestriktioner i utlandet orsakad minskning i smörexporten kunde i erforderlig grad kompenseras. Inblandningsprocenten torde med hänsyn härtill böra bestämmas av Kungl. Majit för viss tid, efter förslag av statens mjölknämnd eller lantbruksstyrelsen.

Tvångsinblandning av smör måste under alla förhållanden medföra en fördyring av margarinet och komme sålunda att verka i samma riktning som den ifrågasatta, höjda margarinaccisen. Prisförhöjningen bleve uppenbarligen beroende dels på den fastställda procentsatsen för smörinblandningen, dels på det pris, till vilket smöret skulle av mejerierna tillhandahållas, och varom närmare avtal borde träffas i samband med den förutsatta begränsningen av margarinfabrikationen. För att ej den inhemska margarinfabrikationens ställning i konkurrensen med importerat margarin skulle äventyras, vore jämväl en efter de ändrade förhållandena avpassad förhöjning av margarintullen erforderlig. Såsom framginge av de utav de sakkunniga anförda beräkningarna, skulle den erforderliga tull förhöjningen under olika förhållanden behöva uppgå till från 20 till 65 öre per kilogram utöver nu gällande tullsats (f. n. 35 öre per kilogram). Det måste anses önskvärt, att tullförhöjningen begränsades till högst 30 öre per kilogram, och att smörpris och inblandningsprocent reglerades i enlighet härmed.

Gentemot den sålunda ifrågasatta inblandningen kunde visserligen anföras det fördyrande av ett viktigt födoämne, som därigenom skulle åstadkommas. Å andra sidan torde väl emellertid det smörblandade marga­

64 Kungl. Maj: Is proposition nr 227.

rinet i värde såsom näringsmedel få anses åtskilligt överlägset oblandad vara. Och i varje fall behövde icke fördyringen bliva större än den, som skulle bliva en följd av en sådan förhöjning av margarinaccisen jämte införande av föreslagna importlicensavgifter på vissa av margarinindustriens råvaror, som av de sakkunniga i annat samband föreslagits.

Jag vill även i detta sammanhang anmäla, att statens mjölknämnd med skrivelse den 15 februari 1935 efter hörande av svenska mejeriernas liksförening överlämnat förslag till ändring i bestämmelserna angående indrivning och efterskänkande av mjölkavgift. Förslaget innebär, att Kungl. Majit skulle äga meddela föreskrifter angående efterskänkande av mjölkavgift. I anslutning härtill skulle mjölknämnden i tillämpningsföreskrifterna till mjölkavgiftsförordningen medgivas befogenhet att besluta örn dylikt efterskänkande ej endast, som nu är fallet, när den avgiftsskyldige saknar utmätningsbara tillgångar utan jämväl när den avgiftsskyldiges förmåga att erlägga avgift är väsentligen nedsatt på grund av tyngande underhållsskyldighet, sjukdom eller annan liknande ömmande omständighet samt han dessutom ej innehar lös egendom till högre värde än sammanlagt 3,000 kronor. Fråga örn efter skänkande av mjölkavgift i andra fall än de nu nämnda skulle bero på prövning av Kungl. Majit.

Som motivering till förslaget har mjölknämnden anfört, bland annat följande.

Enligt gällande bestämmelser angående mjölkavgift skulle avgifterna erläggas kalendermånadsvis eller i fråga örn avgiftsskyldiga mjölkproducenter för en period av två månader. Med nuvarande avgiftssats kunde avgiften för avgiftsskyldiga producenter beräknas motsvara minst 10 procent av den bruttoinkomst, som tillfördes producenten genom mjölkens försäljning. Under sådana förhållanden vore det givet, att i många fall, därest ej särskilda anordningar genomfördes vid skattebeloppets indrivning, stora svårigheter kunde föreligga för de avgiftsskyldiga att göra rätt för sig. Därest genom försummelse att fullgöra avgiftsskyldigheten i rätt tid en anhopning av avgifterna skedde, ökades givetvis svårigheterna avsevärt. Det vore emellertid önskvärt, att mjölkregleringen, varigenom avsåges att hjälpa samtliga jordbrukare, icke hade till följd en större påfrestning av ekonomien hos de sämst ställda jordbrukarna, än vad som kunde anses ofrånkomligt.

Hithörande bestämmelser i gällande författningar vore dels 3 § 5 mom. i förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående mjölkavgift, dels ock 12 och 14 §§ kungörelsen samma dag (nr 393) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning. I förstnämnda författningsrum stadgades, att Kungl. Majit ägde från avgiftsskyldighet medgiva undantag, där så med hänsyn till ringa produktion eller andra förhållanden funnes skäligt. De fall, då dylika generella undantag från avgiftsskyldighet medgivits, funnes angivna i 2 § kungörelsen den 30 juni 1933 (nr 442) örn upptagande för tiden 1 juli 1933—30 juni 1934 av mjölkavgift samt i vissa av Kungl. Majit meddelade särskilda beslut. Enligt kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 374) om upptagande av dylik avgift fram till den 1 juli 1935 hade nämnda undantag i allt väsentligt erhållit fortsatt giltighet. Undantagen hade i samtliga fall föranletts av, att försäljningen av ifrågavarande mjölk an-

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 65

setts röna jämförelsevis ringa inflytande av mjölkregleringen. Hänsyn till de avgiftsskyldiga kade sålunda icke inverkat. Detta hade däremot otvivelaktigt varit fallet keträffande föreskrifterna i 14 § i tillämpningskungörelsen, enligt vilken paragraf avkortning måtte efter keslut av mjölknämnden äga rum, då den avgiftsskyldige kefunnits sakna utmätningskara tillgångar. Denna kestämmelse innekure, att, därest genom utmätning utrönts eller ock genom utmätningsmans intyg styrkts, att den avgiftsskyldige saknade utmätningskara tillgångar, mjölknämnden ägde efterskänka mjölkavgift, som eljest skolat erläggas.

Det ville emellertid förefalla, som örn den anordningen korde träffas, att åt Kungl. Majit medgåves en generell rätt att förordna örn efterskänkande av mjölkavgift. Något principiellt kinder för riksdagen att åt Kungl. Majit lämna ett dylikt kemyndigande syntes med känsyn till mjölkavgiftens speciella karaktär knappast föreligga. Erinras kunde vidare örn, att enligt 24 § i lagen örn kommunalstyrelse på landet efterskänkande av oguldna kommunalutskylder finge, då fråga ej vore örn antagande av ackord, av kommunalstämman keslutas där, efter prövning av varje särskilt fall, verkligt ömmande omständigketer kefunnits föreligga. Därest Kungl. Majit erkölle dylikt kemyndigande, korde åt mjölknämnden uppdragas att förordna örn efterskänkande av avgift ej endast såsom nu, när den avgiftsskyldige saknade utmätningskara tillgångar, utan även då särskilda omständigketer, såsom tyngande underkållsskyldigket, sjukligket, nedsatt arketsförmåga eller dylikt förelåge, samt dessutom sammanlagda värdet utav av den avgiftsskyldige inneliavd lös egendom icke överstege ett visst kelopp. Att känsyn kär ej korde tagas till innekavd fast egendom kerodde på, att denna kunde vara i större eller mindre grad intecknad. Beloppet ifråga syntes lämpligen kunna kestämmas till 3,000 kronor.

Därest kestämmelser av angivna innekörd meddelades, torde de för mjölknämndens vidkommande komma att i kuvudsak tillämpas sålunda. Erlades ej mjölkavgift inom fastslagen tid efter det statens mjölknämnd fastställt avgiftens kelopp, skulle keslutet därom översändas till vederkörande utmätningsman för indrivning, varvid ett intygsformulär skulle kifogas, avfattat i överensstämmelse med reglerna för efterskänkande. Därest vederkörande avgiftsskyldige ej frivilligt erlade avgiften, kade utmätningsmannen att verkställa sedvanlig uppskattning av den avgiftsskyldiges egendom samt, därest vid denna värdering erkållet kelopp understege fastställt maximum, ifylla formuläret, varvid kan även skulle angiva den eller de särskilda omständigketer, som borde kunna medföra efterskänkande, samt därefter återsända kandlingarna till nämnden. På grundval av sålunda erkållet material kade mjölknämnden att taga ståndpunkt till frågan örn avgifternas efterskänkande. Ansåge nämnden efterskänkande icke köra ske, borde kandlingarna återsändas till utmätningsmannen för verkställigket i vanlig ordning.

Resultatet av hittillsvarande mjölkreglering.

Till närmare belysning av marknadsläget för mjölk och mejeriprodukter samt verkningarna i olika hänseenden av den genomförda marknadsregleringen för mjölk under 1934 meddelas i det följande åtskilliga siffersammanställningar, vilka i kuvudsak utgöra en komplettering av mot-

11 ilang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 227. 5

66 Kungl. Maj:ts proposition nr 227. svarande tabeller i det av smör- och margarinkommittén avgivna betänkandet. Utöver i berörda sammanställningar anförda uppgifter kan nämnas, att, enligt från svenska mejeriernas riksförening inhämtade uppgifter, till mjölkregleringen för år 1934 i avgifter influtit tillhopa 68,490,026 kronor, varav 4,864,583 kronor belöpa å kraftfoder- och kliskatten, 11,218,691 kronor å margarinaccisen, 52,396,096 kronor å mjölkavgiften samt 10,656 kronor å importavgifter å mjölk och mejeriprodukter. Av de influtna medlen hava 26,791,107 kronor använts för stödjande av exporten av mejeriprodukter. I prisutjämningsbidrag hava utbetalats 38,631,495 kronor. Av återstoden hava 588,307 kronor använts för bestridande av kostnaderna för uppbörd av mjölkavgifter och avgiftsmedlens förvaltning samt därmed förenad kontroll. För bestridande av sådana kostnader, som avses i 2 § mom. c i kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 375), hava använts 342,210 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 67

Tillverkning och försäljning av smör och ost samt försäljning av margarin, månadsvis, under tiden 1 Juli 1933—28 februari 1935.

S m ö r 0 8 t Tillverk­ Export Leveran­ Total Tillverk­ Försälj­ Försäljning törer­ inhemsk ning ning ning av År och månad nas åter­ försälj­ margarin tagning ning ton ton ton ton ton ton ton

1933.

68 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Utförsel av smör samt exportpriser, veckovis, under nedan angiven tid.

Medel- Medel- Medel-

netto- netto- netto-

Export Export Export Vecka export- Vecka export- Vecka exp ort­

pria pris pris

ton öre/kg ton öre/kg ton öre/kg

1933.

Kungl. Majlis proposition nr 227. 69

Prisutjämningsbidrag lör olika distrikt och månader under tiden 1 juli 1933

28 februari 1935

(öre för kilogram).

Värmland Stock­ Västra Mellersta NorrSmålands Skånes —DalarÅr och månad holms Sveriges Norrlands bottens distrikt distrikt nas distrikt distrikt distrikt distrikt i distrikt

i 1933 | 2.17 1.08 1.75 1.81 2.72 3.10 2.84

70 Kungl. Majlis proposition nr 227.

Smörnoteringar i Manchester, m&nadsmedeltal, under tiden 1 Juli 1933—

28 februari 1935

(öre för kilogram).

Pris å svenskt smör högre (+) Nyzee- eller lägre (— I än År och månad Svenskt Danskt Finskt ländskt smör smör smör Nyzeesmör Danskt Finskt ländskt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 227. 71

2. Slaktdjursregleringen.

Gällande bestämmelser.

För åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för slaktdjur och slakteriprodukter skall jämlikt förordningen den 26 juni 1933 (nr 387) angående slaktdjursavgift, där Kungl. Majit så förordnar, viss avgift, slaktdjursavgift, upptagas för kött av nötkreatur, får, get, svin eller häst, som godkänts vid besiktning å offentlig köttbesiktningsbyrå, offentligt slakthus eller enskild under offentlig kontroll ställd slakteriinrättning. Avgiftens belopp bestämmes av Kungl. Majit under iakttagande att den högst får utgöra, räknat för hel kropp, beträffande nötkreatur som efter nedslaktningen väger minst 150 kilogram (storboskap) och häst 3 kronor, svin 2 kronor och övriga ifrågavarande djur 1 krona. Enligt förordning den 24 maj 1934 (nr 179) äger Kungl. Majit från avgiftsskyldighet medgiva undantag, där så med hänsyn till särskilda förhållanden finnes skäligt. Frågor avseende tillämpningen av förordningen angående slaktdjursavgift handläggas av statens slakterinämnd. Enligt kungörelse den 15 augusti 1933 (nr 496) har förordningen angående slaktdjursavgift trätt i kraft den 21 augusti 1933. Den gäller till och med den 30 juni 1935. Närmare bestämmelser beträffande ordningen för slaktdjursavgifts erläggande och indrivande ävensom i avseende å förordningens tillämpning i övrigt hava meddelats i kungörelsen den 15 augusti 193å (nr 497). Genom ytterligare en kungörelse samma dag (nr 499) förordnades örn upptagande av slaktdjursavgift för nötkreatur och svin under tiden 21 augusti 1933^30 juni 1934 med för större nötkreatur — varmed skulle avses sådant nötkreatur, som efter nedslaktningen vägde minst 150 kilogram eller, örn avgiften uppbures före slakten, vars levande vikt utgjorde minst 300 kilogram — 3 kronor, för annat nötkreatur 1 krona och för svin 50 öre. Motsvarade de vid besiktningstillfället godkända delarna av djuret ej mer än högst halv kropp, skulle avgiften utgå med allenast hälften av förenämnda belopp. Sedermera har genom kungörelse den 30 juni 1934 (nr 372) förordnats örn upptagande för tiden 1 juli—31 december 1934 av slaktdjursavgift allenast för kött av svin med 50 öre för hel svinkropp eller del därav, dock att avgiften för högst halv kropp skulle utgöra 25 öre. Från och nied 1935 års ingång upptages ej längre slaktdjursavgift. I anledning av den kontingentering, som ägt rum i fråga örn baconimporten till Storbritannien och Norra Irland, hava vidare bestämmelser meddelats rörande exporten av saltat fläsk till nyssnämnda område. Dylika bestämmelser meddelades första gången genom kungörelse den 18 november 1932 (ur 507). Däri föreskrevs, att importen till Storbritannien och Norra Irland av saltat fläsk från Sverige under tiden 28 november 1932—22 januari 1933 endast finge ske med tillstånd av lantbruksstyrelsen

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

eller, efter dess bemyndigande, av svenska exportslakteriernas förening u. p. a. Utförseln skulle, räknat för tiden 23 november 1932—22 januari 1933, vara begränsad till en kvantitet av 1,960,000 kilogram i månaden. Giltighetstiden för ifrågavarande bestämmelser har sedermera förlängts från tid till annan, därvid dock utförselkvantitetens storlek växlat. Nuvarande bestämmelser i ämnet innefattas i en kungörelse den 26 juni 1933 (nr 385), som trätt i kraft den 27 i samma månad. Enligt sistnämnda kungörelse åligger det lantbruksstyrelsen att tillse, att utförseltillstånd ej lämnas i större myckenhet än som av Kungl. Majit i särskild ordning bestämmes samt att utförselkvantiteten fördelas mellan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant sätt, att en möjligast jämn utförsel åstadkommes.

Genom beslut den 29 september 1933 har Kungl. Majit anbefallt lantbruksstyrelsen att bemyndiga svenska exportslakteriernas förening att meddela tillstånd till utförsel, varom här är fråga, under villkor bland annat att föreningen åtoge sig att svara för att utförseln uppginge till den av Kungl. Majit bestämda myckenheten. Berörda villkor betingades av att brittiska regeringen uppställt det kravet, att varje land, som medgåves att införa fläsk till de brittiska öarna, skulle ansvara för att den medgivna importkvantiteten också bleve levererad.

De myckenheter fläsk, som för närvarande må utföras från Sverige till Storbritannien och Norra Irland, uppgå enligt Kungl. Majlis beslut den 15 februari 1935 till för tiden 1 januari—30 april 1935 4,485,§07 kilogram brutto samt för varje tvåveckorsperiod under månaderna februari—april 524,967 kilogram brutto.

Genom beslut den 23 februari 1934 har Kungl. Majit vidare meddelat vissa bestämmelser till utjämning av spänningen mellan fläskpriserna å exportmarknaden och å hemmamarknaden. Enligt berörda beslut åligger det slakterinämnden att, efter förslag av svenska exportslakteriernas förening, från och med den 1 mars 1934 för vecka (noteringsvecka) senast före utgången av påföljande vecka fastställa dels ett medelnettoexportpris å kilogram bacon levererat fritt slakteri och dels ett medelpartipris i Sverige å kilogram hacon levererat fritt slakteri. Medelnettoexportpriset skall fastställas på grundval av i London och Manchester under noteringsveckan satta noteringar å svenskt bacon av medelkvalitet med avdrag enligt av slakterinämnden efter hörande av föreningen bestämda grunder av merkostnaderna för varans transport till och försäljning i Storbritannien. Medelpartipriset i Sverige skall fastställas på grundval av de toppnoteringar å fläsk av klass I, härrörande av svin med en slaktvikt av mellan 50 och 70 kilogram, som under noterings veckan gälla vid de offentliga slakthusen i Stockholm, Linköping, Göteborg och Malmö, med tillägg av merkostnaden för beredning av fläsk till bacon. Den, som för tiden från och med den 1 mars 1934 erhåller tillstånd till utförsel, varom här är fråga, åligger, bland annat, att, örn medelnettoexportpriset efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 73

avdrag av 10 öre för någon vecka överstiger medelpartipriset för samma vecka, för vart kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon inom fjorton dagar efter noteringsveckans utgång i den ordning slakterinämnden bestämmer till statskontoret inbetala ett belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset med sagda avdrag och å andra sidan medelpartipriset. Därest medelnettoexportpriset för någon vecka understiger medelpartipriset, skall exportören äga att för kilogram under nästföregående vecka exporterat bacon utbekomma ett belopp, motsvarande skillnaden mellan nämnda priser. Som ett led i de prisstödjando åtgärderna på slaktdjursproduktionens område ingår jämväl reglering av införseln av slaktdjur samt kött och fläsk. Genom beslut vid 1934 års riksdag medgavs Kungl. Majit att i enlighet med vissa riktlinjer vidtaga åtgärder i sådant syfte (R. skr. nr 259). Till kött skulle därvid enligt av riksdagen gjort uttalande räknas jämväl kött av fjäderfä. Med stöd av sagda beslut har Kungl. Majit genom kungörelse den 19 oktober 1934 (nr 499), vilken trätt i kraft den 22 oktober 1934 och gäller tillsvidare till och med den 30 juni 1936, förordnat att levande nötkreatur, får och svin, kött av nötkreatur och får, kött av häst, fläsk, s. k. torrsaltat amerikanskt fläsk likväl undantaget, samt konserver av dylikt kött eller av fläsk icke må införas till riket utan tillstånd av statens slakterinämnd. Nämnden äger föreskriva att för tillstånd, som nyss sagts, skall utgå licensavgift enligt grunder, som Kungl. Majit i särskild ordning bestämmer. Genom brev likaledes den 19 oktober 1934 till statens slakterinämnd har Kungl. Majit meddelat särskilda föreskrifter i avseende å kungörelsens tillämpning. Licensavgift må sålunda utgå för kött eller fläsk eller konserver därav med högst 50 öre för kilogram samt för levande slaktdjur med högst samma belopp för kilogram slaktvikt, därvid omräkning till slaktvikt må ske enligt av slakterinämnden bestämda grunder. Slakterinämnden har under iakttagande härav att så bestämma licensavgiftens belopp, att slaktdjursproducenterna beräknas erhålla ett för dem nöjaktigt pris utan att kött- och fläskpriserna bliva för konsumenterna oskäliga. Samtidigt bör eftersträvas möjligast stabila priser. I detta sammanhang må jämväl erinras örn den införselavgift, som uttages i samband med import av vissa fodervaror. Enligt förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel skall, i den mån Kungl. Majit så förordnar, sådan avgift erläggas för följande varor, som införas till riket, nämligen havre, majs, korn, vicker, pelusker och andra foderärter, foderbönor, maniokaoch arrowrot (tapiokarot), produkter, vilka genom förmälning eller på annat sätt för foderändamål framställts av dessa varor, produkter av vete, råg eller annan spannmål, vilka på grund av tillsättning med annat ämne äro tjänliga endast för foderändamål, risfodermjöl, glutenfoder, melassfoder och sockerschnitzel. Därjämte må Kungl. Majit förordna, att

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

införselavgift skall erläggas för andra till fodermedel hänförliga varor av visst slag, vilka införas till riket. Införselavgift utgår med det belopp, högst 6 öre för kilogram, som Kungl. Majit bestämmer. Införselavgiften skall erläggas till tullverket i den ordning, som örn tull är föreskriven. Enligt kungörelse den 18 maj 1934 (nr 154) utgår införselavgift å förenämnda varor från och med den 22 maj 1934 med 3 öre för varje kilogram av varans nettovikt.

De genom upptagande av slaktdjursavgift och förenämnda särskilda avgift å bacon, som exporterats till Storbritannien och Norra Irland, inflytande medlen, skulle enligt tidigare meddelade bestämmelser ingå i en särskild fond, statens slaktdjursfond, vilken förvaltades av statskontoret, och användes enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter. I dessa bestämmelser har genom inrättande av jordbrukets prisregleringsfond vidtagits viss ändring. Genom beslut den 24 maj 1934 föreskrevs sålunda, att till jordbrukets prisregleringsfond skulle dels ingå de medel, som till och med den 30 juni 1934 inflöte enligt förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å havre och majs och vissa andra fodermedel, dels ock överföras å statens slaktdjursfond den 30 juni 1934 befintlig behållning. Vidare skall prisregleringsfonden tillföras ett belopp, motsvarande summan av de medel, vilka efter den 30 juni 1934 inflyta i slaktdjursavgift eller i införselavgift å havre och majs och vissa andra fodermedel eller i form av särskilda avgifter vid import eller export av kött och fläsk.

Beträffande nu ifrågavarande medels användning gjorde jag vissa uttalanden till statsrådsprotokollet den 16 mars 1934, då beslut fattades örn förenämnda proposition nr 257 angående vissa åtgärder till jordbrukets stödjande. Vad som inflöte i slaktdjursavgift samt i avgifter vid export eller import av slaktdjur samt kött och fläsk skulle sålunda användas till stöd för kött- och fläskproduktionen. Av de genom införselavgifter å havre och majs samt därmed jämställda fodermedel inflytande medlen borde däremot endast omkring 90 procent användas för nämnda ändamål och 10 procent för äggproduktionens stödjande. Det förutsattes dock, att, örn så skulle befinnas ändamålsenligt, Kungl. Majit skulle äga rätt avvika från den sålunda givna fördelningsregeln beträffande medlen från införselavgiften. Dessa uttalanden föranledde ej någon erinran från riksdagens sida. I sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets, av riksdagen godkända utlåtande nr 1 anfördes emellertid bland annat att, därest inköp av foderhavre till Norrland för utfodring av hästar under den tid de användes för skogskörsler skedde från andra delar av landet, utskottet förutsatte att Kungl. Majit komme att, i den mån detta läte sig genomföra utan allt för stora kostnader, använda medel, som influtit genom berörda införselavgift å fodermedel, i prisutjämnande syfte. I anslutning till berörda uttalande har Kungl. Majit genom kungörelse den 19 oktober 1934 (nr 501) förordnat örn statsbidrag för fraktlindring vid transport av foderhavre till vissa delar av Norrland samt av Kopparbergs

Kungl. Majlis proposition nr 227. 75

och Värmlands län samt bestämt, att de utbetalade statsbidragen skola avföras å jordbrukets prisregleringsfond, i första hand å de medel, som komma att inflyta till fonden enligt omförmälda förordning den 18 maj 1934 (nr 153). För användningen av sistberörda liksom övriga till jordbrukets prisregleringsfond börande medel till olika ändamål redogöres närmare i ett senare sammanhang.

Beträffande dispositionen av de medel, som enligt sålunda gjorda uttalanden kunna användas för slaktdjursmarknadens stödjande, har Kungl. Majit genom särskilda beslut meddelat vissa föreskrifter.

I brev den 30 juni 1934 till statskontoret förordnade sålunda Kungl. Majit, att statens slakterinämnd skulle äga att av jordbrukets prisregleringsfond använda ej mindre ett belopp av högst 600,000 kronor för att genom export eller destruktion av mindervärdiga djur under tiden till och med den 31 december 1934 åstadkomma skälig avlastning å den inhemska marknaden för nötkreatur eller kött därav, varvid skulle iakttagas, att nämnden icke ägde utan Kungl. Majits tillstånd för angivna ändamål utgiva mer än som motsvarade 25 öre för kilogram av djurets levande vikt jämte ett fraktbidrag av högst 20 kronor för djur, un även ett belopp av högst 1.000,000 kronor såsom bidrag vid export under tiden 1 juli—30 september 1934 av levande svin samt berett eller oberett fläsk, vilket bidrag finge i genomsnitt för sagda tid utgå med högst 50 öre för kilogram slaktad vikt, varvid omräkning till slaktad vikt i förekommande fall skulle ske enligt av slakterinämnden fastställda grunder. I brev den 28 september 1934 medgav Kungl. Majit dels att förenämnda till statens slakterinämnds förfogande ställda belopp av 1,000,000 kronor finge under tiden 1 oktober—31 december 1934 användas för enahanda ändamål och på samma villkor, som föreskrivits i Kungl. Majits nyssberörda beslut den 30 juni 1934, dels att medlen finge, efter slakterinämndens beprövande, jämväl användas för utbetalande av bidrag vid infrysning eller nedsmältning av fläsk under tiden räknat från och med den 1 september till och med den 31 december 1934, varvid skulle iakttagas, att bidraget finge uppgå till högst 50 öre för kilogram slaktad vikt, {fels ock att av medlen finge förskottsvis och med återbetalningsskyldighet enligt statens slakterinämnds bestämmande utbetalas ett belopp av högst 60 öre för kilogram slaktad vikt av fläsk, som bomme att infrysas under tiden räknat från och med den 1 september till och med den 31 december 1934. Vidare har Kungl. Majit genom brev den 21 december 1934 till statskontoret medgivit, bland annat, att statens slakterinämnd skall äga att under iakttagande av i förenämnda båda brev angivna villkor av jordbrukets prisregleringsfond använda ej mindre ett belopp av högst 600,000 kronor för att genom export eller destruktion av mindervärdiga djur under tiden 1 januari—30 juni 1935 åstadkomma skälig avlastning å den inhemska marknaden för nötkreatur eller kött därav, än även ett belopp av högst 1,000,000 kronor såsom bidrag vid export under tiden 1 januari—30 juni 1935 av levande svin och fläsk eller vid infrysning eller nedsmältning av fläsk under nämnda tid.

Såsom bidrag för bestridande av kostnaderna för av Sveriges slakteriförbund eller under dess ledning bedrivet organisationsarbete har Kungl. Majit genom tre särskilda beslut, nämligen den 1 februari 1934, den 13

76 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

april 1934 och den 25 januari 1935 anvisat tillhopa 250,000 kronor att under kontroll av statens slakterinämnd användas enligt vissa grunder. Slutligen må även erinras om att Kungl. Majit den 20 juni 1934 medgivit statens slakterinämnd att av jordbrukets prisregleringsfond använda ett belopp av intill 50,000 kronor för bestridande av kostnaderna för vissa försök att ersätta det importerade torrsaltade amerikanska fläsket med inhemskt sådant.

Resultatet av hittillsvarande slaktdjursreglering.

Till belysning av slaktdjursproduktionens storlek samt verkningarna i vissa hänseenden av regleringen av slaktdjursmarknaden må meddelas följande siffersammanställningar.

Vid offentliga slakthus, slakterier och köttbesiktningsbyråer besiktigade

djur, m. m. för månad under tiden juli 1D33—januari 1935.

Besiktigade hela kroppar av Betäckta suggo r Tjänstbara galtar

År och månad

Storboskap Kalv Svin Antal Index Antal Index

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 77

Sveriges export av nedan angivna varor januari 1933—december 1934.

Nötkreatur Nötkött Fläsk till Storbritan­ Fläsk till andra st. kg nien, kg länder, kg

Månad 1933 1934 1933 1934 1933 1934 1933 1934

78 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

3. Äggregleringen.

Gällande bestämmelser.

Sedan 1934 års riksdag i anledning av proposition nr 117 bemyndigat Kungl. Majit att vidtaga åtgärder för reglering under tiden till och med den 30 juni 1935 av införseln av ägg och, därest så funnes erforderligt, av äggula och flytande äggvita (K. skr. nr 47), utfärdades kungörelse angående reglering av införseln av ägg den 23 februari 1934 (nr 24), vilken kungörelse trädde i kraft den 1 mars 1934 och gäller till och med den 30 juni 1935. Härigenom har förordnats, att ägg ej få införas till riket utan tillstånd av lantbruksstyrelsen eller den lantbruksstyrelsen bemyndigar att meddela tillstånd till sådan införsel. Lantbruksstyrelsen har vidare berättigats föreskriva, att för tillstånd, som nyss sagts, skall utgå licensavgift enligt de grunder, som Kungl. Majit i särskild ordning bestämmer. Genom kungörelse den 5 oktober 1934 (nr 490) har vidare förordnats, att vad i förstnämnda kungörelse stadgas jämväl skall äga tillämpning efter den 15 oktober 1934 ifråga örn äggula och flytande äggvita, dock att vad sålunda förordnats icke skall hava avseende å äggula uteslutande avsedd för beredning av läder. I avseende å berörda bestämmelsers tillämpning har Kungl. Majit den 23 februari 1934 förordnat, bland annat, att licensavgift må utgå med högst 30 öre för kilogram ägg. Tillika har stadgats, att lantbruksstyrelsen under iakttagande härav skall så bestämma licensavgiftens belopp, att äggproducenterna beräknas erhålla ett för dem nöjaktigt pris utan att äggpriset blir för konsumenterna oskäligt, ävensom att ett i möjligaste mån stabilt pris skall eftersträvas. Licensavgift skall av den, vilken önskar tillstånd till införsel, inbetalas å statsverkets giroräkning i riksbanken för statskontorets räkning.

Genom beslut den 5 april 1934 har lantbruksstyrelsen i anslutning till i förenämnda proposition gjorda uttalanden bemyndigat Sveriges äggintressenters förening u. p. a. att från och med den 15 april 1934 till och med den 30 juni 1935 meddela tillstånd att till riket införa ägg under villkor, att ärenden rörande dylikt tillstånd handläggas av ett särskilt arbetsutskott inom styrelsen bestående av ordföranden och den av Kungl. Majit utsedde ledamoten i styrelsen jämte tvenne av styrelsens övriga ledamöter.

Enligt kungörelse den 4 maj 1934 (nr 139) angående reglering av utförseln av hönsägg, vilken trätt i kraft den 14 maj 1934, gäller vidare, att utförsel av hönsägg icke må äga rum utan tillstånd av lantbruksstyrelsen eller, efter lantbruksstyrelsens bemyndigande, av Sveriges äggintressenters förening. Det åligger därvid lantbruksstyrelsen tillse, att där utförseln avser land, som infört kontingentering för införsel av hönsägg, utförseltillstånd ej lämnas för större myckenhet än som av Kungl. Majit i särskild ordning bestämmes samt att utförselkvantiteten fördelas mel­

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 227. 79

lan exportörerna enligt skäliga grunder och på sådant sätt att en möjligast jämn utförsel åstadkommes.

I samband med sistnämnda kungörelse har Kungl. Majit vidare i brev till statskontoret den 4 maj 1934 meddelat vissa närmare bestämmelser angående reglering av utförseln av ägg.

Lantbruksstyrelsen har sålunda bemyndigats att, i den mån så prövas erforderligt för främjande av avsättningen av hönsägg, till den, som erhållit tillstånd till utförsel av viss kvantitet ägg, utbetala ett med hänsyn till prisläget å exportmarknaden, jämfört med prisläget å den inhemska marknaden, av styrelsen bestämt pristillägg, högst 30 öre för varje kilogram under tiden för tillståndets giltighet exporterade ägg. Beloppet av det pristillägg för kilogram ägg, som sålunda skall utgå, fastställes särskilt för varje exportmarknad och varje gång för viss tidsperiod. Vidare har Kungl. Majit föreskrivit, att den som erhåller utförseltillstånd skall vara skyldig att, därest för någon vecka ett av lantbruksstyrelsen beräknat medelnettoexportpris för ägg överstiger ett av styrelsen beräknat medelpartipris för ägg i Sverige, för vart kilogram under veckan exporterade ägg inom fjorton dagar efter veckans utgång å statsverkets giroräkning för statskontorets räkning i riksbanken inbetala ett av styrelsen fastställt belopp, motsvarande skillnaden mellan å ena sidan medelnettoexportpriset efter avdrag av exportkostnader och skälig handelsvinst samt å andra sidan medelpartipriset.

Därest jämlikt nämnda kungörelse den 4 maj 1934 (nr 139) Sveriges äggintressenters förening bemyndigas meddela utförseltillstånd må uppdraget i sådant hänseende omfatta de åligganden, som enligt vad nyss nämnts ankomma på lantbruksstyrelsen. Inom föreningen skall nämnda uppdrag med däri innefattade åligganden överlämnas åt ett inom föreningens styrelse utsett utskott, bestående av de två av Kungl. Majit utsedda ledamöterna i styrelsen jämte två av styrelsen själv valda ledamöter.

På lantbruksstyrelsen ankommer att meddela de ytterligare bestämmel* ser rörande här ifrågavarande exportreglerings anordnande och genomförande, som prövas erforderliga, häri inbegripet fastställande av grunder för beräknande av förenämnda medelnettoexportpris och medelpartipris.

Med stöd av förenämnda kungörelse den 4 maj 1934 (nr 139) har lantbruksstyrelsen genom beslut den 14 i samma månad bemyndigat Sveriges äggintressenters förening att med iakttagande av de föreskrifter och villkor, som äro meddelade i nämnda kungörelse och Kungl. Maj:ts omförmälda brev, från och med den 14 maj 1934 tillsvidare medgiva tillstånd till utförsel av hönsägg (utförseltillstånd), och skall det föreningen sålunda givna uppdraget jämväl omfatta de åligganden i övrigt, som enligt samma brev ankomma på lantbruksstyrelsen vid ifrågavarande exportreglering. Arbetsutskottet inom föreningen har i anledning härav vecka för vecka fastställt det pristillägg, som exportör må åtnjuta vid export av hönsägg.

Enligt tidigare omförmälda uttalanden vid behandlingen av frågan örn vissa åtgärder för jordbrukets stödjande vid fjolårets riksdag skulle för åstadkommande av förbättrade avsättningsförhållanden för ägg få

80 Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

användas av jordbrukets prisregleringsfond ett belopp, svarande mot 10 procent av inflytande införselavgifter å havre och majs jämte vissa andra därmed jämställda fodermedel ävensom 10 procent av uppburen skatt å importerat kli samt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl. Därjämte skulle för samma ändamål få disponeras de särskilda avgifter, som ingöte vid import eller export av ägg. Sistherörda avgifter redovisas av statskontoret under en gemensam titel »Äggavgifter» samt ingå i jordbrukets prisregleringsfond. Genom särskilda beslut den 4 maj, den 6 juli och den 28 september 1934 samt den 25 januari 1935 har Kungl. Majit hittills ställt 600,000 kronor till förenämnda förenings förfogande för utbetalande av pristillägg enligt angivna grunder.

Resultatet av hittillsvarande äggreglering.

Till närmare belysning av marknadsläget för ägg under senaste åren samt verkningarna av den genomförda regleringen av äggexporten meddelas följande siffersammanställningar.

Äggpriser i Sverige åren 1933—1935

(öre för kilogram).

Äggnoteringen1 Partipris i Stockholm2 Detaljpris i riket3

Månad

1933 1934 1935 1933 1934 1935 1933 1934 1935

Kungl. Majlis proposition nr 227. 81

Utförsel av ägg samt därvid av Sveriges äggintressenters förening utbetalade pristillägg m. m. under nedan angivna tider.

Summa Summa Pristilläggets Samman Pristilläggets SammanTid, ut­ Tid, utstorlek per kg. lagd storlek per kg. lagd varunder ut­ betalade varunder ut­ betalade utförsel- utförselförseln pris- förseln prisför för icke kvantitet för för icke­ kvantitet

16/6 -19/S 20 15 4,836 909 ”/»»—"/io 20 15 6,450 1,133 *> -!6/6 20 15 35,980 5,668 w/io- 7» 20 15 4,446 814 S8/« - */« 20 15 34,911 5,727 l/n—"lii 15 10 1,669 213 ‘/e -‘7e 25 20 64,038 13,303 11 ju—17u 10 5 3,187 239 ”/• —"/« 25 20 58,759 12,710 19/n-4 57n 10 5 1,642 92 ,9/« -s7« 30 25 106,971 28,174 ,6/u— 7n - — 343 — s7e - lh 25 20 116,496 25,401 ‘lis— 9lis — 2,207 — 71 - 7* 25 20 124,791 27,346 10/u—16/l* 20 18 6,983 1,323 77 -uh 25 20 66,773 14,845 "lis—“lis 20 18 10,554 1,944 “/» -”/t 25 20 57,691 12,627 >7n—M/1. 30 28 20,967 6,005 >77 *77 25 20 63,451 13,594 ,0h - 78 23 18 88,334 17,820 1935 78 —”/a 23 18 94,852 18,665 8,/u 34— 7i 30 28 44,847 12,915 x7s -‘78 15 10 90,055 10,631 7i —,8/» 30 28 95,911 27,685 278 —29/8 15 10 43,366 5,200 '7i —J7i 30 28 57,985 16,801 *7» - 7» 20 15 45,568 7,873 *Vi —a7i 30 28 49,283 14,424 7» - 7» 30 25 119,329 31,702 27> - 7* 30 28 46,830 14,542 10/9 -,6/9 25 20 76,593 16,594 7» —‘V» 30 28 12,362 3,638 "/» -,8/9 25 20 57,130 12,343 u/j —"Is 30 28 9,588 2,837 =7» — S0/9 30 25 85,889 23,312 18/a 25 23 7,289 1,784 t Vi»- 7<o 30 25 44,996 12,021 -6 *h- - 8/s oO 28 1,381 407 7i»-17io 25 20 14,178 3,161 7» -I0 * * 3 — — 819 — l7io—27io 20 15 4,925 840 “/a -''/a — — 969 —

4. Spannmålsregleringen.

Gällande bestämmelser.

I avsikt att säkerställa att till brödsäd lämplig svensk spannmål av vete och råg, som ej åtginge för andra ändamål än den inhemska brödsädsförbrukningen, bleve såsom brödsäd använd, utfärdades den 13 juni 1930 (nr 249) förordning om användande av svenskt vete och svensk råg vid framställning av mjöl m. m., den s. k. inmalningsförordningen. Förordningen trädde enligt kungörelse den 14 augusti 1930 (nr 330) i kraft den 1

Bihang till riksdagens protokoll 19.15. 1 sami. Nr 227. 6

82 Kungl. Majda proposition nr 227.

september samma år. Den 14 augusti 1930 utfärdades jämväl kungörelse (nr 331) med tillämpningsföreskrifter till förordningen. Enligt förordningen åligger det envar, som driver kvarn och därvid använder utländskt vete eller utländsk råg, att vid framställning av vetemjöl och rågmjöl tillika använda svenskt vete och svensk råg i sådan omfattning, att det svenska vetet respektive den svenska rågen i genomsnitt under varje fastställd förmalningsperiod uppgår till viss procent av allt det vete respektive all den råg, som under perioden förmales vid kvarnen (inmalningsprocent). Vid framställning av vetemjöl skall därjämte iakttagas, att det svenska vetet uppgår till viss procent av varje för sig förmalt veteparti (minimiprocent). Vidare stadgas i förordningen såsom allmän regel, att den, som till riket inför vetemjöl, skall vara pliktig att låta däri inblanda mjöl av svenskt vete så, att det svenska mjölet kommer att i genomsnitt svara mot gällande inmalningsprocent och ej för någon del av partiet understiger stadgad minimiprocent, samt att vad sålunda föreskrivits skall, såvitt angår inblandning intill gällande inmalningsprocent, äga motsvarande tillämpning i fråga örn rågmjöl. Fastställande av förmalningsperiod samt av inmalnings- och minimiprocent ankommer enligt förordningen på Kungl. Maj:t efter förslag av statens spannmålsnämnd. Inmalningsprocenternas höjd sedan inmalningsförordningens tillkomst framgår av följande tablå.

Inmalnings­ Inmalnings­

T i d procent för T i d procent för

1 vete råg 1 vete råg

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 83

medlemmar av staten vissa förmåner. Avtalet har 1932, 1933 och 1934 förlängts på ett år för varje gång, därvid samtidigt en del ändringar i de ursprungliga villkoren företagits. Nu gällande för tiden till och med den 31 december 1935 överenskomna bestämmelser innebära i huvudsak följande.

Staten tillförsäkrar föreningen, att annan än föreningen ej skall äga laglig rätt att, utan föreningens medgivande, till riket införa vete eller råg eller spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, eller mjöl, framställt av vete eller råg, eller gryn av vete. Föreningen äger dock ej rätt att för egen räkning driva handel med utländsk spannmål eller därav framställt mjöl eller gryn. Från den föreningen tillförsäkrade ensamrätten till införsel har gjorts undantag för vissa angivna särskilda fall. Föreningen får ej heller vägra att för annan införa eller att i för varje fall angiven myckenhet låta annan införa mjöl av vete eller råg eller gryn av vete, föreningens styrelse likväl obetaget att, örn statens spannmålsnämnd därtill lämnar tillstånd, motsätta sig sådan import i den mån den kan antagas ske i spekulativt syfte. Föreningen skall under tiden juni—juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad), kvarnduglig, samt, vid normal skötsel, lagringsduglig beskaffenhet och som hembjudes föreningen före den 1 juni det år, inköpet skall äga rum. Inköpen skola ske till det för hela riket enhetliga pris, som för spannmål av normalkvalitet bestämmes av Kungl. Majit. Priset för spannmål av annan kvalitet skall, med utgångspunkt från det av Kungl. Majit bestämda priset, regleras enligt särskilda mellan spannmålsnämnden och föreningens styrelse överenskomna bestämmelser och prisregleringsskalor. Till ifrågavarande pris skall göras ett tillägg av 1 öre för varje fulla 100 kilogram för var dag, som leveransen till föreningen i enlighet med köpeavtalet äger rum senare än den 1 juni. Då spannmålsnämnden så fordrar, åligger det föreningen att, efter anvisningar av nämnden och i av nämnden angiven omfattning, även under annan tid än juni och juli företaga inköp av svenskt vete och svensk råg. Föreningens försäljning av svensk brödspannmål skall ske till pris, icke understigande marknadspriset, där ej Kungl. Majit för särskilt fall annorlunda förordnar. Till täckande av sina kostnader samt förluster vid utövandet av verksamheten äger föreningen att av importör av brödspannmål samt mjöl och gryn därav uppbära gottgörelse med belopp, ställt i relation till mängden av den spannmål, det mjöl eller det gryn, som införes. Dennas storlek bestämmes av föreningens styrelse, därvid dock bland annat gäller den föreskriften, att för fastställande av visst högre gottgörelsebelopp fordras, att sex ledamöter äro ense örn beslutet och detta godkännes av Kungl. Majit. Vid export skall den erlagda gottgörelsen under vissa förutsättningar restitueras.

T anslutning till bestämmelserna i kontraktet har den 29 maj 1931 (nr

84 Kungl. Marits proposition nr 227.

119) utfärdats förordning, enligt vilken vete, råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, mjöl av vete eller råg ävensom gryn av vete icke få införas till riket av annan än staten eller den, åt vilken Kungl. Majit överlåter rätt till sådan införsel. Vidare har i anledning av samma kontrakt spannmålsnämnden, efter överenskommelse med spannmålsföreningens styrelse, den 21 augusti 1934, utfärdat bestämmelser angående kvalitetsfordringar och prisregleringsskalor vid föreningens inköp av vete och rag (Sv. förf.-saml. 470/1934). I dessa bestämmelser hava vissa ändringar vidtagits den 22 januari 1935 (Sv. för.-saml. 10/1935).

Beträffande inlösningspriset bestämdes till en början, att priset vid kustkvarn skulle med 50 öre för 100 kilogram vete eller råg överstiga priset vid inlandskvarn. Efter det att inlösningspriset för 1931 års skörd fastställts till lika belopp för samtliga kvarnar, återinfördes beträffande 1932 års skörd bestämmelsen örn olika priser vid kustkvarnar och inlandskvarnar. Sedermera har dock ett enhetligt pris varit gällande. Inlösningsprisernas belopp under olika år framgår av följande tabell.

Inlösnin^spris i kronor per deciton

Inlösnings-

Skördeår Inlandskvarn Kustkvarn

år

vete råg vete råg

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 85

händerhar uppbörden av avgiften. Med stöd av sålunda meddelade bestämmelser bar Kungl. Majit genom kungörelse den 30 juni 1934 (nr 429) förordnat, att veteavgift skall för tiden 1 september 1934—31 augusti 1935 utgå med ett belopp av 1 öre för kilogram av varans nettovikt. Inflytande avgiftsmedel skola tillföras fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen. Till sagda fond föres jämväl dels vad som inflyter jämlikt förordningen den 24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli i form av skatt å inom riket tillverkat kli, dels ock vad som influtit enligt förordningen den 18 maj 1934 (nr 155) örn särskild avgift för viss utländsk havre och majs. Tillförseln av avgifterna till ifrågavarande fond redovisas över riksstaten, där de upptagas såsom särskild inkomstpost under Uppbörd i statens verksamhet. Intäkterna av de avgifter, varom fråga är, hava för innevarande budgetår beräknats till 8,000,000 kronor, vilket belopp jämväl anvisats under nionde huvudtiteln som extra förslagsanslag för avsättning till omförmälda fond.

