2

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Förslag

till

förordning angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva

redogörelse för användningen av statsunderstöd.

Härigenom förordnas som följer:

Den, som åtnjutit understöd av statsmedel eller av medel, influtna genom

penninglotteri, så ock den, som enligt vad därom finnes särskilt stadgat mot­

tagit sådant understöd för att till annan förmedla detsamma, är, vare sig

understödet skall återbetalas eller icke, skyldig att efter anmodan av riksda­

gens revisorer till dessa avgiva en detaljerad och, såvitt möjligt, av verifika­

tioner bestyrkt redogörelse för hur understödet av honom använts. Har den

redovisningsskyldige fört räkenskaper, varav fullständiga upplysningar örn

understödets användning kunna inhämtas, äge han i stället fullgöra redo­

visningsskyldigheten genom att bereda revisQrerna tillfälle att taga del av

räkenskaperna med tillhörande verifikationer, protokoll och andra hand­

lingar.

Redovisningsskyldighet, som nu sagts, åligger icke enskild person beträf­

fande understöd, avsett till bestridande av hans eller hans familjs personliga

utgifter, ej heller utländsk medborgare eller utländsk institution eller sam­

manslutning beträffande understöd för internationellt ändamål.

Är eller varder för visst fall föreskrivet, att redovisningsskyldighet inför

riksdagens revisorer icke skall föreligga eller skall fullgöras i annan ordning

än här ovan sagts, lände det till efterrättelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937 men äger icke tillämpning

i fråga om understöd, som avser tid dessförinnan eller som utgår på grund

av avtal, slutet före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213-

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stock­

holms slott den 26 februari 1937.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, L^evinson, E^ngberg,

S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler utredning

och förslag angående skyldighet att till riksdagens revisorer avgiva redo­

görelse för användningen av statsunderstöd m. m. samt anför därvid föl­

jande:

Gällande bestämmelser rörande statsrevisorernas granskning m. m.

Enligt riksdagsordningen § 72 hava riksdagens revisorer att enligt rege­

ringsformen och särskild instruktion granska statsverkets, riksbankens och

riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning. Varje revision skall

enligt samma grundlagsstadgande omfatta ett räkenskapsår. I regeringsfor­

men beröres emellertid statsrevisionens verksamhet endast i § 107, varest

stadgas att det, oaktat den av riksdagens utskott eller revisorer förrättade

generella översikt av statsmedlens utdelning, bör åligga vederbörande äm­

betsmän att verkställa den speciella revision, som dem i kraft av deras äm-

betsbefattning tillkommer.

Nu gällande instruktion för riksdagens revisorer, av Kungl. Maj:t kun­

gjord den 22 maj 1925 (nr 144), innehåller i § 12, sådan paragrafen lyder

enligt kungörelse den 30 juni 1936 (nr 457), följande stadgande:^

»Revisorerna skola tillse, att dem i behörig ordning tillhandahållas:

a) de för räkenskapsår avslutade, av föregående revisorer icke granskade

räkenskaper över alla medel, som genom allmänna bidrag tillkommit eller

genom traktater med främmande makter riket tillflutit;

„

b) av verk myndigheter och inrättningar avgivna årsberättelser, sa ock

alla de kungl.’ brev, protokoll och handlingar, på vilka nämnda räkenskaper

och berättelser grunda sig.»

Anförda stadgande i instruktionen för statsrevisorerna är emellertid icke

normerande för dem, som hava att redovisa inför revisorerna. Härom hava

tid efter annan särskilda bestämmelser utfärdats av Kungl. Maj:t.

De grundläggande föreskrifterna i detta avseende äro meddelade i Kungl.

Maj:ts cirkulär den 14 augusti 1841 (nr 36, s. 4) till samtliga förvaltande

4

verken angående deras åligganden i och för revisionen av statsverkets sty­

relse och förvaltning.

I detta cirkulär stadgas i punkterna l:o—4:o och 9:o följande:

l :o. För alla medel, av vad beskaffenhet som helst, ordinarie eller extra

ordinarie, som genom allmänna bidrag tillkommit, eller genom traktater

med främmande^ makter riket tillflutit, avlägges räkenskap utav vederbö­

rande, på vilka sådant beror, inom föreskrivne tider och vid det ansvar, för-

fattningarne för underlåtenhet därav stadga.

2:o. Alla dessa räkenskaper med därtill hörande kungl, brev, protokol­

ler och handlingar, utan undantag, innefatta den allmänna redovisningen

för statsverkets tillstånd, styrelse och förvaltning.

3:o. Uti årligen avslutande rikshuvudbok sammandrages denna redo­

visning och samteliga specialräkenskaperne utgöra dess verifikationer.

4:o. Denna allmänna redovisning för statsverkets tillstånd, styrelse och

förvaltning utgör föremålet för rikets ständers revisorers granskning i den

ordning grundlagarne stadga och förmå.

9,;o. Jämte rikshuvudböckerne för de år, som utgöra föremål för varje

revision, överlämne statskontoret till revisorerne alla sina övriga räken­

skaper, protokoll och handlingar för samma år; och skola de övrige för­

valtande verkens räkenskaper med därtill hörande verifikationer, proto­

koller och handlingar likaledes revisorerne tillhandahållas, då de av dem

äskas.

Såsom ett komplement till sistnämnda stadgande är att anse Kungl.

Maj :ts cirkulär den 13 oktober 1848 (nr 48, s. 3) till de penningförvaltande

verk i huvudstaden, vilkas räkenskaper granskades av rikets ständers re­

visorer. Genom detta cirkulär förordnades, att de hos verken förda jour­

naler eller anteckningsböcker över influtna och utgivna medel för de år,

som varje revisionsförrättning omfattade, skulle, då sådant äskades, med­

delas revisorerna.

Några ytterligare direkta bestämmelser, som reglera själva gransknings-

materialets omfattning, finnas icke. I detta sammanhang må dock erinras,

dels

att i 1841 års cirkulär (punkten 12 :o) förutsattes att de räkenskaper,

som överlämnades till statsrevisionen, hörde under kammarxättens gransk­

ning,

dels ock

att i nu gällande instruktion för riksdagens revisorer, § 13,

stadgas, att skulle en eller flera av de till statsrevisionen hörande räken­

skaper och handlingar befinnas ofullständiga eller icke hava undergått

.vederbörlig revision, böra revisorerna det oaktat underkasta även dessa

räkenskaper och handlingar den granskning, som omständigheterna med­

giva.

Till belysning av granskningens omfattning må vidare återgivas följande

stadgande ur instruktionen för statsrevisorerna, § 14:

»Vid revisionen av statsverket skola revisorerna efterse och granska,

huruvida utgifterna överensstämma med stater och författningar eller eljest

meddelade bestämmelser samt huruvida de av Kungl. Maj :t meddelade be­

slut, på vilka gjorda utbetalningar grunda sig. äro försedda med vederbörlig

kontrasignation.

. Vidare skola revisorerna tillse, om inkomsterna på rätta tider och till rik­

tiga belopp influtit i statens kassor; huru vederbörande, åt vilka uppbör­

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

som på grund av särskild föreskrift i instruktion eller eljest hade att avgiva

årsberättelse, skulle äga skyldighet att efter rekvisition insända denna berät­

telse samt till grund för densamma liggande handlingar till riksdagens revi­

sorer. Förslaget bifölls av riksdagen, varefter Kungl. Maj:t den 30 juni 1936

utfärdade bland annat kungörelse (nr 458) angående skyldighet för verk och

inrättningar att insända vissa handlingar till riksdagens revisorer. Genom

denna kungörelse upphävdes såväl punkterna 7:o) och 8:o) i 1841 års cir­

kulär som ock 1875 års cirkulär samt 1884 och 1910 års kungörelser.

Tidigare utredning och förslag rörande utsträckning av stats­

revisorernas granskning.

I sin år 1929 avgivna berättelse hemställde riksdagens revisorer under § 1,

att riksdagen måtte vidtaga åtgärder för revision av bestämmelserna rörande

revisorernas granskningsrätt i syfte att — i samband med en begränsning av

skyldigheten för statsunderstödda verk och inrättningar att årligen till revi­

sorerna avlämna förvaltningsberättelser och räkenskapssammandrag — rät­

ten att från statsunderstödda institutioner i erforderlig utsträckning erhålla

tillgång till räkenskaper, protokoll och handlingar måtte åt revisorerna

tryggas.

I anslutning till denna hemställan anhöll riksdagen i skrivelse den 2 maj

1930, nr 175, under punkten 1, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa när­

mare utredning och vidtaga erforderliga åtgärder i anledning av vad riks­

dagens revisorer sålunda anfört beträffande revisorernas granskningsrätt.

Till följd av Kungl. Maj:ts remiss den 23 maj 1930 inkommo statskontoret

och riksräkenskapsverket gemensamt med utredning och förslag i anledning

av riksdagens sålunda gjorda framställning, varefter styrelserna för svenska

landstingsförbundet, svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas

förbund yttrade sig i ärendet, såvitt frågan berörde statsbidrag till kommu­

nala eller andra icke-statliga ändamål.

På grundval av den sålunda åvägabragta utredningen lämnade Kungl.

Maj:t genom en den 26 februari 1931 dagtecknad proposition, nr 155, riks­

dagen tillfälle att avgiva yttrande över de av chefen för finansdepartemen­

tet till statsrådsprotokollet nämnda dag angivna riktlinjerna för avlämnande

till riksdagens revisorer av räkenskaper m. m. De skäl, som 1930 års riks­

dag aberopade till stöd för sin framställning, liksom även innebörden av

nämnda utredning och förslag framgå av sagda proposition.

I ärendet avgav statsutskottet utlåtande nr 90. Mot utskottets förslag fram­

fördes vid behandlingen i kamrarna från regeringshåll vissa betänkligheter,

vilket föranledde, att båda kamrarna beslöto återremiss till utskottet, som i

memorial nr 157 avgav nytt förslag i ämnet; detta memorial bifölls utan de­

batt av kamrarna.

