Prop. 1938:220
('angående, uppförande av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning inom fångvården',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
1
Nr 220.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående, uppförande
av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnessjukavdelning inom fångvården; given Stockholms slott den 3 mars 1938.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredra gande departementschefen hemställt.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
K. G. Westman.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in
för Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats rådet å Stockholms slott den 3 mars 1938.
Närvarande:
Statsministern
Hansson,
ministern
för
utrikes ärendena
Sandler,
statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Levinson, Engberg, Nilsson, Quensel, Forslund.
Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anför efter ge mensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen föl jande:
I årets statsverksproposition har under kapitalbudgeten bland framställ ningar om anslag till nya kapitalinvesteringar i statens kapitalfonder, Bilaga 1, Statens allmänna fastighetsfond, punkt [2.], behandlats frågan örn upp förande av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sinnes sjukavdelning inom fångvården. Därvid anförde jag att inom fångvårds-
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 220.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
styrelsen under senare delen av föregående år i samråd med särskilda av styrelsen anlitade sakkunniga bedrivits utredning angående lämpligaste sättet för tillgodoseende av dels det genom den nya lagen om förvaring och in ternering i säkerhetsanstalt aktualiserade behovet av anstaltsutrymme för för varade och internerade och dels behovet av ny sinnessjukavdelning inom fång vården. Resultatet av denna utredning väntades föreligga å sådan tid att förslag i ämnet skulle kunna föreläggas innevarande års riksdag. Kostna derna för ifrågavarande byggnadsarbeten syntes för budgetåret 1938/1939 kunna beräknas stanna vid ett belopp av 500,000 kronor, vilket belopp syn tes böra anvisas å kapitalbudgeten. Jag hemställde alltså, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till Uppförande av säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt ny sin nessjukavdelning inom fångvården för budgetåret 1938/1939 beräkna ett re servationsanslag av 500,000 kronor. Denna hemställan blev av Kungl. Majit bifallen.
Sedan
fångvårdsstyrelsen
med skrivelse den 12 februari 1938 framlagt re
sultatet av den ifrågavarande utredningen — i vilken deltagit, förutom fång- vårdsfullmäktige Råstock och Björkman, i egenskap av särskilda sakkunniga borgmästaren Thorwald Bergquist och professor emeritus Alfred Petrén, jäm likt Kungl. Majits bemyndigande tillkallade av styrelsen — torde jag få till förnyad behandling upptaga förevarande byggnadsfråga.
Fångvårdsstyrelsens nämnda skrivelse innefattar förslag till anordnande av säkerhetsanstalt och sinnessjukavdelning för fångvården å egendomen Hall i Östertälje socken av Stockholms län.
Platsbehovet för förvarade oell internerade.
Då vid antagandet av lagen den 18 ju ni 1937 örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt icke kunde överblickas när det ökade anstaltsutrymme som lagen påkallar kunde bliva tillgodosett, har lagens ikraftträdande gjorts beroende av Kungl. Majits förordnande. Be träffande innehållet i lagen hänvisas till propositionen i ämnet till 1937 års riksdag (nr 310) samt första lagutskottets i anledning därav avgivna utlåtande (nr 65). Här må endast framhållas, att förutsättningarna för för varing och internering genom den nya lagen ändrats sålunda, att institu tens tillämpningsområden betydligt utvidgats. I fråga om förutsättningarna för ådömande av förvaring är att nämna att 1 § i den nya lagen be träffande straffoemottagligheten innefattar endast vissa smärre jämkningar i förhållande till gällande bestämmelser. Vad angår förutsättningen att viss brottslighet skall vara ådagalagd innefattar den däremot betydande avvikelse från vad som nu gäller. Enligt den nya lagen — vilken, då förvaring skall ådömas direkt, ej kan anknyta till ett utsatt straff —- förutsättes för förvaring, att å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan följa straffarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse.
Kungl. May.ts proposition nr 220.
3
Den nya lagen skiljer sig från vad nu gäller därutinnan, att något krav på
att den tilltalade tidigare skall ha undergått straff icke uppställes för något
fall och att beträffande det aktuella brottets svårhet fordras betydligt mindre
än nu.
Vad angår internering har i nya lagen kravet på tidigare straffbelast
ning minskats från fyra till två tidigare doniar å straffarbete och från tio
till fyra års undergånget straffarbete.
Beträffande förvarings- och interneringstidens längd inne
bär den nya lagen vissa ändringar i förhållande till gällande rätt. Enligt den
nuvarande förvaringslagen må ingen utskrivas förr än han undergått för
varing i minst två år eller, där han skolat undergå bestraffning under längre
tid än två år, under tid minst motsvarande strafftiden. För internering gäl
ler enligt den nuvarande interneringslagen en minimitid av tio år eller, där
särskilda skäl äro, fem år, dock må den internerade ej i något fall utskrivas
förr än han varit internerad i två år utöver den tid varunder han skolat un
dergå bestraffning.
I den nya lagen, enligt vilken^ såväl förvaring som internering skall ådö-
mas direkt utan att något straff först utsättes, föreskrives beträffande båda
skyddsåtgärderna, att domstolen skall med hänsyn till brottets beskaffen
het och omständigheterna i övrigt bestämma viss minsta tid före vars ut
gång den dömde icke må utskrivas. Denna minsta tid skall vid förvaring
bestämmas till lägst ett och högst tolv år samt vid internering till lägst fem
och högst femton år.
Enligt nu gällande bestämmelser skola förminskat tillräkneliga förbrytare
intagas till förvaring i särskild vårdanstalt och återfallsförbrytare in
tagas i interneringsanstalt för återfallsförbrytare. Den nya lagen föreskri
ver icke särskilda anstalter för det ena och det andra slaget av dessa båda
skyddsåtgärder; beträffande såväl förvarade som internerade stadgas att
verkställigheten skall ske i anstalt benämnd säkerhetsanstalt.
Vårdanstalter för förminskat tillräkneliga förbrytare finnas för närvaran
de anordnade, för män vid centralfängelset i Norrköping (100 platser) och
kronohäktet i Ystad (15 platser) och för kvinnor vid centralfängelset i
Växjö. Interneringsanstalt för manliga återfallsförbrytare är anordnad vid
straffängelset i Karlstad (omkring 50 platser) oell för kvinnliga återfalls
förbrytare vid centralfängelset i Växjö.
Antalet platser för kvinnliga förvarade och internerade vid centralfängel
set i Växjö kan angivas lill omkring 10.
Beträffande anstalterna i Norrköping och Ystad har den anordningen
genomförts, att yngre eller mera lättdisciplinerade förvarade sändas till an
stalten i Ystad, medan de övriga vårdas i Norrköpingsanstalten.
Vid det
sakkunnigbetänkande
(statens off. utredn. 1937:3), som låg till
grund för propositionen nr 310 till 1937 års riksdag fanns såsom bilaga fo
gad en promemoria benämnd »Anstaltsorganisationen efter revisionen av
förvarings- och interneringslagarna». I promemorian framhölls, att det vore
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
mycket svårt att beräkna platsbehovet för förvarade och internerade efter
den nya lagstiftningens ikraftträdande, men att en ej ringa ökning uppen
barligen måste väntas inträda i förhållande till tillståndet vid betänkandets
avgivande, då de förvarade uppginge till något över 100 och de internerade
till omkring 40.
Om den nya lagens verkningar beträffande antalet förvarade an
förde de sakkunniga följande.
Beträffande förvaring vore den största ökningen att vänta på grund av
de vidgade förutsättningarna i 2 § av de sakkunnigas förslag (motsvarar 1 §
i den nya lagen). Någon förutsägelse rörande ökningens omfattning läte
sig knappast göra. Inga säkra slutsatser kunde dragas från antalet av dem,
som för det dåvarande med åberopande av 5 kap. 6 § strafflagen dömdes
till straff utan att förvaring trädde i straffets ställe. Då ett dylikt åberopan
de enligt gällande rätt medförde, att brottslingen erhölle straff av vanligt
slag men som regel kortare än eljest, undveke undersökningsläkarna, just
i fråga örn sådana farliga halvabnorma vilka hittills ej kunnat erhålla för
varing, så mycket som möjligt att införa dem under den i nyssnämnda lag
rum uppställda kategorien; de tilltalade förklarades i stället antingen otill-
räkneliga (och intoges då på sinnessjukhus) eller ock fullt tillräkneliga (var
med de åtminstone gjordes oskadliga för en strafftid av — med hänsyn till
brottstypen — normal längd). Det vore sannolikt, att med nu föreslagna
utvidgningar antalet av dem, som förklarades vara av den i 5 kap. 6 § straff
lagen omförmälda sinnesbeskaffenhet, komme att stiga genom medtagande
av de farliga som nyss omnämnts. Ökningen av antalet förvaringsbeslut tor
de dock ingalunda bliva så stor som de vidgade förutsättningarna och sist
anförda omständighet i och för sig kunde giva anledning antaga. Den tyd
liga varsamhet, med vilken nämnd och domstolar utnyttjat förvaringsmöj-
ligheterna enligt nuvarande lag med dess starka begränsning, komme säker
ligen att under avsevärd tid framåt prägla även tillämpningen av den ut
vidgade förvaringslagen. På grund av minimitidens sänkning från två till
ett år komme vidare platsbehovet icke att ökas i samma proportion som
förvaringsbesluten.
Någon — ehuru förhållandevis ringa — ökning i de förvarades antal kun
de väntas även på grund av möjligheten att vid förverkande av villkorlig
dom och beträffande fångar, som underginge urbota straff, besluta förvaring.
Beträffande antalet internerade efter interneringslagens utvidgning
yttrades i betänkandet följande:
Vad angår interneringslagens utvidgning hade de sakkunniga helt sum
mariskt sökt utröna dess inflytande på antalet interneringsfall genom att
undersöka huru många vid en given tidpunkt under år 1936 å landels straff
anstalter intagna fångar som före den under verkställighet varande domen
både tvenne gånger blivit dömda till straffarbete och undergått straffarbete
i sammanlagt fem år. Antalet fångar med detta föregående hade utgjort
92 (bland vilka 2 kvinnor). Då av lätt insedda skäl endast en del av dessa
kunde antagas ha blivit ådömda internering, även örn de föreslagna vidgade
förutsättningarna varit i kraft vid bedömandet av deras aktuella brottslig
het, torde man av dessa siffror kunna sluta, att ökningen av antalet beslut
örn internering sannolikt komme att stanna inom rätt blygsamma gränser.
Förglömmas finge dock icke, att på grund av den längre minimitiden en
stegring av antalet interneringsbeslut medförde ett proportionsvis större
platsbehov än en motsvarande ökning av antalet förvaringsbeslut.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.
Från dessa utgångspunkter funno de sakkunniga beträffande manliga
förvarade och internerade över 21 år tillräckligt att tills vidare
räkna med sammanlagt 300 platser. Härom anfördes vidare följande:
Inom en skyddsanstaltsorganisation av denna omfattning borde inrym
mas följande avdelningar: mottagnings- och sorteringsavdelning, fast avdel
ning (för de farliga), sluten avdelning, halvöppen avdelning samt utgångs-
koloni. Därjämte behövdes en sjukavdelning. Till nedbringande av kost
naden för anstaltsbyggande torde anstalten i Norrköping böra tills vidare
bibehållas; bär skulle inrymmas mottagnings- och sorteringsavdelning, fast
avdelning och sjukavdelning. Eftersom platsantalet på Norrköpingsanstal-
ten uppginge till 100, vöre ytterligare 200 platser behövliga.
De sakkunniga förmenade att anstalterna i Karlstad och Ystad icke
längre borde användas för sitt nuvarande syfte samt att det återstående
platsbehovet borde täckas genom nybyggnad. Enligt de sakkunnigas åsikt
borde de behövliga 200 platserna förläggas till en enda anstalt med utvidg
ningsmöjlighet för ytterligare ett hundratal platser. I promemorian anför
des vidare:
Den nya anstalten borde vara så belägen att den hade goda förbindelser
med Norrköpingsanstalten; förflyttningar mellan anstalterna kunde då ske
utan alltför stor tidsutdrägt. Anstalten borde förläggas till en lantegendom
så att vissa av de intagna kunde sysselsättas med jordbruksarbete, trädgårds
arbete och vintertiden skogsbruk. Utearbete i friare former kunde emeller
tid ifrågakomma endast för ett begränsat antal. För övriga borde anordnas
yrkesdrift enligt de i fångvården redan praktiserade formerna. Denna yrkes-
drift, som till en början borde omfatta skrädderi och snickeri, nödvändig
gjorde en särskild verkstadsbyggnad.
De sakkunniga — som utgingo från att den nya anstalten i utbyggt skick
skulle omfatta tre slutna paviljonger (150 platser), en halvöppen paviljong
(30 platser) samt en utgångskoloni (20 platser) — ansågo att under en för
sta utbyggnadsperiod blott en sluten paviljong samt den halvöppna pavil
jongen och utgångskolonien skulle behöva uppföras.
Vad angår vårdbehovet för manliga förvarade och interne
rade, vilka vid intagningen ej fyllt 21 år, borde detta
enligt de sakkunnigas mening tillgodoses å åkerbrukskolonien Hall, vilken
enligt ett av professorn Olof Kinberg avgivet utlåtande, såsom bilaga fogat till
propositionen (nr 219) till 1936 års riksdag angående omläggning av skvdds-
hemsverksamheten m. m., avsågs att övertagas av staten och omändras till en
anstalt för yngre psykopater, lydande under samma centrala myndighet som
fång vårdsanstalter na.
Beträffande slutligen kvinnliga förvarade och internera
de anförde de sakkunniga följande:
För det dåvarande funnes blott två kvinnor, ådömda förvaring; ingen kvin
na bade ännu dömts till internering. Antalet kvinnor, som efter en revision
av förvarings- och interneringslagarna komme att intagas å skyddsanstalt,
bleve sannolikt icke större än att erforderligt antal platser kunde beredas vid
centralfängelset i Växjö.
Skulle det visa sig erforderligt att omhändertaga de yngre å annan anstalt
5
6
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
än centralfängelset, torde detta kunna ordnas genom att för ändamålet ut
nyttja något av de specialhem, som redan inrättats eller enligt den nya skydds-
hemsorganisationen komme att inrättas för vissa psykopatiska eller imbecilla
kvinnliga skyddshemselever.
I
propositionen (nr 310) till 1937 års riksdag
anförde jag beträffande
behandlingen av förvarade och internerade — efter att lia om
nämnt vad sakkunnigförslaget därutinnan innehöll — bland annat (sid. 53)
att vid fördelningen av de till förvaring och internering dömda i princip bor
de fasthållas, att förvarade och internerade skulle hållas åtskilda genom att
intagas i skilda anstalter eller anstaltsavdelningar. Självfallet borde dess
utom det yngre klientelet hållas skilt från det äldre. Om så med hänsyn till
vård- och behandlingssynpunkter ansåges ändamålsenligt, borde emellertid
finnas möjlighet att beträffande det äldre klientelet i särskilda fall göra un
dantag från vad som enligt det sagda eljest borde utgöra regel. Att i lag när
mare reglera dessa frågor syntes icke behövligt. De bestämmelser, som här
utinnan kunde finnas erforderliga, syntes lämpligen kunna utfärdas i admi
nistrativ ordning, sedan statsmakterna tagit ställning till frågan huru det ge
nom utvidgningen av den ifrågavarande lagstiftningens tillämpningsområde
ökade platsbehovet skulle tillgodoses genom nybyggnad.
I sin förut omnämnda skrivelse den 12 februari 1938 har
fångvårdsstyrelsen
inledningsvis framlagt en allmän plan för organ is ationen av
säker hetsanstalter na samt anfort, att styrelsen ville, innan styrel
sen ginge in på frågan örn uppförande av ny säkerhetsanstalt för manliga
förvarade och internerade över 21 år, behandla frågan om tillgodoseende av
platsbehovet för övriga grupper av förvarade och internerade.
Styrelsen anför beträffande kvinnliga förvarade och inter
nerade följande:
Styrelsen vore ense med de sakkunniga om att erforderligt antal platser för
dessa kunde liksom för närvarande vore fallet beredas å centralfängelset i
Växjö. Det vore sannolikt, att antalet sådana kvinnor komme att ökas nå
got efter den nya lagens ikraftträdande, men med hänsyn till den ringa
brottsligheten bland kvinnorna kunde denna ökning icke bliva större, än att ut
rymmet vid nyssnämnda centralfängelse komme att bli tillräckligt för att
mottaga även samtliga till förvaring och internering dömda kvinnor. Ej hel
ler erbjöde det svårighet att inom fängelset skilja förvarade och internerade
från varandra ävensom yngre förvarade och internerade från äldre.
För att bedöma platsbehovet för yngre manliga förvarade och
internerade har styrelsen låtit verkställa en undersökning rörande det
antal personer, som kunna väntas bli dömda till förvaring eller internering
före 21 års ålder och har därvid kommit till det resultatet, att efter den nya
lagens ikraftträdande för manliga minderåriga förvarade en anstalt med om
kring 30 platser åtminstone till en början skulle visa sig tillräcklig. Det så
lunda beräknade platsantalet syntes styrelsen icke behöva höjas med hänsyn
till minderåriga, som ådömdes internering, enär det till följd av kravet på
tidigare straffbelastning torde komma att höra till sällsyntheterna att en per
son under 21 år dömdes till internering.
