Prop. 1937:269

('med förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag)',)

Kungl. Majlis proposition nr 269.

1

Nr 269.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag); given Stockholms slott den 16 mars 1937.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att an­ taga härvid fogade förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas (ut­ länningslag).

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. G. Westman.

Bihang till riksdagens protokoll 1937.

1 sami. Nr 269.

1

2

Kungl. Majlis proposition nr 269.

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att bär i riket vistas (utlänningslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning som ankommer till riket skall vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom pass.

Legitimationshandling skall vara försedd med påteckning av svensk myn­ dighet (visering), där Konungen det förordnar, så ock i fall som avses i 28 § första stycket med bevis örn uppehållstillstånd.

2

§•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet varför jämlikt 13 eller 14 § kan erfordras arbetstillstånd, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legiti- mationshandlingen, såframt denna icke är försedd med visering som i 13 § sägs.

3 §•

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i den ort, dit han från utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshand­ ling ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten begär; och är utlän­ ning skyldig att på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4

§•

Utlänning som uppehåller sig här i riket skall vara försedd med legitima­ tionshandling som i 1 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

3

5 §•

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet som för utlänningars övervakande må finnas nödiga meddelar Konungen.

6

§•

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyn­ dighet för meddelande av upplysningar som angå hans vistelse här i riket, så ock att vid anfordran för polismyndighet eller polisman uppvisa sin legi- timationshandling.

7

§•

över tre månader äger utlänning icke uppehålla sig här i riket utan särskilt tillstånd (uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfarande gäl­ ler; dock må utan sådant tillstånd utlänning som på grund av födseln varit svensk medborgare ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap un­ der tjuguett år vistas härstädes intill sex månader från ankomsten.

8

§■

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen. I ärende angående sådant tillstånd skall, där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, yttrande avgivas av länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, eller, örn han be­ finner sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid samt må förbindas med de förbehåll, som med hänsyn till vistelsens syfte och därmed sammanhängande omständigheter finnas påkallade.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9

§•

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rö­ rande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10

§.

Vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller ti­ den därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall avse, skall skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, sär­ skilt till längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11

§•

Klagan över beslut i ärende angående uppehållstillstånd är ej tillåten i an­ nat fall än i 47 § sägs.

12

§.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort, där han lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket an­ taga eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mind­ re för honom gäller visering som innefattar tillstånd därtill.

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet som föranledes av anställning utomlands i annan egenskap än såsom han­ delsresande, med mindre för honom gäller visering som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas örn arbetsanställning skall äga motsvaran­ de tillämpning i fråga om verksamhet som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen. I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen, där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter före­ ligga, inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort, där arbetsanställningen skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att uttala sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete samt må förbindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av social­ styrelsen.

18 §.

Klagan över beslut i ärende angående arbetstillstånd är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

5

4 KAP.

Om utlännings avvisning från riket.

19 §.

Utlänning som ankommer till riket må avvisas i följande fall: 1) om han är zigenare eller om han uppenbarligen har för avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller an­ nan dylik sysselsättning;

2) om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle samt det skäligen bör antagas att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin för­ sörjning;

3) om han varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt, utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedri­ vande av olovlig varuinförsel, samt det skäligen kan antagas att han skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet;

4) om han ej är försedd med legitimationshandling som i 1 § sägs; 5) om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med bevis eller visering som i 2 § sägs;

6) örn han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande därav, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

7) örn han tidigare blivit härifrån utvisad samt icke erhållit Konungens tillstånd att återvända, där sådant erfordras.

I fall varom ovan under 1)—3) sägs må ej den avvisas som tidigare varit svensk medborgare; dock att den som vunnit medborgarskap i annat land må avvisas på sådan grund som i 3) sägs.

20

§.

Beslut örn avvisning meddelas av polismyndighet, där ej fall föreligger som i andra stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till avvisning men påstår utlänningen att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit där­ ifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land, skall polismyndigheten, där ej med skäl kan antagas att påståendet är oriktigt, ofördröjligen göra anmälan hos socialstyrelsen, som beslutar örn avvisning skall ske. I avvaktan på social­ styrelsens beslut äger polismyndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt.

21

§.

Polismyndighets beslut örn avvisning skall meddelas vid utlänningens an­ komst till riket eller omedelbart därefter.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

22

§.

Beslut om avvisning skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och skall däri tillika givas till känna, om klagan över beslutet må föras och vad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall tillställas utlänningen så fort ske kan.

23 §.

Vill utlänning klaga över beslut om avvisning som meddelats av polismyn­ dighet, äger han hos länsstyrelsen anföra besvär, vilka skola ingivas till läns­ styrelsen sist å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes klaganden, denne likväl obetaget att på eget äventyr med posten till länsstyrelsen insända be­ svären så tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid.

Finner länsstyrelsen vid prövning av besvären sådana omständigheter fö­ religga att frågan örn avvisning enligt 20 § andra stycket bort av polismyn­ digheten hänskjutas till socialstyrelsen, skall länsstyrelsen, med undanröjande av avvisningsbeslutet, överlämna handlingarna i ärendet jämte eget yttrande till socialstyrelsen, som beslutar om avvisning skall ske.

över länsstyrelsens beslut må klagan ej föras. Klagan över socialstyrelsens beslut i ärende angående avvisning är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

Beslut om avvisning, som meddelats av polismyndighet, skall gå i verkstäl­ lighet utan hinder av anförda besvär.

24 §.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land varifrån han hit ankommit, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är av­ lägset, eller att han utvisats eller av politiska orsaker flytt därifrån, eller att han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan avvisning ej verkställas genast, må, intill dess sådant kan ske, polis­ myndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som har att, där så finnes erforderligt, överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling som i 1 § sägs, eller kvarbliver han efter utgången av den tid han äger rätt att vistas här i riket utan att hava sökt förlängning av nämnda tid, må socialstyrelsen meddela förordnande, att han ofördröjligen eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr att han, därest han ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut).

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

7

Har socialstyrelsen meddelat beslut varigenom utlännings ansökan örn rätt att vistas här i riket avslagits, skall beslutet, där utlänningen befinner sig bär i riket, tillika innehålla förpassningsbeslut.

26 §.

Socialstyrelsen må jämväl, då särskilda skäl därtill äro, meddela förpass­ ningsbeslut beträffande utlänning, som i annat avseende än varom i 25 § är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i denna lag eller med stöd därav blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller som mot bättre ve­ tande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende, varom är stadgat i denna lag eller i författning som med stöd därav utfärdats.

Vid bedömande huruvida förpassningsbeslut enligt denna paragraf bör meddelas skall skälig hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeför­ hållanden samt till längden av den tid han vistats här i riket.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, an­ ledning till utlännings förpassning ur riket föreligga, skall länsstyrelsen där­ om underrätta socialstyrelsen. I sammanhang därmed äger, när omständig­ heterna därtill föranleda, länsstyrelsen förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

Har polismyndighet gjort framställning om förpassning och finnes skäli­ gen kunna befaras att utlänningen avviker, må polismyndigheten taga ho­ nom i förvar eller ställa honom under uppsikt; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen.

28 §.

Förpassningsbeslut skall, där ej särskilda omständigheter föreligga, inne­ hålla förbud för utlänningen att återvända till riket, med mindre han, där vi­ sering ej erfordras, före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd.

Förpassningsbeslut skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och skall däri tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må föras och vad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall tillställas utlänningen så fort ske kan.

Klagan över förpassningsbeslut är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut äger, där han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det beslutet tillställdes honom, inför läns­ styrelsen eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman eller fö­ reståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller landsfogde avgiva förklaring att han åtnöjes med beslutet. Örn förklaring, som ej avgi­ vits inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen underrättas.

Förklaring varom nu är sagt må ej återtagas.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg. Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av sär­ skilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i riket, så­ vitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan förpassning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, läns­ styrelsen förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under upp­ sikt. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall länsstyrelsen överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

31 §.

Länsstyrelse må meddela förordnande om utvisning från riket av följande utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så ock den som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom ut­ förande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket ge­ nom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverk­ ning av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig be­ fattning i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig varuinförsel eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat brott än ovan avses dömd till straffarbete, till fängelse ej under sex månader, till ungdomsfängelse eller till tvångsuppfostran, allt såframt brottets beskaf­ fenhet föranleder till antagande att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör som i 32 § sägs i ärendet hållits innan sex månader förflutit från det han efter utståndet straffarbete eller fängelse blivit frigiven eller ock efter ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven;

5) den som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket un­ dergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott varför enligt gällan­ de lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

9

Vid bedömande huruvida utvisning bör äga rum skall skälig hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats här i riket. Har den som gjort sig skyldig till brott, var­ om i denna paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begå­ ende närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas, där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt stadgat.

32 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning som i 31 § sägs, skall länsstyrelsen föranstalta därom att utlänningen, så snart ske kan, inställes till förhör inför länsstyrelsen; dock må, där utlänning förvaras i kronohäkte som står under lagfaren tillsyningsmans uppsikt, förhöret efter länsstyrelsens beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må länsstyrelsen förordna att ut­ länningen skall tagas i förvar.

Vid förhör varom nu är sagt äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa bi­ träde, skall länsstyrelsen förordna lämplig person att biträda honom.

över förhöret skall förås protokoll; och skall noggrann utredning företa­ gas om alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande. Där fråga är örn utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff, skall iakttagas att, såframt ej särskilda hinder möta, ären­ det hos länsstyrelsen bringas till slut så tidigt att, där till utvisning dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos länsstyrelsen. Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta länssty­ relsen.

34 §.

Utslag varigenom dömes till utvisning skall innehålla förbud för utlännin­ gen, vid äventyr som i 42 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till riket; och skall länsstyrelsen i utslaget giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt tillställa honom skrift­ ligt utslag så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses utslag förklarats skola utvisas överklaga utslaget, äger han sist å åttonde dagen efter det utslaget avkunnades för ho­

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

nom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom till länsstyrelsen ingiva sina till Konungen ställda besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvären må inom tid som nyss är sagd ingivas till tillsyningsman- nen vid häktet. Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen insända be­ svären till länsstyrelsen. Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det länsstyrelsen eller tillsyningsman vid häkte att tillse att utlännin­ gen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall länsstyrelsen, så fort ske kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till nedre justitierevisio- nen.

36 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med länsstyrelses utslag i ären­ de rörande utvisning skall vad i 29 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Utvisning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga som nyss nämnts, eller han utvisats från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan utslaget ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, länssty­ relsen förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under upp­ sikt. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande, skall länsstyrelsen i ärendet göra anmälan hos Konungen.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse fin­ nes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning som i riket vistas. Uppstår fråga örn utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen att förhör i ärendet skall hållas inför länsstyrelsen; och gäller i fråga örn så­ dant förhör vad i 32 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständig­ heterna därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

1 fråga örn verkställighet av beslut örn utvisning varom i denna paragraf sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlännin­ gen befordras till land varifrån han av politiska orsaker flytt eller till land varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till först­ nämnda land.

38 §.

Finner länsstyrelse anledning till utlännings utvisning jämlikt 37 § föreligga, skall länsstyrelsen därom göra anmälan hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna därtill föranleda, länsstyrelsen för­ ordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

11

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

39 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet som är stadgad i den­

na lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes med dags­

böter.

överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med

dagsböter.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin

tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

40 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varom i 25 och 39 §§ är fråga

att ställa sig till efterrättelse vad i denna lag stadgas eller med stöd därav

blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller söker utlänning hindra verk­

ställighet av beslut angående hans avvisning, förpassning eller utvisning, straf­

fes med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse

i högst sex månader.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av an­

mälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende varom är stadgat i denna

lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes såsom i första

stycket sägs.

41 §.

Förhjälper någon utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar

legitimationshandling som i 1 § sägs, straffes med dagsböter.

42 §.

Har utlänning som blivit härifrån utvisad återvänt utan att han därtill er­

hållit Konungens tillstånd, där sådant erfordras, straffes med fängelse i högst

sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart fö­

ras ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 36 § angivna grunder.

Den som skäligen misstänkes för brott varom i denna paragraf sägs skall

tagas i häkte.

43 §.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse varom för-

mäles i 39—41 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder

lagligen förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt an­

svar; dock att fängelsestraff ej må överstiga ett år.

44 §.

Förseelse varom i denna lag är fråga åtalas av allmän åklagare.

Åtal för förseelse som i 39 eller 41 § sägs anhängiggöres vid polisdomstol,

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där så­ dan ej finnes, vid allmän domstol,

Åtal jämlikt 40 eller 42 § anhängiggöres vid allmän domstol.

45 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

Innan socialstyrelsen meddelar avvisnings- eller förpassningsbeslut eller ock beslut i ärende, som avser arbetstillstånd för ett större antal utlänningar eller som kan antagas vara av synnerlig betydelse utöver det föreliggande fal­ let, skall yttrande inhämtas från en nämnd bestående av tre ledamöter (ut­ länningsnämnden) .

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock, där ärendet är av synnerligen brådskande natur, socialstyrelsen i ärendet meddela beslut utan att yttrande inhämtats från nämnden; dock skall beslutet snarast möjligt an­ mälas för nämnden.

Socialstyrelsen må jämväl i andra ärenden än i första stycket sägs in­ hämta nämndens yttrande.

Ledamöterna av nämnden jämte högst två suppleanter för var och en av dem utser Konungen för viss tid, högst tre år. Av ledamöterna skall en vara innehavare av domarämbete och en äga erfarenhet rörande internationella rättsfrågor. Suppleant för ledamot skall uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

I socialstyrelsens protokoll skall nämndens yttrande antecknas, så ock sär­ skild mening som yppats av någon dess ledamot.

47 §.

över socialstyrelsens avvisnings- eller förpassningsbeslut så ock över styrel­ sens beslut i ärende angående uppehålls- eller arbetstillstånd, som tillika inne­ håller förpassningsbeslut, må klagan föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande mening eller ock beslutet medde­ lats utan att yttrande inhämtats från nämnden.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola sist å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen ingivas till justitiedepartementet. Be­ svären må ock inom tid som nu är sagd ingivas till länsstyrelse eller, där klaganden förvaras i häkte, till tillsvningsm amien vid häktet. Tillsynings- mannen är pliktig att ofördröjligen insända besvären till länsstyrelsen. Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det länsstyrelsen eller

13

tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde. Inkomna besvär skall länsstyrelsen så fort ske kan insända till justitiedepartementet.

Besvär må på klagandens eget äventyr med posten insändas, med iaktta­ gande av att de skola vara departementet eller länsstyrelsen tillhanda före utgången av den tid som nyss stadgats.

48 §.

Socialstyrelsen äger, om den finner särskilda skäl därtill föreligga, över­ lämna ärende till Konungens avgörande. Sådant överlämnande skall ske, såframt utlänningsnämnden i sitt yttrande därom hemställt.

Överlämnas ärende till Konungens avgörande, skall socialstyrelsen bifoga eget utlåtande.

49 §.

Kan beslut örn utlännings avvisning, förpassning eller utvisning icke verk­ ställas, eller yppas efter det Konungen meddelat eller fastställt förpassnings- beslut nya skäl, må Konungen förordna, att beslutet icke skall lända till ef­ terrättelse, ävensom meddela de föreskrifter med avseende å utlänningens uppehåll i riket, som kunna prövas erforderliga, eller ock uppdraga åt so­ cialstyrelsen att meddela sådana föreskrifter.

Har socialstyrelsen meddelat förpassningsbeslut, över vilket klagan ej förts, och hava nya skäl i ärendet yppats, må styrelsen efter utlänningsnämndens hörande förordna, att beslutet icke skall lända till efterrättelse.

50 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 42 § sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes.

51 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg ankommit till riket och voro omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort inse att ut­ länningen kunde komma att härifrån avvisas, är befälhavaren, örn sådan åt­ gärd vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra ho­ nom till det land varifrån han medtagits, eller ock ersätta statsverket kost­ naderna för hans återsändande till nämnda land.

52 §.

Den som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin tjänst, är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att ersätta statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländ­ ska ort, dit han sändes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

53 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i Stockholm chefen för kriminalav­ delningen och i övriga städer samt å landet vederbörande polischef ävensom såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt förordnats att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet, så ock den som av polismyndigheten förordnats att granska legitimationshandlingar och mot­ taga anmälningar, den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

54 §.

___

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konun­ gen, med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket, meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga.

I fall varom i denna paragraf sägs må Konungen i fråga örn utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständighe­ terna.

55 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade kon­ sulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i denna lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de fö­ reskrifter Konungen meddelar.

56 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor som prövas nödiga i visst fall, eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar, medgiva un­ dantag från stadgandena i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sex­ ton år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upp­ lysningar polismyndigheten begär.

Rätten att i visst fall medgiva undantag från stadgandena i 2, 13 och 14 §§ må efter Konungens bemyndigande utövas av socialstyrelsen.

57 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad där­ med äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter som i övrigt er­ fordras för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvisning, förpassning eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 32, 35 eller 47 § sägs, eller åt tolk må bestämmas, därom förordnar ock Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

15

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938 och gäller till och nied den 31

december 1942. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången

förseelse som i lagen avses, skall vad där är stadgat örn ådömande av an­

svar fortfarande gälla.

Uppehållsbok och arbetstillstånd som meddelats med stöd av före den 1

januari 1928 gällande författning skola vara gällande under den tid, för vil­

ken de utfärdats. Har utlänning hit inkommit före utgången av februari må­

nad 1927 och erfordrades enligt äldre författning för hans rätt att vistas här­

städes icke visering eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldig­

het att vara försedd med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga örn

sådan utlänning. Utlänning, som den 1 januari 1928 innehade arbetsanställ-

ning utan att enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordrades,

skall anses hava erhållit arbetstillstånd gällande tills vidare.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 31 de­

cember 1942, dock ej längre än för högst ett år efter sistnämnda dag.

Är ärende anhängiggjort hos myndighet före den 1 januari 1938, skall det

behandlas enligt äldre lag.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­ rådet å Stockholms slott den 26 februari 1937.

Närvarande: Statsministern

Hansson,

ministern för utrikes ärendena

Sandler,

statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel, Forslund.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt che­ fen för socialdepartementet anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrå­ det Westman, fråga örn ny lagstiftning rörande utlännings rått att här i riket vistas samt anför:

»Utlänningskontrollen i vårt land regleras för närvarande av lagen den 2 augusti 1927 (nr 333) örn utlännings rätt att här i riket vistas och av ad­ ministrativa föreskrifter, som utfärdats med stöd av bestämmelser i nämnda lag. Utlänningslagen, vilken antogs för en tid av fem år, förlängdes genom lag den 13 maj 1932 att gälla till och med den 31 december 1937. Frågan örn utlänningskontrollen måste alltså vid innevarande års riksdag ånyo upp­ tagas till omprövning. I anledning härav får jag anmäla i ämnet upprättat lagförslag. Innan jag närmare ingår på detta förslag, anhåller jag att få lämna en översikt över vad i denna fråga tidigare förekommit.

Historik.

Vår första lagstiftning på förevarande område utgjorde lagen den 14 sep­ tember 1914 angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas. Denna lag, som helt byggde på det fria folkutbytets princip, avsåg att införa en efter normala förhållanden lämpad lagstiftning till ledning för den admini­ strativa maktens åtgärder mot sådana utlänningar, vilkas härvaro ansågs vara från det allmännas synpunkt farlig eller skadlig. Lagen innehöll be­ stämmelser örn avvisning och utvisning av utlänningar som med hänsyn till sina kriminella eller eljest asociala tendenser icke vörö önskvärda. Där­ emot upptog lagen inga föreskrifter av immigrationspolitisk karaktär eller till skydd för konkurrensen på arbetsmarknaden. Enligt ett stadgande i la­ gen ägde Konungen att i händelse av krig eller fara för krig eller där sådant

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

17

för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövades

erforderligt förordna om anmälningsskyldighet för utlänningar ävensom ut­

färda de särskilda bestämmelser, som eljest kunde för utlänningars över­

vakande finnas nödiga. Med stöd av detta stadgande utfärdades kort efter

världskrigets utbrott en kungörelse, vari föreskrevs anmälningsskyldighet för

utlänningar, skyldighet för dem att söka tillstånd för rätt att vistas här i

riket ävensom för rätt att utresa m. m. Denna kungörelse, som skulle träda

i tillämpning när Kungl. Maj:t därom meddelade förordnande, kom emel­

lertid aldrig att tillämpas. Däremot infördes genom sedermera under kriget

utfärdade kungörelser, vilka gång efter annan förnyades, anmälningsskyl­

dighet för utlänningar och ett allmänt viseringstvång.

Efter världskrigets slut avvecklades så småningom viseringstvånget be­

träffande flertalet europeiska länder. Genom kungörelse den 26 september

1918 infördes bestämmelser om uppehållsbok för utlänningar, som vistades

härstädes utan att inneha pass. Ur arbetsmarknadssynpunkt fann man sig

emellertid föranlåten att skärpa bestämmelserna om utlänningskontrollen. I

kungörelse den 26 november 1920 stadgades sålunda, att vid prövning av an­

sökan örn visering eller uppehållsbok hänsyn skulle tagas till arbetsförhål­

landena i riket. Med anledning härav utbildade sig den praxis, att visering

meddelades med eller utan rätt till arbetsanställning. Genom kungörelse

den 4 september 1926, som gällde till och med 1927 ars utgång, infördes

allmänna bestämmelser örn särskilt arbetstillstånd för rätt att taga arbets­

anställning.

Den uppfattningen gjorde sig emellertid gällande, att de erforderliga före­

skrifterna ej längre borde givas i administrativ ordning, och sålunda tillkom

utlänningslagen den 2 augusti 1927. Denna lag upptog med vissa ändringar

såväl de ursprungliga reglerna i 1914 års lag som de sedermera i administra­

tiv ordning utfärdade stadgandena om anmälningsskyldighet samt om uppe­

hålls- och arbetstillstånd. En nyhet i lagen voro stadgandena om den s. k.

förpassningen, vilken möjliggjorde ett smidigare förfarande för utlänningars

avlägsnande ur riket.

Det främsta syftet med utlänningslagen var att skydda den svenska arbets­

marknaden, så att densamma bevarades at landets egen befolkning, samt att

förhindra bosättning här i landet av ej önskvärda befolkningselement. Där­

jämte tillmättes ordnings- och säkerhetssynpunkterna en avsevärd betydelse.

Med hänsyn till de förhoppningar, man hyste om en återgång till förkrigs­

tidens förhållanden, gjordes lagen allenast provisorisk och dess giltighetstid

bestämdes till fem år. År 1932, då frågan örn förlängning av lagens giltig­

hetstid var föremål för behandling, stod det klart för statsmakterna, att någon

förändring av de mcllanfolkliga förhållandena, som kunde föranleda lagens

upphävande eller åtminstone mildring av dess bestämmelser, icke inträtt.

Snarare hade, ansåg man, de skäl, som lågo till grund för lagens immigra-

tionspolitiska bestämmelser, vunnit i styrka. I anslutning till denna upp­

fattning förordnades genom lag den 13 maj 1932, att utlänningslagen med

smärre ändringar skulle äga fortsatt giltighet till och med den 31 december

1937.

Bihang lill riksdagens protokoll 1037. 1 sand. Nr 260.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Den gällande utlänningslagstiftningen.

Bestämmelser angående utlänningskontrollen finnas såsom nämnts utom

i utlänningslagen i tillämpningsföreskrifter till densamma, av vilka den

viktigaste är kungörelsen den 11 november 1927 med vissa föreskrifter i an­

ledning av lagen om utlännings rätt att här i riket vistas. Utlänningslagen

och tillämpningsföreskrifterna innehålla i huvudsak följande.

Beträffande utlännings inresa stadgas, att utlänning som ankommer till

riket skall vara försedd med pass eller annan legitimationshandling, som en­

ligt Konungens förordnande må gälla såsom pass. Konungen äger dock för

visst fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva

undantag från stadgandena om legitimationsplikt. Sålunda har befrielse

från skyldigheten att inneha pass medgivits bl. a. för dansk, finsk, isländsk

eller norsk medborgare, som innehar nordiskt resekort — jämte hans hustru

och barn under femton år, därest de åtfölja honom och äro namngivna å

kortet — för vistelse här i riket under högst sex månader från dagen för

kortets utfärdande och med förbehåll om vederbörligt uppehållstillstånd, där

sådant erfordras. Helt befriade från legitimationsplikten äro bl. a. dansk,

finsk, isländsk eller norsk medborgare, som ankommit till riket från Köpen­

hamn eller Helsingör över hamn eller flyghamn vid Öresund (sträckan

Malmö—Kullen och Ven) eller från Bornholm över Ystad eller Simrishamn

eller ock från Köpenhamn eller Fredrikshamn över Göteborg, för vistelse här

i riket under högst tre månader, där ej vistelsen avser arbetsanställning. Där

Konungen det förordnar, skall legitimationshandlingen vara försedd med på­

teckning av svensk myndighet, s. k. visering. Behörighet att meddela vise­

ring tillkommer vederbörande tjänsteman i utrikesdepartementet eller vid

svensk beskickning eller avlönad svensk konsulattjänsteman eller, efter be­

myndigande av utrikesministern, oavlönad svensk konsul. Visering skall med­

delas för viss tid, och över beslut i ärende därom får klagan ej föras. Om

utlänning här i riket ämnar utöva verksamhet, för vilken jämlikt lagen ar­

betstillstånd erfordras, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legitimations­

handlingen, så framt denna icke är försedd med visering, som innefattar

sådant tillstånd.

