Prop. 1937:15

('med förslag till lag angå\xad ende ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

1

Nr 15.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angå­

ende ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) om folkpensionering; given Stockholms slott den 30 december 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 (nr 434) örn folkpensionering.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 15.

1

2

Kungl. Maj.ls proposition nr 15.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni

1935 (nr 434) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 6, 7, 8, 13, 29 och 40 §§ lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

6 §.

1 mom.----------------------------------------—• —-------------------------------------------2 mom. Jämte grundpension utgår tilläggspension med följande belopp, nämligen

i ortsgrupp 1......................................................... 250 kronor, » » 2......................................................... 350 » , >■ > 3......................................................... 450 »

med avdrag av sju tiondelar av den pensionsberättigades årsinkomst i vad den må överstiga 100 kronor.

Indelningen i ortsgrupper verkställes på sådant sätt, att ortsgrupp med högre nummer omfattar orter med större levnadskostnader än ortsgrupp med lägre nummer. Indelningen verkställes enligt de närmare föreskrifter Ko­ nungen meddelar av den myndighet, som har att verkställa indelning i orts­ grupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 september 1928, och gäller för en tid av tio år i sänder. Pensionsberättigad anses tillhöra den ortsgrupp, inom vilken han är mantalsskriven; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp pensionsberättigad skall hava tillhört sådan orts­ grupp tre år, innan hans pension må utgå enligt de för denna gällande reglerna, såvida icke på grund av omständigheterna prövas skäligt i särskilt fall medgiva undantag.

3 mom. I fråga örn ort, vilken gränsar till ort i högre ortsgrupp, äger

Konungen på därom av vederbörande kommun gjord framställning förord­ na, att tilläggspension till pensionstagare, vilken är mantalsskriven inom visst intill gränsen liggande område, skall förhöjas med 50 kronor, därest de båda orterna tillhöra ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kro­ nor, därest de tillhöra ortsgrupp 1 och 3.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 15.

3

Vad i 2 mom. andra stycket sista punkten ävensom 8 § 2 mom. andra stycket och 3 mom. sista punkten stadgas angående tilläggspension skall äga motsvarande tillämpning å sådan förhöjning.

Pensionsförhöjningen utbetalas av kommunen, som äger att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

7

§•

Årsinkomst, som i 6 § avses, utgör med nedan nämnda avvikelser all den inkomst, som någon skäligen kan antagas komma att tillsvidare årligen åt­ njuta. Såsom inkomst räknas icke folkpension och ej understöd, som någon på grund av skyldskap eller svågerlag må vara föranledd att utgiva, i den mån det icke överstiger en med hänsyn till understödstagarens behov skälig försörjning. Pension eller understöd, som utgår på grund av gåva, testa­ mente eller försäkring, vilken icke är i lag föreskriven, eller ock, utan sam­ band med olycksfall i arbetet, på grund av egen eller anhörigs förutvarande arbetsanställning, räknas ej heller såsom inkomst, i den mån beloppet sam­ manlagt icke överstiger

i ortsgrupp 1........................................................ 300 kronor, » » 2........................................................ 350 » , » » 3........................................................ 400 >

Där inkomst------------av Konungen. Vid uppskattningen------------ 10,000 kronor. I fråga om — ------- - ogift person.

8 §•

1 mom.Befinnes någon------------ pensionen indragas.

Åtnjuter pensionstagare------------del därav. 2 mom. Har för------------varje år. Flyttar någon som åtnjuter tilläggspension till ort i annan ortsgrupp eller överföres den ort, där han är mantalsskriven, till annan ortsgrupp, skall till- läggspensionen jämkas eller bortfalla enligt reglerna för den senare ortsgrup- pen; dock att efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp höjning av tilläggs­ pensionen må ske endast efter ansökning och med tillämpning av vad i 6 § 2 mom. sista stycket stadgats.

Befinnes någon —• — — riket mantalsskriven. 3 mom. Den, som åtnjuter tilläggspension, är pliktig att, om hans arbets­ förmåga eller ekonomiska förhållanden i övrigt väsentligt förbättrats, utan oskäligt dröjsmål meddela detta till pensionsnämndens ordförande i det pen- sionsdistrikt, där han senast blivit mantalsskriven. Enahanda skyldighet åligger honom, örn han mantalsskrives å annan ort än tillförne och denna ort räknas till billigare ortsgrupp än hans förra mantalsskrivningsort.

13 §.

Till pensionskostnaderna —----------av kommunerna. Varje kommun bidrager med i nästföljande stycke föreskriven andel av tilläggspensionen för pensionstagare, som efter prövning av dess pensions-

4

Kungl. Majlis proposition nr 15.

nämnd förklarats äga rätt till tilläggspension; dock att, där tilläggspensio­ nen blivit efter ansökning ökad, den kommun vars pensionsnämnd prövat ansökningen och, där ökning av tilläggspensionen skett utan ansökning, den kommun varest pensionstagaren vid ökningen var mantalsskriven, skall bi­ draga med nämnda andel av ökningen. Är pensionsnämnd gemensam för två eller flera kommuner, avgöres dessa kommuner emellan frågan om be­ talningsskyldigheten med hänsyn till pensionstagarens mantalsskrivningsort vid det tillfälle, då tilläggspensionen eller ökningen söktes. Minskas tilläggs­ pension till vilken två eller flera kommuner lämna bidrag, skola dessa kom­ muners andelar i återstående beloppet bestämmas efter förhållandet mellan deras förutvarande bidrag. Varje kommuns bidrag uträknas av pensions- styrelsen. Angående tid och sätt för gäldande av kommunbidrag förordnas av Konungen.

I föregående stycke nämnd andel i kostnaden för tilläggspension eller ök­ ning därav skall utgöra

för orter tillhörande ortsgrupp 1 en åttondel; för orter tillhörande ortsgrupp 2 en femtedel; för orter tillhörande ortsgrupp 3 en fjärdedel; dock att, därest Stockholm eller Göteborg hänföres till denna ortsgrupp, stadens andel skall utgöra tre tiondelar.

Staten bidrager----------- - från folkpensioneringsfonden.

29 §.

Söker någon------------ till pensionsstyrelsen. Söker någon, utan att åberopa varaktig arbetsoförmåga, folkpension vari ingår tilläggspension, skall pensionsnämnden pröva de i ansökningen läm­ nade upplysningar och åberopade handlingar samt på grund av denna pröv­ ning och kända förhållanden fastställa sökandens årsinkomst enligt 7 § och besluta, huruvida sökanden har rätt till tilläggspension. Har därvid upp­ kommit fråga om undantag varom i 6 § 2 mom. sista stycket förmälts, skall nämnden meddela beslut i frågan. Avslås med stöd av 9 § första stycket ansökning i vad gäller tilläggspension, skall pensionsnämnden, där den fin­ ner den omständighet som föranlett beslutet icke skola utgöra hinder mot bifall till ansökning örn tilläggspension efter viss tids förlopp, meddela be­ stämmelse härutinnan.

Söker någon folkpension på grund av varaktig oförmåga till arbete, skall pensionsnämnden på samma sätt pröva ansökningen och besluta, huruvida sökanden äger rätt till pension, ävensom, där ansökningen avser jämväl till- läggspension, meddela beslut i de övriga frågor, som i andra stycket avses.

I fall------------till pensionsstyrelsen. Vad angående handläggning av ansökning om pension ovan stadgats gäller även angående handläggning av ansökning örn ökning av pension. Minsk­ ning eller indragning av pension av orsak, som angivits i 8 § 1 mom. första stycket och 2 mom. första och tredje styckena samt 9 §, beslutas av pen­ sionsnämnden i det pensionsdistrikt, där pensionstagaren senast blivit man­

6

Kungl Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans

Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 11 december 1936.

Närvarande :

Statsministern

H^{ansson ,} statsråden

P^ehrsson, W^estman, W^igforss, M^öller,

L^evinson, E^ngberg, S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdeparte­ menten anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, frågan örn fortsatt reformering av folkpensioneringen samt anför:

I propositionen nr 182 föreläde Kungl. Majit 1936 års riksdag förslag om sådana ändringar i lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, att folkpen­ sionernas storlek skulle bestämmas med hänsyn tagen till levnadskostnader­ nas höjd på olika orter. Propositionen vann icke riksdagens bifall. I be­ traktande av frågans utomordentliga vikt för stora grupper av de i ekonomiskt avseende svagast ställda i samhället anser jag emellertid, att densamma bör ånyo upptagas till övervägande.

Pensionsförmånerna enligt 1935 års lag.

Innan jag går närmare in på den sålunda föreliggande frågan om infö­ randet av en dyrortsgradering av folkpensionerna, torde jag böra i kort­ het erinra om den huvudsakliga innebörden av lagen den 28 juni 1935 om folkpensionering, i vad den avser pensionsförmånerna. Folkpension skall fr. o. m. den 1 januari 1937 bestå av grundpension, vilken utgår utan be- hovsprövning, och tilläggspension, vars storlek är beroende av pensionsta­ gare^ egen årsinkomst. Grundpensionen skall i regel utgöra 70 kronor jämte 10 procent av summan erlagda pensionsavgifter och tilläggspensionen 250 kronor med avdrag av sju tiondelar av det belopp, varmed den pen- sionsberättigades årsinkomst må överstiga 100 kronor. Rätten till tilläggspen­ sion bortfaller vid en årsinkomst av 450 kronor. Personer med rätt till pen­ sion enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande kunna ej komma i åt­ njutande av grundpension med dess fasta belopp örn 70 kronor, men erhålla såsom kompensation härför en med 50 kronor förhöjd tilläggspension eller 300 kronor med avdrag på grund av egen inkomst på sätt nyss sagts. In­

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

till den billigaste ortsgruppen, 19.7 % till den mellersta ortsgruppen och 11.5 % till den dyraste ortsgruppen. För den lägsta och sålunda ojämförligt mest omfattande ortsgruppen skulle enligt kommittémajoritetens förslag hög­ sta pensionstillägg vara 200 kronor. För de båda andra ortsgrupperna höjdes pensionstilläggets maximibelopp med 50 kronor för vardera eller till 250 kronor för ortsgrupp II och 300 kronor för ortsgrupp III.

Två reservanter inom kommittén påyrkade för sin del, att pensionstilläg­ gens maximibelopp skulle i de tre ortsgrupperna fixeras till resp. 250, 350 och 450 kronor. Nämnda reservanter uttalade även, att det kunde ifråga­ sättas, om icke flera ortsgrupper än tre borde införas.

De ovan nämnda beloppen hänföra sig samtliga till personer, som efter nya lagens ikraftträdande skulle bli berättigade till folkpension. För de äldre pensionstagarna, som icke kunde komma i åtnjutande av grundbe­ lopp enligt nya lagen, skulle pensionstilläggens maximibelopp enligt kom- mittémajoritetens förslag allt efter ortsgrupp vara resp. 250, 300 och 350 kronor och enligt reservanternas förslag resp. 300, 400 och 500 kronor.

Yttranden. I de över pensionsförsäkringskommitténs betänkande avgivna remissyttrandena tilldrog sig här förevarande fråga stor uppmärksamhet.

I princip tillstyrkande uttalade sig pensionsstyrelsen,de flesta pensionsnömnderoch så gott som alla ombud för pensionsstyrelsen, vilka yttrat sig i frågan. I tillstyrkande riktning uttalade sig även socialstyrelsen, statens inspektör för fattigvård och barnavård,tre fattigvårds- och barnavårdskonsulenter, Överståthållarämbetetoch länsstyrelserna i fem län. I samma rikt­ ning gingo yttranden, som avgivits av fem landsting,några städer samt ett icke ringa antal landskommuner.Förslaget tillstyrktes vidare av svenska stadsförbundets styrelse, styrelsen för svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, svenska arbetsgivareförenin­ genoch landsorganisationen i Sverige.

Avstyrkande uttalade sig däremot länsstyrelsen i Västernorrlands län och landstinget i Skaraborgs län. I denna riktning gingo även ett stort antal ytt­ randen från landskommuner, varvid avstyrkandet ofta lämnades i form av ett uttalande att på dyrare orter kommunerna borde bekosta förbättring av pensionerna, något som kunde tänkas ske genom frivilliga pensionstillskott eller genom obligatorisk höjning av pensionstilläggen bekostad av kommunen.

Vissa betänkligheter, huvudsakligen avseende det praktiska genomföran­ det av en dyrortsgradering på förevarande område, anfördes av socialsty­ relsen.

1935 års proposition. I det av Kungl. Maj.t genom proposition nr 217 för 1935 års riksdag framlagda förslaget till lag örn folkpensionering följdes pensionsförsäkringskommitténs förslag i fråga örn landets indelning i tre orts­ grupper. Beträffande pensionsbeloppens storlek inom de olika ortsgrupperna anslöt sig däremot Kungl. Maj:ts förslag till det nyssnämnda av två reser­ vanter inom pensionsförsäkringskommittén framlagda förslaget, enligt vilket

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

9

pensionstilläggen skulle utgå med 250 kronor i lägsta gruppen, 350 kronor i mellangruppen och 450 kronor i högsta gruppen. Såsom föredragande de­ partementschef framhöll jag härutinnan bland annat, att, om man ville gå till en mera definitiv lösning av folkpensioneringsfrågan, pensionerna borde ställas i en bättre relation till de faktiska levnadskostnaderna, än som skulle bli fallet med majoritetsförslaget.

