Prop. 1937:188

('med förslag till lag angå\xad ende slakt av husdjur',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

1

Nr 188.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angå­

ende slakt av husdjur; given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag angående slakt av husdjur.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

J#

¥** ' *

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 18S.

1

Kungl. Maj.-ts proposition nr 188.

3

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 19 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

W^estman, W^igforss, M^öller, L^evinson, E^ngberg, S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Efter gemensam beredning med t. f. chefen för jordbruksdepartementet anför chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman:

I skrivelse den 7 april 1934, nr 125, har riksdagen, under åberopande av första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande nr 34 i anledning av en inom riksdagen väckt motion om ändring i 18 kap. 16 § strafflagen m. m., anhållit, att Kungl. Maj:t ville låta återupptaga den i utskottets utlåtande omförmälda utredningen rörande behovet av och möjligheterna för ett in­ förande i vårt land av bedövningstvång vid slakt av husdjur ävensom för riksdagen framlägga det förslag vartill utredningen kunde föranleda. Jag anhåller nu att få upptaga denna fråga till behandling.

Gällande bestämmelser.

Någon särskild lagstiftning angående tillvägagångssättet vid slakt finnes icke i vårt land. En allmän bestämmelse rörande djurplågeri är upptagen i strafflagen 18 kap. 16 §, vilken lyder:

Visar någon i behandling av djur uppenbar grymhet, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes, straffes för djurplågeri med bö­ ter. Är djurplågeriet av svår beskaffenhet eller äro omständigheterna eljest synnerligen försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.

Anmärkas bör i detta sammanhang jämväl lagen den 11 maj 1934 (nr 140) angående köttbesiktning och slakthus. Enligt 3 § i denna lag kan för stad eller visst område därav beslutas slakthustvång, innefattande ett med vissa undantag försett förbud att slakta nötkreatur, får, get, svin eller häst annorledes än i särskilt för ändamålet inrättat och till allmänt begagnande upplåtet offentligt slakthus, som skall stå under förvaltning av en särskild styrelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Slaktmetoder.

Med ledning av ett utav veterinärhögskolans lärarekollegium år 1925 av­ givet yttrande i ärendet, får jag lämna följande redogörelse för brukliga slaktmetoder.

Vid all slakt bör av humanitära skäl döden framkallas raskt och med und­ vikande av onödiga plågor. De brukliga slaktmetoderna ha dessutom det än­ damålet att tillförsäkra köttet den största möjliga hållbarhet. Detta ernås därigenom, att man genom att öppna de stora halskärlen eller de främre bröstkärlen avtappar blodet så fullständigt som möjligt. Slaktmetoderna bru­ ka indelas i tre grupper:

1. Enkel förblödning genom halsstick, halssnitt, vartill även den s. k. skåktningen räknas, bröststick eller hjärtstick. 2. Förblödning efter förutgången skada på förlängda märgen (nackstick eller nackslag). 3. Förblödning efter förutgången bedövning med klubb- eller hammarslag (pannslag), slagapparat eller sprintskjutapparat.

Bröststicket utföres på så sätt, att utan föregående bedövning de vid bröst­ ingången belägna stora kärlstammarna helt eller delvis genomskäras. Vid halssticket genomstickes halsen på tvären för att genomskära de stora hals­ kärlen på båda sidor utan att skada strupen. Halssnittet eller skåktningen är det vanliga avlivningssättet för slaktdjur hos judarna och mohammedaner- na. Härvid kastas storboskapen med tillhjälp av kasttyg eller vinschar, var­ efter halsen med en skarp kniv raskt genomskäres ända in till halskotorna. Hjärtstick är lapparnas urgamla metod för slakt av renar. Vid nacksticket indrives en dolkliknande kniv med kraft mellan nackbenet och första hals­ kotan, varvid förlängda märgen, som är säte för livsviktiga funktioner, av- skäres, med påföljd att djuret störtar handlöst omkull. Samma effekt kan ernås genom nackslaget, som antingen utföres med handen hos smådjur

(kanin) eller med klubba hos större djur. Pannslag med klubba utföres för att åstadkomma en hjärnskakning och åtföljes ofta slaget av en skada på pannbenet (krossning eller brott). Härigenom åstadkommes genom tryck- verkan på hjärnan eller sönderslitning av densamma en ögonblicklig förlam­ ning av känsel- och rörelsecentra i stora hjärnan. Genom erfarenhet från människan är det bevisat, att en ögonblickligt förlamande hjärnskakning är åtföljd av medvetslöshet. Vid användning av slagapparat eller sprintskjutapparat indrives i förra fallet medelst en klubba, i senare medelst en explo­ siv laddning en sprint i stora hjärnan, och då skjutapparat eller ett vanligt skjutvapen begagnas för bedövning av slaktdjur, skjutes en kula in i dess hjärna.

I Sverige användas vid slakt följande metoder för de olika husdjuren: För häst i regel skjutmetoden med 'formatorapparat’, vidare skott med gevär eller pistol, och stundom pannslag. Nackstick eller nackslag torde numera

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

5

hava kommit ur bruk. För nötkreatur användas skjutmetoden med forma- torapparat, pannslag, slagapparat (undantagsvis för smärre nötkreatur) och skäktning, för kalvar pannslag, bröststick, halsstick och skäktning. För får och get användas pannslag, bröststick, halsstick, undantagsvis nackslag för gumsar och bockar, samt skäktning. Till svin användas formatorskjutappa- rat, slagapparat, pannslag eller bröststick. På flera av exportslakterierna betjänar man sig av den s. k. dansk-amerikanska metoden, vilken består däri att svinen, utan föregående bedövning, vinschas upp i ena bakbenet och därefter avlivas genom bröststick. Vid ett stort antal exportslakterier bedö­ vas numera svinen före bröststicket medelst elektrisk ström. Vid slakt av renar hava lapparna sedan urminnes tider gått så till väga, att renen infångas med lasso, kastas omkull, vanligen på höger sida, varefter en vanlig täljkniv stickes in mellan två revben mitt för hjärtat på vänster sida. Stick från hö­ ger sida begagnas av en del slaktare. Renen släppes därefter i regel upp med kniven kvarsittande i hjärtat och får så förblöda, därvid blodet samlar sig i brösthålan. Denna renslaktmetod skulle kunna betecknas såsom den nordlapska till skillnad från det senare tillkomna sydlapska tillvägagångs­ sättet. I de sydligare rendistrikten plägar man nämligen först göra nackstick och först därefter göres med samma eller med en liknande kniv sticket i hjärtat. Under vissa omständigheter komma visserligen även skjutvapen till användning och framför allt nedskjutas Vildrenar’ vilka icke låta sig in­ fångas med lasso, men i stort sett hava de båda nyss beskrivna slaktmeto­ derna ända till för kort tid sedan varit de enda här i landet brukliga. Efter lyckade försök i Norge vintern 1922—23 har man börjat införa en så hil­ vida förbättrad metod, att vid det förutgående nacksticket användes en re­ lativt lång och i spetsen något böjd kniv, som genom nackhålet stickes ända in i stora hjärnan, varvid den kan nå fram till pannbenets inre yta. Fjä­ derfä och speciellt höns slaktas i hushållen i regel sålunda, att huvudet av- hugges med en yxa eller annat lämpligt skärande redskap (Väckning’). Vid hönsslakt i större skala på salutorgen i en del städer har giljotin kommit till användning. Då många husmödrar önska att på fågel huvudet är kvar­ sittande, har Väckningen’ fått på åtskilliga håll vika för andra metoder, av vilka följande böra närmare beröras: Vid gåsslakt går man i regel så till­ väga, att man med en pennkiv eller dylikt gör nackstick på vanligt sätt och därefter låter blodet avrinna genom det uppkomna såret. Mindre brukligt är att på halsens framsida avskära antingen samtliga halsådrorna eller ock endast den på ena sidan, eller att sticka en kniv från gommen upp mot skallbasen. I större hönserier tillgår slakten av höns numera vanligen så­ lunda, att de stora halskärlen avskäras. Det förekommer även, att man vrider fågelns huvud runt, 'vrider nacken av den’, varigenom ryggmärgen skadas.

Vad halssticket, halssnittet och bröststicket samt skäktningen beträffar utföras dessa ingrepp på djur med fullt medvetande och samtliga göra de därför på åskådaren ett mer eller mindre motbjudande intryck. Nacksticket oell nackslaget medföra däremot det minst oangenäma intrycket. Djuren

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

störta mycket hastigt och förbli liggande orörliga. Vid nacksticket förblir medvetandet emellertid bibehållet, tills kvävning inträder eller genom blod- avtappning blodtomhet i hjärnan uppstår. Nacksticket är sålunda icke en bedövningsmetod utan endast en metod att göra djuret orörligt.

I ett senare sammanhang komma närmare redogörelser att lämnas för för­ faringssättet vid svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden, vid skän­ ning och vid renslakt.

Historik.

Inledningsvis må framhållas att jag senare kommer att lämna särskilda redogörelser för de frågor som röra den dansk-amerikanska svinslaktmeto- den, skäktningen och renslakten. Därvid komma utförligare upplysningar att lämnas för vad som i dessa frågor förevarit.

Frågan om införande av bestämmelser mot onödigt plågande av husdjur vid slakt har tidigare upprepade gånger varit föremål för behandling inom riksdagen.

Redan vid 1887 års riksdag föreslogs i sådant syfte i motion (II: 80) en ändring i 18 kap. 16 § strafflagen. Nämnda motion blev, efter att hava av­ styrkts av lagutskottet (i utlåtande nr 10), av båda kamrarna avslagen. Ej heller vid 189i och 1895 års riksdagar väckta motioner i ämnet vunno riks­ dagens bifall.

Frågan upptogs ånyo genom en vid 1896 års riksdag väckt motion (I: 30). Riksdagen beslöt att, med bifall till det i motionen framställda yrkandet, i skrivelse till Kungl. Majit (nr 26) anhålla, att Kungl. Majit täcktes dels låta utröna, om och till vilken utsträckning stadganden kunde meddelas, i syfte att vid slakt av hemdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedöv­ ning eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock, därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Sedan i anledning av riksdagens nämnda skrivelse yttranden infordrats från åtskilliga myndigheter, förklarade Kungl. Majit vid ärendets föredrag­ ning den 1 februari 1901, att framställningen icke skulle till vidare åtgärd föranleda.

Frågan var sedermera föremål för en inom andra kammaren vid 1903 års riksdag framställd interpellation.

Vid 1909 års riksdag väcktes åter motioner i ämnet (1:50 och 11:194), varvid de yrkanden, som framförts i 1896 års riksdagsskrivelse, återuppre­ pades. Motionerna tillstyrktes av vederbörande utskott (första kammarens första tillfälliga utskott, utlåtande nr 10, och andra kammarens femte till­ fälliga utskott, utlåtande nr 7) och biföllos av båda kamrarna. I den skri­ velse till Konungen (nr 152), som blev en följd av kamrarnas nyssnämnda beslut, anhöll riksdagen, som funne giltig anledning föreligga till ett förny­ ande av den utav 1896 års riksdag i ämnet gjorda framställningen, att det

7

täcktes Kungl. Maj:t dels låta utröna, om och till vilken utsträckning stad- ganden kunde meddelas i syfte att vid slakt av husdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedövning eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock, därest utredningen därtill föranledde, låta ut­ arbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

Med anledning av i riksdagen upprepade gånger uttalade önskemål örn en utvidgning av begreppet straffbart djurplågeri, framlade Kungl. Maj:t i proposition (nr 6) till 1921 års riksdag förslag till lag om ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen. Enligt föredragande departementschefens i propo­ sitionen uttalade mening borde såsom sådant anses varje handling, som kun­ de betecknas som misshandel av ett djur, således varje handling, som till­ skyndade djur lidande av ej alltför obetydlig beskaffenhet och icke varit av omständigheterna påkallad. Första lagutskottet, som behandlade proposi­ tionen, framhöll i sitt utlåtande (nr 11) att det vore av vikt att tillse, att varje sådan behandling av djur, som av den allmänna uppfattningen stämp­ lades såsom rättsstridig, komme att inrymmas under de i lagen givna straff­ bestämmelserna för djurplågeri. Prövostenen på en ny lag borde enligt ut­ skottets mening i första hand vara, om det genom densamma bleve lättare att beivra sådana fall av otillbörlig behandling av djur, beträffande vilkas hänförande till straffbart djurplågeri dittills tveksamhet möjligen kunnat råda. I enlighet med nämnda grundsatser formulerades därefter den lydelse av paragrafen i fråga, som sedermera godkändes av riksdagen och nu gäller.

Vid 1922 års riksdag hemställdes i motion (II: 139), att den s. k. skär­ ningen eller slakt enligt judisk ritual skulle i allmän lag förbjudas. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av motionen (nr 7) hemställde emellertid första lagutskottet, under anförande bland annat att frågan om en särskild slaktlag vore under utredning, att motionen icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Riksdagens justitieombudsman avlät den 18 december 1922 en framställ­ ning till Kungl. Majit angående lag om slakt.

Vid 1925 års riksdag hemställdes i två likalydande motioner (I: 26 och II: 35), att riksdagen ville för sin del antaga ett inom de svenska djur­ skyddsföreningarnas centralförbund utarbetat, i motionerna återgivet för­ slag till lag angående förfarandet vid slakt. På hemställan av första lag­ utskottet (i utlåtande nr 6) anhöll riksdagen (i skrivelse nr 48), att Kungl. Majit ville låta utröna, örn och till vilken utsträckning stadganden kunde vara erforderliga i syfte att vid slakt av husdjur, genom föregående bedöv­ ning eller på annat ändamålsenligt sätt, måtte förebyggas att onödigt lidan­ de tillfogades djuren, ävensom, därest utredningen därtill föranledde, låta ut­ arbeta och för riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i ämnet.

