2

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare vid folkskolor

ett förslagsanslag av 80,000,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärare i slöjd vid folk­

skolor, mindre folkskolor eller särskilda slöjdskolor ett förslagsanslag av

3,565,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt lärarinnor i hushålls­

göromål vid egentliga folkskolor m. m. ett förslagsanslag av 344,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlönande av lärare åt vid stats­

understödda sjukvårdsanstalter och vid vissa barnhem intagna barn i

skolåldern ett förslagsanslag av 115,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Folkundervisningens befrämjande i rikets

nai-dligaste gränsorter ett förslagsanslag av 280,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till avlöning åt föreståndarinnor och

biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor ett förslagsan­

slag av 145,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till inackordering av skolbarn i skol­

hem, arbetsstugor eller enskilda hem ett förslagsanslag av 880,000 kronor;

dels till Folkskolor m. m.: Bidrag till Skytteanska skolan i Tärna ett

förslagsanslag av 19,000 kronor;

dels till Högre folkskolor: Understöd ett förslagsanslag av 1,600,000

kronor;

dels till Folkhögskolor: Understöd ett förslagsanslag av 1,300,000

kronor;

dels ock till Dyrtidstillägg åt lärare vid vissa statsunderstödda under­

visnings- m. fl. anstalter ett förslagsanslag av 18,000,000 kronor.

Berörda löneregleringsfrågor äro färdigberedda i vad angår folk- och

småskollärare. Däremot kan beredningen av frågorna rörande löneregle­

ring för vissa andra kategorier av icke statligt anställda lärare — lärare

vid kommunala flickskolor, kommunala mellanskolor, högre folkskolor och

folkhögskolor — icke hinna avslutas i så god tid, att förslag för dessa

befattningshavares vidkommande kan föreläggas 1937 års riksdag. Det

löneregleringsförslag, som nedan framlägges, avser därför endast folk- och

småskollärare. Det är min förhoppning att för 1938 års riksdag förslag i

motsvarande hänseenden skall kunna framläggas beträffande ovannämnda,

här icke medtagna lärargrupper.

Jag behandlar i det följande först frågan örn lönereglering för folk- och

småskollärare och framlägger därefter anslagsberäkningar för nästa bud­

getår.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

3

I. Lönereglering för folk- och småskollärare m. m.

A. Nuvarande avlöningsförhållanden samt verkställda utredningar.

Gällande bestämmelser rörande avlöning m. m.

Nu gällandé avlönings­

förmåner för folk- och småskollärare fastställdes vid den lönereglering, som

för olika lärargrupper genomfördes vid 1918 års riksdag. Bestämmelserna

härom meddelades i kungörelsen den 16 september 1918 (nr 760) angående

avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlö­

ning. Sedermera har denna kungörelse gång efter annan blivit ändrad och

i samband med vidtagandet av de ändringar av densamma, som beslötos

vid 1935 och 1936 års riksdagar, har Kungl. Maj:t utfärdat en helt ny

kungörelse i ämnet den 30 juni 1936 (nr 434).

Enligt sålunda gällande föreskrifter skall för ordinarie läkare vid folkskola

avlöningen utgöra 2,100 kronor för manlig och 1,900 kronor för kvinn­

lig lärare, vartill kunna, efter 5, 10 och 15 år, komma 3 ålderstillägg, vart

och ett å 300 kronor för manlig och 200 kronor för kvinnlig lärare. För

extra ordinarie och vikarierande folkskollärare skall avlöningen utgöra

1,700 kronor för manlig och 1,500 kronor för kvinnlig lärare, allt för redo­

visningsår räknat.

För ordinarie lärare vid småskola ävensom för lärare vid mindre folk­

skola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit anställd tillsvidare

med ömsesidig rätt till minst fyra månaders uppsägning, skall avlöningen

utgöra 1,200 kronor, vartill kunna, efter respektive 5, 10 och 15 år, komma

tre ålderstillägg, vart och ett å 150 kronor.

Till extra ordinarie och vikarierande lärare vid småskola samt för lärare

vid mindre folkskola och biträdande lärare vid folkskola, vilken blivit an­

ställd på viss tid eller såsom vikarie, utgår avlöning med 1,000 kronor för

år räknat.

Å dessa lönebelopp utgår dyrtidstillägg enligt för statens befatt­

ningshavare vid s. k. oreglerade verk gällande grunder.

Utöver nu nämnda kontanta löneförmåner skola lärarna i enlighet med

vad därom särskilt är stadgat i gällande boställsordning (kungörelse den 18

september 1918, nr 792) åtnjuta fri bostad och bränsl e eller

däremot svarande kontantersättning. För ordinarie manlig folk­

skollärare skall tjänstebostad innehålla minst 3 rum och kök, för ordinarie

kvinnlig folkskollärare minst 2 rum och kök samt för annan lärare minst

1 rum och kök.

I avvaktan på en blivande definitiv lönereglering för lärarna har 1929

års riksdag på förslag av Kungl. Majit beviljat olika lärargrupper en p r o-

visorisk avlöningsförbättring, vilken för lärarpersonalen

vid folk- och småskolor uppgår till följande belopp.

4

Kungl. Majlis proposition Nr 270.

Ordinarie lärare:

för manlig folkskollärare..........................

» kvinnlig »

..........................

» lärare vid småskola, lärare vid mindre

folkskola och biträdande lärare vid

folkskola............................................

Icke-ordinarie lärare:

för manlig folkskollärare..........................

» kvinnlig »

..........................

» lärare vid småskola m. fl...................

å A-ort

å övriga orter

kronor 258: —

kronor 288: —

» 216: —

>

240: —

»

150: —

»

168: —

»

184: —

»

204: —

»

160: —

»

180: —

»

110: —

»

120: —

En särskild löneförmån har därutöver beviljats de icke-ordinarie lärarna

genom beslut vid 1935 års riksdag (kungörelse den 20 september 1935 nr

514), enligt vilket på viss tid anställd lärare vid folkskola, småskola eller

mindre folkskola, som innehaft anställning med full tjänstgöring vid dylika

skolor under sammanlagt minst fem läsår, må åtnjuta provisoriskt

lönetillägg med, för år räknat, följande belopp: manlig folkskollärare

300 kronor, kvinnlig folkskollärare 200 kronor samt småskollärare, anställd

vid småskola, mindre folkskola eller egentlig folkskola, 150 kronor.

I ganska betydande omfattning hava skoldistrikten att enligt eget åta­

gande till lärarna utgiva tillägg till ovanstående, av Kungl. Majit och riks­

dagen fastställda lönebelopp. Sålunda hava vissa skoldistrikt beviljat lärar­

na kommunala tillägg utöver de av statsmedel utgående kontan­

ta minimilönerna ävensom kommunala tilläggspensioner. I

vissa fall hava dylika kommunala tillägg även utgått i den form, att skol­

distriktet åtagit sig att erlägga lärarnas pensionsavgifter.

Åtskilliga skoldistrikt hava utsträckt undervisningstiden utöver den tid,

åtta månader årligen, som lärarna äro skyldiga att tjänstgöra för ovan­

nämnda minimilöner. För övertidsläsning äro lärarna berättigade till sär­

skild gottgörelse, utgörande för varje månad, beräknad till 30

dagar, minst en åttondel av den kontanta minimiavlöningen enligt ovan­

berörda kungörelse nr 434/1936.

För tjänstgöring såsom lärare i slöjd eller i fortsättningsskola utgå sär­

skilda arvoden enligt följande bestämmelser.

För undervisning i slöjd utgår enligt kungörelsen den 29 maj 1936 (nr

232) ersättning efter 1 krona 20 öre för undervisningstimme, dock att i intet

fall statsbidrag må utgå med högre belopp för slöjdavdelning under ett

redovisningsår än 153 kronor 60 öre, motsvarande statsbidrag för 128 tim­

mar. Å sagda arvodesbelopp utgår dyrtidstillägg enligt för statens befatt­

ningshavare vid s. k. oreglerade verk gällande grunder.

Enligt kungörelsen den 30 juni 1936 (nr 435) skall arvode till lärare i

fortsättningsskola och ersättningsskola utgå för undervisningstimme i fort­

sättningsskola med 2 kronor 50 öre och i ersättningsskola med 1 krona

50 öre. För kurs omfattande lagstadgade 180 timmar uppgår alltså ersätt­

ningen till sammanlagt 450 kronor för fortsättningsskola och 270 kronor

6

Värdet av ifrågavarande lärarkategorier tillkommande naturaför­

måner har likaledes gjorts till föremål för en uppskattning av 1935 års

lärarlönesakkunniga. Efterföljande tabell ger en sammanfattning av resul­

taten.

Kungl. Martts proposition Nr 270.

Lärarkategorier

Ort s g r upp

r

Samt-

A

B

C

D

E

F

G

H

I

liga

Folksko Ilärarkåren.

Ordinarie, manliga . .

518

627

734

885

1,178

1,274

1,592

1,331

2,113

791

»

, kvinnliga .

401

463

557

674

909

949

1,124

1,019

1,482

745

Småskollär orkar en . . .

281

313

347

434

580

676

700

611

1,017

372

Förekomsten av kommunala lönetillägg belyses närmare av

följande sammanställning grundad på 1935 års lärarlönesakkunnigas ma­

terial, vilket på denna punkt avser kalenderåret 1934.

D

>

r o r

t

g

r u

P

P e

r

A

B

C

D

E

F

G

H

1

to

bo

bo

bo

bo

fao

bo

bo

bo

xd

xd__

xd

:<d

___roj

ia

Lärarkategorier

01

F

h

¹ £

dl

F

h

Is

0)

M

^H £

oj

V»

S §£

01

F-i

0)

F

h

§g

01

F

h

0 £

01

F

h

f £

01

F

h

¹ £

• O cd

£

O <d

S

h

O oj

£

2 g

F

h

••O oj

2

:0 cd

2

:0 cd

2

:© d

F

h

:© <d

xd

*“¹

roj

** 3

xd

'3

a

<

*

u

^fl dl

fl ^a.

a

*02

Ö

3 *-

Q 0)

^fl A.

a

cJ

fl

<

3 *

Ö a;

fl fl.

a

^

a

oS

fl

<

'ds

fl fl.

a

3

o

a S

S fl.

a

3

fl

◄

3 *

fl 01

fl fl.

a

3

a

◄

a *

fl Q)

1 &

3

a

◄

a ^

fl

O)

© ©.

a

B

a

a

a

a

a

i

a

a

«

3

W

W

3

w

M

Folkskollärar-

kåren.

Ordinarie,

manliga .

. .

254 170 233 286 263 332

318 438

388 641

379 493

260 1,178

98 935 215 516

kvinnliga . .

90 146 141 244 185 282

242 385

377 488

473 345

291

766

52 552 516 206

Extraordinarie,

manliga . . .

13 163

10 200

18 207

31 343

44 494

76 343

64 1,203

7 406

36 786

kvinnliga . .

8 179

9 213

20 175

33 277

43 389

61 286

55

952

7 257

36 748

Småskollärar-

kåren.

Ordinarie . . .

393 136 401 169 337 203

397 290

435 394

506 309

371

952

67 687

78

Extra ordinarie

20 90

14 109

31 121

27 250

33 358

48 301

22

365

8 277

76 294

Summa

778 148 808 216

256 1,048 357 1,320 496 1,543 366 1,063

965 239 648 957 344

Samt­

liga

2,985

532

379

351

Enligt år 1935 av 1934 års folkskolesakkunniga inhämtade uppgifter

utförde omkring 16 procent av folkskollärarkåren nämnda år till ersättning

berättigande övertidsläsning. Efterföljande tabell ger en fullstän-

7

Kungl. Majlis proposition Nr 270.

digare bild av förhållandena i nu berörda avseende; det högsta dagantalet

inom varje tidsintervall är det vanligast förekommande.

Övertidsläsning

antal dagar

1-10

11—17

18-24

25—30

Över 30

Summa

Manliga folkskollärare . .

301

193

257

1,001

4

1,756

Kvinnliga

»

. .

246

209

279

1,484

1

2,219

Summa

547

402

536

2,485

5

3,975

Lärare vid småskolor. . .

326

212

292

981

4

1,815

Av tillgängliga uppgifter framgår slutligen att 15,429 folk- och smaskol­

lärare redovisningsåret 1933/1934 tillika tjänstgjorde såsom slöj dlära-

r e. Av 10,834 lärare vidfortsättningsskola respektive ersätt-

ningsskola voro samma år 8,957 anställda vid folk- och småskolor.

Beräknade sammanlagda löneinkomster för folk- och småskollärare

enligt gällande bestämmelser.

Enligt av 1935 års lärarlönesakkunniga

verkställda uppskattningar kunna till olika kommunalt anställda lärar­

grupper beräknas utgå följande löneförmåner, inklusive naturaförmåner

men exklusive kommunala tillägg såväl som övertidsersättning och sär­

skilda arvoden för undervisning i slöjd eller i fortsättningsskola (dyrtids-

tillägg beräknade efter 28 procent).

F o 1 k s k o Hörare

Småskollärarinnor

Ortsgrupp

Ordinarie

Icke-ordinarie

Ordinarie

Extra

manliga

kvinnliga

manliga

kvinnliga

ordinarie

A-ort

Begynnelselön................

3,464

3,049

2,641

2,361

1,967

1,671

Slutlön.............................

4,616

3,817

2,941

2,561

2,543

1,821

D-ort

Begynnelselön................

3,861

3,346

2,814

2,534

2,138

1,834

Slutlön.............................

5,013

4,114

3,114

2,734

2,714

1,984

G-ort

Begynnelselön................

4,568

3,796

3,080

2,800

2,404

2,100

Slutlön.............................

5,720

4,564

3,380

3,000

2,980

2,250

I-ort

Begynnelselön................

5,089

4,154

3,397

3,117

2,721

2,417

Slutlön.............................

6,241

4,922

3,697

3,317

3,297

2,567

För lärare inom skoldistrikt där särskilda kommunala tillägg utgå till­

komma utöver angivna minimilöner i genomsnitt tillskott av den

storlek som framgår av förut återgivna tabell. Å G-ort och I-ort uppnå

8

Kungl. Majlis 'proposition Nr 270.

berörda lärarkategorier med hänsyn därtill utan övertidsläsning eller sär­

skilda arvoden följande genomsnittliga löneställning (slutlön).

Folkskollärare

Småskollärarinnor

Ortsgrupp

Ordinarie

Icke-ordinarie

Ordinarie

Extra

manliga

kvinnliga

manliga

kvinnliga

ordinarie

G-ort...................................

6,898

5,330

4,583

3,952

3,932

2,615

I-ort ...................................

6,757

5,128

4,483

4,065

3,731

2,861

Till senast anförda uppgifter kan, för att en uppfattning skall erhållas

örn de högsta lönebelopp varmed man för folkskollärarnas del

har att räkna, läggas dels arvodesbelopp för slöjdundervisning, motsva­

rande vad som högst kan utgå i statsbidrag för en slöjdavdelning under

ett redovisningsår, samt dyrtidstillägg därå (beräknat till 28 procent),

eller sammanlagt 196 kronor 60 öre, dels fullt arvode för undervisning

under lagstadgat antal timmar i fortsättningsskola respektive ersättnings-

skola, eller såsom i det föregående nämnts 450 respektive 270 kronor.

Lönekostnaderna och deras fördelning mellan stat och kommun.

Enligt gällande bestämmelser (§§ 14 ff. i kung. 434/1936) lämnar staten

bidrag till bestridande av kostnaderna för den vid folk- och småskolor an­

ställda lärarpersonalens avlöning med belopp, motsvarande hela den kon­

tanta minimiavlöning, som distriktet enligt avlöningskungörelsens bestäm­

melser har att utbetala till lärarpersonalen, varvid dock skall iakttagas, att

statsbidrag icke utgår för längre undervisningstid än åtta månader av året.

Vidare utgår statsbidrag till bestridande av kostnaderna för undervisning i

slöjd med hela det arvode, som utgår för sådan undervisning enligt kun­

görelsen den 29 maj 1936 (nr 232).

Av statsmedel utgår vidare dyrtidstillägg och provisorisk avlöningsför-

bättring till här avsedda lärare.

Enligt bestämmelserna i kungörelsen den 22 juni 1923 (nr 307) med däri

sedermera vidtagna ändringar beräknas dyrtidstillägget å ett belopp, som

motsvarar det för lärare stadgade statsbidraget, dock att dyrtidstillägg till

vikarie för tjänstledig lärare alltid utgår å ett belopp, motsvarande stats­

bidraget till vikarie å ledig tjänst. Å det sålunda beräknade tilläggsunder-

laget utgår dyrtidstillägget efter samma procenttal som till befattningsha­

vare vid s. k. oreglerade verk inom statsförvaltningen — d. v. s. efter ett

procenttal, som motsvarar hälften av det utav Kungl. Majit fastställda

talet för levnadskostnadsökningen efter ingången av augusti 1914, i före­

kommande fall avjämnat till närmast lägre tal.

Den provisoriska avlöningsförbättringen utgår enligt kungörelsen den 5

juli 1929 (nr 241) med belopp, som för de olika kategorierna av lärare äro

bestämda i förhållande till dyrortsgrupperingen.

10

Kungl. Majda proposition Nr 270.

för extra ordinarie lärare och vakansvikarier .... kronor 4,850,000: —

Särskilda lönetillägg enligt kungörelserna 141/1920

och 469/1924............................................................... »

250,000: -

Summa kronor 84,950,000: —

Till ytterligare belysande av frågan örn statens kostnader må nämnas, att

de vid 1929 och 1935 års riksdagar genomförda provisoriska avlöningsför-

bättringarna beräknades medföra en kostnadsökning för statsverket å

5.ro respektive O^.20 miljoner kronor (propositionerna 1929: 180 sid. 22 och

1935: 209 sid. 4).

Med den vid 1936 års riksdag beslutade ersättningen för undervisning

i slöjd, högst 153 kronor 60 öre för varje slöjdavdelning jämte dyrtidstillägg

efter för oreglerade verk gällande grunder, torde statens samtliga kostnader

för denna undervisning med stöd av de uppgifter rörande dess omfattning,

som meddelats av 1936 års lärarlönesakkunniga, kunna beräknas till om­

kring 3,500,000 kronor, varav omkring 3,000,000 kronor till folk- och små­

skolans lärare.

Statsbidragen till arvode åt lärare i fortsättningsskolor, slutligen, kunna

beräknas uppgå till 4,300,000 kronor.

Med hänsyn till svårigheten att uppskatta värdet av den viktigaste for­

men för kommunala bidrag till ifrågavarande lärarkategoriers avlöning,

nämligen naturaförmånerna, kunna endast mycket approximativa upp­

gifter lämnas rörande skoldistriktens kostnader för läraravlöning. Med stöd

av material, insamlat och sammanställt av 1935 års lärarlönesakkunniga,

kan dock följande ungefärliga uppskattning av skoldistriktens nuvarande

kostnader göras.

Naturaförmåner.............................................................kronor 15,000,000: —

Kommunala tillägg...................................................... »

4,000,000: -

Summa kronor 19,000,000: —

Verkställda utredningar.

Det för folk- och småskollärare gällande

lönesystemet visar väsentliga avvikelser från inom nyreglerade delar av

statsförvaltningen tillämpade avlöningsprinciper. Här må erinras örn att

lön till det stora flertalet befattningshavare inom sistnämnda områden skall

utgå enligt en gemensam löneplan, uppdelad i lönegrader och löneklasser

samt med de för varje löneklass gällande lönebeloppen differentierade efter

ortsgrupper. Inordnandet av tjänstgöringsorterna i dessa grupper sker med

hjälp av jämförelser mellan de allmänna levnadskostnaderna. Vid sidan av

den egentliga avlöningen skola några naturaförmåner icke utgå. För begag­

nande av tjänstebostad skall ersättning erläggas genom avdrag å lönen

eller genom kontant inbetalning av hyresbeloppet. Mot det för folk- och

småskollärarnas del tillämpade nettolönesystemet med avseende

14

rade bestämmelserna i ett dylikt reglemente — framhöll lönenämnden —

bomme att bereda skolmyndigheterna landet runt avsevärda svårigheter

syntes lönenämnden självklart. Härvid finge icke förbises, att de kommu­

nala lärargrupperna även sinsemellan företedde avsevärda skiljaktigheter

med avseende å sina anställnings- och tjänstgöringsförhållanden, skiljaktig­

heter, som kunde vara ägnade att göra tillämpningen i det enskilda fallet

svår och invecklad. Nämnden tilläde vidare, att såvitt nämnden kunde

bedöma skolöverstyrelsen skulle komma att få sig pålagd en betydande

arbetsbörda, som knappast torde kunna avvecklas utan en avsevärd per­

sonalökning, även av befattningshavare i högre lönegrad. En annan om­

ständighet, som förtjänade uppmärksamhet, vore svårigheten att anpassa

det nya lönesystemet efter den inom det kommunala undervisningsväsendet

allmänt förefintliga skyldigheten för vederbörande kommuner eller kom­

munala samfälligheter att tillhandahålla lärare bostad med eller utan

bränsle eller ock ersättning därför. Hur än denna fråga löstes, kunde det

befaras, att anledningar till konflikter mellan myndighet och befattnings­

havare skulle uppstå, när det gällde att tillämpa de nya föreskrifterna här­

utinnan. Det av kommittén framlagda förslaget till särskilda avlönings-

bestämmelser för de kommunalt anställda lärarna innefattade så betydande

avvikelser från det för statsförvaltningens tjänstemän avsedda allmänna

avlöningsreglementet, att det syntes nämnden kunna med fog ifrågasättas,

huruvida fördelarna med detsamma ur enhetlighets- och andra synpunkter

kunde anses uppväga dc befarade olägenheterna. Lönenämnden ville för­

denskull förorda, att en blivande lönereglering för det kommunala under­

visningsväsendet skedde i huvudsaklig anslutning till de lönebestämmel-

ser, som dittills varit för nu ifrågavarande lärarkårer gällande och vilka

för de tillämpande lokala skolmyndigheterna sålunda vore kända och

mindre svåra att tillämpa.

Lönenämnden hade i berörda utlåtande vidare framhållit, att en regle­

ring av det kommunala undervisningsväsendets avlöningsförhållanden på

sätt nämnden angivit ingalunda uteslöte, att de kommunalt anställda

lärarnas löneförmåner därvid avvägdes efter jämförelse med den lönenivå,

som kunde komma att vid en blivande lönereglering tillförsäkras de stat­

ligt anställda lärarna eller som redan tillkommit statens befattningshavare

i allmänhet vid de nyreglerade verken. Likaledes borde man härvid kunna

bereda jämväl de kommunalt anställda lärarna vissa förbättringar i löne­

förhållandena, vilka det nya lönesystemet fört med sig, såsom exempelvis

lönedifferentiering efter dyrort, begravningshjälp m. m. Vad själva av-

löningsbestämmelserna anninge, skulle dessa sannolikt kunna göras enklare

oell för vederbörande myndigheter lättare att tillämpa än det avlönings-

reglemente, vartill kommittén framlagt förslag, särskilt som vid en blivan­

de lönereglering det för de kommunalt anställda lärarna invecklade dvr-

tidstilläggssystemet skulle bortfalla.

De synpunkter på frågan om lämpligheten av att utsträcka det för kom-

munikationsverken och allmänna civilförvaltningen gällande löneystemet

till dc kommunalt anställda lärarna, som lönenämnden sålunda anförde i

sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés betänkande, ansåge lönenämn­

den i huvudsak äga giltighet även med avseende å 1936 års lärarlönesak-

kunnigas förslag i ämnet. De fördelar, som möjligen kunde vara att vinna

vid en tillämpning av de sakkunnigas förslag, syntes lönenämnden icke

uppväga de väsentliga olägenheter ur praktisk synpunkt, som skulle vara

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

16

en relativt blygsam löneökning måste på grund av lärarkårernas storlek

innebära betydande kostnadsökningar för det allmänna. Då sålunda av

olika anledningar dröjsmålet med löneregleringen blivit längre än från

början åsyftats, synes mig detta vara ett vägande skäl för att nu få fram

frågan till avgörande utan att avvakta resultaten av den utredning röran­

de hela det statliga lönesystemet, som uppdragits åt 1936 års lönekom-

mitté. Självklart är emellertid, att med hänsyn till den sålunda pågående

allmänna löneutredningen den reglering av lärarlönerna, som nu framläg-

ges, måste i olika hänseenden betraktas och utformas såsom ett pro­

visorium.

Jag är, i avvaktan på resultaten av pågående utredningar, icke beredd att

nu framlägga förslag till de ändrade bestämmelser i pensionsavseende, som

kunna påkallas vid en lönereglering för folk- och småskollärare efter av mig

förordade riktlinjer. Jag vill i detta sammanhang framhålla, att med hän­

syn till det uppskov med avseende å pensionsfrågans lösning, som sålunda

är oundvikligt, de nya pensionsbestämmelserna måste erhålla retroaktiv

giltighet, nämligen för de befattningshavare, som avgå med pension efter

löneregleringens genomförande men före nämnda pensionsbestämmelsers

ikraftträdande. Det förefaller mig emellertid, som om billighetshänsyn här­

vid påkalla ett övervägande, örn ej bestämmelsernas retroaktiva giltighet

borde sträcka sig ännu något längre tillbaka. För en sådan anordning talar

bland annat den återhållsamhet i fråga om medgivande att kvarstå i tjänst

efter uppnådd pensionsålder, som på grund av kända organisatoriska för­

hållanden inom folkskoleväsendet under senare tider ansetts böra iakt­

tagas. Jag kan givetvis icke nu taga någon slutgiltig ställning till detta

spörsmål, men har ansett lämpligt att redan här bringa detsamma i åtanke.

Jag återkommer i det följande till pensionsfrågan, nämligen i vad angår

utfärdandet av vissa provisoriska föreskrifter av mera formell karaktär i

avbidan på nämnda frågas slutgiltiga reglering.

En väsentlig svårighet vid en lönereglering inom ifrågavarande område

ligger i naturaförmånernas centrala ställning inom det för folk- och små­

skollärare gällande lönesystemet. En konsekvent genomförd nyreglering av

lönerna skulle kräva en omläggning av nuvarande regler beträffande rätt

till bostad etc., en reform som är alltför vittsyftande för att nu kunna

upptagas till prövning. Man måste därför utgå från rådande förhållanden

och söka infoga naturaförmånerna i ett efter eljest gängse principer upp­

byggt lönesystem. De olika utvägar, som därvid kunna komma i fråga, hava

klarlagts av de i ärendet verkställda utredningarna. Innan jag går in på

de speciella spörsmålen örn lönegradsplacering m. m., torde jag få redo­

göra för de principer, som enligt min mening böra läggas till grund vid ut­

formningen av lönesystemet i här berörda avseende.

Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.

Kungl. Majlis proposition Nr 270.

17

B. Principiella synpunkter på valet av lönesystem.

Föreliggande utredningar.

Av den föregående översikten över verkställ­

da utredningar framgår, att delade meningar gjort sig gällande rörande

lämpligheten av att för de icke statligt anställda lärarnas del övergå från

netto- till bruttolöner. Medan lärarlönekommittén såväl som 1935 års

lärarlönesakkunniga framlagt förslag grundade på ett bibehållande av

naturaförmåner utöver den kontanta lönen, hava sålunda 1928 ars löne-

kommitté och 1936 års lärarlönesakkunniga förordat ett genomförande

även för ifrågavarande lärargruppers del av det i övrigt tillämpade brutto­

lönesystemet.

De meningsskilj aktigheter, som sålunda gjort sig gällande, är o att se mot

bakgrunden av svårigheterna att inom bruttolönesystemets ram nå en

rättvis värdering av naturaförmånerna respektive att vid ett bibehållet

nettolönesystem lösa frågan om lönernas differentiering efter dyrort. I det

ena såväl som det andra avseendet hava olika utvägar diskuterats av de ut­

redningar, som haft frågan om en lönereglering för de icke statligt anställda

lärarna under behandling. Man har sålunda, i den mån den för övriga ny-

reglerade förvaltningsgrenar tillämpade ortsgrupperingen ej ansetts möjlig

att oförändrad tillämpa (lärarlönekommittén), övervägt möjligheten att

vid ett nettolönesystem undvika dubbel ersättning för bostad och bränsle

genom att antingen arbeta med en dyrortsgruppering, baserad på jämförel­

ser mellan levnadskostnaderna exklusive kostnad för bostad etc. (1928 års

lönekommitté), eller också minska differentieringen mellan dyrortsgrup-

perna varmed av praktiska skäl borde kombineras en reducering av anta­

let ortsgrupper i förhållande till vad som i övrigt gäller (1935 års lärarlöne­

sakkunniga). Vid utarbetande av förslag till bruttolönesystem för här

ifrågavarande lärargrupper har man antingen räknat med enhetliga hyres­

värden för varje dyrortsgrupp, vid behov kompletterade genom individu­

ella värderingar (1928 års lönekommitté), eller förordat en speciell hyres-

ortsgruppering med enhetliga hyresavdrag inom varje särskild ortsgrupp

(1936 års lärarlönesakkunniga).

Utförligt behandlades frågan om valet av lönesystem av lärarlönekom­

mittén, av vars framställning följande sammanfattning må lämnas.

Lärarlönekommittén ansåg sig till en början kunna konstatera att något

behov av en övergång till bruttolöner för lärarpersona­

lens del ej förelåge.

Kommittén framhöll, att det första skälet mot det gamla lönesystemet

med naturaförmåner eller ersättning därför utöver den kontanta lönen hade

varit den stora ojämnhet, som uppstod i lönehänseende dels mellan å ena

sidan de tjänstemän, som erhållit nämnda förmån in natura, och å andra

sidan dem, som uppburit ersättning för densamma, och dels mellan olika

Bihang till riksdagens ■protokoll 1037. 1 sami. Nr 270.

2

18

befattningshavare inom båda dessa grupper. En anledning till denna

ojämnhet var den omständigheten att bostadsersättningen, där sådan ut­

gått, varit bestämd till vissa procent av avlöningen och att ersättningen

sålunda ökats med varje intjänat ålderstillägg. Den största ojämnheten

i fråga om förevarande avlöningsförmåner hade emellertid bestått i de

såsom löneförmåner upplåtna lägenheternas olika beskaffenhet och värde

och att till dessa olikheter ingen hänsyn tagits vid bestämmandet av

lönerna.

På grund av alla de ojämnheter i lönehänseende, som förorsakades av

berörda förhållanden, hade personalen vid kommunikationsverken sedan

lång tid påyrkat den reform i förevarande hänseende, som i och med det

nya lönesystemet blivit genomförd.

Vid en undersökning, huruvida de missförhållanden, som föranlett staten

att frångå systemet med naturaförmåner, gjorde sig gällande i samma grad

beträffande de lärare, som åtnjöte sådana förmåner, vore först att märka,

att lärarna aldrig erhållit ersättning för naturaförmåner med viss procent

av lönen utan i allmänhet enligt på orten gällande pris för ifrågavarande

naturaförmån och alldeles oberoende av den lönegrad, i vilken befatt­

ningshavaren befunnit sig. De ojämnheter, som i sådant hänseende före­

kommit beträffande kommunikationsverken, vore i allmänhet ej till fin­

nandes i fråga om lärarpersonalen. Även då det gällde bostädernas beskaf­

fenhet, vore lärarna så till vida bättre ställda, som särskild boställsordning

eller andra förordningar bestämde bostadens storlek för stora kategorier

av lärare och, vad anginge de kommunanställda lärarna, bostadens läge i

förhållande till skolan m. m. Visserligen hade dessa bostäder betydligt

olika hyresvärde, men detta berodde väsentligen av hyresprisen på olika

orter och mindre av bostadens beskaffenhet och värde i och för sig. För­

hållandena vore således helt olika dem, som rådde i fråga om kommunika­

tionsverken, och som föranledde dessas personal att påyrka förändring.

Inom de olika lärarkårerna hade heller ingen önskan försports om natura­

förmånernas indragande i den kontanta avlöningen.

Kommittén fann vidare att det ej allenast skulle vara i hög grad olämp­

ligt utan även finge anses vara förenat med hart när oöverkomliga svå­

righeter att, i de fall där naturaförmåner tillhandahölles av kommu­

nerna eller kommunala samfälligheter, tillämpa principen örn

avdrag å lönen för åtnjutande av dylika förmåner.

Det vore från början klart, att en värdering av bostäderna och åsättande

av hyresvärde i varje särskilt fall, såsom skedde vid kommunikationsver­

ken, icke vore möjlig utan betydande kostnader för det allmänna. Det stora

antalet lärarbostäder, av vilka många vore belägna på milslånga avstånd

från kommunikationer, skulle nödvändiggöra en mängd värderingsnämnder

eller värderingsman, vilkas rese- och dagtraktamenten måste uppgå till

ansenliga belopp, helst värderingen på grund av ombyggnad, ändringar

eller ombyte av boställsinnehavare tid efter annan måste göras örn. Enda

möjligheten att bestämma det belopp, som skulle avdragas å lönen för de

lärare, vilka åtnjöte bostad in natura, vore att bestämma ett för hela lan­

det eller för varje särskild dyrortsgrupp gällande medelvärde. En sådan

anordning hade föreslagits av ett par reservanter i 1914 års lönekommitté

för statens järnvägar men utdömdes av kommitténs majoritet samt en­

Kungl. Marits proposition Nr 270.

19

hälligt av kommunikationsverkens lönekommitté. Att tillämpa denna prin­

cip på lärarpersonalen vore ännu olämpligare, alldenstund deras bostäder,

som i många fall läge långt mera avlägset, skulle även inom samma dyr-

ortsgrupp betinga betydligt mera växlande hyrespris.

Vid detta övervägande måste vidare tagas i betraktande den väsentliga

olikhet mellan kommunikationsverkens personal och lärarna, som läge däri,

att de förstnämnda samtliga erhölle sina naturaförmåner av staten, under

det däremot lärarna i långt övervägande antal åtnjöte sagda förmåner av

kommuner eller kommunala samfälligheter. Härigenom bleve spörsmålet

betydligt mera komplicerat.

Att på staten överflytta kommunernas skyldighet att tillhandahålla lä­

rarna bostad och bränsle m. m. kunde icke gärna ifrågasättas. I varje fall

vore ett sådant spörsmål av så betydande ekonomisk och organisatorisk

räckvidd, att det icke kunde anses ligga inom området för kommitténs

uppdrag.

Då kommittén sålunda måste utgå ifrån, att kommunerna bibehölles vid

sina nuvarande skyldigheter att svara för lärarnas naturaförmåner, skulle

betydande svårigheter inträda för frågans lösning. Av vilken myndighet

värderingsmännen skulle utses, vilken som skulle bekosta värderingen, hur

eventuella tvister angående naturaförmånernas värdering skulle lösas, huru

förfaras skulle i fråga örn bostadsavdraget vid vikariatsförordnanden med

flera detaljfrågor, alla dessa spörsmål skulle bliva synnerligen svårlösta och

i de fall, där en lösning vore möjlig, erfordra mycket komplicerade bestäm­

melser, vilka skulle i hög grad inveckla förhållandena och för myndigheter­

na bliva särdeles betungande.

Därtill komme, att en övergång till kommunikationsverkens lönesystem

på ifrågavarande punkt skulle till sina verkningar bliva orättvis både med

hänsyn till kommunerna och i fråga om lärarna samt därjämte bidraga till

att minska produktionen av tjänstebostäder.

Slutligen framhöll kommittén, hurusom en genomgripande förändring i

förevarande hänseende för så stora lärarkårer kunde medföra följder, som

för närvarande icke kunna överskådas, under det att gällande system med

naturaförmåner utöver den kontanta lönen, vilket av ålder tillämpats på

flertalet lärare, fungerat till belåtenhet, och både personalen och myndig­

heterna vore vana därvid.

Av anförda skäl fann lärarlönekommittén att nettolönesystemet borde

bibehållas. De svagheter, varmed detta system får anses behäftat, berördes

av kommittén i samband med diskussionen örn den för lönegradsplacerin-

gen nödvändiga värderingen av naturaförmånerna samt,

i synnerhet, vid behandlingen av möjligheten att för lärarnas del tillämpa

en lönegradering efter dyrort, motsvarande den inom nyreg-

lerade områden gällande.

Beträffande värderingen av naturaförmånerna framhöll kommittén, att

en dylik värdering måste möta stora svårigheter, i synnerhet som det gällde

att få ett medelvärde för hela landet. Värdet av naturaförmånerna vore i

hög grad växlande i olika delar av riket. Vad bostaden beträffade, hade

värdet av densamma framför allt på landsbygden förut varit relativt lågt.

Förhållandena härutinnan torde få anses hava ändrats, i (Ion mån den nya

boställsordningen tillförsäkrat lärarna betydligt bättre bostadsförhållan­

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 870.

20

den. I fråga om förmånen av trädgård framhölls, att densamma i vissa

delar av landet spelade en viss roll, men i det stora hela torde denna för­

mån icke kunna tillmätas någon nämnvärd betydelse vid lönefrågans be­

dömande. Att införa ett fixt medelvärde för hela riket syntes mindre lämp­

ligt. Då värdet av naturaförmånerna torde kunna anses fluktuera i för­

hållande till dyrorterna, ansåg kommittén det nya lönesystemet med dess

ortsgruppering erbjuda en acceptabel lösning av frågan.

