Prop. 1939:250
('med förslag till lag örn enskilda vägar, m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
1
Nr 250.
Kungl. Majlis proposition till riksdagen med förslag till
lag örn enskilda vägar, m. m.; given Stockholms slott den 13 april 1939.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till
1) lag örn enskilda vägar; 2) lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar; 3) lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36 sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;
4) lag örn ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet; samt
5) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastighetsbildning i stad.
Under Hans Majits
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:
GUSTAF ADOLF.
Gerli. Strindlund.
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami.
Nr 250.
235 39
2
Kungl. Majds proposition nr 250.
Förslag
till
Lag
om enskilda vägar.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Inledande bestämmelser.
1 §•
Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta
vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.
Yad i denna lag stadgas angående fastighet gäfle även beträffande gruva
och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å
sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till
grunden.
Beträffande stad eller samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens be
stämmelser angående stad skola lända till efterrättelse, äger denna lag icke
tillämpning, såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts; dock skall,
där ej med stöd av stadgandena i 65 §, 71 § andra stycket eller 85 § annorledes
i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke medföra att
vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom
området upphör att gälla.
Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat örn
rätt till väg eller örn väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller inskränk
ning i den omfattning, i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrund
satser är lovligt för envar att färdas över annans ägor.
2
§.
Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas
för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplags
plats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd
eller brukande utförd anordning. Såsom väg anses bro och färja med färjläge.
3§-
Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning.
Såsom byggande av väg anses förutom anläggning av ny väg även om
läggning och förbättring av väg.
Till vägunderhåll räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i ett för
dess ändamål tillfredsställande skick, såsom påförande av väghållnings-
ämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av
bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn,
vägmärke eller annan dylik anordning, såvida åtgärden ej företages i sam
band med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro
samt drift av färja.
3
Vinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbana till erforderlig bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så tarvas, så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med hänsyn till trafikens art och omfattning är till avsevärd olägenhet.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.
4 §■
Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.
Inom område, för vilket med avseende å fastighetsindelning eller bygg nadsverksamhetens ordnande, enligt vad därom stadgats, viss plan eller sär skilda bestämmelser äro gällande, må ej väg så byggas att planen eller be stämmelserna motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 § föreskrivits.
Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ändamål fordrar.
Vid väghållning skall iakttagas vad örn fasta fornlämningar, naturminnes märken och nationalparker är särskilt stadgat.
5
§•
För fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan förpliktelse, som enligt denna lag eller med stöd därav meddelad bestämmelse åligger fastighet, svare, där ej nedan i andra eller tredje stycket annorledes stadgas, fastig hetens ägare.
Den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, skall vid tillämp ning av denna lag anses såsom fastighetens ägare.
I ägares ställe svare den, som innehar fastighet på sådana villkor att han, där fastighetsskatt för fastigheten skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen är skyldig erlägga dylik skatt.
Ny ägare eller innehavare svare ej för bidrag i penningar, som förfaller till betalning, innan han skall tillträda fastigheten, men vare pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt i fråga örn arbete, som i avseende å väghållningen ålagts honom.
Angående förmånsrätt för vissa fordringar enligt denna lag är särskilt stadgat.
2 KAP.
Enskilda vägar i allmänhet.
Om rätt till väg och om väghållningsskyldighet m. m.
6 §■
Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt att väg för den fastighet bygges över annan fastighets område och kan ej sådant lända
till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den mark,
som åtgår till vägen.
7 §•
Prövas befintlig väg vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande
av fastighet, till vilken vägen icke hörer, skall rätt att begagna vägen upp
låtas för fastigheten, såframt ej därigenom märkligt men tillskyndas fastighet,
å vars mark vägen är belägen, eller någon, som enligt tidigare upplåtelse
äger nyttja vägen.
8 §•
Därest vid prövning av fråga örn upplåtelse för fastighet av rätt enligt 6
eller 7 § att bygga eller begagna väg finnes att sådant men, som där sägs,
skulle orsakas av upplåtelsen, såframt ej rätten att för fastigheten nyttja
vägen begränsas till viss tid, viss årstid eller visst färdsätt, varde rättig
heten på dylikt sätt begränsad. Sådan begränsning må ock ske då uppen
bart är att behovet av vägen för fastigheten är i motsvarande mån inskränkt.
9 §•
För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas
av vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning.
Kan i fall då enligt 7 § upplåtes rätt att för fastighet begagna väg såsom
farväg, upplåtelsen anses medföra att arbete, som under de sist förflutna
fem åren, räknat från det frågan örn upplåtelsen väcktes, nedlagts å vägens
anläggning, omläggning eller förbättring, blivit till synnerlig nytta för fastig
heten, och varder, på sätt nedan i detta kapitel sägs, skyldighet att med
viss andel deltaga i vägens underhåll lagd å fastigheten, må, där särskild
anledning därtill förekommer, tillika kunna å fastigheten läggas skyldighet
att ersätta skälig del av värdet av det sålunda utförda vägbyggnadsarbetet.
Yarder fastighet, för vilken enligt 7 § upplåtes rätt att begagna väg såsom
farväg, icke förpliktad att med viss andel deltaga i väghållningen, åligge
fastigheten skyldighet att utgiva ersättning för den slitning av vägbanan,
som beräknas uppkomma genom vägens begagnande för fastigheten.
Ersättning, som i tredje stycket avses, skall bestämmas till visst penning
belopp att utgå årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen
äger bestånd och av den berättigade tages i anspråk. I övrigt skall ersätt
ning enligt denna paragraf bestämmas i penningar att utgå på en gång.
10
§.
I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastig
heters ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga.
Yäg, som, då mark är bar, är till nytta för två eller flera fastigheter, skall
av dem samfällt underhållas.
Ar väg under tid, då marken är snötäckt, till nytta för två eller flera
fastigheter, skola dessa samfällt taga del i vinterväghållningen.
Väghållningsskyldighet enligt vad nu är sagt åligger dock icke fastighet,
med mindre vägen är till nytta för fastigheten såsom farväg samt rätt att i
4
Kungl. Majus proposition nr 250.
5
sådant hänseende begagna vägen tillkommer eller kan tillerkännas fastig heten jämlikt lag eller enligt avtal eller medgivande av vederbörande rätts ägare, ej heller för tid, som förflutit, innan skyldigheten i nedan angivna ordning fastställes.
Yad i denna paragraf stadgats utgöre icke hinder för att, där så prövas skäligt, egendom, vars rätt att begagna väg till tiden eller annorledes be gränsas, så ock egendom, som i 1 § andra stycket avses, förklaras skola bidraga till väghållningen allenast genom erläggande av sådan ersättning, som i 9 § tredje stycket sägs; och skall, där så sker, å egendomen icke tillämpas vad i detta kapitel finnes stadgat örn väghållningsskyldig eller den, som har att deltaga i väghållning.
11 §•
Skyldigheten att deltaga i väghållning skall mellan de fastigheter, vilka skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de be räknas komma att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas större andel än som svarar mot dess nytta av vägen.
12
§.
Arbete med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning skall av de väghållningsskyldiga utföras antingen gemensamt eller, efter vägdelning, så att envar av dem eller, där särskilda omständigheter därtill föranleda, vissa eller samtliga gemensamt stå i ansvar för viss sträcka å marken (väglott).
Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är örn vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning, hänsyn tagas till sådana omständigheter, som in verka på kostnaden i motsvarande avseende, så att, där större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas. I följd härav skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning av väg verkställas särskilt för byggandet, särskilt för underhållet och särskilt för vinterväghållningen, ändå att den enligt 11 § å varje fastighet belöpande andelen är densamma beträffande vart och ett av dessa slag av väghållning.
13 §.
Där med stöd av stadgandena i detta kapitel vid förrättning eller genom dom väghållningsskyldighet ålagts fastighet samt för skyldighetens full görande tarvas, att sand, grus, jord eller sten tages å visst eller vissa ställen å annan fastighet eller att å visst område därav invid vägen växande träd eller buskar borthuggas eller kvistas eller snöskärm uppsättes, skall rätt i sådant avseende upplåtas för den förra fastigheten, där ej detta skulle lända den andra till märkligt men; och må, där det kan ske utan att orsaka dylikt men samt finnes påkallat till vinnande av ökad trafiksäkerhet vid vägens be gagnande, rätt som nyss sagts i fråga örn röjning av träd eller buskar upp låtas för fastighet, som i den i detta kapitel stadgade ordning berättigats att nyttja vägen.
För upplåtelse, som i första stycket avses, så ock för annat intrång, som
Kungl. Majus proposition nr 250.
*
6
därav föranledes, skall ersättning gäldas i penningar. Ersättningen skall be
stämmas att utgå på en gång, dock att ersättning för rätt att taga väghåll-
ningsämnen må, där rätt i sådant hänseende ej förbekålles allenast den eller
de fastigheter, för vilka upplåtelsen sker, bestämmas sålunda att dels på
en gång skall erläggas visst belopp och dels vid varje särskilt tillfälle, då
rättigheten begagnas, betalning skall gäldas efter visst pris för den då tagna
mängden. Ej må för erläggande av den ersättning för rätt att taga väghåll-
ningsämnen, som skall utgå på en gång, bestämmas längre tid en ett år efter
det rättigheten fastställdes.
Vid upplåtelse av rätt, som i denna paragraf avses, så ock vid rättighetens
begagnande skall tillses, att fastighet, som därav besväras, ej betungas mer
än nödigt är. Träd av större prydnadsvärde eller träd och buskar å tomt
eller i trädgård må ej fällas, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Innan
upplåten rätt att borthugga eller kvista träd eller buskar begagnas, skall för
varje gång underrättelse örn åtgärden, minst en vecka förut, meddelas
vederbörande fastighets ägare eller innehavare.
14 §.
I fall då vid förrättning eller genom dom enligt detta kapitel bestämts
att väg må för fastighet byggas eller begagnas, må till förmån för fastig
heten, där det kan ske utan märkligt men för annan fastighet, föreskrivas,
att grind eller led ej får bibehållas eller uppsättas å vägen annorstädes än
i ägogräns, i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg eller där det er
fordras för fullgörande av stadgad stängselskyldighet. Vid meddelande av
dylik föreskrift må dess tillämpning i övrigt begränsas efter ty skäligt
prövas.
För intrånget skall gäldas ersättning, som bestämmes i penningar att utgå
på en gång.
Om förrättning.
15 §.
Prövning av fråga örn rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses, verk
ställes vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.
16 §.
Rätt att påkalla förrättning enligt detta kapitel och att vid förrättningen
föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare även
som innehavaren, där denne jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet av
fastighetens väghållningsskyldighet. .
Väckes sålunda fråga, som i 6—14 §§ avses, må härutinnan talan för fastig
het vid förrättningen föras jämväl av innehavare av nyttjande- eller servituts
rätt, i den mån frågan rörer hans rätt.
Har efter förrättningens början fastighet övergått till ny ägare eller inne
havare, vare han i lika mån som företrädaren bunden av vad denne medgivit
eller godkänt,
Kungl. Majus proposition nr 250.
7
17 §.
Yrkande om skyldighet för fastighet att deltaga i väghållning må vid för
rättning framställas endast för fastighet, vilken prövas jämlikt de i 10 §
stadgade grunder skola deltaga i den vägbyggnad, det vägunderhåll eller den
vinterväghållning, varom fråga är.
18 §.
Ansökning örn förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen hos läns
styrelsen.
I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaf
fenhet, de fastigheter saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och
innehavares, nyttjanderätts- och servitutshavares namn och hemvist.
Finner länsstyrelsen den äskade förrättningen endast avse fråga, som bör
vinna sin lösning i den i 3 kap. stadgade ordning, äge länsstyrelsen avslå
ansökningen eller, där förordnande för förrättningsman redan utfärdats men
förrättningen ännu icke avslutats, förordna örn dess inställande. Ar frågan
örn dylikt beslut beroende på utredning, som länsstyrelsen låter verkställa,
må med utseende av förrättningsman tills vidare anstå eller länsstyrelsen
föreskriva att förrättningen skall vila, intill dess länsstyrelsen annorledes
förordnar.
19 §.
Till förrättningsman skall länsstyrelsen förordna sådan person, lantmätare
eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl
i övrigt vara till uppdraget lämplig.
För förrättning, som avser stad eller samhälle på landet, för vilket skall
föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall till
förrättningsman företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst an
ställd mätningsman eller jämlikt 5 kap. 2 § lagen örn fastighetsbildning i
stad förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden eller sam
hället.
Hava samtliga uppgivna sakägare förenat sig örn förslag till viss förrätt
ningsman, varde den föreslagne förordnad, där ej annat föranledes av stad-
gandena. i första och andra styckena eller eljest laga hinder möter.
Örn förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lant-
mäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till
byggnadsnämnd, denna nämnd.
20
§.
Förrättningsmannen skall, örn han finner sådant nödigt eller någon av
sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av
sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem,
som äro valda till nämndemän eller till ägodelningsnämndemän eller till gode
män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Ej må till god man utses
någon, som är bosatt fjärran från den ort, där förrättningsstället är beläget,
när annan behörig närmare finnes.
Kungl. May.ts proposition nr 250.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas, må det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.
Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.
21
§.
För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning, den förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad för gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stadgat.
Hen ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrätt ningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden genast förskjutas samt, därest vid förrättningen flera förpliktas till väghåll ning eller utgivande av ersättning enligt 9 § tredje stycket, mellan dem och sökanden fördelas efter ty skäligt prövas.
22
§.
Uppkommer vid förrättning fråga, för vars avgörande fordras särskild fack kunskap, äge länsstyrelsen, på därom av förrättningsmannen framställd be gäran och efter prövning av åtgärdens behövlighet, förordna sakkunnig person att biträda förrättningsmannen. Över länsstyrelsens beslut härutinnan må klagan icke föras.
Ersättning till sakkunnigt biträde, varom nyss sagts, bestämmes av för rättningsmannen med gode männen, örn sådana äro tillkallade; och gälle be träffande ersättningen vad i 21 § andra stycket finnes örn annan kostnad för förrättning stadgat.
23 §.
Mot förrättningsman, god man och sakkunnigt biträde gälle dessa jäv: örn han själv är sakägare eller örn han är med sakägare i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, eller örn han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller besvågrad, eljest äger del i saken eller därav kan vänta synnerlig nytta eller skada, eller örn han såsom ledamot i någon rätt deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken, eller örn han varit fullmäktig i saken, eller örn han är i någon sakägares tjänst, eller om han är sakägares vederdeloman eller uppenbara ovän. Söker någon, sedan förrättning begärts, sak med honom eller tillfogar honom något med ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas för jäv.
Vet förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde att emot honom finnes jäv eller är han hindrad att inom skälig tid utföra sitt uppdrag, an- mäle det genast hos den, som meddelat honom uppdraget.
24 §.
Förrättningsman skall så skyndsamt som möjligt å därför tjänlig tid börja förrättningen samt utan onödigt dröjsmål fortsätta och avsluta densamma.
Finner förrättningsmannen anledning till antagande att till förrättningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
9
hänskjuten fråga bör lösas i elen i 3 kap. stadgade ordningen, skall lian genast
härom underrätta länsstyrelsen och inhämta dess besked huruvida förrätt
ningen skall fortgå.
Vill den, som sökt förrättning, sedan förrättningsman förordnats men
innan sammanträde under förrättningen hållits, återkalla sin talan, gore det
skriftligen hos förrättningsmannen. Därest kungörelse eller kallelser, var
om i 25 § sägs, redan utfärdats och återkallelsen inkommit så sent att för
rättningsmannen ej kan i god tid före det utsatta sammanträdet skriftligen
underrätta samtliga kända sakägare örn förrättningens inställande, vare åter
kallelsen utan verkan; och meddele förrättningsmannen sökanden därom be
sked. Sker återkallelsen vid sammanträde under förrättningen, skall denna
genast inställas, där ej annan sakägare, som äger påkalla förrättning rörande
den väckta frågan, begär att förrättningen fortsättes.
25 §.
Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen örn tid och ställe för
första sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst fjorton dagar där-
förut ej mindre uppläsas i kyrkan för den eller de församlingar, där de av
förrättningen berörda fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller,
där förhållandena påkalla det, två eller flera av ortens tidningar.
Härjämte åligge det förrättningsmannen att minst fjorton dagar före sam
manträdet med posten avsända skriftlig kallelse till sammanträdet till envar
uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd sakägare. Kallelse skall
adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker kunskap vinnes
örn annan adress inom landet för mottagaren. Ar mark, som beröres av för
rättningen, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för
samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras
ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan varde kallelsen
sänd till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där han
ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att
kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, örn sådan ej
finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller för
valtare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,
må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig;
och skall, där kallelse delgives på detta sätt, kungörelsen örn förrättningen
innehålla uppgift örn vilken delägare, kallelsen tillställes, samt anslås å
lämplig plats inom kommun, där den samfällda marken är belägen.
Kungörelse och kallelse, varom i denna paragraf är stadgat, skola inne
hålla anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomst- och andra
handlingar, som styrka rätt att föra talan vid förrättningen.
Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan
hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i ovan stadgade ordning,
förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna sig eller av förrätt
ningsmannen blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade till förrätt
ningen.
Kungl. Majus proposition nr 250.
Avser förrättningen väg i ort, där byggnadsnämnd finnes, har förrätt- ningsmannen att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden örn tid och ställe för första sammanträdet.
Där fråga är örn vägs byggande så att den korsar allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled kallad att såsom sakägare deltaga i förrättningen.
26 §.
Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god man för den bortovarande enligt lagen örn förmynderskap.
27 §.
Angår förrättning fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, skall allmänt ombud förordnas att vid förrättningen bevaka det allmännas rätt. Förordnandet meddelas, där det ej ankommer på annan myndighet, av länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Finner förrättningsmannen, att förrättningen rör fastighet, som i första stycket sägs, skall han, såframt ej honom veterligt allmänt ombud blivit förordnat, så snart ske kan örn förhållandet underrätta länsstyrelsen, vilken, därest densamma ej själv skall meddela förordnandet, har att vidarebefordra underrättelsen till vederbörande.
Den myndighet, som utfärdat förordnande för allmänt ombud, skall därom genast underrätta förrättningsmannen; och åligge det denne att snarast möjligt till det allmänna ombudet med posten avsända underrättelse örn tid och ställe för första sammanträdet eller, om detta redan hållits, nästa sam manträde under förrättningen.
28 §.
Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat samt vid det förra tid och plats för sakens vidare handläggning icke tillkännagivits och ej heller överenskommelse träffats örn sättet för kungörandet av det nya sammanträdet, skall förrättningsmannen därtill i god tid skriftligen kalla samtliga sakägare, gode män och allmänna ombud samt, i fall som i 25 § femte stycket sägs, örn detta sammanträde underrätta byggnadsnämnden. Skall någon, som varken kallats eller inställt sig till något föregående sammanträde under förrättningen, inkallas såsom sakägare, har förrättnings mannen att tillställa honom skriftlig kallelse minst fjorton dagar i förväg.
29 §.
Kommer ej förrättningsmannen tillstädes å den för sammanträde utsatta tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som tillstädeskommit, åtskiljas. Får förrättningsmannen laga förfall, underrätte han så fort ske kan alla vederbörande därom. Förrättningsman, som utan
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
11
skälig orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och olägenhet
samt svare därjämte för tjänstefelet.
Utebliver god man från förrättning, varde annan i hans ställe utsedd, så
framt ej alla närvarande sakägare begära uppskov med ärendets vidare hand
läggning.
........................
Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder
för förrättningens företagande; dock att örn sökanden, utan att hava anmält
laga förfall, utebliver från första sammanträdet, skall så förfaras som örn
han hade vid sammanträdet återkallat sin talan.
30 §.
Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse förrättningsmannen
sitt förordnande.
Förrättningsmannen efterhöre, huruvida jäv är att anföra mot honom eller
god man eller förordnat sakkunnigt biträde. Sakägare, som vill anföra jäv,
gore det å första sammanträdesdag, då den, mot vilken jävet framställes,
tjänstgör. Ej må sakägare senare väcka fråga örn jäv, med mindre han varit
av laga förfall hindrad att inställa sig å nämnda dag eller den omständig
het, varå jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig.
I dessa fall skall jävet för att vinna beaktande framställas å den samman
trädesdag, som först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen
till jävet uppkom eller blev känd. Sakägare, som föreslagit någon till för-
rättningsman eller röstat å någon vid utseende av god man, må ej å om
ständighet, som därvid var för sakägaren känd, grunda jäv mot den, som i
enlighet med sakägarens förslag eller röst blivit förordnad eller utsedd.
Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmannen med gode
männen, där han av sådana biträdes, så fort ske kan beslut.
Finnes jäv mot förrättningsman lagligen grundat, skall förrättningen
genast avbrytas. I ty fall ävensom därest sakkunnigt biträde befinnes jävigt,
tillkännagive förrättningsmannen ofördröjligen förhållandet för länsstyrelsen.
Är god man befunnen jävig, utses annan i hans ställe.
Ogillas jävsanmärkningen, må talan mot beslutet fullföljas hos länssty
relsen genom besvär, vilka skola dit ingivas inom tjugu dagar från det be
slutet avkunnades. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet. Utan
hinder av förd klagan, fortsätte den, mot vilken jävet framställts, med sin
befattning, intill dess annorledes i vederbörlig ordning förordnas. Dock må
ej förrättningen avslutas, innan jävsfrågan slutligen prövats.
Vid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant beslut
må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkom
mit innan anmärkningen gjordes. Ogillar länsstyrelsen jävsanmärkning, må
klagan över länsstyrelsens beslut härutinnan icke föras.
31 §.
Förrättningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid
förrättningen.
Kungl. Majus proposition nr 250.
I protokollet skall ske anteckning rörande vilka som äro sakägare och för vilka fastigheter de äga föra talan, samt till beskaffenhet och utgivningsdag- anmärkas de handlingar, som styrka behörighet härutinnan. Fastigheternas registerbeteckningar skola angivas, i den mån sådana finnas dem åsätta.
I protokollet skola noga upptagas framställda yrkanden och anförda skäl samt förrättningsmannens och gode männens beslut och utlåtanden jämte grunderna för desamma.
Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragrafföljd för hela för rättningen och inom åtta dagar efter varje sammanträde å förut tillkännagiven tid och plats uppläsas.
Protokollet skall förses med underskrift av förrättningsmannen och gode männen, örn han av sådana biträdes, samt jämväl undertecknas av de sak ägare, som närvarit vid sammanträdet, dock att där närvarande sakägare äro flera än tio eller de eljest därom besluta, protokollet skall å deras vägnar undertecknas av två personer, vilka sakägarna därtill utsett. Den är utsedd, som erhållit de flesta rösterna; mellan lika röstetal skilje lotten. Vägrar sakägare sin underskrift eller förekommer anmärkning mot protokollet, skall anteckning därom ävensom örn beslut, som i anledning av framställd an märkning meddelas, i protokollet verkställas.
32 §.
Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen må, där sådant är för förrättningen erforderligt, efter därom i god tid gjord tillsägelse hos vederbörande fastighets ägare eller innehavare, övergå ägor, verkställa stek ning eller mätning å marken, undersökning av grund och annan dylik åt gärd. Därvid skall iakttagas, att skada å växande gröda samt nedhuggning eller skadande av träd såvitt möjligt undvikas. Ej må i trädgård, annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens lov träd skadas eller fällas.
Har genom åtgärd, som i första stycket avses, skada uppkommit och vill den, som skadan led, därför njuta gottgörelse, framställe han före förrätt ningens avslutande sitt yrkande hos förrättningsmannen, vilken har att med gode männen, om han av sådana biträdes, uppskatta skadan; och gälle örn ersättning för skadan vad i 21 § andra stycket rörande kostnad för förrätt ning finnes stadgat.
33 §.
Vid förrättning skall i förekommande fall företagas sådan prövning, som i 1 § andra stycket sägs, samt efter omständigheterna tillses:
huruvida väg för fastighet må byggas över annan fastighets område; huru väg skall byggas till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och an ordning i övrigt;
inom vilken tid byggande av väg skall vara slutfört; huruvida för fastighet skall upplåtas rätt att begagna befintlig väg; huruvida rätt, som för fastighet upplåtes att begagna väg, skall begränsas på sätt i 8 § sägs;
Kungl. Majus proposition nr 250.
13
vilka fastigheter, som skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande
eller underhåll eller i vinterväghållning, och huru stor andel av skyldigheten,
som skall åligga envar fastighet (andelstal), ävensom, där någon av de väg-
hållningsskyldiga fastigheternas rätt att begagna vägen begränsas till viss
årstid eller viss tid, huru väghållningsskyldigheten skall beträffande övrig
del av året eller efter den bestämda tidens utgång mellan de övriga väg-
hållningsskyldiga fördelas;
huruvida arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning
skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt eller efter vägdelning
samt, i senare fallet, huru delningen skall verkställas;
huruvida för fastighet skall upplåtas rätt, som i 13 § omförmäles, sko
lande, där vid förrättning verkställes vägdelning, alltid i sammanhang där
med till prövning upptagas frågan örn upplåtelse av rätt att taga väghåll-
ningsämnen erfordras eller icke;
å vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt jämlikt
13 § upplåten rätt må utövas samt huruvida ett till hämtning av väghåll-
ningsämnen vid förrättningen bestämt ställe må för enahanda ändamål nyttjas
av ägaren eller eljest av annan än den eller de fastigheter, för vilka rättig
heten sålunda upplåtes;
huruvida och i vad mån inskränkning skall jämlikt 14 § föreskrivas i rätt
att å väg bibehålla eller uppsätta grind eller led;
huruvida ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13, 14, 22 eller
32 § skall gäldas samt till vilket belopp eller, i den män ersättning enligt
13 § ej bestämmes allenast till visst belopp, efter vilka grunder ersättningen
i övrigt skall beräknas;
huruvida och på vad sätt ersättning, som här nämnts, skall mellan flera
fastigheter till utgörande fördelas;
huruvida ersättning enligt 9 § tredje stycket skall utgå, med vilket årligt
belopp ersättningen skall gäldas ävensom, där vägdelning skett och eljest i
förekommande fall, huru beloppet skall fördelas mellan flera till ersättningen
berättigade;
huru utgifterna för förrättningen skola mellan flera sökande eller andra
sakägare i enlighet med stadgandena i 21 § fördelas.
34 §.
Förriittningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstad
komma förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhand
ling därom upprättad samt av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres,
underskriven och medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns
påskrift vitsordad. Avhandlingen skall bifogas protokollet över förrätt
ningen.
Rörer förening fastighet, som står under allmän myndighets vård och
inseende, skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å
fastigheten ej gidia, med mindre den varder av vederbörande myndighet
godkänd.
Kungl. Majds proposition nr 250.
Angår förening fråga om byggande av väg i fall, som i 4 § andra stycket avses, vare föreningen ej gällande utan att den prövas överensstämma med de i nämnda stycke givna stadgan den.
Ej heller vare förening gällande, där den finnes uppenbarligen till skada för fastighet betunga densamma med förpliktelse i avsevärt högre grad än vad enligt de i detta kapitel stadgade grunder skall åligga fastigheten.
Åberopas vid förrättning enligt detta kapitel av någon sakägare mellan honom och annan sakägare gällande avtal rörande fråga, som vid förrättningen skall prövas, varde enahanda verkan tillerkänd avtalet, som örn dessa' sakägare vid förrättningen ingått förening i överensstämmelse med avtalets innehåll; dock skall sakägare icke vid förrättning anses bunden av tidigare avtal, så framt efter avtalets ingående inträtt ändrade förhållanden, som på frågan i synnerlig mån inverka, ej heller där avtalet avser väghållningsskyldighet och tio år förflutit från det avtalet slöts.
Prövning enligt denna paragraf av fråga örn verkan av förening eller avtal ankommer på förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes.
35 §.
I den mån ej enligt 34 § gällande förening mellan sakägarna kan åstad kommas eller tidigare ingånget avtal skall läggas till grund för avgörandet, varde saken jämlikt de i detta kapitel stadgade grunder prövad av förrätt ningsmannen med gode männen, där han av sådana biträdes; och skola de, sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen utredda, ändå att frågorna skola avgöras i enlighet med förening eller avtal, på grund av vad i ärendet förekommit avgiva skriftligt utlåtande i saken, vilket för sakägarna skall uppläsas och framläggas.
Ej må i utlåtandet föreskrivas åtgärd, för vars vidtagande fordras offentlig myndighets tillstånd, med mindre sådant tillstånd inhämtats.
Sedan utlåtandet framlagts, eller då förrättning, sedan sammanträde där under ägt rum, skall inställas, skall förrättningen förklaras avslutad med tillkännagivande vid vilken domstol talan mot förrättningen må fullföljas samt vad enligt 37 § skall iakttagas för sådan talans bevarande.
Innebär utlåtandet att jämlikt vad i 50 § sägs två eller flera fastigheter skola utgöra en samfällighet för gemensam väghållning, skall förrättnings mannen föranstalta därom att efter förrättningens avslutande i sammanhang därmed å förrättningsstället hålles sammanträde med vederbörande för an tagande av stadgar och utseende av styrelse för samfälligheten. Vid sam manträdet skall förrättningsmannen leda förhandlingarna samt framlägga förslag till stadgar.
36 §.
Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 35 § omförmälda utlåtande samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen upprättats, skola av förrättningsmannen inom tjugu dagar eller, örn vägen
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
15
eller största delen därav är belägen inom något av rikets fyra nordligaste
län, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande överlämnas till ord
föranden i styrelse, varom i 50 § förmäles, eller där sådan styrelse ej är
tillsatt, till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller,
örn dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där lian
av sådana biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare hand
lingarna hos den, som sålunda mottagit dem, tillgängliga för envar, som
åstundar att granska eller avskriva desamma. Kvitto å handlingarnas mot
tagande skall vidfogas huvudskriften av förrättningsutlåtandet.
Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket sägs,
örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lant-
mäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till
byggnadsnämnd, denna nämnd.
37 §.
Klagan över förrättningen må av sakägare föras genom besvär hos ägo-
delningsrätten i den ort, där vägen eller största delen av densamma är be
lägen. Besvären skola ingivas till ägodelningsdomaren inom fyrtiofem dagar
eller, örn vägen eller största delen därav är belägen inom något av rikets
fyra nordligaste län, inom sextio dagar från den dag då förrättningen för
klarats avslutad, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten
insända besvären så tidigt att de före sagda tids utgång komma ägodelnings
domaren till handa.
Den, som vid förrättningen begärt ersättning enligt 32 §, äge, ändå att
han ej är sakägare, rätt att vad denna ersättningsfråga angår fullfölja talan
mot förrättningen på sätt och inom tid, varom i första stycket sägs. Dylik
talerätt tillkomme ock sakkunnigt biträde såvitt rörer av honom vid för
rättningen fordrad ersättning enligt 22 §.
38 §.
När besvär enligt 37 § blivit anförda, skall ägodelningsdomaren genast
därom underrätta förrättningsmannen, vilken har att skyndsamt till ägodel
ningsdomaren insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen rörande
handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förrättningsmannen vare
pliktig att, där ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten så prövar nödigt,
inställa sig vid rätten för att höras i målet. Ersättning för inställelsen skall
förskjutas av klaganden, och pröve rätten i slutliga utslaget, huruvida be
loppet skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.
I fråga om förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut gäde
i tillämpliga delar vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.
39 §.
Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort,
skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättnings
mannen, till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, örn vägen
Kungl. Majus proposition nr 250.
varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle, för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, till byggnadsnämnden för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad domen vunnit laga kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor eller byggnadsnämnd ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt
36 § har att förvara avskrift av förrättningshandlingarna.
Föres ej talan mot förrättningen, har förrättningsmannen att insända förrättningsutlåtandet till ägodelningsdomaren, vilken åteckne detsamma bevis, att besvär ej anförts; och åligge det förrättningsmannen att, sedan utlåtandet återställts till honom, inom fyra månader efter förrättningens avslutande översända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken, enligt vad i första stycket sägs, akten skall förvaras.
Där förrättningen avser väg, som är belägen dels i stad eller samhälle, varom i första stycket förmäles, och dels å egentliga landsbygden, skall förrättningsmannen verkställa avskrift av förrättningshandlingarna, vilken avskrift skall åtfölja akten, tills densamma inlämnats till förvar hos veder börande byggnadsnämnd eller lantmäterikontor; och åligge det den av dessa myndigheter, som mottagit akten, att därom teckna bevis å avskriften och översända denna till den andra av ifrågavarande myndigheter. I fall, som i detta stycke avses, varde, då avskrift av dom, efter ty ovan är sagt, skall översändas till byggnadsnämnden eller lantmäterikontoret, dylik avskrift tillställd dem båda.
Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet att redovisa förrättningsakt och andra honom enligt denna lag åliggande uppgifter, därom förordnar Konungen. Närmare anvisningar till ledning för förrättningsmän vid handläggning av förrättningar utfärdar Konungen eller den Konungen förordnar.
Örn verkställighet m. m.
40 §.
Föres ej talan mot förrättning enligt detta kapitel så som i 37 § sägs, gånge det därvid meddelade utlåtandet i verkställighet såsom lagakraft- ägande dom.
Beträffande rätt att begagna väg, som redan finnes anlagd, samt skyldig het att fullgöra underhåll eller vinterväghållning av sådan väg skall vad i ägodelningsrätts dom bestämts, ändå att talan däremot föres, omedelbart lända till efterrättelse, såframt ej ägodelningsrätten eller högre rätt, där saken är anhängig, annorledes förordnar. >*,
På yrkande av part må ägodelningsrätten, där särskilda skäl därtill äro, förordna, att jämväl vad i dess dom bestämts rörande rätt att bygga väg över annans mark eller rätt, som i 13 § avses, må verkställas utan hinder av att domen icke vunnit laga kraft.
Den, som söker verkställighet av dom, som icke vunnit laga kraft, har att ställa pant eller borgen för den gottgörelse för skada genom verkställig-
Kungl. Majus proposition nr 250.
17
hetsåtgärden, som kan, där domen ändras, prövas skola utgå; och gälle
därom vad i 48 § första stycket utsökningslagen stadgats. Från skyldighet
att ställa dylik säkerhet vare kronan fri.
Att vad genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts i vissa
hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad nedan i 41 och
49 §§ samt angående vägsamfällighet stadgas.
41 §.
Skall väg byggas så att den korsar allmän väg, järnväg, spårväg, kanal
eller flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled berättigad att
ombesörja arbetet, i vad detsamma utgöres av anordningar i korsningen,
samt pliktig att, örn förvaltningen ej själv verkställer detta arbete, övervaka
detsamma och, där anordningarna icke utföras på ett för trafiken betryg
gande sätt, i god tid anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet, som
äger meddela erforderliga föreskrifter.
42 §.
Har genom förrättning eller dom å fastighet lagts skyldighet att deltaga
i väghållning utan att föreskrift lämnats rörande rätt att för fastigheten
begagna vägen, vare så ansett som örn dylik rätt blivit genom förrättningen
eller domen fastställd att gälla så länge fastigheten sålunda ålagd väghåll-
ningsskyldighet består. Dock skall, där å fastigheten lagts skyldighet att
deltaga endast i vinterväghållning, därav icke anses följa rätt att nyttja
vägen den tid mark är bar.
43 §.
Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn
bättre rätt till vad såsom ersättning enligt 9, 13, 14 eller 32 § skall utgå,
skall den tvist hänvisas till särskilt utförande i vanlig ordning.
44 §.
Är ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13 § eller 14 § bestämd
att utgå på en gång men saknas föreskrift örn tid för betalningen, skall
denna fullgöras inom ett år efter det frågan örn ersättningsskyldigheten
slutligen avgjordes. Evad nämnda skyldighet hänför sig till allenast en
fastighet eller blivit mellan flera fördelad, må ej arbete å annans mark verk
ställas eller åtgärd till förfång för annan vidtagas, innan ersättningens hela
belopp blivit erlagt.
I fall då ersättning, som i 9 § avses, bestämts att utgå med visst årligt
belopp, må vägen ej begagnas, med mindre förfallen del av ersättningen
gäldats.
45 §.
Skall ersättning enligt 9 § första eller andra stycket erläggas på en gång
och bliver den ej till fullo gulden inom ett år efter betalningstidens utgång,
vare vad genom förrättningen eller domen rörande vägen föreskrivits i sin
helhet förfallet.
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 250.
235 39
2
18
Därest ersättning enligt 13 eller 14 §, vilken bestämts att utgå på en
gång, icke gäldats inom betalningstiden, vare frågan örn den rätt, ersättningen
avser, förfallen.
Ar vad genom förrättning eller dom rörande väg bestämts i sin helhet
förfallet till följd av en eller flera sakägares underlåtenhet att fullgöra sin
ersättningsskyldighet, åligge det denne eller dessa sakägare, en för alla och
alla för en, att slutligen vidkännas kostnaderna för förrättningen.
46 §.
Försummar någon att i vederbörlig ordning gälda ersättning enligt 9 §
första eller andra stycket, 13 § eller 14 §, som bestämts att utgå på en gång,
och har annan, vilkens rätt är beroende av att förpliktelsen fullgöres, helt
eller delvis förskjutit beloppet, njute denne utmätning hos den försumlige
för vad sålunda för hans räkning utgivits, såframt ersättningens hela belopp
erlagts inom betalningstiden eller, där fråga är örn ersättning enligt 9 §
första eller andra stycket, inom ett år efter betalningstidens utgång.
47 §.
Den, som för honom tillerkänd rätt att begagna väg i förskott för
visst år erlagt ersättning jämlikt 9 § tredje stycket, må, där han styrker att
han under året själv botat brist i vägens underhåll, berättigas att efter ty
skäligt prövas återbekomma ersättningsbeloppet eller del därav. Krav därå
skall vid talans förlust framställas inom en månad efter årets utgång.
48 §.
För övervakande av underhållet och vinterväghållningen i fråga örn väg,
som gjorts till föremål för vägdelning, skall, där någon av väglottsliavarna
det fordrar, anställas särskild ojävig tillsyningsman. Bliva väglottshavarna
ej ense örn valet av tillsyningsman, skall sådan på anmälan utses av läns
styrelsen.
Länsstyrelsen bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör tillkomma
tillsyningsmannen och huru arvodet bör mellan väglottshavarna till utgö
rande fördelas, allt efter ty skäligt prövas.
Tillsyningsmannen entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro
ense. I annat fall må frågan av envar av dem underställas prövning av läns
styrelsen, som förordnar efter omständigheterna.
Yad ovan i första och tredje styckena stadgats örn väglottshavare skall,
där fastighets väghållningsskyldighet jämlikt 5 § skall fullgöras av inne
havaren, tillämpas ej blott å denne utan även å fastighetens ägare.
49 §.
Försummar väglottshavare att vederbörligen underhålla sin väglott eller
fullgöra vinterväghållning därå och bättrar han ej ofördröjligen efter till
sägelse, skall tillsyningsman, som i 48 § omförmäles, hålla syn genom två
ojävige män, av vilka den ene skall vara nämndeman, ägodelningsnämnde-
Kungl. Majus proposition nr 250.
19
man eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Varder vid
synen, till vilken den försumlige skall i god tid kallas, bristen vitsordad,
uppskatte synemännen i penningar kostnaden för dess botande. Därefter
äge tillsyningsmannen erhålla utmätning hos den försumlige för det upp
skattade beloppet jämte synekostnaderna samt vare pliktig att, i den mån
medel sålunda för ändamålet tillhandahållits honom, ofördröjligen ombesörja
utförande av det eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren åt synen eller
honom påförda synekostnader, instämme sitt klander till allmän underrätt
i orten inom tre månader efter utmätningen eller vare sin talan kvitt.
Vad i första stycket angående syn stadgats utgöre icke hinder för till
syningsmannen att, därest väglott ej ofördröjligen efter tillsägelse bättras,
genast bota befintlig brist. Har så skett, njute han av den försumlige skälig
gottgörelse för arbetet, i den mån detta visas hava varit erforderligt för
väglottens försättande i laggillt skick.
Om vägsamfällighet.
50 §.
Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts, att arbete
med vägs eller väglotts byggande, underhåll eller vinterväghållning skall för
två eller flera fastigheter utföras gemensamt, och äro ej fastigheterna i samme
ägares, eller i fall som i 5,§ tredje stycket avses, samme innehavares hand,
skola fastigheterna utgöra en samfällighet för handhavandet av den gemen
samma väghållningen och därmed förenade angelägenheter. Ej må dylik
vägsamfällighet utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda an
givna ändamål.
För samfälligheten skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. De
väghållningsskyldigas rätt att besluta i samfällighetens angelägenheter ut
övas å sammanträde.
51 §.
Stadgar för vägsamfällighet skola angiva:
samfällighetens benämning, som skall innehålla ordet vägsamfällighet och
däri ordet förening ej må ingå;
samfällighetens ändamål under hänvisning till de beslut, som meddelats
örn väghållningens utförande och delaktigheten däri;
huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet;
huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;
tiden för räkenskapsavslutning;
huru ofta ordinarie sammanträde med de väghållningsskyldiga skall
hållas;
det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra medde
landen skola bringas till de väghållningsskyldigas kännedom, ävensom den
tid före sammanträde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara
vidtagna;
så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.
Kungl. Majus proposition nr 250.
20
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller
annan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt,
för vilken skyldighet att ingå i samfälligheten framdeles kan inträda.
Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av läns
styrelsen. Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, förrän den blivit
av länsstyrelsen fastställd.
52 §.
Styrelse för vägsamfällighet skall bestå av en eller flera här i riket bo
satta personer och hava sitt säte i den ort, där vägen eller största delen
därav är belägen.
Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till
ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut av de väghållnings-
skyldiga.
Anmälan örn val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall
ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.
Har styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit vald, gått
till ända utan att anmälan örn nytt val skett, och är styrelsen med kvar
stående ledamöter ej beslutför, eller saknas eljest behörig styrelse, skall
länsstyrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende av att
styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen an
mälan örn verkställt val förordnandet återkallas, antingen ensam eller
jämte de styrelseledamöter, som må finnas, förvalta samfällighetens ange
lägenheter och företräda samfälligheten på sätt örn styrelse finnes nedan
stadgat. Syssloman njute av samfälligheten arvode, som bestämmes av
länsstyrelsen.
Då styrelse utsetts eller ändring i dess sammansättning skett samt då
förordnande av syssloman ägt rum, skall på samfällighetens bekostnad under
rättelse därom intagas i länskungörelserna.
53 §.
I fall, som i 50 § avses, må ej, innan stadgar fastställts och anmälan
örn styrelseval skett eller syssloman jämlikt 52 § fjärde stycket förordnats,
arbete å annans mark verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan
vidtagas.
54 §.
Styrelse för vägsamfällighet äge att i enlighet med denna lag, stadgarna
och de väghållningsskyldigas beslut, där detta ej är mot stadgarna eller mot
lag stridande, ombesörja den gemensamma väghållningen och i övrigt för
valta samfällighetens angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör
den gemensamma väghållningen själv eller genom ombud ej mindre i för
hållande till tredje man handla å samfällighetens vägnar än även inför dom
stolar och andra myndigheter företräda samfälligheten.
Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål,
som rör samfälligheten, är stadgat i 11 kap. 15 § rättegångsbalken, och
Kungl. Majus proposition nr 250.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
21
skall vad i sådant avseende gäller äga tillämpning jämväl då annat med
delande skall delgivas samfälliglieten.
Såsom styrelsens beslut gäde, där ej annorlunda är i stadgarna bestämt,
den mening, örn vilken vid styrelsesammanträde de flesta röstande förena
sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid
sammanträdet.
Ledamot av styrelsen äge ej deltaga i behandling av fråga rörande
avtal mellan honom och samfälliglieten, ej heller angående avtal mellan
samfälligheten och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse,
som kan vara stridande mot samfällighetens. Yad sålunda stadgats äge
motsvarande tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelse
ledamoten eller tredje man.
55 §.
Ledamöter av styrelse för vägsamfällighet, vilka genom att överskrida
sin befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda de
väghållningsskyldiga skada, svare för skadan en för alla och alla för en;
svare ock på sätt nu nämnts för skada, som de genom överträdelse av
bestämmelse i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.
56
§•
Å sammanträde, varom i 50 § förmäles, må rösträtt för envar av de väg
hållningsskyldiga fastigheterna utövas av den, som jämlikt 5 § har att svara
för fullgörande av fastighetens förpliktelser, efter det andelstal, som är be
stämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten. Väghåll-
ningsskyldig, som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill
dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tion
del av de väghållningsskyldigas sammanlagda, å sammanträdet företrädda
andelstal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud
för annan deltaga i behandling av fråga rörande avtal mellan honom och
samfälligheten eller angående avtal mellan denna och tredje man, där han i
frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällig
hetens. Yad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning beträffande rätte
gång eller annan talan mot honom eller tredje man.
Yid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av väghållningen,
däri allenast vissa av de väghållningsskyldiga äro pliktiga att taga del, till-
komme endast dessa väghållningsskyldiga rösträtt.
För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst
fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt
ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, i andra frågor
gäfle den mening, som biträdes av de flesta röstande, eller, örn jämväl an
talet röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.
Över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg
föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för
de väghållningsskyldiga tillgängligt.
Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorledes be-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
stämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga minst en
vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras
såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen är belägen, som ock
i minst en av ortens tidningar.
Styrelsen åge, när den finner lämpligt, kalla de väghållningsskyldiga till
extra sammanträde. Yarder sådant sammanträde för uppgivet ändamål på
fordrat av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga eller det mindre
antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen ut
lysas.
57 §.
Underlåter styrelse för vägsamfälligliet att i föreskriven ordning kalla de
väghållningsskyldiga till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast
två veckor efter påfordran, som i 56 § sista stycket sägs, utlyst extra samman
träde att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan
ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i
stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst
en femtedel av de väghållningsskyldiga, äga samma giltighet som kallelse av
styrelsen.
58 §.
Menar medlem av vägsamfällighet att beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författ
ning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av sam-
fälligheten, åge tala därå genom stämning å styrelsen inom trettio dagar från
beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad.
Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej dom
stolen annorlunda förordnar.
Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den
ort, där styrelsen har sitt säte.
Dylik talan må, i fall då rösträtt å sammanträde för fastighet utövas av
dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens ägare.
59 §.
För förbindelse, som vägsamfällighet ådragit sig, svare de fastigheter,
vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst hade att deltaga i kostnaderna
för den gren av samfällighetens verksamhet, till vilken förbindelsen är att
hänföra, efter de andelstal, som vid nämnda tid voro gällande med avseende
å väghållningsskyldigheten inom denna verksamhetsgren. Uppkommer brist
hos någon av de sålunda ansvariga, vare bristen fördelad mellan de övriga
av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras
gällande endast av vägsamfälligheten, och har förty fordringsägaren att för
betalning söka denna.
Att fastighet, som efter förbindelsens uppkomst inträtt i samfälligheten,
kan varda delaktig i ansvaret för förbindelsens fullgörande, därom stadgas
i 66 §.
Kungl. Majus proposition nr 250.
23
60
§.
Vägsamfällighets medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra
inkomster, täckas genom uttaxering av bidrag i penningar.
Till belopp och under villkor, som de vägliållningsskyldiga å samman
träde bestämma, äger styrelsen upptaga lån, som, där det ej skall infrias
inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering efter viss plan.
Där egendom, som i 1 § andra stycket avses eller vars vägliållningsskyl-
dighet efter ty i 5 § tredje stycket sägs åvilar innehavaren i ägarens ställe,
ingår i vägsamfällighet, må samfälligheten icke ikläda sig gäld, för vars
betalning jämlikt 59 § nämnda egendom jämte annan har att svara, såframt
ej för det å egendomen i första hand belöpande bidraget till gäldens be
talning ställts pant eller borgen hos samfälligheten eller ock ett mot detta
bidrag svarande belopp av från egendomen inbetalat förlag avsättes för dess
andel i gälden. Sålunda avsatt belopp må ej användas eller tagas i mät för
annat ändamål.
61
§.
För varje år skall vägsamfällighet upprätta utgifts- och inkomststat. För
slag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och
fastställelse å sammanträde med de vägliållningsskyldiga.
Då i fråga örn skyldigheten att deltaga i kostnaderna skilda regler gälla
beträffande olika utgifter, skola med hänsyn därtill utgifterna uppdelas i
grupper och inkomsterna beräknas särskilt för varje sådan grupp; och må
i ty fall de medel, som inflyta för täckning av utgifter, för vilka vissa väg-
liållningsskyldiga hava att svara efter vissa andelstal, icke sammanblandas
med andra tillgångar eller användas eller tagas i mät för ändamål, till vilket
bidrag skola utgå av andra väghållningsskyldiga eller efter andra delaktig-
hetstal. Har väghållningsskyldig att bidraga till utgifterna inom flera dylika
utgiftsgrupper, bör, där så ske kan, uttaxeringen av hans bidrag verkställas
gemensamt för dessa grupper samt de av honom inbetalda bidragsmedlen,
i den mån de ej åtgå till infriande av hans andel i förfallen gäld, fördelas
mellan utgiftsgrupperna efter storleken av de bidrag, han i övrigt har att
till dem lämna.
62
§.
Förslå ej de till samfälligheten influtna medel, som må för ändamålet
användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan
dröjsmål hos dem, som efter ty i denna lag stadgas häfta i ansvar för
gälden, uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldig
hetens fullgörande. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens leda
möter till last, svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för
egen skuld. Ar försumligheten uppenbar, förordne länsstyrelsen, på yr
kande av fordringsägaren, syssloman att i styrelsens ställe och med rätt till
arvode, som i 52 § sägs, uttaxera och indriva erforderligt belopp.
Där i annat fall än i första stycket avses hos någon väghållningsskyldig
uttaxerat bidrag ej kan indrivas eller det eljest efter fastställande av utgifts-
24
och inkomststaten visar sig att de anvisade inkomsterna ej förslå, har sty
relsen att till de väghållningsskyldiga hänskjuta frågan örn ändring av staten.
63 §.
Uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven,
verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till gransk
ning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras,
vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje bidragsskyldig
samt tiden för inbetalningen.
Förmenar väghållningsskyldig, att den i längden verkställda uttaxeringen
eller fördelningen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stäm
ning å styrelsen inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i
den gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos
allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Ändå att dylik
klandertalan väckes, vare väghållningsskyldig pliktig att å tid, som av sty
relsen bestämts, inbetala å honom uttaxerat bidrag vid äventyr att, där ej
rätten annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som
örn betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.
Är fastighet, som utträtt ur samfälligheten, likväl jämlikt Ö9 § ansvarig
för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull uttaxering å fastig
heten, skall den, som har att svara för betalningen av fastighetens bidrag,
kallas till det sammanträde, vid vilket debiteringslängden framlägges för
granskning; och gäde beträffande honom med avseende å behörighet att
klandra debiteringen och förpliktelse att erlägga uttaxerat belopp vad ovan
örn väghållningsskyldig är sagt.
64 §.
Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning
eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghåll-
ningsskyldigheten i sin helhet upphört.
Skall samfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer,
därvid de i förordningen örn tioårig preskription och örn kallelse å okända
borgenärer rörande dylik kallelse meddelade bestämmelserna skola äga mot
svarande tillämpning.
Ej må vägsamfällighet upplösas, innan all dess gäld blivit till fullo gulden
eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar hos
länsstyrelsen.
Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar (T ver stiga skul
derna, varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat
efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro
medlemmar av samfälligheten.
Kungl. Majus proposition nr 250.
Örn verkan av ändring i de förhållanden, varå förrättning eller
dom qrundats.
65 §.
Inträda, sedan fråga örn rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses,
blivit genom förrättning eller dom avgjord, ändrade förhållanden, som på
Kungl. Maj.ts proposition nr 250.
25
frågan i synnerlig mån inverka, åge envar sakägare påkalla frågans återupp
tagande vid ny förrättning.
66
§.
Varder genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämt, att fastig
het, som ingår i vägsamfälligket, icke vidare skall vara vägkållningsskyldig
eller att fastighet, som förut icke tillhört samfälligheten, skall deltaga i väg
hållningen, skall tillika vid förrättningen eller av domstolen prövas, huru
vida av denna anledning ny samfällighet skall bildas och förty den äldre
upplösas eller ook sistnämnda samfällighet äga bestånd oaktat den beslutade
ändringen av väghållningsskyldigheten.
Bestämmes att fastighet skall inträda i förut bestående vägsamfällighet,
varde i samband därmed prövat, huruvida och intill vilket belopp fastig
heten skall svara för förbindelser, som samfälligheten tidigare iklätt sig men
ännu icke infriat. Ej må sålunda å fastighet läggas ansvar för förbindelse
i vidare mån än som överensstämmer med de för skyldighet att bidraga till
väghållning i detta kapitel stadgade grunder.
67 §.
Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel blivit bestämt
angående rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses, och varder sålunda
berättigad eller förpliktad fastighet sammanlagd med annan fastighet eller
delad, skall, intill dess annorledes i laga ordning bestämmes, rättigheten
eller skyldigheten hänföras till den eller de nybildade fastigheterna.
Skedde nybildningen genom delning och utfördes dessförinnan väghåll-
ningsarbetet gemensamt för den ursprungliga fastigheten och för annan
fastighet, skall arbetet fortfarande utföras gemensamt, och skall av den ur
sprungliga fastighetens andelstal på var och en av de nybildade fastigheterna
anses belöpa så stor del, som svarar mot åsatt taxeringsvärde.
Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss väg-
lott, skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet beträffande denna
väglott utföras gemensamt för de nybildade fastigheterna. För sådant fall
skall vad i detta kapitel är stadgat med avseende å gemensam väghållning,
som genom förrättning eller dom föreskrivits, i tillämpliga delar lända till
efterrättelse, och skola de nybildade fastigheternas taxeringsvärden vara be
stämmande för skyldighetens fördelning dem emellan.
. Utan hinder av vad här ovan stadgats må ägare av någon av de nybildade
fastigheterna så ock den, som jämlikt 5 § har att svara för dylik fastighet
åvilande förpliktelse, som i denna paragraf avses, påkalla förrättning enligt
15 § med dem, som för de nybildade fastigheterna äga föra talan, för bestäm
mande enligt de i detta kapitel eljest stadgade grunder, huru ansvaret för
den ursprungliga fastighetens förpliktelse skall fördelas mellan de nybildade
fastigheterna. Vid sådan förrättning ingången förening mellan sakägarna
vare icke gällande, med mindre den av förrättningsmannen med gode männen,
där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med sistnämnda grunder.
Befinnes vid förrättningen att någon av de nybildade fastigheterna icke har
26
nytta av vägen och varder förty den ursprungliga fastighetens skyldighet
fördelad endast mellan de övriga nybildade fastigheterna, förfalle därmed den
sålunda från väghållningsskyldighet helt befriade fastighetens rätt att be
gagna vägen. Avskrift av handlingarna rörande förrättningen skall av för-
rättningsmannen inom den i 36 § föreskrivna tid för där avsett ändamål
överlämnas till den, hos vilken övriga handlingar angående vägen skola, på
sätt i samma lagrum sägs, hållas tillgängliga.
68
§.
Häftar fastighet jämlikt vad i detta kapitel stadgats i betalningsansvar för
vägsamfällighets gäld och varder fastigheten sammanlagd med annan fastig
het eller delad, övergår ansvaret å den eller de nybildade fastigheterna. Skedde
nybildningen genom fastighetsdelning, skola de nybildade fastigheterna sins
emellan taga del i betalningsansvaret efter dem åsätta taxeringsvärden; upp
kommer brist hos någon av dem, varde bristen efter nämnda beräkningsgrund
fördelad mellan de övriga.
69 §.
Därest i fall, då enligt 67 eller 68 § taxeringsvärde skall vara bestämmande
för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar,
sådant värde icke åsatts fastigheten, åge länsstyrelsen på ansökan och efter
verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga
till grund för beräkningen.
Om behörig länsstyrelse m. m.
70 §.
Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där annat ej följer
av vad i 27 § stadgats, länsstyrelsen i det län där vägen, varom fråga är,
eller största delen därav är belägen.
Över länsstyrelses beslut i ärenden, som i detta kapitel avses, må, där ej
enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade
ordning.
3 KAP.
Vissa vägar inom områden med tätare bebyggelse.
71 §.
Beträffande område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse
uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, må läns
styrelsen förordna, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del
äro belägna inom området, skola utgöra en samfällighet (vägförening) för
väghållning i fråga örn de vägar, som i den ordning nedan sägs förklarats
skola anses såsom föreningens vägar; och skola i ty fall rörande dessa vägar,
förutom vad i 1 kap. finnes föreskrivet, de nedan i detta kapitel meddelade
särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
27
Jämkning av de gränser för området, vilka angivas vid förordnandets
meddelande, åge länsstyrelsen sedermera besluta, där sådant av ändrade
förhållanden påkallas. Skulle, sedan vägförening bildats, länsstyrelsen finna,
att behov av vägförhållandenas ordnande i enlighet med föreskrifterna i detta
kapitel ej vidare föreligger, åge länsstyrelsen besluta, att föreningen skall
upplösas.
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt första eller
andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning,
som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga
är örn stad eller annan ort, där sådan nämnd finnes, ävensom bereda ägare
och innehavare av fastigheter inom området tillfälle att å sammanträde inför
länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i ärendet. Kungörelse
örn sammanträdet skall minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan för veder
börande församling eller församlingar och införas i ortstidning. Kommun,
inom vilken området i sin helhet eller till någon del är beläget, varde av
länsstyrelsen kallad att genom ombud närvara vid sammanträdet. Därest
fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, ingår eller
skall ingå i vägföreningen, tillställe länsstyrelsen den myndighet särskild
underrättelse örn sammanträdet.
Kungl. Majlis proposition nr 250.
72 §.
Prövning, huruvida vad i detta kapitel stadgas rörande inom området
belägen fastighet skall tillämpas å sådan byggnad eller anläggning, som i
1 § andra stycket sägs, skall verkställas av länsstyrelsen i samband med för
ordnande örn vägförenings bildande samt eljest på ansökning avvägföreningen
eller egendomens ägare. Den sistnämnde och, där frågan uppkommer sedan
vägföreningen bildats, föreningen skola höras i ärendet.
I vägförening skall icke ingå fastighet, vars inom området belägna del
utgöres av allenast kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata, såframt ej till
sådan anläggning hörer inom området belägen byggnads-, lastage- eller
upplagsplats eller dylikt samt länsstyrelsen fördenskull i den ordning, som
i första stycket sägs, prövar fastigheten skola deltaga i föreningens väg
hållning.
73 §.
Vägförening har att ombesörja och bekosta väghållningen i fråga örn för
eningens vägar samt handhava de i föreningen ingående fastigheternas gemen
samma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.
Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda
angivna ändamål.
74 §.
För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens
beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.
Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet
vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande för
eningen meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru
28
styrelsen skall sammansättas ock grunderna för dess beslutförhet, huru revi
sion av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru
ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse till
sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna
ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan
lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för vilken
skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.
Stadgarna och beslut örn ändring däri skola för att bliva gällande granskas
och fastställas av länsstyrelsen.
Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka skola
vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom den kommun,
där området i sin helhet eller till största delen är beläget. En av styrelsens
ledamöter utses av länsstyrelsen och må av föreningen åtnjuta arvode med
belopp, som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen;
de övriga väljas av föreningen.
A föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i föreningen,
utövas av den, som enligt 5 § har att svara för fullgörande av fastighetens
bidragsskyldighet, efter det andelstal, som efter ty nedan i 76 § sägs skall
vara bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten.
Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena
i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas
att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas
från sitt uppdrag.
Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde, icke
i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning
eller mot stadgarna eller kränker hans rätt såsom medlem av föreningen,
åge han hos länsstyrelsen föra talan mot beslutet genom besvär, som jämte
det överklagade beslutet skola ingivas inom trettio dagar från beslutets dag,
klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten insända besvärs-
handlingarna sa tidigt att de före sagda tids utgång komma länsstyrelsen till
handa. Försummas det, vare rätt till talan mot beslutet förlorad. Ändå att
talan föres mot beslutet, gange det i verkställighet, där ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar. Talan, som nu nämnts, må i fall då rösträtt å samman
träde för fastighet utövas av dess innehavare, föras ej mindre av denne än
även av fastighetens ägare.
75 §.
Då förordnande enligt 71 § första stycket meddelats, har länsstyrelsen att
kalla dem, som enligt 74 § äga utöva rösträtt för de i vägföreningen ingående
fastigheterna, att å tid och plats, som länsstyrelsen bestämmer, sammanträda
för antagande av stadgar för föreningen och val av styrelse. Kallelserna skola
avsändas minst fjorton dagar före sammanträdet.
76 §.
De i vägförening ingående fastigheterna skola, där ej nedan annorledes
stadgas, bidraga till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas
Kungl. Majus proposition nr 250.
29
senast fastställda taxeringsvärden; och äge i ty fall, om sådant värde ej åsatts
fastighet, länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning bestämma
särskilt värde att, intill dess taxering skett, ligga till grund för beräkningen
av fastighetens andelstal.
Skulle länsstyrelsen i visst fall finna att, med hänsyn till fastigheternas
nytta av vägarna samt fastigheternas förmåga att bära kostnader för väghåll
ningen, den i första stycket angivna allmänna grunden för delaktigheten
måste medföra mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan än viss annan
sådan grund, äge länsstyrelsen, sedan tillfälle beretts vägföreningens med
lemmar att yttra sig i ärendet, fastställa sistnämnda grund att tillämpas i
stället för taxeringsvärdena. Vid bedömande av lämplighetsfrågan skall
iakttagas bland annat, att reglerna för delaktigheten skola vara av beskaffen
het att kunna utan avsevärd svårighet omedelbart tillämpas av vägföreningen
även under växlande förhållanden med avseende å fastighetsindelningen och
bebyggelsen inom området.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, såsom att viss i föreningen
ingående fastighet till betydande del av ägo vidden faller utom föreningens om
råde eller eljest drager jämförelsevis ringa nytta av den väghållning, för
eningen har att ombesörja, eller att den för fastighetens räkning å föreningens
vägar bedrivna trafiken i särskilt hög grad föranleder ökning av väghållnings-
kostnaderna, må länsstyrelsen på ansökan åsätta fastigheten visst lägre eller
högre andelstal än vad som skulle följa av den allmänna grund för delaktig
heten, som i första stycket stadgas eller mejt stöd av bestämmelserna i andra
stycket fastställts att gälla beträffande föreningen.
Yerkställes inom området från fastighet avstyckning av ett flertal lägen
heter till försäljning, må länsstyrelsen på ansökan efter ty skäligt prövas
förordna att denna fastighet så ock annan i föreningen ingående fastighet,
som har samme ägare, skola i fråga örn kostnaderna för byggande av viss
eller vissa av föreningens vägar deltaga efter visst högre andelstal än det,
som för sagda fastighets eller fastigheters delaktighet i övrigt är gällande.
I fall, som i detta stycke avses, må länsstyrelsen föreskriva att i vägbygg-
nadskostnad skall inräknas jämväl ersättning enligt 87 §.
Ansökning, som i denna paragraf sägs, må göras antingen av vägföreningen
eller av den, som å föreningssammanträde äger föra talan för fastighet, vars
särskilda andelstal är i fråga. Tillfälle skall beredas fastighetens ägare och
innehavare så ock föreningen att yttra sig över ansökningen, i den mån de
ej själva framställt eller biträtt densamma.
Beslut, som med stöd av stadgandena i denna paragraf meddelats, äge
länsstyrelsen i enahanda ordning upphäva eller ändra, såframt de förhållan
den, som legat till grund för beslutet, undergått ändring.
77 §.
Vägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster,
täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i penningar.
Beträffande uttaxering skall vad i 63 § första stycket finnes stadgat äga
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
30
motsvarande tillämpning. Förmenar medlem av vägföreningen, att verkställd
uttaxering eller fördelning å medlemmarna av uttaxerat belopp ej är med
lag överensstämmande, äge han hos länsstyrelsen söka rättelse i den gjorda
debiteringen genom besvär, som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden
skola ingivas inom trettio dagar efter det sammanträde, å vilket längden varit
framlagd för granskning, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med
posten insända besvärsliandlingarna så tidigt att de före sagda tids utgång
komma länsstyrelsen till handa. Ändå att besvär sålunda anförts, skall å tid,
som av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat bidrag inbetalas, vid äventyr
att, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda
ordning som örn betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.
78 §.
För vägförenings förbindelser svare de i föreningen ingående fastigheterna
efter de andelstal, som äro gällande i fråga örn väghållningsskyldigheten.
Uppkommer brist hos någon av de ansvariga fastigheterna, vare bristen för
delad mellan de övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras
gällande endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betal
ning söka denna.
,
Är gälden klar och förfallen, skall styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,
utan dröjsmål uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalnings
skyldighetens fullgörande. För täckning av gäld, som under visst år upp
kommit annorledes än genom sådan upplåning av medel, varom i 81 § för-
mäles, har styrelsen att, örn gälden ej genast infrias, av inkomsterna under
året avsätta det belopp, som kan beräknas åtgå till gäldens betalning. Sålunda
avsatta medel må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål.
Har länsstyrelsen förordnat, att föreningen skall upplösas, vare lag som
i 64 § sägs.
79 §.
För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag
därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fast
ställelse å föreningssammanträde.
Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda
andelstal skola gälla i fråga örn vissa utgifter, äge vad i 61 § andra stycket
är föreskrivet motsvarande tillämpning.
80 §.
Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta
nödigt förlag samt, örn förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla
bristen.
81 §.
Där vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning enligt
87 § eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till vägunderhållet,
vinterväghållningen eller förvaltningen under året, beräknas bliva så be
Kungl. Majus proposition nr 250.
31
tydande att de skäligen böra fördelas å flera år, må föreningen efter läns
styrelsens medgivande för täckning av viss del av dessa utgifter upptaga lån
att återgäldas genom årliga amorteringar under flera, högst tio, år enligt viss
av länsstyrelsen godkänd plan.
82 §.
Till vägförenings vägar, varom i 71 § förmäles, skola efter prövning, som
nedan sägs, hänföras erforderliga vägar för utfart från området eller för
samfärdseln mellan olika delar av detsamma; dock icke
1) väg, som ej kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande
och bebyggande, eller
2) väg, som är till nytta endast för en ringa del av området, eller
3) väg, som icke är av synnerlig vikt för området och ej kan anläggas eller
upplåtas till begagnande för de i föreningen ingående fastigheterna utan
märkligt men för fastighet, vartill vägmärken eller vägen hörer.
Yad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägar
tills vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna
under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamåls
enliga ordnande och bebyggande försvåras.
83 §.
Yad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom
förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen till
föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmel
serna tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel föreskrivet.
84 §.
Då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd, skall läns
styrelsen till avgörande företaga frågan vilka vägar som skola förklaras vara
föreningens. Har i samband med den i 71 § omförmälda utredningen eller
eljest upprättats förslag härutinnan, skall länsstyrelsen över förslaget höra
vägföreningen. Yid behov äge länsstyrelsen förordna sakkunnig person att
i samråd med föreningen upprätta dylikt förslag. I förslaget skall intagas
noggrann uppgift å de fastigheter, vilka de föreslagna vägarna tillhöra eller
å vilkas mark de skulle anläggas, ävensom å vederbörande ägares och inne
havares namn och hemvist.
Länsstyrelsen skall granska förslaget samt låta verkställa de besiktningar
och undersökningar i övrigt, som finnas erforderliga. Därefter skall läns
styrelsen till envar ägare och innehavare av de i vägf öreningen ingående
fastigheterna och av övriga fastigheter, vilka saken kan angå, sända kallelse
till sammanträde för överläggning i ärendet inför länsstyrelsen eller den
länsstyrelsen förordnar.
Sedan dylikt sammanträde hållits och den ytterligare utredning, läns
styrelsen finner nödig, förebragts, skall länsstyrelsen med ledning av bestäm
melserna i 82 och 83 §§ fastställa vilka vägar, som skola vara föreningens, samt
beträffande varje sådan väg angiva dess läge, sträckning och bredd ävensom
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
meddela de föreskrifter i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark
är bar och vintertiden, vilka med hänsyn till samfärdselns behov och trafik
säkerheten må anses påkallade. Länsstyrelsen bestäm me ock i vad mån och
på vilka villkor grind eller led må finnas å dylik väg.
Föreningens vägar skola utmärkas å karta.
85 §.
Finner länsstyrelsen ändrade förhållanden därtill föranleda, skall läns
styrelsen, efter vederbörlig utredning och sedan tillfälle beretts vägföreningen
och annan, som saken rörer, att yttra sig i ärendet, förordna, att väg, som
förut icke hänförts till föreningens vägar, skall såsom sådan väg av föreningen
byggas eller till väghållning övertagas eller att väg, som är föreningens, icke
vidare skall såsom sådan anses, så ock vidtaga ändring av vad eljest tidigare
jämlikt 84 § tredje stycket beslutits.
86 §.
Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är örn väg i stad eller annan
ort, där byggnadsnämnd finnes, samt frågan kan äga betydelse för bebyggelsen
eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från bygg
nadsnämnden samt, i viktigare fall, vederbörande stadsfullmäktige, kommu
nalnämnd i köping eller municipalnämnd.
87 §.
Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom väg-
förenings väg, åge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat
intrång till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller den befint
liga vägen.
Medför vägens anläggning eller övertagande till väghållning av föreningen
jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill tagas vid
ersättningens bestämmande. För föreningens rätt att begagna befintlig väg
skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning till fastighet,
som ingår i föreningen.
Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall föreningen
genom stämning hänskjuta tvisten till domstols prövning.
Målet anhängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller största
delen av densamma är belägen. Körande förfarandet i målet samt talan mot
däri meddelade beslut gäde i tillämpliga delar vad örn jorddelningsmål, som
genom stämning anhängiggjorts, finnes stadgat.
Den, som fordrar ersättning, stånde jämväl öppet att få frågan prövad enligt
vad ovan sagts, såframt ej föreningen åtnjuter anstånd, som i 88 § omförmäles,
med vägens byggande eller övertagande till väghållning enligt beslut, som
meddelats innan ersättningskravet genom stämning väckes.
Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annor
lunda förordna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
33
På begäran av vägföreningen bestämme ägodelningsrätten, så snart ske kan
efter det målet där anhängiggjorts, ett belopp, som föreningen må nedsätta
till säkerhet för fullgörande av sin skyldighet att gälda ersättning enligt
första stycket.
Sedan föreningen hos länsstyrelsen nedsatt det sålunda bestämda beloppet,
åge föreningen utan hinder av att ersättningsfrågan icke blivit slutligen
avgjord taga vägmärken eller vägen i anspråk för avsett ändamål.
Skall väg byggas så att den korsar allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller
flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning.
88 §.
Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon
av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,
där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock
på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen
men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom
vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna
varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.
Där i fall, som i första stycket avses, på föreningen ankommande åtgärd,
varav rätten att tillträda vägmärken eller vägen är beroende, icke vidtagits
av föreningen, må länsstyrelsen förelägga densamma viss tid härför samt, örn
den tid försittes, förordna den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i för
eningens styrelse eller annan syssloman att för föreningen vidtaga nämnda
åtgärd och att i styrelsens ställe hos föreningsmedlemmarna uttaga härför
erforderliga bidrag. Syssloman njute av föreningen arvode, som bestämmes
av länsstyrelsen.
På framställning av vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen
anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande
till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl
därtill äro.
89 §.
Rätt att begagna vägförenings väg, som föreningen anlagt eller övertagit
till väghållning, tillkomme förutom envar av föreningens medlemmar jämväl
annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge det denna fastighet
att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens begagnande för fastig
hetens räkning, och må rättigheten icke under något år tagas i bruk, innan
avgiften för samma år blivit gulden.
Kan med föreningen ej träffas överenskommelse om fastighetens rätt att
begagna vägen eller rörande beloppet av den årliga avgiften, må tvisten efter
stämning hänskjutas till ägodelningsrättens avgörande; och gäfle i ty fall
vad i 87 § fjärde stycket är stadgat. I enahanda ordning må frågan upptagas
till förnyad prövning, där ändrade förhållanden inträtt, som på frågan i
synnerlig mån inverka.
90 §.
Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade
villkor och i den ordning, som i 2 kap. omförmäles, dylik rätt för föreningen
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 250.
285 s» 3
34
upplåtas. Rörande ersättningen för upplåtelsen och annat intrång, som
därav föranledes, gäde i tillämpliga delar vad i 43—45 §§ finnes för mot
svarande fall föreskrivet.
91 §.
Då länsstyrelsen meddelat beslut, som i 71 § andra stycket, 72 § eller
76 § första och andra styckena avses, eller varigenom fastighet åsatts sådant
särskilt andelstal, som i 76 § sägs, eller meddelat beslut enligt 84 § tredje
stycket, 85 § eller 88 §, skall beslutet delgivas vägföreningen, vars styrelse har
att örn beslutet skyndsamt underrätta föreningens medlemmar i den ordning,
som härför är i stadgarna bestämd. Länsstyrelsen besörje ock att beslutet i
vederbörliga delar delgives envar ägare och brukare av sådan i föreningen
icke ingående fastighet, vilken beslutet angår.
Kungörelse örn förordnande örn vägförenings bildande och av beslut, som
i 71 § andra stycket avses, skall genom länsstyrelsens försorg införas i liins-
kungörelserna och ortstidning.
Uppgift å vilka vägar, som hänförts till föreningens vägar, skall, när beslut
i frågan meddelats ävensom när sådant beslut ändrats, genom länsstyrelsens
försorg, på sätt länsstyrelsen finner lämpligt, allmänt kungöras i orten.
Kopia av karta över föreningens vägar samt avskrift av besluten rörande
desamma skola av länsstyrelsen överlämnas till länets lantmäterikontor eller,
där området är beläget inom stad eller samhälle, för vilket stadsplanelagens
bestämmelser angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets bygg
nadsnämnd. Rörer ärendet område av såväl egentliga landsbygden som ock
stad eller samhälle, som nyss nämnts, vare kartkopian och avskrift av besluten
tillställda både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.
92 §.
Äro för fullgörande av de uppgifter, som enligt detta kapitel ankomma på
länsstyrelsen, särskilda undersökningar eller utredningar erforderliga, må
länsstyrelsen därtill vid behov anlita sakkunnigt biträde.
Finner länsstyrelsen att fråga, som enligt detta kapitel väckts genom
ansökan av annan än vägförening, icke kan avgöras utan sådan utredning,
vartill sakkunnigt biträde måste anlitas, och är ej anledning att företaga
utredningen oavsett ansökningen, berede länsstyrelsen sökanden tillfälle
att inom viss tid yttra sig, huruvida han, änskönt ersättningsskyldighet efter
ty nedan sägs kan för honom uppkomma, vill vidbliva ansökningen. Har han
ej inom den bestämda tiden eller sedermera, innan kostnad för arvode åt
biträdet uppstått, återkallat sin ansökan, äge länsstyrelsen, därest vid den
slutliga handläggningen av ärendet så prövas skäligt, förplikta sökanden att
återgälda länsstyrelsen nämnda kostnad eller viss del därav. Länsstyrelsen
må ock, innan biträdet anlitas, avfordra sökanden säkerhet för samma kostnad.