över riksdagens framställning avgåvos efter remiss utlåtanden från ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

Medicinalstyrelsen yttrade att det icke syntes omöjligt att formulera stad­ ganden i syfte att förebygga onödigt lidande vid slakt av husdjur så, att de åtminstone vid slakt å offentliga slakthus och exportslakterier erhölle med

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

dem avsedd verkan. Däremot ställde sig styrelsen något tveksam med av­ seende på bestämmelsernas effektivitet beträffande den slakt, som ägde rum utanför dessa inrättningar. Att fall av grymhet förekomme vid slakt kun­ de naturligtvis icke förnekas, och ville styrelsen därvid särskilt fästa upp­ märksamheten på det s. k. dansk-amerikanska förfarandet, vilket tillämpa­ des vid flertalet exportslakterier. En lag, som kunde leda till undan­ röjandet av sådan grymhet, syntes sålunda högst önsklig. Denna borde dock taga sikte icke bara på de onödiga lidanden, som borde besparas djuren, utan även i viss män på den råhet, som vissa, kanske i realiteten nog så humana, slaktsätt på grund av det intryck, de gjorde, kunde alstra hos slaktens ut­ övare och åskådare.

I utlåtandet yttrade sig styrelsen ytterligare örn den dansk-amerikanska svinslaktmetoden samt övergick därefter till skäktningsfrågan. Utlåtandet i denna del återgives senare i samband med den särskilda redogörelsen för denna fråga. Styrelsen förordade lagbestämmelser med förbud att slakta husdjur utan föregående bedövning. Det syntes dock styrelsen skäligt, att un­ dantag gjordes beträffande skäktningen, därvid till undvikande av onödig grymhet vid dess verkställande borde stadgas, att den finge verkställas alle­ nast på offentligt slakthus, samt att djuret omedelbart efter skäktsnittets ut­ förande skulle bedövas i enlighet med särskilda föreskrifter som meddelades av Kungl. Maj:t eller medicinalstyrelsen.

På grundval av den sålunda föreliggande utredningen upprättades år 1926 inom justitiedepartementet ett förslag till lag angående slakt av husdjur.

Enligt 1 § i detta lagförslag skulle vid slakt av husdjur bedövning prin­ cipiellt föregå blodets avtappande. Denna regel gällde emellertid icke un­ dantagslöst. Sålunda stadgades undantag i 1 § beträffande slakt av fjäder­ fä och kaniner, såframt avlivandet skedde genom att huvudet hastigt skildes från kroppen, samt i 3 § i fråga örn s. k. nödslakt eller slakt av djur, som till följd av sjukdom eller olycksfall utan uppskov nedslaktades. Enligt 4 § finge vidare, när särskilda omständigheter därtill föranledde, med Konun­ gens tillstånd och enligt de föreskrifter Konungen meddelade, slakt vid viss slakteriinrättning verkställas utan föregående bedövning. De arter av slakt utan bedövning, som på grund därav skulle kunna medgivas, vore enligt ut­ talanden i motiveringen i främsta rummet skäktning samt svinslakt enligt den s. k. dansk-amerikanska metoden. I övergångsbestämmelserna till lagen stadgades slutligen, att lagen, såvitt anginge slakt av ren, skulle tillämpas först från den dag Konungen bestämde. Tills vidare skulle sålunda renslakt kunna fortgå som dittills utan föregående bedövning. Förutom de bestäm­ melser, för vilka nu redogjorts, innehöll lagförslaget i 2 § föreskrift, att den som självständigt förrättade slakt skulle hava uppnått 18 års ålder, varjämte

5 § stadgade en viss tillsynsplikt, då slakt verkställdes för annans räkning. 6—8 §§ innehöllo ansvars- och åtalsbestämmelser. Lagen skulle träda i kraft den 1 januari 1928. Förslaget remitterades till lagrådet den 11 januari 1927 och torde såsom bilaga A få fogas vid statsrådsprotokollet.

Vid remissen till lagrådet yttrade departementschefen angående behovet av en slaktlagstiftning samt lagstiftningens omfattning följande:

Kungl. Maj-.ts proposition nr 18S.

9

I fråga om behovet av lagbestämmelser i detta ämne ansluter jag mig till den uppfattning, som kommit till uttryck i riksdagens och justitieombudsman­ nens framställningar och nu jämväl bestyrkts av det övervägande flertalet i detta ärende avgivna yttranden från ämbetsmyndigheter och enskilda .sam­ manslutningar. Väl står det utom varje tvekan, att den ihärdiga upplys­ ningsverksamhet, som sedan åratal bedrivits av frivilliga krafter i djurskydds­ arbetets tjänst, på de flesta håll i vårt land vunnit avgjord framgång. På denna väg hava slaktsätt, som kännetecknats av grymhet och råhet, i stor utsträckning undanträngts. I folkmedvetandet har förpliktelsen till god be­ handling av djuren otvivelaktigt alltmer erhållit insteg; ett erkännande här­ av ligger även i de tid efter annan skärpta straffbestämmelser mot djurplå­ geri, vilka upptagits i vår lagstiftning. Men knappast synes det göra till fyl­ lest att härutinnan helt lita till verkan av fortsatt upplysning. Utredningen ger efter min uppfattning tydligt vid handen, att mångenstädes ännu förekom­ mer slakt under former, vilka det måste vara angeläget att förhindra. Där dylika slaktsätt icke innebär straffbart djurplågeri — och i allmänhet torde en tillämpning av 18 kap. 16 § strafflagen vara utesluten — erbjuder gällande lagstiftning icke något medel till deras beivrande.

Det torde ligga i sakens natur, att på en allmän sammanfattning av före­ skrifter örn förfarandet vid slakt icke kunna ställas alltför höga anspråk i fråga om fullständighet eller utformning i detaljer. En långt genomförd reg­ lering skulle knappast heller vara önskvärd eller lämplig. För lantbefolk­ ningen kunde den lätteligen bliva oskäligt betungande, och, i den mån den till­ äventyrs komme i alltför skarp motsättning till rådande bruk och vanor, skulle den svårligen kunna alltigenom upprätthållas. En begränsning är där­ för nödvändig. De förslag och uttalanden, vilka tid efter annan förekommit i fråga örn en lagstiftning i detta ämne, sammanstämma däri, att dess väsent­ liga betydelse måste ligga i genomförandet av den allmänna regeln, att vid slakt bedövning skall föregå djurets avlivande. Att en föreskrift av detta in­ nehåll jämte därtill anslutna bestämmelser om straff för överträdelse böra meddelas i form av lag synes följa av deras samband med strafflagens stad- ganden örn djurplågeri. Huruvida de ytterligare föreskrifter, som kunna fin­ nas erforderliga, böra upptagas i en dylik lag eller lämpligare utfärdas i ad­ ministrativ ordning, lärer bliva beroende av den närmare prövningen av dessa bestämmelsers innehåll och tillämplighet.

Örn en lagstiftning av nu antytt innehåll skall komma till stånd, möter spörsmålet, huruvida den bör erhålla giltighet beträffande husdjursslakt i allmänhet eller om den bör vinna tillämpning endast med viss begränsning. I 1909 års skrivelse uttalade riksdagen, att det syntes tveksamt örn den ifråga­ satta lagstiftningen borde omfatta även annan slakt av husdjur än sådan, för- rätlad av deni. vilka utövade slakteriyrket såsom näring eller eljest i mera avsevärd omfattning tillhandaginge allmänheten nied förrättande av slakt. För min del har jag emellertid av utredningen i ärendet funnit framgå, att la­ gens syfte måste komma att väsentligen äventyras, därest dess tillämplighet skulle på angivet sätt inskränkas. Vid avfattandet av lagens bestämmelser bör tydligen dock tillses, att dessa icke bliva onödigt betungande nied hänsyn till s. k. hemslakt.

Vid förslagets granskning i lagrådet föranledde förslaget i sin helhet intet uttalande av tre utav lagrådets ledamöter. En ledamot avstyrkte lagstift­ ningsåtgärd som vidingen i förslagets syfte och anförde härom:

Strafflagens djurplågeriparagraf avser enligt sin lydelse och mening all så­ dan behandling av djur som innefattar uppenbar grymhet. Det är sålunda ovivelaktigt, och förutsättes även i förslaget, att paragrafen sträcker sig järn-

Kungl. Maj:ts proposition nr LSS.

väl till uppenbar grymhet vid slakt. Vad såsom sådant är att betrakta måste tydligen vara beroende bl. a. av föreställningssättet hos gemene man i den ort där slakten sker. Det straffbara djurplågeriets område vidgas utan lagänd­ ring, i den mån känslan av att djuret bör vara fredat för allt onödigt lidande blir mera utbredd och fördjupad. Att den allmänna uppfattningen alltjämt gynnsamt påverkas i sådan riktning, genom djurskyddsföreningarnas i mycket berömvärda strävanden och genom annan upplysningsverksamhet, bestyrkes av utredningen. Vid dessa förhållanden måste man ställa sig betänksam mot ett sådant ingripande i den naturliga utvecklingen som en strafflagstiftning vid sidan av djurplågeriparagrafen innebär. Betänkligheterna okas, när man ser till de principer varpå det nu remitterade förslaget är byggt. Kriminalise­ ringen avser egentligen blott att inskärpa nödvändigheten av att djuret be­ dövas omedelbart innan blodet avtappas. Sålunda lämnas därhän exempelvis det synnerligen svåra lidande som, efter vad det säges, åsynen av pågående slakt vållar de djur vilka i slakthus vänta på sitt eget avlivande. Vad vidare angår de tre mest uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan före­ gående bedövning, så visar utredningen att skäktning smet oden numera utövas blott under sådana former att någon anmärkning icke är att göra; renslakten skill få fortgå som hittills; och även den dansk-amerikanska metoden för svinslakt anses kunna vara förtjänt av att fortfarande få tillämpas. När här­ till kommer att, såsom detaljgranskningen torde giva vid handen, den när­ mare utformningen av en lag enligt förslagets grunder icke är utan sina vanskligheter, finner jag mig, under erkännande av förslagets ganska mått­ fulla läggning, böra avstyrka att lagstiftningsåtgärd i dess syfte vidtages. Skul­ le dock något anses böra göras, torde ett förtydligande av djurplågeripara­ grafen vara det lämpligaste.

Sedan det till lagrådet remitterade förslaget inom justitiedepartementet undergått omarbetning beträffande vissa detaljer, föreslog Kungl. Majit ge­ nom proposition tili 1927 års riksdag (nr 85) riksdagen att antaga det sålunda omarbetade förslaget. Förslaget torde såsom bilaga B få fogas vid stats­ rådsprotokollet.

Därvid yttrade departementschefen till bemötande av vad som anförts av en ledamot i lagrådet:

En av lagrådets ledamöter har funnit sig böra avstyrka, att lagstiftnings­ åtgärd vidtages i det föreliggande förslagets syfte. Såvitt till stöd för denna uppfattning åberopats, att för syftets vinnande särskild lagstiftning icke skulle vara erforderlig, tillåter jag mig hänvisa till vad föredragande departements­ chefen härutinnan anfört vid remissen till lagrådet. Då vidare såsom en an­ märkning mot förslagets principer framhållits, att ’i förslaget lämnas därhän exempelvis det synnerligen svåra lidande som, efter vad det sägs, åsynen av pågående slakt vållar de djur vilka i slakthus vänta på sitt eget avlivande’, torde häremot kunna göras gällande, att det sålunda åberopade förhållandet, vilket även bland de å området särskilt sakkunniga lärer vara i hög grad omtvistat, utgör en alltför oviss faktor för att kunna öva inflytande på frågan örn en lagstiftning i ämnet. Förslagets ståndpunkt i fråga örn renslaklen synes icke vara uttryckt allenast därmed att 'renslakten skall få fortgå som hittills’. I princip innebär förslaget icke något undantag för denna slakt; det har blott ansetts angeläget, att lagen härutinnan icke erhåller tillämpning tidi­ gare än sådant med hänsyn till de lokala förhållandena kan vara lämpligt. Vad angår den dansk-amerikanska svinslaktmetoden torde av departements­ chefens yttrande hava framgått, att den eftergift av bedövningstvånget, till vilken lagen skulle lämna möjlighet, helt och hållet beror av de svårigheter för fläskexporten, vilka antagits kunna följa av tvångets genomförande.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

11

I anledning av propositionen väcktes vissa motioner. En av dessa inne­ höll yrkande om att 4 § i lagförslaget måtte utgå och i dess ställe, eller så­ som tillägg till 1 §, införas en bestämmelse angående den judiska slaktme­ toden i huvudsaklig överensstämmelse med ett i propositionen omförmält, av styrelsen för veterinärhögskolan framlagt förslag, enligt vilket i lagen bor­ de intagas föreskrift därom att slaktdjuret städse skulle bedövas omedelbart efter skäktsnittets utförande.

Första lagutskottet yttrade (i utlåtande nr 31): 1925 års riksdags skrivelse åsyftade att vinna klarhet rörande kvarstående missförhållanden vid slakt av husdjur samt de åtgärder, som för deras av­ hjälpande kunde vara erforderliga. Departementschefen har funnit slakt mångenstädes förekomma under former, vilka det måste vara angeläget att förhindra, och för sådant ändamål föreslagit lagstiftningsåtgärder, som i främsta rummet avse införande av bedövningstvång vid slakt. Utskottet har emellertid för sin del icke känt sig övertygat därom, att för djuren plågsam­ ma slaktsätt alltjämt tillämpas i sådan omfattning, att för deras avskaffande en lagstiftning av föreslagen art är nödvändig. Den upplysningsverksamhet rörande lämpliga slaktmetoder, som bedrivits under en lång följd av år, har obestridligen krönts med stor framgång, och det lärer finnas anledning an­ taga, att de ur djurskyddssynpunkt mindre tilltalande slaktsätt, som ännu på sina håll tillämpas, skola efter hand frivilligt uppgivas. Givetvis skulle det vara av betydelse för påskyndandet av denna utveckling, därest en väl avpassad lagstiftning å området läte sig genomföras. Emellertid möta bety­ dande svårigheter att på ett tillfredsställande sätt i lag reglera de motsatta intressen, som här göra sig gällande, och det nu framlagda förslaget synes utskottet bära ett tydligt vittnesbörd härom.