1935 års riksdag. Kungl. Maj:ts förslag om införande i folkpensioneringen av dyrortsgraderade tilläggspensioner bifölls mellertid icke av 1935 års riks­ dag. Härutinnan och med avseende å tilläggspensionens storlek anförde sär­ skilda utskottet i sitt av riksdagen godkända utlåtande, nr 1, bland annat följande.

Det vore uppenbarligen ett missförhållande, att i så stor utsträckning som vore fallet två samhälleliga försörjningsanordningar, nämligen folkpensione­ ringen och fattigvården, samtidigt skulle behöva anlitas. Det måste vara ett mål för en reform av folkpensioneringen att i möjligaste mån göra denna så effektiv, att dess klientel icke samtidigt behövde söka fattigvårdsunderstöd. Själva syftet med folkpensioneringen, vilket väsentligen vore att bereda med­ borgarna försörjning vid invaliditet eller ålderdom i annan form än fattig­ vård, förfelades ju nämligen, örn pensionerna för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas med fattigvårdsunderstöd.

Med utskottets uppfattning örn vårt lands ekonomiska möjligheter och då det enligt utskottets mening vore nödvändigt att nedbringa kostnaderna fol­ den ifrågavarande reformen under de för genomförande av Kungl. Maj:ts för­ slag beräknade, hade utskottet emellertid icke kunnat undgå att överväga, vilka besparingar kunde göras genom ändringar i förslaget. Det hade därvid visat sig att, såsom naturligt vore, de föreslagna höjningarna av pensions­ tilläggens maximibelopp vore bland de mest kostnadskrävande av de före­ slagna förändringarna i folkpensioneringen. Då det för utskottet gällt att så avpassa reformen, att den kunde genomföras inom en kostnadsram, som ut­ skottet funne försvarlig, hade utskottet därför funnit sig föranlåtet att för­ orda, att reformen gjordes mindre långtgående i ifrågavarande avseende än genom propositionen föreslagits.

Utskottet hade därvid ställts inför valet att antingen över hela linjen sätta tilläggspensionernas maximibelopp lägre än enligt Kungl. Maj:ts förslag eller att borttaga dyrortsgraderingen och således förorda en högsta tilläggspen­ sion för hela riket av 250 kronor. Vid valet mellan dessa utvägar hade ut­ skottet fäst stort avseende därvid, att enligt de beräkningar, som uppgjorts, inemot 70 °/o av pensionstagarna skulle komma att tillhöra den lägsta orts- gruppen. Det vöre enligt utskottets mening bättre att genomföra en reform, som gjorde pensionerna tillfredsställande för den större delen av befolknin­ gen — samtidigt som den förbättrade pensionerna för befolkningen i hela riket — än att genomföra en förhöjning, som visserligen vore graderad efter levnadskostnadernas olika storlek på skilda orter men i flertalet fall skulle vara otillräcklig. Såvitt utskottet kunnat finna, skulle en tilläggspension örn 250 kronor jämte grundpensionen å orter, där icke särskild dyrhet vore rå­ dande, i allmänhet vara tillräcklig för nödtorftig försörjning av pensionsta­ gare utan andra inkomster, medan en lägre pension än den nämnda icke skulle hava denna effekt, varför utskottet funné, alt övervägande skäl talade för att tilläggspensionernas maximibelopp bestämdes lill 250 kronor för hela riket.

10

Kungl. May.ts proposition nr 15.

Som ett ytterligare skäl att icke införa ett system med tilläggspensioner graderade efter dyrort ville utskottet framhålla, att en dyrortsgruppering på folkpensioneringens område vore förknippad med svårigheter, för vilkas lös­ ning erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än dittills äg­ nats denna fråga. Såsom framginge av en till utskottets förfogande ställd, såsom bilaga till utskottets utlåtande fogad promemoria av t. f. förste aktu- arien i socialstyrelsen Gillis Berggren, inställde sig avsevärda svårigheter, då det gällde att för folkpensioneringens ändamål fastställa rättvisa grunder för orternas klassificering med hänsyn till deras olika dyrhet.

1935 års sakkunnigförslag. Med anledning av riksdagens nu återgivna uttalande i frågan tillkallade jag den 28 juni 1935 jämlikt erhållet bemyn­ digande särskilda sakkunniga för verkställande av förnyad utredning av frå­ gan örn differentiering efter dyrorter av tilläggspensioner enligt den nya la­ gen om folkpensionering. Nämnda sakkunniga avgåvo den 30 november 1935 utredning med förslag i frågan (Statens offentl. utr. 1935: 62).

I sitt betänkande konstaterade de sakkunniga — efter en ingående gransk­ ning av frågan om grunderna för dyrortsgruppering på folkpensioneringens område — att folkpensioneringens särskilda behov av dylik gruppering vore av så egenartad natur, att skatte- eller lönegrupperingen icke utan uppen­ bara olägenheter kunde läggas till grund för en sådan. Enligt de sakkunnigas förslag skulle därför efter i betänkandet närmare angivna riktlinjer verk­ ställas en särskild ortsgruppering för folkpensioneringens ändamål. Indel­ ningen i ortsgrupper skulle åligga den myndighet, som har att verkställa in­ delning i ortsgrupper enligt 48 § 1 mom. kommunalskattelagen den 28 sep­ tember 1928, d. v. s. för närvarande socialstyrelsen, och gälla för en tid av tio år i sänder. Antalet ortsgrupper hade av administrativa skäl, liksom i Kungl. Maj:ts förslag till 1935 års riksdag, inskränkts till tre. De sakkunni­ gas slutliga förslag rörande ortsgrupperingen innebar, att i ortsgrupp 3 skulle komma att placeras Stockholm och Göteborg, 9 andra städer, 2 köpingar och 3 landskommuner. Såväl köpingarna som landskommunerna tillhöra Stock­ holms förorter. Två landskommuner, nämligen Gällivare och Jukkasjärvi socknar, föreslogos uppdelade på ortsgrupperna 2 och 3. Till grupp 2 hade slutligen hänförts städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle samt vidare 68 andra städer, 13 köpingar och 40 landskommuner. Hela antalet kommuner, som enligt förslaget skulle placeras i högre ortsgrupp än den lägsta, uppgick till 143.

Även i fråga om tilläggspensionernas maximibelopp överensstämde de sakkunnigas förslag med Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riks­ dag. Enligt förslaget skulle alltså dylik pension, då fråga gällde person, som erlagt avgift enligt nya lagen och på grund av denna vore berättigad till grund­ pension, utgå med högst 250 kronor i ortsgrupp 1, 350 kronor i ortsgrupp 2 och 450 kronor i ortsgrupp 3. För personer, som vore berättigade till folk­ pension enligt bestämmelserna om lagens ikraftträdande och som sålunda icke kunde komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp örn 70 kronor, skulle tilläggspensionens maximibelopp vara 50 kronor högre el­ ler 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i orts-

12

Kungl. Alaj:ts proposition nr 15.

ändring av de i lagen om folkpensionering fastställda reglerna. Landstin­ gen skulle sålunda enligt förslaget bidraga med en sextondel av kostnaden för tilläggspensioner åt personer, som före nya lagens ikraftträdande tiller­ känts pensionstillägg eller understöd. Städer, som icke deltoge i landsting, skulle för dylika pensionstagare bidraga med en sextondel utöver vad förut angivits.

I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma däri­ genom, att två kommuner tillhörande olika ortsgrupper gränsade intill var­ andra, föreslogo de sakkunniga slutligen en anordning, varigenom det öpp­ nades möjlighet för pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av den kommun, som tillhörde den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så påkallade erhålla ett tillägg till pensionen. I lagförslaget hade sålunda upp­ tagits ett stadgande, att Konungen i fråga om kommun, vilken gränsade till annan kommun, tillhörande högre ortsgrupp än den förstnämnda, ägde på därom av kommunen gjord framställning förordna, att tilläggspension till pensionstagare, vilken vore mantalsskriven inom viss intill gränsen liggande del av kommunen, skulle förhöjas med 50 kronor, därest de båda kommu­ nerna tillhörde ortsgrupp 1 och 2 eller 2 och 3, samt med 100 kronor, där­ est kommunerna tillhörde ortsgrupp 1 och 3. Enahanda skulle gälla för det fall att en och samma kommun uppdelats på ortsgrupper. Pensionsförhöj- ningen skulle utbetalas av kommunen, som ägde att av statsmedel utfå er­ sättning med hälften av vad för ändamålet utgivits.

Yttranden.

Beträffande det principiella ställningstagandet i de över de

sakkunnigas förslag sedermera infordrade remissyttrandena må nämnas

följande.

Pensionsstyrelsen lämnade i huvudsak förslaget utan erinran. Socialstyrelsen behandlade i detalj frågan om grunderna för den före­ slagna dyrortsgrupperingen och gav därvid i allt väsentligt sin anslutning till vad de sakkunniga härutinnan föreslagit. Även i övrigt gick socialsty­ relsens yttrande i tillstyrkande riktning.

Statskontoret ansåg frågan i främsta rummet vara ett statsfinansiellt av- vägningsspörsmål, vilket ämbetsverket fann sig icke böra söka bedöma.

Medicinalstyrelsen uttalade sig i princip till förmån för en dyrortsgrade- ring av folkpensionerna.

Statens inspektör för fattigvård och barnavård uttalade sig däremot i hu­ vudsakligen avstyrkande riktning.

Överståthållarämbetetoch tio länsstyrelser, nämligen länsstyrelserna i Sö­ dermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Kopparbergsoch Västerbottens län tillstyrkte, bortsett i vissa fall från mer eller mindre betydelsefulla detaljfrågor, de sak­ kunnigas förslag eller lämnade detsamma utan erinran. I tillstyrkande rikt­ ning uttalade sig även länsstyrelsen i Västmanlands län.

Avstyrkande yttranden avgåvos av elva länsstyrelser, nämligen länssty­ relserna i Stockholms, Jönköpings, Kalmar, Gotlands, Älvsborgs, Skaraborgs.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

1936 års proposition. Vid anmälan av ärendet i statsrådet den 28 februari 1930 upptog jag såsom föredragande departementschef de mot de sakkunni­ gas förslag anförda skälen till närmare granskning och gjorde därvid bland annat följande uttalande, innefattande mina allmänna synpunkter på frågan.

Efter denna redogörelse för de ståndpunkter, som i den föreliggande frå­ gan intagits av myndigheter och andra, vilka yttrat sig över de sakkunnigas förslag, torde till närmare granskning böra upptagas de skäl, som anförts till stöd för ett avstyrkande av detsamma. Jag skall därvid icke uppehålla mig vid frågan om det principiellt berättigade i kravet på att folkpensionerna graderas med hänsyn tagen till levnadskostnadernas höjd på skilda orter. Meningarna torde på denna punkt vara föga delade, men bryta sig däremot, då fråga gäller möjligheterna att komma fram till en tillfredsställande och rättvis lösning av problemet. I detta sammanhang torde emellertid till be­ mötande böra upptagas vissa yttranden, i vilka ifrågasatts, huruvida behov verkligen föreligger av en differentiering av folkpensionerna. Av länsstyrel­ serna i Jönköpings och Skaraborgs län har sålunda anförts, att de sakkun­ nigas utredning icke vore tillfyllest för att undanröja en ej sällan förekom­ mande uppfattning, att den föreslagna ortsgrupperingen innebure en metod att uppehålla en högre levnadsstandard åt pensionstagarna inom vissa kom­ muner (särskilt en del städer) än den standard, varunder det stora flertalet av landsbygdens pensionstagare finge leva. Liknande uttalanden hava även gjorts av länsstyrelsen i Västernorrlands län samt en del kommuner, vilka enligt de sakkunnigas förslag skulle komma att tillhöra den lägsta orts- gruppen.

Vid ett objektivt bedömande av hithörande spörsmål måste det dock utan vidare framstå såsom klart, att en dylik uppfattning icke kan vara riktig. All erfarenhet ger vid handen, att det å dyrare orter överhuvud taget icke är möjligt för en pensionstagare utan andra resurser än den hjälp, som kan erhållas genom folkpensioneringen, att förskaffa sig ens vad som hör till li­ vets enklaste nödtorft. De sakkunniga påvisa även, att de av dem för de högre ortsgrupperna föreslagna pensionsbeloppen ge utrymme för mindre be­ hovstillfredsställelse för pensionstagarna å dyrorterna än pensioner enligt la­ gen om folkpensionering för pensionstagare i den lägsta ortsgruppen. Därest med det anförda uttalandet skulle åsyftas, att pensionstagarnas bostadsstan­ dard är högre i städer och andra dyrare orter, torde få hänvisas till att den högre bostadskostnaden å dylika orter i väsentlig grad är beroende av högre tomtpriser och högre arbetslöner — alltså omständigheter som icke ha nå­ got samband med standardfrågan. För övrigt är det givet, att de personer varom här är fråga, nämligen pensionstagare å dyrorter i saknad av andra existensmedel än folkpensionen, om de överhuvud taget skola kunna draga sig fram utan anlitande av fattigvården, äro hänvisade till det sämsta bostads­ beståndet, vilket i stor utsträckning måste betecknas såsom undermåligt. Enligt min mening är det därför helt uteslutet, att en dyrortsgradering på föreslaget sätt av folkpensionerna skulle möjliggöra en högre levnadsstan­ dard för pensionstagarna på dyrorterna än på andra orter. Snarare torde utredningen få anses hava ådagalagt, att förhållandet är det rakt motsatta.