I överensstämmelse härmed avlät riksdagen den 2 juni 1931 skrivelse, nr

342, till Kungl. Majit, däri anfördes bland annat följande:

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

ifrågavarande slag. Emellertid är det enligt riksdagens mening av vikt,

att uttryckliga bestämmelser om en fullständig granskningsrätt stadgas så­

som villkor för åtnjutande av statsbidrag och statsunderstöd. Att detta emel­

lertid skulle ske genom att riksdagen vid behandlingen av varje särskilt

anslag av denna art skulle ingå i prövning, huruvida dylikt villkor borde

fastställas, synes riksdagen icke möjligt. Då någon närmare utredning icke

verkställts, huru denna angelägenhet i så fall lämpligen bör ordnas och då

vissa svårigheter uppgivits vara för handen för att redan från och med näst­

kommande budgetår stadga föreskrift om skyldighet för vederbörande att

underkasta sig granskning från revisorernas sida, har riksdagen allenast an­

sett sig böra anhålla, att Eders Kungl. Majit måtte snarast möjligt vidtaga

åtgärder för genomförande av den av riksdagen i skrivelse den 2 maj 1930

begärda utsträckta granskningsrätten för riksdagens revisorer.»

I anledning av ärendets utgång vid behandlingen inom riksdagen in­

fördes i regleringsbreven för budgetåret 1931/1932 beträffande vissa an­

slag, där tvekan ej syntes föreligga, förbehåll om skyldighet för mot­

tagaren av statsbidrag eller statsunderstöd att underkasta sig den gransk­

ning från statsrevisorernas sida rörande användningen av bidraget eller un­

derstödet, som Kungl. Maj :t kunde komma att föreskriva. Jämväl i regle­

ringsbreven för senare budgetår har enahanda förbehåll stadgats beträffan

de ett stort antal anslag.

Nu föreliggande utredning och» förslag rörande statsrevisorernas

granskning.

Kungl. Majit bemyndigade den 12 juni 1931 chefen för finansdeparte­

mentet att tillkalla en sakkunnig person för att inom departementet

verkställa utredning angående de olika möjligheter, som kunde stå till

buds för tillgodoseende av riksdagens i förutnämnda skrivelser den 2 maj

1930 och den 2 juni 1931 uttalade önskemål ävensom avgiva på utrednin­

gen grundat förslag i ämnet.

Med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade departementschefen den

12 juni 1931 kanslirådet, numera t. f. statssekreteraren Nils Löwbeer så­

som sakkunnig för ändamålet.

Med skrivelse den 17 mars 1932 överlämnade den sakkunnige till chefen

för finansdepartementet »Utredning och förslag angående riksdagens revi­

sorers granskningsrätt i fråga om statsunderstöd m. m.» Häröver hava,

efter remiss, utlåtanden avgivits av statskontoret, riksräkenskapsverket, gene­

ralpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och

domänstyrelsen.

Den sakkunniges betänkande innefattar i första hand förslag till sådana

åtgärder, att riksdagens revisorer må erhålla möjlighet att granska även

användningen av medel, som av staten tilldelats andra än statens egna or­

gan. I anslutning härtill har spörsmålet örn revisorernas granskningsrätt

med avseende å bidrag eller andra förmåner från statens affärsdrivande

verk åt vissa bolag m. fl. underkastats särskild, fristående behandling. Vi­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

bidrag m. m. dylikt) och understöd till internationella ändamål. Undan­

taget för personliga understöd kunde angivas omfatta medel, av­

sedda till bestridande av medelsmottagarens egna eller hans famil.js person­

liga utgifter. Med undantaget för bidrag till internationella än­

damål borde åsyftas bidrag till ett sådant ändamål, för vars befrämjande

ett flertal främmande länder jämte Sverige vore verksamma. Huruvida

medelsmottagarens verksamhetsort vore belägen inom eller utom Sverige

borde icke tillmätas betydelse; avgörande vore i stället, huruvida enligt för

ändamålet antagna statuter eller enligt sedvänja främmande länders repre­

sentanter handhade medelsförvaltningen eller deltoge i densamma på så­

dant sätt, att internationell kutym uteslöte, att någon granskning från riks­

dagens revisorers sida kunde ifrågasättas. Skulle åter förefinnas en rent

svensk självständig organisation, vilken arbetade för ett internationellt än­

damål eller dylikt, syntes ingen anledning förefinnas att från gransknings-

rätten undantaga understöd, som utginge för en sådan organisations verk­

samhet och sorn av organisationen själv förvaltades. Det av riksdagen i

fråga om anslag till internationella ändamål gjorda undantaget har därför

av den sakkunnige formulerats så, att granskningsrätt för riksdagens revi­

sorer ej finge förekomma, såvida icke svensk medborgare eller svensk insti­

tution eller sammanslutning av svenska medborgare vore understödsmotta-

gare.

Vid ytterligare övervägande av frågan, huruvida med nu nämnda undan­

tag gränserna för revisorernas granskningsbefogenhet kunna anses bestämda

— d. v. s. örn alla övriga till grupp I hänförliga medel skola göras till före­

mål för revisorernas kontroll — har den sakkunnige behandlat följande

spörsmål.

En fråga, som varit under diskussion vid ärendets tidigare behandling, vore,

huruvida den omständigheten, att medelsmottagaren vore enskild per­

son, borde föranleda att medlen undantoges från revisorernas gransknings­

rätt. Vid prövning av vad härutinnan förekommit hade den sakkunnige

tunnb berättigat draga den slutsatsen, att enligt riksdagens mening sag­

da omständighet icke borde i och för sig eller såsom regel föranleda till be­

frielse från redovisningsplikt; något sakligt bärande skäl att medgiva sådan

befrielse för enskild syntes den sakkunnige icke heller kunna förebringas.

Med beaktande av syftemålet med revisorernas och riksdagens fram­

ställningar i ämnet finge det anses uppenbart, att enligt riksdagens me­

ning revisorernas ifrågavarande granskningsrätt skulle omfatta endast de

till grupp I hörande medel, vilka hade karaktären av statsun­

derstöd (orden »statsbidrag» och »statsunderstöd» hava av den sak­

kunnige behandlats såsom liktydiga), d. v. s. enligt den definition den

sakkunnige givit detta begrepp »sådant bistånd av ekonomiskt värde, som

staten, utan att vara därtill skyldig enligt allmänna rättsregler, lämnar för

upprätthållande av verksamhet, utövad av annan än statsmyndighet». Med

iakttagande av denna regel uteslötes från grupp I en mångfald anslag, i frå­

ga om vilka någon granskningsrätt för revisorerna icke kunde ifrågakom­

ma. Hit hörde först och främst sådana medel, som det ålåge staten att ut­

giva på grund av domstols lagakraftvunna dom eller utslag eller enligt av­

tal eller förbindelse av rent civilrättslig karaktär, t. ex. försäkringsavtal, hy­

resavtal, arbetsavtal, köpeavtal o. s. v. Vidare vore till denna kategori att

hänföra staten åliggande kommunala utskylder och andra till icke statligt

organ utgående allmänna avgifter. Till samma kategori hörde också alla de

medel, som ägde karaktären av ersättningar, arvoden, gratifikationer, belo-

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 213-

rias, kunde granskningsrätt uppenbarligen icke ifrågasättas gentemot honom,

eftersom han icke omhänderhade något understöd. Även i andra fall före-

komme, att fullständig redovisning finge anses lämnad genom företeende

av handlingar, vilkas uppvisande utgjorde förutsättning för understödets ut­

betalning. —- Den omständigheten att understödet vore så ringa

att det utgjorde endast en synnerligen obetydlig del av understödsmottaga-

rens kostnader för den verksamhet, understödet avsåge, borde icke föran­

leda något generellt undantag från granskningsrätten. Från statens syn­

punkt kunde det vara betydelsefullt, att möjlighet till granskning stöde öp­

pen; en annan sak vore, att riksdagens revisorer sannolikt endast mera sällan

skulle begagna sig av sin granskningsbefogenhet i dessa fall.

Vad sålunda anförts visade emellertid, att det beträffande vissa under­

stöd kunde vara påkallat med ett undantag från granskningsrätten, även om

medlen icke vore hänförliga till någon av de kategorier, som av den sak­

kunnige förutsatts skola vara befriade från granskning. Dessa undan­

tagsbestämmelser syntes böra meddelas från fall till fall efter pröv­

ning av omständigheterna i det särskilda fallet.

Den sakkunniges undersökning i denna del avslutas med en förteckning

å understöd, som enligt de i det föregående uppställda reglerna skulle om­

fattas av granskningsrätten.

Beträffande frågan,

vem redovisningsskyldigheten skall åligga,

fram­

håller den sakkunnige, att denna skyldighet i allmänhet bör påvila den, som

åtnjuter understödet, men att denna regel stundom icke är fullt otvetydig

eller helt uttömmande. Härom anför den sakkunnige i huvudsak följande:

En del understöd utbetalades icke direkt till understödsmottagaren från

den statliga myndigheten, utan utanordningen skedde i första hand till ett

icke statligt organ, som på detta sätt gottgjordes för understöd, som av det­

samma redan förskjutits till understödsmottagaren. I dessa fall hade det

statsunderstödet mottagande organet knappast ställningen av understöds-

mottagare utan mera en rent förmedlande uppgift men syntes i alla fal! böra

få sig ålagd redovisningsskyldighet för de mottagna medlen. Den enskilde,

som komme i åtnjutande av understödet, kunde däremot enligt förut an­

givna regler vara undantagen från redovisningsplikt. Dessa fall närstående

vore vissa lönemedel, som utginge från statsverket till icke statliga befatt­

ningshavare såsom ett direkt bidrag till dessa men som i första hand utbe­

talades till icke statligt organ för att tillhandahållas befattningshavarna.

Även här borde redovisningsskyldighet åligga det organ, som handhade ut­

betalningen till befattningshavarna.

En ganska stor grupp av understöd utginge på sådant sätt, att en icke

statlig institution för sin verksamhet tilldelades ett understödsbelopp, som

denna institution sedermera hade att använda för utlämnande av under­

stöd till andra eller vilket understödsbelopp utgjorde gottgörelse för institu­

tionens redan havda utgifter för dylika, lill andra utlämnade understöd. I

dessa fall förelåge en dubblering av understödsmottagare, nämligen dels den

institution, som i första hand uppbure understödet, dels ock den, till vilken

understöd utdelades av förstahandsmoltagaren. Till denna grupp räknades

först och främst åtskilliga låneunderstöd; här borde såväl låneförmedlare

som låntagare vara underkastade revisorernas granskningsrätt. Den sakkun­

nige ansåge det vara viktigt, att revisorernas kontrollrätt i nu behandlade

fall komme att omfatta även låntagarna, enär det för att bilda sig en före­

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

13

ställning om låneförmedlarnas sätt att handhava lånemedlen kunde bliva

rfödvändigt att utsträcka undersökningen till de enskilda låntagarnas förhål­

landen. Utöver nu omförmälda låneunderstöd funnes åtskilliga andra exem­

pel på här avsedda understödskategori med en förstahands-mottagare, som

fördelade till andrahands-mottagare. Även i dessa övriga fall syntes fog fö­

religga för att båda mottagarna ålades redovisningsskyldighet inför reviso­

rerna, i den mån vederbörande ej skulle undantagas därifrån enligt förut

angivna allmänna regler.