Skall ej sökande, efter ty nu är sagt, slutligen vidkännas utgifter för sak
kunnigt biträde, som i denna paragraf avses, eller har länsstyrelsen haft
utgift för arvode åt sakkunnig, som i 84 § omförmäles, har vägföreningen att
ersätta samma utgifter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Majus proposition nr 250.
35
93 §.
Rörande klagan över länsstyrelses beslut i ärende, som i detta kapitel
avses, gällö vad om ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de
till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas
till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förklaring,
där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.
Övergångsbestämmelser.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1940.
Genom denna lag upphäves, med de begränsningar som nedan stadgas,
lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda vägar.
Ändå att förrättningsförfarande enligt sistnämnda lag inletts före nya
lagens ikraftträdande, skall, med iakttagande av vad nedan i femte stycket
sägs, nya lagen tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning,
såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt förklarad avslutad, i
vilket fall äldre lag skall bliva tillämplig å åtgärd, som därefter företages.
Är rättighet eller skyldighet med avseende å väg genom förrättning, dom
eller eljest bestämd enligt äldre lag, skall, där annat ej följer av 83 § i nya
lagen eller av vad nedan föreskrives, beträffande det sålunda uppkomna rätts
förhållandet fortfarande tillämpas vad därom vid tiden för nya lagens ikraft
trädande finnes stadgat.
Har fastighet, vars väghållningsskyldighet bestämts i enlighet med äldre
lag, blivit delad, skall fråga, som avses i 38 § fjärde stycket i lagen den 29
juni 1926, där ej förrättning för frågans prövning förklarats avslutad före nya
lagens ikraftträdande, därefter handläggas i den i nya lagen stadgade ordning,
men vare frågan bedömd enligt den äldre lagen, och skall förty väghållnings
skyldighet, som i ärendet ålägges nybildad fastighet, anses grundad å sist
nämnda lag.
Vad i nya lagen stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som avses
i 13 och 14 §§, så ock bestämmelserna i 41 § skola äga motsvarande tillämp
ning i fall, då rätt till väg eller skyldighet att hålla väg bestämts genom
förrättning eller dom enligt lagen den 5 juli 1907 örn enskilda vägar på
landet eller nämnda lag av den 29 juni 1926.
Där skyldighet att underhålla väg eller fullgöra vinterväghållning därå
blivit bestämd genom vägdelning enligt äldre lag, skola med avseende å verk
ställigheten nya lagens bestämmelser i 48, 49 och 70 §§ äga motsvarande til
lämpning, dock att där enligt 39 § i lagen den 29 juni 1926 syn ägt rum eller
brist å försumlig väghållares väglott botats av annan väglottshavare, vad i
samma lag stadgas om rätt att efter synen erhålla utmätning eller att njuta
betalning för det för bristens botande utförda arbetet fortfarande skall lända
till efterrättelse.
Den äldre lagens stadgande därom att åt förening om vägunderhåll, vilken
träffats annorledes iin vid förrättning, må förlänas särskilda rättsverkningar
36
genom föreningens intagning i dombok åge icke tillämpning, med mindre
sådan åtgärd vidtagits före nya lagens ikraftträdande, ändå att föreningen
ingåtts dessförinnan.
Stadgandet i femte stycket av övergångsbestämmelserna till lagen den 29
juni 1926 skall efter nya lagens ikraftträdande icke vidare äga tillämpning.
Har rätt till väg eller skyldighet att hålla väg blivit bestämd i enlighet
med äldre lag, äge envar sakägare påkalla förrättning enligt nya lagen för
prövning av frågan, huruvida de sålunda meddelade bestämmelserna må fast
ställas att för framtiden gälla såsom meddelade enligt denna lag. Sådan fast
ställelse må ej ske, därest vad bestämmelserna innehålla är av beskaffenhet
att förening mellan sakägarna av enahanda innehåll jämlikt stadgandena i
34 § i nya lagen icke kunnat godkännas. Ej heller må vid förrättningen
ändring ske i vad tidigare bestämts, med mindre det begäres av samtliga sak
ägarna eller av sakägare, vilken enligt lag, som jämlikt vad ovan sagts skall
vara tillämplig å rättsförhållandet, äger påkalla frågans återupptagande.
Där i fall, då nya lagen skall tillämpas, enligt äldre lag ansvaret för full
görande av fastighets väghållningsskyldighet skolat åvila annan än den, som
enligt nya lagen har att bära nämnda ansvar, samt rättsförhållandet mellan
dem är grundat på avtal, som slutits innan nya lagen trätt i kraft, svare, där
ej annat avtalats, den förre gentemot den senare för fullgörandet av väghåll-
ningsskyldigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. May.ts proposition nr 250.
37
Förslag
till
Lag
om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar.
Härigenom förordnas som följer:
Enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer
enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, njute sådan vägsamfällighet
eller vägförening, som bildats jämlikt 2 eller 3 kap. i lagen den ........ 1939
örn enskilda vägar, för oguldet, i laga ordning å fast egendom uttaxerat
bidrag till samfällighetens eller föreningens utgifter, dock ej där betalnings
skyldigheten jämlikt 5 § tredje stycket nämnda lag åvilar annan än fastig
hetens ägare, ej heller där beloppet stått oguldet längre tid än ett år efter
förfallodagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
38
Kungl. Majlis proposition nr 250.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 23 ock 27 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36 sid. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 oell 27 §§ lagen den 14 juni 1907 om
nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla följande ändrade lydelse:
23 §.
Jordägaren ansvare —-------samt vägskatt.
Arrendatorn svare ock för fullgörandet av jordägaren jämlikt lagen om
enskilda vägar åliggande vägunderhålls- och vinterväghållningsskyldighet.
27 §.
Hava till följd av------------stycket stadgas.
Har för de vid skifte fastigheten tillagda ägor jordägaren fått utgiva er
sättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för den ökade
avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig förhöjning
i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet; uppsäge dock
avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller vare sin
rätt därtill förlustig. Yad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämp
ning, där jordägaren fått vidkännas kostnad för dikning eller annan avled
ning av vatten eller för byggande av enskild väg; skolande den tid, inom
vilken uppsägning skall ske, räknas från det företaget fullbordades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
1 Ändrad lydelse av 23 §, se SFS 1928: 407.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 250
.
39
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:
Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum, för tionde, ränta eller
annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas
utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån,
som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för
förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp,
varför säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 §
jordabalken åtnjutes, och utgör det avstyckade området ensamt eller till
sammans med vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat
mera än en femtedel av fastighetens ägovidd, skall i fråga örn det avstyckade
områdets ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen
den 16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom är stadgat örn avsönd
rad lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning, dock
att beträffande ansvar för åliggande jämlikt lagen örn enskilda vägar gälle
vad därom finnes särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
40
Kungl. Majus proposition nr 250.
Förslag
till
Lag
Olli
ändrad lydelse ar
5
kap. 16 § lagen den 12 maj 1917
(nr 269) om fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 16 §x lagen den 12 maj 1917 örn fastig
hetsbildning i stad skall erhålla följande ändrade lydelse :
Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum i enlighet med bestämmel
serna i detta kapitel, för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest
för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade om
rådet icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats
för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för av
lösning av frälseränta, eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan
grund än inteckning åtnjutes, skall, där annat ej följer av vad som finnes i
lagen örn enskilda vägar föreskrivet, i fråga örn det avstyckade områdets
ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen angående
inteckning i fast egendom är stadgat örn avsöndrad lägenhets ansvar för
intecknad gäld äga motsvarande tillämpning, dock ej där stamfastigheten
och det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940. 1
1 Ändrad lydelse, se SFS 1921: 199.
Kungl. Majlis proposition nr 250.
41
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg euten i
statsrådet å Stockholms slott den 10 februari 1939.
Närvarande:
Statsministern
H ansson ,
ministern för utrikes ärendena
S andler ,
statsråden
P
ebrsson
-B
ramstorp
, W
estman
, W
igforss
, M
öller
, S
köld
, Q
uensel
,
F
orslund
, E
riksson
, S
trindlund
.
Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdepar
tementen anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strind
lund, frågan örn ny lagstiftning örn enskilda vägar samt anför därvid:
Gällande lag den 29 juni 1926 örn enskilda vägar, vilken icke undergått
annan ändring än en redaktionell sådan i samband med tillkomsten av 1931
års stadsplanelag, avser ej blott landsbygden utan även städers och stadslik-
nande samhällens icke stadsplanelagda områden. Lagen, som i sina grund
drag kvarstår på den äldre rättens ståndpunkt, bygger på den s. k. intresse
principen, vilken innebär att varje särskild väg förutsättes vara av betydelse
huvudsakligen för en bestämbar trängre krets av enskilda intressenter och att
andra än dessa icke skola kunna förpliktas deltaga i väghållningen. Till endast
tillfälliga eller rent personliga vägbehov tages icke hänsyn, ej heller till väg
för annan trafik än körtrafik. Såsom intressenter anses blott fastigheter, och
lagen avser allenast vägar, som för dylik egendom äro av stadigvarande nytta
såsom farvägar, dock att med fastigheter likställas vissa angivna slag av indu
striella inrättningar. Enskild väghållning har uppfattats såsom intressenternas
privata angelägenhet, vilken det står dem fritt att ordna efter gottfinnande.
Lagstiftningen har därför fått till uppgift främst att giva dispositiva regler
för en rättvis lösning av enskilda intressekonflikter med avseende å rätt till
väg och skyldighet att deltaga i väghållning. Föreskrifter hava meddelats
(i 9 §) i syfte att vid vägs tillkomst i den av lagen angivna särskilda ordningen
inom områden, för vilka med avseende å fastighetsbildning och bebyggelse
särskilda planer eller bestämmelser äro gällande, dessa icke måtte motverkas
genom det sätt, på vilket vägen bygges, men bortsett härifrån har vägarnas
betydelse för det allmänna kommit till uttryck i lagen endast såtillvida, att till
främjande av vägnätets utbyggande och vidmakthållande under vissa betingel
ser medgivits fastighet tvångsrätt till väg och rätt att påfordra medintressen-
ters deltagande i väghållning. Normerande för väghållningsbördans fördel
ning är den omfattning, i vilken de väghållningsskyldiga beräknas komma att
begagna sig av vägen, dock att ingen, som ej fordrat vägen, må åläggas större
andel än som svarar mot hans nytta av vägen. Rätt till väg har natur av ett
legalt servitut. Yäghållningsskyldigheten är principiellt ett å vederbörande
fastigheter vilande realonus. Det är dock icke alltid fastighetens ägare, som
42
svarar för skyldighetens fullgörande; sådant ansvar ligger nämligen beträf
fande jord, som tillhör kronan eller allmän inrättning, å innehavaren i stället
för ägaren, och ansvaret för jordbruksfastighet åvilande vägunderhåll är, där
jorden är upplåten åt landbo eller arrendator, lagt å denne. Väghållningen
kan utföras antingen efter gemensamhetssystem, därvid de väghållningsskyl-
diga bilda en samfällighet och lämna sina bidrag i penningar, eller efter väg-
aelning, då de erhålla var sin sträcka av vägen, väglott, att bygga respektive
underhålla. För väghållningsskyldig fastighet kan i vissa fall tvångsvis för
värvas rätt att taga väghållningsämnen å annans mark. Ordningen för tvångs-
rättemas och väghållningsskyldighetens fastställande är på stället företagen
förrättning, vartill länsstyrelsen på ansökan förordnar lantmätare eller annan
såsom förrättningsman. Förrättningens uppgift är i första hand att förlika
sakägarna men, örn de ej kunna enas, avgöras frågorna genom beslut av för-
rättningsmannen jämte gode män, örn sådana tillkallats. Förrättningsresultatet
kan genom stämning bringas under de allmänna domstolarnas prövning. Oaktat
saken avgjorts genom förrättning eller dom, kunna väsentligen ändrade för
hållanden föranleda att frågorna återupptagas vid ny förrättning. För det fall
att förändringen består däri, att väghållningsskyldig fastighet delats, gives
emellertid (i 38 §) en automatiskt verkande regel örn fördelning av fastig
hetens andel mellan de nybildade fastigheterna efter dessas taxeringsvärden,
en regel som kan frånvikas efter prövning vid förrättning, vid vilken endast
sistnämnda, fastigheter anses såsom sakägare och övriga intressenters andelar
sålunda lämnas orubbade. — Har överenskommelse angående vägunderhåll
ingåtts annorledes än vid förrättning, kan dock åt avtalet under vissa villkor
förlänas sakrättslig verkan; å andra sidan begränsar lagen i någon män den
bindande förmåga, som enligt allmänna rättsregler skulle tillkommit ett dylikt
avtal.
Krav å mer eller mindre väsentliga ändringar av ifrågavarande lag hava vid
olika tillfällen framställts i riksdagsmotioner, särskilt åren 1932—1934. I skri
velse den 13 maj 1932, nr 218, begärde riksdagen med anledning av motionsvis
väckt yrkande örn sådan ändring av lagen, att ägaren av varje slags fastighet
skulle svara för vägbyggnadsskyldigheten, utredning och förslag rörande i vad
mån och på vad sätt en modifikation i gällande lagbestämmelse örn vägbygg
nadsskyldigheten beträffande enskilda vägar med avseende å publik egendom
borde vidtagas för vinnande av det i motionen avsedda syftet. Sedan yttran
den häröver inhämtats från kammarkollegium, domänstyrelsen och länssty
relserna i Malmöhus, Örebro och Västernorrlands län, överlämnades utred
ningsuppdraget till sakkunniga inom jordbruksdepartementet, den s. k. krono-
jordsutredningen, som därefter den 12 januari 1935 avgivit utlåtande och för
slag i ämnet.
Emellertid hade vid sistnämnda tidpunkt frågan örn en mer ingående revi
sion av lagen blivit aktuell, i det att riksdagen i skrivelse den 30 maj 1934,
nr 289, under hänvisning till jordbruksutskottets utlåtande samma år, nr 88,
anhållit om utredning och förslag rörande reformerad lagstiftning örn enskilda
vägar. Det huvudsakliga innehållet i jordbruksutskottets nyssnämnda utlå
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
43
tande kan återgivas sålunda: Lagen hade i flera hänseenden visat sig mindre
val anpassad efter förhållandena i tätt bebyggda samhällen. Därstädes hade
vägarna förutom karaktären av utfartsleder även att förmedla förbindelsen
mellan samhällets olika delar, och det läte sig därför icke lika lätt som ifråga örn
en utfartsväg för ett fåtal jordbruksfastigheter å landsbygden beräkna, i vilken
omfattning de särskilda fastigheterna komme att begagna sig av vägen. Vid
ett flertal förrättningar inom samhällen hade därför, i brist på någon med
lagens avfattning bättre överensstämmande grund, fastigheternas taxerings
värden tagits till norm för kostnadsfördelningen. Det syntes dock tveksamt, i
vad mån ett sådant förfaringssätt lagligen kunde användas, örn samhället
genomkorsades av allmän väg. Medan förhållandena på landsbygden vanligen
vore så stabila att vad som en gång fastställts beträffande nyttan av en väg för
olika fastigheter även förbleve tillämpligt under en längre tid, försigginge där
emot inom ett samhälle, som befunne sig i utveckling, oupphörliga förändringar
genom att obebyggda områden, för vilka vägar vore av ringa eller ingen nytta,
bebyggdes och därigenom finge behov av väg. Alla dessa förändringar föran
ledde ofta återkommande behov av jämkningar i vägkostnadsfördelningen
men en helt ny vägförrättning måste dock i regel anses onödig och alltför kost
sam. En utredning i syfte att göra lagstiftningen bättre anpassad för de tätt
bebyggda samhällena vore därför påkallad. Huruvida olägenheterna lämpligen
kunde övervinnas genom att andra grunder för den rättsliga regleringen av
väghållningsskyldighetens fördelning uppställdes för de tättbebyggda sam
hällena än för landsbygden eller örn andra utvägar borde anlitas, kunde först
genom utredningen bliva klarlagt. Vid utredningen borde även beaktas önske
målet örn ett visst inflytande för länsstyrelse eller annan myndighet vid till
komsten av enskilda vägar i samhällen, så att hänsyn foges till den framtida
bebyggelsen och fastighetsbildningen samt möjligheten att framdeles få där
till lämpade vägar intagna till allmänt underhåll. Vad den egentliga landsbyg
den beträffade hade visserligen vid lagens tillämpning icke yppat sig så stora
olägenheter som beträffande de tättbebyggda samhällena, men örn en utred
ning i allt fall komme till stånd, borde denna omfatta lagstiftningen i dess
helhet. Vid den allsidiga utredning, som utskottet sålunda förordade, borde
uppmärksamhet ägnas frågan örn tillkomsten och underhållet av sådana en
skilda vägar, som allmänneligen befores, ävensom åt önskemålet örn klarare
och fullständigare bestämmelser angående vägförrättningar och de därvid
bildade samfälligheterna, särskilt med avseende å dessas rättssubjekti vitet och
ekonomiska förhållanden. Slutligen borde övervägas, huruvida icke domstols-
förfarandet vid förrättnings överklagande kunde förenklas och rationaliseras
eller möjligen ersättas genom ett administrativt förfarande.
För att inom kommunikationsdepartementet biträda med bland annat den
sålunda av 1934 års riksdag begärda utredningen tillkallades jämlikt Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 15 juni 1935 fem sakkunniga, de s. 1c. 1935 års väg-
sakkunniga, nämligen landshövdingen B. Eriksson, ordförande, numera gene
raldirektören N. Bolinder, vice talmannen i riksdagens andra kammare numera
landshövdingen O. Jeppsson, dåvarande ledamoten i riksdagens första kam
Kungl. Majus proposition nr 250.
44
mare civilingenjören A. Nylander i Borås samt ledamoten av sistnämnda kam
mare lantbrukaren L. Tjällgren i Multrå. Då jag i det följande använder ut
trycket »de sakkunniga», åsyftas dessa.
Förenämnda, av kronojordsutredningen avgivna förslag med därtill hörande
handlingar har överlämnats till de sakkunniga för att den i förslaget avsedda
speciella frågan skulle vinna sin lösning i samband med den mer allmänna revi
sionen av väglagens bestämmelser.
Till de sakkunniga har ock överlämnats ett av 1929 års vägsakkunniga —
med anledning av dem genom Kungl. Maj:ts beslut den 20 juni 1930 lämnat
uppdrag att verkställa utredning och avgiva förslag i frågan om reglering av
rätten att med automobil befara enskild väg — den 8 februari 1933 avgivet
betänkande med förslag till lag örn rätt att med motorfordon befara enskild
väg, jämte däröver inhämtade yttranden.
1935 års vägsakkunniga hava den 11 augusti 1938 avgivit betänkande med
förslag till lag örn enskilda vägar jämte förslag till vissa följdförfattningar,
nämligen lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda
vägar, lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907
örn nyttjanderätt till fast egendom, lag örn ändrad lydelse av 19 kap. 24 §
lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet samt lag örn ändrad lydelse
av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 örn fastighetsbildning i stad (statens off.
utredn. 1938: 23).
Över de sakkunnigas ifrågavarande förslag hava infordrade utlåtanden av
givits av kammarkollegium, lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen, järnvägssty
relsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Överståthållarämbetet, samtliga läns
styrelser, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet, sven
ska järnvägsföreningen och svenska vägstyrelsernas förbund. Vad angår viss
fråga, nämligen av de sakkunniga föreslagen överflyttning av vägmål från all
män underrätt till ägodelningsrätt, hava utlåtanden inhämtats jämväl från
rikets hovrätter och processlagberedningen. Lantmäteristyrelsen har tillika
överlämnat yttranden från överlantmätarna i samtliga län. Till domänstyrelsens
utlåtande hava fogats yttranden från över jägmästarna och ett flertal jägmäs
tare. Överståthållarämbetet har till sitt utlåtande fogat yttranden från Stock
holms stads fastighets- och gatunämnder. Länsstyrelsernas utlåtanden åtföljas
i de flesta fall av yttranden från länsarkitekt eller vägingenjör eller bådadera
samt i några fall jämväl av yttranden från vägstyrelser eller enskilda personer.
Till Svea hovrätts utlåtande hava fogats yttranden från vissa häradshövdingar.
De sakkunniga hava haft i uppdrag att verkställa utredning och numera av
givit förslag även beträffande spörsmålen örn intagning av enskild väg till all
mänt underhåll och örn bidrag av allmänna medel till byggande och underhåll
av enskilda vägar. Det förstnämnda av dessa båda spörsmål berör ju omfatt
ningen av den enskilda väglagstiftningens föremål men tillhör närmast lagstift
ningen om allmänna vägar och har nyligen erhållit sin lösning såtillvida, att
man i 1934 års lag örn allmänna vägar bibehållit regeln att till allmän väg
skall hänföras — förutom ödebygdsväg — endast väg, som prövas nödig för
allmänna samfärdseln. Någon ändring härutinnan har icke av riksdagen ifråga-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.
45
satts, och de sakkunnigas utredning och förslag i detta hänseende avse endast
att ange enhetliga grunder för regelns tillämpning, vadan jag icke finner nödigt
att i förevarande sammanhang till behandling upptaga detta förslag.
Spörsmålet örn bidrag från det allmännas sida till enskild väghållning kan
sättas i mer eller mindre intimt samband med rättsreglerna. Hittills hava
emellertid bestämmelser örn det allmännas medverkan ej upptagits i lagen, lik
som man ej heller där stipulerat andra skyldigheter för den enskilde än sådana,
som ansetts kunna utkrävas, oavsett huruvida bidrag från stat eller kommun
utgå eller ej. Denna metod har i viss mån frångåtts i förutnämnda förslag till
lag örn rätt att med motorfordon befara enskild väg men bibehållits i de sak
kunnigas förslag.
Från de sakkunnigas ståndpunkt synes anledning saknas att i förevarande
lagstiftningsärende närmare ingå på statsbidragsfrågans detaljer. Möjligheten
för det allmänna att träda emellan med understöd och att därvid betinga sig
vissa motprestationer måste dock under alla förhållanden kunna vara av bety
delse vid lagstiftningen.
Då den lagstiftning, varom nu är fråga, angivits avse enskilda vägar, bör
detta så förstås att föremålet för undersökningen utgöres av de allmänna rätts
reglerna örn de vägar, som enligt nuvarande terminologi äro enskilda, d. v. s.
alla vägar, som icke prövats nödiga för allmänna samfärdseln eller hänförliga
till kategorien ödebygdsvägar, oavsett huruvida de äro underkastade reglerna
i gällande lag örn enskilda vägar eller örn de finnas böra utsöndras från det
enskilda vägnätet. Däremot åsyftas ej här alla de spridda speciella bestäm
melser örn enskilda vägar, som på grund av sitt nära sammanhang med annan
lagstiftning få anses hava sin plats därstädes, såsom t. ex. i jorddelningslag-
stiftningen, gruvlagstiftningen och vattenlagen (jfr betänkandet sid. 50), ej
heller politiföreskrifter i trafiksäkerhetens intresse och dylikt. Frågor örn
den särskilda övervakning från myndighets sida eller den verkliga inskränk
ning i rätten att tillgodose det enskilda vägintresset, som möjligen påkallas
till förekommande av fara och olägenhet, då väg korsar järnväg, spårväg, allmän
väg, vattendrag, dike eller elektrisk ledning m. m., lämnas därför, såsom väsent
ligen tillhörande andra rättsområden, här å sido med undantag av vissa i före
liggande lagförslag upptagna, ämnet berörande stadganden, vartill jag i det
följande skall återkomma.
Lagens tillämplighetsområde.
Beträffande spörsmålet huruvida förevarande lagstiftning bör, i motsats
De sakkunniga,
till gällande enskilda väglag, avse även stadsplanelagda områden, väcka de
sakkunniga fråga örn att göra väglagen tillämplig även å sådana områden, för
vilka stadsplan väl fastställts men ännu icke genomförts. De sakkunniga fram
hålla att mellan fastställandet och genomförandet av planen kan förflyta lång
tid och att under denna mellantid behovet av regler för vägfrågornas ordnande
icke kan anses alldeles uteslutet, åtminstone ej vad angår underhåll av befint
liga vägar. De sakkunniga själva avvisa dock tanken på en dylik utvidgning
av väglagens tillämplighetsområde samt anföra därvid:
Kungl. Majus proposition nr 250.
46
Stadsplanens genomförande är en långsam utvecklingsprocess, som inga
lunda berör endast trafiklederna. Ur förevarande synpunkt skulle väl avse
ende fästas närmast vid gatornas upplåtande för trafik men att alla i planen
upptagna gator vore färdigställda borde icke avvaktas utan i stället skulle
gränserna för det från väglagens tillämplighet undantagna området förskjutas
allteftersom gatorna bleve färdiga. I så fall skulle dock dessa gränser knap
past kunna bliva otvetydiga, och de ständiga förändringarna av desamma skulle
vålla stor olägenhet. Då det nuvarande sättet att bestämma gränsen för lagens
tillämplighet medför avgjorda fördelar i dessa hänseenden samt klagomål över
de med detsamma, möjligen förenade olägenheterna ej sports, finna de sak
kunniga sig icke böra föreslå sådan ändring av lagen som nyss antytts.
Emellertid anse de sakkunniga enbart den omständighet att stadsplan fast
ställts för ett område icke böra med ens och ovillkorligen sätta ur kraft allt
vad tidigare i enlighet med väglagen bestämts rörande vägar eller fastigheter
inom detsamma; sådan påföljd borde inträda först örn den i viss i väglagen
stadgad ordning prövades böra äga rum.
Tttrandena. I
yttrandena över lagförslaget lämnas detsamma i förevarande del i all
mänhet utan erinran. Länsarkitekten i Stockholms län anför emellertid att
förevarande lagstiftning borde avse även stadsplanelagd, icke tomtindelad
mark, och länsarkitekten i Västerbottens län, med vilken länsstyrelsen där
städes synes instämma, anger som ett önskemål att gränsen för det område,
inom vilket staden är skyldig upplåta gata, även bleve gräns för väglagens till-
lämplighetsområde eller att åtminstone rätt medgåves länsstyrelse att för sär
skilda fall förordna örn lagens tillämpning beträffande viss väg inom stads-
planelagt område. Däremot ifrågasätter överlantmätaren i Gotlands län huru
vida icke det undantag, de sakkunniga vilja medgiva från regeln, skulle kunna
vara ägnat att fördröja genomförandet av stadsplanen.
Departements-
För egen elei ansluter jag mig till de sakkunniga i denna fråga. Att under
che en.
förevarande lagstiftning inbegripa områden, där stadsplan genomförts, vore
för visso icke lämpligt och har väl ej heller ifrågasatts. Vid den avgränsning
av lagstiftningens territoriella tillämplighetsområde, som alltså bör ske, måste,
såsom de sakkunniga framhållit, tillses att gränsen blir otvetydig och att örn
möjligt undvikes att densamma rrnderkastas ständigt återkommande smärre
förskjutningar. En sådan avgränsning torde ej vinnas genom en bestämmelse,
byggd på reglerna örn stadens eller samhällets gatuhållningsskyldighet. Här
igenom skulle icke ernås vare sig klarhet eller stabilitet. Att märka är näm
ligen att frågan kan röra även andra vägar än sådana, som enligt planen skola
ingå i gator, ävensom bestämmande av vilka fastigheter, som skola deltaga i
väghållning, vare sig vägen är belägen inom eller utom stadsplaneområdet.
Vad angår möjligheten att undantaga endast tomtindelad mark, så skulle en
sådan regel ensam för sig icke kunna göra tillfyllest, eftersom tomtindelning
avser endast byggnadskvarter; och då tomtindelningen, som är beroende av
enskilt initiativ, icke mer än stadsplanen själv behöver indicera, att en plan
mässig bebyggelse omedelbart är förestående, samt de tomtindelade kvarte
ren kunna ligga spridda och på långt avstånd från de centralare delar, där en
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
47
dylik bebyggelse uppkommit, skulle en regel, som tillmätte avgörande bety
delse åt frågan, huruvida tomtindelning skett, lätteligen leda till opraktiska
och av enskilt godtycke beroende resultat. Behovet att i nu förevarande ord
ning reglera väghållningen inom stadsplanelagda områden synes ej heller, av
utredningen att döma, vara synnerligen framträdande. Det kan ifrågasättas,
huruvida det icke mången gång kunde vara direkt olämpligt att, sedan stads
planen fastställts, igångsätta ett förfarande för att få till stånd eller vidmakt
hålla en väg, som, låt vara att den under förefintliga former för områdets ut
nyttjande skulle fylla ett ändamål, icke är belägen å mark, som enligt stads
planen skall användas för trafikled. Beträffande vägar, som skola ingå i gator,
lärer frågan ofta kunna tillfredsställande lösas genom att staden respektive
samhället begagnar sin rätt enligt 23 § stadsplanelagen att utan marklösen
övertaga enskild väg.
Spörsmålet huruvida lagstiftningen bör avse de enskilda vägar i övrigt,
som för närvarande icke äro underkastade väglagens bestämmelser, skall be
handlas i det följande i samband med förutsättningarna för vägrätt och väg-
hållningsskyldighet.
De allmänna intressenas inflytande på rättsreglerna.
Då riksdagen begärde utredning i förevarande ärende, nämndes väl i första
hand behovet av en mer praktisk norm för väghållningsbördans fördelning mel
lan fastigheter i tättbebyggda orter, men riksdagen bragte även på tal frågor,
som beröra själva grunderna för lagstiftningen. Jag skall ock här, innan jag
övergår till spörsmålet örn fördelningsnormen, till behandling upptaga det
primära problemet, i vad mån lagstiftningen möjligen bör byggas på nya prin
ciper och det allmännas intresse starkare inverka på rättsreglerna.
De sakkunniga nämna bland allmänna intressen, som äro förbundna med
Dc sakkunnig»,
enskild väghållning, i första, hand utnyttjandet av landets naturtillgångar,
vilket statsintresse angives vara väsentligen förmedlat av enskilda fastighets
ägares intressen och redan i viss mån tillgodosett i väglagstiftningen genom
de fastighetsägarna där tillerkända tvångsrätterna. Vidare framhalles, att de
enskilda vägarna kunna utöva inflytande å formerna för fastighetsbildningen
och bebyggelsen samt, örn de stå öppna för allmän trafik och hållas i ett
för den allmänna samfärdseln lämpligt skick, främja denna samfärdsel, även
som att det sätt, på vilket en enskild väg anlagts, blir av betydelse för det all
männa, örn vägen framdeles införlivas med det allmänna vägnätet.
Beträffande frågan huruvida man bör söka genom tvingande lagbud till
varataga dessa allmänna intressen göra de sakkunniga till en början gällande
att möjligheterna härutinnan måste anses begränsade, såframt en verklig skill
nad skulle upprätthållas mellan enskild och allmän väghållning utan att i orim
lig grad å de enskilda väghållarna lades skyldigheter, som icke motsvarades av
någon privat förmån för dem. De sakkunniga anföra härom bland annat föl
jande:
Kungl. Majus proposition nr 250.
48
Örn ilian förpliktade de av en väg närmast intresserade enskilda personerna
att på egen bekostnad tillgodose varjehanda allmänna intressen, som kunna
vara knutna till vägen, skulle detta lätt nog faktiskt innebära en återgång till
det äldre systemet för allmän väghållning, vilket befunnits leda till sådan
orättvisa och obillighet, att den moderna lagstiftningen fullständigt brutit med
detsamma. För att undgå ett dylikt resultat kunde man visserligen, i den mån
tvånget överskrede vad som kan anses billigt, komplettera de tvingande lag
buden med bestämmelser om gottgörelse åt väghållarna av allmänna medel.
En verklig rätt till dylik gottgörelse synes då böra tillförsäkras dem i lagen,
så att ej ersättningen blir beroende av växlande konjunkturer och kanske i
vissa fall helt uteblir. Men ju längre man fortgår i sådan riktning, dess mer
utplånas skillnaden mellan allmän och enskild väg. Skall en dylik skillnad
upprätthållas, torde åtminstone den rättsliga regleringen böra byggas på den
förutsättning att enskild väghållning i motsats till allmän sådan är en i huvud
sak privat angelägenhet. Örn det allmännas intresse av vissa enskilda vägar
skulle föranleda allt större inskränkningar i de enskildas handlingsfrihet samt
överflyttning i motsvarande mån av deras väghållningsbesvär å det allmänna,
måste slutligen gränsen mellan allmän och enskild väghållning överskridas
och det vara meningslöst att icke hänföra de ifrågavarande vägarna till gruppen
allmänna vägar. Under ett övergångsstadium av en dylik utveckling skulle
man kunna beteckna vägarna såsom ett mellanting mellan typiskt allmänna och
typiskt enskilda, och det kan då vara en smaksak, huruvida reglerna örn dem
skola meddelas i särskild lag eller inrymmas i den allmänna eller den enskilda
väglagen.
De sakkunniga framhålla vidare hurusom man borde taga hänsyn till graden
av sannolikhet för det allmänna intressets förverkligande och mot varandra
väga å ena sidan detta intresses art och styrka samt å andra sidan olägen
heterna för den enskilde av bandet å hans handlingsfrihet ävensom storleken
av de uppoffringar av allmänna medel, som kunde bliva ett nödvändigt kom
plement till tvångsföreskrifterna ej blott ur rättvisans och billighetens syn
punkt utan även för att förtaga det hämmande inflytande å en allmännyttig
enskild företagsamhet, som dess klavbindande i vissa former kunde medföra,
varjämte göres gällande, att kontrollen över föreskrifternas efterlevnad kunde
bliva dyrbar och att, i den mån det allmänna och det enskilda intresset av en
enskild väg helt sammanfölle, i stor utsträckning kunde överlåtas åt det senare
intressets bärare att bedöma, hur vägbehovet lämpligast borde tillfredsställas.
Slutligen betonas att det allmännas intresse av vägväsendet kan beaktas även
annorledes än genom tvingande regler. Härutinnan anföra de sakkunniga:
Genom att i lagstiftningen bereda möjligheter för den enskilde att erhålla
behövliga vägar befordrar staten indirekt även ett allmänt intresse, och
där lagen till den enskildes förfogande ställer någon honom enligt allmänna
rättsgrundsatser icke tillkommande förmån, kan inträdet av densamma göras
beroende av att vid rättighetens utövande jämväl det allmännas intresse be
aktas. Vidare kan staten alldeles vid sidan av lagstiftningen genom att på
vissa villkor erbjuda statsbidrag skaffa sig stort inflytande på vägnätets ut
formning samt öppna enskilda vägar för allmän samfärdsel. Denna sistnämnda
metod äger — om man delar de sakkunnigas mening att det icke bör vara till
enskilda väghållares skada som staten tillgodoser sitt intresse av deras vägar —
vissa avgjorda företräden framför en tvångsmässig legislativ lösning av pro
blemet. Så vinnes genom de fakultativa bidragen större möjlighet att taga hän
Kungl. Majus proposition nr 250.
49
syn till de skiftande förhållandena från fall till fall och även till det stats-
finansiella läget. Lagen behöver ej tyngas med föreskrifter om bidragstilldel-
ningen och villkoren för densamma eller ändras, så snart en ändring i dessa
föreskrifter erfordras. Säkerligen är ock i många fall den enskilda väghållaren
benägen att frivilligt mot ett ganska ringa statsbidrag åtaga sig förpliktelser
med avseende å väghållningen, vilka icke rättvisligen kunde på enahanda vill
kor tvångsvis åläggas enskilda väghållare i allmänhet genom en generell lag
regel. Det skulle för övrigt onekligen te sig tämligen inkonsekvent, örn staten
genom lagstiftning förbunde sig att bidraga till enskild väghållning, medan
statsbidragen till allmänna vägar icke äro på dylikt sätt bestämda.
Efter övervägande av dessa synpunkter och framhållande att beträffande
typiskt enskilda vägar det icke torde förefinnas någon utbredd åsikt att ett
allmänt intresse påkallade tvångsföreskrifter, förklara de sakkunniga att det
enligt deras mening egentligen endast vore beträffande två slag av enskilda
vägar som det allmänna intresset nått sådan aktualitet, omedelbarhet och
styrka, att med verkligt skäl kunde ifrågasättas att tillgodose detsamma medelst
tvingande lagföreskrifter, nämligen de båda i jordbruksutskottets förenämnda
utlåtande särskilt omförmälda vägtyperna, allmänneligen befarna vägar samt
vägar i orter med tätare bebyggelse.
Bland de allmänneligen befarna vägarna — med vilket uttryck de sakkun
niga i detta sammanhang, oavsett huru uttrycket borde tolkas vid tillämpningen
av olika författningsrum, däri det begagnades, förstode enskilda vägar, som
foges i anspråk av allmän samfärdsel av icke lokal natur — funnes sådana
vägar, som utan tvivel uppfyllde villkoren för att kunna förändras till lands
vägar, och där så vore fallet, syntes denna ändring böra komma till ständ
snarast möjligt. I andra fall förelåge, t. ex. med hänsyn till närbelägna andra
vägar, intet verkligt behov av att den ifrågavarande vägen ställdes till den
allmänna samfärdselns förfogande, och då borde tillses att de enskilda väg-
hållarna, örn de ville begagna sin rätt att förbjuda den främmande trafiken,
erhölle verksamt bistånd av samhällsmakten genom straffbestämmelser eller av
länsstyrelsen utfärdade vitesförbud. Härutinnan hava de sakkunniga efter
undersökning av frågan i vad mån envar må begagna enskild väg hänvisat, för
utom till möjlighet att stadga vite, dels till 24 kap. 11 § strafflagen, eller om
detta lagrum icke ansåges tillämpligt å vägtrafik, straffbestämmelserna för
egenmäktigt förfarande och för skadegörelse, dels ock, vad angår motortrafik,
till 12 § 5 mom. vägtrafikstadgan och de för överträdelse av dess föreskrifter
i densamma meddelade straffbestämmelserna. De sakkunniga anföra vidare
att emellertid ett säkerligen vanligare fall vore att vägen, även örn den ej kunde
betecknas såsom nödig för allmän samfärdsel, dock vore så nyttig för den
samma att en avstängningsåtgärd icke kunde anses såsom en tillfredsställande
lösning av problemet. Det vore för detta fall man kunde ifrågasätta att det
allmännas intresse av vägen skulle taga sig uttryck i den enskilda väglagstift-
ningen och då särskilt på det sätt att garanti bereddes för att vägen skulle
kunna användas för allmän samfärdsel. De sakkunniga fortsätta:
För vinnande av ett sådant resultat måste skyldighet stadgas ej blott för
vägmärkens ägare att tåla trafiken och icke avstänga vägen utan jämväl för ett
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 250.
235
39
4
Kungl. Majus proposition nr 250.
50
eller annat rättssubjekt att försätta och bibehålla vägen i ett för allmän trafik
lämpligt skick, varjämte regler torde böra givas örn väghållningens övervakning
från det allmännas sida. En rättslig reglering av nu antytt innehåll kräver av
ovan anförda skäl att i lag tillika fastställes skyldighet för det allmänna att
bekosta väghållningen eller en väsentlig del av densamma. Därigenom torde
man emellertid komma lagstiftningen om allmänna vägar så nära, att det måste
ifrågasättas, huruvida man icke borde taga steget ut och, med en viss efter
gift å kravet att landsväg skall vara nödig för allmänna samfärdseln, likställa
förevarande vägar med landsvägar eller ock vid sidan av de båda nuvarande
slagen av allmänna vägar uppställa en ny sådan vägtyp, som i vissa hänseen
den skulle intaga én särställning, exempelvis därutinnan att de av vägen när
mast intresserade finge gälda särskilda bidrag till kostnaderna för densamma.
Vilken form, som än väljes för ett tillgodoseende i legislativ ordning av
ifrågavarande samhällsintresse, torde åtgärden emellertid kräva tämligen be
tydande uppoffringar av allmänna medel. Ovan har framhållits att ur ekono
miska och även andra synpunkter systemet med fakultativa statsbidrag erbjuder
ej oväsentliga fördelar för det allmänna. Mot detta system, som innebär frågans
ordnande genom frivilliga överenskommelser mellan det allmännas repre
sentant och de enskilda väghållarna rörande de senares skyldighet att upp
låta vägen för allmän trafik och vederbörligen underhålla densamma mot åt
njutande av ett med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall bestämt
statsbidrag, synas betänkligheter kunna, möta endast örn man kräver absolut
garanti för att alla de ifrågavarande vägarna hållas öppna för allmän sam
färdsel. Ett dylikt krav torde emellertid icke behöva uppställas beträffande
andra vägar än sådana, som med fog kunna betecknas såsom nödiga för all
männa samfärdseln. I nu ifrågavarande fall däremot, där det väl kan anses
nyttigt för denna samfärdsel att äga tillgång till vägen men det allmännas
intresse av densamma dock ej nått nyssnämnda högre grad, lärer man kunna
taga risken av att väghållarna någon gång kunna befinnas ovilliga att, mot
erbjudet statsbidrag, för allmänheten upplåta och underhålla vägen. För
visso kan man utgå ifrån att något sådant ej skall inträffa annat än i sällsynta
undantagsfall, särskilt i betraktande av de svårigheter och besvär, som oftast
äro förenade med väghållarnas försök att beivra överträdelse av ett förbud
mot allmän trafik eller annorledes göra ett sådant förbud effektivt. Den
utsträckning, i vilken den allmänna samfärdseln skall tillgodoses med vägar,
torde väl, örn man ej obilligt övervältrar kostnaderna härför på enskilda,
ytterst bero på storleken av de belopp, som det allmänna kan för ändamålet
anslå, och detta evad man söker i lag reglera frågan eller ej. Örn, såsom de
sakkunniga anse, metoden med fakultativa bidrag ställer sig billigare än
tvångsmetoden, torde alltså med den förra flera vägar komma att upplåtas
för allmän trafik än med den senare.
Ovanberörda förslag till lag örn rätt att med motorfordon befara enskild
väg åsyftar en såtillvida annan lösning av det nu behandlade problemet, att
det skulle i lag medgivas allmänheten att (med motorfordon) bedriva trafik på
vägen. Även enligt nu nämnda förslag skulle däremot statsbidragen vara
fakultativa och någon väghållningsskyldighet icke stadgas, utan på sätt av
motiven framgår, har man tänkt sig att dylik skyldighet skulle stipuleras först
genom avtalet örn statsbidrag, där sådant lämnades. En lagstadgad rätt för
allmänheten att trafikera en väg måste dock lätteligen kunna visa sig värdelös,
om den ej motsvaras av någon skyldighet för väghållarna att hålla vägen
i farbart skick eller ens över huvud taget bibehålla vägen. Sitt värde äger
rättigheten väl i alla de fall, där väghållarna i eget intresse vidmakthålla
vägen, men, såsom ovan berörts, torde billigheten och allmänt vedertagna
rättsgrundsatser kräva att en sådan rättighet icke i lag stadgas, med mindre
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
51
lagen tillförsäkrar väghållarna rätt till full gottgörelse för intrånget. Det må
emellertid framhållas, att, som man vid avgivande av lagförslaget synes hava
förutsatt, att statsbidrag regelmässigt skulle utgå, där väg av allmänheten
toges i anspråk, det faktiska resultat, man velat uppnå, icke torde synner
ligen avvika från verkningarna av frågans lösning helt på den frivillighetens
väg, som ovan beskrivits.
De sakkunniga anse alltså att den allmänna samfärdselns intresse av vägar,
som äro för densamma av verklig betydelse men dock icke enligt gällande
regler kunna förändras till allmänna vägar, hellre bör tillgodoses genom
fakultativa statsbidrag än genom i lag meddelade tvångsföreskrifter för
enskilda väghållare.
Är fråga örn nyanläggning av enskild väg, som måste antagas bliva av
betydelse för allmän samfärdsel, kan även intresset av att vägen erhåller en
för denna samfärdsel lämplig sträckning tillvaratagas genom villkoren för
bidragstilldelningen.
Beträffande vägar i tättbebyggda orter framhålla de sakkunniga till en
början att bland dessa vägar ofta förekomme jämväl sådana, som av de sak
kunniga betecknats såsom allmänneligen befarna, samt fortsätta:
När vägens belägenhet i en dylik ort ansetts vara en omständighet, som
kan tänkas i och för sig föranleda tvingande föreskrifter, beror detta icke på
vägens betydelse för den allmänna samfärdseln utan fastmer därpå att åt
skilliga sådana frågor rörande fastighetsbildning, bebyggelse, trafik m. m.,
vilka på rena landsbygden till stor del kunna överlåtas åt den enskildes
avgörande, i orter med sammanträngd befolkning förr eller senare måste för
upprätthållande av allmän ordning och befordran av en sund samhällsbild
ning underkastas ingripande från myndighets sida samt att därvid möjlig
heterna för en tillfredsställande lösning av dessa frågor i mycket bero
huru ortens vägnät från början planlagts och sedermera utbygges. Här är
alltså fråga örn samma allmänna intresse, som ligger till grund för lagstift
ningen örn planer för bebyggelsen, fastighetsbildningen m. m. dylikt.
Mot tvångsföreskrifter i väglagen för befordran av detta intresse möta
icke nödvändigtvis samma betänkligheter som ovan anförts beträffande mot
svarande åtgärder för tillgodoseende av allmän samfärdsel. I nu förevarande
fall är motsättningen mellan det allmänna och det enskilda intresset inga
lunda så stark. Till ej obetydlig del sammanfalla de med varandra, och in
greppet från det allmännas sida skulle då föranledas huvudsakligen därav att
man ej kan förutsätta att de enskilda äga förmåga att rätt bedöma eller utan
ledning av det allmännas representant genomföra vad för dem i längden är
tjänligast. Anläggning av ett för samhällsbildning lämpligt vägnät kräver fack
kunskap, och ett av oförstånd eller missriktad sparsamhet begånget fel
härutinnan kan, sedan bebyggelsen börjat ansluta till vägarna, icke så lätt
rättas. I den mån ingreppet från det allmännas sida kan anses vara fördel
aktigt för de enskilda väghållarna, sakna dessa berättigade anspråk på gott
görelse för intrånget i deras handlingsfrihet, och det kan till och med anses
billigt att de få bidraga till de kostnader, som åsamkas det allmänna genom
dess inblandning i saken. En dylik uppfattning har kommit till uttryck i lag
stiftningen om stadsplaner m. m. dylikt. Och liksom vid denna lagstiftning
skett synes man även här i viss mån kunna fordra att inom den begränsade
grupp av enskilda, som närmast drager nytta av det allmännas verksamhet,
individerna vidkännas jämkningar i sina privata intressen av hänsyn till det
för gruppen gemensamma bästa utan att de därför behöva anses berättigade
till ersättning. Yar gränsen härutinnan bör dragas är en diskretionär fråga.
Kungl. Majus proposition nr 250.
52
Beträffande vägförhållandena går det förevarande intresset i första liand
ut på att de vägar, som anläggas inom en tätare bebyggd ort och kunna i
märklig mån inverka på de allmänna ortsförhållandena, särskilt bebyggelsen
och sättet för samfärdselns ordnande, icke måtte erhålla en olämplig sträck
ning. Men detta är blott problemets ena sida. Det är tillika av direkt intresse
för det allmänna att ett lämpligt huvudvägnät verkligen kommer till stånd
och vidmakthålles. Eljest skulle lätteligen förefintliga olämpliga förhållanden
under långa tider bliva bestående och försöken att i en sund riktning leda
utvecklingen kanske ej åstadkomma annat än att densamma avstannade.
Det nämnda intresset tillgodoses i viss omfattning genom planlagstift
ningen. Yäl kan näppeligen av denna lagstiftning -— i vidare mån än vad som
följer av stadgandet i 20 § stadsplanelagen rörande förbud i vissa fall mot
schaktning, fyllning m. m. inom stads- och stomplanelagda områden —- här
ledas något rättsligt hinder för fastighetsägare att, var honom gott synes,
anlägga väg å sin fastighet eller, med vederbörande enskilda rättsägares
samtycke, över andras ägor. Men detta förhållande behöver icke innebära
något för en god samhällsbildning vådligt, örn nämligen annorledes är sörjt
för att byggnadsverksamheten ledes i rätta banor och att lämpliga trafikleder
i mån av behov anläggas och underhållas. Så lärer kunna anses vara fallet
vad stadsplanelagda områden beträffar. Stomplan däremot kan lämna stora
delar av det område, planen avser, utan närmare reglering. Genom bygg
nadsplan ordnas väl bebyggelsen men planens genomförande kan i hög grad
fördröjas och annorledes motverkas av ett befintligt olämpligt vägnät, efter
som här saknas föreskrift örn skyldighet att bringa de i planen upptagna
trafiklederna till stånd. Utomplansbestämmelser äga ur förevarande synpunkt
föga betydelse. Avstyckningsplan slutligen avser ju fastighetsindelningen men
icke direkt bebyggelsen samt innebär lika litet som byggnadsplan någon
säkerhet för att det avsedda vägnätet förverkligas.
Beträffande samtliga planer för fastighetsbildning och bebyggelse gäller,
att de vid tiden för deras upprättande befintliga vägarna och byggnaderna
kunna försvåra en rationell planläggning.
Det synes de sakkunniga att man kunde tilldela väglagen även den uppgift
att härutinnan i viss mån komplettera planlagstiftningen.
För det första bör man naturligtvis vid väglagstiftningen söka tillse, att
de särskilda medel, denna lagstiftning ställer till enskildas förfogande i syfte
att främja vägväsendets utveckling, icke kunna utnyttjas för företag, som från
det allmännas synpunkt måste betecknas såsom mindre önskvärda, och således
bland annat att ej väglagens bestämmelser kunna verka i motsatt riktning mot
vad man genom planlagstiftningen avsett. Detta krav är beaktat redan av den
gällande väglagen genom dess stadgande i 9 § andra stycket, jämfört med
21 § sista stycket.
Dessa stadganden borde enligt de sakkunniga på anförda skäl icke anses
innefatta förbud över huvud taget mot sådana väganläggningar, som där avsåges,
utan endast en tvångsföreskrift såtillvida, att densamma måste iakttagas vid
ett i väglagens ordning företaget förfarande, ändå att sakägarna förenade sig
örn annat. De sakkunniga fortsätta härefter:
Att ur förevarande synpunkt genom väglagen inskränka den å allmänna
rättsgrunder vilande rätten att bygga väg synes icke tillrådligt. En så
dan inskränkning skulle kunna innebära även en begränsning av möjlig
heterna att bebygga och annorledes utnyttja fastigheterna samt skulle därför
icke gärna kunna ifrågakomma annorledes än där fullständig plan för be
byggandet fastställts och förbud mot olämplig byggnadsverksamhet utfärdats.
Kungl. Majda proposition nr 250.
53
Men om så skett är åter behovet av att inskränka rätten att bygga väg betyd
ligt reducerat, och med ett sådant behov lärer man, om det tillika sörjes för
att lämpliga vägar komma till stånd, knappast vidare behöva räkna. För övrigt
torde ett vägbyggnadsförbud av nu ifrågavarande innebörd samt de bestäm
melser, som skulle erfordras såsom komplement till detsamma, vara av den
natur att spörsmålet därom tillhör planlagstiftningen och icke väglagen.
Vad man däremot genom väglagstiftningen lämpligen kan uträtta till be
fordran av nu ifrågavarande allmänna intresse, utöver vad hittills skett, är
enligt de sakkunnigas mening att medgiva offentlig myndighet — länsstyrelsen
— rätt att vid behov ej mindre taga initiativet till fastställande av väghåll-
ningsskyldighet beträffande de viktigare vägar, som av länsstyrelsen prövas
lämpliga, än även i anslutning därtill meddela föreskrift om sättet för väg
hållningen samt övervaka dess utförande. Härigenom skulle man väsentligen
nå syftet att få de i en byggnads- eller avstyckningsplan upptagna vägarna
till stånd, i den mån behov därav föreligger, och, såsom nyss berörts, skulle
därmed behovet av att inskränka fastighetsägarnas av allmänna rättsgrunder
följande rätt att fritt bygga väg, där sådan inskränkning över huvud taget
kunde ifrågakomma, vara mycket ringa.
Ett dylikt ingripande från länsstyrelsens sida kan vara behövligt även
beträffande stomplanelagda områden och utomplansområden i samhällen och
framför allt i fråga örn sådana delar av landsbygden, där bebyggelsen börjat
tätna men för vilka byggnadsplan eller avstyckningsplan likväl ej upprättats.
Finnas förutsättningarna för avstyckningsplan, gäller detta dock ofta endast
smärre partier av ett tättbebyggt område, och, som bekant, kan av kostnads
skäl och andra orsaker ej sällan få anstå med upprättande av byggnadsplan
inom dylika områden. För bedömandet av vägarnas lämplighet i de fall då
någon plan, upptagande trafikleder, ännu icke finnes uppgjord, förutsättes
naturligtvis att länsstyrelsen planerar huru vägnätet i viktigare hänseenden,
åtminstone beträffande huvudlederna, bör anläggas. En dylik vägplan kan
åstadkommas vida enklare än en fullständig byggnadsplan och skulle liksom
stomplan i förhållande till stadsplan kunna tjäna till att förbereda en mer
ingående plan för bebyggelsen samt förhindra att vägnätet till men för det
under tillblivelse varande samhället utbygges på ett olämpligt sätt, vilket för
närvarande så mycket lättare kan inträffa, som ej ens det ovannämnda stad
gandet i 9 § väglagen äger tillämpning i de fall, som nu avses.
På lämpligt sätt begränsad skulle skyldigheten att fullgöra väghållningen,
ehuru denna skyldighet innebär ett avsteg från principen att enskild väghåll
ning är en privat angelägenhet, kunna anses skälig med hänsyn till det all
männa intressets art och styrka. Hen omständighet i och för sig att initiativet
kan utgå från det allmännas representant och att denna även meddelar före
skrifter örn sättet för väghållningen, lärer icke heller innebära någon synner
ligen kännbar begränsning av den frihet, som för närvarande tillkommer varje
enskild intressent. Inom tättbebyggda orter torde vägintressenterna i regel
utgöra ett större antal och vid sådant förhållande möjligheten för dem att i
vägfrågorna uppnå full enighet vara tämligen ringa. Envar väghållningsskyldig
kan nu, så snart någon annan av dem det påfordrar, förpliktas till väghåll
ning, och därvid skall, örn plan för områdets ordnande fastställts, denna plan
respekteras.
På det nu skisserade sättet skulle man alltså inom väglagens råmärken till
vägintressenternas såväl som det allmännas fromma kunna åstadkomma dels
ett tidigt verkande och tämligen effektivt skydd mot anläggning av vägar, som
utgöra hinder för en god ordning och bebyggelse, dels plan för vägnätet i de
tättbebyggda orter, där sådan plan eljest skulle saknas, dels ock en lösning
av problemet huru det planerade huvudnätet av trafikleder i dylika orter eller
Kanyl. Majus propositioti nr 250.
54
inom områden under byggnadsplan, avstyckningsplan eller stomplan skall
även i brist på enskilt initiativ bliva i män av behov förverkligat.
Slutligen anföra de sakkunniga i förevarande fråga om behovet och medlen
att tillgodose det allmännas intresse av enskilda vägar, att de sakkunnigas nu
återgivna uttalanden gjorts under förutsättning att nämnda intresse före
träddes av staten själv och i vissa fall möjligen distrikten för allmän väghåll
ning, medan däremot örn det ansåges att kommuner eller samhällen här ägde
en uppgift, spörsmålen lätt bringades i ett helt nytt läge. De sakkunniga fram
hålla, hurusom sj^stemet med kommunvägar såsom ett mellanting mellan all
männa och enskilda vägar hade anknytning i den äldre rätten och vissa mot
svarigheter i grannländernas lagstiftning, samt att möjligheten att införa ett
dylikt system dryftats vid tillkomsten av den gällande lagen örn enskilda vägar.
Vidare anföra de sakkunniga härutinnan:
Kommuners delaktighet i enskild väghållning kan tänkas förverkligad på
olika sätt. Man kan, såsom för närvarande sker, låta sig nöja med den möj
lighet som helt vid sidan örn väglagstiftningen står landsting och primärkom
muner till buds att, där vägen är av intresse för kommunen såsom sådan,
lämna frivilliga bidrag och för desamma betinga sig de villkor, som äro
erforderliga för tillgodoseende av kommunens intresse. Ej sällan förekommer
att städer och stadsliknande samhällen sålunda frivilligt övertaga enskild
väghållning inom sina områden eller att landsting eller andra kommuner
lämna penningbidrag till enskilda vägföretag. Men örn statsmakterna anse
kommunerna i vissa fall skola bidraga, torde skyldighet böra stadgas i sådant
hänseende. Saken kunde i så fall möjligen ordnas genom att kommunen
betraktades såsom vägintressent, även där den själv ej äger någon fastighet,
för vilken vägen är av nytta. En ytterligare möjlighet är att inrätta vägdi-
strikt, bestående av kommuner.------------Ser man, såsom de sakkunniga här
gjort, förevarande spörsmål närmast ur synpunkten hur det allmänna bör
bevaka sina intressen, där dessa i fråga örn vissa vägtyper nått en tillräcklig
styrka för att motivera ett ingripande, bör först framhållas, att det behov av
statlig kontroll över väghållning, som i vissa fall onekligen föreligger, icke
skulle elimineras genom att kommuner bereddes inflytande å densamma. Frå
gorna hur den allmänna samfärdseln skall tillgodoses med vägar och hur pla
nerna för samhällsbildning skola upprättas och realiseras hava ju icke ansetts
kunna överlåtas åt endast kommunala organs avgöranden. Ej heller torde kunna
påvisas några specifikt kommunala intressen av enskild väghållning vid sidan
av de ifrågavarande allmänna intressena. De skäl, som möjligen kunde för
anleda att å kommuner lagstiftningsvis lägga en uppgift beträffande sådan väg
hållning, torde därför huvudsakligen vara att söka på den ekonomiska sidan
av saken, eller med andra ord därutinnan att kommunen ansåges närmare än
staten själv att gälda bidrag, som rättvisligen eller billigtvis borde utgå av
allmänna medel. Men skall över huvud taget en kommun såsom sådan, d. v. s.
ej blott där densamma är ägare till någon av de av vägen berörda fastigheterna,
förpliktas bidraga till enskild väghållning, lärer kommunen även böra om
besörja arbetet. Föga lämpligt synes nämligen vara att samordna kommunen
med de enskilda väghållarna, ålägga kommunen en viss andel i kostnaderna
eller visst bestämt bidragsbelopp och i motsvarande mån begränsa dess infly
tande på vägfrågorna av hänsyn till övriga väghållares enskilda intressen. Det
vore måhända också förenat med viss svårighet att finna en lämplig form för
prövning i ett sammanhang av de enskilda väghållarnas och kommunens bi-
Kungl. Majus proposition nr 250.
55
dragsskyldigliet. Den nuvarande ordningen för frågornas avgörande vore i
varje fall------- - — icke väl ägnad härför.
Beträffande de för fastigheter i tättbebyggd ort gemensamma vägarna
kunde möjligen finnas vissa orsaker att å den kommunala samhällsbildning,
som här närmast kan sägas representera det med dessa vägar förbundna all
männa intresset, lägga skyldighet att bidraga till väghållningen och därför
även ombesörja arbetet. Särskilt skulle man kunna tänka sig att ett samhälle,
varest den tättbebyggda orten är belägen, på nyssnämnt sätt övertoge väg
hållningen i fråga, såsom ju ock emellanåt genom godvilliga uppgörelser sker.
En sådan utvidgning av samhällens skyldighet med avseende å hållandet
av trafikleder synes dock knappast behövlig eller tillrådlig. Det ifrågavarande
samhällsintresset torde i regel, med bibehållande av intresseprincipen, kunna
i tillräcklig grad tillgodses utan någon olägenhet för dem, som komma i fråga
såsom enskilda väghållare. Väghållningsskyldigheten skulle, örn den lades
på samhällena, i själva verket innebära en påbyggnad å gatuhållningsskyldig-
heten, vars omfattning regleras av stadsplanelagstiftningen och nyligen varit
föremål för statsmakternas prövning och som i många fall, redan sådan som
den är, ställer höga krav å vederbörande samhälle. Visserligen skulle sam
hället kunna berättigas att av de av vägarna närmast intresserade enskilda
uttaga särskild avgift till täckning av väghållningskostnaderna, men då med
förde överflyttningen av väghållningen till samhället icke stor skillnad, efter
som statlig kontroll likväl erfordras. Härtill kommer att i många tättbebyggda
orter på landet icke bildats något samhälle i rättslig mening och att således
den här ifrågasatta utvägen ingalunda alltid skulle stå till buds.
Skyldighet för landskommunerna att deltaga i enskild väghållning skulle
väl, örn man godkänner vad ovan anförts örn det sätt, på vilket deras med
verkan i så fall skulle lämnas, utformas sålunda att kommunen skulle om
besörja och eventuellt i förening med vissa enskilda rättssubjekt bekosta
väghållning beträffande vägar, vilka äro av nytta för samfärdseln inom kom
munen i dess helhet eller en väsentlig del av densamma men dock icke kunna
anses såsom nödiga för allmänna samfärdseln. Förmodligen skulle då i praxis
åtskilliga vägar av sådan betydelse, att de för närvarande anses kunna intagas
till allmänt underhåll, komma att behandlas såsom kommunvägar. I övrigt
skulle dessa tydligen oftast vara av det slag, som här ovan betecknats såsom
allmänneligen befarna, men de med denna vägtyp förbundna särskilda spörs
målen skulle dock ej härigenom få någon fullständig lösning, enär dels, så
som nämnt, behovet av den statliga kontrollen återstode och dels åtskilliga
allmänneligen befarna vägar eller vägsträckor icke skulle kunna hänföras till
kommunvägarna. Dessutom torde man kunna förutse att kommunerna snart
nog skulle kräva statsbidrag och att dessa krav, med hänsyn till den statliga
övervakningen och den betydelse ifrågavarande väghållning skulle äga för
den allmänna samfärdseln, icke i längden skulle kunna avvisas. Syftet med
den kommunala väghållningen skulle därigenom förfelas, och man skulle vara
tillbaka vid det system med små vägdistrikt, vilket man nyligen på goda
grunder övergivit. Den dubbelorganisation av allmän väghållning, som i
realiteten bleve följden, skulle vara tämligen meningslös och orsaka ökade
förvaltningskostnader och ett invecklat bidragssystem.
På nu anförda grunder anse de sakkunniga att kommuner och samhällen
icke böra förpliktas vare sig att ombesörja enskild väghållning eller att
bidraga till kostnaderna härför, varemot etet naturligtvis liksom hittills bol
sta dem öppet att, i den mån det är förenligt med kommunallagarnas prin
ciper, i särskilda fall lämna dylika bidrag, kanske till och med helt övertaga
väghållningen. Till förekommande av missuppfattning må framhållas, att de
Kungl. Majus proposition nr 250.
Yttrandena.
sakkunniga icke i detta sammanhang under uttrycket kommun inbegripa väg-
distrikten. Fråga huruvida dessa böra anses äga att ekonomiskt understödja
enskild väghållning har ju vid åtskilliga tillfällen förevarit men av stats
makterna besvarats nekande, en ståndpunkt som enligt de sakkunnigas mening
bör vidhållas med hänsyn till vägdistriktens specifika uppgift och risken att
eljest staten genom sina bidrag till distrikten, t. ex. skatteutjämningsbidrag,
kan komma att drabbas av kostnader för enskild väghållning i en icke avsedel
ordning och utsträckning.
I det stora flertalet yttranden över förslaget lämnas dess principer utan
erinran. Från vissa håll anföres emellertid att lagförslagets lämplighet vore
beroende av den utsträckning, i vilken statsbidrag lämnades, och i några
yttranden göres gällande att samfälligheter av enskilda vägintressenter ej sällan
bleve för små eller ekonomiskt för svaga för väghållningens rationella bedri
vande eller att vägdistrikten borde få mot ersättning ombesörja densamma helt
eller delvis.
Tvångsföreskrifter i väglagen för främjande av allmänna intressen i andra
fall än då fråga är örn tättbebyggda orter föreslås endast i några få yttran
den, och där så sker, synes man icke åsyfta tvingande regler utan endast be
stämmelser att iakttaga vid vägförrättning. Sålunda betonas i några yttran
den intresset av att även beträffande den egentliga landsbygden sambandet
mellan fastighetsbildningen och vägfrågornas lösning beaktas, därutinnan lant-
mäteristyrelsen framhåller att, liksom fastighetsindelningen är av avgörande
betydelse för utläggande av enskilda vägar, dessa senare utforma bruknings-
områden och att ett vägföretag kan föranleda omläggning av fastighetsindel
ning och inverka på fastighetsvärden. Enligt lantmäteristyrelsens mening
borde, ehuru denna frågas utförligare behandling kunde anstå till en blivande
revision av jorddelningslagen, vid en nu företagen ändring av väglagen, däri
på lämpligt sätt framhållas, att vägfrågor även på den egentliga landsbygden
borde ordnas under hänsyntagande till deras samband med fastighetsbild
ningen.
Länsarkitekten i Stockholms län gör gällande att i syfte att enskilda vägar
måtte erhålla lämplig sträckning, särskilt med tanke på vägens eventuella
framtida intagande till allmänt underhåll, vägstyrelsen i vederbörande distrikt
för allmän väghållning borde beredas tillfälle att vid förrättning rörande en
skild väg bevaka nämnda allmänna intresse samt att förrättningsresultatet icke
borde få gå i verkställighet, med mindre länsstyrelsen prövat detsamma vara
ur det allmännas synpunkt godtagbart.
I några yttranden påkallas även för den rena landsbygdens del kontroll från
det allmännas sida över det sätt, på vilket väghållningen, särskilt underhållet
av väglott, utföres, därvid emellertid synes förutsättas att frivilliga bidrag till
väghållningen utgått av allmänna medel.
Tillgodoseende av den allmänna samfärdselns intresse av enskilda vägar på
landsbygden genom att, i likhet med vad 1929 års vägsakkunniga föreslagit,
medelst en lagstiftningsåtgärd frånkänna ägaren av enskild väg rätten att av
stänga densamma för allmän trafik, ifrågasättes icke i något av de nu inkomna
56
Kungl. Majus proposition nr 250.
57
yttrandena. Däremot anföres i kammarkollegiums utlåtande, såvitt angår vägar
i tättbebyggda samhällen, att ett visst mått av allmän samfärdsel måste till
låtas men tillika att bördan av tillgodoseendet av allmän samfärdsel icke finge
läggas uteslutande på fastigheter. Till detta utlåtande skall jag strax åter
komma.
Att ett behov föreligger att bereda ökat inflytande från myndighets sida be
träffande väghållningen i tättbebyggda orter vitsordas uttryckligen i en mängd
av yttrandena. Uttalanden, innefattande eller antydande en motsatt mening,
förekomma blott undantagsvis. Länsstyrelsen i Uppsala län, som anser ytter
ligare utredning erforderlig beträffande frågan örn kommunikationernas ord
nande inom tättbebyggda samhällen, anför att exploatören ofta torde åtaga sig
att anlägga vissa trafikleder, som angåves i styckningsplanen, och att, ehuru
det inträffat att planen varit otillfredsställande, man numera torde söka bättre
övervaka avstyckningsplanen och, så snart utvecklingen medgåve, åstadkomma
byggnadsplan, därvid ej sällan kommunen torde bidraga till kostnaderna för
planens upprättande, varjämte möjlighet ju förelåge att erhålla förskott av
statsmedel till dessa kostnader, överlantmätaren i Kopparbergs län hänvisar
till den reglering, som kan ske genom byggnads- och avstyckningsplaner, samt
drager i tvivelsmål att något behov förefinnes att härutöver i väglagen inrymma
initiativ- och tvångsrätt för länsstyrelsen. På liknande sätt uttalar sig över
lantmätaren i Skaraborgs län, såvitt angår länsstyrelsens av de sakkunniga till
tänkta befattning med upprättandet av vågplan och dess förverkligande. Aven
överlantmätaren i Malmöhus län ifrågasätter huruvida direkt medverkan från
länsstyrelsens sida vore erforderlig.
Yad angår spörsmålet, huruvida den rättsliga reglering som emellertid, så
som nämnt, nästan allmänt anses behövlig med hänsyn till det allmännas in
tresse av vägförhållandena i tättbebyggda orter, lämpligen kan ernås genom
bestämmelser i väglagen örn rätt för länsstyrelsen att ålägga enskilda intressen
ter att hålla vägar i dylika orter efter viss av länsstyrelsen godkänd vågplan,
utan att därmed förbindes någon lagstadgad skyldighet för det allmänna att
bidraga till kostnaderna för väghållningen, uttalas i några av yttrandena be
tänkligheter ur synpunkten att väghållarna kunde bliva belastade med alltför
stor väghållningsbörda eller att systemet kunde innebära att i den enskilda
väglagstiftningen reglerades frågor, som närmast tillhörde andra rättsområden.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför att på ett tidigt stadium av samhällsbild
ning, densamma mestadels bestode av ekonomiskt svaga medlemmar, som till
mycket stor del finansierat sina bostadsförvärv genom lån, och att en skyldig
het för dessa att bekosta och underhålla vissa vägar kunde sätta deras ekonomi
i allvarlig fara och hämma det spirande samhällets utveckling, vadan av de
sakkunniga tilltänkta bestämmelser örn tvångsmedel för vägnätets genom
förande antingen skulle komma att stanna på papperet eller också kunna alltför
hårt drabba fastighetsägarna.
Farhåga för bristande ekonomisk bärkraft hos de väghållningsskyldiga ut
talas även av lantmäteristyrelsen samt länsstyrelsen i Värmlands län, vilken
framhåller behovet av statsbidrag, ävensom överlantmätaren i Gävleborgs län,
Kungl. Moj-.ts proposition nr 250.
58
som manar till försiktighet vid tillämpning av den föreslagna rätten för läns
styrelsen att av enskilda framtvinga väghållning.
Kammarkollegium och Överståthållarämbetet förmena att de av de sakkun
niga avsedda vägarna i tättbebyggda orter på grund av sin betydelse för det
allmänna icke borde hänföras till enskilda vägar. Enligt Överståthållarämbetet
borde de särskilda reglerna örn dessa vägar utgå ur förslaget. Kammarkolle
gium anser den rationella lösningen av problemet vara att söka i en återgång
till det med 1891 års väglag övergivna äldre systemet av en lokalt differen
tierad väghållning för den allmänna samfärdseln och anvisar såsom tänkbara
utvägar härutinnan att vägdistrikt anordnades såsom municipalsamhällen i
form av påbyggnad på bestämmelserna örn stom- och byggnadsplaner eller så
som underavdelningar av de allmänna vägdistrikten eller att kommun i vissa
fall finge utgöra lokalt vägdistrikt, därvid kunde beredas möjlighet att, i lik
het med vad som skett i stadsplanelagen i fråga örn gatukostnad, överföra viss
del av mark- och vägbyggnadskostnaderna på fastighetsägare samt i första
hand åt kommunala organ anförtros vissa frågor, som enligt de sakkunnigas
förslag skulle belasta länsstyrelserna.
Länsstyrelsen i Örebro län anmärker att vad angår städernas utomplans-
områden de sakkunnigas förslag, vid det förhållande att stomplan fastställes
av Kungl. Maj:t, kunde innebära att i visst avseende länsstyrelsen hade att
besluta i fråga, vars avgörande tillhörde Kungl. Majit; frågan, vilka vägar, som
behövdes för ett tättbebyggt område, borde alltid prövas i den ordning, stads
planelagen stadgade, och denna därför kompletteras med föreskrift örn stom
plan även för landet, vilken borde kunna fastställas av länsstyrelsen; fast
ställelse av stomplan borde föregå eller i vart fall ske samtidigt med länssty
relsens inskridande till vägfrågornas ordnande på det av de sakkunniga före
slagna sättet; sammanhanget mellan frågan örn vägunderhåll i tättbebyggt om
råde samt samhällsbildningen, bland annat ordnandet av avlopp m. m., borde
beaktas mer än i förslaget skett.
Biträdande länsarkitekten i örebro län gör gällande att den erforderliga
särskilda regleringen av vägförhållandena i tättbebyggda orter borde vinnas
i första hand genom ändring i stadsplanelagstiftningen, därvid åberopas
särskilt att i annat fall väglagen, där plan upptagande trafikleder förut sak
nades eller blivit föråldrad, finge större betydelse för den planmässiga regle
ringen av samhällsbildningar än stadsplanelagen, samt att vägfrågorna borde
lösas i samband med frågorna örn byggnadsverksamhet, fastighetsbildning och
avloppsledningar och i vissa hänseenden tillhöra byggnadsnämnds prövning,
ävensom att jämväl finansieringsproblemet åtminstone delvis borde anses till
höra planlagstiftningen, vilken borde förses med föreskrifter örn stomplan för
landsbygden, bidrag till kostnad för vägar och avlopp inom icke stadsplane-
lagda delar av städer och samhällen samt tätare bebyggda områden å egentliga
landsbygden, vägbyggnadsförbud och eventuellt en förenklad byggnads-
planetyp.
Länsarkitekten i Västerbottens län, som förklarar de sakkunnigas förslag
i förevarande hänseende kunna få stor betydelse särskilt för sådana tätt-
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
59
bebyggda jordbruksbyar, som ännu ej utvecklats till municipalsamhällen, samt
upplyser att inom länet byggnadsplansinstitutet i regel ej visat sig använd
bart, anför att vägplanen kunde som en stomplan låsa fast blivande planlägg
ning och att därför måhända borde i stadsplanelagen införas ett nytt plan
institut för landsbygden, motsvarande städernas stomplan.
överlantmätaren i Stochholms län anser att för att ej väglagen skulle
inkräkta på planlagstiftningens och fastighetslagstiftningens område, den av
de sakkunniga anvisade regleringen av vägförhållandena i tättbebyggda orter
icke borde få komma till användning, med mindre först avstycknings- eller
byggnadsplan upprättats.
Länsarkitekten i Stockholms län anför att frågor örn ledningar för vatten
och avlopp borde lösas i sammanhang med vägfrågorna.
Lantmäteristyrelsen anmärker att den samfällighet av väghållare, som
skulle bildas i tättbebyggd ort, borde få omhändertaga även avloppsfrågor
och att, vad angår stad eller stadsliknande samhälle, stadens eller samhällets
specialorgan för gators och vägars anläggning borde deltaga i vägsamfällig-
hetens handläggning av ärenden eller åtminstone avge yttrande.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter huruvida icke, beträffande vägar
i stad, å stadens magistrat eller annan myndighet, som hade att pröva avstyck
ningar och avstyckningsplaner, borde överlåtas de uppgifter, som enligt de
sakkunnigas förslag skulle läggas å länsstyrelse.