Sålunda skall förslagets huvudregel örn bedövningstvång icke gälla de tre mest uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan bedövning, näm­ ligen renslakten, skäktningen och svinslakt enligt den dansk-amerikanska me­ toden. Visserligen skulle renslakten blott tills vidare få fortgå som hittills och de båda andra slaktmetoderna få utövas allenast vid viss slakteriinrättning samt efter Konungens tillstånd och enligt de föreskrifter Konungen meddelar, men även med dessa sålunda begränsade eftergifter måste dock enligt utskot­ tets mening lagens syfte väsentligen förfelas. Vidare synes det mindre till­ fredsställande och i viss mån inkonsekvent att medgiva slakt utan bedövning i stor skala å slakteriinrättning men förbjuda en sådan metod vid hemslakt. Ej heller torde det vara lämpligt att i Kungl. Majtts hand lägga avgörandet om ett visst slaktsätt bör tillåtas eller ej.---------------------------------- ■ -— -------------

Såsom allmänt är känt, har skäktningen sedan urminnes tider utövats av judarna och äger för dem religiös innebörd. Ett förbud mot detta slaktsätt skulle därför helt visst, såsom även i inkomna yttranden från ledande judiskt håll erinrats, komma att utav en avsevärd del av de mosaiska trosbekännarna inom landet uppfattas som ett upphävande av hittills åtnjutna rättigheter och som en kränkning av deras på sekelgammal tradition grundade religiösa före­ ställningssätt. Härmed vill utskottet givetvis icke hava sagt, att hänsynen till en folkgrupps religiösa uppfattning bör drivas så långt, att staten uraktlåter att inskrida mot en ritus, även örn den innebär en kränkning av landets lagar eller för befolkningens stora flertal framstår såsom sårande för den sedliga känslan. Allenast det vill utskottet framhålla, att, innan eli inskridande sker, sådana omständigheter skola visas föreligga, all ett dröjsmål från statens sida icke kan försvaras. Men på den utredning, som Dittills i detta ärende före- bragts, är ulskottet icke berett att föreslå ovillkorligt förbud mot den judiska

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

slaktmetoden. Det lärer för övrigt kunna tagas för givet, att judarna med hän­ syn till den uppmärksamhet, som skäktningen väckt under de senare åren, skola låta sig angeläget vara att tillse, att några berättigade anmärkningar ej kunna riktas mot skäktningen vare sig beträffande förberedelserna till slak­ ten eller själva avlivandet av djuret.

Ej heller finner utskottet sig kunna förorda det motionsvis framförda för­ slaget att i lagen under visst villkor tillstädja skäktningen. Ett sådant med­ givande skulle enligt utskottets åsikt verka stötande, då därigenom legalise­ rades en slaktmetod (blodavtappning utan föregående bedövning), som för landets övriga medborgare vid äventyr av straff bleve förbjuden.

Beträffande frågan, huruvida den dansk-amerikanska svinslnktmetoden in­ nebär onödigt lidande för djuren, uttalas olika meningar i de i ärendet avgiv­ na yttrandena. Användningen av denna metod uppges bero därpå, att obli­ gatorisk bedövning av alla slaktdjur skulle förorsaka sådana tekniska eller ekonomiska svårigheter för slakterierna, att en föreskrift därom bleve svår att tillämpa, samt att fläsket efter obedövade djur vore mera hållbart och vitare i utseendet än efter bedövande, vilka omständigheter vore av stor be­ tydelse för exporten på England. Beträffande dessa hinder för den dansk­ amerikanska melodens utbytande mot bedövningsslakt har departementsche­ fen yttrat, att utredningen knappast syntes giva vid handen, att ett dylikt ut­ bytande skulle för de slakteriinrättningar, där metoden vore i bruk, kunna i och för sig medföra några mer avsevärda olägenheter av ekonomisk eller teknisk art. Däremot torde det, enligt vad departementschefen vidare anfört, icke för närvarande kunna med säkerhet bedömas, huruvida ett förbud mot metodens användande skulle, såsom det gjorts gällande, kunna medföra en ogynnsam verkan med hänsyn till exporten av fläsk till England. Att härav påkallades en viss varsamhet syntes departementschefen obestridligt, även örn det icke torde kunna ifrågakomma att i lagen fastställa ett undantag för dessa slakteriinrättningar. Vid nu angivna förhållanden kan utskottet icke ansluta sig till införande av förbud mot denna slaktmetod.

Utskottet uttalade därefter, att utskottet såsom av det nu återgivna fram- ginge icke kunde tillstyrka lagförslaget. Efter det utskottet undersökt frå­ gan om lämpligheten att stödja strävandena efter mildare slaktmetoder genom en ändring av den allmänna djurplågeriparagrafen, 18 kap. 16 § strafflagen, förordade utskottet en ändring av denna paragraf av innehåll, att till de i paragrafen angivna exemplen å djurplågerihandlingar fogades orden: 'sådant förfarande vid slakt, att onödigt lidande tillfogas djuret’. Utskottet hem­ ställde sålunda, att propositionen måtte av riksdagen lämnas utan bifall samt att riksdagen måtte för sin del antaga utskottets förslag till ändrad lydelse av 18 kap. 16 § strafflagen.

Vid utskottets utlåtande funnos fogade reservationer, nämligen dels av två ledamöter med yrkande att propositionen måtte bifallas, dels av en ledamot med yrkande att propositionen måtte bifallas med den ändring att lagförsla­ gets 4 § (innefattande möjlighet till dispens från bedövningstvånget) måtte uteslutas, dels ock av en ledamot utan angivet yrkande.

Vid frågans företagande till behandling i kamrarna, stannade dessa i olika beslut, i det att första kammaren biföll propositionen i oförändrat skick un­ der det att andra kammaren biföll propositionen med den ändring, att 4 § i lagförslaget uteslöts och vissa därav föranledda jämkningar i förslaget vid- togos. Då sammanjämkning icke kom till stånd, förföll frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

13

Vid 1928 års riksdag väcktes fyra motioner (I: 36 samt II: 118, 195 och 293) med yrkanden av innebörd, att det av Kungl. Maj:t för 1927 års riks­ dag framlagda förslaget till slaktlag måtte, med vissa ändringar, antagas av riksdagen. I alla motionerna föreslogs den ändringen i Kungl. Maj:ts för­ slag, att 4 §, innehållande regler örn dispens från bedövningstvånget, måtte uteslutas och därav föranledda formella jämkningar vidtagas. Första lagut­ skottet anförde i sitt utlåtande i anledning av motionerna (nr 12):

Enligt utskottets mening bör en slaktlag icke komma till stånd, så framt icke huvudregeln i en dylik lag, nämligen örn skyldighet att bedöva slaktdju­ ren före blodavtappningen, kan — frånsett fjäderfä och kaniner samt ren­ slakten, där särskilda förhållanden råda — göras undantagslös. I motio­ nerna har också föreslagits införande av bedövningstvång i den utsträck­ ning, som nu nämnts. Med den uppfattning, utskottet sålunda har an­ gående förutsättningen för en slaktlags införande, har utskottet i första hand att taga ställning till frågan, om förbud nu kan stadgas mot de två mest uppmärksammade och brukliga arterna av slakt utan bedövning, nämligen skäktning samt svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden. Vid den förnyade prövning, som utskottet ägnat denna fråga, har utskottet icke kommit till annan uppfattning än den utskottet företrädde 1927. Utskot­ tet kan sålunda icke för närvarande förorda förbud vare sig mot skärnin­ gen eller svinslakten enligt nyssnämnda metod utan anser det lämpligast att avvakta en lägligare tidpunkt för ett dylikt förbud. Till stöd därför åbero­ par utskottet de skäl, som av utskottet anfördes vid 1927 års riksdag.

I fortsättningen av sitt utlåtande yppade utskottet bland annat farhågor för att ett förbud mot den dansk-amerikanska svinslaktmetoden skulle inne­ bära en allvarlig rubbning av avsättningsmöjligheterna för svenskt fläsk samt anförde vidare:

Då utskottet intager nu angivna ståndpunkt till frågan om meddelande av förbud mot skäktning och slakt enligt den dansk-amerikanska metoden, an­ ser utskottet sig emellertid böra framhålla, att förändrade förhållanden gi­ vetvis kunna, måhända inom jämförelsevis kort tid, föranleda ett annat bedö­ mande. Utskottet syftar i främsta rummet på möjligheten av sådana tekniska framsteg beträffande bedövningsmetoderna eller andra anordningar vid slak­ ten, att motståndet mot djurens bedövande ej skall framträda med sådan styrka som nu. Uteslutet är väl ej heller, att det mindre stränga åskåd­ ningssätt hos judarna, vartill tecken icke saknats, så småningom mera all­ mänt skall göra sig gällande. Och även i England kan en förändring in­ träda i den nu rådande uppfattningen angående fläsk, som härrör av djur, vilka slaktats i bedövat tillstånd. Att märka vore ock, att frågan örn införan­ de i Sverige av förbud mot skäktning eller slakt enligt den dansk-amerikanska metoden givetvis skulle komma i annat läge, därest i utländsk lagstiftning dylikt förbud mera allmänt bleve infört.

Under åberopande av vad utskottet sålunda anfört hemställde utskottet, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd. Reservationer anfördes av tre ledamöter till förmån för motionerna samt av en ledamot med avseende å motiveringen. Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Vid 1930 års riksdag framställdes inom andra kammaren en interpella­ tion i ämnet, vilken emellertid icke1 blev vid riksdagen besvarad.

1 en den 12 november 1930 dagtecknad skrivelse anhöllo nordiska djur­ skyddsföreningens styrelse, djurvännernas nya förening och svenska all­

Kungl. Maj:ts proposition nr 18S.

manna kvinnoföreningen till djurens skydd hos Kungl. Majit om framläg­ gande för 1931 års riksdag av förslag till lag om ovillkorlig och fullständig bedövning av slaktdjur före blodavtappningen.

Vid 1931 års riksdag väcktes en motion (11:44), i vilken hemställdes att riksdagen måtte antaga ett förslag till slaktlag, i det avseendet avvikande från det av Kungl. Majit vid 1927 års riksdag framlagda lagförslaget att 4 § uteslutits och därav föranledda formella jämkningar vidtagits. Såväl skär­ ningen som den dansk-amerikanska svinslaktmetoden skulle alltså förbjudas.

I avgivet utlåtande (nr 6) i anledning av motionen anförde första lagut­ skottet, bland annat:

Utskottet vore av den uppfattningen, att en slaktlag med bedövnings- tvång svårligen kunde komma till stånd i vårt land, om lagen icke innebure ovillkorligt förbud jämväl mot de båda mest uppmärksammade och bruk­ liga arterna av slakt utan bedövning, nämligen skärning samt svinslakt enligt den dansk-amerikanska metoden. Kraven på en slaktlag vore åtmin­ stone numera huvudsakligen föranledda just av opinionen mot dessa slakt­ sätt och det torde icke vara försvarligt att tillåta någondera av dessa meto­ der, örn man för andra fall läte slakt utan bedövning drabbas av straff. Emellertid kunde utskottet icke förorda ett omedelbart förbud mot nämnda slaktsätt. I fråga örn svinslakten enligt den dansk-amerikanska metoden ansåge utskottet ovisst, om icke ett förbud mot detta slaktsätt skulle kunna skada var fläskexport till England, och funne utskottet denna ovisshet — i all synnerhet under rådande tryckta tider för jordbruket — utgöra vägande skäl mot att införa ett dylikt förbud. En på officiell väg föranstaltad opar­ tisk undersökning om slaktsättets betydelse för exporten syntes emellertid vara av största intresse. Utskottet hade särskilt uppmärksammat, alt Eng­ land enligt uppgift importerade åtskilligt fläsk från Holland, i vilket land bedövningstvång vid svinslakt vöre gällande. Spörsmålet huruvida fläskets hållbarhet kunde röna inverkan av slaktsättet borde också vid en utredning kunna på auktoritativt sätt besvaras. Vidare ville utskottet, särskilt i an­ ledning av det ofta framkomna påståendet att ett förbud i vårt land mot detta slag av svinslakt skulle kunna av de danska fläskexportörerna utnytt­ jas i konkurrenssyfte, uttala önskvärdheten av att vid en utredning av denna fråga kontakt söktes med den danska regeringen. En utredning av ifråga­ varande slag borde tydligen omfatta icke blott nu berörda spörsmål. Vad särskilt anginge skärningen påkallades ett förnyat övervägande av hithö­ rande frågor bland annat därav, att förbud mot detta slaktsätt nyligen in­ förts i Norge och Bajern, under det att sådant förbud enligt en i 1927 års proposition lämnad uppgift då icke varit gällande i annat europeiskt land än Schweiz. Det norska skäktningsförbudet hade enligt vad utskottet in­ hämtat medfört en icke obetydlig export till Norge av skäktat kött från vissa firmor i Sverige, som här dreve handel med dylikt kött. Ett närmare stu­ dium av skäktningsförbudets verkningar i nämnda länder och av judarnas ställning till dessa förbud bleve givetvis av stort intresse för vårt land. Först sedan en allsidig utredning med beaktande bland annat av nu anförda syn­ punkter kommit till stånd, syntes det möjligt att fatta definitiv ståndpunkt till frågan om bedövningsvång vid slakt borde införas i vårt land.

Utskottet hemställde, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit an­ hålla, att Kungl. Maj :t ville skyndsamt föranstalta om ytterligare utredning rörande behovet av och möjligheterna för ett införande i Sverige av bedöv­ ningstvång vid slakt av husdjur ävensom för riksdagen framlägga de förslag,

Kungl. Maj.-ts proposition nr ISS.

15

vartill utredningen kunde giva anledning. Denna hemställan bifölls av riks­ dagen.

Med föranledande härav anbefallde Kungl. Maj:t lantbruksstyrelsen att verkställa utredning angående de ekonomiska verkningarna av ett införande i Sverige av bedövningstvång vid slakt av husdjur.

