2

Kungl. Maj.ts proposition nr 136-

Förslag

till

Lag

om avbrytande av havandeskap.

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Havandeskap må enligt denna lag avbrytas:

1. när på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets

tillkomst skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa;

2. när kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12,

13, 15 eller 15 a § eller 18 kap. 1, 2, 3, 7, 8 eller 9 §, så ock då hävdandet ägt

rum under omständigheter som omförmälas i 18 kap. 6 § strafflagen samt

inneburit ett grovt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet;

3. när med skäl kan antagas att kvinnan eller det väntade barnets fader

genom arvsanlag kommer att på avkomlingar överföra sinnessjukdom, sin-

nesslöhet eller svår kroppslig sjukdom.

Avbrytande av havandeskap på annan grund än sjukdom eller kroppsfel

hos kvinnan må ej företagas efter havandeskapets tjugonde vecka.

2

§.

Har kvinnan hävdats under förhållande varom förmäles i 15 kap. 12, 13,

15 eller 15 a § eller 18 kap. 6 § strafflagen, må på grund därav avbrytande

av havandeskapet icke äga rum, med mindre brottet, där så kunnat ske, åta­

lats eller angivits till åtal.

Avbrytande av havandeskap på grund av att kvinnan vid hävdandet ej

fyllt femton år må, där den som har vårdnaden om henne ej samtyckt

till åtgärden, icke äga rum utan att särskilda omständigheter tala därför.

Havandeskap må ej avbrytas på grund av arvsanlag hos kvinnan varom

i 1 § 3. förmäles, med mindre jämväl sterilisering å henne företages, utan

sä är att sådan åtgärd till följd av att kvinnan saknar förmåga att därtill

lämna giltigt samtycke ej kan äga rum eller den av särskilda skäl finnes

olämplig.

3 §•

Utan kvinnans begäran må havandeskapet avbrytas allenast där kvinnan

på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt sam­

tycke till åtgärden.

3

4

§.

Havandeskap må ej avbrytas, med mindre den läkare som utför ingreppet

samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i skriftligt ut­

låtande, på grunder som i utlåtandet angivas, förklarat förutsättningarna

för åtgärden vara förhanden.

Avbrytande av havandeskap på den i 1 § 3. angivna grund må ske endast

efter prövning av medicinalstyrelsen. Lag samma vare, där kvinnan på

grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt sam­

tycke till åtgärden.

5

§•

Innan prövning sker huruvida havandeskap må avbrytas, skall, där det

kan ske och ej särskilda skäl däremot äro, tillfälle till yttrande beredas det

väntade barnets fader samt, om kvinnan är under tjuguett år den som har

vårdnaden örn henne, örn hon är omyndigförklarad förmyndaren, om hon

är gift hennes man, och örn hon är intagen å allmän anstalt dennas läkare

och föreståndare.

I övrigt må, där fråga är örn kvinna som kan lämna giltigt samtycke till

avbrytande av havandeskapet, yttrande ej inhämtas utan kvinnans medgi­

vande.

6

§•

Avbrytande av havandeskap skall utföras å lasarett, därmed jämförlig all­

män anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare. Därest medicinalstyrel­

sen så prövar erforderligt, må styrelsen medgiva viss läkare att utföra sådan

åtgärd å annan anstalt än nu är sagt.

7 §•

Kan, då fråga är om avbrytande av havandeskap på grund av sjukdom

eller kroppsfel hos kvinnan, prövning av förutsättningarna för ingreppets fö­

retagande i den ordning 4 § angiver, eller utförande av ingreppet å anstalt

varom i 6 § sägs, icke utan våda äga rum med hänsyn till dröjsmål eller

annan olägenhet som därigenom skulle uppstå, må havandeskapet av legiti­

merad läkare avbrytas utan iakttagande av nämnda stadganden.

8

§•

Ej må den som prövat förutsättningarna för avbrytande av havandeskap

eller verkställt sådan åtgärd, eller den som biträtt vid utredningen eller verk­

ställandet, i oträngt mål yppa något av vad därvid förekommit.

9

§•

över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående avbrytande av havande­

skap må klagan ej föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

¹⁰ §.

Har någon efter prövning som avses i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap

eller gjort försök därtill, och skedde åtgärden med iakttagande av de i 1 §

andra stycket samt 3 § givna föreskrifter, då må ej dömas till straff enligt

14 kap. 26, 27 eller 28 § strafflagen.

11

§•

Har i fall varom i 10 § förmäles den som icke är legitimerad läkare avbrutit

havandeskap å annan eller gjort försök därtill, straffes med fängelse i högst

ett år eller, vid synnerligen förmildrande omständigheter, med dagsböter.

12

§.

Läkare, vilken mot bättre vetande antingen i utlåtande som i 4 § sägs

förklarat förutsättningarna för avbrytande av havandeskap vara förhanden

eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsaga i ärende an­

gående sådan åtgärd, dömes, örn han ej är förfallen till ansvar för fosterför­

drivning, till fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro synner­

ligen mildrande, till dagsböter.

Har läkare vid prövning av ärende angående avbrytande av havandeskap

eller eljest genom att överträda eller åsidosätta vad i denna lag stadgas visat

vårdslöshet, försummelse, oförstånd eller oskicklighet, och är han icke under­

kastad ansvar för ämbetsbrott, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex

månader.

13 §.

Avgiver någon i annat fall än ovan sägs mot bättre vetande till myndighet

eller läkare falsk utsaga i ärende angående avbrytande av havandeskap, och

är han ej förfallen till ansvar för fosterfördrivning, straffes med dagsböter

eller fängelse i högst sex månader.

14 §.

överträder någon i annat fall än ovan sägs vad i 8 § stadgas, dömes till dags­

böter.

15 §.

Förseelse mot vad i 8 § är stadgat må ej åtalas av allmän åklagare, där den

ej av målsägande angives till åtal.

Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.

16 §.

Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen

av denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

5

Förslag

till

Lag

om ändring i 14 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att i 14 kap. strafflagen skall införas en ny para­

graf, betecknad 28 a §, av följande lydelse:

28 a §.

Att i vissa fall, för handling som i 26, 27 eller 28 § sägs ej må dömas till

straff enligt nämnda lagrum, därom stadgas i särskild lag om avbrytande

av havandeskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 136.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september

1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 örn be­

hörighet att utöva läkarkonsten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

3 §.

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till straff­

arbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §, 15 kap.

9, 14 eller 15 a § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen eller 12 § lagen

om avbrytande av havandeskap till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraffas

såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han för­

övat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning från

befattningen eller mistning därav på viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han sålun­

da låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör äga,

eller ofömögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio år, eller

för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit av Konun­

gen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legitimationen ej

må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att, där dylik läkare

dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast för suspensions-

tiden.

Där läkare------------ utöva läkarkonsten.

5 §.

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete

eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27 eller 33 §, 15 kap. 9,

14 eller 15 a § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen eller 12 § lagen örn

avbrytande av havandeskap till fängelse eller till ansvar för förseelse, som i

1 Senaste lydelse se SFS 1937:244.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 14 § lagen den 28 maj 1937 örn inskränkningar i

rätten att utbekomma allmänna handlingar skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

14 §.

Handlingar vilka-------------förbehåll göras.

Angår handling — — — annan person.

Vad i denna paragraf stadgas har icke avseende å myndighets beslut

som särskilt utfärdats eller i protokoll upptagits, där fråga ej är om barna­

vårdsnämnds eller nykterhetsnämnds beslut eller beslut i ärende som rör

tillämpning av lagen angående åtgärder mot utbredning av könssjukdomar

eller lagen örn avbrytande av havandeskap.

Uppgifter och------------ om socialregister.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

10

eugenisk indikation samt byråchefen Karl Arvid Edin och filosofie doktorn

Axel Mebius att såsom sakkunniga biträda kommittén vid statistisk bearbet­

ning av visst material. Beträffande vissa frågor har kommittén rådgjort

med sekreteraren hos Svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets avdel­

ning för barnavård Lars Barkman.

Samtidigt med beslutet om tillsättandet av kommittén föreskrev Kungl

Majit att de sakkunniga, vilka jämlikt Kungl. Majlis bemyndigande den 11

maj 1934 tillkallats att inom justitiedepartementet biträda med verkställan­

de av den utav riksdagen begärda utredningen rörande revision av 18 kap.

13 § strafflagen, skulle avgiva sitt förslag efter samråd med kommittén.

Nämnda sakkunniga hava efter sådant samråd den 13 december 1934 avgivit

förslag i ämnet (statens off. utr. 1934:50).

På föredragning av t.f. chefen för ecklesiastikdepartementet har Kungl.

Majit vid samma tillfälle — den 24 september 1934 — uppdragit åt medici­

nalstyrelsen och skolöverstyrelsen att, efter samråd med kommittén och nyss­

nämnda sakkunniga, till Kungl. Majit gemensamt inkomma med förslag till

erforderliga åtgärder för åstadkommande inom och utom skolan av en vid­

gad och förbättrad undervisnings- och upplysningsverksamhet rörande de

sexuella frågorna. Den sålunda anbefallda utredningen är ännu ej slutförd.

r På därom gjord framställning har kommittén den 26 oktober 1934 erhållit

Kungl. Maj :ts bemyndigande att över preliminära författningsförslag jämte

motiv låta införskaffa yttranden från de myndigheter och sammanslutningar,

kommittén kunde finna erforderligt. Sedan sådana preliminära förslag med

tillhörande allmän och speciell motivering upprättats, ha desamma remitte­

rats till vissa myndigheter och sammanslutningar. De inkomna yttrandena

ha jämte berörda förslag befordrats till trycket (statens off. utr. 1935: 13).

Sedan yttranden sålunda inkommit har kommittén upprättat ett den 4 maj

1935 dagtecknat slutligt betänkande i ämnet (statens off. utr. 1935: 15). Be­

tänkandet innehåller av motiv åtföljda förslag till följande lagar:

1) lag örn avbrytande av havandeskap;

2) lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26, 27 och 28 §§ strafflagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 2 § 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38

s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Kommittén har varit enhällig utom såtillvida att två av kommitténs leda­

möter i särskilt yttrande förordat dels att frågan huruvida åtal för fosterför-

dnvning mot kvinnan skall väckas bör underställas justitiekanslerns pröv­

ning och avgörande med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet

och dels att sådant åtal ej må väckas sedan ett år förflutit efter det brottet

skedde.

I ändamål att fortlöpande uppgifter måtte erhållas angående aborter som

framkallats på medicinska skäl, har Kungl. Maj:t förut i dag beslutat an­

moda medicinalstyrelsen att skyndsamt utfärda föreskrifter om skyldighet

för legitimerad läkare, som avbrutit havandeskap, att inom viss tid efter åt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Utdrag au protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 30 okto­

ber 1935.

Närvarande:

justitierådet A

ppelberg

,

regeringsrådet K

ellberg

,

justitieråden G

eijer

,

B

agge

.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedeparte-

mentsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 maj

1935, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87

regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över följande av en enligt

Kungl. Majits beslut den 24 september 1934 tillsatt kommitté utarbetade lag­

förslag, nämligen förslag till lag om avbrytande av havandeskap, lag om

ändrad lydelse av 14 kap. 26, 27 och 28 §§ strafflagen, lag angående ändrad

lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) örn Kungl. Maj:ts

regeringsrätt samt lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21

september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten, ävensom

över de bestämmelser en minoritet inom kommittén i särskilt yttrande för­

ordat, vilkas avfattning i lagtext framginge av bilaga till remissprotokollet.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsassessorn Maths Heuman.

I anledning av förslagen avgåvos följande yttranden av lagrådet och dess

särskilda ledamöter.

Lagrådet:

Frågan i vad mån det bör vara tillåtet eller åtminstone lämnat utan straff­

rättslig påföljd att avbryta havandeskap är för närvarande utan tvivel för­

tjänt av lagstiftarens synnerliga uppmärksamhet icke blott på grund av den

oroväckande ökningen av de kriminella aborternas antal utan ock i betrak­

tande av att ökningen kunnat ske utan någon kraftigare reaktion från de

rättsvårdande myndigheternas sida. Med hänsyn särskilt till sistnämnda

omständighet framstår det såsom en angelägenhet av vikt att tillse huru­

vida icke våra strafflagsbestämmelser på området i större eller mindre ut­

14

hållet skall värna om fostrets liv. Denna princip är nu undantagslöst fast­

slagen i vår lag, men den har icke kunnat i hela sin stränghet upprätthållas;

när konstlad abort varit oundgänglig för att rädda kvinnans liv eller för att

undanröja en allvarlig fara för hennes hälsa, har den betraktats såsom tillåten.

Det har ansetts föreligga ett nödläge för kvinnan, som gjort tillgripandet av

den eljest rättsstridiga åtgärd som fosterfördrivningen innefattar befogad.

Kommittén utgår nu från att även i andra fall än då kvinnans liv eller hälsa

ar i fara kan föreligga en intressekollision, som bör göra abortingripande till-

låtet. Riktigheten härav kan näppeligen förnekas. Det är här fråga icke örn

en självständig individs liv utan om ett endast potentiellt liv, och mot värdet

av detta bör väl kunna sättas icke blott såsom vid de medicinska indikatio­

nerna hänsyn till kvinnans liv eller hälsa utan även andra värden försåvitt de

äro av tillräcklig betydenhet. Men det måste framhållas att i dessa fall, då

man har att mot varandra väga intressen som äro mer eller mindre inkom­

mensurabla, svårigheterna att bedöma, huruvida en intressekollision som bör

göra abortframkallning tillåtlig skall anses vara för handen, te sig betydligt

större än när det gäller förefintligheten av medicinsk indikation. Bland

de omständigheter som härvidlag äro att beakta måste alldeles särskild hän­

syn tagas till huruvida det hävdande samlaget tillkommit med eller utan

kvinnans vilja. Givet är att i samma mån som kvinnan själv är skuld, mer

eliel mindre medvetet, till åvägabringandet av den intressekollision som upp­

stått, det bör fordras starkare skäl än eljest för att havandeskapet skall få

avbrytas. Tages icke hänsyn härtill, måste befaras att individernas känsla

av ansvar för egna handlingar på ett för samhället ödesdigert sätt slappas.

En annan synpunkt som bör beaktas vid bedömande av de olika indikatio­

nernas godtagbarhet må även framhållas, nämligen den att det för lagstif­

taren på detta ömtåliga område är en ofrånkomlig nödvändighet att — även

örn det i någon mån måste ske på bekostnad av en i och för sig naturlig

medkänsla för medmänniskor i olycklig belägenhet — draga gränsen mellan

det tillåtna och det otillåtna så fast och tydlig att den icke vid den praktiska

tillämpningen till oberäknelig skada helt eller delvis utplånas under inver­

kan av de krafter som här äro verksamma för åstadkommande av en allt

större obundenhet.

En ställning för sig intaga, såsom redan antytts, de medicinska indikatio­

nerna. Det berättigade i att, om havandeskapets fortgång till ett naturligt

slut innebär ett allvarligt hot mot kvinnans liv eller hälsa, avbryta detsamma,

ehuru en sådan åtgärd icke är i lag uttryckligen medgiven, bestrides i all­

mänhet icke. Då kommittén ej föreslagit någon bestämmelse om medicinsk

indikation, är avsikten naturligen den att låta utvecklingen på detta område

på samma sätt som hittills äga rum helt vid sidan av lagen, låt vara med viss

reglering av administrativ natur, såsom beträffande rapportskyldighet m. m.

