Prop. 1937:13

("med förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuk\xad lagen den 19 september' 1929 (nr 321)",)

Kungl. Majus proposition nr 13

1

Nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till

lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuk­ lagen den 19 september' 1929 (nr 321); given Stock­ holms slott den 18 december 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga härvid fogat förslag till lag örn ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnes­ sjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 13.

2280 56

Kungl. Majlis proposition nr 13.

3

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 november 1936.

Närvarande: Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

P^ehrsson, W^estman, W^igforss, M^öller, L^evinson, S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

Fråga har väckts örn ändring av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 sep­ tember 1929 (nr 321). Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende. De två paragraferna behandlas därvid var för sig.

Ändring av 2 § sinnessjuklagen.

Enligt 2 § sinnessjuklagen skola vissa sjukvården rörande frågor, enligt vad i lagen sägs, behandlas av en särskild nämnd, sinnessjuknämnden. Nämnden skall bestå av fem ledamöter. Chefen för medicinalstyrelsen är självskriven ledamot. Övriga ledamöter ävensom en eller flera suppleanter för en var av ledamöterna utses av Konungen för en tid av fem kalenderår i sänder. Avgår någon av de särskilt utsedda ledamöterna eller av supp­ leanterna, skall ny ledamot eller suppleant utses för den återstående tiden.

Enligt det förslag till lag örn sinnessjuka och örn undersökning angående sinnesbeskaffenhet, som den 2 juni 1927 avgavs av 1926 års sinnessjuksakkunniga, skulle för behandling av vissa sinnessjukvården rörande frågor finnas en sinnessjuknämnd, som skulle bestå av fem ledamöter, utsedda av Konungen för en tid av fem kalenderår i sänder (2 §). Det skulle också ankomma på Konungen att för samma tid utse en eller flera särskilda supp­ leanter för en var av ledamöterna.

I betänkandet i ämnet (statens offentliga utredningar 1927: 10) anförde de sakkunniga såsom motiv till bestämmelserna i 2 §, bland annat (sid. 45):

Huruvida ledamot i nämnden bör tillsättas för tid, som av Kungl. Majit vid varje särskilt förordnande bestämmes, eller för viss tid, torde icke vara av större betydelse. Då nödig kontinuitet lärer vinnas även med det senare systemet, vilket torde vara det för institutioner av förevarande typ vanliga, hava de sakkunniga stannat för detsamma. Tydligt är, att om ledamot i nämnden avgår under funktionsperioden, det av de sakkunniga valda systemet innebär, att ny ledamot skall utses allenast för återstående del av perioden.

5

sorn varit utsedda för åren 1931—1935, förordnades för åren 1936—1940. Till ledamöter för sistnämnda tidsperiod utsagos därjämte en förutvarande suppleant samt två andra personer. Av de åtta suppleanter, som varit ut­ sedda för åren 1931—1935, förordnades en till ordinarie ledamot, varjämte tre utsågos även för nu löpande mandatperiod. För sistnämnda period för­ ordnades därutöver fyra andra personer.

Av de återgivna uppgifterna synes mig framgå, att den i förevarande av­ seende gällande bestämmelsen är ägnad att försvåra upprätthållandet av en tillfredsställande kontinuitet inom nämnden. Jag anser mig därför böra föreslå sådan ändring av nämnda bestämmelse, att Kungl. Majit får i sin hand att fastställa tiden för ledamots- och suppleantförordnandenas var­ aktighet.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts har förslag upprättats till ändring av 2 § sinnessjuklagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Ändring av 5 § sinnessjuklagen.

Polismyndighets åligganden enligt lagen .

I sinnessjuklagen finnas i åtskilliga paragrafer stadganden, enligt vilka det anförtros åt polismyndighet att vidtaga i lagen föreskrivna åtgärder av skilda slag.

Örn åtgärd för beredande av erforderlig vård åt sinnessjuk icke vidtages av förmyndare, god man, make eller annan, är — bland andra — polismyn­ digheten i den ort, där den sjuke vistas, pliktig att föranstalta därom (6 §). I enlighet därmed har polismyndighet tillagts befogenhet att göra ansökan, att sinnessjuk för vård må intagas å sinnessjukhus (8 §). Då hos någon förmärkes tecken på sinnessjukdom, äger polismyndighet föranstalta örn att han för utrönande av huruvida behov av vård å sinnessjukhus föreligger varder undersökt av läkare (16 §). Örn det av någons uppträdande finnes uppenbarligen framgå, att han är farlig för annans personliga säkerhet eller eget liv, och anledning finnes till antagande, att han är sinnessjuk, må po­ lismyndighet föranstalta örn hans intagande för observation å sinnessjukhus av visst slag (28 §).

