Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

7

Förslag år 1920 av socialstyrelsen.

Under åren 1912—1920 remitterades av Kungl. Majit till socialstyrelsen

åtskilliga framställningar från personalorganisationer rörande frågan om in­

förande av förhandlingsordning för den statsanställda personalen. I re­

misserna anmodades socialstyrelsen att verkställa utredning och avgiva un­

derdånigt utlåtande i ärendet. I anledning härav avgav socialstyrelsen ett

den 16 december 1920 dagtecknat betänkande med förslag till lag angående

förhandling mellan staten och dess tjänstemän.

Det av socialstyrelsen framlagda lagförslaget avsåg ett lagfästande av rätt

för statens civila tjänstemän att direkt förhandla om anställnings-, arbets-

och avlöningsvillkor med vederbörande myndighet. Förslaget begränsades

sålunda till att avse de verkliga tjänstemannakategorierna, medan den egent­

liga arbetarpersonalen lämnades utanför. Enligt förslaget skulle, örn en

grupp tjänstemän önskade nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller av­

löningsvillkor för gruppen och om gruppen skriftligen framlade sina önske­

mål hos vederbörande myndighet, denna vara skyldig att inom skälig tid

lämna skriftligt svar å framställningen. Förslaget innehöll vidare före­

skrift, att en myndighet, hos vilken uppkomme en fråga av mera principiell

eller eljest större betydelse rörande nya eller ändrade anställnings- eller av­

löningsvillkor eller angående sådana arbetsvillkor, som ej avsåge arbetets

tekniska anordnande, skulle vara skyldig att, innan beslut fattades, bereda

tjänstemännen tillfälle att taga kännedom om villkoren och att inom skälig

tid framställa erinringar. Därest tjänstemännen inkomme med erinringar

mot förslaget, skulle myndigheten vidare vara skyldig att inom skälig tid

lämna skriftligt svar å desamma.

I de fall, då det ankomme på Kungl. Majit eller riksdagen att fastställa

anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, skulle, då fråga vore örn för­

handling enligt den föreslagna lagen, så anses, som om vederbörande när­

mast underordnade myndighet skulle äga att fastställa villkoren.

Efter de direkta förhandlingarna mellan en myndighet och dess under­

ordnade tjänstemän skulle förhandlingar kunna föras inför en särskild för-

handlingsnämnd. Denna nämnd skulle vara gemensam för hela statsför­

valtningen och bestå av ordförande och två ledamöter, samtliga förordnade

av Kungl. Majit. Förhandlingar inför nämnden skulle kunna påkallas av

sammanslutning, omfattande minst 50 tjänstemän, eller ock motsvarande

antal sådana tjänstemän själva. Vidare skulle, då tvist uppstått rörande

tillämpningen av anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, förhandling

kunna påkallas hos nämnden antingen av vederbörande myndighet eller av

nyss nämnt antal tjänstemän. Även om nu berörda betingelser för för­

handling inför nämnden icke vore för handen, skulle dock nämnden till för­

handling äga upptaga fråga örn nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller

avlöningsvillkor eller om tillämpning av gällande villkor, därest förhandling

påkallats från såväl myndighetens som tjänstemännens sida eller, om sådan

förhandling påkallats allenast från ena sidan, särskilda skäl talade därför.

Förhandlingsnämnden ägde avvisa eller vägra taga vidare befattning med

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

9

te det anses rätt och billigt, att tjänstemännen erhölle större och mera tryg­

gade möjligheter att få sina synpunkter vederbörligen beaktade i fråga örn

anställnings-, arbets- och lönevillkoren. Härför krävdes emellertid enligt

reservanterna icke någon särskild förhandlingsapparat utan endast ett åläg­

gande för respektive myndigheter att dels noga pröva och inom viss tid be­

svara alla från deras tjänstemän inkommande framställningar rörande nyss­

nämnda villkor, dels före slutbehandlingen av fråga om fastställandet av

nya eller ändrade sådana villkor låta tjänstemännen taga del därav och in­

komma med sina erinringar. De härom erforderliga bestämmelserna tar­

vade emellertid givetvis ej någon speciell lagstiftning utan kunde lämpligen

inrymmas i respektive myndigheters instruktioner. Mest rationellt och för

tjänstemännen själva mest betryggande vore det dock, örn ifrågavarande be­

stämmelser finge ingå som ett led i en tjänstemannalag, där tjänstemännens

allmänna såväl rättigheter som skyldigheter vore fullständigt angivna och

där sålunda dessa bestämmelser komme att inpassas i sitt rätta och naturliga

sammanhang.

över socialstyrelsens förslag inhämtades yttranden från åtskilliga myndig­

heter och tjänstemannaorganisationer. En redogörelse för det huvudsakliga

innehållet i yttrandena har såsom bilaga fogats vid ett av särskilt tillkallade

sakkunniga den 9 oktober 1936 avgivet betänkande med förslag rörande för­

handlingsordning för statstjänstemän (statens offentliga utredningar 1936:

41), till vilket jag här tillåter mig att hänvisa.

Anmälan inför Kungl. Majit av socialstyrelsens förslag.

Vid anmälan inför Kungl. Maj:t den 22 december 1927 av förevarande

ärende redogjorde chefen för socialdepartementet Pettersson för sin ställ­

ning till frågan. Departementschefen framhöll därvid till en början, att frå­

gan i viss mån syntes hava kommit i annat läge, sedan socialstyrelsen av­

givit sitt lagförslag, genom tillkomsten av de särskilda lönenämnderna för

kommunikationsverken, den allmänna civilförvaltningen och försvarsväsen-

det samt statens bostadsnämnd. Vidare erinrades örn de vid kommunika­

tionsverken förefintliga tjänstgöringsnämnderna.

Departementschefen anförde vidare, bland annat, att, enligt vad de över

lagförslaget inkomna utlåtandena utvisade, meningarna i frågan vore syn­

nerligen skiftande bland de intresserade myndigheterna och personalorgani­

sationerna. Så mycket syntes med hänsyn till de avgivna utlåtandena vara

klart, att ett genomförande av en lagstiftning i mera väsentlig anslutning till

socialstyrelsens förslag för det dåvarande icke gärna kunde komma i fråga.

Men även om man bortsåge från de mera långt gående strävandena och holle

sig till de yrkanden, som kunde genomföras utan allt för stora förändringar,

funne man, att dessa yrkanden knappast kunde sägas hava erhållit nödig

precision eller blivit på tillfredsställande sätt begränsade. Även örn man

formellt uteslöte varje form av medbestämmanderätt för tjänstemännen

kunde ett förhandlingsförfarande medföra synnerligen långt gående kon­

sekvenser. I praktiken skulle det nämligen lätt komma att leda till att ve­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

15

nings-, arbets- eller avlöningsvillkor, bereda tillfälle för sådana tjänstemanna­

föreningar, som i förväg hos myndigheten anmält sig vilja begagna sig av den

lagfästade förhandlingsrätten, att taga kännedom om föreliggande utkast till

villkoren. Den nu nämnda skyldigheten för myndighet föreligger dock en­

dast i de fall, då frågan är av principiell eller eljest allmän betydelse för

tjänstemännen. Under den tid, som förhandlingar pågå, må därvid berörd

fråga icke av myndighet upptagas till slutlig behandling, dock att myndighet

må föreskriva, att nya eller ändrade bestämmelser skola tillämpas tills vidare,

intill dess slutligt beslut i frågan blivit meddelat.

Förhandlingar mellan myndighet och tjänstemannaförening kunna äga rum

i skriftlig eller muntlig form. Så snart från endera sidan påkallas

muntliga förhandlingar, skola sådana äga rum. De direkta och munt­

liga förhandlingarna mellan myndighet och tjänstemannaförening an­

ses av de sakkunniga utgöra det väsentligaste innehållet i den föreslagna

ordningen. Myndighet har tillerkänts rätt att förordna ordförande vid sam­

manträde för förhandlingar ävensom sekreterare. Vid sammanträde skall

protokoll föras, och i detsamma skola å ömse sidor framlagda förslag och

avgivna förklaringar återgivas. Skälen för intagen ståndpunkt skola där­

vid i korthet angivas. Myndighet äger rätt att, då den så prövar skäligt, för­

klara såväl skriftliga som muntliga förhandlingar avslutade.

Utöver de hittills nämnda formerna av förhandlingar, till vilka tjänstemän­

nen genom förslaget erhålla en rätt, har möjlighet öppnats till förhandlingar

mellan tjänstemannaförening och ombud, som av Konungen utses, efter pröv­

ning i varje särskilt fall. Dessa förhandlingar äro avsedda att utgöra en

form dels för bringande av frågor om tjänstevillkor under Konungens om­

prövning och dels för verkställande av utredningar i viktigare frågor, som

beröra tjänstemännen.

Någon central förhandlingsnämnd av permanent slag föreslås icke till in­

förande.

Förhandlingsordningens genomförande skall enligt förslaget icke i och för

sig medföra någon inskränkning i den tjänstemännen eller deras organisatio­

ner eljest tillkommande klago- och petitionsrätten.

Såsom tidigare nämnts, hava de sakkunniga föreslagit, att den formbundna

förhandlingsrätten endast skall gälla för de av tjänstemännen bildade före­

ningarna. Förhandlingsrätten förutsätter därför en okränkt rätt för tjänste­

männen att bilda och ingå i föreningar. De sakkunniga hava emellertid

icke ansett erforderligt att föreslå några föreningsrättsliga bestämmelser be­

träffande statens tjänstemän.

De sakkunniga anföra, att behandlingen av en genom tjänstemännens för­

anledande uppkommen fråga rörande tjänstevillkoren efter genomförandet

av förhandlingsordningen torde komma att gestalta sig på följande sätt i de

fall, då frågan vore av lokal natur. Troligen torde förhandlingar i första

hand komma att föras mellan något underlydande organ til) vederbörande

myndighet, exempelvis en postdirektör, samt en avdelning av den tjänsteman­

naförening, inom vilken frågan aktualiserats, därvid eventuellt ombud för

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

yttrandena blivit föremål för överarbetning inom kommunikationsdeparte­

mentet. Jag övergår nu till en redogörelse för departementsförslaget, därvid

jag till en början vill behandla frågan, om en lagfästad förhandlingsordning

för statstjänstemän över huvud bör införas.

Departementsförslaget.

Allmän motivering.

Bör en lagfästad förhandlingsordning införas för statstjänstemannen?

De sakkunniga.

De sakkunniga hava genom överläggningar med representanter för olika

myndigheter sökt erhålla kännedom örn i vilken utsträckning förhandlingar

för närvarande utan stöd av lagbestämmelser föras mellan myndigheter och

tjänstemän. I betänkandet framhålles härom, att utvecklingen i fråga örn

förhandlingsrättens erkännande tagit väsentligt längre tid, då det gällde de

i det allmännas tjänst stående tjänstemännen än beträffande arbetarna. Så

småningom hade emellertid tjänstemännen inom åtskilliga förvaltningsom­

råden ernått, att de genom sina representanter fått överlägga med myndig­

heterna i de frågor, som berörde dem. En förutsättning härför hade varit,

att tjänstemännen i större omfattning börjat organisera sig. Denna orga­

nisation hade numera fått en sådan omfattning, att vad som av tjänsteman­

naföreningarna uttalades kunde anses vara representativt för tjänstemän­

nens uppfattning i olika frågor. Det hade tidigare, innan organisationerna

framträtt, icke gärna varit möjligt, att de enskilda tjänstemännen skulle

kunna besvära cheferna med överläggningar i frågor örn tjänstevillkoren.

Detta gällde i vart fall vid de affärsdrivande verken med deras stora per­

sonalstater. Representanter för åtskilliga myndigheter hade inför de sak­

kunniga betygat, att förhandlingar eller snarare överläggningar i betydande

omfattning numera förekomme med tjänstemännens organisationer.

Från tjänstemannahåll har emellertid inför de sakkunniga anförts, att tjäns­

temännen icke ansåge sig utan rätt till muntliga förhandlingar kunna kän­

na trygghet för att för dem viktiga frågor skulle erhålla en tillräckligt all­

sidig behandling. Den för närvarande existerande möjligheten till förhand­

lingar vore dessutom beroende på vederbörande chefs uppfattning. Tjänste­

männen hade ingen säkerhet för att icke en ändring härutinnan skulle ske

och alltså en återgång äga rum till tidigare rådande praxis, då tjänstemän­

nen icke alls ägde förhandla med myndigheterna. Även om så icke skulle

bliva fallet, utan tjänstemännen med alla myndigheter finge, liksom för

närvarande vore fallet å en del håll, fritt förhandla om dem berörande frå­

gor, skulle dock något protokoll över förhandlingarna icke upprättas och

därför icke heller kunna medfölja akten, om ärendet av myndigheten skulle

överlämnas till annan myndighet eller till Kungl. Majit. Örn ett protokoll,

som upptoge tjänstemännens synpunkter, efter förda förhandlingar funnes

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

i fråga om anställningsvillkoren. För statstjänstemannen vore i stället syftet

att förhandlingsvägen föra fram de önskemål och synpunkter, som tjänste­

männen hade, och därvid söka övertyga vederbörande myndighet eller stats­

makterna örn det berättigade i tjänstemännens ståndpunkt.

De sakkunniga anföra vidare härom:

Ett lagfästande av en förhandlingsrätt för tjänstemännen skulle faktiskt

blott innebära en kodifiering av vad som på många håll redan nu tillämpas,

där förhållandena i förevarande avseende äro som bäst. Genom lagfästandet

skulle tjänstemännen emellertid tillerkännas rätt att efter därom gjord fram­

ställning få föra förhandlingar om deras allmänna tjänstevillkor och om till-

lämpningen av sådana villkor. Myndigheterna skulle alltså icke i de sär­

skilda fallen äga diskretionärt pröva, örn förhandlingar skulle äga rum. För­

handlingsordningen innebär i första hand en säkerhet för tjänstemännen, att

deras synpunkter skola beaktas och ej bliva bortglömda. Genom att proto­

koll skall föras vid förhandlingarna och liksom förd skriftväxling biläggas

ärendet vid överlämnandet till den beslutande myndigheten komma nämli­

gen tjänstemännens synpunkter alltid att framgå av föreliggande handlingar.

Vidare innebär förhandlingsordningen, att tjänstemännen skola beredas till­

fälle att yttra sig och påkalla förhandlingar, innan en myndighet utfärdar

ändrade bestämmelser örn tjänstemännen berörande förhållanden eller av­

giver förslag därom. Därigenom kunna tjänstemännens synpunkter städse

bliva beaktade. Man skall emellertid icke föreställa sig, att förhandlingsord­

ningens genomförande kommer att innebära upptagandet av formbundna

förhandlingar i en mängd smärre frågor och alltså i hög grad komma att

verka betungande på förvaltningen. Den formbunda förhandlingsordnin­

gen kan förutsättas bliva använd allenast i viktigare frågor; eljest torde, lik­

som för närvarande ofta är fallet, överläggningar i fria former komma att

förås mellan en myndighet och representanter för tjänstemannaorganisa­

tionerna.

Beträffande frågan huruvida en förhandlingsordning kan anses vara av

behovet påkallad ur tjänstemännens synpunkter förklara de sakkunniga, att

de ansåge de från tjänstemännens sida åberopade skälen för en förhand­

lingsordning vara bärande. De sakkunniga ville alltså vitsorda, att behovet

av en förhandlingsordning för tjänstemännens del blivit klart konstaterat.

Härefter anföres i betänkandet:

Det måste härvidlag observeras, att de särskilda nämnder, vari tjänste­

männen medverka genom egna representanter, såsom lönenämnder, bostads­

nämnden etc., icke kommit att bliva fora för sådana överläggningar med

myndigheterna, som man från tjänstemannahåll varit angelägen att få till

stånd. Redan på grund härav kan man icke anse, att nämnderna beträffande

sådana frågor, som falla inom deras verksamhetsområden, tillgodose de

önskemål, som äro avsedda alt vinnas genom införandet av en förhandlings­

ordning. Dessa nämnder hava dessutom ganska begränsade kompetensom­

råden. Frånsett arbetstidsspörsmål kunna sålunda frågor, vilka beröra de

egentliga arbetsvillkoren, i allmänhet icke upptagas till behandling av nämn­

derna. För sådana frågor finnes ingen i författning föreskriven form av

förhandling mellan myndigheterna och tjänstemännen, och detta måste ur

tjänstemännens synpunkt uppenbarligen betraktas såsom en stor brist. I

särskilt hög grad gäller detta för stora grupper av de befattningshavare, vil­

ka äro anställda hos de affärsdrivande verken. Inom dessa verk torde ganska

ofta uppkomma frågor om den lämpliga utformningen av olika anställ­

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

ordnings införande samma bestämmanderätt som för närvarande. I detta

sammanhang är det endast fråga örn rätten för tjänstemännen att få tillfälle

att genom representanter för sina organisationer överlägga med myndighe­

terna om förhållanden, som beröra dem. Kan man då säkra den ömsesidiga

förståelsen och främja ett gott förhållande till tjänstemännen genom att be­

reda tillfälle till undanröjande av missförstånd och tillrättaläggande av be­

stämmelser, som kunna verka på ett obilligt sätt, och kan detta ske genom

så enkla medel, som att man berättigar tjänstemännen att få med vederbö­

rande myndighet överlägga om dem berörande frågor, bör en sådan ordning

snarast genomföras, därest ej särskilda och principiella skäl tala däremot.

De sakkunniga anse en förhandlingsordning vara önskvärd icke blott för

tjänstemännens utan även för statens vidkommande.

De sakkunniga ingå i betänkandet i en utförlig diskussion om de vikti­

gare principiella invändningar, som anförts mot införandet av en förhand­

lingsordning för statstjänstemän. Jag torde nu få i korthet omnämna dessa

invändningar och vad de sakkunniga däremot genmält.

Gentemot kravet på en förhandlingsordning för statstjänstemän har till

en början rent principiellt anförts, att en sådan ordning icke skulle stå i

överensstämmelse med svenska statsförvaltningens anda eller, med andra

ord, att en förhandlingsordning icke skulle vara förenlig med vare sig sta­

tens höghetsrätt eller tjänstemännens ställning enligt gällande förvaltnings­

rätt.

De sakkunniga framhålla härom att, då någon ändring ej inträdde i sta­

tens beslutanderätt genom den föreslagna förhandlingsordningen, det icke hel­

ler kunde bliva tal örn att förhandlingsordningen skulle innebära något

intrång i statens överhöghetsrätt gentemot tjänstemännen. Därest förhand­

lingsordningen skulle medföra en rätt för tjänstemännen att liksom i ett pri­

vat tjänsteförhållande taga del såsom en avtalsslutande part i bestämman­

det av tjänstevillkoren, skulle däremot frågan ligga på ett annat plan. Det

torde icke heller kunna sägas föreligga tillräckliga skäl för ett påstående,

att tjänstemännens hittillsvarande rättsliga ställning skulle rubbas, om de

tillerkändes en förhandlingsrätt av den föreslagna innebörden. Att så ej

kunde vara fallet följde redan därav, att förhandlingar faktiskt redan för­

des i en betydande utsträckning mellan olika myndigheter och representan­

ter för tjänstemannaorganisationerna. De sakkunniga anföra vidare:

Invändningarna på denna punkt torde bero på att i ordet förhandlings­

ordning inlagts ett längre gående innehåll än vad åtmistone de sakkunniga

vilja inlägga däri. I och för sig måste ordet förhandlingsordning anses vara

mindre lämpligt i förevarande sammanhang. Det skulle säkerligen vara

långt bättre, om ett annat ord kunde finnas, som bättre täckte innehållet

av vad som här avses, exempelvis överläggning eller samråd. Ordet förhand­

ling måste emellertid redan anses vara godtaget och hava vunnit burskap

ej blott för de privatanställda tjänstemännens del utan även för de hos det

allmänna anställda tjänstemännen. De sakkunniga hava därför ansett sig

böra bibehålla ordet förhandling men vilja framhålla, att man i detsamma

ej bör lägga in annat än vad som nu föreslås. Att förhandlingsrätten för de

privatanställda syftar till en direkt medbestämmanderätt i fråga örn an­

ställningsvillkoren och att därför förhandlingsrättens begrepp för dessa

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

farande naturligt, att personalen erhåller rätt att förhandla eller måhända

riktigare uttryckt — såsom de sakkunniga också framhållit — att överlägga

med myndighet om mera betydelsefulla frågor rörande dess anställnings-,

arbets- och avlöningsvillkor. Styrelsen kan däremot av praktiska skäl icke

odelat ansluta sig till det nu framlagda sakkunnigeförslaget, enär den här

föreslagna förhandlingsrätten, örn man skall följa riktlinjerna i de sakkun­

nigas motivering, synes kunna utnyttjas så, att den blir till avsevärt förfång

för andra den ansvariga myndigheten åliggande uppgifter.

I sin redogörelse för förhandlingsrättens omfattning anföra de sakkun­

niga sålunda å sid. 102 bl. a.: Förhandlingsrätten skulle------------ omfatta

sådana frågor, som röra rekrytering och utbildning av personal, allmän­

na befordringsprinciper, indragning eller utökning av tjänster, tjänstemän­

nens avlöning och tjänstevillkor samt arbetstiden och andra tjänstgörings­

förhållanden samt för dem grundläggande bestämmelser. Vid de affärsdri-

vande verken skulle förhandlingsrätten ytterligare omfatta frågor om klassi­

fikation av trafikanstalter och dylikt.» Å sid. 105 anföres ytterligare: »De

sakkunniga kunna icke dela den------------- meningen, att det skulle vara

olämpligt att föra förhandlingar örn tolkningsfrågor.» Ä sid. 108 och föl­

jande sidor förklara de sakkunniga, att frågor, vilkas avgörande beror på

ingenjörsmässig, läkarvetenskaplig eller liknande sakkunskap, s. k. tekniska

frågor, lämpligen synas böra göras till föremål för förhandling mellan myn­

dighet och personalen.

Redan de anförda citaten torde giva vid handen, att den ifrågasatta för­

handlingsrätten skulle bliva mycket vittgående och sträcka sig betydligt ut­

över praxis, exempelvis vid arbetarförhandlingar. Och dock äro exemplen

icke fullständiga. Ovillkorlig förhandlingsrätt skulle även inträda, då

det gäller enskild tjänstemans förhållanden, om det konkreta fallet rullat

upp en fråga, som har en mera allmän och principiell betydelse (sid. 71).

Till och med frågan om arbetets ledning och fördelning synes i vissa sam­

manhang kunna bliva förhandlingsbar. Visserligen säges å sid. 110, att för­

handlingar angående frågor om arbetsledning icke kunna äga rum enligt

de sakkunnigas förslag, väl däremot frågor om personaluppsättning. Grän­

sen är mycket vag, och då tendensen i förslaget tycks vara, att myndighet

i tveksamma täll hellre bör medgiva än vägra förhandling, synes avsikten

hava varit att lämna dörren på glänt för förhandlingsförfarande jämväl i

frågor rörande arbetets ledning och fördelning.

Sammanställer man sedan allt detta med vad i sakkunnigeförslaget säges

å sid. 94: »det måste emellertid förutsättas, att en myndighet, om förhand­

lingar beträffande viss fråga påkallas av organisation, som endast represen­

terar en mindre grupp av de av frågan berörda tjänstemännen, bereder även

övriga av ifrågavarande tjänstemän bildade organisationer tillfälle att komma

tillstädes vid förhandlingarna», och bemärker man vidare de former, som

skola iakttagas under förhandlingar — utförliga protokoll med därefter föl­

jande protokollsjusteringar, väntetider lii. m. — samt tillägger det faktum,

att det bland telegrafverkets personal för närvarande existerar ett 15-tal av

styrelsen kända organisationer, så torde tillräckligt vara sagt för att belysa

de praktiska svårigheter, som skulle uppstå vid det föreliggande förslagets

tillämpande i enlighet med intentionerna i de sakkunnigas motivering.

Tågordningen i motsatt riktning blir icke mycket behändigare. Innan

myndighet avger förslag till eller fastställer nya eller ändrade anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor, skall, såvida frågan är av principiell eller

eljest allmän betydelse för tjänstemännen, tjänstemannaföreningar, vilka

1 rågan må anses röra, beredas tillfälle att taga kännedom om föreliggande

utkast till sådana villkor. Därefter skall .skälig tid beredas föreningarna för

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

anledning förelåge att antaga, att en lagstadgad rätt till förhandling komme

att i vidsträckt omfattning tagas i bruk av personalen eller dess organisa­

tioner. De bestämmelser i lagförslaget, som avsåge att verka återhållande

härvidlag, torde nog i stort sett, särskilt med hänsyn till såväl järnvägs­

tjänstemännens stora antal över huvud taget som de talrika medlemmarna

inom de olika personalgrupperna, visa sig tämligen illusoriska.

Styrelsens sålunda uttalade uppfattning anser styrelsen nu föreliggande

förslag icke giva anledning frånträda. Utvecklingen under de sedan dess

gångna 14 åren torde dock hava gått i den riktningen, att de frivilliga för­

handlingarna blivit allt mera omfattande, såväl i avseende på möjligheten

för nya personalgrupper att över huvud taget få förhandla som ock beträf­

fande de ärendesområden, inom vilka förhandlingar äga rum.

Det vid statens järnvägar praktiserade förhandlingsförfarandet torde få

anses i stort sett tillfredsställande i vad avser möjlighet för personalen att

förhandla nied verkets myndigheter i frågor, som beröra densammas för­

hållanden. Behovet av särskild lagstiftning på området för denna personal

anser därför styrelsen icke för statens järnvägars del föreligga.

De sakkunniga hava också upprepade gånger i sitt betänkande framhållit,

att förslaget i själva verket endast innebure en kodifiering av redan nu på

sina håll tillämpad ordning. Om det så också i verkligheten vore, skulle

styrelsen ej heller haft något att nu erinra mot ett lagfästande av förhand­

lingsordning för samtliga statstjänstemän eller alltså även för sådana, beträf­

fande vilka den frivilliga förhandlingsordningen icke nått samma utveckling

som vid statens järnvägar. Denna karakteristik av det för yttrande remit­

terade förslaget, det vill säga att det skulle gå ut på endast en kodifiering

av vad som redan i praktiken tillämpas, kan emellertid ingalunda anses

riktig.

Såväl av förslagets formulering som ock i ännu högre grad av betänkandet

framgår nämligen, att de sakkunniga avsett införande av en ovillkorlig för­

handlingsrätt beträffande praktiskt taget alla frågor, som över huvud ta­

get kunna tänkas uppkomma i förhållandet mellan en myndighet och un­

derlydande personal.

De sakkunniga hava till ingående diskussion upptagit spörsmålet, huru­

vida olika ärenden eller grupper därav lämpligen borde undantagas från

förhandlingar, men resultatet härav har praktiskt taget blivit, att så icke

borde ske — i vissa fall, då de sakkunniga hyst någon tvekan i nu föreva­

rande avseende, hava de ansett sig böra hävda den ståndpunkten, att för­

handlingar hellre borde medgivas än vägras.

Enligt styrelsens förmenande måste en så vidsträckt omfattning av för­

handlingsrätten och dess tillämpande, som de sakkunniga sålunda syftat till,

äventyra myndigheternas förutsättningar och möjlighet att rätt fylla sina

uppgifter och stånda sitt åvilande förvaltningsansvar. Styrelsen anser därför

ofrånkomligt, att vissa frågor undantagas från förhandlingar och att en

så långt möjligt klar linje uppdrages mellan dessa frågor och sådana, som

skola vara förhandlingsbara. En dylik gränslinje är givetvis, såsom de sak­

kunniga framhållit, i många fall svår att draga, men, i motsats till de sak­

kunniga, anser styrelsen, att i tvivelaktiga fall denna linje hellre bör dragas

för snäv än för vid, tills praktiska erfarenheter vunnits av en lagfästad för­

handlingsordnings verkningar.

Vad därefter angår själva förhandlingarna skulle dessa enligt sakkunnig­

förslaget otvivelaktigt komma att medföra stora praktiska olägenheter i

jämförelse med de nu förekommande mera formlösa förhandlingarna. Att

de sistnämnda redan nu i de affärsdrivande verken upptaga en ej obetydlig

arbetstid för vederbörande personalchefer hava de sakkunniga förklarat sig

32

Kungl. Majlis proposition nr 128.

torde då bliva ofrånkomligt att inom styrelsen inrätta en särskild, högre be­

fattning — och därjämte ett till hans hjälp stående kansli — vars innehavare

skulle hava att upptaga och föra förhandlingarna med personalorganisatio­

nerna. Det finnes nämligen enligt styrelsens mening ingen möjlighet att på­

lägga berörda styrelsens ledamöter en till förfång för deras övriga, viktiga

arbetsuppgifter, så ökad arbetsbörda som den enligt förslaget vidsträckta för­

handlingsrätten skulle medföra. Samma behov av förstärkning av de ledan­

de arbetskrafterna gäller sannolikt även i distriktschefernas instans. Därom

är styrelsen dock ej beredd att nu uttala sig.

Vattenfallsstyrelsen har för sin del ingenting att erinra mot att statens tjäns­

temän genom en särskild författning tillerkändes rätt till förhandling röran­

de deras allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor, dock under för­

utsättning att förhandlingsrätten så utformades, att de ansvariga verksstyrel-

sernas nuvarande befogenhet och handlingsfrihet icke inskränktes samt att

nämnda rätt icke medförde sådan arbetsbelastning för verksledningen, att

handliavandet av andra viktiga arbetsuppgifter därigenom bleve lidande. Det

vore nämligen att märka, att, örn det skulle vara någon mening med förhand­

ling, så måste den å respektive verks vägnar utövas av deras ledande krafter,

och det vore sålunda oundvikligt, att den ökade arbetsbelastningen mest kom-

me att drabba dem. Det vore därför tydligt, att det arbete, som tillkomme

genom införande av en förhandlingsordning, måste begränsas genom väl av­

vägda bestämmelser. Med hänsyn till den i åtskilliga punkter tämligen

vaga och obestämda formuleringen av de sakkunnigas förslag till kungörelse

angående förhandlingsrätt för statens tjänstemän vore det svårt att bedöma,

huru ifrågavarande kungörelse i praktiken kunde komma att verka uti ovan­

nämnda hänseenden. Förslaget skulle säkert vinna på ett mera vidsträckt

tillvaratagande av erfarenheten från de affärsverk med stor personal, vid

vilka förhandling med tjänstemännen förekommit i betydande utsträckning.

Domänstyrelsen har icke något alt i princip erinra mot att rätt till för­

handlingar tillerkändes statens tjänstemän. I anslutning härtill framhåller

styrelsen, att förhandlingar redan i viss utsträckning förekommit inom do­

mänverket.

Bland övriga yttranden från myndigheterna må särskilt nämnas följande.

Socialstyrelsen framhåller till en början att, då styrelsen år 1920 hade av­

givit betänkande med förslag till lag angående förhandling mellan staten och

dess tjänstemän, den då föreliggande situationen hade varit ganska olik den

nuvarande. Styrelsens lagförslag måste givetvis uppbyggas med hänsyn ta­

gen till den ringa utveckling, som förhandlingsväsendet vid denna tidpunkt

hade vunnit hos ämbetsverken och ifrågavarande personalgrupper, samt till

organisationsväsendets förhållandevis ringa utbredning. Med hänsyn särskilt

härtill hade styrelsen föreslagit tillskapandet av ett särskilt förhandlingsor-

gan, en av Kungl. Majit förordnad förhandlingsnämnd. Detta organ skulle

såsom en av sina viktigaste uppgifter hava att sörja för, att parterna, när

förhandling påkallats, bleve företrädda på ett sätt, som i det särskilda, före­

liggande fallet vore bäst ägnat att tillförsäkra dem en tillfredsställande re-

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

dande behov knappast kan anses föreligga av särskilda i författning regle­

rade former, i vilka tjänstemännens synpunkter skulle framföras till myn­

dighetens omprövning.

