2

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Förslag:

till

förordning angående upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland

och Blekinge utgående landgille.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Landgille, som utgår av fastighet i Skåne, Halland eller Blekinge till kyrka

eller till avlöning av prästerskap eller klockare utan att rätten till landgillets

uppbärande motsvaras av äganderätt till jord, må inlösas mot ersättning

av statsmedel, örn sådant påkallas av kronan eller ägaren av den fastighet,

varifrån avgälden utgår.

Vad nu är sagt gälle ock landgille, som utgår för jordlägenhet, tillhörig

kyrka i något av nämnda landskap och belägen inom viss fastighets ägo­

område men till sitt läge i övrigt numera okänd, där församlingen medgiver

sådan inlösen; sker inlösen av landgille för dylik jordlägenhet, skall ägaren

av den fastighet, inom vars område lägenheten finnes, anses hava förvärvat

äganderätten till lägenheten.

2

§.

Ärende angående inlösen av landgille upptages av länsstyrelsen i det län,

där fastigheten är belägen.

3 §•

I fråga om inlösen av landgille företrädes kronan av kammaradvokat-

fiskalsämbetet. Det åligger ämbetet att från kyrkoråden infordra uppgift å

landgillen samt göra framställning örn inlösen av landgille, som i 1 § sägs.

4 §.

Då ansökning om inlösen inkommit, skall länsstyrelsen giva avgäldstaga-

ren och, om fastighetsägaren är sökande, kammaradvokatfiskalsämbetet till­

fälle att yttra sig över ansökningen.

5

§•

Ersättningen för landgille, som avses i 1 § första stycket, skall uppgå

till tjugu gånger den årliga avgäldens belopp och ersättningen för landgille,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1937. Genom förordningen

upphäves förordningen den 20 november 1908 (rir 138 s. 1) angående upp­

körande av det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående land­

gille så ock vad i övrigt finnes stadgat stridande mot den nya förordningen.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å

Stockholms slott den 26 februari 1937.

N ärvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

S^andler,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, L^evinson, E^ngberg,

S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemen­

sam beredning med cheferna för justitie- och ecklesiastikdepartementen frå­

ga angående upphörande av landskyld och landgille.

Föredraganden anför:

»Med anledning av en inom riksdagens andra kammare år 1931 väckt mo­

tion, nr 241, vari gjordes framställning att utredning måtte verkställas på vad

sätt landskyld och landgille samt andra därmed jämförliga uråldriga skatte-

pålagor på effektivare sätt än nu sker skulle kunna avskrivas eller avlösas,

har riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 4 juni 1931, nr 347, anhållit

att Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning i det i motionen angivna

syftet samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde

giva anledning.

Sedan genom finansdepartementet från vederbörande kyrkoråd infordrats

uppgifter om utgående landgillen — vilka, i motsats till landskylden, icke

fullständigt redovisas i jordeboken — har chefen för nämnda departement

med stöd av Kungl. Maj:ts den 8 december 1933 givna bemyndigande samma

dag tillkallat numera kammarrådet H. Skoglund såsom sakkunnig att inom

departementet biträda med utredning i frågan örn avskrivning eller avlös­

ning av ännu utgående landgille och vissa andra å jorden vilande pålagor.

Sedan ifrågavarande utredning slutförts, har den sakkunnige med skrivelse

den 31 mars 1936 till departementet överlämnat en promemoria med, bland

annat, förslag till förordning angående inlösen av landskyld och landgille och

till kungörelse angående försäljning av vissa kyrkolågenheter i Skåne, Hal­

land och Blekinge.

över promemorian med tillhörande författningsförslag hava yttranden in­

hämtats av kammarkollegiet, länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads, Mal­

möhus, Hallands samt Göteborgs och Bohus län ävensom av domkapitlen och

8

Där landskylden var bestämd i persedlar, torde kyrkor och prästerskap

varit berättigade att i regel uppbära densamma in natura. Landskylden kom

dock att i allmänhet utgöras efter det s. k. kronovärdet (ett på 1620-talet

satt pris å kronans räntepersedlar). Ett undantagsförhållande i detta avse­

ende intogs endast av de i prästerskapets landskyld ingående persedlarna

malt och smör, vilka prästerskapet ansetts äga rätt att utfå in natura, ehuru

desamma i regel löstes efter markegångspris.

Vidkommande därefter 1 a n d g i 11 e t är detta en i Skåne, Halland och Ble­

kinge förekommande årlig avgift, som utgår till kyrkor eller till avlöning

av prästerskap eller klockare av vissa fastigheter. Landgillet är av två olika

slag, nämligen dels landgille, som brukare av kyrkojord har att som årlig

avgäld erlägga till kyrkan som jordens ägare, dels ock landgille, vars inne­

havande ej betecknar äganderätt till jord.

Det förstnämnda slaget av landgille har sin uppkomst i landboförhållan-

det och förutsatte alltså landbo å ägarens jord, vilken hade att för bruk­

ningsrätten erlägga dels vid tillträdet det s. k. städsmålet och dels årligen

landgille och vissa andra prestationer. Landgillet bestämdes efter uppskatt­

ning av den nytta och fördel eller den nettoinkomst, egendomen kunde giva

sin brukare, och åsattes dels i penningar, dels i persedlar, vilka sistnämnda

lämpades efter varje gårds avkastning. Landgillet började så småningom

betraktas såsom en i det hela fast avgift, som efter hand med angivande av

de särskilda naturapersedlarna infördes för kyrkornas egendomar i stifts-

jordeböckerna.

Det andra slaget av landgille har uppkommit därigenom att rätten till

landgille skilts från äganderätten till den jord av vilken landgillet utgick.

Landgillet antog i sådana fall naturen av jordränta men kom i allt fall att

bibehålla sin gamla benämning landgille. Ett sådant skiljande av land­

gille- och jordäganderätten ägde rum, då kyrkornas gårdar avyttrades till

bönder eller de å gårdarna boende landborna, därvid i regel gjordes förbe­

håll om skyldighet för den nye ägaren av jorden att svara för lika mycket

i årlig avgift, som förut utgått av jorden. Därjämte förekom att ägare av

hemman, med bibehållande av jordäganderätten, till kyrka, präst eller kloc­

kare upplät rätt till viss årlig avgift, som också kallades landgille, att för all

framtid utgå av hemmanet.

I avseende å landgillets redovisande i jordeboken och vad därmed äger

sammanhang torde följande upplysningar få lämnas. Under danska tiden

upptogos i kronans jordeböcker endast sådana landgillen och räntor, som

uppburos av kronan. De till kyrkor och präster utgående landgillen voro

däiemot liksom kyrkans gods icke införda i kronans jordeböcker. Vid upp­

läggandet av jordeböcker efter svenska metoden infördes, i den mån upp­

gifter därom förelågo, de till kyrkor och präster utgående landgillen, men

skildes härvid ej landgillet fran den till kronan utgående räntan utan upp­

togs tillsammans med de i sagda ränta ingående penningar och persedlar,

varvid landgillepersedlarna beräknades efter de för kronans persedelräntor

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

10

Sedan kronobetjäningen av den anledningen, att ifrågavarande jordar på

grund av 1718 års jordeboksförenkling i jordeböckerna förts under krono ti­

tel, fråntagit innehavarna jordarna och bortstatt dem till andra, förbjöds kro­

nobetjäningen genom kungl, resolution den 29 november 1756 att befatta sig

med kyrkojordarnas bortstädjande, varjämte landshövdingarna och bisko­

parna ålades att återställa jordarna i de förra brukarnas händer, örn de det

astundade, samt att förhjälpa kyrkorna till åtnjutande av sitt gamla och van­

liga landgille. \ Mare stadgades i samma resolution att landshövdingarna och

biskoparna skulle, sedan församlingarna och prästerskapet blivit hörda, upp­

rätta förslag till städja för varje jord och sedermera insända förslaget för

fastställelse till kammarkollegiet. Någon fastställelse av de på grund av

1756 års resolution upprättade förslagen kom emellertid icke till stånd, utan

i kungl, brev den 26 juli 1809 och den 4 september 1811 förordnades, att

vid var och en särskild händelse, då kyrkojord blev ledig och skulle förses

med ny brukare, särskild undersökning skulle i kyrkovärdarnas närvaro på

stället förrättas av kronolänsmannen, då han var bosatt i socknen, men eljest

av tva nämndemän för utrönande av jordens beskaffenhet och övriga förmå­

ner, varefter församlingen skulle avgiva förslag till villkoren för den nya upp­

låtelsen samt kammarkollegiet bestämma den städja och det landgille, som

den nya brukaren borde betala.