Att märka äro även föreskrifterna i lagens 7 kap. örn handräckning. Därest sinnessjuk, för vilken plats beretts å sinnessjukhus, motsätter sig att låta sig där intaga, är — bland andra — vederbörande polismyndighet pliktig att på begäran av den, som gjort ansökningen örn intagning, lämna den handräckning, som finnes vara av nöden (51 § första stycket). Undan­ drager sig någon, som är tilltalad för brott eller föremål för förfarande, som avser ådömande av tvångsarbete, samt vistas å fri fot, att iakttaga, vad enligt 43, 44 och 46 §§ åligger honom i fråga örn inställelse för under­ sökning m. m., eller behöver läkare för verkställande av undersökning, var­ om förmäles i nämnda paragrafer, skydd för sin personliga säkerhet, skall också på vederbörande läkares begäran lämnas erforderlig handräckning

(51 § andra stycket första punkten). Detsamma gäller, där sådant fall prö­ vas föreligga, att undersökning enligt 16 § må äga rum, ock den, örn vil­ kens undersökning är fråga, vägrar att underkasta sig densamma eller läkare för verkställande av undersökningen behöver skydd för sin personliga säker­ het (51 § andra stycket andra punkten). Örn å sinnessjukhus intagen av­ viker därifrån, eller örn den, som för vård förvaras å sinnessjukavdelning vid fångvården, avviker, eller örn den, som på försök utskrivits från sinnes­ sjukhus eller från sinnessjukavdelning vid fångvården, underlåter att, sedan förordnande örn återintagning meddelats eller försökstiden gått till ända, på anmaning åter inställa sig där, skall handräckning lämnas av vederbö­ rande polismyndighet för den sjukes återförande till sinnessjukhuset eller sinnessjukavdelningen, därest sjukvårdsläkaren eller fångvårdsmyndigheten påkallar det (52 §).

Polismyndighet enligt sinnessjuklagen.

I sinnessjuklagen avses enligt 5 § med polismyndighet i stad polismästaren, där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, örn stadsfiskalen är befriad från all befattning med polisväsendet, den, som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet, samt å landet polischefen i orten.

I det av 1926 års sinnessjuksakkunniga avgivna betänkandet med förslag till lag örn sinnessjuka och örn undersökning angående sinnesbeskaffenhet m. m. fanns intagen en 5 §, likalydande med 5 § i gällande lag.

Som motivering till 5 § i förslaget anförde de sakkunniga (sid. 49): Det viktigaste av de åligganden, som enligt de sakkunnigas förslag åvilade polismyndighet, avsåge tillsynen över att sinnessjuka — närmast de, vilkas uppträdande innefattade fara för allmän ordning och säkerhet eller som vöre föremål för misshandel eller uppenbar vanvård — ävensom samhälls- vådliga personer, som kunde misstänkas för sinnessjukdom, för vård eller observation intoges å sinnessjukhus. Åt vilken polismyndighet dessa funk­ tioner borde uppdragas, kunde måhända bliva föremål för olika meningar.

I de författningar, i vilka funktioner ålagts »polismyndighet», hade, huvud­ sakligen med hänsyn till berörda funktioners art, olika bestämmelser med­ delats . örn vad som skulle förstås med polismyndighet (se t. ex. lagen den 30 juni 1913 örn behandling av alkoholister, 5 §, ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868, §§ 29—30, och lagen den 14 september 1914 angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, 17 §). I före­ varande fall torde det riktiga vara att överlämna polisfunktionerna åt den polisman, som hade ledningen av det löpande polisarbetet å den ort, varom fråga vore. Nämnda ledning tillkomme i stad polismästaren eller, där så­ dan icke funnes, stadsfiskalen; dock att i stad, där stadsfiskalen vore be­ friad från ali befattning med polisen, ledningen utövades av en särskild polisman, i regel benämnd poliskommissarie. På landet tillkomme sådan ledning den lokale polischefen, varmed för närvarande — rätt att meddela bestämmelser i administrativ ordning vore Kungl. Majit förbehållen — för- stodes landsfiskalen utom i vissa köpingar, vilka i polisavseende vore ut­ skilda från landsfiskalsdistrikten, och i vilka en särskild polisman (polis­ uppsyningsman, poliskommissarie) enligt förordnande av Kungl. Majit ut­ övade chefskapet. Då särskilt befogenheten att besluta örn tvångsintagning

