Prop. 1937:197

('med förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 197. 1

Nr 197.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten; given Stockholms slott den 5 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag angående ändring i vissa delar av straff­ lagen för krigsmakten.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937, 1 sami. Nr 197.

1

2

Kungl. Maj.ts proposition nr 197.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 1, 6, 7, 61, 97,1 130, 132 och 191 §§ strafflagen för krigsmakten skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1

§•

Till krigsmän------------ polisväsendet vid mobiliserad avdelning av krigs­ makten ;

6: o) vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer under den tid, de fullgöra dem åliggande tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten; samt

7:o)-------------av krigsmakten. Under l:o) och 2:o) innefattas icke blott personal med beställning på ak­ tiv stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt reservpersonal, den sistnämnda dock allenast under tid, då den fullgör tjänstgöringsskyldig­ het vid krigsmakten.

6

§■

Under denna — — — denna lag. Under 2:o) innefattas icke blott civila ämbets- och tjänstemän med beställ­ ning på aktiv stat vid krigsmakten utan jämväl övertalig personal samt re­ servpersonal, den sistnämnda dock allenast under tid, då den fullgör tjänst­ göringsskyldighet vid krigsmakten.

⁷ §■

Att värnpliktige och reservpersonal samt vid lots- och fyrinrättningarna anställda personer, ändå att de icke, enligt vad ovan är sagt, lyda under den­ na lag, i vissa fall äro underkastade straff efter densamma, därom stadgas i 61, 97, 130, 132 och 157 §§.

61 §.

Vad i 48—54 och 59 §§ finnes stadgat om krigsmän skall i tillämpliga de­ lar gälla beträffande värnpliktige samt officerare, underofficerare och man­ skap, hörande till krigsmaktens reservpersonal, ävensom vid lots- och fyrin­

1 Senaste lydelse av 97 §, se SFS 1936 nr 329.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197. 3

rättningarna anställda personer, ändå att de icke skulle vara att hänföra till krigsmän. Likaledes skall vad i 56 § är stadgat om vissa ämbets- och tjänste­ män, som utan att vara krigsmän lyda under denna lag, äga motsvarande tillämpning å till krigsmaktens reservpersonal hörande civila ämbets- och tjänstemän, som äro tjänstgöringsskyldiga vid mobiliserad avdelning, ehuru denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig.

97 §.

Vad i 79 och 95 §§, 96 § 1 mom. samt 96 a § är stadgat skall äga till- lämpning jämväl å personer tillhörande krigsmaktens reservpersonal, vilka uppträda i militär tjänstedräkt, ändå att denna lag icke eljest skulle vara å dem tillämplig. Likaledes skall, även i de fall då till reservpersonalen hö­ rande officerare, underofficerare och manskap ej äro att hänföra till krigs­ män, vad i 96 § 2 mom. är stadgat om krigsmän vinna tillämpning å nämn­ da personer, då de uppträda i militär tjänstedräkt.

130 §.

Visar krigsman------------ till avsättning. Vad i denna § är stadgat örn krigsmän skall äga tillämpning jämväl å officerare, underofficerare och manskap, hörande till krigsmaktens reserv- personal, ändå att de icke eljest skulle lyda under denna lag.

132 §.

Där någon,------------ vetenskap erfordras. Vad i denna § är stadgat skall även gälla, då brott som här sägs begås av civil ämbets- eller tjänsteman, som tillhör krigsmaktens reservpersonal, ändå att denna lag icke eljest skulle vara å honom tillämplig.

191 §.

Den bestraffningsrätt--------— befäl, nämligen: l:o) chefen för armén, chefen för marinen och chefen för försvarsstaben; 2:o) chef för arméfördelning och annan omedelbart under chefen för ar­ mén lydande befälhavare, så ock chef för regemente eller därmed likställt truppförband vid armén;

3:o) chefen för kustartilleriet och chef för regemente eller därmed likställt truppförband vid kustartilleriet;

4:o) marindistriktschef, chef för örlogsstation och chef för örlogsvarv, så ock, i de fall Konungen bestämmer, annan befälhavare vid marinen av minst regementsofficers grad;

5:o) bevakningschef vid kustsignalväsendet; 6:o) inskrivningsbefälhavare; samt 7:o) befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering, verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband av armén eller kustartille­

riet eller visst marindistrikt, eller för detacherad avdelning; så ock chef av kaptens grad för självständig eller detacherad fartygsavdelning eller för en­ kelt eller detacherat fartyg.