Dessa bestämmelser blevo av kammarkollegiet på det sätt tillämpade, att

skattläggningsmän (lantmätare, kronofogde, häradsskrivare och nämndemän)

förordnades att upprätta förslag till landgille och städja; landgillena bestäm­

des efter de för skattläggning av kronans räntor gällande grunder. I anse­

ende till de dryga kostnader, som voro förenade med dylika skattläggnings-

förrättningar, förordnade emellertid Kungl. Majit på därom gjord framställ­

ning genom brev den 8 februari 1867, att för sådan kyrkorna i Lunds och

Göteborgs stift tillhörig jord, vilken enligt gällande författningar skulle under

prästgård eller annat visst hemman brukas, vederbörande församling tillkom-

me att bestämma beloppet av den avgift, som borde till kyrkan erläggas, och

att, om jordens innehavare med församlingens beslut icke åtnöjdes, frågan

skulle överlämnas till avgörande av länsstyrelsen och biskopsämbetet. Häri har

den ändringen sedermera vidtagits, att frågan om avgiftens belopp enligt kun­

görelse den 16 september 1932 (nr 430) skall underställas stiftsnämndens av­

görande.

Kungl. Majlis förutberörda brev den 8 februari 1867 har hittills tolkats så,

att församling ansetts icke vara berättigad att mot jordinnehavarens bestri­

dande höja av dylika kyrkojordar utgående landgillen, vilka blivit efter i

laga ordning skedd skattläggning av kammarkollegiet fastställda. Härut­

innan torde få hänvisas till det under nr 32 i regeringsrättens årsbok för år

1934 refererade rättsfall. Beträffande de landgillen, vilka icke blivit fast­

ställda efter skedd skattläggning utan vilka församlingarna äga bestämma

enligt 1867 års brev, synes tidigare den uppfattningen hava gjort sig gällan­

de, att även vid sådant bestämmande skattläggningsgrunder skulle tillämpas.

Emellertid synes denna uppfattning så småningom hava frångåtts och sådana

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

12

så länge närmare kännedom saknas örn lägenheternas storlek och beskaf­

fenhet.

Efter därom vid 1881 års riksdag motionsvis gjord framställning hemställ­

de riksdagen, att Kungl. Majit täcktes medgiva, att sådana kyrkorna i Skåne,

Halland och Blekinge tillhöriga, inom vissa hemmans ägoområden befintliga

jordar, vilkas läge i övrigt så väl som areal vore okända, finge med full ägan­

derätt överlåtas på vederbörande hemmansägare mot en löseskilling, motsva­

rande den av jorden utgående årliga avgälden kapitaliserad.

Uti häröver avgivet utlåtande förordade kammarkollegiet förslaget endast

såtillvida att vederbörande församlingar skulle få rätt att under vissa för­

behåll å hemmansinnehavaren överlåta äganderätten till kyrkojord av ifrå­

gavarande slag; däremot borde hemmansinnehavaren icke tillerkännas rät­

tighet att, även mot församlingens bestridande, förvärva äganderätt till jor­

den. Såsom villkor för sådan försäljning ansåg kollegiet bland annat böra

stadgas, att med hänsyn till bestämmelserna i 26 kapitlet 6 § kyrkolagen

samt 5 § i prästerskapets privilegier den 16 oktober 1723 köpeskillingen borde

bestämmas till så högt belopp att försäljningen kunde anses 'lända kyrkan

till nytta och förbättring’. Då vid köpeskillingens bestämmande avseende

borde fästas därå, att för lägenheterna utgjordes, utom landgillet, även städ­

ja vid varje åboombyte, föreslog kollegiet, att kapitaliseringen skulle ske efter

3 procent.

Härefter utfärdade Kungl. Majit den 22 oktober 1886 kungörelse angående

försäljning av vissa kyrkolägenheter i Skåne, Halland och Blekinge. Där­

igenom föi ordnades, att kyrka i nämnda landskap tillhörig, inom visst hem­

mans ägoomrade befintlig jordlägenhet, vars läge i övrigt numera icke vore

känt, finge av församlingen med kammarkollegiets medgivande försäljas till

ägaren av det hemman, inom vars område lägenheten funnes, emot en köpe­

skilling icke understigande ett belopp, som i årlig ränta efter tre för hundrade

avkastade en summa lika med den årliga avgälden.

Tillämpningsområdet för 1886 års kungörelse utsträcktes genom kungö­

relsen den 20 november 1908 (nr 138 s. 4) angående försäljning av vissa

kyrkolägenheter i Skane, Halland och Blekinge till att gälla även de kyrko-

jordar, vilka visserligen vore till läget kända men för vilka landgillena fast­

ställts genom skattläggning. Såsom förut nämnts anses detta slags land­

gille vara oföränderligt. Kyrkorna äga icke dispositionsrätt till nyssnämn­

da jordar, så länge vederbörande brukare utgöra det bestämda landgillet

jämte städja vid åboombyten. Med hänsyn till avgifternas obetydlighet i för­

hållande till jordvärdet torde jordarnas återfallande till kyrkan i följd av

m aktlatet fullgörande av sagda skyldighet icke heller gärna vara tänkbart.

Följaktligen kunna kyrkorna icke heller av äganderätten till dessa jordar i

regel draga annan förmån än uppbärandet av berörda landgille och städja.

Med hänsyn härtill hava ur synpunkten av kyrkornas intresse sådana jordar

ansetts kunna behandlas pa samma sätt som de lill läge och areal okända jor­

darna. Genom 1908 ars kungörelse förordnades sålunda, att inom visst hem­

mans ägoområde befintlig jordlägenhet, vars läge i övrigt numera icke är känt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

salhemman samt av prästänkesäten skola länsstyrelsen och domkapitlet

tillse, att vid ny utarrendering, där så ej redan skett, berörda landgille upphör

att utgå. Dessa bestämmelser skola icke äga tillämpning i avseende å land­

gille, som utgår av till skatte försålda s. k. halländska kyrkohemman eller

innehaves under patronatsrätt.

Vad slutligen angår landgillen för jordar, å vilka kungl, brevet den 8 feb­

ruari 1867 är tillämpligt, hava dessa landgillen såsom ej för all framtid till

beloppet oföränderliga icke berörts av ifrågavarande lagstiftning, som åsyf­

tat de oföränderliga landgillenas upphörande.

Rörande frågan i vad mån de bestämmelser, för vilka nu redogjorts, för­

anlett att landskyld och landgille upphört att utgå må följande anmärkas.

Ehuru de beträffande landskgldens upphörande vidtagna åtgärderna med­

fört, att ett icke ringa antal landskyldsbelopp blivit avlösta, utgår dock

fortfarande landskyld från ett stort antal fastigheter. Före 1898 års förord­

ning uppgick sålunda antalet landskyldspliktiga fastigheter till 665. Land-

skyldstagarna voro 61 kyrkor och 21 kyrkoherdar och prästänkor. Den

till kyrkorna utgående landskylden uppgick till ett kontant belopp av

261 kronor 82 öre och prästlandskylden till 286.02 hektoliter malt och

148.78 kilogram smör samt ett kontant belopp av 14 kronor 19 öre. Efter

verkställda avlösningar har antalet landskyldspliktiga fastigheter nedgått

till 345, som utgöra landskyld till 43 kyrkor och 14 pastorat, vilka numera

till prästerskapets avlöning uppbära de kyrkoherdarna och prästänkorna

förut tillkommande landskyldsbeloppen. I nämnda siffror ingå icke de

ecklesiastika boställen, för vilka på grund av föreskrift i 1898 års förord­

ning landskyldsplikten så småningom kommer att upphöra. Genom brev

till länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län den 31 juli 1929 förordnade

nämligen kammarkollegiet med stöd av sagda förordning, att från vissa

ecklesiastika boställen ännu utgående landskyld till prästerskapet skulle vid

boställenas förnyade utarrendering hringas att upphöra. Sammanlagda be­

loppet av den till kyrkorna utgående landskylden har nedgått till 170 kronor

97 öre; 23 kyrkor uppbära landskyld med mindre belopp än 1 krona, 15

kyrkor med belopp mellan 1 krona och 10 kronor. Det högsta till en kyrka

utgående landskyldsbeloppet uppgår till 33 kronor 16 öre (Skee kyrka).