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

7

lör observation vore av synnerligen grannlaga natur, torde man icke böra efter mönstret av t. ex. lagen örn behandling av alkoholister medgiva läns­ styrelse att förordna underordnad polisman att för viss ort på landet vid­ taga de på polismyndighet ankommande åtgärderna. Till enahanda resultat komrae man för övrigt genom att bygga på den med 1925 års lagstiftning angående polisväsendet genomförda polisorganisationen på landsbygden, varigenom polismännen i köpingar och municipalsamhällen med nyssnämnda undantag uttryckligen underställts landsfiskalen såsom polischef.

I yttranden över betänkandet föreslogs av länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Kalmar och Örebro län — under åberopande av den grannlaga naturen hos de på polismyndighets handläggning enligt förslaget ankom­ mande frågorna — att i stad, där polismästare ej funnes samt stadsfiskalen vore befriad från all befattning med polisväsendet, med polismyndighet borde få avses polischefen.

Propositionen nr 87 till 1929 års riksdag upptog 5 § med den lydelse de sakkunniga föreslagit. Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, anförde härvid:

De städer, varom här vore fråga, vore för närvarande allenast sex, näm­ ligen Landskrona, Halmstad, Karlstad, Sundsvall, Umeå och Ängelholm. I samtliga dessa städer funnes poliskommissarier, av vilka poliskommissarien i Halmstad tillika innehade stadsfiskalstjänsten. Dessa kommissarier skulle komma att fullgöra de polismyndighet enligt förslaget åvilande funktionerna. Någon anledning att antaga, att nämnda kommissarier icke skulle vara i stånd att omhänderhava ifrågavarande funktioner syntes icke föreligga, och denna uppfattning vunne stöd av att ingen av länsstyrelserna i de län, där omförmälda städer funnes, gjort anmärkning mot förevarande stadgande. Därtill komme, dels att bland annat vid vittnesförhör rörande intagning för observation en viss pliktkollission kunde uppstå, örn polischefen, vilken i dessa städer vore ordförande i eller ledamot av rådstuvurätten, skulle över­ taga ifrågavarande polisfunktioner och dels att det — såsom redan vöre fallet i Halmstad — väl kunde inträffa, att stadsfiskals- och poliskommisäarie- tjänsterna förenades hos samma person, i vilket fall det givetvis skulle vara skäligen onödigt att betunga polischefen med ifrågavarande arbete. Att stadsfiskalen i några ytterligare städer skulle komma att befrias från all be­ fattning med polisväsendet vore väl, åtminstone under nuvarande process­ ordning, föga antagligt. Departementschefen komme sålunda lika med de sakkunniga till det resultatet, att berörda polisfunktioner överallt borde an­ förtros åt den befattningshavare, som hade ledningen av det löpande polis­ arbetet. Den princip, som läge till grund för förslaget, torde för övrigt väl överensstämma med 1925 års polisorganisation.

5 § i propositionens förslag blev (på hemställan av andra lagutskottet, utlåtande nr 35) utan ändring antagen av riksdagen.

Justitieombudsmannens infordrande ar

överståthå Ilar ämbetets yttrande i fråga

otti förhållandena i Stochholm.

I skrivelse den lii mars 1935 till Överståthållarämbetet för polisärenden anhöll dåvarande justieombudsmannen 11. Gyllenswärd, att Överståthållarämbe­ tet ville till honom inkomma med utlåtande beträffande frågan huruvida bestämmelserna i sinnessjuklagen därom, att i stad där polismästare funnes

