Prop. 1936:242
('angående ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m.',)
Kungl. Majlis 'proposition Nr 242.
1
Nr 242.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade
bestämmelser för biskoparnas avlönande m. m.; given Stockholms slott den 17 april 1936.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grun der för dispositionen av därtill avsedda medel;
2) förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlö nande anslagna fastigheter;
3) lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond; samt
4) lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) an gående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Under Hans Maj :ts,
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Arthur Engberg.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 242.
1
2
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
Förslag
till
ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för
dispositionen av därtill avsedda medel.
Allmänna bestämmelser.
l:o.
Biskop äger åtnjuta kontant lön jämte förmån av hyresfri tjänste-
bostad samt särskilda bidrag och kostnadsersättningar ävensom, efter
avgång från tjänsten, emeritilön, allt i enlighet med nedan meddelade
bestämmelser och under härefteråt stadgade villkor.
2:o.
Biskop är pliktig att underkasta sig sådan jämkning i åligganden och
förändring av stifts område, som framdeles kan varda i vederbörlig
ordning föreskriven.
3:o.
Beträffande den tidpunkt, då utnämnd biskop äger tillträda med
biskopstjänsten förenade löneförmåner,
beträffande omfattningen dels av dödsbo efter biskop tillkommande
rätt till tjänstår, dels av den därav härflytande rätten för änka och
barn att uppbära emeritilön, dels av rätten till nådår för efterlevande
efter biskop samt
beträffande den dag, intill vilken vid biskopstjänst samt för innehavare
av biskoplig emeritilön bestämda kontanta löneförmåner i särskilda fall
må till vederbörande utgå,
skall gälla vad i motsvarande hänseenden finnes stadgat i fråga om
löneförmåner vid kyrkoherde- och komministerstjänst, som i lagen örn
reglering av prästerskapets avlöning avses, samt i fråga om emeritilön
för sådan befattningshavare.
Beträffande tidpunkten för avträdande av biskop anvisad tjänstebostad
skall, frånsett i fall, som nedan under punkt 8:o avses, gälla vad i eckle
siastik boställsordning finnes stadgat örn avträdande av prästgård.
4:o.
Utbetalning av lön och emeritilön sker månadsvis i efterskott.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
3
5:o.
Med biskopstjänst må icke — frånsett att biskopen i Visby stift skall
såsom prebende innehava kyrkoherdetjänsten i Visby stads- och lands
församlingars pastorat — förenas annan allmän tjänst.
Med biskopstjänst må ej heller förenas vare sig uppdrag såsom ord
förande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med
Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller be
fattning såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan tjänste
befattning av vad slag det vara må, så framt ej Kungl. Majit, efter
prövning att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må anses
inverka hinderligt för utövande av biskopstjänsten, medgiver, att ett
förenande av uppdraget eller tjänstebefattningen med biskopstjänsten
må tillsvidare äga rum.
Allmänna löneförmåner.
6:o.
Följande biskopar skola i kontant lön för år åtnjuta
dels grundlön med här nedan angivna belopp, nämligen
ärkebiskopen................
............ 29,000 kronor
biskopen i Linköpings stift . ............21,000
»
»
i Skara
»
............21,000
»
»
i Strängnäs
............21,000
»
i Västerås
7>
............21,000
»
»
i Växjö
»
............21,000
»
»
i Lunds
»
............ 24,500
»
»
i Göteborgs
S>
............21,000
»
»
i Karlstads
»
............21,000
»
»
i Härnösands
............21,000
»
»
i Luleå
»
............21,000
»
dels ock — där dyrtidstillägg eller annan därmed jämförlig förmån
utgår till befattningshavare i statens tjänst, som åtnjuta reglerad av
löning — sådant tillägg å grundlönen enligt samma grunder, som äro
eller varda bestämda för dylika statens befattningshavare.
Biskopen i Visby stift, som i egenskap av kyrkoherde i Visby stads-
och landsförsamlingars pastorat uppbär avlöning, utgående i därför stad
gad särskild ordning, skall äga vid biskopstjänsten åtnjuta lönefyllnad
så bestämd, att hans kontanta lön för året uppbringas till ett belopp
av 21,000 kronor jämte dyrtidstillägg därå enligt de bestämmelser, som
ovan angivits skola för övriga biskopar tillämpas. Vid bestämmande
av nämnda lönefyllnad skola tagas i beräkning samtliga för kyrkoherde
befattningen i prebendepastoratet fastställda kontanta allmänna löne-
förmåner, därå utgående dyrtidstillägg inberäknat, men må därvid av drag ske — intill ett belopp av 170 kronor för månad — för vad bisko pen visar sig hava för månaden avstått såsom ersättning till vikarie å eller till ämbetsbiträde vid berörda befattning.
7:o.
För tid, varunder vid biskopstjänst utgående kontant lön eller, i fråga om biskopstjänsten i Visby stift, lönefyllnad åtnjutes av tjänst- eller nådårsberättigad dödsbodelägare eller, jämlikt vad särskilt är stadgat, uppbäres av prästerskapets änke- och pupillkassa, må Kungl. Majit till erkänna utnämnd biskop, som trätt i utövning av tjänsten, löneersätt- ning, högst motsvarande lönens eller lönefyllnadens belopp.
8:o.
a) Tjänstebostad beredes biskop enligt Kungl. Majits bestämmande å för ändamålet anvisad publik fastighet. Där särskilda förhållanden där till föranleda, må dock Kungl. Majit i stället tilldela biskop antingen åt honom förhyrd tjänstebostad eller hyresersättning till belopp, som för varje gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes. I förmån av tjänstebostad ingår dispositionsrätt till planterat område och särskilda utrymmen i övrigt, som i förekommande fall enligt med delat bestämmande skall höra till den åt biskopen upplåtna bostads lägenheten. Vad sålunda stadgats i fråga om tjänstebostad och hyres ersättning skall dock icke gälla för biskopen i Visby stift, så länge han i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat äger åtnjuta förmån av präst gård enligt ecklesiastik boställsordning.
b) Åt biskop upplåten tjänstebostad ävensom — för tid, varunder kyrkoherdetjänsten i Visby pastorat är med biskopstjänsten i stiftet förenad — den av biskopen i Visby stift disponerade prästgården må, i den ordning och omfattning Kungl. Majit föreskriver, genom det all männas försorg förses med möblering för högst fyra till representation avsedda rum.
c) Därest åt biskop upplåten tjänstebostad å för ändamålet anvisad publik fastighet erfordras för något domkapitlets eller domkyrkans trän gande behov, är biskop skyldig att efter Kungl. Majits bestämmande antingen avstå från sådan tjänstebostad och åtnöjas med annan tjänste bostad eller hyresersättning, som ovan under a) sägs, eller att under kasta sig den minskning av tj änstebostaden, som skäligen må kunna ske.
d) Biskop skall bebo åt honom upplåten tjänstebostad, så framt icke Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgiver, samt är skyldig ej mindre att väl vårda densamma och omsorgsfullt vid makthålla därtill hörande planterat område än även i övrigt att i fråga
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
5
om tjänstebostadens begagnande ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.
e) Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa, i den mån denna äger disponera biskops tjänstebostad, skall i den om fattning, som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Majit, upplåta nödigt utrymme i tjänstebostaden för efterträdaren å biskops tjänsten.
Kungl. Marits proposition Nr 242.
Särskilda bidrag och kostnadsersättningar.
9:o.
För avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ären den, sammanhängande med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande särskilda ämbetsförpliktelserna, må ärkebiskopen i enlighet med de närmare villkor och bestämmelser, som av Kungl. Majit fastställas, tilldelas bidrag med högst 7,000 kronor för år.
10:o.
För uppvärmning av åt biskop upplåten tjänstebostad samt för bränsle, som i sådan bostad eljest användes för hushållsändamål, äger biskop, i den ordning och omfattning, Kungl. Majit bestämmer, erhålla bidrag intill tre fjärdedelar av kostnaderna.
Illo.
Biskop äger, i den ordning och omfattning Kungl. Majit bestämmer, erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande reseregle mente för i tjänsten företagna resor.
12:o.
Åt biskop upplåten tjänstebostad må genom det allmännas försorg förses med rikstelefonförbindelse i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Kungl. Majit meddelas.
13:o.
Biskop, som på grund av vad under punkt 8:o c) stadgats nödgas avträda åt honom upplåten tjänstebostad, äger åtnjuta skälig gottgö- relse för flyttningskostnaden efter Kungl. Majits bestämmande. Har genom flyttningen eller i följd av en eljest uppkommen mera väsentlig, vid biskops tillträde av tjänsten icke förutsedd rubbning i bostadsför hållandena skada eller förlust åsamkats biskopen, må denne, likaledes efter Kungl. Majits bestämmande, tillerkännas skälig ersättning härför.
14:o.
För underhåll av till tjänstebostad hörande planterat område må Kungl. Majit, där särskilda förhållanden så föranleda, tilldela biskop visst bidrag.
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Emeritilöner.
15:o.
Biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från
tjänsten,
a) när han fyllt sjuttio år eller
b) när han — utan att hava uppnått nämnda ålder — under tre på
varandra följande år varit på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte
ur stånd att utöva sin tjänst och av sådan anledning finnes vara för
framtiden därtill oförmögen,
ävensom att underkasta sig härutinnan eller i övrigt rörande pen
sionering framdeles meddelade ändrade bestämmelser.
Biskop, som utnämnts till sin tjänst före den 1 mars 1935, skall dock
icke mot sitt bestridande vara skyldig att mot åtnjutande av emeriti
lön avgå från tjänsten, förrän han fyllt sjuttiofem år.
16:o.
Innehavare av emeritilön utses av Kungl. Maj:t, som i samband där
med bestämmer den tidpunkt, då emeritilönen skall tillträdas.
17:o.
Emeritilön utgår med 9,000 kronor för år samt därjämte — där dyr-
tidstillägg eller annan därmed jämförlig förmån utgår till f. d. befatt
ningshavare i statens tjänst, vilka åtnjuta pension enligt civila tjänste-
pensionsreglementet — med sådant tillägg å emeritilönebeloppet enligt
samma grunder, som äro eller varda bestämda för dylika statens f. d.
befattningshavare.
Innehavare av emeritilön är för egen del befriad från erläggande av
å honom belöpande pensionsavgift till prästerskapets änke- och pupill
kassa.
18:o.
Vad i fråga om emeritilön åt präst, som avses i lagen om reglering
av prästerskapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan
lön skall vara förverkad, där den som åtnjuter lönen blivit dömd präst
ämbetet förlustig, ävensom att emeritilön ej må i mät tagas eller med
kvarstad beläggas, skall även gälla i fråga om emeritilön åt biskop.
För biskoparnas avlönande avsedda medel.
19:o.
All kostnad för beredande åt biskoparna av dem härförut tillerkända
förmåner gäldas av kyrkofonden. Sålunda skola ej mindre av fonden
7
bestridas för biskop bestämda kontanta allmänna löneförmåner, särskilda bidrag och kostnadsersättningar samt emeritilön, än även ur fonden utgå kostnad för
byggande och underhåll av erforderliga hus å för tjänstebostad an visad publik fastighet,
anläggande av trädgård eller annan plantering å sådan fastighet, uppförande och underhåll av stängsel kring, anläggning och underhåll av gårdsplan och väg till samt utskylder och andra avgifter för dylik fastighet,
förhyrning av tjänstebostad, anskaffning och underhåll av möblering, som under punkt 8:o avses, samt
anordnande av rikstelefonförbindelse, som under punkt 12:o sägs, ävensom kostnad för pensionsavgifter, som under punkt 17:o avses. I den mån det enligt hittills gällande bestämmelser åvilar domkyrka att deltaga i kostnad för tillhandahållande åt biskop av tjänstebostad med vad därtill hörer samt sådan kostnad varder domkyrkan ålagd, skall vad ur kyrkofonden sålunda för domkyrkans räkning förskjutes ersättas fonden av domkyrkans medel. Likaså skall kyrkofonden i ve derbörlig ordning ersättas kostnad, som av densamma eljest för dom kyrkan eller för domkapitlets räkning förskjutes för av dessa disponerad del av fastighet, som i denna punkt avses.
20:o.
Till statskontoret skola för den disposition, som nedan under 21:o sägs,8 överlämnas dels den s. k. Strängnäs stifts episkopaliefond samt Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand, dels ock alla i övrigt inom stiften förvaltade fonder och andra kapitaltillgångar, i den mån de äro avsedda för biskoparnas av lönande.
21:o.
a) Till kyrkofonden skola överföras biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels besparingsfond; Kungl. Majit likväl förbehållet att av de från biskopslöneregleringsfonden överförda kapitaltillgångarna, jämlikt hittills tillämpade grunder, disponera erforderliga belopp för ut lämnande av lån eller bidrag åt biskop eller biskops rättsinnehavare till gäldande av kostnad, som uppkommit på grund av den biskopen såsom boställshavare enligt hittills gällande bestämmelser åvilande byggnads skyldighet.
b) Till kyrkofonden skola därjämte överföras Strängnäs stifts episko paliefond ävensom övriga jämlikt punkt 20:o till statskontoret överläm nade tillgångar, i den mån dessa senare icke äro särskilt avsedda för byggande och underhåll av biskopshus eller utgöras av ersättningsmedel för mark, som tillhört åt biskop i stad upplåten bosLadsfastighet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
c) Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskops huset i Härnösand ävensom övriga jämlikt punkt 20:o till statskontoret överlämnade tillgångar, som ej enligt vad under b) härovan sägs skola till kyrkofonden överföras, skola, tillsvidare och intill dess annorledes kan varda bestämt, av statskontoret förvaltas samt var för sig bokföras. Avkastningen av en var sådan tillgång skall, så länge dylik särförvalt- ning består, årligen tillföras kyrkofonden.
d) Tillika skall kyrkofonden tillföras dels ersättning av statsverket för de anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse enligt riksstaten för närvarande tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels ock avkomsten av samtliga för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter — vare sig sådan fastighet för närvarande är anvisad viss biskop på lön eller avkastningen därav ingår till fond — dock endast i den man fastighet eller del därav icke skall disponeras för tjänste- bostad åt biskop.
Kungl. Marits proposition Nr 242.
T illämpningsbestämmelser.
22:o.
Angående vårdnaden om de åt biskoparna upplåtna tjänstebostäder samt angående tillämpningen i övrigt av förestående bestämmelser, ut över vad därom är eller varder i lag stadgat, ävensom angående tid punkten för bestämmelsernas ikraftträdande skall gälla vad Kungl. Majit i sådant hänseende förordnar.
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
9
Förslag
till
Förordning
angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter.
Härigenom förordnas som följer:
1
§•
Sådan för biskoparnas avlönande anslagen fastighet eller del av dylik fastighet, som jämlikt vad därom är särskilt stadgat anvisats för tjänste- bostad åt biskop, utgör biskopsgård.
Där Kungl. Maj:t för tillgodoseende av något domkapitlets eller dom kyrkans behov i förekommande fall finner särskilt utrymme kunna utan olägenhet beredas domkapitlet eller domkyrkan å samma fastighet, varå tjänstebostad för biskop skall vara förlagd, må, då Kungl. Majit så be stämmer, jämväl dylikt utrymme anses tillhöra biskopsgård.
I denna förordning avsedd fastighet, varå biskopsgård ej skall vara förlagd, liksom ock, där av sådan fastighet särskilt område skall utgöra biskopsgård, övrig del av fastigheten, benämnes biskopshemman.
2
§.
Biskopsgård och biskopshemman förvaltas av stiftsnämnden, biskops gård enligt de särskilda föreskrifter Kungl. Majit meddelar och biskops hemman i enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är stadgat.
Denna förordning skall träda i kraft å dag, som Kungl. Majit be stämmer.
Därvid skall iakttagas: Fastighet, som under tiden närmast före denna förordnings ikraftträ dande utgör bostadsboställe för biskop eller eljest av biskop innehaves på lön, skall av biskopen avträdas från och med dagen, då förordningen, enligt vad ovan stadgats, träder i kraft.
Å varje här avsedd fastighet, beträffande vilken nybyggnads- och underhållsskyldighet jämlikt hittills gällande bestämmelser åligger bisko pen, skall, i anledning av fastighetens avträdande vid nämnda tidpunkt, mellan biskopen såsom avträdande boställshavare och stiftsnämnden för kyrkofondens räkning såsom tillträdare förrättas husesyn i hittills gäl lande ordning. Sådan syn skall dock icke företagas
å av myndighet utarrenderad lönefastighet, därest den för fas tigheten närmast före biskopens här angivna avträdesdag löpande arrende
10
perioden sträcker sig utöver nämnda dag samt arrendatorn på grund av
upplåtelseavtalet har att helt svara för nybyggnads- och underhålls
skyldigheten beträffande fastigheten och fullgörandet därav desslikes
prövas vara vederbörligen säkerställt, samt ej heller
å fastighet, vari bostad för biskop är anvisad, där det, jämlikt
särskilt bestämmande, helt ankommer å vederbörande domkyrka eller
viss kassa eller fond att svara för den biskopen, enligt vad ovan sagts,
beträffande sådan fastighet åliggande nybyggnads- och underhållsskyl
digheten.
Där husesyn, enligt vad sålunda föreskrivits, skall företagas, ankom
mer det å stiftsnämnden att därom föranstalta. Sådan syn må icke
hållas senare än sex månader efter den för biskopen bestämda avträdes-
dagen.
Vad här stadgats i fråga örn biskops avträdande av fastighet, skall
i tillämpliga delar gälla jämväl för biskops tjänst- eller nådårsberätti-
gade dödsbo samt för prästerskapets änke- och pupillkassa, i fall då
någon av dessa vid förordningens ikraftträdande innehar fastighet, var
om nu är fråga.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
11
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 (nr 404)
om kyrkofond1.
Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
3 §•
Från statsverket-------------------- kyrkofonden utgå 1) ersättning med-------------------- m. m. samt 2) ersättning dels med tillhopa 301,250 kronor för vissa tidigare av prästerskapet i territoriella pastorat åtnjutna statsanslag, dels ock med 117,200 kronor för dylika anslag, som tillförne åtnjutits av biskopar eller utgått till biskopslöneregleringsfonden,
skolande dessa ersättningar inom januari månad för året utbetalas till kyrkofonden.
Ytterligare skola till kyrkofonden ingå:] 3) inkomst av----------- — — är beläget, (allmänna kyrkohemman) ävensom inkomst av fastigheter, vilkas avkomst, jämlikt av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel, tillförts kyrkofonden, (biskopshemman);
4) ----------------------
8) ränta och annan vinst å andra av statskontoret förvaltade kapital tillgångar, varav avkastningen, jämlikt de under 3) här ovan angivna grunder för dispositionen av till biskoparnas avlönande avsedda medel, skall tillföras kyrkofonden.
6
§.
Enligt vad särskilt är stadgat skola av kyrkofonden gäldas
dels kostnad för avlönande av biskoparna och av präster, som avses i lagen om reglering av prästerskapets avlöning, ävensom för beredande av emeritilön för dylika präster samt för vissa prästmän i ledande ställ ning i missionens och diakoniens tjänst, allt i den omfattning, som är närmare bestämd
i de av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för bisko parnas avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel,
1 Senaste lydelse av 3 och 6 §§, se 1934: 545.
12
i lagen om reglering av prästerskapets avlöning jämte de därtill an
slutna lagarna om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och kommi
nistrar i nyreglerade pastorat m. m., örn resanslag åt vissa präster i
nyreglerade pastorat, örn emeritilöner för präster och om dyrtidstillägg
åt präster samt
i lagen om emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i mis
sionens och diakoniens tjänst,
dels jämlikt 5 och 6 §§ ecklesiastik boställsordning bestämda arvoden
åt ordförande i boställsnämnder, arvoden och ersättningar åt ledamöter
i stiftsnämnder samt avlöningar åt stiftsjägmästare och biträden åt
dessa ävensom andra omkostnader för stiftsnämndernas verksamhet,
dels ock jämlikt lagen den 21 november 1925 beviljade anslag för
uppförande av prästgårdar inom Härnösands och Luleå stift.
Härutöver skola av kyrkofonden utgöras:
1) tillskott till pastorat enligt vad i 7 § stadgas;
2) anslag, som Konungen------ -------------prästerlig befattning;
3) kostnader för förvaltningen av biskopshemman;
4) kostnader för förvaltningen av allmänna kyrkohemman;
5) anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja prästman för sär
skild prästerlig tjänstgöring inom riket, dock att för ändamålet icke
under något år må användas mer än 400,000 kronor;
6) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa för inne
havare av prästerlig emeritilön samt för pensionerad teologie professor,
som innehaft kyrkoherdetjänst i prebendepastorat;
7) anslag, som av Konungen och riksdagen beviljas för bestridande
av sådana av domkapitlens verksamhet föranledda ersättningar, som i
11 § lagen örn domkapitel avses;
8) anslag, som — ------- -------- äger samband;
9) anslag till extra utgifter med ett belopp av tillhopa högst 25,000
kronor för år, som efter Konungens bestämmande må användas till be
stridande av kostnad för härförut i denna paragraf icke särskilt angivet
kyrkligt ändamål. 1 2
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
1. Denna lag skall träda i kraft å dag, som Konungen bestämmer.
2. Med ikraftträdandet av bestämmelsen i 6 § 6) i dess lydelse enligt
denna lag upphävas lagarna den 28 oktober 1932 (nr 478) om gäldande
ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av prästerlig
emeritilön med flera, och den 20 juli 1933 (nr 489) om gäldande i visst
fall ur kyrkofonden av pensionsavgift till prästerskapets änke- och pupill
kassa, tillika med de särskilda stadganden, som tillkommit med stöd av
sistnämnda två lagar.
13
3. Kyrkofonden skall beträffande de fonder och andra kapitaltill gångar, vilka jämlikt de av Konungen och riksdagen antagna bestäm melser för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel överförts till kyrkofonden, svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän författning eller särskilda, i behörig ordning meddelade bestämmelser redan blivit anvisade till utgående från dessa tillgångar.
Kungl. Marits proposition Nr 242.
14
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upp
låtelse av sådan jord under tomträtt1.
Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 4 januari 1927 angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives:
6
§.
Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger
rum av fastighet, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, skall
den behållna mellangiften eller köpeskillingen, såvida ej annan disposi
tion därav varder av Konungen föreskriven, överlämnas till nämnda fond.
Sker utbyte----------- -------- för pastoratet.
Huruledes, beträffande-------—-------- Konungen förordnas.
Denna lag skall träda i kraft å dag, som Konungen bestämmer.
1 Senaste lydelse av 6 §, se 1932: 403.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
15
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats rådet å Stockholms slott den 21 februari 1936.
N ärvarande: Statsministern
H
ansson
,
ministern för utrikes ärendena
S
andler
,
stats
råden
U
ndén
, S
chlyter
, W
igforss
, L
evinson
, V
ennerström
, L
eo
,
E
ngberg
, E
kman
, S
köld
.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jord bruksdepartementen anför chefen för ecklesiastikdepartementet, stats rådet Engberg:
Nu gällande lönereglering för rikets biskopar är i huvudsak bestämd efter grunder, vartill förslag efter framställning av rikets ständer fram lades av Kungl. Maj:t i proposition till ständerna vid 1859/1860 års riksdag. Den allmänna utveckling, som sedan dess ägt rum, har kommit dessa, i princip på naturaavlöningssystem uppbyggda grunder för bisko parnas avlönande att framstå såsom i mångt och mycket föråldrade. Kravet på en förändring härutinnan har därför med tiden vuxit sig allt starkare och har vid upprepade tillfällen föranlett framställningar eller uttalanden jämväl från riksdagens sida.
Det med de samhällsekonomiska förhållandena i gången tid samman hörande systemet, enligt vilket befattningshavare i allmän tjänst helt eller delvis avlönades med avkomst av löningsjord samt med ränteper sedlar eller lösen därför, befanns redan under senare hälften av förra århundradet moget för en allmän avskrivning. För militie- och civilsta terna genomfördes sålunda — örn man bortser från ett jämförelsevis ringa antal, delvis ännu ej helt avvecklade, övergångsfall — en allmän nyordning inom löneväsendet redan under 1870- och 1880-talen. Samma reformfråga blev inom ecklesiastikstaten aktuell i första hand för den därtill hörande största befattningshavargruppen, församlingsprästerna. Som reformen härvid visade sig vara förbunden med åtskilliga tekniska svårigheter, kom densamma för dessa präster likväl att — efter lång variga förarbeten — få sin lösning först genom den år 1910 genomförda lagstiftningen.
16
Vad beträffar andra, i större eller mindre utsträckning naturaavlönade
ecklesiastika befattningshavare — klockare och organister samt den få
taliga kretsen av rikets biskopar — har återigen, oaktat även beträffande
dessa befattningshavargrupper naturaavlöningssystemets bibehållande
sedan länge lett fram till betydande olämpor, den erforderliga lönetek-
niska nyordningen genom förhållandenas makt kommit att än mera
fördröjas.
Av sammanställda tablåer över biskoparnas nuvarande löneinkomster,
vartill jag senare får tillfälle att återkomma, ställes i åskådligaste belys
ning, huru de till biskoparna faktiskt utgående lönebeloppen förlorat
varje fäste i de vid tillkomsten av gällande löneregleringar för dessa
befattningshavare gjorda beräkningarna. Här berörda missförhållande,
vilket man givetvis har att föra tillbaka på själva naturaavlöningssy-
stemet såsom en omedelbar verkan av detta, gör det — frånsett de där
med i övrigt förbundna olägenheterna — oavvisligt, att sagda system
för biskoparnas vidkommande snarast möjligt definitivt avvecklas. Ny
ordningen bör härvid tydligen inriktas såväl på åvägabringande av en
effektiv utjämning mellan de särskilda biskopstjänsterna av de för när
varande till dessas innehavare utgående reella avlöningsförmånerna som
även — vilket numera faller av sig självt — på en fixering i penningar
av lönebeloppen vid berörda tjänster. Särskilda utredningsarbeten för
åstadkommande av en dylik nyordning beträffande biskoparnas avlö
ningsförhållanden hava ock, efter förordnande av Kungl. Maj.t, sedan
lång tid tillbaka bedrivits inom ecklesiastikdepartementet.
Vad angår klockarna och organisterna får jag nämna, att jag även
för dessa ecklesiastika tjänstemän funnit en motsvarande avveckling av
naturaavlöningssystemet i de fall, där detta system alltjämt för dem
tillämpas, vara synnerligen angelägen. Jag har också i detta syfte igång
satt viss utredning, som likväl ännu icke hunnit slutföras. Frågan om
en reform av biskoparnas avlöningsförhållanden finner jag däremot vara
så ur alla synpunkter utredd, att jag nu kan underställa Kungl. Maj:ts
prövning förslag härutinnan.
Innan jag övergår till en närmare behandling av detta förslag och
vad därmed sammanhör, anhåller jag att — delvis med ledning av fram
lagt material — först få lämna en kortfattad historik över tillkomsten
av och redogörelse för innehållet i nu för biskoparna gällande löneregle-
ringsbestämmelser samt att därefter få redogöra för viktigare under se
nare tid gjorda framställningar om ändring i grunderna för biskoparnas
avlönande samt för gången av de utredningar, som föregått mitt här
förevarande förslag i frågan.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 2i2.
17
Första avdelningen.
Historik.
1 kap. Gällande löneregleringsbestämmelser.
De allmänna grunderna för regleringen av biskoparnas avlöning samt dessa
grunders och de särskilda löneregleringarnas tillkomst.
I anledning av en vid 1856/1858 årens riksdag väckt motion anhöllo
rikets ständer i skrivelse nr 42 hos Kungl. Majit att, sedan fullständig
undersökning ägt rum till utrönande av ärkebiskopens och biskoparnas
samtliga löneförmåner, Kungl. Majit täcktes låta upprätta och till rikets
ständer vid då nästinstundande riksdag avgiva förslag, vilket, jämte det
däri upptoges en tillräcklig och jämnare fördelad avlöning, även utvisade
den tillgång, som genom en sådan reglering möjligen kunde uppkomma;
och hemställde såsom en följd härav rikets ständer att, i den händelse
biskopsledighet uppstode innan omförmälda reglering medhunnits, Kungl.
Majit vid utnämningen till biskopsämbete ville fästa det villkor, att den
utnämnde måtte vara underkastad den förändring i lönevillkor, som av
berörda reglering kunde bliva en följd.
Under anmälan av sin önskan, att biskoparnas prebendepastorat i så
dan egenskap måtte komma att upphöra, anhöllo rikets ständer i samma
skrivelse, att uti det förslag till biskopslönernas reglering, örn vars av
givande vid därpå följande riksdag rikets ständer sålunda anhallit, av
löning för särskilda kyrkoherdar i nämnda pastorat måtte upptagas,
ävensom att därefter tilläventyrs återstående överskottsmedel av de åt
biskoparna då anslagna inkomster i samma förslag avsåges till förbätt
ring av det svagast avlönade lägre prästerskapets inkomster.
Vid föredragning den 17 juli 1858 av rikets ständers skrivelse anbe
fallde Kungl. Majit ärkebiskopen och samtliga biskoparna att till Kungl.
Majit inkomma med fullständiga uppgifter å alla med deras innehavande
ämbeten förenade inkomster, och förklarade Kungl. Majit sig vid ut
nämning till ärkebiskops- eller biskopsämbete tills vidare vilja fästa det
förbehåll, att den utnämnde skulle vara underkastad den förändring i
lönevillkor, som möjligen i följd av den av rikets ständer åsyftade regle
ringen kunde komma att bestämmas.
Sedan de sålunda infordrade uppgifterna inkommit till ecklesiastikde
partementet och där bearbetats, föreslog Kungl. Majit i proposition den
16 december 1859, nr 63, följande grunder för en reglering av bisko
parnas avlöning:
Bihang
till
riksdagens
protokoll
193
G
.
1
sami
.
Nr
ä
//
2
.
2
18
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
l:o.
En fullständig reglering av biskoparnas löner bör, i män av nuvarande
innehavares avgång eller så snart sådant utan förnärmande av deras
rätt ske kan och omständigheterna i övrigt medgiva, verkställas.
2:o.
De löner, som, fri bostad oberäknad, därvid böra biskoparna i de sär
skilda stiften tilldelas, bestämmas till följande belopp, nämligen:
i Uppsala stift
» Linköpings »
» Skara
»
» Strängnäs »
» Västerås »
» Växjö
»
» Lunds
»
» Göteborgs »
» Kalmar »
» Karlstads »
» Härnösands »
» Visby
»
ridr rimt 16,000
» »
13,000
» »
12,000
» »
12,000
» »
12,000
» »
12,000
» »
15,000
» »
14,000
» »
10,000
» »
12,000
» »
12,000
» »
10,000
Summa r:dr r:mt 150,000
Där biskopshus ej finnes, erhåller biskopen hyresersättning, som av
Kungl. Majit bestämmes, dock ej överstigande 1,500 riksdaler.
3:o.
Vid biskops avgång eller förut, därest biskop blivit med förbindelse
att underkasta sig löneförändring tillsatt, skall utredning ske av alla de
med tjänsten förenade löneförmåners belopp, för vilket ändamål bostäl
lenas avkastning bör med noggrannhet uppskattas, samt övriga hemman,
lägenheter eller jordar, som icke av biskopen bebos eller brukas, eller
för boställets skötsel äro behövliga, så snart lagligen ske kan, utarren
deras, varje gång för så lång tiel, som för utarrendering av kronans
egendomar i allmänhet är eller varder bestämd, allt i den ordning och
på det sätt, Kungl. Majit täcktes närmare föreskriva.
4:o.
Om, efter skedd utredning, lönen befinnes överstiga det belopp, den
samma enligt andra punkten bör utgöra, med så stort värde, som svarar
mot avkastningen av ett eller flera med tjänsten förenade prebende-
pastorat, bör det eller de därifrån skiljas och pastor där tillsättas i den
ordning, som för regala gäll är stadgad, dock att för varje biskopsstol
ett prebendepastorat varder såsom sådant bibehållet.
Skulle prebendepastorat, vilket enligt förestående grund borde från
biskopslön skiljas, vara så litet, att det icke förmår avlöna egen pastor,
må av Kungl. Majits särskilda prövning bero, huruvida detsamma skall
med annat pastorat förenas eller tills vidare vid samma biskopslön
bibehållas.
19
5:o.
Överskjuter biskopslön det för densamma bestämda värde med större belopp än som motsvarar inkomsten av därifrån skilda prebendepasto- rat, bestämmer Kungl. Majit, vilka inkomster ytterligare böra därifrån avskiljas. Dessa ingå till statskontoret, för att under titel: biskopslöne- regleringsfonden redovisas och till jämnande av annan biskopslön an vändas. På samma sätt förfares, örn löneinkomsterna befinnas överskjuta normalbeloppet med mindre summa än att något prebendepastorat genast kan därifrån skiljas.
6:o.
Understiger biskopslön det för densamma fastställda belopp, skall fyll- naden i tjänsten tilldelas av biskopslöneregleringsfonden, så snart denna därtill lämnar tillgång.
7:o.
Så snart Kungl. Majit finner biskopslöneregleringsf ondens årliga in komst uppgå till det belopp, att av densamma ersättning kan biskop lämnas för prebendepastorat, som bör, men förut icke kunnat, från tjänsten skiljas och med egen kyrkoherde förses, gives om verkställan det därav nådig befallning, varvid, i valet mellan flera, företrädesvis bestämmes prebendepastorat i stift, där mer än tvenne sådana äro bi skopen på lönen anslagna.
8:o.
Biskopslöneregleringsfondens årliga inkomster må ej till annat än här uppgivna ändamål disponeras, varemot å densamma uppkommande be hållningar må av Kungl. Majit användas till sådana utgifter, som av denna lönereglering kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess fortskyndande.
I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid propositionens framläggande anförde dåvarande departementschefen, bland annat, följande:
»I ovanberörda skrivelse hava rikets ständer, på sätt förut är anfört, begärt, att i förslaget till biskopslönernas reglering avlöning för särskilda kyrkoherdar i prebendepastoraten måtte upptagas, ävensom att därefter tilläventyrs återstående överskottsmedel av de åt biskoparna nu anslagna inkomster måtte i samma förslag avses till förbättring av det svagast avlönade lägre prästerskapets inkomster. Enligt det förslag jag här framställt, skulle för de nya kyrkoherdarna någon annan avlöning än den, som författningsenligt åtföljde deras tjänster, endast undantagsvis bliva behövlig, och då Kungl. Majit dessutom till rikets ständer avlåtit särskild proposition angående reglering av det övriga prästerskapets avlöning, synes mig lämpligast, att de medel, som möjligen vid ett ord nande av biskoparnas löner bliva tillgängligil, och vilka under den när maste framtiden måste bliva ganska ringa, få av Kungl. Majit dispone ras till sådana utgifter, som av denna lönereglering kunna bliva en nöd vändig följd och tjäna till dess fortskyndande. Skulle framdeles och sedan löneregleringen hunnit närmare sin fullbordan något större över skott verkligen uppstå, torde det i alla händelser böra användas för ändamål, vilka med denna fråga stå i närmare sammanhang, såsom t. ex.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
20
bildande av emeritilöner för biskopar, som vid en längre framskriden
ålder önska att från den ansträngande och maktpåliggande befattningen
erhålla avsked; men då beloppet av nämnda överskottsmedel icke ännu
kan med någon tillförlitlighet uppgivas, lärer med varje beslut i detta
hänseende tills vidare böra anstå.»
I skrivelse till Kungl. Majit den 29 oktober 1860, nr 206, anmälde
ständerna, att de, i betraktande av de i propositionen anförda och i
statsrådsprotokollet närmare utredda omständigheter och förhållanden,
funnit sig böra till alla delar gilla och antaga vad Kungl. Majit före
slagit, med undantag allenast av den i fjärde punkten i Kungl. Majits
förslag förekommande föreskriften, att pastorer i alla de frånskilda pre-
bendena skulle tillsättas i den ordning, som för regala gäll vore stadgad.
Ständerna hade fördenskull funnit, att till omförmälda punkt borde
göras ett tillägg i syfte att, därest det bleve utrett, att ett pastorat,
innan det blivit anslaget till prebende, varit i avseende på ordningen
för pastors tillsättande av konsistoriel! egenskap, sådant pastorat då
skulle, efter regleringens verkställande, återfå denna sin egenskap.
Genom beslut den 15 juni 1861 godkände Kungl. Majit det av rikets
ständer antagna tillägget till punkten 4:o. Genom cirkulär till samtliga
länsstyrelser och domkapitel samt kammarkollegiet och statskontoret
den 26 februari 1864 förordnade Kungl. Majit härefter
»att utredning av inkomsterna från alla de pastorat, vilka för när
varande äro med biskopsämbetena såsom prebenden förenade, ävensom
lönereglering för prästerskapet inom dessa pastorat, skall verkställas av
de nämnder, vilka enligt nådiga förordningen den 11 juli 1862 hava sig
anförtrodd den allmänna regleringen av prästerskapets löner i de sär
skilda län, inom vilka dessa pastorat äro belägna;
att för biskopsämbetena i Linköping, Växjö, Karlstad och Visby, vilkas
innehavare till följd av nådigt beslut den 17 juli 1858 äro, enligt inne
hållet av deras fullmakter, underkastade den förändring i lönevillkor,
som vid den åsyftade regleringen kan komma att bestämmas, nu genast,
och för övriga biskopsämbeten i mån av nuvarande innehavares avgång,
en fullständig utredning genom samma nämnders försorg skall verkställas
Öyér beloppet av alla med dessa ämbeten förenade löneförmåner; börande
för sådant ändamål boställenas avkastning med noggrannhet uppskattas
enligt de i 4 § av nådiga förordningen den 11 juli 1862 bestämda grun
der, samt övriga hemman, lägenheter och jordar, vilka icke av biskopen
bebos eller brukas eller för boställets skötsel äro behövliga, så snart
lagligen ske kan, utarrenderas, varje gång för så lång tid, som för ut-
arrendering av kronans egendomar i allmänhet är eller varder bestämd,
samt efter de grunder och på det sätt, som Vårt nådiga brev den 11 juli
1862, angående utarrendering av prästerskapet anslagen jord, i allmänhet
bestämmer;
att för verkställigheten av denna utredning vederbörande nämnd äger
att av Var befallningshavande erhålla noggranna uppgifter sig medde
lade å de av kronan lämnade, till biskoparna utgående anslag, så till
deras belopp som värde;
Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.
21
att vid berörda uppskattning såväl boställsavkastning och arrende belopp, som kronotionde, indelta räntor m. m. skola beräknas efter medel talet av de nästföregående tjugo årens markegång; och
att, därest, efter denna utredning, lönen vid ett biskopsämbete jäm förd med det belopp, vartill densamma genom de av Oss och rikets ständer fastställda grunder blivit bestämd, nämligen
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Uppsala stift.............. ............rdr rmt 16,000 Linköpings » .............. » 13,000 Skara » .............. » 12,000 Strängnäs » .............. » 12,000 Västerås » .............. » 12,000 Växjö » .............. » 12,000 Lunds » .............. » 15,000 Göteborgs » .............. » 14,000 Kalmar » .............. » 10,000 Karlstads » .............. » 12,000 Härnösands » .............. » 12,000 Visby » .............. » 10,000;
finnes överstiga detta belopp med så stort värde, som svarar mot av kastningen av ett eller flera med tjänsten förenade prebendepastorat, löneregleringsnämnden äger föreslå frånskiljandet av ett eller flera av dessa pastorat, med iakttagande därav, att, i enlighet med samma grun der, alltid ett prebendepastorat vid vart biskopsämbete bibehålies; där vid nämnden, i händelse av tvekan, vilket prebendepastorat rätteligen bör framför andra indragas, äger att, efter behörigt övervägande av alla förekommande omständigheter, med alternativa förslag till Oss inkomma; skolande för berörda ändamål vederbörande nämnder tillhandahållas så väl de Oss redan meddelade uppgifter å biskoparnas löneinkomster med däröver upprättade sammandrag och omslut, som även i övrigt alla för ärendets fullständiga utredning behövliga upplysningar.
Och vilja Vi, sedan löneregleringsnämndernas omförmälda utredningar och förslag, över vilka vederbörande domkapitel och Våra befallnings- havande böra sig yttra, till Oss inkommit, i enlighet med de för regle ringen fastställda grunder meddela nådigt beslut såväl om de pastorat, vilka böra i egenskap av prebenden upphöra, för att med egna kyrko herdar förses, som även vilka inkomster ytterligare böra från vissa biskopslöner skiljas och till biskopslöneregleringsfonden ingå, för att till fyllnad i de biskopslöner, som understiga de fastställda beloppen, även som till fortsatt frigörande av prebendepastorer, enligt bestämda grunder disponeras.» I
I överensstämmelse med de sålunda meddelade föreskrifterna blevo samtliga biskopslöner reglerade genom Kungl. Maj:ts beslut,
för biskopen i Linköpings stift den 23 april
» » » Härnösands » »
16
»
» » » Västerås » » 12 » » » » Växjö » » 13 december » ärkebiskopen i Uppsala » »28 mars
186!) 1870 1871 1872 1873
22
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
för biskopen i Visby
»
»
» Kalmar
»
»
» Lunds
»
»
» Strängnäs
»
»
» Skara
»
»
» Göteborgs
»
»
» Karlstads
stift den 10 oktober
187,‘i
»
»
29 september 1876
»
»
22 december 1876
»
»
2 november 1877
»
»
18 oktober
1878
»
»
4 november 1881
»
»
14 april
1882.
Genom de för de särskilda biskopstjänsterna sålunda fastställda löne
regleringarna skedde icke någon ändring i sättet för biskopslönernas
utgörande. Biskoparna Ängö behålla så mycket av sina dittillsvarande
inkomster (av boställen, kronotiondelösen etc.), som efter vid löneregle
ringarna skedd uppskattning enligt de bestämda grunderna befunnits
motsvara de av Kungl. Majit och riksdagen fastställda lönebeloppen.
Övriga biskoparnas dittillsvarande inkomster avskildes från biskops-
lönerna och indrogos samtliga till biskopslöneregleringsfonden, med undan
tag för inkomsterna av de från biskopslönerna skilda prebendepastora-
ten, vilka sistnämnda inkomster togos i anspråk omedelbart för avlö
nande av dessa pastorats blivande egna präster. Visade uppskattningen
av inkomsterna vid viss biskopstjänst brist i det fastställda lönebeloppet,
fylldes bristen av biskopslöneregleringsfonden.
Vidtagna ändringar i de särskilda löneregleringarna.
I de särskilda löneregleringarna hava efter dessas fastställande vid
tagits vissa ändringar.
Sålunda hava numera jämlikt riksdagens och kyrkomötets beslut samt
liga biskopsprebenden — med undantag av Visby pastorat, vilket tills
vidare bibehållits såsom prebende, — av Kungl. Majit, i samband med
fastställande av nya löneregleringar för prästerskapet i vederbörande
pastorat, indragits mot ersättning av biskopslöneregleringsfonden.
Frågan om indragningen av biskoparnas prebendepastorat hade —
liksom frågan örn avvecklingen överhuvud av hela prebendeinstitutionen
— under lång tid varit föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Så
förordnade Kungl. Majit, efter framställning av riksdagen och tillstyrkan
av kyrkomötet, den 28 april 1882 i nådigt cirkulär till domkapitlen, att
var och en, som därefter utnämndes till innehavare av ämbete eller
tjänst, varmed enligt gällande bestämmelser prebendepastorat vore för
enat, skulle vara skyldig att, örn och när Kungl. Majit så bestämde,
avträda prebendepastoratet mot fyllnad i den nied ämbetet eller tjän
sten förenade lönen till belopp, vartill inkomsten av prebendepastoratet
funnes i lönestat upptagen eller vid lönereglering beräknad. Rörande
de åtgärder, som härutinnan sedermera vidtagits, får jag hänvisa till de
utförliga framställningar, som återfinnas dels i Kungl. Majlis proposition
23
elen 3 december 1915, nr 44, angående indragning av de biskoparna an slagna prebenden, dels ock i det av kommittén för utredning av frågan örn förändrad kyrklig indelning och organisation i vissa delar av Lunds stift den 13 november 1919 avgivna betänkande med förslag till upp hävande av prebendeinstitutionen. Vid anmälan inför Kungl. Majit den 13 oktober 1915 av frågan örn framläggande av förslag i ämnet till kyrkomötet uttalade dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet så som sin mening, att beträffande ett av prebendena, nämligen Visby, lämpligheten av dess indragning torde böra sättas i fråga med hänsyn därtill, att prebendarien såsom biskop i rikets till areal och folkmängd minsta stift torde kunna i större omfattning än i övriga stift påräknas personligen deltaga i församlingsvården. Detta departementschefens uttalande lämnades av såväl riksdagen som kyrkomötet utan erinran, och i anslutning därtill förklarade Kungl. Majit i resolutionen angående lönereglering för prästerskapet i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat av Visby stift den 29 augusti 1919, vilken reglering trädde i kraft den 1 maj 1920 och gäller till och med den 30 april 1940, att Kungl. Majit funne i ärendet väckt förslag örn upphörande av Visby stads- och landsförsamlingars pastorats egenskap av prebende åt biskopen i Visby stift ej föranleda någon Kungl. Majits åtgärd.
På grund av de för biskoparna meddelade löneregleringsbestämmel- serna hade vid löneregleringen för biskopen i Visby stift liksom vid löneregleringarna för övriga biskopar — de vid tjänsten behållna löne- tillgångarna beräknats så, att desamma tillika med biskopen från biskops- löneregleringsfonden tillerkänd lönefyllnad skulle förslå jämväl till av lönande av vice pastor i prebendepastoratet. Då den för avlönande av vice pastor i Visby pastorat därvid antagna utgiften, 1,000 kronor, snart befanns otillräcklig, tillerkändes biskopen i Visby genom nådigt brev den 25 april 1889 — såsom bidrag till höjande av avlöningen åt vice pastor till 1,500 kronor — ett särskilt lönetillskott från biskopslönereglerings- fonden med 350 kronor för år.
Jämlikt av riksdagen bifallet och av kyrkomötet godkänt förslag till förändring av rikets indelning i stift m. m. föreskrev Kungl. Majit i kungörelse den 27 oktober 1903 (sv. förf.-saml. nr 109 s. 1), att Väster bottens och Norrbottens län skulle från och med den 1 januari 1904 frånskiljas Härnösands stift för att bilda ett särskilt stift med benäm ningen Luleå stift och med biskopssäte i Luleå samt att vid närmast inträffande ledighet å biskopstjänsterna i Växjö och Kalmar stift dessa stiltsområden .skulle sammanslås till ett, benämnt Växjö stift och med biskopssäte i Växjö. Härvid bestämdes lönen för biskopen i det nya Härnösands stift att utgå med enahanda belopp som i det odelade Härnö sands stift. Avlöningen för biskopen i Luleå stil t fastställdes till 14,000
Kungl. Marits 'proposition Nr 242.
24
kronor årligen, därav 12,000 kronor såsom lön och 2,000 kronor såsom
hyresersättning, att helt utgå av biskopslöneregleringsfonden. Hyreser-
sättningen blev sedermera, efter inköp för biskopslöneregleringsfondens
räkning av fastighet till biskopshus i Luleå, utbytt mot förmån av
hyresfri tjänstebostad. Biskopen i det nya Växjö stift tillerkändes, ut
över biskopslönen i förutvarande Växjö stift, ett lönetillägg av 2,000
kronor årligen från biskopslöneregleringsfonden. Den med lönen för
biskopen i Kalmar stift förenade ersättningen för kronotiondespannmål
skulle efter stiftsförändringen indragas till nämnda fond. Sammanslag
ningen av Växjö och Kalmar stift genomfördes den 1 augusti 1915.
Biskoparna, vilka ursprungligen icke ägde rätt till någon ersättning-
för de kostnader deras tjänsteresor åsamkade dem, hava samtliga numera
— i likhet med landshövdingarna — fått rätt till fria resor på statens
järnvägar, en var inom sitt stiftsområde. Därutöver hava biskoparna i
de två nordligaste stiften under senare tid tillerkänts särskild förmån
av viss resekostnadsersättning. Sålunda medgav Kungl. Maj:t genom
särskilda beslut den 17 maj 1912 och den 28 januari 1916 biskopen i
Luleå stift O. Bergqvist rätt att tillsvidare från och nied år 1912 för
resor i tjänsteärenden till och från samt inom stiftets lappmarksförsam-
lingar uppbära viss reseersättning, fastän utan rätt till dagtraktamente,
vilken ersättning skulle utgå av anslaget till lappmarks ecklesiastikverk.
Vidare förordnade Kungl. Majit den 30 maj 1919, i enlighet med till
riksdagen den 18 mars 1919 avlåten proposition, nr 377, som av riks
dagen bifallits enligt skrivelse den 2 maj 1919, nr 138, att biskoparna i
Härnösands och Luleå stift skulle vara berättigade att från och med år
1919 vid resor i tjänsteärenden inom respektive stift ur biskopslönereg
leringsfonden åtnjuta ersättning för kostnad för resa å enskild järnväg,
för användning av automobil, för skjuts eller båtlega samt för anlitande
av vägvisare och bärare. Slutligen medgav Kungl. Majit den 16 april
1926 biskopen Bergqvist i Luleå rätt att från och med den 1 augusti
1925 tillsvidare vid resor i tjänsteärenden till och från samt inom stif
tets lappmarksförsamlingar, utöver den jämlikt beslutet den 30 maj 1919
utgående ersättningen, åtnjuta traktamentsersättning med 13 kronor för
dag, att utgå från förslagsanslaget till lappmarks ecklesiastikverk, kyrk
liga ändamål.
Jämlikt särskilda av riksdagen fattade beslut utgick ur biskopslöne
regleringsfonden för tiden intill den 1 juli 1922 dels till biskopen i Luleå
stift O. Bergqvist från och med år 1918 först krigstidstillägg och extra
krigstidstillägg och senare dyrtidstillägg å dennes — från biskopslöneregle
ringsfonden utgående — löneförmåner, dels till biskopen i Härnösands
stift E. F. Lönegren från och med år 1919 dyrtidstillägg å den del (lö-
nefyllnad och prebendeersättning) av dennes löneförmåner, som tillkom
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
25
honom från biskopslöneregleringsfonden, dels och till biskopen i Växjö
stift K. L. Lindberg från och med den 1 juli 1920 dyrtidstillägg å det
lönetillägg av 2,000 kronor, som i anledning av sammanslagningen av
Växjö och Kalmar stift tillkom denne biskop från biskopslönereglerings
fonden. För samtliga dessa fall gällde, att dyrtidstillägget skulle utgå
efter enahanda grunder, som skulle hava tillämpats, därest biskopens avlö
ningsförmåner bestritts av statsmedel. I fråga örn biskoparna Lönegrens och
Lindbergs dyrtidstillägg gällde därjämte den begränsningen, att till var
dera av dem ej fick utgå högre belopp än att summan av biskopens
avlöningsförmåner, inberäknat dyrtidstillägg, för år räknat uppgick högst
till det belopp, som skulle tillkommit biskopen, örn han av statsmedel
utnjutit en årlig avlöning, Lönegren av 12,000 kronor och Lindberg av
14.000 kronor. Jämlikt av riksdagen i skrivelse den 27 maj 1922, nr
181, lämnat medgivande tillerkändes förutnämnda tre biskopar genom
nådigt beslut den 15 juni 1922 dyrtidstillägg jämväl för tiden från och
med den 1 juli 1922 att, enligt samma grunder och samma bestämmel
ser i övrigt som tidigare gällt, utgå tillsvidare, så länge dyrtidstillägg
utginge till befattningshavare i statens tjänst.
I skrivelse den 28 april 1925, nr 141, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 134, medgav härefter riksdagen, att biskoparna Lönegren
och Bergqvist vardera finge från och med den 1 juli 1925, tillsvidare
och intill dess annorlunda kunde varda bestämt, från biskopslöneregle
ringsfonden erhålla tillfällig löneförbättring med ett årligt belopp av
3.000 kronor, med skyldighet dock för Lönegren att vidkännas sådan
minskning i detta belopp, att hans samtliga avlöningsförmåner för år
icke överstege 15,000 kronor förutom dyrtidstillägg. Därvid bestämde
riksdagen tillika, att biskopen Lönegren från och med den 1 juli 1925
tillkommande dyrtidstillägg, vilket jämväl skulle beräknas å det belopp
Lönegren från biskopslöneregleringsfonden komme att åtnjuta såsom
tillfällig löneförbättring, ej finge utgå med högre belopp än att summan
av hans avlöningsförmåner, dyrtidstillägget inbegripet, för år räknat
uppginge till högst det belopp, han skulle hava erhållit, därest han av
statsmedel åtnjutit en årlig avlöning av 15,000 kronor. I enlighet med
detta riksdagens beslut meddelade Kungl. Majit den 15 maj 1925 när
mare bestämmelser i ämnet. Bestämmelserna örn dyrtidstillägg och till
fällig löneförbättring voro för Lönegren i tillämpning intill dennes av
gång från ämbetet den 1 januari 1935 och äro för Bergqvist alltjämt
gällande. Biskopen Lindbergs ämbctstid utgick ar 1928, men den Lind
berg tillerkända förmånen av dyrtidstillägg hade, i följd av den därmed
förbundna maximeringsbestämmelsen i avseende a avlöningsförmånerna,
redan tidigare förlorat betydelse för honom. — I samtliga berörda fall
har dyrtidstillägget utgått enligt de grunder, som gällt för befattnings
havare vid statens s. k. oreglerade verk.
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
- 26
I särskild proposition, nr 52, innevarande år har Kungl. Majit före slagit riksdagen medgiva, att nuvarande biskopen i Härnösands stift, Torsten Bohlin, må från och med den 1 januari i år åtnjuta i huvud sak enahanda förmåner av tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg, som tillkommo företrädaren i ämbetet, biskopen Lönegren.
I överensstämmelse med riksdagens och kyrkomötets beslut förordnade Kungl. Majit genom kungörelse den 17 december 1926, nr 527, att som avlösning av den biskoparna i stiften tillkommande nådårsrätten skulle från och med den 1 maj 1927 till de biskopar, som bleve delaktiga i prästerskapets änke- och pupillkassas försäkringsfond, ur biskopslönereg- leringsfonden utgå ett lönetillägg, motsvarande 1.5 procent av den med vederbörande biskops befattning förenade kontanta lönen eller, där lö nen icke blivit så bestämd, det penningbelopp, som Kungl. Majit lagt till grund vid lönereglering, med de tillägg och ändringar, som grundade sig på särskilda Kungl. Majits beslut. Där befattning innehades av bi skop, som ej blev delaktig i nämnda försäkringsfond, skulle präster skapets änke- och pupillkassa i stället för biskopen äga uppbära om- förmälda tillägg.
Genom kungörelse den 22 april 1927, nr 114, förordnade Kungl. Majit dessutom, i enlighet med riksdagens och kyrkomötets medgivande, att från biskopslöneregleringsfonden finge efter den 1 maj 1927 utgå två emeritilöner till biskopar, vardera emeritilönen å 9,000 kronor, jämte dyrtidstillägg därå. Genom kungörelse den 20 mars 1931, nr 39, förord nades att från och med den 1 maj 1931 ytterligare en emeritilön finge från fonden utgå. I
I fråga örn dispositionen av skogsavkastningen utöver husbehovet från sätesgård, löningshemman eller annan boställsjord, som vid de sär skilda biskopsstolarna bibehållits, har under den gångna lönereglerings- tiden förfarits mycket olika. I vissa fall har sådan behållen skogsav- kastning utan vidare tillfallit vederbörande biskop. I andra fall åter har densamma influtit till de ecklesiastika boställenas skogsfond eller till prästerskapets löneregleringsfond, vilka fonder genom 1910 års präst- lönelagstiftning överfördes till den nybildade kyrkofonden, eller ha dessa skogsmedel använts till reparationer å biskopsfastigheterna eller, såsom under senare tid merendels skett, antingen inlevererats till biskopslöne regleringsfonden eller kommit att tillsvidare kvarstå oredovisade hos domänstyrelsen såsom en fondens fordran. Vem som rätteligen ägt för foga över dylik skogsavkastning har hittills varit mycket tveksamt och frågan örn dispositionen därav har länge varit föremål för uppmärk samhet. Sedan dödsbodelägarna efter framlidna biskoparna i Växjö stift N. J. O. H. Lindström och K. L. Lindberg på sin tid anhängig-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
27
gjort rättegångar mot Kungl. Majit och kronan om rätt till skogsav- kastning från viss biskopen i nämnda stift på lön anslagen boställsjord samt högsta domstolen den 8 oktober 1932 meddelat domar i dessa mål, lärer emellertid numera få anses fastslaget, att ifrågavarande skogs- avkastning bör tillkomma vederbörande boställshavare. I enlighet här med har också — dels i följd av förberörda högsta domstolens domar, dels jämlikt av Kungl. Majit i anslutning till dessa domar senare med delade beslut — ur biskopslöneregleringsfonden utbetalts dit tidigare för biskopsfastigheter inlevererade skogsmedel. Sålunda hava i skogs- medel och räntor därå till de förutnämnda dödsbodelägarna efter bi skopar i Växjö stift den 6 april 1933 utanordnats ur fonden, efter vissa avdrag, tillhopa 204,289 kronor 6 öre samt därefter under åren 1933— 1935 till andra biskopar eller dessas rättsinnehavare ett flertal större och mindre belopp, antingen från statskontoret direkt ur fonden eller från domänstyrelsen omedelbart av de till skogsstaten influtna skogs- medlen. Vidare har Kungl. Majit under senare tid genom särskilda be slut föreskrivit, att det framtida virkesöverskottet utöver husbehovet vid vissa ärkebiskopen samt biskoparna i Skara, Västerås och Växjö på lön anslagna boställsfastigheter skall försäljas och att behållningen därå skall tillfalla boställshavarna. Till de hemman och lägenheter, som för närvarande äro anvisade för avlöning av biskoparna i Linköping, Sträng näs] och Lund, finnes antingen ingen skog alls eller ej mer än som åt går för] husbehov och vid övriga biskopsstolar finnes överhuvud icke någon boställsjord. — I detta samband må ock erinras örn att enligt nådigt brev den 19 maj 1933 vissa vid ägoutbyte uppkomna skogslikvid- medel från biskopen i Västerås stift å lön anslagna jordar fonderats och förvaltas av domkapitlet därstädes, med rätt för tjänstinnehavaren att uppbära därå upplöpande ränta.
Vidare har Kungl. Majit, jämlikt av riksdagen för ett vart år läm nade medgivanden, för budgetåret 1933/1934 anvisat medel ur biskops löneregleringsfonden för anställande av sekreterare hos ärkebiskopen samt för budgetåren 1934/1935 och 1935/1936 lämnat ärkebiskopen bi drag från fonden till avlönande av sekreterarhjälp och andra särskilda biträden. I proposition, nr 66, till innevarande års riksdag har Kungl. Majit föreslagit, att anslag till enahanda ändamål måtte beviljas jäm väl för budgetåret 1936/1937.
Till sist må i detta sammanhang erinras örn att genom Kungl. Majits beslut den 22 april 1927 fastställts provisorisk omreglering av lönen för biskopen i Lunds stift. Till en närmare redogörelse härför skall jag återkomma i det följande.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
28
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
2 kap. Framställningar syftande till en reformerad ordning för
biskoparnas avlönande samt i anledning därav verkställda
utredningar.
I skrivelse den 28 mars 1913, nr 39, i anledning av en inom riksda
gen väckt motion (II: 116) anhöll riksdagen, att Kungl. Majit täcktes
låta verkställa utredning rörande ändrade grunder för biskoparnas av
löning samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utred
ningen kunde föranleda. Till stöd härför anförde riksdagen, hurusom
densamma delade i motionen uttalad uppfattning, att de grunder för
biskoparnas avlöning, som fastställdes genom kungl, brevet den 15 juni
1861, icke längre kunde anses tillfredsställande, bland annat därutinnan,
att avkomsten av de åt biskoparna anslagna tionden, hemman och pre-
benden dåmera otvivelaktigt uppginge till helt andra belopp än vad vid
nämnda tidpunkt beräknats. En förändring i avlöningsformen syntes
riksdagen därför böra äga rum och detta så mycket hellre, som, på sätt
i motionen påpekats, det icke torde förefinnas någon anledning att, se
dan det övriga prästerskapets avlöningar då reglerats efter nya grunder,
enbart i avseende å biskoparna bibehålla de gamla avlöningsformerna.
En reglering jämväl för biskoparna i huvudsaklig överensstämmelse med
berörda nya grunder syntes riksdagen alltså böra verkställas. Av denna
riksdagens uppfattning följde, att riksdagen, i likhet med vad i motio
nen framhölls, ansåg, att de biskoparna på lön anslagna hemmanen
borde, i den man sådant kunde ske, indragas och avkastningen ingå till
biskopslöneregleringsfonden. Likaledes uttalade sig riksdagen för att de
församlingar, som då ännu voro biskoparna tilldelade såsom prebenden,
i allmänhet icke vidare borde bibehålla denna egenskap utan erhålla
särskild pastor.
Riksdagens härmed oförtydbart uttalade önskemål i förevarande ämne
föranledde Kungl. Majit att den 28 mars 1914 tillkalla dåvarande kan
slirådet H. Tigerschiöld att verkställa förberedande utredning beträffande
ny lönereglering för rikets biskopar. Med skrivelse den 31 juli 1916
överlämnade Tigerschiöld till chefen för ecklesiastikdepartementet ut
redning i ämnet, vilken utredning dock icke kom att föranleda någon
Kungl. Majits framställning i ämnet. I fråga örn avlösningen av kvar
varande prebenden hade emellertid Kungl. Majit, på sätt jag förut
nämnt, redan den 3 december 1915 avgivit proposition till riksdagen.
— På grund av de förändrade förhållanden, som sedermera inträtt, är
numera Tigerschiölds utredning i åtskilliga delar föråldrad, varför den
samma här icke torde behöva närmare refereras. I
I början av ar 1925 blev biskopsstolen i Lund ledig genom innehava
rens då timade frånfälle. Efter en med anledning därav inom riksdagen
29
väckt motion (I: 52) hemställde riksdagen i skrivelse den 22 april 1925,
nr 122, att Kungl. Majit måtte snarast möjligt vidtaga åtgärder för en
reglering av biskopslönen i Lunds stift till en närmare överensstämmelse
med vad tidsförhållandena krävde. Riksdagen anförde därvid, bland
annat:
»Såsom i motionen erinrats, hemställde 1913 års riksdag örn utred
ning rörande ändrade grunder för biskoparnas avlöning. Enligt vad
riksdagen har sig bekant, har en utredning i angivna hänseende blivit
verkställd, men har densamma ännu icke lett till någon åtgärd från
Kungl. Majits sida. Riksdagen håller för önskvärt, att det ifrågava
rande ämnet snart måtte bliva föremål för prövning och beslut av Kungl.
Majit, vare sig nu en dylik prövning bör grundas på den redan före
liggande utredningen eller Kungl. Majit finner skäligt låta verkställa en
ny utredning i frågan.
Vad beträffar det nu motionsvis väckta förslaget örn reglering av bi
skopslönen i Lunds stift, anser sig riksdagen böra hos Kungl. Majit
anhålla om åtgärders vidtagande för en reglering av sagda lön till när
mare överensstämmelse med vad tidsförhållandena kräva. Riksdagen
förutsätter vidare såsom självfallet, att Kungl. Majit i fullmakten för
blivande innehavare föreskriver skyldighet att vara underkastad den
förändring i lönevillkor, som kan bliva en följd av ny lönereglerings
genomförande.»
Riksdagens sålunda än en gång understrukna önskan örn utredning
av ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därvid särskilt gjorda
anhållan om en reglering av biskopens i Lund avlöning ledde i första
hand till sistnämnda frågas framläggande för 1926 års kyrkomöte.
Vid föredragning inför Kungl. Majit' den 7 oktober 1926 av förslag-
till ny reglering av lönen för biskopen i Lunds stift framhöll dåvarande
departementschefen, bland annat, att frågan örn ny lönereglering för
biskoparna länge varit aktuell och att så gott som alla de vederbörande,
vilka yttrat sig angående omreglering av biskopslönen i Lunds stift,
understrukit dess samband med frågan örn en allmän reglering av bisko
parnas löner samt att det till och med från åtskilliga håll bestämt av
styrkts, att man då skulle verkställa en isolerad lönereglering för en
biskop. Departementschefen omnämnde vidare i detta sammanhang, att
farhågor uttalats särskilt för att en då fastställd lönereglering för en
biskop skulle kunna verka prejudicerande, när lönereglering komme att
verkställas för de övriga biskoparna, i det att man då skulle hava fast
låst grunderna för såväl beräkningen av avlöningsbeloppens storlek som
siittet för deras utgörande utan att detta föregåtts av nödvändiga un
dersökningar rörande de olika stiftens säregna förhållanden eller möjlig
heten för de befintliga avlöningstillgångarna att bära kostnaderna för
en lönereglering efter sålunda bestämda principer. Härefter fortsatte
departementschefen:
»När jag trots dessa betänkligheter ansett mig böra redan nu inför
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
30
Kungl. Maj:t framlägga frågan om en reglering av Lundabiskopens lön,
beror detta främst därpå, att frågan örn en allmän lönereglering för
biskoparna — såsom jag tidigare framhållit vid min anmälan inför Kungl.
Majit av frågan örn beredande av emeritilöner åt biskopar — synes vara
av jämförelsevis svårlöst beskaffenhet, och att den i ärendet verkställda
utredningen numera är i vissa avseenden föråldrad. Fastän det är min
avsikt att inom en nära framtid upptaga denna fråga till förnyad om
prövning, torde det därför komma att dröja någon tid, innan framställ
ning till riksdag och kyrkomöte kan göras örn ny definitiv lönereglering
för biskoparna.
Enligt mitt förmenande är den i riksdagens skrivelse av år 1925 ut
talade åsikten, att löneförmånerna vid biskopsstolen i Lunds stift böra
regleras till en närmare överensstämmelse med vad tidsförhållandena
kräva, så väl grundad — behovet av en reglering av lönen har icke
förnekats av någon av de i ärendet hörda myndigheterna — att jag
icke ansett det vara försvarligt att låta med nämnda lönereglering an
stå under den tid, som, enligt vad jag nyss anfört, måste förflyta, innan
den allmänna löneregleringen kan bliva genomförd.»
Från dessa utgångspunkter betonade departementschefen uttryckligen,
att den lönereglering, som han därvid föreslog, måste betraktas uteslu
tande som ett provisorium och att de i densamma meddelade föreskrif
terna icke på något sätt finge anses som prejudicerande för en kom
mande definitiv lönereglering. I avseende å normerna för löneregleringen
med dess provisoriska karaktär ansågs det riktigast att anknyta till
tankegången i 1859 års proposition och således dels fastställa det belopp
i penningar, vartill biskopslönen i Lund, med hänsyn tagen till för-
handenvarande tidsförhållanden, borde uppgå, dels uppskatta det sanno
lika framtida årliga medelvärdet av avkastningen från var och en av
biskopsstolen för det dåvarande anslagna avlöningstillgångar, dels ock
slutligen från biskopslönen avskilja och till biskopslöneregleringsfonden
överföra sagda avkastning i den mån den icke beräknades vara erfor
derlig för uppbringande av biskopslönen till fastställt belopp.
Efter det verkställd undersökning fastställt möjligheterna för den pro
visoriska löneregleringens formella genomförande, lämnades i förslaget
en närmare redogörelse för de grunder, vilka borde följas vid faststäl
landet av den provisoriska löneregleringen. I avseende å de avlönings
tillgångar, som borde anlitas för lönens bestridande, ansågs, att man
borde —- i den mån så erfordrades — taga i anspråk avkastningen av
den fasta egendom, som för det dåvarande vore anslagen biskopsstolen,
medan åter vissa andra biskopens löneförmåner, vilka icke härflöto från
den fasta egendomen, skulle frångå biskopsstolen, exempelvis den bisko
pen från biskopslöneregleringsfonden tillkommande ersättningen för kyr
kotionde och studieskatt samt för mistad avkomst från Lomma förut
varande prebendepastorat. Vad anginge det belopp, vartill lönen borde
fastställas, kunde enligt departementschefens mening olika meningar göra
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
31
sig gällande. Sålunda orsakades en särskild svårighet av det förhållan
det, att det nu gällde att bestämma en enstaka biskopslön utan möj
lighet att verkställa en önskvärd avvägning gent emot avlöningsförmå
nerna för andra biskopar. Departementschefen ansåg dock ett av kam
markollegiet i dess i ämnet avgivna utlåtande föreslaget belopp å 28,000
kronor kunna godtagas.
Till svar å det förslag, som sålunda underställdes kyrkomötet, anförde
mötet i skrivelse den 2 november 1926, nr 26, bland annat:
»Ehuru många betänkligheter såväl av rättslig som av praktisk natur
otvivelaktigt förefinnas mot att, innan lönereglering för samtliga bisko
par i ett sammanhang vidtages, provisoriskt reglera löneförhållandena
för allenast en biskopsstol, anser sig kyrkomötet dock under föreliggande
förhållanden icke böra motsätta sig den föreslagna provisoriska löne
regleringen för biskopen i Lund. Kyrkomötet godtager i allt huvud
sakligt de föreslagna regleringsvillkoren, därvid kyrkomötet emellertid
vågar hysa den förvissningen, att Kungl. Maj:t skall finna angeläget
tillse, det vid värderingen av de fastigheter, från vilkas avkastning den
provisoriska lönen skall utgå, iakttages nödig varsamhet, så att biskopen
må vara, så vitt möjligt, försäkrad örn att lönebeloppet icke kommer
att nedgå under det beräknade.
För att icke föregripa resultatet av en framtida utredning rörande
den rättsliga naturen av de fastigheter, vilkas avkastning under provi-
soriitiden kommer att frångå biskopen, synes det kyrkomötet riktigast,
att de från nämnda fastigheter inflytande beloppen icke tillföras biskops-
löneregleringsfonden utan under tiden för de provisoriska anordningarna
bokföras som en särskild fond. För att tydligare utmärka, att det nu
föreslagna provisoriet avser hela tiden, intill dess reglering sker för samt
liga biskopsstolar, så att icke biskopen i Lund skulle kunna, mot vad
avsikten är, möjligen anses skyldig att före nämnda tidpunkt under
kasta sig en eventuell ny separat lönereglering, har en ringa omredige
ring föreslagits i bestämmelsernas inledande stadgande.» I
I den kungl, proposition, nr 24, som i ärendet sedermera förelädes
1927 års riksdag, berörde föredragande departementschefen kyrkomötets
sålunda framförda förslag örn avsättande till en särskild fond av de
från biskopslönen avskilda inkomstmedlen. Ändamålsenligheten därav
syntes departementschefen kunna starkt ifrågasättas. Han förklarade
sig dock ej vilja direkt motsätta sig, att den av kyrkomötet föreslagna
anordningen provisoriskt accepterades, enär frågan örn dispositionen av
den biskopslönen i Lund frånskilda fastighetsavkastningen givetvis komme
att bliva föremål för förnyad prövning vid blivande reglering av lönerna
för samtliga biskopar. I propositionen föreslog Kungl. Majit riksdagen
att för dess del medgiva, att lönen för biskopen i Lunds stift måtte
från och med den tid, som Kungl. Majit bestämde, dock tidigast från
och med den 1 maj 1927, intill dess grunder för en ny definitiv löne
reglering för samtliga rikets biskopar blivit fastställda och trätt i till-
lämpning, såsom ett för nämnda tid gällande provisorium regleras på
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
32
föreslaget sätt enligt i propositionen närmare angivna grunder. I skri
velse den 1 april 1927, nr 102, anmälde riksdagen, att densamma icke
haft något att erinra mot Kungl. Maj:ts förslag. Efter vederbörlig ut
redning förordnade Kungl. Maj:t den 22 april 1927, att lönen för bisko
pen i Lunds stift skulle från och med den 1 maj 1927, intill dess grun
der för en ny definitiv lönereglering för samtliga rikets biskopar blivit
fastställda och trätt i tillämpning, såsom ett för nämnda tid gällande
provisorium regleras enligt i huvudsak följande grunder:
1. Biskopen i Lunds stift skulle såsom lön bekomma — förutom fri
bostad i dåvarande biskopshuset samt dispositionsrätt över den till bi
skopshuset hörande trädgården — avkomsten av vissa uppräknade, till
biskopsstolen anslagna hemman, lägenheter och jordar.
2. Från biskopslönen skulle avskiljas avkomsten av övriga, likaledes
uppräknade, till biskopsstolen då anslagna hemman, lägenheter och jordar.
De från biskopslönen sålunda avskilda inkomsterna skulle överlämnas
till statskontoret för att förvaltas såsom en särskild fond, benämnd
Lunds biskopslönemedels besparingsfond, till vilken jämväl skulle
läggas en av domkapitlet i Lund jämlikt nådigt brev den 31 januari
1908 förvaltad fond å 6,318 kronor 70 öre, utgörande expropriations-
medel för mark, som för anläggning av Lund—Revinge järnväg tagits
i anspråk från vissa biskopsstolen anslagna hemman.
3. Samtliga de omförmälda hemmanen, lägenheterna och jordarna
skulle i författningsenlig ordning utarrenderas.
4. Biskopen då' tillkommande ersättning för kyrkotionde och studie-
skatt samt för avkomst av Lomma församlings prebendepastorat skulle
besparas biskopslöneregleringsfonden.
5. Det till biskopen utgående s. k. cathedraticum skulle upphöra.
Vid 1929 års kyrkomöte väcktes, i motion nr 21, förslag, att kyrko
mötet skulle hos Kungl. Majit anhålla om vidtagande av sådan ändring
i de gällande reglerna för biskops tillträde till ämbete, lön och bostad,
att biskop finge tillträda dessa förmåner i samma ordning, som gällde
för statens motsvarande högre tjänster.
Redan tidigare hade till Kungl. Majit gjorts framställningar, avseende
tillerkännande åt biskop av ersättning i en eller annan form för tid,
varunder biskopen varit i utövning av sitt ämbete, innan för honom
rätten att uppbära biskopslönen inträtt. I enskilda fall gjorda ansök
ningar i sådant syfte hade av Kungl. Majit avslagits. År 1928 upp
drog emellertid chefen för ecklesiastikdepartementet åt dåvarande till
förordnade kammarrådet G. Nyborg att inom departementet biträda
vid utredning av denna fråga. Resultatet av den i följd därav verk
ställda utredningen framlade Nyborg i en den 22 december 1928 dag-
tecknad promemoria angående biskopslöneregleringsfondens tillkomst och
användning, särskilt med hänsyn till möjligheten att ur fonden bevilja
anslag till avlönande av utnämnd biskop för tid, innan denne ägde
uppbära biskopslönen. I häröver avgivet utlåtande framhöllo kammar-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
38
kollegiet och statskontoret, att biskop, som inträdde i ämbetets utöv
ning, innan lönen tillfälle honom, — även om han i flera fall kanske
vore i tillfälle att behålla en stor del av den lön, som utginge för hans
förra tjänst, och i enstaka fall till och med ej ens behövde därå vid
kännas något avdrag — i sitt nya ämbete alltid bomme att åsamkas
särskilda kostnader, som enligt gällande ordning icke bleve honom er
satta. Ämbetsverken uttalade tillika, att ett uteblivande av biskops-
lönen under en längre tid finge anses ha varit lättare att bära för en
biskop med den oreglerade lön, som tillkommit denne före den på nå
diga brevet den 15 juni 1861 grundade löneregleringen, än vad förhål
landet vore med den i regel reducerade lön, som numera tillkomme bi
skoparna. Det syntes därför ämbetsverken befogat att påstå, att gott-
görelse åt biskop i de fall, varom här vore fråga, utgjorde en sådan,
i 8:o punkten av grunderna för löneregleringen avsedd utgift, som bleve
en »nödvändig följd» av löneregleringen. Då därjämte, eftersom 1861
års bestämmelser avsågo att tillförsäkra biskop en viss lön, men en
längre tids fullgörande av biskopsämbetet utan lön innebure en på för
hand gjord förbrukning av lönen för de följande åren, billighetsskäl
talade för att sådan gottgörelse medgåves, syntes det ämbetsverken fullt
tillrådligt att i förekommande fall tillerkänna biskop dylik gottgörelse
ur biskopslöneregleringsfonden.
I anledning av förutberörda vid 1929 års kyrkomöte i denna fråga
väckta motion, nr 21, förklarade kyrkomötet i sin till Kungl. Maj:t av-
låtna skrivelse den 28 oktober 1929, nr 8, att kyrkomötet icke kunnat
biträda motionärens förslag till frågans lösning och hemställde mötet,
att Kungl. Majit ville, i anslutning till vad ämbetsverken i sitt förut
återgivna utlåtande föreslagit, i förekommande fall från biskopslöneregle
ringsfonden bevilja skälig ersättning åt utnämnd biskop för tid, var
under han vore i utövning av sitt ämbete, intill dess han ägde tillträda
biskopslönen.
Med anledning av denna kyrkomötets skrivelse uppdrog Kungl. Majit
den 17 oktober 1930 åt dåvarande statssekreteraren A. G. M. Munck
af Rosenschöld att såsom sakkunnig inom ecklesiastikdepartementet bi
träda med utredning av berörda fråga. Sådan utredning har därefter
av Munck af Rosenschöld avgivits med skrivelse den 4 december 1930.
Enligt utredningen har jämväl nämnde sakkunnige kommit till den upp
fattningen, att hinder icke förelåge för beviljande åt biskop i fall, som
förut nämnts, av skälig ersättning ur biskopslöneregleringsfonden. Ge
nom beslut den 30 augusti 1932 har Kungl. Majit därefter, med stöd
av de i förevarande fråga sålunda förebragta utredningarna, i ett antal
fall — efter därom gjorda framställningar — medgivit, att till biskop
finge för tid, varunder han trätt i utövning av sitt ämbete, men innan
han tillträtt biskopslönen, utgå ur biskopslöneregleringsfonden viss er-
Bihang till riksdagens protokoll 1926. 1 sami. Nr 2/^2.
3
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
34
sättning för av biskopen vidkända kostnader, dels såsom hyresersätt- ning, dels ock såsom ersättning för resor, för avlönande av ämbetsbi- träde eller för mistade löneförmåner.
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
Vid 1929 års kyrkomöte väcktes därjämte en motion, nr 52, varuti dåvarande biskopen i Strängnäs Sam. Städener — betonande vikten av att biskoparna snarast erhölle en tidsenlig lönereglering samt lämplig heten av att kyrkomötet biträdde riksdagens tidigare uttalade önskan om förslag därtill — föreslog, att kyrkomötet måtte till Kungl. Majit hemställa örn utarbetande och framläggande snarast möjligt av förslag till grunder för genomförande av ny reglering av biskoparnas löner. I skrivelse den 2 november 1929, nr 27, förklarade sig kyrkomötet, som, i likhet med vad föredragande departementschefen framhållit år 1926, fann denna fråga vara av svårlöst beskaffenhet, anse, att motionens beaktansvärda syfte bäst tillgodosåges genom att — i avvaktan på en definitiv lönereglerings genomförande — provisoriska tilläggslöner till erkändes de biskopar, som prövades vara i behov av löneförbättring. För detta sitt förslag fann kyrkomötet ett ytterligare stöd i det för hållandet, att för det övriga prästerskapet — jämlikt beslut av 1929 års riksdag och kyrkomöte —■ provisoriska tilläggslöner beviljats i av vaktan på den under utredning varande definitiva löneregleringen. Vi dare erinrades om att riksdagen vid några tillfällen tillerkänt biskopar tillfällig löneförbättring utöver de av tidigare riksdagar fastställda lö nerna. Härvid framhölls även, att för biskopsämbetet i Lund proviso risk lönereglering blivit år 1927 fastställd. — Kyrkomötet anförde i detta sammanhang:
»När det då för kyrkomötet gällt att taga ståndpunkt till frågan örn den lönenivå, som borde göras till utgångspunkt för beräkningen av de sålunda ifrågasatta provisoriska tilläggslönerna, har kyrkomötet ansett sig böra lämna åsido åtskilliga synpunkter, som vid en definitiv lönereglering givet vis måste komma i betraktande; så exempelvis å ena sidan de avsevärda kostnader, som biskop måste vidkännas för uppvärmning och möblering av biskopsgård, för fastighetsskatt samt för sina talrika, av tjänsten föranledda resor inom stiftet eller till huvudstaden, men å andra sidan också det för hållandet, att biskoparna för närvarande — i likhet med det övriga präster skapet — icke erlägga några avgifter för sin egen pensionering.
I stället har kyrkomötet — givetvis utan att på något sätt vilja föregripa det resultat vartill den blivande utredningen rörande de definitiva lönerna kan komma — funnit sig kunna utgå från att en biskop under övergångs tiden icke borde behöva åtnöjas med en avlöning lägre än den, som för när varande tillkommer landshövding, d. v. s. förutom fri bostad 21,000 kronor.
Enligt vad kyrkomötet inhämtat, är det för närvarande fem biskopar, som åtnjuta löner, understigande det av kyrkomötet sålunda såsom skäligt befunna beloppet, nämligen de i Strängnäs, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Luleå. För uppbringande av nu nämnda biskopslöner till ovanberörda belopp skulle nästkommande år såsom provisoriska tilläggslöner erfordras
35
i runt tal 18,000 kronor, fördelade med 3,000 kronor på en var av bisko
parna i Göteborg och Karlstad samt 4,000 kronor på en var av biskoparna
i Strängnäs, Härnösand och Luleå.
Med hänsyn till att åtskilliga biskopslöners storlek är beroende på medel-
markegångspriset, torde man emellertid böra räkna med, att kommande år
ett något högre belopp tilläventyrs skulle kunna erfordras. I varje fall torde
man dock hava fog för att fastslå, att ett högre belopp än 20,000 kronor
icke tarvas.
Medlen härför böra givetvis bestridas ur biskopslöneregleringsfonden.
Med hänsyn till att det här endast är fråga om ett provisorium, finner
kyrkomötet inga betänkligheter föreligga mot att fonden skall kunna bära
denna ökade utgift.»
I anslutning till vad sålunda anförts anmälde kyrkomötet, att kyrko
mötet för sin del medgivit, att ur biskopslöneregleringsfonden finge — i av
vaktan på fastställandet och ikraftträdandet av ny definitiv lönereglering
för biskoparna — utgå från och med den dag Kungl. Maj:t bestämde ett
årligt belopp av högst 20,000 kronor att av Kungl. Majit i huvudsaklig
överensstämmelse med i skrivelsen angivna grunder och de närmare be
stämmelser, Kungl. Majit kunde finna skäligt meddela, såsom provisoriska
tilläggslöner tilldelas lågt avlönade biskopar.
Örn åtgärder för tilldelande av dylika tilläggslöner åt vissa biskopar har
ock allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse i maj 1930 gjort
framställning hos Kungl. Majit. I
I en vid 1931 års riksdag väckt motion (I: 8) anhölls, att riksdagen ville
hemställa, att Kungl. Majit täcktes låta verkställa utredning rörande änd
rade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande frå
gor samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.
Med föranledande av motionen införskaffade riksdagens statsutskott
från rikets biskopar uppgifter för vart och ett av ecklesiastikåren 1924
—1930 å sammanlagda beloppet av inkomster, vilka härflutit från en
vars ämbete. De erhållna uppgifterna, vilka i de fall, då vederbörande
icke innehaft biskopsämbetet under hela den ovan angivna tiden, läm
nats för den tid ämbetet innehafts, sammanställdes i en tablå och ett
sammandrag (bil. 1 och 2 till statsutskottets utlåtande den 15 maj 1931,
nr 144). — I underdånig skrivelse den 27 maj 1931, nr 261, anförde
riksdagen i anledning av motionen, bland annat, följande:
»Såsom i motionen erinrats, har riksdagen redan år 1913 hos Kungl.
Majit anhållit örn verkställandet av en utredning rörande ändrade grun
der för biskoparnas avlöning. Med anledning härav igångsattes — såsom
jämväl i motionen erinrats — inom ecklesiastikdepartementet en utred
ning i ämnet, men av olika anledningar har resultatet av densamma ej
kommit att framläggas för riksdagen. Vid en jämförelse nied de ovan
nämnda, nu införskaffade uppgifterna framgår för övrigt, att berörda
utredning numera är i väsentliga avseenden föråldrad.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
36
De skäl, som föranledde 1913 års riksdag att göra sin ovanberörda
framställning hos Kungl. Majit, föreligga enligt riksdagens uppfattning
i det stora hela allt fortfarande. De inhämtade uppgifterna rörande de
olika biskoparnas löneinkomster under senare år belysa, hurusom den
metod för beräkningen och bestridandet av ifrågavarande avlöningsför
måner, vilken allt fortfarande beträffande de flesta biskopsstolarna kom
mer till användning, medför betydande växlingar år från år i den till
varje särskild befattningshavare utgående reallönen. Härjämte hava un
der årens lopp ej oväsentliga förskjutningar ägt rum i fråga om det in
bördes förhållandet mellan de olika biskoparnas löner, något som givetvis
icke varit avsett, när rikets ständer år 1860 fastställde de grunder, en
ligt vilka biskopslönerna ännu i huvudsak utgå. Genom att vidare vid
de olika biskopstjänsterna befattningshavarnas utgifter för tjänstebo
städer, representation m. m. avsevärt variera, utan att någon anpass
ning av lönen efter dessa förhållanden skett, framträder än starkare
oregelmässigheten i det nuvarande lönesystemet. I det hela måste be
rörda system anses otidsenligt, utan önskvärd stadga och till sina verk
ningar ofta orättvist. Riksdagen anser därför kravet på en reglering på
detta område befogat och vill följaktligen bifalla motionärens yrkande
om en förnyad framställning i sådant hänseende från riksdagens sida.
Några ytterligare direktiv för en utredning i ämnet utöver dem, som
kunna anses ligga i den ovan framförda kritiken av det nuvarande sy
stemet, anser sig riksdagen icke böra lämna. Utredningen torde enligt
riksdagens mening i övrigt böra ske helt förutsättningslöst, med beak
tande jämväl av de andra frågor, som med saken äga sammanhang.»
På grund av vad sålunda anförts anhöll riksdagen, med bifall till
motionen, att Kungl. Majit måtte låta verkställa utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor samt därefter för riksdagen framlägga det förslag, vartill utred
ningen kunde föranleda.
Efter nådigt bemyndigande den 18 juli 1931 tillkallade dåvarande
chefen för ecklesiastikdepartementet borgmästaren T. W. Linder att så
som sakkunnig inom departementet biträda med utredning rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor. Efter fullgjort uppdrag överlämnade Linder med skrivelse den
20 januari 1932 till departementschefen »Utredning och förslag rörande
ändrade grunder för biskoparnas avlöning och därmed sammanhängande
frågor» (st. off. utr. 1932: 17). I denna utredning har den sakkunnige
till besvarande upptagit frågan om vilka principer, som vid ett nyord-
nande av biskoparnas avlöningsförhållanden kunde uppställas i fråga örn
dispositionen av de för biskoparnas avlöning förefintliga avlöningstill-
gångarna. Enligt den sakkunniges bedömande förefunnes härvid två
utvägar, för vilka han redogör sålunda:
»Den ena, som i huvudsak ansluter sig till grundtankarna i det av
1927 års prästlönesakkunniga beträffande det territoriella prästerskapets
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
37
avlönande framlagda förslaget, är den, att samtliga till biskoparnas av lönande förefintliga tillgångar, av vad slag de vara må, hopsamlas i en central fond, biskopslöneregleringsfonden, varifrån samtliga löner sedan skola utbetalas. Den andra utvägen, som i sina grunddrag bygger på samma princip som nu gällande lönereglering för biskoparna och som ganska nära ansluter sig till de av 1931 års prästlönesakkunniga fram lagda förslagen, innebär ett bibehållande i den mån detta är möjligt inom ramen av de utmätta lönebeloppen vid varje biskopsstol av de till densamma anslagna avlöningstillgångarna av olika slag. Överskjuter avkomsten av de till biskopsstolen anslagna lönetillgångarna det för äm betet beräknade lönebeloppet, skall det överskjutande beloppet ingå till biskopslöneregleringsfonden. Om å andra sidan nämnda avkomst icke är tillräcklig eller, såsom fallet är i Luleå, saknas, skall lönen, i den mån sådant är erforderligt, bestridas av biskopslöneregleringsfonden.»
I fråga örn biskoparnas blivande ställning i lönehänseende förordades av Linder, att lönebestämmelserna för biskoparna skulle i tillämpliga delar bliva lika med dem, som gällde för rikets landshövdingar. — I anslutning till de, i avseende å dispositionen av avlöningstillgångarna, angivna utvägarna uppgjorde Linder alternativa förslag till grunder, enligt vilka biskoparnas löner för framtiden borde regleras. Dessa för slag »Alternativ A» (de förefintliga avlöningstillgångarna bibehållas fort farande i viss utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna) samt »Alter nativ B» (centralisering av de till biskoparnas avlönande anslagna av löningstillgångarna) torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. A). Till vad Linder därunder i särskilda avseen den föreslagit torde jag i det följande få återkomma.
Den av Linder förordade principen om biskoparnas likställighet i löne hänseende med landshövdingarna har i huvudsak biträtts eller lämnats utan erinran i de yttranden, som över utredningen avgivits av domka pitlen och de då i tjänst varande biskoparna, av länsstyrelserna i de län, där stiftsstad är belägen, samt av kammarkollegiet och statskon toret. I sitt den 19 februari 1932 avgivna gemensamma utlåtande över Linders förslag förklarade de två sistnämnda ämbetsverken, att de, därest lönereglering för biskoparna ansåges böra genomföras med anlitande av de åt biskoparna dittills anslagna lönetillgångarna, funnit en sådan reg lering böra i huvudsak ordnas enligt det av den sakkunnige framlagda förslaget alternativ B. Ämbetsverken anförde emellertid därjämte föl jande:
»Den sakkunnige har, såsom förut erinrats, vid framläggandet av sitt förslag förutsatt, att samtliga de till biskoparnas avlönande anvisade avlöningstillgångarna skulle bibehållas som gemensam avlöningstillgång för biskoparna och att några nya avlöningstillgångar därutöver ej skulle anvisas.
Enligt såväl den sakkunniges som framför allt ämbetsverkens beräk ningar skulle en ny lönereglering för biskoparna åtminstone icke förr än framdeles kunna till hela den utsträckning, som enligt ämbetsverkens
Kungl. Maj:ts propositicm Nr 242.
38
uppfattning synes önskvärd, genomföras med anlitande av de för bisko
parna för närvarande anvisade tillgångarna.
Särskilt med hänsyn härtill, men även i betraktande därav att bisko
parna och meniga prästerskapet tillsammans bilda en kår med gemen
samma uppgifter, framställer sig till besvarande frågan huruvida något
hinder skulle möta att lösa biskoparnas löneregleringsfråga på det sätt,
att de avlöningstillgångar, som äro anslagna biskoparna, sammanfördes
med de avlöningstillgångar, som tillkomma det territoriella prästerska
pet, eller med andra ord att biskopslönefonden förenades med kyrko
fonden med åliggande för denna fond att ansvara jämväl för tillhanda
hållandet åt biskoparna av samtliga de dessa tillkommande löneförmåner.
Genom en sådan åtgärd skulle all tveksamhet rörande möjligheten att
finansiera biskopslönerna vara undanröjd, programmet för biskoparnas
avlöning skulle kunna från början genomföras i sin fulla utsträckning
och frågan örn förändring av rikets indelning i stift skulle icke behöva
lämnas oavgjord allenast på grund av brist på möjligen erforderliga av
löningstillgångar.
