2

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Förslag

till

Lag

om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om arv oell testamente.

1

§•

Rätt till arv efter svensk medborgare varde, ändå att han ej hade hemvist

i riket, bedömd enligt svensk lag. I avseende å arv efter medborgare i an­

nat land gäde lagen i det landet.

Vad nu är sagt om rätt till arv skall äga tillämpning jämväl i fråga örn

arvinges rätt att utöver sin arvslott njuta underhåll ur kvarlåtenskapen.

2 §•

Där i fråga örn arvsrätt till visst slag av fast egendom med tillbehör sär­

skilda regler gälla enligt lagen å den ort där egendomen är belägen, lände

den lagen till efterrättelse.

3 §•

Fråga om behörighet att upprätta eller återkalla testamente varde bedömd

enligt lagen i det land i vilket testator var medborgare, då rättshandlingen

företogs. Hade testator efter testamentets upprättande blivit medborgare i

annat land, enligt vars lag behörighet att återkalla testamente ej tillkom

honom, vare återkallelse som därefter skett ändock här i riket gällande, där

han enligt lagen i sitt förra hemland fortfarande varit behörig att återkalla

testamentet.

4 §•

Testamente skall anses vara i laga form upprättat eller återkallat, örn där­

vid förfarits enligt lagen å den ort där rättshandlingen företogs eller i det

land i vilket testator då var medborgare.

3

5 §•

Huruvida förordnande i testamente är på grund av sitt innehåll ogiltigt

varde prövat enligt lagen i det land i vilket testator vid dödsfallet var med­

borgare; dock må i fråga om fast egendom med tillbehör förordnande till

förmån för ofödda ej hållas för gilh, såvitt det strider mot lagen å den ort

där egendomen är belägen.

6 §•

Enligt lagen i det land i vilket testator var medborgare vid tiden för testa­

mentets upprättande eller återkallande skall bedömas, huruvida rättshand­

lingen är ogiltig på grund av testators sinnestillstånd eller på grund av svek,

villfarelse, tvång eller annan otillbörlig påverkan.

7 §•

Fråga om bindande verkan av arvsavtal med arvlåtaren eller av gåva för

dödsfalls skull varde prövad enligt lagen i det land i vilket arvlåtaren var

medborgare då rättshandlingen företogs.

Har någon i fråga om rätt på grund av arv eller testamente efter den som

ännu lever träffat avtal med annan än denne, vare det ej i något fall här i

riket gällande.

8 §•

Har arvinge erhållit egendom av arvlåtaren under dennes livstid, varde

frågan huruvida egendomen skall anses såsom förskott å arv bedömd enligt

lagen i det land i vilket arvlåtaren var medborgare vid tiden för gåvan.

9 §•

Huruvida någon överhuvud äger behörighet att taga arv eller testamente

varde prövat enligt lagen i det land i vilket han är medborgare.

10 §.

Fråga om förverkande av rätt att taga testamente varde bedömd enligt

lagen i det land i vilket testator vid dödsfallet var medborgare.

11

§•

Efterlämnar utlänning här i riket egendom som enligt lagen i det land

i vilket han var medborgare skulle tillkomma staten, kommun eller ock all­

män fond eller inrättning, tillfälle egendomen allmänna arvsfonden.

12

§.

Bestämmelse i utländsk lag som är uppenbart oförenlig med grunderna

för rättsordningen här i riket må ej här vinna tillämpning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

2 KAP.

Om boutredning och arvskifte.

1

§•

Boutredning, bodelning och arvskifte efter den som vid sin död hade hem­

vist här i riket skola här förrättas såsom i lagen om boutredning och arv­

skifte sägs samt omfatta jämväl boets egendom i utlandet.

Sedan boutredning efter utländsk medborgare avslutats, må dock, där del­

ägarna äro därom ense, bodelning och arvskifte ske enligt lagen i det land

i vilket den avlidne var medborgare och egendomen för sådant ändamål om­

händertagas av den som enligt nämnda lag är därtill behörig.

2 §•

Ändå att den avlidne ej hade hemvist här i riket, skall, där han var svensk

medborgare eller här finnes egendom efter honom, vad i svensk lag är stad­

gat örn egendoms avträdande till förvaltning av boutredningsman äga till-

lämpning och skall, där egendomen blivit sålunda avträdd, boutredning, bo­

delning och arvskifte, med iakttagande av vad nedan sägs, här äga rum en­

ligt svensk lag.

3 §•

Finnes här i riket efter någon som vid sin död ej här hade hemvist egen­

dom som ej är jämlikt 2 § avträdd till förvaltning av boutredningsman, skall

anmälan härom utan dröjsmål göras hos polismyndigheten av den som örn

egendomen har vård eller eljest av anhörig, husfolk, husvärd eller annan

som är därtill närmast. Då anmälan sker eller förhållandet eljest varder

kunnigt, åligge det polismyndigheten att, där det tarvas, taga vård örn egen­

domen.

Är egendomen av ringa värde och består den huvudsakligen av reda pen­

ningar, kläder och andra lösören för personligt bruk, må, sedan kostnaden

här i riket för den avlidnes uppehälle, vård och begravning guldits, polis­

myndigheten, där det finnes kunna ske utan förfång för rättsägare som äro

svenska medborgare eller här hava hemvist, överlämna egendomen till an­

hörig till den avlidne eller, örn denne var utländsk medborgare, till konsul

för det land han tillhörde.

Är ej sådant fall för handen som i andra stycket sägs, gore polismyndig­

heten anmälan till rätten; och förordne rätten, att egendomen skall avträdas

till förvaltning av boutredningsman, och gälle därefter vad i 2 § sägs.

4 §•

Där egendom efter någon som vid sin död ej hade hemvist i riket avträdes

till förvaltning av boutredningsman, må till boutredningsman ej utses döds­

bodelägare eller annan vars rätt är av utredningen beroende och förvalt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

5

ningen ej övertagas av delägare; och skall tiden för boupptecknings förrät­

tande räknas från det egendomsavträde skedde.