Denna ståndpunkt synes lagrådet knappast vara försvarlig. Därutinnan kan

åberopas särskilt vad medicinalstyrelsen och karolinska institutets lärarkol­

legium anfört i denna fråga. Innebörden av kollegiets uttalande är i korthet

den, att såväl till förekommande av missbruk som för att skydda läkarkåren

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

15

mot obehöriga misstankar det måste anses angeläget att, då nu frågan om

rätt att avbryta havandeskap upptages till legislativ behandling, därvid icke

lämna de medicinska indikationerna utanför. Det framhålles att en reg­

lering i lag av desamma icke behöver ske i sådan form att en av veten­

skapens utveckling betingad förskjutning i uppfattningen därigenom hindras

att återverka på rättstillämpningen; ej heller så att i trängande fall ett snabbt

ingripande omöjliggöres. Enligt kollegiets mening är det önskvärt att be­

stämmelser i lag meddelas enligt vilka — utom i de, såsom kollegiet håller

före, ytterligt sällsynta fall då tid och omständigheter lägga hinder i vägen

— dels frågan om förhandenvaro av medicinsk indikation skall underkastas

en mera betryggande prövning än för närvarande, då en läkares omdöme

anses tillfyllest, och dels själva ingreppet, även då det sker på sådan indika­

tion, regelmässigt måste verkställas å godkänd sjukvårdsinrättning. I dessa

synpunkter vill lagrådet helt instämma. Även andra skäl, som i det följande

skola beröras och som sammanhänga med frågan om de sociala indikatio­

nerna, tala enligt lagrådets mening för de medicinska indikationernas upp­

tagande i lagen.

Emot kommitténs förslag, såvitt däri avses möjlighet att avbryta havande­

skap på eugeniska indikationer, har lagrådet icke funnit anledning till erin­

ran. Likaså delar lagrådet i huvudsak kommitténs uppfattning beträffande

abort på humanitära skäl. I fråga örn sistnämnda indikationsgrund anser

dock lagrådet att kommittén i vissa avseenden gått för långt. Särskilt gäller

detta omdöme den av kommittén föreslagna bestämmelsen som innebär att

havandeskap skall få avbrytas i varje fall då prövningen giver vid handen

att kvinnan hävdats med grovt åsidosättande av hennes handlingsfrihet,

även om därvid intet brottsligt förelupit.

De utan tvivel mest betydelsefulla men också de mest omstridda bland

de av kommittén upptagna indikationsgrunderna äro de sociala. De äro

till arten vitt skilda från de övriga. Betecknande för den medicinska indika­

tionen är att dess förhandenvaro kan konstateras genom läkarens undersök­

ning av kvinnans person, hennes kropps- och sinnestillstånd. I fråga om

den eugeniska indikationen, som står den medicinska nära, gäller i stort sett

detsamma, dock att härvidlag även mannens hälsotillstånd är av betydelse.

Den humanitära indikationen slutligen hänför sig alltid till ett eller annat

bestämt faktum — i vissa fall även här en sjukdom hos kvinnan —- vilket

stundom ligger i öppen dag och, sedan de bevissvårigheter som tilläventyrs

äro för handen övervunnits, icke lämnar rum för tvekan. Utmärkande för

dessa tre indikationsgrunder är vidare, och detta är icke det minst viktiga,

att i fråga örn dem lagstiftaren med en viss trygghet kan presumera att, örn

ingripande skall ske, intet annat hjiilpmedel än just abortframkallning kan

ifrågakomma. I nu berörda avseenden ställer det sig helt annorlunda beträf­

fande de sociala indikationerna. Man möter här särskilt en svårighet som

förefaller hart när oövervinnelig och som man i varje fall icke kan med­

giva att kommittén lyckats bemästra. Den ligger däri att, emot vad fallet

är vid de övriga indikationerna, i verklig mening fasta och objektiva håll­

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

punkter såväl för indikationernas beskrivande i lag som för deras beak­

tande vid rättstillämpningen nästan helt och hållet saknas.

Då kommittén såsom indikationsgrund bland annat angiver nöd, varmed

enligt kommitténs motiv närmast avses ekonomisk nöd, lärer detta ord icke

kunna tagas i dess strikta bemärkelse. Med hänsyn till den hjälp kvinna

som fött barn har att i vårt land påräkna i form av understöd från det all­

männa för sig och barnet torde i kommitténs förslag väsentligen icke kunna

vara fråga om annat än en relativ nöd, vilken, även örn den mången gång

kan vara tung att bära, dock är såsom indikationsgrund i förevarande hän­

seende mycket vansklig och svårbestämbar. Än svårare är det att angiva

när varaktig ekonomisk nöd skall anses föreligga, detta med hänsyn till

de förvärvsmöjligheter som samhället dock erbjuder och även till möjlig­

heten av eljest inträffande ekonomiska förändringar.

Den nyss antydda svårigheten framträder än mera då det gäller att fast­

slå i vilka fall kvinnans välfärd i allmänhet verkligen befrämjas genom

ett abortingripande. Begreppen välfärd och ofärd te sig i hög grad väx­

lande allt efter olika anspråk och livsuppfattningar, och för kvinnan själv

kan mången gång det som vid ett tillfälle ter sig som ofärd bliva till hennes

verkliga lycka. Att, med den antagna utgångspunkten, i lagtexten närmare

angiva vilka fall soiia åsyftas med varaktig ofärd torde icke vara möjligt.

En så mångtydig lagtext som den föreslagna synes å andra sidan lämna fäl­

tet öppet för allsköns godtycke.

Vid bedömande av de verkningar som ett införande av de av kommittén fö­

reslagna rent sociala indikationerna sannolikt skulle medföra måste man be­

sinna dels att en i stoi'a kretsar utbredd opinion kommer att fordra en långt

större medgörlighet hos dem som handhava prövningen än den kommittén

förutsatt dels också att en naturlig medkänsla hos den pi’övande instansen

icke sällan kan verka i samma riktning, då de säkerligen mången gång, verk­

ligt eller skenbart, ömmande omständigheterna i det särskilda fallet fram­

föras. I samband härmed må framhållas de utomordentliga svårigheter som

möta mot att med bibehållande av den avsedda sekretessen åstadkomma en

någorlunda säker utredning och effektiv kontroll beträffande indikationernas

förhandenvaro. Man kan icke värja sig för den bestämda farhågan att ut­

vecklingen kommer att glida ut i en allt större, av kommittén icke åsyftad

efterlåtenhet, därvid ej rätt betänkes den för samhället fördärvbringande ver­

kan som kan förväntas inträda örn det blir allmän sed att på ifrågavarande

naturförryckande sätt undandraga sig ansvaret för begångna handlingar.

Sannolikt skulle de rent sociala indikationerna i den form de föreslagits

även komma att försämra läget för mången kvinna, vilken om det berodde

uteslutande på henne själv skulle vilja bära fram sitt barn, ity att lagen kan

komma att åberopas till stöd för hennes omgivnings måhända av själviska

motiv förestavade övertalningsförsök i motsatt riktning.

Frågan om upptagande av de sociala indikationerna torde jämväl böra ses i

belysning av kommitténs syfte att genom den föreslagna lagstiftningen bi­

draga till en lösning av det viktiga problemet örn nedbringande av fosterför-

17

drivningsfrekvensen. Kommittén tiar tänkt sig att efter införande av det

föreslagna prövningsförfarandet kvinnor, som önska få abort till stånd,

skulle föranledas att i betydligt större utsträckning än hittills vända sig till

läkare, vilka genom sina råd och den hjälp de i olika avseenden kunde för­

skaffa skulle kunna förmå en stor del av dessa kvinnor att bära fram sina

foster. Tydligt är att, om lagstiftningen icke ger utväg till abort på sociala

indikationer, kommitténs tanke att förmå kvinnorna att vända sig till läkare

endast i ringa mån kan vinna förverkligande. Därest det funnes en någor­

lunda säker utsikt för att fosterfördrivningsfrekvensen på sätt kommittén

åsyftar skulle kunna i mera betydande utsträckning nedbringas, vore detta

onekligen ett ganska vägande skäl till förmån för de sociala indikationerna.

Det är emellertid så långt ifrån att man kan våga känna sig säker på en

dylik utveckling, att det tvärtom, på sätt i åtskilliga yttranden gjorts gällande,

synes möjligt att ett genomförande av kommitténs förslag skulle medföra

en ökning av abortfrekvensen på grund av den uppluckring av tänkesätten

inom stora delar av vårt folk, som antagligen bleve en följd av förslagets

accepterande. Under förutsättning att de sociala indikationerna verkligen

bleve tillämpade med den nödvändiga och av kommittén förordade restrik­

tiva strängheten, synes det icke heller sannolikt att i längden de kvinnor som

önska ingrepp på sådana indikationer skulle i någon större utsträckning

komma att nås av läkarnas påverkan. Anmärkas må ock att, då den ut­

redning som, i händelse kvinnan vidhåller sin begäran, måste igångsättas

oundvikligen medför att hennes havandeskap, även örn läkarna iakttaga

all försiktighet, blir mera känt än vad fallet är om hon vänder sig till kvack­

salvare, kvinnorna antagligen härav komma att avskräckas från att anlita

det av kommittén föreslagna förfarandet. Den nu anförda synpunkten,

fosterfördrivningsfrekvensens minskande genom den föreslagna lagstiftningen,

kan därför enligt lagrådets åsikt icke tagas till intäkt för de sociala indi­

kationernas godkännande.

Ovan har antytts att enligt kommitténs mening en nödvändig förutsätt­

ning för vinnande av det nyssnämnda syftet med dess förslag är att pröv­

ningsförfarandet omhänderhaves av läkarna, såsom varande de, till vilka

kvinnorna av naturliga skäl helst vända sig i angelägenheter av denna art.

Lagrådet är ävenledes av den uppfattning att en ur förevarande synpunkt

lämpligare anordning näppeligen står att erhålla. Vid sådant föidiållande

måste i hög grad beaktas vad de i ärendet hörda medicinska myndigheterna

och sammanslutningarna anse örn den uppgift som skall läggas på läkarna.

Det kan då konstateras att i det stora flertalet av de från detta båll avgivna

yttrandena — vilka visserligen haft avseende å ett något annorlunda lagt

prövningsförfarande — man mer eller mindre kraftigt motsätter sig att en

för läkare i allmänhet så främmande uppgift som utredning och prövning

angående förekomsten av sociala indikationer ålägges dem. Den omstän­

digheten att just de, vilkas medverkan är nödvändig för lagens lyckliga ge­

nomförande i praktiken, ställa sig så avvisande som skett utgör ett tungt

vägande skäl mot godtagande av de sociala indikationerna.

Bihang lill riksdagens protokoll 19,18. 1 sami. Nr 136.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Med hänsyn till vad nu anförts kan lagrådet icke tillstyrka att de sociala

indikationerna på sätt kommittén föreslagit upptagas i lagen.

Under beteckningen social indikation hänför kommittén, enligt vad dess

motiv giva vid handen, även ett slag av indikation som under diskussionen

i ämnet benämnts blandat medicinsk-social indikation. Då man vill exempli­

fiera denna indikation, framhålles ofta en grupp av kvinnor som nian plä­

gar benämna »utsläpade mödrar». Även de som principiellt avvisa de rent

sociala indikationerna anse i allmänhet att abortmöjlighet bör finnas för

kvinnor som kunna hänföras under denna kategori. Så t. ex. uttalar medi­

cinalstyrelsen, att då det gäller dessa kvinnor indikation kan anses godtag­

bar men att den knappast torde kräva någon legalisering på grund av sitt

i allmänhet påtagliga rent medicinska berättigande. Kommittén, som up­

penbarligen anser medicinsk indikation vara för handen endast då påvisbar

sjukdom föreligger, framhåller å sin sida, att man väl skulle kunna vara

benägen att kalla den ifrågavarande indikationen för medicinsk samt att den

också är en sådan i den meningen, att det är en fysisk eller psykisk invali­

ditet som man befarar och som man med en abortprovokation vill avvärja,

men att då det är ekonomiska och familjeförhållanden, icke medicinska, som

göra ingreppet påkallat, den måste anses falla utanför de medicinska indi­

kationernas område.

Att låta frågan om godtagbarhet av indikationen »utsläpade mödrar» eller

annan indikation av blandat medicinskt-socialt slag vara beroende av tolk­

ningen av begreppet medicinsk indikation kan icke anses tillfredsställande.

Vill man, med avvisande av de rent sociala indikationerna, i viss utsträck­

ning godtaga en blandat medicinsk-social indikation — något som lagrådet

anser böra ske — synes det riktiga vara att i lagen giva uttrycklig bestäm­

melse i detta hänseende. Denna väg har förordats av medicinska fakulteten

i Lund, som förklarar sig överhuvud icke kunna förorda avbrytande av

havandeskap enbart på sociala grunder men föreslår att bestämmelsen under

punkt 2 i 1 § av förslaget till lag örn avbrytande av havandeskap omarbetas

så att formuleringen kommer att taga sikte på den blandat medicinsk-sociala

indikationen.

Därest man vid angivande av indikationens innehåll fasthåller vid att så­

som förutsättning skall ingå en vid tiden för abortfrågans prövning förefint­

lig så betydande kroppslig eller själslig svaghet hos kvinnan att en sam­

vetsgrann läkare måste säga sig att, med hänsyn jämväl till de förhållanden

under vilka kvinnan är hänvisad att leva, hon icke kan utan allvarlig och

påtaglig fara för hälsan utstå den påfrestning, som skulle föranledas av ha­

vandeskapet och förlossningen samt det späda barnets vård, synas icke på

det hela taget mot nu avsedda indikation kunna göras gällande de invänd­

ningar som ovan av lagrådet riktats mot de rent sociala indikationerna.

Godkännes den uppfattning beträffande den ifrågasatta lagstiftningens

grunder varåt lagrådet ovan givit utryck, skulle i en blivande lag å ena sidan

de rent sociala indikationerna uteslutas och å andra sidan införas de medi­

cinska och blandat medicinsk-sociala. Den omläggning av den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

19

lagstiftningen, som härav skulle betingas och vid vilken även måste tagas i

övervägande i vad mån därav föranledas ändringar på andra punkter i för­

slagen, synes vara av den genomgripande beskaffenhet att lagrådet finner

sig icke kunna tillstyrka att förslagen läggas till grund för proposition i

ämnet.

Den detaljgranskning till vilken lagrådet övergår har avseende endast å

sådant som, därest förslagen till sina huvudgrunder bibehållas, ändock synes

böra iakttagas.

Förslaget till lag om avbrytande av havandeskap.

1 §■

Lagrådet:

I sitt allmänna yttrande har lagrådet uttalat sig för godtagande i huvud­

sak av de i förslaget upptagna humanitära indikationerna. Att, när havande­

skapet uppkommit av våldtäkt, indikation för abort bör anses föreligga, synes

klart. Den tvekan man på denna punkt kan känna hänför sig till frågan, örn,

såsom bl. a. av medicinska fakulteten i Uppsala gjorts gällande, gärnings­

mannen skall vid domstol hava förklarats saker till brottet. Då i många,

kanske flertalet fall man icke kan förvänta, att frågan vid domstol blir slut­

behandlad så tidigt att aborten kan i vederbörlig tid företagas, synes denna

utväg vara stängd, och avgörandet måste tilläggas den föreslagna prövnings­

instansen trots det betänkliga i att dess beslut kan tänkas komma att strida

mot vad som blir resultatet av domstolsbehandlingen. Lagrådet vill emel­

lertid ifrågasätta om man icke — med fasthållande i varje fall av att pröv­

ningsinstansen själv skall hava kommit till en grundad övertygelse att våld­

täkt föreligger — åtminstone bör fordra att åtal eller angivelse beträf­

fande brottet skett. Det kan eljest befaras att kvinna som vill hava abort

till stånd falskeligen uppger att havandeskapet uppkommit genom våldtäkt

och till styrkande härav åberopar erkännande från den uppgivne gärnings­

mannen. Det står visserligen de prövande öppet att vägra sätta tro till er­

kännandet med mindre åtal eller angivelse skett, men i många fall torde de

känna sig mindre benägna att utan uttrycklig bestämmelse i lag uppställa

en dylik fordran.