Annorlunda gestalta sig förhållandena beträffande myndigheter med stor

personal, fördelad å olika orter, exempelvis kommunikationsverken. Här har

behovet av att tjänstemännens synpunkter komma under myndighetens över­

vägande lett till utvecklingen av ett ganska omfattande förhandlingsväsende

mellan myndigheten och personalorganisationerna, vilket förhandlingsväsen­

de på sina håll redan nu torde bereda dessa organisationer — i allt fall de nu­

merärt mera betydelsefulla sammanslutningarna — fullt ut samma infly­

tande som det, vilket författningsförslaget avser att trygga. Man kan till och

med fråga sig, huruvida icke för sådana myndigheters vidkommande till­

komsten av en i författning reglerad förhandlingsordning skulle kunna vara

ägnad motverka det för förhållandena vid varje särskilt ämbetsverk avpassade

förhandlingsväsende, som fritt utvecklat sig och fortfarande synes befinna

sig i utveckling. I betänkandet förutsättes emellertid, att de särskilda

nämndsinstitut och det fria förhandlingsväsende, som förekomma vid vissa

ämbetsverk, skola fortvara vid sidan av en i författning fastslagen förhand­

lingsordning och väl i viss mån ersätta denna.

För tryggandet åt tjänstemännen av tillfälle att i skälig utsträckning med­

verka vid reglerandet av deras anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor sy­

nes en i författning stipulerad förhandlingsordning i enlighet med det remit­

terade förslaget endast delvis vara av ett mera framträdande behov påkal­

lad. Vid sådant förhållande skulle man måhända kunna ifrågasätta, om

ej författningsförslagets allmänna syfte skulle på ett smidigare och enklare

sätt kunna i huvudsak tillgodoses allenast genom att Kungl. Majit utfärdade

en cirkulärskrivelse till myndigheterna eller genom att i instruktionerna för

ifrågakommande myndigheter intoges efter förhållandena i varje särskilt

fall avpassade föreskrifter om ett förhandlingsförfarande. I betraktande

därav, att det för tjänstemännen och deras organisationer måste vara av ett

visst värde, att förhandlingsrätten de jure blir erkänd vad angår hela det

statliga arbetsområdet, lära emellertid nu antydda utvägar få anses mindre

ändamålsenliga än en allmängiltig författning.

Det kan icke lämnas obeaktat, att vissa ganska vittutseende erinringar

torde kunna göras mot en sådan författning, uppbyggd i enlighet med det re­

mitterade förslaget. I sådant avseende må påpekas följande.

Med hänsyn till kvarståendet av dels klago- och petitionsrätten och dels

de olika löne-, bostads- och tjänstgöringsnämndernas verksamhet skulle otvi­

velaktigt fara kunna uppkomma för en viss dubblering av ärendenas behand­

ling. Én annan och betänkligare olägenhet är den, att en förhandlingsord­

ning av föreslaget innehåll skulle, med mindre återhållsamhet visas från ve­

derbörande tjänstemannaorganisationers sida, kunna komma att i avsevärd

mån tynga förvaltningen. Redan nu föranleda de invecklade avlöningsreg-

lementena och tolkningen av desamma ett omfattande arbete, som ehuru

nödvändigt dock i stort sett lärer kunna anses hämmande på ämbetsverkens

egentliga arbetsuppgifter. Införandet av den föreslagna förhandlingsord­

ningen skulle sannolikt leda till att myndigheternas och tjänstemännens tid

i ytterligare grad komme att tagas i anspråk för arbete av i stort sett nyss­

nämnda natur.

Ehuru anledningar sålunda icke saknas till viss tveksamhet beträffande

den föreslagna författningens behövlighet och ändamålsenlighet, anser styrel­

sen likväl, att vägande skäl tala för genomförandet av en förhandlingsord­

ning för statstjänstemän i huvudsaklig överensstämmelse med det remitte­

rade författningsförslaget. Sålunda må erinras, att statsmakterna genom la­

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

35

gen den 11 september 1936 om förenings- och förhandlingsrätt, bland annat,

tillerkänt arbetstagare i enskild tjänst en lagligt tryggad förhandlingsrätt,

vilken medför skyldighet för vederbörande motpart att träda i förhandling.

Vid sådant förhållande lärer det ej rimligen böra förekomma, att staten för-

vägrar sina egna arbetstagare en på samma sätt klart utskriven förhandlings­

rätt, så långt en sådan rätt är förenlig med konstitutionella former. Från

statstjänstemannaorganisationers sida synes man vidare fästa stort avseende

vid att ifrågavarande rätt uttryckligen medgives. Det i remitterade betän­

kandet framlagda förslaget torde också få anses i stort sett måttfullt.

Statskontoret anför, att anledning icke förelåge för statsmakterna att ställa

sig avvisande mot tjänstemännens önskemål om förhandlingsrätt. Ämbets­

verket kunde emellertid icke tillstyrka, att denna rätt gåves den omfattning

och utformning, som angivits i det av de sakkunniga framlagda förslaget.

Det syntes nödvändigt, att en begränsning och precisering i olika avseenden

komme till stånd. Den ståndpunkt, statskontoret intagit, förutsatte en ge­

nomgående omarbetning av det framlagda författningsförslaget. Lantbruks­

styrelsen framställer icke någon erinran mot ett genomförande av förslaget,

dock under förutsättning att de slutliga bestämmelserna bättre avpassades

med hänsyn till inom den svenska statsförvaltningen gällande beslutsordning

i fråga om befattningshavares anställningsvillkor m. m. Det vore opraktiskt

och även orimligt, att tidsödande och arbetskrävande förhandlingar skulle

runt örn i verken — sannolikt till ingen nytta — kunna komma att föras om

löneplaner, dyrortsgruppering, sjukavdrag eller andra över hela statsförvalt­

ningen gällande allmänna anställningsvillkor. Förslaget kunde tillstyrkas, en­

dast om förhandlingarna hos de särskilda myndigheterna begränsades. Lots­

styrelsen anser det vara viktigt, att förhandlingar endast bleve av förbere­

dande och utredande art i alla de fall, då beslutanderätten ej tillkomme den

förhandlande myndigheten. Myndighet borde ej vara skyldig att vid för­

handlingar giva definitivt besked örn sin ställning ens om myndigheten hade

beslutanderätt i frågan. Länsstyrelsen i Södermanlands län förklarar sig

anse, att förhandlingsrätten borde begränsas så, att tjänstemännen finge del

av myndigheternas synpunkter och kunde göra sina påminnelser samt få

dessa antecknade till protokollet.

I övrigt anföra flera länsstyrelser, att den ifrågasatta förhandlingsordnin­

gen icke komme att få någon större betydelse för landsstatstjänstemännen.

Bland de tjänstemannaorganisationer, som inkommit med yttranden, fin­

nas åtskilliga, som hälsa förslaget med glädje och uttala sin tillfredsställelse

däröver. Detta gäller bland annat telegrafverkets trafikpersonalförbund, per­

sonalföreningen vid statens vattenfallsverk, statens vattenfallsverks tjänste-

mannaförbund, kommunikationsverkens ingenjörs förbund, de kvinnliga

kdrsammanslutningarnas centralråd och fyrpersonalens förening.

Sveriges stat st jämte mannanämnd tillstyrker en lösning av förhandlings-

ordningsfrågan i huvudsaklig överensstämmelse med det föreliggande försla­

get samt anför vidare:

Det är med glädje och tillfredsställelse tjänstemännen se sina gamla önske­

mål örn en lagstadgad ordning för förhandling mellan myndigheter och per­

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

sonal stå inför förverkligande. De sakkunniga synas nämligen i sitt förslag

hava funnit en form för förhandlingarnas anordnande, vilken utan att kränka

vare sig statens höghetsrätt gentemot tjänstemännen eller de olika förvaltnings­

myndigheternas beslutanderätt skulle reglera myndigheternas och tjänste­

männens ömsesidiga rättigheter och skyldigheter med avseende å förhandling,

varigenom en redan småningom utbildad praxis skulle lagfästas och ytterligare

utbyggas.

Trafiktjänstemännens riksförbund anför:

Sedan länge har det för de tjänstemannakategorier, som förbundet omfat­

tar, framstått såsom ett synnerligen viktigt önskemål att erhålla en genom

lag eller på administrativ väg fastställd ordning för förhandlingar mellan de

statliga myndigheterna och de organisationer, som representera deras under­

lydande personal.

I det föreliggande betänkandet har framlagts förslag till bestämmelser i

sådant hänseende, vilka —- såvitt riksförbundet kunnat finna — på ett till­

fredsställande sätt och med beaktande av för den svenska statsförvaltningen

säregna förhållanden lösa den föreliggande frågan. Trafiktjänstemännens

riksförbund ger därför det framlagda förslaget sin anslutning och uttalar

önskvärdheten av att detsamma snarast ske kan genomföres.

De centrala ämbetsverkens icke-ordinarie befattningshavares förening

anför:

Det framlagda förslaget innebär, såsom de sakkunniga framhålla, i själva

verket endast ett lagfästande av de nuvarande förhållandena, där de äro som

bäst. De sakkunniga torde här närmast haft i tankarna förhållandena inom

de affärsdrivande verken. De stora personalgrupperna inom nämnda verk

med de för dem speciella arbetsvillkoren hava på grund av stark intresse­

betoning sammanförts till organisationer, vilkas verksamhet i tjänstemanna­

angelägenheter enligt vad de sakkunniga vitsorda varit gagneligt icke blott

för berörda personalgrupper utan jämväl för vederbörande myndigheter. I

motsats härtill bär — i frånvaro av lagstadgad förhandlingsordning — de

centrala ämbetsverkens personal på en del håll haft stora svårigheter att

övervinna, när det gällt att få till stånd mera ordnade former för överlägg­

ningar med ämbetsverken. Personalens organisationssträvanden torde icke

heller från flertalet myndigheters sida hava mötts av någon större förståelse,

så vitt erfarenheten hittills givit vid handen. En förhandlingsordning i enlig­

het med de sakkunnigas förslag är således beträffande personalen inom de

centrala ämbetsverken av ett särskilt värde därigenom, att tjänstemännen

beredas möjlighet att samråda och överlägga med vederbörande verk i tjäns­

temannafrågor av större vikt för personalen och ämbetsverket. Den till­

tänkta förhandlingsordningen skulle därigenom få betydelse även för myn­

digheterna genom att förefintliga motsättningar lättare kunde utjämnas och

arbetsförhållandena vinna större klarhet och stadga.

Det föreliggande förslaget kunde måhända hava erhållit skarpare konturer

genom mera precisa formuleringar i vissa punkter. Styrelsen för underteck­

nad förening har emellertid icke funnit den granskning, styrelsen under­

kastat förslaget, giva anledning till någon särskild erinran.

Landsorganisationen uttalar sin tillfredsställelse över att även statstjänste­

män bereddes tillfälle att förhandla i sina intressefrågor. Det, som på den pri­

vata arbetsmarknaden vore ägnat att skapa bättre samverkan mellan parter­

na i frågor rörande deras inbördes förhållande, kunde med fördel tillämpas

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

kommelse icke kunde träffas, tillkomma statsmyndigheten. Förslaget före­

tedde även i andra avseenden rätt så stora bristfälligheter och föranledde ej

heller någon Kungl. Maj:ts åtgärd. Vi anse oss i detta sammanhang böra er­

inra om att vårt förbund tillsammans nied andra statstjänareorganisationer

under år 1922 avgav yttrande över Socialstyrelsens förslag till lag om för­

handling mellan staten och dess tjänstemän, varvid fogades ett av organisa­

tionerna uppgjort förslag till lag angående förhandling mellan staten såsom

arbetsgivare och dess civila tjänstemän och arbetare. Berörda förslag inne­

fattade regler såväl beträffande själva förhandlingsförlarandet som ock huru

skulle förfaras, då överenskommelse genom förhandling icke kunde åstad­

kommas. Efter mönster av den vid vårt lands enskilda järnvägar förefint­

liga förhandlingsordningen föreslogs inrättande av förliknings- och skilje­

nämnd i och för en tvists slutliga avgörande. Det nu föreliggande, av särskilt

tillkallade sakkunniga utarbetade förslaget till kungörelse angående förhand­

lingsrätt för statens tjänstemän, avlägsnar icke de anmärkningar, som av

oss tidigare framställts. Förslaget förutsätter sålunda endast rätten till skrift­

lig eller muntlig förhandling mellan statsmyndighet eller dess underlydande

organ samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, men

lämnar allt fortfarande öppen frågan örn och på vad sätt uppkommen tvist,

som icke kunnat genom förhandlingar lösas, skall få sitt slutliga avgörande

annat än genom besvär eller framställning till Kammarrätten eller Kungl.

Majit. För vårt förbunds och dess medlemmars vidkommande innebär för­

slaget icke något utöver vad som redan genom praxis utbildat sig. Såväl

muntliga som skriftliga förhandlingar förekomma redan nu i mycket stor

utsträckning mellan vårt förbund och järnvägsstyrelsen samt distriktschefer

och sektionsföreståndare. Vad som i kungörelseförslaget föreslås är sålunda

för vårt vidkommande i realiteten ingenting annat än ett konfirmerande av

vad som redan tillämpas och innebär allenast att rätten till förhandling får

stöd i en författning.

Om vi sålunda ur angivna synpunkter icke kunna med någon översval­

lande entusiasm ge vårt stöd åt det föreliggande författningsförslaget, förstå

vi å andra sidan de svårigheter som för de sakkunniga varit tillfinnandes i

deras strävan att söka lösa ett problem, som avser att tillgodose tvenne dia­

metralt motsatta parters intressen och där de med statsanställningen förenade

konstitutionella formerna spela en så stor och betydelsefull roll.

Då vi i det efterföljande icke komma att gå in för yrkanden, som radi­

kalt skulle omgestalta det föreliggande kungörelseförslaget, sker detta av flera

skäl. För det första äro vi medvetna om de svårigheter, som ur konstitutio­

nell synpunkt föreligga för statsmakterna att överlåta åt en vald skiljenämnd

att avgöra uppkommande tvister om tjänstemännens löne- och anställnings­

villkor och för det andra torde det föreliggande förslaget för andra och mindre

statstjänareorganisationer anses innebära ett så stort framsteg, att vi ur den

synpunkten ej heller anse oss böra resa några hinder för förslagets genom­

förande. Slutligen måste vi även ur vår egen synpunkt erkänna, att det givet­

vis ligger vikt uppå, att genom en författning få fastslaget rätten tili för­

handling, då det givetvis icke ligger inom det otänkbaras gräns, att en annan

ledning för statens järnvägar än den nuvarande skulle kunna intaga en annan

ståndpunkt i fråga om personalorganisationernas rätt till förhandlingar.

Sveriges lokomotivmannaförbund framhåller, att förhandlingar eller över­

läggningar sedan åtskilliga år ägt rum vid statens järnvägar mellan befäl och

representanter för respektive personalsammanslutningar både ute å distrikten

och mellan järnvägsstyrelsen och vederbörande organisations centralledning,

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

som likaberättigade parter. Jag anser mig dock kunna utgå från att myn

digheterna skola inse, att det ligger i deras eget intresse att aktivt medverka

vid förhandlingar med tjänstemännen, varigenom ökad möjlighet kan vin­

nas att vid besluts fattande taga hänsyn till av tjänstemännen framställda

motiverade önskemål. Att genomförandet av en förhandlingsordning skul­

le, såsom järnvägsstyrelsen med avseende på det föreliggande sakkun­

nigförslaget anför, bidraga till ett stelnande i formerna och till en byråkra­

tisk och formell behandling av ärendena, kan jag med den uppfattning av

förhandlingsrättens innebörd, åt vilken jag nu givit uttryck, under inga för­

hållanden medgiva.

Vad av länsstyrelsen i Södermanlands län föreslagits angående en be­

gränsning av förhandlingsrätten på sådant sätt, att tjänstemännen endast

skulle få del av myndigheternas synpunkter och kunna göra sina påminnel­

ser samt få dessa antecknade till protokollet, måste jag, med hänsyn till vad

jag nyss anfört, beteckna som föga effektivt för vinnande av det ändamål,

som med en förhandlingsordning avses. Huruvida en myndighet redan vid

förhandlingstillfället bör giva definitivt besked örn sin ställning, vilket lots­

styrelsen ansett vara olämpligt, måste naturligtvis bliva beroende på om­

ständigheterna i det särskilda fallet. Att giva någon generell föreskrift

härom i den ena eller andra riktningen torde icke vara möjligt.

Med hänsyn till vad jag anfört angående förhandlingsrättens verkliga

innebörd, är det givet, att jag icke kan finna det vara tillräckligt, att tjäns­

temännens förhandlingsrätt endast skulle komma till utryck i vissa i myn­

digheternas instruktioner införda bestämmelser om skyldighet att noga prö­

va och inom viss tid besvara alla från deras tjänstemän inkommande fram­

ställningar rörande tjänstevillkoren och att låta tjänstemännen taga del av

framlagda förslag om nya eller ändrade villkor och inkomma med sina er­

inringar härom. Endast genom att i en allmän författning sammanföra be­

stämmelserna om förhandlingsrätten och göra dem gällande för statens samt­

liga tjänstemän, framgår det med tillräcklig klarhet, att avsikten är att nu in­

föra en sådan ordning i fråga om förhållandet mellan myndigheterna och

deras tjänstemän, att tjänstemännen erhålla ett visst inflytande i fråga om

tillkomsten och tillämpningen av tjänstevillkoren.

I detta sammanhang vill jag nämna, att jag icke kan dela de betänklig­

heter mot användandet av ordet förhandlingsrätt, som på sina håll fram­

kommit. Då i allt fall beslutanderätten även efter förhandlingsordningens

genomförande kommer att kvarbliva hos myndigheterna, medgiver jag vis­

serligen, att ordet överläggning skulle kunna användas till betecknande av

den rätt, som nu avses att tillerkännas statstjänstemännen. I likhet med de

sakkunniga anser jag dock, att ordet förhandlingsrätt redan vunnit burskap

även för statstjänstemännens vidkommande. På grund härav anser jag, att

ordet förhandling bör komma till användning i den nu föreslagna författ­

ningen.

Det har gentemot sakkunnigförslaget anmärkts, att bestämmelserna i för­

fattningsutkastet vore väl vaga och därigenom inbjöde till skiftande tolk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

45

träffande den närmare innebörden härav må här hänvisas till den i betän­

kandet å sid. 51 f. lämnade redogörelsen. Största skillnaden mellan den för

lant- och lådbrevbärarna fastställda förhandlingsordningen och den nu före­

slagna torde vara, att särskild av Kungl. Maj:t förordnad ordförande fin­

nes för de förhandlingar, som föras i enlighet med de för lant- och lådbrev­

bärarna gällande bestämmelserna. De sakkunniga, som anse, att den om­

ständigheten, att viss personal är kontraktsanställd, i och för sig icke bör

föranleda uteslutning från förhandlingsrätten, anföra vidare beträffande

lant- och lådbrevbärarna:

Det torde emellertid icke föreligga skäl att undantaga lant- och lådbrev­

bärare från den nu föreslagna lagstiftningen. Därigenom beredes denna

personal tillfälle att yttra sig före vidtagandet av ändringar i deras tjänste-

villkor, varjämte möjlighet öppnas att kunna föra förhandlingar jämväl

med ombud, som av Konungen utsetts. Med hänsyn till de för ifrågavarande

tjänstemannagrupp rådande säregna anställningsförhållandena synes dock

det för lant- och lådbrevbärare nu tillämpade förhandlingsförfarandet böra

bibehållas även efter genomförandet av en förhandlingsordning för statens

samtliga tjänstemän.

Beträffande avgränsningen ur förhandlingsordningens synpunkt mellan

tjänstemän och arbetare erinra de sakkunniga om att lagen den 11 septem­

ber 1936 om förenings- och förhandlingsrätt gjorts tillämplig jämväl å sta­

tens arbetare. Detta hade i lagen skett på sådant sätt, att densamma förkla­

rats äga tillämpning å förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,

med undantag likväl för sådana arbetstagare i statens eller kommunernas

tjänst, som vore underkastade ämbetsmannaansvar. De sakkunniga hade

vid sådant förhållande utgått från att statens arbetare icke skulle inbegripas

under den nu föreslagna lagstiftningen samt att avgränsningen mellan tjäns­

temän och arbetare skulle ske på det sätt, som angivits i lagen örn före­

nings- och förhandlingsrätt. De sakkunniga hade icke ansett det vara er­

forderligt att i den föreslagna författningen särskilt angiva, att avgränsnin­

gen mellan tjänstemän och arbetare skulle ske efter de nyss angivna grun­

derna. De föreslå i stället allenast en allmän föreskrift om att förhandlings­

rätt skall tillkomma statens tjänstemän. Någon särskild definition av be­

greppet tjänsteman har alltså icke intagits i författningsförslaget.

I fråga om den närmare gränsdragningen för förhandlingsordningens

omfattning uttala de sakkunniga, att även sådana grupper av befattnings­

havare som vore anställda hos direktioner och styrelser, vilka vore under­

ställda olika statliga verk, borde inbegripas under förhandlingsordningen, så

snart de vore underkastade ämbetsmannaansvar enligt 25 kap. strafflagen.

De sakkunniga hade dock icke ansett det nödvändigt att i författningen sär­

skilt angiva, att sådana grupper av tjänstemän skulle inbegripas under lag­

stiftningen.

De sakkunniga framhålla vidare, att det torde kunna överlåtas åt kom­

mande praxis att beträffande befattningshavare å gränsområdena för statens

förvaltning avgöra, huruvida de skulle hänföras under lagstiftningen. Myn­

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

digheter och styrelser syntes i tvivelaktiga fall hellre böra tillerkänna än

förvägra befattningshavare rätt till förhandlingar. Vid tveksamhet huruvida

viss personal skulle anses hänförlig under lagstiftningen, borde i sista hand

hänvändelse göras till Konungen. Samma uttalande örn att myndighet i

tvivelaktiga fall hellre borde medgiva än avvisa tjänstemännens önskan om

förhandlingsrätt göres beträffande de fall, då tvekan kan föreligga, örn de

underlydande tjänstemännen rätteligen böra hänföras till statens eller kom­

muns tjänst.

I fråga om de hos riksdagen eller riksdagens verk anställda befattnings­

havarna pläga dessa, anföra de sakkunniga, rent språkligt ej betecknas så­

som statens tjänstemän. Då den föreslagna författningen vore avsedd att

utfärdas i administrativ ordning av Kungl. Maj:t, torde det ej heller vara

möjligt, att författningen gjordes tillämplig å riksdagens befattningshavare.

Det torde emellertid kunna förutsättas, att riksdagen till prövning upptoge

frågan örn utfärdande av motsvarande bestämmelser för sina befattningsha­

vare. De skäl, som kunde anföras för införande av en förhandlingsrätt för

tjänstemännen inom den civila statsförvaltningen, kunde nämligen med sam­

ma styrka göras gällande beträffande riksdagens tjänstemän. Några spe­

ciella betänkligheter mot införande av en förhandlingsrätt för riksdagens

tjänstemän torde icke heller kunna anföras.

De sakkunniga inbegripa under förhandlingsordningen även den fast an­

ställda militära personalen. Till denna fråga anhåller jag emellertid att se­

nare fa återkomma, da jag anser det vara lämpligt att i ett sammanhang

behandla alla de spörsmål, som äro förenade därmed.

Yttrandena.

Av de hörda myndigheterna och tjänstemannaorganisationerna är det en­

dast lantbruksstyrelsen och lotsförbundet, som velat framföra någon avvi­

kande uppfattning gentemot de sakkunniga i fråga om förhandlingsord­

ningens omfattning. Lantbruksstyrelsen anser, att övervägande skäl talade

för en sådan begränsning av lagens giltighetsområde, att den ifrågasatta

förhandlingsordningen komme att gälla endast för lägre befattningshavare

hos de affärsdrivande verken och vissa andra statsinstitutioner, som syssel­

satte ett avsevärt antal tjänstemän i lägre grad. Styrelsen ville dock icke

framställa någon erinran på denna punkt. Lotsförbundet förklarar, att en

viss toppgräns i grad eller avlöning för personal, som skulle innefattas under

kungörelsen, liksom i England saklöst torde kunna sättas. Personer i mera

framskjuten ställning hade nämligen andra kanaler och möjligheter att

framföra och vinna gehör för sina framställningar än vad den underordnade

personalen hade. Man borde ej heller bortse från att myndighet, som repre­

senterade staten, själv vore anställd av den för både myndigheten och perso­

nalen gemensamma arbetsgivaren.

Det må särskilt nämnas, att generalpoststyrelsen i sitt yttrande icke ingått

på vad de sakkunniga anfört angående förhandlingsrätt för lant- och låd­

brevbärare. Svenska postmannaförbundet protesterar visserligen mot att

50

Biet! vilken myndighet skola förhandlingar föras?

De sakkunniga.

Enligt bestämmelserna i 1 § i den av de sakkunniga föreslagna kungörel­

sen skola statens tjänstemän äga rätt alt beträffande de i 3 § nämnda frågor

förhandla med vederbörande myndighet (styrelse). I 2 § stadgas vidare, att

förhandling äger rum mellan myndighet eller dess underlydande organ, å ena,

samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, å andra si­

dan.

De sakkunniga hava ej närmare ingått på frågan, med vilken myndighet

förhandlingar beträffande viss fråga rätteligen skola föras eller, med andra

ord, vad som skall anses vara »vederbörande» myndighet.

Beträffande spörsmålet örn i vilka fall förhandlingar skola kunna föras

med myndighets underlydande organ, anföra de sakkunniga:

För varje verk med större personalstater torde till särskilt bedömande

böra upptagas frågan om och i vilken utsträckning underlydande organ till

myndigheten böra tillerkännas befogenhet att föra förhandlingar med

tjänstemannaföreningarna. Man måste därvid naturligtvis anknyta till ver­

kets konstruktion, och det avses alltså icke, att nya organ i något avseende

skola tillskapas.

De sakkunniga hava icke ansett sig kunna närmare undersöka, huru frå­

san örn befogenhet för underlydande organ till myndighet att självständigt

föra förhandlingar böra lösas för de särskilda myndigheternas verksamhets­

områden. Förslag härutinnan torde böra infordras från de olika myndig­

heterna. Bestämmelser i ämnet böra införas i varje verks instruktion.

Slutligen torde böra nämnas, att de sakkunniga anfört, att myndighet själv­

fallet fritt skulle äga utse sina representanter vid förhandlingar med en

tjänstemannaförening. De sakkunniga hava vidare framhållit det betydelse­

fulla i att myndighetens chef personligen deltoge i åtminstone viktigare för­

handlingar. För förhandlingarnas snabba och lyckliga genomförande måste

det nämligen vara av största vikt, att myndighetens representanter kunde

laga ståndpunkt till uppkomna frågor redan under förhandlingarnas gång,

så att dessa icke skulle behöva uppskjutas för inhämtande av förnyade in­

struktioner.

Yttrandena.

Beträffande frågan om en närmare bestämning av begreppet »vederböran­

de myndighet» anför socialstyrelsen:

För den ena parten i förhandlingsförfarandet användes beteckningen »ve­

derbörande myndighet (styrelse)». En viss oklarhet vidlåder denna beteck­

ning, vilken oklarhet icke lärer kunna undvikas, med mindre i samband med

en tjänstemannalagstiftning beteckningens innebörd närmare preciseras.

Även i socialstyrelsens år 1920 framlagda lagförslag fick man låta sig nöja

med en motsvarande beteckning. I detta lagförslag hade dock ifrågavarande

partbegrepp ytterligare bestämts såsom »den myndighet, som äger att fast­

ställa dylika villkor» (anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkoren), var­

jämte stadgats, att i de fall, där det ankomme på Konungen eller riksdagen

att fastställa ifrågavarande villkor, skulle så anses, som örn vederbörande

närmast underordnade myndighet skulle äga att fastställa villkoren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

gar endast skulle tillkomma personalförening vid verket och icke andra orga­

nisationer, till vilka verkets personal helt eller delvis vore ansluten. Därest

s. k. topporganisation funne, att förhållandena vid visst verk vore av prin­

cipiell innebörd även för andra tjänstemän, syntes denna organisation böra

vara hänvisad att hos Kungl. Majit söka förhandling.

I den nu berörda frågan framhåller socialstyrelsen följande principiella

synpunkter:

Det bör påpekas, att en myndighet kan ha att slutgiltigt avgöra frågor av

betydelse för anställnings-, arbets- och avlöningsvillkoren för en annan myn­

dighets tjänstemän. Byggnadsstyrelsen har exempelvis genom sin befattning

med offentliga byggnader att avgöra åtskilliga lokalfrågor, som beröra triv­

seln och hygienen i arbetet. I sådana fall öppnar författningsförslaget tyd­

ligen möjlighet för tjänstemännen att genom förhandling framföra sina syn­

punkter direkt till den beslutande myndigheten. Visserligen kan det anses

tveksamt, om i praktiken något nämnvärt behov av en uttryckligen medgiven

förhandlingsrätt i sådana fall kan anses föreligga, men det synes likväl ej

helt opåkallat, att en sådan rätt lämnas öppen. I allt fall torde dock denna

rätt ej böra omfatta rätt till förhandling med myndighet, som har att i ad-

ministrativ-rättslig ordning avgöra frågor örn tolkning av gällande bestäm­

melser om anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor.

Vad härefter angår sådana frågor, beträffande vilka myndigheten icke har

att själv träffa slutligt avgörande utan endast att avgiva framställningar,

andra förslag eller utlåtanden, ligger det i sakens natur, att partställningen

mellan myndigheten och tjänstemannaorganisationen ej är fullt tydligt fram­

trädande. Den avgörande instansen i dessa frågor är i regel Kungl. Majit

eller Kungl. Majit och riksdagen. Värdet för tjänstemännen av en direkt

förhandling med den enskilda myndigheten i dessa frågor torde få anses ligga

däri, att de genom sin organisation skulle vid förhandlingstillfället ha möj­

lighet att på övertygelsens väg utverka, att ej redan myndighetens stånd-

punktstagande i frågan bleve för dem ofördelaktigt.

Av hithörande frågor äro i första rummet att beakta sådana, vilka endast

avse myndighetens egna tjänstemän. I den väg, som författningsförslagets

4 och 5 §§ angiva, skulle en tjänstemannaorganisation kunna utverka för­

handlingar beträffande exempelvis inom myndigheten upprättat utkast till

de årligen återkommande anslagsäskandena.

Å viss myndighet kan ankomma att avgiva förslag eller utlåtanden i frågor,

som beröra även statstjänstemän, anställda hos andra myndigheter. Jämväl

i sådana frågor synes möjlighet att påkalla förhandling vara förhanden enligt

författningsutkastets 4 och 5 §§. Det kan befaras, att en myndighet sålunda

åvilande förhandlingsskyldighet i vissa fall skulle kunna bliva synnerligen be­

tungande. Hänvisas må exempelvis till socialstyrelsens befattning med frå­

gor örn dyrortsgruppering och den betydelse, som från olika tjänstemanna­

organisationers sida tillmätes dithörande spörsmål.