7
Styrelsen, som utgår från att minderåriga förvarade liksom, om så kom
mer ifråga, minderåriga internerade skola vårdas å en till fångvården hö
rande anstalt, har funnit ali erforderligt anstaltsutrymme för dessa kan be
redas utan nybyggnad. Enligt styrelsens förslag skulle kronohäktet i Ystad,
som för närvarande användes dels såsom vårdanstalt för vissa yngre förva
rade och dels såsom sinnessjukavdelning för företrädesvis yngre straffriför-
klarade, med fördel kunna utnyttjas för ändamålet. Styrelsen framhåller,
att kronohäktet befinner sig i ganska gott skick samt att det av kronohäktet
disponerade området nyligen utökats genom arrenderande av ett intill kro
nohäktet beläget trädgårdsområde örn cirka 4 tunnland. Den vid krono
häktet befintliga sinnessjukavdelningen måste emellertid nedläggas, därest
kronohäktet skall användas som anstalt för yngre manliga förvarade och in
ternerade. Ett dylikt nedläggande skulle emellertid enligt vad styrelsen ut
talat kunna genomföras utan svårighet, därest den nya sinnessjukavdelnin
gen, som styrelsen i sin ifrågavarande skrivelse jämväl föreslår, kommer
till stånd.
Styrelsen framhåller att Ystadsanstalten i fortsättningen liksom för när
varande borde vara uppdelad på två avdelningar, varigenom det skulle bliva
möjligt att differentiera klientelet och, om så bleve erforderligt, hålla förva
rade och internerade isär. Kostnaderna för kronohäktets iordningställan
de till säkerhetsanstalt komme att stanna vid så ringa belopp, att detsamma
kunde bestridas av det till fångvårdsstyrelsens förfogande stående årliga
underhållsanslaget.
Fångvårdsstyrelsen övergår härefter till frågan örn tillgodoseende av plats
behovet för manliga förvarade och internerade över 21
år samt anför därvid följande:
I den förut omnämnda promemorian hade de sakkunniga vid sina beräk
ningar rörande platsbehovet för ifrågavarande intagna kommit till det resul
tatet, att det tills vidare skulle vara tillräckligt med 300 platser. Till ned
bringande av kostnaden för anstaltsbyggande hade de sakkunniga räknat
med att den nuvarande anstalten i Norrköping borde bibehållas, varvid skul
le i densamma inrymmas mottagnings- och sorteringsavdelning samt fast av
delning för farliga intagna. Anstalterna i Karlstad och Ystad skulle däremot
icke vidare användas såsom interneringsanstalt respektive vårdanstalt för
förminskat tillräkneliga manliga förbrytare. Då platsantalet vid Norrkö-
pingsanstalten uppginge till 100, vore ytterligare 200 platser erforderliga,
och detta platsantal borde enligt de sakkunniga täckas genom nybyggnad.
Med anledning av vad de sakkunniga anfört örn anstalterna i Ystad och
Karlstad, ville styrelsen erinra örn att styrelsen beträffande anstalten i Ystad
frångått de sakkunnigas förslag, i det att styrelsen tänkt sig, att denna an
stalt tills vidare skulle användas såsom säkerhetsanstalt för
yngre
förvarade
och internerade.
Även i fråga örn Karlstadsanstalten funne sig styrelsen böra förorda, att
anstalten tills vidare bibehölles för sitt nuvarande ändamål. I överensstäm
melse med vad departementschefen i proposition nr 310 anfört örn särskil
jande av förvarade och internerade, hade styrelsen nämligen funnit lämp
ligt att, intill dess närmare erfarenhet vunnits, vid nyintagningar och be
träffande svårdisciplinerade eller mera utpräglat farliga intagna markera
detta åtskiljande genom omhändertagande icke på skilda avdelningar inom
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
8
Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.
anstalten i Norrköping utan på helt skilda anstalter, varvid liksom nu vöre
fallet förvarade i regel skulle hänvisas till anstalten i Norrköping och inter
nerade till anstalten i Karlstad. En sådan anordning innebure vissa fördelar
ur vårdteknisk synpunkt. På anstaltsvistelsens begynnelsestadium kunde det
vara till gagn om den intagne kunde iakttagas och prövas inom en anstalt,
avsedd för en formellt sett enhetlig kategori. Beträffande de svårdiscipline-
rade och utpräglat farliga torde det ur behandlingssynpunkt i regel medföra
vissa lättnader, örn en friktion kunde undvikas mellan två kategorier, av
vilka den ena, de internerade, hade väsentligt längre minimitid än den
andra. I enlighet med denna tankegång skulle ett sammanförande till olika
avdelningar inom en och samma säkerhetsanstalt ske först sedan den intag
ne under vistelsen på endera av nämnda bottenanstalter visat sig lämpligen
kunna vårdas på en under något friare former arbetande säkerhetsanstalt.
De sakkunniga hade som nämnts kommit till den uppfattningen, att en ny
säkerhetsanstalt borde uppföras med 200 platser, varvid de erforderliga
Platserna skulle uppdelas å tre slutna paviljonger (tillhopa 150 platser), en
halvöppen paviljong (30 platser) och en utgångskoloni (20 platser). Härvid
hade emellertid förutsatts, att under en första utbyggnadsperiod antalet
platser å denna säkerhetsanstalt kunde begränsas till 100, fördelade på en
.sluten paviljong med 50 platser samt på den halvöppna paviljongen och ut-
gångskolonien. De sakkunniga hade vidare föreslagit, att dea nya anstal
ten skulle planläggas så, att möjlighet funnes till utbyggnad med ytterligare
ett hundratal platser.
I likhet med de sakkunniga hyste styrelsen den bestämda uppfattningen,
att det behövliga antalet nya platser icke kunde anskaffas genom utnyttjande
av någon av de nuvarande fångvårdsanstalten^. Bortsett från anstalterna i
Norrköping, Karlstad, Ystad och Växjö, vilka enligt styrelsens förslag skulle
få speciella uppgifter inom förevarande anstaltsorganisation, vore det ute-
slutet att någon av övriga fångvårdsanstalter skulle kunna komma ifråga
för en säkerhetsanstalt av den typ, som bär avsåges. Redan dessa fång
vårdsanstalten belägenhet i eller i omedelbar närhet av städer omöjliggjorde
detta. Därest de intagna skulle kunna sysselsättas med utomhusarbete, bl. a.
jordbruk, trädgårdsbruk och vintertiden skogsarbete, krävdes uppenbarligen
att anstalten förlädes till en tillräckligt stor egendom. Anstalten måste med
andra ord ligga på landet och därtill på tillräckligt avstånd från städer och
andra tättbebyggda samhällen.
Anstaltens vårdkapacitet hade av de sakkunniga beräknats till vid full
utbyggnad 200 platser. Den omständigheten, att styrelsen föreslagit bibe
hållande tills vidare av anstalten i Karlstad, kunde måhända leda till någon
minskning av platsbehovet vid den nya anstalten. Styrelsen räknade emel
lertid i det följande med ett platsantal av omkring 200 vid full utbyggnad
av anstalten; det närmare bedömandet av frågan i vad mån ett lägre antal
än 200 kunde vara tillräckligt syntes böra uppskjutas, tills frågan örn anstal
tens slutförande bleve aktuell. Liksom de sakkunniga ansåge styrelsen näm
ligen, att anstaltens uppförande borde ske i två etapper, därvid det torde bliva
beroende på bl. a. intagningsfrekvensen, när det andra skedet av byggnads
verksamheten skulle taga sin början. Det vore emellertid enligt styrelsens
mening fullt klart, att den första utbyggnaden borde liksom de sakkunniga
föreslagit avse anskaffande av omkring 100 platser. En nyanskaffning av
detta antal platser framstode nämligen som en trängande nödvändighet med
hänsyn till storleken av den nuvarande beläggningen vid förvarings- och inter-
neringsanstalterna. Styrelsen finge sålunda meddela, att å interneringsanstal-
ten i Karlstad med dess 50 vårdplatser den 1 januari 1938 funnits 36 intagna. Å
de för män avsedda förvaringsanstalterna i Norrköping och Ystad vore samt
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
9
liga tillgängliga omkring 115 platser i det närmaste belagda. Antalet man
liga förvarade hade nämligen den 1 januari 1938 uppgått till 116, varav 6
vårdats å fångvårdens sinnessjukavdelningar.
De sakkunniga hade beträffande den för en ny säkerhetsanstalt ei foider-
liga sjukavdelningen intagit den ståndpunkten, att sjukavdelningen skulle
förläggas till anstalten i Norrköping. Styrelsen biträdde detta förslag, i vad
det gällde den första utbyggnaden av säkerhetsanstalten, men holle före, att
den fullt utbyggda anstalten borde omfatta även en sjukavdelning, förslags
vis å 25 platser. Ehuru det icke vore antagligt, alt dessa platser alltid vore
belagda, hade styrelsen funnit lämpligt att inräkna dem i vårdkapaciteten.
Åt frågan örn' de intagnas lämpliga gruppering borde självfallet ägnas
särskild uppmärksamhet vid en anstalt sådan som den här ifrågavarande.
Såsom styrelsen i det föregående framhållit, skulle genom bibehållandet av
anstalterna i Norrköping och Karlstad i regel en fullständig differentiering
kunna åvägabringas mellan förvarade och internerade då fråga vore om
nykomna, svårdisciplinerade och mera utpräglat larliga. Vid c^en nya sä
kerhetsanstalten skulle med hänsyn till klientelets bättre beskaffenhet en
liknande åtskillnad icke vara erforderlig. Styrelsen hade sålunda tänkt sig
att en viss gemensamhet skulle förekomma under arbetet. I vad det gällde
de slutna paviljongerna borde däremot under fritid och vid förläggningen
förvarade i regel hållas åtskilda från internerade. I enlighet härmed hade
styrelsen tänkt sig, att varje sluten paviljong skulle uppföras i två våningar,
varvid varje våning skulle uppdelas i två avdelningar. Ur behandlingssyn
punkt hade härvid befunnits lämpligt att låta varje avdelning omfatta 16
enkelrum, ett antal som jämväl av byggnadstekniska och ekonomiska skäl
visat sig förmånligt. Med denna beräkning komme varje sluten paviljong
att bereda plats åt sammanlagt 64 intagna. Paviljongen bleve alltså större
än de sakkunniga beräknat, vilka upptagit 50 platser i varje sluten pavil
jong. Styrelsen hade till följd härav vid full utbyggnad räknat med endast
två slutna paviljonger, under det att de sakkunniga i sitt förslag upptagit tre.
Å den halvöppna paviljongen och inom utgångskolonien — styrelsen funné
det lämpligare att kalla sistnämnda avdelning den öppna paviljongen —
skulle någon skillnad icke göras mellan förvarade och internerade. Sådana
intagna, som erhölle förtroendet att placeras i dessa paviljonger, kunde näm
ligen enligt styrelsens mening utan olägenhet vistas tillsammans, så mycket
mer som båda dessa paviljonger i regel finge betraktas såsom etapper på
vägen mot utskrivning. I fråga örn paviljongernas storlek hade styrelsen
funnit, att den halvöppna paviljongen borde begränsas till 20 platser, d. v. s.
till samma platsantal som i den öppna paviljongen.
Till fullständigande av vad som sagts i det föregående angående de intag
nas fördelning, ville styrelsen omnämna, att förflyttningar kunde komma
att äga rum icke blott
frän
anstalterna i Norrköping och Karlstad
till
den
nya säkerhetsanstalten utan jämväl i motsatt riktning. Vid dåligt uppföran
de eller av annan anledning — under det första utbyggnadsskedet t. ex. vid
långvarig sjukdom, som krävde särskild behandling — kunde det salunda
befinnas lämpligt att förflytta en intagen från den nya säkerhetsanstalten
till någon av nyssnämnda anstalter i Norrköping och Karlstad.
I likhet med de sakkunniga funne styrelsen alt den nya säkerhetsanstalten
borde om möjligt så planläggas, alt den kunde ytterligare utökas utöver den
kapacitet, som här benämndes full utbyggnad. Det vöre nämligen icke ute
slutet, att det i framtiden kunde befinnas lämpligt att lill den nya anstalten
förlädes hela det manliga klientel, varom här vore fråga, nämligen manliga
förvarade och internerade över 21 år; därigenom skulle ett nedläggande
kunna ske av övriga för män avsedda säkcrhetsanstalter.
10
I enlighet med det anförda skulle den nya säkerhetsanstalten komma att
omfatta följande för de intagna avsedda förläggningslokaler.
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
Vid full utbyggnad:
Antal platser
två slutna paviljonger å 64 platser....................................................... 128
en halvöppen paviljong ............................................................................ 20
en öppen paviljong ..................................................................................... 20
en sjukavdelning .......................................................................................... 25
tillhopa 193 platser.
Efter första utbyggandet:
Antal platser
en sluten paviljong ................................................................................... 64
en halvöppen paviljong .......................................................................... 20
en öppen paviljong ................................................................................... 20
tillhopa 104 platser.
Behovet av ny sinnessjukavdelning inom fångvården.
Fångvården har sedan gammalt haft vissa uppgifter beträffande tillgodose
ende av sinnessjukvården. Dessa regleras numera genom sinnessjuklagen
den 19 september 1929. Å fångvårdens sinnessjukavdelningar förvaras dels
häktade, vilkas sinnesbeskaffenhet enligt domstols förordnande skall under
sökas, s. k. undersök ningsfångar, dels vissa straffriförkla-
rade, dels ock till straff, förvaring eller internering dömda personer hos
vilka uppträder sinnessjukdom, de sistnämnda i det följande med gemen
sam benämning kallade sinnessjuka fångar.
Enligt 42 § sinnessjuklagen skall, därest domstol beslutat inhämta lä
karutlåtande angående häktads sinnesbeskaffenhet, sådant utlåtande efter
verkställd undersökning avgivas av sjukvårdsläkaren vid någon fångvårdens
sinnessjukavdelning, dit den häktade därför skall överföras. Sådant utlå
tande skall avgivas utan dröjsmål och sist inom två månader från det den
häktade intogs å sinnessjukavdelning; under vissa omständigheter kan tiden
härför dock utsträckas. Samma bestämmelser gälla enligt 46 § beträffande av
givande av läkarutlåtande angående häktad, som är föremål för förfarande,
avseende ådömande av tvångsarbete.
Har häktad förklarats på grund av sin sinnesbeskaffenhet från ansvar
fri men i behov av vård a sinnessjukhus, skall han, örn han förvaras å sin
nessjukavdelning vid fångvården, för vård där förbliva intill dess plats å
något statens sinnessjukhus kan beredas honom. Det åligger vederbörande
fångvårdsmyndighet att hos medicinalstyrelsen göra framställning om hans
intagande å sinnessjukhus.
Enligt 48 § sinnessjuklagen skall fånge, som befinnes lida av sinnessjuk
dom eller beträffande vilken anledning finnes till antagande, att han lider
av sadan sjukdom, så snart ske kan för vård eller observation intagas å
sinnessjukavdelning vid fångvården.
11
Vidare gäller att, därest någon som är intagen å förvaringsanstalt för
förminskat tillräkneliga förbrytare eller å interneringsanstalt för återfalls-
förbrytare, befinnes lida av sinnessjukdom eller anledning finnes att hos
sådan intagen förmoda dylik sjukdom, vederbörande anstaltsmyndighet har
att draga försorg om hans intagande för vård eller observation å sinnessjuk
avdelning vid fångvården. Genom lag den 18 juni 1937, som träder i kraft
den dag Konungen förordnar, har sistnämnda stadgande ändrats att avse
den som är intagen å säkerhetsanstalt.
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
Fångvårdsstyrelsen
har i sin förut omnämnda skrivelse den 12 februari
1938 lämnat en redogörelse
dels
för det antal platser å fångvårdens sinnes
sjukavdelningar som vid tidigare utredningar beräknats vara erforderligt,
dels
ock
rörande den beläggning å sinnessjukavdelningarna, som förekommit un
der senare år.
Styrelsen anför i fråga örn tidigare beräkningar av platsbehovet följande.
Frågan örn det erforderliga antalet platser å fångvårdens sinnessjukav
delningar efter ikraftträdandet av 1929 års sinnessjuklag hade i så måtto
upptagits till behandling av de s. k. sinnessjuksakkunniga, att dessa (se sta
tens off. utreda. 1927: i() sid. 97 o. f. och 1928: 18 sid. 174 o. f.) räknat med
att för undersökningsfångar komiue att erfordras omkring 65 platser. De
sakkunniga hade därvid beräknat hela antalet undersökningar per år till
omkring 250. Med hänsyn till att den tid, under vilken undersökningsfånge
komme att vistas å sinnessjukavdelning, i medeltal skulle, med inräknande
av klagoton, uppgå lill bortåt 3 månader, bade nämnda sakkunniga ansett
att en plats å sinnessjukavdelning icke skulle räcka för mer än 4 häktade
om året och att alltså för 250 häktade skulle erfordras omkring 65 platser.