Detta belopp erlägges av tillhopa 28 hemman. Av 131 hemman och lägen­

heter utgå mindre belopp än 1 krona. Det högsta beloppet, som utgår av

ett hemman, utgör 6 kronor. Den till avlöning av prästerskapet utgående

landskylden uppgår till 192.86 hektoliter malt, 89.25 kilogram smör och ett

kontant belopp av 8 kronor 69 öre eller, med malt och smör beräknade efter

medeltalet av den årliga markegången för åren 1926—1935, till sammanlagt

4,459 kronor 16 öre. Det högsta landskyldsbeloppet, 966 kronor 19 öre, ut­

göres till Skee pastorat och utgår av 35 fastigheter. Det högsta av en fastig­

het (jordeboksenhet) utgående landskyldsbeloppet uppgår till 7.42 hektoliter

malt motsvarande enligt nyssnämnda medelpris 155 kronor 67 öre.

De rörande landgillets upphörande utfärdade författningarna synas icke i

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ekonomiska uppoffringar från statens sida. Med hänsyn till beloppens obe­

tydlighet vore det nämligen ur administrativ synpunkt en fördel om land-

skylden försvunne. Utskottets hemställan blev av kammaren bifallen.

Vid 1921 års riksdag väcktes ånyo motion i ämnet med hemställan om ut­

redning rörande lämpligaste sättet att befria innehavare av landskyldspliktig

jord från sådan pålaga. Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott tillstyrkte

motionen. Sedan vid behandling av ärendet i kammaren framhållits, att

landskylden endast vore en del av det stora komplex av pålagor som ännu

åvilade jorden i olika svenska landskap, avslogs utskottets hemställan.

I fråga om kyrkojordarna i Skåne, Halland och Blekinge anhölls i en vid

1919 års riksdag väckt motion örn utredning rörande rätt för jordarnas ar­

rendatorer att lösa till sig jordarna. Första lagutskottet, vartill motionen

hänvisats, hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon riksdagens

åtgärd. Utskottet, som ansåg motionen avse sådana jordar, å vilka 1908 års

lagstiftning icke var tillämplig, eller sålunda dels jordar, vilka enligt gällande

författningar skulle brukas under visst hemman men för vilka landgillet icke

blivit bestämt efter skattläggning, dels ock jordar, vilka skulle i författnings­

enlig ordning utarrenderas, anförde härvid bland annat följande: Landgille­

na för de i motionen avsedda jordar vore icke till beloppet oföränderliga utan

att likställa med verkliga arrendeavgifter. Det syntes därför med fog kunna

ifrågasättas, huruvida det vore med kyrkornas intresse överensstämmande att

kyrkorna genom försäljning av sådana jordar avhände sig de årligen för dessa

jordar inflytande och i framtiden möjligen stegrade arrendeinkomster. Be­

träffande vissa jordar, vilka vore obetydliga till areal och föga ägnade att

brukas för sig, kunde helt visst en försäljning vara önskvärd. Men för dessas

del torde en försäljning få bero på överenskommelse och efter vederbörligt

tillstånd i varje särskilt fall. Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Slutligen har, såsom förut nämnts, 1931 års riksdag anhållit örn åtgärder

för upphörande av landskyld, landgille och andra därmed jämförliga pålagor.

Den sakkunniges förslag.

Det av den sakkunnige upprättade förslaget till förordning angående inlö­

sen av landskyld och landgille innebär i korthet följande. Landskyld samt

landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, ävensom landgille, som

utgår för kyrka tillhörig, inom visst hemmans ägoområde befintlig jordlägen­

het, vars läge i övrigt numera icke är känt, skall mot ersättning i penningar

inlösas med statsmedel. Sådan inlösen kan påkallas av kronan eller ägaren

av den fastighet, varifrån avgälden utgår. Kronan skall företrädas av kam-

maradvokatfiskalsämbetet, vilket det åligger att påkalla inlösen samt för så­

dant ändamål från vederbörande kyrkoråd infordra uppgift å landgillen, som

skola inlösas. I övrigt överensstämmer förslaget i stort sett med 1898 och

1908 års författningar. Ersättningen skall sålunda uppgå till 20 gånger år­

liga avgälden, örn avgälden ej motsvaras av äganderätt till jord, samt eljest

till 25 gånger årliga avgälden. Där inlösen sker av landgille, som utgår för

17

kyrka tillhörig jord, skall äganderätten till jorden överlåtas å vederbörande

hemmansägare. Sådan inlösen kan ske endast med församlingens bifall. In­

lösen av landgille, som utgår till före tillkomsten av 1908 års förordning an­

tagen befattningshavare, får äga rum allenast med dennes medgivande. In-

lösningsärendena handläggas i första instans av länsstyrelsen. I motsats till

vad nu gäller skall avgäld upphöra fr. o. m. visst kalenderår, vid vars början

ersättningen utbetalas av länsstyrelsen till vederbörande kyrkoråd. Härjämte

hava bestämmelser meddelats om fondering av ersättningsmedlen och om an­

teckning i jordeboken örn upphörd avgäldsskyldighet.

Förslaget till kungörelse angående försäljning av vissa kyrkolag enheter i

Skåne, Halland och Blekinge överensstämmer med nedan angivna undantag

med 1908 års kungörelse. Inlösen av landgille för de okända jordarna skall

icke längre regleras genom kungörelsen utan, såsom nyss nämnts, ske enligt

förordningen örn inlösen av landskyld och landgille. Försäljning av de i kungö­

relseförslaget avsedda jordarna skall icke blott såsom nu kunna ske efter anbud

av vederbörande jordinnehavare utan till påskyndande av inlösningen även

efter hembud. För sådant ändamål skall kammarkollegiet till vederbörande

stiftsnämnd översända uppgift å dylika jordar jämte uträkning å köpeskilling,

för vilken jorden lägst må säljas. Sedan därefter stiftsnämnden inhämtat

yttrande från församlingen, huruvida och till vilken köpeskilling den önskar

sälja lägenheten, skall stiftsnämnden, därest församlingen ej bestritt försälj­

ning, hembjuda lägenheten till innehavaren.

Angående behovet av ändrade bestämmelser i fråga om upphörande av land­

skyld samt det landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord, har den

sakkunnige anfört, att det vöre av allmänt intresse, att dylika, fast egendom

belastande avgifter med så kallad tyst förmånsrätt bringades att upphöra.

Då nuvarande bestämmelser visat sig brista i effektivitet och avskrivning av

avgälderna med hänsyn till deras karaktär icke torde böra ske utan ersätt­

ning till avgäldstagaren, torde det böra tagas i övervägande, örn icke staten

på ett mera positivt sätt än genom åvägabringande av lagstiftning i ämnet

bör medverka till avgäldernas avlösning.

I frågan huruvida staten bör medverka till avgifternas upphörande genom

statsinlösen av dessa har i promemorian anförts bland annat följande:

Det i gällande författningar bestämda sätiet för avlösning av landskyld

och landgille är grundat på den uppfattningen att dessa avgifter icke utgöra

någon av kronan på kyrkor eller prästerskap överlåten rätt, vadan avgifter­

na icke ansetts böra indragas till statsverket mot ersättning av statsmedel

eller att staten eljest för deras avskaffande skulle ikläda sig ekonomiska upp­

offringar. Mot denna uppfattning uttalades redan under förarbetena till

1898 års förordning av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, att för en­

kelhetens skull och i betraktande av det ringa värde, vartill landskylden

uppginge, ersättning för dessa avgälders upphörande lämpligen borde utgå

av statsmedel.

Fullständig avlösning av avgälderna torde icke kunna ske utan att staten

ekonomiskt bidrager till avlösningen. En anordning motsvarande den som

Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

18

Kungl. Majis proposition nr 235

.

gäller vid avlösning av frälseräntor enligt 1912 års lag skulle med hänsyn

till avgifternas i allmänhet ringa belopp bliva alltför omständlig och kostsam.

