2

Kungl. Maj:ts proposition nr B.

Förslag

till

Lag

om skuldebrev.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

Utfärdar någon skuldebrev, svare han för sin förskrivning; dock åge han,

där ej annat må anses avtalat, utan hinder av förskrivningen göra gällande

invändningar beträffande rättsförhållande som föranlett handlingens utfär­

dande.

2

§.

Är skuldebrev utfärdat av flere, utan att delning av ansvarigheten kan an­

ses förbehållen, svare de en för alla och alla för en för vad förskrivet är.

Där någon av dem betalt gälden, åge han att av varje medgäldenär utkräva<

dennes andel. Har någon medgäldenär kommit på uppenbart obestånd eller,

ändå att så ej är fallet, underlåtit att, inom fjorton dagar efter det krav

framställts eller meddelande örn kravet på ändamålsenligt sätt avsänts, er­

lägga vad på honom belöper, eller är hans vistelseort okänd, gälde envar av

de övriga så stor del av bristen som på honom belöper.

3 §•

Är ej bestämt var betalningen skall erläggas, varde den fullgjord i borgenä­

rens bostad. Driver han handel eller annan rörelse, skall betalningen full­

göras i affärslokalen. Flyttar borgenären från ett land till ett annat, eller

övergår fordringen till borgenär i annat land, skall betalningen likväl erläg­

gas å den ort som förut var betalningsort.

Borgenären äge att, inom det land där betalning skall erläggas, anvisa an­

nan betalningsort än nyss sagts, där detta ej medför väsentlig olägenhet eller

kostnad för gäldenären.

Har borgenären flyttat eller fordringen övergått till annan borgenär, och

saknar gäldenären kännedom örn var betalning i ty fall skall erläggas, äge

borgenären ej tala å dröjsmål med betalningen som därav föranledes; och svare

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

3

han för kostnad och skada som tillskyndats gäldenären därigenom att föränd­

ringen ej varit denne kunnig.

4

§.

Utgivas i större antal obligationer eller andra skuldebrev som uppenbar­

ligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, varde, där ej annat förbehåll

träffats, betalningen fullgjord i gäldenärens affärslokal.

Lag samma vare i fråga örn insättningsbevis som utfärdats av bank. Med

bank förstås i denna lag envar som äger driva bankrörelse.

5 §.

År förfallotid ej avtalad, vare gäldenären pliktig att infria skuldebrevet

när borgenären det fordrar och äge rätt att betala så snart han själv vill.

Räntebetalning varde, så länge huvudstolen ej är förfallen, fullgjord årligen

å dag som efter kalendern motsvarar dagen för skuldebrevets utfärdande.

Inträffar skuldebrevs förfallotid å söndag eller annan allmän helgdag, vare

nästa söckendag ansedd såsom förfallodag. Lag samma vare, där skuldebrev

lyder på betalning inom viss tid, vars sista dag är allmän helgdag. Likställ­

da med allmän helgdag vare enligt denna lag påskafton, midsommarafton

och julafton.

6

§.

Är i skuldebrev ränta utfäst, skall den, där betalningstiden försittes, utgå

efter enahanda grund som före förfallodagen.

Är ränta ej utfäst, gälle i fråga örn skyldighet att den giva vad i 9 kap.

10 § handelsbaden sägs.

Har borgenären av dröjsmål med betalningen haft särskild skada, vilken ej

skall anses ersatt genom räntan, njute han därför ersättning såsom för annan

skada.

7 §.

Är skuldebrev ställt att betalas i myntslag som icke är gångbart å den ort

där betalningen sker, må, där ej annat förbehåll träffats, skulden gäldas i or­

tens mynt efter värdet å betalningsdagen.

Varder skuldebrev å myntslag som ej är gångbart å den ort där betalning

skall ske icke i rätt tid infriat, och har kursen å det utländska myntslaget

där fallit, äge borgenären kräva betalning i ortens mynt efter kursen å den dag

då betalning hade bort erläggas. Föranleda omständigheterna annan beräkning

av den skada borgenären må hava lidit genom kursfallet, varde betalningen

därefter lämpad. Rån det antagas att borgenäTen ej av kursfallet haft skada,

gälle vad i första stycket är sagt. Beror dröjsmålet av borgenären, eller av lag­

bud, avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder

som ej bort av gäldenären tagas i beräkning vid skuldebrevets utfärdande, äge

första stycket ock tillämpning.

4

8

§.

Skulle tillämpning av villkor som upptagits i skuldebrev uppenbarligen vara

stridande mot gott affärsskick eller eljest otillbörlig, må villkoret jämkas eller

lämnas utan avseende.

9 §•

Varder skuldebrev annorledes än genom gåva överlåtet å annan, svare över­

låtaren för fordringens giltighet, utan så är att den till vilken fordringen

överläts ägde kännedom örn att den var ogiltig eller hade skälig anledning till

misstanke därom.

För gäldenärens vederhäftighet svare överlåtaren ej utan att han åtagit sig

det.

10 §.

Vad i denna lag sägs örn överlåtelse av skuldebrev gälle ock i fråga örn

pantsättning av dylik handling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

2 KAP.

Om löpande skuldebrev.

11

§•

Såsom löpande anses skuldebrev som är ställt till innehavaren eller till viss

man eller order.

Lika med skuldebrev som är ställt till innehavaren anses skuldebrev varav

ej framgår till vem betalning skall ske.

Har den som utfärdat skuldebrev till viss man därå tecknat medgivande till

inteckning, gälle skuldebrevet såsom vore det ställt till viss man eller order,

utan så är att, genom orden »icke till order» eller motsvarande uttryck, i skul­

debrevet träffats förbehåll att det ej skall vara löpande.

12

§.

Tecknas å skuldebrev som är ställt till innehavaren påskrift, enligt vilken

det skall gälla såsom ställt till viss man eller till viss man eller order, vare

utan hinder därav skuldebrevet gällande i innehavarens hand, där ej påskrif­

ten var gjord av gäldenären, eller av skuldebrevet framgår att den var tillkom­

men med hans samtycke.

13 §.

Är skuldebrev ställt till innehavaren, skall den som har det i händer för­

modas äga rätt att göra fordringen gällande.

Är skuldebrev ställt till viss man eller order, och innehaves det av annan

än den till vilken det är ställt, skall ock den som har det i händer förmodas

äga rätt att göra fordringen gällande, där han till stöd för sin rätt förmår

åberopa lydelsen av sammanhängande, till honom fortgående skriftliga över­

Kungl. Maj:ts proposition nr £.

5

låtelser, även om någon av dem är ställd till innehavaren eller tecknad in

blanco. Är skuldebrevet intecknat, och innehaves det av den intecknade egen­

domens ägare, skall denne förmodas äga rätt att förfoga över skuldebrevet,

ändå att han ej förmår åberopa skriftlig överlåtelse från den som, såvitt hand­

lingen utvisar, näst före honom var dess rätte innehavare.

14 §.

Har skuldebrev som är ställt till innehavaren blivit av någon som hade det i

händer överlåtet och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan att över­

låtaren ej var rätte borgenären eller behörig att a dennes vägnar förfoga över

skuldebrevet, vare njm innehavaren ändock ansedd för rätt borgenär, utan så är

att han visste att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller han åsidosatt

den aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.

I fråga om skuldebrev till viss man eller order vare lag samma, där över­

låtelsen var verkställd av den som enligt 13 § skulle förmodas äga rätt att

göra fordringen gällande, eller av någon som skäligen kunde hållas för denne

eller antagas vara berättigad att handla å hans vägnar. Huruvida tidigare

överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej pliktig att pröva,

med mindre särskild anledning därtill föreligger.

15 §.

Har någon, efter överlåtelse, i god tro kommit i besittning av löpande skul­

debrev, må ej mot nye borgenären göras gällande:

att skuldebrevet är ogiltigt på grund av tvång som avses i 29 § lagen örn

avtal eller på grund av svek eller annat förhållande som avses i 30—33 §§

sagda lag;

att betingat vederlag ej tillgodokommit gäldenären, eller att i övrigt det

rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande medför rätt till jäv;

ej heller

att, innan överlåtelsen skett, skuldförhållandet upphört eller förändrats ge­

nom betalning, avtal, kvittning, uppsägning eller dom.

Ej må nye borgenären anses hava varit i god tro, där han kände omständig­

het varå invändningen grundas, eller hade skälig anledning till misstanke

därom.

Har angående betalning, uppsägning eller annan omständighet som här

förut är nämnd å skuldebrevet tecknats påskrift som ej lätteligen kunnat

avlägsnas, men har detta likväl skett, må, ändå att nye borgenären var i god

tro, den omständighet varom fråga är göras gällande.

I fråga örn invändning att löpande skuldebrev tillkommit för skens skull,

eller att det utan undertecknarens vilja kommit ur dennes besittning, är stad­

gat i lagen örn avtal.

16 §.

Har gäldenären guldit ränta eller sådan avbetalning som enligt skuldebrevet

skall erläggas å däri angiven tid, må det, utan hinder av vad i 15 § är stad­

6

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

gat, åberopas jämväl mot ny borgenär som i god tro fått handlingen på sig

överläten sedan beloppet förfallit till betalning. Mot krav å betalning som här

avses gäde ock annat jäv som i 15 § sägs.

17 §.

Ändå att ny borgenär är i god tro, må gäldenären mot honom göra gällande:

att skuldebrevet är förfalskat, eller å gäldenärens vägnar utfärdat av någon

som därtill saknade behörighet, eller ogiltigt såsom tillkommet under tvång

varom sägs i 28 § lagen örn avtal, eller såsom utfärdat av någon som var

omyndig eller handlade under inflytande av rubbad själsverksamhet; eller

att skuldebrevet dödats eller betalning fullgjorts genom fordringsbeloppets

nedsättande i allmänt förvar, eller att borgenären i följd av preskription eller

proklama förlorat sin talan, eller att skuldförhållandet ändrats genom tvångs-

ackord.

18 §.

Har skuldebrevet genom överlåtelse kommit i ny borgenärs hand, och äger

gäldenären hos tidigare borgenär genfordran, må den ej göras kvittningsvis

gällande, med mindre dess indrivande skulle äventyras genom kvittningsrät-

tens upphörande och nye borgenären uppenbarligen insåg detta då skuldebre­

vet kom i hans hand.

Grundar sig genfordringen på det rättsförhållande som föranlett skulde­

brevets utfärdande, gälle vad i 15 § är stadgat örn jäv på grund av sådant

förhållande.

19 §.

Har skuldebrev som är ställt till innehavaren infriats hos den som hade det

i besittning, och visar sig sedan att han icke var rätte borgenären eller behörig

att å dennes vägnar uppbära beloppet, vare betalningen ändock gill, utan så är

att gäldenären visste att beloppet kom i orätta händer eller åsidosatt den akt­

samhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.

I fråga örn skuldebrev till viss man eller order vare lag samma, där betal­

ningen uppbars av den som enligt 13 § skulle förmodas äga rätt att göra ford­

ringen gällande, eller av någon som skäligen kunde hållas för denne eller an­

tagas vara berättigad att handla å hans vägnar. Huruvida överlåtelse som

åberopas av innehavaren är äkta och i övrigt giltig, vare gäldenären ej pliktig

att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.

20

§.

Har löpande skuldebrev efter överlåtelse kommit i ny innehavares hand, vare

ändock räntebetalning som, då förfallotid är inne, erlägges till överlåtaren gill,

utan så är att gäldenären visste, att denne ej längre ägde uppbära betalning,

eller hade skälig anledning att det misstänka. Vad sålunda stadgats örn ränta

gälle ock i fråga örn avbetalning som enligt skuldebrevet skall erläggas å däri

angiven tid.

Kungl. Majlis proposition nr 2.

7

Erlades betalningen av löftesman eller av någon som icke, eller allenast med

intecknad egendom eller annan pant, svarade för förbindelsen, vare betalningen

ej gill, med mindre såväl denne som gäldenären var i god tro på sätt i första

stycket sägs.

21

§.

Ej vare gäldenären pliktig att infria löpande skuldebrev utan att det till

honom återställes; och give borgenären honom särskilt kvitto, där sadant pa-

fordras.

I fråga om betalning av ränta eller avbetalning å huvudstolen äge gälde­

nären kräva att särskilt kvitto lämnas och anteckning göres a skuldebrevet;

dock må anteckning örn räntebetalning eller örn sådan avbetalning som enligt

skuldebrevet skall ske å däri angiven tid ej krävas, där betalningen erlägges

till den som, enligt vad av skuldebrevet framgår, var dess förste innehavare

eller, gäldenären veterligen, senare därå tecknats såsom borgenär.

Uppsägning av skuldebrevet varde på gäldenärens begäran tecknad å hand­

lingen.

22

§.

överlåtelse av löpande skuldebrev vare ej gällande mot överlåtarens borge­

närer, med mindre den till vilken överlåtelsen skett fatt handlingen i besitt­

ning.

Säljer bank löpande skuldebrev, vare försäljningen gällande mot bankens

borgenärer, ändå att skuldebrevet för förvaring kvarlämnats hos banken.

23 §.

Där till obligationer eller andra skuldebrev varom förmäles i 4 § första

stycket utfärdats räntekuponger, tillkomme innehavare av sådan kupong, än­

då att han icke innehar huvudförbindelsen, att, mot kupongens överlämnande,

uppbära räntan; och skall, under förutsättning att huvudförbindelsen lagligen

medfört betalningsskyldighet, å kupongen tillämpas vad örn skuldebrev till

innehavaren är stadgat. Kupong som finnes vara förvärvad i samband med

huvudförbindelsen skall dock anses allenast såsom tillbehör till denna. Be­

stämmelser som innefattas i huvudförbindelsernas gemensamma text vare mot

kuponghavaren gällande.

Ej må betalning krävas för räntekupong som skulle förfallit efter det enligt

bestämmelse i huvudförbindelsen denna är, i följd av utlottning eller eljest,

förfallen till betalning.

Finnes kupong hava tidigare än en månad före förfallodagen, utan samband

med huvudförbindelsen, överlåtits till kuponghavaren, äge 14 och 15 §§ ej

tillämpning; ej heller skall 19 § vinna tillämpning, där tidigare än nu är sagt

betalning för kupong erlägges till annan än den som visar sig innehava huvud­

förbindelsen.

24 §.

Äro utdelningskuponger utfärdade till aktiebrev, tillkomme kuponghavare

att, mot kupongens överlämnande, uppbära utdelningen, ända att han ej är

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

aktieägare. Så snart beslut om utdelning fattats, skall, under förutsättning

av aktierättens giltighet, å kupongen tillämpas vad örn skuldebrev till inneha­

varen är stadgat; dock att kupong som finnes hava förvärvats i samband med

aktiebrevet skall anses allenast såsom tillbehör till detta. Vad i bolagsord­

ningen må vara stadgat angående kuponger lände kuponghavaren till efter­

rättelse.

Finnes kupong hava, utan samband med aktiebrevet, överlåtits till kupong­

havaren innan utdelningen beslutits, gälle ej vad i 14 och 15 §§ är stadgat.

25 §.

Har ränte- eller utdelningskupong varom i 23 eller 24 § sägs ej företetts till

inlösen inom tre år från förfallodagen, vare den ej vidare gällande. Avtal örn

kortare tid vare utan verkan.

Anmäler någon hos gäldenären, inom tiden för kupongs giltighet, att ku­

pongen förstörts eller eljest förkommit, och gitter han göra sin rätt till ku­

pongen sannolik, äge han, när samma tid gått till ända, utfå betalning, ändå

att kupongen ej företes.

3 KAP.

Om enkla skuldebrev.

26 §.

Enkelt skuldebrev är det som ställes till viss man.

Att skuldebrev som är ställt till viss man och av gäldenären försetts med

medgivande till inteckning gäller såsom löpande, är stadgat i 11 §.

27 §.

Varder enkelt skuldebrev överlåtet, njute nye borgenären ej mot gäldenären

bättre rätt än den överlåtaren ägde; dock gälle, i fråga örn skuldebrev som

upprättats för skens skull, vad därom är stadgat i lagen örn avtal.

28 §.

För fordran hos överlåtaren åge gäldenären njuta kvittning, utan så är att

han förvärvat genfordringen efter den tid då överlåtelsen blev honom kunnig

eller han fick skälig anledning till förmodan därom. Förföll genfordringen

först efter sagda tid och senare än skuldebrevet, äge kvittning ej rum.

29 §.

Har enkelt skuldebrev överlåtits, vare, där gäldenären ändock erlägger be­

talning till överlataren, sadan betalning gill, utan så är att gäldenären visste,

att den andre ej längre ägde uppbära betalning, eller hade skälig anledning att

det misstänka.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

33 §.

Har i motbok rörande tillgodohavande hos bank eller i annat enkelt skulde­

brev intagits förbehåll, som skulle medföra att betalning till innehavaren

finge anses gill ändå att han ej vore rätt borgenär eller behörig att å rätte

borgenärens vägnar uppbära betalning, må sådant förbehåll ej åberopas, där

gäldenären åsidosatt skälig aktsamhet vid prövning huruvida innehavaren var

den till vilken skuldebrevet var ställt eller dennes rättsinnehavare eller ägde å

rätte borgenärens vägnar uppbära betalningen.

Beträffande motbok som utfärdats av sparbank gälle vad därom är särskilt

stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

11

Förslag

till

Lag

angående införande av lagen om skuldebrev.

Härigenom förordnas som följer:

1 §■

Den nu antagna lagen örn skuldebrev skall, jämte vad här nedan stadgas,

lända till efterrättelse från och med den 1 januari 1937.

2

§■

Genom nya lagen upphävas:

9 kap. 1—4 §§ handelsbaden;

10 § 1—3 samt 6—10 mom. förordningen örn nya utsökningslagens infö­

rande;

så ock vad i övrigt finnes i lag eller författning stridande mot nya lagens

bestämmelser.

3 §.

Vad i lag eller författning är stadgat örn gäldenärer eller löftesmän, som

iklätt sig ansvarighet en för alla och alla för en, skall äga tillämpning jäm­

väl då sådan ansvarighet eljest åligger flere som gemensamt åtagit sig be­

talningsskyldighet.

4 §•

Å skuldebrev som tillkommit före nya lagens ikraftträdande åge äldre lag

tillämpning, i den mån ej annat följer av vad här nedan stadgas.

5 §.