Redovisningsskyldigheten borde alltså enligt den sakkunniges mening så

bestämmas, att den inför revisorerna redovisningsskyldige bleve medelsmot­

tagaren, vare sig denne hade att behålla understödet för egen räkning eller

alt utdela eller överbringa detsamma till annan. Understödsmottagare vore

alltså icke endast mottagaren i första hand utan även den, till vilken medlen

av förstahands-mottagaren utdelades eller överbringades. För bådadera bor­

de redovisningsplikt föreligga.

I fråga om

de prestationer i redovisningshänseende, som böra åläggas den

redovisningsskyldige,

erinrar den sakkunnige, att beträffande ett stort antal

statsunderstöd redan förekommer, att understödsmottagaren är ålagd redo­

visningsskyldighet inför statlig myndighet eller att sådan myndighet eljest

på ett eller annat sätt har att taga befattning med understödsmottagarens

räkenskaper och med granskningen av hans förvaltning. Den sakkunnige

har i detta avseende lämnat en översikt över gällande bestämmelser, vilka

till sitt innehåll äro ganska varierande, och har med utgångspunkt därifrån

gjort följande uttalande:

Översikten visade, att det för närvarande saknades enhetlighet på detta

område, ofta beroende på olika praxis inom olika statsdepartement men

även naturligtvis på anslagens olika beskaffenhet och omständigheterna vid

deras tillkomst. Översikten gåve emellertid likaledes vid handen, att redovis­

ningsskyldighet för understödsmottagare icke vore något nytt eller ovanligt

för den statliga understödsverksamheten. Tvärtom syntes det numera bliva

alltmer vanligt, att sådan skyldighet stadgades, där ej anslagsändamålet eller

omständigheterna eljest vore sådana, att anledning saknades att ifrågasätta

redovisningsskyldighet.

I en del fall hade denna skyldighet bestämts på sådant sätt, att den inne-

bure förpliktelse för understödsmottagaren att till något statligt organ in­

komma med redogörelse för huru understödet blivit använt. Understöds-

motlagarens medelsförvaltning i övrigt vore alltså i dessa fall icke inbegripen

i redovisningsplikten. Redogörelsen behövde endast upptaga understödsbe-

loppets fördelning på olika utgiftsposter.

I andra fall vore redovisningsskyldigheten av ett vidsträcktare innehåll.

Där innebure den förpliktelse att lämna statligt organ tillfälle att granska

understödsmottagarens medelsförvaltning i dess helhet. Ilit räknade den

sakkunnige alla de fall, då Kungl. Maj:t eller annan statlig myndighet äg­

de utse en eller flera revisorer eller, såsom benämningen stundom vore,

»ombud» att deltaga i granskningen av understödsmottagarens räkenska­

per och förvaltning, ävensom de fall, då föreskrift meddelats att under­

stödsmottagaren skulle hålla sina räkenskaper tillgängliga för statlig myn-

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

dighet eller eljest lämna sådan myndighet eller någon dess representant till­

fälle att taga del av understödsmottagarens ekonomiska ställning.

•

De nu berörda förhållandena ägde, har den sakkunnige vidare anfört, in­

tresse vid ställningstagandet till frågan om de prestationer i redovisnings­

hänseende, som skulle fordras av understödsmottagaren i förhållande till

riksdagens revisorer. Denna fråga hade vid den tidigare behandlingen av

föreliggande ärende ägnats ganska mycken uppmärksamhet. Efter erinran

örn vad därvid förekommit har den sakkunnige anfört bland annat föl­

jande:

I åtskilliga fall, där granskningsrätt för riksdagens revisorer borde vara

förhanden, vore understödsmottagaren icke lagligen skyldig att föra och

förde ej heller regelmässigt räkenskaper över sin penningförvaltning. Kra­

vet på redovisningsskyldighet finge i dylika fall givetvis icke släppas men

borde å andra sidan modifieras. Sålunda borde man icke ålägga veder­

börande att föra ordentliga räkenskaper i vanlig mening, vilket i många fall

skulle överstiga hans förmåga och tillskynda honom oskäliga kostnader eller

besvär. Men så mycket syntes man under alla förhållanden kunna fordra,

att han skulle lämna en specificerad redogörelse för understödets använd­

ning och, såvitt möjligt, bestyrka denna med verifikationer.

Något särskilt system eller formulär eller särskilda regler för dessa re­

dogörelser syntes icke böra uppställas. Frihet borde få råda att avfatta dem

efter vars och ens bästa förstånd; endast det kravet borde i fråga örn redo­

görelsernas form upprätthållas, att de skulle vara specificerade och, så långt

ske kunde, verifierade.

De understödsmottagare, som regelmässigt förde ordentliga räkenskaper,

vore i åtskilliga fall skyldiga att förete alla sina räkenskapsböcker och öv­

riga handlingar. Den statliga kontrollen kunde här alltså utsträckas till

varje del av understödsmottagarens förvaltning, och även dispositioner i

fråga örn medel, som tillflutit honom från annat håll än från staten, kunde

bliva föremål för granskning.

En dylik fullständig granskningsrätt hade riksdagen uttryckligen förkla­

rat sig icke åsyfta för revisorernas del utan endast en granskning i vad det

gällde statsunderstödets användning. Ehuru det beträffande många av här

ifrågavarande understödsmottagare vore synnerligen önskvärt, att möjlighet

bereddes revisorerna att genom tillgång till räkenskaperna i deras helhet på

ett mera fullständigt sätt hålla sig underkunniga om vederbörandes ekonomi^

ska tillstånd och behov, borde den av riksdagen förutsatta begränsningen

iakttagas. I överensstämmelse härmed skulle granskningsrätten alltså om­

fatta räkenskaper, protokoll och andra handlingar allenast i den mån till­

gång till dem erfordrades för granskning av understödets användning.

Vid denna inskränkning syntes det emellertid nödvändigt, att avgöran­

det av vilka räkenskapshandlingar, som från fall till fall skulle anses er­

forderliga för nämnda granskning, tillädes revisorerna, emedan gransknings­

rätten eljest kunde bliva illusorisk eller dess utnyttjande i varje fall för­

bundet med stora obehag och besvär för revisorerna.

Det borde alltså uttryckligen angivas, att redovisningsplikten skulle avse

räkenskaper med tillhörande verifikationer, protokoll och andra handlingar,

i den mån revisorerna funne tillgång till dem erforderlig för granskning av

understödets användning.

Skulle understödsmottagare anse, att en av revisorerna framställd begä­

ran i detta avseende innebure ett överskridande av deras befogenhet, kunde

16

Kungl. Mai.ts proposition nr 213.

specificerad och så vitt möjligt verificerad redogörelse för understödets an­

vändning.

Beträffande

sättet för granskningsrättens genomförande

har den sakkunni­

ge framhållit, att man syntes hava endast två vägar att välja på,

antingen

att

från fall till fall, vid det tillfälle då anslag beviljades eller understöd anvi­

sades, uppställa granskningsrätten såsom ett villkor för medlens åtnjutande

eller

att utfärda allmänna bestämmelser härom. 1929 års revisorer syntes

hava ansett den senare vägen framkomlig, men tanken på ett generellt åläg­

gande av redovisningsskyldighet hade mött motstånd från såväl statskonto­

rets och riksräkenskapsverkets som de förut omnämnda kommunala sam­

manslutningarnas sida. Ämbetsverken och sammanslutningarna hade ställt

sig på den ståndpunkten, att bestämmelse om granskningsrätt för riksdagens

revisorer borde fästas såsom villkor vid beviljandet av ett anslag allenast

efter en från fall till fall verkställd prövning av skälen därtill — en upp­

fattning som även legat till grund för 1931 års proposition i ämnet. Sagda

års riksdag hade emellertid ställt sig avvisande mot detta förslag. Vid en

granskning av de skäl, som anförts mot tanken på meddelandet av allmänna

bestämmelser om revisorernas utsträckta granskningsrätt, hade den sakkun­

nige för sin del icke kunnat finna dessa skäl hållbara, om redovisningsplik-

ten gåves det innehåll han föreslagit. Statsunderstöden reglerades av ett syn­

nerligen stort antal författningar och kungl. brev. Otvivelaktigt vore det

teoretiskt möjligt att göra för här ifrågavarande ändamål erforderliga änd­

ringar i eller tillägg till alla dessa författningar och brev, men detta sätt för

granskningsrättens införande syntes stöta på mycket stora praktiska svå­

righeter och skulle tekniskt sett te sig synnerligen otympligt. Den bästa lös­

ningen av frågan vunnes därför enligt den sakkunniges mening genom att

allmänna bestämmelser utfärdades angående granskningsrätt för riksdagens

revisorer i fråga om statsunderstöd. Detta tillvägagångssätt byggde på den

principen, att såsom allmän regel skulle gälla, att understödsmottagare vore

redovisningsskyldig inför riksdagens revisorer. Från denna allmänna regel

skulle vissa undantag göras; där dessa undantagsbestämmelser icke vore till­

lämpliga, förelåge redovisningsplikt.

Till ytterligare motivering för en lösning efter denna linje har den sakkun­

nige anfört följande:

Den föreslagna anordningen hade genom sin enkelhet stora fördelar. Den

inskärpte en gång för alla en grundsats, som, sedan den några år tillämpats,

komme att ingå i understödsmottagarens medvetande såsom något välkänt

och naturligt. Statskontoret och riksräkenskapsverket hade ansett den

andra vägen medföra den avsevärda fördelen, att envar, som erhölle stats­

understöd, bestämt och tydligt erhölle besked, huruvida redovisningsskyldig­

het inför statsrevisorerna förelåge; den, som ålades dylik skyldighet, kunde

på förhand inrätta sig därefter i räkenskapshänseende. Vad ämbetsverken

påpekat vore givetvis en god egenskap hos den av dem förordade metoden,

men den sakkunnige holle före, att det vore möjligt att även med den av ho­

nom föreslagna anordningen på ett ganska tillfredsställande sätt klargöra, i

vilka fall redovisningsskyldighet förelåge eller icke. Den sakkunnige räk­

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

17

nade då icke med sådana understödsmottagare, som alldeles underläte att

taga kännedom örn de i ämnet utfärdade bestämmelserna. Skulle i enstaka

fall tvekan om bestämmelsernas rätta innebörd uppkomma, syntes detta icke

kunna medföra några vare sig för det allmänna eller för den enskilde våd­

liga följder. Bleve spörsmålet tilläventyrs aktuellt, genom att från revisorer­

nas sida begäran örn redovisning framställdes, och kunde det icke lösas på

annat, enklare sätt, t. ex. genom att understödsmottagare frivilligt redovisade

eller att revisorerna avstode från granskning, inträffade intet värre än att

revisorerna anmälde saken i sin berättelse, så att riksdagen finge pröva den­

samma.