Socialstyrelsen föreslår vidare, att den i 4 § i sakkunnigförslaget stadgade

delgivningsskyldigheten för myndighet endast skulle föreligga gentemot för­

ening, som bildats av myndighetens egna tjänstemän.

I flera yttranden behandlas frågan, om förhandlingar städse borde föras

av myndighet själv eller om, såsom de sakkunniga förutsatt, myndighets

underlydande organ skulle kunna berättigas att självständigt föra förhand­

lingar.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departements-

chefen.

emellertid framgå, att för sådana förhandlingar skulle gälla bestämmelser

i myndighets instruktion. Styrelsen upplyser, att ingen anledning funnes att

medgiva förhandlingsrätt för underordnat organ till styrelsen. Generaltull­

styrelsen anser även, att i kungörelsen borde utsägas, att förhandlingsrätt för

underlydande organ vore beroende av Kungl. Maj:ts utfärdade föreskrifter.

Domänstyrelsen ingår icke närmare på förevarande fråga men förutsätter, att

styrelsen skulle få yttra sig över förslag till specialbestämmelser, sedan den

allmänna författningen utfärdats.

Kommunikationsverkens lönenämnd anför, att nämnden funne det vara

önskvärt, att författningen till undvikande av ett förtyngande av ärendena

tillerkände myndighet rätt att hänvisa organisation till förhandlingar i första

hand med underlydande organ till myndigheten.

Gentemot vad de sakkunniga uttalat angående önskvärdheten av att myn­

dighets chef personligen deltoge i åtminstone viktigare förhandlingar anför

länsstyrelsen i Älvsborgs lån:

Även om ingenting i själva författningen utsäges i nu berörda angelägen­

het, kan länsstyrelsen icke underlåta att uttala som sin uppfattning olämplig­

heten av att ett visst moraliskt tryck utövas på en verkschef att ägna större

eller mindre uppmärksamhet åt olika arbetsuppgifter. Naturligtvis bör till­

varatagandet av arbetskraftens rationella utnyttjande under hänsynstagande

till de arbetandes bästa vara föremål för verkschefens synnerliga uppmärk­

samhet, men samtidigt måste understrykas, att huvudsaken dock är, vad myn­

digheten eller verket till allmänhetens bästa skall utreda. Allt för mycket

plåstrande med oväsentliga detaljer i arbetet är icke att rekommendera och

bör framför allt icke få upptaga för andra uppgifter behövliga och för dem

särskilt kvalificerade arbetskrafter.

Uppenbarligen kan det icke vara lämpligt att ålägga en myndighet, som

handlägger ett ärende av beskaffenhet att beröra tjänstemän även vid andra

verk, att förhandla med alla de tjänstemannaföreningar, som kunna hava

intresse av ärendets avgörande. Orimligheten av en sådan skyldighet fram­

träder starkt i det av socialstyrelsen omnämnda exemplet örn styrelsens be­

fattning med ärenden angående dyrortsgruppering. Det torde emellertid icke

hava varit de sakkunnigas avsikt, att i ett dylikt fall skulle gälla vare sig en

skyldighet för myndigheten att bereda tjänstemannaföreningarna tillfälle att

taga kännedom om föreliggande utkast i frågan eller en rätt för föreningarna

att påkalla förhandlingar. Hela uppbyggnaden av författningsförslaget visar

tydligt, att de sakkunniga utgått från den förutsättningen, att förhandlingar

endast skulle föras mellan en myndighet och dess egna tjänstemän. Detta

är också enligt min uppfattning den enda möjliga anordningen. Denna grund­

sats bör emellertid komma till tydligt uttryck i författningen. Enligt det

inom departementet utarbetade förslaget tillkommer sålunda förhandlings­

rätt i förhållande till viss myndighet endast den tjänstemannaförening, vil­

ken efter ansökan tillerkänts sådan rätt av Konungen. En förutsättning för

erhållande av förhandlingsrätt blir, att föreningen eller till densamma an­

sluten förening har medlemmar, vilka äro anställda hos myndigheten. Som

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

55

jag senare kommer att närmare utveckla, bör förhandlingsskyldighet för

myndighet ej föreligga i de fall, då myndigheten utarbetat förslag lill be­

stämmelser i ärenden, som beröra tjänstemän vid flera verk. Därest för­

handlingar i dylikt ärende skola komma till stånd, böra de nämligen äga

rum centralt med ombud, som av Konungen utses. Ej heller bör förhand­

lingsskyldighet föreligga för myndighet, som har att slutligt avgöra ärende

berörande tjänstemän vid annan myndighet.

Däremot kan jag ej ansluta mig till vad mynt- och justeringsverket anfört

om att en s. k. topporganisation eller alltså en sammanslutning av tjänste­

mannaföreningar, därest denna organisation finner, att förhållandena vid

visst verk äro av principiell innebörd även för andra tjänstemän, bör vara

hänvisad att söka förhandling hos Kungl. Maj:t. En föreskrift i sådan rikt­

ning skulle enligt mitt förmenande alltför starkt ingripa i tjänstemännens

frihet alt efter eget skön ordna sina organisationsförhållanden.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört, vill jag framhålla, att en

myndighet, som är tillsynsmyndighet gentemot vissa anstalter, icke bör kun­

na betraktas såsom »vederbörande myndighet» i förhållande till de vid an­

stalterna anställda tjänstemännen. Såsom även socialstyrelsen ansett, böra

dessa tjänstemän förhandla med sin anstalts styrelse.

Socialstyrelsen har jämväl ifrågasatt, huruvida en kommitté enligt författ-

ningsförslaget skulle anses vara en myndighet, med vilken tjänstemanna­

förening skulle kunna påkalla förhandlingar. Så är givetvis icke meningen.

Detta framgår klart av departementsförslaget med dess begränsning av för­

handlingsrätten till organisationer, vilka av Konungen tillerkänts sådan rätt

i förhållande till viss myndighet. Därest en tjänstemannaförening skulle

vilja förhandla med en kommitté beträffande den till utredning överlämnade

frågan, bör, såsom nyligen ägt rum i fråga örn 1936 års lönekommitté,

framställning härom göras hos Konungen. I samband med ett medgivande

till sådana förhandlingar lärer Konungen meddela erforderliga föreskrifter

angående förhandlingarnas förande. En helt annan sak är, att en sådan fort­

löpande kommission som statens arbetslöshetskommission ur författningens

synpunkt bör betraktas som en myndighet gentemot sina egna tjänstemän.

Arbetslöshetskommissionen har ej heller haft något att erinra häremot.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att någon vederbörande myn­

dighet i vissa fall icke funnes, såsom bland annat i fråga örn rikssamman-

slutningar av landsstatstjänstemän och lantdomare. Med anledning härav

vill jag framhålla, att landsstatstjänstemännen på intet vis härvidlag äro

annorlunda ställda än exempelvis tjänstemännen vid ett centralt ämbets­

verk. I båda fallen äro avlöningsvillkoren fastställda av Kungl. Majit i ett

avlöningsreglemente, gällande för tjänstemännen vid flera verk. Intet hind­

rar en förening av landsstatstjänstemän, som fått sig tillerkänd förhandlings­

rätt i förhållande till viss länsstyrelse, att hos länsstyrelsen påkalla förhand­

lingar angående en ändring av dessa villkor. Såsom de sakkunniga påpekat,

kunna dylika förhandlingar dock endast få en förberedande och utredande

karaktär, avseende exempelvis att förmå länsstyrelsen att i skrivelse lill

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Kungl. Maj :t föreslå ändring i visst avseende. Det torde bliva vanligast och

även för tjänstemännen lämpligast, att förhandlingar angående ändring i ett

avlöningsreglemente föras centralt med av Konungen utsedda ombud.

De sakkunniga hava utgått från att förhandlingar skulle kunna förås även

av myndighets underlydande organ. Deras förslag innebär, att Kungl. Maj:t

för varje särskild myndighet skulle föreskriva, vilka underlydande organ som

skulle äga föra förhandlingar och om vilka frågor detta skulle få ske. De

erforderliga bestämmelserna skulle införas i myndighetens instruktion.

Gentemot detta förslag har i yttrandena invänts, dels att det över huvud vore

olämpligt och onödigt, att en myndighets underlydande organ förde form­

bundna förhandlingar, dels att det torde uppkomma svårigheter att utskifta

behörigheten mellan myndighet och dess underlydande organ, dels att reg­

lerandet av förhandlingsrätten för myndighets underlydande organ borde an­

komma på verksledningen.

Enligt min uppfattning torde det till underlättande av myndigheternas ar­

bete i åtskilliga fall säkerligen komma att visa sig vara lämpligast, att för­

handlingar ej föras centralt av myndigheten själv utan i stället av något un­

derlydande organ. Detta måste åtminstone vara fallet beträffande obetydli­

gare frågor och ärenden av lokal natur. Jag är alltså härutinnan av samma

mening som de sakkunniga. Även kommunikationsverkens lönenämnd har

givit uttryck åt denna uppfattning. Däremot anser jag, att i yttrandena an­

förts bärande skäl mot förslaget, att utskiftandet av behörigheten mellan

myndighet och dess underlydande organ skulle ske centralt genom av Ko­

nungen utfärdade bestämmelser. Någon för tjänstemännen olämplig påföljd

kan icke heller uppkomma, därest varje myndighet berättigas att själv av­

göra, örn och i så fall vilka underlydande organ som skola äga förhandla

och om vilka frågor detta skall kunna ske. Önskar myndighet icke dele­

gera någon förhandlingsrätt till underlydande organ, måste myndigheten

nämligen själv föra förhandlingar i de fall, då detta påkallas av tjänstemän­

nen.

Jag förordar därför, att i författningen införas bestämmelser angående

rätt för myndighet att åt underlydande organ uppdraga att beträffande viss

fråga eller viss grupp av ärenden föra förhandlingar. Dessa böra i så fall

föras å myndighetens vägnar. Någon anledning att, såsom vattenfallssty­

relsen påyrkat, utesluta vissa bestämmelser i författningen från tillämpning

vid förhandlingar med myndighets underlydande organ synes mig icke före­

ligga. Givet är exempelvis, att förhandlingarna för tjänstemännen skulle

förlora en stor del av sitt värde, om ej protokoll skulle föras vid desamma.

Därest samförstånd ej kan ernås vid de lokala förhandlingarna, bör nämligen

tjänstemannaförening vara oförhindrad att hos myndigheten själv påkalla

nya förhandlingar i frågan. Protokoll bör då kunna företes till styrkande

av vad som förekommit vid de tidigare förhandlingarna. Jag kan alltså ej

ansluta mig till vad vattenfallsstyrelsen och även telegrafstyrelsen anfört an­

gående det olämpliga i protokollföring vid förhandlingar mellan myndighets

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Vid övervägande av frågan, om särskilda villkor skola uppställas för att

en tjänstemannaorganisation skall erhålla förhandlingsrätt, måste hänsyn

tagas till att en allmän föreningslagstiftning saknas i vårt land. Örn en sådan

lagstiftning, innefattande registreringsskyldighet, hade funnits, skulle det

hava varit naturligt med en bestämmelse, att endast registrerade föreningar

tillerkänts förhandlingsrätt. Då en allmän registreringsskyldighet för fack­

liga organisationer emellertid icke förefinnes, torde det enligt de sakkunnigas

mening icke vara lämpligt att i samband med förhandlingsordningens genom­

förande föreskriva registrering i särskild ordning av tjänstemannaorganisa­

tionerna. Hur lindrigt man än formulerar en registreringsplikt för sådana

organisationer, måste man dock taga ställning till föreningsrättsliga spörsmål

och uppställa därav föranledda olika bestämmelser. Örn man därför bortser

från tanken på att endast registrerade organisationer skola tillerkännas för­

handlingsrätt, återstår som alternativ, att förhandlingsrätt skall medgivas i

särskild ordning erkända organisationer eller organisationer, vilka uppfylla

krav på viss representativitet i förhållande till samtliga tjänstemän inom or­

ganisationens verksamhetsområde, eller slutligen att medgiva förhandlings­

rätt åt samtliga av tjänstemännen bildade organisationer utan att uppställa

krav på vissa kvalifikationer. Örn erkännande skulle krävas, borde detta

lämnas dels av Konungen beträffande riksorganisationer av tjänstemän och

sådana organisationer, vilkas verksamhetsområden omfatta flera förvalt­

ningsgrenar, och dels av de särskilda myndigheterna beträffande övriga orga­

nisationer.

De sakkunniga vilja framhålla, att det danska systemet, enligt vilket er­

kännande kan lämnas åt allenast tvenne organisationer inom varje förvalt­

ningsgren, icke torde kunna anses såsom lämpligt för våra förhållanden.

Det synes nämligen utgöra en främmande tanke för svensk lagstiftning, att

man skulle öva tvång för att i en förening sammansluta olika grupper av

tjänstemän, vilka icke organiskt höra ihop och ej heller känna någon sam­

hörighet. Ej heller torde det norska systemet böra förordas. Även detta

system innebär faktiskt ett tvång på det fria föreningsbildandet, som måste

sägas vara främmande teir oss. En sådan reglering skulle säkerligen medföra

stora svårigheter för minoriteter av tjänstemän att göra sig gällande. De sak­

kunniga vilja till närmare utvecklande av sin ståndpunkt anföra följande.

Det torde icke kunna förnekas, att fördelar i olika avseenden äro förenade

med ett system, där för förhandlingsrätt kräves särskilt erkännande av orga­

nisationerna. Därigenom erhålles från början ordnade förhållanden i fråga

om tjänstemännens organiserande. Myndigheterna kunna på förhand känna

till de organisationer, nied vilka förhandlingar kunna komma att föras. Myn­

digheterna måste även anse det vara fördelaktigt, att samtliga av en viss fråga

berörda tjänstemän bliva på en gång företrädda vid förhandlingar. Genom

krav på erkännande förhindras effektivt alla tendenser till decentralisation av

tjänstemännens organisationer eller alltså en splittring på ett flertal smärre

med varandra konkurrerande organisationer. Det är onekligen av vikt att

motverka en sådan splittring. Som skäl för att förhandlingsrätt endast skulle

tillerkännas de stora organisationer, som skulle kunna tänkas erhålla erkän­

nande, har även framhållits, att det torde vara onödigt, att smärre grupper av

tjänstemän uppehålla myndigheterna med förhandlingar, då de stora orga­

nisationerna ändock självfallet skulle taga skälig hänsyn till de olika intres­

sen, som kunna förefinnas bland tjänstemännen inom organisationen. Vidare

aniöres. att man saknar anledning att låta smärre grupper av missnöjda tjän­

stemän framträda till de ordnade förhandlingarna.

En del olägenheter kunna visserligen vara förenade med att en myndig­

het måste föra förhandlingar örn samma fråga med flera organisationer.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

ningens anseende skadas. Skulle en tendens i nu antydd riktning komma

att göra sig gällande, kan en omprövning av frågan örn erkännande eller ej

som villkor för förhandlingsrätt bliva erforderlig. Det torde dock ej vara

troligt, att förhandlingsordningen skall komma att missbrukas från tjänste­

mannahåll. Myndigheten har ju enligt förslaget möjlighet att när som helst

avsluta såväl skriftliga som muntliga förhandlingar.

De sakkunniga förorda alltså, att för rätt för en tjänstemannaorganisation

att påkalla förhandlingar med myndighet icke skall uppställas något krav

på vare sig erkännande, registrering, viss representativitet eller visst antal

tjänstemän i organisationen.

Beträffande frågan örn vilka organisationer som en myndighet skall be­

reda tillfälle till yttrande, innan myndigheten avger förslag till eller fast­

ställer nya eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor, förorda

de sakkunniga en föreskrift örn att anmälan till myndigheten skall göras av

de föreningar, som vilja bliva beredda tillfälle att taga kännedom om förelig­

gande utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor. Härmed avses dock icke

något slag av registrering av föreningen. Avsikten är endast, att föreningen

skall så att säga presentera sig för myndigheten. Någon diskretionär

rätt för myndigheten att pröva, örn inkomna anmälningar skola beaktas

eller ej, förefinnes alltså ej enligt förslaget. Vissa i 5 § i sakkunnigförsla­

get angivna uppgifter skola till kännedom för myndigheten fogas vid an­

mälningen.

De sakkunniga hava ej funnit det vara nödvändigt att uppställa ett krav

på att alla medlemmar i en organisation, för att denna skall erhålla för­

handlingsrätt, skola vara statstjänstemän. I motiveringen erinras örn att

en mycket stor del av medlemmarna i den största tjänstemannaorganisatio­

nen, nämligen svenska järnvägsmannaförbundet, är anställd hos de enskilda

järnvägarna. Det anföres, att nämnda förbund torde vara den organisa­

tion, som hittills i de flesta fall fört förhandlingar med myndighet. Inga

olägenheter hade försports av att förbundets medlemmar icke uteslutande

vore statstjänstemän.

Enligt förslaget äger en tjänstemannaförening utöva förhandlingsrätt icke

blott genom sin centrala styrelse utan även genom sina avdelningar. Lika­

ledes är en topporganisation förhandlingsberättigad även genom de anslut­

na primärföreningarna. De sakkunniga uttala, att tjänstemännen själva

böra utan inblandning från myndighet eller annat statligt organ få sörja för

sin representation vid förhandlingar.

Yttrandena.

I de yttranden, som närmare ingå på förevarande spörsmål, framhålles,

med undantag endast för socialstyrelsen, statsbanornas stationsmästare- och

kontoristförbund samt de kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, att

en begränsning borde vidtagas med hänsyn till de organisationer, som skulle

erhålla förhandlingsrätt.

Socialstyrelsen anför, att fara måhända kunde anses föreligga för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

61

alltför många små och föga representativa föreningar genom att påkalla

förhandlingar komme att taga myndigheternas tid i anspråk. I betänkan­

det syntes emellertid hava anförts övertygande skäl mot införandet av nå­

gon form av erkännande eller registrering såsom villkor för förhandlings­

rättens utövande. Ej heller kunde det synas ändamålsenligt att just på

detta område skrida till en närmare reglering av föreningsväsendet. Sty­

relsen ifrågasatte emellertid, om ej 2 § i sakkunnigförslaget borde till sin

avfattning närmare anslutas till stadgandet i 2 § första stycket i lagen om

förenings- och förhandlingsrätt, varest uttryckligen föreskreves, att förenin­

gen skulle enligt stadgarna hava att tillvarataga medlemmarnas intressen

rörande anställningsvillkor o. d.

Statsbanornas stationsmästare- och kontoristförbund framhåller, att cen-

traliseringsarbetet hos organisationerna påginge i lugnt tempo. Ingen an­

ledning funnes att befara, att ett bifall till förslaget i denna del skulle med­

föra några särskilda besvärligheter. De kvinnliga kårsammanslutningarnas

centralråd finner det vara tillfredsställande, att bestämmelserna icke tvin­

gade fram en förändring av de olika kårernas nuvarande organisation samt

att topporganisation kunde förhandla även om en del av medlemmarna ut­

gjordes av i enskild tjänst anställda personer.

Järnvägsstgrelsen anför, att det med hänsyn till mängden av föreningar

vid statens järnvägar, omkring ett tjugutal, icke gärna vore möjligt att föra

förhandlingar med samtliga föreningar örn olika frågor. Det vore därför

angeläget att begränsa förhandlingsrätten till vissa större organisationer.

Även riksförsäkringsanstalten anser önskvärt, att en begränsning i någon

form äger rum. Enligt fångvårdsstgrelsens mening borde förening, som

uppenbarligen företrädde endast ett fåtal av till viss grupp hörande tjäns­

temän, icke medgivas förhandlingsrätt. En sådan förening borde få åt-

nöjas med möjligheten att erhålla formlösa förhandlingar. Arméförvalt­

ningen önskar, att förhandlingsrätt endast skulle medgivas riks- eller hu­

vudorganisation jämte till dem anslutna föreningar samt fristående lokala

föreningar; de senare dock endast i fråga, som berörde de egna medlem­

marna. Ämbetsverket ifrågasätter vidare en prövningsrätt för myndighet

i fråga örn vilka föreningar som skulle få förhandlingsrätt. Kammarkolle­

giet anser, att bestämmelserna från början borde avfattas så, att myndig­

hets ställning mot missnöjd personal stärktes och att alltså icke först even­

tuellt framdeles inträffade missbruk skulle framtvinga en ändring. Stats­

kontoret, vilket, såsom tidigare framhållits, önskar begränsa förhandlings­

rätten lill organisation av hos myndigheten anställda tjänstemän, förklarar,

att organisation för erhållande av förhandlingsrätt vidare borde omfatta en

avsevärd del av de befattningshavare, som berördes av frågan. I samma

riktning går mynt- och justeringsverkets utlåtande. Ämbetsverket anser

nämligen, att myndighet holde berättigas att avböja förhandlingar i de fall,

då förening endast omfattade en liten del av de av frågan berörda tjänste­

männen. Kammarrätten anser, att den i 5 § föreskrivna anmälningen bor­

de utsträckas att omfatta alla föreningar, som önskade begagna sig av för­

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

handlingsrätten. Generaltullstyrelsen förklarar, att för förhandlingsrätt

borde krävas erkännande. Statistiska centralbyrån vill hava en viss be­

gränsning och föreslår i sådant hänseende, att myndighet skulle erhålla

rätt att pröva, vilka föreningar som skulle få förhandlingsrätt. Riksräken-

skapsverket anser, att man visserligen borde undvika tvång, men vissa be­

gränsande åtgärder borde dock vidtagas för att förebygga missbruk. Före­

skrifter borde alltså intagas i kungörelsen angående vissa kvalifikationer

å föreningarna. Skolöverstyrelsen anför, att ett bifall till förslaget örn all­

män förhandlingsrätt för alla organisationer kunde medföra onödig omgång

och ökning av ämbetsverkens arbetsbörda. För förhandlingsrätt borde

krävas, att förening skidle företräda en ej alltför liten andel av vederböran­

de tjänstemän. Kvottalet borde bestämmas så, att möjlighet funnes för en

minoritet att göra sina anspråk gällande. Länsstyrelsen i Stockholms län

finner det icke vara lämpligt, att en avdelning av en förening ägde för­

handla örn en fråga, som berörde föreningens alla medlemmar. Ej heller

borde en primärförening få förhandla om en fråga, som berörde även andra

i en huvudorganisation sammanslutna föreningar. I 2 § borde därför infö­

ras en bestämmelse örn att, där centralorganisation funnes, endast denna

skulle hava förhandlingsrätt. Länsstyrelsen i Kalmar län anser, att garan­

tier borde skapas för att de organisationer, som förde tjänstemännens talan,

vore representativa för dem samt att det vore fråga örn i verklig mening

organiserade föreningar. Detta borde prövas genom en på lämpligt sätt

ordnad registrering av föreningarna. Närmare utredning härom borde ske.

Länsstyrelsen i Blekinge län förklarar, att myndigheterna borde beredas

möjlighet att till förhindrande av tidsutdräkt begränsa antalet organisatio­

ner, som ville förhandla med dem. Länsstyrelsen i Hallands län finner be­

hov föreligga av restriktiva bestämmelser, som begränsade rätten att för­

handla till sådana organisationer, som verkligen vore representativa för

vederbörande tjänstemannakårer. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anför, att

även förening, där andra än statstjänstemän vore medlemmar, enligt de

sakkunnigas mening skulle äga förhandlingsrätt. Med hänsyn härtill kun­

de ordet tjänstemän i författningen alltså ej blott betyda statstjänsteman.

Länsstyrelsen uttalar, att en sådan lagskrivning ej borde få förekomma.

Till undvikande av denna svårighet borde ett dispensförfarande införas för

de organisationer, som bland sina medlemmar jämväl hade personer, vilka

icke vore statstjänstemän. Länsstyrelsen i Skaraborgs län anser, att krav

på viss representativitet borde uppställas för förhandlingsrätt. Länsstyrel­

sen ifrågasätter vidare, om ej också godkännande eller erkännande av för­

ening borde krävas. Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att myndighet

måhända borde få prövningsrätt i fråga om vilka föreningar som skulle

erhålla förhandlingsrätt. Eljest kunde förhandlingsproceduren alltför myc­

ket svälla ut. Lönenämnden för riksdagens verk finner starka skäl tala

för att förhandlingsrätt medgåves minsta möjliga antal godkända organisa­

tioner. Det borde icke vara omöjligt att framställa vissa minimikrav, som

utan att inskränka på förhandlingsrätten lämnade garantier mot missbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

G7

na påkalla, att jämväl den andra organisationen skall låta representera sig.

Slutligen vill jag framhålla, att det icke torde vara erforderligt att före­

skriva skyldighet för tjänstemannaförening, som har för avsikt att låta en

avdelning eller ansluten förening utöva förhandlingsrätt i förhållande till

ett underlydande organ till myndighet, att därom översända särskilt

meddelande till motparten på samma sätt, som föreslagits för det fall,

att ett underlydande organ till myndighet skall få rätt att förhandla örn

viss fråga.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Stockholms län anfört om att en av­

delning av en förening icke borde äga förhandla om en fråga, som berörde

föreningens alla medlemmar, vill jag framhålla, att så i regel icke bör ske.

Någon uttrycklig bestämmelse härom har jag dock icke ansett lämpligt att

införa i författningen. Förutsättningen för att en avdelning skall få för­

handla beträffande viss fråga är för övrigt, att myndighet delegerat förhand­

lingsrätt beträffande sådan fråga till ett underlydande organ, enär ju enligt

mitt förslag en avdelning endast skulle äga förhandla med underlydande or­

gan till en myndighet.

Vid bifall till förslaget om att förhandlingsrätt endast skall tillkomma er­

kända organisationer bör i författningen föreskrivas, att skyldighet för myn­

dighet att bereda tjänstemannaförening tillfälle att taga kännedom om före­

liggande utkast till nya eller ändrade tjänstevillkor endast skall föreligga

gentemot de i förhållande till myndigheten förhandlingsberättigade förenin­

gar, som frågan kan anses röra.

Jag har icke något att erinra mot att förhandlingsrätt tillerkännes organi­

sation, som bland sina medlemmar även räknar andra personer än statstjän­

stemän. Några särskilda bestämmelser härom synas icke vara erforderliga.

Vad länsstyrelsen i Älvsborgs län anfört därom, att ordet tjänsteman i för­

fattningen till följd härav ej blott skulle betyda statstjänsteman, föranleder

intet annat uttalande från min sida än att författningen självfallet åsyftar

endast de medlemmar i en dylik organisation, som äro statstjänstemän.

Frågor örn vilka förhandlingar skola kunna föras.

De sakkunniga.

Förhandlingar skola enligt de sakkunnigas förslag kunna förås örn tjänste­

männens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor. Under detta

uttryck hänföra de sakkunniga sådana frågor, som röra rekrytering och

utbildning av personal, allmänna befordringsprinciper, indragning eller

utökning av tjänster, tjänstemännens avlöning och tjänstevillkor samt

arbetstiden och andra tjänstgöringsförhållanden samt för dem grund­

läggande bestämmelser. Vid de affärsdrivande verken skulle förhandlings­

rätten ytterligare omfatta frågor örn klassifikation av trafikanstalter och

dylikt.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Någon skillnad skall enligt förslaget icke göras mellan frågor, i vilka be­

slutanderätten tillkommer de särskilda myndigheterna, och sådana frågor,

som avgöras av Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit ensam. En

inskränkning av förhandlingsrätten till att endast avse den förstnämnda

gruppen av frågor skulle enligt de sakkunnigas uppfattning på ett känn­

bart sätt minska förhandlingsrättens betydelse för tjänstemännen. De sak­

kunniga anföra, att de icke heller kunde finna, att principiella skäl talade

för en sådan inskränkning. Förhandlingar mellan en myndighet och en

tjänstemannaförening om frågor, i vilka beslutanderätten tillkomme Kungl.

Majit och riksdagen, kunde nämligen endast bliva av förberedande och

utredande art och vara till ledning för myndigheten vid avgivande av för­

slag eller yttrande i ämnet. Något ingrepp kunde därigenom icke tänkas ske

i statsmakternas beslutanderätt.

De sakkunniga anse sig icke kunna tillstyrka, att myndigheterna skulle till­

erkännas rätt att diskretionärt pröva av tjänstemannaförening gjord fram­

ställning örn förhandlingar beträffande viss fråga. De sakkunniga anföra,

att själva rätten till förhandlingar skulle berövas tjänstemännen, om en

sådan prövningsrätt tillerkändes myndigheterna, och förhandlingsordningens

genomförande skulle i dylikt fall i stort sett icke innebära någon förändring

i de nuvarande förhållandena. Ej ens om tjänstemannaförening erhölle

rätt att hos Konungen anföra besvär över ett beslut av myndighet att vägra

ingå i förhandlingar i visst fall, syntes tjänstemännens berättigade intressen

bliva tillgodosedda.

En viss begränsning av förhandlingsrätten föreslås däremot beträffande de

frågor, i vilka det skulle åligga myndighet att bereda tjänstemännen till­

fälle att yttra sig, innan myndigheten avger förslag till eller fastställer nya

eller ändrade anställnings-, arbets- eller avlöningsvillkor. De sakkunniga

förorda nämligen, att ifrågavarande skyldighet för myndigheterna skall före­

ligga endast då ett ärende är av principiell eller eljest större betydelse för

tjänstemännen. I motiveringen framhålles, att en inskränkning i myndig­

heternas skyldighet att bereda personalen tillfälle till yttrande före fast­

ställandet av olika bestämmelser, i vad det gällde mindre betydelsefulla ären­

den, icke kunde medföra större olägenhet för personalen, då den ju när som

helst före eller efter fastställandet av bestämmelserna kunde påkalla för­

handlingar i frågan. De sakkunniga understryka emellertid, att myndig­

het, om tveksamhet kunde anses råda, huruvida viss bestämmelse vore av

principiell eller eljest allmän betydelse, hellre borde bereda tjänstemännen

tillfälle att yttra sig än utan tjänstemännens hörande meddela fastställelse

på villkoren.

Förhandlingsrätten skall enligt de sakkunnigas förslag även omfatta frå­

gor örn tillämpningen av allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvill­

kor, dock endast i de fall då tvistefrågan rullat upp den allmänna principen

för tolkningen av viss bestämmelse. De sakkunniga framhålla, att resultatet

av förhandlingar mellan en myndighet och en tjänstemannaförening om nå-

Kungl. May.ts proposition nr 128.

G9

gon tolkningsfråga endast kunde bliva, att myndigheten förklarade sig hava

för avsikt att för framtiden tolka viss bestämmelse på angivet sätt. För­

handlingarna tjänade därvidlag till att klarlägga själva tvistefrågan och

parternas uppfattning om den rätta tolkningen av tillämpliga bestämmel­

ser. Olika orsaker till missförstånd kunde även bortrensas genom för­

handlingarna. En dylik behandling av tolkningsfrågor måste sägas vara av

särskild betydelse med hänsyn till att den snabba utvecklingen numera

ständigt medförde sådana fall, som icke tidigare kunnat förutses. Att »bud

och motbud» icke kunde förekomma vid överläggningar om huru en viss

bestämmelse borde tolkas, ansåge de sakkunniga vara självfallet. En myn­

dighet kunde nämligen icke förhandla bort vad som myndigheten ansåge

vara rätt i en tvistefråga. Det torde vara ganska vanligt för närvarande, att

överläggningar förekomme mellan myndigheter och tjänstemannaorganisa-

tioner angående den rätta tillämpningen av olika bestämmelser, utan att

någon olägenhet därav försports.