Landshövdingen Sven Hagströmer hade i sitt den 16 juli 1931 avgivna
betänkande med »Riktlinjer för vinnande av viss koncentration inom det
svenska fångvårdsväsendet» (statens off. utredn. 1931:16) framlagt beräk
ningar rörande det för fångvårdens sinnessjukavdelningar erforderliga
tota
la
platsantalet. Detta hade därvid uppskattats till sammanlagt 140, därav
65 för undersökningsfångar, 30 för straffriförklarade och 45 för sinnessjuka
fångar: för att bereda tillgång till nödigt reservutrymme hade i betänkandet
alternativt föreslagits 160 platser.
Statens organisationsnämnd hade i sitt den 11 oktober 1933 avgivna be
tänkande med utredning och förslag angående fångvårdens framtida ord
nande beräknat platsbehovet på fångvårdens sinnessjukavdelningar till sam
manlagt 150, därav 75 för undersökningsfångar, 20 för straffriförklarade,
25 för sinnessjuka fångar och 30 för tillfälligt sinnesoroliga fångar. Det
borde anmärkas, att organisationsnämnden i sitt betänkande räknat med ett
genomsnittligt antal sinnesundersökningar per år av omkring 300.
Vid beräknandet av antalet för straffriförklarade erforderliga platser a
fångvårdens sinnessjukavdelningar hade organisationsnämnden, liksom lands
hövdingen Hagströmer i viss mån gjort i sitt förutnämnda betänkande, utgått
från det faktum, att utrymmet vid de statliga sinnessjukhusen till följd av
pågående nybyggnader befunne sig i ökning. Organisationsnämnden hade
ansett sig kunna antaga att. örn denna byggnadsverksamhet finge fortgå
så som den planlagts, sinnessjukhusen senast mot slutet av eller kort efter
utgången av år 1935 skulle kunna bereda plats för flertalet straffriförklarade.
Organisationsnämnden hade också framlagt förslag i fråga, hur det be
räknade behovet av 150 platser lämpligen borde tillgodoses, men enligt
12
nämndens mening kunde ett slutgiltigt lösande av frågan icke för det dåva
rande komma till stand. Gällande bestämmelser örn fångvårdens sinnessjuk
vård vore så nya, att verkningarna av desamma knappast ännu kunnat söra
sig fullt gällande.
Fångvårdsstyrelsen erinrar därefter att utvecklingen inom fångvårdens sin-
nessjukvard kommit att ga i en helt annan riktning än man vid nyssnämnda
utredningar antagit. Antalet å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna
hade nämligen i regel vida överstigit antalet både beräknade och tillgängliga
vårdplatser. Detta sammanhängde bland annat med att antalet Undersök
nin gs fa 11 sedan flera ar tillbaka befunne sig i en så gott som oavbruten
stegring, vilket närmare belystes av följande sammanställning, angivande an
talet under vart och ett av åren 1930—1937 avgivna utlåtanden rörande sin
nesbeskaffenheten hos de å fångvårdens sinnessjukavdelningar för under
sökning intagna personerna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
Å r
Antal avgivna
utlåtanden
1930 ......................................................... 134
1931 ......................................................... 143
1932 ......................................................... 231
1933 ......................................................... 202
1934 ......................................................... 275
1935 ......................................................... 274
1936 ......................................................... 320
1937 ......................................................... 360
Beträffande anledningen till stegringen av antalet sinnesundersökningar an
för fångvårdsstyrelsen att den främst vöre att söka i en tilltagande benägen
het hos domstolarna att hänvisa tilltalade till sinnesundersökning. Detta
sammanhängde i viss mån med den omständigheten, att domstolarna nu
i
växande utsträckning erhölle kännedom örn när tilltalade lede av eller kunde
misstänkas lida av rubbning i själsverksamheten. I denna riktning verkade
salunda dels den läkare vid stadshäkte och vid fangvårdsanstalt åliggande
skyldigheten att göra anmälan, därest anledning funnes till antagande att
häktads sinnesbeskaffenhet behövde undersökas, dels ock en år 1928 företa
gen ändring av lagen om straffregister. Enligt 5 § i denna lag skulle näm
ligen i registret införas uppgift, när någon, som varit intagen å straffanstalt,
tvångsarbetsanstalt eller uppfostringsanstalt under vistelsen därstädes befun
nits lida av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverk-
verksamheten. Denna bestämmelse, som införts i syfte att bringa till dom
stolarnas kännedom, att tilltalad tidigare företett symptom av psykisk abnor
mitet, finge en allt större betydelse i samma män som straffregistrels upp
gifter fullständigades i detta avseende.
Fångvårdsstyrelsen framhåller vidare att även antalet å fångvårdens sin
nessjukavdelningar vårdade straffriförklarade stigit vida utöver vad
som beräknats. Styrelsen yttrar härom följande:
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
13
Av nedanstående tablå framginge antalet på en gång å fångvårdens sinnes-
nessjukavdelningar vårdade straffriförklarade (exspektanter och sådana
sträft r iför klarade, som av medicinalstyrelsen ännu ej anvisats exspektant-
plats, tillsammantagna) vid ingången av vart och ett av åren 1932—1938.
Tidpunkt
Vi 1932
Antal straftritörklarade
......................................... 110
i/i 1933
...................................... 130
i/i 1934
...................................... 145
i/i 1935
............................ 127
i/i 1936
................................. 124
!/i 1937
................................... 191
7i 1938
....................
................................. 132
Örn i detta sammanhang bortsåges från siffran, avseende den 1 januari
1938, till vilken siffra styrelsen återkomme, framginge av fabian, att anta
let straffriförklarade vid vissa tidpunkter kunnat minska men att tendensen
beträffande åren 1931—1937 varit avgjort stigande.
.
Orsaken till att de straffriförklarade, vilka enligt sinnessjuklagen i prin
cip skulle vårdas å de vanliga sinnessjukhusen, kommit att i sa stort antal
kvarslanna å fångvårdens sinnessjukavdelningar vore att söka i flera om
ständigheter. Främst berodde det på den vid sinnessjukhusen radande
platsbristen. En annan orsak vore att söka i den omständigheten, att mti 1
den 1 juli 1937 prövningen av frågan, i vilken ordning exspektanter, aven
straffriförklarade, skulle intagas å sinnessjukhus helt berott pa vederbörande
sjukhusläkare.
Vad slutligen angår antalet å sinnessjukavdelningarna intagna sinnes
sjuka fångar anför styrelsen att detta under senare år hållit sig mellan
20 och 30, alltså ett lägre antal än det av landshövdingen Hagströmer och
organisationsnämnden till 45 respektive 55 beräknade antalet. Denna ned
gång i de sinnessjuka fångarnas antal vore emellertid till viss del endast
skenbar. Till följd av nödvändigheten att i första rummet bereda plats a
sinnessjukavdelningarna för undersökningsfall och åt straffriförklarade hade
överflyttning av sinnessjuka eller sinnesoroliga fångar vid tider av platsbrist
måst inskränkas till fall, där vårdbehovet varit särskilt trängande.
Nu angivna omständigheter hade, anför styrelsen, lett till en överbelägg
ning å fångvårdens sinnessjukavdelningar, som tidvis varit av synnerligen
besvärande natur.
Fångvårdsstyrelsen framhåller, att bristen på platser vid sinnessjukavdel
ningarna och därmed sammanhängande förhållanden varit föremal for oav
låtlig uppmärksamhet och vid upprepade tillfällen påtalats av styrelsen. Mot
slutet av år 1936 hade beläggningen å avdelningarna stigh till en dittills icke
uppnådd siffra. Den 1 december 1936 hade antalet intagna uppgått till 28b,
medan det ordinarie antalet vårdplatser stannat vid 231; en överbeläggning
med över 50 intagna hade alltså förelegat. Av de vid denna tidpunkt intag
na hade 82 varit undersökningsfall, 180 straffriförklarade och 24 sinnessjuka
fångar. Med anledning av det bekymmersamma läge som sålunda varit
rådande hade styrelsen funnit det oundgängligen nödvändigt att åtgärder
14
Kungl. Mcij.ts proposition nr 220.
omedelbart vidtoges för att öka antalet för män avsedda platser, varför sty
relsen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 december 1936 hemställt om medel
för inredande av en sinnessjukavdelning i en flygel av bottenvåningen i cen
tralfängelset i Malmö.
Rörande det närmare innehållet i styrelsens skrivelse den 12 december
1936 må hänvisas till propositionen i ämnet (nr 70) till 1937 års riksdag.
Med bifall till propositionen beviljade riksdagen ett belopp av 25,000 kronor
för inredande av ny sinnessjukavdelning vid centralfängelset i Malmö. Den
nya avdelningen har tagits i bruk under december månad 1937.
I skrivelsen den 12 februari 1938 erinrar fångvårdsstyrelsen vidare örn
att riksdagens år 1936 församlade revisorer med anledning av besök vid kro
nohäktet i Västervik påtalat den avsevärda överbeläggningen vid fångvår
dens sinnessjukavdelningar, varefter styrelsen fortsätter:
Frågan om avhjälpande av den vid fångvårdens sinnessjukavdelningar rå
dande platsbristen hade bragts inför 1937 års riksdag även i den förut nämnda
propositionen nr 310 med förslag till lag örn förvaring och internering i sä-
kerhetsanstalt m. m. I samband med framläggande av förslag till vissa av
denna nya lagstiftning påkallade ändringar i sinnessjuklagen hade före
slagits jämkningar av bestämmelserna i sinnessjuklagen rörande straffriför-
klarades behandling. De föreslagna jämkningarna, som bifallits av riksdagen
och trätt i kraft den 1 juli 1937, vöre av följande innebörd. Åt medicinal
styrelsen hade numera inrymts befogenhet att bestämma icke blott — såsom
dittills gällt — å vilket sinnessjukhus häktad straffriförklarad skulle in
tagas utan även i vilken ordning, i förhållande till andra exspektanter, in
tagning skulle ske.
Vid sidan av dessa författningsändringar och beslutet om inredande av
ny sinnessjukavdelning vid centralfängelset i Malmö hade 1937 års riksdag
beviljat medel för inrättande av provisoriska sjukhus med sammanlagt 159
platser för å statens sinnessjukhus vårdade lugnare sinnessjuka. Härigenom
skulle ett motsvarande antal straffriförklarade kunna intagas å sinnessjuk
husen.
Beläggningen vid sinnessjukavdelningarna den 1 januari 1938 framginge
av följande sammanställning.
Sinnessjukavdelningen vid
Antal
platser
1
inta
1
Tillhopa
undersök-
ningsfall
straffri
förklarade
sinnessjuka
fångar
Centralfängelset å Långholmen..........
60
27
16
8
51
»
i Malmö...................
30
19
6
___
25
»
i Härnösand............
10
8
3
2
13
»
i Växjö....................
16
1
27
—
28
Straffängelset i Jönköping..............
60
—
39
2
41
Kronohäktet
i Västervik..............
35
17
23
7
47
*
i Ystad.....................
30
—
18
—
18
Tillhopa
241
72
132
19
223
Sinnesundersökningar verkställdes vid samtliga sinnessjukavdelningar med
undantag av avdelningarna i Jönköping och Ystad. Avdelningen i Växjö
samt fyra platser vid avdelningen å Långholmen vore avsedda för kvinnor.
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
15
Vid en jämförelse med de förut återgivna siffrorna för den 1 december
1936, framginge att platsantalet ökats med 10 platser. Detta berodde på in
redandet av den nya sinnessjukavdelningen i Malmö, varigenom vunnits ett
tillskott av 20 platser. Å andra sidan hade den förut upptagna sinnessjuk
avdelningen vid centralfängelset å Härlanda med 10 platser uteslutits i sam
manställningen avseende den 1 januari 1938. Detta berodde på att sty
relsen icke lyckats anskaffa någon psykiatriskt utbildad läkare, som velat
åtaga sig befattningen som sinnessjukläkare vid avdelningen.
Jämfördes beläggningen vid sinnessjukavdelningarna den 1 januari 1938
med beläggningen den 1 december 1936 visade det sig, att denna sjunkit från
286 till 223 eller med 63 intagna. Den omständigheten, att antalet under-
sökningsfall och antalet sinnessjuka fångar utvisade någon nedgång berodde
på tillfälligheter och saknade praktisk betydelse. Minskningen av antalet
straffriförklarade från 180 till 132 måste anses vara ett resultat av nyss
nämnda, vid 1937 års riksdag beslutade åtgärder.
Sammanfattningsvis kunde det nuvarande läget beträffande beläggningen
vid sinnessjukavdelningarna beskrivas så, att främst till följd av den snab
bare avgången av straffriförklarade till sinnessjukhusen jämvikt inträtt mel
lan tillgången på och behovet av vårdplatser. Det vore emellertid oriktigt
att härav draga den slutsatsen, att spörsmålet örn ordnandet av fångvårdens
sinnessjukvård ånyo skulle kunna skjutas på framtiden. Det vore visser
ligen riktigt, att frågan nu liksom så många gånger tidigare, då densamma
varit föremål för behandling, inneslöte vissa obekanta faktorer, men på skäl
som i det följande skulle angivas ansåge styrelsen det nödvändigt, att ett
första steg nu toges för ordnandet av denna särskilda form av sinnessjuk
vård.
Beträffande den beräknade beläggningen å fångvår
dens sinnessjukavdelningar under de närmaste åren
har styrelsen anfört följande.
Av de i det föregående lämnade uppgifterna framginge att antalet under-
sökningsfall befunne sig i ständig stegring, i vilket avseende kunde
erinras örn att antalet avgivna utlåtanden stigit från 143 år 1931, det första
år den nya sinnessjuklagen varit i kraft, till 360 år 1937. Orsakerna till
denna stegring hade styrelsen berört i det föregående. Det spörsmål som nu
borde särskilt uppmärksammas vore, om tendensen fortfarande komme att
visa ökning av antalet sinnesundersökningar av häktade eller om fjolårets
siffra kunde anses utgöra ett maximum. Åtskilliga omständigheter tydde
på att det första antagandet vore riktigt. Det vore sannolikt, att verknin
garna av redan ikraftträdda bestämmelser i sinnessjuklagen och andra för
fattningar ännu icke gjort sig gällande i hela sin omfattning; styrelsen hän
visade bl. a. till de förut omnämnda verkningarna av bestämmelsen i 5 § i la
gen om straffregister angående skyldighet att anmäla, när en å anstalt intagen
person visat rubbning i själsverksamheten. Man hade vidare att räkna
med verkningarna av den redan utfärdade lagen örn förvaring och internering
i säkerhetsanstalt med tillhörande författningar, som dock ej ännu trätt i
kraft. Till följd av att kravet på ådagalagd brottslighet starkt minskats,
komme efter lagens ikraftträdande förvaring och internering alt ifrågasättas
i större utsträckning än vad nu vore fallet. Detta måste med nödvändighet
leda till en ökning av antalet undersökningar, enär domstol enligt 41 g i
sinnessjuklagen icke finge döma till förvaring eller internering utan att den
tilltalades sinnesbeskaffenhet blivit undersökt. Någon, örn än ringa ökning
torde vidare vara att vänta till följd av bestämmelsen, att den som dömts till
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
straffarbete eller för sedlighetsbrott till fängelse eller undergår ungdoms
fängelse eller tvångsuppfostran under vissa förutsättningar kunde efter före
gående sinnesundersökning underkastas förvaring. Slutligen kunde fram
hållas att, om den svårare kriminaliteten skulle ökas, detta ledde till en
ökning också av antalet undersökningsfall. Med hänsyn till vad som nu
anförts vore styrelsen för sin del böjd att antaga att antalet undersöknings
fall vid fångvårdens sinnessjukavdelningar fortfarande komme att stiga.