5

§•

Då boutredning, bodelning och arvskifte efter svensk medborgare som ej

hade hemvist här i riket förrättas enligt svensk lag, skall förrättningen om­

fatta jämväl boets egendom i utlandet.

På ansökan av boutredningsmannen eller efter hans hörande åge rätten,

där den finner det kunna ske utan skada för rättsägare, förordna, att egen­

domen eller viss del därav må för boutredning, bodelning och arvskifte om­

händertagas av den som är därtill behörig enligt lagen i det land där den

avlidne hade hemvist. Innan sådant beslut meddelas, skola härvarande

kända rättsägare erhålla tillfälle att yttra sig, såvitt det utan märklig tidsut-

dräkt kan ske. Vid beslutet må fästas det villkor att utredningskostnader-

na gäldas och säkerhet ställes för att rättsägare som äro svenska medbor­

gare eller här hava hemvist komma i åtnjutande av sin rätt i dödsboet. Upp­

hör efter vad nu är sagt boutredningsmannens befattning med boet eller

finner rätten, efter anmälan av boutredningsmannen eller dödsbodelägare,

hinder möta mot förrättningen, varde boutredningsmannen entledigad.

6 §•

Vid boutredning, bodelning och arvskifte efter utländsk medborgare som

ej hade hemvist i riket skall förrättningen omfatta allenast den här befint­

liga egendomen samt, förutom gäld varför den döde häftade till dem som

äro svenska medborgare eller hava hemvist här i riket, allenast gäld som bli­

vit hos boutredningsmannen av borgenären särskilt angiven.

Vad i 5 § andra stycket sägs skall äga motsvarande tillämpning; dock

att dödsboförvaltning som är anordnad i den avlidnes hemland skall fram­

för dödsboförvaltning i det land där han hade hemvist äga omhändertaga

egendomen. Har boutredningen slutförts här i riket, skall, där ej hinder

möter mot bodelning och arvskifte i utlandet eller dödsbodelägare som är

svensk medborgare eller här har hemvist yrkat, att bodelning och arvsskifte

här förrättas, befintligt överskott städse tillhandahållas dödsboförvaltning

som nyss sagts. Handling som här upprättats över boutredning, bodelning

och arvskifte skall i avskrift tillställas nämnda dödsboförvaltning.

7 §•

Då boutredning, bodelning eller arvskifte sker här i riket, gäde örn bodel­

ägares ansvarighet för gäld vad i svensk lag är stadgat. I fall som i 6 §

sägs må dock gäld för vilken den döde häftade till annan än den som är

svensk medborgare eller här har hemvist icke i något fall såsom veterlig

anses, med mindre den blivit hos boutredningsmannen av borgenären sär­

skilt angiven.

Har någon njutit lott i dödsbo vid bodelning eller arvskifte som utom ri­

ket företagits i den ordning främmande lag stadgar, vare han ej enligt svensk

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

lag på den grund ansvarig för boets gäld annat än med den mottagna egen­

domen eller dess värde.

8 §•

I avseende å rätt att vid boutredning och arvskifte här i riket tillgodo­

njuta testamente gäde vad i svensk lag är stadgat om bevakning, delgivning

och klander, dock att, där den avlidne vid sin död ej här hade hemvist, tid

för bevakning ej skall börja löpa, innan den dödes egendom blivit avträdd

till förvaltning av boutredningsman.

Beträffande preskription av rätt att här i riket taga arv eller testamente

skall svensk lag äga tillämpning.

9 §•

Vid boutredning, bodelning eller arvskifte här i riket skall tagas i beräk­

ning vad vid motsvarande förrättning efter den döde i annat land tillagts

borgenär, efterlevande make, arvinge eller testamentstagare; och åligge det

förty boutredningsmannen att söka anskaffa avskrift av boupptecknings-,

bodelnings-, arvskiftes- eller annan liknande handling som vid sådan för­

rättning där upprättats. I avvaktan på förrättning som nu sagts må med

motsvarande åtgärd här i riket anstå, såvitt det ej länder rättsägare till märk­

lig skada.

10

§.

Tvist örn arv eller testamente eller om efterlevande makes rätt i dödsbo

skall upptagas av svensk domstol, såframt den avlidne var svensk medbor­

gare eller hade hemvist här i riket, så ock eljest där tvisten rör egendom

som här i riket finnes.

Vad nu sagts gäde dock ej, såvitt tvisten rör egendom som enligt vad i

denna lag stadgas utlämnats till utländsk dödsboförvaltning och genom dess

försorg är föremål för utredning, bodelning eller arvskifte.

11

§•

Bodelning i anledning av makes död eller arvskifte som ej, enligt vad förut

i detta kapitel stadgas, skolat förrättas enligt svensk lag, skall äga giltighet i

avseende å formen, örn vid förrättningen förfarits enligt lagen å den ort där

den ägt rum eller enligt lagen i det land i vilket den avlidne var medborgare.

12

§.

Har å utländsk ort bodelning i anledning av makes död eller arvskifte för­

rättats av myndighet eller av särskilt förordnad skiftesman eller tvist om

sådan bodelning eller om arv eller testamente blivit av utländsk domstol av­

gjord, vare bodelningen, skiftet eller domen här i riket gällande under villkor

att

den avlidne vid sin död var medborgare i det land där bodelningen eller

skiftet förrättades eller domen meddelades eller ock där hade hemvist;

7

bodelningen, skiftet eller domen ej avser egendom som här i riket var före­

mål för dödsbobehandling eller här skolat undergå 'bodelning eller skifte;

bodelningen, skiftet eller domen vunnit laga kraft;

det genom bodelningen, skiftet eller domen träffade avgörandet, såvitt

fråga är om egendom som vid dödsfallet fanns här i riket, ej grundats på

lag vars bestämmelser i ämnet äro stridande mot den lag som skolat vinna

tillämpning enligt vad i 1 kap. stadgas;

avgörandet icke är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen

här i riket; samt,

då fråga är örn tredskodom, part som uteblivit antingen personligen eller

genom befullmäktigat ombud i tid fått del av stämningen i målet.

13 §.

Vill någon här i riket erhålla verkställighet å dom som i 12 § sägs, gore

därom ansökan hos Svea hovrätt.