Till främjande av brödsädsodlingen hava vidare meddelats vissa bestämmelser angående utförselbevis för råg och vete. Nu gällande stadganden i ämnet innehållas i förordningen den 13 april 1928 (nr 76) och kungörelsen den 24 maj 1928 (nr 153) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning. Ifrågavarande författningar avse enligt sin lydelse allenast tiden till och med den 31 juli 1931 men hava förlänats fortsatt giltighet, först till och med den 31 juli 1933 och därefter, genom förordningen den 9 juni 1933 (nr 301) och kungörelsen samma dag (nr 302), tillsvidare till och med den 31 juli 1935. Innebörden av bestämmelserna är följande. Den, som av omalen råg eller omalet vete, varöver han utan. hinder av tullverket kan inom riket fritt förfoga, på en gång till utförsel angiver och med en och samma lägenhet till utlandet sjöledes eller på järnväg eller till svensk frihamn utför sammanlagt eller av någotdera slaget minst 500 kilogram, äger, såvida den utförda varan skäligen kan anses marknadsgill, av vederbörande tullmyndighet erhålla bevis örn utförseln, med angivande tillika av det tullbelopp, som skolat utgå vid införsel av sådan vara till enahanda myckenhet. Innehavare av utförselbevis är berättigad att, inom sex månader från det angivningen till utförsel ägt rum, mot bevisets återställande a n t i ng e n utan tullavgifts erläggande införa omalen eller malen råg eller omalet eller malet vete till så stor myckenhet, att den tull, som enligt tulltaxan skolat därå belöpa, är lika med det i utförselbeviset angivna tullbeloppet, eller, i den mån varor, som nu sagts, under de sex kalendermånader, som förflutit närmast före den månad, under vilken angivningen till utförsel ägt rum, införts till myckenhet, att den därav influtna tullavgiften med avdrag av två procent beräknas därtill lämna tillgång, hos generaltullstyrelsen utbekomma sagda belopp med avdrag av två procent. Utförselbevis skall återställas eller belopp, varå beviset lyder, inbetalas till tullverket, därest den vara, för vilken beviset utfärdats, återinföres och tullfrihet för varan därvid ifrågasättes.

86 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

I syfte att främja en jämn reglering av saluutbuden å brödsädsmarknaden hava slutligen från statens sida vidtagits åtgärder för att befordra tillkomsten av spannmålslagerhus och underlätta för lagerhusföreningarna att företaga inköp av spannmål och erlägga betalning för varan redan vid tidigare tidpunkt än då tillfälle är inne att föra ut densamma i marknaden. Sålunda beslöt 1930 års riksdag på förslag av Kungl. Maj:t (prop. nr 108; R. skr. nr 376) inrättande av två särskilda fonder, benämnda den ena spannmålslagerhusfonden och den andra spannmålskreditfonden. Spannmålslager hus fonden avsågs skola lämna tillgång till lån för uppförande, inrättande, inköp eller ombyggnad av spannmålslagerhus eller magasin för torkning av spannmål ävensom för anskaffande av spannmålstorkar och rensningsmaskiner. Till denna fond överfördes utlämnade lån från en år 1924 tillkommen fond med samma namn, vars tillgångar emellertid under budgetåret 1929/1930 uttömts. Gällande allmänna villkor och bestämmelser för lån från spannmålslagerhusfonden äro meddelade i kungörelsen den 12 september 1930 (nr 342) med däri genom kungörelserna nr 364/1932 och 263/1933 gjorda ändringar. Såsom kapitalökning till spannmålslagerhusfonden hava för budgetåren 1930/1931— 1934/1935 anvisats tillhopa 5,350,000 kronor. För nästkommande budgetår har Kungl. Majit i statsverkspropositionen till 1935 års riksdag under utgifter för kapitalökning, statens utlåningsfonder, hemställt örn ytterligare anslag till fonden med 1,000,000 kronor. Nämnas må att alltsedan 1933 tillika kan till ekonomisk förening, som tilldelas lån från spannmålslagerhusfonden, utgå bidrag av statsmedel utan återbetalningsskyldighet. Kungörelser i ämnet hava meddelats den 2 juni 1933 (nr 265) och den 24 maj 1934 (nr 197). Innevarande års riksdag har för budgetåret 1935/1936 för ändamålet anvisat 300,000 kronor (IX H. T. 1935 p. 99; R. skr. nr 9).

Från spannmålskreditfonden kan lämnas lån för underlättande av inköp av vete eller råg, som för förvaring i avvaktan på lämpligt försäljningstillfälle upplägges i lagerhus eller annan lagerlokal. Bestämmelser och villkor angående lån från fonden äro meddelade i kungörelsen den 12 september 1930 (nr 343), ändrad genom kungörelserna 365/ 1932 och 264/1933.

Spannmålskreditfonden förvaltas av riksbanken. Lån utlämnas i form av kassakreditiv på viss tid, högst ett år. Låntagare äro ekonomiska föreningar av jordbrukare eller av sammanslutningar av jordbrukare. Beträffande föreningarnas beskaffenhet i övrigt gälla särskilda regler, från vilka Kungl. Majit emellertid för särskilt fall kan medgiva undantag.

Lån kan beviljas till belopp, motsvarande högst 8/io av belåningsvärdet å den spannmål, varom fråga är. Olika lånevillkor gälla för å ena sidan det fall att den låntagande föreningen äger uppköpa spannmål allenast av sina medlemmar och för inköpt spannmål skall erlägga betalning sålunda, att slutlikvid sker först vid utgången av löpande konsumtionsår och göres beroende av genomsnittspriset av föreningens samtliga försäljningar av vete och råg under året; samt å andra sidan det fall att föreningen äger uppköpa spannmål jämväl av andra än föreningsmedlem­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

mar eller erlägga betalning för inköpt spannmål efter annan grund an nyss sagts. För erhållande av lån i förstnämnda fall fordras allenast att spannmålen skall vara upplagd i lagerhus eller annan lagerlokal, som mnehaves eller står under betryggande kontroll av läntagare^,samt att låntagaren äger förfoga över spannmålen. För det senare fallet fordras daremot att spannmålen pantförskrives såsom säkerhet för länet. Kanta utgår efter den räntefot fullmäktige i riksbanken, med hänsyn till kostnaderna för statens upplåning, för varje konsumtions^ bestämma. Särskild kreditivavgift utgår ej. Räntan är för närvarande 4 /, pro-

Spannmålens belåningsvärde skall, där ej Kungl. Majit annorlunda förordnar, fastställas av riksbanken. Genom beslut _ den 28 augusti lJd4 har Kungl. Majit för följande tider fastställt belåningsvärdet salunda svenskt vete svensk råg 17: — 16: - 17: 5 0 16: 50 1 december 1934—28 februari 1935 17: 7 5 16: 75.

Såsom kapitalökning till spannmålskreditfonden hava anvisats tillhopa 4,500,000 kronor. Även till stöd för den inhemska fodersädsodlingen hava under senare år ingripande åtgärder vidtagits. Som redan nämnts, uttages införselavgift å havre och majs samt vissa andra fodermedel, varjämte importerat eller inom landet tillverkat kraftfoder i viss utsträckning belagts med skatt eller accis. Genom kungörelsen den 21 december 1933 (nr 660), vilken trädde i kraft den 23 december 1933 och ursprungligen gällde till och med den 30 april 1934 men förlänats förlängd giltighet, senast genom kungörelsen den 15 mars 1935 (nr 58), till och med den 30 juni 1935, har införseln av havre och majs samt vissa andra fodermedel reglerats. Enligt sagda kungörelse den 21 december 1933 få berörda varor ej införas till riket utan tillstånd av statens spannmålsnämud. Som villkor för dylik införsel äger Kungl. Majit jämlikt förordningen den 24 maj 1934 (nr 180), då så erfordras för tryggande av en tillfredsställande avsättning av svensk spannmål, föreskriva, att viss myckenhet svenskt vete eller svensk råg skall visas hava genom färgning elier annorledes blivit denaturerad för foderändamål. Enligt samma förordning må svenskt vete eller svensk råg, som i nyssnämnd ordning eller eljest enligt Kungl. Maj:ts bestämmande denaturerats för foderändamål, icke användas för tillverkning av mjöl eller gryn för mänmskofoda eller för utsäde. Genom kungörelse den 27 juni 1934 (nr 343), vilken tratt i kraft den 1 juli 1934, har ock Kungl. Majit föreskrivit, att tillstånd till införsel av majs och därav för foderändamål framställda produkter ej får meddelas med mindre sökanden visar, antingen att han låtit på satt och i den ordning, som statens spannmålsnämnd bestämmer, verkställa denaturering av svenskt vete eller svensk råg till myckenhet, motsvarande viss procent (regleringsprocent) av den sammanlagda mängden av dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

®a“nmäl<i“' dels °<* vara, han önskar intora till riket, eller ock att lian i av nämnden godkänd ordning i enaanda. utsträckning inköpt denaturerad spannmål, som nyss sagts Reg ermgsprocenten, vilken fastställes av Kungl. Maj* för viss tid på förslag av spannmalsnamnden, är från och med den 1 april 1935 90 I fråga örn denaturering, som nyss nämnts, hava föreskrifter meddelats i kungörelrannmål äT/ ““ ?“ 181) ™Sa best™lser angående denaturerfd spannmål ävensom i en av spannmålsnämnden den 31 maj 1934 utfärdad av vete °°h r4s för

havre, som mfores till riket, ej får utlämnas frän tullverket med mindre havren fargats med eosmlösning enligt av lantbruksstyrelsen meddelade Undantag har likväl medgivits beträffande havre, mSl Tin“estaVHare r gry?tvarn ,Sr tillverkning av gryn eller „..J ' . 1 stödjande av den svenska havreodlingen har vidare genom hav°re -dSen ? 1933 (nr 234) angående användande ar svensk som d t SlYU' 0ch mjoltlllverklling m. m. stadgats skyldighet för den, som dnver kvarn och därvid använder utländsk havre, att vid framställ- “vseddl I;a7egryn’ka^emjöl, havremust och övriga produkter av havre, avsedda bil mannmkofoda, använda svensk havre i sådan omfattning, „ -n ’ "T KungL Maj:t fastställer- (tillverkningsperiod) uppunder11 ^ ™ KunSk Majit bestämd procent av all den havre, varav under perioden nämnda .produkter framställas vid kvarnen (tillverkmngsprocent). I anslutning till denna förordning har genom kungörelse den 14 juni 1933 (nr 343) angående reglering av införseln av havre" yn och havremjöl meddelats förbud mot införsel till riket av sådana valör utan tillstånd av Kungl. Majit. Giltighetstiden för nämnda kungöse var enligt dess lydelse begränsad till den 1 november 1933 men har sedermera formngts, senast till och med den 30 juni 1935. Omförmälda tillverkningsprocent beträffande havre har fastställts att utgöra för tiden 1 C-20 sePtember 1933 40 procent, för tiden 21 september 1933-30 apxil 1934 80 procent, for tiden 1 maj—30 september 1934 70 procent, för tiden 1 S°bQen ~31 d6Cember 1934 85 Procent samt för tiden 1 januari-30 april 1935 90 procent. I anslutning till av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet hjort uttalande i dess av 1934 års riksdag godkända utlåtande nr 1 hava vidare som redan erinrats bestämmelser meddelats för att underlätta tillförseln av billig havre för utfodring av hästar, som användas för skogsborg or. Genom kungörelse den 19 oktober 1934 (nr 501), vilken trätt i fa en 22 oktober !934 och gäller till och med den 30 juni 1935, har salunda föreskrivits, att statsbidrag skall i viss utsträckning utgå för sandmngar av för foderändamål avsedd inhemsk havre, som transporte­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 89

ras till vissa delar av Norrland saint av Kopparbergs och Värmlands län. Statsbidraget utgår med skillnaden mellan å ena sidan den erlagda frakten inklusive vissa avgifter och å andra sidan en frakt, beräknad för sandningens verkliga vikt, avrundad till närmast högre 100-tal kilogram, efter en avgift av 50 öre per 100 kilogram. I intet fall må dock statsbidraget uppgå till högre belopp än 2 kronor 50 öre för 100 kilogram av sändningens verkliga vikt.

Ändringsförslag och yttranden däröver.

Den 24 maj 1934 bemyndigade Kungl. Majit chefen för jordbruksdepartementet att tillkalla dels högst fyra utredningsmän för att, enligt i offentliggjort statsrådsprotokoll för sagda dag angivna riktlinjer, verkställa utredning och avgiva förslag rörande prjsreglerande åtgärder på brödsäds odlingens område, dels ock ytterligare högst åtta personer att, på kallelse av utredningsmännen, i egenskap av sakkunniga med dem deltaga i överläggningar i ämnet. Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag såsom utredningsmän den 24 maj 1934 landshövdingen Walter Murray, tillika ordförande, statssekreteraren C. E. A. Mannerfelt, vice ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare C. W. M. Andersson i Igelboda och byrådirektören N. A. E. Malmfors, tillika sekreterare. Därjämte tillkallades såsom sakkunniga att med utredningsmännen deltaga i överläggningar i ämnet dels den 24 maj 1934 domänintendenten J. A. von Bergen, verkställande direktören i aktiebolaget Saltsjökvarn Hj. Carlborn, ledamoten av riksdagens andra kammare O. L. Carlström i Södergården, verkställande direktören i svenska lantmännens riksförbund G. Forsman, stadsmäklaren A. V. Jonsson, Stockholm, och agronomen H. T. Sylvan, Svalöv, dels ock den 30 juni 1934 disponenten vid kooperativa förbundet Emil Hamring samt dåvarande ordföranden i svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening grosshandlaren Gunnar Laveson. Vidare uppdrog Kungl. Majit den 15 juni 1934 åt sekreteraren hos statens spannmålsnämnd E. Carlsson att såsom särskild utredningsman biträda vid förevarande utredning med de utredningsuppdrag, vilka utredningens ordförande kunde finna lämpligt åt honom anförtro. De sålunda tillkallado utredningsmännen, vilka antagit benämningen 7934 års spannmålsutredning, hava med skrivelse den 5 januari 1935 avlämnat betänkande med förslag angående åtgärder för spannmålsodlingens stödjande (stat. off. utr. 1935:1). I skrivelsen framliålles, att utlåtandet utformats efter överläggningar med de sakkunniga — i vilka överläggningar även verkställande direktören i svenska spannmålsföreningen Kuno Möller deltagit — och att dessa, i den mån ej annat framginge av utlåtandet, i allt väsentligt biträtt förevarande förslag. Efter att hava lämnat en redogörelse för utvecklingen och nuvarande läget å spannmålsmarknaden inom och utom Sverige samt för organi­

90 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

sationen av spannmålens avsättning i Sverige anföra utredningsmännen vissa synpunkter på frågan örn fortsatta åtgärder till spannmålsodlingens stödjande samt lämna i samband därmed en allmän motivering för sitt förslag till omläggning av det nu tillämpade systemet för spannmålsmarknadens reglering. Utredningen understryker därvid angelägenheten av att samtliga åtgärder från statens sida i syfte att stödja priserna ä jordbrukets produkter utformas med utgångspunkt från att jordbruksproduktionen i avseende å kostnader oell lönsamhet måste betraktas som en enhet samt framhåller därefter, bland annat, följande. En ökning av det svenska jordbrukets produktion påginge sedan länge. Denna utveckling vore resultatet dels av den enskilde jordbrukarens egna strävanden att förbättra jordbrukets avkastning, dels av det allmännas på skilda områden lämnade handräckning för jordbrukets utvidgning och förbättring, exempelvis genom nyodlingsbidrag m. m., dels slutligen av de åtgärder i prisstödjande riktning, som statsmakterna under de senare åren vidtagit. Det finge anses som en livsbetingelse för jordbruket liksom för varje annan näringsgren, att företagarna städse eftersträvade att genom stegrad avkastning utvinna ökat utbyte av produktionsfaktorerna. I den mån ökningen i jordbruksproduktionen utgjorde resultat av enskildas dylika strävanden borde några hinder däremot ej resas. Däremot manade onekligen den nuvarande situationen till en viss återhållsamhet i fråga örn de produktionshefrämjande åtgärder, åt vilka det allmänna lämnade sin medverkan. Någon anledning att låta denna återhållsamhet bliva alltför stark eller att rent av utbyta densamma mot anordningar i produktionsbegränsande syfte syntes dock knappast föreligga. Man borde icke förbise, att växtodlingen som helhet betraktad vid normalskörd i Sverige alltjämt vore otillräcklig för behovet, örn man förutsatte, att detta behov företrädesvis skulle tillgodoses medelst produkter av inhemskt ursprung. Vad slutligen anginge de direkt prisstödjande åtgärderna vore det nödvändigt att, i den man så icke. redan skett, giva dessa en form, som icke föranledde en ensidig inriktning, av produktionen och på så sätt framkallade en alltför riklig tillförsel av vissa jordbruksalster samtidigt med att knapphet vöre rådande beträffande andra sådana. Även örn den nuvarande jordbruksproduktionen icke kunde anses för stor, hade dock inom några av dess grenar uppstått ett produktionsöverskott. Sålunda beräknades de tre senaste årens skördar av vete och råg lämna ett överskott av kvarngill vara å över 700,000 ton, varav cirka 170,000 ton kunde beräknas vara exporterade eller försålda till foder den 1 januari 1935. Ifrågavarande överskott utgjorde i främsta rummet resultatet av tre på varandra följande sällsynt rika skördar. Att stödet åt brödsädsodlingen under senare år bidragit till uppkomsten av överskottet torde dock näppeligen kunna förnekas. Hedan fastställandet av fasta inlösningspriser oberoende av prisläget å animalier måste i nuvarande tider, då stor osäkerhet rörande den ekonomiska utvecklingen rådde och priserna å animalierna vöre utsatta för starka påfrestningar, verka stimulerande å brödsädsodlingen. Men härtill komme, att inlösningspriserna varit gynnsamma i förhållande till fodermedlens realisationsvärde. Statsmakterna hade ock under 1934 vidtagit åtgärder i syfte att nedbringa marginalen. Omläggning av växtodlingen och ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 91

buden kunde dock ej ernås i tillräcklig omfattning utan att nian läte brödsädspriserna fritt anpassa sig efter fodrets realisationsvärde. Denna anpassning syntes böra ske med hänsynstagande till att animalieprodukternas priser icke tillätes sjunka under sin hittillsvarande nivå utan snarare något förbättrades. Med det anförda ville utredningen givetvis icke hava sagt, att priserna ständigt skulle hållas vid samma nivå, utan hade syftat på det genomsnittliga prisläget under ett år. Naturliga fluktuationer upp och ner borde icke förhindras.

För det betydande antal jordbrukare, som icke sålde brödspannmål och icke köpte foder för sin animaliska produktion, komme den förordade prisutjämningen snarast att medföra fördelaktiga verkningar. För de jordbrukare däremot, sorn bedreve brödsädsodling för avsalu, medförde jämkningen i brödsädspriserna en viss försämring, vilken dock för flertalet uppvägdes av en motsvarande förbättring till följd av det höjda realisationsvärdet hos foderväxterna. Beträffande sådana brödsädsodlare, vilka ensidigt inriktat sitt jordbruk på brödsädsodling, komme åtgärden att verka till nackdel. Något hinder för dessa att omlägga sitt jordbruk mot en av tidsförhållandena betingad, mera mångsidig produktion förelåge dock icke i många fall. Vad slutligen anginge de jordbrukare, vilka använde inköpt foder, komme höjningen av foderpriserna att inverka ofördelaktigt, i den mån den icke motsvarades av höjning i animalieprodukternas priser. Dessa ogynnsamma verkningar kunde dock i viss män mildras genom att ifrågavarande jordbrukare så långt möjligt fyllde sitt behov av foder från den egna jorden. Det finge för övrigt anses ofrånkomligt att, i den mån förhållandena framtvunge självförsörjning inom landet, de producenter, vilka inom sitt jordbruk kunde tämligen omedelbart genomföra en däremot svarande omläggning, till en början komme i en mera förmånlig ställning än de, vilka baserat sitt jordbruk på en mer ensidig produktion.

För ernående av den eftersträvade jämvikten inom det svenska jordbruket syntes det erforderligt, att förefintliga avsättningsmöjligheter för samtliga slag av odlade växter i möjligaste mån förbehölles den inhemska produktionen genom att importen reglerades, vilket genom statsmakternas åtgöranden till stor del redan genomförts. Denna förmånsställning för inhemska jordbruksprodukter finge dock ej sträcka sig längre än kvalitetsförhållandena medgåve. Därest överskott å inhemsk hrödsäd för användning till kvarnändamål skulle uppstå, kunde detta lämpligen förbrukas som foder. En förutsättning härför vore dock, att tillgången på inhemska foderväxter ej motsvarade behovet utan att utrymme. funnes för avsättning av brödsäd som foder, något som — örn man bortsåge från det uppsparade brödsädsöverskottet — för närvarande vöre fallet. Importen av fodermedel måste då begränsas till vad som kunde anses oundgängligen nödvändigt. Härigenom och genom i övrigt föreslagna åtgärder borde balans kunna vinnas och bibehållas. Skulle emellertid något enstaka år utrymme ej finnas för den samlade spannmålsskörden, medförde detta, såvida ej särskilda åtgärder vidtoges för foderöverskottets undanskaffande, sänkta brödsäds- och fodersädspriser och småningom ökning i animalieproduktionen nied en därav framkallad sänkning i animalieprodukternas priser eller ock stegrad export av produkterna i fråga. Då, enligt vad förut anförts, en förutsättning för stödet åt brödsädsodlingen vore att animalieprodukternas inhemska priser kunde bibehållas å sin hittillsvarande nivå och snarast något förbätt­

92 Kungl. Maj:ts proposition ni 227.

ras, borde, om möjligt, endast den sistnämnda åtgärden, export av överskottet, komma i fråga. Exporten av animalier skedde emellertid för närvarande med stora kostnader. Med hänsyn härtill horde det i antydda situation övervägas, örn det ej vore lämpligare att, till förhindrande av en oekonomisk ansvällning av den animaliska produktionen, viss myckenhet spannmål undanskaffades ur en trängd marknad genom export eller överlagring till kommande år.

Staten borde sålunda enligt utredningens mening giva lantmännen sitt fortsatta stöd i avseende å prisbildningen främst genom att verka för att foderpriserna och de därmed sammanhängande animalieprrserna hölles uppe vid en skälig nivå. I nuvarande läge vore det dock nödvändigt, att staten i någon form lämnade sin medverkan även för ernående av en ändamålsenlig organisation av skördens avsättning. För närvarande lämnades under statens hägn garanti för inlösen till vissa fastställda priser av all kvarngill hrödspannmål, som funnes i lager den 1 juni. En dylik garanti läte sig emellertid icke förena med de riktlinjer för återställande av jämvikten inom jordbruket, som utredningen i det föregående uppdragit. Utredningen hade därför ansett, att garantien måste bortfalla. Den medverkan, som från statens sida borde lämnas för ernående av en bättre organisation av skördens avsättning, borde i huvudsak åsyfta att giva den enskilda jordbrukaren och lantmännens organisationer en starkare ställning vid spannmålens mai'knadsförande. För uppnående av en i görligaste mån jämn, successivt stigande prisbildning under konsumtionsåret borde marknaden, förutom genom bibehållet inmalningstvång och reglering av importen, vid behov stödjas genom köp av spannmål. Stödköpsverksamhet i viss omfattning skulle sålunda anordnas. Vidare borde staten, på sätt redan nu skedde, stärka jordbrukarnas ställning genom att underlätta deras belåning av spannmål.

I anslutning till vad spannmålsutredningen sålunda anfört framlägger utredningen vissa förslag till statliga åtgärder för fortsatt stödjande av spannmålsodlingen i Sverige, vilka förslag avses skola genomföras från och med hösten 1935. Beträffande den närmare motiveringen för de olika förslagen samt i anslutning härtill gjorda uttalanden får jag hänvisa till vad i betänkandet anföres å sid. 76—98. Innebörden av utredningens förslag och uttalanden torde i korthet kunna angivas sålunda.

1. Gällande inmalningsförordning bör med viss mindre jämkning bibehållas. Importen av jordbruksprodukter av olika slag bör såsom hittills vara underkastad reglering. Även örn skäl kunna anföras för att sammanföra och förenkla bestämmelserna i ämnet, påyrkar utredningen ändring i hithörande författningar endast i vad de avse brödsäd eller produkter därav. Vete, råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, mjöl av vete eller råg, gryn av vete, makaroner och vermiceller ävensom bröd böra enligt utredningen icke få införas till riket utan tillstånd av statens spannmålsnämnd. Tillstånd till import av mjöl och gryn samt av mjöl beredda produkter skall medgivas endast i undantagsfall eller örn synnerliga skäl därtill äro. Tillstånd till införsel av omalet vete eller omalen råg skall som regel icke medgivas annan än den, som ämnar använda den importerade varan för förmälning till människoföda vid egen kvarn. Kvarn, som tidigare icke importerat utländsk spannmål, bör erhålla tillstånd till in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 93

försel, endast örn synnerliga skäl därtill äro. Uttagande av särskild gottgörelse å importerad spannmål skall upphöra, men Kungl. Majit bör äga rätt att, om så belinnes erforderligt, förordna örn uttagande av införselavgift å varor, som, enligt vad nyss sagts, böra vara underkastade importreglering. Skatt å inhemskt kli skall upphöra att utgå, varjämte å importerat kli i stället för skatt skall upptagas införselavgift jämlikt förordningen den 18 maj 1934 (nr 153).

2. I syfte att förhindra starkare prisfall i tider med rikliga utbud rekommenderar utredningen, att stödköp i lämplig omfattning vidtagas. För att kunna säkerställa en någorlunda jämn prisbildning å den svenska spannmålsmarknaden jämsides med att inmalningsprocenterna och därmed mjölets kvalitet hållas i görligaste mån oförändrade, bör ett reservlager av intill 70,000 ton brödsäd finnas disponibelt. Vid bedrivande av stödköpsverksamheten, vilken bör ske under beaktande av förhållandena å marknaden för såväl fodersäd som brödsäd, synes böra eftersträvas ett i görligaste mån jämnt prisläge för landet i dess helhet med utgående från ett prisläge å noteringsort under de tidigare höstmånaderna av lägst 14 kronor för 100 kilogram vete samt 13 kronor för 100 kilogram råg. Den stödköpta kvantiteten spannmål må, såvida Kungl. Majit ej annat medgivit, vid varje tillfälle omfatta högst 150,000 ton. Vidare bör under statens medverkan lagringsverksamheten underlättas genom lämnande av lagringsersättning för lagerkällare tillhörig myckenhet vete eller råg av fullgod, kvarngill beskaffenhet, som hos av stödköpsorganet godkänd lagerkällare kvarligger vid ett konsumtionsårs utgång.

3. För handhavande av de åtgärder av organisatorisk och affärsmässig art, som enligt utredningens förslag böra genomföras, erfordras ett särskilt organ. Som sådant anser utredningen svenska spannmålsföreningen u. p. a. ej lämplig utan för ändamålet bör bildas ett aktiebolag, svenska spannmålsaktiebolaget, vilket skall hava till föremål att driva handel med spannmål, främja lagring av spannmål samt driva annan härmed förenlig rörelse. I särskilt avtal mellan staten och bolaget bör bestämmas bolagets närmare uppgifter. Bland dessa skall enligt förslaget ingå att enligt vad nyss sagts hålla reservlager samt i mån av behov verkställa stödköp och bedriva lagringsverksamhet. Skulle bolaget finna anledning antaga, att landets sammanlagda tillgångar av brödspannmål, foderspannmål och andra fodervaror påtagligt överstege landets behov av dessa varor, har bolagets styrelse att med utredning och förslag till åtgärder för överskottets avlastande, göra anmälan om förhållandet. Bolagets aktiekapital föreslås till 10,000,000 kronor. Aktierna skola utgöras av stamaktier och preferensaktier, vilka sistnämnda skola utgivas till ett belopp av 500,000 kronor. Preferensaktierna skola framför stamaktierna medföra företrädesrätt till årlig utdelning av bolagets vinst intill 5 procent av aktiebeloppet. Stamaktie kan ägas endast av svenska staten och preferensaktie av svenska staten, svenskt aktiebolag, svensk ekonomisk förening eller svensk undersåte. Har preferensaktie övergått till annan än staten, skall aktien hembjudas staten till inlösen. Varje preferensaktie medför 20 röster och varje stamaktie en röst. Bolagets styrelse skall utgöras av fyra eller sex ledamöter, av vilka Kungl. Majit utser halva antalet, därav en såsom ordförande och en såsom vice ordförande. Därest Kungl. Majit så påfordrar, skall bolaget vara skyldigt att träda i likvidation, därvid Kungl. Majit förordnar likvidator eller likvidatorer. Statens spannmålsnämnd övar tillsyn därå, att bolagets verksamhet bedrives

94 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

i överensstämmelse med föreskrifter, vilka finnas intagna i förenämnda avtal med staten eller vilka Kungl. Majit i särskild ordning meddelar.

4. För genomförande av de föreslagna åtgärderna erfordras att medel ställas till förfogande av staten. För tecknande av aktier i svenska spannmålsaktiebolaget anser utredningen behövligt ett belopp av 10,000,00(1 kronor, vilket bör uppföras å riksstaten för budgetåret 1935/1936 under utgifter för kapitalökning fonden för statens aktier samt anvisas att utgå av lånemedel. Fullmäktige i riksgäldskontoret böra bemyndigas att tillhandahålla medel, i mån av behov, för inlösen av preferensaktier, som hembjudas staten till inlösen. Såsom förlagskapital för sagda bolags stödköpsverksamhet bör såsom lån tillhandahållas bolaget intill 10,000,000 kronor, varjämte ett lika stort belopp bör stå till Kungl. Maj:ts förfogande för att efter särskild överenskommelse med bolaget tillföra detta rörelsekapital för speciella mera extraordinära behov. I anslutning härtill ifrågasätter utredningen, att å riksstaten för budgetåret 1935/1936 under utgifter för kapitalökning uppföres ett reservationsanslag av 20,000,000 kronor att utgå av lånemedel. Medel för täckande av eventuell förlust å stödköpsverksamheten samt till bestridande av kostnader för lagringsersättningar m. m. föreslår utredningen skola anskaffas genom en s. k. veteavgift, vilken bör utgå med lika belopp, högst 2 öre för kilogram, för såväl svenskt som utländskt vete, som förmales för tillverkning inom riket av mjöl och gryn. Från avgiftsplikt undantages vete, varav mot tull eller lön tillverkas mjöl eller gryn för tillgodoseende av odlarens husbehov. Veteavgiften bör redovisas för sig samt ingå i jordbrukets prisregleringsfond för att i första hand komma till användning för spannmålsodlingens stödjande. Under budgetåret 1935/1936 beräknar utredningen, att enligt de nya bestämmelserna, vilka föreslås träda i tillämpning den 1 september 1935, skola inflyta 6,500,000 kronor, vilket belopp bör anvisas för sagda budgetår till avsättning till jordbrukets prisregleringsfond. Före den 1 september 1935 inflytande avgifter å omalet vete och skatt å inom landet tillverkat kli böra ingå till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen, och föreslår utredningen därför, att till avsättning till sagda fond för budgetåret 1935/1936 anvisas ett belopp av 1,500,000 kronor.

5. Beträffande svenska spannmålsföreningens verksamhet föreslår utredningen, att det mellan staten och föreningen ingångna kontraktet skall upphöra att gälla med utgången av augusti 1935, samt att föreningens fortsatta verksamhet regleras genom ett nytt avtal mellan staten och föreningen. I sistnämnda avtal bör bestämmas, att av föreningen då innehavda lager, i den mån Kungl. Majit så påfordrar, intill 70,000 ton vete och/eller råg' skola överlåtas till svenska spannmålsaktiebolaget mot ett pris för deciton, fritt bolagets lagerlokaler, av 14 kronor för vete och 13 kronor för råg. I fråga örn spannmålsföreningens verksamhet i övrigt efter den 31 augusti 1935 har utredningen ansett, att den del av föreningens spannmål, som ej överlåtes till svenska spannmålsaktiebolaget, bör genom föreningens försorg utförsäljas under iakttagande i tillämpliga delar av de bestämmelser om spannmåls vård, lagring och försäljning, vilka äro intagna i nu gällande kontrakt mellan staten och föreningen. Vid utförsäljningen skall tillika beaktas vikten av, å ena sidan, att största möjliga ekonomiska utbyte för föreningen därigenom erliålles samt, å andra sidan, att priserna inom landet å brödspannmål och fodervaror så vitt möjligt ej genom utförsäljningen nedpressas. I sistnämnda syfte skall utförsäljningen äga rum i samförstånd med styrelsen för svenska spann-

Kungl. Maj:ts -proposition nr 227. 95

målsaktiebolaget. För detta samarbete skall i övrigt gälla att, när föreningen av sitt lager ^försäljer spannmål å den inhemska marknaden, föreningen skall vara skyldig att, i den mån så av bolagets styrelse påfordras, ur riket utföra efter den 31 augusti 1935 inköpt spannmål intill den myckenhet, som motsvaras av den inhemska försäljningen. Under förutsättning, att föreningen träder i likvidation å tid, som av Kungl. Majit bestämmes, samt därvid utser likvidatorer, som av Kungl. Majit godkännas, bör staten förbinda sig att, intill dess likvidationen avslutats, kvarbliva vid den utfästelse att svara för föreningens förluster och dess ekonomiska förpliktelser, vilken staten åtagit sig enligt omiörmälda kontrakt.

6. För underlättande av jordbrukarnas möjligheter att belåna spannmål föreslås, att spannmålskreditfonden höjes till 6,000,000 kronor medelst anvisande för budgetåret 1935/1936 av ett reservationsanslag av 1,500,000 kronor samt att fonden i fortsättningen hålles vid erforderlig storlek. Utredningen föreslår vidare sådan ändring av bestämmelserna för lån ur fonden, att spannmålens värde härvid alltid skall bestämmas av Kungl. Majit. Belåningsvärdet bör under första året, som den föreslagna omläggningen av stödanordningen tillämpas, sättas till för vete lägst 14 kronor och för råg lägst 13 kronor för deciton. Utredningen uttalar den förväntan, att varje långivare och särskilt jordbrukskassorna komme att grunda sin belåning på de av Kungl. Majit sålunda fastställda belåningsvärdena. Därest jordbrukskassorna skulle för sin verksamhet, i vad avser belåning av spannmål, behöva mera rörelsemedel torde svenska statens obligationer till ytterligare belopp av förslagsvis intill 10 miljoner kronor deponeras som säkerhet för svenska jordbrukskreditkassans härför erforderliga upplåning.

Över spannmålsutredningens betänkande hava yttranden avgivits av kommerskollegium efter att hava hört samtliga handelskamrar i riket samt svenska kvarnföreningen, av statskontoret, generaltullstyrelsen, lantbruksstyrelsen, riksräkenskapsverket, statens spannmålsnämnd efter att hava hört svenska spannmålsföreningen, statens slakterinämnd, statens mjölknämnd, fullmäktige i riksgäldskontoret, fullmäktige i riksbanken, styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan, svenska bankföreningen, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, föreningen Sveriges spannmålsintressenter, svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening, svenska lantmännens riksförbund, skånska spannmålsföreningarnas samorganisation, Sveriges äggintressenters förening, Sveriges fjäderfäavelsförening, svenska ägghandelsförbundet, kooperativa förbundet, Malmöhus läns småbrukareförbund samt aktiebolaget örebro kexfabrik och Göteborgs kexfabriksaktiebolag gemensamt.

I särskilda skrivelser hava Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskap samt Göteborgs och Bohus läns fjäderfäavelsförening hemställt, att sådana åtgärder måtte vidtagas, att billigt vete ställes till äggproducenternas förfogande. Sveriges äggexportörers förening har i anledning av denna hemställan likaledes ingivit en skrivelse i ämnet. Ytterligare har Sveriges fjäderfäavelsförening i samband med yrkande örn bättre utnyttjande av exporttilläggen för ägg hemställt om åtgärder för förbilligande av äggproduktionens foderkostnader. Häröver har Sveriges ägg­

96 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

intressenters förening avgivet infordrat yttrande. På uppdrag av ett antal jordbrukare, samlade till möte i Skänninge den 23 februari 1935, har vidare John E. G. Billing i skrivelse till chefen för jordbruksdepartementet bland annat påyrkat bibehållande av inlösningsförfarandet i dess huvudprinciper. Vidare har godsägaren K. G. Hedmark i en likaledes till chefen för jordbruksdepartementet ställd skrivelse den 6 januari 1935 framlagt vissa förslag angående spannmålsregleringen. Även Bälinge lokalavdelning av riksförbundet landsbygdens folk har ingivit en skrivelse i ärendet. Slutligen hava svenska livsmedelsarbetareförbundet och svenska kvarnföreningen ingivit var sin skrivelse rörande den av kommittén föreslagna veteavgiften.

I allmänhet tillstyrkes den av spannmålsutredningen förordade minskningen av marginalen mellan priserna å brödsäd och priserna å fodersäd. Flertalet av de hörda myndigheterna och enskilda organisationerna anse att i sådant syfte en skärpning av importrestriktionerna för foder bör vidtagas. Beträffande frågan, huru långt man därvid skall gå, äro meningarna delade. Lantbruksstyrelsen anför härutinnan bland annat följande.

Ur jordbrukets synpunkt kunde det icke anses tillfredsställande, att åtgärder till stödjande av spannmålsmarknaden — brödsäds- och fodersädsmarknaden — finge sådan utformning, att ett försämrat prisläge bleve följden, något som åtminstone i fråga örn brödsäd skulle bereda jordbrukets utövare sämre villkor än under tiden före kriget och sämre än det, som vid 1934 års riksdag betecknades såsom skäligt eller 75 å 80 procent av prislägena under åren 1925—1929.

Det syntes under sådana förhållanden, som örn riktigast vore, att helt och fullt draga konsekvenserna av den jämväl av spannmålsutredningen konstaterade nödvändigheten av ett sådant prisförhållande mellan brödsäd och foder, att brödsädsöverskottet funne användning för foderändamål, samt att därvid icke vidtoges åtgärder, som direkt syftade till ett sänkande av brödsädsprisen, utan att åtgärderna inriktades på åstadkommande av sådant prisläge för fodervaror, att den animaliska produktionen av sig själv till nöjaktiga priser förbrukade dylikt överskott. Då Sveriges totala vegetabila produktion icke fullt täckte landets eget behov av jordbruksprodukter av olika slag, krävdes för reglering av prisläget å fodermarknaden endast restriktioner i fråga örn importen av fodermedel.

Frågan angående spannmåls- och fodermarknadens reglerande måste emellertid ses jämväl ur synpunkten av regleringens inverkan på den animaliska produktionen. Med hänsyn till de statliga stödåtgärderna för den animaliska produktionen syntes sålunda skärpta restriktioner i fråga om foderimporten vara så gott som nödvändiga, varav följde höjda foderpriser inom landet. Mycket tydde sålunda på, att regleringen av foderimporten måste bliva det primära och centrala vid alla åtgärder från det allmännas sida på förevarande område. Detta förhållande förenklade också i hög grad läget och finge till följd, att det inre prisläget på olika produkter anpassade sig efter förhållandena och att produktionen leddes in på lämpliga banor. Prisläget inom landet såväl för brödsäd som för foder komme också på detta sätt att i viss mån bliva beroende

Kungl. Martts proposition nr 227. 97

av tillgången inom landet, det vill säga av skörderesultaten, varemot ur såväl producentens som konsumentens synpunkt föga vore att erinra.

I regel kade brödsäd betalats högre än som betingats av dess fodervärde. Vid granskning av världsmarknadens prislägen efter år 1931 kunde med fog sägas, att det stora överskottet på brödsäd bragt brödsädsprisen ned till fodersädsprisens nivå. Majspriset hade sålunda stått ungefär lika med de icke särskilt privilegierade vetesorternas pris. Rågpriset hade ofta ställt sig relativt lägre än majspriset, och havrepriset syntes, örn man sage saken i stort, hava legat fullt så högt, som denna varas fodervärde förestavat. Dessa förhållanden vore också en naturlig följd av de ekonomiska lagarnas fria verkningar. Detta talade också för, att en rationell och jämförelsevis riskfri väg att lösa motsvarande frågor inom Sverige vore att lämna samma lagar fritt spelrum inom den gräns, som skapades genom åtgärder till höjande av det allmänna prisläget för jordbruksprodukter över världsmarknadens prisläge. Det gällde då att se till, att alla åtgärder av nämnd art anpassades efter varandra. Detta måste ske genom anlitande av erforderliga importavgifter enligt ett lämpligt avvägt system.

Närmast syntes ligga till hands att grunda ett sådant system på de priser å brödsäd, som kunde anses skäliga och lämpliga. Då emellertid den animaliska produktionen bleve den faktor, som ytterst komme att avgöra den inre prissättningen, varvid fodervärdet bleve avgörande, talade vid ett närmare bedömande av frågan ännu starkare skäl för att som utgångspunkt taga det foderprisläge, som ur den animaliska produktionens synpunkt kunde befinnas erforderligt. Här förelåge också en viss utgångspunkt, nämligen smör- och margarinkommitténs förenämnda förslag örn en importavgift å foderkakor av högst 8 öre per kilogram, varav 6 öre tillsvidare skulle uttagas. Örn en importavgift av 6 öre respektive 8 öre per kilogram åsattes foderkakor, borde importavgifterna i relation härtill, därest fodervärdet lades som grund, bliva följande, nämligen för foderkakor 6 öre respektive 8 öre, för majs 5 öre respektive 6 öre samt för havre, kli och därmed jämförliga fodervaror 4 öre respektive 5 öre. Korn intoge en särställning såtillvida, att detta sädesslag redan vore belagt med tull. Enligt gällande bestämmelser utginge samma importavgift för korn som för majs och havre, varav följde, att korn redan så hårt belastats, att varan knappast kunde bliva föremål för import.

Ett genomförande av de ifrågasatta regleringsåtgärderna i fråga örn importerat foder syntes knappast kräva ytterligare medverkan från riksdagens sida annat än beträffande dels den i samband med behandlingen av spörsmålet örn mjölkproduktionen ifrågasatta befogenheten för Kungl. Majit att i händelse av behov ytterligare höja importavgiften för foderkakor och foderkaksmjöl, dels ock skatten å dessa varor. På ett par punkter syntes det dock, som örn ett fullständigande av det utav riksdagen lämnade medgivandet i fråga örn foderimportavgifter vöre önskvärt eller kanske nödvändigt. Måhända på grund därav, att föreliggande frågor hittills icke behandlats enhetligt, hade vissa fodermedel kommit att lämnas utanför regleringen. Lantbruksstyrelsen åsyftade därvid särskilt den grupp fodermedel, som i tullverkets varuförteckning hänfördes till animaliska fodermedel och som omfattade bland annat köttmjöl och fiskmjöl, samt luzernmjöl (liömjöl), vilken vara i samma varuförteckning icke hänfördes till fodermedel utan till torkade växter. Dessa fodermedel, som under vanliga förhållanden icke vore av större betydelse komme antagligen vid förhöjt foderprisläge inom landet att i ökad omfattning Bihang till riksdagens protokoll 193h. 1 sand. Nr 227. 7

98 Kungl. Maj:ts -proposition nr 227.

införas hit. Då dessa fodermedel kunde utnyttjas vid så gott som all animalisk produktion, till och med vid mjölkproduktionen, syntes deras ställande utanför regleringen, örn denna avsåges att vara allmän, kunna vålla icke förutsedda konsekvenser. Animaliska fodermedel borde med hänsyn till sitt fodervärde i regleringshänseende närmast jämställas med foderkakor och luzernmjöl med havre och kli.

Även spannmålsnämnden tillstyrker, att importen av brödsäd och fodermedel i största möjliga utsträckning begränsas. Nämnden anser emellertid, att den av utredningen diskuterade prisnivån å brödsäd är väl låg och förmenar att den bör höjas. Nämnden anför till närmare utveckling av sin mening, bland annat, följande.

För sin del måste nämnden med all kraft understryka, att någon sänkning av jordbrukets lönsamhet icke finge bliva följden utav att inlösningsgarantien för brödsäden bortfölle. Den enda möjligheten att förebygga en sänkning av jordbrukets lönsamhet, därest brödsädspriserna icke längre garanterades, vore att söka upprätthålla tillräckligt höga foderpriser, vilket därför måste bliva det centrala i jordbrukshjälpen, som tillika borde kompletteras med åtgärder dels för att trygga priserna å animalier, dels ock för att säkerställa avsättningen av brödsäden. För att ernå önskat resultat vore det, som utredningen framhållit, nödvändigt att genomföra en sträng importbegränsning av fodermedel och att dessutom belägga det importerade fodret med tillräckligt höga men väl avvägda importavgifter. Importbegränsningen måste omfatta även oljekakor och liknande kreatursfoder. Då den inom vår mejerihantering ömtåliga frågan örn smörets kvalitet förmenades sammanhänga med användningen av vissa slag av oljekakor, borde man emellertid beträffande begränsningen av här ifrågavarande import iakttaga en viss försiktighet. För att erhålla balans inom vår växtodling syntes det ock nödvändigt, att man även i vårt land i större utsträckning än hittills överginge till produktion av äggvitefoder. Såvitt nämnden kunde finna, måste utvecklingen gå i denna riktning.

Nämnden ansåge, att beträffande spannmålen det i genomsnitt för samtliga orter noterade priset för fodersäd (i fodervärde motsvarande 1 kilogram vete, råg eller korn) under de första höstmånaderna (september— oktober) borde vara 14 å 15 kronor för deciton. Under förutsättning att dessa priser icke underskredes, kunde även de brödsädspriser, odlarna under senare åren genomsnittligt erhållit, utan allt för omfattande åtgärder i normala fall upprätthållas. I annat fall vore det för övrigt ogörligt att utan större ekonomiska risker för stödorganet och det allmänna trygga den nuvarande genomsnittliga prisnivån å spannmålen, vilken icke finge sänkas.

