2

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Förslag

till

Lag

om hittegods.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Var som något hittar skall utan oskäligt dröjsmål anmäla fyndet hos po­

lismyndighet. Är ägaren till hittegodset känd, må upphittaren i stället un­

derrätta honom om fyndet.

Polismyndighet åligge att, när anmälan örn hittegods skett, kungöra fyn­

det på lämpligt sätt eller, där ägaren till godset är känd, underrätta honom.

2

§•

Hittegods skall väl vårdas. Vill upphittaren överlämna godset till polis­

myndighet, havé rätt därtill. Polismyndighet må ock eljest, där så finnes

påkallat, omhändertaga godset.

Polismyndighet må låta försälja hittegods, när godset ej kan vårdas utan

fara för försämring eller vården är förenad med alltför stora kostnader eller

eljest särskilda skäl till försäljning finnas.

3 §•

Ägaren vare berättigad taga hittegods åter mot det han gäldar polismyn­

dighets och upphittares skäliga kostnader i anledning av fyndet ävensom skä­

lig hittelön.

Uppkommer tvist rörande lösesummans belopp, skall frågan härom av­

göras av domstol; polismyndighet som har godset i sin vård dock obetaget

att utlämna det till ägaren mot lösen som polismyndigheten finner skälig.

4 §.

Varder ägare till hittegods ej känd inom ett år från det fyndet anmäldes

hos polismyndighet, eller kommer ägaren ej inom tre månader från det han

av polismyndighet underrättats örn fyndet, eller kan ägaren eljest anses hava

uppgivit sin rätt, tillfälle godset upphittaren; dock vare denne skyldig gälda

polismyndighets kostnader i anledning av fyndet. Är godset i polismyndig­

hets vård, och underlåter upphittaren att inom tre månader efter anmaning

gälda polismyndighetens kostnader, eller kan han eljest anses hava uppgivit

sin rätt, skall godset, efter avdrag av nämnda kostnader, tillfalla kronan.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om

ägofred.

Härigenom förordnas, att 57 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall

erhålla följande ändrade lydelse:

57 §.

Bliver ägare till intaget hemdjur ej känd inom fjorton dagar efter det

kungörelse enligt 52 § ägt rum, gore intagaren utan dröjsmål anmälan om

intagningen hos polismyndigheten i orten.

Vill intagaren, sedan anmälan skett, sälja djuret å offentlig auktion och

ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen, vare därtill berättigad.

Har ett år förflutit från det intagningen anmälts hos polismyndigheten, och

är ägaren alltjämt okänd, skall djuret eller, där det blivit sålt, köpeskillin­

gen i dess helhet tillfalla intagaren.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1939.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

att den över huvud icke är i någons besittning. Här må framhållas, att före­

mål som kvarglömts exempelvis å järnvägståg eller i butikslokal i regel

måste anses vara i järnvägsförvaltningens, respektive butiksinnehavarens

besittning och att utanförstående icke äga taga någon befattning därmed.

Med avsende å saker, som kvarglömts eller borttappats inom järnvägs eller

spårvägs område och tillvaratagits av trafikpersonalen, gälla särskilda i

administrativ ordning utfärdade föreskrifter, likaså beträffande å postan­

stalt tillvaratagna föremål.

Bland de förut omnämnda specialbestämmelserna om vissa slag av fynd

må närmare redogöras för dem som gälla angående s. k. driftefä. Enligt

16 § 4 punkten strafflagens promulgationsförordning åligger det den som

hittar häst, oxe, ko, får, get eller annat fä att låta lysa en gång. Upphittaren

äger njuta foderlön och ersättning för all annan kostnad, sedan den nytta

räknats som han haft av djuret. Kommer ej rätte ägaren inom natt och år,

tillfaller djuret upphittaren. I lagrummet förekommer därjämte en pro-

cessuell föreskrift om edgång. Stadgandet är oförändrat överflyttat från 48

kap. 3 § missgärningsbalken i 1734 års lag.