Landskylden och det landgille, som icke motsvaras av äganderätt till jord,

torde kunna jämställas med grundskatt. Dessa avgälder redovisas i kronans

jordeböcker, och tidigare inräknades de i hemmanens till kronan utgående

räntor samt avfördes såsom anslagna åt kyrkorna. Vid skattläggning blev

landgillepliktigt hemman i enlighet med de för skattläggningen fastställda

grunder uppskattat till ränta till visst belopp, varefter det till kyrkorna ut­

gående landgillet avräknades och som kronans ränta utfördes skillnaden

mellan den ränta, hemmanet ansågs kunna draga, samt landgillet. Beloppet

av kronans ränta blev således beroende av storleken av kyrkans landgille.

Från denna synpunkt torde med visst fog kunna sägas, att landgillet utgjor­

de en del av hemmanets grundskatt, nämligen den del, som var anslagen åt

kyrkan. På enahanda sätt förhåller det sig med landskylden. Då grund-

skatteavskrivningen icke omfattade den del av räntorna, som motsvarade

till kyrkan utgående landgille och landskyld, samt kännedom om grunden

till den särskilda avgiftsplikten beträffande sagda avgälder mestadels saknas,

är det naturligt att denna avgiftsplikt för den enskilde jordägaren ter sig som

en olikhet i beskattningen. Detta understrykes ytterligare av det förhållandet,

att de landgillen och räntor, som vid reformationen indrogos till kronan från

kyrkliga institutioner, blivit vid grundskatteavskrivningen avskrivna.

Vanlig grundskatt, som varit anslagen till kyrkliga institutioner, har blivit

i enlighet med den förut nämnda förordningen den 23 juli 1869 till kronan

indragen mot ersättning till vederbörande och därefter avskriven. Då på

grund av vad ovan anförts landskylden och det landgille, som icke motsva­

ras av äganderätt till jord, i vissa avseenden synas kunna jämställas med

dylik anordnad grundskatt, torde skäl tala för att avlösningen av samma av­

gälder helt och hållet bestrides av statsmedel eller sålunda att avgälderna in­

lösas av statsverket och därmed upphöra att utgå.

Beträffande det landgille, som motsvaras av äganderätt till jord men som

utgår för jord, vars läge icke är känt, synes dess karaktär av nyttjanderätts­

avgift icke vara särskilt framträdande. Kyrkans äganderätt till jorden är

av uteslutande formell natur. Jorden ingår såsom en integrerande del av

det hemman, inom vars ägoområde den är belägen. I saknad av känne­

dom om jordens läge, storlek och beskaffenhet kan någon höjning av land­

gillet icke påräknas, utan såsom enda förmån av sin äganderätt åtnjuter

kyrkan det oföränderliga landgillet. Skillnaden mellan detta slag av land­

gille och det som icke motsvaras av äganderätt till jord synes fördenskull

vara av uteslutande formell natur, och jämväl nu ifrågavarande slag av land­

gille synes i verkligheten hava karaktär av jordränta. På grund härav och

med hänsyn till de obetydliga belopp, vartill dessa landgillen i allmänhet

uppgå, synas jämväl sådana landgillen böra inlösas av statsverket.

Vad därefter angår landgille för till läget kända jordar, vilka mot för all

framtid gällande avgifter skola brukas under visst hemman, innebär avlös­

ningen av landgillet, som i detta fall utgör en vanlig nyttjandeavgift, en verk­

lig överlåtelse av äganderätten till jordarna. För avlösningsbeloppet erhåller

hemmansägaren sålunda vederlag i den särskilda jordlägenhet, som visser­

ligen brukas till hemmanet men som icke ingår i dess ägovälde. Det torde

icke vara förenligt med billighet att hemmansägaren erhåller äganderätt till

jorden utan någon ekonomisk uppoffring från hans sida. Icke heller synes

det vara av så stort allmänt intresse att påskynda försäljningen av dessa jor­

dar att staten bör ekonomiskt bidraga därtill. I den ekonomiska samfärd­

seln torde dessa, hemmanen vidhängande, nyttjanderätter icke medföra nå­

gon nämnvärd olägenhet eller oreda. Då landgillena för nu ifrågavarande

19

jordar i allmänhet uppgå till jämförelsevis obetydliga belopp, torde icke

heller i allmänhet några svårigheter föreligga för nyttjanderättshavaren att

finansiera inköpet av lägenheten, eventuellt med denna såsom kreditobjekt.

Med hänsyn till de obetydliga belopp det här är fråga om synes icke heller

lämnande av förskott från statsverkets sida vara erforderligt. Ett sådant

förfarande skulle för övrigt bliva alltför omständligt.

I fråga örn själva förfarandet vid statsinlösningen av landskyld och land­

gille har den sakkunnige anfört följande:

För befordrande av inlösningens snabba genomförande synes kronan böra

påkalla inlösen. Såsom vid inlösen av frälseräntor torde kronan därvid böra

företrädas av kammaradvokatfiskalsämbetet. Da kronans jordeböcker och

andra handlingar icke innehålla fullständiga och tillförlitliga uppgifter örn

landgillena, bör ämbetet från vederbörande kyrkoråd infordra uppgifter i

sådant avseende. Sedan dessa uppgifter underkastats granskning av ämbe­

tet, skall ämbetet hava att hos länsstyrelsen påkalla inlösen av de avgifter

som avses. Beträffande landskylden innehålla däremot jordeböckerna full­

ständiga uppgifter, vadan ämbetet redan på grund av dessa uppgifter kan

omedelbart påkalla inlösen. Då fastighetsägaren givetvis har ett stort intres­

se att få avgiftsskyldigheten avlyftad från sin fastighet och olika meningar

kunna råda därom, huruvida viss avgäld är av beskaffenhet att böra inlösas,

torde även han berättigas att påkalla inlösen. Med hänsyn till att landgille­

na icke äro tili beloppet fastställda torde, innan inlösen sker, jämväl avgälds-

tagare böra beredas tillfälle att yttra sig. Beträffande storleken av ersätt­

ningsbeloppet ifrågasättes ingen ändring av nu gällande bestämmelser i äm­

net eller att ersättningsbeloppet för landskyld och landgille, som icke mot­

svaras av äganderätt till jord, skall utgå med 20 gånger avgiftens årsbelopp

samt där landgillet motsvaras av äganderätt till jord 25 gånger samma be­

lopp. Den högre ersättningen i sistnämnda fall har motiverats med den sär­

skilda städjeavgift, som kyrkan är berättigad att utöver landgillet uppbära

vid åboombyten. I visst avseende av mindre betydelse föreslås i enhetlighe­

tens intresse en mindre jämkning. Enligt gällande författningar skall till

grund för beräkning av värdet av i landskyld och landgille ingående persedel

vid avlösning läggas medeltalet av de tio sisla årens markegångspris (litt.

A), under det vid uträkning av köpeskilling för till läget icke känd jord det

senast fastställda tioåriga medelmarkegångspriset (litt. C) skall läggas till

grund. Då avlösningen av bägge slagen av landgille föreslås skola regleras i

en författning, synes lämpligast att en och samma beräkningsgrund tilläm­

pas. Någon större förändring i sakligt hänsende innebär icke denna förenk­

ling.

Enligt gällande bestämmelser kan avgäldsskyldigheten upphöra när som

helst under året. Landgille och landskyld, som belöper på tiden innan löse-

skillingen erlagts, innefattas icke i avlösningen. I överensstämmelse med vad

som gäller vid avlösning och inlösen av frälseräntor torde till befordrande

av reda böra föreskrivas, att avgäldsskyldigheten skall upphöra från och

med början av kalenderår.

Beträffande ersättningsbeloppets disposition finnas föreskrifter meddela­

de i 1908 års förordning endast för det fall att avgiften utgått till löntagare.

I särskilt mål angående användande av ifrågavarande slag av medel till repa­

ration av kyrka har Kungl. Majit genom beslut den 21 oktober 1932 förkla­

rat församling enligt nådigt cirkulär den 29 oktober 1886 vara oförhindrad

att använda å medlen uppkommen ränta till kyrkans behov men däremot

lämnat gjord framställning örn användande av själva kapitalbeloppet till an­

Kungl. Maj:ts proposition nr 235

.

20

givna ändamål utan bifall. Då generella bestämmelser om dispositionen av

ersättningsbeloppen lämpligen synas böra meddelas, föreslås i principiell an­

slutning till Kungl. Maj:ts nyssnämnda beslut, att medlen skola, där ej Kungl.

Maj:t annorlunda förordnar, fonderas samt ränteavkastningen användas till

det ändamål, vartill avgälden varit anslagen.