I en del yttranden och kanske ännu mer i den allmänna diskussionen kring den föreliggande frågan har såsom ett skäl mot ett genomförande nu av de sakkunnigas förslag åberopats den ståndpunkt, som av 1935 års riksdag in­ togs till det då av Kungl. Majit framlagda förslaget i samma ämne. Såsom sJ äl av samma art torde få betecknas uttalanden, att frågan om införande av d yrortsgraderade folkpensioner icke borde upptagas till förnyad prövning,

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

15

förrän erfarenhet vunnits rörande den nya lagens verkningar samt att för­ slagets genomförande skulle medföra större kostnader för statsverket än som kunna anses försvarliga.

Redan i samband med att jag utverkade bemyndigande att verkställa den utredning, vars resultat nu föreligger till prövning, erinrade jag örn att ett av skälen till att 1935 års riksdag avböjde förslaget om differentiering efter levnadskostnaderna av folkpensionerna varit, att frågan vore förknippad med svårigheter, för vilkas undanröjande erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än dittills ägnats densamma. Då riksdagen samtidigt ut­ tryckligen såsom ett mål för en reform av folkpensioneringen uppställt »att i möjligaste mån göra denna så effektiv, att dess klientel icke samtidigt be­ höver söka fattigvårdsunderstöd», torde det icke rimligen kunna betecknas annat än såsom följdriktigt, att frågan utan dröjsmål underkastats den ytter­ ligare beredning, som ansetts erforderlig. Att så skulle komma att ske framhölls även bestämt från regeringsliåll vid överläggningarna i riksdagens kamrar.

Örn man erkänner det principiellt riktiga i att folkpensionerna differen­ tieras efter levnadskostnaderna, föreligger ej heller enligt min mening stort fog för den åsikten, att man bör ställa sig avvaktande ett antal år framåt för att vinna erfarenhet av den nya lagens verkningar. Någon vägledning torde i vart fall icke därigenom stå att vinna i det avseende, varom här när­ mast är fråga, nämligen beträffande möjligheterna att bemästra de svårig­ heter, som otvivelaktigt möta vid varje anordning med dyrortsgraderade folk­ pensioner. Fastmera synes det mig vara av vikt, att frågan löses redan nu, så att folkpensioneringen från och med nästa års ingång, då den nya lagen träder i kraft, blir i något så när lika mån effektiv på dyrorterna som på andra håll. Invändningen att en dyrortsgradering av folkpensionerna borde avvisas av den anledningen, att endast begränsade befolkningsgrupper skulle få nytta därav, synes mig icke förtjäna avseende, men bör dock föran­ leda ett påpekande i detta sammanhang av det faktum att den föreliggande frågan berör ett vitalt intresse för mera än en fjärdedel av samtliga pensions­ tagare i riket, d. v. s. åtskilligt över 100,000 av de i ekonomiskt avseende sämst ställda i samhället.

Det skäl, som 1935 års riksdag i första hand åberopade till stöd för sitt avböjande av Kungl. Maj:ts förslag örn införande av dyrortsgruppering på folkpensioneringens område, var emellertid, att kostnaden för folkpensione­ ringen med en dylik gruppering icke kunde hållas inom en ram, som riks­ dagen ansåg försvarlig. Samma argument har i en del yttranden anförts emot det nu föreliggande förslaget.

Vad denna fråga beträffar, bör uppmärksammas, att densamma i olika avseenden måste anses ligga väsentligt annorlunda till nu än föregående år. Det för 1935 års riksdag framlagda förslaget örn dyrortsgradering av folk­ pensionerna beräknades komma att för det allmänna medföra en årlig kost­ nad av cirka 25 miljoner kronor under de första åren. Av detta belopp skulle, med tillämpning av de av riksdagen beslutade grunderna för fördel­ ningen av kostnaderna för tilläggspensioner, något över 20 miljoner kronor hava fallit på statsverket. Med de sakkunnigas förslag åter begränsas det allmännas kostnader för ifrågavarande ändamål till sammanlagt 21 miljo­ ner kronor örn året, av vilket belopp endast cirka hälften .skulle belasta statsverket. Vid sådant förhållande kan det ej vara befogat att utan vidare falla tillbaka på den ståndpunkt, som riksdagen föregående år intog i nu förevarande avseende. Att kostnadsfrågan är av stor vikt och tarvar sitt .särskilda övervägande är emellertid givet.

Den ökning av statens kostnader, som genomförandet av de sakkunnigas

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

förslag skulle medföra — 5 miljoner kronor för budgetåret 1936/1937 och därefter cirka 10 miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — är icke av den storleksordning att, så som förhållandena nu te sig, totalkost­ naden för en effektiv reformering av den nuvarande pensionsförsäkringen bör föranleda ett undanskjutande av den ifrågasatta kompletteringen av 1935 års pensionsreform, vilken för visso i varje fall är ofrånkomlig. Jag tillåter mig hänvisa till att dyrortsgradering av ålderspensionerna infördes i Danmark redan år 1923 och att pensionerna där äro större än jag i detta för­ slag ifrågasätter för Sveriges del.

Såsom ett skäl av mera allmän innebörd mot de sakkunnigas förslag har statens inspektör för fattigvård och barnavård som sin mening uttalat, att de högre pensionerna säkerligen skulle medföra, att kraven på fattigvårds- understödens belopp ökades i motsvarande mån och att kommunerna skulle bli tvungna att utge fattigvård efter en betydligt högre standard än den hit­ tills tillämpade. Till stöd härför åberopas, att den nuvarande pensionsför­ säkringen skulle vara orsaken till den höjning av understödstagarnas lev­ nadsstandard, som inträtt sedan pensionsförsäkringen infördes.

Denna uppfattning, att pensionsförsäkringen i sin hittillsvarande gestalt­ ning i nämnvärd grad påverkat den allmänna understödsnivån i höjande riktning, kan knappast göra anspråk på verklighetstrohet. Det bör hållas i minnet, att pensionerna från början utgingo med ytterst obetydliga belopp, högst 75 kronor för man och 70 kronor för kvinna. Först från och med år

1922 kunde nvtillkommande pensionstagare komma i åtnjutande av pen­

sionstillägg med nu gällande belopp eller högst 225 kronor för man och 210 kronor för kvinna. Orsakerna till den standardförbättring, som dess bättre på ifrågavarande område kunnat konstateras under de senaste årtiondena, torde i stället i främsta rummet vara att söka i den humanare lagstiftning, som kom till stånd genom 1918 års fattigvårdslag, och i den statliga inspek­ tionsverksamhet, som i samband därmed infördes. Det torde vara allmänt känt, att fattigvårdsinspektionen i stor utsträckning ingripit för att fram­ tvinga bättre levnadsförhållanden för de av fattigvården understödda.

Ett godkännande av det av fattigvårdsinspektören förda resonemanget skulle närmast leda till, att man borde ställa sig avvisande gentemot varje förslag örn förbättring av förmånerna inom folkpensioneringen. Ej heller den år 1935 beslutade reformen borde i så fall hava godtagits. Vad speciellt angår det nu föreliggande förslaget, vill jag än en gång betona, att de för dyrorterna föreslagna pensionsbeloppen för därav berörda pensionstagare hava lägre värde ur försörjningssynpunkt än den pension, som enligt den nya lagen skall utgå till pensionstagare tillhörande den lägsta ortsgruppen. Det föreligger därför ingen anledning att räkna med större verkan i av fattigvårdsinspektören angiven riktning beträffande de förra pensionerna än i fråga örn de senare.

Här torde till slut böra till behandling upptagas vissa erinringar mot de sak­ kunnigas förslag, vilka mera allmänt beröra frågan örn kostnadernas fördel­ ning mellan stat och kommun. Länsstyrelsen i Stockholms län har sålunda an­ sett, att frågan i vad mån kostnaderna skola bäras av statsverket måste an­ ses utgöra ett skatteutjämningsproblem, vilket icke med fördel kan bedömas utan samtidigt beaktande av de många skatteutjämningsfrågor j övrigt, som ännu avbida sin lösning. Och länsstyrelsen i Gävleborgs län håller före, att föreliggande förslag örn ändrad ordning för fattigvardskostnadeinas fördel­ ning på stat och kommun, varmed torde åsyftas vissa av skatteutjämnings- beredningen framlagda förslag, borde hava prövats och avgjorts före det nu föreliggande spörsmålet.

Dvlika skäl för uppskov med en i övrigt för astadkommande av rättvisa

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

17

ofrånkomlig reform synas mig ej kunna godtagas. Den sedan långt till­ baka aktuella och ytterst svårlösta frågan om åstadkommande av en ut­ jämning av det kommunala skattetrycket är enligt min mening ett spörs­ mål, som måste lösas särskilt för sig under aktgivande på olika denna frå­ ga berörande faktorer. Det kan icke vara försvarligt att i avvaktan på dess lösning skjuta åt sidan andra minst lika betydelsefulla reformer. För öv­ rigt är att märka, att de sakkunnigas förslag icke torde komma att i märk­ bar mån medföra någon förändring i fråga örn kommunernas behov av skatteinkomster. Det absolut övervägande antalet kommuner beröres över­ huvud taget ej av detsamma och för de 143 kommuner, som enligt förslaget skulle komma att tillhöra de båda högre ortsgrupperna, torde detsamma, så­ vitt av den föreliggande utredningen kan bedömas, närmast komma att ver­ ka i skatteutjämnande riktning.

Med anledning av att enligt förslaget staten skulle bidraga till kostnader­ na för pensionsförhöjningen i de högre ortsgrupperna har vidare från ett par länsstyrelser och framför allt från en del kommuner, som skulle kom­ ma att tillhöra den lägsta ortsgruppen, anmärkts, att skattebetalarna i den sistnämnda ortsgruppen finge bidraga till kostnaderna för pensioner åt pen- sionstagarna i de dyrare kommunerna, vilka i regel hade det ekonomiskt bättre ställt än kommuner i allmänhet i landet.

Beträffande denna fråga anförde pensionsförsäkringskommittén i sitt hu­ vudbetänkande, att det syntes rimligt att pensionstagare erhölle större pen­ sionstillägg å dyrorter än annorstädes med hänsyn därtill, att från dessa orter komme förhållandevis stora delar av de skattemedel, med vilka pen­ sionstilläggen bestredes. Såsom avgiftspensioneringen enligt kommitténs för­

slag vore anordnad, vore för övrigt dessa orter missgynnade på det sätt, att från dem i genomsnitt per invånare lämnades större bidrag till grundbeloppet än från andra orter. Härtill torde få fogas den upplysningen, att mindre än en fjärdedel av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten härflyter från kommuner, som enligt de sakkunnigas förslag skulle tillhöra den lägsta ortsgruppen, under det att ej mindre än 63 % av hela det belopp som efter ett genomförande av de sakkunnigas förslag skulle komma att utgå i tilläggs­ pensioner skulle tillkomma pensionstagare i nämnda ortsgrupp. Även om en dylik sammanställning icke kan berättiga till några mera djupgående slut­ satser i nu förevarande avseende, torde den dock giva vid handen, att de ovan berörda anmärkningarna mot de sakkunnigas förslag icke kunna tillerkännas bärkraft

Den granskning jag här ovan verkställt av de skäl av mera allmän natur, som framförts mot genomförandet av en dyrortsgruppering på folkpensio­ neringens område, ådagalägger enligt min mening, att dessa skäl icke äro av den beskaffenhet eller styrka, att det av de sakkunniga framlagda för­ slaget bör avvisas eller dess fortsatta prövning uppskjutas. Den i det föl­ jande verkställda detaljgranskningen av förslaget och de avgivna yttrandena synes mig ej heller böra föranleda några mera väsentliga jämkningar i det­ samma. Jag tillstyrker därför, att förslag förelägges riksdagen örn införan­ de av dyrortsgraderade folkpensioner i huvudsaklig överensstämmelse med de sakkunnigas föreliggande förslag.

I enlighet nied av mig samtidig! gjord framställning beslöt Kungl. Majit inhämta lagrådets yttrande i vissa delar över ett inom socialdepartementet upprättat förslag lill erforderliga ändringar i lagen den 28 juni 1935 örn folk­ pensionering. Sedan lagrådet lämnat törslaget utan erinran i de delar re­ missen avsett, framlade Kungl. Majit detsamma genom proposition nr 182

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Ar l’>.