Samma befogenhet------------ är sagt.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

7

tillämplig på kårens officerare i samma utsträckning som på officerare till­ hörande krigsmaktens reserver. De senare äro nämligen, även då de icke fullgöra tjänstgöring, underkastade straff efter lagen jämväl på grund av stadgandena i 97 och 130 §§.

Den praktiska betydelsen av en sådan olikhet mellan kårens officerare och reservofficerare kommer säkerligen att bliva tämligen ringa, även sedan den beslutade omorganisationen genomförts. Å andra sidan är olikheten icke efter omorganisationen betingad av någon egentlig skillnad i fråga örn tjänstgöringsskyldighet eller eljest i fråga om personalens ställning inom krigsmakten. Tvärtom kommer i dessa hänseenden överensstämmelsen att bliva ganska markerad mellan väg- och vattenbyggnadskåren officerare och reservofficerare. Ur denna synpunkt kan med visst fog sägas, att i strafflagen för krigsmakten böra gälla samma regler för de förra som för de senare..

Denna överensstämmelse torde lagtekniskt kunna genomföras på olika sätt. En nära till hands liggande möjlighet vore att särskilt omnämna väg- och vattenbyggnadskåren i 97 och 130 §§ på samma sätt som skett i 1, 7 och 61 §§. Det skulle emellertid kunna göras gällande, att kårens officerare hä­ danefter vore hänförliga under den i 1 § 2 mom. och andra lagrum använda beteckningen officerare hörande till krigsmaktens reserver och att de för­ denskull icke vidare borde upptagas i lagen såsom en särskild personalgrupp. Med denna utgångspunkt skulle lagändringen rätteligen ske på så sätt att ur 1, 7 och 61 §§ uteslötes orden Vid väg- och vattenbyggnadskåren anställda personer’. Det kan dock ifrågasättas, om cn sådan utvidgning av termen 'krigsmaktens reserver’ är lämplig. Då denna beteckning under förarbetena till gällande lag upptogs i lagtexten, avsågs därmed de olika försvarsgrenar­ nas då befintliga reserver, bestående bl. a. av viss personal som avgått från beställning på aktiv stat samt personal som vunnit sin första anställning i reserven. Beteckningen personal i arméns samt flottans och kustartilleriets (marinens) reserver brukas alltjämt i en sådan mera inskränkt betydelse (se t. ex. förordningen den 23 september 1927, nr 364, angående befäl och civil- militär personal i arméns reserver). Motsvarande terminologi har sedermera kommit till användning inom flygvapnet. Sedan reservstater för armén och ma­ rinen inrättats — vilket skedde genom förordningar den 5 november och den 3 december 1915, nr 518 och 523, angående arméns reservstater samt reserv­ stat för marinen ■— lärer ha ansetts att personal på reservstat borde i straff­ rättsligt hänseende hänföras under lagens beteckning personal hörande till krigsmaktens reserver, ehuru man i militära författningar och reglementen i allmänhet upptagit reservstatspersonalen såsom en särskild grupp vid sidan örn personalen i vederbörande vapens reserver. En ytterligare utvidgning av beteckningen krigsmaktens reserver i strafflagen för krigsmakten till att om­ fatta även väg- och vattenbyggnadskåren möter måhända icke i och för sig större betänkligheter, men det torde likväl böra övervägas, om icke avfatt­ ningen av de lagstadganden där den ifrågavarande beteckningen förekommer bör ändras på sådant sätt att deras innebörd blir fullt klar även efter de nu beslutade organisationsändringarna. Den allmänt vedertagna samman­ fattande benämningen för personal i reserverna och på reservstat är reserv­ personal. Såsom inledningsvis nämnts skall enligt 1936 års beslut i försvars­ frågan denna benämning, såvitt angår armén, framdeles användas jämväl beträffande väg- och vattenbyggnadskåren samt dessutom beträffande land- stormsoflicerarna. De sistnämnda intaga inom försvarsväsendet en ställ­ ning som i vissa hänseenden avviker från den övriga reservpersonalens. Det torde vara lämpligt alt, innan den föreliggande frågan besvaras, undersöka huruvida landstormsofficerarna böra straffrättsligt jämställas med annan

Kungl. May.ts proposition nr 197.