Något undantag från ifrågavarande bestämmelser i avseende å landgille,

som innehaves under patronatsrätt, erfordras sedan patronatsrätterna av­

vecklats numera icke. Icke heller lärer föreskrift vidare behöva meddelas

om upphörande av landskyld och landgille beträffande prästerskapet till­

kommande dylika avgifter av detsamma på lön anslagna fastigheter, då så­

dana avgifter numera synas hava upphört att utgå elier i allt fall på grund

av kammarkollegiets beslut den 31 juli 1929 komma att upphöra vid fastig­

heternas förnyade utarrendering.

Vad angår det i 1898 och 1908 års författningar intagna villkor om sam­

tycke av de dåvarande tjänstinnehavarna til! avlösning av tili dem utgående

avgäldsbelopp, lärer vid det förhållande, att prästernas avgälder numera,

efter det nya löneregleringar fastställts i samtliga pastorat, uppbäras av

vederbörande pastorat, dylikt förbehåll erfordras allenast beträffande kloc­

kare. Beträffande den ur synpunkten av önskvärdheten av en fullständig

inlösen av avgälderna ringa praktiska betydelsen av sådant förbehåll må

nämnas att av för närvarande landgilleberättigade klockare allenast en —-

klockaren i Lindbergs församling av Hallands län — är antagen till klockare

före den 20 november 1908, då förordningen utfärdades.

Beträffande en i 1898 års förordning omnämnd landskyld till kungl, och

Hvitfeldtska stipendieinrättningen — vilken landskylds upphörande skulle

få bero på Kungl. Maj:ts prövning och avgörande —synes någon åtgärd till

denna landskylds upphörande icke vidare vara erforderlig. Nämnda land­

skyld har nämligen enligt vad uppgivits icke debiterats i stipendieinrättnin-

gens räkenskaper och synes, därest den verkligen i äldre tider utgjorts, för

länge sedan hava upphört att utgå.

Beträffande frågan örn försäljning av sådana i 1908 års kungörelse om-

förmälda kyrkojordar, som äro till läget kända och för vilka landgille

och städja vid åboombyten blivit efter i behörig ordning skedd skattlägg­

ning bestämda, har den sakkunnige såsom nämnts icke ansett skäl föreligga

för inlösen med statsmedel av dessa jordar men föreslagit, att för befordran­

de av fortgången av försäljningarna jordarna skola hembjudas vederböran­

de nyttjanderättshavare. I detta avseende har den sakkunnige anfört bland

annat följande:

Då landgillena för dessa jordar äro till beloppet fastställda av myndighet

och jämväl i regel i jordeboken antecknade, lärer utan större svårigheter

uppgift om de landgillena motsvarande jordar kunna erhållas ur jorde­

boken. Kammarkollegiet, som enligt nu gällande bestämmelser har att av­

göra, huruvida en lägenhet kan säljas med tillämpning av 1908 års kungö­

relse, torde böra upprätta förteckningar å dylika jordar upptagande lägen­

hetens namn och nummer, det hemman, varunder lägenheten brukas, samt

bejoppet av landgillet ävensom den köpeskilling, för vilken lägenheten lägst

må säljas. Dessa förteckningar böra översändas till vederbörande stifts-

nämnd, som i stället för länsstyrelsen och domkapitlet numera torde böra

ombesörja försäljningen. Sedan stiftsnämnden inhämtat församlingens ytt­

rande, huruvida och emot vilken köpeskilling den önskar försälja lägen­

het, som upptagits å kollegiets förteckning, skall stiftsnämnden, därest för­

samlingen icke motsätter sig försäljningen, och sedan domkapitlet blivit hört,

Kungl. Majis proposition nr 235.

21

hembjuda lägenheten till nyttjanderättshavaren. Om hembudet antages, äger

stiftsnämnden, sedan köpeskillingen erlagts, utfärda köpebrev för köparen.

Om försäljningen bör kammarkollegiet underrättas. Emellertid torde det

kunna förekomma att lägenheter finnas, vilka icke äro redovisade i jorde-

boken, ehuru deras landgillen blivit fastställda efter skattläggning. Om före­

fintligheten av dessa lägenheter lärer kollegiet icke utan vidlyftiga undersök­

ningar kunna bereda sig kännedom. För sådana fall lärer den nuvarande

anordningen med anbud från nyttjanderättshavaren därför lämpligen böra

bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23ö.

Yttranden över den sakkunniges förslag.

I fråga om huvudgrunderna för författningsförslagen

hava samtliga länsstyrelser samt domkapitlet och stiftsnämnden i Göteborg

tillstyrkt eller förklarat sig icke hava något att erinra emot desamma. Dom­

kapitlet i Lund, med vilket stiftsnämnden därstädes instämt, har lämnat utan

erinran vad i förordningen angående inlösen av landskyld och landgille före­

slagits därom att inlösningen skall ske av statsmedel. Vad däremot angår

kungörelsen om försäljning av vissa kyrkolägenheter, enligt vilken ägaren

av den fastighet, varmed brukningsrätten till sådan lägenhet är förenad,

skulle hava att gälda hela köpeskillingen, har domkapitlet ansett att detta

icke innebure full rättvisa gentemot dessa fastighetsägare, då de rättsliga

grunderna för landgilleplikten beträffande de olika grupperna enligt dom­

kapitlets mening knappast kunde anses klart skilja sig från varandra. Dom­

kapitlet, som ansåge starka billighetsskäl tala för att statsverket bidroge med

viss del av köpeskillingen, har därför föreslagit, att staten skulle bidraga

med halva köpeskillingen. Vidare har domkapitlet ifrågasatt, huruvida av-

gäldstagares medgivande till inlösningen vöre erforderligt, samt föreslagit, att

där så befunnes icke vara fallet en maximitid av fem år borde stadgas, inom

vilken samtliga inlösningar skulle hava ägt rum.

Jämväl kammarkollegiet har funnit ett statsingripande önskvärt för att

slutligen bringa till upphörande den föråldrade ordning, varpå ifrågavarande

avgifter vila. Då de åtgärder som från statens sida vidtagits för ändamå­

lets uppnående visat sig icke vara tillräckliga, mäste effektivaie medel till­

gripas. Beträffande frågan huruvida staten borde ekonomiskt bidraga till

avgifternas upphörande har kollegiet åberopat ett av kollegiet den 14 mars

1931 avgivet utlåtande (tryckt såsom bilaga till första kammarens andra till­

fälliga utskotts utlåtande nr 12 år 1931), däri kollegiet givit uttryck åt den

meningen, att då landskyld och landgille icke utgjorde någon av kronan på

kyrkor och prästerskap överlåten rätt, varken rättvisa eller billighet syntes

i och för sig kräva, att staten för avgifternas avskaffande skulle ikläda sig

ekonomiska uppoffringar. Ett bidrag av staten till dessa utskylders avlyf­

tande från den jord de besvärade skulle sålunda vara liktydigt med en gåva

till jordägaren. Då det emellertid måste anses vara ett allmänt önskemål

att åstadkomma en viss uniformitet med avseende å de pålagor som åvila

jorden samt enkelhet och reda i den ekonomiska samfärdseln, bade kollegiet

22

för vinnande av detta syfte ansett en uppoffring från statens sida vara väl

motiverad. Kollegiet har nu vidhållit vad kollegiet sålunda uttalat samt dess­

utom — efter att hava erinrat om de mycket betydande kostnader statsverket

iklätt sig för avvecklingen av grundskatt, frälseräntor och prästtionde, med

vilka avgälder landskyld och landgille åtminstone till det yttre företedde stora

likheter uttalat den meningen, att i huvudsak samma skäl som åberopats

för grundskatteavskrivningen också talade för avveckling av landskylden

och landgillet samt att den stränga åtskillnad som i avseende å statsanslag

till avvecklingskostnaderna hittills iakttagits mellan dessa avgälder, å ena,

samt exempelvis grundskatter och skattefrälseräntor, å andra sidan, icke

längre borde upprätthållas.