Vid den för kommunikationsverken och för nyreglerade delar av den all­

männa civilförvaltningen gällande indelningen i dyrortsgrupper hade orter­

na grupperats efter sin inbördes dyrhet med avseende å kostnaderna för

livsmedel, lyse, bränsle, hyror och skatter. Detta kunde enligt lärarlönekom-

mitténs mening låta sig väl göra för kommunikationsverkens vidkomman­

de, där avlöningen allenast utginge i form av kontant lön utan några där­

utöver kommande naturaförmåner, och där, för den händelse sådana för­

måner åtnjötos, ett efter särskild värdering bestämt avdrag å lönen ägde

runi. Skulle enahanda grundsatser komma i tillämpning i avseende å av­

löningen för de i kommitténs betänkande angivna lärargrupper, vore intet

att säga om en tillämpning på lärarkårerna jämväl av grunderna för ifråga­

varande dyrortsgruppering. Kommittén hade emellertid funnit sig böra

stanna för ett lönesystem, som i allmänhet ställde naturaförmånerna, av

vilka den fria bostaden i främsta rummet bomme i fråga, utom den kon­

tanta avlöningen, vilken ock med hänsyn härtill skulle beräknas till lägre

belopp för de befattningshavare, vilka skulle komma i åtnjutande av be­

rörda naturaförmåner. Det hade vid sådant förhållande kunnat synas tvi­

velaktigt, huruvida beträffande lärargrupperna grunderna för kommunika­

tionsverkens ortsgruppering kunde godtagas eller ett ortstilläggssystem

efter andra principer här borde komma till tillämpning.

Vid övervägande av denna fråga hade kommittén emellertid kommit till

den uppfattningen, att det vore från alla synpunkter lämpligast, därest

man på lärarkårerna anpassade det dyrortstilläggssystem, som vunnit god­

kännande i fråga om kommunikationsverken. Det finge visserligen erkän­

nas, att den fria bostaden, som skulle tillkomma utöver den kontanta

lönen, något kunde förskjuta beräkningsgrunderna för detta system, men

att uppmärksamma vore, att bostaden allenast betingade en viss mindre

procent i den allmänna levnadskostnadsbudgeten och att samtliga andra i

denna budget ingående delar vore underkastade de olika dyrorternas väx­

lingar. Därest man emellertid strängt fasthölle ett borteliminerande från

beräkningsgrunderna för dyrortsgrupperingen av förekommande natura­

förmåner, måste man dock taga hänsyn till motsvarande faktorer vid en

ortsgruppering för sådana befattningshavare, i vilkas avlöning några na­

turaförmåner icke ifrågakomme, och en dylik anordning skulle konsekvent

leda till, att man beträffande de tjänstinnehavare, om vilka nu vore fråga,

skulle hava att räkna med två olika dyrortstilläggssystem. En dylik åtgärd

ansåge sig kommittén icke böra förorda, utan fann kommittén den från

praktisk synpunkt lyckligaste lösningen vara, att kommunikationsverkens

ortsgruppering utan någon rubbning jämväl vunne tillämpning i avseende

å förevarande lärarkårer.

Mot lärarlönekommitténs förslag i berörda delar riktades i däröver av­

givna utlåtanden en vägande kritik.

Sålunda har socialstyrelsen i utlåtande den 7 juli 1924 uttalat, att sty­

relsen icke kunde finna den föreslagna anordningen lämplig. Vid en jämfö-

Kungl. Marits proposition Nr 270.

21

reise av förhållandena inom de orter, som folie inom en och samma

ortsgrupp, funne man vid en närmare granskning, att de olika faktorer,

som påverkade levnadskostnaderna, kunde variera ganska kraftigt. En ort

med lantlig karaktär hade sålunda exempelvis kunnat bliva placerad i en

förhållandevis hög ortsgrupp, trots det att den uppvisade låga livsmedels-

och hyrespriser, allenast på grund av höga skatter. Beträffande andra orter

åter kunde det vara en relativt hög hyresnivå, som åstadkomme, att de­

samma hänförts till högre ortsgrupp, än vad eljest skulle blivit fallet. Bort­

räknades hyresposten ur hushållsbudgeten, vore det sålunda alla utsikter

till att man erhölle en annan proportion mellan levnadskostnaderna i övrigt

än den, som framginge av den officiella grupperingen.

Ett avlöningssystem, som gåve bostad in natura (eller ersättning därför

enligt ortens hyrespriser) och i övrigt kontantlön enligt orternas placering

i gällande dyrortsgruppering, skulle därför otvivelaktigt komma att kännas

som en orättvisa på många håll.

Även vid en granskning av huru totalinkomsterna inom olika orts-

gr upper enligt förslaget skulle ställa sig för lärarna i jämförelse med

dem, som tillhörde motsvarande lönegrader inom statsförvaltningen, skulle

man finna att avsevärda olikheter skulle uppstå.

Det av kommittén föreslagna lönesystemet skulle nämligen — enär bo-

stadsutgiften vore den mera betydande budgetpost, som visade den ojäm­

förligt starkaste stegringen från billigare till dyrare ort — åt befattnings­

havare med bostad in natura eller ersättning därför enligt ortens pris med­

föra en ej oväsentligt högre realinkomst å orter inom de dyrare ortsgrup-

perna än inom de billigare. Sådana tjänstemän å de dyrare orterna skulle

nämligen få 1) i det allra närmaste samma kompensation för de högre all­

männa levnadskostnaderna som den, vilken utginge åt övriga befattnings­

havare, samt 2) därutöver full ersättning för den högre bostadskostnaden.

Även skolöverstyrelsen och statskontoret påvisade den dubbelkompensa­

tion för dyrorternas högre levnadskostnader och de ojämna verkningar i

övrigt, som i vissa fall skulle bliva en följd av lärarlönekommitténs förslag.

1928 års lönekommitté fann, vid den prövning kommittén underkastade

frågan, att det allmänna lönesystemet borde göras helt gällande även för

lärare. Denna slutsats nåddes med stöd av en undersökning av ett

nettolönesystem så utformat, att de i olika myndigheters

yttranden berörda svagheterna i lärarlönekommitténs

förslag eliminerades. Lönekommittén valde sålunda motsatt ut­

gångspunkt för diskussionen mot lärarlönekommittén, som byggt på en

undersökning viisentligen av de med ett bruttolönesystem förenade svårig­

heterna.

Det av kommittén prövade nettolönesystemets grundtanke hade varit,

att lärarna skulle liksom hittills åtnjuta bostad och bränsle in natura eller

kontant ersättning för utebliven sådan förmån, samt att den kontanta lö­

nen skulle så avpassas, att den samlade löneinkomsten, kontant och in

natura, i möjligaste man skulle motsvara lön i de löneklasser inom det

allmänna lönesystemet, dit respektive lärare ansåges böra hänföras. I och

för detta nettolönesystem hade undersökts, hur levnadskostnaderna beträf­

fande skilda dyrortstyper ställde sig, sedan bostads- och bränsleposterna

frånräknats. Undersökningen hade omfattat 587 orter, flir vilka uträknats

Kungl. Marits 'proposition Nr 270.

22

nya ortsindextal. Dessa hade, såsom varit att vänta, visat avsevärt mindre

relativa olikheter orterna emellan än de officiella, som omfattade även bo­

stad och bränsle. En konsekvens härav bleve givetvis, att man måste räkna

med en mindre stark lönestegring från billigaste till dyraste ort. Örn man

därför i ett dylikt system bibehölle lika många ortsgrupper som i det all­

männa, skulle skillnaden mellan kontantlönen i olika ortsgrupper bliva

bagatellartad. Av den anledningen borde i ett sådant system ortsgrupperna

minskas till färre och lämpligast bliva blott tre.

Kommittén, som för hela den övriga civila förvaltningen anbefallde ett

allmänt lönesystem med fem ortsgrupper, hade ansett, att ännu ett system

med tre ortsgrupper skulle te sig onödigt; skillnaden vore icke så avsevärd,

att fördelen med nettolönesystemet i övrigt skulle bliva påtaglig. Dessutom

skulle det medföra svårigheter beträffande vissa icke-ordinarie lärares löne­

förhållanden, såvida man icke för lärare inom en och samma skolform ville

använda olika lönesystem, vilket uppenbarligen icke kunde komma i fråga.

Att dessutom för kommunala lärares del en fristående ortsgruppering blivit

erforderlig, hade visserligen icke behövt utgöra ett väsentligt hinder, men

dock torde även till en sådan omständighet hänsyn böra tagas.

De av lärarlönekommittén diskuterade vanskligheterna, som

möta vid ett inarbetande av naturaförmånerna i

lönen, sökte lönekommittén undvika genom en enhetlig hyresvärdering

inom respektive ortsgrupper, eventuellt korrigerad genom individuella upp­

skattningar.

Avlöning till lärarna skulle enligt det av kommittén på grundval av

bruttolöneprincipen föreslagna reglementet utgå enligt vederbörande löne-

klass inom den lönegrad, till vilken den ifrågavarande lärartjänsten ansetts

böra hänföras. Därest åt lärare anvisades tjänstebostad, skulle han vara

skyldig bebo densamma och för dess begagnande erlägga ersättning genom

avdrag å avlöningen eller kontant inbetalning.

I fråga om värdering av tjänstebostad föreslog kommittén en bestämmel­

se av innehåll, att, där värdering av tjänstebostad icke begärdes av läraren

eller av skoldistrikt, ersättning för bostad och bränsle skulle utgå med för

olika ortsgrupper i reglementet angivna belopp, nämligen

i lägsta

i högsta

dyrortsgruppen dyrortsgruppen

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

för 1 rum och kök samt bränsle........................ 300: —

660: —

»2

»

»

»

*

»

480: —

1,080: —•

»3

»

»

»

»

»

660: —

1,500: — I

I fall, då värdering begärdes, skulle ersättning för tjänstebostad jämte, i

förekommande fall, gottgörelse för bränsle, bestämmas med hänsyn till det

pris, som å orten i allmänhet gällde för lägenhet, som kunde anses likvärdig

med tjänstebostaden i fråga.

Kunde överenskommelse rörande ersättningens storlek icke träffas mel­

lan skoldistrikt och vederbörande lärare, skulle frågan hänskjutas till läns­

styrelsen, som hade att i ärendet inhämta yttrande av statens folkskol­

inspektör.

Över länsstyrelses beslut i ärende, som hänskjutits till dess avgörande,

skulle besvär kunna anföras hos statens bostadsnämnd, över vars beslut

klagan icke finge föras.

23

1935 års lärarlönesakkunniga hava mot varandra vägt de fördelar och olä­

genheter, som de båda senast berörda utredningarna visat vara förbundna

med en lösning av de icke statligt anställda lärarnas lönefråga efter netto-

respektive bruttolöneprinciper. Därvid hava de sakkunniga funnit netto­

lönesystemet böra föredragas. Slutsatsen förutsätter emellertid en tekniskt

enklare lösning av frågan om ortsgrupperingen än den, varmed 1928 års

lönekommitté vid sin diskussion av nettolönealternativet ansett sig böra

räkna. Sålunda hava de sakkunniga utgått från den för befattningshavare

vid nyreglerade verk gällande ortsgrupperingen men föreslagit ett samman­

förande av de nuvarande nio ortsgrupperna till endast tre utan ökning

av löneskillnaden mellan i lärarlöneplanen upptagna ortsgrupper. Då de

föreslagna löneförhöjningarna åt lärare på dyrorterna till följd därav en­

dast skulle utgöra en del av motsvarande förhöjningar enligt den allmänna

löneplanen, skulle detta förslag icke innefatta någon sådan dubbelkompen­

sation för dyrortskostnader, som ansetts bliva en följd av lärarlönekom-

mitténs förslag.

I likhet med lärarlönekommittén ansågo de sakkunniga, att allvarliga

svårigheter av praktisk art skulle möta mot en tillämpning av bruttolöne­

principen för de kommunanställda lärarnas vidkommande. Särskilt syntes

böra framhållas, att det knappast vore möjligt att inom en rimlig kostnads­

ram få till stånd en rättvis och efter enhetliga grunder verkställd uppskatt­

ning av de belopp, som skulle avdragas från lärarnas bruttolöner som er­

sättning för åtnjutna naturaförmåner. Härtill komme, att några väsentliga

olägenheter med den nuvarande anordningen beträffande naturaförmåner

icke blivit påvisade. De betänkligheter, som av 1928 års lönekommitté

anförts mot ett nettolönesystem, vore visserligen värda beaktande, men de

syntes dock knappast vara av den beskaffenhet, att de borde förhindra

genomförandet av en lönereglering för folk- och småskollärarna på det nya

lönesystemets grund men med bibehållandet av den nuvarande anord­

ningen med bostad och bränsle in natura (eller däremot svarande ersätt­

ning) utöver den kontanta lönen.

Vid en tillämpning av nettolönesystemet mötte visserligen åtskilliga svå­

righeter mot att upprätta en löneplan med rättvis dyr ortsgrupper ing. Dessa

svårigheter syntes dock i huvudsak kunna övervinnas genom en förenklad

anordning för beredande av en skälig kompensation åt lärare på dyrorter

för den kostnadsökning, som motsvarades av högre priser å andra livsförnö­

denheter än bostad och bränsle. De sakkunniga hade i anslutning härtill ut­

arbetat förslag till en löneplan, som innebure, att manlig folkskollärare å

C-, D- och E-orter skulle som en sålunda begränsad dyrortskompensation

erhålla en förhöjning av den kontanta årslönen å A-ort med 180 kronor, och

lärare å F- och G-orter med ett belopp av 360 kronor. Motsvarande belopp

för kvinnlig folkskollärare hade föreslagits till 150 respektive 300 kronor

och för småskollärare till 120 respektive 240 kronor. Med G-ort skulle i

detta sammanhang förstås värjo ort, som i den för allmänna civilförvalt­

ningen gällande dyrortsgrupperingen hänförts till G-ort, oavsett örn där

stationerad befattningshavare vöre berättigad till provisoriskt dyrortstill-

higg eller icke.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

24

I motsats till 1935 års sakkunniga hava 1936 års lärarlönesakkunniga

stannat för att förorda en lönereglering efter bruttoprincipen. Avgörande

vikt har därvid tillmätts det förhållandet, att det enligt de sakkunnigas

mening icke är möjligt att med ett nettolönesystem uppnå samma rättvisa

avvägning av reallönen lärare på olika orter emellan som med bruttolöne­

systemet. Av den av de sakkunniga framförda kritiken av ett nettolöne­

system må följande utdrag anföras.

Därest lärarna skulle erhålla bostad in natura (eller däremot svarande

ersättning enligt ortens hyrespris) och i övrigt kontantlön, som uppginge

till samma belopp på alla de orter, som tillhöra samma ortsgrupp, skulle

nämligen lärarnas reallöner komma att ställa sig rätt olika på de olika

orterna. Till belysande härav må som exempel framhållas, att Stockholms

stad och Kiruna tillhöra båda den högsta dyrortsgruppen. (Det proviso­

riska dyrortstillägget är dock 120 kronor högre för år i Stockholm än i

Kiruna.) Anledningen härtill har för Stockholms stads vidkommande i

huvudsak varit de höga bostadshyrorna. Medelhyran i Stockholm för en

lägenhet örn 2 rum och kök uppgår enligt socialstyrelsens senaste beräk­

ningar till 1,151 kronor för år, under det att motsvarande hyreskostnad

i Kiruna beräknats till 511 kronor. Kiruna åter har närmast på grund av

sina dryga utskylder, år 1934 sammanlagt 15.43 kronor per bevillningskrona,

samt höga livsmedelspriser blivit inplacerad i denna höga dyrortsgrupp.

Stockholms stads motsvarande utskylder uppgingo endast till 8.

to

kronor

per bevillningskrona. Nettolönesystemet leder till att lärarna i Stockholm

och Kiruna utöver förmånen av fri bostad med bränsle eller däremot sva­

rande ersättning enligt ortens pris enligt löneplanen få uppbära samma

kontantlön, oaktat lärare i Kiruna hava att för denna lön erlägga väsent­

ligt högre kommunalskatter och livsmedelspriser än motsvarande lärare i

Stockholm. Reallönen skulle alltså ställa sig väsentligt olika för lärarna på

dessa orter.

Vid en tillämpning av bruttolönesystemet däremot skulle lärarna lämna

ersättning för anvisad tjänstebostad efter det värde, denna beräknades

hava med hänsyn till hyrespriserna på orten. Härigenom skulle lärarna lik­

som statens befattningshavare vid s. k. nyreglerade verk efter bestridandet

av kostnaderna för bostad hava en behållen avlöning, som å olika orter

vore direkt anpassad efter de övriga levnadskostnaderna, d. v. s. i första

hand efter livsmedelsprisernas höjd och kommunalutskyldernas storlek.

Den för utformningen av ett bruttolönesystem grundläggande frågan om

sättet för bostadsvärdering hava de sakkunniga ansett böra lösas genom

ett system med dels sedvanlig dyrortsdifferentiering av lönen efter gängse

ortsgruppering, dels en ny ortsgruppering efter hyreskostnaderna och en­

hetliga hyresavdrag fran lönen å orter hänförda till samma hyresortsgrupp.

De sakkunniga hava härutinnan anfört i huvudsak följande:

1928 års lönekommitté hade föreslagit en sådan förenkling av förfaran­

det vid tjanstebostädernas värdering, att ett visst hyresbelopp skulle gälla

för samtliga orter, tillhörande en och samma dyrortsgrupp. Då hyrespri­

serna kunna variera högst väsentligt å olika orter, även om de tillhöra en

och samma dyrortsgrupp, var det nödvändigt för kommittén att komplet­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

25

tera detta till synes enkla förslag med en bestämmelse av innehåll, att sär­

skild värdering av bostaden kunde begäras av läraren eller vederbörande

skoldistrikt, och därest överenskommelse mellan parterna ej kunde träffas,

skulle frågan hänskjutas till länsstyrelsen och efter besvär över länsstyrel­

sens beslut till statens bostadsnämnd. De sakkunniga hava icke kunnat an­

sluta sig till 1928 års lönekommittés förslag till värderingsförfarande utan

i stället ansett sig böra undersöka, huruvida det icke skulle vara möjligt

att på annat sätt få till stånd en tillförlitlig och i huvudsak rättvis upp­

skattning av storleken av den ersättning, som en lärare bör erlägga för

honom anvisad tjänstebostad.

I fråga om formen för fastställandet av tjänstebostadsersättningar —

som av de sakkunniga tänkes grundat på de av socialstyrelsen i samband

med indelningarna av rikets olika orter i dyrortsgrupper uppskattade

hyresvärdena — kunde det väl vara möjligt att för varje ort direkt angå-

ves, vilken ersättning som skulle utgå för lärarnas tjänstebostäder. Det

synes emellertid innebära en väsentlig förenkling att fastställa vissa hyres­

belopp för ett visst antal hyresgrupper och sedan hänföra de olika orterna

till den av dessa hyresgrupper, som upptager hyresbelopp, som närmast

motsvara ortens hyrespris. Fördelningen av de olika orterna å dessa hyres­

grupper torde lämpligen böra bestämmas av Kungl. Majit efter förslag

av socialstyrelsen. Med nu beskrivna, av 1936 års lärarlönesakkunniga för­

ordade och i deras förslag till avlöningsreglemente med därtill hörande spe­

cialmotivering närmare utformade och motiverade ordning vinnes den av­

görande fördelen, att individuella värderingar med åtföljande besvär och

omgång undvikas.

Vad nu anförts gäller allenast sådana tjänstebostäder, som i väsentliga

avseenden uppfylla fordringarna i boställsordningen. I de fall, då brist i bo­

stad föreligger, torde nedsättning av hyresbeloppet böra medgivas på sam­

ma sätt, som skoldistrikten för närvarande lämna kontant ersättning för

vad som brister i läraren lagligen tillkommande bostadsförmåner. I det av­

seendet skulle alltså i sak ingen förändring i nuvarande förhållanden in­

träda.

Till belysande av det sätt, varpå de sakkunniga tänkt sig socialstyrelsens

hyresmaterial utnyttjat, må följande anföras.

Socialstyrelsens hyressiffror vore medeltal, avseende samtliga bostäder,

såväl bättre som sämre, på de olika orterna. Lärarnas tjänstebostäder vore

åter enligt de krav, som gällande boställsordning uppställde, av genom­

gående bättre beskaffenhet, än vad som kunde anses motsvara genomsnit­

tet av bostadsbeståndet på orten. Beaktas borde jämväl, att till tjänste­

bostad för ifrågavarande lärare borde, så vitt möjligt, upplåtas även träd­

gård. För att få fram hyresvärdet av en lärarbostad, skulle därför, enligt

de sakkunnigas förslag, det av socialstyrelsen beräknade medelhyresvärdet

för orten höjas med visst belopp. Denna höjning syntes liimpligen kunna

beräknas till omkring 15 procent. Det hade nämligen visat sig, att av tjän­

stemän i allmänhet i den fria marknaden förhyrda bostäder betingade ett

hyrespris av 10—20 procent över genomsnittet (sc statens offentliga utred­

ningar 1933: 21 sid. 24).

Socialstyrelsens ifrågavarande undersökningar avsåge smålägenheter och

sammanfattades i medelhyror för bostäder örn 2 rum och kök. Med ledning

av dessa värderingar skulle man, enligt de sakkunnigas mening, utan svå-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

26

låghet kunna beräkna värdet av lägenheter om 3 rum, respektive 1 rum

och kök. Värdet av en trerumslägenhet torde nämligen i stort sett få anses

utgöra 4Is och en lägenhet om 1 rum och kök 2 Is av värdet på en tvårums­

lägenhet. Härtill måste emellertid läggas värdet av bränslekostnaderna,

vilka i runt tal torde kunna uppskattas till 35 å 40 kronor per år och eld­

stad.

Myndigheternas yttranden över 1936 års lärarlönesakkunnigas för­

slag. I

sitt i ärendet avgivna utlåtande har socialstyrelsen förklarat sig

för sin del intet hava att erinra mot att, så länge det nuvarande dyrorts-

grupperingssystemet gällde för befattningshavare inom andra grenar av

statsförvaltningen, det även, på sätt 1936 års lärarlönesakkunniga föresla­

git, finge sin tillämpning på folk- och småskollärarkåren. Tvärtom syntes

en sådan anordning naturlig och riktig. Vissa svårigheter mötte emellertid.

Styrelsen ansåge sig böra starkt betona, att medtagandet i nämnda

system av den stora, till väsentlig del på den rena landsbygden boende

lärarpersonalen bomme att ytterligare framhäva de med hithörande gruppe-

ringsarbete förknippade svårigheterna. Styrelsen erinrar jämväl om den

ifrågasatta, efter delvis andra grunder uppgjorda dyrortsindelningen för

folkpensioneringen, vars eventuella genomförande ävenledes skulle i sin

mån föranleda visst merarbete.

Att överhuvud taget arbetet med och kostnaderna för de allmänna dyr-

ortsgrupperingarna måste komma att ej oväsentligt påverkas av nu an­

förda omständigheter syntes ligga i öppen dag. Sålunda torde det bland

annat visa sig nödvändigt att företaga en avsevärd utvidgning av antalet

orter, där hyresräkning skall verkställas. Vidare syntes åtgärder i kontrol­

lerande syfte bliva erforderliga för ernående av mera tillförlitliga uppgifter

rörande landsbygdsorternas priser och hyresvärden. Slutligen hade man

att motse åtskilliga framställningar från lärarhåll örn utbrytning ur respek­

tive kommuner av nya särorter och örn undersökning av dessas speciella

levnadskostnader. Under alla omständigheter bomme antalet klagomål att

förete en kraftig ökning.

Vad beträffade kraven på utbrytning av särskilda skol orter, borde det

enligt styrelsens förmenande föreskrivas, att alla orter av ifrågavarande

slag, beträffande vilka någon speciell undersökning ur dyrhetssynpunkt

icke prövats behövlig vid den allmänna ortsgrupperingen, utan vidare

skulle förklaras tillhöra samma grupp som vederbörande kommuner. Eljest

syntes, i analogi med vad tidigare erfarenhet rörande andra personalgrup­

per givit vid handen, talrika yrkanden komma att framställas på att just

de platser, där skolorna vore belägna, måtte hänföras till högre ortsgrupp

än deras respektive kommuner i övrigt. Följden härav kunde lätteligen

bliva landsbygdens ytterligare söndersprängning i olika, mot varandra

oklart avgränsade ortsgrupper, utan att i stort sett någon högre grad av

rättvisa i lönehänseende därmed vunnes men väl till otvivelaktig nackdel

genom den brist på överskådlighet och reda, som därigenom åstadkommes.

Med hänsyn jämväl till de förut påpekade svårigheterna att erhålla till­

förlitliga och med varandra jämförbara prisuppgifter och hyresvärden

från landsbygdsorterna måste en dylik ökad söndersplittring bestämt av­

styras.

I detta sammanhang ville socialstyrelsen även påpeka, att gällande be­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

27

stämmelser angående dyrortsgrupperingarnas tillämpning redan nu nöd­

vändiggjorde prisuppgifters inhämtande från ett vida större antal orter än

som enligt styrelsens uppfattning vore lämpligt och erforderligt. Ändring

av hithörande föreskrifter i sådan riktning att antalet särorter kunde

ytterligare begränsas — i stället för utökas — syntes därför högeligen

önskvärt.

Då det som nämnts med säkerhet kunde förutses, att antalet klagomal

skulle tillväxa i avsevärd grad genom införandet av folk- och småskole-

personalen i dyrortssystemet, torde med hänsyn bland annat härtill det

i socialstyrelsens betänkande angående dyrortsgrupperingsarbetets organi­

sation (statens offentliga utredningar 1933: 21) framförda förslaget om en

riksprisnämnd böra särskilt tagas under övervägande.

Mot de sakkunnigas förslag om tillämpande av bruttolöneprincip och

om sättet för värdering av tjänstebostäderna syntes ej vara något att i och

för sig erinra. I fråga örn värderingsprinciperna har ämbetsverket dock

gjort följande påpekanden.

Jämlikt förslaget skulle lärarna lämna ersättning för anvisade tjänste­

bostäder efter de värden dessa beräknades ha med hänsyn till hyresnivån

å respektive orter. Härvid skulle de av socialstyrelsen i samband med in­

delningarna av rikets olika orter i dyrhetsgrupper tillämpade hyressiffrorna

komma till användning. Med avseende å dessa siffror vore emellertid till

en början att märka, att de endast i fråga om vissa slag av orter, huvud­

sakligen sådana med åtminstone någon grad av hyresmarknad (stads- och

andra, mera tättbebyggda samhällen), avsåge individuellt beräknade hyres­

värden. För den egentliga landsbygden däremot hade man i regel måst

räkna med en generell bostadslcostnadsnivå å alla orter, med uppdelning

allenast i orter med tämligen allenarådande jordbruksbygd och sådana av

»blandad» eller mera industriellt betonad karaktär. Det måste nu enligt

styrelsens mening vid bestämmandet av till vilken yrkesgrupp i fråga om

ersättning för tjänstebostad, respektive skolorter skulle föras, noga iakt­

tagas, att samma hyresmedeltal komme till användning som de, vilka

fastställts för den allmänna dyrortsgrupperingen. Det borde alltså ej fa

förekomma, att individuell hyresberäkning tillämpades för skolorterna i

andra fall än där sådan enligt Kungl. Maj:ts direktiv skulle äga rum vid

riksgrupperingen. Särskilt beträffande småorter med kanske blott en eller

några få hyreslägenheter skulle ett individuellt fastställande av hyresnivån

kunna föranleda allehanda komplikationer och klagomål på de svagaste

grunder.

Vidare vore att observera, att socialstyrelsens hyressiffror vöre medeltal,

i princip avseende samtliga bostäder, såväl bättre som sämre, å respektive

orter, under det att lärarnas tjänstebostäder, även enligt nu gällande

boställsordning, i regel torde vara av bättre beskaffenhet än vad som kun­

de anses motsvara genomsnittet av bostadsbeståndet på orten. På grund

härav hade de sakkunniga, för att få fram hyresvärdet av en lärarbostad,

funnit nödvändigt att höja det av socialstyrelsen beräknade medelhyres­

värdet å orten med ett belopp motsvarande omkring 15 procent. Det hade

nämligen vid styrelsens bostadsundersökningar visat sig, att av tjänstemän

i allmänhet i den fria marknaden förhyrda bostäder betingade ett hyres­

pris av 10—20 procent över genomsnittet.

Kungl. May.ts proposition Nr 270.

28

Socialstyrelsen ansåge sig emellertid böra framhålla, att i ovannämnda

undersökningar inginge relativt få av lärare förhyrda lägenheter och icke alls

några åt lärare upplåtna tjänstebostäder. En härav betingad komplette­

rande undersökning syntes därför önskvärd (jfr nedan). Erinras må jäm­

väl, att även örn ett tillägg av cirka 15 procent till styrelsens medelhyres-

värde läte sig för närvarande godtaga för erhållande av ett så korrekt

uttryck som möjligt av lärarbostädernas normala hyresvärden, förhållan­

dena kunde relativt hastigt förändras, exempelvis genom en mera allmän

höjning av bostadsstandarden för hyreslägenheter i öppna marknaden, och

motivera en ändring av ifrågavarande procentsats. Likaledes kunde hyror­

na överhuvud taget — och ej blott tjänstemannahyrornas förhållande till

hyrorna i öppna marknaden — undergå avsevärda förändringar under

mellantiden för respektive dyrortsgrupperingar. Det ville därför synas

mindre lämpligt att i själva avlöningsreglementet intaga en hyresklass-

tabell med vissa bestämda belopp, grundade på nuvarande hyror och nu­

varande proportion mellan ovannämnda slag av hyror, utan torde det

vara mera rationellt, att ifrågavarande tabell för varje gång dyrortsgrup-

pering skulle ske fastställdes av Kungl. Majit efter förslag av social­

styrelsen på sätt i avlöningsreglementets § 5 vore stadgat beträffande

fördelningen på tabellens grupper av skolorterna.

Såsom.antytts, hade socialstyrelsen vid beräknandet av respektive orters

genomsnittshyror i stort sett icke kunnat taga hänsyn till lägenheternas

kvalitet utan huvudsakligen sökt utröna priset å efter varje orts bostads­

förhållanden rnedelgoda lägenheter. Detta allmänna förfaringssätt hade

emellertid icke uteslutit, att man så långt möjligt bortsett frän vissa

relativt lätt urskiljbara kategorier av lägenheter, vilkas medtagande kunde

på ett olämpligt sätt påverka hyrespriserna. Därjämte hade viss hänsyn,

enligt särskild beräkningsmetod, tagits till frekvensen av lägenheter med

centraluppvärmning såsom representerande en modern och ur kvalitets­

synpunkt mera högvärdig bostadstyp. Genom nu angivna åtgärder hade i

allt fall i ej ringa mån kunnat befrämjas det i och för sig önskvärda syftet

att få till stånd större likhet i fråga om det bostadsmaterial, varå hyres-

medelpriserna för respektive orter beräknades.

Det vore de på ovannämnda sätt av socialstyrelsen vid de allmänna dyr-

ortsgrupperingarna åstadkomna hyresmedelpriserna för rikets orter, som

avsetts skola ligga till grund jämväl för bestämmandet av tjänstebostads-

ersättningarna å speciellt skolorterna — här dock utökade med cirka 15

procent för att motsvara en »tjänlig» lärarbostad samt med ett bränsle­

värde av 40 kronor per eldstad. Att i berörda avseende för vinnande av

större jämförbarhet skolorterna emellan söka ingå på någon närmare

kvalitativ undersökning av lärarbostäderna och tillämpa resultaten härav

på bostadsersättningarna torde av samma skäl, för vilka redogjorts i sty­

relsens dyrortsgrupperingsbetänkande rörande de allmänna grupperingarna,

få anses uteslutet och hade ej heller av de sakkunniga ifrågasatts. Ett så­

dant förfaringssätt skulle ock vara ägnat att skapa förvirring och oreda i

dyrortsgrupperingssystemet i dess helhet samt giva rika uppslag till ytter­

ligare klagomål. Däremot torde det böra föreskrivas, att socialstyrelsen,

liksom vid ortsgrupperingarna i allmänhet, skulle tillerkännas rätt till viss

skälighetsprövning även i fråga om skolorternas placering i hyresgrupp.

De av socialstyrelsen beräknade hyresmedeltalen för lärarbostäder skulle

emellertid endast äga tillämpning å »tjänliga» sådana, d. v. s. i väsentliga

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 270.

29

avseenden uppfyllande fordringarna i boställsordningen. I de fall, då bostad

ej motsvarade dessa krav, borde nedsättning av hyresbeloppet kunna med­

givas genom beslut av vederbörande folkskolestyrelse (skolråd). Härvid

skulle alltså en kvalitetsbedömning av lärarbostäderna inom varje särskild

kommun i viss mån kunna äga rum efter skälighetsprövning från fall till

fall.

Av stor vikt för möjliggörandet av nämnda skälighetsprövningar vore

uppenbarligen, att de i boställsordningen uppställda kraven på »tjänlig»

bostad vore väl avvägda och utformade. För ernående av större fullstän­

dighet och precision härutinnan samt även till ledning för den kommunala

myndighetens bedömande av de särskilda fallen och åstadkommandet av

viss enhetlighet härutinnan mellan de olika orterna, torde det, såsom redan

förut antytts, befinnas ändamålsenligt att anordna en speciell undersök­

ning av lärarnas tjänstebostäder, avseende deras nuvarande beskaffenhet

ur olika synpunkter. En sådan undersökning, vilken jämväl vore av bety­

delse för vinnande av jämförelse med andra tjänstemannabostäder, torde

lämpligen kunna utföras av socialstyrelsen i samband med nästkommande

allmänna hyresräkning, vilken syntes böra komma till stånd under hösten

1937.

«

Lönenämnden har förklarat sig icke vara övertygad om att socialstyrel­

sens hyresuppgifter vore ägnade att läggas till grund för den av de sakkun­

niga förordade bostadsvärderingen.

Statskontoret har icke velat bestrida, att åtskilligt talar för att tillämpa

nettosystem men har dock icke velat motsätta sig, att de kontanta löne­

förmånerna och naturaförmånernas värde sammanfördes till bruttolön.

Såvitt statskontoret kunde finna, kunde nämligen genom införande av

bruttolön för lärare vid folk- och småskolor vinnas en mera fullständig

anslutning till det statliga lönesystemet, varjämte det torde bliva något

enklare att ordna pensioneringen av lärarpersonalen enligt detta system.

Med hänsyn till det sätt, varpå bruttolönesystemet av 1936 års lärarlöne-

sakkunniga utformats, hade också åtskilliga av de anmärkningar, som

tidigare framställts gentemot detta system, förlorat sin betydelse, och åter­

stående skiljaktigheter systemen emellan torde i själva verket icke vara av

sådan avgörande vikt, att därför nettolönesystemet borde föredragas.

Statskontoret hade i detta sammanhang särskilt uppmärksammat den av

1936 års lärarlönesakkunniga föreslagna hyresgrupperingen, vilken syntes

innebära en lämplig utväg att ordna frågan örn värderingen av de till lärar­

na utgående förmånerna av bostad och bränsle.

En inom finansdepartementet upprättad promemoria.

Frågan om

möjligheterna att på ett teoretiskt tillfredsställande sätt utforma ett löne­

system efter netto- respektive bruttoprincipen, har inom finansdeparte­

mentet underkastats viss ytterligare utredning, vars resultat samman­

fattats i cn promemoria av följande innehåll.

1936 års lärarlönesakkunniga anknyta i sin kritik av ett nettolönesystem

till socialstyrelsens utlåtande över lärarlönekommitténs förslag och avse

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

30

liksom socialstyrelsen ett nettolönesystem med ortsgrupperingen bestämd

av de relativa levnadskostnaderna inklusive kostnaderna för bostad och

bränsle. Denna inriktning av kritiken torde ha betingats av att de sak­

kunniga utgått från 1935 års lärarlönesakkunnigas förslag, vilket visser­

ligen genom den förordade modifikationen av dyrortsgrupperingen und­

viker dubbelkompensation olika ortsgrupper emellan men i övrigt — med

hänsyn till förhållandena inom en och samma ortsgrupp — kan göras till

föremål för en kritik efter samma linjer som lärarlönekommitténs förslag.

Vad 1936 års lärarlönesakkunniga anfört till kritik av ett nettolöne­

system av angiven utformning drabbar ej ett system med naturaförmåner

utöver lönen men med denna dyrortsgraderad på basis av en jämförelse

mellan levnadskostnaderna exklusive kostnaden för bostad och bränsle.

Mot en sådan utformning av nettosystemet, vilken prövats av 1928 års

lönekommitté, kan däremot bland annat den invändningen riktas, att den

förutsätter dubbla dyrortsgrupperingar inom det statliga lönesystemet,

nämligen en — för befattningshavare med bruttolöner — byggd på de

allmänna levnadskostnaderna och en annan — för befattningshavare med

nettolöner — byggd på levnadskostnaderna exklusive kostnaden för bostad

och bränsle. Sistnämnda svaghet vidlåder icke det förslag till bruttolöne­

system, som framlagts av 1928 års lönekommitté och vid vilket ett och

samma beräknade hyresbelopp skulle tillämpas vid avdrag å lönen för

samtliga orter tillhörande en och samma ortsgrupp, men väl däremot —

och då för en och samma kategori av befattningshavare — det system, som

förordats av 1936 års lärarlönesakkunniga. Dessa hava nämligen icke ansett

sig kunna acceptera 1928 års förslag i denna del, emedan detta enligt vad

1928 års lönekommitté själv förutsatt måste kompletteras med ett indi­

viduellt värderingsförfarande beträffande bostäderna och sålunda tenderar

att övergå i ett system av värdering i varje särskilt fall mot vilket redan

lärarlönekommittén riktade en övertygande kritik. För sin del lia de sak­

kunniga därför förordat ett system med dels vanlig dyrortsdifferentiering

av lönen efter gängse ortsgruppering, dels en ny ortsgruppering efter hy­

reskostnaderna och enhetliga hyresavdrag från lönen å orter hänförda till

samma hyresortsgrupp.

Av föreliggande utredningar framgår, att liksom en tillfredsställande

lösning av dyrortsgraderingsfrågan vid ett nettolönesystem framtvingar

en dubbel dyrortsgruppering inom statsförvaltningen, så nödvändiggöres

vid ett bruttolönesystem en motsvarande dubblering för vissa områden av

svårigheten att genomföra en individuell bostadsvärdering. Inga skäl lia i

diskussionen förebragts som tala för att, omsorgsfullt tillämpat, det ena

systemet i och för sig ger ett allmänt sett rättvisare resultat än det andra.