Vad 8 § nya lagen innehåller örn jämkning eller åsidosättande av villkor,

vars tillämpning skulle vara otillbörlig, lände till efterrättelse jämväl i fråga

örn äldre skuldebrev, där sådant villkor göres gällande först efter lagens

ikraftträdande.

6

§•

Stadgandena i 16, 18, 20, 22 och 31 §§ nya lagen skola äga tillämpning

jämväl å äldre skuldebrev, där det efter lagens ikraftträdande överlåtits; dock

åge gäldenären ej i något fall framställa invändning som avses i 16 §, där

lian på grund av äldre lag var förhindrad att göra invändningen gällande mot

överlåtaren.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

7 §•

Föreskrifterna i 21 § andra stycket nya lagen skola, i fråga om belopp som

förfalla efter lagens ikraftträdande, tillämpas jämväl å äldre skuldebrev.

8

§.

De i 23—25 §§ nya lagen givna bestämmelser om ränte- och vinstkuponger

skola äga tillämpning jämväl å kupong till äldre huvudförbindelse eller aktie;

dock att

1) vad i 23 § tredje stycket och 24 § andra stycket är stadgat i fråga örn

överlåtelse av kupong skall gälla allenast överlåtelse som äger rum efter la­

gens ikraftträdande; samt

2) den i 25 § angivna tid för kupongs företeende till inlösen skall, i fråga

om kupong som förfallit till betalning före dagen för ikraftträdandet, räknas

från sagda dag.

9 §.

Har sådant bevis örn tillgodohavande hos bank som avses i 32 § nya lagen

eller sådant enkelt skuldebrev som i sista stycket av sagda paragraf om-

förmäles utfärdats före lagens ikraftträdande, skall, i fråga örn gäldenärens

rätt till invändning på grund av förhållande som inträffat efter ikraftträdan­

det, nya lagen vinna tillämpning. Vad enligt samma paragraf gäller örn över­

låtelses verkan mot överlåtarens borgenärer och örn överlåtelse till flere skall

ock äga tillämpning, där överlåtelsen eller, såvitt fråga är om överlåtelse till

flere, den första överlåtelsen ägt rum efter ikraftträdandet.

10

§.

Har, till säkerhet för skuldebrev som är ställt till viss man, inteckning blivit

före tiden för nya lagens ikraftträdande beviljad, eller är vid sagda tid an­

sökan örn sadan inteckning vilande, skall från och med den 1 januari 1940 eller

den tidigare dag efter ikraftträdandet då skuldebrevet efter inlösen åter utgivits

av den förskrivna egendomens ägare, skuldebrevet, i fråga örn rätten att göra

inteckningen gällande i egendomen, anses lika med skuldebrev till innehava­

ren, utan så är att å skuldebrevet tecknats särskilt förbehåll att det ej skall

vara löpande. Har, före den tid som nu är sagd, den förskrivna egendomens

ägare hos inteckningsmyndigheten anmält att han menar sig äga rätt till in­

vändning, som icke skulle kunna framställas därest skuldebrevet vore löpande,

njute han sin rätt till godo. Anteckning örn sådan anmälan skall ske på ena­

handa sätt som i fråga örn anmälan angående innehav av intecknat fordrings-

bevis är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

13

Förslag

till

Lag

angående vissa utfästelser om gåva.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Utfästelse örn gåva av lös egendom varom i denna lag sägs vare, så länge

gåvan ej fullbordats, utan verkan, med mindre utfästelsen gjorts i skuldebrev

eller annan urkund som blivit till gåvotagaren överlämnad, eller omständig­

heterna vid dess tillkomst utmärka att den var avsedd att komma till allmän­

hetens kännedom.

Har gåvan ej fullbordats, vare mot givarens borgenärer utfästelsen ogill,

ändå att den gjorts så som i första stycket är sagt.

2

§.

År genom skuldebrev eller annorledes gåva utfäst i penningar eller lösören,

galle den ej såsom fullbordad, med mindre det som utfäst är kommit i gåvo-

tagarens besittning.

3 §.

Hortgiver någon aktiebrev eller löpande skuldebrev eller annan handling

vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller för utövande av

annan rättighet, gälle gåvan såsom fullbordad da gavotagaren fatt handlingen

i sin besittning. Efterskänkes fordran enligt sådan handling, vare gåvan för

fullbordad hållen först då handlingen återställts eller gjorts obrukbar.

Bortgives annan fordran än i första stycket sägs, vare överlåtelsen för

fullbordad ansedd då gäldenären underrättats av givaren. Har gåvan tillkom­

mit genom skriftlig utfästelse varom sägs i 1 § första stycket, eller under så­

dana särskilda omständigheter som där avses, och sker underrättelse genom

gåvotagaren, gälle överlåtelsen ock såsom fullbordad. Efterskänkes fordran

varom här är fråga, gälle gåvan strax såsom fullbordad.

4 §•

Har någon såsom gåva åt annan till bank överlämnat penningar eller annan

lös egendom utan att förbehålla sig rätt att däröver förfoga, skall gåvan anses

fullbordad när det givna blivit av banken mottaget för gåvotagarens räkning;

och skall detta gälla ändå att av banken utfärdat bevis, som i 3 § sägs, behållits

av givaren.

Vad nu är sagt skall äga motsvarande tillämpning där givaren låtit å gåvo-

tagarens räkning överföra medel som givaren hade innestående i banken.

5 %.

Varda, efter det gavan blivit utfäst men innan den fullbordats, givarens

förmögenhetsvillkor sa försämrade att, i betraktande jämväl av gåvotagarens

villkor, gåvans utkrävande skulle vara uppenbart obilligt, må den återkallas

eller minskas.

oGör gåvotagaren givaren märklig orätt, stånde givaren fritt att återkalla

gåvan, där denna ännu ej fullbordats; give dock, inom ett år från det han fick

kunskap örn orätten, aterkallelsen till känna för gåvotagaren.

6

§.

Örn utfästelse av trolovad eller make att under äktenskapet till andra ma­

ken utgiva penningar eller annat stadgas i giftermålsbalken.

Angående utfästelse örn gåva som icke ma göras gällande under givarens

livstid stadgas i lagen örn arvsavtal.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr B.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majlis proposition nr 2.

15

Förslag

till

Lag

om tillägg till 6 kap. giftermålsbalken.

Härigenom förordnas, att i 6 kap. giftermålsbalken skall införas en ny pa­

ragraf, betecknad 6 a §, av följande lydelse:

6 a §.

Har make, utan tillbörlig hänsyn till andra makens giftorätt, genom gåva

av annan egendom än i 4 § sägs väsentligen minskat sina tillgångar; visar sig,

efter äktenskapets upplösning eller boskillnad eller hemskillnad, att vederlag

ej kan till fullo utgå vid bodelningen, och finnes gåvotagaren hava insett eller

bort inse att gåvan lände andra maken till förfång, skall gåvan eller dess

värde återbäras i den mån sådant erfordras för tillgodoseende av andra makens

rätt. Ej må dock på sådan grund talan väckas, sedan fem år förflutit från

det gåvan fullbordades.

Var vid tiden för bodelningen gåva, som tillkommit under omständigheter

varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande i den mån det skulle

lända till intrång i andra makens rätt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. 'Äro makars förmögen­

hetsförhållanden att bedöma enligt äldre giftermålsbalken, skall vad i lagen

är stadgat äga motsvarande tillämpning, där endera maken, utan tillbörlig

hänsyn till andra makens rätt, bortgiver egendom som står under givarens

förvaltning.

16

Kungl. Majlis proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279) om arv.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 3 §, 7 kap. 4 .§ och 8 kap. 4 § lagen den 8

juni 1928 örn arv skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 KAP.

3 §.

Har----------- boet.

Kan----------- mottogs.

iVar vid dödsfallet gåva, som tillkommit under omständigheter varom ovan

sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande, för så vitt det skulle lända ar­

vingarna efter den först avlidne till förfång.

7 KAP.

4 § .

Har —-------kvarlåtenskapen.

Vill----------- förlorad.

iVar vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej, med mindre särskilda

skäl därtill äro, göras gällande, för så vitt det skulle lända till intrång i bröst­

arvinges laglott.

8 KAP.

4 §.

Har----------- värde.

Var vid dödsfallet gåvan ej fullbordad, må den ej göras gällande, för så

vitt det skulle lända till intrång i barnets rätt till underhållsbidrag.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

17

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107) om

arvsavtal.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 25 april 1930 om arvsavtal skall

erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Avtal, varigenom arvlåtare förfogat över sin kvarlåtenskap, vare ej gäl­

lande. Utfästelse örn gåva, som icke må göras gällande under givarens livs­

tid, vare giltig allenast såvitt följer av lagen örn testamente.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Bihang till riksdagens protokoll 103G. 1 sami. Nr

?.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbaden.

Härigenom förordnas, att 10 kap. 11 § handelsbaden skall erhålla följande

ändrade lydelse:

11

§•

Hava två eller flere gått i borgen utan förbehåll örn delad ansvarighet,

svare de en för alla och alla för en för sin förbindelse.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 75 § utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 75 § utsökningslagen skall i nedan angivna del

erhålla följande ändrade lydelse:

75 §.

Skall fordran eller rättighet utmätas, och är den grundad å löpande förbin­

delse eller annan handling vars företeende utgör villkor för fordringens utkrä­

vande eller rättighetens utövande, tage utmätningsmannen handlingen i förvar.

Utmätes----------- förskjuta.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) om aktiebolag.

Härigenom förordnas, att i lagen den 12 augusti 1910 örn aktiebolag skall

införas en ny paragraf, betecknad 27 a §, av följande lydelse:

27 a §.

Har aktiebrev, som är ställt till innehavaren, blivit av någon, som hade det

i händer, överlätet och kommit i förvärvarens besittning; finnes sedan, att över-

lataren ej var rätte aktieägaren eller behörig att å dennes vägnar förfoga över

aktiebrevet, åge nye innehavaren ändock företräde till aktien, utan så är att

han visste, att den andre ej ägde överlåta handlingen, eller han åsidosatt den

aktsamhet som, efter omständigheterna, skäligen bort iakttagas.

I fråga örn aktiebrev till viss man vare lag samma, där den, som verkställde

överlåtelsen, kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängande,

till honom fortgående skriftliga överlåtelser, till viss man eller in blanco, eller

han skäligen kunde hållas för den, å vilken aktiebrevet var ställt eller senast

överlätet, eller antagas vara berättigad att handla å dennes vägnar. Huruvida

tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej pliktig att

pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.

iVad nu är sagt örn överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga örn pant­

sättning av dylik handling.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. Den äger tillämpning

jämväl där aktiebrev före den dagen förkommit för aktieägaren eller obehöri­

gen. blivit honom avhänt; dock gälle äldre lag, såframt aktieägaren före den

1 januari 1939 gör ansökan örn aktiebrevets dödande eller mot innehavaren in­

stämmer talan örn bättre rätt till detta.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74) om

bankrörelse.

Härigenom förordnas, att i lagen den 22 juni 1911 örn bankrörelse skall in­

föras en ny paragraf, betecknad 22 a §, av den lydelse nedan sägs, samt att

i samma lag 52 §l och bestämmelsen i 260 § 4 mom. under 3) skola erhålla

ändrad lydelse på sätt nedan angives :

22 a §.

Har aktiebrev blivit av någon, som hade det i händer, överlåtet och kommit i

förvärvarens besittning; finnes sedan, att den, som verkställde överlåtelsen, ej

var rätte aktieägaren eller behörig att a dennes vägnar förfoga över aktiebre­

vet, äge nye innehavaren ändock företräde till aktien, där han var i god tro

och överlataren kunde till stöd för sin rätt åberopa lydelsen av sammanhängan­

de, till honom fortgående skriftliga överlåtelser, till viss man eller in blanco.

Förvärvaren skall anses hava varit i ond tro, ej allenast där han visste, att

den, som verkställde överlåtelsen, icke var den, å vilken handlingen var ställd

eller senast överläten, eller berättigad att handla å dennes vägnar, utan ock

där han försummat att med skälig omsorg pröva, huruvida så var fallet. Huru­

vida tidigare överlåtelse är äkta och i övrigt giltig, vare förvärvaren ej plik­

tig att pröva, med mindre särskild anledning därtill föreligger.

Vad nu är sagt örn överlåtelse av aktiebrev gälle ock i fråga örn pantsätt­

ning av dylik handling.

52 §.

Varda----------- bolaget.

En och samma-----------motboken.

I fråga örn efterlysning och dödande av förkommen motbok gälle vad därom

är särskilt stadgat.

260 §.

3) I fråga örn de bankaktiebolag, som hava utelöpande aktier, ställda till

innehavaren, skola bestämmelserna i 22 a §, 23 § 1, 2, 3 och 4 morn., 71 §

1 mom. 2 och 4 punkterna samt 81 § 2 mom. icke gälla för dylika aktier.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937. De i 22 a § meddelade

bestämmelserna äga tillämpning jämväl där aktiebrev före den dagen förkom­

mit för aktieägaren eller obehörigen blivit honom avhänt; dock gälle äldre lag,

där aktieägaren före den 1 januari 1939 gör ansökan örn aktiebrevets dödande

eller mot innehavaren instämmer talan örn bättre rätt till detta.

1 Senaste lydelse, se SFS 1923: 350.

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar ar lagen den 8 april 1927 (nr 85) om

dödande ar förkommen handling.

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 8 april 1927 om dödande av

förkommen handling skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels

att i lagen skall införas en ny paragraf, betecknad 12 §, av nedan angivet inne­

håll, dels ock att 12 § samma lag1 skall erhålla beteckningen 13 §.

Löpande-----------man.

Denna —-------- obligationer.

Angående dödande av förkommen motbok med postsparbanken galle vad

särskilt är stadgat.

12

§.

Har motbok rörande tillgodohavande hos annan bank än postsparbanken

förkommit, och överstiger ej insättarens tillgodohavande femtusen kronor, äge

insättaren, där han ej vill, på sätt här förut är sagt, söka motbokens dödande,

påkalla dess efterlysning genom bankstyrelsens försorg.

Äskar någon sådan efterlysning, och lämnar han uppgift om tid och om­

ständigheter under vilka boken förkommit, skall efterlysningen, på sökandens

bekostnad, av styrelsen verkställas genom kungörelse en gång i allmänna tid­

ningarna och en gång i tidning inom orten. Har boken icke inom sex månader

från sista kungörandet tillrättakommit, och förekommer ej skälig anledning

till tvivel om riktigheten av insättarens uppgifter, vare han berättigad att ut­

bekomma sitt tillgodohavande; och äge, efter det medlen sålunda utbetalts, mot­

boken ej gällande kraft.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937 och skall gälla jämväl mot­

bok som förkommit före lagens ikraftträdande, såframt ej motboken är efter­

lyst i enlighet med äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse, se SFS 1934:260.

Kungl. Majlis proposition nr 8.

27

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars 1862

(nr 10) om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.

Härigenom förordnas, att §§ 5 och 131 förordningen den 4 mars 1862 örn

tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer skola erhålla föl­

jande ändrade lydelse:

§

5

.

Äro flere gäldenärer, som samfällt åtagit sig gälden utan att delning av

ansvarigheten kan anses förbehållen, vare likväl, där borgenären försummar

att sin fordran hos någon av dem bevaka efter 1 §, de andra ej skyldiga att

gälda var mer än sin del efter huvudtalet. Uppkommer hos någon av dem

brist, varde den lika fördelad mellan de övriga, och falle borgenären den del

till last, som gäldas skolat av den, han låtit bliva ansvarigheten kvitt.

Har borgenär under tionde året utfått sin fordran hos en av flere gäldenärer,

som en för alla och alla för en svara; då åge denne, inom ett år sedan ford­

ringen gulden blev, sin rätt bevaka hos de andra, av vilka ersättning bör utgå,

för vad han över egen del betalt.

§ 13.

Äro flere gäldenärer, som samfällt åtagit sig gälden utan att delning av

ansvarigheten kan anses förbehållen, och har kallelse å någonderas borgenärer

ågått; då äge var av de andra gäldenärerna, lika med borgenären, att ford­

ringen bevaka, ändå att den ej blivit förut hos någondera utsökt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1937.

Senaste lydelse, se SFS 1933: 326.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 3 maj 1935.

Närvarande:

Statsministern

H ^ansson ,

statsråden

U ^ndén , S ^chlyter , W ^igforss , M ^öller ,

L ^evinson , V ^ennerström , L ^eo , E ^ngberg , E ^kman , S ^köld .

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, ett av lagberedningen den 2

maj 1935 avgivet betänkande, däri under rubriken lagberedningens förslag till

lag om skuldebrev m. m. sammanförts av motiv åtföljda förslag till följande

lagar och förordning:

1) lag örn skuldebrev;

2) lag angående införande av lagen örn skuldebrev;

3) lag angående vissa utfästelser örn gåva;

4) lag örn tillägg till 6 kap. giftermålsbalken;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279)

örn arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107)

om arvsavtal;

7) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbalken;

8) lag örn pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man;

9) lag örn ändrad lydelse av 75 § utsökningslagen;

10) lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28 juni 1895 (nr

64) örn handelsbolag och enkla bolag;

11) lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) örn aktie­

bolag;

12) lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 2517) örn försäk­

ringsrörelse;

13) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

örn bankrörelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

örn sparbanker;

15) förordning örn ändrad lydelse av § 7 förordningen den 21 juni 1922

(nr 277) angående postsparbanken;

16) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)

örn dödande av förkommen handling; samt

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 5 septem­

ber 1935.

Närvarande:

justitierådet

A^ppelberg,

regeringsrådet

K^ellberg,

justitieråden

G^eijer,

B^agge.