Med nu berörda bestämmelser om driftefä böra jämföras de stadganden

som i 52—57 §§ lagen den 2 juni 1933 örn ägofred äro meddelade om in­

tagning av annans hemdjur. Dessa regler äga giltighet endast då det djur

som intagits olovligen inkommit på intagarens egna ägor. Det åligger i så­

dant fall intagaren att underrätta djurets ägare om intagningen eller, örn

ägaren ej är känd, att kungöra denna i viss ordning. Djurets ägare har som

regel ej rätt att återfå djuret annat än mot lösen innefattande ersättning för

dels ägoskada som djuret åstadkommit, dels ock kostnaden för kungörelse

samt underhåll och vård av djuret efter avdrag för den nytta intagaren haft

av detsamma. Blir ägaren ej känd inom fjorton dagar från det kungörelse

skett, står det intagaren fritt att antingen tillämpa bestämmelserna örn drif­

tefä eller ock låta sälja djuret på offentlig auktion och ur köpeskillingen

uttaga honom tillkommande lösen.

Den som underlåter att så lysa fynd eller hittegods, som i lag är stadgat,

straffas enligt 22 kap. 19 § första stycket strafflagen med böter, högst dubbla

värdet av det hittade. Förtiger någon fynd eller hittegods, då ägaren eller

annan därtill berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagiver, skall han

enligt andra stycket av samma paragraf straffas med böter eller fängelse.

Jämlikt 22 kap. 21 § strafflagen må brott mot 19 § icke åtalas av annan än

målsägande^

I en vid 1932 års riksdag väckt motion (II: 131) yrkades, att riks­

dagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om förslag till ny lag om

hittegods ävensom till andra därmed sammanhängande författningar. Första

lagutskottet, dit motionen hänvisades, framhöll i sitt däröver avgivna utlå-

hande (nr 5) bland annat hurusom de lagstadganden och övriga föreskrif­

ter, som gällde på förevarande område, ovedersägligen företedde en bro­

8

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

att sjöfynd, varom så sent som år 1918 meddelats utförliga bestämmelser,

lämnades åsido. Vad anginge bestämmelserna om 'nedgraven skatt, botten­

fynd eller annat dylikt, vartill ägare ej finnes,’ syntes någon revision därav

i förevarande sammanhang icke böra ifrågakomma redan på den grund, att

de icke hade mycket gemensamt med den egentliga hittegodslagstiftningen,

vars syfte vore att återställa bortkomna saker till rätt innehavare. En refor­

merad lagstiftning borde sålunda inskränkas till att ersätta 16 § 2 och 4

punkterna i promulgationsförordningen till strafflagen med nya och full­

ständigare lagregler samt reglera vad därmed stöde i oskiljaktigt samman­

hang. De nya lagreglerna borde omfatta även det fall, att ägaren till hitte­

gods redan då fyndet gjordes vore känd för upphittaren. Huvudsynpunkten

vid lagbestämmelsernas utformning borde vara att i största möjliga mån

befrämja att ägaren eller den eljest till bortkommet gods berättigade åter-

finge sitt.

Vid promemorian voro fogade utkast till dels lag om hittegods, dels lag om

ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred, dels ock

lag örn ändrad lydelse av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen. Utkasten torde

få fogas till detta protokoll såsom bilaga (Bilaga A).

Enligt utkastet till lag örn hittegods skulle den som något hittade utan dröjs­

mål anmäla fyndet hos polismyndighet. Vore ägaren till hittegodset känd,

stöde likväl upphittaren fritt att i stället underrätta ägaren om fyndet. Det

skulle åligga polismyndighet att när anmälan om hittegods inkommit kun­

göra fyndet på lämpligt sätt eller, där ägaren vore känd, underrätta denne.

Härefter upptogs en allmän föreskrift att hittegods skulle väl vårdas. Vidare

stadgades rättighet för upphittaren att överlämna godset till polismyndighet

och skyldighet att så göra, om polismyndighet det påfordrade. Polismyn­

dighet tillädes befogenhet att sälja hittegods, när skäl därtill vore. Enligt

utkastet skulle ägaren vara berättigad att taga hittegods åter mot det han gäl­

dade polismyndighets och upphittares skäliga kostnader i anledning av fyn­

det ävensom skälig hittelön. Bleve ägaren ej känd inom ett år från det fyn­

det anmäldes hos polismyndighet, eller underläte ägaren att lösa godset eller

ställa säkerhet för lösensumman inom tre månader från det han av polis­

myndighet underrättats örn fyndet, eller kunde han eljest anses ha uppgivit

sin rätt, skulle godset tillfalla upphittaren. För att tillgodonjuta sin rätt

skulle dock upphittaren gälda polismyndighets kostnader i anledning av fyn­

det. Underläte upphittaren i det fall, att godset vore i polismyndighets vård,

att lösa detsamma eller ställa säkerhet för lösensumman inom tre månader

efter anmaning, eller kunde han eljest anses ha uppgivit sin rätt, skulle god­

set tillfalla kronan. I utkastet föreskrevs vidare, att om någon tillvaratoge

hos honom kvarglömd sak, skulle de nu återgivna reglerna om hittegods äga

motsvarande tillämpning, dock att hittelön ej skulle utgå. I särskilda för­

fattningar meddelade föreskrifter angående sådant som förlorats inom järn­

vägs eller spårvägs område eller eljest å fortskaffningsmedel i allmän trafik

skulle enligt utkastet lända till efterrättelse.