Däremot anse de sakkunniga det ej vara lämpligt att medgiva förhandlin­

gar enligt den föreslagna författningen angående frågor, som uteslutande

beröra viss enskild tjänsteman, exempelvis beträffande enskild tjänstemans

förflyttning, befordran, avsked för sjukdom, bestraffning m. m. De sak­

kunniga betona emellertid, att en mellan myndighet och enskild tjänste­

man uppkommen tvistefråga angående den rätta tolkningen av viss bestäm­

melse borde kunna göras till föremål för förhandlingar enligt den föreslag­

na författningen, så snart avgörandet av frågan hade betydelse jämväl för

ett flertal andra tjänstemän eller, med andra ord, då tvistefrågan rullade

upp en allmän princip. Även efter genomförandet av en lagfästad förhand­

lingsordning, som icke medgåve förandet av förhandlingar enligt fastställda

former rörande frågor, vilka uteslutande berörde viss tjänsteman, skulle

givetvis liksom hittills överläggningar i icke formbunden karaktär kunna

äga rum om dylika frågor mellan en myndighet och representanter för tjäns­

temännens organisationer. Dessa uppträdde därvid såsom ombud för de

av frågan berörda tjänstemännen.

S. k. tekniska frågor kunna enligt förslaget bliva föremål för förhand­

lingar. Sådana frågor äro enligt de sakkunniga frågor om huru ett visst

arbete skall utföras, exempelvis hur sorteringen av brev skall ordnas med

hänsyn till tekniska hjälpmedel. Vidare torde till tekniska frågor böra

hänföras sådana, vilkas avgörande beror på ingenjörsmässig,- läkarveten-

skaplig eller liknande sakkunskap. Över huvud torde till de tekniska frå­

gorna böra föras spörsmål om hur ett arbete praktiskt skall ordnas. Grän­

sen mellan tekniska frågor och vad som i övrigt kan sägas ingå under be­

teckningen allmänna arbetsvillkor torde vara svår att uppdraga och lärer

säkerligen avgöras på olika sätt inom skilda verksamhetsområden. En tek­

nisk omläggning torde sålunda mycket ofta föranleda ändring i tjänstemän­

nens arbetsförhållanden. De sakkunniga anse, att de tekniska frågorna

kunna hänföras under uttrycket »tjänstemännens allmänna arbetsvillkor».

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

71

att utöka kammarrättens arbetskrafter i avsikt att möjliggöra ett snabbt ned­

bringande av den förefintliga balansen. En annan väg är att tillskapa en

särskild domstol för handläggning av de tolkningsmål, som för närvarande

i sista instans avgöras av kammarrätten. Domstolar av denna typ, i allmän­

het benämnda tjänstemannadomstolar, finnas i åtskilliga länder och hava

visat sig fungera på ett tillfredsställande sätt. Innan ställning tages till frå­

gan örn införande av en tjänstemannadomstol i vårt land, måste emellertid

självfallet en ingående utredning i frågan verkställas.

De sakkunniga förorda, att en utredning kommer till stånd till klargöran­

de av lämpligaste sättet för behandling av tolkningsmål, som röra statstjäns-

temännen.

Slutligen framhålles av de sakkunniga, alt behovet av förberedande för­

handlingar mellan en myndighet och tjänstemannaförening angående upp­

komna tolkningsfrågor bleve förstärkt, örn en tjänstemannadomstol skulle

komma att inrättas. Genom sådana förhandlingar skulle säkerligen antalet

mål inför domstolen förminskas och domstolsbehandlingen av kvarstående

tvistefrågor avsevärt underlättas.

Yttrandena.

En del myndigheter anse, att den i de sakkunnigas författningsförslag an­

vända formuleringen av de frågor, om vilka förhandlingar skola kunna fö­

ras, är alltför allmänt hållen. Detta gäller bland annat telegrafstyrelsen och

järnvägsstyrelsen, såsom närmare framgår av dessa myndigheters av mig ti­

digare återgivna yttranden.

Generalpoststyrelsen föreslår, att verksstyrelserna med hänsyn till den all­

männa formuleringen i författningen skulle erhålla diskretionär prövnings­

rätt, huruvida förhandlingar skulle föras i det särskilda fallet eller ej. Sty­

relsen anför härom:

I den speciella delen av motiveringen till sitt förslag hava sakkunniga själ­

va framhållit, att de frågor, örn vilka förhandlingar skola kunna föras, be­

skrivits så allmänt som möjligt. I från postdirektörerna inkomna uttalanden

hava också anmärkningar gjorts emot denna allmänna form, och uttalats

farhågor av innehåll, att frånvaron av en närmare begränsning av de ären­

den, som må av personalen framföras till förhandling, kan komma att göra

förhandlingsinstitutet för myndigheterna i hög grad tidsödande, betungande

och besvärligt ulan någon däremot svarande nytta. Generalpoststyrelsen

anser denna anmärkning riktig, helst som en mångårig erfarenhet ger vid

handen, att personalens benägenhet att önska förhandlingar eller överlägg­

ningar ständigt växer att omfatta allt flera och därmed också allt mindre be­

tydande frågor. En sådan utveckling torde också vara fullt naturlig med av­

seende å det tryck nedifrån, för vilket personalorganisationernas ledningar

måste vara utsatta.

Sakkunniga säga i fråga örn den av socialstyrelsen föreslagna och av sak­

kunniga upptagna formuleringen, »att förhandlingsrätten skulle avse tjäns­

temännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor», att detta ut­

tryck synes väl täcka de frågor, vilka kunna göras till föremål för förhand­

lingar enligt den föreslagna författningen. Helt visst är detta sakkunnigas

uttalande riktigt. Anmärkningen är också den, att det ifrågavarande ut-

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

75

till stund, definitiva avgöranden — vare sig med positivt eller negativt resul­

tat — fortare och lättare ernås och förliandlingsförandet därigenom bliva mera

effektivt. Styrelsen anser sig kunna vara med på ett genomförande av förelig­

gande förslag, endast försåvitt en ändring däri vidtages i ovan angivna riktning.

Även länsstyrelsen i Örebro län anser, att förhandlingar inför myndighet

icke borde gälla andra förhållanden än sådana, varom myndigheten själv

ägde besluta.

Däremot förklarar lotsstyrelsen, att styrelsen för sin del i likhet med de

sakkunniga icke ville förorda en sådan begränsning av förhandlingsrätten,

att densamma skulle omfatta allenast de frågor, som avgjordes av den sär­

skilda myndigheten. Förhandlingsrättens innehåll torde dock böra gestal­

tas olika för olika fall. Vad de sakkunniga uttalat om att förhandlingar

mellan en myndighet och tjänstemannaförening endast kunde bliva av för­

beredande och utredande art, då förhandlingar fördes om frågor, i vilka be­

slutanderätten tillkomme Kungl. Majit och riksdagen, borde enligt styrel­

sens uppfattning gälla alla frågor, i vilka beslutanderätten icke tillkomme

den förhandlande myndigheten, oavsett om sagda beslutanderätt tillhörde

Kungl. Majit och riksdagen gemensamt eller Kungl. Majit ensam eller må­

hända ytterligare annan myndighet än den, som förde förhandlingarna.

Med anledning av att i betänkandet intet anföres beträffande frågan, örn

förhandlingar skulle kunna påkallas angående remisser, påyrkas av riks-

räkenskapsverket och länsstyrelsen i Kronobergs län, att förhandlingar i dy­

lika fall helt skola uteslutas. Riksförsäkringsanstcilten påpekar, att svårig­

heter kunde med hänsyn till bestämmelserna i 4, 7 och 9 §§ i sakkunnigför­

slaget uppstå, då det gällde att inom viss tid till Kungl. Majit avlåta en fram­

ställning eller besvara en remiss, såvida myndigheten dessförinnan skulle

höra flera organisationer. Socialstyrelsen anser, att formuleringen av 4 och

5 §§ i sakkunnigförslaget möjliggjorde förhandlingar även om utlåtanden,

exempelvis för styrelsens vidkommande om dyrortsgruppering.

I den nu berörda frågan anför statskontoret:

Såvitt statskontoret kunde finna, skulle enligt do sakkunnigas förslag

exempelvis hinder icke möta för en tjänstemannaorganisation att påkalla

överläggningar med en myndighet rörande fråga, vilken av Kungl. Majit

remitterats till myndigheten för yttrande. Vad en dylik ordning skulle

kunna innebära för ett ämbetsverk sådant som statskontoret, till vilket ett

stort antal löne-, organisations- och petitaärenden pläga remitteras, torde

icke närmare behöva utvecklas. Att märka är även, att någon diskretionär

prövningsrätt för myndigheten i fråga om de spörsmål, varom överläggning

skulle kunna påkallas, icke skulle tillkomma myndigheten och att sålunda,

såvitt statskontoret rätt bedömt innebörden av förslaget, avgörande i tvek­

samma fall helt skulle komma att ligga i tjänstemannaorganisationernas

hand. Likaså må uppmärksammas, att den tjänstemännen representerande

organisationen icke ens till större delen skulle behöva bestå av statstjänste­

män och ej heller bland sina medlemmar synes behöva räkna befattnings­

havare vid den myndighet, med vilken överläggning påkallades.

Beträffande den i 4 8 i sakkunnigförslaget behandlade frågan örn skyldig­

het för myndighet att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av förelig­

gande utkast till ändrade tjänstevillkor anför socialstyrelsen:

76

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

Det kan ifrågasättas, om ej orden »allmän betydelse för tjänstemännen»

borde utbytas mot »allmän betydelse för dess tjänstemän». En sådan be­

gränsning av stadgandet synes nämligen vara påkallad för att hålla den en

myndighet påvilande förhandlingsskyldigheten inom rimliga gränser. Be­

faras kunde eljest att exempelvis socialstyrelsen genom sin befattning med

frågor rörande dyrortsgruppering m. m. kunde få mottaga »presentation»

av ett synnerligen stort antal tjänstemannaorganisationer och därmed bliva

förpliktad att underrätta dem om förefintliga utkast i dithörande frågor, en

plikt för vars fyllande i vissa fall måhända skulle påkallas annonsering i

tidningspressen. Frågor av nu berörd art, nämligen sådana som hava be­

tydelse för statens tjänstemän överhuvud eller tjänstemän vid ett flertal

verk, torde för övrigt i regel vara så observerade, att någon svårighet för

tjänstemannaorganisationerna att följa deras behandling knappast behöver

befaras. Anmärkas må vidare, att petitionsrätten och jämväl rätten att på­

kalla förhandling i dylika frågor skulle hållas öppen.

Riksräkenskapsverket anser, att som en allmän förutsättning för den av­

sedda delgivningsplikten borde gälla, att fråga vore om ett förslag, som myn­

digheten på eget initiativ låtit utarbeta, medan däremot förslag, som tillkom­

mit på grund av något myndigheten lämnat uppdrag eller i form av utlåtan­

de i anledning av remiss, borde falla utanför paragrafens tillämplighetsom­

råde. Även länsstyrelsen i Kronobergs län anser, att 4 § i sakkunnigförsla­

get endast borde hava avseende å fall, då inom myndighet väckts fråga örn

nya villkor av den avsedda beskaffenheten.

Länsstyrelsen i Hallands län anför härom:

Den föreslagna kungörelsen lägger vidare initiativet hos myndigheten, vil­

ken så snart det gäller förhållanden av principiell eller eljest allmän bety­

delse för tjänstemännen, skall på lämpligt sätt bereda de tjänstemannaföre­

ningar, som frågan anses röra, tillfälle att taga kännedom om föreliggande

utkast till nya anställnings- eller avlöningsvillkor. Mot detta är väl intet

att erinra så länge det gäller en myndighet med ett begränsat antal under­

ställda tjänstemannagrupper. Men hur skall en dylik bestämmelse bringas

i verkställighet av t. ex. de centrala ämbetsverken, vilka kunna lia att förbe­

reda förslag av betydelse för ett mycket stort antal på olika håll inom stats­

förvaltningen befintliga tjänstemannakårer? Det synes knappast lämpligt

att i sådana fall obligatoriskt pålägga ämbetsverket i fråga att av sig självt

fråga varje av saken berörd sammanslutning, vilket måste leda till synner­

ligen besvärande arbetsförhållanden och svårigheter av olika slag. Med den

publicitet, som numera gives åt allt som sker, torde man utan risk för att en

viktigare sak förblir obeaktad, kunna överlämna initiativet till tjänstemanna­

sammanslutningarna, vilka skulle äga att, så snart de därtill funne anled­

ning, påkalla förhandling rörande frågor, som mera allmänt anginge deras

medlemmar. Veta de ledande inom en sammanslutning, att det är deras sak

att passa på vad som förberedes hos myndigheten, skulle de säkerligen ock­

så veta att låta sammanslutningen göra sig påmint, när medlemmarnas in­

tressen så påfordra.

Även länsstyrelsen i Älvsborgs län anser, alt den kategoriska skyldigheten

för myndighet att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av ändrade

tjänstevillkor borde borttagas.

Försvarsväsendets lönenämnd anför, att det vöre tveksamt, när en fråga

vore av allmän eller principiell betydelse. Bestämmelserna härom borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

77

förtydligas, vilket för den militära personalen kunde ske i samband med ut­

färdandet av bestämmelser enligt 14 §.

Beträffande förslaget om att förhandlingar skulle kunna äga rum i tolk­

ningsfrågor anföres i yttrandena följande.

Järnvägsstyrelsen vidhåller sin tidigare intagna ståndpunkt, att förhand­

lingar icke lämpligen borde föras om tolkningsfrågor. Styrelsen anför att,

då en författningsföreskrift skulle tolkas efter sin lydelse och innebörd, sedd

mot bakgrunden av andra föreskrifter och den motivering som kunde före­

finnas i ämnet, samt det finge förutsättas, att dessa omständigheter väl beak­

tats av den beslutande myndigheten, det väl endast i undantagsfall torde

kunna tänkas, att myndigheten genom en förhandling skulle bringas att

ändra sin uppfattning i frågan, vid vilket förhållande en förhandling i prak­

tiken komme att bliva till föga nytta. Dessa frågor kunde icke göras till

föremål för bud och motbud samt vöre över huvud taget icke ägnade för

förhandling.

Pensionsstyrelsen anser, att frågor örn tolkning av i allmän författning

givna föreskrifter måste undantagas från förhandlingar. En myndighet

kunde i dessa fall ej, såsom de sakkunniga anfört, förklara sig hava för av­

sikt att för framtiden tolka viss bestämmelse på angivet sätt. En dylik

förklaring torde kunna komma till stånd, om bestämmelsen vore meddelad

av myndigheten själv, men vore uppenbart utesluten, örn bestämmelsen till­

kommit i författningsväg.

Statskontoret förklarar sig anse, att vad generalpoststyrelsen i sitt utlå­

tande över socialstyrelsens förslag anfört beträffande olämpligheten av för­

handlingar om tolkningsfrågor innebure tillräckligt skäl att ej medgiva för­

handlingsrätt i sådana frågor. -—- Med anledning av vad statskontoret sålunda

anfört, torde det böra särskilt anmärkas, att generalpoststyrelsen i sitt nu

avgivna yttrande icke uttalat sig angående spörsmålet om förhandlingar i

tolkningsfrågor.

Kammarrätten anser icke de tidigare anförda betänkligheterna mot för­

handlingar i tolkningsfrågor vara undanröjda genom vad de sakkunniga i

betänkandet anför. Ämbetsverket yttrar vidare:

När det gäller att fastställa bestämmelser, som röra tjänstemännens an­

ställnings-, arbets- och avlöningsvillkor, är intet att invända mot att ett nytt

sätt för tjänstemännens hörande tillskapas, under förutsättning att detta sätt

i och för sig synes vara lämpligt. Annorlunda är förhållandet, då det gäller

tolkningen av vissa sådana bestämmelser i tvivelaktiga fall. Denna tolk­

ning sker beträffande avlöningsfrågor enligt ett särskilt, noggrant utformat

system; den är med andra ord föremål för administrativ process. Vill man

nu förläna statstjänstemännen förbättrade möjligheter att hävda sina intres­

sen i dylika tolkningsfrågor, synes den rätta vägen vara att ändra de regler,

som gälla för den administrativa processen. Att lagfästa ett nytt förfarande

vid sidan örn denna process torde däremot icke vara tillrådligt och kan väl

ej heller tänkas leda till åsyftat resultat. De sakkunniga hava tänkt sig, att

en förhandling i en tolkningsfråga skall utmynna i en förklaring från myn­

digheten, att denna kommer att för framtiden tolka en bestämmelse på visst

sätt. Det torde häremot böra påpekas, att en myndighet knappast kan av-

78

Kungl. Maj.ts proposition nr 12's.

giva en sådan förklaring, förrän frågan blivit slutligen prövad i sista instans.

I annat fall måste myndigheten utsätta sig för risken, att dess tolkning i

sinom tid kommer att underkännas, vare sig detta sker såsom följd av en

revisionsanmärkning eller på talan av enskild statstjänsteman. Under sådana

omständigheter synes det lämpligast, att frågor örn tillämpning av avlönings-

villkor icke göras till föremål för förhandlingar. Kammarrätten får därför

hemställa, att omredigering i sådant syfte av 3 § i förslaget vidtages.

En ledamot av kammarrätten förklarade sig anse, att en ovillkorlig förhand­

lingsrätt i tolkningsfrågor icke borde förefinnas men att det borde ankomma

på vederbörande myndighet att avgöra, huruvida förhandlingar i det sär­

skilda fallet lämpligen borde ske.

Lotsstyrelsen anser, att förhandlingar av utredande art borde kunna föras

jämväl i sådana fall, då fråga vore örn tolkning av en av myndigheten utfär­

dad föreskrift. Styrelsen anför härefter:

Förhandlingen bör vara av utredande art. Beskedet om myndighetens

uppfattning i en tolkningsfråga bör givas i ett, efter det förhandlingarna av­

slutats, meddelat förvaltningsbeslut. Tolkning av andra frågor än sådana

som härröra av föreskrifter utfärdade av myndigheten själv torde enligt sty­

relsens uppfattning icke i den ordning, som i betänkandet avses, böra bliva

föremål för förhandling mellan myndigheten och förening av tjänstemän.

Medgivandet av en dylik förhandlingsrätt skulle öppna vägen för en omge­

staltning av formerna för handläggningen av vissa grupper av administrativa

mål. En dylik omgestaltning bör emellertid föregås av en närmare utred­

ning, som i varje fall omfattar sättet för handläggning av sådana administra­

tiva besvärsmål, vilka ha avseende å anställnings-, arbets- eller avlöningsvill-

kor för statens befattningshavare. Styrelsen vill för sin del förorda att en så­

dan utredning kommer till stånd.

Domänstyrelsen förklarar, att det kunde giva upphov till en oenhetlig lag­

tillämpning, därest förhandlingar inom olika förvaltningsområden även skulle

avse tolkningsfrågor.

Med anledning av de sakkunnigas förslag att förhandlingar icke skulle få

föras angående fråga, som berörde enskild tjänsteman, såframt icke tviste­

frågan rullat upp en allmän princip, anför järnvägsstyrelsen, att detta uttryck

tilläte förhandlingar rörande snart sagt vilken fråga som helst berörande en­

skild tjänsteman, exempelvis en befordringsfråga, där till och med bedöman­

det av förtjänst och skicklighet kunde anses som ett principiellt spörsmål.

Även marinförvaltningen, riksräkenskapsverket och lönenämnden för riksda­

gens verk anse det vara vanskligt att i det särskilda fallet avgöra, vad som

skall uteslutande beröra enskild tjänsteman. Riksräkenskapsverket uttalar

vidare, att det av de sakkunniga avsedda syftet bättre skulle vinnas, om man

i 3 § endast talade örn förhandlingar angående de allmänna tjänstevillkoren.

Kommerskollegium anser det ur olika synpunkter vara tämligen uppenbart,

att undantag måste göras beträffande vissa tillämpningsfrågor, som rörde en­

skild tjänsteman. Det vore önskvärt, att gränsdragningen här gjordes skar­

pare än i sakkunnigförslaget. Kollegium ville för sin del ifrågasätta, huru­

vida det icke även sakligt sett vore att föredraga att formulera undantagsbe­

stämmelsen, att den avsåge »fråga som rör allenast viss eller vissa personer».

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

upphov till tvister på denna punkt. Dessutom, och framför allt, kan icke

en organisation avsäga sig rätten att föra den enskilde medlemmens talan.

Den enskilde medlemmen tillhör sammanslutningen —- organisationen —

för

att han genom det kollektiva uppträdandet skall få skydd för de intres­

sen, som sammanhänga med hans avlönings-, anställnings- och arbetsvill­

kor. Det är uteslutet, att arbetare med kollektivavtalsrätt skulle kunna ute­

slutas från rätten att få tvist, som endast anses beröra en person,

prövad

genom förhandling och avgjord genom stämning hos arbetsdomstolen. Vad

som sålunda gäller på andra arbetsområden, bör väl också med samma rätt

gälla å ett annat, även om detta arbetsområde skulle beröra staten såsom

företagare.

Sveriges lokomotivmannaförbund anser förslaget på denna punkt innebära

en direkt försämring av vad som nu gällde. För organisationen skulle för­

slaget medföra stort avbräck. Som exempel framhålles att, örn icke orga­

nisationen skött ärenden angående läkarundersökning, en stor mängd med­

lemmar måst företaga resa till Stockholm. Statsbanornas stationsmästare-

och kontoristförbund framhåller, att vanan hos den enskilde att föra sin ta­

lan icke vore så utbredd. Frågorna skulle därför vinna på att få förhand­

las via organisationen. Så skedde även för närvarande. Även svenska post-

mannaförbundel reagerar mot förslaget i denna del. Förbundet framhåller,

att generalpoststyrelsen för närvarande icke lade några hinder i vägen för

dylika förhandlingar. Skulle en organisation avsäga sig rätten att bevaka

den enskilde tjänstemannens intresse, skulle detta strida mot organisations­

tanken. Svenska underofficersförbundet anser, att inskränkningen i för­

handlingsrätten borde liksom i Danmark blott avse frågor rörande tjänste­

mans anställning, befordran och avsked. Däremot borde förhandling få

föras exempelvis örn fråga angående tjänstebostadsersättning för enskild

tjänsteman. Statstjänarnas centralorganisation uttalar, att det av de sak­

kunniga föreslagna undantaget beträffande enskild tjänstemans fråga vore

onödigt och borde utgå.

Flera myndigheter avstyrka de sakkunnigas förslag örn att förhandlin­

gar skulle få föras angående tekniska frågor. I samband därmed diskute­

ras, huruvida frågor örn arbetets organisation och ledning skulle kunna an­

ses hänförliga till de allmänna arbetsvillkoren och alltså få bliva föremål

för förhandlingar.

Järnvägsstyrelsen anför, att de mot förhandlingar örn tekniska frågor ti­

digare gjorda invändningarna icke blivit vederlagda genom vad de sakkun­

niga i detta hänseende anfört. Farhågorna för dylika förhandlingar hade

alltjämt bibehållit sin aktualitet. Tekniska frågor, inklusive frågor om ar­

betsledning och personaluppsättning, ansåge styrelsen därför ovillkorligen

böra utmönstras från dem, rörande vilka förhandlingar skulle få föras. Pa­

tent- och registreringsverket anser, att tekniska frågor i görligaste mån bor­

de ställas utanför förhandlingsordningen. Även länsstyrelsen i Skaraborgs län

förklarar, att specialspörsmål av teknisk art icke borde få göras till före­

mål för förhandlingar.

Pensionsstyrelsen anser de sakkunnigas position i förevarande avseende

Kungl. Maj:ts proposition nr 128-

81

vara varken motiverad eller hållbar. Ett tekniskt anordnande av ett arbete

vore att betrakta såsom ett visst moment i uppgiften att leda och fördela

arbetet. Arbetsgivarens ensambestämmanderätt härutinnan vore en funda­

mental och hävdvunnen princip, fastslagen i arbetsavtalen inom näringsli­

vet. På grund härav funne sig styrelsen böra yrka, att tekniska frågor un-

dantoges från den föreslagna kungörelsens tillämpning.

Socialstyrelsen anför beträffande detta spörsmål:

Enligt betänkandet äro frågor angående arbetets ledning icke hänförliga

till tjänstemännens allmänna arbetsvillkor och kunna därför icke bliva före­

mål för förhandling. Men däremot skulle detta bliva fallet nied alla andra

frågor angående arbetets fördelning och anordnande, även frågor örn per­

sonaluppsättning och vissa rena fackfrågor. Så exempelvis skulle förhand­

lingar kunna föras med anledning av en inom statens arbetslöshetskommis-

sion till följd av skedd konjunkturförbättring uppkommen fråga örn minsk­

ning av den arbetsledande eller den på kansliet sysselsatta personalen, med

anledning av socialstyrelsens beslut om förhyrning eller inköp av maskinell

utrustning för statistik bearbetning, eller med anledning av skrivelse från

styrelsen med framställning om anslag till och med plan för en socialstatis-

tisk specialutredning, så vitt härav berördes personalbehovet för densam­

ma. Visserligen göres i författningsförslagets 1 § förbehåll för den myndig­

heten tillkommande beslutanderätten, vilken dock i 9 § vad viss kortare tid

beträffar inskränkts. Den i 3 § medgivna omfattande förhandlingsrätten

torde sålunda onekligen kunna på ett betänkligt sätt förlama myndigheter­

nas initiativ och handlingsfrihet i frågor rörande arbetets tekniska anord­

nande.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att frågor om arbetets organisation och

ledning ej kunde särskiljas och alt de uttryckligen borde undantagas i för­

fattningen. Marinförvaltningen anför, att frågor rörande tillämpning i de

enskilda fallen av disciplinära bestämmelser liksom även frågor rörande ar­

betets ledning under inga förhållanden borde fa bliva föremal för förhand­

lingar. Kammarkollegiet finner det vara tveksamt, huruvida frågor angå­

ende arbetets fördelning samt tjänstemännens tjänstgöring eller förflyttning

skulle kunna bliva föremål för förhandlingar. Detta borde enligt ämbets­

verkets mening icke få förekomma. Tydliga föreskrifter härom erfordra­

des. Länsstyrelsen i Malmöhus län förklarar sig anse det vara tveksamt,

huruvida allt som vöre att hänföra till allmänna arbetsvillkor lämpligen bor­

de bliva föremål för förhandlingar. Detta gällde i synnerhet frågor rörande

fördelning av arbetet. Myndigheternas motiv för sina dispositioner här­

vidlag borde icke ingående diskuteras med tjänstemännen.

Å andra sidan anför personalföreningen vid statens vattenfallsverk, att

ett samarbete mellan myndighet och personal i tekniska frågor icke kunde

vara annat än till fördel. Goda uppslag kunde erhållas från personalen.

Det vore angeläget, att tekniska frågor finge bliva föremål för förhand­

lingar.

Följande myndigheter tillstyrka uttryckligen de sakkunnigas förslag örn

anordnande av särskild utredning angående behandlingen av tolkningsmål,

nämligen marinförvaltningen, skolöverstyrelsen, lotsstyrelsen, länsstyrelserna

Bihang lill riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 128.

6

82

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

i Jönköpings och Gotlands län, kommunikationsverkens lönenämnd samt

lönenämnden för riksdagens verk.

Riksräkenskapsvcrket tillstyrker, att en klargörande utredning kommer

till stånd, samt anför:

Frågan örn tolkningsmålens handläggning sammanhänger intimt med

spörsmålet örn det processuella förfarandet beträffande sådana anmärknings­

mål, som uppkomma vid fullgörandet av den reviderande verksamhet, som

åvilar riksräkenskapsvcrket och de för vissa förvaltningsområden inrättade

specialrevisionerna. Sistnämnda spörsmål har tidigare i olika sammanhang

varit föremål för övervägande. Här må allenast erinras om ett av regerings­

rådet J. Ernberg den 22 december 1914 avlämnat betänkande om särskild in­

stansordning för mål angående avlöningsförmåner och pension m. m. samt

ett av hovrättsrådet E. Geijer den 17 december 1921 avgivet förslag till lag

domstol och rättegången i vissa mål angående avlöning samt annan

förmån och ersättning av allmänna medel m. m. Den i dessa utredningar

ifrågasatta lagstiftningens ursprungliga och främsta ändamål var att »före­

bygga, att tvister, vilka prövats av en högsta domstol, sedermera må kunna

av annan domstol upptagas till förnyat skärskådande». Slutligen böra be­

märkas de åtgärder, vilka vid 1924 års riksdag (proposition nr 121) genom­

fördes i syfte att åstadkomma en förenklad behandling av vissa besvärs- och

anmärkningsmål och som resulterat i kungörelsen den 12 december 1924 (nr

528) med föreskrifter angående fullföljd av talan i vissa besvärs- och an­

märkningsmål. Därest — utan äventyrande av rättssäkerheten — ytterligare

förenkling och tidsbesparing kunde stå att vinna i fråga om behandlingen av

här avsedda mål, skulle detta givetvis icke minst av riksräkenskapsverket häl­

sas med tillfredsställelse.

Framhållas må dessutom, hurusom frågan om ändrad instansordning i vis­

sa besvär- och anmärkningsmål ytterligare aktualiseras om, på sätt föresla­

gits, den kommunalanställda lärarepersonalen erhåller lönereglering efter det

för statens nyreglerade verk genomförda systemet. För närvarande fullföljas

tvister, som röra denna personals avlöning, dels till kammarrätten såsom högs­

ta instans, såvitt angår dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsförbättring,

dels till regeringsrätten, såvitt angår frågor rörande samma lärares avlöning

i övrigt samt statsbidrag härtill. Beträffande statens egna tjänstemän avgö­

ras avlöningsmålen av kammarrätten såsom högsta instans. En dylik dua­

lism i fråga om handläggningen av ensartade mål kan i längden icke utan olä­

genhet upprätthållas, i vart fall icke efter de kommunala lärarnas inordnan­

de i samma lönesystem, som gäller för statens tjänstemän i allmänhet.

Däremot förklarar statskontoret, att vad de sakkunniga anfört angående

utredning om behandlingen av tolkningsmål på intet vis övertygat statskon­

toret om att sådan utredning borde komma till stånd. Ämbetsverket avstyrk­

te de sakkunnigas förslag därom. Länsstgrelsen i Uppsala län finner inrät­

tandet av en tjänstemannadomstol icke vara tillrådligt, då det förutsatte lag­

stiftning angående tjänstemännens sammanslutning i föreningar och dessas

organisation, vilket för närvarande icke vore erforderligt eller lämpligt.

Landsorganisationen anser det vara välbetänkt, att en förhandlingsordning

anknytes till möjligheten att under tidsenliga former få tvistefrågor prövade

av en snabbt arbetande och med nödig expertis försedd särskild instans. Svens­

ka järnvägsmannaförbundet understryker med styrka kravet på en föränd­

ring i behandlingen av tolkningsmålen samt påyrkar utredning härom utan

Kungl. Majlis proposition nr 128.

83

tidsutdräkt. Även Sveriges lokmcinnaförbund instämmer i kravet på ut­

redning. Svenska post mannoförbundet riktar i sitt yttrande kritik mot kam­

marrätten såsom forum för tolkningsmål.