I detta sammanhang kunde nämnden icke undgå att beröra frågan, huruvida de importreglerande åtgärderna vore tillräckliga för att upprätthålla den önskade foderprisnivån inom landet. Nämnden vore därutinnan av den uppfattningen, att detta åtminstone till en början och intill dess jordbrukarna vunnit tilltro till de nya åtgärderna icke vore så alldeles säkert. Bleve skördarna icke allt för rikliga, borde detta dock utan för stora särskilda ingripanden i marknaden kunna lyckas, helst om jordbrukarna och deras organisationer samarbetade med regleringsorganet för att effektivt stödja priserna. I händelse av en stor skörd måste man givetvis räkna med, att priserna icke i samma utsträckning skulle kunna hävdas. I sådant läge borde man emellertid redan i början av konsum­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 99

tionsåret kunna vidtaga åtgärder för att avlasta den inhemska marknaden ett mer tyngande överskott och därigenom stabilisera priserna. Att den genomsnittliga prisnivån vid en riklig skörd icke kunde nå samma höjd, som örn skörden bleve knapp, vore emellertid påtagligt. Som regel gåve de rikliga skördarna det största ekonomiska utbytet för lantmännen.

Nämnden vore fullt medveten örn, att de höjda foderpriserna åtminstone under en övergångsperiod bomme att medföra vissa svårigheter för de jordbrukare, vilka i högre eller lägre grad vore hänvisade till användning av inköpt foder. Av skäl, som utredningen framhållit, vore detta emellertid en nödvändig konsekvens, örn priserna å jordbrukets produkter över huvud skulle kunna hävdas och produktionen hållas inom lämpliga gränser. Att man med avseende å såväl foderpriserna som fodermedelstillgången emellertid vid regleringsåtgärdernas genomförande borde iakttaga en viss varsamhet, hade nämnden tidigare framhållit.

Även Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser, att det under nuvarande förhållanden måste i främsta rummet tillses, att de inhemska skördarna funne användning inom landet och ej för utfodring ersattes av importerade varor, för vilket ändamål en efter förhållandena anpassad reglering av importen genom lämpligt avvägda importavgifter och, där så befunnes erforderligt, direkt importreglering tydligen vore nödvändig. Sällskapet anför vidare följande.

Vid genomförande av dessa och andra åtgärder vore det, såsom utredningsmännen framhållit, av vikt, att åtgärderna anpassades så, att ett lämpligt avvägt stöd bereddes jordbruksproduktionen i sin helhet och så att de icke föranledde en ensidig inriktning av produktionen. Sällskapet ville emellertid som sin mening uttala, att ett uppehållande i stort sett av de senaste årens prisnivå å brödspannmål med hänsyn till jordbrukets produktionskostnader vore erforderligt. Det vore icke brödsädspriserna i och för sig, som hade åstadkommit utökningen av brödsädsarealerna, utan denna hade sin förnämsta orsak i den stora prisskillnaden, som varit rådande mellan brödsäd'och fodersäd.

Sällskapet avsåge icke med detta uttalande, att brödsädspriserna varje år skulle bibehållas å nuvarande nivå utan åsyftade härmed närmast, att det nuvarande prisläget genomsnittligt borde upprätthållas, varvid dock hänsyn toges till skördeutfallet under olika år. Efter god skörd syntes sålunda en anpassning nedåt kunna komma ifråga, medan däremot vid liten skörd en höjning av prisläget vore önskvärd. Strävan borde enligt sällskapets mening vara att anpassa foderpriserna i lämpligt förhållande härtill. Denna väg hade ju också redan beträtts genom de åtgärder, som beslutades av förra årets riksdag och som bland annat åsyftade en höjning av foderpriserna. I det yttrande, som sällskapet avgav över i fjol föreliggande förslag, framhöll sällskapet, att en viss varsamhet borde iakttagas vid genomförande av föreslagna prishöjningar. Efter den övergångsperiod, som nu förekommit, kunde emellertid en viss skärpning vidtagas. Att döma av nu föreliggande uppgifter syntes redan i fjol genomförda prishöjningar hava medfört en visserligen ganska liten minskning av brödsädsarealerna. Det syntes därför sannolikt, att redan en tämligen obetydlig ytterligare stegring av fodersädspriserna skulle åstadkomma nödig justering av brödsädsodlingen. I och för sig skulle med hänsyn till skördemängderna vid normalskörd någon minskning av brödsädsarealerna icke vara påkallad. Då en ökning av dc genomsnittliga hektarskördarna emellertid ansetts sannolik, samt en mindro

100 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

odling underlättade avsättningens ordnande, borde dock en minskning av brödsädsarealerna på detta sätt eftersträvas. Genom höjning av fodersädspriserna borde dessutom kunna ernås en med hänsyn till avsättningsförhållandena bättre avvägd fläskproduktion.

För ernående av en lämplig avvägning av växtproduktionen i sin helhet, så att spannmålsodlingen ej finge för stor omfattning, vore det vidare av vikt, att stödet åt övriga produktionsgrenar avvägdes på rätt sätt, något som särskilt gällde mjölkproduktionen. Genom åtgärder för mjölkprisernas uppehållande jämsides med nödig begränsning av kraftfoderimporten torde en förskjutning från vall- och övrig foderväxtodling till spannmålsodling förebyggas; snarare borde en ökning av vallodlingen därigenom åstadkommas. Då utredningen framhållit, att animalieprodukternas pris icke borde tillåtas sjunka under sin hittillsvarande nivå utan snarare något förbättras, syntes detta därför framför allt böra ha avseende på mjölken. — Fläskpriserna torde i främsta rummet bliva beroende av produktionens storlek, och denna reglerades i sin tur av fodertillgången och foderpriserna.

Kommerskollegium understryker det av utredningen gjorda uttalandet örn angelägenheten av att samtliga åtgärder från statens sida i syfte att stödja priserna å jordbrukets produkter utformas med utgångspunkt från att jordbruksproduktionen i avseende å kostnader och lönsamhet betraktas som en enhet samt anför därefter, bland annat, följande.

I betraktande av det utpräglade kristillstånd, som alltjämt rådde å världsmarknaden i fråga örn jordbruksprodukter, finge det anses oundgängligt, att den inhemska marknaden för dessa produkter i stor utsträckning förbleve sluten, med ett prisläge, som i viss män gjordes oberoende av och högre än världsmarknadens. Detta torde nämligen utgöra en nödvändig förutsättning för en ekonomiskt möjlig jordbruksproduktion i vårt land under förhandenvarande förhållanden och med upprätthållande av en levnadsstandard för de inom jordbruksnäringen arbetande, jämförlig med den som uppnåtts av andra befolkningsskikt och speciellt av de inom industrien verksamma.

Men vid genomförandet av dylika produktionsreglerande, prisförhöjande åtgärder borde eftersträvas en sådan inriktning av den totala produktionen, att en export av produktionsöverskott till underpris i möjligaste mån undvekes i andra fall, än där sådan export kunde anses betingad av att även under abnorma prisförhållanden vidmakthålla förbindelserna med en så att säga normal och önskvärd exportmarknad. En export av brödsäd måste emellertid för Sveriges vidkommande anses icke betingad av några naturliga förutsättningar. Den export av förhandenvarande överskott, som hittills ägt rum, möjliggjordes av priser, som med cirka 1/3 understege, vad som en avyttring inom landet av foderspannmål beräknades kunna inbringa. Det ville synas, som örn en dylik dumpingexport skulle vara ägnad att direkt gynna utlandet ifråga örn konkurrensbetingelserna gentemot svensk export av animaliska produkter. I de fall, där exporten ägde rum med anlitande av clearingförfarande gentemot exportlandet, kunde den dessutom komma att innebära, att andra betalningsförpliktelser, som ålåge detta land, undanskötes eller rent av eliminerades. I betraktande härav syntes det önskvärt, att undanskaffandet av det nu förhandenvarande lagringsöverskottet av brödspannmål kunde ske genom dess användning till utfodringsändamål och utan export.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 101

Föreningen Sveriges spannmålsintressenter förklarar sig inse, att en viss begränsning av fodervaruimporten tillsvidare torde vara ofrånkomlig men framhåller, att olägenheterna därav syntes i främsta rummet gå ut över småbrukarna, vilka ägde mindre möjlighet att utan personliga uppoffringar vidkännas minskning i animalieproduktionen. Föreningen anför därefter följande.

Inskränkningen av fodermedelsimporten inginge numera emellertid som integrerande del av det statliga stödsystemet. Inom föreningen hade höjts röster, som påkallade en tillfällig hård åtstramning av fodervaruimporten för fortast möjliga förbrukning av överskottslagren av brödsäd. Undantag härifrån ansåge föreningen böra göras för de äggviterika fodermedlen, eftersom en ekonomisk mjölkproduktion för de tekniskt framskridna jordbrukens vidkommande förutsatte tillgång till oljekakor eller därmed jämförligt foder. Till förebyggande av en sänkning av jordbrukets produktionsekonomiska standard syntes därför en alltför verksam begränsning av införseln och tillverkningen av äggvitehaltiga foderämnen böra undvikas.

Statens mjölknämnd har anfört, att den ur de synpunkter, nämnden hade att anlägga, ej funnit anledning att göra något uttalande i hithörande frågor. Statens slakterinämnd har ur de speciella synpunkter, den har att företräda, tillstyrkt åtgärder i överensstämmelse med utredningens förslag. Ej heller Malmöhus läns småbrukareförbunds styrelse har under nuvarande förhållanden haft något att erinra mot förslaget. Från de organisationer, som företräda äggproduktionen, har däremot förslaget framkallat vissa invändningar.

Sveriges äggintressenters förening understryker utredningens uttalande, att animalieprodukternas priser icke böra tillåtas sjunka under sin hittillsvarande nivå utan snarare något förbättras, samt framhåller, att ifråga örn ägg det prisläge ännu icke uppnåtts, som i propositionen nr 257/1934 angivits såsom eftersträvansvärt. Äggintressentföreningen anför därefter följande.

För äggproduktionen erfordrades bland annat vissa kvantiteter kli och majs. Av spannmålsutredningen föresloges, att skatten å kli skulle upphöra att utgå. Äggintressentföreningen ville med avseende härå framhålla vikten av att, därest en sänkning av klipriset härigenom skulle föranledas, denna sänkning tillvaratoges även till äggproduktionens fromma. Föreningen finge vidare framhålla vikten av att det tillsåges, att skälig andel av importerade kvantiteter majs förbehölles äggproducenterna. Skulle en ytterligare fördyring av för äggproduktionen behövliga fodermedel komma till stånd, syntes det erforderligt, att ett däremot svarande ökat stöd gåves produktionen. Eventuellt påkallades för sådant ändamål även starkare bistånd för uppehållandet av exporten. I sistnämnda avseende kunde förhållandena tarva förhöjning av det statliga pristillägget vid sådan export.

Sveriges tjäderfäavelsföraning erinrar om att, enligt utredningens förslag, man måste räkna med under år med välbärgad skörd ett genomsnittspris för fodervete av 15—IG öre för kilogram, vilket pris den svenska äggproduktionen icke kunde betala. I stället för att exportera vete till

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

förlustbringande priser borde därför enligt föreningens mening åtgärder vidtagas för att tillhandahålla äggproducenterna lämpliga kvantiteter fodervete till ett pris av förslagsvis 11 öre per kilogram. Härigenom skulle konsumtionen av fodervete avsevärt stegras vid äggproduktion och nu ofrånkomliga förluster å äggproduktionen minskas. Föreningen framhåller vidare, att vid normal äggproduktion inemot hälften av hönsens foder beräknas bestå av havre i hel eller gröpad form. En fördyring av havrepriset med 2 öre per foderenhet medförde en ökning av foderkostnaderna med cirka 5 öre per kilogram ägg. Härtill komme att den på den svenska marknaden vanliga kvaliteten av foderhavre i allmänhet icke lämpade sig som hönsfoder på grund av sin höga skalhalt, utan vore hönsodlarna hänvisade till att använda de bättre och sålunda dyrare kvaliteterna. Ifråga örn den föreslagna införselavgiften å kli erinrar föreningen, att de svenska äggproducenterna använde vetekli i stor utsträckning, oftast utgjorde vetekliet 30 procent eller mera av torrfodret eller 1U av hela foderstaten, varför införandet av importavgiften medförde avsevärd ökning i produktionskostnaderna. Ett allmänt önskemål bland äggproducenterna vore därför, att en sänkning av klipriset genomfördes. Beträffande majsen framhåller föreningen, att denna vara kunde som fodermedel ersättas med hemmaproducerat foder till samtliga våra husdjur utom hönsen. De hemmaproducerade sädesslagen saknade det gula färgämne majsen innehölle, vilket överginge till gulan och bidroge till att giva denna en vacker färg. Såsom färgmedel för hönsäggets gula vore majsen under vintern oersättlig. Genom de nuvarande restriktionsåtgärderna vid majsimporten hade dels majsen stigit avsevärt i pris, för närvarande över 100 procent i förhållande till priset före importförbudet, dels hade tillgången blivit så knapp, att majsen helt eller delvis fått uteslutas ur foderblandningar. Detta hade också inverkat på äggens kvalitet, och hade berättigade klagomål framförts på gulans färg från konsumenter både inom och utom landet. Den mängd majs, som under föregående år importerats, skulle, örn den enbart funnit användning som hönsfoder, hava räckt till för behövlig inblandning i hönsfodret. Då emellertid endast otillräckliga kvantiteter till priser, som icke stöde i rimligt förhållande till importpriset jämte licensavgiften, varit tillgängliga för de svenska äggproducenterna, syntes särskilda åtgärder från statsmakternas sida vara påkallade för att få ovan anförda missförhållanden rättade. Rörande äggproduktionens möjligheter att bära den föreslagna foderfördyringen anför därefter föreningen följande.

Äggproduktionen kämpade med stora svårigheter redan före kraftfoderfördyringens inträdande. Av statsmakterna uppställdes som ett mål att söka bringa äggpriserna till 75 procent av 1929 års prisnivå. Det stöd, som statsmakterna lämnat äggproduktionen i form av exporttillägg, vore emellertid närmast avsett som kompensation för de fördyrade kraftfoderpriserna, men hade prisförbättringarna på äggen icke hållit jämna steg med kraftfoderfördyringen. Anledningen härtill vore, att vissa fodermedel stigit mera än som beräknats vid exporttilläggets fastställande.

Kungl. May.ts proposition nr 227. 103

En fördyring av foderkostnaderna kunde endast neutraliseras genom högre produktpriser, och av denna anledning syntes kravet på en höjning av maximiexporttillägget vara ofrånkomligt. Dock borde märkas att en höjning av äggpriset endast kunde ske till en viss gräns, vid vilken en minskning av konsumtionen gjorde sig gällande. På grund av de erfarenheter, som redan vunnits, syntes en höjning av maximiexporttillägget till 50 öre vara behövlig för att genom export kunna åstadkomma tillräcklig avlastning av den inhemska äggmarknaden. Icke blott och bart äggpriser och foderpriser vore bestämmande för fjäder fäskötselns räntabilitet, utan även priserna på slaktat fjäderfä av olika slag hade stor inverkan. Under senare år hade priserna på gödda utslagshöns varit så låga, att en vanlig gödning med havregröpe och potatis oftast icke varit lönande. Orsakerna härtill vore säkert flera, men periodvis hade importen av finska kycklingar och utslagshöns till låga priser varit särskilt besvärande och verkat prisnedsättande. Vårt land syntes i stort sett kunna bliva självförsörjande vad anginge slaktat fjäderfä. Föreningen ville därför understryka behovet av att den svenska slaktfjäderfäproduktionen skyddades antingen genom en tull på förslagsvis 50 öre per kilogram eller genom importreglering med licensavgift av 50 öre per kilogram. I vårt land vore fjäderfäskötseln i betydande omfattning en binäring till lantbruket och hade inom denna grupp av näringsidkare sin största betydelse för småbruket och det mindre lantbruket. Särskilt vid småbruk och egnahem hade den hittills spelat en mycket stor ekonomisk roll och stundom varit den bärande produktionsgrenen. Ofta måste fjäderfäskötseln bedrivas i sådan omfattning, att det foder, som producerats på den egna jorden, icke räckte, utan betydande kvantiteter inköptes. Förutom vid lantbruk bedreves hönsskötsel i betydande omfattning även av arbetare och lägenhetsägare, varav många arbetslösa, vilka nedlagt sitt sparkapital i driften och vore för sin utkomst mer eller mindre beroende av fjäderfäskötselns räntabilitet. För de äggproducenter, vilka sålunda måste helt eller delvis inköpa sitt foder, hade foderfördyringen blivit särskilt betungande, då de hemmaproducerade fodermedlens försäljningsvärde i allmänhet icke motsvarade deras realisationsvärde i animalieproduktionen utan vore avsevärt högre. De av Sveriges fjäderfäavelsförening framhållna synpunkterna understrykas jämväl i det av Sveriges ägghandelsförbund avgivna yttrandet. Förbundet framhåller sålunda vikten av att genom ökade medel till prisreglering av äggexporten en förbättring av äggpriset åstadkommes samtidigt med att hönsodlarna bereddes tillfälle erhålla erforderlig mängd majs. I sistnämnda hänseende anför förbundet följande. Den majsmängd hönsskötseln behövde, kunde i runt tal uppskattas till 20,000 ton, örn alla höns skulle hava en lämplig ranson. Den verkligen använda kvantiteten läge vid ungefär halva denna kvantitet, och örn den kvantiteten infördes och ställdes till äggproduktionens förfogande, kunde detta icke på något kännbart sätt drabba den inhemska foderproduktionen. Restes alltför stora svårigheter i äggproduktionens väg, så kunde följden bliva äggproduktionens minskning, och äggproduktionen förbrukade dock förhållandevis stora kvantiteter både fodersäd och vete. Bristen i majsimportens nuvarande ordnande ansåge förbundet hava varit, att inte behövliga mängder majs förbehållits äggproduktionen, utan fått disponeras för andra ändamål, förmodligen svinuppfödning, där den

104 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

inte varit önskvärd. För närvarande vore det oerhört svårt och i många fall omöjligt att anskaffa majs för hönsskötselns legitima behov. En äggcentral, som tillverkade foder för sina medlemmars behov, hade efter fåfänga försök att köpa tillräckligt med majs, måst minska majsinblandningen till hälften. Örn detta varit absolut nödvändigt, hade ingenting varit ^tt säga därom, men då majsimport förekomme, hade något kunnat göras för att den importerade majsen verkligen komme hönsskötseln till handa.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhåller, att de av statsmakterna hittills vidtagna åtgärderna till förbättring av äggproduktionens ekonomiska läge på grund av samtidigt inträffande prisstegringar å kraftfoder icke medfört önskat resultat, och anför därefter.

En förbättring av ifrågavarande verksamhets ekonomiska läge syntes kunna åstadkommas antingen genom en höjning av produktpriset, i första hand äggpriset, eller genom ett nedbringande av produktionskostnaderna, i första hand utgifterna för foder. Då en mera avsevärd stegring av äggpriset innebure vissa risker för en minskning i äggkonsumtionen och därmed av producentens totalinkomster, vore den lämpligaste vägen att nedbringa foderkostnaderna. De senaste årens stora inhemska veteskördar hade medfört ett överskott på inhemskt vete, som måste avyttras bland annat genom export. Det pris, som härvidlag uppnåddes, vore emellertid mycket lågt och uppginge till allenast ungefär hälften av exempelvis majspriset. Det syntes förvaltningsutskottet av såväl nationalekonomiska skäl som med hänsyn till äggproduktionens ekonomiska ställning under sådana förhållanden lämpligare, att en del av ifrågavarande överskott toges i anspråk som fodermedel åt fjäderfän. Förvaltningsutskottet ansåge sig sålunda böra föreslå, att vete av ifrågavarande slag måtte ställas till äggproducenternas, i första hand småproducenternas förfogande, till ett pris som örn än icke i nivå med exportpriset dock avsevärt understege de priser, som äggproducenten för närvarande måste betala för andra kraftfodermedel. För vinnande av nödig kontroll, att ifrågavarande billigare vete verkligen användes för avsett ändamål, syntes emellertid distributionen av detsamma böra handhavas av de till svenska ägghandelsförbundet anslutna äggcentralerna, från vilka medlemmen finge köpa vete i förhållande till den mängd ägg, han levererade till föreningen. Härigenom torde jämväl en ökad anslutning från producenternas sida till äggförsäljningsföreningarna vara att förvänta, en utveckling som syntes förvaltningsutskottet i hög grad önskvärd bland annat ur den synpunkten, att en önskvärd förbättring av äggens kvalitet härigenom kunde uppnås.

Vad därefter angår de av spannmålsutredningen föreslagna särskilda åtgärderna, har man i de inkomna yttrandena i allmänhet ej haft något att erinra mot vad utredningen förordat beträffande regleringen av importen av brödsäd. Enighet synes i princip råda därom att inmalningstvånget bör bibehållas, samt att i anslutning härtill importen av brödsäd och mjöl samt produkter därav bör vara underkastad licenstvång. Spannmålsnämnden har visserligen varit tveksam, huruvida importregleringen borde avse käx, enär vissa kvaliteter därav regelbundet varit föremål för

Kungl. Majlis proposition nr 227. 105

import, men ansett, att, örn man vid regleringens handhavande toge nödig hänsyn härtill, hinder ej borde möta att genomföra den ifrågasatta utvidgningen av regleringen. Generaltullstyrelsen har anmärkt på att utredningen föreslagit, bland annat, att bröd icke skulle få införas till riket utan tillstånd av statens spannmålsnämnd. Med en dylik bestämmelse skulle, framhåller generaltullstyrelsen, jämväl dessertkäx, ej hänförliga till konfektyrer, pepparkakor och andra slag av finare bakverk, likaledes ej hänförliga till konfektyrer, samt hundbröd falla under importregleringen, då dessa varuslag i gällande tulltaxa funnes upptagna under den gemensamma rubriken bröd (stat. nr 304—307). För den händelse emellertid statsmakterna ej avsåge, att med importregleringen drabba dessa slag av bröd, syntes bestämmelsen böra givas annan, mera inskränkt formulering. Styrelsen erinrade därjämte örn, att tullsatserna för varuslagen dessertkäx, ej hänförliga till konfektyrer (stat. nr 304) och hundbröd (stat. nr 306) vore bundna genom handelsöverenskommelsen med Storbritannien och Norra Irland den 15 maj 1933. Beträffande frågan huruvida införselavgift skulle uttagas å brödsäd och produkter därav, har lantbruksstyrelsen anfört följande.

Vid övriga importregleringar i prisreglerande syfte å jordbrukets område kunde införselavgifter uttagas enligt av Kungl. Majit fastställda grunder. Detta syntes lantbruksstyrelsen vara ett betydelsefullt led i hela stödsystemet. Importen av brödsädsspannmål för förmalningsändamål komme väl av spannmålsnämnden att ransoneras inom de gränser, som fastställd inmalning angåve. Det lägre utlandspriset medförde givetvis, att rätten att använda utländsk spannmål i största möjliga utsträckning skulle utnyttjas av alla kvarnar, jämväl sådana som hittills kanske knappast använt utländsk vara. Detta gjorde, att det enligt lantbruksstyrelsen förmenande vore klokt att i samband med importregleringen uttaga en skälig införselavgift på spannmål. Ännu betydelsefullare syntes vara, att en sådan avgift uttoges ifråga örn produkter av brödsäd, örn icke avsikten vore att helt utestänga en sådan import. Det framginge visserligen av betänkandet, att i fråga örn mjöl sådana direktiv vore avsedda att meddelas, att denna vara endast i vissa undantagsfall bleve föremål för import. Ifråga om makaroner, vermiceller och bröd, som enligt förslaget skulle bliva inbegripna i regleringen, ävensom i fråga örn vissa andra produkter, kunde ett fullständigt importförbud knappast upprätthållas. Att tillåta en begränsad införsel av utländska produkter utan att tillse, att importvaran i prishänseende icke komme att bliva särskilt gynnsamt ställd, syntes kunna vålla betydande olägenheter och framför allt ägnat att locka till särskilda ansträngningar för att erhålla importrätt. Säkert syntes vara, att handhavandet av regleringen underlättades, örn den kombinerades med skäliga, icke för lågt tilltagna införselavgifter. Den inkomst, som eventuella avgifter kunde komma att bereda, torde om ej för andra ändamål vara väl behövlig till minskande av statens förlust å hittills vidtagna åtgärder till spannmålsmarknadens stödjande.

Även spannmålsnämnden framför i stort sett liknande synpunkter samt uttalar i sådant hänseende följande.

Vad anginge utredningens förslag, att så länge inmalningsprocenterna vore höga, någon importavgift å vete och råg svarande emot den nu utgå­

106 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ende gottgörelsen icke skulle uttagas, utan att allt vete vid förmälning skulle beläggas med veteavgift, bade nämnden ej heller någon direkt erinran häremot. Nämnden ville dock understryka vikten utav, att härigenom icke finge tillskapas en sådan relation mellan priserna å svensk och utländsk brödsäd, att de kvarnar, som använde importerad brödsäd, bomme i ett gynnat förhållande till andra kvarnar eller att desamma funne det med sin fördel förenligt att i högre grad, än vad kvalitetsförhållandena nödvändiggjorde, använda importerad brödsäd. Särskilt angeläget vore det, att Kungl. Majit begagnade sig av rätten att belägga importerad brödsäd med tillräckligt höga importavgifter, i händelse inmalningsprocenterna av en eller annan anledning måste sänkas. I annat fall uppkomma konkurrensförhållanden, som högst betydligt kunde rubba förutsättningarna för spannmålsregleringens lugna handhavande.

Importregleringen av mjöl och gryn samt makaroner och vermiceller borde enligt nämndens mening icke innebära ett helt utestängande av dessa varor. Åtminstone vissa kvaliteter makaroner och gryn tillverkades nämligen knappast inom landet. Dessutom kunde det ur kvalitetssynpunkt vara utav en viss betydelse, att makaronifabrikerna kunde för sin fabrikation hava tillgång till importerat mjöl. Vid import av mjöl, gryn och makaroner borde emellertid beaktas det förhållandet, att även om importerat vete icke vore belagt med någon införselavgift, sådant vete vid förmälning till mjöl dock belastades med veteavgift. Örn införselavgift under sådana förhållanden icke uttoges å makaroner och vermiceller samt mjöl och gryn, bleve de inhemska kvarnarna och makaronifabrikerna urståndsätta att framställa sina produkter till samma priser som importvarornas. Nämnden förmenade därför, att vid import av här ifrågavarande varor alltid skulle uttagas en införselavgift, vars belopp för kilogram med minst 50 procent borde överstiga veteavgiftens belopp. Genom införselavgifter å vete och råg samt produkter därav inflytande medel borde avsättas till jordbrukets prisregleringsfond och i första rummet användas för bestridande av med svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet förenade kostnader.

Beträffande förslaget att överflytta befogenheten att lämna införseltillstånd för brödsäd och produkter därav å spannmålsnämnden framhåller lantbruksstyrelsen, att utredningens förslag i denna del vore ägnat att stärka importregleringen. Spannmålsnämnden anser sig i detta sammanhang böra framföra vissa allmänna synpunkter i frågan örn importregleringens handhavande och anför i detta hänseende följande.

Enligt utredningens förslag komme nämnden att handhava regleringen av importen av såväl brödsäd som fodersäd och övriga fodervaror. För närvarande hade de med en så omfattande importreglering förenade svårigheterna såtillvida mindre aktualitet, som man nu kunde ersätta exempelvis majs och havre m. fl. fodermedel med denaturerad brödsäd, som utförsåldes till priser understigande marknadspriserna å vete och råg. Sedan inlösningsförfarandet upphört att gälla samt brödsäds- och fodersädspriserna därefter fritt finge anpassa sig efter varandra, vore det rätt svårt att å den inhemska marknaden avsätta ett brödsädsöverskott utan att pressa priserna. Emellertid komme importregleringen, även sedan brödsädsöverskottet hunnit att undanskaffas, att framdeles ställa stora krav på nämnden. Dels komme prisbildningen inom landet att bliva avhängig av tillgången på importerade fodervaror och priserna å desamma,

Kungl. May.ts proposition nr 227. 107

dels vöre det icke alltid lätt att avväga, i vilken utsträckning import av olika varor skulle tillåtas. I sistberörda hänseende spelade en inom landet ojämn fördelning av tillgång och efterfrågan på brödsäd och fodervaror en icke ringa roll.

I anslutning till vad senast sagts, hade inom nämnden diskuterats den frågan, i vad mån man på ett eller annat sätt skulle kunna underlätta för nämnden det synnerligen tidsödande och vanskliga detaljarbete, som en på licensgivning grundad importreglering otvivelaktigt medförde. Därvid hade nämnden beaktat det förhållandet, att efter hand som importen allt mer begränsades, möjligheterna för importörerna att inköpa varorna i större poster direkt från exportländerna alltmer beskures. Nämnden ansåge därför att det, örn förhållandena skulle så påkalla, kunde vara välbetänkt att i samarbete med de tidigare importörerna ordna fodermedelsimporten på ett sådant sätt, att dessa inbördes finge handhava fördelningen av de varor, som ansåges böra importeras. Huru detta i praktiken skulle genomföras bleve väsentligen beroende av möjligheterna att träffa en överenskommelse, som kunde anses väl avvägd och tillika rättvis i förhållande till envar av hittillsvarande importörer.

I fråga örn de av utredningen föreslagna åtgärderna för ernående av en bättre organisation av spannmålens, avsättning äro meningarna mera delade. I flertalet yttranden framliålles visserligen som önskvärt, att det nuvarande inlösningsförfarandet slopas, men Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska lantmännens riksförbund, skånska spannmålsföreningarnas samorganisation och svenska foderämnes- & spannmålsimportörernas förening liksom även Gotlands handelskammare förorda dess bibehållande.

Till stöd för sitt yrkande att inlösningsförfarandet bör bibehållas anför Sveriges allmänna lantbrukssällskap bland annat följande.

De av utredningen föreslagna åtgärderna kunde under år med liten och medelstor skörd giva någorlunda tillfredsställande resultat, vad det gällde uppehållande av en skälig prisnivå samt åstadkommande av en jämn prisutveckling under året. Däremot syntes man hava anledning hysa betänkligheter beträffande möjligheterna att på ett tillfredsställande sätt kontrollera prisbildningen under år med stor skörd, vilket dock framstode såsom det allvarligaste problemet. Det förefölle, som örn det föreslagna stödköpsorganet därvid icke skulle kunna följdriktigt påverka prisbildningen med mindre dess ingripande bleve av ungefär motsvarande räckvidd och konsekvenser som ett inlösningsförfarande.

Sällskapet hänvisade i detta sammanhang till den goda anpassning, som innevarande säsong uppnåtts uti brödsädspriserna i förhållande till inlösningspriserna, trots att skörden detta år varit större än någonsin. Detta hade utan tvivel framförallt åstadkommits genom den omfattande lagring, som, enligt vad senaste brödsädsinventeringen givit vid handen, ägt rum hos jordbrukare, spannmålshandlare och föreningar. Därest inlösningsgarantien borttoges, bortfölle även den trygghet, som nu förelåge för lagring och belåning och det kunde befaras, att man återkomma till tidigare rådande förhållanden, som karakteriserats utav att priserna under den tidigare delen av säsongen pressats ned, enär å ena sidan jordbrukarna i ovisshet om de priser, som framdeles kunde uppnås, visade en påtaglig benägenhet att acceptera även förhållandevis mycket låga priser, me­

108 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

dan å andra sidan handlare och kvarnar icke vore benägna att köpa i större omfattning, förrän priserna kommit ned i en sådan nivå, att risk för ytterligare prisfall syntes tämligen liten.

Sällskapet ansåge därför, att ett bibehållande av inlösningsförfarandet vore att föredraga. Genom åtgärderna för foderprisernas böjande och en anpassning av inlösningspriserna efter skördeutfallet under olika år borde även på detta sätt marginalen mellan brödsädspris och fodersädspris kunna utjämnas, så att en ensidig inriktning av produktionen förhindra' des, samt vid stora skördar brödsäd i viss utsträckning kunde tagas i anspråk för utfodring. Det vore sällskapets uppfattning att, vid en sådan uppläggning av åtgärderna, de med det nuvarande systemet förenade svårigheterna komme att avlägsnas. Sällskapet förutsatte, att åtgärderna för reglering av foderimport och foderpriser vid ett bibehållet inlösningsförfarande finge samma karaktär, som eljest skulle bliva fallet. Den samlade spannmålsmängd, som stöde till förfogande för utfodring och förmälning, borde därför bliva densamma, vare sig inlösningsförfarandet funnes eller icke. Fördelen med inlösningsförfarandet vore emellertid den, att man erbölle en mera fast grund för ordnande av lagring och belåning samt därmed också för prisets uppehållande.

Örn emellertid det av utredningen föreslagna systemet skulle komma till användning, vore det enligt sällskapets mening nödvändigt, att stödköpsorganet ägde befogenhet att ingripa på marknaden i större omfattning än utredningen syntes hava tänkt sig, särskilt genom stödköp. Tillräckligt kapital måste för detta ändamål ställas till stödköpsorganets förfogande.

Svenska lantmännens riksförbund framhåller i frågan följande.

Riksförbundet ville rikta uppmärksamheten på de svårigheter, som kunde uppkomma hösten 1935, därest inlösningsförfarandet då upphörde. På grund av vad som nu vore känt rörande storleken av de för närvä, rande befintliga förråden av brödsäd hos jordbrukare och deras föreningar, handlande och kvarnar, hade man anledning antaga att, även örn eosineringen och exporten av brödsäd under det närmaste halvåret väsentligt utökades, avsevärda förråd komme att kvarligga i landet den 1 september 1935 och då i stor utsträckning upptoge de tillgängliga lagerutrymmena. Detta komme att innebära en betydande påfrestning på marknaden och försvåra situationen för det nya stödorganet, enär avsaknaden av inlösningsgaranti säkerligen komme att medföra mycket stora utbud från jordbrukarna redan på hösten. En dylik svår situation kunde visserligen mildras genom en ytterligt forcerad export, men dels vore exportmöjligheterna ganska begränsade, dels försigginge exporten på grund av världsmarknadsläget till mycket låga och för statskassan betungande priser. Det skulle för staten innebära mindre förluster, om det kvarliggande brödsädsöverskottet användes för foderändamål under en längre tidsperiod till inom landet gällande fodersädspriser, än örn man skulle nödgas exportera detsamma under våren och sommaren till de rådande låga exportpriserna. Här anförda synpunkter syntes riksförbundet vara så viktiga, att de utgjorde ett starkt motiv för bibehållande under ytterligare någon tid av ett modifierat inlösningsförfarande. Först när det nu befintliga hrödsädsöverskottet undanskaffats i sådan utsträckning, att endast en för övergången från gammal till ny skörd erforderlig reserv återstode. borde enligt riksförbundets förmenande ett ersättande av inlösningsförfarandet med andra prisstödjande åtgärder diskuteras.

Kungl. Majlis 'proposition nr 227. 109

Därest elen. av utredningen föreslagna stödanordningen likväl skulle väljas, ville riksförbundet framhålla angelägenheten av, att det stödköpande organet utrustades med tillräckligt kapital och tillräckliga befogenheter för verksamhetens handhavande. Riksförbundet framhölle vidare vikten av att staten jämväl i fortsättningen stödde jordbrukarnas sammanslutningar i syfte att öka deras möjligheter att lagra spannmål och sålunda i första hand använde sig av de av dem uppförda och iordningställda lagringsutrymmena.

Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening anför i huvudsak följande.

Föreningen vore ingalunda blind för inlösningsförfarandets avigsidor, särskilt i dess ursprungliga skick. Emellertid hyste föreningen den uppfattningen, att, sedan numera balans vore på god väg att åstadkommas i bröd- och fodersädsprisernas inbördes förhållande, man icke behövde befara några mera allvarliga konsekvenser av inlösningsförfarandets bibehållande under en övergångstid av ett eller annat år. Därvid förutsattes givetvis, att inlösningspriserna ej sattes så höga, att de förryckte en sund prisrelation. Beaktade man, att en effektiv reglering av fodermedelsimporten icke varit rådande i mera än ungefär ett halvt år, syntes det föreningen ej tillräckligt motiverat att nu övergiva det vid förra årets riksdag genomförda systemet, innan dess verkningar säkrare kunde överblickas. Givetvis borde konstaterade brister i systemet avhjälpas, men detta krävde icke en övergång till ett helt nytt system. För sin del vågade föreningen också med stöd av redan vunnen erfarenhet uttala, att man med en förnuftig reglering av brödsädspriserna i det allra närmaste kunde begränsa förlustriskerna vid ett fortsatt inlösningsförfarande inom ramen av, vad den av spannmålsregleringen föreslagna veteavgiften beräknades inbringa. Än vidare hyste föreningen den uppfattningen, att vid upprätthållandet av en naturlig prisrelation mellan foder- och brödsädspriser ett inlösningsförfarande icke komme att utöva någon prisstimulerande verkan på brödsädsodlingen, utan att fastmera en övergång till ökad fodersädsodling tämligen snart skulle kunna åstadkommas.

Däremot holle föreningen före, att spannmålsutredningen underskattat de svårigheter, som mötte vid anordnandet av ett stödköpsförfarande, samt de ekonomiska risker, vilka vore förbundna härmed. Redan erfarenheten från andra länder, som tidigare prövat detta system, bestyrkte en sådan uppfattning. Vad särskilt förlustrisken beträffade, vore det tämligen uppenbart, att, örn man verkligen skulle kunna upprätthålla en önskvärd prisnivå, förlusterna på en stödköpsverksamhet icke kunde tänkas understiga dem, som följde av ett inlösningsförfarande. Härtill komme, att en stödköpsverksamhet införde nya osäkerhetsmoment i spannmålsmarknaden. På grund härav försvårades i hög grad kvarnarnas och i all synnerhet spannmålshandlarnas möjligheter att absorbera den spannmål, som salufördes. Härigenom ställdes ökade krav på stödorganet, som lätt nog kunde tvingas övertaga större delen av saluöverskottet, därest icke marknaden skulle bryta tillsammans. Vidare torde den förskjutning i animalieproduktionens förutsättningar inom olika delar av landet, som följde av nödvändigheten att använda inhemsk brödsäd till foder, bliva mera kännbar med ett stödköpssystem än med ett inlösningsförfarande, vilket senare dock möjliggjorde tillämpandet av mera enhetliga foderpriser.

I valet mellan de två tänkbara utvägarna, inlösningsförfarande eller stödköpsverksamhet, måste föreningen därför avgjort förorda ett bibe­

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

hållande av det förra. Skulle likväl inlösningsgarantien icke anses böra bibehållas, ville föreningen bestämt förorda, att regleringsorganet i första hand genom slutandet av lagringsavtal sökte verka för en sund prisutveckling och att organet först i andra hand genom egna inköp sökte påverka marknaden. Med nuvarande rikliga tillgång på lämpliga lagringsutrymmen torde det icke erbjuda någon svårighet, att i huvudsak gå fram på den vägen. Föreningens medlemmar hade tidigare i samarbete med svenska lantmännens riksförbund verksamt bidragit till lösningen av den under förra året genomförda långtidslagringen av spannmål för svenska spannmålsföreningens räkning, och föreningen vore fortfarande beredd att medverka på detta område.

Även spannmålsnämnden har ingående övervägt att föreslå bibehållande av inlösningsförfarandet, intill dess överskottet kunnat nedbringas till sådan storlek, att det icke verkade tryckande å den inhemska marknaden, men ansett sig böra släppa tanken härpå. Skälet härtill hade främst varit önskvärdheten av att jordbruksstödet i görligaste mån gjordes allsidigt, så att jämvikt ernåddes mellan jordbrukets olika produktionsgrenar. Vidare finge man enligt nämndens mening icke bortse från, att en fortsatt garanti för inlösning, även örn priserna något reducerades, lätt kunde stimulera till brödsädsodling i för stor omfattning. Dessutom vore det uppenbart, att man beträffande handeln med brödsäd åstadkomme större frihet och naturligare anpassning efter olika förhållanden, örn man icke bibehölle garantien. För jordbrukarna och deras organisationer betydde detta, att de tvingades till större självverksamhet än hittills, ehuru de alltjämt hade ett statligt stöd. Härigenom skapades ett incitament för jordbrukarna att framdeles i högre grad än hittills söka påverka prisbildningen å spannmålsmarknaden. I viss mån avgörande för nämndens ställningstagande i denna fråga hade dessutom varit den omständigheten, att i samband med inlösningsgarantiens upphävande den denaturering av brödsäd till foder, som för närvarande vore oundviklig, skulle kunna slopas. Det vore möjligt, att man efter den 1 september 1935 ännu en tid måste fortsätta därmed, men då det nu befintliga brödsädsöverskottet hunnit undanskaffas, borde denatureringsförfarandet under alla omständigheter kunna upphöra. Att nämnden fäste särskild vikt vid denna omständighet berodde icke allenast på det förhållandet, att det förefunnes vissa svårigheter med avseende å kontrollen över användningen av denaturerad brödsäd utan även därpå, att kostnaderna för denatureringen, vilka icke vore så obetydliga, vore helt bortkastade.

I fråga örn de riktlinjer för den av utredningen föreslagna stödköpsoch lagringsverksamheten, sådana dessa angivits i det av utredningen upprättade förslaget till avtal mellan staten och svenska spannmålsaktiebolaget, gör spannmålsnämnden vissa erinringar. Nämnden anför i sådant hänseende följande.

Tanken, att bolaget skulle hålla ett reservlager, vore enligt nämndens mening fullt riktig. Att under alla omständigheter begränsa detta re­

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. lil

servlager till 70,000 ton, syntes nämnden dock knappast välbetänkt. Skulle det under våren och sommaren ett år visa sig, att brödsädsskörden kunde förväntas bliva mycket låg, kunde t. o. m. ett reservlager på 100,000 ton å 150,000 ton visa sig erforderligt, för att icke inmalningsprocenterna skulle alltför mycket variera från det ena året till det andra och i genomsnitt för flera år bliva lägre, än eljest med hänsyn till den förefintliga tillgången på inhemsk brödsäd vore önskligt. Däremot menade nämnden, att något praktiskt behov icke förelåge för bolaget att den 1 september 1935 från spannmålsföreningen övertaga något spannmålslager. Vid den tidpunkten funnes mer än tillräckligt av spannmål av gammal skörd. Örn densamma befunne sig i föreningens eller bolagets ägo, spelade för dess disponerande ingen roll. Av stor betydelse kunde det däremot vara, att bolaget under det första verksamhetsåret, innan dess marknadsreglerande förmåga hunnit prövas, hade relativt stora inköpsmöjligheter. Samtidigt vunnes härigenom, att föreningens och bolagets affärer hölles helt isär. Slutligen undginge man på detta sätt att i avtalet inrycka några bestämda priser, vilka lätt kunde komma att verka normerande på marknadsutvecklingen.

Som komplettering till stödköpsförfarandet hade utredningen föreslagit, att stödorganet skulle äga att efter bemyndigande av Kungl. Majit träffa avtal med lagerkällare, att dessa mot viss ersättning skulle lagra spannmål till ingången av ett nytt konsumtionsår. Nämnden förmenade, att detta vore en välbetänkt anordning, då därigenom utbuden av spannmål kunde beräknas komma att hållas tillbaka och stödorganets egen verksamhet i viss mån inskränkas. Nämnden ville dock understryka betydelsen utav, att bolaget vid träffandet av lagringsavtal gjorde detta under sådana former, att icke eventuellt befintliga brödsädsöverskott utan bolagets kontroll komme ut i marknaden och verkade pristryckande å densamma. För bolagets verksamhet vore det nödvändigt, att bolaget hade överskottet av spannmålen i en eller annan form i sin hand.

Lantbruksstyrelsen anser nödvändigt, att inlösningsskyldigheten upphör från och med 1935 års skörd. I fråga örn den föreslagna stödköpsoch lagringsverksamheten anför styrelsen följande.

Lantbruksstyrelsen holle principiellt icke för troligt, att stödköpsverksamhet, särskilt med hänsyn till den föreslagna starka begränsningen därav, kunde få någon större direkt inverkan på spannmålsmarknadens prisläge, åtminstone icke, försåvitt icke staten ville vara beredd att för ändamålet påtaga sig ytterligare ekonomiska uppoffringar. Därest de av styrelsen ifrågasatta skärpningarna i fråga örn importregleringarna för fodermedel skulle vinna beaktande, syntes det troligt, att knappast några stödköpsåtgärder alls skulle vara behövliga för åstadkommande av ett tillfredsställande läge på spannmålsmarknaden som helhet betraktad. Först därest fodermarknadens prisläge i samband med en stor brödsädsskörd bleve sådant, att skälig hänsyn till brödsädsodlarens intressen krävde ett frigörande av brödsädsprisen från de pris, som förestavades av brödsädens värde som foder, kunde stödköpen få någon egentlig betydelse. Under sådana förhållanden syntes dock don föreslagna begränsningen i fråga örn stödköpens omfattning göra anordningen mindre värdefull. Även örn lantbruksstyrelsen sålunda icke byste större förväntningar om stödköpsverksamhetens betydelse, ansåge sig

112 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

styrelsen dock, då densamma möjligen kunde tänkas få ett visst psykologiskt inflytande och knappast kunde medföra egentliga olägenheter, annat än låt vara betydande risker för staten, icke böra avstyrka ett försök i denna riktning.