Sådan ansökan må ej bifallas utan att motparten haft tillfälle att däröver

yttra sig. Finner hovrätten, att domen uppfyller de i 12 § för erkännande

stadgade villkoren, förordne hovrätten om verkställighet; och gånge därefter

domen i verket likasom domstols laga kraft ägande dom, med mindre Konun­

gen, efter klagan över hovrättens beslut, annorledes förordnar.

14 §.

Har genom utrikesdepartementets försorg till riket överförts egendom som

vid bodelning eller arvskifte utom riket tillagts någon som här vistas, må

egendomen ej tagas i mät eller därå läggas kvarstad eller skingringsförbud,

medan den finnes i förvar hos departementet eller myndighet genom vars

försorg den skall tillställas den enligt bodelningen eller skiftet berättigade.

15 §.

Boutredningsman må för utlämnande av egendom till utländsk dödsbo­

förvaltning, för införskaffande av utredning som i 9 § sägs och för annat

liknande ändamål anlita utrikesdepartementets förmedling. Där det av de­

partementet äskas, vare han pliktig att nedsätta det belopp vartill kostnaden

för åtgärden skäligen kan beräknas uppgå eller att för kostnaden ställa säker­

het som av departementet godkännes.

16 §.

Vad i detta kapitel sägs örn svensk medborgare såsom dödsbodelägare,

borgenär eller eljest rättsägare i dödsbo skall även gälla staten samt kom­

mun, bolag, förening, annan samfällighet eller stiftelse här i riket.

17 §•

Örn konsuls befattning med egendom som svensk medborgare efterlämnat

utrikes förordnar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser.

1 §•

Skall, enligt vad i denna lag sägs, lagen i utländsk medborgares hemland

äga tillämpning, och äro för olika områden av det främmande landet särskil­

da lagar gällande, varde frågan vilken av de särskilda lagarna skall tillämpas

bedömd efter de regler som härutinnan gälla i det landet. Saknas sådana reg­

ler, gäde lagen å hans hemort eller, om han ej har eller vid sin död hade

hemvist i det främmande landet, lagen å den ort där han sist inom landet

haft hemvist eller, örn han ej där haft hemvist, lagen i rikshuvudstaden.

2 §•

Skall enligt vad i denna lag sägs utländsk lag lända till efterrättelse och

är ej innehållet av den utländska lagen för rätten känt, äge rätten förelägga

part att i sådant hänseende förebringa utredning.

Har Konungen förordnat huru underrättelse örn innehållet av utländsk lag

må av rätten sökas, vare rätten, då ej lagens innehåll förut är för rätten känt,

pliktig att i sådan ordning därom söka underrättelse.

3 §•

Vid tillämpning av denna lag skall fordran å penningar som äro insatta i

svensk bank så ock fordran hos försäkringsanstalt på grund av försäkrings­

avtal som tillhör anstaltens rörelse här i riket anses såsom här befintlig egen­

dom. Lag samma vare om annan fordran hos gäldenär här i riket, där ej

fordringen grundas å handling vars företeende utgör villkor för dess utkrä­

vande och handlingen finnes utom riket.

4 §•

Om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare som hade

hemvist här i riket, om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Dan­

mark, Finland, Island eller Norge samt om tillsyn i vissa fall å oskiftat

dödsbo efter medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge gäller vad

särskilt är stadgat.

Efter avtal med annan stat än nu är sagt äger Konungen i avseende å

dödsbo efter den som var medborgare i fördragsslutande stat eller där hade

hemvist stadga avvikelser från de i 2 kap. meddelade bestämmelserna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937. Bestämmelserna i 2 kap. skola ej

äga tillämpning i fråga om dödsbo efter den som avlidit före nämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

9

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ar 1 kap.

2

§ lagen om boutredning och

arvskifte.

Härigenom förordnas, att 1 kap. 2 § lagen om boutredning och arvskifte

skall i nedan angivna del hava följande ändrade lydelse:

2

§•

Till dess-------------i boet.

Är ej någon, som sålunda täger vård örn den dödes egendom, skall husfolk,

husvärd eller annan, som är därtill närmast, omhändertaga egendomen samt

tillkalla delägare eller hos rätten göra anmälan om dödsfallet. Polismyndig­

heten vare ock pliktig att utföra vad nu sagts, där dess biträde äskas eller

eljest finnes erforderligt. Då anmälan skett, förordne rätten, där det tarvas,

god man att fullgöra vad enligt första stycket åligger delägare. Göres å

landet anmälan å tid, då rättegångsdag ej inträffar, äge domaren meddela

förordnande att gälla tills rätten fattat beslut i ärendet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse ay 20 § lagen den 1 mars 1935 (nr 44) om

dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade

hemvist här i riket, m. m.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 1 mars 1935 om dödsbo efter

dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket,

m. m., skall erhålla följande ändrade lydelse:

20 §.

Boutredning, bodelning och arvskifte, som avses i 19 §, skall omfatta all

till boet hörande egendom, evad den finnes inom eller utom riket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937 men skall ej äga tillämpning i

fråga om dödsbo efter den som avlidit före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

11

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 12 juni 1936.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, ministern för utrikes ärendena

S

andler^, statsråden

U

ndén

, S

chlyter

, W

igforss

, M

öller

, L

evinson

, V

ennerström

, L

eo

,

E

ngberg

, E

kman

, S

köld

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler ett av pre­

sidenten Birger Ekeberg och utrikesrådet Folke Malmar den 21 december 1935

avgivet betänkande1 med förslag till

1) lag om internationella rättsförhållanden rörande arv, testamente och

boutredning;

2) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § lagen om boutredning och arv­

skifte; samt

3) lag om ändrad lydelse av 20 § lagen den 1 mars 1935 (nr 44) om döds­

bo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist

här i riket, m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över nämnda förslag

måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas ge­

nom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

1 Statens off. utr. 1936:24.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 24 sep­

tember 1936.