Den beträffande väg av ifrågavarande slag av gammalt gällande principen
att väghållningen är en privat angelägenhet för en grupp enskilda intressenter
förnekar icke att vägarna kunna vara av betydelse även för det allmänna eller
att skäl kunna föreligga att understödja väghållningen på samma sätt som
annan enskild men allmännyttig verksamhet, d. v. s. genom frivilliga bidrag.
Principens innebörd torde kunna uttryckas så, att väghållningen ej skall över
tagas av det allmänna — staten eller kommunala bildningar — och att de
enskildas handlingsfrihet och på allmänna rättsregler grundade rättigheter
icke skola inskränkas av hänsyn blott till allmänna intressen.
Förutsättningarna för riktigheten av ett sådant betraktelsesätt synas vara
dels att det enskilda intresset träder starkt i förgrunden och dels att, där
emellertid även ett viktigt allmänt intresse är i fråga, man icke behöver
befara, att detsamma genom principens upprätthållande alltför mycket efter-
sättes på grund av ett motsatsförhållande till det enskilda intresset, brist på
enskilt initiativ eller otillräcklig förmåga hos den enskilde att rätt bedöma
vad som länder honom till fördel. Är det endast de ekonomiska resurserna
som tryta, gör möjligheten att lämna understöd tillfyllest.
Ehuru vägväsendet under de senaste årtiondena, särskilt till följd av
automobiltrafikens tillväxt, undergått en hastig och i vissa hänseenden
revolutionerande utveckling, torde alltjämt nämnda princip i stort sett äga
sitt berättigande vad angår flertalet enskilda vägar, såsom alla de vanliga,
av den allmänna samfärdseln icke i anspråk tagna enskilda utfartsvägarna
och ägo- eller hemkörslovägarna på den verkliga landsbygden. Från några
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Departements
chefen.
60
håll har emellertid under utredningen gjorts gällande att beträffande enskilda
vägar över huvud taget det allmänna borde bevaka sina intressen med hänsyn
till vägarnas inverkan på fastighetsbildningen eller till önskemålet att vägarna
måtte vara lämpliga för allmän trafik. Härtill vill jag, vad angår nyssnämnda
slag av enskilda vägar,' genmäla att, med allt erkännande av att allmänna
intressen härutinnan kunna förefinnas, det i regel måste möta betydande
svårighet att i de särskilda fallen med erforderlig grad av säkerhet bedöma
frågan örn viss vägsträcknings lämplighet ur dessa synpunkter, innan någon
verklig plan för blivande fastighetsbildning fastställts respektive klarhet
vunnits, huru den allmänna samfärdselns behov av vägar i orten en gång
kommer att tillgodoses. Sådana inskränkningar i den enskildes handlings
frihet, som skulle grundas blott på tämligen osäkra beräkningar, kunna näppe
ligen anses önskvärda, särskilt icke därest inskränkningarna medförde utgifter
för det allmänna för gransknings- och kontrollåtgärder eller kanske rent av
måste kompenseras av bidrag av allmänna medel till väghållningen. Och ur
den enskildes synpunkt måste det intrång, som sålunda på ganska osäkra
grunder skedde i hans rättighet att bygga sin väg så som han själv funne
förmånligast, te sig synnerligen obilligt, i varje fall örn ej garanti bereddes
honom för gottgörelse för intrånget. En annan sak är att man tydligen bör
söka tillse att de personer, som förordnas att verkställa vägförrättningar, äga
erforderligt nit och omdöme för att hindra att vägen endast till följd av sak
ägarnas oförstånd anlägges på ett sätt, som ur den ena eller andra synpunkten
måste anses olämpligt. Att i vissa särskilda situationer, såsom vid anslut
ning av enskild väg till allmän sådan, möjligen erforderliga inskränkningar
i den enskildes bestämmanderätt enligt min mening icke tillhöra den enskilda
väglagstiftningen, har jag förut framhållit.
Som bekant förekommer emellertid esomoftast att å en enskild väg i avse
värd omfattning bedrives trafik, som icke kan anses äga rum för vägintres-
senternas räkning. För lösningen av de problem, som då lätteligen upp
komma, kan man tydligen ej hänvisa blott till en utvidgning av intressent
begreppet, ty även örn detta begrepp ej nödvändigtvis behöver begränsas så
som i väglagen skett, måste det dock ligga i sakens natur att vågrätt och
skyldighet att bidraga till väghållningen icke kunna fastställas för envar, som
önskar, örn än aldrig så tillfälligt begagna vägen. I de fall, varom nu är fråga,
är det vanligen någon del av den å en allmän väg framgående trafiken, som
begagnar enskilda vägar såsom ginvägar eller eljest förbindelsevägar till
annan allmän väg, eller en till identiteten tämligen obestämbar mängd trafi
kanter, t. ex. turister från olika delar av landet eller invånare i ett närbeläget
samhälle, vilka i bilar eller omnibusar på den enskilda vägen färdas till
utsiktsplatser, badstränder, skogsområden m. m. Jag ämnar, som nämnt, här
icke ingå på någon analys av begreppet nödig för allmänna samfärdseln.
Dessförutan lärer vara tydligt att i fall av nu nämnd beskaffenhet den främ
mande trafiken mången gång kan vara så stark och beständig att vägen kan
intagas till allmänt underhåll, vilket då bör ske, men också att förutsätt
ningarna härför ofta nog kunna saknas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
61
För detta senare fall kan det uppkomma fråga örn att i de enskilda väg-
hållarnas intresse avstänga vägen för allmän trafik eller att tvärtom i ett
allmänt intresse söka garantier för att vägen må hållas öppen för sådan
trafik och underhållas i ett för densamma lämpligt skick. Man bör alltså till
en början hava klart vilken ståndpunkt den gällande rätten intager till frågan
i vad mån envar äger begagna enskild väg, en fråga som jag här vill i korthet
beröra, med hänsyn till att den skrivna rätten härutinnan icke ger fullständig
upplysning.
Enligt svensk rättsuppfattning torde det vara lovligt för envar att till fots
färdas på enskild väg, dock att, som någon verklig rättighet här ej är i fråga,
det står vägens ägare fritt att faktiskt omöjliggöra trafiken, t. ex. genom
stängsel, som ej utan skadegörelse kan öppnas eller kringgås. Med gång
trafik kan måhända i förevarande hänseende jämställas färd med vanlig
cykel. Men otvivelaktigt lärer vara att ej blott motortrafik, varom för övrigt
i detta hänseende uttryckliga bestämmelser givas i 12 § 5 mom. vägtrafik
stadgan, utan även färd med hästskjuts och över huvud taget sådan trafik,
som medför fara för skada eller slitage å vägbanan eller avsevärd olägenhet
av annat slag, kan av vägens ägare med laga verkan förbjudas, t. ex. genom
anslag vid vägen. För den, som med vetskap örn förbudet överträder det
samma, finnes straff stadgat i vägtrafikstadgan, därest trafiken skett med
motorfordon, och i fråga om annan trafik lärer väl, där ej 24 kap. 11 § straff
lagen anses tillämpligt, straff kunna inträda enligt 10 kap. 20 § samma lag.
Att av trafiken orsakad skada skall ersättas, därest den styrkes, torde ock
vara klart. Straff skall naturligtvis icke inträda för den som handlat i nöd,
under vilket uttryck här torde, med en viss utvidgning av dess vanliga inne
börd, kunna inbegripas de i 12 § 4 mom. vägtrafikstadgan angivna situa
tionerna. Yern som skall anses såsom ägare av vägen och hava makt att
utfärda förbudet, kan väl stundom vara något tveksamt, men rättigheten
synes i främsta rummet tillkomma väghållarna, så att envar av dem bestämmer
rörande den vägsträcka, som han håller, eller där gemensamhetssystem till-
lämpas och en samfällighet med rättskapacitet bildats, denna samfällighet
anses såsom väghållare men ej må genom majoritetsbeslut kränka enskild
medlems rätt. Örn vägmärkens ägare ej deltager i väghållningen men dock
har olägenhet av den ifrågavarande trafiken, torde även han äga förbjuda den
samma. (Jfr betänkandet sid. 51—53.)
Såsom framgår av föregående redogörelse förmena de sakkunniga att den
sålunda enligt gällande rätt »ägaren av vägen» tillkommande rätten att för
bjuda främmande trafik bör bibehållas. De sakkunnigas lagförslag vilar ock
liksom väglagen på förutsättningen att en dylik rätt föreligger.
Förenämnda förslag till lag örn rätt att med motorfordon befara enskild
väg går däremot ut på att man skulle genom en lagstiftningsåtgärd betaga
vägägarna deras ifrågavarande rätt. Förslagets ståndpunkt är följande: Envar
borde äga med motorfordon befara varje enskild väg, såframt ej länsstyrelsen
i särskilt fall, i regel på ansökan av väghållaren, förbjudit sådan trafik å
vägen. Dylikt förbud finge beträffande enskild väg, som är allmänneligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
62
befaren eller eljest finnes vara av betydelse för allmän samfärdsel, ej utfärdas,
med mindre motorfordonstrafik å vägen kunde till följd av dess beskaffenhet
eller annat särskilt förhållande medföra fara eller synnerlig olägenhet. Utan
hinder av meddelat förbud skulle väghållaren själv och annan med väg-
hållarens lov eller efter särskilt tillstånd av länsstyrelsen få befara väg med
motorfordon. Där länsstyrelsen meddelade sådant särskilt tillstånd för viss
person, skulle länsstyrelsen under vissa betingelser kunna förplikta denne
att bidraga till vägunderhållet. Förslaget innehåller vidare att länsstyrelsen
skulle kunna tillerkänna den, som underhåller för trafik med motorfordon till-
låten enskild rräg, som är allmänneligen befaren eller eljest finnes vara av
betydelse för allmän samfärdsel, bidrag av allmänna medel till underhålls
kostnaden. Närmare bestämmelser örn statsbidragen förefinnas icke i för
slaget med undantag av en regel att, örn väghållarna äro flera, bidraget skall
i brist på åsämjande mellan väghållarna fördelas av länsstyrelsen.
Beträffande förslagets detaljer och motivering må hänvisas till statens off.
utredn. 1933: 9. En översikt av innehållet i de över förslaget inhämtade ytt
randena lämnas i en promemoria, som torde få biläggas statsrådsprotokollet
i förevarande ärende.
För min del finner jag de förslagna möjligheterna att efter ansökan hos
länsstyrelsen utverka dess förbud mot trafiken eller erhålla statsbidrag icke
kunna utgöra tillräcklig kompensation för den ifrågasatta inskränkningen i de
enskildas bestämmanderätt. Förbud skulle ju beträffande vägar, där allmän
trafik kunde förväntas, icke få meddelas annat än under särskilda omständig
heter, huvudsakligen med hänsyn till trafiksäkerheten, samt även i övriga fall
vara beroende av länsstyrelsens prövning; och statsbidrag skulle icke kunna
tillerkännas intressenterna, då fråga vore örn typisk privat väg, samt i övriga
fall icke vara intressenterna verkligen tillförsäkrat utan bero bland annat på
tillgång å härför anslagna medel; även det mest obetydliga statsbidrag skulle,
åtminstone enligt förslagets motiv, alltid medföra förpliktelse för intressen
terna att för den allmänna trafiken tillhandahålla väg i ett för densamma
lämpligt skick. Det må emellertid medges att den orättvisa, förslagets reali
serande sålunda teoretiskt sett skulle medföra, i fråga örn de flesta vägar av
vikt för allmänna samfärdseln, icke skulle vara av stor praktisk betydelse.
Av utredningen framgår nämligen att det ytterst sällan inträffar att beträf
fande en sådan väg, intressenterna för närvarande begagna sin rätt att för
bjuda den främmande trafiken. Men detta visar å andra sidan att något av
sevärt behov ej föreligger att genom tvångsföreskrifter i lag söka förekomma
att vägarna avstängas. Och i undantagsfallen, som genom sin relativa säll
synthet icke spela större roll för det allmänna, liksom ock beträffande typiskt
privata vägar — där vägens öppnande för motortrafiken skulle gynna endast
’en eller annan enskild person, som icke jämlikt väglagen kunde förvärva våg
rätt eller som ville undandraga sig de därmed förenade skyldigheterna, samt
således något allmänt intresse ej torde kunna åberopas för förslaget —
kan den av intressenterna önskade avstängningsåtgärden för dem vara av
synnerlig vikt. Härtill kommer att förslagets syfte att tillförsäkra den all-
Kungl. Majus proposition nr 250.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.
63
manna biltrafiken möjlighet att begagna för densamma betydelsefulla enskilda
ragar, mycket ofullkomligt skulle förverkligas med de föreslagna reglerna i
de fall, då statsbidrag icke utginge, eftersom förslaget beträffande dylika fall,
evad fråga är örn rent privat väg eller örn en för allmän samfärdsel viktig
sådan, icke innehåller någon bestämmelse, varigenom kan bliva sörjt för att
vägen hålles i sådant tillstånd att ej trafiksäkerheten äventyras, eller ens för
hindrar vägintressenterna att vidtaga åtgärder, som faktiskt hindra eller
omöjliggöra vägens begagnande. De föreslagna bestämmelsernas rättvisa och
ändamålsenlighet torde alltså kunna anses beroende av att statsbidrag verk
ligen utgår. Men örn de skola göras tilllämpliga endast i dylika fall, synes
onödigt och även olämpligt att giva dem allmän lags natur. Jag delar den av
1935 års vägsakkunniga härutinnan hävdade och, att döma av de över deras
lagförslag avgivna yttrandena, numera tämligen allmänt gillade meningen
att reglerna örn statsbidrag och de villkor, som skola uppställas för deras er
hållande, lämpligen hållas utanför lagstiftningen. Jag hänvisar till de sak
kunnigas här förut återgivna uttalande i denna fråga.
Det av de sakkunniga väckta men av dem själva avvisade förslaget örn kom
munal väghållning i någon form beträffande sådana enskilda vägar på rena
landsbygden, vilka äro av större betydelse för allmän samfärdsel, synes icke
bland remissmyndigheterna hava vunnit anslutning i vidare mån än att från
några håll ifrågasatts att vägdistrikten kunde erhålla vissa uppgifter beträf
fande enskild väghållning. Att lägga kostnaderna helt eller delvis å
kommuner kan ej heller enligt min mening förordas. Redan möjligheten att
någorlunda rättvist fördela den kommunala bidragsskyldigheten mellan olika
kommuner skulle möta stora svårigheter. Att härutinnan låta vägens belä
genhet vara avgörande skulle för visso leda till mindre tillfredsställande re
sultat i många fall, t. ex. då vägen i sin sträckning inom viss kommun utgör
genomfartsväg för trafiken å allmänna vägar utanför kommunens område eller
då trafiken bedrives av invånare i ort utom kommunen utan att tillföra denna
någon fördel. Och även örn man såsom i sistnämnda fall skulle kunna kon
statera att den allmänna trafiken härrörde i övervägande grad från medlemmar
av viss kommun, vore det ej sällan oriktigt att beteckna denna trafik som ett
kommunens intresse. Olämpligt synes även vara att ålägga kommun väghåll
ning utanför dess eget område. Som den allmänna trafik, varom här är fråga,
nästan uteslutande bedrives med motorfordon, synes riktigast att bidragen till
den enskilda väghållningen utgå av bilskattemedel. Skulle det anses behövligt
att det allmänna själv ombesörjde väghållningen, borde detta enligt min
mening, även örn vägarna i finansiellt hänseende icke fullt jämställdes med
landsvägar, ske genom vägdistrikten, vilka ju äro inrättade för verksamhet av
dylikt slag och genom sin organisation och maskinella utrustning äga sär
skilda förutsättningar att bedriva väghållningen rationellt. Men örn i visst
fall kraven å väghållningens omhändertagande av det allmänna framträda
såsom oavvisliga, lärer detta i själva verket utvisa att fråga är om väg, som
bör förvandlas till landsväg. Att tillskapa ett nytt slag av allmän väg eller
pålägga vägdistrikten nya uppgifter synes nu så mycket mindre lämpligt som
utredning igångsatts angående det allmänna vägnätets förstatligande.
64
Vidkommande enskilda vägar på den verkliga landsbygden anser jag alltså
att gällande fundamentala regler om väghållningen såsom vägintressenternas
ensak och om rätt för dem att förbjuda trafik av utomstående, böra bibe
hållas i lagstiftningen samt att det särskilda problem, som uppkommer då den
allmänna samfärdseln behöver taga dylik väg i anspråk utan att vägen dock
kan förändras till landsväg, främst avser frågan, huru de enskilda skola erhålla
gottgörelse för den ökning i väghållningsbördan, som den allmänna trafiken
orsakar, samt bör lösas genom fakultativa statsbidrag, vid vilkas beviljande
det allmänna kan betinga sig att vägen hålles öppen för allmän trafik och
underhålles i ett för denna trafik lämpligt skick.
Vad åter angår vägar inom områden, där en tätare bebyggelse ägt rum
eller kan väntas snart uppkomma, ger utredningen vid handen att den frihet,
som enligt gällande lag tillkommer enskilda fastighetsägare att bestämma i
vägfrågorna, innebär avsevärd våda ur det allmännas synpunkt, i det att för
en god samhällsbildning olämpliga vägar kunna anläggas och å andra sidan
det enskilda initiativet ofta icke förslår för tillskapande och vidmakthållande
av de trafikleder, som nödvändigt betingas av samhällsbildningen men dock
icke äga landsvägs kännemärken. Beträffande de nu ifrågavarande områdena
avser visserligen stadsplanelagstiftningen med de densamma kompletterande
bestämmelserna örn avstyckningsplaner att ge möjlighet för det allmänna att
leda utvecklingen i sund riktning, men det har visat sig att denna lagstiftning
i förevarande hänseende är otillräcklig, enär genom densamma, med undantag
för stadsplanelagda områden, icke är sörjt för att planerade trafikleder verk
ligen komma till stånd eller att väganläggningar, som försvåra planens genom
förande, förhindras. För landsbygdens del kommer härtill, att någon mot
svarighet till stomplan ej finnes, vadan grunddragen av ett blivande vägnät
för hela området svårligen kan tillräckligt tidigt fastställas utan upprättande
av byggnadsplan, som emellertid, örn den tillskapas på ett dylikt stadium,
lätteligen kan visa sig föråldrad i detaljerna, innan den hunnit genomföras, i
vilket fall de på dess upprättande nedlagda, vanligen betydande kostnaderna
till stor del gå till spillo.
Nära till hands ligger den i några av de inkomna yttrandena ifrågasatta åt
gärden att först och främst i stadsplanelagstiftningen införa ett stomplans-
institut för de å landsbygden uppväxande samhällena. Men därmed vore pro
blemet icke tillnärmelsevis löst; det erfordras även särskilda regler för att
i mån av behov få vägarna till stånd. Enligt min mening tillhöra dylika regler
närmast väglagstiftningen, i varje fall om väghållningen skall besörjas av
enskilda väghållare. Den planläggning av verksamheten, som enligt de sak
kunnigas förslag skulle ske på länsstyrelsens initiativ och under dess kontroll,
skulle ingalunda bliva obehövlig, blott stomplan förelåge, men skulle å andra
sidan, där stomplan saknas, ersätta denna, särskilt örn vägplanen kompletteras
med utomplansbestämmelser. Med realiserande av detta förslag synes där
för obehövligt att även i planlagstiftningen upptaga bestämmelser örn
stomplan för landet. Jag förutsätter nämligen att örn så skedde det skulle
ankomma på länsstyrelsen att fastställa stomplanen. Den omständighet att
jämlikt väglagen skulle kunna tillskapas ett komplement till de i stadsplane-
Kungl. Majlis proposition nr 250.
65
lagen avsedda planerna synes icke behöva väcka större betänklighet. Till jäm
förelse kan för övrigt hänvisas till att reglerna om avstyckningsplaner inrymts
i jorddelnings- och fastighetsbildningslagarna.
Beträffande den av länsstyrelsen i Örebro län gjorda anmärkningen att i
visst fall frågor, som enligt de sakkunnigas förslag skulle avgöras av läns
styrelse, enligt stadsplanelagen tillhörde Kungl. Maj:ts prövning, förhåller
det sig ju så, att en för område i stad eller stadsliknande samhälle av läns
styrelsen jämlikt förslaget fastställd vägplan icke mer än en privat sådan
skulle binda prövningen i stomplaneärendet, och att, i den mån vägplanen
stöde i strid med stomplanen, rättelse av den förra finge ske. Som man bör
kunna förutsätta att, där stomplan i stad eller stadsliknande samhälle er
fordras, sådan plan också kommer till stånd, torde alltså den länsstyrelsen i
de sakkunnigas förslag tillagda befogenheten varken formellt eller i reali
teten stå i strid med stadsplanelagens bestämmelser örn stomplan. Ansåges
att varje sådant planmässigt anordnande av trafiklederna, som sker genom
myndighets försorg och kan inverka på en blivande stom- eller stadsplan,
borde äga rum i samma ordning som den, i vilken dylik plan tillkommer, synes
konsekvensen bliva att detta skulle gälla även byggnads- och avstycknings
planer samt jämväl planerandet av det allmänna vägnätet i sådana orter, där
tätare bebyggelse skett eller förväntas och kan antagas fortskrida så att ett
stadsliknande samhälle i orten en gång uppkommer. Det lärer kunna antagas
att, örn fråga är örn stad eller stadsliknande samhälle och länsstyrelsen i
vägärendet skulle finna att stomplan bör föregå vägplanen, länsstyrelsen vid
tager åtgärd för att bringa förhållandet till vederbörandes kännedom.
Det samband mellan vägfrågorna och frågor örn avloppsledningar m. m.
dylikt, som i vissa av yttrandena framhållits, kunde måhända anses utgöra ett
skäl för att söka lösningen av förevarande problem i annan ordning än genom
regler i väglagen. Nämnda samband torde i främsta rummet bestå däri, att
örn vägfrågorna avgöras utan hänsyn till avloppsledningar, framdragande av
sådana i eller vid vägarna kan försvåras. Denna synpunkt kan och bör emel
lertid bliva vederbörligen beaktad vid en planläggning av vägnätet i enlighet
med de sakkunnigas förslag. Avses åter att genom föreskrifter åstadkomma att
ledningar för avlopp, belysning, vatten m. m. anordnas i samband med väg-
anläggningarna, eller åsyftas till och med att vinna en gemensam reglering
av kostnaderna för dylika ledningar och för väghållningen, synes lösningen
av de sålunda sammankopplade spörsmålen lämpligen ske vid sidan av väg-
lagstiftningen och i den ordning att kommunala organ finge övertaga verk
samheten.
Även beträffande nu förevarande vägar möter alltså spörsmålet örn en
kommunal väghållning och för en dylik lösning kunna åberopas jämväl åt
skilliga andra skäl än det nämnda, särskilt att man därigenom kunde med ett
enkelt grep]) komma ifrån de av riksdagen påtalade svårigheterna att i tätt
bebyggda orter tillämpa den gällande lagens norm för väghållningsbördans
fördelning samt i de kommunala myndigheterna finna en redan färdig organi
sation för frågornas handläggning och vägarbetets bedrivande, så att stats-
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 250.
sss so 5
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
66
myndigheternas befattning med frågorna kunde inskränkas och bildande av
vägsamfällighet bleve obehövligt. Ansåges, med hänsyn till vägarnas bety
delse, även andra än fastigheter böra bidraga till väghållningskostnaderna,
kunde kommunalskattemedlens användning för ändamålet synas lämplig, och
den typ av vägar, som sålunda skulle bildas på gränsen mellan begreppen
landsväg och enskild väg, vore ägnad att minska klyftan mellan allmän och
enskild väghållning. Riktigast vore väl att beteckna de ifrågavarande kom
munvägarna såsom allmänna. De skulle tydligen komma att stå öppna för
allmän trafik.
De sakkunniga, med vilka härutinnan de över deras förslag hörda myndig
heterna med mycket få undantag synas instämma, hava emellertid ansett
övervägande skäl tala mot en dylik lösning av problemen. Även jag hyser
starka betänkligheter mot ett system, som innebure att nya smärre distrikt
inrättades för ett slags allmän väghållning vid sidan av de nuvarande väg-
distrikten. I vissa fall kunna förhållandena kanske vara sådana att väghåll
ning inom stad eller stadsliknande samhälle må anses såsom en ordnings-
och hushållsangelägenhet, gemensam för stadens eller samhällets invånare,
och det förekommer ju att städer eller samhällen frivilligt övertaga väghåll
ning eller lämna bidrag därtill. Staden eller samhället kan ju ock i sin
egenskap av fastighetsägare, eventuellt markexploatör, bygga enskilda vägar.
Men i regel torde den väghållning, varom nu är fråga, avse endast ett större
eller mindre område i stadens eller samhällets yttre delar, och man kan då ej
bortse från att väghållningen närmast är en angelägenhet för fastigheterna
inom detta område. Liknande synpunkt gör sig gällande i fråga örn sådana
tättbebyggda orter på landsbygden, där municipalsamhälle icke bildats. Att
i dessa fall ålägga landskommunerna att bekosta väghållningen inom området
kan i regel icke vara rättvist. Ej heller synes önskligt att endast för att göra
väghållningen kommunal, inrätta municipalsamhälle, vars område skulle
sammanfalla med det ifrågavarande. I stället för att förenkla väghållnings-
problemet skulle man genom ett sådant förfarande gripa till en onödigt vid
lyftig apparat. De små municipalsamhällen, som sålunda bildades, torde van
ligen ej heller representera mycket större ekonomisk bärkraft än fastigheterna
inom området eller i högre grad än dessas ägare kunna betros med uppgiften
att övervaka att vägarna anlades på ett ur plansynpunkt lämpligt sätt. Örn
nu alltså vissa enskilda vägintressenter skola bära den väsentliga delen av väg-
hållningsbördan, synes billigt att beslutanderätt och förvaltning icke berövas
dem i vidare mån än det allmännas intresse oundgängligen kräver. En viss
kontroll och ett visst initiativ från det allmännas sida påkallas av förhållan
dena, men ehuru vederbörande kommun eller samhälle naturligtvis bör erhålla
tillfälle att göra sina synpunkter och önskemål gällande, torde avgörandet ej
böra läggas i kommunens eller samhällets hand utan hos länsstyrelsen, vilken
kan utöva den statliga uppsiktsmyndighet, som även vid en kommunal väg
hållning icke skulle kunna undvaras, samt mer opartiskt än den i ärendet in
tresserade kommunala bildningen bedöma vilka skyldigheter, som i de särskilda
fallen skäligen kunna påläggas de enskilda vägintressenterna. Uppenbart
Kungl. May.ts proposition nr 250.
67
är ju att lagen härutinnan icke kan få så detaljerade föreskrifter att ej vid
dess tillämpning visst utrymme lämnas för fri prövning med hänsyn till om
ständigheterna.
Beträffande den i några yttranden över förslaget uttalade farhågan att väg-
hållarna icke skulle äga tillräckliga ekonomiska förutsättningar för att bära
väghållningsbördan, vill jag till en början framhålla att det synes rimligt att
utgå från att totaliteten av fastigheterna i en tättbebygd ort skall represen
tera ett sådant värde att fastighetskomplexet kan bära kostnaderna för de
vägar, som äro en nödvändig förutsättning för att området skall kunna ut
nyttjas på det ifrågavarande sättet. Med skäl torde man kunna betrakta ut
gifterna för väghållningen, lika väl som kostnaderna för fastigheternas
bebyggande och iordningställande i övrigt, såsom nödiga omkostnader vid
förvärv av den inkomst eller ekonomiska fördel av annat slag, som fastig
heterna kunna tillföra sina ägare. Tillgodoseendet av de allmänna intressen,
som här äro i fråga, bör vid en förnuftig tillämpning av de sakkunnigas för
slag, på sätt de sakkunniga framhållit, i detta fall icke vålla särskilda utgifter
utöver vad som skäligen kan åläggas fastigheterna med hänsyn till deras egen
nytta av vägarna. Ett motsatsförhållande mellan de allmänna och enskilda
intressena, jämförligt med det, som föreligger beträffande allmänneligen
befarna enskilda vägar, är här ej i fråga. Överstiga väghållningskostnaderna
icke fastigheternas totala nytta av verksamheten, bör väghållningsbördan
kunna fördelas så att icke å någon fastighet lägges oskäligt stor andel. Den
omständighet att i vissa fall de, som förvärva fastigheter, personligen hava
en svag ekonomisk ställning och därför söka förbättra densamma genom att
ur fastigheterna draga större vinst än vad som svarar mot fastighetsvärdet,
torde principiellt sett icke böra hindra att vid lagstiftningen tages hänsyn till
vad fastigheterna såsom sådana beräknas kunna bära utan att deras netto
avkastning alltför mycket beskäres. Frågan örn det understöd, som staten i
fall av nu nämnda beskaffenhet, t. ex. till främjandet av den s. k. egnahems
rörelsen, av sociala skäl kan vilja lämna, synes falla vid sidan av väglagstift-
ningen. Dessutom må framhållas att även den allmänna samfärdselns intresse,
här såväl som beträffande vägar å rena landsbygden, kan göra fakultativa
statsbidrag motiverade, därvid naturligtvis storleken av behovet av sådant
bidrag kommer att väsentligen inverka.
Jag delar alltså de sakkunnigas åsikt om behovet av inflytande från det
allmännas sida beträffande väghållningen inom tättbebyggda orter och rörande
de principer, efter vilka rum för ett dylikt inflytande bör beredas.
Förutom hittills behandlade spörsmål komma även andra för väglagstift-
ningen fundamentala sådana lätteligen att te sig helt olika allteftersom fråga
är örn vanlig landsbygd eller tättbebyggd ort. Det synes därför lämpligt
att här skärskåda problemen till en början endast med hänsyn till förhål
landena i allmänhet för att därefter undersöka i vad mån särskilda regler
tarvas för nämnda specialfall.
Kungl. Majds proposition nr 250.
68
Do sakkunniga.
Vanlig landsbygd.
Det centrala i den materiella rätten på förevarande område utgöres av
förutsättningarna och villkoren för rätt att bygga eller begagna väg samt för
skyldighet att bidraga till väghållning, men sambandet mellan reglerna härom
och de former, i vilka rättigheter och skyldigheter skola fastställas och väg
hållning skall bedrivas, är synnerligen starkt, varför jag här i ett sammanhang
skall behandla de mötande spörsmålen av mer väsentlig betydelse.
Det förtjänar måhända påpekas, att då i framställningen här talas örn våg
rätt, detta uttryck för enkelhetens skull användes för att beteckna rätt att an
vända mark till väg eller begagna annans väg och att uttrycket emellertid, då
det ju i lagstiftningen redan tagits i anspråk för att beteckna rätt att nyttja
mark för allmän väg, icke förekommer i lagförslagets text.
De sakkunniga, som framhålla, hurusom tanke på personliga vägrätter
stundom väckts, bland annat i förenämnda förslag örn rätt att med motorfordon
befara enskild väg, anföra i frågan bland annat följande:
För att kunna medgiva enskilda rättssubjekt tvångsrätt till väg eller till
förmån för dem stadga väghållningsskyldighet, vilken icke följer av allmänna
rättsgrunder, bör enligt de sakkunnigas mening förutsättas, att det sålunda
gynnade enskilda intresset uppbäres av ett ej obetydligt allmänt sådant. Så
torde i stort sett kunna anses vara förhållandet beträffande vägar av vikt för
fastigheter, med hänsyn till den stora betydelse fastigheterna äga för folk
försörjningen ej blott genom sina naturtillgångar utan även såsom tomtplatser
för bostadsändamål och för industriella och andra för näringarnas förkovran
nyttiga anläggningar. Något motsvarande gäller däremot i regel icke örn
personliga vägbehov, där dessa ej täckas av det berörda fastighetsintresset
och ej heller delas av så många, att allmän samfärdsel är i fråga. I allmänhet
torde icke föreligga större skäl att berättiga en enskild person att tvångsvis
tillgodose sitt intresse att begagna annans mark för trafik än att medge honom
tvångsrätt att nyttja annans egendom för tillfredsställande av varjehanda
andra privata intressen. Endast där behovet av en sådan rätt uppnår den
styrka att en nödsituation föreligger, medges rättigheten enligt allmänna
rättsgrundsatser och vad angår vägbehov må härutinnan erinras örn förut
nämnda regler i vägtrafikstadgan, vilka torde kunna tillämpas även å annan
körtrafik än med motorfordon. Ett eller annat undantag från denna regel
örn personliga vägbehov kan tänkas, men då torde vara fråga örn en näring
eller annan verksamhet, som i anledning av sin allmänna betydelse göres till
föremål för särskild lagstiftning, i vilket fall vägfrågorna lämpligen regleras
i sammanhang därmed (jfr flottningslagen). Att helt överlåta åt lagtillämparen
att pröva det bakomliggande allmänna intressets art och vikt, skulle icke stå
väl tillsammans med det noggranna angivande av ifrågakommande intressen,
som vid expropriationslagstiftningen ansetts erforderligt att verkställa i
själva lagen.
Även örn väglagen icke medger tvångsrätt till väg för främjande av in
tressen, som ej äro knutna till fastighet och vissa anläggningar därå, kunde
dock måhända tyckas att man till befordran av lagens syfte kunde stadga
skyldighet även för egendom av annat slag att deltaga i eller bidraga till väg
hållning eller ålägga enskilda personer sådan skyldighet oberoende av örn de
äga eller bruka väghållningsskyldig egendom. Yäl kan icke skyldigheten
gärna föreligga, där ej rätt att begagna vägen är förhanden, men vägrätten
behöver icke nödvändigtvis grunda sig på väglagens bestämmelser.
Kungl. Majus proposition nr 250.
Kungl. Majus proposition nr 250.
69
De sakkunniga förmena att, om blott fastighetsbegreppet i väglagen tages i
något vidgad bemärkelse, man i förevarande sammanhang kan bortse från
möjligheten att vågrätt tillkommer annan egendom än fastighet, varefter de
sakkunniga fortsätta:
Yad åter angår rent personliga vägrätter, så torde, örn vägrätten grundas
på specialstadgande i annan lag eller på privat avtal, ersättningsfrågans reg
lering kunna överlåtas åt denna andra lag respektive åt kontrahenterna vid
avtalet. Det återstår således det fall att en person utan att äga vägrätt faktiskt
begagnar annans väg och att vägens ägare fordrar att den förre övertager
andel i väghållningsbördan eller gäldar ersättning med periodiska avgifter
eller dylikt. Enär man icke torde härvidlag såsom i viss mån beträffande fas
tighet hava möjlighet att objektivt bedöma vederbörandes framtida nytta eller
bruk av vägen, skulle hans skyldighet att i fortsättningen bidraga till väghåll
ningen bliva beroende av att vägen alltjämt begagnas av honom, men en sådan
bidragsplikt behöver icke stadgas, enär den praktiskt sett följer redan av det
av vägägaren uppställda villkoret för vägrätten. Ej heller kunna regler givas
för bidragsskyldighetens omfattning eller ordningen för dess närmare be
stämmande, ty bristen på tvångsrätt till väg medför att vägägaren ensam avgör
frågan örn ersättningens storlek.
Örn således någon splittring av vägintressentbegreppet ej anses böra äga
rum, utan detta kan bibehållas enhetligt och i huvudsak på samma sätt som
i gällande lag, måste dock såsom nyss antytts ifrågasättas, huruvida icke
lagen härutinnan dragit gränsen något väl snävt. Bland de särskilda anlägg
ningar å fastighet, som enligt lagen skola likställas med sådan, kunde upp
tagas även byggnad å ofri grund, ändå att den icke är jämförlig med fabrik,
utan användes t. ex. till bostad, handelslokal, hotell eller nöjesetablissemang.
Behov av en dylik utvidgning av intressentbegreppet lärer otvivelaktigt före
ligga i åtskilliga fall. Så t. ex. har flerstädes bebyggelsen till stor del skett
utan att husägarna förvärvat äganderätt till grunden, och ehuru detta för
hållande visserligen torde vara vanligast inom stadsplanelagda områden
(tomträtter), förekommer det i ej ringa utsträckning jämväl i orter, beträffande
vilka väglagen skulle vara tillämplig, t. ex. å allmänningar. Erågan, huruvida
byggnad å ofri grund bör likställas med fastighet, kan få betydelse vad angår
vägrätten särskilt i fall, där fastighetsägarens och byggnadsägare^ intressen
divergera, såsom t. ex. kan vara förhållandet där den senare begär väg över
fastighetens egen mark, men i allmänhet torde spörsmålet huvudsakligen
komma att angå skyldigheten att deltaga i eller bidraga till väghållningen.
Är vägen icke av nytta för den ifrågavarande fastigheten annorledes än såsom
väg för byggnaden, måste fall kunna föreligga, där skyldighet av nämnda slag
i förhållande till andra intressenter snarare bör åläggas byggnaden än fastig
heten själv.
Emellertid betona de sakkunniga att icke varje byggnad å ofri grund lämp
ligen kan jämställas med fastighet i väglagens mening samt göra gällande att,
som alla inverkande omständigheter icke kunna förutses vid lagstiftningen,
frågan borde bero på prövning från fall till fall, något som enligt de sak
kunnigas mening även borde gälla industriella anläggningar, dock icke gruva,
vilket slag av egendom alltid borde likställas med fastighet i förevarande
hänseende. De sakkunniga anföra vidare:
I förhållande till den nuvarande regeln skulle visserligen den här före
slagna i något högre grad bereda rum för ojämnhet i lagtillämpningen och
70
för uppkomsten av tvisteämnen, men denna olägenhet torde icke bliva mycket
kännbar och lärer därför kunna anses mer än väl uppvägd av den större
smidighet och förmåga till anpassning efter skiftande förhållanden, som skulle
möjliggöras. Det må tilläggas att den gällande lagens regel i ämnet, oaktat
densamma enligt de sakkunnigas åsikt för starkt binder lagtillämparens
händer, dock icke utgör en för alla fall otvetydig norm för avgörandet.
Å andra sidan synes lagen onödigtvis utvidga intressentbegreppet, då de
uppräknade anläggningarna jämställas med fastighet, även där de äro i samma
ägares hand som den fastighet, därå de äro belägna. Vad angår gruva torde
visserligen en sådan regel kunna anses lämplig med hänsyn bland annat till
gruvrättens speciella natur men i övrigt förefaller det, åtminstone örn nyttjan-
derättsförhållandena icke spela någon roll för frågan, knappast tillräckligt
motiverat att vissa av fastighetsägarens anläggningar å egendomen skola be
traktas såsom vägintressenter vid sidan av fastigheten i övrigt.
Att, med avseende å spörsmålet till vilken egendom vägrätten eller väg-
hållningsskyldigheten skall hänföras, med fastighet jämställa viss del av en
sådan, d. v. s. visst område av ägovidden, torde svårligen låta sig göra utom
måhända för det fall, att fastighetsägarna äro flera med var sin ideella, för
sig realiserbara andel samt fastigheten sämjedelats mellan ägarna, så att det
är möjligt att bestämma vägens betydelse för varje särskild sådan andel.
Vad i övrigt angår förutsättningar och villkor för vågrätt förorda de sak
kunniga bibehållande av kravet att vägen skall vara av synnerlig vikt för
fastighetens ändamålsenliga brukande, därvid de sakkunniga emellertid anföra
att bestämmelsen härom icke torde böra förstås så, att tvångsrätt till väg skulle
vara utesluten endast därför att vägens betydelse icke kan hänföras till varje del
av fastigheten eller till alla de sätt, på vilka densamma utnyttjas, ej heller
så att förutsättningarna för vågrätt nödvändigt skulle brista därför att fastig
heten redan ägde tillgång till annan väg för samma ändamål, som den ifråga
komma vägen skulle fylla. De sakkunniga anse regeln att vågrätt är utesluten,
därest märkligt men skulle därav tillskyndas den fastighet, vars mark eller
väg skulle tagas i anspråk, böra upprätthållas, samt framhålla att denna regel
endast sällan torde medföra fullständigt avslag å krav på vågrätt.
Däremot förmena de sakkunniga att de av väglagen uppställda fordringarna
att vägbehovet skall avse farväg och att nyttan av vägen skall vara stadig
varande böra eftergivas. Beträffande den förra fordringen, anse de sakkun
niga väl att med gällande rätts ståndpunkt till frågan, i vad omfattning det
är lovligt för envar att begagna enskild väg eller färdas över annan mark än
väg, i regel behovet av vågrätt för gångtrafik och därmed jämförliga färdsätt,
eller alltså särskilt cykelåkning, är tämligen ringa, men framhålla att denna
regel ingalunda saknar undantag. De sakkunniga anföra härom:
Jämväl för dylik trafik kan det vara erforderligt att bana stig eller eljest
verkställa vissa anläggningar eller åtgärder — en öppning i ett stängsel, en
trappa i brant terräng, en bro över ett vattendrag m. m.—vilka icke utan jord
ägarens lov eller särskild vågrätt kunna lagligen vidtagas. Under vissa om
ständigheter kan gångväg vara av synnerlig vikt för en egendom. Behovet
av gångväg kan ock avse sådan mark, som sägs i 24 kap. 11 § strafflagen.
Gångvägen kan vara egendomens enda utfartsväg i vissa fall, såsom t. ex.
där terrängförhållandena praktiskt taget omöjliggöra anläggning av körväg
eller där kostnaderna för en sådan dock skulle bliva orimligt höga. Den
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
71
omständighet att körväg ej kan anläggas till ett område behöver icke nödvän
digtvis hindra att området får bilda egen fastighet och naturligtvis än mindre
att området blir bebyggt. Även där annan kommunikationsled till området
finnes, körväg eller vattenväg, kan en särskild gångväg, t. ex. väg ledande över
en gångbro från en holme, vara av stor betydelse. Särskilt i fall, då en dylik
gångväg redan finnes och begagnas för viss egendom, måste det kunna inne
bära en kännbar olägenhet vid egendomens brukande, örn vägmärkens ägare
medelst stängsel eller dylikt förhindrar trafiken. Även örn man i vissa fall
kunde anse begagnandet av vägen skapa ett slags besittningsförhållande, kan
ju i brist på verklig vågrätt möjligheten att nyttja vägen icke tryggas.
Då det sålunda icke är uteslutet, att behovet av väg för gångtrafik och
därmed jämförligt färdsätt kan uppnå den styrka, som lagen fordrar för in
träde av vågrätt, samt gångväg icke gärna kan orsaka större intrång än far
väg, torde lagens begränsning av vågrätten till att avse sistnämnda slag av
väg ej böra bibehållas. Det synes icke befogat att i fall, där vågrätt eljest
skulle föreligga, denna uteslutes endast därför att vägen till följd av natur
förhållandena och dylika omständigheter icke kan anläggas för körtrafik. Kätt
till gångväg synes vidare i vissa fall kunna vara av värde, där vågrätt eljest
måste vägras endast på den grund att körtrafik i motsats till blott gångtrafik
skulle innebära märkligt men för den tjänande fastigheten. Där vägen behövs
endast för gångtrafik, synes för övrigt en till sådan trafik begränsad vågrätt
kunna ifrågakomma, även om varken faktiska eller rättsliga hinder möta
mot farväg.
Beträffande kravet att nyttan av vägen skall vara stadigvarande erinra de
sakkunniga till en början örn att riksdagen i skrivelse år 1912 nr 44 ifrågasatte
eftergift av detta krav för att öka fastighetsägares möjlighet att taga väg
över annans mark, då sådant vore nödigt för utforsling av skogsprodukter
eller andra produkter från fastigheten, samt att utredning i frågan därefter
verkställts av vägkommissionen, vilken år 1922 avgav förslag till lag örn till
fällig väg för visst ändamål (statens off. utredn. 1923:13). De sakkunniga
anföra vidare:
Principiellt synes det för frågan om tvångsrätt till väg, sådant de sak
kunniga uppfatta syftet med denna rättighet, icke kunna anses vara av av
görande betydelse, huruvida vägbehovet är stadigvarande eller tillfälligt.
Huvudvikten torde ligga därå att behovet kan hänföras till egendomen själv
och är av tillräcklig styrka. Naturligtvis är detta oftare förhållandet i fråga
örn ett stadigvarande vägbehov, men även ett tilfälligt sådant kan härutinnan
fylla måttet. Skillnaden mellan stadigvarande och tillfälliga vägbehov är för
övrigt ej sällan tämligen obestämd. Ett med tidsintervaller återkommande
men för varje gång blott kortvarigt behov av väg kan i vissa fall betraktas
såsom stadigvarande, i andra såsom tillfälligt, beroende på den grad av viss
het, med vilken dess återkomst kan beräknas, och längden av de antagliga
mellantiderna m. m. Yad som förmodats vara ett konstant, varaktigt vägbehov
kan av allehanda orsaker visa sig hava varit av blott tillfällig natur.
Såsom exempel å tillfälliga vägbehov för fastigheter och därmed jämställbar
egendom anföra de sakkunniga ej blott de i nyssnämnda riksdagsskrivelse
åsyftade fallen utan även de situationer, då man för ett byggnads- eller jord
förbättringsarbete behöver hämta varor från plats, till vilken stadigvarande
vägförbindelse med fastigheten ej erfordras, eller då industriell inrättning har
att leverera sina produkter å viss plats under måhända lång men dock ej
Kungl. Majus proposition nr 250.
72
obegränsad tid, eller då en fastighets ordinarie vägförbindelse tillfälligt är
oframkomlig på grund av naturhändelse eller ombyggnad av vägen. De sak
kunniga påpeka att vägbehovet här som eljest kan avse nyanläggning av väg
eller begagnande av befintlig sådan samt anföra vidare beträffande föreva
rande fråga bland annat:
Man lärer icke kunna utgå ifrån att ett tillfälligt vägbehov alltid kan till
fredsställas utan legal vågrätt. Erfarenheten bestyrker att oginhet eller vin
ningslystnad stundom omöjliggöra ett avtalsmässigt ordnande av saken på
antagbara villkor. Särskilt sedan numera timmertransporterna i allt större
omfattning verkställas med lastbilar, kan det ej vara tillräckligt att beträf
famie ^fraktning av skogsprodukter hänvisa till lovligheten för envar att
färdas över ägor, som icke kunna skadas av trafiken. Verklig vägröjning
tarvas oftast för dylika transporter, där väg ej finnes, och sådan åtgärd kan
naturligtvis icke vara lovlig med mindre rätt därtill förvärvats. Begagnas
åter befintlig väg, kan trafiken med laga verkan förbjudas av vägägaren.
Det förfarande, som erfordras för fastställelse av vågrätt och villkoren för
densamma, kan med hänsyn till rättssäkerhetens krav icke göras hur summa
riskt som helst, varför proceduren möjligen i vissa fall, såsom där vägbehovet
är mycket kortvarigt, torde komma att te sig jämförelsevis omständlig. Men
häri kan dock ej ligga något skäl att utesluta vågrätt. Blotta möjligheten att
tvångsvis erhålla sådan rätt lärer för övrigt underlätta tillkomsten av upp
görelse i godo på rimliga villkor.
De sakkunniga fortsätta:
Örn alltså de för vågrätt hittills gällande förutsättningarna, att vägbehovet
måste avse farväg och vara av sådan natur att det kan betecknas såsom stadig
varande, icke böra upprätthållas, lärer därav följa att vägrättsupplåtelse i
vissa fall kan begränsas med avseende å färdsätt eller tiden för rättighetens
bestånd. Uteslutet synes ej böra vara att vågrätt inskränkes även så, att trafik
med vissa slag av fordon icke omfattas av densamma, och en begränsning av
vågrätten till vissa årstider måste ock kunna förekomma. Dylika inskränk
ningar kunna bliva nödvändiga, nämligen där de utgöra en betingelse för att
vågrätt över huvud taget skall kunna upplåtas utan märkligt men för den
tjänande fastigheten. Men även örn så ej är förhållandet, kan begränsning
av vågrätten vara lämplig under vissa omständigheter. Skall vid bestäm
mandet av andel i väghållningen och av intrångsersättning hänsyn tagas till
beräknad trafik, synes riktigt att de sålunda verkställda beräkningarna komma
till uttryck i vågrättens eget innehåll. För det fall att vägbehovet framdeles
skulle få en större omfattning eller eljest annan karaktär än vad som beräk
nats, står den möjlighet till buds att söka ny förrättning. Ehuru väglagen
icke direkt nämner begränsningen av vågrätt, lärer väl redan nu sådant slag av
vägrättsupplåtelse kunna förekomma, t. ex. där behovet är inskränkt till vägs
begagnande blott vintertiden eller endast den tid mark är bar. Emellertid
bör möjligheten att begränsa vågrättens innehåll begagnas med varsamhet,
där obegränsad sådan rätt kan upplåtas. Det bör icke överlåtas åt den, som
begär vågrätten, att själv bestämma inskränkningar i densamma, utan pröv
ningen bör, örn ej alla parter äro eniga, ske efter objektiva grunder och dylika
inskränkningar komma i tillämpning endast där de äro nödvändiga eller det
är uppenbart att vägbehovet är begränsat.
Beträffande frågan örn ersättning för vågrätt, förmena de sakkunniga att
det icke gärna kan vara föremål för tvivel att full ersättning skall gäldas för
Kungl. Majus proposition nr 250.
73
markupplåtelse och annat intrång. De sakkunniga tillägga att ersättningen bör
avse ej blott rent ekonomisk skada utan även andra olägenheter och obehag
av varjehanda slag.
Vidare påpeka de sakkunniga att det slag av intrång, som vid rätt att
begagna befintlig väg utgöres av slitage å vägbanan, icke avses med gällande
lags bestämmelser örn intrångsersättning, i det lagbestämmelserna vila på
antagande att den fastighet, för vilken vägrätten upplåtes, alltid kan enligt
lagens regler tvingas deltaga i väghållningen.
De sakkunniga betona det intima samband, som sålunda och i övrigt exi
sterar mellan vågrätt och väghållningsskyldighet, och framhålla att väghåll
ningsskyldighet näppeligen bör kunna utkrävas, där vågrätt saknas, och att
därför, vilka förutsättningar som i övrigt kunna uppställas för inträde av väg
hållningsskyldighet, vid dess åläggande måste tillses att vågrätt föreligger
antingen jämlikt lagens egna bestämmelser härutinnan eller ock på annan
grund, t. ex. enligt avtal eller ett uttryckligt eller tyst medgivande av veder
börande rättsägare.
Härefter övergå de sakkunniga till frågorna örn de former, i vilka bidrag
till väghållning kunna lämnas, och örn förutsättningar för inträde av sådan
bidragsskyldighet samt påpeka då till en början att väghållningsskyldighet
går ut på att ombesörja och bekosta vägs anläggning på visst sätt eller vid
makthållande i visst skick, oavsett anledningarna till uppkommande brister,
samt medför berättigade anspråk för den väghållningsskyldige att få deltaga
i förvaltningen av vägen, göra övriga väghållningsskyldigas prestationsskyl-
dighet gällande, föra talan i ärende rörande upplåtelse av vågrätt och beivra
rättsstridigt begagnande av vägen. Från väghållningsskyldighet borde skiljas
en förpliktelse för den, som får begagna annans väg, att gälda ersättning för
den åverkan å vägbanan, som den ersättningsskyldiges egen trafik åstad
kommer, alltså ett slags vägavgift, vilken av de sakkunniga benämnes slitage
ersättning och är av väglagen okänd.
De sakkunniga utveckla hurusom med reglerna om väghållningsskyldighet
avsetts ett verkligt tvång till väghållning, så att det icke stöde vederbörande
fritt att genom att avstå från att använda vägen befria sig från skyldigheten,
men framhålla tillika att detta tvång modifierats genom normen för väghåll-
ningsbördans fördelning, i det att därvid skall tagas hänsyn till den omfattning,
i vilken fastigheten beräknas komma att begagna sig av vägen. De sakkunniga
anföra härom:
Den inre motsägelse, som sålunda föreligger i stadgandena örn väghåll-
ningstvång och örn väghållningsbördans fördelning, är emellertid delvis blott
skenbar, enär den, som vid förrättning för talan för fastighet, ingalunda alltid
äger möjlighet att hindra att vägen begagnas för fastighetens räkning. Och
ehuru väghållningsskyldighetens tvångsnatur icke lärer böra uppgivas, synes
den lättnad i tvånget, som fördelningsnormen kan medföra, i och för sig väl
behövlig. Olämpligt vore visserligen att nödgas från delaktighet i väghåll
ningen utesluta fastighet endast på den grund att den, som för fastighetens
talan, förklarar sig hellre avstå från vågrätt än deltaga i väghållningen; är
vägen, objektivt sett, av tillräcklig betydelse för fastigheten och kan man
antaga att, örn fastigheten förpliktas till väghållning, vägen också kommer att
Kungl. Majus proposition nr 250.
74
Kungl. Majus proposition nr 250.
begagnas för fastighetens räkning, bör fastigheten kunna tvångsvis få sig
ålagd andel i väghållningen. Men utan tvivel innebure det obillighet och
överskattning av möjligheterna att objektivt riktigt bedöma nyttan av vägen,
därest man skulle ålägga eller upprätthålla väghållningsskyldighet, oaktat
anledning är att antaga att vägen dock icke blir begagnad för fastigheten.
Är fråga örn befintlig väg och föreligga ej omständigheter, som kunna väntas
medföra ändring i det dittillsvarande faktiska begagnandet av vägen, torde
detsamma böra få tjäna till grund för bedömandet av frågan, för vilka egen
domar vägen är till nytta.
De sakkunniga göra gällande att såsom en första förutsättning för väg
hållningsskyldighet måste upprätthållas kravet att vägen är till nytta för
fastigheten och dessutom sörjas för att ej tvånget till väghållning kommer att
sträcka sig längre än till vad som svarar mot fastighetens nytta av vägen.
Beträffande vägbyggnadsskyldighet, som kunde innebära förpliktelse till
avsevärda engångskostnader och där förhandsberäkningarna av nyttan
kunde vara vanskligare, syntes det de sakkunniga välbetänkt att, i likhet med
väglagen, icke låta skyldigheten inträda för andra egendomar än dem, för
vilkas ändamålsenliga brukande företaget vore av synnerlig vikt, vilken skärp
ning av förutsättningarna för väghållningsskyldighet, i fall då densamma avsåge
vägbyggnad, vore så mycket mer välgrundad som, där vägbehovet framdeles
upphörde eller minskade för någon av intressenterna, denne väl kunde vinna
befrielse från eller nedsättning i framtida underhållsskyldighet men svårligen
berättigas att återfå något av vad han nödgats redan prestera för väg
byggnad under antagande måhända att vägen skulle för honom vara av bestå
ende värde.
De sakkunniga framhålla att väglagen även för inträde av väghållnings
skyldighet fordrar att vägintressentens nytta av vägen är stadigvarande och
att fråga är örn vägens begagnande för hans räkning såsom farväg, samt upp
ställa spörsmålet, huruvida dessa krav böra eftergivas, vartill särskild anled
ning ju kan tänkas föreligga, därest i enlighet med de sakkunnigas förslag så
sker beträffande vågrätt.
Detta spörsmål kan tydligen i viss mån bliva beroende av sättet för väg
hållningens utförande, d. v. s. de former, i vilka de olika väghållningsskyldiga
skola medverka till väghållningen, och jag vill därför först med några ord
beröra de sakkunnigas ståndpunkt härutinnan. De sakkunnigas förslag kvar
står i detta avseende väsentligen på den gällande lagens grund och bibehåller
alltså de båda metoderna gemensam väghållning, ombesörjd av en av de väg
hållningsskyldiga bildad samfällighet, samt väglottssystemet med vägens upp
delning mellan väghållarna i väglotter, att tillämpas alternativt eller i viss
kombination med varandra. De sakkunniga framhålla väl att väglottssystemet
utsatts för kritik, därvid gjorts gällande särskilt att, till följd av den med
detta system förenade bristen på koncentration och enhetlighet i arbetet och
svårigheten att av tredskande väghållare utkräva prestation, vägarna ofta bleve
hållna i dåligt skick samt att möjligheten att rättvist fördela väghållnings-
bördan avsevärt förringades, då man ej blott hade att beräkna de väghållnings-
skyldigas andelar utan tillika att för varje delägare anvisa sådan vägsträcka,
75
att väghållningen därav motsvarar lians andel. Å andra sidan hade emellertid
såsom förtjänster hos vägdelningssystemet åberopats att varje delägare in
tager en av de övriga mer oberoende ställning och får sina skyldigheter på
ett klart sätt avgränsade samt äger fullgöra sina prestationer in natura, vilket
för honom måste kunna innebära en förmån. För egen del anföra de sak
kunniga härom:
De sakkunniga vilja icke förneka att vartdera systemet äger sina fördelar
och sina brister men hålla före, att gemensamhetsmetoden i regel är den
lämpligaste och att dess överlägsenhet kommer att framträda allt tydligare
under en fortsatt utveckling av samfärdseln och väghållningens teknik. Under
enklare förhållanden, såsom t. ex. i fråga örn vanliga hemkörslovägar, eller där
vägintressenterna utgöra ett ringa fåtal eller örn dock var och en kan erhålla
■en betydande sträcka i väglott, lärer alltjämt vägdelning kunna vara att
föredraga. För att ej gemensamhetssystemet skall förfela sitt syfte torde
nämligen krävas en fast organisation, bildandet av en samfällighet, som utgör
eget rättssubjekt och kan fatta beslut, även örn ej enighet mellan delägarna
uppnås; och en dylik apparat för väghållning kan i nyssnämnda fall vara ej
blott onödig utan direkt olämplig, särskilt med hänsyn till den risk för mino
ritetens rätt och intresse, som uppstår då delägarna äro få. Av statistiken
framgår ock att vägdelning fortfarande användes i mycket stor omfattning.
Att förmena sakägarna, örn de äro ense, rätt att välja vägdelningsmetoden
torde alltså icke böra ifrågakomma; och där enighet ej uppnås, torde spörs
målet böra avgöras efter en prövning av omständigheterna i det särskilda fallet
utan att lagen härutinnan inskränker den fria prövningen.
Emellertid föreslå de sakkunniga vissa bestämmelser, som avse att öka
möjligheterna att snabbt råda bot på brister i väglottsunderhåll, en detalj på
vilken jag i detta sammanhang ej skall närmare ingå.
Jag återgår härefter till de sakkunnigas uttalanden i frågan huruvida väg-
intressenter med blott tillfälligt eller eljest begränsat behov av vägens
begagnande skola kunna förpliktas deltaga i väghållningen eller på annat sätt
bidraga till densamma.
Beträffande till en början sådana fall, då vågrätten är begränsad till vägens
användning för gångtrafik och därmed jämförliga färdsätt, anse de sakkun
niga annat vederlag än engångsersättning för intrång icke behöva ifrågakomma
samt anföra härom:
Skulle undantagsvis å enskild farväg erfordras särskilda anordningar till
gång- eller cykeltrafikens bekvämlighet, torde fråga vara örn en allmänneligen
befaren väg och behovet av nämnda anordningar kunna tillskrivas den all
männa samfärdseln å vägen. Och då ej heller synes behövligt att i lag reglera
fördelningen mellan flera vägintressenter av de obetydliga kostnader, som
kunna uppkomma för anläggning eller vidmakthållande av annan väg än far
väg, torde icke finnas tillräckliga skäl att beträffande väghållningsskyldighet
frångå lagens krav att vägen skall vara av nytta såsom farväg.
Vad åter angår vågrätt, som blott till tiden är begränsad, föreslå de sak
kunniga att alternativt med väghållningsskyldighet införes även systemet
med slitageersättning, därvid de sakkunniga yttra bland annat:
Även gottgörelse för rätt att tillfälligt begagna annans väg för körtrafik
synes mången gång lämpligast utgå i form av penningersättning till den, vars
Kungl. Majus proposition nr 250.
76
rätt till vägen lider intrång genom vägrättsupplåtelsen, ehuru här tydligen
jämväl gottgörelse för slitage bör gäldas. Att ålägga innehavaren av den till
fälliga vågrätten skyldighet att med viss andel deltaga i väghållningen eller
berättiga honom att i sådan form fullgöra sin skyldighet att ersätta slitage
kan innebära att ett onödigt vidlyftigt förfarande måste anlitas, måhända
vägsamfällighet bildas endast för kort tid eller en verkställd fördelning av
väghållningsbördan rivas upp och ersättas med annan, ansvar för sandäll ig
inus gäld komma att åvila den tillfällige vägrättshavaren samt åt denne be
träffande väghållningen och andras väghållningsskyldighet beredas ett infly
tande, vartill hans tillfälliga intresse av vägen icke utgör tillräcklig grund.
Efter att hava påpekat att slitageersättning till sin storlek kunde bero på
frågan, huruvida vägen underhålles eller ej, och att det därför vore svårt att
bestämma ersättningen på förhand, därest garanti ej bereddes den ersättnings-
skyldige att vägen verkligen blir underhållen, fortsätta de sakkunniga:
I många fall torde dock kunna bortses från denna synpunkt. Ej sällan kan
man nämligen med hänsyn till vågrättens kortvarighet eller andra omständig
heter, t. ex. en påtaglig nödvändighet för väghållarna att i eget intresse under
hålla vägen, utan vidare utgå från att vägen under den tid, som är ifråga, kom
mer att vara i någorlunda gott skick samt från denna utgångspunkt beräkna
slitageersättningen. Till utvidgande av denna metods användbarhet synes man
lämpligen kunna medgiva den, som erlagt slitageersättning, rätt att, örn så
dana brister i väghållningen uppkomma, att han för att kunna njuta sin våg
rätt till godo nödgas själv bättra vägen, av den erlagda ersättningen återkräva
skäligt belopp.
Naturligtvis finnes även den möjlighet att först i efterhand bestämma er
sättningens storlek, men ett sådant system skulle kräva flera förrättnings-
eller därmed jämförliga förfaranden, ett för vägrättsupplåtelsen och ett för
beloppets fastställande, samt vid tidsbegränsade vågrätter av längre varaktig
het måhända årligen återkommande prövningar av ersättningsfrågan, var
jämte säkerhet för beloppen torde böra ställas, om de sålunda skola betalas
först i efterhand.
Att tillerkänna vägrättshavaren rätt att, där han själv ej är pliktig att med
viss andel deltaga i väghållningen, utkräva väghållningsprestationer av andra
vägintressenter synes icke böra komma i fråga. En anledning att föreskriva
slitageersättning i stället för väghållningsskyldighet kan ju, såsom nyss
berörts, vara just att det tillfälliga vägintresset icke anses vara tillräcklig
grund för rätt att påfordra väghållning av annan. Men även örn i visst fall
endast andra skäl föranleda till att icke ålägga väghållningsskyldighet utan
blott slitageersättning, torde man här böra upprätthålla den gällande lagens
princip, att väghållningsskyldighet är en förpliktelse endast gentemot annan
väghållningsskyldig, en intern angelägenhet inom de väghållningsskyldigas
egen krets, så att talan örn fastställelse av väghållningsskyldighet eller en
fastställd sådan skyldighets fullgörande må föras blott för egendom, som är
eller i och med skyldighetens fastställande blir förpliktad att själv deltaga
i väghållningen.
Ersättning med visst fixerat penningbelopp, att utgå från innehavaren av
den tillfälliga vågrätten i stället för bidrag, beräknade efter andel i väghåll
ningen, torde emellertid icke lämpligen kunna avse annat än gottgörelse för
slitage och således ej göra andel i vägbyggnad eller vinterväghållning över
flödig i fall, där han finnes böra bidraga till dessa grenar av väghållningen.
Visserligen torde icke vara nödvändigt att ålägga honom dylik bidragsskyldig-
het, så snart förutsättningarna härför skulle förelegat, därest hans vågrätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
77
varit till tiden obegränsad, men omständigheterna kunna vara sådana, att
man icke skäligen kan befria honom från vägbyggnads- respektive vinterväg-
hållningsskyldighet och därmed frånkänna honom rätt att påfordra dylik väg
hållning av andra intressenter. Och skall han deltaga med viss andel i väg
byggnad eller vinterväghållning torde även hans bidragsskyldighet i fråga
örn barmarksunderhållet böra fullgöras i enhanda ordning. Även där skyl
dighet att bidraga till barmarksunderhållet kan anses tillräcklig, kan i vissa
fall såväl från hans egen som från övriga intressenters synpunkt vara riktigast
att han får liksom dessa bliva en av väghållarna och fullgöra sin skyldighet
genom att bära viss andel i kostnaderna.
Såsom exempel på fall av sistnämnda beskaffenhet anföra de sakkunniga:
att innehavaren av den tillfälliga vägrätten kan vara att betrakta såsom
huvudintressent, oaktat andra hava stadigvarande behov av vägen; att det kan
vara fråga örn väg å hans egen mark eller örn underhåll av väg, som han an
lagt; att andel i vinterväghållning kan behöva åläggas honom; att den till
fälliga vägrätten kan bestå i åtskilliga år och att det kan inträffa att även örn
alla intressenternas vägbehov är av blott tillfällig beskaffenhet, verkligt väg-
hållningsarbete blir nödvändigt och behov uppstår av en rättslig reglering av
deras mellanhavanden i vägfrågan. -— Det borde alltså enligt de sakkunnigas
mening lämnas lagtillämparen viss frihet att med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet välja mellan verklig väghållningsskyldighet för inneha
vare av den tillfälliga vägrätten och förpliktelse för honom att gälda slitage
ersättning.
En sådan valmöjlighet anse de sakkunniga lämpligen kunna införas även
för fall, då rätten att för körtrafik begagna väg eljest är i visst avseende
begränsad eller tillkommer egendom, som ehuru vägintressent i lagens mening
dock icke är av fast egendoms natur, vilka fall ofta ur här ifrågavarande
synpunkt kunde stå den tidsbegränsade vägrätten nära.
Sedan de sakkunniga härefter påpekat att enligt väglagen väghållnings
skyldighet såväl som vågrätt inträder först med fastställelse^ så att, ej ens
örn vägen dessförinnan begagnats av den ifrågavarande intressenten, denne
kan förpliktas gälda någon del av kostnader, som under förfluten tid av andra
nedlagts å vägen, och vidare framhållit att emellertid vid olika tillfällen både
före och efter väglagens tillkomst yppats krav å möjlighet att ålägga väghåll
ningsskyldighet med retroaktiv verkan, anföra de sakkunniga vidare:
Någon mer väsentlig rubbning av gällande princip på förevarande om
råde torde emellertid icke kunna tillrådas. Det är helt naturligt att, när kost
nader nedläggas på en väg liksom på ett annat företag, man måste taga risken
av att de beräkningar rörande nyttan av företaget, som ligga till grund för
åtgärden, kunna komma att visa sig felaktiga. Hava kostnaderna för vägen
fördelats mellan intressenter och av dem erlagts i enlighet härmed, lärer
omfördelning dem emellan av samma kostnader icke böra medgivas, i synner
het icke därest, såsom enligt väglagen och de sakkunnigas förslag, rätten
att bestämma i vägfrågorna och såmedelst utöva inflytande på kostnads-
beloppens storlek skall tillkomma intressenterna i proportion till deras
bidragsplikt. Medgivande av ny fördelning av redan erlagda kostnader skulle
kunna leda till orimliga konsekvenser, örn jämkningar skulle ske med hänsyn
till den nytta, intressenterna vid varje särskild tidpunkt droge av vägen
eller andra lätteligen under tidens lopp skiftande förhållanden.
78
I viss mån annorlunda torde dock frågan bliva att bedöma, där en ny
intressent tillkommer. Innebär ej den rätt, han förvärvar, blott att han får
mot betalning begagna den eller de förutvarande intressenternas väg, utan
tillerkännes honom en verklig andel i deras företag, en rätt att med dem
bestämma örn vägens förvaltning och att fordra att de för framtiden med
honom bidraga till väghållningen, måste det förefalla billigt att han får gott-
göra dem någon del av det alltjämt fruktbärande kapital, som nedlagts å
företaget och därmed kommer även honom till godo.
Spörsmålet örn retroaktiv väghållningsskyldighet kommer sålunda att
framstå även som en fråga örn den ersättningsskyldighet, som vid upplåtelse
av vågrätt bör åläggas vägrättshavaren vid sidan örn andel i väghållningen
Problemet behandlades av vägkommissionen under förarbetena till den
gällande lagen (stat. off. utr. 1923: 13 sid. 79). Yad kommissionen anförde
i frågan synes de sakkunniga visserligen innehålla starka skäl för att icke
uppställa en generell regel örn skyldighet att för rätt att begagna annans
väg erlägga bidrag i någon form till de på förfluten tid belöpande kost
naderna för anläggning eller förbättring av vägen, men knappast böra ute
sluta möjligheten att under vissa omständigheter ålägga en dylik skyldig
het. Det kan t. ex. inträffa att kort tid efter det väg byggts för viss eller
vissa fastigheters räkning ägaren av annan fastighet, för vilken vägen icke
förut varit av större betydelse, påfordran rätt att begagna vägen och därvid
kan åberopa att å hans fastighet numera anlagts byggnad, industriell inrätt
ning eller dylikt och att vägen därigenom blivit av synnerlig vikt för denna
fastighet. Särskilt örn det är tydligt att verkställandet av anläggningen för
dröjts i avsikt att fastigheten därigenom skall undgå andel i vägbyggnads-
kostnaderna, vore det onekligen önskligt att möjlighet funnes att åvägabringa
större överensstämmelse med det resultat, som enligt lagen bort inträda,
örn man vid tiden för vägbyggnaden ägt kännedom örn det tilltänkta sättet
för fastighetens utnyttjande. I allmänhet torde gälla att skälen mot ersätt
ningsskyldighet av förevarande slag väsentligen förlora i vikt, örn det ifråga
varande vägföretaget verkställts endast kort tid före vägrättsupplåtelsen
och av samma fastigheter, som alltjämt deltaga i väghållningen.
I enlighet med här anförda synpunkter på problemet hava de sakkunniga
i sitt lagförslag, 9 § andra stycket, upptagit ett stadgande örn möjlighet att
i vissa fall ålägga ersättningsskyldighet i förevarande hänseende.
Örn emellertid de äldre delägarna i vägen bildat en vägsamfällighet och
denna för anläggning eller förbättring av vägen iklätt sig gäld, som ännu
utestår ogulden, synes det kunna vara lämpligare att ålägga den i samfällig-
heten inträdande nye delägaren skyldighet att med viss andel bidraga till
gäldens infriande än att förplikta honom att betala samfälligheten kontant
ersättning för del av vägens värde. Att ålägga denne delägare andel i sam-
fällighetens gäld kan vara motiverat ej blott av nu ifrågavarande skäl utan
i vissa fall även på den grund att samfälligheten äger andra tillgångar än
vägen, vilka tillgångar skola användas för ändamål, till vilka den nytillträdande
intressenten är pliktig bidraga. Stadganden om dylikt gäldsansvar återfinnas
i 66 § av de sakkunnigas förslag.
De sakkunniga övergå härefter till frågan örn normen för väghållnings-
bördans fördelning mellan de väghållningsskyldiga och hänvisa därvid till
en början till sitt nyss återgivna anförande att icke någon bör kunna tvingas
till större andel än vad som svarar mot hans nytta av vägen. De sakkunniga
fortsätta:
Det normala förhållandet bör emellertid vara att den totala väghållnings-
bördan betydligt understiger totala nyttan. Idén med samfälld väghållning är
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
79
naturligtvis att därigenom vinna besparing av vad väghållningen skulle kostat
de olika fastigheterna i penningar eller arbete, därest varje fastighets väg-
behov skulle tillgodosetts för sig. Kan det beräknas att dylik besparing upp
står, föreligger möjlighet att vid väghållningsbördans fördelning beakta
även andra synpunkter än nyttan av vägen. Detta har ock skett genom lagens
regel örn fördelning efter den omfattning, vari fastigheterna beräknas komma
att begagna sig av vägen. Väl kan trafikintensiteten i viss mån utgöra en
mätare av nyttan, men tydligen står den förra ingalunda alltid i direkt
proportion till den senare. Så t. ex. kan ju en väg, som för viss fastighet
ej medför annan nytta än att i någon män förkorta avståndet, trafikeras
för denna fastighets räkning mångdubbelt mera än för annan fastighet, vars
enda utfartsled vägen är. Med hänsyn till vissa av intressenternas behov kan
erfordras att vägen anlägges eller vidmakthålles på ett sätt, som fördyrar
väghållningen, medan emellertid vissa andra intressenter trafikera vägen i
större omfattning. Med uttrycket nyttan av vägen förstås även nyttan av de
särskilda väghållningsåtgärderna.
Såsom skäl för att fördela efter trafikens omfattning kan åberopas, att
trafikintensiteten dock ofta är ett någorlunda påtagligt uttryck för nyttan
samt vidare att det måste anses rimligt att bidragens storlek i viss mån rättas
efter den grad, i vilken den ene eller andre genom den för hans räkning:
bedrivna trafiken orsakar slitage å vägbanan och därmed ökning av väghåll-
ningsbördan. Den senare synpunkten kommer visserligen att äga sin egent
liga betydelse i fråga örn vägunderhållet, men även vägbyggnaden kan
naturligtvis fördyras genom att vägen behöver anläggas för starkare trafik,
och det måste kunna innebära en praktisk fördel att olika andelstal ej måste
åsättas en och samma fastighet i fråga örn de skilda slagen av väghållning.
Härjämte hänvisa de sakkunniga till vad de, på sätt nyss nämnts, anfört
örn att fördelningsnormen medförde en lämplig modifikation av väghållnings-
skyldighetens tvångsnatur, och tillägga att normen måste anses innebära att
hänsyn skall tagas ej blott till trafikmängden utan även till storleken av den
sträcka av vägen, som trafikeras av den ene eller andre, samt jämväl till trafik
medlens art.
De sakkunniga anföra att de anmärkningar, som framställts mot fördel-
ningsnormens lämplighet, i allmänhet främst avsett dess tillämpning inom
tättbebyggda orter men att även beträffande vägar inom områden av ren
landsbygdsstruktur det kunde vara förenat med svårighet att rätt uppskatta
en fastighets nytta av en väg och än vanskligare att bedöma vilken andel i
väghållningen som högst finge åläggas fastigheten för att ej dess kostnader
för vägen skulle komma att överstiga dess nytta av densamma.
Emellertid anse de sakkunniga att, då såsom nu de för tättbebyggda orter
speciella förhållandena ej äro i fråga, den gällande fördelningsnormen
icke behövde reformeras och att för övrigt möjligheterna härutinnan vore
starkt begränsade av det beträffande ifrågavarande vägar enligt de sakkunniga
oeftergivliga kravet att större väghållningsbörda ej tvångsvis finge åläggas
någon än vad som svarar mot hans nytta av vägen. De sakkunniga anföra:
Ungefär samma svårigheter, som äro förenade med en regel av dylikt inne
håll, kunna för övrigt uppstå, när det gäller att bedöma, huruvida en egendom
över huvud taget har nytta av en viss väg; att denna fråga kan besvaras jakande
måste dock utan tvivel i här förevarande fall utgöra en första förutsättning för
80
Kungl. Majus proposition nr 250.
att tvångsvis ålägga egendomen väghållning. Även inom andra rättsområden
återfinnas i viss mån likartade regler, så t. ex. vid tvångsdelaktighet enligt
vattenlagens bestämmelser örn fördelning efter värdet av båtnad.