Den av de sakkunniga använda formuleringen vid bestämmandet av de

Depariements-

allmänna frågor, om vilka förhandlingar skola få föras, måste enligt min upp- cA«/en-

fattning anses vara lämplig, då den väl täcker de frågor, beträffande vilka det

för tjänstemännen kan vara av behovet påkallat att få förhandla. Mot den i

betänkandet lämnade exemplifieringen av dessa frågor har jag icke heller nå­

got att erinra. Ur det allmännas synpunkter torde det ej heller kunna invän­

das, att förhandlingar om sådana frågor ej skulle kunna föras mellan myndig­

heter och tjänstemän. Med hänsyn till den av mig föreslagna begränsningen

av förhandlingsrätten till av Kungl. Maj :t erkända organisationer torde även

en i övrigt vidsträckt förhandlingsrätt icke kunna sägas bliva för betun­

gande för myndigheterna i deras arbete.

Självfallet är, att jag med den uppfattning angående förhandlingsrättens

innebörd, varåt jag tidigare givit uttryck, ej kan tillstyrka en föreskrift i en­

lighet med vad generalpoststyrelsen föreslagit angående rätt för myndigheter­

na att i varje särskilt fall diskretionärt pröva, huruvida förhandlingar skola

äga rum. Med anledning av vad statskontoret anfört om rätt för myndighet

att avvisa begäran om överläggning i frågor, som myndigheten funne falla

utom de spörsmål, varom överläggning finge ske, vill jag framhålla, att en

myndighet givetvis äger en sådan rätt. En klok verksledning lärer emeller­

tid ej komma att förvägra tjänstemännen förhandlingar på sådan grund an­

nat än då så är oundgängligen nödvändigt.

I likhet med de sakkunniga kan jag ej finna, att några principiella skäl tala

för att man skulle inskränka tjänstemännens förhandlingsrätt gentemot myn­

digheterna till att blott avse sådana frågor, vari beslutanderätten tillkommer

myndigheterna. Förhandlingar mellan myndighet och tjänstemän om frågor,

i vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Maj :t och riksdagen, kunna emel­

lertid, såsom även de sakkunniga framhållit, endast bliva av förberedande

och utredande karaktär. Det torde dock säkerligen komma att visa sig, att de

större frågor, som beröra tjänstemän vid flera myndigheter, redan från bör­

jan komma att upptagas till förhandlingar mellan tjänstemännen och ombud,

som av Konungen utses. Någon bestämd föreskrift härom synes dock icke

vara lämpligt att införa i författningen.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande föreslagit, att förhandlingsrättens räck­

vidd skulle preciseras i olika avseenden. Styrelsen framhåller till en början,

alt förhandlingsplikt om de i betänkandet nämnda allmänna tjänstevillkoren

skulle föreligga för myndighet gentemot organisation, som bildats av dess

egna tjänstemän. Häremot bar jag självfallet icke något att erinra. Sty­

relsen anser emellertid vidare, att förhandlingsplikt jämväl skulle föreligga

för myndighet, som hade att slutligt avgöra ärenden, berörande tjänstemän,

anställda hos annan myndighet. Undantag borde härvid göras för fråga,

som berörde tillämpning av gällande bestämmelser. Till styrelsens förslag

84

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

härom kan jag icke ansluta mig. Jag kan nämligen icke anse det vara rim­

ligt, att exempelvis byggnadsstyrelsen skulle behöva ingå i förhandlingar

med tjänstemän vid andia verk angående det lämpligaste anordnandet av

tjänstelokaler. Örn sådana frågor böra tjänstemännen i stället vid fall av

behov förhandla med den egna myndigheten, varefter verksledningen får hos

byggnadsstyrelsen göra den framställning i ärendet, som kan anses erfor­

derlig. Jag anser alltså, att förhandlingsskyldighet ej bör föreligga för en

myndighet, som har att slutligt avgöra fråga rörande tjänstemän vid annan

myndighet. Socialstyrelsen har slutligen föreslagit, att myndighet, som hade

att avgiva förslag i frågor, som berörde tjänstemän hos flera myndigheter,

borde äga att fritt pröva, huruvida myndigheten ville ingå i förhandlingar

eller ej eller ville till Kungl. Majit hänskjuta frågan om förhandling enligt

11 §. Enligt min uppfattning bör emellertid någon förhandlingsrätt för

tjänstemännen gentemot myndigheten ej alls föreligga beträffande sådana

frågor. Att förhandlingsrätt principiellt endast bör förefinnas gentemot den

egna myndigheten har jag tidigare framhållit. Men någon anledning att i

ett sådant fall som det nu berörda ställa myndighetens egna tjänstemän i

någon förtursrätt synes mig icke föreligga. Därest tjänstemannaorganisation

önskar förhandla beträffande en fråga, som berör tjänstemännen vid flera

verk och varom viss myndighet har att avgiva förslag, böra förhandlingar upp­

tagas centralt med av Konungen utsedda ombud. Vad jag nu senast anfört

strider ingalunda mot vad jag tidigare yttrat örn att tjänstemännen skulle

äga rätt att förhandla med den egna myndigheten om frågor, beträffande

vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Majit. Förhandlingsrätt föreligger

alltså i sådana frågor, örn tjänstemännen önska överlägga örn möjlighet att

få en ändring till stånd, men däremot ej örn myndighet erhållit uppdrag att

utarbeta visst förslag, berörande tjänstemän vid flera verk.

Förhandlingsrättens precisering på sätt jag nu anfört har kommit till ut­

tryck i det inom departementet utarbetade författningsförslaget genom be­

stämmelser, dels om att myndighet endast är pliktig att upptaga förhandlin­

gar med organisationer, som av Konungen tillerkänts förhandlingsrätt i för­

hållande till myndigheten, och dels om att skyldighet för myndighet enligt

5 § att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande utkast till

ändrade tjänstevillkor endast förefinnes, om frågan är av betydelse uteslu­

tande för dess tjänstemän.

I detta sammanhang vill jag även beröra vad i yttrandena anförts an­

gående förhandlingar örn remisser. I enlighet med vad jag nyss yttrat, bör

förhandlingsrätt gentemot viss myndighet angående en till myndigheten re­

mitterad fråga endast föreligga, om remissen innebär uppdrag att utarbeta

förslag till bestämmelser uteslutande för myndighetens egna tjänstemän. I

(ivrigt böra förhandlingar ej alls få föras i anledning av en till viss myndig­

het gjord remiss. Detta gäller även beträffande myndighetens egna tjänste­

män. Denna begränsning av förhandlingsrätten synes mig vara starkt mo­

tiverad redan genom ett påpekande av att en remiss i allmänhet endast inne­

bär ett inhämtande av myndighets uppfattning i den remitterade frågan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 123.

85

Gäller remissen utarbetandet av förslag till bestämmelser för tjänstemännen

vid flera verk, kunna samma skäl åberopas för en begränsning av förhand­

lingsrätten, som jag nyss anfört i anledning av socialstyrelsens förslag om

förhandlingsrättens precisering. Efter avslutat remissförfarande kunna där­

emot de av frågan berörda tjänstemannaföreningarna göra framställning om

förhandlingar hos Konungen.

I fråga om den i 4 § i sakkunnigförslaget upptagna skyldigheten för myn­

dighet att bereda tjänstemännen tillfälle att taga del av föreliggande utkast

till nya eller ändrade tjänstevillkor har jag i princip icke någon erinran att

göra. Enligt departementsförslaget föreligger skyldigheten emellertid endast

gentemot tjänstemannaföreningar, som av Konungen tillerkänts förhand­

lingsrätt i förhållande till myndigheten. I övrigt torde min uppfattning an­

gående avgränsningen av delgivningsskyldigheten tillfyllest framgå av vad

jag förut anfört angående förhandlingsrättens precisering.

Beträffande spörsmålet örn förhandlingar skola få föras angående tolk­

ningsfrågor, är jag i likhet med de sakkunniga övertygad om lämpligheten

av alt tjänstemännens förhandlingsrätt skall få omfatta även dessa frågor.

De skäl, som de sakkunniga anfört till stöd för förslaget i denna del, äro

enligt min uppfattning bärande. Jag vill även påpeka, att det övervägande

flertalet myndigheter tydligen icke heller ansett sig hava någon erinran att

göra på denna punkt. Även om en myndighet måhända icke kan avgiva en

bindande förklaring om att en omtvistad bestämmelse för framtiden skall

tolkas på visst sätt, äro förhandlingar i tolkningsfrågor av stort värde för

tjänstemännen. De bidraga framför allt till att klarlägga själva tvistefrågan

och undanröja missförstånd.

Jag vill i detta sammanhang meddela, att frågan om en utredning, på

sätt de sakkunniga föreslagit, skall komma till stånd till klarläggande av det

lämpligaste sättet för behandlingen av tolkningsmål, som beröra statstjänste-

männen, för närvarande är föremål för övervägande inom finansdeparte­

mentet. Därest en tjänstemannadomstol skulle komma att inrättas, förstär-

kes uppenbarligen behovet av att förhandlingar få äga rum i tolkningsfrågor.

Erfarenheterna från arbetsdomstolen giva tydligt vid handen, att en ovill­

korlig förutsättning för en snabb och effektiv domstolsbehandling är, att för­

handlingar mellan parterna ägt rum. Då fråga är örn rättsförhållandet

mellan privata arbetsgivare och anställda, kunna förhandlingarna visser­

ligen bland annat avse att förmå motparten att göra eftergifter i honom

eljest tillkommande rätt. Men berör en uppkommen tvist fråga örn den

riktiga tolkningen av en given bestämmelse, äro kollektivavtalets rättsför­

hållanden fullständigt likartade med dem, som föreligga i en tolkningstvist

mellan myndighet och tjänstemän. Även i tolkningsfrågor ske ständigt

till klarläggande av tvisten förhandlingar mellan parterna före domstols­

behandlingen.

Jag vill slutligen understryka, att jag anser det vara klokt att medgiva

förhandlingar örn tolkningsfrågor, även örn en tjänstemannadomstol icke

skulle komma att inrättas.

86

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

Till de sakkunnigas förslag, att förhandlingar enligt författningen icke

skulle få föras om frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman, kan

jag ej ansluta mig. Förhandlingar i sådana frågor förekomma redan nu i

stor utsträckning vid de affärsdrivande verken. De sakkunniga hava ej hel­

ler haft något att erinra mot att förhandlingar i icke formbunden ordning

fortfarande skulle kunna föras i frågor, berörande enskild tjänsteman. Nå­

gon anledning att under sådana omständigheter utesluta dessa frågor från

förhandlingar enligt författningen kan jag icke finna. Örn förhandlingsrätt

införes jämväl beträffande enskild tjänstemans frågor, försvinna helt de sä­

kerligen mycket stora svårigheter, som vid ett bifall till de sakkunnigas för­

slag på denna punkt skulle uppkomma vid avgörandet i de särskilda fallen,

cm frågan har betydelse jämväl för andra tjänstemän eller alltså om tviste­

frågan kan sägas rulla upp en allmän princip. Såsom järnvägsstyrelsen an­

fört, torde detta kunna sägas ske i de flesta fall. Den praktiska skillnaden

mellan sakkunnigförslaget och vad jag förordar i detta avseende är därför

måhända icke så stor.

Av de stora tjänstemannaorganisationernas yttranden framgår också klart,

att organisationerna själva sätta stort värde på rätten att få företräda sina

enskilda medlemmars intressen. Detta måste också sägas ligga i själva orga­

niserandets idé. I denna tid, då organisationsväsendet är så utvecklat, kan

man helt enkelt icke motsätta sig, att en organisation skulle få förhandla om

sina egna medlemmars förhållanden. Statsmakterna hava för övrigt redan

accepterat denna tankegång i och med lagstiftningen om arbetsdomstolen. En

enskild medlem av en kollektivavtalsslutande organisation är nämligen

icke berättigad att föra talan angående avtalsbrott från motparten, såframt

han ej kan visa, att hans organisation undandragit sig att föra talan för

honom. De bestämmelser, som sålunda införts för det privata avtalsför­

hållandet, torde, då nu förhållandet mellan myndigheterna och deras tjänste­

män skall regleras, böra medföra, att förhandlingsrätten utsträckes till att

gälla jämväl frågor, som uteslutande beröra enskild tjänsteman. Skulle en

tjänstemannadomstol komma att inrättas, måste det anses ännu mera själv­

klart, att förhandlingar mellan myndighet och tjänstemannaförening skola

kunna äga rum före domstolsbehandlingen även av ärende, som endast be­

rör viss tjänsteman. I likhet med lönenämnden för riksdagens verk är jag

också av den bestämda uppfattningen, att det icke finnes skälig anledning

befara, att tjänstemannaorganisationerna skola komma att påfordra för­

handlingar för att oberättigat förhjälpa en enskild tjänsteman till förmåner

av det ena eller andra slaget.

Beträffande spörsmålet om förhandlingar enligt författningen skola få äga

rum i tekniska frågor är jag ense med de sakkunniga om att så bör kunna

ske. Vad i betänkandet yttras därom, att förhandlingar angående dylika

frågor kunna vara till nytta för såväl myndigheterna som tjänstemännen och

i varje fall icke medföra någon skada, anser jag vara riktigt. De farhågor,

som järnvägsstyrelsen anfört mot förslaget i denna del, kan jag icke anse

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

87

vara berättigade. Man torde nämligen få förutsätta att såväl myndigheter

som tjänstemän från praktiska utgångspunkter komma till en relativt en­

hetlig uppfattning om vilka frågor som lämpligen böra göras till föremål för

förhandlingar. Att i en författning göra en gränsdragning mellan sådana tek­

niska frågor, om vilka förhandlingar ej skulle få föras, och övriga ar­

betsvillkor, skulle säkerligen bjuda på mycket stora svårigheter. Det bör

även observeras, att en förening, som i enlighet med departementsförsla-

get fått sig tillerkänd förhandlingsrätt av Konungen, icke torde vara hå­

gad att förspilla sitt anseende för måttfullt uppträdande genom att i onödan

påkalla förhandlingar. Skulle emellertid några särskilda svårigheter upp­

komma på grund av förhandlingsrättens utsträckande till tekniska frågor,

lärer en justering av bestämmelserna kunna vidtagas.

Vad särskilt beträffar järnvägsstyrelsens önskemål om att frågor angåen­

de personaluppsättning icke skulle kunna bliva föremål för förhandlingar,

vill jag framhålla, att exempelvis inom postverket förhandlingar örn sådana

frågor årligen forts, utan att veterligen några olägenheter därav uppkom­

mit. Särskilt för tjänstemännen vid de affärsdrivande verken måste det

sägas vara av stor betydelse att erhålla befogenhet att överlägga med verks­

ledningen örn frågor angående personaluppsättning. Däremot torde det kom­

ma att visa sig, att dylika förhandlingar ytterst sällan komma att föras inom

den civila förvaltningen i övrigt.

De sakkunniga hava i motiveringen anfört, att frågor angående arbetets

ledning icke kunde anses falla under uttrycket allmänna arbetsvillkor och

att därför förhandlingar angående sådana spörsmål icke skulle kunna äga

rum. I anslutning härtill anföres i en del yttranden, att frågor angående ar­

betets organisation och ledning icke borde få föras. Särskilt anföres av

länsstyrelsen i Malmöhus län, att myndigheternas motiv för sina dispositio­

ner härvidlag icke borde ingående diskuteras med tjänstemännen.

Jag vill med anledning härav anföra, att de sakkunniga, då de ansett sig

böra från förhandling utesluta frågor angående arbetets ledning, därmed

säkerligen icke avsett, att man ej skulle kunna få förhandla angående inne­

hållet i den för viss tjänst upprättade instruktionen. I dylika instruktioner,

som för tjänstemännen äro av det allra största intresse, är åtminstone vid

de affärsdrivande verken praktiskt taget arbetets hela organisation reglerad.

Med hänsyn härtill lära förhållandena på detta område ej kunna helt jäm­

ställas med vad som tillämpas inom det privata näringslivet. Jag är därför

av den uppfattningen, att förhandlingar böra av statstjänstemännen få föras

angående upprättande av instruktioner och angående tjänstemännens all­

männa åligganden, exempelvis vad det tillkommer en arbetsledare i viss ställ­

ning att utföra. Eljest bleve förhandlingsrätten om tjänstemännens allmän­

na arbetsvillkor skäligen illusorisk. Inom den civila förvaltningen torde där­

emot något behov av att föra förhandlingar angående frågor av nu nämnd

beskaffenhet näppeligen komma att framträda.

Jag vill icke förneka, att fall kunna förekomma, då en myndighet icke

88

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

lämpligen bör med sina tjänstemän diskutera motiveringen för dispositio­

nerna i fråga om arbetets organisation. Detta kan emellertid framhållas för

tjänstemännen redan vid ett förberedande samtal angående upptagandet av

förhandlingar eller vid ett skriftligt besvarande av gjord framställning om

förhandlingar. Skulle tjänstemännen ändock påfordra förhandlingar i frå­

gan, ligger det inom myndighetens befogenhet att när som helst förklara

förhandlingarna avslutade. Även med hänsyn till vad jag nu anfört, kan

jag icke finna, att några särskilda farhågor behöva hysas för att giva förhand­

lingsrätten den omfattning, som jag nyss antytt.

Förhandlingar med ombud, som av Konungen utses.

De sakkunniga.

I socialstyrelsens år 1920 avgivna förslag till lag angående förhandling

mellan staten och dess tjänstemän upptogs som en betydelsefull punkt ska­

pandet av en central och permanent förhandlingsnämnd, inför vilken de

muntliga förhandlingarna mellan en myndighet och tjänstemännen i allmän­

het skulle äga rum. Detta organ skulle, såsom socialstyrelsen sammanfat­

tande anfört i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag, som en av sina vik­

tigaste uppgifter hava att sörja för att parterna, när förhandling påkallats,

bleve företrädda på ett sätt, som i det särskilda föreliggande fallet vore bäst

ägnat att tillförsäkra dem en tillfredsställande representation. Genom nämn­

den åsyftades vidare att trygga enhetlighet i förhandlingsförfarandet och att

bereda skydd mot att förhandlingarna utsträcktes till att omfatta allehanda

mindre väsentliga detaljspörsmål ävensom att skapa garanti för att även de

numerärt svaga föreningarnas och de oorganiserade tjänstemännens intres­

sen skulle komma under omprövning vid förhandlingarna.

Bland annat med hänsyn till den efter tidpunkten för framläggandet av

socialstyrelsens förslag skedda utvecklingen i fråga om tjänstemännens or-

ganisationsförhållanden hava de sakkunniga icke funnit skäl föreligga att i

sitt förslag upptaga bestämmelser om en central förhandlingsnämnd. De

sakkunniga uttala emellertid, att de ansåge starka skäl tala för att en för­

handlingsordning icke inskränktes till att blott avse förhandlingar mellan

en myndighet eller dess underlydande organ samt representanter för en tjäns­

temannaförening. Det erfordrades nämligen en form för ett vidareförande

av viktigare frågor, beträffande vilka de direkta förhandlingarna mellan

myndigheten och tjänstemännen antingen endast varit av förberedande na­

tur eller icke medfört samförstånd mellan parterna. Att skapa en möjlig­

het till ett dylikt vidareförande torde vara så mycket mera av behovet på­

kallat, som förhandlingsordningen även skulle omfatta sådana frågor, i vil­

ka beslutanderätten tillkomme Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit

ensam. Därtill komme, att dessa frågor vore de för tjänstemännen viktigaste

och troligen komme att bliva de, som i de flesta fall skulle föranleda upp­

tagandet av förhandlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

89

I enlighet härmed föreslå de sakkunniga, att möjlighet skulle öppnas till

förhandlingar mellan en tjänstemannaförening och ombud, som i det sär­

skilda fallet av Konungen utses.

Beträffande sitt nämnda förslag anföra de sakkunniga:

Väsentliga fördelar synas vara förenade med sistnämnda väg till lösande

av spörsmålet. Tjänstemännen erbjudas därigenom en säkerhet för att över­

läggningar i erforderlig utsträckning komma till stånd beträffande de för

dem viktiga frågorna och att därvid deras synpunkter på ett auktoritativt

sätt komma till statsmakternas kännedom. Förhandlingar mellan en tjänste­

mannaförening och av Konungen utsedda ombud skulle komma att bilda

slutpunkten i en instansordning, som i sina lägre stadier upptager förhand­

lingar mellan en myndighets underlydande organ och tjänstemännen samt

därefter mellan dessa och myndigheten själv. De med en permanent för-

handlingsnämnd förenade olägenheterna undvikas helt vid denna form för

vidareförande av frågor efter de direkta förhandlingarna mellan myndighet

och tjänstemannaförening.

De nu avsedda förhandlingarna mellan särskilt utsedda ombud för stats­

makterna och tjänstemännen skulle därjämte kunna komma till stånd även

utan att förhandlingar i vidkommande frågor förts mellan en myndighet och

tjänstemännen. I sådana fall skulle förhandlingarna antingen bestå av för­

beredande överläggningar eller utgöra en form för en närmare utredning av

viss fråga.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida någon inskränkning behöver vidta­

gas med avseende å de frågor, som skulle kunna göras till föremål för för­

handlingar i den nu berörda ordningen. De sakkunniga anse härvidlag, att

alla de tjänstemännens allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor,

som kunna göras till föremål för förhandlingar mellan myndighet och tjäns­

temannaförening, också skola kunna föras vidare till förhandlingar av nu

avsett slag, och detta evad beslutanderätten i frågan tillkommer statsmakter­

na eller viss myndighet. Om beslutanderätten tillkommer myndighet, torde

det dock få anses vara olämpligt med förhandlingar mellan tjänstemanna­

förening och av Konungen utsedda ombud, därest icke förhandlingar tidi­

gare förts mellan tjänstemännen och myndigheten. Det torde vidare knap­

past vara lämpligt att i förevarande ordning föra förhandlingar beträffande

tolkningsfrågor eller vad som kan hänföras under benämningen tekniska frå­

gor. Några särskilda bestämmelser, som i nu nämnda avseenden inskränka

möjligheten till förhandlingar, erfordras dock icke. Detta sammanhänger

med att tjänstemännen icke skulle tillerkännas en ovillkorlig rätt till för­

handlingar med ombud, som av Konungen utses. Sådana förhandlingar

skulle av självfallna orsaker uteslutande vara beroende på Konungens pröv­

ning av lämpligheten i varje särskilt fall. Även av denna anledning torde

några olägenheter av förslaget icke behöva befaras. Emellertid fylla dessa

förhandlingar en viktig uppgift i utredande och klarläggande syfte. Det är

därför önskvärt, att dylika förhandlingar komma till stånd i de fall, då tjäns­

temännen kunna anföra fullgoda skäl för en framställning därom.

Då någon ovillkorlig ridt icke föreskrives lill nu avsedda förhandlingar, er­

fordras icke heller särskilda föreskrifter örn vissa kvalifikationer hos de tjäns­

temannaorganisationer, som skola få deltaga i förhandlingarna. Det måste

emellertid förutsättas, att endast riksorganisationer och de för tjänstemän­

nen i verklig mening representativa föreningarna få deltaga i dessa förhand­

lingar. Givetvis böra tjänstemännen själva få utse sina representanter vid

förhandlingarna.

Konungen har alt fritt bedöma, huru många och vilka ombud som från

9°

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

statens sida skola utses för deltagande i förhandlingar angående viss

fråga.

Ett spörsmål återstår att beröra i förevarande sammanhang. Detta gäller,

huruvida den eller de myndigheter, vilkas tjänstemän viss fråga berör, skola

vara representerade vid förhandlingar mellan tjänstemannaförening och av

Konungen utsedda ombud. Det torde knappast vara möjligt att lämna ett all­

mängiltigt svar å detta spörsmål. Självfallet är, att Konungen kan förordna

härom i samband med utseendet av statens ombud. Dessa ombud torde även

böra äga befogenhet att hos myndigheten anhålla, att denna ville låta repre­

sentera sig vid förhandlingarna. Detta torde vara särskilt lämpligt i de fall,

då förhandlingar beträffande samma fråga tidigare förts mellan myndighe­

ten och tjänstemännen.

Beträffande formen för och arbetssättet vid dessa förhandlingar förordnar

Konungen. Likaledes torde Konungen böra förordna ett av statens ombud

att vara ordförande vid förhandlingarna, varjämte särskild sekreterare bör

utses att föra protokoll. I övrigt torde förhandlingarna komma att gestalta

sig på olika sätt beroende på om de avse utredning av viss fråga eller örn

de äga rum såsom en form för bringande av viss fråga under Konungens

prövning.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag om öppnandet av möjlighet till förhandlingar mel­

lan tjänstemannaorganisation och av Konungen utsedda ombud behandlas

i åtskilliga av myndigheternas yttranden.

Kommunikationsverkens lönenämnd anför att, då dylika förhandlingar

kunde beräknas bliva vanliga, reglerande bestämmelser därom bort inflyta i

författningen. Försvarsväsendets lönenämnd anser, att 11 § i sakkunnig­

förslaget bort kompletteras med en föreskrift om de frågor, som skulle kun­

na bliva föremål för förhandling med av Konungen utsedda ombud.

Vissa myndigheter anse, att ett omnämnande i kungörelsen av att möjlig­

het förefunnes att erhålla förhandlingar med av Konungen utsedda ombud

vore onödigt, då berörda förhållande vore självfallet. I denna riktning hava

järnvägsstyrelsen, kammarkollegiet och statskontoret uttalat sig.

En del myndigheter anse det vara lämpligt, att förhandlingar skulle kunna

upptagas med av Konungen utsedda ombud, så snart det gällde en fråga,

som vore av allmän betydelse för tjänstemän vid flera verk, medan de där­

emot bestämt motsätta sig, att dessa förhandlingar finge ingå såsom ett led i

en särskild instansordning.

Sålunda anför socialstyrelsen i sin principiella översikt över förslaget:

Det ifrågavarande förhandlingsinstitutets uppgift och funktion äro i be­

tänkandet ej fullt klart angivna. Det uttalas, att en tjänstemannaförening

icke har någon ovillkorlig rätt till förhandlingar med sådana ombud och att

stadgandet under 11 § intagits i författningsförslaget allenast såsom en lämp­

lig erinran, att sådana förhandlingar äro avsedda att kunna föras. I annat

sammanhang uttalas, att dessa förhandlingar ingå såsom en viktig del i för­

slaget och kunna anses bilda slutstenen i detsamma. De äro avsedda att ut­

göra en form dels för bringande av frågor örn tjänstevillkor under Konungens

omprövning och dels för verkställande av utredningar i viktigare frågor,

som beröra tjänstemännen.

Avsikten med intagandet i författningsutkastet av ifrågavarande »erinran»

Kungl. Maj:ts proposition nr 128

91

måste emellertid tydligen vara den, att man ansett Kungl. Maj:t böra göra

veterligt, att förhandling med ombud vore ett förfarande, som relativt nor­

malt kunde ifrågakomma.

Det ifrågavarande förhandlingsinstitutets uppgifter framgå icke närmare

av den föreslagna författningens text, men att döma av de i betänkandet an­

givna upplysningarna synas de kunna uppdelas i två ärtskida funktioner,

nämligen dels att vara ett slags överinstans i sådana viktigare frågor, be­

träffande vilka förhandlingar redan ägt rum mellan vederbörande myndig­

het och tjänstemannaorganisationen utan att en utjämning av intressemotsätt­

ningarna därvid kommit till stånd, och dels att vara ett forum för överlägg­

ningar i sådana betydelsefulla frågor —- särskilt rörande normer för avlö­

ning samt anställningsformen — vilka beröra tjänstemännen över huvud

eller större grupper av dem och alltså icke äro begränsade till att avse endast

viss myndighet.

Vad den första gruppen av nu åsyftade frågor beträffar kan man tveka,

om tillräckliga skäl föreligga att såsom en regelrätt anordning förutse en över­

instans för fortsatta förhandlingar, sedan de direkta förhandlingarna mellan

en myndighet och tjänstemanna organisation en avslutats. Ombuden lära lika

litet som vederbörande myndighet kunna slutgiltigt acceptera ett förhand­

lingsresultat annat än ad referendum i sådana frågor, beträffande vilka av­

görandet tillkommer statsmakterna, och där beslutanderätten tillkommer

myndigheten, torde förhandling med ombuden få anses föga motiverad.

Några omständigheter, som skulle kunna anses ådagalägga något mera på­

tagligt behov av en sådan överinstans, hava ej heller, såvitt styrelsen har sig

bekant, förekommit. För övrigt visar erfarenheten från förhandlingsväsen-

det å andra områden, att redan möjligheten av att förhandlingsfrågan kan

föras inför en högre medlingsinstans utgör en omständighet, som ej sällan

gör parterna mindre benägna att vid direkta förhandlingar jämka sina ur­

sprungligen intagna ståndpunkter.

Beträffande däremot den senare gruppen av frågor synes en viss betydelse

kunna vara att tillmäta förhandlingar med av Kungl. Majit utsedda ombud.

En författningsföreskrift av här berörd art synes nämligen för tjänstemän­

nen kunna vara av värde såsom innebärande en garanti för att deras syn­

punkter i en till utredning upptagen fråga av mera central betydelse skulle på

ett representativ! sätt bliva framförda till statsmakterna.

Då socialstyrelsen vid sin specialgranskning av den föreslagna författnin­

gen behandlar bestämmelserna i 11 §, redogör styrelsen till en början för

vad de sakkunniga anfört angående de olika frågor, som skulle kunna bliva

föremål för förhandlingar med av Konungen utsedda ombud. Styrelsen fort­

sätter härefter:

Av vad sålunda anförts torde framgå, att det i 11 § avsedda förhandlings-

institutet väsentligen avsetts såsom en överinstans i förhandlingsfrågor. Sty­

relsen vill starkt ifrågasätta, huruvida en sådan anordning kan anses stå i

god överensstämmelse med de principer, som ligga till grund för den svenska

statsförvaltningen och enligt vilka varje särskild myndighet har att inom

ramen för vad lag och författning och dess instruktion stadga samt beviljade

anslag medgiva självständigt och under ämbetsansvar besluta. Anordningen

synes ej heller särdeles väl överensstämma med den i författningsförslagets

1 § fastslagna grundsatsen örn upprätthållandet av den myndigheten tillkom­

mande beslutanderätten.

Befaras kan, att ifrågavarande förhandlingsinstitut icke skulle hållas fritt

från ovidkommande politiska inflytelser och alt detsamma i praktiken skulle

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

kunna erhålla betydelse allenast genom utövandet av moraliskt tryck på ve­

derbörande myndighet att frånfalla en under ämbetsansvar intagen stånd­

punkt. Tillfälle att prestera all den sakliga utredning i och belysning av för-

handlingsfrågan, som ur tjänstemannaorganisationens synpunkt kan anses

påkallad, har förelegat vid den med myndigheten förda direkta förhandlin­

gen, vilken ju skall vara en verklig i sakfrågan inträngande förhandling. Skul­

le myndigheten därvid visat förhandlingsovillighet eller intagit en därmed

jämförbar orimlig ståndpunkt i sakfrågan, torde möjlighet icke saknas för or­

ganisationen att påtala förhållandet, exempelvis genom anmälan till justitie-

kanslern. I allt fall föreligger ju den allmänna klago- och petitionsrätten.

I betraktande av det nu anförda synas starka skäl tala emot att ifrågava­

rande förhandlingsanordning anlitas såsom en överinstans beträffande de

mellan myndigheterna och organisationerna förda förhandlingarna.

I betänkandet har emellertid detta förhandlingsinstitut avsetts skola kom­

ma till användning jämväl beträffande sådana frågor, i vilka beslutanderätten

tillkommer Kungl. Majit och riksdagen eller Kungl. Majit ensam, d. v. s. be­

träffande de för tjänstemännen i allmänhet viktigaste frågorna. I sådant

sammanhang har i betänkandet givits uttryck för den uppfattningen, att re­

presentanter för tjänstemannaorganisationerna i större utsträckning än hit­

tills varit fallet böra beredas tillfälle att medverka vid utredningar i viktigare

frågor, som beröra tjänstemännen. Dessutom förordas, att utredning i såda­

na frågor må kunna äga rum på sätt, som författningsförslagets 11 § anvisar,

nämligen under formen av förhandlingar mellan av Kungl. Majit utsedda

ombud och tjänstemannaorganisationer.