I avgivet yttrande den 28 september 1931 anförde lantbruksstyrelsen bland annat:

Erfarenheten från Norge gåve vid handen, att införandet av lagbestäm­ melser, som förhindrade den för judarna ritualenliga slaktmetoden (skäktningen), kunde få till följd, att den judiska befolkning, som holle på sin ritual, förläde slakt och därmed också inköp av kött till annat land. Bedöv- ningstvångets införande i Norge hade sålunda medfört, att ritualenlig slakt för Norges räkning förlagts till Sverige. Detta åter hade ur ekonomisk syn­ punkt medfört en ökad köttimport till Norge. Huru stor denna ökning vore, hade det icke varit lantbruksstyrelsen möjligt att utröna. Om också nämnda importökning icke syntes kunna uppskattas till mer än några tiotal ton kött per år, saknade den dock icke under nuvarande tryckta avsättningsförhållan- den för kött sin betydelse. Skulle nu Sverige införa bestämmelser som omöj­ liggjorde dylik ritualenlig siaktning, komme givetvis denna slakt för norsk räkning att förläggas till annat land, där sådan siaktning vore tillåten. Av större betydelse syntes emellertid vara, att erfarenheten från Norge gåve an­ ledning till förmodan, att den ritualtrogna judiska befolkningen i Sverige, därest slakt enligt skäktningsmetoden förbjödes inom Sverige, komme att förlägga sin slakt till andra länder, där sådan slakt vore tillåten. Den eko­ nomiska betydelsen härav kunde givetvis icke siffermässigt belysas, men med säkerhet torde kunna antagas, att importen av ritualenligt slaktat kött, därest den finge obehindrat fortgå, komme att lända den svenska köttpro­ duktionen till skada.

Ur de synpunkter, lantbruksstyrelsen hade att tillvarataga, syntes därför eventuella åtgärder, som hindrade skäktning inom Sverige, böra föranleda övervägande av samtidigt införande av importförbud för kött, som slaktats enligt skäktningsmetoden. Sådant förbud syntes nämligen få anses innebära en gärd av rättvisa mot svenska näringsutövare och betraktas som en na­ turlig följd av bestämmelser örn införande av bedövningstvång vid slakt. Att medgiva användning av skäktat kött men förbjuda själva slaktningssättet, stöde i strid mot annars på näringsområdet tillämpade principer.

Lantbruksstyrelsen övergick därefter till frågan örn förbud mot svinslakt utan bedövning. Efter att hava framlagt viss utredning till belysande av frå­ gan uttalade styrelsen, att det syntes styrelsen som örn med ett slutgiltigt ställningstagande till frågan om införande av bedövningstvång vid slakt av husdjur borde få anstå i avvaktan på dels resultatet av pågående försök med bedövning av svin medelst elektricitet, dels ock närmare upplysningar angå­ ende engelska baconimportörers ställning till nämnda bedövningsmetod.

Enligt beslut av Kungl. Maj:t den 27 januari 1933 avskrevs därefter 1931 års riksdagsskrivelse från vidare behandling.

Vid 1934 års riksdag väcktes två motioner i förevarande ämne. I den ena motionen (I: 12) hemställdes, att riksdagen ville hos Kungl. Majit begära lag örn humanitära bestämmelser om slakt, inbegripet förbud mot den judiska skäktningen. I den andra motionen (II: 1) hemställdes, i syfte att straffbe-

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

lägga den judiska skäktningen, att riksdagen måtte besluta att i 18 kap. 16 § strafflagen, djurplågeriparagrafen, måtte bland exemplen på straffbelagt djurplågeri upptagas 'sådant förfarande vid slakt, att onödigt lidande tillfo­ gas djuret’. *

Första lagutskottet anförde i sitt utlåtande i anledning av motionerna (nr 34), att frågan örn humanitära bestämmelser angående slakt torde få anses ha, sedan lantbruksstyrelsen avgivit sitt nyssnämnda utlåtande, kommit i ett i viss mån förändrat läge. Sålunda hade bland annat i England år 1934 trätt i kraft en lag som i stor utsträckning stadgar bedövningstvång vid slakt av husdjur, därvid dock vissa undantagsbestämmelser meddelats i fråga om den judiska skäktningen. Enligt vad utskottet vidare inhämtat torde därjämte den elektriska bedövningsmetod, som omnämnts av lantbruksstyrelsen, ha utexperimenterats och i viss utsträckning kommit till praktisk användning såväl i Sverige som Danmark. Utskottet, som i förevarande fråga hyste sam­ ma uppfattning som det uttalat år 1931, hemställde på grund av vad som an­ förts, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta återupptaga utredningen rörande behovet av och möjligheterna för ett införande i vårt land av bedövningstvång vid slakt av husdjur ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Såsom inledningsvis redan nämnts, avlät därefter riksdagen skrivelse till Kungl. Maj :t av nu angivna innehåll.

över riksdagens skrivelse avgåvos efter remiss utlåtanden av medicinalsty­ relsen och lantbruksstyrelsen. Med dessa utlåtanden överlämnades yttranden av veterinärdirektören vid Malmö stads offentliga slakthus E. Osberg, Sve­ riges slakteriförbund förening u. p. a., Sveriges fjäderfäavelsförening och aktiebolaget Svenska kronkaniner.

I sitt yttrande hemställde medicinalstyrelsen — efter att hava lämnat vissa upplysningar angående slakt med föregående elektrisk bedövning, för vilka skall i andra sammanhang redogöras — att Kungl. Majit täcktes vidtaga åt­ gärder för att lagbestämmelser angående förfarande vid slakt måtte utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen föreslagit i sitt tidigare omnämnda utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse.

För det vid medicinalstyrelsens utlåtande över 1934 års riksdagsskrivelse fogade yttrandet av veterinärdirektören vid Malmö stads offentliga slakthus E. Osberg skall redogöras i det följande vid behandlingen av utredningen i frågan om den dansk-amerikanska svinslaktmetoden.

Lantbruksstyrelsen anförde i sitt utlåtande över 1934 års riksdagsskrivelse, att de synpunkter, som tidigare föranlett styrelsen att, oaktat styrelsens för­ ståelse för önskemålen om humanare slaktmetoder, ställa sig tveksam rörande möjligheten av ett omedelbart genomförande av bedövningstvång vid slakt, icke längre förelåge sedan erfarenheten lärt, att bedövning med numera före­ fintliga metoder utan olägenhet kunde genomföras för såväl svin som fjä­ derfä och kaniner. Ur de synpunkter styrelsen hade att företräda funne sty­ relsen sig under sådana förhållanden icke hava något att erinra mot att be­ dövningstvång infördes vid slakt av husdjur.

Kungl. Majlis proposition nr ISS.

19

for Dyr den 17 maj 1916. Sålunda föreskrives däri, att den som gjort sig skyldig till grov misshandel av djur kan för viss tid eller för alltid dömas förlustig rätten att utföra slakt. Vidare stadgas, att föreskrifter angående bland annat slakt av djur kunna meddelas av vederbörande regeringsdeparte­ ment eller i polisförordningar. Överträdelse av sådana föreskrifter straffas då på samma sätt som förseelse mot polisförordning, där ej gärningen för­ skyller strängare straff. Regler angående slakt hava ock meddelats i avse­ ende å de flesta offentliga slakthus. För det offentliga slakthuset i Köpen­ hamn gäller bland annat, att alla större slaktdjur, innan slakt äger rum. skola av därför särskilt utbildade personer bedövas genom skott. Härifrån kan undantag medgivas endast med magistratens tillåtelse. Kalvar och får skola bedövas medelst en mindre klubba av viss beskaffenhet. Andra appa­ rater må användas endast efter särskilt medgivande. Slakt efter judisk ritual får emellertid tillsvidare äga rum utan bedövning. Enligt uppgift innehålla även för andra offentliga slakthus meddelade föreskrifter i huvudsak samma regler.

I Finland utfärdades den 14 april 1934 en lag om djurskydd. Enligt den­ na skall vid slakt av husdjur djuret bedövas omedelbart före blodets avtap­ pande. Där religiösa skäl sådant påkalla, är det likväl enligt lagen tillåtet att i slaktinrättning, som godkänts av lantbruksministeriet, slakta även så­ lunda, att djuret omedelbart efter blodkärlens hastiga avskärande bedövas, varvid inrättningens djurläkare likväl bör personligen närvara och övervaka siaktningen. Bedövning må, enligt lagen, ej heller krävas, då djur i anledning av plötslig sjukdom eller olycksfall måste ofördröjligen avlivas och för be­ dövning erforderliga medel ej finnas till hands. Något undantag från bedöv- ningstvånget göres icke för renslakt; någon effektiv kontroll över bestäm­ melsernas efterlevande på denna punkt kan dock enligt uppgift ej ske. När­ mare bestämmelser angående tillämpning av lagen har lämnats i en särskild förordning.

Denna förordning, som är utfärdad den 25 maj 1934, innehåller bland annat följande. Slakt av husdjur verkställes så, att djuret ej i onödan åsamkas li­ dande. Innan slakten vidtager, bär djuret bedövas genom slag i pannan med lämpligt redskap eller medelst skott genom pannan i hjärnan eller med användande av slaktmask eller av elektrisk bedövning på av lantbruks- ministeriets veterinäravdelning godkänt sätt. Fjäderfä må avlivas genom att halsen hastigt avskäres med ett vasst redskap eller, sedan djuret bedö­ vats medelst slag i huvudet, genom att endera halsådrorna öppnas eller kni­ ven drives genom gommen in i hjärnan och ådrorna bakom svalget därefter öppnas.

Påkalla religiösa skäl speciellt slaktsätt, bör beaktas bland annat, att slak­ ten sker endast i slaktinrättning som godkänts av lantbruksministeriets veteri­ näravdelning eller, i fråga om slakt av fjäderfä, i för ändamålet godkänd av­ delning av sådan slaktinrättning eller under uppsikt av hälsovårdsnämnden i särskilt av nämnden godkänt rum, att då slakten sker i slaktinrättning el­ ler dess avdelning, inrättningens köttkontrollör är närvarande vid slakttill­ fället, att djuret för kullkastning landes med hållbar mjuk rem eller med rep, att kullkastningen sker skickligt och med skonsamhet på ett tillräck­ ligt stort mjukt underlag, varvid bör tillses, att djurets huvud ej slår mot gol­ vet, att för kullkastning av djuret jämväl kan användas av lantbruksministe­ riets veterinäravdelning godkänd särskild anordning, att avskärandet av hals­ ådrorna verkställes av däri förfaren och av vederbörande andlig myndighet godkänd person, som bör vara redo och tillstädes redan när djuret bindes, att halsådrornas avskärande verkställes med så vasst redskap som möjligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

21

Jämväl i åtskilliga andra länder, såsom Nederländerna och Schweiz, gälla lagar eller förordningar med bestämmelser angående slakt. I det sistnämnda landet infördes förbud mot skäktning redan 1892.

I Tjeckoslovakien föreligger ett regeringsförslag till lag mot djurplågeri. Enligt detta förslag anses som straffbart djurplågeri bland annat att vid dö­ dande av djur tillfoga djuret onödigt lidande, särskilt att för yrkesmässig köttförsäljning slakta utan föregående bedövning. Från denna bestämmelse kan emellertid regeringen medgiva undantag för slakt enligt konfessionella föreskrifter.

Den dansk-amerikanska svinslaktmetoden.

Såsom av historiken framgår har under behandlingen av frågan om en särskild slaktlag uppmärksamhet i synnerhet ägnats tre frågor, nämligen frågorna om förbud mot den dansk-amerikanska svinslaktmetoden, mot skäktningen och mot ett vid renslakt använt förfaringssätt. I det följande skall redogöras för utredningens innehåll beträffande var och en av dessa frågor för sig, och jag torde därvid få börja med den dansk-amerikanska svinslaktmetoden.

I sitt utlåtande över 1925 års riksdagsskrivelse anförde veterinärhögs ko­ lans lårarekollegium rörande den dansk-amerikanska slaktmetoden.

Vad svinslakten beträffade, använde man ännu på flera av exportslakterier­ na den s. k. dansk-amerikanska metoden, vilken bestode däri, att svinen, utan föregående bedövning, vinschades upp i ena bakbenet, varefter avblod- ning åstadkommes genom bröststick. Svinen befunne sig säkerligen ända till kort före dödsögonblicket vid medvetande i motsats till vad förhållandet vore, då slaktdjur bedövades genom ingrepp på stora hjärnan före blodav- tappningen. Det torde näppeligen kunna lämnas bevis för att vid avblod- ningen blodtrycket i hjärnan sjönke så raskt, att omedelbar bedövning in­ trädde. Den låga huvudställningen torde snarare i någon mån fördröja upp­ hörandet av de medvetna smärtförnimmelserna. Det funnes med andra ord ingen garanti för smärtfrihet vid detta slaktsätt och vid en jämförelse med de moderna bedövningsmetoderna komme exportslakteriernas metod ohjälp­ ligt till korta. Upplysningsvis hade från medicinalstyrelsen meddelats rö­ rande avblodningstiden hos svin, som slaktats enligt den dansk-amerikanska metoden, att vid slakt av åtta stycken s. k. slakterisvin tiden från bröststic­ ket, till dess blodet slutat att rinna i ström, utgjort i medeltal 37.75 sekunder och att tiden vid samma prov med en sugga varit 55 sekunder. Vid andels- slakteriernas svinslakt förekomme vidare redan under förberedelserna före blodavtappningen uppenbar grymhet genom misshandel. Järnkättingen, som lades örn ena bakfoten, kunde skära in i och skada huden vid upphissandet av djuret, det kunde bli ett mer eller mindre kraftigt ryck eller en slitning i bakbenet, som kunde leda till smärtsamma tänjningar eller slitningar i hu­ den och muskulaturen m. m., så mycket påtagligare ju tyngre svinet vore. Det hade visserligen sagts, att den för djuret ovana ställningen samt den starka blodtillströmningen till huvudet skulle verka bedövande, men ett sådant på­ stående folie på sin egen orimlighet och saknade allt stöd i fysiologien. Så­ som slutligt omdöme örn den dansk-amerikanska slaktmetoden kunde sägas, alt själva bröststicket visserligen utfördes med stor rutin, men att uppvinsch- ningen och avblodningen dock loge tillräckligt lång tid i anspråk, för att man icke skulle kunna frigöra sig från föreställningen, att slaktsättet vore grymt.

Kimot- Majlis proposition nr LSS.