Utlänning skall omedelbart vid ankomsten till riket uppvisa sin legitima­

tionshandling för polismyndigheten i den ort, dit han först anländer från ut­

landet. Vid avresa till utlandet skola utlänningarna med angivna undantag

uppvisa sina legitimationshandlingar för polismyndigheten i den ort, där de

lämna riket. Inrese- och utreseuppgifterna skola av polismyndigheten insän­

das till polismästaren i Stockholm och överlämnas av denne till särskilda po­

lisbyrån för övervakning av utlänningar.

Utlänning må i regel icke uppehålla sig i riket över tre månader utan sär­

skilt tillstånd (uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfa­

rande gäller. Enligt ett cirkulär den 21 december 1934 bör, där ej särskilda

omständigheter annat föranleda, såsom avbrott i vistelsen icke anses uppe­

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

19

håll i utlandet av kortare varaktighet än sex månader i följd. Uppehållstill­

stånd meddelas av socialstyrelsen. I ärende angående sådant tillstånd skall

yttrande avgivas av länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, eller, om

han befinner sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är be­

hörig meddela visering. Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid. över

beslut i ärende rörande uppehållstillstånd får klagan icke förås. Ansökan

om uppehållstillstånd skall ingivas, om utlänningen befinner sig utom riket,

till svensk beskickning eller viseringsberättigat svenskt konsulat, och i annat

fall till länsstyrelsen i det län eller polismyndigheten i den ort, där utlännin­

gen vistas. Ansökan får jämväl ingivas till socialstyrelsen. Har ansökan örn

uppehållstillstånd inkommit till polismyndighet, åligger det polismyndighe­

ten att med eget yttrande översända densamma till länsstyrelsen. Länssty­

relse skall översända till densamma inkomna ansökningar — de direkt till

länsstyrelsen ingivna sedan polismyndighetens yttrande infordrats — till so­

cialstyrelsen. Även beträffande uppehållstillstånd äger Konungen dispens­

rätt. Under uppehåll i riket är utlänning skyldig att efter kallelse infinna sig

hos polismyndighet och lämna upplysningar så ock att vid anfordran av po­

lispersonal uppvisa sin legitimationsliandling. Vidare åligger utlänning och

den som härbärgerar utlänning en vidsträckt anmälningsskyldighet. Upp­

gifterna härom samlas hos polisbvrån.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket an­

taga eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mind­

re för honom gäller visering, som innefattar tillstånd därtill. Arbetstillstånd,

som det ankommer på socialstyrelsen att meddela, skall avse viss tid och

visst slag av arbete. I ärende angående arbetstillstånd skall socialstyrelsen,

där ej ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda om­

ständigheter föreligga, inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlings-

anstalt för den ort, där ai'betsanställningen skall innehavas, ävensom bereda

sammanslutningar av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet

i fråga tillfälle att uttala sig. Socialstyrelsen äger återkalla arbetstillstånd,

när särskilda skäl därtill föreligga; dess beslut i ärende rörande arbets­

tillstånd må icke överklagas. Därest ansökan örn visering jämväl avser rätt

till arbetsanställning, skall viseringsmyndigheten inhämta yttrande från so­

cialstyrelsen. Ansökan om arbetstillstånd skall ingivas till polismyndigheten

i den ort, där anställningen skall ske. örn utlänningen befinner sig utom

riket, får ansökan jämväl ingivas till svensk beskickning eller viseringsbe-

rätligat svenskt konsidat. Ansökan skall av den myndighet, till vilken den

ingivits, översändas till socialstyrelsen. Ansökan får jämväl insändas direkt

till socialstyrelsen. En uppgiftsplikt motsvarande den som gäller mottagande

av utlänning till härbärgerande finnes föreskriven för den som anställer ut­

länning i sin tjänst och avser tiden för anställningens början och upphöran­

de. Även dessa uppgifter samlas hos polisbyrån. Konungen äger dispensrätt

jämväl beträffande arbetstillstånd. Denna rätt kan efter Konungens bemyn­

digande få utövas av socialstyrelsen. Med stöd härav lia föreskrifter örn

vissa mindre omfattande undantag för utlänningar från skyldigheten att

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

vara försedda med arbetstillstånd meddelats av Kungl. Maj:t i ett cirkulär

till socialstyrelsen och länsstyrelserna av den 30 augusti 1935.

Utlänning kan på olika sätt tvingas att lämna riket. Härvid skiljes i lagen

mellan avvisning, förpassning och utvisning.

Avvisning, som innebär att utlänningen avlägsnas vid gränsen eller ome­

delbart efter det han inkommit på svenskt område, kan komma till an­

vändning, då de omständigheter, som skola medföra förbud för en utlän­

ning att vistas i riket äro mera påtagliga. Befogenhet att avvisa tillkommer

polismyndighet. Avvisning kan ifrågakomma dels beträffande vissa minder­

värdiga element, dels gentemot utvisade personer, som utan Konungens till­

stånd återvända, dels ock med avseende å utlänning, som icke är behörigen

legitimerad eller icke fullgör den stadgade anmälnings- och uppgiftsskyldig-

heten. Till den första gruppen höra utländska zigenare samt personer, om

vilka det är tydligt, att de icke ämna försörja sig med något ordentligt ar­

bete, utan antingen skaffa sig sitt uppehälle genom tiggeri eller ock draga

sig fram som kringvandrande musikanter, djurförevisare o. d., samt vidare

sådana utlänningar, örn vilka det finns goda skäl att antaga, att de trots sin

önskan att här skaffa sig sitt uppehälle sakna möjlighet att ärligen försörja

sig och alltså sannolikt komma att antingen falla fattigvården till last eller

öka bettlarnas eller lösdrivarnas antal. Slutligen höra hit utlänningar, som

gjort sig skyldiga till viss brottslig eller osedlig verksamhet. Avvisning sker

genom skriftligt besked av gränsortens polismyndighet med angivande av

skälen; besvär kunna anföras hos länsstyrelse, vars beslut ej får överklagas.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg

föras ur riket. Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda

besvär.

Förpassning är avsedd för sådana fall, då utlänningen redan inkommit i

landet och omständigheterna äro sådana att frågans bedömande icke kräver

någon mera ingående undersökning. Så är förhållandet, då en utlänning

underlåtit att ställa sig givna föreskrifter rörande hans vistelse här till

efterrättelse. Sålunda kan förpassningsbeslut utfärdas beträffande utlän­

ning, som saknar legitimationshandling, eller som kvarstannar här längre än

han är berättigad till, eller som lämnar medvetet oriktiga uppgifter vid an­

mälan eller ansökan, eller eljest åsidosätter vad i lagen eller med stöd av

densamma är föreskrivet. Förordnande örn förpassning gives av länssty­

relse. Saknar en utlänning legitimationshandling eller uppehållstillstånd,

där sådant erfordras, skall polismyndigheten på platsen förelägga honom

att inom viss kortare tid lämna riket. Åtlydes icke föreläggandet, skall saken

ofördröjligen inberättas till länsstyrelsen. I avbidan på länsstyrelsens be­

slut kan utlänningen tagas i förvar eller ställas under uppsikt, dock endast

då särskilda skäl därtill äro. I andra fall då polismyndighet finner skäl

till utlännings förpassning föreligga, t. ex. då denne lämnat oriktiga uppgifter,

skall anmälan göras till länsstyrelsen. Kan det skäligen befaras, att utlän­

ningen avviker, får polismyndigheten taga honom i förvar, varom dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

21

länsstyrelsen skall ofördröjligen underrättas. I beslut om utlännings för­

passning ur riket kan förordnas, att utlänningen icke äger återvända, med

mindre han, där visering ej erfordras, före ankomsten till riket erhållit

uppehållstillstånd. Beslut om förpassning kan överklagas hos Kungl. Majit

i justitiedepartementet, varemot föreläggande örn avresa ej kan över­

klagas.

Lagen skiljer på två former av utvisning, nämligen vanlig utvisning, som

ankommer på länsstyrelse, och politisk utvisning, som påkallas av hänsyn

till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse och beslutes av Kungl. Majit.

De fall, då länsstyrelse kan besluta utvisning, omfatta enligt lagen fem olika

grupper. Den första gruppen avser i det närmaste samma slags mindre önsk­

värda personer, zigenare, lösdrivare m. fl., som kunna avvisas, dock natur­

ligen med den skillnaden, att det beträffande avvisning endast kan vara

fråga om vad utlänning kan antagas ha för avsikt att göra, beträffande

utvisning åter vad han verkligen gjort. Bland utlänningar, som kunna

utvisas, nämnas icke de som sakna möjlighet att här ärligen vinna sin

försörjning. Ä sådana personer tillämpas i stället bestämmelserna örn hem­

sändande av utlänning, som fallit fattigvården till last. Den andra grup­

pen omfattar yrkesspelare, prostituerade och soutenörer, personer vilka

även kunna avvisas. De tre återstående grupperna omfatta personer, som

blivit dömda för brott inom eller utom riket. Utvisningsrätten sträcker sig

här betydligt längre än avvisningsrätten. Besvär över länsstyrelses beslut om

utvisning må anföras hos högsta domstolen. Den som utvisats må ej åter­

vända till riket utan Konungens tillstånd. Överträdelse härav medför fän­

gelse.

Beträffande verkställigheten av avvisning, förpassning och utvisning stad­

gas, att avvisad person bör befordras till det land, varifrån han kommit,

samt förpassad eller utvisad person i första hand till sitt hemland och i

andra hand till det land, varifrån han kommit. Vid politisk utvisning för­

ordnar Kungl. Majit härom efter omständigheterna. För alla fallen gäl­

ler, att utlänningen icke bör föras till land, där han sannolikt skulle komma

ait tilltalas eller straffas för politiskt brott. Lagen tager sålunda särskild

hänsyn till politiska flyktingar. Vidare stadgas beträffande avvisning, för­

passning och vanlig utvisning, att hänsyn skall tagas till örn landet är av­

lägset, samt att utlänningen ej bör befordras till land, varifrån han utvisats.

Förhållandena medföra, att det i praktiken ej sällan kan erbjuda svårigheter

att verkställa ett avvisnings-, förpassnings- eller utvisningsbeslut. När så är

fallet eller eljest tvivel uppstår örn rätta förfarandet, skall i fråga örn för­

passning och vanlig utvisning ärendet anmälas för Kungl. Majit, som beslu­

tar efter omständigheterna. Angående verkställighet av utvisning och för­

passning ur riket ha närmare bestämmelser meddelats i en särskild kungö­

relse härom den 11 november 1927. I regel bör vederbörande föreläggas

att inom viss kort tid frivilligt avresa.

Lagens bestämmelser kunna i händelse av krig eller fara för krig eller

22

där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständighe­

ter prövas erforderligt, ersättas med de föreskrifter Kungl. Maj:t finner gott

utfärda.

Kungl. May.ts proposition nr 269.

Frågans behandling i riksdagen.

Inom riksdagen lia under de år, som gått sedan utlänningslagen erhöll för­

längd giltighet, vid skilda tillfällen förslag väckts örn ändring av enskilda

stadganden däri eller i de föreskrifter, som med stöd av lagens bestämmelser

i administrativ ordning meddelats. I anledning av några vid 1934 års riks­

dag väckta motioner hemställde riksdagen i skrivelse (nr 102) till Kungl.

Maj:t bl. a. örn utredning på vad sätt de bestämmelser, som i administrativt

utfärdade förordnanden meddelats angående uppgiftsskyldighet för utlän­

ning och kontroll över utlänningar som vistas i riket och deras verksamhet

samt beträffande myndigheternas samverkan vid utövandet av denna kon­

troll, borde ändras i syfte att åstadkomma ökad effektivitet och arbetsbe-

sparing vid övervakningen. I en annan skrivelse (nr 357) hemställde riks­

dagen, att vid den i skrivelsen nr 102 begärda utredningen jämväl spörsmå­

let om ansvaret för de kostnader, som föranleddes av en rationellt ordnad

främlingskontroll, måtte erhålla vederbörligt beaktande.

Sedan yttranden i anledning av dessa skrivelser infordrats, utfärdades

genom cirkulär den 21 december 1934 en del kontrollföreskrifter av beskaf­

fenhet att i viss mån tillgodose de i skrivelsen nr 102 i första hand fram­

ställda önskemålen.

Vid 1936 års riksdag väcktes ett flertal motioner berörande utlänningslag­

stiftningen, vari begärdes bl. a. åtgärder i syfte att skärpa främlingskontrol-

len genom centralisering av kontrollväsendet, ökat passviseringstvång och

skärpning av straffbestämmelserna för underlåtenhet att fullgöra stadgad

anmälningsplikt, vidare särskilda lagbestämmelser rörande politiska flyktin­

gar, samt slutligen en biologisk invandringskontroll, som skulle tillåta en­

dast med svenskar i nationalitetshänseende närstående invandrare att in­

komma i riket.

Andra lagutskottet, som till behandling förehade samtliga dessa motioner,

hemställde, efter det från skilda myndigheter yttranden inhämtats över de­

samma, i utlåtande (nr 53), alt riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Majit ville verkställa utredning angående tekniska för­

bättringar av kontrollen över inresande utlänningar, varvid dock borde till­

ses, att kontrollen bleve så anordnad, att den ej försvårade samfärdseln mel­

lan de nordiska länderna för deras medborgare. I övrigt hemställdes, att

motionerna icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

I utlåtandet anförde utskottet bl. a., att utskottet beträffande kontrollen

vid gränserna av de utlänningar, som önskade inkomma i riket, icke ansåg

skäl föreligga att i ökad utsträckning tillgripa viseringstvång med hänsyn

till de olägenheter för svenska intressen, som en sådan åtgärd med säkerhet

skulle medföra. Kravet å införandet av sådant tvång syntes ha samband

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

23

med ett framställt yrkande örn kontroll över att endast utlänningar, som i

nationalitetshänseende stöde oss nära, skulle tillåtas inkomma i riket. Så­

dana omständigheter förelåge emellertid icke enligt utskottets mening, att

vårt land för närvarande hade anledning föreskriva en sådan anordning.

Förslaget örn biologisk invandringskontroll ansåg utskottet förenat med så­

dana vanskligheter, att det icke kunde tillstyrkas. För att ändra bestäm­

melserna rörande skyldighet överhuvud att inneha legitimationshandlingar

fann utskottet icke tillräckliga skäl anförda. Så länge de särskilda regler,

som innefattade vissa lättnader för medborgare i de nordiska länderna, icke

medförde alltför allvarliga olägenheter, borde de i samfärdselns intresse bi­

behållas. Däremot fanns enligt utskottets mening anledning att undersöka,

huruvida icke möjlighet förelåge, att, utan att vidtaga åtgärder av ovan an­

givna slag, genom tekniska förbättringar av kontrollen vinna tillfredsstäl­

lande resultat. Enligt utskottets åsikt skulle i sådant hänseende vara av

värde bland annat att gränskontrollen ställdes under enhetlig ledning, var­

jämte det syntes utskottet böra ifrågasättas, att staten skulle till väsentlig del

åtaga sig kostnaderna för gränskontrollen.

Beträffande frågan om utlännings rätt att vistas i riket fann utskottet till­

räckliga skäl icke vara anförda för ändring av de nu gällande bestämmel­

serna därom, att utlänning utan särskilt uppehållstillstånd ägde vistas här i

tre månader. Det borde emellertid övervägas att åt socialstyrelsen tillerkän­

na behörighet att förbinda avslag å ansökning örn uppehållstillstånd med

förordnande, att den utlänning, varom fråga vore, icke skulle äga senare

återkomma till riket, med mindre han före ankomsten hit erhållit uppe­

hållstillstånd.

I fråga örn fullgörandet av föreskriven anmälningsskyldighet beträffande

utlänningar samt kontroll i övrigt angående deras vistelse i riket förefunnes

enligt vad av yttrandena till utskottet framginge fortfarande vissa brister.

Enligt utskottets mening vore dock gällande bestämmelser i förevarande av­

seende sådana, att ändring av dem i skärpande riktning icke syntes vara er­

forderlig. Utskottet ansåg sig emellertid böra uttala den förväntan, att myn­

digheterna sorgfälligt iakttoge vad på dem ankomme i fråga om bestämmel­

sernas tillämpning. Därjämte framhölls, att förbättrad kontroll torde stå

att vinna även därigenom, att olika myndigheter i så stor utsträckning som

möjligt vidtoge åtgärder för ett gott samarbete med varandra.

Beträffande politiska flyktingar ansåg utskottet att, med tillämpning av

de för utlänningars vistelse härstädes i allmänhet gällande bestämmelserna,

politiska flyktingar borde erhålla ett sådant bemötande, att under iakttagan­

de av vårt eget lands intressen berättigade humanitära hänsyn bleve tillgodo­

sedda. En oeftergivlig förutsättning härför måste emellertid vara den, att

utlänningen under sitt uppehåll här förhölle sig fullt neutral. Politisk agita­

tion borde icke få förekomma. Ej heller borde stämplingar av något slag

få bedrivas vare sig mot vårt eget eller annat land. Utlänning som ej ställde

sig till efterrättelse denna regel, som allmänt tillämpades, borde anses lia för­

verkat sin asylrätt.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Mot nuvarande tillämpning av gällande bestämmelser örn utlännings rätt

att inneha arbetsanställning fann utskottet icke anledning att göra anmärk­

ning. En alltför restriktiv politik i detta hänseende från svensk sida kunde

lätteligen leda till motåtgärder från utländsk sida, varvid det svenska närings­

livets intresse att svenskar kunde vinna sysselsättning i utlandet kunde kom­

ma att lida avbräck.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen, som den 12 juni 1936 avlät

skrivelse (nr 344) till Kungl. Majit.

A y tillkallade sakkunniga verkställd utredning.

Enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 22 maj 1936 tillkallade chefen för

justitiedepartementet den 12 juni 1936 kabinettssekreteraren Christian

Gunther, kommerserådet Siegfried Matz, polisintendenten Alvar Zetterquist

och advokaten Arnold Sölvén att såsom sakkunniga verkställa utredning

angående revision av bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket

vistas och därmed sammanhängande spörsmål samt utsåg Gunther att så­

som ordförande leda de sakkunnigas arbete. Med stöd av Kungl. Majits

bemyndigande den 4 juli 1936 tillkallade departementschefen samma dag

revisionssekretaren Gösta Siljeström att såsom ytterligare sakkunnig deltaga

i utredningen. Sedermera entledigade departementschefen på därom gjorda

framställningar Gunther och Matz från deras uppdrag samt tillkallade byrå­

chefen i utrikesdepartementet C. A. M. Hallenborg och t. f. revisionssekrete­

raren Olof Thulin att såsom sakkunniga deltaga i utredningen, varjämte

Siljeström utsågs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

Den 12 december 1936 avlämnade de sakkunniga utredning angående re­

vision av bestämmelserna om utlännings rätt att här i riket vistas och där­

med sammanhängande spörsmål (Statens offentliga utredningar 1936:53).

Utredningen innefattade förslag till lag angående fortsatt tillämpning av ut­

länningslagen. Förslaget är, frånsett ett par detaljfrågor, vartill jag senare

återkommer, enhälligt.

I förslaget framhöllo de sakkunniga först, att de förhoppningar man en

gång vågade hysa om en återgång till det tidigare skedets fria folkutbyte icke

gått i uppfyllelse utan att läget i stället än ytterligare försämrats. Enighet

torde enligt de sakkunnigas mening råda därom att en lagstiftning av föreva­

rande slag alltjämt vore behövlig. I fråga örn lagens giltighetstid

förmenade de sakkunniga att den omständigheten att, sedan lagen ägt tillämp­

ning i snart tio år, behov av förlängning av dess giltighetstid allmänt erkän­

des utgjorde ett ofrånkomligt bevis för att systemet med en provisorisk re"

lering av främlingskontrollen icke vore förenligt med eljest iakttagna lagstift-

ningsprinciper. Även vissa erfarenheter från de gångna åren framhävde nöd­

vändigheten av att icke längre genom allenast tidsbegränsade stadganden giva

föreskrifter å förevarande område.

Såsom särskilt viktig framstod för de sakkunniga frågan om centrali­

sering av utlänningsärendenas behandling. Dessa ärenden handlades för

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

25

närvarande av ett flertal myndigheter. Enligt de sakkunnigas uppfattning

skulle kravet på ökad centralisering bäst tillgodoses genom en utsträckning

av socialstyrelsens befattning med utlänningskontrollen. Förutom de av so­

cialstyrelsen nu handlagda ärendena angående uppehålls- och arbetstillstånd

skulle å socialstyrelsens handläggning jämväl ankomma viseringsförlängnin-

gar samt utfärdande av främlingspass och identitetscertifikat, vilka ärenden

skulle övertagas från utrikesdepartementet. Därjämte skulle till socialstyrel­

sen överflyttas de registrerings- och kontrolluppgifter, som nu åvila polisby­

rån, och skulle i samband därmed dess arbetskrafter överföras till socialstyrel­

sen. Från länsstyrelserna skulle övertagas ärenden örn förpassning. Beslut i

dessa ärenden skulle obetingat förknippas med återreseförbud, därest ej i

förväg uppehållstillstånd erhållits. I vissa fall skulle socialstyrelsen äga be­

sluta örn avvisning. Därjämte förutsatte de sakkunniga att socialstyrelsens

utlåtande i vissa utlänningsärenden skulle inhämtas i större utsträckning än

för närvarande ägde rum och att en i vissa hänseenden utvidgad registre-

ringsskyldighet beträffande utlänningarna skulle genomföras.

För övertagande av dessa uppgifter förordade de sakkunniga att inom so­

cialstyrelsen skulle inrättas en särskild byrå. Avgöranderätten skulle till­

komma byråchefen å utlänningsbyrån, dock att, där ärendena voro av sär­

skild vikt eller speciella omständigheter, framför allt av politisk art, före-

lågo, underställning skulle ske till generaldirektören. Vid ärendenas avgö­

rande skulle generaldirektören inhämta yttrande från ett råd, bestående av

tre ledamöter. Funnes därvid, att särskilda skäl av allmän politisk eller an­

nan innebörd förelågo, skulle ärendet hänskjulas till Kungl. Maj:ts avgöran­

de. Därjämte skulle Kungl. Maj:t äga att, där sådant av hänsyn till rikets

säkerhet eller eljest i statens intresse eller ock på grund av särskilda omstän­

digheter funnes påkallat, förordna, att visst ärende eller visst slag av ärenden

skulle överlämnas till Kungl. Maj:ts avgörande. Rådet skulle av Kungl.

Majit tillsättas för en tid av fem år. För en var ledamot skulle jämväl fin­

nas en suppleant, tillsatt för samma tid. Av ledamöterna skulle en vara in­

nehavare av domarämbete och en vara förfaren med internationella rätts­

frågor. Beträffande den tredje ledamoten syntes inga formella kvalifikatio­

ner böra uppställas. Rådet skulle icke deltaga i besluten utan allenast i

överläggningarna men med rätt för varje ledamot att till protokollet få sin

avvikande mening antecknad.

I fråga om rätten att i utlänningsärenden anföra besvär hos Kungl. Majit

lia de sakkunniga föreslagit, att den nuvarande anordningen att socialstyrel­

sens beslut i ärenden angående uppehålls- och arbetstillstånd icke få över­

klagas skulle bibehållas; den gällande rätten att anföra besvär över för-

passningsbeslut skulle däremot avskaffas.

Vidare ha de sakkunniga föreslagit en rad åtgärder för g ränskontro 1-

lens skärpande. De sakkunniga ansågo det visserligen böra lämnas ur räk­

ningen att avskaffa legitimationsfriheten mellan Sverige och Danmark. En­

ligt de sakkunnigas mening hade legitimationsfriheten vunnit hävd såsom en

fast institution. Dess avskaffande skulle väcka ovilja på båda sidor örn Öre­

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

sund och föranleda betydande olägenheter ej minst i ekonomiskt hänseende.

Ej heller torde man kunna införa bestämmelser om skyldighet att vara för­

sedd med någon enklare legitimationshandling. Frånsett det ur kontrollsyn­

punkt ringa värdet av en dylik handling torde den tidsutdräkt, som skulle

uppkomma i samband med granskningen medföra ett väsentligt avbräck i tra­

fiken. I stället borde flera kontrollanter anställas vid öresundshamnarna

och anordningarna i övrigt förbättras. Bland annat borde det åligga kon­

trollant att genom förfrågningar söka förvissa sig örn nationaliteten hos de

resande. De nordiska resekorten borde förses med fotografi och deras gil

tighetstid förlängas. Ledningen och övervakningen av gränskontrollen borde

tillkomma socialstyrelsens utlänningsbyrå. Tull- och lotspersonalen skulle i

viss utsträckning medverka vid kontrollen. Förhandlingar borde vidare

upptagas med Danmark om skyldighet att återtaga utlänningar, som från

Danmark obehörigen tagit sig genom gränsspärren. Med avseende å kost­

naderna för gränskontrollen föreslogs bland annat statsbidrag med varieran­

de belopp till de städer, där genomresetrafik förekomme.