I viss mån annorlunda ställde sig enligt lantbruksstyrelsens förmenande förslaget örn garanti för vissa spannmålsodlare mot förlust på grund av lagring. Detta förslag, som vore avsett att tjäna samma syfte som stödköpen, kunde enligt lantbruksstyrelsens mening måhända medföra icke avsedda konsekvenser. Därest vissa lagrare erhölle garanti mot eventuella förluster på grund av lagringen, syntes det ligga nära till bands förmoda, att lagring utan sådan garanti kunde komma att upphöra. Förefintligheten av en garantimöjlighet syntes således kunna motverka en sund utveckling av spannmålsmarknaden, därest icke sådan garanti lämnades alla lagrare, vilket åter å sin sida skulle kunna medföra mindre önskvärda konsekvenser för det allmänna. Då därtill komme att ekonomiska uppgörelser angående lagring och än mera angående förluster på lagring vore av den art, att en skälighetsprövning av förlustens storlek innebure stora svårigheter, funne sig styrelsen icke kunna tillstyrka bifall till utredningens förslag i detta avseende. Skulle så mot förmodan visa sig erforderligt, vore det till synes bättre att utsträcka stödköpsförfarandet.

Även kommerskollegium samt flertalet av de av kollegium hörda näringsorganisationerna anse, att inlösningsförfarandet hör slopas samt ansluta sig örn än på vissa håll med tvekan till förslaget örn ett stödköpsförfarande i prisstahiliserande syfte. En avvikande ståndpunkt intages av svenska kvarnföreningen, som visserligen anser ett fortsatt inlösningsförfarande uteslutet men likväl icke vill förorda den föreslagna stödköps- och lagringsverksamheten. Föreningen framhåller, att det föreslagna stödköpsförfarandet vore osäkert samt lämnade rum för en alltför stor möjlighet till ojämnhet och godtycke, på samma gång som det måste medföra osäkerhet för jordbrukarna och i ännu högre grad för spannmålsköpare, det vill säga kvarnar och spannmålshandlare. De stödköpssystem, som prövats i andra länder, hade endast lämnat nedslående resultat och förorsakat stödköpsorganet stora förluster. I stället förordade kvarnföreningen införande av en importavgift eller förhöjd tull på såväl spannmål som mjöl kombinerat med utförselbevis med bibehållande av inmalningstvång för svensk brödsäd och importreglering å fodervaror. Verkningarna av ett tullsystem vore kända — och härmed vore importavgifter jämställda — och då därjämte sådan anordning vore enklare att genomföra, syntes detta avgjort vara att föredraga framför de av spannmålsutredningen föreslagna komplicerade anordningar, som beskure handelns och industriens rörelsemöjligheter och uppammade en produktion, för vilken icke kunde ernås en naturlig avsättning.

Även föreningen Sveriges spannmålsintressenter anser åtskilliga skäl tala mot stödköpsförfarandet men medgiver, att den föreslagna anordningen synes erbjuda de minsta riskerna för uppnående a.v det uppställda stödsyftet. Föreningen framhåller, bland annat, följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 113

Spannmålsmarknaden tillhörde de näringsområden, sora vore underkastade en effektiv konkurrens och krävde individuell bedömning av priser och marknadsförhållanden. Följaktligen kunde denna marknad icke utan förlust undvara det personliga initiativet, verksamt inom ramen av individens självansvar. Direkta statliga ingripanden i prissättning och upphandling vore därför icke att tillråda. Därjämte syntes det föreningen mindre lämpligt, att staten på basis av en konstlad köpkraft etablerade konkurrens med en inhemsk industri rörande förvärv av de råvaror, som bildade underlaget för industriens verksamhet. Ej heller torde ett statligt företag undgå att i sin praktiska verksamhet hilda ett besvärande irritationsmoment för övriga inom denna handelsgren arbetande företag. Även örn bolaget sorgfälligt undveke att utnyttja sin maktställning till företags obehöriga gagn eller skada, torde ovissheten angående tidpunkt, art och omfång av bolagets visserligen tillfälliga men alltid aktuella ingripanden i marknadsförloppet verka störande på skördeupphandlingen och bereda näringsutövare olägenhetex-, som sammanhängde med bolagets icke marknadsmässiga karaktär. Likaså förutsatte bolagets prisdirigerande uppgift med nödvändighet en förvaltningsledning av uppdriven och därför icke lättdisponerad kompetens.

Å andra sidan ville föreningen icke bestrida, att staten svårligen stöde till svars med att lämna den svenska spannmålsmarknaden vind för våg, sedan odlarna lockats till en överproduktion av brödsäd, som, örn staten vore passiv, hotade att provocera häftiga prisfluktuationer, periodiska prissammanbrott och nya odlingsrubbningar. Goda skäl talade för nödvändigheten av, att staten vid övergivandet av inlösningspriserna inmonterade i upphandlingen ett pris- och tillförselreglerande instrument, som tillförsäkrade odlarna det erfordeidiga måttet av produktionstrygghet jämsides med en odlingsbegränsning, som markerades av brödförsörjningens behov.

Kooperativa förbundet uttalar att, ehuru verkningarna av den föreslagna anordningen i flera avseenden vore svåra att förutse, det dock förefölle, som örn den skulle vara att föredraga framför det nu tilllämpade systemet. Det voro nämligen uppenbart, att det nuvarande inlösningsförfarandet med den därtill knutna prisgarantien under rådande förhållanden måste bidraga till en oavlåtlig ökning av spannmålsöverskottet. Det syntes, som örn det av utredningen föreslagna stödköpsförfarandet — baserat på en lägsta notering under de tidigare höstmånaderna av minst 14 kronor per 100 kilogram vete samt 13 kronor per 100 kilogram råg med stigande priser under konsumtionsårets fortgång —• samtidigt som det beredde brödsädsodlingen erforderligt stöd, borde kunna, örn det tillämpades med klokhet och varsamhet, leda till en nödvändig bättre överensstämmelse mellan tillgång och efterfrågan på brödsäd.

Beträffande konstruktionen och sammansättningen av det organ, som skall handhava de föreslagna åtgärderna av organisatorisk och affärsmässig art till spannmålsmai’knadens stödjande, äro meningarna i de inkomna yttrandena likaledes delade. Statens spannmälsnämnd tillstyrker utredningens förslag örn bildande av ett särskilt bolag enligt angiv-

Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 227- 8

114 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

na grunder för nämnda ändamål. Statskontoret förordar likaledes, att ett särskilt bolag bildas för ändamålet. Även lantbruksstyrelsen anser det icke lämpligt, att ifrågavarande arbetsuppgifter uppdroges åt svenska spannmålsföreningen. Svenska foderämnes- och spann/målsimportörernas förening kan däremot icke ansluta sig till utredningens förslag i denna del. Föreningen framhåller, att väl vore det riktigt, att .svenska spannmålsföreningen i sin nuvarande form utgjorde en kvarnsammanslutning, låt vara med staten som ensam beslutande part i alla avgörande frågor, men genom inlösning av kvarnarnas, av staten garanterade andelar i spannmålsföreningen syntes en sådan omorganisation av densamma kunna genomföras, som gjorde den skickad att även i fortsättningen utgöra regleringsorgan. Den ifrågasatta anordningen med tills vidare två organ, spannmålsföreningen för handhavandet av avvecklingen av det nuvarande brödsädsöverskottet och spannmålsbolaget för handhavandet av spannmålsregleringen i övrigt, syntes icke blott onödigt invecklad utan rent av ägnad att medföra direkta olägenheter. Sveriges spannmålsintressenters förening anser, att utredningen icke med önskvärd tydlighet understrukit bolagets temporära karaktär. Enligt föreningens förmenande borde bolaget betecknas och betraktas som ett avvecklingsföretag, ägnat att under någorlunda mjuka former förmedla övergången till en fri marknad. Denna synpunkt tillmätte föreningen så mycket större betydelse som vissa tendenser inom odlingen lydde på en i det längre loppet fortsatt produktionsökning, framför allt av vete. En utveckling i sådan riktning försvårade statsmakternas lösgörande från den direkta marknadsinterventionen ju längre beslutet därom uppskötes. Med hänsyn till denna avvecklingssynpunkt vore bolagsformen måhända mindre passande, men föreningen föreställde sig, att svårigheter vore för handen för bildande av en ekonomisk förening med staten som ensam ägare. Även de av kommerskollegium höi'da näringsorganisationerna ställa sig tveksamma till eller motsätta sig bestämt inrättandet av ett nytt organ —det föreslagna svenska spannmålsaktiebolaget, vari staten skulle teckna hela aktiekapitalet och framdeles bliva innehavare av minst 95 procent av aktierna — för omhänderhavandet av den nya stödverksamheten. Det framhålles härvid särskilt, hurusom bibehållandet, låt vara under en viss avvecklingstid, av svenska spannmålsföreningen vid sidan av det nya statsägda bolaget måste vara ägnat att skapa intressekollisioner mellan å ena sidan föreningen, som måste sträva efter att för bästa pris realisera sitt spannmålslager, och ä andra sidan bolaget, vars uppgift vore att genom uppköp stabilisera spannmålspriserna vid lämplig höjd, och som dessutom jämväl bomme att bedriva försäljning av spannmål. Vidare uttalas farhågor för att det nya bolaget skulle komma att utgöra upprinnelsen till ett statens spannmålsmonopol, en utveckling, som —- enligt vad som uttalas av

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 115

Stockholms m. fl. liaudelskamrar — i fråga om ett så känsligt område som spannmålshandeln skulle bliva av ödesdiger art.

För egen del anför kommerskollegium på denna punkt följande.

Det ville synas, som örn. den anförda kritiken mot den duplicering av samtidigt verksamma förmedlare av den statliga understödsverksamheten, som utredningens förslag innebure, skulle vara befogad. Utan att närmare ingå på själva organisationsfrågan, som syntes kunna lösas, antingen genom en ombildning av svenska spannmålsföreningen, vilken i så fall enligt nya direktiv finge omhänderhava även den nya stödköpsverksamheten, eller därigenom att det föreslagna svenska spannmålsaktiebolaget finge i uppdrag att fortsätta avvecklingen av föreningens verksamhet och realisationen av dess lager, ville kollegium förorda, att endera av dessa utvägar valdes, till förekommande av eljest tillsynes oundvikliga slitningar vid genomförandet av de delvis motsatta uppgifterna. Närmast till bands syntes onekligen ligga en sådan omorganisation av svenska spannmålsföreningen, att staten, åtminstone tills vidare, övertoge andelarna i föreningen, varigenom sålunda det statliga inflytandet över densamma bleve förhärskande och att samtidigt föreningens styrelse tillfördes representanter för såväl jordbruket, spannmålshandeln och kvarnindustrien som konsumentintresset.

I fråga örn bolagets konstruktion framföras vissa detaljanmärkningar. Statskontoret ifrågasätter sålunda, huruvida icke — såsom fallet vore med preferensaktierna i aktiebolaget svenska tobaksmonopolet — hela stocken av preferensaktier lämpligen borde ju förr dess hellre överlåtas på enskilda händer. Givetvis förutsatte en dylik anordning, att preferensaktiernas röstvärde bestämdes på sådant sätt, att icke det utslagsgivande inflytandet på bolagets angelägenheter, som borde tillkomma staten, äventyrades. A andra sidan syntes det — till säkerställande av att en fyllig representation inom styrelsen bereddes åt de praktiska och affärsmässiga synpunkterna —- böra förbehållas innehavarna av preferensaktierna att utse halva antalet styrelseledamöter — dock icke ordförande och vice ordförande — jämte suppleanter, vartill borde komma den ene revisorn jämte suppleant för honom. Därest ytterligare allenast en revisor ansåges böra tillsättas, syntes övervägande skäl tala för, att denne utsåges av Kungl. Majit. Vidare ville statskontoret ifrågasätta, huruvida icke — med hänsyn till rådande ränteläge, vari någon förändring uppåt för närvarande icke kunde skönjas — det borde vara tillfyllest att fastställa den årliga utdelningen å preferensaktie till högst 4 k \ V< procent. Fullmäktige i riksgäldskontoret hava ej framfört annan erinran mot den föreslagna bolagsordningen för svenska spannmålsaktiebolaget än att någon formell jämkning borde göras beträffande bestämmelsen örn hembud till inlösen av staten av preferensaktie, utvisande att hembudet gällde sådan preferensaktie, som ej ursprungligen tillhört staten. Den föreslagna anordningen, att fullmäktige skulle erhålla bemyndigande att tillhandahålla erforderliga medel för sådan inlösen, syntes vara lämplig. Föreningen Sveriges spannmålsintressenter

116 Kungl. Marits proposition nr 227.

har icke övertygats om ändamålsenligheten av den föreslagna uppdelningen av bolagets aktiekapital i stamaktier och preferensaktier, de sistnämnda för möjliggörande av marknadsintressenas representation inom bolaget. Denna ståndpunkt grundade föreningen på betydelsen av den omständigheten, att bolagets självständighet gentemot de inom handeln verksamma företagen omsorgsfullt vårdades och bevarades. Delägareskap från deras sida, med vilka stödorganet samarbetade eller konkurrerade, kort sagt, knöte affärsmässiga förbindelser, öppnade möjligheter till icke avsedda sidoinflytelser vid handläggningen av det löpande uppköps- och försäljningsarbetet. Det vore av oundgänglig vikt, att det statliga företaget fungerade med ostridig oväld i betraktande av de till upphandlingen knutna friktionsanledningarna, och bolaget borde därför enligt föreningens uppfattning konstrueras som ett från de övriga marknadsföretagen även formellt avskilt, fristående stödköpsinstitut, oavsett örn dessa företag ägdes av jordbrukarna eller köpmännen eller utgjordes av kvarnar.

Spannmålsutredningens förslag rörande anskaffningen av erforderliga rörelsemedel för det nya stödorganets verksamhet har föranlett särskilda uttalanden från flera håll. Såväl Sveriges allmänna lantbrukssällskap som svenska lantmännens riksförbund anse sig, därest den föreslagna anordningen genomföres, böra framhålla vikten av, att stödorganet utrustas med befogenhet att ingripa å marknaden i större omfattning än utredningen tänkt sig, samt att härför nödigt kapital ställes till förfogande. Statens spannmålsnämnd påpekar, att örn priserna å vete och råg enligt nämndens förslag bleve något högre, än vad utredningen som minimum tänkt sig, de till förfogande stående penningmedlen icke försloge till inköp av fullt de myckenheter spannmål, med vilka utredningen räknat. Då nämnden emellertid förutsatt, att bolaget icke den 1 september 1935 skulle från föreningen övertaga något reservlager, förfogade detsamma under sitt första verksamhetsår över ett så pass stort rörelsekapital, att dess möjligheter till inköp av spannmål i allt fall borde vara tillräckliga. Statskontoret har ej något att erinra mot att till tecknande av aktier i bolaget å riksstaten för budgetåret 1935/1936 bland utgifter för kapitalökning uppföres ett reservationsanslag å 10,000,000 kronor att utgå av lånemedel. Däremot kan ämbetsverket icke biträda utredningens förslag, att, utöver ett förlagskapital för svenska spannmålsaktiebolaget å 10,000,000 kronor, till Kungl. Maj:ts förfogande skulle ställas ytterligare 10,000,000 kronor såsom rörelsekapital för åtgärder på spannmålsmarknadens område. En väsentlig nedsättning av sistnämnda belopp syntes ämbetsverket kunna företagas, utan att därigenom skulle vedervågas tillgången på för här ifrågavarande ändamål erforderliga rörelsemedel. Även fullmäktige i riksbanken framhålla önskvärdheten av, att det förlagskapital, som staten utöver aktiekapita­

Kuncjl. Marits projjosition nr 227. 117

let 10,000,000 kronor skall tillhandahålla bolaget, begränsas, förslagsvis till 10,000,000 kronor. Beträffande formen för förlagskrediten och räntan å densamma ifrågasätta fullmäktige, att man skulle förfara sålunda, att det föreslagna beloppet ställdes till bolagets förfogande i svenska statens förbindelser, vilka bolaget därefter ägde att själv belåna. Härigenom skulle den ränta, som bolaget finge vidkännas, i viss mån anpassas till läget på penningmarknaden.

Fullmäktige i riksgäldskontoret hava anfört bland annat följande.

Av den granskning fullmäktige ägnat ärendet hade det synts fullmäktige, som örn den föreslagna omläggningen av statens medverkan vid den svenska spannmålsskördens avsättning på den öppna marknaden skulle genom det föreliggande förslaget väsentligen begränsa statens förlustrisk. Huruvida det föreslagna nya organet för spannmålsskördens avsättning, även i den mera begränsade omfattningen för dess verksamhet, verkligen skulle kunna bedriva denna så, att vinst å densamma finge beräknas, syntes emellertid fullmäktige vara tvivel underkastat. Med hänsyn härtill förefölle det därför något tveksamt, huruvida statens insatskapital borde utgå enbart av lånemedel. Avsteg från den av statsmakterna såsom regel tillämpade principen, att anslag av lånemedel endast borde ifrågakomma, när dessa medel med någon säkerhet kunde beräknas giva den avkastning, som motsvarade ränteutgifterna å det investerade kapitalet, borde helst icke ifrågakomma. Fullmäktige hade visserligen vid ett par tillfällen, då sådana avsteg blivit föreslagna, ej direkt velat motsätta sig dessa men bade då ansett sig böra starkt framhålla, att endast mycket tungt vägande skäl, närmande sig ett nödläge, därtill varit för fullmäktige bestämmande. Från denna sin utgångspunkt ville fullmäktige i det nu föreliggande fallet icke heller avstyrka, att lånemedel anvisades för den föreslagna aktiekapitalinvesteringen i bolaget å 10,000,000 kronor, men skulle ansett riktigast, örn någon del kunnat anvisas av andra medel. Därest kapitalförlust därför skulle visa sig uppstå, borde denna snarast anmälas till ersättande av sistnämnda medel.

Körande det övriga förlagskapitalet, som bolaget ansåges vara i behov av och som genom två olika lånemedelsanslag å vardera 10,000,000 kronor skulle genom fullmäktiges försorg ställas till förfogande, ville fullmäktige ej göra annan erinran mot den föreslagna anordningen, än att det borde fastslås, att räntan å utbekomna belopp beräknades oell av bolaget gäldades efter den effektiva medelräntan å den av staten upptagna fonderade statsskulden. Fullmäktige ansågo detta finansieringssätt vara att föredraga framför avlämnande av statsobligationer i och för dessas belåning i riksbanken, enär obligationerna ej kunde belånas till fulla värdet, och fördenskull dylika måste utlämnas till större belopp än den av riksdagen lämnade krediten.

Av riksgäldsfullmäktige har en minoritet av två ledamöter velat i fråga om det förlagskapital, som skulle ställas till förfogande, uttala, att det lämpligaste sättet att ordna svenska spannmålsaktiebolagets förlagskredit vore att förfara på samma sätt, som skett vid två tillfällen, då svenska jordbrukskreditkassan erhållit temporär kredit mot garanti av svenska statens obligationer. Örn så skedde skulle krediten, vilken

118 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

vore avsedd att disponeras under en närmare bestämd begränsad tid, nämligen under de tre budgetåren 1935/1936—1937/1938, därigenom kunna ej oväsentligt förbilligas. Efter utgången av nämnda period borde, om icke anledning härtill tidigare uppstått, frågan återupptagas rörande svenska spannmålsaktiebolagets förlagskredits ordnande i framtiden. Vid en sådan tidpunkt vore det jämväl lättare att överblicka, i vad mån krediten med hänsyn till eventuella förluster borde anvisas av andra medel än lånemedel.

Svenska bankföreningen framhåller, att det vore givet, att för en rörelse av den omfattning, som av utredningen ifrågasattes, erfordrades ett icke oansenligt kapital. Att utöver det aktiekapital å 10,000,000 kronor, varmed det föreslagna bolaget skulle förses, statliga kreditiv å sammanlagt 20,000,000 kronor skulle behövas, syntes dock icke antagligt. Spannmål vore en standardvara, som utgjorde ett väl användbart kreditunderlag. Landets kreditinrättningar av alla slag hade penningöverskott, som de mot nöjaktig säkerhet gärna placerade på billiga villkor. Därest regleringsorganet, såsom vore självfallet, erhölle affärsmässig och vederhäftig ledning, borde dess statliga penningförsörjning kunna begränsas.

I fråga örn utredningens förslag örn upptagande av veteavgift anför styrelsen för kooperativa förbundet, att, örn veteavgiften användes uteslutande för att under en längre period jämna ut prisfluktuationerna på brödspannmål å den inhemska marknaden, kunde under förhandenvarande förhållanden några mera vägande invändningar knappast göras mot densamma och detta så mycket mindre, örn avgiften, så snart detta vöre möjligt, sänktes. Skulle avgiften däremot utnyttjas även för andra ändamål, hade man emellertid anledning att ställa sig mycket tveksam till denna del av förslaget. Enligt styrelsens mening måste det nämligen anses vara ändamålsenligt, att veteavgiften helt reserverades för de kostnader, som direkt hörde samman med uppgiften att på den inhemska marknaden effektuera det prisstöd och den prisutjämning, som utredningens förslag syftade till, men däremot vore det enligt styrelsens mening avgjort olämpligt och oriktigt att taga den i anspråk för undanskaffande genom export av eventuellt spannmålsöverskott eller för ändamål vid sidan av hrödsädsodlingen. Föreningen Sveriges spannmålsintressenter ifrågasätter, örn icke den statliga stödköpsverksamheten borde finansieras direkt av statsmedel. Den våldsamma nedgången av mjölkonsumtionen utgjorde enligt föreningens mening en bestämd anvisning örn olämpligheten av en fördyring av mjölet genom vetebeskattning. Spannmålsnämnden har ingen erinran mot uttagande av en dylik avgift på sätt utredningen ifrågasatt, ehuru enligt nämndens tidigare uttalade mening stora kontrollsvårigheter måste bliva förbundna med ett sådant förfarande.

Beträffande förslaget örn utvidgad avgiftsfrihet för vete, som förmales

Kungl. Majus proposition nr 227. 119

mot tull eller lön för odlares husbehov, framföras invändningar från ett flertal håll. Svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening avstyrker ej endast en dylik utvidgning utan även den nuvarande avgiftsfrihoten för odlares tullförmalning och uttalar i anslutning härtill, att en dylik avgiftsfrihet innehure en uppenbar orättvisa såväl mot handelskvarnarna som mot konsumenterna. En liknande ståndpunkt intages av kommerskollegium och så gott som alla de av detta ämbetsverk hörda organisationerna. Kollegium framhåller, att veteavgiften rättvisligen borde drabba även sådan spannmål, som mot tull eller lön förmales för odlares räkning. Ett motsatt förfarande kunde, särskilt vid förhöjd veteavgift, befaras medföra missbruk och underslev, varförutom det även skulle innebära en orättvisa gentemot de kvarnar, som komme i en i viss mån missgynnad ställning i förhållande till tullkvarnarna. Även svenska livsmedélsarbetareförbundet uttalar betänkligheter mot att undantag från utgivande av veteavgift medgåves beträffande tullförmalning.

Svenska spanntnålsföreningen anför i sitt yttrande på denna punkt bland annat följande.

Föreningen hade vid upprepade tillfällen framfört betänkligheter mot upptagande av den s. k. veteavgiften, som i själva verket vore en avgift på förmalningen och som i sista hand genom mjölfördyring betalades av konsumenterna. Veteavgiften avsåges även enligt spannmålsutredningens förslag skola i fortsättningen utgå för att täcka genom stödåtgärderna uppkomna förluster. Det vore en olägenhet, att veteavgiftens storlek enligt förslaget ej inverkade på prisläget å brödsäd, då därigenom odlarnas eget intresse att minska brödsädsöverskottet försvunne. Men än mera anmärkningsvärt vore, att förslaget bibehölle den uppdelning mellan handelsförmalning och tullförmalning till husbehov, varigenom veteodlaren såsom konsument befriades från att deltaga i kostnaderna för stödet åt brödsädsodlingen och varigenom således belastningen å övriga konsumenter ytterligare ökades. Det förelåge knappast skäl för att veteodlare-konsumenten skulle undslippa den pålaga, som drabbade alla jordbrukare, vilka ej odlade vete, och alla övriga konsumenter i landet. Vid en strävan att förenkla och förbättra stödåtgärderna måste det vara felaktigt att införa sådana undantagsbestämmelser, som icke blott av principiella skäl vore omotiverade utan även omöjliga att i praktiken kontrollera, och vilka enligt statens spannmålsnämnds tidigare uttalanden kunde vara ägnade att uppamma en liknande moral, som under tidigare kristid framträdde.

Att, såsom Kungl. Majit gjort, bevilja befrielse från veteavgift vid förmälning för ålderdomshems patienter, vore en överraskande tilllämpning av gällande förordning, vilken endast medgåve befrielse för odlarens husbehov. En sådan tolkning visade svårigheten att fastställa vad som avsåges med odlare och talade även mot bibehållande av nämnda undantagsbestämmelse. Föreningen kunde ej annat än finna såväl nu gällande som än mera den föreslagna kontrollen beträffande förutnämnda förhållanden bristfällig. Genom upphävande av begränsningen och för­

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

svagande av kontrollen komme den avgiftsfria förmalningen att gå utöver de gränser, som i förslaget avsåges.

Statens spannmålsnämnd framhåller, att nämnden funnit de av kvarnindustrien framförda betänkligheterna beträffande avgiftsfrihet vid förmälning mot tull eller lön rätt bärande, ehuru nämnden, sedan anordningen numera i viss omfattning kommit i tillämpning, på av utredningen angivna grunder icke ansåge sig böra avstyrka ifrågavarande avgiftsfrihet. Nämnden delade dessutom den av styrelsen för svenska spannmålsföreningen u. p. a. uttalade meningen, att avgiftsfriheten borde hållas inom möjligast snäva gränser. Härmed åsyftade nämnden icke någon begränsning av egentliga odlares avgiftsfria myckenhet, men att avgiftsfrihet icke skulle tillkomma, anstalter av olika slag, såsom ålderdomshem, skolor, pensionat m. fl. Det kunde icke nekas, att kvarnindustrien genom spannmålsregleringen kommit att arbeta under andra betingelser än tidigare, vilka bland annat framskapat helt nya inbördes konkurrensförhållanden. Under sådana omständigheter vore det rätt naturligt, att statsmakterna icke vidtoge åtgärder, som än ytterligare skärpte ifrågavarande förhållande.

Emot denna punkt i nämndens utlåtande har avvikande mening anmälts av ledamoten friherre Stiernstedt, som ansett, att veteavgiften, vilken enligt förslaget i sista hand skulle få karaktären av en ren konsumentskatt, borde på lika sätt träffa samtliga mjölkonsumenter. Ett obegränsat och okontrollerat fritagande av en befolkningsgrupp från dylik avgift måste enligt reservanten lätt nog leda till oärliga förfaranden, ägnade att medföra en återgång till den s. k. kristidsmoralen. Genom ett sådant system komme vidare de i tekniskt hänseende mindre väl utrustade kvarnarna att gynnas på bekostnad av de företag, som vore försedda med högvärdiga och dyrbara tekniska anordningar.

Vad slutligen angår den av utredningen föreslagna formen för avvecklingen av svenska spannmåls}öreningens verksamhet hava från flera håll framförts starka betänkligheter mot att efter den 1 september 1935 två statliga organ skulle vara verksamma på spannmålsmarknaden. Såsom framgår av vad förut anförts, intages denna ståndpunkt av kommerskollegium jämte flertalet handelskamrar i riket. Till denna mening ansluter sig även lantbruksstyrelsen, som i sådant hänseende framhållit bland annat följande.

Den föreslagna anordningen, enligt vilken två statliga organ komme att samtidigt uppträda såsom tävlande både på brödsädsmarknaden och fodermarknaden syntes lantbruksstyrelsen knappast rationell eller ägnad att bidraga till upprätthållande av ett för jordbruket skäligt och med hänsyn till realisationen av spannmålsföreningens lager ur det allmännas synpunkt önskvärt prisläge på förevarande områden. Såvitt av betänkandet framginge, hade utredningen icke—åtminstone icke mera ingående —- övervägt möjligheten av att det planerade aktiebolaget skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 121

övertaga det lager, som hösten 1935 kunde befinnas i spannmålsföreningens ägo. Mot en sådan anordning syntes formellt det förhållandet tala, att staten åtagit sig absolut garanti för alla spannmålsföreningens förluster. Föreningen borde därför ensam få handhava sin avveckling, så att förlusterna bleve slutgiltigt fastslagna. Reellt sett syntes detta dock knappast hava någon större betydelse. Visserligen skulle staten enligt föreliggande förslag icke lämna någon formell garanti för det nya bolagets affärsverksamhet. Då emellertid staten skulle tillhandahålla bolaget såväl aktiekapital som i övrigt erforderligt rörelsekapital, bleve staten bolagets enda egentliga ägare och finge hära den förlust, bolagets verksamhet eventuellt kunde medföra. Staten finge också tillgodogöra sig å verksamheten eventuellt uppkommet överskott. Utredningen hade visserligen utgått från, att aktierna i bolaget skulle kunna förvärvas av andra än staten, men utredningen syntes knappast förutsätta, att någon skulle vilja engagera sig på detta område. I stort sett kunde därför statens engagement i de båda förevarande företagen anses likvärdigt och en överflyttning av en del utav det ena företagets verksamhet på det andra ur statsekonomisk synpunkt betraktas såsom jämförelsevis betydelselös. Därest spannmålsaktiebolaget på här ifrågasatt sätt övertoge den slutliga avvecklingen av spannmålsföreningens verksamhet, syntes däremot vissa fördelar stå att vinna. Avsevärt större klarhet över statens engagement på detta område skulle därigenom ernås. Administrationskostnaderna för den genom statliga anordningar bedrivna verksamheten skulle tillika kunna nedbringas. Den största vinsten av, att endast ett organ handhade uppköp och försäljning för det allmännas räkning av spannmål, vore emellertid, att denna verksamhet kunde bedrivas mera ändamålsenligt. Särskilt syntes det, som örn avvecklingen av spannmålsföreningens lager därigenom skulle kunna ske med minsta förlust för staten, samtidigt som detta lager korume till användning, där det bäst passade och mest gagnade det allmänna i stort sett. Svenska lantmännens riksförbund understryker nödvändigheten av, att avvecklingen skedde i mycket nära kontakt med det nya stödköpsorganet. Angelägenheten härav vore så betydande, att riksförbundet ville ifrågasätta, örn icke avvecklingen av överskottet helt borde överlåtas till stödköpsorganet. Det måste dock därvid dragas klara gränser mellan avvecklingen av det gamla systemet och det nya stödköpsorganets verksamhet, så att icke det senare bleve belastat med förluster från tidigare period och därigenom hämmat i sin verksamhet. Körande avvecklingen i övrigt må nämnas, att fullmäktige i riksbanken framhålla önskvärdheten av att en plan för avveckling av förlusterna på svenska spannmålsföreningens verksamhet fastställes vid årets riksdag. Fullmäktige i riksgäldskontoret betona nödvändigheten av en kraftig amortering av den beräknade förlusten å den av spannmålsioreningen omhänderhavda verksamheten. Från denna utgångspunkt förofölle det av utredningen föreslagna beloppet av 1,500,000 kronor vara alldeles för snävt beräknat. Svenska bankföreningen framhåller vidare nödvändigheten av, att realisationen av förefintliga spannmålslager icke

122 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

betraktades såsom så att säga eu spannmålsregleringens enskilda angelägenhet utan såsom en ekonomisk fråga, som hade intresse för landet i sin helhet. Då denna synpunkt anlades på frågan, framstode det icke såsom utan vidare gagneligt, att ifrågavarande spannmål exporterades till Tyskland, oaktat detta land erbjöde en köpeskilling, som med någon krona per deciton överstege den, vilken annorstädes skulle kunna uppnås. Erlades betalningen över den svensk-tyska clearingen, kunde det nämligen inträffa, att resultatet bleve sådant, att varje kronas minskning av realisationsförlusten motsvarades av en avsevärt större förlust för andra svenska fordringar på Tyskland.

Spannmålsnämnden har i sitt yttrande till behandling upptagit frågan örn samarbete mellan olika statliga organ beträffande de olika jordbruksregleringarna och i detta hänseende anfört följande.

I sitt utlåtande till Kungl. Majit den 18 december 1933 med förslag till fortsatta åtgärder till hrödsädsodlingens stödjande hade nämnden ansett sig böra beröra frågan örn de statliga stödåtgärdernas återverkan på olika grenar av produktionen, därmed åsyftande önskvärdheten utav en viss samverkan mellan de organ, som närmast omhänderhava de statliga stödåtgärderna. Redan nu hade spannmålsnämnden det närmaste ansvaret för importen av och därmed också i viss män prisbildningen å de flesta fodervarorna. Jämlikt smör- oell margarinkommitténs förslag skulle nämnden dessutom omhänderhava regleringen av importen av oljekakor och visst annat kreatursfoder. Slutligen hade spannmålsutredningen föreslagit, att i nämndens hand skulle läggas regleringen av importen av brödsäd och vissa produkter därav. Härigenom komme nämnden i praktiken icke endast att reglera tillgången på brödsäd och fodervaror över huvud taget inom landet och därmed också i högre eller lägre grad prisbildningen å desamma utan även att i följd härav påverka lönsamheten och därmed också produktionsriktningen beträffande såväl den animaliska som den vegetabiliska produktionen. En dylik vittomfattande regleringsverksamhet bjöde i sig på utomordentliga svårigheter. Då härvid hänsyn måste tagas till förhållanden inom andra grenar av jordbruksproduktionen än växtodlingen, vore det tämligen klart, att nämnden finge sig uppgifter förelagda, som i hög grad ingrepe på övriga nämnders verksamhet. Ett samarbete med dessa statliga regleringsorgan i en eller annan form bleve därför nödvändigt. I synnerhet gällde detta beträffande statens slakteri- och mjölknämnder.

Sedan nämnden därefter erinrat örn de uttalanden i förevarande fråga, som gjorts i propositionen nr 257 till 1934 års riksdag angående vissa åtgärder till jordbrukets stödjande anför nämnden följande.

Enligt nämndens mening skulle en sammanslagning av de olika nämnderna måhända icke vara den lämpligaste formen för att ernå den erforderliga översikten och samverkan beträffande de statliga regleringsåtgärderna. Man finge nämligen icke bortse därifrån, att envar av de nu arbetande nämnderna hade sig förelagd arbetsuppgifter, som till sin karaktär vore så olika ävensom erfordrade ingående sak- och personkännedom å så vitt skilda områden, att desamma svårligen behärskades av ett enda organ. Som nämnden antytt, syntes emellertid ett samarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 123

mellan olika organ på något sätt ändock köra åvägabringas, vilket borde ske enligt av Kungl. Majit fastställda grunder. Det torde näppeligen ankomma på nämnden att härutinnan avgiva något förslag. Nämnden hade endast velat framföra vissa synpunkter på frågan och uttala, att spörsmålet vore av den vikt, att i någon form en organiserad samverkan borde åvägabringas. Med anledning av att gällande bestämmelser angående utförselbevis för vete och råg utlöpa den 31 .juli 1935 har kommerskollegium på min anmodan den 27 februari 1935 avgivit utlåtande rörande frågan örn tillämpning av berörda system för tiden efter nämnda dag. Kollegium har samtidigt överlämnat yttranden i ämnet från Stockholms handelskammare, Östergötlands och Södermanlands handelskammare, Smålands och Blekinge handelskammare, Skånes handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Sveriges allmänna lantbrukssällskap, svenska kvarnföreningen, föreningen Sveriges spannmåls!ntressenter samt svenska foderämnes- och spannmålsimportörernas förening, vilka samtliga organisationer uttalat sig för bibehållande tillsvidare av bestämmelserna örn utförselbevis. För egen del har kommerskollegium anfört, bland annat, följande. Praktiskt taget hela den export av råg och vete, som ägt rum sedan systemet med utförselbevis senast förlängdes, hade skett mot utfärdande av dylika bevis. Då emellertid den största exportören, svenska spannmålsföreningen, enligt beslut av Kungl. Majit icke utnyttjat de utfärdade utförselbevisen, hade tullverkets utgifter för restitution av tullmedel på utförselbevis, enligt vad under hand upplysts från generaltullstyrelsen, uppgått till allenast, för budgetåret 1933/1934 13,817 kronor och för tiden juli—december 1934 5,434 kronor. Såsom prisregulator hade systemet med utförselbevis, sedan gällande spannmålsreglering infördes, praktiskt taget saknat betydelse. Enligt det förslag till åtgärder för spannmålsodlingens stödjande, som framlagts av 1934 års spannmålsutredning, skulle den inhemska marknaden för jordbruksprodukter tillsvidare i stort sett förbliva sluten med prisläge högre än världsmarknadens. Bleve detta fallet, finge icke heller under den närmaste framtiden utförselhevisen den vid införandet av desamma avsedda betydelsen. Vid sådant förhållande kunde det synas omotiverat att ytterligare förlänga giltighetstiden för ifrågavarande bestämmelser. Då emellertid utförselbevisen hittills bibehållits under hela den tid gällande spannmålsreglering tillämpats, trots att de, såsom nyss nämnts, saknat praktisk betydelse, och då förliandenvaron av systemet med utförselbevis otvivelaktigt bomme att underlätta avvecklingen av den statliga spannmålsregleringen och återställandet av en fri spannmålsmarknad, funne sig kollegium icke nu höra förorda slopande av nämnda system. Kollegium tillstyrkte sålunda, att förordningen den 13 april 1928 angående utförselhevis för råg och vete gåves fortsatt giltighet, förslagsvis till utgången av juli månad 1937.

Vad angår spannmålsbelåningen framliålles i yttrandena från liera håll såsom synnerligen angeläget för ernående av en tillfredsställande reglering av brödsädsmarknaden, att belåningsmöjligheterna underlättas även

124 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

i i ortsättningen. Sveriges allmänna lantbrukssällskap anser utredningens förslag i detta hänseende icke vara betryggande. Spannmålsnäm/nden har ej något att erinra mot utredningens förslag om ändrade bestämmelser för lån ur spannmålskreditfonden ävensom ställande av garanti för jordbrukskassornas lånerörelse, i vad avser belåning av spannmål. Med anledning av att nämnden förordat en högre prisnivå för brödsäd, än den utredningen tänkt sig, anser nämnden dock, att de ifrågasatta belåningsvärdena borde höjas. Vidare understryker nämnden utredningens uttalande angående önskvärdheten av, att räntefoten för lån från spann målskreditfonden sänkes. Statskontoret erinrar, att staten såsom grundfond för svenska jordbrukskreditkassan redan ställt till förfogande statsobligationer till ett nominellt belopp av 25,000,000 kronor, samt framhåller såsom sin mening, att ett utökande av denna statliga garanti med hänsyn till här ifrågavarande belåning borde komma till stånd, endast om och i den mån detta efter tillfyllestgörande utredning — vartill det torde ankomma på jordbrukskreditkassan att taga initiativ — visade sig oundgängligen behövligt. För närvarande funne sig alltså ämbetsverket icke kunna tillstyrka åtgärd i sådant avseende.

Fullmäktige i riksbanken förklara sig icke hava något att erinra mot den föreslagna bestämmelsen, att belåningsvärdena för spannmål, vid lån från spannmålskreditfonden, skola fastställas av Kungl. Majit. Rörande vad utredningen i övrigt ifrågasatt till underlättande av spannmålsbelåningen anföra fullmäktige följande.

Utlåningen från spannmålskreditfonden utgjorde vid utgången av år 1934 icke mera än 453,000 kronor. Förklaringen till det ringa ianspråktagandet av fonden vore sannolikt den relativt höga ränta, som debiterades vid utlåning från densamma. I enlighet med föreskriften att ränta skulle beräknas efter den räntefot, som fullmäktige med hänsyn till kostnaderna för statens upplåning för varje konsumtionsår bestämde, hade fullmäktige nämligen förlidet år beslutat — efter att från riksgäldskontoret hava inhämtat, att räntan å spannmålskreditfonden för att motsvara kostnaderna för statens upplåning borde oförändrad bibehållas vid 4.5 procent —- att räntan skulle utgå efter denna räntesats. Därest statsmakterna ansåge, att spannmålskreditfonden borde fungera såsom ett utlåningsorgan, som i sin mån skulle bereda affärsmässiga möjligheter för belåning av spannmål och därigenom bidraga till att villkoren för lån mot spannmål komme i överensstämmelse med det rådande läget på penningmarknaden, syntes det riktigt, att räntan å lån från spannmålskreditfonden icke fastställdes att motsvara medelkostnaden för statens totala upplåning. Man kunde möjligen på den av fonden debiterade räntan lägga följande synpunkter.

Fonden betraktades såsom av tillfällig karaktär, i det man utginge från,, att spannmålsmarknaden småningom skulle komma till en mera slutgiltig ordning utan bistånd av fonden. Man antoge, att fonden kunde upphöra efter förloppet av exempelvis tre år. Den statliga upplåning, som för. närvarande erfordrades för fondens räkning, kunde sålunda beräknas icke behöva bliva av längre varaktighet än tre år. Kostnaden för en dylik statlig upplåning komme givetvis att understiga marknads­

Kungl. Majlis proposition nr 227. 125

räntan för spannmålslån. Sistnämnda ränta syntes böra vara normerande för lån från fonden. Därjämte borde vederbörlig hänsyn tagas till risk och förvaltningskostnader. Fullmäktige ville i detta sammanhang erinra örn den risk, som bestode däri, att den spannmål, mot vilken lån från spannmålskreditfonden lämnades, icke pantförskreves till långivaren. Avskaffades inlösningssystemet, ökades risken ytterligare.

Inrättandet av det statliga uppköpsbolaget, svenska spannmålsaktiebolaget, torde möjligen föranleda ett ökat behov att belåna spannmål, nämligen för detta bolags räkning. Huruvida i övrigt ett ökat lånebehov skulle inträda, syntes tvivelaktigt. Fullmäktige ville emellertid icke avstyrka, att spannmålskreditfonden i enlighet nied förslaget höjdes till 6,000,000 kronor.

Jordbrukskreditkassorna omhänderhade en mycket betydande del av utlåningen mot spannmål. Av de 15,000,000 kronor i obligationer, som redan överlämnats till svenska jordbrukskreditkassan, hade vid årsskiftet 1934/1935 för kassans upplåning disponerats endast omkring 5,500,000 kronor. Under sådana förhållanden syntes det fullmäktige för närvarande icke påkallat att ställa ytterligare belopp i obligationer till jordbrukskreditkassans förfogande. Det borde icke lämnas obeaktat, att ett dylikt stöd ökade jordbrukskassornas expansionsmöjligheter avsevärt även vad beträffade andra utlåningsgrenar än spannmålsbelåning. Fullmäktige ville även erinra, att centralkassorna för jordbrukskredit åtnjöte rediskonteringskredit i riksbanken, bland annat, för rediskontering av växlar (4,325,000 kronor), för vilka vederbörande jordbrukskassa innehade säkerhet i spannmål enligt 1924 års lag örn viss panträtt i spannmål.

I detta sammanhang borde nämnas, att jordbrukskassorna vid sin spannmålsbelåning hittills hade tillämpat ett belåningsvärde av omkring 80 procent av spannmålens värde. I och med inlösningssystemets avskaffande komme jordbrukskassorna sannolikt icke att underlåta taga under övervägande, huruvida nämnda belåningsgräns finge anses för hög.

Ej heller fullmäktige i riksgäldskontoret hava något att erinra mot förslaget att höja spannmålskreditfonden. Liknande ståndpunkt intages av svenska jordbrukskreditkassan. Denna anser även utredningens förslag om deponering av statsobligationer intill ett belopp av 10,000,000 kronor såsom säkerhet för jordbrukskreditkassans för spannmålsbelåning erforderliga upplåning lämpligt. Dylik deponering borde därför möjliggöras såsom en beredskapsåtgärd för det fall, att kasseorganisationens kapitalbehov för spannmålsbelåning skulle hastigt tillväxa och icke kunna nöjaktigt tillgodoses på annat sätt. Styrelsen för svenska bankföreningen framhåller, att, för den händelse av utredningen förordad anordning för spannmålsmarknadens stödjande komme till stånd, goda förutsättningar borde finnas för åstadkommande av spannmålens belåning i nödig omfattning. Det borde emellertid bemärkas, att en följd av den statliga prisgarantiens bortfallande kunde väntas bliva, att kreditgivarna komme att kräva en något större marginal mellan lånebelopp och beräknat pantvärde än som varit vanligt under rådande inlösningssystem.

Sedan berörda yttranden avgivits har inom jordbruksdepartementet utarbetats en promemoria med förslag till ändrade grunder för statens med­

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

verkan till spannmålsbelåning, vilken promemoria varit utremitterad för yttranden till statskontoret, fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret. I promemorian anföres i huvudsak följande.

Ur spannmålskreditfonden beviljade kreditiv utgjorde sammanlagt — enligt 1934 års spannmålsutrednings betänkande sid. 83 — under budgetåret 1931/1932 840,000 kronor, under budgetåret 1932/1933 1,950,000 kronor och under budgetåret 1933/1934 3,150,000 kronor. Innevarande budgetår hade beviljats kreditiv å tillhopa 1,535,000 kronor (vid utgången av september 1934). Härå hade sedan verkställts inbetalningar, så att vid utgången av februari 1935 utestode oguldet ett belopp av allenast 983,000 kronor, fördelat å tre föreningar.

Spannmålsbelåning hade vidare ägt rum dels i jordbrukskassor, dels oek i banker. Jordbrukskassornas spannmålsbelåning åren 1931—1934 utgjorde respektive 132,900 kronor, 1,398,240 kronor, 5,532,800 kronor och 4,651,900 kronor. Denna belåning hade uteslutande gällt enskilda jordbrukare och hade skett mot panträtt i spannmålen enligt 1924 års lag örn viss panträtt i spannmål. Indirekt torde jordbrukarna ytterligare hava erhållit spannmålslån genom jordbrukskasserörelsen sålunda, att centralkassorna lämnat jordbrukarnas ekonomiska andelsföreningar förlagskredit mot växlar, varefter föreningarna i sin tur lämnat medlemmarna lån mot säkerhet i spannmål, som därvid överlämnats till vederbörande förening.