I avseende å den författningstekniska formen för meddelande av de ifråga­

satta allmänna bestämmelserna örn understödsmottagares redovisningsskyl­

dighet inför riksdagens revisorer har den sakkunnige framhållit, att dessa

bestämmelser avsåge en offentligt-rättslig förpliktelse för enskilda av sådan

beskaffenhet och räckvidd, att det syntes kunna anses motiverat, att bestäm­

melserna utfärdades såsom lag. l)e regler, vilka framgått såsom resultat av

den sakkunniges nu omförmälda undersökningar, hava alltså av honom

sammanförts i ett

förslog till lag angående redovisningsskyldighet inför riks­

dagens revisorer i fråga om statsunderstöd.

Förslaget torde såsom bilaga

få fogas vid statsrådsprotokollet.

Av de hörda myndigheterna hava endast statskontoret, riksräkenskaps-

verket och vattenfallsstyrelsen särskilt uttalat sig i de frågor, som nu äro

föremål för behandling.

Statskontoret

har anfört huvudsakligen följande:

Vad först anginge frågan, vilka slag av medel granskningsrätten skulle

gälla, anslöte sig statskontoret till den allmänna uppfattning, som uttalats

av den sakkunnige, nämligen att granskningsrätten borde avse medel, vilka

tillkommit genom riksdagens medverkan, ävensom lotterimedel samt att

medelskontrollen från riksdagens sida icke borde utsträckas utöver denna

gräns.

Den sakkunnige hade gjort gällande, att redovisningsskyldighet borde

åligga icke blott den, som från statsverket direkt mottoge medlen, utan,

därest denne icke hade att behålla understödet för egen räkning, jämväl den

slutlige mottagaren av understödet. Ehuru statskontoret vore av den

uppfattningen, att en så pass vid bestämning av begreppet redovisnings­

skyldig otvivelaktigt kunde föranleda åtskilliga olägenheter för den en­

skilde'understödsmottagaren, hade statskontoret dock icke velat motsätta sig

förslaget i denna del. Ämbetsverket ville dock samtidigt uttala,^ att det

vore nödvändigt, att de föreslagna bestämmelserna tillämpades på sådant

sätt, att icke enskilda personers och affärsföretags intressen träddes för

nära. Vidare syntes det önskvärt att, där så utan olägenhet läte sig göra,

uppdrag lämnades vederbörande statliga myndighet att införskaffa de upp­

gifter, som för granskningsrättens utövande i varje särskilt fall ansåges er­

forderliga. För visso kunde härigenom i många fall konfliktanledningar

undvikas.

Vad därefter beträffade frågan örn de prestationer i redovisningshänse­

ende, som bolde åläggas den redovisningsskyldige, ville statskontoret fram­

hålla, att ämbetsverket givetvis utginge från att revisorernas granskaings-

rätt skulle utövas på sådant sätt, att icke de åligganden, som den redovis-

Bihang lill riksdagens protokoll 19117. 1 sami. Nr 213.

2

18

Kungl. Maits proposition nr 213.

ningsskyldige skulle hava att fullgöra, bleve alltför betungande saint att

det mera linge anses vara fråga oni en rätt för revisorerna att i förekom­

mande fall erhålla för deras verksamhet erforderliga uppgifter än om en

fortlöpande medelskontroll. Då det ansetts böra tillkomma revisorerna att

pröva, vilka handlingar de ansåge behövliga för granskningen av lämna­

de statsunderstöd, ville statskontoret .jämväl uttala, att det vore nödvän­

digt, att revisorerna franninge med stor försiktighet, så att icke svårig­

heter uppstode för understödsmottagarna, örn de ville insända original­

räkenskaper, samt e.j heller allt för mycket arbete pålades dem, örn de i

stället föredroge att göra avskrifter av de erforderliga handlingarna.

Vidkommande formen för granskningsrättens införande ville statskontoret

tillstyrka, att en särskild lag i ämnet utfärdades. Statskontoret ansåge sig

emellertid böra avstyrka den föreslagna övergångsbestämmelsen om utver­

kande av medgivande från understödsmottagaren att underkasta sig reviso­

rernas granskning rörande understöd enligt avtal, som slutits före den 1 juli

1933. Det kunde icke anses lämpligt, att staten på detta sätt sökte erhålla

en granskningsrätt, som icke förefunnits då avtalet tillkommit.

Skiljaktiga meningar hava inom statskontoret anförts

dels

av en ledamot,

vilken ansett den nyss angivna övergångsbestämmelsen icke böra helt ute­

slutas utan gälla åtminstone beträffande sådana lån och avtal, som innefatta

för längre tid beviljade understöd,

dels ock

av en ledamot, vilken framhållit,

att beträffande den av statskontoret bedrivna lånerörelsen en redovisnings­

skyldighet inför riksdagens revisorer för såväl låneförmedlare som låntagare

i enlighet med den sakkunniges förslag icke borde ifrågasättas. Till stöd för

uppfattningen i sistnämnda hänseende har reservanten anfört, att en dylik

skyldighet skulle kunna medföra väsentliga olägenheter för låntagarna; det

skulle lätt kunna inträffa, att — genom den skyldighet den sakkunnige för­

utsatt för understödsmottagare att bereda revisorerna tillfälle att taga del av

räkenskaper m. fl. handlingar — enskilda personers och affärsföretags be­

rättigade intressen bomme att trädas för nära. En dylik redovisningsskyl­

dighet för låntagarna syntes icke heller påkallad. Genom vederbörande stats­

myndigheter kunde revisorerna erhålla alla de uppgifter rörande ett låne­

ärende, vilka kunde befinnas erforderliga.

Riksräkenskapsverket

bär anfört bland annat följande:

Riksräkenskapsverket saknade visserligen anledning att frångå sin tidigare

uttalade mening om det lämpligaste sättet att lösa förevarande fråga, enligt

vilken skyldigheten att avgiva redovisning inför statsrevisorerna i fråga om

användning av erhållet statsunderstöd skulle bestämmas i varje särskilt fall

i samband med anvisandet av vederbörande riksstatsanslag. Men då riksda­

gen underkänt nämnda uppfattning, hade riksräkenskapsverket icke att yttra

sig om det föreliggande förslagets huvudgrunder utan allenast att framställa

de erinringar mot olika detaljer, som riksräkenskapsverket funnit vara av

betydelse.

Enligt förslaget hänfördes till statsunderstöd även sådant understöd, som

utginge av medel eller annan egendom, som tillkommit eller förvaltades en­

ligt riksdagens beslut eller under dess medverkan. Särskilt innebörden av

sistnämnda uttryck vore enligt riksräkenskapsverkets mening oklar. Riks­

räkenskapsverket ville ifrågasätta, huruvida icke termen »statsmedel», som

visserligen icke heller kunde anses som ett fullt avgränsat begrepp, likväl i

berörda sammanhang tydligare skulle angiva understödens ursprung.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

19

Beträffande den föreslagna skyldigheten för understödsmottagare att av­

giva redovisning m. m. ansåge riksräkenskapsverket, att svårigheterna för

vederbörande att inkomma med redovisning i många fall vore långt större än

den sakkunnige syntes hava föreställt sig. Enligt motiven skulle nämligen i

de fall, då understödsmottagaren icke förde räkenskaper, den till revisorerna

avgivna redogörelsen vara icke blott detaljerad och såvitt möjligt bestyrkt av

verifikationer utan även fullständig och riktig. Detta skulle innebära, att på

redovisningen faktiskt komme att ställas samma fordringar som på en verk­

lig räkenskap.

Till belysning av nu berörda spörsmål ville riksräkenskapsverket erinra

om vad jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag anfört (utlåtande nr 77) i

fråga om framställt förslag örn minskning av statsbidrag och lån till avdik-

ningsföretag för det fall, att företag visat sig draga lägre kostnad än beräk­

nat, vilket förslag förutsatte upprättande av särskilda räkenskaper för före­

tagen. Utskottet hade anfört, att en sådan bestämmelse varit gällande för

tiden till och med 1916 men borttagits på framställning av samma års riks­

dag, som framhållit, att sålunda åstadkommen minskning av beviljat stats­

bidrag visat sig icke stå i rimlig proportion till arbetet med räkenskapssam-

mandragens upprättande och granskning samt att sannolikheten för att med

kontrollen erhålla en riktig uppgift å den verkliga arbetskostnaden vore myc­

ket ringa. Utskottet hade förklarat sig fortfarande hysa den uppfattning, åt

vilken 1916 års riksdag givit uttryck. Därutöver hade utskottet framhållit,

att vid de numera i allt större utsträckning förekommande mindre torrlägg­

ningsföretagen, där arbetet som regel utfördes uteslutande av vederbörande

jordägare själv och dennes familjemedlemmar, hart när oöverkomliga svå­

righeter måste möta i fråga örn fastställande av de verkliga kostnaderna.

Med hänsyn till det anförda hade utskottet ansett en återgång icke böra ske

till den före 1917 gällande ordningen. Riksdagen hade biträtt denna utskot­

tets uppfattning (skrivelse nr 332).

Det sade sig självt, att i fråga om ett stort antal statsunderstödda företag

mindre anledning förelåge att avgiva redovisning än fallet kunde anses vara

beträffande de ofta mycket omfattande avdikningsföretagen.

Riksräkenskapsverket ville vidare fästa uppmärksamheten på, att i lagför­

slaget icke angivits, under vilken tid efter statsunderstödets mottagande redo­

visningsskyldigheten skulle anses gälla.