I motsats till den sakkunnige har kollegiet föreslagit, att alla slag av land­

gillen från jord, som på grund av gällande författningar ständigt brukas un­

der visst hemman, inlösas av staten och avskrivas. Denna inlösen skulle in­

nebära, att kronan förvärvade den rätt till jordarna, som kunde tillkomma

kyrkorna, varefter kronan skulle utan vederlag överlåta äganderätten till

jorden å vederbörande brukare. Den åtskillnad, som med avseende å stats-

inlösen av den sakkunnige uppdragits mellan de särskilda slagen av landgille,

har nämligen kollegiet icke ansett vara tillräckligt motiverad. Gentemot den

uppfattning beträffande landskyldens och landgillets ursprung, som ligger till

grund för 1908 års lagstiftning och på vilken sakkunnigförslaget i stort sett

bygger samt för vilken i det föregående redogjorts, har kollegiet sålunda ut­

talat den förmodan, att dessa avgifter i stort sett vore att betrakta såsom av

kronan anslagna jordräntor. Enligt kollegiets mening skulle i regel icke ens

rätten till det landgille som nu ansåges grunda sig på äganderätt till viss jord

ursprungligen haft sådan karaktär i nuvarande landgilletagarens hand. Men

även bortsett härifrån vöre skillnaden mellan de landgillen som utginge från

jord med känt läge och sådana som utginge från jord med okänt läge ur

principiell synpunkt obetydlig. De skäl den sakkunnige anfört för stats-

inlösen av jordar med okänt läge anser kollegiet sålunda i huvudsak vara

tillämpliga även å landgille från jordar med känt läge, vare sig landgillena

fastställts efter skattläggning eller i enlighet med 1867 års brev skulle be­

stämmas av församling.

Emot förslaget har kammarkollegiet vidare anmärkt, att detta icke ga­

ranterade en restlös avveckling av landgillet. Enligt kollegiets mening vore

detta ett av de viktigaste mål, som i nuvarande läge av frågan örn förevaran­

de avgifters avskaffande borde eftersträvas, och ville kollegiet för sin del

föreslå — särskilt under förutsättning att kollegiets förslag om statsinlösen av

alla slag av landgillen vunne statsmakternas bifall — att inlösningen av land­

gillet och av äganderätten till de landgillepliktiga jordarna skedde genom ex­

propriation. Inlösningsförfattningen borde i sådant fall bliva civillag.

Med hänsyn till att det kunde finnas landgillen, som icke vore kända för

myndigheterna, har kollegiet vidare föreslagit stadgande av innehåll att land­

gille, vars inlösen icke begärts inom fem år efter ikraftträdandet av lagen,

skulle upphöra att utgå utan ersättning till landgilletagaren. Även i fall, då

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Kungl. Majis proposition nr 235.

23

denna preklusion vunne tillämpning, borde äganderätten till den landgille-

pliktiga jorden anses hava övergått till kronan. Kollegiet har erinrat om att

en dylik preklusion av enskild rätt, då det gällde att införa en lämpligare

ordning i ett rättsförhållande, icke vore ovanlig.

Från kollegiets yttrande, i vad det innefattar anmärkning mot förslaget till

kungörelse om försäljning av vissa kyrkolägenheter, har föredraganden, t. f.

kammarrådet Pehrzander, uttalat skiljaktig mening och förklarat sig i sak

icke hava något att erinra emot detsamma.

Kyrkorådet i Starby församling har protesterat mot kammarkollegiets för­

slag om försäljning av kyrkornas jordar utan kyrkornas medgivande. En dy­

lik ordning skulle kränka kyrkornas rätt och strida mot kyrkolagen och prä­

sterskapets privilegier. Den rättsliga bakgrunden för kollegiets yttrande vore

för övrigt oriktig. Det vore här icke fråga om anslagna kronoräntor utan dels

örn jordar, som ägdes av kyrkorna med urminnes hävd, och dels örn landgil­

len, som kommit i kyrkornas ägo på annat sätt än genom anslag av kro­

nan.

Detaljerna i författningsförslagen hava i stort sett lämnats utan erinran. Ett

pär härutinnan framställda anmärkningar torde jag få tillfälle att beröra i

det följande.

Alltsedan grundskatternas avskrivning hava statsmakterna strävat efter att

befria jorden från fasta räntor av sådant slag som landgillet och landskyl-

den. Ifrågavarande avgälder äro en kvarleva från ett föråldrat rättssystem

och till olägenhet för den ekonomiska samfärdseln samt utgöra en ojämnt

verkande och på enstaka håll betungande börda på de fastigheter av vilka

de utgå. Deras avskaffande torde därför vara av allmänt intresse. De för­

fattningar som möjliggöra avgäldernas upphörande hava, trots att de varit

i tillämpning en avsevärd tid, visat sig icke vara tillfyllest för att bringa

avgälderna helt ur världen. Tvärtom hava bestämmelserna rörande land­

gillets upphörande varit så gott som alldeles ineffektiva. Det torde därför

vara nödigt att ytterligare åtgärder vidtagas i berörda syfte.

Utan ekonomisk medverkan från statens sida torde önskemålet om avgäl­

dernas definitiva upphörande icke kunna vinnas. Enligt förslaget skulle sta­

ten helt och hållet inlösa landskylden och sådant landgille, som icke har sin

grund i äganderätt till jord. Såsom stöd härför har den sakkunnige åbero­

pat bland annat, att dessa avgifter — om de än hade privaträttsligt ursprung

— i visst avseende, nämligen i fråga om sättet för deras redovisning i kro­

nans tidigare jordeböcker och räkenskaper, jämställts med av kronan till

kyrkorna anordnad grundskatt. Kammarkollegiet har gått ett steg längre

och uttalat, att avgifterna i stort sett vore att betrakta såsom av kronan an­

slagna jordräntor. Den uppfattning, varåt kollegiet sålunda givit uttryck,

överensstämmer varken med de grunder, på vilka den nu gällande lagstift­

ningen vilar, eller det av kammarkollegiet år 1931 gjorda, av ämbetsverket

jämväl nu åberopade uttalandet. Jag har icke blivit övertygad örn riktighe-

Departe-

ments-

chefen.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

heten av kollegiets nu ändrade uppfattning utan anser att man härvid, i

överensstämmelse med de grunder på vilka den nu gällande lagstiftningen

vilar, torde hava att utgå från att ifrågavarande avgifter till sitt ursprung

hava privaträttslig karaktär. Efter grundskatternas avskrivning ter sig emel­

lertid för den enskilde avgäldsgivaren den kvarstående särskilda avgiftsplik-

ten med avseende å ifrågavarande avgälder såsom en olikhet i beskattnin­

gen. En sådan uppfattning är förklarlig nied hänsyn dels till det sätt på

vilket avgifterna tidigare blivit i jordeböckerna sammanblandade med kro­

nans räntor och dels till det förhållandet alt grunden till den särskilda av-

giftsplikten mestadels är för avgäldsgivaren okänd. På grund av avgifternas

natur kan givetvis viss tvekan råda rörande det befogade i en statsinlös-

ning. Emellertid lärer staten med hänsyn till det allmänna intresse, som otvi­

velaktigt är förenat med avgäldernas upphörande, icke böra undandraga sig

att ekonomiskt medverka till deras avskaffande. Härvid skulle måhända lig­

ga närmast till hands att begränsa denna medverkan på enahanda sätt som

skett vid avlösning enligt lagen den 8 november 1912 av frälseskatteräntor,

med vilka ifrågavarande avgälder hava stor likhet. Till sådan avlösning bi­

drager staten dels med att betala en fjärdedel av avlösningsbeloppet och dels

med lämnande av förskott å återstoden att jämte 4 procent ränta återbetalas

under loppet av 40 år. Såsom redan tidigare framhållits torde emellertid

nämnda avlösningsprocedur, med hänsyn till de små belopp som det här i re­

gel gäller, bliva alltför omständlig och tungrodd. Jag anser mig på grund av

det anförda och med hänsyn till den jämförelsevis obetydliga kostnad en full­

ständig statsinlösen skulle åsamka statsverket och till de fördelar ur admini­

strativ synpunkt avgäldernas definitiva upphörande skulle medföra kunna bi­

träda förslaget härutinnan.

Enligt förslaget skulle staten inlösa även landgille, som utgår för jord, som

är till läget okänd. Någon erinran häremot har icke framställts i yttrandena.

Då sådana jordar ingå såsom integrerande delar av de hemman, inom vilkas

ägoområden de äro belägna, och hemmansägarna faktiskt såsom ägare besitta

jordarna, torde ifrågavarande landgillen i verkligheten hava samma karak­

tär av jordränta som de landgillen vilka icke hava sin grund i äganderätt till

jord. Då på grund härav i huvudsak samma skäl torde tala för statsinlösen

av nu ifrågavarande landgillen som de förut behandlade samt med hänsyn

jämväl till den ringa kostnaden vill jag icke motsätta mig förslaget i denna

del.