18

Kungl. Majlis proposition nr 15.

för 1936 års riksdag. Till sin innebörd sammanföll det förslag, som sålunda underställdes riksdagens prövning, utom i fråga om en detalj, med det sak­ kunnigeförslag, för vilket redogörelse redan lämnats. Enligt det sistnämnda förslaget skulle nämligen, såsom av det föregående framgår, pensionsbe- rättigad efter flyttning till ort i dyrare ortsgrupp hava tillhört sådan orts- grupp två år, innan hans pension skulle kunna utgå enligt de för denna gäl­ lande reglerna. Med anledning av farhågor, som i en del remissyttranden uttalats för att dyrortsgraderingen av folkpensionerna skulle kunna medföra en icke önskvärd inflyttning till de dyrare orterna, enkannerligen städerna, hade i Kungl. Maj:ts förslag den nyss nämnda karenstiden utsträckts till tre år.

1936 års riksdag. Inom riksdagen gjordes den nämnda propositionen till föremål för förberedande behandling av sammansatt stats- och andra lag­ utskott, som i utlåtande, nr 5, i anledning av densamma anförde i huvud­ sak följande.

1935 års riksdagsbeslut i folkpensioneringsfrågan hade ännu icke hunnit träda i tillämpning och för den skull hade inga erfarenheter kunnat vin­ nas om den beslutade reformens verkningar. Visserligen hade frågan örn dyrortsgradering av folkpensionerna sedan avgörandet år 1935 varit före­ mål för utredning, men utskottet funne det uppenbart, att stora vansklig­ heter alltjämt kvarstode, när det gällde att genomföra en dylik dyrorts- gruppering, vanskligheter vilka icke eliminerats vid det förnyade övervä­ gande, som ägnats denna sak, sedan riksdagen senast prövade densamma. Departementschefen hade själv vitsordat detta förhållande, även om han icke tillmätte detsamma avgörande betydelse, och i åtskilliga yttranden över det förslag, som legat till grund för Kungl. Maj:ts proposition, hade starka betänkligheter blivit anförda. Tvivel kunde också yppas därom, huruvida propositionen representerade det lämpligaste sättet att vinna de syften, som man ville förverkliga genom dyrortsgrupperingen. Utskottet ville härvid­ lag peka på den möjligheten, att kommunerna själva, där särskilda skäl ansåges föreligga, kunde besluta om utfyllnad av folkpensionerna medelst kommunala bidrag av samma karaktär.

Det sålunda anförda utgjorde enligt utskottets mening tillräckliga skäl att icke biträda propositionen. Men därutöver ville utskottet framhålla, att beslutet vid 1935 års riksdag beträffande folkpensioneringen innebure ett mycket stort framsteg, som krävde betydande ekonomiska offer av det all­ männa, och det syntes lämpligt att, innan statsmakterna bunde sig för even­ tuellt ytterligare utgifter till speciellt detta ändamål, tillfälle hade beretts att pröva andra sociala reformuppslag av stort och aktuellt intresse. De frågor, som rymdes inom ramen för de befolkningspolitiska spörsmålen, anmälde sig här på ett naturligt sätt. Det vore icke utan vidare klart, att samhäl­ lets resurser närmast skulle sättas in på att ytterligare reformera folkpen­ sioneringen utan det kunde vid närmare prövning befinnas angelägnare och viktigare att först tillgodose andra sociala önskemål, ägnade att stödja de yngre grupperna i samhället. Ett övervägande förtjänade ävenledes i detta sammanhang den omständigheten, att åldersutvecklingen inom vårt lands befolkning kunde medföra en enorm ekonomisk belastning icke minst på folkpensioneringens område, ett förhållande som i varje fall manade till för­ siktighet, varsamhet och noggrann prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

19

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition nr 182 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, vilket även blev riks­ dagens beslut.

Departementschefen.

Vid framläggandet för Kungl. Maj:t av 1935 års förslag till reform av pen­ sionsförsäkringen hävdade jag den uppfattningen, att en obligatorisk folk­ pensionering borde syfta till att bespara oförvitliga medborgare med ingen eller obetydlig inkomst förödmjukelsen att på ålderns dagar falla fattigvår­ den till last eller för sin försörjning bliva beroende av anhörigas bistånd. Jag hade också tillfredsställelsen konstatera, att riksdagen vid sin gransk­ ning av berörda förslag gav sin anslutning till denna min åsikt, då riksdagen uttalade, att själva syftet med folkpensioneringen förfelades, örn pensioner­ na för att vara tillräckliga för uppehället måste utfyllas med fattigvårdsun- derstöd. Obestridligen fördes genom det av riksdagen i anledning av det ifrågavarande förslaget fattade beslutet, vilket träder i kraft den 1 januari 1937, frågan örn tillskapandet av en effektiv folkpensionering, i den mening jag angivit, ett stort steg närmare sin lösning. På orter, där levnadskost­ naderna ej äro särskilt höga, torde det — utom möjligen i fråga örn en­ samstående personer — för framtiden endast i undantagsfall behöva fö­ rekomma, att kommunerna måste lämna folkpensionärerna supplerande hjälp i form av öppen fattigvård. Helt annorlunda gestalta sig emellertid förhållandena på de dyrare orterna. Där är det uppenbarligen icke möjligt för en pensionär, som ej har egna resurser vid sidan av folkpensionen eller anhörigas bistånd att lita till, att undgå fattigvården. Den av hela vårt folk med så stor förväntan motsedda pensionsförsäkringsreformen måste därför betecknas såsom otillfredsställande på de dyrare orterna. För de över 100,000 folkpensionärer, vilka äro bosatta på dylika orter, eller för mer än en fjär­ dedel av hela det nuvarande pensionstagarbeståndet, framstår det såsom en uppenbar orättvisa, att lagstiftningen icke tillförsäkrar dem en pen­ sion, som i försörjningsavseende gör dem likställda med övriga folkpensio­ närer.

I den i föreliggande fråga tidigare förda diskussionen har man praktiskt taget ej heller bestritt det principiellt berättigade i kravet på att folkpensio­ nerna anpassas efter levnadskostnadernas höjd på olika orter. Flera olika skäl av annan innebörd hava däremot framförts mot förslagen om dyrortsgradering av folkpensionerna. Jag skall dock ej här gå närmare in på dessa skäl utan tillåter mig att i sådant avseende hänvisa till mina i det föregående återgivna allmänna uttalanden till statsrådsprotokollet över so­ cialärenden för den 28 februari 1936.

Riksdagens avböjande ställningstagande i frågan såväl år 1935 som år 1936 grundade sig i huvudsak dels på de rent praktiska svårigheter, som äro förknippade med den för graderingen av pensionerna nödvändiga ortsgrup- peringen, och dels på skäl av ekonomisk natur.

Vad beträffar det allmännas kostnader för den ifrågasatta åtgärden må er­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

inras, att dessa enligt 1935 års regeringsförslag beräknades till cirka 25 miljoner kronor årligen under de första åren, av vilket belopp med till- lämpning av de av riksdagen beslutade reglerna rörande fördelningen mellan staten, landstingen och kommunerna av kostnaderna för tilläggspensioner något över 20 miljoner kronor skulle stanna å statsverket. Enligt 1936 års förslag däremot beräknades det allmännas årskostnader för den ifrågasatta reformens genomförande till cirka 21 miljoner kronor, av vilket belopp en­ dast ungefär hälften skulle komma att belasta statsverket.

I kostnadsfrågan gjorde jag vid ärendets föredragning i statsrådet den 28 februari 1936 det uttalandet, att den ökning av statens kostnader, som ge­ nomförandet av det då föreliggande sakkunnigförslaget skulle medföra — 5 miljoner kronor för det första budgetåret och därefter cirka 10 miljoner kronor örn året under ett antal år framåt — icke vore av den storleksordning, att totalkostnaden för en effektiv reformering av den nu­ varande pensionsförsäkringen borde föranleda ett undanskjutande av den ifrågasatta kompletteringen av 1935 års pensionsreform, vilken för visso i varje fall vore ofrånkomlig. Den ekonomiska utveckling, som sedan dess ägt rum, har varit ägnad att i avsevärd mån undanröja de farhågor, som inom riksdagen ur ekonomisk synpunkt framförts rörande den föreslagna reformen. Jag har så mycket större anledning att ånyo upptaga frågan, som jag vid samråd med chefen för finansdepartementet inhämtat, att utrymme kan beredas å riksstaten för den erforderliga ökningen av anslagen till folkpensioneringen under samtidigt tillgodoseende i betydande utsträckning av andra aktuella sociala välfärdskrav, vilka taga sikte på att stödja de yngre grupperna i samhället. Jag anser mig också böra tillfoga, att den ut­ väg, som av riksdagen antyddes, nämligen att kommunerna själva, där sär­ skilda skäl ansåges föreligga, kunde besluta om utfyllnad av folkpensionerna medelst kommunala bidrag av samma karaktär, icke är framkomlig. Åt­ skilliga av de ifrågavarande dyrortskommunerna äro nämligen så skattetyng- da, att praktiska möjligheter för kommunala pensionstillägg måste anses ute­ slutna.

Den andra huvudorsaken till riksdagens avböjande av en lagstiftning av nu ifrågavarande innebörd har, såsom nyss nämnts, angivits vara svårig­ heten att åvägabringa en för ändamålet tillfredsställande ortsgruppering. 1935 års riksdag framhöll sålunda, hurusom en dyrortsgruppering på folk­ pensioneringens område vore förknippad nied svårigheter, för vilkas lös­ ning erfordrades mera ingående utredningar och överväganden än som dit­ tills ägnats denna fråga. I anledning av detta påpekande skänkte också de sedermera för fortsatt utredning av frågan tillkallade sakkunniga spörs­ målet särskild uppmärksamhet samt utarbetade ett detaljerat förslag i äm­ net, mot vilket inga mera vägande erinringar framfördes under den följande remissbehandlingen. Särskilt må understrykas, att socialstyrelsen för sin del lämnade nämnda förslag helt utan anmärkning. 1936 års riksdag ansåg emel­ lertid, att stora svårigheter alltjämt kvarstode, när det gällde att genomföra

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

levnadsbehov med utgångspunkt från normalhushållets standard och å vilka poster inskränkningar kunde förutsättas. De räknade därvid med ett »pen­ sionärshushåll» på två pensionstagare, motsvarande ett konsumtionsbehov av 1.6 konsumtionsenheter eller ungefär hälften av normalhushållets. Pen- sionstagarnas påräkneliga inkomster antogos vara i billigaste ortsgrupp 350 kronor eller ungefär det belopp, vartill pensionen enligt den nya lagen örn folkpensionering i allmänhet torde komma att uppgå, vidare cirka 450 kro­ nor i en mellangrupp och slutligen 550 kronor i en tredje och högsta grupp.

Beträffande posten livsmedel ansågs någon standardsänkning icke möjlig. Då pensionärshushållets förbrukningsbehov beräknades till hälften av nor­ malhushållets, upptogos därför dess livmedelskostnader till halva det för sistnämnda hushåll beräknade beloppet. Kostnaden för bostad har för nor­ malhushållet befunnits närmast motsvara hyran för två rum och kök (tre eldstäder). De sakkunniga funno det icke möjligt att beträffande två sam­ boende pensionärer räkna med en större eller i övrigt bättre bostad än som enligt socialstyrelsens hyresstatistik för de olika orterna motsvaras av ge- nomsnittshyran för eneldstad. För bränsle och lyse beräknades för en dylik bostad en kostnad av 50 kronor eller ungefär hälften av normalfamiljens motsvarande kostnad, vilken i samtliga ortsgrupper uppgår till i runt tal 100 kronor, övriga utgifter, vari ingå skatter samt andra ovan icke speci­ ficerade utgiftsposter, upptaga i normalbudgeten något mer än en tredjedel. För pensionärshushåll torde enligt de sakkunniga de allra flesta av dessa poster antingen helt bortfalla eller avsevärt inskränkas, varför pensionärer­ nas behov syntes genomsnittligt vara förhållandevis väl tillgodosedda, örn man antoge, att 15 å 20 procent av deras totalutgifter kunde disponeras för nu ifrågavarande ändamål.

I förhållande till den använda normalbudgeten erhöllo sålunda de sak­ kunniga den budget för ett pensionärshushåll, som de ansågo sig kunna välja till utgångspunkt för sitt förslag till pensionsgruppering, genom att för varje ort dels minska de av socialstyrelsen för skatte- och lönegrupperingarna ut­ räknade årskostnaderna för livsmedel och övriga varukostnader till hälften och för bostad till en tredjedel, dels helt utesluta skatteposten. Utgiftsbudge­ ten per år och pensionärshushåll, bestående av två vuxna personer, erhöll härigenom följande approximativa utseende.