Slutligen ha de sakkunniga till särskild behandling upptagit frågan om d e

politiska flyktingarna. De sakkunniga lia därvid framhållit att

detta problem under de senare åren erhållit en vidgad omfattning och föränd­

rad innebörd och numera gjorde sig gällande på ett sätt, som påkallade stats­

makternas särskilda uppmärksamhet. De sakkunniga ha understrukit proble­

mets internationella karaktär. Enligt deras mening borde Sverige medverka

i det pågående internationella samarbetet på detta område, men man borde

ej från svensk sida ikläda sig förpliktelser, som vörö ägnade att inskränka

friheten att föra den immigrationspolitik, som vid varje särskild tidpunkt

kunde finnas lämplig. Vad själva begreppet politisk flykting anginge, ansågo

de sakkunniga, att man icke kunde förskansa sig bakom den vedertagna de­

finitionen, enligt vilken med politisk flykting förstodes den som i sitt hem­

land sannolikt skulle bliva tilltalad eller straffad för politiskt brott. Någon

absolut, en gång för alla given definition av begreppet politisk flykting an­

sågo de sakkunniga ej kunna upprätthållas. Dess innebörd måste i viss mån

växla med hänsyn till skiftande tidslägen, olika länders rättsåskådningar och

internationella förhållanden. I fråga örn asylrätten ha de sakkunniga utta­

lat att därmed icke kunde förstås en ovillkorlig rätt för en flykting att åt­

njuta asyl i det land dit han flytt. Endast därest och i den mån denna

stat erkänt asylrätten kunde flyktingen åberopa densamma. Det måste i

sista hand förbehållas den mottagande staten själv att avgöra under vilka

förutsättningar och i vilken omfattning asyl finge beviljas. I stället för de

nuvarande bestämmelserna, att utlänning ej må avvisas, förpassas eller ut­

visas till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt

brott, ha de sakkunniga föreslagit, att hans avlägsnande ej må ske till Iand

varifrån han av politiska orsaker flytt.

De sakkunniga föreslogo, att det skulle tillkomma socialstyrelsen att hand­

lägga ärenden rörande flyktingar. Detta innebure, bland annat, att det skul­

le ankomma å socialstyrelsen att träffa avgöranden om avvisning av flyk­

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

27

ting. Om polismyndigheten funne anledning till avvisning föreligga, men ut­

länningen uppgåve sig vara politisk flykting och ej nied skäl kunde antagas,

att uppgiften vore oriktig, skulle polismyndigheten göra anmälan till social­

styrelsen. I fråga om ärenden, som anginge flyktingar, skulle förut angivna

regler rörande förfarandet i socialstyrelsen beträffande utlänningsärenden

gälla. Sålunda skulle i fall av större vikt underställning ske till generaldi­

rektören och rådet samt eventuellt till Kungl. Maj:t. Med hänsyn till flyk­

tingsärendenas speciella beskaffenhet hade emellertid de sakkunniga an­

slutit sig till den uppfattningen, att underställning till generaldirektören och

rådet alltid skulle ske, där utlänningsbyrån ej funne sig kunna medgiva flyk­

ting rätt att inkomma eller vistas i riket.

Beträffande de sakkunnigas förslag och motiveringen till detta kommer i

vissa delar ytterligare redogörelse att lämnas i det följande. Förslagen örn

utlänningsmyndighetens organisation och kostnaderna för gränskontrollen

komma att upptagas i annat sammanhang. I övrigt torde få hänvisas till

betänkandet.

Yttranden över de sakkunnigas utredning.

Över de sakkunnigas utredning lia yttranden efter remiss avgivits, beträf­

fande utredningen i dess helhet av länsstyrelserna, socialstyrelsen, cheferna

för generalstaben, marinstaben och flygvapnet, statspolisintendenten, Sven­

ska arbetsgivareföreningen och Landsorganisationen i Sverige, samt över

särskilda delar av utredningen av statskontoret, allmänna civilförvaltningens

lönenämnd, kommerskollegium, generaltullstyrelsen, lotsstyrelsen, järnvägs­

styrelsen och Svenska stadsförbundets styrelse. Länsstyrelserna ha i stor

utsträckning vid sina yttranden fogat utlåtanden av underordnade myndig­

heter, stadsfullmäktige m. fl. Socialstyrelsen har inhämtat yttrande från de

anställdas centralorganisation (Daco), Fackliga och politiska emigranters

lijälpkommitté, Kommittén för landsflyktiga intellektuella samt styrelserna

för ett flertal offentliga arbetsförmedlingsanstalter. Kommerskollegium har

införskaffat yttranden från de flesta handelskamrarna ävensom Sveriges

redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges industriförbund och

Svenska teknologföreningen.

I allmänhet har i yttrandena uttalats, att förslagen voro väl motiverade

och borde genomföras. Erinran har icke gjorts mot förslaget att den gällan­

de lagen förlänges utan tidsbegränsning. Flera myndigheter ha uttryckligen

uttalat sig för förslaget på denna punkt. Förslaget att utlänningsärendena

skola centraliseras hos socialstyrelsen har i princip enhälligt tillstyrkts. En­

dast beträffande den närmare omfattningen av styrelsens befattning med ut­

länningsärendena, organisationen av dess utlänningsavdelning och frågan örn

besvärsrätt över socialstyrelsens beslut ha i en del yttranden uttalats avvi­

kande åsikter. De i utredningen framlagda förslagen till gränskontrollens

ordnande ha även i stort sett vunnit gillande; i fråga ftin vissa detaljer lia dock

meningarna brutit sig. Mot de föreslagna särbestämmelserna örn flyktingar

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

ha endast ett pär myndigheter intagit en avvisande hållning. Generalstabs-

chefen har tillstyrkt förslagen men ansett dem otillräckliga för ernående av

en effektiv kontroll.

Socialstyrelsen har framhållit följande allmänna synpunkter:

Erinringarna i förslaget voro väsentligen inriktade på frågan om politiska

flyktingar och deras asylrätt, på den bristande enhetligheten i behandlingen

av främlingsfrågorna i allmänhet samt på bristerna i kontrollapparaten. Sty­

relsen ville på intet sätt förringa betydelsen av berörda spörsmål. Emellertid

borde desamma — om än viktiga — icke få vända blicken från den väsent­

liga frågan, nämligen huruvida och i vad mån lagstiftningen i stort sett fyllt

sin uppgift. Bedömd ur denna vidare synpunkt måste 1927 års lag betraktas

såsom en mycket god lagstiftning, vilken i allt väsentligt väl motsvarat sitt

syfte. Flyktingsfrågan hade givetvis icke förbisetts år 1927, men den hade

nu fått en aktualitet och en omfattning, som näppeligen kunde förutses för

ett decennium sedan. Icke desto mindre hade hithörande spörsmål kunnat

med stöd av 1927 års lagstiftning nöjaktigt behandlas.

Den anpassningsduglighet, som 1927 års lag visat sig äga under växlan­

de förhållanden, vore utan tvivel att tillskriva dess allmänt hållna och väl

genomtänkta konstruktion, något som gåve anledning att hoppas, att lagen

skulle visa sig lämplig jämväl vid framtida, till äventyrs ändrade förhållan­

den, som nu ej kunde förutses eller närmare bedömas. Dessa erfarenheter

syntes ägnade att mana till försiktig återhållsamhet i fråga örn ändringar i

lagen vid den nu förestående revisionen.

Vårt land befunne sig veterligen icke i en sådan ställning, att ett eller an­

nat misstag i främlingskontrollen skulle behöva medföra någon samhällelig

oro; vaksamhet och påpasslighet såväl vid gränserna som inne i landet vore

förvisso önskvärda och påkallade, men misstänksamhet vore näppeligen mo­

tiverad. Främlingskontrollen borde vara fast och effektiv men finge ej

förvandlas till anstötlig närgångenhet. Vårt lands förhållandevis lyckliga

ställning och mindre utsatta läge ställde oss snarast inför förpliktelser till

viss generös gästfrihet.

Styrelsens grundåskådning på saken hade föranlett styrelsen att i befatt­

ningen med främlingskontrollen i det stora hela föra en politik, som torde få

betecknas såsom kanske mera liberal än den något annat land i Europa

visat. Vårt lands förkovran på olika områden under det senaste decen­

niet och vår förmåga att genomkämpa svåra kriser berodde ju icke väsent­

ligen på vår främlingspolitik, men bedömdes denna i sina rätta proportioner

och i sitt rätta sammanhang mot bakgrunden av denna vår förkovran, finge

styrelsen för egen del starkt intryck av att politiken varit riktig. Vår främ­

lingspolitik kunde inom överskådlig tid komma att tarva överväganden ur

än vidare synvinkel än vad hittills varit fallet, nämligen såsom ett allmänt

invandringsproblem. Befolkningsfrågan vore ett vitalt problem för vårt

folk. Man kunde snart ställas inför spörsmålet örn riktlinjer för främ­

lingskontrollen, betraktad såsom en planmässig invandringspolitik, vare sig

det gällde positiva eller negativa bedömanden. Det vore de nu berörda

spörsmålen, som vore de avgjort viktigaste och där med större fog krav

kunde ställas på garantier för allsidig och vidsynt prövning.

Jag skall nu till en början redogöra för vad yttrandena innehålla beträf­

fande spörsmål av mera principiell betydelse, till vilka jag anser mig i före­

varande sammanhang böra taga ställning, innan jag ingår på förslagets sär­

skilda bestämmelser.

29

Utlänningsärendenas centralisering.

I fråga om utlänningsärendenas centralisering har i de flesta yttranden gi­

vits uttryck åt anslutning till förslaget. Särskilda uttalanden ha härom

gjorts bl. a. av länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Gotlands, Ble­

kinge, Malmöhus, Älvsborgs, Skaraborgs, Västmanlands och Västerbottens

län. Länsstyrelsen i Uppsala län Ilar ansett att genom den förstärkning av

socialstyrelsens kompetens, som förslaget innebure, rättssäkerhetens intres­

se syntes bliva tillgodosett, på samma gång som de olika synpunkterna bered­

des utrymme, vilka kunde framkallas av utlänningsfrågans sociala och

politiska förändringar. Länsstyrelsen i Värmlands län har funnit de

sakkunnigas förslag vara ägnade att på ett i huvudsak ändamålsenligt

sätt åstadkomma en behövlig effektivisering av utlänningskontrollen. Den

avlastning av länsstyrelsernas befattning med utlänningsärendena, som

därvidlag ifrågasattes, syntes vara väl avvägd. Länsstyrelsen i Jämt­

lands lån har uttalat, att en koncentrering till socialstyrelsen av övervak­

ningen över utlänningar syntes vara ägnad att medföra många och påtag-

'iga fördelar. Möjligen kunde göras gällande att en sådan koncentrering

även kunde få till följd att de vid olika tidpunkter rådande politiska åskåd­

ningarna därigenom kunde göra sig mera gällande och bliva bestämmande

för besluten. Då politiska moment av stor vikt icke sällan förefunnes i hit­

hörande frågor, vore dock därom icke så mycket att säga, när besluten fatta­

des av dem, som för besluten vore verkligt ansvariga. Socialstyrelsen har an­

fört, att de olägenheter, som härflöte ur främlingskontrollens fördelning på

ett flertal olika myndigheter gjorde sig oavlåtligt påminda vid styrelsens dag­

liga befattning med främlingsärenden. En reformering i förevarande hänse­

ende framstode uppenbarligen såsom önskvärd. Emellertid kunde styrelsen ej

underlåta att härutinnan varna mot alltför högt ställda anspråk; svårigheter­

na här vore icke av enbart organisatorisk art utan bottnade i själva verket

främst i sakernas egen inneboende natur och deras växlande beskaffenhet.

Cheferna för general- och marinstaberna ha funnit förslaget ändamålsenligt.

Svenska arbetsgivareföreningen har uttalat, att centraliseringen vore en orga­

nisatorisk förbättring. Utan tvivel vore det rationellt, att den myndighet, som

hade att handlägga frågorna rörande uppehålls- och arbetstillstånd, handhade

jämväl den löpande kontrollen över de i landet vistande utlänningarna och sköt­

te uppgifternas sammanförande. Landsorganisationen har uttalat, att centrali­

seringen säkerligen skulle visa sig vara av stort värde för rationaliseringen av

främlingspolitiken. Dessa ärendens nuvarande utsplittring på ett flertal sins­

emellan bristfälligt samarbetande myndigheter hade lett till oklarhet och oen­

hetlighet i tillämpningen av hithörande lagar och författningar. Kommers­

kollegium har ansett, att bärande skäl av de sakkunniga förebragts för cen­

traliseringen av dessa ärenden till socialstyrelsen.

Vad detaljerna i förslaget i denna del angår lia inga invändningar gjorts

mot överflyttning av polisbyrån till socialstyrelsen. Socialsty­

relsen har uttalat, att omedelbar tillgång till uppgifterna i polisbyråns register

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

vöre av stort värde för styrelsens befattning med främlingskontrollen. En

del myndigheter ha emellertid som villkor för tillstyrkandet av förslaget i

denna del uppställt att socialstyrelsen bleve väl försedd med polisutbildad

personal. Överståthållarämbetet har anfört:

Ämbetet finner sig böra uttala, att polisbyrån alltsedan sin tillkomst till­

fullo uppfyllt de krav, som rättvisligen kunnat ställas på densamma, och att

det sålunda ur denna synpunkt icke funnes någon anledning att vidtaga så­

dan ändring i byråns organisation som de sakkunniga förordat. Å andra si­

dan syntes emellertid ur organisatoriska synpunkter några avgörande hinder

ej möta för byråns utbrytande ur dess samband med Överståthållarämbetet,

därest av annan anledning en dylik åtgärd funnes önskvärd. På grund här­

av och då de praktiska skäl, de sakkunniga i detta hänseende anfört, syntes

värda beaktande, hade ämbetet för sin del intet att erinra mot förslaget i

denna del.

Även förslaget örn viseringsförlängningarnas överflytt­

ning till socialstyrelsen har i så gott som alla yttranden lämnats utan er­

inran. Kommerskollegium har uttalat, att frågor om viseringsförlängningar,

vilka sakligt sett borde bedömas efter samma grunder som spörsmål om

uppehålls- och arbetstillstånd, med fördel kunde överflyttas på socialstyrel­

sen.

Socialstyrelsen har ifrågasatt huruvida icke även förstagångsviseringarna

borde överflyttas dit och härom anfört:

Där visering meddelades första gången och avsåge mera stadigvarande

vistelse här i riket vare sig med eller utan arbetsanställning, skilde den sig i

sak icke mycket från uppehålls- och arbetstillståndsärenden. Skillnaden läge

däri, att prövningen i viseringsfråga jämväl avsåge spörsmålet, huruvida in­

resa i landet över huvud taget kunde medgivas utlänningen. Vid bifall föran­

ledde dylika ärenden, på grund av sin natur, nästan regelbundet ansökningar

om förlängning. Då det vore av betydelse, att vid frågan om förlängning av

visering kunna beakta de synpunkter, som föranlett den första viseringen,

frågade man sig, huruvida ej även förstagångsärendena kunde avgöras i

socialstyrelsen. Vid sådant förhållande kunde måhända ärendena översändas

till styrelsen från utrikesdepartementet, försedda med påstämpling, att in-

resehinder ej förelåge. Där departementet för egen del funne sådant hinder

föreligga, skulle någon remiss till socialstyrelsen ju över huvud taget ej behö­

va ifrågakomma. Sedan styrelsen för sin del fattat beslut, kunde underrättel­

sen till vederbörande beskickning eller konsulat om beslutets innebörd må­

hända lämnas direkt av socialstyrelsen. Genom en sådan anordning skulle i

många fall handläggningsförfarandet bliva snabbare än det nuvarande. Fler­

talet hithörande ärenden torde nämligen vara sådana, beträffande vilka för

närvarande utrikesdepartementet före den slutliga prövningen inhämtade

yttrande från styrelsen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har emellertid avstyrkt förslaget

i denna del och anfört:

Då fortfarande dels alla förstagångsviseringar, dels alla viseringar och vi­

seringsförlängningar för diplomater och därmed likställda personer skulle

handhavas av utrikesdepartementet och detta underlydande myndigheter

och dels uttryckligen stadgats, att socialstyrelsen alltid vid första ansöknin­

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

31

gen om förlängd visering samt även senare i erforderlig utsträckning, därest

den finge på sig överflyttad rätten att förlänga viseringar, skulle inhämta ytt­

rande från vederbörande tjänsteman i utrikesdepartementet, syntes det som

om föga vore att vinna genom den föreslagna överflyttningen av dessa ären­

den. Den önskade enhetligheten uppnåddes icke och anordningen skulle sä­

kerligen föranleda ovisshet hos vederbörande utlänning samt onödig omgång.

Ärenden rörande viseringspliktiga utlänningar syntes av angivna anlednin­

gar böra kvarbliva hos utrikesdepartementet.

Det i samband härmed stående förslaget att socialstyrelsen skulle övertaga

även meddelande av främlingspass och identitetscertifikat har avstyrkts en­

dast av sistnämnda båda myndigheter.

Även beträffande förpassningsärendenas överflyttning

till socialstyrelsen har förslaget i de flesta yttranden i princip tillstyrkts.

Kommerskollegium har uttalat, att då förpassning ofta vore en direkt konse­

kvens av socialstyrelsens beslut, med hänsyn till lagstiftningens syfte och ef­

fektivitet påtagliga fördelar vore att vinna genom att styrelsen jämväl med­

delade verkställighetsbeslut. Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit för­

slaget synnerligen välbetänkt särskilt med hänsyn dels till socialstyrelsens

större resurser, i all synnerhet efter överförandet dit av polisbyråns arbetsupp­

gifter, att effektivt övervaka utlänningarna i riket, dels ock till förpassningens

karaktär av en åtgärd i visst socialpolitiskt syfte. Länsstyrelsen i Örebro

län har anfört, att de ifrågasatta ändringarna beträffande förpassning ur

centraliseringssynpunkten inneburo en fördel men å andra sidan att därav

följde den olägenhet, att handläggningen måste bliva rent skriftlig, då so­

cialstyrelsen väl endast undantagsvis torde få tillfälle att muntligen höra ve­

derbörande. En viss tidsutdräkt komme säkerligen härav också att orsakas.

Då den nuvarande ordningen för dessa ärendens handläggning ostridigt icke

vore tillfredsställande, torde det emellertid vara riktigt, att det avsedda nya

förfarandet finge åtminstone försöksvis prövas. Svenska arbetsgivareför­

eningen har funnit naturligt, att förpassningen hörde under den myndighet,

som hade att taga hand örn registreringen och kontrollen över utlänningar­

na. Socialstyrelsen har funnit tungt vägande skäl tala för att det skulle an­

komma på styrelsen att besluta om förpassning och att styrelsen, som så­

lunda hade att överblicka frågorna ur synpunkten av ett vidare samman­

hang, skulle lia det avgörande ordet i fråga om slutdatum för utlännings

vistande i landet.

Ett par myndigheter ha ställt sig mera avvisande, ehuru de ej avstyrkt

förslaget. Överståthållarämbetet har ansett, att för Stockholms del den före­

slagna ordningen i vissa fall bleve mera tidsödande än nu gällande ordning.

Länsstyrelsen i Kalmar län har medgivit, att vissa anmärkningar kunde rik­

tas mot den nuvarande ordningen, framför allt att länsstyrelserna och de

lokala polismyndigheterna i många fall ej finge kännedom om att anled­

ning förelåge att upptaga till prövning, huruvida förpassning borde ske. I

andra fall vore det dock polismyndigheten som i första hand erhöll känne­

dom örn saken, t. ex. när utlänning saknade legitimationshandling. Skäl

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

kunde anföras för att i sistnämnda fall beslutanderätten i förpassningsären-

dena bibehölles hos de lokala polismyndigheterna och länsstyrelserna eller åt­

minstone hos de sistnämnda. Om länsstyrelsen i allt fall ehuru med tvekan

icke ansåge sig böra avstyrka de sakkunnigas förslag örn överflyttning av

sagda ärenden till socialstyrelsen, så berodde detta på dels att det främst

vore socialpolitiska skäl, som skulle läggas till grund för avgörandena, och

dels den stora erfarenhet på ifrågavarande område, som socialstyrelsen otvi­

velaktigt redan hade och ännu mer väntades få, därest den gjordes till ett

centralorgan för utlänningsfrågor.

Den fråga, där meningarna mest brutit sig i detta sammanhang, gäller or­

ganiserandet av ärendenas handläggning inom socialstyrelsen

och besvärsrätten över socialstyrelsens beslut. Den lösning förslaget

innebär har dock i flertalet yttranden tillstyrkts.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett, att genom det före­

slagna rådet, vars yttrande skulle inhämtas i ärenden av särskild vikt, och

möjligheten att hänskjuta ärende till Kungl. Maj:ts avgörande helt visst

allt vore iakttaget för tillgodoseende av den enskilda utlänningens rätts­

säkerhet. Kommerskollegium har funnit, att de sakkunniga anfört bärande

skäl för sitt förslag, att socialstyrelsens beslut både i fråga om arbets- eller

uppehållstillstånd och om förpassning ej borde få överklagas. Genom be­

stämmelserna om underställning och om inrättande av ett av Konungen till­

satt råd vid verkschefens sida torde garantier finnas för ärendenas objek­

tiva och allsidiga bedömande. Landsorganisationen har uttalat, att med hänsyn

till den överprövning av viktigare ärenden, som genom de föreslagna bestäm­

melserna möjliggjorts, intet torde vara att invända mot att den nu icke sällan

missbrukade rätten att särskilt överklaga förpassningsbeslut upphävdes. Un-

derställningsförfarandet torde erbjuda tillfredsställande garantier för en om­

sorgsfull prövning av ärendena med beaktande även av personliga och hu­

manitära synpunkter.

En mera tveksam eller avvisande ställning till förslaget i denna del har

intagits i en del yttranden. Statskontoret har ifrågasatt behövligheten av det

föreslagna rådet och om icke genom de av de sakkunniga föreslagna former­

na för dettas verksamhet hela handläggningen av ärendena komme att göras

onödigt komplicerad samt funnit vad i detta hänseende förordats vara mindre

tillfredsställande. Vad som föreslagits i avseende å ärenden, i vilka social­

styrelsen skulle äga fatta slutgiltigt beslut, föranledde däremot icke erinran.

Länsstyrelsen i Uppsala län har ansett, att bortsett från särskilda omstän­

digheter avgörandet borde kunna överlämnas åt socialstyrelsen med dess fö­

reslagna utrustning. Därigenom komme också bedömandets rent sakliga ka­

raktär att på det klaraste sätt markeras. Både inåt och utåt syntes häri ligga

en fördel. I förhållande till allmänhetens förfrågningar och påtryckningar

kunde styrelsen med denna ställning bäst upprätthålla sin auktoritet. För

sådana undantagsfall, då det gällde rikets säkerhet eller eljest särskilda om­

ständigheter påkallade Kungl. Maj:ts ingripande, gåve nu gällande 49 § alla

Kungl. Martts proposition nr 269.

33

de befogenheter, som kunde erfordras. Det skulle dock varken ur politisk

eller rättssäkerhetssynpunkt vara lyckligt att förflytta en betydelsefull del av

avgörandet från den centrala myndigheten till Kungl. Maj:t. Härav följde,

att det icke heller borde lämnas den centrala myndigheten öppet att skjuta

från sig ansvaret för kinkiga fall. Det syntes vara tillräckligt att i sådana

fall, då ärende skulle avgöras av generaldirektören, ställa vid styrelsens sida

det föreslagna sakkunnigrådet. Till 49 § torde dock göras ett förtydligande,

som innebure, att jämväl beträffande utlännings uppehåll inom riket särskilt

förordnande kunde av Kungl. Maj :t meddelas. Svenska arbetsgivareföreningen

har ifrågasatt lämpligheten av att tillämpningen av utlänningslagen direkt

utövades av den sittande regeringen. Därigenom syntes enhetligheten i dessa

ärendens behandling — vartill de sakkunniga främst syftat med sitt förslag —

äventyras. Föreningen vore också tveksam inför värdet av den föreslagna

anordningen med en tremannanämnd såsom generaldirektörens rådgivare.

Främlingsärendena borde definitivt avgöras av socialstyrelsen. Den i 49

och 51 §§ av 1927 års lag lämnade befogenheten för Kungl. Majit att skär­

pa lagen resp. giva dispens från tillämpning av dess föreskrifter torde be­

reda tillräcklig möjlighet för Kungl. Majit att ingripa i exceptionella fall.

Skulle det anses nödvändigt, att Kungl. Majit mera kontinuerligt överva­

kade immigrationsproblemet på grund av dess allmänpolitiska karaktär,

kunde det ifrågasättas, örn ej en besvärsrätt för utlänning, begränsad till

flyktingsfrågor, vore att föredraga trots det avkall på ärendenas smidiga

och snabba avgörande, som därvid måste göras. De anställdas centralorga­

nisation har uttalat sig mot rätt för Kungl. Majit att ingripa, i varje fall i

ärenden om arbetstillstånd.