Vad härefter angår landgille, som utgår för kyrkorna tillhöriga till läget

kända jordar, vilka ständigt brukas under vissa hemman, skola enligt

förslaget nu gällande bestämmelser i ämnet örn rätt för hemmansägarna att

inlösa sådana jordar, för vilka landgillet blivit efter i behörig ordning skedd

skattläggning bestämt, fortfarande gälla samt dessutom meddelas bestämmel­

ser örn statens medverkan till inlösningen på det sätt, att kammarkollegiet

skall taga initiativ till inlösningen och ombesörja att jordarna hembjudas

vederbörande brukare. Till inlösningen skall staten däremot icke lämna eko­

nomiskt bidrag. Kammarkollegiet — som på sätt tidigare omnämnts ifråga­

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

25

satt, huruvida det landgille, som enligt gällande rätt ansåges hava sin grund

i äganderätt till jord, ursprungligen haft denna karaktär i nuvarande land-

gilletagarens hand, utan hållit före att även detta landgille skulle vara att anse

såsom av kronan anslagna jordräntor — har ansett, att även nämnda land­

gillen borde inlösas av statsverket och avskrivas. Vidare hava domkapitlet

och stiftsnämnden i Lund ansett staten böra bidraga med hälften av kostna­

den för inlösningen av sådana jordar. Enligt min mening kunna de skäl

som anförts för statsinlösen av landskylden och det landgille, som icke grun­

das å äganderätt till jord eller som utgår från till läget okända jordar, icke

åberopas såsom stöd för statsinlösen av sådana jordar med känt läge, som

brukas under hemman. Den av kammarkollegiet företrädda uppfattningen,

enligt vilken kyrkornas äganderätt till ifrågavarande jordar ifrågasättes, tor­

de icke stå i överensstämmelse med de grunder, på vilka gällande författ­

ningar i ämnet vila, och ej heller med hittills följd rättspraxis.

Vid bedömande av förevarande spörsmål torde man såsom tidigare an­

förts hava att utgå från gällande rätt på området i fråga och i enlighet

härmed böra de för ifrågavarande jordar utgående landgillen vara att anse

såsom vederlag för nyttjanderätten till jordarna, vilket bestyrkes därav att

kyrkorna uppburit och fortfarande uppbära med nyttjanderätten samman­

hängande städja vid åboombyten av jordarna. Statsinlösningen av landgil­

lena för dessa jordar skulle enligt kollegiets förslag innebära att staten för­

värvade den rätt till jordarna, som kunde tillkomma kyrkorna, för att sedan

utan vederlag överlåta äganderätten till innehavarna. Dessa skulle sålunda

utan egna uppoffringar erhålla äganderätt till större eller mindre jordom­

råden, vilka visserligen brukas under hemmanen men icke ingå i hemma­

nens ägovälden. Jordarna redovisas nämligen i regel i jordregistret och

ofta vid skiften såsom särskilda fastigheter. Hemmanets ägare kan således

icke vara okunnig om att landgillet utgår för jord, som icke tillhör hemma­

net. Jag anser det icke vara av billighet eller av andra omständigheter på­

kallat, att staten ekonomiskt bidrager till likvideringen av löseskillingarna

för dylika jordar, helst det icke lärer möta några svårigheter för innehavarna

att fullgöra denna likvid, eventuellt med jordarna såsom kreditobjekt. Att

märka är att lösesummorna, såsom beräknade efter de enligt skattläggnings-

grunder fastställda landgillena, icke ens tillnärmelsevis motsvara jordarnas

verkliga värden. På grund av vad sålunda anförts och då ifrågavarande, till

vissa hemman hörande nyttjanderätter icke torde vara av mera avsevärt

hinder i den ekonomiska samfärdseln, kan jag icke biträda de i ovannämnda

yttranden framkomna förslagen om statsinlösen helt eller delvis av ifråga­

varande jordar. Däremot synes den av den sakkunnige föreslagna anord­

ningen, att jordarna genom statens försorg hembjudas innehavarna till inlösen

vara lämplig såsom ägnad att befordra inlösningarnas fortgång.

Kammarkollegiet har vidare framställt erinran emot förslaget jämväl där-

utinnan, att detta icke garanterade en restlös avveckling av landgillet, samt

i sådant syfte föreslagit dels — särskilt under förutsättning att kollegiets för­

slag örn statsinlösen av alla slag av landgillen vunne bifall — att inlösnin-

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 235

3

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

gen av landgillet och av de landgillepliktiga jordarna skulle ske genom expro­

priation och sålunda regleras genom civillagstiftning och dels att land­

gille, vars inlösen icke begärts inom viss tid, skulle upphöra att utgå samt

kyrkans rätt till landgillepliktig jord övergå till kronan. Enligt 1898 och

1908 års författningar har förbehåll för enskild rätt ansetts erforderlig en­

dast i så måtto, att för avlösning av avgäld fordras, där avgäldstagaren är

tjänstinnehavare, samtycke av den vid författningarnas tillkomst varande

innehavaren, och där avgäldstagaren är kyrka samtycke av församlingen

endast för det fall, att avlösningen innebär avhändande av jord. Då enligt

vad utredningen giver vid handen det finnes allenast en tjänstinnehavare,

som med tillämpning av nu gällande och föreslagna bestämmelser skulle

kunna motsätta sig avgäldens upphörande, saknar frågan om lagstiftningens

form, i vad den avser landskyld och sådant landgille, som ej har sin grund i

äganderätt, praktisk betydelse. Det torde därför lika litet nu som tidigare

vara av behovet påkallat att giva bestämmelserna om nämnda avgälders

upphörande form av civillag. Vad därefter angår försäljningen av kyrko-

jordarna torde, därest tvångsinlösen skulle föreskrivas, härför erfordras även

kyrkomötets samtycke. Då emellertid en inlösning av kyrkojordarna, var­

till enligt vad förut anförts statsbidrag ej bör utgå, icke torde vara av så

stort allmänt intresse att den bör genomföras tvångsvis, synes någon kyrko-

lagstiftning i detta ämne ej böra ske utan bestämmelserna i 1908 års kun­

görelse i denna del bibehållas.

Beträffande den föreslagna preklusionsbestämmelsen torde en sådan ur

skilda synpunkter vara icke blott onödig utan även olämplig. För undvi­

kande av tvistigheter och förvecklingar torde en preklusionsbestämmelse icke

böra införas med avseende å ett rättsförhållande, som icke kan klart avgrän­

sas från andra rättsområden. Utan ingående undersökningar av äldre hand­

lingar är ofta icke möjligt att avgöra huruvida visst landgille har sin grund

i äganderätt till jord eller är att anse såsom jordränta. Då införande av

preklusionstid beträffande förstnämnda gruppen av landgillen, som enligt

vad tidigare anförts icke ansetts böra bringas att upphöra tvångsvis, torde

vara uteslutet, synes sådant icke heller lämpligen böra ifrågakomma beträf­

fande den andra gruppen, enär eljest tvekan och stridighet kan uppstå, huru­

vida i det särskilda fallet landgillet är av beskaffenhet att preklusionsbestäm­

melsen är tillämplig eller icke. Icke heller torde behov av en sådan bestäm­

melse föreligga. Genom de föreslagna bestämmelserna torde nämligen vara

sörjt för att praktiskt taget samtliga utgående landgillebelopp av det slag,

varom fråga är, bliva föremål för inlösen. Kronan skall sålunda taga initia­

tiv till inlösen och för sådant ändamål skall det åligga kammaradvokatfiskals-

ämbetet, vilket företräder kronan i dessa ärenden, att från vederbörande

kyrkoråd införskaffa uppgifter om samtliga här avsedda landgillen. Härtill

kommer att vederbörande fastighetsägare, vilka ju hava stort intresse av in­

lösningens genomförande, då de därigenom utan kostnad bliva befriade från

sin avgiftsplikt, också skola kunna påkalla inlösen. Risken för att härvidlag

landgillebelopp komma att kvarstå torde därför vara ingen eller ringa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

27

På grund av vad sålunda anförts anser jag mig kunna i huvudsak biträda

den sakkunniges förslag i vad avser landgillets upphörande.