N ärvarande:

justitierådet A

fzelius

,

regeringsrådet A

schan

,

justitieråden F

orsberg

,

S

andström

.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 12 juni

1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade för­

slag till

1) lag om internationella rättsförhållanden rörande arv, testamente och

boutredning;

2) lag örn ändrad lydelse av 1 kap. 2 § lagen örn boutredning och arv­

skifte; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 20 § lagen den 1 mars 1935 (nr 44) örn döds­

bo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist

här i riket, m. m.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av utrikesrådet Folke Malmar.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om internationella rättsförhållanden rörande arv,

testamente och boutredning.

Rubriken.

Lagrådet:

1 fråga örn rubriken hänvisar lagrådet till det yttrande, som kommer att

avgivas vid 3 kap. 3 §. 1

1 kap. 2 §.

Lagrådet:

Enligt motiven skall bestämmelsen i förevarande paragraf avse jämväl

fideikommiss i fast egendom, bildade på grund av enskild fideikommisstifta-

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

13

res dispositioner, men detta framgår näppeligen av paragrafens ordalag. I

svenskt språkbruk torde med arv betecknas endast sådan succession, som

grundar sig omedelbart på lagens stadgande, i motsats till succession på

grund av testamente. Därest i överensstämmelse härmed man icke skulle

vilja anse bestämmelsen tillämplig å successionsordning, som av enskild

person instiftats i fråga örn fideikommiss i fast egendom, torde en sådan

successionsordning, behörigen tillkommen och erkänd enligt lex rei sitse,

ändock enligt allmänna rättsgrundsatser böra lända till efterrättelse. Re­

geln torde jämväl framgå av bestämmelserna i 1 kap. 5 §. Vid dessa förhål­

landen lärer någon ändring i förslaget icke vara påkallad.

1 kap. 11 §.

Justitierådet Afzelius, regeringsrådet Aschan och justitierådet Sandström:

Såsom i motiven erinrats, är enligt svensk lag den rätt till avliden persons

kvarlåtenskap, som kan tillkomma allmänna arvsfonden, att anse såsom en

arvsrätt. Även örn icke överallt i utlandet en motsvarande rätt för staten

grundas på samma teoretiska konstruktion, lärer dock i detta sammanhang

ej förekomma anledning att utgå från annat betraktelsesätt än den svenska

lagstiftningens. Då eljest förslagets ståndpunkt naturligt nog är den, att

egendom, som utlänning vid sin död efterlämnar i Sverige, skall komma

även successionsberättigade i hans hemland till godo, blir därför stadgan­

det i förevarande paragraf att uppfatta såsom ett till förmån för allmänna

arvsfonden gjort undantag från en av förslagets grundläggande regler.

Om släktarv och testamente icke komma i betraktande och det således

endast gäller den ena eller den andra statens företräde, lärer i allmänhet frå­

gan örn rätten till utlännings kvarlåtenskap i främmande land bliva mer av

principiell än av praktisk innebörd. De fall, i vilka frågan kan uppkomma,

måste städse bliva tämligen fåtaliga, särskilt som i utländsk lagstiftning

släktingars arvsrätt icke är lika starkt begränsad som den numera är hos

oss, och är, såsom merendels torde vara händelsen, den efterlämnade egen­

domen föga avsevärd, ligger uppenbarligen ganska ringa vikt vid hur av­

görandet sker. Men rör det sig om ett mer betydande förmögenhetsvärde,

kan frågan icke vara likgiltig, och i varje fall synes i en lagstiftning, som

behandlar internationella rättsförhållanden, det böra konsekvent iakttagas,

att den icke för att gynna det egna landet bryter med sina i övrigt antagna

principer med mindre sådant pa grund av särskilda omständigheter ma vara

försvarligt.

Tillämpas även i det avseende, varom nu är fråga, förslagets allmänna

regel, torde därav följa, att egendomen hemfaller till den av staterna, med

vilken den avlidne kan antagas hava varit mer samhörig än med den andra.

I det långt övervägande antalet fall lärer denna stat vara hans fädernes­

land. Detta gäller såväl då han där avled som när han vid sin död någon

tid hade vistats i det främmande landet utan att där hava förvärvat med­

borgarskap. Något annorlunda kan frågan tydligen ställa sig beträffande

kvarlåtenskap efter en i utlandet domicilierad medborgare i annat land, men

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

örn lagen, såsom föreslås i 1 kap. 1 §, ej med hänsyn till arv i allmänhet

gör någon åtskillnad i dylikt avseende, torde knappast föreligga anledning

att meddela en särskild regel för det fall att egendomen skall tillkomma en

stat.

Även i förhållandet staterna emellan synes en sådan ordning som nu sagts

vila på rättvis grund. Det vill förefalla som örn annat skäl av någon egent­

lig betydelse icke skulle kunna åberopas för en avvikelse än att en liknan­

de uppfattning i allmänhet icke vunnit erkännande i utlandet. Detta tor­

de dock näppeligen utgöra tillräcklig orsak för att icke i den svenska lag­

stiftningen genomföra den regel, som finnes vara den riktiga, helst som i

detta fall en eftergift av krav på ömsesidighet icke kan antagas innebära

uppoffring av något väsentligt intresse.

Enligt vår uppfattning bör alltså förevarande paragraf utgå eller, därest

detta skulle finnas bättre kunna ske, så ändras att den erhåller tillämplig­

het allenast å kvarlåtenskap efter utlänning som här i riket hade hemvist.

Härvid förutsättes, att uttrycket »i avseende å arv» i 1 kap. 1 § kan anses

omfatta jämväl det fall, att kvarlåtenskaps hemfallande till staten eller till

rättssubjekt, som här jämställes med staten, må kunna grundas å annan

rätt än arvsrätt. Kan vad sålunda förordas icke vinna beaktande, synes

böra komma under övervägande huruvida rätt till kvarlåtenskap kan till­

erkännas främmande stat under förutsättning av överensstämmande lag­

stiftning i detta avseende.

2 kap. 3 §.