Grupp 1

Grupp 2

Grupp 3

Budgetposter

Kr. % Kr. %

Kr. %

Livsmedel............................ 400 57.1 440 48.9 470 42.7 Bostad................................. 100 14.3 235 26.1 ' 380 34.6 Bränsle och lyse................ 50 7.1 50 5.6 50 4.5 övriga utgifter.................. 150 21.5 175 19.4 200 18.2

Tillhopa 700 100.0 900 100.0 1,100 100.0

Med stöd av denna sammanställning ansågo de sakkunniga, att åtminstone i det fall, att tvenne pensionärer kunde bilda gemensamt hushåll, den in­ komst de antagits kunna påräkna skulle befinnas någorlunda tillräcklig för

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

23

en nödtorftig försörjning. Särskilt för Stockholm och andra orter med ovan­ ligt höga hyror syntes det dock sannolikt, att pensionärernas uppehälle trots de förutsatta dyrortstilläggen skulle komma att visa sig relativt bekymmer­ samt.

Även i annat avseende än beträffande utgiftsposternas inbördes tyngd i budgeten höllö de sakkunniga för nödvändigt att låta beräkningsgrunderna avvika från de förut vid dyrortsgrupperingarna följda. Vid såväl skatte- som lönegrupperingen har man ansett sig kunna bortse från det förbilligan­ de av levnadskostnaderna, som kan vinnas genom partiinköp, naturahushåll­ ning och dylikt. De sakkunniga ansågo det vara mindre riktigt att gå till­ väga på detta sätt, då fråga gällde pensionärer och mindre folkrika orter, varför för dylika orter reduktion av de ovan särskilt angivna kostnadsposter­ na verkställdes med 10 eller 5 procent, beroende på orternas karaktär.

Gången av de sakkunnigas beräkningar rörande olika orters dyrhet var sålunda följande. Socialstyrelsens prisstatistiska material reducerades först för varje ort från skatte- och lönegrupperingarnas summor till en tredjedel för liyresposten och till hälften för alla varuposterna; skatteposten lämnades helt ur räkningen. Den genom sammanläggningen av de reducerade posterna erhållna summan minskades därefter för de mera lantliga orterna med 10 eller 5 procent med hänsyn till naturahushållningen. De därefter återstående beloppen utvisade den beräknade proportionen mellan pensionärshushållens omkostnader. För att även erhålla en approximativ uppfattning av de ab­ soluta utgiftssummorna ökades dessa beräknade kostnader med en fjärdedel. I den totala kostnadssumman ingingo sålunda 20 procent för alla i budgeten icke specificerade kostnadsposter.

Antalet ortsgrupper skulle enligt de sakkunnigas förslag vara tre, liksom fallet var enligt 1928 års pensionsförsäkringskommittés förslag samt Kungl.

Maj:ts proposition till 1935 års riksdag. Förslaget grundade sig i denna del såväl på skäl av administrativ natur som på betänkligheter av statistisk art mot en mera detaljerad uppdelning av riket på olika grupper. Däremot an­ sågo de sakkunniga sig böra föreslå gruppgränsernas förläggning på ett nå­ got annat sätt än i de tidigare förslagen, nämligen så, att till billigaste orts- grupp, grupp 1, skulle föras orter med indextal upp till omkring 1,100-grän- sen, till grupp 2 orter med indextal mellan 1,100 och 1,300 samt till grupp 3 orter med indextal överstigande 1,300.

De nämnda gruppgränserna tillämpades emellertid icke schematiskt utan fingo mera tjäna till vägledning än som undantagslöst följd norm vid orter­ nas gruppering. I det av de sakkunniga utarbetade förslaget till pensions- gruppering ingick även en på allmänna skälighetsgrunder fotad granskning av orternas placering, varvid det omsorgsfullt undersöktes, huruvida de framräknade indextalen gåvo orterna en naturlig placering. Därjämte beakta­ des i görligaste mån önskvärdheten av att kommuner i högre och i lägre ortsgrupp icke utan synnerligen starka skäl borde omväxla med varandra. Endast i några fall i Norrland, där en övervägande jordbrukskommun grän­ sar omedelbart till en av landsdelens större städer, befanns det omöjligt att

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

undvika ett dylikt grannskap utan att uppdelning skulle ha verkställts av en kommun på olika ortsgrupper, något som i och för sig befanns olämpligt. Administrativt icke avgränsade befolkningscentra inom en kommun upp- togos icke som särskilda orter i grupperingen.

Efter indexmässig prövning och skälighetsbedömning på nyss angivet sätt ansågos inalles 161 kommuner av de sakkunniga kunna komma i fråga till placering i högre ortsgrupp än den lägsta. Beträffande dessa kommuner verkställdes därefter särskild statistisk undersökning för utrönande av verk­ ningarna i ekonomiska och andra avseenden av den ifrågasatta dyrorts- graderingen av tilläggspensionerna. Med stöd av denna undersökning kom- mo de sakkunniga till det resultatet, att beträffande 18 av de undersökta kommunerna placering i den lägsta ortsgruppen vore att förorda. Hela an­ talet kommuner, som enligt de sakkunnigas slutliga förslag rörande dyr- ortsgrupperingen skulle komma att tillhöra ortsgrupperna 2 och 3, uppgick alltså till 143. Enligt verkställda beräkningar skulle av samtliga pensions­ tagare 73.4 % komma att tillhöra ortsgrupp 1, 16.6 % ortsgrupp 2 och 10.0 % ortsgrupp 3. En detaljerad redogörelse för den sålunda föreslagna orts- grupperingen torde såsom bilaga 2 få fogas vid detta protokoll.

Beträffande giltighetstiden för dyrortsgrupperingen på folkpensioneringens område föreslogo de sakkunniga, att densamma skulle fastställas till tio år. Till stöd härför anfördes, att erfarenheten givit vid handen, att övergången till en reviderad gruppering vore en synnerligen känslig åtgärd, vilket sä­ kerligen i än högre grad komme att göra sig gällande beträffande en pen- sionsgruppering. Det syntes därför vara synnerligen betydelsefullt, att re­ visioner av denna gruppering icke skedde oftare än nöden krävde. Vidare borde såsom en konsekvens av det mera summariska tillvägagående, som föreslagits beträffande grupperingens utförande, föreskrivas en längre gil­ tighetstid än som för övriga grupperingar för närvarande vöre föreskrivet eller hittills tillämpats.

Yttranden. I

remissyttrandena rönte de sakkunnigas förslag i vad det rörde

grunder för dyrortsgrupperingen föga uppmärksamhet. Socialstyrelsen gjor­ de dock förslaget i denna del till föremål för en detaljerad granskning och fann sig därvid kunna i allt väsentligt giva detsamma sin anslutning. Vissa allmänna erinringar mot de av de sakkunniga angivna grunderna för gruppe­ ringen framfördes av länsstyrelsen i Uppsala länoch styrelsen för svenska landskommunernas förbund.I yttrandena från länsstyrelserna i Värmlands, örebro, Västernorrlands, Jämtlandsoch Norrbottens län framhölls svårig­ heten att åstadkomma en tillfredsställande gruppering och de olägenheter, som kunna uppkomma därigenom att olika ortsgrupper måste komma att gränsa intill varandra, utan att dock särskilda anmärkningar framfördes mot de föreslagna grunderna för grupperingens verkställande. De av de sakkun­ niga själva påpekade olägenheterna av att enligt förslaget kommun tillhöran­ de ortsgrupp 1 i ett och annat undantagsfall skulle komma att gränsa till kommun placerad i ortsgrupp 3 underströkos särskilt av statens inspektör

2G

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

kap. 5 lämnade redogörelsen för varje särskilt fall, i vilket de sakkunniga med stöd av den statistiska undersökningen avstått från att beträffande kom­ mun, som från början ifrågasatts till placering i högre ortsgrupp än den lägsta, föreslå sådan placering, framgår sålunda, att anledning till avvikelsen i dessa fall från eljest tillämpade normer främst varit den omständigheten, att redan de i den nya lagen örn folkpensionering fastställda pensionsbeloppen enligt den verkställda undersökningen beräknats bliva i effektivitetshänseende tillfredsställande. Härmed sammanhänger givetvis det förhållandet, att en förhöjning av pensionen i dessa fall skulle medföra ökad kostnad för vederbö­ rande kommun. I den mån pensionstagarna i en kommun ej äro hänvisade att för sin försörjning samtidigt taga i anspråk fattigvård, torde nämligen den ökning av kommunens kostnad för tilläggspensioner, som skulle bliva en följd av kommunens placering i högre ortsgrupp, icke kompenseras av min­ skade fattigvårdskostnader. I de fall, då det av undersökningen framgått, att den nya lagen icke kunde beräknas bliva tillräckligt effektiv för att i

skälig utsträckning befria pensionstagarna från tvånget att för sin för­

sörjning anlita jämväl fattigvården, ha de sakkunniga också för vederbö­ rande kommun föreslagit placering i högre ortsgrupp, även örn en dylik pla­ cering kunde förutses komma att för kommunen medföra ökade kostnader. Det torde även böra framhållas, att ingen av de kommuner, som efter skä- lighetsprövning ur nu berörda synpunkter av de sakkunniga hänförts till den lägsta ortsgruppen, ligger nämnvärt över den såsom lämplig befunna index­ gränsen mellan grupperna 1 och 2.

Vad av styrelsen för svenska landskommunernas förbund anförts rörande möjligheten att för här förevarande ändamål utnyttja förefintlig prisstatistik och övrigt material synes mig icke böra tillmätas större betydelse. Med den omfattande erfarenhet, som numera föreligger på detta område, och med den omsorg, som nedlägges på insamlandet och bearbetningen av ifrågava­ rande material, torde detsamma få anses fylla ganska högt ställda anspråk på tillförlitlighet. I fråga om beräknandet av naturahushållningens förbilli­ gande inflytande på orter, där dylik hushållning förekommer i större utsträck­ ning, synas mig de sakkunniga därvidlag hava iakttagit tillbörlig försiktighet.

De mera allmänna uttalanden, som i vissa yttranden förekomma rörande svårigheten att åstadkomma en tillfredsställande ortsgruppering på ifrågava­ rande område, äro givetvis i viss mån berättigade. Det bör emellertid fram­ hållas, att svårigheter av samma art föreligga vid varje gruppering av orter­ na i riket efter deras olika dyrhet, vilket dock icke fått utgöra hinder för införandet av dyrortsgruppering på andra områden av samhällslivet. Då de sakkunniga nu efter ingående utredning framlagt ett förslag i ämnet, mot vilket inga väsentliga erinringar gjorts i de avgivna yttrandena och som i alla delar godtagits av den myndighet, som på ifrågavarande område torde besitta den största sakkunskapen, nämligen socialstyrelsen, föreligger en­ ligt min mening all anledning att i huvudsak acceptera detta förslag. Vad särskilt beträffar de olägenheter som kunna uppstå i sådana fall, där olika ortsgrupper gränsa intill varandra, må påpekas, att de sakkunniga i syfte att undanröja desamma föreslå införandet av en särskild anordning med kom­ munala dyrortstillägg. Till denna fråga återkommer jag emellertid i det följande.

Beträffande antalet ortsgrupper framhöll jag redan vid frågans behandling föregående år, att det otvivelaktigt kunde göras gällande, att en indelning av riket i allenast tre ortsgrupper vore alltför summarisk för att verka rättvist, men att en mera nyanserad dyrortsindelning skulle kunna skapa avsevärda svårigheter för administrationen av folkpensioneringen. Det fåtal yttranden, i vilka en annan uppfattning i denna fråga kommit till uttryck, synes mig

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Departementschefen. Nu återgivna uttalanden torde alltjämt äga full giltighet, och anledning förefinnes därför enligt min mening icke att i före­ varande avseende frångå 1936 års proposition i vidare mån än att, på sätt jag redan i det föregående förordat, ortsgrupperingen första gången fast­ ställes för en tid av endast tre år i stället för normalt tio år. Då jag förutsät­ ter, att de för dyrortsgradering av folkpensionerna erforderliga lagänd­ ringarna skola träda i kraft den 1 januari 1938, skulle alltså den första orts­ grupperingen komma att avse åren 1938—1940 och ny gruppering få verk­ ställas före utgången av år 1940. Med hänsyn till att ny ortsgruppering en­ ligt 48 § kommunalskattelagen skall träda i tillämpning sistnämnda år öpp­ nas härigenom möjlighet att för den nya pensionsgrupperingen utnyttja det för skattegrupperingen använda prisstatistiska materialet, medan detta ännu är så aktuellt som möjligt.

Tilläggspensionernas belopp.

De sakkunnigas förslag. Enligt de sakkunnigas förslag skulle, i likhet med vad fallet var enligt Kungl. Maj:ts år 1935 för riksdagen framlagda förslag i ämnet, tilläggspension till pensionstagare, som erhölle folkpension enligt den nya lagen, utgå med högst 250 kronor i den lägsta ortsgruppen, 350 kro­ nor i mellangruppen och 450 kronor i den högsta ortsgruppen. Person som erhölle folkpension enligt övergångsbestämmelserna och sålunda icke kunde komma i åtnjutande av grundpension med dess fasta belopp om 70 kronor skulle enligt förslaget erhålla tilläggspension med resp. 300, 400 och 500 kronor. För ett hushåll bestående av två pensionstagare räknade de sak­ kunniga med ett sammanlagt pensionsbelopp om 700, 900 eller 1,100 kro­ nor allt efter ortsgrupp. Enligt den uppgjorda hushållsbudgeten för pensio- närshushållet komme av de sistnämnda beloppen resp. 78.5, 80.6 och 81.8 % att åtgå till bestridandet av kostnaderna för livsmedel, bostad, bränsle och lyse samt resp. 21.5, 19.4 och 18.2 % att kunna disponeras för övriga utgifter.