Beträffande hemdjur intogs i utkastet till lag örn hittegods en föreskrift,

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

9

att då någon hittade sådant djur vad i 52—57 §§ lagen om ägofred stadgades

skulle i tillämpliga delar lända till efterrättelse, ändå att fall som där avsåges

ej vore för handen. Enligt utkastet till ändring av 57 § lagen om ägofred

skulle — i stället för de förut omförmälda bestämmelserna angående för­

farandet då ägaren till intaget hemdjur ej blir känd inom fjorton dagar efter

kungörande enligt ifrågavarande lag -—- för sådant fall gälla, att intagaren

efter utgången av nyssnämnda tid hade att utan dröjsmål göra anmälan örn

intagningen hos polismyndigheten i orten. Sedan anmälan skett, skulle in­

tagaren vara berättigad att, om han så ville, sälja djuret å offentlig auktion

och ur köpeskillingen uttaga honom tillkommande lösen. Om ägaren, sedan

ett år förflutit från det intagningen anmälts, fortfarande vore okänd, skulle

djuret eller, om det blivit sålt, köpeskillingen i dess helhet tillfalla intagaren.

Enligt utkastet till ändring av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen skulle

första stycket i 19 § fullständigas så, att där upptoges straff för den som

underläte att så lysa eller eljest tillkännagiva fynd, hittegods, kvarglömd

sak eller intaget hemdjur som i lag stadgat vore; straffet skulle vara böter,

d. v. s. dagsböter, eller fängelse. Nuvarande andra stycket i samma para­

graf angående förtigande av fynd eller hittegods — vilket lagrum upptager

samma straffskala som i utkastet infördes för underlåtenhet att lysa eller

tillkännagiva fynd m. m. — föreslogs skola utgå. I fråga örn 21 § föreslogs

sådan ändring av åtalsreglerna att brott mot 19 § skulle falla under allmänt

åtal.

över promemorian jämte lagutkasten ha efter remiss utlåtanden av­

givits av Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala.

Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,

Örebro och Jämtlands län ävensom av generalpoststyrelsen, järnvägsstyrelsen,

statskontoret, föreningen Sveriges landsfiskaler, Svenska spårvägs-, buss- och

förortsbaneföreningen samt Sveriges köpmannaförbund. Dessutom ha in­

kommit yttranden, som av Överståthållarämbetet och nämnda länsstyrelser

infordrats från vissa underlydande myndigheter.

I samtliga yttranden utom det av Överståthållarämbetet avgivna har till­

styrkts, att utkasten läggas till grund för lagstiftning. Därvid Ilar uttalats, att

de nuvarande ålderdomliga bestämmelserna rörande hittegods, som knappast

längre iakttoges, borde ersättas med ny lagstiftning och att de föreslagna

reglerna syntes ändamålsenliga samt väl överensstämmande med rådande

rättsuppfattning och rättspraxis. I en del yttranden lia dock framställts er­

inringar beträffande vissa detaljbestämmelser.

Överståthållarämbetet har avstyrkt den föreslagna lagstiftningen, icke eme­

dan ämbetet funnit lagutkasten i och för sig mindre ägnade att läggas till

grund för lagstiftning — endast vissa detaljerinringar lia framställts mot

dem — utan på deli grund att ämbetet ansett, att vid ny lagstiftning på om­

rådet borde i en och samma författning inarbetas även bestämmelser rörande

sjöfynd saint kvarglömt gods, som anträffas inom järnvägs eller spårvägs

område eller eljest å fortskaffningsmedel i allmän trafik lii. lii. Ämbetet

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

har därvid framhållit, att bestämmelserna för de olika slagen av fynd i stort

sett vore av samma innehåll och att då skiljaktigheter förelåge dessa ofta

syntes icke vara betingade av olikheten i rättsförhållandena utan snarast

vara att tillskriva bristande systematik i lagstiftningen. Det vore mindre

tillfredsställande, att föreskrifterna på ett så föga omfattande rättsområde

som det förevarande skulle vara splittrade på en mångfald olika författ­

ningar.