33

Utlåtandet innehåller, att professor Wall förstnämnda dag på begäran av Ehrenpreis och i närvaro av direktören vid det offentliga slakthuset i Stock­ holm M. Sandeborg och förste besiktningsveterinären G. Hulphers å nämnda slakthus personligen övervakat slakt enligt judisk ritual av en ko och två oxar för att utröna huru länge efter halssnittet blödningen varade. Resultatet av undersökningen var, att kon blödde intill G1/, minuter och de båda oxarna in­ till 5 minuter efter halssnittets utförande. Blödningen var ymnig den första minuten och avtog sedan först hastigt och härefter så småningom för att slut­ ligen nästan omärkligt utslockna. 1 ett fall (vid slakt av den ena oxen) gjordes icke nacksnitt efter halssnittet. Detta syntes icke lia någon betydelse för blöd­ ningen, men iakttogs i detta fall en rytmisk och kraftig inspirationskramp, framkallad av blodbristen i förlängda märgen. Krampen var rent automa­ tisk. Inga rörelser, som skulle kunna misstänkas utgå från medvetna vilje­ impulser, kunde iakttagas. Vid de båda andra fallen gjordes nacksnitt ome­ delbart efter halssnittet. Härigenom uteblev den förut omnämnda inspirations- krampen, som för många tedde sig som tecken på plågor, men som vöre ett tecken på blodbrist i hjärnan med nedsatt eller upphört medvetande. Ett annat tecken på att medvetandet vore nedsatt eller upphört iakttogs på ett av djuren, då nässkiljeväggen c:a 1 minut efter halssnittets utförande genomskars, utan alt djuret visade något som helst tecken till smärtförnimmelse. Samtidigt över­ vakades vanlig slakt av två kor efter bedövning medelst skott genom huvudet. Bröststicket utfördes i båda fallen V2 minut efter bedövningsskottet och blöd­ ningen i bröststicket varade i båda fallen intill minuter efter bröststickets utförande. Bedövningen syntes således ej lia något märkbart inflytande på blödningen, som försiggick på samma sätt såväl utan som efter föregående bedövning. Den kramp, som regelbundet följde bedövningsslakten, återfanns även vid slakt enligt judisk ritual efter nacksnitt (förblödningskramp). Den inspirationskramp, som förefanns vid slakt enligt judisk ritual, då nacksnitt icke utförts, saknades fullständigt vid vanlig bedövningsslakt, eftersom vid den vanliga bedövningen andcentrum i förlängda märgen skadats och delvis eller fullständigt försatts ur funktion. Walls allmänna intryck nu som förut örn slakt enligt judisk ritual vore, att efter halssnittets utförande omedelbart inträdde ett nedsatt medvetande, som snart överginge i fullkomlig medvets­ löshet och i döden. Något djurplågeri torde man därför icke kunna tala örn. Den judiska slaktmetoden såge iner brutal ut än den ur fysiologisk synpunkt vore.

I propositionen till 1927 års riksdag anförde departementschefen: Av den nu lämnade^ redogörelsen framgår, att frågan om den judiska slaktmetoden såväl i vårt land som i andra länder intagit ett synnerligen framträdande rum i de meningsutbyten, sorn förekommit rörande lagstift­ ningens ställning till formerna för utövande av slakt. För de flesta torde numera såsom ett allmänt intryck kvarstå, att denna långvariga och å ömse sidor med stor iver förda diskussion icke alltid hållits inom gränserna för ett objektivt och vederhäftigt bedömande. I varje fall synes det obestrid­ ligt, att även i detta avseende den nutida tekniken medfört förändrade för­ hållanden. Även om det obetingat må medgivas, att skäktningen, utövad utan kontroll och i saknad av de anordningar det moderna slakthusväsendet erbjuder, kan innebära ett för den allmänna känslan stötande slaktsätt, sy­ nes det knappast antagligt, att den slakt, som enligt denna metod förekom­ mer å våra offentliga slakthus, skulle påkalla ett ovillkorligt förbud.

Med avseende å frågans principiella sida kan jag ansluta mig till det av styrelsen för veterinärhögskolan gjorda uttalandet, vilket synts mig även innefatta en lämplig anvisning för den praktiska lösningen. Något allmänt

Dilion!/ DII riksdagens protokoll Hilli. I sond. Nr 1S8.

,'i

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

undantag från lagens tillämpning bör alltså enligt min uppfattning icke stad­ fästas för den judiska slaktmetoden. På särskild prövning bör ankomma, huruvida genom betryggande kontrollföreskrifter kan förebyggas, att detta slaktsätt utövas under former, som måste antagas för djuren medföra onödigt lidande. Denna prövning lärer böra tillkomma Kungl. Majit. Att i själva lagen införa mer eller mindre detaljerade bestämmelser till ledning för detta avgörande synes icke lämpligt eller nödigt, då en noggrann under­ sökning av förhandenvarande förhållanden tydligen bör läggas till grund för varje sådan dispens. Utan särskilt stadgande i lagen torde därvid be­ aktande komma att ägnas de synpunkter, vilka innefattas i det av veterinär­ högskolans styrelse avgivna utlåtandet. Av vad nu anförts framgår vidare, att jag såsom villkor för dispens förutsätter, att slakten enligt den judiska metoden kommer att utövas å offentligt slakthus eller å annan slakteriinrätt­ ning, som står under offentlig kontroll.

För lagutskottets utlåtande i anledning av propositionen och kamrarnas skiljaktiga beslut har tidigare redogjorts.

I sitt yttrande i anledning av 1934 års riksdagsskrivelse anförde medicinal­ styrelsen, att elektrisk bedövning numera torde mycket väl kunna användas vid slakt av större nötkreatur, kalvar och får, vilket i sin ordning torde un­ derlätta ett genomförande av förbud mot skäktning utan föregående bedöv­ ning. Såsom i historiken meddelats utmynnade styrelsens yttrande i en hemställan, att Kungl. Majit täcktes vidtaga åtgärder för att lagbestämmel­ ser angående förfarande vid slakt måtte utfärdas i huvudsaklig överensstäm­ melse med vad styrelsen föreslagit i sitt utlåtande över 1925 års riksdags­ skrivelse.

I den från svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd med in­ stämmande av nordiska djurskyddsföreningen den 15 januari 1935 inkomna framställningen anfördes i skäktningsfrågan bland annat:

Med avseende å skäktens bedömande från religiös aspekt, vill föreningen först erinra därom, att de ofta åberopade gammaltestamentliga stadgandena gälla offerkulten och icke den profana slakten. Frågan är därför i verklig­ heten, enligt föreningens mening, icke en kultfråga utan en kulturfråga. Men även örn den vore en kultfråga, borde detta icke få utgöra ett hinder för en förändring till överensstämmelse med utvecklingens krav. Många exempel finnas på att judarna under tidernas lopp frångått sådana det gamla testamen­ tets stadganden, som kommit att stå i strid med senare tiders rättsuppfattning, varibland exempelvis nämnas stadgandet om blodsoffér, stadgandet om ste­ nande av personer som begått vissa brott, förbudet mot att taga ränta vid lån, sabbatsföreskrifterna med flera. Meningarna örn skäkten oell örn vikten av att fasthålla därvid äro mycket delade bland judarna och i de bildade ju­ diska kretsarna tillmätes denna fråga ringa betydelse. Föreningen är ock förvissad örn att jämväl de, som nu vilja bibehålla skärningen, mycket snart skulle finna sig i att denna förbjudes.

I yttrande över det inom justitiedepartementet år 1935 upprättade utkastet till slaktlag, vilket, såsom förut nämnts, icke innehåller någon bestämmelse örn möjlighet att undantaga skäktning från bedövningstvång, har lärarekol­ legiet vid veterinärhögskolan uttalat, att utkastet i huvudsak motsvarade de önskemål som kollegiet framfört i sitt yttrande över 1925 års riksdagsskri­ velse, varför kollegiet tillstyrkte bifall till lagförslaget. En ledamot av kölle-

Kungl. Maj.ts proposition nr 18S.

37

Av vår församling skulle det hälsas med stor tillfredsställelse, örn de be- dövningsmetoder, som nu utexperimenteras, visade sig uppfylla de krav, som ur judisk rituell uppfattning skulle möjliggöra deras användning vid skäkt- ning. Dessa experiment hava emellertid ännu icke kommit till ett slutgiltigt resultat och ett auktoritativt uttalande örn metodens användbarhet ur rituell synpunkt kan sålunda ännu icke göras. Dock tyda, enligt de upplysningar vi inhämtat, alla tecken på att experimenten skola leda till ett gynnsamt re­ sultat. Innan detta uppnåtts och innan sålunda ett auktoritativt stöd åt me­ todens användning kunnat erhållas, skulle det för ett stort antal svenska mosaiska trosbekännare innebära ett svårt ingrepp i deras religiösa sedvän­ jor, om legala hinder uppställdes mot skäktning utan föregående bedövning.

Det synes oss därför vara förenligt med rättvisa och överensstämmande med religions- och samvetsfrihetens princip, om i lagförslaget hänsyn toges till ovannämnda förhållanden. Vi hemställa därför att i förslaget måtte in­ föras en dispensbestämmelse av den innebörd, att lagens bestämmelser om bedövningstvång icke skulle komma till tillämpning beträffande den judiska slakten, förrän ovannämnda undersökningar ha lett till ett — av oss livligt åstundat — positivt resultat.

Föreståndarna för mosaiska församlingen i Göteborg ha i ett av dem sär­ skilt avgivet yttrande över lagutkastet anfört:

Det är med stort intresse som man inom judiska kretsar tagit del av de experiment, som gjorts med den nya elektriska bedövningsmetoden. Dessa experiment synas giva vid handen, att denna nya metod icke skulle skada djuren, utan sålunda skulle kunna komma lill användning även vid siakt­ ning enligt de religiösa föreskrifterna. Om denna nya bedövningsmetod vi­ sar sig hålla vad den lovar, finnes det grundad anledning antaga att även de judiskt ortodoxa auktoriteterna skola komma att förklara densamma tillfredsställande, och att sålunda religiösa hinder icke finnas för metodens användande vid den rituella slakten.

För att säkert fastslå metodens värde komma nu omedelbart genom de judiska församlingarnas försorg experiment i större skala att igångsättas såväl i Stockholm som i utlandet. Resultaten av dessa experiment torde före­ ligga inom loppet av ett halvår,1 troligen dessförinnan.

Vi äro övertygade örn att ifall en slaktlag, innehållande absolut förbud för siaktning utan föregående bedövning, icke genomfördes, innan de ovan­ nämnda experimenten fullföljts, detta i hög grad skulle dämpa den oro, som ovedersägligen förefinnes bland de svenska medborgare av mosaiska trosbe­ kännelsen, som hålla de religiösa föreskrifterna i fråga om siaktningen i helgd.

Vi hemställa därför, att det föreliggande förslaget till ny slaktlag icke måt­ te för riksdagen framläggas, förrän nyssomtalade experiment blivit slut­ förda, eller, örn ett uppskov med framläggandet icke kan erhållas, att i för­ slaget måtte införas en övergångsbestämmelse, varigenom medgivande un­ der viss lid lämnas för siaktning utan föregående bedövning.

Föreståndarna för mosaiska församlingen i Malmö, vilka i sitt yttrande över lagutkastet omnämnt att undersökningar pågå till utrönande av huru­ vida elektrisk eller möjligen annan bedövningsmetod skulle kunna vara för­ enlig med de religiösa föreskrifterna för den rituella judiska slakten, lia an­ fört, att det skulle av församlingen hälsas med stor tillfredsställelse om de

Yttrandet iir da^tecknat dea G november 1035.

39

av januari månad 1936. Dessa hava genomförts av rektorn vid veterinär­ högskolan, professor A. V. Sahlstedt, vilken handhaft den fysiologiska delen av undersökningarna, professorn vid samma högskola Albert Hjärre, vilken handhaft den patologisk-anatomiska delen av undersökningarna, samt pro­ fessorn vid samma högskola Gustav Hiilphers, vilken närmast hade uppsikt över den hygieniska sidan av frågan. A id undersökningarna medverkade jämväl slakthusinspektoren, överveterinären doktor Brandt. Ett biträde för­ de protokoll över de gjorda undersökningarna. Experimenten utfördes med en för ändamålet i Munchen tillverkad apparat för elektrisk bedövning, som arbetar med den låga spänningen av 42 volt, vilken spänning understigei den, som i allmänhet tidigare vid dylika experiment använts utomlands. Undersökningarna hava med smärre avbrott fortgått till juni månad 1936, varefter de med sommarens ingång tillsvidare avbrutits.

En officiell fullständig redogörelse för undersökningarna föreligger tdl denna dag icke. Det har därför hittills icke varit möjligt för oss att taga ställning till frågan. Lika litet kunde vi sätta oss i förbindelse med utländ­ ska rabbiner för att uppnå det behövliga stödet av en auktoritativ rabbinsk opinion — vilket ej lämpligen kan ske, förrän ett definitivt resultat av un­ dersökningarna föreligger. ...

Ehuru undersökningarna sålunda icke slutförts, hava professorerna Hjärre och Sahlstedt på därom gjord anhållan tillställt undertecknad Ehrenpreis provisoriska redogörelser, den förre med skrivelse av den 5 sistlidne septem­ ber, den senare med skrivelse av den 29 november.

Professor Hjärre hänvisar till, att 'fullständiga protokoll och mera utför­ lig redogörelse för försöken komma att överlämnas senare’. Hans kort­ fattade preliminära redogörelse’ avser de 'patologisk-anatomiska undersök­ ningarna, som utförts å ett antal efter föregående elektrisk bedövning^ skäk- tade nötkreatur’. De mikroskopiska undersökningarna hava utförts a sam­ manlagt 29 nötkreatur, som skäktats efter föregående elektrisk bedövning. Fortsatta undersökningar på ett större antal djur torde, efter vår uppfatt­ ning, öka undersökningarnas vetenskapliga bevisvärde. Professor Hjärre av­ slutar sitt brev sålunda: 'Sorn en sammanfattning av de hittills vunna re­ sultaten av de patologisk-anatomiska undersökningarna skulle jag slutligen vilja anföra, att morfologiska förändringar av den art, att de kunnat tänkas inverka på djurens livsduglighet icke påträffats hos något av de elektriskt bedövade nötkreaturen.’