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf skall gälla att därest någon, som ej ha­

de hemvist här i riket, här efterlämnar egendom och denna ej blivit

på rättsägares tillskyndan avträdd till förvaltning av boutredningsman, an­

mälan härom utan dröjsmål skall göras hos polismyndigheten av den som

om egendomen har vård eller eljest av anhörig, husfolk, husvärd eller a n-

nan som är därtill närmast. Av motiven framgår, att anmälnings­

plikt enligt paragrafen skall åvila jämväl gäldenär. Det kan emellertid

sättas i fråga huruvida med hänsyn till de här använda ordalagen denna

gäldenärs anmälningsskyldighet, som ingalunda kan sägas ligga i sakens

natur och icke heller torde kunna härledas ur någon vårdnadsplikt, med

tillräcklig tydlighet framgår för dem som vederbör. Då härtill kommer att

uraktlåtenhet i nämnda avseende kan medföra skadeståndsplikt, synes en

erinran örn anmälningsskyldigheten lämpligen böra ingå i lagen. Detta tor­

de kunna ske på det sätt, att bland de enligt förevarande paragraf anmäl-

ningsskyldiga upptages även gäldenär. Då paragrafen överhuvud icke äger

avseende å annan egendom än sådan, som finnes här i riket, och lagen ge­

nom föreskrift i annat sammanhang avgör, i vad mån fordringsrätter äro

att anse såsom dylik egendom, lärer härav följa, att anmälningsskyldighet

kan gälla endast för gäldenär i ett sålunda bestämt skuldförhållande.

2 kap. 7 §.

Lagrådet:

I förevarande paragraf lämnas vissa föreskrifter angående bodelägares

ansvarighet för den avlidnes gäld. Varken här eller på annat ställe i för­

slaget uttalas uttryckligen den allmänna regel, från vilken förslaget enligt

motiven synes utgå, eller att i den mån boutredning, bodelning och arv­

skifte förrättats enligt svensk lag dödsbodelägares ansvarighet för gälden

på grund av hans förhållande i avseende å sådan förrättning jämväl skall

bedömas efter svensk lag. Detta torde hava ansetts självfallet med hänsyn

till föreskriften att boutredning skall förrättas »såsom i lagen om boutred­

ning och arvskifte sägs» eller »enligt svensk lag». Då emellertid en sådan

hänvisning väl närmast avser själva avvecklingsproceduren, kan ifrågasättas

huruvida icke den angivna allmänna regeln bör erhålla tydligt uttryck i

lagen. En sådan bestämmelse synes lämpligen kunna erhålla plats i före­

varande paragraf.

Bestämmelsen i första stycket åsyftar att i där avsett fall begränsa det

gäldansvar, som enligt svensk lag skulle bliva följden av bodelningen eller

arvskiftet, men ej att inskränka gäldansvar, som enligt främmande lag där­

igenom må hava uppkommit. Till utmärkande av stadgandets rätta inne­

börd torde detta böra i någon mån förtydligas.

2 kap. 9 §.

Lagrådet:

Med stadgandet i andra punkten av förevarande paragraf lärer vara åsyf­

tat, att avgörandet av fråga örn anstånd med förrättning skall ankomma en­

dast på boutredningsmannen. Finner rättsägare, att hans intresse eftersät-

tes genom vad boutredningsmannen i detta avseende gör eller låter, står

honom öppet att hos rätten påyrka boutredningsmannens entledigande, men

i annan ordning skall frågan örn anstånd varken av den ene eller den andre

kunna underställas rättens prövning. Då orden »där det prövas lämpligt»

tilläventyrs skulle kunna föranleda en annan tolkning och i allt fall dessa

ord icke äro erforderliga för att låta stadgandets avsedda innebörd komma

till uttryck, synas de böra utgå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

15

2 kap. 16 §.

Lagrådet:

Vid tillämpning av åtskilliga bestämmelser i förslaget uppkommer fråga,

huruvida viss egendom är att anse såsom befintlig här i riket. Beträffande

fordringsrätter har i andra stycket av förevarande paragraf föreslagits ett

stadgande av innehåll att fordran hos gäldenär här i riket skall vid tillämp­

ning av bestämmelserna i andra kapitlet anses såsom här befintlig egendom.

I konventionen mellan Sverige, Danmark, Finland, Island och Norge an­

gående konkurs har enahanda fråga upptagits till reglering. Enligt art. 8

i konventionen (jfr 9 § lagen den 6 april 1934 med bestämmelser örn kon­

kurs, som omfattar egendom i Danmark, Finland, Island eller Norge, samt

3 kap. 3 §.

Lagrådet:

Med stadgandet i förevarande paragraf är avsett att helt utesluta lagens

tillämplighet å dödsbo, som är underkastat bestämmelserna i den år 1935

genomförda nordiska lagstiftningen i samma ämne. För undvikande av varje

missförstånd vore det otvivelaktigt till fördel, om lagens rubrik och para­

grafens ordalag bragtes till överensstämmelse. Sådan kan ernås antingen på

det sätt, att rubriken får lydelsen »lag örn internationella rättsförhållanden

rörande dödsbo», eller ock så, att i paragrafen ordet »dödsbo» ersättes med

»arv, testamente och boutredning». Det förra alternativet synes äga det

företräde, att därigenom erhålles en med den nordiska lagstiftningen ge­

mensam beteckning av lagens innehåll, närmare angivet genom underru­

brikerna, örn vilka för övrigt gäller att de enligt förslaget icke hava full

motsvarighet i lagrubriken.

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

II

Övriga lagförslag.

Lagrådet lämnade dessa förslag utan erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

2

Bihang till riksdagens protokoll 19X7.

1 sami.

Nr 6.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet in­

för Hans Hajd Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 4 december 1936.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

S

andler^, statsråden

P

ehrsson

, W

estman

,

W^igforss, M^öller, L^evinson, E^ngberg, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

den 24 september 1936 avgivna utlåtande över de den 12 juni 1936 till lag­

rådet remitterade förslagen till

1) lag örn internationella rättsförhållanden rörande arv, testamente och

boutredning;

2) lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § lagen om boutredning och arv­

skifte; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 20 § lagen den 1 mars 1935 (nr 44) om döds­

bo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist

här i riket, m. m.