Bland invändningar, som kunna förväntas framkomma mot detta för
slag, torde den mest vägande måhända bliva den, att en sådan samman
slagning av de skilda avlöningstillgångarna, som nyss nämnts, skulle
kunna medföra, att församlingsbidragen till prästerskapets avlöning bleve
något högre än fallet vore om sammanslagningen icke ägt rum. Från
sett att en sådan höjning i församlingsbidragen säkerligen skulle bliva
ytterst obetydlig, kan gent emot en sådan invändning framhållas, att
biskoparnas verksamhet till väsentlig del tillgodoser församlingarnas
kyrkliga intressen.
För ett förslag i sådan riktning som nyss sagts kräves emellertid en
utredning, som ämbetsverken icke haft tillfälle att nu verkställa.»
Under åberopande av vad de sålunda framhållit, hemställde ämbets
verken till sist, bland annat, att Kungl. Maj:t täcktes förordna örn ut
redning rörande möjligheten och lämpligheten av biskopslönereglerings-
frågans lösning på grundvalen av att de biskoparna nu anslagna löne-
tillgångarna inginge till kyrkofonden, med skyldighet för denna fond att
bestrida kostnaderna för biskoparnas avlöning, eller, om Kungl. Majit
ej funne skäl därtill, för riksdag och kyrkomöte framlägga förslag till
grunder för lönereglering för biskoparna i huvudsaklig överensstämmelse
med det av borgmästaren Linder angivna alternativet B med vissa änd
ringar och tillägg, som av ämbetsverken förordats.
Genom beslut den 4 november 1932 anbefallde Kungl. Majit kammar
kollegiet att efter hörande av samtliga biskopar och domkapitel samt
i samråd med statskontoret verkställa utredning rörande biskoparnas
avlönande med anlitande av samtliga de för det högre och lägre präster
skapet anslagna avlöningstillgångar. Därvid skulle av ämbetsverken
jämväl beaktas av kyrkomötet i skrivelse till Kungl. Majit den 1 sep
tember 1932, nr 32, berörd fråga örn anskaffande av medel till iordning
ställande och underhåll av biskopshusen. Sedan dylik utredning av
Kungl. May.ts 'proposition Nr 242.
39
ämbetsverken verkställts, avgåvo dessa, i underdånig skrivelse den 23 december 1933, gemensamt utlåtande i ämnet. Med skrivelsen överläm nades tillika en för utredningen inom kammarkollegiet utarbetad, den 25 september 1933 dagtecknad promemoria, innefattande, jämte moti vering, en serie författningsutkast, syftande — förutom till omläggning av sättet för biskopslönernas finansiering i enlighet med det i Kungl. Maj:ts nyssberörda beslut angivna programmet — till en fullständig avveckling för biskoparnas del av det rådande naturaavlöningssystemet och därjämte till erforderlig utjämning mellan ifrågavarande befattnings havare av de dem tillkommande avlöningsförmånerna. Det i prome morian framlagda förslaget till författningsbestämmelser torde såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. B).
Spörsmålet örn en allmän reglering av biskoparnas löner har härefter inom kyrkomötet varit föremål för ytterligare behandling i anledning av en vid 1934 års kyrkomöte i detta ämne väckt motion, nr 40. På sätt framgår av kyrkomötets skrivelse till Kungl. Majit den 3 december 1934, nr 33, fann sig emellertid kyrkomötet böra, under åberopande av vad kyrkolagsutskottet i sitt betänkande nr 33 anfört gentemot motio närens i frågan gjorda huvudyrkande, för det dåvarande inskränka sig till att — i överensstämmelse med vad 1929 års kyrkomöte på sin tid hem ställt — förorda i motionen jämväl framfört förslag örn provisoriska tilläggslöner åt vissa biskopar. I sitt betänkande förmälte sig kyrko lagsutskottet visserligen livligt understryka önskvärdheten av att frågan örn en allmän biskopslönereglering bringades till sin lösning så fort för hållandena det medgåve. I anseende till de svårigheter, som enligt ut skottets förmenande vore därmed förbundna, och den därav betingade omöjligheten att då förutse, när en dylik åtgärd kunde genomföras, ansåg sig utskottet dock icke kunna förorda, att kyrkomötet följde mo tionärens förslag att begära en definitiv lönereglering för biskoparna. Medan det av kammarkollegiet och statskontoret framlagda och av motionären för sitt huvudyrkande åberopade, på de tidigare utförda omfattande utredningarna i frågan grundade förslaget syftade till att åvägabringa en omedelbar och allmän utjämning i lönesättningen, fann sig fördenskull kyrkolagsutskottet däremot böra kraftigt understryka vikten av att den av kyrkomötet år 1929 anvisade vägen för frågans temporära lösning först beträddes. I stället för att, i enlighet med äm betsverkens förslag, söka — genom beskärning av de högre och högsta lönebeloppen vid vissa biskopstjänster — upphjälpa lönenivån vid de andra biskopstjänster, där denna nivå genom icke förutsedda faktorer kommit att stanna under ett givet, såsom skäligt ansett löneminimum, gick alltså det av utskottet och därefter av kyrkomötet förordade för slaget ut på att — utan reduktion eller begränsning i övrigt uppåt av de efter konjunkturerna växlande högre biskopslönerna — bereda sär
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
40
skilda provisoriska tilläggslöner åt de biskopar, vilkas löneinkomster nnderstege visst belopp.
I samma skrivelse, den 3 december 1934, nr 33, vari kyrkomötet — på sätt nu berörts — förordat viss provisorisk lönereglering för bisko parna, har 1934 års kyrkomöte därjämte till Kungl. Maj:t anmält, att mötet för sin del godkänt i motion, nr 17, vid mötet väckt förslag om tillerkännande åt biskop av ett fast resanslag å lägst 1,500 och högst 3,000 kronor örn året såsom bidrag till kostnad för av biskopen före tagna tjänsteresor. Till stöd för detta förslag anfördes av kyrkolags- ntskottet i dess förutberörda betänkande, nr 33, vilket jämväl i denna fråga av kyrkomötet åberopades, bland annat:
»Då enighet synes råda örn att vid en definitiv lönereglering samtliga biskopar skola erhålla ersättning för ämbetsresor samt den provisoriska tilläggslön, som nu föreslås, för de lägst avlönade biskoparna icke med för de förmåner, som vid en definitiv reglering torde komma dem till del, kan utskottet för sin del icke finna annat än att, i avvaktan på att vid definitiv lönereglering reseersättning tilldelas alla biskopar, redan nu i samband med den provisoriska löneregleringen rätt till reseersätt ning bör tillerkännas de biskopar, vilkas löneförmåner icke äro så stora, att särskild reseersättning icke skäligen bör ifrågakomma.»
Det sålunda förordade resanslaget skulle, enligt det av kyrkomötet god kända förslaget, gäldas av kyrkofonden.
Genom beslut den 20 juni 1935 har Kungl. Majit sedermera uppdragit åt kammarrådet T. H. Wohlin att, med beaktande av de kyrkliga avlönings- tillgångarnas nuvarande och för den närmaste framtiden beräkneliga ställ ning samt under hänsynstagande till det möjliga sambandet mellan den förevarande och andra numera aktualiserade reformfrågor inom området för den kyrkliga ekonomien, företaga den överarbetning av de med kam markollegiets och statskontorets förberörda skrivelse avgivna förslagen, var till omständigheterna kunde giva anledning. Efter fullgörandet av det ho nom sålunda lämnade uppdraget har kammarrådet Wohlin den 15 novem ber 1935 avlämnat av honom utarbetade förslag till författningsbestäm melser i ämnet med därtill hörande motiv. Över dessa förslag hava kam markollegiet och statskontoret samt direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa blivit hörda. Förslagen torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. C).
3 kap. Biskoparnas nuvarande löneinkomster och för
biskoparnas avlönande disponibla tillgångar.
Sedan jag förut redogjort för de för biskoparna gällande lönereglerings- bestämmelsernas tillkomst och innehåll ävensom för huvuddragen av under senare tid framkomna reformkrav i avseende å det för nämnda befattnings havare sålunda rådande lönesystemet, torde jag nu få avsluta denna histo
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
41
riska översikt med en kortfattad sammanställning av inhämtade uppgifter rörande biskoparnas nuvarande löneinkomster och redogörelse för de sär skilda tillgångar, som för närvarande i första hand äro disponibla för bisko parnas avlönande och för vad därmed sammanhör.
Biskoparnas nuvarande löneinkomster.
På sätt tidigare omnämnts, ha under senare tid företagits upprepade undersökningar rörande biskoparnas löneinkomster. I den av kanslirådet Tigerschiöld år 1916 framlagda utredningen ingår sålunda även en redo görelse för de dåvarande befattningshavarnas löneinkomster under åren
—
. Av statsutskottet vid 1931 års riksdag föranstaltad motsva rande undersökning för åren 1924—1930 har jag redan förut berört. De av statsutskottet därvid insamlade uppgifterna underkastades av borgmästa ren Linder i samband med den av honom verkställda utredningen, efter viss komplettering, ytterligare bearbetning, varvid undersökningen jämväl ut sträcktes till att omfatta ecklesiastikåret 1930/1931. Uppgifterna ha av Linder sammanställts i särskilda tablåer för de olika biskopsstolarna och i ett sammandrag, vari även intagits uppgifter å den reglerade lönen för varje biskop samt medeltalen av biskopslönerna enligt den av Tigerschiöld gjorda undersökningen. De av Linder gjorda löneundersökningarna hava av kammarrådet Wohlin ytterligare fullföljts med införskaffande från veder börande tjänstinnehavare av motsvarande sifferuppgifter för de sistför fluten fyra ecklesiastikåren 1931—1935, vilka uppgifter av Wohlin sam manställts i särskilda tablåer för ett vart av nämnda år och i ett sam mandrag. Det av Linder över biskoparnas löneinkomster upprättade sammandraget samt de av Wohlin i samma hänseende uppgjorda tablåerna med därtill hörande sammandrag och förklarande anmärkningar torde få såsom bilagor fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. D 1—7). Av lönetablåerna med tillhörande kompletterande uppgifter för de sist förflutna två löneåren, 1933/1934 och 1934/1935, för vilka år biskoparnas löneuppgifter synas vara mest fullständiga, framgår, att de till biskoparna utgående årliga eller, så att säga, ordinarie löneförmånerna — frånsett av dem åtnjuten förmån av hyresfri tjänstebostad och, i förekommande fall, avkastning in natura i husbehovsved eller i alster från till bostadslägen heten hörande trädgård — för närvarande utgöras dels av inkomster av vid biskopstjänsterna ursprungligen anvisade lönetillgångar, dels av lönebidrag från biskopslöneregleringsfonden. Av det förstnämnda slaget av löneinkom ster märkes i främsta rummet avkomst av boställen och annan löningsjord, antingen i form av arrende- och andra nyttjanderättsavgälder eller såsom behållen inkomst av försåld skogsavkastning eller i ränta å fonderade kapi talbelopp av expropriations- och andra ersättningsmedel, som härflutit av de till biskopsstolarna anslagna lönefastigheterna. Avkomst av jord under
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
42
eget bruk — bortsett från vad biskop möjligen har kunnat utvinna av till honom upplåten trädgård — förekommer för biskoparna numera icke i något fall. Till här berörda slag av löneinkomster äro även att räkna de till biskoparna från anslag under riksstatens åttonde huvudtitel utgående in- delningsersättningarna, varmed förstås av statsverket åtagen lösen för kronotionde och hemmansräntor, som tidigare varit biskopstjänsterna an slagna i spannmål och andra naturapersedlar och till en mindre del även i penningar. Hit hör även inkomst från med biskopstjänst förenat prebende- pastorat. Lönebidrag från biskopslöneregleringsfonden utgå för närvarande till biskoparna under ett flertal olika benämningar. Såsom lönebidrag i egentlig mening utgår sålunda dels »särskilt lönetillskott» såsom bidrag till avlönande av vice pastor i prebendepastorat (Visby), dels »särskilt löne tillägg» i anledning av ökat stiftsområde (Växjö), dels ock »tillfällig löne förbättring» och »dyrtidstillägg» (Härnösand och Luleå). I övrigt utbetalas från biskopslöneregleringsfonden dels sådant »lönetillägg», som tillerkänts biskoparna i gottgörelse för avlösningen av den dem förut tillkommande nådårsrätten, dels »lönefyllnad», som vid löneregleringen bestämts till täckande av därvid uppskattad brist i de vid tjänsten då bibehållna löne inkomsterna, dels »prebendeersättning», d. v. s. vederbörligen bestämd ersättning för efter löneregleringen från tjänsten avlösta prebenden, dels ock i ett fall (Luleå) den »reglerade lönen» i dess helhet.
Den vederbörande biskop vid de särskilda biskopstjänsterna kontant till kommande avlöningen utgöres sålunda av
inkomst i arrende- och nyttjanderättsavgälder, vid sju biskopstjänster (Uppsala, Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund),
inkomst av skog savkastning, vid fyra biskopstjänster (Uppsala, Skara, Västerås och Växjö),
ränteinkomst av fonderade ersättningsmedel, vid sex biskopstjänster (Linköping, Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö och Lund),
indelning sersättningar, vid tio biskopstjänster (samtliga utom de i Lund och Luleå),
inkomst av prebende, vid en biskopstjänst (Visby), reglerad lön, helt från biskopslöneregleringsfonden, vid en biskopstjänst (Luleå),
lönebidrag i egentlig mening från biskopslöneregleringsfonden, vid fyra biskopstjänster (Växjö »särskilt lönetillägg», Härnösand och Luleå »till fällig löneförbättring» och »dyrtidstillägg» samt Visby »särskilt lönetill skott»),
lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande, vid åtta eller, efter de senast inträffade ombytena av tjänstinnehavare vid biskopsstolarna i
Skara och Härnösand, vid inalles tio biskopstjänster (samtliga utom de i Karlstad och Visby),
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
43
lönefyllnad, vid sex biskopstjänster (Strängnäs, Växjö — ej uppgivet i
tablåerna —, Göteborg, Karlstad, Härnösand och Visby) samt
prebendeersättning, vid åtta biskopstjänster (samtliga utom de i Skara,
Lund, Luleå och Visby).
Hyresersättning, som vid löneregleringens antagande förutsattes och som
tidigare utgått till biskopen i förutvarande Kalmar stift och under viss tid
till biskopen i Luleå stift, utgår för närvarande endast — jämlikt särskilt
beslut den 15 november 1935 — till den sagda år nyutnämnde biskopen
G. Ljunggren i Skara med 2,950 kronor för tiden 1935 1/7 1936.
Utöver de angivna ordinarie löneförmånerna hava, på sätt jag tidigare
särskilt omnämnt, biskoparna i Härnösand och Luleå åtnjutit resekostnads-
ersättningar ur biskopslöneregleringsfonden och den sistnämnde därjämte
viss traktamentsersättning av åttonde huvudtitelns anslag till Lappmarks
ecklesiastikverk, varjämte ärkebiskopen erhållit särskilt bidrag för avlö
nande av biträden.
Emeritilön uppbäres för tillfället av två förutvarande biskopar (Skara
och Härnösand).
För biskoparnas avlönande disponibla tillgångar.
För finansieringen av en ifrågasatt avlöningsreform för biskoparna har
man att i första rummet räkna med alla de fastigheter och fonder och andra
tillgångar, som för närvarande utgöra underlaget för biskoparnas avlönin
gar. Härvid inbegripas ej mindre de fastigheter, som omedelbart utnyttjas
för tjänstebostäder åt biskoparna, än även de kapitaltillgångar, som i sär
skilda fall anslagits speciellt för byggande och underhåll av dylika bostads
fastigheter, och givetvis även sådana besparade biskopslönemedel, som i
vissa fall blivit fonderade, men vilkas disposition för närvarande icke är
bestämd.
De tillgångar, som alltså få anses direkt avsedda för ändamålet, utgöras
fördenskull av l:o »biskopsgårdarna», varmed avses biskoparnas bostads
fastigheter i stiftsstäderna och — i förekommande fall — å biskopsboställe
på landet för tjänstebostad avskilt område med byggnader, 2:o övriga
boställs- och andra lönefastigheter på landet, vare sig avkomsten därav
bibehållits såsom löneinkomst omedelbart vid biskopsstolen eller avkom
sten indragits till lönefond, 3:o sådana vid de särskilda biskopsstolarna
uppsamlade fonder och andra kapitaltillgångar, varav ränteavkastningen
uppbäres av vederbörande biskop, 4:o å riksstaten upptaget statsanslag
för indelningsersättningar åt biskoparna och biskopslöneregleringsfonden,
5:o vid biskopstjänst kvarvarande prebende, 6:o byggnadsfonder, 7:o
Strängnäs stifts episkopaliefond, 8:o Lunds biskopslönemedels besparings
fond samt 9:o biskopslöneregleringsfonden.
l:o »Biskopsgårdar». Särskilda sådana bostadsfastigheter finnas numera
i samtliga stiftsstäder utom i Skara, Växjö och Visby. Biskoparna i Skara
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
44
och Växjö hava sätesgårdar på landet, men innehar den förre därjämte
boställsrum i konsistoriehuset i Skara. För biskopen i Skara har alltså
»biskopsgården» hittills varit förlagd å biskopsbostället Bransboda, men
ifrågasättes för närvarande byggande av särskild »biskopsgård» å fastighet
i Skara stad. För biskopen i Växjö är »biskopsgården» avskild å biskops
bostället Östrabo. Biskopen i Visby innehar bostadsboställe endast såsom
kyrkoherde i Visby prebendepastorat.
I punkt 7 av prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 stadgas:
»-------— Vad biskopsgårdarna i städerna beträffar, så hava de, som av
kronans och kyrkornas medel för år 1707 då Kungl. Maj:ts brev det för
ändrade, äro underhållne, hädanefter årligen till reparations hjälp av dom-
kyrko-tunnan att undfå vad dem igenom särskilt resolution nu eller fram
deles tillagt varder. Vilket vederbörande biskop till husens förbättring och
byggnad använder och beräknar, samt står i ansvar, om husen icke äro till
börligen vid makt hällne; och vad till årlig reparation ej uppgår, förvaras
i kyrkan till påkommande behov av nybyggnad, eller kostsammare förbätt
ring. Men de biskops-säten och prebende-hemman, som äro å landet belägna,
måste av vederbörande biskopar, utan någon tillhjälp av publike medel,
bliva underhållna. —-------»
I enlighet härmed hava i ett flertal fall särskilda beslut blivit av Kungl.
Majit meddelade om underhållet av biskopshusen i städerna. Vidare har
i enlighet med sista punkten i den anförda delen av privilegierna i ett sär
skilt mål angående byggnads- eller underhållsskyldigheten vid biskops
bostället Östrabo i Växjö av Kungl. Majit den 29 oktober 1880 förordnats,
att denna skyldighet, med undantag för underhållet av där inredda sessions-
rum för domkapitlet, skulle för framtiden övertagas av biskopen.
Efter biskopslöneregleringsfondens tillkomst hava emellertid ur nämnda
fond, till lättande av vederbörandes byggnadsskyldighet, beviljats många
och betydande anslag till reparationer av biskopshusen i städerna liksom
ock för biskopssätena Brunsboda och Östrabo samt även för kyrkoherde
bostället i Visby. I den av kammarrådet Nyborg den 22 december 1928 av
givna promemorian angående biskopslöneregleringsfondens tillkomst och
användning lämnas en utförlig redogörelse för dittills beviljade dylika
anslag.
Beträffande tillkomsten och omfattningen av de särskilda »biskopsgår
darna» och vad därmed i övrigt sammanhör anhåller jag att få hänvisa till
den särskilda utredning, som inom kammarkollegiets arkivkontor utförts
rörande dels »Biskopssäten och biskopslöningshemman på landet», dels
»Biskopsgårdarna med därtill hörande jordar i städerna», vilken utredning
framlagts i ett den 11 februari 1932 dagtecknat, till kammarkollegiets och
statskontorets utlåtande den 19 i samma månad över borgmästaren Linders
utredning fogat memorial. Ytterligare upplysningar om dessa fastigheter
lämnas i en vid kammarrådet Wohlins utredningsskrivelse fogad redogörelse
för omfattningen av biskoparnas nuvarande tjänstebostäder m. m. Åbero
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
45
pade memorial och redogörelse, memorialet i transumerade delar, torde få såsom bilagor fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. E och F).
2:o Boställs- och andra lönefastigheter på landet. Beträffande tillkomsten och beskaffenheten av dessa fastigheter ber jag att likaledes få hänvisa till det under föregående punkt åberopade memorialet (Bil. E). I fråga örn dessa fastigheters ställning i allmänhet såsom lönefastigheter efter reforma tionens införande göres i memorialet följande uttalande:
»För bedömande av karaktären av den i mer eller mindre omedelbart sammanhang med konung Gustaf I:s kyrkliga reduktion verkställda för- läningen till biskoparna av vissa hemman torde en kort översiktlig redo görelse för indragningen av de till biskopsstolarna under katolska tiden hörande inkomster vara nödig.
Under katolska tiden utgjordes biskoparnas inkomster i huvudsak av landboräntor och biskopstionden samt biskopssakören och biskopsfordring från kyrkliga landbönder. Dessa inkomster åtnjötos under s. k. andlig frälse frihet. Dessutom innehade de såsom riksråd förläningar av kronan. För de senare utgjorde de i likhet med ridderskapet rusttjänst.
Enligt 1527 års riksdagsbeslut i Västerås skulle biskoparna till kronan överlämna de slott och fästen, som de då innehade. De skulle icke rida med flera karlar än konungen bestämde. Deras övriga uppbörd skulle på det sätt användas till ökning av kronans ränta, att de skulle giva kronan »etli stycke paeninga», efter som de kunde komma överens med konungen. För detta ändamål skulle biskoparna till konungen inleverera registen (jorde- böckerna) på sin uppbörd av räntor, avrad och tionde, varefter konungen skulle bestämma huru mycket de skulle få behålla och huru mycket skulle indragas till kronan.
I enlighet härmed blev till en början av biskopsborden i allmänhet endast så mycket lagt under konungens omedelbara förvaltning, som medföljde de indragna biskopsslotten. Därjämte synas biskopsfordring och biskopssak ören i allmänhet omedelbart hava indragits. För biskoparnas kvarstående inkomster av landboräntor och tionden fingo de erlägga s. k. taxor till kronan i enlighet med därom med konungen träffade överenskommelser (kontrakt).
Biskoparna fingo sålunda till en början i huvudsak behålla sina landbo- liemman och tionden. I Uppsala och Linköpings stift, vilkas biskopar läm nade landet, blev emellertid indragningen av landbönder och i Uppsala stift jämväl av tionden med ens fullständig. Det dröjde emellertid icke så länge förrän även de övrigas landbönder och tionden indrogos till kronan, och på 1540-talet är indragningen helt och hållet genomförd.
Med indragningarna upphörde de tidigare taxorna att utgå. Till bisko parnas underhåll anvisade konungen i stället i huvudsak till kronan in dragna tionden samt räntor av landbohemman. Därvid förekom visserligen ibland, att anslaget kom att bestå i sådana inkomster, som tidigare inne hafts av biskopen (biskopstionden och räntor av biskopslandbönder), men lika ofta anvisades andra till kronan indragna tionden och räntor.
Någon fast lönestat för biskoparna synes icke hava funnits utan esom oftast vidtog konungen förändringar i de anvisade inkomsterna. Det synes hava legat helt och hållet i konungens hand att bestämma såväl örn ansla gens storlek som ock örn de särskilda slag av inkomster, som skulle för ända målet användas. I ett under Västerås riksdag utfärdat öppet brev förkla
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
46
rade också biskoparna, att de voro till freds med huru rika och huru fattiga konungen ville hava dem. Med hänsyn till den befogenhet, som sålunda lagts i konungens hand, lärer till biskopsborden under katolska tiden hö rande egendom, som kommit att bibehållas av biskoparna, efter reforma tionen få anses såsom anslag av kronan.»
3:o Lokala lönefonder. Såsom framgår av redogörelserna för »biskops gårdarna» och de övriga lönefastigheterna, hava i åtskilliga fall — bortsett från indragningarna till de centrala lönefonderna — större eller mindre delar av biskoparnas lönefastigheter under årens lopp frångått biskops stolarna. Så har, när dylik löningsjord erfordrats för något allmänt behov, upplåtelse medgivits mot lösen bestämd i den ordning, som för expropria- tionsförfarande är stadgat, men har mark även, efter Kungl. Maj:ts bestäm mande, överlåtits genom vanlig försäljning. De härvid erhållna ersättnings medlen hava såsom regel bibehållits för biskopsstolens räkning och, med vederbörande tjänstinnehavare förbehållen rätt till rän tea vkastningen, fon- derats inom det ifrågavarande stiftet. I de flesta fall torde dessa medel vara överlämnade till förvaltning av domkapitlen, men emellanåt förvaltas dy lika medel även — där fråga varit örn mark från »biskopsgård» i stad — av domkyrkosyssloman eller något annat domkyrkans organ. I visst fall — i Västerås — förekommer även, att fastställd marklösen aldrig blivit av markförvärvaren (staden) utgiven, utan erlägger denne årligen beräknad ränta å kapitalbeloppet direkt till biskopen-tjänstinnehavaren. Samtliga sådana kapitaltillgångar få anses, oberoende av den förhandenvarande för valtningsformen, vara disponibla omedelbart för biskoparnas avlönande eller för därmed förbundet ändamål.
4:o Statsanslag för indelning sersättning ar. Vid den i samband med löne regleringarna verkställda uppskattningen av löneinkomsterna vid biskops stolarna beräknades värdet av dithörande kronotionde och hemmansräntor, i den mån detta värde ej var utsatt i penningar, jämlikt föreskrifterna i nådiga cirkuläret den 26 februari 1864 efter medeltalet av de nästföre gående tjugo årens markegång. Den från statsverket såväl för biskoparna direkt anslagen och till bislcopslöneregleringsfonden indragen kronotionde som för hemmansräntor utgående lösen uträknas för varje år efter länsvis gällande medelinarkegångspris med i förekommande fall tillagd forsellön för spannmålen. Hemmansräntor finnas för närvarande på lön anslagna biskoparna i Skara, Härnösand och Visby.
5:o Prebende. Den av statsmakterna beslutade och efter hand genom förda avlösningen av de med biskopstjänsterna förenade prebendena har, såsom förut berörts, resulterat i att numera endast ett sådant prebende återstår, för biskopen i Visby stift. Av de 25 prebendepastorat, som före ikraftträdandet av gällande lönereglering voro biskopstjänsterna tillagda, blevo, sedan i samband med regleringen av lönen vid biskopstjänsten i Karl stads stift ett av de dithörande prebendepastoraten uppdelats i två sär-
Kungl. May.ts proposition Kr 242.
47
.skilda pastorat, sammanlagt 12 pastorat redan vid löneregleringen avskilda
från biskopstjänsterna. Av de återstående prebendena lia sedermera 13 av
lösts med ersättningar från biskopslöneregleringsfonden.
Enligt den för prästerskapet i det såsom prebende sålunda kvarstående
Visby stads- och landsförsamlingars pastorat den 29 augusti 1919 fastställda
löneregleringen skall i pastoratet från och med den 1 maj 1920 vara an
ställd kyrkoherde och en komminister jämte stadigvarande biträde åt
kyrkoherden av en extra ordinarie prästman (kyrkoadjunkt). Den till
kyrkoherden i penningar utgående lönen har i löneregleringen bestämts till
ett, med hänsyn jämväl till besvärlig tjänstgöring och till behovet av att
köpa bränsle, beräknat belopp av 8,000 kronor. Ifrågavarande lön gäldas av
pastoratet enligt prästlöneregleringslagen. Fri bostad beredes kyrkoherden
genom upplåtelse av prästgård, på sätt i ecklesiastik boställsordning stad
gas, å honom anslagen boställsgård i Visby stad. Därjämte skall till kyrko
herden, vilken skall vara oförhindrad att begagna skjuts, som vid sockenbud
eller eljest ställdes till dennes förfogande, såsom bidrag till övrig ämbets-
skjuts årligen utgå 150 kronor.
6:o Byggnadsfonder. Härmed förstås närmast sådana, förut berörda,
vid biskopsstolarna uppsamlade eller eljest bildade kapitaltillgångar, som
anslagits speciellt för byggande och underhåll av biskops bostadsfastighet.
Såvitt genom de verkställda utredningarna framkommit, finnas för när
varande två sådana fonder, de s. k. Göteborgs stifts biskopshuskassa och
Reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand. Rörande uppkomsten av
dessa två fonder får jag hänvisa till vad därom anföres vid redogörelsen för
»biskopsgårdarna» i Göteborg och Härnösand i tidigare åberopade memo
rial (Bil. E). I den vid kammarkollegiets och statskontorets utlåtande
den 23 december 1933 fogade promemorian av den 25 september samma år
har biskopshuskassans behållning den 30 juni 1933 uppgivits till 55,385
kronor 59 öre, vari dock inginge ett för viss bestämd utgift då redan an
visat belopp av 5,000 kronor. Reparationsfonden uppgick den 1 juli 1935
till 5,100 kronor 57 öre.
7:o Strängnäs stifts episkopal^fond. Uppkomsten av denna fond hänför
sig till Kungl. Maj:ts beslut den 15 juli 1932, vari föreskrevs, att de bisko
pen i Strängnäs stift tillkommande avgälder, räntor och övriga lönemedel
skulle, i den mån de belöpte på tid, då dåvarande biskopen i stiftet Sam.
Städener innehade statsrådsämbete, tills vidare och intill dess Kungl. Maj:t
annorlunda förordnade av domkapitlet förvaltas och göras räntebärande
genom insättning hos bank. Angående den framtida dispositionen av de
i enlighet härmed uppsamlade lönemedlen har hittills icke meddelats något
definitivt beslut. Enligt uppgift i ämbetsverkens förut åberopade promemo
ria av den 25 september 1933 uppgick fondens behållning den 30 juni 1933
till 27,308 kronor 22 öre. Dessförinnan hade genom nådigt beslut den 26
augusti 1932 domprosten i Strängnäs J. O. C. Norberg ur fonden tillerkänts
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
48
ersättning för utövningen av ordförandeskapet i domkapitlet med 100 kro
nor för månad att utgå för den tid utöver sex månader, under vilken bisko
pen Städener beklädde statsrådsämbetet. Jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den
7 juli 1933 har därefter ur fonden utgått ett anslag av 15,000 kronor för
möblering av vissa rum i biskopsgården i Strängnäs. De härför inköpta
möblerna föreskrevos skola redovisas bland Strängnäs domkyrka tillhöriga
inventarier.
8:o Lunds biskopslönemedels besparingsfond. På sätt tidigare nämnts
har denna fond upplagts i samband med den år 1927 beslutade omregle
ringen av avlöningen vid biskopstjänsten i Lund. Till denna fond ingå för
närvarande inkomster i arrende- och andra nyttjanderättsavgälder från
vissa hemmansdelar och lägenheter, som vid nämnda reglering avskilts
från lönen vid biskopstjänsten. Fonden i fråga, vilken förvaltas av stats
kontoret, hade enligt ämbetsverkets fondredogörelse för budgetåret 1934/
1935 en behållning den 30 juni 1935 av 186,363 kronor 61 öre. Några be
stämmelser angående dispositionen av fondens avkastning hava hittills icke
meddelats.
9:o Biskopslöneregleringsf onden. För denna fonds tillkomst enligt 1860
—1861 års beslut örn nu för biskoparna gällande lönereglering har jag tidi
gare redogjort. Till denna fond ingå för närvarande dels indelningsersätt-
ningar för kronotiondespannmål, som indragits från biskopstjänsterna i Upp
sala, Linköping, Skara och Lund samt från förutvarande biskopstjänsten i
Kalmar, dels ock inkomster i arrende- och andra nyttjanderättsavgälder och
av skogsavkastning från ett antal förutvarande löningshemman, vilka av
skilts från biskopstjänsterna i Skara och Lund. Angående fondens anlitande
för löneregleringens genomförande samt örn den framtida dispositionen av
å fonden uppkommande behållningar stadgas i grunderna för löneregle
ringen. Enligt statskontorets fondredogörelse för budgetåret 1934/1935
uppgick fondens behållning den 30 juni 1935 till 1,521,074 kronor 9 öre,
varav hos domänstyrelsen innestående oredovisade skogsmedel 81,613 kro
nor 26 öre.
Den ekonomiska innebörden av en avlöningsreform för biskoparna
har — från de speciella förutsättningar, som förelegat vid tiden för en
var av de olika löneutredningarna — utförligt belysts i särskilda i sam
band med utredningarna uppgjorda finansieringstablåer. Det av Linder
framlagda reformförslaget var, på sätt förut berörts, baserat enbart på
sådana medelstillgångar, som då förutsattes kunna för ändamålet tagas
i anspråk. Med hänsyn till den starkt begränsade kostnadsram, som
Linder sålunda haft att räkna med, har denne nödgats att vid försla
gets uppgörande dels ställa den ifrågasatta lönereformen på vissa punkter
på framtiden, dels ock på andra punkter göra betydande nedprutningar
i de beräkneliga löneutgifterna. Ett annat utgångsläge förelåg för de
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
49
senare tillkomna, av kammarkollegiet och statskontoret samt — efter
nu verkställd överarbetning — av Wohlin framlagda förslagen, i det att
för dessa förutsatts en sammanslagning av de för biskoparna anslagna
avlöningstillgångarna med kyrkofonden. Kostnadsberäkningarna för
Linders och de senare förslagen äro fördenskull icke omedelbart jämför
bara med varandra. Då emellertid kammarkollegiets och statskontorets
— i förut berörda, av ämbetsverken åberopade promemoria föreliggande
— förslag tillkommit vid en tidpunkt, då det enbart för finansieringen
av de å kyrkofonden dittills ankommande utgifterna krävdes ett utta
gande av den allmänna kyrkoavgiften med dess maximibelopp, 15 öre
för skattekrona, har detta förhållande givetvis influerat på de i prome
morian ingående kostnadsberäkningarna. När jag fördenskull har att i
detta sammanhang redovisa för den ifrågasatta avlöningsreformen upp
ställda finansieringskalkyler, har jag ansett mig kunna inskränka mig
till att åberopa de av Wohlin härutinnan gjorda beräkningarna såsom de,
vilka närmast få anses äga aktualitet. Den av Wohlin upprättade, i hans
skrivelse den 15 november 1935 ingående »Finansplanen» torde i detta
syfte få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta ärende (Bil. G).
Kungl. Marits proposition Nr 242.
Bihang till riksdagens protokoll 1036.
1 sami.
AV
21
,
2
.
t
50
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
Andra avdelningen.
Den för avlöningsreformen erforderliga författningsregleringen.
1 kap. Allmänna synpunkter.
Då jag nu går att redogöra för det ändrade avlöningssystem för bisko
parna, som av mig ifrågasattes, har jag i första hand att taga ställning till
frågan örn den finansiella utgångspunkten för en avlöningsreform på detta
område. Men innan jag angiver min ståndpunkt härutinnan, anser jag mig
inledningsvis böra belysa ett särskilt, för en dylik reforms genomförande
betydelsefullt spörsmål, nämligen frågan örn de förefintliga avlöningstill-
gångarnas rättsliga ställning i lönesystemet.
Före den egentliga detaljbehandlingen av reformförslaget böra dessutom
beröras två andra med förslagets genomförande omedelbart sammanhäng
ande spörsmål av mera formell art. Jag syftar härvid på frågorna örn den
författningstekniska utformningen av de blivande bestämmelserna i det
förevarande ämnet samt om möjligheterna för ett samtidigt och i huvudsak
enhetligt införande av reformen för samtliga biskopstjänster.
Under behandlingen av de nu nämnda och därefter förekommande andra
särskilda frågor avser jag att — i den mån det för frågans belysande är av
vikt — jämväl redogöra för de av borgmästaren Linder, av kammarkolle
giet och statskontoret samt av kammarrådet Wohlin i deras utredningar
och förslag i den föreliggande frågan gjorda uttalanden, ävensom för däröver
av befattningshavare och myndigheter avgivna yttranden. Vid åberopande
av utredning eller utlåtande, som avlämnats av kammarkollegiet och stats
kontoret, kommer jag härvid att för enkelhetens skull använda mig av föl
jande förkortningar:
Ämbetsverken 1932 — det av kammarkollegiet och statskontoret den 19
februari 1932 avgivna utlåtandet över den av borgmästaren Linder verk
ställda utredningen.
P. M. = inom kammarkollegiet utarbetad promemoria den 25 september
1933 angående biskoparnas avlönande med anlitande av samtliga de för det
högre och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgångar.
Ämbetsverken 1933 = det av kammarkollegiet och statskontoret den 23
december 1933 i anslutning till förenämnda promemoria avgivna utlåtandet.
Ämbetsverken 1935 = det av kammarkollegiet och statskontoret den 23
december 1935 avgivna utlåtandet över det av kammarrådet Wohlin ut
arbetade förslaget.
51
De för biskoparna anslagna avlöningstillgångarnas rättsliga ställning
samt genomförbarheten av dessa tillgångars sammanförande
med kyrkofonden.
Efter att ha åberopat ett i kammarrådet E. Schallings avhandling »Den
kyrkliga jordens rättsliga ställning i Sverige» gjort uttalande, däri förfat
taren givit uttryck för den uppfattningen, att den till varje biskopsämbete
anslagna fasta egendomen med de få undantag, som kunde föranledas av
donationer, tillkomna efter reformationens införande, vore att betrakta
såsom kronoförläningar, avsedda för biskoparnas avlöning och tillförsäk
rade innehavarna genom de prästerliga privilegierna, gjorde Linder — fram
hållande här föreliggande frågas invecklade beskaffenhet — gällande, att
hans utredning icke med nödvändighet krävde ett slutgiltigt svar å denna
fråga. Den utredning och det förslag, han framlade, föregrepe icke det slut,
vartill en utredning i detta ämne kunde komma. Därefter fortsatte Linder
sålunda:
Jag har endast ansett det nödigt att i frågan framgå med försiktighet och
under utväljande av sådana vägar, som kunna anses anvisade genom redan
förut av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte fattade beslut. Nu gällande
lönelagstiftning för biskoparna utgår — vilket torde framgå av den av mig
inledningsvis lämnade översikten över dess tillkomst — från att de för
biskoparnas avlöning anvisade tillgångarna även i fortsättningen skola an
vändas just för detta ändamål. Härutinnan har — så vitt jag kunnat finna
— under den tid, som förflutit från antagandet av nu gällande grunder,
ingen förändring ifrågasatts. Ej heller har jag funnit anledning att under
nuvarande förhållanden föreslå åtgärder i denna riktning. De för bisko
parnas avlöning tillgängliga tillgångarna torde få anses skyddade genom
prästerskapets grundlagsfästa privilegier, vadan möjlighet ej föreligger att
beträffande dessa avlöningstillgångars disposition vidtaga någon förändring
utan samstämmande beslut av riksdag och kyrkomöte. Genomförandet av
en modern lönereglering för biskoparna enligt de grunder, jag i min här
förevarande utredning ansett mig böra beteckna såsom skäliga, kommer
jämväl att medföra så avsevärt ökade kostnader, att de tillgångar, som för
närvarande stå till buds för biskoparnas avlöning, för framtiden väl kom
ma att behövas för detta ändamål.
Med erinran örn att den berörda frågan jämväl sammanhängde med frå
gan örn möjligheten av att för en biskops avlöning använda avlöningstill-
gång, som ursprungligen avsetts för en annan biskop, framhöll Linder
vidare såsom ofrånkomligt, att man — vid lönereglering för biskoparna
inom ramen av befintliga avlöningstillgångar — åtminstone i viss utsträck
ning' finge räkna jämväl med en dylik omdisposition av avlöningstillgångar.
I enlighet härmed utgick Linder i sitt förslag från, att till biskoparnas
framtida avlöning skulle tagas i anspråk samtliga de avlöningstillgångar,
som för det dåvarande vöre dem anslagna, och att dessa avlöningstillgångar
i mån av behov skulle kunna komma till användning för avlöning jämväl av
annan biskop lin den, som då vöre i åtnjutande därav, ävensom att några
nya avlöningstillgångar icke skulle utöver de dåvarande anvisas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
52
Över Linders förslag hava hörts dels domänstyrelsen och direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa, dels ock, på sätt förut berörts, samt liga då i tjänst varande biskopar, domkapitlen samt länsstyrelserna i de län, inom vilka stiftsstäder liro belägna. LTr de sålunda avgivna yttrandena må i detta sammanhang följande uttalanden återgivas:
Framlidne biskopen E. Aurelius, Linköping: Förslaget slutar med alterna tiv, beroende på två möjligheter, som öppna sig för förvaltningen av lönetill- gångarna: tillgångarnas kvarblivande i viss utsträckning vid de särskilda bi skopsstolarna (A) eller centralisering av samtliga avlöningstillgångar till biskopslöneregleringsfonden (B). Jag känner mig mest böjd att i min upp fattning sluta mig till alternativ A. Örn man gärna önskar, vad prästlöne- väsendet beträffar, se detta så ordnat, att det stödjer betraktelsen, att det är den enskilda församlingen, som avlönar prästen, vilken är den försam lings tjänare, där han är satt att verka — så skulle en liknande synpunkt kunna överflyttas till stiftet och något icke alldeles betydelselöst ses i kvar blivandet vid var biskopsstol av så mycket av avlöningstillgångarna, som håller sig inom ramen av det fastställda lönebeloppet, och indragande av endast överskottet till biskopslöneregleringsfonden. Den sakkunnige erkän ner ock, att centraliseringstanken innebär »ett kraftigt avbrott i den ut veckling, som hittills gjort sig gällande i fråga om avlönandet av präster liga befattningar av olika slag». Jag kan emellertid väl tänka mig, att en del praktiska synpunkter kunna göras gällande mot det nu förordade alterna tivet och jag vill för min del, när det som här är fråga blott örn ett mycket begränsat antal befattningshavare, icke lägga alltför stark tonvikt på före dragandet av alternativ A framför B. När frågan gäller de med biskops stolarna förbundna avlöningstiilgångarnas rättsliga ställning, har den sak kunnige icke ansett, att den honom anförtrodda utredningen kräver ett slutgiltigt svar. Jag kan emellertid icke underlåta att göra den anmärk ningen, att vid ett avgörande av så känslig natur som en reglering med alla de frågor rörande tillgångarnas förvaltning, som därmed sammanhänga, det i varje fall hade varit lyckligt, örn en undersökning av ifrågavarande art hade kunnat företagas och utföras.
Biskopen E. Billing, Västerås, efter anmärkande, att den ekonomiska grundvalen för den ifrågasatta löneregleringens genomförande under då varande förhållanden finge anses vara särdeles svag: Härtill kommer slut ligen, att den sakkunnige vid sina beräkningar synes hava utgått från, att de överskjutande lönetillgångarna vid vissa biskopsämbeten utan inskränk ning skulle kunna tagas i anspråk vid löneregleringens genomförande. Att under alla omständigheter motsätta sig, att närmast för en viss biskop av sedda avlöningstillgångar tagas i anspråk för sådant syfte, synes mig vis serligen så mycket mindre kunna komma i fråga, som ett dylikt förfarande redan i viss utsträckning tillämpats. Men väl synes det mig tänkbart, att i vissa fall sådana särskilda förhållanden — i analogi med det i lagen röran de reglering av prästerskapets avlöning, § 7, förutsatta fallet — kunna före ligga, att en dylik disposition icke rättsligen kan eller bör ifrågakomma.
Och då det synes mig vara av synnerlig vikt, att rättsprinciperna i detta hänseende icke på något sätt må fördunklas, synas mig starka betänklig heter möta mot genomförandet av en lönereglering, utan att en utredning rörande här antydda förhållanden kommit till stånd.
Framlidne biskopen E. Reuterskiöld, Växjö: Lunds biskopslönemedels be sparingsfond samt avkomsterna av samtliga biskoparna på lön anslagna hem
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
53
Kungl. Maj:ts proposition Nr 2-12.
man, lägenheter och jordar, behållna skogsavkastningen däruti inberäknad, föreslås av den sakkunnige skola indragas och förvaltas av statskontoret. Man torde hava skäl att här framhålla den egendomligheten, att, då det gällt prästerskapets löneboställen, flera ingående utredningar strävat att fastställa dessa fastigheters juridiska natur, innan förslag framlagts örn reg lering av prästerskapets löner. När det gäller de biskoparna anslagna löne förmånerna av denna art, har däremot en sadan utredning icke synts vara av behovet påkallad. Jag kan icke dela den sakkunniges uppfattning, att en redogörelse för här förevarande avlöningstillgangar (dess uppkomst och juridiska natur m. m.), vilken även enligt den sakkunniges mening skulle bliva synnerligen omfattande såväl till utrymme som innehåll, icke i detta fall skulle vara av nöden. Det är ju dock fråga örn en definitiv löneregle ring för biskoparna och under sådana förhållanden bör väl varje ärendet rörande detalj, särskilt i denna vitala punkt, noggrant undersökas. Såvitt jag kan förstå, skulle av en sådan undersökning framgå, att vissa biskops- löningshemman vore av den natur, att den avkastning, som (enligt försla get) icke skulle behövas för vederbörande biskops avlöning och som skulle användas till avlönande av annan biskop, icke lagligen skulle kunna dispo neras på detta föreslagna sätt. Jag håller icke för otroligt, att hemmanen i Växjö, Uppsala och Lund äro av den beskaffenhet, att desamma icke kunna frånhändas biskoparna mot deras vilja. Vad särskilt Lunds biskops- lönemedels besparingsfond angår, har även kyrkomötet uttalat den åsikten, att dessa medel, såsom specifikt tillhörande biskopsstolen i Lund, icke måtte tillföras biskopslöneregleringsfonden, förrän en allsidig utredning skett rörande lagligheten av en sådan åtgärd.
Domkapitlet i Härnösand, under framhållande av billigheten i att full likställighet i lönehänseende med landshövdingarna i huvudsak genomför des för biskoparna: I sådant syfte vill domkapitlet ifrågasätta, huruvida icke kyrkofonden kunde anlitas för beredande av erforderliga medel för ändamålet till dess att biskopslöneregleringsfonden får tillräcklig ekono misk bärkraft. Härvid kan man visserligen icke bortse från det faktum, att biskoparnas och det övriga prästerskapets löneförhållanden sedan gammalt hållits skilda från varandra, samt att därför med en hävdvunnen traditions tyngd och makt skäl kunna anföras mot en ändring därutinnan. Men å andra sidan borde enligt domkapitlets förmenande, då det bär gäller en rent kyrklig avlöningsfråga, betänkligheter av principiell natur ej stå hindrande i vägen för en dylik anordning. På grund härav och då det ej lärer bli fråga örn några större belopp samt det hela endast skulle bli en tillfällig anord ning, synes det domkapitlet som örn någon befogad invändning ej skulle kunna resas mot en sådan disposition av medel från kyrkofonden. Dom kapitlet är emellertid fullt medvetet om, att detta förslag kommer att röna gensägelse av skäl, som ovan antytts och som helt visst i sig innesluta vik tiga motargument, men det framstår dock för domkapitlet som ett bety delsefullt önskemål, som ej utan vidare bör avvisas, att denna utväg att bereda felande medel för en rättvis lönereglering ägnas en ingående pröv ning.
Länsstyrelsen i Uppsala: Det torde böra framhållas, att de i utredningen framlagda förslagen i liera avseenden påverkats av de knappa aylö- ningstillgångar, som ansetts vara att tillgå för biskoparnas lönereglering.
Denna uppfattning synes hava gjort sig gällande oberoende av frågan örn
54
också uppenbart av den redogörelse, som lämnas i utredningen, att avkast ningen av biskopslöneregleringsfonden jämte de lokala tillgångarnas avkast ning, arrenden, skogsmedel, räntor m. m., tillhopa icke motsvara utgifterna för den lönereglering, som ansetts skälig och de övriga omkostnader, som bort åtfölja densamma. Än mera kan denna underbalans bliva märkbar, örn jordbrukets och skogsbrukets avkastning sjunka under en följd av år. Under sådana förhållanden synes det nödvändigt att finna andra utvägar, och det förefaller Kungl. Maj:ts befallningshavande, som om detta lämp ligast skulle kunna ske i samband med förestående lagstiftning angåen de prästerskapets avlöning. Då de biskopliga ämbetena anses utgöra en nödvändig del av den prästerliga organisationen och i sådant avseende kunna jämföras med vissa allmänkyrkliga ändamål, vilka bestridas av kyrkofonden, synes det icke vara oberättigat att taga sistnämnda fond i anspråk för det erforderliga tillskottet till biskoparnas avlöning. En sådan anordning lärer vara helt oberoende av det system, som i övrigt må komma att användas vid prästerskapets lönereglering i avseende å de lokala till gångarnas förvaltning och användning.
Länsstyrelsen i Västerås: Anses en definitiv lönereglering böra genom föras med det snaraste, synes en utväg att kunna åstadkomma en verk lig sådan vara att sammanslå biskopslöneregleringsfonden med kyrko fonden och låta den senare övertaga de utgifter, som bliva förenade med lönereglering för rikets biskopar. Kyrkofondens ställning synes vara så god, att den bör kunna bära den jämförelsevis obetydliga utgiftsökning, en sådan anordning skulle komma att medföra.-----------Befallningshavanden har visserligen framhållit, att skogsmedel icke kunna i samma grad som förut påräknas åtminstone under de närmaste åren. Men ehuru kyrko fondens inkomster till icke ringa grad utgöres just av sådana medel, torde fonden med sin starka ställning under ett antal år kunna undvara denna inkomst även örn till utgifterna lägges den ökning, som kan uppstå för att fylla behovet av medel till lönereglering för biskoparna utöver vad den därför avsedda fonden kan giva. Kommer en sammanslagning av de båda fonderna till stånd, är det icke längre nödvändigt att på grund av avlönings- tillgångarnas knapphet föreslå mindre avlöningsförmåner än eljest bort utgå.
Ämbetsverken 1932 anförde i denna fråga, under hänvisning till förut av mig åberopade, inom kammarkollegiets arkivkontor verkställda, i memorial den 11 februari 1932 (Bil. E) framlagda utredning, följande:
Så vitt av utredningen i fråga kan inhämtas torde hinder, möjligen med ett undantag, få anses icke böra möta för att, under förutsättning av kyrko mötets medgivande, avkomsten av boställena göres under ny lönereglering på nämnda sätt rörlig eller, såsom det alternativt föreslagits, förklaras skola ingå till biskopslöneregleringsfonden. Med nyssnämnda undantag åsyftas det biskopen i Västerås stift anslagna hemmanet 1 mantal Tunby nr 1 i S:t Ilians numera med Västerås inkorporerade socken. Detta hemman är enligt arkivutredningen inköpt av »capitelet», såsom det vill synas för domkyrkans medel. Huru det kommit att åtnjutas av biskopen är ej utrett. Huruvida detta, hemman är av beskaffenhet att dess avkastning kan indra gas till biskopslöneregleringsfonden eller om hemmanet bör fortfarande dis poneras av biskopen eller överlämnas till domkyrkans förfogande lärer böra, i händelse av fastställande av nya grunder för biskoparnas avlöning, när mare utredas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Huruledes ämbetsverken i utlåtandet framförde förslaget örn samman förandet av biskoparnas avlöningstillgångar med kyrkofonden, bär jag tidi gare berört.
I P. il/., vilken — på sätt förut angivits — upprättats med utgångspunkt från, att till biskoparnas avlönande skulle komma att anlitas samtliga de för det högre och lägre prästerskapet anslagna avlöningstillgangarna, an fördes under rubiken »frågans rättsliga läge» följande:
Det torde numera vara till fullo klarlagt, att de avkomstgivande till gångar, som stå till buds för bestridande av biskoparnas avlöning, samtliga — med ett undantag av ringa betydelse varom mera nedan — liro av stat ligt u t spri! ng.! Av de utav kollegiets arkiv den 11 och den 13 februari 193— avgivna utredningar framgår, att samtliga avkomstgivande bostadsfastig heter, vare sig deras avkastning av jord eller skog ingår till vederbörande tjänstinnehavare, till biskopslöneregleringsfonden eller till Lunds biskops- lönemedels besparingsfond, äro anslagna av kronan med undantag lör det biskopen i Västerås på lön anslagna hemmanet Tunby n:r 1 i S:t Ilians för samling i Västerås stad. Sistnämnda hemman har yisserlisren år 1634 av kronan anvisats biskopen på lön, men hemmanet var vid denna tid av skatte natur och följaktligen under enskild äganderätt, varför kronans an slag får antagas hava inskränkt sig till frinjutandet ay hemmanets ränta. Då hemmanet emellertid sedermera år 1637 kom i biskopens hand saväl till jord som ränta, hade bördsrätten inlösts för biskopens räkning av dom kapitlet, sannolikt för domkyrkans medel. De vederlag för kronotionde och ränteanslag, som ingå till biskoparna eller lönefonderna, äro direkta krono- anslag. Vad slutligen beträffar den av biskopen i Visby^ såsom prebende åtnjutna inkomsten av kyrkoherdebeställningen i Visby, så utgår denna till biskopen i egenskap av kyrkoherde och faller därför under den för det ter ritoriella prästerskapet gällande lönelagstiftningen.
Biskoparna torde vara genom privilegierna garanterade ett orubbat inne hav av sina nuvarande intäkter i den man de härröra av boställsjoid samt ränte- och kronotiondeanslag. Med enahanda rätt torde de tillgångar dis poneras, som förut tillkommit biskopsämbetena men nu disponeras för ovan- nämnda lönefonder. Varje ändring av det nuvarande rättsläget kräver förty medverkan av allmänt kyrkomöte samt, beträffande varje biskopsämbetes inkomster, av biskop, som icke i sin fullmakt tillförbundits att underkasta sig ny lönereglering. Dessa biskopar äro för närvarande blott fyra (Beg qvist, Danell, Eklund, Lönegren).1 2 De alternativ för ordnande av bisko parnas avlöningsväsen på ett rationellt sätt, som närmast kunna ifråga komma, äro å ena sidan indragning till statsverket av tillgangarna och biskopslönernas uppförande å riksstaten (såsom i Finland) och a andra sidan tillgångarnas överförande till kyrkofonden och dennas övertagande av avlöningsansvaret. Det förra alternativet — för vars genomförande prin cipiellt hinder ej lärer möta — torde ej för närvarande vara aktuellt. Bisko parna sammanhöra nämligen, såsom ämbetsverken redan erinrat, med den allmänna prästerliga organisationen i riket, och beträffande denna har allt sedan tillkomsten av 1723 års privilegier gällt, att dess löneindelnmg,
1 Av för bostadsändamål disponerade biskopsgårdar i städerna synes däremot en tillhöra vederbörande domkyrka (Västerås). Biskopshuset i Karlstad är uppfört för medel, anskaffade genom sammanskott, å tomten till gamla kyrkoherdebostället i Karlstad. 2 Blott de tre sistnämnda hava löneintäkter av angivna slag.
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
55
56
»prästverket», hållits skild från statsverkets finanser. Något förslag om dess förstatligande har ej heller framförts. Den av ämbetsverken i nu före varande fråga angivna lösningen synes därför sta i bättre sammanhang med hela det prästerliga avlöningsväsendets historiska utveckling än ett rent förstatligande, och något överförande å riksstaten av ansvaret för biskoparnas avlöning torde icke minst på grund härav sakna aktualitet.
Mot en indragning till kyrkofonden av inkomsten av de nuvarande bi- skopsboställena, även Tunby, torde laga hinder ej möta, ej heller mot ett överförande dit av biskopslöneregleringsfonden, Lunds biskopslönemedels besparingsfond samt de vid de olika boställena uppkomna ersättnings medel.
Därest man alltså stannar för att till kyrkofonden centralisera det biskop liga avlöningsväsendet, blir, i den mån för detta nu anvisade tillgångar visa sig otillräckliga, den allmänna kyrkoavgiften genom sänkning eller höjning den regulator, varigenom brist i finansplanen täckes och överskott kon sumeras, givetvis inom den gräns, som avgiftens maximering angiver (kyrkofondslagen 5 §). Den allmänna kyrkoavgiften utgår av alla kyrkligt kommunalskatteskyldiga skattekronor i riket, d. v. s. i huvudsak av samt liga de till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skattskyldiga skatte betalarna i riket. Det kan därför, principiellt sett, synas oegentligt och i varje fall en onödig omgång, att den ersättning för indelta kronotionde- och rån tean slag (mdelningsersättning), som från statsverket för närvarande utgår till biskopsämbeten och biskopslöneregleringsfonden (1932—33 21,083 kronor till fonden) för framtiden utgöres till kyrkofonden av statens skattebetalare, under det samma skattebetalare i annan ordning täcka bris ten i kyrkofondens budget. Enklare och redigare vore otvivelaktigt, att in- delningsersättningen slopades och den allmänna kyrkoavgiften höjdes i motsvarande mån. En parallell till fallet erbjuder i viss mån den från och med år 1900 verkställda avskrivningen av kyrkotionden i Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän, vilken visserligen utgick av fastighetsägarna i vederbörande församling under det dennas allmänt skattskyldiga invånare hade att med allmänna kommunalutskylder täcka eventuell brist i kyrko- kassans stat. I huvudsak enahanda skäl kunna anföras även för att från statsverket till kyrkofonden icke längre bör ingå ersättning för prästerska pet förut tillkommande tionde och andra avgifter av fast egendom [kyrko fondslagen 3 § 1)] ävensom ersättning för anslag i krono- och kyrkotionde samt oindelt spannmål och hemmansräntor [kyrkofondslagen :i § 2)]. Så länge emellertid dessa för närvarande kyrkofonden tillförda statsanslag icke indragits, synes något sadant icke böra ske beträffande den för biskoparna avsedda indelningsersättningen. Mot en indragning kunna för övrigt an föras vissa skäl av formell natur, främst det att indelningsersättningen är ett rent statsanslag, under det kyrkoavgiften konstruerats såsom en kom munalskatt, utgjord med ett efter viss grund årligen fixerat belopp av varje pastorat, vilket belopp pastoratet har att utgöra oavsett om större eller mindre restantier uppkomma vid uttaxeringen.
Över vad i den nu refererade promemorian anförts och föreslagits hava yttranden avgivits av samtliga biskopar, domkapitel och länsstyrelser och i anslutning därtill hava sedan kammarkollegiet och statskontoret avgivit sitt förut åberopade utlåtande den 23 december 1933.
LTr de sålunda över P. M. avgivna yttrandena må här återgivas följande uttalanden:
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 242.
57
Ärkebiskopen E. Eidem och domkapitlet i Uppsala: Då »kollegiet» (pro memorian) funnit sig kunna med bestämdhet hävda, att ur rättslig synpunkt hinder eller betänklighet ej mötte mot överflyttande å kyrkofonden av ansvaret för biskoparnas avlöning och mot ett därmed sammanhängande överförande av de biskopliga avlöningstillgångarna till nämnda fond, av styrktes förslaget härutinnan icke, örn det än av olika skäl skulle ha varit lyckligare, i fall saken hade kunnat ordnas så, att, med undvikande av en total sammanslagning, ur kyrkofonden lämnats bidrag till nödig utfyllnad av de samlade biskopslönetillgångarnas avkastning.
Framlidne biskopen Aurelius och domkapitlet i Linköping uttalade sina betänkligheter mot ett fullständigt lösgörande av avlöningstillgångar från den biskopsstol, till vilken de hörde, detta ur synpunkten av den säkerhet, som följde med det privilegieskydd, varmed de vore försedda. Bäst vore, att de i biskopslöneregleringsfonden uppsamlade medlen alltjämt finge bevaras såsom en fond för sig, varav fyllnad i biskopslön kunde påräknas, samt att tillskott ur kyrkofonden kunde ske för finansieringen av det hela.
Biskopen Hj. Danell, Skara: Visserligen kunde stora betänkligheter göra sig gällande med hänsyn till den nuvarande biskopslöneregleringsfondens sammanslagning med kyrkofonden. Det rättsskydd, som för närvarande enligt prästerskapets privilegier åtnjötes av biskoparna med avseende på det ekonomiska underlaget för deras verksamhet, skulle måhända kunna äventyras genom biskopslöneregleringsfondens uppgående i kyrkofonden.
Det vore att hoppas, att så icke måtte ske. Men man måste räkna med den ifrågavarande möjligheten. Då emellertid i sådan händelse biskoparna borde med det övriga prästerskapet dela de svårigheter eller rent av den nöd, som skulle kunna bliva en följd av eventuell frånvaro av det rättsskydd, som hittills ansetts ha existerat, så hade biskopen funnit sig av detta inre och etiska skäl icke böra avstyrka det föreliggande förslaget.
Biskopen G. Aulén, Strängnäs, förklarade sig icke hysa några betänk ligheter mot att sammankoppla biskopslöneregleringsfonden med kyrko fonden och att så åstadkomma en enhetlig förvaltning av avlöningstill gångarna. Tvärtom syntes detta från förvaltningssynpunkt sett vara en avgjord fördel. Skulle det möjligen sägas, att en dylik anordning komme att göra intrång på äldre privilegieskydd, vore en sådan invändning föga vägande. Bortsett därifrån att biskopen för sin del icke hade någon större tilltro till den garanti för kyrkliga ämbeten, som kunde ligga i privilegie skydd, hade det ju i förslaget ingalunda ifrågasatts, att de rättsliga grun der, som gällde för de olika fonderna, skulle upphöra vid en samman slagning.
Biskopen Städener, Växjö: Det i P. M. berörda alternativet att upp föra biskoparnas löner på riksstaten saknade historisk grund. Detsamma gällde sammanförandet från olika biskopsstolar av biskopliga lönemedel samt ett överförande av dessa sammanslagna lönemedel till de avlönings tillgångar, vilka vore anvisade församlingarnas prästerskap. Man borde ej genomföra en definitiv lönereglering för biskoparna, så länge prästerskapet jämte ett flertal andra kårer finge vänta på motsvarande lönereglering.
Domkapitlet i Växjö vände sig mot uttalandet i promemorian att biskopsstolarnas och fondernas tillgångar i jord samt kronotionde- och räntcanslag vöre anvisade av kronan. Av konung Gustav I:s brev den 2 augusti löth till biskoparna och domkapitlen i Strängnäs och Västerås örn deras landbo!’ m. m. franninge, att del tiondeanslag, som utginge lill var
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
58
dera av dessa biskopar, utgjorde vederlag för till kronan indragna land
bondehemman, oell att detta utbyte av hemman mot tiondeanslag på före
kommen anledning skett efter initiativ av vederbörande biskopar själva.
Detta vederlag måste innehavas av vederbörande biskopsstolar med samma
rätt som de i utbyte överlämnade fastigheterna. Men att biskopshemman
under Strängnäs och Västerås biskopsstolar skulle under medeltiden i all
mänhet utgjorts av kronoförläningar, därom funnes ingen antydan, och
detta vore icke heller antagligt. Det funnes ingen anledning antaga annat
än att de nuvarande tiondeanslagen till biskoparna i Strängnäs och Väster
ås till större eller mindre del —■ oavsett de förändringar eller jämkningar,
som kunde hava ägt rum under senare tid — representerade just dessa
tiondevederlag. Det vederlag i tionde, som år 1545 tilldelades Växjö bi
skopsstol, kunde icke hava tilldelats under osäkrare äganderättstitel, utan
måste vara av samma valör som det vederlag, vilket biskoparna i Strängnäs
och Västerås erhållit. Av den verkställda arkivutredningen framginge där
jämte, att även den under Växjö biskopsstol nu lydande fasta egendomen
hade tillagts densamma under äganderätts- eller vederlagstitel. Att det för-
liölle sig på liknande sätt beträffande ärkebiskopsstolen samt Linköpings
och Skara biskopsstolar ansåg sig domkapitlet icke hava anledning att i
detta sammanhang närmare belysa. Privilegieskyddet för boställsjorden
samt ränte- och kronotiondeanslag räckte med säkerhet, så länge avlö-
ningstillgångarna förbleve fästade vid den biskopsstol, som de tillhörde vid
privilegieskyddets tillkomst, men huru långt detta skydd sträckte sig, sedan
avlöningstillgångarna eventuellt blivit lösgjorda från biskopsstolen, vore
icke lätt att säga. Huruvida medverkan av allmänt kyrkomöte för ändring-
av rättsläget i avseende a dessa avlöningstillgångar krävdes efter deras lös
görande från biskopsstolen i fråga utsädes icke i promemorian. Dock vore
det just detta lösgörande, som i promemorian tillstyrktes, dä den förordade
avlöningstillgångarnas överförande till kyrkofonden. Det vore utan tvivel
en säkrare och i rättsligt hänseende mera tillrådlig utväg att från kyrko
fonden genom laga beslut tillföra biskopslöneregleringsfonden behövliga
bidrag eller subsidier än att från biskopslöneregleringsfonden, respektive
biskopsstolarna, överföra biskoparnas avlöningstillgångar till kyrkofonden.
Varje ändring av det nuvarande rättsläget krävde medverkan av allmänt
kyrkomöte. Detta vore så mycket mera säkert som de särskilda inkomster,
vilka för det närvarande lydde till envar av biskopsstolarna, icke innehades
i form av någon förläning eller på grund av utanordningsbeslut av kronan
utan under äganderättstitel eller däremot svarande rätt. Dessa inkomster
kunde uppenbarligen icke avhändas biskopsstolarna genom administrativ
lagstiftningsmakt. För att genomföra en sådan avhändelse erfordrades lag
stiftning efter lagrådets hörande enligt 87 § regeringsformen. Det syntes,
även om förbehåll funnes intaget i vederbörlig biskopsfullmakt att finna sig
i ny lönereglering, icke vara honom förment att såsom innehavare av bi
skopsstolen motsätta sig, att någon dess förmögenhetstillgång avhändes
densamma. Rubbning av bestående rättsliga förhållanden i fråga örn de
olika biskopsstolarnas inkomstkällor och förmögenhets villkor borde icke
äga rum utan att särdeles tvingande skäl föreligga. Först sedan man kon
staterat att andra utvägar vore på ett avgjort sätt stängda, torde det vara
skäl att på föreslaget sätt upplösa den urgamla ordning, som för det när
varande bestode beträffande åtminstone de äldre biskopsstolarna i det hän
seende, att de så att säga vore självförsörjande rättssubjekt.
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
59
Det skäl, som i promemorian anförts för sammanföring av det territo riella prästerskapets utjämningsfond och de biskopliga avlöningstillgång- arna, nämligen att biskopen utövade tillsyn över församlingarna, skulle, örn det vore riktigt, kunna leda till att landshövdingarna och länsstyrelsernas personal, vilka ostridigt utövade viss kontroll över de borgerliga kommu nerna, skulle avlönas med medel uttagna genom en interkommunal skatt. Detta vore orimligt. Finansieringen av biskopslönerna borde i stället ske efter föredöme av 1932 års beslut örn grunderna för finansiering av präst lönerna. Detta lade till grund de i varje pastorat förefintliga fasta avlö- ningstillgångarna och fondavkastningarna. I överensstämmelse härmed lik som i överensstämmelse med hittills gällande grunder för biskoparnas av löning borde, sedan biskopslön reglerats till visst belopp, till dess finansie ring i första hand anvisas de vederbörande biskopsstol tillhörande avlö ningst illgångarna. Därest dessa icke skulle förslå, skulle tillskott från biskopslöneregleringsfonden tagas i anspråk. Härigenom vunnes samstäm mighet med grunderna för 1932 års lagstiftning angående de prästerliga avlöningsförhållandena, under det promemorians förslag bröte nied dessa grunder och förordade en starkt genomförd centralisering av de biskopliga a vlöningsmedlen.
Biskopen E. Rodhe oell domkapitlet i Lund ansågo kyrkofondens an litande för biskoparnas lönereglering vara den enda väg, som borde ifråga komma, Biskopslönerna borde sålunda ej uppföras a riksstat^. Principiellt sett mötte det icke något hinder för att kyrkofonden och biskopslöneregle ringsfonden i mån av förmåga bistode varandra till bestridande av kost naderna för kyrkans organisation. En annan fråga vore, om de bada fon derna skulle slås ihop till en fond eller örn de fortfarande skulle förvaltas särskilt för sig. De rättsliga grunder, vilka normerade de särskilda fonderna, bibehölles ju vid en sammanslagning. Biskopslönetillgångarnas rättsskydd medtoges alltså vid deras ingående i kyrkofonden — något annat vöre ej ens ifrågasatt i utredningen. Örn därför en sammanslagning av de båda fon derna tillstyrktes, läge grunden häri framför allt i önskvärdheten av en enhetlig förvaltning av kyrkans gemensamma avlöningstillgångar.
Biskopen Lönegren, Härnösand, utgick för sin del fran att i rätts ligt avseende ingen giltig invändning kunde göras mot sammanförandet av fonderna. Om detta gällde för det fall att bidrag från kyrkofonden anlitades för biskoparnas lönereglering, syntes det emellertid icke vara lika görligt att finna en rättsgrund för det fall att tillskottsbehovet skulle ga i motsatt riktning.
Länsstyrelsen i Växjö, som tagit del av Växjö domkapitels yttrande, ställde sig betänksam i fråga örn förslagets genomförbarhet, särskilt ur rätts lig synpunkt. För egen elei hade länsstyrelsen visserligen icke pa den före liggande utredningen tilltrott sig att göra något bestämt uttalande an gående den ifrågasatta löneregleringens genomförbarhet ur rättslig syn punkt. Huru emellertid härmed än förhölle sig, borde ett avhändande av biskoparnas av alder anslagna lönetillgångar icke ilga rum utan att starkare skill därtill föreläge lin nu vore fallet. Då härtill bomme, att tidpunkten för en definitiv lönereglering syntes mindre lämplig, hade länsstyrelsen ansett, att man för närvarande borde begränsa sig lill en provisorisk lönereglering till förmån för lågt avlönade biskopar.
Länsstyrelsen i Mariestad: Med hänsyn till det ytterligt invecklade system, som vore rådande inom prästerskapets avlöningsväsen, an.sage
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
60
länsstyrelsen icke lämpligt att överföra biskoparnas avlöningstillgångar till kyrkofonden och att låta fonden övertaga betalningsansvaret för biskopar nas avlöning. I stället syntes önskvärt, att biskoparnas avlöningstillgångar indroges till statsverket, och att biskopslönerna uppfördes å riksstaten.
Ämbetsverken 1033 anförde i denna fråga: Ämbetsverken tillåta sig med anledning av de framställda anmärkningarna erinra, att församlingspräster - skåpet, vars löneförhållanden förut reglerats genom en lagstiftning av år 18(52, genom 1910 års lagstiftning erhållit en lönereglering, som ehuru be häftad med brister dock har en långt modernare utformning än biskopar nas löneregleringar, vilka meddelats i enlighet med grunder, vilka redan år 1860 beslutats av riksdagen. Lönelagstiftningen 1910 för prästerskapet har helt avvecklat naturahushållningen (jordbruksboställena), under det bi skoparnas lönesystem ännu bibehåller detta system. Det är därför miss visande att tala om en ny lönereglering för prästerskapet såsom »motsva rande» den nu för biskoparna planerade.
Vad beträffar jämförelsen mellan biskoparnas och landshövdingarnas övervakande uppgifter, de senares för övrigt av väsentligen annat slag än de förras, är att erinra, det båda grupperna av uppgifter, såvitt de äga bety delse för föreliggande väsentligen ekonomiska fråga, stå i sammanhang med den på staten ankommande övervakande verksamheten. Såsom i pro memorian angivits skulle det därför ej möta principiella betänkligheter mot att biskoparnas löner (såsom fallet är i Finland) upptagas på rikets stat. Det nu valda systemet är grundat på hänsyn för historiskt hävdvunna anordningar.
Vad angår förslaget, att varje biskopslön skulle regleras dels genom biskopsstolens hittillsvarande avlöningstillgångar, dels ock därest dessa ej förslå härtill genom anslag från biskopslöneregleringsfonden, är att erinra att denna fonds otillräcklighet för ändamålet givit närmaste anledningen till det föreliggande utredningsuppdraget. Önskemålet om bibehållande vid de särskilda biskopsstolarna av boställena strider vidare mot riksdagens redan år 1913 uttalade önskan.------ -—■ Ämbetsverken kunna icke biträda de synpunkter, biskopen och domkapitlet i Växjö anlagt på frågan örn de biskopliga lönetillgångarnas natur. Gustav Vasas brev den 2 augusti 1515 visar blott att en lönereglering, väsentligen på grund av praktiska förvaltningsskäl, ägd rum flir biskoparna i Strängnäs och Västerås. Något belägg för teorien om ett privaträttsligt byte utgör brevet så mycket mindre som formerna däri icke hänföra sig till ett sådant. Ämbetsverken tillåta sig erinra, att i gamla Sverige enligt Västeråsbesluten 1527 konungen hade frihet att indraga så mycket av biskopsgodset, som han prövade skäligt. Osannolikt är att kronan frivilligt skulle hava begränsat sina befogenheter genom att ingå på för all framtid bestående uppgörelser, där biskopen och konungen voro jämställda parter. Det är vidare känt, att ända mot slutet av 1500-talet, i vissa fall även under 1600-talet, ändringar i biskoparnas löneförmåner förekommit, där kronan än lämnade nya anslag än tog tillbaka gamla. Icke minst biskopsstolen i Växjö erbjuder exempel härå. Lika osan nolikt synes ett byte av ovan angivna natur vara, då man betänker att i de tiondeanslag, vilka biskoparna erhöllo, ingick den från dem själva indragna, till kronotionde förvandlade biskopstionden.
De anslag, som i äldre tid konnno biskoparna till del, ingingo i ett av löningssystem, som var jämförligt med rikets civila tjänstinnehavares. Det lagfästa privilegieskyddet är av så sen tid som år 1723. För något kisko-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
61
parnas innehav av sina inkomster »under äganderättstitel eller däremot sva
rande rätt» av natur att icke kunna »avhändas biskopsstolen genom admi
nistrativ lagstiftningsmakt» (utan lagrådets hörande enligt 87 § l:o 11. F.)
hava inga bärande skäl förebragts. Att åtminstone de äldre biskopsstolarna
skulle vara »självförsörjande rättssubjekt» synes strida mot hela den struk
tur den högre ämbetsorganisationen i landet, även den biskopliga, allt sedan
reformationen ägt.
Förslaget av biskopen och domkapitlet i Linköping att bibehålla biskops-
löneregleringsfonden men tillföra densamma tillskott ur kyrkofonden för
finansiering av biskopslönerna, synes principiellt liktydigt med en samman
slagning av fonderna. Ur förvaltningssynpunkt skulle detta förslags god
tagande medföra ett onödigt invecklat system. Ämbetsverken kunna där
för ej förorda detsamma.
Med anledning av det av biskopen och domkapitlet i Lund avgivna ytt
randet må blott tilläggas, att då biskopslöneregleringsfonden har sitt ur
sprung i kronoanslag men kyrkofonden i väsentlig mån härrör även av till
gångar av annan natur, den förra fondens införlivande med den senare och
antagande av dennas rättsliga natur i varje fall icke försämrar rättsläget
för den förra fondens tillgångar, samt att det icke föreslagits någon indrag
ning till kyrkofonden av biskoparnas boställen utan blott av dessas av-
komst.
I den av borgmästaren Linder verkställda utredningen hava, på sätt
förut redogjorts, upptagits två alternativ för lösning av frågan örn en
avlöningsreform för rikets biskopar. Enligt båda dessa alternativ —
det ena avseende bibehållande i viss utsträckning av nu förefintliga avlö-
ningstillgångar vid de särskilda biskopsstolarna, och det andra avseende in
dragning av samtliga inkomster av dessa tillgångar till biskopslöneregle
ringsfonden — skulle biskoparnas samtliga löneförmåner bestridas uteslu
tande med avkomst från dessa samma avlöningstillgångar. Som emellertid
ifrågavarande tillgångar, på sätt även i Linders utredning betonats, icke
skulle komma att förslå till de ändamål, som skäligen borde med avkast
ningen därav tillgodoses, hava båda dessa förslag, såsom icke möjlig
görande ett restfritt uppordnande av denna lönefråga, ansetts mindre till
fredsställande. På samma sätt har, såsom innebärande enbart ett uppskov
med den i allt fall ofrånkomliga avvecklingen av det nu tillämpade löne
systemet, jämväl bedömts det förslag, som — bland annat av två kyrko
möten — framförts angående ett provisoriskt upphjälpande av de svagast
avlönade biskoparnas lönevillkor genom beredande åt dessa av särskilda
tilläggslöner ur biskopslöneregleringsfonden. Med en sådan provisorisk åt
gärd bleve ock, på sätt redan påpekats, frågan örn en reglering beträffande
de över den såsom skälig ansedda lönenivån liggande löneinkomsterna läm
nad olöst.
De vägar, som i de äldre utredningarna och i övriga förslag blivit be
trädda för uppordnande av biskoparnas avlöningsförhållanden, hava så
lunda visat sig icke viii framkomliga.
Under beredningen hos de centrala ämbetsverken, kammarkollegiet och
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
62
statskontoret, av den föreliggande frågan har såsom ytterligare alternativ
för densammas lösning framförts tanken dels på indragning till statsverket
av de för biskopslönerna för närvarande speciellt anvisade avlöningstill-
gångarna och dessa löners uppförande å riksstaten, dels ock på överförande
av biskopslönetillgångarna till kyrkofonden och denna fonds övertagande
av hela avlöningsansvaret. Beträffande det förstnämnda alternativet har
framhållits, att något principiellt hinder för en reglering av sådan innebörd
väl ej syntes möta, varvid tillika erinrats örn att i Finland — ett land, vari
de kyrkliga institutionernas ställning till staten förete icke så få anknyt
ningspunkter till det härutinnan gällande rättsläget i Sverige — en mot
svarande ordning numera vore genomförd. På sätt framgår av den av mig
härförut lämnade redogörelsen har dock ansetts, att ett sådant alternativ
icke — i allt fall ej för närvarande — borde äga aktualitet. Härvid har mot
ett beträdande av denna väg företrädesvis invänts, att ett »rent» förstat
ligande av biskoparnas avlöning skulle innebära ett markerat avbrott i hela
det prästerliga avlöningsväsendets historiska utveckling. Det senare av
dessa två alternativ har av ämbetsverken förordats. Förslag till en reglering
enligt detta alternativ föreligger nu i utarbetat skick.
Vid den prövning från skilda synpunkter jag haft att företaga av här
ifrågavarande komplicerade förvaltningsproblem har jag stannat i den upp
fattningen, att sist berörda förslag erbjuder en i det hela antaglig grund
val för en tidsenlig omläggning av lönesystemet för biskoparna. Då jag med
detta mitt ställningstagande funnit tanken på statens formella och omedel
bara övertagande av biskoparnas avlönande nu böra skjutas åsido, har jag
dock låtit mig bestämmas mindre av hänsynen för den härutinnan hävd
vunna ordningen i och för sig än av vissa föreliggande, påtagligen bärkraf
tiga lämplighetsskäl. Man har sålunda, i första hand, att beakta, hurusom
den centrala ställning och uppgift inom den kyrkliga ekonomien, som genom
1910 års lagstiftning tillädes kyrkofonden, blivit genom den vid 1932 års
riksdag antagna nya lagen om kyrkofond väsentligen vidgad och befäst.
I främsta rummet har denna kyrkofondens konsolidering förverkligats
genom upptagandet i nämnda lag av bestämmelserna örn den allmänna
kyrkoavgiften, genom vilken — med statsskatterna nära befryndade — på
laga kyrkofonden erhållit den för balansen av inkomster och utgifter erfor
derliga regulatorn. Jag får vidare här erinra örn, att den emellanåt fram
förda uppfattningen, att dispositionen av fondens medel skulle vara för
behållen ändamål, sammanhörande med för samling sprästernas avlöning,
icke finner något hållbart stöd vare sig i de överväganden, som föregingo
fondens ursprungliga tillkomst, eller — än mindre — i för närvarande här
utinnan gällande positiva författningsbestämmelser. Sålunda utgår jämlikt
stadgandet i 6 § 5) i lagen örn kyrkofond för närvarande ur kyrkofonden
ett belopp av inemot en kvarts miljon kronor årligen till avlöning av präster
anställda för tjänstgöring inom vederbörande stiftsområde i dess helhet
Kungl. Maj:ts -proposition Nr 242.
63
(stiftsadjunkter) och enligt lag den 28 juni 1935 må av kyrkofonden be kostas pensioner till präster i missionens och diakoniens tjänst. Det tarvar icke vidare utläggning, att biskoparnas avlöning ej kan betraktas såsom en för den kyrkliga organisationen fjärmare liggande angelägenhet än här berörda ändamål, för vilkas tillgodoseende kyrkofonden redan nu må tagas i anspråk. Vad slutligen angår biskopslönefastigheterna, för vilka nu i allt fall — efter deras skiljande från de särskilda biskopstjänsterna — en ny förvaltningsordning blir behövlig, bör uppmärksammas, hurusom genom statsmakternas beslut år 1932 ansetts erforderligt tillskapa speciella, med sakkunskap i såväl jord- som skogsbruk utrustade myndigheter, stifts- nämnderna, med uppgift att förvalta eller eljest öva kontroll över all kyrk lig jord, vare sig densamma äges av kronan, visas tillhöra kyrklig menighet eller är att betrakta såsom stiftelseegendom. Det måste te sig följdriktigt att, då nu i allt fall en dylik specialorganisation för kyrklig fastighetsför valtning står till förfogande, även i fortsättningen i förekommande fall utnyttja denna speciella förvaltningsorganisation och i sådant syfte an förtro åt densamma även den vidare och fulla omvårdnaden av den del av den för kyrkliga ändamål anvisade egendom, som representeras av biskops lönefastigheterna. På sätt jag i det följande kommer att få anledning när mare beröra torde åt biskopslönefastigheterna, efter en indragning till kyrkofonden av avkomsten från dessa, böra givas en förvaltningsrättslig ställning överensstämmande med den, som nu tillkommer de allmänna kyrkohe mmanen.
Kungl. Marits proposition Nr 242.
Den författningstekniska anordningen av de för avlöningsreformens
genomförande erforderliga bestämmelserna. I
I P. M. anfördes i detta hänseende — i anslutning till de däri ingående författningsutkasten — följande:
Därest bestridandet av biskoparnas avlöning blir den redan genom lag reglerade kyrkofondens angelägenhet, synes även den erforderliga nya avlöningsförfattningen i anslutning till senare tids praxis i avseende å prästerskapets avlöning böra erhålla lagform.----------- Av enahanda skal som anförts beträffande biskoparnas avlöningsförfattning synes emeriti- löneförfattningen för biskopar böra med erforderliga ändringar erhålla lag form. Tillräckliga skäl att införliva dess bestämmelser med lagen örn emeritilöner för präster synas emellertid med hänsyn till de olikartade reglerna icke föreligga. Från kyrkofonden böra, i enlighet med vad fallet är beträffande innehavare av prästerlig emeritilön (lag och k. k. 28/10 1932, nr 478, 480), gäldas pensionsavgift, belöpande pä innehavare av biskoplig emeritilön, till prästerskapets änke- och pupillkassa. I den man biskoparnas och det övriga prästerskapets pensioneringsförhållanden må komma att bliva föremål flir en allmän reglering, kan tiden vara inne att i en gemensam författning meddela rättsregler för hela den prästerliga organisationen. Till- lämpningsföreskrifter synas böra intagas i särskild kungörelse. För ordnan-
64
det av kyrkofondens ställning till det biskopliga avlöningsväsendet hava
i anslutning härtill i P. M. jämväl föreslagits vissa lagbestämmelser.
Beträffande denna fråga har Wohlin anfört följande:
De av ämbetsverken överlämnade författningsutkasten, vilka, enligt vad
ämbetsverken själva anmärkt, icke varit föremål för en strängare gransk
ning vare sig från systematisk eller annan formell synpunkt, utgöras av
fem särskilda lagar och därtill av två författningar, avsedda att utfärdas i
administrativ ordning.
Det vill synas, som om den författningsmässiga utformningen av hit
hörande stadganden borde kunna väsentligen förenklas.
För valet av lagform för de egentliga lönebestämmelserna har i »prome
morian» åberopats det förhållandet, att enligt senare tids praxis stadgan
den, som avsåge »prästerskapets avlöning», givits dylik form. Härmed syf
tas givetvis på i första hand 1910 års lag om reglering av det territoriella
prästerskapets avlöningsförhållanden. Det synes vid denna jämförelse hava
lämnats obeaktat, att avlöningsbestämmelserna för det territoriella präster
skapet i sina grundläggande delar tillhöra det kommunala rättsområdet och
att lagformen för desamma helt betingas av denna deras egenskap av
»kommunallag». Någon liknande karaktär tillkommer givetvis icke be
stämmelser för biskopars avlönande. Tillräcklig anledning kan fördenskull
icke föreligga att beträffande de nu ifrågavarande avlöningsbestämmelserna
övergiva det hittills tillämpade förfarandet, att grunderna för avlönings
bestämmelserna fastställas genom ett statsmakternas samfällda beslut i
samma ordning, som äger rum vid bestämmandet av statstjänstemännens
avlöning, med den avvikelsen allenast att, så länge och i den omfattning
biskoparnas löneförmåner äro föremål för privilegieskydd, kyrkomötets
samtycke erfordras för genomförande av ändring med avseende å desam
ma. Ett utfärdande i lagform av de nu ifrågasatta nya grunderna för bisko
parnas avlönande skulle väl också komma att framstå såsom nog så oform
ligt, då dessa grunder till sina huvudsakliga beståndsdelar utgöra en ome
delbar efterbildning av de stadganden, som gälla för landshövdingarnas
avlöning.
Följes den anordning, som hittills tillämpats, beträffande bestämmelserna
örn i tjänst varande biskopars avlönande, böra givetvis ej heller stadgan
de^ örn emeritilöner för biskopar givas lagform utan torde dessa lämpligen
kunna omedelbart sammanföras med förstnämnda avlöningsbestämmelser.
Ett av de utav ämbetsverken åberopade lagutkasten avser »lag örn dis
positionen av vissa för biskoparnas avlöning avsedda tillgångar». Lag
utkastet upptager bestämmelser dels örn överförande av vissa kapitaltill
gångar till kyrkofonden, dels om viss grund för den framtida förvaltningen
av de för närvarande för biskoparnas avlönande anvisade fastigheterna,
i den mån dessa icke komme att upplåtas åt biskoparna för bostadsända
mål. Härvid avsågs, att ifrågavarande lönefastigheter med angivet undan
tag skulle disponeras på sätt örn allmänna kyrkohemman finnes stadgat.
Överförandet till kyrkofonden av de för biskoparnas avlönande hittills
disponerade kapitaltillgångarna avser en engångsåtgärd. Varken kyrko
fondslagens egen systematik eller annat formellt-rättsligt skäl lärer på
fordra, att bestämmelsen örn överförandet erhåller lagform. Ett statsmak
ternas beslut om en dylik åtgärd synes lämpligen kunna meddelas i omedel
bart samband med fastställandet av de nya grunderna för biskopslönerna.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
65
Vad vidare angår förvaltningen av de för närvarande för biskoparnas
avlönande anslagna fastigheter — såväl sådana, varav avkastningen direkt
tillflyter vederbörande tjänstinnehavare, som de, varav avkastningen ingår
till biskopslöneregleringsfonden eller Lunds biskopslönemedels besparings
fond — tillämpas visserligen alltjämt, såvitt angår ordnandet av frågorna
om fastigheternas bebyggande samt örn gäldandet av kostnaderna härför, de
föråldrade bestämmelser, som innehållas i 27 kap. byggningabalken. För
rättsförhållandet härutinnan mellan det allmänna och vederbörande bisko
par såsom boställshavare hava dessa bestämmelser alltjämt en omedelbar
giltighet. Vad åter angår motsvarande förhållande mellan det allmänna och
arrendatorer å ifrågavarande publika egendomar är att märka, att de nytt-
janderättsavtal, som numera slutas rörande dessa egendomar, ytterst äro
att bedöma enligt lagen om nyttjanderätt till fast egendom. Genom sist
nämnda lag har det angivna kapitlet i byggningabalken blivit, såvitt an
går nyttjanderätt som avses i nyttjanderättslagen, i sin helhet upphävt.
Att berörda kapitels stadganden det oaktat fortfarande tillämpas vid ut-
arrendering av nämnda egendomar grundar sig därpå, att bebyggandet av
sådana arrendegårdar, med hänsyn till egendomarnas nuvarande disposi
tion, hittills icke kunnat på ett mera tidsenligt sätt ordnas.
Därest, såsom med de föreslagna ändrade bestämmelserna örn biskopar
nas avlönande åsyftas, dessa befattningshavares ställning såsom boställs
havare helt avvecklas, bortfaller därmed också, utan att särskild positiv
lagbestämmelse därom erfordras, grunden för en vidare tillämpning av
byggningabalkens berörda bestämmelser med avseende å rättsförhållandet
mellan det allmänna och befattningshavarna. Då den nu föreslagna ändrade
dispositionen av de ifrågavarande fastigheterna bereder möjlighet till in
förandet av tidsenliga bestämmelser för dessa fastigheters utarrendering
och förvaltning, behöver givetvis en fortsatt tillämpning av byggninga
balkens förutberörda stadganden ej heller i avseende å arrendeförhållandet
vid fastigheterna vidare komma i fråga.
De allmänna grunderna för den framtida förvaltningen av här ifråga
komma fastigheter torde sålunda väl icke behöva givas form av lag men
böra dock, i enahanda ordning som ovan beträffande avlöningsbestäinmel-
serna angivits, göras till föremål för ett statsmakternas samfällda beslut.
Vad slutligen angår det vid ämbetsverkets utlåtande fogade förslaget till
»lag om gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift belöpande å innehavare
av biskoplig emeritilön» lär det däri införda stadgandet, vilket omedelbart
sammanhör med bestämmelserna örn emeritilöner, böra i anslutning till
dessa upptagas bland avlöningsbestämmelserna.
Ämbetsverken 1935 hava framhållit, att Wohlins förslag i huvudsak
anslöte sig till den ståndpunkt, som av ämbetsverken intagits i utlåtandet
i ämnet den 23 december 1933, samt att de avvikelser, som förekomme,
hänförde sig dels till formella frågor — framför allt den nya lagstiftningens
form — dels till sakliga — dock icke berörande några centrala ämnen.
Enligt ämbetsverkets mening berörde dessa avvikelser icke sådana väsent
liga intressen att ämbetsverken på grund därav ansåge sig hava anledning
att motsätta sig vad Wohlin föreslagit. I detta sammanhang hava ämbets
verken tillika anfört:
Bihang Ull riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2//2.
5
Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 242.
66
En förutsättning för förslagets genomförande vore, att medgivande jäm
likt 114 § regeringsformen lämnades av kyrkomötet. Ämbetsverken ville
emellertid under hänvisning till förslagets avfattning framhålla, att, sedan
de föreslagna avlöningsbestämmelserna antagits, framtida ändringar i de
samma icke behövde underställas kyrkomötet.
Till ämbetsverkens ifrågavarande utlåtande hava fogats två reservatio
ner, avseende, bland annat, här sist berörda fråga.
I den ena av dessa reservationer har föredraganden, kammarrådet Schal
ling, med vilken generaldirektören Berglöf instämt, uttalat såsom sin mening,
att uttrycket i förslaget till ändrad lydelse av 3 och 6 § § lagen om kyrko
fond »av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas
avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel» icke
behövde föranleda, att kyrkomötet för framtiden skulle vara uteslutet från
medverkan vid eventuella ändringar i bestämmelserna. Han förutsatte, att
frågan örn kyrkomötets befattning med sådana ändringar komme att be
dömas efter enahanda grund som beträffande ändring av bestämmelserna
örn det territoriella prästerskapets avlöning.