Enligt förslaget fritoges från skyldigheten att avgiva redovisning enskild

person såsom understödsmottagare, då understödet vore avsett till bestri­

dande av understödsmotlagarens personliga utgifter. Riksräkenskapsverket

ansåge det icke vara fullt klarlagt, vad som avsåges med begreppet person­

liga utgifter. Det kunde för övrigt knappast anses befogat att kräva redo­

visning, då understöd avsåge exempelvis en publikation, vars utgivande kun­

de kontrolleras, även örn understödet skulle utgå till icke rent personliga ut­

gifter.

Vattenfallsstyrelsen

har för belysande av den föreliggande frågans inne­

börd anfört en del exempel från styrelsens verksamhetsområde. Redogörel­

sen härutinnan innehåller bland annat följande:

Vid flera riksdagar hade anvisats anslag för bestridande av dels på slaten

belöpande insatser i Dalälvens och Indalsälvens regleringsföreningar, dels ock

på staten belöpande anläggningskostnader för vissa av den förstnämnda för­

eningen ombesörjda vattenregleringsföretag. Därjämte bestrcdes .statens an­

del i drift- och underhållskostnaderna för nämnda regleringsföretag av sta­

tens vattenfallsverks driftinkomster. Ifrågavarande statsbidrag hade till än­

20

Kungl. Majis proposition nr 213.

Departements­

chefen.

damål att möjliggöra en ökning av den nttagbara vattenkraften i vissa staten

tillhöriga vattenfall och vore således betingade av statens eget affärsintresse.

Ehuru de visserligen även innebure ett understödjande av de övriga medlem­

marna i föreningarna, vore de uppenbarligen icke att betrakta såsom under­

stöd i vanlig mening utan utgjorde väsentligen dels kapitalinvesteringar i pro­

duktiva företag, i vilka staten vore delägare, dels ersättningar för utförda pre­

stationer. Enligt vattenlagen kunde staten tvångsvis åläggas att deltaga i dy­

lika regleringsföretag och bestrida motsvarande andel av kostnaderna där­

för. Den ifrågasatta lagstiftningen borde följaktligen icke vara tillämplig på

dessa statsbidrag, ehuru detta ej tydligt framginge av den i den sakkunniges

motivering givna definitionen på begreppet »statsunderstöd».

Vattenfallsstyrelsen erlade årligen medlemsavgifter till vissa in- och utländ­

ska föreningar, vilka avgifter bestredes av statens vattenfallsverks driftin­

komster men icke motsvarades av någon särskild anslagspost i driftkostnads-

staten. Erläggandet av dessa medlemsavgifter innebure givetvis ett under­

stödjande av nämnda föreningars verksamhet, men detta vore motiverat där­

av, att denna verksamhet vore av stort intresse för vattenfallsverkets affärs-

uppgifter. Då en enstaka medlem av en förening icke syntes kunna påford­

ra någon annan granskningsrätt beträffande föreningens räkenskaper än den,

som utövades genom de av föreningen utsedda revisorerna, och då vidare

ifrågavarande medlemsavgifter utgjorde endast en obetydlig del av motsva­

rande föreningars totala inkomster, syntes desamma icke böra föranleda nå­

gon redovisningsskyldighet för föreningarna inför riksdagens revisorer.

Riksdagen hade år 1927 godkänt ett avtal mellan vattenfallsstyrelsen och

sydsvenska kraftaktiebolaget angående dels utarrendering till nämnda bolag

av Karseforsen och Laholmsfallet, dels försäljning till samma bolag av vissa

andra vattenfall i Lagan, dels ock kraftleverans för statens järnvägars behov

från tillämnade kraftverk vid förstnämnda båda vattenfall. Genom bestäm­

melse i samma avtal hade kraftbolaget berättigats att, för utförande av kraft-

verksanläggningar vid Karseforsen och Laholmsfallet, av kronan genom vat­

tenfallsstyrelsen erhålla ett lån, motsvarande 2/:) av byggnadskostnaden, dock

högst 5,500,000 kronor. Sedermera hade anvisats anslag för utlämnande av

nämnda lån, som skulle amorteras under viss tid. Med avseende å en dylik

lånetransaktion, som utgjorde ett led i en större affärsuppgörelse, borde icke

påfordras någon redovisningsskyldighet för låntagaren inför riksdagens revi­

sorer.

Riksdagen hade år 1919 medgivit, att från den fond, som utgjorde rörelse­

kapital för statens vattenfallsverks fastighetsförvaltning, finge utlämnas bygg­

nadslån åt personer, till vilka med äganderätt eller tomträtt upplätes tomter

inom vissa för egna hem avsedda områden. Denna lånerörelse hade tillkom­

mit väsentligen för att befordra exploateringen av vissa vattenfallsverket

tillhöriga tomtområden och vore således icke att anse såsom någon social un-

derstödsverksamhet utan utgjorde ett led i vattenfallsverkets tomtaffärer. Ett

utkrävande av redovisning för lånets användning i förevarande fall skulle

säkerligen verka hämmande på verkets tomtupplåtelser. Vattenfallsstyrelsen

ansåge därför, att ifrågavarande låntagare borde vara undantagna från redo­

visningsskyldighet inför riksdagens revisorer.

Av dessa exempel framginge, yttrar vattenfallsstyrelsen, att den av den

sakkunnige föreslagna lagen behövde förtydligas i vissa avseenden, bland an­

nat beträffande omfattningen av begreppet »statsunderstöd», samt komplet­

teras med ytterligare undantagsbestämmelser.

Såsom redan nämnts hava i regleringsbreven för de senaste budgetåren i

ett stort antal fall meddelats bestämmelser örn skyldighet för mottagare av

21

statsbidrag eller statsunderstöd att underkasta sig den granskning från stats-

revisorernas sida beträffande användningen av bidraget eller lindel stödet,

som Kungl. Ma.j:t kunde komma att föreskriva. Liknande förbehåll pläga

även införas i Kungl. Maj:ts beslut örn bidrag av lotterimedel samt om anslag

ur vissa fonder.

Det sålunda tillämpade förfarandet innebär i sak samma anordning, som

förordades i 1931 års proposition i ämnet. Det vill även förefalla, som om

härigenom de av 1929 års revisorer uttalade önskemålen örn utsträckande

av statsrevisorernas granskningsrätt till att avse jämväl understöd av stats­

medel för icke statliga ändamål blivit till väsentlig del tillgodosedda. Med

hänsyn till den ståndpunkt 1931 års riksdag intog i fråga om sättet för gransk-

ningsrättens genomförande har jag emellertid icke velat motsätta mig, att

statsrevisorernas granskningsrätt beträffande statsunderstöd regleras genom

generella författningsföreskrifter.

Den nu verkställda sakkunnigutredningen, vilken följer de av riksdagen an­

givna riktlinjerna för frågans lösning, har i de avgivna yttrandena icke blivit

föremål för mera vägande erinringar. Även jag finner mig i allt väsentligt

kunna ge min anslutning till det förslag, som på grundval av utredningen

framlagts av den sakkunnige.

Av stor betydelse för de avsedda bestämmelsernas utformande är frågan,

vilka slag av statsunderstöd granskningsrätten bör avse. Enligt den sak­

kunniges förslag skulle granskningsrätten, bortsett från vissa angivna un­

dantagsfall, omfatta sådana understöd, som till bestridande helt eller delvis

av kostnaderna för verksamhet, utövad av annan än statsmyndighet, utgå

av anslag, som anvisats av riksdagen, eller av medel eller annan egendom,

som eljest tillkommit enligt riksdagens beslut eller under dess medverkan,

eller av medel, som influtit genom penninglotteri, till vars anordnande Kungl.

Majit lämnat tillstånd. Härunder skulle inbegripas även statsunderstöd av­

sedda att återbetalas. Mot den sålunda gjorde avgränsningen synes i sak

knappast vara något att erinra. Dock torde i begreppet statsunderstöd icke

böra inläggas något krav på att understödet skall utgå för viss verksamhet.

Särskilt bland de personliga understöden och låneunderstöden torde nämligen

finnas exempel på sådana, som icke kunna sägas utgå för viss verksamhet

men som ändock äro av beskaffenhet att böra träffas av granskningsrätten,

låt vara att denna i fråga örn de förra på grund av särskilt undantagsstad-

gande kommer att rikta sig endast mot den eventuelle förmedlaren av un­

derstödet men icke mot den enskilde understödsmotlagaren själv. Att även

låneunderstöden böra omfattas av granskningsrätten kan visserligen före­

falla tveksamt. Då jag ansett mig kunna biträda den sakkunniges förslag

på denna punkt, har jag i främsta rummet tagit hänsyn till två omständig­

heter. Dels äro villkoren för dylika lån i stor utsträckning sådana, alt lånen

mer eller mindre erhålla karaktären av verkliga understöd. Dels förekom­

mer i vissa fall, att flir ett och samma ändamål utlämnas såväl lån som bi­

drag utan återbetalningsskyldighet; i dylika fall vore det uppenbarligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

mindre tillfredsställande att begränsa granskningsrätten till att avse allenast

användningen av det utan återbetalningsskyldighet utlämnade statsbidraget.

Emellertid har jag ansett den sakkunniges författningsförslag i nu föreva­

rande del böra undergå vissa formella jämkningar. Den definition av be­

greppet statsunderstöd, som förslaget innehåller, lärer trots sin utförlighet

knappast lämna någon fullständig klarhet örn begreppets rätta innebörd.

Vid sådant förhållande synes, såsom även riksräkenskapsverket ifrågasatt,

termen statsmedel vara att föredraga, då det gäller att angiva understödens

ursprung. Härigenom vinnes, att författningstexten kan givas en betydligt

enklare avfattning utan att, såvitt jag kan finna, medföra några större tolk-

ningssvårigheter än dem, som kunna göra sig gällande även för den hän­

delse den sakkunniges förslag godtages. Påpekas bör för övrigt, att var­

ken den ena eller den andra formuleringen synes kunna giva anledning till

något missförstånd av praktisk betydelse. Man lärer kunna antaga, att re­

visorerna i mera tveksamma fall skola finna lämpligt att iakttaga en restrik­

tiv tillämpning av reglerna i såväl nyssberörda som andra avseenden beträf­

fande granskningsrättens omfattning. Särskilt då fråga uppkommer om in­

fordrande av redogörelse för användningen av låneunderstöd eller understöd,

som kunna anses stå de rent personliga understöden mer eller mindre nära,

torde det vara motiverat att framgå med en viss försiktighet och att sålunda

avstå från granskningsrätt, då denna icke framstår såsom klart befogad.