Skillnaden mellan de båda systemen med hänsyn till de praktiska svårig­

heterna att verkställa en subsidiär dyrortsgruppering efter levnadskostna­

derna exklusive bostadskostnaderna respektive efter bostadskostnaderna

är — örn i sistnämnda fall den av 1936 års sakkunniga föreslagna utvägen

anlitas — i alla händelser icke av den omfattning att den behöver tillmätas

betydelse i detta sammanhang. En principiell jämförelse mellan de båda

systemen måste då baseras på en prövning av tillförlitligheten av det ma­

terial, som i respektive fall kommer till användning vid den subsidiära

dyrortsgrupperingen. Huvudintresset knytes därvid av naturliga skäl vid

materialet för en värdering av bostadsförmånen.

Beträffande de av socialstyrelsen i samband med dyrortsgrupperingarna

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

31

verkställda värderingarna av hyrespriserna å olika orter, anmärka 1936

års lärarlönesakkunniga, att då de äro verkställda med så stor noggrannhet,

att de kunna läggas till grund för de till sina ekonomiska verkningar gan­

ska betydelsefulla dyrortsgrupperingarna, så synas de kunna tjäna till led­

ning även för bestämmandet av värdet av lärarnas tjänstebostäder. Vid

bedömningen av ifrågavarande värderingars användbarhet i förevarande

sammanhang är emellertid till en början att märka, att de vid dyrorts­

grupperingarna användas som en grund för uppskattningen av den relativa

hyresnivån å olika orter, medan de enligt 1936 års sakkunnigförslag skulle

utnyttjas för bestämmandet av den absoluta hyresnivån.

Till grund för den beräknade medelhyran vid 1935 års dyrortsgrupperin-

gar ligga beträffande orter med utpräglad hyresnivå (städer och stads-

liknande samhällen m. m.) de allmänna hyresräkningarna. Beräkningen av

bostadskostnaden på landsbygden har måst ske mera summariskt med led­

ning i huvudsak av dels de kommunala myndigheternas uppskattnings-

siffror rörande den genomsnittliga årshyran för på orten befintliga hyres­

lägenheter, dels genom vederbörande verk införskaffade uppgifter örn de

hyror, som deras befattningshavare betala för i fria marknaden av dem

förhyrda bostadslägenheter. Härvid ha landskommunerna, i främsta rum­

met med hänsyn till yrkesförhållandena samt proportionen mellan det

sammanlagda taxeringsvärdet för jordbruksfastighet och annan fastighet,

indelats i kommuner med övervägande jordbruksnäring, »blandade» kom­

muner och »övriga» kommuner (industri- och förortskommuner o. dyl.).

För den förstnämnda gruppen har därefter beräknats en generell medel­

hyra, avseende samma lägenhetstyp, som legat till grund för beräkningen

av hyresnivån å hyresräknade orter, å 250 kronor. Med undantag för vissa

orter, där särskilda förhållanden motiverat ett annat hyresbelopp, har för

de båda sistnämnda grupperna fastställts ett hyresbelopp å 300 kronor.

Vid närmast föregående gruppering hade motsvarande belopp fastställts

till 25 kronor lägre värden.

Det sålunda av socialstyrelsen tillämpade ytterst summariska beräk­

ningssättet synes ge vid handen, att ej mindre de beräknade generella

medelhyrorna än även de vid beräkningen utnyttjade primäruppgifterna

få anses föga ägnade att pressas så på sin innebörd som det av 1936 års

lärarlönesakkunniga framlagda förslaget förutsätter.

I själva verket kan tvekan råda, örn socialstyrelsens material ger en

fullt tillfredsställande bild ens av förhållandet mellan hyreskostnaderna på

olika orter. En prövning därav med stöd av ett material, som i detta sam­

manhang förtjänar uppmärksamhet, nämligen uppgifterna rörande utgåen­

de kontantersättning för naturaförmåner, ger vid handen, att i vissa fall

stora ojämnheter kunna konstateras; vid bedömandet av detta resultat är

dock av vikt att observera att kontantersättningarna i viss utsträckning

torde inkludera — i en del fall t. o. m. avsevärda — kommunala tillägg.

Följande tabell visar dels den kontanta ersättning för två rum och kök,

sorn å vissa orter utgår till lärare, vilken icke åtnjuter fri bostad, dels de

beräknade medelhyrorna för ungefär motsvarande lägenhetskategori enligt

dyrortsgrupperingen och den allmänna hyresräkningen. Då fri värme ingår

i de naturaförmåner, som befattningshavare vid folk- och småskolor för

närvarande åtnjuter, har en beräknad värmekostnad av 40 kronor per eld­

stad lagts till de beräknade hyresbeloppen enligt dyrortsgrupperingen och

hyresräkningen. För att giva en översikt över huru relationen mellan de

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

32

Kungl. Majlis proposition Nr 870.

Kontant ersättning till lärare för två rum och kök samt vissa medelhyror

enligt dyrortsgrupperingen och hyresräkningen.

Ort

Kontant ersättning

till lärare för 2 rum

och kök

Medelhyra för 3 eld­

städer enl. dyrorts­

grupperingen +120 kr.

för värme

Medelhyra för 2 rum

och kök enl. hyres­

räkningen + 120 kr.

för värme

Kronor

Indextal

Kronor

Indextal

Kronor

Indextal

Stockholm..........................

1,483

100

1,271

100

1,244

100

Göteborg.............................

1,171

79

983

77

999

80

Hälsingborg.......................

1,150

78

760

60

696

56

Malmö.................................

1,040

70

870

68

802

64

Sundsvall ..........................

1,030

69

819

64

872

70

Jönköping..........................

1,000

67

711

56

687

55

Falun....................................

993

67

732

58

726

58

Borås....................................

990

67

785

62

801

64

Västerås.............................

990

67

868

68

880

71

Härnösand..........................

975

66

733

58

712

57

Mölndal.............................

970

65

671

53

657

53

Norrköping .......................

970

65

830

65

811

65

Östersund..........................

963

65

918

72

932

75

Eskilstuna..........................

950

64

760

60

772

62

Södertälje..........................

949

64

799

63

753

61

Luleå...................................

946

64

898

71

846

68

Umeå...................................

925

62

926

73

874

70

Västervik..........................

910

61

595

47

566

45

Karlstad.............................

905

61

795

63

773

62

Uppsala.............................

900

61

879

69

872

70

Linköping..........................

900

61

788

62

778

63

Gävle...................................

885

60

841

66

820

66

Örebro................................

882

59

885

70

881

71

Lund...................................

850

57

720

57

691

56

Kristianstad.......................

850

57

694

55

661

53

Uddevalla..........................

844

57

642

51

670

54

Landskrona.......................

840

57

680

54

565

45

Halmstad ..........................

810

55

652

51

627

50

Nyköping..........................

805

54

755

59

767

62

Karlskrona..........................

802

54

736

58

661

53

Ystad...................................

790

53

551

43

521

42

Trälleberg..........................

780

53

680

54

647

52

Söderhamn..........................

750

51

665

52

616

50

Kalmar............................. ..

741

50

723

57

675

54

Kristinehamn...................

738

50

737

58

722

58

Trollhättan .......................

701

47

631

50

594

48

33

olika orterna i berörda avseenden ställer sig, lia samtliga belopp jämförts

med respektive ersättning och medelhyror i Stockholm, som därvid satts

=

100

.

Tabellen är ägnad att belysa ej endast ojämnheterna i relationen mellan

bostadsvärdet å olika orter beräknat efter de skilda systemen utan även

den ej oväsentliga nivåskillnaden mellan utgående kontantersättningar och

beräknade hyreskostnader. I förbigående må anmärkas, att örn sistnämnda

förhållande vid övergången till ett bruttolönesystem blir bestående, betyder

detta, att förhållandet mellan lärare med för närvarande in natura utgåen­

de förmåner och lärare, som nu uppbära kontant ersättning för naturaför­

måner, vid löneregleringen förskjutes till de senares nackdel. Förskjutningen

blir givetvis starkare, ju lägre värdet av hyreskostnaden sättes.

Föregående påpekanden ge vid handen, att en på hyresyärderingarna

grundad hyresgruppering måste bliva behäftad med allvarliga svagheter.

Tvekan torde ej behöva råda om att den för ett nettolönesystem nödvändiga

dyrortsgrupperingen efter levnadskostnader, exklusive kostnad för bostad

och bränsle, ger ett kvalitativt mera tillfredsställande resultat. För att

begränsningen av den budget, varpå grupperingen bygger, till huvudsakligen

livsmedelskostnader och skatter ej skall få till resultat, att olikheterna i

levnadskostnader överkompenseras genom samtidigt med naturaförmåner­

na utgående dyrortstillägg, kräves endast, att antalet dyrortsgrupper min­

skas med bibehållande likväl av löneskillnaden mellan de i lärarlöneplanen

uppförda grupperna; därigenom avtrubbas även konsekvenserna av even­

tuella ojämnheter i det grundläggande statistiska materialet.

Ehuru sålunda ett nettolönesystem utformat efter rationella principer i

och för sig på tekniska grunder synes ägnat att ge den bättre avvägningen

mellan lönerna till lärare å olika orter, kan tvekan råda örn lämpligheten

av att bibehålla naturaförmånerna vid sidan av lönen. Därvid är främst

att märka det sammanhang, som föreligger mellan nettolönesystemet och

rätten att uppbära kommunala tillägg å lönen.

Med utgångspunkt från att de kommunala lönetilläggen icke kunde

anses stå i överensstämmelse med grundprinciperna i det nya lönesystemet,

ha 1935 års lärarlönesakkunniga med avseende å detta sammanhang an­

fört, att betydande svårigheter syntes möta mot att i praktiken upprätt­

hålla ett förbud mot kommunala tillägg, därest naturaförmåner eller där­

emot svarande ersättning, på sätt de sakkunniga föreslagit, skulle av

skoldistrikten tillhandahållas lärarna utöver den kontanta lönen. Veder­

börande skoldistrikt syntes nämligen, i den mån så befunnes vara av för­

hållandena påkallat, exempelvis genom en högt tilltagen ersättning för

bristande naturaförmåner, kunna åstadkomma en bättre löneställning för

lärarna, än vad som avsetts i de statliga lönebestämmelserna, och i betrak­

tande av de varierande uppfattningar, som i de särskilda fallen kunde råda,

örn vad som borde förstås med skälig ersättning för lagenlig tjiinstebostad

med bränsle, syntes en rätt väsentlig höjning av denna ersättning kunna

vidtagas, utan att beslutet härom kunde anses direkt strida mot i ämnet

meddelade bestämmelser.

Vid det av 1930 års lärarlönesakkunniga föreslagna systemet skulle där­

emot enligt de sakkunnigas mening ingenting längre hindra ett borttagande

av de kommunala tilläggen.

Folk- och småskollärare skulle enligt de sakkunnigas förslag erhålla

samma kompensation för dc högre levnadskostnaderna å de olika dyrorter-

Bihang till riksdagens protokoll 1927. 1 sami. Nr 270.

-I

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 270.

34

na som statens egna befattningshavare. De sakkunniga förutsätta sålunda,

att även lärarna skola komma i åtnjutande av provisoriskt dyrortstillägg

enligt samma bestämmelser, som gälla för statens tjänstemän. De skäl,

som hittills förelegat för beviljande av kommunala tillägg, skulle alltså

enligt de sakkunnigas mening väsentligen bortfalla i och med genomföran­

det av de sakkunnigas förslag till lönereglering för lärarna på bruttolöne­

systemets grund.

De sakkunniga erinra i detta sammanhang örn vad styrelsen för lands­

kommunernas förbund anfört i sitt yttrande över 1928 års lönekommittés

förslag. Styrelsen anförde där, att styrelsen i sitt yttrande över lärarlöne-

kommitténs betänkande framhållit, att detta förslag särskilt genom det

sätt, varpå naturaförmånerna inplacerats i lönesystemet, trots förhöjda

löner och dyrortsgruppering, vore av den art, att det så att säga vädjade

till kommunerna att genom lönetillägg avhjälpa förefintliga brister i syste­

met. Vad däremot anginge 1928 års lönekommittés förslag skulle detta

komma att i fråga om naturaförmånerna ansluta sig till det i statsförvalt­

ningen använda, vilket visat sig fungera på ett åtminstone relativt till­

fredsställande sätt utan lönetillägg från andra håll. Då detta förslag inne-

bure en avsevärd löneförbättring för lärarna, syntes man vara berättigad

att utgå ifrån att även landsbygdens skoldistrikt skulle på ett tillfreds­

ställande sätt kunna rekrytera sin lärarkår utan kommunala tillägg.

Departementschefens yttrande.

De olägenheter och fördelar, som äro förbundna med en utformning av

lönesystemet efter netto- respektive bruttoprinciper, hava på ett uttömman­

de sätt blivit klarlagda genom i ärendet verkställda utredningar. Jag vill

icke bestrida, att nettolönesystemet i själva verket synes ägnat att ge den

mera tillfredsställande avvägningen mellan lönerna till lärare å skilda orter.

Främst beror detta på att en allmänt genomförd individuell värdering av

bostadsförmånen av praktiska skäl ej kan ifrågakomma och att det material,

vartill man under dessa omständigheter är hänvisad, när det gäller att i

lönerna inarbeta naturaförmånerna, är förhållandevis ganska bristfälligt.

Vid övervägandet av frågan om sättet för naturaförmånernas infogande

i systemet har jag likväl stannat för att förorda ett bruttolönesystem med

hyresavdrag för bostadsförmånen. Därvid hava följande synpunkter varit

avgörande.

När ett försök göres att på de kommunalt anställda lärarna tillämpa

principerna från det statliga lönesystemet, synes det önskvärt att det sker

i så nära anslutning som möjligt till den utformning detta lönesystem i

övrigt erhållit. Det framstår vidare såsom angeläget, att den grund till

individuella ojämnheter i avlöningen, som de kommunala tilläggen utgöra,

i samband med regleringen såvitt möjligt utmönstras; ett förbud mot så­

dana tillägg låter sig, såsom 1935 års lärarlönesakkunniga visat, icke

effektivt genomföra vid ett nettolönesystem. Slutligen vinnes, att betydel­

sen av det irrationella moment inom lönesystemet, som naturaförmånerna

utgöra, elimineras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

35

Huvudinvändningen mot ett bruttolönesystem ligger i svårigheten att

erhålla en tillfredsställande bostadsvärdering. Olika utvägar hava i diskussio­

nen anvisats. Ytterlighetslinjerna representeras å ena sidan av förslaget om

en allmänt genomförd individuell bostadsvärdering och å den andra av det

av 1936 års lärarlönesakkunniga förordade systemet med reglementsbund-

na hyresavdrag differentierade efter hyresortsgrupp, varvid hyresorts-

grupperingen baseras på det av socialstyrelsen vid den allmänna dyrorts-

grupperingen utnyttjade statistiska materialet. Mellanformer kunna

tänkas. Så förordar 1928 års lönekommitté en anordning med bestämda

hyresavdrag för varje ortsgrupp men med möjlighet till justeringar genom

individuell värdering.

De praktiska svårigheterna vid en individuell värdering hava starkt un­

derstrukits av 1936 års lärarlönesakkunniga, vilkas förslag ju utesluter ett

sådant värderingsförfarande. För min del måste jag lägga den största vikt

vid detta förhållande. Väljes ett system, som öppnar möjlighet till indivi­

duell värdering, är jag övertygad örn att detta kommer att draga med sig

en sådan mängd av tvister om hyressättningen, utspelade först hos skol­

styrelserna, därefter hos länsstyrelserna och slutligen hos regeringsrätten,

att konsekvenserna måste komma att te sig ojämförligt mycket svårare

och olägligare än de till Kungl. Majit framförda klagomål över dyrorts-

grupperingen, som möjligen kunna tänkas föranledda av en tillämpning

av den ordning, 1936 års sakkunniga föreslagit. Med hänsyn till vad av

socialstyrelsen och i den förenämnda, inom finansdepartementet utarbetade

promemorian anförts angående beskaffenheten av det material, som lig­

ger till grund för de av styrelsen verkställda hyresvärderingarna, kan man

visserligen mot de sakkunnigas förslag invända, att det leder till en

ganska summarisk värdesättning och följaktligen i vissa fall måste med­

föra resultat, som för den enskilde icke komma att te sig helt rättvisa.

Detta förslag synes mig likväl av ovan anförda skäl innebära den lösning

av den föreliggande frågan som kan väntas ge det ur praktiska synpunkter

bästa resultatet. 1 stort sett torde för övrigt genom det av de sakkunniga

föreslagna tillvägagångssättet erhållas godtagbara värden å tjänstebostä-

derna och längre kan man i detta fall enligt min tanke icke komma. Jag

fäster härvid särskild vikt vid att, på sätt framgår av sakkunnigbetänkan­

det, vederbörande lärarrepresentanter, som förhandlat med de sakkunniga

i frågan, för sin del funnit sig kunna godtaga förslaget. Ävenledes vill jag

fästa uppmärksamheten vid att förslaget dessutom åstadkommer en rela­

tivt lättillämpad ordning för kostnadsfördelningen mellan staten och kom­

munerna. Jag anser mig alltså böra i förevarande del förorda 1936 års lärar-

lönesakkunnigas förslag.

Kungl. Marits proposition Nr 270.

36

Kungl. Majlis -proposition Nr 370.

C. Lönegradsplacering.

Inledande översikt.

Innan jag ingår på en närmare redogörelse för föreliggande utredningar

och förslag rörande löneställningen för lärarna vid folkskoleväsendet, torde

jag få lämna en översikt över den allmänna inriktningen av dessa förslag

och de principiella olikheterna dem emellan.

Oberoende av den ståndpunkt, som intages till valet av lönesystem, för­

ordas i samtliga de i det föregående behandlade utredningar, som verk­

ställts av frågan om lönereglering för folk- och småskollärare såväl som i

flertalet däröver avgivna utlåtanden, en inplacering av lärarna

i någon eller några av det statliga avlönings­

systemets lönegrader. Därvid föreligger givetvis den skillnaden

mellan förslag, byggda på ett nettolönesystem, och förslag, som förutsätta

ett tillämpande av bruttolöneprincipen, att lärarna, även där samma löne-

ställning åsyftas, vid nettolöneförslagen, där förmåner utgå utöver den

kontanta lönen, tänkas inplacerade i en lägre lönegrad än vid bruttolöne-

för slagen.

Allmän enighet råder om svårigheten att vid bedömandet av den för

lärarna önskvärda faktiska lönenivån söka ledning

i löneställningen för någon annan i det statliga lönesystemet inordnad

tjänstemannakategori. Vid prövningen av skälen att i samband med en

lönereglering inom den förefintliga finansiella ramen jämväl genomföra en

förskjutning av ifrågavarande lärargruppers inkomstnivå har man främst

beaktat de för dessa säregna förhållandena med avseende å ställning och

arbetsuppgifter, utbildning (för framtiden för folkskollärarna i huvudsak

realskolekunskaper ^-j- 4-årig seminariekurs eller studentexamen + 2-årig

seminariekurs), befordringsutsikter, allmänna tjänstgöringsförhållanden

(det självständiga arbetet; de långa ferierna; olikheterna i fråga örn längden

av den årliga lästiden) samt möjligheten att erhålla särskilt ersatt extra­

arbete (exempelvis för fortsättningsskole- och slöjdundervisning).

Reella olikheter i den föreslagna lönegradsplaceringen betingas av skilj­

aktigheter med avseende å den betydelse, som tillmätes här berörda fak­

torer. Det är dock av vikt att uppmärksamma, att liksom olikheterna i den

föreslagna lönegradsplaceringen vid tillämpandet av netto- respektive

bruttoprinciper delvis äro av rent formell natur, så gäller detsamma de

olikheter, som ha sin grund i olika metoder att vid lönesättningen taga hän­

syn till undervisningstidens längd. För att nämna de extrema fallen kan

sålunda en lönegradsplacering i B 13 vid nettolönesystem med ersättning

för övertidsläsning ur inkomstsynpunkt vara likvärdig med en lönegrads­

placering i B 17 vid bruttolönesystem med avdrag för förkortad lästid.

Det torde av antydda skäl finnas anledning att, innan en översikt lämnas

87

över de föreslagna lönegradsplaceringarna, närmare karakterisera förelig­

gande förslag med hänsyn till sist berörda fråga örn lönens anpass­

ning efter lästiden.

Som i det föregående framhållits, äro lärarna skyldiga att för de nu utgå­

ende minimilönerna tjänstgöra 8 månader årligen (34% läsveckor). För

överstigande undervisningstid, övertidsläsning, äro lärarna berättigade till

särskild gottgörelse för varje månad med minst 1/8 av den kontanta minimi­

lönen. Denna gottgörelse bestrides, utom för vissa särskilda fall, i sin helhet

av vederbörande skoldistrikt. Övertidsläsning förekommer företrädesvis

i städer och större samhällen och bedrives under en tid av oftast upp till

1 månad. Övervägandena rörande tjänstgöringsförhållandenas inverkan på

lönegradsplaceringen kunna i korthet sägas hava gällt, huruvida ersätt­

ningen för övertidsläsningen bör inarbetas i den enligt lönegrad utgående

lönen eller icke, d. v. s. huruvida lönegradsplaceringen bör ske med utgångs­

punkt från den normala lästiden av 8 månader och örn i så fall särskild

ersättning för övertidsläsning bör utgå av statsmedel eller om den bör ske

med utgångspunkt från en längre lästid. De i detta hänseende föreliggande

huvudalternativen kunna sammanfattningsvis karakteriseras på följande

sätt:

a) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 8 månader utan rätt till

ersättning av statsmedel för övertidsläsning (1928 års lönekommitté, 1935

års lärarlönesakkunniga och herr Svensson i Grönvik i reservation till 1936

års lärarlönesakkunnigas förslag);

b) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 8 månader med rätt

till ersättning av statsmedel för övertidsläsning (statskontoret och allmän­

na civilförvaltningens lönenämnd i yttranden över 1936 års lärarlönesak­

kunnigas förslag);

c) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 9 månader utan avdrag

för kortare lästid (1936 års lärarlönesakkunniga);

d) lönegradsplaceringen grundas på en lästid av 9 månader med avdrag

för kortare lästid (lönenämnden i förenämnda yttrande);

e) lönegradsplaceringen differentieras efter läsårets längd (herr Jonsson i

reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag och lönenämnden i

förenämnda yttrande).

På grund av principiella olikheter med avseende å reglerna för undervis­

ningstidens längd kunna lärarlönekommitténs och skolöverstyrelsens i ytt­

rande över 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande framlagda förslag ej

inordnas i föregående schema.

Vid behandlingen av folkskollärarnas lönefråga har spörsmålet om

relationen mellan lönerna för manliga och kvinn­

liga lärare erhållit en framskjuten plats. Jämväl den ståndpunkt, som

i de olika förslagen intagits till denna fråga, påkallar här uppmärksamhet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

38

Som tidigare framhållits har en kvinnlig folkskollärare enligt gällande

bestämmelser lägre kontant lön än manlig och även mindre bostadsför­

måner. Inom den civila statsförvaltningen erhåller kvinna i regel lön i

samma lönegrad som man men äger ej åtnjuta lön i sista löneklassen av

vederbörande lönegrad.

Med hänsyn till att den mer omfattande frågan om lönest ällningen för

statsanställd kvinna varit och är under utredning hava de i berörda hän­

seende framlagda förslagen som regel haft provisorisk karaktär. Förslagen

kunna särskiljas i två grupper, nämligen sådana, som uppehålla den nu­

varande relationen mellan lönerna för manlig och kvinnlig lärare, och

sådana, som bygga på likalönsprincipen.

Till det förstnämnda alternativet hava samtliga sakkunnigberedningar

anslutit sig. Olika meningar hava emellertid yppat sig rörande den löne­

grad, som bör för de kvinnliga lärarna väljas, för att berörda relation skall

bibehållas. Lärarlönekommittén samt 1935 och 1936 års lärarlönesakkun-

niga anse, att skillnaden mellan manlig och kvinnlig folkskollärares lön

bör begränsas till allenast två lönegrader, varvid sistnämnda sakkunniga

förutsatt, att kvinnlig lärare ej skall äga åtnjuta lön i sista löneklassen.

1928 års lärarlönekommitté håller före, att berörda skillnad bör utsträckas

till tre lönegrader dock med rätt för kvinnlig lärare att åtnjuta lön även

i sista löneklassen. Skolöverstyrelsen slutligen vill bestämma löneskillnaden

till två lönegrader men samtidigt medgiva kvinnlig lärare rätt till lön även i

sista löneklassen.

Herr Jonsson har i ovannämnda reservation uttalat sig för det senare

av nyssnämnda båda alternativ men samtidigt förutsatt, att kvinnlig

lärare ej skulle uppnå sista löneklassen och även ifrågasatt tillägg till det

för kvinnlig lärare av 1936 års lärarlönesakkunniga föreslagna avdraget

för bostadsersättning, tydligen i syfte att undvika att kvinnlig lärare skulle

erhålla större behållen löneinkomst än manlig lärare. Lönenämnden, som

likaledes anslutit sig till likalönsprincipen, har velat vinna sistberörda syfte

genom att placera de kvinnliga lärarna en lönegrad under de manliga.

Vad ovan anförts har i allmänhet avsett folkskollärare. Beträffande

småskollärarna hava motsvarande synpunkter i stort sett gjort sig

gällande. Lönefrågan i denna del synes i allmänhet hava bedömts fristå­

ende från de kvinnliga folkskollärarnas.

Med utgångspunkt från här angivna försök till lösning av frågan om

lönens anpassning efter undervisningstid och till bestämmande av relatio­

nen mellan manlig och kvinnlig lärares lön hava följande lönegradsplace-

ringar förordats i de förslag, som i detta sammanhang främst påkalla upp­

märksamhet.

Kungl. Marits -proposition Nr £70.

Kungl. Majlis proposition Nr 270.

39

Förslagsställande utredning eller

myndighet

F o 1 k s k c 11 ä r a r e

Småskol-

ordinarie

lärarinnor

manliga

kvinnliga

ordinarie

Nettolöneförslag.

Lärarlönekommittén.................................................

B 15

B 13

B 4

1935 års lärarlönesakkunniga................................

B 13

B 11

B 4

Bruttolöneförslag.

1928 års lönekommitté..........................................

B 15

B 12

B 5

1936 års lärarlönesakkunniga:

Huvndförslag..........................................................

B 17

B 15

B 9

Jonssons reservation.............................................

B 15, 17

B 15, 17

B 6, 8

Svenssons i Grönvik reservation.......................

B 15

B 13

B 6

Statskontoret.............................................................

B 15, 17

B 15, 17

B 7, 9

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd.............

B 14, 15, 16

B 13, 14, 15

B 7, 8, 9

Skolöverstyrelsen.......................................................

B 17

B 15

B 9

Med hänsyn till de olika förslagens innebörd med avseende å ersättning

för övertidsläsningen skulle en manlig ordinarie folkskol­

lärare med nio månaders undervisningstid enligt samtliga i tablån sam­

manställda förslag, med undantag för lönenämndens, erhålla lika stora sam­

manlagda löneförmånar (bruttolön B 17); det må dock nämnas, att lärar-

lönekommitténs förslag räknar med högre ersättning, för den händelse

undervisningstiden utsträckts till nio månader genom skoldistriktens och ej

genom statsmakternas beslut. Vid en undervisningstid, som understiger

nio månader, ge lärarlönekommitténs och 1936 års lärarlönesakkunmgas

förslag till lönegradsplacering den förmånligaste inkomstställningen; skol­

överstyrelsens förslag faller i detta sammanhang utom jämförelsen. Vid

åtta månaders undervisningstid innebära övriga förslag, med undantag av

lönenämndens, en likvärdig löneställning för manlig ordinarie folkskol­

lärare (bruttolön B 15). Med avseende å de kvinnliga folkskollärarnas löne­

ställning skilja sig de olika förslagen mera åt än som framgår av denna

jämförelse. Detta beror givetvis på skiljaktigheter i den principiella inställ­

ningen till frågan om relationen mellan till manlig respektive kvinnlig

befattningshavare utgående lön.

På grund av olikheter i sättet att bestrida kostnaden för övertidsläsning

kunna givetvis ur inkomstsynpunkt jämställda förslag förete väsentliga

skillnader med avseende å fördelningen av avlöningskostnaderna mellan

stat och kommun.

Någon principiell olikhet i pensionshänseende behöver icke föreligga

mellan eljest icke jämförbara förslag till lönegradsplacering.

40

Kungl. Majlis 'proposition Nr 270.

Föreliggande utredningar och förslag.

Ordinarie manlig lärare vid folkskola.

Enligt lärarlönekommitténs

mening kunde några mera hållbara jämförelser med andra tjänstinnehavare

med hänsyn till de växlande förutsättningarna och de olika utgångspunk­

terna näppeligen uppdragas. Lärarnas lönefråga ansåg sig kommittén hava

att pröva och bedöma från synpunkten av lärarnas utbildning, deras tjänst­

göringsförhållanden och befordringsutsikter.

Utbildningstiden vore, yttrar kommittén, jämförelsevis kort, om man

endast toge i betraktande den fyraåriga seminariekursen. Med hänsyn till

fordringarna för inträde vid seminariet, vilka i vissa ämnen motsvarade

kursen i mellanskolans fem lägre klasser, vore läraraspiranten hänvisad att

genom studier efter avgångsexamen från folkskolan förbereda sig till

inträdesprövningen vid seminariet.

I fråga örn tjänstgöringsförhållandena vore att märka, att folkskolläraren

vöre mera självständig än andra lärare, varigenom hans ansvar bleve större.

Han tjänstgjorde alltid som klassföreståndare och hade vid flertalet skolor

utom undervisningen jämväl att fullgöra en hel del åligganden av peda­

gogisk art, som eljest plägade ankomma på en skolas föreståndare eller

rektor.

Utöver tjänstgöringstiden på lärorummet komme, i likhet med vad fallet

vore beträffande flertalet till den allmänna undervisningen hörande läro­

anstalter, den tid, som åtginge för fullgörande av andra till lärarens tjänst

hörande åligganden, såsom förberedelse till lektioner, rättande av skriv­

övningar eller skriftliga prov samt den allmänna tillsynen över eleverna

och skolarbetets gång i övrigt. Särskilt för folkskolans lärare vore att upp­

märksamma den omfattande sociala omvårdnad och den individuella tillsyn

utom undervisningstiden, desamma vore skyldiga att ägna sina elever.

Befordringsutsikterna vore så gott som inga. Endast helt få kunde, dock

först efter fortsatt utbildning, bliva folkskolinspektörer eller lärare vid

högre folkskolor.

Kommittén framhöll därjämte, att den tjänstgöring, som folkskollärar-

kåren utövade, vore för landets kulturella och sociala utveckling synner­

ligen betydelsefull. Vid folkskolan undervisades flertalet av landets barn,

och de flesta medborgare komme icke i åtnjutande av någon annan

undervisning, än den som meddelades av folkskolans lärare. En rätt väsent­

lig ökning av lärarnas lönestandard syntes kommittén ofrånkomlig, därest

man vöre villig erkänna den betydelse, folkskolan ägde i det moderna

samhällslivet, och de anspråk, som i följd därav måste ställas på dess

lärare.

Kommittén höll före, att ifrågavarande lärares ställning och arbetsupp­

gifter motiverade en placering i nuvarande lönegraden B 17. Vid denna

inplacering i lönegrad hade emellertid hänsyn icke tagits till naturaför­

månerna. Kommittén ansåg, att lärarna med hänsyn till dessa förmåner

utöver den kontanta lönen borde placeras två lönegrader lägre eller sålunda

i lönegraden B 15.

Kommittén intog icke i sitt förslag någon föreskrift om ersättning för

övertidsläsning. I fråga om dylik ersättning framhöll kommittén,

41

att den föreslagit en bestämmelse av innehåll, att, därest skoldistrikt beslu­

tade att, där förhållandena sådant föranledde, bevilja lärare högre avlöning

än avlöningsreglementet föreskreve, läraren finge tillgodonjuta sådan högre

avlöning. Under denna bestämmelse ansåge kommittén böra inrymmas

sådana fall, som reglerades genom det dittillsvarande stadgandet om viss

övertidsersättning. Därest genom beslut av Kungl. Maj:t och riksdag för­

längning av den lagstadgade årliga undervisningstiden av 34 x/2 veckor

skulle bliva föreskriven för samtliga skoldistrikt, syntes uppenbart, att

någon ersättning för sålunda ökad tjänstgöring icke borde ifrågakomma.

Skulle åter ett och annat skoldistrikt anse ömkligt att för sitt vidkom­

mande öka undervisningen till mer än åtta månader om året, ansåge kom­

mittén obehövligt, att ersättning utginge för den ökade tjänstgöringstiden,

såvida den icke överskrede den för lärare vid läroverk och kommunala

mellanskolor stadgade maximitiden av 39 veckor.

1928 års lönekommitté fäste uppmärksamheten vid vissa för ifråga­

varande lärargrupper, vid jämförelse med andra tjänstemannagrupper, spe­

ciella förhållanden, som ej närmare behandlats av lärarlönekommittén.

Särskilt framhöll kommittén lärarnas långa ferier, under vilka i vissa

och talrika fall möjligheter till särskilt ersatt extraarbete, exempelvis med

fortsättningsskola, erbjöde sig och vilka i alla händelser innebure bestämda

fördelar framför andra befattningar. Att en lärare merendels under jäm­

förelsevis kort tid även behövde tjänstgöra före vinnandet av ordinarie

anställning ansåg kommittén jämväl böra tagas i betraktande vid löne-

placeringen. Ett tidigt ernående av ordinarie anställnings fördelar motsva­

rade i viss mån de befordringsmöjligheter, som stöde med lärarna jämför­

bara tjänstemän i allmänhet till buds. Det vore så mycket viktigare att

icke förbise dessa omständigheter, som lönesättningen för folk- och små­

skolans lärare på grund av deras stora antal vore av utomordentlig bety­

delse i statsekonomiskt hänseende.

Kommittén fann sig vid övervägande av dessa synpunkter och med

hänsyn till den i direktiven understrukna angelägenheten av att genom­

föra löneregleringen med mindre kostnad för statsverket, än som enligt det

tidigare framlagda förslaget förutsatts, icke kunna förorda en högre place­

ring än i lönegraden B 15 (bruttolön).

Kommittén fann skäligt, att även för framtiden ersättning lämnades för

övertidsläsning och att regler för dylik övertidsersättning med­

delades i avlöningsreglementet.

Visserligen hade den tanken varit under övervägande, att lönesätt­

ningen för här ifrågavarande lärare skulle ske med utgångspunkt från en

tjänstgöring av större omfattning än 34 V

2

läsveckor, varvid avdrag å

lönen skulle äga rum, där arbetet omfattade färre antal läsveckor, än som

Indes till grund för lönesättningen. Det lämpligaste måste emellertid enligt

kommitténs mening anses vara, att den lagstadgade lönen utginge för det

Kungl. Marits 'proposition Nr 270.

42

arbete, som vore normalt, och att undantag från regeln borde gälla de fall,

som vore de färre. Därför hade kommittén stannat för att fastställa en

lästid av 34 V² veckor och föreslå särskild ersättning för undervisning där­

utöver. Med ett bruttolönesystem borde övertidsersättning beräknas på

bruttolön, med V8 av årslönen för varje månad. Detta ^räkningssätt

ökade nämnda ersättning avsevärt. För lärare i kommuner, vilka för när­

varande tillämpade en längre lästid än 34 V

2

veckor, skulle placering i löne­

graden B 15 medföra en löneställning, som i jämförelse med nuvarande

löneförmåner måste anses väl avvägd.

I avvaktan på slutligt ställningstagande till lönefrågan hava 1935 års

lärarlönesakkunniga huvudsakligen utgått från den löneställning, som före­

slagits av 1928 års lönekommitté. Med hänsyn till att naturaförmånerna

enligt nämnda sakkunnigas mening skulle utgå utöver den kontanta lönen,

hava lärarna ansetts böra placeras tvenne lönegrader lägre än vad 1928

års lönekommitté föreslagit.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

1936 års lärarlönesakkunniga hava till kritik upptagit vissa av de skäl,

som av 1928 års lönekommitté anförts mot den tidigare föreslagna inpla­

ceringen av lärarna i lönegraden B 17.

Särskilt framhålla de sakkunniga i detta avseende svårigheten att moti­

vera den lägre lönegradsplaceringen med att lärarna hava möjlighet att

under ferierna erhålla särskilt ersatt arbete. Även om hänsyn därvid toges

till det av lönekommittén särskilt anförda exemplet, undervisning i fort-

sättningsskola, vore möjligheterna till extra förtjänst under ferierna icke

så allmänt förekommande, att det kunde vara möjligt att därpå grunda

en lönegradsplacering för hela kåren.

Framhållas finge även, att den av lönekommittén åberopade omständig­

heten, att lärarna merendels efter jämförelsevis kort tids tjänstgöring

vunne ordinarie anställning, under de senare åren ändrats därhän, att

lärarna under väsentligt längre tid än förut finge tjänstgöra som icke ordi­

narie före ordinarieblivandet. I varje fall syntes det icke med fog kunna

göras gällande, att lärarnas fördelar av »ett tidigt ernående av ordi­

narie anställning» uppvägde de befordringsmöjligheter, som stöde med

lärarna jämförbara tjänstemän i allmänhet till buds men som för ifråga­

varande lärare nästan helt och hållet saknades.

Däremot kunde det icke bestridas, att omfattningen av folk- och små-

skollärarnas tjänstgöringsskyldighet vöre med avseende på läsårets längd

mindre än den tjänstgöringsskyldighet, som i allmänhet ålåge andra tjänste­

mannakategorier, även lärare. I detta förhållande, som självfallet måste

spela en roll vid lönesättningen, borde dock, enligt de sakkunnigas mening,

i samband nied löneregleringen en ändring komma till stånd, som medförde

större likformighet mellan folk- och småskollärare å ena sidan och andra

jämförliga befattningshavare å den andra och som samtidigt möjliggjorde för

det allmänna att bättre tillgodogöra sig ifrågavarande lärares arbetskraft.