Statskontoret har, enligt vad i dess yttrande angives, med ledning av över-

ståthållarämbetets och länsstyrelsernas räkenskaper utrönt, att statsverket

på grund av gällande bestämmelser om hittegods under budgetåret 1935/

1936 tillförts inkomst å tillhopa omkring 8,500 kronor. En stickprovsgransk-

ning av samma räkenskaper för tidigare budgetår hade givit vid handen,

att statsverkets årliga inkomst av angivet slag i allmänhet torde understiga

nämnda summa. Ur statsfinansiell synpunkt hade statskontoret intet att

erinra mot de föreslagna bestämmelserna.

Beträffande de detaljerinringar som framställts mot den föreslagna lag­

stiftningen är följande att omnämna.

I fråga om utkastet till lag om hittegods har i några yttranden hemställts,

att i lagen skulle angivas, att skyldighet att omhändertaga påträffade före­

mål ej förelåge. Vidare har i ett par yttranden förordats stadgande av inne­

börd, att fynd av obetydligt värde ej skulle behöva anmälas. I ett annat ytt­

rande har uttrycklig föreskrift ansetts önskvärd därom, att vad i lagen säges

om ägare även skulle gälla den som med rätta innehade godset, då det bort­

tappades. Några myndigheter lia ifrågasatt närmare anvisning i lagen an­

gående vad som avsåges med polismyndighet. Länsstyrelsen i Uppsala län

har därvid föreslagit, att såsom polismyndighet skulle anses vederbörande

polischef.

I fråga om skyldigheten att anmäla fynd till polismyndighet har länssty­

relsen i örebro län anmärkt, att beträffande kvarglömda saker borde med an­

mälan få anstå åtminstone 24 timmar. Länsstyrelsen i Kronobergs län har

yrkat, att anmälan om fynd skulle göras hos polismyndigheten i fyndorten.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ifrågasatt, huruvida icke i lagen

borde utsättas vilken polismyndighet kungörande av fynd ålåge; det borde

föreskrivas, att om anmälan gjorts till annan polismyndighet än den som

hade att kungöra fyndet, den förra myndigheten skulle underrätta den se­

nare. Länsstyrelsen i örebro län har uttalat sig i samma riktning och an­

sett, att kungörandet borde åligga polismyndigheten i fyndorten. Föreningen

Sveriges landsfiskaler har funnit, att skyldighet att göra anmälan hos polis­

myndighet borde vara obligatorisk även för det fall, att ägaren vore känd,

enär det eljest kunde möta svårigheter att beivra underlåten lysning.

Vad angår överlämnande av hittegods till polismyndighet har av ett par

polismyndigheter yrkats, att överlämnande skulle vara obligatoriskt i de fall

då anmälan skulle ske. I ett yttrande har sålunda anmärkts, att eljest kunde

olika praxis i fråga örn överlämnande komma att råda å skilda orter, och

12

Kungl. Majlis proposition nr 32.

Av vissa polismyndigheter har framhållits, att i de fall, då godset efter

preklusion av ägarens rätt skulle tillfalla upphittaren, säkerhet icke alltid

funnes för att polismyndighet finge sina kostnader ersatta av upphittaren.

Från ett håll har ifrågasatts, att hittegods på denna grund skulle obliga­

toriskt överlämnas till polismyndighet samtidigt med anmälan om fynd; från

andra håll har hemställts om bestämmelse, att polismyndighets kungörelse-

kostnader skulle förskjutas av allmänna medel.

Mot den föreslagna regeln, att hittegods, till vilket ägares och upphittares

rätt prekluderats, skulle tillfalla kronan, har från några håll anmärkts, att

då kommunerna helt eller delvis bekostade polisväsendet, kommunerna borde

erhålla det hittegods, varom här vore fråga, eller åtminstone andel däri. I

ett par yttranden har ifrågasatts, att vad som inflöte av dylikt hittegods skulle

användas för polisändamål.

Den i utkastet upptagna bestämmelsen, att i fråga om kvarglömda saker,

som någon tillvaratoge hos sig, skulle gälla detsamma som om hittegods

med undantag av att hittelön ej skulle utgå, Ilar i ett yttrande ansetts ej

böra upptagas i lagen, enär ett sådant stadgande skulle vara för strängt mot

tillvaratagaren samt vålla både polismyndigheter och allmänheten onödigt

arbete.