Professor Sahlstedt å sin sida hänvisar till, att ’en tillämpning av mera exakt fysiologisk undersökningsmetodik vid försöken icke varit möjlig, del­ vis på grund av att 'djuren — på ett pär undantag när — omedelbart skulle gå till slakt’. Hans hittills gjorda iakttagelser bestyrka den av professor Hjärre uttalade uppfattningen. Han skriver därom: ’A efter elektrisk be­ dövning slaktade djurs kroppar har jag icke kunnat iakttaga några sådana förändringar, som kunna sättas i direkt samband med denna bedövning . . . Därför menar jag, att den s. k. elektriska bedövningen icke kail anses med­ föra sådana förändringar hos djuret, som enligt den ortodoxa judiska upp­ fattningen betraktas som sjukliga tillstånd.’ Professor Sahlstedt avslutar sin skrivelse på följande sätt:

'Närmare kan jag för närvarande icke yttra mig i frågan. Emellertid sy­ nes det mig vara önskvärt, att försöken med den elektriska bedövningsme- loden på nötkreatur återupptagas och fullföljas, speciellt för möjliggörande av ytterligare en del observationer på efter sådan bedövning uppvaknade djur. Härför vore det enligt min mening förmånligt, örn uppskov nied 1 i 11- lämpningen av ett eventuellt av nästkommande riksdag beslutat allmänt be- dövningstvång vid slakt kunde utverkas beträffande den judiska slaktmeto­

Kungl. Maj.ts proposition nr lss.

den, intill dess att en fullständigare utredning rörande den elektriska bedöv- ningsmetoden kunde åstadkommas, än som hittills varit möjligt.’

Med hänsyn till det ovan anförda, för att få möjlighet

dels att ostört låta slutföra de under tydligen lovande omständigheter hit­ tills genomförda försöken med elektrisk bedövning,

dels att efter avslutade undersökningar kunna uppnå ett auktoritativt rabbinsk! uttalande i frågan, vilket är nödvändigt för att förläna effektivi- tet åt vårt ställningstagande, vilja vi vördsamt hemställa, att den judiska skärningen tills vidare måtte dispenseras från föregående bedövningstvång.

Professor Ehrenpreis har i skrivelse den 26 januari 1937 upplyst att sedan viss tid vid Köpenhamns slakthus pågingo försök med bedövning av nöt­ kreatur genom kväve. Dessa försök genomfördes under överinseende av no­ belpristagaren professor Krogh, vilken i ett preliminärt utlåtande yttrat sig mycket uppmuntrande örn lämpligheten av denna bedövningsart, såväl från djurskyddssynpunkt som med hänsyn till den judiska ritualens föreskrifter. Sålunda inledda experiment skulle under den närmaste tiden fortsättas.

Svenska allmänna kvinnoföreningen till djurens skydd har i skrivelse den 8 januari 1937 — under framhållande av att de här företagna experimenten givit till resultat att de judiska kraven pa en av dem godtagbar bedövnings- metod fullständigt uppfylldes av den elektriska bedövningen — anhållit, att

Kungl. Maj:t ville till 1937 års riksdag framlägga det inom justitiedeparte­ mentet år 1935 utarbetade förslaget till lag angående slakt av husdjur.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

Renslakt.

Tillvägagångssättet vid slakt av ren har varit föremål för undersökning av framlidne professorn vid veterinärhögskolan Hj. Dahlström under en av ho­ nom år 1913 företagen studieresa till Övre Soppero i Jukkasjärvi socken. Av hans däröver avgivna berättelse, vilken år 1915 utgivits i svenska allmän­ na djurskyddsföreningens skriftserie, inhämtas bland annat:

Redogörelsen avser den närmast i försäljningssyfte bedrivna masslakten. Lapparna slakta emellertid även renar för eget behov, som för en medelstor familj uppgives utgöra 25 till 30 renar om året.

Angående det i Övre Soppero tillämpade slaktsättet har professor Dahl­ ström i reseberättelsen meddelat:

Slaktrenarna drivas in i stora inhägnader eller fållor. Enstaka renar, som vägra gå in i dessa, skjutas ned. En man går därefter in i fållan samt fångar en ren med lasso. Genom ett raskt grepp kastas renen omkull, varefter en person sticker in en vanlig finnkniv något till vänster om medellinjen mellan bröstbenets främre och bakre ändar. Med några slag med en yxhammare drives kniven in ända till skaftet samt får kvarsitta. Djuret släppes nu var­ vid det vanligen springer upp. Under den första minuten springer det antin­ gen omkring, jagat av de övriga, eller blir stående på en fläck. Blicken blir stin ande och ängslig, och djuret börjar gapa. Under den andra minuten börjar djuret gå osäkert och vacklar eller ställer sig bredbent. När två minu­ ter gått, faller djuret vanligen omkull. Det dröjer likväl ännu en minut, in­ nan blodförlusten blivit så stor, att djuret av matthet faller på sidan. And­ noden har ökat, men alltjämt befinner renen sig vid fullt medvetande. Då fyra och en halv minuter gått, höras vanligen rosslande ljud. Först efter sju

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

41

minuter har andningen upphört. Känsligheten på hornhinnan är då allt­ jämt för handen. När åtta minuter gått, synes livet lia flytt. Huvudsyftet med metoden är, att djuret skall förblöda invärtes, så att det i buk- och brösthålorna befintliga blodet vid den följande uppslaktningen må kunna uppsamlas i våmmen. En dylik s. k. blodmage utgör ett viktigt födoämne för såväl lapparna som de bofasta. -— Dahlström har ock redogjort för en annan företrädesvis av lapparna i Karesuando använd slaktmetod. Därvid verkställes före det nyss beskrivna hjärtsticket ett nackstick med därav för­ orsakad skada å förlängda märgen, varigenom djuret berövas rörelseförmå­ gan. Metoden är emellertid förkastlig, emedan nacksticket icke berör den del av hjärnan, som antages vara säte för medvetandet, men däremot in­ verkar hämmande på blodavrinningen. Av samma skäl utdömes jämväl den i vissa fall praktiserade metoden att före hjärtstickets verkställande tilldela djuret ett slag i nacken.

Under år 1922 har professor Dahlström på anmodan av nyss omförmälda djurskyddsförening och med bidrag av staten deltagit uti vissa i trakten av Röros delvis med bidrag av norska staten verkställda undersökningar rörande en där utförd storslakt å ren. För resultatet av dessa undersökningar har Dahlström redogjort uti en i föreningens skriftserie för år 1923 ingående broschyr.

Av denna berättelse framgår, att i huvudsak samma slaktsätt plägat här tillämpas som det av Dahlström år 1913 i Övre Soppero iakttagna. Emel­ lertid verkställdes vid ifrågavarande tillfälle försök med bedövningsslakt ge­ nom användande av olika skjut- och slagapparater. Därjämte prövades en helt ny metod att åstadkomma bedövning. Nämnda metod kallas av pro­ fessor Dahlström 'hjärnsticket’ och beskrives sålunda, att en krökt kniv in­ föres i stora hjärnan genom håligheten mellan nackbenet och hjärnskålens botten. Den sålunda åvägabragta hjärnskadan har till omedelbar följd med­ vetslöshet hos djuret. Slakten fortsättes därefter med hjärtstick på vanligt sätt. Dahlström redogör jämväl för vissa olägenheter, som enligt vad han vid samma undersökningar iakttagit, måste vad angår ren anses förbundna med de vanliga bedövningsmetoderna, medan han i avsende å det s. k. hjärn- sticket framhåller bland annat, att metoden, som icke medför dylika olägen­ heter, är lätt att lära samt säkert verkande och sannolikt icke försämrar blodavtappningen. Icke heller är därmed förenad kostnad av någon bety­ delse. Slutligen påpekar han, att med hänsyn till lappbefolkningens kända konservativa läggning denna metod, som i viss mån framstår som en för­ bättring av det redan av lappar brukade nacksticket, torde vara lättare att införa bland dem, än vad fallet skulle vara med någon annan metod. Emel­ lertid anmärker Dahlström, att, innan tvång att använda metoden låter sig genomföras, den allmänna opinionen i vårt lands nordligaste delar måste bearbetas ävensom undervisning meddelas.

I yttranden, som under åren 1936 och 1937 avgivits av länsveterinären i Norrbottens län D. Grimfält och till vilka jag senare återkommer, lämnar Grimfelt följande uppgifter rörande det sätt varpå renslakten för närvaran­ de bedrives i Norrbottens län:

Slakten av ren inom länet tillgår f. n. på så sätt, att antingen hjärtstick göres utan varje bedövning (inom de norra delarna av lappmarken) eller ock blodavtappningen föregås av s. k. nackstick (inom de södra delarna). Nacksticket göres med kniv, sorn instickes i mellanrummet mellan nack­ benet oell första halskotan, varvid förlängda märgen avskäres och djuret

Kungl. Maj.ts. proposition nr 188.

43

dessutom hänsyn till, att även hjärnsticket kunde misslyckas, så förefölle det Johansson orimligt att straffbelägga lapparnas gamla slaktmetod.

Lappfogden i Norrbottens läns norra distrikt anförde i sitt yttrande med anledning av 1925 års riksdagsskrivelse, att propaganda för införande av humanare slaktmetoder måste bedrivas under ett flertal år, innan den ifråga­ satta lagen kunde träda i kraft, och att detta särskilt gällde i fråga om slakt av ren. I yttrandet anfördes beträffande det brukliga tillvägagångssättet vid dylik slakt.

Renarna slaktas i de allra flesta fall både av lappar och nybyggare utan föregående bedövning. I vanliga fall dör renen av hjärtstick på 4 till 6 mi­ nuter, men det händer också att döden inträder först efter längre tids för­ lopp och ända till 15 minuter efter sticket. Huruvida hjärtsticket utan fö­ regående bedövning innebär ett så stort djurplågeri som från djurskydds- vänligt håll framhålles, är jag ej alldeles viss om. Vid samtal, jag haft med läkare om saken, har av läkarna framhållits, att hjärtsticket, väl utfört, med­ för en rätt snabb och relativt smärtfri död. Läkarna, jag talat med, ha själ­ va ofta varit närvarande vid renslakt. I ogynnsamma fall, när hjärtat icke träffas av kniven på rätt ställe, kan dock slakten på detta sätt bliva ett djur­ plågeri och bliva mycket obehaglig att se på. Detta kan dock vara fallet, vilken metod som än användes vid slakten. Det mesta talet om djurplågeri vid slakt av renar har nog, tror jag, uppkommit av att känsliga människor åsett slakten och funnit den grym. Härmed vill jag dock ej ha sagt att ändring i metoden icke är önskvärd eller att åtminstone för känslan mera tilltalande slaktmetoder även av renar finnas. Det hittills bästa sättet torde den krokiga knivens införande i stora hjärnan vara. I detta fall torde be­ dövningen bliva fullständig.

Jämväl i andra yttranden med anledning av 1925 års riksdagsskrivelse berördes renslakten särskilt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anförde att de av professor Dahlström omnämnda särskilt för renslakt konstruerade slaktknivarna visserligen för­ söksvis kommit till användning, men, då det vore att förmoda, att avsevärd tid komme att förflyta innan dessa knivar kommit till allmännare använd­ ning, vore det önskligt, att beträffande renslakt övergångstiden för lagens ikraftträdande ej gjordes alltför snäv. — Landsfiskalerna i Boteå och Anundsjö distrikt av Västernorrlands län nämnde, i samband med att de förklarade en lag angående slakt av husdjur vara av behovet påkallad, ut­ tryckligen slakt av ren. — Likaledes framhöll länsveterinären i Älvsborgs län, som under förmälan att han tidigare tjänstgjort inom Jämtlands län förordade det av motionärerna vid 1925 års riksdag framlagda lagförslaget, därvid bland annat slakt av ren.

I propositionen till 1927 års riksdag yttrade departementschefen till moti­ vering av förslaget att lagen, såvitt anginge slakt av ren, skulle tillämpas först från den dag Kungl. Maj:t bestämde:

Av den lämnade redogörelsen torde framgå, att de vid slakt vanligen bru­ kade bedövningsmetoderna icke äro väl lämpade för slakt av ren. Utrednin­ gen giver ock vid handen, att den av professor Dahlström förordade bedöv- ningsmetoden ännu icke vunnit sådan användning, att den redan nu skulle kunna i lag påbjudas. Med hänsyn till de goda vitsord, som lämnats, lärer dock få antagas, att härutinnan småningom en förändring skall kunna ge­ nomföras. Jag har därför i fråga örn slakt av ren ansett mig böra föreslå,

Kungl. Maj.ts. proposition nr 188.

att åt Kungl. Majit överlämnas att bestämma tiden för lagens ikraftträdande. Att härigenom tills vidare icke heller stadgandet i 2 § kommer att äga gil­ tighet med avseende å renslakten lärer särskilt med hänsyn till vad härutin­ nan i vissa yttranden anförts icke vara ägnat att möta betänklighet.

I sitt yttrande över det inom justitiedepartementet år 1935 upprättade lag­ utkastet har lärarekollegiet vid veterinärhögskolan såsom önskvärt framhål­ lit, att åtgärder snarast möjligt vidtoges till utarbetande av bedövnings- metoder som vore lämpliga vid renslakt.