Föredraganden anför:

»I anslutning till de internationella konventioner, som avslutats på grund­

val av förslag utarbetade å Haagkonferensen för internationell privaträtt,

hava i svensk lag upptagits i stort Sett uttömmande regler för lösande av

konflikter mellan olika länders lagar och jurisdiktioner på äktenskaps- och

förmynderskapsrättens område. På successionsrättens område har någon

motsvarande lagstiftning med allmän internationell giltighet icke kommit till

stånd, vilket närmast sammanhänger med att de försök, som vid Haag­

konferensen för internationell privaträtt gjorts för åstadkommande av en in­

ternationell reglering av detta ämne, ej lett till resultat. I överensstämmelse

med vad som gäller i fråga örn äktenskaps- och förmynderskapsrätten hava

däremot i avseende å förhållandet till de andra nordiska staternas rättsord­

ningar och på grundval av en med dessa stater avslutad konvention lagbe­

stämmelser meddelats i fråga örn lag- och jurisdiktionskonflikter även på

successionsrättens område. Då, åtminstone med avseende å de spörsmål som

sammanhänga med boutredning och arvskifte, stor osäkerhet torde råda örn

vad enligt svensk rätt skall anses gälla på detta rättsområde såvitt angår

Kungl. Maj:ts proposition nr 6.

19

förhållandet till övriga främmande rättsordningar, har det synts angeläget,

att en reglering i lag härutinnan kommer till stånd.

Den närmaste anledningen till att frågan örn en sådan lagstiftning upp­

tagits har varit en inbjudan från Finlands regering om samarbete mellan

Sverige och Finland vid utarbetande av förslag till lagbestämmelser i äm­

net. Denna inbjudan antogs genom Kungl. Maj:ts beslut den 24 septem­

ber 1934, varvid till delegerade från svensk sida vid detta samarbete utsågos

presidenten Birger Ekeberg och utrikesrådet Folke Malmar. Sedan Finlands

regering till delegerad utsett äldre ledamoten av finska lagberedningen

f. d. förvaltningsrådet Filip Grönvall, hava överläggningar i ämnet ägt

rum dels under hösten 1934, dels under våren 1935. Såsom resultat av dessa

överläggningar föreligga nu ifrågavarande lagförslag.

I fråga om förslagens innehåll må i korthet framhållas följande

huvudpunkter.

Förslaget till lag om internationella rättsförhållanden rörande arv, testa­

mente och boutredning upptager i 1 kap. regler för lösande av konflik­

ter mellan olika rättsordningar beträffande arv och testamente. De be­

stämmelser förslaget i denna del innehåller torde i stort sett få anses åter­

giva vad för närvarande är gällande svensk rätt. Såsom allmän princip före­

slås, att rätten till arv och testamente skall bedömas enligt lagen i det land

i vilket den avlidne vid sin död var medborgare. Av denna princip följer,

att den avlidnes hemlands lag vid tiden för dödsfallet skall äga tillämpning

i fråga om arvsordning, arvsdelning, förskott å arv, testationsfrihet och lag­

lott. Detsamma gäller även i fråga om förverkande av rätt till arv eller

testamente. I vissa avseenden är dock tillämpligheten av nämnda lag in­

skränkt till förmån för annan lag. Från principen att arvlåtarens hemlands

lag är tillämplig föreslås sålunda undantag med hänsyn till sådan i annat

land belägen fast egendom som är underkastad särskilda successionsrättsli-

ga regler. Beträffande frågan huruvida egendom som arvinge bekommit

av arvlåtaren under dennes livstid skall anses såsom förskott å arv har

en modifikation i samma princip ansetts erforderlig för det fall att arv­

låtaren ändrat medborgarskap, sedan förskottet gavs. Nämnas må även,

att särskilda regler ansetts påkallade i fråga örn behörighet att testamentera,

giltigheten i avseende å formen för upprättande eller återkallande av testa­

mente, verkan av s. k. viljefel i fråga örn testamente eller återkallelse av

testamente samt giltigheten av arvsavtal. I avseende å formen för upprättan­

de eller återkallande av testamente upptager förslaget, förutom regeln

att härutinnan lagen i testators hemland är tillämplig, den i fråga örn rätts­

handlingars giltighet med hänsyn till formen allmänt antagna regeln att lagen

å den ort där en rättshandling företagits i sådant avseende jämväl må åbe­

ropas. Vidare har en särskild regel ansetts erforderlig beträffande arvinges

eller testamentstagares allmänna behörighet att njuta arv eller testamente

till godo. Beträffande av utlänning här i riket efterlämnad egendom, som en­

ligt hans hemlands lag skulle tillkomma staten, kommun eller ock allmän

20

Kungl. Maj-.ts proposition nr 6.

fond eller inrättning, föreslås, att sådan egendom skall tillfalla allmänna arvs­

fonden. Slutligen fastslås i förslaget, att bestämmelse i utländsk lag som är

uppenbart oförenlig med grunderna för rättsordningen här i riket ej må

vinna tillämpning.

Lagförslagets 2 kap. innehåller bestämmelser örn boutredning och arv­

skifte.

Enligt förslaget skola boutredning, bodelning och arvskifte efter den som

vid sin död hade hemvist här i riket förrättas såsom i lagen om boutredning

och arvskifte stadgas samt omfatta jämväl boets egendom i utlandet. Var

den avlidne utländsk medborgare må dock, sedan boutredningen avslutats,

såframt delägarna i boet därom äro ense, bodelning och arvskifte ske en­

ligt lagen i det land i vilket den avlidne var medborgare, och egendomen för

sådant ändamål omhändertagas av den som enligt nämnda lag är därtill

behörig.

I det fall då den avlidne vid sin död ej hade hemvist i riket, skall enligt

förslaget följande gälla. Var den avlidne vid sin död svensk medborgare,

skall avvecklingen av dödsboet alltid kunna äga rum i Sverige och enligt

svensk lag. Finnes här egendom "efter den avlidne, är det, vare sig han var

svensk medborgare eller ej, allmän regel, att dödsboet här tages under be­

handling; var den avlidne utländsk medborgare, skall förrättningen dock

omfatta allenast den här befintliga egendomen samt, förutom gäld varför

den avlidne häftade till dem som äro svenska medborgare eller hava hem­

vist här i riket, allenast sådan gäld som av borgenären särskilt bevakats.