Att inom den ram, som uppdrages genom bestämmelserna örn nyttan, fördel
ningen skall ske efter den omfattning, i vilken vägen beräknas bliva begagnad
av fastigheten, torde knappast kunna anses medföra några särskilda svårig
heter vid sidan av dem, som möta vid uppskattningen av nyttan. Trafikens
omfattning och art äro faktorer att medräkna vid denna uppskattning och torde
ej sällan giva den säkraste ledningen därvid.
De nämnda svårigheterna torde ej heller i praktiken göra sig synnerligen
kännbara. Den fördel, som den samfällda väghållningen innebär, lärer ofta
vara så stor för envar av intressenterna, att den uppenbarligen mer än väl
täcker vad av hans intressen måste uppoffras av hänsyn till de övrigas. Yid
fördelning av underhållet av befintlig väg erbjuder den å vägen redan
bedrivna samfärdseln goda hållpunkter för beräkningarna, och i fråga örn
fördelning av vägbyggnadsskyldighet torde problemen väsentligen förenklas
därigenom att andra intressenter ej medtagas än sådana, för vilka vägen är
av synnerlig vikt.
Vidkommande de enligt lagen relevanta förhållandenas stabilitet kan
naturligtvis inträffa, att en av de väghållningsskyldiga fastigheterna delas.
Härmed följer stundom sådan ändring i bebyggelsen eller eljest att fastig
hetens bruk och nytta av vägen ökas väsentligt och att därför ny förrättning
är påkallad av ett behov att höja fastighetens andel i väghållningen. Örn de
övriga intressenternas rätt ej skulle beröras av delningen, kan dock den
delade fastighetens väghållningsskyldighet av hänsyn till de nybildade fastig
heternas intresse böra fördelas mellan dem. Genom privat avtal, vare sig i
samband med fastighetsköp eller eljest, kan saken ej ordnas på fullt betryg
gande sätt. De nybildade fastigheterna kunna ock äga intresse av att den
dem emellan verkställda fördelningen blir bindande även i förhållandet till
övriga intressenter, örn härav kan följa att ett solidariskt ansvar för den
ursprungliga fastighetens andel ej kommer att åvila de nya fastigheterna.
Sålunda skulle lätteligen nästan varje delning av en av de i väghållningen
deltagande fastigheterna kunna medföra upprivande av hela den verkställda
regleringen. Ett dylikt resultat har man emellertid sökt förekomma genom
reglerna i lagens 38 §------------------------ .
I övrigt må framhållas att vilka förhållanden, som än bestämdes såsom
normgivande för fördelningen av väghållningsbördan, dessa naturligtvis
måste kunna undergå ändringar med tiden. Automatiskt verkande normer,
liksom normer vilka anknyta till mindre föränderliga omständigheter än
nyttan och bruket av vägen, kunde väl tänkas men skulle icke kunna genom
föras utan betydande uppoffring av intresset av rättvisa och billighet, i vilket
avseende må hänvisas till vad ovan anförts örn behovet att i förevarande
fall söka upprätthålla den principiella regeln om väghållningstvångets be
gränsning till vad som svarar mot nyttan av vägen. Utan uppgivande av
själva grunderna för väghållningsskyldigheten kan icke undvikas att ny pröv
ning kan bliva erforderlig med hänsyn till att nya intressenter kunna till
komma och att vägen kan förlora sin betydelse för någon av de till väghåll
ning förpliktade fastigheterna.
Beträffande nu ifrågavarande vägar torde så betydande förändringar, att
de påkalla _ omreglering av verkställd fördelning av väghållningsbördan,
jämförelsevis sällan inträda. Av de införskaffade uppgifterna örn de under
sistförfluten femårsperiod redovisade vägförrättningarna framgår ock, att av
dessa förrättningar blott ett mycket ringa fåtal avsett omreglering enligt
31 § av vad tidigare fastställts eller sådan fördelning, som i 38 § sägs.
81
Möjligen skulle mot gällande fördelningsnorm kunna anmärkas att fastig
hets ekonomiska bärkraft för litet beaktats. Men begränsningen av väghåll-
ningsskyldigheten till vad som svarar mot nyttan av vägen, liksom även det
för inträde av vägbyggnadsskyldighet gällande kravet å »synnerlig vikt»,
torde dock medföra att fastighet ej tvångsvis får belastas med väghållning
i en omfattning, som icke står i rimlig proportion till fastighetens värde
och avkastning. Dessa omständigheter måste inverka vid bedömandet av
fastighetens behov av vägförbindelser och av viss standard å den eller de
behövliga vägarna. På dylikt sätt beredes även i någon mån möjlighet att
höja fastighets andel i väghållningen på grund av fastighetens större eko
nomiska bärkraft.
Att gå längre i denna riktning torde -— bortsett från det speciella fall,
som avses i lagens 38 § — icke vara tillrådligt beträffande här ifrågavarande
enskilda vägar. Yad ovan anförts örn nyttan av vägen såsom maximum för
väghållningsskyldighetens omfattning och örn skälen till att fördela efter
trafikintensitet uteslöte väl, teoretiskt sett, ej att vid sidan av nyttan och
trafikintensiteten även förmågan att bidraga kunde beaktas, men en regel,
som sålunda föreskreve jämväl hänsyn till denna förmåga, skulle lätteligen
i praktiken komma att tillmätas för stor betydelse på de övriga relevanta
omständigheternas bekostnad samt medföra ökad risk för att verkställda
regleringar skulle behöva rubbas i anledning av inträdda ändringar av de
förhållanden, som legat till grund för fördelningen.
Beträffande frågan vem som personligen skall svara för fullgörandet av
de skyldigheter, som åläggas fastighet eller därmed jämställd egendom, och
i vad mån ett sakrättsligt ansvar härutinnan skall föreligga, anföra de sak
kunniga till en början:
Att väglagen, oaktat densamma principiellt lägger väghållningsbördan på
fastigheter (och därmed av lagen jämställda inrättningar), i vissa fall fritager
fastighetsägaren från ansvar för skyldighetens fullgörande och i stället låter
detta ansvar vila å innehavaren eller den, som vid prestationens förfallotid
var ägare eller innehavare av egendomen (8 § ), har en vida djupare innebörd
än en blott reglering av mellanhavandet mellan ägaren och brukaren respektive
företrädaren och efterträdaren. Det gäller här även övriga väghållares och
även andras intressen. Där enligt lagen annan än ägaren skall svara för
betalning av en förfallen bidragspost, lärer detta belopp ej kunna uttagas ur
fastigheten. Någon panträtt i densamma för bidragsbeloppen synes nämligen
icke föreligga, lika litet som något subsidiärt ansvar för ägaren.
De sakkunniga erinra örn bestämmelserna i 82 § utsökningslagen, vilka
enligt de sakkunnigas mening ej tillräckligt minska risken av att befria ny
ägare och därmed fastigheten från ansvar för bidrag, som förfallit under förre
ägarens tid, samt framhålla att i ett motsvarande fall, nämligen det i 7 kap.
60 § vattenlagen avsedda, nye ägarens ansvar gjorts mer omfattande än i
väglagen, därvid dock undantagits förvärv å exekutiv auktion, vilket undantag
motiverats med att ansvar för förre ägarens betalningsskyldighet skulle
förutsätta att bidragsfordringen vore förenad med förmånsrätt framför alla
andra fordringar. De sakkunniga påpeka att rätten att utkräva fastighets
väghållningsskyldighet på sätt och vis är förenad med pant- och förmånsrätt
i fastigheten, eftersom ej ens dess försäljning å exekutiv auktion befriar från
Bihang till riksdagens protokoll 103!). 1 sami. Nr 250.
Kungl. Majus proposition nr 250.
235 39
6
82
skyldighetens fullgörande för framtiden, men tillika att värdet härav kan vara
ringa, därest den personligen ansvarige är insolvent och vägsamfälligheten
ej för de förfallande bidragsbeloppens utfående äger att med rätt framför
inteckning hålla sig till fastigheten. Det kunde sålunda lätt inträffa att bidrags
beloppen icke kunde utbekommas. Svåra komplikationer kunde därigenom
uppstå. I vissa fall måste väl de övriga väghållarna i sitt eget intresse full
göra den uteblivna prestationen, men huruvida de i förhållande till samfällig-
heten eller dess borgenärer enligt väglagen vore pliktiga därtill kunde vålla
tvekan. Ett solidariskt, låt vara subsidiärt, ansvar kunde åt väghållnings-
tvånget ge en vida större räckvidd än avsett vore och sätta å sido regeln
örn
väghållningsskyldighetens begränsning till vad som svarade mot nyttan av
vägen. Så kunde t. ex. den, som förpliktats att med en ringa bråkdel bidraga
till kostnaden för ett vägbygge, få till följd av annans insolvens bära hela
kostnaden för detsamma, örn det redan verkställts medelst upplånta medel eller
genom entreprenör. Å andra sidan måste enligt de sakkunniga förefalla ytterst
betänkligt örn en vägsamfällighets borgenärer — anställda arbetare, leveran
törer, entreprenörer, långivare etc. — skulle få vidkännas avdrag å sina ford
ringar, så snart någon av väghållarna bleve insolvent beträffande sin andel i
gälden. Bristen på realsäkerhet och ett klart stadgande örn solidariskt gälds-
ansvar medförde svårighet för vägsamfällighet att erhålla kredit, ett för
hållande som framträtt i allt starkare dager och utgjort ett av skälen till att
krav å ny väglagstiftning väckts.
De sakkunniga framhålla vidare svårigheten att förbjuda vägens begag
nande för väghållares räkning av den anledning att denne visat sig insolvent
och anföra såsom exempel fall då han dock med stora belopp deltagit i kost
naderna för vägens byggande eller fråga är örn hans enda utfartsväg, men
betona tillika att det måste innebära orättvisa mot de övriga väghållarna,
örn de nödgas hålla honom vägen till handa utan möjlighet att utfå hans
bidrag. En tillfredsställande lösning av problemet kunde icke vinnas endast
genom att göra ny ägare ansvarig för den förres oguldna bidrag, ty ehuru man
därigenom skulle nå ungefär samma resultat som genom att göra bidrags-
fordringarna till betalningsrätter med panträtt i fastigheten, vore en dylik rätt
värdelös, örn fastigheten vore överintecknad. Yad som erfordrades vore därför
en med förmånsrätt framför intecknad fordran förenad panträtt, varigenom
å andra sidan utvidgningen av det personliga ansvaret bleve överflödig. De
sakkunniga fortsätta:
Förslag örn att tillskapa en ny s. k. tyst pant- och förmånsrätt är naturligtvis
ägnat att framkalla betänklighet och, även örn man, t. ex. genom föreskrifter
örn väghållningsskyldighetens anmärkande i gravationsbevis, skulle kunna
förläna densamma tillräcklig offentlighet, äger detta ju icke betydelse för
dem, som redan före skyldighetens uppkomst belånat fastigheten. Men väg-
hållningsbidragen torde, där ej den ene delägaren nödgas på grund av den
andres insolvens bekosta även hans andel — en möjlighet som pant- och
förmånsrätten skulle eliminera — regelmässigt uppgå till jämförelsevis obe
tydliga belopp och därför ej gärna kunna spela någon nämvärd roll för fastig-
hetskrediten. Den, som belånar fastighet, måste även under nuvarande för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
83
hållanden alltid räkna med möjligheten att åtskilliga förmånsberättigade
fordringar kunna föreligga, vilka icke framgå av gravationsbeviset och varom
han saknar närmare kännedom. Någon obillighet mot inteckningshavarna
synes ej heller den här föreslagna förmånsrätten behöva innebära. Där till
räckliga skäl äro för att väghållning tvångsvis må åläggas fastigheternas
ägare eller innehavare i denna deras egenskap, eller alltså utan hänsyn till de
ras personliga intresse av vägen, lära dessa skäl vara av sådan art att de kunna
åberopas även mot dem, som till egendomen hava en från äganderätten här
ledd begränsad sakrätt.
Sant är att vissa med vägsamfälligheter mer eller mindre jämförliga sam-
fälligheter för närvarande äro, liksom dessa, i saknad av en dylik säkerhet för
sina fordringar å medlemmarna, men detta minskar icke behovet och skälig
heten därav i förevarande fall. Ej heller skulle förmånsrätten här vara en
allenastående företeelse i sitt slag. Till jämförelse må åberopas den rätt i
sådant hänseende, som tillkommer vissa fordringar å ersättning i anledning
av jorddelningsförrättning samt jämlikt lagen örn ägofred. I själva verket är
ju ej heller nu fråga örn någon ny tyst pant- och förmånsrätt utan endast om
utvidgning av en existerande sådan till att omfatta ej blott betalningsrättens
kapitalvärde utan även förfallna bidragsbelopp. Det må ock framhållas att
enligt den gällande väglagen ny ägare (respektive innehavare) är pliktig full
göra vad företrädaren försummat beträffande väghållning in natura, och detta
även örn fastighetsförvärvet skett i exekutiv ordning. Här föreligger alltså ett
slags pant- och förmånsrätt även för fordran på förfallen prestation.
I likhet med vad som i allmänhet gäller enligt 17 kap. 6 § handelsbaden
och angående betalningsrätter med förmånsrätt i paritet därmed, skulle den
här föreslagna pant- och förmånsrätten för fordran å väghållningsbidrag göras
villkorad av att fordringen ej stått inne längre än ett år efter förfallodagen.
Genom detta förbehåll reduceras väsentligt risken för de i förmånsrätts-
ordningen sämre liggande fordringarna utan att det legitima intresse, förmåns
rätten avser att tillgodose, lider intrång.
Då nyss gjorts gällande, att förmånsrätt icke innebär någon obillighet mot
inteckningshavarna, har förutsatts, att betalningsskyldigheten i fråga icke
sträcker sig längre än den, som lagstiftaren anser sig kunna tvångsvis ålägga
fastigheten. Men en vägsamfällighets bidragsfordringar kunna grunda sig på
ett frivilligt åtagande av den, som vid skyldighetens fastställande för talan
för fastigheten, eller alltså fastighetens dåvarande ägare, eventuellt i förening
med innehavaren. Örn även i dylika fall bidragsfordringen skall utgå med
förmånsrätt i fastigheten, kunde inteckningshavarnas rätt äventyras. Risken
härför torde dock i allmänhet vara ringa; de, som vid förrättningen föra talan
för fastigheten, lära regelmässigt i eget intresse söka tillse att densamma ej
belastats med för stora väghållningsbördor. Men någon gång kan förhållandet
vara det motsatta, vare sig det beror på oförstånd eller andra orsaker. Att i
sådant fall inskränka förmånsrätten till att omfatta endast en del av ford
ringen vore tydligen icke någon praktisk utväg. Ej heller kail utan stor
olägenhet åt inteckningshavarna beredas möjlighet att såsom sakägare föra
talan för fastigheterna vid sidan av ägare och brukare. Därigenom skulle näm
ligen förfarandet i hög grad tyngas och fördyras; det skulle bliva nödvändigt
att lösa gravationsbevis rörande alla de fastigheter, som äro i fråga, samt att
kalla alla inteckningshavare. Och örn åt inteckningshavarna lämnades att
själva bevaka sin rätt, torde de till följd av det besvär, som därmed vore
förenat, och då de normalt endast i oförutsedda undantagsfall skulle behöva
ingripa, sällan komma att begagna sin möjlighet härutinnan. Däremot synes
det de sakkunniga att man, under förutsättning att förrättnings förfarandet i
stort sett bibehållcs såsom formen för väghållningsskyldighetens faststäl-
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
84
lande, lämpligen kan ålägga förrättningsmannen att i dylika undantagsfall
vägra fastställelse å vad vederbörande sakägare vid förrättningen avtalat. En
dylik officialprövning med ty åtföljande begränsning av sakägarnas disposi-
tionsfrihet skulle varken behöva eller böra komma till användning i andra
fall än då skillnaden mellan den lagliga skyldigheten och det frivilliga åta
gandet är uppenbar och det senare är ägnat att lända fastigheten till märklig
skada. Som exempel må nämnas att en sakägare, som personligen saknar
ekonomisk möjlighet att fullgöra sina förbindelser och är medveten örn att
han inom kort måste frånträda sin fastighet, av likgiltighet åtager densamma
skyldigheter, som måste betecknas såsom orimligt stora. Även enligt gällande
lag kan det ju under vissa omständigheter åligga förrättningsmannen att i sitt
utlåtande frångå vad sakägarna enhälligt överenskommit. (21 § sista stycket,
38 § sista stycket.)
Där uppenbart är att en sakägares åtagande vida överstiger hans lagliga
skyldighet och vad som kan vara nyttigt för fastigheten, torde redan med
hänsyn till den sakrättsliga verkan, som nu tillkommer förrättningsutlåtandet,
icke kunna anses olämpligt att rättelse ex officio sker. Då lagen här stadgat
särskilda rättigheter och skyldigheter och ett förfarande under myndighets
medverkan samt bindande verkan för framtida fastighetsägare av vad vid
förrättningen beslutes, är ju syftet härmed närmast att tillgodose fastighe
ternas intresse. Men en å fastighet vilande alltför tyngande väghållnings-
börda måste i längden lända fastigheten till skada och sålunda verka i rent
motsatt riktning mot den av lagstiftaren avsedda. Yad här sagts örn väghåll-
ningsskyldighet kan tillämpas även beträffande vissa andra förpliktelser
enligt väglagen såsom skyldighet att tåla utövning av vågrätt, vilket legala
servitut ju äger företräde även framför äldre och i fastigheten intecknade
rättigheter.
En begränsning av avtalsfriheten på nu antytt sätt lärer alltså vara väl
befogad av hänsyn såväl till ändamålet med lagstiftningen som till inteck-
ningshavarnas intressen samt böra komma till stånd, evad den här föreslagna
nya förmånsrätten införes eller ej. Vill någon av sakägarna ex gratia eller av
andra personliga skäl bidraga med avsevärt mer än vad som motsvarar hans
lagenliga andel, må han göra det vid sidan av den rättsliga regleringen av
fastighetens skyldigheter.
De sakkunniga övergå härefter till frågan huruvida det personliga ansvaret
för fullgörandet av fastighetens skyldigheter bör åvila ägaren, eller den som
på de ena eller andra villkoren innehar fastigheten.
För kännedom örn den s. k. krono jordsutredningens förslag i detta ämne
hänvisas till en promemoria som torde få biläggas statsrådsprotokollet.
De sakkunniga anföra efter en redogörelse för frågans behandling vid olika
tillfällen, särskilt under förarbetena till 1907 och 1926 års väglagar, bland
annat följande:
Med principen att väghållning är ett realonus såväl som ur synpunkten att
det i regel lärer vara fastighetens ägare, vilken talerätt för fastigheten i första
hand bör tillkomma, synes vara bäst förenligt att ansvaret för att prestatio
nerna fullgöras skall åvila honom, såframt ej särskilda orsaker föranleda
ansvarets överflyttande på annan.
Det kan icke förnekas att vissa nyttjanderätter äro av den beskaffenhet, att
innehavarens ställning närmar sig en ägares samtidigt som innehållet i den
verkliga äganderätten i motsvarande mån förtunnas. Speciellt är detta förhål
landet vid ständiga eller ärftliga besittningsrätter samt vederlagsfria testa-
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Majlis proposition nr 250.
85
mentariska nyttjanderätter. I fråga om den kommunala fastighetsskatten har
man ju ock låtit dessa och vissa därmed jämförliga fall intaga den undantags
ställning att ansvaret åligger innehavaren och icke ägaren. Enligt de sakkun
nigas mening bör i fall, då fastighetsskatten sålunda anses skola utgöras av
innehavaren, vilka fall för närvarande angivas i 13 § kommunalskattelagen,
motsvarande regel gälla beträffande fastighetens väghållningsskyldighet. Till
ej ringa del är det här fråga om publik jord. Det synes ock vara tanken på
dessa fall som närmast givit anledning till att den publika jorden fått intaga
en särställning i förevarande hänseende.
Där nyttjanderätten ej är av sådant slag, som nyss sagts, lärer däremot
icke kunna särskiljas någon grupp av fall, för vilkas del utan vidare kan anta
gas att det skäligen bör åligga innehavaren i stället för ägaren att fullgöra
prestationen. Ej ens landbo och arrendator av jordbruksfastighet torde alltid
böra svara för vägunderhållet, utan möjlighet synes även för dem böra hållas
öppen att genom det privata avtalet med jordägaren befria sig från dylikt
ansvar. Sedan den gällande bestämmelsen i ämnet infördes, hava de på frågan
inverkande förhållandena väsentligen ändrats, särskilt såtillvida som vägunder
hållet numera ofta utföres efter gemensamhetssystemet med penningbidrag.
Här må ock erinras örn att vid tiden för tillkomsten av väglagens förevarande
stadganden reglerna för den kommunala fastighetsbeskattningen i motsvarande
punkt voro andra än nu. Yad som i det ena eller andra fallet kan vara en
rättvis fördelning mellan ägaren och innehavaren måste bero på omständig
heter, som betydligt växla från fall till fall, ej blott karaktären av väghåll-
ningsprestationerna utan även t. ex. vägens ändamål, ny ttjanderättens var
aktighet och omfattning, arrendesummans storlek samt dagsverksskyldigheter
och andra särskilda åtaganden. Hänsyn kan tagas härtill i det privata avtalet,
och de supplerande lagbestämmelser, som kunna tarvas för den händelse
avtalet lämnar frågan öppen och som få byggas på vad som i normalfallet
kan anses vara lämpligast eller förutsättas hava varit kontrahenternas mening,
synas tillhöra lagstiftningen om det privata mellanhavandet mellan dem men
icke böra inverka på väglagens innehåll. De en arrendator vanligen i förhål
lande till jordägaren åliggande skyldigheterna synas väl vara av sådan beskaffen
het att det sålunda föreligger skäl att i arrendelagstiftningen uppställa regeln
att, när annat ej avtalats, arrendatorn har att fullgöra underhållet av såväl
fastighetens rent privata vägar som ock av vägar, som äro gemensamma för den
arrenderade och andra fastigheter. Men ett dylikt stadgande är ju något helt
annat än en bestämmelse i väglagen att ansvaret gentemot andra fastigheter för
fullgörande av den ifrågavarande egendomens vägunderhåll skall åvila arren
datorn i stället för jordägaren, vilken bestämmelse icke röner inflytande av
vad arrendeavtalet innehåller.
Huruvida hänsyn till de övriga väghållarnas intresse kan verka i den
riktning att jordägan^ befrias från ansvar och detta i stället lägges å inneha
varen synes tvivelaktigt, åtminstone med gällande lags ståndpunkt i fråga örn
fastighetens sakrättsliga ansvar. Visserligen föreligger icke någon säkerhet
för att jordägaren är solvent, men där fastigheten ej är alltför högt intecknad,
representerar den ju dock en tillgång i hans hand. För utfående av innehava
rens prestation kan däremot fastigheten icke tillgripas. Att det i vissa fall
kan vara förenat med mindre omgång och besvär att vända sig mot innehavaren
lärer i jämförelse med vad nu sagts få anses vara av mindre vikt, och torde i
värjo fall varken kunna leda längre än till att jordägarens ansvar göres
subsidiärt i förhållande till innehavarens eller böra föranleda att å innehavaren
lägges ett ansvar, som billigtvis ej bör åvila honom. Är innehavaren avtals-
mässigt förpliktad att för jordägarens räkning fullgöra prestationerna, lärer
det för övrigt ligga i den senares intresse att i fall av behov förse vågsam-
86
fällighetens styrelse eller annan representant för väghållarna nied fullmakt
att utkräva denna förpliktelse.
De sakkunniga äro redan på här ovan anförda skäl benägna att förorda att,
med undantag för de fall då fastighetsskatt till kommunen skall gäldas av inne
havaren, det personliga ansvaret för fastighetens väghållningsskyldighet lägges
icke å innehavaren utan å ägaren.
Härtill kommer att, om i enlighet med de sakkunnigas förslag pant- och
förmånsrätt i fastigheten för ifrågavarande bidragsfordringar införes, fastig
hetsägaren skulle ansvara åtminstone med fastigheten och att sålunda en
utvidgning av ansvaret till att omfatta även hans övriga tillgångar väl i de
flesta fall skulle spela en ringa roll för honom, medan å andra sidan tämligen
komplicerade förhållanden kunna uppkomma, därest nyttjanderättshavare
skall svara personligen och nytt]'anderätten omfattar blott en del av den fas
tighet, som skall häfta för bidragsbeloppen.
I de undantagsfall, då sålunda enligt de sakkunnigas mening innehavaren
bör svara i ägarens ställe, borde enligt de sakkunniga den av dem föreslagna
pant- och förmånsrätten i fastigheten icke äga rum och ej heller åläggas
ägaren något subsidiärt personligt ansvar. Det syntes nämligen de sakkunniga
att behovet av att sålunda säkerställa bidragsfordringarna i nu förevarande
fall vore mindre än eljest och att ett ansvar för ägaren, vare sig personligt eller
begränsat till fastigheten, kunde leda till obillighet under vissa omständig
heter. Med ägare borde emellertid här, på sätt skett i 17 kap. 6 § handels
baden beträffande fordran å kommunalutskylder, likställas den, som utan
vederlag innehade fastigheten på grund av testamente, och pant- och för
månsrätt således inträda i detta fall, vare sig någon verklig ägare funnes
eller ej.
Den av de sakkunniga åsyftade förmånsrätten vore en förmånsrätt i fast
egendom, jämställd med den som enligt nyssnämnda lagrum tillkommer
enskild räntetagares fordran. Någon pant- och förmånsrätt i lös egendom
för de fall, då enligt förslaget väghållningsskyldighet skulle åläggas sådan
egendom, ansåge de sakkunniga det icke vara nödvändigt att tillskapa. De
sakkunniga yttra härom vidare:
Lägges betalningsansvaret å egendomens ägare, kommer ju egendomen där
med att svara för gälden, och att denna synpunkt i fråga örn fast egendom ej
kan bliva avgörande beror särskilt därpå att egendom av sistnämnda slag i
stor omfattning pantsättes genom inteckning och att därför äganderätten ofta
ej är av synnerligt värde. Något motsvarande gäller i regel icke om den nu
ifrågavarande lösa egendomen. Vissa slag därav kunna emellertid bliva före
mål för förlagsinteckning, men här tillkommer den synpunkt att vad ovan
anförts örn att det icke kan anses obilligt att de, som hava inteckning i fast
egendom, få finna sig i att väghållningsbidragen utgå med bättre förmånsrätt
än deras fordran, icke äger samma grad av giltighet beträffande förlagsinteck
ning, vars föremål näppeligen kan såsom en fastighet anses stiga i värde genom
väganläggningar.
De sakkunniga tillägga att beträffande de undantagsfall, för vilka pant- och
förmånsrätt sålunda enligt de sakkunnigas mening icke borde stadgas, emel
lertid borde sökas andra medel att utestänga den för väghållarna vid gemen
sam väghållning största risken av personlig insolvens hos någon av dem. Där-
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
87
utinnan anvisas det medel att i fall då bland vägsamfällighets medlemmar ingår
egendom, däri förmånsrätten icke skulle gälla, stadga vissa villkor för att
samfälligheten skall äga ikläda sig gäld, varförutom framhålles att i vissa
fall egendom, som nyss nämnts, enligt de sakkunnigas förslag skulle kunna
åläggas slitageersättningsskyldighet i stället för andel i väghållning.
Vad angår det förfarande, genom vilket rättigheter och skyldigheter be
träffande väg fastställas, anföra de sakkunniga att förfarandet uppenbarligen
måste i alla viktigare fall innefatta syn på stället. De sakkunniga fortsätta:
Möjligen kunde ifrågasättas att enklare spörsmål, såsom enbart upp
låtelse av tillfällig vägrätt mot ersättning i penningar, skulle få avgöras
utan sådan syn och t. ex. behandlas blott såsom ett ansökningsärende hos
länsstyrelsen. Men i dylika enkla fall torde alls ej krävas offentlig myndig
hets inblandning, såframt ej tvist föreligger mellan parterna, och tvisten torde
då i regel vara av den beskaffenhet att det i rättvisans intresse måste anses
önskligt att den, som skall besluta i ärendet, äger god kännedom om orts-
förhållandena och att bekväma former givas för muntliga förhandlingar inför
honom helst å själva platsen i fråga, varigenom förlikning ofta bör kunna
åstadkommas. De sakkunniga hava därför, såvitt angår vanliga enskilda
vägar, icke trott sig böra föreslå någon ny form för fastställelseförfarandet
vid sidan av förrättning på stället.
De sakkunniga anföra att reformkraven på förevarande område, i den mån
de ej avsett endast detaljer, huvudsakligen riktat sig mot ordningen för för-
rättningsresultatets överprövning, som ansetts för omständlig, långsam och
för sakägarna kostsam, samt erinra örn att under förarbetena till 1907 och
1926 års väglagar vissa inom högsta domstolen respektive lagrådet väckta för
slag, avseende att för den, som är missnöjd med förrättningsresultatet, förenkla
sättet att anhängiggöra målet, avvisats, till synes huvudsakligen av det skäl,
att man ansett de med skyldigheten att instämma alla sakägarna förenade
kostnaderna, besvären och riskerna utgöra ett lämpligt medel att avskräcka
från ohemula eller onödiga klagomål över förrättningar. De sakkunniga
anföra vidare:
Sin funktion att nedbringa antalet fall, då klagan över förrättning föres,
torde den nuvarande ordningen för överprövningen hava fyllt ganska väl. Av
statistiken framgår att av de under sistförflutna femårsperiod redovisade
förrättningarna endast omkring 0V2 procent överklagats. Kunde detta för
hållande tagas som bevis för att något verkligt behov av ändring i förrätt-
ningsutlåtandena förelåge endast i undantagsfall, skulle förvisso även behovet
av omdaning av processformerna i dessa ärenden vara tämligen litet känn
bart. Men den valda metoden att avskräcka från onödiga klagomål är i
nästan lika hög grad ägnad att hindra befogade sådana även i fall där tviste-
föremålet, ehuru måhända icke av särskilt stort objektivt värde, dock är av
betydande vikt för den enskilde. Sedan parten fått sin rätt prövad under
betryggande former, kanske i mer än en domstolsinstans, kan sannolikheten
för att avgörandet ej innebär avsevärd rättsförlust för honom vara tillräcklig
för att motivera begränsningar av möjligheterna till ytterligare prövning,
men förrättningsförfarandet erbjuder näppeligen sådan trygghet att redan
efter ett dylikt förfarande begränsningar av ifrågavarande slag böra träda i
funktion. Att märka är ock att saken här ej gäller uteslutande parterna
själva utan att även ett av deras intressen förmedlat allmänt sådant beröres
Kungl. Majus proposition nr 250.
88
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
och särskilt att förrättningsutlåtandet medför verkningar jämväl för andra
enskilda än »sakägarna». Med hänsyn härtill kunde t. o. m. ifrågasättas,
huruvida det icke borde föreskrivas obligatorisk överprövning av utlåtandet.
Att de sakkunniga icke föreslå något sådant beror huvudsakligen på att
granskningen knappast skulle kunna bliva effektiv med avseende å själva
saken, med mindre en omständlig och dyrbar ordning härför infördes med
undersökningar på platsen eller åtminstone sakägarnas hörande. Men avstår
man från att stadga obligatorisk överprövning, bör man åtminstone icke upp
såtligen försvåra för part att själv bringa saken under sådan prövning i fall
då behov av ändring i utlåtandet icke kan anses uteslutet.
Utbyttes stämningsförfarandet mot besvär, vore visserligen en stor vinst
ernådd och målet kunde då vid domstolen erhålla sina riktiga proportioner,
men i samma män som denna brist i det nuvarande systemet avhjälptes skulle
andra sådana framträda så mycket starkare. Dessa andra olägenheter äro väl
i viss män av den art att de icke kunna undvikas utan uppoffrande i för hög
grad av rättssäkerheten och jämväl gemensamma för tvistemål i allmänhet,
men vägmålens speciella karaktär medför i flera hänseenden att de vanliga
processformerna här äro mindre lämpliga än eljest. Förhandlingar mellan
parterna eller deras ombud och det material de kunna införskaffa äro i regel
ingalunda tillfyllest för att bereda domstolen möjlighet att bilda sig en riktig
uppfattning i mål av ifrågavarande slag, ej ens örn rättens ordförande söker
utöva verksam ledning av processen samt inkallar förrättningsmannen att
tillhandagå med upplysningar. Håller rätten syn, uppkomma kostnader, som
kunna bliva betydliga och, särskilt där de drabba blott någon eller några få
av parterna, för dem mycket betungande. I vissa domsagor är det alltjämt
långt mellan tingssammanträdena och, även där så ej är förhållandet, för-
dröjes processen ej sällan genom svårigheten att vid sammanträdena anslå
tillräcklig tid för varje särskilt mål och än mer genom den i tvistemål ej
ovanliga företeelsen att rättegångsombuden förena sig i begäran örn uppskov
jämväl där ett sådant måste anses onödigt. Dröjsmålet är här särskilt be
tänkligt som det kan inträffa att hundratals sakägare blott formellt intaga
partställning i processen. Vid klagan över underrättens eller hovrättens
dom återkomma ungefär samma besvär och kostnader för delgivningar som
i stämningsförfarandet. Slutligen kan hela processen resultera i målets åter
förvisning till ny förrättning, och det torde icke saknas exempel på att ett
dylikt beslut lämnar föga ledning beträffande de hänseenden, vari den äldre
förrättningen ansetts bristfällig, varigenom risk uppstår för nytt återförvis-
ningsbeslut.
Mot att av dessa eller andra skäl överflytta målet från domstolarna till
administrativa myndigheter möta enligt de sakkunnigas mening avgörande
betänkligheter. I vida övervägande grad är det här fråga örn rena rättstvister
mellan enskilda; det allmännas intresse har icke den styrka att det motiverar
ett direkt inskridande från den administrativa maktens sida och ej heller att
frågorna, där de väckas av enskild part, i sista hand avgöras i administrativ
ordning. De myndigheter, som såsom första överprövningsinstans skulle
kunna komma i fråga, vore väl endast länsstyrelserna. Men för att dessa
skulle vara kvalificerade för uppgiften förutsättes att varje ärende kunde
ägnas en ingående granskning av de beslutande ämbetsmännen själva, att
parterna eller deras ombud bereddes tillfälle att muntligen inför läns
styrelsen utveckla sina krav och synpunkter samt att erforderlig teknisk sak
kunskap stöde länsstyrelsen till buds, vartill kommer att i häradsrätt åt-
mistone inom nämnden och i rådstuvurätt hos rättens ledamöter regel
mässigt kan påräknas större kännedom örn de lokala förhållandena än hos
länsstyrelserna, varför behovet av syn på stället skulle ytterligare ökas, örn
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
89
det vore dessa senare myndigheter som skulle handlägga och avgöra målen.
Att uppgiftens överflyttande på länsstyrelserna skulle kunna innebära en
väsentlig ökning av deras arbetsbörda är otvivelaktigt och med hänsyn till
vad ovan anförts skulle större lättnad härutinnan icke gärna kunna beredas
genom utökning av underordnad personal. De skäl, som föranlett att lag-
sökningsmålen flyttats från länsstyrelserna, kunna förvisso i än högre grad
åberopas för att icke till dem överföra nu ifrågavarande vägmål.
De sakkunniga angiva härefter vissa speciella regler, genom vilkas in
förande man skulle kunna minska de påtalade olägenheterna av vägmålens
handläggning vid allmän underrätt, samt fortsätta därefter:
Emellertid finna de sakkunniga, att i samma mån som dylika regler, vilka
huvudsakligen avse att befordra ett snabbt avgörande, skulle praktiskt genom
föras, rättssäkerheten och noggrannheten lätt kunde äventyras. Till största
delen måste säkerligen den med en process i vanlig ordning följande om
ständligheten vara en nödvändig betingelse för utredningens fullständighet
och avgörandets riktighet, vadan det kunde vara att begära det omöjliga, örn
man utan att medge någon eftergift härutinnan krävde betydligt större snabb
het och förenklade former. Yad som erfordras för att de ifrågavarande väg-
målen skola kunna avgöras på samma gång snabbt och riktigt och utan att
återförvisning till ny förrättning annat än undantagsvis behöver förekomma,
är framför allt att handläggningen vid rätten kan koncentreras till något eller
några sammanträden, vid vilka andra mål och ärenden ej behöva förekomma
och då vid behov syn å stället samtidigt kan verkställas av rättens leda
möter samt sakkunnigt tekniskt biträde anlitas, vilket icke på grund av tidi
gare befattning med ärendet eller eljest kan anses jävigt. För att realisera
dessa krav vid den allmänna underrättsprocessen skulle erfordras urtima
sammanträde och rättegångskostnaderna väsentligen ökas för parterna,
därest ej tillika särskilda bestämmelser utfärdades örn det allmännas över
tagande av en del av dessa kostnader eller åtminstone en begränsning av
antalet nämndemän skedde. Å andra sidan synes målens natur i viss mån
motivera ökat inflytande åt lekmän med speciella förutsättningar att verk
ställa de värderingar, som här oftast äro i fråga. Det sagda visar hän på
lämpligheten av förslaget om målens överflyttande från allmän underrätt till
ägodelningsrätt. Med en sådan åtgärd skulle automatiskt följa även besvärs-
förfarande i stället för stämning, stora lättnader för parterna med avseende
å anhängiggörandet av målet i överrätterna samt möjlighet att underlåta att
inkalla sådana sakägare, vilkas rätt uppenbarligen ej är i fråga. Yägfrågorna
torde ock i regel kunna anses äga en ganska nära frändskap med vissa tili
jorddelningsmål hörande spörsmål, och ägodelningsnämndemännens särskilda
kvalifikationer böra kunna vara av betydelse även i vägmål.
Utbytes allmän underrätt mot ägodelningsrätt och stadgas tillika möjlig
het i viss utsträckning att omedelbart verkställa ägodelningsrättens dom,
ändå att den överklagats, torde rimliga anspråk på ett förbättrat överpröv-
ningsförfarande i vägmål, som röra vanliga enskilda vägar, vara uppfyllda.
De sakkunniga hava ock i dessa åtgärder sökt lösningen av förevarande
problem, såvitt angår ifrågavarande vägar.
Beträffande privata avtal i vägfrågor, anföra de sakkunniga bland annat:
Grundsatsen att det allmänna icke direkt i sitt eget intresse skall upp
ställa tvångsbud i fråga om enskilda vägar tillämpas så, att vägintressenterna
äga ej blott underlåta att ordna sina mellanhavanden beträffande vägarna
utan även fritt reglera dessa mellanhavanden genom avtal helt vid sidan av
lagens regler. Att avtalet iklätts viss form kräves icke.
90
I överensstämmelse med sin princip om sakägarnas dispositionsfrihet vid
förrättning utgår lagen från att förrättningsförfarandet har till syfte blott
att möjliggöra vägförhållandenas ordnande i fall, då enighet mellan sak
ägarna ej kunnat uppnås, och således i första hand bör vara ett förliknings-
försök (12 och 21 §§). Då lagen dock icke utan vidare medgivit samma rätts
verkningar åt det privata avtalet som åt ett förrättningsresultat, lärer anled
ningen härtill främst varit att det förra icke anses äga samma grad av
notoritet som det senare. Den omständighet att ett förfarande i den av
lagen stadgade ordningen kan medföra större trygghet för resultatets fort
bestånd ger ett sådant förfarande faktiskt en ny uppgift och framkallar för
sakägarna ett intresse att anlita denna ordning, även då de äro fullt ense.
Det sist sagda gäller emellertid närmast vägbyggnadsföretag. Då fråga är
endast örn en reglering av vägunderhållet, har lagstiftaren i syfte att bespara
sakägarna kostnader och besvär nedsatt sina anspråk på notoriteten och till
erkänt sakrättsliga verkningar åt det privata avtalet, blott detsamma upp
rättats skriftligen och med vittnen samt intagits eller inom viss tid intages
i domboken (30 §). Alldeles främmande för lagstiftningen lärer dock ej den
synpunkt varit att ett förrättningsutlåtande, även örn det grundats på för
ening mellan sakägarna, med hänsyn till det inflytande förrättningsmannen
genom råd och föreställningar kan utöva å deras dispositioner, kan med
större säkerhet än det privata avtalet antagas innefatta en lämplig och rättvis
reglering. En sådan uppfattning torde nämligen kunna anses ligga till grund
för bestämmelsen att ett privat avtal örn vägunderhåll kan, utan att särskild
anledning därtill gives, hävas sedan 10 år förflutit efter avtalets tillkomst.
Att vägbyggnadsavtal ej inbegripits under denna bestämmelse lärer berott
därpå att beträffande dylikt avtal allmänna rättsregler ansetts vanligen med
föra enahanda resultat. (Prop. nr 88 till 1907 års riksdag, sid. lil.)
De sakkunniga hava i viss mån en annan inställning till spörsmålet örn de
privata avtalen.
Utan att vilja förringa intresset av att enklaste och billigaste medel väljas
för uppnående av ett visst syftemål anse de sakkunniga ingalunda uteslutet
att ett förfarande under ledning av kompetent, av myndighet utsedd förrätt-
ningsman ofta kan från såväl det allmännas som de enskildas synpunkt vara
att föredraga framför en privat överenskommelse. I mer komplicerade fall
uppstå lätteligen i vägärendena frågor av teknisk eller rättslig natur, vilka
menige man icke förstår att bedöma, och ett normalt förhållande är att sak
ägarna behöva biträde för beräkningar, värderingar, uppsättande av kontrakt
m. m. Örn sakägarna därför, såsom kanske oftast sker, till sin hjälp anlita
utomstående, saknas dock alldeles kontroll å att den, under vars ledning de
ställa sig, äger nödiga personliga förutsättningar för att rätt fullgöra sin
uppgift. Att vid lagstiftningen vinnlägga sig örn att enskilda överenskom
melser — vilket begrepp här ofta blir liktydligt med privata förrättningar —
måtte kunna utrustas med enahanda rättsverkningar som en reglering i
lagens ordning, för att en sådan må undvikas och därmed någon kostnads
besparing ernås, kan vara ett missriktat nit i sparsamhetens namn och mot
verkar intresset för det allmänna att bereda sig åtminstone det inflytande å
det enskilda vägväsendet, som länsstyrelsernas kontroll över förrättnings-
männens kvalifikationer innebär. Äro sakägarna ense, torde för övrigt det
offentliga förrättningsförfarandet i regel icke behöva draga stora kostnader
eller taga lång tid i anspråk. Erinras må ock att mindre bemedlade kunna
erhålla statsbidrag till dylika kostnader och att vissa förrättningskostnader
alltid gäldas av statsmedel, vilka utgifter för det allmänna torde kunna
anses väl motiverade även av dess eget direkta intresse. Det må vidare fram
hållas att, örn vägfrågorna regleras genom privata avtal, möjligheten att
Kungl. Majus proposition nr 250.
91
bilda sådan vägsamfällighet, som i lagen sägs, går förlorad och därmed väl
i allmänhet även möjligheten till en rationellt bedriven väghållning efter
gemensamhetssystem.
Å andra sidan måste förhållandena mången gång kunna vara så enkla att
en vanlig överenskommelse i vad form som helst grannarna emellan är fullt
tillräcklig. Att beröva ett privat avtal i vägfrågor all giltighet kan ej heller
ifrågasättas. Det är blott lämpligheten av att bereda ett dylikt avtal starkare
rättsverkningar än vad som följer av allmänna regler de sakkunniga draga
i tvivelsmål.
Såsom betänklig framstår en sådan lagstiftningsåtgärd med hänsyn till
risken för kränkning av tredje mans rätt.
Enligt allmänna rättsregler blir det privata vägavtalets bindande verkan
begränsad huvudsakligen till att gälla förhållandet mellan de kontraherande
personerna. Väl kan i vissa fall en privat upplåtelse av vågrätt intecknas
såsom servitut eller nyttjanderätt, men genom de härom gällande reglerna
är dock sörjt för att äldre rättigheter med avseende å den tjänande fastig
heten ej lida intrång och att de, som framdeles ämna förvärva eller belåna
fastigheten, kunna i tid förskaffa sig kännedom örn vågrätten. I ett enskilt
avtal stipulerad väghållningsskyldighet kommer enligt allmänna regler att
åvila endast den person, som åtagit sig skyldigheten (eventuellt även hans
universalsuccessorer), och en riktig tolkning av avtalet torde vanligen leda
till att skyldigheten anses åligga honom endast så länge han fortfarande
äger eller innehar fastigheten, dock att det måhända kan fordras av honom
att, örn han överlåter sin ägande- eller nyttjanderätt till annan, han därvid
betingar sig att denne i hans ställe tillträder vägavtalet. Ett förfarande i
den av väglagen stadgade särskilda ordningen medför ju däremot att de
fastställda rättigheterna och skyldigheterna tilläggas fastigheterna själva
och utan inteckning bestå, i vems hand fastigheterna än komma, samt äga
företräde framför äldre, måhända intecknade rättigheter till fastigheterna.
Därför och med viss hänsyn även till det allmännas intresse hava de sak
kunniga ock gjort gällande att vid förrättning fastställelse av ett avtal sak
ägarna emellan icke bör få ske, därest avtalets innehåll uppenbarligen till
någon av fastigheternas skada i för hög grad avviker från de grunder, enligt
vilka lagstiftaren anser sig kunna medge tvång till vägrättsupplåtelse eller
väghållningsskyldighet. En självfallen följd av en dylik begränsning av
dispositionsfriheten vid förrättning är att de sakrättsliga verkningar, som
tillkomma ett förrättningsutlåtande, icke böra tillerkännas ett utom förrätt
ning ingånget avtal, med mindre enahanda garantier mot innehållets oskälig
het beredas.
Att den örn underhållsavtal gällande bestämmelsen rörande viss form
för avtalet och dess intagning i domboken icke på långt när är tillfyllest
härutinnan ligger i öppen dag. Varje slag av garanti för skäligheten och
rättvisan i innehållet av ett dylikt avtal saknas, ett förhållande som med
hänsyn till avtalets natur kan motivera viss begränsning av dess giltighet
för kontrahenterna själva och så mycket mer talar mot att utsträcka dess
verkningar utöver vad som följer av allmänna regler. Där avtalet, oavsett
huruvida fastighet undergår exekutiv försäljning, blir bindande för framtida
ägare och innehavare, riskeras även deras rätt, vilka redan vid tiden för
avtalet äga inteckning i fastigheten. Då tillika den notoritet, som lagen
avsett att tillskapa, uppenbarligen lämnar mycket övrigt att önska, kunna
jämväl framtida ägare, innehavare och långivare oförskyllt lida skada av
avtalet. Särskilt betänkligt är härvidlag att sakägarna torde kunna genom
ett dylikt privat, i domboken intaget avtal upphäva vad tidigare genom för-
rättningsförfarande bestämts och sålunda erhållit viss publicitet. Det kan
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
92
t. o. m. tänkas inträffa att någon kontrahent åtager sig för stor förpliktelse
i bedräglig avsikt mot en om avtalet okunnig efterträdare i hans rätt till
fastigheten. Bestämmelsen örn sakrättslig verkan av ett privat underhålls-
avtal kan sålunda medföra verkliga rättskränkningar. — — —-
I regel utsäger väl ett avtal örn vägunderhåll intet rörande vågrätt, men
såsom ett tyst villkor för underhållsskyldigheten torde dock vanligen i
avtalet kunna anses ligga även vägrättsupplåtelser. Som bestämmelsen i
lagens 29 § örn fortbeståndet av en vid förrättning i samband med åläggande
av väghållningsplikt tyst eller uttryckligt upplåten vågrätt icke utsträckts
till att gälla även dylik upplåtelse i ett privat avtal, skulle lätteligen hela
avtalet kunna förfalla därigenom att ny ägare till någon av fastigheterna
vägrar att tillåta de övriga att trafikera vägen, till deli del den framgår över
hans ägor.
Den omständighet att vågrätten sålunda icke tryggats innebär väl en be
gränsning av risken av de sakrättsliga verkningar, som för närvarande i vissa
fall tillkomma det privata underhållsavtalet, men medför å andra sidan även
att syftet med lagens stadgande i 30 § andra stycket i motsvarande mån
förfelats.
På grund av vad här anförts föreslå de sakkunniga att nämnda stadgande
icke erhåller någon motsvarighet i en ny väglag. Den granskning och det
offentliggörande av ett privat vägavtal, som måste fordras för att avtalet
må utrustas med ifrågavarande av lagen åsyftade sakrättsliga verkningar,
torde icke kunna åstadkommas med enklare medel än en i laga ordning verk
ställd förrättning.
De sakkunniga avhandla härefter frågan örn förhållandet mellan å ena sidan
enskilda vägavtal samt å den andra förrättningsutlåtanden rörande en och
samma väg samt finna att spörsmålet, i vad mån det ena avgörandet skall sätta
det andra ur kraft, i vissa fall och hänseenden måste överlämnas till prövning
i vanlig ordning med ledning av allmänna rättsgrundsatser. Emellertid borde
väglagen enligt de sakkunnigas mening reglera, i vad män prövningen vid för
rättning skall vara bunden av ett av sakägaren åberopat avtal rörande fråga,
som hänskjutits till avgörande vid förrättningen. Härom anföra de sak
kunniga:
För närvarande lärer gälla att ett privat avtal skall inom sitt vanliga eller
av väglagen utvidgade giltighetsområde respekteras vid förrättning, där ej
annorledes särskilt stadgas, på sätt i 30 § första stycket och 31 § andra
stycket skett. Endast om överenskommelse ej kunnat träffas, skall frågan
upptagas vid förrättning (12 §); även möjligheten att vid förrättning stad
fästa ett utom densamma slutet avtal synes således vara okänd av lagen, och
i dess stadganden i övrigt saknas väl icke skäl för en dylik ståndpunkt.
Att principen icke kan i allo upprätthållas torde emellertid vara tydligt.
Någon, som ej är bunden av avtalet, kan genom att göra sin rätt enligt väg
lagen gällande undanrycka förutsättningarna för att i förrättningsutlåtandet
lämna avtalet orubbat. Yad fastighets innehavare avtalat kan, örn fastig
hetens ägare ej är bunden därav, på hans yrkande bliva ändrat i utlåtandet,
och vad emellan två fastigheters ägare överenskommits kan man vid förrätt
ning bli nödsakad frångå på talan av ägaren till en tredje fastighet.
Principiellt sett måste det otvivelaktigt vara riktigt, att den, som person
ligen är bunden av ett avtal, vilket medkontrahent åberopar vid förrättning,
ej därvid bör äga med laga verkan föra sådan talan för fastighet, att hans
Kungl. Majlis proposition nr 250.
93
yrkanden komma i strid mot avtalet. Fastigheten är ju intet rättssubjekt,
och ej heller äro de av väglagen stadgade rättigheterna av oförytterlig natur,
Därest någon enligt avtalet berättigad det fordrar, bör detsamma således
respekteras, såvitt det kan ske utan intrång i tredje mans rätt, men respekten
för avtalets helgd synes icke behöva leda till att man vid förrättningen icke
får upptaga den fråga, som avtalet reglerar. Örn i enlighet med de sak
kunnigas förslag förrättningsmannen skall vara pliktig i vissa fall att vägra
godkänna en vid förrättningen ingången förening samt tillika ett privat —
d. v. s. ett vid förrättning icke fastställt — avtal ej tillerkännes längre gående
verkningar än vad som följer av allmänna rättsregler, torde man kunna och
böra medge att avtalet prövas och fastställes vid förrättningen under ena
handa betingelser som örn det ingåtts vid densamma. Sakägare, som är
bunden av avtalet, bör alltså icke äga hindra att detta lägges till grund för
förrättningsutlåtandet, under förutsättning att avtalet med hänsyn till sitt
innehåll kunnat godkännas som giltig förening. Dock torde man från denna
regel böra, i nära anslutning till gällande lags bestämmelser, göra undantag
för två fall, det ena, örn de förhållanden, som vid avtalets tillkomst utgjort
förutsättningar för detsamma, sedermera väsentligen förändrats, det andra,
då avtalet avser väghållningsskyldighet och mer än 10 år förflutit sedan
avtalet ingicks. I dessa båda fall bör vid förrättning ingen anses bunden av
avtalet. Att anförtro förrättningsmannen (eventuellt med gode männen!
prövningen av frågan örn förutsättningarna liksom av bevisningen örn
avtalets existens och innehåll synes icke möta för stora betänkligheter med
hänsyn till möjligheten för sakägarna att bringa förrättningsresultatet under
domstols granskning.
Sålunda är det de sakkunnigas mening att -— ehuru ett privat vägavtal
icke bör erhålla sakrättsliga verkningar blott genom intagning i dombok eller
annan publikationsåtgärd — dock icke varje utväg skall stängas till att för
skaffa avtalet sådana verkningar, ändå att ej alla kontrahenterna äro eniga
därom. Skulle de åter vid förrättning, som påkallas endast för fastställelse
av avtalet, enas om sådan fastställelse men det vid officialprövningen be
finnas att deras talan ej kan bifallas, får förrättningsmannen söka förmå sak
ägarna till ändring i avtalet och, om de likväl fasthålla vid detsamma, inställa
förrättningen med förklaring att av skäl, som anföras, avtalet ej kan fast
ställas, därvid avtalet alltså förblir ett privat sådant.
Förslaget att vågrätt och skyldighet att medverka till väghållning alltjämt
Yttrandena,
skola vara knutna till vissa slag av egendomar, i främsta rummet fastigheter,
och således icke utgöra personliga rättigheter respektive förpliktelser har i
några få av de inkomna yttrandena gjorts till föremål för kritik. Över-
lantmätaren i Södermanlands län uttalar att slitageersättning, som i
många fall skulle vara en synnerligen praktisk form av bidrag, skulle
få än större betydelse, örn bestämmelserna därom kunde tillämpas även
å andra objekt än fastighet i förslagets mening t. ex. företag för trafik
utövning. Sistnämnda mening delas av lantmäteristyrelsen och uttalas
även av jägmästaren i Ragunda revir, vilken framhåller att bärplockare
och turister ofta med bussar och bilar färdas från industrisamhällen å kronans
enskilda vägar i reviret. Vägingengör en i Uppsala län förmenar att väghåll
ningsskyldighet bordo åvila envar, som nyttjar vägar på sådant sätt att känn
bart slitage uppstår. Liknande mening rörande vägintressentbegreppets ut
vidgning återkommer i yttranden från ett par vägstyrelser i sistnämnda län.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
94
Beträffande det sätt, på vilket vägintressentbegreppet enligt förslaget skulle
bestämmas, anmärkes i övrigt av lantmäteristyrelsen att med fastighet borde
kunna likställas, förutom sämjedelningslott, i vissa fall arrendelott ävensom
stadigvarande sambrukade fastigheter. Uppfattningen, att det avgörande för
innebörden av uttrycket fastighet bör vara brukningsförhållandena, fram
träder även i tre överlantmätares yttranden. En vägingengör anför, att den i
viss mån fria prövningen, vad som skall anses såsom fastighet, ställer stora
krav å vederbörandes kompetens.
Vidkommande sättet för väghållningens utförande uttalas av domän
styrelsen, en Överjägmästare och två jägmästare önskan att lagen måtte
giva företräde åt gemensamhetssystemet. En av de båda jägmästarna före
slår att väglottssystem skulle få av sakägarna väljas blott när fråga är om
enklare vägar, t. ex. hemkörslovägar, eller där antalet intressenter ej över
stiger 10.
Mot förslaget att i vissa fall kunna utbyta väghållningsskyldighet mot
plikt att erlägga slitageersättning anmärkes av en jägmästare att sådan er
sättning vore svår att rättvist beräkna och därför ej borde förekomma samt av
en annan jägmästare att slitageersättning medförde för låg gottgörelse. Do
mänstyrelsen, en Överjägmästare och en överlantmätare yttra den mening att
någon rätt att återkräva erlagd slitageersättning icke borde stadgas. En annan
överlantmätare ifrågasätter huruvida icke slitageersättningsplikt borde med
föra rätt att påkalla väghållning och föra talan »mot förrättning».
I fråga örn gång- och cykeltrafik anmärker sistnämnde överlantmätare
(Malmöhus län) att denna trafik borde bidraga till väghållning i vissa fall,
såsom då särskild väg för dylik trafik anordnats eller i fråga örn vinterväg
hållning, därvid såsom exempel anföres det i Skåne förekommande fall att
då väg på senhösten till följd av bettransporter blir oframkomlig för fot
gängare, en enkel stig vid sidan av vägen får anordnas för dem. Lantmäteri
styrelsen biträder såtillvida sistnämnda anmärkning att styrelsen anser gång-
och cykeltrafik böra bidraga till åtgärder för densamma.
En överlantmätare ifrågasätter huruvida icke särskilt stränga förutsätt
ningar borde stadgas för lagreglernas tillämpning i fall då vägbehovet vore
endast tillfälligt.
Två enskilda personer, vilka ofta förordnats till förrättningsmän vid väg-
förättningar i Norrland, anmärka den ene att »märkligt men» ej borde få utgöra
hinder för tvångsrätt till vägs byggande på lämpligaste sätt, och den andre,
att fara vore att i uttrycket »synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande av
fastighet» skulle inläggas en alltför snäv begränsning.
Yad angår förslaget örn retroaktiv bidragsplikt i vissa fall, uttalar kammar
kollegium tvekan örn lämpligheten härav, medan däremot de anmärkningar, som
i övrigt från vissa håll framställts mot förslaget i denna del och som avse
förslagets närmare utformning, åsyfta tillämpning av reglerna i större omfatt
ning än de sakkunniga ansett lämpligt.
Beträffande normen för väghållningsbördans fördelning anmärker lant
mäteristyrelsen att biltrafiken borde särskilt bidraga på något sätt, därvid
styrelsen synes avse närmast att de vägintressenter, som trafikera vägen med
Kungl. Maj:ls proposition nr 250.
95
automobil, borde bidraga med högre andelstal än örn annat trafikmedel an
vänts. En jägmästare anför att närmare tillämplighetsbestämmelser vore
önskvärda. En annan jägmästare anmärker att, medan underhållsskyldigheten
väl kunde fördelas efter omfattningen av vägens begagnande, vid fördelning
av byggnadsskyldighet borde tagas hänsyn till att olika sträckor av vägen
kunna vara olika dyra att bygga och att en delägare måhända använder endast
viss vägsträcka samt då borde deltaga i byggandet endast av densamma.
De sakkunnigas förslag rörande det personliga ansvaret för fullgörandet av
prestationerna har mött motstånd i yttranden från en Överjägmästare och tre
jägmästare, vilka gjort gällande att hållandet av utfartsvägar från enstaka
gårdar å kronomark, såsom torp och odlingslägenheter, icke borde anses åvila
kronan. En motsatt uppfattning företrädes av en annan Överjägmästare och
en jägmästare, och även domänstyrelsen lämnar lagförslaget i denna del utan
erinran.
Förslaget örn förmånsrätt avstyrkes endast av Överståthållarämbetet, som
anser tyst pant- och förmånsrätt medföra fara för fastighetskrediten samt
tillägger att, örn emellertid förmånsrätt skall införas, detta borde ske genom
bestämmelser i själva väglagen och gravationsbevis lämna upplysning örn
förhållandet. Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, huruvida icke för
rättning eller dom, varigenom väghållningsskyldighet ålagts, borde anmärkas i
gravationsbevis, en åtgärd som enligt länsstyrelsens mening kunde vara av
betydelse även för innehavare av äldre inteckningar, med hänsyn till möjlig
heten att uppsäga inteckningarna till betalning, samt vore ägnad att vid exe
kutiv auktion klargöra, huruvida förmånsrätt för väghållningsbidrag förelåge.
Vad angår fastställelseförfarandets grunddrag anmärker länsstyrelsen i
Västerbottens län att vid upplåtelse av tillfälliga vägrätter och rätt till gång
väg ett mindre omständligt förfarande borde tillämpas; förrättning, därvid
själva vägrättsfrågan avgjordes och förskottsersättning bestämdes, borde icke
få överklagas och fråga örn slutlikvid kunde i händelse av tvist hänskjutas till
skiljenämnd; ägodelningsrättsförfarandet vore tidsödande och olämpligt i
bagatellmål. Lantmäteristyrelsen förmenar att ändring av andelstal borde
kunna ske på enklare sätt än genom ny förrättning med hänsyn till ofta in
träffande växlingar i förhållandena. Överlantmätaren i Södermanlands län
ifrågasätter huruvida icke åt vägsamfälligheten själv kunde överlåtas att
besluta om ändring i förhållanden, som rörde slitageersättning, t. ex. antaga
nya intressenter eller besluta befrielse från eller ökning eller nedsättning av
den årliga avgiften. Kammarkollegium ifrågasätter, under hänvisning till
jämförelse med 19 kap. 12 § jorddelningslagen, huruvida icke i fall, då väg-
hållningsskyldig fastighet delats, den provisoriska fördelningen av dess andel
mellan de nybildade fastigheterna kunde ske i samband med jorddelnings-
förrättningen och med avseende å varje fastighets nytta av vägen, överlant
mätaren i Västerbottens län efterlyser ett enklare förfarande än förrättning,
örn i fall av nyssnämnda beskaffenhet taxeringsvärdena icke äro lämpliga
såsom fördelningsnorm. överlantmätaren i Malmöhus län ifrågasätter, huru
vida icke vid jorddelningsförrättning borde, utan särskilt förordnande eller
Kungl. Majus proposition nr 250.
Departements
chefen.
kungörande, få upptagas även fråga om utfartsväg över fastighet, som ej berö-
res av jorddelningsförrättningen, samt örn underhåll av sådan väg, därest samt
liga av vägfrågan berörda sakägare vore närvarande och ense såväl inbördes
som med förrättningsmannen. I några yttranden från överlantmätare uttalas
önskemål örn obligatorisk granskning av förrättningsresultatet från ägodei-
ningsrättens eller överlantmätarens sida. Länsarkitekten i Västerbottens läll
föreslår att i fall, som avses i den gällande lagens 9 §, förrättningen, örn den
ägde rum i ett mindre samhälle, där sakkunnig förrättningsman måhända ej
vore att tillgå, skulle granskas och fastställas av länsstyrelsen antingen ovill
korligen eller ock örn byggnadsnämnd eller förrättningsmannen ansåge det
behövligt. Skärpt kontroll från det allmännas sida i fall av nyssnämnd be
skaffenhet ifrågasättes även av länsstyrelsen i Värmlands län, vilken förmenar
att samråd borde ske med länsarkitekten, ävensom av länsarkitekten i
Västernorrlands län, vilken anser att länsstyrelsens tillstånd borde inhämtas.
I de yttranden, där förslaget att överflytta vägmålen från allmän underrätt
till ägodelningsrätt särskilt avhandlas, mottages detsamma i regel med till
fredsställelse. Det avstyrkes endast av häradshövdingen i Ångermanlands
norra domsaga, vilken anser att tillräckliga skäl för åtgärden icke anförts,
att hänsyn till processlagsreformen icke tagits samt att klagoförfarandet bleve
för lättvindigt. Häradshövdingen i Hedemora domsaga anför att vägmålen
genom en dylik överflyttning skulle komma att ökas, och liknande mening
uttalas även i vissa andra yttranden, i vilka förslaget dock tillstyrkes. Hov
rätterna och processlagberedningen förklara sig icke hava något att erinra mot
förslaget i förevarande del.
Beträffande de sakkunnigas uttalanden örn privata vägavtal anför läns
styrelsen i Västerbottens län att privat överenskommelse möjligen kunde
godkännas i vissa mindre betydande fall, såsom då fråga vore örn kort väg
sträcka och få sakägare. Av samma mening är vägingenjören i Värmlands län.
överlantmätaren i Västernorrlands län anser gällande bestämmelser örn före
ning utom förrättning böra bibehållas och anmärker, att desamma torde
tillämpas endast när sakägarna äro få och förhållandena mindre svåra.
Såsom jag förut nämnt måste vägintressentbegreppet på något sätt be
gränsas, så att icke härutinnan envar, som önskar begagna en väg, måhända
blott vid ett enda tillfälle, kommer i betraktande såsom intressent i lagens
mening. I annat fall skulle man föras tillbaka till frågan om vägens öppnande
för allmän trafik, ty varje procedur för prövningen av ett helt flyktigt väg-
behov och villkoren för dess tillgodoseende torde, hur man än sökte tillgodose
intresset av snabbhet och enkelhet, visa sig för tungrodd och kostsam för att
äga någon större praktisk betydelse. Men även om en lämplig metod stöde
till buds, måste, såsom de sakkunniga framhållit, beaktas att de enskilda väg-
behov, som icke kunna hänföras till fastighet eller därå varande anläggningar,
regelmässigt icke äro av den vikt, att de böra kunna tillgodoses genom intrång
i annans rättssfär. I de i vissa av yttrandena omnämnda fallen, då innehavaren av
trafikföretag vill med sina omnibusar eller automobiler trafikera enskild väg, sy
nes sålunda hans privatekonomiska intresse icke utgöra tillräcklig grund för att
96
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
97
mot vägägarens bestridande tillerkänna honom vågrätt; och skulle man med
hänsyn till mängden av dem, som begagna hans fordon, anse ett allmänt
intresse här vara ifråga, blir fallet att bedöma på samma sätt som då eljest
enskild väg är till nytta för allmän samfärdsel. Då man ifrågasatt att kunna
behandla trafikföretaget såsom vägintressent, har man tydligen ej heller så
mycket åsyftat vågrätt utan främst att trafikföretaget skulle kunna förpliktas
bidraga till väghållningen. Men härutinnan kan jag ej finna annat än att,
såsom de sakkunniga anfört, örn vägägaren kan med laga verkan förbjuda
trafiken, det vore skäligen meningslöst att stadga bidragsskyldighet eller
någon ordning för dess bestämmande, eftersom det ligger i vägägarens hand
att föreskriva villkoren för vägens begagnande. Uteslutet är väl icke att i
väglagen stadga väghållningsskyldighet även i fall, då vågrätten icke är av
tvångsnatur, men då grundas skyldigheten på att vägen objektivt sett är av
sådan nytta för vederbörande, att han anses skola bidraga, även örn han av
subjektiva skäl föredrager att icke begagna vägen. Men örn en sådan skyldig
het lärer i fall av nu förevarande slag näppeligen kunna bliva fråga.
Å andra sidan synes en viss utvidgning av vägintressentbegreppets om
fattning vara önskvärd och även i övrigt förutsättningarna för inträde av våg
rätt och skyldighet att bidraga till väghållning lämpligen kunna i de av de
sakkunniga angivna hänseendena göras mindre stränga än enligt gällande lag.
Att vågrätt även för tillfälliga vägbehov och till gång- eller cykeltrafik begrän
sade sådana kan vara önskvärd i vissa fall, synes genom utredningen klarlagt.
Väglagens krav å vägbehovets varaktighet torde i viss mån bero på att annan
form för bidrag icke tidigare ifrågasatts än att det ålägges vederbörande att
deltaga i väghållningen med viss andel däri. Med de sakkunnigas förslag, som
möjliggör att i vissa fall, där så finnes lämpligare, i stället förplikta vägrätts-
havaren att, så länge han begagnar vägen, årligen i förskott till väghållarna utge
ett på förhand fixerat belopp såsom ersättning för det slitage, som den för
hans räkning bedrivna trafiken beräknas åstadkomma, öppnas onekligen större
möjlighet att tillgodose även vägbehov av mindre stadigvarande beskaffenhet
och minskas olägenheterna av att såsom vägintressent behandla jämväl egen
dom av icke fullt så varaktig eller ekonomiskt bärkraftig natur som fastighet.
Verklig väghållningsskyldighet bör tydligen icke utbytas mot slitageer
sättning i andra fall än då sakägarna enas därom eller det eljest med veder
börlig hänsyn till samtligas intressen finnes befogat och lämpligt. Mot be
stridande från övriga sakägares sida bör metoden således icke användas, där
den skulle medföra för låg gottgörelse för vågrätten, men säkerligen kan det
i många fall, då denna rätt är till tiden eller eljest begränsad eller den be
rättigade egendomen icke är av varaktig beskaffenhet, vara fullt befogat att
gottgörelse utgår blott för den merkostnad, som den för egendomens räkning
bedrivna trafiken orsakar. En självfallen följd av att vägintressenten ifråga
sålunda ställes utanför väghållarnas krets är att han ej blir medlem av väg-
samfällighet eller eljest får deltaga i förvaltningen av vägen. Denna konse
kvens bör tagas i betraktande vid prövningen, huruvida slitageersättning eller
väghållningsskyldighet bör föreskrivas, i det att påföljden ifråga kan vara en
Bihang till riksdagens protokoll 19H9. 1 sami. Nr 250.
235 39
7
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
98
olägenhet för vederbörande själv men å andra sidan en stor fördel för de
övriga intressenterna. En lika ofrånkomlig följd av att slitageersättningsme-
toden väljes är väl icke att den ersättningsskyldige betages rätten att påfordra
väghållning från andras sida, men för egen del anser jag lika med de sakkun
niga och på de av dem anförda skälen att en sådan rätt i detta fall skulle
vara olämplig. Å andra sidan synes då nödigt att till förekommande av uppen
bar orättvisa respektive alltför snäv begränsning av möjligheterna att begagna
metoden, viss utväg beredes den, som i förskott erlagt ersättningen under
förutsättning att vägen skall hållas i framkomligt skick, att då denna förut
sättning brister, återfå större eller mindre del av det erlagda beloppet. Rätten
härtill bör dock kringgärdas med sådana bestämmelser att densamma ej
frestar till missbruk.
Det sätt, på vilket vägintressentbegreppet i förslaget bestämts, synes, bland
annat med hänsyn till möjligheten att utbyta väghållningsskyldighet mot
slitageersättning, kunna anses lämpligt. Att detsamma medför att frågan,
vilka som skola betraktas såsom intressenter, i viss mån måste få bero på
omständigheterna i de särskilda fallen samt prövningen därför blir något
friare än enligt väglagen, torde icke behöva möta betänklighet, då denna pröv
ning icke lärer kräva någon speciell kompetens hos förrättningsmän utöver
den omdömesgillhet, de måste äga för att överhuvud taget komma i fråga till
förordnande såsom sådana.
Vidkommande frågan, huruvida man i fall då rättigheter och skyldigheter
skola tilläggas fast egendom, må såsom vägintressenter anse bruknings-
enheter, så torde vara tydligt att, örn rättigheterna skola äga karaktär av
servitutsrätter och skyldigheterna såsom realonera åvila själva egendomen,
med uttrycket fastighet i detta sammanhang måste förstås registerfastighet
eller sådan ideell andel därav, som kan för sig avyttras eller pantsättas. För
att man skall kunna bedöma i vad mån en dylik andel av registerfastighet
drager nytta av en väg lärer emellertid få förutsättas att andelen motsvaras
av visst område på marken och att alltså sämjedelning skett. Gällande väglag
har emellertid icke fullt genomfört principen örn egendomen själv såsom
bärare av rättigheter och skyldigheter, och med regeln att det är arrendatorn
och ej jordägaren, som svarar för underhållet, torde för närvarande vara
nödigt att vid förrättning i vissa fall behandla brukningslotter såsom fastig
heter. Motsvarande gäller, där olika delar av en publik fastighet innehavas av
olika rättssubjekt. Eftersom även de sakkunnigas förslag för vissa fall lägger
ansvaret å innehavaren i stället för ägaren, skulle ett förrättningsförfarande
av nyssnämnt slag undantagsvis kunna bliva erforderligt jämväl örn förslaget
förverkligades. Men i regel måste det med förslagets ståndpunkt bliva av vikt
att fasthålla att en i flera brukningslotter uppdelad fastighet skall häfta för
den väghållningsskyldighet, som fastställes med hänsyn till de olika lotternas
vägbehov, och således behandla fastigheten i dess helhet såsom en vägintressent.
Enligt min mening bör det likväl kunna anses tillhöra förrättningsärende,
däri fastighet ålägges andel i väghållning, att tillika, på begäran av ägare
Kungl. May.ts proposition nr 250.
99
eller brukare av fastigheten, uppdelning vid behov verkställes av fastighetens
underhållsskyldighet mellan de olika arrendatorerna, såframt ostridigt är att
dessa skola gentemot fastighetsägaren ansvara för skyldighetens fullgörande.
Den omständighet att flera fastigheter ligga i sambruk, bör däremot icke
föranleda undantag från regeln att varje fastighet behandlas såsom en väg-
intressent för sig. Vilken inverkan ett dylikt förhållande kan äga på frågan om
bildande av vägsamfällighet, skall i annat sammanhang beröras.
Vad i övrigt angår förutsättningarna för vågrätt och väghållningsskyldighet
synes någon anledning icke föreligga att efterge de i gällande lag för tvångs
rätt till väg uppställda fordringarna att vägen skall vara av sjmnerlig vikt
för egendomens ändamålsenliga brukande och att märkligt men ej må till
skyndas den tjänande fastigheten respektive innehavare av äldre rätt till
vägen, eller motsvarande krav å »synnerlig vikt» såsom förutsättning för
inträde av skyldighet att deltaga i vägs byggande. Härutinnan hänvisas till
de sakkunnigas uttalanden. Jag delar ock de sakkunnigas mening att å gång-
eller cykeltrafik, d. v. s. vägintressent, vars rätt att begagna väg inskränkts
till dylika färdsätt, icke bör kunna tvångsvis läggas skyldighet att bidraga
till väghållningen vare sig med andel i densamma eller med slitageersättning.
Vägrätten medför ju här icke någon förpliktelse för vägens ägare eller andra
att hålla vägen i något visst skick utan blott att ej genom särskilda åtgärder
av faktisk natur avstänga vägen för den gång- eller cykeltrafik, som vägrätten
avser. Ej heller förorsakar denna trafik slitage; och skulle den i undantagsfall
befinnas så hinderlig för väghållarnas egen trafik å vägen, att särskilda anord
ningar för gång- och cykeltrafiken bliva nödvändiga, måste ju detta förhål
lande, örn det ej till och med utgör märkligt men och därför utesluter vägrätts-
upplåtelsen, innebära sådant intrång, för vilket engångsersättning skall gäldas.
Jag vill emellertid med de sakkunniga betona vikten av att ej vägrätten be
gränsas till gång- och cykeltrafik i andra fall än då en dylik åtgärd är nödig
med hänsyn till att förutsättningar för oinskränkt vågrätt ej äro för handen
eller då uppenbart är att vägbehovet alls ej avser körtrafik.