Vad angår sådant som förlorats inom järnvägs område har järnvägsstyrel­

sen i huvudsak framhållit, att ehuru de i järnvägstrafikstadgan i detta

ämne upptagna bestämmelserna vöre givna med avseende å borttappat eller

kvarglömt handresgods som tillvaratagits av järnvägspersonalen, hade be­

stämmelserna emellertid brukat tillämpas beträffande alla kvarglömda och

borttappade saker som tillvaratagits av trafikpersonalen inom järnvägs om­

råde. För det fall att någon, som ej vore i järnvägens tjänst, tillvaratoge

kvarglömt eller borttappat föremål inom järnvägs område funnes icke några

särskilda bestämmelser. Därest föremålet finge anses vara i järnvägens be­

sittning, kunde tillvaratagaren ej behandla det som hittegods. Det kunde

ifrågasättas, huruvida ej av lagen borde framgå, huru tillvaratagare skulle

förfara i dylika fall.

Generalpoststyrelsen har hemställt, att de särskilda regler som nu enligt

kungl, brev den 31 augusti 1914 gällde med avseende å föremål, som tillvara­

tagits å postanstalt eller i postverkets brevlådor, fortfarande skulle få vinna

tillämpning och utsträckas att avse gods, som tillvaratagits i postdiligens

eller å annat postverkets fortskaffningsmedel. Det förfarande som skulle

tillämpas enligt nämnda brev och särskilda av generalpoststyrelsen utfärdade

föreskrifter innebure i huvudsak, att anslag om det tillvaratagna uppsattes

å postlokalen. Om ägaren icke anmälde sig inom sex veckor, insändes

godset till generalpoststyrelsens reklamationskontor, där det upptoges i en

årligen upprättad förteckning, om vilkens tillhandahållande kungörelse in­

fördes i allmänna tidningarna. Efter viss tid försåldes sedan föremål, som

icke kunnat tillställas ägaren, varefter försäljningssumman överlämnades till

en kassa för understöd åt änkor och barn efter personer som varit anställda

14

Kungl. Majlis proposition nr 32.

frielse från anmälningsskyldighet i fråga om fynd, som är av obetydligt värde.

Att i lagen angiva en bestämd värdegräns för de fall, då anmälan skall ske,

är emellertid ej lämpligt; och ej heller i övrigt synes i lagen böra stadgas in­

skränkning i anmälningsskyldigheten.

Bestämmelsen om skyldighet att göra anmälan om fynd till polismyndig­

het torde få anses innebära skyldighet för upphittaren att, när det är honom

bekant, upplysa vem ägaren är och eljest meddela alla för honom kända om­

ständigheter, som kunna tjäna till ledning för ägarens identifiering och hitte-

godsets återställande; särskilda bestämmelser härom synas överflödiga. Det

synes emellertid icke lämpligt att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, göra an­

mälan till polismyndighet obligatorisk även i sådana fall, då ägaren är känd.

Enligt 1 § i utkastet skulle anmälan till polismyndighet ske utan dröjs­

mål. Då emellertid omständigheterna kunna vara sådana att en viss tidsfrist

bör stå upphittaren till buds för att söka anträffa ägaren innan anmälan be­

höver ske, synes lämpligt att så ändra bestämmelsen, att anmälan skall ske

'utan oskäligt dröjsmål’.

Såsom i utkastet föreslagits torde anmälan om fynd böra kunna ske hos

vilken polismyndighet som helst och således ej, såsom i ett yttrande hemställts,

endast hos polismyndigheten å fyndorten; att behöva göra anmälan där­

städes skulle då fyndet gjorts exempelvis under resa eller utflykt kunna

vara obilligt gentemot upphittaren. Har anmälan gjorts hos polismyndighet å

annan ort än den där fyndet skedde, lärer, såsom i ett par yttranden framhål­

lits, nämnda myndighet böra underrätta polismyndighet på fyndorten för vid­

tagande av erforderliga lysningsåtgärder; i den mån bestämmelser härom

erfordras, torde de emellertid böra meddelas i administrativ ordning. I detta

sammanhang må anmärkas, att det icke torde vara erforderligt att, såsom

några myndigheter ifrågasatt, i lagen införa bestämmelse om vad där avses

med polismyndighet. Även härvidlag torde gälla, att de närmare före­

skrifter som kunna påkallas böra givas i administrativ väg.