Socialstyrelsen har ställt sig avvisande till förslaget i denna del och anfört

bl. a.:

Styrelsen erhölle vid handläggningen av främlingsärenden i icke ringa ut­

sträckning upplysningar, som av flera olika skäl icke vörö av beskaffenhet

att böra bringas till allmänhetens kännedom, men som icke desto mindre

kunde vara av synnerlig betydelse för ärendenas bedömande. Det läge i sa­

kens natur, att vederbörande ej vörö benägna att låta dylika uppgifter in­

flyta i offentliga handlingar utan föredrogo att meddela dem muntligt under

förtroliga samtal. Styrelsen godtoge icke utan vidare dylika muntliga med­

delanden — försök till missbruk vore visst icke ovanliga -— utan sökte städse

att, med bevarande av tillbörlig diskretion, verifiera dem. Främlingsärenden

kunde ju röra människors hela existens och välfärd; särskilt vore så ofta fallet

med politiska flyktingar, men det finge ej förglömmas, att samma sak, oftare

än man kanske i allmänhet föreställde sig, kunde gälla även andra utlännin­

gar. Styrelsen hade ett synnerligt ansvar i dessa ärenden, ett ansvar som mån­

gen gång förnummes såsom verkligt tyngande. Allmänhetens ofta på otill­

räckliga informationer grundade kritiska inställning kunde kännas person­

ligt deprimerande. Möjligheten att genom direkt besvärshänvisning över­

flytta ansvaret på högre myndighet hade varit utesluten. Under sådana för­

hållanden skulle styrelsen i viss mån förnimma det såsom en lättnad att äga

möjlighet att i ordnade former få inhämta råd av särskilda förtroendemän.

Skulle dessa tillika komma att framstå så att säga såsom en opinionsnämnd,

ägnad att bidraga till skingrande av eventuell misstro mot styrelsens sätt att

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 269.

15

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

utöva sina långtgående befogenheter i främlingskontrollen, borde anordningen

hälsas med tillfredsställelse. Även om tankar i sådan riktning kanske ej varit

främmande vid utarbetandet av förslaget, ville det dock knappast synas som

om detta väse.ntligen dikterats av dylika överväganden. Redan den föreslagna

sammansättningen av rådet syntes klart peka på, att man närmast haft i sikte

de politiska flyktingarna. Styrelsen hade i samtliga ärenden, där politiskt

flyktingskap åberopats, rådfört sig med utrikesdepartementet och hittills icke

i något fall känt sig nödsakad att lämna därifrån lämnade anvisningar utan

beaktande i sina beslut. Styrelsen veterlig! hade ej heller sådan kritik mot

svensk tillämpning av asylrätten, som tid efter annan framförts, vid närmare

påseende kunnat rikta sig mot beslut från styrelsens sida, i allt fall ej mot

beslut, där icke utrikesdepartementet i sak haft det avgörande ordet. Det

kunde då synas överraskande, att de sakkunniga just i fråga örn ärenden, där

regeringen övat inflytande, ansett sig böra föreslå tillskapandet av en kon­

trollanordning, detta ehuru kommunikationen med utrikesdepartementet för­

utsatts skola bibehållas. Flyktingsärendena utgjorde dock ingalunda de enda

ärenden, där humanitetens bild gjorde sig starkt märkbara vid behandlingen.

Det funnes andra omständigheter än politiska brott, som kunde göra det nära

nog till ett liysvillkor för en utlänning att få tillstånd att vistas inom vårt

lands gränser.

Styrelsens nuvarande organisation rymde redan två institutioner, där man

vid personvalet sökte på objektiva grunder trygga de personliga förutsätt­

ningarna att bedöma och att lämna vägledande råd i socialstyrelsens all­

männa politik, nämligen dels fullmäktiginstitutionen, som ju rymde aukto­

ritativa representanter för de båda största intressekonstellationerna på ar­

betsmarknaden, och dels sociala rådet. Båda dessa institutioner syntes skic­

kade att bedöma de allmänna riktlinjerna för främlingskontrollen. De in-

togo samma ställning inom styrelsen som det föreslagna främlingsrådets le­

damöter i så måtto, att de ej deltogo i besluten men ägde rätt att anteckna

särskild mening till protokollet. Detsamma vore fallet med ledamot av so­

ciala rådet.

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida en anordning varigenom Kungl.

Majit bibeliölles rätt att själv övertaga ärende stöde i överensstämmelse med

gällande regler beträffande förhållandet mellan Kungl. Majit och de cen­

trala ämbetsverken. Anordningen torde sakna förebild inom statsförvalt­

ningen. Formellt sett kunde i varje främlingsärende, det kunde synas ald­

rig så självklart, dölja sig ett sådant fall, där ett initiativ från Kungl. Majits

sida kunde tänkas ifrågakomma. Blotta möjligheten av ett initiativ från

Kungl. Majits sida skulle alltså föranleda, att styrelsen i varje särskilt fall

nödsakades taga denna eventualitet i betraktande. Detta skulle i sin tur

bland annat föranleda ett utvidgat skriftligt förfarande. Upplysningar läm­

nades nu i stor utsträckning muntligen dels per telefon och dels vid person­

liga besök. Vederbörande tjänstemän gjorde därvid kortfattade minnesan­

teckningar, med stöd av vilka de sedan, i regel medan saken vore i färskt

minne, kunde relatera saken vid föredragning. Uppenbart vore, att om dy­

lika muntliga informationer i hela sin konkreta gestaltning skulle angivas i

skrift, måste de. för att riktigt återgiva vad som upplysts, utformas utför­

ligt och med vägande av orden. Särskilt finge härvid erinras, att informatio­

nerna kunde gillia de mest mångskiftande förhållanden, förtroliga medde­

landen örn äktenskapsplaner, tekniska upplinnardetaljer nied rikedom på

tekniska termer o. s. v. Det läge i öppen dag, att det nödtvungna promemo-

rieskrivandet inom styrelsen skulle bliva av en ansenlig omfattning i hit­

hörande ärenden samt, såsom sakligt opåkallat i många ärenden, nied fog

kunde betecknas såsom en papperskvarn av stora mått. Av konstitutionella

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

35

skäl torde det emellertid vara ofrånkomligt, att i den mån Kungl. Majit

grundade sina beslut på uppgifter från ämbetsverk, dessa förelåge i skrift j

ur sådan synpunkt finge man väl avböja tanken på allenast muntlig före­

dragning inför vederbörande statsråd exempelvis av byråchefen^ för pass­

ärendena. Vidare vore styrelsens utlåtanden till Kungl. Majit åtminstone

hittills offentliga handlingar. I allt fall skulle medvetandet, att muntliga in­

formationer överhuvud taget noga fästades på papper och —- till äventyrs —

kunde bringas till offentligheten, säkert verka därhän, att besökande vägde

och prövade sina ord på ett sätt, som knappast vore ägnat bevara värdet av

deras ursprunglighet. En relation i skrift av ett förtroligt samtal skulle ofta

ge anledning till diskussion om vad som verkligen sagts samt föranleda erin­

ringar och påminnelser.

Formellt hade enligt förslaget byråchef att fatta beslut å styrelsens vägnar

och det ankomme på honom själv att pröva, huruvida ett ärende borde hän-

skjutas till generaldirektören. Givet vore dock att denne faktiskt skulle äga

möjlighet att under hand genom föreställningar påverka byråchefen i den

riktning, som han ansåge lämplig. Därest verklig meningsskiljaktighet

skulle yppa sig i byråchefens och generaldirektörens uppfattning örn ären­

denas vikt och behandlingssätt skulle, även med iakttagande av all lojalitet

från byråchefens sida, kompetenskonflikter av allvarlig natur kunna uppstå

mellan dem. Givet vore vidare, att varje sökande, som riskerade avslag hos

byråchefen, skulle söka påverka generaldirektören att övertaga handlägg­

ningen av hans ärende. Lika naturligt vore, örn byråchefen, i vetskap om

en sådan demarche hos generaldirektören lojalt skulle avvakta hans ställ­

ningstagande. Generaldirektören -—- och med honom ju även främlingsrå-

det — skulle därför tvingas att på ett mera ingående sätt än hittills primärt

taga del av alla eventuella avslagsbeslut. Därigenom skulle arbetsordningen

sannolikt — långt ifrån att lätta generaldirektörens arbetsbörda — verka

ytterligare tyngande på denna. Vad här anförts örn arbetsfördelning och

kompetenskonflikter byråchef och generaldirektör emellan, skulle i lika

mån men i väsentligt förstorad skala gälla, vad anginge ämbetsverket och

Kungl. Majit. Härtill komme, dels att vad som i förra fallet skulle utspelas

inom ämbetsverket i senare fallet skulle utspelas mellan ämbetsverket och

Kungl. Majit och dels att vad som i förra fallet kunde ordnas och tillrätta­

läggas under hand i senare fallet måste försiggå under former, som med-

gåvo konstitutionell kontroll. Det vore vidare föga sannolikt, att en sö­

kande, som hade skäl antaga, -— eller trodde sig lia skäl antaga — att hans

ansökan skulle avslås av socialstyrelsen, helt passivt skulle avvakta en så­

dan för honom ogynnsam utgång. Det vore icke mer än mänskligt, om

han då uppvaktade vederbörande statsråd i syfte att hos honom söka ut

verka ett Kungl. Majits beslut örn hans ärendes handläggning hos den högsta

beslutande myndigheten. Även örn beslutet där bleve detsamma som det

kunde befaras från styrelsens sida, hade han dock ej försummat en låt vara

aldrig så ringa möjlighet. Något regulativ ens mot de mest omotiverade

försök i sådan riktning kunde knappast utfinnas. Man hade anledning be­

fara, att vederbörande statsråds tiel i hög grad komme att inkräktas av så­

dana uppvaktningar från enskildas sida. Statsrådet hade härvid icke sam­

ina omedelbara tillgång till informationer i ärendena från främlingsbyrån

som verkchefen i liknande fall. Örn statsrådet skulle inhämta sådana infor­

mationer, skulle byrån givetvis också i hög grad tyngas av remisser, pro-

memorieskrivning eller muntliga redogörelser till departementet. Man frå­

gade sig vidare, i vilket stadium och i vilken instans ett ärende skulle kunna

föranleda ett avslagsbeslut och under vilka förhållanden ett sådant skulle få

anses definitivt. Bolde ämbetsverket företaga eli ärende lill — negativt -—

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

avgörande, där man hade sig bekant, att vederbörande planerade demarche

hos statsrådet? Skulle blotta vetskapen härom — grundad enbart på utlän­

ningens uttalade avsikt — vara förbindande för verket att avvakta even­

tuellt beslut av Kungl. Maj:t? Så kunde knappast vara fallet. Å andra si­

dan vore det ju ej lojalt från ämbetsverkets sida exempelvis att skynda till

ärendets avgörande i negativ riktning, detta i tanke att Kungl. Majit skulle

fatta beslut i positiv riktning. Formellt hade emellertid ämbetsverket möj­

lighet att vrida initiativet ur Kungl. Majits hand genom att snabbt träffa

sitt avgörande och föreskriva snabb förpassning. Blotta möjligheten till en

sådan sakligt otillfredsställande ordning vore ägnad ingiva betänklighet.

Saken komplicerades än ytterligare därav, att lagen ju ej förbjöde utlän­

ningar att inkomma med förnyad ansökan. Denna möjlighet hade hittills

i vissa fall missbrukats i uppenbart förhalningssyfte. Emellertid erbjöde

möjligheten också ett ej sällan väl motiverat tillfälle för styrelsen att — på

basis av förut kanske ej framförda omständigheter — upptaga ärenden till

förnyad omprövning och att åvägabringa ett nytt, ändrat och bättre grundat

beslut. Framför allt ur humanitär synpunkt kunde dylika ändringar av en

gång fattade beslut vara starkt motiverade. Helt annat skulle emellertid

förhållandet bliva, om varje utlänning, vilkens ansökning avslagits, gjorde

förnyad ansökan hos styrelsen och samtidigt gjorde framställning till Kungl.

Majit att övertaga beslutanderätten. Förfarandet skulle för sökanden te sig

sakligt identiskt med ett i sedvanlig, regelrätt ordning anordnat besvärsför-

farande samt i själva verket medföra samma olägenheter som ett sådant

förfarande, olägenheter som man ju velat förebygga just genom att icke med­

giva besvärsrätt. Med hänsyn till de desorganiserande verkningarna av den

föreslagna anordningen, att Kungl. Majit skulle kunna på eget initiativ över­

taga handläggningen av visst främlingsärende, avstyrkte styrelsen den­

samma.

Till förmån för en rätt för socialstyrelsen att hänskjuta ärenden till Kungl.

Maj :t talade, att detta skulle öppna möjlighet för styrelsen att i svårbedömda

och betydelsefulla fall, under lagfästa former överflytta avgörandet och an­

svaret på den högsta statsmakten, något som styrelsen för egen del givetvis

skulle förnimma som en lättnad. Inför den synnerliga tvekan, till vilken skäl

för och emot gåve anledning, ville styrelsen ifrågasätta, huruvida icke den

hittillsvarande anordningen, nämligen samråd under hand mellan utrikes­

departementet och socialstyrelsen, vore den lämpligaste som kunde utfinnas,

låt vara att den pålade styrelsen det formella ansvaret även i ärenden där av­

görandet i realiteten läge hos utrikesdepartementet. Härjämte ville styrelsen

framkasta till övervägande den tanken, huruvida ej den dispensrätt, som nu

jämlikt 51 § tillkomme Kungl. Majit, och som väl näppeligen åsyftat att möj­

liggöra saklig ändring av beslut hos socialstyrelsen, skulle kunna anlitas för

att undantagsvis bereda Kungl. Majit en initiativrätt i främlingsärendena.

Måhända kunde någon jämkning av ordalydelsen i paragrafen skänka hemul

för en sådan tolkning av densamma.

En reservant inom socialstyrelsen har emellertid uttalat sig för att styrel­

sen erhölle rätt att överlämna ärende till utrikesdepartementets eller, even­

tuellt, Kungl. Majits avgörande.

Gränskontrollen.

De sakkunnigas förslag rörande gränskontrollen har i allmänhet tillstyrkts.

Här skola endast beröras ett par mera allmänna spörsmål.

Frågan örn legitim ationsfri heten för nordiska resande

mellan Danmark och Sverige har föranlett en del uttalanden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

37

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Länsstyrelsen ville ej förneka att en bättre kontroll än den nuvarande skul­

le erhållas genom vidtagande av de föreslagna åtgärderna men ansåge sig böra

understryka, vad å olika håll sagts, att en sålunda reglerad kontroll icke

kunde bliva likvärdig med en ordning, enligt vilken legitimation av varje re­

sande skulle ske. En individuell behandling av varje resande genom fram­

ställande av frågor till utrönande av nationaliteten vore vid stark resande­

ström icke möjlig att företaga, även örn de lokala förhållandena blevo aldrig

så förstklassiga och polispersonalen aldrig så talrik, enär allmänh'eten icke i

längden skulle finna sig i den långa väntan som här avsedda förfarande skul­

le medföra för resandena. Ehuru betydlig lättnad och ökad säkerhet vid kon­

trollen skulle erhållas om legitimationstvånget för skandinaver åter inför­

des, ansåge länsstyrelsen sig emellertid ej böra föreslå detta. Länsstyrelsens

ställningstagande i denna fråga betingades av hänsyn till de olägenheter som

legitimationstvångets återinförande skulle medföra för landet och allmänhe­

ten, vilka olägenheter finge anses väga tyngre än de som vore förenade

med de föreslagna kontrollanordningarna. Det borde dock härvid framhål­

las att nyssnämnda förfaringssätt för fastställande av nationalitet icke kunde

i full utsträckning tillämpas samt att polismyndigheterna icke under alla för­

hållanden kunde göras ansvariga därför.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett de föreslagna åtgärder­

na för en väsentlig förbättring av kontrollen av trafiken från Danmark nöd­

vändiga och ägnade att åtminstone i viss mån undanröja de ofrånkomliga

olägenheterna av legitimationsfriheten för den skandinaviska trafiken över

Skåne och Göteborg. Det borde icke ifrågakomma att upphäva eller inskrän­

ka denna legitimationsfrihet. Länsstyrelsen i Västerbottens län har funnit

att de sakkunniga framlagt övertygande skäl för sin mening att ej återinföra

passtvång beträffande nordiska resande mellan Sverige och Danmark. Läns­

styrelsen i Norrbottens län har helt tillstyrkt de sakkunnigas förslag i denna

del. Magistraten i Halmstad har uttalat sin tillfredsställelse över att några

för den svenska allmänheten besvärande restriktioner för samfärdseln med

Danmark ansetts kunna undvaras. Polismästaren i Hälsingborg har även

avstyrkt återinförande av legitimationstvång.

Endast länsstyrelsen i Jönköpings län och poliskammaren i Malmö lia ut­

talat sig för legitimationstvång.

Förslaget att förlägga ledningen av gränskontrollen till so­

cialstyrelsen har i allmänhet tillstyrkts. Överståthållarämbetet har

emellertid funnit olämpligt, att utlänningsbyrån tillerkändes befälsrätt över

passkontrollanterna, i den mån dessa voro polismän. Det dubbla chefskap,

som härav bleve en följd, komme säkerligen att väcka olust bland personalen,

och de mot varandra stridande direktiv, vartill detsamma med sannolikhet

kunde förväntas giva upphov, vore ägnade att framkalla förvirring i perso­

nalens verksamhet.

Flyktingsfrågan.

De sakkunnigas inställning till flyktingsfrågan har i allmänhet vunnit gil­

lande i yttrandena. Till vissa detaljanmärkningar återkommer jag i sam-

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

hand med specialbehandlingen av lagförslaget. Länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län har funnit den utredning rörande flyktingsfrågan, som framlagts

av de sakkunniga, med dess klarläggande av begreppen politisk flykting och

asylrätt värdefull och ägnad att tjäna till god ledning för de myndigheter,

som hade att taga befattning med ärenden, i vilka flyktingskap åberopades.

Landsorganisationen har funnit de särbestämmelser, som förslaget upptoge

rörande politiska flyktingar, i stort sett vara väl betänkta och avvägda. Fack­

liga och politiska emigranters hjälpkommitté har ansett förslaget skapa ga­

rantier för en rättvis och human behandling av flyktingarna. Kommittén för

landsflyktiga intellektuella, som velat ha än längre gående åtgärder till flyk­

tingarnas skydd, har yrkat att regeringen skulle få rätt att utfärda normeran­

de bestämmelser angående de allmänna riktlinjer socialstyrelsen borde följa

vid prövning av flyktingsärenden.

Några myndigheter ha uttalat betänkligheter mot förslaget i olika av­

seenden. Endast Överståthållarämbetet och socialstyrelsen ha dock ställt sig

avvisande. Länsstyrelsen i örebro län har ansett förslaget föranleda, att

så gott som alla ärenden av ifrågavarande art komme att hänskjutas till social­

styrelsen, och vidare medföra den risk, att ett sedermera meddelat avvisnings-

beslut icke kunde verkställas. Länsstyrelsen funne sig därför icke kunna till­

styrka förslaget i nu avsedd del under annan förutsättning, än att vederbö­

rande utlänning i avvaktan på beslutet hölles i sådant förvar, att han måste

anses icke hava landstigit och således, om beslutet innebure avvisning, kunde

återbördas dit varifrån han kommit. Länsstyrelsen i Norrbottens lån har

ställt sig i viss mån tveksam beträffande överflyttande av dessa ärenden till

socialstyrelsen. Av de sakkunnigas utredning syntes nämligen icke med tyd­

lighet framgå, huruvida man beaktat det intresse, länsstyrelserna såsom an­

svariga för allmän ordning och säkerhet inom länen måste ha att få deltaga i

prövning av frågor om tillstånd för politiska flyktingar att uppehålla sig inom

länen. Därest emellertid avsikten vore att vederbörande länsstyrelse, innan

uppehållstillstånd för sådan flykting beviljades, regelmässigt lämnades till­

fälle att yttra sig i det föreliggande fallet, funne länsstyrelsen sig kunna bi­

träda förslaget i denna del. Ett par av passkontrollmyndigheterna i Skåne

ha uttalat, att polismyndigheten borde bibehållas vid rätten att avvisa flyk­

ting som anlände från annat land än sitt hemland.

Överståthållarämbetet har särskilt anmärkt på att begreppet politisk flyk­

ting vore oklart och anfört:

Ämbetet saknade varje anledning motsätta sig förverkligandet av det syf­

te, som varit vägledande för de sakkunniga i nu ifrågavarande delar av för­

slaget, nämligen att genom uttryckliga lagstadganden garantera asylrätt åt

därav förtjänta utlänningar. Å andra sidan måste emellertid tillses, att be­

stämmelserna i fråga vore tillräckligt klara för att bereda erforderlig möjlig­

het till ingripande mot en invasion av icke önskvärda främlingselement. Då de

i förslaget angående asylrätten meddelade bestämmelserna genom sin alltför

svävande avfattning syntes Överståthållarämbetet brista härutinnan, kunde

ämbetet för sin del icke tillstyrka, att förslaget i dessa delar oförändrat lä­

des till grund för lagstiftning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

39

Socialstyrelsen har anfört:

Av en rättslig definition på, ja redan av ett omnämnande i lagen av poli­

tiskt flyktingskap skulle sannolikt kunna härledas anspråk, som framstode

såsom tillförbindande för vårt land. Det vore betänkligt, om vi därigenom

öppnade ett obetingat fritt tillträde för flyktingar i fall, där andra länder

förbehöllo sig fri prövning. Med säkerhet skulle detta i avsevärd män bi­

draga till att dirigera flyktingsströmmarna från olika länder i riktning mot

vårt land, ja även att stimulera till flykt från länder, där förhållandena vörö

ogunstiga. Redan nu förekommo ej sällan fall, där vederbörande tydligen

funnit förhållandena i vårt land erbjuda fördelar och med hänsyn härtill

sökt konstruera sådana omständigheter, som kunde tjäna som täckning åt

flyktingskap och anspråk på asylrätt. Styrelsen avstyrkte, att i främlings­

lagen infördes positiva stadgande!! rörande politiskt flyktingskap, vilka ut­

tryckligen föreskrevo en speciell behandling av politiska flyktingar. Ofta

vore man benägen att beträffande flyktingar bortse från försörjningsfrågan.

Flyktingen vöre välkommen till landet, så länge det enbart gällde hans rätt

att vistas här, men han vore icke alltid lika välkommen såsom en arbets­

sökande, vilken eftersträvade sin utkomst. Man gjorde gärna gällande, att

uppehållstillstånd borde beviljas men arbetstillstånd förvägras honom. Det

vore också, särskilt under tider av arbetslöshet, ofta svårt att hastigt bedöma,

örn ett påstått flykingskap vore verkligt eller ej. Där fråga vore örn utlän­

ning, som icke vore känd inom politiska kretsar bär i landet eller av veder­

häftiga här boende flyktingar, kunde saken vanligen icke med större säker­

het bedömas, med mindre man nått personlig kontakt med honom och haft

tillfälle till ingående samtal eller ock kunnat hos hjälpinstitutioner för flyk­

tingar inhämta upplysningar och omdömen. Det av de sakkunniga beträf­

fande avvisning av flyktingar förordade förfarandet syntes ej förenligt med

den snabba handläggning, som avvisningsärendena påkallade. En särskild

omständighet förtjänade här beaktas. Politiska flyktingar anlände långtifrån

alltid till Sverige direkt från hemlandet. Ej sällan hitkommo sådana, som bli­

vit avvisade eller förpassade från något land, där man med hänsyn till deras

flyktingskap ej sänt dem tillbaka till hemlandet. Givet vore, att flyktingar

också icke sällan flytt till ett land och sedan av egen vilja sökte sig till ett

annat, t. ex. till Sverige. En internationellt godtagen regel syntes därvid

vara, att en under dylika omständigheter utrest person ej återemottoges, med

mindre han omgående eller senast inom 24 timmar återsändes. Genom en

tidsödande handläggningsprocedur av avvisningsärenden och vidare i be­

traktande av, att det icke torde överensstämma nied här i landet hyllade hu­

manitära principer att medverka till att flyktingar sändes från land till

land i ständig kretsgång, öppnade sig här otvivelaktigt den föga tillfreds­

ställande eventualiteten, att Sverige finge mottaga och svara för ett propor­

tionsvis stort antal politiska flyktingar, kanske just av sådan mindre önsk­

värd typ, som andra länder funnit obekväm. Man torde i sammanhanget ej

helt böra bortse från risken, att cm eller annan stat — särskilt sådana, där

lokala myndigheter ägde att handla självständigt i dessa ärenden — skulle

begagna sig av sålunda sig öppnande möjligheter för att avvisa eller för­

passa icke önskvärda flyktingselement till just vårt land. Med hänsyn till

det anförda syntes det lämpligt, att vederbörande polismyndighet skulle

även i fortsättningen äga att förordna örn avvisning av flyktingar, vilka icke

ankommo till Sverige direkt från hemlandet utan över annat land, där de

oj av politiska skäl vore till sill personliga säkerhet hotade. Det syntes även

naturligt, att det land, som antingen frivilligt eller genom bristfällig gräns­

kontroll berett flykting tillfälle inkomma på sitt territorium, skulle vara

40

det, som närmast toge hand örn denne. Åtskilliga flyktingar inreste över

trälleberg. Kontrollen därstädes utövades av en väl tränad personal och

det torde med hänsyn härtill ej vara påkallat, att prövningen av hithörande

ärenden skedde centralt. I tveksamma fall kunde polismyndigheten därstä­

des träda i direkt förbindelse med utrikesdepartementet och handla i över­

ensstämmelse med därifrån mottagna instruktioner. Beträffande de få verk­

liga eller föregivna flyktingar, som direkt från hemlandet inreste i riket över

annan ort, syntes även hänvändelse till utrikesdepartementet kunna ske i

tveksamma fall, dock först sedan om möjligt förhör med utlänningen hållits

inför länsstyrelse eller av länsstyrelsen särskilt förordnad myndighetsperson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Allmänna synpunkter.

DeP?hef™nt*' Efter denna redogörelse övergår jag till de allmänna synpunkter som en­

ligt min uppfattning böra anläggas på dessa spörsmål.