Även antalet å fångvårdens sinnessjukavdelningar intagna straffri-
för kla rade visade, såsom tidigare framhållits, en avgjord tendens att
stiga. Den omständigheten, att siffran den 1 januari 1938 visade en ned
gång, jämfört med förhållandena under senare halvåret 1936 och första halv
året 1937, kunde icke läggas till grund för ett antagande, att en sjunkande
tendens vore att förutse för framtiden. Sänkningen berodde framför allt på
att nya platser till ett antal av 159 anskaffats vid sinnessjukhusen i särskilt
syfte att bereda plats åt straffriförklarade. Liknande företeelser bade iakt
tagits tidigare. Av en i fångvårdsstyrelsen förd statistik framginge nämli
gen, att öppnandet av nya sinnessjukhus regelmässigt lett till en plötslig
minskning av antalet straffriförklarade vid fångvårdens sinnessjukavdelnin
gar. Sedan platserna vid sjukhusen blivit belagda, hade beläggningen lika
regelmässigt börjat stiga igen. Häremot kunde invändas, dels att medicinal
styrelsen till följd av förut omnämnda författningsändringar numera kunde
på ett annat sätt än tidigare bestämma den tidpunkt när en straffriförkla-
rad skulle intagas å sinnessjukhus, dels att sinnessjukvården alltjämt utbygg
des med nya sjukhus, vårdhem m. m. Självfallet måste hänsyn tagas till
båda dessa omständigheter, men styrelsen hyste den bestämda uppfattnin
gen. att platsbrist på sinnessjukhusen snart bomme att ånyo hindra avgån
gen av straffriförklarade. Beträffande denna platsbrist hade medicinalsty
relsen i skrivelse den 12 april 1937 (se propositionen nr 310 år 1937, sid. 68)
upplyst, att ehuru å statens sinnessjukhus den 1 april 1937 funnits 16,584
vårdplatser, å vilka med en överbeläggning av 12.4 °/o vårdats 18,650 patienter,
likväl samtidigt som exspektanter varit antecknade 2,915 sjuka, vilka icke
kunnat mottagas. Att platsbristen kunde förväntas komma att bestå under
avsevärd tid framåt, framginge av en av medicinalstyrelsen verkställd ut
redning, intagen i propositionen nr 124 till 1937 års riksdag (sid. 38 ff.). I
denna utredning hade framhållits bl. a., att efter uppförande av nytt sinnes
sjukhus och vissa andra anordningar skulle med en överbeläggning av 5 %
kvarstå ett underskott av 1,700 vårdplatser. Det hade tillika framhållits, att
nyskapandet av vårdplatser inom den statliga sinnessjukvården dittills all
tid medfört, att ett ökat antal ansökningar om vård ingivits, varför netto
minskningen av antalet exspektanter alltid blivit betydligt mindre än det
nytillkomna antalet vårdplatser. I denna hårda konkurrens örn platser vid
sinnessjukhusen funne fångvårdsstyrelsen det förklarligt, om de inom fång
vården omhändertagna straffriförklarade komme att stå efter. Vårdbehovet
vöre för dem mindre trängande, eftersom de redan vore omhändertagna för
vård. Härtill komme, såsom också riksdagens revisorer framhållit i sitt i
det föregående omnämnda yttrande, att det läge i sakens natur, att intagan
det på de allmänna sinnessjukhusen av kriminalpatienter kunde, sett från
sjukhusens synpunkter, te sig mindre tilltalande.
På grund av det anförda hyste styrelsen den uppfattningen, att någon be
stående minskning av antalet vid fångvårdens sinnessjukavdelningar vår
dade straffriförklarade icke vore att förvänta.
Vidkommande slutligen antalet sinnessjuka fångar kunde man,
såsom förut framhållits, med säkerhet räkna med att detta komme att stiga,
i samma mån som utrymmet vid sinnessjukavdelningarna ökades. Genom
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
17
en dylik ökning av utrymmet kunde undvikas att sinnessjuk eller för sin
nessjukdom misstänkt fånge behövde kvarstanna å vanligt fängelse. Till
följd av platsbristen hade detta understundom måst förekomma, varvid den
sjuke placerats i samma cell som annan fånge, en anordning som måste be
tecknas såsom synnerligen olämplig.
Oavsett beläggningens storlek måste enligt styrelsens mening de tekniska
anordningarna för omhändertagande av dessa till vård överlämnade perso
ner, varom här vore fråga, vara i möjligaste mån tillfredsställande. Detta
vöre emellertid för närvarande icke alltid fallet. Om man bortsåga från
sinnessjukavdelningen vid centralfängelset å Långholmen hade övriga avdel
ningar inrymts i gamla fängelsebyggnader. Dessa fängelser vore alla be
lägna i städer, vilket i de fall, då annan bebyggelse funnes i fängelsets ome
delbara närhet, medförde störningar i anstaltsarbetet. De hade vidare i re
gel ett så knappt tomtutrymme, att de intagna vid utevistelse vore hänvi
sade till mycket begränsade utomhusområden; tillfällena till utearbete, vil
ket för många av dessa intagna skulle vara ett hälsomedel, vore få eller
inga. Byggnadernas inre vore ofta otillfredsställande. Även om avsevärda
kostnader nedlagts på att göra avdelningarna lämpade för sitt ändamål,
bure inredningen i allmänhet i alltför hög grad provisoriets prägel. Vid
förläggningen av de intagna ävensom vid ordnandet av övervakningssalar,
arbetslokaler och dagrum hade man nämligen varit bunden vid en tidigare
rumsindelning. Bristfälligheterna vid sinnessjukavdelningarna — särskilt
då vid avdelningen i Jönköping — framträdde tydligt vid en jämförelse med
anordningarna vid på senare år byggda sinnessjukhus.
Fångvårdsstyrelsen har i sin förevarande skrivelse framlagt en plan för
anordnande av den nya sinnessjukavdelning för fång
vården, som styrelsen finner erforderlig. Styrelsen åberopar därvid till
en början det uttalande som gjorts av riksdagens år 1936 församlade reviso
rer i anledning av besök vid kronohäktet i Västervik. Revisorerna, som fun
nit förhållandena beträffande sinnessjukvården vid fångvården mindre till
fredsställande, hade uttalat att en förbättring kunde ernås antingen genom
inredande av nya sinnessjukavdelningar i fängelserna eller utbyggande av
redan befintliga avdelningar. En annan utväg erbjöde en centralisering till
en särskild anstalt av nämnda vård och dess avskiljande från den allmänna
sinnessjukvården, vilket ur såväl ekonomiska som vårdsynpunkter ansetts
kunna innebära vissa fördelar.
Styrelsen yttrar härefter:
Med anledning av detta uttalande finge styrelsen anföra, alt en ändamåls
enlig lösning av fångvårdens sinnessjukvård enligt styrelsens mening icke
stöde att vinna genom en ökning av antalet platser vid redan befintliga av
delningar eller genom ombyggnad av dessa avdelningar. Den nyordning, som
enligt vad förut framhållits, framstode såsom ofrånkomlig, syntes kunna er
nås såsom revisorerna alternativt ifrågasatt endast genom uppförande av sär
skild anstalt för ändamålet. Denna nya sinnessjukavdelning torde emeller
tid. såsom i det följande skulle närmare utvecklas, till en början böra givas
en jämförelsevis begränsad vårdkapacitet. Styrelsen ansåge sig nämligen icke
för närvarande böra ingå på den av revisorerna berörda frågan örn avskil
jande från den allmänna sinnessjukvården av de straffriförklarade. Vid
planläggandet av den nya sinnessjukavdelningen hade styrelsen emellertid
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 220.
;>
tagit hänsyn till att en utvidgning av avdelningen framdeles kunde visa sig
erforderlig.
Beträffande antalet platser å den nya sinnessjukavdelningen, som vore av
sedd för män, ville styrelsen till en början erinra örn att med inräknande av
den tilis vidare nedlagda avdelningen vid centralfängelset å Härlanda å samt
liga åtta sinnessjukavdelningar för närvarande funnes tillhopa 251 platser.
Antalet intagna hade under de senaste tre åren varierat mellan 220 och 280;
för närvarande vore antalet nere i 223. På i det föregående anförda skäl räk
nade styrelsen med att beläggningen efter hand komine att ånyo stiga. Det
vore, såsom tidigare beräkningar visade, förenat med synnerliga svårigheter
att göra något bestämt uttalande om hur hastigt eller till vilken numerär den •
na stegring komine att ske. Styrelsen funne därför försiktigheten bjuda att
tills vidare räkna nied ett behov av 250 vårdplatser eller i del närmaste sam
ma antal som nu funnes, därest vårdplatserna vid centralfängelset å Här
ianda inräknades.
För tillgodoseende av detta behov av vårdplatser erfordrades, sedan den
nya organisationen av säkerhetsanstalter trätt i verksamhet, 30 nya platser
såsom ersättning för sinnessjukavdelningen vid kronohäktet i Ystad, vilket
som nämnts skulle i sin helhet upplåtas såsom säkerhetsanstalt. Styrelsen
hade vidare funnit, att tiden nu vore inne att nedlägga den till straffängelset
i Jönköping förlagda sinnessjukavdelningen, vilken såsom förut omnämnts
måste anses synnerligen otillfredsställande. Då denna avdelning hade 60
platser, skulle det sammanlagda platsbehovet stiga till 90, vilken siffra lämp
ligen syntes böra höjas till 100. Dessa 100 vårdplatser borde anskaffas ge
nom uppförandet av en särskild anstalt, avsedd såsom sinnessjukavdelning.
Av byggnadstekniska skäl borde därvid antalet platser beräknas till 105. Sty
relsen ansåge sig i detta sammanhang böra särskilt framhålla att den nya
anstalten bleve behövlig även örn beläggningen vid sinnessjukavdelningarna
mot förmodan skulle sjunka under den siffra som här beräknats. Vid en så
dan utveckling skulle nämligen nedläggande kunna äga rum beträffande an
dra avdelningar, som vore mindre lämpliga för sitt ändamål. Styrelsen
syftade härvid särskilt på avdelningarna vid kronohäktet i Västervik (35
platser) samt vid centralfängelset å Härlanda (10 platser).
Beträffande den nya anstaltens belägenhet framginge av vad styrelsen för
ut anfört örn de nuvarande sinnessjukavdelningarnas brister, att densamma
borde förläggas till landet, varvid de intagna bereddes tillfälle att sysselsättas
icke blott som nu skedde med olika slags hantverk utan också med träd
gårds- och lättare jordbruksarbete. Anstalten borde uppföras i två avdelnin
gar, en sluten och en öppen, förslagsvis med 82 respektive 23 vårdplatser.
Enligt styrelsens mening borde den nya avdelningen företrädesvis avses för
straffriförklarade samt sinnessjuka fångar. Att förlägga något större antal
undersökningsfall till anstalten syntes icke böra ifrågakomma. Av flera skäl
syntes det vara lämpligast att undersökningar av vederbörandes sinnesbe
skaffenhet företrädesvis verkställdes vid sinnessjukavdelningarna vid central-
längelserna å Långholmen, i Malmö, å Härlanda och i Härnösand samt i
den mån det befunnes nödvändigt i Västervik. Emellertid syntes ett mindre
antal platser, förslagsvis 8—10, böra reserveras för s. k. undersökningsfångar,
enär det kunde vara till gagn att läkaren vid den nya avdelningen jämväl
finge tillfälle till praktik på ett begränsat antal undersökningsfall.
Styrelsen funne sig slutligen böra föreslå, att den nya sinnessjukanstalten
förlädes till samma plats som den nya säkerlietsanstalten. Ur allmänpreven-
tiv eller andra synpunkter torde enligt styrelsens mening inga befogade in
vändningar kunna göras mot att på en egendom placera två olika anstalter,
bägge avsedda för män, därest anstalterna förlädes så långt från varandra.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
19
att något sammanförande av de olika klientelen icke kunde komma ifråga.
Såsom närmare konnne att framgå av beskrivningen över den tilltänkta sin
nessjukanstalten, skulle ett dylikt åtskiljande av de intagna ej möta några
svårigheter, enär sinnessjukanstalten skulle ligga på 2 å 3 kilometers av
stånd från säkerhetsanstalten. Påtagliga fördelar vore förenade med att på
dylikt sätt förlägga två anstalter intill varandra. Ur ekonomisk synpunkt torde
sålunda åtskilligt vara att vinna genom att båda anstalterna kunde lia ge
mensam administration, ekonomiavdelning m. m. Ur vårdteknisk synpunkt
vore att anteckna, att de icke sällan förekommande överflyttningarna av för
varade och internerade till sinnessjukavdelning då kunde ske utan tidsut-
dräkt.
Ytterligare borde i detta sammanhang framhållas den icke oväsentliga för
delen, att två näraliggande anstalter kunde vid en eventuell förändring av
klientelens sammansättning bättre utnyttjas än två anstalter belägna på skil
da håll. Skulle i en framtid antalet intagna på den ena anstalten nedgå så
avsevärt, att anstalten bleve obehövlig, kunde densamma utnyttjas för t. ex.
den andra anstaltens klientel.
Enligt styrelsens mening borde sinnessjukavdelningen i administrativt och
ekonomiskt avseende förläggas under samma förvaltning som säkerhetsan
stalten. Chefen för denna skulle alltså i nämnda avseenden vara chef jämväl
för sinnessjukavdelningen. I vad det rörde vården av de sjuka borde läkaren
vid sinnessjukavdelningen äga bestämmanderätten.
Över fångvårdsstyrelsens utredning och förslag angående uppförande av
säkerhetsanstalt och ny sinnessjukavdelning för fångvården har, på grund
av remiss,
medicinalstyrelsen
den 22 februari 1938 avgivit yttrande. I ytt
randet framhåller medicinalstyrelsen, att styrelsen i första hand ansett sig
böra till granskning upptaga den del av förslaget, som avsåge uppförandet
av ny sinnessjukavdelning, och endast mera i förbigående behandla en
del frågor som berörde förslaget i övrigt. Medicinalstyrelsen har framställt
vissa mindre detaljerinringar men har i övrigt intet att erinra mot det fram
lagda förslaget, vars utförande styrelsen tillstyrker.
Vad angår motiven för uppförandet av en ny sinnessjukavdelning anslu
ter sig medicinalstyrelsen till vad fångvårdsstyrelsen anfört. Beträffande
sinnessjukavdelningen anför medicinalstyrelsen vidare:
Fångvården komme, så vitt nian nu kunde se, att för avsevärd framtid be
höva ett antal vårdplatser, avsedda att för vård omhändertaga bland andra
dels sinnessjuka fångar och dels framför allt straffriförklarade, som av
vaktade plats på statligt sinnessjukhus. Beträffande denna senare kategori
måste alltid en viss tid förflyta, innan domen hunne vinna laga kraft och
de för överförande till statligt sinnessjukhus erforderliga formaliteterna hun
ne bliva vidtagna. Styrelsen anslöte sig till beräkningen av den planerade
nya sinnessjukavdelningens storlek, 82 + 23 eller tillsammans 105 vårdplat
ser. Med avseende å avdelningens uppdelning på 82 slutna och 23 öppna
platser finge styrelsen dock anföra, att det enligt erfarenheten från statliga
sinnessjukhus vore förenat med mycket stora svårigheter att belägga en så
stor procent öppna platser, svårigheter sorn, med hänsyn lill det patient
material som här komme alt vårdas och till att sjukavdelningen vore avsedd
att så småningom för flertalet vårdade bliva en genomgångsstation, komme
alt bliva ännu mera uttalade.
Medicinalstyrelsen hade intet alt erinra emot att säkerhetsanstalten och
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
sinnessjukavdelningen stöde under samma administration och förvaltning.
Att läkaren vore den som allena skulle äga bestämmanderätten vad rörde
vården av de sjuka funne styrelsen självfallet. Styrelsen kunde emellertid
icke underlåta att i detta sammanhang med bestämdhet hävda, att för hand-
havandet av chefskapet i dess helhet över en anstalt av detta slag, där prak
tiskt taget hela det vårdade materialet vore psykiskt sjukt eller i varje fall
i psykiskt avseende avsevärt avvikande från det normala, krävdes psykiat
risk sakkunskap. Chefskapet för hela den blivande anstalten borde så
lunda,
om
säkerhetsanstalten och sinnessjukavdelningen komme att stå un
der samma chef, enligt medicinalstyrelsens förmenande oundgängligen ut
övas av läkare.
Styrelsen ville i samband härmed bringa i åtanke det enligt styrelsens för
menande otillfredsställande i förhållandet, att hela fångvårdens sinnessjuk
vård icke stöde under den enhetliga tillsyn, som statsmakterna avsett att in
rättandet av en överinspektör för sinnessjukvården skulle åvägabringa.
Beträffande frågan om lämpligaste platsen för anläggning av den säker-
hetsanstalt och den sinnessjukavdelning, som enligt fångvårdsstyrelsens upp
fattning bör komma till stånd, anför
fångvårdsstyrelsen
att styrelsen besik
tigat ett flertal egendomar, företrädesvis kronoegendomar, i Östergötland och
Södermanland, eftersom en belägenhet i dessa trakter skulle erbjuda goda
förbindelser framför allt med Norrköping. Styrelsen hade därvid prelimi
närt kommit till den uppfattningen att av de besiktigade egendomarna krono-
egendomen Bråborg i Dagsbergs socken av Östergötlands län ägde avgjort
företräde framför övriga egendomar. Emellertid hade frågan om plats för
ny anläggning kommit i delvis nytt läge till följd av en den 13 september
1937 dagtecknad skrivelse från de för utredning rörande skyddshemmet
åkerbrukskolonien Hall den 26 oktober 1936 inom socialdepartementet till
kallade sakkunniga (1936 års Hallutredning). I denna skrivelse hade hos
styrelsen gjorts förfrågan dels huruvida den av föreningen till minne av Ko
nung Oscar I och Drottning Josephina ägda egendomen Hall med å den
samma anlagt skyddshem helt eller delvis kunde användas för fångvårds-
ändamål, dels ock hur stor del av den vid skyddshemmet anställda perso
nalen som vid sådant förhållande kunde länkas erhålla anställning vid fång
vården. Styrelsen hade med anledning därav beslutat utsträcka sina under
sökningar rörande lämplig plats för säkerhetsanstalt och sinnessjukavdelning
att avse även egendomen Hall. Till följd av omfattningen av den inom sty
relsen pågående utredningen hade styrelsen icke hunnit att till Hallutred
ningen avgiva svar, innan Hallutredningen avgivit sitt betänkande. I nämnda
betänkande (statens off. utredn. 1937: 46) hade de sakkunniga emellertid,
i avvaktan på fångvårdsstyrelsens utredning, alternativt förutsatt att egen
domen Hall, som enligt förslaget under alla förhållanden skulle övertagas av-
staten, komme att upplåtas för fångvårdsändamål. Även om styrelsen vid
valet mellan olika föreliggande möjligheter kommit till den uppfattningen,
att Hall vöre att förorda såsom plats för säkerhetsanstalt och sinnessjuk
avdelning, hade styrelsen ansett sig böra framlägga beräkningar rörande
kostnaderna även för en dylik anläggning å Bråborg.