Såsom redan antytts är även jag av den uppfattningen, att redovisnings­

skyldigheten icke bör begränsas till den, för vilken statsunderstödet slutligen

är avsett, utan jämväl bör åvila den, som mottager understödet med upp­

gift att förmedla det till annan. Utan att redovisningsskyldigheten erhåller

en sådan omfattning torde syftet med riksdagens framställning icke kunna

helt vinnas.

Vidkommande frågan, hur granskningsrätten bör utövas, har den sakkun­

nige tänkt sig, att understödsmottagare, som för räkenskaper, skulle vara

skyldig att på revisorernas anmodan bereda dessa tillfälle att taga del av

räkenskaperna med tillhörande handlingar, i den mån de finna sådant er­

forderligt för granskning av understödets användning Understödsmottagare,

som icke för räkenskaper, skulle däremot vara skyldig att på anmodan till

revisorerna insända en detaljerad och såvitt möjligt av verifikationer be­

styrkt redogörelse för användningen av understödet.

För egen del har jag icke kunnat undgå att hysa tvekan örn lämpligheten

av att anordna redovisningen på sätt den sakkunnige sålunda ifrågasatt.

Det synes mig nämligen vara ägnat att väcka betänkligheter att införa

ett generellt stadgande örn skyldighet för den, som erhållit statsunderstöd,

att, där han för räkenskaper — vare sig han är därtill lagligen förpliktad

eller icke — tillhandahålla dessa räkenskaper för granskning av statsrevi­

sorerna. Visserligen har den sakkunnige i anslutning till riksdagens stånd­

punkt förutsatt, att granskningsrätten skulle begränsas till statsunderstödets

användning och alltså, där annan verksamhet eller rörelse förekommer, icke

omfatta rörelsen i dess helhet. I ett stort antal fall torde det emellertid för

23

dea redovisningsskyldige bliva förenat med synnerliga svårigheter att i prak­

tiken genomföra en sådan begränsning vid räkenskapernas tillhandahållande.

Det syfte, som riksdagen genom förevarande framställning velat vinna, torde

också kunna tillgodoses utan att understödsmottagaren förpliktas att ställa

sina räkenskaper till revisorernas förfogande. Det vill nämligen förefalla,

som om den redogörelse för statsunderstödets användning, som det enligt den

sakkunniges förslag skulle åligga understödsmottagare, vilken icke för rä­

kenskaper, att avlämna till revisorerna, skulle med de fordringar, som

enligt sakkunnigförslaget komme att ställas pa dylika redogöielser vara

tillfyllest såsom grundval för statsrevisorernas granskning jämväl i de fall,

där bokföringsplikt föreligger eller där understödsmottagaren eljest för rä­

kenskaper.

I enlighet med dessa överväganden har jag funnit mig böra förorda, att

understödsmottagare icke ålägges att tillhandahålla statsrevisorerna annat

granskningsmaterial än sådan redogörelse för användningen av statsunder­

stödet, som uppfyller de av den sakkunnige angivna fordringarna. Å andra

sidan' har jag ansett det böra stå understödsmottagaren fritt att, därest

han finner lämpligt, i stället fullgöra redovisningsskyldigheten genom att

bereda statsrevisorerna tillfälle att taga del av hans räkenskaper under för-

. utsättning att av dem kunna inhämtas fullständiga upplysningar rörande

understödets användning.

De bestämmelser jag sålunda tillstyrkt torde lämpligen böra sammanfö­

ras i en av Kungl. Majit och riksdagen beslutad

förordning angående skyl­

dighet att till riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användningen av

statsunderstöd.

Denna förordning torde böra träda i kraft den 1 juli 1937

men bör icke äga tillämpning i fråga örn statsunderstöd, som avser tid dess­

förinnan eller som utgår på grund av avtal, slutet före nämnda dag. Själv­

klart är emellertid, att förordningen indirekt kan bliva tillämplig jämväl be­

träffande understöd, som utgår enligt dylikt aldre avtal, nämligen om mot­

tagaren av understödet enligt avtalets bestämmelser är skyldig att unoerkasta

sig den här avsedda granskningsrätten eller om han frivilligt åtager sig sådan

skyldighet. Att, såsom den sakkunnige föreslagit, särskilda åtgärder skulle

av vederbörande statsmyndigheter vidtagas för utverkande av sadant medgi­

vande från understödsmottagarnas sida, har jag i likhet med statskontoret

funnit mig icke böra tillstyrka.

Med anledning av vad riksräkenskapsverket anfört i fråga örn den tid,

varunder redovisningsskyldigheten skulle gälla, må framhållas, att varje stats­

revision omfattar endast ett budgetår — det närmast tillåndalupna och att

i anslutning härtill redovisningsskyldigheten i förevarande fall torde komma

att hänföra sig allenast till statsunderstöd, avseende nämnda tidsperiod.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Granskningsrätt med avseende å bidrag eller andra förmåner från statens

affärsdrivande verk åt vissa bolag m. fl.

I skrivelsen nr 342 år 1931 har riksdagen uttalat, att revisorernas gransk­

ningsrätt borde utsträckas till »användning av bidrag eller andra förmå­

ner av olika slag, som vid de affärsdrivande verken på grund av särskilda

överenskommelser lämnats vissa bolag m. fl.».

Det ämne, riksdagen här berört, har synts den sakkunnige vara av så

speciell natur, att han ansett det icke vara lämpligt att sammanblanda den­

na fråga med utredningen angående revisorernas granskningsrätt i fråga

om de egentliga statsunderstöden. De företeelser, riksdagen med sitt nu an­

förda uttalande syntes åsyfta, vore mera enstaka och ägnade sig enligt hans

mening icke att göras till föremål för reglering i nu förevarande avseende

genom allmänna författningsbestämmelser.

Den sakkunnige framhåller till en början, att en tolkning av innebörden

i det åberopade riksdagsuttalandet vore förbunden med vissa svårigheter.

Härom har den sakkunnige anfört bland annat följande:

Ea ^1?.!ink!10" la§e dan> ,att önskemålet begränsats till endast en viss del

av statsförvaltningen, nämligen de affärsdrivande verken, men eljest hade

riksdagen icke närmare preciserat vad den åsyftat. Uttrycken »bidrag el-

ler andra formaner av olika slag» samt »vissa bolag m. fl.» syntes tämligen

obestämda. Emellertid kunde man på goda grunder ställa det ifrågavarande

uttalandet i samband med vad i riksdagens revisorers berättelse till 1931 års

riksdag framkommit med avseende å statens järnvägars mellanhavanden

med vissa företag. I denna berättelse redogjordes för de förmåner, som

Svenska trafikforbundet, Turisttrafikforbundets restaurantaktiebolag, förlags-

aktiebolaget Sveriges kommunikationer, aktiebolaget Svenska pressbyrån och

a tiebolaget Alga pa grund av särskilda avtal åtnjöte genom statens järnvä-

gars trafikrorelse. Efter en redogörelse för berörda avtal och företagens

ekonomiska förhallanden, i den mån dessa ur offentliga handlingar kunnat

utlasas, hade revisorerna i sin omförmälda berättelse förordat bland annat en

verksammare kontroll från statens sida å den av företagen bedrivna affärs­

verksamheten.

Det s>ntes sannolikt, att sistberörda förhållanden givit anledning till riks­

dagens förutnämnda uttalande. Det vore då att märka, att de förmåner el-

ler bidrag, nyssnämnda företag åtnjöte, icke — annat än möjligen vad an-

ginge Svenska trafikförbundet — hade ren understödskaraktär utan att de

traffade avtalen vore av affärsmässig natur, sålunda att bidraget eller för-

Pf116?. ut§in§e under förutsättning av en viss kontraherad motprestation

tran företagets sida i och för statens järnvägars affärsrörelse. Detta vore av

™tres0se a^ hålla i minnet, då det gällde att avgöra, vilka andra bidrag eller

förmåner, som skulle dit hänföras. Givetvis vöre här icke fråga örn de fall,

där överenskommelsen gällde utgåendet av statsunderstöd i förut angivna

mening, dessa fall hörde uppenbarligen under den föreslagna lagens till-

lämpningsområde.

För att utröna i vilken utsträckning de i riksdagsskrivelsen angivna för­

hållandena förekomme vid affärsverken, har den sakkunnige hos dessa verks

styrelser gjort förfrågan härom med användande av riksdagens eget, nyss

25

citerade uttryckssätt. De av verkstyrelserna avgivna svaren äro i huvudsak

av följande innehåll:

Generalpoststyrelsen

har meddelat, att för postverkets vidkommande någon

sådan överenskommelse, som i riksdagsskrivelsen omtalats, icke träffats.

Vattenfallsstyrelsen

har anfört, att statens vattenfallsverk icke lämnat

några bidrag eller andra förmåner till vissa bolag m. fl., undantagandes med­

lemsavgifter till vissa föreningar.

Telegrafstyrelsen

har hänvisat till en tidigare gällande överenskommelse

mellan styrelsen och aktiebolaget Radiotjänst rörande rundradiorörelsens ord­

nande i Sverige.

Domänstyrelsen

har åberopat, att beträffande domänverket några överens­

kommelser av angiven art icke förelåge, såvida ej såsom sådana skulle räk­

nas dels av domänstyrelsen med stöd av Kungl. Maj:ts beslut ställda garan­

tier för lån åt vissa flottningsföreningar, dels av domänstyrelsen från flott-

ledsfonden utlämnade förlagslån för nybyggnad och underhåll av flottleder,

dels ock sådana tillstånd, som givits vissa nyttjanderättshavare till statens

till bergshanteringens understöd anslagna skogar att fritt förfoga över skogs-

avkastningen på vissa villkor. Dessutom skulle till dylika överenskommelser

kunna räknas de avtal, som träffats med vissa trävarubolag i Norrbottens

län, nämligen Kalix träindustribolag samt aktiebolaget Törefors sågverk, örn

leverans av virke från statens skogar.