Med våldtäkt likställer förslaget det fall att kvinnan eljest hävdats med

grovt åsidosättande av hennes handlingsfrihet. Under detta uttryck har

kommittén velat hänföra icke blott gärningar som äro hos oss straffbelagda

utan även vissa andra handlingar för vilka vår lag ej stadgar straff. Huru­

vida det är möjligt att under det nämnda synnerligen restriktiva uttrycket

inbegripa även handlingar vilka lagstiftaren icke ansett vara av beskaffenhet

att böra straffbeläggas kan med fog sättas i fråga. I allt fall synes uttrycket

vara för obestämt att ensamt kunna läggas till grund vid indikationsbestäm-

ning. Enligt lagrådets mening bör man såsom indikationsgrund upptaga

åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet endast i fall då det skett genom

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

handlingar, som äro av den svåra art att straffarbete därå kan enligt lag

följa. Av de i kommitténs motivering upptagna straffbelagda handlingarna

är det allenast den i 22 kap. 8 § strafflagen avsedda som därigenom skulle

uteslutas. Framhållas må att, enligt motiveringen till det nyligen i Norge

framlagda kommittéförslaget i ämnet, man med det där upptagna uttrycket

»anneli grov krenkelse av kvinnens kjönnsfrihet» syftar blott på straffbelagda

handlingar och bland straffbelagda icke på samlag under falskt äktenskaps­

löfte. Den norska strafflagen straffbelägger visserligen i större utsträckning

än den svenska lagen handlingar innefattande kränkning av kvinnans köns-

frihet, och möjligt är att vid en blivande revision av den svenska strafflag­

stiftningen på detta område vissa nu straffria förfaranden bliva underkasta­

de straff, men det synes lagrådet betänkligt att innan så skett de skola kunna

åberopas såsom indikationsgrund för abort. — Av samma skäl som anförts

beträffande våldtäkt bör även med avseende å nu avsedda brottsliga hand­

lingar fordras att åtal eller angivelse skett för att indikation på grund därav

skall anses föreligga.

Vad angår den indikationsgrund som består däri att det hävdande sam­

laget innefattar blodskamsbrott finner lagrådet att densamma bör godtagas,

örn än med någon tvekan för det fall att, då parterna äro med varandra i

svågerlag i rätt upp- och nedstigande led, det äktenskap på vilket svågerlaget

grundas är upplöst.

Förslaget upptager vidare såsom indikationsgrund under 1. det fall att

kvinnan vid hävdandet var sinnessjuk eller sinnesslö. I motiven angives att

med uttrycket sinnessjuk icke avses samtliga de fall som enligt nu rådande

medicinskt språkbruk hänföras under sinnessjukdom utan att uttrycket

måste, på samma sätt som då exempelvis i giftermålsbalken sinnessjuk­

dom angives utgöra äktenskapshinder, tolkas med hänsyn till den rättsliga

miljö där det förekommer. Häremot kan anmärkas att, när frånvaro av

sinnessjukdom uppställes såsom villkor för rätt att företaga viss handling,

det ligger i sakens natur att man då har att bedöma huruvida sinnessjukdo­

men gör vederbörande olämplig att företaga en sådan handling. Uttryckets

förekomst här ger däremot icke en lika god ledning för tolkningen. Det

riktiga torde vara att indikation skall anses föreligga när sinnessjukdomen så

inverkat på kvinnans vilja eller omdömesförmåga att ett hävdande av henne

måste anses hava inneburit kränkning av hennes integritet i könsavseende.

Enligt lagrådets mening bör i alla händelser tydligare uttryck givas åt vad

med sinnessjukdom här förstås.

Beträffande bestämmelserna under första stycket 2. samt sista stycket

hänvisas till vad lagrådet i sitt allmänna yttrande anfört.

Justitierådet Appelberg, regeringsrådet Kellberg och justitierådet Bagge:

Den indikationsgrund som angives föreligga då kvinnan vid hävdandet ej

fyllt femton år torde böra göras mindre kategorisk. Regeln härutinnan har

motiverats med att kvinnan i dylikt fall i regel icke nått den andliga utveck­

ling att hon kunnat bedöma innebörden av sin handling och följderna av

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

21

densamma. Men har hon ej nått denna utveckling bör hon uppenbarligen

ej heller antagas kunna bedöma innebörden och följderna av en på henne

företagen fosterfördrivning. Det kan då icke vara riktigt att hennes begäran

om abort skall utan vidare medföra rätt att få sådan åtgärd vidtagen. Må­

hända går man för långt om man ovillkorligt fordrar att hennes begäran

skall hava biträtts av den som har vårdnaden örn henne. Den mest ända­

målsenliga lösningen synes vara att, när vårdnadshavaren icke biträtt kvin­

nans begäran, uppställa fordran på att särskilda omständigheter tala för åt­

gärdens vidtagande. Åt den modifikation som sålunda föreslås bör lämpligen

givas uttryck genom särskild bestämmelse i 2 eller 3 §.

Justitie rådet Geijer:

Då förevarande paragraf betecknar avbrytande av havandeskap såsom all­

tid tillåtet under de i paragrafen angivna förutsättningarna, är den enligt

min uppfattning alltför kategoriskt avfattad. Meningen är otvivelaktigt den

att medicinska kontraindikationer skola beaktas. Undantagsvis torde det

också kunna inträffa alt kontraindikation av annat slag bör föranleda av­

slag å framställd begäran om abort. Det kan t. ex. förekomma att en kvinna,

som genom ett måhända på hennes eget initiativ tillkommet samlag blivit

havande redan innan hon fyllt femton år, företer en sådan utvecklingsgrad

att i verkligheten inga giltiga skäl förefinnas att fördriva fostret och utsätta

henne själv för de risker som, även örn hon är fullt frisk, därmed äro för­

bundna. Ett annat exempel, låt vara att det måhända är mera sällsynt, er­

bjuder det fallet att det hävdande samlaget bevisligen skett med grovt åsido­

sättande av kvinnans handlingsfrihet, men att det ändock, därför att mannen

och kvinnan äro gifta eller ämna ingå äktenskap, vore .stötande om de med

åberopande av denna paragraf skulle kunna utverka beslut om abortfram-

kallning. På anförda grunder förordar jag en jämkning i paragrafen där­

hän att havandeskap må under angivna förutsättningar avbrytas endast örn

sådan åtgärd icke av särskilda skäl finnes olämplig.

2

§■

Lagrådet:

För tillämpning av det i denna paragraf upptagna stadgandet, att abort

icke må företagas på grund av eugenisk indikation som hänför sig till kvin­

nans arvsanlag utan att jämväl sterilisering äger rum, förutsättes — förutom

att sådan åtgärd ej av särskilda skäl finnes olämplig — att densamma lag­

ligen kan ske. Härmed avses, enligt vad som framgår av motiven, att från

stadgandets tillämpning undantaga allenast fall, då kvinnan saknar förmåga

att lämna giltigt samtycke till sleriliseringsåtgärden och till följd därav den­

na ej kan äga rum. Däremot åsyftas icke — ehuru lagtexten skulle kunna

föranleda en sådan tolkning — att abort må verkställas utan att jämväl

sterilisering företages, i händelse sådan åtgärd är utesluten på grund av att

kvinnan vägrar lämna samtycke till åtgärden oaktat hon därtill äger för­

måga. Paragrafens avfaltning torde därför böra undergå någon jämkning.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 136,

3 §■

Justitierådet Geijer:

Förslaget gör med rätta abortens företagande i varje fall beroende av kvin­

nans begäran, under förutsättning att hon är kapabel. Det måste emeller­

tid ifrågasättas örn samtycke endast från kvinnans sida kan anses tillfyllest

i sådana fall då hon är i den ålder att hennes andliga utvecklingsgrad i viss

mån ännu är barnets. Om kvinnan är under aderton år, synas skäl före­

ligga att fästa viss, om ock ej avgörande vikt vid den ståndpunkt som intages

av den vilken har vårdnaden om henne. Beaktas vad jag anfört vid 1 §

om skyldighet att taga hänsyn till förefintliga kontraindikationer och vid­

tages tillika, såsom jag vid 5 § kommer att föreslå, den ändringen i sist­

nämnda paragraf att vårdnadshavare^ om så ske kan, städse skall beredas

tillfälle att yttra sig i sådana fall då kvinnan är under aderton år, torde syn­

punkten att vårdnadshavaren bör få utöva inverkan på abortfrågans avgö­

rande måhända kunna anses tillgodosedd, eftersom prövningsinstansen må­

ste förutsättas taga all rimlig hänsyn till vad vårdnadshavaren anför. Bibe­

hålies däremot 1 § i berörda avseende oförändrad, förordar jag — utom

den nyss antydda ändringen i 5 § — att till förevarande paragraf fogas ett

andra stycke, innebärande att, även örn kvinnan begär havandeskapets av­

brytande, sådan åtgärd dock icke må vidtagas där hon är under aderton år

och den som har vårdnaden om henne motsätter sig åtgärden samt vägande

skäl kunna anföras emot dess vidtagande.

*§•

Lagrådet:

Kommittén framhåller att prövningen av ärenden angående avbrytande av

havandeskap måste å ena sidan läggas i sådana händer och omgärdas med

sådana garantier att en så grundlig och objektiv prövning erhålles som möj­

ligt är med beaktande av praktiska synpunkter samt å andra sidan så an­

ordnas att kvinnorna komma att uppsöka prövningsinstansen och ställas un­

der starkt inflytande samt mötas med förståelse. Kommittén tillägger att de

båda synpunkter som sålunda böra läggas på prövningsförfarandet kunna

komma att stå i en viss motsättning till varandra och att ett ensidigt till­

godoseende av den ena eller den andra kan äventyra syftet med den ifråga­

satta lagstiftningen.

Enligt lagrådets mening tillgodoser det av kommittén föreslagna pröv­

ningsförfarandet icke i tillräcklig mån den förstnämnda synpunkten. Kom­

mittén finner icke lämpligt att den erforderliga medicinska, sociala och juri­

diska sakkunskapen vinnes vare sig genom att låta samtliga framställningar

upptagas och avgöras av en enda central myndighet eller genom att över­

lämna prövningen åt lokala myndigheter eller nämnder; och härutinnan

vill lagrådet instämma. Men kommitténs uppfattning att vid sådant för­

hållande ej återstår annat än att prövningen bör företagas enbart av läkare,

en eller flera i samråd, synes icke riktig. Lagrådet finner en medelväg möj­

23

lig och lämplig, innebärande att havandeskap ej må avbrytas med mindre de

båda läkarnas förklaring att förutsättningarna för åtgärden äro för handen

stadfästs av medicinalstyrelsen.

Med den nu ifrågasatta anordningen torde vinnas ej blott den personliga

kontakt mellan kvinnan och läkarna på orten, som kommittén med rätta

anser önskvärd, utan även den erforderliga sakkunskapen och auktoriteten

samt garantier för en enhetlig tillämpning. Det har från sakkunnigt håll

framhållits att medicinalstyrelsens granskning ingalunda behöver bliva blott

en pappersgranskning, då styrelsen genom sina förbindelser med läkarna

landet runt samt med hälsovårds- och andra myndigheter utan allt för stora

svårigheter kan skaffa sig behövliga kompletterande upplysningar, samt att

den förlängning av proceduren som en granskning av medicinalstyrelsen

skulle föranleda i regel icke torde överskrida en mycket kort tidrymd. Då

enligt kommitténs mening — som dock fått uttryck endast i motiven och

icke i lagtexten — ett avbrytande av havandeskap på sociala indikationer

får förekomma endast i ytterst ömmande fall, torde medicinalstyrelsens be­

fattning med abortärenden av detta slag ej bliva alltför betungande, och

detsamma synes i än högre grad gälla sådana ärenden där läkarna godkänt

avbrytande på andra indikationer. Det är för övrigt att märka att då me­

dicinalstyrelsen i sitt yttrande förklarat en prövning för hela landet genom

central myndighet genomförbar utan alltför stora olägenheter, man torde

vara berättigad att härav draga den slutsatsen att en efterprövning i den nu

föreslagna omfattningen icke skulle över hövan utöka styrelsens arbets­

börda.

Vad nu föreslagits bör icke gälla då fråga är om abort på eugeniska skäl;

kommitténs förslag torde i detta avseende böra bibehållas. Däremot fin­

nes, i händelse lagrådets förslag om efterprövning godtages, icke anled­

ning att låta ärenden örn abort, då kvinnan ej är kapabel att giva sam­

tycke, gå direkt till medicinalstyrelsen, utan torde i dylika fall den vanliga

proceduren böra användas.

Enligt förslaget skall utlåtande eller beslut varom i denna paragraf sägs

innehålla förklaring att förutsättningarna för den begärda åtgärden äro

för handen. Då prövningsinstansen ju vid sitt bedömande endast kan

utgå från förhållandena vid tiden för dess beslut, är tydligt att detta beslut

icke befriar den verkställande läkaren från att tillse att sådana förutsätt­

ningar, som hänföra sig till kvinnans vilja eller den i lagen fastställda tid­

rymd inom vilken ingreppet må ske, fortfarande äro för handen da verk­

ställighet skall äga rum. Lagrådet ifrågasätter därför örn icke åt paragra­

fen bör givas en avfattning som tydligare utmärker alt prövningen icke är

slutgiltigt avgörande för frågan huruvida verkställighet ina ske.

Kommittén har icke berört den även för kommitténs förslag icke oviktiga

frågan huru kvinnan skall skyddas mot ett olämpligt offentliggörande av

sådana till myndighet inkomna eller där författade handlingar som beröra

prövning av havandeskaps avbrytande. En ändring i tryckfrihetsföi ord­

ningen, varigenom sådana handlingar upptagas bland dem som äio undan­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

tagna från stadgandet i § 2 mom. 4 i tryckfrihetsförordningen, synes lagrådet

i hög grad av behovet påkallad.

Justitierådet Bagge:

Det torde icke vara lämpligt att, såsom i förevarande paragraf föreslås, vid

sidan av den lokala läkareprövning som förutsättes i första stycket anordna

en prövning av medicinalstyrelsen såsom första instans. Den nära kontakt

mellan läkarna och kvinnan, som utgör själva grundvalen för kommitténs

förslag, synes vid en prövning som verkställes av ett centralt ämbetsverk en­

dast i inskränkt omfattning kunna astadkommas. Härtill kommer att, örn

medicinalstyrelsen upptages såsom en med de prövande läkarna sidoordnad

första instans, kvinnan kan få samma fall, som hon underställt den lokala

prövningsinstansen, prövat av medicinalstyrelsen utan att denna, så som för­

slaget är lagt, har möjlighet att, om kvinnan förtiger att hon tidigare fått av­

slag, kontrollera att frågan redan prövats och få kännedom örn den där­

vid åstadkomna utredningen, vilken dessutom ej heller i fall av avslag skall

finnas på något sätt bevarad. Att på detta bristfälliga sätt anordna den er­

sättning för en besvärsinstans, som kommittén anser önskvärd, kan icke

förordas. I de av kommittén särskilt omnämnda fall, där möjlighet till

prövning av en central myndighet anses lämplig, kan för övrigt denna möj­

lighet beredas utan att regeln ges den generella avfattning som kommittén

föreslagit. Stadgandet kan givas det innehåll att, örn de prövande läkarna

äro av olika mening rörande förhandenvaron av förutsättningarna för ett

ingrepp eller i annat fall enligt läkarnas uppfattning det är lämpligt att

denna fråga hänskjutes till medicinalstyrelsen, ett sådant hänskjutande skall

äga rum. I detta fall bör då den utredning läkarna verkställt sammanstäl­

las i en rapport, som, jämte den ytterligare utredning medicinalstyrelsen

kan finna nödig, kommer att utgöra grundval för medicinalstyrelsens beslut.