Såsom av redogörelsen framgår innebar världskriget ett avbrytan­

de av den tidigare allmänt förda politiken i avseende å folkutbytet

de skilda länderna emellan. De förändringar som efter kriget i olika avse­

enden uppkommo i de europeiska statssystemen och den restriktiva ameri­

kanska invandringspolitiken medförde helt nya befolkningsproblem. Sam­

tidigt med att det stora invandringslandet på andra sidan Atlanten stängde

sina portar för nya emigrantskaror gav den politiska och sociala oron inom

efterkrigstidens Europa upphov till helt nya och starkare omflyttningsten-

denser. En helt naturlig följd härav blev att man inom de skilda staterna såg

sig nödsakad att kontrollera och ransonera inflyttningen. Principen härvid­

lag var allestädes att arbetstillfällena borde i första hand förbehållas det

egna landets innebyggare och att av social- eller kriminalpolitiska grunder

icke önskvärda utlänningar skulle hindras att inkomma och slå sig ned i lan­

det. Den salunda allmänt förda politiken, som i stort sett till sin innebörd

varit oförändrad under hela tiden från världskrigets slut, har flerstädes, åt­

minstone numera, reglerats genom till tiden obegränsade lagstiftningar. Här

i landet har man åter, då man icke velat släppa tanken på en återgång till

förkrigstidens fria folkutbyte, först genom administrativa bestämmelser och

från början av år 1928 genom provisoriska lagar givit föreskrifter för be­

handlingen ur immigrationspolitisk synpunkt av utlänningar här i riket.

Vid utgången av innevarande år har alltså vår utlänningslagstiftning varit i

tillämpning under tio år med i huvudsak oförändrat innehåll.

Man kan uppenbarligen icke hysa någon tvekan därom att det alltjämt fö­

refinnes ett oavvisligt behov av en lagstiftning på förevarande område. Såsom

de sakkunniga framhålla lära de skäl, som från början betingade tillkomsten

av lagstiftningen, under det senaste tidsskedet ha i ökad omfattning gjort sig

gällande. Från de hörda myndigheternas sida har ej heller uttalats någon

annan uppfattning. Jag ansluter mig också till förslaget örn förlängning av

lagstiftningen.

Örn jag sålunda kan biträda de sakkunnigas uttalande att en lagstift­

ning av förevarande slag alltjämt är av behovet påkallad, ställer jag mig

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

41

däremot tveksam inför förslaget att någon begränsning av lagens giltig­

hetstid icke vidare skall äga rum. Ehuru vissa skäl tala för att lagen nu

bör givas definitiv karaktär står häremot det faktiska förhållandet att läget

på det befolkningspolitiska området är ytterligt ovisst och svävande. Av alla

tecken att döma är utvecklingen härutinnan synnerligen svår att förutse.

Redan denna omständighet talar med styrka för en lagstiftning av allenast

tidsbegränsad giltighet; en omprövning av lagens stadganden bör efter någon

tid företagas för att utröna huruvida desamma äro lämpliga och motsvara

det faktiska behovet. Genom att giva lagen allenast provisorisk giltighet

framhäves ock, att man icke velat överge förhoppningen att en återgång till

bättre förhållanden framdeles skall kunna ske. Jag får därför tillstyrka att

den nya lagstiftningen erhåller giltighet för samma tid som den nu gällande

eller för en period av fem år.

Innan jag övergår till frågan örn lagens revidering torde några upplysnin­

gar böra lämnas angående antalet i Sverige bosatta utlänningar. Sverige är

ett av de europeiska länder, som hysa det minsta antalet utlänningar rela­

tivt sett. Vid 1930 års folkräkning voro här kyrkobokförda endast omkring

16,500 utlänningar eller 0.27 % av rikets folkmängd. Antalet torde därefter

ha ökats något men lärer i varje fall understiga 20,000. Vad beträffar de

politiska flyktingarna kan antalet sådana av naturliga skäl icke med säker­

het konstateras. De efter världskriget hit inkomna ryska och finska flyk­

tingarna uppskattas till respektive 1,000 och 2,000. Dessa ha emellertid

numera i allmänhet fått fast fot i landet och absorberats av arbetsmark­

naden. Efter år 1932 har inkommit en del flyktingar, huvudsakligen av

tysk nationalitet. Antalet sådana torde emellertid, inbegripet invandrare av

judisk börd, sannolikt ej överstiga 1,000.

Vad angår frågan i vilken utsträckning en revidering av bestämmel­

serna i den gällande lagen kan anses av behovet påkallad, vill jag först

framhålla att erfarenheten från de år lagen varit i kraft visar att den i stort

sett väl fyllt sin uppgift. Den allmänt hållna konstruktionen av lagens stad­

ganden har givit åt densamma en anpassningsförmåga som visat sig vara av

stort värde, när det gällt att taga ställning till de från tid till annan skiftan­

de förhållandena å förevarande område. Nu angivna omständighet hänvisar

till att lagen i huvudsakliga delar till sina principer bör lämnas oförändrad.

Endast i den mån ett mer allmänt behov av ändringar i lagen framträtt eller

de befolkningspolitiska förhållandena undergått mer väsentliga förändringar

av beskaffenhet att påverka innehållet i lagen och dess tillämpning synes den­

samma böra underkastas revision.

I likhet med de sakkunniga anser jag det vara en angelägenhet av synner­

lig vikt att handläggningen av utlänningsärendena i största möjliga utsträck­

ning centraliseras hos en och samma myndighet. Den nuvarande

splittringen på olika myndigheter har onekligen medfört bristande enhetlig­

het och onödig tidsutdräkt. Uppenbart synes mig ock vara att det för den prö­

vande myndigheten bör vara av värde att äga en allsidig kunskap ej blott örn

gällande stadgar och bestämmelser utan ock örn vederbörande utlänningars

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

personliga förhållanden. De sakkunnigas förslag i denna del har också vun

nit allmän anslutning från de hörda myndigheternas sida. Jag vill därför

tillstyrka att inom socialstyrelsen upprättas en särskild avdelning för hand­

läggning av utlänningsärenden. Rörande organisationen av denna avdel­

ning kommer chefen för socialdepartementet att framlägga förslag.

De hörda myndigheterna ha i stort sett anslutit sig till de sakkunnigas för­

slag rörande vilka utlänningsärenden som skola ankomma på socialstyrel­

sens handläggning. Lika med de sakkunniga anser jag ock att till social­

styrelsen bör överflyttas, bland annat, viseringsförlängningar samt utfärdan­

de av främlingspass och identitetscertifikat, de registrerings- och kontroll­

uppgifter, som nu åvila polisbyrån, ärenden om förpassning samt vissa av-

visningsärenden.

Spörsmålet om Kungl. M a j : t s ställning till och befogen­

het att ingripa i frågor örn utlännings rätt att här i

riket vistas har visat sig vara svårlöst. Enligt nu gällande ordning har

Kungl. Maj:ts befogenhet härutinnan — frånsett viss möjlighet alt meddela

dispens och viss befattning med utvisningsfrågor — begränsats huvudsakligen

till de fall då utlänning överklagar beslut om hans förpassning ur riket, och

Kungl. Maj:ts prövningsrätt har i själva verket icke angått den bakom för-

passningsbeslutet liggande frågan om utlänningens rätt att erhålla uppehålls­

tillstånd utan allenast huruvida de formella förutsättningarna för förpass­

ning förelegat. En olägenhet med det nuvarande systemet har, såsom de sak­

kunniga också påpekat, varit att ärenden där utlänning medgivits rätt att

här taga arbetsanställning eller att bosätta sig här icke kunnat komma un­

der Kungl. Maj:ts bedömande, ehuru dessa ärenden mången gång kunnat

vara av stor vikt. I ändamål att råda bot för nu anförda olägenheter ha de

sakkunniga föreslagit rätt för socialstyrelsen att till Kungl. Maj:ts avgöran­

de överlämna utlänningsärenden av vad slag som helst, vilka socialstyrelsen

ansåge vara av särskild vikt, ävensom befogenhet för Kungl. Majit att från

socialstyrelsen infordra betydelsefulla ärenden för att däri själv fatta beslut.

I samband härmed har den nu gällande besvärsrätten beträffande förpass-

ningsbeslut ansetts kunna helt avskaffas. Tillika ha de sakkunniga föresla­

git att vid socialstyrelsens sida skulle ställas ett råd, bestående av tre

personer, vilket skulle höras i viktigare ärenden. De sakkunniga avsågo att

detta råd skulle dels tjänstgöra såsom en garant för att sådana ärenden, där

så funnes böra ske, överlämnades till Kungl. Majits avgörande, dels ock

utgöra ett språkrör för den allmänna uppfattningen i de svårbedömliga och

av den allmänna opinionen uppmärksammade fall, som ofta visat sig före­

komma.

De sålunda framlagda förslagen synas i vissa avseenden innebära fördelar

framför nu gällande ordning. Särskilt värdefullt torde det föreslagna rådet

kunna bliva. Behovet av en dylik rådgivande institution framträder än

mer när socialstyrelsen såsom jag nyss förordat erhåller en vidgad uppgift

i fråga örn utlänningsärendenas handläggning. Därjämte medför under-

ställningsrätten möjlighet för att mera betydelsefulla ärenden komma under

43

Kungl. Maj:ts bedömande. Jag kan sålunda ansluta mig till att den före­

slagna institutionen, vilken lämpligen synes böra benämnas utlänningsnämn­

den, inrättas och till förslaget om underställningsrätt. I lagen synas böra an­

givas de fall, då nämnden skall höras. Dessa fall böra i första hand vara

ärenden angående avvisning — när sådant ärende skall avgöras av socialsty­

relsen — och förpassning, men även ärenden, som röra arbetstillstånd för ett

större antal utlänningar eller som kunna antagas vara av synnerlig vikt på

den grund att de ha prejudicerande betydelse, böra avgöras i samråd med

nämnden. Det bör vara socialstyrelsen obetaget att även i andra ärenden

inhämta nämndens yttrande. Undantag från regeln örn nämndens obligato­

riska hörande synes dock böra göras för sådana fall som äro av synnerligen

brådskande natur. Beträffande underställningsrätten torde böra stadgas, att

socialstyrelsen, örn den finner särskilda skäl därtill föreligga, skall äga över­

lämna visst ärende till Kungl. Maj:ts avgörande. I ärende, vari nämndens

yttrande inhämtats, skall underställning alltid ske, därest nämnden sa an­

ser. Vad åter angår den föreslagna befogenheten för Kungl. Majit att från

socialstyrelsen övertaga avgörandet i vissa ärenden torde densamma näppe­

ligen stå i god överensstämmelse med den självständiga ställning, som an­

setts böra tillkomma ett centralt ämbetsverk, och dessutom kunna giva upp­

hov till vissa kompetenskonflikter. Syftemålet med ifrågavarande anordning

torde ock kunna vinnas genom underställningsrätten och den funktion, som i

samband därmed bör tillkomma nämnden, samt genom införande av besvärs-

rätt i vissa fall. Liksom de sakkunniga anser jag visserligen att en allmän be-

svärsrätt över socialstyrelsens beslut icke bör ifrågakomma, detta icke minst

med hänsyn därtill att en dylik anordning skulle bliva alltför betungande för

Kungl. Majit. Däremot torde starka skäl tala för att möjlighet gives för en

utlänning att i tveksamma fall anföra besvär hos Kungl. Majit i ärenden, som

angå hans inresa till riket eller vistelse härstädes. Det är visserligen sant, att ge­

nom utlänningsärendenas sammanförande hos socialstyrelsen och socialstyrel­

sens därigenom vunna erfarenhet örn utlänningsklientelet samt nämndens

medverkan vid ärendenas avgörande starka garantier skapas för att alla be­

höriga intressen beaktas. Men man må dock, då det gäller att taga ställning

till detta spörsmål, icke förglömma, att det mången gång kan för en utlänning

vara en i hans liv och försörjningsmöjligheter djupt ingripande åtgärd,

när han förbjudes att vistas här i landet eller, såvitt angår politiska

flyktingar, att överhuvud taget inkomma i riket. Emellertid synes anled­

ning icke föreligga att i varje fall, då beslut fattats sorn innebär att en

utlänning skall lämna landet, medgiva klagorätt. I de allra flesta fallen äro

nämligen dylika beslut av den beskaffenhet att någon tvekan angående deras

riktighet eller ändamålsenlighet icke föreligger; och i dylika fall torde kla-

gorätten, såsom mången gång hittills skott, endast komma att tjäna så­

som ett medel att uppskjuta verkställigheten av beslutet. Rätten att klaga hos

Kungl. Majit synes mig därför som regel kunna begränsas till sådana fall, då

olika uppfattningar örn beslutet kommit till uttryck. Föreligger full samstäm­

mighet mellan socialstyrelsen och nämndens samtliga ledamöter synes man

sakna anledning antaga, att besvärsrätt skulle vara erforderlig. Med anled-

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

41

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

ning av vad jag sålunda anfört får jag förorda, att utlänning medgives rätt

att hos Kungl. Majit anföra besvär över de beslut av socialstyrelsen, som

innefatta förordnande om hans avlägsnande ur riket, där tillika socialstyrel­

sens beslut avviker från den mening som uttalats av nämnden eller någon

dess ledamot. Därjämte bör klagan vara medgiven, där på grund av ären­

dets synnerligen brådskande natur nämndens yttrande icke inhämtats. I de

fall, då klagorätten sålunda medgives, bör emellertid denna icke endast avse

beslutet om utlänningens avlägsnande ur riket utan även i samband därmed

fattat beslut örn avslag å ansökan örn uppehållstillstånd eller arbetstillstånd.

En annan fråga varåt de sakkunniga ägnat särskild uppmärksamhet är, hur

gränskontrollen skall kunna ordnas på ett effektivt sätt. Det ligger

i sakens natur att en bristfällig gränsbevakning i hög grad försvårar myn­

digheternas arbete med den vidare handläggningen av utlänningsfrågor och

försvagar effektiviteten av lagstiftningen. Emellertid föreligga, såsom de sak­

kunniga ock påpekat, betydande svårigheter att med vårt lands vidsträckta

gränser upprätthålla en fullt effektiv gränsbevakning. Naturligen försvå­

ras än ytterligare gränskontrollen, därest man av olika hänsyn nödgas på vissa

orter släppa efter i avseende å de föreskrifter som eljest i allmänhet anses

erforderliga. De åtgärder som av de sakkunniga föreslagits för att förbättra

och förstärka gränsbevakningen torde i regel vara lämpliga och ägnade

att medföra ökade garantier för en mer effektiv gränskontroll än den nu­

varande. Likaledes anser jag det vara av vikt att övervakningen av gräns­

kontrollen lägges under socialstyrelsen och att, på sätt de sakkunniga före­

slagit, från socialstyrelsens sida kommer att utövas inspektion över hur kon­

trollapparaten fungerar. Frågan om ersättning för kostnaderna i de städer,

där genomresetrafik förekommer, torde få anmälas av chefen för socialde­

partementet.

Ett med gränskontrollen sammanhängande spörsmål är den nu gällande

passfriheten för nordiska resande mellan Danmark och Sverige. Med anled­

ning av de svårigheter, som granskningen av legitimationshandlingar med­

förde vid den livliga trafiken över Öresund, infördes år 1930 bestämmelser

om passfrihet för nordiska resande över sundet. Denna passfrihet utsträck­

tes år 1931 att gälla jämväl för resor mellan Danmark och Göteborg. Till

grund för dessa stadganden ligga överenskommelser mellan Sverige och

Danmark. Därvid utgick man från den förutsättningen att det gränsskydd

sorn vardera landet upprätthöll var av den effektivitet och beskaffenhet att

upphävandet av passkyldigheten icke skulle medföra några nämnvärda olä­

genheter. Emellertid har erfarenheten visat att särskilt efter det flyktings-

fragan vunnit förnyad aktualitet ett icke oväsentligt antal utlänningar kom­

mit in i Sverige beroende på de bristfälliga kontrollanordningarna vid Öre­

sund. Visserligen torde det vara att förvänta att efter ett genomförande av de

av de sakkunniga föreslagna skärpta anordningarna för kontrollen vid öre-

sundshamnarna och den därstädes ökade polisbevakningen de mest fram­

trädande bristerna i det nuvarande systemet skola bliva undanröjda. Emel­

lertid synes böra övervägas att på sätt de sakkunniga föreslagit söka vinna

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

45

överenskommelse, varigenom de båda länderna förbinda sig att återtaga så­

dana utlänningar som obehörigen tagit sig förbi kontrollen.

Såsom de sakkunniga påpekat har problemet om de politiska flyk­

tingarna under de senare åren vunnit ökad aktualitet, ehuru såsom av

de förut lämnade uppgifterna framgår antalet flyktingar, som sökt sig till

Sverige, hittills varit relativt ringa. Flyktingsproblemet är av synnerligen

ömtålig beskaffenhet. Det beklagansvärda läge, vari en flykting ofta be­

finner sig, föranleder att man å hans fall måste anlägga delvis andra syn­

punkter än när det gäller övriga utlänningar. Men å andra sidan innebär den

omständigheten att flyktingarnas antal för närvarande är stort i Europa, att

flyktingsproblemet icke kan bedömas uteslutande ur humanitära synpunkter.

Som socialstyrelsen framhållit är det icke nog med att en flykting tillerkän-

nes rätt att uppehålla sig här i riket; i många fall måste man även tillse att

han erhåller arbete, varmed han kan försörja sig. Den stora omfattning

flyktingströmmen i Europa antagit gör att frågan om flyktingarnas behand­

ling bör upptagas inför internationellt forum. Så har också skett i det under

Nationernas förbunds ledning pågående internationella samarbetet på ifråga­

varande område. De sakkunniga ha uttalat att Sverige bör deltaga däri, i den

mån dess medverkan kunde vara till nytta och dess intressen därtill föran­

ledde. Därvid borde man dock från svensk sida icke ikläda sig förpliktelser,

ägnade att inskränka friheten att föra den immigrationspolitik, som vid varje

särskild tidpunkt kunde finnas lämplig. Sveriges hittills förda politik vitt­

nade för övrigt om en långtgående villighet att tillgodose humanitära hänsyn.

Det vore emellertid givet, att en avvägning måste ske mellan å ena sidan dessa

hänsyn, därvid särskilt borde beaktas de risker, den enskilde flyktingen löpte

vid ett återsändande till hemlandet, samt å andra sidan de olägenheter liär-

varon av viss flykting eller av ett avsevärt större antal flyktingar kunde vålla

riket. Till dessa uttalanden kan jag ansluta mig.

De sakkunniga lia, såsom framgår av redogörelsen för deras förslag, för­

ordat införande i lagen av vissa särbestämmelser dels rörande prövningen av

avvisningsärenden, då fråga är om utlänning som kan antagas vara politisk

flykting, dels rörande verkställighet av beslut om dylik utlännings avlägsnan­

de ur riket.

Några av de hörda myndigheterna lia uttalat tvekan örn lämpligheten av

att i lag giva särregler örn politiska flyktingar och deras behandling. Man har

därvid förmenat att man härigenom skulle bliva bunden att under alla om­

ständigheter medgiva flyktingarna en särställning, som kanske icke alltid

överensstämmer med vad förhållandena i övrigt kräva. Ej heller finge man

lämna ur räkningen att mindre nogräknade personer skulle kunna missbruka

dylika lagregler. Med anledning av dessa uttalanden vill jag framhålla alt

frågan örn de politiska flyktingarna och deras behandling är av den vikt att

ett reglerande allenast under hand eller genom enbart i administrativ ordning

givna regler icke bör äga rum. Den omständigheten att man i lag lämnat all­

mänt hållna regler för behandling av politiska flyktingar utgör icke heller

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

hinder för att, om missbruk skulle visa sig förekomma, genom en snävare

lagtillämpning leda förhållandena in på rätta banor.

Vad angår innebörden i begreppet politisk flykting hänföras såsom de sak­

kunniga framhållit enligt nu gällande lag till politiska flyktingar endast så­

dana utlänningar som i sitt hemland sannolikt skulle tilltalas eller straffas

för politiskt brott. I likhet med de sakkunniga anser jag denna definition med

hänsyn till nuvarande förhållanden vara för snäv. Såsom de sakkunniga

framhållit är det icke möjligt att en gång för alla fastslå innebörden av

begreppet politisk flykting. De sakkunnigas förslag innebär, att såsom po­

litisk flykting skall anses envar, som av politiska orsaker flytt från sitt hem­

land. Denna definition torde kunna läggas till grund för begreppet politisk

flykting, inrymma hänsynstagande till de personliga förutsättningarna samt

medgiva en anpassning till skiftande förhållanden och tidslägen. Det lärer

sedermera vid tillämpningen ankomma å socialstyrelsen och i sista hand å

Kungl. Majit att inom den sålunda angivna ramen för olika tidsperioder upp­

draga gränserna för flyktingsbegreppet.

De sakkunniga ha föreslagit att frågan om avvisning av person som kun­

de antagas vara politisk flykting alltid skulle av polismyndigheten hänskju-

tas till socialstyrelsens avgörande. I detta avseende synes förslaget kunna

vålla vissa olägenheter i praktiken. När det gäller avvisning må man näm­

ligen icke förbise de svårigheter att verkställa beslutet, som i regel upp­

komma, örn det dröjer för länge innan beslutet kan meddelas. Ett dylikt

beslut bör fattas fortast möjligt. Med hänsyn härtill synes ett upp­

skov med beslut om avvisning icke böra ske annat än i sådana fall, då

flyktingen kan anses utsättas för risken att återsändas till det land varifrån

han flytt. Det synes därför tillfyllest med hänsyn till vad ur humanitära

synpunkter kan krävas att skyldighet att underställa socialstyrelsen frågan

om en flyktings avvisning endast skall föreligga i de fall, då någon av po­

litiska orsaker flytt från visst land och han ankommit hit från det landet

eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva

återsänd till förstnämnda land.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle inom socialstyrelsen nämnden städse

deltaga i ärenden rörande flyktingar, där utlänningsbyrån ej funnit sig

kunna medgiva flyktingen rätt att inkomma eller vistas i riket. Genom det

av mig förordade förslaget, enligt vilket nämnden skall deltaga i avgörandet

av avvisnings- och förpassningsärenden och tillika besvärsrätt skall finnas

över socialstyrelsens beslut i vissa fall, torde betryggande garantier skapas

för att vid prövning av ärenden av nu ifrågavarande slag alla behöriga syn­

punkter skola bliva tillgodosedda.

De sakkunniga ha föreslagit att politisk flykting icke skulle kunna av­

visas, förpassas eller utvisas till land, varifrån han av politiska orsaker

flytt. Denna bestämmelse torde emellertid för vissa fall icke vara tillräck­

lig. Sålunda synes bestämmelsen böra kompletteras med förbud att sända

honom till land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva

återsänd till det land varifrån han flytt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

47

Förslagets särskilda bestämmelser.

I överensstämmelse med de allmänna synpunkter för vilka nu redogjorts

har jag låtit inom departementet verkställa en överarbetning av 1927 års ut­

länningslag på grundval av de sakkunnigas förslag. Vissa jämkningar i lagen

ha ock med anledning av vad i utlåtandena anförts eller av annan orsak

ansetts böra företagas. Med hänsyn därtill att ändringar erfordras i fler­

talet av den gällande lagens stadganden har jag av praktiska skäl ansett 1927

års lag böra ersättas med en helt ny lag. Till uppställning och form ansluter

sig emellertid denna nära till 1927 års lag.

Beträffande de olika bestämmelserna i departementsförslaget får jag i

tillämpliga delar hänvisa till den motivering, som återfinnes i sakkunnig-

förslaget och därutöver anföra följande.

1 kap. Om utlännings inresa.

De i detta kapitel upptagna bestämmelserna överensstämma, frånsett en re­

daktionell ändring i 1 §, med gällande lag.

I 3 § stadgas, att utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för

polismyndigheten i den ort, dit han från utlandet först anländer, uppvisa sin

legitimationshandling. De sakkunniga ha framhållit, att ovisshet yppats, när

passgranskning skall ske i fall, då resande ankommer till riket med fartyg,

som lägger till i flera svenska hamnar, eller med flygmaskin, som landar å

flera orter inom landet, och ha såsom sin mening uttalat, att utlänningen bör

anmäla sig å den ort, där han lämnar fartyget eller flygmaskinen för att ej

fortsätta resan. I en del av myndigheternas yttranden har påpekats, att ett

bibehållande av det nu allmänt praktiserade systemet med passkontroll å den

första ort, dit utlänningen anländer från utlandet, vore att föredraga. Av

praktiska skäl anser jag mig böra ansluta mig till den av myndigheterna så­

lunda uttalade uppfattningen.

2 kap. Om utlännings uppehåll i riket.

4—7, 9, 10 och 12 §§ äro lika lydande med motsvarande stadganden i

1927 års lag, dock har i 6 § vidtagits en mindre jämkning.

I ett par yttranden har ifrågasatts huruvida icke tiden för den i 7 § stadgade

tillståndsfria vistelsen, tre månader, borde förkortas. Vidare har socialsty­

relsen uttalat en önskan att 8 § måtte ändras så, att uppehållstillstånd då

skäl därtill förelåge, skulle kunna inskränkas till visst län eller viss kommun.