Den sammanlagda spannmålsbelåningen (i spannmålskreditfonden, hos jordbrukskassor och hos banker) hade under 1933, enligt spannmålsutredningen, uppgått till 15,500,000 kronor, varav belöpte cirka 4,000,000 kronor å spannmål hos föreningar och 11,500,000 kronor å spannmål hos enskilda jordbrukare. En jämförelse med nyssnämnda siffror rörande utlåningen fran spannmålskreditfonden visade, att lånen åt föreningarna till övervägande del lämnats ur sagda fond. Blott cirka 900,000 kronor torde hava av föreningarna lånats på annat håll. Då, såsom förut angivits, jordbrukskassorna endast lånat åt enskilda jordbrukare, torde sistnämnda belopp hava tillhandahållits föreningarna i bankerna.

Spannmålslån åt enskilda jordbrukare torde i allmänhet beviljas mot säkerhet av panträtt i spannmålen antingen enligt 1924 års lag örn viss panträtt i spannmål eller genom överlämnande av upplagsbevis eller upplagspantbevis. Särskilt torde det panträttsinstitut, som skapats genom 1924 års lag, numera, sedan såväl låntagare som långivare övervunnit sin i början skeptiska inställning till detsamma, tillämpas i stor utsträckning. Jordbrukskassornas spannmålslån hade såsom nämnts lämnats uteslutande mot dylik säkerhet. Vad bankerna beträffade torde spannmålsbelåning därstädes jämväl i viss utsträckning äga rum mot den säkerhet, som kunde erhållas genom att vederbörande bank finge förfoganderätt över den lagerlokal, vari spannmålen förvarades. Föreningarnas spannmålsbelåning annorstädes än i spannmålskreditfonden torde ske på samma villkor som de enskilda jordbrukarnas. Visserligen kunde Panträtt enligt 1924 års lag ej upplåtas av förening i annan spannmål än sådan, som utvunnits i medlemmarnas jordbruksdrift. Möjligheten att såsom säkerhet lämna upplagsbevis eller upplagspantbevis förefunnes emellertid även för förening, som inköpte spannmål av andra än sina medlemmar. För övrigt ägde dylik förening möjlighet att erhålla spannmålslån i bank mot att banken finge förfoganderätt över lagerlokalen på sätt förut nämnts.

Kungl. Majda proposition nr 227. 127

Med den utveckling spanumålsbelåningen sålunda tagit syntes spannmålskreditfonden icke längre hava så stor betydelse. Orsaken till att fonden under sista året anlitats i förhållandevis ringa utsträckning vöre naturligtvis dock främst den, att utlåningsräntan varit så relativt hög som 4 ‘/a procent, medan bankerna och jordbrukskassorna kunnat tillämpa en räntesats av 3 ä 3 Va procent. Möjligheten att erhålla spannmålslån genom statens medverkan torde eljest icke vara helt värdelös. Den spelade i varje fall rollen av en reservutväg, som kunde vara bra att äga tillgång till, därest andra vägar av någon anledning skulle stängas. Örn, såsom spannmålsutredningen föreslagit, belåningsvärdena för den statliga spannmålsbelåningen fastställdes av Kungl. Majit, erhölles vidare härigenom tillfälle att skapa en belåningsnorm, som kunde få betydelse även för belåningen hos övriga kreditgivare och hindra alltför låga värdesättningar.

Skulle emellertid, vartill skäl sålunda kunde förefinnas, staten fortsätta att lämna sin medverkan till spannmålsbelåning, torde i anslutning till vad förut anförts det vara angeläget, att låneräntan bragtes i bättre överensstämmelse med räntan å spannmålslån hos övriga långivare än vad för närvarande vore fallet. Det vore dock principiellt mindre tilltalande att för lån ur spannmålskreditfolldén fastställa en annan ränteberäkning än den som tillämpades i fråga örn statens övriga utlåningsfonder. Med hänsyn härtill torde det böra övervägas att upphöra med utlåningen från fonden och finna en form för statsunderstödd spannmålsbelåning, som möjliggjorde räntans anpassande efter det allmänna marknadsläget. Detta torde kunna ske sålunda att staten iklädde sig garanti för spannmålslån, som utlämnades under vissa förutsättningar. Garantien kunde lämnas antingen i form av en förbindelse, å statens vägnar utfärdad av Kungl. Majit, eller genom tillhandahållande av statsobligationer. För båda fallen fordrades riksdagens medgivande. Såsom exempel å förstnämnda garantiform kunde hänvisas till Kungl. Majits proposition nr 66 till 1925 års riksdag angående garanti för ett obligationslån, avsett att upptagas av Torne och Muonio gränsälvars flottningsförening. Vad garanti i form av statsobligationer beträffade hade sådan vid flera tillfällen lämnats åt svenska jordbrukskreditkassan, senast enligt propositionen nr 14 till 1934 års riksdag. I sistnämnda fall tillginge så, att från riksgäldskontoret till jordbrukskreditkassan överlämnades svenska statens obligationer till visst bestämt belopp, ouppsägbara från innehavarens sida med rätt för kassan att i så måtto förfoga över obligationerna, vilka fortfore att tillhöra staten, att de finge pantförskrivas såsom säkerhet för lån hos riksbanken. Denna garantiform vore måhända här att föredraga.

Såsom långivare mot nämnda stalsgaranti torde lämpligen riksbanken böra anlitas. Härvid kunde tänkas antingen att riksbanken direkt utlämnade spannmålslån, på samma sätt som den för närvarande ombesörjde kreditgivningen från spannmålskreditfonden, eller också att riksbanken lämnade lån till något centralorgan, exempelvis det föreslagna svenska spannmålsaktiebolaget, som sedan finge vidarebefordra krediten och alltså fungerade som någon slags låneförmedlare. Sistnämnda anordning innebure möjligen så tillvida en fördel, att den ej lika i ögonen fallande som den först omförmälda inkräktade på riksbanksfullmäktiges rätt att besluta örn bankens utlåning. Å andra sidan syntes den emellertid innebära en onödig omgång. Lämpligast torde därför vara att spannmålsbelåningen ombesörjdes omedelbart av riksbanken. Såsom villkor för

<

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

att statens garanti skulle få tagas i anspråk torde böra fordras, att belåningen skedde enligt i huvudsak samma grunder som de nu för spannmålskreditfonden gällande.

Spannmålens belåningsvärde torde — i anslutning till vad spannmålsutredningen föreslagit beträffande lån ur spannmålskreditfonden -— böra fastställas av Kungl. Majit. I praktiken hade denna ordning i fråga örn spannmålskreditfonden tillämpats alltsedan 1932.

Vad anginge den räntesats, som borde gälla för ifrågavarande lån. vore att märka, att räntan å riksbankskredit i checkräkning på ett år mot säkerhet av svenska statens obligationer för närvarande utgjorde 2 Va procent. vartill bomme en avgift å hela kreditbeloppet — även den icke utnyttjade delen därav — av Va procent. Emellertid torde räntan å spannmålslånen icke böra beräknas uteslutande med hänsyn till den statliga garantien. Det funnes nämligen ej anledning att i räntehänseende ställa ifrågavarande lån i någon undantagsställning i förhållande till övriga spannmålslån. Marknadsläget å spannmålslån horde sålunda vara utslagsgivande för räntans storlek. Räntan borde från denna utgångspunkt bestämmas av riksbanken.

Spannmålskreditfondens medel hade aldrig behövt tillfullo tagas i anspråk. Visserligen vore det att vänta, att med den nya statliga anordningen för spannmålsbelåning lånemöjligheterna kormne att flitigare utnyttjas än vad fallet hittills varit. Å andra sidan framginge av det anförda, att de vanliga kreditinstituten i stor utsträckning kunde tillgodose lånebehovet. Det förefölle med hänsyn härtill, som skulle det vara tillräckligt, örn den statliga garantien för riksbankens spannmålsbelåning begränsades till ett belopp av 5,000,000 kronor. Kungl. Majit torde sålunda böra föreslå riksdagen besluta, att från riksgäldskontoret skulle till riksbanken såsom säkerhet för de spannmålslån, riksbanken enligt förut angivna grunder beviljade, överlämnas svenska statens fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 5,000,000 kronor.

Ur yttrandena över förenämnda promemoria må återgivas följande.

Statskontoret, som icke ansett sig hava anledning närmare ingå på frågan örn lämpligheten av att utbyta den på spannmålskreditfonden grundade verksamheten mot en av riksbanken direkt bedriven utlåning, har emellertid gjort vissa uttalanden beträffande räntesatsen vid eventuell fortsatt utlåning från spannmålskreditfonden. Statskontoret har sålunda förklarat sig vilja fästa uppmärksamheten vid att beträffande denna lånerörelse särskilda förhållanden så till vida förelåge, som fråga vore örn en till sin natur kortfristig utlåning avseende högst ett år, medan utlåningen från andra statliga lånefonder i regel vore av väsentligt mer långfristig art. Under sådana omständigheter ansåge statskontoret icke uteslutet, att — därest andra skäl skulle göra detta önskvärt — här tillämpa en annan räntesättning, mer anslutande sig till det aktuella läget på räntemarknaden, än som kunde vara riktigt och lämpligt beträffande statens utlåningsrörelse i allmänhet. Därest det skulle befinnas ändamålsenligt att bibehålla den nuvarande organisationen av den statliga spannmålsbelåningen med anlitande av spannmålskreditfonden, förmenade alltså statskontoret, att avgörande betänkligheter icke mötte att sänka räntesatsen å lån från fonden i huvudsaklig överensstämmelse med de synpunkter beträffande räntesättningen, som framförts i promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 129

Jämväl fullmäktige i riksbanken hava, under framhållande av samma synpunkter, som de nyss återgivna, funnit en efter den allmänna marknadsräntan anpassad räntesättning i fråga örn lån från spannmålskreditfonden icke behöva bliva föremål för principiella betänkligheter. Det ändringsförslag, som innefattades i promemorian, funne fullmäktige med hänsyn till riksbankens ställning vara av stor principiell betydelse. Örn riksbanken icke handlade endast såsom förvaltare av en statlig fond utan för egen räkning bedreve låneverksamheten, borde fullmäktige hava full handlingsfrihet vid bestämmandet av utlåningens omfattning och lånevillkoren. Med åberopande av det anförda ansåge fullmäktige, att spannmålsbelåningen borde, såsom hittills, ske från en särskild statlig fond, spannmålskreditfonden, vilken finansierades genom kortfristig upplåning och för vilken räntan fastställdes efter antydda linjer.

Skulle den av fullmäktige föreslagna vägen av skäl, som fullmäktige icke kunde överblicka, ej befinnas lämplig, vore fullmäktige beredda att mot statsgaranti för tiden intill den 1 september 1936 lämna den i promemorian ifrågasatta krediten på högst 5,000,000 kronor med rätt för riksbanken att fastställa räntan efter marknadsläget.

Fullmäktige i riksgäldskontoret: Då utlåningen ur spannmålskreditfonden till sin natur vore kortfristig och av säsongmässig innebörd, torde en lägre räntesats vara mera motiverad än den som fullmäktige beräknade å de långfristiga lånefonderna. Det syntes fullmäktige som örn en förändring av beräkningssättet för räntan å lån från spannmålskreditfonden med bibehållande av dess nuvarande organisation skulle vara den lämpligaste vägen för staten att jämväl i fortsättningen lämna sin medverkan till spannmålsbelåningen. Det torde särskilt för kreditgivning mot spannmål till föreningar och sammanslutningar av jordbrukare, d. v. s. där det vore fråga örn krediter av större omfång, vara motiverat att den tämligen nytillkomna fonden bibehölles. Fullmäktige finge förty avstyrka den i promemorian föreslagna anordningen att ersätta den hittillsvarande spannmålsbelåningen ur denna fond med en genom obligationer statsgaranterad spannmålsbelåning i riksbanken.

Såsom en lämplig anordning ville fullmäktige därför för sin del föreslå, att räntefoten å lån från spannmålskreditfonden hädanefter beräknades med hänsyn tagen till medelräntan under nästföregående budgetår för statens upplåning mot obligationer. För en utlåning av den kortfristiga karaktär, varom här vore fråga, erhölles härigenom en i möjligaste mån smidig anpassning av det rådande ränteläget på penningmarknaden.

Bihang till riksdagens protokoll 1935. / sami. Nr 227. 9

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Resultatet av hittillsvarande spannmålsreglering.

Följande sammanställningar tjäna att belysa läget å spannmålsmarknaden under senare år.

Spannmålsodlingens utveckling åren 1914 samt 1927—1934.

Summa Summa Balj- Summa

Höstvete Vårvete Höstråg Vårråg Fodersäd År vete råg växter spannmål

hektar hektar hektar hektar hektar hektar hektar hektar hektar

1914 109,387 7,328 116,715 381,688 10,121 391,809 1,127,214 32,861 1,668,599 1927 195,011 31,805 226,816 267,852 8,152 276,004 1,049,056 27,442 1,579,318 1928 195,008 31,805 226,813 268,003 8,137 276,140 1,033,000 27,227 1,563,180 1929 194,867 37,413 232,280 246,773 9,266 256,039 1,064,147 27,470 1,579,936 1930 214,365 47,205 261,570 235,203 6,193 241,396 1,060,182 30,620 1,593,768 1931 215,191 61,135 276,326 200,411 6,835 207,246 1,037,015 31,516 1,552,103 1932 213,847 64,443 278,290 204,875 6,794 211,669 1,0J7,141 22,611 1,529,711 i 1933 239,619 83,815 323,434 215,380 5,650 221,030 999,847 28,981 1,573,292 1 1934 224,649 65,797 290,446 228,933 6,315 235,248 997,335 24,767 1,547,796

Spannmålsskörden i Sverige åren 1930—1934.

Höst­ Summa Summa Summa Foder­ Balj- Summa

Vårvete Höstråg Vårråg ir vete vete råg vete o. råg växter växter spannmål

ton ton ton ton ton ton ton ton ton ton

1930 489,767 76,833 566,600 428,753 7,695 436,446 1,003,048 1,890,413 45,029 2,938,490 1931 3B7,558 96,015 463,573 275,485 7,641 283,126 746,699 1,710,826 44,027 2,501,552 1932 588,240 132,973 721,213 426,440 7,775 434,215 1,155,428 2,005,757 49,915 3,211,100 1933 639,725 155,074 794,799 452,667 7,804 460,471 1,255,270 1,809,709 40,984 3,105,963 1934 645,677 126,599 772,276 516,117 9,012 525,129 1,297,405 1,999,510 41,508 3,338,423

Arealuppgiiter enligt under senare år vidtagna brödsädsinventeringar i Svealand och Götaland.

...

Ökning eller

1930 1931 1932 1933 1934 1935 minskning

från 1934

Summa vete hektar 242,990 268,712 264,319 306,995 297,839 288,646 — 9,193

Summa råg hektar 238,385 225,044 207,959 220,554 228,495 224,022 — 4,473 Summa vete o. råg hektar 481,375 493,756 492,278 527,549 526,334 512,668 — 13,666

Beräknad.

Sveriges import och export av spannmål åren 1911—1913 samt 1926—1935

(ton).

V e t e R & S H a v r e M a j s K 1 i Oljekakor Å r

Import Export Import Export Import Export Import Export Import Export Import Export

Priser å spannmål i Sverige enligt Sveriges allmänna lantbrukssällskaps noteringar

(kronor för 100 kilogram).

Bom.- SojaV e t e H a v r e M a i s K i Jordnötskakor Rapskakor Råg Korn frökako mjöl Å r eif medel- eif medel- eif medel­ medel­ eif medel- medel- Ut­ Ut­ note­ noteSvenskt Svensk Svenskt Svensk svensk note­ svensk note­ svensk note­ svensk noteländskt ländsk ring ring foder- hamn ring hamn ring hamn ring hamn ring

1909 — 1913 17.00 14.10 13.50 11.90 11.70 10.00 13.80 11.80 13.50

1925—1929 24.5 7 22.66 20.41 17.75 15.80 15.47 17.14 14.41 20.80 18.94 16.66 20.26

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 133

5. Regleringen av marknaden för andra vegetabiliska produkter än spannmål.

Även beträffande åtskilliga andra vegetabiliska produkter än spannmål har staten under senare år ingripit i prisreglerande syfte. Efter det att staten under åren 1930 och 1931 stött sockerbetsodlingen genom direkt subvention på så sätt, att ur för ändamålet å riksstaten uppfört extra förslagsanslag under vissa villkor tillägg utbetalats å det betpris, som sockerfabriksaktiebolagen hade att enligt kontrakt erlägga till betodlarna, hava de statliga stödåtgärderna åt sockerbetsodlingen följande år fått den formen, att sockerfabriksaktiebolagen medgivits ensamrätt till import till riket av socker på vissa villkor samt mot att de förbundit sig att vid inköp av sockerbetor tillämpa vissa priser och bestämmelser. Förslag till åtgärder för sockerbetsodlingens uppehållande jämväl under innevarande år har i proposition, nr 79, redan underställts riksdagen, som bifallit propositionen (skr. nr 43).

Till främjande av avsättningen av potatis hava likaledes vissa statliga ingripanden skett under senare år. Genom förordning den 26 juni 1933 (nr 389) har sålunda tillverkningen och avsättningen av potatismjöl blivit föremål för en fullständig statlig reglering. Enligt sagda författning, vilken trätt i kraft den 1 september 1933 och gäller till och med den 30 september 1935, må tillverkning av potatisstärkelse (potatismjöl) annorledes än till förbrukning i eget hushåll icke äga rum utan tillstånd av Kungl. Majit eller den, åt vilken rätten att meddela sådant tillstånd av Kungl. Majit överlåtes. Närmare föreskrifter angående de villkor, under vilka tillstånd må åtnjutas, meddelas av Kungl. Majit ävensom, enligt Kungl. Majits bemyndigande och i samband med tillståndets lämnande, av den, åt vilken rätten att lämna tillstånd må hava överlåtits. Tillsyn över efterlevnaden av denna förordning utövas av en utav Kungl. Majit därtill förordnad nämnd, statens potatismjölsnämnd.

I kungörelse den 15 augusti 1933 (nr 514) har Kungl. Majit utfärdat tilllämpningsföreskrifter till nyssnämnda förordning. Enligt dessa gäller bland annat följande. Tillstånd att vid viss anläggning bedriva sådan tillverkning, som avses i förordningen örn tillverkning av potatismjöl, (tillverkningslicens) meddelas av statens potatismjölsnämnd. Tillverkningslicens meddelas för tillverkningsår, som räknas från och med den 1 oktober till och med den 30 september nästföljande år. Den, som erhållit tillverkningslicens, är skyldig att under den tid licensen avser i a) vid tillverkningen uteslutande använda svensk potatis; b) vid inköp av potatis och försäljning av potatisstärkelse tillämpa den prissättning, som Kungl. Majit efter förslag av statens potatismjölsnämnd fastställer; c) underkasta sig de föreskrifter i avseende å leveranser och inköp av potatis samt tillverkning och försäljning av potatisstärkelse, som nämnden

134 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

må meddela; samt d) därest nämnden så påfordrar, tili av Kungl. Majit efter förslag av nämnden fastställt pris helt eller delvis ställa årstillverkningen av potatisstärkelse, inneliggande lager inbegripet, till förfogande för nämnden, med undantag dock för vad som erfordras till husbehov för tillverkaren och dennes potatisleverantörer; ägande nämnden därvid, så vitt angår ny tillverkning, påkalla leverans av otorkad vara. Härjämte hava stadgats vissa skyldigheter för licensinnehavare i fråga örn bokföring, skyldighet att tillhandagå med upplysningar m. m.

Efter framställning av statens potatismjölsnämnd har Kungl. Majit genom beslut den 28 september 1934 för tillverkningsåret 1 oktober 1934— 30 september 1935 fastställt det pris, som innehavare av tillverkningslicens, varom nyss sagts, skall i fråga örn potatis, som inköpes för framställning av stärkelse och är av för fabriksändamål normal kvalitet (frisk, samtagen och fri från grövre föroreningar), erlägga till leverantören, till 13 öre per stärkelseprocent och hektoliter, fritt fabrik. Samtidigt har Kungl. Majit bemyndigat statens potatismjölsnämnd att, i den mån så erfordras, verkställa eller föranstalta örn prisreglering beträffande potatis av annan kvalitet än nu nämnts.

I fråga örn försäljning av potatisstärkelse från producenterna och deras sammanslutning, Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a., reglerades förhållandena under sistförflutna tillverkningsår genom ett den 12 oktober 1933 upprättat avtal mellan statens potatismjölsnämnd och sagda förening örn inköp och försäljning av potatisstärkelse. I avtalet, som finnes intaget i proposition nr 28/1934, föreskrevs, bland annat, att likvid för inköpt potatisstärkelse finge vid behov av föreningen fullgöras genom av föreningen accepterade växlar. Vidare hade potatismjölsnämnden enligt avtalet under förutsättning av statsmakternas godkännande förbundit sig att vidtaga eller föranstalta örn åtgärder från statens sida, vilka beredde föreningen möjlighet att erhålla samma priser för den 1 oktober 1934 inneliggande lager av potatisstärkelse som de i avtalet bestämda, dock med avdrag av 15,000 deciton. Dessutom hade nämnden åtagit sig under nyss angivna förutsättning, och örn avtalet icke skulle förnyas, att vidtaga eller föranstalta örn åtgärder från statens sida, vilka beredde föreningen möjlighet att erhålla ersättning för ränte- och lagringskostnader enligt angivna grunder i avseende å inneliggande lager av potatisstärkelse, utom 15,000 deciton, under tre månader, räknat från och med den 1 oktober 1934.

Ifrågavarande avtal godkände Kungl. Majit för sin del den 20 oktober 1933 under förbehåll dels att bestämmelsen örn likvid genom av föreningen accepterade växlar ej hade avseende å utanför föreningen stående tillverkare, dels att omförmälda av potatismjölsnämnden gjorda utfästelser vunne riksdagens godkännande. Dylikt godkännande meddelades även av riksdagen (skr. nr 28).

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 135

Med skrivelse den 24 september 1934 har statens potatismjölsnämnd inkommit med ett den 21 september 1934 mellan nämnden och förenämnda förening upprättat avtal avseende inköp och försäljning av potatisstärkelse under tillverkningsåret 1934/1935 samt hemställt att Kungl. Majit måtte godkänna detsamma. Avtalet är av följande lydelse.

»Mellan statens potatismjölsnämnd, nedan kallad nämnden, oell Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a., nedan kallad föreningen, har i anslutning till föreningens stadgar följande avtal träffats i avseende å inköp och försäljning av potatisstärkelse under tiden från och med den 1 oktober 1934 till och med den 30 september 1935.

§ 1.

Föreningen inköper den mängd potatisstärkelse, som framställes enligt meddelade tillverkningslicenser å högst 160,000 deciton, med undantag för vad som erfordras till husbehov för tillverkaren och dennes potatisleverantörer.

§ 2.

Nämnden ombesörjer, att all potatisstärkelse, som framställes av utom föreningen stående tillverkare, med i 1 § angivna undantag, levereras till föreningen, ägande föreningen därvid påfordra leverans av otorkad vara. Föreningen förbinder sig att strängt kontrollera, att dess medlemmar leverera hela sin tillverkning till föreningen.

§ 3.

För potatisstärkelse, som levereras av föreningsmedlem och uppfyller av nämnden fastställda kvalitetsfordringar i fråga örn prima potatismjöl enligt nämndens cirkulär nr 11 den 14 september 1934, betalar föreningen ett pris av 26 kronor 25 öre per deciton brutto för netto i prima nya 111h ounzes 75 X 117 centimeter jutesäckar fritt, efter föreningens val, fabrik, banvagn å närmaste järnvägsstation, å kaj vid närmaste hamn med reguljär ångbåtstrafik eller vid föreningens närmaste lagerlokal, dock att, därest transportkostnaden direkt från fabrik till leveransplats skulle överstiga 50 öre per deciton, föreningen betalar den överskjutande delen.

För potatisstärkelse, som uppfyller i nyssnämnda cirkulär angivna kvalitetsfordringar för extra prima potatismjöl, betalar föreningen ett tillläggspris av 50 öre per deciton.

För potatisstärkelse, som ej uppfyller kvalitetsfordringarna för prima potatismjöl, häri inbegripet sekunda och gråstärkelse, regleras inköpsoch försäljningspriset av föreningen i samråd med nämnden med hänsyn till det allmänna marknadsläget för potatisstärkelse. Ifrågavarande prisreglering bör så avvägas, att tillverkningens förbättring i kvalitetshänseende därigenom främjas, samt skall ske enligt prisskala, som överenskommes mellan nämnden och föreningen. Skulle enighet emellan nämnden och föreningen ej vinnas örn prisskalan, skall denna underställas Kungl. Majit för avgörande.

Vad i första stycket sagts örn leveransvillkoren för prima potatismjöl skall gälla även vid leverans av övriga ovan nämnda kvaliteter, dock att annat, ändamålsenligt emballage må användas för våt- och gråstärkelse.

136 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

§ 4.

För prima våtstärkelse betalar föreningen ett pris av 24 kronor 75 öre per 80 kilogram torrsubstans. Angående leveransvillkoren skall i övrigt gälla vad i 3 § sagts med avseende å prima potatismjöl, dock att köparen skall tillhandahålla ändamålsenligt emballage.

§ 5.

För potatisstärkelse, levererad av utom föreningen stående producenter, som ej senast den 1 december 1934 blivit medlemmar i föreningen, betalar föreningen ett pris, som med 1 krona per deciton understiger priset för motsvarande, av föreningsmedlem tillverkad kvalitet. Angående leveransvillkoren skall i tillämpliga delar gälla vad som sagts i 3 och 4 §§.

§ 6.

Föreningen må under den tid, tillverkningen pågår, påfordra, att tillverkare av potatisstärkelse skall använda av föreningen tillhandahållna bomullssäckar som emballage. Tillverkaren skall för dessa ej debiteras högre pris än gällande dagspris för jutesäckar av i 3 § angivna kvalitet.

§ 7.

Inköpt potatisstärkelse övertages och likvideras av föreningen den 1 april 1935. För eventuellt utbetald förskottslikvid må föreningen debitera tillverkaren ränta med högst 4 procent intill nämnda datum. Å likvider, som efter den 1 april 1935 äro oguldna, erlägger föreningen ränta med 4 procent till betalningsdagen. Likviden må vid behov av föreningen fullgöras genom av föreningen accepterade växlar. För stärkelsepartier, beträffande vilka prompt leveransorder av föreningen ej lämnats senast nämnda datum, utbetalar föreningen till tillverkaren lagringsersättning med 5 öre per deciton och full kalendermånad, intill dess varan levererats. Lagringstiden må, örn föreningen så påfordrar, sträcka sig till den 1 september 1935.

§ 8.

Vid försäljning av prima potatismjöl skall föreningen vara skyldig att vid leverans i sådant emballage, som i 3 § sägs, tillämpa ett pris av 28 kronor och vid försäljning av extra prima potatismjöl ett pris av 28 kronor 50 öre per deciton under oktober 1934, varefter priset ökas med 15 öre per deciton och månad under tiden november 1934—mars 1935, så att priset med sistnämnda månad blir för prima potatismjöl 28 kronor 75 öre och för extra prima 29 kronor 25 öre per deciton, vilka priser skola tilllämpas till och med september 1935. Angivna priser skola gälla vid försäljning brutto för netto, fritt, efter föreningens val, banvagn, kaj eller föreningen tillhörig lagerlokal, dock att föreningen för köpare, som under tiden den 1 oktober 1934—30 september 1935 icke uttagit minst 1,000 deciton av nämnda kvaliteter tillsammantagna, må tillämpa ett pristilllägg av högst 50 öre per deciton. Dessutom må för stärkelse, som uttages i mindre partier än 25 deciton per gång, tillämpas ett pristillägg av 50 öre per deciton i expeditionskostnader. Örn på begäran av köpare leverans sker i annat, dyrbarare emballage än vad här ovan sagts, eller köparen överenskommer med föreningen örn leverans av varan fob, eif eller franco, äger föreningen uttaga härav betingat pristillägg.

Kungl. Majus proposition nr 227. 137

§ 9.

För prima potatismjöl, som av föreningen levereras för tillverkning av glykos, skall föreningen tillsvidare tillämpa ett försäljningspris av 26 kronor per deciton. Till tillverkare av glykos skall föreningen, därest tillverkaren så påfordrar, under den tid tillverkningen av potatisstärkelse pågår, leverera för glykostillverkningen erforderlig potatisstärkelse i otorkat tillstånd. Vid dylik leverans skall för prima våtstärkelse av föreningen tillämpas ett försäljningspris av 24 kronor 50 öre per 80 kilogram torrsubstans. Leveransen bör i första hand fullgöras med våtstärkelse, som tillverkats vid fabriker, som ej äro försedda med tillfredsställande torkningsanordningar. Angående leveransvillkoren skall i tillämpliga delar gälla vad som sagts i 3 och 4 §§.

För prima potatismjöl, som av föreningen levereras för tillverkning av dextrin, skall föreningen tillsvidare tillämpa ett försäljningspris av 28 kronor 25 öre per deciton eif respektive dextrinfabrikers hemorter.

I den mån ytterligare avvikelser från det fastställda allmänna försäljningspriset för potatisstärkelse skulle visa sig behövliga med hänsyn till industriella tillverkningar, skall frågan härom upptagas till prövning vid förhandlingar mellan nämnden och föreningen.

§ 10.

Under förutsättning av statsmakternas godkännande åtager sig nämnden att vidtaga eller föranstalta örn åtgärder från statens sida, vilka bereda föreningen möjlighet att erhålla minst 28 kronor per deciton för den 1 oktober 1935 inneliggande lager av potatisstärkelse, dock med avdrag av 15,000 deciton. Dessutom åtager sig nämnden under nyss angivna förutsättning och örn detta avtal icke skulle förnyas att vidtaga eller föranstalta örn åtgärder från statens sida, vilka bereda föreningen möjlighet att erhålla ersättning för ränte- och lagringskostnader enligt i 7 § angivna grunder i avseende å inneliggande lager av potatisstärkelse, utom 15,000 deciton, under tre månader, räknat från och med den 1 oktober 1935.

§ 11.

Föreningen förbinder sig att bedriva sin inköps- och försäljningsverksamhet på ett lojalt sätt, så att, i vad på föreningen ankommer, enskildas intressen icke obehörigen vare sig missgynnas eller gynnas.

§ 12.

Föreningen förbinder sig att tillsammans med nämnden utöva effektiv kontroll över att av nämnden fastställda bestämmelser beträffande den av medlemmarna tillverkade potatisstärkelsens kvalitet, behandling och emballering noggrant iakttagas.

§ 13.

Föreningen skall samarbeta med nämnden, och föreningens verksamhet skall stå under kontroll av nämnden, som skall äga tillgång till alla föreningen tillhörande handlingar och räkenskaper.

Det åligger föreningen, att, vid anfordran, till nämnden lämna de uppgifter örn verksamheten, nämnden finner erforderliga.

138 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

§ 14.

Skulle tvist uppstå mellan nämnden oell föreningen rörande rätta tolkningen eller tillämpningen av de i detta avtal intagna bestämmelser, skall, med undantag, varom i 3 § förmäles, dylik tvist avgöras enligt gällande lag örn skiljemän, med iakttagande dock av att ledamöterna skola vara fem, av vilka vardera parten utser två samt de sålunda utsedda tillkalla den femte, samt att ordföranden skall hava såsom ordinarie ledamot tjänstgjort i svensk överrätt.

§ 15.

Detta avtal skall under förutsättning av Kungl. Maj:ts godkännande gälla från och med den 1 oktober 1934 till och med den 30 september 1935.

Stockholm den 21 september 1934.

För Statens potatismjölsnämnd För Sveriges Stärkelseproducenters

förening u. p. a.

NILS ADLER. SWEN JÖNSSON. J. CLEMEDTSON».

/ A. LILIENBERG.

Genom beslut den 28 september 1934 har Kungl. Majit för sin del godkänt avtalet, under förbehåll dock att bestämmelsen i 7 § örn likvid genom av Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. accepterade växlar ej har avseende å utanför föreningen stående tillverkare, samt att den i § 10 av nämnden gjorda utfästelsen vinner riksdagens godkännande.

I en till jordbruksdepartementet den 11 december 1934 inkommen skrivelse har statens potatismjölsnämnd vidare föreslagit, att fären amnda förordning den 26 juni 1933 (nr 389) måtte tillämpas jämväl efter den 30 september 1935 utan tidsbegränsning, samt att åt nämnden skulle uppdragas att tillsvidare under två år, räknat från den 1 oktober 1935, handhava ifrågavarande regleringsverksamhet i enlighet med för närvarande gällande bestämmelser.

I sin skrivelse erinrar potatismjölsnämnden inledningsvis, att den av statsmakterna år 1933 genomförda regleringen av tillverkningen och försäljningen av potatisstärkelse påkallades av den desorganisation, som under åren närmast före regleringen framträtt å ifrågavarande område. Gjorda försök att åstadkomma samverkan mellan stärkelseproducenterna för stabilisering av marknadsförhållandena i fråga örn stärkelse hade icke lett till åsyftat resultat, och som följd härav producerades stärkelse under år med goda potatisskördar betydligt över landets behov samt salufördes under konkurrens mellan olika tillverkare till så låga priser, att den betalning, som kunde beredas råvaruleverantörerna, d. v. s. potatisodlarna, icke stöde i rimligt förhållande till deras produktionskostnader.

Beträffande verkningarna av de vidtagna statsåtgärderna på området framhåller nämnden, att resultatet av åtgärderna blivit, att produktionen av potatisstärkelse avpassats efter förbrukningens storlek, att garantier skapats för en god och jämn kvalitet å stärkelsen, att det till odlarna utgående priset å för stärkelsetillverkning levererad potatis fastställts å en nivå, som kunde anses bereda dem skälig ersättning för odlingen i fråga, att odlare, som icke vore delägare i stärkelsefabriker,

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 139

säkerställts i fråga om möjligheterna till potatisleveranser i viss omfattning, att det tillverkarna tillkommande priset å stärkelse fastställts till enhetligt belopp, lämpat efter tillverkningskostnaderna, att stärkelsens marknadsförande koncentrerats till ett för samtliga tillverkare gemensamt försäljningsorgan, Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a., samt att reglering genomförts beträffande nämnda förenings utförsäljningspris å stärkelse samt olika andra förhållanden i samband med föreningens verksamhet. Körande frågan, örn den nuvarande statliga regleringen borde fortsätta efter den 30 september 1935, anför nämnden i huvudsak följande. Ett upphävande av regleringen utan att åtgärder på annan väg säkerställts, vilka innebure trygghet för ordnade förhållanden på ifrågavarande produktionsområde, skulle otvivelaktigt följas av en liknande desorganisation som den tidigare rådande. Visserligen vore för närvarande praktiskt taget samtliga tillverkare av potatisstärkelse anslutna till Sveriges stärkelseproducenters förening, men att anslutningen fått angivna omfattning berodde på särskilda med den statliga regleringen sammanhängande åtgärder, och örn regleringen utan vidare upphörde, skulle talrika tillverkare med säkerhet åter lämna föreningen. Såsom ett tecken härtill kunde anföras, att trots det sannolikheten av regleringens avskaffande nästa höst allmänt torde ansetts ringa, 2 stärkelsefabriker samt enskilda delägare i 17 andra sådana fabriker med hänsyn till sagda eventualitet anmält sitt utträde ur föreningen per den 30 september 1935. Föreningen skulle härmed förlora möjligheten att reglera produktionen av och priset å potatisstärkelse. Vad priset å för stärkelsetillverkning använd potatis beträffade, skulle den nuvarande föreningen, även örn samtliga tillverkare vore medlemmar av densamma, efter all sannolikhet icke vara i stånd att upprätthålla en ur odlarnas synpunkt tillfredsställande ordning. Nämnden hyste följaktligen den uppfattningen, att en reglering av tillverkningen och försäljningen av potatisstärkelse i enlighet med förordningen i ämnet den 26 juni 1933 även i fortsättningen vore av behovet påkallad och att förordningen i fråga därför borde förnyas. Då det vidare, så vitt nämnden kunde finna, saknades utsikt för att ordnade förhållanden på ifrågavarande område skull© kunna säkerställas utan medverkan från statens sida av den art, som avsåges i förordningen, syntes det lämpligt, att denna erhölle fortsatt giltighet utan viss tidsbegränsning. En annan fråga vore, huru arbetet med reglmungsåtgärderna.s genomförande i fortsättningen borde organiseras. Vid regleringens införande övervägdes som en möjlighet att anförtro åt lämplig sammanslutning av stärkelseproducenter att meddela licenser för stärkelsetillverkning och i övrigt handhava regleringsverksamheten. Det vöre nämndens mening, att angivna väg borde i görligaste mån beträdas och att statens åtgärder på området sålunda borde äga karaktären av en under offentlig kontroll stående hjälp till självhjälp åt de av stärkelsehanteringen beroende jordbrukarna. Frågan gällde då närmast, i vad mån den sammanslutning av tillverkare, Sveriges stärkelseproducenters förening, som skulle kunna ifrågakomma för regleringsverksamhetens handhavande, ägde de härför erforderliga förutsättningarna. Härutinnan ville nämnden framhålla, att föreningen bland annat på grund av att anslut­

140 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ningen till densamma i avsevärd utsträckning åvägabragts genom de statliga regleringsåtgärderna och att vissa ekonomiska tvisteämnen förelåge inom föreningen icke ännu uppnått den inre sammanhållning, stadga och allmänna auktoritet, som krävdes för att möta de påfrestningar som otvivelaktigt bleve förenade med fastställandet av de olika medlemmarnas tillverkning av stärkelse och inköpsskyldighet i fråga örn potatis samt regleringens genomförande i övrigt. Nämnden ansåge därför förhållandena påkalla, att regleringsverksamhetens organisation ännu någon tid, exempelvis ett par år, bibehölles i huvudsak oförändrad och att kungörelsen den 15 augusti 1933 (nr 514) med tillämpningsföreskrifter till förordningen den 26 juni 1933 örn tillverkning av potatismjöl ävensom Kungl. Maj :ts instruktion för nämnden den 15 augusti 1933 (nr 515) följaktligen förbleve gällande under ifrågavarande tid. Det vöre nämndens avsikt att, därest nu föreslagna ordning beslutades, arbeta för ett successivt överförande av vissa med regleringen förenade göromål till föreningen och att efter förmåga söka medverka till en sådan utveckling av föreningen, att denna i sinom tid kunde övertaga regleringsverksamheten i dess helhet.

I detta sammanhang må ock erinras, att — i syfte att förhindra att tillverkningen av glykos samt vissa andra stärkelseprodukter komme att försvåras till följd av den genomförda regleringen av potatismjölstillverkningen — genom förordning den 2 mars 1934 (nr 34), vilken trätt i kraft den 5 mars 1934 och gäller till och med den 30 september 1935, föreskrivits, att vid införsel av varor av följande slag skall, utöver enligt tulltaxan utgående tull, utgå tilläggstull på sätt här sägs. Statistiskt Tilläggstull

Varuslag för 100 kg

nr

kronor

290 Druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap ... T 6: 50

620 Dextrin och stärkelseklister; ävensom appretur-

medel, innehållande dextrin, stärkelse, glykos,

Även för främjande av avsättningen av potatis för bränneriändamål hava åtgärder från statsmakternas sida vidtagits. Efter beslut vid fjolårets riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 232 med förslag till förordning örn vissa ändringar i förordningen den 11 juni 1926 angående tillverkning och beskattning av brännvin med mera samt enligt i anslutning till sagda beslut utfärdade bestämmelser m. m. gäller sålunda bland annat följande rörande användningen av potatis för bränneriändamål samt avsättningen av sprit, som tillverkats av potatis.

Partihandlare enligt såväl rusdrycksförsäljningsförordningen som förordningen angående handel med skattefri sprit skall endast aktiebolaget vin- och spritcentralen vara. Spritcentralen må icke utan Kungl. Maj:ts tillstånd till förtäringsändamål sälja annan inom riket tillverkad sprit än sådan, som framställts av potatis och spannmål, med mindre under samma år i stort sett motsvarande mängd sprit av sistnämnda slag

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 227. 141

jämte vid rening av sådan sprit uppkommande s. k. sekunda sprit användes för försäljning jämlikt förordningen angående handel med skattefri sprit. Enligt bestämmelse i brännvinstillverkningsförordningen skall tillverkare av sprit ställa sig till efterrättelse de föreskrifter rörande användning och inköp av råämnen, vilka kunna meddelas av Kungl. Maj:t eller av myndighet, som av Kungl. Majit därtill bemyndigas, samt underkasta sig den tillsyn i föreskrifternas efterlevnad, varom Kungl. Majit förordnat. Det har vidare meddelats föreskrifter av innebörd dels att bränneri skall vara skyldigt att i viss omfattning inköpa potatis från annan än den, som är ägare av, delägare i eller eljest ekonomiskt intresserad i potatisbränneri eller stärkelsefabrik, dels ock att användning av spannmål i potatisbränneri i regel icke må avse större myckenhet än som erfordras för framställning av det behövliga maltet. Övervakning av bränneriernas råvaruinköp bar enligt Kungl. Majits brev den 22 juni 1934 anförtrotts statens potatismjölsnämnd, som därvid erhåller biträde av de vid kontroll över brännvinstillverkningen anställda kontrolltjänstemännen. Vid spritcentralens inköp av sprit bestämmes priset, där överenskommelse ej kan träffas, av en särskild prisnämnd. Prissättningen skall grundas på framställningskostnaden i ett välskött och medelstort bränneri av det slag, varom fråga är. I fråga örn det pris, som tillverkare av brännvin bar att erlägga vid inköp av potatis för brännvinstillverkning till leverantören, bar Kungl. Majit med stöd av förenämnda bestämmelse i brännvinstillverkningsförordningen genom beslut den 28 september 1934 föreskrivit, att, under förutsättning att potatisen är av för sagda ändamål normal kvalitet (frisk, samtagen och fri från grövre föroreningar), sagda pris skall för tillverkningsåret 1934/1935 utgöra 13 öre per hektoliter och stärkelseprocent, fritt fabrik.

I sitt av riksdagen godkända utlåtande nr 1 i anledning av Kungl. Majits proposition nr 257 till fjolårets riksdag framhöll sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet, att, därest en höjning av priset å matpotatis å hemmamarknaden skulle kunna ernås, behov kunde uppkomma av en reglering av importen av potatis. Utskottet förutsatte därför, att Kungl. Majit bade sin uppmärksamhet riktad på denna fråga samt, i mån av behov, vidtoge åtgärder till förebyggande av att importerad potatis tillhandahölles till priser, som lade binder i vägen för en erforderlig böjning av priset å inhemsk potatis.

Under erinran örn berörda utskottsuttalande har Sveriges allmänna lantbrukssällskap i skrivelse den 20 november 1934 hemställt, att med det snaraste åtgärder måtte vidtagas till förebyggande av pristryckande försäljning utav utländsk potatis å den svenska marknaden. Till stöd för sin framställning har lantbrukssällskapet anfört bland annat följande.

Potatispriserna i Stockholm, vilka i stort sett vore normerande för matpotatispriserna över hela landet, hade under de senaste två a tre åren varit synnerligen låga. Detta syntes icke i högre grad hava varit beroende av import utan torde huvudsakligen hava sin grund uti förhållandevis rikliga potatisskördar i förening med låga foderpriser i allmänhet samt ogynnsamma förutsättningar för en lönsam fläskproduktion. Under de första månaderna av säsongen (september—oktober) hade

142 Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

prisläget också varit tryckt på grund av lantmännens benägenhet att, såsom vanligt efter skörden, försälja i förhållandevis stor omfattning. Med hänsyn till att årets potatisskörd emellertid blivit mindre än de närmast föregående årens samt fodersädspriserna höjts väsentligt, hade man dock trott sig kunna emotse en uppgång även i matpotatispriserna. Tendenser till en sådan höjning hade även framträtt. Sålunda hade priset i Stockholm kommit upp till cirka 5 kronor 50 öre per 100 kilogram emot 5 kronor 18 öre motsvarande månad år 1933, en höjning med 6 procent. Däremot vore priset alltjämt något lägre än priset 1932 och väsentligt lägre än de föregående åren. En fortsatt höjning omöjliggjordes emellertid genom införsel av potatis från Estland, vilken potatis såldes till låga priser. Enligt erhållna uppgifter hade till Stockholm under november månad redan införts estnisk potatis till en sammanlagd myckenhet av minst 300 ton. Potatisimporten under år med medelskörd eller därutöver hade under höstmånaderna varit liten och ej nått upp till nyssnämnda kvantitet. Den större importen under november och december 1931 hade sin naturliga förklaring i detta års svaga inhemska skörd samt högre prisläge.

Fördelad över en längre tid skulle en import av 300 ton potatis ej betyda så mycket, men då den anhopades under en kort period, som för närvarande vore fallet, och inträffade vid en årstid, då den inhemska marknadens behov väl tillgodosåges med svensk vara, så ökades de med importen förbundna olägenheterna i hög grad. Den estniska potatisen såldes enligt inhämtade uppgifter till priser av 4 kronor 50 öre ä 5 kronor per 100 kilogram för större partier. Då stockholmspriset å inländsk potatis under november legat vid cirka 5 kronor 50 öre per deciton, torde importen, så länge den påginge, förhindra en eljest motiverad prishöjning. Skulle den få större omfattning, vilket man icke kunde veta, kunde det befaras, att priset på svensk potatis pressades ned. I detta sammanhang ville sällskapet framhålla, att, enligt verkställda undersökningar, det funnes mycket små utsikter för det dåvarande att genom export av svensk potatis bereda motsvarande avsättning och lättnad för den inhemska marknaden.

Till förenämnda framställningar har riksförbundet landsbygdens folk i en till Kungl. Majit ingiven skrivelse den 24 november 1934 anslutit sig. Framställningar i enahanda syfte hava vidare inkommit från södra Sveriges potatisodlares förening. Carl Jönsson i Kyrkhult med flera samt Kristianstads läns hushållningssällskaps och Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott.