Jag hemställer att utöver vad lagrådet föreslagit en ytterligare ändring av

förevarande paragraf vidtages i den av mig nu antydda riktningen.

5 §.

Justitierådet Appelberg och regeringsrådet Kellberg:

I motiven till förevarande paragraf uttalas att de där avsedda personer­

na ej få, om kvinnan är kapabel, höras annorledes än efter hennes med­

givande. Kommittén utgår från att stadgandet i 7 § om tystnadsplikten in­

nebär förbud därutinnan. Detta stadgande torde näppeligen kunna så

tolkas. Detsamma förbjuder att i oträngt mål yppa vad som i ärende av

förevarande slag förekommit, men då förslaget i 5 § föreskriver att där an­

givna personer skola utom i undantagsfall höras, kan ett förfarande av

läkare som följer denna föreskrift svårligen anses hava skett i oträngt mål.

Vill man i lagen bibehålla den ståndpunkt som motiven angiva vara kom­

mitténs, bör alltså ett uttryckligt stadgande av avsett innehåll givas. Detta

stadgande synes då lämpligen böra kombineras med stadgande örn att icke

25

heller andra personer skola få höras utan kvinnans medgivande. De i 7 §

använda ordalagen äro nämligen närmast valda för att liksom i gällande

läkarinstruktion uttrycka läkarens och med honom likställda personers skyl­

dighet att icke yppa vad i ett ärende förekommit men lämpa sig ej väl för

att uttrycka hur läkaren har att vid själva utredningen av ett ärende som

här avses förfara för att icke i onödan lata bliva känt vad kvinnan vill

hålla hemligt.

Det synes emellertid kunna med fog göras gällande att de i förevarande

paragraf avsedda personernas hörande icke bör vara beroende av kvin­

nans samtycke. Dessa — det gäller åtminstone det väntade barnets fader

och om kvinnan är gift hennes man samt om hon är underårig den som

har vårdnaden örn henne — måste anses äga ett självständigt intresse av

frågans utfall. Vill kvinnan hellre än att de ifrågavarande personerna få

vetskap om den tilltänkta åtgärden återkalla sin begäran örn abort, står

det naturligtvis henne fritt. Men det kan i allmänhet, alltså frånsett det

fall att »särskilda skäl däremot äro», icke vara riktigt att, om kvinnan vägrar

att låta höra någon som här avses och dennes hörande ur utredningssyn-

punkt icke anses nödigt, hon skall kunna få till stånd abort utan hans vet­

skap. Särskild uppmärksamhet påkallar det fall att såsom skäl för ett in­

grepp åberopas att kvinnan vid hävdandet ej fyllt femton år. Under 1 §

har anmärkts, att i dylikt fall viss betydelse hör givas åt dens mening som

har vårdnaden om kvinnan. Även örn vad sålunda anmärkts icke vinner

beaktande, synes rimligt att vårdnadshavaren underrättas om kvinnans

begäran för att, därest enligt hans omdöme abort icke bör ske, bliva i till­

fälle att inverka på henne. — Därest den nu uttalade uppfattningen örn de

i paragrafen angivna personernas hörande godtages, lärer stadgandet i pa­

ragrafen kunna kvarstå i huvudsak oförändrat och bör i ett nytt stycke gi­

vas bestämmelse örn att andra personer än de i första stycket avsedda ej

må höras utan kvinnans samtycke.

Förslaget innehåller att den som har vårdnad om kvinnan skall höras

endast örn hon är under aderton ar. Principiella skäl synas emellertid

tala för att i varje fall då kvinna står under annans vårdnad denne skall

få yttra sig i ärendet. Måhända inträffar, när kvinnan är över aderton år,

oftare det fall att särskilda skäl tala mot hörandet, men härav följer icke

att det nu anförda ej bör såsom huvudregel gälla. Anmärkas må att det

norska förslaget intager denna .ståndpunkt.

Justitierådet Geijer:

Även jag finner den föreslagna lagtexten föranleda — något som också

är önskvärt — att redan i kvinnans begäran örn abort skall anses ligga med­

givande att de i 5 § nämnda personerna må kunna höras i ärendet, liksom

jag också håller för lämpligt att paragrafen kompletteras med bestämmelse

örn att andra personer ej må höras utan att kvinnans samtycke därtill in­

hämtats.

Kunell. Maj:ts proposition nr 136.

26

Likaså anser jag att den i paragrafen upptagna åldersgränsen aderton år

bör höjas till tjuguett år.

De i paragrafen särskilt nämnda personerna skola enligt lagtexten höras

om det kan ske och ej särskilda skäl däremot äro. Detta finner jag riktigt

utom såvitt angår gift kvinnas man med vilken hon sammanlever och den

som har vårdnaden om kvinna vilken ännu ej är aderton år. I sist berörda

två fall anser jag att tillfälle till yttrande städse bör beredas i förra fallet

mannen och i senare fallet vårdnadshavaren, såframt sådan åtgärd över­

huvud taget kan ske. Beträffande kvinna under aderton år följer detta re­

dan av vad jag yttrat vid 3 §. Gift man som lever tillsammans med sin

hustru synes med fullt fog kunna begära att abort å hustrun icke provoceras

bakom hans rygg, i all synnerhet om man betänker att barnet, även om

hustrun gjort sig skyldig till otrohet, enligt gällande lag presumeras hava

äktenskaplig börd. De »särskilda skäl» som skulle kunna åberopas emot

de ifrågavarande personernas hörande — i vilket hänseende kommitténs

motivering ingalunda lämnar ett tillfredsställande besked — torde icke vara

att beteckna såsom tillbörliga eller värda någon som helst uppmuntran från

lagstiftarens sida i den mån de, såsom regelmässigt lärer bli händelsen, äga

sin tyngdpunkt i kvinnans av missriktade själviska motiv förestavade

önskan att hemlighålla sin belägenhet för mannen, föräldrarna eller annan

vårdnadshavare. Sådana undantagsfall kunna visserligen tänkas, då exem­

pelvis någondera av kvinnans föräldrar som är allvarligt sjuk bör förskonas

från meddelande om dotterns belägenhet, men underlåtenhet att inhämta ytt­

rande torde då vara fullt försvarlig ur den synpunkten att verkligt hinder

måste anses vara för handen.

Justitierådet Bagge:

I kommitténs motiv uttalas att endast i samförstånd med kvinnan läka­

ren må inhämta upplysningar eller uttalanden från andra än de i 5 § nämn­

da, vare sig enskilda personer eller myndigheter; och kommittén synes stödja

även detta uttalande på stadgandet i 7 §. Såsom justitierådet Appelberg och

regeringsrådet Kellberg påpekat lämpa sig ordalagen därstädes icke väl för

att uttrycka hur läkaren skall förfara vid själva utredningen av abortären­

det. Godtages den i motiven angivna ståndpunkten, bör därför, såsom nämn­

da ledamöter föreslagit, i nytt stycke av 5 § bestämmelse givas därom att

andra än de i första stycket avsedda ej må höras utan kvinnans samtycke.

Det kan emellertid starkt ifrågasättas örn kommitténs ståndpunkt är riktig.

Vidhålles den till läkarna gjorda framställningen om provning huruvida för­

utsättningarna för havandeskapets avbrytande förefinnas, bör det ligga i

läkarnas hand att avgöra huruvida viss utredningsmöjlighet bör användas.

Nödvändigheten av att inhämta kvinnans tillstånd till personers och myn­

digheters hörande kan, i synnerhet där upplysningar meddelade av en per­

son föranleder hörande av andra, lätt medföra en omgång som fördröjer

och försvårar utredningsarbetet, särskilt när kvinnan är bosatt å annan ort

än läkarna. Härtill kommer att örn, i fall av missnöje från kvinnans sida

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

27

med ärendets utgång, denna vill trakassera läkarna, hon alltför lätt kan finna

en utgångspunkt i svårigheten för dessa att styrka hennes samtycke till hö­

randet, örn ej läkarna haft möjlighet och varit försiktiga nog att generellt eller

för varje fall skaffa sig hennes skriftliga medgivande. Någon fara för att

läkarna icke komma att behörigen beakta den påtagliga vikten för kvinnan

att kännedomen örn hennes havandeskap icke sprides torde icke föreligga

och kan i varje fall förebyggas genom påpekande i utfärdad instruktion.

Enligt min åsikt bör därför icke något nytt stycke med det ovan omför -

mälda innehållet införas i paragrafen.

I övrigt instämmer jag med justitierådet Appelberg och regeringsrådet

Kellberg utom i den av justitierådet Geijer väckta frågan om lämpligheten

av en föreskrift innebärande att tillfälle till yttrande städse skall, där sa kan

ske, beredas gift kvinnas man, med vilken hon sammanlever, samt den som

har vårdnaden örn kvinna som ännu ej är aderton år, i vilken fråga jag är av

samma mening som justitierådet Geijer.

7

§.

Lagrådet:

Med bestämmelsen att tystnadsplikt skall åvila dem som »tagit befattning»

med avbrytande av havandeskap eller med ärende angående sådan åtgärd

torde närmast åsyftas att de läkare och andra personer vilka prövat förut­

sättningarna för åtgärden eller verkställt densamma eber vilka biträtt vid

utredningen eller verkställandet icke skola i oträngt mål få yppa vad de i

sammanhang därmed erfarit. Det synes knappast rimligt om meningen

skulle vara att låta den i 13 § stadgade påföljd gälla envar från vilken upp­

lysningar inhämtats och således straffbelägga omtalande av vad han på grund

av den till honom gjorda hänvändelsen fått veta eller trott sig förstå. Än

orimligare vore det om tystnadsplikt skulle anses åligga en sådan person med

avseende å allt vad som »förekommit», d. v. s. även beträffande de upplys­

ningar som han själv lämnat i ärendet. Med hänsyn särskilt till att bestäm­

melsen är avfattad i överensstämmelse med motsvarande föreskrift i 1934

års steriliseringslag samt att förarbetena till sistnämnda lag giva vid handen

att man där avsett även person som avgivit intyg eller yttrande i steriliserings-

ärende vill lagrådet emellertid — under framhållande att en föreskrift som

den förevarande torde få en betydligt större räckviddd i den nu föreslagna

lagen än i fråga om steriliseringsärenden — ifrågasätta om icke paragrafen

bör undergå någon jämkning, så att den begränsning som synes önskvärd kla­

rare framträder.

8

§-

Lagrådet:

Ifrågasättas kan huruvida över medicinalstyrelsens beslut i abortärenden

bör medgivas klagorätt. Har medicinalstyrelsen förklarat förutsättningarna för

ingrepp vara för handen, synes besvärsrätt böra vara utesluten redan av den

anledning att ett beslut av enahanda innebörd, örn det meddelats av läkare

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

28

som omförmälas i 4 §, icke kan överklagas. Är åter fråga om ett beslut

av medicinalstyrelsen varigenom en abortansökan avslagits, kunde väl prin­

cipiellt sett, liksom i allmänhet beträffande förvaltningsmyndighets beslut,

besvärsrätt anses böra tillkomma sökanden. Ofta lärer emellertid i dy­

likt fall, med hänsyn till den begränsade tid som för abortåtgärdens verk­

ställande står till buds, ett fullföljande av ansökningen sakna praktisk be­

tydelse. På grund härav och då för säkerställande av en enhetlig rättstill-

lämpning på hithörande område, där de rent juridiska synpunkterna i all­

mänhet måste bliva av underordnad vikt, ej synes erforderligt att medici­

nalstyrelsens beslut må dragas under Kungl. Maj:ts prövning, vill lagrådet

hemställa att ifrågavarande stadgande utgår och att i dess ställe upptages

en bestämmelse att över medicinalstyrelsens beslut i ärenden som avses i den

föreslagna lagen klagan ej får föras.

9 §.

Lagrådet:

Förevarande paragraf, jämförd med den föreslagna 28 § i 14 kap. straff­

lagen, uppställer såsom villkor för frihet från straff för fosterfördrivning att

avbrytandet av havandeskap skett »efter prövning varom i denna lag stad­

gas». Beträffande detta uttryck betonar kommittén i sina motiv att detsam­

ma innebär icke allenast en tidsbestämmelse utan även fordran på ett avbrv-

tande som genomföres i överensstämmelse med prövningen. Kommittén

framhåller tillika att såsom väsentliga förutsättningar från vilka prövningen

utgått måste, ehuru icke direkt innefattade i densamma, uppställas både att

verkställigheten sker med kvinnans vilja, som kan hava förändrats i tiden

efter pi övningen, och att den äger rum inom den i 1 § angivna tiden av ha­

vandeskapets tjugonde vecka. Ett avbrytande i strid mot dessa förutsättnin­

gar bör därför enligt kommitténs mening fortfarande hänföras till fosterför­

drivning. Däremot anser kommittén åsidosättande i övrigt av de beträffan­

de verkställigheten givna föreskrifterna icke böra föranleda straff för foster­

fördrivning.

Mot den av kommittén sålunda i motiven angivna gränsen mellan foster­

fördrivning och i förevarande lagförslag straffbelagd överträdelse av be­

stämmelserna rörande avbrytande av havandeskap synes någon invändning

icke vara att framställa, men den åsyftade gränsdragningen kan ingalunda

anses ha fått ett tydligt uttryck i lagtexten. Förtydligandet kunde måhända

ske så att såsom förutsättning för att allmänna strafflagens bestämmelser

angående straff för fosterfördrivning icke skola bliva tillämpliga fastslås

ej blott, såsom förslaget innehåller, att avbrytandet av havandeskapet skett

efter prövning utan även att åtgärden företagits med kvinnans vilja, örn

hon är kapabel, samt inom havandeskapets tjugonde vecka. Enär, örn denna

form väljes, enahanda uttryck måste upptagas, förutom i 10 §, även i för­

slaget till ändrad lydelse av 14 kap. 28 § strafflagen, samt lagrådet finner

upptagandet av en dylik lagtext i allmänna strafflagen böra örn möjligt

undvikas, ifrågasätter lagrådet om icke korrespondens mellan förevarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 136.

29

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

lag och allmänna strafflagen lämpligare kan vinnas på det sätt, att i före­

varande paragraf ges icke en hänvisning till allmänna strafflagen utan själva

huvudregeln att under nu avsedda förutsättningar den som verkställer abort

är fri från straff enligt 14 kap. 26 och 27 §§ strafflagen, varefter i nämnda

28 § allenast utsäges att i särskild lag om avbrytande av havandeskap stad­

gas att i vissa fall för handling som i 26 eller 27 § sägs ej må dömas till

straff enligt dessa lagrum.

10

§.

Lagrådet:

Vinner lagrådets vid 9 § gjorda erinringar beaktande, torde jämkning

böra vidtagas jämväl i nu förevarande paragraf.