Länsveterinären i Norrbottens län D. Granfelt har till sitt yttrande till läns­ styrelsen med anledning av nämnda lagutkast fogat en promemoria angående bedövningsmetoder vid slakt och deras användbarhet för renslakten. Grim- felt har däri företagit en jämförelse mellan de olika bedövningsmetoder som vid slakt av ren kunna ifrågakomma nämligen: 1) slag med klubba eller dy­ likt, 2) indrivning av sprint i stora hjärnan, vilket kail ske medelst a) slag- sprint, b) fjädersprint, då sprinten indrives med hjälp av en kraftig fjäder, eller c) skjutsprint, 3) indrivning av en kula i hjärnan medelst skjutvapen, med eller utan användning av slaktmask, samt 4) hjärnstick. Rörande sist­ nämnda metod anför Grimfelt:

Metoden uppfyller de flesta av de principiella kraven på en god bedöv- ningsmetod, dock ej alla. Den viktiga förutsättningen att metoden skall vara lätt att utföra och lära, uppfylles mycket dåligt, i det att det visat sig, att det förutsätter en betydlig övning och säkerhet hos utövaren, för alt det skall lyckas. Att utföra ett nackstick med en kort rak kniv är tämligen lätt, men att göra hjärnstick med lång, krökt kniv är betydligt svårare, ja, för en person, som aldrig gjort nackstick t. o. m. mycket svårt, så att det inläres först efter många misslyckade försök. Metodens fördel är att kniven är bil­ lig i anskaffning och icke kostar något i drift, vartill givetvis kommer att den är ofarlig i användningen. Kniven måste efter införandet i hjärnan vridas ett pär gånger; underlåtes detta, kommer sannolikt icke någon fullständig bedövning till stånd. Härtill kommer, att förlängda märgen otvivelaktigt ska­ das vid knivens införande genom nackhålet, även örn förlängda märgen s. a. s. endast klyves på längden i stället för att avskäras såsom vid nack­ sticket. Vid detta senare ligger djuret fullständigt förlamat och reagerar ej för hjärtsticket; efter hjärnsticket åter synes en reflektorisk muskelrörelse utlösas vid insticket i hjärtat, varjämte cornealreflexen ibland finnes kvar efter hjärnstick. På lekmannen-åskådaren gör hjärnsticket alltså intrycket av att giva en mindre fullständig bedövning än nacksticket. Även örn en sådan synpunkt icke får tillmätas någon större betydelse vid bedömandet av den föreliggande frågan, så måste det givetvis bliva svårt att övertyga åtmin­ stone lapparna om att en metod, som liknar deras eget nackstick men enligt deras egen uppfattning ser ut att giva sämre bedövning, skall vara t. o. m. bättre ur bedövningssynpunkt än det gamla nacksticket. Även ur kontroll­ synpunkt har metoden sina vanskligheter. Den dahlströmska kniven kan givetvis även användas till enbart nackstick i ett obevakat ögonblick, för att icke tala örn att en vanlig ’puukko’ (som ej ger bedövning, även om den stickes in genom nackhålet) kan få komma till användning, örn ej hjärn- stickkniven finnes till hands.

Grimfelt anför i promemorian vidare: Vilken eller vilka av ovanstående bedövningsmetoder, som skall givas företräde i praktiken, är det givetvis omöjligt att avgöra utan fortsatta för­

Kungl. Maj:ts. proposition nr 188.

45

sök. Under dessa experiment kan det hända, att nya hittills förbisedda fak­ torer komma att göra sig gällande och ställa sig hindrande i vägen för god­ kännande av en metod, som eljest kan förefalla någorlunda acceptabel. Vid de nya försöken, som även böra omfatta undersökningar angående de olika bedövningsmetodernas inverkan i praktiken på blodavtappningen, kvalitets­ bedömning av det genom olika metoder erhållna, uppslaktade köttet, bör ordnas så, att till biträde kan erhållas någon med renslakt förtrogen, men ej av slentrianen bunden person, som kan utnyttja de vunna resultaten och på

de olika slaktplatserna demonstrera fördelarna av en god bedövningsmetod och ett rationellt uppslaktningsförfarande.

I sitt yttrande i ärendet till länsstyrelsen har Grimfelt anfört att med hän­ syn till att försöken att finna en lämplig metod för renslakt ännu icke givit något definitivt resultat, en undantagsbestämmelse, sådan som den i lagut­ kastet med avseende å renslakt införda, torde få anses tillrådlig. Detta ute- slöte icke, att •— därest utexperimenterandet av lämpliga bedövningsmetoder för ren skulle under loppet av 1936 leda till resultat — lagen skulle kunna tillämpas även beträffande renslakt från och med den 1 januari 1937, even­ tuellt med en kortare övergångstid av högst två år. I fråga om utkastets när­ mare utformning framhölls såsom önskvärt att tillämpningsföreskrifter ut­ färdades angående sätten för bedövningens verkställande så att t. ex. nack- sticket uttryckligen förbjödes.

Med överlämnande av Grimfelts promemoria och yttrande har länssty­ relsen i Norrbottens län tillstyrkt lagutkastet och tillika meddelat, att för­ söken med olika bedövnings- och slaktmetoder väckt intresse såväl hos lappar som hos renuppköpare; det vore de sistnämnda som vid den vanliga upphandlingen av slaktrenar ombesörjde slakten. En både ur djurskydds- och köttbehandlingssynpunkt tillfredsställande bedövningsmetod syntes ligga inom räckhåll och det syntes länsstyrelsen angeläget, att försöken finge fort­ sättas.

Lappfogden i Västerbottens län H. Cederborg har i sitt yttrande meddelat, att såvitt han kände, endast två metoder för renslakt ginge fria från vissa betydelsefulla anmärkningar, ehuruväl icke heller dessa slaktmetoder fyllde kravet att bedövningsapparaten borde taga ringa utrymme i anspråk och vara lätt att bära. Av dessa två metoder torde den av professor Dahlström ut­ arbetade s. k. hjärnsticksmetoden vara den bäst kända och lättast fullkom­ nade. Cederborg hade under ett par års tid i samarbete med professor

Dahlström prövat metoden och funnit den tillfredsställande ur alla synpunk­ ter utom den att kniven vore ytterst otymplig att transportera. På förslag av Cederborg hade vissa förbättringar av kniven vidtagits, men ännu åter- stode rätt mycket att göra innan kniven kunde rekommenderas. Den andia av Cederborg åsyftade metoden vore en i Norge konstruerad sprintapparat om vilken han emellertid saknade närmare kännedom. Någon fullt tillför- liltig metod funnes emellertid för närvarande icke, varför ytterligare utred­ ning borde verkställas innan bedövningstvång fastställdes för renslakt.

Länsveterinären i Västerbottens län .1. Modig, som förklarat sig icke äga personlig erfarenhet av renslakt, har som sin åsikt framhållit att ett ener­

Kungl. Maj.-ts. proposition nr 188.

giskt upplysningsarbete borde föregå införande av bedövningstvång vid ren­ slakt. Upplysningsarbetet borde kunna verkställas under en vinter.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i sitt yttrande anfört, att det icke borde möta något hinder att göra den föreslagna slaktlagen tillämplig å ren­ slakt verkställd av uppköpare av slaktrenar genom av dem anställda slak­ tare. Dessa vore i regel icke lappar. Däremot syntes det icke lämpligt att göra lagen tillämplig å den renslakt som utfördes av lapparna, innan dessa blivit fullt förtrogna med slaktmetoder som uppfyllde lagens föreskrifter och vöre praktiskt användbara med hänsyn till lapparnas förhållanden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har förmält sig ej hava någon erinran att göra mot lagutkastet i vad det avser renslakt. Lappfogden i länet, W. Gard­ hem, har i yttrande som bifogats länsstyrelsens utlåtande förklarat, att en­ ligt hans åsikt intet i lagutkastet vore till hinder för tillämpning vid ren­ slakt, sedan för sådan slakt praktiskt användbara bedövningsverktyg ut- experimenterats och på grund av ändamålsenlighet och prisbillighet fått tillräckligt stor spridning bland lapparna.

De svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund har i sitt yttrande framhållit att det skulle innebära en förbättring i jämförelse med lagutkastet örn undantaget från bedövningstvång för renslakt, icke komme att omfatta renslakt utförd av andra än lappar.

Den 24 april 1936 anbefallde Kungl. Majit medicinalstyrelsen att verk­ ställa utredning av frågan örn lämplig metod att vid renslakt bedöva djuret. Medicinalstyrelsen uppdrog i anledning härav åt länsveterinären Grimfelt att verkställa utredning i ärendet. Resultatet av Grimfelts utredning framla­ des därefter av Grimfelt i två till medicinalstyrelsen avgivna promemorior, dagtecknade den 30 juni och den 5 december 1936, varefter medicinalsty­ relsen den 12 december samma år avgav yttrande i ärendet.

I den senare av dessa promemorior anför Grimfelt bland annat: Under de intill senaste tiden fortsatta försöken med utfinnande av lämplig bedövningsmetod vid renslakt har det visat sig, att den utan jämförelse effek­ tivaste, smidigaste och ofarligaste metoden är medelst skjutsprintapparater. Av dessa finnas ett flertal olika modeller i marknaden, de flesta av tysk till­ verkning (Schermer, Diem) men även av engelskt fabrikat (Cash). Under sista året bär även utexperimenterats en svensk apparat (H.S.V.) för skjut- sprint. Vilken av dessa typer, som är den lämpligaste för renslakt, har vis­ serligen ännu icke slutgiltigt blivit bestämt, men under alla förhållanden kan med absolut säkerhet påstås, att man med dessa apparater tekniskt kan lösa problemet om lämplig bedövning vid renslakt. Nackdelen med desamma är endast det relativt höga pris, som de ännu betinga (varierande för olika typer mellan 56 och 104 kronor). Med en viss driftkostnad måste även räknas, i det att ammunitionen betingar ett pris av

4

V

2

till 9 öre per skott.

Med hänsyn till de sistnämnda nackdelarna har jag även gjort försök att konstruera en fjådersprintapparat, där alltså den drivande kraften utgöres av en mycket kraftig fjäder, som spännes med en utväxling, varefter avlossning av sprinten sker genom en utlösare. Försök med denna apparat lia givit viel handen, att den synes bliva fullt användbar. Fortsatt arbete med densamma är dock nödvändigt för att göra den mindre och lätthanterligare. Den borde vid masstillverkning kunna göras billigare än de ovannämnda skjutsprint- apparaterna, varjämte driftkostnaderna bortfalla.

Kungl. Majis, proposition nr 1S8.

47

Av övriga metoder kan möjligen även tillrådas användning av hjärnstick med den av professor Dahlström konstruerade kniven, dock endast med en viss tvekan, då denna metod är mycket svårlärd för personer, som aldrig gjort det vanliga nacksticket på ren. Detta senare måste givetvis uttryckligen förbjudas såsom bedövningsmetod, i den följdförfattning till slaktlagen, som torde böra utgivas.

Användning av skott med slaktmask eller skjutvapen är givetvis effektiv men alltför farlig för att komma till en allmännare användning vid renslakt- platserna, varför särskilt tillstånd härför bör för varje fall inhämtas hos ve derbörande länsstyrelse.

Övriga uti mina tidigare p. m. omnämnda metoder (slag med klubba, slag- sprint m. m.) kunna icke rekommenderas för bedövning av renar, av skäl, som i dessa p. m. framhållas.

Ett genomförande av bedövningstvång vid renslakt kommer givetvis att stöta på vissa praktiska svårigheter, dels på grund av yrkesutövarnas konser­ vatism, dels med hänsyn till de kostnader, som vid användning av skjut- sprintapparater komma att åsamkas renslaktens utövare. För att göra över­ gången till bedövningsslakt så mjuk som möjligt torde det bliva nödvändigt att stadga en övergångstid av förslagsvis två år efter den allmänna slakt­ lagens ikraftträdande. Under denna tid bör givetvis en intensiv upplysnings- propaganda bedrivas till förmån för bedövningsslakt, med föredrag och de­ monstrationer. För organiserande av denna upplysningsverksamhet kunna lämpligen lappadministrationens olika tjänstemän och befattningshavare an­ litas (inom Norrbottens län två lappfogdar med biträden, 7 lapptillsyningsmän samt 29 ordningsmän för lappbyarna). Genom denna verksamhet skulle man först och främst söka påverka yrkesutövarna vid den kommersiella slakt, som ovan skildrats. I fråga om lapparnas egen hemslakt äro givetvis möjlig­ heterna till kontroll mindre, på grund varav kan ifrågasättas antingen en mycket lång övergångstid (t. ex. 10 år) eller ock helt undantag från bedöv­ ningstvång. -v,4&

På grund av de relativt höga kostnader, som äro förbundna med anskaff­ ning av skjutsprintapparater kan det vidare anses önskvärt, att i samband med lagens införande av statsmedel (eller från lappfonderna, vilka den 3% 1934 uppgingo till kr. 1,387,025: —) ställdes en summa av förslagsvis 10,000 kronor för inköp av lämpliga apparater av ovannämnd typ, vilka skulle stäl­ las till förfogande för lappväsendets befattningshavare, att av dem tillhanda­ hållas vederbörande yrkesutövare vid renslakten. ___

Grimfelt yttrar slutligen sammanfattningsvis att bedövningstvång vid ren­ slakt är möjligt att genomföra enligt nu uppdragna riktlinjer, men att i sam­ band med genomförandet av detsamma en summa av 10,000 kronor bör av statsmedel eller lappfondsmedel anslås till inköp av bedövningsapparater.

I medicinalstyrelsens yttrande upplyses bland annat att statsinspektörcn för köttkontrollen Hj. Hansson tillsammans med Grimfelt den 1 december 1936 närvarit vid en renslakt i Nattavara. Därom uppgives vidare:

Vid tillfället avprovades ett par olika av Grimfelt förut prövade skjutsprint­ apparater, den ena av tyskt och den andra av engelskt fabrikat. Håda appa­ raterna lämnade mycket gott resultat. Såsom var att vänta visade dock be­ folkningen stor ovilja mot användande av dessa enligt dess mening onödiga apparater i synnerhet innan nian fått klart för sig alt apparaterna voro ofar­ liga (icke skott med lös kula utan med sprint, sorn icke kan lämna appara­ ten). I samband med besöket i Nattavara för övervarande av rensliden bade Hansson och Grimfelt tillfälle till ingående överläggningar angående olika,

Även om denna stadgandets innebörd bleve mera tillfredsställande uttryckt, mota dock starka betänkligheter mot en lagreglering i denna punkt. Att en viss tillsynsplikt åligger arbetsgivaren är utan vidare klart, och ett lagstad­ gande härom är ägnat att ingiva den föreställningen att det avsetts att åt denna plikt i förevarande fall giva ett annat innehåll än som följer av ställ­ ningen som arbetsgivare och arbetsledare. Denna ställning kan å andra si­ dan enligt sakens natur i vissa fall böra föranleda att ansvaret för åsidosät­ tande av lagens föreskrifter ligger å arbetsgivaren ensam, icke den som efter hans anvisningar verkställer slakten. Under vilka omständigheter ansvar bör drabba den ene eller den andre eller båda är ett spörsmål, som bör överläm­ nas åt rättstillämpningen att bedöma. Alldeles samma spörsmål uppstår ju i talrika jämförliga fall, bland dem ett så närstående som i fråga om ansvar för djurplågeri enligt allmänna strafflagen; men lagstiftaren bär — såsom det synes på goda grunder — icke ansett det vara sin uppgift att giva regler för dess lösning. Det lärer icke vara lämpligt att för detta speciella fall från­ gå denna ståndpunkt.