De sakkunniga hade vid övervägande av detta spörsmål kommit till det

43

resultatet, att en utsträckning av folk- och småskollärana tjänstgörings­

skyldighet borde ske i två avseenden, dels i fråga om den årliga tjänst­

göringstidens längd från åtta månader till högst nio månader, dels ock

beträffande antalet undervisningstimmar per vecka.

För en högre löneställning än den av 1928 års lönekommitté föreslagna i

lönegraden B 15 hade vissa skäl tillkommit.

Bland annat borde beaktas, att sedan 1928 års lönekommitté hade frågan

under bedömande, åtskilligt inträffat, som motiverade en högre löneställ­

ning och som man icke torde kunna underlåta att taga hänsyn till vid en

omprövning av lönegradsplaceringen. Genom beslut av 1936 ars riksdag

hade den obligatoriska folkskolekursen utvidgats med ytterligare ett år,

varigenom undervisningen i folkskolan under sista året komme att omfatta

ett åldersstadium, motsvarande första klassen i realskolan. Vidare hade

genom beslut av samma års riksdag mträdesfordringarna till det fyraåriga

folkskoleseminariet skärpts och seminarietiden för studenter utökats från

ett till två år. Visserligen berörde dessa sistnämnda förändringar icke de nu

i tjänst varande folkskollärarna, men en lönereglering, som toge sikte på

framtiden, kunde knappast undgå att röna inflytande härav. Slutligen

följde det av utvecklingen på alla områden, ej minst det pedagogiska, att

kraven på lärarens kunnighet och prestationsförmåga under senare tid

alltjämt ökats.

Med stöd av här refererade synpunkter nå de sakkunniga slutsatsen, att

folkskollärarna, under förutsättning av omförmälda utökning av tjänst­

göringsskyldigheten, med fog kunde göra anspråk på att bliva i fråga om

lön och tjänsteställning jämställda med statliga befattningshavare i löne­

graden B 17.

Med hänsyn till den löneställning, som sålunda föreslagits för de manliga

lärarna, och i betraktande av de sakkunnigas efterföljande förslag i mot­

svarande hänseende beträffande övriga lärarkategorier, ha de sakkunniga

icke funnit skäl upptaga något tilläggsarvode för undervisning i hjälpklass,

såsom ifrågasatts av 1932 års seminariesakkunniga och jämväl av 1935 års

lärarlönesakkunniga.

Till utvecklande av förslaget om utsträckt undervisningstid

hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Alla folk- och småskollärare skulle enligt de sakkunnigas förslag bliva

skyldiga att för fastställd lein tjänstgöra högst nio månader

årligen eller följaktligen ungefärligen lika stor del av året, som flertalet

övriga befattningshavare i lärarställning. Något oskäligt krav kunde en

sålunda utökad tjänstgöringsskyldighet uppenbarligen icke anses innebära.

Förslaget avsåge emellertid icke, att motsvarande skyldighet att utsträcka

skolornas lästid skulle stadgas för skoldistrikten. På åtskilliga håll kunde

förhållandena vara sådana, att ett till nio månader utvidgat läsår icke

lämpligen läte sig genomföra, i varje fall icke under den närmaste fram­

tiden. Liksom för närvarande gällde, borde det därför helt och hållet an­

komma på kommunernas eget bestämmande, huruvida en utsträckning av

lästiden skulle äga rum. I följd härav måste man räkna med att för en del

Kungl. Maj:ts proposition Nr <270.

44

av lärarkåren, under den närmaste framtiden sannolikt den övervägande

delen, tjänstgöringsskyldighetens maximum, i vad anginge läsårets längd,

icke komme att tagas i anspråk. Enligt de sakkunnigas mening borde emel­

lertid avlöningen utmätas med hänsyn till nämnda maximum och utgå

oavkortad, även örn den faktiska undervisningstiden understege nio måna­

der, blott stadgat minimum av åtta månaders tjänstgöring fullgjorts.

Vad beträffade tjänstgöringsskyldighetens omfattning, uttryckt i antal

veckotimmar, reglerades denna för närvarande genom de i undervisnings-

planen för rikets folkskolor intagna timplanerna. Enligt dessa varierade

antalet veckotimmar för folkskollärare, lärare vid mindre folkskolor och

biträdande lärare vid folkskolor mellan 28—30 och för småskollärare mel­

lan 24—26. I den mån slöjdundervisning förekomme, folie denna utom

nämnda timtal och ersattes särskilt. I avsevärd utsträckning förekomme,

att slöjdundervisningen uppehölles av folkskollärare och småskollärare.

Denna undervisning omfattade i regel 4 timmar per vecka, fördelade på två

veckodagar. De sakkunniga ansåge en höjning av veckotim-

talet för såväl folkskollärare som småskollärare böra ske därhän, att

slöjdundervisningen kunde, örn så påfordrades, helt eller åtminstone till

väsentlig del rymmas inom undervisningsskyldighetens ram.

Det syntes emellertid de sakkunniga icke vara skäligt att pålägga alla lä­

rare samma utvidgade undervisningsskyldighet per vecka, oavsett läsårets

längd. Det riktiga torde vara, att nämnda undervisningsskyl­

dighet ställdes i en viss relation till den varie­

rande längden av läsåret. En rättvis avpassning kunde enligt

de sakkunnigas mening ernås genom att för lärare med en lästid av 34 V

2

veckor, d. v. s. den för närvarande vanliga, stadga en mertjänstgöring av

högst 4 timmars slöjd per vecka och för lärare, vilkas lästid överstege 34ka

veckor men ej 37 veckor, föreskriva högst 2 timmars slöjd per vecka utöver

eljest stadgat maximital veckotimmar. Vad åter anginge de lärare, för

vilka lästiden vore längre än 37 veckor, ville de sakkunniga icke ifråga­

sätta någon ökning av veck otimtalet. Undervisningsbördan torde nämligen

i sådant fall bliva mer än skäligt betungande och större än för lärare vid

andra slag av skolor, där lärarlönerna statligt reglerats. De sakkunniga

hade härvid beaktat, att folkskolans lärare som regel skulle undervisa i

läroplanens alla ämnen, vilket bl. a. medförde ett ej ringa förberedelse­

arbete till lektionerna, att dessa lärare vidare i allmänhet vore klassföre­

ståndare med därav följande ansvar och särskilda göromål, samt att de i

stor utsträckning hade att med hemmen deltaga i även rent uppfostrings-

arbete och slutligen i avsevärd omfattning tagas i anspråk för den sociala

omvårdnaden om eleverna, barnbespisning, stolbad, hälsoundersökningar,

skollovskoloniverksamhet, tandvård etc.

För lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor

eller för lärare vid småskola, till vilken hänvisats någon av folkskolestadiets

årsklasser, hade det överhuvud taget ej ansetts böra ifrågakomma att ut­

över stadgat maximiantal veckotimmar pålägga någon ytterligare under­

visningsskyldighet, detta särskilt med hänsyn till den i förhållande till nu

berörda lärares utbildning speciellt besvärliga tjänstgöring, som ålåge dem.

Reglerades undervisningsskyldigheten per vecka på ovan angivet sätt,

åstadkommes enligt de sakkunnigas mening en rättvis avvägning. Detta

belyses av det förhållandet, att sammanlagda antalet undervisningstimmar

per läsår och lärare skulle bli i det närmaste lika för de olika huvudgrup-

Kungl. Marits 'proposition Nr 270.

45

pernäs lärare. En folkskollärare i ett 3414-veckorsdistrikt komme att hava

undervisningsskyldighet av högst (34V2

X

34 =) 1,173 timmar per läsår,

en folkskollärare i ett 37-veckorsdistrikt högst (37

X

32 =) 1,184 timmar

per läsår, en folkskollärare i ett 39-veckorsdistrikt högst (39

X

30 = )

1,170 timmar per läsår o. s. v.

Till stöd för förslaget om skyldighet för vederbörande lärare att tjänst­

göra nio månader hava de sakkunniga även åberopat omläggningens bety­

delse för undervisningens utveckling, och för kostnadsfördelningen mellan

stat och kommun. De sakkunniga hava därutinnan anfört följande.

Icke så få skoldistrikt, huvudsakligen städerna, hade funnit sig böra ut­

sträcka den årliga undervisningstiden utöver den stadgade minimitiden av

åtta månader (34Vk läsveckor), i trots av att merkostnaderna härför i sin

helhet måste bekostas av vederbörande skoldistrikt. I flertalet fall. om­

fattade övertidsläsningen en månad. Många skoldistrikt vore emellertid på

grund av de därmed förbundna merkostnaderna för distriktet icke i tillfälle

att företaga en dylik utökning av lästiden vid folkskolorna. Den.möjlighet

till förbättring av folkskolans undervisning, som en förlängd lästid otvivel­

aktigt innebure, vore sålunda förbehållen de i ekonomiskt hänseende bättre

ställda skoldistrikten. I betraktande av de fordringar, som numera måste

ställas på den undervisning, som eleverna i folkskolan borde erhålla, och

den rådande ämnesträngseln på folkskolans schema, syntes det de sakkun­

niga vara ur det allmännas synpunkt angeläget, att de skoldistrikt, som så

önskade, skulle utan merkostnader för distriktet kunna utöka undervis­

ningstiden utöver nu stadgat minimum.

Genom att för åtnjutandet av den nyreglerade lönen, vilkens bestridan­

de, i den mån det ej gällde naturaförmånernas värde, helt skulle bäras av

statsverket, stadga en undervisningsskyldighet av högst nio månader årli­

gen, skulle hindret för de mindre bärkraftiga kommunerna att på angivet

sätt förstärka skolundervisningen bliva undanröjt och kvalitetsskillnaden

i skolhänseende mellan olika skoldistrikt, såvitt den berodde, av undervis­

ningstidens längd, icke längre behöva vara avhängig av distriktens ekono­

miska ställning. Berörda förändring innebure ett fullständigt överförande

av kostnaderna för övertidsläsningen från kommunerna på staten. Ett steg

i denna riktning hade redan tagits i och med 1936 års riksdagsbeslut, vari­

genom staten i viss begränsad omfattning påtagit sig dessa kostnader. Så­

som en åtgärd till lättande av kommunernas kostnader för folkskoleväsen­

det läge den ifrågasatta förändringen väl i linje med den utveckling, som

inletts genom statsmakternas åtgärder under de senaste åren.

De invändningar, som kunde riktas mot de sakkunnigas förslag med av­

seende å regleringen av undervisningstidens längd, på grund av att vissa

lärare behövde tjänstgöra allenast åtta månader för fastställd lön, under

det att andra måste bestrida en till nio månader utsträckt tjänstgöring, av­

visades av de sakkunniga med följande motivering.

Liknande variationer i fråga om arbetsbördans storlek förekomme vid

befattningar i samma lönegrad inom statsförvaltningen. Sålunda vore byrå­

chefer vid de centrala ämbetsverken och professorer vid vissa högskolor

placerade i lönegraden B 30, men för de förra vore tjänstgöringstiden i runt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270

.

46

tal tio och en halv månader årligen, under det att de senares tjänstgörings­

tid omfattade allenast nio månader. Flera exempel skulle kunna anföras.

Det vore visserligen sant, att det här gällde befattningshavare inom skilda

förvaltningsområden, och att därför olikheten bleve mindre i ögonen fal­

lande. Ur statens synpunkt kunde dock detta förhållande icke tillmätas

någon större betydelse. Det avgörande vore enligt de sakkunnigas uppfatt­

ning, att maximum av tjänstgöringstid när som helst kunde av varje lärare

uttagas. Förekommande olikheter i tjänstgöringstid vore beroende av om­

ständigheter, varöver lärarna icke rådde och det måste därför anses skäligt,

att de icke bleve härav lidande i lönehänseende. Slutligen borde uppmärk­

sammas, att den kortare lästiden för vissa lärare komme att enligt förslag,

som de sakkunniga enligt det följande framlägga, uppvägas av högre vecko-

timtal för dessa lärare än för dem, som tjänstgjorde i distrikt med utsträckt

lästid, varigenom den berörda ojämnheten kunde anses avlägsnad.

Till närmare motivering av förslaget om en utökning av antalet under-

visningstimmar per vecka anförde de sakkunniga följande.

Förslaget hade framställts väsentligen i syfte att, så långt ske kunde,

de för ifrågavarande lärarkår nu förekommande tilläggsersättningarna,

vilka medfört ojämnheter i lönehänseende, måtte bortfalla. Det nuvarande

systemet, med särskilda ersättningar för övertidsläsning, undervisning i

slöjd och undervisning i fortsättningsskola, hade medfört en svåröverskåd­

lighet med avseende å folk- och småskollärarkårens avlöningsförhållanden,

som varit till icke ringa olägenhet. I fråga örn tjänstgöringen vid fortsätt­

ningsskola hade de sakkunniga icke ansett sig böra framställa något yrkan­

de på dess inordnande i lärarpersonalens tjänstgöringsskyldighet, då fort-

sättningsskolan vore att betrakta såsom en från folkskolan skild skolform

av annan art än barndomsskolan. Men vad slöjden beträffade, tillhörde

den enligt folkskolestadgan folkskolans läroämnen, ehuru såsom ett icke

under alla förhållanden obligatoriskt ämne, och i regel torde med nuvaran­

de seminarieutbildning lärarna besitta kompetens för undervisning i ämnet.

Vid 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande finnas fogade två särskil­

da yttranden.

I det ena har redaktören Conrad Jonsson ifrågasatt, att lönegradsplace-

ringen skulle rättas efter läsårets längd sålunda, att manlig folkskollärare

i skoldistrikt med nio månaders lästid skulle erhålla lön i lönegraden B 17,

under det att motsvarande lärare i övriga skoldistrikt skulle erhålla lön

efter lönegraden B 15. Ersättningen för undervisning i slöjd skulle utgå

efter samma grunder som hittills.

Till stöd härför har yttrats:

Den ifrågasatta olikheten i lönegradsplaceringen kunde måhända före­

falla principvidrig. Den tedde sig emellertid rättvis. Örn Andersson och

Pettersson hade vardera samma arbetsuppgift men den förre vore skyldig

att arbeta en månad längre varje år än den senare, emedan det ålåge An­

dersson att utföra ett grundligare verk än Pettersson, så borde också An­

dersson ha särskild och skälig ersättning härför. Detta betraktelsesätt hade

legat till grund för det avlöningsreglemente, som nu gällde. Det vore näm­

ligen föreskrivet, att lärare, som tjänstgjorde mer än åtta läsmånader,

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

47

skulle ha lönetillägg, som skoldistriktet ålades att betala. Ingen anledning

funnes att frångå principen om högre lön för nio månaders tjänstgöring

än för åtta månaders.

En årlig lästid i folkskolan på nio månader vore den lämpligaste. Den

borde vara den normala. Först och främst befriade den i någon mån, om

än icke helt, läraren från att bli föremål för besvärande anmärkningar över

»de långa ferierna». För det andra och det väsentligare, sammanfölle nio

månaders lästid med längden av det läsår, som vore föreskrivet för de all­

männa läroverken. Med det nära samband, som numera funnes mellan

folkskola och läroverk, vore det i flera hänseenden av betydelse, att folk­

skolans läsår bleve längre och till tiden så nära överensstämmande med

läroverkets som möjligt.

I anslutning till det anförda har reservanten riktat följande kritik mot

de sakkunnigas förslag.

Den invändning, som mycket naturligt kunde göras mot att åtta måna­

ders årlig folkskollärar^’anst skulle betalas med samma ersättning som nio

månaders tjänst, hade de sakkunnigas majoritet sökt kringgå genom att

föreslå obligatorisk undervisningsskyldighet i slöjd, utan särskild ersättning,

för sådana lärare, som undervisade i skoldistrikt med mindre än 37 veckors

lästid. Genom sådan föreskrift kunde man möjligen tillfredsställa lärarnas

fordringar men absolut icke tillgodose undervisningens sanna intresse. Man

kunde icke så anordna undervisningen, att man i samtliga skoldistrikt med

de kortare årliga lästiderna sysselsatte hela lärarkåren. Den ene finge

tjänstgöra, den andre måste bli befriad från tjänstgöringsplikt, men lönen

bleve i ena som i andra fallet densamma. Det vore heller icke säkert, att

man allestädes finge en god undervisning i slöjd, bara därför att slöjden

obligatoriskt uppfördes på schemat. Likafullt komme den slöjdundervis­

ning, som skulle läggas inom ramen för tjänstgöringsskyldigheten i vissa

skoldistrikt, att från statens sida värdesättas och betalas tre- till femdub­

belt högre än den slöjdundervisning, som utfördes av särskilda facklärare

eller av folkskollärare på övertid i de skoldistrikt, där man hade mer än

34V

2

veckors lästid.

Sakkunnigmajoritetens förslag i berörda del kunde komma att — tvärt­

emot vad man torde ha avsett — konservera den kortare lästiden. Ingen i

de distrikt, där man nöjde sig med ³⁴V² veckors lästid, finge intresse av att

arbeta för ett längre läsår och därmed för en både lugnare och grundligare

undervisning.

I det andra särskilda yttrandet har lantbrukaren G. IIj. Svensson i Grön­

vik i anslutning till den ståndpunkt, som intogs av 1928 års lärarlönekom-

mitté, framhållit, att som grund för lönesättningen borde läggas den under­

visningsskyldighet i folkskolans obligatoriska ämnen, som för närvarande

åvilade lärarna i det stora flertalet av landets skoldistrikt.

De relativt få skoldistrikt, huvudsakligen städer och större samhällen,

som beslutat utsträcka lästiden utöver åtta månader, torde liksom hittills

böra lämna lärarna särskild ersättning för den förlängda tjänstgöringen.

Det kunde vidare sättas i fråga, huruvida det vore liimpligt att i detta

sammanhang i lärarnas ordinarie tjänstgöringsskyldighet inbegripa under­

visning i det icke obligatoriska ämnet slöjd. Härigenom skulle ersättningen

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

48

för undervisning i detta ämne i själva verket komma att bliva högst vä­

sentligt större i de fall, då undervisningen meddelades av vederbörande

lärare inom ramen av honom åliggande tjänstgöringsskyldighet, än örn den

utfördes på övertid eller meddelades av särskilda facklärare.

I fråga om den löneställning, som borde tillkomma folkskollärare för en

undervisning i de obligatoriska ämnena under åtta månader årligen, hade

lärarlönekommittén vid framläggande av sitt förslag till lönereglering —

vilket förslag hittills godtagits av lärarna — utgått ifrån, att lärare skulle

vara skyldiga att för de föreslagna löneförmånerna, vilka för manliga folk­

skollärare ansågos motsvara lönegraden B 17, undervisa nio månader år­

ligen. Även 1936 års lärarlönesakkunniga hade föreslagit inplacering i sist­

nämnda lönegrad av de manliga folkskollärarna med skyldighet för dem att

undervisa nio månader årligen. I anslutning härtill borde lärare, som hade

en årlig undervisningstid av endast åtta månader, erhålla en skälig avlö­

ning för sin tjänstgöring, om de inplacerades i lönegraden B 15. Med den

sålunda föreslagna lönegradsplaceringen komme nu nämnda lärare i skol­

distrikt med nio månaders årlig lästid att i stort sett erhålla samma löne­

ställning som enligt lärarlönekommitténs förslag och även enligt majoritets-

förslaget.

För jämförelsens skull framhålles, att folkskollärarna enligt reservantens

förslag skulle i distrikt med åtta månaders lästid erhålla lön enligt samma

lönegrad som exempelvis postassistenter, stationsskrivare, landskanslister

och landskontorister. Nu nämnda grupper av befattningshavare vore skyl­

diga att för sin avlöning årligen fullgöra tjänstgöring under omkring elva

månader, under det att lärarna med motsvarande löneställning åtnjöte fe­

rier under icke mindre än fyra månader årligen. Till den avsevärda förmån,

som dessa ferier utgjorde, torde givetvis hänsyn även böra tagas, då det

gällde lärares lönegradsplacering.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Av de yttranden, som avgivits över 1936 års lärarlönesakkunnigas för­

slag av de i ärendet hörda myndigheterna, inhämtas följande.

Skolöverstyrelsen har med hänsyn till de betydelsefulla förändringar in­

om folkskoleväsendet, som inträtt sedan lärarlönekommittén uttalade sig

för en placering av de manliga folkskollärarna i samma löneställning, som

1936 års lärarlönesakkunniga ifrågasatt, ansett skäl icke behöva saknas för

en gynnsammare placering av lärarna i det allmänna lönesystemet än den

de sakkunniga föreslagit. Då överstyrelsen det oaktat icke ansåge sig böra

framlägga något förslag i detta hänsende, skedde det med uttalande av

den bestämda meningen, att någon lägre löneplacering än den nu föreslag­

na dock under inga omständigheter syntes böra komma i fråga.

Till vad de sakkunniga föreslagit i fråga om olika tjänstgöringsskyldig­

het för lärare med lika löneförmåner kunde överstyrelsen emellertid icke ge

sin anslutning.

Även örn det inom statsförvaltningen kunde påvisas vissa fall, då tjänste­

män i samma lönegrad hade tjänstgöringstid av olika längd, syntes det i

här ifrågavarande avseende knappast kunna betecknas som rättvist, att det

överlämnades helt och hållet åt kommunernas godtycke att bestämma,

49

huruvida en lärare, oavsett lönen, skulle vara skyldig tjänstgöra atta eller

intill nio månader under året. Förslaget kunde komma att konservera den

kortare lästiden. Tanken att på visst sätt utjämna olikheterna i fråga örn

den årliga tjänstgöringstidens längd genom att stipulera skyldighet att

undervisa i slöjd utan särskild ersättning i sådana fall, da arstjänstgörmgen

understege 37 läsveckor, vore enligt överstyrelsens mening som ett medel

att skipa större rättvisa utan väsentlig betydelse, så länge slöjden icke vöre

ett obligatoriskt läroämne. De sakkunnigas förslag skulle nämligen icke

kunna på något sätt i praktiken hindra, att vissa lärares maximitjänstgö-

ring utgjorde 34% läsveckor utan några extra veckotimmar, under det

andra vore skyldiga att med fullt timantal per vecka tjänstgöra ända till

39 läsveckor. Dessutom syntes det svårligen kunna hävdas, att förslaget

skulle främja en allmännare utbredning av slöjdundervisning vid rikets

folkskolor. Bleve slöjden obligatorisk på så sätt, att distrikten vöre skyl­

diga att vid samtliga skolor — åtminstone vid dem, där den årliga lästiden

understege 37 veckor — anordna undervisning i detta ämne, komme vis­

serligen olikheterna beträffande tjänstgöringen att framträda något min­

dre, men med hänsyn till att mångå lärare på grund av mycket olika fallen­

het i fråga om rent praktiska göromål måste anses föga kompetenta att

undervisa i ett sådant ämne som slöjd, kunde det finnas anledning till gan­

ska stora betänkligheter, huruvida det för slöjdundervisningens egen skull

vore önskvärt att föreskriva undervisningsskyldighet för varje lärare i detta

läroämne. Det kunde tydligen tänkas fall, då denna undervisning kunde

anses vara mera betjänt med att facklärare bleve anställda. En sådan an­

ordning skulle emellertid i praktiken förhindras, där folkskolans lärare hade

kortare tjänstgöring än 37 veckor, alldenstund statsbidrag till facklärares

avlöning måhända icke kunde utgå, då folkskolläraren vore skyldig att

utan särskild ersättning meddela slöjdundervisning och detta alltså —

bortsett från lärarens kompetens — bleve för staten ekonomiskt fördel­

aktigare.

Överstyrelsen har i stället framlagt ett förslag till en annan lösning av

här föreliggande problem, som enligt överstyrelsens förmenande skulle, på

samma gång den verkade rättvis beträffande lärarnas tjänstgöringsförhål­

landen, kunna på ett ganska väsentligt sätt främja skolundervisningen i

allmänhet.

Överstyrelsen utginge liksom de sakkunniga från den förutsättningen för

den föreslagna löneplaceringen, att lärare skulle vara skyldig att, där Kungl.

Majit ej föreskrivit kortare undervisningstid, årligen meddela undervisning

under högst 39 veckor. En dylik bestämmelse borde emellertid bliva för­

bunden med en annan föreskrift, nämligen att den arliga undervisningstiden

för varje skola jämväl borde uppgå till nämnda veckoantal. Detta skulle

emellertid icke behöva med nödvändighet innebära, att varje klass eller

barn finge lästiden utsträckt till 39 veckor. I städer och större samhällen,

där skolväsendet vore anordnat enligt A-formen, och där man somligstädes

redan nu tillämpade ifrågavarande utsträckta lästid, bleve visserligen för­

hållandet det nämnda. Men i skoldistrikt med sådana skolformer, där lä­

raren hade att samtidigt undervisa mer än en klass, skulle niomånaders-

läsningen kunna anordnas antingen på det sätt, att blott en del av lärar-

avdelningen, t. ex. någon eller ett par av de högsta klasserna, undervisades

Bihang till riksdagens protokoll 1037. 1 sami. Nr 270.

4

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 270.

50

samtliga 39 veckor, under det de övriga finge 34V² läsveckor, eller ock så,

att samtidig undervisning av skolans alla klasser ägde rum under endast

sju månader, medan läraren under de två återstående månaderna, exempel­

vis den första och den sista av läsaret eller den första av vardera terminen,

undervisade växelvis endast en del av lärara vdelningen.

Den angivna anordningen av undervisningen i flerklassiga läraravdelnin-

gar vöre i själva verket icke någon nyhet i nu gällande författningar för

folkskoleväsendet. Enligt § 15 mom. 2 folkskolestadgan, sådant detta mo­

ment numera lydde, skulle vid skolor med sjuårig skolkurs, där en lärare

hade att samtidigt undervisa samtliga lärjungar å såväl folkskole- som

småskolestadiet, lärotiden under de år, då nybörjare intoges, omfatta nio

manader eller 39 veckor, därest vid läsarets början antalet lärjungar i sko­

lan utgjorde minst 12, och enligt § 15 nådiga kungörelsen den 30 juni 1936

(nr 434) skulle för den i sådana fall tillagda nionde läsmånaden utgå stats-

bidrag till lärarens avlöning. Dessa bestämmelser hade tillkommit för att

mdjhggöra särskild undervisning åt nybörjarna.

Bleve alltså 39 veckors ärlig tjänstgöringstid för lärare föreskriven som

obligatorisk icke endast i teorien utan även i praktiken, bortfölle de skäl,

på vilka de sakkunniga grundat sitt förslag om skyldighet för lärare att i

vissa fall utan särskild ersättning undervisa i slöjd. Överstyrelsen ville

emellertid icke helt avvisa tanken, att lärare under vissa förhållanden skulle

kunna åläggas att meddela dylik undervisning, nämligen såsom utfyllnad,

då så befunnes behövligt eller lämpligt, i den veckotjänstgöring, som skulle

påvila en lärare. Beträffande överstyrelsens härutinnan framlagda förslag

hänvisas till det följande.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har gjort sig till tolk för en

differentiering av lönegradsplaceringen efter tjänstgöringsskyldighetens

omfattning och i detta hänseende yttrat följande:

Lönenämnden hade i sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés förslå0-

förordat, att manlig lärare vid folkskola med hänsyn till de tillfällen till

extra inkomster i tjänsten genom undervisning i slöjd och vid fortsättnings-

skola, som anställningen vid folkskolan erbjöde, skulle placeras i lönegraden

B 14 ¹ stället för i lönegraden B 15, som kommittén föreslagit." Förutsätt­

ningen för den av nämnden sålunda förordade lönesättningen vore den av

kommittén angivna, att det normala läsåret beräknades till 34V2 läsveckor.

Lönenämnden hade övervägt frågan, huruvida det ej vore riktigare att

beräkna folkskollärarnas löner efter ett normerat läsår av omkring 9 må­

nader (276 dagar), med avdrag eller tillägg till lönen för understigande

respektive överstigande lästid. Vid en dylik beräkning skulle man lämpligen

kunna ¹ den vanliga tjänstgöringen inlägga undervisningen i slöjd och i

lortsättningsskolorna. Även den i vissa kommuner förekommande, av kom­

munerna själva bekostade utökningen av den årliga lästiden skulle kunna

häri inräknas. Denna anordning skulle möjliggöra en något högre inplace-

ring av folkskolans lärare å löneplanen än som förordats, utan att därige­

nom ded allmännas kostnader i motsvarande grad ökades. Nämnden ansåge

denna fråga vara förtjänt att närmare utredas vid kommittébetänkandets

fortsatta behandling.

Da lönenämnden hade att taga ställning till det nu föreliggande förslaget

Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.

51

till lönegradsplacering för ifrågavarande befattningshavare, ville nämnden

erinra om den i ovannämnda utlåtande berörda frågan, huruvida icke folk­

skollärarnas löner borde beräknas efter ett normerat läsår, med avdrag eller

tillägg för understigande respektive överstigande lästid. Såvitt lönenämn-

den kunnat finna, måste det ur olika synpunkter anses mindre tillfreds­

ställande, att samma lön utginge till befattningshavare med så olika lång

faktisk tjänstgöringstid som 34^V-» och 39 läsveckor, då deras åligganden i

övrigt vore desamma. En dylik anordning skulle knappast stå i överens­

stämmelse med vanliga lönesättningsprinciper. Vid sådant förhållande an-

såge lönenämnden, att en differentiering efter tjänstgöringsskyldighetens

omfattning borde komma till stånd för ifrågavarande befattningshavares

vidkommande. I detta syfte skulle befattningarnas lönegradsplacering kun­

na fastställas med utgångspunkt från antingen en minimitjänstgöring av

34 Vä läsveckor med tillägg för överstigande lästid eller en maximitjänst-

göring av 39 läsveckor med avdrag för understigande lästid. Nämnda till-

lägg respektive avdrag skulle i dylikt fall kunna bestämmas till visst be­

lopp för dag. Ett annat förfaringssätt vore, att befattningshavaren hän­

fördes till endera av tre närliggande lönegrader, allteftersom hans tjänst­

göringsskyldighet närmast uppginge till 34Vä, 36 ä 37 respektive 39 läs­

veckor. Vilket system, som härvidlag borde väljas, vore till väsentlig del

beroende på, huru pensionsförhållandena lämpligast kunde ordnas. Vid en

lösning enligt endera av nämnda linjer torde särskild ersättning böra utgå

för undervisning i slöjd. Sistnämnda anordning skulle för övrigt enligt löne-

nämndens mening vara till förmån för slöjdundervisningen, då härigenom

skulle öppnas större möjligheter att för ändamålet anlita särskilt lämpade

personer. Lönenämnden förutsatte vidare, att förbud stadgades för skol­

distrikt att bevilja kommunala tillägg utöver den författningsenliga lärar-

lönen.

Då lönenämnden funnit sig i stort sett böra vidhålla den tidigare uttalade

uppfattningen beträffande de ordinarie manliga folkskollärarnas lönegrads­

placering, finge nämnden förorda, att i överensstämmelse med ovan angiv­

na grunder folkskollärarna placerades antingen i lönegraden B 14 med till-

lägg för längre lästid respektive i lönegraden B 16 med avdrag för kortare

lästid eller ock efter lästidens längd i endera av lönegraderna B 14, B 15

och B 16.

StatskoTitoret,

som funnit sig kunna förorda, att en förbättring av löne­

förmånerna nu komme till stånd, har emellertid ansett sig icke kunna i

oförändrat skick biträda vad de sakkunnigas majoritet föreslagit i fråga

om lärarnas löneställning. Detta gällde i första hand utgångspunkten för

löneregleringen, nämligen att denna skulle grundas på en tjänstgöringstid

av 9 månader av året.

I likhet med reservanten Jonsson holle statskontoret före, att löneregle­

ringen borde grundas på den föreskrivna minimitiden av 8 läsmånader, och

att manliga lärare, vilka hade denna undervisningsskyldighet, borde place­

ras i lönegraden B 15. Ej minst i betraktande av de långa ferier, som folk­

skollärare — antingen tjänstgöringstiden vore 8 eller 9 månader — komme

i åtnjutande av, kunde statskontoret ej finna annat jin att en dylik place­

ring vore tillräckligt hög. Ämbetsverket ville dock icke motsätta sig, att

vid 9 månaders tjänstgöringstid till avlöningen i lönegraden B 15 för man­

Kungl. Martts 'proposition Nr 270.

52

lig lärare finge utgå ett avlöningstillägg, som syntes böra bestämmas till

ett belopp motsvarande två löneklasser. I realiteten skulle detta innebära,

att vid 9 månaders årlig tjänstgöring avlöningen för manlig lärare bomme

att — i anslutning till majoritetsförslaget — uppgå till ett belopp, som i

huvudsak skulle svara mot lön enligt lönegraden B 17.

I viss mån samma synpunkt i löneregleringsfrågan hade framförts av

reservanten Svensson, vilken dessutom ifrågasatt, huruvida det kunde vara

lämpligt att, såsom de sakkunniga föreslagit, i detta sammanhang i lärar­

nas ordinarie tjänstgöringsskyldighet inbegripa undervisning i det icke

obligatoriska ämnet slöjd. Beträffande sistnämnda fråga gjorde statskon­

toret gällande, att den ändringen i bestämmelserna örn skyldighet att un­

dervisa i slöjd borde vidtagas, att lärare ålades skyldighet att, i den mån så

läte sig göra, utfylla den fastställda tjänstgöringstiden med undervisning i

slöjd, varigenom i ett skoldistrikt, där man hade 341 !> veckors lästid, denna

kunde helt utnyttjas, likaväl som inom skoldistrikt med längre lästid den

utsträckta lästiden kunde göras fullt effektiv.

I samband med behandlingen av de för löneregleringen grundläggande

spörsmålen och närmast tjänstgöringstidens omfattning ville ämbetsverket

erinra om att för folkskolans vidkommande nyligen införts ett obligatoriskt

sjunde läsår och att vid bedömandet av de ovan behandlade lönereglerings-

frågorna hänsyn torde böra tagas även till detta förhållande, ehuru någon

erfarenhet rörande detta läsårs inverkan på undervisningen vid folkskolan

ännu icke kunnat vinnas. Det syntes nämligen icke vara orimligt att an­

taga, att en utsträckning av den årliga tjänstgöringstiden vid folkskolorna

från 8 till 9 månader åtminstone på landsbygden kunde komma att mot­

verkas av det sjunde läsårets införande vid samma skolor. När statskonto­

ret alltså velat grunda utgångspunkten för löneregleringen på en årlig

tjänstgöringstid av 8 månader hade härtill medverkat beslutet örn införan­

de av nämnda sjunde läsår och vad som i samband därmed anförts rörande

dess betydelse för undervisningsväsendet särskilt på landsbygden.

Vidkommande därefter kostnaden för lönetillägget för den nionde läsmå-

naden vore det icke omotiverat, att de kommuner, som införde 9 läsmåna-

der, finge bekosta detta lönetillägg. Emellertid hade statskontoret icke

kunnat bortse från vissa av de sakkunniga anförda skäl för att låta staten

gälda lärarnas avlöning i dess helhet, i den mån denna ej avsåge ersättning

för naturaförmåner. Med hänsyn härtill och för den händelse den stats-

finansiella ställningen ansåges medgiva överflyttande på staten av även

denna lönekostnad, syntes jämväl praktiska skäl tala härför. Man finge

nämligen icke förbise, att frågan örn bestridande av kostnaderna för av­

löningen till lärare vid folk- och småskolor hade sin givna betydelse ur

skatteutjämningssynpunkt och att statens övertagande för framtiden av

dessa utgifter torde vara till direkt fördel för de ekonomiskt svagare kom­

munerna.

Ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola.

Då lärarlönekommittén avgav

sitt betänkande, hade den av Kungl. Majit år 1921 tillsatta lönekommittén

— som hade i uppdrag att med hänsyn till då pågående utredning av spörs­

målet angående utsträckt tillträde för kvinnor till statstjänst verkställa

ytterligare utredning av frågan örn anordnandet av kvinnliga befattnings­

havares avlönings- och pensionsförhållanden — ännu icke avgivit sitt för­

Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 270.

53

slag. Lärarlönekommittén ansåg sig därför böra uppbygga ett lönesystem,

som vilade på de dåvarande grunderna för kvinnliga lärares avlöning och

som alltså i möjligaste mån bibehöll den dåvarande relationen mellan lö­

nerna för manlig och kvinnlig lärare. Kommittén betonade dock uttryck­

ligen, att en dylik anordning vore att betrakta som ett provisorium, vilket

i sinom tid borde avlösas av de definitiva anordningar, som kunde framgå

såsom det slutliga resultatet av 1921 års lönekommittés utredningsarbeten.

Enligt kommitténs förslag, vilket, såsom förut nämnts, byggde på netto­

lönesystemet, skulle kvinnliga folkskollärare placeras i lönegraden B 13.

Den principiella frågan om kvinnliga befattningshavares avlönings- och

pensionsförhållanden behandlades av 1925 års riksdag, som vidtog den änd­

ringen i Kungl. Maj:ts för riksdagen framlagda förslag örn lika lön för

manlig och kvinnlig befattningshavare, att det bestämdes, att — därest en

befattning inom viss lönegrad besattes med kvinna — lön enligt sista löne-

klassen inom denna lönegrad icke finge utgå till kvinnlig innehavare av

befattningen.

Riksdagens berörda beslut framgick såsom resultat av en gemensam

votering, på grund varav ingen motivering för beslutet inflöt i riksdagens

skrivelse. 1928 års lönekommitté har med stöd av 1925 års riksdagsbehand­

ling av ärendet tolkat riksdagsmajoritetens ställning till principfrågan så,

att riksdagen icke uttalat sig till förmån för likalönprincipen,

att riksdagen velat hålla öppen möjligheten att — närmast i samband

med en kommande inarbetning av dyrtidstilläggen i den fasta lönen —

framdeles pröva spörsmålet örn behovsprincipens tillämpning i det statliga

lönesystemet, samt

att riksdagen ansett 1925 års lönereglering vara av mera provisorisk

natur.