Vad först angår yrkandet om inskränkning av tiden för den tillståndsfriape^emcjiM-

vistelsen anser jag en sådan inskränkning icke böra ifrågakomma, en stånd-

chefen.

punkt till vilken även andra lagutskottet anslöt sig i sitt av riksdagen god­

kända utlåtande nr 53 vid 1936 års riksdag.

Enligt vad erfarenheten visat har tid efter annan framträtt behov att till

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

ett beslut om uppehållstillstånd kunna knyta vissa villkor och föreskrifter.

Sålunda har man mången gång ansett önskvärt att kunna förbjuda vederbö­

rande att driva politisk propaganda, att på föreskrivna tider anmäla sig hos

polismyndighet, att utöva vissa yrken, varför ej fordras särskilt tillstånd,

eller att vistas å viss eller vissa orter, t. ex. sådana som ur försvarssynpunkt

äro av intresse. Tvekan har rätt, huruvida man med hänsyn till lagens

tystnad härutinnan ägt meddela inskränkande bestämmelser. I departe-

mentsförslaget har därför i 8 § upptagits ett allmänt stadgande, att uppe­

hållstillstånd må förbindas med de förbehåll, som med hänsyn till vistelsens

syfte och övriga därmed sammanhängande omständigheter finnas påkallade.

I fråga om visering, där Konungen äger att meddela erforderliga föreskrifter,

lärer utan stadgande i lag motsvarande rätt gälla; bestämmelser i sådant

hänseende böra därför intagas i tillämpningskungörelsen.

I 8 § har vidare i anslutning till de sakkunnigas förslag skyldigheten att

infordra yttrande över ansökan om uppehållstillstånd borttagits i sådana fall,

då ärendet är av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda om­

ständigheter föreligga. Därmed har överensstämmelse vunnits med mot­

svarande bestämmelse i 15 § om arbetstillstånd.

I 11 § har, enär såsom i den allmänna motiveringen anförts klagan i vissa

fall ansetts böra få föras i ärende om uppehållstillstånd, vidtagits en omredi­

gering.

3 kap. Om utlännings rätt till arbetsanställning.

Bestämmelserna i detta kapitel äro hämtade från motsvarande stadganden

i gällande lag. Inga andra ändringar ha vidtagits än att i 14 § skett en re­

daktionell jämkning, att i 15 § upptagits en ny regel örn rätt att förbinda ar­

betstillstånd med villkor och föreskrifter samt att motsvarande omredigering

skett i 18 § som i 11 §.

4 kap. Om utlännings avvisning från riket.

Mot det sätt varpå bestämmelserna om politiska flyktingar utformats i

sakkunnigförslaget ha utöver vad förut nämnts gjorts en del anmärkningar.

De sakkunniga ha föreslagit, att utlännings påstående örn flyktingskap

skall godtagas, där ej med skäl kan antagas, att påståendet är oriktigt. Här­

om har landsorganisationen anfört, att förslaget syntes ha lämnat polismyn­

digheten en alltför vid prövningsrätt med utrymme för subjektivt godtycke.

Det framginge av motiven till bestämmelsen, att de sakkunniga med densam­

ma velat uttala, att 'omständigheterna i det särskilda fallet skulle vara av

sådan beskaffenhet, att med hänsyn till dem påståendet örn flyktingskap

ej förtjänade tilltro’. Denna bestämmelsens innebörd syntes emellertid böra

komma till uttryck i lagtexten, t. ex. genom formuleringen: 'framgår det ej

av omständigheterna att uppgiften är oriktig’. Med en sådan formulering

utmärktes bättre, att polismyndighetens avgörande skulle grundas på påtag­

liga objektiva omständigheter. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har däremot för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

49

menat, att förslaget lämnade alltför stor möjlighet till avvisningsärendenas

fördröjande genom deras hänvisning i föreslagen utsträckning till socialsty­

relsen i stället för att som nu omedelbart avgöras av polismyndigheten. En­

ligt förslaget hade på polismyndigheten lagts bördan av bevisningen, att den

inresandes uppgift vore oriktig. Med en sådan bestämmelse vore svårt att

tänka sig, att någon med avvisning hotad skulle underlåta att utnyttja de

möjligheter att komma in i landet, som en deklaration om politiskt flykting­

skap skänkte. En rimlig lösning syntes däremot kunna vinnas därigenom,

att av den utlänning, som för att undvika avvisning och eventuellt senare

förpassning åberopade politiskt flyktingskap begärdes, att han själv styrkte

sannolikheten av sitt påstående.

I ett par yttranden har ifrågasatts, att polismyndigheten alltid borde bibe­

hållas vid rätten att avvisa sådana politiska flyktingar som äro lösdrivare

eller brottslingar. Överståthållarämbetet har anmärkt, att förslaget ej an-

gåve, hur det fall skulle behandlas, då beträffande vederbörande förelåge

dels uppgift om politiskt flyktingskap och dels förhållanden, som avsåges

i 19 och 20 §§ i gällande lag. Uttryckliga regler voro i detta avseende av

nöden, detta med hänsyn ej blott till det materiella avgörandet utan även

till gränsdragningen mellan socialstyrelsens och polismyndighetens pröv­

ningsrätt. Länsstyrelsen i Uppsala län har ifrågasatt om ej de fall, som av­

såges i 19 § 1 och 3 styckena i gällande lag, alltid skulle kunna avgöras av

polismyndighet. Beträffande dylika personer borde ett förebärande av poli­

tiska orsaker till deras vagabondering icke behöva föranleda omgång till

socialstyrelsen.

I detta sammanhang må även nämnas, att i ett pär yttranden berörts

skyldighet för flykting att anmäla sig inom viss tid. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har sålunda ifrågasatt, huruvida det icke rimligen kunde

fordras av en person, som inkomme i Sverige och ville vistas här under

åberopande av att han vore politisk flykting, att han inom skälig tid efter

sin ankomst till landet hos polismyndighet gjorde anmälan om förhållandet.

Det vore nämligen angeläget, att myndigheterna snarast möjligt sattes i stånd

att upptaga frågan om utlännings egenskap av politisk flykting till prövning.

Chefen för generalstaben har anfört, att det kunde vara att förvänta, att just

biand flyktingarna kunde komma att befinna sig personer, beträffande vil­

ka anledning till misstanke förelåge och i fråga örn vilka det vore

av största vikt, att lagens bestämmelser vore fullt uttömmande. Möjligheter

förefunnos visserligen att i tider av utrikespolitisk spänning skärpa och kom­

plettera bestämmelserna, men dels vore ett dylikt förfaringssätt förenat med

vissa svårigheter, dels förelåge redan under normala förhållanden behov av

föreskrifter i fråga om flyktingskaps fastställande. Bestämmelser örn att

envar som icke åberopade flyktingskap skulle inom viss kort tid efter inresan

göra anmälan härom borde därför inarbetas i lagen.

Vad beträffar bevisbördan i fråga örn påstått flyktingskap ansluter jag

Departements-

mig till uppfattningen att icke alltför stränga krav böra ställas i avseende å chefen-

nilian

q till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 269.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

utlänningens bevisskyldighet i sådant hänseende. Det ligger ju i sakens na­

tur, att fordran på en bevisning därutinnan måste för en flykting vara ganska

betungande. Å andra sidan torde de fall, då påståendet saknar grund,

mången gång vara så uppenbara, att olägenheterna av den av de sakkunniga

föreslagna bevisregeln ingalunda komma att framträda i nämnvärd grad.

Sålunda torde i fråga om lösdrivare och brottslingar i regel skäl föreligga

till antagande att uppgifter om flyktingskap äro oriktiga. Jag bär därför

anslutit mig till de sakkunnigas ståndpunkt i denna del, och får jag tillika

påpeka, att enahanda bevisregler böra gälla beträffande lämnade uppgifter

om det land, varifrån flyktingen ankommit.

En föreskrift av innebörd att flykting inom viss kort tid skall göra sitt

flyktingskap gällande lia de sakkunniga ansett ej böra ifrågakomma, enär

en dylik föreskrift mången gång icke skulle kunna tillämpas utan att kom­

ma i strid med den humanitära uppfattning, som kommit till uttryck i eljest

gällande asylprinciper. De sakkunniga ha emellertid framhållit, att enligt

sakens natur ett påstående om flyktingskap, som framställes först efter en

längre tids vistelse härstädes, förtjänar mindre tilltro och att presumtionen

mot flyktingskap ökas i samma mån som den tidrymd förlänges under vil­

ken utlänningen vistats här i riket utan att åberopa flyktingskap. Till

dessa av de sakkunniga framhållna synpunkterna kan jag ansluta mig. Jag

har alltså ej ansett någon bestämmelse av denna art böra upptagas i för­

slaget.

I fråga om den tid, inom vilken avvisning av utlänning från riket kan äga

rum, ha de sakkunniga uttalat, att uttrycket 'vid ankomsten eller omedelbart

därefter’ kunde inrymma en tidrymd av högst åtta dagar. I några yttranden

har hemställts, att ett förtydligande borde komma till uttryck i lagtexten.

Jag anser det emellertid vara mindre lämpligt att i lagen ange någon viss

tid, inom vilken avvisning skall ske. Uppenbart synes emellertid vara

att berörda uttryck icke kan givas en så vid tolkning som de sakkun­

niga antagit. I fråga om den tid, inom vilken socialstyrelsens beslut örn

avvisning skall meddelas, kunna inga regler givas. Det ligger emellertid

i sakens natur att beslutet skall meddelas fortast möjligt. Att beträffande

tidigare utvisad person inskränka rätten till avvisning endast till det fall att

avvisningen kan ske redan vid ankomsten till riket, såsom för närvarande

gäller, torde ej vara nödvändigt. Berörda undantagsbestämmelse har där­

för ansetts kunna utgå.

Med avseende å övriga stadganden i kapitlet må nämnas följande.

Den nuvarande bestämmelsen att polismyndighets beslut örn avvisning

skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär har bibehållits. Där­

emot torde en dylik regel icke böra gälla beträffande socialstyrelsens beslut.

Besvärstiden vid klagan över polismyndighets avvisningsbeslut har nedsatts

från trettio till åtta dagar. Vissa i 23 § av gällande lag upptagna bestämmel­

ser örn länsstyrelses skyldigheter med avseende å prövningen av dessa besvär

ha såsom varande av rent administrativ natur ansetts böra utgå ur lagen. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

51

24 § av departementsförslaget har intagits en bestämmelse att, örn svårighet

möter för avvisningsbeslutets verkställande, polismyndigheten därom oför­

dröjligen skall underrätta länsstyrelsen, som har att, där så finnes erforder­

ligt, inhämta socialstyrelsens föreskrifter.

Utom de sakliga ändringarna lia i kapitlet vidtagits åtskilliga redaktionella

jämkningar.

5 kap. Om utlännings förpassning ur riket.

Utöver vad jag i det föregående omnämnt angående förpassningsärende-

nas överflyttning till socialstyrelsen och om klagorätt i förpassningsärenden

torde de ändringar, som departementsförslaget innefattar i förhållande till

gällande lag, endast behöva motiveras i följande avseenden.

De sakkunnigas majoritet föreslogo med avseende å förpassningsinstitutet,

att socialstyrelsens beslut örn avslag på ansökan örn uppehållstillstånd skulle

innefatta förordnande örn utlänningens förpassning ur riket. I motiven ut­

talades, att detta naturligen icke skulle lägga hinder i vägen för den verkstäl­

lande myndigheten att medgiva kort uppskov med beslutets verkställande, där

så av särskilda anledningar kunde anses påkallat.

Två av de sakkunniga ansågo däremot, att beslutet örn avslag på ansökan

örn uppehållstillstånd skulle innefatta föreläggande för utlänningen att inom

viss kortare tid avresa från riket, med förordnande tillika att han, därest han

ej efterkomme föreläggandet, skulle förpassas.

I yttrandena äro meningarna på denna punkt delade.

Länsstyrelsen i Uppsala län tillstyrker uttryckligen majoritetsförslaget.

Kommerskollegium har anfört, att det syntes vara en fråga av mera under­

ordnad betydelse, huruvida beslutet skulle meddelas kategoriskt eller efter

föreläggande. Kollegium, som utginge från att den expedition, varigenom

socialstyrelsens beslut meddelades sökanden, komme att innefatta fullständig

underrättelse örn proceduren vid eventuell förpassning, hade för sin del icke

något att erinra mot att sakkunnigmajoritetens förslag i denna del godtoges.

Länsstyrelserna i Hallands, Älvsborgs, Skaraborgs, Kopparbergs och Väster­

norrlands län, socialstyrelsen och landsorganisationen samt några underord­

nade myndigheter ävensom flyktingsorganisationerna ha i princip uttalat

sig för reservationen. Länsstyrelsen i Västmanlands län har anfört, att då

förpassningen innebure ett tvångsförfarande, som i sådana fall, varom här

vore fråga, skäligen icke syntes böra komma till användning för såvitt icke

utlänningen visade tredska, anledning torde saknas att frångå den nuvarande

ordningen med föreläggande som inledning till förpassningsproceduren. Läns­

styrelsen i Kalmar län har anfört, att befogenheten för länsstyrelserna att med­

dela kort uppskov med verkställigheten, där så av särskilda anledningar kunde

anses påkallat, ej kommit till uttryck i lagen. Under sådana omständighe­

ter funne länsstyrelsen tveksamt, huruvida lagen verkligen kunde anses in­

rymma sådan befogenhet åt länsstyrelserna. Att länsstyrelserna erhölle en

dylik befogenhet vore önskvärt. För att undanröja alla tvivel härutinnan

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Departements

-

chefen.

borde lämpligen elt tillägg göras till de föreslagna bestämmelserna i nu

ifrågavarande hänseende. Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett, att

socialstyrelsens beslut om förpassning ur riket borde innefatta ett föreläg­

gande för vederbörande att inom viss kortare tid avresa från riket. Dylikt

föreläggande borde emellertid icke blott, såsom reservanterna föreslagit, stad­

gas i socialstyrelsens förpassningsförordnande vid avslag å utlännings ansö­

kan örn rätt att vistas här i riket utan även förekomma i fråga om social­

styrelsens förordnande örn förpassning ur riket enligt första stycket i 26 §

av lagförslaget (25 § i föreliggande förslag). Ett föreläggande av ovan an­

givet innehåll vore påkallat av praktiska skäl. Som bekant fogade sig fler­

talet utlänningar, som fått ansökan örn uppehållstillstånd avslagen, i veder­

börande myndighets beslut och begåvo sig frivilligt ur landet.

Socialstyrelsen har gjort erinran mot de sakkunnigas förslag, att i förpass­

ningsförordnande alltid skulle stadgas förbud för utlänningen att återvända

till Sverige med mindre han erhållit uppehållstillstånd, samt härom anfört:

Att avslag beträffande uppehållstillstånd obligatoriskt skulle medföra för­

bud för utlänning att återvända hit, med mindre han före ankomsten till ri­

ket erhållit uppehållstillstånd, kunde vara ägnat att i vissa fall medföra mind­

re önskvärda konsekvenser. Såsom exempel kunde nämnas följande. En ut­

ländsk verkmästare hade med vederbörligt tillstånd innehaft anställning här

i landet. Emellertid bleve kompetent svensk arbetskraft tillgänglig för att

fylla hans plats. Med anledning härav vägrades förlängning av arbetstill­

stånd och —- i syfte att förebygga möjligheten till ett kringgående -— jämväl

av uppehållstillstånd. Utlänningen avreste då självmant ur riket. Ett eller

annat år därefter önskade utlänningen göra en resa i Sverige i turistsyfte eller

för att besöka här förvärvade vänner; han hade då — enligt förslaget — att

för detta ändamål söka uppehållstillstånd. Med hänsyn till det anförda kun­

de frågasättas, om ej påföljden borde knytas till förpassningsbeslutet för det

fall att ej annat av omständigheterna föranleddes.

I överensstämmelse med vad som uttalats i ett stort antal yttranden och

föreslagits av två reservanter har jag ansett de sakkunnigas förslag örn för­

passning böra omarbetas, så att därav med tydlighet framgår, att möjlighet

skall beredas utlänningen att frivilligt avresa, och att sålunda verkställighet

skall ske först örn utlänningen ej frivilligt avreser vid den fastställda tidens

utgång. Socialstyrelsen bör emellertid lia möjlighet att i särskilda fall, såsom

då utlänningen är tagen i förvar, bestämma, att avresa skall ske ofördröjligen.

Dessa regler synas böra gälla ifråga om samtliga fall, där förpassning kan

ske.

Såsom socialstyrelsen påpekat kan de sakkunnigas förslag, att förpassnings-

beslut alltid skall förbindas med återreseförbud därest ej i förväg uppehålls­

tillstånd erhållits, i särskilda fall vara väl strängt. I all synnerhet gäller

detta personer som tidigare länge vistats i landet. Det synes därför lämpli­

gen böra föreskrivas, att undantag skall göras, där särskilda omständigheter

föreligga. Sådana omständigheter torde kunna anses föreligga, exempelvis

där avslagsbeslut i ärende angående uppehållstillstånd allenast avsett att

hindra utlänningen — jämte hans familj — att bosätta sig i riket men ej av­

sett att hindra honom från att för framtiden mera tillfälligtvis vistas här un-

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

53

der affärsresor eller liknande uppehåll till fullföljande av en legitim verk­

samhet, som han bedriver i landet och kanske bedrivit under en följd av år.

Slutligen må nämnas, att i överensstämmelse med vad en av de sakkun­

niga föreslagit och i flera yttranden tillstyrkts bestämmelse upptagits, att,

om verkställighetshinder möter, ärendet skall underställas socialstyrelsen i

stället för, såsom enligt gällande lag, Kungl. Majit. På socialstyrelsen skall

sedan ankomma att, örn så finnes påkallat, jämlikt 48 § överlämna ärendet

till Kungl. Majit.

6 kap. Om utlännings utvisning från riket.

I detta kapitel ha i sak endast vidtagits smärre ändringar, men med hänsyn

till att i gällande lag förekomma hänvisningar till åtskilliga bestämmelser i

förpassningskapitlet, vilka enligt departementsförslaget skola utgå, har ka­

pitlet måst i väsentliga delar omredigeras.

Med avseende å grunderna för utvisning har i 31 § fjärde momentet vid­

tagits den ändringen, att utvisning skall kunna ske jämväl av utlänning, som

dömts till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran.

Att i utvisningsfall överlämna tveksamma verkställighetsfrågor till social­

styrelsen har ej ansetts böra stadgas utan böra dylika frågor, liksom enligt

gällande bestämmelser, hänskjutas till Kungl. Majit.

7 kap. Ansvarsbestämmelser.

I de sakkunnigas förslag har i stället för de nu stadgade bötessatserna in­

förts bestämmelse örn dagsböter. Härutinnan har i några yttranden för­

sports tvekan.

Länsstyrelsen i Stockholms län har anfört, att för det fall att utlänning

endast en kort tid vistats i riket, torde en rörande honom upprättad dags-

botsblankett mången gång ej komma att innehålla mycket, om ens något

till ledning för bestämmande av dagsbotens belopp. Med hänsyn härtill

ifrågasattes, huruvida icke nu gällande lags bestämmelser örn böter att

ådömas omedelbart i penningar borde bibehållas eller eventuellt båda bö-

tessystemen införas att alternativt tillämpas. Länsstyrelsen i Gävleborgs län

har ifrågasatt lämpligheten av att beträffande utlänning stadga dagsböter, då

det komme att medföra stora svårigheter att verkställa erforderlig utred­

ning angående utlännings ekonomiska förhållanden.

Gentemot vad sålunda anmärkts må framhållas, att då bötesmaximum i

Departement*

samtliga nu gällande bestämmelser överstiger 300 kronor, redan för när- c e en'

varande dagsböter skola ådömas. Att märka är vidare att flera av straffbe­

stämmelserna gälla även svenska medborgare. Tillräckliga skäl att göra av­

vikelse från de sakkunnigas förslag i denna del lia därför icke ansetts före­

ligga.

I 40 § har straffet vid försvårande omständigheter skärpts, sa att även

fängelse i högst sex månader skall kunna ifrågakomma. En dylik skärpning

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

torde särskilt visa sig vara av behovet påkallad för att giva auktoritet åt de

nya reglerna angående införande av särskilda villkor i uppehålls- och ar­

betstillstånd samt viseringar. Vidare har lagrummet gjorts tillämpligt även

i fråga om utlänning, som söker hindra verkställighet av beslut angående

hans avvisning, förpassning eller utvisning. Avsikten därmed är att åtkom­

ma sådana fall, då t. ex. en utlänning i avsikt att förhindra hans avlägsnande

ur riket river sönder sitt pass.

I kapitlet har dessutom i anslutning till nu berörda bestämmelser vidta­

gits en del andra ändringar.

8 kap. Särskilda bestämmelser.

Från gällande lag ha överflyttats 45, 47 och 49—51 §§, vilka emellertid

betecknats såsom 50, 52 och 54—56 §§. I 50 § har en redaktionell jämk­

ning vidtagits.

46—48 §§.

I dessa paragrafer lia upptagits de tidigare berörda bestämmelserna om den

föreslagna nämnden, om besvärsrätt över socialstyrelsens beslut och örn un-

derställningsrätten. Besvären synas böra handläggas i justitiedepartementet,

men där fråga är om arbetstillstånd i samband med förpassning avgöras efter

gemensam beredning med socialdepartementet. Enahanda regler böra tilläm­

pas, då ärende överlämnas till Kungl. Majit jämlikt 48 §. Avser sådant

ärende enbart arbetstillstånd, bör det handläggas i socialdepartementet.

I några yttranden ha uttalats önskemål med avseende å nämndens sam­

mansättning. Svenska arbetsgivareföreningen har påyrkat, att i nämnden

skulle finnas en representant för arbetsmarknaden. Kommerskollegium har

funnit skäl tala för den av åtskilliga handelskamrar och Sveriges industriför­

bund uttalade uppfattningen att en av nämndens ledamöter borde vara väl

förtrogen med näringslivets förhållanden. De anställdas centralorganisation

har föreslagit en nämnd av fem ledamöter, av vilka två skulle representera

arbetsgivare och arbetstagare. Även kommittén för landsflyktiga intellektu­

ella har föreslagit en nämnd av fem ledamöter, av vilka åtminstone en skulle

vara kvinna.

Jag ansluter mig i detta hänseende till de sakkunnigas förslag, att nämnden

skall bestå av en innehavare av domarämbete, av en person som äger erfaren­

het rörande internationella rättsfrågor och av en tredje person utan fast­

ställda kvalifikationer. För varje ledamot bör finnas en eller två supplean­

ter. Även inom en sålunda begränsad nämnd torde kunna inrymmas repre­

sentanter för de olika synpunkter som här böra bliva företrädda.

49 §.

Socialstyrelsen har påpekat att, oavsett den nya ordningen beträffande

förpassningsinstitutet, styrelsen liksom hittills icke borde vara betagen rätten

att på grundval av ny ansökan och däri uppgivna, tidigare icke framförda

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

55

vägande skäl frånträda redan fattat avslagsbeslut och bevilja fortsatt uppe­

hållstillstånd. Styrelsens handläggning av dylika ärenden finge ej jämföras

med ett dömande av en rättsfråga utan vore en lämplighetsprövning ur all­

mänt samhälleliga och mänskliga synpunkter.

I åtskilliga fall har det visat sig, att man icke kan verkställa ett beslut, som

Departements-

innefattar utlännings avvisning, förpassning eller utvisning, bl. a. av den an- cheten-

ledningen att intet annat land vill mottaga honom. För närvarande får en

sådan utlänning kvarstanna här tillsvidare, men han har alltid beslutet örn

sitt avlägsnande hängande över sig. I dylika fall synes emellertid Kungl.

Majit, vare sig efter framställning av socialstyrelsen eller utan dylik framställ­

ning, böra äga rätt förklara, att beslutet icke skall lända till efterrättelse

och i samband därmed meddela eller uppdraga åt socialstyrelsen att utfärda

erforderliga uppehålls- och arbetstillstånd.

Såsom i socialstyrelsens yttrande framhållits, bör även för det fall att,

efter det förpassningsbeslut meddelats, nya skäl yppats — vilka om de förut

varit kända skolat påkalla annan utgång — möjlighet finnas att förordna att

beslutet icke skall lända till efterrättelse. Sådan rätt lärer emellertid böra

vara förbehållen Kungl. Majit då beslutet, efter underställning eller besvär

meddelats av Kungl. Maj :t. Har socialstyrelsen meddelat förpassningsbeslu-

tet och klagan däröver ej förts, torde däremot befogenheten att häva beslutet

böra tillkomma styrelsen. Innan socialstyrelsen meddelar förordnande här­

om, synes emellertid utlänningsnämndens yttrande böra inhämtas.

Bestämmelser i nu ifrågavarande hänseenden lia upptagits i förevarande

paragraf.

51 §.

Enligt gällande lag är befälhavare å fartyg pliktig att, utan ersättning från

statsverkets sida, återföra avvisad utlänning, som ankommit med fartyget,

till det land, varifrån han medtagits, därest omständigheterna uppenbarligen

voro sådana, att befälhavaren bort inse, att utlänningen kunde komma att

avvisas. Denna förpliktelse äger dock rum, endast örn fartyget omedelbart

eller inom närmaste tiden återvänder till nämnda land. Sistberörda förut­

sättning för skyldighetens inträdande har, enligt vad de sakkunniga uppgiva,

mången gång medfört, att förpliktelsen icke kunnat utkrävas, utan har stats­

verket ofta fått vidkännas kostnaderna för utlänningens återförande. Med

anledning härav lia de sakkunniga föreslagit borttagande av denna förut­

sättning och att skyldigheten skall alternativt omfatta förpliktelse att er­

sätta statsverket dess kostnader för utlänningens återsändande.