I anledning av förevarande framställningar hava lantbruksstyrelsen och kommerskollegium avgivit yttranden. Lantbruksstyrelsen framhåller i sitt utlåtande över lantbrukssällskapets framställning, att, även örn importen av matpotatis för det dåvarande icke spelade någon större roll, det dock vore givet, att den kunde verka irriterande på den svenska marknaden. Under sådana förhållanden och då den svenska produktionen av matpotatis måste anses fullt tillräcklig för landets behov, ansåge sig lantbruksstyrelsen, på vilken det icke torde ankomma att pröva frågan ur handelspolitisk synpunkt, böra ur synpunkten av de intressen, styrelsen hade att företräda, tillstyrka införande av importreglerande bestäm-

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 143

melser för sådan potatis. Kommerskollegium finner sig däremot böra bestämt avstyrka införande av en statlig reglering av potatisimporten samt anför till stöd härför, bland annat, följande.

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, att import, närmast av estnisk potatis, som förekommit under senare tid, varit av synnerligen obetydlig omfattning. Under tiden intill den 26 november 1934 skulle sammanlagt lia importerats 778 ton, varav 448 ton under november månad. Huvudsakligen torde den importerade varan hava vunnit avsättning i Stockholm. Då förbrukningen av potatis i Stockholm uppskattades till omkring 4,000 ton per månad, skulle alltså ifrågavarande import under november månad uppgå till allenast omkring 10 procent av hela månadsförbrukningen i Stockholm.

Enligt lantbrukssällskapets notering uppginge partipriset för välsorterad potatis i slutet av september 1934 till 5 kronor per 100 kilogram; från och med den 8 oktober noterades en stigning till 5 kronor 50 öre; från och med den 19 oktober 5 kronor 75 öre samt från och med den 24 oktober åter 5 kronor 50 öre, vilket senare pris hållit sig över november månad och in i december månad till den 12 december, då noteringen steg till 5 kronor 60 öre, varefter den den 14 december ytterligare steg till 5 kronor 75 öre. Att döma av dessa siffror torde någon nämnvärd inverkan på prisbildningen ej kunna sägas hava gjort sig gällande av den import av potatis, som under nämnda tid ägt rum.

Kollegium hade ej varit i tillfälle att kontrollera de uppgifter, som i de remitterade framställningarna förekomme örn priset på den härstädes försålda potatis av estniskt ursprung. Lantbrukssällskapet uppgåve emellertid, att priset hållit sig vid omkring 4 kronor 50 öre a 5 kronor per 100 kilogram. Då priset för prima svensk potatis samtidigt uppgått till 5 kronor 50 öre och för sekunda potatis till 5 kronor, kunde således någon »dumping» knappast anses föreligga. I detta sammanhang anmärktes på en uppgift, som förekomme i framställningen från riksförbundet landsbygdens folk, att importen i fråga ägde samband med »abnorma valutaförhållanden hos grannländerna». Till belysning av detta påståendes vederhäftighet nämndes, att estniska kronor i den fria marknaden i Stockholm noterats högre än svenska kronor och att noteringen för dagen vore svenska 108 kronor 50 öre för 100 estniska kronor.

Ur handelspolitisk synpunkt funne kollegium, att det vore synnerligen beklagligt, örn en importreglering av potatis, avsedd att förhindra importen, vidtoges. En sådan åtgärd skulle komma att ensidigt gå ut över vissa estniska exportintressen och då vårt land hade ett betydande intresse av att icke handelsomsättningen med Estland nedskures, måste allvarliga betänkligheter mot det påyrkade importförbudet göra sig gällande. Skulle det framdeles möjligen visa sig, att en verklig dumpingexport skulle äga rum, torde i stället förhandlingar böra inledas med estniska regeringen, i syfte att man å estnisk sida vidtoge åtgärder för att icke störande inverka på den svenska prisnivån. Hittills syntes dock anledning till en sådan åtgärd ej hava förekommit.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att E. J. Troedson med flera i skrivelse den 29 december 1934 pa uppdrag av potatisodlare i södra Sverige hemställt, bland annat, att importförbud eller importreglering måtto genomföras, att avsättning måtte beredas för en del av årets pota­

144 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

tisöverskott och isynnerhet den sämst hållbara potatisen genom tillverkning av ytterligare sprit att upplagras för eventuell användning som motorsprit samt eventuellt genom ytterligare tillverkning av potatismjöl, att statens potatismjölsnämnd för beredande av utrymme för odlarintresset måtte utökas med två medlemmar, varav en representant för bränneriidkarna och en för potatismjölsintressenterna, och vilka dessutom bägge vore potatisodlare, samt att potatismjölsnämnden i god tid och senast den 1 april varje år måtte bekantgöra den ungefärliga kontingent potatismjöl och potatissprit, som finge tillverkas varje kampanj.

Med anledning av denna framställning hava yttranden avgivits av, bland andra, lantbruksstyrelsen, statens potatismjölsnämnd samt kommerskollegium efter hörande av Sveriges kemiska industrikontor och vissa handelskamrar.

I vad framställningen avser reglering av eller förhud mot import av potatis tillstyrkes densamma av lantbruksstyrelsen men avstyrkes den av kommerskollegium under åberopande i huvudsak av de skäl, som anförts i ämbetsverkens utlåtanden i anledning av Sveriges allmänna lantbrukssällskaps förenämnda skrivelse. De av kommerskollegium hörda näringsorganisationerna avstyrka likaledes framställningen i denna del. Potatismjölsnämnden förklarar, att, även örn olägenheterna av potatisimporten under innevarande år vore jämförelsevis ringa, nämnden likväl vidhölle i princip sin tidigare framförda mening, att importen av potatis utgjorde ett irritationsmoment för marknaden, vilket inverkade störande på avsättningsförhållandena och prisbildningen för potatis inom landet.

Beträffande frågan örn utvidgning av potatismjölsnämnden erinrar nämnden i sitt yttrande, att bland nämndens ledamöter och suppleanter redan inginge en brännvins- och en potatismjölstillverkare, vilka samtidigt vore potatisodlare. Att utöka representantskapet inom. nämnden för de intressen, det här gällde, ansåge nämnden icke vara av behovet påkallat. Ifråga örn önskemålet, att nämnden i god tid och senast den 1 april varje år måtte bekantgöra tillverkningsmängden av brännvin och potatismjöl för nästkommande kampanj, framhåller nämnden, att den redan så långt sig göra låtit tillämpat ett dylikt förfarande. Nämnden vore även beredd att framdeles vidtaga anstalter för ifrågavarande önskemåls uppfyllande.

Följande tabeller belysa marknadsläget för potatis under senare år.

Skörd och import av potatis jämte motsvarande medelpriser under olika skördeår.

*

Skörd Import Kr. per Skörd Import Kr. per

Skördeår Skördeår

ton ton 100 kg. ton ton 100 kg.

Kungl. Majlis proposition nr 227. 145

Importen av potatis, partipriset i Stockholm samt medeltalet av detaljpriserna i riket för samma vara under olika månader skörde&ren 1931/1932—1931/1933.

1931/1932 1932/1933 1933/1934 1934/1935 Parti­ Detalj- Parti­ Detalj­ Parti- Detalj­ Parti­ DetaljMånad Im­ pris pris Im­ pris pris Im­ pris pris Im­ pris pris port kr./ öre/ port kr./ öre / port kr./ öre / port kr./ öre/ ton 100 100 ton 100 100 ton 100 100 ton 100 100 kg- kg- kg. kg- kg. kg. kg. kg.

146 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

räknats för budgetåret 1934/1935 till 20,000,000 kronor, därav margarinaecismedel 9,500,000 kronor. Sistnämnda belopp är å riksstaten redovisat under särskild inkomsttitel. Övriga avgifter, 10,500,000 kronor, redovisas under gemensam titel »Avgifter för prisreglering på jordbrukets område».

I brev till statskontoret den 24 maj 1934 har Kungl. Majit föreskrivit, att till jordbrukets prisregleringsfond skulle överföras den 30 juni 1934 förefintlig behållning i statens mjölkregleringsfond och i statens slaktdjursfond ävensom vid nämnda tidpunkt redovisad behållning av dels licensavgifter å ägg enligt kungörelsen den 23 februari 1934 (nr 24) angående reglering av införseln av ägg, dels ock avgifter vid export av ägg enligt Kungl. Majits brev den 4 maj 1934. Vidare skola över anslaget för avsättning till jordbrukets prisregleringsfond till sagda fond föras belopp, motsvarande de medel, vilka inflyta dels enligt förordningen den 26 juni 1933 (nr 405) örn accis å margarin dels enligt förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, dels enligt förordningen den 26 juni 1933 (nr 387) angående slaktdjursavgift, dels enligt förordningen den 18 maj 1934 (nr 153) örn införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel, dels i skatt å till riket infört kli enligt förordningen den 24 maj 1934 (nr 172) örn skatt å kli, dels ock i form av särskilda avgifter vid export och import av kött, fläsk och ägg. Fondens tillgångar skola redovisas på sådant sätt, att därav tydligt framgår storleken av beloppen var för sig av de medel, vilka skola tillföras fonden, eller mot vilka fonden tillförda belopp svara.

De fonden sålunda tillförda medlen skola enligt föreskrifter, som Kungl. Majit meddelar, användas, förutom till bestridande av kostnaderna för utövande av kontroll enligt förordningar den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt den 26 juni 1933 (nr 405) örn accis å margarin, till täckande av kostnader i samband med åtgärder till jordbrukets stödjande. Till mjölkregleringen skola enligt Kungl. Majits brev den 30 juni 1934 användas dels av medel, som influtit i accis å margarin, halva beloppet av vad som erfordras för utlämnande av pristillägg å exporterat smör, dels ock 90 procent av vad som influtit i skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl samt å infört kli efter avdrag av vad som åtgår för täckande av kostnaderna för kontroll.

Av margarinaccismedlen må därjämte visst belopp — för budgetåret 1934/1935 1,000,000 kronor — enligt Kungl. Majits bestämmande användas för möjliggörande av utdelning av livsmedel till hjälpbehövande (19351 prop. nr 66; R. skr. nr 45). Erforderliga föreskrifter i övrigt rörande fondens användning hava meddelats i samband med de olika beslut, varigenom medel av Kungl. Majit anvisats för skilda ändamål. Som allmän regel har härvid tillämpats, att till stödjande av slaktdjursmarknaden skall användas intill ett belopp, motsvarande dels vad som inflyter i slaktdjursavgift samt i form av särskilda avgifter vid import eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 227 147

export av kött och fläsk, dels ock 90 procent av vad som inflyter i införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel. För stödjande av äggmarknaden skall användas intill ett belopp, motsvarande dels vad som inflyter i form av särskilda avgifter vid import eller export av ägg, dels ock 10 procent av vad som inflyter i skatt å oljekakor och. vissa slag av fodermjöl samt å infört kli ävensom i införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel. Kostnaderna för åstadkommande av fraktlindring vid transport av foderhavre till vissa delar av Norrland samt Kopparbergs och Värmlands län enligt kungörelsen den 19 oktober 1934 (nr 501) skola täckas i första hand av de medel, som inflyta i införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel.

Fondens användning för skilda ändamål framgår i övrigt närmare av följande sammanställning angivande dels beloppen av de olika till fonden inflytande medlen dels ock de belopp, som utgått ur fonden.

Behållning den 30 juni 1934.

148 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Till fraktlindring vid transport av havre:

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 149

De hittills vidtagna åtgärderna bygga i allt väsentligt på den principen, att, oberoende i stort sett av produktionens omfattning, utbudet å den inhemska marknaden under statens medverkan regleras så att jämvikt mellan utbud och efterfrågan uppnås vid ett såsom skäligt ansett prisläge. Genom en dylik anordning kan stödet åt jordbruksnäringen lätt anpassas efter de skiftande förhållandena utomlands utan att några svårare rubbningar i produktion och konsumtion inom landet behöva ske. Som en åtgärd för att övervinna tillfälliga avsättningssvårigheter torde därför föga vara att invända mot densamma. Men den medför den nackdelen, att produktionen frigöres från beroendet av efterfrågan inom landet på de olika varuslagen och att på så sätt ansvaret för produktionens ändamålsenliga inriktning övervältras å det allmänna. I längden torde anordningen därför, örn den skall fylla sin uppgift, leda till att starka band måste läggas på den enskilde producentens och konsumentens handlingsfrihet. Med hänsyn härtill synes det mig angeläget, att de nu vidtagna stödanordningarna så omläggas eller jämkas, att de främja eller i varje fall icke motverka en så småningom skeende anpassning av jordbruksproduktionen efter de ändrade avsättningsförhållandena. Prissättningen bör sålunda återfå sitt vägledande inflytande på produktionsinriktningen och de åtgärder, som innebära ett fastlåsande av priserna oberoende av produktionens storlek och förefintliga avsättningsmöjligheter, så småningom avvecklas. Statens prisstödjande verksamhet på ifrågavarande område synes i fortsättningen böra i huvudsak inriktas på att underlätta en mjuk övergång till de nya produktionsbetingelserna samt medverka till att förefintliga avsättningsmöjligheter för svenska jordbruksprodukter tillvaratagas.

Utomlands äro avsättningsmöjligheterna för närvarande mycket begränsade. Den export från Sverige av jordbruksprodukter som för närvarande försiggår, med undantag av utförseln av bacon till Storbritannien samt vissa mindre betydelsefulla varor, sker med stora uppoffringar. Med hänsyn härtill skulle i nuvarande läge måhända en viss återhållsamhet ifråga örn exportbefrämjande åtgärder på hithörande område vara tillrådlig. Emellertid äro förhållandena inom den internationella handeln med jordbrukets alster av flera skäl synnerligen ovissa. Det får därför icke anses uteslutet, att läget inom en ej alltför avlägsen framtid kan bliva sådant, att utförsel i viss begränsad omfattning blir lönande. På grund därav anser jag det önskvärt, att kontakt alltjämt bevaras med våra exportmarknader på området. Särskilt gäller detta beträffande sådana marknader, varest svenska jordbruksalster sedan gammalt äro inarbetade. Alldeles oavsett storleken av den export av hithörande varor, som således kan finnas böra ske, är det givetvis ett allmänt intresse av stor vikt, att exporten lämnar så gynnsamt resultat som möjligt. I nuvarande situation synes det mig icke kunna undgås, att staten utövar viss tillsyn över det sätt, varpå utförseln av jordbruksprodukter bedrives.

150 Kungl. Majlis proposition nr 227.

För att avsättningsmöjligheterna inom landet för den svenska jordbruksproduktionen skola kunna på ändamålsenligt sätt tillvaratagas erfordras, att importen av motsvarande utländska alster regleras. Så har ock redan i viss mån skett genom att flertalet färdigprodukter på jordbrukets område underkastats importreglering. I viss mån därmed jämförlig torde vara den reglering av margarintillverkningen, som skett genom uttagande av accis å margarin. Denna synes nämligen kunna likställas med en importavgift, vilken i prisreglerande syfte pålagts den färdiga varan i stället för de importerade råvarorna. Jämväl ifråga örn flertalet imr porterade eller av importerade råämnen tillverkade fodermedel har tillförseln begränsats. I den mån avsättningsmöjligheterna för svenska jordbruksprodukter ytterligare försämras, torde en skärpning av ifrågavarande regleringar måhända bliva nödvändig. Självfallet bör därvid hänsyn tagas till samtliga återverkningar av en sådan åtgärd på avsättningsmöjligheterna för den samlade svenska jordbruksproduktionen. Jag vill särskilt framhålla vikten av att de följder i handelspolitiskt avseende, som åtgärder i nu angiven riktning kunna hava, noga beaktas. I fråga örn fodermedelsimporten tillkommer vidare som en betydelsefull omständighet att tagas i betraktande, att de importerade fodermedlen i avsevärd omfattning användas som tillskottsfoder för att möjliggöra ett rationellt användande av den inhemska fodertillgången. Ihågkommas bör vidare, att ett stort antal jordbrukare i små omständigheter och utan möjlighet att omställa sitt jordbruk mot ökad foderproduktion hava sin huvudsakliga utkomst av en på inköpt foder baserad animalieproduktion.

Strävandena att främja den svenska jordbruksproduktionens avsättninginom landet torde böra inriktas främst på att öka förbrukningen av de animaliska produkterna. Det synes mig nämligen vara av vikt, att de åtgärder, som i detta hänseende vidtagas, anpassas efter den allmänna utvecklingen ifråga örn befolkningens livsmedelsförsörjning, vilken synes gå i riktning mot ökad förbrukning av animalier och minskad konsumtion av cerealier. Ett annat skäl för att huvudvikten bör läggas på att öka förbrukningen av förstnämnda varor är att det svenska jordbruket till den ojämförligt större delen är inställt på animalieproduktion. Som ett ytterligare skäl kan framhållas, att animalieproduktionen kräver större areal för produktionsenhet än vegetabilieproduktionen, varför fara för överproduktion inom jordbruket minskas genom en stegring i animalieförbrukningen.

Möjligheterna att öka avsättningen av animaliska produkter inom landet synas också vara större. För närvarande är förbrukningen därav i Sverige per befolkningsenbet väsentligt lägre än i åtskilliga andra länder. Särskilt å landsbygden är levnadsstandarden i detta hänseende jämförelsevis låg. Jag vill även erinra örn den skillnad, som beträffande konsumtionen av animalier inom den icke jordbruksidkande befolkningen råder mellan bushåll av olika välståndsgrader. Att en allmän förbättring

Kungl. May.ts proposition nr 227. 151

av köpkraften kos de i inkomsthänseende sämst ställda befolkningsgrupperna skulle i hög grad underlätta en utveckling i önskvärd riktning torde vara ställt utom varje tvivel. Åt samma håll komme även att verka minskning av distributionskostnaderna för jordbrukets alster. Ehuru jag utgår fran att jordbrukarna själva genom sina organisationer göra vad på dem ankomma till förhindrande av att livsmedelspriserna å olika orter hållas uppe på en, med hänsyn till rådande förhållanden, för högnivå, torde statsmakterna i nuvarande läge icke kunna undvika att öva viss tillsyn därå. För att öka förbrukningen hos befolkningens bredare lager skulle även kunna ifrågasättas, örn ej en allmän prisdifferentiering å jordbrukets alster efter konsumenternas köpkraft vore till fördel. Av såväl praktiska som principiella skäl anser jag likväl, att åtgärder i dylikt syfte från det allmännas sida böra örn möjligt undvikas. Detta hindrar ej att i mindre omfattning och under vissa särskilda förhållanden utlämnande av jordbruksprodukter till nedsatt pris kan vara ändamålsenligt och tillrådligt.

Även örn med anlitande av nu angivna utvägar åtgärder vidtagas för beredande av ökat utrymme inom Sverige av jordbruksprodukter kan likväl läget bliva sådant, att den svenska jordbruksproduktionen ej finner avsättning till tillfredsställande priser. En allmän sänkning av prisnivån för jordbrukets alster skulle innebära, att näringen som helhet betraktad bleve mindre lönande. Från olika håll har emellertid framhållits, att därigenom produktionen skulle avtaga och på så sätt jämvikt uppnås mellan tillgång och efterfrågan. En minskning i jordbruksproduktionen på grund av försämrad lönsamhet torde dock förutsätta en överflyttning av personer, vilka för närvarande hava sin utkomst av jordbruket, till andra näringsgrenar. I nuvarande läge med sysselsättningssvårigketer inom såväl industri som handel synes en dylik utveckling icke böra eftersträvas. Ej heller lärer man kunna vänta, att jordbrukarna vid sänkta produktpriser komma att frivilligt begränsa produktionen, enär jordbruket liksom flertalet andra näringar är förbundet med betydande fasta kostnader, varför näringens lönsamhet vid förminskad produktion ytterligare försämras. I varje fall torde kunna befaras, att en sänkning av priserna å jordbrukets produkter komme att hava till följd, att jordbrukarnas levnadsstandard sänktes. Då denna redan nu är ifråga örn flertalet personer, som äro sysselsatta inom jordbruket, jämförelsevis låg, är en sådan utveckling icke önskvärd. Finnas omständigheterna likväl göra en prissänkning nödvändig, torde det med hänsyn till det nu sagda förtjäna övervägas att, på sätt redan i viss mån skett beträffande mjölkproduktionen, under en övergångstid lämna direkta tillskott till producenterna i form av pristillägg i den mån medel härför finnas tillgängliga. Därigenom blir det även möjligt att göra övergången till do ändrade produktionsbetingelserna i olika delar av vårt land mjukare.

152 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

I anslutning till av mig sålunda anförda allmänna synpunkter vill jag förorda, att nu tillämpade grunder för mjölkregleringen i stort sett oförändrade bibehållas. Mjölkpriset bör följaktligen alltjämt stödjas genom uppehållande av export av smör och andra mejeriprodukter i nödig omfattning samt genom att särskilt tillskott lämnas produktmjölken i form av prisutjämningsbidrag. För erhållande av medel till bestridande av med en dylik anordning förenade kostnader bör liksom hittills mjölkavgift uppbäras. Jag förutsätter sålunda, att svenska mejeriernas riksförening kommer att i sinom tid göra framställning örn upptagande av dylik avgift även för tiden efter den 30 juni 1935. Likaså böra de medel, vilka inflyta genom uttagande av skatt å oljekakor och annat därmed jämförligt foder i den utsträckning, som jag i det följande kommer att närmare angiva, tillföras mjölkregleringen. För tryggande av avsättningen av smör å den inhemska marknaden bör vidare accis å margarin uppbäras jämväl efter den 30 juni 1935, då giltighetstiden för nu gällande förordnande örn margarinaccis utlöper. Chefen för finansdepartementet framlägger denna dag förslag i sistberörda ämne.

I vissa hänseenden torde dock det nuvarande mjölkregleringssystemet böra omläggas eller jämkas. Från flera håll har gjorts gällande, att de nuvarande grunderna för regleringen medföra, att intresset hos mjölkproducenterna och tillverkarna av smör och andra mejeriprodukter av att varornas kvalitet hålles uppe försvagas. Man har därvid särskilt pekat på den stora marginal, som tidvis under de senaste åren förelegat mellan priset för danskt smör och priset för svenskt smör å den brittiska marknaden. Givetvis är det av största vikt, att kvaliteten hos de svenska jordbruksprodukterna icke försämras. I syfte att medverka till förbättrande av mjölkens hygieniska beskaffenhet har ock statens mjölknämnd med stöd av lämnat bemyndigande meddelat föreskrifter angående skyldighet för mejerier, som önska komma i åtnjutande av prisutjämningsbidrag, att tillämpa kvalitetsbetalning för mottagen mjölk. Föreskrifterna äro avsedda att träda i kraft den 1 juli 1935. Vidare tillämpas från och med den 1 januari 1935 vid betalning av runmärkt smör för export ur kvalitetssynpunkt väsentligt strängare regler än tidigare. Förslag örn skärpning av den utav svenska smörprovningarna handhavda exportkontrollen av smör är ock föremål för närmare utredning inom jordbruksdepartementet. Även örn sålunda åtgärder redan vidtagits eller äro under förberedande för vinnande av en förbättrad kvalitet hos exportsmöret, är det likväl av betydelse, att jordbrukarna, som numera genom sina organisationer handhava smörexporten, själva bliva i största möjliga utsträckning ekonomiskt intresserade av att densamma ordnas på bästa sätt. Jag anser därför, att i fortsättningen den ordningen för bestridande av kostnaderna för smörexporten bör tillämpas, att sagda kostnader efter den 30 juni 1935 gäldas företrädesvis av medel, som inflyta genom upptagande av mjölbavgift samt skatt å kraftfoder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 153

Genom margarinaccisen inflytande medel böra däremot användas i första hand för att främja förbrukningen av mjölk och mejeriprodukter inom landet. För att stimulera producenternas och deras organisationers intresse av att mjölkproduktionens och därmed även smörexportens storlek hålles inom rimliga gränser samt att avsättningen av konsuintionsmjölk och mejeriprodukter å den inhemska marknaden ordnas ändamålsenligt synes stödet åt mjölkproduktionen medelst margarinaccisen böra vara oberoende av produktionens växlingar. Accisens höjd synes normalt böra så avvägas, att försäljningen av margarin hindras att till följd av prisstödet åt smöret svälla ut. I överensstämmelse med vad nyss anförts torde inflytande accismedel efter den 30 juni 1935, på sätt bland andra kooperativa förbundet ifrågasatt, böra oavkortade tillföras mjölkregleringen och användas för att möjliggöra en allmän sänkning av priserna å konsumtionsmjölk eller mejeriprodukter. Såvitt nu kan bedömas, torde behållningen av margarinaccismedlen sistnämnda dag komma att överstiga 3,000,000 kronor. Det synes lämpligt, att viss del därav användes på sätt förut skett för utlämnande i särskilda fall till hjälpbehövande av inhemska jordbruksprodukter, i främsta rummet mjöl, gratis eller till nedsatt pris. Därest ej riksdagen förklarar sig hava något att invända, torde Kungl. Majit sålunda böra äga att under budgetåret 1935/1936 för angivna ändamål av margarinaccismedel använda intill ett belopp av 1,000,000 kronor.

Bestämmandet av nyssnämnda prissänkning för mjölk eller mejeriprodukter anser jag böra ske med utgångspunkt från att mjölkproducenterna under nästa regleringsperiod (1 juli 1935—30 juni 1936), under förutsättning att produktionen av smör icke stiger, erhålla i stort sett samma pris å produktmjölken, som de fått i genomsnitt under 1934. Under sistsagda år tillfördes mjölkregleringen av margarinaccismedlen ett belopp av 11,200,000 kronor. Medelnettoexportpriset för året var 116 öre för kilogram smör. Produktionen av mejerismör var cirka 62,000 ton och exporten av samma vara uppgick till 23,000 ton. Vid en margarinaccis av 30 öre för kilogram kan beräknas för närvarande inflyta i accismedel över 15,000,000 kronor. Därest detta belopp skulle oavkortat tillföras mjölkregleringen komme bidraget till denna från margarinaccisen att ökas med 3,800,000 kronor. Alltsedan slutet av oktober 1934 med undantag för de senaste veckorna har emellertid medelnettoexportpriset för smör överstigit 150 öre för kilogram. För den hittills gångna delen av innevarande regleringsperiod har det varit i genomsnitt cirka 135 öre för kilogram. Därest man utgår från att medelnettoexportpriset i genomsnitt under kommande regleringsperiod kommer att uppgå till sistnämnda belopp, skulle kostnaderna för exporten vid likaledes oförändrad exportkvantitet minskas med över 4,300,000 kronor. Med angivna utgångspunkter skulle sålunda i dylikt fall (3,800.000 + 4,300,000=) 8.100.000 kronor kunna an

154 Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

vändas för genomförande av en prissänkning för konsumtionsmjölk eller för mejeriprodukter.

Det synes böra tillkomma Kungl. Majit att avgöra, huruvida prissänkningen skall avse konsumtionsmjölk eller smör och andra mejeriprodukter, i samband med att mjölkavgiftens belopp bestämmes för nästa regleringsperiod. Förslag i ämnet torde böra framläggas av svenska mejeriernas riksförening i dess framställning örn upptagande av mjölkavgift för sagda tid. Jag vill dock redan här angiva vissa synpunkter, vilka torde beaktas vid frågans bedömande.

En sänkning av konsumtionsmjölkpriset är lätt att genomföra, nämligen genom att minska mjölkavgiftens belopp. Man torde nämligen kunna förvänta, att örn så sker konsumtionsmjölkpriset i regel kommer att nedgå med motsvarande belopp. Verkningarna för mjölkregleringen av en sänkning av mjölkavgiften med ett öre skulle bliva, att de medel, som komme att stå till förfogande för utjämning mellan priserna å konsumtionsmjölk och priserna å produktmjölk, minskades med 8,000,000 kronor. I den mån detta belopp motsvarades av ökat bidrag från margarinaccismedlen skulle emellertid dessa verkningar upphävas, och sålunda utbytet av landets ladugårdsskötsel bliva oförändrat. Givetvis förutsättes därvid, att det ökade bidraget från margarinaccismedlen fördelas å de olika prisutjämningsdistrikten enligt samma grunder som de medel, vilka inflyta i form av mjölkavgift å konsumtionsmjölk.

Skulle i stället prissänkningen genomföras för smör och övriga mejeriprodukter, har man att räkna med att en nedgång i smörpriset å hemmamarknaden med 15 öre för kilogram samt i ostpriset med motsvarande belopp skulle innebära en inkomstminskning för mejerierna av nära 8,000,000 kronor för år. Därest detta belopp tillföres mejerierna i form av höjda prisutjämningsbidrag å produktmjölken eller av särskilt pristillägg å försålt smör och försåld ost, skulle verkningarna för mejerierna av prissänkningen upphävas. Vid ett genomsnittligt exportpris av 135 öre för kilogram skulle sålunda priset kunna sänkas å runmärkt smör fritt mejeri till 215 öre för kilogram och å ost i paritet härmed samt jordbrukarna ändock erhålla samma betalning för den levererade mjölken som under 1934. En dylik prissänkning skulle emellertid återverka även å priset för lantsmör och lantost. Försäljningen därav torde enligt tillgängliga uppgifter kunna beräknas till minst 5,000 å 6,000 ton, fördelade på omkring 40,000 producenter. Dessa äro framför allt att söka bland de mindre och i inkomsthänseende sämst situerade jordbrukarna i de delar av landet, som ifråga örn avsättningsmöjligheter erbjuda de ogynnsammaste betingelserna. Redan för närvarande åtnjuta tillverkare av lantsmör och lantost i landets nordligare och mellersta delar, varest prisutjämningsbidraget som regel överstiger mjölkavgiftens belopp, icke samma förmåner av mjölkregleringen som övriga mjölkproducenter. Då vidare mejerihanteringen ej är så utvecklad, att jordbrukarna överallt äga möjlig­

Kungl. Mårds proposition nr 227. 155

het leverera mjölk till mejeri, synes det mig innebära en uppenbar orättvisa att icke bereda tillverkarna av lantsmör och lantost kompensation för prissänkningen å smör och ost. Örn en sådan kommer till stånd, anser jag det nödvändigt, att nu berörda jordbrukare erhålla möjlighet att komma i åtnjutande av antingen hela prisutjämningsbidraget efter avdrag av mjölkavgiftens belopp eller så stor del av bidraget, som motsvarar prissänkningen. I fråga örn villkoren för erhållande av dylikt pristillägg för mjölk, som hos producent använts för beredande av smör och ost för avsalu, synas följande grunder kunna tänkas bliva tillämpliga.

Tillägget bör — i likhet med vad som på sin tid gällde för erhållande av prisutjämningsbidrag från genom lokala mjölkavgifter inflytande medel — utgå endast till mjölkproducent, av vilken ej skäligen kan fordras, att han levererar mjölken till mejeri. Därjämte synes även böra krävas, att smöret av producenten försäljes till mejeri eller återförsäljare av smör, som av riksföreningen anvisats. Önskar dylik producent komma i åtnjutande av pristillägg, skall han göra anmälan härom hos riksföreningen, som efter undersökning i första hand avgör, örn angivna förutsättning är för handen, samt, örn så är fallet, bestämmer till vem eller vilka smöret skall levereras. I fall av tvist bör det ankomma på den statliga nämnd, som handlägger hithörande ärenden, att träffa avgörande i frågan. Mjölkproducent, som finnes berättigad till pristillägg, skall av riksföreningen införas i ett särskilt register. Samtidigt med att vederbörande mjölkproducent underrättas örn att han införts i registret skall meddelande lämnas örn det mejeri eller den återförsäljare av smör, till vilken leverans skall ske för att prisutjämningsbidrag skall utgå. För erhållande av prisutjämningsbidrag har sådan producent att för månad eller den längre tid, som omförmälda nämnd må bestämma, till riksföreningen insända ansökan innefattande uppgift rörande de förhållanden, som äro av betydelse för beräknande av honom tillkommande prisutjämningsbidrag. Vid dylik ansökan skall fogas intyg av vederbörande köpare angående mot; tagna myckenheter smör.

Vilken väg, som än må väljas för prissänkningens genomförande, måste dennas storlek avgöras med utgångspunkt från gjorda antaganden rörande den framtida prisutvecklingen å exportmarknaderna för smör. Denna är emellertid, såsom tidigare framhållits, oviss. Därest exportpriset skulle gestalta sig väsentligt gynnsammare än vad som förutsatts, skulle den betalning, som mejerileverantörerna erhålla för sin mjölk, komma att öka. Med hänsyn till faran av att därigenom en ökning i mjölkproduktionen uppmuntras, vilken kan leda till att hela mjölkregleringer.s bestånd äventyras, torde det vara lämpligt att en viss begränsning uppåt ifråga örn produktmjölkpriset göres. På samma sätt kan det för den händelse att exportpriset skulle utveckla sig i ogynnsammare riktning än man räknat med befinnas lämpligt att öka produktmjölkpriset. En dylik reglering av sistnämnda pris kan visserligen ske genom att priserna å mejeriprodukterna ändras, men ofta förekommande ändringar i detalj­

156 Kungl. Majda proposition nr 227.

priserna för sagda varor äro av flera skäl icke önskvärda. En lämpligare anordning synes vara, att i tider, då exportpriset för smör är jämförelsevis gynnsamt, avgiftsmedel i viss -utsträckning avsättas till en fond för att användas, då priset är lågt. Ett sådant förfarande kan ock vara lämpligt ur synpunkten av att producenternas mjölkpris bör ändras i den mån produktionskostnaderna för mjölken variera. Det synes sålunda skäligt, att under sommaren och hösten, då sagda kostnader äro jämförelsevis låga och mjölkmängden stor, produktmjölkpriset hålles lägre än under vintern. Örn en dylik fondbildning finnes böra ske, är det givetvis av största betydelse, att en noggrann plan för avsättning av medel till densamma samt för användning av däri ingående medel uppgöres. Frågan härom torde böra upptagas till övervägande i samband med att plan för mjölkavgiftsmedlens användning under kommande regleringsperiod av Kungl. Maj:t fastställes.

I bestämmelserna rörande upptagande av mjölkavgift har statens mjölknämnd ifrågasatt vissa ändringar i syfte att möjliggöra efterskänkande av dylik avgift i ömmande fall. Jag finner mig kunna biträda mjölknämndens förslag i detta hänseende. Den ändring i mjölkavgiftsförordningen, som härför erfordras, torde kunna ske sålunda, att till 3 § av förordningen fogas ett sjätte moment av innehåll att, då särskilda omständigheter därtill föranleda, mjölkavgift må enligt föreskrifter, som Kungl. Maj:t äger meddela, efterskänkas. Berörda föreskrifter torde, därest detta förslag bifalles, böra upptagas i tillämpningskungörelsen till förordningen. Efterskänkandet torde få avse jämväl avgift, som belöper å tiden före ändringens ikraftträdande.

Som jag tidigare framhållit, anser jag det vara angeläget, att avsättningen av mjölk och mejeriprodukter inom landet i möjligaste mån underlättas. Smör- och margarinkommittén har framlagt förslag örn vissa allmänna åtgärder i sådant syfte. Vad kommittén därvid anfört synes mig värt beaktande, önskvärt är sålunda alltjämt, att de myndigheter, som verkställa upphandling för statens behov, utbyta margarin mot smör. I sinom tid torde nu gällande bestämmelser i detta ämne böra erhålla förlängd giltighet. Angeläget är vidare, att jordbrukarnas egna organ göra vad på dem må ankomma för att på frivillighetens och övertygelsens väg främja mjölkleverantörernas återtagande av smör och ost. I detta sammanhang anser jag mig böra påpeka, att åtskilliga mejerier vid återtagning av smör tillämpa ett högre pris än gällande riksnotering å runmärkt smör. Kungl. Majit torde emellertid i samband med fastställande av plan för mjölkavgiftsmedlens användning för nästkommande regleringsperiod böra taga under övervägande örn ej som villkor för erhållande av prisutjämningsbidrag bör föreskrivas, att mejeri gentemot leverantörer vid återtagning av smör för eget eller anställdas behov icke tilllämpar högre pris än riksnoteringen. Som jag redan framhållit, är det nämligen av största betydelse för vinnande av erforderlig avsättning

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 157

inom landet, att priserna å hithörande produkter ej hållas högre än som oundgängligen fordras. I detta hänseende har från flera håll påtalats, att detaljpriset för konsumtionsmjölk hålles för högt. En sänkning av detta komme, såsom redan anförts, att ske i den mån mjölkavgiften minskades. Av vikt synes vidare vara att distributionskostnaderna för mjölk nedbringas. För ernående av nu angivna syfte synes det lämpligt att som villkor för erhållande av prisutjämningsbidrag kräves, att vederbörande mejeri vid försäljning av mjölk ej tillämpar högre pris än som med hänsyn till förhållandena i orten må befinnas skäligt. En dylik bestämmelse motsvarar den. som för närvarande finnes intagen i 5 § kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 375) örn skyldighet för svenska mejeriernas riksförening att under vissa villkor tillhandahålla smör till ett pris, svarande mot svensk riksnotering å runmärkt smör jämte skäligt tillägg därå.

Den nuvarande anordningen för mjölkprisets stödjande bygger, som redan antytts, på att avsättningsmöjligheterna utomlands ej beskäras. Örn så skulle ske genom att begränsning av smörimporten till våra exportmarknader sker eller exporten av smör från Sverige eljest i väsentlig grad försvåras, torde det vara nödvändigt att staten ingriper och ytterligare stöder mjölkproduktionen. Därvid synes i första hand böra ifrågakomma att skärpa de åtgärder, som redan under nuvarande förhållanden vidtagits eller i det föregående föreslagits till genomförande i syfte att trygga den inhemska förbrukningen av mjölk och mejeriprodukter. Smöroch margarinkommittén har uttalat sig för att i en dylik situation strävandena borde inriktas på att ytterligare minska spänningen mellan minuthandelspriserna å smör och å margarin genom höjning av margarinaccisen samt sänkning av smörpriset. Jag finner det emellertid tveksamt, huruvida med den av kommittén föreslagna minskningen i berörda spänning den avsedda ökningen av smörförbrukningen inom Sverige skall kunna ernås. Att ifråga örn margarinaccisen gå utöver det för närvarande gällande högsta accisbeloppet av 50 öre för kilogram synes mig icke böra ifrågakomma. Det torde därför vara nödvändigt, att sänkningen av smörpriset göres större än vad kommittén ifrågasatt. Jag anser det även rimligt, att producenterna i ett dylikt läge få vidkännas en mindre jämkning nedåt i produktmjölkprisot. Att den enskilde jordbrukaren erhåller den varning mot fortsatt stegring i mjölkproduktionen, som en prissänkning innebär, synes mig särskilt motiverat för den händelse avsättningssvårig heterna för mjölk och mejeriprodukter skulle pa angivet sätt skärpas. För att söka begränsa prissänkningen så långt möjligt och samtidigt undvika att margarinet onödigtvis fördyras förordar jag emellertid, att de medel, som inflyta genom sagda accis även i den situation, varom fråga är, oavkortade tillföras mjölkregleringen för att enligt förut angivna grunder möjliggöra en nedsättning av smörpriset. Huru långt man därvid behöver gå är givetvis vanskligt att på förhand

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

bedöma. Det synes mig emellertid, som örn vid en böjning av margarin accisen till 50 öre för kilogram en sänkning av priset å runmärkt smör fritt mejeri till exempelvis 2 kronor för kilogram, vilket motsvarar ett pris i detaljhandeln av högst 2 kronor 40 öre — för annat mejerismör och lantsmör samt för av mejerileverantörerna återtaget smör bleve priset väsentligt lägre — skulle medföra en dVsevärd ökning av smörkonsumtionen. Genomföres en dylik prisutjämning, torde man kunna räkna med att det margarin, som nu vid en accis av 30 öre för kilogram betingar ett pris i detaljhandeln av mellan 1 krona 50 öre och 1 krona 90 öre för kilogram, av vilket margarin för närvarande säljas cirka 15,000 ton årligen, komme att till större delen försvinna och ersättas av smör och billigare margarin. I åtskilliga hushåll, varest konsumeras smör och billigt margarin, skulle vidare smörförbrukningen säkerligen avsevärt utvidgas. Beaktas bör nämligen, att enligt av socialstyrelsen utförda levnadskostnadsundersökningar, avseende huvudsakligen arbetar- och lägre tjänstemannahushåll i städer och industriorter, den årliga genomsnittsförbrukningen av smör och av margarin även hos de barnrikaste familjerna (minst 4 barn) står i sådant inbördes förhållande, att för denna familjetyp en prisutjämning enligt vad nyss anförts icke komme att innebära någon ökning av livsmedelsutgifterna. Förde mindre inkomsttagarna å landsbygden torde likaledes prisutjämningen medföra vissa fördelar, örn man, på sätt jag tidigare förordat, bereder mejerileverantörerna och deras anställda möjlighet erhålla smör för husbehov till mejeripriser. Därest i samband med prisutjämningen en livlig reklam och propaganda för smör igångsattes, finnas enligt min mening goda utsikter för att vid en minskning av spänningen mellan smörpriset och margarinpriset på sätt nu ifrågasatts konsumtionen av smör komme att ökas, så att överskottet av smörproduktionen under förutsättning att denna förbleve oförändrad nedginge till den kvantitet, som Sverige med all sannolikhet jämväl efter 1935 har möjlighet att exportera. Jämsides därmed torde margarinförbrukningen komma att minskas. Med hänsyn till att prisutjämningen endast för ett jämförelsevis begränsat antal hushåll skulle medföra ökning i utgifterna för den samlade fettkonsumtionen torde man kunna räkna med att denna minskning ej komme att avsevärt överstiga ökningen i smörkonsumtionen. Detta skulle innebära, att margarinproduktionen återfördes till den omfattning, som den hade omkring år 1927. Det synes mig som örn i betraktande av nu rådande läge några befogade invändningar mot en sådan åtgärd icke skulle kunna riktas från margarinindustriens och därmed förbundna intressens sida. Ifrågavarande prissänkning å smör torde böra så genomföras, att mejerier, som producera smör, samt tillverkare av lantsmör erhålla kompensation för prissänkningen i form av pristillägg eller höjt prisutjämningsbidrag. Något hinder ur principiell synpunkt för att priserna å ost skulle kunna bibehållas å sin hittillsvarande nivå, trots att smörpriset

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 159

sänkes, synes ej föreligga, och på grund därav skulle pristillägget eller höjningen av prisutjämningsbidraget ej behöva utgå å ostmjölken. Den besparing i prisutjämningsmedlen, som härigenom skulle uppstå vid den ifrågasatta sänkningen i smörpriset, torde beräknas till mellan 3,500,000 och 4,000,000 kronor, vilket belopp skulle kunna användas för ytterligare reducering av smörpriset eller som ersättning för en eventuell sänkning av mjölkavgiften. Vissa psykologiska skäl tala emellertid mot en dylik differentiering av prisutjämningsbidraget. Även åtskilliga praktiska svårigheter möta densamma. Jag anser mig därför icke kunna nu taga någon bestämd ståndpunkt till frågan utan anser, att densamma bör ytterligare övervägas samt, för den händelse angivna situation skulle uppstå, av Kungl. Majit avgöras i samband med att plan för prisutjämningsmedlen då fastställes.

Rörande verkningarna av en prisutjämning i enlighet med det anförda hava inom jordbruksdepartementet verkställts vissa beräkningar, vilka torde få fogas som bilaga B vid statsrådsprotokollet. Beträffande resultatet av dessa beräkningar, vid vilka förutsatts att pristillägg utlämnas å såväl smörmjölk som ostmjölk, torde här böra framhållas följande.

Därest importen av smör till våra viktigaste exportmarknader begränsas, torde man kunna räkna med att smörpriset därstädes stiger. Förutsätter man att medelnettoexportpriset blir 150 öre för kilogram, skulle med en mjölkavgift av 1 öre för kilogram och ett smörpris inom landet fritt mejeri av 200 öre för kilogram produktmjölkpriset komma att ligga endast cirka O.i öre för kilogram under dess nivå i medeltal under hela 1934. I anslutning till vad jag tidigare anfört finner jag en dylik prissänkning rimlig för den händelse berörda svårigheter för vår smörexport skulle uppstå.

Utgår man i stället från en mjölkavgift av 2 öre för kilogram, skulle mjölkregleringen i avgiftsmedel tillföras cirka 8,000,000 kronor mer än i nyssberörda fall. Användes detta belopp till en ytterligare nedsättning av smörpriset, kunde detta sänkas till ungefär 188 öre för kilogram. Jordbrukarna skulle likväl erhålla en med hänsyn till omständigheterna rimlig betalning för mjölken.

Som jag redan anfört, anser jag goda utsikter finnas för att den inhemska smörförbrukningen skulle ökas i önskad omfattning, därest smörpriset sänkes med 30 öre och margarinaccisen höjes med 20 öre för kilogram räknat. Någon säkerhet för att så skulle ske föreligger dock givetvis ej. Härtill kommer, att ökningen i smörkonsumtionen torde framträda endast så småningom, medan det kan befinnas nödigt att genomföra en plötslig minskning av den svenska smörexporten. Ur denna synpunkt är det nödvändigt, att möjligheter föreligga att på annan väg än genom en allmän stegring i smörförbrukningen undanskaffa ett tillfälligt överskott av jämförelsevis ringa omfattning. Enklast skulle detta otvivelaktigt ske genom att smöröverskottet inblandades i margarinet.

160 Kungl. May.ts proposition nr 227.

Jag vill i detta sammanhang erinra örn Kungl. Maj: ts i propositionen nr 257 till fjolårets riksdag gjorda hemställan örn bemyndigande för Kungl. Majit att, därest så funnes erforderligt för beredande av avsättning av i Sverige framställt smör, för tiden till och med den 30 juni 1935 förordna om inblandning av smör i margarin. Riksdagen ansåg sig emellertid icke kunna lämna det äskade bemyndigandet. I sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 1 anfördes, att enligt utskottets mening måste med hänsyn till de utomlands vunna erfarenheterna starka betänkligheter hysas mot införande av en provisorisk tvångsinblandning, helst det syntes sannolikt, att en dylik blandningsprodukt i stor utsträckning skulle bibehålla sin marknad på smörets bekostnad även efter det lagstiftningen upphört att gälla. På grund härav ansåg utskottet, att ett definitivt ställningstagande till frågan borde ske först efter det den åt smör- och margarinkommittén uppdragna utredningen slutförts. I avbidan härpå ville icke utskottet tillstyrka, att det begärda bemyndigandet lämnades.