Kostnadsberäkningarna beträffande såväl Bråborg som Hall lia verkställts
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
21
av fångvårdsstyrelsens biträdande arkitekt Gustaf Birch-Lindgren med er
forderligt biträde i fråga om vissa arbeten. Vid dessa kostnadsberäkningar
har arkitekten utgått från i januari 1938 gällande priser.
Å Bråborg måste samtliga anstaltsbyggnader och de flesta bostadsbyggna
der nyuppföras. Kostnaderna för anläggningen å denna egendom ha be
räknats till 4,230,000 kronor, eventuellt — därest uppförande av sjukhus
byggnad kan tills vidare anstå — 3,940,000 kronor.
Kostnaderna för en anläggning å Hall — där åtskilliga befintliga byggna
der kunna komma till användning — ha beräknats till 2,750,000 kronor.
Såsom förut angivits innefattar det av fångvårdsstyrelsen framlagda för
slaget att säkerhetsanstalten och sinnessjukavdelningen skulle förläggas till
Hall.
Säkerhetsanstalt och sinnessjukavdelning å Hall.
Egendomen Hall är belägen i Östertälje socken av Stockholms län, 5 kilo
meter från Södertälje. Närmaste järnvägsstation är Östertälje, som ligger
på 2.5 kilometers avstånd från åkerbrukskolonien. Regelbunden bussförbin
delse finnes med Östertälje och Södertälje.
Egendomen omfattar fem fastigheter, nämligen Hall nr 1—3, Håga nr 1
och Hågelby nr 1. Arealen uppgår till 825 hektar enligt följande fördelning:
åker 183 hektar, tomt och trädgård 8 hektar, skogsmark 534 hektar, lek- och
idrottsplatser 30 hektar samt övrig mark 70 hektar.
Åkerjorden utgöres företrädesvis av lätt lerjord i god kultur. Skogen be
står i huvudsak av barrskog; den är väl skött och tillåter en rätt betydande
avverkning varje år.
Egendomen har ett synnerligen sunt och vackert läge invid den s. k. Halls
fjärden, en vik av Saltsjön, där segelleden till Södertälje går fram. Strand
linjen utmed fjärden uppgår till mer än 4 kilometer.
Bebyggelsen är koncentrerad till företrädesvis två platser, huvudanstalten
och Hågakolonien.
Vid huvudanstalten ligga fyra s. k. logementsbyggnader. En av
de fyra logementsbyggnaderna benämnes sjukhusbyggnaden. Övriga tre loge
mentsbyggnader, vilka benämnas Tomtebo, Storgården och Holmia, äro elev
hem. Vid huvudanstalten finnas vidare en gymnastikbyggnad samt en köks-
och matsalsbyggnad. Intill köks- och matsalsbyggnaden ligger maskinbygg
naden med däri inrymd tvättinrättning. Nu nämnda byggnader äro förlagda
omkring en öppen, grusad plan, vilken användes som lek- och idrottsplan för
eleverna. Omkring 150 meter från elevbyggnaderna ligger ett till skyddshem
met hörande kapell. I närheten av logementsbyggnaderna är administra-
tionsbyggnaden belägen; den innehåller förutom expeditionslokaler bostäder
för direktören och vissa andra befattningshavare. Vid huvudanstalten fin
nas vidare bostadshus för ett trettiotal befattningshavare. Söder om huvud
anstalten ligga jordbruksbyggnaderna. Den stora trädgården, omfattande
omkring 4 hektar, är belägen bakom administrationsbyggnaden på en slutt
ning ned mot Hallsfjärden.
22
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
Vid Långängen — på omkring 2 kilometers avstånd från huvudanstalten
— ligger den s. k. Hågakolonien. Denna byggnad, vilken uppfördes
år 1926, innehåller -— utom 25 enkelrum, avsedda för elever — dagrum, mat
sal, köksavdelning samt personalbostäder. I Hågakoloniens omedelbara när
het ligger en nyuppförd bostad och ett mindre bostadshus, båda använda som
personalbostäder.
Hela egendomen är enligt den år 1933 förrättade allmänna fastighetstaxe
ringen taxerad till 1,217,900 kronor, varvid själva lantegendomen med till
hörande gårdsbyggnader taxerats till 332,900 kronor och anstaltsbyggnader
m. m., upptagna i den s. k. fria längden, till 885,000 kronor.
Enligt den av fångvårdsstyrelsen framlagda planen skall säkerhetsanstalten
förläggas till platsen för den nuvarande huvudanstalten och sinnessjukavdel
ningen till Hågakolonien.
Med undantag för administrationsbyggnaden äro de egentliga anstaltsbygg-
naderna vid huvudanstalten i mindre gott skick, och det har därför
ansetts uteslutet att använda dessa för förläggning av de intagna. De kunna
emellertid, enligt fångvårdsstyrelsens uttalande, för jämförelsevis ringa kost
nad göras lämpade för andra ändamål, varigenom i första byggnadsetappen
en avsevärd ^byggnadskostnad inbesparas. Det har sålunda visat sig möj
ligt att med endast relativt obetydliga förändringar och reparationer inreda
de tre elevhemmen till verkstäder samt till bostäder och samlingssal för per
sonal. Sjukhusbyggnaden avses att användas till administrationsbyggnad.
Köksavdelningen beräknas fortfarande kunna användas med viss komplette
ring av den maskinella utrustningen, medan maskinbyggnaden med den däri
inrymda tvättinrättningen måste utdömas.
Följande nybyggnader — som ansetts erforderliga vid en anläggning å
Bråborg — skulle bliva obehövliga, nämligen administrationsbyggnad, verk
stads- och gymnastikbyggnad, köksbyggnad och byggnad för manlig ogift
personal, varjämte vissa ytterligare inskränkningar i bvggnadsprogrammet
kunna företagas. Med hänsyn till närheten till Södertälje lasarett har byg
gandet av kroppssjukhus ansetts kunna anstå.
Fångvårdsstyrelsen anför beträffande anläggningen vidare:
Enligt den uppgjorda planen skulle den slutna paviljongen (64 platser)
samt byggnad för maskincentral och tvätt förläggas inom ett stort murom-
gärdat område om cirka 3.5 hektar i omedelbar anslutning till de nu befint
liga byggnader, som skulle komma till användning för den nya anstalten,
nämligen Holmia, gymnastikbyggnaden, Storgården, Tomtebo, köks- och
matsalsbyggnaden samt sjukhusbyggnaden. Det omkring 150 meter från sist
nämnda byggnader belägna kapellet skulle komma att ligga inom det om
gärdade området. Muren, som vore avsedd att göras 5 meter hög, beräkna
des draga en kostnad av 125,000 kronor. Kostnadens storlek berodde på mu
rens höjd och utsträckning ävensom byggnadssättet. Styrelsen hade icke tve
kat att föreslå en mur av denna storlek, eftersom den enligt styrelsens me
ning vöre nödvändig både ur säkerhetssynpunkt och för att bereda de intag
na tillfälle till friluftsvistelse inom ett område som vore tillräckligt stort för
att ej isoleringen skulle kännas alltför tryckande. Det vore vidare att märka,
att vid en utbyggnad av säkerhetsanstalten en eller flera paviljonger kunde
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
23
placefas inom det muromgärdade området utan att detta föranledde kostna
der för ny mur. Av hållfasthetsskäl skulle muren uppföras av tegel. Holmia,
gymnastikbyggnaden, köks- och matsalsbyggnaden samt sjukhusbyggnaden
hade ansetts böra förläggas inom stängsel ■—- nätstängsel — i omedelbar an
slutning till muren, så att de intagna kunde komma från paviljongerna till
sistnämnda byggnader utan att passera ej inhägnad mark. — Den halvöppna
paviljongen (20 platser) och den öppna paviljongen (20 platser) skulle pla
ceras å lämpliga platser utanför det muromgärdade området.
Vad beträffar Hågakolonien, dit sinnessjukavdelningen skulle för
läggas, vore den där befintliga logementsbyggnaden i gott skick. Enligt för
slaget skulle densamma omändras till en öppen paviljong med 23 platser. I
närheten skulle uppföras en avdelning inom mur för 82 patienter. Matlag
ningen för sinnessjukavdelningen skulle i huvudsak ombesörjas i säkerhets-
anstaltens kök, varifrån maten skulle forslas till avdelningen.
Behovet av bostäder å Hall för personalen hade ansetts kunna avse
värt inskränkas i förhållande till vad som krävts vid en anläggning å Brå
borg. Detta berodde bl. a. på att Hall vore beläget så nära tättbebyggda sam
hällen, att styrelsen med stöd av erfarenheterna från andra liknande anstal
ter ansåge sig kunna räkna med att en del av befattningshavarna själva sörj
de för anskaffande av bostäder. Bl. a. hade styrelsen utgått från att den vid
sinnessjukavdelningen anställde läkaren själv skulle anskaffa bostad i Sö
dertälje eller Östertälje. Dessutom förenklades bostadsproblemet å Hall av
sevärt därigenom att redan befintliga bostadsbyggnader m. m. för en rela
tivt liten kostnad kunde anordnas till lämpliga bostäder för befattningshavare
vid den nya anläggningen.
Jordbruksbyggnadernaå Hall äro gamla och delvis i dåligt skick.
Enligt fångvårdsstyrelsens förslag skulle vid huvudanstalten uppföras en ny
ladugård med plats för 100 djur. För att bereda de å sinnessjukavdelningen
intagna tillfälle att sköta djur skulle vid Hågakolonien uppföras en ungdjurs-
ladugård med plats för 40 ungdjur m. m. Den nuvarande ladugården vid
huvudanstalten skulle omändras till stall samt maskin- och redskapshall.
Befintliga yttre ledningar för vatten och avlopp äro delvis i dåligt
skick och för övrigt otillräckliga för den nya anläggningen. Nyanläggningar
för vattenanskaffningen erfordras. Någon svårighet att lösa vattenfrågan sy
nes icke föreligga. Även avloppsfrågan kan lätt ordnas. Elektrisk
kraft kan erhållas från Östertälje elektriska distributionsförening.
En sammanställning av kostnaderna för en anläggning å Hall enligt fång
vårdsstyrelsens förslag giver följande resultat.
A. Silkerhetsanstalteii.
1. Administrationsbyggnad (inredes i nuvarande sjukhusbyggnaden) ..
35,000
2. Vakt- och entrébyggnad ........................................................................... 49,500
3. Sluten paviljong........................................................................................... 301,500
4. Halvöppen paviljong................................................................................... 108,500
5. öppen paviljong........................................................................................... 100,000
6. Sjukhusbyggnad (utföres i andra etappen)
7. Ekonomibyggnad ....................................................................... 264,500
Avgår köksavdelning som utföres i andra etappen, örn så
är erforderligt........................................................................... ....93,000
171,500
Värmecentral ............................................................................................... 50,000
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
8. Omändring och utökning av befintliga verkstadslokaler (Holmia
m. m.) ...................................................................................................... 18,000
9. Inhägnader................................................................................................. 125,000
10. Vägar, planering etc..................................................................... 35,000
Avgår om fångarbetskraft användes........................................ 20,000
15,000
11. Yttre ledningar ........................................................................................... 104,000
12. Diverse arbeten .......................................................................................... 56,500
1,134,500
B. Sinnessjukhuset.
1. Entrébyggnad.............................................................................................. 88,000
2. Sinnessjukhus.............................................................................................. 495,000
3. Reparation av s. k. Hågabyggnaden för lindrigt sinnessjuka .......... 20,000
4. Inhägnader, planering etc........................................................... 93,000
Avgår örn fångarbetskraft användes........................................ 5,000
88 000
5. Yttre ledningar och brunn m. m............................................................. 40,000
6. Diverse arbeten........................................................................................... 15,000
C. Jordbruksbyggnader.
1. Kostnader för modernisering och reparation enligt särskild beräkning................. 150,000
D. Bostadsbyggnader.
1. Kostnader enligt särskild beräkning........................................................ 338,000
Ombyggnad av f. d. logementsbyggnaden Tomtebo.............. 29,000
Ombyggnad av f. d. logementsbyggnaden Storgården..........
24,000
53 000
2. Diverse arbeten.......................................................................................... 26,000
E. För hela anstalten gemensamma arbeten.
1. Brunnsanläggning ....................................................................................... 8,000
2. Huvudledningar mellan olika anstalts-, bostads- m. fl. områden,
vattenreservoar m. m.................................................................................. 88,500
3. Oförutsedda utgifter, kontroll, arbetsledning m. m.............................. 206,000
302,500
Totalkostnad kronor 2,750,000
Vid bedömandet av dessa kostnader bör, enligt vad fångvårdsstyrelsen ut
talat, beaktas att en fortsatt utbyggnad av anstalten skulle kräva proportions
vis mindre kostnader. Åtskilliga för hela anstalten gemensamma byggnader
och anläggningar, som utförts eller iordningställts under första byggnadsske-
det, vöre nämligen tillräckliga även vid ett ökat platsantal.
Fångvårdsstyrelsen framhåller, att byggnadskostnaderna för en anläggning
å Bråborg — 4,230,000 kronor alternativt 3,940,000 kronor — och för en
anläggning å Hall — 2,750,000 kronor — icke i allt vore jämförbara; i
ena fallet enhölles nämligen en så gott som helt ny anläggning, i andra fal
let en anläggning, i vilken i viss utsträckning inginge gamla, ehuru restaure
rade byggnader. En särskild omständighet, som talade mot ett förläggande
till Bråborg, vore att anstaltens förseende med dricksvatten där syntes vara
en svårlöst fråga.
Vid fångvårdsstyrelsens skrivelse i ärendet finnas fogade av arkitekten
upprättade utredningar, kostnadsberäkningar och ritningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
25
Fångvårdsstyrelsen upplyser att styrelsen på ett tidigt stadium av utred
ningen hänvänt sig till byggnadsstyrelsen med hemställan att byggnadssty
relsen måtte lämna sitt medgivande till att erforderligt samarbete mellan
byggnadsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen finge komma till stånd. I anled
ning härav hade utredningen fortskridit under sådant samarbete.
I ett vid fångvårdsstyrelsens skrivelse fogat yttrande den 8 februari 1938
anför
byggnadsstyrelsen,
att styrelsen beträffande de alternativt ifrågasatta
förläggningarna — till Bråborg eller till Hall — finge för sin del endast fram
hålla att det möjligen kunde ifrågasättas, huruvida det vore lämpligt att för
lägga anstalten till Hall med hänsyn till denna egendoms läge invid Söder
tälje på en plats, i vars omedelbara närhet bostadsbebyggelse kunde tänkas
uppkomma inom en ganska nära framtid. Beträffande de föreliggande ut-
redningsskisserna hade byggnadsstyrelsen icke något att för sin del erinra.
Styrelsen förutsatte emellertid att, när ett mera utarbetat förslag i frågan
förelåge, styrelsen bleve i tillfälle att granska detsamma och därvid taga un
der närmare omprövning såväl de olika byggnadernas placering som deras
planläggning. Beträffande de beräknade kostnaderna för uppförandet av
ifrågavarande anstalt — 4,230,000 kronor vid en förläggning till Bråborg och
2,750,000 kronor vid en förläggning till Hall med en utbyggnad i mindre om
fattning därstädes — hade byggnadsstyrelsen icke något att erinra.
Med anledning av vad byggnadsstyrelsen uttalat angående en förläggning
till Hall anför
fångvårdsstyrelsen,
att erfarenheten från den nuvarande vei'k-
samheten vid Hall givit vid handen att egendomen hade ett ur anstaltssyn-
punkt synnerligen förmånligt läge. Såväl Södertälje som Östertälje läge på
ett sådant avstånd från egendomen att belägenheten av dessa samhällen icke
medförde några olägenheter för anstalten. Anstaltsbyggnaderna vore vidare
placerade så långt från ägogränsen att verksamheten vid en anstalt å Hall
ej komme att störas genom en eventuell bebyggelse utanför egendomens
gränser.
Medicinalstyrelsen
har i sitt yttrande över förslaget framställt några erin
ringar beträffande detaljer i inredningen i vissa byggnader samt har där
jämte invänt, att den vid sinnessjukavdelningen anställde läkaren — vilken
enligt förslaget själv skulle anskaffa bostad i Södertälje eller Östertälje
borde vara boende i omedelbar närhet av anstalten.
Såsom förut angivits är egendomen Bråborg en kronoegendom. Den står
under domänverkets förvaltning och är taxerad till 282,100 kronor. Egen
domen Hall däremot tillhör föreningen till minne av Konung Oscar I och
Drottning Josephina. Ett genomförande av fångvårdsstyrelsens förslag för
utsätter att egendomen förvärvas av statsverket. Därom anför fångvårdssty
relsen följande:
Med hänsyn till de lån till avsevärda belopp, som — på sätt av det följande
skall framgå — beviljats föreningen av statsmedel, torde den kontanta köpe
skillingen för inköp av egendomen Hall jämte döda och levande inventarier
på grund av mellan statsverket och föreningen träffade överenskommelser
26
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
komma att begränsas till 25,000 kronor. Huruvida därutöver, på sätt för
eningen ifrågasatt, något belopp borde tillerkännas föreningen, syntes styrel
sen vara ett spörsmål, som icke borde inverka på bedömande av frågan huru
vida Hall borde förvärvas för anordnande där av en ny säkerhetsanstalt och
en sinnessjukavdelning för fångvården.