Kungl. May.ts proposition nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

9

uppdragits åt poliskommissarie, en var inom sitt tjänstgöringsområde. Efter ikraftträdandet av nu gällande sinnessjuklag hade föreskrifter örn intag- ningsförfarandet lämnats i A-order den 23 december 1930. Sedermera hade i ämnet ytterligare tre A-order utkommit. Under IV i A-ordern den 23 december 1930 omförmäldes att genom särskild order årligen kungjordes den ordning, vari intagning skulle ske av de olika för Stockholm tillgäng­ liga vårdanstalterna för sinnessjuka. Den för år 1935 i sådant avseende gällande ordern vore dagtecknad den 29 december 1934. Av A-ordern den 23 december 1930 framginge vidare, att åt i vissa fall tredje polisinten­ denten men eljest åt vederbörande poliskommissarie uppdragits att å polis­ myndighetens vägnar handla i enlighet med sinnessjuklagens bestämmelser, men att i tveksamma fall kommissarie borde rådföra sig med vederbörande polisintendent eller med polismästaren. Överståthållarämbetet handlade emellertid självt i poliskammaren ärenden örn sådan handräckning, som om- förmäles i 52 § tredje stycket sinnessjuklagen. Anledningen till att ovan­ nämnda uppdrag givits kommissarierna hade varit den, att en koncentration till polismästaren eller polisintendenterna av intagningsfrågorna, som ofta uppkomme nattetid, skulle lia ålagt dem en orimlig arbetsbörda och i av­ sevärd grad förhindrat dem att komma i åtnjutande av nattvila. Frågor av förevarande art vore nämligen oftast av den brådskande natur, att beslut måste fattas omedelbart och icke kunde uppskjutas från natt till påföljande dag. Handläggningens fördelande på ett flertal händer möjliggjorde icke blott den snabbhet i avgörandet, som vore erforderlig, utan även omsättan­ det i det praktiska livet av sinnessjuklagens föreskrifter överhuvudtaget. Det vore därför enligt polismästarens mening synnerligen önskvärt, att la­ gen underkastades jämkning i sådan riktning, att beslutanderätt tillerkändes jämväl annan befattningshavare än polismästaren eller den, som för närva­ rande enligt särskilda bestämmelser ägde handlägga polismästaren åvilande ärenden.

Jiistitieombudsmannens framställning

lill Kungl. Majit.

I sin ovan omförmälda framställning till Kungl. Majit av den 22 maj 1935 anförde justitieombudsmannen efter en redogörelse för vad tidigare i ärendet förekommit:

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att den ordning för här av­ sedda ärendens behandling, vilken synes tillämpas vid polisverket i Stock­ holm, åtminstone i vad anginge överlämnandet åt poliskommissarie att å polismyndighetens vägnar fatta vissa beslut, icke vore väl förenlig med stadgandet i 5 § sinnessjuklagen. Å andra sidan torde få anses tydligt att, så som förhållandena utvecklat sig, en strikt tillämpning av lagens bestäm­ melser ej utan avsevärda praktiska olägenheter läte sig genomföra. Det syntes därför böra ifrågasättas, om det ej kunde vara lämpligt att bereda den sålunda av ett praktiskt behov påkallade ordningen erforderlig grund. Ur rättssäkerhetens synpunkt torde ej böra möta något hinder härför. Att poliskommissarierna i Stockholm icke skulle besitta i detta hänseende nödiga kvalifikationer torde näppeligen kunna med fog påstås. Erinras finge för övrigt att rätt för poliskommissarie att besluta i frågor enligt sinnessjuk­ lagen på några håll redan nu följde av 5 §.

Huruvida det här angivna syftet kunde ernås utan jämkning av nyss­ nämnda lagrum syntes tveksamt. Gällde frågan endast polisintendenterna torde väl erforderliga bestämmelser kunna meddelas i administrativ ordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

11

borg kunde få överlämnas jämväl åt poliskommissarier. Polismästaren i Lund har uttalat önskvärdheten av att även i polismästarstäder ifrågavarande uppgifter finge handläggas av den, som närmast under polischefen har in­ seende över polisväsendet.

Departementschefen.

Enligt sinnessjuklagen åligger det polismyndighet i främsta rummet att tillse, att sinnessjuka ävensom samhällsvådliga personer, vilka kunna miss­ tänkas för sinnessjukdom, intagas å sinnessjukhus för vård eller observa­ tion. Då dessa och övriga polismyndighet enligt lagen åliggande uppgifter äro av grannlaga natur, ligger det vikt uppå, att den polismyndighet, som har att fatta beslut i saken, besitter därför erforderliga kvalifikationer. Vad städerna angår, tillkommer beslutanderätten för närvarande polismästaren, där sådan finnes, men eljest stadsfiskalen eller, örn stadsfiskalen är befriad från all befattning med polisväsendet, den, som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet. I det fåtal städer, där sistnämnda förhål­ lande föreligger, utövas polismyndighetens funktioner enligt sinnessjuklagen av poliskommissarier.