Några avgörande skäl mot tvångsinblandning av smör i margarin såsom en mera tillfällig åtgärd för att komplettera andra på längre sikt verkande åtgärder till främjande av smöravsättningen inom landet hava, såvitt jag kunnat finna, icke förebragts. Smör- och margarinkommittén har ock framhållit, att skäl kunna anföras till förmån för inblandning av smör i margarin, särskilt då fråga vore örn skyndsamt och tillfälligt undanskaffande av visst ej alltför stort överskott av smör. Motståndet mot en åtgärd i angiven riktning synes hava sin rot främst i farhågan att genom ett dylikt inblandningstvång gränsen mellan smör och margarin komme att utsuddas. Jag vill emellertid erinra därom, att margarintillverkarna redan nu hava möjlighet att inblanda smör i margarin. Detta sker även i viss omfattning, men försäljningen av smörhlandat margarin, vari regelmässigt ingå cirka 20 procent smör, befinner sig sedan åtskilliga år i stadig tillbakagång. Därest Kungl. Majits befogenhet att förordna örn tvångsinblandning av smör i margarin blir beroende av framställning av svenska mejeriernas riksförening samt befogenheten begränsas till att avse en inblandning av högst 10 procent smör, synes varje anledning saknas att från jordbrukarbåll motsätta sig en sådan anordning. Däremot kunna onekligen från konsumenternas sida vissa erinringar riktas mot densamma, då den medför en icke obetydlig ytterligare fördyring av margarinet. Storleken av denna blir emellertid beroende av det pris, till vilket margarinfabrikanterna kunna inköpa smöret. I betraktande av att inblandningen skall vara en tillfällig och övergående åtgärd, anser jag, att särskild nedsättning av smörpriset vid ifrågavarande inköp icke bör ifrågakomma. Den fördyring av margarinet, som under sådana omständigheter skulle föranledas av smörinblandningen torde enligt uppgift vid ett smörpris av omkring 2 kronor kunna beräknas till cirka 2 öre för kilogram och enhet av inblandnings-

Kungl. May.ts proposition nr 227. 161

procenten. Med hänsyn härtill förtjänar övervägas, att för den händelse inblandningstvång finnes böra föreskrivas, margarinaccisen hålles något under maximum, exempelvis sålunda att accisbeloppet för kilogram räknat fastställes till 50 öre minskat med ett öre för var enhet av inblandningsprocenten. Jag anser följaktligen, att Kungl. Maj:t bör erhålla riksdagens bemyndigande att örn så befinnes nödvändigt för beredande av avsättning av i Sverige tillverkat smör, med beaktande av vad nyss anförts rörande margarinaccisens höjd, efter framställning av svenska mejeriernas riksförening för tiden till och med den 30 juni 1936 förordna, att i margarin, som inom riket saluhålles, skall finnas inblandat smör till högst 10 procent av blandningens vikt, ävensom meddela de bestämmelser och vidtaga de åtgärder i övrigt, som i detta sammanhang kunna föranledas.

Någon varaktig lösning av frågan angående undanskaffande av förefintligt produktionsöverskott av smör innebär dock icke tvångsinblandningen. Ej heller den i det föregående förordade höjningen av margarinaccisen för den händelse avsättningssvårigheterna för smör och andra mejeriprodukter skulle skärpas kan anses utgöra någon slutgiltig lösning av problemet. Med hänsyn till läget utomlands torde man vara ej blott berättigad utan jämväl skyldig att räkna med att någon mera avsevärd förbättring i avsättningsförhållandena utanför Sverige icke kommer att inträda inom överskådlig tid. Samtidigt torde av allt att döma — på grund av, bland annat, strävandena från de enskilda jordbrukarnas sida att förbättra sin ställning genom att utvinna ökad avkastning från jordbruket — mjölkproduktionen komma att stiga. Vid sådant förhållande synes det angeläget att taga under övervägande örn och på vad sätt de inhemska jordbruksprodukterna skulle kunna finna ökad avsättning genom tillgodoseende medelst dylika produkter av landets behov av billigt matfett.

Smör- och margarinkommittén har föreslagit, att undersökning borde ske rörande möjligheten att till nedsatt pris saluföra ett med inhemskt isterflott uppblandat smör s. k. stek- och bagerismör. Mot detta förslag hava framkommit starka invändningar i skilda hänseenden. Även örn man kan hysa vissa betänkligheter mot möjligheterna att på denna väg kunna åstadkomma ett billigt matfett av inhemska råvaror, torde det dock icke få anses uteslutet, att vägen kan visa sig framkomlig. I varje fall torde försök i sådant syfte kunna lämna värdefulla bidrag till problemets lösning. Genom beslut den 25 januari 1935 har ock Kungl. Maj:t som nämnts anvisat 10,000 kronor för bestridande av kostnaderna för vissa laboratoriemässiga försök med tillverkning av ifrågavarande blandningsprodukt. Därjämte har statens mjölknämnd erhållit i uppdrag att framlägga en plan för försöksverksamhetens fortsatta bedrivande. Resultaten av dessa försök torde böra avvaktas, innan frågan örn utsläppande av ett isterblandat smör upptages till slutgiltigt bedömande. Jag Bihang till riksdagens protokoll 19:15. 1 sami. Nr 227. I l

162 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

förutsätter emellertid att Kungl. Majit är oförhindrad på grund av bestämmelsen i 36 § margarinförordningen att under försökstiden undantaga dylik blandningsprodukt från i förordningen meddelade föreskrifter.

Därest läget skulle bliva sådant att, i enlighet med vad jag tidigare anfört, accisen å margarin måste höjas till 50 öre för kilogram, föreligger otvivelaktigt fara för att förbrukningen av andra ersättningsmedel för smör och flott ökas. Jag anser därför, att Kungl. Majit bör äga befogenhet att förordna örn accis jämväl å sådana andra ersättningsmedel. Till dessa bör räknas även matolja. Givet är, att denna befogenhet bör tagas i anspråk endast örn användningen av ifrågavarande ersättningsmedel visar tendens att öka. I likhet med smör- och margarinkommittén finner jag starka skäl tala för att även fettemulsioner, örn Kungl. Majit så prövar nödigt, beläggas med accis. Chefen för finansdepartementet framlägger denna dag närmare förslag i dessa hänseenden i samband med förut omförmälda förslag örn utgörande av margarinaccis för tiden efter den 30 juni 1935.

En böjning av accisen upp till 50 öre för kilogram skulle, vid nuvarande råvarupriser medföra, att priset för kilogram å de vanligaste förekommande margarinsorterna bragtes upp till 1 krona 50 öre, vilket synes tillräckligt för att den eftersträvade jämvikten mellan förbrukningen av smör och av margarin skall kunna åstadkommas. Emellertid är det icke uteslutet, att priserna å margarinindustriens råvaror komma att nedgå. Visserligen lärer tendensen för närvarande vara den motsatta, men förhållandena äro numera icke minst med hänsyn till valutaförhållandena mycket ovissa. Försämras avsättningsmöjligheterna för smör å den internationella marknaden, kan sålunda ett prisfall å växtfetter av olika slag befaras. För att för den händelse priserna å margarinindustriens råvaror skulle mera avsevärt sjunka under sin nuvarande prisnivå möjliggöra oförändrat stöd åt det inhemska smörpriset samt förhindra osund spekulation i det högre prisläget inom Sverige anser jag, att Kungl. Majit bör äga befogenhet att förordna örn reglering av importen av margarin och liknande konstfetter samt av råvaror för margarinindustrien. Bemyndigande härtill, avseende samma tid som den för mjölkavgiftsförordningens giltighet bestämda, eller till den 1 juli 1937, torde böra äskas av riksdagen. Regleringen synes höra anordnas i huvudsak enligt de grunder, som smör- och margarinkommittén angivit, varvid jämväl torde beaktas vissa av generaltullstyrelsen och Sveriges kemiska industrikontor framförda erinringar. Import av färdiga fettämnesprodukter, såsom margarin, fettemulsioner m. m., hör sålunda icke medgivas annat än i undantagsfall. I fråga örn margarinråvaror torde höra tillses, att endast fabriker, som äro i drift vid regleringens införande, erhålla tillstånd till införsel. Dylika tillstånd skola lämnas av en särskild nämnd. Självfallet äger den som är missnöjd med nämndens beslut att hos Kungl. Majit göra den framställning, vartill omständighe­

Kungl. Marits proposition nr 227. 163

terna föranleda. Då syftet med importregleringen närmast bör vara, förutom att hindra onödig införsel av färdiga fettämnen, att säkerställa bibehållande av margarinpriset vid 1 krona 50 öre utan att margarinfabrikanterna tillföras oskäliga fördelar därav, torde det vara nödvändigt för utjämnande av prisskillnaden inom och utom Sverige, att särskild licensavgift uppbäres vid meddelande av införseltillstånd. Av samma skäl torde det även vara nödvändigt att under importregleringen och avgiftsbeläggningen indraga jämväl de produkter, varav margarinråvaror inom Sverige framställas. Däremot bör avgift icke uttagas å feta oljor, som användas för annat ändamål än tillverkning av margarin m. m. Licensavgiftens belopp torde böra bestämmas av Kungl. Maj:t att gälla tillsvidare och bör givetvis ändras så snart prisläget utomlands därtill föranleder. I likhet med vad som gäller beträffande övriga importregleringar på jordbrukets område torde någon högsta gräns för licensavgiften icke böra av riksdagen fastställas. Genom licensavgiften inflytande medel torde böra användas enligt för användning av margarinaccismedlen gällande regler.

Vad slutligen angår den av smör- och margarinkommittén väckta frågan örn viss ändring av bestämmelserna i gällande margarinförordning i vad avser fettemulsioner, får jag anmäla, att lantbruksstyrelsen i anledning av en framställning av vissa fabrikanter av glass inkommit med förslag till föreskrifter rörande tillverkning av sist sagda vara. Beredningen av detta ärende är emellertid ännu icke avslutad. Ställningstagandet till den av smör- och margarinkommittén väckta frågan torde i avvaktan på prövningen av nämnda förslag, varmed den synes äga ett visst samband, få tillsvidare anstå.

Beträffande de prisreglerande åtgärder, som må erfordras i fråga örn övriga animaliska produkter, vill jag erinra örn att de under det gångna året vidtagna ingripandena för stödjande av den inhemska köttmarknaden i stort sett medfört avsett resultat. Anledning att ifrågasätta ändring av grunderna för stödanordningarna på detta område synes därför icke föreligga. Jag utgår därvid ifrån, att det av föregående års riksdag åt Kungl. Majit lämnade medgivandet att vidtaga åtgärder för reglering av införseln till riket av kött och fläsk, däri inbegripet kött av fjäderfä, gäller tillsvidare jämväl i fortsättningen.

Medel för nämnda stödanordningar hava hittills erhållits genom upptagande av slaktdjursavgift samt införselavgift å havre och majs med flera fodermedel. Förordningen den 26 juni 1933 (nr 387) angående slaktdjursavgift upphör emellertid att gälla den 30 juni 1935. Då i fortsättningen de medel, som inflyta genom upptagande av förenämnda införselavgift, enligt vad jag i det följande närmare kommer att utveckla sannolikt komma att bliva synnerligen begränsade samt erforderliga för andra ändamål än stödjande av köttmarknaden, anser jag lämpligt, att

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

befogenheten att uttaga slaktdjursavgift blir gällande under ytterligare två år till och med den 30 juni 1937. På grund av att lagen den 10 oktober 1913 (nr 239) angående köttbesiktning och slakthus den 1 januari 1935 ersatts av en ny lag i ämnet den 11 maj 1934 (nr 140), erfordras vidare, att de nuvarande bestämmelserna örn slaktdjursavgift i formellt hänseende underkastas vissa jämkningar. Ny förordning angående slaktdjursavgift torde sålunda böra utfärdas.

Läget å den inhemska fläskmarknaden har, såsom redan framhållits, under det gångna året icke varit tillfredsställande. Orsaken härtill har helt visst varit en i förhållande till avsättningsmöjligheterna alltför stor produktion. Svinuppfödningen under tidigare år har i stor utsträckning haft karaktären av en ren förädlingsproduktion baserad på billigt importerat foder. Den under föregående år genomförda regleringen av majsimporten med därav framkallad stegring i priserna å svinfodret har dock otvivelaktigt redan lett till en märkbar inskränkning av svinuppfödningen. Den förbättring i prisläget, som inträdde i slutet av 1934, tyder härpå. Uppgifterna angående antalet betäckta suggor giva även vid handen, att utvecklingen gått i sådan riktning. Man torde därför kunna förvänta, att fläskproduktionen inom en ej alltför avlägsen framtid skall hava anpassat sig efter föreliggande avsättningsmöjligheter.

De statliga åtgärderna för fläskmarknadens stödjande synas därför även i fortsättningen böra i första hand inriktas på att åstadkomma jämvikt inom produktionen. Detta sker å ena sidan genom reglering av fodertillförseln och å andra sidan genom utjämning av exportpriser och hemmamarknadspriser. De medel, som influtit eller komma att inflyta i form av avgift å exporterat bacon, torde tillsvidare vara tillräckliga för bestridande av kostnaderna för åtgärderna till fläskmarknadens stödjande. Därest giltighetstiden för förordningen angående slaktdjursavgift förlänges, beredes ock på denna väg Kungl. Maj:t möjlighet att, i mån av behov, anskaffa erforderliga medel.

Ej heller i fråga örn grunderna för åtgärderna till stödjande av äggmarknaden, vilka bygga på en reglering av importen och exporten av ägg, synes anledning att vidtaga ändring föreligga. Kungl. Majit torde sålunda böra erhålla riksdagens bemyndigande att vidtaga reglering i huvudsak enligt nu gällande bestämmelser av införseln av ägg samt äggula och flytande äggvita jämväl för tiden efter den 30 juni 1935 till och med den 30 juni 1937.

Beträffande det från vissa håll framförda förslaget örn att det belopp, vartill pristillägget vid export högst må uppgå, borde höjas från för närvarande 30 öre till 50 öre för kilogram, äger Kungl. Majit befogenhet att utan riksdagens hörande genomföra en dylik höjning. Frågan örn lämpligheten härav är emellertid beroende av ett flertal olika omständigheter. Bland annat inverkar storleken av de medel, som stå till förfogande för äggmarknadens stödjande. Till sistberörda spörsmål återkommer jag i

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 165

samband med frågan örn jordbrukets prisregleringsfond samt användningen av däri ingående medel.

För ernående av den inre jämvikt inom animalieproduktionen, som utgör en förutsättning för att den skall kunna anpassas efter 1'örhandenvarande avsättningsmöjligheter, är en reglering av tillförseln av importerade eller av importerade varor tillverkade fodermedel nödvändig. Till förhindrande av en utvidgad användning av dylikt foder måste priset därå hållas uppe å en nivå svarande mot prisläget för animalieprodukterna. Örn man går därutöver och ytterligare begränsar tillförseln av utländska eller därmed jämställda fodermedel, åstadkommes ett direkt skydd för odlarna av fodersäd för avsalu till nackdel för, bland andra, dem som i sin animalieproduktion använda köpt foder. Vissa skäl kunna visserligen tala för åtgärder i dylikt syfte, men av orsaker, som jag tidigare anfört, anser jag, att man härvid bör framgå med stor varsamhet.

Tillförseln av oljekakor har emellertid under senaste åren avsevärt utvidgats. Trots att priset därå för närvarande är omkring 2 öre högre för kilogram än vid motsvarande tid föregående år, synes införseln hålla sig vid i stort sett oförändrad omfattning. Under beaktande härav har ock Kungl. Majit förut denna dag i anledning av framställning av statens spannmålsnämnd beslutat, att skatten å oljekakor samt vissa slag av fodermjöl — med undantag likväl av linfrökakor och linfrömjöl — skall höjas till 5 öre för kilogram. Någon höjning av importavgifterna å övriga fodermedel synes däremot för närvarande knappast erforderlig. Jag erinrar, att beträffande det viktigaste av dessa, nämligen majs, gäller såsom villkor för import skyldighet för importören att inköpa viss mängd eosinerad brödsäd.

Läget å den internationella fodermedelsmarknaden är synnerligen ovisst. Den prisstegring, som ägt rum under senare hälften av 1934, torde sannoiikt böra betraktas som rent tillfällig och orsakad av de ogynnsamma foderskördarna i Europa under nämnda år. För den händelse priserna å den internationella oljekaksmarknaden skulle sjunka, kunna verkningarna av den nu företagna höjningen komma att helt eller delvis upphöra. Med hänsyn härtill anser jag det lämpligt att på sätt smör- och margarinkommittén föreslagit gällande förordning angående skatt å oljekakor samt vissa slag av fodermjöl ändras därhän, att Kungl. Majit erhåller befogenhet att höja skattebeloppet — nu maximerat till 6 öre för kilogram — till 8 öre för kilogram.

Som av den förut lämnade redogörelsen framgår är införseln av havre och majs samt kli m. m. föremål för importreglering. Införsolavgift uttages därjämte å havre och majs samt vissa andra fodermedel. Genom beslut förut denna dag har Kungl. Majit i anledning av vad lantbruksstyrelsen härutinnan anfört i sitt yttrande över spannmålsutredningens betänkande förordnat, att jämväl för kreatursfoder av animaliskt avfall samt luzernmjöl, som till riket införas, skall jämlikt bestämmelserna i för­

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ordningen den 18 maj 1934 (nr 153) erläggas införselavgift med 3 öre för varje kilogram av varans nettovikt. I anledning av att jag i det följande kommer att föreslå, att skatt å kli ej skall uttagas efter den 31 augusti 1935, förordar jag, i anslutning till vad spannmålsutredningen anfört, att införselavgift efter sagda dag upptages å kli enligt bestämmelserna i nyssnämnda förordning. Med stöd av denna äger Kungl. Maj:t att härom fatta beslut. Smör- och margarinkommittén har även föreslagit, att bestämmelserna i kungörelsen angående reglering av införseln av havre och majs med mera skulle bliva tillämpliga å oljekakor och liknande kreatursfoder. Ehuru jag anser, att användningen av dylikt foder bör regleras i första hand genom en lämpligt avvägd skatt eller införselavgift, vill jag ej bestrida, att läget kan bliva sådant, att jämväl importreglering för foder av detta slag bör införas. Därest sådan situation skulle inträffa torde kunna förutsättas, att Kungl. Majit vidtager erforderliga åtgärder.

Jag vill ock i detta sammanhang erinra örn att priset å havre inom landet stödes förutom genom reglering av havreimporten och införselavgift genom föreskrift örn användande i viss utsträckning av svensk havre vid tillverkning av havregryn och andra till människoföda avsedda produkter av havre. Bestämmelserna härom torde jämväl i fortsättningen böra vinna tillämpning. I övrigt torde något ingripande från statens sida till fodermarknadens stödjande som regel icke böra ske. Att genom stödköp av fodersäd medverka till fodermarknadens stabilisering anser jag sålunda icke lämpligt. Dylika åtgärder torde näppeligen kunna vidtagas utan att jämvikten mellan priserna å olika fodermedel störes och härigenom den inre balansen inom animalieproduktionen rubbas. Härtill kommer att sådana ingripanden i hög grad äro ägnade att försvåra den naturliga anpassningen av foderväxtodlingen efter de ändrade avsättningsförhållandena.

Ehuru den allmänna höjning av foderprisnivån, som genom de vidtagna åtgärderna åstadkommits, får anses hava i stort sett haft gynnsamma verkningar i avseende å jordbruksproduktionen i dess helhet, har den dock för vissa animalieproducenter medfört svårigheter. Från de organisationer, som företräda äggproduktionens område, hava framförts yrkanden örn vidtagande av sådana anordningar att hönsodlarnas behov av billigt foder skulle kunna tillgodoses. Även örn jag anser det ligga ett visst berättigande i dessa yrkanden, måste jag hysa stora betänkligheter mot vidtagande av åtgärder i angivet syfte på grund av därmed förenade konsekvenser ur såväl principiella som framför allt praktiska synpunkter. Jag finner mig därför icke nu kunna framlägga något förslag i ämnet.

För att jämvikt skall inträda och bibehållas inom växtodlingen synes det nödvändigt, att priserna å brödsäd anpassas efter prisläget för ani-

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 167

maliska produkter. Jag delar i detta hänseende helt 1934 års spannmålsutrednings mening. Åstadkommes ett högre prisläge för brödspannmål, leder detta ofrånkomligt till en ökning i brödsädsodlingen med därav föranledd överproduktion. Detta förhållande bör beaktas vid utformandet av de statliga stödåtgärderna på brödsädsodlingens område. Som ett medel att tillvarataga förefintliga avsättningsmöjligheter för brödsäd torde inmalningstvånget böra bibehållas. Den jämkning i bestämmelserna härom, som spannmålsutredningen föreslagit, finner jag mig kunna biträda. Förslag till härav föranledd författningsändring torde få framdeles underställas Kungl. Maj:t. För att hindra störningar å den inhemska brödsädsmarknaden till följd av import utifrån bör införseln av brödsäd samt produkter därav bliva föremål för fortsatt reglering. Import av vete, råg, spannmålsblandning, vari vete eller råg ingår, mjöl av vete eller råg, gryn av vete samt makaroner och vermiceller bör icke få ske utan särskilt tillstånd. Spannmålsutredningen har föreslagit, att även importen av bröd skall regleras. Med anledning av vad generaltullstyrelsen anfört anser jag emellertid, att för närvarande endast sådant bröd, som avses under rubriken »andra slag» nr 307 i statistisk varuförteckning, bör bliva föremål för importreglering. Utanför denna skulle sålunda åtminstone till en början falla såväl dessertkäx och pepparkakor samt andra slag av finare bakverk som hundbröd. Beträffande de grunder, efter vilka regleringen bör handhavas, delar jag i stort sett utredningens uppfattning. Endast i undantagsfall eller, örn synnerliga skäl därtill föreligga på grund av kvalitetsförhållanden eller eljest, bör import av de av regleringen berörda varorna, medgivas. I fråga örn omalen brödspannmål bör införseltillstånd ej beviljas annan än den, som ämnar använda den importerade varan för förmälning till människoföda vid egen kvarn. Kvarn, som tidigare icke importerat utländsk spannmål, bör dock endast örn särskilda skäl äro för handen erhålla dylikt tillstånd. Utredningen har vidare föreslagit, att Kungl. Majit skulle erhålla bemyndigande att förordna örn uttagande av införselavgift å varor, som enligt vad nyss sagts skulle vara föremål för importreglering. I likhet med spannmålsnämnden och lantbruksstyrelsen anser jag det nödvändigt att omedelbart taga ett dylikt bemyndigande i anspråk i fråga örn mjöl och gryn samt därav beredda produkter, för vilka tillstånd till införsel erhålles. Intäkterna torde, på sätt jag senare kommer att närmare angiva, böra användas för mötande av förluster å spannmålsregleringen. Kungl. Majit torde sålunda böra erhålla riksdagens bemyndigande att för tiden till och med den 30 juni 1937 förordna örn reglering av importen av vete och råg samt därav beredda produkter i enlighet med av mig nu förordade riktlinjer, avseende jämväl rätt att uttaga införselavgift å samma varor till belopp och enligt grunder, som Kungl. Majit äger bestämma. För att underlätta den inhemska skördens avsättning har staten under

168 Kungl. Majlis proposition nr 227. de senaste åren iklätt sig garanti för inlösen till vissa fastställda priser av all kvarnduglig spannmål, som finnes kvar den 1 juni varje år. Spannmålsutredningen har föreslagit, att detta inlösningsförfarande skulle slopas från och med innevarande års skörd. I stället skulle skapas ett organ med uppgift bland annat att vid behov stödja marknaden genom stödköp och främjande av lagringsverksamhet. Mot en dylik omläggning har emellertid från såväl jordbrukare som spannmålshandlare framförts invändningar, varvid man särskilt betonat svårigheterna att genom enbart stödköp säkerställa en tillfredsställande avsättning av hrödspannmålen så länge nu förefintliga överskottslager tryckte marknaden. Även från kvarnhåll har avvisats tanken på att genom stödköp i större omfattning stödja den inhemska spannmålsmarknaden. Ehuru jag anser det synnerligen önskvärt, att den nuvarande anordningen med fasta inlösningspriser kunde slopas, har jag dock icke kunnat undgå att finna de skäl bärande, vilka framförts som stöd för yrkandet att densamma i nuvarande läge bibehålies. Det betydande överskott av brödsäd, som föreligger, medför att, därest marknaden lämnas fri vid nästa skördeårs ingång, fara för sammanbrott kan uppstå. På grund av det samband, som råder mellan jordbrukets olika grenar, skulle ett dylikt sammanbrott utöva mycket skadliga verkningar även på andra av jordbrukets produktionsområden. Det synes mig därför icke kunna undvikas, att staten under nästa skördeår utövar en kraftig marknadsstödjande verksamhet i fråga örn brödspannmålen. Den ur organisatorisk synpunkt enklaste och mest effektiva formen för en sådan verksamhet torde otvivelaktigt vara, att garanti lämnas för att för det överskott, som finnes vid konsumtionsårets slut, erhålles ett med hänsyn till förhållandena rimligt pris. Nackdelarna av en dylik anordning torde väsentligen ligga däld, att den framlockar ett större överskott vid skördeårets slut på grund av att genom den fasta prisgarantien uppmuntras en ökning i hrödsädsodlingen samt en minskning i utfodringen av brödsäd. I vad mån ett inlösningsförfarande medför sådana verkningar är emellertid i väsentlig grad beroende på de inlösningspriser, som fastställas. Örn dessa icke sättas högre än vad brödsädspriserna skulle hava varit, därest fri anpassning efter läget å fodermarknaden fått ske, torde man kunna förvänta att berörda nackdelar av förfarandet i det närmaste försvinna.

Jag anser därför, att inlösningsförfarandet bör bibehållas i fråga örn 1935 års skörd, men att man därvid bör sänka inlösningspriserna, så att brödsädsprisernas anpassning efter fodersädspriserna icke förhindras. Beträffande den sänkning av inlösningspriserna, som sålunda bör ske, vill jag erinra örn att spannmålsutredningen, utgående från sin allmänna uppfattning örn balans mellan priserna å brödsäd och å fodersäd, ansett, att höstpriserna borde vara för vete lägst 14 kronor och för råg lägst 13 kronor för deciton räknat. Det vill emellertid synas, som örn dessa priser vore väl låga. Jag anser det med hänsyn till bland annat läget å den

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 169

inhemska fodermarknaden rimligt att utgå från att priset för kvarndugligt vete av normalkvalitet under de tidigare höstmånaderna 1935 ej bör ligga nämnvärt under fjolårspriset samt att priset för råg hör vara i förhållande därtill. Att gå högre i fråga örn priserna å brödsäd anser jag icke böra ifrågakomma, då detta skulle innebära, att brödsädspriserna icke anpassades efter rådande prisläge för animalieprodukter. Följden härav bleve säkerligen, att utfodringen av brödsäd under kommande år skulle hållas tillbaka och att på grund därav mängden brödsäd, som hembjödes till inlösen den 1 juni 1936, komme att kraftigt ökas med därav föranledda ytterligare förluster för statsverket. Kostnaderna för spannmålens lagring m. m. hos spannmålshandlare för tiden 15 september—1 juni har av spannmålsutredningen angivits till omkring 2 kronor för deciton. Enligt vad jag inhämtat torde man emellertid numera på grund av, bland annat, förbättrade lagringsmetoder kunna räkna med en väsentligt lägre lagringskostnad. Utgående från att ett vetepris i början av september 1935 av 14 kronor 75 öre för deciton bör eftersträvas samt att kostnaden för spannmålens lagring under tiden fram till den 1 juli 1936 icke överstiger 1 krona 75 öre för deciton anser jag, att inlösningspriset för vete bör bestämmas till 16 kronor 50 öre för deciton. I anslutning härtill torde inlösningspriset för råg böra fastställas till 15 kronor 50 öre för deciton. Detta innebär visserligen en sänkning av de beträffande 1934 års skörd tillämpade inlösningspriserna med 1 krona 50 öre för deciton, men denna sänkning betingas i allt väsentligt av billigare lagringskostnader. Höstpriserna komme sålunda att i stort bliva desamma som under tidigare år.

Ehuru jag sålunda anser, att inlösningsförfarandet bör bibehållas, biträder jag spannmålsutredningens förslag örn inrättande av ett särskilt organ för att från och med nästa skördeårs början följa utvecklingen å spannmålsmarknaden samt handhava de statliga åtgärder av organisatorisk och affärsmässig art, som kunna ifrågakomma. För denna uppgift synes svenska spannmålsföreningen icke vara lämplig. Det nya regleringsorganet torde, på sätt utredningen föreslagit, böra erhålla formen av aktiebolag, förslagsvis benämnt svenska spannmålsaktiebolaget. Bolaget bör åtminstone i början vara av helt statlig karaktär. I den mån anledning framdeles kan uppkomma att medgiva enskilda intressen inflytande å bolagets verksamhet, torde en ombildning av detsamma i önskad riktning lätt kunna ske. Någon orsak att, såsom spannmålsutredningen föreslagit, redan vid bolagets bildande utsläppa preferensaktier synes därför ej föreligga. Vid dylikt förhållande erfordras icke av spannmålsutredningen föreslagna bestämmelser i bolagsordningen örn att Kungl. Maj: t skall äga utse ledamöter i styrelsen eller att fullmäktige i riksgäldskontoret skall utse en revisor. I likhet med spannmålsnämnden anser jag vidare anledning saknas för bolaget att under de första verksamhetsåren, då betydande överskott av kvarnduglig brödsäd torde finnas,

170 Kungl. May.ts proposition nr 227.

upplägga s. k. reservlager. Med hänsyn härtill torde ock bolagets aktiekapital kunna väsentligt nedsättas. Jag anser, att detsamma bör bestämmas till 5,000,000 kronor. I övrigt torde den av spannmålsutredningen föreslagna bolagsordningen kunna godtagas. Bolagets verksamhet bör sålunda hava till föremål — förutom att verkställa inlösen av spannmål, som hembjudes till bolaget — att driva handel med och lagra spannmål, främja lagring av spannmål samt utöva annan därmed förenlig verksamhet. Bolagets närmare uppgifter torde böra bestämmas i särskilt avtal mellan staten och bolaget. Inom jordbruksdepartementet utarbetade förslag till bolagsordning ävensom till avtal, som nyss nämnts, torde få såsom bilaga C och bilaga D fogas till statsrådsprotokollet. Vid uppgörande av avtalsförslaget hava bestämmelserna i nu gällande kontrakt mellan staten och svenska spannmålsföreningen i tillämpliga delar tagits till utgångspunkt. Bolaget skall sålunda vara skyldigt dels att till vissa fastställda priser inköpa hembjuden kvarnduglig brödsäd, dels ock att, örn anledning därtill föreligger, företaga stödköp av sådan spannmål. Inlöst eller eljest inköpt spannmål skall bolaget söka i första hand försälja till förmälning till gällande marknadspriser. Därest försäljningen sker efter den 1 juni böra de av bolaget tillämpade priserna icke understiga inlösningspriserna med tillägg av kostnaderna för spannmålens lagring m. m. Sistnämnda kostnader hava beräknats till under tiden 1 juni—15 augusti ett öre örn dagen samt därefter ett halvt öre örn dagen, allt per 100 kilogram. I den mån möjlighet icke föreligger att försälja spannmålen till förmälning torde den kunna efter denaturering avyttras som foder i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande bestämmelser. önskvärt vore givetvis att denaturering av den för foder avsedda spannmålen kunde undvikas på grund av de med sådan behandling förenade kostnaderna. Därest foderpriserna hållas uppe genom åstramning av foderimporten och inlösningspriset bestämmes på sätt jag förordat, torde ock möjlighet komma att föreligga att i viss utsträckning sälja den inköpta spannmålen för foderändamål utan att denaturering av densamma erfordras.

Då svenska spannmålsaktiebolaget skall träda i verksamhet vid nästa skördeårs ingång, är det nödvändigt, att medel därvid finnas tillgängliga för teckning av aktier i bolaget. Enligt vad nyss förordats skulle härför erfordras 5,000,000 kronor. Sagda belopp torde som reservationsanslag böra uppföras å riksstaten för budgetåret 1935/1936 under utgifter för kapitalökning, fonden för statens aktier. Anslaget synes böra anvisas att utgå av lånemedel. Då medel för denna utgift icke beräknats i statsverkspropositionen, torde den i riksstatsförslaget upptagna inkomsttiteln »övriga lånemedel» böra höjas med nämnda belopp.

För bolagets verksamhet torde erfordras att bolaget beredes tillgång till nödiga rörelsemedel. Detta torde lämpligast böra ske på så sätt, att statsobligationer tillhandahållas bolaget såsom säkerhet för bolagets

Kungl. May.ts proposition nr 227. 171

upplåning. Räknar man med ett överskott av högst 150,000 ton spannmål för skördeåret 1935/1936, skulle för inlösen av detsamma erfordras eirka 25,000,000 kronor. Då statens obligationer löpande med en ränta av 4 procent för närvarande belånas i riksbanken till 80 procent av deras nominella belopp, erfordras för att bolaget skall kunna upplåna förstnämnda belopp, att fullmäktige i riksgäldskontoret bemyndigas tillhandahålla dylika obligationer till ett sammanlagt belopp av högst 30,000,000 kronor för att enligt beslut av Kungl. Majit, i mån av behov, ställas till bolagets förfogande.

Vid avyttring av den inlösta spannmålen samt vid bolagets verksamhet i övrigt torde man i nuvarande läge icke kunna undgå att räkna med vissa förluster. Utgår man från ett inlösningspris av 16 kronor 50 öre för vete och 15 kronor 50 öre för råg samt förutsätter man, att den inlösta spannmålen realiseras till ett pris av 14 respektive 13 kronor för deciton, skulle vid en inlöst myckenhet spannmål av 150,000 ton förlusten på grund av prisfallet uppgå till 3,750,000 kronor. Den inlösta spannmålen medför vidare vissa lagrings- och räntekostnader, vilka torde kunna uppskattas till omkring 80 öre för deciton eller tillhopa 1,200,000 kronor. Skall spannmålen denatureras, stiga kostnaderna med ytterligare cirka 1,500,000 kronor. Tillhopa skulle sålunda utgifterna för spannmålens inlösen och försäljning uppgå till cirka 6,500,000 kronor.

Därest man på sätt spannmålsutredningen ifrågasatt utgår från att svenska spannmålsaktiebolagets räkenskaper böra avslutas vid utgången av skördeåret den 31 augusti, vid vilken tidpunkt värdet av inneliggande lager av brödsäd bör vara nedskrivet till 14 kronor för deciton vete och 13 kronor för deciton råg, synes man under nyss gjorda förutsättning rörande storleken av 1935 års skördeöverskott av brödsäd kunna räkna med att för bolagets första verksamhetsår skulle redovisas en förlust av omkring 4,000,000 kronor. Under påföljande verksamhetsår torde däremot förlusterna komma att stiga till förut anförda siffror.

I likhet med spannmålsutredningen anser jag, att förlusterna vid spannmålsregleringen jämväl i fortsättningen böra så långt möjligt täckas genom uttagande av en avgift å till människoföda förmalt vete. I första band böra de genom avgiften inflytande medlen tagas i anspråk för bestridande av kostnaderna för regleringen under det skördeår, som avgift upptages, men hinder bör ej möta att blivande avgiftsmedel i den män de därtill förslå användas för täckande även av hittills uppkomna förluster. Avgiften synes böra utgå med lika belopp för inhemskt och utländskt vete. Som jag tidigare framhållit anser jag, att skatt å kli ej längre skall upptagas. Veteavgiftens belopp torde böra maximeras till 3 öre för kilogram samt inom denna ram bestämmas av Kungl. Majit med utgångspunkt från skillnaden mellan nu gällande inlösningspris för vete och det inlösningspris, som Kungl. Majit med hänsyn till skördens storlek och under beaktande av angelägenheten av att brödsädspriserna

172 Kungl. Martts proposition nr 227. anpassas efter foderpriserna finner sig böra fastställa. För konsumtionsåret 1935/1936 synes sålunda avgiften i anslutning till vad jag tidigare förordat angående inlösningsprisets höjd böra bestämmas till 2.5 öre för kilogram. Enligt av spannmålsutredningen anförd beräkning skulle nu utgående veteavgift å 1 öre, kliskatten å 3 öre och gottgörelsen å importspannmål å 5 öre, allt för kilogram, sammantagna motsvara ungefär 2.i öre för kilogram förmalt vete. Därest i fortsättningen, åtminstone till en början, införselavgift ej upptages å importerad brödspannmål skulle det nyss föreslagna avgiftsbeloppet motsvara en höjning med 0.4 öre för kilogram. Samtidigt skulle emellertid kvarnarnas inköpspriser under konsumtionsårets senare del sänkas, varför för kvarnindustrien som helhet betraktad en minskning i produktionskostnaderna torde inträda.

Beträffande de bestämmelser, som i övrigt skulle gälla i fråga örn uttagande av veteavgift, kan jag i allt väsentligt ansluta mig till spannmålsutredningens förslag härutinnan. Jag anser sålunda, att från avgiftsplikt bör vara undantagen all förmälning, som sker mot tull eller lön för odlares husbehov. Övervägande skäl tala enligt min mening för att avgift uttages endast å vara, som saluföres och för vilken de prisstödjande åtgärderna sålunda äro av betydelse. Visserligen kommer, såsom bland andra spannmålsutredningen framhållit, genom ett dylikt undantag handelskvarnarna att drabbas hårdare än andra kvarnföretag, men denna omständighet synes ej böra vara utslagsgivande. Jag vill ock erinra, att enligt av spannmålsutredningen anförda uppgifter rörande mjölproduktionen i Sverige handelsförmalningen av vete under senare år varit icke obetydligt större än tidigare, trots att förbrukningen av vetemjöl minskats avsevärt. De svenska handelskvarnarna hava sålunda en icke ringa förmån av spannmålsregleringen därigenom, att mjölimporten praktiskt taget upphört. Jag förordar, att bestämmelserna örn utgörande av veteavgift ändras i anslutning till vad nu anförts. Med hänsyn till ändringarnas, särskilt i redaktionellt hänseende, tämligen omfattande art, synes det lämpligt, att den nuvarande förordningen örn veteavgift upphäves och en ny förordning i ämnet utfärdas i dess ställe.

Genom att avgift ej uttages å råg, kommer priset å rågmjöl att väsentligt sänkas i jämförelse med priset å vetemjöl. Då förbrukningen av rågmjöl är avsevärt större i hushåll tillhörande de lägre välståndsgraderna än i hushåll tillhörande de högre välståndsgraderna, medan i fråga örn vetemjöl förbrukningen är mera likartad, torde ur konsumentsynpunkt ej något vara att erinra mot en dylik anordning. Den vidgade spänningen mellan vetemjöls- och rågmjölspriserna kan visserligen medföra en viss förskjutning mot ökad användning av rågmjöl. Med hänsyn till nuvarande läge synes emellertid en ökning av rågmjölsförbrukningen önskvärd. På grund av att råg är väsentligt sämre lämpat för foder än vete samt därjämte erbjuder större svårigheter att lagra, är det angeläget, att skördeöverskottet av kvarnduglig råg nedbringas så långt, som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 173

I fråga om avvecklingen av svenska spannmålsföreningens verksamhet kan jag i allt väsentligt biträda spannmålsutredningens förslag. Jag anser sålunda, att föreningen bör vid sidan av det nya stödorganet avsluta sitt övertagande av överskottet från 1934 års brödsädsskörd samt ombesörja realiserandet av den 1 september 1935 kvarvarande lager av brödspannmål. Därest på sätt spannmålsutredningen ifrågasatt lagrens realiserande sker i samförstånd och nära samarbete med svenska spannmålsaktiebolaget torde de från vissa håll framförda betänkligheterna mot en uppdelning av regleringsverksamheten på två organ avsevärt försvagas. Jag anser även lämpligt, att personalen i de båda organen i viss utsträckning är gemensam. Ej heller har jag något att erinra mot att som villkor för att föreningen skall äga sälja spannmål å den inhemska marknaden det kravet uppställes, att föreningen efter den 1 september 1935 inköper motsvarande myckenhet svensk spannmål. Det synes mig vidare önskvärt, att föreningens avveckling kan bedrivas så skyndsamt som möjligt och torde för detta ändamål hinder ej böra möta mot att spannmålsaktiebolaget medverkar vid spannmålslagrens realisation genom deras delvisa övertagande. Villkoren för dylikt övertagande torde böra bestämmas av Kungl. Majit.

Föreningens avvecklingsverksamhet synes böra regleras genom ett särskilt avtal mellan staten och föreningen. I detta torde även böra föreskrivas, att nu gällande kontrakt skall upphöra att gälla redan den 31 augusti 1935. Kvarnrepresentanterna i spannmålsföreningens styrelse, vilkas sammanlagda röstetal å föreningssammanträde utgör avgjord majoritet, hava anslutit sig till en dylik anordning. Under förutsättning att föreningen träder i likvidation å tid, som Kungl. Majit godkänner, torde staten böra, på sätt spannmålsutredningen föreslagit, förbinda sig att intill dess likvidationen avslutats, kvarbliva vid den utfästelse att svara för föreningens förluster och ekonomiska förpliktelser, som staten åtagit sig enligt gällande kontrakt. Förslag till avtal av nu angivet innehåll torde få såsom bilaga E fogas till statsrådsprotokollet.

Med den ståndpunkt jag sålunda intagit till frågan örn prisstödjande åtgärder på spannmålsodlingens område synes mig anledning saknas att förlänga giltighetstiden för förordningen den 13 april 1928 (nr 76) angående utförselbevis för råg och vete, vilken utlöper den 31 juli 1935.1 Förutom att bestämmelserna i sagda förordning för närvarande på sätt kommerskollegium framhållit sakna praktisk betydelse, äro de icke förenliga med de riktlinjer för ernående av jämvikt inom jordbruket, som jag i det föregående ansett mig böra förorda. Därest utförsel av brödsäd i större omfattning skulle komma till stånd med tillhjälp av utförselbevis, måste detta medföra, att den inhemska prisnivån för brödsäd och därmed även för fodersäd hålles uppe över vad som svarar mot prisläget för animalieprodukterna. Härigenom skulle jämvikten inom jordbruksproduktionen

1 .Imf. Sv. Torf. sarai. 1933* 301.

174 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

i betänklig grad rubbas. Mot bibehållande av utförselbevisen talar vidare den omständigheten, att de kunna fylla sitt ändamål att stabilisera den inhemska spannmålsmarknaden endast under förutsättning, att ett jämförelsevis stabilt prisläge är rådande även utomlands, något som icke kan förväntas bliva förhållandet under de närmaste åren.

Förlusterna av spannmåls!öreningens verksamhet hava av spannmålsutredningen angivits till över 70,000,000 kronor. Enligt de beräkningar, som därvid legat till grund, skulle av sagda belopp hänföra sig cirka 28.000. 000 kronor till tiden före den 1 november 1934, 35,000,000 kronor till tiden 1 november 1934—31 augusti 1935 samt över 7,000,000 kronor till tiden efter sistnämnda dag. Därvid har förutsatts, att av det spannmålslager, som den 1 september 1935 beräknats finnas hos spannmålsföreningen eller 220,000 ton, svenska spannmålsaktiebolaget skulle övertaga 35,000 ton vete och lika mycket råg till ett pris av 14 kronor respektive 13 kronor för deciton. Givetvis är varje beräkning rörande förluster, som komma att uppstå vid spannmålsföreningens avveckling efter den 1 september 1935, ytterst osäker, då den är beroende av ett flertal för närvarande ovissa förhållanden, såsom storleken av 1935 års skörd, möjligheterna för export m. m. Såvitt man kan bedöma, torde emellertid ifrågavarande förluster komma att bliva väsentligt större än de, som spannmålsutredningen angivit. Enligt en av sekreteraren i statens spannmålsnämnd på mitt uppdrag verkställd beräkning, vilken torde få fogas såsom bilaga F vid statsrådsprotokollet, torde desamma komma att uppgå till 82,000,000 kronor. Behållningen av fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen den 30 juni 1935 torde enligt vad spannmålsutredningen uppgivit kunna beräknas till 6,500,000 kronor, varför sålunda av ifrågavarande förluster skulle återstå att täcka ett belopp av cirka 75.000. 000 kronor.

Beträffande sättet och ordningen för täckande av dessa förluster får jag efter samråd med chefen för finansdepartementet anföra följande. Det torde icke kunna ifrågasättas att omedelbart och på en gång med verkliga inkomster bereda täckning för de 75,000,000 kronor, vartill förlusterna nyss uppskattats. En amortering under viss kortare tidsperiod synes vara den enda framkomliga vägen. För de extra-ordinära lån till i affärsmässig mening icke räntabla ändamål, som de senaste åren upptagits för bekämpande av den ekonomiska krisen, har en amorteringsplan uppgjorts, enligt vilken dessa lån skulle vara återbetalda senast under budgetåret 1940/1941. Det synes önskvärt att icke heller för här åsyftade lån till spannmålsregleringen räkna med senare återbetalningstid. Den nämnda summan av 75,000,000 kronor skulle i så fall amorteras på en tid av sex år, räknat från den 1 juli 1935. För budgetåret 1935/1936 skulle sålunda erfordras att ett belopp av 12,500,000 kronor kunde ställas till förfogande för ändamålet. I veteavgift och skatt å inom riket tillverkat kli kan, enligt spannmålsutredningen, under tiden 1 juli—31 augusti 1935

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 175

beräknas inflyta 1,500,000 kronor. Utgår man från att veteavgiften i enlighet med vad jag tidigare anfört för tiden 1 september 1935—31 augusti 1936 bestämmes till 2 kronor 50 för deciton, kunna intäkterna därav under budgetåret 1935/1936 beräknas till cirka 8,000,000 kronor. Till de införselavgifter å av vete och råg beredda produkter, som må inflyta under sagda budgetår, torde i detta sammanhang hänsyn ej böra tagas. För läckande av förluster, uppkomna genom svenska spannmålsaktiebolagets verksamhet under dess första verksamhetsår, erfordras enligt vad förut anförts 4,000,000 kronor, av vilket belopp hälften torde få anses belöpa å budgetåret 1935/1936. För att användas till täckande av spannmålsföreningens förluster skulle sålunda av veteavgiftsmedel finnas tillgängliga ungefär (1,500,000 + 8,000,000 — 2,000,000=) 7,500,000 kronor. Det skulle följaktligen erfordras, att för budgetåret 1935/1936 ett belopp av (12,500,000 — 7,500,000=) 5,000,000 kronor anskaffas på annat sätt. Enligt vad jag inhämtat synes för nämnda belopp täckning kunna beredas inom ramen av nu beräkneliga inkomster för nästa budgetår. Härom kommer chefen för finansdepartementet att senare i samband med en förnyad inkomstberäkning framlägga förslag.