Enär fångvårdsstyrelsen på grund av den verkställda utredningen kommit
till den bestämda uppfattningen att egendomen Hall är att förorda för den
ifrågavarande anläggningen, föreslår styrelsen att egendomen förvärvas av-
statsverket.
Statsverkets övertagande av egendomen Hall.
Enligt de av föreningen till minne av Konung Oscar I och Drottning
Josephina år 1874 antagna stadgarna, vilka senast år 1927 undergått änd
ringar, bar föreningen till syftemål dels att för vård och uppfostran mottaga
vissa vanartade gossar, dels ock att under vissa angivna förutsättningar bi
springa dem som utgå från uppfostringsanstalt för vanartade minderåriga
ävensom frigivna fångar. Föreningens angelägenheter ombesörjas av en sty
relse, bestående av fem personer, av vilka Konungen utser tre och förenin
gen bland sina ledamöter väljer två.
Egendomen Hall inköptes av föreningen år 1874 att användas såsom an
stalt för uppfostrande av vanartad ungdom. Medel till inköpet hade i huvud
sak erhållits genom influtna gåvor.
Enligt det senaste av Kungl. Maj:t den 29 juni 1926 för anstalten fastställda
reglementet skall anstalten ha till ändamål att på framställning av barna
vårdsnämnd eller styrelse för annat skyddshem i enlighet med lagen om
samhällets barnavård för vård och uppfostran mottaga dels vanartade gossar
under femton år, vilka på grund av vanartens beskaffenhet anses böra in
tagas i skyddshem eller skyddshemsavdelning, som avses i 43 § 2 mom.
nämnda lag, dels sådana vanartade gossar, som på grund av kroppslig sjuk
dom eller psykisk undermålighet anses böra intagas i skyddshem eller skydds
hemsavdelning, varom förmäles i 43 § 3 mom. samma lag, dels ock vanartade
gossar över femton år, vilka anses böra intagas i skyddshem eller skydds
hemsavdelning, som i förstnämnda lagrum avses.
Enligt den av 1936 års riksdag beslutade omorganisationen av skyddshems-
väsendet mottager Hall från och med den 1 juli samma år endast psykiskt
abnorma manliga skyddshemselever.
Redan under ett tidigt skede av föreningens verksamhet fick den efter
därom gjorda framställningar mottaga understöd av statsmedel dels såsom
bidrag till driftkostnaderna och dels till vissa byggnadsarbeten. Jämlikt med
givande av Kungl. Maj:t utbetalades under åren 1880—1911 från fångvår
dens besparingskassa sammanlagt omkring 711,000 kronor till bestridande
av driftkostnaderna vid kolonien samt 60,000 kronor till vissa byggnadsår-
beten.
Jämväl under senare tid ha avsevärda understöd lämnats föreningen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
27
statsmedel dels i form av lån till uppförande av byggnader m. m. och dels i
form av hyra, ersättning för obelagda platser, avlöningsbidrag m. m. Frå
gan om statsinköp av Hall har upprepade gånger tidigare varit på tal, senast
1920 och 1925. I dessa avseenden må hänvisas till propositioner om under
stöd åt föreningen, som avlåtits till 1926, 1929, 1930, 1936 och 1937 års riks
dagar. Här må sammanfattningsvis erinras om följande.
Enligt en av Kungl. Maj:t genom brev den 12 juni 1925 fastställd överens
kommelse skulle föreningen, i gengäld för de förpliktelser till omhänder
tagande av vissa kategorier vanartade, som föreningen gentemot staten åta
git sig, åtnjuta vissa särskilda förmåner, nämligen dels ett lån å 200,000
kronor till uppförande av anstaltsbyggnader, dels ock årlig hyra för ifråga
varande nybyggnader samt ersättning för obelagda platser. Av de plane
rade nybyggnaderna uppfördes endast en, nämligen Hågakolonien, avsedd
för 25 elever. Av det i överenskommelsen beräknade lånebeloppet å 200,000
kronor, lyftes till följd härav endast 125,000 kronor.
Enligt Kungl. Maj:ts brev den 29 juni 1926 beviljades föreningen ett lån
å 350,000 kronor och samtidigt medgav Kungl. Maj:t, att föreningen ägde
uppbära viss hyra och visst bidrag till avlöningar. Genom Kungl. Maj :ts brev
den 24 maj 1929 beviljades föreningen ett lån av statsmedel å 100,000 kro
nor. Slutligen medgavs år 1930 att återstoden, 75,000 kronor, av det lån
å 200,000 kronor, som enligt överenskommelsen den 12 juni 1925 beviljats
föreningen till uppförande av vissa elevbyggnader, finge i den mån så er
fordrades användas till utförande av vissa ändrings- och ombyggnadsar
beten.
Sistnämnda lån ävensom vissa i samband med tidigare lån stående för
hållanden ha reglerats i en genom Kungl. Maj:ts brev den 20 juni 1930
fastställd överenskommelse.
Då icke något av de från staten erhållna lånebeloppen guldits, häftar för
eningen för närvarande i skuld till staten för följande lån:
Lån enligt brev
12/6 1925 ,
29/c 1926
24/5 1929
20/c 1930
Lånebelopp
kronor
............................. 125,000
, _......................... 350,000
............................ 100,000
............................. 75,000
Summa kronor 650,000.
Räntefot
%
5
5
5
5
Samtliga lån hava lämnats mot av föreningen utfärdade förbindelser å
lånebeloppen, tillhopa 650,000 kronor. Till säkerhet för lånen hava lämnats
i föreningens fastigheter 1 mantal Hall nr 1, 1 mantal Hall nr 2, 1 mantal
Hall nr 3, 1 mantal Håga nr 1 och 1 mantal Hågelby nr 1 i Östertälje soc
ken — vilka fastigheter tillhopa utgöra egendomen Hall — meddelade in
teckningar å sammanlagt 650,000 kronor.
Enligt överenskommelsen den 12 juni 1925 har staten förbehållit sig att
under vissa förutsättningar få övertaga Hågakolonien med tillhörande jord
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
område mot återställande av inteckningar i Hall å 125,000 kronor. Överens
kommelsen den 20 juni 1930 innebär, att staten skall äga att för en köpe
summa av 550,000 kronor och på de villkor i övrigt som må kunna träffas
inköpa egendomen Hall — med undantag av Hågakolonien — med å egen
domen anlagd åkerbrukskoloni jämte döda och levande inventarier, varvid
oguldna belopp av de enligt breven den 29 juni 1926 och den 24 maj 1929
samt överenskommelsen den 20 juni 1930 beviljade lån å tillhopa högst
525.000 kronor skola gå i avräkning.
Överenskommelsen den 12 juni 1925 gäller till den 1 januari 1946; över
enskommelsen den 20 juni 1930 gäller till och med den 30 juni 1940.
Sedan Hallutredningen i skrivelse till föreningens styrelse anhållit att den
ville meddela, huruvida föreningen för överlåtande till statsverket av egen
domen Hall ansåge sig böra uppställa några ytterligare villkor utöver dem
som innehölles i förenämnda överenskommelser, har
styrelsen för föreningen
i skrivelse den 14 april 1937 till en början erinrat att statsmakterna numera
beslutat, att staten skulle övertaga all samhällets skyddshemsvård och för
denna uppdragit riktlinjer, som innebure ett upphörande av den vid Hall
hittills bedrivna verksamheten och uteslöte möjlighet för föreningen att i
fortsättningen bedriva uppfostringsverksamhet av den art, som i föreningens
ursprungliga stadgar angåves. Styrelsen har vidare anfört, att föreningen
sålunda skulle nödgas avstå egendomen, dess enda tillgång, utan egentligt
gagn för de med föreningens stiftande avsedda ändamål och mot ett vederlag
i penningar som, då staten innehade inteckningar i egendomen å tillhopa
650.000 kronor, innebure ett överskott av allenast 25,000 kronor. Nödig
hänsyn till de ädla viljor, som i det förgångna genom testamenten och dona
tioner till betydande belopp möjliggjort organiserandet av föreningens sam-
hällsgagnande uppfostrarverksamhet, syntes kräva, att föreningen av sina
tillgångar, d. v. s. värdet av egendomen Hall med anstalten jämte yttre och
inre inventarier, finge behålla ett belopp, som möjliggjorde ett verksamt
fullföljande av det andra ändamålet med föreningens stiftande eller lämnan
de av stöd och hjälp åt frigivna fångar. För detta förslag talade enligt styrel
sens mening ytterligare två omständigheter, nämligen dels storleken av de
bidrag, som under årens lopp utgått till kolonien från den till förmån för
frigivna fångar upprättade fångvårdsanstalternas besparingskassa — sam
manlagt 761,000 kronor — dels ock värdet av föreningens tillgångar. Genom
att åkerbrukskoloniens drift på detta sätt finansierats med medel från fång
vårdsanstalternas besparingskassa, hade staten undgått att betungas med
dessa högst betydande utgifter. Den verksamhet för frigivna fångar, som
besparingskassan i främsta rummet skulle tjäna, hade emellertid hämmats
starkt genom denna anordning. Det syntes under sådana förhållanden icke
vara obilligt, att vid ett överlämnande av åkerbrukskolonien Hall till staten
den hårt beträngda skyddsverksamheten bland frigivna finge någon ersätt
ning för de penningbelopp, som under gångna år lämnats till åkerbruks
kolonien.
Under framhållande att totalvärdet för egendomen och anstalten med in
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
29
ventarier jämlikt åkerbrukskoloniens senast föreliggande bokslut syntes böra
upptagas till 1,166,172 kronor har föreningens styrelse i sin nämnda skrivelse
vidare uttalat, att föreningen vid statens övertagande av Hall borde till
erkännas ett vederlag, som lämnade sådant överskott, att föreningen kunde
igångsätta hjälpverksamhet bland frigivna fångar. Föreningen hade redan
i skrivelse den 31 augusti 1925 — då fråga varit om statens övertagande av
Hall — angivit ett belopp av 300,000 kronor vara erforderligt härför.
Föreningens styrelse anför att, örn en sådan uppgörelse skedde, föreningen
icke skulle fordra särskild ersättning för överlåtandet av de kontant in
betalda andelar å tillhopa 14,416 kronor 61 öre, som föreningen innehade
i följande ekonomiska föreningar, nämligen Östertälje elektriska dislribu-
tionsförening u. p. a., Lantmännens mjölkförsäljningsförening u. p. a. (mjölk-
centralen), Stockholmsortens slaktdjursförsäljningsförening u. p. a. och Stock
holms läns skogsägareförening u. p. a.
I nu avhandlade avseende har
Hallutredningen
i sitt betänkande (sid. 49)
anfört att de sakkunniga icke ville hell bestrida, att egendomen Hall vid ett
fördelaktigt utnyttjande av befintliga anstaltsbyggnader kunde vara värd ett
något högre pris än det i överenskommelse mellan Hallföreningen och sta
ten bestämda. Det borde emellertid i detta sammanhang observeras, att
staten vid övertagande av Hall måste påtaga sig en del förpliktelser mot
personal i form av pensioner, lön å indragningsstat etc. Toges hän
syn jämväl till dessa förhållanden, syntes den tidigare fastställda köpe
summan näppeligen böra höjas. I varje fall hade de sakkunniga, vilka i
första hand måste bevaka statsverkets intressen, icke någon anledning att
föreslå ett hävande av tidigare fastställda avtal. De sakkunniga utginge ifrån
att de andelar, som föreningen för egendomen Hall innehade i vissa eko
nomiska föreningar, medföljde vid försäljningen, samt att någon förhöjning
av köpeskillingen icke i anledning härav borde kunna ifrågasättas.
Statskontoret
har den 31 januari 1938, i anledning av remiss, avgivit ut
låtande över Hallutredningens betänkande och därvid i nu förevarande av
seende anfört följande.
Vad anginge det ifrågasatta statsförvärvet av åkerbrukskolonien Hall jämte
Hågakolonien, hade Hallutredningens förslag därutinnan allenast föran
lett statskontoret till följande erinran. Då statsverket enligt förslaget skulle
övertaga föreningens förpliktelser med avseende å de nuvarande och för
utvarande befattningshavarnas löne- och pensionsförmåner, syntes det äm
betsverket rimligt, att åkerbrukskolonien Hall jämte Hågakolonien överlätes
till statsverket utan särskild ersättning utöver beviljade lån mot säkerhet
av inteckningar i egendomarna. Därest åkerbrukskolonien Hall komme att
övertagas av fångvårdsstyrelsen, torde erforderliga medel för inlösen av de
lån, sorn av statskontoret utlämnats mot säkerhet av inteckningar i denna
egendom, böra anvisas under statens fastighetsfond.
Fångvårdsstyrelsen
bar i sin skrivelse den 12 februari 1938 i förevarande
avseende framhållit att, om den föreslagna säkerhetsanstalten och sinnes-
sjukavdclningen förlädes till Hall, hela egendomen, alltså även Hågakolo
nien, bleve erforderlig för ändamålet samt för sin del uttalat, alt skäl kunde
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
anföras för att föreningen erliölle en något större ersättning för egendomen
än 675,000 kronor. Styrelsen syftade härvid särskilt på den omständigheten
att i köpet inginge alla vid anstalten befintliga inventarier, bl. a. den stora
kreatursbesättningen samt maskiner och redskap för jordbruket. Styrelsen
funne sig emellertid böra helt till Kungl. Majlis avgörande hänskjuta frågan
i vad mån skäl kunde tala för att köpeskillingen sattes högre än vad tidigare
blivit bestämt. I fråga om de av föreningen innehavda andelarna i vissa i
det föregående angivna ekonomiska föreningar vore det enligt fångvårds
styrelsens mening rättvist, att föreningen av staten erhölle ersättning för dessa
kontant inbetalda andelar med deras sammanlagda belopp 14,416 kronor
61 öre. Medel för bestridande av dessa kostnader torde styrelsen senare få
begära.
I samband med statens övertagande av Hall uppkommer fråga örn den
nuvarande Hallpersonalens anställningsförhållan
den. Hallutredningen har verkställt undersökning i detta avseende och där
vid bl. a. beräknat den kostnad, som statsverket kunde få ikläda sig för över
talig personal.
Den nuvarande personalen å Hall utgöres av 47 personer, varav 12 äro an
ställda vid jordbruket.
Hallutredningen
framhåller, att å egendomen under de två sista åren an
ställts åtskilliga nya befattningshavare. Med hänsyn till det svävande skick,
vari frågan örn Halls framtida användning under nämnda år befunnit sig,
måste det hava stått klart för nämnda befattningshavare att de icke med sä
kerhet kunde påräkna ordinarie tjänst. Nytillträdande befattningshavare bade
också av Hallstyrelsen tillsatts endast på förordnande. Hallutredningen —
som synes utgå ifrån att nyssnämnda befattningshavare i viss utsträckning
skulle kunna beredas fortsatt anställning å någon av de anstalter, varom i
betänkandet vore fråga — förklarar som sin bestämda mening att, örn dylik
befattningshavare bleve övertalig, staten icke kunde eller borde ikläda sig
några särskilda förpliktelser.
Hallutredningen anför angående personalen vidare:
Av den vid Hall mera fast knutna personalen syntes — frånsett direktören,
beträffande vilken de sakkunniga framlade särskilt förslag — samtliga be
fattningshavare utom sex med stor sannolikhet kunna beredas fortsatt anställ
ning inom här föreliggande vårdområden. De nämnda sex befattningshavar
na skulle vid tiden för upphörandet av föreningens verksamhet å Hall be
finna sig i en ålder av 57—60 år och kunna åberopa 17—26 tjänsteår. Skälig
heten syntes bjuda att staten, för den händelse de icke kunde i fortsättningen
utnyttjas, beviljade dem pensioner till lämpliga belopp. Den totala årliga
kostnaden härför kunde beräknas till 9,000 kronor för år. Då emellertid
personalen å Hall tidigare erhållit pension genom beslut i varje särskilt fall
av riksdagen, kunde det vid den nuvarande anstaltens uppförande sägas bliva
fråga endast örn en övergångskostnad för den tid som förflöte intill dess be
fattningshavarna eljest skulle ha kommit i åtnjutande av pension.
Det torde böra ankomma på Hallstyrelsen att i sinom tid, då det kunde
bedömas, huruvida befattningshavarna komme att bli övertaliga, hos Kungl.
Maj:t göra framställning i ämnet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
31
Vidkommande direktören har Hallutredningen funnit ovisst, huruvida lämp
lig anställning kunde beredas honom å någon av de nyorganiserade anstal
terna samt räknat med att han skulle överföras å indragningsstat. I ana
logi med vad som skett i andra liknande fall, lia de sakkunniga förutsatt, att
statsbidrag skulle utgå till hans lön å indragningsstat. Därest annan anställ
ning icke kunde beredas honom, anser Hallutredningen, att det bör ankomma
på Hallstyrelsen att göra framställning hos Kungl. Majit angående lön å in
dragningsstat.