Beträffande sättet för väghållningens utförande är väl uppenbart, att
gemensamhetssystemet i regel innefattar större möjligheter än väglotts-
systemet att bedriva väghållningen rationellt. Men, såsom de sakkunniga
framhållit, kan även sistnämnda metod ha sina företräden i vissa hänseenden,
och att dessa företräden icke göra sig gällande blott undantagsvis eller äro
mindre betydande, torde kunna anses bekräftat av att detta system enligt den
vid utredningen införskaffade statistiken kommit till användning i det vida
övervägande antalet fall i riket i dess helhet såväl som i de flesta länen,
samt att endast i mycket få av yttrandena över lagförslaget ifrågasatts någon
inskränkning i rätten att välja vägdelning i stället för gemensamhetssystem.
Jag anser mig ej heller kunna förorda någon dylik inskränkning, vilken alltid
kunde medföra fara för att man vid prövning av frågan nödgades bortse från
vissa för densamma betydelsefulla omständigheter och, där alla sakägarna
önska vägdelning, lätteligen skulle leda endast till att förrättningen måste
inställas.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
100
Lämpligheten av att införa retroaktiv bidragsskyldighet, eller alltså att
bereda möjlighet att vid vägrättsupplåtelse i vissa fall förplikta vägrätts-
havaren att gälda ersättning för vägbyggnadsarbete, som tidigare nedlagts
å vägen och genom vägrättsupplåtelsen kommer även honom till godo, har
ju dragits i tvivelsmål av en av remissmyndigheterna. Att vissa betänkligheter
mot en dylik skyldighet kunna föreligga vill jag icke förneka. Förslaget i
denna del får måhända anses behäftat med en viss inkonsekvens i det att
skyldighet att gälda dylik ersättning skulle kunna åläggas endast ^till
trädande intressent men icke den, som fått sig ålagd viss andel i kostnaderna
för företaget men, sedan detsamma fullbordats, befinnes draga vida mer nytta
av vägen än vid fördelningen beräknats och därför bort deltaga med
betydligt större andel. De skäl, de sakkunniga anfört mot att tillstädja
att en genom förrättning eller dom verkställd kostnadsfördelning fram
deles rives upp med verkan även beträffande redan guldna bidragsbelopp,
synas mig övertygande, och jag förutsätter, lika med de sakkunniga, att med
31 § i den gällande väglagen icke avsetts att medgiva rubbning av vad förut
bestämts, i vidare mån än vad angår framtiden (en tolkning som ju ej ute
sluter att ny engångsersättning kan åläggas för intrång, som beräknas fram
deles uppstå under fortsatt utövning av vågrätt). Otvivelaktigt skulle emeller
tid en möjlighet att ålägga retroaktiv ersättningsskyldighet, även örn sålunda
fråga härom kan bliva endast beträffande den, som tidigare ej deltagit i före
taget, mången gång vara av stort värde och vara ägnad att minska frestelsen
för vägintressent att genom mer eller mindre ohemult förfarande söka undan
draga sig att redan vid vägföretagets tillkomst deltaga i kostnaderna för det
samma. Jag biträder därför de sakkunnigas förslag att i viss begränsad
omfattning införa ersättningsplikt av ifrågavarande slag.
Då de sakkunniga, ehuru de icke föreslagit någon ändring av gällande norm
för väghållningsbördans fördelning, ingående behandlat detta spörsmål, är
anledningen tydligen särskilt den, att riksdagen, såsom nämnt, framhållit
fördelningsregelns olämplighet beträffande vägar i tättbebyggda orter och
ifrågasatt antingen särskilda regler för dylika vägar eller en ny för alla fall
gemensam fördelningsnorm. Då av riksdagen vitsordats och genom utred
ningen torde få anses ytterligare bestyrkt, att något avsevärt behov av lag
ändring i denna fråga icke föreligger, såvitt angår vägar å vanlig landsbygd,
samt, såsom förut berörts, förhållandena i tättbebyggda orter påkalla
speciella regler beträffande det allmännas kontroll över väghållningen, synas
omständigheterna hänvisa på att den utväg till förevarande frågas lösning,
som riksdagen i första hand antytt, är den lämpligaste. Visserligen är den
gällande normen ingalunda alltid så lätt att tillämpa ens beträffande lands
bygdens vägar, och särskilt genom möjligheten att fastigheter delas eller att
eljest förhållandena ändras kunde väl en automatiskt verkande norm anses
önsklig även här. Men då väghållningsskyldighet tydligen måste grundas på
vederbörandes nytta av vägen och man beträffande nu förevarande vägar i
regel icke torde kunna uppnå rättvisa och billiga resultat utan individuell
undersökning i varje särskilt fall, lärer man varken kunna undgå att medge
Kungl. Majus proposition nr 250.
101
ny sådan prövning, när väsentlig ändring i förhållandena inträtt, eller finna
någon godtagbar regel, som är avsevärt lättare att tillämpa än den nuvarande.
Då från visst håll gjorts gällande, att ingen borde förpliktas bidraga till väg
byggnad beträffande sådan sträcka av vägen, som han icke kommer att
begagna, synes hava bortsetts från att vid samfällt vägbygge gemensamma
kostnader kunna uppstå, som måste utskiftas å alla deltagarna. Emellertid
måste anses riktigt att vid bestämmande av andelar i vägbyggnad såväl som
i annan väghållning bör tagas i betraktande, huruvida och i vad mån de sär
skilda väghållningsåtgärder, som kunna beräknas bliva erforderliga, må anses
vara till nytta för den ena eller andra vägintressenten, men ett sådant för
farande lärer icke stå i strid med gällande regler örn väghållningsbördans
fördelning. Vanligt torde ock vara att man för tillgodoseende av nämnda syn
punkt uppdelar vägen i sektioner, för vilka olika grupper av intressenter
eller olika andelstal bestämmas. Att fördelningsnormen kan anses inrymma
möjlighet att taga hänsyn även till trafikens art, fordonens beskaffenhet
och dylikt, synes icke böra förnekas. Örn det kan antagas att den ene
intressenten kommer att trafikera vägen huvudsakligen med fordon, som i
högre grad än den andres trafik orsakar slitage, bör således den förres andel
i motsvarande mån ökas. Det kan väl inträffa, att den sålunda erforderliga
höjningen av hans andel icke kan ske utan att densamma kommer att över
stiga vad som svarar mot hans nytta av vägen och att det ej heller låter sig
göra att endast inskränka hans vågrätt, t. ex. med avseende å visst slag av
trafik under viss årstid, men en dylik situation torde näppeligen kunna före
ligga, med mindre annan väg står honom till buds, vilken, därest samtliga
inverkande omständigheter tagas i betraktande, måste anses lämpligare för
honom.
Beträffande det sakrättsliga och det personliga ansvaret för fullgörande av
väghållningsprestationerna går de sakkunnigas förslag ut på att fastare knyta
väghållningsskyldigheten till själva egendomen och bereda större garanti för
bidragens utbekommande samt därigenom underlätta kreditmöjligheterna för
vägsamfällighet och förekomma att vägintressent nödgas bidraga med vida
mer än vad som svarar mot hans andel. Förslaget synes härutinnan väl
motiverat och överensstämmande med principen örn väghållningen såsom ett
realonus. Det har ock i denna del lämnats utan anmärkning av det stora fler
talet av remissmyndigheterna. Den föreslagna förmånsrätten synes vara väl
behövlig och icke kunna anses medföra fara för fastighetskrediten eller för
inteckningshavares rätt. Man har härutinnan att taga i betraktande den värde
ökning, vägarna måste anses tillföra fastigheterna, och den garanti, som för
slaget, bland annat genom inskränkning i sakägarnas dispositionsfrihet vid
förrättning, skulle bereda mot att å någon fastighet lägges större bidragsplikt
än vad som svarar mot fastighetens nytta av vägen. Med de sakkunniga är
jag ock ense därom, att den för närvarande föreliggande bristen på säkerhet
för bidragens utfående i själva verket innefattar större risk för intecknings-
havare, i det att även den, som å exekutiv auktion förvärvat fastighet, kan för
fullgörande av dess väghållningsskyldighet nödgas till följd av annans insolvens
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
102
Kungl. Majus proposition nr 250.
utgiva vida mer än på fastigheten rätteligen borde belöpa. Förmånsrätten
svnes ock kunna anses som en motsvarighet till den redan nu för de fall, då
väglottssystem tillämpas, gällande regeln, enligt vilken ny ägare kan bliva
ansvarig för fullgörande av naturaprestationer, som tidigare ägare försummat
att utföra. Att i enlighet med de sakkunnigas förslag införa förmånsrätt torde
i betraktande av det nu anförda i och för sig icke utgöra någon synnerlig anled
ning att anmärka väghållningsskyldigheten i gravationsbevis. Beloppen skulle
ju icke gärna kunna anges därstädes, och envar, som ämnar förvärva eller
belåna en fastighet, måste beräkna att en del av fastighetens bruttoavkastning
kan åtgå till väghållning. Den, som reflekterar på att inköpa fastighet, kan
naturligtvis önska närmare kännedom örn dess väghållningsbörda, men upp
lysning i sådant hänseende kan lätteligen erhållas från det offentliga arkiv,
där förrättningsakter skola förvaras och som en fastighetsköpare, örn han vill
iakttaga försiktighet, vanligen torde hava anledning att besöka för undersök
ning, vilka lantmäteriförrättningar, som övergått fastigheten, och vad därvid
bestämts.
Att det är fastighetsägaren och icke brukaren, som är närmast att svara för
fastighetens åligganden, såvitt angår förhållandet till övriga väghållnings-
skyldiga fastigheter, synes mig tämligen uppenbart. Örn ägaren icke själv
brukar eller bebor fastigheten utan uthyr eller utarrenderar densamma, är
detta en omständighet, som icke vidkommer de andra väghållarna, och önskar
han att hyresgästen eller arrendatorn erlägger en del av hyran respektive
arrendet i den form, att de fullgöra väghållningen för fastigheten, tillhör
frågan härom nyttjanderättsavtalet. Så naturligt och lämpligt är emellertid
vid de flesta vanliga jordbruksarrenden ett dylikt villkor för nyttjanderätten,
att örn avtalet intet uttryckligt utsäger härom, man synes kunna presumera
att det varit parternas mening att villkoret skall gälla, vadan ock bland disposi
tiva regler örn arrendatorns skyldigheter även en förpliktelse av detta innehåll
torde böra upptagas i arrendelagstiftningen. Motsvarande gäller däremot icke
örn vägbyggnad eller örn andra nyttj anderätter än vanligt jordbruksarrende.
Vid avtalets tystnad bör man därför här anse förpliktelsen åvila ägaren även i
förhållande till nyttjanderättshavaren. Det undantag från regeln att ägaren
svarar gentemot övriga väghållare, vilket de sakkunniga uppställt för fall då
nyttj anderätten är av sådan beskaffenhet, att innehavaren och ej ägaren skall
svara för kommunal fastighetsskatt, synes motiverat av att innehavarens ställ
ning här i regel närmar sig en ägares; i vissa hithörande fall finnes ej ens
någon verklig ägare. Eljest är här ofta fråga örn publik egendom. Men att,
såsom för närvarande är förhållandet, fastighet endast av den anledning, att
den tillhör kronan eller allmän inrättning, får intaga en särställning i före
varande hänseende synes icke kunna grundas på bärande skäl. Även här torde
man principiellt böra åt nyttjanderättsavtalet överlåta att såsom en intern
angelägenhet mellan jordägaren och nyttjanderättshavaren reglera frågan,
huruvida och i vad mån den senare skall gentemot den förra svara för full
görande av fastighetens väghållningsskyldighet.
Vidkommande grunddragen av det förfarande, genom vilket rättigheter och
103
skyldigheter beträffande nu ifrågavarande vägar skola fastställas, så torde av
den lämnade redogörelsen framgå att varken de sakkunniga eller någon av
remissmyndigheterna föreslagit någon synnerligen genomgripande förändring
av den gällande rättens regler på förevarande område, åtminstone om man
bortser från förslaget att överprövningen av förrättningsutlåtandet skall ske
av ägodelningsrätt i stället för allmän underrätt. Jag har ock i det föregående
såsom min mening uttalat, att en individuell prövning i fråga örn varje särskild
vägintressents nytta och behov av viss väg är nödig i här avsedda fall och då,
såsom de sakkunniga framhållit, en viktig beståndsdel av denna prövning
regelmässigt måste vara syn på stället, torde även örn förfarandet icke alltid
kan motsvara högt ställda fordringar å snabbhet och enkelhet, stora möjlig
heter icke finnas att utbyta detsamma mot något därifrån artskilt. Även örn
sakägarna äro ense, synes en viss kontroll från myndighets sida, särskilt med
avseende å utseende av förrättningsman, nödvändig för att man skall kunna
tillerkänna förrättningsresultat sakrättsliga verkningar, och de ärenden, som
här äro i fråga, äga i allmänhet icke den natur att för deras avgörande kan
stadgas mindre betryggande former, än beträffande vanliga tvistemål.
Genom en långt gående differentiering av fallen skulle man väl möjligen
kunna få fram vissa sådana, där ett för bagatellärenden lämpat förfarande
kunde anses godtagbart, men därest ej omfattningen av den sålunda särställda
gruppen av ärenden skulle begränsas så snävt, att reglerna örn densamma
komme att sakna nämnvärd praktisk betydelse, skulle gränsen mellan de olika
slagen av ärenden bliva svår att draga på otvetydigt sätt och därigenom rätts
säkerheten äventyras. I bagatellsaker torde i allmänhet uppgörelse i godo
kunna komma till stånd på någorlunda drägliga villkor. Det av tvångsrätt
till väg för tillfälliga behov och för gång- och cykeltrafik orsakade intrånget
kan emellertid i många fall vara betydande.
Det i ett par av yttrandena framställda förslaget, att man kunde i samband
med jorddelningsförrättning reglera även vägfrågor, synes mig visserligen
beaktansvärt och metoden är ju ej heller okänd av den gällande rätten, såvitt
angår vägbyggnad å skifteslags mark, men frågan örn en utvidgning av denna
metods användning synes kunna anstå till en blivande revision av jorddelnings-
lagstiftningen, till vilken reglerna tydligen närmast skulle vara hänförliga.
Ett ganska intimt samband mellan jorddelnings- och vägförrättning torde
emellertid, örn sakägarna så önska, ofta kunna etableras utan att särskild lag
stiftning härom erfordras.
Rätt för vägsamfällighet att med enahanda verkningar som ett förrättnings-
utlåtandes besluta örn upptagande av nya medlemmar, eljest omfördela väg-
hållningsskyldigheten eller egenvilligt höja vid förrättning bestämd slitage
ersättning, torde näppeligen kunna medges. I vissa av dessa fall skulle sam-
fälligheten ju uppenbarligen vara partisk och, även om alla sakägare vore
ense, skulle dock, då man, såsom nyss berörts, bör i viss mån inskränka
deras dispositionsfrihet vid förrättning, beslutet icke utan vidare kunna
likställas med ett förrättningsutlåtande. Man kunde väl tänka sig att
ej blott medge talerätt mot dylika samfällighetens beslut utan även stadga att
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
104
desamma skulle underställas myndighets prövning, men i så fall torde någon
synnerlig förenkling av förfarandet ej uppnås, helst som den prövande myndig
heten ofta skulle, för att kunna objektivt bedöma frågorna, nödgas själv företaga
mot förrättning svarande åtgärder. I vad mån samfälligheten inom gränserna
för vad dess medlemmar kunna privat genom enhälligt beslut avgöra äger
behörighet att företräda dem, är en helt annan fråga, på vilken jag i detta
sammanhang ej skall ingå.
Yad angår formerna för förrättningsresultatets överprövning synas stäm-
ningsförfarandet och domstolsproceduren vid de allmänna underrätterna i
detta fall, med hänsyn till målens säregna beskaffenhet, utgöra en alltför tung
och omständlig metod. Jag delar de sakkunnigas mening, att uppgiften icke
bör anförtros åt administrativ myndighet samt att däremot ägodelningsrätten
och förfarandet i ägodelningsmål äro väl lämpade för ändamålet. Vid sådant
förhållande och med hänsyn till den allmänna anslutning, förslaget i denna
del får anses hava vunnit bland remissmyndigheterna, torde jag sakna anled
ning att ytterligare utveckla skälen för min ståndpunkt härutinnan samt hän
visar därför blott till de sakkunnigas förut återgivna motivering för förslaget.
Att, såsom i vissa yttranden förordats, överprövning av förrättningsutlåtande
skulle äga rum i varje fall och således verkställighet ej få ske, med mindre
fastställelse av förrättningen i ena eller andra ordningen meddelats, skulle
ju kunna tyckas innebära ökad garanti för att lagens föreskrifter örn formerna
för förfarandet bliva iakttagna och att, där inskränkningar i sakägarnas disposi-
tionsfrihet stadgats, de intressen, som man härigenom velat skydda, icke trädas
för nära. Jag är emellertid icke övertygad örn att fördelarna av en dylik
obligatorisk överprövning i verkligheten bleve av sådan betydelse att de kunde
uppväga den förtyngning av proceduren, som överprövningen skulle medföra.
Yad först angår frågan örn väganläggning i tättbebyggd ort, anvisar de sak
kunnigas förslag för ärendets handläggning en speciell ordning, vartill jag i det
följande återkommer och som torde väsentligen reducera betydelsen av regler
örn vanliga vägförrättningar i dylika orter. Beträffande övriga fall, då sak
ägarnas dispositionsfrihet enligt förslaget är inskränkt, skulle en blott och
bär granskning av förrättningsakten icke kunna förutsättas ge tillräckligt
material för de relevanta spörsmålens bedömande, och att den prövande
myndigheten skulle i fastställelseärendet hålla syn, förhöra sakägare och dylikt
torde icke kunna komma ifråga. Kontrollen över att formföreskrifterna iakt
tagits, skulle väl främst avse att vederbörliga kungörelser och kallelser skett,
men faran för att förrättningsmannen uraktlåter att verkställa dylika åtgärder
torde kunna anses ringa, därest den myndighet, som förordnar honom, har att
pröva hans kompetens samt han anses handla under tjänstemannaansvar. De
mer betydande formfel vid förrättning, för vilka verklig risk kan anses före
ligga, t. ex. misstag angående viss persons behörighet att föra talan i visst
hänseende, torde, där de förelupit, vanligen dock icke träda i dagen blott genom
granskning av akten, övervakning av det sätt, på vilket förrättningsman fullgör
sitt uppdrag, måste visserligen kunna vara av stor betydelse för frågan, huru
vida åt honom böra anförtros nya dylika uppdrag, och för tjänstefels beivrande,
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
105
men bland annat av hänsyn till sakägarnas intresse torde man sällan kunna,
på den grund att förrättningen handlagts illa, vägra fastställelse.och sålunda
tvinga till företagande av ny förrättning i fall då alla sakägarna dock äro nöjda
med förrättningsresultatet. Bestämmelser örn övervakning synas därför kunna
meddelas i administrativ ordning, och tillsynen kunna utövas genom gransk
ning i efterhand av de till vederbörande arkiv redovisade akterna m. m. dylikt.
En nödvändig konsekvens av begränsningen av dispositionsfriheten vid för
rättning synes vara att ett privat avtal i vägfrågor icke utrustas med enahanda
sakrättsliga verkningar, som ett lagakraftvunnet förrättningsutlåtande. Det
gäller här, i minst lika hög grad som i fråga örn vägsamfällighets möjlighet att
ändra vad vid förrättning bestämts, att viss kontroll från det allmännas sida
är erforderlig, och för att avtalet skall få bliva bindande för annan än kontra
henterna bör ock krävas att viss offentlighet gives detsamma. Den gällande
regeln örn avtalets intagning i dombok lärer ej ens i sistnämnda hänseende
kunna anses göra tillfyllest. Som de sakkunniga påpekat vinnes ej heller genom
denna regel vad därmed åsyftats, enär intagningen i domboken icke torde med
föra att de vägrätter, som ett avtal örn underhåll av vägen regelmässigt förut
sätter, erhålla något sakrättsligt skydd. Härför skulle fordras särskilda servi-
tutsavtal och dessas intecknande. Begeln är föråldrad och torde ej heller
numera tillämpas i avsevärd omfattning. Den skulle emellertid, förutom att
den på nyss antytt sätt kan innebära fara för rättssäkerheten, även kunna
bereda personer, vilka länsstyrelserna icke anse sig kunna godkänna såsom
förrättningsmän, möjlighet att likväl på en omväg utöva verksamhet i sådant
hänseende. På grund av det anförda anser jag de ifrågavarande bestämmel
serna örn privata avtal böra utgå ur lagen. Det må betonas att man därigenom
icke skulle beröva de privata avtalen den giltighet, de enligt allmänna rätts
regler äga, och att min mening icke är att ej vägfrågor i enklare fall, där någon
större garanti för avtalens bestånd gentemot nya ägare av fastigheterna ej
tarvas, ofta lämpligen kunna lösas genom privata överenskommelser. Lika
med de sakkunniga anser jag att i väglagen bör angivas i vad mån prövningen
vid förrättning skall vara bunden av privata avtal samt att därvid avtalets
förmåga att hindra frågornas avgörande vid förrättning bör begränsas dels i
huvudsaklig överensstämmelse med gällande rätt, dels ock ytterligare sålunda
att avtalet, örn det ej är uppenbart obilligt, må på begäran av sakägare stad
fästas vid förrättningen, varigenom alltså en viss ersättning skulle beredas
för den avskaffade möjligheten att genom intagning i dombok förläna avtalet
sakrättsliga verkningar.
Pissa vägar i tättbebyggda orter.
Sedan jag nu behandlat frågan örn de allmänna regler, som böra gälla be
träffande vägar på vanlig landsbygd, återgår jag till problemet örn de tätt
bebyggda orterna för att söka klarlägga, i vad mån det förberörda, här ofta
behövliga ingripandet från det allmännas sida eller andra för dylika orter
speciella förhållanden påkalla avvikelser från nyssnämnda allmänna regler.
Kungl. Majus proposition nr 250.
De sakkunniga.
De sakkunniga framhålla härutinnan till en början att av ett dylikt in
gripande icke nödvändigtvis behöver följa rubbning av annat än sakägarnas
dispositionsfrihet och ordningen för frågornas prövning, men att emellertid
en så individuell behandling av varje särskild väg och fastighet, som de
rörande vanliga enskilda vägar uppställda materiella rättsreglerna förutsätta,
och de begränsningar av vägrätten och väghållningsskyldigheten, som be
träffande sådana vägar måste upprätthållas, lätteligen skulle minska möjlig
heterna att nå det ändamål, som det officiella initiativet åsyftar. Vissa
modifikationer i vad eljest måste stadgas till skydd för enskilda intressen,
vore i nu förevarande fall enligt de sakkunnigas mening tillåtliga i betraktande
av det särskilda allmänna intresse, som här stöde på spel. Dylika modifika
tioner vore jämväl önskvärda med hänsyn till att i hithörande fall det prak
tiska genomförandet av dessa regler vållade vissa svårigheter, som i det
följande skola beröras.
De sakkunniga förutskicka att, även där de för tättbebyggda orter speciella
förhållandena påkallade särskilda regler, detta dock ej behövde gälla alla
enskilda vägar i orten. Även där kunde finnas vissa vägar, som i förevarande
hänseenden icke skilde sig från vad som vore utmärkande för vägarna på rena
landsbygden. Sålunda kunde en väg inom tättbebyggt område uppenbarligen
vara av intresse så gott som endast för en fastighet eller ett fåtal sådana, som
under långa tider förbleve i ett och samma skick och utnyttjade vägen i
väsentligen oförändrad omfattning, såsom fallet ofta vore med smärre privata
utfartsvägar för färdigbildade tomter. Dylika vägar avsåge de sakkunniga icke
i detta sammanhang utan jämställde dem med vägarna på vanlig landsbygd.
De ägde enligt de sakkunnigas förmenande icke sådan större betydelse med
avseende å ortsförhållandena i allmänhet, som motiverade ett inskridande
från det allmännas sida, och de allmänna reglerna om väghållningsbördans
fördelning etc. syntes i dessa fall ej bereda större svårigheter än eljest. Före-
låge ett flertal intressenter, vore dock en enkel vägdelning eller till och med
en privat överenskommelse här oftast tillfyllest. De sakkunniga fortsätta:
Men regelmässigt uppstår inom ett tätare bebyggt område ett nät av
vägar, som kunna anses vara av mer eller mindre intresse för alla egen
domarna inom området såsom utfartsvägar från detsamma eller förbindelse
leder mellan dess olika delar. Där fastighetsbildning och bebyggelse följa
en god plan, torde dessa gemensamma vägar väsentligen tillgodose väg-
behovet inom området och bilda en motsvarighet till gatunätet inom stads-
plajielagda områden. Vissa sådana vägar kunna äga allmän vägs karaktär
och hållas av vederbörande vägdistrikt eller stad men flertalet lärer, där
särskilda omständigheter ej föreligga, bibehålla sin natur av enskilda vägar
tills dessa, om ortens utveckling till samhälle fortsätter och därför stadsplan
slutligen fastställes, småningom förvandlas till gator.
Att mark till ett dylikt vägnät avsättes kan tillskrivas fastighetsbildnings-
och planlagstiftningens bestämmelser, och vägrättsfrågorna torde sällan
vålla större besvär, enär dels denna lagstiftning sörjt för rätt för varje fastig
het till utfartsväg och dels begagnande av vägnätet vanligen icke torde möta
hinder, även om rätt härutinnan icke föreligger. Att vägnätet kan bliva olämp
ligt planlagt, därest ej avstycknings- eller byggnadsplan fastställts, har emel
lertid ovan framhållits.
106
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
107
Yad angår väghållningen torde väl i regel exploatören för att kunna av
yttra lägenheter vara nödsakad att i mån av exploateringens fortgång anlägga
åtminstone de viktigaste tillfartsvägarna till olika delar av området, där ej
äldre väg finnes att tillgå. Men ofta lämnar detta anläggningsarbete be
träffande omfattning och kvalitet mycket övrigt att önska, och åt tomtägarna
överlämnas att fullborda vägbyggnaderna samt vidmakthålla vägarna. Skall
väghållningsskyldigheten ordnas enligt väglagens regler, är det i allmänhet
mycket vanskligt, i vissa fall omöjligt, att beträffande varje till området
hörande fastighet beräkna, huruvida och i vad mån densamma kommer att
draga nytta av eller begagna varje särskild i vägnätet ingående väg eller väg
nätet i dess totalitet. Det stora antalet fastigheter medför att jämförelsen
dem emellan vid andelstalens beräkning ytterligare försvåras samt att, örn
framdeles inträder sådan ändring i förhållandena, som påkallar ny förrätt
ning, denna måste bliva av vidlyftig beskaffenhet och lätt kan draga be
tydande kostnader. Dylik ändring inträffar mycket ofta just med avseende
å tättbebyggda orter, så länge exploateringen fortsätter. Så snart en ny tomt
avstyckas, säljes och bebygges, tillkommer en ny vägintressent och därmed
äro förutsättningarna för den verkställda fördelningen rubbade. Föredetta
fall finnes visserligen regeln i 38 §, men örn exploateringen skei’ från en
fastighet, vars andel i väghållningen är helt obetydlig eller i varje fall be
räknad blott efter den omfattning, i vilken fastigheten vid tiden för fördel
ningen begagnade vägen, kan ju denna andel icke inrymma summan av
kanske ett mycket stort antal sedermera från fastigheten avstyckade bostads
lägenheters skäliga andelar.
Som lagens regler alltså i förevarande fall leda till stor osäkerhet i till-
lämpningen och ett mycket omständligt och därför ej sällan kostsamt för
farande, vars resultat under hela tiden för den pågående fastighetsbildningen
och bebyggelsen behöver underkastas ständiga omprövningar och ändringar,
har man i praktiken nödgats söka andra utvägar till frågans lösning.
De sakkunniga skildra hurusom dels ofta vid tomtköpen mellan mark
exploatören och köparen avtalas att den senare skall gälda viss årlig avgift
såsom väghållningsbidrag, en metod som emellertid enligt de sakkunniga
uppenbarligen ej gör tillfyllest, dels i vissa fall tomtköparna bilda föreningar
för väghållningen, vilka föreningar dock sakna tvångssammanslutningens ka
raktär, dels ock vid vägförrättningar ej sällan alla fastigheterna inom området
upptagas såsom delägare och taxeringsvärdena mer eller mindre omedelbart
läggas till grund för fördelningen, antingen på det vis att andelstalen uträknas
efter fastigheternas värde eller ock så att andelstal icke direkt åsättas utan
endast viss grund för deras beräknande anges, nämligen de vid varje särskild
tidpunkt gällande värdena, i vilket senare fall alltså uppnås att den bestämda
fördelningsgrunden kommer att verka automatiskt, oberoende av de ofta
inträdande ändringarna i förhållandena. De sakkunniga anföra vidare:
Intetdera av dessa vid förrättningar tillämpade sätt att fördela efter värden
kan emellertid genomföras annorledes än på frivillighetens väg. Yrkar någon
av sakägarna att hans andel bestämmes med hänsyn till hans fastighets nytta
av vägarna och till den omfattning, i vilken envar av delägarna begagnar
dem, synes icke med lagen förenligt att underlåta att så gott sig göra låter
efterkomma detta yrkande; och bestämmes en av andelarna på dylikt sätt,
torde lätteligen förutsättningarna brista för en frivillig överenskommelse
mellan de övriga sakägarna rörande fastighetsvärdena såsom norm för fördel
ningen mellan dem. Yrkande av nyssnämnt slag framstä.lles naturligtvis
Kungl. Majus proposition nr 250.
108
gärna av sådana sakägare, som hava sina fastigheter belägna vid allmän väg
och därför icke äro hänvisade till de ifrågavarande enskilda vägarna för utfart.
Skulle förrättningsmannen lyckats förlika alla sakägarna örn delning efter
de vid varje särskild tid gällande taxeringsvärdena, kan ägaren av en seder
mera inom området bildad fastighet motsätta sig att hans andel beräknas
annorledes än enligt 38 §, och det torde vara tvivel underkastat, huruvida
han kan anses utan särskilt åtagande bunden av att stamfastighetens ägare
biträtt en förening örn rörlig grund för andelstalens bestämmande.
Tydligen föreligger alltså ett verkligt behov att beträffande vägnätet i
tätare bebyggda orter erhålla lagstiftningens stöd vid försöken att genomföra
en efter förhållandena mer lämpad metod för intressentkretsens bestämmande
och väghållningsbördans fördelning.
Möjligheterna att utan väghållningsbördans överflyttande på staten eller
kommunala bildningar tillgodose anspråken på praktiska regler bliva främst
beroende på frågan, i vad mån man jämväl vid en tvångsvis genomförd regle
ring av enskildas väghållningsskyldighet kan dispensera från grundsatsen
att ingen bör åläggas sådan skyldighet i större utsträckning än som svarar
mot hans nytta av vägen. Att helt åsidosätta denna princip torde icke låta
sig göra. I verklig strid mot densamma kan ej kretsen av de väghållnings-
skyldiga utvidgas utan att resultatet blir alltför godtyckligt och stötande för
rättskänslan. Nyttan av vägen är grunden för väghållningsskyldigheten. Å
andra sidan skulle det tydligen vara ytterst olämpligt, örn denna regel måste
medföra att väghållningen inom området splittrades på en mängd olika
grupper av fastigheter, måhända därtill så att en och samma fastighet bleve
medlem av ett flertal sådana grupper. Systemet med väglotter och väghåll
ning in natura synes här näppeligen böra komma till användning. Dess
brister skulle i förevarande fall mer än eljest framträda, medan å andra sidan
de fördelar för väghållarna, som detsamma under vissa förhållanden kan
bereda, skulle vara mindre. Men nästan ännu olämpligare vore en mängd
smärre samfälligheter, något som i detta fall skulle medföra ungefär samma
olägenheter som väglottssystemet men sakna dess förtjänster. En gemensam
styrelse vore väl tänkbar, men därmed vore ej mycket vunnet, enär beslutande
rätten skulle vara fördelad på olika stämmor, vartill komme ett invecklat för
valtnings- och bokföringssystem med vissa kostnader gemensamma men andra
särskilda, för varje samfällighet. Uppenbarligen bör eftersträvas, att hela det
erforderliga vägnätet och de för området behövliga utfartsvägarna — bortsett
från de smärre, högst privata vägar, örn vilka ovan nämnts — hållas av en
enda samfällighet, bestående av alla de egendomar inom området, som draga
nytta av någon av ifrågavarande vägar.
En dylik metod ägde motsvarighet i det fall, då man vid förrättning rörande
viss väg till densamma hänförde även sådana vägsträckor, som vore till nytta
blott för vissa av sakägarna, och verkställde den eventuellt erforderliga ut
jämningen vid andelstalens bestämmande. De sakkunniga framhålla att det är
i detta sistnämnda hänseende som de vanliga reglernas svårtillämplighet i
tättbebyggda orter gör sig mest gällande, samt fortsätta härom:
Särskilt osäker blir uppskattningen av den omfattning, i vilken de olika
egendomarna komma att begagna sig av vägnätet. Men det må erinras att
trafikintensiteten, som beträffande vanliga vägar spelar stor roll såsom mått
stock å nyttan, i det nu förevarande fallet icke kan tillmätas enahanda be
tydelse härutinnan. På rena landsbygden torde en väg, som icke begagnas
för viss fastighets räkning, praktiskt taget kunna anses sakna värde för fastig-
Kungl. Maj:ts proposition nr 2o0.
109
heten. I ett tättbebyggt samhälle däremot är vägnätet såsom nödvändig
förutsättning för samhällsbildningen och genom sin inverkan på utvecklingen
av förhållandena i allmänhet inom detta samhälle av stor betydelse för varje
fastighet därstädes, alldeles oavsett huruvida och i vad mån vägarna trafikeras
för fastighetens räkning. Normalt stiger saluvärdet av exploateringsmark
och tomter med samhällsbildningens fortskridande. Även synpunkten att det
intensivare begagnandet vållar större slitage förlorar i betydelse, örn vägarnas
byggnadssätt förbättras, vägytan belägges med motståndskraftigt material
o. d.; och med utveckligen av en ort till samhälle följer ju ofta att man icke
längre kan nöjas med enkla grusvägar av den för landsbygden utmärkande
typen. Att bestämma bidragsskyldigheten efter fastigheternas värden kan
sålunda redan på nu anförda skäl äga visst fog. Den värdestegring, till vilken
vägnätets anläggning och vidmakthållande medverka, bör ju oftast någorlunda
stå i proportion till fastigheternas värden över huvud taget. I samma riktning
ledes man, örn hänsyn tages till det bakomliggande allmänna intresset. Där
ett sådant är bestämmande för bidragsplikt för enskilda, är regeln att vid
bidragsskyldighetens fördelning hänsyn tages mer till betalningsförmågan
än till den fördel, varje särskild individ har av den allmännyttiga verksam
heten. En fördelning efter taxeringsvärden behöver således icke anses som
en mer eller mindre orättvis nödfallsutväg för fall, då annan möjlighet ej
står till buds, utan äger även av principiella skäl sitt berättigande i icke
ringa mån. Då härtill kommer att metoden medför så betydande praktiska
förmåner som att icke blott vid det första förfarandet för väghållnings-
skyldighetens bestämmande befria från allt eljest med nödvändighet om
ständligt och dock med avseende å resultatet osäkert arbete för bördans
fördelning utan även giva en norm, som vid framtida ändringar av för
hållandena verkar automatiskt, har det synts de sakkunniga icke böra möta
avgörande betänkligheter att i lagen sanktionera denna på sina håll redan
praktiserade metod, vilken äger viss hävd i den äldre rättens regel örn fördel
ning efter skattetal och även vid många tillfällen förordats inom riksdagen.
De tättbebyggda orterna skulle sålunda med avseende å den rättsliga regle
ringen av frågan örn kostnaderna för trafiklederna bilda en förmedlande
övergångsform mellan ren landsbygd och stadsplanelagt samhälle på ett
sätt, som torde äga ganska god motsvarighet i de faktiska förhållandena.
De sakkunniga upptaga härefter frågan, huruvida även fastigheter, belägna
vid allmän väg, borde i likhet med de övriga deltaga i hållandet av enskilda
vägar i orten, samt hänvisa därvid till en början till sina uttalanden örn att
vägnätet i en tättbebyggd ort måste anses vara av betydelse för varje fastighet
därstädes, oavsett örn vägarna trafikeras för fastighetens räkning. De sak
kunniga tillägga emellertid att det kunde ifrågasättas, örn ej likväl bidrags-
plikten för fastigheterna vid allmän väg borde nedsättas, samt anföra såsom
tänkbara skäl härför, att fastigheterna icke behövde använda det enskilda
vägnätet såsom utfart och att de ofta vore högt taxerade och detta delvis
på grund av att läget vid allmän väg medfört befrielse från tungan att hålla
egen utfartsväg; köparen hade i regel av sådan anledning fått betala högre pris,
och därest vägen blivit allmän först efter köpet, hade han måhända fått bidraga
till iståndsättning av vägen för att vägdistriktet skulle övertaga densamma
till underhåll. Såsom skäl att icke tillmäta läget vid allmän väg betydelse i före
varande hänseende kunde å andra sidan framhållas följande: det vore inga
lunda säkert att fastigheterna ifråga begagnade blott eller ens huvudsakligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Ilo
den allmänna vägen för utfart, i det avstånden kunde förkortas genom an
litande av enskilda vägar i olika riktningar; vid en genom ett samhälle gående
allmän väg läge vanligen just de fastigheter, för vilka samhällets enskilda
vägnät i sin totalitet vore av särskilt värde, såsom handelsbodar och andra
för ortsbefolkningen avsedda inrättningar; enligt de sakkunnigas förslag skulle
sådana privata utfartsvägar till det gemensamma enskilda vägnätet i orten,
vilka kunde vara behövliga för en eller annan fastighet, icke inräknas bland
de vägar, till vilka alla egendomarna i orten skulle bidraga; i den mån för
närvarande köpeskillingar och taxeringsvärden ökades med hänsyn till en
beräknad nedsättning av eller befrielse från väghållningstungan, skulle detta
förhållande ändras, örn läget vid allmän väg ej längre finge inverka vid
bidragsskyldighetens bestämmande; örn under övergångsperioden till det nya
systemet någon gjorde förlust på den grund att han betalt högre köpeskilling
eller bidragit till vägens iståndsättning i tanke att läget vid allmän väg skulle
befria från väghållningsbörda, hade han dock icke ägt något å lag grundat
anspråk att få njuta den allmänna vägen till godo, utan riskerade att den
samma förvandlades till enskild, t. ex. örn den allmänna genomgångstrafiken
befunnes böra föras förbi samhället i stället för genom detsamma; för övrigt
hade det kanske varit flera av samhällets fastigheter än de vid den allmänna
vägen belägna som bidragit till iståndsättningen; där vägdistriktet övertoge
någon av samhällets vägar, vore det icke meningen att endast de vid vägen
belägna fastigheterna skulle profitera därav utan en lättnad i väghållnings-
bördan för alla fastigheterna i samhället borde här inträda; örn taxerings
värdena i regel skulle vara bestämmande för fastigheternas delaktighetstal
utan hänsyn till graden av nytta, borde detta gälla även de intressenter, som
hade sina fastigheter vid allmän väg. De sakkunniga stanna i den mening
att, där en typisk samhällsbildning ägt rum, någon skillnad vanligen icke
behövde göras mellan fastigheter vid allmän väg och de övriga, men att ej
sällan förhållandet dock kunde vara det motsatta, måhända beroende på mer
eller mindre tillfälliga orsaker.
De sakkunniga fortsätta:
Men att undantag sålunda kunna vid en fördelning efter taxeringsvärden
eller annan schablon bliva nödvändiga i speciella fall gäller icke blott fastig
heterna vid allmän väg. För att det ingripande från länsstyrelsens sida till
vägförhållandenas ordnande i tättbebyggda orter, varom ovan förmälts, skall
leda till önskad effekt, måste detsamma ofta ske på ett ganska tidigt stadium
och alltså medan fastighetsbildningen och bebyggelsen kunna vara av
väsentligen olika karaktär inom olika delar av orten. Vissa av fastigheterna
hava kanske anlagt vägar, medan andra partier av området alldeles sakna
sådana. Områdets gränser kunna komma att skära vad som är blott en
fastighet, intill dess den inom området belägna delen hunnit bliva frånsåld
eller eljest avstyckad. Rättvist och billigt kan vara att, där exploatering av
fastighet pågår, denna fastighet, vars ägare ofta mer än någon annan till
godogör sig värdestegringen å markområdena, bidrager i särskilt hög grad
till väganläggningar. Dessa och andra förhållanden måste kunna giva anled
ning till modifikationer i särskilda fall av den allmänna regelns verkningar.
Därmed förlorar visserligen denna regel något av sitt praktiska värde, men
Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.
lil
detta dock icke i sådan mån att regeln därför bör förkastas. Beträffande så
rörliga förhållanden, som utmärka en orts utveckling från landsbygd till
samhälle, kan säkerligen icke utan allvarliga olägenheter undvikas att möj
lighet beredes för jämkningar i uppställda regler och för ingripanden från
det allmännas sida till ändring av vad en gång bestämts. Området kan
behöva vidgas eller inskränkas, nya vägföretag kunna tillkomma, äldre vägar
ombyggas eller indragas etc. Det gäller endast att för dylik nyprövning söka
de enklaste metoder, som erbjuda sig utan att äventyra ett gott resultat.
Som det initiativ och det inflytande beträffande vägnätets anläggning och
vidmakthållande, vilket de sakkunniga här ovan föreslagit skola tillkomma
länsstyrelsen, tydligen måste utövas vid något slags under länsstyrelsens
ledning stående förrättningsförfarande, har det synts såsom en självskriven
följd därav att behov av framtida ändringar i vad sålunda bestämts också
skall tillgodoses i enahanda ordning, ehuru naturligtvis därvid proceduren
i allmänhet kan göras väsentligt enklare än vid det ursprungliga förfarandet.
Jämkning av viss fastighets andel torde endast undantagsvis kräva under
sökning på platsen eller dylikt.
Härefter angiva de sakkunniga på följande sätt de huvudlinjer, efter vilka
de avsett att de beträffande tättbebyggda orter föreliggande särskilda vägpro-
blemen skulle lösas:
Det skall tillkomma länsstyrelsen att, där densamma finner en uppkom
men eller snart förestående tätare bebyggelse det påkalla, efter samråd med
vederbörande kommunala institutioner, bl. a. byggnadsnämnd, där sådan
finnes, och med vederbörande fastigheters ägare och innehavare, förordna
att alla fastigheter i orten, vars geografiska område av länsstyrelsen närmare
bestämmes, skola utgöra en enda vägsamfällighet för väghållning av de
enskilda vägar, som anses behövliga för orten, betraktad såsom en helhet,
och ej endast för en obetydlig del av densamma. Länsstyrelsen skall pröva
vilka egendomar av annat slag än fastighet i inskränkt mening, som enligt
vanliga regler kunna och i det särskilda fallet böra likställas med fastigheter.
Under länsstyrelsens ledning konstitueras vägsamfälligheten, vilken till
skillnad från vanliga sådana bör benämnas på särskilt sätt —- enligt de
sakkunnigas förslag vägförening. På länsstyrelsens föranstaltande upprättas
— eventuellt genom därtill av länsstyrelsen förordnad sakkunnig person —
förslag rörande de vägar, som skola av föreningen övertagas till underhåll
eller anläggas och underhållas av densamma, varefter länsstyrelsen granskar
förslaget och låter företaga erforderliga besiktningar och andra utredningar
samt efter överläggning med föreningsmedlemmarna och byggnadsnämnd,
där sådan finnes, fastställer, vilka befintliga eller tilltänkta vägar för
eningen skall hålla, samt meddelar närmare bestämmelser om väghåll
ningen. Det är alltså vid utövandet av denna prövning och bestämmande
rätt som länsstyrelsen har att bevaka intresset av att, i den mån byggnads
plan eller annan trafiklederna upptagande plan ej redan finnes, vägnätet
dock blir anlagt på ett för den framtida bebyggelsen och samhällsbildningen
i övrigt lämpligt sätt. Örn möjligt bör därför ett verkligt huvudvägnät för
orten på en gång planeras, men anstånd med byggandet eller övertagandet
av vissa vägar må länsstyrelsen bevilja, liksom även befintlig väg må, ehuru
den ej är lämplig för den framtida bebyggelsen, tills vidare upptagas bland
föreningens vägar, där vägen ännu länge kan med fördel bibehållas. Ändring
i vad som bestämts angående vägarna äger länsstyrelsen vid behov vidtaga
när som helst efter vederbörlig utredning. Länsstyrelsen tillsätter en av
ledamöterna i föreningens styrelse och äger, där sådant är nödigt för till-
Kungl. Majus proposition nr 250.
112
godoseende av det allmänna intresset av en sund utveckling av ortsförhål-
landena ock i vissa fall även på begäran av enskild till förhindrande av
kränkning av hans rätt, med verksamma medel tillhålla föreningen att full
göra sin väghållningsskyldighet. Normen för väghållningsbördans fördel
ning mellan föreningens medlemmar är i regel taxeringsvärdena. Möjlighet
hålles emellertid öppen för länsstyrelsen att, om i särskilt fall annan
automatiskt verkande norm skulle finnas lämpligare, efter de väghållnings-
skyldigas hörande bestämma att den senare normen skall träda i taxerings
värdenas ställe. Det måste nämligen kunna förekomma fall då viss modifika
tion av taxeringsvärdena kan vara lämplig eller fördelningen enligt allmän
önskan bör ske t. ex. efter areal eller dylikt. Särskilt torde detta kunna
inträffa, örn väghållningen i orten eller större del därav redan är genom
överenskommelse vid eller utom förrättning ordnad efter någon automatiskt
verkande regel. De särbestämmelser, som beträffande viss eller vissa väg-
hållningsskyldiga fastigheters andelar understundom kunna finnas erfor
derliga, meddelar länsstyrelsen efter ansökning av fastigheten eller för
eningen.
Slutligen anföra de sakkunniga i detta sammanhang:
Rätt att nyttja föreningens vägar skall naturligtvis tillkomma varje i
föreningen ingående egendom men kan icke utan vidare medges allmän
heten. En utom föreningen stående fastighet, för vilken upplåtes rätt att
begagna någon föreningens väg, synes böra vara pliktig att erlägga vägavgift
till föreningen; samfälld väghållning mellan föreningen och den ifrågava
rande fastigheten synes däremot mindre lämpligt att etablera. Vid fråga
om upplåtelse av vågrätt för utomstående torde icke behöva uppställas
strängare förutsättningar för rättighetens inträde än att vägen är till nytta
för fastigheten. Yad beträffar tillämpningen av de allmänna reglerna örn
vågrätt, då fråga är örn att förklara väg skola anläggas eller övertagas av
föreningen, synes man med hänsyn till det allmänna intresse, som här gör
sig gällande, icke behöva upprätthålla kravet, att vägen skall vara av synner
lig vikt för någon särskild av de i föreningen ingående fastigheterna eller
för deras totalitet, utan kunna överlåta åt länsstyrelsen att mera fritt bedöma
ortens behov av vägen. Men från fordringen, att vägrättsupplåtelse ej må
tillskynda den tjänande fastigheten märkligt men, torde icke böra dispen
seras i annat fall än då vägen är av synnerlig vikt för orten. Då rätt till
anläggning av väg eller till begagnande av befintlig väg upplåtes för
föreningen och av denna tages i anspråk, bör föreningen gälda ersättning
för markupplåtelse och annat intrång, i den mån ej häremot kan kvittas
nytta, som föreningens ifrågavarande väghållning medför för de till ersätt
ning berättigade. Någon gottgörelse för redan nedlagt vägbyggnadsarbete
torde däremot i dylikt fall icke böra utgå. Den utjämning mellan olika fastig
heter i orten, som stundom kan finnas påkallad av att desamma i olika grad
färdigbyggt sina vägar, kan ske genom att länsstyrelsen tills vidare antingen
förordnar örn bildande av vägförening endast inom en del av området eller
åsätter vissa fastigheter eller grupper av sådana särskilda andelstal eller
ålägger fastighet, från vilken exploatering pågår, skyldighet att bära särskilt
hög andel av kostnaderna för vissa vägbyggnadsföretag.
De nya uppgifter, som sålunda enligt de sakkunnigas förslag skulle läggas
å länsstyrelserna, kunna otvivelaktigt i vissa fall i icke ringa mån öka deras
arbetsbörda. Men de viktiga intressen, som föranlett förslaget, synas det
oaktat väl motivera detsamma. Från prövningen av frågor om vägrätts
upplåtelse för utomstående och örn intrångsersättningar och vägavgifter skola
Kungl. Majus proposition nr 250.
113
länsstyrelserna enligt förslaget vara befriade, och naturligtvis äga de för
utredningar och undersökningar anlita sakkunnigt biträde. Kostnaderna här
för torde böra bäras av vägföreningen, i den mån ej enskild sökande billigtvis
bör gälda av hans ansökning föranledd dylik kostnad.
Vissa mot de sakkunnigas förslag örn vägar i tättbebyggda orter från remiss
myndigheterna framställda anmärkningar, vilka avse att länsstyrelsen över
huvud icke borde taga någon befattning med ifrågavarande väghållning utan
spörsmålen härom regleras i helt annan ordning, har jag förut återgivit och
bemött. Övriga anmärkningar, som beröra grunddragen av förslaget i före
varande del, gälla särskilt fastställelseförfarandet, omfattningen av väghåll
ningen och normen för bördans fördelning.
Länsstyrelsen i Malmöhus län förordar vanligt förrättningsförfarande, dock
att länsstyrelsen borde hava att granska förrättningsresultatet och vara besvärs-
instans.
I ett flertal yttranden yppas den mening att till minskande av länsstyrel
sens arbetsbörda eller vinnande av bättre kontakt med vägintressenterna och
ett smidigare förfarande, närmare anknutet till reglerna örn vägar på vanlig
landsbygd, visst förberedande arbete lämpligen kunde utföras vid förrättning,
vartill länsstyrelsen förordnade förrättningsman. En dylik anordning ifråga-
sättes sålunda av länsstyrelsen i Stockholms län och förordas av länsstyrel
serna i Södermanlands, Älvsborgs och Gävleborgs län samt av lantmät er isty
relsen och 9 överlantmätare. Ökningen av länsstyrelsernas arbetsbörda påpekas
även i flera andra yttranden och några länsstyrelser anse personalökning er
forderlig.
Lantmäteristyrelsen ifrågasätter lämpligheten av att medge möjlighet att
från vägföreningens väghållning undantaga några vägar inom området och att
beträffande ett och samma område både de allmänna för vanlig landsbygd
gällande reglerna och de särskilda för tättbebyggda orter avsedda specialbe
stämmelserna samtidigt kunde vinna tillämpning. Samma anmärkning göres
av överlantmätaren i Malmöhus län, vilken uttalar farhåga att vid sidan av väg
föreningen kunde uppstå ett flertal smärre vägsamfälligheter och att väg
föreningen finge en blott ringa vägstock, enär de större trafikgatorna ofta torde
bliva intagna till allmänt underhåll.
Länsstyrelsen i Uppsala län anför: På ett tidigt stadium av samhällsbildning
avstyckade tomter taxerades snart nog, därvid taxeringsvärdet till huvudsak
lig del utgjorde byggnadsvärde, medan exploatören vanligen ej hade något in
tresse av att få de ännu icke sålda fastigheterna särskilt taxerade. Dessa
senare figurerade kanske under åtskilliga år såsom ingående i en jordbruks
fastighet eller vore dock taxerade blott till en bråkdel av sålda tomter. För
hållandet svarade ej mot den ekonomiska bärkraften. Fastigheterna vid allmän
väg utgjordes ofta av antingen jordbruksfastigheter utan intresse av den
bakomliggande fastighetsbildningen eller ock egna hem, som anlagts där just
på grund av do goda kommunikationerna. Taxeringsvärdena vore därför ej
lämplig fördelningsgrund och, örn man frånträdde dem, lämnade lagförslaget
icke någon som helst ledning. Detta visade att principen måste vara fördelning
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 250.
23f> 39
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Yttrandena
Departements
chefen.
efter nyttan, vilken emellertid sannolikt ej kunde uppskattas efter den omfatt
ning, i vilken fastigheterna begagnade vägen. Möjligen kunde i vissa fall
taxeringsvärdena vara en hjälp vid fördelningen, men nyttan vore ej svårare
att beräkna än i fall enligt 60 § stadsplanelagen, och en uppskattning av förrätt-
ningsmän borde ge rättvisare resultat än mer eller mindre godtyckliga undan
tagsregler, fastställda av länsstyrelserna. Förslaget kunde medföra det icke
önskvärda resultat att vägbyggnadsskyldighet, som exploatör åtagit sig gent
emot tomtköparna, i första hand överflyttades på vägföreningen.
överlantmätaren i Malmöhus län, som på sätt förut nämnts anser pröv
ningen böra ske vid förrättning utan inflytande från länsstyrelsens sida, om-
förmäler att vid vägförrättningar i länet tillskapats vägsamfälligheter av den
karaktär, som förslaget i förevarande del avser, och att dessa samfälligheter
hittills fungerat till belåtenhet. Han gör gällande att bärande skäl ej före-
bragts för att frångå principen örn fördelning efter nytta och att undantagen
från en regel örn fördelning efter taxeringsvärden måste bli många och myn
digheterna därför komma att i hög grad besväras; vad en gång bestämts såsom
andelstal borde ej få ändras; vid förrättning borde bestämmas delaktighetstal
och regler för beräknande av andelstal för framdeles bildande fastigheter och
vid avstyckningsförrättning skulle delaktighetstal kunna bestämmas av för-
rättningsmannen.
överlantmätaren i Älvsborgs län uttalar farhåga att befogade anspråk på
jämkning av andelstal komme att resas i stor omfattning.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser önskvärt, att närmare direktiv anges
för länsstyrelsens prövning av frågorna om andelstal, och ifrågasätter, huruvida
icke undantag från regeln om taxeringsvärdena såsom norm för fördelningen
borde medgivas endast när det erfordrades till undvikande av en mer påtaglig
orättvisa mot viss eller vissa fastigheter.
överlantmätaren i örebro län förmenar att anledning att frångå taxerings
värdena icke förelåge, därest alla fastigheterna vore för sitt framtida ändamål
bebyggda och taxerade därefter, men tillägger att sällan så vore förhållandet
och att det vore bättre med en allmän regel av innehåll att fastigheterna skulle
bidraga efter markvärden och byggnadsvärden, grundade på markareal och
byggnadens storlek, eventuellt med vissa reduktionsfaktorer.
Utan tvivel tarvas regelmässigt i en tättbebyggd ort ett vägnät, som står
öppet till begagnande för alla ortens fastigheter och motsvarar gatunätet i
stadsliknande samhällen samt sålunda kan anses såsom ett gemensamt in
tresse för alla fastigheterna i orten. Jag har förut berört hurusom detta väg
nät, inberäknat de erforderliga utfartsvägarna från området, måste anses vara
av den vikt för samhällsbildningen, att initiativ till vägarnas anläggning och
kontroll över väghållningen böra tilläggas det allmänna, vilket härutinnan
synes bäst representerat av länsstyrelsen. Men det vore säkerligen en över
drift, örn man tillämpade det nu sagda å varje väg, som är belägen inom det
tättbebyggda området eller står i förbindelse med fastighet inom detsamma.
Även bland dessa vägar kunna nämligen förekomma sådana av högst privat
114
Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.
115
natur, såsom t. ex. väg inom tomts egna gränser eller väg, som för en eller
annan fastighet i områdets yttre delar förkortar avståndet till allmän väg
men icke står i förbindelse med områdets vägnät. Man torde, såsom de sak
kunniga anfört, icke lämpligen kunna i väglagen stadga något verkligt förbud
för fastighetsägare att å sin mark bibehålla eller anlägga vägar, men själv
klart lärer vara att det icke kan få ankomma på en enskild att efter eget behag
utvidga samtliga fastigheternas gemensamma väghållning. Befintlig vägs
lämplighet ur plansynpunkt måste ock kunna inverka på frågan huruvida
ortens fastigheter skola förpliktas vidmakthålla vägen. Prövning i varje sär
skilt fall, huruvida viss väg skall hänföras till de för fastigheterna gemen
samma vägarna måste alltså äga rum, och denna prövning bör tydligen till
komma den myndighet, som skall utöva kontrollen, således enligt min mening
länsstyrelsen. Det torde emellertid kunna förutsättas att, örn det gemen
samma vägnätet blir lämpligt anlagt, de vägar, som icke kunna inräknas häri,
mycket sällan komma att visa sig vara av större betydelse för ett flertal fastig
heter, vadan i orter, där vägförening av nu förevarande slag bildats, några
vanliga vägsamfälligheter knappast kunna väntas uppstå vid sidan av för
eningen.
Det kunde måhända tyckas, att frågan huru reglerna örn länsstyrelsens
nyssnämnda prövning närmare skola utformas icke är av principiell natur och
att de sakkunnigas förslag att länsstyrelsen själv skall med erforderliga bi
träden handlägga ärendet, i realiteten icke behöver mycket skilja sig från de
på vissa håll framställda önskemålen att ett förrättningsförfarande i vanlig
ordning måtte komma till stånd såsom en förberedelse till länsstyrelsens be
slut. Jag anser emellertid det vara av väsentlig betydelse, att länsstyrelsen
verkligen tager aktiv del i ärendenas behandling redan från början och icke
blott i efterhand prövar, huruvida ett förrättningsutlåtande kan fastställas
eller ej. Det vore annars att befara att länsstyrelsens kännedom örn ortsför-
hållandena och inflytande på spörsmålens lösning avsevärt reducerades.
Att söka i lagen detaljerat angiva, hur vägnätet skall utbyggas eller vilka
slag av vägar, som skola övertagas till samfälld väghållning av alla fastig
heterna, kan naturligtvis icke komma i fråga. De med fallen växlande för
hållandena göra det nödvändigt att medgiva en vittgående frihet vid lagens
tillämpning i detta hänseende, något som ock utan större risk lärer kunna
ske, örn prövningen anförtros länsstyrelsen.
I viss mån liknande synpunkter kunna anläggas beträffande fördelningen
av väghållningsbördan mellan fastigheterna. En fri prövning i varje särskilt
fall kan även härutinnan, örn uppgiften lägges i händerna på tillräckligt kvali
ficerade personer, vara att föredraga framför i lagen fixerade regler. Å andra
sidan föreligger, såsom utredningen lärer visa, i fråga örn väghållning i tätt
bebyggda orter vanligen ett stort behov av en fördelningsnorm, som anknyter
till så påtagliga och otvetydiga fakta, att någon prövning vid förrättning eller
däremot svarande förfarande icke blir erforderlig, då nya intressenter till
komma till följd av fastigheters styckning eller förhållandena eljest ändra sig.
Kungl. Majda proposition nr 250.
De sakkunnigas förslag avser att såvitt möjligt förlika dessa båda syn punkter, vinna de viktigaste fördelarna av en automatiskt verkande fördel- ningsnorm utan att därför alltför mycket inskränka möjligheten att beakta det särskilda fallets egenart.
Metoden att låta fördelningen ske efter taxeringsvärden är ju icke okänd för den gällande väglagen, som i sin 38 § ger en dylik regel för fall då väg- hållningsskyldig fastighet delas. Örn i en ort med begynnande samhällsbild ning väghållningsbördan först fördelas efter prövning av varje då bestående fastighets nytta av vägarna eller dylikt, torde under en någorlunda normal utveckling denna fördelning mycket snart visa sig föråldrad. Den på den samma grundade gruppindelningen av tomter skulle — därest vid fastighets- styckningarna taxeringsvärdena i enlighet med regeln i nyssberörda paragraf finge bliva avgörande för andelarnas uppdelning mellan tomterna — te sig meningslös, och det måste då förefalla naturligare och rättvisare att låta för delningen efter taxeringsvärden bliva genomgående beträffande alla fastig heterna. Man skulle därför saklöst kunna undvara den ursprungliga förrätt ningen och med fördel redan från början låta varje fastighets andel automa tiskt bestämmas efter taxeringsvärdena. Av utredningen framgår ock att mången gång med sakägarnas godvilliga medverkan fördelning efter denna metod kommit till användning i tättbebyggda orter.
En obligatorisk fördelningsregel av sistnämnda innehåll innefattar emel lertid avvikelse från gällande rätt i vida större omfattning än nu antytts, i det att väglagen ju medger enskild sakägare rätt att påkalla förrättning för vinnande av ny fördelning efter trafikmängd och nytta (31 och 38 §§).
Emellertid synas mig de för tättbebyggda orter utmärkande förhållandena i icke ringa mån berättiga till en fördelning efter taxeringsvärden. Förutom det trängande behovet att undgå ständig upprepning av förrättningsförfaran- det och den i förevarande fall regelmässigt föreliggande svårigheten att med någorlunda säkerhet beräkna den omfattning, i vilken de särskilda fastig heterna komma att begagna vägarna, kan man härutinnan med de sakkunniga åberopa att nyttan av vägarna, med hänsyn till deras betydelse för samhälls bildningen och därav följande värdestegring å fastigheterna, snarare kan mätas efter taxeringsvärdena än efter trafikens art och intensitet samt att frågan örn fastigheternas ekonomiska bärkraft, för vilken taxeringsvärdena skola vara ett uttryck, i detta fall borde kunna få inverka i viss överensstäm melse med de principer, som godtagits, när det gäller fastigheters bidrag till kommunala ändamål.
Någon automatiskt verkande norm, som kan antagas i allmänhet bättre än taxeringsvärdena låta såväl graden av nytta som förmågan att bära kostna derna komma till sin rätt, torde icke vara lätt att finna. I vissa fall kunna måhända speciella ortsförhållanden föranleda att t. ex. arealer eller på visst sätt reducerade taxeringsvärden skulle utgöra en ur nyssnämnda synpunkter lämpligare fördelningsgrund antingen ifråga örn alla fastigheterna eller be träffande vissa slag av sådana. De sakkunnigas förslag medger ock länssty relsen rätt att efter vederbörandes hörande utbyta taxeringsvärdena mot
Kungl. Majus proposition nr 250.
117
annan automatiskt verkande grund. Ytterligare anspråk å beaktande av de
särskilda fastigheternas nytta av vägarna torde icke kunna tillgodoses utan
att man helt eller delvis uppger kravet å en automatiskt verkande fördelnings-
norm och sålunda i motsvarande mån bibehåller individuell prövning beträf
fande varje särskild fastighet. Jag förmenar att detta visserligen är erforder
ligt men endast undantagsvis beträffande vissa fastigheter samt att regler
örn en dylik prövning därför kunna uppställas vid sidan av en allmän norm
av nyssnämnd beskaffenhet. Dess tillämpning kan för övrigt någon gång
behöva modifieras även med hänsyn till trafikens art och intensitet.
Till undvikande av resultat, som skulle vara för rättskänslan stötande, torde
man alltså böra komplettera den allmänna regeln med möjlighet att beträf
fande viss eller vissa fastigheter höja eller sänka det av denna regel följande
andelstalet och att, örn de förhållanden, som föranleda dylik ändring, äro av
övergående natur, sedermera upphäva vad därom sålunda förordnats. Men
för att ej härigenom fördelarna av den automatiskt verkande allmänna normen
skola elimineras, kan det ej medges att ett förrättningsförfarande av det slag,
som den gällande lagen stadgar, igångsättes så snart någon av delägarna på
fordrar prövning huruvida undantagsreglerna skola komma i tillämpning.
Dessa synpunkter har man i förslaget sökt tillgodose genom bestämmelser,
enligt vilka länsstyrelsen skulle äga att på ansökan av vägföreningen eller
enskild väghållare åsätta viss fastighet särskilt andelstal, högre eller lägre
än vad som skulle följa av huvudregeln, därvid åt länsstyrelsen skulle över
lämnas att bedöma vilken utredning, som erfordras i ärendet utöver att
sökandens motpart, väghållaren respektive föreningen, höres över ansök
ningen. Det kan naturligtvis icke förnekas att den föreslagna metoden skulle
medföra viss ökning av länsstyrelsens arbetsbörda eller att ansökningarna
stundom kunna föranleda ganska vidlyftiga undersökningar. Men det torde
kunna antagas att, därest länsstyrelsen i enlighet med förslaget i samband
med föreningens bildande själv tagit kännedom örn ortsförhållandena och
redan då efter samråd med fastigheternas representanter m. fl. gjort de modi
fikationer i andelstal eller allmän fördelningsnorm, som därvid finnas på
kallade, länsstyrelsen sedermera skall kunna med någorlunda lätthet bedöma,
i vad mån inkommande ansökningar förtjäna avseende och böra föranleda
särskilda utredningar. Där sådana erfordras, torde de till stor del kunna
verkställas genom de sakkunniga biträden, länsstyrelsen enligt förslaget skulle
äga anlita. Jag vill ock här nämna att länsstyrelsen enligt förslaget skulle äga
förplikta väghållare att gälda kostnad för undersökningar, som föranletts av
hans ansökan, samt på förhand fordra säkerhet för dylik kostnad, något som
bör kunna utnyttjas såsom medel att avhålla från ohemula, på falska uppgifter
grundade ansökningar. Begagnandet av möjligheten att åsätta särskilt andels
tal å viss fastighet förutsättes ske tämligen restriktivt, då ju denna möjlighet
är avsedd huvudsakligen för att undgå verkligt obilliga resultat, som på
grund av speciella omständigheter kunna uppkomma vid den allmänna
normens tillämpning i visst fall.
Ehuru, som nämnts, det i och för sig kan innebära en fördel att sakpröv-
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
ningen icke bindes av regler, synes tillbörligt att lagen åtminstone på något sätt anger en princip, efter vilken olika omständigheters relevans bör be dömas. Örn taxeringsvärdena i normala fall skola gälla som norm, ligger däri väl en anvisning att lagstiftaren tillmätt fastigheternas ekonomiska bär kraft betydelse i förevarande hänseende, men att även nyttan av vägarna bör beaktas vid frågan om avvikelse från denna allmänna norm, torde icke lika klart framträda, örn ej uttryckligt stadgande härom meddelas, och beträf fande bestämmandet av särskilt andelstal för viss fastighet torde böra ut märkas att även den för fastighetens räkning bedrivna trafiken, där den för orsakar oproportionerligt stort slitage, kan föranleda höjning av andelen.
Beträffande fastigheter vid allmän väg må hänvisas till vad de sakkunniga anfört. Jag delar deras mening att i regel dylikt läge icke bör fritaga från att i en ort, där typisk samhällsbildning kommit till stånd, bidraga till ortens enskilda vägnät efter samma grunder som övriga fastigheter därstädes men att emellertid undantagsvis nedsättning av bidragsplikten tarvas med hänsyn till att nyttan av de enskilda vägarna uppenbarligen kan vara betydligt mindre för den, som såsom utfart kan begagna den allmänna vägen. Möjlighet att beakta denna omständighet gives i förslaget genom länsstyrelsens rätt att modifiera den allmänna normen men även genom rätten att åsätta särskilt lägre andelstal för viss fastighet. I det i ett av yttrandena över förslaget om nämnda fallet, då det i tillblivelse varande samhället växer upp icke invid den allmänna vägen utan på visst avstånd därifrån och mellanliggande fastig heter utgöras av jordbruksegendomar utan intresse av samhällsbildningen, bör ju länsstyrelsen vid bestämmandet av gränserna för vägföreningens om råde därtill icke hänföra dessa sistnämnda egendomar.
Yad angår förhållandet till markexploatörerna i orten bör naturligtvis bildandet av vägförening icke medföra att desamma undgå den vägbyggnads- skyldighet, som de åtagit sig gentemot tomtköparna eller som bör anses billigtvis följa av exploateringsverksamheten. Något sådant behöver ej heller genomförandet av de sakkunnigas förslag innebära. Sant är visserligen att, då vägarna skola anses såsom föreningens vägar, denna i första hand måste betraktas såsom väghållningsskyldig, men så länge exploateringen pågår, bör alltid finnas någon exploatören tillhörig fastighet, som ingår som medlem i föreningen, och vid det förhållande att enligt de sakkunnigas förslag ej blott den nyssnämnda undantagsregeln örn särskilda andelstal här kan tillämpas, utan även genom en speciell regel är sörjt för att å de fastigheter, som till höra exploatör, kunna läggas hur höga andelar som helst, alltså till och med 100 procent, av kostnaderna för de vägbyggnadsföretag, länsstyrelsen bestäm mer, samt för markupplåtelse till dessa företag, synas rimliga anspråk på beaktande av exploatörens skyldigheter vara uppfyllda. Bekant torde vara att, där för närvarande exploatör gentemot tomtköparna åtager sig vägbygg nad, möjligheten för dem att utkräva de åsyftade prestationerna vanligen icke är synnerligen stor. Även örn avtalet skulle vara skriftligt, torde närmare be stämmelser örn vägarnas beskaffenhet och tiden då de skola vara färdig ställda sällan stipuleras.
Kungl. Majus proposition nr 250.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
119
Specialmotivering.
I överensstämmelse med de sakkunnigas förslag hava de bestämmelser,
som äro avsedda att tillämpas i fall då väghållningen beträffande vägar inom
områden med tätare bebyggelse finnes icke lämpligen kunna underkastas
reglerna för väghållning i allmänhet, avskilts till ett särskilt kapitel, som
placerats efter de för enskilda vägar i allmänhet avsedda reglerna. Dessa
sistnämnda regler bilda ett kapitel under rubriken allmänna bestämmelser.
Vissa stadganden av inledande natur och gemensamma för de fall, som reg
leras i de båda nämnda kapitlen, äro sammanförda i lagförslagets första
kapitel.
Reglerna örn förmånsrätt för vissa fordringar å väghållningsbidrag skola
enligt förslaget meddelas i särskild lag. Som nämnts har av en av remiss
myndigheterna uttalats den mening att dessa regler hellre borde inrymmas
i väglagen, men enligt min mening höra de minst lika nära samman med
17 kap. handelsbalken och den av mig i enlighet med de sakkunnigas förslag
förordade ordningen har ju ock förut vunnit tillämpning i vissa motsvarande
fall.
Den i gällande väglag använda metoden att beträffande reglerna örn för-
rättningsförfarande och vägsamfällighet i stor utsträckning hänvisa till jord
delningslagen respektive vattenlagen har, såsom ägnad att särskilt för menige
man försvåra tillämpningen och i vissa hänseenden framkalla tvekan om vad
som rätteligen skall anses gälla, övergivits i de sakkunnigas av mig härut
innan följda förslag. Att lagtexten därigenom kommit att på papperet bliva
mera skrymmande anser jag vara av underordnad betydelse, i synnerhet som
överskådligheten ökats genom kapitelindelning med rubriker och i 2 kapitlet
även underrubriker till grupper av paragrafer. I ett eller annat av utlåtan
dena över förslaget har framställts anmärkning mot lagtextens vidlyftighet,
men i de flesta av de yttranden, däri saken överhuvud taget berörts, har för
slagets utförlighet betecknats såsom en förtjänst.
I en terminologisk fråga, nämligen beträffande beteckningarna vägsam
fällighet och vägförening, hava de sakkunniga varit av delade meningar. Fler
talet av dem har velat reservera termen vägförening för det slag av samfällig-
heter, som avses i 3 kap., medan en minoritet förklarat sig anse bättre över
ensstämmande med allmänna språkbruket och av viss betydelse för förstå
elsen av de verksamhetsformer, som föreslagits beträffande väghållning i tätt
bebyggda orter, att sammanslutningen av vägintressenter i detta fall benämnes
vägsamfällighet, därvid i stället uttrycket vägförening skulle användas om
övriga dylika sammanslutningar. Till denna sistnämnda mening ansluta sig
bland remissmyndigheterna väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, två länssty
relser m. fl., och kammarkollegium anmärker att beteckningen förening,
varmed man språkligt brukade förbinda en relativ självbestämningsrätt, ej
väl passade för samfällighet enligt 3 kap. En länsstyrelse föreslår att ut
trycket vägförening utbytes mot »vägsamhälle». Jag anser för min del icke
att tvångsnaturen hos sammanslutningarna vare sig i ena eller andra fallet är
120
av sådan beskaffenhet att benämningen förening är stötande ur språklig
synpunkt eller missvisande. Vare sig fråga är örn tättbebyggd ort eller van
lig landsbygd, är bildandet av ett organ för väghållningen i första hand ett
intresse för vederbörande fastighetsägare själva och tvånget för viss fastig
het att ingå som medlem grundat främst på hänsyn till övriga intressenter
och på det förhållande att fastigheten anses komma att draga nytta av
vägarna. Till jämförelse kan åberopas flottningsförening, som såtillvida kl
en tvångssammanslutning att trafikledens begagnande kan medföra skyldig
het att ingå såsom medlem i föreningen. Sett från den enskildes synpunkt
är det lika mycket ett tvång att deltaga, örn skyldigheten kan göras gällande
av envar av ett stort antal enskilda intressenter som örn det tillkommer myn
dighet att taga initiativet. Uttrycket samfällighet torde pläga användas örn
varjehanda slag av sammanslutningar, vare sig deras särskilda egenart för
länat dem jämväl annan benämning eller ej. De i lagförslagets 3 kap. avsedda
sammanslutningarna äro därför, även de, samfälligheter (jfr förslagets 71 §
första stycket), men i detta specialfall bör samfälligheten hava en benämning,
som skiljer den från de vanliga vägsamfälligheterna. På grund av det an
förda och då härtill kommer, att uttrycket vägsamfällighet hittills allmänt
brukats för att beteckna de vanliga sammanslutningarna mellan vägintressen-
ter för gemensam väghållning, samt beteckningen vägförening, som även
stundom förekommer i dagligt tal, torde användas särskilt i fall då antalet
delägare är stort, alltså främst när fråga är örn tättbebyggda orter, har jag
i departementsförslaget bibehållit den terminologi, som valts av flertalet
bland de sakkunniga.
Jag övergår nu till frågan om innehållet i lagförslagets olika paragrafer,
och kommer därvid att närmare beröra huvudsakligen sådana delar, beträf
fande vilka remissmyndigheterna framställt i det föregående icke behandlade
anmärkningar mot de sakkunnigas förslag eller avvikelse från detsamma
gjorts i departementsförslaget. I övrigt får jag beträffande de särskilda be
stämmelserna hänvisa till vad jag förut anfört örn förslagets allmänna grunder
och huvudregler samt till de sakkunnigas betänkande. De avsteg, som skett
från de sakkunnigas förslag, beröra endast vissa detaljer och hava icke för
anlett någon omkastning av indelningen i paragrafer.
1 kap. Inledande bestämmelser.
1
§■
Beträffande bestämmelsen i tredje stycket må nämnas att länsstyrelsen
i Uppsala län anmärkt att, örn stadsplan trädde i tillämpning, 23 och 36 §§
stadsplanelagen syntes kunna komma till användning men att det kunde
ifrågasättas, huruvida ej ett särskilt stadgande erfordrades rörande förhållan
det mellan ett för vägförenings område enligt förslagets 3 kap. fastställt väg
nät och en sedermera för samma område eller del därav fastställd byggnads
plan, därutinnan till jämförelse åberopats 73 § stadsplanelagen.