U §■

Lagrådet:

Förevarande paragraf har avseende endast å legitimerad läkare som del­

tager i prövning av abortärende. Den avhandlar dock icke uttömmande

de fall då ansvar skall ifrågakomma för sådan läkare. Denne kan också

tänkas i olika hänseenden förbryta sig jämlikt 12 och 13 §§, enligt 12 § så

att han till myndighet eller annan läkare avgiver falsk utsaga och enligt

13 § exempelvis så att han åsidosätter den i 7 § stadgade tystnadsplikten

eller verkställer abortingripande utanför sjukhusinrättning.

Denna uppdelning på tre paragrafer av en och samma persons eventuella

brottslighet med avseende å ett och samma ärende synes knappast lämplig.

Örn t. ex. den läkare till vilken kvinnan vänt sig dels lämnar medvetet falskt

intyg till den förordnade läkaren och dels tillsammans med denne, som vil-

seledes av det falska intyget, avgiver ett falskt utlåtande, föreligger ju ett

händelseförlopp vars brottsliga handlingar hänga så nära tillsammans

att det framstår såsom naturligt att de behandlas i samma lagrum,

lämpligen första stycket av förevarande paragraf. I motsats till vad

kommittén synes hava antagit, torde dessa handlingar även såtillvida vara

likartade att ett avgivande av falsk utsaga lika väl som avgivande av falskt

utlåtande, även om den som avgivit utsagan icke själv deltagit i prövningen,

kan under särskilda förhållanden komma att bedömas såsom medelbart gär-

ningsmannaskap till eller delaktighet i fosterfördrivning. Sådant ansvar lä­

rer näppeligen kunna uteslutas under åberopande av en prövning i ^ort-

ärendet vilken utfallit som den gjort just därför att den anklagade själv

lämnat medvetet falska uppgifter. Det synes därför — och då det icke

torde vara lämpligt att giva skilda regler beträffande i prövningen delta­

gande läkare och andra läkare — böra övervägas om icke avgivande av

falsk utsaga, såvida den brottslige är läkare, bör utbrytas ur 12 § och in­

arbetas i första stycket av förevarande paragraf. Likaså vill lagrådet ifrå­

gasätta örn icke de olika förseelser i övrigt mot den föreslagna lagen var­

till en läkare kan göra sig skyldig lämpligen böra behandlas i andra styc­

ket av denna paragraf, så att för läkares vidkommande en motsvarande ut­

brytning sker från 13 §.

30

De»t må framhållas att en sådan omgruppering som den sist föreslagna

också medför den fördelen att den särskilda regel som, direkt eller indirekt,

kommer att givas i andra stycket av förevarande paragraf för den händelse

att läkaren är underkastad ansvar för ämbetsbrott utan vidare blir tillämp­

lig på alla de i förslaget upptagna fall då läkarens brottslighet är närmast

jämförlig med de brott som avses i 25 kap. 17 § strafflagen. För den hän­

delse omgrupperingen icke vidtages, torde följdriktigheten kräva att nämnda

legel upprepas i 13 §. Dessutom vinnes genom omgrupperingen ytterli­

gare den fördelen att den synnerligen allmänt hållna brottsbeskrivningen i

13 § kan undvikas och straffs inträdande för läkarens del göras

beroende av att hans lagöverträdelse verkligen inneburit vårdslöshet, för­

summelse, oförstånd eller oskicklighet, något som kan tänkas få betydelse

exempelvis för ett sådant fall att havandeskap avbrutits utan att sterili­

sering jämlikt 2 § företagits, i vilket fall man vid bedömande av läkarens

brottslighet måste inrikta sig på frågan huruvida sterilisering av särskilda

skäl varit olämplig.

Genom att giva olika bestraffningsregler för läkare och andra personer

ernås vidare möjlighet att beakta den synpunkten, vars riktighet synes obe­

stridlig, att läkaren i allmänhet bör pa grund av sin ställning vara under­

kastad ett strängare ansvar. Salunda torde, även örn avgivande av falsk

utsaga inarbetas i första stycket av förevarande paragraf, straffsatsen där­

städes böra bibehållas vid fängelse i högst ett år, lämpligen dock med den

uppmjukningen att, om omständigheterna äro synnerligen mildrande, straf­

fet må bestämmas till dagsböter.

Mot den ifrågavarande paragrafens andra stycke vill lagrådet slutligen

rikta den anmärkningen att detsamma synes i vissa fall kunna leda till ett

jämförelsevis alltför milt bedömande av den läkare som är underkastad

ansvar för ämbetsbrott. Förlusten av ett förordnande att pröva ärenden

angående avbrytande av havandeskap är ett alltför lindrigt straff i jämfö­

relse med sex månaders fängelse. Denna oegentlighet torde kunna avhjäl­

pas exempelvis genom ett tillägg — i sig självt motiverat också av tjänste-

läkarens särskilt ansvarsfulla ställning — att läkare som är underkastad

ansvar för ämbetsbrott skall, om brottet det förtjänar, tillika ådömas dags­

böter eller fängelse i högst sex månader.

12

§.

Lagrådet:

Iakttages vad lagrådet anfört under 11 §, bör ifrågavarande paragraf göras

tillämplig endast i sådana fall då den falska utsagan avgives av annan än

läkare

Kommittén har uppenbarligen haft för ögonen blott sådana fall då den

falska utsagan varit ägnad att verka för bifall till framställningen om abort.

Detta framgar av det för straffbarhet uppställda villkoret att havandeskapet

blev avbrutet. För det motsatta fallet, att utsagan är ägnad att motverka

bifall, passar tydligen icke detta villkor. På grund härav och då det knap-

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

31

past synes tillfyllest motiverat att från bestraffning undantaga vare sig de

fall då den falska utsagan talat emot aborts tillåtande eller de fall då den talat

för bifall men havandeskapet trots detta ej blev avbrutet, torde det nyss­

nämnda villkoret böra uteslutas.

Då vidare, enligt vad lagrådet redan vid 11 § framhållit, medelbart gär-

ningsmannaskap till, respektive straffbar delaktighet i fosterfördrivning

lärer kunna komma till stånd genom falsk utsaga som i denna paragraf av­

ses, synes från paragrafens tillämpningsområde böra, i likhet med vad som

skett i första stycket av 11 §, undantagas de fall då ansvar för fosterfördriv­

ning inträder.

Därest nu förordade ändringar vidtagas, bör straffet, som då endast kom­

mer att avse andra än läkare, icke sättas högre än dagsböter eller fängelse

i högst sex månader.

13 §.

Lagrådet:

Därest vad lagrådet anfört vid 11 § angående viss omgruppering vinner

beaktande, torde förevarande paragraf kunna givas ungefär det innehållet

att, om någon i annat fall än tidigare sagts överträder vad i 7 § stadgas, han

skall straffas med dagsböter. Kommittén synes knappast själv, av dess

motivering att döma, för detta slags brott hava asyftat urbota straff.

Bibehålies däremot paragrafen vid sin nuvarande räckvidd, torde, såsom

tidigare anförts, särskild reglering såsom i 11 § böra ske för det fall att

läkare är underkastad ansvar för ämbetsbrott.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 14 kap. 26, 27 och 28 §§

strafflagen.

26 §.

Lagrådet:

Till stöd för den här införda bestämmelsen örn straffrihet för kvinna,

därest fosterfördrivning å henne utföres av legitimerad läkare, har i främ­

sta rummet åberopats att en sådan bestämmelse skulle vara av betydelse för

uppnående av ett av huvudsyftena med den tilltänkta lagstiftningen, näm­

ligen att befordra hänvändelse till läkare av varje kvinna som umgås med

planer att avbryta sitt havandeskap. Tillika har åberopats bl. a. att kvin­

nan, sedan hon för utverkande av abort anlitat läkare, icke bör göras an­

svarig för de åtgärder som i anledning därav företagas av denne. Vad så­

lunda framhållits torde väl icke kunna frånkännas ett visst fog. Ä andra

sidan tala emellertid mot den föreslagna bestämmelsen så starka skäl, att

lagrådet anser sig böra avstyrka densamma. Även efter genomförande av

en ändrad lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén

förordat, torde man nödgas räkna med att enstaka läkare av olika motiv

skola befinnas villiga att vid framställningar örn vidtagande av abort sträcka

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

sin medverkan utom lagens råmärken. En bestämmelse som den föreslagna

skulle säkerligen leda till att kvinnor i ökad omfattning komme att vända

sig till dylika läkare, särskilt i fall då andra läkare förut ställt sig avvi­

sande. Mot den föreslagna bestämmelsen kan vidare ur principiell syn­

punkt anmärkas att, därest en kvinna, i klart medvetande att hennes begä­

ran om abort saknar stöd av lag, hos läkare utverkar åtgärdens företagande,

straffrihet för kvinnan ej kan anses böra inträda av den anledning att hon

vänt sig till en läkare och icke till en kvacksalvare. Ej heller synes bestäm­

melsen påkallad för den händelse kvinnan i god tro felaktigt antagit att

prövning i laga ordning skett, då nämligen för sådant fall redan på grund

av allmänna straffrättsliga principer måste anses följa att kvinnan blir

straffri.

Vad angår den i förevarande paragraf upptagna bestämmelsen att, om

synnerligen mildrande omständigheter föreligga, kvinnan må frias från

straff, har densamma motiverats därmed att, även i andra fall än då gär­

ningen utföres av legitimerad läkare, sådana ömmande förhållanden kunna

vara för handen — särskilt då abortindikation förelegat, ehuru prövning ej

i vederbörlig ordning ägt rum — att möjlighet bör öppnas att bereda kvin­

nan straffrihet. Ej heller på denna punkt finner sig lagrådet kunna till­

styrka förslaget. Ifrågavarande bestämmelse skulle beträffande visst slag

av brott innebära godkännande av en för svensk strafflag helt ny princip,

vilken icke synes utan tvingande skäl böra upptagas annat än i samband

med en mera omfattande reform av vår strafflagstiftning. Ett införande av

nämnda princip allenast för ett visst slag av brott medför alltför lätt en

allmän föreställning att lagstiftaren själv dragit kriminaliseringens berätti­

gande i tvivelsmål. Förbises bör ej heller att — såsom framhållits i vissa av

de i ärendet avgivna yttrandena — nu förevarande bestämmelse torde kun­

na medföra risk för en ökning av icke tillåtna aborter.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då någon anledning ej kan

anses föreligga att, utan samband med upptagande av sist angivna bestäm­

melse, i straffskalan för fullbordad fosterfördrivning införa böter, hemstäl­

ler lagrådet att ifrågavarande paragraf bibehålies oförändrad.

27 §.

Lagrådet:

I denna paragraf hava med oförändrat innehåll under var sitt moment

sammanförts nuvarande 27 och 28 §§. Med anledning härav erfordras viss

omredigering av 46 § i detta kapitel samt, såsom följd därav, jämväl av före­

varande lagförslags rubrik och ingress, vilket lagrådet velat i detta samman­

hang anmärka.

28 §.

Lagrådet:

I fråga om erforderlig jämkning av den här föreslagna avfattningen hän­

visas till vad lagrådet yttrat vid behandlingen av 9 § lagen örn avbrytande

av havandeskap.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § 17:o) lagen den 26

maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Lagrådet:

Därest lagrådets hemställan vid 8 § i den föreslagna lagen om avbrytande

av havandeskap vinner bifall, erfordras i förevarande sammanhang icke

någon ändring i regeringsrättslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21

september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Lagrådet:

Såframt, i enlighet med vad lagrådet under 11 § i den föreslagna lagen

om avbrytande av havandeskap ifrågasatt, i nämnda paragraf sammanfö­

ras de bestraffningsregler som hava avseende å läkare, torde detta böra för­

anleda vissa jämkningar i förevarande förslag.

Kommittéminoritetens förslag.

Lagrådet:

Den av kommitténs minoritet förordade bestämmelsen att fråga om åtal

för brott mot 14 kap. 26 § strafflagen skall underställas justitiekanslerns

prövning finner lagrådet sig icke kunna tillstyrka, och åberopar lagrådet i

detta avseende vad av lagrådet anförts rörande förslaget att domstol må,

om synnerligen mildrande omständigheter föreligga, fria kvinnan från straff.

Ej heller anser lagrådet skäl föreligga att i enlighet med minoritetens för­

slag nedsätta tiden för preskription av sådant åtal. Vad angår bestämmel­

sernas avfattning vill lagrådet framhålla att den remissprotokollet bilagda

lagtexten i först angivna hänseende icke väl överensstämmer med vad som

måste anses vara kommittéminoritetens mening, nämligen att frågan huru­

vida på grund av förekomsten av mildrande omständigheter åtal bör under­

låtas skall ankomma på justitiekanslerns prövning.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1938.

1 sami. Nr 136.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 18 februari 1938.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

statsråden

W^estman, W^igforss, M^öller, L^evinson,

E^ngberg, S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 30 okto­

ber 1935 avgivna utlåtande över de den 31 maj 1935 till lagrådet remitte­

rade, av en enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 september 1934 tillsatt kom­

mitté utarbetade förslagen till lag om avbrytande av havandeskap, lag om

ändrad lydelse av 14 kap. 26, 27 och 28 §§ strafflagen, lag angående ändrad

lydelse av 2 § 17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts

regeringsrätt samt lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21

september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten, ävensom över

de bestämmelser en minoritet inom kommittén i särskilt yttrande förordat.

Föredraganden anför:

»Fosterfördrivning är i svensk rätt straffbelagd enligt 14 kap. 26—28 §§

strafflagen. På grund av allmänna rättsgrundsatser anses emellertid avbry­

tande av havandeskap vara tillåtet, då åtgärdens företagande med hänsyn till

föreliggande sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan befinnes nödvändig för att

undanröja en allvarlig fara för hennes liv eller hälsa (medicinska indika­

tioner). Däremot anses i allmänhet att varken s. k. humanitära, eugeniska

eller sociala skäl kunna göra en fosterfördrivning straffri.

Det uppdrag som lämnats åt den enligt Kungl. Maj:ts beslut den 24 sep­

tember 1934 tillsatta kommittén avsåg en prövning av frågan om rätt i vissa

fall till avbrytande av havandeskap. I fråga om innehållet i kom­

mitténs förslag må lämnas följande redogörelse.

Enligt 1 § första stycket förslaget till lag örn avbrytande av havandeskap

får havandeskap avbrytas i tre olika grupper av fall: på humanitära skäl,

på sociala skäl och på eugeniska skäl.

Humanitär indikation föreligger när havandeskapet uppkommit av våld­

täkt eller av könsumgänge mellan personer i rätt upp- och nedstigande släkt­

skap eller svågerlag eller mellan syskon, eller när kvinnan vid hävdandet

ej fyllt femton år eller var sinnessjuk eller sinnesslö, eller när kvinnan eljest

hävdats med grovt åsidosättande av hennes handlingsfrihet.

35

Social indikation är förhanden när barnets tillkomst skulle ådraga kvin­

nan varaktig nöd eller ofärd som finnes icke kunna på annat sätt avvärjas.

Enligt kommitténs motivering innefattas under de sociala indikationerna

huvudsakligen tre typfall. 1) I första hand skulle under bestämningen i

fråga ingå sådana fall där det föreligger — icke såsom vid de medicinska

indikationerna en påvisbar fysisk eller psykisk sjukdom -—- men en fysisk

eller psykisk svaghet hos kvinnan samt barnets tillkomst med hänsyn till

denna svaghet skulle medföra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa.