I enlighet med vad i utkastet föreslagits bör polismyndighet, när anmä­

lan om hittegods skett, kungöra fyndet på lämpligt sätt eller, där ägaren till

godset är känd, underrätta honom. Det synes icke ändamålsenligt att, så­

som i vissa yttranden ifrågasatts, i lagen införa närmare föreskrifter örn sät­

tet för fynds kungörande. Polismyndighet bör nämligen kunna anpassa

kungörelseförfarandet efter omständigheterna. Där fråga är om mera vär­

defullt gods torde annonsering i ortstidning utan dröjsmål böra ske. I fråga

om mindre värdefullt gods lärer i regel meddelande om de fynd som gjorts

under viss tidrymd kunna göras genom en gemensam annons. I vissa fall

torde anslag örn fynd på lämplig plats vara tillfyllest. För det fall, att polis­

myndigheten sedan kungörande skett vinner kännedom om ägaren, bör na­

turligtvis denne direkt underrättas; uttrycklig föreskrift härom i lagen lärer

vara överflödig.

I 2 § av utkastet upptogos föreskrifter, att hittegods skulle väl vårdas,

att godset skulle överlämnas i polismyndighets vård, där myndigheten det

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

tat ägaren om fyndet men denne underlåter att inom rimlig tid lösa godset,

eller om anmälan skett till polismyndighet men ägaren, sedan han efter er­

hållen underrättelse anmält sig hos polismyndigheten, icke inom rimlig tid

löser godset.

Vad härefter angår frågan vem hittegods skall tillfalla, när ägaren gått

förlustig sin rätt, gäller för närvarande att kronan erhåller två tredjedelar

och upphittaren återstoden av godsets värde. I utkastet föreslogs att i dylika

fall upphittaren ensam skulle erhålla godset, dock mot skyldighet att gälda

polismyndighets kostnad i anledning av fyndet. Såsom stöd för den sålunda

intagna ståndpunkten anfördes i promemorian, att den nuvarande lagbestäm­

melsen om kronans rätt till andel av godsets värde knappast torde tillämpas

i andra fall än då godset inlämnats till polismyndighet. För närvarande an-

såge sig en upphittare berättigad att, om ägaren ej efter annonsering eller

annan lysning anmälde sig, behålla godset. En lagfäst regel att upphittaren

hade rätt till hittegods, då ägarens rätt prekluderats, syntes också bäst främ­

ja lagstiftningens syfte samt kunde i sin mån uppmuntra dem som påträf­

fade borttappade föremål att tillvarataga dem och minska frestelsen att för­

tiga fynd. För övrigt skulle den realisation, som bleve nödvändig följd av

ett stadgande om kronans andel i värdet, såsom regel bliva oförmånlig. Den

sålunda i utkastet föreslagna lösningen av förevarande spörsmål har i ytt­

randena icke föranlett någon erinran. Enligt vad statskontoret upplyst upp­

gick kronans andel i hittegods för budgetåret 1935/1936 till allenast 8,500

kronor och torde i allmänhet varit lägre. Statskontoret har för den skull

ur statsfinansiell synpunkt icke haft något att erinra mot förslaget. Jag

vill ock ansluta mig till den i utkastet intagna ståndpunkten.

Enligt utkastet skulle hittegods, som funnes i polismyndighets vård, till­

falla kronan, om upphittaren underläte att inom tre månader efter anmaning

lösa godset eller ställa säkerhet för lösensumman eller han eljest kunde an­

ses ha uppgivit sin rätt. Från några håll har anmärkts, att polismyndighet

icke kunde påräkna att alltid erhålla gottgörelse för kungörelsekostnaden,

då godset kvarblivit hos upphittaren. Såsom i promemorian antytts har

emellertid polismyndighet möjlighet att omhändertaga godset i sådana fall

då anledning finnes att antaga att upphittaren ej skall fullgöra eventuell

betalningsskyldighet. Den i utkastet upptagna bestämmelsen om rättighet

för upphittaren att ställa säkerhet för lösensumman i stället för att gälda

den direkt torde kunna utgå. I övrigt torde utkastets bestämmelser i före­

varande avseende allenast böra jämkas så, att polismyndighet, när hittegods

skall redovisas till kronan, må göra avdrag för sina kostnader.