Trots att de tänkta pensionsbeloppen för dyrorterna sålunda vöre mindre tillfredsställande ur försörjningssynpunkt än folkpension enligt den nya la­ gen, då det gällde den lägsta ortsgruppen, ansågo de sakkunniga det icke praktiskt möjligt att under förhandenvarande förhållanden ifrågasätta högre ortstillägg än 100 resp. 200 kronor.

Yttranden. Socialstyrelsen anförde, bland annat, att försörjningssvårigheter i ett antal fall sannolikt skulle komma att uppstå, därför att den av de sak­ kunniga antagna förutsättningen, att pensionärerna kunde ordna sitt liv så att åtminstone två personer förde gemensamt hushåll, icke alltid kunde för­ verkligas.

Länsstyrelsen i Uppsala lån anmärkte, att de sakkunniga utgått från de i 1935 års proposition föreslagna pensionsbeloppen samt på denna utgångs­ punkt och med vissa antaganden angående pensionärernas behov i förhållan­ de till en s. k. normal konsumtionsenhet byggt den uppfattningen, att de ifrå­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Beträffande pensionstagarna i dessa kommuner införskaffades specificerade uppgifter angående beloppet av under år 1934 uppburen pension enligt lagen om allmän pensionsförsäkring ävensom i förekommande fall angående arten och storleken av under samma år åtnjuten fattigvård. Dessa uppgifter under­ kastades därefter bearbetning ägnad att belysa bland annat den ekonomiska betydelsen för kommunerna av dyrortsgraderade folkpensioner. I sådant syfte beräknades å ena sidan summan av under år 1934 utbetalade pensionstillägg och understöd enligt lagen örn allmän pensionsförsäkring ävensom motsva­ rande belopp, därest till samma pensionstagare i stället utgått i ena fallet tilläggspension enligt den nya lagen örn folkpensionering med högst 300 kro­ nor och i andra fallet dylik pension med högst 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3, samt å andra sidan av de nämnda pensionsförhöj- ningarna föranledd minskning av fattigvårdskostnaderna. Vid beräkningen av dylik minskning utgingo de sakkunniga från antagandet, att pensionsförhöj- ningen i det enskilda fallet skulle hava lett till motsvarande minskning av fattigvårdsunderstödet. Det framhölls emellertid samtidigt, att de på angivet sätt framräknade siffrorna angående minskning av fattigvårdskostnaderna uppenbarligen vore att beteckna såsom en konstruktion, vilken måhända på många håll icke skulle haft sin motsvarighet i verkligheten. I vad mån en höjning av pensionen skulle hava medfört minskning av det utgående fattig­ vårdsunderstödet vore nämligen i sista hand beroende av de lokala fattig- vårdsmyndigheternas omdöme. Såsom utgångspunkt för ett bedömande av spörsmålet med vilken andel de kommuner, varom här vore fråga, skäligen borde bidraga till kostnaden för dyrortstilläggen syntes i varje fall det gjorda antagandet kunna betecknas såsom rimligt och riktigt.

Enligt den verkställda undersökningen uppgick summan av år 1934 en­ ligt lagen om allmän pensionsförsäkring utgående pensionstillägg och under­ stöd till pensionstagarna i de kommuner, som av de sakkunniga föreslogos till placering i högre ortsgrupp än den lägsta, till sammanlagt 17.9 miljoner kronor. Därest lagen om folkpensionering då varit gällande, skulle motsva­ rande belopp, örn man bortser från den utökning av de pensionsberättigades antal, som nämnda lag innebär, hava uppgått till 28.9 miljoner kronor. Hade tilläggspensionerna varit beräknade efter ett maximalt belopp av 300 kronor i ortsgrupp 1, 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3, skulle deras sammanlagda belopp hava utgjort 42.9 miljoner kronor. Den nya la­ gen skulle alltså för det allmänna hava medfört en ökad utgift av 11 mil­ joner kronor för pensioneringen av de ifrågavarande pensionstagarna, och införandet av de föreslagna dyrortstilläggen skulle hava ökat kostnaden med ytterligare 14 miljoner kronor. Dessa kostnadsökningar motvägdes emeller­ tid av minskade fattigvårdskostnader. Under angivna förutsättningar sva­ rade mot beloppet 11 miljoner kronor en minskad utgift av 5.2 miljoner kro­ nor och mot summan 14 miljoner kronor en ytterligare minskning av fattig­ vårdskostnaderna med 6 miljoner kronor. Den övervägande delen av de så­ lunda beräknade utgiftsminskningarna föll på vederbörande kommuner, nämligen resp. 4.6 och 5.5 miljoner kronor.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 15-

ställa sig något lägre, därest hänsyn kunnat tagas även till den omständig­ heten, att kretsen av de pensionsberättigade skulle hava varit vidare, för det fall att de föreslagna pensionsbestämmelserna varit gällande redan år 1934.

De sakkunniga meddelade även vissa sammanfattande uppgifter angående resultaten av för de enskilda kommunerna utförda beräkningar rörande för­ slagets ekonomiska verkningar, varvid emellertid samtidigt framhölls, att upp­ gifterna på grund av den osäkerhet, som alltid måste vidlåda beräkningar av här förevarande art, borde bedömas allenast som ett försök att uppnå ett approximativt uttryck för förslagets innebörd.

För samtliga städer, som icke deltaga i landsting, utvisade beräkningarna en minskad kostnad för folkpensioneringen och fattigvården tillsammantagna. Minskningen skulle för Stockholm, Göteborg och Hälsingborg hava motsvarat en utdebitering av ungefär 6 öre per skattekrona. Motsvarande tal var för Gävle 8, för Malmö 13 och för Norrköping 18 öre. För de förutom Stock­ holm och Göteborg i ortsgrupp 3 placerade kommunerna utvisade beräknin­ garna i 9 fall en utgiftsminskning om sammanlagt 61,000 kronor och i 4 fall en med inalles 8,000 kronor ökad kostnad. Nettominskningen för dessa kom­ muner utgjorde alltså 53,000 kronor. Beträffande de kommuner, som jämte städerna Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle placerats i ortsgrupp 2, framräknades en motsvarande nettominskning av inalles 500,000 kronor, sammansatt av en minskad kostnad å 653,000 kronor, avseende 61 kommuner, och en ökad kostnad av 153,000 kronor för tillsammans likaledes 61 kom­ muner.

Yttranden.

Kostnadsfördelningen mellan stat och kommun var det spörs­

mål, som vid remissbehandlingen tilldrog sig det största intresset. I flera ytt­ randen, huvudsakligen från kommuner, som föreslagits till placering i orts­ grupp 2 eller 3, gjordes gällande, att den för dessa kommuner föreslagna bi- dragskvoten skulle medföra en oskäligt hård belastning av kommunerna. Ofta yrkades uttryckligen, att bidragskvoten måtte fastställas till en åttondel för samtliga kommuner. I en del fall riktades i detta sammanhang kritik mot de beräkningar, på vilka de sakkunniga grundat sitt förslag i föreva­ rande avseende. Flertalet av de dyrortskommuner, som yttrade sig, godkände emellertid — örn ock i en del fall nied viss tvekan — de av de sakkunniga föreslagna reglerna rörande kostnadsfördelningen.

I de yttranden, som avgåvos av kommuner föreslagna till placering i orts­ grupp 1, förfäktades i stor utsträckning den åsikten, att de dyrare kommu­ nerna borde själva helt bära kostnaderna för de föreslagna dyrortstilläggen.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund förordade sådan änd­ ring av de föreslagna bestämmelserna, att kommunernas andel i kostnaderna för dyrortstilläggen skulle fastställas till jämnt hälften i stället för att som föreslagits ett genomsnittligt medeltal för hela kostnaden för tilläggspensio­ nerna skulle fastställas för dyrortsgrupp 2 och två dylika för grupp 3, vilka medeltal beräknats enligt förhållandena år 1934.

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

som kan bliva en följd av dyrortstilläggens införande, eller om man som ut­ gångspunkt skall välja de nuvarande förhållandena enligt lagen om allmän pensionsförsäkring. I några fall ha av förslaget berörda kommuner, bland andra städerna Stockholm och Göteborg, opponerat sig emot de sakkunnigas ståndpunkt, att hela den minskning av fattigvårdskostnaderna bör tagas i betraktande, som beräknas bliva en följd av att de nu utgående pensionstill- läggen och understöden ersättas med tilläggspensioner örn högst 400 kronor i ortsgrupp 2 och 500 kronor i ortsgrupp 3. För egen del ansluter jag mig på skäl, som av de sakkunniga anförts, till deras uppfattning i förevarande avseende. Såsom i betänkandet frambålles, torde avsikten med 1935 års pensionsreform icke hava varit att bereda de dyrare kommunerna och särskilt de största städerna en lättnad, som icke konnne de övriga och ofta mindre bärkraftiga kommunerna till del.

Det gäller då närmast att bedöma, huruvida de beräkningar, som de sak­ kunniga verkställt rörande minskning av kommunernas fattigvårdskostnader såsom följd av att nuvarande pensionstillägg och understöd ersättas av till- läggspensioner enligt det föreliggande förslaget, kunna tillmätas sådan gil­ tighet, att de kunna tagas som utgångspunkt vid utformandet av regler rö­ rande kostnadsfördelningen. De sakkunniga betona i olika sammanhang vissa ofrånkomliga brister, som vidlåda såväl den verkställda undersöknin­ gen som de på grundval därav utförda beräkningarna. Vid remissbehand­ lingen har även från vissa håll kritik i olika avseenden framkommit mot be­ tänkandet i nu berörda delar.

Den mera preciserade kritiken hänför sig i huvudsak till dels att undersök­ ningen endast avsett pensionstagare enligt nuvarande lag och att hänsyn ej kunnat tagas till den omständigheten, att förslaget medför rätt till tilläggs­ pension för personer med inkomst över de nu gällande inkomstgränserna, 425 kronor för man och 400 kronor för kvinna, dels att undersökningen avsåge endast ett år, 1934, vilket dessutom vore i fattigvårdshänseende tämligen onormalt, dels slutligen att de för beräkning av minskningen av fattigvårds­ kostnaderna valda antagandena icke skulle komma att få sin motsvarighet i verkligheten.

I det förstnämnda avseendet lia de sakkunniga ansett sig kunna räkna med, att någon mera markerad skillnad i fattigvårdshänseende icke torde föreligga mellan det nuvarande pensionstagarbeståndet och det som skulle tillkomma genom tillämpning av de högre inkomstgränserna. En rakt mot­ satt uppfattning göres gällande från stadsfullmäktige i Göteborg och Gävle. Enligt vad jag inhämtat stödja sig de sakkunniga i denna punkt på vissa undersökningar, vilkas resultat framlagts dels i pensionsförsäkringskommit- téns betänkanden och dels i Kungl. Maj:ts proposition nr 217 till 1935 års riksdag. Av dessa undersökningar synes framgå, att de fattigvårdsunder- stödda pensionstagarna procentuellt fördela sig å olika inkomstgrupper på i huvudsak samma sätt som hela pensionstagarbeståndet samt att deras för­ delning efter storleken av åtnjuten fattigvård är i stort sett oberoende av pensionsbeloppets, d. v. s. den egna inkomstens storlek. Anledning synes vid sådant förhållande föreligga att antaga, att samma likformighet skall be­ stå även utanför den nu gällande inkomstgränsen för rätt till pensionstill- lägg, varför de framförda erinringarna icke torde förtjäna större avseende.

Anmärkningen att undersökningen skulle hava vunnit i tillförlitlighet, örn den omfattat flera år, är givetvis befogad. Emellertid bär det upplysts, att material avseende annat år än 1934 icke kunnat anskaffas utan synnerligen tidsödande och kostnadskrävande arbete, därest det överhuvud taget varit möjligt. Med hänsyn till den osäkerhet, som enligt vad de sakkunniga fram­ hålla under alla omständigheter måste vidlåda beräkningar av den art, varom

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Departementschefen. Det förslag till lagändringar jag går att framlägga överensstämmer i nu förevarande avseende helt med propositionen nr 182 till 1936 års riksdag, varför jag här kan inskränka mig till att hänvisa till mina nyss återgivna uttalanden i frågan.

Kommunala dyrortstillägg med statsbidrag.