I den andra reservationen, vilken avgivits av t. f. kammarrådet Prawitz,
har i frågan, huruvida i framtiden kyrkomötets medverkan vore erforder
lig för ändring av biskopslön, anförts: Enligt den åsikt, ämbetsverken ut
vecklat i sitt över borgmästaren Linders förslag till biskopslönereglering år
1932 avgivna utlåtande, är kronan ägare av biskoparnas bostads- och
löningsbosthilen — möjligen med undantag för någon enstaka fastighet.
Endast avkastningen av biskopsgodsen skulle alltså vara upplåten bisko
parna. Följaktligen omfattar det biskoparna genom prästerskapets privile
gier tillförsäkrade skyddet endast denna avkomsträtt. I och med att det
remitterade förslaget genomföres, kommer avkomsten av biskopsgodsen
att ingå till kyrkofonden och tillfaller alltså icke längre biskoparna. Här
efter är, såvitt jag förstår, privilegierna icke längre gällande för biskops
godsen. Sedan alltså kyrkomötet en gång givit sitt bifall till det förelig
gande förslaget, kunna Kungl. Majit och riksdagen utan medverkan från
kyrkomötets sida besluta om förändrad disposition av biskopsgodsen och
även örn deras användning för annat än kyrkligt ändamål. Enligt ämbets
verkens förslag av år 1933 var detta icke fallet. Ämbetsverken hade näm
ligen föreslagit, att föreskrifterna örn biskopsgodsens disposition skulle er
hålla form av lag, vilken skulle antagas jämväl av kyrkomötet. Enligt nu
mera hävdvunnen konstitutionell praxis kunna lagar, vid vilkas tillkomst
kyrkomötet medverkat, icke ändras utan samtycke av kyrkomötet. I det
nu remitterade förslaget hava däremot hithörande föreskrifter erhållit form
av bestämmelser, beslutade av Konung och riksdag. Kyrkomötets medver
kan skulle blott bestå i eftergivandet av de privilegier, som hindrade
genomförandet av bestämmelserna. Sedan detta eftergivande en gång skett,
skulle kyrkomötets medverkan för ändring av de meddelade bestämmel
serna icke vidare vara erforderlig. Avsikten att avskaffa kyrkomötets med
bestämmanderätt vid framtida förändring i sättet för biskopsgodsens an
vändning synes mig på ett fullt följdriktigt sätt hava kommit till uttryck
i det vid den remitterade skrivelsen fogade förslaget till ändring av 3 §
kyrkofondslagen, då nämligen däri stadgas, att till kyrkofonden skall ingå
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
67
inkomst av fastigheter, vilkas avkomst, jämlikt av Konungen och
riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
grunder för dispositionen av därtill avsedda medel tillförts kyrkofonden.
Sedan ändringen i kyrkofondslagen trätt i kraft, kunna alltså Kungl. Majit
och riksdagen antaga nya eller förändrade sådana bestämmelser och därvid
föreskriva, att avkomsten av endast en del eller eventuellt av ingen av de
nuvarande biskopshemmanen skall tillföras kyrkofonden. Även därest man
skulle anse, att prästerskapets privilegier fortfarande efter förslagets genom
förande vore gällande för biskopsgodsen, måste enligt min memng den före
slagna formuleringen av 3 § kyrkofondslagen innebära, att kyrkomötet
ifråga örn biskopsgodsen — såsom beträffande vissa anslag ur kyrkofonden
till ecklesiastikdepartementet och domänfonden redan skett — delegerat
sin medbestämmanderätt till Kungl. Majit och riksdagen. Vad jag nu senast
anfört angående dispositionen av biskopsgodsen, gäller jämväl biskopslöner-
nas storlek. Enligt den föreslagna lydelsen av 6 § kyrkofondslagen skall
nämligen av kyrkofonden gäldas kostnad för avlönande av biskoparna i
den omfattning, som är närmare bestämd i de av Konungen och
riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlöning jämte grun
der för dispositionen av därtill avsedda medel. De för biskoparna utmätta
lönebeloppen kunna alltså i framtiden höjas och sänkas utan kyrkomötets
samtycke.
I anledning av de uttalanden berörande prästerskapets privilegier och den
nu tillämnade avlöningsreformen, som göras i ämbetsverkens utlåtande och
i de därvid fogade reservationerna, har Wohlin inkommit med en prome
moria, vilken torde få såsom bilaga fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende (Bil. H).
Mot den av Wohlin föreslagna författningstekniska anordningen av hit
hörande bestämmelser har jag intet att erinra.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Tidpunkten för avlöningsreformens ikraftträdande.
Den av riksdagen år 1913 begärda omläggningen av biskoparnas av
löningsförhållanden har såtillvida blivit sedan länge förberedd, som i full
makterna för de efter år 1913 utnämnda innehavarna av biskopstjänst
intagits förbehåll därom, att den utnämnde skall vara underkastad skyldig
het att vidkännas den förändring i lönevillkor, som framdeles kunde bliva
i vederbörlig ordning bestämd. Allenast två av rikets nu i tjänst varande
biskopar hava äldre fullmaktsdatum än för år 1913, nämligen biskopen i
Luleå O. Bergqvist samt biskopen i Karlstad J. A. Eklund. För den förre
är fullmakten å biskopstjänsten utfärdad den 29 februari 1904. och för den
senare den 22 februari 1907. Då dessa två biskopar äro födda den 24 sep
tember 1862, respektive den 7 januari 1863, inträder emellertid, jämlikt
Departe
mentschefen
Departe
mentschefen.
för närvarande gällande bestämmelser, skyldigheten för dem att mot er
hållande av emeritilön avgå från biskopstjänsten motsvarande dagar
under år 1937, respektive år 1938. Båda de nu ifrågavarande biskoparna
hava emellertid genom fullmaktsförbehåll tillförbundits skyldighet att vara
underkastade de bestämmelser, som kunde bliva meddelade i avseende å
pensionering av biskop.
Beträffande tidpunkten för avlöningsreformens ikraftträdande har Woh
lin anfört: Det föreslagna nya avlöningssystemets tekniska struktur gör det
angeläget, att detsamma må kunna vinna tillämpning samtidigt vid alla
biskopstjänster. Med hänsyn till att kyrkomötets medverkan vid ett be
slut i ämnet erfordras, lär tillämpningen svårligen kunna förutsättas äga
rum från tidigare tidpunkt än våren 1937. Å andra sidan synes vara ömk
ligt, att de nya bestämmelsernas ikraftträdande icke skall behöva fram
skjutas längre. Därest ett positivt beslut i frågan kan åvägabringas under
år 1936, torde ej heller så behöva ske. Av rikets nu i tjänst varande bisko
par äro visserligen två, nämligen biskoparna i Luleå och Karlstad, ej rätts
ligen förpliktade att underkasta sig en förändring i de bestämmelser, som
nu gälla för deras avlöning. För båda dessa biskopar skulle återigen de före
slagna nya avlöningsbestämmelserna, därest desamma bleve å dem tilläm
pade, komma att medföra en — förmodligen rätt avsevärd — löneökning.
Att döma av innehållet i de yttranden, som nämnda biskopar avgivit över
det förslag till nya avlöningsbestämmelser, som framlades i den vid ämbets
verkens skrivelse fogade promemorian, lär det väl också kunna hållas för
praktiskt taget visst, att från dessa biskopars sida icke skulle komma att
resas något hinder för den tilltänkta avlöningsreformens samtidiga genom
förande vid angivna tidpunkt. Ämbetsverken hava tydligen utgått ifrån, att
de ifrågavarande biskoparnas yttranden över promemorieförslaget finge
anses innefatta ett även formellt-rättsligt bindande medgivande härtill.
Berörda yttranden synas dock knappast kunna givas en sådan innebörd.
I enlighet med av Wohlin i anslutning till hans här förberörda ut
talande gjord hemställan hava biskoparna Bergqvist och Eklund anbefallts
att till Kungl. Majit avgiva förklaring, huruvida de, därest i enlighet
med Wohlins förslag till omreglering av biskoparnas avlöningsförhållan
den den för vederbörande biskopstjänst avsedda grundlönen bestämdes
till ett årligt belopp av 21,000 kronor, vore villiga att för egen del under
kasta sig de villkor och bestämmelser, som på grundval av samma förslag
bleve meddelade.
Såväl Bergqvist som Eklund hava härefter tillkännagivit sin beredvillig
het att gå in på vad för dem sålunda ifrågasatts, Bergqvist dock under för
behåll, att inga ändringar i förslaget vidtoges, som kunde rubba tidigare
med tjänsten förenade förmåner, såsom exempelvis nådårsrätten.
Beträffande vad biskopen Bergqvist anfört får jag framhålla, att de jämk
ningar i Wohlins förslag, som jag ansett mig böra vidtaga, icke äro änd
ringar av innebörd att medföra sådana rubbningar, som Bergqvist synes
åsyfta.
68
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
69
2 kap. Specialmotivering till de av avlöningsreformen föranledda
särskilda författningsförslagen.
Av den redogörelse jag i det föregående lämnat beträffande mitt huvud
sakliga ställningstagande till föreliggande förslag till omreglering av bisko
parnas avlöningsförhållanden framgår, att jag ansett mig böra ansluta mig
till de huvudgrunder, som utformats i det av kammarrådet Wohlin fram
lagda förslaget. Jämväl den detaljreglering, som däri upptagits, har jag
funnit mig kunna i det väsentligaste biträda.
Jag övergår nu till att redogöra för granskningen av de särskilda bestäm
melserna i de av Wohlin utarbetade författningsförslagen och de jämk
ningar däri, som jag funnit på enstaka punkter påkallade. Vissa enbart i
förtydligande syfte vidtagna jämkningar torde jag dock härvid kunna
förbigå.
Förslaget till ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.
l:o.
Med bestämmelsen under denna punkt avses att sammanfattningsvis an
giva de löneförmåner, som kunna utgå till biskop. För löneförmånernas
beteckning och gruppering har använts den i de efterföljande stadgandena
begagnade terminologien och därvid även följts den däri för de särskilda
förmånerna tillämpade indelningsgrunden.
2:o.
Det i förevarande punkt intagna förbehållet återfinnes ej i förslaget enligt
P. M. Wohlin har härom anmärkt, att, då ett motsvarande stadgande gäl
ler för landshövdingarna, förbehållet syntes böra givas en plats även bland
de grunder för biskoparnas avlönande, varom nu är fråga.
Mot vad Wohlin här föreslagit har jag intet att erinra.
Departe
mentschefen.
3:o.
Om stadgandena linder denna punkt har Wohlin anfört:
Vid utformningen av det föreliggande förslaget till nya grunder för
biskoparnas avlönande hava väl de stadganden, som i detta hänseende gälla
för landshövdingarna, fått tjäna som en allmän förebild. I rätt avsevärd
utsträckning hava likvisst avvikelser blivit nödiga. Företrädesvis hava
sådana avvikelser måst ske med hänsyn till den speciella reglering, som
i avseende å egen pensionering och familjepensionering gäller för biskopar.
De under förevarande punkt sammanförda bestämmelserna avse tid
punkten för till- och avträdande av löneförmåner vid biskopstjänst samt av
emeritilön för förutvarande innehavare av sådan tjänst. Den närmare reg
leringen härav måste i första hand utformas med hänsyn till förekomsten
av s. k. nådårs- och tjänstår srätt. Då denna rätt hittills varit för försam
lingsprästerna och för biskoparna på ensartat sätt reglerad, torde härav
70
följa, att en i materiellt hänseende överensstämmande reglering bör för här
nämnda två kategorier av präster bibehållas beträffande samtliga därmed
sammanhängande rättsförhållanden inom avlöningsväsendet.
I fråga om församlingsprästerna äro hithörande stadganden, där de icke
finnas intagna i särskild lag eller upptagits i författning örn dyrtidstillägg,
numera införda i Kungl. Maj:ts reglemente den 15 februari 1935 (nr 17) för
prästerskapets avlöning, vilket reglemente träder i kraft den 1 januari 1936.
Beträffande tidpunkten för tillträdande av kontanta löneförmåner äro
sålunda, för församlingsprästernas del, föreskrifter meddelade i 1 kap. 4 §
första stycket i omförmälda reglemente. Vad angår omfattningen av den
befattningshavares dödsbo tillkommande tjänstårsrätten och av den därav
härflytande rätten för änka och barn att uppbära emeritilön samt av rät
ten till nådår för efterlevande efter befattningshavare finnas, såvitt rörer
församlingsprästerna, stadganden därom meddelade dels i 1 kap. 5 § 1
mom. och 6 kap. 1 § i förenämnda reglemente, dels ock i 6 § 3 stycket lagen
den 9 december 1910 om emeritilöner för präster samt i 7 § av den genom
lagen den 23 november 1934 nr 544 formellt upphävda men jämlikt kun
görelsen den 28 juni 1935 nr 391 i materiellt hänseende alltjämt gällande
kungörelsen den 18 juni 1927 angående dyrtidstillägg åt innehavare av
prästerliga emeritilöner. Vidkommande den tidpunkt (månadsdag) intill
vilken vid prästerlig tjänst samt för innehavare av emeritilön fastställda
kontanta löneförmåner må i givna fall till vederbörande utgå, äro, i fråga
örn församlingsprästerna, föreskrifter givna i
1
kap. 5
§
2 mom. i reglemen
tet för prästerskapets avlöning.
Vad uti ifrågavarande avseenden finnes i här angivna författningsrum
stadgat för samlingsprästerna lär stå i saklig överensstämmelse med vad
för närvarande för motsvarande fall, på grund av uttryckliga författnings-
föreskrifter eller jämlikt följd praxis, tillämpas i fråga örn biskoparna.
Med hänsyn till de omständigheter, som härförut berörts, synes det mest
praktiskt att, såvitt avser nu omförmälda rättsförhållanden, omedelbart
ansluta regleringen därav för biskoparna till den gällande motsvarande
regleringen för församlingsprästerna.
Enligt ämbetsverkens förslag (P. M.) skall bostadslägenhet för biskop
frånträdas samtidigt med att rätten till lönens åtnjutande upphör. Något
undantag från denna regel synes icke hava av ämbetsverken ifrågasatts.
Emellertid gäller för närvarande — jämlikt k. kungörelsen den 4 mars
1927 nr 33 — att, där dödsbodelägarna efter biskop skola vid tjänstårets
utgång frånträda löneförmånerna vid tjänsten, i tjänstebostaden boende
dödsbodelägare likväl må kvarsitta i bostaden med därtill hörande uthus
och trädgård under förutsättning och villkor, som för motsvarande fall stad
gas i 18 § ecklesiastik boställsordning den 9 december 1910, sådant detta
författningsrum lyder enligt lag den 4 mars 1927. Hänvisningen till sist-
berörda lagrum får numera anses gälla paragrafen med samma nummer i
1932 års ecklesiastika boställsordning, vilken paragraf, såvitt nu är i fråga,
upptager samma stadganden som åberopade 18 § i den äldre boställsord-
ningen. Enligt regleringen här skola dödsbodelägare efter församlingspräst,
där vid tiden för frånträdande! högst tre månader återstå till näst infallande
fardag för tillträde och avträde av förhyrd lägenhet, äga kvarsitta å präst
gården till nämnda fardag.
Vad sålunda nu i ecklesiastik boställsordning finnes stadgat för dödsbo
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
71
delägare efter församlingspräst lärer, i anslutning till vad ovan framhållits beträffande övriga under förevarande punkt 3:o intagna föreskrifter, böra fortfarande gälla jämväl för efterlevande efter biskop. Hänvisningen i denna punkt till boställsordningen avser allenast tiden för tjänstebostadens av trädande. Om skyldighet för dödsbodelägare efter biskop att svara för tjänstebostadens behöriga skötsel och vård ävensom att upplåta nödigt utrymme för efterträdare å biskopstjänsten har upptagits bestämmelse under punkt 8:o.
Jag ansluter mig till vad Wohlin sålunda anfört.
4:o.
Den för biskoparna här föreslagna bestämmelsen om utbetalning av lön månadsvis i efterskott är en konsekvent tillämpning av det utbetalnings- sätt, som numera såsom regel gäller för församlingsprästerna liksom för andra det allmännas befattningshavare.
5:o.
Wohlin har om bestämmelserna under denna punkt anfört:
I fråga om de under förevarande punkt intagna förbehållen om förbud mot förening med biskopstjänst av annan allmän tjänst och — villkorligt — jämväl av vissa uppdrag och befattningar i enskild tjänst gäller vad ovan sagts under punkt 2:o. I stadgandena under nu ifrågavarande punkt 5:o hava dock de motsvarande för landshövdingarna gällande bestämmelserna i ämnet underkastats någon jämkning, nämligen såtillvida, att särbestäm melsen i avseende å uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för eller såsom funktionär hos bankaktiebolag eller solidariskt bankbolag såsom för biskoparna onödig uteslutits.
Häremot har jag intet att erinra.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
6:o.
På sätt tidigare berörts, förordades av Linder, att de nya lönebestäm- melserna för biskoparna i huvudsak anpassades efter dem, som gällde för rikets landshövdingar. I fråga örn biskoparnas blivande löneställning an förde han:
Föredragande departementschefen framhöll i propositionen nr 63 till rikets ständer år 1859, att i detta avseende en jämförelse med landshövdingarna torde vara den, »vid vilken ej blott värdigheten, men övriga, på frågan vida mer inverkande förhållanden vore mest likartade». Den sålunda framhållna synpunkten, som av rikets ständer lämnades utan erinran, synes mig allt fort äga gällande kraft. Jag vill i detta sammanhang vidare erinra, att under årens lopp, när det gällt provisoriska ändringar i biskoparnas lönereglering, samma synpunkt kan anses hava varit vägledande — sålunda när det gällde fastställandet av emeritilönernas belopp eller den provisoriskt reglerade lönen för biskopen i Lunds stift eller 1929 års kyrkomötes framställning om provisoriska tilläggslöner. Både i fråga om tjänstgöringens art och omfatt
Departementschefen.
Departe mentschefen.
72
ning finnas allt fortfarande talrika beröringspunkter mellan landshövding-
oeh biskopsämbetena. Båda kategorierna äro chefsposter inom — som regel
— vidsträckta och folkrika förvaltningsområden. För biskoparna i kanske
ännu högre grad än för landshövdingarna föreligger en synnerligen vid
sträckt inspektionsskyldighet, som tager en stor del av deras arbetskraft
och arbetsförmåga i anspråk. De representativa skyldigheter, vilka en
biskop lika litet som en landshövding torde kunna undandraga sig, äro eko
nomiskt betungande. Av inhämtade uppgifter rörande de med biskopsäm
betena förenade utgifterna framgår, att dessa — örn än avsevärt varie
rande vid olika biskopsstolar — genomgående torde få anses hava varit
betungande för här ifrågavarande tjänstemän, i all synnerhet örn hänsyn
tages till de i flera fall snävt tillmätta lönerna. Med den hastigt sjunkande
tendens, som åtskilliga biskopslöner under de senaste åren visat, torde det
icke vara möjligt att låta det för biskoparna nu gällande lönesystemet fort
sätta. I vilket fall som helst torde det icke kunna anses vara det allmänna
värdigt att på sätt, som hittills skett, nödga ämbetsmän i chefsställning att
understundom under ganska betydande personliga uppoffringar — full
göra sitt ansvarsfulla värv.
Sedan Linder i detta sammanhang erinrat örn att, jämlikt de av Kungl.
Majit den 26 juni 1925 meddelade bestämmelser rörande landshövdingar
nas avlöningsförhållanden, grundlönen för landshövding blivit fastställd
till 21,000 kronor, med undantag för landshövdingarna i Malmö och Göte
borg, för vilka grundlönen bestämts till 23,500 kronor, anförde Linder —
under framhållande av det skäliga i att biskoparna tillerkändes likställighet
i lönehänseende med landshövdingarna — vidare:
Men om också detta är min principiella utgångspunkt, nödgas jag dock
med hänsyn i någon man till den omständigheten, att biskoparna enligt
nått förslag ej heller i fortsättningen skulle komma att erlägga några av
gifter för egen pensionering, men i all synnerhet till de begränsade avlö-
mngstillgångar, villia — särskilt under nuvarande ekonomiska tidsläge —
stå till förfogande och tarva ett försiktigt handhavande, för biskoparna
— med undantag för ärkebiskopen samt biskoparna i Lunds och Göteborgs
stift, till villia jag återkommer — föreslå en kontant grundlön av 20,000
kronor, d. v. s. 1,000 kronor mindre än den av 1925 års riksdag för lands
hövdingarna bestämda normallönen. Härtill bör emellertid, i enlighet med
vad senare kommer att utvecklas, komma dyrtidstillägg enligt de grunder,
som gälla för befattningshavare i s. k. nyreglerade verk.
För ärkebiskopen synes en icke oväsentligt högre lön än den nu angivna
böra utmätas. Fransett det egna stiftets storlek och omfattning åligga
honom i hans egenskap av ärkebiskop en mängd arbete och representations-
plikter, som göra en högre avlöning nödvändig. Jag Auli här endast erinra
om hans ställning som prokansler vid universitetet "i Uppsala ävensom om
hans självskrivna ordförandeskap i kyrkomötet samt i åtskilliga för svenska
kyrkan gemensamma styrelser. Val bekant är även, hurusom under nyligen
avlidne ärkebiskop Söderbloms tid svenska kyrkan inledde vidsträckta
internationella, förbindelser, vilka under senare år kommit att taga en om
fattning, som icke tidigare kunnat beräknas. Detta så att säga internatio
nella arbete har pa manga hall vunmt anklang. Jämväl med hänsyn härtill
Kungl. Maj:ts proposition Xr 242.
73
samt till i övrigt förut angivna förhållanden finner jag mig icke för ärke biskopen kunna förorda en lägre lön än 28,000 kronor.
Jämväl för biskoparna i Lunds och Göteborgs stift synas, liksom fallet var vid fastställandet av nu gällande löneregleringar, lönerna böra utmätas till ett något högre belopp än för de övriga biskoparna.
Lunds stift är på grund av folkmängd samt antalet pastorat, försam lingar och prästerliga tjänster synnerligen arbetsamt. Härtill kommer vidare den biskopen i Lund åvilande skyldigheten att vara prokansler för univer sitetet i Lund. Med hänsyn till nu angivna förhållanden vill jag föreslå, att den med denna biskopsstol förenade lönen måtte bestämmas till 23,500 kronor eller samma belopp, som enligt 1925 års lönereglering utgår till landshövdingen i Malmöhus län.
De skäl, som vid fastställandet av nu gällande grunder anfördes för be redandet av en något högre lön jämväl åt biskopen i Göteborg, synas mig väl icke i samma män som tidigare vara för handen. Göteborg är emellertid rikets andra stad, och levnadskostnaderna där äro höga — jag vill erinra, att Göteborg numera är placerat i högsta dyrortsgruppen, G. Jag före slår därför, att för biskopen i Göteborg måtte bestämmas en lön av 21,500 kronor eller 1,500 kronor mera än den nyss föreslagna normallönen för biskopar.
I fråga om de övriga biskoparna finnas icke tillräckliga skäl att frångå den för landshövdingarna fastslagna principen om lika lön, oberoende av stiftens storlek och arbetsbördans tyngd.
Beträffande det minsta stiftet, Visby, har jag tidigare funnit mig böra förorda bibehållandet tills vidare av Visby pastorat såsom prebendepastorat åt biskopen i Visby stift.
De sålunda föreslagna grundlönerna innebära till synes en ganska be tydande förhöjning i förhållande till de grundbelopp, varmed man räknade vid fastställandet av nu gällande löneregleringar. Men i betraktande av utvecklingen under det sjuttiotal år, som förflutit, sedan dessa belopp fast ställdes, och i förhållande till de ökade avlöningsförmåner, som under mel lantiden kommit andra jämförliga grupper av befattningshavare till del, kan jag icke finna annat än att denna förhöjning är både rimlig och riktig. Jag vill erinra, att vid framläggandet av propositionen nr 03 till 1859 års riks dag landshövdinglönerna beräknades uppgå till omkring 12,000 riksdaler eller samma belopp, som då föreslogs såsom normallön för biskoparna. Den nu för de flesta biskoparna föreslagna grundlönen innebär en höjning av den tidigare beräknade normallönen med 06 2/3 procent (förutom dyrtids- tillägg). I jämförelse med levnadskostnadernas ökning och de för övrigt förändrade förhållandena kan detta ingalunda anses innebära någon över kompensation — snarare tvärtom.
Ämbetsverken 1932 anslöto sig till den av Linder sålunda i lönereglerings- frågan intagna principiella ståndpunkten. I avseende å lönebeloppens stor lek anförde emellertid ämbetsverken:
Ämbetsverken anse det icke vara påkallat att biträda förslaget örn en sänkning av grundlönen under den för landshövdingarna bestämda, till vilken sänkning den sakkunnige, såsom nyss berörts, föranletts företrädesvis på grund av lönetillgångarnas knapphet. Den andra omständigheten, var
lin
den sakkunnige hänvisat vid förslaget till grundlönens sänkning, näm ligen att biskoparna ej komme att erlägga några avgifter för egen pernio-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
74
nering, synes ej böra leda till sänkning. Såsom av det följande framgår,
bleve biskoparna ej förbehållslöst vare sig berättigade eller skyldiga att avgå
vid viss ålder, vid vilket förhållande årligt bidrag till egen pensionering ej
kan komma i fråga; men därtill kommer att emeritilönen, där sådan utgår,
blivit med hänsyn till att biskoparna icke erlägga avgifter till egen pensio
nering föreslagen till ett belopp, som med omkring 1,000 kronor understiger
landshövdings pension.
Anledning skulle måhända förefinnas att, liksom nu, sätta biskopens i
Visby stift lön något lägre än normallönen. Ämbetsverken anse sig sakna
tillräckliga skäl att för egen del väcka fråga härom men vilja påpeka, att
den sakkunniges förslag rörande biskopens i Visby stift lön så till vida inne
bär tilldelande av en lägre lön än normallönen, som han i biskopens lön in
räknat hela dennes lön som kyrkoherde i Visby prebendepastorat, således
utan att, såsom skett vid de enligt 1861 års brev fastställda lönereglering
arna, beräkna avdrag för vice pastors arvode. Ämbetsverken finna sig kunna
biträda den uppfattning, som synes hava legat till grund för den sakkun
niges förslag. I blivande bestämmelser rörande löneregleringen bör emeller
tid uttrycklig bestämmelse härutinnan lämnas.
I anslutning till vad sålunda anförts anse ämbetsverken lönerna för bisko
parna böra bestämmas: för ärkebiskopen till 29,000 kronor, för biskopen
i Lunds stift till 24,500 kronor, för biskopen i Göteborgs stift till 22,500
kronor och för övriga biskopar till 21,000 kronor. Sammanlagda beloppet,
efter avdrag av inkomsten av Visby prebendepastorat, skulle bliva 254,900
kronor.
Ur de i övrigt över Linders förslag avgivna yttrandena må här återgivas
följande uttalanden rörande den för biskoparna föreslagna lönesättningen:
Ärkebiskopen Eidem: Vad särskilt angår ärkebiskopens avlöning, kan
det möjligen förefalla, som örn skillnaden mellan dennes lön och Lunda-
biskopens vore något stor. Den senare har ju ock att fungera som prokansler
vid universitet. Att ärkebiskopen bör anses hava en större representations-
plikt än någon annan svensk biskop, synes mig vara uppenbart (t. ex.
genom sitt självskrivna ordförandeskap i olika kyrkliga styrelser, genom
biskopsvigningar, genom besök av in- och utländska kyrkomän o. s. v.).
Men jag vill här särskilt fästa uppmärksamheten vid de kyrkliga förrätt
ningar i svenska församlingar i utlandet (visitationer, installationer, kyrko-
invigningar etc.), som å ämbetets vägnar tillkomma honom.
Biskopen V. Rundgren, Visby: Biskoparnas prebendepastorat äro in
dragna i alla stift med undantag av Visby stift, där fortfarande en del av
biskopslönen utgöres av avkomsten av ett prebendepastorat. De ökade upp
gifter med avseende på kyrkolivets främjande ute i stiftet, som blivit och
än mer torde bliva en följd av senare tiders rörelser på det kyrkliga området
och kräva biskopens deltagande i arbetet ute i församlingarna, kunna nog
i någon mån göra det önskvärt att även Visby pastorat frigjordes från sin
prebendenatur. Men å andra sidan tala starka skäl för att sagda pastorat
fortfar att vara biskopsprebende. Dels torde måhända Visby stifts fort
farande existens såsom självständig kyrk oprovins sammanhänga med denna
anordning. Dels är det utan tvivel riktigt att — såsom i den föreliggande
utredningen framhållits — biskopen i detta stift mera än biskoparna i de
övriga stiften bör hava tillfälle att deltaga i församlingsvården i stiftssta
den. Jag anser mig alltså böra tillstyrka förslaget härutinnan. Dock bör
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
75
därvid bestämmas, att prebendarien fortfarande som hittills i likhet med andra prebendarier i de forna prebendepastoraten skall hålla vice pastor. Ilar detta i allmänhet varit regel — och att så varit framgår bland annat av det förhållandet, att ersättning för indragna prebenden synes hava ut gått med kyrkoherdelönens belopp, minskat med vicepastorslönen — synes det vara av nöden i Visby, där enligt nuvarande lönereglering utom pre bendarien endast skola vara anställda en komminister och en ständig ad junkt. Utöver det bidrag i församlingsarbetet, som kan länmas av preben darien, behövas i Visby tre prästerliga krafter, nämligen vice pastor, kom minister eller, örn komministern uppehåller vicepasturen eller är tjänstledig, elen hans plats förestår samt ständig adjunkt. Folkmängden är omkring 11,000, ett flertal inrättningar i Visby äro hänvisade enbart till stadens prästerskap för gudstjänster och i vissa fall annat prästerligt arbete, och såsom stiftets enda stad blir Visby ofta platsen för möten av olika slag, där stadsprästernas medverkan tages i anspråk. Därtill kommer, att genom pastoratssammanslagningarna runt omkring Visby tillfällig hjälp väl kan behövas från stiftsstaden, men däremot icke påräknas från kringliggande församlingars prästerskap. Ehuru jag icke känner till de närmare förhållan dena, vill det av uppgifter i statskalendern synas, som om i de övriga tva prebendepastoraten, Lund och Uppsala, en bestämd del av kyrkoherde lönen vore anslagen till vice pastor. En bestämmelse örn att av kyrkoherde lönen i Visby en bestämd del, t. ex. 3,000 kronor eller i varje fall icke min dre än vad de allmänna bestämmelserna örn vicepastorsarvode angiva, bör reserveras för vice pastor synes mig därför vara av vikt.
Domkapitlet i Uppsala: I förslaget har den sakkunnige sökt följa den enligt domkapitlets mening fullt riktiga principen örn likställighet mellan biskoparna och landshövdingarna i lönehänseende. För ärkebiskopen har emellertid med rätta föreslagits en högre grundlön eller 28,000 kronor. Skä len härför finnas angivna å sid. G7 i utredningen. Härtill må ambras, att ärkebiskopen har de många svenska utlandsförsamlingarna under sm om vårdnad med därtill hörande förpliktelser, som medföra en icke ringa ök ning av hans arbetsbörda. Den föreslagna grundlönen för ärkebiskopen den svenska kyrkans förnämste representant, är ingalunda för högt beräknad utan snarare motsatsen. Men under förhandenvarande omständighet^! anser domkapitlet sig ej böra ifrågasätta någon ändring i förslaget härutinnan.
Domkapitlet i Lund: Den sakkunnige föreslår ju på goda grunder en högre avlöning för Uppsala, Lund och Göteborg. Det synes dock domkapit let, som örn därvid proportionen mellan Uppsala och Lund väl starkt för skjutits till nackdel för Lund. Domkapitlet vill fästa uppmärksamheten på att Lunds stift är till antalet invånare, församlingar och präster ojamtor- ligt det största i riket utom att det också omfattar tre hela län och att bisko pen som prokansler i detta avseende har ungefär samma representations- plikt som ärkebiskopen i Uppsala. Beträffande ärkebiskopen i Uppsala vill domkapitlet framhålla, att lian äger skyldighet att besöka svenska försam lingar och kyrkor i utlandet och att härför särskild ersättning bör beredas.
Domkapitlet i Visby: Domkapitlet anser sig böra uttryckligen framhålla liehovet av att Gotland bibehålies såsom självständigt stilt. Såsom grund för denna sin uppfattning vill domkapitlet åberopa, förutom vad biskopen anfört rörande den av senare tiders rörelser på det kyrkliga området be roende ökningen i arbetsbördan för en härvarande stiftschef i denna hans egenskap, jämväl Gotlands geografiska Wige i förening med olis jämförelse vis betydande storlek samt mångfalden av dess församlingar och kyrkor.
Kungl. Maj:ts proposition Kr 242.
Nyssnämnda arbetsbörda finner domkapitlet dessutom vara av den om fattning, att den väl kan utgöra skill för att taga i allvarligt övervägande, huruvida icke biskopen härstädes vid första möjliga tillfälle bör i likhet med biskoparna i de övriga stiften befrias från befattningen som prebende- kyrkoherde. Enligt domkapitlets mening är det endast under den förutsätt ningen, att en sådan anordning skulle äventyra Visby stifts fortfarande bestånd såsom självständigt stift, som det bör kunna komma i fråga att allt framgent låta Visby pastorat utgöra prebende åt biskopen härstädes. Att, därest biskopsämbetet bibehålies förenat med prebendet, biskopen skall nalia vice pastor, synes domkapitlet vara ett minimikrav för vederbörligt tillgodoseende av prebendepastoratets och stiftets skötsel och vård i kyrk ligt avseende.
Kyrkorådet i Visby stads- och landsförsamlingar: Beträffande frågan, huruvida Visby pastorat må bibehållas såsom prebende åt biskopen i Visby stift, är rådet icke övertygat örn att prebendets upphörande skulle komma att medföra några väsentliga fördelar för församlingsarbetet; med hänsyn därtill och då man torde kunna utgå ifrån att prebendets bibehållande ut gör en förutsättning för att Gotland skall få förbliva ett eget stift, finner rådet önskvärt att ingen ändring i fråga om prebendet vidtages.
Länsstyrelsen i Uppsala: I avseende å löneställningen torde den sakkun nige hava valt en riktig utgångspunkt, då han jämfört biskopslönerna med landshövdingarnas kontanta avlöning. I likhet med vad som gäller för sist nämnda lön torde icke någon anpassning till dyrortsgrupperingen enligt den allmänna löneplanen böra eftersträvas. Däremot synes det nödvändigt att bereda ärkebiskopen ett särskilt lönetillägg. Även örn man föreställer sig, att det endast är sällan som en ärkebiskop kan påtaga sig en representa- tionsplikt av sådan omfattning som ämbetets senaste innehavare, lärer dock ärkebiskopens ställning såsom kyrkans förnämsta representant helt visst föra med sig, att han får mottaga gäster, företaga resor och eljest påtaga sig utgifter i långt större utsträckning än någon annan av biskoparna. Det före slagna tillägget, 8,000 kronor, utöver normallönen är helt säkert icke för högt.
Länsstyrelsen i Visby: Länsstyrelsen finner i likhet med vad som före slagits, att beträffande Visby stift biskopstjänsten bör, med hänsyn till stif tets mindre omfattning, fortfarande vara förenad med kyrkoherdebefatt ningen i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat. Enligt förslaget skulle också den för denne kyrkoherde anvisade avlöningen disponeras för biskopen, och då kyrkoherdens avlöning uppgår till 10,100 kronor, har alitsa ett belopp av 9,900 kronor beräknats att gäldas ur biskopslöneregle- ringsfonden eller på annat sätt, såsom förslaget närmare innehåller. Emel lertid bör härvid beaktas, att då biskopen endast delvis kan bli i tillfälle att ägna sig åt sin tjänst såsom kyrkoherde, vice pastor måste anställas i för samlingen, särskilt som för övrigt i staden endast finnes två prästerliga be fattningshavare, nämligen komminister och ständig adjunkt. För avlöning av vice pastor synes icke kunna beräknas ett lägre belopp än 8,000 kronor.
Da det icke synes rimligt varken att biskopen skall av sin lön avstå detta belopp eller att Visby stads- och landsförsamlingar, som lämna ett avsevärt bidrag till biskopslönen, skulle få vidkännas ytterligare någon utgift här jar’ torde det vara riktigast, att det beräknade tillskottet till biskopslönen tran församlingarna beräknades icke till 10,100 kronor utan på sin höjd till 7,100 kronor. Det förefaller, som om man vid förslagets upprättande icke
76
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
beaktat nödvändigheten för biskopen att såsom kyrkoherde hava vice pastor.
Det i P. M. utarbetade förslaget anslöt sig i förevarande hänseende till vad ämbetsverken 1932 förordat. I de häröver avgivna yttrandena gjordes mot de föreslagna lönerna för biskoparna icke någon erinran av andra vederbörande än av biskoparna Städener och llundgren, domkapitlen i Växjö och Visby samt länsstyrelsen i Visby.
Biskopen och domkapitlet i Växjö ansåge det allt för mekaniskt, att en och samma grundlön stadgades för innehavare av biskopsbeställning i icke mindre än nio stift med mycket olika biskoplig arbetsbörda. Biskopsbeställ- ningen i Växjö stift vore i särskild grad arbetstyngd, då två förutvarande stift voro biskopen underställda. Efter sammanslagningen år 1915 av Växjö förutvarande stift och Kalmar stift hade arbetsbördan i stiftet blivit syn nerligen betungande. Det vore fördenskull rättvist, att biskopslönen i detta stift linge behålla det tillägg å 2,000 kronor årligen, som tillerkänts bisko pen i det nybildade stiftet vid sammanslagningen av stiften.
Biskopen och domkapitlet i Visby funne skäligt, att vid beräkning av biskopens lön såsom kyrkoherde i Visby pastorat avdrag gjordes med 3,000 kronor för arvode till vice pastor. Emellertid syntes det biskopen och dom kapitlet rimligt, att Visby pastorat upphörde att vara det enda i riket, som med sin pastorslön skulle bidraga till stiftschefens avlöning. Det hade be räknats, att kyrkofonden genom det framlagda förslaget skulle få vidkän nas en merutgift av 94,000 kronor. Det synes då spela en underordnad roll, om denna merutgift ökades med några tusen kronor för att förhjälpa Visby pastorat till rättigheten att hava egen kyrkoherde, helst antalet befatt ningar, kyrkoherde, komminister och ständig adjunkt, icke vore större än som normalt motsvarade behovet.
Länsstyrelsen i Visby åberopade sitt yttrande över Linders förslag, däri länsstyrelsen uttalat sig för bibehållande av Visby pastorat såsom biskops- prebende men förordat ersättning åt biskopen för avlönande av vice pastor.
Ämbetsverken 193S anförde i sitt yttrande till P. M.:
Ämbetsverken vilja, ehuru det nu föreslagna biskopliga lönesystemet i likhet med landshövdingarnas blott i ringa grad tager sikte på olika grader av besvärlighet i tjänstens fullgörande, ej bestrida, att den av biskopen och domkapitlet i Växjö gjorda hemställan om höjning av den föreslagna lönen 21,000 kronor för biskopen äger ett visst berättigande. Det av Linder avgivna förslaget upptog emellertid, utan erinran vare sig från den då varande innehavaren av biskopsstolen eller från domkapitlet, samma lön för biskopen i Växjö som för övriga biskopar nied undantag för ärkebisko pen samt biskopen i Lund och Göteborg, och ämbetsverken hava förut fun nit sig sakna anledning till erinran mot denna placering. Ämbetsverken anse sig fördenskull icke i nu förevarande sammanhang böra föreslå från gående av placeringen, så mycket mindre som därför skulle erfordras en utredning av arbetsbördan för biskopen, vartill tillfälle flir närvarande saknas.
Frågan örn bibehållandet av Visby pastorat såsom prebende åt biskopen i Visby har redan varit föremål flir bedömande. Då frågan örn indragning av kvarvarande biskopsprebenden behandlades vid 1910 års riksdag, hade såväl domkapitlet som länsstyrelsen i Visby bestämt uttalat sig för Visby- prebendets bibehållande. I det genom Kungl. Maj:ts beslut den 29 augusti
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242. 77
78
1919 avgjorda ärendet angående lönereglering för prästerskapet i Visby pastorat uttalade sig såväl den s. k. gotlandskommittén som vederbörande i orten och kollegiet för bibehållande av prebendenaturen. Den prästerliga organisationen i pastoratet har alltså bestämts med hänsyn till att bisko pen är prebendekyrkoherde. Vid sådant förhållande och jämväl med hän syn till stiftets relativa litenhet, anse sig ämbetsverken ej kunna förorda prebendeegenskapens upphörande.
Ämbetsverken hava i sitt yttrande över Linders utredning och förslag förmält sig kunna biträda förslaget, enligt vilket vid beräkning av biskopens lön avdrag för vice pastorsarvode ej beräknats. Emellertid har jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 25 april 1889 alltsedan år 1889 till biskopen från biskopslöneregleringsfonden utgått ett årligt lönetillskott av 350 kronor för höjande av arvodet till vice pastorn i Visby pastorat. (Den 30 juli 1915 avslog Kungl. Maj:t en framställning av domkapitlet örn anslagets höjning med 650 kronor.) Ämbetsverken medgiva, att förordnande av vice pastor i Visby pastorat torde med nuvarande antal präster i pastoratet vara erfor derligt, och att vid sådant förhållande billigheten kan anses tala för, att för biskopen icke beräknas högre inkomst såsom kyrkoherde än den behållna lönen efter avdrag av bidrag till ersättning åt vice pastor, skäligen begrän sat till 2,000 kronor. Ämbetsverken anse sig fördenskull ej böra motsätta sig en ändring i lönebestämningen i sådan riktning.
Wohlin har i denna fråga anfört:
Frånsett den med hänsyn till ärkebiskopens särställning bland biskoparna för denne föreslagna högre grundlönen hava av ämbetsverken för tvenne biskopstjänster, nämligen biskopstjänsterna i Lunds och Göteborgs stift, föreslagits viss förhöjning av lönen utöver vad som skulle tillkomma övriga biskopar. Förslaget om denna lönedifferentiering är ytterst föranlett dels av den omständigheten, att åt dessa två biskopstjänster redan vid 1861 års lönereglering gavs en högre löneställning, dels av det förhållandet, att i gäl lande grunder för landshövdingarnas avlöning till innehavarna av lands- hövdingstjänsterna i Malmö och Göteborg beräknats viss löneförstärkning.
På sätt framgår av riksdagens skrivelse den 5 juni 1925, nr 333, har man vid fixeringen av landshövdingarnas löner utgått ifrån, att dessa befatt ningshavares åligganden i stort sett måste anses vara desamma i de olika länen. Tillika har framhållits, att, då landshövdingarna komme att bibe hållas vid förmån av fri bostadslägenhet ävensom statsbidrag till bostads lägenhetens uppvärmning — faktorer, som i relativt hög grad inverkade på frågan till vilken dyrortsgrupp vederbörande residensstad vore hänförd, — en differentiering i löneförmånerna med hänsyn till placeringsorten näp peligen syntes motiverad beträffande ifrågavarande befattningshavare. I anslutning härtill har ej heller löneförstärkningen vid landshövdingsbeställ- ningarna i Malmö och Göteborg motiverats av omständigheter, som här berörts, utan av de högre kostnader av olika slag, som finge förutsättas vara förenade med uppehållande av dessa landshövdingstjänster.
Den motivering, som i hittillsvarande förslag lämnats för den högre löne sättningen vid biskopstjänsterna i Lund och Göteborg, har dock varit en väsentligen annan. För det sydligaste stiftets vidkommande har sålunda framhållits, hurusom detta stift på grund av folkmängd samt antal pasto rat, församlingar och prästerliga tjänster vore synnerligen arbetsamt, även som åberopats, att å biskopen i Lund vilade skyldigheten att vara prokans ler för Lunds universitet. Beträffande västkuststiftet har huvudsakligen
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
79
framhållits, att Göteborg vore rikets andra stad och att levnadskostnaderna
där vore höga (högsta dyrortsgruppen, G).
Till en början bör erinras om att prokansler sämbetena numera — genom
kungörelsen den 31 maj 1931 angående ändrad lydelse av vissa paragrafer
i statuterna den 28 januari 1916 (nr 66) för universiteten i Uppsala och
Lund — avskaffats, med förbehåll allenast för nuvarande ärkebiskopen och
nuvarande biskopen över Lunds stift att, så länge de kvarstå i tjänst, vara
bibehållna vid sina prokanslersämbeten. Vidare kan, då såsom skäl för löne-
förstärkningen för biskopen i Göteborg åberopats denna stads ställning inom
dyrortsgrupperingen, förtjäna framhållas, att stiftsstaden i rikets nordliga
ste stift, Luleå, för närvarande intager en plats inom nämnda gruppering
med än starkare dyrortsgrad än Göteborg (se k. kung. den 15 juni 1935
nr 407).
För det föreliggande förslaget till modernisering av lönesystemet för
rikets biskopar har den reglering, som år 1925 åvägabragtes för landshöv
dingarna, avsetts att tjäna såsom förebild. Det synes då vara riktigast, att
även den här aktualiserade frågan om en eventuell differentiering i löne-
hänseende mellan de olika biskopstjänsterna bedömes efter enahanda prin
ciper, som varit bestämmande vid lösningen av motsvarande spörsmål i av
seende å landshövdingsbefattningarna. Sker övervägandet från sådan syn
punkt, torde väl icke givas rum för tvekan, att den för biskopen i Lund
föreslagna särställningen bör, såsom av behovet påkallad, bibehållas. Vad
åter angår lönen vid biskopstjänsten i Göteborg synes det svårligen kunna
göras gällande, att en motsvarande särställning äger stöd i några objektivt
påvisbara förhållanden.
Bestämmelserna för avlöningen vid biskopstjänsten i Visby hava utfor
mats i anslutning till ämbetsverkens förslag, enligt vilket för biskopen icke
beräknas högre avdrag för hans inkomst såsom kyrkoherde än vad den
fastställda kyrkoherdelönen uppgår till efter frånräknande av utgivet bi
drag till ersättning åt vice pastor, här sist avsedda avdrag dock begränsat
till 2,000 kronor för år. Syftet med maximeringen av sistnämnda avdrags-
belopp är givetvis, att biskopen, i den mån möjligheten att erhålla ledighet
från kyrkoherdetjänsten eller — en eventualitet, som här även bör tagas
i sikte, — att erhålla personligt ämbetsbiträde vid kyrkoherdetjänsten av
honom utnyttjas utöver en given gräns, skall hava att bära en skälig del av
den kostnad, som avlöningen åt vikarien eller ämbetsbiträdet drager. För
tillgodoseende av detta syfte har ifrågavarande stadgande av mig avfattats
så, att maximiavdraget skall belöpa på och bestämmas för månad med en
tolftedel av det föreslagna årsbeloppet eller sålunda, efter någon avrundning
uppåt, till 170 kronor.
Ämbetsverken 4035 lia örn lönesättningen för biskoparna uttalat:
I det remitterade förslaget föreslås, att biskoparna skola erhålla i allmän
het lika löner som landshövdingarna. Att märka är emellertid, att lands
hövdingarna liro skyldiga att vidkännas pensionsavdrag å sina löner med
600 kronor. Vid sådant förhållande torde biskoparnas löner böra bestäm
mas till ett belopp motsvarande landshövdings nettolön och sålunda de
föreslagna avlöningsbeloppen böra minskas med nämnda belopp.
Mot detta ämbetsverkens förslag har föredraganden, med instämmande
av chefen för kollegiet, anmält avvikande mening under erinran, att för
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
biskop föreslagen emeritilön vore lägre än för landshövding stadgad pen
sion och att detta förhållande sammanhängde med det, att någon avgift för
egen pensionering icke åvilade biskopen.
Vidkommande bestämmelserna under förevarande punkt må även an
märkas vad i fråga om dyrtidstillägg åt biskoparna anförts.
Linder: I några fall hava statsmakterna redan tidigare sett sig nödsakade
att genom tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg i viss utsträckning
hålla biskop skadeslös för den minskning, den honom tidigare tillerkända
reallönen kommit att undergå på grund av den under de båda senaste
decennierna inträffade prisstegringen.------------De lönebelopp, som före
slagits för biskoparna, äro, såsom framhållits, grundlöner och hava alltså
beräknats under förutsättning, att — i likhet med vad för närvarande
är fallet i fråga om befattningshavare i statens tjänst — dyrtidstillägg
tills vidare skola utgå härå. Något inarbetande i lönerna av dyrtidstilläg-
gen torde näppeligen kunna ifrågasättas förrän detta äger rum för övriga
befattningshavare, till vilka dyrtidstillägg för närvarande utgår. Dyr-
tidstilläggen, vilka i likhet med vad hittills varit fallet böra bestridas
med till biskoparnas avlönande tillgängliga medel, skola efter genomföran
det av den nya löneregleringen utgå i enlighet med de grunder, som äro eller
kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade
verk. Jag föreslår alltså, att dyrtidstillägg må, i enlighet med de grun
der, som äro eller kunna varda fastställda för befattningshavare vid
statens s. k. nyreglerade verk, utgå till biskoparna från biskopslöneregle-
ringsfonden å de lönebelopp, som må bliva dem tillerkända såsom grund
löner. Härvid bör emellertid uppmärksammas, att biskopen i Visby stift i
sin egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat uppbär provisorisk tilläggslön
och dyrtidstillägg i enlighet med de grunder, som gälla för det territoriella
prästerskapet. Häri ifrågasättes ingen ändring. Vid fastställande av löne
reglering för nämnda biskop bör hänsyn tagas härtill.
Ämbetsverken 1932 framhöllo, att, då dyrtidstillägget för det terri
toriella prästerskapet beräknades efter en högre procentsats än vid statens
s. k. nyreglerade verk, det vore erforderligt, att ett fyllnadsbelopp utginge
till biskopen i Visby stift för att denne skulle i fråga om dyrtidstillägget
bliva jämställd med övriga biskopar.
I P.M. blevo bestämmelserna redigerade i enlighet med vad ämbets
verken 1932 sålunda påpekat.
Wohlin har beträffande avfattningen av bestämmelserna om dyrtids-
tillägg allenast anmärkt, dels att dyrtidstillägg å grundlön terminologiskt
hänförts såsom ingående under beteckningen »kontant lön», dels att, då
dyrtidstillägg —^ i överensstämmelse med ämbetsverkens förslag — be
stämts skola utgå enligt de grunder, som tillämpades för statens s. k. reg
lerade verk, berörda bestämmelse anslöte sig till vad som gällde för dyrtids
tillägg åt landshövdingarna (se härom k. kung. den 18 juni 1926 nr 270) .
Lönesättningen enligt det föreliggande förslaget syftar till att med de
rikligare löneinkomsterna vid vissa biskopstjänster fylla ut underskotten
vid de andra. Jag finner denna tanke, som ock kunnat i stort sett förverk
ligas, riktig. Den härvid företagna anknytningen till lönesättningen vid
80
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
81
landshövdingsbefattningarna har jag ävenledes funnit mig kunna biträda
och i avseende å den för vissa biskopstjänster härutinnan ifrågasattta
graderingen i förhållande till övriga ansluter jag mig till vad av Wohlin
föreslagits.
En majoritet inom kammarkollegiet och statskontoret hava i sitt ut
låtande den 23 december 1935 — med frångående av ämbetsverkens tidi
gare förslag på denna punkt — ansett de för biskoparna föreslagna grund
lönerna böra minskas med 600 kronor, motsvarande vad landshövdingarna
få vidkännas såsom avdrag å lönen för egen pensionering. I anslutning till
vad häremot anförts i den av en ledamot i kollegiet, med instämmande av
chefen för ämbetsverket, till förenämnda utlåtande fogade reservationen
har jag funnit en dylik reduktion av biskopslönerna icke för närvarande
påkallad. Spörsmålet sammanhänger med regleringen av biskoparnas pen-
sionsförhållanden, vartill jag i det följande — vid granskningen av be
stämmelserna under punkt 17 :o — återkommer.
I det av Wohlin föreslagna stadgandet om dyrtidstillägg har jag vid
tagit en, i huvudsak formell, omredigering i syfte att tydligare utmärka,
att biskops rätt till sådant tillägg skall vara beroende av, huruvida dyr
tidstillägg eller motsvarande förmån utgår till de i stadgandet angivna
statens befattningshavare.
7:o.
För vad som tidigare förekommit i frågan om särskild ersättning åt
utnämnd biskop för tid, varunder denne varit i utövning av sitt ämbete
innan rätten att uppbära biskopslönen för honom inträtt, har jag redo
gjort i den historiska översikten.
Linder anförde härom, bland annat:
Denna fråga, som vållat och jämväl i fortsättningen kan komma att för
vederbörande vålla avsevärda olägenheter i både ekonomiska och andra
hänseenden, sammanhänger dels med bestämmelserna angående präster
skapets rätt till tjänst- och nådår, dels med den prästerskapets änke- och
pupillkassa genom kungörelsen den 17 december 1926,; nr 528, tillförsäk
rade rätten att uppbära ett års behållen inkomst av varje prästerlig befatt
ning, som fanns i riket den 1 maj 1927 (s. k. vakansår).
Förevarande fråga med sina mångahanda svårigheter har dock med ti
den kommit i ett något annat läge än förut. Olägenheterna, vilka tidigare
framhållits, torde numera kunna sägas så gott som uteslutande samman
hänga med vissa övergångsbestämmelser. Den tidigare rätten till tjänst-
och nådår skall enligt gällande bestämmelser upphöra och ersättas av den
förkortade tjänstårsrätten av 6 månader, räknat från och nied månaden
näst efter den, under vilken tjänstinneha varén avlidit. Med den sålunda
förkortade tjänstårsrätten torde för framtiden några större svårigheter av
här förevarande art knappast vara att befara. Den tid, som måste förflyta
från den ena tjänstinnehavarens frånfälle till dess hans efterträdare kan
tillträda befattningen, torde som regel kunna uppskattas till minst fyra
ä fem månader. Änke- och pupillkassans rätt till vakansår är en engångs-
bestämmelse, tillkommen genom beslut av 1926 års riksdag och kyrko-
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami.
Ar
6
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
82
Kungl. Mårds proposition Nr 242.
möte. Denna ratt till vakansår har redan hunnit uttagas vid några bis
kopsstolar.
Emellertid torde man böra räkna med en ganska rundligt tilltagen över
gångstid, innan vid samtliga biskopsstolar rätten för annan än tjänstinne-
havare att åtnjuta de med tjänsten förenade avlöningsförmånerna varder
inskränkt till det nyssberörda sexmånaders tjänståret. Med hänsyn härtill
torde det vara oundgängligt, att frågan örn avlöning under här förevarande
tid upptages till behandling i samband med framläggandet av förslag om
lönereglering för biskoparna.
Det system, som, enligt vad den föregående utredningen utvisar, tilläm
pats och allt fortfarande tillämpas i nu förevarande hänseende, är enligt
mitt förmenande alldeles icke tillfredsställande. Anledningen härtill anser
jag för min del likväl vara ganska begriplig. Sedan den nu gällande löne
regleringen för rikets biskopar antogs, hava ungefär ett sjuttiotal år för
flutit. Det är uppenbart, att biskoparna liksom andra medborgare i detta
iand ej kunnat undgå att röna intryck såväl av den väldiga utveckling,
som ägt rum på nära nog livets alla områden, som oek av de under samma
tid förändrade ekonomiska förhållandena. Spörsmål hava under sagda tid
i ekonomiskt avseende uppkommit för biskoparna, som icke skäligen kunde
förutses och beräknas vid 1859/1860 års riksdag. Då det därför gällt att
för biskoparna lösa de många, sålunda uppkomna olika ekonomiska spörs
målen — nu här närmast frågan örn ersättning åt biskop under tid, innan
lian tillträtt den med ämbetet förenade lönen — har för vederbörande ej
funnits någon annan utväg än att lita till den i punkt 8 av de i 1859 års
proposition intagna grunderna för en reglering av biskoparnas avlöning
meddelade bestämmelsen, att å biskopslöneregleringsfonden uppkommande
behållningar »må av Kungl. Majit användas till sådana utgifter, som av
löneregleringen kunna bliva en nödvändig följd eller tjäna till dess fort-
skyndande». Jag torde väl knappast behöva bliva alltför mycket emotsagd,
örn jag finner innehållet i denna bestämmelse vara synnerligen obestämt
och mångtydigt. Riktigheten av min uppfattning finner jag i hög grad
bestyrkt av den rika provkarta på beslut, som ansetts kunna inpassas inom
ramen för denna bestämmelse. Myndigheter och sakkunniga hava ansträngt
sig till det yttersta för att finna en sådan lösning på till dem hänskjuta
frågor rörande biskoparna, att lösningen kunnat hänföras under sagda be
stämmelse. Enligt min mening kan det därför icke i någon mån anses för
tidigt, att man nu försöker finna en mera tidsenlig utväg för lösandet av
de spörsmål, som i här förevarande avseende kunna uppkomma för
biskoparna.
Regeln beträffande andra befattningar i rikets tjänst än biskopsämbetena
torde vara den, att utnämning till en befattning anses innebära både en
rätt och en skyldighet för den utnämnde att från och med den i fullmakten
angivna dagen eller, örn sådan icke finnes, från och med dagen efter full
maktens datum träda i utövning av det nya ämbetet samt då också varda
berättigad till de avlöningsförmåner m. m., som åtfölja ifrågavarande be
fattning. Det får anses ligga i sakens natur, att de olägenheter, som alltid
äro förenade med en onödigt lång vakanstid, bliva desto mera kännbara,
om det gäller en chefspost. Den regeln synes också hava utbildat sig, att
utnämnd biskop ansetts förpliktad att, så snart sig göra låtit, efter installa
tionen övertaga utövningen av sitt nya ämbete. Denna uppfattning är
enligt mitt förmenande riktig, enär man synes kunna utgå från att dröjs-
83
mål med utövandet av en chefsbefattning icke bör fortfara längre tid än
nödvändigheten därtill tvingar.
Det hittills tillämpade systemet har, såsom nyss framhållits, medfört
olägenheter av olika slag. De utnämnda biskoparna hava märkligt nog en
längre tid efter den av Kungl. Hajd meddelade utnämningen kvarstått
vid sina förut innehavda befattningar för att på så sätt tillförsäkra sig
åtminstone någon lön. Härigenom hava sådana oformligheter kunnat upp
stå, som att den huvudsakliga avlöningen till en av Kungl. Majit utnämnd
och i realiteten i full verksamhet varande biskop kommit att bestridas
exempelvis av universitetet, örn biskopen tidigare innehaft professorsbeställ-
ning, eller av ett pastorat, om den nyutnämnde biskopen tidigare varit
kyrkoherde. Detta synes mig icke stå i överensstämmelse med den nu väl
överallt godtagna principen, att en ämbetsmans avlöning skall bestridas av
det verk eller den institution, han i verkligheten ägnar sina tjänster. Jäm
väl för biskoparna själva har systemet medfört stora svårigheter dels i så
måtto, att de nödgats att i viss mån påtaga sig en dubbel arbetsbörda, och
dels — samt icke minst — i ekonomiskt avseende. Nyutnämnd biskop har
måst vidkännas understundom icke obetydliga avbränningar å sin tidigare
innehavda lön för bestridande av kostnaderna för den förra tjänstens uppe
hållande genom vikarie liksom ock högst avsevärda kostnader av olika slag
för fullgörande av sin tjänst såsom biskop. Någon ersättning för arbete
såsom biskop utöver havda utgifter har med utsikt till framgång ej ens an
setts kunna bringas på tal hos vederbörande. En ändring i de nu angivna
förhållandena finner jag ofrånkomlig. Icke blott för den enskilde biskopen
utan jämväl, och främst, för det allmänna finner jag det vara i hög grad
önskvärt, att biskop, så snart sig göra låter, efter utnämningen beredes till
fälle att helt ägna sig åt sitt nya arbetsfält och att han därför får åt
njuta lön.
Ämbetsverken 1932 uttalade sig för sådan gottgörelse, som här berörts,
och anförde därvid:
Erforderliga bestämmelser böra hiirutinnan meddelas, på det att den
utnämnde må hava något visst att trygga sig vid. Intet synes vara att
erinra mot att gottgörelsen förklaras skola motsvara biskopslönens fulla
belopp. Därtill bör komma rätt till fri upplåtelse av vissa rum i biskops
huset ävensom rätt till resekostnads- och traktamentsersättning i samma
utsträckning, som må vara den ordinarie biskopen tillerkänd.
I de av biskoparna och domkapitlen över Linders förslag avgivna ytt
randena har den för biskoparna här föreslagna löneersättningen i allmänhet
livligt tillstyrkts.
Länsstyrelsen i Uppsala framhöll dock i denna fråga: Då det nu är fråga
örn en reglering av biskoparnas litner efter jämförelse med statens ämbets
män i motsvarande ställning, torde även denna betydelsefulla detalj böra
ordnas. Rätteligen borde detta ske på sådant sätt, att biskop, bortsett från
bostadsförmån, skulle äga att uppbära lön från och med månaden näst efter
den, då han anses hava tillträtt ämbetet, vilket enligt kyrkolagen icke lärer
ske förrän genom ordinationen. Möjligen kan häremot invändas, att lön
för samma tjänst i sådant fall skulle komma att utgå till två innehavare.
Men rätteligen torde dock den till stärbhuset utgående avkastningen böra
betraktas såsom en utgift för pensioneringen, vilken på grund av gällande
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
nådårsrättigheter icke omedelbart kan avvecklas. Denna omständighet
synes dock icke böra utgöra hinder för genomförande av en rationell löne
reglering, vartill hör att tillträde av lönen skall följa med tillträdet av
ämbetet. Principiellt sett synes således den i utredningen förordade utvägen
att lämna tillträdande biskop ett slags skadestånd för avlöning å den tjänst,
han tidigare ägt, vara mindre riktig.
Det med P. M. framlagda förslaget innehöll ett stadgande, motsvarande
det som upptagits under förevarande punkt. Detsamma föranledde emeller
tid icke något särskilt uttalande av ämbetsverken 1933.
Vad i denna fråga förekommit finner jag till fullo bestyrka behovet av
att — så länge biskops rätt att komma i åtnjutande av sina ordinarie löne
förmåner är beroende av förekomsten av tjänst- och nådår samt vakansår
— Kungl. Maj:t skall äga befogenhet att i fall, som här avses, tilldela
biskop skälig löneersättning.
84
Kungl. Majlis 'proposition Nr 242.
8:o a) och c)—e).
De under de olika momenten till förevarande punkt 8:o upptagna sär
skilda bestämmelserna äga såtillvida ett gemensamt innehåll, att de samt
liga syfta till att angiva och avgränsa omfattningen av den för biskoparna
föreslagna, här avsedda löneförmånen av hyresfri tjänstebostad. Till dessa
bestämmelser ansluter sig i viss mån även vad under efterföljande punkter
9:o, ll:o samt 13:o och 14:o föreslagits i avseende å vissa, till tjänste-
bostaden anknutna speciella förmåner. Det riktigaste synes fördenskull vara
att nu i ett sammanhang behandla vad under samtliga de här angivna punk
terna förekommer. Som emellertid de under 8:o b) och 9:o föreslagna sär
skilda förmånerna i fråga om viss möblering av tjänstebostad och om bost
adsbidrag till uppvärmning av densamma lära kräva en närmare redo
görelse, vill jag här inskränka min behandling av tjänstebostadsfrågan till
att — i samband med redogörelsen för huvudstadgandet under 8:o a) —
jämväl avse de särskilda stadgandena under 8:o c)—e) samt under ll:o,
13:o och 14:o.
I dessa frågor erinrade Linder — under framhållande, att särskilda bo-
stadsboställen för biskop numera funnes i alla stift utom i Visby, där bisko
pen i egenskap av kyrkoherde hade åt sig upplåten prästgård, — till en bör
jan om, att stadgandena i punkt 7 av prästerskapets privilegier örn bygg
nadsskyldigheten för biskopsgård och biskopssäte icke alltid kunnat till
fullo tillämpas, enär antingen vederbörande domkyrka saknat medel för
biskopsgårds underhåll eller kostnaden för biskopssätes iståndsättande visat
sig vara allt för betungande för indelningshavaren, och att sådan kostnad
fördenskull ofta måst bestridas från biskopslöneregleringsfonden. Därefter
anförde Linder i frågan vidare:
Starka skäl föreligga enligt mitt förmenande för ett bibehållande av den
biskoparna av ålder tillkommande förmånen av fri bostad. I likhet med vad
85
som är fallet beträffande landshövdingarna enligt 1925 års lönereglering,
torde denna förmån, liksom hittills, böra utgå utöver lönen. Beträffande
underhållsskyldigheten av biskopsbostad vill jag framhålla följande: I de
fall, där sådan skyldighet — jämlikt 1728 års privilegier — åvilar dom
kyrka, respektive biskopshuskassa, torde någon anledning till ändring icke
föreligga. I den mån dessa medel icke visa sig tillräckliga, torde — såsom
jämväl redan vid åtskilliga tillfallen ägt rum — biskopslöneregleringsf onden
komma att anlitas. På denna punkt tillåter jag mig dock göra ett inkast,
ity att jag ej anser mig kunna underlåta framhålla det tveksamma uti,
huruvida den underhållsskyldighet, som här är i fråga, verkligen med fog
bör tillförbindas biskopslöneregleringsf onden. Enligt de grunder, som äro
fastställda för denna fond, kan måhända en dylik skyldighet utläsas ur den
mycket omskrivna punkt 8:o. Alldeles visst är det väl dock ej. Anledningen
till att jag anser fonden fortfarande i förevarande avseende böra tillitas,
har sin huvudsakliga grund i en lång, av Kungl. Majit själv tillämpad
praxis. I fråga om biskopsboställena i Skara och Växjö har underhållet
hittills ålegat vederbörande biskop. En förändring härutinnan anser jag
ofrånkomlig. Det torde vara stridande mot mera modern uppfattning att
på detta sätt å ena sidan tillförsäkra tjänstinnehavare förmånen av fri
bostad men samtidigt å andra sidan ålägga honom en underhållsskyldighet,
som ej i förväg kan beräknas och som, enligt vad erfarenheten visat, under
stundom kan bliva mycket betungande. Ett fasthållande vid de gamla
bestämmelserna skulle medföra, att biskoparna i Skara och Växjö stift
bomme i en i jämförelse med sina kolleger synnerligen ogynnsam undan
tagsställning, som icke kan vara förenlig med grunderna för en ny löne
reglering. I anslutning till det nu anförda finner jag mig alltså böra före
slå, att beträffande de biskopsboställen, där icke underhållsskyldighet
kan fullgöras av domkyrka eller biskopshuskassa, densamma må över
tagas av biskopslöneregleringsf onden. Även å detta ställe bör en erinran
göras så vitt angår underhållet av biskopsbostaden i Visby under hänvisning
till den för Visby pastorat gällande löneregleringen. Det torde ur alla syn
punkter vara lämpligast, att den biskop, enligt vad jag nu föreslagit, till
kommande förmånen av fri bostad som regel må utgå in natura. Där så av
en eller annan anledning icke under någon tid kan ske, bör biskop i stället
komma i åtnjutande av hyresersättning. Dennas belopp torde få bestäm
mas av Kungl. Majit efter prövning i varje särskilt fall. Beträffande bisko
parnas skyldighet att underkasta sig reglering i åt dem nu upplåtna boställs-
lägenheter och markområden samt beträffande gottgörelse för flyttnings
kostnad, skadeersättning i vissa fall och tiden för avträdandet av bostads
lägenhet torde i tillämpliga delar böra gälla de föreskrifter, som för när
varande meddelats beträffande landshövdingarna.
Slutligen påpekade Linder i fråga örn skyldigheten att bestrida skatter
och övriga onera för biskopshusen, att sådana utgifter för närvarande
i viss och synnerligen varierande utsträckning ankommc på biskoparna
själva, och att biskoparna fördenskull i detta hänseende intogo en ogynn
sam ställning i förhållande fill landshövdingarna. Efter en redogörelse för
två på Kungl. Majlis prövning då beroende mål örn skattskyldigheten för
biskopshusen i Strängnäs och Göteborg anförde Linder i denna fråga vidare:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
86
Frågorna om skattskyldigheten för biskopshus liro av jämförelsevis in
vecklad art men å andra sidan av den betydelse, att de icke lämpligen torde
kunna lämnas olösta, när fråga är örn införandet av en ny lönereglering för
biskoparna. I bär förevarande fall håller jag före, att biskoparna i detta hän
seende böra komma i samma ställning som det territoriella prästerskapet,
vilket som regel har sig tjänstebostäder anvisade. För närvarande skall,
där skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt för prästgård före
finnes, denna skatt erläggas av vederbörande tjänstinnehavare. I det för
slag till prästlönelag, som avgivits av 1931 års prästlöneregleringssakkun-
niga, har emellertid föreslagits, att denna skyldighet skulle överflyttas på
kyrkofonden, respektive pastoratet. Därest detta förslag skulle upphöjas
till lag, synes mig konsekvensen fordra, att jämväl biskoparna befrias från
skyldighet, som nu åvilar dem. Dessa kostnader torde i sådant fall böra
bestridas av den, som har att svara för biskopsbostadens byggnad och
underhåll, d. v. s. — såsom tidigare framhållits — i första hand av dom
kyrkan och, därest denna saknar medel härtill, av biskopslönereglerings-
fonden. I fråga örn övriga på biskopsbostad vilande onera, såsom underhåll
av trädgard, stängsel, enskild väg o. s. v., torde jämväl i tillämpliga delar
böra gälla de bestämmelser, som i dessa hänseenden äro eller kunna varda
stadgade beträffande prästgård.
Ämbetsverken 1932, vilka tillstyrkte Linders förslag, att biskoparna skulle
få åtnjuta fri bostad eller i förekommande fall hyresersättning samt att de
skulle befrias från byggnads- och underhållsskyldighet ävensom från an
svarighet för skatter och onera för biskopshuset yttrade i dessa frågor
dessutom:
Av den inom kammarkollegiet i ämnet verkställda utredningen och av
vad i övrigt förekommit framgår i huvudsak, dels att vissa domkyrkor i stor
utsträckning bekostat biskopsgårdarnas underhåll, dels att biskoparna i
Skara stift och Växjö stift på grund av deras boställens särskilda beskaffen
het hava underhållsskyldigheten till sina bostäder, dels att i äldre tider
kostnaden för anskaffning och iståndsättande av biskopsgårdar i ett par
fall bestritts av allmänna medel, dels att vid vissa biskopsbostäder kostna
derna delvis bestridas genom särskild befintlig kassa (Göteborg) eller genom
hyresmedel från viss — till domkapitlet upplåten — del av biskopshuset
(Luleå), och dels att, sedan biskopslöneregleringsf midén vunnit en låss
styrka, anslag ur denna fond blivit till betydande belopp anvisade för an
skaffande eller underhåll av biskopshus. Ämbetsverken vilja i förevarande
sammanhang allenast uttala som sin mening, att någon underhållsskyldig
het och än mindre någon nybyggnadsskyldighet i avseende å biskopshuset
icke lärer böra åligga biskop. Det förhållandet, som för närvarande i sådant
hänseende föreligger i fråga om biskoparna i Skara stift och i Växjö stift
och som är en följd av boställsfastighetens egenskap av biskopssäte, bör
lämpligen under ny reglering upphöra på det sätt den sakkunnige föreslagit.
I anslutning till ett av den sakkunnige gjort uttalande vilja ämbetsverken
framhålla önskvärdheten att genom byggnadsstyrelsen uppgjordes en av
kostnadsberäkningar åtföljd plan rörande de underhålls- och nybyggnads
arbeten, som under en ej alltför kort tid framåt kunna vara att beräkna i
avseende å biskopshusen, samt huru mycket härav må vara av mera bråd
skande beskaffenhet och huru kostnaderna därför må kunna fördelas på
lämpligt antal år.
Kungl. Mårds 'proposition Nr 242.
87
I avseende å vad Linder föreslagit anförde ämbetsverken vidare
beträffande biskops skyldighet att i visst fall avstå bostadslägenhet:
Även om fall må kunna inträffa, då biskop bör för tillgodoseende av något
domkapitlets eller domkyrkans trängande behov frånträda åtminstone
någon del av sin bostad, synes någon skyldighet i sådant avseende icke
böra eller kunna åläggas honom för »annat ecklesiastikt ändamål»;
beträffande byggnadsskyldigheten: Det i förevarande punkt förekom
mande uttrycket »i den mån domkyrkorna det ej förmå» torde — därest
det ingår i' ett av Kungl. Maj:t, riksdag och kyrkomöte fattat beslut
— måhända förstås såsom innefattande en lagstiftningsakt. I sådan hän
delse kan uttrycket lätt tolkas såsom efter ordalagen innebärande ett åläg
gande för domkyrkorna av en byggnads- och underhållsskyldighet av annat
mått än den som nu åvilar dem. Det synes ämbetsverken nödigt att ut
trycket modifieras, exempelvis så att de ifrågakomna orden utbytas mot
orden »i den mån ej skyldigheten enligt gällande bestämmelser åligger dom
kyrkan och kan av den fullgöras». Vidare synes nödigt att fullständiga
punktens bestämmelse med en föreskrift, att kostnadens bestridande av
biskopslöneregleringsfondens medel skall ske enligt Kungl. Maj:ts be
stämmelse i varje särskilt fall. Utan en sådan föreskrift synes det som
skulle det ankomma på domkyrkorna eller domkapitlen eller — därest för
valtningen av biskopsboställena ordnades efter den sakkunniges antyd
ningar — boställsnänmd och synerätt att förfoga över fonden för nybygg
nads- och underhållsändamål. — I förslaget saknas bestämmelse om bisko
pens vårdnadsplikt; samt
beträffande skattskyldigheten: Det i punkten föreslagna stadgandet synes
vara oklart och svävande. Punkten torde därför böra omarbetas i syfte att
uttryckligen på biskopslöneregleringsfonden överflytta skyldigheten att
bestrida dessa kostnader (eventuellt med undantag för sådana fall då skyl
digheten anses åligga domkyrka, särskild fond eller andra medel).
I de av biskoparna och domkapitlen avgivna yttrandena över Linders
utredning har, vad han i dessa frågor föreslagit, i allmänhet rönt gillande.
Biskopen Billing, Västerås, anmärkte dock gentemot det föreslagna stad
gandet om skyldighet för biskop att under vissa förhållanden tåla inskränk
ning i tjänstebostaden, hurusom det icke kunde förbises, att detta stad
gande i sin tillämpning under vissa förhållanden kunde komma att vålla
biskopsämbetets innehavare ett i förhållande till den vinst, som därav för
det allmänna kunde dragas, betydande obehag. Då det emellertid i för
slaget talades örn sådan minskning, »som skäligen må kunna ske», kunde
man utgå från att vid stadgandets tillämpning nödig varsamhet komme att
iakttagas.
Biskopen Bergqvist, Luleå, förklarade i samma hänseende, att — då
biskopshuset åtminstone i vissa stift, t. ex. Luleå, vore en biskopslöneregle-
ringsfondens egendom — det syntes honom mindre egentligt, att dom
kapitlet, vilket vöre en med statsmedel upprätthållen myndighet, skulle lia
företräde till bislcopsbostaden framför biskopen.
Domkapilet i Härnösand uttalade beträffande byggnadsskyldigheten: Ett
önskemål vore givetvis, att enhetliga bestämmelser i fråga örn byggnad och
underhåll bleve gällande rörande samtliga biskopsgårdar. Nybyggnads- och
underhållsskyldigheten borde, med dess avlyftande i förekommande fall
från vederbörande domkyrkor, läggas å biskopslöneregleringsfonden mot
Kungl. Marits 'proposition Nr 242.
88
skyldighet dock för berörda domkyrkor att härför erlägga skäligt vederlag
till fonden. Detta spörsmål lärer emellertid vara av svårlöst beskaffenhet
och kräva tidsspillande utredning. På grund härav och då detsamma icke
torde stå i nödvändigt samband med löneregleringsfrågan, synes samma
spörsmål, för att ej ytterligare förhala avgörandet av berörda, alltför länge
olösta fråga, böra tillsvidare skjutas åt sidan för att sedermera efter veder
börlig utredning lösas separat.
Vidare framhöll länsstyrelsen i Karlstad såsom skäligt, att biskop och
landshövding bleve likställda i avseende å skattskyldighet för upplåten
bostadsfastighet, och gjorde i anslutning därtill följande uttalande: Inne
havet av den på lön anslagna biskopsgården lärer knappast kunna räknas
såsom en större löneförmån. Bostadslägenheten är inrymd i en äldre bygg
nad av trä och numera omodern. Till följd av sitt centrala läge i staden har
biskopsgården av taxeringsmyndigheterna vid senaste fastighetstaxering
åsatts ett taxeringsvärde av ej mindre än 101,000 kronor, därav för tomt
om 39,84 ar 41,000 kronor och för byggnader 00,000 kronor. För nämnda
fastighet utgjorde de kommunala utskylderna enligt senaste utdebitering
i grundskatt 227 kronor 25 öre samt i egentlig kommunalskatt 441 kronor
48 öre, vartill kommer landstingsskatt med 121 kronor 20 öre. Såsom av här
relaterade förhållanden framgår, kan innehavare av biskopsgård komma
att oskäligen betungas av skattskyldighet därför. Rimligt synes vara, att
biskopslöneregleringsfonden finge bestrida omkostnader såväl i fråga om
underhåll som skatter för fastigheten.
Framlidne biskopen Reuterskiöld, vilken fann de åt biskoparna före
slagna ersättningarna för särskilda utgifter för knappt tilltagna, anförde
i detta hänseende ytterligare: Det får beaktas att, förutom dessa utgifter
för biskoparna, som måste tagas av deras lön, intet beräknats i utredningen
för bibehållande av det värde, som biskopsbostädema lika väl som präst
gårdarna representera i kulturellt hänseende. Fråga är, örn icke i detta sam
manhang en ingående utredning borde göras, huru dessa bostäder med där
till hörande gamla parker, trädgårdar, planteringar och alléer skola kunna
vidmakthallas på ett sådant sätt, att de icke alldeles förlora detta värde.
Betraktar man exempelvis Östrabo med dess stora trädgård, anlagd i slutet
av 1700-talet, då huset byggdes, och ännu bibehållen efter samma plan,
samt dess gamla allé och stora gårdsplan, är det givet och förstås av en var,
att bevarandet av allt detta i ett värdigt skick drager med sig avsevärda
kostnader, vilka i intet avseende kunna jämföras med utgifterna för ett
även rätt stort hus vid en stadsgata. Om nu enligt den sakkunniges förslag
det till Östrabo hörande jordbruksbostället också skall fråntagas innehava
ren av biskopsbostället, komma dessa kostnader givetvis att bliva ännu
mer betungande, då inga som helst naturaprodukter, såsom grus och jord,
samt dagsverken och gödsel kunna erhållas från bostället, utan allt måste
betalas kontant av den redan förut av flera anledningar i realiteten förmin
skade lönen, vilken i så fall skulle komma att ytterligare beskäras med kost
naden härför eller i runt tal 2,500 kronor.
Framlidne biskopen Aurelius framhöll önskvärdheten av att inom löne
regleringens ram även toges hänsyn till behovet att för tjänsteärendens
skyndsamma behandling kunna anlita telefon i bostaden.
Kyrkamötets förut berörda skrivelse den 1 september 1932, nr 32,
rörande frågan om anskaffande av medel tdl iordningställande och under
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
89
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
håll av biskopshusen var föranledd av en motion, nr 17, av biskopen Hj.
Danell m. fl., vari i huvudsak anförts:
Enligt 26 kap. 5 § kyrkolagen och punkt 7 av prästerskapets privilegier
ålåge det respektive domkyrkor att vårda och vidmakthålla även biskops
husen. Då det emellertid visat sig, att domkyrkornas kassor i regel icke
varit nog bärkraftiga att, vid sidan av sina andra uppgifter, mer än till en
del bekosta de ofta återkommande underhållsplikterna för biskopshusen,
hade biskopslöneregleringsfonden här fått träda emellan. Fonden vöre dock
icke närmast avsedd för detta ändamål, utan enligt de av Kungl. Majit den
15 juni 1861 fastställda grunderna för en reglering av biskoparnas avlöning
vore dess egentliga uppgift att användas »till jämnande av annan biskops-
lön». Inför den förestående möjligheten av en ny biskopslönereglering vöre
det fördenskull av nöden att tillse, att fonden ej anlitades alltför hårt till
andra uppgifter. Den omständigheten, att vissa domkyrkor i sitt dittills-
varande tillstånd icke mäktat utföra nödvändiga reparationer och under
håll av biskopshusen, hade naturligtvis icke löst dem från denna uppgift.
Det kunde ifrågasättas, huruvida det icke vore klokt, att en utjämning
genom anlitande av en sammanskottsprincip borde äga rum mellan dom
kyrkorna såsom byggnadsskyldiga för biskopsbostäderna, samt ytterligare,
huruvida icke detta bäst skulle kunna främjas därigenom, att genom sam
manskott från domkyrkornas kassor en gemensam fond bildades, förslags
vis benämnd Domkyrkornas gemensamma biskopshusfond, vars avkast
ning skulle vara avsedd i främsta rummet till iordningställande och under
håll av biskopshusen. Borgmästaren Linder hade i sin utredning, liksom
även kammarkollegiet och statskontoret, beräknat det årliga behovet av
byggnadsarbeten i biskopshusen till i genomsnitt 10,000 kronor. Det visade
sig emellertid, att domkyrkornas årliga överskottsmedel eller s. k. reserve
rade medel för de domkyrkor, vilka hade av Kungl. Majit fastställda stater,
ställde sig sålunda:
Linköping (
Skara
(
Strängsnäs(
Lund
(
1923—1932) .
. . kronor
4,840: —
1926—1935) .
»
790: —
1932 — 1941) .
. . »
310: 27
1930—1939) .
»
3,000: —
1926—1935) .
»
101,369: —
Summa kronor 110,309: 27
För åstadkommande av en utjämning av byggnadsskyldigheten mellan
domkyrkorna skulle erfordras, att av dessa överskottsmedel c:a 10 procent
årligen avsattes till en biskopshusfond, av vilken efter Kungl. Majits be
stämmande finge utgå anslag till iordningställande och underhåll av
biskopshusen.
Kyrkomötets särskilda utskott, vars i frågan avgivna betänkande nr 18
åberopades av kyrkomötet, anförde bland annat: Det torde åligga veder
börande domkyrkor, med undantag dock för domkyrkorna i Skara och
Växjö, att vårda och vidmakthålla sina biskopshus. Kostnaden för under
hållet borde alltså i första hand gäldas med de underhållsskyldiga domkyr
kornas egna medel. Utskottet vore alltså med motionärerna ense därom, att
åtgärder borde vidtagas för att underhållet av biskopshusen skulle kunna
ombesörjas utan att medel därtill, åtminstone icke i större omfattning,
skulle behöva tagas ur biskopslöneregleringsfonden. Huruvida det fram
90
lagda förslaget vore genomförbart, vågade utskottet dock icke uttala sig
om. Det syntes nämligen utskottet, som örn frågan därom vore av sådan
beskaffenhet, att densamma tarvade ytterligare utredning. Utskottet er
inrade, att i de överskottsmedel, varom vore fråga, åtminstone i ett fall
inginge donationsmedel. I avseende å dessa mäste alltså undersökas, huru
vida de för dem enligt donationshandlingarna gällande dispositionsbestäm-
melserna lade hinder i vägen för en sådan användning av medlen, som
avsåges i det föreliggande förslaget. Vidare vore det, enligt de upplysningar
utskottet under hand inhämtat, tvivelaktigt, huruvida icke en stor del av de
i motionen omnämnda överskottsmedlen redan vore tagna i anspråk för
domkyrkornas egna behov. En närmare utredning av det ungefärliga årliga
behovet av byggnadsarbeten i biskopshusen vore jämväl erforderlig för
bedömande av i vilken utsträckning överskottsmedlen eventuellt behövde
tågås i anspråk för det avsedda ändamålet. Utskottet tillstyrkte förden
skull hemställan till Kungl. Majit örn utredning av frågan örn anskaffande
av medel till iordningställande och underhållande av biskopshusen samt
framläggande av det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
I anslutning härtill anfördes i P. M. följande:
Det synbarligen till grund för kyrkomötets skrivelse liggande antagan
det, att vederbörande domkyrkor hava en generell skyldighet att för sina
medel vårda och vidmakthålla biskopshusen i städerna, synes icke vara till
räckligt grundat. Varken 26 kap. 5 § kyrkolagen eller annat lagrum inne
håller sådant stadgande. Före tillkomsten av 1723 års privilegier synes det
ej hava varit ovanligt, att statsmedel anvisades för ändamålet. Beträffande
ärkebiskopshuset i Uppsala bestämde sålunda Kungl. Majit (Karl XI) den
16 januari 1696, med ändring av ett tidigare beslut den 19 december 1682,
att han ämnade själv bekosta en av ärkebiskopen begärd reparation men
för framtiden fann skäligt, »att ärkebiskoparna man efter man densamma
av egna medel behörigen underhålla, kunnandes Vi intet samtycka, att
domkyrkomedlen skola därtill employeras». I punkt 7 av 1723 års präster
liga privilegier förklaras, att »biskopsgårdar i städerna, som av krono- eller
kyrkomedel före år 1707, då Kungl. Majits brev det förändrade, äro under-
hållne, undfå hädanefter årligen av domkyrkotunnan vad dem genom sär
skild resolution nu eller framdeles tillagt varder». »Men de å landet be
lägna biskopssäten och prebendehemman», heter det vidare, »måste av
vederbörande biskop utan någon tillhjälp av publika medel underhållas.»
Det har alltså blott ställts i utsikt, att av viss domkyrkas inkomsttitel
(domkyrkotunnan eller kronotiondeanslaget) skulle, i mån av tillgång,
kunna utgå anslag till biskopshusen i städerna. I ett särskilt fall och detta
avseende biskopshus på landet har visserligen ständig byggnads- och under
hållsskyldighet föreskrivits. Genom Kungl. Majits resolution den 13 decem
ber 1872 för biskopen i Växjö stadgades nämligen, att Hemmesjö pastorat
skulle upphöra att vara prebende för biskopen, och att pastoratets bygg
nadsskyldighet vid biskopsbostället Östrabo skulle övertagas av Växjö
domkyrka, som ägde att efter överenskommelse eller mätismanna ordom
lösa därvarande, nämnda pastorat tillhöriga byggnader, vilka kunde anses
vara för bostället behövliga. Emellertid förklarade Kungl. Majit redan den
29 oktober 1880, att byggnads- och underhållsskyldigheten såväl å biskops
huset vid Östrabo med undantag av konsistorierummen som ock å övriga
vid bostället befintliga och därför erforderliga hus och byggnader skulle för
framtiden efter syn av biskopen i Växjö stift övertagas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
01
Givetvis kan genom lagstiftning dylik skyldighet åläggas domkyrkorna,
i varje fall så vitt dessa basera sin ekonomi på anslag av kronan. I den mån
så icke är förhållandet utan, såsom fallet är med Lunds domkyrka, dom
kyrkornas ekonomi väsentligen är grundad på enskilda donationer, synes
icke utan kränkning av enskild rätt dylik skyldighet kunna införas. Vid
sådant förhållande och då det ifrågasatta bildandet av en särskild biskops-
husfond skulle medföra onödigt invecklade förvaltningsförhållanden, synes
en dylik fond icke böra komma till stånd. I själva verket blir en dylik ut
väg onödig, om man å kyrkofonden överför sistahandsansvaret för bisko
parnas avlöning och biskopshusens vidmakthållande. Härtill kommer, att
genom en sådan lösning åtminstone för vissa av domkyrkorna, som endast
genom eftersättande av egna behov kunna bestrida kostnader för respektive
biskopshus (jfr kyrkomötets protokoll 1932 nr 6 sid. 53, 56, 58, 65, 68),
kunde beredas en välbehövlig lättnad. Så synes vara fallet med samtliga
domkyrkor med undantag för Lunds domkyrka.
I enlighet härmed förutsattes i P. M., att å kyrkofonden skulle överflyt
tas kostnaderna för byggnad och underhåll av samtliga biskopsgårdar utom
den i Visby, med rätt dock för Kungl. Maj:t att, där domkyrkas ekonomiska
ställning det medgåve, förordna, att domkyrkokassan skulle vidkännas
sådan kostnad, vilket i regel torde kunna ske beträffande biskopshuset
i Lund.
I fråga örn skyldigheten att bestrida skatter och övriga onera för biskops-
liusen anfördes i P. M. vidare:
Såsom känt är har 1931 års prästlönesakkunnigas förslag om överflytt
ning av den kommunala skattskyldigheten för prästgårdarna ej ännu för
anlett någon åtgärd. Jämlikt 13 § kommunalskattelagen (enligt lydelse 30/s
1932) är i ägares ställe innehavare av publikt boställe, prästgård eller på
lön anslagen jord skyldig att erlägga kommunal fastighetsskatt. Såsom
innehavare av publikt boställe, prästgård eller på lön anslagen jord skall
anses den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja
fastigheten eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik
boställsordning avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom
innehavare. De för det territoriella prästerskapet gällande regler kunna
alltså icke åberopas till stöd för den ifrågasatta befrielsen från skatter och
onera för biskopshusen. Vad beträffar landshövdingarnas motsvarande
skattskyldighet, så torde i flertalet län landshövdingarna hava tjänstebostä
der i samma hus, vari länsstyrelsernas lokaler äro inrymda. Dessa hus torde
jämlikt 5 § 1 mom. d) vara fria från fastighetsskatt, varav följer att någon
skattskyldighet ej för dem ifrågakommer. Där eljest för landshövding är
anordnad bostadslägenhet i fastighet, som i övrigt användes för annat ända
mål, torde skattskyldighet för fastigheten i fråga ej åvila landshövdingen.
Enahanda är fallet med biskop (jfr Kungl. Maj:ts utslag 15 januari 1932,
R. Ä. not Fi. 36, angående biskopshuset i Göteborg). Där särskilda residens
hus liro helt anslagna landshövdingarna såsom bostad, äro även dessa
skattefria på grund av uttrycklig föreskrift i punkt 3 av anvisningarna till
5 § kommunalskattelagen. Lagens allmänna bestämmelse i 13 § har där
emot tillämpats beträffande biskop (se Kungl. Maj:ts utslag 25 februari
1932, R. Å. ref. 12, angående biskopshuset i Strängnäs).
Ehuru i princip goda skill kunna anföras för biskoparnas befrielse fran
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
92
ansvarigheten för skatter och onera för biskopshuset synes, så länge
biskopslöneväsendet icke är en statsverkets angelägenhet, det icke kunna
ifrågasättas, att biskoparna skola erhålla en särställning i förhållande till
andra ecklesiastika boställshavare och tidigare än dessa frikallas från an
givna ansvarighet, där sådan föreligger, så mycket mindre som en av dem,
biskopen i Visby i egenskap av kyrkoherde i Visby, torde få vidkännas ut
giften i fråga. — Skyldigheten att underhålla trädgård å prästgård åvilar
tjänstinnehavaren, men skyldigheten att anlägga och underhålla stängsel
och enskild väg pastoratet. Beträffande underhåll av trädgård till biskops
hus kan alltså icke åberopas något skäl att befria biskopen därifrån. I fråga
om väg och stängsel saknas mot pastoratet svarande enhet, som lämpligen
kan åläggas skyldigheten i fråga. Vad Linder i dessa hänseenden anfört
synes därför icke böra föranleda att särskilda utgifter beräknas för kyrko
fondens fullgörande av dessa skyldigheter.
Ur de över P. M. avgivna yttrandena må följande uttalanden här åter
givas:
Biskopen Rundgren och domkapitlet i Visby ansågo, att frågan om
bostad för biskopen i Visby borde behandlas på samma sätt som i andra
stift. För de medel, församlingen erhölle för biskopsgården, borde anskaffas
kyrkoherdebostad.