Från regeln att dödsbobehandling skall äga rum här i riket, när egendom

finnes härstädes, gäller undantag för det fall att den här befintliga egendo­

men är av ringa värde och huvudsakligen består av reda penningar, kläder

och andra lösören samt det ej med hänsyn till rättsägare som äro svenska

medborgare eller här hava hemvist kräves, att egendomen här tages under

behandling. När dödsbobehandling anordnas här, åsyftas att densamma

skall bliva av endast summarisk karaktär, såframt icke annorlunda på­

fordras med hänsyn till rättsägare som äro svenska medborgare eller här

hava hemvist. Örn det kan ske utan åsidosättande av rättsägares intressen, kan

sålunda under vissa förhållanden, oavsett örn den avlidne var svensk eller

utländsk medborgare, egendomen eller viss del därav för boutredning, bodel­

ning eller arvskifte överlåtas å dödsboförvaltning i det land där den avlidne

hade hemvist eller ock, om han var utländsk medborgare, i hans hemland.

Var den avlidne utländsk medborgare, skall, sedan boutredningen slutförts,

här befintligt överskott städse utlämnas till utländsk dödsboförvaltning, så­

vida ej hinder mot bodelning och arvskifte möter i utlandet eller dödsbodel­

ägare som är svensk medborgare eller härstädes har hemvist yrkar, att bo­

delning och arvskifte här förrättas.

Såsom garanti för att utländska eller i utlandet bosatta rättsägares intres­

sen behörigen beaktas skall enligt förslaget dödsbobehandling efter den som

vid dödsfallet ej hade hemvist i riket alltid ske genom boutredningsman och

må härvid ej till boutredningsman utses bodelägare eller annan vars rätt är

Kungl. Maj.ts proposition nr 6.

21

av utredningen beroende. Finnes egendom här i landet, sker egendomens

avträdande till förvaltning av boutredningsmannen automatiskt, sedan det

utrönts, att egendom finnes här och att denna ej är av sådan beskaffenhet

att dödsbobehandling, enligt vad ovan nämnts, icke är erforderlig. När den

avlidne var svensk medborgare och här ej finnes egendom, är förutsättnin­

gen för att boet skall tagas under behandling att sådant fall föreligger som

i 2 kap. 1 § lagen om boutredning och arvskifte avses; som regel fordras

sålunda, att rättsägare hos rätten särskilt framställer begäran örn egendo­

mens avträdande till förvaltning av boutredningsman.

I övrigt innehåller detta kapitel i huvudsak bestämmelser örn dödsbodel­

ägares ansvarighet för den dödes gäld, örn bevakning av testamente, örn

preskription av rätt att taga arv eller testamente, örn svensk domstols behö­

righet i arvs- och testamentstvist, örn bodelnings och arvskiftes giltighet med

hänsyn till formen samt örn villkoren för erkännande av bodelning och arv­

skifte som förrättats av utländsk myndighet och av dom som i tvist örn arv

eller testamente meddelats av utländsk domstol.

Förslagets 3 kap. innehåller vissa allmänna grundsatser beträffande till-

lämpningen av de i lagförslaget upptagna bestämmelserna. I stort sett an­

sluta sig stadgandena till de allmänna bestämmelser som meddelats i lagen

den 8 juli 1904 örn vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap

och förmynderskap samt i lagen den 1 juli 1912 örn vissa internationella

rättsförhållanden rörande äktenskaps rättsverkningar.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 1 kap. 2 § lagen om boutredning

och arvskifte innebär, att även polismyndighet skall vara pliktig att, när

dess biträde påkallas eller det eljest synes erforderligt, fullgöra de uppgifter

som jämlikt andra stycket i detta lagrum enligt dess nu gällande lydelse

åligga den avlidnes husfolk, husvärd eller annan som är därtill närmast.

Genom förslaget till lag örn ändrad lydelse av 20 § lagen den 1 mars 1935

(nr U) örn dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som

hade hemvist här i riket, m. m. har åsyftats att bringa bestämmelsen i detta

lagrum i överensstämmelse med motsvarande bestämmelse i den nu före­

slagna lagstiftningen.»

Härefter redogör föredraganden för innehållet av lagrådets utlåtande och

anför vidare:

»I fråga örn förslaget till lag örn internationella rättsförhållanden rörande

arv, testamente och boutredning har lagrådet eller dess särskilda ledamöter

framställt anmärkningar avseende vissa detaljer i förslaget.

Vid den överarbetning av förslaget som med anledning här­

av ägt rum hava de flesta av lagrådets anmärkningar blivit iakttagna. Sär­

skilt må framhållas, att på grund av en av dessa anmärkningar rubriken till

den föreslagna lagen örn internationella rättsförhållanden rörande arv, testa­

mente och boutredning ändrats till lag örn internationella rättsförhållanden

rörande dödsbo. Nämnas bör jämväl att, utöver de av lagradets anmärk­

ningar föranledda ändringarna, vidtagits vissa smärre redaktionella jämk­

ningar, för vilka redogörelse icke torde behöva lämnas.

Kungl. Muj:ts proposition nr 6.

22

I fråga om de av lagrådet eller dess särskilda ledamöter framställda an­

märkningar som vid förslagets överarbetning icke iakttagits eller endast del­

vis vunnit beaktande torde följande böra anföras.

Tre av lagrådets ledamöter hava framställt anmärkning mot den i för­

slagets 1 kap. 11 § upptagna bestämmelsen att av utlänning här i riket efter­

lämnad egendom, som enligt lagen i hans hemland skulle tillkomma sta­

ten, kommun eller ock allmän fond eller inrättning, skall tillfalla allmänna

arvsfonden. Dessa ledamöter hava erinrat, att enligt svensk lag allmänna

arvsfondens rätt till avliden persons kvarlåtenskap uppfattas såsom en arvs­

rätt och att härav borde följa, att den för lagförslaget grundläggande regeln

att rätt t dl arv skall bedömas enligt den avlidnes hemlands lag även i detta

avseende borde vinna tillämpning. Gentemot detta betraktelsesätt torde be­

fogade erinringar kunna riktas. I skilda rättsordningar har det allmännas

rätt till s. k. bona vacantia konstruerats på olika sätt. I vissa rättsordnin­

gar betraktas denna såsom ett av statens höghetsrätt härflytande anspråk

på herrelöst gods, i andra åter såsom en det allmännas arvsrätt till så­

dan egendom. Dessa olika ståndpunkter lära emellertid icke få anses så­

som ett uttryck för någon djupare skiljaktighet med hänsyn till frågan om

själva grunden för det allmännas rätt, utan böra snarare återföras till de

olika sätt på vilka institutet lagtekniskt utformats i de skilda rättssystemen.