Med hänsyn till bestämmelserna i förslagets 4, 82 och 85 §§ måste emel
lertid förutsättas att, örn förslaget förverkligas, länsstyrelsen i samband med
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
121
prövningen av byggnadsplanen verkställer de ändringar i ännu icke genom
förda delar av vägplanen, som erfordras för att ej vid framtida vägbyggnad
svårighet skall uppstå på grund av bristande överensstämmelse mellan de
båda planerna. En befintlig väg kan väl, ändå att dess sträckning ej stämmer
med byggnadsplanen, i enlighet med regeln i 82 § sista stycket ännu någon
tid bibehållas, men för detta fall synes utan uttryckligt stadgande vara klart
att vad länsstyrelsen tidigare förordnat örn vägen skall iakttagas av vägför-
eningen, intill dess länsstyrelsen jämlikt 85 § annorlunda förordnar, liksom
det måste anses följa av 82 och 85 §§ att länsstyrelsen skall ex officio utdöma
vägen, när den ej längre kan vidmakthållas utan att motverka vad man velat
vinna genom byggnadsplanen. — Tydligt lärer vara att bestämmelserna i
senare delen av förevarande paragrafs tredje stycke icke stå i strid mot stad
gandet i 23 § stadsplanelagen men ej heller kunna anses överflödiga med
hänsyn till sistnämnda stadgande, särskilt som detsamma endast berättigar
men ej förpliktar staden att övertaga där avsedda vägar. Yad nyss anförts
örn vägplanens anpassning efter sedermera tillkommen byggnadsplan äger
i viss mån tillämpning, även när stadsplan eller stomplan fastställes efter det
vägplanen uppgjorts. I tredje stycket har i departementsförslaget upptagits
hänvisning även till 85 §.
Vidkommande sista stycket i förevarande paragraf
Ilar
i ett av yttrandena
över de sakkunnigas förslag gjorts gällande att det där använda uttrycket
»taga väg» kunde vara vilseledande och borde utbytas mot »beträda» eller
dylikt. I några yttranden har uttalats önskemål örn ett närmare angivande av
de åsyftade rättsgrundsatsernas innehåll.
Jag har här förut redogjort för vad jag anser gälla i detta hänseende, såvitt
angår färd å väg. Beträffande spörsmålet i övrigt samt frågan, huruvida ämnet
bör göras till föremål för reglering i väglagen, hänvisas till betänkandet sid. 51,
52 och 58. Bland annat med hänsyn till de bestämmelser om väg, vilka upp
tagits i förslagets nästföljande paragraf, har det synts lämpligt att i detta
sammanhang utbyta uttrycket »taga väg» mot »färdas».
2 och 3 §§.
I olika yttranden över förslaget Ilar anmärkts, att det ej vore tydligt i vad
mån anordningar vid anslutning av enskild väg till allmän sådan skulle anses
tillhöra den ena eller andra av vägarna, att till väg ej borde hänföras trumma
i fall då den ej tarvades för vägen utan för närliggande ägors torrläggning,
att det borde stadgas att båtbrygga i vissa fall finge räknas till väg, att
bestämmelser om mötesplatser å smalare väg vore önskvärda samt att till
vinterväghållning borde räknas även erforderlig sändning, då isgata bildats.
Beträffande förstnämnda anmärkning så torde väl, där särskilda anord
ningar i vägkorsningen äro nödvändiga, såsom t. ex. röjning av vegetation för
beredande av fri sikt, frågan huruvida vägdistriktet eller de enskilda väg-
liållarna skola bekosta åtgärderna, gälda ersättning till markägaren m. m.
vanligen men oj alltid komma att bero på vilkendera av vägarna som är den
äldsta. Enahanda spörsmål uppstår i fall då allmän eller enskild väg korsar
Kungl. Majus proposition nr 250.
järnväg och även då två enskilda vägar korsa varandra, och frågans lösning torde tills vidare få överlåtas åt rättspraxis.
Yad angår trumma för torrläggning av ägor hänvisas till 7 kap. 7, 8, 12 och 14 §§ vattenlagen och rörande båtbrygga till betänkandet sid. 128. Mötes platser kunna naturligtvis, där sådana tarvas, räknas såsom sådan för vägens brukande utförd anordning, varom i förslagets 2 § förmäles; frågan när sådan anordning tarvas lärer här liksom eljest få bero av omständigheter, som icke behöva angivas i lagtexten.
Beträffande sändning å isbelagd vägbana må framhållas att sådan åtgärd ej påbjudits ens i fråga örn allmänna vägar och att såvitt möjligt samma innehåll bör givas åt termen vinterväghållning i allmänna och enskilda väglagarna Skyldighet att sanda isbeläggning å enskild väg skulle väl kunna ifrågakomma endast i sällsynta undantagsfall.
4 §•
I yttranden från länsstyrelsen i Kalmar län, 2 länsarkitekter och 4 över lantmätare har hemställts att i paragrafens andra stycke borde bland där nämnda planer för fastighetsbildning och bebyggelse upptagas även avstyck- ningsplan. En länsarkitekt anser hänvisning böra ske även till 80 § byggnads stadgan.
Den omständliga uppräkning, som de sakkunnigas förslag här i överens stämmelse med gällande väglag innehåller, har synts mig lämpligen kunna ersättas med en mer allmänt hållen regel, varigenom även nyssnämnda anmärkningar skulle vinna beaktande.
I departementsförslaget har tillagts ett stadgande motsvarande 18 § all männa väglagen.
Kungl. Majus proposition nr 250.
2 kap. Allmänna bestämmelser.
9
§■
En länsarkitekt anmärker att markersättning icke borde utgå i den mån fastigheten själv eller fastighet, som därifrån upplåtits, droge nytta av vägen. Liknande mening uttalas av en jägmästare.
Att stamfastighet alltid skulle vara pliktig att utan gottgörelse tillhanda hålla den avstyckade fastigheten mark till väg, kan jag icke finna riktigt. I allmänhet regleras väl frågan örn nödiga vägar för den nybildade fastigheten avtalsmässigt i samband med fastighetsdelningen, och härutinnan må för övrigt beaktas reglerna i jorddelningslagstiftningen och 65 § stadsplanelagen. För fall då markexploatering sker i stor skala kan visserligen bliva fråga örn en särskild undantagsställning för exploatören men härtill torde icke behöva tagas hänsyn i förevarande kapitel. Vid utövandet av tvångsrätt till väg enligt 6 § lärer, om så begäres, ersättning böra utgå för den mark, som avstås, även örn markens ägare själv har nytta av vägen. Orättvist vore ju att tvinga viss eller vissa av intressenterna att utan gottgörelse hålla dem alla med vägmark och att, i fall då vägen går fram över samtliga fastig heterna, icke beakta skillnaden i värde mellan de markområden, som avstås
123
av den ene eller andre. Därmed är dock icke sagt att den, som själv skall
deltaga i vägföretaget, skall utfå full gottgörelse för den av honom avstådda
vägmärken. Markersättning torde böra till utgörande fördelas efter samma
tal som kostnaden för vägbygget, vadan ett belopp, motsvarande den ersätt-
ningsberättigades egen andel lärer få avkvittas å ersättningssumman. Men
skall han icke själv deltaga i vägbyggnadsföretaget, torde han ej heller behöva
vidkännas något avdrag å ersättningen för markupplåtelse, ändå att han
drager nytta av vägen. Uttryckliga stadganden i detta ämne innehaller den
gällande lagen icke och sådana torde ej heller vara erforderliga, då de här
angivna reglerna synas följa av sakens natur.
I ett par yttranden anmärkes att intrångsersättning borde kunna utgå även
i fall, som avses i paragrafens tredje stycke.
Formuleringen synes mig knappast kunna giva rum för annan tolkning än
att båda dessa slag av ersättning skola kunna utgå vid sidan av varandra.
Detta torde vara så mycket tydligare, som enligt hävdvunnen terminologi
inom den enskilda väglagstiftningen till intrång icke räknas det av trafiken
förorsakade slitaget å vägbanan.
Mot bestämmelserna i andra stycket har av domänstyrelsen, vissa Överjäg
mästare och jägmästare samt en vägingenjör anmärkts att det för ersättnings
skyldighetens inträde uppställda villkoret att vägbyggnadsföretaget skall hava
verkställts inom de sistförflutna 5 åren, räknat från det frågan örn vägrätts-
upplåtelsen väcktes, borde bortfalla eller ändras så att den angivna tiden
förlängdes.
Emellertid må erinras att den ifrågavarande bestämmelsen örn retroaktiv
bidragsskyldighet är avsedd huvudsakligen för de fall då någon, som redan
vid tiden för vägbyggnadsföretaget ägde ett så betydande och så aktuellt
intresse av företaget, att han rätteligen redan då enligt de allmänna reglerna
varit pliktig att deltaga i kostnaderna för detsamma, på grund av en ren till
fällighet eller mer eller mindre illojalt förfarande från hans sida undgått att
förklaras skyldig bidraga till dessa kostnader. Har efter fullbordandet av
det ifrågavarande anläggnings-, omläggnings- eller förbättringsarbetet mer än
5 år förflutit utan att företagets höggradiga betydelse för honom trätt i dagen,
torde det knappast kunna vara fråga örn ett fall av nyssnämnt slag. Efter
längre tids förlopp blir ock skälighetsprövningen osäkrare.
En viss tvekan örn innebörden av uttrycket »vägens ägare» har uttalats i
ett par yttranden över förslaget. Beteckningen avser i detta sammanhang
den eller de egendomar, till vilka vägen hörer, d. v. s. de egendomar, som
för egen räkning hålla och förvalta vägen, däremot icke den, som endast mot
slitageersättning eller annan periodisk vägavgift äger nyttja vägen. Ägande
rätten till vägmärken är naturligtvis icke avgörande i förevarande hänseende. 11
11 §•
Från några håll (en överlantmätare m. fl.) har ifrågasatts att bibehålla det
i gällande lag, vid regeln att ingen må åläggas större andel i väghållnings-
bördan än vad som svarar mot hans nytta av vägen, gjorda undantaget be
träffande den som fordrat vägen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Majlis proposition nr 250.
Anledningen till att förslaget icke medtager detta tillägg är i första hand den, att enligt förslaget sakägarnas dispositionsfrihet skall vara i någon mån begränsad (34 § fjärde stycket) med hänsyn till de sakrättsliga verkningarna av ett förrättningsutlåtande, behovet att förhindra att den, som för tillfället representerar en fastighet, med tillhjälp av väglagens bestämmelser skulle kunna av oförstånd, för personlig vinning eller av annat skäl belasta fastig heten med en väghållningsbörda av sådan omfattning att väghållningen kommer att lända fastigheten till skada i stället för till nytta och syftet med lagens regler sålunda i detta fall förfelas samt tredje mans, särskilt inteck- ningshavarnas, rätt sättas i fara. Den fastighetsägare, som vill åtaga sig för pliktelser utöver vad som med beaktande av dessa synpunkter kam genom förrättning åläggas fastighet, må göra det vid sidan av förrättningen, så att skyldigheten blir en rent personlig sådan eller i varje fall icke kränker annans rätt. Inskränkningen i dispositionsfriheten går väl icke så långt, att ej i något fall graden av nytta skulle kunna överskridas på grund av frivilligt åtagande, men medför dock att en bestämmelse, som antyder förefintligheten av en sådan frihet utan att ange att den är begränsad, skulle vara olämplig. Och även örn det står sakägare fritt att påtaga sin fastighet längre gående för pliktelser än vad tvångsvis kunnat åläggas densamma, behöver möjligheten härutinnan icke uttryckligen framhållas just i förevarande sammanhang, då ju överallt eljest i lagen underförstås att, där ej annat stadgats, dess materiella rättsregler skola tillämpas endast där sakägarna ej enas örn annat. Uttrycket »den som fordrat vägen» kan ock måhända bereda tolkningssvårigheter i vissa situationer.
12
§.
Domänstyrelsen ifrågasätter huruvida icke bestämmelserna i denna paragraf borde giva rum för en kombination av de båda metoderna för väghållningens utförande även på sådant sätt, att vid väglottssystemets tillämpning dock vissa väghållningsåtgärder såsom t. ex. sladdning eller plogning utfördes gemensamt. Jag vill härutinnan framhålla att det knappast kan vara lämpligt att bilda vägsamfällighet endast för vissa av de åtgärder, som tillhöra väg byggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning å viss vägsträcka. Tarvas gemen samhet i viss detalj och kan saken ej ordnas genom privat överenskommelse, synes gemensamhetssystemet böra tillämpas för det ifrågavarande slaget av väghållning över huvud taget. Däremot kan enligt min mening paragrafens formulering icke anses oförenlig med att olika system väljas för de skilda huvudslagen av väghållning, så att t. ex. vägbyggnad och vinterväghållning utföras efter gemensamhetssystem men vägen delas i lotter för barmarksunder- hållet.
13
Domänstyrelsen anmärker att rättigheten att borthugga eller kvista träd borde starkare begränsas än vad i de sakkunnigas förslag skett samt få utövas endast i samråd med markägaren. I ett pär andra yttranden (en överjäg mästares och en jägmästares) uttalas den mening att endast markägare borde få ombesörja röjning av träd och buskar. Såsom skäl härför har framhållits
att kristning kunde ske vårdslöst och därigenom åsamka betydligt större
skada än vid rättighetens upplåtande beräknats.
Jag förutsätter visserligen att, när dylik rättighet upplåtes, tillika rättig
hetens omfattning angives så noggrant som möjligt (jfr 33 §). Men särskilt
med tanke på att röjningsrätten skulle kunna tillkomma en enskild väglotts-
havare och kanske avse kvistning av värdefulla träd, vilka kunde taga mycken
skada, örn arbetet utföres vårdslöst, synes lämpligt att markägaren sättes i
tillfälle att, om han så vill, övervaka utförandet eller söka genom eget röjnings
arbete ställa väghållaren till freds. Därför har jag till de i de sakkunnigas
förslag upptagna bestämmelserna i ämnet fogat ett tillägg av innehåll att
underrättelse örn röjningsåtgärd skall minst en vecka i förväg meddelas fastig
hetens ägare eller innehavare. I avsevärd mån betungande lärer en dylik
underrättelseplikt icke vara då ju röjningsåtgärdens behövlighet vid varje
särskilt tillfälle bör kunna i god tid förutses.
Domänstyrelsen och en Överjägmästare anmärka vidare att rätt att taga väg-
hållningsämnen aldrig borde få upplåtas på sådana villkor, att markägaren och
andra utestängdes från rätt att begagna fyndigheten.
Denna mening kan jag icke dela. Det kan väl tänkas att i vissa fall jord
ägaren, där han fortfarande har obegränsad rätt att utnyttja fyndigheten,
måhända i missnöje över tvångsupplåtelsen eller örn han finner sig kunna
erhålla särskilt högt pris för gruset av viss köpare, så hastigt som möjligt
uttömmer grustaget och att det då blir betydligt svårare för väghållarna att
fullgöra den väghållning, som ålagts dem under förutsättning att de skulle
äga tillgång å grus å den ifrågavarande platsen. Medger man över huvud taget
tvångsrätt i förevarande hänseende, synes den omständigheten att rättigheten
göres exklusiv ej behöva möta betänklighet, blott ägaren erhåller full gott-
görelse för intrånget. Ersättningen skall enligt förslaget i detta fall alltid
med hela beloppet erläggas på en gång i förskott och sist ett år efter upp
låtelsen. Beloppet lärer skola bestämmas till det värde vartill grusmäng
den vid tiden för upplåtelsen högst kan skattas. En dylik form av upp
låtelse måste mången gång kunna vara fördelaktigast även för jordägaren.
Med hänsyn till vad nu anförts torde därför möjlighet böra finnas att med
dela rättigheten såsom en exklusiv sådan. Men det är icke min mening
att denna metod skall vara regel. Tvärtom lärer det vanligen vara lämp
ligast att tillämpa det andra systemet, enligt vilket jordägaren fort
farande äger rätt att nyttja fyndigheten eller till andra upplåta sådan
rätt, och väghållarna förpliktas gälda största delen av ersättningen i
form av betalning efter visst pris för varje lass som de hämta. Sålunda
kan denna senare metod ofta böra väljas, örn jordägarens eget behov av att
begagna grustaget är betydande eller det skulle innebära stor olägenhet för
väghållarna att nödgas betala hela ersättningen på en gång i förskott, eller
om grusmängdens storlek svårligen kan med säkerhet beräknas eller fyndig
heten tydligen är mycket givande och anledning saknas att befara illojala
transaktioner.
Kungl. Majus proposition nr 250.
125
Angående sättet och tiden för erläggande av ersättning för intrång genom tvångsupplåtelse av rätt att taga väghållningsämnen har en del anmärkningar framställts. Så anser länsstyrelsen i Västmanlands län att maximitiden för erläggande av engångsersättning borde höjas till 2 år. I ett annat av de över förslaget avgivna yttrandena föreslås att, särskilt med hänsyn till den långa tid, som kan åtgå, innan sökt statsbidrag till vägbyggnad erhålles, frågan örn tid och sätt för den ifrågavarande ersättningens gäldande får bero på prövning i varje särskilt fall. Två överlantmätare göra gällande att engångsersättning icke borde vara obligatorisk i alla fall.
Med hänvisning till vad jag nyss anfört örn det olika innehåll, som kan givas åt rättigheten, vill jag betona att örn man valt att göra densamma exklusiv och således etablerat ett tvångsköp av hela grusmängden å platsen, meningen ju är att snarast möjligt utesluta andra från rätten att begagna grustaget; men man kan ju ej rimligtvis fordra att jordägaren skall tillhandahålla gruset utan att genast erhålla betalning. Yad beträffar den andra formen för upp låtelse av rätt att taga väghållningsämnen torde de sakkunnigas förslag böra så förstås, att endast ett mindre belopp skall utgå såsom engångsersättning och alltså huvuddelen av ersättningen erläggas såsom betalning vid varje särskilt tillfälle då väghållningsämnena hämtas. Engångsersättningen utgör i detta fall gottgörelse för de olägenheter, som tvångsupplåtelsen redan i och för sig, oberoende av örn rättigheten ännu tagits i bruk, alltid medför för jord ägaren. Den genom upplåtelsen tillskapade servitutsrätten innebär i viss mån minskning av fastighetens värde. Bland annat måste jordägaren nästan alltid finna sig i att väghållarna med tunga lass färdas över större eller mindre del av hans ägor, och även om full ersättning för den hämtade varan sedermera lämnas, har dock hans möjlighet att för eget behov reservera densamma avse värt reducerats. Vill han sälja fyndigheten torde han svårligen kunna påräkna lika högt pris för densamma som örn den icke varit besvärad av servitutet. Frågan, huruvida väghållarna vilja taga den upplåtna rättigheten i anspråk, bör ej av dem utan någon som helst risk få hållas öppen under obegränsad tid, medan jordägaren är bunden av sin skyldighet att tåla intrånget. Såsom de sakkunniga anfört lärer det hava inträffat, att jordägare, som för att ej faktiskt omintetgöra värdet av den upplåtna rätten lojalt avstått från att för sälja sitt grus under tid då detsamma betingat högt pris, gjort förlust på grund av att väghållarna icke gittat begagna rättigheten utan köpt grus på annat håll. Ett engångsbelopp bör således enligt min mening alltid bestämmas att utgå inom kort tid efter upplåtelsen vid äventyr att, örn denna tid försittes, frågan örn rättigheten förfallit (jfr 45 §). Den av de sakkunniga föreslagna maximitiden av 1 år synes mig härutinnan lämplig.
18-19 §§.
Beträffande frågan örn förrättningsmans kvalifikationer hava nu som tidi gare, då dessa frågor varit före, inbördes motsatta meningar gjort sig gällande. Särskilt vissa över lantmätare framhålla lantmätarnas lämplighet och anse
Kungl. Majda proposition nr 250.
127
uppdragen företrädesvis böra givas dem, medan en del vägingenjörer betona
vikten av vägteknisk sakkunskap, bland annat med tanke på möjligheten att
framdeles intaga vägen till allmänt underhåll eller att lämna statsbidrag till
väghållningen. I allmänhet hava emellertid remissmyndigheterna intet erinrat
mot de sakkunnigas förslag i förevarande hänseende. Lantmäteristyrelsen för
mäler sig visserligen hava vid granskning av förrättningsakter funnit ett
betydande antal av andra än lantmätare handlagda förrättningar förete allvar
liga brister i rättsligt och formellt hänseende; men förklarar dock att styrelsen
icke har något att erinra mot det remitterade förslagets bestämmelser örn för-
rättningsman samt tager uttryckligen avstånd från en av ett par överlant
mätare uttalad mening att förrättningsman borde förordnas av överlantmätare
och icke av länsstyrelse.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län yttrar att lantmätare måste förutsättas vara
lämplig såsom förrättningsman och att beträffande annan fordringarna möj
ligen borde skärpas, så att vägteknisk sakkunskap kräves.
Länsstyrelsen i Norrbottens län förordar auktorisationssystem och ifråga
sätter att bereda förrättningsmännen fastare anställning.
Skärpt kontroll över förrättningsmän, som icke äro lantmätare ifrågasättes
av länsstyrelsen i Stockholms län, som härutinnan föreslår införande av skyldig
het för dylika förrättningsmän att årligen avgiva redogörelse exempelvis till
överlantmätaren. Samma mening uttalas av en överlantmätare, vilken även
föreslår bland annat att lantmäteristyrelsen, vederbörande överlantmätare eller
länsstyrelse skulle utöva inspektion och meddela direktiv särskilt beträffande
det formella. En annan överlantmätare ifrågasätter en bestämmelse av inne
håll att det tillkomme lantmäteristyrelsen att i samråd med väg- och vatten
byggnadsstyrelsen utfärda erforderliga anvisningar och formulär för förrätt
ningsmän.
Jag anser otvivelaktigt lämpligast att länsstyrelserna få behålla uppgiften
att förordna förrättningsmän och förmenar att en verklig kompetenspröv
ning därvid alltid skall utövas från länsstyrelsens sida, ehuru det, såsom de
sakkunniga föreslagit, bör tillmätas sakägarnas önskan den verkan att, där
de alla enats örn förslag till viss förrättningsman och denne vid prövning i
enlighet med lagens anvisningar finnes lämplig, förordnandet bör givas
honom. Med hänsyn till den mycket olika karaktären av förrättningarna i
oljka fall synas några speciella fackkunskaper knappast böra fordras såsom
oeftergivliga villkor för formell kompetens. Auktorisation från central myn
dighets sida torde av samma anledning icke böra krävas och, örn läns
styrelsen har att i varje särskilt fall pröva vederbörandes kompetens, lärer
särskild auktorisation från styrelsen själv vara skäligen meningslös. Även
frågan, huruvida lantmäteriteknisk eller , ingenjörsteknisk sakkunskap bör
tillmätas största betydelsen, måste bero på omständigheterna. Erfarenhet på
det förevarande området och förmåga att leda förhandlingar, förlika stridiga
intressen samt bedöma sakens ekonomiska sida torde ofta, ivid sidan örn god
uppfattning i allmänhet, samvetsgrannhet och kännedom örn gällande för
fattningar, vara minst lika viktiga faktorer som de rent tekniska kunskaperna.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Som jag förut jiämnt anser jag väl kontroll från myndighets sida över det. sätt, på vilket förrättningsmännen utföra sina uppdrag behövlig, och utan tvivel kunna särskilda direktiv och anvisningar, utarbetade av vederbörande myndigheter, vara av stort värde, men frågan härom synes kunna lösas i administrativ ordning, låt vara att skyldigheten att ställa sig direktiven till efterrättelse bör inskärpas i själva lagen. En bestämmelse därom har därför i departementsförslaget upptagits i 39 §.
Beträffande detaljföreskrifterna i förevarande paragrafer har jag i enlig' het med framställningar i vissa av de över de sakkunnigas förslag avgivna yttrandena (lantmäteristyrelsens m. fl.) till de uppgifter, som i ansökan örn förrättning böra lämnas, tillagt även uppgift å nyttjanderätts- och servitut»^ havare, vartill anledning gives däri att även dessa jämlikt 16 § i förslaget kunna komma i fråga såsom sakägare och således böra kallas till förrättningen.
20
§.
Lantmäteristyrelsen och en överlantmätare föreslå att beträffande tillkal lande av gode män reglerna i jorddelningslagen tillämpas, till undvikande av att förrättningen onödigtvis försenas.
Som emellertid här föreligger den skillnad i förhållande till vad som gäller örn laga skifte, att gode män icke alltid behöva tillkallas samt det i själva verket torde vara mycket vanligt att så ej sker, synes det i 3 kap. 3 § jorddelningslagen föreskrivna förfarandet i nu ifrågavarande fall mindre passande. Finner förrättningsmännen behövligt att gode män tillkallas, torde han kunna under hand varsko några i närheten av förrättningsstället bosatta för uppdraget kompetenta personer samt vid förrättningen föreslå dessa, i vilket fall sakägarna väl sällan torde välja andra. Kallelsen lärer sedan kunna ske per telefon eller annat enkelt sätt och något nämnvärt dröjsmål icke behöva förorsakas.
21 §.
Av länsstyrelsen i Västernorrlands län m. fl. ifrågasättes att högre för- rättningstaxa fastställes för förrättningsmän, som icke äro lantmätare.
Det lärer visserligen förhålla sig så att lantmätarna såsom förrättnings män kunna tillgodogöra sig vissa med deras tjänst såsom lantmätare förenade förmåner, som icke tillkomma andra förrättningsmän, men att med hänsyn härtill belasta sakägarna med större kostnader, när till förrättningsmän för ordnats annan än lantmätare, eller att över huvud taget i väglagen stadga högre ersättning i det ena än i det andra fallet synes icke tillrådligt. Måhända bör däremot övervägas att i annan ordning bereda möjlighet för förrättnings män att efter prövning i varje särskilt fall erhålla någon gottgörelse av all männa medel för egna utgifter för biträdes rese- och traktamentskostnader.
22
§.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län ävensom fem överlantmätare m. fl. göra gäl lande att sakkunnigt biträde, som avses i förevarande paragraf, borde få till kallas av förrättningsmännen själv. Till jämförelse hava åberopats stadgan-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.
129
(lena i 2 kap. 2 § jorddelningslagen och 25 § lagen om ägofred. Däremot bi
träder lantmäteristyrelsen uttryckligen förslaget att frågan icke skall bero
på förrättningsmannens avgörande.
Länsstyrelsen i Uppsala län anser att det bör tillkomma länsstyrelsen, obe
roende av därom gjord framställning, att förordna sakkunnigt biträde, samt
åberopar härutinnan att förrättningsmannen ofta torde få behandla rent väg-
tekniska eller stadsplanetekniska frågor, som han icke kunde förutsättas vara
fullt inne i.
Domänstyrelsen m. fl. förmena att rätt att påkalla förordnande för sak
kunnigt biträde borde tillkomma varje sakägare.
I ett par andra yttranden föreslås att ersättningen till sakkunnigt biträde
bestämmes av länsstyrelsen.
För min del vill jag framhålla att syftet med bestämmelserna är att, där
förrättningsmannen finner sig behöva biträde med särskilda fackkunskaper
beträffande någon viss fråga, han skall hava möjlighet att anlita sådant
biträde utan att nödgas av egna medel betala ersättningen till detsamma.
Likväl synes med hänsyn till de sakägare, som skola gälda ersättningen, pröv
ningen av behovet icke böra läggas endast i förrättningsmannens egna händer,
vilket kunde fresta honom att missbruka rättigheten för att bereda sig lätt
nad i arbete, som han är fullt kompetent att utföra själv. Vill man åberopa
jämförelse med andra lagar, må nämnas även 10 kap. 3 § vattenlagen, enligt
vilket lagrum synemännen äga hos länsstyrelsen begära förordnande för sak
kunnigt biträde.
Att ålägga länsstyrelsen att ex officio förordna biträde synes mig i någon
mån betänkligt, då för en dylik skyldighet egentligen förutsättes att länssty
relsen med uppmärksamhet följer allt vad vid förrättningen förekommer. Ett
förrättningsmannen påtvunget biträde utan rätt att deltaga i besluten eller
underställa dem myndighets prövning lärer ej heller vara av stort värde.
Även beträffande sättet för bestämmandet av ersättningen till biträdet
synes mig de sakkunnigas förslag kunna följas.
24 §.
I yttrandena från två överlantmätare har ifrågasatts ändring av paragrafens
tredje stycke, sådant det föreligger i de sakkunnigas förslag.
Jag anser ock att sökandens rätt att återkalla ansökningen före förrättnings-
sammanträde icke ovillkorligen behöver avskäras av att kungörelse och
kallelser utfärdats. Föreligger ännu god tid att underrätta alla kända sakägare
om förrättningens inställande, synes onödigt att framtvinga ett sammanträde
å förrättningsstället, vilket sammanträde vanligen icke torde leda till annat
än att förrättningen då avskrives och att sålunda onödiga kostnader och besvär
uppkomma. Departementsförslaget avviker därför i förevarande del i viss
mån från de sakkunnigas förslag.
25 §.
Lantmäteristyrelsen, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län m. fl. an
märka att byggnadsnämnd alltid borde kallas till eller underrättas om förrätt-
j
Bihang till riksdagens protokoll 1930.
1 sand. Nr 250.
235
3d 9
Kungl. Majus proposition nr 250.
130
Kungl. May.ts proposition nr 250.
ning beträffande väg i ort, där dylik nämnd finnes. En länsarkitekt nämner
i detta sammanhang även byggnadsinspektör.
Att vägstyrelse bör kallas, när fråga är örn vägens anslutning till allmän
väg framhålles i åtskilliga yttranden. Väg- och vattenbi)ggnadsstyrelsen an
märker även att järnvägsförvaltning bör kallas, när vägen berör järnväg,
och liknande mening framföres av järnvägsstyrelsen ifråga örn statens järn
vägar, därvid göres gällande att allmänt ombud i detta fall ej är tillräckligt.
Yad sålunda anförts synes mig riktigt och anmärkningarna hava därför
föranlett tillägg till de sakkunnigas förslag i denna del, dock att uttryckligt
stadgande örn s. k. byggnadsinspektörs likställande i förevarande hänseende
med byggnadsnämnd icke synts mig nödvändigt, enär i sakens natur torde
ligga att vad örn byggnadsnämnd sägs här som eljest i liknande sammanhang
skall tillämpas även beträffande honom.
Beträffande kungörelse- och kallelseförfarandet i övrigt har förenkling
ifrågasatts i några yttranden, bland annat av länsstyrelsen i Jämtlands län och
av lant mät er istyr elsen, vilken anser tidningskungörelse onödig vid mindre
förrättningar.
Härtill må erinras att kyrkokungörelse numera är tämligen ineffektiv och
att därför kungörelse i tidning svårligen kan ersättas därav. Att helt avskaffa
kyrkokungörelse i förevarande fall har emellertid synts mig betänkligt; frågan
örn dess utbytande mot annan kungörelseform torde få lösas i ett sammanhang
beträffande åtskilliga av de lagar, däri kyrkokungörelse finnes föreskriven.
Ej heller någon eftergift i övrigt av de i de sakkunnigas förslag i denna del
föreskrivna åtgärderna har synts mig möjlig utan att för stora risker upp-
komme för att enskilds rätt blir kränkt eller att förrättningsresultatet fram
deles måste upprivas. Det må emellertid framhållas, att enligt förslaget under
låtenhet att utfärda tidnings- och kyrkokungörelse icke nödvändigtvis hindrar
förrättningens företagande (se paragrafens fjärde stycke).
28 §.
I vissa yttranden har föreslagits sådan ändring av paragrafen att större
överensstämmelse med jorddelningslagens motsvarande stadgande vunnes.
Vid uppskov med förrättning från ett sammanträde till annat synes ock
tillräckligt att vid det förra tid och plats för ärendets förnyade handläggning
tillkännagivas och, där så ej kan ske, torde vara lämpligt att, i likhet med vad
örn laga skifte gäller, överenskommelse kan träffas å det förra sammanträdet
örn sättet för kungörandet av det nya. I enlighet härmed har paragrafen under
gått viss omarbetning.
30 §.
Från några håll har anmärkts att, örn i enlighet med de sakkunnigas förslag
länsstyrelsen skall pröva besvär i jävsfrågor, länsstyrelsens beslut borde av
vaktas, innan förrättningen avslutades. I ett yttrande har under hänvisning
till jorddelningslagens bestämmelser örn jäv hemställts örn förbud att över
klaga länsstyrelsens beslut i jävsfråga.
De sålunda föreslagna ändringarna hava synts mig lämpliga, varför i
departementsförslaget upptagits bestämmelser av nu berört innehåll.
Kungl. Majus proposition nr 250.
131
32 §.
Lantmäteristyrelsen och ett flertal överlantmätare hava ifrågasatt, huruvida
icke den i de sakkunnigas förslag stadgade skyldigheten att minst en vecka
i förväg underrätta om sådana åtgärder, som i paragrafens första stycke avses,
kunde utgå eller modifieras, därvid framhållits att underrättelseplikten, sådan
den bestämts i förslaget, kunde vålla tidsförlust och kostnad, särskilt vid
mindre förrättningar.
I anledning härav har i departementsförslaget föreskrifterna ändrats så att
bestämmelsen örn viss tid ersatts med uttrycket »god tid» och att någon viss
form för underrättelsens meddelande icke skall behöva iakttagas. Vid sådant
förhållande har ej ansetts nödigt att upprätthålla någon skillnad i förevarande
hänseende mellan sakägare och icke sakägare.
35 §.
I yttranden från länsstyrelsen i Skaraborgs län m. fl. anmäldes att i de
sakkunnigas förslag saknas bestämmelse örn ersättning till förrättningsmannen
för den befattning han enligt förslaget skulle taga med sammanträde för
styrelseval och antagande av stadgar för vägsamfällighet. En överlantmätare
anför därvid att samfälligheten kunde hava tillkommit först efter dom och att
sammanträdet då finge karaktär av fristående förrättning.
Det synes mig att av det ifrågavarande stadgandets innehåll och plats
borde framgå att meningen icke är, att förrättningsmannen skall behöva vid
taga de ifrågavarande åtgärderna i annat fall än då det är vid förrättningen
som gemensamhetssystem föreskrivits. Skulle framdeles, måhända flera år efter
förrättningens avslutande, samfällighet böra bildas, t. ex. på grund av domstols
dom eller fastighetsdelning (67 § tredje stycket i förslaget), torde intres
senterna själva få taga initiativ till styrelseval och antagande av stadgar,
därutinnan påtryckningsmedel icke saknas (se departementsförslagets 52 och
53 §§). Vid nu nämnda förhållande synes någon särskild ersättning till
förrättningsmannen icke behöva utgå för fullgörandet av hans skyldighet
enligt sista stycket i nu förevarande paragraf. Till förtydligande av dess
innebörd har i departementsförslaget tillagts att det ifrågavarande samman
trädet skall äga rum i sammanhang med förrättningens avslutande.
36 §.
Lagtexten i de sakkunnigas förslag liksom i motsvarande stadgande i
gällande lag utmärker att det förutsättes att karta icke alltid upprättas vid
förrättning. En länsstyrelse, en häradshövding och två överlantmätare an
märka att karta alltid borde upprättas, därvid den ene överlantmätaren
tillägger att kartan borde vara topografisk eller ekonomisk, i enklare fall en
kartskiss.
Ofta måste karta upprättas, såsom i regel där fråga är örn nyanläggning
eller omläggning av väg, utläggande av väglotter och dylikt. En ovillkorlig
föreskrift härom lärer emellertid icke kunna meddelas i lagen, i varje fall
icke beträffande alla vägförrättningar, då ju förrättningen kan avse t. ex. endast
132
Kungl. Majus proposition nr 250-
en omfördelning av väghållningsandelar vid gemensamhetssystem. Ej ens vid
varje väganläggning torde vara nödvändigt att upprätta ny karta. Mången
gång kan det vara tillräckligt att begagna befintlig karta och därå utmärka
vägen. Närmare anvisningar i vilka fall och på vad sätt kartläggning skall
ske torde lämpligen kunna meddelas i administrativ ordning genom veder
börande centrala myndighet.
I vissa till de från länsstyrelserna i Västernorrlands och Norrbottens län
inkomma utlåtandena fogade yttranden från enskilda personer, som i större
omfattning erhållit uppdrag såsom förrättningsmän, anmäldes mot de sak
kunnigas förslag att den för överlämnandet av handlingsavskrifterna bestämda
maximitiden av 20 dagar vore för knapp och att redan den nu gällande tids
fristen i förevarande hänseende, 30 dagar, vore snävt beräknad. Det upp
gives i olika av dessa yttranden att förrättningsmannen måste söka vid varje
resa, vilken kunde taga flera veckor i anspråk, handlägga så många förrätt
ningar som möjligt med hänsyn till att i nordligaste Sverige sommaren är
kort och avstånden långa; örn tiden för utgivandet av handlingsavskrifterna
förkortades till 20 dagar, skulle detta medföra ökat antal hemresor och där
med minskning av tiden för effektivt arbete med förrättningarna samt ökning
av kostnaderna.
Däremot vitsordas uttryckligen av överlantmätarna i Östergötlands och
Älvsborgs län att den för närvarande gällande tidsfristen av 30 dagar kan
förkortas till 20 dagar, och överlantmätaren i Malmöhus län anser en nedsätt
ning till 15 dagar möjlig.
Med hänsyn till vad sålunda förekommit och då det synes i hög grad
sannolikt att en tidsfrist, som kan anses tillräcklig i förevarande avseende
beträffande mellersta och södra Sverige, lätteligen i fråga örn de fyra nord
ligaste länen kan visa sig för kort, har det synts mig skäligt att för sistnämnda
län något längre tid bestämmes än för övriga delar av landet. I departements-
förslaget har därför den nu gällande bestämmelsen örn 30 dagar bibehållits
för fall då vägen eller största delen därav är belägen inom något av de fyra
nordligaste länen.
37 §.
En överlantmätare ifrågasätter huruvida icke vid större förrättningar vissa
primära frågor borde kunna underställas domstolen, innan förrättningen slut
fördes. På liknande sätt uttalar sig även en annan överlantmätare, vilken
åberopar ett fall då förrättningskostnaderna uppgått till 3 å 4 tusen kronor
och vattendomstolens godkännande i viss fråga inhämtats men vägen seder
mera i mål örn klander av förrättningen befunnits icke vara av tillräcklig
vikt.
Ehuru jag icke vill förneka att vissa skäl kunna åberopas för att, i likhet
med vad som gäller beträffande laga skifte, låta frågor av primär natur göras
till föremål för särskilda beslut under förrättningen, vilka få överklagas för
sig eller skola underställas domstolens prövning innan förrättningen fort-
sättes, synes mig emellertid vad de sakkunniga härutinnan anfört (betänkandet
sid. 161—162) så starkt tala emot tillämpningen av ett dylikt system be-
Kungl. Maj-.ts proposition nr 250.
133
träffande vägförrättningar, att jag icke anser mig kunna förorda dess in
förande.
Yad angår besvärstiden har i departementsförslaget i motsats till de sak
kunnigas förslag särskild längre dylik tid utsatts beträffande de fyra nordligaste
länen; rörande skälen härtill får jag hänvisa till vad jag nyss (vid 36 §) anfört
rörande tidsfristen för handlingsavskrifternas utlämnande till sakägarna.
38 §.
Länsstyrelsen i Örebro län anser förrättningsakten, i händelse besvär an
förts över förrättningen, böra insändas till överlantmätaren för att med hans
yttrande översändas till ägodelningsdomaren. Liknande mening uttalas av
ett par överlantmätare.
En dylik ordning, som lämpar sig för ärenden av rent lantmäteriteknisk
natur, synes i förevarande fall mindre behövlig och skulle mången gång kunna
orsaka alldeles onödigt dröjsmål med målets handläggning vid rätten. Till
sakkunnigt biträde åt rätten må vid behov överlantmätaren eller annan kallas
enligt bestämmelserna i 21 kap. 13 § jorddelningslagen.
39 §.
Lämpligheten av att förrättningsakten förvaras hos lantmäterikontoret och
att med anledning därav eller eljest lantmäteristyrelsen eller överlantmätaren
har att taga viss befattning med vägförrättningar synes dragas i tvivelsmål
av länsstyrelsen i Västernorrlands län, vilken ifrågasätter huruvida icke väg-
förrättningarna borde frigöras från lantmäteriet och helt inordnas inom läns
styrelsens ämbetsområde.
Tillräckliga skäl för en dylik åtgärd synes mig icke föreligga. Lantmäteri-
kontorets arkiv torde vara lämplig plats för förrättningsakternas förvarande,
bland annat med hänsyn till allmänhetens intresse att kunna på ett och
samma ställe taga del av akterna i jorddelnings- och vägärenden.
Lantmäteristyrelsen anmärker att örn vägen eller vägarna läge dels på
egentliga landsbygden och dels inom stad eller samhälle, för vilket stads-
planelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, samt akten således
skall redovisas antingen till lantmäterikontoret eller till byggnadsnämnd,
den av dessa båda myndigheter, som ej erhåller akten, borde få en avskrift
därav. Liknande anmärkning förekommer i en del andra yttranden över de
sakkunnigas förslag.
Yad sålunda anmärkts synes böra iakttagas, vadan i departementsförslaget
upptagits en föreskrift i ämnet.
På förslag av länsstyrelsen i Västmanlands län har ock upptagits en före
skrift örn att, där förrättning icke överklagats, bevis därom skall tecknas å
förrättningsutlåtandet.
I sista stycket av paragrafen har i departementsförslaget, av skäl som
förut angivits, hänvisats till att i administrativ ordning meddela allmänna
anvisningar till ledning för förrättningsmän samt i särskilda fall vitesföre
lägganden.
134
40 §.
Domänstyrelsen anmärker att i paragrafens tredje stycke borde införas
reservationer, enär de verkställighetsåtgärder, varom här är fråga, vore av
den art att de i händelse av domens upphävande icke kunde göras ogjorda.
Omedelbar verkställighet får enligt förslaget i förevarande fall icke äga
rum, med mindre ägodelningsrätten prövat särskilda skäl därtill föranleda.
Rätten har naturligtvis att därvid väga skälen för och emot. Med hänsyn
härtill och då tillika upptagits en bestämmelse örn att säkerhet skall ställas
för eventuell skada genom verkställighetsåtgärden, kan jag icke finna den
ifrågavarande möjligheten att bevilja verkställighet å icke lagakraftägande dom
innefatta för stort äventyr för den, mot vilken exekutionen riktas.
Beträffande sättet för ställande av säkerhet och dennas beskaffenhet har
i departementsförslaget upptagits en hänvisning till utsökningslagen.
41 §.
I fråga örn den regel, som i de sakkunnigas förslag här upptagits, har
kammarkollegium anmärkt att densamma borde göras tillämplig jämväl å kanal
och möjligen även annan trafikled av betydelse för allmänna samfärdseln.
En överlantmätare ifrågasätter att vattenväg i paragrafen likställes med de i
förslaget angivna trafiklederna.
I departementsförslaget hava ock till desamma tillagts kanal och flottled.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län finner uttrycket »vederbörande
myndighet» vara för obestämt och föreslår att i lagtexten anges vilka myndig
heter som avses.
Bet lärer emellertid kunna anses klart att här åsyftas den myndighet, under
vars uppsikt den ifrågavarande, av enskilda vägen korsade trafikleden är
ställd. Upplysning rörande vilken myndighet, som har att utöva denna tillsyn
torde icke behöva givas i väglagen, något som för övrigt vore mindre lämp
ligt med hänsyn till de ändringar, som härutinnan i administrativ ordning
kunna vidtagas.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt länsstyrelsen i Uppsala län yttra
att den i paragrafen meddelade regeln borde gälla även då väg ansluter till
(utmynnar i) allmän väg.
Att jämväl detta fall avses med uttrycket »korsa» synes mig icke böra dragas
i tvivelsmål. Termen vägkorsning torde allmänt begagnas även beträffande «
dylika fall. På grund härav och då det ur språklig synpunkt icke ligger någon
motsägelse i uttrycket ett trearmat kors, anser jag att lagtexten icke bör tyngas
med en förklaring av antytt slag rörande uttryckets innebörd.
Domänstyrelsen yttrar att förslag till korsning med allmän väg, järnväg
eller spårväg borde vara godkänt av densammas förvaltning, innan arbetet
finge igångsättas.
Intresset att ej väghållarna eller förrättningsmannen härutinnan må be
stämma efter gottfinnande synes emellertid ganska väl tillgodosett genom
förslagets förevarande paragraf, jämförd med 35 § andra stycket, låt vara att
avgörandet skall tillkomma uppsiktsmyndigheten och icke trafikledens för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
135
vältning, vilken icke är opartisk och därför bör intaga partsställning, betrak
tas såsom sakägare.
I yttrandena från järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
länsstyrelsen i Gävleborgs län samt svenska järnvägs!föreningen betonas att i
fall, som här avses, trafiksäkerhetens krav ej får eftersättas eller korsningen
eljest anordnas olämpligt t. ex. så att plankorsning av järnväg väljes i fall då
sådant lätteligen kunnat undvikas. Järnvägsstyrelsen och svenska järnvägs-
föreningen yttra tillika att kostnaderna för säkerhetsanordningar i korsningen
böra bäras av väghållarna; föreningen tillägger att paragrafen borde vara
tillämplig även vid ändring eller komplettering av befintlig väg.
Härutinnan får jag hänvisa till vad jag förut anfört örn begränsningen av
väglagstiftningens uppgifter. Erfordras t. ex. inskränkning av rätten att an
sluta enskild väg till allmän sådan, tillhöra bestämmelserna härom närmast
den allmänna väglagstiftningen. Järnvägsövergångar kunna ju icke få an
ordnas efter sakägarnas eller förrättningsmannens skön, utan uppsiktsmyndig-
hetens, d. v. s. järnvägsstyrelsens respektive väg- och vattenbyggnadsstyrel
sens, anvisningar angående sättet för korsningens anordnande måste inhämtas
och iakttagas, men vad som härutinnan skall vara avgörande vid denna myndig
hets prövning kan icke angivas i enskilda väglagen. Ej heller torde det till
höra denna lag att reglera frågan örn kostnaderna för de säkerhetsanordningar,
som prövas erforderliga, vilket spörsmål icke i enlighet med gällande allmänna
rättsgrundsatser lärer kunna lösas så enkelt att dessa kostnader utan vidare
läggas å väghållarna, så snart vägbyggnadsföretaget — under vilket uttryck
ju även inbegripas omläggning och förbättring av väg — verkställes efter
den andra trafikledens tillkomst.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
44—45 §§.
I ett från Västernorrlands län inkommet av enskild, såsom förrättnings-
man ofta anlitad person avgivet yttrande över förslaget anföres att när, såsom
vanligen vore förhållandet i Norrland, vägarna byggdes med statsbidrag, det
plägade dröja flera år, innan arbetet kunde påbörjas, att det därför vore obil
ligt att fordra att intrångsersättningen skulle gäldas redan inom ett år samt
att det i förslaget stadgade äventyret vore orimligt och borde borttagas; ersätt
ning för markupplåtelse och annat intrång borde gäldas i den ordning att
visst belopp, motsvarande uppskattad areal, erlades vid markens tagande i
anspråk samt slutlilcvid skedde, när arealen kunde exakt uppmätas efter det
vägen blivit byggd; skydd för markägarens intresse kunde ordnas så, att er
sättningen kunde uttagas på exekutiv väg.
Härutinnan må till en början erinras att den i 44 § angivna betalningstiden
av ett år skall gälla endast om ej annat i laga ordning bestämts. Intet hindrar
alltså att genom beslut vid förrättningen medges längre respittid, när sak
ägarna därom äro ense, eller i motsatt fall förrättningsmannen finner om
ständigheterna påkalla sådan längre tid. Undantag från denna regel gäller
endast i ett specialfall (se 13 §). Saknade lagen bestämmelse om betalnings
frist, skulle väl detta förhållande medföra att, örn sådan tid ej heller bestämdes
136
Kungl. Majus proposition nr 250.
vid förrättningen, envar av de vägbyggnadsskyldiga ägde omedelbart, när
förrättningen vunnit laga kraft, påfordra att de övriga erlade sina andelar av
ersättningsbeloppen. Äventyret att frågan är förfallen, kan ju, då det gäller
ersättning för markupplåtelse, enligt förslaget inträda först ett år efter den
vid förrättningen bestämda respektive i 44 § stadgade betalningstidens ut
gång. Sagda äventyr tjänar bland annat till att förekomma att ett förrättningsut-
låtande, som icke av någon intressent bragts till verkställighet under sådan
tid, som vid förrättningen avsetts, i en avlägsen framtid, sedan tanken på att
anlägga väg av alla för länge sedan övergivits, skall kunna av någon av fastig
hetsägarna återupplivas under måhända helt andra förhållanden än vad som
vid förrättningen beräknats. Ur nu nämnda synpunkt kunde möjligen med
givas en något längre tid än ett år, räknat från den vid förrättningen bestämda
tiden. Men äventyret har även en annan viktig funktion att fylla, vilken jag
förut på tal örn rätt till grustäkt berört, nämligen att förhindra att fastighet
under längre tid belastas med ett jordägaren påtvunget servitut, för vilket
han ingen ersättning bekommit och som kan hindra honom att utnyttja sin
fastighet efter egen önskan. Är vägmärkens ägare själv förpliktad deltaga i
vägbygget, kan han ju, när tiden därför är inne, söka verkställighet av förrätt-
ningsutlåtandet, men är han icke vägintressent torde han icke äga Dåfordra
att företaget igångsattes. Hans skydd mot oskäligt dröjsmål med ståndpunkt
tagandet från väghållarnas sida kommer då endast att ligga i det ifrågavarande
för dem stadgade äventyret. Regeln örn förskottsbetalning synes icke kunna
frångås. Förrättningsutlåtandet, efter vars innehåll exekution skall kunna
ske, får icke lämna ersättningsbeloppens storlek obestämd eller endast unge
färligen angiva vägens sträckning. Vid förrättningen måste göras tillräckligt
ingående undersökningar och vägen noggrant utmärkas å karta och utstakas i
terrängen.
48—49 §§.
Beträffande de i dessa paragrafer upptagna reglerna örn verkställighet av
åläggande att underhålla väglott eller fullgöra vinterväghållning därå anmärkes
av en överlantmätare, att regler här borde givits även för byggande av väglott,
och enligt en till domänsstyrelsens protokoll uttalad särskild mening borde
anges hur väghållning skulle utkrävas när tillsyningsman ej funnes tillsatt.
En Överjägmästare anser det anvisade förfarandet icke kunna tillämpas å
vinterväghållning.
Länsstyrelsen i Uppsala län förmenar att sista satsen i 49 § borde utgå för
att ej verka tillbakahållande på tillsyningsmannens åtgärder.
Länsstyrelsen i Malmöhus län anför, att svårighet ej sällan uppstode att
erhålla kvalificerade synemän samt att lokal kompetens för dem borde fast
ställas och rätt att avsäga sig uppdraget möjligen icke medges.
Verkställighet av åläggande att bygga väglott skall enligt 40 § första stycket
ske i enlighet med reglerna i utsökningslagen, något som härutinnan torde
vara tillräckligt med hänsyn till att vägbyggnad icke på samma sätt som under
håll och vinterväghållning är ett fortlöpande arbete.
Då förslaget, i motsats till gällande lag, beträffande sistnämnda båda former
Kungl. Majus proposition nr 250.
137
av väghållning, för fall då tillsyningsman ej är tillsatt, icke medger väg-
lottshavare att själv utföra arbetet på den försumliges bekostnad, beror detta
på de olägenheter, som alltid äro förbundna med systemet att hänvisa enskilda
till utvägen att själva taga sig rätt, särskilt vådan för rättskränkningar å
ömse sidor.
Att enligt förslaget endast opartisk tillsyningsman skulle äga vidtaga
exekutionen kan icke anses innebära att för vissa fall saknas möjlighet att er
hålla verkställighet, ty envar väglottshavare skall enligt förslaget kunna fram
tvinga att tillsyningsman blir tillsatt.
Beträffande vinterväghållning torde väl i regel inskridandet behöva ske så
snabbt att man knappast kan på förhand av den försumlige exekutivt uttaga
medel till arbetets betalning, men å andra sidan torde vara tillräckligt att
säkerhet finnes för att kunna utfå beloppet, och nöjaktig sådan säkerhet torde
de föreslagna bestämmelserna kunna anses bereda. Att anskaffa två ojäviga
vittnen eller till och med kalla behöriga synemän lärer icke behöva draga
lång tid, och de ersättningsbelopp, som här äro ifråga, kunna icke gärna stiga till
större summor. Vill tillsyningsmannen ej själv förskjuta beloppet eller utföra
arbetet, lärer det dock knappast vara svårt för honom att lega annan därtill
eller att av övriga väglottshavare erhålla de nödiga medlen.
Det synes mig lämpligt att, då lagen anvisar tillsyningsmannen även den
möjlighet att utan syn själv bota brist, tillika erinra honom örn att kravet å
bevisning därmed icke eftergivits. En underlåtenhet att skaffa bevis örn
bristen kunde vara äventyrlig för honom.
Lokal kompetens för synemän torde kunna medföra ökade svårigheter att
tillräckligt snabbt få syneförfarandet till stånd. Skyldighet att mottaga upp
draget lärer med hänsyn till intressenas enskilda natur svårligen kunna
åläggas.
50-64 §§.
Vad angår förslagets bestämmelser örn vägsamfällighet ifrågasätta lant-
mäteristyr elsen och vissa överlantmätare, huruvida icke styrelse och stadgar
m. m. vore en för stor och kostsam anordning när den gemensamma upp
giften är ringa och sakägarna få. Liknande mening uttalas av länsstyrelsen
i Södermanlands län.
Förslagets syfte är emellertid i förevarande del att förläna vägsamfällighet
karaktär av en verklig juridisk person med ett beslutande och ett verkställande
organ samt så ordnade förhållanden i övrigt, som erfordras för väghållnings
bedrivande efter gemensamhetssystem och för att samfälligh'etens kredit
möjligheter icke skola omintetgöras. Skall detta syfte vinnas, torde någon
avsevärd förenkling av samfällighetens konstruktion, sådan den utformats i
förslaget, knappast kunna ske. Att vid sidan av samfälligheter av dylik be
skaffenhet bereda rum även för sådana av lägre ordning synes icke lämpligt
utan ägnat att vålla oreda och minska förtroendet även för den fastare organi
serade typen. Behovet av gemensamhetssystem lärer föreligga huvudsakligen
då fråga är örn ett större antal intressenter. Att helt utesluta möjligheten att
138
Kungl. Majlis proposition nr 250.
använda detta system i fall då intressentantalet är obetydligt lärer dock icke
vara tillrådligt.
En överlantmätare anmärker att örn fastigheter, som äro i samma ägares
hand, erhållit en väglott, dessa fastigheter naturligtvis icke borde bilda väg-
samfällighet, varför uttryckssättet i 50 § vore mindre tydligt än gällande lags
formulering.
I anledning av denna anmärkning, som synts befogad, har till de sakkun
nigas förslag gjorts ett förtydligande tillägg i departementsförslaget.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att hos länsstyrelsen tyd
ligen måste föras register över vägsamfälligheter samt ifrågasätter registre-
ringsplikt för dem.
Länsstyrelsen i Värmlands län anmärker att anmälan enligt 52 § tredje
stycket alltid borde innehålla uppgift örn samfällighetens styrelses hela sam
mansättning, så att man ej för att erhålla kännedom härom behövde taga del
även av tidigare anmälningar.
Örn emellertid, såsom säkerligen måste ske, hos länsstyrelsen föres för
teckning över anmälda vägsamfälligheter, och handlingarna i ärenden rörande
viss samfällighet förvaras tillsammans för sig, torde behovet av någon
ändring i förslaget i nu angivna hänseenden icke vara erforderlig. Registre-
ringsplikt skulle ytterligare öka kostnaderna för väghållningens organisation,
vilket särskilt ifråga örn små samfälligheter synes betänkligt.
T7 äg- och vattenbyggnadsstyrelsen yttrar att sista punkten i första stycket
av 50 § ävensom andra stycket av 51 § kunde utgå.
Att vad i dessa lagrum stadgas skall iakttagas synes mig emellertid icke
böra dragas i tvivelsmål och ett uttryckligt framhållande därav i lag
texten, på sätt i liknande fall redan tillämpats, torde icke kunna anses
överflödigt. Särskilt lärer vara lämpligt att påpeka att ej samfälligheten får
bedriva för dess ändamål främmande verksamhet och sålunda t. ex. använda
för väghållningen uppburna penningmedel till att förse fastigheterna med
elektrisk belysning och dylikt. Emellertid lärer föreskriften i detta hän
seende icke böra tolkas så strängt att det icke tillkommer samfälligheten att
besluta i ärenden rörande vägen i något fall, där ej frågans lösning är nödvändig
för väghållningens bedrivande i enlighet med förrättningsutlåtandet. Förut
har nämnts att det är samfälligheten, som i första hand får anses såsom väg
hållare, när fråga är om dennes rätt att avstänga väg för allmän trafik, och
det torde kunna anses tillhöra samfälligheten även att med stat eller kommun
ingå överenskommelser örn bidrag till väghållningen mot skyldighet för sam-
fäliigheten att tillhandahålla vägen för allmänna samfärdseln i ett därför
lämpat skick. Jämväl vanliga avtal örn personliga vägrätter och gottgörelse för
desamma torde samfälligheten kunna sluta. Beträffande alla dylika fall märkes
emellertid att enskild medlems rätt ej må trädas för nära och att vad samfäl
ligheten beslutar naturligtvis icke kan binda tredje man, t. ex. en i samfällig
heten icke ingående ägare av vägmärken.
Länsstyrelsen i Västmanlands län m. fl. anse att den i förslagets 56 § för
röstetal stadgade maximisiffran en tiondel av de väghållningsskyldigas sam-
maiilagda, å sammanträdet företrädda andelstal, borde ändras till likhet med
vad nu gäller, eller alltså till en femtedel.
Med tanke på sådana fall då någon medlem har ett mycket högt andelstal
synes emellertid vad de sakkunniga föreslagit i nu ifrågavarande avseende
lämpligt för att nedbringa risken att de övriga delägarnas intressen alltför
mycket sättas i efterhand.
Här må slutligen framhållas att i departementsförslaget, i motsats till
enligt de sakkunnigas förslag och gällande rätt, bestämmelserna örn möjlighet
för länsstyrelse att på ansökan ingripa i fall då samfällighet saknar behörig
styrelse gjorts tillämpliga även i den situation att någon styrelse aldrig till
satts (jfr vad här förut anförts vid 35 §).
65 §.
Järnvägsstyrelsen uttalar önskan örn en bestämmelse, som medförde rätt
för länsstyrelse att på talan av sakägare förklara att enskild väg skall upphöra.
Avses härmed att länsstyrelsen skall kunna förbjuda jordägare att å sin
mark bibehålla och nyttja en väg, som icke längre är av betydelse för andra,
kan jag icke biträda den framställda anmärkningen. Örn åter meningen är att
ett vägservitut, tillskapat enligt väglagen, skall kunna hävas, när det ej längre
är av betydelse för servitutshavaren, så synes den ordning för frågans pröv
ning, som förslaget i förevarande paragraf anvisar, vara den lämpligaste.
En överlantmätare ifrågasätter att omdelning av väghållningsskyldigheten
skulle få ske även av det skäl att den fastställda delningsgrunden från början
varit felaktig.
En dylik regel skulle emellertid motverka vad man velat vinna genom att
stadga viss begränsning av tiden, inom vilken förrättning eller dom må
överklagas.
3 kap. Särskilda bestämmelser för vissa fall angående områden med
tätare bebyggelse.
71-75 §§.
Vid utredning angående bildande av vägförening skall enligt de sakkun
nigas förslag länsstyrelsen kalla kommunalnämnden i kommun, inom vilken
någon del av det ifrågakomna området är beläget, att genom ombud närvara
vid sammanträde mellan fastighetsägare m. fl. inför länsstyrelsen eller den
länsstyrelsen förordnar. Emellertid kan området helt eller delvis vara beläget
även inom stad och för dylikt fall bör tydligen staden erhålla dylik kallelse.
I departementsförslaget har därför orden »komunalnämnden i» utgått.
En del av mig här förut bemötta anmärkningar, som framställts mot
reglerna i 2 kap., såsom att vid sidan av byggnadsnämnd borde nämnas
även byggnadsinspektör samt att ej i lagtexten borde anges att samfällig-
heten icke finge utöva verksamhet, som är främmande för dess ändamål, avser
även reglerna i förevarande paragrafer.
76 §.
Beträffande de viktiga bestämmelserna angående väghållningsbördans för
delning har jag förut yttrat mig och därvid redogjort för de mot förslaget i
Kungl. Majus proposition nr 250.
139
140
vissa utlåtanden framställda anmärkningarna av mer huvudsaklig natur. Som
nämnt är det min åsikt, att i den mån bestämmandet av andelstal skulle ske
icke enligt den allmänna regeln örn taxeringsvärdena såsom fördelningsgrund
utan efter prövning av länsstyrelsen med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet, lagen dock bör i någon mån lämna anvisning örn de principer,
efter vilka olika omständigheters betydelse här skall bedömas. I departe-
mentsförslaget har därför gjorts ett tillägg, utmärkande att länsstyrelsen vid
bestämmande av annan allmän norm än taxeringsvärdena, bör beakta fastig
heternas nytta av vägarna och förmåga att bära väghållningskostnaderna, var
jämte för det fall då fråga är örn särskilt andelstal för viss fastighet meddelats
exempel på omständigheter, som kunna verka till andelens minskning eller
höjning. Jag får härutinnan hänvisa till lagtexten och vad jag förut anfört örn
principerna för väghållningsbördans fördelning.
84 §.
Länsstyrelsen i Hallands län hemställer att det i förevarande paragraf i de
sakkunnigas förslag använda uttrycket »då vägförening bildats» utbytes mot
orden »då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd».
Med hänsyn till terminologien i 71 §, enligt vilken föreningen kommer till
stånd redan genom beslutet örn dess bildande, har i departementsförslaget
företagits ändring i den av de sakkunniga föreslagna texten i överensstäm
melse med nyssberörda hemställan.
86
§.
Svenska stadsförbundet yttrar att, då fråga är örn stad, stadsfullmäktige
borde höras angående vägarnas sträckning. Lantmäteristyrélsen anser att
stads eller stadsliknande samhälles specialorgan för anläggning av gator och
vägar åtminstone borde höras vid ordnandet av vägar inom stadens eller sam
hällets område.
I ett par yttranden göres gällande att vägstyrelsen i vederbörande vägdi-
strikt borde höras i ärenden, som avses i förevarande paragraf.
Jag vill påpeka att föreskriften örn inhämtande av yttrande från byggnads
nämnd ingalunda är avsedd att uttömmande ange, vilka myndigheter eller
andra som kunna komma ifråga till att höras i ärenden av här avsedd natur. I 84
och 85 §§ hänvisas länsstyrelsen till att pröva vad utredning som är erforder
lig. Det förutsättes även att redan vid bildandet av vägförening frågan örn vä
garna vanligen preliminärt dryftas med förutom fastigheternas ägare och inne
havare även representanter för kommunala myndigheter. Emellertid torde
vara lämpligt att i viktigare fall, såsom då vägnätet ursprungligen planeras
eller mer betydande ändringar i planen vidtagas, stadsfullmäktige, kommunal
nämnd i köping respektive municipalnämnd höras i ärendet, och en föreskrift
härom har därför upptagits i departementsförslaget.
87 §.
I ett yttrande över de sakkunnigas förslag anmärkes att det vore oklart
huruvida bestämmelserna i 41 § skulle tillämpas även i fall enligt 3 kap.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
141
Som anmärkningen synes riktig och nämnda bestämmelser torde böra iakt
tagas även i fråga örn vägföreningens vägar, har i departementsförslaget i före
varande paragraf upptagits en hänvisning till 41 §.
91 §.
Länsstyrelsen i Hallands län anför att paragrafens tredje stycke borde
kompletteras med en bestämmelse, att föreningens vägar skola genom för
eningens försorg och på dess bekostnad utmärkas genom anslag å lämpliga
platser, med hänsyn till att straff för olovligt begagnande av vägarna kunde
inträda.
Att uppgift örn vilka vägar, som äro föreningens, anslås å en eller flera
offentliga platser i orten synes vara lämpligt i de flesta fall. Där så är för
hållandet bör länsstyrelsen tydligen anlita denna kungörelseform, eventuellt
vid sidan av annan eller andra sådana. Förslaget lämnar ju länsstyrelsen
frihet att bestämma härutinnan. Som det är ett länsstyrelsens beslut, vilket
sålunda kungöres, torde länsstyrelsen själv böra hava att ombesörja saken,
särskilt som länsstyrelsen likväl skulle behöva utöva kontroll. Det må fram
hållas att anslag av dylik karaktär icke får anses innefatta förbud för allmän
heten att trafikera vägarna. Lämpligen böra därför anslagen icke placeras
vid vägar på sådant sätt att missuppfattning härutinnan kan uppstå. Till för
eningen förbjuda allmän trafik å någon väg, får det ske genom särskilt anslag
vid vägen. I regel torde väl något dylikt icke behöva förekomma. Skulle någon
viss trafik från utomstående förorsaka svårare slitage, kan ju föreningen för
bjuda denna trafik och därmed eventuellt framtvinga slitageersättning enligt
reglerna i 89 §.
På hemställan av lantmäteristyrelsen har i departementsförslaget gjorts
ett tillägg av innehåll att de handlingsavskrifter m. m., varom i sista
stycket förmäles, skola tillställas såväl lantmäterikontoret som byggnads
nämnden i fall då ärendet rör område av både egentlig landsbygd och stad eller
stadsliknande samhälle (jfr vid 39 §).
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Yad angår övergångsbestämmelserna och följdförfattningarna har från
remissmyndigheternas sida annan erinran mot de sakkunnigas förslag ej fram
ställts än den av mig förut bemötta, av Överståthållarämbetet gjorda anmärk
ningen att, örn förmånsrätt i enlighet med förslaget skall införas, reglerna
därom borde intagas i väglagen. Rörande förslaget i nu förevarande delar
hänvisas i övrigt till betänkandet. I departementsförslaget har i övergångs
bestämmelserna inskjutits en förtydligande hänvisning till förslagets 83 §.
Sedan departementschefen därefter uppläst i enlighet med förut angivna
grunder inom departementet upprättade förslag till
1) lag örn enskilda vägar;
2) lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar;
3) lag om ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 örn
nyttjanderätt till fast egendom;
142
4) lag om ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 om del
ning av jord å landet; samt
5) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 örn fastig
hetsbildning i stad,
av den lydelse bilaga A till detta protokoll utvisar,
hemställer departementschefen, att lagrådets utlåtande över nämnda förslag
måtte, för det ändamål § 87 regeringsformen omförmäler, inhämtas medelst
utdrag av protokollet.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämna
bifall.
Ur protokollet:
Fredric Hawerman.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
143
Förslag
till
Lag
om enskilda vägar.
Härigenom förordnas som följer:
1 KAP.
Bilaga A.
Inledande bestämmelser.
1 §•
Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är till nytta
vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.
Yad i denna lag stadgas angående fastighet gälle även beträffande gruva
och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å
sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren till
grunden.
Beträffande stad eller samhälle på landet, för vilket stadsplanelagens be
stämmelser angående stad skola lända till efterrättelse, äger denna lag icke
tillämpning, såvitt angår område, för vilket stadsplan fastställts; dock skall,
där ej med stöd av stadgandena i 65 §, 71 § andra stycket eller 85 § annorledes
i laga ordning beslutes, fastställelse av stadsplan för område icke medföra att
vad tidigare jämlikt denna lag bestämts rörande fastigheter eller vägar inom
området upphör att gälla.
Denna lag skall icke verka rubbning av vad som finnes särskilt stadgat örn
rätt till väg eller örn väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller inskränk
ning i den omfattning, i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrund
satser är lovligt för envar att färdas över annans ägor.
2
§•
Till väg höra vägbana och de områden därinvid, som stadigvarande tarvas
för vägbanans bestånd och underhåll, såsom slänt, bankett, dike och upplags
plats, ävensom trumma, skyddsvärn, vägmärke och annan för vägens bestånd
eller brukande utförd anordning. Såsom väg anses bro och färja med färjläge.
3 §•
Väghållning omfattar byggande av väg, vägunderhåll och vinterväghållning.
Såsom byggande av väg anses förutom anläggning av ny väg även om
läggning och förbättring av väg.
Till vägunderhåll räknas dels åtgärd för vägs vidmakthållande i ett för
dess ändamål tillfredsställande skick, såsom påförande av väghållnings-
ämnen, vägbanans jämnande, dikesrensning, underhåll och iståndsättning av
bro eller färja samt ombyggnad av trumma, dels uppsättande av skyddsvärn,
vägmärke eller annan dylik anordning, såvida åtgärden ej företages i sam
band med vägens byggande, dels ock öppnande och stängande av rörlig bro
samt drift av färja.
144
Vinterväghållning omfattar arbete för att hålla vägbana till erforderlig
bredd fri från hinder av snö och is ävensom för dess utmärkande, där så
tarvas, så ock åtgärd för vägbanas bättrande genom påskottning av snö, där
å kortare sträckor till följd av ojämn snösamling uppstått menföre, som med
hänsyn till trafikens art och omfattning är till avsevärd olägenhet.
4
§•
Väg skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigt
byggas så, att ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med
minsta intrång och olägenhet för annan.
Inom område, för vilket med avseende å fastighetsindelning eller bygg
nadsverksamhetens ordnande, enligt vad därom stadgats, viss plan eller sär
skilda bestämmelser äro gällande, må ej väg så byggas att planen eller be
stämmelserna motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande
försvåras. Ej heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 84 eller 85 §
föreskrivits.
Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras på sätt vägens ändamål
fordrar.
Vid väghållning skall iakttagas vad örn fasta fornlämningar, naturminnes
märken och nationalparker är särskilt stadgat.
5 §•
För fullgörande av väghållningsskyldighet eller annan förpliktelse, som
enligt denna lag eller med stöd därav meddelad bestämmelse åligger fastighet,
svare, där ej nedan i denna paragraf annorledes stadgas, fastighetens ägare.
Den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande, skall vid tillämp
ning av denna lag anses såsom fastighetens ägare.
I ägares ställe svare den, som innehar fastighet på sådana villkor att han,
där fastighetsskatt för fastigheten skall utgå, jämlikt kommunalskattelagen
är skyldig erlägga dylik skatt.
Där ej annat följer av vad som finnes särskilt stadgat rörande betalning
med förmånsrätt ur fastighet, svare ej ny ägare eller innehavare för belopp,
som förfallit till betalning innan han tillträdde fastigheten, men vare, där
företrädaren försummat att verkställa arbete, som i avseende å väghållningen
ålagts honom, skyldig fullgöra vad sålunda blivit eftersatt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
2 KAP.
Allmänna bestämmelser.
Örn rätt till väg och om väghållningssh/ldighet m. m.
6 §•
Är för fastighets ändamålsenliga brukande av synnerlig vikt att väg för
den fastighet bygges över annan fastighets område och kan ej sådant lända
Kungl. Majlis proposition nr 250.
145
till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån upplåtas den mark,
som åtgår till vägen.
7 §•
Prövas befintlig väg vara av synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande
av fastighet, till vilken vägen icke hörer, skall rätt att begagna vägen upp
låtas för fastigheten, såframt ej därigenom märkligt men tillskyndas fastighet,
å vars mark vägen är belägen, eller någon, som enligt tidigare upplåtelse
äger nyttja vägen.
8 §•
Därest vid prövning av fråga örn upplåtelse för fastighet av rätt enligt 6
eller 7 § att bygga eller begagna väg finnes att sådant men, som där sägs,
skulle orsakas av upplåtelsen, såframt ej fastighetens rätt att nyttja vägen
begränsas till viss tid, viss årstid eller visst färdsätt, varde rättigheten på
dylikt sätt begränsad. Sådan begränsning därav må ock ske i fall då uppen
bart är att fastighetens behov av vägen är i motsvarande mån inskränkt.
9
§•
För upplåtelse av mark till väg, så ock för annat intrång, som orsakas
av vägs byggande eller begagnande, skall gäldas ersättning.
Upplåtes för fastighet rätt att såsom farväg begagna annans väg och kan
till följd därav arbete, som under de sist förflutna fem åren, räknat från det
frågan örn upplåtelsen väcktes, nedlagts å vägens anläggning, omläggning
eller förbättring, anses hava blivit av synnerlig vikt för fastighetens ända
målsenliga brukande, må, där särskild anledning därtill förekommer och
fastigheten förpliktas att, på sätt nedan i detta kapitel sägs, med viss andel
deltaga i vägens underhåll, fastigheten åläggas jämväl att ersätta vägens ägare
skälig del av värdet av det nämnda vägbyggnadsarbetet.
Yarder fastighet, för vilken upplåtes rätt att såsom farväg begagna annans
väg, icke förpliktad att med viss andel deltaga i väghållningen, åligge fastig
heten skyldighet att utgiva ersättning för den slitning av vägbanan, som
beräknas uppkomma genom vägens begagnande för fastigheten.
Ersättning, som i tredje stycket avses, skall bestämmas till visst penning
belopp att utgå årligen i förskott under den tid rätten att begagna vägen
äger bestånd och av den berättigade tages i anspråk. I övrigt skall ersätt
ning enligt denna paragraf bestämmas i penningar att utgå på en gång.
10 §.
I vägbyggnadsföretag, som är av synnerlig vikt för två eller flera fastig
heters ändamålsenliga brukande, skola dessa samfällt deltaga.
Väg, som, då mark är bar, är till nytta för två eller flera fastigheter, skall
av dom samfällt underhållas.
Är väg under tid, då marken är snötäckt, till nytta för två eller flera
fastigheter, skola dessa samfällt taga del i vinterväghållningen.
Väghållningsskyldigliet enligt vad nu är sagt åligger dock icke fastighet,
med mindre vägen är till nytta för fastigheten såsom farväg samt rätt att i
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 250.
235
3
»
10
146
Kungl. Majus proposition nr 250.
sådant hänseende begagna vägen tillkommer eller kan tillerkännas fastig
heten jämlikt lag eller enligt avtal eller medgivande av vederbörande rätts
ägare, ej heller för tid, som förflutit, innan skyldigheten i nedan angivna
ordning fastställes.