Vad slutligen

järnvägsstyrelsen

beträffar, hava till den sakkunnige över­

lämnats vissa i anledning av hans förfrågan från verkets olika förvaltningar

genom styrelsens försorg införskaffade uppgifter. Av dessa uppgifter in­

hämtas, att, utöver de nyss nämnda avtalen mellan järnvägsstyrelsen och

vissa företag, åtskilliga överenskommelser mellan statens järnvägar och en­

skilda förelåge, vilka

enligt ordalydelsen

i riksdagsskrivelsen borde hänföras

till nu ifrågavarande kategori. Den sakkunnige har lämnat en summarisk

uppräkning av dessa överenskommelser. Sålunda förekomme avtal örn upp­

låtelse av nyttjanderätt tillmark (för kolbryggor o. dyl.), fraktnedsättningar,

frikort eller fribiljetter, inregistrering av privatvagnar, befordring i särskilt

inredda vagnar av levande fisk, besörjande av sovvagnstrafik, skötsel av res­

gods och överföring av resgods mellan tåg och båt, annonsering av tågtider,

distribution av resehandböcker, fullgörande av upplysnings- och ackvisitions-

arbete i fråga om godstrafik från och till vissa främmande länder, fullgöran­

de av dragarebestyr och tullbestyr, verkställande av godsomlastning, försäk­

ring av gods, tillförsäkrande åt enskilt omnibusföretag av viss minimi-brutto-

inkomst samt avsändning av lyxtelegramblanketter (överenskommelse med

svenska nationalföreningen mot tuberkulos).

För egen del bär den sakkunnige i detta ämne anfört i huvudsak följande:

I flertalet av de nyss angivna fallen svarade mot det statliga verkets pre­

station en den enskilde kontrahentens motprestation, vilken pa ett eller an­

nat sätt ägde värde för verkets affärsrörelse. Denna omständighet syntes

dock icke enligt riksdagens avsikt böra utesluta från redovisningsskyldighet

inför revisorerna. Då alltså granskningen ej skulle inskränkas tili allenast

utfästelser av ren understödskaraktär, vore det icke möjligt att uppställa nå­

gon allmän norm, enligt vilken det skulle kunna avgöras, huruvida av de

af färsdrivande verken sålunda gjorda utfästelser borde vara underkastade

revisorernas granskning, såvitt anginge den icke statliga kontrahentens an­

vändning av de utfästa prestationerna.

Å andra sidan kunde icke gärna ifrågakomma, att

alla

dylika fall skulle hil­

va föremål för granskning. Detta skulle kunna leda till rena orimligheter. För

Kungl. Maj:ts proposition nr 21o.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 213-

att taga några exempel syntes det icke kunna skäligen begäras, att godstrafi­

kant, som med hänsyn till sin rörelses omfattning åtnjöte förmån av fraktned-

sättning å. statens järnvägar eller som för något sitt trafikändamål träffat

avtal om inregistrering av en sin privatvagn i statens järnvägars vagnpark

eller som med statens järnvägar överenskommit om vagnsamtrafik, på den­

na grund skulle medgiva riksdagens revisorer rätt att granska hans räken­

skaper.

För så vitt man ej valde att ånyo underställa riksdagen saken med begä­

ran om ett förtydligande av riksdagens mening, syntes annan utväg att på

ett lämpligt sätt ordna förevarande fråga icke stå till buds än att i första

hand överlämna åt vederbörande verk att för sin del avgöra, å vilka över­

enskommelser riksdagens uttalande finge anses tillämpligt. I varje sådan

överenskommelse borde inryckas bestämmelse örn skyldighet för den icke

statliga kontrahenten av samma innehåll, som stadgades i 2 § i den före­

slagna lagen. Riksdagen talade visserligen i skrivelsen 342/1931 i detta sam­

manhang örn rätt för riksdagens revisorer att verkställa »granskning av ifrå­

gavarande företags förhållanden till statens organ», men härmed syntes näp­

peligen hava avsetts att giva granskningsrätten annat omfång eller innehåll

än när det gällde de egentliga statsunderstöden.

För angivna ändamål borde Kungl. Maj:t i cirkulär till de affärsdrivande

verken anmoda dessa att vid träffandet av sådana överenskommelser, genom

vilka bidrag eller andra förmåner beviljades annan än statsmyndighet, iakt­

taga, att i överenskommelsen intoges förbehåll örn skyldighet för den, till

vilken bidraget eller förmånen utginge, att gentemot riksdagens revisorer

vara underkastad redovisningsplikt på sätt i nyssnämnda lag stadgades.

Vad beträffade redan ingångna överenskommelser, syntes de affärsdrivan­

de verken genom samma cirkulär böra förständigas att söka åvägabringa så­

dan ändring i sist berörda överenskommelser, att vederbörande icke statliga

kontrahent tillförbundes den redovisningsplikt, varom nyss talats.

Den sakkunnige har slutligen betonat, att han med det framställda för­

slaget icke avsåge, att granskning från revisorernas sida skulle äga rum i så­

dana fall, där kravet på rätt till dylik granskning uppenbarligen måste be­

traktas såsom orimligt. Det borde i första hand få ankomma på vederbö­

rande verk att avgöra, vilka överenskommelser med hänsyn härtill borde

uteslutas. Skulle sedermera revisorerna finna, att i något fall förbehåll örn

granskningsrätt för dem ej inryckts i ett avtal, beträffande vilket enligt deras

mening sådant förbehåll bort göras, syntes det lämpligast, att revisorerna ge­

nom att omförmäla förhållandet i sin berättelse lämnade riksdagen tillfälle

att pröva frågan.

De över betänkandet avgivna

yttrandena

innehålla i denna fråga huvud­

sakligen följande.

Riksräkenskapsverket

har anfört:

De affärsdrivande verken hava icke någon befogenhet att bevilja bidrag

eller förmåner, som hava karaktär av statssubvention. Avtal, där någon

förmån av sådant slag, som riksdagen synes avse, kan ifrågakomma, är följ­

aktligen att anse såsom ett led i en verklig affärsuppgörelse. Dylika affärs­

uppgörelser kunna givetvis bliva föremål för riksdagens revisorers gransk­

ning och eventuellt åtgärder gent emot vederbörande affärsdrivande verks

styrelse. Men denna granskningsrätt kan icke rimligtvis utsträckas till att

Kungl. Maj.ts proposition nr 213.

27

omfatta jämväl behörighet att granska räkenskaperna för de affärsdrivande

verkens kundkrets. För vissa fall synes också den sakkunnige medgiva rik­

tigheten härav.

En utvidgning av riksdagens revisorers granskningsrätt i föreslaget av­

seende, som givetvis måste anses innebära en högst betydande inskränkning

i vederbörande verks handlingsfrihet, synes ej heller stå i god överensstämmelse

med de förslag till en mera affärsmässig, självständig förvaltning av hit­

hörande verk, som tid efter annan framställts. Angivna reformsträvanden

beträffande de affärsdrivande verkens organisation och arbetsmetoder åsyfta

nämligen i första hand att lämna verkens styrelser en vidgad handlings­

frihet. (Jfr socialiseringsnämndens förslag rörande statens järnvägar och

domänverket.)

På grund av vad sålunda anförts och då förslaget med hänsyn till den

allmänna formulering detsamma erhållit måste befaras leda till orimliga

konsekvenser, har riksräkenskapsverket förklarat sig bestämt avstyrka det­

samma. I anslutning till vad den sakkunnige alternativt ifrågasatt har äm­

betsverket ansett förevarande spörsmål böra underställas förnyad prövning av

riksdagen.

Generalpoststyrelsen

har endast tillkännagivit, att överenskommelse, där­

vid bidrag av omförmält slag beviljats annan än statsmyndighet, icke träffats

av styrelsen och att styrelsen ej heller ägde befogenhet att träffa sådan över­

enskommelse.

Telegrafstyrelsen

har icke haft något att i sak erinra mot ifrågavarande

förslag.

Järnvägsstyrelsen

har yttrat bland annat följande:

Den ifrågasatta bestämmelsen vore helt generell, och densammas anta­

gande skulle komma att medföra skyldighet att underkasta sig granskning

av riksdagens revisorer för ett otal företag och enskilda, vilka träffat över­

enskommelser av ett eller annat slag med statens järnvägar. Örn samtliga

sådana överenskommelser kunde nämligen sägas, att från statens järnvägars

sida viss fördel beviljats. Att mot denna fördel stöde en affärsmässigt avvägd

motprestation skulle enligt den sakkunniges mening icke inverka. Detta gällde

bland annat i betänkandet uppräknade slag av avtal.

Den sakkunnige påpekade själv, att det skulle leda till rena orimligheter,

örn alla dylika fall bleve föremål för granskning.

Riktigheten av vad i detta avseende uttalats vore obestridlig. Järnvägs­

styrelsen kunde emellertid icke finna, huru man med den föreslagna all­

männa formuleringen skulle kunna undgå påtalade orimlighet. Åt veder­

börande verkstyrelse överlämnades ju med densamma ingalunda att avgöra,

i vilka fall en granskningsrätt kunde vara skälig, utan endast att bestämma,

å vilka avtal stadgandet i fråga enligt ordalydelsen vore tillämpligt, vilket,

som sagt, syntes vara fallet med samtliga av den sakkunnige uppräknade.

Att revisorerna icke utan en enorm ökning av sin kanslipersonal skulle kunna

till någon större del utnyttja den sålunda medgivna granskningsrätten vore

en annan sak utan större principiell betydelse.

I likhet med riksräkenskapsverket måste järnvägsstyrelsen följaktligen be­

stämt avstyrka förslaget, och ville styrelsen därvid till alla delar instämma i

den motivering, som av ämbetsverket anförts.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Vid den förnyade riksdagsbehandling av ärendet, som väl finge förut­

sättas komma till stånd, borde enligt järnvägsstyrelsens mening särskilt upp­

märksammas, att de bidrag och förmåner, som lämnades av de affärsdrivande

verken i allmänhet, vore av helt annan natur än de statsunderstöd, som be­

handlades i den sakkunniges lagförslag, varför ett likställande i regel icke

vore motiverat. De förra vöre nämligen resultatet av en affärsuppgörelse,

avsedd att bringa båda parterna direkt ekonomisk vinst. De affärsdrivande

verkens styrelser måste till och med anses förhindrade träffa uppgörelser, vid

vilka sagda villkor icke vöre uppfyllt.

Vid ett affärsavtal, av vad slag det vöre, sökte järnvägsstyrelsen givetvis

betinga sig så stora fördelar som möjligt för det förvaltade verkets del. Det

vore emellertid uppenbart, att möjligheten att vinna sådana skulle bli ej

oväsentligt kringskuren, om vid förhandlingarna som första villkor måste

uppställas, att vederbörande skulle underkasta sig offentlig räkenskapsgransk-

ning.