Enligt lagrådet tilHiandakommet utdrag av protokoll över justitiedeparte-

mentsärenden, kallet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 3 maj 1935,

hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag till

1) lag örn skuldebrev;

2) lag angående införande av lagen örn skuldebrev;

3) lag angående vissa utfästelser örn gåva;

4) lag örn tillägg till 6 kap. giftermålsbalken;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279)

örn arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107)

örn arvsavtal;

7) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbaden;

8) lag örn pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man;

9) lag örn ändrad lydelse av 75 § utsökningslagen;

10) lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28 juni 1895

(nr 64) örn handelsbolag och enkla bolag;

11) lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) örn aktie­

bolag;

12) lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 257) örn försäk­

ringsrörelse;

13) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

örn bankrörelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

örn sparbanker;

15) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)

örn dödande av förkommen handling; samt

16) lag angående ändrad lydelse av §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars

1862 (nr 10) örn tioårig preskription och om kallelse å okända borgenärer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

31

Förslagen, som finnas Magda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av revisionssekreteraren F. Sterzel.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Mot den föreslagna lagstiftningens allmänna grunder har lagrådet icke fun­

nit anledning till erinran. Den avser i allmänhet icke att i materiellt hän­

seende åstadkomma några mera genomgripande omvälvningar på det stora och

viktiga rättsområde som densamma omspänner utan bygger i huvudsak på

gällande rätt. De längst gående ändringarna bestå dels i uppställandet av den

nya grundsatsen att, när flera äro betalningsskyldiga, ansvarigheten är soli­

darisk, så framt delning av densamma ej kan anses förbehållen, och dels

i den förändring som föreslagits med avseende å orderskuldebreven och

som går ut på att dessa hädanefter skola behandlas icke, i enlighet med vad

hittills gällt, såsom innehavarepapper utan såsom orderpapper i verklig me­

ning. Intetdera av dessa avsteg från den nu gällande rätten lärer i själva

verket vara av den beskaffenhet att detsamma kan befaras skola i högre grad

än önskvärt är omgestalta det praktiska rättslivet. I båda fallen äro de reg­

ler som givas dispositiva; delad ansvarighet kan, såsom nämnts, förbehållas

med laga verkan, och för den som föredrager innehavarepapper framför order-

papper står det alltjämt öppet att ställa skuldebrevet till innehavaren. Yad

särskilt solidaritetsregeln angår torde, såsom lagberedningen framhållit, även

för närvarande det ojämförligt vanligaste vara att gäldenärer som gemensamt

utfärda ett skuldebrev därvid ikläda sig solidarisk ansvarighet för gälden. En

omläggning av presumtionen i detta hänseende torde därför, åtminstone i fråga

örn själva skuldebrevsområdet, kunna betecknas såsom en förändring vilken är

mera av formell än av reell innebörd.

En annan sak är att det möjligen kan befaras att vissa av de nya rätts­

reglerna, i synnerhet de nyss berörda, kunna under den första tiden, innan

de hunnit ingå i det allmänna medvetandet, vålla vanskligheter ur rättssäker­

hetens synpunkt, något som sammanhänger med att deras juridiska kon­

struktion ganska skarpt bryter med vad man under långliga tider i vida

kretsar lärt och tillämpat. Det kan icke anses alldeles uteslutet att i för­

stone en och annan, ovetande örn den nya lagstiftningens innebörd, i handel

och vandel förlitar sig på de gamla invanda reglerna och därigenom lider

rättsförlust. Detta är emellertid en olägenhet, som i någon mån vidlåder

all ny lagstiftning. I förevarande fall ligger dock den antydda faran så nära

och berör så många och viktiga sidor av samhällslivet att det synes oundgäng­

ligt, örn de framlagda förslagen upphöjas till lag, dels att en icke alltför oan­

senlig tidrymd får förflyta mellan utfärdandet och ikraftträdandet och dels

att den tid, som därigenom vinnes, väl begagnas för anordnande av en effektiv

upplysningsverksamhet.

Vad angår den föreslagna lagstiftningens förhållande till gällande svensk

lagstiftning är detta onekligen icke fullt tillfredsställande. Förslaget till

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

skuldebrevslag, som behandlar endast ett begränsat område, ger regler vil­

ka principiellt sett böra ha en långt mer omfattande giltighet. Detta är

emellertid väsentligen en följd av det i vårt land tillämpade förfarandet med

partiell och successiv lagstiftning. Rättssatser av allmän innebörd, som hava

särskild betydelse för det område den partiella reformen avser och icke kunna

utan stora praktiska olägenheter uteslutas, måste vid en sådan partiell lag­

stiftning medtagas redan på nämnda stadium av reformarbetet, ehuru de prin­

cipiellt sett borde vid en fortsatt, mera omfattande kodifikation utformas så­

som gällande för ett vidsträcktare område. En praktisk olägenhet av nu be­

rörda förfarande är att, örn, som naturligt är, vid utformningen för ett special­

område av dylika allmänna rättsatser särskild hänsyn tages till den grupp av

rättsförhållanden som då är föremål för behandling, det kan inträffa, att

därest denna omständighet icke i praxis tillräckligt beaktas, då fråga upp­

kommer att analogiskt tillämpa dessa rättssatser på områden utanför det för

vilket de uppställts, analogitillämpningen leder till oriktiga resultat. En

annan olägenhet är att de under det successiva reformarbetet utarbetade lag­

förslagen vid en eventuell framtida kodifikation på ett mera omfattande rätts­

område icke utan avsevärda förändringar låta sig där inpassas. En fördel

åter är att, då utformningen av dessa rättssatser av allmän natur sker i an­

slutning till behandlingen av en viss grupp av rättsförhållanden, man helt

naturligt undgår ofruktbara och understundom farliga abstraktioner. Beaktas

bör även att, såsom lagberedningen påpekat, lagstiftningstraditionerna och den

allmänna uppfattningen i vårt land torde medföra att man icke ens vid en

eventuell samlad kodifikation av förmögenhetsrätten kommer att mer än nödigt

är uppställa rättssatser av abstrakt och generell art, avsedda att gälla för hela

det kodifierade rättsområdet.

Ehuruväl, på sätt ovan anförts, vissa olägenheter vidlåda det tillämpade

förfarandet, torde dock, med hänsyn till vad nyss sagts och framför allt

till de värdefulla förbättringar som förslagen innebära samt till den be-

aktansvärda fördelen av att i allt huvudsakligt erhålla överensstämmelse inom

den nordiska lagstiftningen på området, dessa olägenheter få anses betyda jäm­

förelsevis litet gentemot vad som står att vinna genom den nu föreslagna lag­

stiftningen.

Det är emellertid att beklaga att själva det rättsområde som gjorts till före­

mål för den partiella reformen från början begränsats på sätt som skett. Då

det förevarande lagarbetet i viss omfattning måst beröra även panträttsinsti­

tutet, hade det säkerligen varit för reformen fördelaktigt örn nämnda institut,

som får anses vara i synnerligt behov av revision, kunnat i detta sammanhang

upptagas till behandling i sin helhet.

Förslaget till lag om skuldebrev.

1

'§,

Lagrådet:

Det synes i och för sig icke påkallat att i lagtexten uttala en så självklar

regel som att den som utfärdar ett skuldebrev skall svara för denna sin för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

33

skrivning. Om därmed avses att indirekt angiva att ett skuldebrev är giltigt

oberoende av varje valutaklausul, kan anmärkas att i så fall detta bort kom­

ma till tydligt uttryck men att å andra sidan något uttalande härom ej synes

nödigt då tvekan örn vad i sådant hänseende gäller enligt svensk rätt icke torde

råda. Paragrafen bör därför kunna avfattas i närmare överensstämmelse med

de danska och norska förslagen.

2

§.

Lagrådet:

Lagberedningen åberopar såsom huvudsakligt stöd för sitt förslag i före­

varande paragraf att, då två eller flera gäldenärer i skuldebrev förplikta sig

till betalning, det normala är att de åtaga sig förpliktelsen solidariskt, Denna

omständighet är visserligen av den allra största betydelse, men den uppställda

presumtionen torde dock näppeligen kunna motiveras enbart härmed. Därest

ett gemensamt åtagande från flera gäldenärers sida i och för sig — bortsett

alltså från såväl utvecklingen på området som den i gällande lag givna positiva

regeln —- enligt sakens natur närmast vore att anse såsom åtagande endast av

delat ansvar, måste man ställa sig betänksam mot den ifrågavarande presum­

tionen. Det torde emellertid i detta avseende snarare förhålla sig på det mot­

satta sättet. Då gäldenärer i skriftlig urkund fixera sin betalningsskyldighet

och därvid förklara sig pliktiga betala viss summa, omfattar ju enligt hand­

lingens lydelse envars åtagande icke någon viss del utan hela summan. Fin­

nes icke någon uttrycklig lagregel örn fördelningen av ansvaret, förefaller det

alltså enligt vanliga tolkningsregler knappast riktigt att antaga att envars

åtagande är fristående från de andras och endast omfattar vad på honom efter

huvudtalet belöper, detta så mycket mindre som en dylik fördelning av betal­

ningsskyldigheten måhända icke alls överensstämmer med den proportion vari

gäldenärerna inbördes hava att svara för skulden. Man torde därför våga

påstå att, örn någon, som ej haft vetskap örn gällande lagbestämmelse i äm­

net, gemensamt med andra personer utfärdat ett skuldebrev vari intet

nämnts om fördelningen av ansvaret, han näppeligen tänkt sig annat än att

han skulle vara skyldig att åtminstone subsidiärt vidkännas ansvaret för

hela beloppet.

Örn alltså, med hänsyn till vad nu och av lagrådet inledningsvis anförts,

större betänkligheter icke torde möta mot den reglering av ämnet som

direkt åsyftas med förslaget, ställer sig frågan i viss mån annorlunda örn

man beaktar den verkan det föreslagna lagbudet måste beräknas få genom ana­

logisk användning i fall då eljest på grund av avtal betalnings- eller ersätt­

ningsskyldighet åligger två eller flera gemensamt. Sådan skyldighet kan vara

grundad antingen direkt på åtagande i avtal att erlägga betalning för viss

motprestation eller ock på underlåtenhet att fullgöra visst i avtal gjort åta­

gande av ett eller annat slag. I fråga örn ett dylikt åtagande torde man icke all­

tid med samma styrka som beträffande åtagande i skuldebrev kunna påstå att

det är naturligt att däri lägga in åtagande av solidarisk ansvarsskyldighet. I

vissa fall, t. ex. då två personer som äro fastighetsägare gemensamt åtagit sig

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

leverera viss mängd naturaprodukter, ligger synnerligen nära till Ilands

att antaga att varderas åtagande avsett endast en del, vadan underlåtenhet

från den enes sida att fullgöra sin prestation icke borde föranleda skadestånds-

skyldighet å den andres. Man torde dock utan större fara för misstag kunna

utgå från att dylika fall icke äro särskilt ofta förekommande och att i 'allmän­

het med förhållandenas natur bäst överensstämmer att gäldenärerna ansvara

solidariskt. Med hänsyn härtill lärer den omständigheten att den föreslagna

regeln i skuldebrevslagen måste antagas medföra analogisk tillämpning på

andra förhållanden icke böra utgöra hinder mot regelns godkännande. Men det

måste med skärpa betonas, att fråga dock endast är örn analogisk tillämpning,

samt att utanför skuldebrevsomradet omständigheterna ej sällan kunna vara så­

dana att presumtionen örn solidarisk ansvarighet väsentligen försvagas eller

helt bortfaller. Örn domstolarna vid rättstillämpningen förfara med vederbör­

lig urskilning och försiktighet, torde näppeligen större olägenheter vara att

befara.

3 §.

Lagrådet:

Enligt beredningens motiv bör stadgandet i första styckets första punkt så

förstas att, där annat ej blivit bestämt, betalning av skuldebrev till borgenär

som driver näring skall erläggas icke i dennes bostad utan i hans affärslokal,

och denna regel har ansetts böra gälla även i fråga örn skuldebrev som ej

äger samband med borgenärens näring. Lagtextens ordalag medgiva dock

jämväl den tolkning att valrätt mellan de båda betalningsställena skulle före­

ligga. Därest förslagets ståndpunkt anses böra vidhållas, synes därför lämp­

ligt att denna kommer till tydligare uttryck. Det kan emellertid sättas i frå­

ga örn dylik valrätt icke borde medgivas beträffande skuldebrev som ej äger

samband med borgenärens näring. Örn t. ex. borgenären har sin bostad å an­

nan ort än där han driver näring, torde det säkerligen ofta framstå för båda

parterna lämpligt att betalningen av en privatskuld äger rum i borgenärens

bostad och ej i affärslokalen. Lagrådet anser sig dock icke böra påyrka dy­

lik ändring, detta med hänsyn särskilt därtill att ofta är svårt att be­

döma huruvida beträffande visst skuldebrev föreligger sådant samband som

nu sagts.

5 §.

Lagrådet:

Såsom beredningen framhållit, rubbar förslaget icke den i praxis erkända

regeln att upplupen ränta å skuld, som ej förfallit till betalning, skall gäldas

årligen, där ej annat överenskommits. Men å andra sidan förbigår förslaget

nämnda regel med tystnad. Det kan ifrågasättas örn icke, med hänsyn till för­

slagets ingående reglering i övrigt av skuldebrevsinstitutet och särskilt till

innehållet i 16 och 20 §§, regeln lämpligen bör upptagas i lagen. Detta torde

i sa fall kunna ske genom ett tillägg till första stycket i förevarande paragraf.

Paragrafens andra stycke innehåller bestämmelse för det fall att skulde­

brevs förfallotid - vartill i detta sammanhang torde vara att hänföra icke

Kungl. Maj:ts proposition nr g.

35

endast avtalad förfallotid utan också ej avtalad tid då enligt första stycket

borgenären fordrar betalning eller gäldenären erbjuder sådan — inträffar å

söndag eller annan allmän helgdag eller att skuldebrev lyder på betalning inom

viss tid, vars sista dag är allmän helgdag. Likartade bestämmelser som den

här föreslagna finnas redan, såsom beredningen påpekat, bland annat dels i

lagen den 30 maj 1930 örn beräkning av lagstadgad tid och dels i växel- och

checklagarna. Vad sistnämnda tre lagar angår, har lagrådet innevarande år

haft att granska vissa numera antagna ändringsförslag (S. F. S. nr 98—100)

åsyftande att, såvitt dessa lagar angår, med helgdagar jämställa påskaftonen,

midsommaraftonen och julaftonen. I motiveringen till berörda ändringsför­

slag hade, under erinran att lagen örn beräkning av lagstadgad tid icke av-

såge tider som bestämts genom avtal eller viljeförklaringar samt att ej heller

i övrigt i svensk rätt funnes någon allmän bestämmelse som reglerade det

fall att en rättshandling enligt avtal eller viljeförklaring skulle vidtagas å

söndag eller annan allmän helgdag, detta förhållande åberopats såsom skäl för

att icke meddela någon allmän regel för det fall att en rättshandling enligt avtal

eller viljeförklaring skulle vidtagas å någon av de förut nämnda söckenda-

garna. Därest beredningens förslag i det avseende varom nu är fråga anta-

ges, synes ställningen bliva i viss mån förändrad. Visserligen avser försla­

get icke direkt att införa någon allmän bestämmelse för det fall att enligt

avtal eller viljeförklaring en rättshandling skall företagas å helgdag, men det

synes å andra sidan böra beaktas att införandet av en dylik bestämmelse i

fråga örn ett så centralt och praktiskt viktigt institut som skuldebrevet säker­

ligen kommer att erhålla betydelse icke allenast genom en vidsträckt direkt

tillämpning utan också genom analogisk användning. Det synes då böra över­

vägas örn icke jämväl beträffande betalning av skuldebrev de tre nämnda

söckendagarna lämpligen må likställas med helgdagar. Val kunna i fråga

örn skuldebrev icke lika starka skäl åberopas för ett stadgande i sådan rikt­

ning som beträffande växel och check. Möjligheten för bankerna att å dessa

söckendagar hålla sina kontor stängda torde nämligen icke vara på samma sätt

beroende av ett dylikt stadgande då fråga är örn skuldebrev. Men vissa icke

betydelselösa praktiska skäl kunna dock åberopas för att här ej göra någon åt­

skillnad. Sålunda må framhållas att förmågan att å viss dag infria ett skul­

debrev lätt kan tänkas bliva ofördelaktigt påverkad av att lagen beträffande

vissa andra slag av krediter föreskriver betalningsanstånd utöver samma dag.

Av en viss vikt torde det även vara att lagstiftningen i förevarande hänse­

ende icke företer onödiga skiftningar.

6

§.

Lagrådet:

Lagberedningen har av angivna skäl ansett en mera fullständig reglering

av räntespörsmålet icke böra upptagas i förevarande lagstiftning. Endast

beträffande ränta efter förfallodagen, då ränta är utfäst i skuldebrevet, har

föreslagits ändring i gällande lag, sålunda icke i fråga örn uppskovsränta å ej

räntebärande fordring. Då gällande regler på området näppeligen kunna anses

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

för nutida förhållanden väl avpassade, hade det otvivelaktigt varit till stor för­

del att, såsom skett i de danska och norska förslagen, få räntespörsmålen i

större utsträckning upptagna till prövning i detta sammanhang. I sakens nu­

varande läge och då för beredningens ståndpunkt talar att särskilt frågan örn

uppskovsränta å ej räntebärande fordringar har synnerligen liten praktisk be­

tydelse när det gäller fordringar grundade på skuldebrev, anser sig lagrådet

emellertid icke böra påyrka förslagets fullständigande i angivna hänseende.

I fråga örn ränta i det med paragrafens första stycke avsedda fall har lag­

beredningen i motiveringen till sitt preliminära utkast framställt tanken på

att sådan ränta skulle vid dröjsmål med betalningen utgå med viss förhöjning.

Vissa skäl tala onekligen härför; särskilt kan framhållas att, därest ett dylikt

stadgande om straffränta gives, man har starkare motiv att, såsom berednin­

gens förslag i sista stycket innefattar, medgiva ersättning endast för »särskild

skada vilken ej skall anses ersatt genom räntan», sålunda icke för all skada,

som ej direkt täckes av denna. Då emellertid denna fråga måste anses stå i nära

samband med frågan örn uppskovsränta i andra fall och en ändring av sådan

betydelse som den ifrågasatta icke torde böra vidtagas utan mera ingående

utredning, anser lagrådet att stadgandet i förevarande stycke — som innebär

att vad nu i fråga örn icke löpande skuldebrev lärer i praxis gälla skall till-

lämpas också beträffande löpande förbindelser —- bör såsom provisorisk lösning

i sak godtagas.

Beträffande avfattningen av första stycket kan anmärkas att det synes böra

komma till uttryck dels att stadgandet här gäller det fall att utfästelsen av

ränta endast avser tiden till förfallodagen och dels att stadgandet icke är

tillämpligt örn det beror av borgenären att betalning ej blir behörigen erlagd.

I tredje stycket gives enligt motiven en erinran örn de allmänna förutsätt-

mngarna för skadeståndsskyldighetens inträde genom orden »såsom för annan

skada». I sista punkten i 7 § upptages emellertid för det där angivna särskilda

fallet den viktiga regeln att örn dröjsmålet beror av borgenären eller av lagbud,

avbrott i den allmänna samfärdseln eller liknande oöverstigligt hinder, som

ej bort av gäldenären tagas i beräkning vid skuldebrevets utfärdande, första

stycket i 7 § skall äga tillämpning, det vill säga att skadestånd ej skall utgå.