Statsutskottsmajoriteten vid 1925 års riksdag yttrade även, att den av

utskottet förordade, av riksdagen sedermera godkända löneställningen för

de kvinnliga befattningshavarna icke finge anses äga prejudicerande bety­

delse för behandlingen av statens lönefrågor i övrigt. I

I anslutning till de synpunkter, som gjorde sig gällande vid 1925 års

nyssnämnda beslut, ansåg sig 1928 års lönekommitté böra föreslå, att den

nuvarande relationen mellan lönerna för manliga och kvinnliga befattnings­

havare inom undervisningsväsendet i huvudsak bibehölles.

Den olika lönesättning för manliga och kvinnliga lärare, som för det

dåvarande tillämpades och som enligt kommitténs uppfattning borde i hu­

vudsak bibehållas, kunde genomföras på olika sätt.

För den egentliga statsförvaltningen genomfördes icke skillnaden mellan

manlig och kvinnlig lön fullständigt så, att en kvinna alltid för sitt arbete

avlönades lägre än en man med motsvarande uppgifter. Tvärtom användes

en form, som teoretiskt innebure, att man och kvinna i en och samma be-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

54

fattning erhölle lika lön. Alla befattningar inplacerades i samma löneplan,

och lönesättningen vöre lika, vare sig innehavaren vore man eller kvinna,

bortsett från att kvinnorna hittills icke kunnat uppnå högsta löneklassen i

vederbörande lönegrad. Emellertid erhölle de befattningar, som uteslutande

eller huvudsakligen bekläddes med kvinnor, en inplacering i löneplanen,

som i huvudsak motsvarade den dittillsvarande lönesättningen, även om

manliga befattningar inom samma arbetsområde och med väsentligen sam­

ma uppgifter vöre högre placerade. För att i dylika fall skilja de av män

och kvinnor innehavda befattningarna gåves åt dem olika benämningar,

den ena befattningen placerad i en högre och den andra i en lägre lönegrad.

Teoretiskt kunde män innehava även de lägre befattningarna och kvinnor

de högre, men i praktiken räknade man med såsom regel, att de förra skulle

innehavas av kvinnor, de senare av män. En dylik fördelning av arbets­

kraften förutsatte man skola åvägabringas genom rekryterings- och beford-

ringsväsendet.

Inom undervisningsväsendet skulle man enligt kommitténs mening icke

lämpligen kunna förfara på samma sätt. För befordringar gällde här mera

uteslutande examensmeriter och andra teoretiska kvalifikationer, till följd

varav det näppeligen läte sig göra att genom rekrytering och befordran upp­

dela manlig och kvinnlig arbetskraft på olika avlöningslägen, som motsva­

rade den allmänna skillnaden i värdesättning av manligt och kvinnligt ar­

bete. Kommittén föresloge därför, att inom undervisningsväsendet, det

statliga såväl som det kommunala, befattningar placerades i en lägre löne­

grad, när de innehades av kvinnor, och i en högre, när de innehades av

män.

Med det system för lönesättning åt män och kvinnor i statsförvaltningen,

som genomfördes år 1925, hade man ansett sig böra fastställa lika stora

pensionsavgifter för man och kvinna, i syfte att nettoavlöningen i en och

samma befattning alltid skulle bliva densamma. I fråga örn undervisnings­

väsendet borde, vid ett bifall till kommitténs förslag beträffande olika löne­

sättning för man och kvinna, familjepensioneringen icke medföra samma

avgifter för kvinnor som för män.

Kommittén, som utgick från bruttolönesystem, hade för kvinnlig folk­

skollärare funnit sig böra föreslå lönegraden B 12, alltså tre lönegrader

lägre än för manlig folkskollärare. I anslutning till vad kommittén föreslagit

för kvinnliga befattningshavare i allmänhet skulle även de kvinnliga lä­

rarna komma i åtnjutande av sista löneklassen inom vederbörande löne­

grad. Lärarlönekommittén hade funnit en skillnad av allenast två löne­

grader mellan manlig och kvinnlig folkskollärare lämplig. Det syfte, i vil­

ket lärarlönekommittén uttalat sig härför, nämligen önskan att bibehålla

den hittillsvarande relationen mellan lärares och lärarinnors löner, kunde

emellertid, huvudsakligen med hänsyn till olika omfattande naturaförmå­

ner för manlig och kvinnlig lärare, lika väl sägas vara vunnet genom kom­

mitténs förslag till inplacering. Med en placering av de kvinnliga lärarna

i en högre lönegrad än B 12 skulle skillnaden mellan manlig och kvinnlig

lärares lön komma att minskas under vad för det dåvarande vore fallet.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

55

1935 års lärarlönesakkunniga, som ansett, att nettolönesystemet borde

tillämpas för lärarna, hava i fråga örn folkskollärarinnornas inplacering i

lönegrad anslutit sig till lärarlönekommitténs uppfattning, att dessa borde

placeras allenast tvenne lönegrader lägre än motsvarande manliga lärare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

1936 års lärarlönesakkunniga, som icke velat genom något sitt stånd-

punktstagande till frågan om relationen mellan manliga och kvinnliga lära­

res avlöning föregripa 1936 års lönekommittés utredning i ämnet, hava i

stort sett utgått från samma relation mellan manliga och kvinnliga lärare

som de tidigare sakkunnigberedningarna. Med hänsyn till den för kvinn­

liga befattningshavare undantagslöst tillämpade regeln, att de ej ägde åt­

njuta sista ålderstillägget, hava dock de sakkunniga ansett, att skillnaden

mellan manlig och kvinnlig folkskollärares lön borde begränsas till allenast

två lönegrader.

I enlighet med denna uppfattning hava de sakkunniga, under hänvisning

i övrigt till vad som ovan anförts till stöd för de manliga lärarnas placering

i lönegraden B 17, föreslagit, att dessa lärarinnor skulle inplaceras i löne­

graden B 15.

Av de vid sistnämnda sakkunnigas betänkande fogade särskilda yttran­

dena inhämtas, att herr Jonsson ifrågasatt, att de kvinnliga lärarna skulle

placeras i samma lönegrad som de manliga — dock utan rätt för kvinna

att åtnjuta lön i högsta löneklassen. Till stöd härför har yttrats:

Reservanten vore anhängare av principen »lika lön för lika arbete». En

kvinnlig folkskollärare hade samma utbildning som en manlig och samma

tjänstgöringsskyldighet. Det vore på folkskolans område mindre än annor­

städes befogat att ställa en lärarinna i sämre löneställning än en lärare.

Ofta hade det som skäl för olikheten anförts, att lärarinnorna överhuvud

taget utförde en klenare pedagogisk prestation än lärarna. Reservanten

vågade icke bestrida riktigheten av detta påstående. Om det stämde över­

ens med verkligheten, så bjöde konsekvensen, att man i undervisningens

eget intresse anställde män i stället för kvinnor som lärare, eller, bättre

uttryckt, att man läte män och kvinnor på fullt lika grunder tävla om lä­

rarplatserna. En konkurrens, där kvinnan hade företräde framför mannen,

allenast därför att hon »kostade mindre», hade skolan intet gagn av.

Enligt reservantens förslag skulle de enligt löneplanen utgående beloppen

— i anslutning till den olikhet, som för närvarande förefinnes mellan manlig

och kvinnlig folkskollärare i fråga om storleken av dem tillkommande bo­

stadsförmåner — för kvinnlig folkskollärare minskas med belopp, motsva­

rande skillnaden mellan fastställd hyresersättning för manlig, respektive

kvinnlig folkskollärares tjänstebostad.

Herr Svensson i Grönvik, som enligt det föregående föreslagit en place­

ring av de manliga lärarna i lönegraden B 15 har — i principiell överens­

56

stämmelse med sakkunnigmajoritetens ståndpunkt.— ansett de kvinnliga

lärarna böra med utgångspunkt från den nuvarande relationen mellan lö­

nerna för manliga och kvinnliga lärare placeras i lönegraden B 13.

Kungl. Marits proposition Nr 270.

Av myndigheternas yttranden över det senast framlagda sakkunnigför­

slaget framgår, att skolöverstyrelsen på av de sakkunniga anförda skäl fun­

nit sig förhindrad att för egen del ingå på någon principiell diskussion av

relationen mellan manliga och kvinnliga lärares lön. De sakkunnigas för­

slag har biträtts med den ändringen, att överstyrelsen icke ansett sig kunna

godtaga den av de sakkunniga föreslagna inskränkningen, att de kvinnliga

lärarna icke skulle komma i åtnjutande av sista ålderstillägget. Förutsätt­

ningen för en dylik inskränkning vore, yttrar överstyrelsen, att manliga och

kvinnliga befattningshavare i samma tjänsteställning inplacerades i samma

lönegrad. Vid ett åsidosättande av denna regel bortfölle tydligen skälet för

ett strykande av sista löneklassen för de kvinnliga befattningshavarna.

Överstyrelsen ansåge därför, att samtliga slag av befattningshavare borde

var i sin lönegrad uppbära lön i samma antal löneklasser.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anslutit sig till den principi­

ella uppfattningen, att samma lön borde utgå för viss befattning, oavsett

örn innehavaren vore man eller kvinna, men med hänsyn till inom folkskole­

väsendet föreliggande speciella förhållanden ansett, att kvinnlig lärare

borde placeras en lönegrad lägre än manlig.

I fråga om förhållandet mellan de manliga och de kvinnliga lärarnas

löner hade lönenämnden i sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés för­

slag uttalat, att nämnden utgått från att samma lön skulle utgå till inne­

havare av en och samma befattning, oavsett om befattningen vöre besatt

med man eller kvinna. Även med fasthållande av denna princip — hade

lönenämnden vidare framhållit — förelåge emellertid beträffande folkskol­

lärarinnorna en särskild anledning till en lägre löneställning i jämförelse

med de manliga lärarnas. En sådan anledning läge först och främst däri,

att avgifterna till statens pensionsanstalt för familjepensioneringen vore

väsentligt lägre för folkskollärarinnorna än för folkskollärarna. Därtill

komme, att kvinnlig lärare vid folkskola enligt kommitténs förslag skulle

hava att erlägga lägre hyresersättning än manlig lärare på grund av det i

gällande boställsordning fastställda mindre bostadsutrymmet för folkskol-

lärarinnorna än för folkskollärarna. En placering av de kvinnliga lärarna

i samma lönegrad som de manliga skulle alltså få till följd, att de förra

erhölle större behållen löneinkomst än de senare. I syfte att åstadkomma

en utjämning i detta hänseende och då omförmälda skillnad i den kontanta

löneförmånen överstege skillnaden mellan två närliggande lönegrader, syn­

tes de kvinnliga lärarna lämpligen böra inplaceras två lönegrader lägre än

de manliga lärarna.

Lönenämnden vidhölle den sålunda uttalade principiella uppfattningen,

att samma lön borde utgå för viss befattning, oavsett om innehavaren vore

man eller kvinna. I fråga om de skäl, som föranledde lönenämnden att

57

föreslå en lägre lönegradsplacering för de kvinnliga lärarna, ville lönenämn-

den framhålla, att enligt det från och med den 1 juli 1937 gällande civila

familjepensionsreglementet såväl pensioner som pensionsavdrag uppginge

till samma belopp för manliga och kvinnliga tjänstemän. Då det finge för­

utsättas, att samma grunder för familjepensioneringen bomme att erhålla

tillämpning å de kommunalt anställda lärarna, skulle likställdhet inträda i

nu berörda avseende. Härigenom skulle skillnaden i de kontanta löneför­

månerna för manliga och kvinnliga lärare bliva mindre än vad nämnden i

sitt ovannämnda utlåtande räknade med. Med hänsyn härtill ville nämn­

den nu förorda, att de kvinnliga lärarna måtte placeras allenast en lönegrad

lägre än de manliga.

Vid nämndens utlåtande finnes fogat ett särskilt yttrande av ledamoten

Berta Köersner, som anser, att manliga och kvinnliga löner böra inplaceras

i samma lönegrad, möjligen med den av Jonsson ifrågasatta nedsättningen

av kvinnlig lärares lön på grund av skillnaden i bostadsförmånerna mellan

manlig och kvinnlig lärare.

Statskontoret har likaledes uttalat sympatier för ett genomförande av

likalönsprincipen men samtidigt framlagt förslag till en övergångsanord-

ning.

Ämbetsverket hade, anför statskontoret, vid skilda tillfällen gjort gällan­

de, att manliga och kvinnliga befattningshavare vid lika kompetens borde

erhålla samma löneställning. Vid civilförvaltningen hade denna synpunkt

vunnit beaktande. Då statskontoret icke kunde finna, att för undervis­

ningsväsendets vidkommande anledning funnes att hävda en annan upp­

fattning, ville statskontoret uttala som sin mening att likställighet i löne-

hänseende borde eftersträvas mellan manliga och kvinnliga lärare vid folk-

och småskolor. Härav följde givetvis, att samma skyldighet borde föreligga

att mottaga anvisad tjänstebostad. Kvinnliga folkskollärare skulle alltså

kunna åläggas mottaga dylik bostad intill tre rum och kök och erlägga

stadgad ersättning för denna. Kommunens bidrag till läraravlöningen borde

då också fastställas till samma belopp, oberoende av huruvida det vöre

fråga örn manlig eller kvinnlig lärare. I vad mån ett genomförande av lika­

lönsprincipen redan nu läte sig göra undandroge sig statskontorets bedö­

mande. Ämbetsverket ville dock ifrågasätta, om icke såsom en lämplig

övergång den anordningen kunde vidtagas, att de kvinnliga folkskollärarna

finge begynna med en avlöning som med belopp, motsvarande två löne-

klasser, understege grundavlöningen i den av statskontoret för manlig folk­

skollärare tillstyrkta lönegraden B 15 för att sedan genom successiva upp-

flvttningar i liineklass erhålla en slutlön, som i anslutning till vad som

gällde för kvinnliga befattningshavare vid den statliga förvaltningen i all­

mänhet vöre närmast lägre än den löneklass, manlig befattningshavare

kunde uppnå. I detta sammanhang ville statskontoret uttala, att, även

om åt 1936 års lönekommitté givits i uppdrag att behandla frågan om lika­

lönsprincipen, ett visst ståndpunkttagande till denna princip på förevaran­

de område nu knappast kunde undvikas, örn också med det slutliga bedö­

mandet av frågan örn manliga och kvinnliga befattningshavares inbördes

löneställning torde kunna anstå.

Lärare vid småskola. I

förarbetena lill 1918 års lönereglering fram­

hölls, att vad i utredningen anförts örn folkskollärarkåren i vissa avseenden

Kungl. May.ts proposition Nr 270.

58

framför allt i avseende å kårens svaga ekonomiska ställning — jämväl

ägde tillämpning å lärarna vid småskolorna, att småskollärarutbildningen

torde få anses betydligt förbättrad i förhållande till vad den förut varit,

sedan den tvååriga seminariekursen blivit allmänt genomförd, samt att lä­

rare med utbildning för lärarbefattning vid småskola i stor utsträckning

fått jämväl övertaga undervisning på folkskolans stadium.

Lärarlönekommittén förklarade sig hava i fråga örn placering i löne-

hänseende av ifrågavarande lärare beaktat de skäl, vilka anförts vid 1918

års lönereglering och alltjämt ägde berättigande.

Arkanden hade gjorts örn bestämmande av småskollärarinnornas kon­

tanta lön i viss relation till de kvinnliga folkskollärarnas. Ett dylikt betrak­

telsesätt hade kommittén veterligen icke gjorts gällande, då ifrågavarande

lärares^ löner senast reglerats, och enligt kommitténs mening hade sedan

dess några särskilda omständigheter icke tillkommit, som skulle motivera

anläggandet av en dylik åskådning för lönefrågans lösning. Såvitt kommit­

tén vöre i tillfälle bedöma, både kunde och borde småskollärarkårens löne-

ställning prövas och bedömas fristående och utan hänsyn till de kvinnliga

folkskollärarnas lönefråga. Att vid varje lönereglering ett hänsynstagande

till vederbörliga relationstal osökt gjorde sig gällande, ville kommittén emel­

lertid ingalunda förneka. Vid det förslag i nu föreliggande spörsmål, vilket

kommittén funnit sig böra framlägga, hade kommittén i främsta rummet

anlagt synpunkten av vad kommittén i betraktande av samtliga på frågan

inverkande omständigheter funnit skäligt och lämpligt, samt i andra rum­

met tillsett, att en allt för stark förskjutning i nuvarande relationstal mel­

lan berörda lärargrupper icke komme till stånd.

Vid ett noggrant övervägande av frågan hade kommittén icke ansett sig

kunna gå längre än att för nu ifrågavarande lärare vid småskola tillstyrka

en placering i lönegraden B 4. Härtill borde komma naturaförmåner i en­

lighet med vad för sagda lärare bestämts.

o Det nu utgående arvodet till manlig lärare ansåge kommittén böra såsom

sådant bibehållas, skäligen förhöjt till 300 kronor.

Inom kommittén hade behandlats frågan, huruvida en lärare med

undervisning i mindre folkskola borde i avlöningshänseende

intaga en förmånligare ställning än en lärare, vars arbete vore huvudsak­

ligen eller uteslutande förlagt till småskolan.

Det berättigade i kraven i denna riktning torde visserligen icke kunna

förnekas. Då emellertid den mindre folkskolan vore en skolform, som torde

fa anses vara stadd pa avskrivning, och riksdagen upprepade gånger ut-

talat sig mot densamma, syntes det vara mindre lämpligt att vidtaga stat­

liga åtgärder för ett bättre tillgodoseende av lärarna vid denna skola. En­

ligt kommitténs mening borde det ankomma på de kommuner, vilka ansåge

sig böra bibehålla den mindre folkskolan, att lämna vederbörande lärare

den ersättning utöver lagstadgad lön, som på grund av tjänstgöring i denna

skola kunde anses påkallad. Detsamma syntes böra gälla i avseende å bi­

trädande lärare vid folkskola.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

59

1928 års lönekommitté ansåg en jämförelse med andra statens tjänste­

män icke leda till den placering, som lärarlönekommittén föreslagit.

Gjorda jämförelser med rikstelefonisterna vid telegrafverket hade icke i

tillbörlig mån skilt på obligatoriska krav på utbildning vid inträdet på

banan och de skärpningar, som av olika anledningar tillkommit på grund

av tillströmning och konkurrens. Det förhållandet, att inträde i småskole­

seminarium numera söktes av ett stort antal, vilka avlagt realskolexamen

eller förvärvat normalskolekompetens, vittnade visserligen örn trångheten

just nu på de levnadsbanor, som en ung flicka även med nämnd utbildning

hade att välja på, men det vittnade även om att inom småskolan givna

löneförmåner icke vore oskäligt låga. Kommittén ansåge det föga rationellt

att höja lönerna till sådan nivå, att nya skärpningar vid inträdet på lärar-

banan, som icke vore erforderliga, skulle göra sig gällande. Även i det hän­

seendet vore en jämförelse med rikstelefonist vilseledande, att ordinarie

sådan tjänst erhölles vid långt senare ålder, än anställning såsom småskol­

lärarinna förvärvades. För övrigt vore det allmänt erkänt, att rikstelefonis-

tens arbete vore synnerligen slitsamt, och hänsyn därtill vore tagen även i

fråga om pensionsåldern, som vore satt till 55 levnadsår.

I jämförelse med kvinnliga folkskollärare skulle småskolans lärare pla­

ceras i lönegraden B 4, om en allt för stark förskjutning i relationen skulle

undvikas. Med hänsyn till att skolöverstyrelsen så starkt framhävt behovet

av en avsevärd löneökning särskilt för ifrågavarande grupp lärare ville

kommittén likväl förorda lönegraden B 5 (bruttolön), varvid kommittén

förutsatte att kvinnliga lärare skulle komma i åtnjutande även av sista

löneklassen inom lönegraden.

Förslaget örn placering i sistnämnda lönegrad innefattade även lärare vid

mindre folkskola samt biträdande lärare vid folkskola. Kommittén biträdde

lärarlönekommitténs och överstyrelsens förslag om särskilt tillägg till man­

lig småskollärare och föreslog beloppet 450 kronor.

1935 års lärarlönesakkunniga hava uttalat, att de i anslutning till sin

uppfattning, att folkskollärarinnorna borde placeras allenast tvenne löne­

grader lägre än motsvarande manliga lärare, ansett, att småskollärarinnor­

nas nettolön borde beräknas med utgångspunkt från lönegraden B 4.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

Med hänsyn tagen till sitt förslag om viss utökning av småskollärarnas

tjänstgöringsskyldighet samt med beaktande av dels att småskollärarnas

hittillsvarande löner måste anses alltför knappt tillmätta i förhållande till

det ansvarsfulla och krävande arbete, som ålåge dem såsom de mindre

barnens handledare och fostrare, dels ock de skärpta fordringar i utbild-

ningshänseende, som numera uppehölles även i fråga örn denna lärargrupp,

har det synts 1936 års lärarlönesakkunniga befogat, att en väsentlig för­

bättring av löneställningen nu skedde, relativt större jin för övriga, här

berörda kategorier av liirare. De sakkunniga hava för sin del förordat, att

lärarna vid småskolan måtte inplaceras i lönegraden B 9 (bruttolön).

60

Mot det av 1928 års lönekornmitté föreslagna arvodesbeloppet av 450

kronor för år till manlig småskollärare hade de sakkunniga intet att erinra.

Ett av lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor

framställt krav på en högre lönegradsplacering än för lärare vid småskolor

funne de sakkunniga icke sakna ett visst berättigande, men de hade likväl

icke ansett tillräckligt starka skäl vara anförda för att den jämställdhet,

som hittills i avlöningshänseende rått mellan dessa lärare och småskollärare,

nu skulle brytas.

Härtill komme, att de mindre folkskolorna och framförallt de biträdande

lärarbefattningarna måste betraktas såsom stadda under avveckling, var­

för det syntes mindre lämpligt att genom en löneregleringsåtgärd av antydd

innebörd giva dem karaktären av ett fast led i systemet. Örn en något

högre ersättning till ifrågavarande lärare skulle ifrågakomma, syntes det

ligga närmare till hands att för dessa fall använda formen av särskilda stat­

liga lönetillägg utöver den fasta lönen. De sakkunniga hade dock icke an­

sett sig böra framställa något förslag härom, varvid de jämväl tagit hän­

syn till att enligt deras förslag någon utökning av undervisningsskyldig-

heten per vecka icke skulle ifrågakomma för här avsedda lärare. Ett yrkan­

de om att nämnda lärare måtte beredas ordinarie ställning hade de sak­

kunniga med hänsyn till dess utpräglat skolorganisatoriska art ansett falla

utanför de sakkunnigas utredningsuppdrag, vadan de funnit sig icke böra

upptaga nämnda yrkande till behandling.

I sitt vid 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande fogade särskilda

yttrande har herr Jonsson, i överensstämmelse med sitt förslag om olika

lön för olika lång tjänstgöring, ställt småskollärarinnorna i två olika löne­

grader, nämligen i lönegraden B 6, respektive lönegraden B 8. Dessa löne-

ställningar voro icke höga, men de syntes skäliga och försvarliga vid jäm­

förelse med den lön, småskollärarinnorna nu åtnjöte, och de förslag, som

tidigare sett dagen.

Herr Svensson i Grönvik har ansett, att småskollärarinnorna borde med

hänsyn till de ansvarsfulla och krävande arbetsuppgifter, de hade att fylla,

erhålla en bättre löneställning än vad 1928 års lönekornmitté föreslagit.

Reservanten har därför förordat, att ifrågavarande lärarinnor måtte place­

ras i lönegraden B 6.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

Beträffande myndigheternas yttranden över 1936 års förslag må följande

anföras.

Skolöverstyrelsen, som tillstyrkt den av de sakkunnigas majoritet före­

slagna lönegradsplaceringen, har till särskild behandling upptagit frågan

örn lönerna för lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folk­

skolor. Av överstyrelsens yttrande inhämtas härutinnan:

Vad de sakkunniga anfört i fråga om olämpligheten att placera lärare

vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor i en särskild

lönegrad, högre än för småskolans lärarinnor, funne även överstyrelsen

61

för sin del riktigt och ville härtill påpeka den omständigheten, att mellan

ifrågavarande lärarkategorier icke funnes någon kompetensskillnad, varför

samma lärarinna kunde under en tid vara anställd vid småskola och under

en annan tid vid mindre folkskola eller som biträdande lärarinna vid folk­

skola. Härigenom skulle, därest för här berörda befattningshavare skilda

lönegrader vore bestämda, uppkomma svårigheter vid tjänstårsberäkning,

när en lärarinna Övergånge från ett slag av befattning till en annan.

Däremot kunde överstyrelsen icke linna de sakkunnigas skäl mot att

lärare vid mindre folkskolor m. fl. tillerkändes ett särskilt statligt lönetill-

lägg hållbart. Ett dylikt extra arvodesbelopp av 450 kronor hade de sak­

kunniga föreslagit böra utgå till manliga småskollärare, vilka befattningar

också torde kunna betraktas såsom stadda på avskrivning, ett förslag,

mot vilket överstyrelsen icke hade något att invända. Då den tjänstgöring,

som påvilade lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folk­

skolor, utan gensägelse måste betecknas som mera krävande än den, som

i allmänhet ålåge lärare vid småskola, syntes det överstyrelsen rättvist, att

samma princip beträffande ett extra statligt arvodesbelopp, som tillämpats

rörande de manliga småskollärarin, även komme till användning för till­

godoseende av de lärare, örn vilka här vore fråga. Som ett ytterligare skäl

ville överstyrelsen erinra örn att sagda lärare, ehuru det tyvärr icke kom­

me till synes i de sakkunnigas tabeller, i vissa fall åtnjöte särskilda kom­

munala lönetillägg, vilka — om de sakkunnigas förslag rörande dylika till-

lägg realiserades — nu skulle helt bortfalla.

Överstyrelsen ville som lämpligt tilläggsarvode åt lärare vid mindre folk­

skolor och biträdande lärare vid folkskolor föreslå ett årligt belopp av 300

kronor att utgå under den tid vederbörande uppehölle befattning av här

ifrågavarande slag.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har funnit de efter hand

skärpta fordringarna i utbildningshänseende för småskollärarinnorna moti­

vera en förbättring i deras löneställning. Då de av nämnden enligt det

ovanstående för folkskollärarnas vidkommande angivna skälen för en dif­

ferentiering efter lästid jämväl gällde beträffande lärare vid småskola finge

nämnden förorda, att dessa enligt samma grunder, som av nämnden före­

slagits beträffande folkskollärarna, placerades antingen i lönegraden B 7,

respektive lönegraden B 9, med tillägg, respektive avdrag på sätt i det

föregående antytts, eller ock i endera av lönegraderna B 7, B 8 eller B 9.

Statskontoret slutligen har yttrat, att lärare vid småskolor borde i an­

slutning till de synpunkter, som ämbetsverket enligt det förut sagda gjort

gällande i avseende å manliga folkskollärares ställning i lönehänseende, pla­

ceras med utgångspunkt från en tjänstgöringstid av 8 månader per år.

Även örn en placering av småskolans lärare i lönegraden B 6 för dem skulle

innebära en icke oväsentlig förbättring, syntes man icke böra bortse från

att denna lärargrupp hittills måhända varit mindre väl tillgodosedd i löne­

hänseende. På grund härav och med hänsyn till den kompetens, småskolans

lärare numera skulle hava, ansåge sig statskontoret icke böra framställa

några allvarligare erinringar mot en placering i lönegraden T} 7 vid en

tjänstgöringstid av 8 månader, vartill skulle vid en till 9 månader utsträckt

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

62

tjänstgöringstid komma en lönefyllnad motsvarande två löneldasser. I fråga,

om undervisningen i slöjd syntes motsvarande villkor böra gälla, som före­

slagits beträffande manlig ordinarie folkskollärare. Angående bestridandet

av kostnaden för lönefyllnaden hänvisade statskontoret till vad statskon­

toret i motsvarande hänseende anfört beträffande manlig folkskollärare.

Icke-ordinarie lärare.

Efter att hava erinrat, att avlöningsförmånerna

till icke-ordinarie befattningshavare vid nyreglerade verk inom statsför­

valtningen fastställas av vederbörande verk eller av Kungl. Majit, uttalade

lärarlönekommittén, att Kungl. Majit och riksdagen liksom dittills borde

hava prövningsrätten beträffande avlöningsgrunderna för den icke-ordina­

rie lärarpersonalen. Vissa detalj- och tillämpningsbestämmelser — såsom

t. ex. grunderna för uppflyttning i löneklass m. m. — borde dock överläm­

nas åt Kungl. Majits eget avgörande. Avlöningsbeloppen för extra ordina­

rie och vikarierande lärare vid folk- och småskolorna skulle enligt kom­

mitténs förslag — i anslutning till de grunder, som för icke-ordinarie befatt­

ningshavare inom den civila statsförvaltningen tillämpats i kungörelsen

nr 778/1921 — utgå enligt löneklass, som vore fyra löneklasser lägre än för

motsvarande ordinarie lärare, med rätt till uppflyttning i högre löneklass

efter av Kungl. Majit bestämda grunder. I de fall, då skoldistrikt i enlighet

med vederbörligen fastställt reglemente anställt timlärare vid folk- och

småskola, skulle sådan lärare åtnjuta avlöning efter enahanda grunder —

med olika lönebelopp för läsämnen och i övningsämnen — som ordinarie

lärare, som tjänstgjorde som timlärare.

Enligt 1928 års lönekommittés förslag skulle icke-ordinarie lärare anstäl­

las såsom extra ordinarie lärare, extra lärare eller t i m-

lärare. Extra ordinarie lärare skulle antagas för full tjänstgöring under

helt läsår, extra lärare för full tjänstgöring under kortare tid; i övrigt an­

ställda icke-ordinarie lärare vore timlärare.

Avlöningen till extra ordinarie och extra lärare skulle utgå enligt en sär­

skild löneplan, i vilken varje lönegrad började två löneklasser lägre och

slutade en löneklass lägre än lönegrad med motsvarande ordningsnummer i

löneplanen för de ordinarie lärarna. Såväl extra ordinarie som extra lärare

vid folkskola inplacerades i denna löneplan två lönegrader lägre än mot­

svarande ordinarie lärare i den för dem avsedda löneplanen. För extra ordi­

narie och extra lärare i småskola vore denna inplacering endast en lönegrad

lägre än för motsvarande ordinarie lärare. Begynnelseavlöningen för ifråga­

varande icke-ordinarie lärare skulle alltså bliva för folkskolans lärare fyra

löneklasser och för småskolans tre löneklasser lägre än för motsvarande or­

dinarie lärare. De extra ordinarie lärarna skulle erhålla sjukavlöning samt

rätt till uppflyttning i högre löneklass samt vissa andra förmåner enligt

samma bestämmelser som ordinarie lärare.

För timlärarna hade kommittén föreslagit lika belopp för läsämne och

övningsämne och ifråga örn lönernas storlek i huvudsak utgått från de

föreslagna lönerna till extra befattningshavare å billigaste ort och med

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

63

denna utgångspunkt anpassat timersättningen efter orternas fördelning på

de fem föreslagna ortsgrupperna.

I sitt utlåtande över 1928 års lönekommittés förslag uttalade skolöver­

styrelsen, att överstyrelsen delade kommitténs uppfattning, att även vissa

kommunalt anställda icke-ordinarie lärare borde med hänsyn till rådande

befordringsförhållanden beredas en förmånligare anställning, än vad gäl­

lande bestämmelser medgåve.

Överstyrelsen ansåge sig dock icke kunna förorda den av kommittén före­

slagna uppdelningen mellan extra ordinarie och extra lärare, bl. a. med

hänsyn till de betänkligheter, som syntes möta mot att extra ordinarie

lärare i vissa fall enligt detta förslag skulle kunna anställas utan anknyt­

ning till någon viss lärarbefattning. Härigenom skulle beräkningarna av

statsbidragen och kontrollen över deras användande försvåras.

Enligt överstyrelsens mening borde de av kommittén föreslagna bestäm­

melserna ändras därhän, att extra ordinarie lärare skulle anställas för full

tjänstgöring antingen å befattning, som i föreskriven ordning inrättats så­

som extra ordinarie eller ock å vakant befattning, som enligt beslut av

skolöverstyrelsen skulle uppehållas av extra ordinarie lärare. Vidare skulle

finnas vikarierande lärare och timlärare.

1935 års lärarlönesakkunniga anslöto sig beträffande de icke-ordinarie

lärarnas indelning i olika kategorier till skolöverstyrelsens förenämnda

förslag.

Med hänsyn till den bestämda avgränsning, som enligt detta förslag

skulle vinnas mellan extra ordinarie och vikarierande lärare, syntes det

enligt dessa sakkunnigas mening vara möjligt att bereda de extra ordinarie

lärarna samma löneställning i förhållande till motsvarande ordinarie lärare,

som blivit fastställd för extra ordinarie tjänstemän inom den allmänna civil­

förvaltningen, eller sålunda två löneklasser lägre än ordinarie befattnings­

havare i motsvarande lönegrad.

De vikarierande lärarna däremot borde i likhet med vad som föreslagits

av de tidigare utredningskommittéerna erhålla avlöning, som med fyra

löneklasser understege begynnelselönen för motsvarande ordinarie lärare.

I fråga om timlärarnas löner hava 1935 års lärarlönesakkunniga utan

åtskillnad mellan läsämnen och övningsämnen utgått från de föreslagna

lönebeloppen för vikarierande lärare.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

1936 års lärarlönesakkunniga hava i likhet med tidigare sakkunnigbered­

ningar ansett, att den icke-ordinarie lärarpersonalen vid folk- och småsko­

lor borde erhålla en väsentligt förbättrad ställning i avlöningshänseende.

Härvid åsyftade de sakkunniga icke blott en förhöjning av begynnelseavlö­

ningen utan även att ifrågavarande personal borde erhålla samma rätt som

motsvarande befattningshavare inom statsförvaltningen till avlöningsför-

höjningar efter viss tids tjänstgöring. I detta sammanhang framhålla de

sakkunniga den väsentliga försämring i deras befordringsförhållanden, som

inträtt under de senare åren, till följd varav de under avsevärt längre tid

64

än tidigare vore hänvisade att tjänstgöra i icke-ordinarie anställning innan

de erhölle ordinarie tjänst.

I fråga om indelningen av de icke-ordinarie lärarna i olika kategorier an-

såge de sakkunniga med hänsyn till folkskoleväsendets särskilda förhållan­

den lämpligast att begränsa begreppet extra ordinarie lärare till

att avse allenast sådana ämneslärare, som anställdes för full tjänstgöring

å befattning, som i föreskriven ordning inrättats såsom extra ordinarie.

Tillräcklig anledning att i fortsättningen göra åtskillnad mellan lärare, som

vikarierade å vakant befattning, och annan vikarierande lärare torde icke

föreligga. Samtliga dessa lärare borde enligt de sakkunnigas mening be­

nämnas vikarierande lärare, en benämning, som, i motsats till

beteckningen »extra lärare», hade hävd på föreliggande område. Övriga

icke-ordinarie ämneslärare kunde lämpligen kallas timlärare.

De extra ordinarie lärarna skulle liksom motsvarande befattningshavare

inom statsförvaltningen erhålla sjukavlöning, rätt till uppflyttning i högre

löneklass efter viss tids tjänstgöring och vissa andra förmåner.

Med hänsyn till att lärare ej sällan överginge från tjänstgöring såsom

extra ordinarie till tjänstgöring såsom vikarierande lärare och tvärtom men

även i betraktande av att de arbetsuppgifter, som åvilade lärare av båda

kategorierna, vore exakt desamma, kunde de sakkunniga icke finna det

vara lämpligt att upprätthålla någon skillnad dem emellan i fråga om av­

löningens storlek.

På grund härav funne sig de sakkunniga icke kunna biträda 1935 års

lärarlönesakkunnigas förslag i fråga örn de extra ordinarie lärarnas löne-

klassplacering utan ville i stället förorda, att de extra ordinarie lärarna

erhölle begynnelselön enligt samma löneklass som vikarierande lärare.

Med hänsyn härtill ansåge sig de sakkunniga, ehuru onekligen behovet av

en förbättring av ifrågavarande lärares avlöningsställning och deras för­

sämrade befordringsförhållanden kunde tala för en högre lönesättning, böra

föreslå, att såväl extra ordinarie som vikarierande lärare erhölle begynnelse­

avlöning enligt löneklass, som vore tre löneklasser lägre än begynnelselönen

för motsvarande ordinarie lärare.

Av ovan anförda skäl ansåge de sakkunniga vidare, att jämställdhet

borde råda mellan extra ordinarie och vikarierande lärare i fråga om rätt

till avlöningsförhöjning. Sådan rätt syntes böra tillkomma bägge katego­

rierna enligt enahanda grunder. I annat fall skulle nämligen en lärare efter

viss tids tjänstgöring i allt fall erhålla olika avlöningsbelopp, allteftersom

han vore extra ordinarie eller vikarierande lärare, ett förhållande, som såvitt

möjligt borde av praktiska skäl undvikas. En i viss mån liknande löneturs-

rätt tillkomme redan nu vikarierande lärare enligt kungörelsen nr 514/1935.

Beträffande timlärarnas avlöning hade de sakkunniga utgått ifrån den

avlöning, som enligt förslaget skulle tillkomma extra ordinarie och vikarie­

rande lärare i begynnelselön. De sakkunniga förutsatte, att närmare be­

stämmelser meddelades av Kungl. Majit angående rätt för skoldistrikt att

anställa timlärare, till vilkas avlöning bidrag utginge av statsmedel.

Kungl. Maj:ts -proposition Nr 270.

65

Myndigheterna hava i anledning av 1936 års förslag yttrat följande.