Domkapitlet i Västerås framhöll, att, då biskopshuset i Västerås vore en
domkyrkan tillhörig egendom, det svårligen kunde komma i fråga att an
vända denna lägenhet för annat än något domkyrkans ändamål.
Biskopen Städener och domkapitlet i Växjö anmärkte, att den av kyrko
mötet år 1932 begärda utredningen av frågan örn anskaffande av medel till
iordningställande och underhåll av biskopshusen hade bort fullföljas, innan
frågan örn biskoparnas lönereglering företoges till slutligt avgörande. Man
hade då också fått anledning taga ställning till frågan, huruvida de förut
varande domkyrkorna i Kalmar och Mariestad i sådan egenskap borde vara
i åtnjutande av till dem alltjämt utgående tiondeanslag. Vad särskilt an-
ginge Kalmar domkyrkas medel vore det känt, att en icke obetydlig behåll
ning där förefunnes. Som skyldigheten att bidraga till byggande och under
håll av biskopshus för Kalmar domkyrkas vidkommande ej längre förelåge,
hade skäl varit att taga under övervägande, huruvida icke denna skyldig
het borde överflyttas till att gälla exempelvis stiftets i Växjö belägna
biskopshus.
Framlidne biskopen Aurelius och domkapitlet i Linköping ansågo det
rättvist, att i avseende å underhållet av stängsel och enskild väg likfoi enig
het mellan prästgårdarna och biskopshusen skapades i fråga örn tjänstinne
havarnas skyldigheter och friheter. Stängsel vore ett nödvändigt tillbehör
till fastigheten; och samma avlöningskälla, som svarade för byggande och
underhåll av biskopsgård, borde också därvidlag kunna inträda.
Ämbetsverken 1933 genmälte i avseende å biskopsbostad i Visby att de,
med sin till frågan om behållande av Visby pastorat såsom prebende in
tagna ståndpunkt, icke kunde tillstyrka vad härvarande biskop och dom
kapitel hemställt.
I den av biskopen och domkapitlet i Växjö berörda frågan om disposition
av domkyrkomedel för byggnadskostnader å biskopsbostad förklarade sig
ämbetsverken finna i P. M. vara på ett tillfredsställande sätt motiverat, att
någon utredning därom icke vore erforderlig. Ämbetsverken anförde vidare:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
93
Frågan om disposition av eventuellt överflödiga inkomster för domkyr
korna synes rätteligen böra tagas under övervägande i sammanhang med
upprättande av nya inkomst- och utgiftsstater för dessa eller i samband
med särskilt väckt fråga om bidrag av dylika tillgångar för byggande och
underhåll av biskopshus. Beträffande Kalmar domkyrka ina erinras, att
ett av Kungl. Majit genom proposition till 1925 års riksdag väckt förslag
angående överflyttning av domkyrkotunnemedel från Kalmar domkyrka
till Växjö domkyrka icke vann riksdagens bifall (proposition nr lil, motion
A. K. nr 378, statsutskottets utlåtande nr 90, riksdagens skrivelse nr 209).
Likaledes förklarade sig ämbetsverken sakna anledning att frångå den
ståndpunkt, som i P. M. angivits med avseende på biskoparnas ansvarighet
för skatter och onera för biskopsgårdarna. Ifrågasatt ändring i sådan skyl
dighet borde vidtagas först i samband med ändring av nuvarande regler
för det territoriella församlingsprästerskapets skattskyldighet för präst
gårdarna.
I anslutning till de av biskopen och domkapitlet i Linköping gjorda
yrkandena föreslogo ämbetsverken, att kyrkofondens skyldighet att be
strida kostnader för biskopsgårdarna borde utsträckas att även avse dels
uppförande och underhåll av erforderligt stängsel kring biskopsgårds om
råde samt anläggande och underhåll av enskild väg, som erfordrades för
biskopsgård, dels anordnande av tjänstetelefon i biskops tjiinstebostad på
sätt för landshövdingarna tillgodosetts jämlikt Kungl. Maj:ts brev till
telegrafstyrelsen den 25 maj 1917, dels ock visst anslag för vård och under
håll av till biskopsgård hörande park.
Wohlin har i avseende å de under förevarande punkt berörda bestämmel
serna, enkannerligen i fråga om skattskyldigheten för biskopsgårdarna och
vad därmed i övrigt sammanhör, yttrat följande:
Ett av huvudsyftena med den föreslagna moderniseringen av det för
biskoparna hittills gällande avlöningssystemet är en definitiv avveckling av
de rättsförhållanden, som sammanhänga med dessa befattningshavares
innehav under bostadsrätt av fastigheter för bostadsändamål och för av
löning i övrigt. Då det likvisst härvid är förutsatt, att biskoparna skola
— i likhet med vad som gäller för landshövdingarna — bibehållas vid för
månen av hyresfri tjänstebostad, framstår det såsom en angelägenhet av
vikt, att åt stadgandena härom gives en klar och med avlöningsreformens
nyssberörda syfte överensstämmande innebörd.
Anledning till ett särskilt uppmärksammande av det spörsmål, som här
möter, föreligger desto mer, som den reglering av motsvarande fråga för
församlingsprästerna, som åvägabragtes genom 1910 års lagstiftning, kom
att väsentligen brista i ändamålsenlighet. De närmare omständigheterna
vid denna senare reglering torde här böra med några ord beröras.
Ehuru församlingsprästerna genom 1910 års reform helt fritogos från
såväl byggnads- som underhållsskyldigheten vid de fastigheter, å vilka
deras tjänstebostäder voro inrymda, — förpliktelser som i första hand an
setts karakterisera en boställshavares ställning vid en jämförelse med en
vanlig nyttjanderättshavares — inflöto i de nämnda år tillkomna lagarna
bestämmelser, vilka knappast tilläto annan tydning än att sagda präster
även efter reformen vore att betrakta såsom »boställshavare». I 11 § präst-
lönereglcringslagcn stadgas sålunda, att fri bostad skall beredas kyrkoherde
och komminister genom upplåtelse till honom av prästgård och enligt 1910
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
94
års ecklesiastika boställsordnings terminologi skulle prästgård utgöra »bo
ställe». Ytterligare markerades tjänstinnehavarens egenskap av »boställs
havare» genom de i berörda boställsordning meddelade stadgandena rörande
av- och tillträdessyner a prästgårdar. Den fran praktisk synpunkt bety
delsefullaste konsekvensen av den församlingsprästen sålunda tillagda rätts
ställningen blev den, att han — på grund av de tidigare bevillningsförord-
ningarnas och sedermera kommunalskattelagens bestämmelser i ämnet —
blivit bunden vid skattskyldigheten för prästgården. Spörsmålet örn den
rättsliga karaktären av församlingsprästernas »innehav» av deras präst
gårdar erhöll emellertid en förnyad aktualisering vid tillkomsten av nu
gällande ecklesiastika boställsordning. Enligt vad föredragande departe
mentschefen uttalade vid framläggande av proposition nr 187 till 19,12 års
riksdag med förslag till ecklesiastik boställsordning m. m. skulle försam
lingsprästerna efter förslagets genomförande icke komma att i något av
seende bibehållas vid sin dittillsvarande ställning såsom boställshavare till
prästgård. I anslutning härtill föreslogs av Kungl. Majit sådan ändring av
kommunalskattelagens stadganden örn skyldighet att erlägga fastighets
skatt (13 §), att såsom skattskyldig innehavare av prästgård skulle anses
vederbörande pastorat. Riksdagen biträdde väl den i propositionen intagna
ståndpunkten, att den prästerliga tjänstinnehavaren icke längre borde inne
hava den åt honom upplåtna prästgården under boställsrätt utan skulle
därutinnan vara jämställd med andra befattningshavare, som åt njöte fri
bostad, men fann sig, å andra sidan, förhindrad godkänna den föreslagna
ändringen i kommunalskattelagen. Såsom skäl härför åberopades, att, där
est pastoratet ålades att för prästgården erlägga fastighetsskatt, pastoratet
komme att sakna möjlighet att från någon taxerad inkomst göra avdrag i
anledning av den erlagda fastighetsskatten, en konsekvens, som skulle med
föra olägenhet, där pastoratet bestode av flera församlingar eller kommuner.
Enligt riksdagens mening borde övervägas, huruvida icke prästgårdarna
borde helt befrias från skyldigheten att deltaga i kommunal fastighetsskatt,
en fråga som dock borde prövas i samband med den pågående utredningen
örn reform av kommunalbeskattningen. Riksdagens behandling av den här
berörda frågan resulterade däri, att riksdagen i särskild skrivelse till Kungl.
Majit anhöll om utredning och förslag, huru församlingsprästerna skola
befrias från skyldighet att erlägga kommunal fastighetsskatt. I samband
därmed fann emellertid riksdagen erforderligt, att i kommunalskattelagen
infördes ett nytt stadgande av innebörd, att prästgård — vid sidan av
»publikt boställe» och »på lön anslagen jord» — hänföres till sådana fastig
heter, beträffande vilka innehavaren har att i ägarens ställe erlägga kom
munal fastighetsskatt, samt att såsom innehavare till prästgård skall anses
den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastig
heten eller tillgodonjuta dess avkastning. Det rättsläge, som tillskapats
genom här berörda på riksdagens initiativ tillkomna tillägg till omförmälda
lag, lär väl sålunda närmast vara att betrakta såsom ett provisorium, avsett
att gälla intill dess det från riksdagens sida understrukna önskemålet om
prästgårdarnas undantagande från den kommunala fastighetsbeskattningen
må kunna förverkligas.
Vad nu biskoparna beträffar bör tydligen i första hand den grundsatsen
upprätthållas, att biskop, som erhåller förmån av fri tjänstebostad å publik
fastighet, icke skall efter avlöningsreformens genomförande komma att till
själva fastigheten såsom sådan intaga annan ställning än den, som regel
Kungl. Maj:ts \proposition Nr 242.
95
rätt — om man frånser skyldigheten att erlägga hyra — tillkommer en
hyresgäst. Redan önskvärdheten av att även på denna punkt bringa av
löningsförhållandena för biskoparna till överensstämmelse med vad som
gäller för landshövdingarna gör en sådan reglering naturlig. Vad som före
kommit i avseende å prästgårdarna lär ytterligare understryka betydelsen
av den här förordade anordningen.
Följes den princip för regleringen av biskop tillkommande förmån av
hyresfri tjänstebostad, som i det föregående utvecklats, lärer lämpligen
böra så förfaras, att Kungl. Majit, på förslag av stiftsnämnden, för varje
biskopstjänst, vid vilken tjänstebostad skall anvisas åt innehavaren, när
mare fastställer dennas omfattning och beskaffenhet ävensom bestämmer
den dispositionsrätt till planterat område och särskilda utrymmen i övrigt,
som i förekommande fall skola följa med innehavet av den biskopen an
visade bostadslägenheten.
Det har ock. tydligen enligt ämbetsverkens förslag avsetts, att tjänst
innehavarens rättigheter och förpliktelser i avseende å själva tjänstebostads-
fastigheten skulle varda på här angivet sätt begränsade. Vid den företagna
överarbetningen av de hithörande bestämmelserna i berörda förslag har
detta bestämmelsernas syfte ytterligare markerats.
Ehuru ämbetsverken sålunda intagit den ståndpunkten, att någon ställ
ning såsom boställshavare till tjänstebostadsfastigheterna icke längre skulle
tillkomma biskoparna, hava ämbetsverken likväl funnit sig böra avstyrka,
att biskoparna, där skattskyldighet för sådan fastighet nu föreligger, erhölie
befrielse därifrån vid en tidigare tidpunkt än då församlingsprästerna kunde
bliva frikallade från motsvarande ansvarighet för prästgårdarna.
Till en början må erinras örn att, därest biskoparna även i fortsättningen
och efter det deras ställning till tjänstebostadsfastigheten på nyss angivet
sätt förändrats ansåges böra tillförbindas skattskyldighet för sådan fastig
het, detta tydligen skulle påkalla ett ytterligare tillägg till 13 § kommunal
skattelagen av motsvarande innebörd som det, vilket år 1932 infördes i
sagda lagrum i avseende å prästgårdarna.
Vidtagande av en dylik lagstiftningsåtgärd lär dock icke vara av omstän
digheterna motiverat. Den föreslagna lönesättningen vid biskopstjänsterna
är, såsom ofta framhållits, fotad på samma grund som den, vilken antagits
för landshövdingarnas avlöning. Dessa senare befattningshavare äro, då
landshövdingsresidensen äro helt fritagna från kommunal fastighetsskatt,
icke underkastade den minskning i reallönen, som skattskyldigheten för
tjänstebostadsfastigheten under givna förutsättningar skulle medföra. Det
synes riktigt, att överensstämmelsen mellan den för landshövdingarna redan
gällande och nu för biskoparna föreslagna avlöningsregleringen upprätt-
hålles även därutinnan, att tjänstinnehavaren icke skall hava att erlägga
kommunal fastighetsskatt för tjänstebostadsfastigheten. Desto större skäl
att söka åvägabringa full likställighet även i nu berörda hänseende synes
föreligga i den omständigheten, att tvenne biskopar, nämligen innehavarna
av biskopstjänsterna i Göteborg och Luleå, redan nu — till följd av vissa
säregna rättsförhållanden med avseende å de fastigheter, vari dessas
tjänstebostäder äro inrymda — undgå att träffas av någon skattskyldighet
för de av dem bebodda fastigheterna.
Mot biskoparnas generella befriande från den .skattskyldighet, som här
avses, Ilar framhållits, att biskopen i Visby, i egenskap av kyrkoherde där
städes och i denna tjänstebefattning innehavare av prästgård i samma stad,
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
»
tillsvidare komme att få vidkännas sådan skyldighet. Härvid är likväl att
märka, att enligt de föreslagna bestämmelserna innehavaren av biskopstjän
sten i Visby är i avseende å förmånen av fri tjänstebostad vid biskopstjän
sten helt friställd från övriga biskopar, i det han, så länge prebendeför-
hållandet består, icke åtnjuter dylik förmån. Den ifrågavarande skatt
skyldigheten torde för övrigt för biskopen i Visby knappast vara av någon
reell ekonomisk betydelse. Enligt vunnen upplysning är nämligen den av
biskopen disponerade prästgården i staden åsatt ett taxeringsvärde av
50,000 kronor men rymmer icke mindre än aderton rum. Även örn några
av dessa rum må — såsom företrädesvis avsedda för representation — från-
räknas vid uppskattningen av tjänstinnehavarens bostadsförmån för taxe
ringen till inkomstskatt, lärer dock värdet av denna förmån svårligen kunna
antagas understiga ett belopp, svarande mot 5 procent av taxeringsvärdet
eller sålunda 2,500 kronor. Det s. k. procentavdraget måste under sådan
förutsättning komma att helt kompensera utgiften för den kommunala
fastighetsskatten.
Befrias biskop, i anslutning till vad sålunda förordats, från ansvarigheten
för tjänstebostadsfastigheten påförd fastighetsskatt, bör tydligen förplik
telsen att gälda sådan utskyld åvila kyrkofonden eller, där betalningsskyl
digheten kan, med stöd av hittills gällande bestämmelser örn domkyrkas
deltagande i kostnad för anordnande av tjänstebostad åt biskop, tillförbin
das domkyrkan, stanna å denna. Stadganden av sådant innehåll hava upp
tagits under punkt 19:o.
Såsom en konsekvens av den åt tjänstinnehavaren sålunda inrymda ställ
ningen av vanlig nyttjanderättshavare lärer emellertid vidare följa, att
tjänstinnehavaren överhuvud fritages från alla sådana utgifter för fastig
heten, som för vanliga fall skola bäras av ägaren. Av kyrkofonden torde
alltså jämväl böra i första hand gäldas såväl övriga fastighetsutskylder,
som även kostnader för underhåll av stängsel kring samt av gårdsplan och
tillfartsväg till fastigheten, kostnad för fastigheten åvilande gaturenhåll
ning samt avgifter för brandförsäkring, sotning, vattenförbrukning o. d.
Ämbetsverken 1935 hava, med avseende å vad Wohlin föreslagit i frågan
örn biskoparnas blivande skattskyldighet för biskopsgårdarna, erinrat, att
såsom en konsekvens därav vederbörande kommun, i motsats till vad nu
vore fallet, komme i tillfälle att beskatta såväl fastigheten som biskopens
förmån av fri bostad däri. Ämbetsverken förutsatte därför, att, på sätt
riksdagen finge anses ha uttalat sig för vid prästgårdarna, biskopsgårdarna
befriades från kommunal fastighetsskatt. I
I likhet med vad såväl Linder som ämbetsverken och Wohlin föreslagit,
anser jag biskoparna allt fortfarande böra i princip — i likhet med vad
som gäller både för landshövdingarna och för ordinarie församlingspräster
— förbehållas rätt till hyresfri tjänstebostad såsom en förmån utöver den
kontanta lönen. Jag finner det därjämte givet, att den boställsrätt till själva
bostadsfastigheten, varmed sådan förmån hittills för biskoparna varit för
bunden, med det nya lönesystemet definitivt avvecklas. I anslutning härtill
har jag anledning understryka, vad Wohlin anfört till klarläggande av de
förutsättningar, som i sådant syfte varit bestämmande för utformningen av
96
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
97
stadgandena under förevarande punkter. Då såsom en konsekvens av dessa
stadgande!! biskoparna skulle bliva befriade från skattskyldigheten för
tjänstebostadsfastigheten — en reglering, beträffande vilken ämbetsverken
numera synas ha frånfalla sina tidigare uttalade betänkligheter — får jag
tillägga, att spörsmålet örn biskopsgårdarnas undantagande från den kom
munala fastighetsskatteplikten givetvis får antagas komma under över
vägande i samband med den pågående revisionen av kommunalskattelag-
stiftningen. Det lärer kunna förutsättas, att en lagändring i här nämnd
riktning endast är en tidsfråga.
8:o b).
Beträffande den för biskoparna — i anslutning till förmånen av hyres-
fri tjänstebostad — föreslagna förmånen att, under vissa betingelser, kunna
på det allmännas bekostnad erhålla möblering av särskilda rum i tjänste-
bostaden uttalade Linder, under erinran att frågan örn dylik möblering för
landshövdingarnas vidkommande lösts i samband med löneregleringen för
dessa befattningshavare år 1925 (proposition nr 183/1925 och riksdagens
skrivelse nr 333/1925), bland annat:
Då biskoparnas bostadslägenheter, på sätt framginge av vissa av Linder
införskaffade uppgifter, merendels innehölle ett stort antal rum — i medel
tal 16 ä 17 och i ett fall ända upp till 23 — bleve för en nyutnämnd biskop,
vilken vid tillträdet av tjänstebostaden vore nödsakad att själv bekosta
hela möbleringen av samtliga rummen, kostnaderna härför i allmänhet syn
nerligen betungande och ofta hade biskopen härför måst ådraga sig en av
sevärd skuldbörda. Under åberopande av dessa förhållanden framhöll Lin
der, att samma skäl, som andragits till förmån för statsbidrag för möble
ring av landshövdingresidensen, i allt väsentligt finge anses tillämpliga jäm
väl i fråga om biskoparnas bostadslägenheter. Därest man, såsom Linder
föreslagit, ville nå en något så när likställighet i avlöningsförmåner mellan
landshövdingar och biskopar, vore det därför ofrånkomligt att tillerkänna
biskoparna möbleringsbidrag av liknande art och omfattning som det, vilket
medgivits för landshövdingarna. Med hänsyn till begränsningen i de av-
löningstillgångar, som Linder vid sitt förslag utgått ifrån, fann han emeller
tid icke möjligt att för dåvarande kalkylera med några kostnader härför,
utan förutsatte han, att möbleringsbidragets utgående skulle bliva beroende
av Kungl. Maj:ts prövning med hänsyn till biskopslöneregleringsf ondens
framtida bärkraft.
Ämbetsverken 1982 förklarade sig i princip biträda vad Linder i denna
fråga uttalat, men föreslogo visst förtydligande av bestämmelserna härom
i syfte att därigenom giva bättre uttryck för det förhållandet, att bestäm
melserna i fråga ej omedelbart skulle vinna generell tillämplighet.
I förevarande fråga anfördes i P.M. endast, att de betänkligheter, som
av Linder och ämbetsverken 1932 anförts mot ett generellt anvisande av
möbleringsbidrag till biskoparna, torde bortfalla, därest kyrkofonden över-
togc ansvaret för löneregleringen i dess helhet. Vid bedömandet av utgif
terna härtill vore att beakta, att för Strängnäs biskopsgård redan beviljats
ett särskilt möbleringsanslag å 15,000 kronor.
Bihang till riksdagens protokoll 19,36. 1 sami. Nr 2/fi.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
7
98
Departe
mentschefen.
Wohlin har om stadgandet i denna del av punkten 8:o anfört: Den av
ämbetsverken föreslagna bestämmelsen, att tjänstebostad för biskop må
på det allmännas bekostnad vara försedd med möblering för visst antal till
representation avsedda rum torde böra kompletteras med ett uttryckligt
stadgande, att även biskopen i Visby må kunna bliva delaktig av dylik för
mån för den av honom disponerade prästgården.
Det torde, i anslutning till innehållet i den för landshövdingarna gällande
motsvarande bestämmelsen, böra förutsättas, att anskaffning på kyrko
fondens bekostnad av möblering för representationsrum i biskops tjänste
bostad i regel ej kommer i fråga, förrän biskop efter den tidpunkt, då de
nya avlöningsbestämmelserna trätt i kraft, övertager sådan bostad i sam
band med tillträde av tjänst eller vid mottagande av nyinrättad tjänste
bostad.
Jag biträder vad Wohlin sålunda förordat i fråga om här berörda bestäm
melser och dessas tillämpning.
9:o.
Beträffande kostnaderna för biskopsbostads uppvärmning framhöll Lin
der, att dessa kostnader, vilka ålåge vederbörande biskop, för olika bisko
par varit synnerligen varierande, beroende, bland annat, på bostadens stor
lek och beskaffenhet samt huruvida till biskopsstolen tilläventyrs hört skog,
varifrån bränsle till husbehov kunnat erhållas. En reglering av hithörande
förhållanden vore ofrånkomlig i samband med genomförandet för bisko
parna av en modern lönereglering.
Sedan Linder vidare erinrat, dels att frågan om fritt bränsle eller ersätt
ning därför varit föremål för behandling av 1927 och 1931 års prästlöne-
sakkunniga, varvid framhållits olägenheterna med hittills tillämpad ut
syning av husbehovsbränsle och det tidsenligare i att i sådant hänseende
övergå från natura- till penninghushållning, dels att samma fråga för lands
hövdingarna erhållit sin lösning vid deras år 1925 genomförda löneregle
ring, anförde Linder i frågan följande: I likhet med vad berörda sakkun
niga framhållit, finge den de prästerliga tjänstinnehavarna tillkommande
rätten till ved in natura i det stora hela anses otidsenlig. Alla skäl talade
för att biskoparnas bränslefråga erhölle en lösning i överensstämmelse med
principen örn ersättning i peningar i stället för naturaförmån. Även örn
det med avseende å en så liten grupp befattningshavare som biskoparna
måhända ej betydde så mycket, om det nuvarande systemet bibehölles,
finge detta likväl anses föråldrat. Systemet medförde dessutom en ojämn
het i löneförhållandena mellan å ena sidan de biskopar, som hade möjlighet
att erhålla ved in natura, och å andra sidan de biskopar, som saknade sådan
möjlighet. En lämplig norm för en ersättning för bränslekostnader kunde
de regler anses vara, som gällde för landshövdingarna.
Ämbetsverken 1932 biträdde i princip vad Linder sålunda anfört och var
ken i P.M. eller av ämbetsverken 1933 gjordes däremot någon erinran.
Ett med Linders förslag i förevarande hänseende i huvudsak överensstäm
mande stadgande intogs jämväl uti det i P.M. ingående författnings
utkastet.
Wohlin har härom endast anfört följande: Stadgandet under förevarande
punkt överensstämmer i sakligt hänseende med vad ämbetsverken före
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
99
slagit, dock att specialföreskriften att i bränslekostnaden må inräknas ut
gifter för värmelednings eldning och vissa andra arbeten uteslutits. Erfor
derliga bestämmelser därom torde böra utfärdas av Kungl. Majit i samband
med den efterföljande administrativa reglering, som genomförandet av
avlöningsreformen likväl påkallar.
Mot innehållet i och avfattningen av stadgandet under förevarande punkt
har jag icke funnit anledning till erinran.
10:o.
Linder anförde, i avseende a ersättning åt biskop för dennes kostnader
för tjänsteresor, följande:
De tjänståligganden, som tillkomma rikets biskopar, äro till väsentlig del
av sådan beskaffenhet, att de förorsaka oupphörliga resor i stiften. Sålunda
finnes i kyrkolagen 24 kap. 6 § stadgat, att biskopen skall uti sitt stift en
gång örn året visitera så många församlingar, som möjligt är. Vidare heter
det i kungl, stadgan den 20 mars 1735, § 1: »Biskoparna böra, vid ansvar,
antingen själva eller, örn de oundvikligen äro förhindrade, genom någon av
dem utsedd konsistorialis eller någon annan tillförlitlig man, årligen hålla
visitation uti en viss trakt av stiftet, så att den, såvida det för någon del
möjligt är, inom 4 eller 5 år kan vara hållen över hela stiftet». Vid visita-
tionerna granskas vederbörande prästerskaps ämbetsförvaltning. Därjämte
undersökes respektive församlingars tillstånd och behov. Organisations
frågor av olika slag bliva vid dessa tillfällen föremål för överläggning, och
biskopen kommer i tillfälle att förskaffa sig en kännedom om lokala för
hållanden, som är av stor betydelse för stiftsstyrelsen vid behandling av
ärenden, som komma under dess handläggning. Aven för andra ämbetsför-
rättningar än visitation måste biskopen företaga resor. Han har sålunda
att förrätta invigningar av nybyggda kyrkor och kapell samt av begrav
ningsplatser ävensom att installera tillträdande kyrkoherdar i vederbörande
församlingar lii. m. För övrigt påkallas ofta hans närvaro vid andra till
fällen, såsom vid kyrkliga möten och konferenser, vid lärarmöten och
andra för stiftet betydelsefulla sammankomster. Härtill komma vidare resor
till Stockholm för konferenser med departement och ämbetsverk.
Biskoparna äro sålunda för ett behörigt fullgörande av sitt ämbete årligen
nödsakade att företaga en mängd resor och måste av denna anledning vid
kännas avsevärda kostnader, vilka, frånsett i de få fall då särskild ersätt
ning för resekostnader och dylikt medgivits, måste gäldas av de till bisko
parna utgående, understundom ganska snävt tillmätta lönerna. Jag ifråga
sätter, örn detta verkligen kan anses vara riktigt. Ju mera en biskop önskar
och förmår att sätta sig in i stiftets förhållanden, vilket ofta icke torde vara
möjligt utan besök i orterna, desto större avbränningar nödgas han vid
kännas i sin avlöning. Att en tjänsteman av sin lön skulle betala dc för
ämbetets utövande nödvändiga resorna, står icke i överensstämmelse med
en modern tidsuppfattning. Så gott som överallt torde väl numera den prin
cipen vara godtagen, att en tjänsteman är berättigad till ersättning för de
direkta utgifter, som förorsakas honom för tjänstens behöriga fullgörande.
När det gäller chefsposter, vartill biskopsämbetena räknas, har den upp
fattningen numera vunnit starkt gehör, att verksamheten ute i orterna,
diir vederbörande chef med egna ögon kan få taga kännedom örn det levan
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
100
de livet, måste anses vara alldeles särskilt betydelsefull. Jag finner det följ
aktligen vara ofrånkomligt, att ersättning tillerkännes biskoparna för deras
resor.
I detta sammanhang kan jag icke underlåta att till behandling upptaga
ett annat problem. I de fall, då reseersättning hittills tillerkänts biskoparna,
har detta — med undantag för av biskopen i Luleå stift företagna resor till
och inom stiftets lappmarksförsamlingar — endast gällt kostnaderna för
själva resorna men däremot ej någon traktamentsersättning. Detta förhål
lande — liksom överhuvudtaget att ej fråga tidigare uppkommit örn ersätt
ning åt biskoparna för de med deras resor förenade kostnaderna — torde
till en del kunna antagas grunda sig pä den gästfrihet, som biskoparna under
sina ämbetsresor i stiften av ålder åtnjutit och allt fortfarande i mycket
stor utsträckning åtnjuta i prästhemmen. Om utövandet av en sådan gäst
frihet mot biskoparna är väl intet annat än gott att säga. För egen del anser
jag dock knappast, att det kan anses det allmänna värdigt att vid fast
ställandet av ny lönereglering för några av rikets högsta tjänstemän i viss
utsträckning basera deras ersättning för tjänstens fullgörande på en dem
tillbjuden gästfrihet hos ett prästerskap, som ingalunda kan anses för när
varande åtnjuta några särskilt väl tilltagna avlöningsförmåner. Bortsett
härifrån torde det få anses såsom ett nödvändigt komplement till varje
lönereglering, som i våra dagar fastställes, att föreskrift meddelas därom,
att ersättning skall utgå ej blott för själva biljettkostnaderna o. s. v. utan
även i form av traktamente. Slutligen kan här anföras, att biskoparna under
sina resor — även örn de äro gäster i prästhemmen — dock icke kunna
undandraga sig ganska betydande kostnader i form av drickspenningar,
gåvor, bidrag till insamlingar o. s. v. Med hänsyn till nu angivna förhållan
den vill jag i princip förorda, att för framtiden icke blott resekostnads- utan
även traktamentsersättning må utgå till biskoparna.
För det territoriella församlingsprästerskapet utgår reseersättningen —
d. v. s. skjutsbidraget — för närvarande som regel i form av ett bestämt
belopp utöver den reglerade lönen. Kanslirådet Tigerschiöld har i sin utred
ning föreslagit, att biskopen såsom hittills skulle själv av sina löneinkomster
bestrida sina resekostnader, men att lönen i stället skulle bestämmas med
hänsyn till dessa kostnader. Härav skulle då följa, att i de stift, som äro
mycket vidsträckta, eller, om än mindre till omfånget, bestå av ett stort
antal församlingar, normallönen skulle höjas med lämpligt belopp för be
stridandet av sådana kostnader. Ingen av de sålunda omförmälda utvägarna
synes emellertid vara att förorda. I båda fallen skulle biskop, som av ålder
eller annan anledning vore ur stånd att i önskvärd och beräknad omfattning
företaga visitations- och andra resor inom stiftet, kunna göra besparingar,
som skulle sätta honom i en ekonomiskt fördelaktigare ställning än hans
mera arbetsdugliga kolleger. Jag tror mig i stället i princip böra förorda,
att biskoparna bliva berättigade att erhålla ersättning för sina tjänsteresor
enligt reseräkning. Häremot kan visserligen invändas, att svårighet under
stundom kail tänkas uppstå, när det gäller att avgöra, huruvida viss resa
skall anses som tjänsteresa eller icke. Enligt mitt förmenande torde dock
några större svårigheter härutinnan knappast vara att befara. Av ämbets
män i biskoparnas tjänsteställning har nian rätt att förvänta ett gott om
döme och en stark ansvarskänsla i dessa hänseenden. Härjämte skulle givet
vis biskoparnas reseräkningar — på samma sätt som övriga ämbetsmäns
Kungl. Marits 'proposition Nr 242.
101
— undergå icke blott formell utan även saklig granskning av den utbe
talande myndigheten. Jag vill slutligen framhålla, att enligt 1925 års löne
reglering landshövdingarna äro berättigade att vid vissa resor — såväl
inom länet som till huvudstaden — åtnjuta resekostnads- och traktaments-
ersättning.
En beräkning av de kostnader, som det nu framlagda förslaget skulle
medföra för det allmänna, är vansklig att företaga. De av biskoparna
rörande deras resekostnader lämnade uppgifterna avse endast själva rese
kostnaderna och lämna alltså endast en mycket approximativ vägledning
rörande beloppet av den traktamentsersättning, som för dessa resor skulle
hava kunnat utgå. För att erhålla en något säkrare utgångspunkt för mina
beräkningar i här förevarande hänseende har undersökning verkställts av
länsstyrelsernas utgiftsböcker för budgetåren 1929/1931 beträffande utgifter
för rese- och traktamentsersättningar täll landshövdingarna. Av denna
undersökning framgår, att medeltalet för ett vart av nämnda budgetår för
samtliga landshövdingar varit 58,285 kronor 28 öre, därav 43,076 kronor
23 öre för tjänsteresor inom länen och 15,209 kronor 5 öre för tjänsteresor
till Stockholm. För en var av de 24 landshövdingarna kunna alltså här före
varande kostnader beräknas till i genomsnitt 2,500 kronor årligen. Med
hänsyn till att stiften som regel äro till arealen betydligt vidsträcktare än
motsvarande län, skulle väl resekostnaderna för biskoparna vid ett bifall
till det nu framlagda förslaget rätteligen beräknas till icke obetydligt högre
belopp. Huru högt är visserligen svårt att avgöra, men en ökning med 20
procent, d. v. s. i genomsnitt över 3,000 kronor för år och biskop, torde
alldeles icke behöva anses vara för högt tilltagen.
För bestridandet av dessa kostnader torde endast biskopslönereglerings-
fonden komma i fråga. Undantag lärer dock även i fortsättningen böra ske
beträffande traktamentsersättning för biskopen i Luleå stift för resor till
och inom stiftets lappmarksförsamlingar. Anledning torde saknas att låta
dessa kostnader, som nu utgå från förslagsanslaget till lappmarks ecklesia
stikverk, kyrkliga ändamål, belasta biskopslöneregleringsfonden.
Ifrågasättas kan, huruvida icke —• åtminstone med hänsyn till biskops-
löneregleringsfondens begränsade tillgångar — borde uppställas ett maxi
mum för det belopp, som årligen må komma till användning för här ifråga
varande ändamål. Härvid synes man möjligen i tillämpliga delar kunna
använda sig av det förfaringssätt, som, enligt vad jag inhämtat, sedan
åtskilliga år praktiseras i fråga örn folkskolinspektörernas resor. För detta
ändamål är i riksstaten uppfort ett ordinarie förslagsanslag å 250,000 kronor.
Anslaget har ansetts böra bibehålla förslagsanslags natur för att möjliggöra
resor, vilka helt opåräknat kunna bliva erforderliga. Skolöverstyrelsen har
å andra sidan att hålla hand däröver, att folkskolinspektörerna för sina
resor icke förbruka mer än ett visst belopp, som av överstyrelsen årligen
bestämmes med hänsyn till vederbörandes inspektionsområde m. m. samt
under iakttagande, att nyssnämnda belopp, 250,000 kronor, icke överskri-
des. T analogi härmed skulle jag vilja förorda, att för närvarande och intill
dess närmare erfarenhet örn behovet hunnit vinnas och biskopslöneregle-
ringsfonden därtill kan lämna tillgång, ett visst fixt belopp måtte beräknas
för ändamålet. På sätt här ovan utförligt framhållits, Ilar jag åt biskopar
nas tjänsteresor tillmätt en stor betydelse. Vid jämförelse med de tjänste
resor, rikets landshövdingar företaga, bär jag funnit ett ungefärligt belopp
av 3,000 kronor för år och biskop väl försvarligt. Del är därför med livligt
Kungl. Maurts proposition Nr 242.
102
beklagande, som jag ser mig nödsakad att efter den nu framförda motive
ringen avstå från att föreslå ett belopp, som skulle vara tillfyllest att täcka
de utgifter, som äro förenade med biskoparnas ämbetsresor.
Ämbetsverken 1932 förklarade sig icke hava funnit något att i huvudsak
erinra mot vad Linder sålunda anfört.
Ur övriga häröver avgivna yttranden må följande återgivas:
Biskopen Billing, Västerås: Då biskopslöneregleringsfonden icke förfogar
över tillräckliga medel och då anlitandet av allmänna medel icke bör ifråga
sättas, lärer den enda utvägen vara, att kostnaderna för biskoparnas tjän
steresor helt eller delvis kunde övertagas av kyrkofonden. Med hänsyn till
den betydelse, som biskopens besök i stiftets olika församlingar vid visita-
tioner och dylikt måste anses äga för församlingslivet inom stiftet, synes en
sådan anordning kanske icke helt otänkbar.
Biskopen Rodhe, med instämmande i huvudsak av domkapitlet i Lund:
Den sakkunnige har trots sin principiella uppfattning ansett sig tvungen
att föreslå begränsning vid gäldandet av de faktiska resekostnaderna. Såsom
skäl anför han, att för bestridandet av dessa kostnader endast biskopslöne
regleringsfonden torde komma i fråga. Jag vågar i detta sammanhang ifråga
sätta, örn ej kyrkofondens medel i någon mån kumle disponeras för nämnda
ändamål. Enligt kyrkofondslagen kan Kungl. Majit medgiva anslag ur
kyrkofonden till främjande av den kyrkliga organisationen. Om detta an-
slagsbeviljande emellertid är inskränkt till präst för särskild tjänstgöring,
synes dock principen fullt klar. Kyrkofondens medel kunna användas till
annat än det territoriella prästerskapets avlöning. Att utsträcka kyrkofon
dens användning på nu ifrågasatt sätt synes därför ingalunda främmande
för kyrkofondens ändamål. — I detta samband vill jag vidare fästa upp
märksamhet på, att när biskop representerar vår kyrka i utlandet, rese- och
traktamentsersättning härför bör ur biskopslöneregleringsfonden utgå. Vik
ten av att uppehålla internationella förbindelser är iögonfallande och
ersättning bör givetvis kunna anvisas. Ett tillägg till de nya grunderna för
biskoparnas avlöning bör därför göras av innehåll, att Kungl. Majit må,
efter anmälan, ur biskopslöneregleringsfonden kunna bevilja rese- och trak
tamentsersättning ät biskop för representation i utlandet.
Länsstyrelsen i Uppsala: I fråga örn utgifterna för resor anser sig läns
styrelsen, såvitt jämförelse kan göras emellan en landshövdings och en
biskops uppgifter, kunna vitsorda att utan resor inom verksamhetsområdet
och utan möjlighet att genom resorna komma i personlig förbindelse med
befolkningen, uppgifterna knappast kunna fyllas på ett rätt sätt. Men
resorna förorsaka i förhållande till avlöningen dryga utgifter. Nuvarande
resereglemente lämnar näppeligen möjlighet till någon nettobehållning på
reseräkningarna, såvida icke på grund av särskilda förhållanden biskoparna
skulle undgå utgifter för mat och logi. En begränsning till visst maximi
belopp per år synes knappast lämna tillfredsställande resultat. Enligt läns
styrelsens uppfattning bör därför biskop erhålla gottgörelse med rese- och
traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för tjänsteresor inom
stiftet, i den mån han icke genom särskilda omständigheter är befriad från
utgifter för vivre.
Länsstyrelsen i Malmö: Någon begränsning bör icke förekomma i det
belopp, som för år får användas till resekostnads- och traktamentsevsätt-
Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 242.
103
ning. I likhet med övriga tjänstemän hava biskoparna berättigade anspråk
på att tillerkännas full ersättning för de kostnader, deras tjänsteresor för
orsaka. Även örn biskopslöneregleringsfonden icke för närvarande kan bära
den ökade kostnad, som härigenom skulle uppkomma, torde väl medel här
för i annan ordning kunna anvisas.
Enligt P. il/. ansågs, att, med det för denna utredning förutsatta ekono
miska utgångsläget, det av Linder föreslagna högsta belopp, som årligen
skulle få användas till här avsedda ändamål, borde höjas. Maximeringen
bibehölls emellertid och föreslogs högsta beloppet för år till av Linder ur
sprungligen förordade 36,000 kronor, beräknat efter i genomsnitt 3,000
kronor för varje biskopsämbete.
I avgivna yttranden ifrågasatte länsstyrelserna i Halmstad och Väners
borg, den förra, huruvida biskoparna borde erhålla traktamentsersättning
vid resor till Stockholm, då sådan icke tillkomme landshövdingarna, samt
den senare, att antalet sådana resor för vilka ersättning skulle utgå borde
liksom för landshövdingarna begränsas.
Ämbetsverken 1933 föreslogo nedsättning av ersättningsbeloppet till
30.000 kronor.
Wohlin har i denna fråga anfört: I det i »promemorian» framlagda ut
kastet till lag örn reglering av biskoparnas avlöning upptogs en bestäm
melse, att för gäldande av resekostnads- och traktamentsersättning åt
biskopar finge av kyrkofondens medel årligen användas ett belopp av högst
36.000 kronor och skulle det ankomma å Kungl. Majit att årligen bestämma
det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst finge
av varje biskop användas. Ämbetsverken hava föreslagit, att den årliga
totalkostnaden för ifrågavarande ändamål, som må ur kyrkofonden gäldas,
bestämmes till 30,000 kronor.
På sätt framgår av Linders betänkande skulle en maximermg av före
varande kostnadspost, därest densamma skolat gäldas ur den hårt an
strängda biskopslöneregleringsfonden, hava varit oundgänglig. Under den
numera givna förutsättningen, att kyrkofonden skulle komma att övertaga
det ekonomiska huvudansvaret för biskoparnas avlönande hava ämbets
verken väl funnit, att det av Linder beräknade anslagsbeloppet kunnat
väsentligen förhöjas men, å andra sidan, ansett anslaget likväl böra hava
den natur, att det årligen för ändamålet till förfogande ställda beloppet icke
linge överskridas. Vid den tidpunkt (december 1933), da ämbetsverken
företogo sina ifrågavarande beräkningar, lärer ock kyrkofondens ställning
— särskilt i betraktande därav, att allmänna kyrkoavgiften för det efter
följande ecklesiastikåret 1934—1935 fastställts att utgå med sitt maximi
belopp eller 15 öre för skattekrona — fa anses hava motiverat ett dylikt av
försiktigheten påbjudet förbehåll. Erinras ina emellertid, att utgifterna, för
resekostnads- och traktamentsersättningar till landshövdingarna bestridas
av ett anslag å riksstaten med förslagsanslags natur, fastän Kungl. Majit
för varje år särskilt bestämt vad av samma anslag finge ny vederbörande
länsstyrelse för en var av landshövdingarna utan Kungl. Majits medgivande
högst utanordnas. Det lär ock, vad angår biskoparna, få anses angeläget,
sitt Hildiga tjänsteresors företagande icke skall göras beroende av medelstill
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
104
Departe
mentschefen.
gången i ett fixerat anslag. På sätt framgår av de kostnadskalkyler till be
lysning av kyrkofondens beräkneliga ställning efter avlöningsreformens
genomförande, som komma att framläggas i det följande, torde det ej heller
visa sig vara förbundet med någon risk, örn tillsvidare — i avvaktan på att
praktisk erfarenhet vinnes beträffande medelsåtgången för ifrågavarande
ändamål — en maximering av förevarande utgiftspost underlåtes. Denna
anordning behöver å andra sidan ej utesluta, att Kungl. Majit i samband
ined den efterföljande administrativa regleringen — i fall av behov — kan
finna anledning särskilt bestämma det belopp, som till dessa ersättningar
för ett vart år tillsvidare eller under viss tidsperiod må för varje biskop dis
poneras.
Beträffande bestämmelsen under denna punkt hava ämbetsverken 1935
anfört: Enligt ämbetsverkens mening bör, såsom fallet är beträffande lands
hövdingarna (se Kungl. Maj:ts brev 10 maj 1935, statsliggaren 1935/30 sid.
224), Kungl. Majit årligen fastställa det belopp, vartill reseersättningen för
varje biskop må uppgå. Ehuru texten under förevarande punkt tyder på en
sådan avsikt, giver motiveringen anledning till tvekan, vad som verkligen
avsetts.
Det föreliggande förslaget synes mig erbjuda möjlighet för en reglering
på nöjaktigt sätt av frågan om gottgörelse åt biskoparna för de kostnader,
som äro förbundna med resor i tjänsten. Då biskoparna — såsom förslaget
avser — i princip skola äga därför uppbära såväl resekostnads- som trakta-
mentsersättning enligt allmänna resereglementet, talar härför icke blott
ett rättvist beaktande därav, att biskoparna själva för fullgörande av å
dem ankommande tjänsteplikter ute i stiften icke skola behöva drabbas av
kostnader, för vilka avlöningen, enligt de tillämpade grunderna för löne
sättningen, ej avsetts skola utgöra täckning. En annan sida av saken kan
härvid icke lämnas obeaktad.
Det är känt, att under hittills gällande ordning, då biskoparna i regel
saknat rätt till särskild ersättning för resekostnad, på många håll utveck
lat sig sedvänjan, att vid förrättningar ute i stiften biskopen underlydande
präster, församlingar och enskilda församlingsbor såväl tillhandahållit
denne nödigt fortskaffningsmedel som ock berett honom erforderligt hus
rum och förplägnad under vistelsen på förrättningsplatsen. Det synes vara
— såsom ock av vissa biskopar i ärendet särskilt framhållits — en angelä
genhet av vikt att stiftschefen må kunna i görligaste mån göra sig obunden
av sådana erbjudanden, vilka, även om de äro uttryck för naturlig gäst
frihet, måste förutsättas kunna bliva i givna fall betungande. Det får be
traktas såsom en förtroendesak, att biskoparna, sedan full gottgörelse be
reus dem av allmänna medel för förevarande slag av tjänsteutgifter, skola
vid tillitande av enskild frikostighet i de hänseenden, varom här är fråga,
förfara med den varsamhet, sakens natur kräver.
Stadgandet under förevarande punkt synes mig även erbjuda en lösning
av spörsmålet örn beredande åt ärkebiskopen av skälig ersättning för
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
105
sådana resor utom riket, som denne till följd av sina tjänsteplikter med
avseende å tillsynen över utlandsförsamlingarna har att företaga. Läggas
— såsom med förslaget åsyftas — föreskrifterna i allmänna resereglementet
till grund för ersättningen åt biskoparna för deras tjänsteresor i allmänhet,
erhålles härmed jämväl en grundval för tilldelande åt ärkebiskopen av gott-
görelse för resekostnader, som här avses. Det skall sålunda för nu omför-
mälda fall, jämlikt 26 § i resereglementet, ankomma å Kungl. Majit att i
särskild ordning bestämma den resekostnads- och traktamentsersättning,
som för utlandsresan må utgå.
I anledning av vad utav ämbetsverken anförts under denna punkt får
jag framhålla, att jag i likhet med ämbetsverken anser särskilda bestäm
melser böra av Kungl. Majit utfärdas, syftande till ett fastställande — tills
vidare eller för viss bestämd tidsperiod — av det belopp, vartill ersätt
ningarna vid varje biskopstjänst för resor inom stiftet högst må uppgå. Det
synes mig dock böra övervägas, örn icke — i betraktande av stiftsområde-
nas mycket växlande storlek och olikheten i de yttre arbetsförhållandena
inom stiften — innan fixeringen av dessa maximibelopp äger rum, lämp
ligen bör förflyta någon tid, varunder erfarenhet kan vinnas för en skälig
avvägning de olika stiften emellan av de ifrågasatta anslagen. Föreskrifter
till närmare reglering såväl av antalet resor till huvudstaden, för vilka
biskop må erhålla ersättning, som även i fråga örn grunderna för sådan
ersättning torde återigen böra meddelas omedelbart i samband med de
övriga tillämpningsbestämmelser i anledning av avlöningsreformen, vilkas
utfärdande skall ankomma å Kungl. Majit.
Illo—14:o.
Bestämmelserna under punkterna Illo, 13:o och 14:o har jag behandlat
redan i samband med stadgandena under punkt 8:o örn biskoparnas tjän
stebostäder.
I fråga örn stadgandet under punkt 12:o, som avser bidrag till ärkebisko
pen för beredande åt honom av biträde vid handläggningen av vissa ären
den, torde få hänvisas till den utredning, som härom lämnas i proposition
nr 133 till 1934 års riksdag. I underdånig framställning den 30 september
1935 har ärkebiskopen anmält, att han jämväl efter utgången av budgetåret
1935/1936 är i oundgängligt behov av här åsyftat biträde. Proposition,
nr 66, i ämnet har framlagts för årets riksdag.
I P. M. upptogs bestämmelse i denna fråga endast såsom ett tilläggs-
stadgande till 6 § kyrkofondslagen (om kyrkofondens utgifter).
I sitt över P. M. avgivna yttrande ifrågasatte ärkebiskopen Eidem och
domkapitlet i Uppsala, att anslaget för detta ändamål borde överföras till
statsutgifter, eftersom det biträde, som därmed skulle avlönas, komme att
fullgöra en i huvudsak ensartad tjänstgöring som den, vilken åvilade dom
kapitlens tjänstemän.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
Ämbetsverken 1933, vilka myndigheter tidigare jämväl ifrågasatt, att
detta anslag skulle utgå av statsmedel, ansågo frågan härom ej längre vara
aktuell. Statsmakterna finge anses genom föregående beslut i frågan ha
fattat ståndpunkt härutinnan.
Ämbetsverken 1935 hava ifrågasatt, huruvida rätta platsen för ett stad
gande örn avlöning av biträde till ärkebiskopen vore i en författning an
gående biskoparnas avlönande.
Som här ifrågavarande avlöningsanslag — i den form, varunder det
samma enligt statsmakternas beslut för de senaste åren utgått, och så som
bestämmelserna därom jämväl i föreliggande förslag utformats — närmast
kan betraktas såsom ett förvaltningsbidrag, fastän av speciell art, finner
jag stadgandet i fråga försvara sin plats bland här ifrågavarande avlönings-
bestämmelser. Stadgandet torde böra infogas närmast under rubriken »Sär
skilda bidrag och kostnadsersättningar». Omplaceringen av stadgandet för
anleder ändring av numreringen av de tre följande punkterna i förslaget,
vilka sålunda böra givas numren 10:o, ll:o och 12:o.
Jag anser jämväl, att anslaget i fråga fortfarande bör, i likhet med kost
naderna för biskoparnas övriga löneförmåner, utgå av kyrkliga medel.
15:o—18:o.
Bestämmelserna under dessa punkter avse reglering av frågan örn bere
dande av emeritilöner åt biskoparna.
Enligt bestämmelse i kungörelse den 22 april 1927 (sv. ffs. nr 114) är
biskop för närvarande skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från
tjänsten, när han fyllt 75 år.
I fråga om biskoparnas pensionering erinrade Linder till en början, huru
som riksdagen vid avlåtandet av sin till grund för nämnda kungörelse lig
gande skrivelse den 1 mars 1927, nr 48, framhållit, att riksdagens anslut
ning till Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag lämnats under den bestämda
förutsättningen, att den däri givna lösningen av biskoparnas pensionsfråga
vore att betrakta såsom varande endast av provisorisk natur och att denna
fråga följaktligen borde av Kungl. Majit upptagas till förnyad omprövning
i samband med frågan om en ny definitiv lönereglering för biskoparna.
Sedan Linder med föranledande härav upptagit jämväl biskoparnas pen-
sioneringsfråga på sitt utredningsprogram, gjorde Linder, i anslutning till
vad av 1927 och 1931 års prästlöneregleringssakkunniga i fråga om försam
lingsprästernas pensionering förordats — av de förra: en allmän pensione
ring med pensionsrätt utan avgiftsskyldighet samt av de senare: ett bibe
hållande av det år 1910 införda emeritilönesystemet — följande uttalande
i här förevarande fråga:
Av flera skäl anser jag mig böra i princip ansluta mig till det av 1931 års
sakkunniga framförda förslaget, som innebär ett vidhållande i allt väsent
106
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
107
ligt av nu gällande grunder. Otvivelaktigt skulle det ur åtskilliga synpunk
ter varit tilltalande, om man, i enlighet med vad 1927 års sakkunniga före
slagit beträffande prästerskapet, kunnat räkna med en ovillkorlig både
rättighet och skyldighet för biskoparna att vid viss ålder avgå nied pension.
En sådan anordning förutsätter emellertid en noggrann utredning beträf
fande de härmed förenade kostnaderna. När fråga är örn en så liten och lätt
överskådlig grupp befattningshavare som biskoparna, torde knappast skäl
föreligga att för avgång nied pension uppställa samma fixa regler sorn när
det gäller stora tjänstemannagrupper, utan torde här erfarenheten så små
ningom få bliva vägledande. Hellre än att ovillkorligen binda avgången
med pension till en viss ålder torde det vara önskvärt, att ett såsom rimligt
och tillräckligt ansett antal emeritilöner även för framtiden ställes till för
fogande. Med ett beräknat antal emeritilöner av tre — d. v. s. detsamma
som för närvarande — torde all anledning finnas att antaga, att behovet
som regel kommer att kunna tillfredsställas.
I likhet med vad såväl 1927 som 1931 års sakkunniga föreslagit beträffan
de det övriga prästerskapet vill jag förorda, att biskoparna även i fortsätt
ningen skola komma i åtnjutande av emeritilön utan erläggande av någon
pensionsavgift. Det belopp, varmed emeritilön bör utgå, bör utmätas med
hänsyn tagen jämväl till detta förhållande.
För beräknande av emeritilönens storlek synes — liksom beträffande av
löningsförmånerna i övrigt för biskoparna — motsvarande bestämmelser för
rikets landshövdingar kunna tjäna som förebild. Pension till landshövding
utgår för närvarande med ett årligt belopp av 9,996 kronor. Med hänsyn
tili nyss berörda omständighet, att biskoparna icke erlägga pensionsavgifter,
vill jag förorda, att emeritilönerna för dem måtte bestämmas till samma
belopp som för närvarande, 9,000 kronor.
Vid sin behandling av här förevarande fråga uttalade riksdagen vissa
tvivel örn lämpligheten av den höga pensionsålder, som då föreslagits. Här
utinnan vill jag instämma. Även örn fall mer än en gång förekommit, då en
biskop på ett synnerligen förtjänstfullt sätt kunnat uppehålla sitt ansvars
fulla ämbete till oell med utöver den sålunda nu uppställda åldersgränsen,
torde man dock, när det gäller här ifrågavarande arbetstyngda chefsposter,
hava anledning att sätta åldersgränsen något lägre, och vill jag i detta hän
seende föreslå samma ålder, som nu gäller för det övriga prästerskapet, eller
70 år. Jämväl i övrigt torde de bestämmelser, som av 1931 års prästlöne-
sakkunniga föreslagits beträffande rätt eller skyldighet flir annan präst att
under vissa angivna förutsättningar avgå med emeritilön, böra gälla för
biskoparna.
Ur de över Linders förslag avgivna yttrandena må här följande återgivas:
Biskopen Danell. Skara: Enligt den sakkunniges förslag skall biskop vara
pliktig att med åtnjutande av emeritilön från tjänsten avgå, när han fyllt
70 år. Jag vågar hemställa, huruvida det icke vore med billighetssynpunkt
överensstämmande, att en övergångsbestämmelse gåves av det innehåll att
de biskopar, som vid den nya lagens utfärdande redan uppnått 70 år men
ännu icke 75 år, samt de biskopar, som tilläventyrs vid samma tidpunkt
befunne sig i sill sjuttionde år, ej behövde omedelbart avgå med emeriti
lön utan linge åtminstone så långt anstånd, att de kunde hinna utan allt
för stora svårigheter ordna med flyttning i ny bostad oell likaledes så, att de
ej nödsakades alt flytta vid allt för olämplig årstid, kanske även lid en för
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
108
biskopstjänstens utövning olämplig tid av året — såvida nu icke rent av
kunde ifrågasättas en övergångsbestämmelse att biskopar vid den nyss
nämnda levnadsåldern finge bibehållas vid nu gällande lags stadgande, att
biskopar efter fyllda 70 år äga rätt att under viss förutsättning avgå med
emeritilön men först vid fyllda 75 år skyldighet att likaledes under viss för
utsättning med emeritilön avgå.
Biskopen Billing, Västerås: Enligt den sakkunniges förslag skall biskop
vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten, »när han
fyllt sextiofem år samt under mer än tre av de senast förflutna fem åren
varit i följd av obotlig sjukdom eller ålderdomssvaghet urståndsatt att själv
fullgöra sina tjänståligganden och av sådan anledning åtnjutit tjänstledig
het» ävensom —- oberoende av ålder — »när han efter att under fem på var
andra följande år på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd
att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen». Dessa
bestämmelser stå i närmaste överensstämmelse med vad i fråga om präster
skapet i övrigt, är stadgat. Håller man emellertid i sikte, att biskop i mot
sats till andra prästerliga befattningshavare icke har möjlighet att erhålla
vikarie, måste i fråga örn biskop fall av sådan art som de här förutsatta te
sig såsom så abnorma, att möjligheten till deras inträffande helst borde helt
avskäras. I varje fall synes mig en kompletterande bestämmelse vara nöd
vändig, som åt biskop medgiver möjlighet att, där han på grund av sjukdom
eller dylikt är oförmögen att rätt fullgöra sitt ämbete vid 65 år — samt
även, eventuellt med skälig avkortning i beloppet, tidigare — erhålla eme
ritilön.
Biskopen Lönegren, Härnösand: I den betydelsefulla frågan om biskopars
emeritlöner biträder jag i huvudsak det framlagda förslaget. Ehuru i vissa
fall även efter en biskops uppnådda 70 år kroppslig och andlig vigor kunna
möjliggöra hans fortsatta tjänstgöring utan att detta kan giva berättigad
anledning till anmärkning — tvärtom kan innebära en förmån för stiftsled
ningen — så torde sådana fall höra till undantagen.
lin viss uppmjukning av emeriterings-stadgandet kunde emellertid ej
vara ur vägen, så att t. ex. ett fakultativt uppskov på något eller några hi
nred Kungl. Marits medvi valide efter individuell prövning möjliggjordes.
Domkapitlet i Uppsala: Ett ytterligare önskemål är, att emeritilön för
biskop, som i förslaget satts nära 1,000 kronor lägre än pension för lands
hövding, måtte något höjas. Härvid förbises ingalunda att biskoparna ej
bidraga till sin egen pensionering, men denna omständighet utgör ett av de
anförda skälen för grundlönens bestämmande till 20,000 kronor eller 1,000
kronor lägre än landshövdingslön. Då ju en landshövdings avgifter för egen
pensionering uppgå till 600 kronor, skulle en biskop genom sin lägre lön
faktiskt få vidkännas löneavdrag för emeritilön till ett belopp, sorn med 400
kronor överstiger landshövdingens pensionsavgift. Det vill därför synas rätt
och skäligt att emeritilönen finge utgå med 9,400 kronor.
Domkapitlet i Härnösand: Löneregleringsförslaget upptager bestämmelse
om skyldighet för biskop att avgå från tjänsten vid 70 års ålder mot åtnju
tande av emeritilön. På grund av det ringa antalet emeritilöner — endast
tre — är emellertid någon ovillkorlig sådan skyldighet ej avsedd, liksom
förslaget ej heller ger biskop någon ovillkorlig rättighet att vid sagda ålder
erhålla emeritilön. I enlighet med de närmare föreskrifter, som härom kunna
komma att utfärdas, torde avgången bli beroende på beslut i varje särskilt
fall av Kungl. Majit. Domkapitlet har för sin del ej någon annan erin-
Kungl. May.ts proposition Nr 24.2.
109
rån att framställa mot vad som sålunda föreslagits än att det — för att
göra övergången till de nya förhållandena mjukare — synes domkapitlet
önskvärt och med billighet överensstämmande, att sådan undantagsföre-
skrift meddelas, att redan utnämnd biskop må även i fall då enligt full
makten skyldigheten finns för honom att underkasta sig förändringar i fråga
om pension, kvarstå vid tjänsten till fyllda 75 år, örn han så önskar. Som
domkapitlet emellertid icke förbiser, att vissa skäl kunna tala emot ett
dylikt generellt medgivande, vill domkapitlet alternativt föreslå, att i eme-
ritilönelagen för biskopar intages en föreskrift, enligt vilken befogenhet in
rymmes åt Kungl. Maj:t, att även i fall, då emeritilön finnes tillgänglig,
på ansökan medge biskop rätt att under viss tid, t. ex. högst tre år,
kvarstå i tjänsten. Såsom förutsättning för sådant medgivande torde ena
handa villkor, som äro stadgade för landshövdings kvarstående i tjänst
utöver pensionstiden, böra gälla. Skäl kunna ock föreligga för att icke
begränsa denna befogenhet att avse endast redan utnämnd biskop. En före
skrift örn allmän sådan befogenhet för Kungl. Majit torde vara av om
ständigheterna motiverad.
Länsstyrelsen i Uppsala: Enligt länsstyrelsens mening är man nödsakad
att såsom regel antaga, att en person, vilken uppnått 70 års ålder, alldeles
oavsett det stora värde den beprövade livserfarenheten och människokänne
domen äger för biskopsämbetets innehavare, dock icke kan besitta den
fysiska och andliga kraft, som erfordras för att utöva ledningen av den kyrk
liga verksamheten inom stiftet. Vid fyllda 70 år bör biskop därför vara
berättigad till pension och skyldig att avgå, därest han icke undantagsvis
erhåller tillstånd att kvarstå ytterligare någon tid.
I yttrande över det förslag till bestämmelser i förevarande ämne, som
framlades i P. M., hemställde domkapitlet i Strängnäs, att möjlighet måtte
beredas biskop att vid sjukdom erhålla emeritilön före den ordinarie emeriti-
åldem i närmare överensstämmelse med vad som för motsvarande fall gällde
ordinarie församlingspräst.
Ämbetsverken 1933 anförde i anledning av sistberörda yttrande:
Det av domkapitlet i Strängnäs uttalade önskemålet synes avse en an
slutning av regleringen i förevarande avseende till lydelsen av 4 § i lagen
om emeritilöner för präster, sådant detta lagrum lyder enligt lag den 13
december 1929, nr 385. Ämbetsverken hava intet att erinra mot att detta
önskemål tillgodoses. Då emellertid biskopsämbete ej kan uppehållas med
vikarie, synes den i nämnda lagrum b) intagna bestämmelsen örn en tids
period av tre år böra utgå samt den i c) omförmälda period av 5 år böra
förkortas till 3 år.
I fråga örn bestämmelserna under förevarande punkter har Wohlin —
under framhållande att de stadganden, som under punkterna 15:o, 17:o och
18:o föreslagits, i sakligt hänseende överensstämde med innehållet i de uti
P. M. för regleringen av samma frågor framlagda författningsutkasten —
till en början, beträffande avgångsåldern för nuvarande innehavare av
biskopstjänst, anfört följande:
Då här föreslås, att för alla nuvarande innehavare av biskopstjänst skall
bibehållas den för dem hittills gällande högre avgångsåldern av 75 år, må
erinras örn att spörsmålet, huruvida de rättsligen .skulle kunna kännas piik-
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
Ilo
tiga att underkasta sig stadgandet om den till 70 år sänkta pensionsåldern,
kan synas i någon mån oklart. Vad angår det i fullmakterna för nuvarande
biskoparna i Karlstad oell Luleå givna förbehållet, att de skola vara under
kastade de bestämmelser, som kunna varda meddelade i avseende å pen
sionering, är sålunda att märka, att vid tiden för dessa fullmakters utfär
dande stadganden överhuvud saknades i fråga örn pensionering av biskop,
varför Kungl. Majit med förbehållet närmast får antagas hava haft i siklö
den första reglering av pensionsförhållandena, varom fråga redan då upp
kommit. I anslutning härtill skulle tvivelsutan kunna med visst fog göras
gällande, att berörda förbehåll för dessa biskopar, oaktat förbehållets gene
rella avfattning, redan blivit konsumerat i och med tillkomsten av 1927 års
reglering i ämnet och detta ehuruväl riksdagen vid antagandet av förslaget
om denna pensionsreglering betonade, att den sålunda tillkomna lösningen
av pensionsfrågan vore att betrakta såsom varande endast av provisorisk
natur (se riksdagens skrivelse den 1 mars 1927 nr 48).
Vad övriga nuvarande biskopar beträffar äro dessa visserligen, såsom
i annat sammanhang framhållits, genom fullmaktsförbehåll underkastade
»den förändring i lönevillkor, sorn framdeles kan bliva i vederbörlig ordning
bestämd», eller, på siitt förbehållet i ett fall avfattats, »den förändring i
lönevillkor, som kan bliva en följd av en omreglering av biskoparnas löne
förmåner». Man borde härvid måhända, synes det, kunna hävda den upp
fattningen, att de sålunda formulerade förbehållen måste anses innefatta
jämväl en förpliktelse för vederbörande fullmaktsinnehavare att underkasta
sig en förändrad reglering av pensionsförhållandena, dä ju nämligen, när
mare besett, pensionsregleringen endast är en sida av själva lönesättningen
och sålunda principiellt samhörande med denna. Man har likväl vid denna
frågas bedömande att uppmärksamma, hurusom i de fullmakter å biskops
tjänst, som utfärdats efter år 1913 men före den 1 maj 1927, dä kungörelsen
den 22 april samma år angående beredande av emeritilöner åt biskopar
trädde i kraft, vid sidan av det allmänna förbehållet örn skyldighet för
vederbörande att vara underkastad förändrade lönevillkor vid tjänsten
intagits ett särskilt förbehåll berörande avgång från tjänsten. För nuvarande
biskoparna i Västerås, Visby och Lund (fullmakterna utfärdade i nämnd
ordning den 21 maj 1920, den 7 september 1920 och den 17 april 1925) har
åt detta särskilda förbehåll givits elen avfattningen, att den utnämnde skall
vara underkastad »eventuell föreskrift att under vissa förhållanden avgå
med pension». I den för numera avlidne biskopen i Linköping S. E. Aurelius
utfärdade fullmakten, vilken är dagtecknad den 30 april 1927 eller sålunda
efter utfärdandet av den nyssberörda kungörelsen av den 27 i samma månad
men före densammas ikraftträdande den 1 maj, har intagits det — närmare
preciserade — förbehållet, att Aurelius skulle vara skyldig »att, då han fyllt
sjuttiofem år, mot åtnjutande av emeritilön avgå från sin tjänst». I de
biskopsfullmakter åter, som utfärdats efter den 30 april 1927, saknas sär
skilt förbehåll örn skyldighet för den utnämnde att vara underkastad en
framdeles skeende, ytterligare förändring av bestämmelserna om pension.
På grund av här berörda omständigheter måste den slutsatsen anses äga
ett visst berättigande, att ingen av de nuvarande biskoparna formligen till
förbundits att underkasta sig en för vederbörande befattningshavare mindre
förmånlig reglering av pensionsförhållandena än vad kungörelsen i ämnet
den 27 april 1927 utstakar. Därest dessa biskopar, såsom i Linders förslag
synes hava förutsatts, bleve underkastade den nu föreslagna nya regleringen
Kuncjl. Maj:ts proposition Nr 242.
lil
i fråga om åldersgräns för pension samt giltigheten av en sådan reglering
framdeles komme att dragas under rättslig prövning, torde fördenskull ut
gången av en dylik prövning få anses vara skäligen oviss.
Dä ämbetsverken förordat en övergångsbestämmelse av innebörd, att de
nuvarande innehavarna av biskopstjänst skulle bibehållas vid den högre,
för dem hittills gällande avgångsåldern av 75 år, torde emellertid frågans
rättsliga sida ej hava kommit under närmare övervägande utan synes för
slaget i denna del vara grundat å billighetsskäl. Det vill också synas, som
örn det ifrågasatta övergångsstadgandet vore från sadan synpunkt försvar
ligt. Följes ämbetsverkens förslag pä denna punkt, vunnes ju därmed även
den praktiska fördelen, att varje anledning till meningsskiljaktighet beträf
fande den rättsliga giltigheten av den nya regleringen i förevarande av
seende bleve förebyggd.
I syfte att närmare precisera övergångsstadgandets räckvidd föreslås, att
det däri gjorda förbehållet skall gälla för biskop, som utnämnts till tjänsten
före den 1 mars 1935, vilken dag motsvarar första månadsskiftet efter hit
tills sist utfärdade biskopsfullmakt. I fullmakt för ny biskop, som utfärdas
härefter men före de föreslagna nya avlöningsbestämmelsernas ikraftträ
dande, bör i anslutning härtill inryckas förbehåll om skyldighet för sådan
biskop att underkasta sig ändrade bestämmelser rörande pensionering.
I fråga örn antalet pensionsrum har Wohlin vidare anfört: Enligt gällande
föreskrifter (Slik. kung. den 22 april 1927 nr lil, enligt lydelse genom
k. kung. den 20 mars 1931 nr 39) är antalet emeritilöner för biskopar, som
samtidigt må utgå från biskopslöneregleringsfonden, bestämt till tre. Av
dessa löner äro för närvarande två tagna i anspråk, nämligen för förut
varande biskoparna i Skara och Härnösand, Ilj. Danell och E. F. Lönegren.
Danell och Lönegren komma att den 30 april 1937, örn de då leva, hava
uppnått, den förre 76 och den senare 71 år. Av rikets nu i tjänst varande
biskopar komma de två äldsta att vid nämnda tidpunkt hava fyllt, bisko
pen i Luleå O. Bergqvist och biskopen i Karlstad J. A. Eklund likaledes 71
år, samt övriga biskopar efter levnadsåldern 67, 65, 65, 63, 58, 57, 57,18 samt
17 år. De här lämnade siffrorna torde giva vid handen, hurusom redan vid
nu gällande bestämmelser rörande ålderspensionering av biskop det maxi
merade antalet av tre emeritilöner — åtminstone örn sikte tages på situatio
nen åren 1937 och 1938 — icke giver säker marginal för mötande av upp
stående behov av pensionsrum. Sänkes, såsom är föreslaget, pensionsåldern
till 70 år, måste anspråket på pensionsrum komma att framdeles ökas. Då,
på sätt av utredningen i det följande — under avsnittet »Finansplanen» —
framgår, kyrkofondens förmåga att bära en utökning av antalet emeriti
löner för biskopar icke behöver ställas i fråga, föreslås, att detta antal
bestämmes till fyra. Klart är, att emeritilön, som vid tidpunkten för
biskopslöneregleringsfondens överförande till kyrkofonden utgår från den
förra av dessa fonder och beträffande vilken lön kyrkofonden givetvis
skall ha att övertaga å biskopslöneregleringsfonden ankommande förplik
telser, skall inräknas i det sålunda angivna maximiantalet.
I övrigt har Wohlin beträffande de förevarande bestämmelserna yttrat:
I avseende å avfattningen av stadgandena under punkt 17:o må allenast
erinras, att dyrtidstillägg å emeritilön angivits såsom del av sådan lön och
sålunda ej såsom en fristående lönepost. Under punkten har jämväl intagits
bestämmelse därom, att innehavare av biskoplig emeritilön skall för egen
del vara befriad från erläggande av å honom belöpande pensionsavgift lill
Kungl. Majda proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
prästerskapets änke- och pupillkassa. Enligt för närvarande gällande be
stämmelse gäldas sådan pensionsavgift ur biskopslöneregleringsfonden.
Under punkt 19:o har upptagits föreskrift, att kostnaden för dylika pen
sionsavgifter skall bestridas av kyrkofonden. Den i stadgandet under punkt
18:o förekommande hänvisningen till de för församlingsprästerna gällande
bestämmelserna i ämnet avser 7 och 8 §§ i lagen den 9 december 1910 örn
emeritilöner för präster.
Ämbetsverken 1935 hava örn Wohlins förslag i dessa delar anmärkt: Med
hänsyn till den år 1934 vidtagna nedsättningen av pensionsåldern för civila
befattningshavare synes en nedsättning önskvärd såväl av den föreslagna
ordinarie åldersgränsen för åtnjutande av emeritilön, 70 år, som den spe
ciella, 75 år, för biskopar, som utnämnts före den 1 mars 1935.1 sistnämnda
hänseende är frågan givetvis beroende på i vad mån vederbörande äro skyl
diga underkasta sig sådan sänkning. Därest kyrkofonden kommer att svara
för kostnaden för emeritilön åt biskop synes anledning saknas att begränsa
antalet sådana löner.
Vad angår pensionsåldern för de av de nuvarande biskoparna, som
utnämnts före den 1 mars 1935, anser jag mig böra biträda det av Wohlin
framställda och av ämbetsverken tillstyrkta förslaget örn en speciell ålders
gräns av 75 år. Jag förordar jämväl, att den ordinarie åldersgränsen för
avgång från biskopstjänst nu sättes till 70 år. En ytterligare sänkning av
denna åldersgräns för innehavare av biskopsbefattning synes mig icke
lämpligen böra övervägas annat än i samband med en motsvarande regle
ring beträffande församlingsprästerna, för vilka avgångsåldern nu som
bekant är fastställd till 70 år.
Jag är icke nu beredd att taga någon bestämd ståndpunkt till frågan,
huruvida skäl för närvarande kunna anses föreligga att igångsätta en ut
redning örn församlingsprästernas pensionsförhållanden. Obestridligt är
likvisst, att den gällande regleringen på detta avsnitt av prästlöneväsendet
framstår såsom på flera punkter mindre tillfredsställande. Då man sålunda
måste hava att räkna med, att denna angelägenhet i en nära framtid kan
komma att föras fram till aktualitet, har jag ansett det riktigast, att den
nu påkallade regleringen av biskoparnas pensionsförhållanden erhåller en
viss provisorisk karaktär. Jag har fördenskull till stadgandena under denna
punkt fogat ett tillägg, varigenom efter den 1 mars 1935 utnämnd biskop
förpliktas att underkasta sig de ändrade bestämmelser, vilka framdeles må
varda meddelade i fråga örn tiden för inträffande pensionering, i fråga om
formerna härför samt beträffande pensionsbelopps storlek. Jag får i detta
sammanhang meddela, att i den innevarande år — den 17 januari — ut
färdade fullmakten för biskopen T. J. E. Andrae i Linköping intagits ett
förbehåll av motsvarande innebörd.
För en maximering av antalet emeritilöner för biskopar talar det prin
cipiella skälet, att en motsvarande begränsning såtillvida alltjämt upprätt-
hålles beträffande församlingsprästerna, som anslaget till dylika löner åt
112
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
113
denna senare kategori präster är maximerat till visst belopp årligen, för när
varande en miljon kronor. Visserligen är det föreslagna antalet av fyra
emeritilöner för biskoparna avsett att täcka behovet så långt detsamma nu
kan praktiskt överblickas, men obestridligen kan en situation framdeles
uppkomma, då nämnda antal skall visa sig icke förslå. För kyrkofondens lik
viditet måste återigen — då det gäller den fåtaliga kretsen av rikets bisko
par — den här berörda pensionsrumsbegränsningen få en förhållandevis
ringa betydelse. Jag har med hänsyn härtill funnit mig kunna, i enlighet med
ämbetsverkens hemställan, stryka förbehållet att emeritilöner, som här av
ses, icke må samtidigt utgå till ett antal utöver fyra.
I avfattningen av stadgandet om dyrtidstillägg för emeritilöntagare har
jag vidtagit enahanda jämkning som i motsvarande stadgande under punkt
G:o beträffande i tjänst varande biskopar.
19:o.
Till motivering av de härunder upptagna bestämmelserna har Wohlin
yttrat:
Under förevarande punkt hava sammanförts alla de i de i P. M. fram
lagda författningsutkasten på spridda ställen förekommande — stadganden,
som avse kyrkofondens anlitande för biskoparnas avlönande och för där
med i samband stående utgifter.
Vad angår kyrkofondens övertagande av skyldigheten att gälda emeriti
löner åt biskopar må erinras om att för samma fonds anlitande för emeriti
löner åt församlingspräster alltjämt gäller ett särskilt förbehåll. I 3 § i lagen
den 9 december 1910 örn emeritilöner för präster finnes sålunda stadgat, att
visst belopp årligen må av fondens medel användas för sådana löner, dock
»med iakttagande därav, att kyrkofonden eljest åliggande utgifter skola
i främsta rummet bestridas».
Förslag har väckts örn ändring av berörda lagrum. Detta förslag avser, i
första hand, en förhöjning av det maximibelopp, som årligen må ur kyrko
fonden för emeritilöner till församlingspräster disponeras, från 1 miljon
kronor, vartill beloppet för närvarande är fixerat, till 1.2 miljoner kronor.
Förslaget går därjämte ut på, att det nyss återgivna förbehållet skall, såsom
obehövligt, ur paragrafen uteslutas. Beträffande detta ändringsförslag har
emellertid framhållits, att, innan en slutlig prövning därav ägde rum, viss
tid borde avbidas för vinnande av en säkrare överblick över kyrkofondens
ekonomiska ställning. Med vidare åtgärd för förslagets genomförande har,
i anslutning därtill, fått tillsvidare anstå.
Här berörda förbehålls praktiska betydelse torde överhuvud taget vara
ringa. Dess uteslutande ur författningsregleringen för församlingsprästernas
emeritilöner lärer väl också få antagas vara blott en tidsfråga. Det synes
under sådana omständigheter knappast vara ägnat att ingiva någon betänk
lighet, örn vid redigeringen av stadgandena örn emeritilöner åt biskoparna
sagda förbehåll helt utelämnas och (lotta så mycket mindre, som kostnaden
för sistnämnda löner representerar en utgift å kyrkofondens stat av jäm
förelsevis liten storleksordning.
På sätt närmare utvecklats i motiven till bestämmelserna under punkt
Bihang tili riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 8//2.
Kungl. Marits proposition Nr 242.
8
114
Departe
mentschefen.
8:o a) torde efter avlöningsreformens genomförande biskoparnas ekono
miska förpliktelser med avseende å tjänstebostadsfastigheterna böra begrän
sas till sådana, som regelrätt åvila en hyresgäst. I anslutning härtill har i
angivna sammanhang förordats och under förevarande punkt föreslagits en
reglering av innebörd, att kyrkofonden skall hava att i första hand svara
för alla de utgifter för dylik fastighet, som i allmänhet ankomma på en
fastighets ägare.
Enligt P. M. skall kostnad för byggande och underhåll av »biskopsgård»,
efter Kungl. Maj:ts bestämmande i varje särskilt fall, bestridas av kyrko
fonden, i den mån ej skyldigheten enligt gällande bestämmelser varder
domkyrkan ålagd. Då praktiska hänsyn torde komma att göra det önsk
värt, att erforderliga medel för här åsyftade byggnads- och underhålls
arbeten må stå till förfogande utan avvaktan å ifrågakommande prövning,
huruvida och i vad mån kostnaderna härför skola stanna å domkyrkan, har
till bestämmelserna i ämnet fogats ett tillägg av innehåll, att för sådant fall
kostnad, som här avses, må förskotteras ur kyrkofonden för att därefter
ersättas av domkyrkans medel.
Direktionen för prästerskapets änke- och pupillkassa har — under för
menande, att av förslaget icke klart framginge, att löneersättning, som jäm
likt punkt 7:o i förslaget tillerkännes utnämnd biskop, vilken trätt i utöv
ning av sin tjänst innan han tillträtt löneförmånerna vid densamma, skall
utgå av kyrkofondens medel — hemställt örn ett förtydligande i angivna
hänseende.
Något förtydligande av texten under förevarande punkt på sätt direk
tionen ifrågasatt torde icke vara behövligt. Ej heller i övrigt har jag mot
de föreslagna bestämmelsernas innehåll och avfattning funnit anledning
till erinran.
Kungl. Majits proposition Nr 242.
20:o och 21:o.
Till de under dessa punkter föreslagna stadgandena har Wohlin lämnat
följande motivering:
Bestämmelserna upptaga sammanfattande regler för dispositionen av de
hittills för biskoparnas avlönande särskilt anslagna medel ävensom av vissa
andra, för biskopshusens byggande och underhåll tillgängliga medel. I stort
sett ansluta sig dessa bestämmelser till i P. M. ingående förslag. Vissa jämk
ningar i den där ifrågasatta regleringen hava dock befunnits påkallade.
Enligt angivna förslag skulle alla inom stiften förvaltade, för biskoparnas
avlönande avsedda kapitaltillgångar överföras till kyrkofonden. Vid inven
teringen av dessa tillgångar har utrönts, att några av dem utgöra ersätt
ningsmedel för mark, som vid gatureglering eller i annat sammanhang från
gått av biskop för bostadsändamål disponerad fastighet i stad. Sådana
medel finnas exempelvis vid biskopsgården i Västerås, vilken enligt den av
ämbetsverken (1932) åberopade utredningen synes tillhöra Västerås dom
kyrka. Omständigheterna synas tala för, att de befintliga tillgångarna av
ifrågavarande natur väl för närvarande överföras till central förvaltning
hos statskontoret men att desamma där skola särskilt bokföras var för sig.
Det föreligger därjämte ett särskilt skäl att, åtminstone tillsvidare, hålla
115
omförmälda kapitaltillgångar rättsligen avskilda från kyrkofonden. Därest
den nu föreslagna avlöningsreformen för biskoparna varder genomförd,
skulle visserligen kyrkofondens övertagande av sistahandsansvaret för
biskopshusens vidmakthållande komma att medföra en betydande förenk
ling i sättet för finansieringen av dessa utgifter. Den i vissa hänseenden till
sin räckvidd oklara skyldighet att deltaga i kostnaden för sådana utgifter,
vilken nu föreligger för ett flertal domkyrkor, skulle dock alltjämt komma
att bestå. För vinnande av fullständig enhetlighet i avseende å finansie
ringen av berörda utgifter synes det emellertid önskligt, att spörsmålet om
en avveckling eller avlösning på ett eller annat sätt av denna skyldighet
för domkyrkorna, så snart sig göra låter, blir föremål för ett efterföljande
övervägande. En lösning av detta spörsmål förutsätter givetvis en ingående
granskning av respektive domkyrkors stater. Vid en dylik likvidering av
domkyrkornas ifrågavarande ekonomiska skyldighet torde återigen de
markersättningstillgångar, varom här är fråga, — enkannerligen där den
fastighet, från vilken de härröra, visas vara eller hava varit domkyrkan till
hörig — kunna erhålla en speciell användning såsom vederlag. Vad sålunda
framhållits i fråga örn förenämnda, nu såsom löningsfonder disponerade
tillgångars framtida eventuella användning, torde i viss mån även kunna
anses gälla sådana tillgångar, som hittills varit enbart avsedda för biskops
husens vidmakthållande. Av sådana kapitaltillgångar synas nu finnas två,
nämligen förutom Göteborgs stifts biskopshuskassa jämväl den s. k. repa
rationsfonden vid biskopshuset i Härnösand. Även dessa två kapitaltill
gångar torde fördenskull böra tillsvidare erhålla den från andra medel av
skilda förvaltning, som enligt vad här förordas skulle tillkomma de angivna
markersättningsfonderna.
Bestämmelser i anslutning till den sålunda föreslagna regleringen hava
intagits under punkten 20:o samt punkten 21 :o b) och c).
Under punkten 21 :o a), som upptager bestämmelse örn överförandet till
kyrkofonden av biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels
besparingsfond, har beträffande dispositionen av den förra fondens medel
införts en särskild bestämmelse, som icke har motsvarighet i P. M. I fråga
örn denna bestämmelse, vilken endast berör ett förhållande vid övergången
till det nya avlöningssystemet, må bringas i erinran följande.
I samband med ikraftträdandet för biskoparna av de nya avlönings-
bestämmelserna bör givetvis enligt hittills gällande föreskrifter syn äga rum
för fastställande av vederbörande indelningshavares ansvarighet beträffande
byggnad och underhåll av honom såsom bostad eller eljest å lön anvisad
boställsfastighet, där sådan ansvarighet hittills ålegat honom. Då, enligt
förslaget, åt biskoparnas löningshemman skall givas samma förvaltnings-
rättsliga ställning, som nu tillkommer allmänna kyrkohemman, samt kyrko
fonden skall hava att från biskop övertaga den ansvarighet för byggnad och
underhåll av biskopshus, som hittills må hava ålegat den senare, bör tyd
ligen kyrkofonden vid syn, som nyss berörts, komma att intaga ställningen
såsom tillträdare.
Jämlikt de grunder, som hittills gällt för dispositionen av biskopslöne-
roglcringsfondens medel har Kungl. Majit ansetts ilga befogenhet att där
biskop åsamkats kostnader för fullgörande av byggnads- och underhålls
skyldighet av sådan storlek, att kostnaderna vid en jämförelse med de av
honom åtnjutna löneinkomsterna befunnits oskäligt betungande, tilldela
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
sådan biskop lån eller bidrag från sagda fond. Då biskoparnas ansvarighet
såsom boställshavare kommer att slutgiltigt fastställas vid de av- och till-
trädessyner, som enligt vad nyss berörts äro avsedda att hållas i samband
med de nya avlöningsbestämmelsernas ikraftträdande, men lagakraftägande
beslut i svnemålen svårligen kunna förutsättas föreligga förrän viss tid
efter detta ikraftträdande, synes billighetshänsyn tala för, att fråga om lån
eller bidrag, varom ovan nämnts, må kunna av Kungl. Majit efter sådan
syn prövas och avgöras enligt hittills gällande grunder utan hinder därav
att biskopslöneregleringsfondens sammanförande med kyrkofonden då redan
gått i verkställighet.
Vad slutligen angår bestämmelserna under punkt 21:o d) upptagas här
dels det konstitutiva stadgandet rörande rätten för kyrkofonden till ersätt
ning av statsverket för de anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse
för närvarande tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels
ett stadgande av motsvarande innebörd beträffande indragningen till kyrko
fonden av de för biskoparnas avlöning anslagna fastigheternas avkastning.
I samtidigt härmed föreslagna tillägg till 3 § i lagen om kyrkofond upptagas
bland kyrkofondens årliga inkomster såväl omförmälda statsersättning och
avkomsten av nyssberörda fastigheter som ock ränta och annan vinst å
härförnt omnämnda särskilt bokförda kapitaltillgångar, varvid statsersätt-
ningen föreslås fixerad till ett på visst sätt uträknat penningbelopp.
Ämbetsverken 1935 hava i anslutning till stadgandena under förevarande
punkter framhållit, att den planerade avvecklingen eller avlösningen av
domkyrkornas eventuella skyldighet att deltaga i kostnader för de i stad
belägna biskopshusens vidmakthållande, vilken fråga motiverat de stad-
ganden under dessa punkter, som begränsade sammanförandet till kyrko
fonden av vissa lokala fonder, borde skyndsamt företagas, så att kyrkofon
dens förhållande till de lokala fonderna snarast möjligt bleve definitivt
reglerat.
Jag har icke funnit något att erinra mot den av Wohlin här föreslagna
regleringen. Därest nu ifrågavarande, av mig förordade förslag till avlönings-
reform varder genomfört, är givetvis angeläget, att erforderlig utredning
utan dröjsmål företages i det av ämbetsverken angivna syftet.
116
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
22:o.
Beträffande de under denna punkt berörda tillämpningsbestämmelserna
har Wohlin erinrat:
De föreslagna ändrade bestämmelserna för biskoparnas avlönande jiimte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel förutsätta en admi
nistrativ efterreglering på åtskilliga punkter. Vissa administrativa föreskrif
ter påkallas sålunda, bland annat, angående vårdnaden om de biskoparna
anvisade tjänstebostäderna. Tillika bliva en del föreskrifter behövliga för
reglering av löneutbetalningen och därmed i samband stående detaljfrågor.
Vissa särskilda rättsförhållanden, berörande själva övergången från det
nu gällande till det nya avlöningssystemet torde även böra i detta sam
manhang uppmärksammas. Härvid torde få erinras örn följande.
I det av ämbetsverken (1933) åberopade utkastet till lag örn reglering
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
117
av biskoparnas avlöning har upptagits ett övergångsstadgande av följande
lydelse:
Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del
av avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyr-
tidstillägg — i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med
vilken ny lönereglering för honom varder gällande, till honom utbetalas ett
belopp, motsvarande vad han skulle hava i den befattning, han vid ut
gången av närmast föregående månad innehar, i förskott uppburit för först-
berörda månad, örn de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fort
farande varit gällande.
Den här återgivna bestämmelsen är synbarligen hämtad från ett i sak
ligt hänseende likalydande, i Kungl. Majffs brev den 26 juni 1925 angående
fastställande av ny stat för landshövdingarna intaget stadgande. I fråga
om sistberörda stadgande är likväl att märka, att landshövdingarnas löne
förmåner även före den 1 juli 1925, då den nya staten för dem trädde i till-
lämpning, utgingo för månad. Den övergångsanordning för landshövding
arna, som här berörts, innebär alltså, att en extra, till beloppet redan fixe
rad månadskvot av en för år bestämd lönepost kunnat tillfalla landshöv
dingen. För biskoparna åter utgå för närvarande inga löneförmåner för
månad. För vissa biskopar finnes beträffande enstaka löneposter stadgat
utbetalning för kvartal; eljest tillämpas utbetalning års- eller halvårsvis.
Det torde redan härav följa, att den nu berörda, för landshövdingarnas
avlöningsförhållanden anpassade övergångsanordningen icke — utan när
mare stadgande!! örn månadskvotens beräkning beträffande en var särskild
lönepost — kan för biskoparna göras tillämplig. Enligt vad som upplysts
hava väl vissa biskopar hittills uppburit någon eller några dem tillkom
mande löneposter helt eller delvis i förskott men synes, där så varit fallet,
detta hava skett icke med stöd av några därom meddelade allmänna eller
särskilda bestämmelser utan genom uppkommen praxis. Förenämnda över
gångsbestämmelse har i det nu föreliggande förslaget av skäl, som nu
nämnts, uteslutits.
Emellertid har man att räkna med, att själva övergången till det nya
avlöningssystemet kommer att i vissa fall aktualisera fråga örn särskilda,
efterföljande likvider mellan vederbörande biskop och det allmänna. Vid
de fyra biskopsstolar, vid vilka skogsmedel utgått till tjänstinnehavaren
(Uppsala, Västerås, Växjö och Skara), komma sålunda dylika likvider att
påkallas med avseende å skogsavkastning, som belöper å tiden före det nya
avlöningssystemets ikraftträdande. Det synes vidare vid vissa biskops
stolar råda osäkerhet om till vilken tid — kalenderår, ecklesiastikår eller
budgetår — viss utbetalning av särskild lönepost riitteligen är att hänföra.
Särskilt synes oklarhet i detta hänseende föreligga beträffande den av stats
medel utgående s. k. indelningsersättningen. Den bristande överensstäm
melsen härutinnan de olika stiften emellan torde i givna fall vara att föra
tillbaka på det — måhända felaktiga — sätt, varpå redovisningen av de
ifrågavarande lönemedlen ägt runi vid senaste eller tidigare tjänstebyten.
En preliminär undersökning synes giva vid handen, att, därest övergången
lill det nya avlöningssystemet äger rum per (Ion 1 maj, ett flertal biskopar
skola befinnas berättigade att av indelningsersättning, som enligt hittills
tillämpad ordning skolat utbetalas till dem närmast därefter, uppbära viss
del, som ansetts belöpa å tid före berörda datum. En motsvarande situation
torde komma att föreligga beträffande ränta å fonder, enär i biskoparnas
nuvarande avlöningar ingående ränteposter i regel torde till dem utbetalas
i efterskott för kalenderår. Man torde emellertid även hava att räkna med
undantagsfall, då biskop före den 1 maj uppburit viss löneinkomst, som helt
eller delvis belöper å tid därefter, och då tjänstinnehavaren följaktligen skall
hava att återbära vad av inkomsten hänför sig till sådan tid. Fall, som här
sist asyftas, torde möjligen bliva aktuella allenast beträffande i förskott
uppburna arrenden och andra avgälder. Då det jämlikt förevarande punkt
22:o skall ankomma å Kungl. Majit att angående tillämpningen av de
under de föregående punkterna upptagna bestämmelserna meddela de ytter
ligare föreskrifter, som därför må erfordras, lärer häri böra inrymmas jäm
väl befogenheten för Kungl. Majit att giva eventuellt behövliga anvis
ningar för de likvider, varom sålunda kan bliva fråga.