Med hänsyn till den arbetsbörda, som i nu förevarande hänseende åvilat polismästarna i Stockholm och Göteborg, hava därstädes polismyndighetens funktioner åtminstone i viss utsträckning utövats, i Stockholm av förste och tredje polisintendenterna ävensom av poliskommissarierna, envar inom sitt tjänstgöringsområde, samt i Göteborg av förste polisintendenten. Den praxis — vilken icke står i överensstämmelse med lagens bokstav — som sålunda vunnit insteg i Stockholm och Göteborg, synes dock såvitt angår polisintendenterna kunna stödas på bestämmelser i utfärdade instruk­ tioner, enligt vilka polisintendenterna i vissa fall äga handla i polismästa­ rens ställe. I fråga örn poliskommissarierna i Stockholm torde däremot den under senare år tillämpade praxis icke vara förenlig med bestämmel­ serna i 5 § sinnessjuklagen.

Justitieombudsmannen har i sin framställning av den 22 maj 1935 icke ifrågasatt andra ändringar i gällande bestämmelser än sådana, som erfordras för att bereda den i Stockholm av ett praktiskt behov påkallade ordningen erforderlig laglig grund. Emellertid har polismästaren i Göteborg fram­ hållit, att det syntes i hög grad önskvärt, att de uppgifter, vilka enligt sinnessjuklagen vilade å polismyndighet, även i Göteborg skulle kunna få överlåtas å poliskommissarierna. Polismästaren i Lund har anfört, att nyssnämnda uppgifter även i polismästarstäder borde få handläggas av den, som närmast under polischefen har inseende över polisväsendet. I detta sam­ manhang må ånyo erinras därom, att i några medelstora städer ifrågavarande uppgifter redan enligt gällande lag omhänderhavas av poliskommissarie!'.

Några olägenheter av den i Stockholm under snart tio år tillämpade praxis hava icke försports. Ändring av 5 § sinnessjuklagen för att göra denna praxis laglig synes mig böra vidtagas. Med hänsyn till arten av den arbetsbörda, som åligger polismyndighet enligt sinnessjuklagen, synes möj­

lighet böra beredas även polismästarna i andra städer att, därest så kan visa sig erforderligt, bliva befriade från ifrågavarande arbetsuppgifter. Där­ vid böra polisintendenter äga fullgöra polismästarens åligganden enligt sin­ nessjuklagen lika väl som de i andra hänseenden enligt för dem utfärdade instruktioner äga handla i polismästarens ställe. Anledning saknas att an­ taga, att icke jämväl poliskommissarier i de större städer, där polismästare finnas, skulle besitta tillräckliga kvalifikationer i det hänseende, varom nu är fråga. Jag anser därför, att 5 § sinnessjuklagen bör undergå sådan änd­ ring, att hinder icke möter för att de uppgifter, som enligt paragrafens nu­ varande lydelse åligga polismästaren, få omhänderhavas även av polisinten­ denter och poliskommissarier. Emellertid synas vissa undantagsfall kunna förekomma, i vilka det vore lämpligt, att jämväl annan befattningshavare vid polisverket i befälsställning kunde utöva de funktioner, varom nu är fråga. För dylika fall borde polismästaren äga möjlighet att lämna även sådan befattningshavare uppdrag därutinnan. Med hänsyn härtill synes mig paragrafen böra givas det allmänna innehåll, att i stad, där polismäs­ tare finnes, med polismyndighet enligt lagen skall anses ej blott polismäs­ taren utan även befattningshavare vid polisväsendet i befälsställning, vilken enligt för honom gällande instruktion eller på grund av honom av polis­ mästaren meddelat uppdrag äger att handla i polismästarens ställe. I över­ ensstämmelse härmed har paragrafen omarbetats inom socialdepartementet.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det inom socialdepartementet upprättade förslaget till Jag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjlildagen den 19 september 1929 (nr 321), av den lydelse bilaga x) till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen om- förmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Viking Nilsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

') Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

13

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den

14 december 1936.

Närvarande:

justi tierådet A^fzelius, regeringsrådet A^schan, justitieråden F^orsberg,

S^andström:.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 20 november 1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 rege­ ringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuklagen den 19 september 1929 (nr 321).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av tillförordnade byråchefen för lagärenden i socialdepartementet Sven Björk­ holm.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18 december 1936.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena S^{andler ,} statsråden

P^ehrsson, W^estman, W^igforss, M^öller, L^evinson, E^ngberg, S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, lagrådets den 14 december 1936 avgivna utlåtande över det den 20 november 1936 till lagrådet remit­ terade förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ sinnessjuldag en den 19 september 1929 (nr 321) och hemställer, att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom proposi­ tion föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riks­ dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Åke Nordwall.

Stockholm 1936. K. L. Beckmans Boktryckeri.

2280 36