Då det synts järnvägsstyrelsen vara av betydelse för frågans vidare hand­

läggning att erhålla kännedom om den ståndpunkt till densamma, vilken in-

toges av de inom styrelsens förvaltningsområde verksamma företag, som

uppräknats i betänkandet och vilka enligt den sakkunniges mening vore av­

sedda att i första hand träffas av blivande bestämmelser rörande utsträckning

av riksdagens revisorers granskningsrätt, hade styrelsen hos företagen i fråga

anhållit örn yttrande över förslaget. Endast ett av företagen, nämligen Sven­

ska trafikförbundet, vilket ju ej vore i egentlig mening affärsdrivande, hade

icke ställt sig avvisande. Förbundet syntes emellertid anse, att granskningen

skulle komma att avse endast ett direkt statsbidrag, som helt användes för

bekostande av viss av statens järnvägars resebyråer bedriven annonsering.

Beträffande användningen av detta bidrag skulle emellertid den ifrågasatta

granskningsrätten icke innebära någon ändring i sak gentemot nuvarande

förhållanden.

Vad angår övriga, under aktiebolagsform arbetande företag ville det där­

emot synas, som skulle tillkomsten av bestämmelser som de föreslagna för­

svåra och i vissa fall måhända rentav omöjliggöra en förnyelse av gällande

avtal.

Järnvägsstyrelsen avslutar sitt utlåtande med att framhålla, att enligt sty­

relsens uppfattning det för de intressen, som styrelsen hade att tillvarataga,

vore lyckligast, örn några allmänna bestämmelser av här ifrågasatt innebörd

överhuvud icke träffades och att det i alla händelser vore nödvändigt att fram­

gå med yttersta försiktighet, för så vitt icke själva syftet med bestämmelsen

— vilket väl icke rimligen kunde vara annat än att bereda statsverket ökade

inkomster — skulle helt förfelas och resultatet bliva det motsatta. I nu­

varande tid, då statens järnvägar hade att kämpa mot konkurrens med så

många andra trafikföretag av olika slag, syntes det knappast kunna undgås,

alt ett ytterligare kringskärande av järnvägsstyrelsens rörelsefrihet komme

att leda till en försämring av affärsresultaten, d. v. s. i sista hand därtill, att

en onödigt stor del av kostnaderna för statens järnvägsrörelse vältrades över

på skattebetalarna.

På grund av vad sålunda anförts har järnvägsstyrelsen avstyrkt förelig­

gande förslag, i vad detsamma gäller överenskommelser berörande statens

järnvägar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

£9

Vattenfallsstyrelsen

har framhållit bland annat följande:

Den av den sakkunnige använda formuleringen »redovisningsskyldighet

gentemot riksdagens revisorer för den, som genom överenskommelse med ett

statens af färsdrivande verk beviljats bidrag eller annan förmån» — vilken

formulering vore hämtad från riksdagens skrivelse i ämnet — vore så obe­

stämd och vidsträckt, att den, tillämpad efter ordalydelsen, skulle leda till

rena orimligheter, vilket även den sakkunnige medgivit. Enligt en orda­

grann tolkning av ifrågavarande bestämmelse skulle exempelvis i sådana fall,

då vattenfallsstyrelsen av affärsmässiga hänsyn beviljade nedsättning i kanal­

avgift eller efterskänkte fordran för energiavgift, denna förmån förknippas

med skyldighet för vederbörande trafikant, respektive abonnent att låta sina

räkenskaper granskas av riksdagens revisorer. Detta kunde icke skäligen på­

fordras. Men även om man bortsåge från dylika orimliga konsekvenser av

den föreslagna bestämmelsen, vore förevarande förslag ägnat att ingiva starka

betänkligheter just ur synpunkten av statens egna affärsintressen, enär däri­

genom syntes omöjliggöras för de affärsdrivande verken att åstadkomma

åtskilliga affärsuppgörelser, som med hänsyn till nämnda intressen skulle

vara nyttiga och förmånliga. Vattenfallsstyrelsen, som till alla delar instämde

i vad riksräkenskapsverket yttrat i detta ämne, ansåge sig därför böra av­

styrka ifrågavarande förslag och hemställa, att ärendet måtte underkastas

förnyad omprövning av riksdagen.

Domänstyrelsen

har ansett icke lämpligt att i fråga om redan ingångna

avtal överenskommelser skulle söka åvägabringas i syfte att vederbörande icke

statliga kontrahenter bleve redovisningsskyldiga inför riksdagens revisorer.

Förslaget avstyrktes därför i denna del.

Såsom framgår av det anförda har tanken på en .utvidgning av

statsr ex i-

DeparUimenis-

sorernas granskningsrätt till att avse även enskilda företag, som genom av-

cluilen-

tal med statens affärsdrivande verk tillförsäkrats bidrag eller andra för­

måner av olika slag, i några av remissyttrandena bestämt avvisats. Det

lärer heller icke kunna förnekas, att en utsträckning av granskningsrätten

på sätt som föreslagits åtminstone i vissa fall skulle kunna tänkas försvåra

verkens möjligheter att träffa för staten förmånliga uppgörelser. Men även

bortsett härifrån har jag vid övervägande av detta spörsmål funnit, att det

skulle vara förenat med mycket stora svårigheter att åstadkomma en till­

fredsställande reglering av en granskningsrätt på förevarande område. De

bidrag och förmåner, varom här är fråga, äga icke karaktär av understöd i

förut angivna mening utan utgöra vederlag för andra prestationer enligt

affärsmässigt träffade avtal. Att föreskriva granskningsrätt i alla de fall, då

utfästelse av dylika bidrag eller förmåner ingår som moment i ett avtal, kan

uppenbarligen icke ifrågakomma. Svårigheten ligger främst i att utfinna en

ur olika synpunkter lämplig begränsning av granskningsrättens föremål.

Den sakkunniges förslag, enligt vilket inga närmare riktlinjer i detta hän­

seende skulle uppdragas ulan i stället överlämnas åt vederbörande verk att

i första hand avgöra, i vilka avtal förbehåll örn granskningsrätt borde in­

tagas, kan enligt min mening knappast anses innefatta en godtagbar lösning

av frågan.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

Med särskild tanke på de av 1930 års riksdagsrevisorer omnämnda fall,

som närmast föranlett riksdagens framställning i denna del, har jag haft

under övervägande möjligheten av att låta en granskningsrätt av här av­

sedd art omfatta allenast sådana företag, vilka genom avtal med ett affärs-

drivande verk tillförsäkrats ensamrätt till viss eller vissa prestationer för

verket eller för den allmänhet, som utgör verkets kundkrets. Även med

denna gränsdragning skulle det emellertid ofta i praktiken ställa sig svårt

att avgöra, örn granskningsrätt borde förbehållas eller ej. Vid sådant för­

hållande och med hänsyn till de allvarliga betänkligheter, som från vissa

verks sida uttalats mot bestämmelser av den ifrågasatta innebörden, har

jag stannat vid att icke framlägga något förslag i denna del. Det torde få

förutsättas, att de affärsdrivande verken före avslutandet av överenskom­

melser av här avsett slag söka att såvitt möjligt förskaffa sig sådana upplys­

ningar, som erfordras för bedömande av de ifrågavarande rättigheternas

värde, så att statsverkets intressen bliva i tillbörlig mån tillgodosedda i av­

talen. Genom vederbörande verk kunna revisorerna sedan taga del av dessa

upplysningar. För den händelse riksdagen emellertid fortfarande skulle

anse särskilda bestämmelser om granskningsrätt på förevarande område önsk­

värda, torde frågan sedermera få upptagas till förnyad utredning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter ett inom finansde­

partementet upprättat förslag till

förordning angående skyldighet att till

riksdagens revisorer avgiva redogörelse för användningen av statsunderstöd

samt hemställer, att förslaget måtte genom proposition föreläggas riksdagen

till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten, att proposition av den lydelse, bilaga vid detta

protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

H. Wihlborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 213.

31

Bilaga.

Av den sakkunnige upprättat förslag till lag angående redovisnings­

skyldighet inför riksdagens revisorer i fråga om

statsunderstöd.

1 §■

Med statsunderstöd förstås i denna lag sådant understöd, som till bestri­

dande, helt eller delvis, av kostnaderna för verksamhet, utövad av annan än

statsmyndighet, utgår av anslag, som anvisats av riksdagen eller av medel

eller annan egendom, som eljest tillkommit eller förvaltas enligt riksdagens

beslut eller under dess medverkan, eller av medel, som influtit genom pen­

ninglotteri, till vars anordnande Kungl. Maj:t lämnat tillstånd, allt oavsett

huruvida understödet skall återbetalas eller icke.

Med understödsmottagare förstås i denna lag endast annan än statsmyn­

dighet.

2

§•

Den, som mottagit statsunderstöd (understödsmottagare), är, med de un­

dantag, som angivas i 3 §, skyldig att efter anmodan av riksdagens reviso­

rer antingen, om understödsmottagare för räkenskaper, bereda revisorerna

tillfälle att taga del av räkenskaperna med tillhörande verifikationer, pro­

tokoll och andra handlingar, i den mån revisorerna finna sådant erforder­

ligt för granskning av understödets användning, eller, om understödsmot­

tagare icke för räkenskaper, till revisorerna insända en detaljerad och, så

vitt sig göra låter, av verifikationer bestyrkt redogörelse för understödets

användning.

3 §.

Den i 2 § stadgade skyldigheten skall icke gälla i fråga örn

a) enskild person såsom understödsmottagare, då understödet är avsett till

bestridande av understödsmottagarens eller hans familjs personliga utgifter;

b) understöd till internationella ändamål, så vida icke svensk medbor­

gare eller svensk institution eller sammanslutning av svenska medborgare är

understödsmottagare;

.

.

c) understöd, beträffande vilket särskilt föreskrivits, att redovisningsskyl­

dighet, varom stadgas i 2 §, icke skall åligga understödsmottagare!!.

Övergångsbestämmelse.

Denna lag skall äga tillämpning i fråga om statsunderstöd, som utgår för

verksamhet efter den 30 juni 1933; dock att, örn understödet utgår i form av

lån, varom förbindelse ingåtts före den 1 juli 1933, eller eljest enligt avtal,

32

Kungl. Maj.-ts proposition nr 213.

som slutits före sistnämnda dag, skyldighet, varom stadgas i 2 §, skall åligga

understödsmottagaren endast under förutsättning, att sådan skyldighet en­

ligt innehållet i förbindelsen eller avtalet eller eljest i ämnet gällande bestäm­

melser är för handen eller kan åläggas honom eller ock understödsmottagaren

härtill lämnar sitt medgivande; skolande vederbörande statsmyndighet, där

så erfordras, vidtaga åtgärder för utverkande av sådant medgivande.

377458

.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1937.