I såväl spannmålsutredningens betänkande som åtskilliga däröver avgivna utlåtanden har understrukits vikten av att frågan örn spannmålshelåningen ordnas på ett från jordbrukarnas synpunkt tillfredsställande sätt. Av den tidigare redogörelsen framgår, att spannmålskreditfonden icke i förevarande hänseende fått den betydelse, som därmed varit avsedd. Orsaken är uppenbarligen att söka i det för utlåning från fonden gällande räntestadgandet, enligt vilket räntan skall bestämmas med hänsyn till kostnaderna för statens upplåning. Härav följer att vid utlåning från spannmålskreditfonden för närvarande tillämpas en räntesats av 4 '/2 procent, medan marknadsräntan för spannmålslån är avsevärt lägre. Nämnda räntesats överensstämmer med den, som ligger till grund för bedömande av förräntningskravet beträffande statens övriga utlåningsfonder.

För att undvika en rubbning i sistberörda förhållande ifrågasattes i förut omförmälda inom jordbruksdepartementet utarbetade promemoria med förslag till ändrade grunder för statens medverkan till spannmålsbelåningen, att utlåningen från spannmålskreditfonden skulle upphöra och ersättas med en statsgaranterad spannmålsbelåning direkt i riksbanken, därvid räntan skulle kunna anpassas efter marknadsläget. Emellertid vill det synas som örn en dylik omläggning av systemet icke skulle vara nödvändig. Av skäl, vilka framhållits i de över promemorian avgivna yttrandena från såväl statskontoret som fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret, torde avgörande betänkligheter icke behöva hysas mot en annan ränteberäkning beträffande spannmålskreditfondens kortfristiga utlåning än den som gäller i fråga örn de statliga utlåningsfonderna i allmänhet. Jag vill med hänsyn härtill icke motsätta mig, att bestäm­

176 Kungl. Maj:ts 'proposition nr 227.

melserna angående utlåning från spannmålskreditfonden i förevarande avseende ändras. Berörda ändring torde givas det innehåll, att räntesatsen från och med nästa konsumtionsår får av fullmäktige i riksbanken bestämmas efter marknadsläget å spannmålslån, därvid emellertid, i anslutning till vad fullmäktige i riksgäldskontoret anfört, naturligtvis förutsättes, att räntan icke kommer att understiga medelräntan under nästföregående budgetår för statens upplåning mot obligationer. Vidare torde i fråga örn spannmålens belåningsvärde, med bifall till vad spannmålsutredningen härutinnan föreslagit, den ändringen böra vidtagas i nu gällande bestämmelse, att sagda värde alltid skall fastställas av Kungl. Majit. Någon kapitalökning till spannmålskreditfonden finner jag däremot icke för närvarande erforderlig.

Med hänsyn till angelägenheten av att jordbrukskassornas möjligheter till spannmålsbelåning säkerställas tillstyrker jag ytterligare i detta sammanhang, att statens garanti för svenska jordbrukskreditkassans upplåning i så måtto ökas, att, i anslutning till vad redan vid tidigare tillfällen skett, till kassan överlämnas svenska statens fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 5,000,000 kronor för pantförskrivning såsom säkerhet för lån bos riksbanken. Anordningen synes, på samma sätt som i de föregående fallen, böra bliva av allenast tillfällig natur. Obligationerna, vilka skola fortfara att tillböra staten, torde sålunda böra återställas till riksgäldskontoret senast den 30 juni 1940.

För främjande av avsättningen av potatis bar alltsedan den 1 oktober 1933 tillverkningen och avsättningen av potatismjöl varit föremål för reglering. Avsättningen av potatismjölet för tiden 1 oktober 1934—30 september 1935 bar ordnats genom ett mellan nämnden och Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. träffat avtal, för vilket tidigare redogjorts. Vid godkännande av sagda avtal bar Kungl. Majit, såsom framgår av den lämnade redogörelsen, gjort förbehåll örn att den i § 10 av nämnden gjorda utfästelsen vinner riksdagens godkännande. Denna utfästelse har föreningen önskat erhålla till skydd mot de risker, som äro förbundna med föreningens i avtalet gjorda åtagande att till reglerade priser inköpa den till 160,000 deciton uppgående årstillverkningen. De åsyftade riskerna sammanhänga med att de prisreglerande åtgärderna, i likhet med själva avtalet, tills vidare begränsats till det tillverkningsår, som går till ända den 30 september 1935. Vid avtalets godkännande har Kungl. Majit förklarat sig vilja till riksdagen avlåta framställning örn utfästelsens godkännande. Denna framställning torde nu böra göras.

Vidare vill jag erinra örn att potatismjölsnämnden i anledning av att förordningen den 26 juni 1933 (nr 389) örn tillverkning av potatismjöl gäller endast till och med den 30 september 1935 hemställt, bland annat, att sagda förordning måtte förlängas att gälla jämväl efter sistnämnda dag

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 177

under obegränsad tid framåt. Då även enligt min mening fortsatt reglering av tillverkningen och försäljningen av potatisstärkelse i enlighet med hittills tillämpade grunder är av behovet påkallad, tillstyrker jag, att förslag örn förlängning av giltighetstiden för nyssnämnda förordning avlåtes till riksdagen. Då flertalet övriga författningar, innehållande de grundläggande bestämmelserna för statens ingripanden i prisstödjande syfte på jordbrukets område gälla eller enligt vad jag tidigare förordat skulle komma att gälla till och med den 30 juni 1937 synes det mig lämpligt att också nu ifrågavarande bestämmelser förlänas allenast begränsad giltighetstid. Med hänsyn till att tillverkningsåret i fråga örn potatismjöl beräknas per den 30 september, torde förordningen örn tillverkning av potatismjöl böra förlängas för tiden till och med den 30 september 1937. På så sätt skulle vid 1937 års riksdag frågan örn fortsatt stöd åt jordbrukets olika näringsgrenar kunna upptagas i ett sammanhang.

I samband med att bestämmelserna i nyssnämnda förordning förlängas synas jämväl de genom förordningen den 2 mars 1934 (nr 34) införda tilläggstullarna å druv- och stärkelsesocker samt stärkelsesirap ävensom å dextrin och stärkelseklister med mera böra erhålla förlängd giltighet till och med den 30 september 1937. Förslag örn inhämtande av erforderligt bemyndigande för Kungl. Maj:t i sådant hänseende torde senare i dag komma att framläggas av chefen för handelsdepartementet.

För att säkerställa avsättningen av potatis i önskvärd omfattning har vidare framförts krav örn ökad användning av potatis för tillverkning av potatismjöl och för bränneriändamål samt örn införande av importreglering för potatis. Till dessa frågor torde Kungl. Maj:t i detta sammanhang böra taga ställning endast i vad avser spörsmålet örn reglering av potatisimporten. Jag vill då erinra, att Kungl. Majit jämlikt av sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet gjort uttalande i det av 1934 års riksdag godkända utlåtandet nr 1 torde äga befogenhet att utan riksdagens hörande vidtaga erforderliga åtgärder i dylikt syfte. Införseln av potatis har emellertid under senare år varit ytterst obetydlig. Över huvud är det endast under höst- samt vårmånaderna som någon import numera förekommer. Priset å matpotatis bestämmes därför i allt väsentligt av skördens storlek samt marknadsläget för foder. Som en följd av de höjda foderpriserna äro ock priserna å potatis för närvarande ej obetydligt högre än vid motsvarande tid föregående år. Med hänsyn härtill samt under beaktande av angelägenheten att de handelspolitiska förbindelserna icke i onödan störas har jag hittills ansett anledning icke föreligga att föreslå genomförande av importreglering för potatis. För den händelse det skulle visa sig, att på grirnd av införseln av potatis det inhemska prisläget å samma vara skulle i märkbar utsträckning försämras, torde emellertid Kungl. Majit böra taga under övervägande, huruvida icke genom reglering av potatisimporten eller på annat sätt en sådan anordning kunde träffas, att importens pristryckande inverkan försvunne. Bihang tili riksdagens prolokoll 19,15. 1 sami. Nr 227. 12

178 Kungl. Majlis proposition nr 227.

Vid bifall till vad jag i det föregående förordat torde de i överensstämmelse med 1934 års riksdags beslut inrättade båda fonderna: jordbrukets prisregleringsfond och fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen, alltjämt böra bestå. Sedan nu tillstyrkta förslag genomförts skulle till jordbrukets prisregleringsfond komma att ingå dels accis å margarin, dels skatt å oljekaka- oell vissa slag av fodermjöl, dels slaktdjuisavgift, dels införselavgift å havre och majs jämte vissa andra fodermedel, dels ock slutligen särskilda införsel- och utförselavgifter å slaktdjur, kött och fläsk samt ägg. Till fonden för mötande av förluster å spcmnmålsregleringen skulle ingå dels vad som inflyter i form av veteavgift, dels ock införselavgift å vete och råg samt därav beredda produkter. Tillförseln av ifrågavarande avgifter bör i fortsättningen liksom hittills redovisas över riksstaten. Intäkterna av avgifterna hava i det genom innevarande års statsverksproposition framlagda riksstatsförslaget beräknats till sammanlagt 35,500,000 kronor. Med hänsyn till svårigheterna att vid tiden för statsverkspropositionen avlåtande beräkna huru stör del av sagda belopp, som borde användas till täckande av förlust å spannmålsregleringen, och hur stor del därav, som borde avses för andra med regleringsåtgärderna sammanhängande utgifter, upptogs å riksstatsförslagets utgiftssida ett mot samtliga de beräknade inkomsterna svarande belopp såsom ett enda anslag för avsättning för prisreglering på jordbrukets område. Om emellertid avgiftsmedlen på sätt nu föreslagits fördelas på de olika fonderna, torde medelsanvisningen för ändamålet liksom under innevarande budgetår böra ske över två särskilda anslag.

Av nu utgående veteavgift jämte kliskatt kunna såsom redan nämnts för tiden 1 juli—31 augusti 1935 beräknas inflyta cirka 1,500,000 kronor. Intäkterna av vad som efter sistnämnda dag inflyter i form av veteavgift och införselavgift å vete och råg samt därav beredda produkter hava för budgetåret 1935/1936 beräknats till 8,000,000 kronor. Fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen skulle sålunda för sagda budgetår tillföras ett sammanlagt belopp av 9,500,000 kronor. Ett häremot svarande belopp torde alltså böra anvisas såsom förslagsanslag under nionde huvudtiteln för »Avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen».

Vad beträffar de avgifter, som skola ingå i jordbrukets prisregleringsfond, torde intäkterna av margarinaccisen för budgetåret 1935/1936 böra beräknas till 15,000,000 kronor. I oljekaksskatt har i årets statsverksproposition beräknats inflyta cirka 7,000,000 kronor. Intäkterna av införselavgift å havre och majs samt vissa andra fodermedel skulle såtillvida komma att något ökas. som enligt vad jag föreslagit dylik avgift skulle utgå jämväl å bland annat kli, men med hänsyn till den av mig förordade begränsningen av importen av berörda fodermedel synes man dock icke våga att räkna med att av sagda avgifter kommer att inflyta större belopp än 1,000,000 kronor. Antagas övriga hithörande avgifter komma att utgöra

Kungl. Majda proposition nr 227. 179

likaledes 1,000,000 kronor, skulle sålunda till prisregleringsfonden ingå tillhopa cirka 24,000,000 kronor. Å riksstatens utgiftssida torde alltså böra under nionde huvudtiteln anvisas ett förslagsanslag å nämnda belopp, benämnt »Avsättning till jordbrukets prisregleringsfond».

Användningen av till prisregleringsfonden hörande medel bör ske enligt Kungl. Maurts närmare bestämmande. I anslutning till vad jag tidigare anfört, synes därvid böra i huvudsak gälla, att margarinaccismedlen tillföras mjölkregleringen, samt att slaktdjursavgiften tillföres slaktdjursregleringen. Medel, vilka inflyta genom uttagande av särskild införsel- eller utförselavgift, torde likaledes i första hand böra användas för stödjande av priset å den vara, varå avgiften utgår. Beträffande oljekaksskatten synes den hittills tillämpade regeln vid fördelning av de inflytande medlen med 90 procent till mjölkregleringen och 10 procent till äggproduktiouens stödjande böra bibehållas. Medel, vilka inflyta på grund av införselavgiften å havre och majs med flera fodermedel, torde böra i första hand användas för bestridande av kostnaderna för åtgärder, som föranletts av den genom avgiftens uttagande förorsakade fördyringen av fodermedlen inom landet. Därest nuvarande anordning med utlämnande av fraktbidrag vid transport av havre till Norrland med flera delar av landet bibehålies, böra sålunda kostnaderna härför i fortsättningen liksom hittills bestridas av genom sagda införselavgift inflytande medel. Med hänsyn till att behov av ökade medel till äggprisets stödjande synes föreligga, vill jag i övrigt förorda den jämkningen i fråga örn grunderna för användningen av ifrågavarande medel, att dessa, i den mån de ej utgå för nyss angivet ändamål, böra användas till stödjande, i mån av behov, av äggproduktionen, Kungl. Majit dock obetaget att, därest anledning därtill skulle föreligga, vidtaga annan disposition av medlen. Genom en dylik anordning torde bidragen till mjölkregleringen och slaktdjursregleringen komma att något minskas. Medel i tillräcklig omfattning torde dock stå till förfogande för genomförande av erforderliga prisstödjande åtgärder på sistberörda båda områden.

Till spörsmålet örn formen för redovisning å riksstatens inkomstsida av ifrågavarande intäkter torde chefen för finansdepartementet i annat sammanhang återkomma.

Det förvaltningsmässiga handhavandet av de olika prisreglerande åtgärder, som vidtagits beträffande flertalet av jordbrukets viktigare saluprodukter, ankommer för närvarande på ett antal statliga nämnder, en var för sitt område, samt, vad äggregleringen beträffar, en intressentförening under lantbruksstyrelsens omedelbara överinseende. I samband med att beslut fattades om avlåtande av propositionen till fjolårets riksdag angående vissa åtgärder till jordbrukets stödjande uttalade jag till statsrådsprotokollet, att genom en centralisering av alla dessa uppgifter till ett enda organ skulle helt visst överblicken över hela regleringsområdet främ­

180 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

jas och möjligheterna att anpassa de olika åtgärderna under hänsyfta* gande till deras verkningar även utanför deras egentliga område ökas, men att å andra sidan anordningen med flera organ torde i långt större grad möjliggöra en specialiserad och fackmässig behandling av de olika frågorna. Uppbyggandet av ett enda organ syntes mig vara en så pass invecklad uppgift, att jag för det dåvarande icke ansåge mig beredd att taga ståndpunkt därtill. Jag uttalade även, att i fortsättningen uppmärksamhet borde riktas på denna fråga och att, därest regleringarna funnes böra fortsätta jämväl under kommande år, frågan borde upptagas till förnyat övervägande i avsikt att eventuellt underställa 1935 års riksdag förslag i ämnet.

Frågan örn ett närmare samarbete mellan regleringsorganen har ock, såsom av det förut anförda framgår, behandlats av statens spannmålsnämnd, som visserligen ansett att en sammanslagning av de olika nämnderna måhända icke vore lämplig men att likväl samarbete mellan dem borde åvägabringas enligt av Kungl. Majit fastställda grunder.

Genom de i det föregående förordade omläggningarna av åtgärderna till jordbrukets stödjande framträder otvivelaktigt behovet av ett enhetligt statligt regleringsorgan starkare än tidigare. I och med att de statliga ingripandena i prisstödjande syfte på jordbrukets skilda områden samfnanföras i en mera planmässig medverkan från statens sida vid ordnande äv jordbruksproduktionens avsättning blir det nödvändigt för varje särskilt organ att äga överblick över läget inom jordbruksnäringen i dess helhet för att kunna bedöma verkningarna av de åtgärder, vilkas handhavande ankommer på organet. Likaledes bör varje organ vara i stånd att nära följa de övriga regleringsorganens åtgöranden. Sambandet mellan jordbrukets skilda produktionsgrenar påkallar även att enhetliga synpunkter anläggas vid de olika stödåtgärdernas utformning i deras detaljer samt vid deras tillämpning i praktiken. Även örn sålunda behovet av större enhetlighet nu torde göra sig starkare gällande än tidigare, får dock icke förbises vikten av att många av de frågor, som skola handläggas av de skilda organen, erhålla en i möjligaste mån specialiserad och fackmässig behandling samt att vid tillämpningen av meddelade bestämmelser hänsyn tages till de olika förhallanden, som åtminstone i viss omfattning råda på jordbrukets skilda verksamhetsområden.

Utgår man från nu anförda synpunkter vill det synas, som örn det förvaltningsmässiga handhavandet av jordbruksregleringarna borde ordnas på i huvudsak följande sätt. Spannmålsnämnden, mjölknämnden och slakterinämnden sammanslås till en enda nämnd, statens jordbruksnämnd, på vilken skall ankomma att handlägga de frågor, som enligt nu gällande bestämmelser handläggas av förenämnda tre nämnder. Sockernämnden torde med hänsyn till sina speciella arbetsuppgifter böra fortbestå som särskilt organ. Detsamma synes böra gälla i fråga örn potatismjölsnämnden. Frågor, vilka röra avsättningen i allmänhet av potatis,

Kungl. May.ts proposition nr 227. 181

böra dock handhavas av jordbruksnämnden, som därvid, i mån av behov, bör samråda med potatismjölsnämnden. Antalet ledamöter i jordbrukar nämnden torde böra utgöra högst sju, företrädande erforderlig sakkunskap på jordbrukets, handelns och den på jordbrukets alster uppbyggda industriens område. I den mån behov därtill skulle föreligga torde nämnden böra äga befogenhet anlita personer med särskild fackkunskap på visst område. Nämnden bör utrustas med erforderligt kansli. Ordföranden i nämnden torde helt böra ägna sig åt skötseln av med uppdraget förenade arbetsuppgifter. Löpande ärenden torde i regel kunna avgöras av ordföranden ensam.

En viktig uppgift för nämnden skall givetvis vara att följa förhållandena utomlands på hithörande område samt vid behov medverka till att förefintliga avsättningsmöjligheter därstädes för svenska jordbruksprodukter tillvaratagas. Det synes därför lämpligt, att handläggningen av åtskilliga frågor rörande exporten av jordbruksprodukter, vilken för närvarande sker i lantbruksstyrelsen, överflyttas till jordbruksnämnden. Jag tänker därvid närmast på frågor rörande regleringen av exporten av ägg, av saltat fläsk till Storbritannien samt av slaktdjur till Tyskland. Jämväl andra liknande arbetsuppgifter torde böra uppdragas åt ifrågavarande nämnd. På denna skulle vidare ankomma att handhava överinseendet av den av svenska äggintressenters förening bedrivna verksamheten.

Kostnaderna för nämndens verksamhet synas under nästkommande budgetår böra bestridas av medel, vilka inflyta till jordbrukets prisregleringsfond, enligt av Kungl. Majit meddelade föreskrifter. Vid dylikt förhållande torde det i årets statsverksproposition under nionde huvudtiteln, punkt 100, för budgetåret 1935/1936 äskade förslagsanslaget till Spannmålsregleringen: Statens spannmålsnämnd å 58,000 kronor icke vara behövligt. På Kungl. Majit torde böra ankomma att meddela de närmare bestämmelser rörande nämndens verksamhet, som befinnas erforderliga. I

I anslutning till vad i det föregående anförts hava inom jordbruksdepartementet utarbetats förslag till dels förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 26 juni 1933 (nr 391) angående mjölkavgift, dels förordning angående slaktdjursavgift, dels förordning angående ändrad lydelse av 2 § förordningen den 14 juni 1933 (nr 329) örn skatt å oljekakor och vissa slag av fodermjöl, dels förordning örn veteavgift, dels ock förordning angående fortsatt giltighet av förordningen den 26 juni 1933 (nr 389) örn tillverkning av potatismjöl.

Proposition i ärendet lärer jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas, utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdaken i allmänhet stadgade tid gått till ända.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte — med ändring i så måtto av Kungl. Majits i årets statsverkspro-

182 Kungl. May.ts proposition nr 227.

position gjorda förslag, att det under nionde huvudtiteln, punkten 100, upptagna anslaget till Spannmålsregleringen: Statens spannmålsnämnd icke äskas anvisat — föreslå riksdagen att

dels antaga omförmälda författningsförslag,

dels ock

1) bemyndiga Kungl. Majit att, örn så finnes erforderligt för beredande av avsättning av i Sverige framställt smör, för tiden till och med den 30 juni 1936 efter framställning av svenska mejeriernas riksförening u. p. a. förordna örn inblandning av smör i margarin intill 10 procent av blandningens vikt;

2) medgiva, att Kungl. Majit må, örn så befinnes nödigt för stödjande av priset å smör, vidtaga åtgärder för reglering för tiden till och med den 30 juni 1937 av införseln av margarin, konstister och fettemulsion samt av råvaror för margarinindustrien och ämnen, varav dessa framställas, i enlighet med av mig i de't föregående angivna riktlinjer;

3) medgiva, att Kungl. Majit må vidtaga åtgärder för reglering för tiden till och med den 30 juni 1937 i huvudsaklig överensstämmelse med nu gällande bestämmelser av införseln till riket av ägg m. m.;

4) medgiva, att Kungl. Majit må vidtaga åtgärder för reglering för tiden till och med den 30 juni 1937 av införseln till' riket av vete och råg samt därav framställda produkter i enlighet med av mig i det föregående angivna riktlinjer;

5) godkänna i § 10 av avtal den 21 september 1934 mellan statens potatismjölsnämnd och Sveriges stärkelseproducenters förening u. p. a. av nämnden gjord utfästelse;

6) bemyndiga Kungl. Majit

a) att träffa avtal med svenska spannmålsaktiebolaget i huvudsaklig överensstämmelse med det vid statsrådsprotokollet såsom bilaga fogade förslaget härutinnan;

b) att träffa avtal med svenska spannmålsföreningen u. p. a. angående hävande av mellan svenska staten och föreningen gällande kontrakt m. m. i huvudsaklig överensstämmelse med det vid statsrådsprotokollet såsom bilaga fogade förslaget till sådant avtal;

7) bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att efter beslut av Kungl. Majit i mån av behov tillhan-

Kungl. May.ts proposition nr 221. 183

dahålla svenska spannmålsaktiebolaget svenska statens fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 30,000,000 kronor, för att av bolaget pantförskrivas såsom säkerhet för lån i riksbanken;

8) godkänna av mig tillstyrkta ändringar i gällande allmänna villkor och bestämmelser för lån från spannmålskreditf onden;

9) besluta, att från riksgäldskontoret skola till svenska jordbrukskreditkassan överlämnas svenska statens fyra procent obligationer, ouppsägbara från innehavarens sida, till ett nominellt belopp av 5,000,000 kronor med rätt för kassan att i så måtto förfoga över obligationerna, vilka fortfara att tillhöra staten, att de må pantförskrivas såsom säkerhet för lån hos riksbanken och med skyldighet för kassan att vidtaga åtgärder i ändamål att obligationerna varda till riksgäldskontoret återställda senast den 30 juni 1940;

10) anvisa för budgetåret 1935/1936:

a) till tecknande av aktier i svenska spannmålsaktiebolaget, under utgifter för kapitalökning, fonden för statens aktier, ett reservationsanslag av 5,000,000 kronor, att utgå av lånemedel;

b) till avsättning till fonden för mötande av förluster å spannmålsregleringen, under nionde huvudtiteln, ett förslagsanslag av 9,500,000 kronor;

c) till avsättning till jordbrukets prisregleringsfond, under nionde huvudtiteln, ett förslagsanslag av 24,000,000 kronor;

11) höja den i förslaget till riksstat för budgetåret 1935/1936 under rubriken »F. Lånemedel» upptagna inkomsttiteln »övriga lånemedel» med 5,000,000 kronor.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan lämnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Begenten bifall samt förordnar,

att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga

till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till

riksdagen.

Ur protokollet:

Hugo Nordlander.

184 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Bilaga A.

Priser å olika Jordbruksprodukter i Sverige under nedan angivna år och månader.

Vit fo­ Jord­

Kons. Kor Kor Tjurar Svin Svenskt Pota­

Å r Smör1 2 Ägg4 der- i Majs 7 nöts­

mjölk1 kl. I3 kl. lil3 kl. I3 kl. 18 vete 6 tis 8

havre 7 kakor7

Öre för kilogram :

Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Bilaga B.

Sammanställning utvisande verkningarna vid mjölkregleringen under olika förutsättningar.

1. Enligt från svenska mejeriernas riksförening u. p. a. meddelade uppgifter har myckenheten avgiftspliktig produktmjölk under 1934 varit 1.850.000 ton, varav 940,000 ton hänföra sig till första halvåret. Myckenheten avgiftspliktig konsumtionsmjölk har under samma tider utgjort 800.000 ton respektive 390,000 ton. I inargarinaccismedel och kraftfoderskatt hava under 1934 tillförts mjölkregleringen 11,200,000 kronor respektive 4,800,000 kronor. För första halvåret 1934 hava motsvarande belopp uppgått till 5,300,000 kronor respektive 1,900,000 kronor. Kostnaderna för upphörd, förvaltning, kontroll med mera hava för 1934 varit cirka 1,000,000 kronor. Kostnaderna för export av smör samt andra mejeriprodukter under 1934 hava utgjort 26,800,000 kronor, varav 14,900,000 kronor belöpa å första halvåret, Med ledning av dessa uppgifter kan beräknas, att produktmjölkens pris i genomsnitt under hela året 1934 utgjort 9.o öre och i genomsnitt under första halvåret 1934 9.7 öre för kilogram. Produktmjölkpriset har därvid ansetts vara lika med mjölkens smörvärde med tillägg av dels skillnaden mellan prisutjämningsbidraget och mjölkavgiftens belopp, dels skillnaden mellan skummjölkens värde och mejerikostnaderna, vilken sistnämnda skillnad antagits till 0.5 öre för kilogram mjölk. 2. Utgår man från att margarinaccisen höjes till 50 öre och smorpriset fritt mejeri sänkes till 200 öre för kilogram samt räknar med att därigenom den inhemska smörkonsumtionen så småningom kommer att ökas med 9,000 ton, skulle exporten vid oförändrad produktion nedgå med motsvarande kvantitet till 14,000 ton. Margarinförbrukningen kan samtidigt antagas minskad till 42,000 ton. I margarinaccis skulle sålunda inflyta 21,000,000 kronor. Kraftfoderskatten beräknas giva samma belopp som under 1934 eller 4,800,000 kronor för år. Utgår man från att mjölkavgiften utgör 1 öre för kilogram, kan därigenom beräknas inflyta 26,500,000 kronor. Tillhopa skulle sålunda i avgifter och skatter till mjölkregleringen inflyta 52,300,000 kronor. I pristillägg å mjölk, som användes för tillverkning av smör och ost för avsalu, såsom kompensation för prissänkningen kan vid en antagen försäljning av 5,000 ton lantsmör beräknas åtgå 23,700,000 kronor. Kostnaderna för upphörd och förvaltning med mera antagas vara oförändrade eller 1,000,000 kronor. Med ledning härav kan beräknas att produktmjölkpriset i genomsnitt för riket skulle vid olika exportpriser gestalta sig på följande sätt.

186 Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 187

Bilaga. C.

Förslag

till bolagsordning för svenska spannmålsaktiebolaget.

1 §.

Detta bolag, vars firma är »Svenska spannmålsaktiebolaget» är grundat på aktier enligt bestämmelserna i lagen den 12 augusti 1910 örn aktiebolag.

2 $.

Bolagets verksamhet har till föremål att driva handel med och lagra spannmål, främja lagring av spannmål samt utöva annan härmed förenlig rörelse. 3 §. Bolagets styrelse har sitt säte i Stockholm. 4 %. Bolagets aktiekapital skall utgöra 5,000,000 kronor. 5 §. Aktie skall lyda å ettusen (1,000) kronor. Aktiebreven skola ställas till viss man.

6 %.

1. Bolagets styrelse består av fyra eller sex ledamöter med lika antal suppleanter för dem. 2. Såväl ledamöter som suppleanter utses å bolagsstämma för ett år i sänder. Därest styrelseledamot eller suppleant avgår före utgången av den tid, för vilken han blivit utsedd, skall i hans ställe annan utses för den återstående tiden. 3. Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden, så ofta ärendenas behandling det fordrar. Sammanträde skall ock utlysas, när minst två styrelseledamöter det påkalla. 4. Styrelsen är beslutför, när fyra ledamöter, äro tillstädes. Vid lika röstetal äger ordföranden vid sammanträdet utslagsröst. 5. Vid styrelsens sammanträden skall förås protokoll, varav avskrift omedelbart efter justeringen tillställes revisorerna. 6. Ersättningar till styrelseledamöterna och styrelsesuppleanterna bestämmas av Kungl. Majit.

188 Kungl. Maj-.ts proposition nr 227.

7 *.

Bolagets firma tecknas av den eller dem bland styrelsens ledamöter eller suppleanter, som styrelsen därtill utser. Styrelsen må ock bemyndiga annan än styrelseledamot eller suppleant att teckna firman.

8 §. För granskning av styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola å bolagsstämma årligen för tiden från en ordinarie bolagsstämma till och med nästa ordinarie bolagsstämma utses två revisorer jämte två suppleanter för dem. 9 §. Bolagets räkenskaper skola den 31 augusti varje år i fullständigt bokslut sammanföras. Bokslutet skall vara verkställt senast den 1 november samma år, då räkenskaperna jämte tillhörande handlingar ävensom av styrelsen avgiven förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för senaste räkenskapsåret skola för granskning överlämnas till de utsedda revisorerna, vilka senast den 1 december böra över granskningen avgiva skriftligt utlåtande, däri ansvarsfrihet för styrelsen bestämt tillstyrkes eller avstyrkes. 10 §. Ordinarie bolagsstämma skall hållas i Stockholm en gång örn året före december månads utgång. Å denna stämma skall styrelsen framlägga förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt balansräkning för det förflutna räkenskapsåret tillika med revisorernas utlåtande över den av dem verkställda granskningen. Utom övriga frågor, vilka i behörig ordning hänskjutas till stämmans avgörande, skola å stämman följande ärenden förekomma till behandling, nämligen: 1» Fastställande av balansräkning; 2. Frågor örn beviljande av ansvarsfrihet åt styrelsen för den tid, revisorernas utlåtande avser; 3. Fråga om användning av den vinst, som å bolagets rörelse uppkommit, samt, därest vinstutdelning beslutes, när den får lyftas av aktieägarna; 4. Bestämmande av ersättningar åt styrelseledamöter och styrelsesuppleanter samt åt revisorerna; 5. Bestämmande av antalet styrelseledamöter; 6. Val av styrelseledamöter och suppleanter; samt 7. Val av revisorer och suppleanter. 11

11 §.

Å bolagsstämmor må aktieägare rösta för fulla antalet aktier, som han äger eller för vilka han har att såsom ombud föra talan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 227. 189

12 §.

Kallelse till bolagsstämma skall ske genom rekommenderat brev med allmänna posten minst fjorton dagar före ordinarie och minst sju dagar före extra bolagsstämma. På enahanda sätt delgivas andra meddelanden till aktieägarna. Skall, enligt vad i första stycket stadgats, viss tid beräknas från dagen för delgivning, skall delgivningen anses hava ägt rum å andra dagen efter den, då meddelandet blivit i rekommenderat brev med posten avsänt till vederbörande aktieägare. 13 §. Därest Kungl. Majit så påfordrar, är bolaget skyldigt att upphöra med sin verksamhet och träda i likvidation å tid, som Kungl. Majit bestämmer, därvid Kungl. Majit förordnar likvidator eller likvidatorer. 14 §. Denna bolagsordning får ej ändras utan Kungl. Majlis tillstånd.

190 Kungl. Majlis proposition nr 227.

Bilaga D.

Förslag

till

avtal mellan svenska staten och svenska spannmålsaktiebolaget.

Mellan svenska staten och svenska spannmålsaktiebolaget, nedan benämnt bolaget, är följande överenskommelse träffad.

1 §.

Bolaget förbinder sig att till minst de priser, som i 3 § stadgas, värja år, detta avtal gäller, under tiden från och med den 1 juni till och med den 31 juli inköpa all inom landet odlad, salubjuden spannmål av vete och råg, som är av fullgod (torr, frisk och oskadad) kvarnduglig samt, vid normal skötsel, lagringsduglig beskaffenhet, och som hembjudes bolaget före den 1 juni det år, inköpet skall äga rum.

Leveransterminen för sålunda inköpt spannmål bestämmes av bolagets styrelse, därvid dock skall iakttagas, att sagda termin icke utan säljarens samtycke får bestämmas kortare än till 14 dagar från dagen för inköpet, samt att leveransen skall äga rum senast den 31 juli det år, inköpet sker. Där tillgängliga lagerutrymmen ej förslå till spannmålens mottagande och förvarande under ändamålsenlig skötsel inom den sålunda bestämda tiden, äger bolagets styrelse i erforderlig mån förlänga leveranstiden.

Spannmålen skall utan annan kostnad för bolaget än i detta avtal sägs levereras till uppsamlingsställen, som bolagets styrelse anvisar. Bolaget skall söka fördela leveranserna så rättvist som möjligt samt med hänsyn till att fraktkostnaderna i görligaste mån inskränkas. Vid fördelningen skall gälla, att leverantör är berättigad att få fullgöra leveransen inom det av följande elva områden, som ur fraktsynpunkt är för honom gynnsammast, nämligen: 1) Stockholms stad och län, 2) Östergötlands län, 3) Kalmar län, 4) Gotlands län, 5) Blekinge län, 6) Kristianstads och Malmöhus län, 7) Hallands län, 8) Göteborgs och Bohus län, 9) Skaraborgs län, 10) örebro län samt 11) Västmanlands län. Bolaget äger dock kräva leveransens fullgörande varhelst bolaget sa önskar, därest bolaget gäldar den härav föranledda merfrakten, därvid såsom merfrakt skall räknas den ökning i transportkostnaden, kostnad för erforderlig inlastning dock ej medräknad, som uppkomme vid fortsatt transport i hela fartyg, pråmar eller järnvägsvagnar från den inom vederbörande uppsamlingsområde belägna hamnplats eller gränsjärnvägsstation, över vilken varan på billigaste sätt kan fraktas till bestämmelseorten.

Oavsett vad ovan stadgats äger säljaren påfordra, att bolaget erlägger

Kungl. May.ts proposition nr 227. 191

betalning för inköpt spannmål före utgången av augusti månad det år, in köpet sker, mot att säljaren åtager sig att därefter för bolagets räkning lagra spannmålen på av bolaget föreskrivna villkor. Har överenskommelse i sådant hänseende träffats, skall köpet i och med betalningens erläggande anses å ömse sidor fullgjort; dock skola beträffande dylik spannmål bestämmelserna i tredje stycket alltjämt äga tillämpning.

2 $.

Det åligger bolaget att, i den mån statens jordbruksnämnd påfordrar,, före den 1 juni det år, detta avtal upphör att gälla, även under annan tid än den i 1 § omförmälda företaga inköp av svenskt vete och svensk råg av den i sagda paragraf angivna beskaffenhet. Sådana inköp skola ske, där priset är lägst, såvitt detta med hänsyn till spannmålens kvalitet och förhållanden i övrigt kan anses skäligt.

3 §.

1 mom. Vid bolagets inköp under tiden 1 juni—31 juli skall för fullgod (torr, frisk och oskadad) svensk spannmål av normal kvalitet betalas fritt anvisat uppsamlingsställe det för hela riket enhetliga pris, Kungl. Majit för vete respektive råg av nämnda kvalitet finner skäligt bestämma.

Till ovan angivna pris skall för varje fulla 100 kilogram för var dag, leveransen i enlighet med köpeavtalet äger rum senare än den 1 juni göras ett tillägg av, under tiden till och med den 15 augusti ett öre samt under tid därefter ett halvt öre.

2 mom. Närmare bestämmelser angående kvalitetsfordringar samt prisregleringsskalor för olika kvaliteter av spannmål meddelas av statens jordbruksnämnd.

3 mom. Från de enligt 1 och 2 mom. stadgade priser skall avdrag ske med 50 öre för varje fulla 100 kilogram, varmed den levererade myckenheten med mer än 10 procent understiger den salubjudna, där ej underlåtenheten kan anses ursäktlig.

4 mom. Vid inköp enligt 2 § skola de i 2 mom. omförmälda bestämmelser och prisregleringsskalor tillämpas.

4 §.

Bolagets försäljning av svenskt vete och svensk råg, inköpt på grund av stadgandet i 1 § eller i annan ordning, ma icke ske till pris, understigande det vid tiden för försäljningen gällande marknadspris.

Marknadspriset för gammal skörd skall under tiden 1 juni 15 augusti, intill dess ny skörd kommer i marknaden, anses utgöra minst det pris, som bolaget jämlikt 3 § skulle haft att erlägga vid inköp av samma spannmål för leverans vid den tid, bolagets leverans enligt försäljningsavtalet sker.

Utan hinder av vad ovan stadgats äger Kungl. Majit att, i den omfatt­

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

ning som på grund av särskilda omständigheter prövas skäligt, med för bolaget förpliktande verkan annorlunda förordna.

5 §.

För bestridande av kostnaderna för bolagets verksamhet äger bolaget av staten uppbära ersättning, som Kungl. Majit bestämmer. Ersättningen bör utgå med visst belopp för räkenskapsår samt bestämmas så att skälig förräntning av bolagets aktiekapital möjliggöres.

Som säkerhet för bolagets upplåning av erforderliga rörelsemedel förbinder sig staten vidare att i mån av behov och på villkor, som Kungl. Maj:t bestämmer, tillhandahålla bolaget svenska statens fyra procent obligationer till nominellt belopp av 30,000,000 kronor.

6 §.

Finner bolagets styrelse anledning antaga, att landets sammanlagda tillgångar av brödspannmål, foderspannmål och andra fodervaror påtagligt överstiga landets behov av dessa varor, bar styrelsen att hos Kungl. Majit göra anmälan om förhållandet.

Det åligger bolaget

att bedriva sin verksamhet på ett lojalt sätt och så, att icke enskilt intresse obehörigen gynnas eller skadas;

att vid försäljning av jämlikt 1 § eller i annan ordning inköpt spannmål i den mån ej annat följer av vad ovan stadgats tillämpa sådan prissättning ävensom bedriva sin verksamhet över huvud taget på sådant sätt, att konsumenterna icke få vidkännas obehörig fördyring av varorna, på samma gång som åt bolaget beredes skälig inkomst;

samt att, för vinnande av största möjliga besparing av omkostnaderna, å alla områden av sin verksamhet handhava rörelsen och anordna driften på det mest rationella och effektiva sätt.

8 §.

Statens jordbruksnämnd, varmed bolaget bör samarbeta, äger öva tillsyn därå, att bolagets verksamhet bedrives i överensstämmelse med de föreskrifter, som finnas intagna i detta avtal eller vilka Kungl. Majit i särskild ordning meddelar. Bolagets handlingar och räkenskaper skola vara tillgängliga för nämnden, som även eljest är berättigad att erhålla de upplysningar örn bolagets rörelse, nämnden finner skäl påkalla.

Bolaget är skyldigt underkasta sig den granskning från riksdagens revisorers sida, som Kungl. Majit må föreskriva.

9 $.

Detta avtal träder i kraft den 1 september 1935 och gäller till och med den 31 december 1936.

Kungl. Majlis proposition nr 227. 198

Bilaga E.

Förslag

till

avtal mellan svenska staten och svenska spannmålsföreningen u. p. a. angående hävande av dem emellan gällande kontrakt m. m.

Mellan svenska staten och svenska spannmålsföreningen u. p. a., nedan benämnd föreningen, är följande överenskommelse träffad.

1 i

Det mellan staten och föreningen ingångna kontraktet, sådant detsamma lyder enligt överenskommelser den 24 april 1931, den 20 maj 1932, dén 27 maj 1933 och den 24 maj 1934, skall upphöra att gälla med utgången av augusti 1935.

2 §.

Föreningen är skyldig att, i den mån Kungl. Majit så påfordrar och på de villkor Kungl. Maj:t föreskriver, efter den 31 augusti 1935 till svenska spannmålsaktiebolaget överlåta av föreningen innehavda lager av vete och råg. Den del av föreningens spannmål, som ej överlåtes till bolaget, skall genom föreningens försorg utförsäljas under iakttagande i tillämpliga delar av de bestämmelser om spannmålsvård, lagring och försäljning, vilka äro intagna i det i 1 § omförmälda kontraktet. Vid utförsäljningen skall tillika beaktas vikten av, å ena sidan, att största möjliga ekonomiska utbyte för föreningen därigenom erhålles samt, å andra sidan, att priserna inom landet å brödspannmål och fodervaror så vitt möjligt ej genom utförsäljningen nedpressas. I sistnämnda syfte skall utförsäljningen äga rum i samförstånd med styrelsen för svenska spannmålsaktiebolaget. För detta samarbete skall i övrigt gälla att, när föreningen av sitt lager utförsäljer spannmål å den inhemska marknaden, föreningen skall vara skyldig att, i den mån så av statens spannmålsnämnd påfordras, ur riket utföra efter den 31 augusti 1935 inköpt spannmål intill den myckenhet, som motsvaras av den inhemska försäljningen.

3 $.

Under förutsättning, att föreningen träder i likvidation å tid, som av Kungl. Majit bestämmes, samt därvid utser likvidatorer, som av Kungl. Majit godkännas, förbinder sig staten att, intill dess likvidationen avslutats, kvarbliva vid den utfästelse att svara för föreningens förluster Bihang till riksdagens protokoll 1935. 1 sami. Nr 227. 13

194 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

och dess ekonomiska förpliktelser, vilken staten åtagit sig enligt 14 $ tredje stycket av det i 1 § omförmälda kontraktet. Statens sålunda gjorda förbindelse skall även omfatta de förluster, som må uppstå intill likvida-tionen avslutats, i den mån de ej äro av den ait, som avses i tredje punkten av nyss sagda stycke. Såsom dylik förlust må, bland annat, räknas återbetalning jämlikt 12 § andra stycket1 av föreningens stadgar av gottgörelsebelopp, som föreningsmedlem erlagt å spannmål, som han styrker sig äga vid utgången av augusti 1935.

4 $.

Bestämmelserna i § 10 av det i 1 § här ovan omförmälda kontraktet mellan staten och föreningen skola i fortsättningen äga motsvarande tillämpning.

Av detta avtal äro två likalydande exemplar upprättade, av vilka vardera palten tagit ett.

1 Bestämmelsen i sagda 12 § andra stycket är likalydande med stadgandet i 13 § mom. 1 andra stycket av stadgarna i dessas tidigare i propositionen nr 257/1934 å sid. 123—129 återgivna skick.

Kungl. Majda proposition nr 237. 195

Bilaga. F

P. M.

angående svenska spannmålsföreningens u. p. a. beräknade förluster.

Resultatet av 1935 års brödsädsinventering synes giva vid handen, att det totala brödsädsöverskott, som spannmålsföreningen innevarande sommar kommer att få omhändertaga, med minst 50,000 ton överstiger de myckenheter, varmed räknas i den vid 1934 års spannmålsutrednings betänkande fogade promemorian. Vidare synes det som skulle denaturerad brödsäd för foderändamål icke komma att förbrukas i den i promemorian förutsatta omfattningen. Uppskattningsvis torde under tiden 1 november 1934—31 augusti 1935 komma att denatureras allenast omkring 120,000 ton brödsäd. Slutligen har man vid exportförsäljningarna närmast till följd av utförsäljning av vete från Frankrike, icke kunnat uppnå högre nettopriser än högst 7 kronor för deciton.

Dessa omständigheter torde nödvändiggöra en revidering av i förenämnda promemoria intagna beräkningar över spannmålsföreningens förluster under tiden 1 november 1934—31 augusti 1935 enligt vad nedanstående sammanställning utvisar.

Utgifter.

Kronor Lager 1 november 1934:

[nköp av spannmål före 1 juni 1935:

Till fyllande av långtidslagren 40,000 ton

Summa 250,000 ton å kr. 170 42,500,000

Inlösen 1 juni—31 augusti 1935:

150.000 ton å kr. 175 26,250,000 Lagringskostnader:

Lagret 1 november: 190,000 ton tiden 1 november 1934—31

augusti 1935 — 300 dagar å 10 öre per ton och dag 5,700,000

Inköpt spannmål:

250,000 ton inköpta successivt tiden 1 november

1934—31 maj 1935 = 210 dagar d. v. s. 105

dagars lagring å 10 öre per dag och ton 2,625,000

196 Kungl. Maj:ts proposition nr 227.

Kronor Inlöst och tidigare inköpt spannmål:

400,000 ton tiden 1 juni—31 augusti 1935 = 90