Hallutredningen meddelar slutligen, att föreningen för närvarande beta
lade pensioner och understöd till f. d. befattningshavare eller deras efterle
vande till ett sammanlagt belopp av 2,000 kronor för år. Hallutredningen
tillstyrker, att statsverket efter åkerbrukskoloniens nedläggande måtte påtaga
sig dessa utgifter.
Fångvårdsstyrelsen
har beträffande frågan örn den nuvarande Hallperso
nalens anställningsförhållanden, därest egendomen övertages av staten, anfört
att egendomen icke kunde tillträdas förr än tidigast den 1 januari 1940. Med
hänsyn härtill syntes det för närvarande icke vara erforderligt att i annan
mån fatta ståndpunkt till frågan om den nuvarande Hallpersonalens anställ
ningsförhållanden än att det klarlades, att vissa kostnader för avlöningsbi-
drag åt personal å indragningsstat samt för pensionering av vissa f. d. befatt
ningshavare m. fl. vid anstalten torde bliva ofrånkomliga för statsverket. Det
syntes få bliva beroende på prövning i varje särskilt fall i vad mån befatt
ningshavare vid den nuvarande Hallanstalten kunna beredas anställning i
fångvården. Det vore att märka, att de i allmänhet icke undergått den ut
bildning som krävdes för befattningshavare vid fångvårdsstaten. Lämpligast
syntes vara, att nuvarande befattningshavare vid Hall i möjligaste mån be
reddes anställningar inom skyddshemsverksamheten och sinnesslövården.
Ansvaret för omförmälda nu utgående pensioner och understöd torde emel
lertid i allt fall böra övertagas av statsverket.
Beträffande frågan om tidpunkten för statens övertagande
av egendomen Hall har
Hallutredningen
anfört följande:
Det syntes bliva nödvändigt, att verksamheten vid Hall — oavsett vilket
föi slag till förläggning av uppfostringsanstalten för vanartade sinnesslöa gos
sar, som vunne statsmakternas godkännande —• under budgetåret 1938/1939
och sannolikt viss tid därutöver upprätthölles enligt nuvarande ordning. Stats
verkets kostnader för berörda anstalt torde följaktligen bliva i huvudsak oför
ändrade under nu avsedda övergångsperiod. Därest statsverket redan 1938
förvärvade äganderätten till Hall, syntes staten böra träffa särskilt avtal med
Hallföreningen angående fortsättande av föreningens verksamhet å Hall till
övergångstidens slut.
Det vore givetvis angeläget, att provisorietiden ej bleve allt för långvarig,
utan att mera stabila förhållanden snarast möjligt inträdde å ifrågavarande
vårdområde.
Hallstyrelsen
har i yttrande den 17 januari 1938 över Hallutredningens
betänkande anfört att, örn Hall övertoges av staten — för sinnesslövård,
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
fångvård eller annat ändamål — styrelsen självfallet komme att medgiva att
detta finge ske utan iakttagande av de villkor beträffande uppsägningstid
m. m., som stipulerats i de avtal, vilka träffats mellan Kungl. Maj:t och kro
nan å ena och föreningen å andra sidan. Styrelsen vore alltså villig att över
låta egendomen till staten, när helst Kungl. Majit funne gott att så bestämma.
Ej heller hade styrelsen något att erinra mot att staten även före övertagan
det av egendomen igångsatte sådana byggnadsarbeten å egendomen, som
kunde bedrivas utan förfång för skyddshemmets verksamhet och utan kost
nader för föreningen.
Fångvårdsstyrelsen
har i nu förevarande avseende anfört att styrelsen ut-
ginge ifrån att medel till iordningställande i enlighet med förslag av Hall
utredningen av en psykopatanstalt å Lövsta och av uppfostringsanstalten å
Salbohed komme att begäras vid 1938 års riksdag. I avvaktan på att dessa
anstalter bleve iordningställda, vilket icke torde kunna bliva fallet förr än
den 1 januari 1940, torde åkerbrukskolonien Hall böra fortsätta verksam
heten som skyddshem. Egendomens överlåtande till fångvården syntes icke
böra ske, så länge skyddshemsverksamheten fortginge. Däremot vore det
enligt styrelsens mening lämpligt, att staten med begagnande av det av Hall
styrelsen gjorda erbjudandet igångsatte byggnadsarbeten där under budget
året 1938/1939. Vid sådant förhållande syntes det antagligt, att arbetena med
uppförande av säkerhetsanstalten och sinnessjukavdelningen den 1 januari
1940 skulle vara så pass långt framskridna, att anläggningen, även om den
samma icke vore helt färdig, då kunde tagas i bruk. Tidigast sistnämnda
dag skulle alltså egendomen Hall komma att övertagas av staten.
Fångvårdsstyrelsens hemställan.
I sin skrivelse i ärendet uttalar fångvårdsstyrelsen att vid innevarande års
riksdag beslut torde böra fattas om förvärvande av egendomen Hall samt
om uppförande av säkerhetsanstalt och sinnessjukavdelning å egendomen.
Förvärvet av egendomen skulle -— anför fångvårdsstyrelsen vidare — dra
ga en kostnad av lägst 675,000 kronor, varvid emellertid inteckningsbeloppet
650,000 kronor skulle gå i avräkning å köpeskillingen. Med hänsyn till att
övertagandet av egendomen kunde äga rum tidigast den 1 januari 1940 syn
tes emellertid förslag örn beredande av medel för egendomens förvärvande
icke behöva framläggas förr än vid 1939 års riksdag. Likaså syntes kunna
anstå med begäran om medel för ersättning till Hallföreningen för vissa an
delar i ekonomiska föreningar ävensom medel för övertalig personal vid
Hall.
Beträffande personalbehovet vid säkerhetsanstalten och den nya sinnes
sjukavdelningen har fångvårdsstyrelsen erinrat att styrelsen i samband med
kostnadsberäkningarna för en anläggning dels å Bråborg och dels å Hall
framlagt vissa preliminära beräkningar rörande det erforderliga antalet be
fattningshavare. Att den nya anläggningen komme att medföra en ökning
av antalet befattningshavare vid fångvårdsstaten vöre troligt. Styrelsen ville
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
33
emellertid söka i möjligaste mån begränsa en sådan ökning. Tillsättande av
tjänster vid den nya anläggningen avsåges sålunda att ske successivt, i den
mån antalet intagna ökades. Därjämte hade styrelsen, såsom framginge av
årets statsverksproposition, börjat vidtaga åtgärder för att beskära organi
sationen vid vissa fångvårdsanstalter. Slutligen ville styrelsen erinra om
att när den nya anläggningen bleve färdig, åtminstone den vid straffängelset
i Jönköping befintliga sinnessjukavdelningen torde, såvitt intet oförutsett
inträffade, komma att nedläggas. Då den nya anläggningen å Hall icke
kunde träda i verksamhet förr än tidigast den 1 januari 1940, torde styrel
sen få tillfälle att senare, då alla på frågan inverkande omständigheter
bättre kunde överblickas, framlägga definitivt förslag rörande personalbe
hovet för säkerhetsanstalten och sinnessjukavdelningen och därav föran
ledda kostnader ävensom rörande vissa engångskostnader för anläggningens
igångsättande samt driftkostnader.
Uppförandet av säkerhetsanstalt och sinnessjukavdelning hade — fram
håller fångvårdsstyrelsen — beräknats draga en sammanlagd kostnad av
2,750,000 kronor. Av detta belopp torde enligt gjorda beräkningar 500,000
kronor vara erforderliga för arbeten under budgetåret 1938/1939. Ett re
servationslag å sistnämnda belopp syntes alltså böra äskas vid årets riks
dag. Styrelsen hade utgått från att kostnaderna för de ritningar och kost
nadsberäkningar, som uppgjorts och läge till grund för de framlagda för
slagen, finge gäldas av sådant anslag.
Under åberopande av det i skrivelsen anförda har fångvårdsstyrelsen
hemställt att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
dels
besluta
att egendomen Hall — bestående av 1 mantal Hall nr 1, 1 mantal Hall nr
2, 1 mantal Hall nr 3, 1 mantal Håga nr 1 och 1 mantal Hågelby nr 1 —
i Östertälje socken skall för en köpeskilling av 675,000 kronor eller det hög
re belopp som kan varda bestämt förvärvas för statsverkets räkning, att till
trädas å dag som Kungl. Majit bestämmer, samt
att å nämnda egendom skall, i huvudsaklig överensstämmelse med av fång
vårdsstyrelsen i skrivelse den 12 februari 1938 framlagda ritningar, beskriv
ningar och kostnadsberäkningar uppföras en säkerhetsanstalt för förvarade
och internerade samt ny sinnessjukavdelning för fångvården,
dels ock
för uppförande av säkerhetsanstalt och ny sinnessjukavdelning
för fångvården för budgetåret 1938/1939 anvisa ett reservationsanslag av
kronor 500,000.
Det av fångvårdsstyrelsen framlagda förslaget avser att i ett samman
hang lösa två inom fångvården aktuella frågor, nämligen dels behovet av
anstaltsutrymme för förvarade och internerade och dels behovet av ny
.sinnessjukavdelning. En gemensam lösning av dessa frågor — tidigare ifrå
gasatt — framstår såsom naturlig med hänsyn till beskaffenheten hos det
klientel det här gäller och torde vara förmånlig ur ekonomisk synpunkt.
Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sami. Nr 220.
3
Departe
mentschefen
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
Den fortgående ökningen av särskilt antalet förvarade har tidigare på
kallat uppmärksamhet åt frågan om ökat anstaltsbehov för förva
rade och internerade. Detta behov har aktualiserats sedan till-
lämpningsområdena för instituten förvaring och internering vidgats genom
den nya lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt. Tillgodose
endet av ifrågavarande anstaltsbehov utgör, såsom förut angivits, förutsätt
ning för denna lags ikraftträdande.
Med utgångspunkt från verkställda beräkningar angående frekvensen av
förvaring och internering har fångvårdsstyrelsen nu framlagt förslag till
täckande av platsbehovet.
Vad först angår kvinnliga förvarade och internerade, skulle dessa såsom
hittills intagas i centralfängelset i Växjö. Såsom säkerhetsanstalt för man
liga förvarade och internex-ade under 21 års ålder — för vilka beräknats ett
anstaltsutrymme av 30 platser — skulle användas kronohäktet i Ystad. Här
vid skulle den vid detta kronohäkte för näi-varande inrättade sinnessjukav
delningen indragas. För genomförandet av vad sålunda föreslagits beträf
fande kronohäktet i Ystad skulle, enligt vad fångvårdsstyrelsen upplyst,
särskilt anslag icke behöva ifrågakomma.
Fångvårdsstyrelsens förslag att kvinnliga förvarade och internerade skola
inlagas i Växjöfängelset synes icke giva anledning till erinran. Likaså torde
åtminstone tills vidare kronohäktet i Ystad, såsom styrelsen föreslagit, kun
na användas såsom säkerhetsanstalt för yngre manliga förvarade och inter
nerade. Detta häkte är numera försatt i gott skick och dess trädgårdsområde
har utvidgats så att möjlighet finnes att bereda de intagna utearbete. Den
omständigheten att den nuvarande sinnessjukavdelningen å häktet skulle få
indragas, torde, med hänsyn till vad jag kommer att föreslå rörande uppfö
rande av en ny sinnessjukavdelning för fångvården, icke utgöra något hinder
för häktets användning såsom säkerhetsanstalt.
Vad därefter angår anstaltsbehovet för manliga förvarade och internerade
över 21 år, till vilken kategori det övervägande flertalet fall är att hänföra,
lia de sakkunniga, vilka utarbetat det förslag som legat till grund för den
nya lagen örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt, vid sina beräk
ningar kommit till det resultat, att tills vidare för denna kategori skulle vara
tillräckligt med 300 platser. Enligt de sakkunnigas förslag skulle de nu
varande anstalterna i Karlstad och Ystad för internerade respektive för
varade nedläggas, medan föi-varingsanstalten i Norrköping skulle bibehål
las. Då platsantalet vid Norrköpingsanstalten uppgår till 100, vore ytter
ligare 200 platser erforderliga, och detta platsantal borde täckas genom ny
byggnad. Under en första utbyggnadsperiod skulle anstalten byggas för
100 platser. Fångvårdsstyi-elsen föreslår med avvikelse från de sakkunnigas
förslag, icke blott, såsom förut nämnts, att Ystadsanstalten bibehålies för
yngre manliga förvarade och internerade utan även att anstalten i Karlstad
fortfarande tills vidare användes för internerade. Styrelsen har nämligen, vid
kommande förslaget i sistnämnda del, funnit lämpligt att, intill dess när
mare erfarenhet vunnits, de nyintagna samt de svårdisciplinerade eller mera
Kungl. Maj.ts proposition nr 220.
35
utpräglat farliga avskiljas från övriga intagna genom omhändertagande icke
på skilda avdelningar inom anstalten i Norrköping utan på helt skilda an
stalter. Härvid skulle, liksom nu är fallet, förvarade i regel hänvisas till
anstalten i Norrköping och internerade till anstalten i Karlstad.
I likhet med de sakkunniga har fångvårdsstyrelsen funnit, att det antal
platser som erfordras utöver vad som rymmes i befintliga anstalter bör an
skaffas genom nybyggnad, vilken skulle ske i två etapper. Styrelsen har
därvid uttalat att, ehuru styrelsen föresloge bibehållande tills vidare av
anstalten i Karlstad, styrelsen likväl — med hänsyn till storleken av den nu
varande beläggningen å förvaringsanstalterna i Norrköping och Ystad samt
å interneringsanstalten i Karlstad — räknade med ett platsantal av omkring
200 vid full utbyggnad av anstalten samt ansåge att den första utbyggnaden
måste avse anskaffande av ett hundratal nya platser.
Fångvårdsstyrelsens förslag att Karlstadsanstalten tills vidare skall bibe
hållas torde visserligen kunna lämna rum för någon tvekan. Med hänsyn
till de fördelar ur vård- och behandlingssynpunkt som, enligt vad fång
vårdsstyrelsen framhållit, ett bibehållande av denna anstalt skulle medföra
har jag dock ansett mig böra biträda förslaget härom såsom innebärande
en lösning vilken tills vidare kan godtagas. De platser som erfordras ut
över anstalterna i Norrköping och Karlstad måste otvivelaktigt anskaffas
genom nybyggnad. Såsom styrelsen framhåller, är det nämligen uteslu
tet, att någon av de nuvarande fångvårdsanstalten skulle kunna komma
i fråga för en sådan säkerhetsanstalt som här avses. Jag finner mig allt
så böra tillstyrka att, såsom föreslagits av såväl nyssnämnda sakkunniga
som fångvårdsstyrelsen, en ny säkerhetsanstalt uppföres. Denna torde
böra uppföras i huvudsaklig överensstämmelse med den av fångvårdsstyrel
sen framlagda planen. Med ledning av den blivande beläggningsfrekven-
sen torde framdeles få avgöras huru stor den utbyggnad, som är avsedd att
ske i andra etappen, skall göras. En särskild fördel med det nu till utfö
rande föreliggande förslaget synes mig vara, att det såväl ur ekonomisk syn
punkt som ur vårdsynpunkt erbjuder goda förutsättningar för ett fram
tida utbyggande.
Frågan om anstaltsbe hovet för sinnessjukvården inom
fångvården har under de senare åren vid olika tillfällen varit föremål
för uppmärksamhet. De rådande otillfredsställande förhållandena samman
hänga därmed att — bortsett från sinnessjukavdelningen å Långholmen —
sinnessjukavdelninganra äro inhysta i gamla fängelser. Möjlighet har
icke funnits att i dessa anordna tillräckliga arbetslokaler och dagrum el
ler att genomföra en nöjaktig gruppering av klientelet. Utrymmena
utanför fängelserna äro vidare alltför begränsade. Här angivna bristfäl-
ligheter lia framför allt gjort sig gällande vid den sinnessjukavdelning
som är förlagd till Jönköpingsfängelset, och det har länge varit ett önskemål
att få denna avdelning nedlagd. De med lokalförhållandena sammanhän
gande svårigheterna vid sinnessjukavdelningarna lia ökats genom överbe
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
läggning. Då de vanliga förläggningslokalerna inom avdelningarna icke
räckt till, lia andra mindre lämpliga utrymmen måst tagas i anspråk. Ut
låtanden i undersökningsfall ha blivit fördröjda. Sådana som varit att hän
föra till kategorien sinnessjuka och sinnesoroliga fångar lia ej kunnat be
redas den vård deras hälsotillstånd krävt. Att dylika förhållanden med
fört stora påfrestningar såväl för de intagna som för personalen är uppen
bart.