Innehållet i denna regel, vilken säkerligen är avsedd att äga allmän giltighet

åtminstone på skuldebrevets område och antagligen analogivis även därutöver,

i den mån ej särskilda bestämmelser gälla, torde alltså få anses utgöra del av

de allmänna förutsättningar för skadeståndsskyldighetens inträde, varom talas

i motiven till tredje stycket i 6 §. En något annorlunda formulerad regel fin­

nes emellertid i 24 § köplagen, även den av beskaffenhet att böra betraktas

såsom uttryckande en allmän förutsättning för skadeståndsskyldighets inträde,

da fråga är om underlåtenhet att fullgöra en prestation av generisk art. Även

örn praktiskt taget det knappast torde föreligga någon skillnad mellan de båda

reglerna, synes dock kunna ifrågasättas örn icke, med hänsyn till att deras verk­

ningar i båda fallen analogivis torde sträcka sig utanför det område för vilket

de närmast givits, det varit önskvärt att reglerna fått så överensstämmande ly­

delse som möjligt. Då emellertid avsevärda olägenheter praktiskt sett knappast

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

37

torde kunna uppkomma av nämnda olikhet, finner lagrådet sig icke böra göra

någon hemställan örn undanröjande av densamma. Däremot vill lagrådet ifrå­

gasätta om icke inom det nu förevarande lagförslaget full överenstämmelse

mellan 6 och 7 §§ borde åstadkommas genom att i tredje stycket av 6 § införes

den allmänna skadeståndsregel som finnes intagen i sista punkten andra styc­

ket i 7 § och därefter i sistnämnda lagrum hänvisas till den sålunda uppflyt­

tade regeln. Därigenom vinnes formell klarhet att uti ifrågavarande avseende

regleringen även vad angår skadeståndsskyldigheten i 6 § tredje stycket är

att finna uti förevarande lag och icke uti allmänna rättsgrundsatser utanför

densamma.

Justitieråden Geijer och Bagge:

Lagberedningen har anslutit sig till den uppfattningen att borgenär, som

genom dröjsmålet lider skada vilken icke täckes av uppskovsräntan, bör här­

för erhålla ersättning. Beredningen har emellertid ansett sig av praktiska

hänsyn böra häri göra den modifikationen att denna ersättning begränsas till

»särskild skada, vilken ej skall anses ersatt genom räntan». Såsom exempel

på skada som skall anses på detta sätt redan ersatt anföres i motiven kostnad

som uppkommit därigenom att borgenären nödgats upplåna medel till en högre

räntesats. Särskild skada som skall ersättas är däremot enligt motiven t. ex.

skada uppkommen därigenom att borgenären på grund av betalningens ute­

blivande blir ur stånd att förhindra en förlustbringande exekutiv auktion å

honom tillhörig egendom eller att eljest bevaka sin rätt vid en auktion eller vid

något annat tillfälle då en affär måste uppgöras utan uppskov.

Följden av den av beredningen intagna ståndpunkten blir alltså att, örn

borgenären genom upplåning av medel till högre räntesats förebygger upp­

komsten av sistnämnda skada, han får själv stå kostnaden därför.

Det är dock icke skäligt att den, som är genom motpartens förfarande utsatt

för skada och till förekommande därav — i överensstämmelse med regeln att

han skall göra vad han kan för att förebygga sådan skada försåvitt det kan

ske utan avsevärd olägenhet för honom själv — upplånar penningar till låt

vara obetydligt högre ränta, icke skall erhålla ersättning för denna utgift, som

förorsakats enbart av motparten. Än mera obilliga synas den föreslagna re­

gelns följder bli i det fall att en borgenär i syfte att förebygga skadan med

avsevärd olägenhet för sig själv upplånar medel till betydligt höjd räntesats.

Han bör icke straffas för detta förståndiga och för motparten fördelaktiga för­

farande genom att berövas den ersättning som rättvisligen bör tillkomma ho­

nom. Även örn sådana fall som de nu nämnda måhända icke bliva särskilt tal­

rika, synes dock principiellt föga tilltalande att i lagen införa ett stadgande

av den föreslagna innebörden; och de praktiska hänsyn som åberopats till

stöd för stadgandet synas knappast vara av den betydelse att de rättfär­

diga detsamma.

Det tredje stycket torde därför böra avfattas sålunda att därav framgår att,

örn borgenären av dröjsmål med betalningen haft skada vilken icke täckes av rän­

tan, han därför skall njuta ersättning.

7

§.

Lagrådet:

Beträffande eventuell ändring i tredje stycket hänvisas till vad under 6 §

anförts.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

8

§.

Lagrådet:

Genom stadgandet i förevarande paragraf skulle för skuldebrevslagens om­

råde komma att fastslås en regel av synnerligen vittomfattande och obestämd

beskaffenhet. I försäkringsavtalslagens 34 § bar man väl ansett sig kunna

upptaga ett stadgande av liknande innebörd, men det är att märka att detta

stadgande avser ett skarpt begränsat område, försäkringsområdet, och att man

där kunnat hänföra sig till praxis på samma område. Skuldebrev förekomma

däremot icke endast inom affärsvärlden, och då en regel i förevarande lag

måste antagas få vidsträckt analogisk användning, innebär det föreslagna

stadgandet i själva verket upptagande i vår obligationsrätt av en allmän prin­

cip örn frihet för domstolarna att åsidosätta villkor, vilkas tillämpning i det sär­

skilda fallet finnes otillbörlig — en princip som redan för speciella fall och i be­

gränsad omfattning kommit till uttryck i vissa paragrafer i avtalslagen (36—

38 §§). Lagrådet vill därför ifrågasätta huruvida icke, örn denna princip

skall lagfästas —- vilket i och för sig synes tveksamt — stadgandet i ämnet

bör givas i avtalslagen såsom supplement till nämnda specialfall. Denna an­

ordning föreslås dock endast under förutsättning att icke härigenom den nor­

diska enhetligheten på förevarande punkt tillspillogives.

9

§.

Lagrådet:

Första stycket av förevarande paragraf upptager bestämmelser örn den

garantiplikt som gentemot förvärvaren av ett skuldebrev åvilar överlåtaren

i fråga örn fordringens giltighet. Uppmärksammas bör att, även örn garanti­

plikt med därav följande skyldighet för överlåtaren att svara för det i skulde­

brevet utfästa beloppets utbekommande icke föreligger, omständigheterna kun­

na vara sådana att skyldighet att ersätta skada ändock uppkommer. Så blir

t. ex. förhållandet örn någon överlåter ett honom veterligen falskt skuldebrev un­

der uppgift att osäkert är om fordringen är giltig. I sådana och andra liknande

fall kan visserligen garantiplikt icke anses vara för handen enligt de i denna

paragraf givna bestämmelserna, men uppenbart är att överlåtaren det oaktat i

följd av allmänna rättsgrundsatser blir skyldig hålla förvärvaren skadeslös för

uppkommande förlust på grund av fordringens ogiltighet. Att i den blivande la­

gen meddela särskilda föreskrifter härutinnan synes icke nödigt, örn blott vid

lagens tillämpning står klart att bestämmelserna på denna punkt icke äro ut­

tömmande utan måste suppleras med vad som gäller beträffande rättshandlin­

gar i allmänhet.

13 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

39

Lagrådet:

Från huvudregeln i andra stycket göres i sista punkten undantag för det fall

att fråga är om intecknat skuldebrev som övergått till den intecknade egen­

domens ägare. Undantaget innebär att, även örn skriftlig överlåtelse till en

fastighetsägare från hans fångesman ej föreligger, den förre presumeras äga

rätt att förfoga över skuldebrevet och alltså vara behörig att överlåta detsamma.

Då det sålunda förutsattes att av handlingen eller förefintliga skriftliga över­

låtelser ej framgår vem som är ägarens fångesman, måste detta utredas; eljest

blir undantagsbestämmelsen, som avser endast överlåtelse från fångesmannen,

efter orden ej tillämplig. Och därest fångesmannen befinnes vara en annan än

den som enligt vad överlåtelsekedjan visar har rätt till skuldebrevet, får pre-

sumtionen ingen verkan. Vill man vinna det syfte som med undantagsbestäm­

melsen avses, bör därför densamma erhålla sådant innehåll, att presumtion för

ägarens av den intecknade egendomen rätt till det av honom inlösta skulde­

brevet förklaras föreligga ändå att han ej förmår åberopa skriftlig överlåtelse

från den som enligt den vid tiden för hans förvärv förefintliga överlåtelseked­

jan är rätt innehavare av skuldebrevet. Mot den utvidgning i sak av presum-

tionens räckvidd, som denna avfattning innebär, torde näppeligen betänklig­

heter kunna göras gällande.

U §.

Justitierådet Appelberg:

Enligt förslaget skall liksom enligt gällande lag god tro hos förvärvare av

löpande skuldebrev icke kunna bota sådan brist i förvärvet som består däri att

förvärvet skett från någon som på grund av omyndighet eller konkurs var lag­

ligen förhindrad att själv förfoga över handlingen. Enahanda regel skall,

jämlikt 19 §, gälla i fråga örn betalning av löpande skuldebrev; erlägger gäl-

denären betalning till innehavare av skuldebrev, vilken av nu nämnd anled­

ning icke har förfoganderätt över detsamma, skall god tro hos gäldenären icke

skydda honom från att nödgas betala skuldsumman till behörig person. Det

svenska förslaget avviker i nu berörda hänseende från de av övriga länders

delegerade upprättade förslagen. Frågan vilken ståndpunkt lagen härutinnan

bör intaga synes mig tveksam. Den ställer sig emellertid i viss mån olika vid

överlåtelse och vid betalning.

Då för skuldebrev användes innehavarformen, torde syftet bland annat vara

att gäldenären i största möjliga mån skall vara befriad från att vid betal­

nings erläggande nödgas ingå i undersökning huruvida den som med skulde­

brev i händer begär betalning har verklig rätt att göra detsamma gällande.

Härmed står icke väl i överensstämmelse att god tro ej skall anses skydda i nu

förevarande hänseende. Vill gäldenär vara fullständigt trygg mot att nöd­

gas erlägga betalning ånyo, måste han, när skuldebrevet göres gällande av

en honom obekant person, fordra bevis om att denne icke är omyndig eller för­

satt i konkurs. I det praktiska livet kan det i allmänhet icke komma i fråga

att begära dylikt bevis eller ens upplysning i nämnda hänseende, och en var

40

Kungl. Maj:ts proposition nr %.

som betalar till en obekant löper därför alltid en viss risk. Må vara att denna

risk endast i sällsynta undantagsfall leder till förlust; förhållandet visar att

den svenska regeln, som teoretiskt sett gör det nödvändigt för en gäldenär att

innan betalning erlägges för ett löpande skuldebrev förskaffa sig vetskap om

innehavarens rättskapacitet, icke står väl tillsammans med det levande livets

krav. Betänker man vidare, såvitt angår betalning till omyndig — det mest

praktiska fallet i vilket nu omhandlade fråga framträder — dels att intresset

av att förskaffa den omyndige skydd mot förlustbringande verkningar av hans

egna rättshandlingar icke tillnärmelsevis är så starkt då fråga är ^örn indri­

vande av betalning som da det gäller rättshandlingar varigenom han ådrager

sig förpliktelser, och dels att, örn en omyndig har honom tillhörigt värdepap­

per örn händer, detta i vanliga fall torde bero på försumlighet från förmyn­

darens sida, synas övervägande skäl tala för upptagande av den regel angåen­

de betalning som innehålles i de utländska förslagen.

Örn lagen ställer sig på denna ståndpunkt beträffande betalning följer icke

med nödvändighet att motsvarande bör gälla i fråga ^örn överlåtelse av löpan­

de skuldebrev. Det låter principiellt väl försvara sig att giva olika regler för

dessa fall. En sak är nämligen att den, vilken såsom gäldenär är skyldig be­

tala ett löpande skuldebrev, icke bör tvingas löpa den risk som det svenska för­

slaget innebär; en annan att en utomstående, som fritt inlåter sig med innehava­

ren av ett löpande skuldebrev och övertager det från denne, skall jämväl få

undslippa sådan risk. Det kan därför ifrågasättas huruvida icke det rik­

tiga vore att i 14 § bibehålla regeln i det svenska förslaget men i 19 § ställa

sig på de andra förslagens ståndpunkt. Då emellertid infriande och överlå­

telse av skuldebrev stå nära varandra och eljest beträffande dessa slag av

rättshandlingar enahanda regler skola gälla, böra tydligen icke utan att starka

skäl föreligga skilda regler i förevarande hänseende uppställas. En annan

synpunkt ma även här framhallas. Beträffande vissa löpande skuldebrev, sär­

skilt obligationer, liksom i fråga ^örn andra värdepapper, såsom aktiebrev, gäl­

ler att i praktiken förvärv av sådana mycket ofta äger rum utan att förvärvaren

erhåller kännedom ^örn från vem förvärvet sker; med denna omsättningsform

står uppenbarligen förslagets regel att god tro ej skyddar i förevarande hän­

seende icke väl tillsammans. Då härtill kommer att man genom att även

i 14 § upptaga den motsatta regeln skulle vinna fördelen av enhetlighet inom

den nordiska lagstiftningen i dessa avseenden, anser jag mig kunna förorda

sadan ändring i förslaget att beträffande såväl överlåtelse som betalning av lö­

pande skuldebrev god tro tillägges skyddande verkan i nu omhandlade fall.

Mot bestämmelser av detta innehall kunna betänkligheter göras gällande

ur den synpunkten att för vissa fall då omyndighet föreligger — när veder­

börande förklarats omyndig — liksom vid konkurs kungörelse skall utfärdas

angående omyndigförklarandet resp. konkursen. Då nämligen enligt gällande

åskådning vad sålunda kungjorts skall anses ha kommit till allmänhetens

kännedom, synes härmed icke stå väl tillsammans att rörande rättshandlingar

med salunda icke-rättskapabla personer meddela bestämmelser som utgå från

att god tro kan föreligga beträffande rättskapaciteten. Det är emellertid att

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

41

märka att den allmänna kännedom, som kungörandet i dessa fall skall anses

åvägabringa, i det nutida rättslivet — till skillnad måhända mot vad tidigare

varit förhållandet — är en fiktion som står fjärran från verkligheten, beroende

dels på den utomordentliga utveckling den ekonomiska omsättningen nu för

tiden tagit och dels på den ringa effektiviteten av kungörandet under nuvarande

förhållanden. Det kan därför icke längre vara berättigat att under alla förhål­

landen och trots att starka skäl finnas som tala för en motsatt ståndpunkt upp­

rätthålla samma fiktion. Och då i sådana fall som med förevarande bestäm­

melser avses intresset av att upprätthålla fiktionen mäste antagas väga obetyd­

ligt i förhållande till den godtroendes intresse, synas betänkligheterna mot att

härvidlag låta fiktionen falla böra få vika.

15 §.

Lagrådet:

(Beredningen har framhållit att de uppräkningar, som gjorts å ena sidan i

15 § av invändningar mot vilka god tro skyddar ny innehavare och å andra

sidan i 16 och 17 §§ av invändningar som kunna framställas mot honom även

örn han är i god tro, icke kunna göra anspråk på fullständighet men i allt fall,

genom att erbjuda en allmän överblick över rättsläget, torde vara ägnade att

lämna tillräckliga anknytningspunkter för analogislut. I stort sett kan lag­

rådet instämma häri. På en punkt, som i praktiken ingalunda är betydelselös,

synes dock tvekan kunna råda örn icke uppräkningen i åskådlighetens intresse

bör kompletteras. Då förslaget i 17 § stadgar att ny innehavare, ändå att

han är i god tro, icke skyddas mot invändning att skuldebrevet å gäldenärens

vägnar utfärdats av någon som ej var därtill behörig, utgår förslaget från att

örn utfärdaren visserligen var behörig att utfärda skuldebrev men i det sär­

skilda fallet missbrukat behörigheten — exempelvis genom att såsom represen­

tant för aktiebolag utfärda skuldebrev som ej hade samband med bolagets

rörelse — den som i god tro förvärvar skuldebrevet skall åtnjuta skydd. Denna

förslagets innebörd, som i lagtexten är helt avhängig av vad som förstås med

det i 17 § använda ordet »behörighet», synes vara av sådan vikt a.tt den må­

hända bör komma till tydligare uttryck genom ett tillägg till uppräkningen

i 15 §.

16 §.

Justitieråd^ Appelberg, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Bagge:

Den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen, vilken innebär att ränte-

och avbetalningar som skett å eller efter avtalad tid icke behöva vara anteck­

nade å skuldebrevet för att kunna göras gällande mot ny innehavare av det­

samma, är otvivelaktigt av praktiskt behov pakallad, och mot bestämmelsen

i och för sig torde intet vara att invända. Fråga är emellertid om man icke,

på sätt i de danska och norska förslagen skett, bör gå ett steg längre och så­

lunda frånkänna ny innehavares goda tro betydelse icke blott då ränta eller

amortering erlagts till föregående innehavare utan även da föregående inne­

havaren på grund av särskilda omständigheter, som ej kunna åberopas mot ny

42

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

innehavare, icke haft rätt att utbekomma ränte- eller amorteringsbelopp som

enligt skuldebrevets lydelse skulle förfallit under hans innehavartid. Inne­

börden av en dylik bestämmelse skulle vara att en förvärvare av löpande skulde­

brev icke bör räkna med att genom förvärvet kunna vinna rätt till annat än

huvudstolen och efter förvärvet förfallande ränte- och amorteringsbelopp samt

därutöver allenast sådana tidigare förfallna ränte- och amorteringsbelopp var­

till förre innehavaren själv haft verklig rätt. Genom ett stadgande av denna

innebörd får förvärvare av löpande skuldebrev anvisning att icke utan nog­

grann undersökning av överlåtarens rätt till förut förfallna ränte- och amorte­

ringsbelopp betala mera för skuldebrevet än det skulle betingat örn sådan rätt

ej medföljde. Hänsyn till omsättningens krav kan icke mera i detta fall än då

fråga är örn redan erlagda ränte- och amorteringsbelopp åberopas till stöd för

att tillerkänna förvärvarens goda tro verkan mot gäldenären. Ett fall, där

betydelsen av den nu ifrågasatta ändringen särskilt framträder, är det, att ett

skuldebrev, exempelvis en inteckningsrevers, av utfärdaren belånas först så

lang tid efter upprättandet att någon eller några av de enligt skuldebrevets

lydelse inträffande räntebetalningsterminerna infallit innan belåningen skedde,

samt att skuldebrevet därefter överlåtes å ny innehavare. Den i förslaget upp­

tagna regeln måste anses leda till att örn förvärvaren är i god tro — över­

låtaren har misslett honom beträffande rätten till räntebeloppen — gälde­

nären blir skyldig betala dessa. Att detta resultat är föga tilltalande synes

svårligen kunna bestridas.