Skolöverstyrelsen

har för sin del förordat, att såväl extra ordinarie som

vikarierande lärare måtte erhålla begynnelseavlöning, som vore endast två

löneklasser lägre än för motsvarande ordinarie lärare. Detta förslag har

motiverats med den långa tid, som numera vanligen förflöte, innan en

lärare lyckades nå ordinarie anställning, och den omständigheten, att en

folk- eller småskollärare redan vid första inträdet på sin lärarbana måste

ha full behörighet såsom till ordinarie tjänst och sålunda vore i utbildnings-

hänseende helt jämställd med en ordinarie.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd

anser frågan om de icke-ordi-

narie lärarnas avlöningsförmåner böra ses i samband med vad som i berörda

hänseende gäller för icke-ordinarie befattningshavare i allmänhet inom den

civila statsförvaltningen. I betraktande härav holle nämnden för sin del

före, att en större skillnad i löneställning mellan ordinarie och icke-ordinarie

lärare vore befogad än vad de sakkunniga föreslagit. En sänkning av extra

ordinarie och vikarierande lärares avlöningsförmåner borde medföra en

sänkning av timlärarnas avlöning.

Statskontoret

har i stort sett icke haft något att erinra mot vad 1936 års

lärarlönesakkunniga anfört beträffande de icke-ordinarie lärarnas ställning.

Ämbetsverket ansåge dock önskvärt, att även i detta hänseende en när­

mare anslutning vunnes till det statliga lönesystemet och den därav be­

tingade placeringen av icke-ordinarie befattningshavare, samt har fram­

hållit nödvändigheten av att en bestämd definition gåves på extra ordina­

rie lärare, så att det klart framginge, när fråga vore om dylika lärare eller

om vissa grupper av vikarierande lärare. Enligt ämbetsverkets mening

borde det särskilt med hänsyn till pensionsfrågorna icke ifrågakomma att

generellt jämställa vikarierande lärare med extra ordinarie sådana.

Övningslärare.

1936 års lärarlönesakkunniga

hava erinrat, att undervis­

ningen i flertalet av de övningsämnen, som förekomma i folk- och småsko­

lorna, bestridas av ämneslärare vid dessa skolor, samt anfört, att de haft

frågan örn dessa lärares anställnings- och avlöningsförhållanden under pröv­

ning. Enligt de sakkunnigas mening förelåge otvivelaktigt behov av en

reglering av dessa lärares löne- och anställningsvillkor. Det torde emellertid

vara nödvändigt att vid en dylik reglering i ett sammanhang upptaga frå­

gan örn övningslärarnas ställning vid samtliga statsunderstödda läroanstal­

ter, varvid särskilt måste uppmärksammas och närmare undersökas möjlig­

heten av att fast anställa lärare i övningsämne för undervisning vid flera

undervisningsanstalter av olika slag. Hela detta spörsmål vore av en sär­

deles invecklad beskaffenhet och krävde ganska mycken tid för utredning.

Ingen av de föregående sakkunnigberedningarna hade upptagit berörda

fråga till en uttömmande behandling. De sakkunniga hava framhållit be­

hovet av att denna fråga med det snaraste göres till föremål för särskild

sakkunnigutredning.

Bihang till riksdagens 'protokoll 1937. 1 sami. Nr 270.

5

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

66

Departementschefens yttrande.

Ordinarie manlig lärare vid folkskola. I

de verkställda utredningarna

såväl som i flertalet däröver avgivna utlåtanden förordas, att folk- och

småskollärarna vid löneregleringen inplaceras i den allmänna löneplanen.

Vid valet av lönegradsplacering har uppmärksamhet främst ägnats folk­

skollärarnas ställning, vilken också framstår såsom grundläggande för löne-

bestämningen inom hela området.

De för folkskollärarnas lönegradsplacering betydelsefulla särdragen med

hänsyn till tjänstgöringsförhållanden, utbildning m. m. hava blivit föremål

för en tämligen skiftande bedömning. Orsaken därtill är visserligen främst

det av olika utredningar berörda förhållandet, att direkta jämförelser mel­

lan folkskollärare och andra tjänstemän endast med svårighet låta sig ge­

nomföra, men av vikt är säkert även, att värdet för den enskilde av exem­

pelvis möjligheten till ersatt extraarbete i hög grad skiftar från fall till fall.

Generella omdömen bli därför lätt missvisande och isolerade iakttagelser få

icke tillmätas större betydelse.

För min del kan jag i huvudsak ansluta mig till den bedömning av folk­

skollärarnas arbetsförhållanden, som framlagts av 1936 års lärarlönesakkun-

niga, med utgångspunkt från och delvis under kritik av tidigare utredningar

i ämnet. I ett avseende finner jag emellertid de sakkunnigas framställning

i behov av en komplettering. Mot 1928 års lönekommitté, som framhållit,

att möjligheten för folkskollärarna att tidigt ernå ordinarie anställning i

viss mån uppvägde de relativt begränsade befordringsmöjligheterna, hava de

sakkunniga invänt, att detta icke längre med fog kunde göras gällande,

emedan lärarna under senare år fått tjänstgöra väsentligt längre tid än för­

ut som icke-ordinarie innan de blivit ordinarie. Detta är visserligen riktigt

men det får ej förbises, att en liknande förskjutning inträtt jämväl för

vissa andra tjänstemannagruppers del.

Trots den skiftande bedömning för vilken folkskollärarnas ställning blivit

föremål råder i huvudsak enighet om den för dem skäliga lönenivån. Sam­

manfattande kan sägas, att frågans förberedande behandling tämligen en­

tydigt visat hän på att folkskollärarna böra beredas löneförmåner inom de

gränser, som vid ett bruttolönesystem för en manlig ordinarie lärare angivas

av lönegraderna B 15 och B 17 i den allmänna löneplanen.

Vid nio månaders undervisningstid hava sålunda i samtliga de olika ut­

redningarna och i flertalet däröver avgivna utlåtanden tillstyrkts löneför­

måner motsvarande bruttolön i B 17. Lärarlönekommittén biträder dock

denna ståndpunkt endast under förutsättning att undervisningstiden ut-

sträckes till nio månader genom statsmakternas beslut; i annat fall för-

utsättes att ytterligare ersättning skulle kunna utgå.

För lärare med kortare undervisningstid än nio månader förordas ena­

handa löneställning av lärarlönekommittén, vars förslag i denna del —

ehuru med en väsentlig förskjutning i den principiella utgångspunkten —

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

67

återupptagits av en majoritet inom 1936 års lärarlönesakkunniga men i de

över förslaget avgivna utlåtandena blivit enhälligt avstyrkt. I övrigt råder

praktiskt taget enighet om en lönegradsplacering i B 15 med ersättning för

den tid varmed undervisningen utsträckes över åtta månader.

Till den allmänna avvägning av löneställningen för folkskollärare och

dess beroende av undervisningstiden, örn vars skälighet relativ enighet

sålunda synes nådd, kan jämväl jag ansluta mig. Till närmare motivering

av mitt ståndpunktstagande torde jag få anföra följande.

1936 års lärarlönesakkunniga grunda sitt förslag örn en av undervisnings­

tiden oberoende lönegradsplacering på i huvudsak två argument. Dels åbe­

ropas önskvärdheten av att nu föreliggande hinder för mindre bärkraftiga

kommuner att utsträcka lästiden undanröjas. Dels framhålles, att före­

kommande olikheter i tjänstgöringstid vore beroende av omständigheter,

varöver lärarna icke rådde, och att det därför måste anses skäligt, att de

icke härav bleve lidande i lönehänseende. Till dessa argument kan fogas

det ytterligare skälet för en lösning av folkskollärarnas lönefråga efter av

de sakkunniga förordade linjer, att en lönegradsplacering i B 17 med hän­

syn till folkskollärarnas ställning och ansvar allmänt sett framstår såsom

skälig och önskvärd.

Jag delar helt de sakkunnigas uppfattning, att kostnaden för en utsträck­

ning av undervisningstiden bör avlastas från kommunerna för att skol­

undervisningen skall kunna förstärkas och kvarstående kvalitetsskillnader

i skolhänseende mellan olika distrikt, såvitt de bero av undervisningstidens

längd, utjämnas, oberoende av distriktens ekonomiska ställning. Emellertid

förutsättes härför endast att — som jag vill förorda — staten bär även den

kostnad, som betingas av en utsträckning av undervisningstiden utöver åtta

månader. Tillräcklig anledning att generellt bestämma lönen med hänsyn

till längsta förekommande undervisningstid synes icke föreligga. Tvärtom

ökas därigenom kostnaderna för den successiva reform av undervisningen,

som enligt de sakkunnigas och även enligt min mening bör främjas.

När de sakkunniga framhålla, att en lön utmätt med hänsyn till den

längsta förekommande undervisningstiden vore motiverad med hänsyn till

att enligt förslaget maximum av tjänstgöringstid när som helst kunde av

varje lärare uttagas, synas de mig underskatta betydelsen av att det icke

är denna möjliga tjänstgöringstid utan den faktiskt tillämpade, som är

bestämmande för exempelvis de möjligheter att fortsätta sin utbildning,

vilkas praktiska värde framgår av den vikt dem tillmätts vid bedömningen

av folkskollärarnas lönegradsplacering. Av den teoretiska möjligheten att

tvingas till längre tjänstgöring torde läraren icke förhindras att utnyttja

de fördelar den långa semestern kan erbjuda och han torde även uppfatta

en förlängning av undervisningstiden som en försämring av arbetsvillkoren,

för vilken det är rimligt att han skall kompenseras genom förbättrad av­

löning. Ett ytterligare skäl mot den föreslagna anordningen har anförts av

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

68

herr Jonsson i reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkande.

Han framhåller sålunda, att intresset för en förlängning av undervisnings­

tiden minskas för den händelse lönen skulle utgå oberoende av undervis­

ningstidens längd.

Örn jag än av angivna skäl icke kan finna de sakkunnigas motiv för en

av undervisningstiden oberoende lönegradsplacering fullt bärande, så inne­

bär detta givetvis ej, att jag icke på de av de sakkunniga åberopade skä­

len anser en allmän placering i lönegraden B 17 önskvärd, och jag hop­

pas, att en sådan genom undervisningstidens förlängning successivt skall

komma till stånd. Om jag nu icke kan tillstyrka en enhetlig placering, så

beror detta på både att — som jag redan framhållit — en sådan placering

icke synes mig rättvis i förhållandet olika lärare emellan, på den ytterligare

.stärka utgiftsökning, som därav omedelbart skulle följa, och på att en an­

passning av löneförmånerna efter den faktiska tjänstgöringstiden torde

få anses i princip genomförd för övriga tjänstemannagrupper; från smär­

re, individuella oregelbundenheter kan här bortses. Den av de sakkunniga

åberopade jämförelsen med fall av olika tjänstgöringstid vid lika lön inom

andra områden synes mig missvisande bland annat av det skälet, att löne­

förmånerna i dessa andra fall — som exemplifieras med sinsemellan så vitt

skilda tjänster som byråchefs- och professorstjänst — få antagas hava

blivit utmätta med fullt beaktande av olikheterna med avseende å tjänst­

göringens omfattning; vad särskilt universitetsprofessorerna beträffar torde

avseende hava fästs jämväl vid det behov av tid för omfattande självstudier

och för ostört vetenskapligt arbete, som för deras del bör föreligga och som

gör det oberättigat att betrakta den undervisningsfria tiden såsom helt

likvärdig med semester.

Vid en anpassning av lönerna efter undervisningstidens längd stå olika

möjligheter till buds. En översikt över de alternativ, som under frågans

förberedande behandling diskuterats, har lämnats i inledningen till detta

kapitel. De huvudprinciper mellan vilka valet måste stå äro dels en fast

lönegradsplacering med tillägg eller avdrag direkt proportionella mot av­

vikelserna från den tjänstgöringstid med hänsyn vartill lönegradsplacerin-

gen blivit bestämd, dels en varierande lönegradsplacering bestämd av

tjänstgöringstidens längd. Sistnämnda alternativ, som förordats av herr

Jonsson i reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas förslag samt av

statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd, synes mig vara

att föredraga. Det torde även vara ägnat att bilda ett bättre underlag för

lösningen av folkskollärarnas pensionsfråga än ett system med fast löne­

gradsplacering och tillägg eller avdrag. Sin mest tillfredsställande utform­

ning har alternativet enligt min uppfattning erhållit i lönenämndens förslag

och jag vill därför, i nära anslutning till lönenämndens förslag och med åbe­

ropande av vad jag förut anfört rörande de gränser, inom vilka lönerna böra

fluktuera, förorda, att folkskollärare med en årlig tjänstgöring av högst

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr f:i70.

69

36 veckor placeras i lönegraden B 15, med en tjänstgöring av mer än 36

men ej 39 veckor i lönegraden B 16 samt med en tjänstgöring av 39 veckor

i lönegraden B 17.

Då tjänstgöringstidens längd, såvitt den överstiger stadgat minimum

av 34 V

2

läsveckor, är helt beroende av skolkommunens fria bestämmande­

rätt, synes mig skäligheten fordra, att en lärare, som en längre tid åtnjutit

lön enligt lönegrad, högre än den löre, icke på grund av ett kommunens

förfogande skall under alla förhållanden nödgas vidkännas nedflyttning till

en lägre löneställning. Jag föreslår därför, att, örn lästiden genom kommu­

nens beslut undergår minskning därhän, att lärarens lön enligt mitt nyss

framställda förslag skall utgå enligt lägre lönegrad, lärare, som under minst

fem år åtnjutit lön i den högre lönegraden, må, enligt Kungl. Maj:ts be­

prövande i varje särskilt fall, kunna bibehållas vid sistnämnda löneställ­

ning. Något motsvarande stadgande vid lärares frivilliga transport från

skoldistrikt med längre undervisningstid till distrikt med kortare under­

visningstid synes däremot icke påkallat. Sker transporten genom tvångs-

förf lytt ning bör givetvis innehavande lönegrad bibehållas.

I det föregående har helt bortsetts från det av 1936 års lärårlönesak-

kunniga framlagda förslaget örn att antalet veckotimmar skulle på visst

sätt utökas genom meddelande av undervisning i slöjd i de fall då lärarens

tjänstgöringstid understiger nio månader. Detta förslag är givetvis i viss

mån ägnat att begränsa skillnaderna mellan eljest i tjänstgöringshänseende

olikställda ehuru i lönehänseende likställda lärare. Det har emellertid blivit

föremål för en, så vitt jag kan finna, vägande kritik ur olika synpunkter.

Med den av mig förordade lönegradsplaceringen bortfalla skälen för ett

inbegripande av slöjdundervisningen i den normala undervisningsskyldig-

heten. Jag förordar därför, att särskild ersättning liksom hittills skall utgå

till lärare för undervisning i slöjd.

I bilaga till detta protokoll hava framlagts vissa jämförelser mellan nu

utgående löneförmåner och de inkomster som efter en lönereglering skulle

tillkomma manliga folkskollärare. Av dessa jämförelser framgår, att regle­

ringen över lag medför någon förbättring i löneställningen. I händelse av

längre undervisningstid framstår i synnerhet höjningen av slutlönen såsom

förhållandevis icke obetydlig. Det bör påpekas, att vid jämförelse mellan

lönerna före och efter löneregleringen givetvis måste bortses från pensions-

avdrag, såsom alltid vid dylik jämförelse eljest skett. Framhållas må även,

att det nya lönesystemet innebär åtskilliga fördelar, vilka icke komma till

synes i de siffermässiga jämförelserna av lönerna före och efter löneregle­

ringen. Jag vill endast erinra örn en sådan förmån som kallortstillägg. Vi­

dare kommer jag att senare förorda framläggande för riksdagen av förslag

angående bland annat provisorisk avlöningsförstärkning för folk- och små­

skollärare med ny reglerad lön. Vinner detta förslag riksdagens bifall komma

lärarlönerna efter löneregleringen att bliva ytterligare förbättrade i jäm­

förelse med de nu utgående.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

70

Ordinarie kvinnlig lärare vid folkskola.

Ordinarie kvinnliga lärare

vid folkskola åtnjuta för närvarande löneförmåner till ett väsentligt lägre

sammanlagt värde än manliga folkskollärare. De äro härvidlag i samma

läge som de kvinnliga lärarna vid det statliga undervisningsväsendet, vilka

likaledes erhålla avlöning med lägre belopp än motsvarande manliga befatt­

ningshavare. Mellan undervisningsväsendet och de delar av statsförvalt­

ningen för vilka löneregleringar under senare år genomförts föreligger i

detta avseende en väsentlig olikhet, enär inom sistnämnda områden den

enda skillnaden i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga innehavare

av en befattning formellt sett är, att kvinnlig innehavare av en befattning

icke äger rätt till uppflyttning till högsta löneklassen inom för befattningen

gällande lönegrad.

Likställighet i lönehänseende mellan manliga och kvinnliga befattnings­

havare genomfördes — med nyss angivna begränsning — för statsförvalt­

ningens del år 1925 i samband med slopandet av de vid kommunikations-

verken och allmänna civilförvaltningen förut gällande särskilda löneplaner-

na för kvinnliga tjänstemän. Vid de kvinnliga befattningshavarnas inflytt­

ning i den förut endast för män gällande löneplanen skapades emellertid

för vissa befattningar — dock högst i den nuvarande 17:e lönegraden —

två olika lönelägen, vilka ursprungligen icke motsvarades av olika arbets­

uppgifter. För att inga väsentliga individuella löneförändringar skulle in­

träda inplacerades männen omedelbart på den högre avlönade tjänsten,

kvinnorna på den lägre avlönade. Men för såväl kvinnor som män öppna­

des tillträde till båda tjänsterna. Den anordning, som av 1925 års riksdag

genomfördes, hade närmast till syfte att åstadkomma likställighet mel­

lan manliga och kvinnliga befattningshavare utan att samtidigt väsentligt

öka kostnaderna för statsverket så som skulle lia ägt rum genom uppflytt­

ning av de kvinnliga befattningshavarna till motsvarande manliga löne­

grad. Sedermera har i avseende å tjänstegöromålen och även å kompeten­

sen en viss differentiering genomförts, som gör det möjligt att för uppdel­

ningen anföra skäl, som icke från början voro tillfinnandes.

I 1925 års statsverksproposition, där förslag till här nämnda omläggning

av de kvinnliga befattningshavarnas löneställning framlades, diskuterades

även alternativet, att likställighet i lönehänseende skulle genomföras blott i

lönegraderna över den nuvarande 21 :a, medan däremot i lägre lönegrader

manliga befattningshavare alltjämt skulle erhålla en förmånligare löne­

ställning än kvinnliga innehavare av motsvarande befattningar. Detta alter­

nativ avvisades emellertid på principiella grunder.

Jag har i det föregående framhållit, att när ett försök nu göres att på de

kommunalt anställda lärarna tillämpa principerna från det statliga löne­

systemet, så bör detta ske i så nära anslutning som möjligt till den utform­

ning detta lönesystem i övrigt erhållit. Redan på formella grunder anser

jag det därför icke möjligt att bibehålla en principiell skillnad mellan de

manliga och de kvinnliga folkskollärarna med avseende å löneställningen.

Kungl. May.ts proposition Nr £70.

71

Däremot har det övervägts, huruvida icke en uppdelning av tjänsterna på

två olika lönegrader skulle kunna företagas, efter mönster av vad som

skedde år 1925 vid genomförandet av en gemensam löneplan för manliga

och kvinnliga befattningshavare. Liksom i fråga om de statliga skolorna

hava emellertid de praktiska svårigheterna vid en dylik linjes genomförande

visat sig vara så stora, att utvägen måst uppgivas.

När man vid behandlingen av frågan om de kvinnliga befattningshavar­

nas löneställning år 1925 fann sig böra överväga, att lika lön skulle genom­

föras blott i lönegraderna över den nuvarande 21 :a, var den principiella ut­

gångspunkten, att skälen för olika löneställning för män och kvinnor an-

togos kunna med mindre styrka göra sig gällande vid befattningar av

mera kvalificerad art. Utan att här ingå på denna fråga kan man utgå

ifrån, att den nämnda synpunkten saknar tillämpning på skolans område.

Anledning synes icke föreligga att med avseende å kompetens och arbets­

förmåga göra skillnad mellan manliga och kvinnliga folkskollärare.

I herr Jonssons reservation till 1936 års lärarlönesakkunnigas betänkan­

de, där samma löneställning för manliga och kvinnliga folkskollärare för­

ordas, antydes möjligheten, att en övergång till lika lön för de kvinnliga

folkskollärarnas del i vissa fall kan leda till en minskning i deras utsikter

att vinna anställning. En dylik möjlighet får visserligen inte anses helt

utesluten, men den likställighet med avseende å lämpligheten för här ifråga­

varande arbetsuppgifter, som föreligger, giver anledning att förvänta, att

den kvinnliga arbetskraften i regel skall visa sig fullt konkurrensduglig.

Av anförda skäl finner jag mig böra förorda, att de kvinnliga folkskol­

lärarna erhålla samma lönegradsplacering som de manliga. Med denna

lönegradsplacering bör följa, att de kvinnliga befattningshavarna skola

vara skyldiga att i likhet med de manliga mottaga anvisad tjänstebostad å

tre rum och kök. Föreskrift därom torde få meddelas i boställsordningen.

Med hänsyn till att den föreslagna omläggningen av de kvinnliga folk­

skollärarnas löneplacering och bostadsförmåner framstår såsom mycket

genomgripande, förordar jag, att övergångsbestämmelser fastställas, som

förmedla omläggningen. I anslutning till de övergångsanordningar, som jag

föreslagit för de statliga läroanstalternas del, bör nämnda bestämmelse in­

nebära, att övergången från nuvarande lönenivå till den slutliga lönegrads-

ställningen utsträckes över en tid av fem och ett halvt år. En närmare redo­

görelse för det sålunda förordade systemet lämnas i det följande.

Lärare vid småskola.

1936 års lärarlönesakkunniga hava föreslagit, att

lärare vid småskola skola inplaceras i lönegraden B 9, vilket skulle medföra

en väsentlig förbättring av löneställningen för denna lärargrupp. Ett av

lärare vid mindre folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor framställt

krav på en högre lönegradsplacering har avvisats av de sakkunniga, eme­

dan de ej ansett tillräckligt starka skäl vara anförda för att den jämställd­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

72

het, som hittills i avlöningshänseende rått mellan dessa lärare och småskol­

lärare, nu skulle brytas.

1936 års lärarlönesakkunniga hava till stöd för den föreslagna lönegrads-

placeringen åberopat, att småskollärarnas hittillsvarande löner måste anses

alltför knappt tillmätta i förhållande till det ansvarsfulla och krävande

arbete, som ålåge dem såsom de mindre barnens handledare och fostrare.

De sakkunniga hava jämväl erinrat örn att skärpta fordringar i utbildnings-

hänseende numera uppställts jämväl i fråga om denna lärargrupp.

Till den avvägning av småskollärarnas löneställning, åt vilken 1936 års

lärarlönesakkunnigas förslag om lönegradsplacering ger uttryck, kan jag på

av de sakkunniga anförda skäl ansluta mig.

Med åberopande av vad jag i det föregående anfört angående sättet för

avlöningens anpassning efter undervisningstiden vill jag emellertid förorda

att jämväl för småskollärarnas del lönegradsplaceringen differentieras, så

att småskollärare med tjänstgöringsskyldighet av högst 36 veckor placeras

i lönegraden B 7, med undervisningsskyldighet av mer än 36 men ej 39

veckor i lönegraden B 8 och med en undervisningsskyldighet uppgående till

39 veckor i lönegraden B 9.

Med hänsyn till den låga löneställning, ifrågavarande lärare intaga, har

jag icke ansett mig böra för dem ifrågasätta några övergångsbestämmelser

liknande de, som jag förordat för andra kvinnliga befattningshavare.

I likhet med de sakkunniga har jag även ansett, att lärare vid mindre

folkskolor och biträdande lärare vid folkskolor jämväl i fortsättningen böra

i avlöningshänseende vara jämställda med lärare vid småskolor.

Jag behjärtar de önskemål, som från lärarhåll framkommit om beredan­

de av en mera tryggad rättslig ställning åt lärare vid mindre folkskolor

och biträdande lärare vid folkskolor. Denna fråga anser jag emellertid

tarva särskild utredning genom skolöverstyrelsen och jag kommer fram­

deles att härom göra hemställan hos Kungl. Majit.

Icke-ordinarie lärare.

Enligt det av 1936 års lärarlönesakkunniga fram­

lagda förslaget till löneställning för icke-ordinarie lärare m. fl. skulle s lut­

lön e n för sådan lärare ligga en löneklass under slutlönen för motsvarande

ordinarie lärare. Denna lönerelation mellan ordinarie och icke-ordinarie

befattningshavare motsvarar den inom den allmänna civilförvaltningen gäl­

lande. Emellertid hava de sakkunniga i sitt förslag förutsatt, att b e g y n-

nelselönen för icke-ordinarie lärare skulle ligga tre löneklasser under

begynnelselönen för ordinarie lärare, medan den för extra ordinarie befatt­

ningshavare inom statsförvaltningen ligger blott två löneklasser under de

ordinarie befattningshavarnas begynnelselöner. De sakkunnigas förslag an­

knyter i senast berörda hänseende till den löneplan, som tillämpas för extra

befattningshavare inom statsförvaltningen. För att nå det åsyftade resul­

tatet hava de sakkunniga byggt ut den inom statsförvaltningen gällande

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

73

löneplanen för extra ordinarie befattningshavare nedåt, så att vederbörande

lönegrader för folk- och småskollärares del skulle börja en löneklass lägre

än som är fallet enligt nämnda löneplan.

När de sakkunniga på angivet sätt kombinerat löneplanerna för extra

befattningshavare respektive extra ordinarie befattningshavare inom stats­

förvaltningen genom att låta vederbörande lönegrad omfatta ett större

antal löneklasser, torde motivet ha varit, att man velat kringgå den svårig­

het, som ligger däri, att folkskollärarna omedelbart erhålla ställning såsom

extra ordinarie befattningshavare och att alltså den övergångstid saknas,

varmed befattningshavare inom statsförvaltningen, vilka inträda i stats­

tjänst, som extra befattningshavare hava att räkna.

Till de sakkunnigas förslag till löneställning för icke-ordinarie lärare kan

jag i princip ansluta mig. Jag anser alltså i likhet med de sakkunniga, att

en ieke-ordinarie folkskollärare med 39 veckors undervisningstid bör erhålla

begynnelselön enligt 14:e löneklassen samt att en icke-ordinarie småskol­

lärare med samma undervisningstid skall erhålla begynnelselön enligt 6:e

löneklassen. Jag är även av den uppfattningen, att en icke-ordinarie be­

fattningshavare, för den händelse han uppnådde slutlön, borde vara pla­

cerad blott en löneklass lägre än motsvarande ordinarie befattningshavare.

Emellertid torde det icke förekomma, att en folk- eller småskollärare så

lång tid tjänstgör som extra ordinarie, att han uppnår denna slutlön. Under

sådana förhållanden synes mig en lönetekniskt bättre lösning än den av de

sakkunniga föreslagna vara, att de icke-ordinarie folk- och småskollärarna

inplaceras i den lönegrad i löneplanen för extra ordinarie befattningshavare,

vilken ger dem den av de sakkunniga åsyftade begynnelselönen. En sådan

inplacering innebär i förhållande till de sakkunnigas förslag, att den sista

löneklassuppflyttning, som enligt detta förslag är teoretiskt möjlig, går för­

lorad, men av antydda skäl saknar denna förändring varje praktisk be­

tydelse.

Då jag jämväl för de icke-ordinarie lärarna förordar en differentiering av

lönegradsplaceringen efter undervisningstidens längd, får jag med stöd av

det anförda föreslå, att de icke-ordinarie folkskollärarna inplaceras i löne­

graderna 14, 15 och 16 i löneplanen för extra ordinarie befattningshavare

vid civilförvaltningen samt att icke-ordinarie småskollärare inplaceras i

lönegraderna 6, 7 och 8 i samma löneplan. Vad jag ovan föreslagit i fråga

om lärares möjlighet att vid minskning av undervisningstiden bibehållas

vid innehavande lönegrad torde böra äga tillämpning även i fråga om

extra ordinarie lärare.

Övningslärare. I

likhet med de sakkunniga anser jag, att spörsmålet örn

övningslärarnäs anställnings- och avlöningsförhållanden bör underkastas

särskild utredning, vadan jag icke i detta sammanhang närmare ingår på

nämnda spörsmål.

Kungl. Maj:ts proposition Nr £70.

74

Kungl. Majlis 'proposition Nr 270.

Kostnadsberäkningar.

Merkostnaderna för statsverket under två och

ett halvt år närmast efter ikraftträdandet av den lönereglering för folk- och

småskollärare, som ovan av mig förordats, framgå av efterföljande beräk­

ningar:1

avlöning till manliga folkskollärare.................. kronor

42,900,000

»

» kvinnliga »

............................ »

25,950,000

»

» småskollärare, lärare vid mindre folk­

skolor och biträdande lärare vid folk­

skolor .............................................................. »

35,800,000

Säger för ordinarie lärare................ »

104,650,000

»

» extra ordinarie och vikarierande lärare

»

8,200,000

Summa kronor 112,850,000.

Härtill komma

kostnaderna för inplacering i högre lönegrader av

lärarpersonalen i distrikt med längre lästid än 36

veckor årligen .................................................................. kronor

3,000,000

samt kostnaderna för kallortstillägg.......................... »__ 750,000

Summa kronor 116,600,000.

Efter avdrag av den summa, vartill kommunbidragen

beräknas uppgå, eller sålunda............................... kronor 14,850,000

återstår statsbidrag.......................................... Summa kronor 101,750,000.

Efter avdrag av det belopp, vartill motsvarande kost­

nader för närvarande beräknas uppgå, eller sålunda kronor 84,950,000

skulle alltså

statsverkets merkostnader

under ifråga­

varande fem och ett halvt år uppgå till. .

Summa kronor 16,800,000.

Under de

tre därpå följande åren

skulle härtill komma en kostnadsök­

ning med i runt tal 2,100,000 kronor på grund av då inträdande uppf fatt­

ning i högre lönegrad av de kvinnliga lärarna vid folkskolorna, vadan den

sammanlagda kostnadsökningen för statsverket under dessa tre år skulle

uppgå till

18,900,000 kronor.

Efter det löneregleringen fem och ett halvt år efter dess ikraftträdande

blivit

helt genomförd,

skulle statsverkets merkostnader på grund av

då inträdande uppflyttning av de kvinnliga lärarna vid folkskolorna till

samma lönegrad som motsvarande manliga lärare komma att ökas med

ytterligare omkring 2,150,000 kronor. Samtidigt skulle emellertid kommu­

nernas bidrag till de kvinnliga folkskollärarnas avlöning utökas till samma

1 Beräkningarna hava verkställts med tillämpning av samma grunder, som användas vid be­

räkning av avlöningsanslag å riksstaten. Dyrtidstillägg har beräknats efter 28 procent å de

oreglerade lönerna och efter 10 procent å de reglerade lönebeloppen; jämväl övriga till lärarna

utgående tillägg hava medräknats.

75

belopp, varmed kommunerna skola bidraga till avlönande av manliga

folkskollärare. Härigenom beräknas kommunbidraget till lärarlönerna kom­

ma att ökas med omkring 1,250,000 kronor årligen. Statsverkets kostnads­

ökning för den sålunda föreslagna löneregleringen skulle alltså efter dess

fulla genomförande komma att uppgå till omkring (18,900,000 +

+ 2,150,000 — 1,250,000 =) 19,800,000 kronor.

Till jämförelse må erinras, att motsvarande summa vid bifall till de

sakkunnigas majoritetsförslag skulle uppgå till 25,300,000 kronor.

D. Specialmotivering till förslag till avlöningsreglemente

för lärare vid folk- och småskolor.

1936 års lärarlönesakkunniga hava ansett, att ett särskilt avlöningsregle­

mente bör utfärdas för lärare vid folk- och småskolor. I fråga om de

olika paragraferna hava de sakkunniga i sitt förslag såvitt möjligt sökt

anknytning till de för kommunikationsverken och den allmänna civil­

förvaltningen gällande bestämmelserna. De avsevärda olikheter i skilda

hänseenden, som förefinnas mellan dessa grenar av statsförvaltningen å

ena sidan och ifrågavarande kommunala förvaltningsområde å den andra,

hava emellertid i de sakkunnigas förslag påkallat väsentliga avvikelser

för här avsedda lärares vidkommande från de statliga bestämmelserna.

Departementschefen.

Mot de av de sakkunniga sålunda förordade prin­

ciperna för utformning av här ifrågavarande avlöningsförfattning har jag

intet att erinra. Såsom de framhållit i sitt betänkande, komma nämligen

kraven på enkla och överskådliga föreskrifter att göra sig särskilt starkt

gällande i fråga örn ett avlöningsreglemente, som skall tillämpas inom vart

och ett av landets inemot 2,500 skoldistrikt. Jag anser det därför nödvän­

digt att, på sätt de sakkunniga föreslagit, för dessa lärare vidtaga jämk­

ningar på olika punkter av de för statliga befattningshavare gällande av-

löningsbestämmelserna. Vid den departementala granskning, som de sak­

kunnigas förslag underkastats, hava vissa ändringar vidtagits i huvudsak

för att, där så låter sig göra, bringa författningen till överensstämmelse

med motsvarande föreskrifter i det föreslagna avlöningsreglementet för lä­

rare vid statens undervisningsväsen. Det sålunda överarbetade förslaget

till avlöningsreglemente för lärare vid folk- och småskolor, vilket jag för­

ordar, torde böra såsom Bilaga fogas till statsrådsprotokollet i detta

ärende.

De företagna jämkningarna hava i det av mig förordade avlönings­

reglementet vidtagits i för lärarna såväl förmånlig som oförmånlig riktning

och, såvitt bedömas kan, avvägts på ett sådant sätt, att lärarnas ställning

i avlöningshiinseende skulle bliva i stort sett densamma som för statliga

befattningshavare i motsvarande lönegrader. ITärav följer emellertid, att

direkta jämförelser beträffande de olika detalj bestämmelserna icke alltid

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

76

kunna göras mellan det av mig förordade reglementet och det för statliga

befattningshavare gällande.

Beträffande de särskilda bestämmelserna i föreliggande reglementsför-

slag har jag, där ej annat särskilt angivits, i huvudsak anslutit mig till

vad de sakkunniga föreslagit.

1 kap. Ordinarie ämneslärare.

1

§•

Enligt bestämmelserna i 1 § 3 och 4 mom. skall avlöning utbetalas i

efterskott och, där ej annorlunda i reglementet stadgas, utgå från och

med den dag, tillträde skett, till och med den dag, läraren avgår från be­

fattningen. Då ordinarie lärare för närvarande uppbär hela den kontanta

lönen förskottsvis med en tolftedel i början av varje kalendermånad, hava

de sakkunniga förutsatt, att lärarnas tjänstepension, som enligt gällande

bestämmelser utgår först från och med månaden näst efter den, varunder

avgång från tjänsten ägt rum, kommer att utgå redan från och med dagen

näst efter den, då vederbörande lärare med pensionsrätt avgått från

tjänsten. Mot vad de sakkunniga anfört i detta hänseende har jag icke

något att erinra. I anledning härav påkallas en ändring i de för folk- och

småskollärare gällande pensionsbestämmelserna. Såsom jag förut nämnt,

är pensionsfrågan i sin helhet icke för närvarande så utredd, att förslag

till pensionsreglering kan föreläggas detta års riksdag, men jag förutsätter,

att sådant förslag skall underställas 1938 års riksdag. Intill dess de nya,

av riksdagen vederbörligen prövade och godkända pensionsbestämmelser­

na träda i kraft, torde det beträffande ändringar, sådana som den nyss

nämnda, vilka alltså allenast hava karaktären av självfallna konsekvenser

av det nya lönesystemet — jag nämner såsom ett annat exempel pensions-

underlagets beräknande efter lön å A-ort — böra få ankomma på Kungl.

Majit att meddela provisoriska föreskrifter. Särskilt bemyndigande härtill

torde böra utverkas av riksdagen.

2

§.

I fråga örn rätt för lärare att med ordinarie befattning förena annan

tjänst eller särskilt uppdrag hava föreslagits i princip enahanda bestäm­

melser, som gälla för befattningshavare inom allmänna civilförvaltningen.

Utöver vad av de sakkunniga föreslagits har — i anslutning till vad i

motsvarande hänseende i annat sammanhang ifrågasatts beträffande läro­

verkslärare m. fl. — intagits en föreskrift i fråga om rätt för lärare att

åtaga sig undervisning vid sidan av tjänsten.

3 §.

De i denna paragraf intagna bestämmelserna angående skyldighet för

lärare att vara underkastad föreskrifter i vederbörande folkskolestadga

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

77

och övriga i behörig ordning meddelade bestämmelser angående folkskole­

väsendet ävensom stadganden om tjänstgöringsskyldighetens omfattning

hava i de sakkunnigas reglementsförslag intagits under 9 §. Med hänsyn

till den av mig förordade inplaceringen av lärarna i särskilda lönegrader

alltefter lästidens längd har jag ansett det vara lämpligt, att dessa före­

skrifter i reglementet komma före bestämmelserna om den lönegrad, ve­

derbörande lärartjänst med hänsyn till lästidens längd skall tillhöra.

I avseende å innehållet av föreskriften örn tjänstgöringens längd har

jag vidtagit de ändringar i sakkunnigförslaget, som påkallas därav, att

skyldighet att i vissa fall utan särskild ersättning meddela undervisning

i slöjd borttagits. I stället för att för olika fall föreskriva viss omfattning

av undervisningsskyldigheten har jag ansett det lämpligare att hänvisa

till den för vederbörande skoldistrikt föreskrivna lästiden dock med angi­

vande av 39 veckor såsom årligt maximum. Antalet veckotimmar torde

liksom hittills böra regleras genom de i undervisningsplanen för rikets folk­

skolor intagna timplanerna.

4 §.

I denna paragraf hava vidtagits huvudsakligen sådana ändringar i de

sakkunnigas förslag, som föranledas av den av mig förordade lönegrads-

placer ingen.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att för kvinnlig lärare bör före­

skrivas samma begränsning i fråga om rätten att erhålla uppflyttning till

den högsta löneklassen inom vederbörande lönegrad, som nu gäller i fråga

örn kvinnlig befattningshavare i statens tjänst.

5 och 6 §§.