Yad i denna paragraf stadgats utgöre icke hinder för att, där så prövas
skäligt, egendom, vars rätt att begagna väg till tiden eller annorledes be
gränsas, så ock egendom, som i 1 § andra stycket avses, förklaras skola
bidraga till väghållningen allenast genom erläggande av sådan ersättning,
som i 9 § tredje stycket sägs; och skall, där så sker, å egendomen icke
tillämpas vad i detta kapitel finnes stadgat örn väghållningsskyldig eller
den, som har att deltaga i väghållning.
11 §■
Skyldigheten att deltaga i väghållning skall mellan de fastigheter, vilka
skyldigheten åligger, fördelas med hänsyn till den omfattning, vari de be
räknas komma att begagna vägen, dock att ej å någon fastighet må läggas
större andel än som svarar mot dess nytta av vägen.
12 §.
Arbete med väghållning skall av de väghållningsskyldiga utföras antingen
gemensamt eller, efter vägdelning, så att envar av dem eller, där särskilda
omständigheter därtill föranleda, vissa eller samtliga gemensamt stå i ansvar
för viss sträcka å marken (väglott).
Vid vägdelning skall, allt efter som fråga är örn vägbyggnad, vägunderhåll
eller vinterväghållning, hänsyn tagas till sådana omständigheter, som in
verka på kostnaden i motsvarande avseende, så att, där större svårighet
möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas. I följd härav skall, i
den mån anledning därtill förekommer, delning av väg verkställas särskilt
för byggandet, särskilt för underhållet och särskilt för vinterväghållningen,
ändå att den enligt 11 § å varje fastighet belöpande andelen är densamma
beträffande vart och ett av dessa slag av väghållning.
13 §.
Där med stöd av stadgandena i detta kapitel genom förrättning eller dom
väghållningsskyldighet ålägges eller ålagts fastighet samt för skyldighetens
fullgörande tarvas, att sand, grus, jord eller sten tages å visst eller vissa
ställen å annan fastighet eller att å visst område därav invid vägen växande
träd eller buskar borthuggas eller kvistas eller snöskärm uppsättes, skall rätt
i sådant avseende upplåtas för den förra fastigheten, där ej detta skulle lända
den andra till märkligt men; och må, där det kan ske utan att orsaka dylikt
men samt finnes påkallat till vinnande av ökad trafiksäkerhet vid vägens be
gagnande, rätt som nyss sagts i fråga örn röjning av träd eller buskar upp
låtas för fastighet, som i den i detta kapitel stadgade ordning berättigats att
nyttja vägen.
För upplåtelse, som i första stycket avses, så ock för annat intrång, som
147
därav föranledes, skall ersättning gäldas i penningar. Ersättningen skall be
stämmas att utgå på en gång, dock att ersättning för rätt att taga väghåll-
ningsämnen må, där rätt i sådant hänseende ej förbeliålles allenast den eller
de fastigheter, för vilka upplåtelsen sker, bestämmas sålunda att dels på
en gång skall erläggas visst belopp och dels vid varje särskilt tillfälle, då
rättigheten begagnas, betalning skall gäldas efter visst pris för den då tagna
mängden. Ej må för erläggande av den ersättning för rätt att taga väghåll-
ningsämnen, som skall utgå på en gång, bestämmas längre tid än ett år efter
det rättigheten fastställdes.
Yid upplåtelse av rätt, som i denna paragraf avses, så ock vid rättighetens
begagnande skall tillses, att den fastighet, som därav besväras, ej betungas
mer än nödigt är. Träd av större prydnadsvärde eller träd och buskar å tomt
eller i trädgård må ej fällas, med mindre synnerliga skäl därtill äro. Innan
upplåten rätt att borthugga eller kvista träd eller buskar begagnas, skall för
varje gång underrättelse örn åtgärden, minst en vecka förut, meddelas
vederbörande fastighets ägare eller innehavare.
14 §.
I fall då genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämmes eller
bestämts att väg må för fastighet byggas eller begagnas, må till förmån för
fastigheten, där det kan ske utan märkligt men för annan fastighet, före
skrivas, att grind eller led ej får bibehållas eller uppsättas å vägen annor
städes än i ägogräns, i korsning av järnväg, spårväg eller vattenväg eller där
det erfordras för fullgörande av stadgad stängselskyldighet. Yid meddelande
av dylik föreskrift må dess tillämpning i övrigt begränsas med avseende å
vissa tider eller platser efter ty skäligt prövas.
För intrånget skall gäldas ersättning, som bestämmes i penningar att utgå
på en gång.
Om förrättning.
15 §.
Prövning av fråga örn rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses, verk
ställes vid förrättning på stället i den ordning nedan stadgas.
16 §.
Rätt att påkalla förrättning enligt detta kapitel och att vid förrättningen
föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare även
som innehavaren, där denne jämlikt 5 § har att svara för fullgörandet av
fastighetens väghållningsskyldighet.
Yäckes sålunda fråga, som i 6—14 §§ avses, må härutinnan talan för fastig
het vid förrättningen föras jämväl av innehavare av nyttjande- eller servituts
rätt, i den mån frågan rörer hans rätt.
Har efter förrättningens början fastighet övergått till ny ägare eller inne
havare, vare han i lika mån som företrädaren bunden av vad denne medgivit
eller godkänt.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
148
Kungl. Majus proposition nr 250.
§•
Talan å fastställelse av skyldighet för fastighet att deltaga i väghållning
må vid förrättning föras endast för fastighet, vilken prövas jämlikt de i 10 §
stadgade grunder skola deltaga i den vägbyggnad, det vägunderhåll eller den
vinterväghållning, varom fråga är.
18 §.
Ansökning örn förrättning enligt detta kapitel göres skriftligen hos läns
styrelsen.
I ansökningen böra fullständigt uppgivas ärendets omfattning och beskaf
fenhet, de fastigheter saken förmenas angå, samt vederbörande ägares och
innehavares, nyttjanderätts- och servitutshavares namn och hemvist.
Finner länsstyrelsen den äskade förrättningen endast avse fråga, som bör
vinna sin lösning i den i 3 kap. stadgade ordning, äge länsstyrelsen avslå
ansökningen eller, där förordnande för förrättningsman redan utfärdats men
förrättningen ännu icke avslutats, förordna örn dess inställande. Ar frågan
örn dylikt beslut beroende på utredning, som länsstyrelsen låter verkställa,
må med utseende av förrättningsman tills vidare anstå eller länsstyrelsen
föreskriva att förrättningen skall vila, intill dess länsstyrelsen annorledes
förordnar.
19 §.
Till förrättningsman skall länsstyrelsen förordna sådan person, lantmätare
eller annan, som finnes äga erforderlig kunskap och erfarenhet samt jämväl
i övrigt vara till uppdraget lämplig.
För förrättning, som avser stad eller samhälle på landet, för vilket skall
föras fastighetsregister enligt de för stad meddelade bestämmelser, skall till
förrättningsman företrädesvis förordnas i stadens eller samhällets tjänst an
ställd mätningsman eller jämlikt 5 kap. 2 § lagen örn fastighetsbildning i
stad förordnad förrättningsman för avstyckningar inom staden eller sam
hället.
.Hava samtliga uppgivna sakägare förenat sig örn förslag till viss förrätt
ningsman, varde den föreslagne förordnad, där ej annat föranledes av stad-
gandena i första och andra styckena eller eljest laga hinder möter.
Örn förordnandet skall underrättelse av länsstyrelsen meddelas länets lant-
mäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till
byggnadsnämnd, denna nämnd.
20
§.
Förrättningsmannen skall, örn han finner sådant nödigt eller någon av
sakägarna det äskar, vid förrättningen biträdas av två gode män, vilka av
sakägarna eller, örn dessa ej åsämjas, av förrättningsmannen utses bland dem,
som äro valda till nämndemän eller till ägodelningsnämndemän eller till gode
män vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Ej må till god man utses
någon, som är bosatt fjärran från den ort, där förrättningsstället är beläget,
när annan behörig närmare finnes.
Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola tillkallas,
må det ej verka rubbning av åtgärd, som därförinnan vidtagits.
Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar, gälle vad
de flesta säga. Har var sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.
21
§.
För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen ersättning,
den förre i likhet med vad för lantmätare och de senare i enlighet med vad
för gode män vid lantmäteriförrättningar är eller varder stadgat.
Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller annat, som för förrätt
ningen är av nöden, skall, där ej annorlunda är särskilt stadgat, av sökanden
genast förskjutas samt, därest vid förrättningen flera förpliktas till väghåll
ning eller utgivande av ersättning enligt 9§ tredje stycket, mellan dem och
sökanden fördelas efter ty skäligt prövas.
22
§.
Uppkommer vid förrättning fråga, för vars avgörande fordras särskild fack
kunskap, äge länsstyrelsen, på därom av förrättningsmannen framställd be
gäran och efter prövning av åtgärdens behövlighet, förordna sakkunnig person
att biträda förrättningsmannen. Över länsstyrelsens beslut härutinnan må
klagan icke föras.
,
Ersättning till sakkunnigt biträde, varom nyss sagts, bestämmes av för
rättningsmannen med gode männen, örn sådana äro tillkallade; och gälle be
träffande ersättningen vad i 21 § andra stycket finnes örn annan kostnad för
förrättning stadgat.
23 §.
Mot förrättningsman, god man och sakkunnigt biträde gälle dessa jäv:
örn han själv är sakägare eller örn han är med sakägare i den skyldskap
eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare, eller örn han eller
någon, som är med honom sålunda skyld eller besvågrad, eljest äger del i
saken eller därav kan vänta synnerlig nytta eller skada, eller örn han såsom
ledamot i någon rätt deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken, eller örn
han varit fullmäktig i saken, eller örn han är i någon sakägares tjänst, eller
om han är sakägares vederdeloman eller uppenbare ovän. Söker någon,
sedan förrättning begärts, sak med honom eller tillfogar honom något med
ord eller gärning i uppsåt att därmed göra honom jävig, det skall ej räknas
för jäv.
Yet förrättningsman, god man eller sakkunnigt biträde att emot honom
finnes jäv eller är han hindrad att inom skälig tid utföra sitt uppdrag, an-
mäle det genast hos den, som meddelat honom uppdraget.
24 §.
Förrättningsman skall så skyndsamt som möjligt å därför tjänlig tid börja
förrättningen samt utan onödigt dröjsmål fortsätta och avsluta densamma.
Finner förrättningsmannen anledning till antagande att till förrättningen
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
149
150
hänskjuten fråga bör lösas i den i 3 kap. stadgade ordningen, skall lian genast
härom underrätta länsstyrelsen och' inhämta dess besked huruvida förrätt
ningen skall fortgå.
Vill den, som sökt förrättning, sedan förrättningsman förordnats men
innan sammanträde under förrättningen hållits, återkalla sin talan, gore det
skriftligen hos förrättningsmannen. Därest kungörelse eller kallelser, var
om i 25 § sägs, redan utfärdats och återkallelsen inkommit så sent att för
rättningsmannen ej kan i god tid före det utsatta sammanträdet skriftligen
underrätta samtliga kända sakägare örn förrättningens inställande, vare åter
kallelsen utan verkan; och meddele förrättningsmannen sökanden därom be
sked. Sker återkallelsen vid sammanträde under förrättningen, skall den
samma genast inställas, där ej annan sakägare, som äger påkalla förrättning
rörande den väckta frågan, begär att förrättningen fortsättes.
25 §.
Innan förrättning företages, skall förrättningsmannen örn tid och ställe för
första sammanträdet utfärda kungörelse, som skall minst fjorton dagar där-
förut ej mindre uppläsas i kyrkan i den eller de församlingar, där de av för
rättningen berörda fastigheterna äro belägna, än även införas i en eller, där
förhållandena påkalla det, två eller flera av ortens tidningar.
Härjämte åligge det förrättningsmannen att minst fjorton dagar före sam
manträdet med posten avsända skriftlig kallelse till sammanträdet till envar
uppgiven eller eljest för förrättningsmannen känd sakägare. Kallelse skall
adresseras till den fastighet, varom fråga är, såvida ej säker kunskap vinnes
örn annan adress inom landet för mottagaren. Ar mark, som beröres av för
rättningen, samfälld för flera fastigheter med skilda ägare och finnes för
samfälligheten känd styrelse eller annan, som är satt att den förvalta, erfordras
ej kallelse till de särskilda delägarna i samfälligheten, utan varde kallelsen
översänd till ledamot av styrelsen eller till förvaltaren; och vare denne, där
han ej äger att själv föra talan för samfälligheten, delägarna ansvarig för att
kallelsen tillställes någon, som äger behörighet härtill, eller, om sådan ej
finnes, kommer till delägarnas kännedom. Finnes ej känd styrelse eller för
valtare och är marken samfälld för flera än tio fastigheter med skilda ägare,
må kallelsen sändas till en av delägarna att vara för dem alla tillgänglig;
och skall, där kallelse delgives på detta sätt, kungörelsen örn förrättningen
innehålla uppgift örn vilken delägare, kallelsen tillställes, samt anslås å
lämplig plats inom den kommun, där den samfällda marken är belägen.
Kungörelse och kallelse, varom i denna paragraf är stadgat, skola inne
hålla anmaning att vid sammanträdet förete tillgängliga åtkomst- och andra
handlingar, som styrka rätt att föra talan vid förrättningen.
Är uppenbart, vilka med avseende å förrättningen äro sakägare, må, utan
hinder av att kungörelse och kallelse ej verkställts i ovan stadgade ordning,
förrättningen företagas, där samtliga sakägarna infinna sig eller av förrätt
ningsmannen blivit minst fjorton dagar förut bevisligen kallade till förrätt
ningen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
151
Avser förrättningen väg i ort, där byggnadsnämnd finnes, har förrätt-
ningsmannen att minst fjorton dagar förut underrätta byggnadsnämnden örn
tid och ställe för första sammanträdet.
Där fråga är örn vägs byggande så att den korsar allmän väg, järnväg, spår
väg, kanal eller flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled kallad
att såsom sakägare deltaga i förrättningen.
26 §.
Är någon sakägare å okänd ort eller så fjärran, att han ej kan bevaka sin
rätt, och är icke någon förordnad eller eljest veterligen behörig att för honom
tala och svara, begäre förrättningsmannen förordnande av god man för den
bortovarande enligt lagen örn förmynderskap.
27 §.
Angår förrättning fastighet, som står under allmän myndighets vård och
inseende, skall allmänt ombud förordnas att vid förrättningen bevaka det
allmännas rätt. Förordnandet meddelas, där det ej ankommer på annan myn
dighet, av länsstyrelsen i det län där fastigheten är belägen.
Finner förrättningsmannen, att förrättningen rörer fastighet, som i första
stycket sägs, skall han, såframt ej honom veterligt allmänt ombud blivit för
ordnat, så snart ske kan örn förhållandet underrätta länsstyrelsen, vilken,
därest densamma ej själv skall meddela förordnandet, har att vidarebefordra
underrättelsen till vederbörande.
Den myndighet, som utfärdat förordnande för allmänt ombud, skall därom
genast underrätta förrättningsmannen; och åligge det denne att snarast möj
ligt till det allmänna ombudet med posten avsända underrättelse örn tid och
ställe för första sammanträdet eller, örn detta redan hållits, nästa samman
träde under förrättningen.
28 §.
Därest förrättning uppskjutes från ett sammanträde till annat samt vid det
förra tid och plats för sakens vidare handläggning icke tillkännagivits och ej
heller överenskommelse träffats örn sättet för kungörandet av det nya samman
trädet, skall förrättningsmannen därtill i god tid skriftligen kalla samtliga
sakägare, gode män och allmänna ombud samt, i fall som i 25 § femte stycket
sägs, örn detta sammanträde underrätta byggnadsnämnden. Skall någon, som
varken kallats eller inställt sig till något föregående sammanträde under för
rättningen, inkallas såsom sakägare, har förrättningsmannen att tillställa
honom skriftlig kallelse minst fjorton dagar i förväg.
29 §.
Kommer ej förrättningsmannen tillstädes å den för sammanträde utsatta
tid och infinner han sig ej heller inom tre timmar därefter, då må de, som till-
städeskominit, åtskiljas. Får förrättningsmannen laga förfall, underrätte han
så fort ske kan alla vederbörande därom. Förrättningsman, som utan skälig
orsak utebliver från sammanträde, ersätte all skada och olägenhet, samt svare
därjämte för tjänstefelet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 250.
152
Utebliver god man från förrättning, varde annan i hans ställe utsedd, så
framt ej alla närvarande sakägare begära uppskov med ärendets vidare hand
läggning.
Utebliver sakägare från lagligen kungjord förrättning, vare det ej hinder
för förrättningens företagande; dock att om sökanden, utan att hava anmält
laga förfall, utebliver från första sammanträdet, skall så förfaras som örn han
hade vid sammanträdet återkallat sin talan.
30 §.
Vid första sammanträdet under förrättningen uppläse förrättningsmannen
sitt förordnande.
Förrättningsmannen efterhöre, huruvida jäv är att anföra mot honom eller
god man eller förordnat sakkunnigt biträde. Sakägare, som vill anföra jäv,
gore det å första sammanträdesdag, då den, mot vilken jävet framställes,
tjänstgör. Ej må sakägare senare väcka fråga örn jäv, med mindre han varit
av laga förfall hindrad att inställa sig å nämnda dag eller den omständighet,
varå jävet grundas, först efteråt tillkommit eller blivit honom kunnig. I dessa
fall skall jävet för att vinna beaktande framställas å den sammanträdesdag,
som först inträffar efter det förfallet upphörde eller anledningen till jävet
uppkom eller blev känd. Sakägare, som föreslagit någon till förrättningsman
eller röstat å någon vid utseende av god man, må ej å omständighet, som
därvid var för sakägaren känd, grunda jäv mot den, som i enlighet med sak
ägarens förslag eller röst blivit förordnad eller utsedd.
Över framställd jävsanmärkning meddele förrättningsmannen med gode
männen, där han av sådana biträdes, så fort ske kan beslut.
Finnes jäv mot förrättningsman lagligen grundat, skall förrättningen genast
avbrytas. I ty fall ävensom därest sakkunnigt biträde befinnes jävigt, till-
kännagive förrättningsmannen ofördröjligen förhållandet för länsstyrelsen.
Är god man befunnen jävig, utses annan i hans ställe.
Ogillas jävsanmärkningen, må talan mot beslutet fullföljas hos länssty
relsen genom besvär, vilka skola dit ingivas inom tjugu dagar från det be
slutet avkunnades. Underrättelse härom skall meddelas i beslutet. Utan
hinder av förd klagan, fortsätte den, mot vilken jävet framställts, med sin
befattning, intill dess annorledes i vederbörlig ordning förordnas. Dock må
ej förrättningen avslutas, innan jävsfrågan slutligen prövats.
Vid beslut, varigenom jävsanmärkning gillas, skall förbliva. Sådant beslut
må ej verka rubbning eller upphävande av åtgärd eller beslut, som tillkommit
innan anmärkningen gjordes. Ogillar länsstyrelsen jävsanmärkning, må
klagan över länsstyrelsens beslut härutinnan icke föras.
31 §.
Förrättningsmannen skall föra protokoll över vad som förekommer vid
förrättningen.
I protokollet skall ske anteckning rörande vilka som äro sakägare och för
vilka fastigheter de äga föra talan, samt till beskaffenhet och utgivningsdag
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Majlis proposition nr 250.
153
anmärkas de handlingar, som styrka behörighet härutinnan. Fastigheternas
registerbeteckningar skola angivas, i den mån sådana finnas dem åsätta.
I protokollet skola noga upptagas framställda yrkanden och anförda skäl
samt förrättningsmannens och gode männens beslut och utlåtanden jämte
grunderna för desamma.
Protokollet skall avfattas i sammanhängande paragraf följd för hela för
rättningen och inom åtta dagar efter varje sammanträde å förut tillkänna
given tid och plats uppläsas.
Protokollet skall förses med underskrift av förrättningsmannen och gode
männen, om han av sådana biträdes, samt jämväl undertecknas av de sak
ägare, som närvarit vid sammanträdet, dock att där närvarande sakägare äro
flera än tio eller de eljest därom besluta, protokollet skall å deras vägnar
undertecknas av två personer, vilka sakägarna därtill utsett. Den är utsedd,
som erhållit de flesta rösterna; mellan lika röstetal skilje lotten. Yägrar sak
ägare sin underskrift eller förekommer anmärkning mot protokollet, skall
anteckning därom ävensom örn beslut, som i anledning av framställd anmärk
ning meddelas, i protokollet verkställas.
32 §.
Förrättningsmannen och hans biträden samt gode männen må, där
sådant är för förrättningen erforderligt, efter därom i god tid gjord till
sägelse hos vederbörande fastighets ägare eller innehavare, övergå ägor, verk
ställa stakning eller mätning å marken, undersökning av grund och annan
dylik åtgärd. Därvid skall iakttagas, att skada å växande gröda samt ned-
huggning eller skadande av träd såvitt möjligt undvikas. Ej må i trädgård,
annan därmed jämförlig plantering eller park utan ägarens lov träd skadas
eller fällas.
Har genom åtgärd, som i första stycket avses, skada uppkommit och vill
den, som skadan led, därför njuta gottgörelse, framställe han sitt yrkande hos
förrättningsmannen, vilken har att med gode männen, örn han av sådana
biträdes, uppskatta skadan; och galle om ersättning för skadan vad i 21 § andra
stycket rörande kostnad för förrättning finnes stadgat.
33 §.
Vid förrättning skall i förekommande fall företagas sådan prövning, som
i 1 § andra stycket sägs, samt efter omständigheterna tillses:
huruvida väg för fastighet må byggas över annan fastighets område;
huru väg skall byggas till läge, sträckning, bredd, byggnadssätt och anord
ning i övrigt;
inom vilken tid byggande av väg skall vara slutfört;
huruvida för fastighet skall upplåtas rätt att begagna befintlig väg;
huruvida rätt, som för fastighet upplåtes att begagna väg, skall begränsas
på sätt i 8 § sägs;
vilka fastigheter, som skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande eller
underhåll eller i vinterväghållning, och huru stor andel av skyldigheten, som
skall åligga envar fastighet (andelstal), ävensom, där någon av de väghåll-
154
ningsskyldiga fastigheternas rätt att begagna vägen begränsas till viss årstid
eller viss tid, huru väghållningsskyldigheten skall beträffande övrig del av
året eller efter den bestämda tidens utgång mellan de övriga väghållnings-
skyldiga fördelas;
huruvida arbetet med vägbyggnad, vägunderhåll eller vinterväghållning
skall av de väghållningsskyldiga utföras gemensamt eller efter vägdelning
samt, i senare fallet, huru delningen skall verkställas;
huruvida för fastighet skall upplåtas rätt, som i 13 § omförmäles, skolande,
där vid förrättning verkställes vägdelning, alltid i sammanhang därmed till
prövning upptagas frågan örn upplåtelse av rätt att taga väghållningsämnen
erfordras eller icke;
å vilket eller vilka ställen, i vilken omfattning och på vad sätt jämlikt 13 §
upplåten rätt må utövas samt huruvida ett till hämtning av väghållnings
ämnen vid förrättningen bestämt ställe må för enahanda ändamål nyttjas av
ägaren eller eljest av annan än den eller de fastigheter, för vilka rättigheten
sålunda upplåtes;
huruvida och i vad mån inskränkning skall jämlikt 14 § föreskrivas i rätt
att å väg bibehålla eller uppsätta grind eller led;
huruvida ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13, 14, 22 eller
32 § skall gäldas samt till vilket belopp eller, i den mån ersättning enligt
13 § ej bestämmes allenast till visst belopp, efter vilka grunder ersättningen
i övrigt skall beräknas;
huruvida och på vad sätt ersättning, som här nämnts, skall mellan flera
fastigheter till utgörande fördelas;
huruvida ersättning enligt 9 § tredje stycket skall utgå, med vilket årligt
belopp ersättningen skall gäldas ävensom, där vägdelning skett och eljest i
förekommande fall, huru beloppet skall fördelas mellan flera till ersättningen
berättigade;
huru utgifterna för förrättningen skola mellan flera sökande eller andra
sakägare i enlighet med stadgandena i 21 § fördelas.
34 §.
Förrättningsmannen skall söka såvitt möjligt mellan sakägarna åstad
komma förening; och varde, där i viss fråga förening sker, särskild avhand
ling därom upprättad samt av de sakägare, vilkas rätt av frågan beröres,
underskriven och medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns
påskrift vitsordad. Avhandlingen skall bifogas protokollet över förrättningen.
Förer förening fastighet, som står under allmän myndighets vård och in
seende, skall, ändå att dess ombud därå ingått, föreningen i avseende å fastig
heten ej gälla, med mindre den varder av vederbörande myndighet godkänd.
Angår förening fråga örn byggande av väg i fall, som i 4 § andra stycket
avses, vare föreningen ej gällande utan att den prövas överensstämma med
de i nämnda stycke givna stadganden.
Ej heller vare förening gällande, där den finnes uppenbarligen till skada
för fastighet betunga densamma med förpliktelse i avsevärt högre grad än
vad enligt de i detta kapitel stadgade grunder skall åligga fastigheten.
Kungl. Majus proposition nr 250.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
155
Åberopas vid förrättning enligt detta kapitel av någon sakägare mellan
honom och annan sakägare gällande avtal rörande fråga, som vid förrätt
ningen skall prövas, varde avtalet tillerkänt enahanda verkan, som örn dessa
sakägare vid förrättningen ingått förening i överensstämmelse med avtalets
innehåll; dock skall sakägare icke vid förrättning anses bunden av tidigare
avtal, såframt efter avtalets ingående inträtt ändrade förhållanden, som på
frågan i synnerlig mån inverka, ej heller där avtalet avser väghållnings-
skyldighet och tio år förflutit från det avtalet slöts.
Prövning enligt denna paragraf av fråga örn verkan av förening eller avtal
ankommer på förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana
biträdes.
35 §.
I den mån ej enligt 34 § gällande förening mellan sakägarna kan åstad
kommas eller tidigare ingånget avtal skall läggas till grund för avgörandet,
varde saken av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana
biträdes, prövad jämlikt de i detta kapitel stadgade grunder; och skola de,
sedan alla vid förrättningen förekommande frågor blivit behörigen utredda,
ändå att frågorna skola avgöras i enlighet med förening eller avtal, på grund
av vad i ärendet förekommit avgiva skriftligt utlåtande i saken, vilket för
sakägarna skall uppläsas och framläggas.
Ej må i utlåtandet föreskrivas åtgärd, för vars vidtagande fordras offentlig
myndighets tillstånd, med mindre sådant tillstånd inhämtats.
Sedan utlåtandet framlagts, eller då förrättning, sedan sammanträde där
under ägt rum, skall inställas, skall förrättningen förklaras avslutad med till
kännagivande vid vilken domstol talan mot förrättningen må fullföljas samt
vad enligt 37 § skall iakttagas för sådan talans bevarande.
Skola enligt vad i 50 § sägs två eller flera fastigheter bilda en samfällighet
för gemensam väghållning, skall förrättningsmannen föranstalta därom att
efter förrättningens avslutande i sammanhang därmed å förrättningsstället
hålles sammanträde med vederbörande för antagande av stadgar och utseende
av styrelse för samfälligheten. Vid sammanträdet skall förrättningsmannen
leda förhandlingarna samt framlägga förslag till stadgar.
36 §.
Avskrift av förrättningsprotokollet med det i 35 § omförmälda utlåtande
samt de vid förrättningen ingångna föreningar och övriga vid förrättningen
upprättade handlingar ävensom kopia av karta, där sådan vid förrättningen
upprättats, skola av förrättningsmannen inom tjugu dagar eller, örn vägen
eller största delen därav är belägen inom något av rikets fyra nordligaste
län, inom trettio dagar efter förrättningens avslutande överlämnas till ord
föranden i styrelse, varom i 50 § förmäles, eller där sådan styrelse ej är till
satt, till någon i orten boende pålitlig person, som av sakägarna eller, örn
dessa ej äro ense, av förrättningsmannen med gode männen, där han av sådana
biträdes, utses att mottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos den,
som sålunda mottagit dem, tillgängliga för envar, som åstundar att granska
156
eller avskriva desamma. Kvitto å handlingarnas mottagande skall vidfogas
huvudskriften av förrättningsutlåtandet.
Förrättningsmannen åligge jämväl att inom tid, som i första stycket sägs,
örn dagen för förrättningens avslutande skriftligen underrätta länets lant-
mäterikontor eller, därest förrättningsakten jämlikt 39 § skall redovisas till
bvggnadsnämnd, denna nämnd.
37 §.
Klagan över förrättningen må av sakägare föras genom besvär hos ägodel-
ningsrätten i den ort, där vägen eller största delen av densamma är belägen.
Besvären skola ingivas till ägodelningsdomaren inom fyrtiofem dagar eller,
örn vägen eller största delen därav är belägen inom något av rikets fyra
nordligaste län, inom sextio dagar från den dag då förrättningen förklarats
avslutad, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten insända
besvären så tidigt att de före sagda tids utgång komma ägodelningsdomaren
till handa.
Den, som vid förrättningen begärt ersättning enligt 32 §, åge, ändå att han
ej är sakägare, rätt att vad denna ersättningsfråga angår fullfölja talan mot
förrättningen på sätt och inom tid, varom i första stycket sägs. Dylik talerätt
tillkomme ock sakkunnigt biträde såvitt rörer av honom vid förrättningen
fordrad ersättning enligt 22 §.
38 §.
När besvär enligt 37 § blivit anförda, skall ägodelningsdomaren genast
därom underrätta förrättningsmannen, vilken har att skyndsamt till ägo
delningsdomaren insända förrättningsprotokollet och övriga förrättningen
rörande handlingar jämte karta, där sådan upprättats. Förrättningsmannen
vare pliktig att, där ägodelningsdomaren eller ägodelningsrätten så prövar
nödigt, inställa sig vid rätten för att höras i målet. Ersättning för inställelsen
skall förskjutas av klaganden, och pröve rätten i slutliga utslaget, huruvida
beloppet skall helt eller delvis gottgöras honom av annan part.
I fråga örn förfarandet i målet och talan mot däri meddelade beslut gälla
i tillämpliga delar vad angående klagan över avslutat laga skifte är stadgat.
39 §.
Efter det mål, som i 38 § sägs, blivit genom lagakraftägande dom avgjort,
skall förrättningsakten översändas, där målet återförvisats till förrättnings
mannen, till denne men eljest till länets lantmäterikontor eller, örn vägen
varom fråga är eller största delen därav är belägen inom stad eller samhälle,
för vilket stadsplanelagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, till
byggnadsnämnden för att där förvaras. Avskrift av dom i målet skall, evad
domen vunnit laga kraft eller ej, översändas till nämnda lantmäterikontor
eller byggnadsnämnd ävensom till förrättningsmannen och den, som jämlikt
36 § har att förvara avskrift av förrättningshandlingarna.
Föres ej talan mot förrättningen, har förrättningsmannen att insända för
rättningsutlåtandet till ägodelningsdomaren, vilken åteckne detsamma bevis,
att besvär ej anförts; och åligge det förrättningsmannen att, sedan utlåtandet
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
157
återställts till honom, inom fyra månader efter förrättningens avslutande över
sända förrättningsakten till den myndighet, hos vilken, enligt vad i första
stycket sägs, akten skall förvaras.
Där förrättningen avser väg, som är belägen dels i stad eller samhälle,
varom i första stycket förmäles, och dels å egentliga landsbygden, skall för-
rättningsmannen verkställa avskrift av förrättningshandlingarna, vilken av
skrift skall åtfölja akten, tills densamma inlämnats till förvar hos veder
börande byggnadsnämnd eller lantmäterikontor; och åligge det den av dessa
myndigheter, som mottagit akten, att därom teckna bevis å avskriften och
översända denna till den andra av ifrågavarande myndigheter. I fall, som i
detta stycke avses, varde, då avskrift av dom, efter ty ovan är sagt, skall över
sändas till byggnadsnämnden eller lantmäterikontoret, dylik avskrift tillställd
dem båda.
Huru förrättningsman må genom vite tillhållas att fullgöra sin skyldighet
att redovisa förrättningsakt och andra honom enligt denna lag åliggande upp
gifter, därom förordnar Konungen. Närmare anvisningar till ledning för
förrättningsmän vid handläggning av förrättningar utfärdar Konungen eller
den Konungen förordnar.
Kungl. Majus proposition nr 250.
Orri verkställighet m. m.
40 §.
Föres ej talan mot förrättning enligt detta kapitel så som i 37 § sägs,
gånge det därvid meddelade utlåtandet i verkställighet såsom lagakraft-
ägande dom.
Beträffande rätt att begagna väg, som redan finnes anlagd, samt skyldighet
att fullgöra underhåll eller vinterväghållning av sådan väg, skall vad i ägo-
delningsrättens dom bestämts, ändå att talan däremot föres, omedelbart lända
till efterrättelse, såframt ej ägodelningsrätten eller högre rätt, där saken är
anhängig, annorledes förordnar.
På yrkande av part må ägodelningsrätten, där särskilda skäl därtill äro,
förordna, att jämväl vad i dess dom bestämts rörande rätt att bygga väg över
annans mark eller rätt, som i 13 § avses, må verkställas utan hinder av att
domen icke vunnit laga kraft.
Den, som söker verkställighet av dom, som icke vunnit laga kraft, har att
i den ordning 48 § utsökningslagen föreskriver ställa pant eller borgen för
den gottgörelse för skada genom verkställighetsåtgärden, som kan, där domen
ändras, prövas skola utgå. Från skyldighet att ställa dylik säkerhet vare
kronan fri.
Att vad genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts i vissa
hänseenden skall verkställas i särskild ordning följer av vad nedan i 41 och
49 §§ samt angående vägsamfällighet stadgas.
41 §.
Skall väg byggas så att den korsar allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller
flottled, vare förvaltningen av denna andra trafikled berättigad att ombesörja
158
arbetet, i vad detsamma utgöres av anordningar i korsningen, samt pliktig
att, örn förvaltningen ej själv verkställer detta arbete, övervaka detsamma och,
där anordningarna icke utföras på ett för trafiken betryggande sätt, i god tid
anmäla förhållandet hos vederbörande myndighet, som äger meddela erfor
derliga föreskrifter.
42 §.
Har genom förrättning eller dom fastighet förpliktats deltaga i väghåll
ning utan att tillika angivits i vad mån fastigheten äger rätt att begagna
vägen, vare så ansett som örn dylik rätt blivit genom förrättningen eller domen
fastställd att gälla så länge fastigheten sålunda ålagd väghållningsskyldighet
består. Dock skall, där fastigheten förpliktats deltaga endast i vinterväg-
hållning, därav icke anses följa att fastigheten tillerkänts rätt att nyttja vägen
den tid mark är bar.
43 §.
Yppas tvist mellan ägare, innehavare av nyttjanderätt eller andra örn bättre
rätt till vad såsom ersättning enligt 9, 13, 14 eller 32 § skall utgå, skall den
tvist hänvisas till särskilt utförande i vanlig ordning, och varde i ty fall
ersättningsbeloppet i avbidan å tvistens slutliga avgörande nedsatt i förvar
hos länsstyrelsen.
44 §.
Är ersättning enligt 9 § första och andra styckena, 13 § eller 14 § bestämd
att utgå på en gång, skall den erläggas eller, efter ty i 43 § är sagt, hos läns
styrelsen nedsättas inom tid, som i laga ordning bestämts, eller, örn dylik
bestämmelse saknas, inom ett år efter det ersättningen fastställdes; och må,
evad ersättningen skall gäldas av allenast en fastighet eller blivit mellan
flera till utgörande fördelad, ej arbete å annans mark verkställas eller åtgärd
till förfång för annan vidtagas, innan ersättningens hela belopp blivit guldet
eller nedsatt.
I fall då ersättning enligt 9 § bestämts att utgå med visst årligt belopp,
må vägen ej begagnas för den ersättningsskyldiga fastigheten, med mindre
förfallen del av ersättningen blivit erlagd eller nedsatt.
45 §.
Skall jämlikt lagakraftägande beslut ersättning enligt 9 § första och andra
styckena utgå på en gång och bliver den ej till fullo gulden eller, efter ty
i 43 § är sagt, nedsatt inom ett år efter utgången av den i 44 § angivna tid,
räknad från det beslutet vann laga kraft, vare vad genom förrättningen eller
domen rörande vägen föreskrivits i sin helhet förfallet.
Därest ersättning enligt 13 eller 14 §, vilken enligt lagakraftägande beslut
bestämts att utgå på en gång, icke gäldats eller nedsatts inom den i 44 §
angivna tid, räknad från det beslutet vann laga kraft, vare frågan örn den
rätt, ersättningen avser, förfallen.
Är vad genom förrättning eller dom rörande väg bestämts i sin helhet för
fallet till följd av en eller flera sakägares underlåtenhet att fullgöra sin
ersättningsskyldighet, åligge det denne eller dessa sakägare en för alla och
alla för en att slutligen vidkännas kostnaderna för förrättningen.
Kungl. Majus proposition nr 250.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
159
46 §.
Försummar någon att i vederbörlig ordning gälda eller nedsätta ersättning
enligt 9 § första och andra styckena, 13 § eller 14 §, som bestämts att utgå
på en gång, och har annan, vilkens rätt är beroende av att förpliktelsen
fullgöres, helt eller delvis förskjutit beloppet, njute denne utmätning hos
den försumlige för vad sålunda för hans räkning utgivits, såframt ersätt
ningens hela belopp blivit inom den i 45 § angivna tid guldet eller nedsatt.
47 §.
Den, som för honom tillerkänd rätt att begagna annans väg i förskott för
visst år erlagt ersättning jämlikt 9 § tredje stycket, må, där han styrker att
han under året själv botat brist i vägens underhåll, berättigas återbekomma
ersättningsbeloppet eller del därav efter ty skäligt prövas. Krav därå skall
vid talans förlust framställas inom en månad efter årets utgång.
48 §.
För övervakande av underhållet och vinterväghållningen i fråga örn väg,
som gjorts till föremål för vägdelning, skall, där någon av väglottshavarna
det fordrar, anställas särskild ojävig tillsyningsman. Bliva väglottshavarna
ej ense örn valet av tillsyningsman, skall sådan på anmälan utses av läns
styrelsen.
Länsstyrelsen bestämme ock, där så påkallas, vad arvode bör tillkomma
tillsyningsmannen och huru arvodet bör mellan väglottshavarna till utgörande
fördelas, allt efter ty skäligt prövas.
Tillsyningsmannen entledigas av väglottshavarna, såvida de därom äro
ense. I annat fall må frågan av envar av dem underställas prövning av läns
styrelsen, som förordnar efter omständigheterna.
Yad ovan i första och tredje styckena stadgats örn väglottshavare skall,
där fastighets väghållningsskyldighet jämlikt 5 § skall fullgöras av inne
havaren, tillämpas ej blott å denne utan även å fastighetens ägare.
49 §.
Försummar väglottshavare att vederbörligen underhålla sin väglott eller
fullgöra vinterväghållning därå och bättrar han ej ofördröjligen efter till
sägelse, skall tillsyningsman, som i 48 § omförmäles, hålla syn genom två
ojävige män, av vilka den ene skall vara nämndeman, ägodelningsnämnde-
man eller god man vid lantmäteri- eller mätningsförrättningar. Yarder vid
synen, till vilken den försumlige skall i god tid kallas, bristen vitsordad,
uppskatte synemännen i penningar kostnaden för dess botande. Därefter åge
tillsyningsmannen erhålla utmätning hos den försumlige för det uppskattade
beloppet jämte synekostnaderna samt vare pliktig att, i den mån medel så
lunda för ändamålet tillhandahållits honom, ofördröjligen ombesörja utförande
av det eftersatta arbetet. Nöjes ej väglottshavaren däråt, instämme sitt
klander till allmän underrätt i orten inom tre månader efter utmätningen eller
vare sin talan kvitt.
160
Vad i första stycket angående syn stadgats utgöre icke hinder för tillsynings-
mannen att, därest Taglott ej ofördröjligen efter tillsägelse bättras, genast
bota befintlig brist. Har så skett, njute han av den försumlige skälig gott-
görelse för arbetet, i den mån detta visas hava varit erforderligt för väg-
lottens försättande i laggillt skick.
Örn vägsamfUllighet.
50 §.
Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämts, att arbete
med vägs eller väglotts byggande, underhåll eller vinterväghållning skall av
två eller flera fastigheter utföras gemensamt och äro ej fastigheterna i samme
ägares, eller i fall som i 5 § tredje stycket avses, samme innehavares hand,
skola fastigheterna bilda en samfällighet för handhavandet av den gemen
samma väghållningen och därmed förenade angelägenheter. Ej må dylik sam
fällighet utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda angivna
ändamål.
För samfälligheten skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. De väg-
hållningsskyldigas rätt att besluta i samfällighetens angelägenheter utövas å
sammanträde.
51 §.
Stadgar för samfällighet, som i 50 § sägs, skola angiva:
samfällighetens benämning, som skall innehålla ordet vägsamfällighet och
däri ordet förening ej må ingå;
samfällighetens ändamål under hänvisning till de beträffande väghåll
ningens utförande och delaktigheten däri meddelade beslut;
huru styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet;
huru revision av styrelsens förvaltning skall ske;
tiden för räkenskapsavslutning;
huru ofta ordinarie sammanträde med de väghållningsskyldiga skall hållas;
det sätt, varpå kallelse till sammanträde skall ske och andra meddelanden
bringas till de väghållningsskyldigas kännedom, ävensom den tid före
samman-
träde, då föreskrivna kallelseåtgärder senast skola vara vidtagna;
så ock vad i övrigt kan finnas nödigt.
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som finnes stridande mot denna
eller annan lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares
rätt, för vilken skyldighet att ingå i samfälligheten framdeles kan inträda.
Stadgarna skola för att bliva gällande granskas och fastställas av läns
styrelsen. Beslutad ändring av stadgarna äge ej giltighet, med mindre den
varder av länsstyrelsen fastställd.
Kungl. Majus proposition nr 250.
52 §.
Styrelse, som i 50 § avses, skall bestå av en eller flera här i riket bosatta
personer och hava sitt säte i den ort, där vägen eller största delen därav är
belägen.
161
Ändå att den tid, för vilken styrelseledamot blivit utsedd, ej gått till ända,
må han skiljas från uppdraget genom beslut av de väghållningsskyldiga.
Anmälan örn val av styrelse eller ändring i dess sammansättning skall
ofördröjligen göras hos länsstyrelsen.
Har styrelseledamot avgått eller den tid, för vilken han blivit vald, gått
till ända utan att anmälan örn nytt val skett, och är styrelsen med kvar
stående ledamöter ej beslutför, eller saknas eljest behörig styrelse, äge läns
styrelsen på yrkande av någon, vars rätt kan vara beroende av att sådan
styrelse finnes, förordna syssloman att, intill dess efter inkommen anmälan
örn verkställt val förordnandet återkallas, antingen ensam eller jämte de
styrelseledamöter, som må finnas, förvalta samfällighetens angelägenheter och
företräda samfälligheten på sätt örn styrelse finnes nedan stadgat. Syssloman
njute av samfälligheten arvode, som bestämmes av länsstyrelsen.
Då styrelse utsetts eller ändring i dess sammansättning skett samt då för
ordnande av syssloman ägt rum, skall på samfällighetens bekostnad under
rättelse därom intagas i länskungörelserna.
53 §.
I fall, som i 50 § avses, må ej, innan stadgar fastställts och anmälan örn
styrelseval skett eller syssloman jämlikt 52 § fjärde stycket förordnats, arbete
å annans mark verkställas eller eljest åtgärd till förfång för annan vidtagas.
54 §.
Styrelse för vägsamfällighet äge att i enlighet med denna lag, stadgarna
och de väghållningsskyldigas beslut, där detta ej är mot stadgarna eller mot
lag stridande, ombesörja den gemensamma väghållningen och i övrigt för
valta samfällighetens angelägenheter. Styrelsen äge att i allt vad som rör
den gemensamma väghållningen själv eller genom ombud ej mindre i för
hållande till tredje man handla å samfällighetens vägnar än även inför dom
stolar och andra myndigheter företräda samfälligheten.
Angående befogenhet för styrelseledamot att mottaga stämning i mål, som
rör samfälligheten, så ock annat meddelande i fråga örn densamma skall vad
i 11 kap. 15 § rättegångsbalken är stadgat äga motsvarande tillämpning.
Såsom styrelsens beslut gälle, där ej annorlunda är i stadgarna bestämt,
den mening, örn vilken vid styrelsesammanträde de flesta röstande förena
sig, men vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden vid
sammanträdet.
Ledamot av styrelse äge ej deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal
mellan honom och samfälligheten, ej heller angående avtal mellan samfällig
heten och tredje man, där han i frågan äger ett väsentligt intresse, som kan
vara stridande mot samfällighetens. Yad sålunda stadgats äge motsvarande
tillämpning beträffande rättegång eller annan talan mot styrelseledamoten
eller tredje man.
55 §.
Ledamöter av styrelse för vägsamfällighet, vilka genom att överskrida sin
befogenhet eller eljest uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynda de väg-
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 250.
m 39 11
Kungl. Majus proposition nr 250.
162
hållningsskyldiga skada, svare för skadan en för alla och alla för en; svare
ock på sätt nu nämnts för den skada, som de genom överträdelse av bestäm
melse i denna lag eller i gällande stadgar tillskynda tredje man.
56 §.
Å sammanträde, varom i 50 § förmäles, må rösträtt för envar av de väg-
hållningsskyldiga fastigheterna utövas av den, som jämlikt 5 § har att svara
för fullgörande av fastighetens förpliktelser, efter det andelstal, som är be
stämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten. Väghåll-
ningsskyldig, som icke gäldat förfallet bidrag, är förlustig sin rösträtt, intill
dess betalningen fullgöres. Ej må någon utöva rösträtt för mer än en tiondel
av de väghållningsskyldigas sammanlagda, å sammanträdet företrädda andels
tal. Ej heller må någon själv eller genom ombud eller såsom ombud för
annan deltaga i behandlingen av fråga rörande avtal mellan honom och sam-
fälligheten eller angående avtal mellan denna och tredje man, där han i
frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot samfällig-
hetens. Yad sålunda stadgats åge motsvarande tillämpning beträffande rätte
gång eller annan talan mot honom eller tredje man.
Vid avgörande av fråga, som rör uteslutande sådan del av väghållningen^
däri allenast vissa av de väghållningsskyldiga äro pliktiga att taga del, till-
komme endast dessa väghållningsskyldiga rösträtt.
För beslut vid sammanträde erfordras, där ej i stadgarna finnes för visst
fall annorledes bestämt, allenast enkel pluralitet i röstetal, beräknat på sätt
ovan nämnts. Vid lika röstetal avgöres val genom lottning, i andra frågor
gälle den mening, som biträdes av de flesta röstande, eller, örn jämväl antalet
röstande är lika, av ordföranden vid sammanträdet.
över beslut, som å sammanträde fattas, skall genom styrelsens försorg
föras protokoll, vilket senast fjorton dagar efter sammanträdet skall vara för
de väghållningsskyldiga tillgängligt.
Kallelse till sammanträde skall, där ej i gällande stadgar annorledes
bestämts, antingen skriftligen delgivas samtliga väghållningsskyldiga minst
en vecka före sammanträdet eller ock minst fjorton dagar därförut kungöras
såväl i kyrkan för den eller de församlingar, där vägen är belägen, som ock
i minst en av ortens tidningar.
Styrelsen äge, när den finner lämpligt, kalla de väghållningsskyldiga till
extra sammanträde. Varder sådant sammanträde för uppgivet ändamål på
fordrat av minst en femtedel av de väghållningsskyldiga eller det mindre
antal, som må vara i stadgarna bestämt, skall sammanträde av styrelsen
utlysas.
57 §.
Underlåter styrelse för vägsamfällighet att i föreskriven ordning kalla de
väghållningsskyldiga till ordinarie sammanträde, eller har styrelsen ej senast
två veckor efter påfordran, som i 56 § sjätte stycket sägs, utlyst extra samman
träde att hållas så snart det med iakttagande av föreskriven kallelsetid kan
ske, eller finnes ej behörigen utsedd styrelse, då skall, för den händelse ej i
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
163
stadgarna bestämmelse finnes för dylikt fall, kallelse, som utfärdas av minst
en femtedel av de väghållningsskyldiga, äga samma giltighet som kallelse av
styrelsen.
58 §.
Menar medlem av vägsamfällighet att beslut, som fattats å sammanträde,
icke i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författ
ning eller mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt eller vilar på orättvis
grund, åge tala därå genom stämning å styrelsen inom trettio dagar från
beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan
föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej domstolen annorlunda
förordnar.
Talan, som ovan nämnts, skall anhängiggöras hos allmän underrätt i den
ort, där styrelsen har sitt säte.
Dylik talan må, i fall då rösträtt å sammanträde för fastighet utövas av
dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastighetens ägare.
59 §.
För förbindelse, som vägsamfällighet ådragit sig, svare de fastigheter,
vilka vid tiden för förbindelsens uppkomst hade att deltaga i kostnaderna
för den gren av samfällighetens verksamhet, till vilken förbindelsen är att
hänföra, efter de andelstal, som vid nämnda tid voro gällande med avseende
å väghållningsskyldigheten inom denna verksamhetsgren. Uppkommer brist
hos någon av de sålunda ansvariga, vare bristen fördelad mellan de övriga
av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras
gällande endast av vägsamfälligheten, och har förty fordringsägaren att för
betalning söka denna.
Att fastighet, som efter förbindelsens uppkomst inträtt såsom medlem
i samfälligheten, kan varda delaktig i ansvaret för förbindelsens fullgörande,
därom stadgas i 66 §.
60 §.
Vägsamfällighets medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra
inkomster, täckas genom uttaxering av bidrag i penningar.
Till belopp och under villkor, som de väghållningsskyldiga å samman
träde bestämma, äger styrelsen upptaga lån, som, där det ej skall infrias
inom ett år, skall återgäldas genom årlig amortering efter viss plan.
Är egendom, som i 1 § andra stycket avses eller vars väghållningsskyldig-
het efter ty i 5 § tredje stycket sägs åvilar innehavaren i ägarens ställe,
medlem av vägsamfällighet, må samfälligheten icke ikläda sig gäld, för vars
betalning jämlikt 59 § nämnda egendom jämte annan har att svara, såframt
ej för det å egendomen i första hand belöpande bidraget till gäldens betal
ning ställts pant eller borgen hos samfälligheten eller ock ett mot detta
bidrag svarande belopp av från egendomen inbetalat förlag avsättes för dess
andel i gälden. Sålunda avsatt belopp må ej användas eller tagas i mät för
annat ändamål.
Kungl. Majus proposition nr 250.
164
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
61 §.
För varje år skall vägsamfällighet upprätta utgifts- och inkomststat. För
slag därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och
fastställelse å sammanträde med de väghållningsskyldiga.
Då i fråga örn skyldigheten att deltaga i kostnaderna skilda regler gälla
beträffande olika utgifter, skola med hänsyn därtill utgifterna uppdelas i
grupper och inkomsterna beräknas särskilt för varje sådan grupp; och må
i ty fall de medel, som inflyta för täckning av utgifter, för vilka vissa väghåll
ningsskyldiga hava att svara efter vissa andelstal, icke sammanblandas med
andra tillgångar eller användas eller tagas i mät för ändamål, till vilket
bidrag skola utgå av andra väghållningsskyldiga eller efter andra delaktig-
hetstal. Har väghållningsskyldig att bidraga till utgifterna inom flera dylika
utgiftsgrupper, bör, där så ske kan, uttaxeringen av hans bidrag verkställas
gemensamt för dessa grupper samt de av honom inbetalda bidragsmedlen,
i den mån de ej åtgå till infriande av hans andel i förfallen gäld, fördelas
mellan utgiftsgrupperna efter storleken av de bidrag, han i övrigt har att
till dem lämna.
62 §.
Förslå ej de till samfälligheten influtna medel, som må för ändamålet
användas, till betalning av klar och förfallen gäld, skall styrelsen utan
dröjsmål hos dem, som efter ty i denna lag stadgas häfta i ansvar för gälden,
uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalningsskyldighetens full
görande. Prövas försumlighet härutinnan ligga styrelsens ledamöter till last,
svare de för gälden en för alla och alla för en såsom för egen skuld.
Där i annat fall än i första stycket avses hos någon väghållningsskyldig
uttaxerat bidrag ej kan indrivas eller det eljest efter fastställande av utgifts-
och inkomststaten visar sig att de anvisade inkomsterna ej förslå, har sty
relsen att till de väghållningsskyldiga hänskjuta frågan örn ändring av staten.
63 §.
Uttaxering skall, där ej annan ordning finnes i stadgarna föreskriven,
verkställas sålunda, att styrelsen upprättar och vid sammanträde till gransk
ning framlägger debiteringslängd, upptagande det belopp, som skall uttaxeras,
vad därav enligt reglerna för delaktigheten belöper å varje bidragsskyldig
samt tiden för inbetalningen.
Förmenar väghållningsskyldig, att den i längden verkställda uttaxeringen
eller fördelningen ej är med lag överensstämmande, äge han genom stäm
ning å styrelsen inom trettio dagar efter sammanträdet påfordra rättelse i
gjorda debiteringen. Talan, som nu nämnts, skall anhängiggöras hos
allmän underrätt i den ort, där styrelsen har sitt säte. Ändå att dylik klander
talan väckes, vare väghållningsskyldig pliktig att å tid, som av styrelsen
bestämts, inbetala å honom uttaxerat bidrag vid äventyr att, där ej rätten
annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda ordning som örn betal
ningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.
165
Är fastighet, som utträtt ur samfälligheten, likväl jämlikt 59 § ansvarig
för densamma åvilande förbindelse och sker fördenskull uttaxering å fastig
heten, skall den, som har att svara för betalningen av fastighetens bidrag,
kallas till det sammanträde, vid vilket debiteringslängden framlägges för
granskning; och gälle beträffande honom med avseende å behörighet att
klandra debiteringen och förpliktelse att erlägga uttaxerat belopp vad ovan
örn väghållningsskyldig är sagt.
64 §.
Upplösning av vägsamfällighet skall ske efter därom genom förrättning
eller dom meddelat förordnande eller där eljest den gemensamma väghåll-
ningsskyldigheten i sin helhet upphört.
Skall samfällighet upplösas, må kallelse sökas å dess okända borgenärer.
Ej må upplösning verkställas, innan all samfällighetens gäld blivit till fullo
gulden eller de för betalningen erforderliga medlen blivit nedsatta i förvar
hos länsstyrelsen.
Därest vid upplösning av vägsamfällighet dess tillgångar överstiga skul
derna, varde överskottet, där ej annorledes i stadgarna bestämts, fördelat
efter ty rättvist prövas mellan dem, som vid tiden för upplösningen äro
medlemmar av samfälligheten.
Örn verkan av ändring i de förhållanden, varå förrättning eller
dom grundats.
65 §.
Inträda, sedan fråga örn rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses,
blivit genom förrättning eller dom avgjord, ändrade förhållanden, som på
frågan i synnerlig mån inverka, äge envar sakägare påkalla frågans åter
upptagande vid ny förrättning.
66
§.
Yarder genom förrättning eller dom enligt detta kapitel bestämt, att fastig
het, som är medlem av vägsamfällighet, icke vidare skall vara väghållnings
skyldig eller att fastighet, som förut icke tillhört samfälligheten, skall del
taga i väghållningen, skall tillika vid förrättningen eller av domstolen prövas,
huruvida av denna anledning ny samfällighet skall bildas och förty den äldre
upplösas eller ock sistnämnda samfällighet äga bestånd oaktat den beslutade
ändringen av väghållningsskyldigheten.
Bestämmes att fastighet skall inträda såsom medlem av förut bestående
vägsamfällighet, varde i samband därmed prövat, huruvida och intill vilket
belopp fastigheten skall svara för förbindelser, som samfälligheten tidigare
iklätt sig men ännu icke infriat. Ej må sålunda å fastighet läggas ansvar för
förbindelse i vidare mån än rättshandling, varå förbindelsen grundas, medför
nytta för fastigheten, ej heller för gäld, som ingåtts för ändamål, vartill fastig
heten icke enligt vad ovan i detta kapitel stadgats är pliktig att bidraga eller
vartill fastigheten förpliktats lämna skäligt bidrag genom erläggande av
ersättning, som i 9 § sägs.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
166
67 §.
Har genom förrättning eller dom enligt detta kapitel blivit bestämt
angående rättighet eller skyldighet, som i 6—14 §§ avses, och varder sålunda
berättigad eller förpliktad fastighet sammanlagd med annan fastighet eller
delad, skall, intill dess annorledes i laga ordning bestämmes, rättigheten eller
skyldigheten tillkomma den eller de nybildade fastigheterna.
Skedde nybildningen genom delning och utfördes dessförinnan väghåll-
ningsarbetet gemensamt för den ursprungliga fastigheten och för annan fastig
het, skall arbetet fortfarande utföras gemensamt, och skall av den ursprung
liga fastighetens andelstal på var och en av de nybildade fastigheterna anses
belöpa så stor del, som svarar mot åsatt taxeringsvärde.
Stod den ursprungliga fastigheten efter vägdelning i ansvar för viss väg-
lott, skall efter fastighetens delning väghållningsarbetet beträffande denna
väglott utföras gemensamt av de nybildade fastigheterna. För sådant fall
skall vad i detta kapitel är stadgat med avseende å gemensam väghållning,
som genom förrättning eller dom föreskrivits, i tillämpliga delar lända till
efterrättelse, och skola de nybildade fastigheternas taxeringsvärden vara
bestämmande för skyldighetens fördelning dem emellan.
Utan hinder av vad här ovan stadgats må ägare av någon av de nybildade
fastigheterna så ock den, som jämlikt 5 § har att svara för dylik fastighet
åvilande förpliktelse, som i denna paragraf avses, påkalla förrättning enligt
15 § med dem, som för de nybildade fastigheterna äga föra talan, för bestäm
mande enligt de i detta kapitel eljest stadgade grunder, huru ansvaret för
den ursprungliga fastighetens förpliktelse skall fördelas mellan de nybildade
fastigheterna. Vid sådan förrättning ingången förening mellan sakägarna vare
icke gällande, med mindre den av förrättningsmannen med gode männen,
där han av sådana biträdes, prövas överensstämma med sistnämnda grunder.
Befinnes vid förrättningen att någon av de nybildade fastigheterna icke har
nytta av vägen, varde den ursprungliga fastighetens skyldighet fördelad endast
mellan de övriga nybildade fastigheterna, och förfalle därmed den sålunda
från väghållningsskyldighet helt befriade fastighetens rätt att begagna vägen.
Avskrift av förrättningen rörande handlingar skola av förrättningsmannen
inom den i 36 § föreskrivna tid för där avsett ändamål överlämnas till den,
hos vilken övriga handlingar angående vägen skola, på sätt i samma lagrum
sägs, hållas tillgängliga.
68
§.
Häftar fastighet jämlikt vad i detta kapitel stadgats i betalningsansvar för
vägsamfällighets gäld och varder fastigheten sammanlagd med annan fastig
het eller delad, övergår ansvaret å den eller de nybildade fastigheterna. Skedde
nybildningen genom fastighetsdelning, skola de nybildade fastigheterna sins
emellan taga del i betalningsansvaret efter dem åsätta taxeringsvärden; upp
kommer brist hos någon av dem, varde bristen efter nämnda beräkningsgrund
fördelad mellan de övriga.
69 §.
Därest i fall, då enligt 67 och 68 §§ taxeringsvärde skall vara bestämmande
för nybildad fastighets andel i väghållningsskyldighet eller betalningsansvar,
Kungl. Majus proposition nr 250.
167
sådant värde icke åsatts fastigheten, åge länsstyrelsen på ansökan och efter
verkställd utredning fastställa särskilt värde att intill dess taxering skett ligga
till grund för beräkningen.
Orri behörig länsstyrelse m. m.
70 §.
Behörig länsstyrelse i frågor enligt detta kapitel är, där annat ej följer
av vad i 27 § stadgats, länsstyrelsen i det län där vägen, varom fråga är, eller
största delen därav är belägen.
över länsstyrelses beslut i ärenden, som i detta kapitel avses, må, där ej
enligt vad ovan stadgats vid beslutet skall förbliva, klagan föras hos Konungen
i vederbörande statsdepartement i den för ekonomimål i allmänhet stadgade
ordning.
3 KAP.
Särskilda bestämmelser för vissa fall angående områden med
tätare bebyggelse.
71 §.
Beträffande område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse
uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma, må läns
styrelsen förordna, att de fastigheter, som i sin helhet eller till någon del
äro belägna inom området, skola utgöra en samfällighet (vägförening) för väg
hållning i fråga örn de vägar, som i den ordning nedan sägs förklarats skola
anses såsom föreningens vägar; och skola i ty fall rörande dessa vägar, för
utom vad i 1 kap. finnes föreskrivet, de nedan i detta kapitel meddelade sär
skilda bestämmelser lända till efterrättelse.
Jämkning av de gränser för området, vilka angivas vid förordnandets
meddelande, äge länsstyrelsen sedermera besluta, där sådant av ändrade för
hållanden påkallas. Skulle, sedan vägförening bildats, länsstyrelsen finna,
att behov av vägförhållandenas ordnande i enlighet med föreskrifterna i detta
kapitel ej vidare föreligger, äge länsstyrelsen besluta, att föreningen skall
upplösas.
Innan länsstyrelsen meddelar förordnande eller beslut enligt första eller
andra stycket, skall länsstyrelsen låta vidtaga den förberedande utredning,
som må anses erforderlig, samt i ärendet höra byggnadsnämnden, där fråga
är örn stad eller annan ort, där sådan nämnd finnes, ävensom bereda ägare
och innehavare av fastigheter inom området tillfälle att å sammanträde inför
länsstyrelsen eller den länsstyrelsen förordnar yttra sig i ärendet. Kungörelse
örn sammanträdet skall minst fjorton dagar förut uppläsas i kyrkan i veder
börande församling eller församlingar och införas i ortstidning. Kommun,
inom vilken området i sin helhet eller till någon del är beläget, varde av
länsstyrelsen kallad att genom ombud närvara vid sammanträdet. Därest
fastighet, som står under allmän myndighets vård och inseende, ingår eller
skall ingå i vägföreningen, tillställe länsstyrelsen den myndighet särskild
underrättelse örn sammanträdet.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
168
72 §.
Prövning, huruvida vad i detta kapitel stadgas rörande inom området
belägen fastighet skall tillämpas å sådan byggnad eller anläggning, som i
1 § andra stycket sägs, skall verkställas av länsstyrelsen i samband med för
ordnande örn vägförenings bildande samt eljest på ansökning av vägföreningen
eller egendomens ägare. Den sistnämnde och, där frågan uppkommer sedan
vägföreningen bildats, föreningen skola höras i ärendet.
I vägförening skall icke ingå fastighet, vars inom området belägna del
utgöres av allenast kanal, järnväg, spårväg, väg eller gata, såframt ej till dylik
anläggning hörer inom området belägen byggnads-, lastage- eller upplags
plats eller annat dylikt område samt länsstyrelsen fördenskull i den ordning,
som i första stycket sägs, prövar fastigheten skola deltaga i föreningens väg
hållning.
73 §.
A ägförening har att ombesörja och bekosta väghållningen i fråga örn för
eningens vägar samt handhava de i föreningen ingående fastigheternas gemen
samma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.
Ej må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess sålunda
angivna ändamål.
74 §.
För vägförening skola antagas stadgar och skall finnas styrelse. Föreningens
beslutanderätt utövas av medlemmarna å sammanträde.
Stadgarna skola angiva föreningens benämning, som skall innehålla ordet
vägförening, föreningens ändamål under hänvisning till de beträffande för
eningen meddelade beslut, den ort, där styrelsen skall hava sitt säte, huru
styrelsen skall sammansättas och grunderna för dess beslutförhet, huru revi
sion av styrelsens förvaltning skall ske, tiden för räkenskapsavslutning, huru
ofta ordinarie föreningssammanträde skall hållas, sätt och tid för kallelse till
sammanträde och sättet för andra meddelandens överbringande till delägarna
ävensom vad i övrigt kan finnas nödigt.
Ej må i stadgarna intagas bestämmelse, som strider mot denna eller annan
lags föreskrifter eller som kan anses äventyra sådan delägares rätt, för vilken
skyldighet att ingå i föreningen framdeles kan inträda.
Stadgarna och beslut örn ändring däri skola för att bliva gällande granskas
och fastställas av länsstyrelsen.
Föreningens styrelse skall bestå av tre eller fem ledamöter, vilka skola
vara här i riket bosatta. Styrelsen skall hava sitt säte inom den kommun, där
området i sin helhet eller till största delen är beläget. En av styrelsens leda
möter utses av länsstyrelsen och må av föreningen åtnjuta arvode med belopp,
som, där överenskommelse ej kan träffas, bestämmes av länsstyrelsen; de
övriga väljas av föreningen.
Å föreningssammanträde må rösträtt för fastighet, som ingår i föreningen,
utövas av den, som enligt 5 § har att svara för fullgörande av fastighetens
bidragsskyldighet, efter det andelstal, som efter ty nedan i 76 § sägs skall
vara bestämmande för fastighetens delaktighet i väghållningsskyldigheten.
Kungl. Majus proposition nr 250.
169
Beträffande styrelse och föreningssammanträde skola i övrigt stadgandena
i 52, 54, 55, 56 och 57 §§ äga motsvarande tillämpning, därvid skall iakttagas
att styrelseledamot, utsedd av länsstyrelsen, endast av densamma må skiljas
från sitt uppdrag.
Menar medlem av vägförening, att beslut, som fattats å sammanträde, icke
i behörig ordning tillkommit eller eljest strider mot lag eller författning eller
mot stadgarna eller kränker hans enskilda rätt eller vilar på orättvis grund,
äge han söka rättelse i beslutet genom besvär, som jämte det överklagade
beslutet skola ingivas till länsstyrelsen inom trettio dagar från beslutets dag,
klaganden dock obetaget att på eget äventyr med posten insända besvärs-
handlingarna så tidigt att de före sagda tids utgång komma länsstyrelsen till
handa. Försummas det, vare rätt till talan förlorad. Ändå att talan föres mot
beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen annorlunda för
ordnar. Talan, som nu är sagd, må i fall då rösträtt å sammanträde för fastig
het utövas av dess innehavare, föras ej mindre av denne än även av fastig
hetens ägare.
75 §.
Då förordnande enligt 71 § första stycket meddelats, har länsstyrelsen att
kalla dem, som enligt 74 § äga utöva rösträtt för de i vägföreningen ingående
fastigheterna, att å tid och plats, som länsstyrelsen bestämmer, sammanträda
för antagande av stadgar för föreningen och val av styrelse. Kallelserna skola
avsändas minst fjorton dagar före sammanträdet.
76 §.
De i vägföreningen ingående fastigheterna skola, där ej nedan annorledes
stadgas, bidraga till föreningens utgifter i förhållande till fastigheternas
senast fastställda taxeringsvärden; och äge i ty fall, örn sådant värde ej åsatts
fastighet, länsstyrelsen på ansökan och efter verkställd utredning bestämma
särskilt värde att, intill dess taxering skett, ligga till grund för beräkningen
av fastighetens andelstal.
Skulle länsstyrelsen i visst fall finna att, med hänsyn till fastigheternas
nytta av vägarna samt fastigheternas förmåga att bära kostnader för väghåll
ningen, den i första stycket angivna allmänna grunden för delaktigheten
måste medföra mindre lämplig fördelning av väghållningsbördan än viss annan
sådan grund, äge länsstyrelsen, sedan vägföreningens medlemmar beretts till
fälle att yttra sig i ärendet, fastställa sistnämnda grund att tillämpas i stället
för taxeringsvärdena. Vid bedömande av lämplighetsfrågan skall iakttagas
bland annat, att reglerna för delaktigheten skola vara av beskaffenhet att
kunna utan avsevärd svårighet omedelbart tillämpas av vägföreningen även
under växlande förhållanden med avseende å fastighetsindelningen och be
byggelsen inom området.
Då särskilda omständigheter därtill föranleda, såsom att viss i föreningen
ingående fastighet till avsevärd del av ägovidden faller utom föreningens om
råde eller eljest drager jämförelsevis ringa nytta av den väghållning, för
eningen har att ombesörja, eller att den för fastighetens räkning å föreningens
Kungl. Maj:ts 'proposition nr 250.
170
vägar bedrivna trafiken i särskilt hög grad föranleder ökning av väghållnings-
kostnaderna, må länsstyrelsen på ansökan åsätta fastigheten visst högre eller
lägre andelstal än vad som skulle följa av den allmänna grund för delaktig
heten, som i första stycket stadgas eller med stöd av bestämmelserna i andra
stycket fastställts att gälla beträffande föreningen.
Yerkställes inom området från fastighet avstyckning av ett flertal lägen
heter till försäljning, må länsstyrelsen på ansökan efter ty skäligt prövas för
ordna att denna fastighet så ock annan i föreningen ingående fastighet, som
har samme ägare, skola i fråga örn kostnaderna för byggande av viss eller
vissa av föreningens vägar deltaga efter visst högre andelstal än det, som
för sagda fastighets eller fastigheters delaktighet i övrigt är gällande. I fall.
som i detta stycke avses, må länsstyrelsen föreskriva att i vägbyggnadskostnad
skall inräknas jämväl ersättning enligt 87 §.
Ansökning, som i denna paragraf sägs, må göras antingen av vägföreningen
eller av den, som å föreningssammanträde äger föra talan för fastighet, vars
särskilda andelstal är i fråga. Fastighetens ägare och innehavare så ock för
eningen skall tillfälle beredas att yttra sig över ansökningen, i den mån de
ej själva framställt eller biträtt densamma.
Beslut, som med stöd av stadgandena i denna paragraf meddelats, åge läns
styrelsen i enahanda ordning upphäva eller ändra, såframt de förhållanden,
som legat till grund för beslutet, undergått ändring.
77 §.
Yägförenings medelsbehov skall, där det icke fylles genom andra inkomster,
täckas genom uttaxering å föreningens medlemmar av bidrag i penningar.
Beträffande uttaxering skall vad i 63 § första stycket finnes stadgat äga
motsvarande tillämpning. Förmenar medlem av vägföreningen, att verkställd
uttaxering eller fördelning å medlemmarna av uttaxerat belopp ej är med
lag överensstämmande, äge han söka rättelse i den gjorda debiteringen genom
besvär, som jämte styrkt avskrift av debiteringslängden skola ingivas till läns
styrelsen inom trettio dagar efter det sammanträde, å vilket längden varit
framlagd för granskning, klaganden dock obetaget att på eget äventyr med
posten insända besvärshandlingarna så tidigt att de före sagda tids utgång
komma länsstyrelsen till handa. Ändå att besvär sålunda anförts, skall å tid,
som av föreningens styrelse bestämts, uttaxerat bidrag inbetalas, vid äventyr
att, där ej länsstyrelsen annorlunda förordnar, beloppet må utsökas i enahanda
ordning som örn betalningsskyldighet vore genom lagakraftägande dom ålagd.
78 §.
För vägförenings förbindelser svare dess medlemmar efter de andelstal,
som äro gällande i fråga örn väghållningsskyldigheten. Uppkommer brist hos
någon av de sålunda ansvariga fastigheterna, vare bristen fördelad mellan de
övriga av dem efter nyssnämnda beräkningsgrund.
Betalningsansvar, som enligt vad nu sagts åvilar fastighet, må göras
gällande endast av vägföreningen, och har förty fordringsägaren att för betal
ning söka denna.
Kungl. Majus proposition nr 250.
171
Är gälden klar och förfallen, skall styrelsen vid äventyr, som i 62 § sägs,
utan dröjsmål uttaxera och indriva bidrag, som erfordras för betalnings
skyldighetens fullgörande. För täckning av gäld, som under visst år upp
kommit annorledes än genom sådan upplåning av medel, varom i 81 § för-
mäles, har styrelsen att, örn gälden ej genast infrias, av inkomsterna under
året avsätta det belopp, som kan beräknas åtgå till gäldens betalning. Sålunda
avsatta medel må ej användas eller tagas i mät för annat ändamål.
Har länsstyrelsen förordnat, att föreningen skall upplösas, vare lag som i
64 § sägs.
79 §.
För varje år skall vägförening upprätta utgifts- och inkomststat. Förslag
därtill skall av styrelsen uppgöras och framläggas för granskning och fast
ställelse å föreningssammanträde.
Där, med stöd av vad i 76 § fjärde stycket sägs, bestämts att särskilda
andelstal skola gälla i fråga örn vissa utgifter, äge vad i 61 § andra stycket
är föreskrivet motsvarande tillämpning.
80 §.
Vägförenings medlemmar skola årligen, var efter sitt andelstal, tillskjuta
nödigt förlag samt, örn förlaget ej förslår till täckande av årets utgifter, fylla
bristen.
81 §.
Där vägförenings utgifter för vägbyggnad, för gäldande av ersättning enligt
87 § eller för annat ändamål, som ej är att hänföra endast till vägunderhållet,
vinterväghållningen eller förvaltningen under året, beräknas bliva så be
tydande att de skäligen böra fördelas å flera år, må föreningen efter läns
styrelsens medgivande för täckning av viss del av dessa utgifter upptaga lån
att återgäldas genom årliga amorteringar under flera, högst tio, år enligt viss
av länsstyrelsen godkänd plan.
82 §.
Till vägförenings vägar, varom i 71 § förmäles, skola hänföras de vägar,
som prövas erforderliga för utfart från området eller för samfärdseln mellan
olika delar av detsamma; dock icke
1) väg, som ej kan anses lämplig för områdets ändamålsenliga ordnande
och bebyggande, eller
2) väg, som är till nytta endast för en ringa del av området, eller
3) väg, som icke är av synnerlig vikt för området och ej kan anläggas eller
upplåtas till begagnande för de i föreningen ingående fastigheterna utan
märkligt men för fastighet, vartill vägmärken eller vägen hörer.
Yad ovan under 1) sagts utgöre icke hinder för att till föreningens vägar
tills vidare hänföra väg, som är iståndsatt för begagnande och beräknas kunna
under avsevärd tid vidmakthållas utan att därigenom områdets ändamålsenliga
ordnande och bebyggande försvåras.
83 §.
Vad rörande skyldighet att hålla väg eller rätt att begagna väg blivit genom
förrättning, dom eller avtal bestämt utgöre icke hinder att hänföra vägen till
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
172
föreningens vägar; och skall, där så sker, i stället för de äldre bestämmel
serna tillämpas vad beträffande sådana vägar finnes i detta kapitel föreskrivet.
84 §.
Då stadgar för vägförening fastställts och styrelse blivit utsedd, skall läns
styrelsen till avgörande företaga frågan vilka vägar som skola förklaras vara
föreningens. Ilar i samband med den i 71 § omförmälda utredningen eller
eljest upprättats förslag härutinnan, skall länsstyrelsen häröver höra vägför-
eningen. Vid behov åge länsstyrelsen förordna sakkunnig person att i sam
råd med föreningen upprätta dylikt förslag. I förslaget skall intagas nog
grann uppgift å de fastigheter, vilka de föreslagna vägarna tillhöra eller å
vilkas mark de skulle anläggas, ävensom å vederbörande ägares och inne
havares namn och hemvist.