19 §.

Justitierådet Appelberg:

Under åberopande av vad jag vid 14 § anfört hemställes örn sådan ändring

av nu förevarande paragraf, att god tro skyddar även den som erlagt betalning

till innehavare av löpande skuldebrev, vilken på grund av omyndighet eller

konkurs var lagligen förhindrad att själv förfoga över handlingen.

21

§-

Lagrådet:

Till stöd för den i förevarande paragrafs andra stycke upptagna undantags­

bestämmelsen av innehall att vid räntebetalning eller sådan avbetalning som

enligt skuldebrevet skall ske å däri angiven tid anteckning å skuldebrevet ej

må krävas, där betalningen erlägges till någon som, enligt vad skuldebrevet

visar, innehaft detta, ba aberopats de i 16 och 20 §§ uppställda specialregler­

na beträffande vissa amorteringar och räntebetalningar. Ifrågasättas kan

huruvida nämnda regler — vilka vila på den principen att likvider som där

angivas skola kunna pa betryggande sätt fullgöras mot löst kvitto och så­

ledes utan att skuldebrevet behöver i och för påskrift företes — böra föranleda

därtill att gäldenären för de med undantagsbestämmelsen avsedda fall skall

vara betagen möjligheten att, örn han så önskar, få avskrivning verkställd å

handlingen. iVäl torde i regel för sadant fall anledning att påfordra avskriv­

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

43

ning å handlingen ej föreligga. Men situationer kunna dock tänkas, då ett

krav från gäldenärens sida på skuldebrevets företeende och likvidens an­

tecknande därå måste anses fullt befogat, t. ex. örn gäldenären, ehuru han

ej erhållit underrättelse örn överlåtelse av skuldebrevet, likväl hyser miss­

tanke att detsamma övergått till ny innehavare. Då härtill kommer att, med

hänsyn till bestämmelserna i 16 och 20 §§, de fall i vilka gäldenären begär på­

skrift örn verkställd räntebetalning eller amortering med sannolikhet bliva gan­

ska sällsynta, vill lagrådet hemställa att ifrågavarande undantagsbestämmelse

må utgå.

För den händelse denna hemställan ej vinner bifall, torde bestämmelsens

avfattning till förtydligande av innebörden böra något jämkas.

25 §.

Lagrådet:

De här givna bestämmelserna hava, enligt paragrafens ordalydelse, tillämp­

ning å ränte- och utdelningskuponger överhuvud taget. Av motiven synes

emellertid framgå, att i själva verket ej åsyftats andra kuponger än sådana

varom fråga är i de två närmast föregående paragraferna, d. v. s. räntekupon­

ger till s. k. masspapper samt utdelningskuponger till aktiebrev, men där­

emot icke räntekuponger till andra skuldebrev eller utdelningskuponger som

utgivas av andra slag av ekonomiska sammanslutningar än aktiebolag, t. ex.

kuponger till andelsbevis i vissa ekonomiska föreningar och till kommandit-

lotter i vissa kommanditbolag. Då tvekan icke bör få^råda örn räckvidden av

bestämmelser som de ifrågavarande, hemställer lagrådet att åt paragrafen

gives sådan avfattning att berörda otydlighet undanröjes.

28 §.

Lagrådet:

Advokatsamfundets styrelse har i avgivet yttrande över lagberedningens

utkast till lag örn skuldebrev anfört att det torde vara tveksamt, hur långt

kvittningsrätten sträcker sig när ett enkelt skuldebrev gått genom flera hän­

der, samt att det vore önskvärt att i lagtext eller motiv den avsedda meningen

framhölles. Beredningen har emellertid funnit sig böra reglera endast fragan

örn kvittningsinvändningar som härflyta ur fordringar hos den ursprunglige

borgenären. Med hänsyn härtill och då lagtexten ej lärer föranleda annan

slutsats torde frågan örn kvittningsrätt för fordran, vilken gäldenär kunnat

äga hos någon som på grund av överlåtelse innehaft skuldebrevet före siste

förvärvaren, få anses lämnad öppen att lösas av rättspraxis och doktrin. Lag­

rådet finner sig ej böra häremot framställa någon anmärkning.

31 §.

Lagrådet:

Beträffande godtrosförvärv av löpande skuldebrev innebär förslaget att, för

den händelse överlåtelse och besittningstagande falla isär, god tro skall före­

ligga ännu vid besittningstagandet. Da i fråga örn enkla skuldebrev denun-

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

tiation ersätter besittningstagande^ torde följdriktigheten fordra att vid god­

trosförvärv av dylika skuldebrev god tro skall förefinnas även vid denuntia-

tionen. Formuleringen av andra punkten i första stycket ger i detta avseende

icke tydligt besked; en jämkning av ordalagen synes därför böra äga rum.

Justitierådet Bagge:

Mot förslagets ståndpunkt i 22 § att i fråga örn löpande fordnngsbevis tra­

dition av urkunden mäste vara ett nödvändigt villkor för överlåtelsens giltig­

het mot borgenärerna, vare sig fråga är om omsättningsköp eller säkerhets-

överlåtelse, har lagrådet ej haft något att erinra. Ett berättigat intresse för

köparen att låta skuldebrevet kortare eller längre tid kvarstanna hos säljaren

torde till skillnad mot vad fallet kan vara t. ex. vid varuköp — så sällan

förekomma att några betänkligheter mot regeln ej synas föreligga från denna

synpunkt, i synnerhet som det enstaka undantagsfall där ett sådant intresse

förefinnes har kunnat beaktas genom stadgandet i andra stycket av 22 §.

Den princip som sålunda beträffande löpande skuldebrev uppställts vad

angår överlåtelses giltighet mot borgenärerna har i nu förevarande paragraf

godkänts även beträffande enkla skuldebrev med den skiljaktighet som föran­

letts av att, då tradition av enkelt skuldebrev ej ansetts kunna tillerkän­

nas någon rättsverkan i antytt avseende, denuntiation till gäldenären fått

träda i stället för besittningstagandet av det löpande skuldebrevet. Lagbe­

redningen har i motiven åberopat att en dylik denuntiation fyller det syfte

som i fråga örn löpande skuldebrev och lösören ligger till grund för tradi-

tionskravet: den faktiska möjligheten att förfoga över den tillgång det gäller

överflyttas genom åtgärden fran överlataren till förvärvaren.

Da jag finnér mig böra godtaga den salunda föreslagna regeln sker emel­

lertid detta, vad skyddet mot överlåtarens borgenärer beträffar, närmast från

den synpunkten att genom denuntiationen — vare sig den kommer från över­

låtaren eller förvärvaren — överlåtelsen får en viss offentlighet och prägel

av verklighet, ej sken. Därigenom försvinner möjligheten att låta överlåtelsen

vara en hemlig uppgörelse mellan överlåtare och förvärvare, avsedd att mot

borgenärerna tillämpas, där så behövs, men att eljest vara utan verkan. Från

denna synpunkt sett torde en denuntiation ej blott av överlåtaren utan även av

förvärvaren böra anses äga erforderlig verkan.

Något annorlunda ligger saken till i fråga örn skälen för godtagandet av

denuntiation såsom förutsättning för skydd för godtrosförvärv vid tve-

salu. Här är det omsättningens intressen som skola tillgodoses trots en vårds­

lös eller oredlig överlåtelse. Även örn den faktiska möjligheten att förfoga

över fordringen ej kan anses i och med en denuntiation överflyttad till en

senare förvärvare — överlåtaren kan ju, örn icke denuntiation enligt lag med­

för företrädesrätt för senare godtrosförvärvare, utan vidare, så länge icke gäl­

denären till denne erlagt fordringsbeloppet, hos gäldenären återkalla en dylik,

till förmån för en senare ogiltig överlåtelse gjord denuntiation — torde dock

tillräckliga skäl föreligga för att, såsom nu föreslagits, vid tvesalu av enkelt

skuldebrev godtaga denuntiation jämte ett i och för sig ogiltigt godtrosför-

Kungl. Maj:ts proposition nr 8.

45

värv såsom laga fång. Anses möjligheten att överlåta enkla skuldebrev — och

muntliga fordringar — erforderlig från omsättningens synpunkt, bör också till­

ses att den som önskar förvärva dylika fordringar icke försättes i sådan ställ­

ning att ovissheten örn förvärvets giltighet betar honom intresset för detsamma.

Kan han varken genom att höra sig för hos gäldenären förvissa sig örn att

fordringen ej tidigare överlåtits på annan eller säkra sin egen rätt genom

denuntiation, torde försiktigheten bjuda honom att avstå från förvärvet i fall

där han ej anser sig kunna till fullo lita på överlåtaren. Kan han däremot —■

såsom följden torde bli av bestämmelsen i 31 § första stycket andra punkten

— med skäl förutsätta att, örn fordringen tidigare överlåtits till annan, denne

omedelbart till sitt eget skydd underrättat gäldenären örn sitt förvärv eller

kan han, såsom nämnda lagrum innebär, därest en sådan förste förvärvare un­

derlåtit att omedelbart denuntiera och därigenom betagit honom nämnda upp-

lysningsmöjlighet, själv vidtaga erforderlig åtgärd för att, med förintande av

en möjligen befintlig tidigare överlåtelse, genom denuntiation i god tro ernå ett

giltigt förvärv, torde omsättningens intresse vara tillgodosett. Då tidigare

förvärvare kan genom överlåtarens eller sin egen tidigare denuntiation vinna

skjold för sitt förvärv, synes hans intresse ej hava obehörigen åsidosatts ge­

nom den föreslagna bestämmelsen. Någon anledning att icke låta överlåta­

rens denuntiation till förmån för andre förvärvaren få medföra samma ver­

kan som dennes egen denuntiation, torde icke föreligga.

32 §.

Lagrådet:

Stadgandet i första styckets första punkt åsyftar — enligt vad motiven

giva vid handen — att med presentationsklausul försedda bevis rörande tillgo­

dohavande hos bank skola, vad angår bankens rätt att mot ny innehavare av

beviset framställa invändning som grundas å bankens förhållande till tidigare

innehavare, helt likställas med löpande skuldebrev, således bl. a. i samtliga de

avseenden som angivas i 15 §. Med den lydelse stadgandet erhållit bliva emel­

lertid de bestämmelser i avtalslagen, till vilka sista stycket i sistnämnda pa­

ragraf hänvisar, icke gällande beträffande dylika bankbevis. Orden »i denna

lag» böra fördenskull utgå. Härjämte torde den ändring i stadgandets avfatt­

ning böra vidtagas, att ordet »borgenär» utbytes mot det i detta sammanhang

riktigare uttrycket »innehavare».

Vad beträffar stadgandet i första styckets andra punkt kan anmärkas, att

därav ej med tydlighet framgår att för giltigheten av överlåtelse av här av­

sett bankbevis mot överlåtarens borgenärer skall — liksom i fråga om löpande

skuldebrev — vara avgörande allenast att beviset kommit i förvärvarens be­

sittning och att alltså icke, såsom eljest vid enkla skuldebrev, denuntiation er­

fordras. Stadgandet bör därför givas annan formulering eller ock — något

som måhända vore att föredraga — infogas som ett led i första punkten.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

förslaget till lag angående införande av lagen örn skuldebrev.

* §■

Lagrådet:

I sina motiv uttalar lagberedningen att enligt allmänt vedertagna grund­

satser den nya lagen i vad den avviker från gällande rätt icke bör utan sär­

skilda skäl göras tillämplig å skuldebrev som tillkommit före dess ikraftträ­

dande. Häremot kan anmärkas att dessa grundsatser näppeligen föranleda

annat än att man icke bör utom i sällsynta undantagsfall giva ny lagbestäm­

melse tillämpning i fråga om verkan av rättshandling eller annat rättsfaktum

som inträffat under äldre rätts herravälde, såvida därigenom någondera par­

tens rättsställning skulle försämras. Riktigt är alltså att, i den mån bestäm­

melse i den föreslagna lagen skulle medföra att vare sig gäldenären eller den

ursprungliga borgenären i ett före lagens ikraftträdande uppkommet fordrings-

förhållande komme i sämre ställning än äldre rätt föranleder, denna bestäm­

melse icke bör erhålla tillämpning å det sålunda uppkomna rättsförhållandet.

Den föreslagna lagen innehåller emellertid icke blott stadganden som reglera

verkningarna av ett skuldebrevs utfärdande utan ock stadganden beträffande

verkningarna av andra rättshandlingar med avseende å skuldebrev, såsom över­

låtelse och pantsättning. Av allmänna rättsgrundsatser torde icke följa hinder

att när dylik rättshandling skett efter nya lagens ikraftträdande tillämpa från

äldre rätt avvikande regler beträffande verkan av denna rättshandling även

örn det ifrågavarande skuldebrevet utfärdats före ikraftträdandet, förutsatt

att parterna i det ursprungliga rättsförhållandet ej genom tillämpningen sättas

i försämrat läge. Med iakttagande av nu angivna rättsgrundsatser torde man

beträffande användningen av skuldebrevslagens bestämmelser i fråga örn rätts­

handlingar avseende äldre skuldebrev komma till väsentligen samma resultat

som innehålles i 6—8 §§ promulgationslagen. Vad 5 § angår är det särskilda

billighetshänsyn som tala för att, emot vad eljest bort gälla, låta i där av­

sedda fall nya lagen komma till användning; och i de fall som beröras i 9 §

föreligga säregna förhållanden som motivera den där upptagna regeln. Att

utesluta såväl 4 § som övriga positiva regler med undantag av 5 och 9 §§ och

sålunda lita till tillämpningen av de allmänna rättsgrundsatserna kunde må­

hända sättas i fråga. Praktiska skäl tala emellertid starkt för att meddela

uttryckliga bestämmelser; och lagrådet finner sig därför icke hava något att

i princip invända mot de bestämmelser som upptagits i 4—9 §§.

6

§.

Justitierådet Appelberg:

Därest vad jag under 14 och 19 §§ i förslaget till skuldebrevslag hemställt

vinner beaktande, synes i enlighet med de grundsatser som följts i förevarande

paragraf jämväl stadgandena i förstnämnda paragrafer böra få tillämpning

å äldre skuldebrev, därest det överlåtits efter den nya lagens ikraftträdande.

7 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr S.

47

Lagrådet:

Därest vad lagrådet vid 21 § förslaget till lag om skuldebrev i första hand

hemställt vinner bifall, bör förevarande paragraf utgå.

8

§.

Lagrådet:

Den i 25 § förslaget till lag örn skuldebrev stadgade tidsfristen av tre år

från kupongs förfallodag, inom vilken kupongen kan med laga verkan åbe­

ropas, skall enligt förevarande paragraf tillämpas jämväl å kupong till äldre

huvudförbindelse eller aktie, därvid emellertid skall iakttagas att, örn kupongen

förfallit till betalning före dagen för lagens ikraftträdande, tiden skall räknas

från sistnämnda dag och ej från förfallodagen. Enligt paragrafens inne­

håll skall vidare, för det fall att beträffande kupong till äldre förbindelse

eller aktie avtal örn kortare tid än tre år träffats, det i nyssnämnda paragraf

i huvudförslaget givna stadgandet om sådant avtals ogiltighet vinna tillämp­

ning. Av beredningens motivering till hithörande stadganden framgår att lag­

textens avfattning icke i någon mån beror pa ett principiellt standpunktstagan-

de utan helt och hållet är grundad på den omständigheten att beredningen an­

sett sig kunna konstatera att avtal örn kortare tid än tre år icke förefinnas

och därför funnit närmare övergångsbestämmelser för sådana fall överflödiga.

Det synes emellertid på goda grunder kunna ifragasättas örn dylika bestäm­

melser böra utelämnas. Då i förslaget till lag örn skuldebrev stadgas förbud

mot avtal, avseende kortare tid än tre år, och ett dylikt förbud tydligen förut­

sätter möjligheten av sådana avtal samt, även örn hittills inga avtal av detta

slag träffats, de som i framtiden slutas torde kunna tillkomma lika väl före

som efter lagens ikraftträdande, synes det mest följdriktigt att i förevarande

avseende anpassa promulgationslagen efter huvudförslaget. Därvid lära, i

enlighet med vanliga grundsatser, de avtal som träffats före lagens ikraft­

trädande böra lämnas av densamma oberörda.

9 §.

Lagrådet:

Sista punkten synes böra erhålla en sådan avfattning att vad 32 § nya lagen

innehåller i fråga örn överlåtelse till flera kommer att gälla även beträffande

där avsedda före nya lagens ikraftträdande tillkomna skuldebrev, för såvitt

första överlåtelsen ägt rum efter ikraftträdandet.

10

§.

Lagrådet:

För sådana fall då skuldebrevet tillkommit före tiden för nya lagens ikraft­

trädande men inteckning varken förklarats vilande eller beviljats före samma

tid lämnar förevarande paragraf ingen föreskrift. Följden därav blir att den

förhandenvaro av två av lagen skilda men av den stora allmänheten lätt sam­

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

manblandade typer av intecknade skuldebrev, som man velat undvika, knappast

kan antagas helt och hållet förebyggd. Vill man fylla denna lucka, torde

detta utan större svårighet kunna ske genom en supplerande bestämmelse av

den innebörden att, örn inteckning beviljats efter nya lagens ikraftträdande

samt tre år förflutit från inteckningens beviljande utan att egendomens ägare

gjort anmälan som i paragrafen sägs, vad där stadgas i fråga om rätten att

göra inteckningen gällande i egendomen skall äga tillämpning.

I detta sammanhang må påpekas att förslaget under förevarande paragraf

inbegriper även skuldebrev på grund av vilka tvångsinteckning kan hava be­

viljats, medan 11 § i huvudförslaget lämnar desamma utanför regleringen.

Denna rent formella oegentlighet torde emellertid sakna praktisk betydelse.

Förslaget till lag angående vissa utfästelser om gåva.