Får, enligt vad alltså hemställes, paragrafen utgå ur förslaget, lärer re­ dan av denna anledning en jämkning böra företagas i slutstadgandet i 2 §, så att däri icke direkt angives vem ansvaret drabbar för de av minderårig under annans uppsikt verkställda åtgärderna. Därmed kunde även vinnas den fördel att det icke under alla omständigheter bleve uteslutet att ansvar drabbade den minderårige för vad han, låt vara i äldres närvaro, låtit kom­ ma sig till last.

Den fjärde ledamoten i lagrådet anförde: Vad som avses med stadgandet i förevarande paragraf, nämligen att utan åsidosättande av billighetens fordringar inskärpa en även utöver den vanliga aktsamhetsplikten sig sträckande uppsiktsskyldighet, torde komma till kla­ rare uttryck, om paragrafen finge utsäga, att den, för vars räkning slakt verk­ ställes av annan, eller, om han ej är tillstädes på platsen, den, som där före­ träder honom, skall noga tillse, att de med avseende å slakten gällande före­ skrifterna bliva iakttagna.

Departementschefen yttrade: För lagens effektivitet är det påtagligen av icke ringa betydelse, att den, för vars räkning slakt verkställes av annan, icke är frikallad från allt ansvar med avseende å sättet för slaktens utförande. Även om det icke är uteslutet, att under vissa omständigheter sådant ansvar kan inträda oberoende av ett stadgande i denna lag, synas dock de allmänna rättsgrundsatser, vilka här­ vid skulle vinna tillämpning, knappast tillräckligt vägledande för att det sär­ skilda syftet med den föreslagna bestämmelsen kan antagas bliva tillgodo­ sett. Då en speciell tillsynsplikt i enlighet med vad här föreslagits icke sak­ nar motstycke i andra författningar, kan jag icke finna hinder för att ett så­ dant stadgande upplages även i denna lag. Med avseende å dess avfattning kan jag i det väsentliga ansluta mig till det förslag, som framställts i särskilt yttrande av en ledamot av lagrådet. Till förebyggande av de ej åsyftade kon­ sekvenser, vilka antytts i de inom lagrådet avgivna yttrandena, har tillagts en bestämmelse av innebörd, att skyldigheten att öva tillsyn icke gäller för det fall, att skälig anledning föreligger till antagande, att sådan tillsyn icke är erforderlig. Därmed lärer vara uteslutet, att ansvar träffar den, som för slakt låtit föra husdjur lill slakthus eller sådan yrkesslaktare, till vars skick­ lighet att utföra uppdraget han kan sätta förtroende. För övriga fall synes icke genom den förslagna tillsynsplikten ställas något oskäligt anspråk på djurägaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr ISS.

Kungl. Maj.ts proposition nr 188.

förutom till att skyldighet att vid slakten verkställa bedövning skulle öka slaktkostnaden — till det förhållandet att enligt en spridd uppfattning be­ dövning före avtappandet av blodet skulle göra blodavtappningen mindre fullständig och därigenom menligt påverka fläskets kvalitet, vilket skulle lända till förfång för den svenska fläskexporten till England. Vidare har framhållits att även om denna uppfattning skulle vara ogrundad, man i allt fall måste taga hänsyn till att de engelska importörerna fäste avse­ ende vid om djuret varit bedövat före slakten eller icke.

Den numera föreliggande utredningen torde visa att farhågorna för men­ liga verkningar av bedövningstvång vid svinslakt icke längre kunna anses grundade. Sedan någon tid tillbaka tillämpas vid ungefär två tredjedelar av våra kontrollslakterier en metod, enligt vilken svinet omedelbart före det dödande bröststicket bedövas med elektrisk ström. Det har från flera håll vitsordats, att svinslakt med bedövning enligt denna metod medför lika full­ ständig blodavtappning som slakt utan bedövning, och metoden har även ur andra synpunkter befunnits tillfredsställande. Anmärkningar från England mot fläsk efter djur, som slaktats med användande av denna metod, ha icke försports. I nämnda land har för övrigt genom en år 1933 antagen slaktlag införts förbud mot att yrkesmässigt slakta svin utan föregående bedövning. Undantag har stadgats endast för det fall att elektrisk energi icke står att er­ hålla för skälig kostnad. Hänsynen till den svenska svinexporten lärer alltså icke längre utgöra hinder för genomförande av ett allmänt bedövningstvång.

Då det gäller att avgöra om skäktning utan föregående bedövning bör vara tillåten har man uppenbarligen i första hand att taga ställning till frågan vilken grad av lidande som vid denna slaktmetod tillfogas djuret. Såsom av det förut anförda framgår kunna vid skäktning särskiljas tre olika moment: förberedelsen till skärningen, d. v. s. djurets fängslande och kullkastande, skäktsnittets utförande samt förblödningen. Vad förberedelsen beträffar sy­ nes man kunna utgå ifrån, att densamma med de resurser, som stå till buds vid slakthusen, i varje fall kan utföras utan att djuret tillfogas något lidande, om ock möjligheten kvarstår att djuret därunder erfar ångestkänslor. Vad därefter angår de ögonblickliga verkningarna av själva skäktsnittet, vilket ut- föres med en lång ytterst väl skärpt kniv, torde enighet råda om att man icke behöver räkna med någon omedelbart i samband med snittet uppkommande avsevärd smärta. Däremot synes frågan örn det lidande som djuret kan erfara under förblödningen, vilken vid skäktning av nötkreatur uppgives räc­ ka under en tidrymd av 5 å 7 eller högst 8 minuter, vara mera oviss. Svaret härpå synes vara beroende av hur lång tid efter skäktsnittet som de delar av stora hjärnan, i vilka smärtförnimmelserna äro lokaliserade, genom avblod- ningen bringas ur funktion. Beträffande denna fråga har från sakkunnigt håll anförts att inom mycket kort tid efter skäktsnittet hjärnans blodförsörj­ ning bleve så ringa att den nied största sannolikhet torde vara otillräcklig för medvetandets bibehållande och därmed även för smärtförnimmelsers upp­ komst; detta dock under förutsättning att avblodningen försigginge normalt. Detta vore emellertid icke alltid fallet. Det hände nämligen icke så sällan

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

någon störning icke äger rum i ett numerärt ringa antal medborgares religi­ ösa sedvänjor av dylikt innehåll icke får väga över det etiska intresse, som uppbäres av en mycket betydande del av befolkningen och som kräver att djuren skyddas mot onödigt lidande, samt intresset av att undanröja före­ komsten av en slaktmetod som i vida kretsar framstår såsom stötande eller förargelseväckande.

Emellertid synes frågan om förbud mot skäktning utan föregående bedöv­ ning på sista tiden ha kommit i nytt läge på grund av de resultat som vun­ nits i avseende på den elektriska bedövningsmetoden. De hittills använda bedövningsmetoderna, bestående av skott eller sprintslag i huvudet, varige­ nom hjärnan skadas, ha såsom av det föregående framgår icke godtagits av judarna, enär skäktningen ritualenligt endast får utföras på ett fullkomligt friskt och oskadat djur. Därest emellertid den elektriska bedövningsmeto­ den icke förorsakar någon skada å djurets organ eller funktioner, skulle den­ sammas användande icke strida mot den judiska ritualens krav. Man skulle alltså kunna samtidigt tillgodose såväl djurskyddsintresset som de mosaiska trosbekännarnas önskemål. Medicinalstyrelsen uttalade redan i september 1934 i sitt yttrande i anledning av 1934 års riksdagsskrivelse att elektrisk be­ dövning numera mycket väl torde kunna användas vid slakt av större nöt­ kreatur, kalvar och får, vilket enligt styrelsens mening i sin ordning torde underlätta ett genomförande av förbud mot skäktning utan föregående be­ dövning. I januari 1936 igångsattes i Stockholm på föranstaltande av över­ rabbinen vid mosaiska församlingen därstädes, professor M. Ehrenpreis un­ dersökningar med elektrisk bedövning å nötkreatur. Försöken ledas av pro­ fessorerna vid veterinärhögskolan A. V. Sahlstedt, G. Hulphers samt A. Hjärre. Vid undersökningarna medverkar jämväl överveterinären vid Stockholms stads offentliga slakthus J. O. Brandt. Dessa undersökningar ha visserligen ännu icke slutförts, men vid de hittills företagna undersökningarna synes in­ tet hava framkommit som ger något stöd för ett antagande att bedövningen skulle medföra sådana förändringar hos djuret att densamma skulle strida mot den judiska ritualen. De experiment som företagits utomlands synas peka i samma riktning. Emellertid ha rabbinerna vid de mosaiska församlin­ garna i Stockholm, Göteborg och Malmö, för att få möjlighet dels att ostört låta slutföra försöken med elektrisk bedövning dels ock att efter avslutade undersökningar kunna uppnå ett auktoritativt rabbinsk uttalande i frågan, vilket vore nödvändigt för att förläna effektivitet åt de svenska rabbinernas ställningstagande, hemställt att skäktningen tillsvidare måtte dispenseras från föregående bedövningstvång. För min del kan jag icke förorda en sådan undantagsbestämmelse, enär skäktningen i dess nuvarande form därigenom skulle komma att äga rum under obestämd tid framåt. Däremot synes det skäligt att de judiska önskemålen på det sätt tillgodoses att lagens ikraft­ trädande framskjutes något år. Då ett sådant uppskov synes motiverat även med hänsyn till önskemålet att bereda de kontrollslakterier, vilka ännu icke låtit installera elektriska bedövningsapparater nödigt rådrum härtill, synes med ikraftträdandet av den föreslagna lagstiftningen i dess helhet böra anstå.

Kungl. Majlis proposition nr 188.

blickas hur lång övergångstiden bör vara, och försiktigheten synes bjuda att tidpunkten för lagens ikraftträdande lägges i Kungl. Maj:ts hand såvitt an­ går slakt varom nu är fråga. Enär det vid renslakt torde vara erforderligt att giva föreskrifter om vilka bedövningsmetoder som skola få ifrågakom­ ma, synas bestämmelser härom böra meddelas i administrativ ordning då lagen i nu ifrågavarande avseende träder i kraft. Frågan örn meddelande av anslag för inköp av lämpliga apparater lärer komma att i annat samman­ hang upptagas.

Den väsentliga bestämmelsen i förevarande lagförslag, nämligen att vid slakt bedövning skall föregå djurets avlivande har upptagits i förslagets 1 §. Förslaget innehåller därjämte åtskilliga bestämmelser av mera speciell natur. Sålunda göres i 1 § ett undantag från huvudregeln då fråga är om slakt av fjäderfä eller kaniner. 2 § innehåller bestämmelse om viss ålder för utfö­ rande av slakt. I 3 § uppställes ett undantag från den allmänna regeln om bedövning och om viss ålder hos den som utför slakten vid s. k. nödslakt,

4 § reglerar frågan örn vem som har att svara för slakts lagenliga utförande, då slakt verkställes för annans räkning. 5 § innehåller straffbestämmelse samt 6 och 7 §§ stadganden rörande åtal m. m. Nu angivna särskilda be­ stämmelser överensstämma i allo med stadgandena i den år 1927 framlagda propositionen med det undantag att straffbestämmelsen i 5 § jämkats med hänsyn till 1931 års lagstiftning örn dagsböter samt att vissa redaktionella jämkningar företagits i 2, 4, 6 och 7 §§. Beträffande de särskilda bestäm­ melserna kan jag alltså hänvisa till vad örn desamma förekommer i berörda proposition.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande för­ slag till lag angående slakt av husdjur, av den lydelse bilaga till detta proto­ koll utvisar,1 måtte i vad det skiljer sig från det vid Kungl. Maj :ts proposition nr 85 vid 1927 års riksdag fogade förslaget i ämnet, för det i § 87 regerings­ formen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

1 Förslaget, som frånsett en obetydlig redaktionell jämkning i 2 § är lika lydande med det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188.

Bilaga B.

Förslag till lag angående slakt av husdjur,

förelagt 1927 års riksdag.

Härigenom förordnas som följer:

¹ §•

Vid slakt av husdjur skall omedelbart före blodets avtappande djuret be­ dövas. Utan föregående bedövning må dock fjäderfä och kaniner avlivas där­ igenom att huvudet hastigt skiljes från kroppen.

2

§•

Ej må vid slakt någon, som icke fyllt aderton år, verkställa bedövning, ej heller avtappa blodet eller eljest avliva djuret, med mindre det sker under uppsikt av någon äldre; och åligger denne tillse att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna.

3 §.

Bör till följd av sjukdom eller olycksfall djur utan uppskov nedslaktas, må slakten äga rum utan iakttagande av vad i 1 eller 2 § sägs.

4 §.

När särskilda omständigheter därtill föranleda, må med Konungens till­ stånd och enligt de föreskrifter Konungen meddelar vid viss slakteriinrättning slakt verkställas utan iakttagande av vad i 1 § är stadgat.

5 §•

Verkställes slakt för annans räkning, åligger den, för vars räkning slakten utföres, eller, där han ej är tillstädes, den, som därvid företräder honom, tillse att de med avseende å slakten gällande föreskrifter bliva iakttagna. Är skälig anledning antaga att sådan tillsyn icke erfordras, äger vad nu sagts dock ej tillämpning.

6 §•

överträdelse av bestämmelse i denna lag eller av föreskrift, som utfärdats jämlikt 4 §, straffes med böter från och med fem till och med femhundra kro­ nor, där ej å förseelsen följer straff enligt allmänna strafflagen.

7 §•

Allmän åklagare åligger att åtala förseelse, som i 6 § sägs.

8 §•

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmänna strafflagen.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1928, dock skall, såvitt angår slakt av ren, lagen tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 188,

gande intages föreskrift att såvitt angår det rituella judiska slaktsättet lagen skall tillämpas först från den dag Konungen bestämmer.

Regeringsrådet Aschan

och

justitierådet Forsberg

lämnade förslaget i före­

varande del utan anmärkning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

-■

vs i 'o £• .r v • j -. v- ’ t *

■

'

.

i