9

övrig vid mobilisering tjänstgöringsskyldig personal. Vidare borde åtgärder av statsmakterna vidtagas i syfte att underlätta den av landstormsrörelsen be­ drivna frivilliga utbildningsverksamheten. Denna borde i fastare former än för närvarande inordnas i lantförsvaret. Vid infanteriförbanden föreslo­ gos särskilda beställningar inrättade, vilkas innehavare, benämnda land- stormsinstruktörer, skulle tjänstgöra såsom ledare och organisatörer av land- stormsutbildningen inom regementsområdena. —- Detta förslag liksom för­ slaget att hänföra landstormsofficerarna till reservpersonalen lärer i anled­ ning av riksdagens beslut i försvarsfrågan komma att efter hand genom­ föras. Frågan örn landstormsofficerarnas ställning beträffande tjänsteplikter, straffbarhet m. m. blev däremot icke föremål för särskild behandling av statsmakterna.

Landstormsofficerarna, tagna som en särskild personalgrupp, ha hittills icke ansetts kunna hänföras till någon av de i 1 och 6 §§ strafflagen för krigsmakten uppräknade kategorierna av personal som lyda under lagen. Att räkna dem till officerare vid krigsmakten torde vara uteslutet med hän­ syn till den bestämning detta begrepp erhållit i 1 § 2 morn.; de äro näm­ ligen varken personal på aktiv stat eller övertalig personal och lia ej heller varit att hänföra till krigsmaktens reserver. Däremot kunna de naturligt­ vis under vissa omständigheter i annan egenskap hänföras under lagen: an­ tingen såsom värnpliktiga eller medlemmar av frivilliga landstormsföre- ningar, då de under förutsättningar som angivas i 1 § 1 mom. 3:o) och 7:o) äro krigsmän, eller också i följd av 6 § 1 mom. 6:o). Det senare stadgandet är subsidiärt i förhållande till de förra och medför att vederbörande, om han är tjänstgöringsskyldig vid mobiliserad avdelning, väl kommer att lyda under lagen men icke såsom krigsman.

I följd av att landstormsofficerarna sålunda icke i strafflagen för krigs­ makten behandlas såsom officerare och då de icke alltid ens äro att betrakta såsom krigsmän i utövningen av sin befattning, har deras ställning i fråga om förmanskap, befälsrätt m. m. icke kunnat ordnas på ett sätt som mot­ svarar de dem ålagda uppgifterna. Vad tjänstgöringsreglementena därom innehålla torde endast i begränsad omfattning äga rättslig betydelse, då det icke äger stöd i strafflagen för krigsmakten. Hur straff för tjänstetrrott skall för dem bestämmas eller om straff överhuvud kan ådömas är med nu­ varande lagstadganden beroende av huruvida de befinna sig i värnpliktsål- dern eller huruvida de eventuellt äro medlemmar av landstormsförening.

En ändring i dessa förhållanden synes vara påkallad. Denna ändring torde böra gå ut därpå att landstormsofficerarna bliva underkastade straff­ lagen för krigsmakten såsom krigsmän, då de i följd av sin anställning full­ göra tjänstgöringsskyldighet vid krigsmakten. Vid ändringens genomföran­ de är att beakta del av försvarskommissionen framförda och av statsmak­ terna godkända förslaget att hänföra landstormsofficerarna till arméns re- servpersonal. Den omständigheten i och för sig att landstormsofficerarna i de nya författningar och militära föreskrifter, som komma att utfärdas rö­ rande landstormens utbildning och tjänstgöring, upptagas såsom en sär­ skild personalgrupp bland reservpersonalen torde viii icke nied säkerhet kunna antagas föranleda till att de i rättstillämpningen komma att hänföras under 1 § strafflagen för krigsmakten såsom 'officerare hörande till krigs­ maklens reserver’. Det synes emellertid — nied en modifikation som nedan skall angivas — lämpligt att de i strafflagen för krigsmakten behandlas en­ ligt samma regler som för närvarande gälla beträffande officerare i reser­ verna. Under dessa omständigheter torde en lagändring för vinnande av detta syfte enklast kunna ske sålunda alt orden 'personal, hörande till krigs­ maktens reserver’ i 1 § 2 mom. lindrås till 'reservpersonal’. Motsvarande

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

ändring bör ske i 7, 61, 97 och 130 §§. Huvudsakligen ur redaktionell syn­ punkt lärer ändring böra vidtagas jämväl i 6 § 2 mom. och 132 § 2 moni., varest civila ämbets- och tjänstemän hörande till krigsmaktens reserver om­ nämnas.