¹ §.

Regeringsrådet Kellberg:

Enligt den uppfattning, som numera får anses förhärskande inom svenskt

rättsliv, medför en utfästelse örn gåva, vare sig den ägt rum muntligen eller

i skriftlig handling, i allmänhet icke någon förpliktande verkan. Endast ifall

utfästelsen skett i form av ett skuldebrev, anses — ehuru icke utan menings­

skiljaktighet — densamma för rättsligen bindande. Lagberedningen har i

förevarande lagförslag utgått från dessa grundsatser, vilka emellertid av be­

redningen underkastats väsentliga modifikationer i vissa hänseenden.

De synpunkter, som därvid torde hava varit för beredningen i främsta rum­

met avgörande, hänföra sig till angelägenheten av att endast en gåvoutfästelse,

vilken otvetydigt framstår såsom allvarligt menad och noga övervägd, bör

tilläggas bindande kraft. Ett kriterium på en sådan karaktär hos utfästelsen

anser beredningen föreligga i utfästelsens skriftlighet, dock endast såvida

denna tagit form av ett skuldebrev eller annan för ändamålet särskilt upprät­

tad handling (urkund) och handlingen blivit till gåvotagaren överlämnad. En

muntlig utfästelse örn gåva finner beredningen däremot i regel ej kunna an­

tagas vara av samma beskaffenhet. Allenast för en särskild kategori av så­

dana gåvoutfästelser — nämligen dem som tillkommit under omständigheter

vilka utmärka att utfästelserna varit avsedda att komma till allmännare kän­

nedom — har beredningen föreslagit samma verkan som, på sätt nyss är sagt,

ansetts böra följa av skriftliga utfästelser.

Den ståndpunkt lagberedningen sålunda, med avvikelse från vad för när­

varande får anses gälla enligt svensk rättsuppfattning, i fråga örn muntliga

gåvoutfästelser intagit finner jag mig icke kunna biträda. Väl må det vara sant

att en viljeförklaring som tillkommit under omständigheter av nyss angiven art

i allmänhet får anses grunda sig å ett moget övervägande hos den från vilken

förklaringen utgått. Men detsamma kan otvivelaktigt i många fall vara förhål­

landet i fråga örn en gåvoutfästelse tillkommen under andra omständigheter.

Man tänke sig exempelvis ett i en trängre krets, vid en familjesammankomst

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

49

eller dylikt, högtidligen avgivet löfte att understödja en behövande släkting

(dier en med uttryckliga ord i brev eller i särskilt tillkallade vittnens närvaro

åtagen förbindelse att bekosta en anhörigs studier. Det torde — särskilt med

lagberedningens utgångspunkter — knappast kunna försvaras att sålunda i det

avseende varom här är fråga likvärdiga utfästelser än tilläggas bindande ver­

kan än åter frånkännas varje som helst rättskraft. Med hänsyn härtill och då

det å andra sidan, såsom beredningen framhållit, svårligen låter sig göra att

på ett tillfredsställande sätt utsöndra alla tänkbara grupper av hithörande fall,

synes riktigast att utesluta det i förevarande paragrafs första stycke i andra

hand upptagna fallet då gåvoutfästelse skall anses gälla. Ett ytterligare skäl

härför finner jag ligga i den i viss mån obestämda innebörden av stadgandet

i denna del, varav tvivelsutan skulle kunna föranledas villrådighet och osäker­

het i rättstillämpningen.

Örn i enlighet härmed stadgandet inskränkes att avse allenast det fall, att

utfästelsen gjorts i skuldebrev eller annan urkund som blivit till gåvotagaren

överlämnad, kommer för giltigheten av en gåvoutfästelse alltid att fordras

skriftlig form. Häremot synes principiellt icke vara något att erinra; tvärtom

måste det med hänsyn till en dylik utfästelses natur ligga nära till hands att

fordran på viss bestämd form för densamma upprätthålles. Ej heller ur prak­

tisk synpunkt torde en sådan formföreskrift kunna väcka betänklighet. Hedan

nu lärer det, vad vårt land beträffar, stå tämligen klart för menige man att

ett löfte örn gåva som icke fixerats i skrift saknar rättslig giltighet. Förvisso

kan man räkna med att en lagbestämmelse, varigenom denna princip fastslås,

snabbt kommer att så ingå i allmänna medvetandet att iakttagandet därav, när

verklig gåvoavsikt föreligger, icke underlåtes.

Justitieråden Appelberg och Bagge:

Då beredningen bland giltiga gåvoutfästelser upptagit utom vissa skrift­

liga sådana jämväl andra utfästelser vilka tillkommit under omständigheter

som utmärka att givarens avsikt varit att utfästelsen skulle komma till all­

männare kännedom, har beredningen tillkännagivit, att sistnämnda gränsdrag­

ning, ehuru den lämnar utanför de giltiga utfästelsernas krets åtskilliga utfä­

stelser som rationellt sett borde höra dit, likväl valts såsom en till synes möj­

lig utväg ur de svårigheter som eljest yppat sig att finna en för allmänhet och

domstolar tillräckligt vägledande gränsbestämning. Det kan dock sättas i

fråga örn den föreslagna gränsdragningen verkligen fyller de sålunda ställda

anspråken. Fall kunna säkerligen tänkas — och sannolikt skulle de bliva gan­

ska talrika — då förslagets ståndpunkt komme att föranleda betydande svå­

righeter vid tillämpningen. Frågan huruvida en utfästelse, som avgivits i

närvaro av en person eller ett ringa antal personer, är avsedd att komma till

allmännare kännedom kan icke sällan te sig synnerligen tvivelaktig. Ur denna

synpunkt synes en begränsning som för giltighet kräver den oftast mera lätt

påvisbara avsikten att utfästelsen skall komma till allmänhetens kännedom

och icke endast till en relativt allmän kännedom, vara att föredraga, även

örn därigenom, till följd av begränsningens snävare karaktär, området för

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2.

4

de giltiga utfästelserna i en i och för sig icke önskvärd grad än mera be-

skäres.

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

2

§.

Lagrådet:

[Visserligen framgår av 1 § att överlämnande till gåvotagare av skuldebrev,

vari givaren utfäster sig att betala visst penningbelopp, icke innebär full­

bordad gåva samt av 2 § att gåvan ej skall gälla såsom fullbordad med

mindre penningarna kommit i gåvotagarens besittning; och måste härav slutas

att stadgandet i 3 § att vid bortgivande av löpande skuldebrev gåvan skall

gälla såsom fullbordad då gåvotagaren fått handlingen i sin besittning icke

har avseende å skuldebrev som utfärdats i gåvosyfte, utan att i detta fall

gavas fullbordan behandlas i 2 §. Det synes dock lagrådet som örn avgräns-

ningen på denna punkt mellan 1 och 2 §§, å ena, samt 3 §, å andra sidan, borde

tydligare framträda i lagtexten.

Lagberedningen har i motiven erinrat att lagförslaget lämnar rum för ett

fullföljande av den praxis i fråga örn innebörden av traditionskravet som, en­

ligt vad beredningen anfört, i fråga örn gåva utbildat sig vid domstolarna i

fall där bank för gåvotagarens räkning mottager den i gåvosyfte överläm­

nade egendomen utan särskilt bemyndigande från denne. De av beredningen

åberopade rättsfallen torde utvisa, att i förevarande hänseende samma regler

tillämpats vare sig överlämnade medel inbetalts kontant och direkt tillgodo­

förts gåvotagaren eller givaren låtit å gåvotagaren överföra medel som giva­

ren hade innestående i banken. En nödvändig förutsättning har ansetts vara

att givaren icke förbehållit sig rätt att förfoga över medlen. Den omständig­

heten att givaren behållit utfärdad motbok eller depositionsbevis har icke an­

setts innefatta dylikt förbehåll, förutsatt att boken eller beviset ställts till

gåvotagaren eller en till givaren utställd sådan handling av banken försetts

med anteckning örn överlåtelsen å gåvotagaren.

Även örn den teoretiska konstruktion som må ha legat till grund för av­

görandena i praxis kan vara till sin riktighet omtvistlig, torde dock de resultat,

vartill praxis kommit på det begränsade område varom här är fråga — över­

lämnande i gåvosyfte av lösegendom, varom i lagförslaget förmäles, till bank

att mottagas för annans räkning — i stort sett böra godtagas. Då nu emel­

lertid i lag skola införas positiva regler örn gåva och gåvas fullbordande, synes

lämpligt att icke enbart lita till praxis utan i lagförslaget — förslagsvis efter

3 § — giva uttryckligt stadgande rörande denna praktiskt viktiga fråga, så

mycket hellre som därigenom de grundlinjer som böra följas komma att framstå

klarare än måhända eljest bleve fallet.

Kungl. Maj:ts proposition nr Z.

51

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april

1930 (nr 107) om arvsavtal.

Regeringsrådet Kellberg samt justitieräden Geijer och Bagge:

Enligt beredningens motivering är det icke avsett att en utfästelse örn gåva

skall undgå att bedömas jämlikt testamentsreglerna endast av den anledningen

att densamma i någon obetydlig omfattning bar avseende å annat än givarens

kvarlåtenskap. Detta synes böra komma till uttryck även i lagtexten.

Förslaget till lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av

tredje nian.

Lagrådet:

Kungl, förklaringen den 24 maj 1872 likställer icke i allo utan allenast i

ett hänseende, nämligen i fråga örn rätten att ur visst gods erhålla betalning

med förmånsrätt, det fall att pantupplåtelse sker i gods som innehaves av

tredje man med det fall att någon har lös pant i händer. Den gör sålunda,

naturligt nog, icke vårdnadsreglerna i 10 kap. handelsbalken utan vidare till­

lämpliga på det förstnämnda fallet. Det åtagande från tredje mannens sida

att tillhandahålla panthavaren godset eller dess värde, som enligt förklaringen

utgör en förutsättning för panträttens konstituerande, medför emellertid vissa

rättsverkningar ägnade att säkerställa panthavaren i hans rätt, och genom

själva åtagandet klargöras i viss mån tredje mannens skyldigheter. Åtagandet

förpliktar uppenbarligen till att icke utlämna godset till pantsättaren. Hur

länge denna skyldighet består, beror i första hand av det avtal, varigenom

åtagandet sker och vid vars avslutande tredje mannen ju måste taga hänsyn

jämväl till vad pantsättarens rätt kräver. Är ingen tid utsatt, lärer det böra

antagas att skyldigheten består till dess godset eller dess värde lämnats pant­

havaren eller det skuldförhållande varå panträtten har avseende blivit på

ett eller annat sätt avvecklat. Av tredje mannens åtagande torde också enligt

allmänna rättsgrundsatser för honom följa viss vårdnadsplikt med avseende

å godset.

Med förslaget lärer icke avses att göra någon sådan ändring i vad 1872

års förklaring stadgar att de legala reglerna om handpant skulle undantags­

löst tillämpas vid pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man.

En mera försiktig avfattning vore måhända ur tydlighetens synpunkt att för­

orda.

Den sakliga skillnaden mellan förklaringen och förslaget ligger däri att

något tredje mannens åtagande i förhållande till panthavaren icke uppställes

såsom villkor för panträtten utan att det skall vara tillfyllest att tredje man­

nen blivit av pantsättaren eller panthavaren underrättad om panträttsutfästel-

sen. Gällde det endast att giva en lämplig regel för panträttens uppkomst,

vore knappast något att invända mot en dylik anordning. Vid pantsättning

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

är det emellertid också oundgängligt att ett fortvarande besittningsförhål-

lande säkerställes, som uppbär panträtten och tryggar dess effektivitet. Här­

utinnan är det ingalunda lika klart att förslaget tillgodoser befogade an­

språk. Väl ligger redan i utsägandet att en panträtt uppkommit en anvis­

ning att tredje mannen icke må utlämna den pantsatta lösegendomen till äga­

ren. Men någon längre gående slutsats kan knappast omedelbart dragas av

den föreslagna lagtexten. Man kan icke rimligen genom densamma anse fast­

slagen skyldighet för tredje mannen att, i den mån det ej åligger honom av

annan anledning, på grund av panträttsförhållandet förvara och vårda pan­

ten. Det följer icke heller utan vidare av panträtten i och för sig att panten

skall kunna av tredje mannen överlämnas till panthavaren såsom en vanlig

handpant. Den åsyftade betalnings- och förmånsrätten kan nämligen, vid

exekution, göras gällande därförutan; och fall kunna uppenbarligen tänkas

då det är kontrahenternas avsikt att panthavaren aldrig själv skall få panten

i handom utan blott åtnjuta säkerhet för att därutur undfå betalning med för­

månsrätt. Man är dock måhända berättigad förutsätta att i dylika fall det

genom avtal fullt ut sörjes för pantens förvaring genom tredje man. Har så

ej skett, torde häri i själva verket få anses ligga att, när tredje man­

nen tilläventyrs icke längre är skyldig att förvara panten, den skall få över­

lämnas till panthavaren. Ifrågasättas kan dock örn icke lagens ståndpunkt

i nu berörda avseenden bör angivas närmare än i förslaget skett.

Även örn förslaget antages äga den innebörd som ovan antytts, är det på­

tagligt att detsamma, utan stöd av något tredje mannens eget åtagande, tvingar

honom in i ett rättsläge, som ställer vissa krav på ett omdömesgillt förfarande

från hans sida och som, därest han icke handlar med tillbörlig omsikt, möj­

ligen kan ådraga honom ersättningsskyldighet. Han måste i första hand bilda

sig en uppfattning huruvida en giltig panträttsutfästelse kommit till stånd.

Vidare måste han för sig klargöra dess innebörd med avseende å panträttens

varaktighet och förutsättningarna för dess upphörande. Det synes under så­

dana förhållanden böra övervägas örn det är rimligt och erforderligt att ålägga

honom skyldighet att taga hänsyn till annat än en av pantsättaren till honom

riktad uttrycklig viljeförklaring. En enkel underrättelse från panthavarens

sida kan knappast för varje fall anses tillfyllest; och även örn en sådan under­

rättelse åtföljes av bevis, kan prövningen därav mången gång te sig vansklig

och besvärande. På nu anförda grunder vill lagrådet förorda sådan ändring

att denuntiationen alltid skall utgå från pantsättaren.

Förslaget till lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88)

om aktiebolag.

Justitierådet Appelberg:

Därest vad jag under 14 § i förslaget till skuldebrevslag hemställt föran­

leder ändring i detsamma, synes enahanda ändring böra vidtagas i förevarande

förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

53

Förslaget till lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 257)

om försäkringsrörelse.

J ustitierådet Appelberg:

Därest vad jag Tinder 14 § i förslaget till skuldebrevslag hemställt föran­

leder ändring i detsamma, synes enahanda ändring böra vidtagas i förevarande

förslag.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni

1911 (nr 74) örn bankrörelse.

Justitierådet Appelberg:

Därest vad jag under 14 § i förslaget till skuldebrevslag hemställt föran­

leder ändring i detsamma, synes enahanda ändring böra vidtagas i 22 a § av

förevarande förslag.

Övriga lagförslag

lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 20 december 1935.

Närvarande:

Statsministern

H ^ansson ,

ministern för utrikes ärendena

S ^andler ,

statsråden

U ^ndén , S ^chlyter , W ^igforss , M ^öller , L ^evinson , V ^ennerström , L ^eo ,

E ^ngberg , E ^kman , S ^köld .

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations- och finans­

departementen anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter:

»Sedan lagrådet den 5 september 1935 avgivit utlåtande över till lagrådet den

3 maj 1935 remitterade, av lagberedningen utarbetade förslag till lag örn skulde­

brev samt vissa andra lagar, bland dem lag angående ändring i vissa delar av

lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen handling, hava ge­

neralpoststyrelsen, sparbanksinspektionen och Svenska sparbanksföreningen in­

givit framställningar örn vissa ändringar i sistnämnda lagförslag.

I anledning av dessa framställningar har inom justitiedepartementet samma

förslag ansetts böra omarbetas på sådant sätt att det förenklade dödningsför-

farande, som enligt 12 § i förslaget kan komma till stånd när motbokshavarens

tillgodohavande ej överstiger 2,000 kronor, skall kunna äga rum även då till­

godohavandet överstiger nämnda belopp men håller sig inom ett maximum av

5,000 kronor.. Då enligt postsparbanksförordningen tillgodohavande å post­

sparbanksbok i regel ej må överstiga sistnämnda belopp, torde tillräcklig an­

ledning ej vidare föreligga att överflytta de dödningsbestämmelser som för när­

varande finnas i postsparbanksförordningen till mortifikationslagen. I stället

för att, såsom enligt lagberedningens förslag skulle bliva fallet, 1 § sista styc­

ket av denna lag skulle helt utgå, föreslås alltså nu att stadgandet i berörda

stycke bibehålies i vad avser postsparbanksböcker, i följd varav den av lag­

beredningen ifrågasätta ändringen i postsparbanksförordningen förfaller.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över det sålunda om­

arbetade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april

1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling, av den lydelse bilaga1 till

detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

________ Allan Nordenstam.

1

Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget i samma

ämne, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

55

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagrad den 7 januari

1936.

Närvarande:

justitierådet A^ppelberg,

regeringsrådet K^ellberg,

justitieråden G^eijer,

B^agge.

Enligt lagrådet tilUiandakommet utdrag av protokoll över justitiedeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 20 decem­

ber 1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det

i § 87 regeringsformen omförmälda ändamalet inhämtas över upprättat förslag

till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn

dödande av förkommen handling.

Förslaget, som finnes hilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av

byråchefen i justitiedepartementet Carl Romberg.

Lagrådet yttrade:

s .

Med hänsyn till den ökade användbarhet såsom överlåtelse- och belåmngs-

objekt som motböcker kunna antagas få på grund av bestämmelserna i 32 §

av den föreslagna lagen örn skuldebrev kunna i viss man betänkligheter gö

Tas

gällande mot att i den utsträckning som det nu remitterade förslaget inne­

bär medgiva tillämpning av ett förenklat dödningsförfarande. Lagrådet anser

sig emellertid sakna tillräckliga skäl att avstyrka förslaget.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

56

Kungl. Majlis proposition nr 2.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 9 januari 1936.

N ärvarande:

Statsministern

H ^ansson ,

ministern

för

utrikes ärendena

S ^andler ,

statsråden

U ^ndén , S ^chlyter , W ^igforss , M ^öller , L ^evinson , V ^ennerström , L ^eo ,

E ^kman , S ^köld .