118
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
Vid den efterföljande administrativa reglering, som avlöningsreformen
givetvis kommer att i åtskilliga hänseenden nödvändiggöra, synes vad
Wohlin här erinrat om böra beaktas.
Förslaget till förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas
avlönande anslagna fastigheter.
Linder föreslog i sin utredning, att den framtida förvaltningen av de för
biskoparnas avlöning anslagna hemman, lägenheter och jordar skulle i till
lämpliga delar bringas i överensstämmelse med de regler, som voro eller
kunde bliva meddelade rörande förvaltningen av övriga ecklesiastika av-
löningstillgångar. I den mån sådant vore möjligt, borde därvid de förvalt
ningsorgan komma till användning, som redan funnes eller komme att
inrättas för förvaltningen och tillsynen av den ecklesiastika jorden över
huvud.
I de över Linders förslag avgivna yttrandena anfördes i förevarande hän
seende av biskopen Billing, Västerås: Med hänsyn till de helt olika förhål
landen i fråga örn den biskoparna å lön anslagna jorden och den ecklesia
stika lönejorden i övrigt, som betingas därav, att i fråga örn den förra någon
motsvarighet till den ställning, som i fråga örn den senare tillkommer för
samlingarna, icke föreligger, synes det mig överhuvud svårligen kunna vara
lämpligt att, såsom av den sakkunnige föreslagits, beträffande biskopslöne-
jordens utarrendering och förvaltning i själva lagen endast införa en hän
visning till de huvudsakliga grunder, som äro eller kunna varda gällande
beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik jord. Avgörandet av frågan
örn denna jords förvaltning synes mig icke utan vidare böra göras beroende
av den lagstiftning, som i fråga örn övrig ecklesiastik jord kan komma till
stånd, utan bör göras till föremål för självständigt övervägande.
Länsstyrelsen i Uppsala berörde i sitt yttrande en fråga, som för den före
varande regleringen förtjänar beaktande:
I detta sammanhang torde böra erinras om en annan olägenhet, som är
förenad med hittillsvarande lönesystem, men vilken icke synes vara berörd
i utredningen. Enligt de kontrakt, som i detta län slutits angående utarren
dering av de till ärkebiskopens avlöning anslagna hemmanen, har arrenda-
119
tor förbundit sig att underhålla laga hus saint åtagit sig viss nybyggnads
skyldighet, uppskattad till särskilt beräknat årsbelopp. I förhållande till
efterträdaren lärer dock avträdaren eller hans stärbhus vara ansvariga för
skyldighetens fullgörande. Ett sådant onus lärer väl hava ansetts följa av
rätten till hemmanens avkastning. Det oaktat kan dock ansvaret komma
att drabba vederbörande oskäligt hårt. Det synes därför böra undersökas,
huruvida icke åtminstone i de fall, där byggnadsskyldigheten uppgår till
mera betydande belopp, bidrag till dess gäldande bör utgå från biskopslöne-
regleringsfonden. Enligt vad utredningen utvisar, ha fran denna fond i
några fall anvisats medel till biskopen i Skara för iståndsättande av torp å
biskopsgården, vilket torde vara i viss mån jämförligt med här avsedda
bidrag.
I fråga örn den framtida förvaltningen av biskopsfastigheterna anmärkte
ämbetsverken 1932: Huruvida och i vilken omfattning denna förvaltning
lämpligen låter sig bringa i överensstämmelse med reglerna för förvalt
ningen av övrig ecklesiastik jord, undandrager sig för närvarande ämbets
verkens bedömande. Frågan örn förvaltningen av det territoriella präster
skapets boställen, i vilken fråga föreligga två utredningar med i stort sett
varandra motsatta ståndpunkter ävensom däröver avgivna yttranden, inne
fattande skiftande uppfattningar, är nämligen ej ännu avgjord. Såvitt
biskoparnas löningshemman angår är frågan emellertid ej lika svårlöst som
i avseende å det territoriella prästerskapets löneboställen. Anledningen här
till är, att man ej beträffande de förra har att taga hänsyn till en tredje
intressent jämte löntagaren och det allmänna, nämligen de särskilda för
samlingarna, eller till frågan örn församlingarnas bidragsskyldighet till
lönernas utgörande. Efter ämbetsverkens mening böj med förvaltnings
frågans behandling och avgörande få tills vidare anstå.
I P. M. anfördes i denna fråga: Därest biskopsämbetenas och fondernas
inkomster ingå till kyrkofonden, böra de i kungörelsen den 16 september
1932 (nr 435) meddelade bestämmelser angående förvaltningen av allmänna
kyrkohemman göras tillämpliga på de för närvarande biskoparna samt
biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels besparingsfond
anvisade boställen (jfr 1 och 56 §§ ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932). I
I samband med yttrandena över de i P. M. ingående författningsutkas
ten ifrågasatte framlidne biskopen Aurelius och domkapitlet i Linköping,
huruvida icke vid övergången till nytt avlöningsväsen inlösen borde ske av
å biskopsfastigheterna befintliga, biskoparna tillhöriga överloppshus.
Ämbetsverken 1933 gjorde i ämnet följande uttalanden:
Ämbetsverken, som anse att övergången bör anordnas i anslutning till
vad som gällde för församlingsprästerskapet vid dess övergång till nytt av
löningsväsen, anse sig, då inlösen av överloppshus tillhöriga prästerskapet
icke stadgats i ecklesiastik boställsordning (64 §), icke böra förorda det av
biskopen och domkapitlet i Linköping framställda önskemålet.
Åled de nya löneförfattningarnas ikraftträdande skulle biskoparnas bo-
ställsrätt upphöra. I sammanhang med upphörandet av boställsrätten lära
särskilda av- och tilltriidessyner å jordbruksboställcn få anordnas mellan
biskopen och det allmänna, representerad av stiftsnämnden. Bestämmelser
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
120
i saklig överensstämmelse med 64 § ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 torde böra meddelas.
Wohlin Ilar till sitt förslag rörande regleringen av hithörande frågor läm
nat följande motivering:
De fastigheter, som för närvarande liro anslagna till biskoparnas av
lönande, kunna särskiljas i två olika grupper, dels bostadsboställen och
andra fastigheter, som av boställsinnehavaren själv disponeras, dels ock
biskopslönefastigheter, som av myndighet utarrenderas. Till den senare
gruppen hörande fastigheter, vartill även äro att hänföra de fastigheter,
vilkas avkastning ingår till biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskops-
lönemedels besparingsfond, skola enligt nu gällande bestämmelser om
biskoparnas avlönande utarrenderas, varje gång för så lång tid, som för
utarrendering av kronans egendomar i allmänhet är eller varder bestämt,
samt efter de grunder och på det sätt, som kungl, skrivelsen den 11 juli
1862 till kammarkollegiet angående utarrendering av prästerskapet anslagen
jord i allmänhet bestämmer. Bestämmelserna i sistnämnda avseende åter
finnas i kungl, skrivelsen den 12 november 1858 till kammarkollegiet an
gående utarrendering av prästerskapets annex- och mensalhemman i Skåne,
Halland och Blekinge. Enligt kungörelsen den 16 september 1932 (nr 429)
med ändrad tillämpning av bestämmelserna i sistnämnda skrivelse verk-
ställes numera utarrenderingen av stift snämnden.
Åt biskop upplåtet bostadsboställe och annan fastighet, som må av
tjänstinnehavaren själv disponeras, innehaves av denne i enlighet med de
bestämmelser och den praxis, som gälla för boställshavare. Den nyttjande
rätt — boställsrätt — som tillkommer biskop till sådan fastighet,'är såsom
grundad på ett offentligträttsligt förhållande utesluten från tillämpningen
av lagen örn nyttjanderätt till fast egendom.
Vad angår av myndighet utarrenderad lönefastighet, varav avkast
ningen åtnjutes av viss biskop såsom löneförmån vid tjänsten, lärer tjänst-
innehavaren även till dylik fastighet få anses i så måtto intaga en boställs-
havares ställning, att honom åvilar sistahandsansvaret för fastighetens
hållande — till byggnader och hävd — i produktivt skick.
Ehuru enligt förslaget förmånen av fri bostad hädanefter skall beredas
biskop, icke genom upplåtelse åt honom under boställsrätt av viss fastig
het utan genom anvisande åt honom av bostadslägenhet med därtill i före
kommande fall hörande dispositionsrätt till andra utrymmen, som av
Kungl. Majit individuellt för varje tjänst bestämmas, blir likväl — när
mast för att kunna fastställa vilka lönefastigheter eller delar av sådana
fastigheter bliva disponibla för utarrendering — nödigt att bestämma det
område på marken, som i varje särskilt fall skall reserveras för bostads
ändamål åt tjänstinnehavaren. Bestämmandet av sådant område, för vil
ket föreslås beteckningen biskopsgård, synes böra ankomma å Kungl. Majit,
efter förslag av stiftsnämnden, och torde lämpligen böra äga rum i sam
band med Kungl. Majits förordnande örn de förmåner å dylik fastighet
eller fastighetsdel, vilka skola inrymmas åt tjänstinnehavaren. För de löne
fastigheter, varå någon biskopsgård icke kommer att avskiljas, ävensom,
där område för biskopsgård skall avskiljas å viss lönefastighet, för övriga
delar av denna föreslås beteckningen biskopshemman.
Till upplysning örn huru bostadsförhållandena för biskoparna för när
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
121
varande liro ordnade inom de särskilda stiften hänvisas till den särskilda
redogörelse härför, vilken bilagts denna skrivelse (Bil. F till statsråds
protokollet). Av omförmälda redogörelse för de nuvarande »biskopsgår
darna» framgår, hurusom i några fall utrymmen inom vederbörande fas
tigheter disponeras för domkapitlets eller domkyrkans behov. Där någon
rubbning med avseende å sådan disposition icke anses påkallad, torde åt
Kungl. Majit böra överlämnas att, efter nödig utredning i varje särskilt
fall, bestämma, att sådant utrymme jämväl må anses tillhöra biskopsgård.
På samma sätt lärer böra förfaras, där i samband med eller efter avlönings-
omläggningens genomförande utrymme anses lämpligen böra beredas dom
kapitlet eller domkyrkan å den fastighet, varå tjänstebostad för biskop
skall vara eller är anordnad.
I överensstämmelse med vad i P. M. föreslagits upptages i 2 § i förslaget till
förordning i ämnet ett stadgande, att för förvaltningen av biskophemman
skall gälla vad för allmänna kyrkohemman är stadgat. Erforderliga föreskrif
ter om förvaltningen av biskopsgård lära ävenledes böra meddelas av Kungl.
Majit. I sådant hänseende torde närmast, på sätt förut berörts, påkallas
bestämmelser angående vårdnaden örn — enkannerligen stiftsnämndernas
blivande tillsyn över — de åt biskoparna upplåtna tjänstebostäderna och
härvid lära framförallt vara att beakta de föreskrifter, som erfordras^ för
bestämmande av den ordning, i vilken frågor om byggnads- och underhålls
arbeten å den för tjänstebostad åt biskop avsatta biskopsgården för fram
tiden skola vinna behandling. Det torde komma att visa sig lämpligast^ att
härutinnan föreskriva, att undersökning örn byggnads- och underhålls
behovet periodvis företages av stiftsnämnden, som, där sådana arbeten
befinnas nödiga, skall hava att med eget förslag underställa frågan Kungl.
Majlis prövning och avgörande.
Då, såsom ovan framhållits, vederbörande indelningshavare ytterst torde
ansvara för byggnads- och underhållsskyldigheten å de åt honom för när
varande såsom bostad eller eljest på lön anvisade fastigheterna, erfordras
vid övergång till det nya avlöningssystemet en regleringssyn mellan bisko
pen såsom avträdande boställshavare och stiftsnämnden för kyrkofondens
räkning såsom tillträdare. Denna syn bör givetvis äga rum enligt hittills
gällande bestämmelser eller efter 27 kap. byggningabalken. I övergångs-
stadganden till den föreslagna förordningen hava fördenskull upptagits
bestämmelser örn avträdesdag, synernas hållande och tidpunkten inom vil
ken sådana syner skola förrättas.
Ämbetsverken 1935 hava i anledning av de av Wohlin här sist berörda,
i de föreslagna övergångsbestämmelserna förekommande stadgandena örn
blivande avträdessyner å biskopsfastigheterna anfört följande:
I övergångsbestämmelserna har bland annat föreslagits, att å bostads-
boställe eller löningsfastighet, beträffande vilken jämlikt hittills gällande
bestämmelser nybyggnads- och underhållsskyldighet åligger biskopen, skall
i anledning av fastighetens avträdande mellan biskopen såsom avträdande
boställshavare och stiftsnämnden för kyrkofondens räkning såsom tillträ
dare förrättas husesyn i hittills gällande ordning.
Biskopsgård i stad har hittills i regel icke underhållits av veder
börande biskop. Med den av ämbetsverken intagna ståndpunkt, att dom
Kungl. Marits proposition Nr 242.
122
kyrkans skyldighet icke sträckes längre än Kungl. Majit i varje särskilt
fall föreskrivit, är det icke uteslutet att biskopen kan komma att åläggas
husrötebrist. Genom punkt 21 :o a) i förslaget till avlöningsbestämmelser
m. m. är emellertid möjlighet beredd för Kungl. Majit att i sådant fall ur
kyrkofonden meddela bidrag till dylik kostnad.
Löningsfastigheterna utarrenderas i »författningsenlig ord
ning» av stiftsnämnden utan att indelningshavaren tillerkänts något infly
tande å bestämmandet av arrendevillkoren. Byggnads- och underhållsskyl
dighet å laga hus plägar åläggas arrendatorn, om sådan kan anskaffas.
Enligt författningen skola de utarrenderande myndigheterna tillse, att arren
datorn avlämnar till vederhäftigheten styrkt borgen för erläggande av ar
rendeavgifterna och uppfyllande av övriga arrendeskyldigheter. Man torde
få förutsätta, att vid samtliga till biskopar anslagna löningsfastigheter av
detta slag sådan säkerhet ställts, och att biskopen möjligen åvilande sub-
sidiärt ansvar för byggnadsskyldighet i regel icke bliver aktuell.
Vid övergången till löneregleringar enligt 1910 års lag om reglering av
prästerskapets avlöning för det territoriella församlingsprästerskapets del
föreskrevs i 61 § ecklesiastik boställsordning 1910 husesyn å boställe, som
utgjorde bostadsboställe för löntagare eller eljest innehades av sådan. Tve
kan kan råda, vad som skall förstås med »innehades». 1 regel torde uttrycket
ha uppfattats såsom avseende enbart boställe under löntagarens egen dis
position, men uteslutet är ej, att även stom-, annex- eller mensalhemman
hänförts därunder. Nu ifrågavarande övergångsstadgande synes i huvudsak
vara utformat efter 64 § ecklesiastik boställsordning 1910, dock med till
lägget »beträffande vilken (fastighet) nybyggnads- och underhållsskyldig
het jämlikt hittills gällande bestämmelser åligger biskopen». Man kan där
för antaga, att i praxis ett dylikt stadgande komme att tillämpas på ena
handa sätt som 1910 års. Skulle emellertid vid husesyn å »fastighet som
------ eljest av biskop innehaves på lön» undantagsvis husrötebrist komma
att åläggas biskop, utan att denne kan få täckning av arrendatorn eller
dennes löftesmän, erbjuder visserligen även härvidlag punkt 21:o a) i först
nämnda författningsförslag möjlighet för Kungl. Majit att tilldela bisko
pen bidrag för gäldande av sådan ersättning. Det synes emellertid föga
ändamålsenligt, att syn hålles i fall, då arrendator tillförbundits byggnads-
och underhållsskyldighet och tillfredsställande säkerhet ställts för full
görande av denna skyldighet. Ämbetsverken anse vid sådant förhållande
det böra tagas under övervägande, huruvida ej husesyner å löningsfastig
heter kunna inskränkas till fall, då sådan skyldighet ej ålagts arrendatorn
eller tillfredsställande säkerhet ej finnes för dess fullgörande.
T.f. kammarrådet Prawitz har i sin till ämbetsverkens utlåtande fogade
reservation härutinnan gjort följande uttalande:
Enligt min mening var 64 § i 1910 års ecklesiastika boställsordning till
lämplig endast å prästs bostadsboställen »och med dem gemensamt brukade
löningsbosthilen». Jag hänvisar till 1909 års prästlöneregleringssakkunnigas
uttalande i deras betänkande sid. 77 och därtill, att prästlönereglerings-
kommittén, som föreslog, att prästerna skulle behålla av dem själva bru
kade boställen men frånträda alla genom myndigheternas försorg utarren
derade hemman, icke i sitt förslag upptagit någon motsvarighet till det
stadgande, som sedermera inflöt i 64 § boställsordningen. Då sålunda någon
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
123
avträdessyn icke ansågs erforderlig på församlingsprästernas löningshem
man, synes någon sådan icke heller böra föreskrivas beträffande biskopar
nas löningshemman. De sistnämnda äro nämligen utarrenderade med till
ämpning av samma författning, som före år 1910 gällde för prästernas
löningsboställen.
För övrigt skulle ett stadgande som det föreslagna bliva synnerligen
opraktiskt i sina konsekvenser. Örn stadgandet erhåller den föreslagna
lydelsen, komma stift snämnderna säkerligen att föranstalta om syner på
samtliga löningsboställen. Att inskränka synerna till sådana fall, där bisko
pens byggnads- och underhållsskyldighet kan tänkas bliva aktuell, synes
nämligen strida mot de föreslagna ordalagen och den motivering, som det
remitterade förslaget lämnat till desamma. Vid dessa syner måste uppen
barligen ersättning för all konstaterad husröta, vanhävd och byggnadsbrist
utdömas av biskopen. Denne blir skyldig att omedelbart inbetala ersätt
ningsbeloppen och hänvisad att söka dem åter av arrendatorn, vilket emel
lertid enligt nyttjanderättslagen icke lärer kunna ske, förrän vid slutet av
löpande arrendeperiod.
Då författningsenligt borgen för arrendevillkorens fullgörande skall prö
vas av stiftsnämnden lärer det icke vara rättvist att låta biskopen svara
för ersättning, som icke kan av arrendatorn och hans borgensmän uttagas.
På grund av vad nu anförts anser jag, att ämbetsverken bort hemställa,
att föreskriften om avträdessyn måtte inskränkas att gälla endast biskops-
gods, som icke utarrenderats genom myndighets försorg.
Såsom jag tidigare framhållit har jag funnit det praktiskt att för den
framtida administrationen av biskopslönegodset, så långt ske kan, utnyttja
de genom den ecklesiastika bostäUsreformen av år 1932 tillskapade nya för
valtningsorganen, stiftsnämnderna. Att härvid — såsom föreslaget är —
dessa fastigheter, i vad desamma äro avsedda att upplåtas å arrende, böra
erhålla samma förvaltningsrättsliga ställning som nu tillkommer de s. k.
allmänna kyrkohemmanen synes mig icke påkalla någon ytterligare moti
vering. De av Wohlin föreslagna övergångsstadgandena till förvaltnings-
förordningen torde vara i stort sett lämpliga. Den sakkunnige har utgått
ifrån att biskoparna i gällande rättsläge innehava samtliga dem på lön
anvisade fastigheter under boställsrätt och detta vare sig sådan
fastighet av biskopen själv bebos och brukas eller av honom eljest omedel
bart disponeras eller fastigheten blivit för löntagarens räkning av myndig
het utarrenderad. Med sådan boställsrätt lärer då ock följa, att löntagaren
— örn än förpliktelsen vid lönefastigheter under den här sist nämnda dis-
positionsformen i regel förblir blott formell — är tillförbunden sistahands-
ansvaret för fastigheternas bebyggelse och hävd. Jag får emellertid erinra
örn att med de föreslagna övergångsstadgandena icke avses något defini
tivt ställningstagande till här berörda rättsspörsmål. Dess avgörande —
under de skiftande förutsättningar som härvid kunna föreligga — blir i
sista hand en domstolarnas angelägenhet.
Av praktiska skäl tillstyrker jag en modifikation i de i förslaget upp
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
124
tagna reglerna i den riktning, som av ämbetsverken förordats. Särskild
husesyn vid biskops avträdande i sammanhang med avlöningsomlägg-
ningen av honom å lön anvisad fastighet bör kunna i vissa fall eftergivas. I
första hand synes detta kunna ske beträffande fastighet, som vid nyss-
berörda tidpunkt innehaves å arrende enligt med myndighet slutet avtal,
vars giltighet först senare upphör, härvid dock förutsatt, att arrendatorn
befinnes helt svara för byggnads- och underhållsskyldigheten vid fastig
heten och att jämväl tillfredsställande säkerhet för denna förpliktelses full
görande förefinnes. Av- och tillträdessyn i nu förevarande sammanhang bör
kunna underlåtas jämväl vid de biskopshus i städerna, vilkas byggande och
underhåll enligt särskilt bestämmande helt ankommer å domkyrka, sär
skild kassa eller fond. Med »särskilt bestämmande» åsyftas främst, såvitt
angår domkyrkas förpliktelser i nu förevarande hänseende, i punkt 7 av
prästerskapets privilegier avsedda särskilda Kungl. Maj:ts resolutioner.
Därest vid en sådan av myndighet utarrenderad biskopslönefastighet,
som jag i det föregående berört, arrendesäkerheten skulle befinnas otill
räcklig samt husesyn av sådan anledning med biskopen såsom avträdare
skidle komma att av stiftsnämnden påkallas, skall sagda myndighet givet
vis hava att utan dröjsmål vidtaga erforderliga åtgärder för arrendeavtalets
uppsägning. Skulle sålunda vid den husesyn, som här sagts, ersättning för
befunna brister å fastigheten utdömas av biskopen, lär denne hava möjlig
heten förvarad att inom kort tid — eller i samband med den försumlige
arendatorns avträdessyn — framställa sirla regressanspråk gentemot denne
senare.
I överensstämmelse med vad jag här förordat har jag låtit införa ett
därav betingat tillägg i de av Wohlin föreslagna övergångsstadgandena till
förvaltningsförordningen.
Vad på sin tid biskopen och domkapitlet i Linköping hemställt i fråga
örn inlösen av överloppshus föranleder mig blott till uttalandet, att denna
angelägenhet bör bli beroende av vederbörande förvaltningsmyndigheters
eller, i förekommande fall, av Kungl. Maj:ts avgöranden, då fråga förelig
ger om bestämmande av biskopshemmans eller biskopsgårds framtida bygg
nadsbestånd.
Förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen om kyrkofond.
Rörande de ändringar i förevarande författning, som påkallas av avlö-
ningsreformen, har Wohlin anfört:
3 §.
De konstitutiva stadganden, varigenom kyrkofonden tillföres dels ersätt
ning av statsverket för de anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse
för närvarande tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels
avkastning av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter, dels ock
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
125
avkastning av vissa, under särskild förvaltning av statskontoret ställda
avlöningstillgångar och andra fonderade medel, hava inforts under punk
ten 21 :o c) och d) i förslaget till ändrade bestämmelser för biskoparnas
avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel.
I anslutning till berörda stadganden hava i förevarande lagrum bland
kyrkofondens inkomster upptagits dels under 2): omförmälda statsersätt-
ning med ett belopp av 117,200 kronor, dels under 3): inkomsten av de fas
tigheter, för vilka jämlikt förslaget till förordning angående förvaltningen
av de för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter upptagits benäm
ningen biskopshemman, dels under 8): ränta och annan vinst å de före-
nämnda, hos statskontoret särskilt bokförda kapitaltillgångarna.
Beträffande grunden för beräkningen av statsersättningen till nyss an
givet belopp 117,200 kronor må erinras om följande.
På sätt framgår av de i riksstaten under åttonde huvudtiteln, C
1
.
kyrk
liga ändamål, kleresistaten, upptagna anslagen till biskopar och till biskops-
löneregleringsfonden äro dessa anslag till större delen ytterst bestämda i
naturapersedlar samt i riksstaten angivna i mått av sådan noggrannhet,
att desamma i förekommande fall utförts i 100-miljondelar av hektoliter
och kilogram. Vad som därav skall tillkomma vederbörande tjänstinne
havare och biskopslöneregleringsfonden måste årligen genom tidsödande
räkneoperationer fastställas på grundval av markegångstaxornas växlande
priser. Det torde vara uppenbart, att den ersättning för ifrågavarande stats
anslag, som nu skall tillföras kyrkofonden, bör omedelbart bestämmas i pen
ningar och till beloppet fixeras. För beräknandet av detta belopp stå givet
vis olika metoder till buds. Fullt tillräcklig noggrannhet lärer dock härvid
ernås, om till grund för ersättningssummans beräkning lägges medeltalen
av de belopp, varmed ersättningarna utgått under de nästförflutna tio bud
getaren (1925 1/7 1935). Specifika uppgifter härutinnan hava införskaffats
från de femton länsstyrelser, som för närvarande hava att taga befattning
med den årliga utbetalningen av ifrågavarande anslagsbelopp. Ben angivna
medeltalsberäkningen, som företagits på grundval av dessa uppgifter, har
givit till resultat en totalsumma för år av 117,191 kronor 51 öre, som efter
af rundning till jämt tiotal kronor torde kunna fixeras till 117,200 kronor. 6
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
6
§.
I förevarande lagrum hava såsom kyrkofonden åvilande utgifter angivits
samtliga de kostnader, vilka — jämlikt de föreslagna ändrade bestämmel
serna för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av
därtill avsedda medel — skola gäldas av nämnda fond.
Infogandet av erforderligt tillägg i paragrafen för angivande av dessa
kyrkofondens nytillkomna utgifter har påkallat en formell omredigering av
paragrafens uppställning och text, närmast i syfte att ernå en nöjaktig
systematisk gruppering av de utgiftsposter, som däri förtecknas. Under ett
första avsnitt i paragrafen hava sålunda sammanförts alla de utgiftsposter,
beträffande vilka redan finnas i särskild lag eller genom av statsmakterna
meddelade särskilda beslut bestämt, att de skola gäldas av kyrkofonden.
Uppräkningen i paragrafen av de utgiftsposter, som tillhöra denna grupp,
har sålunda ingen omedelbar rättslig betydelse men tillgodoser a andra
sidan det praktiska behovet av en sammanfattning på ett .ställe av samtliga
de utgifter, som skola av kyrkofonden utgöras, 'till en andra huvudgrupp
126
i paragrafen hava hänförts sådana utgiftsposter, beträffande vilkas gäl
dande av kyrkofonden stadgande av konstitutivt-rättslig innebörd icke fin
nes annorstädes meddelat. Vid den sålunda företagna omredigeringen har
iakttagits, att de utgiftsposter, som avse dels anslag, som i särskilda fall må
beviljas såsom bidrag till viss resekostnad, dels ock anslag för särskild präs
terlig tjänstgöring inom riket, vilka poster i lagrummet i dess nuvarande
lydelse hava ordningsnumren 2) och 5), lämpligen böra bibehållas vid dessa
ordningsnummer, då bestämmelserna i fråga finnas under dessa beteck
ningar åberopade i annan författning (k. kung. den 15 februari 1935 nr 17).
Förutom de tillägg till paragrafen, som betingas av de föreslagna nya
grunderna för biskoparnas avlönande, hava i paragrafen upptagits tvenne
utgiftsposter, vilka rätteligen synas hava bort redan tidigare däri införas.
Den ena av dessa avser kostnader för beredande av emeritilöner åt vissa
prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst (lag den
28 juni 1935 nr 445); den andra posten avser pensionsavgifter till präster
skapets änke- och pupillkassa för pensionerad teologie professor, som inne
haft kyrkoherdetjänst i prebendepastorat (lag den 28 juli 1933 nr 489).
Tillämpningsstadganden m. m .
För biskoparna torde ecklesiastikåret alltjämt få anses utgöra löneår. På
sätt redan i det föregående berörts synas följaktligen praktiska skäl tala för
att tillämpningen av de nya avlöningsbestämmelserna och den övriga där
med sammanhängande regleringen vidtager omedelbart efter utgången av
ett dylikt löneår eller sålunda från och med den 1 maj. Det torde dock
lämpligen, på sätt förslagits i tillämpningsstadgandena till berörda av-
löningsbestämmelser, böra överlåtas å Kungl. Majit att definitivt förordna
örn tidpunkten för ikraftträdandet.
Enligt det föreslagna tillägget till 3 § 2) i lagen örn kyrkofond skulle
statsersättningen för de statsanslag, som tillförne åtnjutits av biskopar eller
utgått till biskopslöneregleringsfonden, komma att för varje år inom januari
månad inbetalas till kyrkofonden. Sådan inbetalning avser enligt stadgan
dets ordalydelse fullgörande av statsverkets ersättningsskyldighet för det
med samma januari månad ingångna kalenderåret. Enligt äldre stadgande
(k. kung. den 5 oktober 1871 nr 54) skulle de ersättningar för indragna
ränte- och kronotiondeanslag m. m., för vilka här åsyftade, i kyrkofonds
lagen införda statsersättning skall utgöra gottgörelse, för visst kalenderår
utbetalas vid påföljande års uppbördsstämma. För närvarande pläga indel-
ningsersättningarna till biskoparna och biskopslöneregleringsfonden för
varje år utbetalas av länsstyrelserna, sedan årets markegång under novem
ber månad blivit fastställd. I flertalet fall synas utbetalningarna ha skett
under samma november eller efterföljande december månad, i vissa fall
dock först in på följande år. Sker ikraftträdandet av den nya regleringen,
såsom ovan förutsatts, den 1 maj, bör sålunda den föreslagna statsersätt
ningen för de tidigare — då innevarande kalenderår avseende — indelnings-
ersättningarna inbetalas till kyrkofonden under påföljande januari månad.
Bestämmes ikraftträdandet till den 1 maj 1937, varom för sådant fall beslut
torde komma att föreligga före utgången av år 1936, synes alltså anslag fol
den första statsersättningen enligt de nya grunderna böra äskas av 1937 års
riksdag samt upptagas i 1937/1938 års riksstat. — För fall, som förut
berörts, att biskop på grund av det sätt, varå redovisningen av indelnings-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
127
ersättning tidigare skett vid tjänstebyte, vid tiden för den nya regleringens
ikraftträdande icke utfått full ersättning för sitt då sist tilländalupna löne
år, lärer det få ankomma på kyrkofonden att i och med övergången till den
nya regleringen ersätta biskopen härför.
Mot innehållet i och avfattningen av de av Wohlin här föreslagna änd
ringarna i kyrkofondslagen har jag intet att erinra. Jag kommer dock att vid
behandlingen i det följande av vissa speciella frågor föreslå särskilda tillägg
till detta författningsförslag.
Finansplanen.
Till belysning av avlöningsreformens ekonomiska innebörd får jag hän
visa till de detaljerade kalkyler (Bil. G), som av Wohlin utförts beträf
fande storleken av dels de nya utgifter, som i följd av reformen komma att
påläggas kyrkofonden, dels de nya inkomster, som i och med de nuvarande
biskopslönetillgångarnas sammanläggning med nämnda fond komma att
tillföras densamma. Beräkningarna ha givit till resultat, att kyrkofondens
årliga merbelastning för avlöningsreformen genomsnittligt skulle komma
att stanna vid omkring 39,000 kronor, ett belopp, som vid nuvarande skatte
underlag skulle motsvara en uttaxering av allenast 0,09 öre för skattekrona.
Ehuru det ligger i sakens natur, att dessa beräkningar i mångt och myc
ket måst fotas på sannolikhetsbedömanden, vill det dock förefalla, som örn
desamma — såsom utförda med tillbörlig noggrannhet och försiktighet
— skulle på ett tillförlitligt sätt åskådliggöra de ekonomiska verkningarna
av den eftersträvade löneutjämningen och av den i sådant syfte företagna
omdispositionen av tillgångarna för biskoparnas avlönande.
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
128
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
Tredje avdelningen.
Vissa specialfrågor.
Jag anhåller slutligen att få redogöra för några specialfrågor, vilka, ehuru
icke omedelbart berörande avlöningsreformen för biskoparna, dock påkalla
en behandling i nu förevarande sammanhang. Tre av dessa frågor förut
sätta för sin reglering vissa tillägg till 6 § lagen om kyrkofond, i vilket lag
rum jag redan för den omförmälda avlöningsreformens genomförande nöd
gats föreslå vissa ändringar. Ifrågavarande tre spörsmål angå dels förhöj
ning av det belopp, som jämlikt bestämmelsen under punkt 5) i berörda
lagrum må användas såsom anslag till prästman för särskild prästerlig
tjänstgöring inom riket, dels anslag för bestridande av vissa för domkapit
lens verksamhet motsedda kostnader, dels ock anslag till extra utgifter för
kyrkligt ändamål. Det fjärde och sista av de specialspörsmål, jag i detta
sammanhang ber att få anmäla, avser en jämkning i bestämmelserna under
6 § i kyrkliga försäljningslagen om dispositionen av vissa försäljningsmedel.
För den erforderliga belysningen från ekonomisk synpunkt av mina i det
följande framförda förslag, i den mån desamma innefatta vissa utgifts
ökningar för kyrkofonden, får jag hänvisa till den utredning örn kyrkofon
dens ställning och bärkraft, som i det föregående — i sammanhang med
finansplanen för avlöningsreformen för biskoparna — lämnats.
Anslagen under 6 § 5) kyrkofondslagen till prästman för särskild
prästerlig tjänstgöring inom riket.
I det förslag till lag om kyrkofond, som framlades för 1910 års riksdag,
fanns intaget ett stadgande, att av kyrkofonden finge, i den män fondens
tillgångar det medgåve, utgöras anslag, som Konungen till främjande av
den kyrkliga organisationens utveckling kunde finna skäligt bevilja extra
ordinarie präst för särskild prästerlig tjänstgöring. Den årliga kostnaden för
nämnda ändamål beräknades förslagsvis till 35,000 kronor. Avsikten med
stadgandet var att bereda tillgång till anställande, dock endast i begränsad
omfattning, av hjälppräster gemensamma för ett helt stift eller kontrakt:
stifts- och kontraktsadjunkter. Dittills hade i riksstaten under en följd av
år uppförts anslag för anställande av fem kontraktsadjunkter inom Luleå
stift. Stadgandet inflöt oförändrat i 1910 års kyrkofondslag, men senare
beslöts i enlighet med ett i proposition den 14 mars 1924, nr 104, framlagt
förslag, för att bereda möjlighet att även taga ordinarie präster i anspråk
för ifrågavarande verksamhet, en ändring av lagrummet, varigenom orden
»extra ordinarie» uteslötos ur dess lydelse. Någon maximering av de ut
gående anslagen stadgades emellertid alltjämt icke.
129
Anslag utgingo först till anställande av sju kontraktsadjunkter inom
Luleå stift. Dessa kontraktsadjunkter hava i stort sett samma uppgifter
som församlingarnas prästerskap, men de utöva församlingsvård inom ett
flertal pastorat bland befolkning, som bor så avlägset, att församlingens
prästerskap icke alls eller endast sällan kan besöka den. Vidare anslogos på
ett tidigt stadium medel för anställande av två stiftsadjunkter i Visby stift.
Aven de sistnämnda, vilkas anställande närmast motiverades av att en
minskning av antalet prästerliga tjänster på Gotland i samband med fast
ställandet av nya löneregleringar ägt rum, hade huvudsakligen enahanda
uppgifter som det territoriella prästerskapet. Behovet av anställande av
stiftsadjunkter med mera speciella arbetsuppgifter, såsom ungdomsvård
och sjömansvård, visade sig snart. Då det emellertid inom stiften fram
trädde olika starkt, blev fördelningen på hela riket av stiftsadjunkterna
ganska ojämn. År 1931 bestredos sålunda ur nu ifrågavarande anslag kost
nader för anställande av en stiftsadjunkt i ett vart av Uppsala, Linköpings
och Härnösands stift, två stiftsadjunkter i vart och ett av Strängnäs, Växjö
och Visby stift samt tre stiftsadjunkter i Luleå stift och fyra i Lunds stift.
I Skara, Västerås, Göteborgs och Karlstads stift voro inga stiftsadjunkter
anställda. Nämnda år anvisades jämväl, i anledning av en av 1929 års
kyrkomöte gjord framställning, medel till anställande av biträdande stifts
adjunkter i några stift. Dessa skulle huvudsakligen vara verksamma till för
mån för den värnpliktiga ungdomen samt stå till förfogande såväl för inom
vederbörande stift förefintliga truppförband som för idrottsliga samman
slutningar och annan likartad ungdomsrörelse.
Av förarbetena till stadgandet i 1932 års kyrkofondslag, enligt vilket an
slaget utgör högst 300,000 kronor, framgår, bland annat, följande:
1931 års prästlönereglering ssakkunnig a föreslogo, att stadgandet skulle
erhålla följande lydelse: Anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja för
särskild kyrklig verksamhet inom riket, dock att för ändamålet icke under
något år må användas mer än sammanlagt 300,000 kronor.
Kammarkollegiet och statskontoret anförde i yttrande över sakkunnigför
slaget, att det föreslagna maximibeloppet, örn vars beräkning inga uppgif
ter förelåge, syntes opåkallat högt. För budgetåret 1930/1931 hade redo
visats en utgiftssumma av 92,033 kronor 92 öre. Emellertid hade tillkom
mit ett antal nya stiftsadjunkter. Ämbetsverken föreställde sig, att ett be
lopp av 200,000 kronor måste anses fullt tillräckligt för det avsedda ända
målet.
Dåvarande departementschefen, statsrådet Städener, anförde (proposition
1932 nr 187, sid. 410—117): Anslaget har hittills i främsta rummet använts
att täcka utgifterna för stifts- och kontraktsadjunkternas verksamhet.
Enligt vad jag förut utvecklat, anser jag, att de utgifter för avlönande av
utlands- och sjömanspräster, vilka för närvarande täckas medelst anslag
å riksstaten, böra överflyttas å kyrkofondens stat. Dessa utgifter, vilka
uppgå till över 90,000 kronor årligen, torde lämpligen böra utgå av före
varande anslag. Anslagets högsta belopp har i anledning av nu nämnda nya
användning av anslaget satts 100,000 kronor högre än i de sakkunnigas
förslag.----------- Att, såsom kammarkollegiet och statskontoret förordat.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. I sami. Nr 2//2.
9
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
130
sätta maximum för anslaget lägre än de sakkunniga föreslagit, skulle enligt
min mening vara att alltför snävt begränsa utgifterna för här åsyftade ända
mål. Sammanhållas utgifterna för avlönandet av stifts- och kontrakts-
adjunkterna, kostnaderna för utlands- och sjömansprästerna samt den
nödiga medelsåtgången framdeles för oavvisliga behov av liknande slag,
torde det i lagförslaget av mig nämnda maximum för anslaget få anses vara
en snarast ganska trång ram för den åsyftade kyrkliga verksamheten.
I enlighet härmed föreslog departementschefen följande formulering av
stadgandet: 5) Anslag, som Konungen må finna skäligt bevilja prästman
för särskild prästerlig tjänstgöring, dock att för ändamålet icke under något
är må användas mer än 400,000 kronor.
Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet yttrade: Utskottet fin
ner icke tillräckliga skäl föreligga att överföra anslaget för utlandspräster-
nas avlöning från riksstatens åttonde huvudtitel till kyrkofonden. Anslaget
under förevarande punkt 5) skall sålunda enligt utskottets förslag endast
avse ersättning åt prästman för särskild tjänstgöring inom riket. Då ut
gifterna för utlandsprästerna uppgå till inemot 100,000 kronor årligen,
synes det i propositionen föreslagna maximibeloppet 400,000 kronor böra
sänkas till 300,000 kronor.
Riksdagens beslut fattades härefter i enlighet med utskottets förslag.
På grund av det hastigt växande behovet av stiftsadjunkter blev det till
300,000 kronor maximerade anslaget snart utnyttjat så långt som det, meri
beaktande av kravet på säkerhetsmarginal, lät sig göra. Av en i kammar
kollegiet upprättad tablå, utvisande förhållandet i september 1934, fram
går, att i riket voro verksamma 7 kontraktsadjunkter, 22 stiftsadjunkter
och 17 biträdande stiftsadjunkter samt att den årliga kostnaden härför upp
gick till omkring 288,000 kronor, varav kostnaden för kontraktsadjunk-
terna, vilka alla tjänstgjorde inom Luleå stift, utgjorde omkring 70,000
kronor. Samtliga förordnanden gällde för tid till och med den 30 april 1935.
1934- års biskopsmöte uppmärksammade anslagets otillräcklighet och
hemställde i en underdånig skrivelse den 18 augusti 1934, att kostnaden för
kontraktsadjunkternas anställande ej längre måtte bestridas ur anslaget
utan att detta måtte helt användas till arvoden åt stiftsadjunkter och bi
trädande stiftsadjunkter. Kontraktsadjunkterna skulle enligt biskopsmötets
förslag i stället inbegripas under stadgandena rörande pastoratsadjunkts av
löning, för vilket ändamål enligt biskopsmötets förslag ett tillägg borde
göras till bestämmelserna i § 14 mom. 1 prästlöneregleringslagen.
Samtliga domkapitel och Stockholms stads konsistorium förklarade i in
fordrade yttranden över biskopsmötets framställning antingen att de till
styrkte densamma eller att de ej hade något att erinra däremot.
Kammarkollegiet och statskontoret anförde i gemensamt utlåtande den
1 oktober 1934 bland annat, att man givetvis kunde göra gällande, att be
hovet av nya stiftsadjunkter i vissa stift vore oundgängligt, men ämbets
verken föreställde sig, att genom jämkning av antalet befattningar stiften
emellan landets behov av särskild prästerlig tjänstgöring av nu ifråga
varande art kunde i tillfredsställande grad tillgodoses utan höjning av det
Kungl. May.ts -proposition Nr 242.
131
för närvarande till buds stående beloppet. Ämbetsverken hemställde, att
biskopsmötets framställning icke måtte föranleda vidare åtgärd. Ämbets
verken anförde vidare följande: I detta sammanhang tillåta sig ämbets
verken fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på, att biträdande stifts
adjunkterna, som tillhopa draga en kostnad av cirka 22,000 kronor, till
övervägande antalet äro ordinarie tjänstinnehavare, en anordning som
ämbetsverken i princip icke finna tilltalande. Man torde få utgå ifrån att
ordinarie prästmän, därest den kyrkliga organisationen tillfredsställande
fungerar, äro så upptagna av sina ordinarie tjänster att någon avsevärd tid
knappast må bliva över för uppdrag av ifrågavarande art, vilka i väsentlig
grad avse att utfylla, vad de ordinarie ej medhinna. En sådan anordning
kolliderar även med de kyrkliga menigheternas rätt, då därigenom bisysslan
lätt kan övergå till att bliva vederbörande befattningshavares huvud
intresse. Vid sådant förhållande torde enligt ämbetsverkens mening de flesta
av de biträdande stiftsadjunktsbefattningarna kunna indragas, varigenom
ekonomisk möjlighet vinnes att i stift, där så oundgängligen erfordras, nv-
inrätta en eller annan stiftsadjunktsbefattning.
Chefen för kollegiet generaldirektören Berglöf anförde härjämte, att han,
i fråga örn de uppgifter, som plägat åläggas stiftsadjunkter med avseende
a religionsvården vid armén, ville i motsvarande delar åberopa den sär
skilda mening, som av honom anförts vid ämbetsverkens utlåtande den 15
maj 1931 i anledning av en framställning av 1929 års kyrkomöte rörande
beredande av medel ur kyrkofonden för utövande av andlig vård vid krigs
makten. Ur Berglöfs sistberörda yttrande må här anföras följande: Kungl.
Maj:ts förslag till 1925 års riksdag rörande indragning av anslaget för and
lig vård vid armén grundades därpå, att de religiösa behoven hos den mili
tära personalen och de värnpliktiga, med truppförbandens förläggning till
städerna, ansåges kunna tillgodoses på annat sätt. Såvitt jag kan finna,
torde härmed hava avsetts ej blott de eventuellt större möjligheterna till
pastoralvård, som må förefinnas i en stadsförsamling i förhållande till en
landsförsamling, utan törhända i minst lika hög grad de andra förutsätt
ningar, som en stad plägar kunna erbjuda för tillfredsställande av olika
religiösa och etiska behov och intressen. Kungl. Maj:ts förslag har säker
ligen icke byggt därpå, att medel ur kyrkofonden skulle ställas till för
fogande för en eventuell förstärkning av de prästerliga krafterna i pasto
rat, där militärförläggning förekomme, vilket så mycket mindre kan hava
varit fallet som för såväl landsförsamling som stadsförsamling gälla samma
förutsättningar att enligt 6 § 8 mom. kyrkofond slagen erhålla anslag ur
kyrkofonden. Att ur nämnda förslag motivera en dylik åtgärd torde i öv
rigt icke kunna ske av den grund, att förslaget icke vann riksdagens bifall,
utan riksdagen ansåg behövligt att genom särskilt anslag säkerställa av
riksdagen såsom nödiga ansedda åtgärder för den andliga vården vid armén.
—- —- — Skall genom allmänna medel utöver statsanslaget en utvidgning ske
av de åtgärder för andlig vård vid armén, till vilka riksdagen beräknat an
slag, torde därförinnan riksdagen böra lämnas tillfälle att yttra sig, till und
vikande jämväl därav att en dylik utvidgning må framstå såsom ett kring
gående av riksdagens beslut.
I en vid M3Jj. års kyrkomöte väckt motion hemställde biskopen E. Bil
ling, att kyrkomötet mätte antaga ett förslag till ändring av ifrågavarande
.st adgande i kyrkofondslagen, varigenom anslagets maximering bort fidie.
Maximeringsbestämmelsen åstadkomme nämligen enligt motionärens me
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
132
ning, att anslagskraven i många fall onödigtvis stabiliserades. Det vore vid den särskilda prästerliga tjänstgöringen i vass män fråga om tillfälliga och övergående arbetsuppgifter. Därför kunde anslagsbehoven skifta år från år och det vore, örn verkligen de föreliggande behoven ensamt finge vara ut slagsgivande, på intet sätt självklart, att en fortskridande höjning i fråga örn de begärda anslagen skulle äga rum.
Kyrkolag sutskottet tillstyrkte ändringen i enlighet med motionen. Ut skottet anförde bland annat: Enligt vad utskottet har sig bekant hava från ett flertal av stiften inkommit sakligt sett mycket välmotiverade fram ställningar att få anställa ytterligare stiftsadjunkter. På grund av den ifrågavarande maximeringen av anslaget har Kungl. Maj:t emellertid nöd gats avvisa framställningarna. Enligt utskottets åsikt är detta förhållande synnerligen beklagansvärt. Utskottet anser det därför vara angeläget att åtgärder vidtagas i den av motionären utpekade riktningen.
Det behov av nya stiftsadjunkter, som för närvarande förefinnes och vil ket, så långt som utskottet kan överblicka den sannolika framtida utveck lingen, icke lärer komma att i väsentlig grad ökas, uppgår till ett tiotal stiftsadjunkter och ungefär lika många biträdande stiftsadjunkter. Den härför erforderliga kostnadsökningen torde icke mycket överstiga 100,000 kronor årligen. Det kunde därför sättas i fråga, huruvida man icke nu borde inskränka sig till att begära höjning av maximum för anslaget från nu varande 300,000 kronor till 400,000 eller 450,000 kronor. I likhet med motio nären anser utskottet det emellertid vara riktigast, att maximeringsbestäm- melsen helt får utgå. Då det är lagt i Kungl. Maj:ts hand att pröva beho vet i varje särskilt fall av de stiftsadjunktsbefattningar, varom stiftsstyrel serna göra framställning, samt man kan taga för givet, att Kungl. Majit vid sin prövning beaktar intresset av att den allmänna kyrkoavgiften icke på ett oskäligt sätt stegras, torde några betänkligheter av ekonomisk art icke kunna anföras häremot. Ur principiell synpunkt åter bör beaktas att, såsom motionären erinrat, syftet med upptagandet i kyrkofondslagen av denna anslagspost är att tillföra den kyrkliga organisationen en större an passningsförmåga med hänsyn till skiftande förhållanden ävensom att det för vinnande av detta syfte är av vikt att största möjliga rörelsefrihet läm nas ifråga om disponerandet över anslaget. Anslagsposten representerar den kyrkliga organisationens mest dynamiska element och bör därför icke i något avseende vara statisk.
Kyrkomötet anmälde i skrivelse den 3 december 1934, nr 32, att mötet för sin del antagit den föreslagna lagändringen, enligt vilken 6 § 5) kyrko fondslagen skulle få följande lydelse: anslag, som Konungen må finna skä ligt bevilja prästman för särskild prästerlig tjänstgöring inom riket.
Kammarkollegiet och statskontoret hemställde i anledning av kyrko mötets framställning, under åberopande av ämbetsverkens förenämnda den 1 oktober 1934 avgivna utlåtande, att kyrkomötets framställning icke måtte föranleda vidare åtgärd.
Genom särskilda beslut den 30 mars och den 20 december 1935 har Kungl. Majit för tiden intill den 1 april 1937 medgivit anställande på kyrko fondens bekostnad av följande antal stiftsadjunkter inom nedannämnda stift: Uppsala stift 3, Linköpings stift 2, Skara stift 2, Strängnäs stift 2,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
133
Västerås stift 1, Växjö stift 2, Lunds stift 4, Göteborgs stift 2, Karlstads
stift 1, Härnösands stift 2, Luleå stift 3 och Visby stift 1, tillsammans 25
stycken. Vidare har genom nådigt beslut den 20 december 1935 medgivits
fortsatt anställande för tiden intill den 1 april 1937 av sju kontraktsadjunk-
ter inom Luleå stift. Däremot hava inga anslag beviljats till anställande av
biträdande stiftsadjunkter. Den härigenom uppkomna besparingen jämte
förut odisponerad del av anslaget har möjliggjort anställandet av dels här
angivna större antal prästmän — för stiftsadjunkternas vidkommande inne
bärande en ökning med tre — dels ock ytterligare en stiftsadjunkt i Väs
terås stift för tiden den 1 maj 1936—den 31 mars 1937.
1935 års biskopsmöte har i en underdånig skrivelse den 7 augusti 1935
anfört huvudsakligen följande: Vid den nya fördelning de olika stiften
emellan av anslaget till särskild prästerlig tjänstgöring, vilken av Kungl.
Majit vidtagits under år 1935, med giltighetstid från och med den 1 maj
1935, hade otillräckligheten av det för närvarande disponibla beloppet ånyo
på ett synnerligen kännbart sätt framträtt. På grund härav hade biskops
mötet icke ansett sig kunna underlåta att på nytt i underdånighet fästa
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på den synnerliga önskvärdheten av att en
höjning av anslaget snarast möjligt måtte komma till stånd. Med hänsyn
till det syfte, som detta anslag vore avsett att tjäna, syntes det visserligen
biskopsmötet, som i detta hänseende kunde hänvisa till vad i 1934 års
kyrkomötes ovannämnda skrivelse anförts, vara det principiellt riktigaste,
att begränsningen av anslaget till ett visst fixerat maximibelopp finge, i
återgång till stadgandets tidigare lydelse, helt utgå. För den händelse emel
lertid betänkligheter skulle anses föreligga mot att nu företaga en dylik
mera ingripande ändring och icke heller den av biskopsmötet tidigare före
slagna utvägen skulle finnas framkomlig, hemställde biskopsmötet, att
Kungl. Majit snarast möjligt täcktes för riksdag och kyrkomöte framlägga
förslag till sådan ändring av den ifrågavarande bestämmelsen, att det däri
angivna maximibeloppet höjdes från 300,000 kronor till 400,000 kronor.
Av de sjutton biträdande stiftsadjunkter, vilkas verksamhet intill ut
gången av april 1935 bekostades genom anslag av kyrkofonden, voro nio
ordinarie församlingspräster, två ordinarie folkskolinspektörer, en ordinarie
lektor, en f. d. folkskolinspektör och fyra extra ordinarie prästmän. Av de
sistnämnda voro en ständig adjunkt, två personliga adjunkter åt kyrko
herdar samt en av särskilda donationsmedel avlönad prästman. Som ovan
nämnts voro de biträdande stiftsadjunkterna i regel huvudsakligen verk
samma till förmån för den värnpliktiga ungdomen inom vederbörande stift.
Anslagen till dessa prästmän utgjorde i medeltal cirka 1,300 kronor.
I de framställningar, som lago till grund för Kungl. Majits förut omför-
mälda beslut den 30 mars 1935 örn fortsatt anställande av stiftsadjunkter,
hade vederbörande domkapitel begärt fortsatt utgående av anslag jämväl
för de biträdande stiftsadjunkterna. Vid ärendets föredragning flir Kungl.
Majit anslöt jag mig emellertid till de synpunkter, som i ovan citerade
delar av generaldirektören Berglöth förberörda yttrande av den 15 maj
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Departe
mentschefen.
134
1931 framförts mot anlitande av kyrkofonden för ifrågavarande ändamål. Såväl 1934 års kyrkomöte som rikets biskopar hava i sina framställningar, för vilka ovan redogjorts, tydligen räknat med ett fortsatt anlitande av anslaget för anställande av biträdande stiftsadjunkter, varjämte domkapit let i Lund i en till chefen för ecklesiastikdepartementet avlåten skrivelse anhållit örn erforderlig utredning i ärendet och vidtagande av sådana åt gärder, som möjliggjorde ett fortsatt anställande av biträdande stifts adjunkter. Då jag anser mig böra vidbliva den ståndpunkt, jag i denna fråga tidigare intagit, och med hänsyn jämväl till de principiella invänd ningar, som av kammarkollegiet och statskontoret anförts mot ordinarie prästmäns användande för ifrågavarande uppdrag, saknar jag anledning föreslå fortsatt anslag till biträdande stiftsadjunkter.
Däremot synes böra beaktas vad kyrkomötet och biskopsmötet i övrigt anfört rörande nödvändigheten av en anslagsökning. Enligt vad som fram går av de redogörelser, vederbörande domkapitel lämnat, hava stiftsadjunk terna utfört ett betydelsefullt arbete, som emellertid medelst en ökning av
inslaget, som är jämförelsevis obetydlig i förhållande till omkostnaderna
för den kyrkliga organisationen i övrigt, kunde göras avsevärt mycket effektivare. Den gällande maximeringen av anslaget har verkat i hög grad hämmande. Vissa stift ha blivit styvmoderligt behandlade i förhållande till andra stift — detta i allmänhet beroende på att anslagsbehovet för samt liga stift icke från början, såsom önskligt varit, blivit i ett sammanhang bedömt. Men även de mera gynnade stiften hava med hänsyn till den gäl lande anslagsbegränsningen nödgats inskränka sina anspråk, och i en del fall hava framställningar om anslag även för mycket behjärtansvärda ända mål måst på grund av bristande medel avslås.
I likhet med biskopsmötet finner jag fördenskull ett årligt maximibelopp av 400,000 kronor vara väl avvägt. För tillgodoseende av förevarande an slagsbehov föreslår jag ändring av stadgandet under ifrågavarande punkt i kyrkofondslagen.
Anslag ur kyrkofonden för bestridande av vissa för domkapitlens
verksamhet motsedda kostnader.
I mitt förut denna dag anmälda förslag till lag om domkapitel, varöver Kungl. Maj:t beslutat inhämta lagrådets yttrande, är förutsatt, att vissa kostnader för domkapitlens verksamhet efter den tilltänkta omorganisatio nen skola bestridas av kyrkofondens medel. På sätt jag i min redogörelse för nämnda lagförslag angivit avse dessa kostnader — i 11 § i lagförslaget omförmälda — ersättningar till ledamöter i kapitlen ävensom till sak kunnig eller utredningsman, som av kapitlen för givna fall förordnas. Det för här berörda ersättningar behövliga årliga anslaget har beräknats till 64,500 kronor.
För de skäl, som varit bestämmande för mitt förslag om detta anslags
Kungl. May.ts 'proposition Nr 242.
135
gäldande ur kyrkofonden, har jag förut — vid behandlingen av förslaget
till lag om domkapitel — närmare redogjort. I det av kammarrådet Wohlin
uppgjorda förslaget till lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen om
kyrkofond har jag låtit, i sistnämnda paragraf, infoga ett stadgande rörande
nu ifrågakomma anslagspost.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Anslag till extra utgifter för kyrkliga ändamål.
I en till mig överlämnad promemoria har kammarrådet Wohlin anfört,
bland annat:
Utöver de i 6 § lagen örn kyrkofond för närvarande särskilt reglerade
utgifterna från kyrkofonden förekomma även utgifter till bestridande av
kostnader för andra i 1 § samma lag avsedda kyrkliga ändamål. Fram
ställningar om bidrag till täckande av dylika kostnader hava i brist på
medel ofta måst lämnas utan bifall. Dock hava medel för sådant ändamål
emellanåt blivit av Kungl. Majit anvisade från åttonde huvudtitelns reser
vationsanslag för extra utgifter. Så har exempelvis från nämnda anslag
beviljats bidrag
under år 1926
med 100 kronor till inhägnad kring svenska församlingens i Reval
kyrkogård
» 2,000
»
till allmänna svenska prästföreningen för dess möte i
Örebro 1926
»
215
»
till underhåll av protestantisk kyrkogård i Konstan
tinopel
under år 1927
med 1,400 kronor till reseunderstöd åt kyrkomusiker till utställning i
Frankfurt arn Main
till reseunderstöd till möte för troslära och kyrkoför
fattning i Lausanne
till 6:e allmänna svenska kyrkosångarmötet i Lin
köping 1927
till allmänna svenska prästföreningen för prästmöte
till ersättning för uppehållande av en ständig adjunkts
befattning i Torstuna pastorat
» 1,600
»
» 1,500
»
»
2,000
»
» 1,172: 38 »
under år 1928
med 3,000 kronor
»
3,000
»
»
400
»
»
1,000
»
till kurs för utbildande av kyrkomusiker
till allmänna svenska prästföreningen för dess möte i
Uppsala
till Sveriges representerande vid en av svenska försam
lingen i London anordnad minnesfest
till utgivande av en handbok örn kyrkogårdars anläg
gande och skötsel
under år 1929
med 3,000 kronor till kurs för utbildande av kyrkomusiker
» 2,000 » till allmänna svenska prästföreningen för deltagande i 2:a lutherska världskonventet i Köpenhamn och Lund år 1929 » 400 » till Sura kyrkoarkiv
under år 1930
med 1,000 kronor till Ansgarsminnets firande
» 2,000 » till 2:a allmänna svenska kyrkosångshögtiden i Örebro » 2,000 » till 3:e nordiska prästmötet i Nidaros » 400 » till Sura kyrkoarkiv
under år 1932
med 400 kronor till Sura kyrkoarkiv
» 2,000 » till täckande av förskott för uppförande av prästgårds byggnad i Karesuando
under år 1933
med 2,000 kronor till allmänna svenska prästföreningens möte i Hälsing-
fors
» 3,000 » till restaurering av Skörstorps kyrka » 400 » till Sura kyrkoarkiv.
Här ovan exemplifierade liksom även andra liknande utgiftsposter torde -— såsom nära sammanhörande med kostnaderna för den kyrkliga organi sationen i allmänhet — vara av den natur, att desamma med hänsyn till kyrkofondens ställning och uppgift inom den kyrkliga förvaltningen skäligen böra bestridas av nämnda fond. Bärande skäl synas föreligga för vidtagande av sådan ändring i lagen örn kyrkofond, att av kyrkofonden finge utgöras ett särskilt anslag — intill ett belopp av förslagsvis 25,000 kronor för år — varav enligt Kungl. Maj:ts bestämmande kunde bestridas dylika extra utgifter för kyrkliga ändamål. Till belysning av den här ifrågasatta utgifts postens betydelse för kyrkofonden må erinras om, att fondens årliga omslut ning uppgår till 12 ä 13 miljoner kronor samt att utdebiteringen av allmän kyrkoavgift för balansering av kyrkofondens inkomster och utgifter för närvarande efter 1 öre per skattekrona motsvarar en årlig inkomst för kyrkofonden av cirka 430,000 kronor. I
I denna fråga har statskontoret den 14 januari 1936 avgivit yttrande och därvid anfört, bland annat, följande.
Under förutsättning att — såsom fallet är beträffande flertalet av de ovan exemplifierade utgifterna — de medelsanvisningar, som, enligt vad nu föreslås, skulle kunna medgivas från fonden, uteslutande komma att avse ändamål av betydelse för kyrkan och den kyrkliga organisationen vill statskontoret, med beaktande jämväl av kyrkofondens stora omslutning, icke motsätta sig, att något anslag till utgifter av ifrågavarande slag be räknas å fonden. Ämbetsverket anser sig dock böra ifrågasätta, huruvida icke, med hänsyn jämväl till den starka begränsning, som anses böra iakt tagas vid bestämmandet av storleken av de under de olika huvudtitlarna uppförda reservationsanslagen till extra utgifter, det nu föreslagna anslags- beloppet bör nedsättas, förslagsvis till högst 15,000 kronor.
136
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
137
Jag finner det synnerligen angeläget, att ett anslag av förevarande art
ställes till Kungl. Maj:ts förfogande. Det synes vara i sin ordning, att ut
gifter av den art, varom här är fråga, icke bestridas å riksstaten. För det
därå till departementets förfogande upptagna reservationsanslaget för
extra utgifter skulle en överflyttning å kyrkofonden av här avsedda, hit
tills från sistnämnda anslag tillgodosedda utgifter därjämte komma att
innebära en välbehövlig avlastning. I betraktande av kyrkofondens ställ
ning, så långt denna för närvarande låter sig bedöma, lär en merutgift för
fonden av den storleksordning, som här är i fråga, icke behöva ingiva någon
betänklighet. Med hänsyn till de behov, som med det ifrågasatta anslaget
skola tillgodoses, anser jag detsamma icke böra nedsättas under det av
Wohlin föreslagna beloppet, eller 25,000 kronor.
Den för ändamålet erforderliga bestämmelsen i kyrkofondslagen torde
böra däri införas genom ett tillägg till 6 §.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Dispositionen av försäljningsmedel för viss kyrklig jord.
I härom avlåten skrivelse har kammarrådet Wohlin anfört:
Genom indragningen till kyrkofonden av avkomsten från biskopslöne-
fastigheterna samt biskopslöneregleringsfondens överförande till kyrkofon
den torde bestämmelserna i 6 § i kyrkliga försäljningslagen av den 4
januari 1927 behöva underkastas jämkning. Ifrågavarande paragraf synes
även av andra, med omläggningen av biskoparnas avlöningsförhållanden
icke sammanhängande skäl tarva viss ändring.
Till belysning av de grunder, på vilka föreskrifterna i lagrummet vila,
får jag till en början bringa i erinran följande.
I sin ursprungliga lydelse upptog lagrummet följande bestämmelser:
»Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum
av boställe, som avses i 3 § 3 punkten i lagen om kyrkofond den 9 decem
ber 1910, eller av boställe, vars avkomst ingår till biskopslönereglerings-
fonden, skall den behållna mellangiften eller köpeskillingen överlämnas till
vederbörande fond. Huruledes, beträffande annan kyrklig jord än nu sagts,
sådan mellangift eller köpeskilling må disponeras för tillgodoseende av det
ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen, därom gäller vad sär
skilt är stadgat eller av Konungen förordnas.»
Enligt propositionen nr 197 till 1926 års riksdag motiverades bestäm
melserna i här återgivna lagrum sålunda: »Paragrafen upptager vissa all
männa bestämmelser rörande dispositionen av medel, som inflyta vid ut
byte eller försäljning av kyrklig jord. I sak innebära dessa bestämmelser
ingen avvikelse från vad redan för närvarande får anses gälla jämlikt med
delade författaingsföreskrifter samt allmänt följd praxis. För prästbostiil-
lcnas vidkommande gäller härom för närvarande dels stadgandet i 62 §
andra stycket i ecklesiastik boställsordning, dels bestämmelsen i 19 § 3:o)
i prästlöneregleringslagen.
Det förstnämnda stadgandet lyder som följer: Giver Konungen tillstånd
till utbyte eller försäljning, ankomme ock pil Konungens prövning, huru
Departe
mentschefen.
138
vida i anseende därtill, att boställets avkomst helt eller delvis ingått till
kyrkofonden, för detsamma betingad mellanavgift eller köpeskilling eller
någon del därav skall överlämnas till nämnda fond.
En viss oklarhet vidlåder onekligen det här återgivna stadgandet. Dess
innebörd torde likväl, såsom en närmare undersökning av stadgandets till
komst med tämlig säkerhet giver vid handen, få anses inskränka sig till
regeln, att köpeskilling eller mellanavgift för sådant boställe, som avses
i 3 § tredje punkten i kyrkofondslagen, skall tillföras nämnda fond.
Beträffande det stora flertalet prästboställen gäller jämlikt 19 § 3:o) i
prästlöneregleringslagen, att räntan å medel, som erhållits för försålt bo
ställe eller del därav, skall användas till avlöning av prästerskapet i det
pastorat, inom vilket bostället är beläget. Undantag från denna regel ut
göra, förutom de nyssnänmda i 3 § tredje punkten i kyrkofondslagen omför-
mälda boställena, endast sådana, vilkas avkomst skall enligt 7 § i präst
löneregleringslagen tillkomma viss tjänstinnehavare utöver lönen eller
enligt bestämmelse i donationsbrev angående bostället, tillfalla änka. Vid
kommande såväl dessa sistnämnda boställen som oek all övrig kyrklig jord,
rörande vilken uttryckliga författningsbestämmelser härutinnan icke fin
nas meddelade, gäller den i sakens natur grundade regeln, att räntan å
medel, som influtit vid försäljning av fastigheten eller del därav, skall dis
poneras för samma ändamål, vartill fastighetens avkomst är anslagen.
I analogi med motsvarande föreskrift rörande de boställen, vilkas avkomst
ingår till kyrkofonden, torde beträffande de till biskopslöneregleringsfon-
den indragna fastigheterna böra uttryckligen stadgas, att försäljningsmedel
för sådan fastighet eller del därav skola inlevereras till sistnämnda fond.
I detta sammanhang må erinras, att spörsmålet om den ändamålsenli
gaste dispositionen av medel, som inflyta vid försäljning av kyrklig jord,
enkannerligen prästlönejord, innefattar ett problem av nog så stor räck
vidd. Mot det härutinnan nu såsom regel tillämpade tillvägagångssättet
att i speciella fonder uppsamla dylika försäljningsmedel utan att träffa
anstalt för deras återplacering i en värdebeständigare valuta än penningar
kan givetvis riktas befogade anmärkningar. Så länge försäljning av kyrklig
jord äger rum endast i strängt begränsade undantagsfall, framstår väl här
åsyftad olägenhet mindre starkt. Men i den mån man skrider till en om
läggning av den kyrkliga jordens disposition därhän, att försäljning blir en
allmännare anlitad åtgärd, inställer sig oförnekligen behovet av ett ratio
nellare förfaringssätt. Under diskussionen rörande detta spörsmål har vad
angår prästlönejorden framförts tanken att inom kyrkofonden särskilt bok
föra medel av ifrågavarande slag för att användas för inköp av större sam
manhängande skogskomplex. Denna anordning skulle sålunda för präst-
lönejordens vidkommande innebära en motsvarighet till det tillvägagångs
sätt, som enligt gällande bestämmelser äger rum beträffande kronodomä-
nerna. Då genom de nu ifrågasatta bestämmelserna om friköp av lägenheter
å kyrklig jord försäljning av sådan jord tvivelsutan skulle komma att taga
allmännare omfattning, hade väl varit önskvärt att det ovan antydda spörs
målet hade kunnat upptagas till ett samtidigt övervägande. Lösningen av
sagda fråga griper emellertid djupt in i grunderna för den gällande präster
liga lönelagstiftningen och lärer fördenskull icke vara möjligt att upptaga
denna fråga annat än i sammanhang med en allmän revision av berörda lag
stiftning.»
I samband med tillkomsten av 1932 års ecklesiastika boställsordning
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
139
företogs viss omarbetning av bestämmelserna i 2 § i kyrkliga försäljnings
lagen i huvudsakligt syfte att vidga de förutsättningar, varunder med
givande till försäljning eller utbyte av kyrklig jord, särskilt för jordsociala
ändamål, må lämnas. I sammanhang härmed infogades i 6 § — såsom ett
andra stycke — ett stadgande av följande lydelse: »Sker utbyte eller för
säljning av prästboställe, som utgör prästlönetillgång för visst pastorat,
skall den behållna mellanavgiften eller köpeskillingen, där ej Konungen
annorlunda förordnar, fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för
pastoratet».
Till motivering av det sålunda i paragrafen inskjutna stadgandet anför
des (se proposition nr 187/1932 sid. 292) följande: »Hittills hava frågor örn
disposition av köpeskillingsmedel för kyrklig jord avgjorts av kammar
kollegiet, där ej Kungl. Maj:t för visst fall i sammanhang med meddelande
av tillstånd tili försäljning lämnat föreskrifter i ämnet. Kammarkollegiets
beslut hava, då fråga varit om pastorats prästlönejord, alltid gått ut på, att
köpeskillingen skolat fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång i pasto
ratet. De sakkunniga hava funnit det mera praktiskt att intaga föreskrift
härom i lagen, varigenom ett omständligt administrativt förfarande und
gås. Förbehåll om Kungl. Maj:ts rätt att för visst fall föreskriva annan
användning av medlen har emellertid bibehållits i förslaget. Med föreskrif
ten avses ej, att varje köpeskilling skall utgöra en särskild fond, utan flera
köpeskillingar kunna sammanföras till en gemensam fond, åtminstone om
de härröra från samma boställe.»
De i lag meddelade föreskrifterna i avseende å dispositionen av köpeskil
ling för kyrklig jord eller för mellangift vid utbyte av sådan jord innefatta
sålunda för närvarande följande allmänna regler:
A. Beträffande prästboställe, vars avkomst ingår till kyrkofonden (all
mänt kyrkohemman): köpeskilling eller mellangift, som här avses, skall
överlämnas till kyrkofonden.
B. Beträffande prästboställe, som utgör prästlönetillgång för visst pasto
rat: Kungl. Majit skall äga förordna om dispositionen av medel av ifråga
varande slag. Meddelas ej av Kungl. Majit särskild föreskrift i avseende å
medlens disposition, skola desamma fonderas och fonden utgöra prästlöne
tillgång för pastoratet.
C. Beträffande boställe, vars ankomst ingår till biskopslöneregleringsfon-
den: köpeskillingen eller mellangiften skall överlämnas till denna fond.
I). Beträffande annan kyrklig jord än den som under A—C angivits
(prästgård, annat biskopsboställe än som under C avses, boställen anslagna
för domkyrkosysslomäns och klockares avlöning samt fastigheter, sorn. be
sittas av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och på landet): om dispo
sitionen av ifrågavarande slag av medel skall gälla »vad särskilt är stadgat»
eller vad av Kungl. Majit förordnas. Med här åberopade särskilda stad
gande avses bestämmelsen i 2 § 3:o d) i gällande instruktion för stifts-
nämnderna.
T detta sammanhang må erinras örn att vissa bestämmelser rörande dis
positionen av medel, som influtit vid expropriation av mark tillhörande
prästgård eller löneboställe, ävensom beträffande placering av prästlöne
fonder finnas meddelade i 22 § lagen örn reglering av prästerskapets av
löning.
Varder det framlagda förslaget till omläggning av biskoparnas avlönings
förhållanden genomfört, kommer, såsom ovan berörts, biskopslönercgle-
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
140
ringsfonden att överföras till kyrkofonden samt avkomsten av biskopslöne-
fastigheterna -—■ sålunda såväl de, vilkas avkomst nu ingår till biskopslöne-
regleringsfonden och Lunds biskopslönemedels besparingsfond som ock de,
vilka för närvarande äro disponerade såsom avlöningstillgångar vid viss
biskopstjänst — att omedelbart tillföras kyrkofonden. Skulle man vid den
under angiven förutsättning erforderliga omredigeringen av 6 § i kyrkliga
försäljningslagen följa den gällande regleringen i detta lagrum i övrigt,
borde sålunda stadgas, att mellangift eller köpeskilling vid utbyte, respek
tive försäljning av biskopslönefastighet skall — i likhet med vad för all
männa kyrkohemman är föreskrivet — överlämnas till kyrkofonden. En
ovillkorlig bestämmelse av angiven innebörd torde emellertid icke vara
ändamålsenlig. Bärande skäl torde i stället föreligga att i detta samman
hang åvägabringa en jämkning av det i förevarande hänseende gällande
stadgandet beträffande de allmänna kyrkohemmanen. Till sakens belys
ning får jag bringa i erinran följande.
Alltsedan spörsmålet uppkommit örn ett underlättande av försäljning av
kyrklig jord, har i skilda sammanhang dryftats frågan örn främjande av en
ordning, varigenom köpeskillingsmedel, som inflöte vid sådana föryttringar,
kunde äterplaceras i fast egendom eller annan värdebeständig valuta. En
ingående redogörelse för detta spörsmål och förutsättningarna för dess
generella lösning lämnas av 192T års prästlöneregleringssakkunniga och
återfinnes i dessa sakkunnigas betänkande sid. 2T2—281 (statens offentliga
utredningar 1929:39). Upprepade framställningar i omförmälda fråga, vid
vars behandling företrädesvis tagits sikte på prästboställena, hava ock
gjorts av riksdagen, som senast i skrivelse den 11 juni 1932 (nr 361) hem
ställt, att Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning och för riksdagen
framlägga förslag angående placering av prästlönefonder i fast egendom,
företrädesvis skogsegendom, eller annan värdebeständig valuta. På sätt de
nyssnämnda sakkunnigas utredning giver vid handen, är det problem, som
här möter, av särdeles svårlöst beskaffenhet, och kammarkollegiet, som an
befallts verkställa den av riksdagen begärda förnyade utredningen, har ej
heller till dato varit i tillfälle att föra den till slut.
Vad de pastoratsförvaltade prästboställena beträffar är emellertid att
uppmärksamma, att den ifrågavarande 6 § i kyrkliga försäljningslagen lik
visst inrymmer åt Kungl. Majit befogenheten att förordna om disposition
av köpeskilling för sådant boställe. Med stadgandet har ock åsyftats, att
Kungl. Majit skulle kunna, där förutsättningarna vore därför i övrigt för
handen, förordna örn inköp av annan boställsegendom i den försåldas stiille.
Sådant förordnande har även — oaktat de svårigheter i såväl praktiskt som
formellt hänseende, som härvid mota, — blivit av Kungl. Majit i enstaka
fall meddelat. Ett generellt uppordnande av den angelägenhet det här gäl
ler torde åter, såvitt angår de pastoratsförvaltade prästboställena, svår
ligen kunna åvägabringas utan ett djupare ingrepp i den gällande lagstift
ningen på förevarande område. För detta spörsmåls generella lösning synes
man sålunda i första hand hava att avvakta de förslag, vari den ät kammar
kollegiet uppdragna utredningen kan komma att resultera,
Vad emellertid angår de allmänna kyrkohemmanen skulle en åt erplace
ring av inflytande köpeskillingsmedel genom förvärv av annan fast egen
dom vara, med hänsyn till dessa fastigheters rättsliga ställning, väsentligen
liittare att genomföra. Detsamma skulle gälla biskopslönef a stigh eterna,
därest dessa, såsom föreslaget är, komme att erhålla en likartad disposition
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
141
och förvaltning som den, vilken är föreskriven för de allmänna kyrkohem-
manen. Det synes i betraktande härav saknas skäl att för dispositionen av
köpeskillingsmedel frän fastigheter, hörande till nu nämnda grupper av
kyrklig jord meddela en tvingande lagbestämmelse om sådana medels in-
leverering till kyrkofonden, varigenom medlens användning för ett nyför
värv av annan fastighet —- med mindre särskilt medgivande till åtgärden
bleve lämnat av riksdag och kyrkomöte — omöjliggjordes. Då 6 § i kyrk
liga försäljningslagen bereder sådan möjlighet, när fråga är örn prästlöne-
boställe, lär dylik möjlighet icke böra vara avskuren vid föryttring av kyrk
lig jord, vars avkomst ingår till kyrkofonden.
Det här framförda spörsmålet äger ett icke blott teoretiskt intresse. Väl
torde de markförsäljningar från allmänna kyrkohemman och till biskops-
löneregleringsfolldén indragna fastigheter, vartill medgivande hittills läm
nats, hava varit begränsade till en del friköpslägenheter, för vilka löse-
skillingarna icke uppgått till mera avsevärda belopp. Vad åter biskops-
boställena beträffar föreligger för närvarande för stiftsnämndens förbere
dande behandling en ansökan örn förvärv för vederbörande landstings räk
ning av betydande områden under biskopslönehemmanet Helgonagård i
Lund, områden, som saluvärderats till sammanlagt inemot en halv miljon
kronor. Det lärer, därest denna försäljning kommer till stånd, få anses vara
en angelägenhet av vikt, att spörsmålet om försäljningsmedlens disposition
pa rationellaste sätt må kunna av Kungl. Majit tagas upp till en efter
följande prövning utan hinder av en lagbestämmelse av den innebörd, som
för närvarande gäller i avseende å de allmänna kyrkohemmanen.
En ytterligare omständighet påkallar i detta sammanhang uppmärksam
het. Då medel utgörande köpeskilling för fast egendom tillförts kyrkofon
den, torde sådana medel hittills hava upptagits i fondens räkenskaper såsom
en inkomst bland andra, utan att medlens natur av kapitaltillgångar blivit
vare sig i fondräkenskaperna eller i den redogörelse för fondens ställning,
som av statskontoret årligen utgives av trycket, särskilt redovisad. Med
den rättsliga ställning, som kyrkofonden intog före den 1 maj 19313, hade
väl redovisningssättet härutinnan knappast någon reell betydelse. Med till
komsten åter av nu gällande lag om kyrkofond har denna redovisnings
fråga erhållit en väsentligen annan innebörd. Enligt av statsmakterna med
delade direktiv skall sålunda numera eftersträvas, att kyrkofondens behåll
ning bibehålies vid ungefär det belopp, vartill denna uppgick vid nyssbe-
rörda tidpunkt. Balansen härutinnan skall upprätthållas genom den årliga
utdebiteringen av allmän kyrkoavgift. Kyrkoavgiftens belopp fastställes
ater efter en sammanställning av fondens beräknelig^ inkomster och utgif
ter för den avsedda utdebiteringsperioden, varvid till grund för inkomst
beräkningen i regel torde läggas de i fondredogörelsen lämnade uppgifterna
örn fondens inkomster under närmast tilländagångna räkenskapsår. Ingår
därvid t. ex. uti den i fondredogörelsen upptagna inkomsten av fast egen
dom jämväl försäljningsmedel för sådan egendom, blir sålunda inkomst
beräkningen, da dylika medel givetvis icke utgöra inkomst i egentlig mening,
i större eller mindre grad förryckt. Sa länge dylika försäljningsmedel —
såsom fallet hittills torde hava varit vid de allmänna kyrkohemmanen
—- endast utgöras av sporadiskt inflytande löseskillingar för friköpslägen-
heter, är visserligen den praktiska betydelsen av nu anmärkta förhållande
ringa. Annorlunda ställer sig tydligen saken, där köpeskillingar av den stor
leksordning, som aktualiserats vid biskopslönehemmanet Ilelgonagård,
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
142
skulle komma att tillföras kyrkofonden. Den angelägenhet, som här förts
på tal, synes emellertid kunna på ett enkelt sätt tillrättaläggas, därest i
anslutning till kyrkofondens räkenskaper upplägges en specifikation, vari
fondens kapitalinkomster av ifrågavarande slag fortlöpande förtecknas.
Sådana inkomster torde därjämte lämpligen böra i den årliga redogörelsen
för fondens ställning upptagas under särskild rubrik.
Till sin här återgivna skrivelse i ämnet har Wohlin fogat ett förslag till
lag örn ändring av de ifrågavarande bestämmelserna i försäljningslagen,
vilket förslag torde såsom bilaga få fogas vid statsrådsprotokollet i detta
ärende (Bil. I).
Över det av Wohlin framlagda förslaget hava utlåtanden avgivits av
kammarkollegiet och statskontoret.
Kammarkollegiet har ej haft något att erinra mot ändringsförslaget.
Av statskontoret har anförts:
Statskontoret vill erinra örn att i 8 kap. 1 § i reglemente för ecklesiastik
medelsförvaltning den 15 februari 1935 (nr 18) meddelats bestämmelser
i fråga örn placering av kyrkofonden tillhöriga medel. Något hinder för
Kungl. Majit att, därest så skulle finnas lämpligt, på annat sätt än i be
rörda författningsrum föreskrivits, exempelvis genom beslut örn fastighets-
inköp, föranstalta om placering av kyrkofondens tillgångar torde emeller
tid icke förefinnas. Den nu föreslagna omredigeringen av 6 § i kyrkliga för
säljningslagen i syfte att mellangifter eller köpeslullingsmedel, som inflyta
vid utbyten, respektive försäljningar av biskopslönefastigheter eller all
männa kyrkohemman, skulle kunna återplaceras i annan fast egendom,
torde sålunda icke vara nödvändigt för vinnande av det avsedda syftet.
Med hänsyn till nuvarande ordning för redovisning av de fastigheter, vilkas
avkastning ingår till kyrkofonden, vill statskontoret dock icke motsätta
sig den föreslagna ändringen.
Statskontoret anser sig i detta sammanhang böra framhålla, att det
knappast kan anses tillfredsställande att de fastigheter, vilkas avkastning
ingår till kyrkofonden, icke äro upptagna såsom tillgångar å fonden, och
vill giva uttryck åt den uppfattningen att frågan örn redovisning å fonden
av dessa fastigheter bör göras till föremål för övervägande. Statskontoret
vill erinra om att genom beslut av 1935 års riksdag inrättats en statens
allmänna fastighetsfond, å vilken fond de fastigheter, som stå under bygg
nadsstyrelsens m. fl. myndigheters förvaltning, skola i rikshuvudboken
redovisas såsom tillgångar.
I anledning av vad i den remitterade framställningen anförts ifråga örn
redovisningen av till kyrkofonden inflytande mellangifter eller köpe
skillingar, vill statskontoret framhålla, att jämväl dylika »kapitalinkom
ster» givetvis måste å fonden bokföras såsom inkomster. Vid de beräk
ningar, som ligga till grund för fastställande av den allmänna kyrkoavgif
ten, böra emellertid dessa belopp självfallet icke medräknas bland fondens
inkomster. Det torde kunna förutsättas, att kammarkollegiet och statskon
toret vid uppgörande av förslag till den allmänna kyrkoavgiftens storlek
i fortsättningen liksom hittills taga vederbörlig hänsyn till arten av de
inkomster, som redovisats å fonden.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
143
Jag finner den av Wohlin föreslagna ändringen av bestämmelserna i före
varande författningsrum påkallad. Den av statskontoret framförda me
ningen, att det redan med gällande bestämmelser läge inom Kungl. Maj:ts
befogenhet att besluta örn inköp av fast egendom för placering av kyrko
fondens tillgångar, är icke obestridd. Jag vill allenast erinra, att samma
fråga redan tidigare dryftats samt att därvid kammarkollegiet, statskon
toret och domänstyrelsen i utlåtande till Kungl. Majit den 31 december
1919 samstämmigt hävdat den uppfattningen, att frågans lösning krävde
särskild reglering genom lag.
Vad statskontoret i övrigt i sitt förevarande utlåtande anfört har icke
omedelbar betydelse för den reglering, som nu föreslagits. Jag finner för
denskull icke anledning att här ingå på de av ämbetsverket berörda redo
visningsfrågorna. Dessa frågor torde dock möjligtvis i annat sammanhang
böra bliva föremål för Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Mot ändringsför
slagets avfattning har jag intet att erinra.
I anslutning till vad i det föregående anförts hava inom ecklesiastik
departementet utarbetats förslag till dels ändrade bestämmelser för bisko
parnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda
medel, dels förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas av
lönande anslagna fastigheter, dels lag örn ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen
den 30 augusti 1932 (nr J/Ji) örn kyrkofond, dels ock lag erni ändrad lydelse
av 6 § lagen den b januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av
kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Förslagen torde få såsom bilaga fogas till statsrådsprotokollet.1
Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets yttrande över sist
nämnda lagförslag måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål
inhämtas genom utdrag av detta protokoll.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-
Regenten lämna bifall.
Ur protokollet:
Lars Tunberg.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
1 Denna bilaga, vilken är likalydande nied de vid propositionen fogade författningsförslagen,
har här uteslutits.
Departe
mentschefen.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
145
Bil. A.
(åberopad sid. 37.)
Alternativ A
(de förefintliga avlöningstillgångarna bibehållas fortfarande i viss
utsträckning vid de särskilda biskopsstolarna).
l:o.
Biskoparna åtnjuta följande grundlöner, nämligen ärkebiskopen.............. kronor 28,000 biskopen i Linköpings stift........................................................ 20,000
» Skara » ........................................................ 20,000 » » Strängnäs » ........................................................ » 20,000 >/ » Västerås » ........................................................ » 20,000 » » Växjö » ........................................................ » 20,000 » » Lunds » ........................................................ » 23,500 » » Göteborgs » ................................................. » 21,500 » » Karlstads » .............................. 20,000
» Härnösands » ........................................................ » 20,000
» » Luleå » ........................................................ » 20,000 » » Visby » (beräknad med hänsyn till honom i egenskap av kyrkoherde i Visby stads- och landsförsam lingars pastorat tillkommande dels avlöning, enligt nu gällande lönereglering bestämd till 8,000 kronor, dels ock provisorisk tilläggslön enligt lagen den 13 december 1929, nr 382, å 2,100 kronor)......................................................................................... * 9,900
2:o.
De i punkt l:o omförmälda grundlöner gäldas på sätt här nedan i punkt 16 :o stadgas.
Dyrtidstillägg å de i punkt l:o omförmälda grundlöner skall utgå i enlighet med de grunder, som äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyreglerade verk.
Dyrtidstillägg gäldas av biskopslöneregleringsfonden. Härvid skall iakttagas, att dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift i första hand skall beräknas utgå å den honom i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat tillkommande avlöningen; skolande i fråga om detta dyrtidstillägg gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda fastställda för det territoriella prästerskapet.
Lön — i den mån densamma utgår av biskopslöneregleringsfonden — samt dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott.
Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes.
3:o.
Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg — i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med vilken ny löne reglering för honom varder gällande, till honom utbetalas ett belopp, motsva rande vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av närmast före-
Hiliang till riksdagens protokoll 19SG. 1 sami. Nr
10
146
gående månad innehar, i förskott uppburit för förstberörda månad, om de dit- tillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande; skolande kostnaderna för berörda övergångsanordning bestridas av biskopslönereglerings- fonden.
4:o.
Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Majit för varje stift fastställts. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Majit tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet eller ock, i stället för bostad in natura, kontant hyresersättning till belopp, som för varje gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes.
5:o.
För biskop avsedd tjänstebostad skall — i enlighet med de närmare bestäm melser, Kungl. Majit kan finna gott föreskriva — på biskopslöneregleringsfon dens bekostnad vara försedd med möblering för högst fyra till representation avsedda rum. Underhållet av sådan möblering bekostas av fonden.
Vad i första stycket stadgas skall träda i tillämpning, då biskopslöneregle ringsf onden, med hänsyn till övriga på fonden vilande utgifter, av Kungl. Majit prövas härtill kunna lämna tillgång.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
6:o.
Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter annorlunda förordnat.
I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrät telse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.
7 :o.
Där biskops bostadslägenhet erfordras för utvidgning av domkapitlets äm- betslokaler eller för annat ecklesiastikt ändamål, är biskop skyldig att å tid, som av Kungl. Majit bestämmes, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt honom förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. För enahanda ändamål är biskop jämväl skyldig att underkasta sig sådan minskning av bostadslägenheten, som skäligen må kunna ske.
Har biskop på grund av sålunda ändrad disposition av den honom anvisade bostadslägenheten nödgats flytta, skall biskopslöneregleringsfonden gottgöra honom skälig flyttningskostnad efter Kungl. Majits bestämmande i förekom mande fall. Har genom sådan flyttning eller i följd av en mera väsentlig, vid biskops tillträde av befattningen icke påräknad, rubbning i bostadsförhållan dena skada eller förlust åsamkats honom, skall, likaledes efter Kungl. Majits bestämmande, skälig ersättning härför utgå ur biskopslöneregleringsfonden.
8:o.
Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall än de i punkt 7:o angivna skola gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade be träffande den stärbhus efter biskop tillkommande rätten -till tjänst- och nådår.
9:o.
Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa skola i den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Majit, upp låta nödigt utrymme i bostadslägenheten för biskopens efterträdare.
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
147
10:o.
Kostnader för byggande och underhåll av biskopsgårdar skola, i den mån domkyrkorna det ej förmå, bestridas av biskopslöneregleringsfonden.
liro.
Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för bränsle, som i lägenheten använts för hushållsändamål (matlagning, bakning, tvätt, strykning, bad och dylikt), skola till tre fjärdedelar bekostas av biskops löneregleringsfonden, och få i kostnaderna, vilka skola vederbörligen verifieras, inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning och skötsel samt för vedens huggning och upphällning i bostadslägenheten.
12:o.
Beträffande skatter och andra onera för biskopshus skola i tillämpliga delar gälla enahanda bestämmelser som de, vilka äro eller kunna varda meddelade beträffande de till det territoriella prästerskapet upplåtna prästgårdarna.
Kostnaderna härför skola, i den mån de icke komma att åvila tjänstinne havarna, gäldas enligt samma grunder, som gälla beträffande underhåll av biskopshus.
13:o.
Biskop må, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas, vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor.
Dessa kostnader skola bestridas ur biskopslöneregleringsfonden. Tills vidare och intill dess Kungl. Majit, med hänsyn tagen till biskopslöne- regleringsfondens bärkraft, annorlunda förordnar, må för här ifrågavarande ända mål av fondens medel årligen användas högst 12,500 kronor; ankommande det på Kungl. Majit att efter sig företeende omständigheter årligen bestämma rörande det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst må av varje biskop användas. De närmare bestämmelser, som med anledning härav må bliva erforderliga, meddelas av Kungl. Majit.
14:o.
Biskop är skyldig underkasta sig de ändrade bestämmelser, som kunna varda stadgade i fråga om skyldighet att från tjänsten avgå samt i fråga örn pension.
15:o.
Till biskopslöneregleringsfonden, som förvaltas av statskontoret, skola från och med den tidpunkt, Kungl. Majit bestämmer, indragas dels biskopsstolarna tillhörande, av vederbörande i orten förvaltade kapitaltillgångar, dels ali biskoparna på lön anslagen kronotionde och indelta räntor, dels ock Lunds biskopslönemedels besparingsfond.
tölo.
Före fastställandet av ny lönereglering skall, i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som kunna varda fastställda för uppskattning av de till det territoriella prästerskapets avlönande anslagna avlöningstillgångar, samt enligt de närmare föreskrifter, Kungl. Majit kan finna gott föreskriva, uppskattning ske av avkomsten av de biskopen på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar, behållen skogsavkastning däri inberäknad.
148
Befinnes efter skedd utredning denna avkomst överskjuta värdet av den för vederbörande biskop bestämda grundlönen, indragas de hemman, lägenheter och jordar till fonden, vilkas avkastning sålunda överskjuter grundlönen.
Befinnes åter avkomsten understiga grundlönen, skall fyllnad i lönen till delas av biskopslöneregleringsfonden.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
17:o.
Såväl de biskop på lön anslagna som de till biskopslöneregleringsfonden in dragna hemman, lägenheter och jordar skola — i enlighet med de närmare före skrifter, som Kungl. Maj:t kan finna gott meddela — utarrenderas och förval tas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som äro eller kunna varda gällande beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik egendom.
Alternativ B
(centralisering av de till biskoparnas avlönande anslagna
avlöningstillgångarna).
l:o.
Biskoparna åtnjuta följande grundlöner, nämligen ärkebiskopen....................... biskopen i Linköpings stift
» » Skara » ...................................................... » » Strängnäs » ........................................................ » » Västerås » .........................................................