De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna om rätt för lärare att efter

viss tids tjänstgöring i ordinarie anställning erhålla uppflyttning i högre

löneklass samt om villkoren för dylik uppflyttning överensstämma i stort

sett med vad som i motsvarande hänseenden finnes stadgat beträffande

statens befattningshavare vid nyreglerade verk. Jag har icke funnit anled­

ning föreligga att biträda ett av de sakkunniga framlagt förslag, enligt

vilket ifrågavarande lärare skulle komma att intaga den särställningen,

att befogenhet skulle tillkomma skolstyrelse att vid prövning av fråga,

huruvida uppskov bör äga rum med lärares uppflyttning i högre löneklass,

i vissa fall taga hänsyn till att lärare erhållit bestraffning på grund av sin

vandel.

7

§.

Gentemot de sakkunnigas förslag till lydelse av denna paragraf (8 § i de

sakkunnigas förslag) har lönenämnden anfört, att föreskriften i 3 mom.

örn bestämmandet av läsårets omfattning vid beräkning av tjänstetid torde

komma att erhålla olika innehåll, beroende på vilka principer, som till-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

78

lämpades vid befattningarnas lönegradsplacering. Om man såsom de sak­

kunniga utginge ifrån en tjänstgöringsskyldighet av 39 veckor, torde läs­

året i nu berörda hänseende böra enligt nämndens mening bestämmas till

273 dagar.

Enligt min mening tala praktiska skäl för de sakkunnigas förslag, att

en undervisningstid av 242 dagar — eller sålunda den föreskrivna minimi-

lästiden för folk- och småskolor — skall anses utgöra ett läsår. Den av löne-

nämnden föreslagna lydelsen skulle medföra påtagliga olägenheter, därest

den av mig förordade lönegradsplaceringen genomföres. En omräkning av

vederbörande lärares lönetursrätt skulle exempelvis i regel bliva erforderlig,

därest lärarna överginge från ett skoldistrikt med en viss årlig lästid till

ett annat skoldistrikt med en annan lästid. Härigenom skulle svårigheterna

att beräkna avlöning åt vikarierande lärare ökas, då ju för dessa lärare

enligt förslaget skulle gälla i stort sett samma lönetursbestämmelser som

för de ordinarie lärarna. Jag anser mig därför böra ansluta mig till de

sakkunnigas förslag till bestämmelser i förevarande avseende.

Lönenämnden har uttalat vissa farhågor för att de av de sakkunniga

föreslagna tillgodoräkningsföreskrifterna skulle såsom prejudicerande

komma att åberopas av andra befattningshavargrupper. I anledning

härav anser jag mig allenast böra hänvisa till vad jag tidigare anfört angå­

ende behovet av att här bestämmelser utfärdas, som äro anpassade efter de

i många avseenden säregna och från den statliga förvaltningen helt skilda

förhållanden, som äro tillfinnandes på folkskoleväsendets område. De

föreslagna bestämmelserna torde med hänsyn härtill icke kunna i något

avseende tilläggas prejudicerande betydelse för statliga befattningshavare.

8

§.

I denna paragraf hava bestämmelser intagits angående skyldighet för

lärare att efter i vederbörlig ordning beslutad ändring av den årliga Jäs­

tiden inom det skoldistrikt, han tillhör, övergå till motsvarande lärartjänst

inom den högre eller lägre lönegrad, som tjänsten med hänsyn till den änd­

rade lästiden skall tillhöra. Beträffande de skäl, som föranlett denna anord­

ning får jag hänvisa till det föregående. Av paragrafens formulering fram­

går, att läraren i den nya lönegraden givetvis äger rätt att enligt 7 § för

uppfattning tillgodoräkna sig anställningstiden i den förutvarande löne­

graden.

9

§.

I fråga om skyldighet för lärare att låta sig förflyttas till annan befatt­

ning inom undervisningsväsendet hava de sakkunniga så till vida föreslagit

en utvidgning av de bestämmelser, som finnas meddelade i kungörelsen

nr 255/1936, att förflyttning icke begränsats till folkskoleväsendet enbart,

samt att, i likhet med vad som gäller för statens befattningshavare, flytt-

ningsskyldighet skall föreligga även i andra fall, än då behov av förflyttning

Kungl. Maj:ts proposition Nr %70.

79

föreligger på grund av förefintligheten av övertalig tjänst. Med hänsyn till

folkskoleväsendets speciella förhållanden har det synts de sakkunniga moti­

verat, att giva stadgandet härom en sådan avfattning, att därav klart

framgår, att dess tillämpande bör ifrågakomma allenast i undantagsfall.

I övrigt ansluta sig de av de sakkunniga härutinnan föreslagna bestämmel­

serna i det väsentliga till huvudreglerna i nämnda kungörelse. Dock har

det icke ansetts erforderligt eller lämpligt att i fråga om prövningen av

frågor örn ersättning för löneminskning, vilken prövning skall handhavas

av Kungl. Majit, giva närmare anvisningar i författningen beträffande de

förutvarande inkomster, till vilka hänsyn vid berörda skälighetsprövning

skall tagas.

Lönenämnden anser, att den ersättning för minskade löneförmåner, som

avsetts skola kunna tillerkännas lärare vid förflyttning till annan befatt­

ning inom undervisningsväsendet, givetvis icke borde avse ersättning, som

utginge för undervisning i slöjd eller för annat övertidsarbete.

Statskontoret håller före, att den av de sakkunniga föreslagna förflytt-

ningsbestämmelsen torde böra erhålla karaktär av en för nuvarande inne­

havare av lärartjänster gällande övergångsbestämmelse. För framtiden

borde enligt statskontorets bestämda mening — såsom en självfallen kon­

sekvens av det statliga lönesystemets tillämpning — stadgas en allmän

skyldighet att låta sig förflyttas på de villkor, som i sådant hänseende

gällde inom civilförvaltningen.

Enligt min mening finnes icke anledning att i fråga om ersättning för

i samband med tvångsförflyttning inträdd löneminskning, vidtaga den

av lönenämnden förordade inskränkningen. Fall torde nämligen kunna

förekomma, då det skulle vara uppenbart obilligt att ej medgiva någon

ersättning för till följd av förflyttningen förlorade inkomster av under­

visning i slöjd eller i fortsättningsskola. Framhållas må även, att i kun­

görelsen nr 255/1936 ersättning för dylika inkomster förutsatts kunna utgå.

Genom den föreslagna bestämmelsen, att prövning av ersättningens storlek

i varje särskilt fall skall företagas av Kungl. Majit, torde tillräckliga

garantier förefinnas mot att ersättning utbetalas med högre belopp än vad

som kan anses vara skäligt.

Det av statskontoret framkastade förslaget synes mig icke vara förenligt

med de särskilda förhållanden, som råda inom folkskoleväsendet. Jag

biträder därför i denna del de sakkunnigas förslag.

10 och 11 §§.

Beträffande dessa paragrafer hänvisas till den allmänna motiveringen.

12

§.

I fråga örn storleken av de kallortstillägg, som skola utgå till lärare vid

folk- och småskolor, hava de sakkunniga föreslagit en nedsättning till %

Kungl. Marits proposition Nr 270.

80

av de belopp, vartill motsvarande tillägg upptagits i de statliga avlönings-

reglementena. Enligt de sakkunnigas mening torde nämligen de olägenheter,

som i allmänhet anses följa av att tjänstgöringsorten är belägen inom de

delar av riket, där särskilda kaliortstillägg utgå, vara mindre kännbara för

lärarna än för andra befattningshavare. Under det att tjänstemän i regel

endast vore berättigade att, när det kunde ske utan hinder för göromålens

behöriga gång, åtnjuta en relativt kort tids semester årligen, hade lärarna

sig tillförsäkrade ferier, vilka enligt föreliggande förslag alltid uppginge till

minst 3 månader årligen. De sakkunniga ansåge emellertid, att frågan

om kallortstilläggens storlek borde upptagas till prövning i samband med

motsvarande spörsmål beträffande de statsanställda lärarna och lärarna

vid de högre kommunala skolformerna. Därest sistnämnda lärargrupper

ansåges böra erhålla kaliortstillägg till samma belopp som övriga statens

befattningshavare, borde enahanda förmån tillkomma även folk- och små­

skolornas lärare.

Skolöverstyrelsen har icke ansett en nedsättning av lärarna tillkom­

mande kaliortstillägg vara tillräckligt motiverad. Överstyrelsen har vidare

framhållit, att likställighet i fråga om storleken av dessa tillägg borde före­

skrivas för samtliga grupper av lärare.

För egen del anser jag, att för lärare vid folk- och småskolor böra gälla

samma kaliortstillägg som av mig för statsanställda lärare föreslagits i

propositionen nr 271/1937. Härav föranledd ändring har vidtagits i de

sakkunnigas författningsförslag.

I likhet med de sakkunniga utgår jag ifrån, att i och med löneregle­

ringen de särskilda tillägg skola upphöra, som för närvarande utgå enligt

kungörelsen nr 141/1920 angående särskilda lönetillägg åt lärarna inom

vissa skoldistrikt i Västerbottens och Norrbottens län och nr 469/1924

angående särskilda lönetillägg åt lärare vid folkskolor inom vissa av rikets

nordligaste gränsorter.

13 §.

Ifrågavarande paragraf har ändrats till överensstämmelse med vad som

föreslagits beträffande lärare vid de allmänna läroverken m. fl.

14 §.

De sakkunniga havå erinrat, att enligt gällande avlöningskungörelse folk-

och småskollärare äger att under tjänstledighet på grund av sjukdom

åtnjuta samtliga honom eljest tillkommande kontanta avlöningsförmåner

med avdrag av ett belopp, motsvarande en tredjedel av den för honom i

sagda kungörelse stadgade kontanta begynnelseavlöningen.

Då ledighet endast behövde begäras under läsmånaderna, ägde sålunda

lärare alltid rätt att under ferierna uppbära oavkortad lön. Riksdagens

revisorer hade under § 53 av sin år 1934 avgivna berättelse påtalat detta

förhållande och framhållit det mindre tillfredsställande i att en lärare

Kungl. Marits proposition Nr £70.

81

under flera år i en följd beviljats tjänstledighet för sjukdom under lästermi-

nerna men återinträtt i tjänst under ferierna och därunder kommit i åtnju­

tande av oavkortade löneförmåner. Revisorerna gjorde gällande, att sådana

föreskrifter borde meddelas för lärare vid folk- och småskolor, att i dylika

fall i ledigheten skulle inbegripas jämväl ferierna.

Även statsutskottet vid 1935 års riksdag (utlåtande nr 126 punkt 21)

uttalade, att vad revisorerna sålunda anfört visade, att de nuvarande

bestämmelserna beträffande avdrag å löner vid sjukledighet för folkskolans

lärare vore i hög grad otillfredsställande. I likhet med de myndigheter,

som avgivit infordrade utlåtanden över revisorernas berörda anmärkning,

nämligen statskontoret och skolöverstyrelsen, ansåge utskottet en författ­

ningsändring vara av förhållandena påkallad. Då enahanda bestämmelser

angående sjukavlöning gällde även andra lärargrupper vid statsunderstödda

kommunala läroanstalter, borde enligt utskottets mening en kommande

författningsändring jämväl avse dessa lärargrupper.

Då utskottet förutsatte, att denna fråga komme att upptagas till pröv­

ning, utan att särskild åtgärd vidtoges från riksdagens sida, inskränkte sig

utskottet till att omförmäla för riksdagen vad i ärendet förekommit. Denna

omförmälan lades av riksdagens båda kamrar till handlingarna.

Med hänsyn till vad sålunda förekommit hade 1935 års lärarlönesak-

kunniga undersökt möjligheten av att undvika nu nämnda olägenheter

genom att ålägga läraren skyldighet att i dylika fall begära tjänstledighet

jämväl under de ferier, som inf olle under den tid, läraren på grund av

sjukdom vore oförmögen att uppehålla sin befattning. Härvid hade de

sakkunniga även beaktat de fall, då vederbörande lärare av annan anled­

ning än sjukdom, t. ex. för offentligt uppdrag eller för enskilda angelägen­

heter o. s. v., vore tjänstledig under två eller flera på varandra följande

terminer.

Det visade sig emellertid icke vara möjligt att på denna väg åstadkomma

någon lösning av ifrågavarande spörsmål. Det skulle nämligen leda till

uppenbart orimliga resultat att låta en lärares avlöning under ferierna bliva

beroende på vederbörandes tjänstgöringsförhållanden under en efterföl­

jande termin.

I stället hade dessa sakkunniga såväl ifråga örn sjukledighetsavdrag som

då det varit fråga örn avdrag under ledighet av annan anledning än sjuk­

dom sökt vinna åsyftat resultat genom en sådan skärpning av avdrags-

beloppens storlek, att en lärares sammanlagda avdrag under åtta månaders

ledighet skulle komma att uppgå till ungefärligen den löneminskning, som

en statens befattningshavare med avlöning enligt motsvarande löneklass

finge vidkännas under ett helt års ledighet.

Det hade emellertid synts de sakkunniga vara rimligt, att en lärare under

kortare sjukledigheter endast behövde avstå samma belopp för dag räknat

som motsvarande statliga befattningshavare.

I anslutning till vad sålunda anförts hade 1935 års lärarlönesakkunniga

föreslagit tvenne avdragsskalor för lärare, som åtnjöte ledighet på grund

av sjukdom. För kortare sjukledigheter, upptill sammanlagt 60 dagars

sjukledighet för varje redovisningsår, föreslogo de sakkunniga samma

avdragsbelopp för dag räknat som för statens befattningshavare med en

avlöning, motsvarande lärares kontanta löneförmåner, och för sjukledighet

därutöver ett 50 procent högre avdragsbelopp för dag räknat.

Hihavy

lill rileta!(Kjern* protokoll 1937.

1 sami.

Nr 270.

(>

Kungl. Maj:ts proposition Nr '270.

82

1986 års lärarlönesakkunniga hava i likhet med sistnämnda sakkunnig­

beredning funnit vissa svårigheter möta att å lärare utan vidare tillämpa

de för befattningshavare i allmänhet föreskrivna sjukavdragen. Vissa kom­

pletterande föreskrifter syntes vara erforderliga, för att en lärare under

längre tids sjukledighet skulle vidkännas sjukavdrag till samma belopp för

år räknat som motsvarande statliga befattningshavare. Detta resultat

skulle visserligen vinnas genom den av 1935 års sakkunniga föreslagna

anordningen med förhöjda sjukavdrag vid sjukledighet utöver viss angiven

tid. Vissa ojämnheter skulle dock följa av en dylik anordning. Sålunda

skulle lärarna vid tillfälliga sjukledigheter under ett läsår komma att få

vidkännas högre avdrag än motsvarande statstjänstemän. Denna olägen­

het syntes dock kunna mildras genom lämplig utökning av den sjuk­

ledighet, lärare skulle erhålla mot vanligt sjukavdrag. Vidare syntes även

vissa praktiska svårigheter vara förenade med tillämpningen av olika stora

avdrag alltefter omfattningen av vederbörandes sammanlagda sjukledighet

under ett redovisningsår.

1936 års lärarlönesakkunniga hava ansett sig böra förorda, att vanligt

sjukavdrag alltid skulle gälla, dock att i de fall, då lärare oavbrutet under

tre på varandra följande terminer varit på grund av sjukdom förhindrad

att tjänstgöra, avdrag för tiden därefter skulle göras jämväl under lärarens

ferier. Härigenom skulle sjukavdragsbestämmelserna bliva enkla att till-

lämpa och samtidigt skulle vad riksdagens revisorer åsyftat vinna veder­

börligt beaktande. De sakkunniga ansåge sig emellertid böra uttala, att

frågan om storleken av lärares sjukavdrag borde upptagas till prövning

gemensamt för samtliga lärare, vilkas avlöning skulle utgå enligt det stat­

liga lönesystemet. Någon anledning att i detta avseende ställa folk- och

småskolornas lärare i en särställning syntes icke förefinnas, i all synnerhet

icke efter genomförandet för dessa lärare av en till nio månader förlängd

årlig lästid.

Lönenämnden har mot de sakkunnigas förslag i denna del icke fram­

ställt någon annan erinran, än att nämnden ansett, att skyldigheten för

lärare att vidkännas sjukavdrag under ferier borde inträda redan då

lärare under två terminer i en följd varit förhindrad att tjänstgöra på

grund av sjukdom.

Även skolöverstyrelsen har uttalat, att nu gällande bestämmelser

örn löneavdrag vid sjuktjänstledighet kunde ge anledning till berättigade

anmärkningar, men överstyrelsen ansåge det tvivelaktigt, om de sakkun­

nigas förslag till ändring i detta hänseende skulle komma att avhjälpa de

missförhållanden, statsrevisorerna påtalat, eller i övrigt komme att verka

på ett tillfredsställande sätt.

Sålunda skulle den föreslagna anordningen komma att leda till ekonomisk

orättvisa mellan olika lärare, allteftersom deras sjuktjänstledighet toge sin

början under en hösttermin eller under en vårtermin.

Vidare har överstyrelsen anfört, att örn en lärare, sedan han varit tjänst­

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

83

ledig under två terminer, återinträdde i tjänst, skulle den följd av tre ter­

miner, som borde medföra löneavdrag under ferierna, tydligen bliva bruten

och örn läraren så gott som omedelbart bleve tjänstledig på nytt, skulle

han äga beräkna nya tre terminers tjänstledighet utan löneavdrag under

mellanliggande ferier. Slutligen skulle förslaget enligt överstyrelsens

mening vålla svårigheter vid ansökning, granskning och ^anordnande

av statsbidrag, eftersom undersökningar måste verkställas rörande för­

hållandena under icke endast det förhandenvarande redovisningsåret utan

jämväl under föregående år.

Skolöverstyrelsen har ansett den riktigaste anordningen vara, att sjuk-

avdraget avpassades till sådant belopp, att det icke behövde uttagas under

annan tid än då ledighet i verkligheten erfordrades, således^ endast under

pågående lästermin. I enlighet härmed har överstyrelsen ifrågasatt, huru­

vida icke huvudsyftet med de sakkunnigas förslag borde kunna nås genom

en bestämmelse, som, för den händelse sjuktjänstledigheten pagatt bada

terminerna under ett redovisningsår, stadgade, att löneavdrag skulle beräk­

nas för något längre tid än på året belöpande tjänstgöringsdagar, exempel­

vis för 300 dagar.

I likhet med statsrevisorerna anser även jag, att det vöre önskligt, att

sådana bestämmelser kunde meddelas i fråga om lärarnas löneavdrag un­

der sjukledighet, som ledde till i huvudsak samma resultat för lärarna

som för motsvarande befattningshavare i statens tjänst.

Beträffande de åtgärder, som härvid lämpligen skulle kunna ifrågakom­

ma, anser jag mig till en början böra uttala, att det knappast kan vara

lämpligt att föreskriva ett skärpt sjukavdrag efter förloppet av viss tids

i en följd åtnjuten sjukledighet. Utöver vad skolöverstyrelsen härutinnan

anfört vill jag framhålla de svårigheter, som visat sig uppstå vid tolkningen

av uttrycket »i en följd». Den av lönenämnden föreslagna ändringen av

denna bestämmelse skulle icke avhjälpa eller minska olägenheterna med

densamma.

Enligt skolöverstyrelsens mening böra föreskrifterna om sjukavdrag

så avfattas, att avdragen verkställas under den tid, då vederbörande åt­

njuter sjukledighet, och således ej under ferierna. Enligt det av överstyrel­

sen framlagda förslaget skulle emellertid sjukavdragets storlek kunna be­

dömas för^t vid läsårets slut och i viss utsträckning då verkställas för hela

det gångna läsåret. Med hänsyn till de olägenheter, som skulle följa med

en dylik anordning, anser jag mig ej heller kunna förorda det av översty­

relsen framlagda förslaget.

Enligt min mening skulle den av 1935 års lärarlönesakkunniga föreslagna

anordningen vara att föredraga, d. v. s. tillämpning av samma avdrag,

som gälla för de statliga befattningshavarna, under viss tids ledighet år­

ligen och under ledighet för tiden därefter ett förhöjt avdrag. Emellertid

kommer även en sådan bestämmelse att i många fall, där varje tanke på

missbruk måste uteslutas, verka obilligt.

Då alltså någon fullt tillfredsställande lösning av förevarande spörsmål

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

84

icke enligt min mening kunnat vinnas och då därtill kommer, att det icke

synes befogat att för folk- och småskollärare meddela några särbestämmel­

ser rörande förhållanden, som i själva verket äga sin tillämpning jämväl för

övriga till undervisningsväsendet knutna lärarkårer, har jag ansett mig nu

icke kunna intaga annan ståndpunkt än att samma regler i förevarande

hänseende skola gälla som för andra nyreglerade befattningshavare.

15 §.

För närvarande finnas några särskilda bestämmelser icke meddelade an­

gående lärares rätt till avlöning under ledighet på grund av olycksfall i

tjänsten och ej heller ifråga örn ersättning för läkarvård och läkemedel i

samband med olycksfall i tjänsten. I detta avseende hava lärarna i före­

kommande fall allenast uppburit vanlig sjukavlöning under av olycksfall

föranledd ledighet och i övrigt varit hänvisade till gällande bestämmelser i

olycksfallsförsäkringslagen.

I likhet med övriga sakkunnigberedningar hava 1936 års lärarlönesak-

kunniga utgått ifrån, att dessa lärare skulle komma i åtnjutande av samma

förmåner vid olycksfall i tjänsten som statens egna befattningshavare. I

enlighet härmed hava de sakkunniga i sitt förslag till avlöningsreglemente

för lärarna intagit i huvudsak samma bestämmelser i detta ämne, som

gälla för statliga befattningshavare vid nyreglerade verk. På grund av de

särskilda anställnings- och avlöningsförhållanden, som gällde för här avsedda

lärare, syntes, yttrade de sakkunniga, förevarande fråga emellertid icke vara

slutgiltigt ordnad enbart genom införande av sagda bestämmelser i avlö-

ningsreglementet. Å ena sidan vöre lärarna anställda i skoldistriktens tjänst

och skoldistrikten hade alltså att i egenskap av arbetsgivare svara för

försäkringsavgifterna, å andra sidan hade staten att vidkännas huvud­

parten av de löneförmåner, som utginge till läraren under här avsedda

ledigheter. En närmare reglering av dessa mellanhavanden och därav föl­

jande ekonomiska förpliktelser torde vara erforderlig. De sakkunniga

hade dock icke tilltrott sig att härutinnan kunna framlägga något förslag.

På denna punkt erfordrades alltså ytterligare utredning, vilken lämpligen

syntes böra verkställas genom riksförsäkringsanstaltens försorg. — De

sakkunniga hade ansett, att den prövning, som enligt bestämmelserna i

denna paragraf i vissa fall skulle verkställas i fråga örn storleken av det

avdrag, läraren skulle vidkännas, lämpligen borde anförtros åt skolöver­

styrelsen. Härigenom torde nämligen vinnas en önskvärd enhetlighet i till-

lämpningen.

Riksför säkring sanstalten har, efter att hava lämnat en redogörelse

för hithörande bestämmelser, yttrat i huvudsak följande.

_ Örn kommunerna även i fortsättningen skulle betraktas såsom arbets­

givare enligt olycksfallsförsäkringslagen, syntes den mest tillfredsställande

reglering av ifrågavarande förhållanden, som kunde ifrågakomma, vara att

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

85

införa den ordning, att den enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående

ersättningen avdroges från avlöningsförmånerna i stället för tvärtom. Här­

igenom skulle lärarna för sjukdomstiden erhålla rätt till bibehållande av

sådana löneförmåner, som tillsammans med den enligt olycksfallsförsäk-

ringslagen bestämda sjukpenningen motsvarade oavkortad lön. Om full

eller avkortad lön tillförsäkrades vid arbetsoförmåga efter sjukdomstill­

ståndets slut, skulle avdrag å lönen ske för livräntan. Vidare kunde stadgas,

att avlöning till i tjänst varande ordinarie lärare skulle, om särskilda för­

hållanden ej förelåge, avkortas med livränta enligt olycksfallsförsäkrings-

lagen.

Beträffande en anordning av sådant slag, som ifrågasättes i föregående

stycke, kunde sägas, att den icke överensstämde med den utgångspunkt,

sorn läge till grund för bestämmelserna i 11 § olycksfallsförsäkrings­

lagen, nämligen den, att ersättningen enligt olycksfallsförsäkringslagen

skulle utgå i andra hand efter det understöd, som arbetsgivaren bestrede.

Då en likvärdigt tillfredsställande lösning emellertid icke torde kunna vin­

nas på lämpligare sätt under den angivna förutsättningen, syntes denna om­

ständighet dock icke böra vålla avgörande betänklighet. Framhållas finge,

att en liknande anordning tillämpades i fråga örn sjukdomstiden för vissa

personalkategorier vid försvarsväsendet med utgångspunkt från Kungl.

Maj:ts beslut den 15 december 1922 angående bestämmelser rörande för­

måner under sjukdom åt vissa vid armén och kustartilleriet anställda

arbetare. Vidkommande frågan om livränta till i tjänst varande ordina­

rie lärare skulle uppkomma spörsmålet, vilken myndighet som skulle hava

att fatta beslut med anledning av framställning från läraren, att livräntan

icke i sin helhet skulle avräknas från avlöningen. Beträffande de ordinarie

statstjänstemännen skulle motsvarande frågor prövas av riksförsäkrings-

anstalten, enär det beträffande dem vore fråga om avdrag å livräntan (ej

å avlöningen); tjänstemannen kunde medgivas att utfå livräntan eller del

därav, exempelvis om han på grund av olycksfallet åsamkades särskilda

resekostnader för tjänstens fullgörande. Den prövning, som i nyssnämnda

hänseende skulle äga rum för lärarnas vidkommande, syntes lämpligen

kunna överlämnas åt skolöverstyrelsen.

Resultatet av den ovan ifrågasatta anordningen skulle för de kommuner,

som icke stöde s. k. självrisk, bliva, att de icke komme att såsom hittills

utfå sjukpenningen från försäkringsinrättningen. För kommuner med själv­

risk (alltså premiebefriade) skulle den ändringen inträda, att de i likhet

med andra dylika arbetsgivare finge svara för ersättningen enligt olycks­

fallsförsäkringslagen. För lärarnas vidkommande bleve följden, såsom av

ovanstående framginge, bland annat, att de ordinarie lärarna endast i sär­

skilda fall skulle kunna utfå oavkortad avlöning jämte livränta.

Riksförsäkringsanstalten hade ovan utgått från den förutsättningen,

att kommunerna liksom enligt hittills av försäkringsrådet tillämpad praxis

även i fortsättningen skulle vara att anse såsom arbetsgivare enligt olycks­

fallsförsäkringslagen för här ifrågavarande lärarpersonal. Under denna

förutsättning mötte betydande svårigheter för att ernå en helt tillfreds­

ställande reglering av förhållandet mellan ersättningen enligt olycksfalls­

försäkringslagen och avlöningsförmånerna.

Därest staten däremot på grund av ändringar av lärarnas anställnings-

och avlöningsvillkor skulle komma att kunna betraktas såsom arbetsgivare

enligt olycksfallsförsäkringslagen, eller särskilda föreskrifter i sådant avse­

ende skulle komma att meddelas, skulle en enhetlig reglering automatiskt

Kungl. Majlis proposition Nr 270.

86

komma till stånd. Förordningen den 30 november 1917 angående särskilda

bestämmelser i fråga om tillämpning av olycksfallsförsäkringslagen å sta­

tens arbetare skulle då bliva tillämplig å denna lärarpersonal och intet

hinder alltså möta för införandet av de i sakkunnigförslaget intagna, för

statsanställda avpassade bestämmelserna. För kommunernas vidkommande

skulle en dylik förändring innebära, att de befriades från skyldigheten att

antingen erlägga försäkrings- och tilläggsavgifter eller att mot lindring av

försäkringsavgiften åtaga sig vissa självriskförpliktelser.

I likhet med de sakkunniga utgår jag ifrån, att folk- och småskollärare

skola komma i åtnjutande av samma förmåner vid olycksfall i tjänsten

som statens egna befattningshavare.

Då emellertid dessa lärare äro anställda hos vederbörande skoldistrikt

och någon ändring härutinnan icke ifrågasättes, anser jag, att den av riks-

försäkringsanstalten under förutsättning, att kommunerna även i fortsätt­

ningen skulle betraktas som arbetsgivare enligt olycksfallsförsäkringslagen,

föreslagna anordningen bör vinna tillämpning. I enlighet härmed skulle

den ersättning, som utgår enligt olycksfallsförsäkringslagen, avdragas från

de läraren tillkommande avlöningsförmånerna.

Enligt detta förslag skulle alltså lärarna under sjukledighet, som för­

anletts av olycksfall i arbete, erhålla avlöning till sådant belopp, att denna

avlöning jämte enligt olycksfallsförsäkringslagen utgående sjukpenning

motsvarade oavkortad lön. På enahanda sätt skulle förfaras beträffande

i 21 § medgiven ersättning för läkarvård och läkemedel samt i 22 och

28 §§ stadgad begravningshjälp. Härvid förutsättes alltså, att sjukpenning

enligt olycksfallsförsäkringslagen utbetalas direkt till vederbörande

lärare. I fråga örn lärare, som uppbär livränta enligt olycksfallsförsäkrings­

lagen, skulle avlöningen nedsättas med belopp motsvarande livräntans stor­

lek. Efter särskild prövning skulle dock detta avdrag kunna för visst fall

bestämmas till lägre belopp. Denna prövning torde lämpligen böra an­

komma på Kungl. Maj:t.

I anslutning till vad sålunda föreslagits har jag i 15, 21, 22 och 28 §§

intagit erforderliga föreskrifter i angivna hänseenden.

16—19 §§.

Beträffande de avdrag, lärarna skola vidkännas å lönen vid olika slag

av ledigheter av annan anledning än sjukdom, hava såväl 1935 som 1936

års lärarlönesakkunniga framhållit, att de bestämmelser, som i sådant avse­

ende funnes meddelade för befattningshavare i statens tjänst, vore alltför

invecklade för att kunna tillämpas för folk- och småskollärarnas del.

Icke minst med hänsyn till bestyret med granskning och utbetalning av

statsbidragen hade de sakkunniga ansett det nödvändigt att så mycket

som möjligt förenkla hithörande bestämmelser. Härvid hade dock de

sakkunniga sökt tillse, att lärarna i stort sett skulle bliva likställda med

de statliga befattningshavarna. Efter samråd med representanterna för

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

87

lärarna hava 1936 års lärarlönesakkunniga verkställt en dylik förenkling

av ifrågavarande bestämmelser och de föreskrifter, som i anslutning härtill

intagits i 14—17 §§ i de sakkunnigas författningsförslag, hava beräknats

leda till samma avdragsbelopp, som örn de statliga bestämmelserna oför­

ändrade skulle tillämpas på dessa lärare.

Lönenämnden har i anledning av de sakkunnigas förevarande^ för­

slag anfört, att befattningshavare torde vid ledighet under högst åtta

dagar för enskilda angelägenheter böra av sina löneförmåner avsta något

mer än, såsom de sakkunniga föreslagit, ett belopp, motsvarande det fast­

ställda sj ukledighetsavdraget. Enligt nämndens mening borde vederbörande

i dylikt fall avstå halva lönen.

De sakkunniga hava i 16 § i sitt förslag till reglemente intagit en särskild

avdragsbestämmelse i syfte att för ordinarie lärare vid folkskola möjliggöra

att mottaga förordnande som folk- respektive småskollärare i annat distrikt

eller å annan lärarbefattning vid statlig eller kommunal läroanstalt. Det

torde emellertid enligt de sakkunnigas mening bliva möjligt att definitivt

fatta ståndpunkt till frågan om storleken av de avdrag, som i dylika fall

borde tillämpas för folkskolans lärare, först då närmare utredning förelåge

beträffande de löneförmåner, som skulle tillkomma vikarierande och extra

ordinarie lärare vid de olika läroanstalterna. Med hänsyn till de skiftande

avlöningsbelopp, som kunde förekomma för dylik tjänstgöring, torde det

möjligen bliva erforderligt att för skilda fall föreskriva olika tjänstledig-

hetsavdrag för folk- och småskollärare med hänsyn till de löneförmåner,

läraren ägde uppbära å den tjänst, för vars uppehållande han erhållit ledig­

het från den egna befattningen.

Skolöverstyrelsen har erinrat, att överstyrelsen i ett tidigare ytt­

rande — återgivet å sid. lil—112 i de sakkunnigas betänkande — angivit,

hur enligt överstyrelsens mening vid utanordnande av lön under här ifråga­

varande slag av tjänstledighet bolde förfaras, och de sakkunniga hade

enligt överstyrelsens mening icke anfört några synpunkter, som kunde för­

anleda överstyrelsen att frångå sin där uttalade uppfattning.

Med den av de sakkunniga föreslagna ordningen skulle säkerligen vid be­

räkningen av löner och statsbidrag följa en del olägenheter, som borde kunna

undvikas. Skulle ordinarie lärare som under ledighet å sm ordinarie befatt­

ning tjänstgjorde såsom extra ordinarie eller vikarie inom annat skoldistrikt,

därstädes uppbära hela sin ordinarie avlöning, torde det bliva nödvändigt

föreskriva, att denna hans lön skulle utgå efter kalendertid. Ett sadant

undantag från den eljest obrutna regeln, att lönen till icke-ordinarie lärare

utgår efter lästid, bomme alltid att medföra ökade svårigheter vid beräk­

ningen av lönen, och man kunde med visshet förutse, att undantaget skulle

medföra talrika förbiseenden. Frågan örn hur lönen skulle beräknas, då läs-

terminerna i de två berörda skoldistrikten icke vöre förlagda till samma

tider, finge också ökad betydelse. Utan att nu ytterligare ingå på dessa

avlöningsdetaljer, som icke hade någon större ekonomisk betydelse, allden­

stund det endast vore fråga örn på vilken plats läraren skulle uppbära sin

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

88

avlöning, ville överstyrelsen alltjämt hävda, att det såväl vid utbetalning

av lön som vid rekvisition av statsbidrag måste anses mera praktiskt, om

läraren vid det fall, som här vore i fråga, finge på den plats, där han inne­

hade ordinarie tjänst, avstå blott så stor del av sin ordinarie lön, som

motsvarade den avlöning han själv skulle äga uppbära, om han såsom vika­

rie uppehälle tjänsten. Härav bleve följden, att läraren borde på den ort,

där han tjänstgjorde å icke-ordinarie befattning, åtnjuta lön med belopp,

som där tillkomme icke-ordinarie lärare. Tillhörde bägge orterna samma

dyrortsgrupp, komme lönen på tjänstgöringsorten att sammanfalla med

avdraget å lönen vid den ordinarie tjänsten, eljest uppstode den skillnad,

som förorsakades av dyrortsgrupperingen.

I överensstämmelse med det nu anförda har överstyrelsen föreslagit, att

16 § i de sakkunnigas reglementsförslag skulle erhålla följande lydelse:

»Lärare, som i vederbörlig ordning erhållit tjänstledighet för att uppe­

hålla annan lärarbefattning vid statlig eller kommunal läroanstalt, skall

under tiden för ledigheten avstå så stor del av lön och vid ifrågavarande

fall kallortstillägg, som motsvarar dessa löneförmåner jämlikt den löne-

klass, enligt vilken läraren skulle såsom icke-ordinarie lärare å tjänsten äga

åtnjuta avlöning.»

Jag anser mig för egen del böra godtaga de sakkunnigas förslag, vilket

överensstämmer med grunderna för det nya lönesystemet och i huvudsak

ansluter sig till de bestämmelser, som i motsvarande hänseende gälla

inom statsförvaltningen. Med hänsyn till de jämkningar i sistnämnda

bestämmelser, som vidtagits av de sakkunniga i samförstånd med repre­

sentanter för lärarna, har det givetvis icke varit möjligt att undvika att,

såsom lönenämnden påpekat, avdragen vid vissa ledigheter blivit något

förmånligare för lärarna än för befattningshavare i allmänhet. Dessa för­

måner motvägas emellertid av mindre förmånliga bestämmelser i andra fall.

I fråga om de avdrag, som böra tillämpas vid lärares ledighet från egen

befattning för att uppehålla annan lärartjänst, har jag i avvaktan på

genomförandet av lönereglering för de högre kommunala skolformerna i

18 § allenast intagit föreskrift om lärares löneförmåner under ledighet för

att uppehålla mot egen tjänst svarande befattning i annat skoldistrikt.

För övriga fall av ledighet av hithörande slag avses att bestämmelserna

i 19 § skola tillämpas. Jag har dock ansett det önskvärt, att Kungl.

Maj:t för särskilda fall skulle äga rätt att medgiva undantag från före­

skrifterna i sistnämnda paragraf.

20—22

§§.

Dessa bestämmelser överensstämma i sak med motsvarande föreskrifter

för befattningshavare i statens tjänst.

2 kap. Icke-ordinarie ämneslärare.

De för de icke-ordinarie ämneslärarna föreslagna bestämmelserna hava

utformats i anslutning till vad som gäller för motsvarande befattnings­

havare inom allmänna civilförvaltningen med hänsyn dock tagen till de

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

89

avvikelser från det statliga lönesystemet, som skett för de ordinarie lärarnas

del. Beträffande detaljföreskrifterna kan i stort sett hänvisas till vad tidi­

gare anförts i den allmänna motiveringen och beträffande motsvarande

föreskrifter för de ordinarie lärarna.

I fråga om de i nedannämnda paragrafer intagna stadgandena torde dock

följande böra framhållas.

26 §.

Å den i andra stycket omförmälda ersättningen bör dyrtidstillägg icke

utgå, vilket torde böra klargöras genom vederbörande dyrtidstilläggsför-

fattnings formulering.

28 §.

De sakkunniga hava föreslagit, att extra ordinarie lärare skulle erhålla

begravningshjälp enligt samma grunder som gälla för ordinarie lärare,

d. v. s. med ett belopp motsvarande en tiondel av hans oavkortade års­

lön vid tiden för dödsfallet, dock högst 500 kronor.