I anledning av anmärkning i ett yttrande torde såsom 5 § böra upp­

tagas en bestämmelse, enligt vilken upphittare som ej fullgör vad i 1 § är

stadgat förverkar all rätt på grund av fyndet.

Såsom i utkastet, 4 § första stycket, föreslagits, torde böra stadgas, att om

någon tillvaratager hos honom kvarglömd sak, reglerna örn hittegods skola

vinna tillämpning, med undantag av att hittelön ej skall utgå. En sådan

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

där det blivit sålt, köpeskillingen i dess helhet tillfalla intagaren. Vad så­

lunda i utkastet föreslagits synes vara en lämplig lösning av frågan; någon

erinran däremot har ej heller framkommit i yttrandena. Den i utkastet upp­

tagna lagtexten torde kunna godtagas med en obetydlig redaktionell jämk­

ning.

Vid promemorian hade utom de nu behandlade lagutkasten även fogats

utkast till lag om ändring av 22 kap. 19 och 21 §§ strafflagen.

I första stycket av 19 § stadgas för närvarande straff för den som ej låter

så lysa fynd eller hittegods som i lag är stadgat; straffet är böter högst dubb­

la värdet av det hittade. Enligt andra stycket av samma paragraf skall

den som förtiger fynd eller hittegods, då ägaren eller annan därtill berät­

tigad sig anmäler eller eljest tillkännagiver, straffas med böter eller fängelse.

Enligt utkastet skulle i förevarande paragraf stadgas straff av böter eller

fängelse för den som ej läte så lysa eller eljest tillkännagiva fynd, hittegods,

kvarglömd sak eller intaget hemdjur som i lag vore stadgat. Någon motsva­

righet till den gällande bestämmelsen om straff för förtigande av fynd eller

hittegods upptogs ej i utkastet.

De bestämmelser som finnas intagna i 22 kap. 19 § strafflagen stå i visst

samband med bestämmelserna örn bedrägeri och förskingring i 1, 11 och 13

§§ samma kapitel. Då utredning för närvarande pågår om en allmän revi­

sion av lagstiftningen om förmögenhetsbrott, synes icke lämpligt att i nu

förevarande sammanhang vidtaga någon ändring av 19 § i nämnda kapitel.

Denna paragraf är så allmänt avfattad, att den torde kunna tillämpas även

i fråga om underlåtenhet att iakttaga de nya bestämmelserna om hittegods

m. m., som jag förut föreslagit.

Beträffande 22 kap. 21 § strafflagen föreslogs i utkastet sådan ändring där­

av, att brott mot 19 § samma kapitel, som för närvarande endast kan åtalas

av målsäganden, skulle komma att falla under allmänt åtal. Även med denna

ändring torde böra anstå i. avbidan på den allmänna revisionen av lagstift­

ningen rörande förmögenhetsbrott.

Något förslag örn ändring i strafflagen torde sålunda icke nu böra fram­

läggas.

Den nya lagstiftningen torde lämpligen kunna träda i kraft den 1 januari

1939. Med ikraftträdandet av den nya lagen om hittegods böra 16 § 2 och 4

punkterna strafflagens promulgationsförordning upphöra att gälla.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upp­

rättats förslag till

1) lag om hittegods; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269)

om ägo fred.»

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag-

förslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande nied de vid propositionen fogade lagförslagen, Ilar här

uteslutits.

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 32.

Bilaga A.

Utkast till lag om hittegods.

Härigenom förordnas som följer:

1 §'

Var som något hittar skall utan dröjsmål anmäla fyndet hos polismyndig­

het. Är ägaren till hittegodset känd, må upphittaren i stället underrätta honom

om fyndet.

Polismyndighet åligge att, när anmälan om hittegods inkommit, kungöra

fyndet på lämpligt sätt eller, där ägaren till godset är känd, underrätta

honom.

2

§.

Hittegods skall väl vårdas. Där polismyndighet det påkallar, skall godset

överlämnas i dess vård. Vill upphittaren i annat fall överlämna godset till

polismyndighet, havé rätt därtill.

Polismyndighet må låta försälja hittegods, när skäl därtill äro.

3 §•

Ägaren vare berättigad taga hittegods åter mot det han gäldar polismyn­

dighets och upphittares skäliga kostnader i anledning av fyndet ävensom

skälig hittelön.