I fråga om orsakerna till den överbeläggning som varit rådande å fångvår
dens sinnessjukavdelning har fångvårdsstyrelsen uttalat att, vad först angår
undersökningsfångarna, domstolarna numera i större utsträckning än tidigare
hänvisa tilltalade till sinnesundersökning. Detta sammanhänger i viss mån
med den omständigheten att domstolarna — bland annat genom straffregist
ret — bättre än förr erhålla kännedom om när tilltalade lida eller kunna
misstänkas lida av rubbning i själsverksamheten. Anledningen till att de
straffriförklarade, vilka enligt sinnessjuklagen i princip skola vårdas å de
vanliga sinnessjukhusen, kommit att i så stor utsträckning förvaras å fång
vårdens sinnessjukavdelningar torde vara att söka dels i den vid de vanliga
sinnessjukhusen rådande platsbristen och dels i den omständigheten att intill
den 1 juli 1937 prövningen av frågan, i vilken ordning exspektanter, även
straffriförklarade, skulle intagas å sinnessjukhus, helt berott på vederböran
de sjukhusläkare.
Under år 1937 ha, såsom förut angivits, vidtagits vissa åtgärder som åt
minstone för tillfället utjämnat missförhållandet mellan antalet tillgängliga
och antalet erforderliga platser å fångvårdens sinnessjukavdelningar. Jag
syftar härvid —- förutom på inredandet av ny sinnessjukavdelning vid cen-
centralfängelset i Malmö, vartill 1937 års riksdag beviljade medel -— på de
ändringar som vidtagits i bestämmelserna rörande straffriförklarade, var
igenom inrymts befogenhet åt medicinalstyrelsen att bestämma icke blott —
såsom tidigare gällt — å vilket sinnessjukhus straffriförklarad skall in
tagas utan även i vilken ordning i förhållande till andra exspektanter in
tagning skall ske. Härjämte har ett visst antal nya platser vid sinnes
sjukhusen iordningställts för straffriförklarade. Såsom framgår av sam
manställningen över antalet å fångvårdens sinnessjukavdelningar den 1 ja
nuari 1938 intagna voro av då tillgängliga 241 platser 223 belagda. Den om
ständigheten att antalet undersökningsfall och antalet sinnessjuka fångar
utvisa någon nedgång i förhållande till föregående år beror enligt fångvårds
styrelsens åsikt på tillfälliga omständigheter. Men minskningen beträffande
antalet å fångvårdens sinnessjukavdelningar vårdade straffriförklarade från
180 den 1 december 1936 till 132 vid senaste årsskiftet måste anses vara ett
resultat av de vid 1937 års riksdag beslutade åtgärderna.
Angående den beräknade beläggningen å fångvårdens sinnessjukavdelnin
gar under de närmaste åren uttalar fångvårdsstyrelsen, att det finnes anled
ning antaga att antalet undersökningsfall fortfarande kommer att stiga.
Härvid erinrar styrelsen att, såsom redan omnämnts, domstolarna numera
oftare än förr erhålla kännedom örn när tilltalad tidigare företett symptom
Kungl. Maj-.ts proposition nr 220.
37
av psykisk abnormitet. Vidare framhåller styrelsen att bestämmelserna i
den nya lagen om förvaring och internering i säkerhetsanstalt torde för
anleda ökning av antalet fall då domstol påkallar undersökning av tilltalads
sinnesbeskaffenhet. Beträffande antalet straffriförklarade å fångvårdens
sinnessjukavdelningar uttalar styrelsen att, trots de åtgärder som på senaste
tid vidtagits för att bereda ökad plats för de straffriförklarade på sinnessjuk
husen, styrelsen hyser den uppfattningen att den rådande platsbristen på
sinnessjukhusen snart kommer att ånyo hindra avgången av straffriförkla
rade från fångvårdens sinnessjukavdelningar. Styrelsen hänvisar därvid
till det stora antal exspektanter som finnes till de vanliga sinnessjukhusen och
uttalar i samband därmed, att nyskapandet av vårdplatser inom sinnessjuk
vården hittills alltid medfört att ett ökat antal ansökningar örn vård ingivits.
Vid prövningen av fångvårdsstyrelsens nu framlagda förslag om tillgodo
seende av det otvivelaktigt trängande anstaltsbehovet för den till fångvår
den hörande sinnessjukvården synes man kunna räkna med att fångvården
framdeles såsom hittills får omhändertaga de så kallade undersökningsfäl
ten samt de sinnessjuka fångarna. I fråga örn båda dessa kategorier torde
gälla att minskning i det nuvarande antalet icke är att emotse; åtskilligt ty
der tvärtom på att en icke oväsentlig ökning kan förväntas. Vad angår den
tredje gruppen bland dem som nu intagas å fångvårdens sinnessjukavdel
ningar nämligen straffriförklarade, är att märka att — även om dessa något
snabbare än hittills skett skulle kunna överföras till de vanliga sinnessjuk
husen — dock ett avsevärt antal platser inom fångvårdens sinnessjukavdel
ningar måste finnas tillgängligt för denna grupp. Bland annat får beaktas
att, såsom ock medicinalstyrelsen framhållit, överförande till vanligt sinnes
sjukhus ej kan ifrågakomma förrän domstolens utslag vunnit laga kraft
eller, i händelse av anförda besvär, blivit prövat av högre rätt.
Enligt min mening giver den av fångvårdsstyrelsen verkställda utrednin
gen vid handen, att åtgärder utan dröjsmål måste vidtagas till förbättrande
av vårdmöjligheterna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar. Att verkställa
en ombyggnad av någon av de nu befintliga sinnessjukavdelningarna eller
att inreda sinnessjukavdelning å något av de vanliga fängelserna skulle icke
innebära någon tillfredsställande lösning. Såsom fångvårdsstyrelsen fram
hållit, äro fångvårdsanstalterna belägna i städer samt helt kringbyggda eller
i varje fall liggande i omedelbar närhet av annan bebyggelse. Lokalerna och
tomtutrymmena skulle icke giva möjlighet till den behandling som bör
komma de intagna till del. Det synes därför nödvändigt att en ny sinnes
sjukavdelning uppföres för fångvårdens räkning. Skulle mot förmodan be
läggningen å sinnessjukavdelningarna framdeles bliva mindre än vad som nu
beräknas, blir den nya byggnaden -— särskilt med hänsyn till den belägenhet
som föreslås -—■ användbar för annat fångvårdsändamål.
Jag biträder fångvårdsstyrelsens förslag att den nya sinnessjukavdelnin
gen bygges för omkring 100, noga räknat 105 platser. Därest detta förslag
godtages, skulle önskemålet att nedlägga den otillfredsställande sinnessjuk-
avdelningen vid straffängelset i Jönköping kunna förverkligas.
38
Kungl. Mctj.ts proposition nr 220.
Såsom fångvårdsstyrelsen framhållit synes ur praktiska synpunkter lämp
ligt att en ny sinnessjukavdelning förlägges till samma plats som den nya
säkerhetsanstalten. Farhågor för olämplig kommunikation mellan de olika
grupperna intagna torde icke behöva hysas, därest de båda anstalterna så
som föreslås förläggas på ett avstånd av 2 till 3 kilometer från varandra.
I den promemoria angående anstaltsorganisationen som var bifogad be
tänkandet med förslag till revision av förvarings- och interneringslagarna ut
talades att den nya säkerlietsanstalt, som föreslogs av de sakkunniga, bor
de vara så belägen att den hade goda förbindelser med förvaringsanstalten i
Norrköping. Fångvårdsstyrelsen inriktade också till en början sina strävan
den på att finna en sålunda belägen plats. Genom den s. k. Hallutrednin
gens förslag har emellertid frågan om plats för säkerhetsanstalt
och ny sinnessjukavdelning för fångvården kommit i
ett nytt läge. I det av nämnda utredning den 10 december 1937 avgivna
betänkandet föreslås bland annat, att staten förvärvar åkerbrukskolonien
Hall samt att egendomen jämte byggnader upplåtes för statligt vårdändamål,
i första hand för fångvårdens räkning.
Av den jämförelse som fångvårdsstyrelsen verkställt mellan kostnaderna
för en ny säkerhetsanstalt och en ny sinnessjukavdelning dels å Bråborg
och dels å Hall, framgår att — även med reservation för de svårigheter som
finnas att jämföra de båda kostnadsberäkningarna — kostnaderna för en
dylik anläggning bliva avsevärt mindre å Hall än å Bråborg. Kostnaderna
beräknas å den förra platsen till 2,750,000 kronor och å den senare till
4,230,000 kronor eller, om uppförande av sjukhusbyggnad tills vidare får an
stå, till 3,940,000 kronor. För statens förvärvande av Hall erfordras där
jämte visst belopp. Enligt de överenskommelser som träffats mellan staten
och Hallföreningen i samband med statslån till föreningen äger staten emel
lertid förvärva egendomen för ett belopp av 25,000 kronor utöver låne-
summan.
Fångvårdsstyrelsen har vid utredningen kommit till det resultat att Hall är
lämplig för en anläggning av nu ifrågavarande slag och att egendomen där
för bör förvärvas av statsverket.
En förläggning av säkerhetsanstalten och sinnessjukavdelningen till Brå
borg skulle vara förmånlig ur den synpunkten, att anstalten då komme nära
förvaringsanstalten i Norrköping. Enligt fångvårdsstyrelsens av mig bi
trädda förslag skall emellertid icke blott Norrköpingsanstalten utan även
Ivarlstadsanstalten, den senare tills vidare, bibehållas såsom mottagnings-
och bottenanstalter för förvarade och internerade. Vad som framför allt
väger tungt till förmån för förslaget om en förläggning till Hall är, att kost
naderna, såsom framgår av det nyss anförda, ställa sig avsevärt lägre å Hall
än å Bråborg. Härjämte är att märka att lösandet av en så viktig fråga
som anläggningens förseende med vatten på sistnämnda plats synes vara
förenat med svårigheter. Hallegendomen synes ur flera synpunkter — läge,
.storlek samt jordens beskaffenhet och fördelning å olika ägoslag — lämplig
för en anläggning sådan som den ifrågavarande. Visserligen har byggnads
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
39
styrelsen uttalat farhågor för att en anläggning å Hall skulle komma att
ligga för nära Östertälje och Södertälje. Såsom fångvårdsstyrelsen anfört
har emellertid erfarenheten visat att egendomen, vilken länge använts såsom
uppfostringsanstalt, har ett ur anstaltssynpunkt mycket förmånligt läge. Då
jag vidare funnit den allmänna planen för en säkerhetsanstalts och en sin
nessjukavdelnings förläggande till Hall väl utformad, har jag ansett mig
böra biträda fångvårdsstyrelsens förslag.
Enligt vad jag förvissat mig om föreligger ur skyddshemssynpunkt icke
något hinder emot att Hall övertages av fångvården. Frågan om beredande
på annat håll av plats för de skyddshemselever som nu omhändertagas på
Hall torde senare i dag komma att anmälas av chefen för socialdepartementet.
Kostnaderna för en anläggning å Hall ha som nämnts beräknats till
2,750,000 kronor.
Byggnadsstyrelsen har icke framställt några erinringar mot de framlagda
beräkningarna men uttalat, att styrelsen förutsatte att, när ett mera utarbetat
förslag förelåge, styrelsen bleve i tillfälle att granska detsamma och därvid
taga under närmare omprövning såväl de olika byggnadernas placering som
deras planläggning.
Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande framställt erinringar beträffande vissa
detaljer i planritningarna för såväl säkerhetsanstalten som sinnessjukavdel
ningen. Dessa erinringar torde i huvudsak böra beaktas, vilket emellertid
lärer kunna ske utan någon rubbning av den angivna kostnadsramen. Dess
utom har medicinalstyrelsen erinrat att den vid sinnessjukavdelningen an
ställde läkaren, som enligt fångvårdsstyrelsens förslag själv skulle anskaffa
bostad i Södertälje eller Östertälje, borde beredas bostad i omedelbar närhet
av anstalten.
I anledning av vad medicinalstyrelsen sålunda erinrat torde tills vidare
frågan om bostad för läkaren kunna stå öppen. Enligt vad jag inhämtat
är det sannolikt av sådana anordningar skola kunna vidtagas att kostnaderna
för en läkarbostad kunna rymmas inom det beräknade totala kostnadsbe-
loppet.
För nästkommande budgetår synes såsom reservationsanslag under statens
allmänna fastighetsfond böra för anstaltens anordnande anvisas 500,000
kronor, vilket belopp beräknats i statsverkspropositionen.
Bland de frågor som uppkomma vid statensövertagandeavegen-
domen Hall är främst att märka spörsmålet om storleken av det belopp
som statsverket skall utgiva för egendomens förvärvande Av den förut läm
nade redogörelsen framgår, att statsverket, som äger inteckningar i egendo
men till belopp av sammanlagt 050,000 kronor, enligt överenskommelser med
föreningen äger förvärva egendomen — Hågakolonien inbegripen — jämte
levande och döda inventarier för en köpeskilling av 675,000 kronor. Efter
avdrag av inteckningsbeloppet skulle statsverket alltså lia att gälda 25,000
kronor. Ilallstyrelsen har emellertid uttalat att föreningen som vederlag för
egendomen skäligen borde tillerkännas något belopp utöver vad föreningen
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
jämlikt överenskommelserna skulle uppbära. Såväl Hallutredningen som
statskontoret ha avstyrkt, att någon dylik ersättning utöver den överenskom
na köpeskillingen tillerkännes föreningen. Fångvårdsstyrelsen har för sin
del funnit att skäl kunde anföras för att föreningen erhåller en något större
ersättning än 675,000 kronor.
Med hänsyn till vad statskontoret anfört örn de förpliktelser för stats
verket i avseende å den nuvarande personalen å Hall som komme att bliva en
följd av statsverkets övertagande av Hallegendomen, anser jag mig icke kunna
tillstyrka att köpeskillingen för egendomen bestämmes till högre belopp än
675.000 kronor. Jag förbiser härvid icke att med egendomen följer en bety
dande kreatursbesättning samt lantbruksmaskiner och andra inventarier.
I detta sammanhang må framhållas att, i händelse anstalten förlädes till
Bråborg, särskilda medel skulle få anvisas för anskaffande av dylik lös
egendom.
Fångvårdsstyrelsens uttalande, att det måste anses rättvist att Hallför
eningen av staten erhåller ersättning för kontant inbetalda andelar i vissa
ekonomiska föreningar med andelarnas sammanlagda belopp 14,416 kronor
61 öre, finner jag mig emellertid kunna biträda.
Med hänsyn till tidpunkten för tillträdet av egendomen torde erforderliga
medel för övertagandet icke nu behöva äskas.
Beträffande den nuvarande Hallpersonalens anställningsförhållanden efter
statens övertagande av egendomen kan jag väsentligen ansluta mig till vad
de sakkunniga i Hallutredningen föreslagit och till vad fångvårdsstyrelsen
uttalat. Jag anser således att man bör kunna räkna med att den direkt till
uppfostringsarbetet vid Hall mera fast knutna personalen beredes anställning
inom skyddshemsverksamheten, sinnesslövården och fångvården. Beaktas
måste emellertid att, såsom fångvårdsstyrelsen framhållit, befattningshavarna
vid Hall icke genomgått den utbildning som kräves inom fångvårdsstaten.
Vad beträffar den övriga vid Hall mera fast knutna personalen torde man
kunna räkna med att den skall kunna beredas fortsatt anställning å den nya
fångvårdsanstalten. Vidare torde, såsom Hallutredningen föreslagit, den nu
varande direktören å Hall få placeras å indragningsstat med skyldighet att
mottaga ny befattning i statstjänst samt sex äldre befattningshavare få beredas
pension. Slutligen bör statsverket i och med övertagandet av egendomen på
taga sig ansvaret för de pensioner och understöd till belopp av sammanlagt
2.000 kronor som nu utgå till före detta befattningshavare.
Beträffande tidpunkten för statens övertagande av Hall har styrelsen för
Hallföreningen förklarat, att detta finge ske utan iakttagande av de villkor
i fråga örn uppsägningstid m. m., som föreskrivits i gällande låneöverenskom-
melser mellan statsverket och föreningen. Tidigare än den 1 januari 1940
torde, såsom i det föregående framhållits, egendomen icke kunna tillträdas,
vilket medför bland annat att slutliga avgöranden beträffande de särskilda
befattningshavarna, tillhörande den nuvarande Hallpersonalen, icke nu be
höva träffas.
I fråga om övertagandet av Hallegendomen är slutligen att märka att Hall
Kungl. Maj:ts proposition nr 220.
41
styrelsen medgivit statsverket rätt att även före övertagandet igångsätta så
dana byggnadsarbeten å egendomen, som kunna bedrivas utan förfång för
skyddshemmets verksamhet och utan kostnader för föreningen.
Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måt
te föreslå riksdagen att
dels
besluta att egendomen Hall skall enligt de mellan
statsverket och Hallföreningen gällande överenskommelser
förvärvas för statsverkets räkning samt att å egendomen
skall i huvudsaklig överensstämmelse med av fångvårdssty
relsen i skrivelse den 12 februari 1938 framlagt förslag upp
föras en säkerhetsanstalt för förvarade och internerade samt
ny sinnessjukavdelning inom fångvården,
dels ock
till
Uppförande av säkerhetsanstalt för förvarade
och internerade samt ny sinnessjukavdelning inom fångvår
den
för budgetåret 1938/1939 anvisa ett
reservationsanslag
av ............................................................................... kronor 500,000.
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll ut
visar.
Ur protokollet:
Sigrid Linders.
Bihang till riksdagens protokoll 1938.
1 sami.
Nr 220.
4