Detta förslag har föranlett en del uttalanden i yttrandena.

Kommerskollegium vill icke motsätta sig förslaget men uttalar sig för önsk­

värdheten av en undersökning beträffande möjligheterna att råda bot för

den besvärande smygpassageraretrafiken. Länsstyrelsen i Kristianstads län

har ifrågasatt, örn icke vederbörande rederi borde tillförbindas samma er­

sättningsskyldighet, därest denna icke fullgjordes av befälhavaren. Polis­

kammaren i Göteborg har ansett, att bestämmelsen borde formuleras så, att

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Departements-

chefen.

ekonomiskt ansvar kunde avkrävas befälhavare jämväl för återtransport av

fripassagerare, som genom bristande övervakning från befälhavarens sida

kunnat undandölja sig ombord. Enär emellertid statslös fripassagerare i

regel icke återinsläpptes i den stat, från vilken han kommit hit, torde kunna

ifrågasättas, huruvida icke jämväl straffansvar borde utkrävas av befäl­

havare å svenskt fartyg, därest bristande tillsyn i förevarande hänseende

kunnat konstateras.

Sveriges redareförening och Sveriges fartygsbefålsförening lia i ett gemen­

samt yttrande avstyrkt förslaget. Redan den nuvarande föreskriften ålade

enligt föreningarnas förmenande befälhavaren alltför stora förpliktelser. Be­

träffande fartyg som förde ett stort antal passagerare vore det omöjligt för re­

deriet eller befälhavaren att vidtaga sådan undersökning, som vore ens till­

närmelsevis ägnad att ådagalägga, huruvida passagerarna kunde inrangeras

bland den kategori personer, som enligt utlänningslagen kunde komma att av­

visas. En dylik undersökning skulle säkerligen komma att ställa fartygets

passageraretrafik i misskredit. Det vore icke heller med billighet överens­

stämmande att befälhavaren ålades bestrida kostnaderna för återförande av

personer som i utländsk hamn smugit sig ombord å fartyget och där dolt sig.

Det vore omöjligt för befälhavaren att genom bevakningsåtgärder i avgångs-

hamnen tillse, att sådana personer icke smögo sig ombord. Kostnaderna bor­

de i dylika fall stanna å statsverket. Förekomsten av smygpassagerare bade

särskilt under senare år blivit en allt svårare börda för fartygen. I många

länder däribland Sverige kunde dylika personer i allmänhet icke åtalas för

sin förseelse. Åstadkommandet av straffbestämmelser härför i så många län­

der som möjligt vore nödvändigt. Härutöver borde genom det allmännas för­

sorg vidtagas åtgärder vilka möjliggjorde för befälhavaren att bliva befriad

från utlänningar, som honom ovetande smugit sig ombord på fartyget. Så­

som förhållandena nu vore bleve befälhavaren i många fall nödsakad att

under långa perioder medföra personerna i fråga ombord, enär de allra flesta

länder icke tilläte, att de fördes i land. Befälhavaren borde få avlämna så­

dana personer till vederbörande polismyndighet, som sedermera hade att vi­

darebefordra dem till det land de tillhörde.

Med anledning av vad i dessa yttranden anförts vill jag först framhålla,

att den föreslagna utvidgningen av stadgandet icke avser någon skärpning

av befälhavarens tillsynsskyldighet, utan endast har till syftemål att för­

hindra kringgåendet av bestämmelsen örn påföljd vid försummelse i angivna

hänseende. Skyldigheten att svara för återförandet av en utlänning, som

avvisas, bör föreligga oberoende av den omständigheten att fartyget omedel­

bart eller inom den närmaste tiden återvänder till det land, varifrån utlän­

ningen medförts. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag mig kunna

ansluta mig till de sakkunnigas förslag i denna del.

I vad mån även redaren skall vara ersättningsskyldig torde få bedömas

efter allmänna sjörättsliga regler. Att såsom i ett yttrande föreslagits införa

straffansvar för befälhavaren för bristande tillsyn i förevarande hänseende

torde icke böra ifrågakomma. De av föreningarna framhållna synpunkterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

57

angående smygpassagerare förtjäna däremot förvisso beaktande. Lösningen

av dessa frågor förutsätter emellertid internationell samverkan och torde ej

kunna ske i förevarande sammanhang.

53 §.

De sakkunniga ha föreslagit, att med polismyndighet i lagens mening

skulle avses jämväl myndighet eller person, som av länsstyrelsen förordnats

att fullgöra vad enligt lagen ålåge polismyndighet, ävensom polisman, som av

polismyndighet förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga

anmälningar, såvitt angår det lämnade uppdragets fullgörande.

I de sakkunnigas förslag har vidtagits en del ändringar med hänsyn till

den nuvarande polisorganisationen, varjämte, i anledning av en anmärkning

i yttrandena, polismyndighetens rätt att förordna passgranskare utvidgats

till att omfatta även andra än polismän.

57 §.

I 57 §, som motsvarar 52 § i gällande lag, har i sista stycket gjorts ett till-

lägg, innebärande att Konungen skall äga förordna huru ersättning må be­

stämmas till biträde åt utlänning, som ej är på fri fot, vid besvär över utvis­

ning eller över socialstyrelsens beslut.

Övergångsbestämmelserna.

De i 1927 års lag förekommande övergångsbestämmelserna ha i departe-

mentsförslaget medtagits, i den mån de fortfarande äga tillämpning. Det i

tredje stycket av övergångsbestämmelserna till 1927 års lag förekommande

stadgandet att uppehållsbok och arbetstillstånd som meddelats med stöd av

före den 1 januari 1928 utfärdad författning skulle kunna återkallas av so­

cialstyrelsen torde böra utgå. Enligt vad från socialstyrelsen inhämtats har

stadgandet ej på många år tillämpats. Möjligheten att utvisa utlänningen

kvarstår ju alltid.

I övergångsbestämmelserna har vidare till förebyggande av de olägenhe­

ter, som äro förknippade med att under sista året av lagens giltighetstid up­

pehålls- och arbetstillstånd måste givas allenast kort giltighet, intagits en

bestämmelse att sådana tillstånd må beviljas jämväl för tid efter den 31 de­

cember 1942, dock ej längre än under ett år efter sistnämnda dag.

I enlighet med vad i det föregående anförts har jag låtit upprätta förslag

till lag om utlännings rätt att hår i riket vistas (utlänningslag).»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag­

förslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av proto­

kollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

59

Förslag

till

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1

§•

Utlänning som ankommer till riket skall vara försedd med pass eller annan

legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla såsom

pass.

Legitimationshandling skall vara försedd med påteckning av svensk myn­

dighet (visering), där Konungen det förordnar, så ock i fall som avses i 28 §

första stycket med bevis örn uppehållstillstånd.

2

§•

Ämnar utlänning här i riket utöva verksamhet varför jämlikt 13 eller 14 §

kan erfordras arbetstillstånd, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legiti-

mationshandlingen, såframt denna icke är försedd med visering som i 13 §

sägs.

3 §•

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet i

den ort, dit han från utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshand­

ling ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten begär; och är utlän­

ning skyldig att på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4

§•

Utlänning som uppehåller sig här i riket skall vara försedd med legitima­

tionshandling som i 1 § sägs.

60

5§-

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet som för utlänningars

övervakande må finnas nödiga meddelar Konungen.

6

§-

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyn­

dighet för meddelande av upplysningar som angå hans vistelse här i riket, så

ock att vid anfordran för polismyndighet eller polisman uppvisa sin legiti-

mationshandling.

7 §•

över tre månader äger utlänning icke uppehålla sig här i riket utan särskilt

tillstånd (uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfarande gäl­

ler; dock må utan sådant tillstånd utlänning som på grund av födseln varit

svensk medborgare ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap un­

der tjuguett år vistas härstädes intill sex månader från ankomsten.

8

§-

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall, där ej ärendet är av synnerligen

brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga, yttrande

avgivas av länsstyrelsen i det län, där utlänningen vistas, eller, örn han be­

finner sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig

meddela visering.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid samt må förbindas med de

förbehåll, som med hänsyn till vistelsens syfte och därmed sammanhängande

omständigheter finnas påkallade.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §.

Vad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn beslut rö­

rande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §.

Vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller ti­

den därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall

avse, skall skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, sär­

skilt till längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11

§•

Klagan över beslut i ärende angående uppehållstillstånd är ej tillåten i an­

nat fall än i 47 § sägs.

12

§.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort,

där han lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

Kungl. Maj.ts proposition nr 269•

61

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställniiig.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket an­

taga eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mind­

re för honom gäller visering som innefattar tillstånd därtill.

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet

som föranledes av anställning utomlands i annan egenskap än såsom han­

delsresande, med mindre för honom gäller visering som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas örn arbetsanställning skall äga motsvaran­

de tillämpning i fråga örn verksamhet som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen, där ej ärendet är

av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter före­

ligga, inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den oit,

där arbetsanställningen skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar

av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att

uttala sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och avse visst slag av arbete

samt må förbindas med de villkor och föreskrifter som finnas erforderliga.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut

rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av social­

styrelsen.

18 §.

Klagan över beslut i ärende angående arbetstillstånd är ej tillåten i annat

fall än i 47 § sägs.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

4 KAP.

Örn utlännings avvisningjfrån riket.

19 §.

Utlänning som ankommer till riket må avvisas i följande fall:

1) örn han är zigenare eller om han uppenbarligen har för avsikt att söka

sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till annan

vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller an­

nan dylik sysselsättning;

2) om han har för avsikt att här i riket söka sitt uppehälle samt det

skäligen bör antagas att han saknar möjlighet att här ärligen vinna sin för­

sörjning;

3) om han varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott

eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av

otukt, utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt eller yrkesmässigt bedri­

vande av olovlig varuinförsel, samt det skäligen kan antagas att han skulle

komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet;

4) örn han ej är försedd med legitimationshandling som i 1 § sägs;

5) om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med

bevis eller visering som i 2 § sägs;

6) om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande

därav, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift;

7) örn han tidigare blivit härifrån utvisad samt icke erhållit Konungens

tillstånd att återvända, där sådant erfordras.

I fall varom ovan under 1)—3) sägs må ej den avvisas som tidigare varit

svensk medborgare; dock att den som vunnit medborgarskap i annat land

må avvisas på sådan grund som i 3) sägs.

20

§.

Beslut om avvisning meddelas av polismyndighet, där ej fall föreligger

som i andra stycket sägs.

Finner polismyndighet anledning till avvisning men påstår utlänningen

att han av politiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit där­

ifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att

bliva återsänd till förstnämnda land, skall polismyndigheten, där ej med

skäl kan antagas att påståendet är oriktigt, ofördröjligen göra anmälan hos

socialstyrelsen, som beslutar om avvisning skall ske. I avvaktan på social­

styrelsens beslut äger polismyndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa

honom under uppsikt.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 269.

63

21

§.

Polismyndighets beslut om avvisning skall meddelas vid utlänningens an­

komst till riket eller omedelbart därefter.

22

§.

Beslut örn avvisning skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och

skall däri tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må föras och vad

utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall

tillställas utlänningen så fort ske kan.

23 §.

Vill utlänning klaga över beslut om avvisning som meddelats av polismyn­

dighet, äger han hos länsstyrelsen anföra besvär, vilka skola ingivas till läns­

styrelsen sist å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes klaganden, denne

likväl obetaget att på eget äventyr med posten till länsstyrelsen insända be­

svären så tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid. över länsstyrelsens

beslut må klagan ej föras.

Klagan över socialstyrelsens beslut i ärende angående avvisning är ej till­

låten i annat fall än i 47 § sägs.

Beslut om avvisning, som meddelats av polismyndighet, skall gå i verkstäl­

lighet utan hinder av anförda besvär.

24 §.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg

föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land varifrån han hit

ankommit, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är av­

lägset, eller att han utvisats eller av politiska orsaker flytt därifrån, eller att

han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land

varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan avvisning ej verkställas genast, må, intill dess sådant kan ske, polis­

myndigheten taga utlänningen i förvar eller ställa honom under uppsikt. I

tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande, skall

polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen, som har att,

där så finnes erforderligt, i ärendet göra anmälan hos socialstyrelsen.

5 KAP.

Om utlännings förpassning nr riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling som i 1 § sägs, eller kvarbliver han

efter utgången av den tid han äger rätt att vistas här i riket utan att hava

sökt förlängning av nämnda tid, må socialstyrelsen meddela förordnande, att

han ofördröjligen eller inom viss tid skall avresa från riket vid äventyr alt

han, därest han ej avreser, skall förpassas ur riket (förpassningsbeslut).

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Har socialstyrelsen meddelat beslut varigenom utlännings ansökan om rätt

att vistas här i riket avslagits, skall beslutet, där utlänningen befinner sig här

i riket, tillika innehålla förpassningsbeslut.

26 §.

Socialstyrelsen må jämväl, då särskilda skäl därtill äro, meddela förpass­

ningsbeslut beträffande utlänning, som i annat avseende än varom i 25 §

är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i denna lag eller med

stöd därav blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller som mot bättre

vetande lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet el­

ler eljest i ansökningsärende, varom är stadgat i denna lag eller i författ­

ning som med stöd därav utfärdats.

Vid bedömande huruvida förpassningsbeslut enligt denna paragraf bör

meddelas skall skälig hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeför­

hållanden samt till längden av den tid han vistats här i riket.

27 §.

Finner länsstyrelse, efter framställning av polismyndighet eller eljest, an­

ledning till utlännings förpassning ur riket föreligga, skall länsstyrelsen där­

om göra anmälan hos socialstyrelsen. I sammanhang med sådan anmälan

äger, när omständigheterna därtill föranleda, länsstyrelsen förordna, att ut­

länningen skall tagas i förvar eller ställas under uppsikt.

Har polismyndighet gjort framställning om förpassning och finnes skäli­

gen kunna befaras att utlänningen avviker, må polismyndigheten taga ho­

nom i förvar eller ställa honom under uppsikt; och skall polismyndigheten

därom ofördröjligen underrätta länsstyrelsen.

28 §.

Förpassningsbeslut skall, där ej särskilda omständigheter föreligga, inne­

hålla förbud för utlänningen att återvända till riket, med mindre han, där vi­

sering ej erfordras, före ankomsten till riket erhållit uppehållstillstånd.

Förpassningsbeslut skall innehålla de skäl å vilka beslutet grundas, och

skall däri tillika givas till känna, örn klagan över beslutet må föras och vad

utlänningen har att iakttaga, där han vill föra sådan klagan. Beslutet skall

tillställas utlänningen så fort ske kan.

Klagan över förpassningsbeslut är ej tillåten i annat fall än i 47 § sägs.

29 §.

Utlänning som må klaga över förpassningsbeslut äger, där han så önskar,

dock tidigast å andra dagen efter det beslutet tillställdes honom, inför läns­

styrelsen eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman eller före­

ståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare eller landsfogde av­

giva förklaring att han åtnöjes med beslutet. Om förklaring, som ej avgivits

inför länsstyrelsen, skall denna ofördröjligen underrättas.

Förklaring varom nu är sagt må ej återtagas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

65

30 §.

Förpassning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av sär­

skilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker

flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta

ej utrönas, bör han befordras till det land varifran han inkommit i riket, så­

vitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts, eller han utvisats

från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva

återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan förpassning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, läns­

styrelsen förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under upp­

sikt. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande,

skall länsstyrelsen i ärendet göra anmälan hos socialstyrelsen.

_ i

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

31 §.

Länsstyrelse må meddela förordnande om utvisning från riket av följande

utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den som beträdes med lösdriveri eller bettlande, sa

ock den som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom ut­

förande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övan­

de av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den som inom loppet av de närmast förflutna tva arén här i riket ge­

nom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande

vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverk­

ning av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig be­

fattning i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig varuinförsel

eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande

eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat

brott än ovan avses dömd till straffarbete, till fängelse ej under sex månader,

till ungdomsfängelse eller till tvångsuppfostran, allt saframt brottets beskaf­

fenhet föranleder till antagande att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för

allmän säkerhet, ordning eller sedlighet; dock att utvisning för det brott ej

må ske, där ej förhör som i 32 § sägs i ärendet hållits innan sex månader för­

flutit från det han efter utståndet straffarbete eller fängelse blivit frigiven

eller ock efter ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran blivit utskriven;

5) den som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket un­

dergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott varför enligt gällan­

de lag örn utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Bihang lill riksdagens protokoll 1937. 1 sami. Nr 269.

°

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Vid bedömande huruvida utvisning bör äga rum skall skälig hänsyn tagas till utlänningens levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid han vistats här i riket. Har den som gjort sig skyldig till brott, var­ om i denna paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begå­ ende närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas, där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning som faller fattigvården till last är särskilt stadgat.

32 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning som i 31 § sägs, skall länsstyrelsen föranstalta därom att utlänningen, så snart ske kan, inställes till förhör inför länsstyrelsen; dock må, där utlänning förvaras i kronohäkte som står under lagfaren tillsyningsmans uppsikt, förhöret efter länsstyrelsens beprövande kunna hållas av tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må länsstyrelsen förordna att ut­ länningen skall tagas i förvar.

Vid förhör varom nu är sagt äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa bi­ träde, skall länsstyrelsen förordna lämplig person att biträda honom.

Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning före­ tagas örn alla de omständigheter som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till avgörande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart ådömt frihetsstraff, skall iakttagas att, såframt ej särskilda hinder möta, ären­ det hos länsstyrelsen bringas till slut så tidigt att, där till utvisning dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens utgång.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos länsstyrelsen. Kan det skäligen befaras att utlänningen avviker, må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen underrätta länssty­ relsen.

34 §.

Utslag varigenom dömes till utvisning skall innehålla förbud för utlännin­ gen, vid äventyr som i 42 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända till riket; och skall länsstyrelsen i utslaget giva till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt tillställa honom skrift­ ligt utslag så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes, skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

35 §.

Vill den som genom länsstyrelses utslag förklarats skola utvisas överklaga utslaget, äger han sist å åttonde dagen efter det utslaget avkunnades för ho-

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

67

nom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom till länsstyrelsen ingiva sina till Konungen ställda besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvären må inom tid som nyss är sagd ingivas till tillsyningsman- nen vid häktet. Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen insända be­ svären till länsstyrelsen. Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det länsstyrelsen eller tillsyningsman vid häkte att tillse att utlännin­ gen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall länsstyrelsen, så fort ske kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till nedre justitierevisio- nen.

36 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med länsstyrelses utslag i ären­ de rörande utvisning skall vad i 29 § stadgas äga motsvarande tillämpning. Utvisning verkställes genom länsstyrelsens försorg.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller att han av politiska orsaker flytt därifrån. Kan utlänningen ej befordras till sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land varifrån han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga som nyss nämnts, eller han utvisats från det landet eller han kan antagas där icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till land varifrån han av politiska orsaker flytt.

Kan utslaget ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske, länssty­ relsen förordna, att utlänningen skall tagas i förvar eller ställas under upp­ sikt. I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för utslagets verkställande, skall länsstyrelsen i ärendet göra anmälan hos Konungen.

37 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse fin­ nes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning som i riket vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar Konungen att förhör i ärendet skall hållas inför länsstyrelse; och gäller i fråga om så­ dant förhör vad i 32 § tredje och fjärde styckena är stadgat. När omständig­ heterna därtill föranleda, må utlänningen tagas i förvar.

I fråga örn verkställighet av beslut om utvisning varom i denna paragraf sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlännin­ gen befordras till land varifrån han av politiska orsaker flytt eller till land varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till först­ nämnda land.

38 §.

Finner länsstyrelse anledning till utlännings utvisning jämlikt 37 § föreligga, skall länsstyrelsen därom göra anmälan hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna därtill föranleda, länsstyrelsen för­ ordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

39 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet som är stadgad i den­ na lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes med dags­ böter.

överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med dagsböter.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

40 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varom i 25 och 39 §§ är fråga att ställa sig till efterrättelse vad i denna lag stadgas eller med stöd därav blivit i författning eller eljest föreskrivet, eller söker utlänning hindra verk­ ställighet av beslut angående hans avvisning, förpassning eller utvisning, straf­ fes med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse i högst sex månader.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av an­ mälningsskyldighet eller eljest i ansökningsärende varom är stadgat i denna lag eller i författning som med stöd därav utfärdats, straffes såsom i första stycket sägs.

41 §.

Förhjälper någon utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar legitimationshandling som i 1 § sägs, straffes med dagsböter.

42 §.

Har utlänning som blivit härifrån utvisad återvänt utan att han därtill er­ hållit Konungens tillstånd, där sådant erfordras, straffes med fängelse i högst sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart fö­ ras ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 36 § angivna grunder.

Den som skäligen misstänkes för brott varom i denna paragraf sägs skall tagas i häkte.

43 §.

Den som under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse varom för- mäles i 39—41 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill varder lagligen förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt an­ svar; dock att fängelsestraff ej må överstiga ett år.

44 §.

Förseelse varom i denna lag är fråga åtalas av allmän åklagare. Åtal för förseelse som i 39 eller 41 § sägs anhängiggöres vid polisdomstol,

Kungl. Majlis proposition nr 269.

69

där särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare eller, där så­ dan ej finnes, vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 40 eller 42 § anhängiggöres vid allmän domstol.

45 §.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

46 §.

Innan socialstyrelsen meddelar avvisnings- eller förpassningsbeslut eller ock beslut i ärende, som avser arbetstillstånd för ett större antal utlänningar eller som kan antagas vara av synnerlig betydelse utöver det föreliggande fal­ let, skall yttrande inhämtas från en nämnd bestående av tre ledamöter (ut­ länningsnämnden) .

Utan hinder av vad i första stycket stadgas må dock, där ärendet är av synnerligen brådskande natur, socialstyrelsen i ärendet meddela beslut utan att yttrande inhämtats från nämnden; dock skall beslutet snarast möjligt anmälas för nämnden.

Socialstyrelsen må jämväl i andra ärenden än i första stycket sägs in­ hämta nämndens yttrande.

Ledamöterna av nämnden jämte högst två suppleanter för var och en av dem utser Konungen för viss tid, högst tre år. Av ledamöterna skall en vara innehavare av domarämbete och en äga erfarenhet rörande internationella rättsfrågor. Suppleant för ledamot skall uppfylla de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

I socialstyrelsens protokoll skall nämndens yttrande antecknas, så ock sär­ skild mening som yppats av någon dess ledamot.

47 §.

över socialstyrelsens avvisnings- eller förpassningsbeslut så ock över styrel­ sens beslut i ärende angående uppehålls- eller arbetstillstånd, som tillika inne­ håller förpassningsbeslut, må klagan föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot yppat avvikande mening eller ock beslutet medde­ lats utan att yttrande inhämtats från nämnden.

Klagan föres hos Konungen genom besvär, som skola sist å åttonde dagen efter det beslutet tillställdes utlänningen ingivas till justitiedepartementet. Besvären må ock inom tid som nu är sagd ingivas till länsstyrelse eller, där klaganden förvaras i häkte, till tillsyningsmannen vid häktet. Tillsynings- mannen är pliktig att ofördröjligen insända besvären till länsstyrelsen. Vill utlänning som icke är på fri fot anföra besvär, åligger det länsstyrelsen eller

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

tillsyningsman vid häkte att tillse att utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde. Inkomna besvär skall länsstyrelsen så fort ske kan insända till justitiedepartementet.

Besvär må på klagandens eget äventyr med posten insändas, med iaktta­ gande av att de skola vara departementet eller länsstyrelsen tillhanda före utgången av den tid som nyss stadgats.

48 §.

Socialstyrelsen äger, om den finner särskilda skäl därtill föreligga, överläm­ na ärende till Konungens avgörande.

Sådant överlämnande skall ske, såframt utlänningsnämnden i sitt yttrande därom hemställt.

49 §.

Kan beslut om utlännings avvisning, förpassning eller utvisning icke verk­ ställas, eller yppas efter det Konungen meddelat eller fastställt förpassnings- beslut nya skäl, må Konungen förordna, att beslutet icke skall lända till ef­ terrättelse, ävensom meddela de föreskrifter med avseende å utlänningens uppehåll i riket, som kunna prövas erforderliga, eller ock uppdraga åt so­ cialstyrelsen att meddela sådana föreskrifter.

Har socialstyrelsen meddelat förpassningsbeslut, över vilket klagan ej förts, och hava nya skäl i ärendet yppats, må styrelsen efter utlänningsnämndens hörande förordna, att beslutet icke skall lända till efterrättelse.

50 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 42 § sägs, är han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort, dit han sändes.

51 §.

Har utlänning varom i 19 § sägs med fartyg ankommit till riket och voro omständigheterna uppenbarligen sådana att befälhavaren bort inse att ut­ länningen kunde komma att härifrån avvisas, är befälhavaren, om sådan åt­ gärd vidtages, pliktig att utan ersättning från statsverkets sida återföra honom till det Iand varifrån han medtagits, eller ock ersätta statsverket kostnaderna för hans återsändande till nämnda land.

52 §.

Den som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin tjänst, är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att ersätta statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska ort, dit han sändes.

71

53 §.