Med avseende å landskylden däremot anser jag upphörandet kunna ske

betydligt enklare än vad som är fallet beträffande landgillet. Landskyld

finnes endast av ett slag. Fullständiga anteckningar om landskyldsplikten,

landskyldens belopp och landskyldstagaren hava införts i jordeboken vid de

avgiftspliktiga fastigheterna. Full klarhet råder sålunda örn de fastigheter,

som hava att betala landskyld, samt om landskyldens storlek. Med hänsyn

härtill lärer det icke möta hinder för att i författningen bestämma, att av-

giftsskyldigheten skall upphöra vid samma tidpunkt för alla fastigheter.

Upphörandet behöver således icke, såsom förslaget innehåller, göras beroen­

de av beslut i varje särskilt fall. Tidpunkten för upphörandet torde kunna

bestämmas till utgången av år 1937. Ersättningsbeloppens bestämmande

lärer icke heller komma att vålla några svårigheter, då såsom nämnts land-

skyldsbeloppen äro antecknade i jordeboken. Annan åtgärd lärer därför

icke erfordras än att länsstyrelsen med ledning av jordeboken verkställer

uträkning av ersättningsbeloppen och utbetalar desamma till vederbörande

landskyldstagare (kyrkoråd). Utbetalningen torde böra ske vid början av

det kalenderår, från och med vilket avgifterna skola upphöra att utgå, eller

sålunda år 1938.

Vad angår statsinlösen av landskylden och sådant landgille, som icke mot­

svaras av äganderätt till jord, har kyrkomötet, i vad präst- och klockaravgäl-

derna angår, redan medgivit deras upphörande. Då annan ändring beträf­

fande avgäldernas upphörande och ersättningen till avgäldstagarna icke är

avsedd än att avgäldernas definitiva upphörande skall påskyndas och be­

rörda ersättning skall utgå av statsmedel, lärer inlösningsfrågan nu icke er­

fordra medverkan av kyrkomötet. Icke heller torde förslaget om inlösnin­

gen av de till läget okända jordarna påkalla kyrkomötets hörande, allden­

stund inlösningen är avsedd att genomföras allenast med vederbörande för­

samlings medgivande.

I fråga om försäljning av de till läget kända kyrkojordarna har den sak­

kunnige, såsom förut anförts, icke ifrågasatt någon ändring i de nu gällande

grunderna härför utan allenast viss ändring beträffande det i 1908 års kun­

görelse föreskrivna förfarandet. Den av kammarkollegiet föreslagna stats-

och tvångsinlösningen av ifrågavarande jordar har jag, såsom tidigare

nämnts, ansett mig icke kunna biträda. Med hänsyn härtill lärer, liksom

vid utfärdandet av berörda kungörelse, genomförandet av de nya bestäm­

melserna icke erfordra riksdagens och kyrkomötets medverkan.

Med avseende å vissa detaljfrågor torde jag få anföra följande.

Enligt förslaget skall i överensstämmelse med nu gällande föreskrifter vid

inlösen av landgille som utgår för till läget icke känd jord äganderätten till

jorden övergå till landgillegivaren genom utfärdande av köpehandling. Kam­

markollegiet, som ansett utfärdande av köpehandling i detta lall onödigt, hai

föreslagit att lägenheten i stället skulle uteslutas ur jordregistret, varigenom

jorden skulle utan särskild överlåtelse komma alt tillhöra det hemman, inom

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

vars ägoområde den vore belägen. Då kyrkans äganderätt i förevarande

fall uteslutande är av formell natur och någon mot landgillet svarande jord

i verkligheten icke finnes, anser jag i likhet med kammarkollegiet, att, sedan

inlösen av landgille för dylik jord skett, åtgärd bör vidtagas för lägenhetens

uteslutande ur jordregistret eller fastighetsregistret, för vilket ändamål läns­

styrelsen torde hava att underrätta lantmäteristyrelsen om den verkställda

inlösningen. Uteslutes lägenheten ur vederbörande register, blir särskild

överlåtelsehandling onödig. För undvikande av tvekan örn vem äganderät­

ten till lägenheten tillkommer bör i stället föreskrivas, att i och med inlös­

ningen äganderätten till lägenheten övergår till ägaren av det hemman,

inom vars område lägenheten finnes. Härvid är att märka att inlösen av

sådant landgille såsom utgående för kyrka tillhörig jord endast kan ske med

församlingens medgivande.

Stiftsnämnden i Göteborg har föreslagit intagande av föreskrift i författ­

ningen om skyldighet för länsstyrelsen att om verkställd inlösen av land­

gille och landskyld, som utgått till pastorat för avlöning av prästerskapet, un­

derrätta stiftsnämnden. Enligt kungl, reglementet för ecklesiastik medels­

förvaltning den 15 februari 1935, nr 18, åligger det pastorat att för varje år

till stiftsnämnden avgiva redovisning rörande pastoratets prästlönetillgångar.

Denna redovisning, som skall av stiftsnämnden granskas, skall ligga till

grund för pastoratets mellanhavande med kyrkofonden. De ersättningsbe­

lopp, som av länsstyrelsen utbetalas till pastoratet för inlöst landgille och

landskyld, skola av pastoratet fonderas och räntan å medlen användas till

prästerskapets avlöning. Då det för den stiftsnämnden åliggande gransknin­

gen torde vara av betydelse, att stiftsnämnden erhåller kännedom örn de

sålunda uppkomna avlöningstillgångarna, synes mig den av stiftsnämnden

föreslagna bestämmelsen lämplig.

Vad slutligen angår kostnaden för inlösen av landskyld och landgille skall

i överensstämmelse med nu gällande föreskrifter ersättning för inlöst land­

skyld och sådant landgille, som ej motsvaras av äganderätt till jord, uppgå

till 20 gånger den årliga avgäldens belopp samt för landgille som utgår för

kyrka tillhörig jord till 25 gånger nämnda belopp. Värdet av årlig avgäld,

som utgår i annat än penningar eller för vilken ej särskild grund för beräk­

ning av dess värde i penningar är bestämd, skall beräknas efter medeltalet

av den årliga markegången för de sist förflutna tio åren. Med tillämpning

av angivna grunder och efter medeltalet av markegångsprisen för åren 1926

— 1935 skulle inlösningssummorna belöpa sig till, för landskylden 89,183

kronor 20 öre, för landgille som icke motsvaras av äganderätt till jord

94,760 kronor och för landgille som utgår för till läget icke kända jordar

25,063 kronor 25 öre. Vid bestämmande av ersättningen för landskylden,

vilken skall upphöra med utgången av år 1937, skall medeltalet av marke­

gångsprisen för åren 1928—1937 läggas till grund. Enligt vad tidigare anförts

kommer ersättningen för landskyld att i sin helhet utbetalas under näst­

kommande budgetår. Då sistnämnda medelpris för persedeln malt, vari vissa

landskyldsbelopp utgå, torde kunna beräknas bliva icke oväsentligt högre

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

29

än medeltalet av priserna för tiden 1926—1935, torde ersättningsbeloppet för

landskylden böra upptagas till i runt tal 100,000 kronor. Vad angår ersätt­

ningen för landgille skall denna enligt förslaget utbetalas vid början av det

kalenderår, från och med vilket avgiften enligt laga kraftägande utslag upphör

att utgå. Med hänsyn till de utredningar, som måste föregå besluten örn in­

lösningarna, torde det icke kunna förväntas att länsstyrelserna hinna meddela

beslut i så god tid, att utbetalningar för inlöst landgille i någon större ut­

sträckning kunna ske under nästkommande budgetår. Ett belopp av 10,000

kronor torde vara härför tillräckligt. På grund härav torde förslagsanslag

för ifrågavarande ändamål nu böra av riksdagen äskas med ett belopp av

110,000 kronor. Till frågan om beredande av täckning härför torde jag

senare få återkomma.»

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj:t måtte genom proposi­

tion föreslå riksdagen att

dels antaga inom finansdepartementet i enlighet med ovan

angivna grunder upprättade förslag till förordning angående

upphörande av det från viss jord i Skåne, Halland och Ble­

kinge utgående landgille samt förordning angående upphö­

rande av den i Göteborgs och Bohus län utgående landskyld;

dels ock till Inlösen av landgille och landskyld under sjun­

de huvudtiteln för budgetåret 1937/1938 anvisa ett förslags­

anslag av .............................................................. kronor 110,000.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet

Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas

proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll ut­

visar.

Ur protokollet:

H. Wihlborg.

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 236.

4