Under denna indikation, som plägar betecknas såsom blandat medicinsk-

social indikation eller utvidgad medicinsk indikation, ingå företrädesvis de

så kallade utsläpade mödrarna. 2) Bestämningen skulle vidare omfatta de

fall där på grund av havandeskapet ett varaktigt ekonomiskt nödläge skulle

uppstå för kvinnan. 3) Ytterligare skulle under definitionen ingå sådana

fall då en ogift kvinna på grund av havandeskapet skulle bliva utsatt för vad

man brukar beteckna såsom 'social vanära’. De under 2) och 3) angivna

fallen lia ofta sammanfattande angivits såsom rent sociala indikationer i

motsats till de under 1) omnämnda blandat medicinsk-sociala indikationerna.

Eugenisk indikation föreligger när med skäl kan antagas att kvinnan eller

det väntade barnets fader genom arvsanlag kommer att på avkomlingar

överföra sinnessjukdom, sinnesslöhet eller svår kroppslig sjukdom.

För samtliga nu angivna fall gäller enligt 1 § andra stycket att ingreppet

ej får företagas efter havandeskapets tjugonde vecka.

Enligt 1 § tredje stycket skall lagen icke äga tillämpning på avbrytande av

havandeskap som äger rum på medicinska skäl. Ingrepp på denna grund

lämnas liksom hittills oreglerade. I motiven förutsättes emellertid att bestäm­

melser skola utfärdas örn skyldighet för läkare som framkallat abort på me­

dicinsk indikation att därom avgiva rapport till medicinalstyrelsen.

Havandeskap får i regel icke avbrytas på grund av nyss omförmälda

arvsanlag hos kvinnan utan att hon jämväl steriliseras (2 §). Abortframkall-

ning får äga rum även å en kvinna som på grund av rubbad själsverksamhet

saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden. Örn kvinnan har

sådan förmåga, får ingreppet företagas endast på hennes egen begäran (3 §).

Prövningen av frågan huruvida förutsättningarna för avbrytande av ha-

\ andeskap föreligga skall företagas av två legitimerade läkare. Den ene av

de prövande läkarna skall vara av Kungl. Maj:t särskilt förordnad att pröva

ärenden av detta slag. Ingreppet får icke äga rum förrän de prövande lä­

karna i skriftligt utlåtande förklarat förutsättningarna för åtgärden vara

förhanden. Prövningen kan ock, örn sökanden så önskar, verkställas av

medicinalstyrelsen. Prövning av medicinalstyrelsen är obligatorisk då fråga

är om abortframkallning på grund av eugenisk indikation eller då kvinnan

på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna giltigt sam­

tycke till åtgärden (4 §). Rörande prövningsinstansens fullgörande av sin

uppgift__vari, då fråga är om social indikation, i regel ingår undersökning

huruvida kvinnan kan hjälpas på annat sätt lin genom havandeskapets av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 136.

brytande — stadgas i 5 § att vissa kvinnan närstående personer m. fl. i regel

skola beredas tillfälle att avgiva yttrande innan prövning sker huruvida ha­

vandeskapet må avbrytas.

Avbrytande av havandeskap får enligt 6 § verkställas endast av legitimerad

läkare samt skall utföras å lasarett eller därmed jämförlig allmän anstalt

eller ock å sjukstuga. Därest medicinalstyrelsen så finner erforderligt, kan

styrelsen beträffande annan anstalt medgiva att sådan åtgärd må företagas

där. I motiven förutsättes att för vinnande av kontroll och övervakning av

lagens tillämpning i administrativ väg skall lämnas föreskrift om skyldighet

för läkare som verkställt avbrytande av havandeskap att inom viss tid in­

sända berättelse härom till medicinalstyrelsen.

Förslaget innehåller vidare bestämmelser om tystnadsplikt (7 §) och om

klagan mot medicinalstyrelsens beslut i ärende angående avbrytande av ha­

vandeskap (8 §).

Beträffande straffbestämmelserna, som innehållas dels i 9—13 §§ av före­

varande förslag och dels i förslaget om ändrad lydelse av 14 kap. 26, 27 och

28 §§ strafflagen, gäller att straff för fosterfördrivning enligt 14 kap. straff­

lagen icke inträder då ett havandeskap avbrutits med stöd av nyss angiven

prövning (14 kap. 28 §). Har prövning ej ägt rum, inträder däremot straff

för fosterfördrivning, även om indikation varit för handen. I övrigt föreslås

inga andra ändringar i straffbestämmelserna i 14 kap. strafflagen, än att

kvinnan själv kan frias från straff eller i visst fall straffet nedsättas, om

omständigheterna äro synnerligen mildrande, samt att kvinnan själv blir

straffri, om havandeskapet avbrutits av legitimerad läkare även örn före­

skriven prövning icke ägt rum (14 kap. 26 §). Särskilda straffbestämmelser

givas i förslaget till lag örn avbrytande av havandeskap dels för den som

efter behörig prövning utan att vara legitimerad läkare avbryter eller söker

avbryta havandeskap å annan (10 §), dels för fel eller försummelse av läkare i

vissa fall vid prövning av ärende angående avbrytande av havandeskap

(11 §), dels ock för den som lämnar falsk förklaring till myndighet eller lä­

kare i sådant ärende, såvida havandeskapet blev avbrutet (12 §). Dessutom

uppställes en generell straffbestämmelse för överträdelse eller åsidosättande

av förslagets föreskrifter i andra fall (13 §).

Med de i lagen om behörighet att utöva läkarkonsten föreslagna ändringar­

na avsågs att öppna möjlighet för medicinalstyrelsen att fråntaga en läkare le­

gitimationen, om han dömts till straff för fosterfördrivning eller för över­

trädelse av bestämmelserna i lagen örn avbrytande av havandeskap, även

om straffet bestämts allenast till fängelse.

Lagrådet uttalar i sitt yttrande, bland annat, att frågan i vad mån det

borde vara tillåtet eller åtminstone lämnat utan straffrättslig påföljd att

avbryta havandeskap utan tvivel vore förtjänt av lagstiftarens synnerliga

uppmärksamhet icke blott på grund av den oroväckande ökningen av de

kriminella aborternas antal utan ock i betraktande av att ökningen kunnat

ske utan någon kraftigare reaktion från de rättsvårdande myndigheternas

37

sida. Med hänsyn särskilt till sistnämnda omständighet framstode det så­

som en angelägenhet av vikt att tillse huruvida icke vara strafflagsbestäm-

melser på området i större eller mindre utsträckning stöde i strid med det

allmänna rättsmedvetandet och i följd därav tarvade revision. Ett över­

vägande av det föreliggande spörsmålet torde väl giva vid handen att vår

nuvarande lagstiftning på området icke i alla avseenden tillfredsställde det

allmänna rättsmedvetandet.

Vidare uttalar lagrådet att riktigheten av kommitténs mening att även i

andra fall än då kvinnans liv eller hälsa vore i fara kunde föreligga en in­

tressekollision, som borde göra abortingripande tillåtet, näppeligen kunde

förnekas. Det vore här fråga icke om en självständig individs liv utan örn

ett endast potentiellt liv, och mot värdet av detta borde väl kunna sättas

icke blott såsom vid de medicinska indikationerna hänsyn till kvinnans liv

eller hälsa utan även andra värden försåvitt de vore av tillräcklig betyden­

het. Men det måste framhållas att i dessa fall, då man hade att mot var­

andra väga intressen som vore mer eller mindre inkommensurabla, svårig­

heterna att bedöma, huruvida en intressekollision som borde göra abort-

framkallning tillåtlig skulle anses vara för handen, tedde sig betydligt större

än när det gällde förefintligheten av medicinsk indikation.

Lagrådet finner emellertid icke anledning till erinran mot avbrytande av

havandeskap på eugeniska indikationer. Likaså delar lagrådet i huvudsak

kommitténs uppfattning beträffande abort på humanitära skäl. Däremot

anser lagrådet att i en blivande lag av de sociala indikationerna borde upp­

tagas endast de blandat medicinsk-sociala och att i samband härmed även

de medicinska indikationerna borde göras till föremål för lagstiftning.

Till stöd för sin ståndpunkt att havandeskap icke borde få avbrytas vid

rent sociala indikationer åberopar lagrådet bland annat att vid dessa indi­

kationer — i motsats till vad fallet vore vid de övriga indikationerna — i

verklig mening fasta och objektiva hållpunkter såväl för indikationernas be­

skrivande i lag som för deras beaktande vid rättstillämpningen nästan helt

och hållet saknades. Man kunde därför icke värja sig för den bestämda far­

hågan att utvecklingen komme att glida ut i en allt större, av kommittén

icke åsyftad efterlåtenhet. Sannolikt skulle de rent sociala indikationerna

i den form de föreslagits även komma att försämra läget för mången kvin­

na, vilken om det berodde uteslutande på henne själv skulle vilja bära fram

sitt barn, ity att lagen kunde komma att åberopas till stöd för hennes om­

givnings måhända av själviska motiv förestavade övertalningsförsök i mot­

satt riktning. Lagrådet framhåller vidare att man i det stora flertalet av

de från läkarhåll avgivna yttrandena över kommitténs preliminära för­

slag mer eller mindre kraftigt motsatt sig att en för läkare i allmänhet så

främmande uppgift som utredning och prövning angående förekomsten av

sociala indikationer ålades läkarna. Lagrådet påpekar emellertid, alt den om­

ständigheten att just de, vilkas medverkan vore nödvändig for lagens lyck­

liga genomförande i praktiken, ställde sig så avvisande som skett utgjorde

ett tungt vägande skäl mot godtagande av de sociala indikationerna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

I avseende på den blandat medicinsk-sociala indikationen uttalar lagrådet

att mot denna indikation syntes icke på det hela taget kunna göras gällande

de invändningar som lagrådet riktat mot de rent sociala indikationerna, un­

der förutsättning att man vid angivandet av den blandat medicinsk-sociala

indikationens innehåll fasthölle vid att såsom förutsättning skulle ingå en

vid tiden för abortfrågans prövning förefintlig så betydande kroppslig eller

själslig svaghet hos kvinnan att en samvetsgrann läkare måste säga sig att,

med hänsyn jämväl till de förhållanden under vilka kvinnan vore hänvi­

sad att leva, hon icke kunde utan allvarlig och påtaglig fara för hälsan ut­

stå den påfrestning, som skulle föranledas av havandeskapet och förloss­

ningen samt det späda barnets vård.

Sedan lagrådets utlåtande den 30 oktober 1935 avgivits, anbefallde Kungl.

Maj :t den 13 december 1935 befolkningskom missionen att av­

giva yttrande över de sociala och eugeniska indikationerna sådana desamma

bestämts i kommitténs förslag. Den 29 januari 1937 avgav kommissionen

det anbefallda yttrandet (statens offentl. utredn. 1937:6). Kommissionen

tillstyrker däri i princip de av kommittén föreslagna eugeniska indikationer­

na men förordar vissa jämkningar i kommittéförslaget, huvudsakligen för

att bringa detsamma i överensstämmelse med vad kommissionen föreslagit

i ett tidigare avgivet betänkande angående sterilisering (statens offentl. ut­

redn. 1936:46). Beträffande de sociala indikationerna framhåller kom­

missionen i likhet med kommittén angelägenheten av att omfattande åtgär­

der från samhällets sida vidtoges för att motverka uppkomsten av sådana

situationer, i vilka kvinnor av fara för nöd eller ofärd dreves att framkalla

abort. Dessa samhälleliga åtgärder innefattade dels en verksamhet på det

socialpedagogiska fältet och dels socialekonomiska reformer. I fråga om de

närmare riktlinjerna för detta socialpedagogiska och socialekonomiska reform­

arbete hänvisar kommissionen till ett flertal förslag, som kommissionen re­

dan framlagt eller hade under utarbetande. Under förutsättning av att detta

omfattande reformprogram genomfördes avstyrker kommissionen kommit­

téns förslag att havandeskap skulle få avbrytas på grund av rent sociala

indikationer ('ekonomisk nöd’, 'social vanära’ och dylikt). Däremot för­

ordar kommissionen att abortframkallning skulle vara medgiven vid blan­

dat medicinsk-sociala indikationer ('utsläpade mödrar’ och dylika fall).

Kommissionen framhåller vidare att därest i överensstämmelse med kom­

missionens uppfattning abortframkallning icke medgåves på rent sociala

utan blott på blandat medicinsk-sociala indikationer, borde det enligt kom­

missionens mening — framförallt med hänsyn till svårigheterna att draga

en bestämd gräns mellan medicinska och blandat medicinsk-sociala indika­

tioner — övervägas, huruvida icke på sätt även lagrådet föreslagit jämväl

tillåtligheten av abortframkallning på medicinska indikationer borde lag­

fästas. I lagen om avbrytande av havandeskap borde då såväl de medicin­

ska som de blandat medicinsk-sociala indikationerna inbegripas i ett enhet­

ligt stadgande om abortframkallning av hälsoskäl. Möjlighet borde dock gi­

39

vetvis lämnas öppen för läkare att utan det föreskrivna prövningsförfaran-

det företaga abort, då ett snabbt ingripande vore nödvändigt med hänsyn till

sjukdom hos kvinnan. Kommissionen framhåller slutligen att det borde

övervägas, huruvida icke en särskild ställning lämpligen kunde beredas så­

dana kvinnor, som trots de förutsatta sociala reformerna faktiskt genom

nödställd belägenhet förts till fosterfördrivning. I sistnämnda avseende

framhåller kommissionen att det kunde ifragasättas huruvida man ej, så­

som förordats av en minoritet inom kommittén, kunde medgiva åklagarmyn­

digheten rätt att diskretionärt pröva om i det särskilda fallet åtal mot kvin­

nan borde anställas eller icke.

Den 22 juni 1937 anmodade chefen för justitiedepartementet medici­

nalstyrelsen att, efter hörande av de myndigheter och sammanslut­

ningar som styrelsen funne erforderligt, avgiva yttrande i frågan huruvida

ett bestämmande av indikationerna i huvudsaklig överensstämmelse med vad

lagrådet förordat borde medföra en omläggning av det prövningsförfarande

beträffande indikationernas förhandenvaro som av kommittén föreslagits

samt, därest en sådan omläggning funnes böra företagas, utarbeta förslag

därtill. Medicinalstyrelsen avgav — efter att hava infordrat yttranden från

centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund, styrelserna för svenska provinsial-

läkarföreningen, svenska stadsläkareföreningen, svenska lasarettsläkarför-

eningen, psykiatriska föreningen och svenska gynekologförbundet — den 23

december 1937 utlåtande i frågan.

I sitt yttrande framhåller medicinalstyrelsen till en början att den av lag­

rådet givna utformningen av indikationerna måste anses ägnad att i väsent­

liga delar häva de betänkligheter styrelsen tidigare hyst mot en lagreglering

av frågan om abortframkallning. Styrelsen föreslår att de blandat medi-

cinsk-sociala indikationerna i den blivande författningstexten sammanfördes

med de rent medicinska indikationerna. Enligt styrelsens uppfattning skulle

i de medicinska indikationerna ingå de fall, i vilka på grund av sjukdom

eller kroppsfel hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra allvarlig fara

för hennes liv eller hälsa, och i de blandat medicinsk-sociala de fall, i vilka

med hänsyn till svaghet hos kvinnan barnets tillkomst skulle medföra sa­

dan fara.

Vad därefter angår prövningsförfarandet finner styrelsen en prövning

av lokal instans erbjuda tillräckliga garantier, om den förenades med un­

derställning hos styrelsen i vissa tveksamma fall samt med rapportskyldig­

het till styrelsen om utförda ingrepp.