Varder ägaren ej känd inom ett år från det fyndet anmäldes hos polis­

myndighet, eller underlåter ägaren att lösa godset eller ställa säkerhet för

lösensumman inom tre månader från det han av polismyndighet underrät­

tats om fyndet, eller kan han eljest anses hava uppgivit sin rätt, vare godset

upphittarens.

Vill upphittaren tillgodonjuta sin rätt till godset, gälde han polismyndig­

hets kostnader i anledning av fyndet. Är godset i polismyndighets vård, och

underlåter upphittaren att lösa godset eller ställa säkerhet för lösensumman

inom tre månader efter anmaning, eller kan han eljest anses hava uppgivit

sin rätt, tillfälle godset Kronan.

4 §■

Tillvaratager någon hos honom kvarglömd sak, skall vad ovan stadgas om

hittegods äga motsvarande tillämpning; dock skall hittelön ej utgå.

Hava i särskilda författningar meddelats föreskrifter angående sådant som

förlorats inom järnvägs eller spårvägs område eller eljest å fortskaffnings-

medel i allmän trafik, skall vad sålunda stadgats lända till efterrättelse.

5

§.

Hittar någon hemdjur, skall vad i 52—57 §§ lagen örn ägofred stadgas i

tillämpliga delar lända till efterrättelse, ändå att fall som där avses ej är

för handen.

22

Kungl. May.ts proposition nr 32.

åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan för­

yttring av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti

han vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, varom i 11 § —------delvis erlagd.

Brott, som i 10 § —------- öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom.------------av äktenskapet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 19 .

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

upphittade. Jag hemställer därför att nämnda paragraf omarbetas i antydd

riktning, därvid särskild föreskrift torde erfordras för att utmärka att polis­

myndighet skall äga att utan anlitande av domstol eller överexekutor om­

händertaga hittegods som upphittaren ej frivilligt överlämnar.

För vinnande av det med förevarande lagstiftning avsedda ändamålet är

av vikt att i största möjliga utsträckning hittegods underkastas likartade be­

stämmelser och framförallt att på varje ort befattningen med hittegods kon­

centreras hos en myndighet. Att bibehålla de särskilda regler, som gälla be­

träffande sådant som tillvaratages å vissa fortskaffningsmedel och inom om­

råde som hör till trafikföretag, kan emellertid vara befogat, då i regel de

omständigheter under vilka föremål där förloras göra det naturligt att upp­

draga befattningen med det tillvaratagna åt trafikföretaget. I fråga örn före­

mål som tillvaratagas å postanstalt torde däremot skäl saknas för särbestäm­

melser. Sådana lära endast åstadkomma oreda och försvåra för ägaren att

återfå det förlorade. Jag hemställer därför att det i 7 § gjorda förbehållet

icke måtte avse sådant som tillvaratages å postkontor.

I övrigt lämnar jag de remitterade förslagen utan erinran.

Lagrådets övriga ledamöter lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 32.

25

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den A januari 1938.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, statsråden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

estman

, W

ig

­

^forss, M^öller, L^evinson, E^ngberg, S^köld, N^ilsson, Q^uensel, F^orslund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler lagrådets

denna dag avgivna utlåtande över de den 3 december 1937 till lagrådet re­

mitterade förslagen till 1) lag om hittegods samt 2) lag angående ändrad

lydelse av 57 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) örn ägofred.

Föredraganden anför:

»En av lagrådets ledamöter har hemställt, att 2 § i förslaget till lag om

hittegods omarbetades i sådan riktning, att allmän skyldighet föreskreves

att vid anmälan om hittegods till polismyndighet överlämna det upphittade,

såvida ej polismyndigheten medgåve att det förvarades av upphittaren. Sam­

me ledamot har vidare hemställt, att det i 7 § nämnda lagförslag gjorda

förbehållet örn möjlighet att i vissa fall meddela särskilda föreskrifter om

tillvarataget gods icke måtte, såsom föreslagits, avse även sådant som till­

varatagits å postanstalt. För min del finner jag emellertid icke tillräckliga

skäl föreligga att frångå den vid förslagets framläggande intagna ståndpunk­

ten i berörda frågor, vilken ståndpunkt också vunnit anslutning från lag­

rådets övriga ledamöter.»

Föredraganden hemställer härefter, att lagförslagen, mot vilka i övrigt

icke framställts någon erinran inom lagrådet, måtte jämlikt § 87 regerings­

formen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 1938. 1 sand. Nr 32.

3