Med detta resultat avgöres även den ovan icke slutbehandlade frågan om lagändring i anledning av väg- och vattenbyggnadskårens omorganisation.

I ett avseende torde de praktiska konsekvenserna av här förordade lag­ ändringar förtjäna närmare övervägande. Det har ovan anmärkts att offi­ cerare i reserverna äro jämlikt 7 och 97 §§ underkastade straff efter straff­ lagen för krigsmakten för vissa ordningsförseelser, även då de icke äro i tjänstgöring. I första punkten av 97 § föreskrives, att vad i 79 och 95 §§, 96 § 1 mom. samt 96 a § är stadgat skall äga tillämpning jämväl å krigs­ maktens (militära och civilmilitära) reserver tillhörande personer, som upp­ träda i militär tjänstedräkt, ändå att lagen icke eljest skulle vara å dem tillämplig. Det synes icke möta större betänkligheter att icke blott väg- och vattenbyggnadskåren utan även landstormsofficerarna inbegripas under den­ na straffbestämmelse. Annorlunda är förhållandet med andra punkten av 97 §, som gör 96 § 2 mom. tillämpligt å krigsmaktens ej i tjänstgöring va­ rande militära reserver. Sistnämnda stadgande avser det fall att krigsman å allmän plats gör sig skyldig till förargelseväckande beteende eller fylleri eller eljest brister i anständigt uppförande; örn förseelsen begåtts å annan ort än förläggnings- eller stationsort, förutsättes dock att vederbörande upp­ trätt i uniform. Örn 97 § andra punktens tillämplighet utvidgades på sätt ovan ifrågasatts, skulle detta föranleda att Iandstormsofficerare bleve under­ kastade militär straff- och processlag för ordningsförseelser enbart på den grund att förseelsen begåtts inom förläggningsort. Stadgandet måste emel­ lertid anses mindre lämpligt även beträffande dem å vilka det för närva­ rande är tillämpligt. Det synes därför vara anledning att i samband med införandet av beteckningen reservpersonal dessutom vidtaga sådan ändring i stadgandet, att ifrågavarande ordningsbrott icke bliva bedömda efter mili­ tärlag i andra fall än då vederbörande uppträtt i militär tjänstedräkt.

I samband med de ovan föreslagna ändringarna i 1 § 2 mom. och 6 § 2 mom. torde vara lämpligt att vidtaga sådan jämkning i avfattningen av dessa båda lagrum, att slutorden komma att lyda: ’då den fullgör tjänstgö­ ringsskyldighet vid krigsmakten’. Härigenom skulle utmärkas att stadgan- dena avse icke blott den tjänstgöringsskyldighet som åligger reservpersona­ len jämlikt vederbörliga författningsbestämmelser, utan även tjänstgörings­ skyldighet som ligger utom ramen för vad sålunda är föreskrivet. Den nuvarande lydelsen av stadgandena, ’då den fullgör sin tjänstgöringsskyldig­ het vid krigsmakten’, har givit anledning till tvekan huruvida exempelvis re- servpersonal som bekläder arvodesbefattningar vid truppförband, staber m. m. omfattas av ifrågavarande stadganden. Att så bör vara fallet synes uppenbart. I

I 17 kap. strafflagen för krigsmakten, omfattande 191—201 §§, upptagas bestämmelser om de befälhavare som äga bestraffningsrätt i disciplinmål. Beträffande 191 §, som innehåller de grundläggande föreskrifterna för ar­ mén och marinen, må fiirst anmärkas den olikhet som föreligger mellan punkterna l:o)—3:o) å ena sidan samt punkten 4:o) å den andra. I de förra äro, såvitt angår armén och kustartilleriet, vissa befälhavare direkt an­ givna som äga betraffningsrätt, nämligen chef för arméfördelning och annan omedelbart under Konungen lydande befälhavare vid armén, chefen för kustartilleriet samt chef för regemente och likställt truppförband vid armén och kustartilleriet. I punkten 4:o) åter angivas för flottans del endast sta­ tionsbefälhavare och varvschef, medan i övrigt hänvisas till vad Konungen