Såsom styrelsen redan vid sin allmänna behandling av det remitterade för­

slaget framhållit, kan det icke förnekas, att dylika förhandlingar rörande vik­

tigare frågor, särskilt där de beröra statstjänstemännen överhuvud eller stör­

re grupper av dem, måste tillmätas ett visst värde; därvid skulle tillfälle yp­

pas för framförande på auktoritativt sätt av stämningar och uppfattningar

bland tjänstemännen i betydelsefullare, aktuella frågor samt för utjämning av

intressemotsättningar.

För att en förhandling av här berörd art skall fylla det därmed avsedda

syftet erfordras givetvis, såsom i betänkandet påpekats, att endast riksorgani­

sationer och för tjänstemännen i verklig mening representativa föreningar

deltaga i desamma. Angeläget synes emellertid därvid vara, att olika grupper

av de tjänstemän, frågan må anses beröra, bliva genom sina organisationer

företrädda.

Med hänsyn till vad ovan framhållits och under erinran tillika om vad

i samband med behandlingen av 3 § anförts, får styrelsen ifrågasätta, om ej

förevarande paragraf borde givas ungefär följande innehåll.

Om en fråga angående nya eller ändrade anställnings-, arbets- och avlö-

ningsvillkor skulle beröra statens tjänstemän överhuvud eller tjänstemän hos

flera myndigheter, skulle på därom av myndighet eller tjänstemannaförening

gjord framställning, därest Kungl. Majit så prövade skäligt, muntlig för­

handling kunna äga rum mellan ombud, som av Kungl. Majit utses, och de

av frågan berörda tjänstemännens föreningar.

Generalpoststyrelsen anser, att förhandlingar med av Konungen utsedda

ombud borde ifrågakomma endast när det gällde frågor, vilkas avgörande till-

komme Kungl. Majit och riksdagen gemensamt eller Kungl. Majit ensam.

Styrelsen anför härom:

Generalpoststyrelsen delar de sakkunnigas uppfattning örn lämpligheten av

att frågor, i vilka beslutanderätten tillkommer Kungl. Majit och riksdagen

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

93

eller Kungl. Maj:t ensam, må upptagas till förhandling med av Konungen ut­

sedda ombud, men kan icke dela de sakkunnigas uppfattning örn lämplighe­

ten av att frågor, vilkas avgörande konstitutionellt är förbehållet verkslednin­

gen, få i förhandlingsväg hänsk.jutås till Kungl. Ma.j:t. Det lider inte tvivel

om att, även om Kungl. Majit för vart särskilt fall förbehålles rätten att av­

göra, huruvida förhandling av detta slag må förekomma eller ej, genom

en sådan ordning kan öppnas en väg, som leder till ett undergrävande av

verksledningens och statens — i den mån den är representerad av verksled­

ningen — auktoritet. När det gäller frågor, i vilka beslutanderätten nu lig­

ger hos verksledningen, synes icke heller något verkligt behov föreligga av

deras vidareförande förhandlingsvägen. De sakkunniga säga själva å sidan

116 nederst och sidan 117 överst: »Förhandlingar isamma fråga mellan tjäns­

temannaföreningen och av Konungen utsedda ombud kunna närmast beteck­

nas som ett utflöde av dea allmänna klago- och petitionsrätten.» Härmed sy­

nes förhandlingsrätten i dylika fall vara avsedd att vara ett komplement till

den allmänna klago- och petitionsrätten. Emellertid torde det icke föreligga

något behov av ett dylikt komplement. Den väg, som nu är anvisad tjänste­

männen, därest de vilja söka ändring i en verksstyrelses beslut, nämligen be-

svärsvägen, har veterligen hittills icke lett till att icke deras rätt blivit tillgodo­

sedd. Skulle det anses behövligt, bör naturligen här på samma sätt som ge­

neralpoststyrelsen ifrågasatt under 3 § här ovan tjänstemännen uttryckligen

anvisas att i förekommande fall anlita besvärsvägen.

De sakkunniga lia, såsom framgår av deras nyss citerade uttalande, delat

upp de frågor, som kunde komma att förhandlas med av Konungen utsedda

ombud, i två grupper, nämligen: ärenden, där förhandlingarna varit av förbe­

redande natur, samt ärenden, där förhandlingarna icke medfört samförstånd

mellan parterna. Den förra gruppen torde omfatta ärenden, där avgöran­

det tillkommer Kungl. Majit och riksdag eller Kungl. Majit ensam; den se­

nare gruppen ärenden, där beslutanderätten är förbehållen verksledningen. I

fråga örn dessa ärenden beteckna de sakkunniga själva myndigheten och tjäns­

temännen såsom två mot varandra stående parter, av vilka dock endast den

ena parten skulle lia ovillkorlig rätt att bliva representerad vid förhandlin­

garna nied av Konungen utsedda ombud. Visserligen kan Kungl. Majit till­

kalla representant även för myndigheten, men förhandlingarna torde då ock­

så få karaktär mera av förhandlingar inför Konungens ombud än med om­

buden. Man befinner sig då i ett läge, som i sak icke mycket avviker från

det inför en förhandlingsnämnd, och örn vilket man dock är överens, att det

kan undergräva statens-myndighetens auktoritet.

Telegrafstyrelsen anför beträffande förevarande fråga:

Den i §§ 2 och lf omförmälda möjligheten att förhandla nied ombud, som

av Konungen utses, förefaller styrelsen ganska snarlik vad som skulle uppstått

genom den av socialstyrelsen år 1920 ifrågasatta förhandlingsnämnden. Den

väsentligaste skillnaden torde väl vara, att den nu föreslagna förhandlingsdele­

gationen icke tillerkänts befogenhet såsom skiljenämnd i tolkningsfrågor, och

att en för varje förhandlingstillfälle konstituerad förhandlingsdelegation, som

dock av praktiska skäl torde komma att få en viss permanens, föreslagits i

stället flir socialstyrelsens nermanenta förhandlingsnämnd.

1 clegral styrelsen fann den år 1920 ifrågasatta förhandlingsnämnden

olämplig, och omdömet blir detsamma beträffande motsvarande delar av

det nu framlagda förslaget. Styrelsen anser nämligen att de olägenheter,

-sorn tämligen samstämmigt ansågos vidlåda det äldre förslaget, väsentligen

kvarstå även i de sakkunnigas förslag. Styrelsen har sig heller icke bekant,

att förhållandena för tjänstemännen inom den svenska statsförvaltningen

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

på något håll skulle vara sådana, att deras berättigade intressen icke skulle

vinna vederbörligt beaktande genom klagorätten hos Kungl. Majit över myn­

dighets efter förhandlingar fattade beslut.

För frågor, som avgöras av myndighet, är den föreslagna nya förhand-

lingsinstansen dessutom onödig. Dylika frågor bliva säkerligen allsidigt be­

lysta under förhandlingarna med myndigheten, och de fakta för och emot

myndighets ståndpunkt, som kunna vara av intresse för Kungl. Majit i sam­

band med en eventuell överklagning, förutsättas ju i förslaget vara nedskriv­

na i protokollen från dessa förhandlingar.

Då det gäller fråga, vars avgörande ankommer på Konungen eller riks­

dagen, synes däremot en informatorisk överläggning av ifrågasatt slag i vissa

fall lämplig och väl överensstämmande med hittills gällande praxis. Mot

den föreslagna bestämmelsens tillämpning i dylika fall har telegrafstyrelsen

ingenting att erinra.

Kammarrätten yttrar beträffande nu förevarande spörsmål:

Det är givetvis riktigt, att för förhandlingar i nu berörda ordning tillstånd

av Konungen bör erfordras. Däremot kan det ej anses lämpligt, att över­

huvud taget möjlighet gives att under Konungens prövning draga alla slag

av tvistefrågor rörande statstjänstemän. Vissa grupper av frågor äro av

den beskaffenhet, att förhandlingar rörande desamma icke böra i nu ifråga­

satt ordning föras. Till desamma torde i första hand böra räknas sådana

frågor, i vilka beslutanderätten tillkommer viss myndighet, och detta oavsett

örn förhandlingar tidigare förts i frågan mellan tjänstemännen och myn­

digheten. Det måste i varje fall anses ur olika synpunkter betänkligt att

»under omprövning hos Kungl. Majit» bringa frågor, som i laga ordning

av vederbörande myndighet slutgiltigt avgjorts. Även en annan grupp av

frågor, tolkningsfrågorna, måste obetingat anses vara av den beskaffenhet

att de icke böra bliva föremål för förhandlingar i nu föreslagen ordning.

För dessa frågors eventuellt fortsatta prövning genom högre myndighet hal­

den allmänna besvärsrätten införts. Därest emellertid, beträffande sistnämn­

da två grupper av frågor, tjänstemannaförening önskar ändring i de be­

stämmelser, som kunna hava legat till grund för det ifrågakomna beslutet,

bör föreningen äga rätt att hos Konungen göra framställning örn förhand­

lingar för sådant ändamål. Kammarrätten anser därför, att i 11 § av de

sakkunnigas förslag bör i allmänna ordalag angivas vilka grupper av frågor,

som kunna dragas under Konungens prövning, och föreslår kammarrätten,

att nämnda paragraf gives följande ändrade lydelse: På därom av myndig­

het eller statstjänstemannaförening gjord framställning må, därest Konun­

gen prövar skäligt, i de frågor av principiell eller eljest allmän betydelse

för tjänstemännen, i vilka beslutanderätten tillkommer Konung och riksdag

eller Konungen ensam, muntlig förhandling äga rum mellan ombud, som

av Konungen utses, och statstjänstemannaförening.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller, att de för landsstatstjäns-

temännen gemensamma frågorna ej lämpligen kunde upptagas till förhand­

lingar vid de olika länsstyrelserna. Det vore därför önskvärt, att möjlighet

till för hela riket gemensamma förhandlingar stadgades. Föreningen Sve­

riges landsfiskaler anför härom, att tjänstemän, som ej sorterade under de

centrala ämbetsverken eller kommunikationsverken, borde erhålla en obli­

gatorisk rätt till förhandlingar med departementschefen eller av Konungen

utsedda ombud.

95

Flygförvaltningen anser, att till de föreslagna bestämmelserna borde göras

ett tillägg örn att, när framställning örn förhandlingar enligt 11 § gjorts, vi­

dare förhandlingar enligt 1 § om samma fråga skulle vara uteslutna, intill

dess Konungen annorlunda förordnat.

Riksförsäkringsanstalten förutsätter, att av viss fråga berörd myndighet

skulle beredas tillfälle att vara representerad vid förhandlingar med av Ko­

nungen utsedda ombud.

Vattenfallsstyrelsen framhåller, att förhandlingar enligt 11 § ej finge bli­

va en permanent institution, som sköte verksstyrelserna åt sidan. Om en av

Kungl. Majit utsedd kommitté för utredning av viss fråga skulle förhandla

med tjänstemannaorganisationerna, borde icke tjänstemännen men väl myn­

digheterna vara representerade i kommittén. Med hänsyn härtill borde det

icke få förekomma, att en lönenämnd, som innehölle personalrepresentan­

ter, fungerade såsom ombud för Kungl. Majit vid förhandlingar med tjänste­

mannaföreningar.

Riksräkenskapsverket anser, att förhandlingsförfarandet enligt 11 § vore

väl lösligt skisserat. Ett förtydligande härutinnan vore önskvärt. Skäl ta­

lade för att ett förhandlingsorgan för staten inrättades med mera fast

sammansättning. En permament förhandlingsnämnd vore kanske ej be­

hövlig för de affärsdrivande verken men väl för de centrala ämbets­

verken.

Länsstyrelsen i Hallands län anför, att det tidigare framförda förslaget

örn en statens förhandlingsnämnd syntes vara en god utväg för de verkligt

omfattande frågor, som berörde myndigheter och tjänstemän av olika

slag. Det kunde därför ifrågasättas, huruvida frågan om statstjänstemän-

nens förhandlingsrätt kunde praktiskt lösas utan en dylik nämnd.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län uttalar, att den av de sakkunniga genom den

ena dörren utmotade förhandlingsnämnden komme in genom den andra. Man

kunde förutse en obenägenhet hos Konungen att avvisa en vädjan om för­

handlingar, därest den sökande vore en större organisation. Därvid vore man

i själva verket framme vid samma förfarande som inom en förhandlings­

nämnd. 11 § borde därför utgå ur förslaget. En instansordning skulle sti­

mulera till klagomål och halvt negligerande av förhandlingarna med myn­

digheterna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anser icke, att förhandlingar med om­

bud, på sätt i 11 § förutsattes, hade fog för sig. Länsstyrelsen anför, att det

förefölle, som örn de sakkunniga härvidlag frångått den eljest konsekvent

vidhållna principen, att myndigheternas beslutanderätt ej på något sätt skulle

vara bunden genom resultatet av förhandlingarna. Därest förhandlingarna

mellan ett av Konungen utsett ombud och en tjänstemannaorganisation i re­

gel skulle fortgå, till dess enighet vunnes, torde resultatet i de flesta fall bliva

en kompromiss, därvid ombudet således kunde förutsättas hava fått göra ef­

tergifter. Otvivelaktigt komme den myndighet, som på basis av förhandlin­

garna skulle fatta beslut, att känna sig föregripen i detta genom av ombudet

gjorda medgivanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

96

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departements­

chefen.

De sakkunnigas förslag att öppna möjlighet till förhandlingar mellan

tjänstemannaförening och ombud, som av Konungen för varje särskild fråga

utses, anser jag mig böra understödja. Därigenom skapas en form för för­

handlingar med tjänstemännen om de stora och centrala frågorna, såsom

exempelvis viktigare ändringar i avlöningsreglementena, i vilka frågor det

icke torde vara ändamålsenligt att först upptaga förhandlingar med de sär­

skilda myndigheterna. Det är även min uppfattning, att denna form av för­

handlingar skall visa sig vara lämplig att använda för närmare utredningar

i viktigare frågor, som beröra tjänstemännen.

Socialstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och kammarrätten

hava uttalat, att förhandlingar med av Konungen utsedda ombud under inga

förhållanden borde få ingå såsom ett led i en särskild instansordning. Det

såväl av de sakkunniga som av nämnda myndigheter använda ordet instans­

ordning måste emellertid såtillvida anses vara felaktigt, som tjänstemän­

nen icke skulle tillerkännas en rätt att erhålla förhandlingar av nu avsett

slag. Upptagandet av förhandlingar med särskilda av Konungen förordnade

ombud skulle nämligen i varje enskilt fall vara beroende på av Konungen

lämnat medgivande. Där i ett på viss myndighet ankommande ärende, som

icke besvärsvägen bragts inför Konungen, medgivande skulle lämnas till

dylika förhandlingar, efter det de direkta förhandlingarna mellan myndig­

heten och tjänstemannaförening avslutats utan samförstånd, skulle förhand­

lingarna uppenbarligen bliva allenast av utrednings natur. Vid dessa för­

hållanden synas mig de från något håll uttalade farhågorna, att upptagandet

av dylika förhandlingar skulle leda till undergrävande av myndigheternas

och statens auktoritet, föga grundade.

Mot vad de sakkunniga anfört angående det ifrågasatta förhandlingsför-

farandets utformande och de därav föranledda bestämmelserna i författ-

ningsförslaget har jag icke något att erinra. Jag vill särskilt framhålla, att

det icke torde vara lämpligt att redan vid förhandlingsordningens införande

genom utförliga bestämmelser klavbinda detta förhandlingsförfarande eller

närmare föreskriva, i vilka frågor sådana förhandlingar skola kunna föras.

Det torde vara lämpligt, att Konungen för varje särskilt fall meddelar de er­

forderliga bestämmelserna. Utvecklingen torde böra avvaktas, innan man

kan avgöra, om några allmänna bestämmelser om ifrågavarande förhand­

lingar skola kunna utkristalliseras.

Det av mig förordade förslaget innebär, att tjänstemannaförening för att

äga förhandlingsrätt gentemot viss myndighet måste tillerkännas sådan rätt

av Konungen. Till förekommande av misstag vill jag här nämna, att de er­

kända organisationerna icke böra anse det vara självfallet, att de på därom

gjord framställning skola berättigas att föra förhandlingar med av Konungen

utsedda ombud. Fråga om förhandlingar enligt 11 § kommer i det särskilda

fallet att prövas med hänsyn till ärendets räckvidd och den sökande för­

eningens representativitet, oberoende av att densamma erhållit förhandlings­

rätt enligt 2 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

97

Förhandlingsrätten för den militära personalen.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag skall den militära personalen principiellt

inbegripas under förhandlingsordningen. Även den genom personliga kon­

trakt anställda personalen av manskaps eller underbefäls grad, de s. k. stam-

anställda, tillerkännes förhandlingsrätt enligt förslaget. Det betonas, att en

förhandlingsordning för den militära personalen givetvis ej skulle få tilläm­

pas vid krigstillfalle, liksom ej heller då allmän mobilisering påbjudits.

Till stöd för sitt förslag anföra de sakkunniga:

De sakkunniga vilja för sin del framhålla vikten av att den militära per­

sonalen ej sättes i någon undantagsställning i samhället i förhållande till de

civila tjänstemännen. Endast om så anses vara oundgängligen nödvändigt,

bör den militära personalen därför uteslutas från rätten att föra förhand­

lingar med myndigheterna. De sakkunniga kunna emellertid ej finna, att

något intrång skulle behöva ske i det disciplinära förhållandet, om en på

lämpligt sätt begränsad förhandlingsordning införes på det militära områ­

det. Ej heller synes en sådan ordning i och för sig vara oförenlig med

det militära subordinationsförhållandet. Den omständigheten, att en sär­

skild ansvarighetslag är gällande för den militära personalen, torde icke

heller kunna åberopas som skäl mot införandet av en förhandlingsord­

ning. Det kan erinras örn att den militära personalen i Danmark är till­

erkänd förhandlingsrätt, utan att veterligen några olägenheter därav upp­

kommit. Att en lönenämnd finnes inrättad för den militära personalen sy­

nes lika litet som för de civila tjänstemännen böra inverka på frågan om

införandet av en förhandlingsordning. Det bör vidare ihågkommas, att det hi­

de av tjänstemännen bildade organisationerna, som framträda vid förhandlin­

gar med myndigheterna, och alltså ej de enskilda tjänstemännen. Av vad som

inför de sakkunniga anförts från såväl de militära förvaltningsmyndigheter­

na som tjänstemannaorganisationerna framgår därjämte tydligt, att förhand­

lingar på det militära området praktiskt taget blott skulle komma att föras

centralt mellan tjänstemännens huvudorganisationer och de förvaltande äm­

betsverken eller truppslagscheferna. Vidare skulle förhandlingar givetvis

kunna föras med ombud, som av Konungen utsetts. Behovet av en förhand­

lingsordning för den militära personalen synes för övrigt nästan vara större

just tack vare subordinationsförhållandet, vilket i viss mån torde medföra

en inskränkning i de överläggningar, som eljest i fria former förekomma vid

de civila verken. Lämpligheten av en förhandlingsordning för den militära

personalen torde vara helt beroende av förhandlingsordningens innebörd och

vidare av de frågor, örn vilka förhandlingar skulle få föras. Den förhand­

lingsordning, som nu föreslås till införande, torde rent principiellt sett icke be­

höva ingiva några farhågor för missbruk. Åtminstone i frågor örn behand­

lingen av avlöningsbestämmelser saknas varje anledning att ställa den mili­

tära personalen i en särställning. Vad som i den allmänna motiveringen

framhållits örn fördelarna för staten av att införa en lagfästad förhandlings­

ordning synes vara tillämpligt liven beträffande den militära personalen.

Vad nu anförts är tillämpligt åtminstone beträffande militär personal i

sådan tjänstemannaställning, som lill sin art motsvarar de civila tjänste­

männens ställning, eller med andra ord beträffande officerare och underoffi­

cerare samt med dem likställda. Samma förhållande gäller för personal,

som avgått från aktiv stat och kvarstår i arvodesbefattning eller som erhål­

lit sin första anställning vid krigsmakten i reserven. Härutöver finnes en

Bihang lill riksdagens prolokoll I!)■'>"/. 1 sami. Nr 128.

7

98

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

mycket stor grupp militära befattningshavare, nämligen den stamanställda

personalen av manskaps eller underbefäls grad. Denna personal är anställd

genom personliga kontrakt med i allmänhet vid första anställningen tre års

och sedermera ett års tjänstetid. Sammanlagda tjänstetiden kan i vissa fall

bliva tämligen lång och uppgå till omkring 15 år eller något därutöver. En­

dast omkring 5 procent av de stamanställda torde dock kunna påräkna be­

fordran till underofficers beställning. Tveksamhet torde visserligen kunna

råda, om den stamanställda personalen skall anses hava tjänstemannaställ­

ning. I varje fall kan denna personal dock icke hänföras till arbetarna.

Med hänsyn till ordalydelsen av 1 § i lagen om förenings- och förhandlings­

rätt faller den stamanställda militära personalen ej under denna lag, då

ifrågavarande personal är underkastad ämbetsmannaansvar enligt krigsla­

garna. Det kan dock icke anses vara tillfredsställande, att de stamanställda

militärerna skola ställas utanför båda lagstiftningarna örn förhandlingsrätt;

särskilt blir detta fallet, örn övrig militär personal inbegripes under lagstift­

ningen om förhandlingsrätt för statens tjänstemän. De stamanställda utgöra

en stor grupp befattningshavare med fast organisation. Då icke heller i öv­

rigt skäl synas föreligga för att utesluta dem från den nu föreslagna för­

handlingsordningens omfattning, vilja de sakkunniga för sin del förorda, att

de inbegripas under denna lagstiftning. Det torde dock ej vara erforderligt

att med hänsyn därtill vidtaga någon jämkning av ordalydelsen i 1 § i

den föreslagna författningen.

I betänkandet redogöres för överläggningar, som de sakkunniga fört med

representanter för de militära förvaltningsmyndigheterna och tjänstemanna­

organisationerna. Det framgår av den lämnade redogörelsen, att såväl myn­

digheterna som organisationerna ansett, att förhandlingar på det militära

området borde förås centralt och att vissa inskränkningar vore erforderliga

med hänsyn till de frågor, varom förhandlingar skulle få föras.

Beträffande sättet för förhandlingsrättens utövande på det militära områ­

det anföra de sakkunniga:

Från de militära myndigheternas och organisationernas sida har inför de

sakkunniga uttalats, att förhandlingar rörande militära frågor endast böra

föras centralt mellan de förvaltande myndigheterna eller truppslagschefer-

na samt representanter, som utses av huvudorganisationerna för tjänste­

männen. Detta spörsmål torde nära sammanhänga med den omfattning,

i vilken förhandlingsrätt beträffande olika frågor tillerkännes den militära

personalen. Om förhandlingsrätt medgives endast beträffande de allmän­

na avlöningsvillkoren, synes det vara rimligt, att förhandlingar endast föras

mellan representanter för tjänstemännens huvudorganisationer samt de cen­

trala militära myndigheterna. Därjämte skulle givetvis förhandlingar kun­

na föras med ombud som utses av Konungen. Anses det däremot vara möj­

ligt att tillerkänna dessa tjänstemän förhandlingsrätt även beträffande vis­

sa frågor örn tjänstgöring eller utbildning, torde hinder icke böra läggas

för förhandlingar mellan en truppförbandschef samt lokalavdelning av en

tjänstemannaorganisation. Närmare bestämmelser angående förhandlings­

rättens utövande för de militära befattningshavarna torde efter hörande av

de militära myndigheterna och tjänstemannaorganisationerna böra utfärdas

av Konungen.

Beträffande de erforderliga inskränkningarna med avseende å de frågor,

om vilka förhandlingar på det militära området borde få föras, anföra de

sakkunniga:

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

99

Då det gäller behandlingen av de militära tjänstemännens allmänna av-

löningsvillkor kunna dessa tjänstemän helt jämställas med statens civila

personal. Härvidlag erfordras alltså ej några inskränkningar beträffande

förhandlingsrätten. Ej heller synes detta vara nödvändigt i fråga örn be­

handlingen av den militära personalens allmänna anställningsvillkor. Så är

däremot tydligen fallet, så snart man kommer in på området för den mili­

tära personalens utbildning och arbetsvillkor. De sakkunniga anse sig emel­

lertid icke kunna närmare ingå på ett bedömande av frågan om vilka in­

skränkningar i förhandlingsrätten som lämpligen böra föreskrivas härvidlag.

Förslag härom torde i stället böra infordras från de militära myndigheter­

na. I enlighet med grundtankarna i förhandlingsordningen böra personal­

organisationerna beredas tillfälle att yttra sig i frågan, innan erforderliga

bestämmelser utfärdas av Konungen.

Yttrandena.

Samtliga de militära myndigheter och tjänstemannaorganisationer, som

inkommit med yttranden över betänkandet, tillstyrka, att en förhandlings­

ordning införes och att den militära personalen därvid inbegripes. I likhet

med de sakkunniga anses allmänt, att vissa begränsningar i förhandlings­

rätten måste vidtagas för den militära personalen. Först och främst måste

sålunda bestämmelserna om förhandlingsrätt träda ur funktion vid mobili­

sering eller krigstillfälle. I allmänhet anses förhandlingsrätten böra ut­

övas centralt och endast av de stora militära tjänstemannaorganisationer­

na. Härvidlag uttalas dock av svenska undero f ficersförbundet att förbundet

ansåge det vara motiverat jämväl nied lokala förhandlingar. Samtliga myn­

digheter och organisationer förklara vidare, att förhandlingsrätten måste in­

skränkas med hänsyn till vissa frågor, som berörde den militära utbild­

ningen och tjänsten i övrigt. Åtskilliga yttranden ingå på en närmare

diskussion om huru ifrågavarande begränsningar i förhandlingsrätten borde

närmare utformas. T. f. chefen för armén uttalar härom endast, att han

förutsatte, att försvarsgrenscheferna i sinom tid borde anbefallas att in­

komma med förslag till inskränkningar. Marinförvaltningen förklarar, att

de inskränkande bestämmelserna borde utarbetas, innan förhandlingsord­

ningen fastställdes samt eventuellt även gälla vid försvarsverken anställd ci­

vil personal. Svenska of ficersförbundet anser, att de inskränkande bestäm­

melserna för den militära personalen snarast borde utarbetas. Militären

borde icke heller i avseende å tidpunkten för genomförandet av en för­

handlingsordning ställas i någon undantagsställning i förhållande till de

civila statstjänstemännen. Förbundet framlägger positiva förslag till in­

skränkande bestämmelser. Svenska linderot ficersförbundet anser, att de

sakkunniga borde hava utarbetat de erforderliga särbestämmelserna. I vart

fall borde de militära organisationerna få tillfälle att yttra sig, innan de

inskränkande bestämmelserna fastställdes. Försvarsväsendets underbefäls-

förbund hemställer, att allenast sådana inskränkningar måtte fastställas att

gälla för personalen vid krigsmakten, som betingades av rent militära för­

hållanden.

Ingen erinran göres mot att de sakkunniga utsträckt förhandlingsordnin

gen att omfatta jämväl det fast anställda manskapet vid krigsmakten.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Efter denna sammanfattande redogörelse för de av militära myndigheter

och tjänstemannaorganisationer avgivna yttrandena torde jag få ur dessa

yttranden återgiva följande.

Tjf. chefen för marinstaben: Särskilda bestämmelser synas erforderliga:

dels beträffande vilka myndigheter och personalorganisationer, som skola

givas förhandlingsrätt (§§ 2 och 5),

dels beträffande vilka frågor, som skola kunna göras till föremål för för­

handling (§ 3), och

dels slutligen beträffande förhandlingsrättens tillämpning vid krig eller

mobilisering.

Det synes ur alla synpunkter lämpligast, att förhandlingsrätten för mili­

tärpersonalen centraliseras till att omfatta å ena sidan de centrala myndig­

heterna och å andra sidan personalens huvudorganisationer. Någon själv­

ständig förhandlingsrätt bör sålunda icke tillerkännas vare sig myndigheter­

nas underlydande organ eller personalförbundens specialorganisationer. Lo­

kala frågor synas, i den mån de kunna tänkas få någon större räckvidd,

kunna göras till föremål för förhandling genom de stora organisationernas

försorg.

En förutsättning för förhandlingsordningens genomförande inom försvars-

väsendet torde sålunda vara, att de olika, mindre personalgrupperna inordna

sig i de större organisationerna.

Det centraliserade förhandlingsförfarandet ansluter sig emellertid icke till

ordalydelsen i den föreslagna författningen. Ehuru ett sådaut förfarande sä­

kerligen ur många synpunkter kommer att framstå såsom nödvändigt, synas

för försvarsväsendet särskilda bestämmelser härutinnan erforderliga.

Beträffande de frågor, som skola kunna göras till föremål för förhandling,

synas inga inskränkningar erforderliga beträffande militärpersonalens rätt att

förhandla om allmänna anställnings- och avlöningsvillkor. Däremot måste

det anses olämpligt att medgiva förhandlingsrätt beträffande rent militära

frågor, vare sig av disciplinär natur eller berörande det militära utbildnings­

arbetet eller den militära tjänsten i övrigt. Visserligen kunna vissa tjänste-

frågor vara av den natur, att t. ex. villkorlig förhandling, efter myndighetens

bedömande, skulle kunna föras, men svårigheten att draga gränsen mellan

olika frågor gör, att förhandlingsrätten synes böra inskränkas till att omfatta

endast ovan nämnda anställnings- och avlöningsfrågor. Härjämte synes för­

handling dock kunna medgivas rörande utbildningen för civilanställning.

I detta sammanhang bör dock erinras om, att myndighet, jämlikt § 4 i den

föreslagna författningen, skall bereda personalförbunden tillfälle att taga del

av och yttra sig örn frågor av principiell betydelse. Förbunden lia alltså

möjlighet att i viss mån påverka även tjänstgörings- och utbildningsfrågor.

Längre torde man ur militär synpunkt icke kunna sträcka sig.

Särskilda bestämmelser i anslutning till ovan anförda synpunkter synas er­

forderliga.

Slutligen må anföras, att all förhandlingsrätt för militär personal givetvis

bör upphöra vid krigstillfälle eller då allmän mobilisering påbjudits. Även

härför erfordras särskilda bestämmelser.

Under förutsättning av, att inskränkningar i förhandlingsrätten för mili­

tärpersonalen sedermera fastställas i huvudsaklig överensstämmelse med ovan

antydda synpunkter, synes intet väsentligt vara att invända mot den före­

slagna förhandlingsordningen, varför densamma tillstyrkes.

Förslag till sålunda erforderliga kompletterande bestämmelser för marinens

personal torde böra uppgöras och framläggas i annat sammanhang.

Chefen för flygvapnet: I betänkandet framhålles, att det är första gången,

Kungl. Majlis proposition nr 128.

101

sedan frågan örn en förhandlingsordning för statstjänstemän uppkom, som

den militära personalen anses böra inbegripas i en dylik.

Att så nu sker motiveras med bl. a. att den militära personalen icke bör

sättas i någon undantagsställning i samhället i förhållande till de civila stats-

tjänstemännen. I princip delar jag denna uppfattning. Emellertid är den

militära personalens ställning gentemot staten i flera hänseenden olika de

civila statstjänstemännens. Detta betingar vissa inskränkningar i deras even­

tuella förhandlingsrätt, vilket för övrigt även förutsättes i kungörelseför­

slaget.