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikationsdepartementet,

finansdepartementet och handelsdepartementet anmäler chefen för justitiede­

partementet statsrådet Schlyter dels lagrådets den 5 september 1935 avgivna

utlåtande över de den 3 maj 1935 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag örn skuldebrev;

2) lag angående införande av lagen örn skuldebrev;

3) lag angående vissa utfästelser om gåva;

4) lag örn tillägg till 6 kap. giftermålsbalken;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279)

örn arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107)

örn arvsavtal;

7) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbaden;

8) lag örn pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man;

9) lag örn ändrad lydelse av 75 § utsökningslagen ;

10) lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28 juni 1895

(nr 64) om handelsbolag och enkla bolag;

11) lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) örn aktie­

bolag;

12) lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 257) örn försäk­

ringsrörelse;

13) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

örn bankrörelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

örn sparbanker;

15) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)

örn dödande av förkommen handling; samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

57

16) lag angående ändrad lydelse av §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars

1862 (nr 10) om tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer;

dels ock lagrådets den 7 januari 1936 avgivna utlåtande över det den 20 de­

cember 1935 till lagrådet remitterade förslaget till lag angående ändring i

vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85) örn dödande av förkommen

handling.

Föredraganden anför:

»Den svenska lagstiftningen innehåller beträffande skuldebrev endast ett få­

tal bestämmelser, av vilka de viktigaste återfinnas i 10 § förordningen örn nya

utsökningslagens införande och i avtalslagen. I huvudsak är man på detta

område hänvisad till den ledning som kan hämtas från rättsvetenskap och

praxis.

Sådan skuldebrevsrätten utvecklat sig här i landet skiljer den sig i bety­

delsefulla hänseenden från de regler som utbildat sig i våra nordiska grann­

länder. Detta gäller såväl beträffande avgränsningen av de båda huvudgrup­

perna av skuldebrev, de löpande och de icke-löpande, som i fråga örn de rätts­

verkningar som äro förknippade med de olika slagen av skuldebrev.

önskvärdheten av fullständiga och för de nordiska länderna gemensamma

skuldebrevsregler kom till uttryck redan år 1909, då frågan örn en reform

av skuldebrevsrätten upptogs på programmet för ett gemensamt skandina­

viskt lagstiftningsarbete. Sedan åtskilliga andra omfattande lagstiftnings-

uppgifter slutförts, upptogs denna fråga under hösten 1932 till behandling

av lagberedningen under samarbete med kommitterade för Danmark, Finland

och Norge. Detta samarbete, som för Sveriges vidkommande utmynnade i de

av lagberedningen den 2 maj 1935 till Kungl. Maj :t avlämnade lagförsla­

gen, ledde till uppställandet av i huvudsak enhetliga regler om skuldebrev.

Under lagarbetets fortgång hava utlåtanden avgivits av Överståthållaräm­

betet, länsstyrelserna i Malmöhus och Stockholms län, överexekutor i Göte­

borgs stad, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, Sveriges all­

männa hypoteksbank, Stockholms handelskammare, Skånes handelskammare,

handelskammaren i Göteborg, Sveriges advokatsamfund, Svenska bankförenin­

gen, Svenska försäkringsföreningens sakkunnigenämnd, Sveriges industriför­

bund och Svenska sparbanksföreningen.

Beredningen har därjämte samrått med särskilt tillkallade sakkunniga, näm­

ligen häradshövdingen G. E. Arhusiander, verkställande direktören i Svenska

bankföreningen f. d. häradshövdingen K. Dahlberg, advokaten A. Hemming-

Sjöberg, bankdirektören G. W. Söderberg, direktören G. Åkerlindh och bank­

ombudsmannen A. Åström.

Beträffande särskilda frågor har beredningen under åren 1933 och 1934 jäm­

väl överlagt med den dåvarande aktiebolagskommittén och sjölagstiftnings-

kommittén samt med förste deputeraden i riksbanken I. Rooth och represen­

tanter för riksgäldskontoret.

I fråga örn förslagens innehåll ina i korthet framhallas följande

huvudpunkter.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Liksom den gällande rätten skiljer förslaget till lag om skuldebrev mellan

löpande och icke-löpande skuldebrev. De sistnämnda benämnas i förslaget

enkla skuldebrev.

Förslagets första kapitel innehaller vissa för de löpande och de enkla skulde­

breven gemensamma bestämmelser. I huvudsak innebära dessa allenast ett

återgivande av vad för närvarande får anses vara gällande rätt. Bland vik­

tigare nyheter märkas främst de bestämmelser som upptagits i 2 § angå­

ende det fall att flere gemensamt utfärdat ett skuldebrev. Enligt gällande

rätt svara dylika samgäldenärer för gälden allenast efter huvudtalet, såframt

de ej särskilt åtagit sig solidarisk ansvarighet. Enligt förslaget åter blir de­

ras ansvarighet solidarisk, där ej delning av ansvarigheten kan anses förbe­

hållen. För den händelse en av samgäldenärerna infriat hela skulden, äger

han enligt gällande rätt att av envar av medgäldenärerna omedelbart uttaga

såväl dennes del som övriga medgäldenärers andelar, varemot han enligt för­

slaget, bortsett från vissa särskilt angivna undantagsfall, måste i första hand

nöja sig med att hos envar av sina medgäldenärer uttaga vad å denne belöper

av gälden.

I samband med den lagändring uppställandet av solidaritetsgrundsatsen på

skuldebrevsområdet åsyftar har ändring föreslagits jämväl i vissa särskilda

lagar vilka föreskriva eller förutsätta delad ansvarighet i kontraktsförhållan­

den. I denna del hänvisas till förslagen till lag om ändrad lydelse av 10 kap.

11 § handelsbalk en, lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28

juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag samt lag angående ändrad lydelse

av §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars 1862 örn tioårig preskripticm och örn

kallelse a okända borgenärer ävensom till 3 § förslaget till lag angående in­

förande av lagen örn skiddebrev.

Förslaget till skuldebrev slag behandlar i 2 kap. de löpande skuldebreven.

Till denna grupp hänföras, i överensstämmelse med gällande rätt, främst så­

dana skuldebrev som äro ställda till innehavaren eller av vilka ej framgår till

vem betalning skall ske (innehavareskuldebrev) och sådana skuldebrev som

äro ställda till viss man eller order (orderskuldebrev). Därjämte behandlas

emellertid i förslaget såsom löpande sådana till viss man ställda skuldebrev

som av utfärdaren försetts med inteckningsmedgivande, förutsatt att skulde­

brevet ej innehåller förbehåll att det icke skall vara löpande (11 §). I sam­

band härmed har i 10 § av den föreslagna promulgationslagen upptagits en

specialbestämmelse, som i viss utsträckning förlänar egenskap av löpande

handling åt äldre inteckningar som äro ställda till viss man.

Enligt gällande rätt äro innehavareskuldebrev och orderskuldebrev helt lik­

ställda: den som har skuldebrevet i händer är genom själva innehavet legiti­

merad att göra fordringsrätten gällande, evad skuldebrevet är ställt till inne­

havaren eller till viss man eller order. Enligt förslaget åter måste innehava­

ren av ett orderskuldebrev legitimera sig genom handlingens innehåll eller ge­

nom en till honom fortgående följd av skriftliga överlåtelser (13 §). Den

som i god tro förvärvar ett orderskuldebrev från den formellt legitimerade inne­

havaren eller till denne erlägger betalning skyddas, även örn det skulle visa

Kungl. Majlis proposition nr 8.

59

sig att den åberopade legitimationen grundat sig på en falsk eller eljest ogiltig

överlåtelse (14 och 19 §§).

För den händelse ett löpande skuldebrev, vars kapital eller ränta

helt eller delvis guldits, kommer i en godtroende förvärvares hand, kan

enligt gällande rätt betalningsinvändningen ej göras gällande mot denne.

Gäldenären måste följaktligen, för att trygga sig, tillse att skuldebre­

vet genom avskrivning av guldna belopp försättes i sadant skick att vid fram­

tida överlåtelse förvärvaren omedelbart får kännedom örn betalningen. Från

denna regel, som jämväl kommit till uttryck i förslagets 15 §, uppställes i

16 § ett undantag såvitt angår vissa räntebetalningar och amorteringar. Där

fråga är örn ränta som förfallit till betalning innan skuldebrevet överläts,

skall enligt förslaget utfärdaren äga göra räntebetalningen gällande mot nye

innehavaren, även örn denne vid sitt förvärv saknat kännedom örn betalningen.

Motsvarande regel skall gälla i fråga om sådana amorteringar som verkstäl­

las enligt en i skuldebrevet utsatt amorteringsplan. Genom dessa bestämmelser

vinnes den praktiska fördelen att gäldenären vid räntebetalning och amorte­

ring icke behöver underkasta sig besväret att konstatera betalningens anteck­

nande på skuldebrevet utan kan nöja sig med ett löst kvitto. Med 16 § sam­

manhänger dels 20 §, som sätter gäldenären i stånd att med befriande verkan

erlägga ränta och amortering till den siste av honom kände innehavaren av

skuldebrevet utan att behöva förvissa sig örn att denne fortfarande innehar

handlingen, dels 21 §, som i viss utsträckning ålägger gäldenären att nöja sig

med löst kvitto när ränta eller amortering erlägges.

Bland bestämmelserna i 2 kap. får i detta sammanhang ytterligare fram­

hållas den i 22 §, som fastslår att överlåtelse av löpande skuldebrev i regel ej

blir gällande mot överlåtarens borgenärer med mindre handlingen kommit i

förvärvarens besittning.

Förslagets 3 kap. innehåller särskilda bestämmelser angående enkla skulde­

brev. Bland annat uppställes i 31 § den grundsatsen att överlåtelse av enkelt

skuldebrev, bortsett från visst undantagsfall, blir gällande mot överlåtarens

borgenärer allenast under förutsättning att gäldenären örn överlåtelsen under­

rättats av överlåtaren eller förvärvaren.

Vad 22 och 31 §§ innehålla angående överlåtelses verkan mot borgenärerna

skall jämlikt 10 § äga tillämpning även i fråga örn pantsättning. För giltig

pantsättning av skuldebrev fordras alltså tradition, örn skuldebrevet är lö­

pande, och underrättelse till gäldenären, om skuldebrevet är enkelt.

I sammanhang med de bestämmelser som sålunda föreslagits beträffande

pantsättning av skuldebrev har jämväl till behandling upptagits en för skulde­

brev och andra pantobjekt gemensam specialfråga, nämligen den örn förutsätt­

ningarna för en giltig pantsättning, då det som skall pantsättas innehaves av

tredje man. Enligt förklaringen den 24 maj 1872 av 17 kap. 3 § handelsbal-

ken skall frågan örn någons rätt att såsom panthavare njuta förmånsrätt i gods

som innehaves av tredje man vara beroende av att denne förbundit sig att till­

handahålla panthavaren godset eller dess värde. Denna förklaring föreslås ersatt

av en lag orri pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man, vilken

60

Kungl. Maj:ts proposition nr B.

går ut på att giltig pantsättning kommer till stånd därigenom att den som inne­

har godset underrättas örn pantutfästelsen av ägaren eller panthavaren.

I skuldebrevslagens 4 kap. behandlas vissa mellanformer mellan löpande

och enkla skuldebrev. Främst är här fråga örn depositionsbevis och motböcker

utfärdade av affärsbanker och sparbanker. Dessa följa reglerna om enkla

skuldebrev bland annat därutinnan att ett förkommet bankbevis kan av ägaren

återfordras även av den som i god tro fått beviset i händer, och att banken ej

kan mot rätte borgenären åberopa betalning, som i god tro erlagts till obehörig

person. Däremot skola bankbevisen enligt 32 § i vissa andra avseenden följa

reglerna örn löpande skuldebrev, nämligen i fråga örn förvärvares skydd mot

invändningar fran utfärdarens sida, örn överlåtelses verkan mot överlåtarens

borgenärer och om verkan av dubbel överlåtelse. En förutsättning härför är

emellertid, där fråga är örn andra bankbevis än motböcker, att beviset inne­

håller förbehåll enligt vilket medlen ej må uttagas utan att beviset återställes

eller förses med påskrift.

Jämväl beträffande s. k. förlagsbevis hava bestämmelser upptagits i 32 §.

I 33 § har föreslagits en bestämmelse angående verkan av förbehåll varige­

nom utfärdaren av ett bankbevis eller annat enkelt skuldebrev fritager sig från

vidare betalningsskyldighet för den händelse det skulle visa sig att betalning

erlagts till obehörig innehavare. Sådant förbehåll skall ej få åberopas, där

gäldenären åsidosatt skälig aktsamhet vid prövning huruvida innehavaren var

den till vilken skuldebrevet var ställt eller dennes rättsinnehavare, eller ägde

å rätte borgenärens vägnar uppbära betalningen.

I sparbankernas motböcker skall enligt förslaget till lag angående ändrad

lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker över huvud ej få intagas

förbehåll som skulle medföra att betalning till annan än rätt innehavare kunde

av sparbanken åberopas.

lörslaget till skuldebrevslag avser såväl skuldebrev vilka utfärdats mot ve­

derlag som skuldebrev vilka utfärdats i gåvosyfte. Såvitt angår de sistnämn­

da, vilka till sin natur äro skriftliga löften örn gåva av penningar, komplette­

ras lagförslaget av bestämmelserna i förslaget till lag angående vissa utfästel­

ser om gåva.

Sistnämnda lagförslag, som tillkommit under samarbete med Finland, avser

att lösa vissa av de problem som lett till uppställandet av den i Sverige och

Finland ofta uttalade satsen att löfte örn gåva ej är bindande.

Förslaget avser, förutom i skuldebrevsform gjorda utfästelser örn gåva av

penningar, jämväl gåvoutfästelser som avgivits i annan form eller avse annat

än penningar, nämligen lösören, värdepapper eller muntliga fordringar.

Beträffande förutsättningarna för gåvoutfästelsens giltighet uppställas olika

regler, allteftersom fråga är örn utfästelsens bindande kraft i förhållande till

givaren eller i förhållande till dennes borgenärer. För givaren skall utfästel­

sen vara bindande, där den gjorts i skuldebrev eller annan urkund eller omstän­

digheterna vid dess tillkomst utmärka att den varit avsedd att komma till all­

männare kännedom. I förhållande till borgenärerna åter skall utfästelsen,

även örn den kommit till stand på nyss angivet sätt, vara utan verkan så länge

Kungl. Maj ris proposition nr 2.

61

gåvan ej fullbordats. En muntlig utfästelse som avgivits utan publicitets-

syfte skall, liksom hitintills, sakna verkan även i förhållande till den som av­

givit utfästelsen.

En gåvoutfästelse, som eljest skulle varit för givaren bindande, skall kunna

återkallas eller minskas om, efter det gåvan blivit utfäst men innan den full­

bordats, givarens förmögenhetsvillkor blivit sa försämrade att, i betraktande

jämväl av gåvotagarens villkor, gåvans fullbordande skulle vara uppenbart

obilligt.

Beträffande gåvor som skola utgå vid givarens död har en specialbestäm­

melse upptagits i förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den

25 april 1930 örn arvsavtal.

Särskilda bestämmelser till skydd för bröstarvinges laglott och efterlevande

makes giftorätt mot obehöriga gåvotransaktioner hava influtit i förslagen till

lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 örn arv och lag

om tillägg till 6 kap. giftermålsbalken.

De omsättningsintressen som påkalla att den som i god tro förvärvat ett lö­

pande skuldebrev från obehörig person skall skyddas mot vindikation göra sig

gällande även då fråga är örn aktiebrev. Enligt gällande rätt är emellertid,

särskilt när det gäller till viss man ställda aktier, omtvistat, i vad mån god-

trosskydd förefinnes. Eörslaget till lag angående tillägg till lagen den 12

augusti 1910 om aktiebolag innebär, att i vindikationshänseende samma regler

skola tillämpas å aktier som å löpande skuldebrev, varvid innehavareaktier

likställas med innehavareskuldebrev och namnaktier likställas med orderskulde­

brev. Godtroende innehavare skall alltså skyddas, örn han förvärvat aktien

av någon som haft handlingen i besittning och, för den händelse fråga är örn

en namnaktie, varit formellt legitimerad genom handlingens innehåll eller ge­

nom en till honom fortgående följd av skriftliga överlåtelser. Beträffande

försäkringsaktier och bankaktier hava motsvarande bestämmelser upptagits i

förslagen till lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 örn försäkrings­

rörelse och lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 om

bankrörelse.

I anslutning till de bestämmelser om bankernas motböcker, som finnas upp­

tagna i 32 § av förslaget till lag örn skuldebrev, hava jämväl föreslagits ändra­

de bestämmelser angående dödande av motbok. Det av lagberedningen i detta

syfte upprättade förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den

8 april 1927 om dödande av förkommen handling har sedermera — efter det

lagrådet däröver herts — i anledning av inkomna framställningar undergått

vissa jämkningar, varefter lagrådets utlåtande inhämtats över det omarbetade

förslaget. Enligt detta skola de bestämmelser om ett förenklat mortifikations-

förfarande, som banklagen och sparbankslagen innehålla, överflyttas till mor-

tifikationslagen och begränsas att gälla allenast sådana motböcker som avse

ett tillgodohavande ej överstigande 5,000 kronor. Avser motboken större be­

lopp, skall den av mortifikationslagen för andra fall anvisade strängare pro­

ceduren vinna tillämpning. Postsparbanksböcker skola, liksom ira, vara un­

dantagna från mortifikationslagens bestämmelser.»

Härefter redogör departementschefen för innehållet av lagrådets utlåtanden

och anför vidare:

»Lagrådet har icke funnit anledning till erinran mot den föreslagna lag­

stiftningens allmänna grunder. Däremot hava av lagrådet eller dess sär­

skilda ledamöter framställts vissa anmärkningar rörande detaljer i för­

slagen och avfattningen av vissa av de föreslagna bestämmelserna. I huvud­

sak avse dessa erinringar frågor som äro av betydelse allenast för de svenska

och finska texterna. För att åstadkomma samförstånd beträffande de åtgär­

der till vilka erinringarna kunna föranleda, hava överläggningar ägt rum mel­

lan en av lagberedningens ledamöter och den finske representanten vid före­

varande nordiska lagstiftningsarbete, varjämte skriftväxling ägt rum med de

danska och norska kommittéerna. Därvid har det visat sig att den finske

representanten i huvudsak kunnat ansluta sig till en på grundval av lagrådets

anmärkningar företagen överarbetning av texterna, och att i vissa punkter ett

närmande till de danska och norska texterna kunnat ske.