De sakkunnigas förslag. I syfte att minska de olägenheter, som i vissa fall måste uppkomma därigenom, att två kommuner tillhörande olika ortsgrup- per komme att gränsa intill varandra, föreslogo de sakkunniga, såsom förut nämnts, en anordning med kommunala dyrortstillägg, till vilka ^taitsbidrag skulle utgå. Genom anordningen öp*pnades möjlighet för pensionstagarna inom viss intill gränsen liggande del av den kommun, som tillhörde den lägre ortsgruppen, att då förhållandena så påkallade erhålla ett tillägg till pensionen. Enligt de sakkunniga borde detta tillägg lämpligen fastställas till ett belopp lika med halva skillnaden mellan tilläggspensionens maximibelopp i de båda ortsgrupperna, alltså till 50 kronor, örn gränsen gin­ ge mellan ortsgrupperna 1 och 2 eller 2 och 3, samt till 100 kronor, om gränsen ginge mellan den lägsta och den högsta ortsgruppen. Även örn en sådan anordning icke helt undanröjde förefintliga olägenheter, syntes dock den berörda gränsfrågan genom densamma kunna regleras så tillfredsstäl­ lande som över huvud vore möjligt.

Det ansågs emellertid förenat med utomordentligt stora praktiska svårig­ heter att låta det sålunda ifrågasatta tillägget till pensionen ingå i densam­ ma såsom en integrerande del, varför de sakkunniga föreslogo, att det skulle ankomma på vederbörande kommun såväl att slutgiltigt bevilja som att ut­ betala tilläggen i fråga. För rätt till dylikt tillägg borde gälla, på samma sätt som för rätt till tilläggspension beräknad efter de för högre ortsgrupp givna reglerna, att vederbörande under minst två år varit och fortfarande vore mantalsskriven såsom tillhörande det gränsområde inom kommunen, som medgivandet avsåge. Tillägget borde vidare självfallet indragas, därest vederbörande avflyttade från sådan kommundel, och skyldighet att anmäla dylik flyttning borde sålunda stadgas. I övrigt borde för rätt till den före­ slagna pensionsförhöjningen icke gälla annat villkor än att vederbörande tillerkänts tilläggspension enligt lagen om folkpensionering. Från kommu­ nens sida skulle icke få uppställas särskilda villkor, såsom beträffande hem­ ortsrätt, behov av fattigvård eller dylikt. Prövningen av frågan, örn i det särskilda fallet pensionsförhöjning skulle utgå, komme sålunda huvudsak­ ligen att bero av ett konstaterande, huruvida pensionstagaren i två år varit mantalsskriven inom det ifrågavarande området eller icke. Denna prövning borde enligt de sakkunnigas mening kunna anförtros åt vederbörande pen- sionsnämnd, som därefter meddelade underrättelse om sitt beslut till pen­ sionstagaren och den myndighet inom kommunen, som hade att verkställa utbetalningen.

Något avgörande beträffande de fall, då den nämnda anordningen skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

37

komma till användning, skulle enligt förslaget icke träffas i samband med fastställandet av ortsgrupperingen. Initiativet skulle helt tillkomma veder­ börande kommun genom att denna finge till Kungl. Majit ingå med fram­ ställning, att lagbestämmelserna skulle göras tillämpligå beträffande viss särskilt angiven del av kommunen. Den prövning av sådan framställning, som därefter skulle ankomma på Kungl. Majit, borde enligt de sakkunnigas mening icke vara av enbart formell natur utan även innnebära ett sakligt övervägande av spörsmålet, huruvida sådana omständigheter kunde anses föreligga, att den ifrågasatta pensionsförhöjningen framstode såsom skälig.

I nära anslutning till den princip, som legat till grund för de sakkunnigas förslag beträffande fördelningen mellan stat och kommun av kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen, skulle kostnaden för här ifrågavarande pen- sionsförhöjningar delas lika mellan staten och kommunerna, vilka skulle äga att av statsmedel utfå ersättning med hälften av vad för ändamålet ut­ givits. Ansökning från kommun örn utfående av dylik ersättning borde vara åtföljd av sådana handlingar och verifikationer, att det bleve möjligt för statens organ att i samband med granskning av ansökningen kontrollera, att utbetalningarna verkställts i överensstämmelse med givna föreskrifter.

Yttranden. De sakkunnigas förslag i nu förevarande avseende mötte vid remissbehandlingen endast ringa motstånd. Statskontoret fann det visser­ ligen önskvärt, att åtgärder kunde vidtagas för mildrande i fall som här av- såges av övergången mellan de olika ortsgrupperna, men kände sig dock icke övertygat örn lämpligheten av den föreslagna anordningen. Statens in­ spektör för fattigvård och barnavård ansåg de föreslagna bestämmelserna alltför omständliga och dyrbara i administrationshänseende. Svenska stads­ förbundets styrelse motsatte sig bestämt den föreslagna anordningen under förmenande, att det borde ankomma på statsmakterna att helt påtaga sig kostnaderna för åtgärder, som kunde visa sig påkallade för att komplettera dyrortsgraderingen av folkpensionerna. Från ett par kommuners sida fram­ hölls slutligen, att det syntes mera förenligt med lagens anda och mening, örn de ifrågasatta tilläggen finge utbekommas tillsammans med pensionsbeloppet i övrigt och icke genom något kommunens penningförvaltande organ.

1936 års proposition. I proposition nr 182 till 1936 års riksdag upptogs de sakunnigas förslag rörande kommunala dyrortstillägg allenast med den jämk­ ning att —- på sätt skett i fråga örn rätt till tilläggspension efter flyttning till ort inom högre ortsgrupp — för rätt till nu ifrågavarande förhöjning skulle krävas, att vederbörande under minst tre år varit bosatt inom gränsområdet.

Tanken att staten skulle helt övertaga kostnaderna för anordningen avvisades under hänvisning till att staten då skulle komma att bestrida kostnaden för pensionen i större utsträckning i sådana fall än i andra samt till att förslaget, att kommunerna skulle äga uppbära statsbidrag med hälften av vad som ut­ givits för ifrågavarande ändamål, i sak innebure samma regel som skulle till- lämpas beträffande de eljest utgående dyrortstilläggen. Några mera bety­ dande administrativa svårigheter ansågs anordningen icke komma att med­

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

föra, vilket däremot förutsattes bliva fallet, därest de nämnda tilläggen skulle utbetalas tillsammans med pensionen i övrigt.

Departementschefen. Jag hyser alltjämt den uppfattningen, att en anord­ ning på föreslaget sätt med kommunala dyrortstillägg med statsbidrag är väl ägnad att mildra de olägenheter, som i en del fall torde vara ofrånkomliga vid en för dyrortsgradering av folkpensionerna företagen uppdelning av ri­ kets kommuner på allenast tre ortsgrupper. De bestämmelser i här föreva­ rande avseende, som innefattades i propositionen nr 182 till 1936 års riksdag, hava därför oförändrade upptagits i det lagförslag, jag nu går att fram­ lägga.

Kostnader för förslagets genomförande.

Departementschefen. Kostnaden för de föreslagna dyrortstilläggen beräk­ nades av de sakkunniga komma att uppgå till 21 miljoner kronor åren 1937 och 1940, 25 miljoner kronor år 1950 och 29 miljoner kronor år 1960. Hur dessa kostnader med tillämpning av de föreslagna reglerna i fråga örn skyl­ digheten för kommuner och landsting att bidraga till kostnaden för tilläggs­ pensioner fördela sig på staten, landstingen och kommunerna framgår av föl­ jande sammanställning.

För åren 1937, 1940, 1950 och 1960 beräknad kostnad för dyrortstillägg enligt det före­

liggande förslaget nied fördelning på staten, landstingen och kommunerna.

Miljoner kronor.

1937

1940

1950

1960

Staten ............................................................ 10.2

10.8

14.8

17.7

Landsting........................................................

0.4

0.2

—

—

Kommuner tillhörande ortsgrupp 2 ----3.9

3.8

4.0

4.3

>

> > 3___

6.5

6.2

6.2

7.0

Summa 21.0

21.0

25.0

29.0

På staten skulle sålunda enligt dessa beräkningar, mot vilka jag icke fun­ nit anledning till erinran, under de första åren efter reformens genomförande komma att belöpa en kostnad av i runt tal 10 miljoner kronor. Då jag utgår ifrån, att dyrortsgraderingen av folkpensionerna skall bringas till genomfö­ rande från och med år 1938, behöver å riksstaten för budgetåret 1937/1938 anvisas anslag för täckande av medelsbehovet för ett halvt år, d. v. s. 5,000,000 kronor. Förslag om framställning till riksdagen örn anvisande av medel för ifrågavarande ändamål torde jag emellertid få avgiva i annat sam­ manhang.

Den förnyade granskning jag sålunda ägnat det här till behandling före­ liggande spörsmålet om införande av dyrortsgraderade folkpensioner har, såsom av det anförda framgår, föranlett mig att förorda sådan jämkning i det genom proposition nr 182 för 1936 års riksdag framlagda lagförslaget att

40

Kungl. Mai:ts proposition nr 15.

De sakkunnigas förslag rörande kommunernas placering i

ort sgrupp er.

Med utgångspunkt från de olika kommunernas efter vissa principer fram- råknade dyrhetsindex och en allmän skälighetsprövning ha de sakkunniga utvalt samtliga de kommuner, vilka enligt deras mening över huvud kunde komma under övervägande till placering i högre ortsgrupp än den lägsta. Samtliga dessa kommuner med undantag för Bodens stad, från vilken inford­ rat material ej inkommit, ha därefter underkastats vissa undersökningar och beräkningar. Frågan örn orternas placering i de olika grupperna har där­ efter upptagits till förnyad prövning, varvid skälig hänsyn tagits jämväl till den beräknade effektiviteten av den nya lagen om folkpensionering samt till vad som framkommit rörande det föreliggande förslagets betydelse ur eko­ nomisk synpunkt för vederbörande kommuner. Därvid lia de sakkunniga funnit anledning vidtaga vissa jämkningar i den preliminära grupperings- planen.

De sakkunnigas slutliga förslag rörande ortsgrupperingen innebär, att i ortsgrupp 3 skulle komma att placeras Stockholm och Göteborg, 9 andra städer, 2 köpingar och 3 landskommuner. Såväl köpingarna som landskom­ munerna tillhöra Stockholms förorter. 2 landskommuner, nämligen Gälli­ vare och Jukkasjärvi socknar, föreslås uppdelade på ortsgrupperna 2 och 3. Till grupp 2 hava slutligen hänförts städerna Malmö, Norrköping, Hälsing­ borg och Gävle samt vidare 68 städer, 13 köpingar och 40 landskommuner. Hela antalet kommuner, som enligt förslaget skulle placeras i högre orts­ grupp än den lägsta, uppgår alltså till 143.

Här nedan följer en redogörelse länsvis för de kommuner, som enligt de sakkunnigas mening böra placeras i ortsgrupperna 2 och 3 med klarläggande samtidigt, där så funnits erforderligt, av dessa kommuners gränsförhållanden till andra kommuner inom samma eller annan ortsgrupp. I detta samman­ hang anföras även de skäl, som föranlett de sakkunniga att beträffande 18 av de vid den första granskningen medtagna kommunerna avstå från att föreslå placering i ortsgrupp 2. I redogörelsen markeras kommuner i orts­ grupp 2 eller 3 genom kursivering, varjämte gruppsiffran angives inom pa­ rentes.

Stockholms stad och län.

Stockholms stad (3) omgives av följande orter:

På norra sidan från väster gränsar av mälarkommunerna Lovö socken (1) vid Drottningholm, Kärsö och innanför Kungshatt tvärsöver vattnet till Stockholm.

På norra mälarsidan följa Hässelby villastads köping (2) och Spånga soc­ ken (2). Innanför dessa ligga Solna socken (3) och Sundbybergs stad (3) samt utanför dem fram till Edsviken Sollentuna socken (2) och ytterst, med gräns till Hässelby, Spånga och Sollentuna, Järfälla socken (2). Norr om dessa kommuner ligga Eds och Fresta socknar (1).

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

av dyrortstillägg enligt de föreslagna grunderna i båda fallen beräknats med­ föra en ökad kostnad motsvarande något över 20 öre per skattekrona.

Katrineholms stad (2) och Strängnäs stad (2) gränsa uteslutande till orter i grupp 1.

Östergötlands län.

Linköpings stad (2) har ingen angränsande kommun i högre ortsgrupp än den lägsta. Till Norrköpings stad (2) gränsar Borgs socken (2), av vilken bland annat Borgs municipalsamhälle är nära sammanbyggt med staden.

Söderköpings stad (1) hade från början ifrågasatts till placering i grupp 2. Sedan det visat sig, att pensioner enligt den nya lagen utan dyrortstillägg torde vara tillräckliga för att i avsevärd utsträckning avhjälpa fattigvårds- behovet för de hemunderstödda pensionstagarna och dyrortstilläggen kunde för staden beräknas medföra en ökad kostnad, motsvarande ungefär 35 öre per skattekrona, ha de sakkunniga funnit stadens hänförande till den lägsta ortsgruppen försvarligt.