Ett rättsinstituts lagtekniska utformning torde emellertid icke i och för sig

böra bliva avgörande för frågan vad i internationellt privaträttsligt avseende

bör gälla. Därför att rätten till bona vacantia i viss rättsordning konstruerats

såsom en arvsrätt, är det ingalunda säkert, alf en konflikt på detta område

mellan olika länders lagar enligt denna rättsordning skall bedömas efter

samma regler som gälla i fråga om den på släktskap, äktenskap eller adop­

tion grundade arvsrätten. Såsom av de delegerade framhållits, göra sig de

skäl som i fråga örn anhörigas arvsrätt tala för att successionsrättsliga spörs­

mål bedömas enligt den avlidnes hemlands lag icke på samma sätt gällande

beträffande rätten till bona vacantia, ulan synes den stat där egendomen fin­

nes och vars rättsordning lämnat arvlåtaren skydd för densamma kunna äga

ett bättre grundat anspråk på egendomen. Därtill kommer, att ett bifall till

ifrågavarande anmärkning skulle innebära, att i förevarande lag intoges en

annan ståndpunkt till detta .spörsmål än den som kommit till principiellt ut­

tryck i den mellan de nordiska staterna avslutade dödsbokonventionen, ett

förhållande vilket, när fråga är om ett spörsmål av sådan art som det före­

liggande, måste framträda såsom mindre följdriktigt. Ifrågavarande an­

märkning har sålunda icke synts mig böra beaktas.

Enligt bestämmelsen i 2 kap. 3 § i förslaget skall, därest någon som ej

hade hemvist i riket här efterlämnat egendom och denna ej blivit avträdd

till förvaltning av boutredningsman, anmälan härom utan dröjsmål göras

hos polismyndighet av den som om egendomen har vård eller eljest av anhö­

rig, husfolk, husvärd eller annan som är därtill närmast. Med anledning av

den föreslagna bestämmelsen har lagrådet anfört att, enligt vad framginge

av motiveringen till förslaget, det vore avsett, att anmälningsplikt enligt para­

Kungl. May.ts proposition nr 6.

23

grafen skulle åvila jämväl gäldenär, men ati det enligt lagrådets mening

kunde sättas i fråga huruvida, med hänsyn till de i paragrafen använda or­

dalagen, en sådan anmälningsskyldighet med tillräcklig tydlighet framginge

för dem som vederborde. Lagrådet har med hänsyn härtill och med erin­

ran att uraktlåtenhet i nämnda avseende kunde medföra skadeståndsplikt

föreslagit, att bland de enligt förevarande paragraf anmälningsskyldiga skul­

le uttryckligen upptagas även gäldenär.

Tillräckliga skäl hava icke synts mig föreligga att beakta denna anmärk­

ning. Med godtagande av den uppfattning som lärer ligga till grund för det

av lagrådet åsyftade uttalandet i motiveringen finner jag väl att gäldenär

under vissa betingelser måste vara den som är närmast att fullgöra den an­

mälningsplikt vilken är avsedd i denna paragraf. Skulle emellertid i lag­

texten uttryckligen fastslås en ovillkorlig skyldighet för gäldenär att göra

anmälan, så snart fråga är om sådan den avlidnes fordran som enligt den

föreslagna lagen skall anses såsom här i riket befintlig egendom, lärer detta

innebära att en förpliktelse i nämnda hänseende i större utsträckning åläg-

ges gäldenärer än vad de delegerade förutsatt och lämpligen bör ifråga­

komma.

Enligt 2 kap. 1(5 § andra stycket i förslaget skall den regeln gälla, att

fordran hos gäldenär här i riket vid tillämpning av bestämmelserna i detta

kapitel anses såsom här befintlig egendom. Med anledning härav har lag­

rådet erinrat, att möjligheten att göra gällande rätt som grundades på löpan­

de förbindelser och med s. k. presentationsklausul försedda fordringsbevis

vore beroende av innehavet av fordringshandlingen och att det med hänsyn

härtill syntes ligga närmast till hands att anse sådan fordran befintlig där

handlingen funnes. Lagrådet har emellertid samtidigt uttalat att, därest,

med hänsyn till det särskilda syfte nu ifrågavarande lagstiftning hade att tjä­

na, en mindre vittgående inskränkning i den föreslagna regeln ansåges önsk­

värd, det av lagrådet ifrågasatta undantaget möjligen kunde begränsas till

att omfatta fordran på grund av löpande fordringsbevis eller enkelt skulde­

brev, varom förmältes i 32 § sista stycket lagen örn skuldebrev.

Lagrådets ifrågavarande anmärkning synes i huvudsak böra beaktas. Med

hänsyn till att det syfte som bestämmelsen avsett att tillgodose eljest kom-

me att väsentligen åsidosättas, har den ifrågavarande undantagsregeln dock

icke synts böra givas större räckvidd än vad lagrådet ansett ovillkorligen på­

kallat. I överensstämmelse med vad lagrådet ifrågasatt, har bestämmelsen

överflyttats till 3 kap., i vilket den upptagits såsom 3 §, samt dess tillämp­

lighet utsträckts att gälla den föreslagna lagen i dess helhet.

Tiden för de föreslagna lagarnas ikraftträdande synes lämpligen kunna

fastställas till den 1 juli 1937.

I enlighet med nu anförda synpunkter hava förslag upprättats till

1) lag om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo;

2) lag angående ändrad lydelse av 1 kap. 2 § lagen om boutredning och

arvskifte; saint