Vid förslagens överarbetning hava de flesta av lagrådets an­

märkningar blivit iakttagna. Under åberopande i denna del av de inom lag­

rådet anförda grunder, torde nu huvudsakligen böra angivas de skäl som för­

anlett att vissa av lagradets erinringar ansetts icke böra föranleda någon änd­

ring i de föreslagna bestämmelserna. Nämnas bör jämväl att, utöver de i lag­

rådets utlåtande ifrågasatta ändringarna, vidtagits vissa smärre redaktionella

jämkningar för vilka närmare redogörelse icke torde behöva lämnas.

Vad först beträffar förslaget till lag om skuldebrev har, i fråga örn avfatt­

ningen av 1 §, lagrådet påyrkat en närmare anslutning till de danska och nor­

ska förslagen, vilka ej särskilt uttala att den som utfärdar ett skuldebrev skall

svara för sin förskrivning. Med hänsyn till det ganska utbredda bruket av

valutaklausuler i skuldebrev ('valuta bekommen’ e. d.) torde det emellertid

icke vara ur vägen att i en paragraf, vilken, såsom den förevarande, behandlar

frågan om den inverkan skuldebrevet röner av det bakomliggande rättsförhål­

landet, antyda att förskrivningen är förbindande såsom sådan och alltså oav­

sett huruvida det bakomliggande rättsförhållandet kommit till uttryck i en

särskild klausul eller icke. För övrigt synes det lämpligt och med god svensk

lagstil överensstämmande att låta en lag om skuldebrev inledas med en allmän

sats av den föreslagna lydelsen. Paragrafens avfattning har därför lämnats

oförändrad.

Angående avfattningen av 6 § första stycket, som handlar om uppskovsrän-

ta i vissa fall, har lagrådet ansett att däri bör komma till uttryck dels att stad­

gandet här gäller det fall att utfästelsen av ränta endast avser tiden till för-

fallodagen och dels att stadgandet icke är tillämpligt örn det beror av borge­

nären att betalning ej blir behörigen erlagd. I förstnämnda hänseende har jag

icke funnit nödigt att vidtaga någon ändring av förslagets avfattning; utan

särskilt stöd i texten torde det nämligen vara tydligt att bestämmelsen icke

avser att förhindra avvikande överenskommelser örn uppskovsränta. I övrigt

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

Kungl. Maj:ts proposition nr Z.

63

synes anmärkningen kunna tillgodoses på det sätt, att stadgandet erhåller en

lydelse, enligt vilken det blir tillämpligt allenast där betalningstiden försittes.

Tredje stycket av 6 § upptager en regel om ersättningsskyldighet, där bor­

genären av dröjsmål med betalningen baft särskild skada, vilken ej skall an­

ses ersatt genom räntan. Förslagets huvudsakliga ståndpunkt i detta för när­

varande starkt omtvistade spörsmål har godtagits av lagrådet. Emellertid har

lagrådet ifrågasatt örn icke de förutsättningar för skadeståndsskyldighet vilka

i förslaget för ett särskilt hithörande fall angivas i 7 § andra stycket sista

punkten borde införas i den nu ifrågavarande allmännare bestämmelsen, var­

till därefter skulle i 7 § göras en hänvisning. Tillräckliga skäl torde dock icke

föreligga för den ifrågasatta redaktionella ändringen. Yad angår det fall

att dröjsmålet beror av borgenären, lärer av en jämförelse med 6 § första styc­

ket i dess nu föreslagna ändrade avfattning med tillräcklig tydlighet fram­

gå, att gäldenären skall vara fri från ersättningsskyldighet. De övriga i

berörda del av 7 § upptagna omständigheterna, vissa fall av s. k. force ma-

jeure, förekomma jämförelsevis ofta i fråga om de betalningar i internatio­

nella förhållanden, som avses i 7 §, men äro däremot praktiskt taget utan

betydelse i inhemska förhållanden — åtminstone örn man bortser från sådana

utomordentliga situationer som lära bliva föremål för särskild undantagslag­

stiftning, angående moratorium o. dyl. Ett uppmärksammande just av dessa

sällsynta fall i 6 § skulle skymma blicken för vissa andra allmänna skade-

ståndsbetingelser av större vikt, t. ex. örn skadans beskaffenhet att kunna för­

utses av gäldenären, vilka ej lämpligen kunnat i detta sammanhang upptagas

till särskild reglering.

Två ledamöter av lagrådet hava påyrkat en saklig ändring i 6 § tredje styc­

ket; enligt deras mening borde stadgandet medgiva ersättning för all skada vil­

ken icke täckes av räntan. Till skillnad från lagberedningen anse alltså dessa

ledamöter att ersättning bör utgå även för förlust, som för borgenären upp­

kommit genom att han nödgats upplåna medel till högre räntesats än den enligt

lag eller avtal utgående uppskovsräntan. Även om, åtminstone beträffande

några undantagsfall som inom lagrådet exemplifierats, vissa billighetsskäl

kunna åberopas till stöd för den påyrkade ändringen, torde dock för det över­

vägande antalet fall en avgörande vikt tillkomma de praktiska hänsyn som av

lagberedningen åberopats till stöd för förslagets ståndpunkt. Denna, som

lämnats utan anmärkning av två av lagrådets ledamöter, har därför bibehållits.

Lagrådet har — under uttalande av att den i 8 § upptagna bestämmelsen in-

nebure upptagande i vår obligationsrätt av en allmän princip örn frihet för

domstolarna att åsidosätta villkor vilkas tillämpning i det särskilda fallet

finnes otillbörlig — ifrågasatt huruvida icke, örn denna princip skall lag­

fästas, stadgandet i ämnet borde givas i avtalslagen såsom supplement till de

i nämnda lags 36—38 §§ behandlade specialfallen.

Under de i anledning av lagrådets utlåtande förda förhandlingarna med

grannländernas representanter vid samarbetet bär det emellertid visat sig att

enighet örn paragrafens ersättande med en bestämmelse i avtalslagen icke star

att uppnå. Vid sådant förhållande och då siven en allenast i skuldebrevslagen

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

given bestämmelse sadan som den föreslagna torde, av skäl som lagberedningen

framhållit, äga sitt fulla berättigande, har förslaget i denna del lämnats

oförändrat.

Enligt 17 § hör invändningen att ett löpande skuldebrev å gäldenärens väg­

nar utfärdats av någon som därtill saknade behörighet till dem som kunna

göras gällande jämväl mot godtroende förvärvare av skuldebrevet. Motsätt-

ningsvis kan man av denna bestämmelse sluta att god tro skyddar förvärvaren,

där utfärdaren var behörig att utfärda handlingen men i det särskilda fallet

missbrukat denna behörighet. Lagrådet har ifrågasatt att sistnämnda regel

borde, i åskådlighetens intresse, erhålla särskilt uttryck i lagen genom ett till-

lägg till 15 §.

Vid förhandlingarna med grannländernas representanter hava meningarna

varit delade beträffande behovet och lämpligheten av ett sådant tillägg. Med

hänsyn härtill och då det även utan det ifrågasatta tillägget måste vara till­

räckligt tydligt att god tro skyddar förvärvaren i det av lagrådet åsyftade

fallet, har någon omarbetning av lagrummet ej ansetts böra ifrågakomma.

Enligt 21 § andra stycket i förslaget äger en gäldenär som å löpande skulde­

brev verkställer räntebetalning eller avbetalning kräva att särskilt kvitto läm­

nas och anteckning göres å skuldebrevet. Från denna regel göres det vittgåen­

de undantaget, att ett skuldebrevet åtecknat kvitto icke må fordras, där fråga

är örn räntebetalning eller om sådan avbetalning som enligt skuldebrevet skall

ske å däri angiven tid, och betalningen erlägges till någon som, enligt vad

skuldebrevet utvisar, innehaft detta. Lagrådet har hemställt, att denna undan­

tagsbestämmelse måtte utgå eller förtydligas.

Enligt de förut omnämnda bestämmelserna i 16 och 20 §§ bereder ett löst

kvitto å erlagd ränta eller amortering gäldenären skydd mot förnyat krav, icke

blott fran betalningsmottagaren utan även fran annan innehavare av skuldebre­

vet. Det skulle da i regel innebära ett onödigt betungande av borgenären

om man medgåve gäldenären rätt att påfordra skuldebrevets framskaffande i

och för påskrift. Sådan rätt torde böra tillerkännas honom endast i fall då

han, för den händelse skuldebrevet ej förses med påskrift, skulle kunna ut­

sättas för svårigheter när det gäller att bevisa att betalningsmottagaren verk­

ligen innehaft skuldebrevet. Med dylika svårigheter behöver man ej räkna när

betalningen erlägges till den som, enligt vad av skuldebrevet framgår, var dess

förste innehavare eller senare därå tecknats som borgenär. Då det emeller­

tid är tänkbart att gäldenären saknar kännedom örn en sådan påteckning, torde

man endast under förutsättning att han äger dylik kännedom böra betaga ho­

nom rätten att fordra kvitto å handlingen. En jämkning av paragrafens av­

fattning har därför synts erforderlig.

Enligt 8 § förslaget till promulgationslag skola skuldebrevslagens bestäm­

melser örn ränte- och vinstkuponger med vissa undantag äga tillämpning jäm­

väl å kupong till äldre huvudförbindelse eller aktie. Lagrådet har ansett att

fran sadan tillämpning borde undantagas regeln i 25 § skuldebrevslagen för­

sta stycket andra punkten, vilken innebär att verkan frånkännes avtal örn att

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

65

kupong skall förlora sin giltighet där den ej företes till inlösen inom tid som

understiger tre år. Förslagets ståndpunkt är motiverad därmed, att avtal örn

kortare tid än tre år för närvarande icke lära förekomma. En undantagsbe­

stämmelse till förmån för sådana avtal har därför synts vara överflödig. Här­

emot har lagrådet erinrat, att avtal av denna art dock skulle kunna komma att

träffas före lagens ikraftträdande. Emellertid är det enligt min mening icke

nödigt eller lämpligt att genom särskild bestämmelse bereda skydd åt sådana

avtal.

Beträffande de bestämmelser 10 § av sistnämnda lagförslag innehåller örn

verkan av inteckningsåtgärd, som före skuldebrevslagens ikraftträdande kom­

mit till stånd i avseende å enkelt skuldebrev, har lagrådet ifrågasatt, huruvida

icke i samband med sagda bestämmelser — enligt vilka intecknat enkelt skul­

debrev som i paragrafen åsyftas skulle i viss mån göras till innehavarepapper

—- borde meddelas motsvarande föreskrifter angående enkla skuldebrev som

tillkommit före den dag då skuldebrevslagen trädde i kraft men intecknats

först efter sagda dag. Saknaden av föreskrift härom skulle nämligen enligt

lagrådets mening innebära att uppkomsten av två av lagen skilda men av den

stora allmänheten lätt sammanblandade typer av intecknade skuldebrev knap­

past vore helt förebyggd.

Den av lagrådet befarade olägenheten av förslagets genomförande i oföränd­

rat skick torde emellertid näppeligen vara att befara. Ätt ett enkelt skulde­

brev förses med inteckningsmedgivande är numera i och för sig ytterst säll­

synt; och att just vid tiden för skuldebrevslagens ikraftträdande skulle före­

komma några sålunda beskaffade skuldebrev, som ännu icke blivit föremål för

inteckningsåtgärd, är högst osannolikt. Skulle emellertid, mot förmodan, i

något fall inträffa, att efter dagen för ikraftträdandet ansökan om inteckning

för ett tidigare tillkommet enkelt skuldebrev gjordes eller fullföljdes, före­

faller det ej alltför betänkligt att, såsom förslaget innebär, inteckningshavarens

ställning bedömes i enlighet med nu gällande lagstiftning. Det har alltså icke

ansetts nödigt att belasta paragrafen med de invecklade lagbestämmelser, som

ett beaktande av lagrådets erinran skulle föranleda.

I fråga om förslaget till lag angående vissa utfästelser om gåva har i 1 §

den av två ledamöter av lagrådet gjorda erinringen iakttagits. Därjämte hava

de anmärkningar som av lagrådet framställts i anslutning till 2 § beaktats.

Detta har föranlett, bland annat, att efter 3 § införts en ny 4 § beträffande gåva

genom insättning i bank för gåvotagarens räkning. I samband därmed har den

förutvarande 4 § sammanslagits med 5 §.

Beträffande förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25

april 1930 om arvsavtal har lagrådet, dock icke enhälligt, ansett, att i lagtex­

ten borde komma till uttryck vad i lagberedningens motiv yttrats örn att en

gåvoutfästelse skall vara underkastad testamentsreglerna, när den i det stora

hela är avsedd att utgå ur givarens kvarlåtenskap, men på samma gång i nå­

gon, allenast obetydlig omfattning skall äga verkan redan under hans livstid.

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sami. Nr 2.

5

66

Kungl. Majlis proposition nr 2.

Ltt uttryckligt förbehåll i detta hänseende torde dock ej vara nödigt eller

lämpligt. Vad det skulle gälla vore att förebygga det kringgående av lagen

som bestode i att en givare, för att undgå de för testamente gällande föreskrif­

terna, åtoge sig en eller annan personlig prestation, som ej vore av nämnvärd

omfattning i förhållande till den som borde utgå vid hans dödsfall. Man synes

dock icke behöva betvivla att i ett dylikt fall domstolarna även utan uttrycklig

anvisning skulle finna testamentsbestämmelserna äga tillämpning. Däremot

kan befaras att en anvisning av denna art, huru man än sökte avfatta densam­

ma, skulle giva anledning till tvivelsmål och ojämnhet i tillämpningen. För­

slaget har alltså i detta hänseende lämnats oförändrat, varemot det ansetts böra

ur annan synpunkt underkastas någon redaktionell jämkning.

Förslaget till lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje

man har föranlett vissa erinringar från lagrådets sida.

Salunda ifrågasätter lagrådet huruvida icke i förslaget borde angivas att,

när den tid är inne då tredje mannen icke längre har skyldighet att förvara

panten, han, bortsett från tänkbara särskilda avtalsförhållanden, är berättigad

att överlämna denna till panthavaren. Att emellertid tredje mannen är, icke

blott berättigad, utan även pliktig att så förfara, torde ligga i förhållandets

natur, varför något uttryckligt stadgande därom icke synes av nöden.

Lagrådet har vidare förordat sådan ändring i förslaget, att den underrättelse

till tredje mannen, som bör utgöra förutsättning för panträttens uppkomst,

skall under alla förhållanden utgå från pantägaren och icke, såsom förslaget

innebär, kunna med samma verkan lämnas av panthavaren. Till stöd härför

hava åberopats de alltför vittgående krav på omdömesgillt bedömande som

skulle ställas pa tredje mannen, därest han måste inlåta sig i prövning av

tillförlitligheten av en från panthavaren härrörande underrättelse.

Att göra pantsättningens verkan ovillkorligen beroende av ett från ägaren

omedelbart till tredje mannen lämnat meddelande synes emellertid innebära

ett onödigt långt gående formkrav. Skulle ägaren hava i en skriftlig hand­

ling otvetydigt givit till känna sin avsikt att den av tredje mannen omhänder-

havda egendomen skall utgöra säkerhet för någon ägarens skuld, bör förete­

ende av en sådan urkund genom borgenärens försorg uppenbarligen icke äga

mindre långt gående rättsverkan än ett meddelande från pantsättaren själv.

Däremot synes det varken vara nödigt eller lämpligt att i detta samman­

hang godtaga jämväl en underrättelse som av panthavaren lämnas utan före­

teende av skriftligt bevis om pantutfästelsen. Redan nu torde så gott som un­

dantagslöst förekomma att skriftlig urkund upprättas angående pantsättning

av egendom som innehaves av tredje man. Denna anordning, som uppen­

barligen är ägnad att förebygga ovisshet och tvister, synes vara förtjänt av

lagstiftningens stöd. Förslaget har därför jämkats därhän att, i fall då under­

rättelse örn pantutfästelsen ej lämnats av pantsättaren själv utan av pant­

havaren, denne skall förete skriftlig handling som visar att panträtt blivit ut-

fäst. I de flesta fall torde denna föreskrift lämpligast iakttagas därigenom

att styrkt avskrift av pantavtalet överlämnas. Men det bör icke möta hinder

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.

67

för panthavaren att förete allenast handling innefattande utdrag av pantavtalet

eller ock särskild för meddelandets lämnande upprättad handling, örn blott

handlingen i fråga visar att pantupplåtelse föreligger.

Slutligen har lagrådet erinrat, hurusom förslagets redaktionella avfattning

kunde giva anledning till det missförstånd, att de legala reglerna om hand­

pant skulle undantagslöst tillämpas å det slags pantsättning som här avses. I

anledning härav har någon redaktionell jämkning vidtagits i den föreslagna

textens inledningsord.

Tiden för den föreslagna lagstiftningens ikraftträdande synes lämpligen

kunna bestämmas till den 1 januari 1937.

I enlighet med vad nu anförts hava upprättats förslag till

1) lag örn skuldebrev;

2) lag angående införande av lagen örn skuldebrev;

3) lag angående vissa utfästelser örn gåva;

4) lag om tillägg till 6 kap. giftermålsbalken;

5) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 juni 1928 (nr 279)

om arv;

6) lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen den 25 april 1930 (nr 107)

om arvsavtal;

7) lag örn ändrad lydelse av 10 kap. 11 § handelsbaden;

8) lag om pantsättning av lös egendom som innehaves av tredje man;

9) lag örn ändrad lydelse av 75 § utsökningslagen;

10) lag angående ändrad lydelse av 49—51 §§ lagen den 28 juni 1895

(nr 64) örn handelsbolag och enkla bolag;

11) lag angående tillägg till lagen den 12 augusti 1910 (nr 88) örn aktie­

bolag;

12) lag angående tillägg till lagen den 25 maj 1917 (nr 257) örn försäk­

ringsrörelse;

13) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

örn bankrörelse;

14) lag angående ändrad lydelse av 23 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

örn sparbanker;

15) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 8 april 1927 (nr 85)

om dödande av förkommen handling; samt

16) lag angående ändrad lydelse av §§ 5 och 13 förordningen den 4 mars

1862 (nr 10) örn tioårig preskription och örn kallelse å okända borgenärer.»

Föredraganden hemställer att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsformen,

genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga vid

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.