Styrelsen anser den lokala prövningsinstansen böra bestå av den läkare,

i vanliga fall sjukhusläkare, som skall verkställa ingreppet, samt därjämte

av en läkare i tjänsteställning, såsom förste provinsialläkare, provinsiallä­

kare, extra provinsialläkare, stadsläkare, köpingsläkare eller municipallä-

kare. Därutöver borde i vissa fall tillkomma den specialutbildade läkare

med vilken samråd betingades av fallets medicinska art. Föreskrift i sist­

nämnda hänseende torde emellertid icke böra intagas i lagen. Åt tjänste-

läkaren borde anförtros att, där så funnes pakallat, till kvinnan meddela

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

40

upplysningar om till buds stående sociala hjälpmöjligheter samt att verk­

ställa utredning på det förberedande stadiet. Funne läkarna att indika­

tion förelåge, måste de omedelbart sammanfatta resultatet av prövningen

i ett skriftligt utlåtande, enligt av styrelsen lämnade anvisningar avfattat å

av styrelsen utfärdat formulär. I brådskande fall av rent medicinsk indi­

kation, där förutsättningen för havandeskapets avbrytande vore given och

vid vilka ett uppskov med utförandet ur medicinsk synpunkt icke kunde

anses försvarligt, måste emellertid prövningen, såsom hittills, helt ankom­

ma på den läkare, som utförde ingreppet. En lagregel härom syntes sty­

relsen vara av nöden för att icke läkarna i sådana fall skulle känna sin

handlingsfrihet begränsad till följd därav att även den medicinska indika­

tionen vore i lag reglerad.

Beträffande frågan i vilka fall den lokala prövningsinstansens tillstånd

till abortframkallning skulle underställas medicinalstyrelsen för stadfästel­

se föreslår styrelsen en underställning vid fall av medicinsk-social indika­

tion samt vid humanitära indikationer i andra fall än där havandeska­

pet uppkommit av blodskam. Medicinalstyrelsens stadfästelse av den lo­

kala instansens medgivande till abortframkallning borde vidare fordras

i fall, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknade förmåga

att lämna giltigt samtycke till avbrytande av havandeskapet. Slutligen

föreslår styrelsen att vid eugeniska indikationer prövningen verkställdes

centralt av medicinalstyrelsen.

Vidare har styrelsen funnit angeläget att framhålla, att ingreppets verk­

ställande borde få äga rum endast å lasarett eller därmed jämförlig anstalt

eller å sjukstuga och utföras endast av där anställd läkare. Bestämmelse

därom borde kompletteras med en regel att styrelsen ägde, därest styrelsen

så prövade erforderligt, medgiva viss läkare att utföra sådan åtgärd även å

annan anstalt.

Den av kommittén föreslagna särskilda straffbestämmelsen för läkare

sorn gjort sig skyldig till vårdslöshet vid prövningen finner styrelsen böra ut­

gå, bland annat emedan en sadan bestämmelse skulle kunna äventyra den

medverkan från läkarna utan vilken förslaget icke torde låta sig genom­

föras.

Vad slutligen beträffar den tidsgräns efter vilken abort ej finge företagas,

anser styrelsen, att den tjugufjärde veckan borde utgöra gräns utom vid fall

av medicinsk indikation, för vilka någon gräns ej borde uppställas.

Till grund fördenöverarbetning av förslagen som ägt rum

inom justitiedepartementet har lagts den uppfattning beträffande lagstift­

ningens grunder varåt lagrådet i sitt yttrande givit uttryck. På grund härav

har en omarbetning av förslagen företagits på en del punkter. Även de av

lagrådet framställda detaljanmärkningarna ha vid förslagens överarbetning

i huvudsak iakttagits.

Vad först beträffar förslaget till lag om avbrytande av havandeskap har

lagrådet, såsom förut nämnts, i fråga om de i 1 § uppställda indikationerna

Kungl. May.ts proposition nr 136.

41

för framkallande av abort förordat att i en blivande lag å ena sidan de rent

sociala indikationerna skulle uteslutas och å andra sidan införas de medicin­

ska och blandat medicinsk-sociala. I likhet med lagrådet, vars mening synes ha

omfattats såväl av det övervägande flertalet av de myndigheter och samman­

slutningar, som avgivit yttrande över kommitténs preliminära förslag, som

ock av befolkningskommissionen, finner jag att abortframkallning såvitt an­

går de av kommittén upptagna sociala indikationerna bör medgivas allenast

vid blandat medicinsk-social indikation (utsläpade mödrar och liknande fall)

men däremot icke vid rent sociala indikationer (ekonomisk nöd, social van­

ära’ och dylikt).

Denna ståndpunkt överensstämmer med den nya danska lagstiftningen på

ifrågavarande område. Genom en i Danmark ar 1937 antagen lag har näm­

ligen bereus möjlighet till avbrytande av havandeskap vid blandat medicinsk­

sociala indikationer under det att lagen — i motsats till vad som föreslagits

av den danska abortlagstiftningskommittén — icke medgiver att sådant

ingrepp företages vid rent sociala indikationer.

Därest man, i enlighet med vad nu föreslagits, av de sociala indikatio­

nerna endast godkänner de blandat medicinsk-sociala, lärer det, med hän­

syn till den flytande gränsen mellan de medicinska och de blandat medi­

cinsk-sociala indikationerna, vara erforderligt att även upptaga de medi­

cinska indikationerna i lagen. Därigenom skulle främst uppnås att trugan

om förhandenvaron av medicinsk indikation kommer att bliva underkastad

en betryggande prövning. Att en sådan är påkallad synes bekräftas såväl

av erfarenheterna från Norge som ock av de anmälningar fran läkaie rö­

rande framkallade aborter vilka avgivits jämlikt en av medicinalstyrelsen

den 28 juni 1935 utfärdad kungörelse angående berättelse om verkställt av­

brytande av havandeskap. Vid angivandet av nu ifrågavarande båda grup­

per av indikationer torde man, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, lämpli­

gen böra sammanfatta dessa under en bestämning. Det föreslås sålunda att

i 1 § 1. upptaga ett stadgande av innehåll att havandeskap må avbrytas, när

på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan barnets tillkomst

skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa. Därvid åsyftas med

uttrycken 'sjukdom’ och 'kroppsfel’ fall av rent medicinsk indikation och

med 'svaghet’ fall av blandat medicinsk-social indikation.

Beträffande de humanitära indikationerna har lagrådet förklarat att lag­

rådet på denna punkt i huvudsak delade kommitténs uppfattning men an-

såge att kommittén i vissa avseenden gått för långt. Lagrådet har salun­

da uttalat att åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet borde upptagas

såsom indikationsgrund endast i fall då detta skott genom handlingar, som

vore av den svåra art att straffarbete därå enligt lag kunde följa. Därjämte

borde fordras att åtal eller angivelse beträffande brottet skott. De sålunda

föreslagna inskränkningarna synas befogade. I övrigt lärer, såsom kommit­

tén föreslagit, abort på grund av humanitär indikation böra få framkallas då

havandeskapet uppkommit av könsumgänge mellan personer i rätt upp- och

nedstigande släktskap eller svågerlag eller mellan syskon, eller när kvinnan vid

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

42

hävdandet ej fyllt femton år eller var sinnessjuk eller sinnesslö. Vid angivan­

det i lagtexten av de humanitära indikationer, som sålunda böra upptagas, tor­

de, med hänsyn till de ändringar som under år 1937 genomförts i 15 och 18

kap. strafflagen, vara lämpligt att, i stället för att direkt angiva de omstän­

digheter som skola utgöra indikationsgrund, hänvisa till de paragrafer i

strafflagen som kriminalisera förfaranden av nu ifrågavarande slag. Här­

igenom vinnes ock den fördelen att bestämmelsernas innebörd tydligare fram­

träder. Har kvinnan hävdats under omständigheter varom förmäles i 18 kap.

6 § strafflagen, är det emellertid — med hänsyn till att detta lagrum är

tillämpligt även om i det speciella fallet något missbruk av auktoritetsför-

hållande ej förelegat — icke tillräckligt att hänvisa till nämnda paragraf utan

därjämte måste i lagtexten angivas att hävdandet i det förevarande fallet in­

neburit ett grovt åsidosättande av kvinnans handlingsfrihet. Genom en hän­

visning till de särskilda paragraferna i strafflagen torde även den anmärk­

ning bliva tillgodosedd som lagrådet riktat mot uppställandet av sinnessjuk­

dom såsom indikationsgrund, nämligen att i lagtexten borde givas tydligare

uttryck åt vad med sinnessjukdom i detta sammanhang förstodes. I 1 § 2.

har i enlighet med vad nu anförts upptagits stadgande om de humanitära in­

dikationerna. Stadgande att avbrytande av havandeskap i vissa av dessa fall

må äga rum endast efter angivelse eller åtal av brottet har intagits såsom ett

första stycke i 2 §.

Tre av lagradets ledamöter hava uttalat att den indikationsgrund som

skall föreligga då kvinnan vid hävdandet ej fyllt femton år borde göras min­

dre kategorisk. Nämnda ledamöter hava sålunda förordat att avbrytande

av havandeskap på nu angivna indikationsgrund icke borde få äga rum, när

den som har vårdnaden om kvinnan icke biträtt hennes begäran, utan att

särskilda omständigheter talade för åtgärdens företagande. Stadgande här­

om har synts böra upptagas såsom andra stycke i 2 §.

Vad beträffar de eugeniska indikationerna har befolkningskommissionen

föreslagit att kommitténs förslag på denna punkt skulle undergå vissa jämk­

ningar. Då dessa ändringar huvudsakligen föreslagits i syfte att bringa lagen

i denna del i överensstämmelse med kommissionens tidigare avgivna lag­

förslag rörande sterilisering, torde med de av kommissionen ifrågasatta jämk-

ningarna böra ansta till en blivande reformering av steriliseringslagstift-

ningen. Det av kommittén föreslagna stadgandet har sålunda oförändrat

upptagits i 1 § 3.

Enligt 1 § andra stycket i kommitténs förslag skulle avbrytande av ha­

vandeskap ej få företagas efter havandeskapets tjugonde vecka. Medicinal­

styrelsen har i sitt förut omförmälda yttrande uttalat att frågan härom kom-

me i ett delvis nytt läge, därest även de medicinska indikationerna i la­

gen reglerades. Styrelsen.har sålunda framhållit att uppställandet av en be­

stämd tidsgräns efter vilken avbrytande av havandeskap icke finge ske icke

kunde ifrågaksmma vid fall av medicinsk indikation. Vid övriga indikatio­

ner har styrelsen, i överensstämmelse med den mening som styrelsen givit ut­

tryck åt redan i sitt yttrande över kommitténs preliminära förslag, förordat

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

43

att tidsgränsen bestämdes till tjugufjärde havandeskapsveckan. Att då

fråga är om rent medicinsk indikation någon tidsgräns icke bör uppställas

lärer vara uppenbart. Beträffande övriga indikationer synas skäl ej före­

ligga att frångå den av kommittén föreslagna tjuguveckors gränsen. Be­

stämmelser i nu ifrågavarande avseende lia upptagits i 1 § andra stycket.

Rörande första och andra styckena i 2 § må hänvisas till vad tidigare an­

förts. I tredje stycket av denna paragraf har, med viss av lagrådet förordad

redaktionell jämkning, upptagits ett av kommittén i 2 § av dess förslag in­

taget stadgande att i vissa fall avbrytande av havandeskap ej må äga rum

utan att kvinnan steriliseras.

I 3 § har i överensstämmelse med 3 § i kommitténs förslag upptagits be­

stämmelse rörande kvinnans samtycke till havandeskapets avbrytande.

Vad beträffar de i 4 § av kommitténs förslag givna bestämmelserna angå­

ende prövningsförfarandet må framhållas att detta spörsmål i viss mån kom­

mit i ändrat läge genom att å ena sidan de rent sociala indikationerna ute­

slutits och å andra sidan de medicinska indikationerna reglerats. Det torde

vara lämpligt att här till en början upptaga frågan huru prövningsförfaran­

det bör vara anordnat vid medicinska och blandat medicinsk-sociala indika­

tioner. I första hand ankommer det härvid på prövningsinstansen att un­

dersöka huruvida kvinnan kan hjälpas på annat sätt än. genom havande­

skapets avbrytande. Är fråga om blandat medicinsk-sociala indikationer,

kommer denna undersökning väl oftast att avse frågan huruvida icke genom

till buds stående sociala hjälpåtgärder av något slag konfliktläget kan un­

danröjas. Prövningsinstansen måste alltså vara så sammansatt att den blir

väl skickad för denna del av sin uppgift. Därest det skulle befinnas att

kvinnans nödläge icke sålunda kan avhjälpas, ankommer det på prövningsin­

stansen att avgöra huruvida fallet är sådant att abortframkallning enligt

lagen må företagas. Prövningen måste alltså läggas i sådana händer att

garantier erhållas för en grundlig och objektiv prövning av indikatio­

nerna.

En prövningsinstans nied dessa uppgifter synes kunna vara anordnad pa

tre olika sätt: central prövning, lokal prövning eller förprövning av lokal

instans, vilkens beslut, därest detsamma innebär bifall till kvinnans fram­

ställning, för stadfästelse underställes en central instans. Av dessa möjlig­

heter torde, såsom även kommittén ansett, den centrala prövningen icke

böra ifrågakomma. I valet mellan lokal prövning och lokal förprövning

med underställning har kommittén förordat det förra alternativet under

det att lagrådet — som emellertid vid sitt ställningstagande till denna fråga

utgick ifrån att indikationerna komme att bestämmas i enlighet med vad

kommittén föreslagit och alltså omfatta även rent sociala indikationer, men

däremot ej de rent medicinska — uttalat sig för det senare alternativet var­

vid underställning skulle ske till medicinalstyrelsen. Medicinalstyrelsen har

i sitt förut berörda yttrande förordat att de tveksamma fallen, till vilka

styrelsen hänförde fall av blandat medicinsk-social indikation (svaghet hos

kvinnan) skulle underställas styrelsen under det att vid fall av rent medi­

cinsk indikation (sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan) endast lokal pröv­

ning skulle äga rum.

Då lagrådet och medicinalstyrelsen förordat en obligatorisk underställning

av den lokala instansens beslut, har skälet härför varit det, att det ansetts att

ett lokalt prövningsförfarande icke innebure tillräckliga garantier för en ob­

jektiv prövning av frågan om förutsättningarna för ingrepp förelåge. Emel­

lertid synes med skäl kunna ifrågasättas om icke även med en lokal pröv­

ningsinstans kan uppnås en tillförlitlig prövning, därest den lokala instan­

sen erhåller en tillfredsställande sammansättning och föreskrift meddelas om

att rapport rörande verkställt avbrytande av havandeskap omedelbart skall

ske till medicinalstyrelsen. Mot ett underställningsförfarande kan, oavsett

de skäl av praktisk art som tala däremot, åberopas att ett sådant förfarande

kan vara ägnat att minska den lokala instansens känsla av ansvar för pröv­

ningen och därför föranleda att framställningar från kvinnor örn abort

komma att av den lokala instansen tillstyrkas i större utsträckning än som

överensstämmer med lagens mening. Och uppenbarligen kommer den upp­

fattning som den förprövande instansen intager i frågan att öva ett mycket

stort inflytande vid den centrala instansens slutliga ställningstagande. Av

nu angivna skäl finner jag att avgörandet bör anförtros åt en lokal instans.