Med hänsyn till dyrhetsindex hade även ifrågasatts att i ortsgrupp 2 pla­ cera Motala stad (1). De lokala förhållandena synas emellertid vara sådana, att staden och den kringliggande Motala landskommun (l) icke lämpligen bör hänföras till olika ortsgrupper vid en gruppering, där en utbrytning av kommunens mest stadslikt bebyggda delar till högre ortsgrupp ansetts ute­ sluten. För landskommunen ligger emellertid index väsentligt under den för placering i högre ortsgrupp såsom skälig ansedda gränsen. Härtill kom­ mer, att effektivitetssiffran för såväl landskommunen som staden befunnits i stort sett tillfredsställande även utan dyrortstillägg, varför båda kommuner­ na placerats i ortsgrupp 1.

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Malmöhus och Hal­

lands län.

Inom dessa län har anledning befunnits föreligga att till ortsgrupp 2 hän­ föra endast följande orter, nämligen städerna

Jönköping (2) och Nässjö (2); Växjö (2); Kalmar (2), Oskarshamn (2) och Västervik (2); Visby (2); Karlskrona (2) och Karlshamn (2); Kristianstad (2) och Ängelholm (2); Malmö (2), Lund (2), Landskrona (2), Hälsingborg (2), Trälleberg (2) och Ystad (2); samt

Halmstad (2), Falkenberg (2), Varberg (2) och Kungsbacka (2).

Inom Malmöhus län hade till placering i ortsgrupp 2 ifrågasatts Höganäs socken (1) och Eslövs stad (l). Med hänsyn såväl till dessa kommuners dyr­ hetsindex som till de resultat, som framkommit vid den beträffande dem verkställda undersökningen, har vid den slutliga prövningen högre ortsgrupp än den lägsta icke ansetts böra föreslås.

Göteborgs och Bohus län.

Göteborgs stad (3) omgives av följande orter, nämligen på fastlandssidan från väster: Västra Frölunda socken (2) med Älvsborgs municipalsamhälle, Askims socken (2), Mölndals stad (2), Råda socken (2), Partille socken (2) och Angereds socken (2), den sistnämnda i Älvsborgs län.

Utanför denna obrutna ring av kommuner ligga ökommunen Styrsö, Släps socken i Hallands län, Kållereds socken, Lindome socken i Hallands län och

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

43

Landvetters socken, samtliga i grupp 1, Lerums socken (2) i Älvsborgs län samt Bergums socken i grupp 1, likaledes i Älvsborgs län;

på Hisingssidan från öster: Backa socken (2), Tuve socken (2) samt längst 1 väster Björlanda socken (1) och Torslanda socken (1), vilka gränsa till de föga stadslikt bebyggda delarna av Lundby för relativt kort tid sedan inkor­ porerade församling. Utanför Torslanda ligger ökommunen Öckerö (1). De nordligaste delarna av Hisingen, Säve socken och Rödbo socken, tillhöra li­ kaledes grupp 1.

I Bohuslän ha till högre ortsgrupp än den lägsta hänförts städerna Kung­ älv (2), Marstrand (2), Uddevalla (2), Lysekil (2) och Strömstad (2), samt­ liga utan grannorter i högre grupp än 1.

Ur indexmässig synpunkt hade de ovan nämnda ökommunema Styrsö och Öckerö kunnat ifrågakomma att placeras i ortsgrupp 2. Den verkställda undersökningen har emellertid icke givit stöd för en dylik placering. På grund av fattigvårdens ringa omfattning, då fråga gäller pensionstagarna — exempelvis voro av samtliga 108 pensionstagare i Styrsö socken endast 7 fattigvårdsunderstödda, därav 3 med hemunderstöd — skulle vidare dyr- ortstilläggen medföra ganska avsevärd kostnadsökning för kommunerna, vil­ ken ökning för Styrsö socken beräknats motsvara nära 45 öre och för Öckerö socken 1.18 kronor per skattekrona. De sakkunniga hava av dessa skäl icke ansett sig kunna för dessa kommuner förorda högre ortsgrupp än den lägsta.

Älvsborgs län.

Utom de ovan nämnda socknarna Lerum (2) och Angered (2) ha till orts­ grupp 2 hänförts städerna Vänersborg (2), Trollhättan (2) Alingsås (2),

Åmål (2), Borås (2) och Ulricehamn (2).

Beträffande Vassända-Naglums och Västra Tunhems socknar har även övervägts placering i nämnda ortsgrupp, men av skäl som förut i liknande fall anförts (jämförelsevis låg dyrhetsindex, relativt hög effektivitetssiffra för den nya lagen samt ökad kostnad för kommunerna genom dyrortstilläggs in­ förande) har sådan placering vid den slutliga prövningen ansetts icke böra ifrågakomma.

Skaraborgs, Värmlands, Örebro, Västmanlands, Kopparbergs och Gävleborgs län.

Inom dessa län har anledning endast befunnits föreligga att till ortsgrupp 2 hänföra följande kommuner, nämligen

städerna Mariestad (2), Skara (2), Lidköping (2), Skövde (2) och Falkö­ ping (2);

städerna Karlstad (2), Kristinehamn (2), Filipstad (2) och Arvika (2); staden örebro (2) med de angränsande, till övervägande del stadslikt be­ byggda socknarna Almby (2) och Längbro (2), Hallsbergs köping (2) samt

Karlskoga socken (2);

städerna Västerås (2), Sala (2), Köping (2) och Arboga (2); städerna Falun (2), Säter (2), Hedemora (2), Avesta (2) och Ludvika (2), köpingarna Borlänge (2), Krylbo (2) och Morastrand (2) samt Domnarvets socken (2);

städerna Gävle (2), Söderhamn (2) och Hudiksvall (2), köpingarna Sand­ viken (2), Storvik (2), Bollnäs (2), Björkhamre (2) och Ljusdal (2) samt Sö­ derala socken (2).

Beträffande Skaraborgs län kunde till placering i ortsgrupp 2 ifrågasättas jämväl Karlsborgs socken men efter skälighetsprövning ur olika synpunkter bär grupp 1 ansetts vara mera rättvisande.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Västernorrlands län.

Till högsta ortsgruppen hava förts städerna Sundsvall (3) och Sollefteå (3). Till mellangruppen hava hänförts: av grannorterna omkring Sundsvall industrisocknarna Timrå (2), Skön (2), Alnö (2) och Njurunda (2), vilka bilda ett sammanhängande bälte om­ kring staden i norr, öster och söder. Bortom dessa kommuner, men först på ett par mils avstånd, följa socknar i grupp 1. Åt väster däremot tillhöra samtliga socknar sistnämnda grupp och av dem gränsar Selånger (1) och Tuna (1) på kortare sträckor omedelbart till Sundsvall;

av grannorterna till Sollefteå stad Sollefteå landskommun (2), som åt­ minstone i huvudsak i de flesta riktningar avgränsar staden från den övriga bygden;

städerna Härnösand (2) och Örnsköldsvik (2), vilkas samtliga grannkom­ muner tillhöra grupp 1; samt

socknarna Gudmundrå (2) och Ytterlännäs (2), vilka bilda ett samman­ hängande område i centrum av Ådalens industridistrikt, runt omkring grän­ sande till kommuner i grupp 1.

Jämtlands län.

Till grupp 3 har hänförts staden Östersund (3). Dess område begränsas av Frösö socken (2) dels vid ön med samma namn och dels på en fastlands- sträcka i nordost. Rakt i norr möter en kort men bebyggd sträcka tillhö­ rande Ås socken (1), i öster, som det vill synas, obebyggda utkanter av Kyrkås socken (1) och Brunflo socken (1) samt dessutom vid Storsjön en smal strandbygd av den senare. Västerut ligger utom vid Frösön en bred fjärd av Storsjön.

Till mellangruppen hava utom Frösön förts Rödöns socken (2) med indu- strib^gd vid nordvästra delen av Storsjön ävensom Undersåkers socken (2) och Åre socken (2), vilka sistnämnda kommuner omfatta vida områden om­ kring översta delen av tvärbanan till Norge och längst i öster industribygd med Järpens municipalsamhälle.

Vid den första granskningen har ytterligare för placering i ortsgrupp 2 övervägts Svegs socken (1). Med hänsyn dels till dess dyrhetsindex, dels till att införandet av dyrortstillägg beräknats medföra ökad kostnad för kom­ munen, vars kommunala utdebitering år 1935 uppgår till 13.87 kronor per skattekrona, dels ock slutligen till att kommunen gränsar till delar av Kop­ parbergs län tillhörande grupp 1 med i stort sett likartade förhållanden, hava de sakkunniga funnit ifrågavarande kommun icke skäligen böra hänföras till annan ortsgrupp än den lägsta.

Västerbottens län.

Till högsta ortsgruppen har hänförts endast Umeå stad (3). Beträffande Umeå landskommun, som omger staden, har övervägts, huru­ vida icke någon del av densamma utmed älvstränderna närmast nordväst örn staden med Tegs municipalsamhälle borde avskiljas från den övriga socknen och placeras i ortsgrupp 2. Socknen i övrigt synes utan tvekan böra tillhöra grupp 1. De betydande praktiska svårigheter, som skulle möta vid en dylik anordning, ha nödgat de sakkunniga att avstå från att förorda en uppdelning av ifrågavarande kommun. Olägenheter, som av denna ståndpunkt otvivelaktigt kunna föranledas, ha de sakkunniga emellertid ansett kunna i väsentlig mån undanröjas genom tillämpning av de före­ slagna bestämmelserna i 6 § 3 mom. av lagförslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

45

Utanför Umeå stad vid Umeälvens mynning ligger Holmsunds socken (2) med så gott som uteslutande industribygd; socknen har i sin helhet hänförts till mellangruppen. I samma grupp lia vidare placerats Skellefteå stad (2) och kringliggande Skellefteå landskommun (2) samt Vännäs köping (2) och

Lycksele köping (2).

Norrbottens län,

I den högsta ortsgruppen ha placerats Luleå stad (3) och Bodens stad (3). Beträffande Boden har av förut nämnd anledning någon specialundersök­ ning icke kunnat verkställas, men med hänsyn till dess dyrhetsindex samt till de upplysningar i övrigt som framkommit har staden funnits böra hän­ föras till ortsgrupp 3. I fråga örn såväl Luleå som Boden kommer orts- grupp 3 att direkt gränsa till ortsgrupp 1, dit Nederluleå och Överluleå sock­ nar förlagts utan att det befunnits praktiskt möjligt varken att med hänsyn till konsekvenserna föra dem i deras helhet till högre ortsgrupp eller att ut­ bryta de till städerna närmast gränsande omgivningarna. Beträffande Luleå synas olägenheterna härav dock mindre kännbara med hänsyn till att staden inkorporerat huvuddelen av de tättbebyggda omgivningarna. I fråga om Boden åter är olägenheten mera iögonenfallande, eftersom stadens omgiv­ ningar utgöras av socknens tätast befolkade bygd och naturliga gränser sak­ nas. Enligt de sakkunnigas mening böra även i dessa fall de nyss om­ nämnda särskilda bestämmelserna komma till tillämpning.

Till mellangruppen hava hänförts Piteå stad (2), Haparanda stad (2) och

Jokkmokks socken (2) samt vissa delar av Gällivare socken (2 och 3) och Jukkasjärvi socken (2 och 3). De två sistnämnda kommunerna hava upp­ delats på ortsgrupperna 2 och 3 på sådant sätt, att till den högsta ortsgrup­ pen hänförts de tättbefolkade bygderna vid malmfälten med municipalsam- hällena Gällivare kyrkostad, Malmberget och Kiruna och till mellangrup­ pen övriga delar av kommunerna. De administrativa svårigheter, som här­ av uppkomma, hava icke kunnat avhålla de sakkunniga från att föreslå en dylik obestridligen rättvis uppdelning av dessa kommuner.

Beträffande lappmarkssocknarna Arvidsjaur, Arjeplog och Karesuando hade från början övervägts placering i ortsgrupp 2. Den senare verkställda undersökningen har emellertid ådagalagt, att dyrortstillägg här icke kunna anses vara strängt av behovet påkallade. Exempelvis utgick i Karesuando år 1934 icke i något fall fattigvård i form av hemunderstöd till pensions­ tagare med högre belopp än att hjälpbehovet kunnat bortfalla, örn pension utgått enligt lagen om folkpensionering. Samtliga de nämnda kommuner­ na skulle därjämte genom dyrortstilläggen förorsakas betydande utgiftsök­ ning, för Karesuando beräknad till icke mindre än 3.76 kronor per skatte­ krona.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 21 decem­

ber 1936.

Närvarande:

justitierådet A

fzelius

,

regeringsrådet A

schan

,

justitieråden F

orsberg

,

S

andström

.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 11 december 1936, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regerings­ formen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag an­ gående ändrad lydelse av 6, 7, 8, 13, 29 och AO §§ lagen den 28 juni 1935 (nr A3A) om folkpensionering, i vad förslaget skilde sig från det vid Kungl. Maj :ts proposition den 10 mars 1936, nr 182, fogade lagförslaget.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av förste revisorn Teodor Askelöf.

Lagrådet lämnade förslaget, i vad det utgjorde föremål för granskning, utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.