De frågor, som skulle kunna bliva föremål för förhandling, angivas i 3 §

av förslaget vara »allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor även­

som tillämpningen av sådana villkor». Vilka inskränkningar, som skulle gö­

ras i dessa frågor, angives icke, utan föreslå de sakkunniga att detta skulle

bliva föremål för särskild utredning. Då det torde möta avsevärda svårighe­

ter att i detalj bestämma, vilka ärenden, som icke finge göras till föremål för

förhandling, eller att bestämma vilka ärenden, som finge upptagas till be­

handling, kunde frågan möjligen lösas på det sätt, att Kungl. Majit, på fram­

ställning från vederbörande myndighet eller tjänstemannaförening, för varje

särskilt fall avgjorde, huruvida förhandling skulle äga rum eller icke. Under

alla förhållanden bör från förhandling undantagas frågor rörande utnäm­

ningar och förordnanden, frågor rörande utbildning och arbetsvillkor samt

frågor av disciplinär natur. Under mobilisering och krig bör förhandling

icke medgivas.

Beträffande de parter, mellan vilka förhandlingar skulle äga rum, stadgas

i 2 §.

F. n. finnas inom försvarsväsendet vissa större personalsammanslutningar,

bland vilka främst märkas svenska officersförbundet, svenska underofficers-

förbundet och försvarsväsendets underbefälsförbund. Under dessa organisa­

tioner sortera lokala föreningar. Enligt förslaget skulle dylik lokal förening

kunna förhandla med lokala myndigheter, d. v. s. i detta fall truppförbands-

chefen. Ur disciplinär synpunkt anser jag detta icke lämpligt. För den mili­

tära personalens vidkommande bör förhandlingsrätt tillerkännas endast de

centrala organisationerna.

På grund av vad jag ovan anfört får jag föreslå,

att, därest förhandlingsförordning varder fastställd för statstjänstemän,

denna kommer att omfatta även den militära personalen,

att vissa inskränkningar göras i denna personals förhandlingsrätt, omfat­

tande i stort sett:

1. upphävd förhandlingsrätt vid krig eller mobilisering;

2. uteslutande av frågor rörande utnämningar och förordnanden samt frå­

gor rörande utbildnings-, tjänstgörings- och disciplinära förhållanden, samt

att förhandlingar må äga rum allenast mellan försvarsväsendets centrala

myndigheter eller av Kungl. Majit utsedda ombud och de militära centrala

personalsammanslutningarna.

Arméförvaltningen: Vad angår förhandlingsrätten för militär personal och

likställda, torde blivande bestämmelser örn vissa inskränkningar i nämnda

personals rätt all förhandla lämpligen kunna avfattas i huvudsaklig överens­

stämmelse med de grunder, som angivas i motiveringen till betänkandet.

Marinförvaltningen: Vad avser den militära personalen, anser ämbetsverket,

i likhet med de sakkunniga, att denna personal i princip icke bör sättas i

någon undantagsställning i samhället i förhållande till den civila personalen

och att den militära personalen därför även bör erhålla nu ifrågavarande

förmån.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

De sakkunniga hava ifrågasatt, huruvida den stamanställda militära per­

sonalen kunde anses hava tjänstemannaställning, då de äro anställda medelst

personliga kontrakt. Att det sätt, på vilket de äro anställda, skulle utgöra

något hinder för deras inrangerande såsom statstjänstemän, kan marinför­

valtningen emellertid lika litet som de sakkunniga själva finna.

Ur militär synpunkt synes i förslaget det väsentligaste vara de inskränk­

ningar i förhandlingsrätten, som de sakkunniga enligt § 14 förutsätta skola

gälla lör militär personal och likställda. För förslagets genomförbarhet äro

emellertid dessa inskränkningar av sådan betydelse, att ämbetsverket anser

att undantagsbestämmelserna för den militära personalen borde utarbetas och

underställas vederbörande för yttrande, innan förslaget örn förhandlingsord­

ning blir fastställt.

Ämbetsverket anser sig icke nu kunna avgiva några förslag till ifrågava­

rande inskränkande bestämmelser, men synas sådana vara erforderliga, dels

beträffande vilka myndigheter och personalorganisationer, som skola givas

förhandlingsrätt, dels beträffande vilka frågor, som skola kunna göras till

föremål för förhandling, dels ock slutligen beträffande förhandlingsrättens till-

lämpning vid krig och mobilisering.

Beträffande de inskränkande bestämmelser, som sålunda må komma att

fastställas ifrågasätter marinförvaltningen, huruvida dessa icke helt eller del­

vis även borde gälla den civila personal, som är anställd vid försvarsverken.

Ämbetsverket förutsätter emellertid att framdeles bliva satt i tillfälle att yttra

sig örn dessa frågor.

De inskränkande bestämmelser, som sålunda skulle gälla den militära

personalen och likställda, förutsätter marinförvaltningen vidare komma att

intagas i särskild nådig kungörelse.

Flygförvaltningen: I princip anser flygförvaltningen riktigt, att en blivan­

de förhandlingsordning för statstjänstemän skall vara tillämplig i fred även

för krigsmaktens personal.

Rörande den föreslagna kungörelsens tillämpningsområde vid försvarsvä-

sendet får till en början erinras, att enligt betänkandet all den personal skul­

le vara inbegripen under kungörelsen, som ej omfattas av lagen om för­

enings- och förhandlingsrätt, eller alltså med begagnande av nyssnämnda

lags uttryck, alla arbetstagare i försvarets tjänst, som äro underkastade äm-

betsmannaansvar (ansvar enligt 25 kap. S. L. resp. krigslagarna). Till

»tjänstemän» i kungörelsens mening bör således räknas, utom stammen,

även reservpersonal, men icke värnpliktiga, vidare civila ordinarie och e. o.

tjänstemän ävensom jämförlig icke ordinarie personal. Mot en så fattad

avgränsning av tillämpningsområdet för kungörelsen synes flygförvaltnin­

gen intet vara att erinra.

Vid granskning av kungörelsens särskilda stadganden hava följande an­

märkningar framkommit.

I 2 och 11 §§ omförmäles ett slag av förhandling, som enligt betänkandet

är avsett att utgöra slutstenen eller sista instansen i förhandlingsordningen,

nämligen förhandling mellan ombud, som av Konungen utses, och tjänste­

mannaförening. Flygförvaltningen anser nödigt, att vid sistnämnda § fo­

gas ett tillägg av den innebörd, att när framställning gjorts örn tillämpning av

denna §, vidare förhandling enligt 1 § av kungörelsen skall vara utesluten

beträffande den fråga, som framställningen avser, intill dess Konungen an­

norlunda förordnar. Denna ämbetsverkets uppfattning föranledes av föl­

jande skäl. I en fråga om förslag till ändring av en bestämmelse, som är ge­

mensam exempelvis för de tre försvarsgrenarna, eller om tillämpning av en

sådan bestämmelse vore det icke lämpligt, att separata förhandlingar fördes

103

vid dessa. Olägenheterna skulle icke minskas av att motparten vid dessa

skilda förhandlingar tilläventyrs vore en och samma förening. Det bör för

myndigheten finnas utväg att exempelvis redan före^ avgivandet av infordrat

förslag i dylikt ämne hänskjuta förhandling, om sådan begärts, till Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Vid sista satsen i 3 § förutsätter flygförvaltningen, att utnämningar (be­

fordringar) äro helt undandragna förhandling.

I 14 § synes uttryckligen böra utsättas, att kungörelsen träder ur tillämp­

ning för personal vid försvarsväsendet, sedan order örn mobilisering utfär­

dats, till dess krigsmakten åter ställts på fredsfot. Det i förslaget begagnade

begreppet »militär personal och likställda» synes vara för obestämt och i

allt fall i nyss berörda avseende för snävt. Även de inskränkningar i för­

handlingsrätten, som Kungl. Maj :t med stöd av denna § skulle stadga i öv­

rigt, synas av praktiska skäl böra kunna vidtagas enhetligt för all personal

vid försvarsväsendet.

Beträffande sist avsedda inskränkningar får flygförvaltningen vidare an­

föra följande.

Såvitt ämbetsverket kan finna, vore det för militär uppfattning stötande,

att en militär order (beslut av kommandomals natur) skulle kunna föregås

av förhandling. Örn sådana beslut, som meddelas genom order, bör icke

förhandlas. Detsamma bör då även gälla beträffande förslag till dylika

beslut och tolkningen därav.

Med hänsyn härtill, och då lokala förhandlingar vid försvarsväsendet et­

ter vad i betänkandet antydes icke varit avsedda, synes en lämplig begräns­

ning av förhandlingsrätten kunna åstadkommas genom en föreskrift därom,

att förhandling vid försvarsväsendet enligt 1 § i kungörelsen finge ske alle­

nast i ärenden under de centrala förvaltningsmyndigheternas handläggning.

Parterna vid sådan förhandling skulle i enlighet härmed bliva den centrala

förvaltningsmyndigheten, å ena sidan, och tjänstemannaförening, å andra

sidan.

Försvorsväsendets lönenämnd: Vad först angar fragan huruvida en lag-

stadgad förhandlingsordning överhuvud taget bör införas vid försvarsväsen­

det, bär lönenämnden sig bekant, att förhandlingar mellan representanter

för’ staten, å ena, och för militära personalorganisationer, å andra sidan,

ofta förekommit, utan att de radande militära subordinationsförhallandena

därigenom blivit lidande. Detta har även konstaterats saväl av de sak­

kunniga som av representanter för militära personalsammanslutningar. Jäm­

väl försvarskommissionen har ansett det lämpligt att rörande vissa frågor

samråda med representanter för dylika sammanslutningar. Att sådana över­

läggningar varit till gagn icke blott för personalen utan även för försvars­

väsendet, torde ingen vilja bestrida. Uteblivandet av en lagfästad förhand­

lingsordning skulle dessutom på många håll medföra misstämning och oro.

Lönenämnden har därför i princip ej något alt erinra mot genomförande av

det framlagda förslaget. Emellertid intager försvarsväsendet i förevarande

avseende en ställning, som i flera avseenden väsentligt skiljer sig från stats­

förvaltningen i övrigt. De sakkunniga hava även beaktat detta och i över­

ensstämmelse härmed i sitt betänkande utgått lian att vissa inskränkningar

i förhandlingsrätten skulle gälla för den militära personalen. Förslag i detta

avseende har förutsatts skola infordras från de militära myndigheterna, var­

efter yttrande häröver skulle infordras från personalorganisationerna. Då

något sådant förslag nu icke föreligger, torde lönenämnden här kunna in­

skränka sig lill ett uttalande, att något principiellt hinder för införande av

en förhandlingsordning enligt de sakkunnigas förslag även för försvarsväsen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

dets personal icke synes föreligga, men att, innan en blivande förhandlings-

ordning kommer till användning i fråga örn nämnda personal, genom sär-

skild föreskrift bör angivas de områden, vilka med hänsyn till de speciella

militära förhållandena böra vara uteslutna från förhandlingsrätt.

Svenska officcrsförbundet: Det synes främst böra framhållas, hurusom

^[bundet äi av den uppfattningen, att den förhandlingsordning, som skall

tillämpas i fråga örn den militära personalen icke får vara av den art, att

den kan befaras rubba eller menligt inverka på den auktoritet, som måste

tillerkännas militär myndighet i alla instanser, eller den militära ordningen

och disciplinen, i allmänhet inom försvarsväsendet. Ur denna synpunkt har

det sy lits förbundet riktigt att vid utarbetandet av nedan framlagda för­

slag hellre göra eftergifter i avseende på vissa önskemål ur personalsynpunkt

an att åsidosätta oeftergivliga krav på cn ur militär synpunkt tillfredsstäl­

lande tillämpning av ifrågavarande förhandlingsrätt.

Tre huvudfrågor synas härvid vara värda särskilt beaktande, nämligen

dels formerna för förhandlingsrättens utövande;

dels förhandlingsrättens omfattning;

dels förhandlingsrättens tillämpning vid krig och mobilisering.

\ ad först beträffar formerna för förhandlingsrättens utövande kunna en­

ligt den föreslagna förhandlingsordningen förhandlingar komma till stånd

i tie olika instanser, nämligen dels mellan ombud, som av Konungen utses,

och tjänstemannaförening — detta dock endast därest Konungen prövar så

skäligt — dels mellan tjänstemannaförening och myndighet, dels mellan

avdelning av tjänstemannaförening och ett myndighet underlydande organ.

Den sålunda föreslagna instansordningen betecknar icke blott ett system

med olika förhandlingsformer efter vederbörliga frågors större eller mindre

räckvidd. De sakkunniga framhålla nämligen, att förhandlingarna mellan

en tjänstemannaförening och av Konungen utsedda ombud komma att bilda

slutpunkten i en instansordning, som i sina lägre stadier upptager förhand­

lingar mellan en myndighets underlydande organ och tjänstemännen samt

därefter mellan dessa och myndigheten själv. Förslaget kan sålunda ka­

rakteriseras såsom ett system för successiva förhandlingar i tre instanser el­

ler ett organiserat klago- och besvärssystem. Omsättes det ifrågasatta sys­

temet på militära förhållanden skulle detta få till följd i en första instans

förhandlingar mellan t. ex. en regementschef och en lokalförening, därefter,

sedan regementschefen fattat sitt beslut, eventuellt nya förhandlingar mel­

lan högre militär myndighet och personalförbunden samt slutligen eventuell

begäran om slutförhandlingar med av Kungl. Majit utsedda ombud. Med

beaktande av ovan anförda allmänna synpunkter angående en förhandlings­

ordning för militär personal är det tydligt, att ett så ordnat system icke står

i överensstämmelse med god militär uppfattning. I känsla härav torde även

det uttalande av samtliga militära personalorganisationer hava tillkommit,

sorn anföres i betänkandet, att det för vinnande av erforderlig fasthet i för-

handlingsförfarandet vore nödvändigt att för de militära befattningshavarna

begränsa förhandlingsrätten till styrelserna för riksorganisationerna, samt

att dessas lokalavdelningar icke borde tillerkännas förhandlingsrätt, utan

även lokala frågor beaktas genom nämnda styrelsers försorg. Därigenom

skulle förhandlingssystemet begränsas till två instanser. Genom att vidare

rätten till förhandlingar i högsta instans enligt förslaget är ställd i bero­

ende av Kungl. Majlis prövning, skulle de ovan angivna olägenheterna till

en viss grad avlägsnas. De skäl, som av de sakkunniga anförts för infö­

randet av sistnämnda förhandlingsform såsom en högre instans i ett för­

handlingssystem, synas emellertid icke vara ur militär synpunkt överty-

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Vad slutligen angår förhandlingsrättens tillämpning vid krigstillfålle och

vid mobilisering synes det förbundet uppenbart, att vid dessa tillfällen för­

handlingsordningens bestämmelser icke böra äga giltighet.

Förslaget uppställer vidare icke några särskilda krav på registrering eller

erkännande av organisationerna såsom villkor för förhandlingsrätt enligt

författningsförslaget utan endast viss anmälningsskyldighet i särskilt an­

givna lall. I det föregående har ur militär synpunkt eftersträvats att giva

en fast ram för förhandlingsrättens utövning och omfattning ifråga om den

militära personalen. Ur samma synpunkt torde böra tagas under övervägan­

de, huruvida icke förhandlingsrätten bör begränsas till av Kungl. Majit

erkända riksorganisationer. Officersförbundet håller för sin del före, att en

så begränsad förhandlingsrätt icke blott ur förbundets synpunkt utan även

och i främsta rummet ur försvarets synpunkt skulle vara förenad med vä­

sentliga fördelar.

På grund av vad ovan anförts får förbundet anhålla, att det till förbun­

det remitterade förslaget till kungörelse angående förhandlingsrätt för sta­

tens tjänstemän fastställes att gälla även för den militära personalen och lik­

ställda med nedan angivna avvikelser:

1) Förhandlingsrätt nredgives endast av Kungl. Majit erkända riksorga­

nisationer av militär personal.

2) Den i 3 § angivna omfattningen av förhandlingsrätten begränsas till i

huvudsak avlönings- och därmed jämförliga anställningsvillkor.

3) Förhandlingar må äga rum mellan försvarsväsendets myndigheter eller

av Kungl. Majit utsedda ombud å ena sidan samt ovan under p. 1 nämnda

riksorganisationer å andra sidan, dock endast efter därom hos Kungl. Majit

i varje särskilt fall av nämnda riksorganisationer gjord framställning.

Svenska underofficersförbiindet: Förbundet anser att icke allenast de mili­

tära tjänstemännen utan även de militära myndigheterna och cheferna samt

försvarsväsendet i sin helhet har långt mer att vinna på en förtroendefull för­

handlingsform mellan de militära myndigheterna och de militära tjänste­

männen, än örn de senare skola ställas i en långt gående särklass i jämfö­

relse med statens övriga tjänstemän. Meningsriktningar och åsikter i de

frågor, vilka förhandlingsordningen eljest avser, kunna nämligen icke för­

kvävas genom deras avstängande från rätten till förhandling utan de taga

sig då uttryck på annat sätt och på andra vägar än det förtroendefulla sam­

arbetets. Förbundet väntar sig heller ingen rubbning i de grundvalar, på

vilka disciplin och krigstukt inom den militära tjänsten måste vila, genom

förhandlingsrättens införande. I de sakkunnigas förslag är nämligen på ett

fullt betryggande sätt sörjt för den fullt riktiga principen, att beslut och av­

görande i en förhandlingsfråga är lagt i myndigheternas eller chefernas hän­

der. Men genom förhandling vinnes emellertid så mycket att respektive par­

ter få en inblick i varandras synpunkter, skäl och motiv, vilket icke sällan

har större betydelse för den part, som vill förhandla, nämligen personalen, än

för myndigheterna och cheferna även om dessa sistnämndas erfarenheter

vidgas genom den inblick de vid en förhandling erhålla i personalens för­

hållanden.

Förbundet vill icke bestrida att inskränkningar i förhandlingsrätten för

den militära personalen kunna vara erforderliga men förbundet skulle gärna

ha sett, att dessa inskränkningsförslag framlagts av de sakkunniga, eventu­

ellt efter de militära myndigheternas avgivna yttranden och förslag. Där­

igenom skulle enligt förbundets mening dessa inskränkningsförslag i för­

handlingsrätten för militära personalen framstått såsom fullt opartiska och

sakkunnigt prövade. I varje fall vill förbundet helt och hållet instämma i

Kungl. Maj.ts proposition nr 12S.

107

de sakkunnigas uttalade åsikt, att tillfälle bör beredas för de militära per­

sonalorganisationerna att yttra sig i frågan om särbestämmelserna, innan

dessa fastställas av Kungl. Majit.

I motiveringen till förslaget örn inskränkning i förhandlingsrätten för den

militära personalen anföra de sakkunniga att en dylik inskränkning bland

annat bör gälla sådana frågor, som sammanhänga med den militära tjänst­

göringen och utbildningen. Förbundet förutsätter i anledning härav, att de

sakkunniga, när de vilja undantaga »utbildningen» från rätten till förhand­

ling, sett denna i det sammanhang den kan hava med begreppet »militära

övningar». Örn detta är fallet delar förbundet de sakkunnigas uppfattning

om att utbildningen i ett sådant sammanhang bör vara undantagen från för­

handling. Gäller det däremot utbildningens sammanhang med organisatio­

nen av skolor, kurser och utbildningsanstalter, på vilka den militära perso­

nalens ställning i allmänhet vilar, ej minst med hänsyn till en på denna ut­

bildning byggd löneställning eller ställning inom statsförvaltningen jämfört

med andra statstjänstemannagrupper, så anser förbundet förhandlingsrätten

i dylikt sammanhang vara av största betydelse, även för den militära per­

sonalen. Förhandlingsförbud i den form sakkunniga föreslå i utbildnings­

frågorna, anser förbundet alltför generellt för att kunna godtagas. I sådana

utbildningsspörsmål, vilka icke beröras av disciplinära förhållanden eller

ilga något samband med övningarna i det dagliga utbildningsarbetet vid

trupp, böra förhandlingar kunna äga rum. Förbundet får i detta hänseende

erinra örn de många framställningar och åtgärder i övrigt, vilka faktiskt icke

sällan haft förhandlingskaraktär, som ägt rum i en så speciell utbildnings­

fråga som den örn underofficersutbildningen i underofficersskolorna inom

de olika försvarsgrenarna, och vilka torde få sägas hava fått stor betydelse för

såväl personalen som försvarsväsendet.

Representanter för stålens civila personalorganisationer hava inför för-

handlingssakkunniga framhållit, att det nu föreliggande förslaget till för­

handlingsordning i sak föga avviker från den form för fri förhandling mel­

lan myndigheterna och personalen inom vissa verk, som redan inletts och

tillämpas. Såsom de sakkunniga framhålla existerar icke någon sådan form

för fri förhandlingsordning inom försvarsväsendet även örn möjligheterna

till överläggningar mellan de militära myndigheterna och cheferna å ena

samt personalen å andra sidan numera äro avsevärt mycket större än tidi­

gare. Införandet av lagstadgad förhandlingsordning får följaktligen en mera

påtaglig och omedelbar verkan inom militära verk och för de militära myn­

digheterna vid själva genomförandet än vid de verk, där den fria förhand­

lingsrätten redan tillämpats. Uet är emellertid förbundets uppfattning,

att efter förvärvandet av erforderlig rutin och vana vid förhandlingars fö­

rande skola heller inga olägenheter av desamma visa sig för försvarsväsen-

dets del.

I avgivna yttranden till förbundsstyrelsen hava till förbundet anslutna lo­

kalavdelningar givit uttryck för den vikt de tillmäta förhandlingars förande

i tjänstebostadsfrågor. De hava därvid erinrat örn den föreliggande olika

formuleringen i gällande civila och militära avlöningsreglementen för tjänste-

bostadsersättningens fastställande såsom bevis för alt den militära persona­

len icke bör sättas i en särställning i jämförelse med den civila även i sådana

frågor, vilka icke hava något som helst samband med krigstukt och disciplin,

utan äro rena löne- eller därmed jämförliga intressefrågor för personalen.

Förbundet får ävenledes erinra örn den för militärpersonalen i Danmark

gällande förhandlingsrätten, i vilken denna personal inbegreps vid införandet

i tjänstemannalagen örn förhandlings- och skiljcdomsrätt för den övriga stats­

anställda personalen i Danmark. För den militära personalen därstädes gillia

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

109

definiering av frågan om i vilket hänseende förhandling med enskild tjänste­

man icke må äga rum, vara påkallad.

Förbundet vill uttala sin tillfredsställelse över den möjlighet det före­

liggande förhandlingsförslaget lämnar för tjänstemännen att deltaga i för­

handlingar rörande tolkningsfrågor eller som det i kungörelseförslagets pa­

ragraf 3 angives, »beträffande tillämpningen av allmänna anställnings-, ar­

bets- och avlöningsvillkor». Härigenom torde det kunna förväntas, att en snab­

bare lösning skall kunna vinnas i åtskilliga frågor för tjänstemännen, vilkas

prövning på administrativ väg nu kräver en alltför lång tid.

Försvarsväsendets underbefälsförbund: Enligt förslaget till kungörelse an­

gående förhandlingsrätt för statens tjänstemän skola enligt § 1 statens tjänste­

män äga rätt att beträffande vissa i § 3 närmare angivna frågor förhandla

med vederbörande myndigheter. Lydelsen av ifrågavarande paragraf synes

tyda därpå, att vid en formell prövning av frågan örn det fast anställda man­

skapet vid försvarsväsendet skall äga rätt till förhandlingar, denna personal­

grupp skulle kunna komma att uteslutas. De sakkunniga hava emellertid

enligt i motiveringen uttalad uppfattning ansett, att det fast anställda man­

skapet skall hänföras till den personal, för vilken förhandlingsrätten skall

bliva gällande. Att så sker synes förbundet så mycket mera nödvändigt

som det fast anställda manskapet eljest icke skulle få någon som helst för­

handlingsrätt, ty den under innevarande år införda förenings- och förhand­

lingsrätten är icke tillämplig å det fast anställda manskapet. Om det fast

anställda manskapet icke inbegripes i den nu föreslagna förhandlingsord­

ningen för statstjänstemän skulle densamma i fråga om militär personal en­

dast vara tillämplig å officerare och underofficerare. Även örn det fast an­

ställda manskapet icke innehar tjänstemannaställning synes skäl icke före­

ligga att av den militära personalen utesluta denna grupp av beställnings-

havare; kan den ena gruppen av principiella skäl medgivas förhandlingsrätt

torde principen också böra gälla övriga grupper. Det torde därvid främst

böra beaktas, att förhandlingsrätten säkerligen får större betydelse för den

lägre personalen, även örn såsom de sakkunniga föreslagit viss inskränkning

i förhandlingsrätten skall gälla för den militära personalen. Någon anled­

ning att med hänsyn allenast till de militära subordinationsförhållandena

utesluta den lägsta men också största gruppen av befattningshavare inom den

militära statstjänsten synes icke föreligga.

I kungörelseförslagets § 2 angives, att förhandling må äga rum mellan

myndighet eller dess underlydande organ, å ena, samt förening av tjänste­

män eller avdelning av sådan förening, å andra sidan. Lämpligheten av att

avdelning av tjänstemannaförening skall äga rätt att påkalla förhandlingar

har diskuterats, men för den militära personalen är denna fråga av under­

ordnad betydelse, då förbundet liksom övriga militära personalorganisatio­

ner med hänsyn till arten av de frågor, som lämpligen böra bliva föremål

för förhandling, förutsätter, att förhandlingar under alla förhållanden skola

föras mellan myndigheten och representanter för förbundsledningen. Då de

sakkunniga förutsatt, att inskränkningarna i förhandlingsrätten för den mili­

tära personalens del skola bestämmas av Kungl. Majit, torde den här be­

rörda frågan först vid senare tidpunkt bliva aktuell.

I § 3 stadgas, att förhandling må äga rum beträffande tjänstemännens

allmänna anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor ävensom beträffande till-

lämpningen av sådana villkor, dock ej angående fråga, som uteslutande be­

rör viss tjänsteman. För den militära personalen blir stadgandet i denna

paragraf i avsevärd utsträckning beroende på vilka inskränkningar i fråga

om förhandlingsrätten, som jämlikt § 14 kunna komma att föreskrivas. De

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

sakkunniga hava upptagit detta spörsmål till en närmare prövning i sin mo­

tivering. De framhålla därvid, att vid behandlingen av de militära tjänste­

männens allmänna avlöningsvillkor dessa statstjänstemän kunna likställas

med statens civila personal, varför några inskränkningar beträffande för­

handlingsrätten härvidlag ej erfordras. Detta synes ej heller nödvändigt

i fråga om behandlingen av den militära personalens allmänna anställnings­

villkor, men däremot då man kommer in på frågan örn tjänstgöringstidens

användning för den militära personalens utbildning, arbetsvillkor och dy­

likt, d. v. s. vad som vid t. ex. kommunikationsverken motsvaras av turlistor

o. dyl. för personalen. De sakkunniga hava emellertid icke ansett lämpligt att

ingå på en närmare prövning av frågan, örn vilka inskränkningar i förhand­

lingsrätten, som lämpligen böra föreskrivas härvidlag, utan anse, att förslag

härom böra infordras från de militära myndigheterna, över vilka förslag

personalen i enlighet med grundtanken i förslaget böra beredas tillfälle att

yttra sig. Även om de sakkunniga sålunda icke ansett sig kunna bestämt

förorda förhandlingsrätt i andra frågor än sådana, som röra avlöningsvill-

koren, hava de dock framhållit möjligheten av, att även andra frågor bliva

föremål för förhandling. Förbundet hävdar bestämt, att — i enlighet med

de sakkunnigas uppfattning — militärpersonalen icke får ställas i större un­

dantagsställning i förhållande till statstjänstemännen i övrigt än som be­

tingas av de speciella militära tjänstgöringsförhållandena. I sitt den 19 no­

vember 1935 till de sakkunniga avgivna förslag rörande förhandlingsord­

ning har förbundet anfört vissa synpunkter också på vilka frågor, som, en­

ligt förbundets uppfattning, böra kunna göras till föremål för förhandling.

För förbundets vidkommande är det av stor betydelse att också frågan örn

det fast anställda manskapets utbildning kan göras till föremål för förhand­

lingar. Med hänsyn till det fast anställda manskapets anställningsförhål­

landen — huvuddelen måste senast vid uppnådda 34 eller 35 års ålder läm­

na sin militära anställning — är det nödvändigt, att utbildningen i skolor

och kurser lägges på ett sådant sätt, att undervisning meddelas också i äm­

nen, som hava betydelse vid den enskildes övergång till civil verksamhet.

Även om statsmakterna och de militära myndigheterna äro medvetna här­

om, anser sig förbundet dock hava mycket betydelsefulla intressen att till­

varataga beträffande utbildningsfrågorna. Det torde också vara obestrid­

ligt, att personalförbundet, som ansett frågan örn ordnandet av avgåendes

civilanställning vara en organisationens huvudfråga, har sådan erfarenhet

i hithörande frågor, att densamma i försvarets och statens eget intresse bör

tillgodogöras.

Även om de förslag, förbundet i detta sammanhang framlagt, om vilka

frågor som skola kunna för militärpersonalens vidkommande bliva föremål

för förhandling, vinna beaktande, synes stadgandet i kungörelseförslagets

§ 4 ang. myndighetens skyldighet att på lämpligt sätt bereda tjänstemanna­

föreningarna tillfälle taga del av föreliggande utkast till nya anställnings-,

arbets- eller avlöningsvillkor under alla förhållanden böra obeskuret gälla

också för militärpersonalen. Hittills har förbundet icke annat än i rena un­

dantagsfall underrättats då förslag framlagts till förändrade villkor för per­

sonalen. Förbundet har sålunda icke alltid haft tillfälle att före utfärdan­

det av många gånger för personalen betydelsefulla bestämmelser taga del

av desamma och framhålla sin uppfattning örn bestämmelsernas lämplig­

het ur personalsynpunkt. Genom att det här omnämnda stadgandet blir till-

lämpligt också å försvarsväsendets personal torde förbundet för framtiden

i varje fall få taga del av sådana utkast, som de sakkunniga i sitt stadgande

avsett, även om några direkta förhandlingar med anledning härav icke kom­

ma att föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

lil

Liksom de sakkunniga och samtliga de hörda militära myndigheterna och

Departemenu-

tjänstemannaorganisationerna anser jag, att förhandlingsordningen princi- chefen.

piellt sett bör utsträckas till att gälla även den militära personalen, däri in­

begripet jämväl det fast anställda manskapet. Att med hänsyn till de rent

militära förhållandena vissa inskränkningar för personalen vid krigsmak­

ten måste vidtagas i den för statens civila tjänstemän föreslagna förhand­

lingsrätten, anser även jag vara erforderligt. Jag är emellertid icke beredd

att nu framlägga ett utarbetat förslag härom. I stället anser jag det vara

lämpligast att låta anstå därmed, intill det visat sig, huruvida riksdagen har

något att erinra mot principerna för den föreslagna förhandlingsordningen

eller dess tillämpning på det militära området. Därest riksdagen icke anför

någon erinran häremot, torde förslag till särbestämmelser för personalen vid

krigsmakten böra infordras från de militära myndigheterna, över avgivet

förslag torde de militära tjänstemannaorganisationerna böra beredas tillfälle

att yttra sig. Då jag har för avsikt att föreslå, att kungörelsen angående för­

handlingsrätt för statens tjänstemän skall träda i kraft först den 1 januari

1938, torde tillräcklig tid föreligga, för att särbestämmelser för den militära

personalen skola kunna fastställas att gälla från samma tidpunkt.