Den lokala prövningsinstansen synes böra bestå av enbart läkare. Vis­

serligen ha häremot i de yttranden som avgivits över kommitténs prelimi­

nära förslag frän läkarhåll framställts vissa erinringar. Orsaken härtill

torde emellertid huvudsakligen vara att tillskriva det förhållandet att de

rent sociala indikationerna upptagits i förslaget och att alltså läkarnas pröv­

ning företrädesvis skulle komma att avse fall för vilka läkarna icke ansåges

hava särskild kompetens. Av de yttranden som av flera läkarsammanslut-

ningar avgivits i anledning av den förut berörda remissen från medicinal­

styrelsen synes ock framgå att med en begränsning av indikationerna i en­

lighet med vad som nu föreslagits något motstånd från läkarhåll mot en

prövningsinstans bestående enbart av läkare knappast kan anses föreligga.

Vad därefter angår frågan om vilka läkare som skola verkställa prövnin­

gen synes valet böra stå mellan kommitténs förslag, enligt vilket prövningen

skulle företagas av kvinnans egen läkare jämte en av de läkare som av

Kungl. Maj :t skulle förordnas att pröva ärenden av ifrågavarande slag, samt

det av medicinalstyrelsen nu framlagda förslaget enligt vilket prövningen skul­

le verkställas av den läkare som utför ingreppet jämte en tjänsteläkare. Med

hänsyn såväl till den begränsning i avseende på indikationerna, som nu före­

slagits, som till den därav föranledda ändrade inställning hos läkarna, vilken

kommit till uttryck i nyss berörda yttranden, synas de skäl som föranlett

kommitténs förslag icke längre lia samma bärkraft. Man synes alltså kunna

avstå från det omständliga förfarandet som utseende av särskilt förordnade

läkare skulle innebära. Kravet på en samvetsgrann och objektiv prövning

torde i lika mån bliva tillgodosett genom att en tjänsteläkare deltager i pröv­

ningen. Tjänsteläkarna ha uppenbarligen stora förutsättningar att väl full­

göra även den del av prövningen som består i att undersöka örn icke genom

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

45

sociala hjälpåtgärder konfliktläget kail undanröjas. Att föreskriva att jämte

en tjänsteläkare den läkare som skall utföra ingreppet skall deltaga i pröv­

ningen torde vara lämpligt bland annat därför att den verkställande läkaren

— oavsett vilka rättsregler som uppställas — i realiteten alltid måste, åt­

minstone i viss utsträckning, taga ställning till frågan om förutsättningarna

för abortframkallning föreligga. På grund av vad sålunda anförts Ilai jag

stannat för den av medicinalstyrelsen förordade lösningen att den lokala in­

stansen skall bestå av den läkare som utför ingreppet samt en tjänsteläkare.

De närmare bestämmelserna örn vilken tjänsteställning som skall vara er­

forderlig hos tjänsteläkaren synes böra ankomma på Kungl. Maj:t att med­

dela. Uppenbarligen kan det i vissa fall vara erforderligt att de prövande

läkarna innan de fatta sitt beslut rådgöra med en specialist. Att i lagen in­

taga föreskrift härom torde emellertid icke vara erforderligt.

I avseende på prövningsförfarandet vid de humanitära indikationerna har

medicinalstyrelsen förordat att jämväl vid dessa indikationer den lokala in­

stansens beslut att medgiva abortframkallning borde, med undantag för de

fall där havandeskapet uppstått av blodskam, underställas styrelsen. För

min del anser jag det icke erforderligt att för dessa fall införa något an­

nat prövningsförfarande än det som förordats för de medicinska och blan­

dat medicinsk-sociala indikationerna. I den mån det vid prövningen gäller

att taga ställning till frågor av juridisk innebörd, såsom exempelvis vid fall

av våldtäkt, synes prövningsinstansen lämpligen böra rådgöra med vederbö­

rande polis-, åklagar- eller domarmyndighet. Någon bestämmelse i lagen örn

skyldighet för de prövande läkarna att rådgöra med nämnda myndigheter

torde emellertid icke vara erforderlig. En sådan rådplägning bör lämpligen

kunna äga rum i samma fria former som då vid medicinska eller medicinsk­

sociala indikationer de prövande läkarna för visst fall finna erforderlig! att

konsultera någon läkare som specialiserat sig på viss sjukdomsgrupp.

Enligt kommitténs förslag skulle prövningen huruvida förutsättningarna

för avbrytande av ett visst havandeskap äro förhanden vid nu behandlade

indikationer kunna verkställas antingen av den lokala prövningsinstansen

eller, därest kvinnan så önskade, av medicinalstyrelsen. En av lagrådets leda­

möter har häremot anmärkt att örn medicinalstyrelsen upptoges såsom en

med de prövande läkarna sidoordnad första instans, skulle kvinnan kunna fa

samma fall, som hon underställt den lokala prövningsinstansen, prövat av

medicinalstyrelsen utan att styrelsen hade möjlighet att, om kvinnan fortege

att hon tidigare fått avslag, kontrollera att frågan redan prövats. Den av

kommittén föreslagna anordningen med medicinalstyrelsen såsom sidoordnad

instans svnes även mig olämplig. Emellertid kan det ifrågasättas, liuiuvida

icke, såsom av samma ledamot av lagrådet föreslagits, stadgandet kunde givas

det innehåll, att om de prövande läkarna vore av olika mening rörande för-

handenvaron av förutsättningarna för ett ingrepp eller det i annat fall enligt

läkarnas uppfattning vore lämpligt att hänskjuta frågan till medicinalstyrel­

sen, ett sådant liänskjutande skulle äga rum. En sådan fakultativ underställ­

ning synes emellertid mindre lämplig bland annat därför att den praxis lätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

kan tänkas uppsta att läkarna, i syfte att undgå den i regel ömtåliga pröv­

ningen, i stor omfattning komme att hänskjuta avgörandet till medicinal­

styrelsen.

Vid eugeniska indikationer synes, såsom kommittén föreslagit och lag­

rådet tillstyrkt, prövningen böra verkställas centralt och av medicinalstyrel­

sen. Även i de fall, där kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar

förmåga att lämna giltigt samtycke till avbrytande av havandeskapet, synes,

såsom kommittén föreslagit, prövningen böra verkställas direkt av styrelsen.

Beträffande prövningens innehåll och form synes det lämpligt att, såsom

kommittén förordat, stadga att havandeskapet icke må avbrytas med mind­

re de båda läkarna i skriftligt utlåtande förklarat förutsättningarna för åt­

gärdens vidtagande vara förhanden. Lagrådet har ifrågasatt, om icke åt

detta stadgande borde givas en avfattning som utmärkte att de båda läkar­

nas prövning icke vore slutgiltigt avgörande för frågan huruvida verkställig­

het må ske. Då prövningsinstansen endast kunde utgå från förhållan­

dena vid tiden för dess beslut, kunde nämligen beslutet icke befria den

verkställande läkaren från att tillse att sådana förutsättningar, som hän­

förde sig till kvinnans vilja eller den i lagen fastställda tidrymden inom vil­

ken ingreppet finge ske, fortfarande vore för handen då verkställandet ägde

rum. Med hänsyn till att enligt vad nu föreslagits den verkställande läkaren

vid lokal prövning alltid skall deltaga i prövningen torde någon sådan före­

skrift icke vara erforderlig för dessa fall. För de fall där medicinalstyrelsen

verkställer prövningen torde några bestämmelser angående formen och in­

nehållet av styrelsens beslut icke behöva givas i lagen.

I enlighet med vad nu angivits har 4 g omarbetats.

Såsom förut antytts bör den läkare som verkställer ingreppet vara skyl­

dig att snarast möjligt avgiva rapport härom till medicinalstyrelsen, var­

jämte underlåtenhet härav — i motsats till vad som nu gäller enligt den av

medicinalstyrelsen utfärdade kungörelsen — bör vara straffbelagd. Bestäm­

melser härom torde, i likhet nied vad som skett i fråga örn sterilisering, böra

utfärdas av Kungl. Majit.

I 5 § av sitt förslag har kommittén upptagit bestämmelser örn att

vissa personer regelmässigt skola höras i ärende angående abortframkall-

ning. Kommittén utgick emellertid i sin motivering ifrån att varken de i

5 § nämnda personerna eller andra personer skulle, därest kvinnan kunde

lämna giltigt samtycke till ingreppets företagande, få höras utan hennes med­

givande. Lagrådet har uttalat alt de i förevarande paragraf angivna perso­

nernas hörande icke borde vara beroende av kvinnans samtycke men funnit

att en sådan regel skulle komma att gälla även om den av kommittén före­

slagna formuleringen bibehölles. Lagrådet har vidare hemställt att den som

har vårdnaden om minderårig kvinna regelmässigt borde höras i abortären­

det även om kvinnan uppnått 18 års ålder. De anmärkningar som lagrådet

sålunda framställt synas riktiga. Paragrafen har alltså med hänsyn till den

senare anmärkningen undergått jämkning. Därjämte har i enlighet med

vad som förordats av tre ledamöter i lagrådet till paragrafen fogats ett andra

Kungl. Majlis proposition nr 136.

47

stycke, i vilket givits uttryck åt den grundsatsen, att andra personer än de

i 5 § nämnda ej må, där kvinnan kan lämna giltigt samtycke till avbrytande

av havandeskapet, höras utan hennes samtycke.

I 6 § av kommitténs förslag upptogos bestämmelser dels om att abortin­

greppet finge företagas endast av legitimerad läkare dels ock om att ingrep­

pet finge verkställas endast å vissa anstalter: lasarett, därmed jämförlig all­

män anstalt eller sjukstuga samt, därest medicinalstyrelsen så prövade er­

forderligt, även å annan, d. v. s. enskild, anstalt. I det överarbetade försla­

get har, i enlighet med vad medicinalstyrelsen förordat, i fråga örn behörighe­

ten att verkställa sådant ingrepp föreslagits den skärpningen att ingreppet

får utföras å de förra anstalterna endast av där anställd läkare samt å de

senare anstalterna endast av läkare som av medicinalstyrelsen berättigats att

företaga ingreppet därstädes. Ifrågavarande ändring har föranletts av den

ställning i prövningsförfarandet som föreslagits skola tillkomma den verk­

ställande läkaren.

Uppenbarligen kan vid medicinska indikationer inträffa att det dröjsmål,

som den i 4 § föreskrivna prövningen skulle medföra, eller den förflyttning

av kvinnan, som skulle bliva nödvändig om ingreppet måste utföras å an­

stalt varom i 6 § sägs, skulle medföra ökade risker för kvinnans liv eller

hälsa utöver den fara som utgör indikation för ingreppet. Av allmänna

rättsgrundsatser lärer, även utan uttrycklig lagbestämmelse, följa, att ingrep­

pet i sådant fall får av läkare företagas utan iakttagande av de bestämmelser

som innehållas i nämnda paragrafer. För undanröjande av varje tveksam­

het härom hos den verkställande läkaren har det synts lämpligt att i försla­

get införa en ny paragraf, betecknad 7 §, som uttryckligen fastslår angivna

rättsgrundsats.

1 8 §, vilken motsvarar 7 § i kommitténs förslag — vari givits bestämmel­

ser åsyftande att skapa garanti för att prövningsförfarandet i kvinnans in­

tresse omgives med viss sekretess — har i enlighet med vad lagrådet hem­

ställt företagits jämkning, varigenom bestämmelsernas räckvidd något be­

gränsats.

19$, vilken motsvarar 8 § i de sakkunnigas förslag, har i enlighet med

vad lagrådet föreslagit stadgats att klagan ej må föras över medicinalstyrel­

sens beslut i ärende angående avbrytande av havandeskap.

De av kommittén föreslagna straffbestämmelserna, vilka innehållas i 9—

13 §§ av kommitténs förslag, lia i enlighet med lagrådets anmärkningar un­

dergått en huvudsakligen redaktionell omarbetning samt upptagits i to­

li §§ av det överarbetade förslaget. En av lagrådets anmärkningar har

dock icke föranlett någon ändring i förslaget. Lagrådet har föreslagit att

en läkare, som under utövning av tjänst överträtt eller åsidosatt vad i la­

gen stadgas och därigenom ådagalagt vårdslöshet, skulle kunna ådömas,

förutom ansvar för ämbetsbrott, även dagsböter eller fängelse i högst sex

månader, örn brottet det förtjänade. Det skäl som åberopats till stöd för

den av lagrådet föreslagna skärpningen lärer emellertid sakna betydelse med

hänsyn till att kommitténs förslag att särskilt förordnade läkare skola ingå

i prövningsinstansen ej upptagits.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 136-

I 15 §, som motsvarar 14 § i kommitténs förslag, har en redaktionell änd­

ring företagits vilken föranletts av 1937 års lagstiftning örn verkställighet av

bötesstraff.

Beträffande straffbestämmelserna för fosterfördrivning i 14 kap. straff­

lagen bär kommittén föreslagit vissa ändringar av innebörd dels att kvin­

nan alltid skulle vara straffri örn aborten framkallats av legitimerad läkare

dels ock att, därest omständigheterna vore synnerligen mildrande, kvinnan

skulle kunna frias från straff eller i visst fall straffet nedsättas. I likhet med

lagrådet anser jag att några bestämmelser av angivet innehåll icke böra

upptagas. I 14 kap. strafflagen har därför icke föreslagits annan ändring

än att däri, i enlighet med lagrådets förslag, inarbetats en bestämmelse med

erinran om att enligt lagen om avbrytande av havandeskap i vissa fall ej må

dömas till straff för handling som i och för sig faller in under stadgandena

om fosterfördrivning i förevarande kapitel. Nämnda bestämmelse har lämp­

ligen synts böra införas i en med 28 a § betecknad paragraf.

Det av kommittén framlagda förslaget till lag angående ändrad lydelse

av 2 § 17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regerings­

rätt bör i enlighet med vad lagrådet framhållit utgå, därest, såsom tidigare

föreslagits, förbud införes mot att föra klagan över medicinalstyrelsens be­

slut i ärende angående avbrytande av havandeskap.

I kommitténs förslag till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen

den 21 september 1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten ha

företagits några redaktionella jämkningar föranledda dels av den omarbet­

ning av straffbestämmelserna i lagen om avbrytande av havandeskap som i

anledning av lagrådets anmärkningar verkställts dels ock därav att viss av

kommittén föreslagen ändring blivit i annat sammanhang genomförd.

Lagrådet bar i sitt yttrande hemställt om lagstiftningsåtgärder i syfte att

skydda kvinnan mot ett olämpligt offentliggörande av sådana till myndighet

inkomna eller där författade handlingar som beröra prövning om havan­

deskaps avbrytande. Vad lagrådet sålunda uttalat synes riktigt. Den av

lagrådet anförda synpunkten bliver i viss utsträckning tillgodosedd genom

den år 1937 tillkomna lagstiftningen angående allmänna handlingar. För

att ett fullt tillfredsställande skydd i angivet hänseende skall kunna beredas

kvinnan torde det emellertid vara erforderligt att företaga viss ändring i

74 § lagen den 28 maj 1937 (nr 2W) örn inskränkningar i rätten att utbe­

komma allmänna handlingar.

Tiden för de föreslagna lagarnas ikraftträdande synes lämpligen kunna

fastställas till den 1 januari 1939.

I enlighet med vad nu anförts hava upprättats förslag till

1) lag örn avbrytande av havandeskap;

2) lag om ändring i 14 kap. strafflagen;

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september

1915 (nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten;

4) lag angående ändrad lydelse av 14 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)

om inskränkningar i rätten alt utbekomma allmänna handlingar.»

Föredraganden hemställer att förslagen måtte, jämlikt § 87 regeringsfor­

men, genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 136.

fallang till riksdagens protokoll 19.18.

1 saini. Nr 136.