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

11

bestämmer. Denna bestämmanderätt begränsas genom föreskrift att befäl­ havare skall vara av minst regementsofficers grad. De kompletterande stad- ganden beträffande befälhavare vid flottan, som lagen sålunda här förut­ sätter, ha meddelats i en särskild kungörelse den 17 december 1915 (nr 525) örn bestraffningsrätt i disciplinmål för vissa befälhavare vid armén och ma­ rinen, vilken kungörelse därjämte innehåller vissa med stöd av 196 § utfär­ dade bestämmelser. I 191 § nämnas vidare under 5:o) och 6:o) bevaknings- chef vid kuslsignalväsendet samt inskrivningsområdesbefälhavare. Punk­ ten 7:o) avser såväl armén som marinen och upptager dels befälhavare av minst kaptens grad för skola, kommendering, verk eller inrättning, som ej tillhör visst truppförband av armén eller kustartilleriet eller station av flot­ tan, eller för detacherad avdelning, dels ock chef av kaptens grad för själv­ ständig eller detacherad fartygsavdelning eller för enkelt eller detacherat fartyg. Med punkten 7:o) böra jämföras 192, 194, 195 m. fl. §§, där befäl av det slag som åsyftas under 7:o) ytterligare behandlas. Enligt 191 § 2 mom. tillkommer bestraffningsrätt jämväl befälhavare som innehar befäl över de i l:o)—6:o) nämnda befälhavarna.

För flygvapnets del lia föreskrifter om vilka befälhavare som äga be­ straffningsrätt meddelats i 2 § lagen den 11 mars 1927 med vissa till straff­ lagen för krigsmakten och lagen om krigsdomstolar och rättegången därstä­ des anslutna bestämmelser angående flygvapnet. Här stadgas att bestraff­ ningsrätt i disciplinmål tillkommer chefen för flygvapnet och, i de fall Ko­ nungen bestämmer, annan befälhavare vid vapnet av minst regementsoffi­ cers grad. I kungörelse den 27 juni 1927 (nr 236) om bestraffningsrätt i disciplinmål för vissa befälhavare vid flygvapnet har förordnats, att sådan rätt tillkommer chef för flygkår samt chefen för flygvapnets självständiga flygskola. Lagen 1927 innehåller vidare i 2 § bl. a. stadganden motsvaran­ de 191 § 7 :o) samt 191 § 2 mom. Lagen är i sin helhet att betrakta såsom ett provisorium i avvaktan på en allmän revision av strafflagen för krigs­ makten.

Enligt 1936 års beslut rörande försvarsväsendets ordnande skola vissa nya högre chefsbefattningar inrättas, och även i övrigt skola i fråga örn befäls- förhållandena ändringar inträda, vilka nödvändiggöra omredigering av de ovan berörda stadgandena.

Från den 1 juli 1937 inrättas sålunda en för de tre försvarsgrenarna ge­ mensam försvarsstab, över vilken det omedelbara befälet föres av en chef, chefen för försvarsstaben. Genom tillägg till 191 § strafflagen för krigs­ makten bör denne tillerkännas bestraffningsrätt i disciplinmål över stabens militära personal.

Redan nu lia förordnats dels en chef för armén och dels en chef för ma­ rinen. Befattningarna torde komma att besättas med ordinarie innehavare under innevarande år. Under chefens för armén omedelbara befäl komma i huvudsak att stå de befälhavare vid armén vilka hittills lytt omedelbart under Konungen. Såvitt angår armén bör därför 191 § erhålla ändrad av­ fattning i anslutning till de nya befälsförhållandena. De högre befälhavare vid armén, vilka jämte chefen för armén skola äga bestraffningsrätt, torde lämpligen kunna angivas med orden 'chef för arméfördelning oell annan omedelbart under chefen för armén lydande befälhavare’. Anmärkas ina, att härunder kommer att innefattas jämväl chefen för arméstaben, vars ställning enligt den nya försvarsordningen närmast är att jämföra med nu­ varande chefens för generalstaben och som dessutom skall utöva inspektör- skapet över militärläroverken.