Med polismyndighet avses i denna lag i Stockholm chefen för kriminalav­ delningen och i övriga städer samt å landet vederbörande polischef ävensom såväl i stad som å landet annan, vilken av länsstyrelsen särskilt förordnats att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet, så ock den som av polismyndigheten förordnats att granska legitimationshandlingar och mottaga anmälningar, den sistnämnde dock endast såvitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

54 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger Konun­ gen, med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig i riket eller att vistas å viss ort inom riket, meddela de särskilda bestämmelser som må finnas nödiga.

I fall varom i denna paragraf sägs må Konungen i fråga om utlännings avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständighe­ terna.

55 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade kon­ sulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna i denna lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de fö­ reskrifter Konungen meddelar.

56 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor som prövas nödiga i visst fall, eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar, medgiva un­ dantag från stadgandena i 1—4, 7, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sex­ ton år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upp­ lysningar polismyndigheten begär.

Rätten att i visst fall medgiva undantag från stadgandena i 2, 13 och 14 §§ må efter Konungens bemyndigande utövas av socialstyrelsen.

57 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad där­ med äger sammanhang meddelar Konungen.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter som i övrigt er­ fordras för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet av avvisning, förpassning eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 32, 35 eller 47 § sägs, eller åt tolk må bestämmas, därom förordnar ock Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

72

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1938 och gäller till och med den 31 december 1942. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången förseelse som i lagen avses, skall vad där är stadgat örn ådömande av an­ svar fortfarande gälla.

Uppehållsbok och arbetstillstånd som meddelats med stöd av före den 1 januari 1928 gällande författning skola vara gällande under den tid, för vil­ ken de utfärdats. Har utlänning hit inkommit före utgången av februari må­ nad 1927 och erfordrades enligt äldre författning för hans rätt att vistas här­ städes icke visering eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldig­ het att vara försedd med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga om sådan utlänning. Utlänning, som den 1 januari 1928 innehade arbetsanställ- ning utan att enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordrades, skall anses hava erhållit arbetstillstånd gällande tills vidare.

Uppehålls- eller arbetstillstånd må meddelas även för tid efter den 31 de­ cember 1942, dock ej längre än för högst ett år efter sistnämnda dag.

Är ärende anhängiggjort hos myndighet före den 1 januari 1938, skall det behandlas enligt äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

73

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 16 mars

1937.

Närvarande:

justitierådet Afzelius,

regeringsrådet Aschan,

justitieråden Forsberg,

Sandström.

Enligt lagrådet den 10 mars 1937 tillhandakommet utdrag av protokoll över

justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-

Regenten i statsrådet den 26 februari 1937, hade Kungl. Maj:t förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas över upprättat förslag till lag om utlännings rätt att här i riket

vistas (utlänningslag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av revisionssekreteraren Olof Thulin.

Lagrådet yttrade:

I fråga örn lagens giltighetstid åberopar lagrådet i allo det

uttalande, som därutinnan gjordes av lagrådet i yttrande den 8 december

1931 (jfr sakkunnigbetänkandet s. 62) över då föreliggande förslag till lag

i detta ämne. De skäl, vilka därvid anfördes för att låta tidsbegränsningen

bortfalla, göra sig tydligen än starkare gällande sedan behovet av en sådan

lagstiftnings upprätthållande i alla dess delar blivit yttermera bestyrkt under

en avsevärd tid. I likhet med de sakkunniga anser lagrådet detta spörsmål

äga en principiell betydelse, vilken icke bör underskattas, och finner ej heller

eljest tillräcklig orsak föreligga att åt denna lagstiftning giva allenast provi­

sorisk giltighet.

Lagrådet anser nödvändigt framhålla, att den tid, som för avgivande av

yttrande över förslaget kunnat stå lagrådet till buds, blivit med hänsyn till

angelägenheten att undvika försenad riksdagsbehandling synnerligen knapp.

Den granskning, som under dessa förhållanden kunnat äga rum, har föran­

lett efterföljande uttalanden i fråga örn särskilda delar av förslaget.

20

§.

Justitierådet Sandström, med vilken justitierådet Afzelius instämde:

Såsom i remissprotokollet i anslutning till de sakkunnigas uttalanden fram­

hållits, kan flyktingsproblemet icke bedömas uteslutande ur humanitära syn-

74

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

punkter; en avvägning måste ske mellan å ena sidan hänsyn av detta slag, därvid särskilt borde beaktas de risker den enskilde flyktingen löpte vid ett återsändande till hemlandet, samt å andra sidan de olägenheter härvaron av viss flykting eller ett avsevärt större antal flyktingar kunde vålla riket. Det är naturligt att i sistnämnda hänseende särskild uppmärksamhet måste ägnas förhållandena å arbetsmarknaden. Därest asylrätt lämnas en flykting, måste också tillses, att han, då så erfordras, kan erhålla arbete för att försörja sig.

Ehuru ett av syftemålen med det förevarande lagförslaget torde vara att mera än i gällande lag tillgodose asylrättens krav, har på grund av anförda omständigheter några materiella bestämmelser örn denna icke kunnat medde­ las. En persons egenskap av flykting skall enligt förslaget såsom hittills endast utgöra en av de omständigheter, som tagas i betraktande vid avgörande av fråga örn hans rätt att vistas i riket. Hänsynstagande till asylrätten fram­ träder huvudsakligen däri alt ett särskilt förfarande för behandling av vissa flyktingsfrågor anordnas. Den grundläggande bestämmelsen härutinnan kan sägas vara den i andra stycket av denna paragraf förekommande som avser att i visst fall förbehålla socialstyrelsen avgörandet av fråga om flyktings av­ visning från riket. Fallet beskrives så att utlänning påstår att han av po­ litiska orsaker flytt från annat land och att han ankommit därifrån eller från land, varest han kan antagas icke åtnjuta trygghet mot att bliva återsänd till förstnämnda land, samt att ej med skäl kan antagas att påståendet är oriktigt.

Mot den uppställda bevisregeln är måhända i och för sig icke så mycket att invända. Det ligger i sakens natur att stränga juridiska beviskrav icke kunna upprätthållas i fråga om flyktingskap, därest asylrätten skall få nå­ got värde. Huruvida bevisregeln utformas så som i förslaget eller — vilket kanske principiellt vore riktigare och vanligen sker i utlandet när undan­ tagsvis sådana regler där förekomma — så att flyktingen skall göra sitt påstå­ ende troligt torde också i praktiken spela mindre roll. Emellertid måste lämpligheten av att i lagen upptaga en sådan regel som förslagets sättas i fråga. Den måste anses inbjuda till försök att simulera flyktingskap för att inkomma i riket. Att skilja mellan simulanten och den verklige flyktingen torde ofta nog erbjuda svårigheter, och även om detta skulle vara möjligt, måste under alla förhållanden befaras ett större tillopp av icke önskvärda utlänningar. Det synes också onödigt att inskriva regeln i lagen. Tillämp­ ningen blir dock till sist en omdömesfråga. Vad som åsyftats torde hava va­ rit att i fall, då uppgifterna om flyktingskapet äro av beskaffenhet att väcka tvekan huruvida avvisning skall beslutas, ett hänskjutande till socialstyrel­ sen skall äga rum. Det synes vara tillräckligt att detta kommer till uttryck i lagen.

Det kan beträffande ifrågavarande stadgande vidare sättas i fråga huru­ vida det är lämpligt att beskriva politisk flykting på ett sätt vilket framstår såsom ett försök att definiera begreppet och huruvida man icke i stället bör hänföra sig till det vanliga språkbrukets uttryck politisk flykting. Detta uttryck torde — utan att giva anledning till icke avsedd tolkning — lika väl

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

75

som den i lagen använda beskrivningen tillåta ett hänsynstagande till de nya förhållanden som uppkommit eller kunna uppkomma på området.

22

§.

Lagrådet:

Enligt såväl 1914 års lag som gällande lag skall till utlänningen överläm­ nas skriftligt besked angående avvisningsbeslut. Dylikt besked bör tillställas utlänningen samtidigt med att beslutet kungöres honom. Anledning lärer saknas att icke här upptaga en tydlig bestämmelse av detta innehåll, helst som besvärstiden enligt förslaget skall förkortas från trettio till atta dagar.

23 §.

Lagrådet:

Finner länsstyrelsen vid prövning av besvär, varom här är fråga, att av­ seende bort fästas vid utlännings uppgift att han är politisk flykting, lärer länsstyrelsen hava att med undanröjande av polismyndighetens beslut över­ lämna handlingarna i målet till socialstyrelsen för prövning av frågan om avvisning. Föreskrift härom torde lämpligen kunna upptagas i förevarande paragraf.

24 §.

Lagrådet:

Det i andra styckets andra punkt upptagna stadgandet att länsstyrelsen har att, där så finnes erforderligt, i avvisningsärende göra anmälan hos social­ styrelsen synes hava avfattats efter förebild av bestämmelser i 1914 års lag och nu gällande lag av innehåll att länsstyrelse i vissa fall har att göra an­ mälan hos Kungl. Majit. Enligt sistnämnda bestämmelser har länsstyrelsen tydligen att avvakta Kungl. Maj:ts beslut eller vidare föreskrifter. Men då socialstyrelsen icke är chefsmyndighet för länsstyrelsen, blir i förhållandet mellan dem ett sålunda formulerat stadgande till sin innebörd oklart. Med det uttryckssätt, som användes i förslaget, måste ordalagen anses närmast häntyda på att i här avsett fall socialstyrelsen övertager beslutanderätten och att länsstyrelsen således genom sin anmälan skilt sig från ärendet. En­ ligt remissprotokollet åsyftas emellertid, att länsstyrelsen skall »inhämta socialstyrelsens föreskrifter», varav torde följa att länsstyrelsen har att med­ dela beslut i överensstämmelse med dessa instruktioner. Lämpligheten av ett stadgande med sådant innehåll måste ifrågasättas. Därest dylikt ärende, som avser endast verkställighet av avvisningsbeslut, anses icke kunna avgö­ ras av länsstyrelsen, eventuellt efter inhämtande av yttrande från socialsty­ relsen, synes prövningen böra ankomma å sistnämnda myndighet. I varje fall bör genom ändrad lydelse av lagtexten tydligt angivas vilkendera myn­ digheten här skall hava avgöranderätten.

27 §.

Lagrådet:

Uttrycket »göra anmälan» i första stycket torde lämpligen kunna utbytas mot »underrätta». <6

Kungl. Maj.ts proposition nr 269.

30 §.

Lagrådet:

Med avseende å det i tredje styckets andra punkt förekommande uttryc­ ket »göra anmälan» hänvisas till yttrandet vid 24 §.

46 och 47 §§.

Lagrådet:

Beträffande behandlingen i socialstyrelsen av vissa ärenden rörande la­ gens tillämpning samt överklagande av socialstyrelsens beslut och den vä­ sentligen därav betingade kompetensfördelningen mellan socialstyrelsen och Kungl. Majit utgår förslaget från att vid socialstyrelsens sida skall ställas ett av tre personer bestående råd (utlänningsnämnden), vars yttrande skall in­ hämtas i vissa viktigare ärenden (46 §). Klagan över styrelsens avvisnings- och förpassningsbeslut så ock över styrelsens beslut i ärende angående uppe­ hålls- eller arbetstillstånd, som tillika innehåller förpassningsbeslut, skall få föras, där antingen utlänningsnämnden eller någon dess ledamot kommit till annan mening än styrelsen eller ock beslutet meddelats utan att yttrande in­ hämtats från nämnden (47 §). Socialstyrelsen skall dessutom, om den fin­ ner särskilda skäl därtill föreligga, kunna överlämna ärende till Kungl. Majits avgörande, och sådant överlämnande skall ske, såframt utlänningsnämn­ den i sitt yttrande hemställt därom (48 §).

Nämnden har i lagen betecknats såsom en rådgivande institution men lä­ rer med hänsyn till den faktiska ställningen och även till särskilda befogen­ heter komma att i verkligheten öva ett bestämmande inflytande på den an­ svariga myndighetens beslut. Betecknande för den ställning som tillämnats nämnden är bestämmelsen att styrelsen skall vara skyldig att till Kungl. Majit överlämna ett ärende därest nämnden i sitt yttrande hemställer därom. En anordning av denna beskaffenhet torde strida mot grundläggande princi­ per inom svenskt förvaltningsväsen och kan icke undgå att väcka starka be­ tänkligheter.

Även det praktiska värdet av anordningen kan sättas i fråga. Ett av de väsentliga syftemålen med nämnden torde hava varit att undvika en allmän besvärsrätt till Kungl. Majit och att sålunda inskränka antalet besvärsmål. Det måste emellertid anses osäkert om detta syfte uppnås i avsedd utsträckning. Även med förslagets anordning torde man hava att räkna med ett avsevärt antal besvärsmål, och det kan därvid förutses att de ärenden i vilka klagan medgives komma att tillhöra de mera svårbedömda.

Örn sålunda anordningen med utlänningsnämndens inrättande icke kan anses tillfredsställande, synes detsamma ej mindre gälla den därav föranledda gränsdragningen för Kungl. Majits befattning med frågorna. En inskränkt

Kungl. Maj-.ts proposition nr 269.

77

besvärsrätt skapas, men den måste sägas inträda på ett jämförelsevis slump­ artat sätt och torde komma att verka tämligen ojämnt. Besvärsrätt komme att, oavsett frågornas art, föreligga huvudsakligen endast i de fall då deras tveksamma beskaffenhet komme till uttryck i olika meningar. Med besvärs- rätten bör icke sammanställas den föreslagna rätten för socialstyrelsen eller nämnden att med rubbning av instansordningen hänskjuta ärende till ome­ delbart avgörande av Kungl. Maj:t; utövningen av sistnämnda rätt måste nämligen ske efter andra grunder än som hänföra sig till den enskildes in­ tresse att få fullfölja sin talan. Den synnerliga vikten av de enskilda person­ liga intressen som äro i fråga kräver att en prövning i besvärsväg må kunna äga rum, och denna prövning synes lämpligen böra ske hos Kungl. Majit. Därest så finnes påkallat, kan tydligen utan stadgande i lag till Kungl. Maj :ts biträde inrättas en rådgivande nämnd i överensstämmelse med vad som skett på vissa håll i utlandet. En sådan anordning kan icke drabbas av de an­ märkningar som här förut uttalats i fråga om förslagets utlänningsnämnd.

Med stöd av det anförda anser sig lagrådet icke kunna förorda förslaget uti ifrågavarande delar utan hemställer att det omarbetas så att bestäm­ melserna om utlänningsnämnden utgå samt att allmän besvärsrätt till Kungl. Majit medgives uti de i 47 § omförmälda ärendena.

45

§.

Lagrådet:

Enligt stadgandet i första stycket skall socialstyrelsen, utan annan inskränk­ ning än som ligger i hänvisningen till särskilda skäl, äga undandraga sig att fatta beslut i ärende, som enligt lagen ankommer på styrelsens prövning. I sin vaga formulering och såsom led i ett system, vilket bygger på besvärsför- farande, kan stadgandet icke undgå att möta betänklighet. Då emellertid vis­ sa utlänningsärenden kunna hava sådan politisk innebörd att deras snabba avgörande av Kungl. Majit kan vara av allmän betydelse, synes invändning icke böra göras mot att lagen kommer att inrymma en sådan möjlighet, helst som den tvivelsutan kan antagas bliva begagnad med stor urskillning och på ett sätt som icke ger fog för anmärkning om godtycklighet i tillämpningen. För att tydligare utmärka den undantagskaraktär, som uppenbarligen måste fästas vid stadgandet, torde »särskilda skäl» böra utbytas mot »synnerliga skäl».

Vinner vad lagrådet anfört vid 46 och 47 §§ ej beaktande, är vid bestäm­ melsen i andra stycket av förevarande paragraf därutöver att erinra följande. Att en institution, vilken eljest enligt lagen skall vara endast rådgivande, äger föreskriva att, i stället för att beslut i laga ordning gives av den ansvariga myndigheten, ärende skall hänskjutas till Kungl. Majit, måste anses synner­ ligen olämpligt. Med hänsyn till stadgandet i första stycket kan anledning att införa en dylik befogenhet för nämnden föreligga endast för det fall att socialstyrelsen i detta avseende hyser en mening, som står i strid med nämn­ dens, och det synes med skäl kunna ifrågasättas huruvida behov av en så ovanlig anordning kan vara förhanden. I varje fall kan, med den uppfattning

78

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

som här uttalats rörande tillämpningen av stadgandet i första stycket, icke tillstyrkas att möjlighet till avvikelse från eljest gällande ordning för ärende­ nas behandling ytterligare utvidgas. Lagrådet hemställer alltså, att andra stycket må utgå.

När ärende hänskjutes till Kungl. Majit, bör tydligen gälla att socialstyrel­ sen skall bifoga eget yttrande. Bestämmelse härom torde böra upptagas i för­ sta stycket.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

79

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 16 mars 1937.

Närvarande:

Statsministern

Hansson,

statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wig­

forss, Möller, Levinson, Engberg, Sköld, Nilsson, Quensel.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet och tillförordnade chefen för utrikesdeparte­

mentet, statsrådet Westman, lagrådets denna dag avgivna utlåtande över det

den 26 februari 1937 till lagrådet remitterade förslaget till lag örn utlännings

rätt att här i riket vistas (utlänningslag).

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Vad lagrådet anfört i fråga om lagens giltighetstid har icke föran­

lett mig att frångå den uppfattning jag därutinnan uttalat vid lagförslagets

remiss till lagrådet.

Beträffande bestämmelsen i 20 § rörande avvisning av politisk flykting ha

två av lagrådets ledamöter ifrågasatt lämpligheten av att i lagen upptaga den

bevisregel som innehålles i nämnda lagrum samt ansett att det i varje fall vore

tillräckligt att i lagen komme till uttryck att, då uppgifterna om flyktingska-

pet vore av beskaffenhet att väcka tvekan huruvida avvisning skulle beslutas,

ett hänskjutande till socialstyrelsen skulle äga rum. Vad angår frågan huru­

vida den föreslagna bevisregeln bör upptagas i lagen får jag hänvisa till vad

som vid remissen till lagrådet anförts rörande behovet av att i lagen intagas

särregler i fråga om politiska flyktingar. För de tillämpande myndigheterna

måste det ock vara av stor vikt att lagen ger tydligt uttryck för den regel i

förevarande hänseende som anses erforderlig. I anledning av den gjorda

anmärkningen rörande avfattningen av lagrummet får jag erinra om att syfte­

målet med det däri upptagna stadgandet är, att alla avvisningsfrågor rörande

politiska flyktingar skola prövas av socialstyrelsen. En ändring, som skulle

giva en annan innebörd åt stadgandet, kan jag alltså icke tillstyrka.

Samma ledamöter av lagrådet ha vidare ifrågasatt, huruvida det vore lämp­

ligt att beskriva politisk flykting på ett sätt, vilket framstode såsom ett för­

sök att definiera begreppet, och huruvida man icke i stället borde hänföra

sig till det vanliga språkbrukets uttryck politisk flykting. Häremot får

jag framhålla alt det synes mindre tillfredsställande att i lagtexten använda

detta uttryck, vilket skulle kunna hava eller erhålla annan innebörd än den

nu avsedda. Såsom jag vid remissen till lagrådet framhållit, lärer för övrigt

den i förslaget intagna och av de sakkunniga förordade definitionen å poli­

tisk flykting såsom den, som av politiska orsaker flytt från annat land, in-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

rymma hänsynstagande till de personliga förutsättningarna samt medgiva en anpassning till skiftande förhållanden och tidslägen.

Lagrådet har under 22 § anfört att i paragrafen borde upptagas tydlig be­ stämmelse att skriftligt besked angående avvisningsbeslut skall överlämnas till utlänningen samtidigt med att beslutet kungöres honom. Då den före­ slagna lagtexten innehåller bestämmelse att avvisningsbeslut skall tillställas utlänningen så fort ske kan, synes emellertid något ytterligare stadgande i ifrågavarande hänseende ej vara erforderligt.

Med avseende å 23 § har lagrådet anmärkt att i detta lagrum borde intagas bestämmelse därom, att därest länsstyrelsen vid prövning av besvär över av­ visningsbeslut finner att avseende bort fästas vid utlännings uppgift att han vore politisk flykting, länsstyrelsen skall, med undanröjande av polismyndig­ hetens beslut, överlämna handlingarna i ärendet till socialstyrelsen för pröv­ ning av frågan örn avvisning. Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört har jag låtit i 23 § intaga bestämmelse av angivet innehåll.

På grund av vad lagrådet anfört rörande 24 och 30 §§ har sådan ändring, vidtagits i lagtexten att därav tydligt framgår att länsstyrelse äger i tvivelak­ tiga fall eller där svårighet möter för avvisnings- eller förpassningsbesluts verkställande överlämna ärendet till socialstyrelsens avgörande.

I 27 § har såsom lagrådet hemställt vidtagits en jämkning av redaktionell natur.

Lagrådet har under 46—48 §§ framställt anmärkningar mot bestämmel­ serna örn utlänningsnämnden och dess uppgifter samt hemställt att förslaget måtte omarbetas så, att bestämmelserna om utlänningsnämnden utgå samt att allmän besvärsrätt till Kungl. Maj:t medgives i de i 47 § omförmälda ärendena.

I fråga om de synpunkter som föranlett mig att upptaga förslaget om in­ rättandet av en utlänningsnämnd och beträffande de befogenheter som före­ slagits skola tillkomma nämnden får jag hänvisa till vad jag härom anfört vid lagförslagets remitterande till lagrådet. Lagrådet har i första hand in­ vänt, att nämnden torde komma att i verkligheten utöva ett bestämmande inflytande på den ansvariga myndighetens beslut. Lagrådet har därvid fäst särskilt avseende vid stadgandet att socialstyrelsen skall vara skyldig att till Kungl. Majits avgörande överlämna ärende, därest nämnden i sitt yttran­ de hemställer därom. En anordning av ifrågavarande beskaffenhet skulle en­ ligt lagrådets mening strida mot grundläggande principer inom svenskt för- valtningsväsen. Häremot kan emellertid invändas att nämnden även med den ställning den erhållit enligt lagförslaget i huvudsak är att betrakta som en rådgivande institution. Varken den omständigheten att vissa rättsverk­ ningar — nämligen besvärsrätt i en del ärenden — knutits därtill att inom nämnden uttalats avvikande mening, eller det förhållandet att nämnden äger initiativrätt beträffande ärendens överlämnande till Kungl. Majit synes förändra denna nämndens karaktär. Det är alltjämt hos den beslutande myndigheten, vare sig denna är socialstyrelsen eller Kungl. Majit, som ären­ dets sakliga avgörande ligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 269.

81

Lagrådet har även ifrågasatt det praktiska värdet av den föreslagna an­ ordningen och ansett reglerna angående förutsättningarna för besvärsrätt icke vara tillfredsställande. Såsom i remissprotokollet anförts torde det emellertid icke minst av praktiska skäl vara olämpligt att införa en allmän besvärsrätt i ärenden av ifrågavarande slag. Ej heller lärer en sådan be­ svärsrätt, begränsad till de i 47 § omförmälda ärendena, såsom lagrådet före­ slagit, kunna ifrågakomma, enär även detta skulle bliva alltför betungande för Kungl. Majit. Härtill kommer att dessa ärenden i regel ej äro av den vikt eller beskaffenhet att de böra avgöras av regeringen. Genom den funktion, som i förslaget tillerkänts nämnden, torde garantier vinnas för att endast det mindre antal ärenden, som med hänsyn till deras tveksamma beskaffenhet eller deras vikt böra prövas av högre myndighet, komma under Kungl. Majits bedömande.

Mot bestämmelsen att ärende skall av socialstyrelsen överlämnas till Kungl. Majit, därest nämnden i sitt yttrande hemställer därom, har lagrådet vidare anmärkt, att det med skäl kunde ifrågasättas huruvida behov av en så ovan­ lig anordning vore för handen. Häremot får jag erinra, att berörda anord­ ning är avsedd att utgöra en garanti för att viktigare ärenden komma under Kungl. Majits bedömande. Såsom vid remissen anfördes ingår denna befo­ genhet för nämnden i de åtgärder som avse att utgöra en ersättning för den av de sakkunniga föreslagna, men i det remitterade förslaget icke upptagna bestämmelsen, att Kungl. Majit själv skulle äga taga initiativ till ärendes överlämnande till Kungl. Majits avgörande.

Lagrådet har beträffande bestämmelsen i första stycket av 48 § hemställt att uttrycket 'särskilda skäl’ borde utbytas mot uttrycket 'synnerliga skäl’. Ifrågavarande bestämmelse avser att bereda socialstyrelsen rätt att, då sär­ skilda skäl av allmän politisk eller annan innebörd föreligga, överlämna ärendet till Kungl. Majits avgörande. Även om bestämmelsen— såsom lag­ rådet ock framhållit -— är av undantagskaraktär, synes det dock mindre lämpligt att giva bestämmelsen en mera begränsad innebörd än i förslaget skeft.

På grund av vad sålunda anförts har jag ansett mig böra vidhålla förslaget i nu ifrågavarande delar. Emellertid torde, såsom lagrådet hemställt, i 48 § böra uttryckligen stadgas, att när ärende av socialstyrelsen överlämnas till Kungl. Majit, socialstyrelsen skall bifoga eget utlåtande.»

Föredraganden hemställer härefter alt Kungl. Majit måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreslå riksdagen att antaga ifrågavaran­ de lagförslag efter ändring i angivna hänseenden.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­ da hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen- Regenten alt lill riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga lill delta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.