Häremot har lönenämnden framhållit, att motsvarande bestämmel­

ser för extra ordinarie befattningshavare vid allmänna civilförvaltningen

eller kommunikationsverken stadgade ett maximum av 400 kronor, vilket

belopp enligt nämndens mening borde fastställas jämväl för den extra

ordinarie lärarpersonalens vidkommande.

Jag har ansett mig böra biträda nämndens uppfattning och fördenskull

i denna paragraf intagit en bestämmelse om maximering motsvarande den,

som nu gäller för extra ordinarie befattningshavare inom allmänna civil­

förvaltningen.

29 §.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle kallortstillägg tillkomma extra

ordinarie lärare enligt samma bestämmelser som meddelats för ordinarie

lärare.

Skolöverstyrelsen har framhållit,

att kallortstillägg enligt de för ordinarie lärare föreslagna bestämmel­

serna skulle utgå för den tid, anställningen varar, och utbetalas med 1/12

av årsbeloppet för kalenderår räknat. Härigenom skulle de icke-ordinarie

lärarna, vilkas anställning alltid sträckte sig över blott en del av kalender­

året, för varje månad erhålla endast 1/12 av nämnda tillägg och således

för år räknat högst 9/12 av kallortstillägget. Då en sådan föreskrift, var­

igenom för lärare med samma effektiva tjänstgöringstid skulle i denna

punkt gälla helt olika lönegrunder, icke syntes förenlig med rättvisa, och

då det icke torde finnas någon anledning att i avseende på kallortstilläggets

utbetalande tillämpa andra beräkningsgrunder än dem, som skulle gälla

i fråga örn icke-ordinarie lärares egentliga lön, ansåge överstyrelsen, att till

icke-ordinarie lärare kallortstillägg skulle utgå efter lästid, alltså med 1/9

för anställningsmånad och med 1/273 för anställningsdag.

Även örn visst fog förefinnes för den ståndpunkt skolöverstyrelsen

intagit till detta spörsmål — särskilt i fråga örn sådana icke-ordinarie

lärare, som fullgöra tjänstgöring under helt läsår i skoldistrikt, där kall-

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

90

ortstillägg utgår — anser jag mig dock böra biträda vad de sakkunniga

föreslagit. Att märka är nämligen, att kallortstilläggen utgöra en gott-

görelse för de olägenheter, som vistelsen i de delar av landet, varom här

är fråga, kan anses medföra på grund av klimatiska och fysiologiska för­

hållanden, och denna gottgörelse har ansetts böra utgå med samma belopp,

oavsett vilken lönegrad vederbörande befattningshavare tillhör. En före­

skrift av det innehåll, skolöverstyrelsen förordat, skulle medföra, att icke­

ordinarie lärare för månad räknat erhölle dylik gottgörelse med intill

50 procent högre belopp än statens befattningshavare skulle erhålla vid

förordnande att uppehålla befattning å samma ort under motsvarande

tid. En dylik anordning synes knappast vara förenlig med det syfte som

förelegat vid beviljandet av kallortstillägget.

31 §.

Från lärarhåll hava framställts önskemål om att även vikarierande lärare

skulle vid ledighet i vissa fall, såsom exempelvis vid sjukdom, för havande­

skap, för vård av enskilda angelägenheter, erhålla rätt att bibehållas vid

en del av löneförmånerna. Även lönenämnden har ifrågasatt, huruvida

icke vikarierande lärare borde beredas sjukavlöning i någon form. Med

hänsyn till att bestämmelser härom numera utfärdats för extra tjänste­

män vid de nyreglerade verken, syntes det nämnden motiverat, att en lik­

nande förmån bereddes jämväl nu ifrågavarande befattningshavare, even­

tuellt genom bibehållande av halva lönen.

Dessa önskemål kunna enligt min mening i vissa fall otvivelaktigt hava

sitt berättigande. Med hänsyn emellertid till svårigheterna att finna en

rimlig

avgränsning av dessa fall, har jag i likhet med de sakkunniga icke

ansett mig böra för närvarande framlägga något förslag i avsedd riktning.

33 §.

I anslutning till av skolöverstyrelsen framlagt förslag har jag ansett det

vara lämpligt att i författningstexten uttryckligen angiva, att timlärarar-

voden endast avse läsämnen.

3. kap. Lönenämnd.

34 §.

Vad beträffar frågan om en särskild lönenämnd såsom remissinstans m. m.

för hithörande ärenden synas mig åtskilliga skäl tala för inrättandet av

en för samtliga nyreglerade lärarkårer, såväl statliga som kommunala, ge­

mensam sådan institution. Denna fråga, som ännu icke är slutberedd, torde

böra avgöras först när motsvarande organisationsspörsmål för civilförvalt­

ningens, försvarsväsendets och kommunikationsverkens del kan upptagas

till övervägande mot bakgrunden av inom 1936 års lönekommitté verk­

ställda utredningar. Örn behov skulle visa sig föreligga av en remissinstans

Kungl. Maj.ts 'proposition Nr 270.

91

för behandling bland annat av vissa följ dförfattningar redan under näst­

följande budgetår, torde denna uppgift provisoriskt kunna anförtros åt all­

männa civilförvaltningens lönenämnd, eventuellt efter förstärkning med i

skolfrågor sakkunniga.

Vad i övrigt angår reglementets utformning torde det bliva nödvändigt,

att detsamma före utfärdandet underkastas ytterligare bearbetning i for­

mellt hänseende. Om därvid skulle befinnas önskvärt att, bl. a. med hän­

syn till vissa av skolöverstyrelsen i dess utlåtande framställda erinringar,

beträffande vilka jag hänvisar till handlingarna i ärendet, jämväl ur saklig

synpunkt vidtaga smärre modifikationer i de föreslagna bestämmelserna,

förutsätter jag, att Kungl. Majit skall vara oförhindrad härtill.

4. kap. Reglementets tillämplighet m. m.

Beträffande övergången till det nya lönesystemet hava de sakkunniga

föreslagit möjlighet för ordinarie lärare, som icke vill

underkasta sig det föreslagna reglementets vill­

kor och bestämmelser, att efter därom gjord anmälan varda

bibehållen vid de avlöningsförmåner, som utgå enligt nu gällande bestäm­

melser. Som villkor för rätt att åtnjuta avlöning enligt de nya lönebestäm-

melserna skulle lärare vara pliktig att frånträda samtliga honom vid tid­

punkten för reglementets ikraftträdande tillkommande, av stat eller kom­

mun tillerkända förmåner.

De sakkunniga hava framhållit, att det med hänsyn till de betydande

kommunala tillägg, som vissa skoldistrikt beviljat ifrågavarande lärare,

torde kunna väntas inträffa, att en del ordinarie lärare, vilka på ett rätts­

ligen betryggande sätt tillförsäkrats dylika tillägg, begagnade sig av före-

nämnda möjlighet att fortfarande få uppbära avlöning enligt nu gällande

bestämmelser. Även med den förbättrade löneställning, som enligt de sak­

kunnigas förslag ifrågavarande lärarkategorier skulle erhålla, skulle det

nämligen på grund av förefintliga kommunala tillägg komma att i ett antal

fall inträffa, att förslagets genomförande utan särskilda övergångsanordnin-

gar medförde en försämring av lärarnas villkor. Enligt en utredning, som

tillhandahållits de sakkunniga av lärarrepresentanterna, skulle detta bliva

fallet i ett tiotal städer. I detta sammanhang hava de sakkunniga fram­

hållit, att det även kunde tänkas inträffa, att ordinarie lärare komme att

begagna sig av denna möjlighet att varda bibehållen vid gällande avlö-

ningsbestämmelser, oaktat han efter löneregleringens genomförande skulle

erhålla högre avlöning än för närvarande, nämligen i sådana fall, då lärare

genom att underkasta sig avlöningsreglementets bestämmelser skulle för­

lora honom tillförsäkrad rätt till kommunal tilläggspension. Enligt de sak­

kunnigas mening syntes det i vissa fall kunna leda till uppenbart obilliga

resultat, örn lärare för att komma i åtnjutande av en med löneregleringen

Kungl. Marits 'proposition Nr 270.

92

Kungl. Majlis proposition Nr 3,70.

avsedd förbättring i sina löneförmåner måste vidkännas en försämring av

sina pensionsförmåner.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och i betraktande av önskvärdheten

av att så många ordinarie lärare som möjligt omedelbart övergå till det

nya lönesystemet, hava de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att det av

dem förordade statsbidragsvillkoret, att kommunala tillägg utöver den

författningsenligt fastställda lönen icke finge utgå (jfr nedan), ej skulle

gälla lärare, som vid reglementets ikraftträdande innehade ordinarie

anställning och vilkens lön eller pension enligt de nya bestämmelserna

skulle komma att understiga hans förutvarande lön respektive pension å

innehavande tjänst. Beträffande sådan lärare syntes skäligt, att veder­

börande kommun iklädde sig att genom tilläggg till den författningsenliga

lönen respektive pensionen hålla läraren skadeslös. Föreskrift härom borde

enligt de sakkunnigas mening meddelas såsom villkor för statsbidrag till

lärarens lön i nu avsedda fall.

Vad de sakkunniga sålunda förordat i fråga örn övergångsanordningar för

lärare, som innehava ordinarie anställning vid folk- och småskolor vid

tidpunkten för den nya löneregleringens ikraftträdande, synes mig stå i

god överensstämmelse med vad som plägar tillämpas vid genomförandet

av löneregleringar för statens befattningshavare. Jag anser mig därför böra

ansluta mig till förslaget och kommer att i det följande föreslå härav

föranledda bestämmelser i fråga örn rätt för skoldistrikt att erhålla stats­

bidrag till lärarnas avlöning. I

I det av mig föreslagna avlöningsreglementet har upptagits i princip

lika lön för manlig och kvinnlig lärare. Jag har emellertid, såsom ovan

antytts, ansett mig böra föreslå särskilda övergångsbestämmelser, avsedda

att tillämpas under en övergångstid av

0

V

2

år, varefter de kvinnliga

lärarna i avlöningshänseende skulle bliva i princip jämställda med

manliga folkskollärare. Dessa övergångsbestämmelser har jag funnit kunna

utformas i anslutning till vad jag i propositionen nr 271/1937 föreslagit

beträffande den kvinnliga lärarpersonalen vid de statliga läroanstalterna.

Jag föreslår härutinnan, att de kvinnliga folkskollärarna skola till och

med den 30 juni 1940 äga uppbära avlöning enligt en löneklass, som

är två löneklasser lägre än den, som enligt avlöningsreglementet eljes

skulle hava gällt, och under övergångstidens tre senare år enligt löne­

klass, som är närmast lägre än den i avlöningsreglementet föreskrivna.

De närmare föreskrifter, som bliva erforderliga för bestämmande av

avlöningsförmånerna åt de kvinnliga lärarna vid folkskolorna under över­

gångstiden, torde det få ankomma på Kungl. Majit att utfärda.

I detta sammanhang bör upptagas frågan örn de manliga små-

skollärarnas löneställning. För närvarande åtnjuta dessa lärare ett

särskilt arvode å 200 kronor utöver vad som eljes tillkommer lärare vid små-

93

skola. 1936 års lärarlönesakkunniga hava med hänsyn till den av de sakkun­

niga föreslagna lönegradsplaceringen för småskollärarinnorna ifrågasatt en

höjning av detta arvode till 450 kronor årligen.

Lönenämnden har för sin del varit tveksam, huruvida lönetillägg

överhuvud taget borde utgå till manlig lärare vid småskola eller mindre

folkskola. Därest emellertid så ansåges böra ske, torde ersättningen böra

undergå någon minskning. Lönenämnden ville erinra om, att jämväl 1928

års lönekommitté för nämnda befattningshavare föreslagit ett lönetillägg

av 450 kronor, varå emellertid icke skulle utgå något dyrtidstillägg.

1935 års lärarlönesakkunniga hade föreslagit ett tillägg av 300 kronor.

Sistnämnda belopp synes lönenämnden vara det högsta, som borde ifråga­

komma.

Då någon utbildning av manliga småskollärare icke längre förekommer,

anser jag det vara lämpligt att som en övergångsanordning låta det fåtal

(omkring 50) sådana lärare, som ännu finnas, få som hittills uppbära ett

särskilt arvode utöver den för småskollärare eljes föreskrivna avlöningen.

I avseende å storleken av detta arvode anser jag mig kunna förorda det av

1936 års lärarlönesakkunniga föreslagna beloppet. Bestämmelser örn detta

arvode torde lämpligen böra intagas bland övergångsbestämmelserna.

Av 1935 års lärarlönesakkunniga framlagt förslag om särskilt arvode för

undervisning i hjälpklass anser jag icke böra nu upptagas till avgörande.

Frågan sammanhänger med det av seminariesakkunniga framlagda förslaget

om undervisning av psykiskt efterblivna barn och bör enligt min mening be­

dömas i samband med detta förslag, som torde bliva underställt en kom­

mande riksdag.

Här anser jag mig även böra beröra frågan om de föreslagna

a v 1 ö n i n g s b e s t ä m m e 1 s e r n a s tillämplighet å vissa

andra grupper av lärare och med dem jämställd

personal, vilka nu åtnjuta avlöning enligt samma grunder som folk-

eller småskollärare.

De sakkunniga hava framhållit, att en lönereglering för folk- och små-

skollärarna borde medföra motsvarande löneförhöjning åt föreståndarinnor

och biträdande föreståndarinnor vid skolhem och arbetsstugor, lärare vid

vissa statsunderstödda sjukvårdsanstalter och barnhem samt förestån­

darinna och lärarpersonal vid Skytteanska skolan i Tärna.

Skolöverstyrelsen har beträffande lärarna vid statsfolkskolorna i de

finsktalande skoldistrikten inom Luleå stift och lärare vid Skytteanska

skolan i Tärna anfört i huvudsak följande:

Lärarna vid de s. k. statsfolkskolorna i de finsktalande skoldistrikten

inom Luleå stift intoge i förhållande till stats- och kommunalanställda

lärare en viss mellanställning, i det de enligt särskilda nådiga brev redan

före tillkomsten av senaste statsbidragsbestämmelser varit helt avlönade

av staten, som dessutom tilldelat dem särskilda lönetillägg utöver eljest

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

94

utgående lärarlöner, varjämte de tillsattes av domkapitlet, trots att de i

övriga avseenden vore helt inordnade i det kommunala skolväsendet.

Genom kungörelsen nr 79/1919 hade föreskrivits, att i fråga om dessa

lärare skulle i tillämpliga delar gälla, vad eljest vore föreskrivet angående

avlöning åt lärare vid folk- och småskolor samt statsbidrag till sådan avlö­

ning. Särskilda bestämmelser i liknande avseenden gällde även för lärarna

vid Skytteanska skolan i Tärna, varvid jämväl för dem vore föreskrivet,

att med iakttagande av för skolan särskilt fastställd stat bestämmelserna

rörande avlöning åt lärare vid folk- och småskolor skulle lända till efter­

rättelse. Då det alltså torde få anses självfallet, att även för nu berörda

lärare de nya avlöningsbestämmelserna skulle tillämpas och det därefter

icke syntes förefinnas någon anledning, att den hittillsvarande särställ­

ningen för dem bibehölles, borde enligt överstyrelsens mening i bestämmel­

serna om reglementets tillämplighet m. m. även intagas en föreskrift örn

skyldighet för dessa lärare att vid övergång till de nya avlöningsförhållan­

dena intaga samma tjänsteställning inom det kommunala skolväsendet, som

vore stadgad för övriga lärare vid folk- och småskolor i riket. Detta skulle

bland annat innebära, att de av domkapitlet förordnade lärarna vid ifråga­

varande skolor skulle bliva skyldiga att låta sig förflyttas till annat skol­

distrikt eller annan skola eller att eljest, därest så skulle befinnas erforder­

ligt, godtaga nytt förordnande, utfärdat av den kommunala skolmyndig­

heten.

De ordinarie lärarna vid Skytteanska skolan i Tärna hava hos Kungl.

Majit anhållit, att vid kommande lönereglering för lärare vid rikets folk-

och småskolor denna löneförbättring även måtte omfatta lärare vid denna

skola och att löneförbättringen för sistnämnda lärare icke måtte göras

beroende av ändrad tjänsteställning.

Jag har intet att erinra mot att den föreslagna löneregleringen utsträckes

till nu angivna grupper av befattningshavare. Jag kommer också i det

följande att föreslå av den blivande löneregleringen för ifrågavarande

lärare föranledda höjningar av de anslag å riksstaten, från vilka kost­

naderna för deras avlöning bestridas.

Däremot kan jag icke finna skäl förefinnas för ett medgivande för lärar­

nas vid Skytteanska skolan vidkommande av undantag från den före­

slagna skyldigheten för lärare, som önska ingå på det nya avlönings­

systemet, att underkasta sig de i avlöningsreglementet intagna villkoren

och bestämmelserna.

Vad särskilt angår lärarna vid statens folkskolor i de finsktalande för­

samlingarna inom Luleå stift, har skolöverstyrelsen i skrivelse till Kungl.

Majit den 24 januari 1936 föreslagit, att dessa skolor skulle upphöra att

vara statsfolkskolor och ombildas till vanliga folkskolor. Denna fram­

ställning är för närvarande föremål för utredning. Det torde få ankomma

på Kungl. Majit att framdeles i fråga örn dessa lärares avlöningsförmåner

meddela de särskilda föreskrifter, som kunna vara erforderliga för att

underlätta en eventuell ändring i antydda riktning av statsfolkskolornas

ställning.

Kungl. Majlis proposition Nr 270.

95

E. Grunder för statsbidrag.

1936 års lärarlönesakkunniga.

Enligt de sakkunnigas mening böra

kostnaderna för lärarnas författningsenliga löner även efter löneregleringens

genomförande fördelas mellan stat och kommun efter samma grunder,

som för närvarande gälla i fråga örn kostnaderna för lärarnas minimi-

avlöning.

Skoldistrikten skulle sålunda även i fortsättningen bidraga med be­

lopp, som svarade mot värdet å orten av den bostadsförmån jämte

bränsle, som i boställsordningen angåves för vederbörande lärarkategori,

och statsbidraget sålunda utgå med belopp, svarande mot vad lärare

ägde uppbära efter avdrag av den ersättning, han skulle erlägga för

honom anvisad tjänstebostad av den storlek, boställsordningen angåve.

Under det att skoldistrikten hittills tillhandahållit lärare fri bostad med

bränsle som en särskild förmån utöver den föreskrivna kontantlönen skulle

läraren enligt det föreslagna bruttolönesystemet uppbära den lön, som i

reglementet angåves för den lönegrad, han tillhörde, utan rätt att därutöver

åtnjuta några förmåner. För anvisad tjänstebostad skulle han lämna skol­

distriktet ersättning med belopp, som i reglementet angivits för den hyres-

grupp, tjänstgöringsorten tillhörde. Som en följd av detta system måste

även skoldistrikts bidrag till lärares avlöning bestämmas till visst belopp,

som i anslutning till vad ovan sagts borde vara detsamma, som veder­

börande lärare hade att erlägga i hyresavdrag för en tjänstebostad av den

storlek, som i boställsordningen angivits för respektive lärare.

Med en dylik anordning skulle i de fall, då tjänstebostad av föreskriven

beskaffenhet tillhandahölles läraren, skoldistriktet icke behöva lämna

något kontant bidrag till lärarens avlöning. Resultatet skulle, sålunda

bliva detsamma som enligt nu gällande bestämmelser: skoldistriktet till-

handahölle läraren tjänstebostad av föreskriven beskaffenhet, och statens

bidrag uppginge till det belopp, lärare med författningsenlig tjänstebostad

ägde uppbära efter avdrag av hyresersättningen. I detta, sammanhang

framhölles, att de sakkunniga icke avsåge, att någon ändring skulle ske

i fråga örn de till skoldistrikten från staten utgående tjänstebostads-

bidragen.

I de fall, då skoldistrikt icke tillhandahölle lärare tjänstebostad, skulle

läraren uppbära den i reglementet angivna lönen oavkortad, vartill distrik­

tet finge bidraga med belopp, motsvarande hyresvärdet å orten av den

bostad, som för läraren angivits i boställsordningen, och staten med åter­

stoden. Icke heller i nu angivna fall skulle sålunda någon ändring inträda

i förhållande till vad som för närvarande gällde. Den icke oväsentliga för­

delen skulle emellertid vinnas, att det bidrag till lärares avlöning, distrik­

tet i sådant fall skulle lämna, vore till siffran författningsenligt bestämd,

varigenom alla tvister mellan lärare och skoldistrikt angående ersättningens

storlek skulle undvikas.

För skoldistriktens vidkommande innefattade emellertid de sakkunnigas

förslag rätt väsentliga lättnader med avseende å deras kostnader för folk­

skoleväsendet. Till följd av den föreslagna utökningen av lärarnas tjänst­

göringsskyldighet skulle nämligen skoldistrikt kunna utan ökning av kost­

naderna för lärarnas avlöning utsträcka undervisningstiden till nio läs-

Kungl. May.ts proposition Nr 270.

96

månader årligen. För skoldistrikt med förlängd lästid skulle således den

nuvarande ersättningen till lärarna för övertidsläsning helt inbesparas. Vi­

dare framhålles, att de kommuner, som i avvaktan på en blivande statlig

reglering av lärarnas löner beviljat kommunala tillägg, skulle i och med

löneregleringens genomförande, bortsett för vissa fall från en övergångs­

tid, befrias från utgifterna för dessa tillägg eller i varje fall få dem väsent­

ligt nedsatta.

Beträffande sistnämnda tillägg hava de sakkunniga yttrat följande:

De sakkunniga ansåge i likhet med de tidigare sakkunnigberedningarna,

att det icke skulle stå i överensstämmelse med det nya lönesystemet att

låta de olika skoldistrikten bevilja kommunala tillägg till lärarna, utöver

vad som skulle tillkomma dem enligt avlöningsreglementets bestämmelser.

Att dylika tillägg vore medgivna enligt nu gällande bestämmelser vore helt

naturligt, för att icke säga nödvändigt, eftersom lärarnas löner utginge

med samma belopp för hela riket utan hänsyn till levnadskostnadernas

höjd å de olika orterna. Med en dylik anordning vore skoldistrikt med

högre levnadskostnader ofta hänvisade till att lämna lärarna kompensa­

tion härför genom särskilda lönetillägg.

Frågan, huruvida de kommunala tilläggen borde vara medgivna eller

icke, syntes emellertid, såsom styrelsen för landskommunernas förbund

framhållit i sitt yttrande över 1928 års lönekommittés förslag till löne­

reglering, närmast vara en fråga av praktisk natur, som borde ses ur syn­

punkten av om de statligt fastställda lönerna vore så avvägda de olika

orterna emellan, att icke skoldistrikten bleve olika ställda med hänsyn till

möjligheten att förvärva dugliga lärarkrafter.

I avseende å detta spörsmål framhålles, att folk- och småskollärare en­

ligt de sakkunnigas förslag skulle erhålla samma kompensation för de högre

levnadskostnaderna å de olika dyrorterna som statens egna befattnings­

havare. Såsom de sakkunniga framhölle i annat sammanhang förutsattes

sålunda, att även lärarna skulle komma i åtnjutande av provisoriskt dyr-

ortstillägg enligt samma bestämmelser, som gällde för statens tjänstemän.

De skäl, som hittills förelegat för beviljande av kommunala tillägg, skulle

alltså enligt de sakkunnigas mening väsentligen bortfalla i och med genom­

förandet av de sakkunnigas förslag till lönereglering för lärarna på brutto­

lönesystemets grund.

Ät en liknande uppfattning kunde även styrelsen för landskommuner­

nas förbund sägas hava givit uttryck i sitt förberörda yttrande över 1928

års lönekommittés förslag. Styrelsen erinrade nämligen, att styrelsen i sitt

yttrande över lärarlönekommitténs betänkande framhållit, att detta för­

slag särskilt genom det sätt, varpå naturaförmånerna inplacerats i löne­

systemet, trots förhöjda löner och dyrortsgruppering, vore av den art, att

det så att säga vädjade till kommunerna att genom lönetillägg avhjälpa

förefintliga brister i systemet. Vad däremot anginge 1928 års lönekommit­

tés förslag skulle detta komma att i fråga örn naturaförmånerna ansluta

sig till det i statsförvaltningen använda, vilket visat sig fungera på ett

åtminstone relativt tillfredsställande sätt utan lönetillägg från andra håll.

Då detta förslag innebure en avsevärd löneförbättring för lärarna, syntes

man vara berättigad att utgå ifrån att även landsbygdens skoldistrikt

skulle på ett tillfredsställande sätt kunna rekrytera sin lärarkår utan kom­

munala tillägg.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

97

Framhållas finge även, att styrelsen för svenska stadsförbundet i sina

yttranden såväl över 1928 års lönekommitté som över lärarlönekommitténs

betänkande bestämt uttalat sig mot kommunala tillägg till lärarna. Som

skäl mot de kommunala tilläggen framhöll denna styrelse bl. a., att det

icke syntes innebära något oskäligt och orimligt, örn staten, som bure det

väsentliga av kostnaderna för lärarlönerna, funne sig böra tillse, att ett

genomfört system med lärarna inordnade i vissa lönegrader och deras lön

avpassad med hänsyn till olika dyrortsförhållanden verkligen bibehölles,

så att efter något tiotal år läraravlöningarna icke åter vore lika varierande

som nu.

De sakkunniga hade på grund av vad sålunda anförts och med hänsyn

jämväl tagen till de olägenheter ur synpunkten av en rättvis avvägning

av lönerna för landets samtliga lärare, som av 1928 års lönekommitté på­

visats vara förenade med kommunala tillägg, kommit till den uppfatt­

ningen, att dylika tillägg till folk- och småskollärarnas löne- och pensions­

förmåner icke borde förekomma efter genomförandet av en lönereglering

på grundval av det av de sakkunniga framlagda förslaget.

I fråga örn formen för meddelandet av ett förbud mot kommunala

tillägg hade 1928 års lönekommitté föreslagit, att en bestämmelse skulle

intagas i avlöningsreglementet av innehåll, att ersättning till lärare för

tjänstgöring vid vederbörande läroanstalt finge varken av statsmedel eller

kommuners medel utbetalas utöver vad i reglementet förutsattes eller

enligt beslut av Kungl. Majit och riksdagen finge utgå, såframt ej Kungl.

Majit för visst uppdrag eller arbete, som kunde anses falla utom lärarnas

vanliga tjänstgöring, anvisat särskilda medel eller eljes funne skäl med­

giva särskild gottgörelse.

Beträffande lämpligheten av ett dylikt förbud erinras, att lärarlönekom-

mittén för sin del ifrågasatte möjligheten av att i ett avlöningsreglemente

av föreliggande slag betaga kommunerna rätt att besluta ifråga om av­

löning åt dessa lärare, som vore kommunala tjänstemän. Även skolöver­

styrelsen hade ansett, att ett dylikt förbud icke skulle stå i överensstäm­

melse med den kommunala självbestämmanderätten.

Med hänsyn till de principiella betänkligheter av nu antydd art, som

sålunda anförts mot förslaget att i själva avlöningsreglementet intaga stad­

gande om förbud mot kommunerna att bevilja här avsedda tillägg till

lärarna, hade det synts de sakkunniga vara lämpligt att frågan i stället

löstes på det sättet, att som villkor för statsbidrag till lärares avlöning

uppställdes kravet, att läraren icke utöver den av Kungl. Majit och riks­

dagen bestämda avlöningen av skoldistriktet tillerkändes ersättning för

utförande av arbetsuppgifter, som enligt gällande bestämmelser ålåge ho­

nom i tjänsten. Överträdelse av detta villkor borde alltså medföra förlust

av statsbidraget. För vissa fall skulle dock, såsom av det ovanstående

framgår undantag från berörda villkor kunna förekomma under en över­

gångstid.

I enlighet med vad de sakkunniga sålunda förordat, skulle alltså föl­

jande statsbidragsgrunder bliva gällande i och med löneregleringens

genomförande.

Statens bidrag till lärarnas löner motsvarade den avlöning, vartill lärar­

na vore berättigade enligt avlöningsreglementets bestämmelser, efter av­

drag för varje lärare av det belopp, vartill hyresersättningen enligt bc-

Bihang till riksdagens protokoll 1937. 1 sand. Nr 270.

7

Kungl. Maj:ts proposition Nr 870.

98

stämmelserna i reglementsförslaget uppginge för en tjänstebostad av den

storlek, boställsordningen angåve för respektive lärare.

Som villkor för erhållande av statsbidrag till lärarnas avlöning skulle

bl. a. gälla, att några löne- eller pensionsförmåner icke finge av skoldistrikt

beviljas att utgå till lärare utöver reglementets föreskrifter för sådan

tjänstgöring, som lärare enligt gällande bestämmelser vore skyldig att full­

göra för den enligt reglementet utgående avlöningen, dock att i det fall

att lärare, som vid reglementets ikraftträdande innehade ordinarie tjänst,

genom den nya löneregleringen lede minskning i honom före ikraftträdan­

det tillkommande lön å innehavande tjänst eller därmed förbunden pen-

sionsrätt, statsbidrag till sådan lärares lön finge utgå allenast under vill­

kor, att skoldistriktet iklätt sig att hålla läraren skadeslös för berörda

minskning.

I övrigt skulle som villkor för statsbidrags erhållande i tillämpliga delar

gälla samma villkor och föreskrifter, som härutinnan funnes meddelade i

kungörelsen nr 434/1936.

Vissa jämkningar av huvudsakligen formell art torde härförutom bliva

erforderliga med hänsyn bl. a. till de förändrade lönebestämmelser, som

skulle gälla efter löneregleringens genomförande. Det syntes enligt de sak­

kunnigas mening lämpligen böra ankomma på Kungl. Maj:t att i huvud­

saklig anslutning till nu angivna grunder utfärda erforderliga bestäm­

melser i fråga om här avsedda statsbidrag.

Myndigheterna.

Statskontoret har anslutit sig till de sakkunnigas för­

slag rörande upphörande av de kommunala lönetilläggen i samband med

löneregleringens genomförande.

Skolöverstyrelsen har tillkännagivit en viss tveksamhet i berörda hän­

seende och bland annat framhållit, att en för utvecklingen av skolans verk­

samhet betydelsefull faktor skulle bortfalla, örn kommunernas eventuella

önskan att åt lärarna bevilja särskilda lönetillägg i praktiken ej skulle

kunna realiseras.

Departementschefens yttrande.

. I fråga örn de kommunala lönetilläggen ansluter jag mig helt till den

av de sakkunniga hävdade ståndpunkten. I det föregående har jag till­

styrkt de sakkunnigas förslag i vad avser skyldighet för skoldistrikt att

hålla ordinarie lärare skadeslös för genom löneregleringen uppstående

minskning i honom före regleringens ikraftträdande tillkommande lön å

innehavande tjänst eller därmed förbunden pensionsrätt. Jag vill framhålla

att enligt min uppfattning det är rimligt, att sistnämnda bestämmelse får

avse det faktiska löneläget vid övergången till den nya löneregleringen,

oavsett huruvida förekommande tilläggsförmåner kunna anses läraren till­

försäkrade på ett rättsligen bindande sätt eller ej.

Mot de av de sakkunniga angivna statsbidragsgrunderna har jag ingen

erinran att framställa.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.

99

Enligt gällande bestämmelser för statens intressekontor åtnjuta befatt­

ningshavare i statens tjänst vissa förmåner utöver dem, som tillkomma

övriga till intressekontoret anslutna, nämligen dels avgiftsbefrielse för samt­

liga betalningsuppdrag, dels frankeringsfrihet för brevförsändelser till in­

tressekontoret, dels ock rätt att i viss omfattning överdraga sina intresse­

konton utan att därför ställts särskild säkerhet. Folkskollärarkårens repre­

sentantskap för lönefrågor har nu jämte vissa andra organisationer gjort

framställning hos Kungl. Majit i syfte att tillförsäkra lärarna vid folk- och

småskolorna samma förmåner i fråga om anlitandet av statens intressekon­

tor som de statsanställda befattningshavarna. Över framställningen hava

infordrade utlåtanden avgivits av generalpoststyrelsen och statskontoret.

För min del anser jag liksom statskontoret, att ifrågavarande lärare böra,

i avseende å anlitande av statens intressekontor, jämställas med statliga be­

fattningshavare i den utsträckning, så är möjligt. Härför kräves emellertid,

att vederbörande hos skoldistriktet anställda redogörare (skolkassör) blir

skyldig till intressekontoret redovisa belopp, som läraren önskar genom av­

drag å sin avlöning avsätta för intressekontor sändamål. Såsom ytterligare

villkor för erhållande av statsbidrag till bestridande av kostnaderna för

lärarnas avlöning torde böra föreskrivas, att skyldighet härutinnan av skol­

distriktet ålägges redogöraren.

Kungl. Majit torde böra äga att i sinom tid meddela närmare bestäm­

melser beträffande här avsedda statsbidrag i anslutning till vad ovan för­

ordats.

Kungl. Maj:ts 'proposition Nr 270.

F. Löneregleringens genomförande m. m.

1936 års lärarlönesakkunniga.

Efter genomförandet av en löneregle­

ring enligt de sakkunnigas förslag skulle den provisoriska avlöningsför-

bättringen helt naturligt upphöra att utgå och dyrtidstillägg skulle be­

räknas efter samma grunder, som gällde för befattningshavare i s. k. ny-

reglerade verk, d. v. s. efter ett procenttal, som vore 18 enheter mindre

än det, som gällde för lärarna och för befattningshavare vid s. k. oregle­

rade verk. Till följd av den av de sakkunniga föreslagna skyldigheten för

lärarna att i viss omfattning utan särskild ersättning undervisa även i

slöjd, syntes en väsentlig besparing inträda för statsverket. Såvitt de sak­

kunniga kunde bedöma, torde det nämligen efter genomförandet av de

föreslagna avlöningsbestämmelserna komma att i endast relativt få fall

visa sig erforderligt att av statsmedel lämna särskilda bidrag till avlöning

åt lärare i detta ämne.

För genomförandet av löneregleringen erfordrades åtskilliga författnings-

föreskrifter utöver själva avlöning sr eglcmiente t.

I detta avseende torde särskilt böra uppmärksammas, att det icke kunde

vara lämpligt, knappast ens möjligt att i ett avlöningsreglemente, som

100

vore avsett att tillämpas på en så omfattande grupp av befattningshavare

som lärarpersonalen vid rikets folk- och småskolor, intaga alla de före­

skrifter, som kunde vara behövliga för bestämmelsernas tillämpning. De

sakkunniga förutsatte därför, att det skulle få ankomma på Kungl. Maj:t

att utfärda de tillämpningsföreskrifter och tilläggsbestämmelser, som kun­

de komma _ att visa sig vara erforderliga i samband med avlöningsregle-

mentet. Erinras finge i detta sammanhang, att vid den lönereglering, som

genomfördes år 1918 icke blott för folk- och småskollärare utan även för

övriga lärargrupper med statligt reglerade avlöningsförmåner, Kungl.

Maj :t erhöll riksdagens bemyndigande att utfärda såväl erforderliga till-

lämpningsföreskrifter som de närmare villkor och bestämmelser, vilka i

huvudsaklig överensstämmelse med vad föredragande departementschefen

anfört till statsrådsprotokollet vid framläggandet för riksdagen av löne-

regleringsförslaget, skulle stadgas för avlöningsförmånernas åtnjutande.

Samma skäl borde förefinnas för att låta Kungl. Maj:t erhålla en liknande

befogenhet beträffande det nu föreslagna lönesystemet.

Ifråga om de författningsbestämmelser, som i övrigt erfordrades i sam­

band med genomförandet av denna lönereglering, framhålles, att det enligt

förslaget förutsattes, att Kungl. Majit skulle fastställa en fördelning av

folk- och småskollärarnas stationeringsorter på de olika hyresgrupper, som

funnes upptagna i det föreslagna avlöningsreglementet.

Då den provisoriska avlöningsförbättringen avsetts skola upphöra att

utgå efter löneregleringens genomförande, torde härav föranledda ändringar

böra vidtagas i den i ämnet meddelade kungörelsen nr 241/1929. Härvid

syntes det emellertid de sakkunniga vara skäligt, att lärare, som icke ville

övergå till det nya lönesystemet och ej heller kunde därtill lagligen för­

bindas, även efter löneregleringen finge uppbära provisorisk avlöningsför-

bättring enligt samma bestämmelser som hittills.

Såsom tidigare framhållits, torde även folk- och småskollärare å de

dyraste orterna böra erhålla provisoriskt dyrortstillägg enligt samma grun­

der som motsvarande statens befattningshavare. I enlighet härmed borde

för lärarnas vidkommande utfärdas motsvarande bestämmelser, som i kun­

görelsen nr 104/1936 meddelats angående nämnda dyrortstillägg åt däri

avsedda befattningshavare i statens tjänst.

Med hänsyn till att dyrtidstilläggen å lönerna till här avsedda lärare

efter löneregleringen skulle utgå enligt de grunder, som gällde för nyregle-

rade verk inom statsförvaltningen, erfordrades jämväl ändring av kungö­

relsen nr 307/1923 med allmänna grunder för dyrtidstillägg åt lärare vid

folk- och småskolor m. fl.

Boställsordning en för lärarna måste i vissa avseenden revideras, närmast

till följd av att bostad med bränsle in natura icke längre skulle tillkomma

lärare som en särskild löneförmån utöver kontantlönen. I stället skulle

lärare för anvisad tjänstebostad vara skyldig att lämna i reglementet före­

skriven ersättning tili skoldistriktet. De sakkunniga hade förutsatt, att det

i samband med denna översyn av boställsordningen borde undersökas,

huruvida icke möjlighet kunde förefinnas att få till stånd en opartisk ut­

redning angående storleken av den nedsättning, som borde förekomma i

det fall, då tjänstebostad icke uppfyllde boställsordningens föreskrifter.

Angående ordningen för lärares förflyttning erfordrades jämväl särskilda

författningsbestämmelser.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 270.