I fråga örn marinen är först att beakta, jämte tillsättandet av chef för ma­ rinen, den utveckling av marindistriktsorganisationen som år avsedd att ge­ nomföras under innevarande år. I fredstid skall inom vart och ett av de sex

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

13

Förslaget har föranlett erinran allenast beträffande ett par detaljfrågor. Chefen för marinstaben har sålunda i fråga om avfattningen av 1 § 2 mom. och 6 § 2 mom. anfört, att enär viss reservpersonal ibland vore inkallad till frivillig tjänstgöring utan att därvid 'fullgöra tjänstgörings­ skyldighet’, delta uttryck syntes böra utbytas mot 'i denna egenskap tjänst­ gör’. — Med hänsyn därtill att marinintendenturkåren enligt statsmakternas beslut skall omändras till en militär kår har marinstabschefen därjämte före slagit sådan ändring av de i 2 § strafflagen för krigsmakten meddelade be­ stämmelserna rörande förmanskap på grund av tjänstegrad, att den som in­ om nämnda kår ägde högre tjänstegrad än annan skulle vara dennes förman.

Chefen för kustartilleriet har beträffande förslagets stadgan­ de i 191 § 4:o) om marindistriktschefs bestraffningsrätt yttrat, att då enligt 1936 års försvarsbeslut kustfästningarna skulle komma att underställas ma- rindistriktscheferna endast i vissa hänseenden, inskränkning i dessa chefers bestraffningsrätt borde stadgas på motsvarande sätt som i 196 § skett be­ träffande fästningskommendanter.

I fråga örn den militära strafflagens tillämplighetsområde avser det re­ mitterade förslaget i främsta rummet att i straffrättsligt hänseende likställa landstormsofficerarna med officerare i arméns reserver. Redan för när­ varande finnas i tjänstgöringsreglementet för armén beträffande landstorms­ officerarna vissa stadganden om befälsrält, tjänsteställning m. m., vilka bygga på uppfattningen att landstormsofficerarna äro under tjänstgöring att jämställa med andra officerare. Landstormsofficerarna kunna emeller­ tid icke hänföras till någon av de i 1 och 6 §§ strafflagen för krigsmakten uppräknade personalgrupper som lyda under lagen. Deras anställning vid krigsmakten såsom landstormsbefäl är därför utan någon som helst straff- rättslig betydelse. Huruvida de under tjänstgöring äro att anse såsom krigs­ män beror på örn de eventuellt fullgöra tjänstgöringen i egenskap av värn­ pliktiga eller — vid mobilisering —- såsom medlemmar av landstorms- förening.

Den anmärkta bristande överensstämmelsen mellan strafflagen för krigs­ makten och de militära föreskrifterna torde kunna medföra avsevärda prak­ tiska olägenheter. Framför allt synes det vara av vikt med hänsyn till de betydelsefulla uppgifter som åvila landstormsofficerarna vid mobilisering, att deras straffrättsliga ställning fastställes genom klara lagbestämmelser. Detta är angeläget även för fredsförhållanden, då det nämligen kan antagas att landstormsofficerarna i ej ringa omfattning komma att deltaga i de land- stormsövningar vilka skola anordnas enligt 1936 års beslut i försvarsfrågan. I och med att landstormsofficerarnas ansvar och straffbarhet sålunda regle­ ras, kunna även de nyssnämnda föreskrifterna rörande befälsrätt m. m. i full utsträckning vinna tillämpning. Att såsom i det remitterade förslaget skett jämställa landstormsofficerarna med reservofficerare lärer även slå i god överensstämmelse med det av försvarskommissionen framförda och näst- lidet år godkända förslaget att hänföra landstormsofficerarna till arméns reservpersonal.

Departe­

ments­ chefen.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 197.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 5 mars

1937.

Närvarande:

justitierådet A

fzelius

,

regeringsrådet A

schan

,

justitieråden F

orsberg

,

S

andström

.

Enligt lagrådet den 2 mars 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprin- sen-Regenten i statsrådet den 19 februari 1937, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omforma Ida ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren C. G. Hellquist.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 197. 17

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 5 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

estman

, W

igforss

, M

öller

, L

evinson

, E

ngberg

,

S

köld

, N

ilsson

, Q

uensel

, F

orslund

.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det den 19 februari 1937 till lagrådet remitterade för­ slaget till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten, därvid föredraganden hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats utan erin­ ran, måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riks­ dagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­ da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 19.H7. 1 sami. Nr 197.

2