» Växjö » ................................................. .. • • » Lunds » ........................................................
» » Göteborgs » ........................................................
» Karlstads » ........................................................
» » Härnösands » ........................................................ » » Luleå » ........................................................ » » Visby » (beräknad med hänsyn till honom i egenskap av kyrkoherde i Visby stads- och landsförsam lingars pastorat tillkommande dels avlöning, enligt nu gällande lönereglering bestämd till 8,000 kronor, dels ock provisorisk tilläggslön enligt lagen den 13 december 1929, nr 382, å 2,100 kronor)...........................................................................................
kronor 28,000
»
20,000
»
20,000
»
20,000
»
20,000
»
20,000
» 23,500 » 21,500
»
20,000 20,000
» 20,000
9,900
2:o.
Dessa löner, å vilka skola utgå dyrtidstillägg i enlighet med de grunder, som äro eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyregle- rade verk, skola, liksom dyrtidstilläggen, gäldas av biskopslöneregleringsfonden.
Härvid skall iakttagas, att dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift i första hand skall beräknas utgå å den honom i egenskap av kyrkoherde i Visby pasto rat tillkommande avlöningen; skolande i fråga örn detta dyrtidstillägg gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda fastställda för det territoriella prästerskapet.
Lön och dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott. Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
149
3:o.
Där biskop enligt hittills gällande bestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — häri jämväl inbegripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstill- lägg — i förskott, skall vid ingången av den månad, från och med vilken ny lönereglering för honom varder gällande, till honom utbetalas ett belopp, mot svarande vad han skulle hava i den befattning, han vid utgången av närmast föregående månad innehar, i förskott uppburit för förstberörda månad, örn de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna då fortfarande varit gällande; skolande kostnaderna för berörda övergångsanordning bestridas av biskopslönereglerings- fonden.
4:o.
Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Majit för varje stift fastställts. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Majit tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet eller ock, i stället för bostad in natura, kontant hyresersättning till belopp, som för varje gång med hänsyn till förekommande omständigheter bestämmes.
5:o.
För biskop avsedd tjänstebostad skall — i enlighet med de närmare bestäm melser, Kungl. Majit kan finna gott föreskriva — på biskopslöneregleringsfon dens bekostnad vara försedd med möblering för högst fyra till representation avsedda rum. Underhållet av sådan möblering bekostas av fonden.
Vad i första stycket stadgas skall träda i tillämpning, då biskopslönereglerings- fonden, med hänsyn till övriga på fonden vilande utgifter, av Kungl. Majit prövas härtill kunna lämna tillgång.
6:o.
Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgivit.
I fråga om bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrät telse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.
1\o.
Därest biskops bostadslägenhet erfordras för utvidgning av domkapitlets ämbetslokaler eller för annat ecklesiastikt ändamål, är biskop skyldig att å tid, som av Kungl. Majit bestämmes, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt honom förhyrd bostadslägenhet eller kontant hyresersättning. För enahanda ändamål är biskop jämväl skyldig att underkasta sig sådan minskning av bostadslägenheten, som skäligen må kunna ske.
Har biskop på grund av sålunda ändrad disposition av den honom anvisade bostadslägenheten nödgats flytta, skall biskopslöneregleringsfonden gottgöra honom skälig flyttningskostnad efter Kungl. Majits bestämmande i förekom mande fall. Har genom sådan flyttning eller i följd av en mera väsentlig, vid biskops tillträde av befattningen icke påräknad, rubbning i bostadsförhållan dena skada eller förlust åsamkats honom, skall, likaledes efter Kungl. Majits bestämmande, skälig ersättning härför utgå ur biskopslöneregleringsfonden.
150
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
8:o.
Beträffande bostadslägenhetens avträdande i andra fall än de i punkt 7:o angivna skola gälla de bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade beträffande den stärbhus efter biskop tillkommande rätten till tjänst- och nådår.
9:o.
Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa skola i den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Maj:t, upp låta nödigt utrymme i bostadslägenheten för biskopens efterträdare.
10:o.
Kostnader för byggande och underhåll av biskopsgårdar skola, i den mån domkyrkorna det ej förmå, bestridas av biskopslöneregleringsfonden.
ll:o.
Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för bränsle, som i lägenheten använts för hushållsändamål (matlagning, bakning, tvätt, strykning, bad och dylikt), må till tre fjärdedelar bekostas av biskops- löneregleringsfonden, och få i kostnaderna, vilka skola véderbörligen verifieras, inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning och skötsel samt för vedens huggning och uppbärning i bostadslägenheten.
12:o.
Beträffande skatter och andra onera för biskopshus skola i tillämpliga delar gälla enahanda bestämmelser som de, vilka äro eller kunna varda meddelade beträffande de till det territoriella prästerskapet upplåtna prästgårdarna.
Kostnaderna härför skola, i den mån de icke komma att åvila tjänstinne havarna, gäldas enligt samma grunder, som gälla beträffande underhåll av biskopshus.
13:o.
Biskop må, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t meddelas, vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor.
Dessa kostnader skola bestridas ur biskopslöneregleringsfonden. Tills vidare och intill dess Kungl. Majit, med hänsyn tagen till biskopslöne- regleringsfondens bärkraft, annorlunda förordnar, må för här ifrågavarande ändamål av fondens medel årligen användas högst 12,500 kronor; ankommande det på Kungl. Majit att efter sig företeende omständigheter årligen bestämma rörande det belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst må av varje biskop användas. De närmare bestämmelser, som med anledning härav må bliva erforderliga, meddelas av Kungl. Majit.
14:o.
Biskop är skyldig underkasta sig de ändrade bestämmelser, som kunna varda stadgade i fråga om skyldighet att ifrån tjänsten avgå samt i fråga om pension.
15:o.
Till biskopslöneregleringsfonden, som skall förvaltas av statskontoret, skola från och med den tidpunkt, Kungl. Majit bestämmer, indragas dels avkomsten
151
av .samtliga biskoparna på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar, be hållen skogsavkastning däri inberäknad, dels biskopsstolarna tillhörande, av vederbörande i orten förvaltade kapitaltillgångar, dels all biskoparna på lön anslagen kronotionde och indelta räntor, dels Lunds biskopslönemedels bespa ringsfond, dels ock alla övriga till biskoparnas avlönande anslagna avlönings- tillgångar.
16:o.
De till biskopslöneregleringsfonden indragna hemman, lägenheter och jordar skola — i enlighet med de närmare föreskrifter, som Kungl. Maj:t kan finna gott meddela — utarrenderas och förvaltas i huvudsaklig överensstämmelse med de grunder, som äro eller kunna varda gällande beträffande förvaltningen av övrig ecklesiastik jord.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
153
Bil. B.
(åberopad sid. 39.!
Erforderliga författningsändringar.
Lag om reglering av biskoparnas avlöning
av följande innehåll:
1 §•
Biskoparna åtnjuta följande grundlöner, nämligen
ärkebiskopen....................................................................................... kronor 29,000
biskopen i Linköpings stift................................................................. » 21,000
»
» Skara
»
* 21,000
»
» Strängnäs
»
* 21,000
»
» Västerås
»
* 21,000
»
» Växjö
»
* 21,000
»
*
Lunds
»
* 24,500
»
» Göteborgs
»
* 22,500
»
» Karlstads
»
» 21,000
»
» Härnösands »
* 21,000
»
» Luleå
»
* 21,000
»
» Visby
» , som i egenskap av kyrkoherde i
Visby stads- och landsförsamlingars pastorat äger uppbära sär
skild avlöning, denna avlöning inberäknad.............................. »
21,000
Dyrtidstillägg å dessa löner skola utgå i enlighet med de grunder, som äro
eller kunna varda bestämda för befattningshavare vid statens s. k. nyregle-
rade verk.
2
§•
Lönerna jämte dyrtidstillägg skola gäldas ur kyrkofonden.
Till biskopen i Visby stift må dock ur fonden utgå allenast det lönebelopp,
varmed den för biskopen fastställda lönen överskjuter avlöningen för kyrko
herden i Visby pastorat, och således utan rätt för biskopen att njuta avdrag-
för ersättning till vice pastor. Dyrtidstillägg åt biskopen i Visby stift skall ur
kyrkofonden utgöras till så stor del, som med hänsyn till gällande bestämmel
ser om maximibelopp erfordras, sedan föreskrivet dyrtidstillägg å kyrkoherde
lönen utgått i därför stadgad ordning.
Lön och dyrtidstillägg utbetalas månadsvis i efterskott.1
Lön utgår från och med den dag, utnämning till tjänsten äger rum eller eljest
annorledes kan varda bestämt, till och med den dag, befattningen frånträdes,
dock att för tid, då tjänst- eller nådårsberättigat stärbhus eller prästerskapets
änke- och pupillkassa äger uppbära lönen, Kungl. Majit må tillerkänna nytill-
trädande biskop ersättning, högst motsvarande lönens belopp, att utgå ur kyrko
fonden.
1 Ifrågasättas kan, huruvida ej i anslutning till stadgande i 11 § lagen om reglering av
prästerskapets avlöning (enl. lag 17/t
2
1926, nr 525) statskontoret bör göra avdrag å lönen för
avgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa samt inleverera dessa avgifter till kassan.
154
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
3
§•
Biskop är berättigad till fri bostad med därtill i förekommande fall hörande park eller trädgård av den omfattning, som av Kungl. Maj:t för varje stift fast ställes. Detta gäller icke biskopen i Visby stift, så länge han i egenskap av kyrkoherde i Visby pastorat äger åtnjuta prästgård enligt ecklesiastik boställs ordning. Där särskilda förhållanden därtill föranleda, må dock Kungl. Maj:t på kyrkofondens bekostnad tilldela biskop antingen annan, åt honom förhyrd bostadslägenhet eller ock, i stället för bostad in natura, kontant hyresersätt- ning från kyrkofonden till belopp, som för varje gång bestämmes.
4 §.
För biskop avsedd tjänstebostad må — i den ordning och omfattning, Kungl. Majit föreskriver — på kyrkofondens bekostnad vara försedd med möblering- för högst fyra till representation avsedda rum. Underhållet av sådan möblering bekostas av kyrkofonden.
5 §’
Biskop skall bebo honom anvisad bostadslägenhet, så framt icke Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgiver.
I fråga örn bostadslägenhetens begagnande skola i övrigt lända till efterrät telse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.
6 §•
Därest biskops bostadslägenhet erfordras för något domkapitlets eller dom kyrkans trängande behov, är biskop skyldig att, efter Kungl. Majits bestäm mande, avstå från lägenheten och åtnöjas med åt honom förhyrd bostadslägen het eller kontant hyresersättning. För enahanda ändamål är biskop jämväl skyl dig att underkasta sig sådan minskning av bostadslägenheten, som skäligen må kunna ske.
Har biskop på grund av sålunda ändrad disposition av den honom anvisade bostadslägenheten nödgats flytta, skall kyrkofonden gottgöra honom skälig flyttningskostnad efter Kungl. Majits bestämmande. Har genom sådan flytt ning eller i följd av en mera väsentlig, vid biskops tillträde av befattningen icke påräknad, rubbning i bostadsförhållandena skada eller förlust åsamkats honom, må, likaledes efter Kungl. Majits bestämmande, skälig ersättning härför utgå ur kyrkofonden.
7
§■
Biskops bostadslägenhet skall frånträdas samtidigt med att rätten till lönens åtnjutande upphör.
8
§•
Biskops dödsbo skall i den omfattning, som i brist på överenskommelse be stämmes av Kungl. Majit, upplåta nödigt utrymme i bostadslägenheten för biskopens efterträdare. Enahanda skyldighet åligger prästerskapets änke- och pupillkassa för tid, då kassan må åtnjuta inkomsten av biskopsbeställningen.
9 §•
Kostnad för byggande och underhåll av biskopsgård skall, efter Kungl. Majits bestämmande i varje särskilt fall, bestridas av kyrkofonden, i den mån ej skyl
155
digheten enligt gällande bestämmelser varder domkyrkan ålagd. Biskop är skyl
dig väl vårda bostadslägenhet och hålla dess område i ordnat skick så ock att
uppföra och underhålla erforderligt stängsel kring detsamma, där ej hägnad
skall hållas av granne, samt, där trädgård tillhandahålles honom, väl vårda och
vidmakthålla denna.
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
10 §.
Kostnaderna för uppvärmning av biskop anvisad bostadslägenhet samt för
bränsle, som i lägenheten användes för hushållsändamål, må, i den ordning och
omfattning Kungl. Maj:t bestämmer, till tre fjärdedelar bekostas av kyrkofon
den. I kostnaderna må inräknas jämväl utgifterna för värmelednings eldning
och skötsel samt för bränslets tillredning och uppbärande i bostadslägenheten.
11
§•-
Biskop skall, i enlighet med de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj:t
meddelas, vara berättigad till resekostnads- och traktamentsersättning enligt
gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor. Dessa kostnader skola
bestridas ur kyrkofonden.
För här ifrågavarande ändamål må av fondens medel årligen användas högst
36,000 kronor; ankommande det på Kungl. Majit att årligen bestämma det
belopp, som inom ramen av den sålunda bestämda summan högst må av varje
biskop användas.
Denna lag träder i kraft den
. Där biskop enligt hittills gäl
lande bestämmelser ägt uppbära någon del av avlöningen — häri jämväl inbe
gripet tillfällig löneförbättring och dyrtidstillägg — i förskott, skall vid ingången
av den månad, från och med vilken ny lönereglering för honom varder gällande,
till honom utbetalas ett belopp, motsvarande vad han skulle hava i den befatt
ning, han vid utgången av närmast föregående månad innehar, i förskott upp
burit för förstberörda månad, örn de dittillsvarande avlöningsbestämmelserna
då fortfarande varit gällande; skolande kostnaderna för berörda övergångs-
anordning bestridas av kyrkofonden.
Förslag till lag om emeritilöner för biskopar.
1
§■
Från kyrkofonden må, med iakttagande att fonden eljest åliggande utgifter
skola i främsta rummet bestridas, efter Kungl. Majits bestämmande utgå tre
emeritilöner till biskopar, varje emeritilön å 9,000 kronor.
2 §•
Biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande liv emeritilön avgå från tjänsten,
när han fyllt 70 år.
Biskop, som fyllt 65 år och tillika på grund av sjukdom är för framtiden oför
mögen att förvalta sitt ämbete, må kunna på därom gjord ansökan erhålla eme
ritilön.
3 §.
*
Kungl. Majit utser innehavare av emeritilön och bestämmer i samband där
med den tidpunkt, vid vilken emeritilönen skall tillträdas.
156
4 §.
Emeritilön utbetalas månadsvis i efterskott och utgår intill slutet av den månad, varunder innehavaren avlidit.1
Efterlämnar avliden innehavare av emeritilön änka eller barn, som, därest emeritilön icke tilldelats honom, varit berättigade till tjänst- eller nådår, åge änkan eller barnen uppbära emeritilönen intill utgången av den tid, under vil ken tjänst- eller nådårsförmån eljest skolat åtnjutas.
5 §•
Har den, som åtnjuter emeritilön, blivit dömd biskopsämbetet förlustig, vare vid den tid, beslutet härom vunnit laga kraft, hans rätt till dylik lön förverkad.
6 §•
Ej må emeritilön i mät tagas eller med kvarstad beläggas.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Denna lag träder i kraft den ; dock att biskop, som vid denna lags ikraftträdande redan är utnämnd, icke skall vara skyldig att mot åtnju tande av emeritilön avgå från sin tjänst, förrän han fyllt 75 år.
Förslag till kungörelse med vissa föreskrifter angående tillämpningen
av lagen om emeritilöner för biskopar:
1 §•
I fråga örn utbetalning av emeritilön till biskop, ansökning av änka eller barn efter avliden emeritus att på grund av stadgandet i 4 § lagen örn emeritilöner för biskopar under där angiven tid komma i åtnjutande av emeritilön, beslut av vederbörande domkapitel i anledning av dylik ansökning samt utbetalning i sagda fall av emeritilön skola bestämmelserna i §§ 3 och 4 i kungörelsen den 8 november 1918 (nr 863) angående beredande av emeritilöner åt präster i till lämpliga delar äga motsvarande giltighet.
2 §•
Innehavare av emeritilön äger bekomma dyrtidstillägg å emeritilönen efter enahanda grunder, som gälla för dyrtidstillägg åt f. d. befattningshavare i sta tens tjänst med s. k. ny pension.
Uppbäres emeritilön av förutvarande innehavarens änka eller barn, åge änkan eller barnen uppbära även det dyrtidstillägg, som skulle hava tillkommit eme ritus, om han levat.
Dyrtidstillägget, vilket utgår ur kyrkofonden, utbetalas av statskontoret i samband med emeritilönen.
3 §•
Då emeritilön i följd av dödsfall eller eljest blivit ledig, skall vederbörande domkapitel därom underrätta ej mindre Kungl. Maj:t än även statskontoret.
1 Det kan ifrågasättas, huruvida ej till överensstämmelse med 2 §
i
stycket i förslaget till
lag om reglering av biskoparnas avlöning emeritilön bör utgå t. o. m. den dag innehavaren av lidit. Möjligen erfordras i så fall övergångsbestämmelse till skydd för nu emeritilöneberättigade.
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
157
4 §.
Domkapitlet har att senast ett år innan biskop uppnått den ålder, då han är skyldig avgå mot åtnjutande av emeritilön, hos Kungl. Maj:t anmäla detta.
Förslag till lag om gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande
å innehavare av biskoplig emeritilön.
Å innehavare av biskoplig emeritilön belöpande pensionsavgift till präster skapets änke- och pupillkassa skall gäldas av kyrkofonden.
De närmare föreskrifterna angående avgiftens inbetalning meddelas av Kungl. Majit.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till kungörelse med tillämpningsföreskrifter till lagen örn gäldande
ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare
av biskoplig emeritilön.
Kungl. Majit har med föranledande av lagen den örn gäl dande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av biskoplig emeritilön, funnit gott förordna, att pensionsavgift, som avses i berörda lag. skall av statskontoret, i samband med utbetalning av emeritilön, kvartalsvis inlevereras till prästerskapets änke- och pupillkassa; åliggande det nämnda kassa att i god tid före första dagen i var och en av månaderna juli, oktober, januari och april tillställa statskontoret uppgift å de belopp, som för de sär skilda emeriti skola gäldas ur kyrkofonden såsom pensionsavgift för det löpande kvartalet av ecklesiastikåret.
Denna kungörelse träder i kraft den
Lag örn dispositionen av vissa för biskoparnas avlöning
avsedda tillgångar
av följande innehåll:
1
§•
Till kyrkofonden skola överföras dels biskopslöneregleringsfonden, dels Lunds biskopslönemedels besparingsfond, dels övriga för biskoparnas avlönande av sedda kapitaltillgångar, dels den s. k. Strängnäs stifts episkopaliefond, dels ock Göteborgs stifts biskopshuskassa.
2
§•
Angående förvaltningen av biskoparna på lön anslagna fastigheter, i den män dessa icke äro till biskoparna upplåtna för bostadsändamål, samt av de fastig heter, vilkas avkastning ingår till biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskops lönemedels besparingsfond, skall gälla vad örn allmänna kyrkohemman stadgas.
Denna lag träder i kraft den
Förslag till lag angående ändringar i 3, 5 och 6 §§ lagen om kyrkofond den 30 augusti 1932:
3 §■
Till kyrkofonden----------:----------- : nämligen: 1) vad enligt---------- :----------- : prästerskapet; 2) årlig ersättning----------:----------- : åtnjutits; 3) inkomst av----------: (allmänna kyrkohemman); 4) överskott å----------:----------- : 4 §; 5) ersättning----------:----------- : boställsordning; 6) inkomst av biskoparna på lön anslagna hemman, lägenheter och jordar samt andra fastigheter, i den mån dessa icke äro till biskoparna upplåtna för bostadsändamål;
7) årlig ersättning av statsverket för de anslag i kronotionde samt oindelt spannmål och hemmansräntor, för vilka gottgörelse lämnats biskoparna och biskopslöneregleringsfonden under det ecklesiastikår, som tilländagått näst före den ;
8) allmän kyrkoavgift, varom förmäles i 5 §; 9) ränta och annan vinst å kyrkofondens tillgångar.
5 §■
Allmän kyrkoavgift--------- :-----------: pastoratet. Kyrkoavgiftens grundbelopp utgör sexton öre för skattekrona. Konungen bestämmer årligen, huru stor del av grundbeloppet skall för året uttagas.
6 §•
Av kyrkofonden----------:----------- : utgöras: 1) löner, ålderstillägg, arvoden och kostnadsersättningar, som jämlikt lagen örn reglering av biskoparnas avlöning, lagen om reglering av prästerskapets avlöning, lagen om provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat samt till nämnda lagar anslutna kungörelser skola gäldas av kyrkofonden, så ock emeritilöner, vilka i enlighet med lagarna örn sådana löner tilldelats biskopar och andra präster;
2) anslag---------- :----------- : befattning; 3) dyrtidstillägg, som, enligt beslut i den ordning särskilt är stadgat, till erkännas biskopar och andra präster, vilka avses i lagen örn reglering av bisko parnas avlöning och lagen örn reglering av prästerskapets avlöning;
4) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa, vilka belöpa på innehavare av biskopliga och prästerliga emeritilöner;
158
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
5) anslag---------- :----------- : 300,000 kronor; 6) arvoden---------- :----------- : verksamhet; 7) arvoden----------:----------- : ecklesiastik boställsordning; 8) anslag---------- :----------- : samband; 9) kostnader---------- :----------- : Luleå stift; 10) kostnader---------- :----------- : allmänna kyrkohemman; 11) tillskott---------- :----------- : stadgas; 12) anslag, som Konungen finner skäligt anvisa för beredande åt ärkebiskopen av sekreterarehjälp;
13) ovan icke avsedda kostnader, som enligt lagen om reglering av bisko parnas avlöning skola gäldas av kyrkofonden.
Kungl. Majlis 'proposition Nr 242.
159
Bil. C.
(åberopad sid. 40.)
Förslag
till
ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder
för dispositionen av därtill avsedda medel.
Allmänna bestämmelser.
l:o.
Biskop äger åtnjuta kontant lön jämte förmån av hyresfri tjänstebostad samt särskilda bidrag och kostnadsersättningar ävensom, efter avgång från tjänsten, emeritilön, allt i enlighet med nedan meddelade bestämmelser och under härefteråt stadgade villkor.
2:o.
Biskop är pliktig att underkasta sig sådan jämkning i åligganden och för ändring av stifts område, som framdeles kan varda i vederbörlig ordning före skriven.
3:o.
Beträffande den tidpunkt, då utnämnd biskop äger tillträda med biskops tjänsten förenade löneförmåner,
beträffande omfattningen dels av dödsbo efter biskop tillkommande rätt till tjänstår, dels av den därav härflytande rätten för änka och barn att uppbära emeritilön, dels av rätten till nådår för efterlevande efter biskop samt
beträffande den dag, intill vilken vid biskopstjänst samt för innehavare av biskoplig emeritilön bestämda kontanta löneförmåner i särskilda fall må till vederbörande utgå,
skall gälla vad i motsvarande hänseenden finnes stadgat i fråga om löneför måner vid kyrkoherde- och komministerstjänst, som i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning avses, samt i fråga örn emeritilön för sådan befattnings havare.
Beträffande tidpunkten för avträdande av biskop anvisad tjänstebostad skall, frånsett i fall, som nedan under punkt 8:o avses, gälla vad i ecklesiastik bo ställsordning finnes stadgat om avträdande av prästgård.
4:o.
Utbetalning av lön och emeritilön sker månadsvis i efterskott.
5:o.
Med biskopstjänst må icke — frånsett att biskopen i Visby stift skall såsom prebende innehava kyrkoherdetjänsten i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat — förenas annan allmän tjänst.
Med biskopstjänst må ej heller förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänste man i sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning av vad slag det vara må, så framt ej Kungl. Maj:t, efter prövning att ifrågavarande uppdrag eller
160
tjänstebefattning ej må anses inverka hinderlig! för utövande av biskopstjän
sten, medgiver, att ett förenande av uppdraget eller tjänstebefattningen med
biskopstjänsten må tillsvidare äga rum.
Kungl. Marits 'proposition Nr 242.
Allmänna löneförmåner.
6:o.
Följande biskopar skola i kontant lön för år åtnjuta
dels grundlön med här nedan angivna belopp, nämligen
ärkebiskopen.................................................................
biskopen i Linköpings stift........................................
»
» Skara
»
........................................
» Strängnäs »
........................................
»
» Västerås »
........................................
»
» Växjö
»
........................................
»
» Lunds
»
........................................
'
» Göteborgs »
........................................
» Karlstads »
........................................
»
» Härnösands »
........................................
»
» Luleå
»
........................................
kronor 29,000
» 21,000
»
21,000
» 21,000
»
21,000
» 21,000
»
24,500
»
21,000
» 21,000
»
21,000
»
21,000
dels ock dyrtidstillägg därå enligt de grunder, som äro eller kunna varda
bestämda för befattningshavare i statens tjänst, som åtnjuta reglerad avlöning.
Biskopen i Visby stift, som i egenskap av kyrkoherde i Visby stads- och lands
församlingars pastorat uppbär avlöning, utgående i därför stadgad särskild ord
ning, skall äga vid biskopstjänsten åtnjuta lönefyllnad så bestämd, att dennes
kontanta lön för året uppbringas till ett belopp av 21,000 kronor jämte dyrtids
tillägg därå enligt de grunder, som enligt vad ovan angivits skola för övriga
biskopar tillämpas. Vid bestämmande av nämnda lönefyllnad skola tagas i be
räkning samtliga för kyrkoherdebefattningen i prebendepastoratet fastställda
kontanta allmänna löneförmåner, därå utgående dyrtidstillägg inberäknat, men
må därvid avdrag ske — intill ett belopp av 170 kronor för månad — för vad
biskopen visar sig hava för månaden avstått såsom ersättning till vikarie å eller
till ämbetsbiträde vid berörda befattning.
7:o.
För tid, varunder vid biskopstjänst utgående kontant lön eller, i fråga örn
biskopstjänsten i Visby stift, lönefyllnad åtnjutes av tjänst- eller nådårsberät-
tigad dödsbodelägare eller, jämlikt vad särskilt är stadgat, uppbäres av präster
skapets änke- och pupillkassa, må Kungl. Majit tillerkänna utnämnd biskop,
som trätt i utövning av tjänsten, löneersättning, högst motsvarande lönens eller
lönefyllnadens belopp.
8:o.
a) Tjänstebostad beredes biskop enligt Kungl. Maj:ts bestämmande å för
ändamålet anvisad publik fastighet. Där särskilda förhållanden därtill föranleda,
må dock Kungl. Majit i stället tilldela biskop antingen åt honom förhyrd tjänste
bostad eller hyresersättning till belopp, som för varje gång med hänsyn till före
kommande omständigheter bestämmes. I förmån av tjänstebostad ingår dispo
sitionsrätt till planterat område och särskilda utrymmen i övrigt, som i före
kommande fall enligt meddelat bestämmande skall höra till den åt biskopen
161
upplåtna bostadslägenheten. Vad sålunda stadgats i fråga om tjänstebostad och hyresersättning skall dock icke gälla biskopen i Visby stift, så länge han i egen skap av kyrkoherde i Visby pastorat äger åtnjuta förmån av prästgård enligt ecklesiastik boställsordning.
b) Åt biskop upplåten tjänstebostad ävensom — för tid, varunder kyrko herdetjänsten i Visby pastorat är med biskopstjänsten i stiftet förenad — den av biskopen i Visby stift disponerade prästgården må, i den ordning och om fattning Kungl. Majit föreskriver, genom det allmännas försorg förses med möblering för högst fyra till representation avsedda rum.
c) Därest åt biskop upplåten tjänstebostad å för ändamålet anvisad publik fastighet erfordras för något domkapitlets eller domkyrkans trängande behov, är biskop skyldig att efter Kungl. Maj :ts bestämmande antingen avstå från sådan tjänstebostad och åtnöjas med annan tjänstebostad eller hyresersättning, som ovan under a) sägs, eller att underkasta sig den minskning av tjänste bostäder som skäligen må kunna ske.
d) Biskop skall bebo åt honom upplåten tjänstebostad, så framt icke Kungl. Majit på grund av särskilda omständigheter annorlunda medgiver, samt är skyldig ej mindre väl vårda densamma och omsorgsfullt vidmakthålla därtdl hörande planterat område än även i övrigt i fråga örn tjänstebostadens begag nande ställa sig till efterrättelse de särskilda bestämmelser, som äro eller kunna varda meddelade.
e) Biskops dödsbo ävensom prästerskapets änke- och pupillkassa, i den man denna äger disponera biskops tjänstebostad, skall i den omfattning, som i brist på överenskommelse bestämmes av Kungl. Majit, upplåta nödigt utrymme i tjänstebostaden för efterträdaren å biskopstjänsten.
Särskilda bidrag och kostnadsersättningar.
9 :o.
För uppvärmning av åt biskop upplåten tjänstebostad samt för bränsle, som i bostaden eljest användes för hushållsändamål, äger biskop, i den ordning och omfattning, Kungl. Majit bestämmer, erhålla bidrag intill tre fjärdedelar av kostnaderna.
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
10:o.
Biskop äger, i den ordning och omfattning Kungl. Majit bestämmer, erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente för i tjänsten företagna resor.
Illo.
Åt biskop upplåten tjänstebostad må genom det allmännas försorg förses med rikstelefonförbindelse i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Kungl. Majit meddelas.
12:o.
För avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ärenden, sam manhängande med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande särskilda ämbetsförpliktelserna, må ärkebiskopen i enlighet med de närmare villkor och bestämmelser, som av Kungl. Majit fastställas, tilldelas bidrag med högst 7,000 kronor för år.
Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 2//2.
11
162
13 :o.
Biskop, som på grund av vad under punkt 8:o c) stadgats nödgas avträda åt honom upplåten tjänstebostad, äger åtnjuta skälig gottgörelse för flyttnings kostnaden efter Kungl. Maj:ts bestämmande. Har genom flyttningen eller i följd av en eljest uppkommen mera väsentlig, vid biskops tillträde av tjänsten icke förutsedd rubbning i bostadsförhållandena skada eller förlust åsamkats bisko pen, må denne, likaledes efter Kungl. Maj:ts bestämmande, tillerkännas skälig ersättning härför.
14:o.
För underhåll av till tjänstebostad hörande planterat område må Kungl. Maj:t, där särskilda förhållanden så föranleda, tilldela biskop visst bidrag.
Emeritilöner.
15:o.
Biskop skall vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjän sten,
a) när han fyllt sjuttio år eller
b) när han — utan att hava uppnått nämnda ålder — under tre på var andra följande år varit på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte ur stånd att utöva sin tjänst och av sådan anledning finnes vara för framtiden därtill oför mögen.
Biskop, som utnämnts till sin tjänst före den 1 mars 1935, skall icke mot sitt bestridande vara skyldig att mot åtnjutande av emeritilön avgå från tjänsten, förrän han fyllt sjuttiofem år.
16:o.
Emeritilöner, som här avses, må samtidigt utgå till ett antal av högst fyra. Innehavare av emeritilön utses av Kungl. Maj:t, som i samband därmed bestämmer den tidpunkt, då emeritilönen skall tillträdas.
17.-o.
Emeritilön utgår med 9,000 kronor för år jämte dyrtidstillägg därå efter de grunder, som äro eller kunna varda bestämda för f. d. befattningshavare i sta tens tjänst, vilka åtnjuta pension enligt civila tjänstepensionsreglementet.
Innehavare av emeritilön är för egen del befriad från erläggande av å honom belöpande pensionsavgift till prästerskapets änke- och pupillkassa.
18:o.
Vad i fråga örn emeritilön at präst, som avses i lagen örn reglering av präster skapets avlöning, finnes stadgat därom, att rätten till sådan lön skall vara för verkad, där den som åtnjuter lönen blivit dömd prästämbetet förlustig, även som att emeritilön ej må i mät tagas eller med kvarstad beläggas, skall även gälla emeritilön åt biskop.
För biskoparnas avlönande avsedda medel.
19:o.
Ali kostnad för beredande åt biskoparna av dem härförut tillerkända för måner gäldas av kyrkofonden. Sålunda skall ej mindre av fonden bestridas för biskop bestämda kontanta allmänna löneförmåner, särskilda bidrag och kost nadsersättningar samt emeritilön, än även ur fonden utgå kostnad för
byggande och underhåll av erforderliga hus å för tjänstebostad anvisad publik fastighet,
Kungl. Marits proposition Nr 242.
163
anläggande av trädgård eller annan plantering å sådan fastighet, uppförande och underhåll av stängsel kring, anläggning och underhåll av gårdsplan och väg till saint utskvlder och andra avgifter för dylik fastighet,
förhyrning av tjänstebostad, anskaffning och underhåll av möblering, som under punkt 8:o avses, samt anordnande av rikstelefonförbindelse, som under punkt 11 :o sägs, ävensom kostnad för pensionsavgifter, som under punkt 17:o avses. I den mån det enligt hittills gällande bestämmelser åvilar domkyrka att del taga i kostnad för tillhandahållande åt biskop av tjänstebostad med vad därtill hörer samt sådan kostnad varder domkyrkan ålagd, skall vad ur kyrkofonden sålunda för domkyrkans räkning förskjutes ersättas fonden av domkyrkans medel.
20:o.
Till statskontoret skola för den disposition, som nedan under 21 :o sägs, över lämnas dels den s. k. Strängnäs stifts episkopaliefond samt Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand, dels ock alla i övrigt inom stiften förvaltade fonder och andra kapitaltillgångar, i den mån de äro avsedda för biskoparnas avlönande.
21:o.
a) Till kyrkofonden skola överföras biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels besparingsfond; Kungl. Maj:t likväl förbehållen befogenhet att av de från biskopslöneregleringsfonden överförda kapitaltillgångarna, jämlikt hittills tillämpade grunder, disponera erforderliga belopp för utlämnande av lån eller bidrag åt biskop eller biskops rättsinnehavare för gäldande av kostnad, som uppkommit på grund av den biskopen såsom boställshavare enligt hittills gällande bestämmelser åvilande byggnadsskyldighet.
b) Till kyrkofonden skola därjämte överföras Strängnäs stifts episkopalie fond ävensom övriga enligt punkt 20:o till statskontoret överlämnade tillgångar, i den mån de icke äro särskilt avsedda för byggande och underhåll av biskops hus eller utgöras av ersättningsmedel för mark, som tillhört åt biskop i stad upplåten bostadsfastighet.
c) Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand ävensom övriga jämlikt punkt 20:o till statskontoret överlämnade tillgångar, som ej enligt vad under b) härovan sägs skola till kyrkofonden över föras, skola av statskontoret förvaltas samt var för sig bokföras. Avkastningen av ifrågavarande tillgångar skall, tillsvidare och intill dess annorledes kan varda bestämt, årligen tillföras kyrkofonden.
d) Tillika skall kyrkofonden tillföras dels ersättning av statsverket för de anslag i kronotionde m. m., för vilka gottgörelse enligt riksstaten för närvarande tillkommer biskopar och biskopslöneregleringsfonden, dels ock avkomsten av samtliga för biskoparnas avlönande anslagna fastigheter vare sig sadan fas tighet för närvarande är anvisad viss biskop pa Ilin eller avkastningen därav ingår till fond — dock endast i den mån fastighet eller del därav icke skall dis poneras för tjänstebostad åt biskop.
Tillämpning sbestämmelser.
22 :o.
Angående vårdnaden örn de at biskoparna upplatua tjänstebostäder samt angående tillämpningen i övrigt av förestående bestämmelser, utöver vad där om är eller varder i lag stadgat, ävensom angående tidpunkten för bestämmel sernas ikraftträdande skall gälla vad Kungl. Majit i sådant hänseende förordnar.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
164
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
Förslag
tili
förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter.
Härigenom förordnas som följer:
1
§•
Sådan för biskoparnas avlönande anslagen fastighet eller del av dylik fastig het, som jämlikt vad därom är särskilt stadgat anvisats för tjänstebostad åt biskop, utgör biskopsgård.
Där Kungl. Majit för tillgodoseende av något domkapitlets eller domkyrkans behov i förekommande fall finner särskilt utrymme kunna utan olägenhet be redas domkapitlet eller domkyrkan å samma fastighet, varå tjänstebostad för biskop skall vara förlagd, må, då Kungl. Majit så bestämmer, jämväl dylikt utrymme anses tillhöra biskopsgård.
I denna förordning avsedd fastighet, varå biskopsgård ej skall vara förlagd, liksom ock, där av sådan fastighet särskilt område skall utgöra biskopsgård, övrig del av fastigheten, benämnes biskopshemman.
2
§.
Biskopsgård och biskopshemman förvaltas av stiftsnämnden, biskopsgård enligt de särskilda föreskrifter Kungl. Majit meddelar och biskopshemman i enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är stadgat.
Denna förordning skall lända till efterrättelse från och med den dag, då, jäm likt vad Kungl. Majit särskilt förordnar, de av Kungl. Majit och riksdagen antagna ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel träda i kraft.
Därvid skall iakttagas: Fastighet, som under tiden närmast före denna förordnings ikraftträdande utgör bostadsboställe för biskop eller eljest av biskop innehaves på lön, skall av biskopen avträdas från och med dagen, då förordningen, enligt vad ovan stad gats, träder i kraft.
Å varje här avsedd fastighet, beträffande vilken nybyggnads- och underhålls skyldighet jämlikt hittills gällande bestämmelser åligger biskopen, skall, i an ledning av fastighetens avträdande vid nämnda tidpunkt, mellan biskopen såsom avträdande boställshavare och stiftsnämnden för kyrkofondens räkning såsom tillträdare förrättas husesyn i hittills gällande ordning. Sådan syn, varom stiftsnämnden skall äga att föranstalta, må icke hållas senare än sex månader efter den bestämda avträdesdagen.
Vad sålunda stadgats i fråga om biskops avträdande av fastighet, skall i till lämpliga delar gälla jämväl för biskops tjänst- eller nådårsberättigade dödsbo samt för prästerskapets änke- och pupillkassa, i fall då någon av dessa vid för ordningens ikraftträdande innehar fastighet, varom nu är fråga.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
165
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932
(nr 404) om kyrkofond.
Härigenom förordnas, att 3 och 6 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond, vilka lagrum ändrats genom lag den 23 november 1934 nr 545, skola i nedan angivna delar erhålla följande ändrade lydelse:
3 §.
Från statsverket---------- kyrkofonden utgå 1) ersättning med----------m. m. samt 2) ersättning dels med tillhopa 301,250 kronor för vissa tidigare av präster skapet i territoriella pastorat åtnjutna statsanslag, dels ock med 117,200 kronor för dylika anslag, som tillförne åtnjutits av biskopar eller utgått till biskopslöne- regleringsfonden,
skolande dessa ersättningar inom januari månad för året utbetalas till kyrko fonden.
Ytterligare skola till kyrkofonden ingå: 3) inkomst av-----------är beläget, (allmänna kyrkohemman) ävensom in komst av fastigheter, vilkas avkomst, jämlikt av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositio nen av därtill avsedda medel, tillförts kyrkofonden, (biskopshemman);
4)
-----------
8) ränta och annan vinst å andra av statskontoret förvaltade kapitaltill gångar, varav avkastningen, jämlikt de under 3) här ovan angivna grunder för dispositionen av till biskoparnas avlönande avsedda medel, skall tillföras kyrko fonden.
6 §■
Enligt vad särskilt är stadgat skola av kyrkofonden gäldas
dels kostnad för avlönande av biskoparna och av präster, som avses i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning, ävensom för beredande av emeritilön för dylika präster samt för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst, allt i den omfattning, som är närmare bestämd
i de av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas av lönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel,
i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning jämte de därtill anslutna lagarna örn provisorisk tilläggslön åt kyrkoherdar och komministrar i nyregle- rade pastorat m. m., örn resanslag åt vissa präster i nyreglerade pastorat, örn emeritilöner för präster och örn dyrtidstillägg åt präster samt
i lagen örn emeritilöner för vissa prästmän i ledande ställning i missionens och diakoniens tjänst,
dels jämlikt 5 och 6 §§ ecklesiastik boställsordning bestämda arvoden åt ord förande i boställsnämnder, arvoden och ersättningar åt ledamöter i stiftsnämn- der samt avlöningar åt stiftsjägmästare och biträden åt dessa ävensom andra omkostnader för stiftsnämndernas verksamhet,
dels ock jämlikt lagen den 21 november 1925 beviljade anslag för uppförande av prästgårder inom Härnösands och Luleå stift.
166
Härutöver skola av kyrkofonden utgöras:
1) tillskott till pastorat enligt vad i 7 § stadgas; 2) anslag, som Konungen---------- prästerlig befattning; 3) kostnader för förvaltningen av biskopshemman; 4) kostnader för förvaltningen av allmänna kyrkohemman; 5) anslag, som---------- 300,000 kronor; 6) pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa för innehavare av prästerlig emeritilön samt för pensionerad teologie professor, som innehaft kyrkoherdetjänst i prebendepastorat;
7) anslag, som Konungen och riksdagen finna skäligt ställa till vederbörande statsdepartements förfogande för anlitande av biträde vid handläggning av boställsärenden och vad därmed äger samband. 1
Kungl. Mårds proposition Nr 242.
1. Denna lag skall lända till efterrättelse från och med den dag, då, jämlikt vad Konungen särskilt förordnar, de av Konungen och riksdagen antagna ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel träda i kraft.
2. Med ikraftträdandet av denna lag upphävas lagarna den 28 oktober 1932 (nr 478) örn gäldande ur kyrkofonden av pensionsavgift, belöpande å innehavare av prästerlig emeritilön med flera, och den 20 juli 1933 (nr 489) om gäldande i visst fall ur kyrkofonden av pensionsavgift till prästerskapets änke- och pupillkassa.
3. Kyrkofonden skall beträffande de fonder och andra kapitaltillgångar, vilka jämlikt ovan i punkt 1 angivna bestämmelser och grunder överförts till kyrko fonden, svara för samtliga de utgifter, som enligt allmän författning eller sär skilda, i behörig ordning meddelade bestämmelser redan blivit anvisade till utgående från dessa tillgångar.
Sammanfattning,
Stift
Reglerad
lön
Kronor
Lön
i medeltal
för åren
1911/1913
Uppgiven utgående lön under ecklesiastikåret
1924/1925 1925/1926
1926/1927
1927/1928
1928/1929
1929/1930
1930/1931
2
16,000
20,481: 79 43,896: 29 43,494: 07 47,326: 85 26,404: 37 44,876: 82 22,449: — 22,449: —
Linköping....................................
13,000 — 16,306: 79
28,840: 45 31,696: 66 32,165: 83
Skara.........................................
12,000
—
11,996:23 26,988: 85 23,775: 87 21,327:11 22,183: 21 22,330: 88 20,901: 68 19,652:13
Strängnäs....................................
12,000
—
12,919: 50 19,831: 98 19,832: 57 19,665: 87 19,055: 57 19,014: 33 18,085: 75 17,083: 96
Västerås.......................................
12,000
—
15,516: 25 26,391: 98 25,118:16 25,915: 51 25,501: — 23,848: 68 21,733: 65 19,490: 02
Växjö.........................................
14,000 — 16,925: 57 25,661: 57 25,484: 59 25,123: 79 25,149: 02 24,171: 87 23,012:31 21,199:50
Lund
........................................
15,000
—
37,136: 04
—
—
60,293: 45 38,771: 96 37,575: 57 34,651: 66 31,186: 89
Göteborg
.................................
14,000 — 14,891: 67 22,472:35 22,425: 92 22,131: 74 21,899: 02 21,475: 74 18,663: — 17,679: 60
Karlstad......................................
12,000
— 21,670: 80 18,741: 49 18,559: 40 18,472: 68 18,211: 30 17,813: 57 16,952: 47 15,964: 66
12,000
12,454: 74 14,959: — 17,942: — 17,744: — 17,725: — 17,764: — 17,609: — 17,395:
—
Luleå.........................................
12,000
—
12,000: —
14,857: — 17,409:
—
17,759:
—
17,627:
—
17,666:
—
17,648:
—
17,423:
—
Visby
.......................................
10,000 —
11,581: 87 22,531: 50 22,905: 08 22,607: 22 22,349: 64 21,995: 96 21,189:37 20,353: 65
Summa kronor
154,000: - 203,881:25
_ 1
_ 1
_ 1
_ 1 297,373:87 264,592:55 252,043:24
s
s
ö
-$
o
o
a.
C*4-
«— .
O
s
<ND
1 Då uppgifter för detta år ej erhållits från samtliga biskopsstolar, har någon summa ej ansetts böra här upptagas.
2 För erhållande av jämförelsetal för ecklesiastikåret 1930/1931 har för ärkebiskopsstolen i Uppsala, för vilken ingen uppgift lämnats för
sagda år, här upptagits det för ecklesiastikåret 1929/1930 angivna beloppet.
\
T3
c-x
Oi
Inkomster
s —
t
— i —f- t
Summa
U
p
p
sa
la
L
in
k
ö
p
in
g
S
k
ar
a
S
tr
än
g
n
äs
V
äs
te
rå
s
V
äx
jö
L
u
n
d
G
ö
te
b
o
rg
K
ar
ls
ta
d
H
är
n
ö
sa
n
d
L
u
le
å
V
is
b
y
1931—1982.
Arrende- och andra avgälder..........................
7,903 18,117
5,589
28,059
—
—
—
—
—
59,668
Skogsavkastning.................................................
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
Ränta å skogslikvid- och expropriations-
medel
m.
m.......................................................
4>
■+■>
8,935
285
4>
•<->
—
<D
+->
105
—
—
—
—
—
9,325
Indelningsersättning..........................................
Tc
a
a
6,749
3,200
Tb
(X
Q*
12,788
Tc
Q*
A
—
8,564
7,922
5,251
—
6,101
50,575
Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .
3
—
—
3
a
—
3
—
—
—
3,289 17,340
—
20,629
Lönefyllnad..........................................................
a
A
—
—
a
A
—
3
ii
—
3,785
1,410
4,517
—
4,000
13,712
C/2
C/2
C/2
Lönetillägg i anledning av nådårsrättens
upphörande ....................................................
195
—
180
420
210
—
—
180
—
1,185
Prebendeersättning.............................................
6,430
—
1,195
—
4,403
5,749
4,283
—
—
22,060
Inkomst av prebende.......................................
—
—
—
—
—
—
—
9,464
9,464
Summa inkomster
30,212 21,602
19,752
28,584 16,962 15,081 17,340 17,520 19,565 186,618
1
68K
u
n
g l.
M
a
jli s
p
ro
p
o
si
tio n
N r
2
4
2
.
Inkomster
s -- t ---
— f — t
Summa
U
p
p
sa
la
L
in
k
ö
p
in
g
S
k
ar
a
S
tr
än
g
n
äs
V
äs
te
rå
s
V
äx
jö
L
u
n
d
G
ö
te
b
o
rg
K
ar
ls
ta
d
H
är
n
ö
sa
n
d
L
u
le
å
V
is
b
y
1932—1933.
Arrende- och andra avgälder..........................
7,778 19,190
7,235
27,202
—
—
—
—
—
61,405
Skogsavkastning................................................
—
—
—
—
—
—
Ränta
& skogslikvid- och expropriations-
medel m.
.. ......................................................
0>
8,937
189
3
CM
—
4)
4->
105
—
—
—
9,231
j
Indelningsersättning..........................................
To
Q*
6,591
3,098
*5o
a
a
12,465
bO
0U
o*
—
8,339
7,726
5,167
—
5,817
49,203
Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .
P
V)
—
—
p
t
n
—
s
—
—
—
3,049 17,070
—
20,119
Lönefyllnad..........................................................
a
—
—
Ö
e*
a3
—
c
M
aS
—
3,785
1,410
4,517
—
4,000
13,712
c
n
c
n
Lönetillägg i anledning av nådårsrättens
upphörande...................................................
195
—
180
420
210
—
—
180
-
1,185
Prebendeersättning.............................................
6,430
—
1,195
—
4,403
5,749
4,283
—
—
22,060
_
—
—
—
—
—
—
—
9,188
9,188
Summa inkomster
29,931 22,477
21,075
| 27,727116,737114,885 17,016 17,250 19,005
186,103
po
K
u
n
g l.
M
a
jli s
p
ro
p
o
si
tio n
N r
2
4
2
.
S --- t --- i—f--t
—
Inkomster
U
p
p
sa
la
L
in
k
ö
p
in
g
S
k
ar
a
S
tr
än
g
n
äs
V
äs
te
rå
s
V
äx
jö
L
u
n
d
G
ö
te
b
o
rg
K
ar
ls
ta
d
H
är
n
ö
sa
n
d
L
u
le
å
V
is
b
y
Summa
1933—1934.
Arrende- och andra avgälder..........................
5,561
7,178 16,138
737
6,571
7,264 29,691
73,140
Skogsavkastning.................................................
—
—
6,021
—
—
11,783
—
—
—
—
—
—
17,804
Ränta å skogslikvid- och expropriations-
medel m. m......................................................
—
8,645
302
3,923 18,478
1,119
92
32,559
Indelningsersättning..........................................
7,125
6,518
3,060
7,756 12,424
5,871
—
8,208
7,589
5,155
—
5,624
69,330
Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .
—
—
—
--
—
2,000
—
—
—
2,935 16,896
—
21,831
Lönefyllnad..........................................................
—
—
—
1,400
—
—
—
3,785
1,410
4,517
—
4,000
15,112
Lönetillägg i anledning av nåd&rsrättens
upphörande ....................................................
240
195
_
180
180
210
420
210
180
1,815
Prebendeersättning.............................................
3,858
6,430
—
2,249
1,195
2,356
—
4,403
5,749
4,283
—
—
30,523
Inkomst av prebende.......................................
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
_
9,020
9,020
Summa inkomster
16,784 28,966 25,521 16,245 38,848 30,603 30,203 16,606 14,748 16,890 17,076 18,644 j
271,134
1
70K
u
n
g l.
M
a
jli s
'proposition
N r
2
4
2
.
S -- t --
— f — t
■
Inkomster
U
p
p
sa
la
L
in
k
ö
p
in
g
S
k
ar
a
S
tr
än
g
n
äs
V
äs
te
rå
s
V
äx
jö
L
u
n
d
G
ö
te
b
o
rg
K
ar
ls
ta
d
H
är
n
ö
sa
n
d
L
u
le
å
V
is
b
y
Summa
1934
—
1935
.
Arrende- och andra avgälder..........................
7,950
6,628 16,595
732
6,180
9,171 29,879
—
—
—
—
—
77,135
Skogsavkastning................................................
—
—
—
—
—
10,568
—
—
—
—
—
—
10,568
Ränta å skogslikvid- och expropriations-
14,122
medel m. .........................................................
—
8,638
431
3,405
432
1,125
91
—
—
—
—
Indelningsersättning..........................................
9,912
6,404
3,026
7,473 12,365
5,817
—
8,058
7,360
5,102
—
5,521
71,038
Lön, särskilt lönetillägg, dyrtidstillägg . . .
—
—
—
—
—
2,000
—
—
—
3,114 16,932
—
22,046
Lönefyllnad..........................................................
Lönetillägg i anledning av nådårsrättens
—
—
—
1,400
—
—
3,785
1,410
4,517
4,000
15,112
upphörande....................................................
240
195
—
180
180
210
420
210
—
—
180
~
1,815
Prebendeersättning.............................................
3,918
6,430
—
2,249
1,195
2,356
—
4,403
5,749
4,283
—
—
30,583
-
9,020
9,020
Summa inkomster
22,020 28,295 20,052
15,439 20,352| 31,247
30,390 16,456 14,519
17,016| 17,112 118,541
251,439
'sol
S ÖB
■§
^
P
P-
*
K
u
n
g l.
M
a
jli s
'proposition
N r
2
4
2
.
172
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
Bil. D6.
(åberopad sid. 41.)
Förklarande anmärkningar
(till bil. D 2-5 och 7).
Samtliga inkomstbelopp hava i tablåerna utjämnats till hela krontal. I övrigt må beträffande uppgifterna i dessa tablåer följande anmärkas:
Bland ärkebiskopens löneinkomster ingår icke för uppgivna tidsperiod någon inkomst av skogsavkastning. Sådan lärer emellertid, enligt vad under hand inhämtats från domänstyrelsen, komma att under ecklesiastikåret 1935—1936 retroaktivt tillerkännas nuvarande ärkebiskopen, liksom även dödsbodelägarna efter företrädaren i ämbetet. Preliminärt beräknat torde härav för ecklesiastik året 1933—1934 komma att till ärkebiskopen utbetalas cirka 10,000 kronor och eventuellt något motsvarande belopp även för följande ecklesiastikår.
I de för biskopen i Linköping upptagna inkomsterna av arrende m. m. är inräknat ett belopp av 1,400 kronor för år, vilket belopp enligt av numera av lidne biskopen därstädes E. Aurelius meddelade uppgifter motsvarar värdet av tjänstbarheter och produkter, som årligen tillfallit biskopen på grund av upp låtelse (under form av tjänstavtal) av den till biskopsgården hörande träd gården.
Enligt tablåerna har förutvarande biskopen i Skara Hj. Danell endast under löneåret 1933—1934 uppburit inkomst av skogsavkastning. Emellertid lär till samme biskop efter den 1 maj 1935 ha utbetalats eller komma att utbetalas inemot 30,000 kronor, utgörande behållen skogsavkastning för tiden intill den 1 maj 1935 från vissa biskopen på lön anslagna fastigheter.
För biskopen i Västerås är i tablåerna icke alls upptagen någon inkomst av skogsavkastning. Jämlikt beslut av Kungl. Maj:t den 15 juni 1935 har biskopen dock tillerkänts behållningen av såväl under åren 1920—1933 verkställda som framdeles skeende försäljningar av virkesöverskott från vissa biskopen på lön anslagna fastigheter. Under ecklesiastikåret 1933—1934 för biskopen upptagen inkomst av ränta, 18,478 kronor, utgör under tiden 1921 1/5 1933 upplupna och kapitaliserade räntor av skogslikvidmedel för vissa av biskopsfastigheterna. Den årliga räntan framdeles å samma medel beräknas av biskopen till omkring 900 kronor.
Till biskopen i Växjö hava efter den 1 maj 1935 hittills utbetalats omkring 7,500 kronor i skogsförsäljningsmedel och lära även ytterligare sådana medel vara för honom att förvänta.
De biskopen i Lund tillkommande avgälderna av tomtupplåtelser från Hel gonagården i Lund hava beträffande vissa av dessa upplåtelser höjts genom beslut av stiftsnämnden den 30 augusti 1933. En av tomterna å Helgonagården har numera enligt köpebrev den 3 maj 1935 försålts för 17,500 kronor, vilken försäljningssumma överlämnats till domkapitlets förvaltning.
De av förutvarande biskopen i Härnösand E. F. Lönegren lämnade uppgif terna avse budgetåren 1/7 1931—30/6 1934 samt påföljande budgethalvår till och med den 31 december 1934, då biskopen avgick från tjänsten. För erhål lande av jämförelsetal för hela löneåret 1934—1935 hava i tablån inkomsterna för året upptagits, i enlighet med från stiftssekreteraren därstädes inhämtade uppgifter, till ungefär dubbla beloppet av vad av biskopen uppgivits för nyss- angivna första budgethalvår.
Såsom prebendekyrkoherde i Visby har biskopen därstädes att själv bestrida utgifterna för avlönande av vikarie å kyrkoherdetjänsten. Under senare år har
173
vikarien jämlikt enskild överenskommelse med biskopen av denne åtnjutit ersättning i ett för allt med 1,500 kronor. Detta belopp synes i biskopens in komstuppgifter vara frånräknat inkomsten av prebendet.
Samtliga i förevarande tablåer upptagna inkomstbelopp, med undantag som ovan angivits för biskopens i Visby inkomst av prebende, utvisa — enligt de lämnade uppgifterna — vederbörande biskopars bruttoinkomster för året i fråga. Uti de för de tidigare utredningarna sammanställda tablåerna hava där emot somliga inkomster icke upptagits till sina bruttobelopp, utan hava från bruttoinkomsterna redan i inkomsttablåerna frånräknats särskilda omkostnader. I följd härav kunna biskoparnas inkomster enligt dessa tidigare års tablåer icke omedelbart jämföras med motsvarande inkomster i de nu för löneåren 1931 —1935 uppgjorda tablåerna.
För erhållande av bättre överblick över växlingarna i lönebeloppen hava samtliga biskoparnas årsinkomster under hela den här behandlade tidsperioden, 1931—1935, upptagits i efterföljande sammandrag. På grundval av de i sam mandraget ingående inkomstuppgifterna har däri jämväl uträknats medel bruttoinkomsten per år vid varje biskopsstol. Dessutom har — efter av bisko parna meddelade uppgifter — i anslutning till sammandraget dels sammanställts en medeltalsberäkning för år och biskopstjänst av sådana utgifter för fastig heter m. m., vartill, i händelse av omreglering av biskoparnas löner, särskilda kostnadsbidrag torde kunna för biskoparna påräknas, dels ock med ledning därav uträknats den årliga medelnettoinkomsten för varje biskopstjänst under här ifrågavarande tidsperiod. För jämförelsens skull har slutligen även med- tagits beloppen av de nu gällande reglerade lönerna jämte därå beviljade löne tillägg och löneförbättringar.
Kungl. Magita proposition Nr 242.
Sammanfattning,
S-— t — i — f — t
fl
*fl
CO
a
CL
p
bo
C
’CL
:©
M
H
03
c
n
CO
:o3
fl
bo
fl
:o3
M
rSl
CO
oc3
M
-<->
CO
:fl
>
:°
’£*
:fl
>•
n©
fl
fl
bc
t->
O
Xt
<v
■*->
:0
O
H©
fl
03
C
fl
LC
-fl
fl
fl
03
:©
fl
:fl
K
ofl
V
”fl
h-J
>>
Xi
C/3
>
Summa
Summa inkomster
1931
—
1932 .............
»
>
1932—1933 .............
»
»
1933—1934 .............
»
»
1934—1935 .............
16,784
22,020
30,212
29,931
28,966
28,295
21,602
22,477
25,521
20,052
16,245
15,439
19,752
21,075
38,848
20,352
30,603
31,247
28,584
27,727
30,203
30,390
16,962
16,737
16,606
16,456
15,081
14,885
14,748
14,519
17,340
17.016
16,890
17.016
17,520
17,250
17,076
17,112
19,565
19,005
18,644
18,541
186,618
186,103
271,134
251,439
Inkomst i medeltal per år
38,804
19,402
117,404
29,351
89,652
22,413
31,684
15,842
100,027
25,007
61,850
30,925
116,904
29,226
66,761
16,690
59,233
14,808
68,262
17,065
68,958
17,239
75,755
18,939
895,294
256,907
Särskilda utgifter vid tjänsten,
i medeltal per år:
Fastighetsutskylder.......................................
1,210
1,070
922
374
637
960
579
—
679
473
—
300
7,204
Reparations- och nybyggnadskostnad . .
100
—
1,000
—
—
1,861
—
50
—
—
—
156
3,167
Andra fastighetsutgifter (brandförsäkring,
sotning, renhållning, vatten, syner
m. m.)...........................................................
1,300
975
521
149
1,435
560
764 ä.u.100
326
500
—
377
7,007
Uppvärmningskostnad, 3/r-dels................. ber.900
1,050
600
975
1,200
900
1,350 a.u.750
806
750
750
480
10,511
Resor..................................................................
2,725
500
2,000
3,069
1,000
3,191
3,300
450
675
332
352
504
18,098
Telefon............................................................... ber.250 ä.u. 337 ber. 250 ä.u.31G
505 ber.250 ä.u. 240 ä.u.380
150 ber.250 ber.250 ber.250
3,428
Summa
6,485
3,932
5,293
4,883
4,777
7,722
6,233
1,730
2,636
2,305
1,352
2,067
49,415
Nettoinkomst i medeltal per år
12,917
25,419 17,120 10,959
20,230 23,203
22,993 14,960 12,172 14,760 15,887 16,872
207,492
ber. = beräknad
ä.
u.
= enligt äldre uppgift.
Utgift för trädgård......................................
600
200
400
294
+ 0
537
600
15
175
—
—
ä.u.400
2,221
Reglerad lön....................................................
16,000
13,000 12,000
12,000
12,000 12,000
28,000 14,000 12,000 12,000 12,000 10,000
Lönetillägg och löneförbättring
.....................
240
195
—
180
180
2,210
420
210
—
3,000
3,180
350
Summa
16,240
13,195 12,000 12,180
12,180 14,210
28,420 14,210 12,000 15,000 15,180 10,350
1
74K
u
n
g l.
M
a
j: ts
p
ro
p
o
si
tio n
N r
2
4
2
.
B il. D
7
.
(å
b
er
o
padsid.41
.)
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
175
Bil. E.
(åberopad sid. 45.)
Memorial, avgivet av kammarkollegiets arkiv.
A. Biskopssäten och biskopslöningshemman på landet.
Uppsala ärkestift.
Enligt den genom kungl, brev den 28 mars 1873 fastställda löneregleringen åtnjuter ärkebiskopen avkomsten av följande fastigheter nämligen: 3 mantal Fiby nr 1—3 med Biskopsängen, J/2 mantal Kvarnen nr 1 (eller Kvarnberg),
V mantal Kånkebo nr 1, K mantal Jobsbo nr 1, 1 mantal Karbo nr 1, 3 mantal
Eneby nr 1—3 och utjorden Gammelängen nr 1 i Vänge socken samt Vi mantal Fågelbo nr 1 i Jumkils socken.
Ifrågavarande hemman och lägenhet, som tidigare i jordeböckerna redovisa des under frälse titel, därvid för Fibyhemmanen antecknades att de voro av säterinatur, hava jämlikt kungl, kammarkollegii beslut den 31 december 1907 överförts till kronoegendomar under allmän disposition, boställen.
I anledning av uppkommen fråga örn utgörande av rusttjänstbevillning för ifrågavarande hemman verkställdes av kammararkivet den 30 september 1852 undersökning i jordeböckerna och kronoräkenskaperna för utrönande av rätta naturen å sagda hemman. Av denna undersökning, vilken finnes bilagd hand lingarna till ett på Kungl. Majis prövning beroende ärende angående disposi tion av skogsavkastningen av hemmanen, ävensom av kammararkivets i sist nämnda ärende den 30 november 1907 och den 15 augusti 1908 avgivna memo rial, framgår huvudsakligen följande.
Såsom ovan nämnts skedde indragningen av ärkebiskopens landbönder i omedelbart sammanhang med 1527 års riksdagsbeslut. I en i »fougthernes rekenskaper pro anno 1529 och 1530» (den äldsta i kammararkivet förvarade rä kenskapshandlingen, som lämnar upplysning om hithörande förhållanden) in gående räkenskap för Uppsala gård, vilken räkenskap omfattar tiden från all helgona tid 1529 till pingsttiden 1531, redovisas sålunda räntan för åtskilliga under Uppsala gård lagda rättardömen, vilka tillhört ärkebiskopsstolen i Upp sala (»affradspen.» respektive »affradsk(orn) alf Biskopslandboerna»), Dessa voro sålunda då indragna till kronan. Bland dessa rättardömen upptages Fiby rättardöme.
I 1544 års räkenskapshandling nr 8 för Uppland som redovisar »årliga rän tan aff the retta: men (= rättardömen) som under Upsala gård liggiandes äre anno 1544», antecknas:
»Item äro 10 bijscopstolsens landbor liggiandes udii Wenge sockn benempdt Fieby retta ane lunika biscopen nu lidi förläningh haffver, undantagandes fod- ringen, ö aff them holla hvarthera 2 årliga hestar och hvart 3:die år 2 konungs hestar, och 4 holla hvar 1 årligh hest oell vart 3:die år 1 konungshest, löper
årliga fodringen — 1 ö | . konungsfodringen — 101 *lcsfar->>
176
I 1545 års räkenskapshandling nr 7, däri antecknas att Fiby rättardöme har legat under biskopsstolen och att räntan därav undantagandes fodringen är för länt biskop Larens uti Uppsala, lämnas följande specifikation på de till Fiby rättardöme hörande landbönder, som innehades till biskopsstolen, nämligen
»Benct i Karrabodha torpstelle Nils Christersson i Ekeby Hendrik laggar ibm Lasse Olsson i Fugboda Thomas i Jäpsboda Quarnen torpestelle Kamkeboda torpestelle Oluff Håkansson i Fieby Lasse Olsson ibm Anders ibm». Vart och ett av hemmanen Kärraboda, Ekeby och Fieby utgjorde 2 hästar i fodring, d. v. s. för 1 mantal, under det de övriga utgjorde 1 häst, d. v. s. för 1j2 mantal. I specifikationen upptages däremot icke det tredje hemmanet i Ekeby liksom icke heller utjorden Gammelängen.
Från och nied 1551 upptagas de i 1546 års räkenskap specificerade hemmanen i jordeböckerna bland frälse landbönder och påförda allenast årliga och kungs hästar. Under åren 1581—1583, då biskopsämbetet var vakant, upptogos dock hemmanen under titel biskopslandbönder med till kronan utgående vanlig jor deboksränta. Från och med 1589 upptogs jämväl det tredje hemmanet i Ekeby, vilket tidigare redovisats såsom ett till kronan indraget och ränta till kronan påfört kyrko- eller prebendehemman, bland ärkebiskopens frälsehemman. I hemmanens redovisning i jordeboken förekommer därefter i huvudsak ingen annan ändring än att Jobsbo och Fågelbo år 1661 förmedlats till Vi mantal vartdera, att det sistnämnda hemmanet år 1662 överförts till Jumkils socken, och att i 1675 års jordebok för Fibyhemmanen antecknats: »Dr Lars Stigzelius njuter under säterii.» (Säterifriheten bekräftades genom Kungl. Maj:ts resolu tion den 19 december 1682.)
Sistnämnda hemman synas därefter av ärkebiskopen ständigt hava njutits under säterifrihet, under det de övriga hemmanen innehafts under vanlig frälse frihet. Av hemmanens jordeboksränta hava sålunda till kronan utgjorts allenast kungshästarna samt av hemmantalsräntan halva boskaps- och halva skjuts- färdspenningarna. De övriga ränteposterna avkortades till och med år 1718 un der titel »Adelens friheter efter privilegierna» och därefter under titel »Clere- ciets friheter».
Utjorden Gammelängen, vilken nämnes som särskild fastighet i en tionde längd av år 1666, upptages första gången i 1758 års jordebok på grund av beslut vid samma års jordrannsakning, då det heter: »Gammelängen är ett skattlagdt och roteradt torp om tu öresland under roten nr 123 af Bählinge Compagnie och Uplands regemente till fot, hörande under Ercke Biskopsstohlen, bör i jordeboken införas under utjords titel.»
I jordeböckerna och räkenskaperna finnes icke någon handling åberopad så som stöd för att hemmanen förlänats ärkebiskopsstolen. I riksregistraturet för år 1533 (Gustaf I:s tryckta registratur 1533 sid. 317) finnes emellertid under den 28 oktober införd följande anteckning, som bland annat torde hava avse ende å ifrågavarande hemman: »Item bref! för Erchebispen i Upsala å Kate boda och the godz ther under liggia, H:n tiil en behagelig tijd, och Canicke tendén aff the kerkior, som lyda under domprosterijt.» Ordalydelsen av brevet,
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
177
som icke lär finnas i behåll, är icke känd. Kateboda eller Karbo torde under denna tid hava varit avelsgård och såsom sådan huvudgård i Fiby rättardöme. I ovannämnda räkenskap för Uppsala gård för åren 1529 och 1530 antecknas under de särskilda uppbördsrubrikerna smör, fläsk etc., poster, som härröra »från Karlaboda alf afvelen». Det torde sålunda såsom visst kunna antagas, att 1533 års brev avsåg samtliga till Fiby rättardöme hörande hemman.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Såsom av det anförda redan framgår tillhörde hemmanen under Fiby rättar döme redan före kyrkoreformationen Uppsala biskopsstol. Att så åtminstone beträffande vissa hemman var förhållandet bestyrkes också av två handlingar från medeltiden. Enligt Svenskt Diplomatorium nr 2431 upplät Eskillus Andres son den 1 december 1323 i köp och byte sin sätesgård Fieby utgörande 2 mark land och 16 örtugland jord med tillydande till ärkebiskop Olof i Uppsala och hans efterträdare och genom ett i riksarkivet förvarat pergamentsbrev den 24 november 1496 tillbytte ärkebiskop Jacob Ulfsson sig för ärkebiskopsbordets räkning 20 öresland jord i Ekeby i Vänge socken. Sistnämnda jord motsvarar uppenbarligen de två till Fiby rättardöme ursprungligen hörande hemmanen i Ekeby, vilka vart och ett bestå av 10 öresland. Huruvida sätesgården Fiby med tillydande allenast motsvarar Fibyhemmanen är emellertid mera ovisst. Osan nolikt är icke, att hemmanen Kvarnen, vilken i vissa äldre jordeböcker benäm nes Fiby kvarn, Kånkebo, Jobsbo och Karbo, äro avgärda på Fiby ägor och inbegripas i 1323 års köp. De betecknas nämligen i 1545 års räkenskaper såsom torpställen.
I sitt ovannämnda memorial av år 1852 har kammararkivet uttalat, att det med säkerhet kunde antagas, att ifrågavarande hemman och lägenheter tillhört det under katolska tiden existerande s. k. andliga frälset och, lika väl som övrigt under ärkebiskopsstolen hörande gods, varit underkastade konung Gustaf I:s reduktion men därefter åter blivit ärkebiskopen på dess beställning anslagna och med anledning därav, att de av honom under frälsefrihet innehades, kom mit att under frälse titel i jordeböckerna upptagas, vadan arkivet för sin del ansåge, att desamma ej kunde annorlunda betraktas än för kronohemman och lägenheter, som av ärkebiskopen på dess beställning i överensstämmelse med 12 § i prästerskapets privilegier under frälse frihet innehades.
Detta uttalande åberopas i de av kammararkivet åren 1907 och 1908 avgivna memorialen. I sistnämnda memorial, avgivet av numera kammarrådet Axel Klockhoff, säger sig kammararkivet på det bestämdaste fasthålla vid sin tidi gare uttalade mening om egendomarnas natur. Såsom stöd härför åberopas huvudsakligen, att räntorna från hemmanen vid de särskilda tillfällen, då biskopsämbetet stått vakant, ingått i kronans uppbörd och redovisats av kro nans uppbördsman, att hemmanen i 1500-talets räkenskaper uttryckligen angi vas såsom till ärkebiskopen bortförlänta och att hemmanen enligt 1533 års brev upplåtits allenast på behaglig tid. På dessa omständigheter och med hän syn till vad i övrigt vore bekant rörande den allmänna indragningen till kronan av biskoparnas landbohemman, hade kammararkivet velat grunda sin åsikt att hemmanen blivit med stöd av Västerås recess reducerade samt först därefter av kronan anslagna till ärkebiskopens underhåll.
Till dessa uttalanden torde icke vara annat att tillägga, än att det tredje hemmanet i Ekeby, motsvarande nuvarande hemmanet Ekeby nr 1, icke, såvitt av räkenskaperna framgår, synes hava tillhört det medeltida biskopsbordet.
Hiliana till riksdagens protokoll 1036.
/
sami.
Ar
iV/2.
12
178
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
Linköpings stift.
Enligt nådiga brevet den 23 april 1809 angående lönereglering för biskopen i Linköping skulle biskopen innehava lägenheterna Bergaängen och Skäggan i S:t Lars församling, Stigsängen eller Stigshumpen och Tokängen i Kärna för samling och en äng i Västerlösa församling, vilken sistnämnda lägenhet skulle i författningsenlig ordning utarrenderas.
Av konung Gustaf I:s brev den 9 oktober 1527 och den 13 januari 1530 till Mäster Jöns samt den 11 augusti 1543 och den 30 januari 1544 till Petrus Caroli synes framgå, att konungen indragit till kronan det huvudsakliga av biskopens i Linköping inkomster. Presidenten Hans Forssell säger också i sitt arbete »Sve riges inre historia», att i LTppsala och Linköping indragningen med ens blev nära nog fullständig. »Ärkebiskopen och biskop Brask lämnade ju sina stavar och gäll, flyende till främmande furstar och folk, och konungen såg då icke längre något skäl att, där biskopar ej funnos, låta de biskopliga rättigheterna utgå, utan indrog dem till kronan och lämnade dem sedan ej tillbaka åt de bli vande efterträdarne. Mäster Laurentius Petri och Mäster Jöns fingo nöja sig med prebenden och tiondeanslag och inträdde sålunda för sina biskopsstolar i en annan ställning till konungen än den, som ännu innehades av deras medbroder i de övriga stiften.»
Av de i löneregleringsbrevet omförmälda jordarna hava allenast Stigsängen eller Stigshumpen och Tokängen i Kärna socken redovisats i jordeböckerna från äldre tider. Dessa lägenheter tillkommo emellertid biskopen i hans egenskap av prebendekyrkoherde i Kärna och Kaga församlingars pastorat. Genom nådiga resolutionen den 17 maj 1916 angående lönereglering för prästerskapet i nämn da pastorat förordnades bland annat, att pastoratet med utgången av april 1917 skulle upphöra att vara prebende åt biskopen i Linköpings stift, samt att kronolägenheterna Stigsängen nr 1 och Tokarp nr 2 (Tokängen) i Kärna socken skulle ingå bland pastoratets avlöningstillgångar.
Fogderäkenskaperna från 1500- och början av 1600-talet upptaga i S:t Lars och Västerlösa socknar vissa lägenheter, som innehafts av biskopen, men på grund av olika benämningar har det icke varit möjligt att identifiera de i löne regleringsbrevet upptagna jordarna med dessa i räkenskaperna upptagna lägen heter. Enligt prästverket för Linköpings stift innehade biskopen — förutom stadsfastigheter samt Stigsängen och Tokarp — »av Kungl. Majit och kronan» följande fastigheter:
»Bergängen, varest biskop haver till några och trettio ängetegar, som kunna giva i medelmåttig årsväxt 7 lass.»
»En änghump i Västerlösa, kallas i synen hållen 1638 Biskopshumpen, sägs nu nyligen vara skattlagd och uppförd till årlig ränta 24 öre. På denna bem:te hump sägs kunna bliva i medelmåttiga år 6 lass.»
»En liten ängehump, kallad Ullevihumpen, sägs icke finnas i jordeboken, giver i medelmåttiga år 3 lass.»
»En dito, kallad Tornby hump, av ringa värde och för dess skarpenhet sällan bärgas; uppsättes dock till lass.»
Genom beslut den 18 april 1905 lät kungl, kollegium bero vid länsstyrelsens i Östergötlands län den 26 mars 1904 meddelade utslag, varigenom förordnats att den genom kungl, domänstyrelsens köpebrev den 2 maj 1902 till allmänt frälse försålda delen av Berga äng i S:t Lars socken skulle införas i jordeboken bland frälse lägenheter under benämningen Berga äng nr 6. I samband härmed anmo dade kungl, kollegium länsstyrelsen att genom utslag, som skulle underställas kungl, kollega prövning, yttra sig om och på vad sätt övriga delar av Berga äng
179
borde upptagas i jordeboken. I anledning härav förordnade länsstyrelsen genom utslag den 25 november 1905, bland annat, att den på lön till biskopen i Linkö pings stift anslagna delen av Berga äng skulle upptagas i jordeboken bland kronoegendomar under allmän disposition med benämningen Berga äng nr 8. Den 21 maj 1907 lät kungl, kollegium därvid bero. I ärendet avgavs av kungl, lantmäteristyrelsen en den 13 oktober 1904 dagtecknad utredning, varav kan anföras följande:---------- »har kungl, styrelsen låtit verkställa forskning i här varande arkiv; och hava därvid följande kartor befunnits innehålla upplys ningar till frågans bedömande:
l:o. Geometrisk charta Öfwer Bärga ängh och några andra änghshumpar i S:t Lars och Kierna socknar sampt Hanekinds Häradh belägne, hwilka Biskops gården wid Lindkiöpingh härtills possiderat, men nu nyligen af hans Kongl. Maij:tt allernådigst blewfen efterlåten få uthbyta så stor tracht i Linneryds- ängen, som kan qvadrera emoth understående humpar och tegar. Upprättad 1694 af Niels Lundberg.’
Utom Berga äng innehåller denna karta en ängshump i Stora Ullewiängh, en hump vid Glyttinge, kallad Stighump, samt en ängshump i Tornebyängen. Teg skiften funnos vid denna tid, med nedannämnda ägare, på 33 'ställen:
Berga äng.
'Biskopen, 5 stänger. Kyrkioherden widh Lindkiöpingh, 6 stänger. Sahl. Figrelii änkia på Smesta, som ähr hennes arf och egen, 6 K stångh. Ibidem under Smesta, 7 stänger. Mester Christiern Kiörkioherde i Söderkiöpingh, 2% stänger. Hospitalet i Linkiöpingh, 4 stånger.’ 2:o. 'Karta öfver Berga ängen, upprättad 1773 af Bened. Fineld och begagnad vid storskiftesdelning, som fastställdes 24 april 1775 af Häradssynen.’ Utdrag av denna karta bifogas denna skrivelse, se bilaga. Av beskrivningen till kartan inhämtas, att följande fem ägolotter utlagts i
Berga äng.
'Riksrådets frälseskifte litt C för 7 stänger. Domprostens ämbetsjord litt. D för 6 stänger. Biskopens d:o litt. E. för 5 stänger. Kronohospitalet litt. F för 4 stänger. Smesta rusthåll litt. G för 10 stånger.’ Å kartan synes, att Berga bys ägor angränsade — å östra sidan, samt att hospitalets skifte — litt. F blivit lagt intill dess ägor på stadsjorden.
3:o. Karta över Berga by, upprättad 1778 och begagnad vid laga skifte 1828. Följande fyra ägolotter funnos därvid i
Berga by:
'litt. A Vi mantal Frälsegården. litt. B Yz mantal Prästgården, innehafves af domprosten litt. C Två utjordar, den ena frälse, den andra skatte, ägas af öfverste F. G. Nisbeth.
litt. D. '/« mantal Linköpings hospital.’ 4:o. Karta över Hanekinds härad, upprättad av ekonomiska kartverket åren 1871—74. I beskrivningen därtill uppräknas:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
180
N:o 1. Berga, prestegård, 'A mantal krono.
N:o 2. Berga, K mantal frälse.
»
3. D:o, lillgård, hospitalhemman, */g mantal krono.
»
1. D:o, en utjord, skatte.
»
2. D:o, — d:o —, frälse.
Bergaängen, till biskopen.
D:o till domprosten.
D:o till Linköpings hospital.
D:o till Råberga.»
Som av det anförda framgår nämnas bland de lägenheter, som upptagas å 1691
års karta, en ängshump i Stora Ullevi äng och en ängshump i Tornebyängen.
vilka väl åtminstone till någon del motsvara de i prästverket omförmälda ängs-
humparna Ullevihumpen och Tornbyhumpen. Däremot finnes icke den i löne-
regleringsbrevet upptagna lägenheten Skäggan upptagen och ej heller innehålla
handlingarna till 1896 års lönereglering några upplysningar örn sistnämnda
lägenhet. Då Ullevihumpen och Tornbyhumpen frångått biskopen och i stället
lägenheten Skäggan tillkommit, synes det antagligt, att till grund för föränd
ringen legat ett ägoutbyte, varom dock tid saknats att verkställa närmare un
dersökning.
I en jämlikt § 27 i jordregisterförordningen den 5 mars 1913 gjord anmälan
hemställde överlantmätaren i länet örn upptagande i jordeboken av lägenheten
Biskopshumpen i Västerlösa socken. I ärendet avgav andra arkivkontoret me
morial den 20 september 1921, varav bland annat inhämtats följande. Med skri
velse den 11 april 1750 överlämnade länsstyrelsen till kungl, kollegium hand
lingarna rörande skattläggning av den s. k. Västerlösa utjord, belägen i Gull
bergs härad och Björkebergs socken. Av berörda handlingar framgår, att ut
jorden i fråga, som sedan år 1730 varit uppförd såsom obefintlig, efter åtskil
liga undersökningar år 1745 igenfunnits och bestode av sju humpar i Västerlösa
äng, som gränsade till Gullbergs härads utäng. Efter vederbörligen förrättad
uppmätning upptogs å kartan över lägenheten under litt. A Västra Ekfalls-
humpen, under litt. B två humpar till Västerlösa Lillgården, under litt. C Östra
Ekfallshumpen, under litt. D Lilla Hålkhumpen, under litt E Gillishumpen, un
der litt. F Sonarpshumpen och under litt. G Stora kronohumpen. Dessutom upp
tog kartan under litt. X Biskopshumpen örn 31 13/02 tunnland. Biskopshumpen
hade icke intagits med de förutnämnda, emedan densamma »från urminnes
tider skall varit nyttjad av biskoparne i Linköping såsom en tillhörighet under
biskopsstolen och således emot prästerskapets privilegier icke kunde därifrån
skiljas». Genom beslut den 24 oktober 1770 förordnade kungl, kollegium örn
upptagande i jordeboken för Björkebergs socken av berörda sju humpar under
benämningen i Västerlösa utjord. Beträffande undantagandet av Biskopshum-
pen från skattläggning fann kungl, kollegium intet vara att däremot erinra,
helst lägenheten från urminnes tider nyttjats under biskopssätet i Linköping.
Genom kungl, kollegii beslut den 5 april 1924 har lägenheten upptagits i jor
deboken för Västerlösa socken bland kronoegendomar under allmän disposition,
boställen, med benämningen Biskopshumpen nr 1.
Något som tyder på att ifrågavarande lägenheter skulle donerats till biskopen
av enskilda har icke påträffats. Fastmer synes framgå av hertig Johans brev
den 12 januari 1609, att lägenheterna anslagits av kronan till biskopen på lön.
I nämnda brev sägs nämligen bland annat, att biskopen »må sig till lägenhet
njuta och behålla Kärna socken och prästebol samt det hemman i Värö och
Lövhagen (Tokarp nr 2), som höglovlig i åminnelse Kungl. Majit vår älskelig
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
181
käre och sal. herr fader till biskopsstolen bebrevat, så ock Kungl. Majit nu regerandes sedan stadfäst haver, desslikes den åker, som framfarne biskopar hava njutit och innehaft».
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
Skara stift.
Enligt den genom kungl, brev den 18 oktober 1878 fastställda lönereglering för biskopen i Skara skall denne bibehålla under egen disposition biskopsbostället 1 mantal Bransboda kungsgård nr 1 jämte 34 mantal Stora Katthagen nr 1 i Skånings-Åsaka (förut Skara) socken samt åtnjuta avkomsten av kvarnen till
mantal Arredala nr 1 Jon Nilsgården i Västra Gerums socken samt av hem manen 1 mantal Märened nr 4 Anders Anders eller Nilsagården, 34 mantal Mä rened nr 5 Änkegården, 1 mantal Märened nr 6 Tyskagården, 1 mantal Herti gabo nr 2, 1 mantal Hertigabo nr 3 och 1 mantal Hertigabo nr 4 Björnsgården i Skånings-Åsaka socken. Däremot skulle avkomsten av hemmanen 1 mantal Järnsyssla nr 1 (Nedergården), 1 mantal Järnsyssla nr 2 Svenningsgården. 1 mantal Wästorp nr 1 (Prostgården) och 1 mantal Wästorp nr 2 Svenningsgården i Skara socken indragas till biskopslöneregleringsfonden.
Samtliga ifrågavarande hemman redovisas i gällande jordebok såsom krono. Arredala kvarn såsom särskild enhet med benämning Arredala nr 1, en tull kvarn.
I enlighet med 1527 års riksdagsbeslut träffade konung Gustaf I den 24 augusti 1527 (det tryckta registraturet sid. 300) överenskommelse med biskopen i Skara Magnus Haraldsson örn dennes underhåll. Enligt denna överenskommelse skulle biskopen få behålla »quith och frijth» biskopsbordets alla landboräntor — un dantagandes Lä eko slott med dä runder dagsverksskyldiga landbönder — biskops- tionden, biskopssakören samt gästning med fodring. Häremot skulle biskopen för det året giva till kronan 1,000 mark danska och 4 kärvar värmlandslax. Ny överenskommelse träffades under år 1528 avseende 1529, av enahanda inne håll, dock att taxan satts till 210 oxar.
Sedan biskopen Magnus Haraldsson rymt ur landet, förordnade konungen den 12 juni 1529 (det tryckta registraturet sid. 126) domprosten m:r Sven att till en tid förestå stiftet. Han ålades att leverera de kontrakterade oxarna. Dess utom skulle han väl akta att intet togs ifrån Brunsbo gård samt till konungen leverera de oxar, som biskop Magnus haft därstädes. Sedan m:r Sven utnämnts till biskop, träffades den 15 februari 1530 (det tryckta registraturet sid. 27) ny överenskommelse örn biskopens underhåll. Enligt denna skulle biskopen fort farande behålla sina landbönder och tionden m. m. Taxan bestämdes till 1,200 mark danska.
I brev till biskop Sven den 18 juni 1540 (det tryckta registraturet sid. 61) säger sig konungen emellertid hava förordnat Lasse Pedersson till fogde över de landbönder, som lydde under biskopsstolen i Skara. Biskopen anbefalldes därför att till fogden leverera ett klart register eller en jordebok på dessa landbönder. I överensstämmelse härmed redovisar Lasse Pedersson för år 1540 till kronan räntorna av de landbönder, »som tillförene leggatt haffve under biskopsstolen i Scara, hwilka Lasse Prsson kendes wedh anno 1540» (Västergötlands handl. 1540 nr 2). Med indragningen, sorn även omfattade tionden, upphörde taxan att utgå.
I stället för de indragna biskopslandbönderna synes biskopen hava fått de lill domprosteriets kanonmat hörande landbönderna åt sig anslagna. På klago mål av biskop Sven med anledning av sin förminskade inkomst uppdrog ko nungen i brev den 3 oktober 1540 (det tryckta registraturet sid. 136) åt ståthål
182
laren Gustaf Olsson att undersöka storleken av biskopens inkomster samt att, därest det visade sig att han icke hade sitt tillbörliga uppehälle, förse honom med ännu ett kanonikat och med fodring hos några präster eller annat varmed biskopen kunde tillfredsställas. I ett samma dag avlåtet brev till biskopen säger konungen vidare: »Och kunne wij wäll lide ati måge bliffve besittendis upå Brynnelsbo gårdh och holle ther affvel så lier effter som i her till hollet haffve.»
Sedan Erik Svenonius erhållit fullmakt såsom superintendent i Skara be stämde konungen i brev den 26 februari 1544 (det tryckta registraturet sid. 82) dennes underhåll. Däri unnade och efterlät konungen till biskopens uppehälle Brynolfsboda gård, sorn biskop Sven dittills besuttit, att njuta och behålla med alla tillägor, ävensom tionden av vissa härad. Efter det Erik Svenonius avlidit vid påsktiden 1545, »anammade» emellertid konungen Brynolfsboda eller Brons boda gård, varå han inrättade en avelsgård (se Brunnsboda gårds räkenskaper år 1545 i kammararkivet). Gården uppläts efter ett fåtal år åter åt biskopen. Under tiden synes emellertid biskopen hava haft i förläning gården Tubbetorp under Saleby prebende. Enligt 1548 års fogderäkenskap (nr 3) frinjuter i allt fall biskopen för detta år räntan av nämnda hemman. Genom brev den 26 januari 1549 (det tryckta registraturet sid. 33) förordnade åter konungen, att »Brönssbo» gård, där konungen icke längre ämnade hälla någon avel, skulle lyda den gode man till, som uti den landsändan var ordinarius, till residens och sätesgård. En av biskopen gjord ansökan att få övertaga de inventarier, som funnos uti går den, avslogs av konungen den 21 mars 1549 i brev till fogden Lars Eriksson, »enär vij icke tilsijnnes eller skyldige äre sättie för honom någett boo», och fog den anbefalldes att föra inventarierna till andra kronans avelsgårdar.
Redan år 1555 synes Bronsboda gård åter hava indragits till kronan och an vänts till avelsgård. I stället har biskopen enligt 1555 års föreningsregister haft i förläning en prebendegård, benämnd Järnsyssla i Skånings härad, och enligt 1564 års fogderäkenskap (nr 16) innehade biskopen ett kyrkohemman under frihet. Slutligen unnade och efterlät Johan III i brev den 20 juli 1569 åt bisko pen Tubbetorp och Götala gårdar med därtill hörande kvarn och torp (»ther han kan haffe sitt tilhålld och säthegård»). Därjämte efterläts honom under frihet till en behaglig tid kronohemmanen Ranåker, Hertigabo och Märened i Åsaka socken av Skånings härad.
Efter det avelsgården Brunsbo år 1575 nedlagts, erhöll biskopen genom Johan lilis brev den 20 juli 1575 åter denna gård till biskopssäte i stället för Götala och Tubbetorp. Genom samma brev uppläts till biskopen vissa inventarier å gården samt följande landbohemman under frihet för ett år, nämligen Märened (två hemman) och Ranåker (fyra hemman) i Åsaka socken samt en kvarn i Marems socken. Därefter har Brunsbo förblivit säte för biskopen. Såsom redan av det föregående framgår tillhörde Bronsboda gård redan före kyrkoreforma tionen Skara biskopsstol, till vilken den skall hava förvärvats av en biskop Brynolf, efter vilken den fått sitt namn Brunsbo (= Brynolfsbo).
Nytt brev på biskopens underhåll av landbohemman utfärdades den 1 mars 1577. Genom detta brev unnades och efterläts biskopen under frihet till en be haglig tid tre hemman i Märened, tre hemman i Hertigabo och fyra hemman i Ranåker i Åsaka socken samt två hemman i Järnsyssla i Skara socken och en kvarn, benämnd Ardala i Gerums socken. Förutom nämnda hemman föres till avkortning för biskopen i 1577 års räkenskap (nr 8) ett torp Katthagen i Skara socken med anteckning att det lydde till Brunsbo gårds ägor efter häradsrättens dom den 2 augusti 1574. Torpet hade införts i 1576 års räntelängd såsom ett krononybygge med anteckning: »Ligger under Brunsbo till biskopssäte.»
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
183
Den biskopen enligt 1577 års brev beviljade friheten å landbohemmanen in drogs år 1608, med undantag för Ardala hemman med kvarn samt Katthagen, såtillvida att biskopen av de övriga hemmanen allenast åtnjöt de i räntorna ingående posterna smör och dagsverken. År 1610 indrogs jämväl sistnämnda frihet.
Genom konung Gustaf II Adolfs brev den 3 februari 1614 förlänades biskopen åter igen åtskilliga hemman under frihet. Friheten beviljades under tre år till återuppbyggande av Brunsbo, som blivit nedbränt av danskarna. Hemmanen voro tre i Märened och tre i Hertigabo i Åsaka socken samt ett i Västorp och två i Järnsyssla i Skara socken. Dessutom var biskopen pa grund av tidigare upplåtelse fortfarande i besittning av Ardala och Katthagen.
Fortsatt frihet beviljades genom Gustaf II Adolfs brev den 13 maj 1622 för den dåvarande biskopen, så länge han innehade ämbetet, å de i 1614 års brev uppräknade hemmanen samt hemmanet Ardala. Hemmanet Västorp upptages visserligen icke i 1622 års brev, men att biskopen fortfarande innehaft detta, framgår såväl av räkenskaperna som av Gustaf II Adolfs brev den 14 april 1629. Genom detta brev efterläts biskopen till en behaglig tid fritt ytterligare ett kronohemman i Västorp »att han honom lijka medh den andre gårdhenn i samma by, som ligger till biskopssätet, må qvit och frit för visse och ovisse uth- lagor oss till een behageligh tidh bruka och obehindrat besittia och beholla».