Förhållandet mellan förhandlingsordningen saint lönenämnderna in. fl.

institutioner.

De sakkunniga.

I betänkandet lämnas en redogörelse för de uppgifter, som tillkomma de

särskilda lönenämnderna, nämligen kommunikationsverkens, allmänna civil­

förvaltningens och försvarsväsendets lönenämnder och lönenämnden för

riksdagens verk, samt statens bostadsnämnd, tjänstgöringsnämnderna vid

de olika kommunikationsverken och tullverket samt de vid statens järnvä­

gar och postverket införda förordsfullmäktige. Med hänsyn till den sam­

stämmiga uppfattning angående förhållandet mellan förhandlingsordningen

och dessa institutioner, som visat sig föreligga hos de sakkunniga samt de

särskilda lönenämnderna och bostadsnämnden, tillåter jag mig att här alle­

nast hänvisa till den redogörelse för ifrågavarande institutioner, som läm­

nats i betänkandet å sid. 41—51.

De sakkunniga anföra i förevarande fråga:

Det torde vara uppenbart, att verksamhetsområdena för den av de sak­

kunniga föreslagna förhandlingsordningen och lönenämnderna delvis sam­

manfalla. Såsom nämndernas arbete under den förflutna tiden gestaltat sig,

torde detta emellertid huvudsakligen kunna sägas beröra en annan sida av

lönefrågorna än som i allmänhet skulle bliva föremål för förhandlingar en­

ligt den föreslagna ordningen. Nämnderna hava nämligen utbildat sig till

att bliva sakkunniga institutioner, vilka i lönetekniska frågor verka som ut­

redande och rådgivande organ åt Kungl. Majit. Med hänsyn härtill lärer

utrymme förefinnas för lönenämnderna vid sidan av förhandlingsordningen.

Genomförandet av de sakkunnigas förslag skulle troligen icke för lönenämn­

derna ‘innebära någon annan förändring än att nämndernas tekniska upp­

gift bleve mera betonad. I varje fall torde det få anses vara lämpligt att av-

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 12S.

vakta förhandlingsordningens utveckling, innan någon ändring genomföres

beträffande lönenämndernas kompetensområden eller arbetsuppgifter.

Det måste vid förevarande frågas bedömande observeras, att förhållandet

mellan förhandlingsordningen och lönenämnderna kommer att ställa sig an­

norlunda enligt de sakkunnigas än enligt socialstyrelsens förslag. Den vik­

tigaste punkten i socialstyrelsens förslag till förhandling utgjordes av ett cen­

tralt förhandlingsorgan, som skulle söka frambringa enighet mellan parterna

och i annat fall avgiva rekommendationer till lösande av uppkomna tviste­

frågor. Vid sådant förhållande kunde givetvis situationer uppkomma, som

kunde rubba lönenämndernas ställning. Enligt de sakkunnigas förslag kom­

mer emellertid någon central förhandlingsnämnd icke att upprättas. Såsom

tidigare framhållits, innebär förslaget i själva verket en kodifiering av en

redan nu på sina håll tillämpad ordning. Representanter för lönenämnderna

hava vid överläggningar med de sakkunniga betygat, att de mellan myndig­

heter och tjänstemän hittills förda förhandlingarna icke vållat några olä­

genheter i lönenämndernas arbete.

Med hänsyn till vad nu anförts anse de sakkunniga det icke vara erforder­

ligt att, såsom lönenämnderna i yttrandet över socialstyrelsens betänkande

föreslagit, vidtaga en särskild utredning till närmare belysande av frågan om

förhållandet mellan förhandlingsordningen och lönenämnderna.

Vad statens bostadsnämnd beträffar, vilja de sakkunniga erinra om att

denna nämnd är tillerkänd rätt att fatta bindande beslut i frågor om ersätt­

ning för upplåtandet av tjänstebostäder. Någon anledning att i samband med

förhandlingsordningens genomförande föreslå någon ändring i bostadsnämn­

dens arbetsuppgifter synes icke föreligga. Den enda förändring, som man

kan ha anledning att förvänta för bostadsnämnden, är en minskning i antalet

ärenden pä grund av att förhandlingar örn hyresbelopp kunna komma att

föregå myndigheternas beslut därom, varvid olika anledningar till missför­

stånd på ett tidigare stadium kunna bliva undanröjda.

Aven efter genomförandet av en förhandlingsordning synes möjligheten

till förhandlingar inför bostadsnämnden böra bibehållas.

De vid vissa verk för behandling av arbetstidsspörsmål inrättade tjänstgö-

ringsnämnderna synas hava anlitats i mycket olika omfattning. Den vid sta­

tens järnvägar inrättade tjänstgöringsnämnden torde sålunda årligen sam­

manträda omkring 100 dagar, medan motsvarande nämnd vid telegrafsty­

relsen över huvud taget icke sammankallats. Goda omdömen hava givits om

tjänstgöringsnämndernas arbete. Genom dessa nämnder har personalen upp

till i allmänhet 12:e lönegraden fått en faktisk förhandlingsrätt, som utövas

i fasta former.

Tjänstgöringsnämndens arbetsuppgifter äro i stor utsträckning av fortlö­

pande natur. De bestå sålunda bl. a. av att granska upprättade förslag till

turlistor för personalen. Nämndernas uppgifter synas därför ej rätt väl kun­

na lösas genom den nu föreslagna förhandlingsordningen, varför de i oför­

ändrat skick torde böra få fortsätta sin verksamhet-

Vad slutligen angår de vid statens järnvägar och postverket inrättade för-

ordsfullmäktige, beröra deras arbetsuppgifter i utpräglad grad enskilda tjäns­

temäns förhållande!!. Fullmäktige skola nämligen avgiva yttranden vid frå­

gor örn enskild tjänstemans befordran, aftagning till utbildningskurs eller

förflyttning till annan ort m. m. Dessa frågor falla helt utanför den lagfästa-

de förhandlingsordningens verksamhetsområde.

De sakkunniga anföra sammanfattningsvis, att det givna uppdraget avsåge

skapandet av en väg för överläggningar mellan myndigheter och tjänstemän.

Det torde vara svårt att i förväg på ett exakt sätt kunna säga, vilken inver-

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

Departements­

chefen.

lagstiftningen om förenings- och förhandlingsrätt den föreslagna författ­

ningen borde erhålla karaktären av lag. Även försvarsvcisendets lönenämnd

anser, att grundprinciperna för förhandlingsordningen borde med hänsyn till

dess genomgripande betydelse fastslås i lag.

Föreliggande förslag avser att i viss mån införa en ny ordning i förhål­

landet mellan myndigheterna och tjänstemännen. Med hänsyn härtill anser

jag det vara självfallet, att riksdagen skall beredas tillfälle att uttala sin

uppfattning i frågan.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att de erforderliga bestämmelserna

böra utfärdas i administrativ ordning i form av en kungörelse. En sådan

ordning har använts vid utfärdandet av samtliga för statens tjänstemän gäl­

lande avlöningsbestämmelser, liksom även då det gällde att fastställa de

för dem erforderliga arbetstidsreglerande föreskrifterna.

1

§•

Förevarande paragraf har i sakkunnigförslaget följande lydelse:

Statens tjänstemän äga rätt att beträffande de i 3 § nämnda frågor för­

handla med vederbörande myndighet (styrelse), dock utan att inskränk­

ning därigenom göres i myndigheten tillkommande beslutanderätt.

Som motivering till stadgandet anföra de sakkunniga:

I denna paragraf uttalas den allmänna principen, att statens tjänstemän

äga rätt att beträffande dem berörande frågor förhandla med vederbörande

myndighet. Med myndighet jämställes styrelse för sådan statlig institution,

som icke kan betecknas såsom myndighet. Detta har i paragrafen angivits

genom att ordet »styrelse» satts inom parentes invid ordet »myndighet».

Då i efterföljande paragrafer myndighet nämnes, avses därmed jämväl sty­

relse för statlig institution.

Tjänstemannaförening äger icke ovillkorlig rätt att erhålla förhandlingar

med ombud, spm av Konungen utses. Detta har emellertid icke utsagts i

paragrafen, då den däri medgivna förhandlingsrätten endast avser myn­

dighet och Konungen rent språkligt icke kan betecknas som en myn­

dighet.

Det har icke synts erforderligt att i denna författning giva någon närmare

definition å begreppet tjänsteman. De sakkunniga utgå emellertid från att

avgränsningen gentemot de i statens tjänst anställda arbetarna skall ske i

enlighet med de i 25 kap. strafflagen givna bestämmelserna. Som tjänste­

man enligt förevarande författning skall alltså räknas den arbetstagare i

statens tjänst, som är underkastad ämbetsmannaansvar. Ingen skillnad

göres härvidlag mellan civila och militära befattningshavare eller mellan

befattningshavare med kontraktsanställning och övriga tjänstemän.

Enligt de sakkunnigas mening måste det anses vara lämpligt, att det i en

författning om förhandlingsrätt för statens tjänstemän uttryckligen angives,

att därigenom icke sker någon ändring i den beslutanderätt, som eljest till­

kommer statsmakterna eller de särskilda myndigheterna. En sådan bestäm­

melse torde klargöra arten av den förhandlingsrätt, som genom författningen

ti berkön nes tjänstemännen. Man torde i detta sammanhang kunna bortse

från den tidsbestämda inskränkning i myndighets beslutanderätt, som för-

anledes av bestämmelserna i 9 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

117

I yttrandena anföres beträffande detta stadgande följande.

Vattenfallsstyrelsen anser, att kungörelsen borde kompletteras med ett

stadgande om att föreskrifterna i densamma ej behövde tillämpas, i den mån

parterna vore ense örn annat tillvägagångssätt. Även länsstyrelsen i Blekinge

län anser, att i författningen uttryckligen borde nämnas, att formlösa för­

handlingar skulle kunna äga rum.

Marinförvaltningen anser, att det redan i 1 § borde utsägas, att förhand­

lingsrätten för tjänstemännen vore beroende på bildandet av en förening.

Ämbetsverket anför vidare, att det inom parentes i paragrafen angivna or­

det »styrelse» syntes böra utgå. I stället borde till paragrafen läggas ett

stycke av innehåll, att med myndighet i denna kungörelse jämställdes sty­

relse för sådan statlig institution, vilken icke vore att betrakta som myndig­

het.

I den allmänna motiveringen till förslaget har jag haft tillfälle att uttala,

att införandet av en lagfästad förhandlingsrätt icke avser att göra någon

ändring i den möjlighet till formlösa överläggningar mellan myndigheter och

tjänstemän, som för närvarande finnes. Detta måste också anses ligga i

sakens natur, och jag kan därför ej finna det vara lämpligt att intaga någon

erinran därom i författningen. Denna bör uteslutande behandla de form­

bundna förhandlingarna.

Såsom jag tidigare anfört, har i departementsförslaget utsagts, vad de sak­

kunniga enligt motiveringen utgått från, eller att med statens tjänstemän i

denna författning avses sådana befattningshavare, som äro underkastade

ämbetsmannaansvar.

Jag har vidare vidtagit den formella jämkningen i sakkunnigförslaget, att

i ett särskilt stycke av förevarande paragraf utsagts, att med myndighet jäm-

ställes styrelse för sådan institution, som icke kan betecknas såsom myndig­

het.

Att såsom marinförvaltningen påyrkar redan i 1 § utsäga, att förhand­

lingsrätten är beroende på bildandet av en förening, synes mig icke vara er­

forderligt, då detta förhållande tydligt framgår av bestämmelserna i 2 §.

2

§•

Denna paragraf har följande lydelse i sakkunnigförslaget:

Förhandling äger rum mellan myndighet eller dess underlydande organ,

å ena, samt förening av tjänstemän eller avdelning av sådan förening, å

andra sidan.

Beträffande förhandling mellan ombud, som av Konungen utses, samt

tjänstemannaförening stadgas ilig.

De sakkunniga anföra beträffande denna paragraf:

I paragrafen meddelas bestämmelser örn de parter, mellan vilka de i för­

fattningen reglerade förhandlingarna må föras. En erinran har jämväl gjorts

örn att förhandlingar kunna tänkas äga rum mellan tjänstemannaförening

och ombud, som av Konungen utses.

Departements

chefen.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departementa■

chefen.

nya eller ändrade tjänstevillkor föreligger torde i det särskilda fallet få av­

göras efter myndighetens beprövande.

Jag har icke något att erinra mot vad de sakkunniga anfört angående sättet

för delgivning.

Därest förening i anledning av delgivning påkallar förhandlingar, skall

meddelande härom enligt sakkunnigförslaget lämnas inom skälig tid. Det

torde emellertid vara lämpligt att föreskriva en viss längsta tid efter delfåen­

de!, inom vilken förhandlingar skola påkallas. Denna tid torde böra be­

stämmas till en vecka.

6

§•

Paragrafen är likalydande med 6 § i de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga framhålla, att den muntliga förhandlingen vore att

betrakta såsom förhandlingsrättens väsentligaste innehåll. Vare sig skrivelser

växlats mellan parterna eller ej, förelåge alltid rätt att påkalla muntliga för­

handlingar.

I yttrandena anför socialstyrelsen, att det måste anses vara påkallat

att närmare angiva vad som menades med förhandlingar, exempelvis att skä­

len från ömse sidor borde angivas för intagen ståndpunkt. Sedan förhand­

lingar rörande viss fråga avslutats, borde nya förhandlingar om samma fråga

ej få ånyo påkallas, om icke nya omständigheter tillkommit.

Riksräkenskapsverket anser, att påkallande av förhandlingar alltid borde

ske skriftligt. Samma förslag framställdes av kommunikationsverkens löne-

nåmnd, som därjämte påpekar, att en sådan framställning om förhandlingar

borde innehålla närmare uppgift örn den fråga, varom förhandlingar skulle

föras. Lönenämnden anför vidare, att myndighets rätt att kalla sina tjänste­

män till överläggningar folie utanför författningen. Orden »från endera

sidan» borde därför utgå.

Jag anser det icke vara lämpligt att, såsom socialstyrelsen föreslår, i för­

fattningen intaga en bestämmelse om vad som menas med förhandlingar.

Beträffande min uppfattning härom må hänvisas till vad som anförts i den

allmänna motiveringen.

Det måste anses ligga i sakens natur, att nya förhandlingar icke upptagas

om en fråga, varom förhandlingar tidigare förts, såframt icke nya omstän­

digheter av något slag tillkommit. Att meddela en uttrycklig föreskrift här­

om kan jag dock icke anse vara tillrådligt. I så fall kunde tvister lätteligen

uppkomma vid avgörandet av vad som skulle anses vara en ny omständig­

het. I och för sig måste nämligen exempelvis en ändring i det ekonomiska

läget anses som en ny omständighet, berättigande till att påkalla förnyade

förhandlingar i en avlöningsfråga.

Troligen torde förhandlingarna i de flesta fall komma att inledas med en

skriftväxling mellan förening och myndighet, vari parternas ståndpunkter

och önskemål angivas. Det synes emellertid icke vara lämpligt att i författ­

ningen införa en direkt föreskrift örn att förhandlingar alltid skola påkallas

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Myndigheten utser ordförande att leda förhandlingen samt förordnar sekre­

terare att föra protokoll.

I protokollet skola framlagda förslag och avgivna förklaringar återgivas,

varvid skälen för de å ömse sidor intagna ståndpunkterna skola i korthet an­

givas. Protokollet skall justeras av ordföranden samt en representant för

varje i förhandlingen deltagande tjänstemannaförening.

Protokollet utgives avgiftsfritt samt tillställes myndigheten och föreningen.

De sakkunniga anföra härom:

Ur olika synpunkter torde det vara lämpligt, att myndighet tillerkännes

rätt att bestämma tid och plats för muntlig förhandling och att utse ord­

förande och sekreterare. Det förutsattes emellertid, att en av myndighetens

representanter i allmänhet utses till ordförande, liksom även att en tjänste­

man hos myndigheten utses till sekreterare. Om myndighet så prövar skä­

ligt, bör dock en utomstående person kunna tillkallas såsom ordförande eller

sekreterare. I dylika fall torde samråd först böra äga rum mellan myndig­

heten och tjänstemannaföreningen.

Då protokollet är avsett att biläggas akten vid ärendets vidareförande till

annan myndighet eller till Konungen, bör protokollet utvisa framlagda för­

slag och avgivna förklaringar jämte därför anförda skäl. Det kan däremot

icke anses nödvändigt, att ett fullständigt diskussionprotokoll upprättas.

Protokoll skall utgivas avgiftsfritt. Då här icke är fråga om myndighets

egen expedition, synes bestämmelsen om protokollets avgiftsfrihet icke be­

höva föranleda någon ändring i gällande författningar angående stämpel­

avgiften eller angående expeditionslösen.

Det har icke ansetts nödvändigt att i paragrafen särskilt angiva, att den

av myndigheten utsedde ordföranden äger förklara de muntliga förhand­

lingarna avslutade, då han finner den fråga, varom förhandlingarna föras,

vara allsidigt belyst.

I yttrandena anföres beträffande bestämmelserna i denna paragraf

följande.

Kammarkollegiet anser, att bestämmelserna i 8 § äro uppbyggda på prin­

cipen om verklig förhandling, alltså ej endast överläggningar. Även läns­

styrelsen i Skaraborgs län finner, att innebörden i paragrafens bestämmelser

är en förhandling mellan reellt likaberättigade parter. Bestämmelserna borde

givas en lydelse, som tydligt angåve karaktären av överläggning.

Personalföreningen vid statens vattenfallsverk anser det vara lämpligast,

att ordförande vid de muntliga förhandlingarna utses av båda parterna ge­

mensamt. Generaltullstyrelsen påpekar, att föreskriften om att myndighet

skall utse ordförande ej fullt överensstämde med de sakkunnigas motivering,

vari det framhölles, att myndighetens chef borde deltaga i förhandlingarna.

Socialstyrelsen anför, att det muntliga förhandlingsinstitutet principiellt kon­

struerats såsom en vid sidan av myndigheten fallande anordning. Ordföran­

dens och även sekreterarens ställning till myndigheten bleve vid sådant för­

hållande tämligen oklar. Styrelsen påpekar vidare behovet av en föreskrift

om att protokollet borde justeras jämväl av representant för myndigheten.

Flera myndigheter påpeka, att en särskild föreskrift erfordrades i författ­

ningen angående rätt att förklara muntliga förhandlingar avslutade. Kom-

munikationsverkens lönenämnd anför sålunda, att den omständigheten, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

125

ordförande kunde vara myndighetens representant, gjorde det önskvärt, att

bestämmelser om ordförandens rätt att förklara förhandlingar avslutade in-

flöte i författningen. Riksräkenskapsverket önskar en uttrycklig befogenhet

för myndighet eller av myndighet utsedd förhandlingsordförande att förklara

muntliga förhandlingar avslutade. Även riksförsäkringsanstalten och social­

styrelsen föreslå införandet av en föreskrift örn rätt för myndighet att för­

klara muntliga förhandlingar avslutade. Järnvägsstyrelsen åtnöjer sig med

att påpeka behovet av en särskild föreskrift på området.

Lotsstyrelsen anser det vara önskvärt med en föreskrift örn viss begräns­

ning av antalet i förhandlingar deltagande tjänstemannarepresentanter. För

lotsverkets del kunde det anses vara lämpligt att föreskriva högst fem repre­

sentanter per organisation.

Generaltullstyrelsen finner det erforderligt, att ändring vidtages i stäm­

pelförordningen, därest det i sista stycket avsedda ändamålet skulle vinnas.

Därest styrelsen utsåge ledamot i styrelsen eller annan hos styrelsen anställd

tjänsteman till ordförande vid förhandling, torde nämligen denne få anses

jämlikt 16 § i den för styrelsen gällande instruktionen utöva styrelsens be­

fogenhet.

Socialstyrelsen ingår i en diskussion beträffande frågan, huruvida ett juste­

rat protokoll från muntliga förhandlingar skulle jämlikt lagen örn kollektiv­

avtal kunna anses såsom ett dylikt avtal. Styrelsen anför härom:

Enligt lagen örn kollektivavtal räknas såsom sådant avtal mellan arbets­

givare och arbetstagarorganisation slutet skriftligt avtal om villkor, som

skola lända till efterrättelse för anställning av arbetare, eller om förhållan­

det i övrigt mellan arbetsgivare och arbetare. Vad formen angår kan ett

kollektivavtal konstitueras genom ett justerat protokoll, och oväsentligt är,

i vad mån avtalet berör viss detaljfråga eller reglerar anställningsförhållan­

dets huvudmoment. Viss tveksamhet torde råda, i vad mån en från en ar­

betsgivare gjord ensidig utfästelse i fråga om arbetsvillkor, därest densam­

ma protokollfästs och godkänts av arbetstagarorganisationen, kan vara att

räkna såsom kollektivavtal i lagens mening. Med hänsyn till rådande rätts­

uppfattning beträffande förhållandet mellan staten och dess tjänstemän tor­

de det emellertid få anses ligga i sakens natur, att genom sådant protokoll,

varom i förevarande paragraf stadgas, icke konstitueras något kollektivav­

talsförhållande mellan myndigheten och vederbörande tjänstemannaorga­

nisation.

Med anledning av vad i vissa yttranden anförts örn att bestämmelserna örn ^Departements-

muntliga förhandlingar konstruerats så, att fråga ej vore örn allenast över-

chefen.

läggningar mellan myndighet och tjänstemannaförening, vill jag hänvisa till

vad jag i den allmänna motiveringen yttrat angående innebörden av den nu

föreslagna förhandlingsordningen. .lag finner icke anledning att vidtaga nå­

gon ändring i de av de sakkunniga föreslagna grundläggande bestämmelserna

örn de muntliga förhandlingarna.

Såsom de sakkunniga anfört, torde befogenhet att utse ordförande att leda

förhandling principiellt böra tillkomma myndighet. I övervägande antalet

fall torde en av myndighetens representanter böra utses till ordförande. Vid

vissa ömtåliga frågor torde det emellertid visa sig vara lämpligt att förordna

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

127

9 §•

Paragrafen är med undantag för en mindre jämkning likalydande med 9 §

i sakkunnigförslaget.

Angående detta stadgande anföra de sakkunniga:

För att det med förhandlingar avsedda syftemålet skall ernås, bör myn­

dighet icke äga till slutlig behandling upptaga fråga, som varit föremål för

förhandlingar, förrän dessa avslutats och myndigheten kunnat taga del av

vad som därvid förekommit. För att bereda tjänstemannaförening tillfälle

att efter avslutade skriftliga förhandlingar påkalla muntliga sådana har en

tidsfrist av en vecka föreskrivits, inom vilken myndigheten icke må till slut­

lig handläggning upntaga ärendet. Självfallet är emellertid, att myndigheten

måste äga rätt att, där förhållandena så påkalla, utfärda provisoriska bestäm­

melser i ärendet att gälla tills slutligt beslut meddelas.

I de avgivna yttrandena framhåller socialstyrelsen, att myndighet bor­

de lämnas möjlighet att, där särskilda omständigheter så påkallade, avgöra

fråga slutligt utan att avvakta den i paragrafen föreskrivna tidsfristens ut­

löpande.

Vad längden av denna tidsfrist beträffar, anför fyrpersonalens förening, att

tiden för fyrpersonalens vidkommande vore för kort. Tidrymden borde be­

stämmas till 14 dagar från det förslaget blivit känt av tjänstemännens för-

handlingsombud. Lotsstyrelsen framhåller, att nyssnämnda förening och

därjämte tre lotskaptener ansett tidrymden vara väl knapp. Detta kunde vits­

ordas av styrelsen, som dock ej ville enbart med hänsyn till förhållandena

inom lotsverket hemställa örn en längre tidrymd.

Mot de av de sakkunniga på denna punkt föreslagna bestämmelserna har

Departements-

jag icke något att erinra. Att, såsom socialstyrelsen föreslagit, myndighet cflefen-

skulle berättigas att, där särskilda omständigheter så påkallade, avgöra ären­

det utan att_ avvakta den föreskrivna tidsfristens utgång, kan jag ej anse vara

erforderligt, då möjlighet finnes att meddela interimistiskt beslut.

Även om den angivna tidsfristen av en vecka i något fall skulle visa sig

vara för kort, anser jag dock ej skäl föreligga att därför vidtaga någon änd­

ring i författningen. I varje särskilt fall kan myndighet nämligen taga hän­

syn till av tjänstemännen framförda önskemål angående en längre tidsfrist.

¹⁰ §.

Beträffande denna paragraf, som är likalydande med 10 § i sakkunnig­

förslaget, anför järnvägsstyrelsen, att orden »eller till Konungen» borde så­

som onödiga utgå.

Då Konungen rent språkligt sett icke kan betecknas som en myndighet,

Departements-

torde någon ändring av ordalydelsen icke böra vidtagas.

chefen.

11

§■

Denna paragraf är, med bortseende från en mindre jämkning, likalydande

med motsvarande paragraf i dc sakkunnigas förslag.

Departements­

chefen.

12

§.

Paragrafen är likalydande nied motsvarande paragraf i sakkunnigför­

slaget.

De sakkunniga anföra härom:

Ehuru måhända icke av behovet påkallat, har det likväl synts lämpligt

att i författningen intaga en föreskrift örn att genom förhandlingsordningens

införande någon ändring icke sker i tjänstemännens rätt att genom anföran­

de av besvär, ingivande av framställningar eller anhängiggörande av rätte­

gång tillvarataga sina intressen i fråga om tjänstevillkoren.

I yttrandena anför järnvägsstyrelsen, att hela paragrafen borde så­

som onödig utgå. Samma förslag göres av kommunikationsverkens löne-

liämnd och svenska postmannaförbundet, vilka emellertid därjämte föreslå,

att i paragrafen i stället skulle intagas en hänvisning till förhandlingsinstitu-

tet närstående anordningar, exempelvis beträffande tjänstgöringsnämnder,

förordsfullmäktige eller dylikt samt den enskilda förhandlingsordningen för

lant- och lådbrevbärare.

Svenska underofficersförbundet och statstjänarnas centralorganisation

föreslå, att paragrafen måtte utökas med en hänvisning till att ändring ej

avsåges i gällande praxis för tjänstemännen att tillvarataga sina intressen.

Den föreslagna bestämmelsen är måhända icke nödvändig men innehåller

dock ett påpekande, som kan vara värdefullt för läsaren av författningen.

Jag har icke funnit skäl att, med anledning av vad i övrigt anförts i ytt­

randena, vidtaga någon ändring av paragrafens innehåll.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

13 §.

Även denna paragraf är med undantag för en formell jämkning likalydan­

de med motsvarande paragraf i sakkunnigförslaget.

De sakkunniga anföra härom:

Beträffande kostnaderna för förhandlingar synes det vara lämpligast att

stadga, att vardera parten bestrider sina utgifter. Erfordras undantagsvis,

att särskild lokal förhyres för förhandlingarna, synes kostnaden härför böra

delas mellan parterna. Har, såsom i allmänhet torde komma att ske, till

sekreteraren vid sammanträde förordnats en hos vederbörande myndighet

anställd tjänsteman, bör i förhandlingarna deltagande förening ej belastas

med några kostnader härför. Jämväl kostnaderna för protokollets avfattan­

de och utskrivande torde i dylikt fall böra stanna å statsverket. Ilar där­

emot utom verket stående person förordnats till ordförande eller sekreterare,

böra de härav föranledda utgifterna delas mellan parterna.

Det ligger i sakens natur, att tjänsteman icke bör förvägras ledighet för

deltagande i förhandlingar. Han måste emellertid därvid i enlighet med gäl­

lande bestämmelser vidkännas avdrag å lönen.

I yttrandena anför generaltullstyrelsen, att särskilda bestämmelser

vore erforderliga angående tjänstledighetsavdrag för tjänstemännen. Kom­

mendanten i Vaxholm påpekar, att avdraget för officerare och underoffice-

129

rare skulle uppgå till liela lönen. Ändring borde vidtagas i avlöningsregle-

mentet, så att avdraget icke bleve större än tjänstledighetsavdraget.

Kommunikationsverkens lönenämnd och svenska postmannaförbundet

önska, att bestämmelserna i andra stycket om att tjänsteman icke finge för­

vägras ledighet för deltagande i muntlig förhandling skulle utsträckas att

gälla även beträffande skriftlig förhandling. Ordet »muntlig» borde där­

för utgå. Personalföreningen vid vattenfallsverket anser, att tjänsteman icke

borde förvägras ledighet för deltagande i organisationens egna överläggnin­

gar.

_ ^ likhet med de sakkunniga anser jag, att vardera parten bör vidkännas Departements-

sina kostnader för förhandlingar samt att de genom tillkallande av opartisk cAe/en-

ordförande eller sekreterare eller genom förhyrande av särskild lokal upp­

komna kostnaderna böra delas lika mellan parterna.

Givet är, att en myndighet icke bör förvägra tjänsteman ledighet för del­

tagande i muntliga förhandlingar. Om så är nödvändigt, bör en tjänste­

man jämväl kunna beviljas ledighet för förberedande arbeten för förenin­

gen, men det kan dock icke anses lämpligt att införa en särskild bestämmel­

se härom i kungörelsen.

Fi agan, huruvida ändring i något avseende bör vidtagas beträffande gäl­

lande bestämmelser om tjänstledighetsavdrag, synes mig icke böra upptagas

till behandling i detta sammanhang.

14 §.

Beträffande förevarande paragraf, som är likalydande, med 14 § i de sak­

kunnigas förslag, anför flggförvaltningen, att det borde uttryckligen utsägas

i paragrafen, att kungörelsen för personalen vid försvarsverken skulle träda

ur tillämpning, sedan order om mobilisering utfärdats, till dess krigsmak­

ten åter ställdes på fredsfot.

Den av flygförvaltningen föreslagna bestämmelsen, mot vilken jag i och för Departements-

sig icke har något att erinra, synes mig böra införas bland de särbestämmel- ch*len'

ser för den militära personalen, som äro avsedda att utfärdas.

Ikraftträdandet.

Innan kungörelsen träder i kraft, torde tjänstemannaföreningarna böra

beredas tillfälle och erforderlig tid att göra framställning örn förhandlings­

rätt enligt författningen. Beslut angående tillerkännande av förhandlings­

rätt torde även böra kunna fattas före dagen för kungörelsens ikraftträdan­

de. Vidare böra såsom jag tidigare haft tillfälle att anföra, vissa särbestäm­

melser för den militära personalen före denna författnings ikraftträdande av

Kungl. Majit utfärdas. Med hänsyn härtill föreslår jag, att tidpunkten för

ikraftträdandet bestämmes till den 1 januari 1938. I den mån så erfordras

för kungörelsens tillämpning från och nied nämnda dag, böra bestämmel­

serna i 2 och 3 §§ jämväl dessförinnan lända till efterrättelse.

Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 128.

9

Kungl. Maj.ts proposition nr 128.

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 128.

Departementschefens hemställan.

Jag hemställer, att Kungl. Maj :t matte besluta inhämta riksdagens yttran­

de över förevarande författningsförslag med förklarande därvid, att Kungl.

Maj:t vill, efter mottagande av riksdagens svar, företaga den slutliga pröv­

ningen av samma förslag och förordna örn författnings utfärdande i ämnet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­

ställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse

bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.