Länsstyrelsen skall granska förslaget samt låta verkställa de besiktningar
och undersökningar i övrigt, som finnas erforderliga. Därefter skall läns
styrelsen till envar ägare och innehavare av de i vägföreningen ingående
fastigheterna och av övriga fastigheter, vilka saken kan angå, översända
kallelse till sammanträde för överläggning i ärendet inför länsstyrelsen eller
den länsstyrelsen förordnar.
Sedan dylikt sammanträde hållits och den ytterligare utredning, läns
styrelsen finner nödig, förebragts, skall länsstyrelsen med ledning av bestäm
melserna i 82 och 83 §§ fastställa vilka vägar, som skola vara föreningens, samt
beträffande varje sådan väg angiva dess läge, sträckning och bredd ävensom
meddela de föreskrifter i övrigt rörande vägarnas beskaffenhet den tid mark
är bar och vintertiden, vilka med hänsyn till samfärdselns behov och trafik
säkerheten må anses påkallade. Länsstyrelsen bestämme ock i vad mån och
på vilka villkor grind eller led må finnas å dylik väg.
Föreningens vägar skola utmärkas å karta.
85 §.
Finner länsstyrelsen ändrade förhållanden därtill föranleda, skall läns
styrelsen, efter vederbörlig utredning och sedan vägföreningen och annan, som
saken rörer, beretts tillfälle att i ärendet yttra sig, förordna, att väg, som
förut icke hänförts till föreningens vägar, skall såsom sådan väg av föreningen
byggas eller till väghållning övertagas eller att väg, som är föreningens, icke
vidare skall såsom sådan anses, så ock vidtaga ändring av vad eljest tidigare
jämlikt 84 § tredje stycket beslutits.
86
§.
Där i ärende, som i 84 och 85 §§ avses, fråga är örn väg i stad eller annan
ort, där byggnadsnämnd finnes, samt frågan kan äga betydelse för bebyggelsen
eller fastighetsbildningen, skall länsstyrelsen inhämta yttrande från bygg
nadsnämnden samt, i viktigare fall, vederbörande stadsfullmäktige, kommu
nalnämnd i köping eller municipalnämnd.
Kungl. Majlis proposition nr 250.
173
87 §.
Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom för
eningens väg, äge föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat
intrång till sig lösa rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller den befint
liga vägen.
Medför vägens anläggning eller övertagande till väghållning av föreningen
jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn därtill tagas vid
ersättningens bestämmande. För föreningens rätt att begagna befintlig väg
skall ej, med mindre särskilda skäl därtill äro, gäldas ersättning till fastighet,
som ingår i föreningen.
Kan överenskommelse i ersättningsfrågan icke träffas, skall föreningen
genom stämning hänskjuta tvisten till domstols prövning.
Målet anhängiggöres vid ägodelningsrätten i den ort, där vägen eller största
delen av densamma är belägen. Körande förfarandet i målet samt talan mot
däri meddelade beslut gälle i tillämpliga delar vad örn jorddelningsmål, som
genom stämning anhängiggjorts, finnes stadgat.
Den, som fordrar ersättning, stånde jämväl öppet att få frågan prövad enligt
vad ovan sagts, såframt ej föreningen åtnjuter anstånd, som i 88 § omförmäles,
med vägens byggande eller övertagande till väghållning enligt beslut, som
meddelats innan ersättningskravet genom stämning väckes,
Vägföreningen vare pliktig vidkännas å ömse sidor uppkomna kostnader å
målet, där ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annor
lunda förordna.
På begäran av vägföreningen bestämme ägodelningsrätten, så snart ske kan
efter det målet där anhängiggjorts, ett belopp, som föreningen må nedsätta
till säkerhet för fullgörande av sin skyldighet att gälda ersättning enligt
första stycket.
Sedan föreningen hos länsstyrelsen nedsatt det sålunda bestämda beloppet,
äge föreningen utan hinder av att ersättningsfrågan icke blivit slutligen
avgjord taga vägmärken eller vägen i anspråk för avsett ändamål.
Skall väg byggas så, att den korsar allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller
flottled, äge vad i 41 § stadgats motsvarande tillämpning.
88
§.
Underlåter vägförening att vederbörligen bygga eller underhålla någon
av föreningens vägar eller fullgöra vinterväghållning därå, må länsstyrelsen,
där densamma finner det med hänsyn till ortsförhållandena påkallat, så ock
på begäran av ägare eller innehavare av fastighet, som icke ingår i föreningen
men förvärvat rätt att begagna vägen, förelägga föreningen viss tid, inom
vilken erforderliga åtgärder skola hava företagits vid äventyr, att åtgärderna
varda verkställda genom länsstyrelsens försorg på föreningens bekostnad.
Där i fall, som i första stycket avses, på föreningen ankommande åtgärd,
varav rätten att tillträda vägmärken eller vägen är beroende, icke vidtagits
av föreningen, må länsstyrelsen förelägga densamma viss tid härför samt, örn
den tid försittes, förordna den av länsstyrelsen utsedde ledamoten i för-
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
174
eningens styrelse eller annan syssloman att för föreningen vidtaga nämnda
åtgärd och att i styrelsens ställe hos föreningsmedlemmarna uttaga härför
erforderliga bidrag.
På framställning av vägföreningen äge länsstyrelsen medgiva föreningen
anstånd tills vidare eller under viss tid med vägs byggande eller övertagande
till väghållning. Beviljat anstånd må länsstyrelsen återkalla närhelst skäl
därtill äro.
89 §.
Rätt att begagna vägförenings väg, som anlagts av föreningen eller över
tagits till väghållning av densamma, tillkomme förutom envar av föreningens
medlemmar jämväl annan fastighet, för vilken vägen är till nytta; men åligge
det denna fastighet att årligen till föreningen erlägga avgift för vägens
begagnande för fastighetens räkning, och må rättigheten icke under något år
tagas i bruk, innan avgiften för samma år blivit gulden.
Kan med föreningen ej träffas överenskommelse örn fastighetens rätt att
begagna vägen eller rörande beloppet av den årliga avgiften, må tvisten efter
stämning hänskjutas till ägodelningsrättens avgörande; och gälle i ty fall
vad i 87 § fjärde stycket är stadgat. I enahanda ordning må frågan upptagas
till förnyad prövning, där ändrade förhållanden inträtt, som på frågan i
synnerlig mån inverka.
90 §.
Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under där stadgade
villkor och vid förrättning i den ordning, som i 2 kap. omförmäles, dylik rätt
för föreningen upplåtas. Rörande ersättningen för upplåtelsen och annat
intrång, som därav föranledes, gälle i tillämpliga delar vad i 43—45 §§ finnes
för motsvarande fall föreskrivet.
91 §.
Då länsstyrelsen meddelat beslut, som i 71 § andra stycket, 72 § eller
76 § första och andra styckena avses, eller varigenom fastighet åsatts sådant
särskilt andelstal, som i 76 § sägs, eller meddelat beslut enligt 84 § tredje
stycket, 85 eller 88 §, skall beslutet delgivas vägföreningen, vars styrelse har
att örn beslutet skyndsamt underrätta föreningens medlemmar i den ordning,
som härför är i stadgarna bestämd. Länsstyrelsen besörje ock att beslutet i
vederbörliga delar delgives envar ägare och brukare av sådan i föreningen
icke ingående fastighet, vilken beslutet angår.
Kungörelse örn förordnande örn vägförenings bildande och av beslut, som
i 71 § andra stycket avses, skall genom länsstyrelsens försorg införas i läns-
kungörelserna och ortstidning.
Uppgift å vilka vägar, som hänförts till föreningens vägar, skall, när beslut
i frågan meddelats ävensom när sådant beslut ändrats, genom länsstyrelsens
försorg, på sätt länsstyrelsen finner lämpligt, allmänt kungöras i orten.
Kopia av karta över föreningens vägar samt avskrift av besluten rörande
desamma skola av länsstyrelsen överlämnas till länets lantmäterikontor eller,
där området är beläget inom stad eller samhälle, för vilket stadsplanelagens
bestämmelser angående stad äga tillämpning, till stadens eller samhällets bygg-
Kungl. Majlis proposition nr 250.
175
nadsnämnd. Hörer ärendet område av såväl egentliga landsbygden som ock
stad eller samhälle, som nyss nämnts, vare kartkopian och avskrift av besluten
tillställda både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.
92 §.
Äro för fullgörande av de uppgifter, som enligt detta kapitel ankomma på
länsstyrelsen, särskilda undersökningar eller utredningar erforderliga, må
länsstyrelsen därtill vid behov anlita sakkunnigt biträde.
Finner länsstyrelsen att fråga, som enligt detta kapitel väckts genom
ansökan av annan än vägföreningen, icke kan avgöras utan sådan utredning,
vartill sakkunnigt biträde måste anlitas, och är ej anledning att företaga
undersökningen oavsett ansökningen, berede länsstyrelsen sökanden tillfälle
att inom viss tid yttra sig, huruvida han, änskönt ersättningsskyldighet efter
ty nedan sägs kan för honom uppkomma, vill vidbliva ansökningen. Har han
ej inom den bestämda tiden eller sedermera, innan kostnad för arvode åt
biträdet uppstått, återkallat sin ansökan, åge länsstyrelsen, därest vid den
slutliga handläggningen av ärendet så prövas skäligt, förplikta sökanden att
återgälda länsstyrelsen nämnda kostnad eller viss del därav. Länsstyrelsen
må ock, innan biträdet anlitas, avfordra sökanden säkerhet för samma kostnad.
Skall ej sökande, efter ty nu är sagt, slutligen vidkännas utgifter för sak
kunnigt biträde, som i denna paragraf avses, eller har länsstyrelsen haft
utgift för arvode åt sakkunnig, som i 84 § omförmäles, har vägföreningen att
ersätta samma utgifter.
93 §.
Rörande klagan över länsstyrelsens beslut i ärende, som i detta kapitel
avses, gälle vad örn ekonomimål i allmänhet finnes föreskrivet, dock att de
till Konungen ställda besvären skola jämte styrkt avskrift därav inlämnas
till länsstyrelsen, som har att, efter infordrande av vederbörandes förklaring,
där sådant anses böra äga rum, insända huvudskriften av besvärshandlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.
Övergångsbestämmelser.
Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1940.
Genom denna lag upphäves, med de begränsningar som nedan stadgas,
lagen den 29 juni 1926 (nr 352) örn enskilda vägar.
Ändå att förrättningsförfarande enligt sistnämnda lag inletts före nya
lagens ikraftträdande, skall, med iakttagande av vad nedan i femte stycket
sägs, nya lagen tillämpas å ärendets prövning och fortsatta handläggning,
såframt ej förrättningen före nämnda tidpunkt blivit avslutad, i vilket fall
klander mot förrättningen skall handläggas och bedömas enligt den äldre
lagens bestämmelser.
Är rättighet eller skyldighet med avseende å väg genom förrättning, dom
eller eljest bestämd enligt äldre lag, skall, där annat ej följer av 83 § i nya
lagen eller av vad nedan föreskrives, beträffande det sålunda uppkomna rätts
förhållandet fortfarande tillämpas vad därom vid tiden för nya lagens ikraft
trädande finnes stadgat.
Kungl. Majus proposition nr 250.
176
Har fastighet, vars väghållningsskyldighet bestämts i enlighet med äldre
lag, blivit delad, skall fråga, som avses i 38 § fjärde stycket i lagen den 29
juni 1926, där ej förrättning för frågans prövning avslutats före nya lagens
ikraftträdande, därefter handläggas i den i nya lagen stadgade ordning, men
vare frågan bedömd enligt den äldre lagen, och skall förty väghållningsskyl
dighet, som i ärendet ålägges nybildad fastighet, anses grundad å sist
nämnda lag.
Vad i nya lagen stadgas angående rättigheter och skyldigheter, som avses
i 13 och 14 §§, så ock bestämmelserna i 41 § skola äga motsvarande tillämp
ning jämväl i fall, då rätt till väg eller skyldighet att hålla väg bestämts
genom förrättning eller dom enligt lagen den 5 juli 1907 örn enskilda vägar
på landet eller nämnda lag av den 29 juni 1926.
Där skyldighet att underhålla väg eller fullgöra vinterväghållning därå
blivit bestämd genom vägdelning enligt äldre lag, skola med avseende å verk
ställigheten nya lagens bestämmelser i 48, 49 och 79 §§ äga motsvarande til
lämpning, dock att där enligt 39 § i lagen den 29 juni 1926 syn ägt rum eller
brist å försumlig väghållares väglott botats av annan väglottshavare, vad i
samma lag stadgas örn rätt att efter synen erhålla utmätning eller att njuta
betalning för det för bristens botande utförda arbetet fortfarande skall lända
till efterrättelse.
Den äldre lagens stadgande därom att åt förening örn vägunderhåll, vilken
träffats annorledes än vid förrättning, må förlänas särskilda rättsverkningar
genom föreningens intagning i dombok äge icke tillämpning, med mindre
sådan åtgärd vidtagits före nya lagens ikraftträdande, ändå att föreningen
ingåtts dessförinnan.
Stadgandet i femte stycket av övergångsbestämmelserna till lagen den 29
juni 1926 skall efter nya lagens ikraftträdande icke vidare äga tillämpning.
Har rätt till väg eller skyldighet att hålla väg blivit bestämd i enlighet
med äldre lag, äge envar sakägare påkalla förrättning enligt nya lagen för
prövning av frågan, huruvida de sålunda meddelade bestämmelserna må fast
ställas att för framtiden gälla såsom meddelade enligt denna lag. Sådan fast
ställelse må ej ske, därest vad bestämmelserna innehålla är av beskaffenhet
att förening mellan sakägarna av enahanda innehåll jämlikt stadgandena i
34 § i nya lagen icke kunnat godkännas. Ej heller må vid förrättningen
ändring ske i vad tidigare bestämts, med mindre det begäres av samtliga sak
ägarna eller av sakägare, vilken enligt lag, som jämlikt vad ovan sagts skall
vara tillämplig å rättsförhållandet, äger påkalla frågans återupptagande.
Där i fall, då nya lagen skall tillämpas, enligt äldre lag ansvaret för full
görande av fastighets väghållningsskyldighet skolat åvila annan än den, som
enligt nya lagen har att bära nämnda ansvar, samt rättsförhållandet mellan
dem är grundat på avtal, som slutits innan nya lagen trätt i kraft, svare, där
ej annat avtalats, den förre gentemot den senare för fullgörandet av väghåll-
ningsskyldigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Majus proposition nr 250.
177
Förslag
till
Lag
om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar.
Härigenom för ordnas som följer:
Enahanda förmånsrätt, som enligt 17 kap. 6 § handelsbaden tillkommer
enskild ränteägare för avgäld av fast egendom, njute sådan vägsamfälligliet
eller vägförening, som bildats jämlikt 2 eller 3 kap. i lagen den .....................
örn enskilda vägar, för oguldet, i laga ordning å fast egendom uttaxerat
bidrag till samfällighetens eller föreningens utgifter, såframt beloppet enligt
5 § nämnda lag skolat gäldas av den, som vid förfallotiden var ägare av
fastigheten eller med fideikommissrätt eller eljest vederlagsfritt på grund av
testamente innehade densamma, samt beloppet icke stått oguldet längre tid
än ett år efter förfallodagen.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36, sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom.
Härigenom förordnas, att 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 örn
nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla följande ändrade lydelse:
23 §.
Jordägaren ansvare------- — samt vägskatt.
Arrendatorn svare ock för fullgörandet av jordägaren jämlikt lagen örn
enskilda vägar åliggande vägunderhålls- och vinterväghållningsskyldighet.
27 §.
Hava till följd av------------stycket stadgas.
Har för de vid skifte fastigheten tillagda ägor jordägaren fått utgiva er
sättning för odling eller bättre hävd, men vill ej arrendatorn för den ökade
avkomst och nytta, som för honom uppkommer, vidkännas skälig förhöjning
i arrendeavgiften, vare jordägaren öppet att frånträda avtalet; uppsäge dock
avtalet inom ett år efter det tillträde av ägolotterna skett, eller vare sin
rätt därtill förlustig. Vad sålunda stadgats skall äga motsvarande tillämpning,
där jordägaren fått vidkännas kostnad för dikning eller annan avledning av
vatten eller för fullgörande av honom jämlikt lagen örn enskilda vägar ålig
gande vägbyggnadsskyldighet; skolande den tid, inom vilken uppsägning skall
ske, räknas från det företaget fullbordades.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
1 Ändrad lydelse av 23 §, se SFS 1928:407.
Bihang till riksdagens protokoll 1939.
1 sami. Nr 250.
835 8
»
12
178
Kungl. Majlis proposition nr 250.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926
(nr 326) om delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 om delning
av jord å landet skall erhålla följande ändrade lydelse:
Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum, för tionde, ränta eller
annan sådan avgäld eller eljest för allmänna utskylder och besvär, i vilkas
utgörande det avstyckade området icke omedelbart deltager, eller för lån,
som av allmänna medel lämnats för beredande av odlingsföretag, eller för
förskott av dylika medel för avlösning av frälseränta eller eljest för belopp,
varför säkerhet på annan grund än inteckning eller jämlikt 11 kap. 2 § jorda
balken åtnjutes, och utgör det avstyckade området ensamt eller tillsammans
med vad redan må vara från fastigheten avsöndrat eller avstyckat mera än
en femtedel av fastighetens ägovidd, skall i fråga örn det avstyckade om
rådets ansvar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen den
16 juni 1875 angående inteckning i fast egendom är stadgat örn avsöndrad
lägenhets ansvar för intecknad gäld äga motsvarande tillämpning, dock att
beträffande ansvar för åliggande jämlikt lagen om enskilda vägar galle vad
därom finnes särskilt stadgat.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917
(nr 269) örn fastighetsbildning i stad.
Härigenom förordnas, att 5 kap. 16 §x lagen den 12 maj 1917 örn fastig
hetsbildning i stad skall erhålla följande ändrade lydelse:
Häftar fastighet, varifrån avstyckning ägt rum i enlighet med bestämmel
serna i detta kapitel, för tionde, ränta eller annan sådan avgäld eller eljest
för allmänna utskylder och besvär, i vilkas utgörande det avstyckade om
rådet icke omedelbart deltager, eller för lån, som av allmänna medel lämnats
' Ändrad lydelse, se SFS 1921: 199
179
för beredande av odlingsföretag, eller för förskott av dylika medel för av
lösning av frälseränta, eller eljest för belopp, varför säkerhet på annan
grund än inteckning åtnjutes, skall, där annat ej följer av vad som finnes i
lagen örn enskilda vägar föreskrivet, i fråga örn det avstyckade områdets an
svar för sådant åliggande vad i 37 § 3 mom. av förordningen angående in
teckning i fast egendom är stadgat örn avsöndrad lägenhets ansvar för in
tecknad gäld äga motsvarande tillämpning, dock ej där stamfastigheten och
det avstyckade området ännu äro i samme ägares hand.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940.
Kungl. Majlis proposition nr 250.
180
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Bilaga B.
P. M.
rörande Tiss inom jordbruksdepartementet verkställd utredning angående
frågan om det personliga ansvaret för fastighet åvilande väghåll-
ningsskyldighet jämlikt lagen den 29 juni 1926
örn enskilda vägar.
I en inom 1932 års riksdag väckt motion (II: 95) hemställdes, att riksdagen
för sin del måtte besluta införa lagbestämmelse av innehåll, att ägaren av
varje slag av fastighet skulle svara för vägbyggnadsskyldigheten.
I anledning härav anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Majit den 13 maj
1932, nr 218, i enlighet med jordbruksutskottets hemställan, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning av frågan i vad mån och på vad sätt en modi
fikation i gällande lagbestämmelser örn vägbyggnadsskyldigheten beträffande
enskilda vägar med avseende å publik egendom borde vidtagas för vinnande
av det i motionen avsedda syftet samt till riksdagen inkomma med det förslag,
vartill utredningen gåve anledning.
Över riksdagens skrivelse hava utlåtanden avgivits av domänstyrelsen och
kammarkollegiet samt länsstyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västernorr
lands län. I utlåtandena har i huvudsak anförts:
Domänstyrelsen finner särskild utredning ej påkallad men vill ej motsätta
sig sådan. Styrelsen ifrågasätter, örn man icke i första hand bör taga sikte
på frågan, huruvida och på vilket sätt möjlighet bör beredas arrendator av
publik jord att erhålla lån på lämpliga villkor till bestridande av sådana kost
nader för anläggande av enskild väg, vilka för denne voro särskilt betungande.
Kammarkollegiet tillstyrker utredning i det med riksdagens skrivelse av
sedda syftet. Ämbetsverket ifrågasätter emellertid begränsning av vägbygg
nadsskyldigheten för innehavare till — med vissa undantag — sådana inne
havare, som enligt gällande lag äro skyldiga att i stället för ägare erlägga skatt
för fastigheten.
Länsstyrelsen i Malmöhus län delar den mening, som kommit till uttryck i
motionen. Länsstyrelsen har intet att erinra mot ändring av 8 § i gällande
lag örn enskilda vägar i åsyftat hänseende. Viss reservation göres beträffande
ecklesiastika egendomar, där arrendatorerna i första hand böra erlägga erfor
derlig vägbyggnadskostnad och därefter erhålla ersättning genom avdrag å
arrendesumman.
Länsstyrelsen i Örebro län tillstyrker sådan ändring av 8 § 1 stycket 1
punkten i 1926 års lag örn enskilda vägar, att densamma erhåller följande
lydelse: »I avseende å vägbyggnadsskyldigheten svare för fastighet, som till
hör kronan eller allmän inrättning och icke är utarrenderad, innehavaren samt
för annan fastighet dess ägare.»
_
_
Länsstyrelsen i Västernorrlands län förordar livligt den i riksdagens skri
velse begärda utredningen.
Genom beslut den 4 november 1932 har Kungl. Majit uppdragit åt 1932 års
kronojordsutredning att verkställa den i riksdagens förenämnda skrivelse be-
gärda utredningen samt att avgiva det förslag, vartill utredningen kunde giva
anledning.
Kronojordsutredningen (häradshövdingen N. Wihlborg, ordförande, leda
moten av riksdagens andi*a kammare C. J. Johansson, byråchefen i domänsty
relsen K. E. Holmström, landstingsmannen A. Ericsson och ombudsmannen
hos sågverksindustriarbetareförbundet E. Nyström) har den 12 januari 1935
avgivit utlåtande med förslag i ämnet.
Efter att inledningsvis hava lämnat en historik rörande lagbestämmelserna
angående det personliga ansvaret för fastighets väghållningsskyldighet hava
utredningsmännen meddelat, att landets samtliga domänintendenter anmodats
inkomma med yttrande, huruvida det nuvarande systemet, enligt vilket väg-
byggnadskostnaden, så vitt anginge enskilda vägar, vore lagd å de publika egen
domarnas arrendatorer, visat sig i mera avsevärd grad betungande för arren-
datorema eller eljest medfört olägenheter (t. ex. ökad svårighet för åstadkom
mande av anläggning av en nödig eller såsom nyttig ansedd väg). De i anled
ning härav inkomna yttrandena finnas bilagda utredningens utlåtande och av
desamma framgår, att några direkta olägenheter av gällande lagbestämmelser
örn ansvaret för fastighets vägbyggnadsskyldighet icke förmärkts i annat fall
än då det gällt byggande av väg, som endast berörde de fastighetens utmarker,
av vilka arrendatorn icke kunde draga någon nämnvärd inkomst. Erinran mot
förslaget att kostnaderna för byggande av enskild väg skulle läggas å kronan
har å andra sidan icke gjorts i förevarande yttranden, utan de flesta domän
intendenterna hava uttalat, att en lagändring i föreslagen riktning skulle hälsas
med tillfredsställelse. Domänintendenten i Jönköpings län har emellertid
funnit lämpligast, att spörsmålet örn kronans och arrendatorns skyldighet att
bidraga till vägbyggnadskostnaden reglerades genom avtal och icke genom
generell lagstiftning. I några yttranden har föreslagits, att örn vägbyggnads-
skyldigheten överflyttades från arrendatorn till kronan, arrendatorn skulle
vidkännas höjning av arrendeavgiften i förhållande till den nytta han hade av
väganläggningen.
Vidare hava, fortsätta utredningsmännen i sitt förenämnda utlåtande, från
samtliga överlantmätare införskaffats vissa uppgifter över de under åren 1928
-—1932 till lantmäterikontoren redovisade förrättningarna angående byggande
(eller iståndsättande) av väg enligt lagen örn enskilda vägar, i den mån förrätt
ningarna berört fastighet tillhörande kronan eller allmän inrättning. Av de
sålunda inkomna uppgifterna, vilka jämväl finnas bilagda förberörda utlå
tande, framginge i första hand, fortsätta utredningsmännen, att antalet förrätt
ningar av omförmäld art under de angivna åren i hela riket uppgått till 167.
Vidare inhämtades av uppgifterna, att i åtskilliga fall, då vägbyggnadskost
naden påförts arrendator, denna kostnad icke varit obetydlig. Särskilt finge
anmärkas, att i de två nordligaste länen innehavare av kronotorp eller odlings-
lägenheter kunnat vid förrättningar enligt lagen örn enskilda vägar påföras en
vägbyggnadskostnad uppgående till tusentals kronor. Vissa av överlantmätarna
hade framhållit önskvärdheten av en ändring av 8 § lagen örn enskilda vägar
i den riktning, att vägbyggnadskostnaden beträffande publika fastigheter över-
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
181
182
flyttades från arrendatorerna till fastigheternas ägare. Andra överlantmätare
hade uttalat, att de saknade erfarenhet om att det nuvarande systemet med
vägbyggnadsskyldighetens läggande å arrendatorerna medfört någon olägenhet.
Visserligen kunde, anföra utredningsmännen vidare, arrendator, som fått
vidkännas kostnader för byggande av väg, erhålla viss ersättning, för vad han
sålunda erlagt, i enlighet med bestämmelserna i kungörelsen den 16 januari
1863 angående gottgörelse av den kostnad innehavare av boställe eller annan
staten tillhörig jord få vidkännas för nybyggnad av kyrka, prästgård eller andra
allmänna hus m. m. och enligt 21 § 2 mom. förordningen den 22 juni 1934 an
gående grunder för förvaltning av viss kronoegendom, men en arrendator av
publik fastighet vore dock alltid pliktig att i första hand svara för eventuell
vägbyggnadskostnad.
I anslutning härtill anföra utredningsmännen:
Då en sådan kostnad ej sällan kan uppgå till avsevärt belopp, är det givet,
att det för arrendatorn kan vara förenat med ej obetydliga svårigheter att upp
bringa medel till gäldandet av vägbyggnadskostnaden, vilken därjämte kan
komma att stå i icke rimligt förhållande till vägens betydelse för brukandet
av den arrenderade fastigheten. Det torde också böra uppmärksammas, att
sedan en väg blivit anlagd och iordningställd, den för bestående tid medför för
höjning av värdet av den fastighet, som därav beröres. Det synes förty icke
vara med rättvisa och billighet förenligt, att en tillfällig arrendator av fastig
heten, låt vara att han kan få vägbyggnadskostnaden fördelad på tjugo år,
drabbas, i den ordning som i 8 § lagen örn enskilda vägar förutsättes, av ens
någon del av berörda kostnad, vilken dock först och främst kommer fastig
hetens ägare till godo.
Principiellt riktigast torde därför vara, att kostnaden för byggandet av en
skild väg, såvitt angår kronan eller allmän inrättning tillhörig fastighet lik
som då fråga är örn enskild fastighet, lägges å fastighetens ägare.
Från huvudregeln att vägbyggnadskostnaden vare sig det gäller enskild eller
publik fastighet skall drabba fastighetens ägare påkallas emellertid beträffande
fastigheter av båda slagen vissa avvikelser, vilka dock äro snarare skenbara än
verkliga undantag. Yad angår fastighet, som innehaves såsom fideikommiss
eller som eljest besittes utan vederlag på grund av testamentariskt förord
nande, är sålunda innehavaren närmast att anse såsom ägare och bör därför
även bliva vägbyggnadsskyldig. Ehuru redan vid nuvarande avfattning av 8 §
någon tveksamhet i detta hänseende ej torde föreligga, synes dock uttryckligt
stadgande därom böra upptagas i lagrummet i fråga.
En annan grupp av fastigheter, beträffande vilka vägbyggnadsskyldigheten
bör åvila innehavaren, utgöres av publika boställen och på lön anslagen jord.
För undvikande av tveksamhet örn vem som skall betraktas såsom innehavare,
synes i lagrummet böra inflyta tydlig bestämmelse i detta hänseende.
Jämväl beträffande fastigheter, som innehavas med åborätt, med tomträtt
eller med vattenfallsrätt eller eljest med ständig eller ärftlig besittningsrätt,
ävensom beträffande skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergs
hanteringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller till annan menig
het, bör tydligen innehavaren och ej ägaren vara vägbyggnadsskyldig.
Under åberopande av vad sålunda anförts förorda utredningsmännen ändring
av 8 § lagen den 29 juni 1926 örn enskilda vägar i berörda hänseende och i sam
band därmed jämväl ändring av 13 § samma lag.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
183
Utredningsmännen hava slutligen anfört:
I vissa av de i ärendet inkomna yttrandena har föreslagits, att därest för
publika fastigheter vägbyggnadsskyldigheten överflyttas från arrendatorn till
ägaren, en arrendator, som finge åtnjuta förmånen av en väganläggning, skulle
vara pliktig vidkännas höjning i arrendeavgiften. Utredningsmännen vilja för
sin del förorda, att i detta hänseende bestämmelserna i 27 § andra stycket av
2 kap. lagen örn nyttjanderätt till fast egendom skola vinna tillämpning, och
detta såvitt angår icke endast arrendatorer av publika fastigheter utan även
samtliga jordbruksarrendatorer. Det bör framhållas, att frågan örn den even
tuella arrendehöjningens storlek i sista hand kommer att avgöras av domstol,
varför garanti finnes för att arrendehöjningen ej skall bliva oskälig. Vinner
den av utredningsmännen sålunda uttalade åsikten beaktande, bör i omför-
mälda lagrum göras den ändring, att i dess andra punkt efter orden »för dik
ning eller annan avledning av vatten» tillägges »eller för byggandet av väg i
enlighet med vad i lagen örn enskilda vägar stadgas».
I anslutning till vad utredningsmännen sålunda anfört hava de framlagt
följande förslag till lag örn ändrad lydelse av 8 och 13 §§ lagen den 29 juni
1926 om enskilda vägar.
Härigenom förordnas, att 8 och 13 §§ lagen den 29 juni 1926 örn enskilda
vägar skola erhålla följande ändrade lydelse:
8
§■
För vägbyggnadsskyldighet, som enligt denna lag åvilar fastighet, svare
fastighetens ägare; dock vare ny ägare ej pliktig svara för bidrag, som förfallit
till betalning innan han blev ägare, men vare, där företrädaren försummat att
verkställa arbete, som i avseende å vägens byggande ålagts honom, skyldig
fullgöra vad sålunda blivit efterrätt.
I avseende å vägbyggnadsskyldigheten vare med ägare likställd:
den, som innehar fastighet med fideikommissrätt eller eljest utan vederlag
besitter fastighet på grund av testamentariskt förordnande;
den, som innehar fastighet med åborätt, med tomträtt eller med vattenfalls-
rätt, samt den, som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besitt
ningsrätt;
innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshante
ringens understöd, till kanalbolag eller till stad eller annan menighet, samt
innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord.
Såsom innehavare av publikt boställe eller på lön anslagen jord skall anses
den tjänstinnehavare eller annan, som författningsenligt äger nyttja fastigheten
eller tillgodonjuta dess avkastning. Beträffande i ecklesiastik boställsordning
avsett löneboställe är vederbörande pastorat att anse såsom innehavare.
Fastighets vägunderhåll ligge å fastighetens ägare eller den, som enligt vad
ovan sagts är i avseende å vägbyggnadsskyldigheten med ägare likställd, dock
att, örn jordbruksfastighet är upplåten åt landbo eller arrendator, vägunder
hållet åligge denne. Yad i första stycket stadgas angående ny ägares ansvar
för sådana bidrag till vägbyggnadskostnaden, som förfallit till betalning
innan han blev ägare, skall äga motsvarande tillämpning beträffande under
hållskostnad.
I fråga örn ansvarighet för prästgårds enskilda väg är särskilt stadgat.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
184
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
13 §.
Rätt att påkalla förrättning, som avses i denna lag, så ock att därvid föra
talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå, dess ägare eller den,
som enligt vad i 8 § sägs är i avseende å vägbyggnadsskyldigheten med ägare
likställd.
Är jordbruksfastighet upplåten åt landbo eller arrendator, åge ock han på
kalla förrättning för bestämmande av vägunderhållet eller prövning av fråga,
som omförmäles i 10 §, ävensom vid förrättning enligt denna lag föra talan i
den mån honom åliggande underhållsskyldighet av förrättningen beröres.
Är fastighet, över vars område väg skall byggas eller från vilken upplåtelse
av sådan rätt, som i 10 § sägs, skall ske, upplåten under nyttjanderätt, vare
jämväl nyttjanderättshavaren berättigad att vid förrättning angående vägens
byggande eller upplåtelse av sådan rätt, som nyss sagts, föra talan i den mån
hans rätt av byggandet eller upplåtelsen beröres.
Denna lag träder i kraft den
; dock skall i avseende å
vägbyggnadsskyldigheten för kronan eller allmän inrättning tillhörig fastighet,
därest den är upplåten på arrende enligt avtal avslutat före nämnda dag, äldre
lag gälla så länge avtalet varar.
Kungl. Majus proposition nr 250.
185
Bilaga C.
P. M.
angående år 1933 avgivna yttranden beträffande 1929 års vägsakkunnigas
förslag till lag örn rätt att nied motorfordon befara enskild väg m. m.
Utlåtanden över det i ovanstående rubrik omförmälda lagförslaget bava
under våren 1933 avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, Överståthållar
ämbetet och samtliga länsstyrelser, varjämte yttranden inkommit från svenska
landstingsförbundet, svenska landskommunernas förbund, svenska stadsför
bundet, svenska vägstyrelsernas förbund och svenska vägföreningen.
Meningarna örn lagförslagets lämplighet äro delade. Sålunda avstyrkes för
slaget av flertalet länsstyrelser och det övervägande antalet av länsstyrelserna
hörda vägingenjörer, medan de i övrigt mot detsamma framställda anmärk
ningarna icke innefatta ogillande av förslagets principer.
Även där dessa vunnit gillande, uttalas dock här och var, förutom detalj
anmärkningar, betänkligheter mot förslagets antagande, särskilt med hänsyn
till att någon utredning icke förebragts rörande de ekonomiska konsekvenserna
av förslagets genomförande. Betänkligheter uttalas också angående den för
modade omfattning, i vilken statsbidragen skulle utgivas, och vissa bestäm
melser om begränsning härutinnan föreslås. Även uttalas stundom farhågor,
att länsstyrelsernas arbetsuppgifter skulle allt för mycket ökas och medföra
extra administrationskostnader.
Svårigheterna att rättvist fördela bidragen betonas av bland annat länssty
relsen i Uppsala län och ett flertal vägingenjörer. Bestämda direktiv efter
lysas av länsstyrelsen i Kalmar län m. fl.
I övrigt äro anmärkningarna mot förslaget i huvudsak följande:
Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att förslaget saknar definition på
begreppet enskild väg, samt ifrågasätter huruvida därmed skall förstås varje
väg, som det över huvud taget kan anses möjligt att befara med motorfordon,
men förutsätter, att endast sådana vägar avses, som omförmälas i 1 § av den
gällande enskilda väglagen (väg till stadigvarande nytta såsom farväg).
Från flera håll (länsstyrelserna i Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Älvs
borgs, Skaraborgs och Norrbottens län) anmärkes, att frågan om rätten att
med motorfordon befara enskild väg ej kan lämpligen lösas utan samband med
spörsmålet örn rätten överhuvud taget att begagna sådan väg.
Länsstyrelserna i Norrbottens och Gotlands län framhålla det orimliga i att
en väg skulle vara upplåten för allmän trafik med motorfordon men samtidigt
förbjuden för trafikanter som begagnade annat slag äv fordon. Länsstyrelsen
i Kronobergs län gör gällande att om frågan örn motortrafiken löses för sig,
lagen måste få natur av ett provisorium och därför bör ges så ringa räckvidd
som möjligt.
I yttranden, däri förslaget helt avstyrkes, anmärkes i regel särskilt att för
slaget gör alltför stort intrång i de enskilda jordägarnas rätt att förfoga över
186
sin mark samt onödigtvis bryter mot gällande rättsgrundsatser. Så anföres, att
ett dylikt intrång kunde vara befogat endast om det vore nödvändigt för den
allmänna samfärdseln och finge under dylik förutsättning ske endast mot er
sättning för intrånget. Emellertid förelåge åtminstone för närvarande intet
behov av lagändring på området eiler i vart fall ej av en så genomgripande om
vandling av hittills gällande regler som den förslaget innehåller, och enligt för
slaget skulle ersättning i form av underhållsbidrag från det allmänna eller från
trafikanterna utgå endast i begränsad omfattning. Yägingenjören i Östergöt
lands län, till vilkens yttrande länsstyrelsen i länet hänvisar, anför, att den av
motortrafiken förorsakade olägenheten för den enskilda vägägaren i de allra
flesta fall torde vara större än vid förslagets avgivande förutsatts. Förutom i
försvårat vägunderhåll bestode olägenheten i dammplåga, försvårat bruk av de
utmed vägen liggande markerna, trafikbuller, fara för de på gården boende, i
all synnerhet barn, samt en intensiv känsla av obehag och vantrevnad till följd
av att den enskilde skulle nödgas att inom sitt område tolerera en trafik, som
han icke önskade veta av.
Yad angår behovet av att tvångsvis upplåta enskilda vägar för motortrafik
uttalas av förhållandevis få av de hörda myndigheterna och sammanslut
ningarna direkt, att ett dylikt behov vore kännbart. Emellertid anför väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, att den nu gällande ordningen otvivelaktigt medfört
vissa olägenheter, såsom att en enskild vägägare kunde genom att förbjuda
biltrafik på sin väg tvinga allmänheten att föra sina bilar betydande omvägar
eller till och med åstadkomma att vissa platser bleve utan bilförbindelse.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen framhåller emellertid tillika, att stor för
siktighet vid ingrepp av ifrågavarande slag i den enskilda äganderätten bör
iakttagas. Landstingsförbundets styrelse betecknar enskild vägägares rätt att
förbjuda motortrafik å vägen såsom enligt allmän uppfattning mindre till
fredsställande. Länsstyrelsen i Hallands län anser förslagets bestämmelser
i fråga ytterst behövliga och påstår, att det vore i högsta grad otidsenligt,
att icke motorfordon skulle utan särskilt tillmötesgående av vägägarna få
framföras å enskild väg; svårighet hade också understundom mött i att en
eller några av väglottshavarna motsatt sig tillstånd till motortrafik. Yäg
ingenjören i Älvsborgs län anför, att genom nuvarande bestämmelser mången
gång viktiga enskilda vägar kunnat avstängas till förfång för trafiken. Läns
styrelsen i Malmöhus län yttrar, för detta läns vidkommande, att det all
männa vägnätet blivit så finmaskigt, att behovet av att taga de enskilda
vägarna i anspråk för den allmänna samfärdseln minskats men att ett be
gränsat dylikt behov kvarstode och att med avseende därå en lagstiftning i
förevarande hänseende syntes av behovet påkallad. Länsstyrelsen i Östergöt
lands län anför, att utredningen knappast visade något större behov av lag
ändring och att länsstyrelsens egen erfarenhet ginge i samma riktning. Läns
styrelsen i Kalmar län hade ej försport olägenhet av nu gällande bestäm
melser. Länsstyrelsen i Skaraborgs län förklarar, att den vidsträckta be
fogenhet, soln enligt förslaget tillädes trafikant gentemot enskilda väghållare
och som otvivelaktigt innebure ett betydande ingrepp i enskild rätt, icke
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
187
kunde anses tilltalande och näppeligen vore behövlig; för den allmänna
trafiken, som av allt att döma mer och mer länkades in på huvudvägar och
större allmänna vägar, syntes de enskilda vägarna, åtminstone enligt läns
styrelsens erfarenhet, icke vara av sådan betydelse, att ett generellt upp
låtande av dem för motortrafik kunde anses nödvändigt. Länsstyrelsen i
Värmlands län anför, att biltrafik torde äga rum a samtliga för sådan trafik
framkomliga enskilda vägar inom länet, i regel utan hinder från väghållarnas
sida, och att i endast ett fall klagomål anförts hos länsstyrelsen över att väg
hållare förbjudit körning med bil.
Vägingenjören i samma län påpekar, att de enskilda väghållarnas intresse
av att få vägen intagen till allmänt underhåll och att därför kunna visa dess
betydelse för trafiken verkar i den riktning, att de ej gärna förbjuda motor
trafik. Länsstyrelsen i Västmanlands län säger sig icke kunna vitsorda, att
det för länets vidkommande förefunnes något behov av en allmännare rätt att
med motorfordon befara de enskilda vägarna; några klagomål hade ej för
sports. Länsstyrelsen i Norrbottens län förklarar för detta läns del, att något
behov av lagstiftning på förevarande område ännu icke vore för handen.
En ej sällan återkommande anmärkning mot förslaget är den, att detta ej
bort omfatta alla enskilda vägar utan bort begränsas till att avse de enskilda
vägar, som äro av betydelse för den allmänna samfärdseln. Länsstyrelsen i
Uppsala län anser behovet av lagstiftning på området tillgodosett redan genom
en bestämmelse av innebörd, att vederbörande länsstyrelse ägde i enstaka
fall, där påtagliga skäl förelåge och vägen vore av särskild betydelse för all
männa samfärdseln, även mot vägägarens förbud upplåta denna för biltrafik
mot ersättning efter bestämda grunder till vägägaren antingen av allmänna
medel eller, örn upplåtelsen ej vore generell, av trafikanterna. Liknande
ståndpunkt intaga länsstyrelserna i Gotlands och Skaraborgs län. Läns
styrelsen i Gotlands län förklarar tillika, att det knappast vore rimligt, att
en jordägare icke skulle äga utan vidare för motortrafik avstänga åtminstone
sådana enskilda vägar, som vore utan någon som helst betydelse för allmänna
samfärdseln, samt anmärker vidare på att enligt förslaget länsstyrelsen ej
ovillkorligen skulle vara skyldig att tillmötesgå jordägares framställning om
avstängning ens av sådan väg, som endast användes av ägaren och hans hus
folk. På liknande sätt uttalar sig länsstyrelsen i Jönköpings län; det vore
knappast med det allmänna rättsmedvetandet förenligt att legalisera en be
fogenhet av för den enskilde så djupt ingripande betydelse som att med
motorfordon befara till och med sådan väg, som ledde till enskild persons
gård, hus och tomt, en befogenhet som under vissa förhållanden komme i
kollision med strafflagens bestämmelser till skydd för hemfriden. Förslagets
bestämmelser borde därför begränsas till att gälla blott sådana vägar, som
vore av betydelse för allmän samfärdsel. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
uttalar sig också för en dylik begränsning; förslaget borde omfatta blott vägar,
som mer allmänt trafikerades. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför, att
förslagets princip, att alla enskilda vägar oberoende av sin betydelse för
samfärdseln eller sin beskaffenhet skulle vara tillåtna för biltrafik, därest ej
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
188
direkt förbud av länsstyrelsen meddelats, vore orimlig och ledande till
konsekvenser av synnerligen betänklig art.
Såsom skäl för att göra förbud till princip och upplåtelse till undantag
framhålles av tre länsstyrelser även den omständigheten, att ett avsevärt
antal av de enskilda vägarna äro av så ringa bredd och sådan beskaffenhet i
övrigt, att de ej utan betydande omläggning och förbättring lämpa sig för
motortrafik (länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs och Skaraborgs län).
Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar ett förbudsförfarande i enlighet med
förslagets 1 och 2 §§ behöva förekomma i sådan utsträckning, att det ej utan
svårighet kunde praktiskt genomföras. Att de enskilda vägarna till betydande
del äro av sådan art, att motortrafik på dem ej kan tillåtas, vitsordas även av
två andra länsstyrelser och vissa vägingenjörer.
Beträffande de föreslagna bidragen, sedda såsom gottgörelse för tvångs-
upplåtelse av vägarna för motortrafik, anmärker länsstyrelsen i Stockholms
län, att bestämmelserna örn bidrag av allmänna medel till underhållskostnad
formulerats så, att länsstyrelse må tilldela den underhållsskyldige dylikt
bidrag. Länsstyrelsen ville bestämt uttala, att beviljandet av bidrag syntes
utgöra en nödvändig förutsättning för den i 2 § omförmälda begränsningen
av länsstyrelsens befogenhet att meddela förbud mot motorfordonstrafik å
väg av betydelse för den allmänna samfärdseln. Det förefölle otänkbart, att
vederbörande underhållsskyldige av enskild väg i något fall skulle kunna
tvingas att utan bidrag till vägunderhållskostnaden upplåta vägen för trafik
med motorfordon. Tore det avsikten att gå in för principen örn dylikt bidrag,
vilket länsstyrelsen ansåge betänkligt ur statsfinansiell synpunkt, borde detta
alltså under alla förhållanden i lagförslaget uttryckas såsom en ovillkorlig
rätt för den underhållsskyldige. Utan en klar bestämmelse i sådant hän
seende syntes lagförslaget överhuvud taget icke vara godtagbart. Samma
ståndpunkt intaga länsstyrelserna i Älvsborgs och Västerbottens län. (Läns
styrelsen i Älvsborgs län: att ålägga enskild väghållare att utan underhålls
bidrag hålla vägar öppna för biltrafik kunde ej gå för sig. Länsstyrelsen i
Västerbottens län: Principen att enskilda vägar må av envar befaras med
motorfordon innebure ett fullständigt brytande av hittills gällande regler örn
jordägares rätt att förfoga över sin mark. I och för sig funnes intet hinder att
i lagstiftningsväg stadga en sådan inskränkning i jordäganderätten likaväl som
genom bestämmelser örn expropriation. I expropriationsförfattningarna funnes
dock utförliga bestämmelser örn ersättning, under det att i nu ifrågavarande
lagförslag motsvarighet därtill icke funnes i annan mån än att i visst fall
ägaren kunde få bidrag.) Länsstyrelsen i Uppsala län anmärker, att örn en
skilda vägar i större utsträckning skulle kunna upplåtas för biltrafik och så
ledes, i anseende till det enskilda vägnätets ovan anmärkta beskaffenhet, om
läggning och förbättring av vägarna ofta bleve nödiga, det allmänna måste
bidraga till kostnaderna för dessa arbeten; förslaget innehölle dock endast
bestämmelse örn bidrag till underhåll.
Även i de yttranden, som lämnat utan erinran förslagets principer, före
komma stundom uttalanden, som synas ange att vederbörande utgått ifrån
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
att bidrag skulle utgå i alla fall, där ej allmän trafik icke förbjödes. Denna
mening uttalas nämligen ej sällan i dessa yttranden.
Länsstyrelsen i Norrbottens län yttrar, att den hittills upprätthållna
gränsen mellan allmän och enskild väg skulle med förslagets godtagande örn
ej formellt så dock i realiteten på ett betänkligt sätt utsuddas. Länsstyrelsen
i Södermanlands län anför, att redan nu bilskattemedlen i för hög grad
användas för vägar utan tillräcklig allmän betydelse. Vägingenjören i Öster
götlands län anför, att varje enskild väg av sådan betydelse för den allmänna
samfärdseln, att den mot ägarens bestridande anses böra upplåtas för allmän
trafik med motorfordon bör först som sist intagas till underhåll medelst väg-
kassan. Länsstyrelsen i Kalmar län (jämte vägingenjören i länet) uttalar
farhåga, att mellantypen mellan allmän och enskild väg skulle visa tendens
att övergå till helt allmän väg och därmed onödigtvis utvidga det allmänna
vägnätet och öka statens kostnader för vägväsendet. Länsstyrelsen i Krono
bergs län förklarar, att i intet fall bidrag av allmänna medel borde utgå till
enskild väg men väl däremot bidrag av trafikanterna. Länsstyrelsen i Älvs
borgs län anser betänkligt att öppna möjlighet till krav å underhållsbidrag för
enskilda vägar. Vägingenjören i Skaraborgs län finner det bättre att i tvivel
aktiga fall intaga vägen till allmänt underhåll än att »skapa ett system, som
ej kan rättvist bedömas».
Å andra sidan framhålles (av vägingenjören i Gävleborgs län), att bilskatte
medlen rättvisligen böra komma även de enskilda vägarna till godo, enär bil
trafiken i stor utsträckning framgår på dem. Länsstyrelsen i Blekinge län
antager, att bestämmelser örn statsbidrag till mer allmänt trafikerade enskilda
vägar skulle komma att motverka tendensen att få så många vägar som möjligt
intagna till allmänt underhåll.
Vägingenjören i Värmlands län och med honom länsstyrelsen därstädes
förorda den utväg, att anslaget till byggande av enskilda utfartsvägar höjes
och får användas även för anläggning och förbättring av enskilda vägar över
huvud taget.
Det har vidare mot förslagets principer anmärkts, att dess syfte att öppna
enskilda vägar för biltrafik kunde motverkas av dess egna bestämmelser. Läns
styrelsen i Älvsborgs län anför, att för närvarande de allra flesta enskilda
vägar vore tillgängliga för dylik trafik men att med förslagets genomförande
skulle följa en tendens att söka förbud (i hopp örn att ansökningen ej skulle
beviljas men att i stället bidrag skulle utgå).
Ytterligare har framhållits (av länsstyrelsen i Västerbottens län), att den
rätt, som förslaget avsåge att ge trafikanterna, kunde av vägägaren göras
illusorisk; och det kunde ej anses såsom egenmäktigt förfarande av honom örn
han ändrade vägen, så att den faktiskt ej kunde befaras med motorfordon.
Vägingenjören i Östergötlands län uttrycker samma tanke så, att en enskild
väghållare kunde försumma underhållet och därmed framtvinga förbud mot
motorfordonstrafiken.
Det anmärkes ock, att förslaget saknar bestämmelser örn kontroll å att
bidragen användas till avsett ändamål (vägingenjörerna i Gotlands och Jämt
lands län).
Kungl. Majus proposition nr 250.
189
190
Ur trafiksäkerhetens synpunkt uttalas vissa betänkligheter. Länsstyrelsen
i Gotlands län yttrar, att länsstyrelserna skulle komma att övertaga ansvaret
för att alla icke uttryckligen förbjudna vägar vore sådana, att de ej erbjöde
fara för trafiken. Bestämmelser örn högsta tillåtna fordonsbredd, hjultryck
och dylikt måste införas (vägingenjören och länsstyrelsen i Gävleborgs län,
länsstyrelsen i Jönköpings län). Föreskrifter örn vägmärken och vem som
skall anbringa, bekosta och underhålla dem efterlysas. (Bland andra väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, länsstyrelserna i Blekinge, Malmöhus, Hallands och
örebro län.)
Härtill komma några smärre detaljanmärkningar.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Majds proposition nr 250.
191
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagrad den
31 mars 1939.
Närvarande:
justitierådet E klund ,
regeringsrådet K ellberg ,
justitieråden L awski ,
von S tevern .
Enligt lagrådet den 28 februari 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-
Regenten i statsrådet den 10 februari 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att
lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till
1) lag om enskilda vägar;
2) lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar;
3) lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36 sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;
4) lag örn ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn
delning av jord å landet; samt
5) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn
fastighetsbildning i stad.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före
dragits av hovrättsrådet Gösta Quensel.
Lagrådet
fann förslagen föranleda följande erinringar:
Förslaget till lag om enskilda vägar.
5
§-
Enligt bestämmelse i fjärde stycket av denna paragraf skall, när fastighet
övergår till ny ägare eller innehavare, tillträdesdagen vara avgörande för
inträdet av den nye ägarens eller innehavarens personliga ansvarighet för
väghållningsbidrag, som utgår i penningar. För den sålunda föreslagna ord
ningen kunna goda skäl anföras. Särskilt vid köp av fastighet torde det ur
praktiska synpunkter vara lämpligt att säljaren svarar för belopp, som för
faller till betalning medan han äger kvarsitta å fastigheten. Bestämmelsen
innebär, att i den i allmänhet gällande grundsatsen att vid köp av fast egen
dom äganderätten övergår vid köpslutet så till vida göres en modifikation
som säljaren i det avseende varom här är fråga skall betraktas såsom ägare
ända till dess tillträdesdagen är inne. Att en sådan modifikation föreligger
— vilket är grunden till att man kunnat låta ansvar för uttaxering, som skett
192
efter det fastigheten övergått till ny ägare men innan hans rätt att tillträda
densamma inträtt, åvila fastigheten — framgår emellertid icke så tydligt som
önskvärt vore av bestämmelsens avfattning. Denna oklarhet torde också vara
anledningen till att förslaget till lag örn förmånsrätt för vissa fordringar en
ligt lagen örn enskilda vägar blivit, på sätt lagrådet kommer att vid nämnda
förslag beröra, i visst avseende ofullständigt. Ett tydligare uttryck för den
ståndpunkt, som ligger till grund för förslaget i denna del, synes kunna vinnas
örn dels i första stycket orden »denna paragraf» utbytas mot »andra eller
tredje stycket», dels i fjärde stycket allenast stadgas att ny ägare eller
innehavare skall vara pliktig fullgöra vad företrädaren eftersatt i fråga örn
arbete, som i avseende å väghållningen ålagts honom, men ej svarar för bidrag
i penningar, som förfaller till betalning innan han skall tillträda fastigheten,
dels ock såsom ett nytt femte stycke upptages en erinran örn vad särskilt
finnes stadgat om förmånsrätt för vissa fordringar enligt förevarande lag.
Genom den nu föreslagna avfattningen av fjärde stycket skulle jämväl
bliva iakttaget, att den avtalade och icke den faktiska tillträdesdagen blir
avgörande för inträdet av nye ägarens eller innehavarens ansvarighet.
9 §•
Uttrycket »annans väg» i ingressen till den i andra stycket givna regeln
örn vägbyggnadsbidrag från fastighet, för vilken upplåtes rätt att begagna
vägen, passar mindre väl när vägen, såsom kan inträffa, är belägen inom
fastighetens eget område. För att undvika uttrycket kan man lämpligen jämka
lagtexten så, att regeln angives gälla i fall då enligt 7 § upplåtes rätt att för
fastighet begagna väg såsom farväg. Sådan upplåtelse av vågrätt är nämli
gen alltid erforderlig i fråga örn väg, som eljest skulle få användas endast för
en eller flera andra fastigheters behov. Motsvarande jämkning torde böra
ske i ingressen till tredje stycket.
Såsom förutsättning för retroaktiv bidragsskyldighet i fråga örn arbete,
som avses i andra stycket, angives, att arbetet kan anses hava blivit av synner
lig vikt för fastighetens ändamålsenliga brukande. Ur språklig synpunkt
torde det vara lämpligt att utbyta dessa ord mot satsen, att arbetet kan anses
hava blivit till synnerlig nytta för fastigheten.
Uppenbart är att bidrag som utgår jämlikt andra stycket skall — likasom
slitageersättning enligt tredje stycket — komma de egendomar till godo, för
vilkas räkning vägen hålles och förvaltas. Det synes därför vara överflödigt
att, såsom skett i andra stycket men icke i det tredje, föreskriva att betal
ningen skall erläggas till »vägens ägare». På grund härav och då detta uttryck
kan framkalla den oriktiga föreställningen att äganderätten till själva väg
märken skulle vara av avgörande betydelse härutinnan, hemställer lagrådet,
att de citerade orden måtte uteslutas ur lagtexten.
43 §.
Den i förevarande paragraf givna föreskriften örn ett särskilt nedsättnings-
förfarande, i fall då tvist yppas örn bättre rätt till ersättning som här avses,
Kungl. Majus proposition nr 250.
193
har upptagits från 28 § första stycket nu gällande lag om enskilda vägar.
Föreskriften har ursprungligen tillkommit i syfte att den ersättningsskyldige
skulle kunna utan hinder av uppkommen tvist fullgöra betalningen och där
igenom bereda sig tillfälle att utöva rättighet, för vilken ersättningen utgör
vederlag. Då numera denna utväg står honom öppen redan på grund av be
stämmelserna i lagen den 24 mars 1927 örn gälds betalning genom penningars
nedsättande i allmänt förvar, är en särskild föreskrift i ämnet icke erforderlig.
Av 1 § sistnämnda lag framgår, att betalning av förfallen gäld, som skall
erläggas i penningar, kan fullgöras genom beloppets nedsättande hos över-
exekutor bland annat då två eller flera tvista örn bättre rätt till beloppet.
Enligt lagrådets mening bör det förfarande som i allmänhet skall tillämpas,
när betalning får ske genom nedsättning, komma till användning jämväl i
sådana fall som här avses. En dylik ordning iakttogs, när år 1933 ett lik
artat förhållande blev föremål för reglering i lagen örn ägofred. För denna
ståndpunkt förefinnes så mycket större skäl som behov att vid betalning av
ersättningsbelopp anlita nedsättningsförfarandet kan uppkomma icke blott
då tvist råder örn bättre rätt till beloppet utan även t. ex. då ersättningstaga-
ren på grund av bortovaro icke kan anträffas eller då det i följd av hans döds
fall icke kan utrönas vem beloppet tillkommer. På grund av det anförda
hemställer lagrådet, att vad 43 § innehåller örn nedsättning av ersättnings
belopp måtte utgå.
Beaktas denna hemställan, böra häremot svarande ändringar vidtagas i
44-46 §§.
44—46 §§.
Enligt 44 § första stycket skall engångsersättning, som där avses, er
läggas eller hos länsstyrelsen nedsättas inom tid, som i laga ordning
bestämts, eller, örn dylik bestämmelse saknas, inom ett år efter det
»ersättningen fastställdes». Med detta uttryck bör, enligt vad de sakkun
niga uttalat, förstås den tidpunkt, då beslutet örn ersättningen vunnit laga
kraft eller dessförinnan i enlighet med föreskrifterna i 40 § må verkställas.
Frånsett att den sålunda angivna innebörden av stadgandet ej kan anses
tydligt framgå av de använda ordalagen, torde mot detsamma kunna anmärkas,
att anledning knappast föreligger att fastställa en särskild, kortare betalnings
tid för de fall då enligt 40 § verkställighet må äga rum innan beslutet vunnit
laga kraft. Ej heller lärer erfordras någon regel för det fall att i laga ordning,
d. v. s. i själva beslutet örn ersättningen eller eljest i samband med ersätt
ningens fastställande, särskild betalningstid blivit bestämd. På grund härav
och under åberopande tillika av vad ovan vid 43 § anförts hemställer lag
rådet, att åt 44 § första stycket i nu ifrågavarande del gives det innehållet
att, örn ersättning enligt 9 § första eller andra stycket, 13 § eller 14 § är bestämd
att utgå på en gång men föreskrift saknas örn tid för betalningen, denna skall
fullgöras inom ett år efter det ersättningsfrågan slutligen avgjordes.
Ändras 44 § första stycket i enlighet med vad nu förordats, vinnes därmed
ock, att åt stadgandena i 45 § första och andra styckena — vilkas innebörd i
visst avseende synes oklar och som dessutom framstå såsom onödigt kompli-
Bihany till riksdagens protokoll 19H9. Insand. Nr 250.
23539
13
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
194
cerade — kan givas en tydligare och enklare avfattning, förslagsvis sålunda
att dels i första stycket föreskrives att, om ersättning enligt 9 § första eller
andra stycket skall erläggas på en gång och den ej bliver till fullo gulden
inom ett år efter betalningstidens utgång, vad genom förrättningen eller
domen rörande vägen föreskrivits skall i sin helhet vara förfallet, dels ock i
andra stycket stadgas att, ifall ersättning enligt 13 eller 14 §, vilken bestämts
att utgå på en gång, icke gäldats inom betalningstiden, frågan örn den rätt
ersättningen avser skall vara förfallen.
Därest vad lagrådet anfört i nu förevarande avseenden vinner beaktande,
föranledes därav viss jämkning i 46 §.
49 §.
Sista punkten i första stycket lämnar, likasom motsvarande stadgande i 39 §
av gällande lag, rum för tvivel örn vad som kan vara föremål för den i punkten
omnämnda klandertalan. Den rätta tolkningen, såvitt förslaget angår, torde
vara, att klandertalan icke kan avse vare sig utmätningen eller utförandet av
det eftersatta arbetet utan synen och de av synemännen påförda synekost-
naderna.
Lagrådet hemställer förty, att såsom förutsättning för klandertalan angives
att väglottshavaren ej nöjes åt synen eller honom påförda synekostnader.
54 §.
Av stadgandet i första stycket av 11 kap. 15 § rättegångsbalken följer
omedelbart, att stämning som uttagits å vägsamfällighet må med laga verkan
delgivas styrelseledamot. Andra stycket av förevarande paragraf torde därför
böra innehålla en erinran att angående befogenhet för styrelseledamot att
mottaga stämning i mål som rör samfälligheten är stadgat i 11 kap. 15 §
rättegångsbalken, varjämte bör föreskrivas, att vad i sådant avseende gäller
skall äga tillämpning jämväl då annat meddelande skall delgivas samfällig
heten.
58 §.
Efter förebild från kommunallagarna hava i förslaget upptagits två nya
grunder för klander av beslut, som fattats å sammanträde med delägare i väg
samfällighet, nämligen att beslut kränker medlems enskilda rätt och att be
slut vilar på orättvis grund. Dessa klandergrunder hava icke ansetts påkallade
i lagstiftningen beträffande andra rättssubjekt, vilka tjäna uteslutande privata
ändamål, såsom vattenregleringsföretag, aktiebolag m. fl. Förutom att inne
börden och räckvidden av de föreslagna klandergrunderna äro ovissa och att
dessa äro ägnade att inbjuda till gagnlösa rättegångar, skulle en klandertalan
mången gång vara obehövlig för att bereda medlem erforderligt rättsskydd.
Så lärer vara fallet, då beslutet kränker en rätt, som tillkommer medlem men
ej grundas å hans medlemskap i samfälligheten. Örn nämligen samfälligheten
genom att verkställa ett beslut gör intrång i en sådan rätt, kan den omstän
digheten att medlemmen icke klandrat beslutet ej hindra honom att i vanlig
ordning beivra rättskränkningen. Och något behov av att stadga klanderrätt
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
Kungl. Majus proposition nr 250.
195
för det fall, att ett beslut ej kränker den missnöjde medlemmens rätt men
kan sägas vila på orättvis grund, lärer ej föreligga. De synpunkter, som de
sakkunniga anfört till stöd för förslaget i denna del, torde bliva vederbörligen
tillgodosedda, örn till de nuvarande klandergrunderna lägges den, att någon
menar att beslut kränker hans rätt såsom medlem av samfälligbeten.
Lagrådet hemställer, att första stycket ändras i överensstämmelse med
vad nu sagts. För undvikande av missuppfattning örn klanderrättens innebörd
torde, i överensstämmelse med vad för motsvarande fall är stadgat i 61 § lagen
örn flottning i allmän flottled, såsom påföljd av försummat klander böra an
givas att medlemmen förlorar — icke rätt till talan — utan rätt till talan mot
beslutet.
60 §.
I 60 och 81 §§ förutsattes, att vägsamfällighet, respektive vägförening skall
kunna upptaga dels lån, som skola infrias inom ett år, dels långfristiga amor
teringslån. Den naturliga kreditgivaren torde därvid ofta bliva sparbanken
i orten. Enligt 26 § lagen örn sparbanker måste emellertid sparbank, örn den
utlämnar sådant lån, förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning
inom tre månader. Det kan för övrigt ifrågasättas huruvida sparbank kan
lämna lån till nu avsedd samfällighet, örn ej borgen ställes till säkerhet för
samfällighetens förbindelse. Sparbankslån måste nämligen såsom regel ut
lämnas mot säkerhet av pant eller borgen, och den panträtt, som enligt för
slaget till lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda
vägar skall gälla i delägarnas fastigheter, tillkommer ej borgenären utan sam-
fälligheten, även örn panträtten i realiteten säkerställer den förre.
I fråga örn lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom gäller däremot
enligt nämnda stadgande i lagen örn sparbanker, att sparbank är skyldig
att förbehålla sig rätt att uppsäga lånet till återbetalning inom sex månader,
och jämlikt 27 § samma lag kan sparbank utan dylikt förbehåll under vissa
förutsättningar utlämna inteckningslån, ställt på återbetalning inom högst
tio år.
Då lån till vägsamfällighet eller vägförening enligt förevarande förslag
och nyssnämnda förslag till lag om förmånsrätt kommer att vara förenat med
bättre förmånsrätt än lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom, synes
böra tagas under övervägande, örn ej 26 och 27 §§ lagen örn sparbanker borde
ändras på det sätt, att lån till samfällighet, som avses i förslaget, jämställes
med sådant lån mot säkerhet av inteckning i fast egendom, som må ställas på
längre återbetalningstid än sex månader.
62 §.
Genom att i förevarande paragraf ledamöter i vägsamfällighets styrelse
förklarats personligen ansvariga för samfälligheten åliggande klar och för
fallen gäld, därest de försumma att uttaxera och indriva vad som erfordras för
betalningsskyldighetens fullgörande, har en i huvudsak tillfredsställande
garanti beretts samfällighetens borgenärer. I ett undantagsfall, nämligen vid
insolvens hos den eller dem som utgöra styrelsen, synes dock bestämmelsen
196
ej fiillt effektiv. Lagrådet hemställer därför om sådan komplettering av stad
gandet att, örn försumlighet i förevarande hänseende föreligger, ej blott den
i förslaget upptagna personliga ansvarigheten skall inträda utan dessutom,
där försumligheten är uppenbar, länsstyrelsen skall äga förordna syssloman
att, i styrelsens ställe och med rätt till arvode som i 52 § sägs, uttaxera och
indriva erforderligt belopp.
64 §.
Med den i andra stycket intagna bestämmelsen att, örn vägsamfällighet skall
upplösas, kallelse må sökas å dess okända borgenärer åsyftas tydligen att
för angiven händelse öppna möjlighet för tillämpning av preskriptionsförord-
ningens stadganden rörande kallelse å okända borgenärer. Då dessa stadganden
emellertid endast avse vissa i förordningen närmare angivna fall, torde för
vinnande av berörda syfte böra antingen till förevarande bestämmelse fogas
ett tillägg att vad i preskriptionsförordningen är stadgat örn kallelse å okända
borgenärer skall äga motsvarande tillämpning å kallelse, som med bestäm
melsen avses, eller ock 10 § preskriptionsförordningen kompletteras så
att till de fall, då enligt samma paragraf kallelse å okända borgenärer må
sökas, lägges jämväl det nu ifrågavarande.
66
§.
I andra stycket lärer vara avsett att lämna en självständig regel örn nytill-
trädande delägares ansvarighet för tidigare av vägsamfälligheten ingångna
förbindelser. Det torde ligga i sakens natur, att vid en dylik reglering
enahanda grunder skola komma till tillämpning som då bidragsskyldighet i
penningar ålägges enligt 9 eller 10 §. För att detta tydligt skall framgå torde
i andra styckets andra punkt böra utsägas, att å fastighet ej må på sätt i
samma stycke sägs läggas ansvarighet för förbindelse i vidare mån än som
överensstämmer med de för skyldighet att bidraga till väghållning i detta
kapitel stadgade grunder.
74 §.
Ehuru sådan vägförening, som omförmäles i tredje kapitlet, företer vissa
beröringspunkter med de kommunala rättssubjekten, torde härav icke föran
ledas, att andra grunder böra stadgas för rätt att överklaga beslut å förenings-
sammanträde än de, som enligt lagrådets hemställan vid 58 § böra gälla i fråga
örn klander av beslut, fattat å sammanträde med delägare i vägsamfäl
lighet.
Då länsstyrelse, vid bifall till föreningsmedlems besvär, icke lärer kunna
vidtaga annan åtgärd än att undanröja det överklagade beslutet, synes det
i lagtexten använda uttrycket att medlem äger söka rättelse i beslutet mindre
lämpligt.
Lagrådet hemställer förty, att de båda första punkterna i sista stycket
jämkas så, att där stadgas, att örn medlem av vägförening menar, att beslut,
som fattats å sammanträde, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest
Kungl. Maj.-is proposition nr 250.
197
strider mot lag eller författning eller mot stadgarna eller kränker hans rätt
såsom medlem av föreningen, han äger hos länsstyrelsen föra talan mot be
slutet genom besvär, som jämte det överklagade beslutet skola ingivas inom
trettio dagar från beslutets dag, klaganden dock obetaget att på eget äventyr
med posten insända besvärshandlingarna så tidigt, att de före sagda tids
utgång komma länsstyrelsen till handa, samt att, örn det försummas, rätt till
talan mot beslutet skall vara förlorad.
78 §.
Vidtages den ändring i 62 §, varom lagrådet hemställt, torde av bestäm
melsen i tredje stycket av förevarande paragraf utan vidare framgå, att
länsstyrelsen, då styrelse för vägförening uppenbarligen gör sig skyldig
till försumlighet i fråga örn att uttaxera och indriva vad som erfordras för att
betala klar och förfallen gäld, skall äga att förordna syssloman för ändamålet.
88
§.
Andra stycket synes böra kompletteras med en föreskrift örn rätt för sysslo
man, som där sägs, att uppbära arvode.
övergångsbestämmelserna.
Enligt tredje stycket skall den nya lagen med visst i femte stycket upp
taget undantag äga tillämpning jämväl å förrättning, som inletts före lagens
ikraftträdande, såframt ej förrättningen blivit före nämnda tidpunkt avslutad;
har så skett, skall klander å förrättningen handläggas och bedömas enligt
äldre lag. För det fall, att dylikt klander medför eller redan före lagens
ikraftträdande medfört en återförvisning, giver lagtexten icke någon otvetydig
ledning för bedömandet av frågan, örn ny eller gammal lag skall tillämpas.
Då återförvisningen sällan torde komma att avse mer än en del av vad som
behandlats vid den ursprungliga förrättningen och denna i dess helhet bör
bedömas efter en och samma lag, hemställer lagrådet örn sådan ändring i
tredje stycket, att så snart förrättning blivit före den nya lagens ikraft
trädande förklarad avslutad, äldre lag skall bliva tillämplig å åtgärd, som
därefter företages. Iakttages denna hemställan, torde härav föranledas,viss
jämkning i femte stycket.
Förslaget till lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn
enskilda vägar.
Enligt den föreslagna lydelsen, jämförd med 5 § sista stycket av förslaget
till lag om enskilda vägar, skulle förmånsrätt ej komma att äga rum för
uttaxerat belopp, som förfaller till betalning efter det fastigheten bytt ägare
men före tillträdesdagen. Detta är uppenbarligen icke avsett. Iakttages vad
lagrådet vid 5 § i förslaget till lag örn enskilda vägar förordat, torde den
ändring som här erfordras lämpligen kunna ske på det sätt, att såsom villkor
Kungl. Majus proposition nr 250.
198
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
för åtnjutande av förmånsrätt för uttaxerat belopp upptages, att betalnings
skyldighet för beloppet enligt 5 § nämnda lag åvilar ägaren av fastigheten
eller den, som med fideikommissrätt eller eljest vederlagsfritt på grund av
testamente innehar densamma, samt att beloppet icke stått oguldet längre tid
än ett år efter förfallodagen.
Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.
Kungl. Maj:ts proposition nr 250.
199
Utdrag av protokollet över kommunikationsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Reg en ten i
statsrådet å Stockholms slott den 13 april 1939.
Närvarande:
Statsministern
H ansson ,
statsråden
P ehrsson -B ramstorp , W estman , W ig
forss , M öller , E ngberg , F orslund , S trindlund .
Chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Strindlund anmäler,
efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och jordbruksdeparte
menten, lagrådets den 31 mars 1939 avgivna utlåtande över de den 10
februari 1939 till lagrådet remitterade förslagen till lag örn enskilda vägar,
lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen om enskilda vägar, lag
örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 och 27 §§ lagen den 14 juni 1907 (nr 36
sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom, lag örn ändrad lydelse av 19 kap.
24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) örn delning av jord å landet samt lag
örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269) örn fastig
hetsbildning i stad.
Efter att hava redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför före
draganden :
Jag har låtit verkställa ändringar i förslaget till lag örn enskilda vägar i
enlighet med de av lagrådet framställda erinringarna och dessutom låtit
vidtaga jämkningar av redaktionell natur i vissa delar av nyssnämnda för
slag och i förslaget örn ändrad lydelse av lagen örn nyttjanderätt till fast
egendom.
Beträffande förslaget till lag örn förmånsrätt för vissa fordringar enligt
lagen örn enskilda vägar lärer av skäl, som lagrådet framhållit, lagtexten
böra förtydligas, men den omformulering, lagrådet härutinnan anvisat,
synes — oaktat 5 § i väglagsförslaget ändrats i överensstämmelse med vad
lagrådet beträffande denna paragraf förordat — icke fullt tillräcklig för
ändamålet. Innebörden av ifrågavarande bestämmelse i förmånsrättslagen
torde klarare och enklare kunna uttryckas så, att såsom ett villkor för för
månsrätt angives att betalningsskyldigheten ej jämlikt 5 § tredje stycket i
lagen örn enskilda vägar åvilar annan än fastighetens ägare.
Behandlingen av den av lagrådet väckta frågan örn ändringar i gällande
lag om sparbanker synes icke behöva ske i omedelbart sammanhang med
förevarande ärende och torde därför och till undvikande av dröjsmål med
dettas avgörande få anstå tills vidare.
Föredraganden uppläser härefter i enlighet med vad sålunda anförts av
fattade förslag till
1) lag om enskilda vägar;
200
2) lag om förmånsrätt för vissa fordringar enligt lagen örn enskilda vägar;
3) lag örn ändrad lydelse av 2 kap. 23 ock 27 §§ lagen den 14 juni 1907
(nr 36 sid. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;
4) lag örn ändrad lydelse av 19 kap. 24 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326)
örn delning av jord å landet; samt
5) lag örn ändrad lydelse av 5 kap. 16 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
örn fastighetsbildning i stad;
och hemställer — under framhållande av att proposition i ärendet jäm
likt § 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder av att den för
propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tiden gått
till ända — att dessa förslag måtte, jämlikt § 87 regeringsformen, genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem
ställan behagar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Hegenten
lämna bifall samt förordnar, att proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Lars Staaff.
Kungl. Maj-ts proposition nr 250.
Stockholm 1939. K. L. Beckmans Boktryckeri.