Samtliga nu ifrågavarande landbohemman med undantag av Katthagen, som synes hava brukats direkt under Bransboda, redovisas i äldre jordeböcker un der titlar (prebende-, biskops- etc.), som angiva deras kyrkliga ursprung. De hade emellertid under reformationen blivit indragna till kronan och först där efter upplåtna till biskopens underhåll. Vad angår torpet Katthagen, som allt ifrån dess första upptagande i jordeböckerna redovisas under krono titel, fram går av det föregående, att det är upptaget på ägorna till biskopssätet Bransboda och av sådan anledning innehafts av biskopen. Bransboda infördes i jordeböc kerna först år 1663 till en början utan angiven natur men sedermera under krono titel.
Sedan Bransboda med övriga biskopen anslagna hemman av reduktionskom- missionen förklarats böra såsom kungsgård till kronan indragas, medgav Kungl. Majit genom resolution den 15 oktober 1681 att egendomarna finge på lön av . biskopen innehavas, »dock så at hvad som deraf lönen kan öfverskiuta Kongl. Majit och Cronan hemfaller».
Med anledning av nämnda resolution antecknades i jordeböcker och räken skaper, att ifrågavarande hemman, som tidigare på grund av prästerskapets privilegier av biskopen innehafts under frälse frihet, skulle frinjutas av bisko pen på sin löns avräkning.
Efter det biskopen erhållit Kungl. Majits tillstånd att utbyta det honom an slagna Sunnerby prebendepastorat mot Skarke eller Varnhems pastorat, för ordnades genom kungl, brev den 22 oktober 1717 och kungl, kammarkollegii därpå grundade brev den 29 oktober 1717, att till komministersboställe i först nämnda pastorat skulle anslås hälften eller bi mantal av hemmanet Ardala i Gerums socken i utbyte mot dåvarande komministersbostället '/ mantal Ög lunda Ledsgården i Öglunda socken av Sunnerby pastorat, vilket boställe, da det ålåg biskopen att avlöna komminister i prebendepastoratet, icke längre be hövdes lill boställe för denne. Sistnämnda hemman synes emellertid hava bibe hållits såsom bohemman åt komministern därstädes och biskopen uppbar en dast räntan av hemmanet (se kungl, brev den 7 december 1841 angående ersätt ning flir hemmanet åliggande rotering) och genom kungl, brev den 19 april 1861 återfick hemmanet naturen av komministersboställe.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.
184
Med anledning, bland annat, av den inskränkning i dispositionsrätten till hemmanen, som 1681 års ovannämnda resolution ansetts föranleda, förklarade Kungl. Maj:t genom resolution den 13 november 1759 efter därom av biskopen gjord framställning, med stöd av prästerskapets privilegier, biskopen äga att under frälse frihet bruka och behålla de biskopssätet underlydande hemmanen ej mindre till hemmanens bästa än till förbättring av sina villkor.
I biskopens lönereglering upptages allenast »kvarnen till 'A mantal Ardala». Av det föregående framgår emellertid, att biskopen i överensstämmelse med an teckning i gällande jordebok jämväl innehar hälften eller A mantal av själva hemmanet. I fråga örn dispositionsrätten till kvarnen uppkom på 1840-talet tvist emellan komministern i Gerum och biskopen. Genom nådigt brev den 1 augusti 1848 fastställde Kungl. Maj:t ett av kungl, kammarkollegium den 5 oktober 1846 meddelat utslag, varigenom biskopen förklarats berättigad till dispositionsrätten till den till hemmanet hörande kvarnen.
Strängnäs stift.
Enligt nådiga brevet den 2 november 1877 angående lönereglering för bisko pen i Strängnäs skulle biskopen såsom boställe innehava hemmanet 2 mantal Sundby nr 1 i Strängnäs socken och ängen Biskopskroken, vilken sistnämnda lägenhet skulle utarrenderas i författningsenlig ordning.
Hemmanet Sundby upptages i gällande 1878 års jordebok för länet bland kronoegendomar under allmän disposition, boställen, och angives i äldre jorde- böcker såsom »biskopssäte till Strängnäs sedan urminnes tider». Ängen Biskops kroken har icke återfunnits i jordeböckerna.
Uppgiften att hemmanet Sundby från urminnes tider tillkommit biskopen synes vara hämtad ur 1696 års prästverk för Strängnäs stift, där bland bisko pens räntor och inkomster finnes antecknat: »Innehaver och åtnjuter av ur minnes tider Sundbyhemmanet samt med Klockstensvreten belägen på dess ägor»; »än en äng vid Gorsingeholm, kallad Kroken, av långliga tider».
Den 22 juni 1533 utfärdade konung Gustaf I kontrakt med biskopen i Sträng näs örn biskopsstolens inkomster och avgäld till kronan. Enligt detsamma skulle biskopen årligen till konungen erlägga ett belopp av 2,000 marker örtuger, var emot biskopen finge behålla biskopstionden i hela stiftet »tesligis Biskopzstols- zens egne Landbor szom hann nu j sin haffuandis wärn haffner, mett all then rentto Sakörer och Biskopzgestning som ther åffgå pleger. Sammalunda skall hann och behålla thenn procurationem som Clerkäriid ther i Stickthet pläga ut göra, men mett the andra kyrkerss, Klösterss, Presters eller Prebenderss Land bor, eller mett szakören hosz Presterne ther j Stickthet skall hann platt inthet befatta sig mett. utan wår Fogde skall j then motten effter som westerårss Ordinancia och thenn contrackt wij honom mettgiffuit haffue innehåller.»
Genom ett annat brev daterat Tynnelsö den 7 september 1536 till biskop Botvid förklarar konungen, att biskopen »niuta och beholla må och skall siig thil uppehelle Först alle Biskopz stolens egna landbor, som belegne äré i Strengnes sockn och i Jederss sockn q witt och frij, både för gestning och annet. Tesligis all Bispztiendenn, både uppå Gestre Rekarne, Szölbo herrade och Akers herrade, och the twå Affuels gårdar Sundby och Gödingsholm, mett thet Inu- entarium ther wijdt bliffuir, både på Bispzgårdenn och the twå affuelsgårder.» Konungen synes emellertid ansett sig oförhindrad att efter sitt behag vidare förordna örn biskopsgodsen. ty i ett brev den 21 januari 1556 till Henrik von Collen skriver konungen, att von Collen »vederkennis then afvelsgård till thet stenhus i Stregnes, som biskop Botved hafft häffer, terom Bencht är tilskriffven,
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
185
att han skall vederlägge honom med någet annet hemman igen, item att lian förskicker V. N. H. ett register på thet inventarium, som biskop Bootved till stenhuset och affvelsgården haft haff ver». Det synes som örn med den avels gård, som beröres i sistnämnda kungl, brev, skulle avses Sundby. I kammar rådet Schallings avhandling örn »Den kyrkliga jordens rättsliga ställning» upp gives sid. 182 not. 4, att »Erik XIV förlänar den 17 juli 1566 biskopen i Sträng näs hälften av Sundby gård». Det kungl, brevet har icke påträffats i riksarki vet, men originalet skall enligt uppgift av kammarrådet Schalling förvaras hos domkapitlet i Strängnäs. Härmed överensstämmer i viss män en uppgift i Strängnäs stifts herdaminne, där det heter om Nicolaus Olai Helsinge bland annat: »Förordnades av konung Erik till biskop i Strängnäs och fick fyra år senare Sundby gård på Tosterön enligt konung Eriks brev av den 17 juli 1566 av innehåll: 'Nils Olai Ordinarius Strengnensis bekommit af oss halfpart uti Sundby gård på Toster.’ Biskopen i Strängnäs blev härigenom innehavare av hela Sundby, då han nu 1566 återfick den hälft därav, som konung Gustaf I tagit ifrån honom och donerat till domprosten i Strängnäs.» I varje fall har konungamakten efter reformationen icke haft den uppfattningen, att Sundby gård utan vidare skulle åtfölja biskopsstolen i Strängnäs. I öppet brev för Pedei Jonae den 14 juni 1593 (Hertig Karls registratur år 1593) heter det nämligen: »Därföre håfve wij nådigst undt och efterlatidt som wij och nu med tiletta wårt öpne bref gunsteligen unne och efterlåthe honom Sundby gård, som Bis- perna i Strengnes tilförende till afvelsgård häfver efterlatit warit, aldeles qwitt och frij för alle dess utlager at mute och behålle.»
Genom nådigt brev den 28 juni 1913 förordnades, att biskopsbostället Sundby nr 1, sedan arrendatorn av bostället frånträtt detsamma, skulle upplåtas för uppförande av ett hospital därstädes samt att de ersättningsbelopp, som i an ledning därav borde utgå till vederbörande rättsägare, skulle bestämmas i den ordning, som stadgades i nådiga förordningen den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets avstående för allmänt behov. Sedermera förordnades genom kungl, brev den 14 mars 1915, att det fastställda ersättningsbeloppet för Sund by, 85,000 kronor, skulle tills vidare, intill dess Kungl. Maj:t annorlunda för ordnade, förvaltas av domkapitlet i Strängnäs och genom utlåning mot be tryggande säkerhet göras räntebärande med rätt för biskopen i Strängnäs att uppbära hela avkastningen å samma medel.
Ängen Biskopskroken har som nämnts icke återfunnits i jordeböckerna. I kungl, ämbetsskrivelse den 26 april 1916 förklarade Kungl. Maj:t en av agro nomen Arthur Philipsson gjord underdånig framställning örn tillstånd att få inköpa lägenheten för ett belopp av 10,000 kronor icke föranleda åtgärd. Av nämnda skrivelse framgår, att ängen vore belägen å Strängnäs stads mark. Ängen har emellertid påträffats i 1560 års fogderäkenskaper, där den upptages jämte ett flertal andra ängar i Strängnäs socken med en ränta av 88 sommar- lass hö. Någon anteckning örn dess disposition har icke gjorts i räkenskaperna, men då den också vid denna tid benämndes Biskopskroken, lär den av gam malt innehafts av biskopen. Genom ovanberörda 1536 års nådiga brev med gavs biskopen få behålla »alla biskop/, stolens egna landbor, som belägne äre i Strengnes socken», och det synes därför antagligt, att däribland också ingått ängen Biskopskroken.
Västerås stift.
Enligt kungl, brev den 12 april 1871 angående lönereglering för biskopen i Västerås innehar denne de s. k. biskopsängarna samt äger åtnjuta avkomsten
Kuiujl. May.ts proposition Nr 242.
186
av hemmanen 1 mantal Tunby nr 1 och 1 mantal Råcklunda nr 1 samt lägen heterna Klockartorp nr 1 och Talltorp nr 1 i S:t Ilians numera med Västerås stad inkorporerade socken ävensom av hemmanet 1 mantal Lundby eller Kanik- lundby nr 1 i Lundby numera jämväl med Västerås stad inkorporerade socken.
Samtliga ovannämnda hemman och lägenheter redovisas i gällande jordebok såsom krono.
Indragningen av biskopslandbönderna i Västerås stift ägde runi år 1545, vilket år biskopslandbönderna tagas till uppbörd av fogden på Västerås slott (Västmanlands handl, år 1545, nr C). Indragningen grundade sig på konung Gustaf I:s brev den 2 augusti 1545 (sid. 407, det tryckta registraturet). På begäran av biskopen i Västerås medgav konungen genom detta brev, att land bönderna skulle »anammas» av kronan samt att biskopen i vederlag skulle be komma så mycket av Londén, som motsvarade räntan av landbönderna.
Sedan biskopens underhåll av tionden genom konung Johan III:s brev den 17 september 1569 och den 13 oktober 1584 bestämts till 10 läster spannmål samt konungen i sistnämnda brev utlovat att vid ett kommande besök i Västerås förse biskopen med en avelsgård och några landbönder, uppläts genom Johan III:s brev den 14 februari 1587 till biskopen till avelsgård två hemman, Lundby och Flaka, i Lundby socken. Denna upplåtelse bekräftades genom kungl, brev den 12 januari 1591. Efter det nämnda två hemman vederkänts av hertig Karl under arv och eget, lämnade denne enligt brev den 12 februari 1597 i vederlag till avelsgård åt biskopen hemmanet Råcklunda i S:t Ilians socken.
Genom Gustaf II Adolfs brev den 25 mars 1623 uppläts åt biskopen till un derhåll, förutom hemmanet Råcklunda, åter igen hemmanet Lundby eller Ka- niklundby ävensom till äng och mulbete Biskops-Lindön »som tilförende der under legat haf:r». När Biskops-Lindön kommit under biskopsstolen, har icke kunnat utrönas. Sedan Lindön blivit biskopen fråndömd, efterläts honom i ve derlag lägenheten Stenhagen och hemmanet Lilla Apala i S:t Ilians socken av drottning Kristinas förmyndarregering genom brev den 26 juni 1633. Slutligen uppläts genom samma regerings brev den 4 mars 1634 i vederlag för sistnämnda hemman, som redan var bortförlänt, hemmanet Tunby i S:t Ilians socken. Sistnämnda hemman var av skatte natur. Allenast räntan av hemmanet kunde således av kronan disponeras för angivna ändamål. På vad sätt jordägande rätten upplåtits till biskopsstolen framgår icke av här förvarade handlingar. Enligt uppgift i »Historisk beskrivning över Domkyrkan i Västerås» av Lars Gustaf Sohlberg, sid. 93, skulle i domkyrkans arkiv finnas ett köpebrev av år 1637 å hemmanet Tunby. Vid efterfrågan hos domkyrkosysslomannen har det samma icke av honom påträffats och ytterligare efterforskning har den knappt tillmätta remisstiden icke medgivit. Man torde i allt fall kunna utgå ifrån, att hemmanet icke inköpts för kronans räkning. Möjligen har det inköpts för dom kyrkans medel.’ Emellertid förordnade kammarkollegium den 26 oktober 1869, att, som hemmanet utgjorde löningshemman för biskopen, detsamma skulle i jordeboken omföras till krono titel. Denna oluf öring grundar sig icke därpå, att kronan innehar äganderätten till hemmanet, utan endast på den omständig heten, att hemmanet disponeras för allmänt ändamål. 1
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
1
T
iltåg g amemorial:
— — — — — — — — — — — — — — _ _ _ _ _ _ _
—
~ ~ — — — — Genom detta köpebrev, daterat den 20 maj
nämnda år (1037), inköptes hemmanet av domkapitlet i Västerås, därvid i vederlag lämnades av domkapitlet från enskild person förvärvade hus på en domkyrkan tillhörig tomt jämte 30 daler kontant, förmodligen av domkyrkans medel. Stockholm, kungl, kammarkollegii arkiv, den 13 februari 1932.
H. Skoglinid.
187
Enligt en av biskopen Carl Carlsson till 1698 års s. k. prästverk lämnad upp gift benämnes lägenheten Stenhagen jämväl Klockaretorpet. Stenhagen torde även omfatta Talltorpet. I allt fall har någon särskild upplåtelse å Talltorpet icke påträffats. Å en år 1688 upprättad karta över »Biskops- med Talltorpet» upptagas Biskopstorpet, Talltorpet och Stenhagen i ett sammanhängande skifte såsom biskopens löningsjord. Förmodligen utgöra torpen uppodlingar å lägen heten Stenhagen.1
Beträffande de i löneregleringen upptagna s. k. Biskopsängarna torde de mot svara de i biskopen Carlssons ovannämnda uppgift omförmälda »tvänne åker- wretar och en liten äng icke långt ifrån staden brede wijd åhen belägne». Dessa ägor tillhörde enligt samma uppgift hemmanet Råcklunda i S:t Ilians socken.
Växjö stift.
Beträffande den åt biskopen i Växjö anslagna fasta egendomen hänvisas till den redogörelse, som innefattas i ett av kammarkollegii andra arkivkontor den 30 juni 1926 avgivet, här i transund; bifogat memorial angående disposition av skogsavkastningen vid nämnda egendom.
Kungl. May.ts 'proposition Nr 242.
T ransumt.
1926 den 30 juni.
Vördsamt memorial angående disposition av skogsavkast ningen vid biskopsgården i Växjö och de biskopen i Växjö pa lön anslagna hemman.
Sedan kammaradvokatfiskalsämbetet hos kungl, kammarkollegium anhållit, att kungl, kollegium måtte uppdraga åt dess andra arkivkontor att verkställa utredning för utrönande av vilken rätt biskopen i Växjö Ludv. Lindberg kunde hava till skogsavkastningen från biskopssätet S:t Johannis Baptistse eller pre- bendegård, i jordeboken upptaget såsom 1 mantal krono Växjö biskopssäte ni 2, även kallat Östrabo, i Växjö socken samt de i författningsenlig ordning utarren derade biskopslöningshemmanen A mantal krono Fylleryd nr 1 Storegård och V\ mantal krono Fylleryd nr 2 Lillegård i Gårdsby socken samt % mantal krono Hemmesjö nr 2 Södergård, K mantal krono Hemmesjö nr 3 Månsagård, % mantal krono Hemmesjö nr 4 Sjögård, Y> mantal krono Hemmesjö nr 5 Olsa gård, % mantal krono Hemmesjötorp nr 1 och A mantal krono Risinge nr 6 Kronogård i Hemmesjö socken av Kronobergs län, far andra arkivkontoret i anledning av därå erhållen remiss vördsamt anföra följande.
Under katolska tiden utgjordes biskoparnas inkomster i huvudsak av biskops bordets räntor, biskopstionden, biskopssakören och biskopsfodring, som utgick av alla kyrkliga landbönder i stiftet. För dessa inkomster åtnjöto biskoparna frälse frihet. Dessutom innehade de såsom riksråd förläningar av kronan. För de senare utgjorde de i likhet med ridderskapet och adeln rusttjänst.
Sedan på grund av Västerås recess år 1527 biskoparnas slott och övriga krono- förläningar — för biskopen i Växjö Kronobergs slott med underlydande hem- 1
1 Genom ett (leii 2 oktober 1905 fastställt ägoutbyte bär biskopsstolen emot avstående av lägenheten Klockaretorp och del av lägenheten Talltorp tilldelats lägenheten Enbacken å Väs terns stads östra utmark.
188
man — indragits till kronan, ingick konungen i enlighet nied beslut vid 1527 års riksdag kontrakt med biskoparna och domkapitlen om utgörande av vissa s. k. taxor för övriga av dem behållna inkomster av ecklesiastik natur.1 Med dom kapitlet i Växjö träffade sålunda konungen den 2 september 1527 ett kontrakt (Gustaf I:s registratur, sid. 318 o. f.), enligt vilket domkapitlets ledamöter sam fällt med biskopen och »domkyrkans ränta» skulle giva till konungen 2 läster smör. Biskopen skulle emot utgörande av en taxa av 100 mark danska få be hålla all av kronan icke förlänad inkomst, nämligen biskapssakören över Växjö stad och stift samt biskopsfodring av sina egna, kyrkornas och prästernas land bönder ävensom den ränta och det gods, som han dittills haft, med undantag av det, som jämlikt recessen kunde bliva av ridderskapet och adeln återbördat.
Efter biskop Ingemars frånfälle utnämndes Jöns Boecij den 11 november 1530 (Gustaf I:s registratur, sid. 194). Konungen säger sig därvid hava kommit överens med honom, att han av stiftet skulle giva den taxa, som enligt recessen utgått efter kontraktet med biskop Ingemar och domkapitlet, och tillförsäkra des biskop Jöns att behålla »alla bispsretten» med landbor, tionden och biskops- sakören samt Växjö stad i förläning med samma villkor, som varit förunnade biskop Ingemar och giva samma taxa därför som denne. Vidare tillförbundos den senares arvingar att till Jöns Boecij upplåta och leverera biskopsgården nied dess tillhörigheter och inventarier så gott som Ingemar mottagit den.
Berörda inkomster synes biskopen på före år 1527 övligt sätt hava uppburit till början av 1540-talet. Åtminstone till år 1541 hade biskopen för sina be hållna räntor och övriga uppbörd betalat ovannämnda taxa. Från och med år 1540 uppbars biskopsfodringen, som uppgick till 327 mark danska, och biskops- sakören av konungens fogde samt från och med år 1545 jämväl räntan av biskopslandbönderna, vilka upptogos till ett antal av 114 stycken jämte 3 tor pare med ett landgille av 61 mark danska, 19 tunnor 13 L ® smör och 95 tjog ål. I vederlag erhöll biskopen underhåll av tionden.
Efter Jöns Boecij utnämndes skolmästaren i Växjö Nils Knutsson den 16 juni 1553 till biskop i Växjö och den 19 juni samma år (Gustaf lis registratur, sid. 108) förlänades denne, vilken såsom skolmästare haft sig anslaget S:t Johan nis Baptista; prebende vid Växjö domkyrka med underlydande 14 stycken land bönder, på behaglig tid nämnda prebende samt såsom vederlag för landbönderna, vilka indrogos till kronan, 60 tunnor spannmål av kyrkofonden i Växjö stift ävensom biskopsdelen av tionden från Uppvidinge härad. Enligt 1556 års tion deräkenskaper uppbar biskopen med anledning därav, förutom vederlaget 60 tunnor, 636 tunnor 3:'/0 skeppor tiondespannmål eller 132/3 läster. Biskopens tiondeanslag bestämdes genom Johan lilis brev den 2 februari 1569 till 12 pundeläster spannmål, vilket anslag bekräftades genom samma konungs brev den 30 november 1576.
Efter det Kronobergs slott indragits till kronan, lär biskopen till en början hava bott å Helgö eller Helgeskog, som synes hava varit ett gammalt biskops säte.2 Av ovanstående framgår ock, att en biskopsgård funnits år 1530. Sedan jämväl denna på 1540-talet indragits till kronan, uppläts i stället, såsom ovan nämnts, till säte för biskopen år 1553 S:t Johannis Baptistae prebendegård i Växjö med tillhörande ägor. Denna skänktes emellertid genom Erik XIV:s brev den 30 september 1560 till dåvarande biskopen Nils Knutsson, hans äkta barn och rätta arvingar till evärdlig ägo.
Även under den katolska tiden hade det andliga fräket vid utomordentliga tillfällen del-
tagit i vissa gärder till kronan.
P. Vieselgren, Ny Smålands beskrivning del I sid. 536. En del av biskopen under medel
tiden utgivna brev äro utfärdade från »Helgeskog».
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
18!)
Därefter förordnades genom Johan Hirs brev den 8 mars 1576, att »sorn det i Växjö stad häfver en lång tid icke varit något visst biskopssäte», den S:t Jo hannis prebendegård, som dåmera avlidne biskop Nils besuttit, skulle därefter bliva biskopsgård och säte under Växjö domkyrka till evärdlig ägo. I vederlag för denna gård fick biskop Nils’ änka ett kronohemman i Telestads by i Växjö socken. Biskopsgården, som icke varit redovisad i äldre jordeböcker, infördes, sedan densamma år 1699 skattlagts, i jordeböckerna för Växjö socken såsom 1 mantal krono Växjö biskopssäte. liela den biskopsgården därvid åsätta räntan har städse frinjutits av biskopen.
Genom Johan lilis brev den 25 januari 1571 upplätos hemmanen Stora och Lilla Fylleryd i Gårdsby socken under biskopssätet i Växjö till evärdlig ägo; och skulle biskoparna njuta och behålla frihet från alla utskvlder eller utlagor i alla måtto. Nämnda hemman hade tidigare tillhört biskopsstolen men i sam manhang med övriga biskopslandbönder på 1540-talet indragits till kronan.
Vidare upplätos genom samma konungs brev den 8 augusti 1575 följande »Väre och kronans gods och gårdar» under biskopsgården i Växjö, nämligen en prebende- och fem kyrkolandbönder i Hemmesjö socken, och skulle biskopen uppbära de av hemmanen för år 1575 utgående räntor och utskylder, varjämte konungen skulle för tiden därefter meddela ytterligare besked. I 1575 års rä kenskaper avkortas under åberopande av nämnda kungl, brev fyra hemman i Hemmesjö by och ett hemman i Risinge by, som under katolska tiden tillhört Växjö domkyrka, samt ett hemman, Hemmesjötorp, tillhörigt S:t Johannis prebende under Växjö domkyrka. Den 30 november 1576 bekräftade konungen upplåtelsen av nämnda sex hemman för dåvarande biskopen, som utan begräns ning i tiden erhöll frihet för alla utskylder för desamma.
Av ovanstående framgår, att biskopsgården och samtliga löningshemmanen under medeltiden utgjort kyrklig egendom och på 1540-talet indragits till kro nan, att biskopsgården sannolikt utgör vederlag för det förutvarande till kro nan indragna biskopssätet Helgö, men att löningshemmanen, såvitt kunnat utrönas, icke utgöra vederlag för andra till kronan indragna inkomster utan äro direkta upplåtelser från kronan. Enligt åtskilliga uttalanden i äldre handlingar skulle Fyllerydshemmanen hava upplåtits till understöd åt biskopen vid bi skopsgårdens uppbyggande, vilken bränts av danskarna, och Hemmesjöhemma- nen »för det så mycket var taget från biskopsstolen».
På grund av ovannämnda kungl, brev frinjöt biskopen enligt räkenskaperna hela räntorna från hemmanen, utgörande för Fyllerydshemmanen 3 L <B! smör. 12 dagsverken och 18 biskops-, årliga och kungshästar samt för Hemmesjö- och Risingehemmanen 16 L
lil
smör, 36 dagsverken och 48 hästar.
Genom Gustaf II Adolfs brev den 27 april 1612 bekräftades biskopen vid de honom anslagna hemmanen »fritt och qvitt för alla såväl vissa som ovissa pertsedlar», men enligt samma konungs brev den 31 maj 1615 indrogs friheten beträffande de ovissa räntorna och bekräftades endast vad angår de vissa eller ärliga räntorna. Indragningen av de ovissa räntorna synes endast hava gällt Heminesjöhemmanen, och genom kungl, brev den 17 februari 1619 bekräftades friheten å såväl vissa som ovissa räntorna av Fyllerydshemmanen. Ytterligare bekräftelse erhöll biskopen genom Gustaf II Adolfs brev den 22 april 1621 å biskopssätet med dess tilliggande egendom, »kvitt och fritt från alla både vissa och ovissa pertsedlar». Likaledes bekräftades biskopen vid de kyrkogods, varuti han varit inrymd och under biskopssätet innehaft att njuta med de årliga eller vissa räntorna, varemot bönderna, som brukade hemmanen, skulle svara till de ovissa alltifrån år 1615.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 24:2.
190
I räkenskaperna avkortas fördenskull för hemmanen Fylleryd både de årliga och de ovissa räntorna, men för Hemmesjöhemmanen allenast de årliga, tills från och med år 1653 även de ovissa för sistnämnda hemman avkortas under åberopande av prästerskapets privilegier och att biskopen på grund därav åt njöt frälse frihet till hemmanen. Emellertid befinnas Hemmesjöhemmanen hava i likhet med adelns landbönder utgjort halva boskaps- och halva skjutsfärds- penningarna, under det dessa i sin helhet frinjutits för hemmanen Fylleryd, vilka enligt anteckning i jordeböckerna voro avhysta under biskopsgården och således av biskopen innehades jämte biskopssätet med säterifrihet.
Den i räkenskaperna åsyftade bestämmelsen i prästerskapets privilegier åter finnes redan i de första privilegierna eller de den 20 september 1647 utfärdade och lyder: »Elliest tillåte Wij nådigst alla Wära biskopar och superintendenter i gemen at skola må niuta och bruka theras rette biskopssäten, så och enskijlte embets gårdar medh thess rette och tillydande ägor så å landet som i städerna under frelses frijhet och willkor.» I det bland acta ecklesiastika (prästerska pets privilegier och rättigheter) i riksarkivet förvarade förslag till privilegier, som av prästerskapet i september 1647 upplämnades till Kungl. Majit och där efter den 15 samma månad förelästes i senaten samt för överseende skickades till rikskanslern å Tidö, vilken enligt anteckning å förslaget skulle lämnat det samma utan anmärkning, har punkten örn biskoparnas frälsefrihet följande lydelse: »Örn någon biskop, superintendent, teologie doktor eller elliest höglärd vore, som länge hade varit brukat uti academien och under förnähme tienster, troligen och väl sitt ämbete förrättat, then samme unne och förläne Vi frälse frihet på några få skattehemman, som han antingen ärft eller lagligen köpt häfver. Såsom och allom them tillåta Wj nyttia och bruka sina biskopsgårdar thes ägor och tillägor efter adeliga privilegier». Förslaget har i denna punkt försetts med följande randanmärkning: »skole vääl distingeras», varav vill synas som om den definitiva lydelsen av punkten i fråga allenast utgör en ändring i formellt hänseende. Ordalydelsen av de båda formuleringarna giver icke heller anledning antaga att någon skillnad i sak varit avsedd.
Att biskopen över sina löningshemman haft samma disposition som adeln över sina frälsehemman beträffande hemmanens räntor och onera framgår, förutom av det föregående, därav att hemmanen i Hemmesjö socken blivit i kronans jordebok och räkenskaper förmedlade på grund av biskopens resolution. I 1669 års jordebok antecknas nämligen för dessa hemman »alla till halfwa förmedlade efter biskopens brev den 30 januari 1669». Denna förmedling har ock länt till efterrättelse. Tidigare ägde nämligen adeln rätt att med för kronan bindande verkan förmedla sina hemman. Detta upphörde först genom kungl, resolution på adelns besvär den 18 november 1693, § 5.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
H. Skoglund.
Lunds stift.
Beträffande den biskopen i Lunds stift anslagna fasta egendomen hänvisas till en den 26 juli 1916 av dåvarande landsarkivarien Lauritz Weibull verk ställd, handlingarna i ärendet bilagd utredning.
Utdrag av 1697 års fögderispecialräkning jämte avskrift av i utdraget åbero pade verifikationer, utvisande de hemman och lägenheter, som på grund av kungl, resolutionen den 18 april 1689 frinjutits av biskopen, bifogas.
191
Därutöver må tilläggas, att den genom 1689 års resolution biskopen anslagna Allhelgona klosters gård med där tillhörande hemman vid reformationen hade indragits till danska kronan. Hemmanen och gatehusen Östra Torn upptagas också redan i de första jordeböckerna efter Skånes införlivning med Sverige under krono titel, och voro vid nämnda tidpunkt bortförlänade till landsdoma- ren Ulf Bonde.
Beträffande hemmanen Stora Råby upptagas dessa däremot i de äldre jorde böckerna under titeln »Canike och geistlige». Jämväl dessa voro förlänade till olika personer. Hemmanen, som torde hava tillhört det efter Skånes införliv ning med Sverige upplösta Lunds domkapitel, lära i enlighet med den mening, som av kammarkollegiet och statskontoret uttalats i deras den 20 oktober 1931 avgivna utlåtande angående indragning till statsverket m. m. av kronans dona tioner till de allmänna läroverken, vid domkapitlets upplösning hava hemfallit till kronan.
Kungl. Marits proposition Nr 242.
Ur landsboken för Skåne år 1697, del I. (I kammararkivet.)
(pag. 960—61)
Special räckning för ordinarie och extraordin:e ränttorne vtj Torne, Bäre och Harriagers härader med befallningzmannen Simon Samsiö pro a:o 1697.
(pag. 1024)
Anordningen.
(pag. 1032)
Biskopz stolen i Skåne
Efter Kongl. Maij:tz allernådigste resolution af d. 18 aprill a:o 1689 fol. 865 sampt h:r general majoren och landzhöfdingen Gustaf Tungeis imission dat. d. 16 junij 1689 fol. 866 är biskopen i Lund förundt och efterlåttet till underhåld, Hälgonne kyrkias ladugård med de der till liggiande hemman under weekudagz- frijheet som här (dijkmätigt kongl, commissionens skattlägningh:) afskrifwes iempte fölliande cronotijonde lyder hoosfogat specification och attest fol. 867. 868.
Hälgonne kyrkias ladugård
är anslagen för............................................ ..................... 140:—:—
6 19/24 crono hemman
Ordinarie räntta........................................ 253:10:1772 Extra ordinarie r: Terminskatt............................ 119: 3:22 Saltpetterskatt....................... 11:25: 81/»
130: 29: 6Vä
384: 8: —
Ur 1697 års landsboksveriflkationer för Skåne, band 1. (I kammararkivet.)
(fol. 865)
Copia af Kongl. Maij:tz allernådigste resolution gifwen Stockholm d. 18 aprill 1689.
192
Oanseet förra biskoppar hafwa warit med anseenlige intrader och förmåhner
benådade, så har doch een stoor deell deraf warit personal benificier som för
medlens stora knapheet skull intet kunnat alt immerfort från publico mistas
och umbäras ty har Kungl. Maij:tt nödigt ärachtat, deröfwer ett wist upsettia
låta, så at biskopperna hädan efter måge wetta hwad som dem åhrl:n till under
lek! beståås, och egentl. under biskopzstohlen här efter skall höra, nembl. det
skall biskoppen först få nyttia och innehafwa Helgone kyrkia med dee 13 dertill
liggiande hemman under vgedagz frijheet o-achtat at jndehlningz commissionen
i Skåne 1688 har det reducerat, sedan och för det andra har han till niuta pre
bende pastoratet Lumma med des anexen Fledie och Fiellie, dee wanlige tijon-
derne, städie spannemåhl, städie skatten och altare hafren som nu åhrkn honom
påföres, och des uthan af någre wijsse medell widh skånska staten dee 180 m:r
s:mtt som biskopparne af ålder hafwa förtijden af Biere härad åthniutet sampt
det åhrl. chatidraticum och slijke inkombster som hans antessessoris warit
wäne af pastoraterne at bekomma jempte 37 d. åhrl. till wed efter staten.
CAROLUS.
C. Piper.
Collationerat af Christian Papke Epis i Lund.
Concordare vid]
TF.s Beijer.
Kungl. Muj.ts proposition Nr 242.
Ur 1697 års landsboksveriflkationer för Skåne, band I. (I kammararkivet).
(fol. 866 o. t.)
Wälbetrodde befallningzman Jacob Enerot.
Såssom Hans Kongl. Maijitt igienom des allernådigste resolution af d. 18
aprill nästledne iblant annat efterlåtit till h:r biskoppens i Lund vnderhåld
Helgone kyrkia med 13 dertilliggiande hemman vgedagz frijheet; altså beordras
Eder det I till allerunderdånigst föllie af högs them: te Hans Kongl. Maij:ttz
allernådigste resolution bendte Helgone kyrkia jempte 13 der till liggiande hem
man efter gl. jordebooken under vgedagz frijheet med jnnewarande åhrs ränta
bendte h:r biskop utj Lunde sochn och Östre Torns byy sampt Stora Råby
sochn och byy inrymmer, och sedan låta bendte h:r biskop på dee samma niuta
alla de frijheeter och förmåner, som vgedagz godzén här i Skåne åthniuta.
Gudj befallat Malmö d. 16 junij 1689.
Vthj hans grefl. excelktz kongl, rådets feltmarskallken och gen. gouverneu-
rens frånwaru,
Gustaf Tungel.
Jöran Adlersteen.
Concordare vidj
W:s Beijer.
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
193
Biskopz stolen i Skåne.pro a:o 1697.
N:r
Hem man
Ordinarie
r:
Termin
skatt
Saltpeter
skatt
Summa
Torne härad
Hälgonne kyrkias gård
140
är anslagen för ... 140 — —
— —
Lunde s.
Torn
Oluf Arfwetss. .
v*
9 28 6 4 21
—
—
14
18 15
— —
2 Lars Ågess. . . .
v*
9 28 6 4 21
— — 14
18 15
— —
Per Jönss. . . .
Vi
24 12 9 10
— —
29
12 30 — —
4 Mårten Nilss. . .
7«
9 28 6 4 21
— —
14
18
15
— —
5 Per Laxss. . . .
7*
9 28 6 4
21
— —
14 18 15
— —
6 Anders Jönss. . .
V*
9 28 6 4
21 — — 14 18 15 —
—
7 Hans Perss. . . .
'b
9 28 6 4
21 — — 14 18 15 — —
Hans Rasmuss. .
9 28 6 4
21 — — 14 18 15 — —
Bengt Jönss. . .
9 28 6 4
21 — — 14 18 15 — —
Bengt Eskielss. .
9 28 6 4
21 — — 14 18 15 — —
11 Anders Hanss. .
7*
9 28 6 4
21 — — 14 18 15 — —
Per Jönss. . . .
9 28 6 4
21
— —
14 18 15
— —
Hans Hermanss.
7*
9 28 6 4
21
— —
14 18 15
— —
14 Nils Anderss. . .
V*
9 28 6 4 21
— —
14 18 15
— —
15 Hellie Nillss. . .
7*
9 28 6 4 21
— —
14 18 15
— —
16 Jöns Anderss. . .
5
u 3
15 18
—
11
H
10
— —
17 Herman Perss. .
30 3 2 10 12
—
7 9 7 16
—
18 Hans Jbbss. . .
28 6 4 21
— —
14 18 15
— —
21 gathuus Jöns Månss. .
—
24
24
—
19 Anders Perss. . .
—
24
24
—
20 Mickel Anderss.
—
24
24 —
22 Anders Eskillss.
—
24
24 —
Jochum Brun . .
—
24
24 —
Per Hane ....
28 6 4 21
— — 14
18
15 — —
obefint!.
St. Råby s:n
Råby Joen Ohlss. . . .
28 6 4 21
— —
14 18 13
— —
8 Hans Perss. . . .
7»
5
16 6 6 16
—
19 16
20
— —
Nils Jönss. . . .
7s
5
16 6 6 16
—
19 16 20
— —
13 Hans Jönss. . .
7»
5
16 6 6 16
—
19 16 20
— —
15 Nils Larss. . . .
7*
5
16 6 6 16
—
19 16 20
— —
B. Biskopsgårdarna med därtill hörande jordar i städerna.
Uppsala stift.
Till ärkebiskopssäte inköptes jämlikt kungl, resolution den 19 december 1682 och kungl, brev den 14 september 1692 ärkebiskopen Johannes Bazii arvingars gård i Uppsala för 7,000 daler kopparmynt av statsmedel, och erhöll Kungl. Maj:t och kronan fasta å gården den 25 februari 1693. Genom 1682 års resolu tion bestämdes vidare, att, sedan biskopsgård inköpts på kronans bekostnad, densamma skulle såsom i andra stift vore vanligt underhållas med domkyrkans medel.
Linköpings stift.
Vid reformationen indrogs biskopens slott år 1527 till kronan och förvandla des sedermera till landshövdingens residens. Av biskopsbordet bibehöll biskop
Bihang till riksdagens protokoll 196. 1 sami. Nr 31/3.
13
194
Jöns tionden och biskopsgården, vilken senare han innehade till sin avgång år
1543, då gården indrogs till kronan. Det gamla franciskaner- eller gråbrödra-
klostret blev därefter biskopens bostad och anslogs av konung Johan III form
ligen till biskopsgård. Samma biskopsgård innehaves fortfarande av biskopen,
men nytt bostadshus uppbyggdes å tomten år 1734. Enligt kungl, brev den 27
november 1747 anslogs visst belopp årligen av domkyrkans medel till biskops-
husets byggande och underhåll. Genom nådigt brev den 31 augusti 1928 har
medgivits att visst belopp ur biskopslönefonden finge användas till restaura-
tionsarbeten vid biskopsgården i Linköping.
Biskopen Johannes Botvidi (1630—1635) har beskrivit biskopsgårdens om
fattning sålunda: »Bredden sunnan till emot kyrkan 174 alnar 1 kvarter: härav
är upplåtet till Oeconomo till kålgård 7 alnar ned till ladan, längden vänstan till
intill 'Brötet’ 73% alnar; själva 'Brötet' nordan till 24% alnar; längden ifrån
'Brötet' västantill åt norr 238% alnar; bredden nordantill 96% alnar; längden
östantill emot Oeconomiegård 329% alnar. Inom ovanskrivne tomtemål ligger
en trädgård och kålgård».
I prästverket för Linköpings stift angives, att biskopen då »av Kungl. Maj:t
och kronan» åtnjöt till lön och underhåll, bland annat, »en åkerlycka strax
nedanför biskopsgården, på vilken sås tvenne år å slag 27 tunnor ren säd, men
det tredje ligger hon i träda; kommer alltså till årligt utsäde att uppföras till !>
tunnors utsäde ren säd» samt »en beteshage strax vid staden». Enligt de hand
lingar, som ligga till grund för prästverket, skulle åkerlyckan innehålla ungefär
14 tunnland. Denna åkerlycka jämte beteshagen »strax vid staden» synas till
sammans utgöra den i löneregleringen för biskopen omnämnda löningsjorden
inom stadens ägoområde. Jorden lär icke utgöra någon del av stadens donations
jord. Möjligen har jorden anslagits till biskopen i samband med att francis-
kanerklostrets tomt anslogs till biskopens boställe. Uppgiften att nämnda tomt
med åbyggnader anslagits till biskopsboställe har lämnats av Anton Ridderstad
i hans »Beskrivning över Östergötland», men som någon tidpunkt för det nådiga
brevets utfärdande icke angivits, har det med hänsyn till den knappt tillmätta
tiden för avgivandet av förevarande utredning icke varit möjligt att taga del
av dess innehåll.
I sammanhang med en jordrannsakning år 1639 upprättades av lantmätaren
Johan Larsson Grot karta och beskrivning över Linköpings ägor. Beskrivningen
upptager bland ägorna »nordhan örn väghen» dels under beteckningen skatte-
jord »biskopens lyckor» (3 st.) med en sammanlagd areal av 14 tunnland och
dels utan angivande av jordnatur och areal »biskopens kohage». De förra upp
tagas vidare i en ägobeskrivning, som upprättades vid en år 1681 av landskam-
reraren Samuel Franc förrättad jordrannsakning och redovisas med ovan an
givna areal såsom »privilegierad kronojord» med benämningen »Biskoppens
lyckor under Biskopz stohlen». Berörda kohage är också antecknad i sistnämnda
beskrivning såsom hörande under biskopsstolen. Slutligen kan nämnas, att vid
en åren 1773—1779 verkställd lantmäteriförrättning, vilken hade till huvud
sakligt ändamål utbrytande och avrösande av viss jord åt magistratens leda
möter och betjäning jämlikt kungl, brev den 14 juli 1772 biskopslönejorden.
bestående dels av »3:ne åkerlyckor» örn tillsammans 14 tunnland 20 kappland
och dels »Biskopshagen eller Löten» örn 58 tunnland 8 kappland äng. angives så
som »kronolöningsjord».
Vid ett år 1853 fastställt laga skifte å Linköpings stads jord m. m. utlades
»biskopens löningsjord» i en med litt. D betecknad ägolott i två skiften, bestå
ende av tillhopa:
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
195
Kungl. Majlis 'proposition Nr 242.
åker och äng........................................59 tunnland 13.7 kappland avrösningsjord....................... ..............15______» . 20.2 »
Summa 75 tunnland 1.9 kappland
eller 37,053 hektar.
Genom nådigt beslut den 1 oktober 1914 godkändes av kungl, järnvägssty relsen ingivna plan- och profilritningar för anläggande av ytterligare ett järn vägsspår mellan Norrköping och Mjölby. I underdånig skrivelse den 19 septem ber 1919 hemställde länsstyrelsen — med överlämnande, bland annat, av lik vidlängd över ersättningsbelopp för den mark, som expropierats för nämnda ändamål inom Linköpings stad, berörande jordlägenheten Biskopens lönings jord eller skiftet litt. D å Linköpings stads ägor — att ersättningsmedlen för mark, som exproprierats från berörda löningsjord, måtte överlämnas till Lin köpings domkapitel att av domkapitlet förvaltas med rätt för biskopen att upp bära årliga räntan å samma medel. Den 26 november 1920 förordnade Kungl. Majit i anledning härav, att ifrågavarande ersättningsmedel, 146,077 kronor 50 öre, skulle överlämnas till domkapitlet i Linköping att tills vidare och intill dess annorledes kunde varda av Kungl. Majit förordnat förvaltas efter samma grunder, som för kyrkokassas medel vore vedertagna, med rätt för biskopen i Linköpings stift att erhålla redan upplupna och framdeles upplöpande räntor å medlen.
Vidare har genom kungl, ämbetsskrivelse den 7 september 1923 medgivits, att visst område av biskopens i Linköping löningsjord finge avstås till Linköpings stad, varjämte förordnats, att lösen därför samt ersättning för skada och in trång skulle utgå efter ty i lagen om expropriation vore föreskrivet och till be loppet bestämmas av sådan nämnd, som omförmältes i berörda lag. Inflytande lösen och ersättningsbelopp skulle, i den mån de icke skulle tillfalla arrendatorn, överlämnas till domkapitlet för att medelst betryggande placering göras ränte bärande, intill dess kammarkollegiet på därom av domkapitlet efter vederbö- randes hörande gjord framställning förordnat om medlens disposition.
Skara stift.
Biskopens rätt till boställsrum torde grunda sig på kungl, brev den 26 mars 1756. Därigenom förklaras att biskopen, som tidigare utan hyra och avgift be bott huset på en domkyrkan tillhörig tomt intill år 1719, då huset nedbrunnit, jämväl för framtiden skulle av domkyrkan beredas fria husrum i det hus, som i stället för det nedbrunna därefter uppbyggts å tomten, varjämte domkapitlet efter vanligheten skulle i samma hus nyttja de rum, som för dess sammankom ster kunde erfordras.
Vad angår den biskopen anslagna stadsjorden, som enligt löneregleringshand- lingarna omfattar 7 tunnland 26 kappland i Västerskogen, 8 tunnland 2 kapp land i Sörskogen och 1 tunnland 28 kappland i Brunsbomarken, utgör denna jord konsistorie- och biskopstomten vid delning av staden tillhörig mark till delade ägoskiften.
Strängnäs stift.
1 prästverket för Strängnäs stift upptages allenast en vret vid staden »av långliga tider».
Örn biskopsgårdarna i Strängnäs med diirtill hörande tomter kan meddelas
196
följande uppgifter, huvudsakligen hämtade ur lektor Gustav Löws historiska översikt om Strängnäs läroverks gårdar, intagen i minnesskriften »Regium Gustavianum Gymnasium Strengnense».
Till »gamla biskopsgården» skulle brukats en tomt »sunnan för spetalsgår- den» till år 1566, då den nye ordinarius Nils Olai Helsing, som tidigare fått en halvpart av Sundby gård, erhöll jämväl den andra. I stället skulle den sist nämndas innehavare, kyrkoherden Reinhold i Strängnäs övertaga de ägor, Nils Olai som ordinarius (från år 1562) innehaft i staden. Det vill synas som örn Sundby sedan i en följd av år varit biskopens vanliga residens. Men i mitten av 1590-talet eller närmare bestämt 1596 förekom åter en biskopsgård i Strängnäs, motsvarande numrerade gården »Lyktan» och förmodligen större delen av biskopsträdgården. Kort tid därefter omtalas »Gamla Biskopz Gårdenn». Det kan vara tveksamt, huruvida därmed avsågs gården »sunnan spetalsgården» eller Sundby. Ifall det förstnämnda skulle vara det rätta, lär det innebära, att gården återgått till biskopsämbetet, sedan kyrkoherden Reinhold innehaft den i cirka 30 år. Samma tvekan råder örn »Gamla biskopsgården» år 1611. Men när namnet åter möter 1648 (i rådhusrättens protokoll) avses en gård »mellan Stora trädgården och hospitalet». Mot slutet av katedralskolans tid övergick denna gamla biskopsgård till lärarstaten och blev boställe för teologie lektorn. Den har sedermera genom köp gått i handel mellan enskilda.
Strängnäs nuvarande biskopsgård upptager ett område, som antagligen under medeltiden varit ecklesiastik egendom och innehafts av kaniker vid domkyrkan, men genom Västerås recess blivit »wår och cronones». På hertig Karls tid bort- gåvos desamma till evärdlig egendom åt enskilda. En del eller »Physici gård» förvärvades år 1648 av biskopen Johannes Mattise. Omedelbart efter tomtköpet lät han uppföra det stora »Stenhuset» eller nuvarande biskopshuset för dels egna och dels domkyrkans medel. Med »Stenhustomten» förenades snart nog en tomt nere vid sjön örn 3'A kappland genom köp av samma biskop år 1652. Få år efter det byggnaden blivit färdig måste Johannes Mattise nedlägga sin biskopsvärdighet (1664). I sammanhang därmed realiserade han sina flesta fastigheter i Strängnäs. På förslag av den nye biskopen Erik Emporagrius i hans till regeringen inlämnade »Förfrågningzpuncter» och med regeringens sam tycke förvärvades nu »Stenhuset» med tillhörande två tomter av »Grönan och Domkyrkian» den 2 januari 1665 till bostad för honom och de framtida bisko parna i Strängnäs stift. Området utvidgades sedermera genom förvärv av den s. k. Buddaeigård och delar av »Torinus» gård.
Enligt kungl, brev den 22 juni 1779 skulle kostnaderna för biskopshusets byg gande och underhåll bestridas av domkyrkomedlen.
Enligt nådiga breven den 5 februari 1915, den 8 juni 1928 och den 25 april 1930 har domkyrkokassans och biskopslönefondens medel fått anlitas för repa rations- och ändringsarbeten å biskopshuset.
I underdånig framställning anhöll den så kallade läroverksbyggnadskommit- tén i Strängnäs, bland annat, att Strängnäs stad måtte medgivas rätt att för läroverkets nybyggnad förvärva tomten 199, som för det dåvarande vore an slagen på lön åt biskopen i Strängnäs stift. Genom nådigt brev den 18 februari 1927 medgavs, bland annat, att ifrågavarande tomt finge till staden upplåtas mot ersättning, som borde bestämmas av tre gode män, av vilka länsstyrelsen och domkapitlet, å ena, samt staden, å andra sidan, var för sig skulle utse en och domhavanden i Livgedingets domsaga den tredje. Köpeskillingen för tom ten skulle inlevereras till domkapitlet för att genom betryggande placering gö ras räntebärande tills vidare, intill dess kammarkollegiet på därom av dom
Kungl. Majlis -proposition Nr 242.
kapitlet efter vederbörandes hörande gjord framställning meddelat beslut rö rande medlens disposition.
De i löneregleringsbrevet omnämnda vretarna torde utgöra de biskopens tomter i staden tillhörande andelarna av stadens donationsjord. Vid ett besök i staden år 1526 skiftade konungen själv de till stadstomterna hörande jordarna mellan klereciet och borgerskapet. Det kungl, brevet härom är daterat den 11 april 1527 och där heter det, bland annat: »Tomt aer åkers moder, och epther ath dee boo alle utj by samman sagde wij them saa emellom ath the skulle och alle ägha utj aegonar oc åkranar samma, som ther under liggher.» »Staffaur oc rör» sattes mellan klereciets och borgerskapets jordar. Alla åkrar, hagar och vretar väster örn råmärkena skulle tillhöra borgarna, medan »biscopen oc capitulum» skulle hava alla åkrar, hagar och vretar »östhan före thesse rör». Donationsjordslotterna synas därefter i viss män behandlats såsom fristående från tomterna. Så säger Löw i sin ovanberörda historiska översikt örn den s. k. skolmästartomten: »När Rector Scholae detta år (1661) återfick det gamla skolmästarbostället, följde vreten icke med. Den togs i stället i besittning av domprosten Daniel Josephi Eogdonius och blev därmed 'domprostvretb Biskop Johannes Mattise hade lämnat sitt samtycke och detta har han haft all an ledning till, efter som han på sätt och vis bar skulden till annexionen genom att själv förut ha lagt beslag på den åt domprostämbetet eller rättare pastors ämbetet anslagna vreten och förvandlat den till 'biskopsvret’.
Västerås stift.
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
197
Enligt uppgift i »Beskrivning över Västmanland» av Oluf Grau, Västerås 1754, sid. 138, skall biskopsgården i Västerås vara en domkyrkan tillhörig f. d. kanikegård, som år 1442 tagits i besittning av biskopen till biskopssäte.
Lunds stift.
Beträffande tillkomsten av biskopsgården i Lund hänvisas till den av L. Weibull gjorda utredningen. Den gård, som efter ärkebiskopsdömets i Lund avskaffande och indragning av dess gods till kronan uppläts till säte åt super intendenten, var ett s. k. kapitelresidens, d. v. s. tillhörde då Lunds domkapitel. (Se Nordens äldsta metropolitankyrka eller historisk och arkitektonisk beskriv ning örn Lunds domkyrka av C. G. Brunius, sid. 259.)
I sitt den 20 oktober 1931 avgivna underdåniga utlåtande angående indrag ning till statsverket m. m. av kronans donationer till de allmänna läroverken hava kammarkollegiet och statskontoret uttalat, att av de danska konungarna gjorda förläningar av domkapitelgods vore, efter det domkapitlet efter Skånes införlivning med Sverige upplösts, att anse såsom anslag från kronan. I över ensstämmelse därmed torde jämväl biskopsgården få anses vara av denna natur.
Enligt särskilda av Kungl. Maj:t meddelade beslut (kungl, resolution den 18 april 1689 samt kungl, brev den 9 juli 1723 och den 8 augusti 1774) skall biskops huset byggas och underhållas av domkyrkans medel.
Härnösands stift.
Rörande sättet för anskaffande av biskopsgård i Härnösand inhämtas av kungl, kammarkollegii och kungl, statskontorets den 21 april 1893 avgivna un derdåniga utlåtande angående anslag till uppförande av nytt biskopshus föl
198
jande: År 1813 erhöll dåvarande biskopen, för vilken icke fanns något ämbets- hns i staden, av Kungl. Majit tillåtelse att bo och vistas på Säbrå prebende- prästbord, varå Säbrå socknemän lovat vara honom behjälpliga med en anstän dig nybyggnads upprättande. Genom Kungl. Majits förordnande den 28 januari 1815 anslogs en odisponerad lönebesparing av den från 1809—1811 lediga andre teologie lektionen vid Härnösands gymnasium såväl till framtida anskaffande av en för stiftets biskop nödig och tjänlig bostad som till ersättning för de medel biskopen själv fått utbetala för fullbordande av nämnda vid Säbrå prästgård upprättade nybyggnad och provisionella biskopssäte. Sedan denna bostadsfond vuxit till 5,334 rdr 17 sk., biföll Kungl. Majit enligt beslut den 22 maj 1816 en av domkapitlet i Härnösand gjord framställning att få till biskopshus inköpa en egendom i Härnösand för ett pris av 5,333 rdr 16 sk. Genom nådigt brev den 9 september 1819 medgavs, att räntorna å den s. k. besparingsfonden, vilken fond bildats av odisponerad lönebesparing, 4,850 rdr 13 sk. 11 rst., å vakanta tjänster vid Härnösands gymnasium, finge användas till nödiga reparationer å biskops huset med det uttryckliga villkor, att kapitalet bleve oförryckt samt förökat med vad av räntorna kunde besparas. På av domkapitlet den 16 augusti 1865 gjord framställning, att enär räntetillgångarna å reparationsfonden, vars kapital då utgjorde 7,500 kronor, därtill vore otillräckliga, få av influtna under domkapit lets vård stående odisponerade lönebesparingar, omkring 14,000 kronor, å eckle siastika tjänster använda det för påsynade reparationer å biskopshuset erfor derliga belopp, förklarade Kungl. Majit enligt nådigt brev den 22 september 1865, att domkapitlet ägde för sagda reparationer använda av reparationsfon dens kapitaltillgång vad som erfordrades. Vidare medgav Kungl. Majit enligt brev den 15 juli 1876, att till bestridande av kostnaderna för ombyggnad av uthus vid biskopsgården och stängsels uppförande finge av biskopsgårdens då till 6,774 kronor 75 öre uppgående reparationsfond utgå högst 3,600 kronor. Därefter medgavs genom nådigt brev den 1 februari 1889, att till bekostande av nödvändiga förbättringar och reparationer å biskopshuset finge från biskops- löneregleringsfondens medel utbetalas ett belopp av högst 5,000 kronor.
Sedan stadsfullmäktige i Härnösand erbjudit sig dels att till biskopsgården avstå 2,607,25 kvadratalnar av två angränsande tomter i utbyte mot för gatu- utvidgning nödiga 947 kvadratalnar av biskopsgårdens tomtområde ävensom att i lösen för gamla biskopshuset erlägga 7,000 kronor, anvisade Kungl. Majit genom nådigt brev den 16 november 1894, med godkännande av stads fullmäktiges anbud, till uppförande av nytt biskopshus dels den av staden er bjudna lösesumman, 7,000 kronor, och dels från biskopslöneregleringsfolldén ett belopp av högst 51,800 kronor.
Genom åtskilliga kungl, brev hava därefter ytterligare anslag beviljats från biskopslöneregleringsfonden till underhåll av biskopshuset, vilket underhåll icke anses åligga domkyrkan.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Göteborgs stift.
Av kungl, brev den 3 februari 1819 inhämtas, bland annat, att ämbetsgård åt biskopen tidigare anskaffats på kronans bekostnad, att till dess underhåll en ligt kungl, brev den 27 september 1782 anslagits besparade pastoralier inom stiftet, att, sedan biskopshuset år 1802 nedbrunnit, den av sådana besparingar uppkomna fonden blivit inlevererad till kommerskollegium för att tillgodoföras den s. k. arbetshusfonden. Genom 1819 års brev förordnades att ny boställsgård åt biskopen skulle inköpas för 16,000 riksdaler, varav 10,000 riksdaler skulle
199
utgå av arbetshusfonden och återstående 6,000 riksdaler av statsverkets över skott på intraderna. Å det från arbetshusfonden beviljade anslaget skulle av besparade pastoralier från stiftet erläggas 5 procent ränta. I övrigt skulle sådana besparingar användas till underhåll av biskopshuset. Den gamla biskopshus- tomten skulle försäljas och köpeskillingen tillföras statsverket. Av rikets stän ders skrivelse nr 269 år 1823 framgår, att till inköp av biskopshuset ur arbets husfonden erfordrats allenast 7,500 riksdaler.
Från och med ecklesiastikåret 1873—1874 hava på grund av föreskrift i kungl, brev den 10 oktober 1873 inkomster av ecklesiastika befattningar upphört att tillföras den till biskopshusets underhåll av sådana medel bildade s. k. biskops- huskassan.
Karlstads stift.
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
Beträffande tillkomsten och underhållsskyldigheten av biskopsgården i Karl stad hänvisas till den redogörelse, som härför lämnats i den av trycket ut komna redogörelsen för de ecklesiastika boställena i Värmlands län, sid. 1 o. f.
Luleå stift.
Genom kungl, brev den 30 maj 1919 medgavs, att fastigheten nr 3 och 6 i kvarteret Hjärpen i Luleå finge för användande i främsta rummet såsom bostadsboställe för biskopen inköpas för en köpeskilling av högst 75,000 kronor av biskopslöneregleringsfondens medel. Lagfart å fastigheten har meddelats för kronan. Fastigheten underhålles av nämnda fonds medel.
Stockholm, kungl, kammarkollegii arkiv, den 11 februari 1932.
H. Skoglund.
Kungl. Majlis 'proposition Nr 242.
201
Bil. F.
(åberopad sid. 45.)
Redogörelse
för omfattningen av biskoparnas nuvarande tjänstebostäder m. m. å de åt
dem för närvarande anvisade bostadsfastigheterna samt angående
vad till dessa fastigheter i övrigt hör.
Uppsala.
Enligt kungl, brev den 28 mars 1873 angående lönereglering för ärkebiskopen innehar ärkebiskopen »boställsgård i Uppsala». Denna boställsgård omfattar för närvarande tomten nr 1 i kv. Prosten i Uppsala stad. Å tomten äro uppförda, förutom huvudbyggnaden, tvenne för bostadsändamål avsedda mindre flyglar (den ena f. n., enligt uppgift, ej beboelig) samt ett större ekonomihus, avsett till stall, ladugård, vagnbod, tvättstuga m. m., och ingår i tomten därjämte gårdsplan och planterat område, allt uteslutande disponerat av ärkebiskopen.
Linköping.
Enligt kungl, brev den 23 april 1869 angående lönereglering för biskopen i Linköpings stift innehar denne »Biskopsgården i Linköping med trädgård, löningsjord inom stadens egoområde» samt vissa lägenheter utom stadens dåva rande område. Den egentliga biskopsgården omfattar tomten nr 2 i kv. Aposteln i Linköpings stad, å vilken tomt finnas uppförda biskopens bostadshus, två fly gelbyggnader — Västra flygeln och Östra eller Klosterflygeln — samt en träd- gårdskällare (den s. k. rotekällaren), samtliga laga hus. I tomten ingår gårds plan och trädgård. Tomten i dess helhet med byggnader och anläggningar dispo neras för närvarande av biskopen med undantag för övre våningen jämte vinds rum i Västra flygeln med därtill hörande erforderliga utrymmen i uthus, vilken sistnämnda bostadslägenhet såtillvida disponeras för Linköpings domkyrkas räkning, som biskopen visserligen äger upplåta eller själv disponera densamma men mot erläggande av hyra till domkyrkan. Biskopen har dessutom att erlägga särskild årlig avgäld till Linköpings stifts byggnadskassa för ett i biskopstom ten ingående, från den s. k. Husbergska tomten avstyckat jordområde. Av den i löneregleringsbrevet omnämnda — i äldre handlingar såsom skiftet litt. D å stadens ägor betecknade — löningsjorden, varav en del, den s. k. ladugårds- tomten, synes ligga i anslutning till den egentliga biskopstomten, har under senare tid betydande markområden exproprierats för allmänna ändamål och därjämte ett särskilt område upplåtits till Statens lagerhuskommission under nyttjanderätt tillsvidare. De under biskopens disposition kvarstående delarna av löningsjorden i staden, innefattande ladugårdstomten jämte viss åkerjord och hagmark, äro — tillhopa med en lägenhet Skäggan och därtill, enligt upp gift, jämväl brukade osålda delar av lägenheten Berga äng nr 8, ingående i stadsägan nr 2333 inom St. Lars med Linköpings stad numera inkorporerade församling — av numera avlidne biskopen E. Aurelius upplåtna å gemensamt arrende för hans tjänstetid. A ladugårdstomten finnas följande, fastigheten till hörande byggnader: vagnshus, redskapshus, fähus, stall, svinhus och fårhus. Å övriga delar av löningsjorden finnas dels en laga logbyggnad, dels en biskopen enskilt tillhörig logbyggnad. I angivna arrende ingår även dispositionsrätt till visst utrymme i den förenämnda, å den egentliga biskopstomten belägna Klos terflygeln. Trädgården till biskopstomten med en mindre bostadslägenhet i nedre våningen av Västra flygeln har av biskopen Aurelius varit särskilt upplåten under form av »tjänsteavtal».
202
Skara.
Enligt kungl, brev den 18 oktober 1878 angående lönereglering för biskopen i Skara stift innehar denne dels »boställsrum i Consistoriihuset i Skara», dels ock linder egen disposition biskopsbostället ett mantal Bransboda kungsgård jämte ett halvt mantal Stora Katthagen i Åsaka församling». Förenämnda Kon sistoriel!^, vartill hör gårdsplan och ekonomihus, är beläget å tomten nr 11 i kv. Venus i Skara stad. I denna fastighet har biskopen tidigare disponerat två hela våningar med tillhörande utrymmen, men har den ena våningen — jäm likt föreskrift av Kungl. Majit i samband med fastställandet av nu gällande stat för domkyrkan — från och med förutvarande biskopen Hj. Daneils av gång från tjänsten den 30 april 1935 återställts till domkyrkans egen disposi tion. Nuvarande biskopen disponerar alltså i Konsistoriehuset blott en bostads våning örn fyra rum och ett hök jämte utrymmen i ekonomihus. Dessutom äro i Konsistoriehuset hyresfritt inrymda domkapitlets kansli, sessionssal och arkiv, varjämte för domkyrkosysslomannen avsett expeditionsrum förhyrts av stifts- nämnden till tjänsterum åt stiftsjägmästaren. I övrigt är huset uthyrt för dom kyrkans räkning. Till konsistorietomten höra frenne utjordar inom stadens ägo område, utgörande sagda tomt vid delning av staden tillhörig mark tilldelade ägoskiften, vilka utjordar — Blängsås eller stadsägan nr 411 i Brunsbomarken, Skara konsistorieskog eller stadsägorna nr 457 och 493 i Västerskogen samt Gröneliden eller stadsägan nr 568 i Sörskogen — jämväl äro anslagna för biskopstjänsten. Brunsboda kungsgård eller, såsom denna fastighet vanligen kallas, Brunsbo har i likhet med det därunder lydande hemmanet Stora Katt hagen, av biskopen Danell varit utarrenderat för hans tjänstetid, men äro båda dessa fastigheter för närvarande upplåtna på ett år av domkapitlet för präster skapets änke- och pupillkassas räkning. Från arrendet av Brunsbo har för biskopens egen omedelbara disposition varit undantaget ett område, innefat tande park och trädgård samt gårdsplan med därå belägna huvudbyggnad, en flygelbyggnad och uthus. Detta område med byggnader, som utgjort den egent liga »biskopsgården», disponeras för närvarande — efter biskopen Daneils av gång från tjänsten — av prästerskapets änke- och pupillkassa. Huvudbygg naden, vilken synes vara i ganska dåligt skick och är otidsenligt inredd, står emellertid obebodd. Nuvarande biskopen förhyr i Skara stad privat bostads lägenhet.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Strängnäs.
Enligt kungl, brev den 2 november 1877 angående lönereglering för biskopen i Strängnäs stift innehar denne »boställshus med tillhörande trädgårdspark och köksträdgård eller tomterna N:is 193 och 199 i Strengnäs stad» samt »två wre- tar vid Långberget» jämte viss annan löningsjord. Förenämnda, biskopens »boställshus med tillhörande trädgårdspark» är laeläget å tomten nr
193. Ä
samma tomt finnas dessutom ett med huvudbyggnaden sammanbyggt hus, »tiondeladan», inrymmande bostadslägenhet för gårdskarl samt garage, även som i trädgården en källarbyggnad och ett annat mindre uthus. Hela denna fastighet disponeras omedelbart av biskopen själv. Tomten nr 199, vilken
al
genom gata skild från tomten nr 193, är obebyggd och brukas för närvarande enbart såsom handelsträdgård. Densamma är av nuvarande biskopen utarren derad mot kontant avgäld. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 18 februari 1927 lämnat tillstånd till upplåtelse av sistnämnda tomt till Strängnäs stad för upp förande därå av läroverksbyggnad torde numera få anses vara förfallet, sedan ny läroverksbyggnad av staden uppförts å annan fastighet. De två vretarna vid
203
Långberget, vilka lära hava utgjort förenämnda tomter nr 193 och 199 tillagda andelar av Strängnäs stads donationsjord, uppgivas numera helt hava tagits i anspråk för stadens »nya kyrkogård».
Västerås.
Enligt kungl, brev den 12 april 1871 angående lönereglering för biskopen i Västerås stift innehar denne »biskopsgården i Westerås och de s. k. biskops- ängarne». Biskopsgården utgöres av tomten nr 2 i kv. Hagbard i Västerås stad, innefattande gårdsplan och planterat område jämte å tomten uppförda bonings hus, brygghus, källare och en ytterligare uthuslänga, vilket allt — utom ett mindre för Västerås domkyrkas räkning utnyttjat utrymme i förenämnda uthus länga — disponeras uteslutande för biskopens behov. Ovannämnda »biskops ängar» uppgivas för närvarande vara upplåtna såsom koloniträdgårdslotter.
Växjö.
Enligt kungl, brev den 13 december 1872 angående lönereglering för biskopen i Växjö stift innehar denne »bostället ett mantal S:t Johannis Baptistae eller prebendegård, nu kalladt Östrabo N:o 2». Nämnda boställe är till huvuddelen upplåtet av biskopen för hans tjänstetid såsom jordbruksarrende, varjämte å bostället uppgivas hava för obestämd tid upplåtits några mindre byggnadstom ter och område för skolträdgård, ävensom till Växjö stad mark för reningsverk. Från arrendet av jordbruksdelen å bostället är för biskopens egen omedelbara disposition undantaget ett område örn cirka två hektar eller den egentliga biskopsgården, innefattande gårdstomt, uppfartsallé, park och trädgård med å tomten belägna hus: huvudbyggnaden mittför allén samt en flygel och ett annat mindre bostadshus, båda tillhörande bostället, till höger på gårdsplanen och till vänster därå likaledes en flygel och ett mindre bostadshus, dessa sistnämnda utgörande förutvarande biskopen E. Reuterskiölds stärbhus tillhöriga överlopps- hus. Nuvarande biskopen har själv dispositionsrätten till »biskopsgården» i dess helhet med undantag för att tre rum å nedra botten i huvudbyggnaden förbehållits domkapitlet såsom sessionssal och för expedition. I den högra fly gelbyggnaden har biskopen mot årlig hyra upplåtit till stiftsnämnden sex rum för dess och stiftsjägmästarnas expeditioner. Det vid denna flygel belägna lilla bostadshuset är av biskopen uthyrt till bostad åt domkapitlets expeditions- vakt. Av de två överloppshusen, vilka enligt särskilt medgivande få kvarstå å bostället till nästa års höst, är det större (flygeln) för närvarande obebott och bebos det mindre av en äldre tjänare vid biskopsgården.
Lund.
Enligt kungl, brev den 22 april 1927 angående provisorisk reglering av lönen för biskopen i Lunds stift äger denne åtnjuta förmån av »fri bostad i nuvarande bis!.oosliliset» samt dispositionsrätt över den därtill hörande trädgården. Den åt biskopen sålunda upplåtna bostadsfastigheten innefattar tomten nr 1 i kv. Rispell med därinvid liggande stadsägan nr 279, båda inom Lunds stad. Å före nämnda tomt äro belägna, förutom biskopshuset, även ekonomihus med bostad för gårdskarl samt garage m. m., och ingår i tomten jämväl gårdsplan och träd gård. Den tomten tillagda stadsägan uppgives utgöra en del av biskopsträd- gården. Fastigheten i dess helhet disponeras uteslutande av biskopen.
Göteborg.
Enligt kungl, brev den 4 november 1881 angående lönereglering för biskopen i Göteborgs stift innehar denne »biskopshuset i Göteborgs stad, dock med skyl dighet att hyresfritt upplåta de derstädes till embetslokal för Domkapitlet nu
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
204
begagnade fyra rum jemte ett kassahvalf». Ifrågavarande biskopshus är med vidbyggd sidolänga samt ett tillhörande uthus och gård beläget å tomten nr 3 i 33:e kv. Biskopen. Till fastigheten hör icke något planterat område, frånsett en spaljéplantering på gårdssidan. Domkapitlets lokaler hava efter förenämnda lönereglering något utvidgats, så att desamma numera omfatta större delen av bottenvåningen i huvudbyggnaden. I övrigt disponeras fastigheten helt av biskopen, vilken dock uthyr vissa garage- och lagerutrymmen i sidolängan. För domkapitlets lokaler, för vilka vid fastighetstaxering beräknats en tredje del av fastighetens hela värde, erlägges icke någon hyra.
Karlstad.
Enligt kungl, brev den 14 april 1882 angående lönereglering för biskopen i Karlstads stift innehar denne »boställe med tillhörande tomt i staden Karlstad». Denna biskopens bostadsfastighet utgöres av tomten nr 1 i kv. Udden. Å tom ten äro uppförda huvudbyggnad samt ett mindre boningshus, upplåtet för gårds karl, och två uthusbyggnader. Tomten, vari ingår gårdsplan och planterat om råde, disponeras med allt vad därtill hörer av biskopen ensam.
Härnösand.
Enligt kungl, brev den 16 april 1870 angående lönereglering för biskopen i Härnösands stift innehar denne »Biskopshuset i Hernösands stad». Fastigheten utgöres av tomterna nr 4 och 5 i kv. Teologen, vilka tomter efter föreslagen tomtreglering komma att gemensamt betecknas med nr 6. Fastigheten innefat tar planterat parkområde — men ingen köksträdgård — och å densamma fin nes, förutom biskopshuset, uppfört ett nu oanvänt, ursprungligen till stall, vagnbod och hemlighus avsett uthus, vilket vid den planerade tomtregleringen skulle komma att skiljas från tomtområdet i övrigt och fördenskull föreslagits skola rivas. Fastigheten i dess helhet disponeras av biskopen ensam. Fyra rum i biskopshusets bottenvåning hava emellertid under förutvarande biskopens besittningstid plägat av denne uthyras.
Luleå.
Genom kungl, brev den 30 maj 1919 medgavs, att för biskopslönereglerings- fondens räkning finge till bl. a. bostadsboställe för biskopen i Luleå stift inkö pas fastigheten å tomterna nr 3 och 6 i kv. Hjärpen i Luleå stad. Å sagda fas tighet, vari ingår gårdsplan med delvis planterat område, finnas — jämte huvud byggnaden — uppförda en uthusbyggnad, inrymmande jämväl bostadslägenhet för gårdskarl, och en terrassbyggnad med magasinslokaler. Biskopen disponerar såsom tjänstebostad övre våningen samt å vinden inredda rum i huvudbygg naden jämte tillhörande utrymmen i uthuset. Nedre våningen, som är förhyrd för domkapitlets räkning, inrymmer tio rum för domkapitlets expedition och sessionssal samt bostadslägenhet för domkapitlets expeditionsvakt. Dessutom disponerar domkapitlet ett vindskontor och ett arkivrum i källaren jämte del i uthusen. För gårdskarlslägenheten erlägges ej hyra. Magasinslokalerna i terrassbyggnaden uthyras för fondens räkning. Nuvarande biskopen är vice värd för fastigheten och åtnjuter i denna sin egenskap förmån av fri värme för sin boställsvåning.
Visby.
Biskopen i Visby stift innehar såsom prebendekvrkoherde i Visby stads- och landsförsamlingars pastorat prästgård i Visby stad.
Kungl. Majlis proposition Nr 24.2.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
205
Finansplanen.
Bil. G.
(åberopad sid. 49.)
Till närmare belysande av kyrkofondens ställning efter ett genomförande av den nu föreslagna avlöningsreformen har jag härefteråt uppgjort en samman ställning, upptagande de utgifter, som kunna beräknas komma att årligen påvila kyrkofonden för biskoparnas avlönande och vad därmed i övrigt sammanhör, samt de årliga inkomster, som med den förändrade dispositionen av de för biskoparnas avlönande avsedda tillgångarna skulle komma att tillföras kyrko fonden.
Utgifter.
1. Grundlönerna äro av mig föreslagna lika som av ämbetsverken utom i det avseendet, att grundlönen för biskopen i Göteborg satts till samma belopp, 21,000 kronor, som för flertalet av biskoparna. Totalsumman per år i grund löner för biskoparna skulle alltså komma att uppgå till 242,500 kronor i stället för av ämbetsverken kalkylerade 244,000 kronor.
2. Dyrtidstillägg å grundlönerna torde, med hänsyn till att levnadskostnads- index numera utgör 157, böra beräknas efter 10 procent för en var av de ifråga varande elva biskoparna, eller sammanlagt till 9,240 kronor.
3. Lönefyllnad åt biskopen i Visby kan, då ersättning till vikarie å kyrko herdebefattningen i Visby prebendepastorat för närvarande utgår med inalles 1,500 kronor för år, uträknas sålunda: årlig grundlön för biskoparna i allmänhet 21,000 kronor -|- dyrtidstillägg därå efter 10 procent, på sätt som ovan angi vits, 840 kronor, eller tillhopa för år 21,840 kronor, varifrån avräknas för kyrko herdebefattningen i prebendepastoratet fastställda kontanta allmänna löneför måner (reglerad lön 8,000 kronor, provisorisk tilläggslön 2,100 kronor och skjuts ersättning 150 kronor jämte efter 7 procent beräknat dyrtidstillägg 588 kronor) tillhopa 10,838 kronor med avdrag för vikarieersättningen 1,500 kronor, eller inalles 9,338 kronor. Lönefyllnadens årliga belopp bör alltså kunna upptagas till 12,502 kronor.
4. Lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande, som medgivits bisko parna genom kungl, kungörelsen den 17 december 1926 nr 527, skall, på sätt jämväl i de tidigare utredningarna förutsatts, efter genomförd omreglering av lönerna ej vidare utgå till biskoparna. Emellertid tillförsäkrades prästerskapets änke- och pupillkassa genom åberopade kungörelse rätt att uppbära omför- mälda lönetillägg i fall då före kungörelsens ikraftträdande, den 1 maj 1927, utnämnd biskop ej var villig söka delaktighet i kassans försäkringsfond. Efter förutvarande biskoparnas i Skara och Härnösand med innevarande år inträf fade avgång från tjänsten kvarstår numera för kassan rätt till sådant lönetill- lägg endast för biskopstjänsten i Karlstad med 180 kronor och för biskops tjänsten i Visby nied 150 kronor per år. Därest avlöningsreformen genomföres den 1 maj 1937 och biskoparna i Karlstad och Visby komma att kvarstå i tjänst intill pensionsåldern 75 år, skulle det alltså då ankomma på kyrkofonden att ännu under i det närmaste ett år utbetala lönetillägg till kassan för biskops tjänsten i Karlstad samt under 7 ä 8 år för biskopstjänsten i Visby. Denna utgiftspost, till en början 330 kronor och sedermera 150 kronor för år, upphör helt efter angivna tid och utgör sålunda enbart en övergångskostnad.
206
5. Övergång slön åt biskop med föranledande av de föreslagna nya löneutbe- talningsbestämmelserna har, på sätt förut framhållits, ansetts icke kunna ifråga komma.
6. Löneersättning åt nytillträdd biskop under tid, då inkomsterna vid biskops tjänsten uppbäras av nådårsberättigad eller av prästerskapets änke- och pupill kassa, har i de tidigare utredningarna uppskattats till ett belopp för samtliga biskopstjänsterna av i runt tal 200,000 kronor för en övergångstid av 20 år. Enligt vad från kassan upplysts återstår för närvarande för kassan rätt till vakansår enligt äldre bestämmelser (1874 års reglemente) endast vid biskops tjänsten i Luleå samt till vakansår enligt 1926 års bestämmelser om nådårs- rättens upphörande endast vid biskopstjänsterna i Västerås, Lund, Karlstad, Luleå och Visby. I övriga stift har efter den 1 maj 1927 nådår redan tillgodo- njutits vid biskopstjänsterna i Uppsala och Växjö samt tillkommer inom år 1936 dödsbodelägarna efter nyligen avlidne biskopen i Linköping. Kassan i sin tur har efter den 1 maj 1927 redan åtnjutit inkomsterna vid biskopstjänsterna i Strängnäs och Göteborg samt uppbär dem för närvarande från Skara och Härnösand. Normalt skulle, under förutsättning att avlöningsreformen genom föres den 1 maj 1937, återstående vakansår komma att inträffa i Luleå (2 vakansår) och i Karlstad under andra och tredje året, i Visby under åttonde året, i Västerås under tionde året och i Lund under sjuttonde året efter angivna tidpunkt. Löneersättningen skulle därvid, enligt de nu gjorda lönekalkylerna, högst komma att uppgå till 21,840 kronor vid en var av tjänsterna i Västerås, Karlstad och Luleå, till 25,340 kronor i Lund samt till 11,000 kronor i Visby (Iönefyllnaden beräknad utan avdrag för vikarieersättning, vilken under vakans året skulle ankomma på kassan). Sammanlagt synes alltså för denna utgifts post komma att åtgå högst 123,700 kronor under en övergångstid av 17 ä 18 år.
7. Med hy res ersättning åt biskop eller kostnad för särskilt förhyrd tjänstehostad har i de föregående utredningarna icke räknats. Som tjänstebostad för närvarande finnes anordnad vid samtliga biskopsstolar, torde sådan ersättning eller kostnad i regel ej heller komma i fråga. Den i Skara hittills å biskopsbo- stället Bransboda anordnade tjänstebostaden har emellertid ifrågasatts att i anledning av det nyligen inträffade tjänsteombytet vid biskopsstolen därstädes antingen ställas under en genomgripande reparation och modernisering eller ock utbytas mot ny bostad inom Skara stad. För nämnda stift kan det fördenskull bliva erforderligt att för en kortare övergångstid räkna med hyresersättning åt dåvarande biskop. Beloppet av en sådan ersättning är givetvis vanskligt att beräkna, men torde i varje fall, med hänsyn till vad biskopen enligt meddelad uppgift nu erlägger i hyra för av honom i Skara förhyrd bostadslägenhet, icke behöva överstiga 3,000 kronor för år.
8. Hyresersättning samt gottgörelse för flyttning skostnads- och skadeersätt ning på grund av stadgandena under punkt 8:o c) i förslaget torde endast i sällsynta fall behöva ifrågakomma. Någon särskild årlig utgift härför kan där för icke beräknas.
9. Möblering sbidrag har i Linders utredning beräknats men med hänsyn till den begränsade inkomstramen ej medtagits i de uppgjorda kostnadskalkylerna. I ämbetsverkens förslag har däremot sådan kostnad upptagits med ett årligt belopp av 11,250 kronor, beräknat för en övergångstid av 20 år efter genom snittligt 20,000 kronor per stift men med avdrag för redan beviljat anslag å 15,000 kronor till Strängnäs biskopsgård. Då denna kostnad icke är ett löne bidrag i egentlig mening till biskoparna utan snarare, såsom avseende en en- gångsutbetalning, får anses motsvara en räntelös placering av fondens kapital,
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
207
anser jag något belopp härför icke böra medtagas bland de årliga utgifterna.
Vid uppgörandet härefteråt av inkomstberäkningen för fonden kommer nödig
hänsyn att tagas till den minskning i fondens avkomstgivande tillgångar, som
anskaffandet av berörda möbeluppsättningar medföra. — Däremot bör här för
årligt underhåll av möbler, som sålunda anskaffats för biskopsbostäderna, be
räknas viss utgift. Någon säkrare hållpunkt för en sådan beräkning är visser
ligen icke lätt att finna, men med hänsyn till att möbeluppsättningen först suc
cessivt torde komma att anskaffas och att för densamma till en början lärer
krävas ganska ringa underhåll, synes beloppet kunna upptagas lågt, förslagsvis
till 300 kronor för år.
10. Bidrag till kostnad för uppvärmning av biskops tjänstebostad samt för
hushållsbränsle i övrigt har i de föregående utredningarna beräknats till i ge
nomsnitt 12,000 kronor för år. Därvid har årskostnaden för varje biskop, inklu
sive kostnader för bestyr med eldning och dylikt, uppskattats till 1,400 kronor
och totalsumman för samtliga biskoparna — efter någon jämkning nedåt med
hänsyn till att biskopens i Visby löneförmåner såsom prebendekyrkoherde finge
anses vara bestämda bland annat med hänsyn till behovet för honom att köpa
bränsle — till 16,000 kronor för år. På sätt framgår av upprättat sammandrag
över biskoparnas inkomster och utgifter under åren 1931—1935, hava %-delar
av årsutgifterna för samtliga biskoparnas kostnader för uppvärmning av och
för hushållsbränsle i övrigt till biskopsbostäderna beräknats i medeltal för an
givna år till 10,511 kronor. Då denna medelkostnadsberäkning beträffande samt
liga biskopsbostäder utom den i Uppsala, för vilken uppgift i förevarande hän
seende ej förelegat, utförts på grundval av biskoparnas egna uppgifter och däri
jämväl i förekommande fall, efter samma uppgifter, inräknats kostnad för
värmepannas skötsel m. m., synes det föreligga skäl att — med viss reducering,
på sätt ovan anmärkts, för biskopstjänsten i Visby — här räkna med ett års-
bidrag från fonden av genomsnittligt 10,000 kronor.
11. Resekostnads- oell traktaments ersättning ar hade vid de tidigare utred
ningarna upptagits med fixt anslag och därvid till en början beräknats att
utgå med i genomsnitt 3,000 kronor för år och biskop, men hade av ämbets
verken i deras utlåtande av december 1933 nedsatts till sammanlagt 30,000
kronor för år. I förut berörda sammandrag över biskoparnas inkomster och
utgifter för åren 1931—1935 hava samtliga biskoparnas resekostnader för dessa
år uträknats till i medeltal 18,098 kronor för år. Av biskoparnas egna upp
gifter att döma torde visserligen i detta kostnadsbelopp även ingå vissa ut
gifter, som voro föranledda av resorna men icke utgjorde omedelbara resekost
nader. Någon traktamentskostnad i egentlig mening torde likväl icke ingå däri.
Försiktigheten synes fördenskull bjuda att årskostnaden för dessa ersättningar
icke upptages under vad ämbetsverken föreslagit, eller alltså till 30,000 kronor.
12. Kostnader för anordnande av rikstelefonförbindelse i biskoparnas tjänste
bostäder hava visserligen av ämbetsverken förordats skola bestridas ur kyrko
fonden, men något särskilt belopp härför har icke upptagits i ämbetsverkens
utgiftskalkyler. Den huvudsakliga årskostnaden för här åsyftade tjänsteförmån
torde komma att utgöras av abonnemangs- och samtalsavgifter. Några av
biskoparna lia i sina för utredningarna lämnade kostnadsuppgifter medtagit
dylika utgifter. Med ledning därav har i sammandraget över uppgifterna för
åren 1931—1935 telefonkostnaden för alla tolv biskoparna beräknats till i me
deltal 3,428 kronor för år. Årskostnaden härför torde i enlighet härmed böra
flir fonden upptagas till i avrundat tal 3,500 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.
208
13. Bidrag för avlönande av biträde åt ärkebiskopen bör, enligt vad under punkt 12:o i förslaget angivits, upptagas bland årsutgifterna med 7,000 kronor. 14. Bidrag åt biskop för underhåll av planterat område lärer, på sätt framgår av ordalydelsen av det härom föreslagna stadgandet, endast undantagsvis böra ifrågakomma. Som biskoparnas nuvarande utgifter för sådant underhåll ej hel ler, såvitt av de lämnade kostnadsuppgifterna kan bedömas, i något fall synas uppgå till sådana belopp för år, att desamma kunna anses motivera ett särskilt bidrag, upptages icke här någon särskild kostnad för dylikt bidrag. 15. Emeritilöner med dyrtidstillägg därå hava av ämbetsverken beräknats för tre löner till 29,016 kronor för år. Oaktat jag, såsom förut angivits, nu före slagit utökning av emeritilönerna till fyra, torde kyrkofondens genomsnittliga utgifter härför likväl endast behöva räknas efter tre löner för året. Med nuva rande högre levnadskostnadsindex bör dyrtidstillägget beräknas efter 12 pro cent och kommer därigenom — med beaktande att det maximibelopp, varå dyrtidstillägg utgår för f. d. befattningshavare i statens tjänst, är satt till 400 kronor för månad — att uppgå till 576 kronor för år och emeritilön. Kyrkofon dens totala genomsnittliga årskostnad för emeritilöner bör alltså beräknas till 28,728 kronor. 16. Pensionsavgifter till prästerskapets änke- och pupillkassa utgöras enligt kassans reglemente icke av delägare, som vunnit delaktighet i kassan efter år 1926, för längre tid än till dess han fyllt 75 år. I den mån de nuvarande bisko parna begagna sig av den för dem föreslagna rätten att kvarstå i tjänst till fyllda 75 år, torde fördenskull kyrkofondens skyldighet enligt förslaget att gälda sådan pensionsavgift, som belöper å innehavare av biskoplig emeritilön, komma att under avsevärd tid inskränka sig till att avse dels de nuvarande två emeriti, förutvarande biskoparna i Skara och Härnösand, dels ock, allteftersom avgång från tjänsten sker, de nuvarande biskoparna i Karlstad, Luleå, Visby, Västerås och Lund, vilka samtliga utnämnts före ovan angivna tid och i följd därav jämlikt kassans bestämmelser hava att erlägga avgift till kassans till- skottsfond, så länge lön — vare sig biskopslön eller emeritilön — för dem utgår. Normalt sett skulle alltså fonden från och med första året efter den föreslagna avlöningsreformens genomförande hava att i dylika avgifter utgiva 240 kronor per år för en var av de nuvarande emeritibiskoparna och från andra året ytter ligare 240 kronor, respektive 280 kronor för de nuvarande biskoparna i Karl stad och Luleå samt vidare efter sju år 273 kronor 20 öre för biskopen i Visby, efter nio år 240 kronor för biskopen i Västerås och slutligen först efter 16 år avgift för biskopen i Lund. Kyrkofondens genomsnittskostnad under de första tio åren efter reformens genomförande för här avsedda pensionsavgifter torde alltså kunna beräknas till i avrundat tal 1,000 kronor för år. 17. Byggande och underhåll av hus å för tjänstebostad anvisad fastighet har i Linders utredning beräknats draga en årlig kostnad av i genomsnitt 10,000 kronor. Till stöd för denna beräkning har särskilt framhållits det förhållandet, att under den närmaste tiden därförut omfattande arbeten företagits och bety dande kostnader nedlagts för iståndsättande och modernisering av flertalet då varande biskopsgårdar och att dessa med hänsyn därtill i allmänhet — med undantag för biskopshuset å Bransboda i Skara stift — finge anses befinna sig i ett ganska tillfredsställande skick. Ämbetsverken åter hava i förevarande avse ende, med hänsyn just till det förestående behovet av nybyggnad för biskopen i Skara, ansett sig härutinnan icke kunna räkna med en lägre årlig utgiftspost i medeltal för fonden än 20,000 kronor. I likhet med vad förut anmärkts med avseende å under 9 här ovan behandlade fråga om kostnader för uppsättning
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
209
av möbler till biskoparnas tjänstebostäder, synas emellertid de av ämbetsver
ken avsedda kostnaderna för nyuppförande av biskopshus i Skara, eventuellt
för iståndsättande och modernisering av nuvarande byggnader å Bransboda
böra, såsom engångsutbetalningar i samband med avlöningsreformens genom
förande, komma i betraktande först vid inkomstberäkningen för fonden. Av
samma skäl lärer jämväl här vid utgiftsberäkningen få bortses såväl från de
kostnader å tillhopa 86,750 kronor för restaureringsarbeten å biskopshuset i
Härnösand, som under innevarande år bestämts skola utgå ur biskopslöneregle-
ringsfonden men varav hittills blott 41,600 kronor utbetalts, som ock från
sådana kostnader för övriga biskopshus iståndsättande, som kunna förutsättas
bliva pådömda vid i händelse av avlöningsreformens genomförande förestå
ende avträdessyner å dessa fastigheter. I enlighet härmed finner jag icke anled
ning att nu vid utgiftsberäkningen kalkylera med någon förhöjd kostnad på
grund av dylika arbeten. Tvärtom anser jag, med hänsyn till de betydande för
bättringsarbeten, som sålunda under de gångna åren kommit till stånd och
som för den närmaste framtiden ytterligare äro att emotse å flertalet av ifråga
varande biskopsfastigheter, att nu förevarande utgiftspost tillsvidare bör kunna
skattas till och med lägre än vad Linder i sin utredning stannat för, och detta
även med beräkning att däri jämväl skall ingå på kyrkofonden ankommande
kostnader för anläggande av trädgård och annan plantering, uppförande och
underhåll av stängsel samt anläggning och underhåll av gårdsplan och väg för
sådan fastighet. En dylik reducering av de, så att säga, ordinarie byggnads- och
underhållsutgifterna för biskoparnas tjänstebostäder får även anses försvarlig
i betraktande av att kyrkofonden — åtminstone i princip — ej ensam kommer
att få svara för ali dylik kostnad och att i varje fall två av de nuvarande biskops
gårdarna, de i Lund och Visby, även framdeles torde komma att helt under
hållas med andra medel.
Till ledning för bedömande av den för den närmaste tiden beräkneliga stor
leken av här ifrågavarande kostnader har jag härefteråt sammanställt de upp
gifter, som av tillgängliga handlingar kunnat inhämtas, beträffande, å ena sidan,
sådan kostnad för nybyggnads- och förbättringsarbeten, som under de sista tio
åren bestritts från biskopslöneregleringsfonden för biskoparnas nuvarande
bostadsfastigheter, och, å andra sidan, de kostnader, som biskoparna uppgivit
sig för samma tid själva ha utgivit för underhåll av till dessa fastigheter hörande
hus m. m. I sammanställningen äro de kostnader, som avse fonden, upptagna
å första raden för varje särskild fastighet, medan biskoparnas egna utgifter
angivas å andra raden, allt i helt antal kronor.
Biskoparnas bostadsfastigheter i Uppsala, Strängnäs, Västerås, Lund och
Karlstad synas hittills och av ålder lia byggts och underhållits helt på veder
börande domkyrkas bekostnad, varvid dock är att märka, att till domkyrko-
kassan i Uppsala flir verkställd restaurering av biskopshuset därstädes den 10
september i år utbetalts ersättning från biskopslöneregleringsfonden med 30,000
kronor. Likaså har domkyrkokassan i Linköping — frånsett det bidrag som
under år 1928—1929 utgått från biskopslöneregleringsfonden — ensam bestritt
ifrågavarande kostnader åtminstone för huvudbyggnaden och två andra hus
å därvarande biskopsgård. Visby biskopsgård (prästgården) åter bygges och
underhålles av pastoratet därstädes. I de flir biskopen i Växjö angivna utgif
terna flir underhåll torde åtminstone flir vissa år ingå även reparationskostnader
för andra till hans boställsfastigheter hörande byggnader.
Med stöd av vad av denna sammanställning framgår och vad i övrigt här-
förut anförts anser jag, att förevarande utgiftspost skäligen icke bör — för de
närmaste åren -— upptagas till högre belopp än i genomsnitt 5,000 kronor för år.
Bihang till riksdagens protokoll 1086.
/
sami. Nr 2/(2.
Kungl. Marits proposition Nr 242.
14
.
210
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
1925/26 1926/27 1927/28 1928/29 1929/30 1930/31 1931/32 1932/33 1933/34 1934/35
Uppsala................
—
—
—
_
—
__
__
__
_
_
s
a k n a s
u
P P
g i f
t e
r
c:a 100 c:a 100
Linköping.............
-
-
20,000
—
—
—
—
—
—
saknas uppgifter
100
100
100
—
—
—
—
Skara......................
-
-
—
från 0 upp till 1,800 kronor per år
78
426
75
487
Strängnäs.............
—
—
—
—
—
—
—
—
—
—
Västerås................
—
—
—
—
—
—
—
—
—
Växjö.......................
—
—
—
—
20,400
—
_
__
_
643
514
1,600
1,363
7,462
420 sakn. uppgifter
868
1,855
Lund......................
Göteborg................
—
—
—
—
44,738 78,272
—
—
990
—
—
—
—
—
—
—
50
50
50
50
Karlstad................
e n
d a
s t
m i
n d
r e
kostn
a d
e r
Härnösand.............
—
10,900
—
—
—
—
—
2,146
—
1,600
Luleå......................
31,737
—
—
—
12,000
—
10,000
—
—
—
Visby......................
—
—
—
—
—
3,888
—
—
—
—
c : a
1 0 0 — 300
per
å r
c:a 240 c:a 260
—
c:a 120
18. Förvaltningen av biskopshemman, avseende såväl skogen som de egent
liga arrendegårdarna, har av ämbetsverken beräknats draga en årlig kostnad ej
understigande 28,500 kronor, häri inberäknat avverknings- och andra kostna
der för försålt virke, men ej utskylder för fastigheterna och för inkomst därav.
Huruvida vid uppskattningen av kostnaden särskild hänsyn tagits till å kyrko
fonden framdeles kommande byggnadskostnader för arrendegårdarna, framgår
ej av vad ämbetsverken i frågan anfört. Sistnämnda kostnad lärer visserligen
framdeles, sedan nuvarande arrendeavtal, vari nybyggnadskyldigheten i regel
ålagts arrendatorerna, blivit avvecklade, komma att med betydande belopp
belasta kyrkofonden. Betecknande i det hänseendet är, att biskopslöneregle-
ringsfonden enbart innevarande år fått utgiva sammanlagt 29,500 kronor för
iståndsättande av en del löningshemman vid biskopsstolen i Skara. Ytterligare
sådan kostnad, till ett belopp av enligt uppgift över 40,000 kronor, vilken kost
nad efter avlöningsreformens genomförande till sin huvudsakligaste del torde
ankomma på kyrkofonden, har vid syn innevarande år pådömts eller eljest
ifrågasatts för byggnader å Bransboda. Och Östrabo i Växjö stift belastas för
närvarande enligt uppgift av en lösensumma för insynade byggnadsarbeten å
cirka 18,000 kronor. Ifrågakomna byggnadskostnader torde emellertid, i den
mån de hittills ålegat arrendatorerna, vid de blivande utarrenderingarna komma
att — örn kostnaderna då övervältras på kyrkofonden — till stor del uppvägas
av förhöjda arrendeinkomster för fonden. Med hänsyn härtill anser jag mig ej
hava anledning att nu frångå det av ämbetsverken beräknade beloppet, 28,500
kronor, för här avsedda förvaltningskostnader.
211
19. TJtskylder hava av ämbetsverken upptagits till ett av Linder i dennes
utredning uträknat genomsnittligt belopp för år av 4,750 kronor. Härvid synes
endast ha räknats med utskylder för skogarna och för inkomst därav. Kyrko
fonden kommer emellertid även att få vidkännas utskylder för arrendegårdarna,
sedan nya arrendeavtal för dessa ingåtts, samt för inkomsten av arrendena och
enligt föreliggande förslag dessutom för samtliga biskoparnas bostadsfastigheter
utom den i Visby, i den mån det ej kan ankomma på vederbörande domkyrka
att gälda utskylder för dessa senare. För de utarrenderade fastigheterna kom
mer dock utskyldskostnaden att, i likhet med vad örn nybyggnadskostnaden
ovan anmärkts, i viss grad kompenseras av ökade arrendeinkomster.
En överblick över vad under de sista fem åren utgivits i utskylder från
biskopslöneregleringsfonden och Lunds biskopslönemedels besparingsfond ut
visar, att ur den förra erlagts utskylder under
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
år 1930/31 från statskontoret med. . . . kronor 3,100
»
domänstyrelsen » ...
»
4,387
» 1931/32
»
statskontoret
» ... . »
2,838
»
domänstyrelsen »
...
»
4,564
1932/33
»
statskontoret
»
...
»
2,485
»
domänstyrelsen »
»
5,716
» 1933/34
»
statskontoret
» ... . »
3,815
»
domänstyrelsen » ... . »
2,986
» 1934/35
»
statskontoret
» ... . »
3
domänstyrelsen »
...
»
7,641
eller summa kronor 37,535
eller med i medeltal 7,507 kronor för år, samt ur den senare från statskontoret
under
år 1930/31 med........................................kronor 457
»
1931/32 »
» 385
»
1932/33 »
» 407
»
1933/34 »
» 1,125
»
1934/35 »
» —
eller summa kronor 2,374
eller med i medeltal 475 kronor för år. Vidare har enligt förut berörda sam
manställning över biskoparnas inkomster och utgifter under åren 1931—1935
i medeltal för år av samtliga biskoparna erlagts fastighetsutskylder för de av
dem disponerade bostadsfastigheterna med tillhopa 7,204 kronor, eller med från-
räknande för biskopen i Visby 6,904 kronor. Härvid är dock att märka, att
biskoparna i Göteborg och Luleå på grund av särskilda förhållanden, som förut
berörts, icke själva haft att erlägga skatt för sina tjänstebostäder. För biskops
huset i Göteborg har skatten gäldats av därvarande biskopshuskassa och bör
således, vid beräkningen av kyrkofondens blivande utgifter för utskylder, till
förestående medeltal å 6,904 kronor läggas vad på denna fastighet kan anses
belöpa. Härför torde kunna beräknas genomsnittligt 600 kronor för år, vilket
belopp för samtliga biskoparna utgör medelkostnaden för år och biskop.
Vad beträffar skatten för biskopshuset i Luleå, så erlägges denna av där
varande biskop med av honom för biskopslöneregleringsfondens räkning upp
burna hyresmedcl. Då i detta fall utskyldskostnaden sålunda omedelbart min
skat fondens inkomster, bör i förevarande beräkningar något särskilt belopp
härför icke medtagas. — Sammanlagt lärer alltså kyrkofondens blivande utgifter
212
för utskylder böra beräknas i genomsnitt till (7,507 + 475 -f 6,904 + 600) i
avrundat tal 15,500 kronor.
20. Diverse utgifter hade av Linder upptagits till 1,500 kronor. Som enligt
förestående förslag ifrågasatts, att kyrkofonden skall påläggas jämväl sådana
å biskoparna nu ankommande utgifter för dessas bostadsfastigheter, som utgöras
exempelvis av avgifter för brandförsäkring, vatten, sotning och gaturenhållning,
bör i här ifrågavarande utgiftspost jämväl upptagas kostnad härför. Enligt
förut åberopade sammanställning över biskoparnas inkomster och utgifter har
medelkostnaden för år för biskoparna i här berörda hänseenden uppgått till
7,007 kronor, varvid däri dock icke ingår sådan kostnad för biskopshuset i
Luleå, enär jämväl den — i likhet med fastighetsutskyIdema — bestrides av
biskopslöneregleringsfonden med hyresmedel. Med beaktande av dessa nya ut
giftsposter för kyrkofonden anser jag, att fondens ifrågakomna diverse utgifter
böra beräknas till i avrundat tal 8,000 kronor för år.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Kyrkofondens samtliga blivande årliga utgifter enligt det av mig framlagda
förslaget kunna alltså beräknas till följande belopp:
1. grundlöner.............................................................................kronor 242,500
2. dyrtidstillägg å grundlönerna................................................ »
9,240
3. lönefyllnad åt biskopen i Visby........................................ »
12,502
4. 6 och 7. utgifter enbart för övergångstid........................... »
—
5. och 8. övergångslön m. m....................................................... »
—
9. underhåll av möblering........................................................... »
300
10. uppvärmningsbidrag................................................................ »
10,000
11. resekostnads- och traktamentsersättning............................. »
30,000
12. telefonkostnad........................................................................ » 3,500
13. biträde åt ärkebiskopen......................................................... »
7,000
14. trädgårdsunderhåll.................................................................. »
—
15. emeritilöner med dyrtidstillägg.............................................. »
28,728
16. pensionsavgifter....................................................................... »
1,000
17. byggande och underhåll av biskopsgård............................. »
5,000
18. förvaltning................................................................................. »
28,500
19. utskylder................................................................................... »
15,500
20. diverse....................................................................................... »
8,000
Summa kronor 401,770
Därutöver kunna särskilda årliga utgifter för kyrkofonden under viss kortare
övergångstid efter avlöningsreformens genomförande beräknas till följande
belopp:
4. lönetillägg för nådårsrätten
180 kronor under l:a
» »
»
150
»
»
l:a—7:e
6. löneersättning för vakansår 43,680
»
»
2:a
» »
»
21,840
»
»
3:e
» »
»
11,000 »
»
8:e
» »
»
21,840
»
»
10:e
» »
25,340
»
»
17:e
7. hyresersättning . .
3,000
»
»
l:a-2:a
eller tillhopa för samtliga år under angivna övergångstid till 130,930 kronor.
213
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Inkomster.
För en beräkning av de inkomster, som med den föreslagna avlöningsrefor-
mens genomförande komma att tillföras kyrkofonden, skulle närmast varit
erforderligt att taga kännedom om storleken för närvarande av det kapital i
fonder och andra tillgångar, som omedelbart vid genomförandet skola över
föras till kyrkofonden eller varav kyrkofonden eljest skall tillgodoföras avkast
ningen. Det har dock i förevarande sammanhang ej ansetts erforderligt att före
taga en fullständig inventering av alla de större och smärre kapitaltillgångar,
som för de särskilda biskopsstolarna hittills förvaltats ute i stiften, enär en för
inkomstberäkningen tillfyllestgörande upplysning örn avkastningen av dessa
kapitaltillgångar kan erhållas från de av biskoparna lämnade inkomstuppgif
terna. Beträffande övriga kapitaltillgångar, som tillföras kyrkofonden, erhålles
uppgift å behållningen den 30 juni 1935 av de tillhopa största — biskopslöne-
regleringsfonden och Lunds biskopslönemedels besparingsfond — ur den av
statskontoret för året utgivna fondredogörelsen. Kyrkofondens blivande inkom
ster av här ifrågavarande kapital kunna fördenskull beräknas dels på grundval
av sistnämnda två fonders behållningar vid angivna tidpunkt samt enligt till
gängliga uppgifter uppskattad behållning för envar av Strängnäs stifts episko-
paliefond, Göteborgs stifts biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskops
huset i Härnösand, vilka sistnämnda för närvarande icke direkt lämna tillskott
för biskoparnas avlönande, dels ock med ledning av biskoparnas egna uppgifter
å av dem under de senaste åren åtnjutna ränteinkomster av vid biskopsstolarna
fonderade eller eljest uppsamlade ersättningsmedel av olika slag.
1. Biskopslöneregleringsjondens behållning vid utgången av budgetåret 1934/
1935 utgjorde i avrundat tal 1,521,000 kronor. För uppskattning av den unge
färliga framtida avkastningen härå bör dock därifrån först borträknas dels vissa
efter den 30 juni 1935 från fonden gjorda större utbetalningar, dels ock andra,
i det föregående vid utgiftsberäkningen berörda, av avlöningsreformens genom
förande föranledda eller eljest förutsedda engångsutbetalningar från fonden. I
förstnämnda hänseende äro att märka följande utgiftsposter:
i juli, för nybyggnader å löningshemman vid biskopsstolen i
Skara.........................................................................................kronor 13,000
i juli, för restaurering av biskopshuset i Härnösand............ »
20,000
i augusti, till förutvarande biskopen i Skara överskott å skogs-
avkastning, tillhopa............................................................... »
4,442
i september, för restaurering av biskopshuset i Härnösand . .
»
20,000
i »
, »
»
»
»
» Uppsala ....
»
30,000
Summa kronor 87,442
I senare hänseendet åter märkas följande antingen redan medgivna eller med
relativ visshet emotsedda utbetalningar:
för restaureringen av biskopshuset i Härnösand.....................
» överskott å skogsavkastning vid biskopsfastigheter vid
ärkebiskopsstolen samt biskopsstolarna i Skara, Västerås
och Växjö:
till Uppsala, tillhopa omkring...............................................
» Skara, omkring ...............................................................
» Västerås, för cirka 15 år, beräknas..............................
» Växjö (utöver redan åtnjuten) beräknas cirka...........
kronor 45,150
55.000
23.000
28.000
20,000
214
till nybyggnad av biskopshus i Skara, beräknas........... kronor 100,000
» andra nybyggnader vid biskopsstolen i Skara, beräknas
»
60,000
» byggnadslösen vid biskopsstolen i Växjö, beräknas. .
»
20,000
» möbler till högst fyra representationsrum i biskopar
nas blivande tjänstebostäder, vilken kostnad kan be
räknas till 20,000 kronor per bostad, utom dels för
biskopshuset i Strängnäs, där möblering redan verk
ställts på episkopaliefondens bekostnad för 15,000
kronor och vilken möblering torde få anses vara full
ständig i nu avsedda syfte, dels ock för biskopshuset
i Göteborg, vilket genom enskildas donationer erhållit
fullständig möblering för en större sal jämte andra
möbler till ett uppgivet värde av omkring 10,000
kronor, och för vilket den ytterligare kostnaden för
möblering av representationsrum fördenskull torde
kunna beräknas stanna vid cirka 10,000 kronor; totala
kostnaden skulle enligt denna beräkning komma att
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
uppgå till högst............................................................ »
210,000
för lönetillägg, löneersättningar och hyresersättning under
viss kortare övergångstid jämlikt de under utgifts
poster gjorda beräkningarna, tillhopa .............. »
130,930
Summa kronor 692,080
Efter dessa utbetalningar å sammanlagt ungefär 780,000 kronor skulle, därest
samtliga ifrågavarande kostnader förutsattes att nu omedelbart utgå, av bi-
skopslöneregleringsfondens nuvarande kapital endast återstå omkring 741,000
kronor. Emellertid har biskopslöneregleringsfonden under de senaste fem åren,
från ingången av budgetåret 1930/1931, endast nedgått med i runt tal 70,000
kronor eller cirka 4,4 procent, oaktat under samma tid från fonden bestritts
utgifter av enahanda slag, som ovan uppräknats, för extra nybyggnadsarbeten
och för skogsavkastning till boställshavare till ett belopp av sammanlagt in
emot 400,000 kronor. Med bortseende från sistnämnda större utgiftsposter, vilka
ej utan fog kunna till sin huvudsakliga del betraktas såsom kapitaluttag, skulle
fonden således under angivna tidsperiod utvisa en effektiv kapitaltillväxt av
i medeltal ej mindre än 66,000 kronor per år. Därest fonden antages komma att
jämväl under de närmaste åren tillväxa i samma tempo, vilket antagande väl
icke får anses för optimistiskt med hänsyn till de — i jämförelse med de sist
förfluten åren — emotsedda bättrade konjunkturerna å såväl jordbrukets som
kapitalmarknadens områden, skulle fonden vid tiden för den avsedda fusionen
med kyrkofonden ha ökats med omkring 130,000 kronor. Vidare är att märka,
att bortemot 350,000 kronor av ovan angivna, i samband med avlöningsrefor-
mens genomförande beräknade engångsutgifter icke omedelbart vid övergången
bliva aktuella, utan att dessa äro att emotse först successivt under en följd av
övergångsår, i vissa fall kanske ända till 10 å 20 år. Med hänsyn till detta för
hållande bör givetvis den inkomstminskning på grund av sistberörda kapital
uttag, som för fonden måste vara att förvänta, även beräknas inträda först
successivt.
Biskopslöneregleringsfondens utlånta medel äro av statskontoret placerade
tillhopa med andra av statskontoret förvaltade medel och ingå i den s. k. ge
mensamma fonden. Medelräntan för sistnämnda fond lär lia varit 4.47 procent
för budgetåret 1931/1932, 4.47 procent för 1932/1933, 4.66 procent för 1933/
215
1934 och 4.80 procent för 1934/1935. För kyrkofonden åter, vilken förvaltas
särskilt för sig, beräknas medelräntan för samma år ha utgjort 4.eo—4.54—4.34
—4.40 procent. Härvid är emellertid att märha, att i den årsavkastning för
gemensamma fonden, efter vilken medelräntesatsen uträknats, ingår särskilt för
det senaste året en rätt så betydande vid konverteringar uppkommen kapital
vinst. För de närmaste åren härefteråt synes emellertid — med hänsyn till en
i följd av de förbättrade konjunkturerna trolig stegring i ränteläget — för såväl
den gemensamma fonden som kyrkofonden en genomsnittsränta av 4 1/2 procent
icke vara för högt beräknad. En dylik räntesats motsvarar jämväl ganska nära
den medelränta, som biskopslöneregleringsfondens kapitalavkastning för sena
ste året utvisar.
I enlighet med vad här framhållits, torde man vara berättigad utgå från att
biskopslöneregleringsfonden, å ena sidan, bör vid den avsedda tiden för av-
löningsreformens genomförande, den 1 maj 1937, ha ökat med 130,000 kronor
uppsparade avkastningsmedel men, å andra sidan, torde under tiden därintill
eller omedelbart därefter ha nedgått genom kapitaluttag för engångsutbetal-
ningar med cirka 430,000 kronor, och alltså kan beräknas under första året efter
övergången ha tillfört kyrkofonden ett kapital å närmare 1,225,000 kronor.
Genom ytterligare, under viss övergångstid successivt inträffande kapitaluttag,
speciellt för möblering av tjänstebostädernas representationsrum och för löne-
ersättningar under vakansår, skulle detta kyrkofondens kapitaltillskott kunna
antagas komma att vidare minskas under l:a och 2:a övergångsåren med i runt
tal tillhopa 150,000 kronor, under 8:e—13:e året med sammanlagt ungefär
100.000 kronor samt under 17:e—19:e året med inalles omkring 65,000 kronor.
Av biskopslöneregleringsfondens förutvarande kapital skulle sålunda efter 20 år
återstå 910,000 kronor. Under denna övergångstid skulle avkastningen av ifråga
varande kapital, beräknad efter en medelränta av 4 1/2 procent, ha nedgått från
cirka 55,000 kronor under första året till cirka 41,000 kronor under 20:e året.
Genomsnittligt torde fördenskull ränta och annan vinst å biskopslönereglerings
fondens kapital kunna för närmaste tiden uppskattas till i avrundat tal 46,000
kronor för år.
2. Lunds biskopslönemedels besparingsfond uppgick vid utgången av budget
året 1934/1935 till i avrundat tal 186,400 kronor. Från ingången av år 1930/
1931 har denna fond, varå avkastningen under denna tid nästan helt upp
sparats, ökat med sammanlagt 113,000 kronor, eller med i genomsnitt 22,600
kronor för år. Med lika ökning även under tiden till den 1 maj 1937 skulle fon
den då kunna beräknas till ungefär 232,000 kronor, och skulle årliga räntan härå
efter förut beräknade 4 x/^ procent komma att uppgå till i avrundat tal 10,500
kronor.
3. Strängnäs stifts episkopal/ej ond och Göteborgs stifts biskopshuskassa äro
i den av ämbetsverken år 1933 framlagda utredningen beräknade tillhopa till
63.000 kronor. Med beräkning av 4 1/2 procent avkastning jämväl å dessa till
gångar skulle de kunna antagas den 1 maj 1937 komma att utgöra i avrundat
tal 73,500 kronor.
Reparationsfonden vid biskopshuset i Härnösand utgör för närvarande 5,100
kronor och skulle efter samma beräkning kunna den 1 maj 1937 antagas uppgå
till 5,500 kronor.
Tillhopa skulle således dessa tre kapitaltillgångar vid övergången utgöra 79,000
kronor samt årliga avkastningen därå efter 4 x/2 procent uppgå till i avrundat
tal 3,500 kronor.
Kungl. Marits 'proposition Nr 242.
216
4.
Vad beträffar
de inom de särskilda stijten jörvaltade kapitaltillgångarna,
vilkas avkastning disponeras omedelbart för biskoparnas avlönande, uppgick,
enligt de av biskoparna lämnade uppgifterna, den sammanlagda ränteavkast-
ningen därav för året
1934—1935
till i avrundat tal
14,100
kronor. Härtill bör
emellertid, enligt vad nu är känt, läggas cirka
900
kronor ränta, som skall till
komma biskopen i Västerås av fonderade skogslikvidmedel, samt cirka
800
kro
nor ränta av influten köpeskilling för från Helgonagården i Lund försåld tomt.
Tillhopa torde alltså denna ränteavkastning kunna för kyrkofonden uppskattas
till i genomsnitt
16,000
kronor för år.
5.
1
arrenden, hyror och andra avgälder
från biskopsfastigheter hava under
året
1934—1935
direkt av biskoparna uppburits
77,135
kronor. Då under året
före nämnda år åtskilliga nyutarrenderingar verkställts av stiftsnämnderna och
i fråga örn tomtupplatelsema vid biskopsstolen i Lund bestämts förhöjningar av
avgälderna, synas det angivna årets inkomstsiffror bäst lämpa sig att läggas till
grund för beräkning av framtida inkomster av dessa fastigheter. Det samman
lagda avkomstbeloppet för aret bör dock reduceras med årsavgälden för den
ovan omnämnda från Helgonagården försålda tomten, enligt äldre uppgift
175
kronor. — Till biskopslöneregleringsfonden inflöt under samma år
28,558
kronor
samt till Lunds biskopslönemedels besparingsfond
14,760
kronor i arrendemedel.
Genomsnittligt för de sista fem åren hava dessa inkomster varit något högre,
30.000
kronor, respektive
15,700
kronor. Med ledning av dessa siffror torde man
kunna utgå fran att kyrkofondens blivande årsinkomst av arrenden och andra
upplåtelser från biskopsfastigheterna icke komma att understiga i genomsnitt
120.000
kronor. — För framtida eventuella avbränningar för skatter, nybygg
nader och förvaltningen i allmänhet har tidigare under utgiftsberäkningen redo
gjorts.
6. Skogsförsäljningsmedel hava under åren 1930—1935 redovisats till biskops
löneregleringsfonden med följande belopp:
år 1930,1931 ...........................................kronor 41,605
»
1931/1932 ............................................ »
55,319
» 1932/1933 ....................................... •
»
37,601
»
1933/1934 ............................................ »
72,041
»
1934/1935 ..................................... » 44,554
tillhopa kronor 251,120,
eller med i medeltal
50,224
kronor för år. Denna inkomstpost utvisar sålunda
varierande belopp och det är givetvis mycket vanskligt att härvid finna någon
säker utgångspunkt för bedömningen av kyrkofondens framtida inkomster av
skogsavkastningen. Då emellertid biskopslöneregleringsfondens inkomst av
skogsförsäljningsmedel, örn man utför medeltalsberäkningen på grundval av de
tio senaste årens redovisningar, befinnes hava genomsnittligt uppgått till i av
rundat tal
55,000
kronor, torde man vara berättigad att för kyrkofonden be
räkna nu ifrågavarande inkomst till 50,000
kronor för år.
7. Indelningsersättningarna, vilka för närvarande dels utgå direkt till bisko
parna, dels inlevereras till biskopslöneregleringsfonden, komma, i händelse det
nu framlagda förslaget till nya grunder för dispositionen av, bland andra, dessa
avlöningsmedel varder antaget, att i och med förslagets genomförande ersättas
nied ett fixt årligt belopp, som från statsverket skall inbetalas direkt till kyrko
fonden. Detta belopp har uträknats med ledning av från länsstyrelserna inhäm
tade uppgifter för de tio senast förflutna åren och har föreslagits i avrundat tal
till 117,200 kronor.
Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.
217
Kyrkofondens samtliga blivande årliga inkomster för bestridande av bisko
parnas avlönande och andra därmed sammanhörande utgifter kunna alltså enligt
föreliggande förslag beräknas till följande belopp:
1. ränta och annan vinst av nuvarande biskopslöneregle-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
ringsfonden .............................................................................kronor 46,000
2. d:o av Lunds biskopslönemedels besparingsfond.................. »
10,500
3. d:o av Strängnäs stifts episkopaliefond, Göteborgs stifts
biskopshuskassa och reparationsfonden vid biskopshuset i
Härnösand, tillhopa................................................................... »
3,500
4. d:o av övriga kapitaltillgångar................................................ »
16,000
5. arrenden, hyror och andra avgälder....................................... » 120,000
6. skogsförsäljningsmedel.............................................................. »
50,000
7. statsersättning för anslag i kronotionde m. m. ..................... » 117,200
Summa kronor 363,200
Enligt här nu framlagda utgifts- och inkomstkalkyler skulle alltså kyrkofon
den för genomförande av avlöningsreformen i överensstämmelse med här fram
lagt förslag komma att få vidkännas en årlig merutgift av inalles omkring
38,600 kronor, vilket belopp följaktligen måste täckas medelst uttaxering av all
män kyrkoavgift. Då emellertid kyrkofondens egna nuvarande utgifter, t. ex. för
år 1936, beräknats till sammanlagt 12,440,000 kronor mot inkomster till ett
belopp av 7,654,000 kronor, skulle biskopsavlöningama med därtill hörande
övriga utgifter blott komma att höja det belopp, som med kyrkofondens nu
varande ställning ändock erfordras i uttaxering, — 4,786,000 kronor — till i runt
tal 4,825,000 kronor. Fördelat på skattekronornas antal i hela riket, för år 1935
tillhopa 43,237,281, skulle det sålunda överskjutande utgiftsbeloppet motsvara
en uttaxering av 11
.16
öre per skattekrona mot för år 1936 enbart för kyrko
fondens nuvarande utgifter uträknade 11.07 öre per skattekrona. Den extra be
lastningen å kyrkofonden för biskoparnas avlönande skulle således i förevarande
läge icke kommit att medföra någon som helst höjning i uttaxeringen av allmän
kyrkoavgift och än mindre kommit att påverka storleken av församlingsavgif-
tema. Då kyrkofondens merutgift för biskopsavlöningama vid nuvarande skatte
underlag motsvarar en uttaxering av endast omkring O
.09
öre per skattekrona,
lär denna merutgift svårligen i något läge kunna påverka de ifrågakommande
uttaxeringarna. Stockholm den 15 november 1935.
TOM WOHLIN.
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
219
P. M.
Bil, H.
(åberopad sid. 67.)
Undertecknad, som efter Kungl. Maj:ts uppdrag haft att verkställa den när
mare utformningen av de föreliggande förslagen till en omgestaltning av löne
systemet för biskoparna, har på förekommen anledning ansett sig böra anföra
följande.
Vid besvarandet av remissen å de omförmälda förslagen har av kammarkolle
giet och statskontoret gjorts ett uttalande om kyrkomötets medverkan nu och
framdeles vid regleringen av biskoparnas avlöningsförhållanden. I tvenne vid
ämbetsverkens utlåtande fogade reservationer göres denna fråga till föremål
för en del ytterligare utläggningar. Den sålunda aktualiserade frågan berör
beståndet av de s. k. prästerliga privilegierna, ett spörsmål, som tidigare kom
mit åtskillig strid åstad och varom alltjämt, på sätt den fortgående diskussionen
kring de prästerliga lönefrågorna ger vid handen, visat sig råda en allmän oklar
het. Det synes angeläget att denna oklarhet måtte kunna slutgiltigt skingras.
Jag har funnit mig hava desto mera anledning att söka medverka härtill, som
i en av de nämnda reservationerna, vari frågan med en viss vidlyftighet be
handlas, dels framföras vissa till synes icke hållbara påståenden, dels även
_vilket här är av större betydelse — underlåtits att inställa spörsmålet i dess
för förståelsen av rättsläget nödvändiga större sammanhang. Då jag här går
att lämna några bidrag till frågans belysning, får jag förutskicka, att jag för
min redogörelse för dess historik kan till vissa delar följa den framställning, som
härutinnan finnes intagen dels i proposition nr 88 till 1908 års riksdag dels
i 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas betänkande (st. off. utredn. 1929:39).
Med den nyssnämnda propositionen till 1908 års riksdag framlades förslag,
bland annat, till lag örn indragning till statsverket och avskrivning av präster
skapets tionde samt örn ersättning därför, till lag om reglering av prästerskapets
avlöning, till lag om emeritilöner för präster samt till lag örn kyrkofond. De
ursprungliga förslagen till nämnda författningar hade utarbetats av den s. k.
prästlöneregleringskommitten, som — i särskilda avsnitt avlämnat sina be-
tänkanden åren 1899—1903. Uti inledningen till betänkandet IV (s. XVIII)
erinrar kommittén därom, att vad på grund av lag, överenskommelse eller sed
vänja under tidernas lopp anslagits till prästerskapets underhåll ytterligare till
försäkrats detsamma genom Kungl. Maj:ts nådiga Privilegier för biskopar och
samtliga prästerskapet i Sverige och dess underliggande landskap den IG okto
ber 1723, samt återgiver några av privilegiernas viktigare bestämmelser här
utinnan.
I punkt 3 av dessa privilegier stadgas helt allmänt:
Skola alla personer av predikoämbetet och lärostånd^, var efter sin grad,
heder och värde, oförryckt behålla alla sina välfångna friheter, donationer och
förläningar, samt andra deras ämbeten tillhöriga lägenheter och ordinarie under
håll, jämväl ock de vederlag, vilka de åtnjuta, under samma titel och förbehåll,
som de dem innehava, alldeles efter brevens innehåll.
I punkt 4 lämnas mera detaljerade bestämmelser, varav jag anser mig böra
nu återgiva allenast följande:
Vi efterlåta ock nådigst, att alla våra biskopar, superintendenter, theologi®
doctores, professores, praepositi, pastores i städerna och på landet, lectores i
gymnasierna, rectores och conrectores i skolorna, och alla präster i gemen, måge
oförändrat njuta och behålla efter gammal hävd, sina biskopsstift, prebende-
socknar och hemman, prästgårdar i städer och på landet, indelningsstommar vid
deras annexer, tomter, kapellanshemman och boställe, klockarbord, utjordar,
ängstegar, torp, bergsbruk och kvarnställen, med alla deras tillhöriga ägor och
lägenheter, vad namn de ock hava kunna, som antingen urminnes hävd är på,
eller av andra lagliga skäl kunna bevisas därtill lyda. Vilka prästgårdars be-
mälda ägor och tillägor prästerskapet skall till sitt underhåll skäl- och lagligen,
utan andras förfång, bruka och hävda, eller hävda låta till vatten och land. Vi
vilja ock hava i nåder till prästerskapet konfirmerad all härtills åtnjuten tionde,
samt deras pastoralier och rättigheter, så att de skola av vederbörande riktigt
utgöras.--------------- Vi stadfästa ock, vad prästerskapet härtills åtnjutit uti
kyrkohärbärgen av konungstionden, som till biskopars, superintendenters, pro
fessorers vid akademier, lektorers vid gymnasier, rektorers och konrektorers
i skolor, kyrkoherdars och predikanters i städer och på landsbygden, samt andra
kyrko- och skolbetjänters, hovpredikanters, domkyrkors, kyrko- och hospitals
underhåll och lön förordnadt är; vilket skall alltid bliva dem, utan någon av-
kortning i en eller annan måtto, förbehållet, så att inga rågar skola av deras
tillslagna lön avdragas och förminskas.-------------- Vad i övrigt prästtionden
vidkommer, den skall i alla landsorter av den ena och andra, som vederbör,
ovägerligen utgöras, efter den ordning, och riksdagsbeslut, som gjort och stad
gat är år 1638, eller ock efter det bruk, som speciale brev efter orternas beskaf
fenhet kunna medgiva, och av hemmanen utgöras bör, efter viss tiondesättning,
som antingen redan stadgat är, eller härefter lagligen stadgas kan.--------------
Därtill med, vad penningränta en och annan kan vara tilldelat, antingen vid
akademier, gymnasier, skolor, pastorat eller andra kyrkotjänster, den skall dem
ock tillställd bliva efter den ordning och sätt, som för detta stadgat är.----------
— Vad Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän vidkommer, så skall präster
skapet, efter fredsfördragen och Malmö recessen njuta och behålla under vanlig
frihet deras prästgårdar, mensalrättigheter och annexer med all frukt och land
gille, samt städsmål, åcker och arbete av sådana annexhemman. Desslikes skola
de ock njuta de inkomster och förmåner, som de i kraft av förbemälda freds
fördrag och Malmö recess av ålder haft hava. Rättandes prästerskapet sig i
Skåne och Halland uti uppbörd och inkomst utaf sina åhörare alldeles efter den
förordning, som uppå närvarande riksdag gjord varder.
Sedan kommittén i den allmänna motiveringen utvecklat skälen för att, å ena
sidan, de av jordbruksfastighet till prästerskapets avlöning utgående tionde
avgifterna borde indragas till statsverket och därefter småningom minskas eller
avskrivas, till dess de slutligen upphörde att utgöras av de skattskyldiga, samt
å andra sidan i samband med indragningen till statsverket av berörda avgifter
borde av statsmedel till kyrkan årligen lämnas ersättning, fullt motsvarande den
indragna tendens belopp, gör kommittén det uttalandet (s. CCXXIV) att
»kyrkans rätt till denna ersättning bör betryggas på det mest verksamma sätt,
nämligen sålunda, att ingen förändring i statsverkets ersättningsskyldighet kan
ifrågakomma utan medgivande av allmänt kyrkomöte».
Vilken andel i den då ifrågasatta lagstiftningen, som enligt kommitténs åsikt
borde tillkomma kyrkomötet, angav kommittén sedermera beträffande de sär
skilda lagförslagen.
Förslaget till lag örn indragning till statsverket och avskrivning av präster
skapets tionde samt örn ersättning därför innehöll i sin sista eller 7 § följande
220
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
221
stadgande: »Vad denna lag i §§ 1, 2, 3 och 4 stadgar må icke ändras eller upp
hävas utan bifall av allmänt kyrkomöte». Kommittén framhöll i motiveringen
till berörda stadgande (s. 60), att det för kyrkan vore utan all betydelse, huru
lång tid tillmättes för genomförande av fastighetsavgifternas avskrivning, och
i vilken ordning denna försigginge (§ 5), liksom kyrkans intressen icke heller i
någon mån berördes av de åtgärder, som blevo vidtagna för debitering och
uppbörd av de till statsverket indragna avgifterna eller för indrivning av rester
å berörda avgifter (§ 6), vadan icke någon anledning funnes att förbehålla kyr
kan del i den lagstiftning, som reglerade dessa förhållanden. Frågorna om tion-
dens indragning till statsverket mot årlig ersättning samt om sättet för denna
ersättnings bestämmande och utgörande (§§ 1—4) ingrepe däremot, sade kom
mittén, djupt i det kyrkliga beskattnings- och lönesystemet, varför kyrkans
medverkan uppenbarligen krävdes ej mindre för tillvägabringande av den lag
stiftning, varigenom dessa angelägenheter ordnades, än även för ändring i eller
upphävande av samma lagstiftning.
De sista paragraferna i förslagen till lagar angående reglering av prästerska
pets avlöning (§ 36), om emeritilöner för präster (§ 16) och örn kyrkofond (§ 11)
innehöllo ett nästan ordagrant lika stadgande därom, att vederbörande lag ej
finge ändras eller upphävas utan bifall av allmänt kyrkomöte. I kommitté
betänkandet gavs ej någon egentlig motivering för berörda stadgande. Det sades
allenast, att »det läge i sakens natur, att för ändring eller upphävande av denna
lag måste fordras bifall av allmänt kyrkomöte» (löneregleringslagen), att »för
ändring eller upphävande av denna lag borde naturligtvis fordras bifall av all
mänt kyrkomöte» (lagen om emeritilöner), samt att »då efter kommitténs för
menande kyrkofonden komme att få den allra största betydelse för kyrkoväsen-
det i vårt land, måste ock den fordran uppställas, att nu omhandlade lag ej
finge ändras eller upphävas utan bifall av allmänt kyrkomöte» (kyrkofonds
lagen).
Länsstyrelsen i Kopparbergs län, som fäste uppmärksamheten på innehållet
i nyssomförmälda paragrafer, förklarade sig hysa stor tvekan, om åberopade
bestämmelses införande i dessa lagar vore med gällande grundlagar fullt för
enligt. Enligt sistnämnda lagar erfordrades kyrkomötets bifall till stiftande och
ändring av kyrkolag samt ändring eller upphävande av prästerskapets privile
gier. De prästerliga löningsbestämmelserna hade emellertid icke räknats till
kyrkolagsområdet, och någon utvidgning av detta torde väl utan grundlags
ändring icke kunna äga rum. Vad prästerskapets privilegier anginge, så torde
väl dessa icke medgiva kyrkomötet annan rätt än att antingen förklara hinder
icke från priviligii synpunkt möta för lagarnas trädande i kraft i de delar, de
berörde sagda privilegier, eller ock motsätta sig detta. Att däremot förändra de
nu befintliga privilegierna till en rätt för kyrkomötet att deltaga i ändring eller
upphävande av vissa lagar torde icke, utan grundlagsändring, kunna äga rum.
Med anledning av det utav länsstyrelsen i Kopparbergs län sålunda upp
kastade spörsmålet yttrade kammarkollegiet (underdånigt utlåtande 10/11 1905,
s. 68), att kollegiet ej tilltrodde sig döma örn, på vilket sätt kyrkans med
bestämmanderätt i fråga örn de ärenden, som behandlades i de då föreliggande
lagförslagen kunde bliva betryggad, och huruvida alltså den av kommittén i
sådant avseende föreslagna formen med kyrkomötet i vederbörande lag till
erkänd vetorätt vöre den grundlagsenligt riktiga. Kollegiet, sorn emellertid fann
det uppenbart, att någon utväg måste för iindamålet beredas, erinrade därom,
att genom privilegierna av den 16 oktober 1723 prästerskapet fått sig tillförsäk
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
222
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Ecklesiastik
ministern
år 1908.
Riksdags
behandlingen
år 1908.
rat vad då var anslaget till dess underhåll. Skulle kyrkan avstå vad henne till-
komme på grund av en lagstiftning, som skyddades genom dessa privilegier
—• vare sig den äldre lagstiftningen eller de nya grunder för reglerande av präs
terskapets avlöning, på vilka nådiga förordningen angående allmänt ordnande
av prästerskapets inkomster den 11 juli 1862 vilade —, så läge det enligt kolle
giets förmenande i sakens natur, att kyrkans rätt till det, som gåves i vederlag,
måste hägnas med ett skydd av samma värde som privilegierna, vilka ju enligt
114 § regeringsformen ej kunde ändras eller upphävas utan med bifall av all
mänt kyrkomöte. Kollegiet tilläde, att måhända ingen annan utväg funnes att
i grundlagsenlig ordning bereda ett sådant skydd, än att prästerskapets privi
legier i behörig ordning underkastades nödig jämkning med hänsyn till inne
hållet i den av kommittén då föreslagna lagstiftningen.
På sätt framgår av det utdrag av statsrådsprotokollet, som åtföljde före-
nämnda proposition nr 88 till 1908 års riksdag, tog departementschefen, stats
rådet Hammarskjöld, ställning till det sålunda aktualiserade spörsmålet i föl
jande yttrande:
Kyrkomötets allmänna befogenhet vore angiven i §§ 9 och 10 av nådiga för
ordningen angående allmänt kyrkomöte den 16 november 1863 samt i regerings
formens 87, 88 och 114 §§. Enligt omförmälda förordning ålåge det kyrkomötet
att avgiva underdåniga utlåtanden över de kyrkliga mål, som Konungen till
detsamma överlämnade, varjämte kyrkomötet ägde befogenhet att hos Konungen
anmäla föreställningar och önskningar i kyrkliga mål, varom fråga av någon
dess ledamot väcktes. Genom grundlagsändringar den 22 juni 1866, i samband
med representationsreformen, utsträcktes kyrkomötets befogenhet dels till andel
i kyrkolagstiftningen, i det att vid stiftande, förändrande, upphävande eller för
klaring av kyrkolag skulle erfordras samtycke jämväl av kyrkomötet, dels till
vetorätt i avseende å ändring eller upphävande av prästerskapets privilegier,
förmåner, rättigheter och friheter. Den av prästlöneregleringskommittén före
slagna lagstiftningen berörde i väsentliga delar prästerskapets »friheter, dona
tioner och förläningar samt andra deras ämbetet tillhöriga lägenheter och ordi
narie underhåll, jämväl ock de vederlag, vilka de åtnjuta». Ifrågavarande för
måner voro emellertid, såsom nämnt, betryggade genom 1723 års privilegier.
Förändring i samma förmåner kunde alltså icke ske utan medverkan av kyrko
mötet i den av dess genom grundlagen bestämda funktioner, som hade sin
hemul i § 114 regeringsformen. Nu omhandlade lagstiftning angående präster
skapets löneförhållanden m. m. i de delar, i vilka samma lagstiftning utgjorde
föremål för kyrkomötets prövning, borde därför ock i laga ordning underställas
mötet. Däremot torde, på sätt länsstyrelsen i Kopparbergs län anmärkt, den av
prästlöneregleringskommittén föreslagna formen för betryggande av kyrkans
medbestämmanderätt i fråga örn de förmåner, som nu vöre på grund av privi
legierna tillförsäkrade prästerskapet eller som kommo att träda i dessas ställe,
icke vara med grundlagens bestämmelser förenlig.
Beståndet av prästerskapets privilegier till den del de hava avseende å för
samlingsprästerna blev vid 1908 års riksdag den fråga, på vilken de omfattande
förslagen till allmän nyordning inom prästlöneväsendet vid samma riksdag
bragtes på sitt fall. Vad under riksdagsbehandlingen sagda år förekom är av den
klarläggande betydelse, att en redogörelse härför med viss utförlighet synes mig
ofrånkomlig.
Regeringsförslagets ståndpunkt i privilegiefrågan fick en skärpt belysning
i den debatt, som i första kammaren utspann sig i sammanhang med remissen
till vederbörande utskott av propositionen nr 88. Sålunda anförde biskopen
Gottfrid Billing:
Prästlöneregleringskommittén hade föreslagit, att regleringen av präster
skapets löner och vad därmed sammanhängde skulle bliva garanterad därige
nom, att ändring däri endast skulle ske genom gemensamt beslut av konung,
riksdag och kyrkomöte. Det vore med synnerlig förvåning, som talaren funnit,
att regeringen nu i sitt förslag brutit mot vad kommittén enhälligt föreslagit
och vad som i alla dessa århundraden ansetts vara den nödvändiga och bästa
yttre garantien för vårt folks kyrkliga organisationer. I det framlagda förslaget
borttoges denna garanti, och frågor inom detta ärendes område skulle avgöras
ensidigt av riksdagen och Konungen och således den kyrkliga representationen
icke deltaga däri. Den svenska folkkyrkan skulle alltså berövas sin ekonomiska
självständighet. Det framlagda förslaget skulle icke blott, såsom kommittén
föreslagit, göra den svenska riksdagen till, vad talaren skulle vilja kalla, en
direkt medbolagsman i den kyrkliga ekonomien, utan det skulle göra den sven
ska kyrkan till statens eller, talaren kunde ju säga, till riksdagens understöds
tagare.
Ecklesiastikministern genmälde bland annat:
Att det framlagda förslaget till reglering av prästerskapets löner med allt vad
därtill hörde skulle komma att väcka motstånd på åtskilliga håll, hade stats
rådet icke ett ögonblick betvivlat, och allra minst hade statsrådet tvivlat där
på, att den punkt i förslaget, som biskop Billing klandrat, nämligen upphävan
det av prästerskapets privilegier, skulle hos denna röna det allvarligaste mot
stånd. Statsrådet kunde försäkra biskopen och kammaren, att, örn det vore
djärvt av honom att hava tillrått Kungl. Majit att lägga fram ett sådant för
slag, hade det dock icke skett av lättsinne utan efter mycket moget övervägande
och sedan han kommit till full klarhet med sig själv, att han på detta sätt hand
lade i kyrkans bästa intresse.
Sedan en annan talare anmärkt, hurusom det kungliga förslaget syntes inne
bära, att de »konventioner», som enligt detsamma skulle uppgöras, vore av
sedda att gälla tjugo år, och att då efter dessa tjugo år nya »konventioner» och
nya regleringar skulle uppgöras, kyrkomötet, efter vad propositionen innehölle,
icke finge yttra sig, utan beslutanderätten ankomme ensamt på Kungl. Majit
och riksdagen, erinrade ecklesiastikministern, att riksdagen nu skulle fastställa
grunder för huru lönerna för framtiden skulle beräknas för prästerskapet, och
att sedermera, då vart tjugonde år nya löneregleringar skulle vei-kställas, riks
dagen icke vidare skulle hava med saken att göra. Härtill genmälte biskopen
Billing, att intet hinder funnes för en kommande riksdag att bestämma alldeles
nya grunder, efter vilka de löneregleringar skulle ske, som skulle åstadkommas
t. ex. örn fyrtio år; 1908 års kyrkomöte finge väl vara med örn bestämmandet
av grunderna, men örn det föreliggande förslaget bleve antaget, finge därefter
kyrkomötet ingen medbestämmanderätt.
Privilegiefrågan upptogs vid samma riksdag till behandling uti lika lydande
motioner (F. K. nr 54 och A. K. nr 295), vari motionärerna, beträdande den av
kammarkollegiet i dess av mig nyss berörda utlåtande av år 1905 såsom möj
ligen framkomlig anvisade vägen, hemställde, att riksdagen måtte i samman
hang med (ivriga dithörande lagförslag för sin del antaga ett av motionärerna
närmare utformat förslag till »lag angående tillämpning i vissa fall av präster
skapets privilegier». I motionerna gjordes, bland annat, följande uttalanden:
I de vid propositionen nr 88 fogade lagförslagen förekomme ej, såsom i präst-
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
223
224
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
löneregleringskommitténs motsvarande förslag, någon bestämmelse om att dessa
lagar ej skulle få ändras eller upphävas utan bifall av allmänt kyrkomöte. Mo
tionärerna biträdde väl departementschefens åsikt, att ett sålunda formulerat
tillägg ej vore nied grundlagens bestämmelser förenligt. Men å andra sidan syn
tes icke kunna begäras, att svenska kyrkan, som då i prästerskapets privilegier
åtnjöte det starkaste skydd för de kyrkliga avlöningstillgångarna, skulle vid en
omplacering av dessa tillgångar för vinnande av en ej blott för kyrkan själv
utan i fullt ut lika hög grad för de skattdragande förmånlig utjämning av de
kyrkliga avlönings- och beskattningsförhållandena helt och hållet avstå från
detta skydd beträffande de tillgångar, som skulle sättas i stället för de av kyr
kan då innehavda. Det kunde ej anses såsom en orättmätig fordran från kyr
kans sida, örn denna gjorde anspråk på samma skydd för sina tillgångar under
de nya förhållandena som under de då rådande. Emellertid torde något särskilt
skydd beträffande den del av de nya tillgångarna, som komme att utgå i form
av församlingsavgifter, icke böra äga rum. Det syntes nämligen för vår tid min
dre tilltalande att med särskilt skydd omgärda avgifter, vilka skulle erläggas
efter de för kommunalutskylders utgörande i allmänhet stadgade grunder. Där
emot syntes kyrkan icke kunna eftergiva sin rätt till skydd för den ersättning
för tionden och därmed likställda avgifter, vilken skulle komma att från stats
verket årligen inbetalas till kyrkofonden, ävensom för själva denna fond och
dispositionsrätten däröver.
I anslutning härtill hade motionärerna givit bestämmelserna i sitt lagförslag
följande utformning:
Vad prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 innehålla örn prästerska
pets bibehållande vid dittills åtnjuten tionde, pastoralier och rättigheter skall äga
motsvarande tillämpning å den ersättning, som enligt denna dag utfärdad lag
örn indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt
örn ersättning därför skall utgå till kyrkofonden; och skall i avseende å kyrko
fonden och dess avkastning iakttagas, att genom överförande till denna fond av
avkomst från prästerskapets boställen eller detsamma eljest anslagna avlönings-
medel någon rubbning icke sker i den prästerskapet genom privilegierna tillför
säkrade rätten att varda bibehållet vid dessa avlöningsmedel.
Det särskilda utskott, till vars behandling prästlöneregleringsfrågorna hän-
skjutits, yttrade i sitt utlåtande, nr 2, att enär genom antagande av nyss be
rörda lagförslag kyrkans dåvarande andel i lagstiftningen beträffande de ämnen,
som utgjorde föremål för Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, uppenbar
ligen icke skulle ökas, men väl avsevärt minskas, och enligt utskottets mening
fullt fog för motionärernas framställning förefunnes, tillstyrkte utskottet bifall
till berörda framställningar med allenast den ändringen att, till undvikande av
missförstånd angående lagens räckvidd, orden »detsamma eljest anslagna» i
slutet av lagen utbyttes mot orden »fonden eljest tillkommande».
I en vid utskottets utlåtande i denna del fogad reservation yrkades avslag å
motionerna. I reservationen gjordes gällande, att något behov av särskilt skydd
för prästerskapets ekonomiska intressen, utöver vad som kunde anses vara till
försäkrat andra stånd eller klasser av svenska folket, icke förefunnes. I samman
hang med det ifrågasatta ordnandet på ett för prästerskapet synnerligen gynn
samt sätt av deras avlöningsförhållanden borde snarare ett formligt upphävande
av prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723, såsom dåmera obefogade,
äga rum än att, på sätt blivit påyrkat, genom en ny lag berörda privilegier icke
allenast skulle ytterligare befästas utan även under privilegieskydd dragas
medel, som skulle utgå direkt ur statskassan.
225
Utskottet hemställde i sitt förevarande utlåtande, under punkt 1, att riks
dagen — under förutsättning att densamma för sin del antoge av utskottet för
ordade förslag till lag om reglering av prästerskapets avlöning, lag om indrag
ning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde samt örn ersätt
ning därför samt lag örn kyrkofond — måtte, nied bifall till de förenämnda
motionerna nr 54 och 295, för sin del antaga utskottets förslag till lag angående
tillämpning i vissa fall av prästerskapets privilegier.
Första kammaren biföll punkten i fråga och gjorde desslikes sitt godkännande
av samtliga de övriga förslagen beroende av att lagförslaget i privilegiefrågan
bleve av riksdagen antaget. Andra kammaren avslog utskottets hemställan i
nyss omförmälda punkt ävensom de i ämnet väckta motionerna med 124 röster
mot 89.
Sedan kamrarna sålunda stannat i skiljaktiga beslut såväl på sätt jag här
nämnt, i privilegiefrågan som beträffande vissa andra, mindre väsentliga punk
ter, avgav utskottet i dess memorial, nr 9, förslag till sammanjämkning, varvid
utskottet, såvitt angick privilegielagen, hemställde, att andra kammaren skulle
biträda första kammarens beslut om godkännande av nämnda lags förra del, som
handlade örn tiondeersättningen, samt att första kammaren skulle frånträda sitt
beslut i vad det avsåge lagens senare del, vilken gällde avkastningen av de ge
mensamma avlöningstillgångarna. Första kammaren biföll sammanjämknings-
förslaget, men andra kammaren förkastade det med 105 röster mot 88. Hela lag
stiftningsfrågan hade härmed för denna riksdag förfallit.
Till
1909
års riksdag avlät Kungl. Majit förnyad proposition (nr
39)
med för
slag till författningar om reglering av prästerskapets avlöning och därmed sam
manhängande ämnen. Föredragande departementschefen ansåg sig, på sätt
framgår av propositionen, ha funnit, att de vid den nästföregående riksdagen
av Kungl. Majit framlagda förslagen rönt ett i det hela mycket välvilligt mot
tagande inom representationen. I vissa avseenden hade emellertid de förnyade
förslagen underkastats jämkningar, särskilt med hänsyn till åtskilliga inom riks
församlingen uttalade önskemål. I sitt yttrande till statsrådsprotokollet den
19
februari
1909
anförde föredragande departementschefen vidare i detta samman
hang följande:
Någon utsikt att vinna riksdagens bifall till ett lagförslag, åsyftande att ställa
under privilegieskydd flera eller färre av prästerskapets på den ifrågasatta nya
lagstiftningen grundade löneförmåner, finnes enligt min mening icke; och då jag
dessutom ej kunnat bliva övertygad örn behövligheten av en dylik anordning,
anser jag mig icke kunna tillråda, att i en blivande proposition upptages ett
lagförslag nied angivet syfte.
Privilegiefrågan blev med den här återgivna regeringsförklaringen, för Kungl.
Majits och riksdagens vidkommande, förd från dagordningen. Varken vid 1909
års riksdag eller vid riksdagen 1910, då lagförslagen omsider godkändes, gjordes
sålunda någon ytterligare framställning i omförmälda ämne. Vid lagförslagens
behandling inom riksdagen sistnämnda år berördes privilegiefrågan av en talare
i första kammaren — biskopen Billing — såsom en fråga, den där blivit slut
ligen avgjord genom vad som förekommit vid 1908 års riksdag. »Jag skall nu
icke», yttrade biskopen, »uppriva en gammal fråga, för mig kanske den ömtå
ligaste, utan anse att vad som en gång skett, det kan icke ändras, och därför
icke inlåta mig på de stora principfrågorna —».
Samtliga de ifrågavarande lagförslagen framlades sedermera för 1910 års
kyrkomöte, varvid Kungl. Majit, utan att därvid åberopa något visst grund-
lagssladgande, begärde mötets yttrande, huruvida det godkände förslagen ifråga.
mimny lill riksdagens protokoll Hirn;. I soini. Xr .'
/
1.
15
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
Kungl. Majits
förslag åren
1909 och
1910.
1927 års präst-
lönereglerings-
sakkunniga.
226
Kungl. Marits 'proposition Nr
242.
0
I den skrivelse, varmed kyrkomötet meddelade sitt bifall till lagförslagen och
som överensstämde med kyrkolagsutskottets däröver avgivna utlåtande, yttrar
kyrkomötet, efter ett återgivande av förslagens huvudsakliga innehåll särskilt
med hänsyn till privilegiernas stadganaen, att mötet hade anledning att ställa
sig tveksamt mot åtskilligt av vad som föreslagits men funnit sig likväl icke
böra därav föranledas att motsätta sig förslagens antagande. Vilka delar av
lagstiftningen denna tvekan berörde angives emellertid ej.
Av den härförut lämnade redogörelsen lärer till en början kunna med visshet
slutas, att såväl från Kungl. Maj:ts som riksdagens sida förutsatts och till-
ämnats, att den garanti, som prästerskapets privilegier dittills kunde hava läm
nat för kyrkomötets framtida medbeslutanderätt rörande de uti ifrågakomna
lagförslag upptagna ämnen, genom ett bifall till samma förslag sådana de blivit
av riksdagen antagna, skulle bortfalla. Att även kyrkomötet varit underkun
nig! om denna lagstiftningsfrågans innebörd kan icke betvivlas. Omedelbara
belägg härför tillhandahåller för övrigt kyrkomötets protokoll från såväl år 1908
som år 1910. Från förstnämnda år får jag hänvisa till den debatt, som utspann
sig i anledning av en inom kyrkomötet väckt motion nr 71, vari föreslagits att
mötet skulle i skrivelse till Kungl. Majit framhålla önskvärdheten av att frågan
om prästerskapets avlöning snarast möjligt måtte lösas i huvudsaklig överens
stämmelse med det vid samma års riksdag av Kungl. Majit framlagda förslaget.
Vad angår kyrkomötets förhandlingar år 1910, då de ifrågavarande lagförslagen
biföllos, framhölls av en talare »den olyckliga strid örn s. k. privilegier för bisko
par och präster från 1700-talet», som vid 1908 års riksdag ägde rum mellan två
av kyrkans ledande män, såsom den orsak, som förhindrat den enligt talarens
mening vida förmånligare lösning av prästlöneregleringsfrågan, som kunnat
erhållas år 1908.
1927 års prästlöneregleringssakkunniga, i vilkas arbete undertecknad deltog,
ägnade, i sitt av mig härförut omnämnda betänkande, frågan örn beståndet av
prästerskapets privilegier viss uppmärksamhet. I sin undersökning i denna del
framhöllo de sakkunniga — såsom icke föremål för tvekan — statsmakternas
avsikt, att de nya avlöningsbestämmelserna för församlingsprästerskapet, vilka
tillkommo år 1910, till ingen del skulle bibehålla privilegienatur. Emellertid gjor
des av de nämnda sakkunniga gällande, att spörsmålet, huruvida privilegierna
för församlingsprästerna blivit upphävda, icke syntes kunna avgöras uteslutande
med ledning av vad beträffande privilegiefrågan förekom under förarbetena till
lagstiftningen ifråga. Spörsmålets besvarande måste, då — såsom de sakkun
niga uttrycka sig —- någon lagstiftningsakt, innebärande ett formligt upphävan
de av privilegierna, icke kommit till stånd, i sista hand bliva beroende av en
undersökning utav lönelagarnas eget reella innehåll eller, med andra ord, huru
vida och i så fall i vilken utsträckning privilegiernas stadganden
kunna
hava en
fortfarande tillämplighet å de avlöningstillgångar, som genom 1910 års lagstift
ning ställdes till förfogande för prästerskapets avlöning. I sin undersökning av
frågan från denna synpunkt göra de sakkunniga, bland annat, följande utta
landen:
»Vad då först angår de nytillkomna, å den kommunala beskattningens grund
utgående församlingsavgifterna lärer utan vidare vara tydligt, att bestämmel
serna rörande dessa i privilegierna givetvis ej omhandlade avgifter icke kunnat
förvärva någon privilegiekaraktär. Vidkommande härefter tiondeersättningen
torde också vara obestridligt, att, då privilegierna konfirmera’ prästerskapet
vid dittills åtnjuten tionde, detta stadgande måste hava förlorat varje giltighet
i och med tiondens indragning till statsverket. Motionärerna i detta ämne vid
227
1908
års riksdag lära följaktligen hava fullt riktigt bedömt frågans innebörd,
då de förutsatte behövligheten av en särskild lagstiftning för beredande av pri-
vilegieskydd åt den från statsverket till kyrkofonden ingående ersättningen för
prästerskapets tionde. Vad åter beträffar den fasta egendom, som finnes an
slagen till prästlöneändamål, synes det uppkomna rättsläget vara mera kompli
cerat. Föremål för privilegiernas skydd i förevarande avseende är den rätt, envar
präst vid tiden för privilegiernas utfärdande ägde att njuta avkomsten av och
i övrigt, eldigt gällande bestämmelser, disponera de honom å lön anslagna hem
man och lägenheter av vad slag de vara månde. Då det gäller att fastställa i
vad mån 1910 års lagstiftning medfört sådan rubbning i denna rätt, att privi-
legieskyddet upphört, torde man till en början hava att skilja emellan dels den
stora mängden av löneboställen, som utgöra avlöningstillgångar i pastoraten,
dels prästgårdarna.
Vad då det förstnämnda slaget löneboställen beträffar intaga dessa som be
kant genom regleringen 1910 en i grunden annan ställning än den, som tidigare
tillkom den prästerna
å lön anslagna
fasta egendomen. I fråga om de förra har
icke blott prästernas omedelbara såväl avkomst- som brukningsrätt överhuvud
upphört. Förändringen är i själva verket så ingripande, att den för den enskilde
prästen fastställda penninglönen utgår helt oberoende av, huruvida de såsom
avlöningstillgångar i pastoraten disponerade löneboställena lämna någon av
kastning eller, om så är fallet, till vilket belopp denna avkastning uppgår. Endast
i ett speciellt hänseende kan göras gällande, att prästen efter regleringen 1910
bevarat en med det tidigare innehavet av bostadsboställe eller löningsjord för
bunden rättighet, nämligen såvitt rör den präst under vissa förutsättningar för
unnade förmånen att bekomma bränsle från löneboställe. Visserligen har denna
rätt fått en i flera avseenden förändrad reglering mot vad härutinnan tidigare
gällt. I det väsentliga bör dock nämnda rätt kunna sägas vara ett från det tidi
gare rättsskedet bevarat institut.
Vad härefter angår prästgårdarna, kan väl synas föreligga anledning till tvek
samhet, om icke
1910
års reglering av denna naturaförmån inneburit en så
ingripande förändring med avseende å karaktären av prästernas innehav utav
prästgårdarna, att privilegierna få anses hava därå förlorat sin giltighet. Man
skulle då givetvis i första hand kunna hänvisa därtill, att prästerna genom regle
ringen
1910
vunnit befrielse från såväl byggnads- som underhållsskyldigheten
med avseende å prästgårdshusen, ett förhållande, som knappast gör det möjligt
att numera beteckna prästernas dispositionsrätt till prästgårdarna såsom
bo-
ställsrätt.
Icke desto mindre torde övervägande skäl tala för uppfattningen, att
privilegieskyddet alltjämt bör anses fortbestå i fråga om prästernas innehav av
de åt dem anvisade prästgårdarna.
Då privilegierna förklara, att alla präster skola oförryckt behålla välfångna
donationer vid sina tjänster, så har väl detta stadgande förlorat sin giltighet
med avseende å all sådan egendom, sorn, ehuru tillkommen genom donation av
enskild, likväl numera skall disponeras såsom avlöningstillgång i pastoraten.
Men det torde svårligen kunna bestridas, att stadgandet har sin tillämplighet
bevarad i fråga örn sådana före privilegiernas utfärdande tillkomna donationer
av fast egendom eller penningar, vilkas avkastning skall, jämlikt 7 § löneregle
ringslagen, tillfalla viss tjänstinnehavare utöver lönen.
Utan att i vidare mån än som här skett ingå på förevarande spörsmål, få de
sakkunniga såsom sin mening uttala, att de prästerliga privilegierna — såvitt
de röra det territoriella prästerskapets avlöning och hithörande ämnen — nu
mera efter tillkomsten av 1910 års lönelagar, icke hava någon giltighet utöver
Kungl. Maj.ts proposition Nr 242.
Legislativ
praxis etter
år 1910.
vad ovan nämnts, nämligen dels ifråga om rättigheten för präst att under givna förutsättningar bekomma bränsle till husbehov samt att för vissa fall såsom en förmån utöver lönen uppbära avkomsten av donation och dels beträffande präs ternas innehav av prästgård.
Av den här anförda slutsatsen följer, att de medel, som författningsenligt till föras kyrkofonden, icke vare sig såsom sådana eller med hänsyn till naturen av de tillgångar, varifrån de härröra, äro föremål för privilegieskydd.»
Då jag återgivit dessa 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas uttalanden i privilegiefrågan, kan jag nämna, att detta spörsmål dessförinnan, från i viss mån likartade synpunkter, upptagits till skärskådan av numera avlidne lands hövdingen Widén i den av honom på Kungl. Maj:ts uppdrag verkställda, den 31 maj 1923 avlämnade förberedande utredningen i frågan, i vad mån kyrko mötets rätt att med Konungen och riksdagen lagstifta i kyrkolagsfrågor skulle kunna avskaffas och ersättas av en rätt att i dylika frågor avgiva utlåtande.
Den av de förutnämnda sakkunniga företagna undersökningen har, såsom framgår av den av mig härför lämnade redogörelsen, resulterat i den slutsatsen, att även örn någon avgörande betydelse ej skulle tilläggas vad under förarbe tena till 1910 års prästlönelagstiftning förekom, omförmälda privilegier likvisst i allt väsentligt måste anses förfallna. Privilegiernas giltighet skulle dock enligt de sakkunniga, med hänsyn till förmånernas rättsliga reglering vid tiden för de sakkunnigas yttrande, kunna anses kvarstå med avseende å dels rätten till bränsle till husbehov samt förmån att utöver lönen uppbära avkomst av dona tion, dels beträffande innehavet av prästgård.
Den tankegång de sakkunniga här utvecklat torde väl i det hela vara oan- fäktbar. Den försiktighet de vid sitt tolkningsförsök ålagt sig i och med av skiljande av de nämnda trenne specialförmånerna kan måhända sägas vara överdriven. Rättsläget beträffande dessa förmåner är för övrigt numera, genom 1932 års ecklesiastika reformlagstiftning, väsentligen ändrat. Församlingspräster nas rätt till husbehovsbränsle är sålunda avvecklad och vad angår deras ställ ning till prästgårdarna och boställsegendomar »över lönen» är den »boställsrätt», varunder de tidigare må hava besuttit dessa slag av fastigheter, numera uttryck ligen avskaffad.
I arbetet »Sveriges grundlagar med därtill hörande författningar och konsti tutionell sedvanerätt samt vissa internationella överenskommelser m. m.» ut givna med anmärkningar av professorn C. A. Reuterskiöld kommenterar utgiva ren stadgandet i 114 § regeringsformen, bland annat, sålunda: »Samtycker veder börande möte på förhand till förslag örn ändring eller upphävande av visst pri vilegium, gäller detta såsom en för framtiden bindande avsägelse av vetorätten i denna punkt och förfaller sålunda icke, örn än Kungl. Maj:ts och Riksdagens beslut skulle dröja över ett eller flera följande möten eller förslagets eventuellt positiva del ändras». På annat ställe i samma arbete anför utgivaren vid be handlingen av de särskilda prästerliga privilegierna, hurusom »genom den nya lönelagstiftningen av 1910 upphävdes privilegiernas bestämmelser angående prästernas, men varken angående biskoparnas eller skolornas eller klockarnas ekonomiska förmåner och rättigheter». Det torde föreligga fullgiltig! fog för den uppfattningen, att nämnde grundlagskommentators här citerade uttalande örn rättsläget är riktigt.
Man har emellertid nu att uppmärksamma, att — oaktat allt vad i saken tidigare förelupit —■ för alla ändringar på förevarande lagstiftningsområde, som efter år
1910
tilkoinmit på initiativ av Kungl. Majit eller riksdagen — dessa
228
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
229
ändringar må hava avsett betydelsefullare delar av lagarna i fråga eller endast
berört detaljer — har inhämtats kyrkomötets godkännande i varje särskilt fall.
De överväganden, som må hava varit bestämmande för denna legislativa praxis
har det icke lyckats mig att utröna. Jag är dock i tillfälle att här i korthet redo
göra för några fall, där handlingarna synas giva en viss ledning för uppfatt
ningen härutinnan.
De första efter år 1910 tillkomna ändringarna i eller tilläggen till nämnda års
prästlöneförfattningar utgöras av lagarna nr 77/1916 örn ändrad lydelse av 27 §
i prästlöneregleringslagen, nr 78/1916 örn ändrad lydelse av 3 § i lagen om
kyrkofond den 9 december 1910 och nr 79/1916 örn tillägg till ecklesiastik bo
ställsordning av samma år.
De nya författningsbestämmelserna avsågo sättet för utgörande av präster
skapets avlöning i vissa städer. Frågan var ytterst föranledd av vid 1914 års
riksdag i ämnet väckta motioner, vari hemställdes, »att riksdagen för sin del
måtte besluta, att till någon § i lagen örn reglering av prästerskapets avlöning
av den
9
december
1910
(exempelvis
§ 27)
skall göras ett tillägg» av angivet
ungefärligt innehåll.
I sitt över motionerna avgivna utlåtande anmärkte riksdagens lagutskott
bland annat, att »frågan om föreslagna bestämmelses införande i lagen torde
— vid det förhållande, att kyrkomötets bifall till densamma synes vara erfor
derligt och att urtima kyrkomöte skäligen ej lärer böra av denna anledning
sammankallas» — icke kunna påräknas vinna sin lösning förrän tidigast under
år
1915.
Riksdagen antog utskottets förslag
örn
skrivelse i frågan. Varken i ut-
skottsutlåtandet i övrigt eller eljest under riksdagsbehandlingen av ärendet
gjordes något uttalande rörande de skäl, varpå uppfattningen om behövligheten
av kyrkomötets samtycke stöddes. Sedan de erforderliga lagbestämmelserna
blivit av särskild inom departementet tillkallad sakkunnig — hovrättsrådet
K. J. Ekman — utarbetade, begärde Kungl. Majit hos 1915 års kyrkomöte,
utan angivande av grundlagsrum, mötets yttrande, huruvida det godkände lag
ändringarna i fråga.
Av 1918 års kyrkomöte begärdes av Kungl. Majit mötets godkännande av
förslag till lag angående krigstidsunderstöd åt präster i nyreglerade pastorat
m. m. ävensom av de utav departementschefen i yttrande till statsrådsproto
kollet förordade grunder för understödens utgående. Av de framställningar och
yttranden, som föregingo förslaget, först och främst av kyrkofondskommittén,
som utarbetat detsamma, framgår, att kyrkomötets medverkan grundats på att
lagen örn krigstidsunderstöden, vilka .skulle till en del utgå ur kyrkofondens
medel och i övrigt utgöras av pastoraten, innefattade ändring i kyrkofonds-
och löneregleringslagarna samt att därför, såsom nämnda kommitté uttrycker
det, fordrades »hänvändelse till såväl riksdag som kyrkomöte, vilka båda repre
sentationer deltaga i stiftandet av de lagar, som gälla på området». Den av
nämnda kommitté förutsatta behövligheten av kyrkomötets samtycke synes
kommittén alltså hava velat grunda på den omständigheten, att de lagar, som
berördes av krigstidsunderstödslagen, ursprungligen tillkommit under medver
kan jämväl av kyrkomötet. Till saklägets ytterligare förvirring åberopades här
efter vid remissen till kyrkomötet 87 t; 2 mom. regeringsformen. Att åberopan
det av denna grundlagsparagraf skett av förbiseende och icke syftat till ett
angivande av att omförmälda lagförslag skulle anses såsom kyrkolag, lärer
kunna slutas redan därav, att hade detta senare varit fallet, borde lagrådets
yttrande över förslaget varit infordrat, vilket icke skedde. Beträffande de seder
mera tillkomna lagarna örn dyrtidstilliigg åt kontraktsprostar samt örn till
fällig löneförbättring åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat
Kungl. May.ts proposition Nr 242.
Privilegie-
skyddet för biskoparnas
löneförmåner.
m. fl., vartill förslag framlades för 1920 års kyrkomöte, iakttogs enahanda för farande, som i fråga örn krigstidsunderstödslagen. Likaså åberopades även 87 § 2 mom. regeringsformen vid framläggande för samma kyrkomöte av lagförslag angående ändringar dels i 4 § prästlöneregleringslagen, innefattande viss jämk ning i avlöningsbestämmelserna med hänsyn till förhållandena i Stockholm, dels i samma lags 10 § ifråga örn församlings rätt att höja prästlönen utöver fastställt belopp. Anmärkningsvärt är att, då vid sistberörda kyrkomöte av
Kungl. Majit framlades förslag om ändring i 5
§ av krigstidsunderstödslagen,
åberopades icke något grundlagsrum. Vid de talrika hänvändelser till kyrko mötet för inhämtandet av mötets godkännande av förslag till ändringar och tillägg i lagstiftningen på förevarande område, vilka ägt rum efter år 1920, har åberopande av visst grundlagsrum undantagslöst underlåtits.
Såsom jag i det föregående påpekat företrädde statsmakterna vid tillkomsten år 1910 av det förevarande, den kyrkliga organisationens ekonomiska förhållan den berörande lagkomplexet den samstämmiga — och, såsom det vill synas, rik tiga — uppfattningen, att däri omhandlade ämnen icke tillhörde området för kyrkolag. Tydligt är ju ock, att någon behandling såsom kyrkolag icke efter nämnda tidpunkt kommit författningarna örn ändringar och tillägg i lagkom plexet i fråga till del. Att vid de skedda hänvändelserna till kyrkomötet i några fall åberopats 87 § 2 mom. regeringsformen, liksom att — vilket jag här även ledes kan nämna — vid utfärdandet av författningarna om sådana ändringar och tillägg i ingressen till författningarna plägat användas den mera med orda lagen i berörda grundlagsrum, än med uttryckssättet i 114 § regeringsformen överensstämmande formeln »på sätt allmänt kyrkomöte jämväl samtyckt», kan ju uppenbarligen icke hava förändrat lagkomplexets grundlagsenliga natur.
Efter den redogörelse jag här lämnat för spörsmålet örn församlingsprästernas privilegier är jag härmed framme vid den konstitutionella grunden för det före varande förslaget rörande nyordningen av biskoparnas avlöning, enkannerligen vid frågan om beståndet av en kyrkomötets vetorätt vid eventuella framtida ytterligare ändringar i avseende å sistnämnda befattningshavares löneförhål landen.
Jag tager härvid till en början tillfället i akt att påpeka, att det i föreliggande förslag till ändrad lydelse av 3 och 6 §§ lagen örn kyrkofond begagnade ut trycket: »av Konungen och riksdagen antagna bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte grunder för dispositionen av därtill avsedda medel» i och för sig saknar varje betydelse för den konstitutionella fråga det här gäller. Som bekant är kyrkomötets vetorätt i privilegiefråga icke en medbeslutanderätt såsom statsorgan utan endast en rätt för mötet att hindra besluts verkställande. Med uttrycket åskådliggöres sålunda allenast det givna sakförhållandet, att ifrågavarande bestämmelser och grunder, såväl materiellt som formellt, antagas av statsmakterna — Konungen och riksdagen —- dessa bestämmelser och grun der må sedan vara förbundna med privilegieskydd eller icke.
Då utvecklingen nu skridit därhän, att en modernisering av biskoparnas av löningsförhållanden framstår såsom oavvislig, är det konstitutionella sakläget i allt väsentligt detsamma som det, vilket för ett kvarts sekel sedan förelåg, då den motsvarande omdaningen ägde rum för församlingsprästernas del. Genom föres det förslag till biskopslönefrågans ordnande, som nu föreligger och som — på sätt under ärendets behandling upprepade gånger understrukits —
nu
förutsätter bifall av kyrkomötet jämlikt 114 § regeringsformen, förfalla ock där med, såsom för framtiden otillämpliga, de bestämmelser örn biskoparnas ekono miska förmåner och rättigheter, som innehållas i 1723 års privilegier och vilka hittills utgjort underlaget för kyrkomötets vetorätt på detta område. Ville man 230
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
2;
ji
helt eller delvis bevara åt kyrkomötet dess här berörda prerogativ, skulle väl detta svårligen kunna förverkligas i annan ordning än, i likhet med vad år 1908 ifrågasattes, genom särskild lagstiftning örn privilegieskyddets överflyttande på biskoparnas nya löneförmåner och på de därför i anspråk tagna tillgångarna.
örn de grundlagsenliga förutsättningarna för en dylik lagstiftnings genomför
barhet är jag visserligen icke beredd att uttala något bestämt omdöme. Betra- (landet av en sådan väg lär väl i allt fall av sakliga skäl fa anses uteslutet. I avseende å de åt biskoparna i nu föreliggande förslag tillerkända löneförmånerna behöver sålunda blott erinras om att dessa förmåner i allt väsentligt avvagts efter samma grunder, som för närvarande gälla för avlöningen av rikets lands hövdingar. Det måste vid sådant förhållande te sig föga rimligt, örn, för den händelse statsmakterna framdeles i en given ekonomisk situation skulle finna sig nödsakade att i större eller mindre grad beskära löneinkomsterna för statens befattningshavare och däribland i sa fall jämväl för landshövdingarna, i kyrko mötets hand skulle vara lagd befogenheten att motsätta sig en av statsmakterna samtidigt jämväl för biskoparna såsom erforderlig befunnen reducering av dessas löneinkomster. I diskussionen kring frågan om privilegieskyddets vara eller icke vara hava framförts farhågor för att, därest den hämsko gentemot statsmak ternas förfoganden bortfölle, som kyrkomötets på privilegierna grundade veto rätt förmenats innefatta, det ekonomiska underlaget därigenom lnnderslöst skulle kunna dragas undan den svenska kyrkan och hennes institutioner — i förevarande sammanhang då närmast biskopsämbetena. Man torde vara berät tigad hålla före, att överväganden av denna innebörd framstå såsom mindre verklighetsbetonade. Så länge överhuvud upprätthållandet av statskyrkan i vårt land av statsmakterna prövas vara samhällsnyttigt, lära dessa icke för summa att garantera kyrkans tjänstemän den avlöning, som vid jämförelse med vad i sådant hänseende bestås andra grupper av det allmännas tjänare må befinnas rättvis.
Jag finner mig hava anledning att här slutligen återgiva ett uttalande under den debatt, som vid 1908 års kyrkomöte utspann sig vid behandlingen av den av mig i det föregående omnämnda, vid samma möte väckta motionen nr
i4>,
ett uttalande, som synes mig rätt väl träffa privilegiefrågans kärnpunkt. Inläg get, jag här åsyftar, gjordes av professorn i statskunskap S. J. Boethius, som härvid framhöll bl. a.: Det skydd, som den svenska kyrkan enligt talarens me ning behövde för sin ekonomiska ställning, bleve i huvudsak vunnet, örn denna dess ställning ej gjordes beroende av den vanliga statsregleringsvägen med dess gemensamma votering. Men detta skydd vore garanterat genom det förslag, som var före vid 1908 års riksdag, ty det gjorde kyrkans ekonomiska förhallan den beroende på vanlig lagstiftning, således på samtycke av Kungl. Majit oell båda kamrarna. Nu sades det, att man toge dock i alla fall bort ett skydd, näi man toge bort kyrkomötets vetorätt, men därest Kungl. Majit, första kamma ren och andra kammaren vöre överens örn att beröva den svenska kyrkan dess ekonomiska underlag, så hjälpte icke kyrkomötets veto sa mycket, helst ju den åsikten funnes, att man genom en grundlagsändring kunde taga bort liela kyrko mötet, och hade man kommit till den ytterligheten, att alla de världsliga sam hällsmakterna vore ense örn att förstöra svenska kyrkan, sa ryggade man nog inte heller tillbaka för detta. Det vore därför enligt talarens mening, klokt av kyrkomötet att, örn man kunde få igenom en uppgörelse i denna sak, vilken grundade sig på att kyrkans ekonomiska ställning lagfästes, kyrkomötet redan då accepterade denna ändring. Stockholm i januari
19130.
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
TOM WOHLIN.
Kungl. Maj:ts proposition Nr 242.
233
Bil. I.
(åberopad sid. 142.)
Förslag
till
lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den 4 januari 1027 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till
upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående till
stånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord
under tomträtt, vilket lagrum ändrats genom lagen den 30 augusti 1932 (nr 403),
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
6
§.
Där, i enlighet med vad i denna lag sägs, utbyte eller försäljning äger rum av-
fastighet, vars avkomst i sin helhet ingår till kyrkofonden, skall den behållna
mellangiften eller köpeskillingen, såvida ej annan disposition därav varder
av Konungen föreskriven, överlämnas till nämnda fond.
Sker utbyte---------- för pastoratet.
Huruledes---------- av Konungen förordnas.
Denna lag skall träda i kraft den dag, Konungen bestämmer.
Det alla----------
*
Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 242.
235
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 april 1936.
Närvarande:
justitierådet A
fzelius
,
regeringsrådet K
ellberg
,
justitieråden G
eijer
,
A
lsén
.
Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över ecklesiastik
ärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats
rådet den 21 februari 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättat förslag till lag örn ändrad lydelse av 6 % lagen
den
4
januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig
jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.
Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet
av kammarrådet Tom Wohlin.
Lagrådet
lämnade förslaget utan annan erinran än att till utmärkande
av att det ändamål, för vilket ifrågavarande medel äro avsedda, skall till
varatagas vid förordnande om deras användning, orden »såvida ej annan
disposition därav varder av Konungen föreskriven» syntes böra i erfor
derlig mån förtydligas.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Majlis proposition Nr 242.
237
Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats
rådet å Stockholms slott den 17 april 1936.
N ärvarande:
Statsministern
H
ansson
,
ministern för utrikes ärendena
S
andler
,
stats
råden
U
ndén
, S
chlyter
, W
igforss
, M
öller
, L
evinson
, V
ennerström
,
L
eo
, E
ngberg
, E
kman
, S
köld
.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och jord
bruksdepartementen anmäler chefen för ecklesiastikdepartementet, stats
rådet Engberg, lagrådets den 6 april 1936 avgivna utlåtande över det
den 21 februari 1936 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn änd
rad lydelse av 6 % lagen den 4 januari 1927 (nr 1) angående tillstånd
till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av sådan
jord under tomträtt.
Föredraganden anför:
Lagrådet har gentemot förslaget endast erinrat, att avfattningen av
det av författningsändringen berörda första stycket i förevarande para
graf syntes böra förtydligas, så att därav framginge, att det förordnande
om särskild disposition av här ifrågavarande medel, som enligt förslaget
skulle tillkomma Kungl. Majit, icke finge gå ut på någon användning
av medlen för ändamål, för vilket dessa icke vore avsedda.
I motiven till författningsändringen har utförligt angivits, att huvud
syftet med den föreslagna bestämmelsen om befogenhet för Kungl. Majit
att beträffande de ifrågakomna fastigheterna förordna om särskild dispo
sition av försäljnings- och liknande medel varit att möjliggöra, att dy
lika medel — utan besvärande omgång — kunde disponeras för nyför
värv av annan fastighet i den försåldas ställe, i likhet med vad genom
bestämmelse i paragrafens två senare stycken redan nu är möjliggjort
beträffande såväl de pastoratsförvaltade prästboställena som annan kyrk
lig jord. Att sålunda nyförvärvad fastighet komme att ikläda sig samma
kyrkliga natur och tjäna samma kyrkliga ändamål som den försålda,
har städse vid behandlingen av förevarande spörsmål förutsatts. Kungl.
Majits befogenhet att förordna örn användningen av ifrågavarande medel
bör dock lämpligen icke vara begränsad enbart till en återplacering av
medlen i fast egendom. Annan särskild disposition kan i givna fall
238
komma i fråga. Men även i sådan händelse måste förutsättas, att med len endast tagas i anspråk för tillgodoseende av kyrkligt ändamål, sam manhörande med det, vartill fastigheten, varav medlen härflutit, vid tiden för utbytet eller försäljningen var anslagen.
I den ursprungliga avfattningen innehöll paragrafen dels i en första punkt stadgande örn inleverering — undantagslöst — till kyrkofonden och biskopslöneregleringsfonden av försälj ningsmedel för de fastigheter, vilkas avkomst inginge till nämnda fonder, dels i en andra punkt före skrift, huruledes behållen mellangift eller köpeskilling eljest skulle — antingen jämlikt vad särskilt vore stadgat eller efter vad Kungl. Majit förordnade — »disponeras för tillgodoseende av det ändamål, vartill den kyrkliga jorden varit anslagen». Enligt dessa bestämmelser var sålunda försäljningsmedlens disposition för alla förhållanden uttryckligt begrän sad med hänsyn till jordens ändamålsbestÅmning. Av den anförda moti veringen för den år 1932 genomförda författningsändringen, varigenom i ett mellanstycke i paragrafen infogades en specialföreskrift beträffande dispositionen av försälj ningsmedel för pastoratsförvaltade prästboställen, framgår, att med ändringen endast avsågs att onödiggöra det eljest •— för de vanligaste fallen — stereotypt återkommande administrativa för ordnandet om försälj ningsmedlens fondering. Stadgandet i paragrafens förutvarande sista punkt upptogs vid 1932 års omredigering med oför ändrad ordalydelse i ett tredje stycke i paragrafen. Genom den sålunda vidtagna omredigeringen kan följaktligen räckvidden av den allmänt uttryckta ändamålsbestämningen i tredje stycket icke hava blivit be gränsad. Denna ändamålsbestämning måste alltjämt vara bindande ej mindre beträffande försäljningsmedel för de numera i andra stycket särskilt upptagna pastoratsförvaltade prästboställena, än även beträffande överhuvud taget all ifrågakommande särskild disposition av medel, som i paragrafen avses.
Jag anser fördenskull det intresse, som lagrådet med sin erinran åsyf tat, vara genom förslaget tillräckligt tillvarataget. Av vikt är för övrigt att uppmärksamma, att, då i paragrafens andra stycke rörande de pastoratsförvaltade prästboställena icke förekommer eller nu ifrågasatts någon särskild föreskrift för angivande av omfattningen av Kungl. Maj:ts befogenhet att förordna om disposition av försäljningsmedel, ett införande i första stycket av sådan föreskrift beträffande däri avsedda fastigheter lätt skulle kunna leda till den felaktiga slutsatsen, att i avseende å de pastoratsförvaltade prästboställena någon motsvarande begränsning i dispositionsmöjligheterna icke vore tillämnad. På grund härav anser jag det ej heller lämpligt att beträffande de i första stycket avsedda fastig heterna i lagtexten infoga någon särbestämmelse i nu berörda hänseende.
Under åberopande av vad i det föregående anförts och under fram hållande av att proposition i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsord
Kungl. Marits 'proposition Nr 242.
239
ningen kunna avlåtas utan hinder av att den tid, inom vilken proposi
tioner till riksdagen såsom regel böra avlåtas, gått till ända, hemställer
föredragande departementschefen härefter, att de till statsrådsprotokollet
den 21 februari 1936 fogade förslagen till dels ändrade bestämmelser för
biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen av därtill
avsedda medel,
dels förordning angående förvaltningen av de för biskopar
nas avlönande anslagna fastigheter,
dels lag örn ändrad lydelse av 3 och
6
§§ lagen den 30 augusti 1932 (nr JfOi\) örn kyrkofond,
dels ock lag
örn ändrad lydelse av 6 § lagen den Jj januari 1927 (nr 1) angående
tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse
av sådan jord under tomträtt
måtte i oförändrat skick genom propo
sition föreläggas riksdagen till antagande.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kron-
prinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas propo
sition av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar.
Ur protokollet:
Gösta Lagergrehn.
Kungl. Marits ■proposition Nr 242.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING.
Sid.
Propositionen.............................................. 1
Förslag till ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte nya
grunder för dispositionen av därtill avsedda medel................................
2
Förslag till förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas avlö
nande anslagna fastigheter................................................................ • • • 9 Förslag till lag örn ändring av kyrkofondslagen.......................................... 11 Förslag till lag om ändring av kyrkliga försäljningslagen......................... 14
Utdrag ur statsrådsprotokollet den 21 februari 1936 .......... 15
Inledning............................................................................................ 45
Första avdelningen. Historik................................................................ 17
1 kap. Gällande löneregleringsbestämmelser................................... 17
De allmänna grunderna för regleringen av biskoparnas avlöning samt
dessa grunders och de särskilda löneregleringarnas tillkomst.......... 17 Vidtagna ändringar i de särskilda löneregleringarna............................. 22
2 kap. Framställningar syftande till en reformerad ordning för
biskoparnas avlönande samt i anledning därav verkställda utredningar.............................................................................................. 28 3 kap. Biskoparnas nuvarande löneinkomster samt för biskopar
nas avlönande disponibla tillgångar............................................... 40
Biskoparnas nuvarande löneinkomster.................................................. 41 För biskoparnas avlönande disponibla tillgångar................................ 43
Andra avdelningen. Den för avlöningsreformen erforder
liga författningsregleringen.............................................................. 50
1 kap. Allmänna synpunkter.............................................................. 50
De för biskoparna anslagna avlöningstillgångarnas rättsliga ställning
samt genomförbarheten av dessa tillgångars sammanförande med kyrkofonden ... 51 Den författningstekniska anordningen av de för avlöningsreformens
genomförande erforderliga bestämmelserna........................................ 63 Tidpunkten för avlöningsreformens ikraftträdande.............................. 67
2 kap. Specialmotivering till de av avlöningsreformen föran
ledda särskilda författningsförslagen ............................................. 69
Förslaget till ändrade bestämmelser för biskoparnas avlönande jämte
nya grunder för dispositionen av därtill avsedda medel................. 69
Allmänna bestämmelser, punkt l:o—5:o............................................. 69
71
Allmänna löneförmåner, punkt 6:o—8:o............................................... '1
Bihang till riksdagens protokoll 1036. 1 sami. Nr 2//%.
lö
242
Sid.
Särskilda bidrag och kostnadsersättningar, punkt 9:o—14:o................. 98 Emeritilöner, punkt 15:o—18:o.............................................................. 106 För biskoparnas avlönande avsedda medel, punkt 19:o—21:o..................113 Tillämpningsbestämmelser, punkt 22:o..................................................116
Förslaget till förordning angående förvaltningen av de för biskoparnas
avlönande anslagna fastigheter............................................................118 Förslaget till lag om ändringar i kyrkofondslagen................................ 124 Finansplanen.............................................................................................. 127
Tredje avdelningen. Vissa specialfrågor........................................128
Anslagen under 6 § 5) kyrkofondslagen till prästman för särskild prästerlig
tjänstgöring inom riket............................................................................... 128 Anslag ur kyrkofonden för bestridande av vissa för domkapitlens verk
samhet motsedda kostnader........................................................................134 Anslag till extra utgifter för kyrkliga ändamål..........................................135 Dispositionen av försäljningsmedel för viss kyrklig jord............................. 137 Hemställan........................................................................................................143
Bil. A. Borgmästaren Linders förslag till grunder för lönereglering..................... 145 Bil. B. Inom kammarkollegiet uppgjorda författningsutkast................................. 153 Bil. C. Kammarrådet Wohlins förslag till författningsbestämmelser.................... 159 Bil. D. (1—7) Tablåer över löneinkomster m. m...................................................167 Bil. E. Utredning rörande biskopsfastigheterna.....................................................175 Bil. F. Redogörelse rörande biskoparnas tjänstebostäder m. m............................. 201 Bil.
G.
Finansplanen.............................................................................................. 205
Bil. H. Promemoria i privilegiefrågan................................................................... 219 Bil. I. Förslag till ändring i kyrkliga försäljningslagen......................................233
Utdrag ur lagrådets protokoll den 6 april 1936.............. 235
Utdrag av statsrådsprotokollet den 17 april 1936 ................. 237
Stockholm 1936, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B.
860524