Prop. 1939:284

('med förslag till allmän förfogandelag m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

1

Nr 284.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till allmän

förfogandelag m. m.; given Stockholms slott den 5 maj 1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) allmän förfogandelag; 2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov;

3) lag örn ändrad lydelse av 7—11 samt 13 och 14 §§ lagen den 31 mars 1938 (nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag); samt

4) lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 27 april 1934 (nr 84) om anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslag).

GUSTAF.

K. G. Westman.

Hihang till riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 284.

1

2

Kungl. May.ts proposition nr 284.

Förslag

till

Allmän förfogandelag.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1

§•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utom­ ordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är samlad, förordna, att vad i 2—22 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämn­ da tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen, som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande, som där avses.

Örn förfogande.

2

§•

Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av riket till­ godose behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller pro­ duktionen, eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna, att sådan förnödenhet ställes till kronans förfogande, vare ägare eller innehavare där­ av pliktig att, om Konungen så föreskriver, avstå densamma till kronan, i den mån den icke må av ägaren eller innehavaren behållas enligt vad nedan i 10 § stadgas.

Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så be­ rett skick, som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, vare ägaren eller innehavaren, om Konungen så bestämmer, pliktig att innan förnödenheten avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning, i den mån denna enligt gängse förfarande med förnödenheten och ortens sed

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

3

skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om förnödenheten ej ta­ gits i anspråk av kronan.

Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter föreskriftens meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes till riket eller inom riket införes till visst område.

3§-

För behov, som angives i 2 § första stycket, äger Konungen föreskriva, att beslag skall läggas å där avsedd förnödenhet. Sådan föreskrift må meddelas jämväl beträffande förnödenhet, som avses i 2 § sista stycket. Då beslag lagts å förnödenhet, må ägare eller innehavare av förnödenheten icke förfoga däröver i vidare mån än i 10 § stadgas.

Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande ägaren eller inne­ havaren förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver han till länsstyrelsen en till Konungen ställd ansökning om beslagets hävande, skall beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid från utgången av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs.

4 §•

Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, finnes erforderligt, att kronan förfogar över fastighet, byggnad, järnväg eller annan anläggning eller över fartyg, motorfordon eller annat transportmedel utan att egendomen avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av egendomen pliktig att, i den mån Konungen så föreskriver, ej mindre till kronan upplåta egendo­ men eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen. Vad nu är stadgat gälle ock örn byggnad, som erfordras till bostad åt driftspersonal, samt om mark eller byggnad för upplag.

Ägare eller innehavare av fastighet eller byggnad, som enligt föregående stycke upplåtes, är dock berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme å fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes förfogar över bostad.

5 §•

Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, finnes erforderligt, att från fastighet tillhandahålles förnödenhet, som där frambringas eller finnes tillgänglig, att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller iståndsättes viss förnödenhet eller ock att med järnväg, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel verkställes forsling av viss förnödenhet eller av arbetare eller driftspersonal, allt utan att kronan i övrigt förfogar över egen­ domen, vare ägare eller innehavare av sådan egendom pliktig att, i den mån Konungen så föreskriver, ombesörja, att förnödenheten frambringas, till­ verkas, beredes, iståndsättes eller tillhandahålles eller forsling som nyss sagts verkställes, så ock vidtaga därför erforderliga åtgärder.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Ägaren eller innehavaren må ej i vidare mån än i 10 § stadgas förfoga över förnödenhet, som enligt vad nu sagts skall tillhandahållas från fastig­ heten eller tillverkas vid anläggningen.

6

§•

Finnes erforderligt, för att bereda bostad åt husvilla, att kronan förfo­ gar över byggnad, vare ägare eller innehavare av byggnaden pliktig att, efter vad Konungen föreskriver, upplåta byggnaden eller del därav till kronan, i den mån ej byggnaden erfordras till bostad eller för rörelse eller annan verk­ samhet eller eljest genom upplåtelsen skulle vållas avsevärd skada eller olä­ genhet. Vad sålunda stadgas om byggnad skall äga motsvarande tillämpning beträffande markområde eller annat utrymme.

7 §•

Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av riket till­ godose befolkningens eller produktionens behov av elektrisk kraft för belys­ ning, drivkraft eller annat dylikt ändamål eller för att bereda tillgång till elektrisk kraft för något ändamål av betydelse för det allmänna, att från starkströmsanläggning tillhandahålles elektrisk kraft för kronans räkning eller att kronan eljest förfogar över anläggningen eller del därav utan att an­ läggningen avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av anläggningen, om Konungen så föreskriver, pliktig att på anfordran av den Konungen där­ till bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen för kronans läkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller upplåta anläggningen eller del därav till kronan under den tid och i den omfattning, som för varje särskilt fall bestämmes av den, som gjort anfordran.

8

§•

Förfogande skall verkställas så, att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna föranledes.

Tages växande skog i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller 5 §, må avverkning bedrivas av kronan eller åläggas ägaren eller innehavaren utan hinder av de inskränkningar i rätten därtill, som må finnas i lag stad­ gade; dock må avvikelse från vad som är förenligt med god skogshushållning ej ske utan tvingande skäl.

9 §•

Föreskrift enligt 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 § må avse alla eller blott vissa ägare eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften vare gällande mot ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift, som avser förnödenhet, vilken framvinnes eller införes efter föreskriftens delgiv­ ning, gälla från det förnödenheten framvunnits eller införts.

10 §.

Har föreskrift meddelats enligt 2 § första eller tredje stycket, 3 § första stycket eller 5 §, må ägare eller innehavare av förnödenhet behålla eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

5

använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt be­ hov för honom och den, som av honom njuter kost eller stat. Där i särskilt fall synnerliga skäl därtill äro, äger dock Konungen eller den Konungen där­ till bemyndigat förbjuda ägare eller innehavare att i någon mån förfoga över förnödenhet, som förvärvats i uppenbart syfte att åter avyttra densamma.

I de fall, där föregående stycke första punkten vinner tillämpning, äger Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat bestämma, huru mycket av förnödenheten, som ägare eller innehavare må behålla eller använda. Be­ slut, varigenom sådan bestämmelse meddelas, skall icke vara avgörande för frågan om lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren dessför­ innan vidtagit.

Har beslut, som avses i denna paragraf, meddelats av annan än Konung­ en, må ägaren eller innehavaren sist å tjugonde dagen från det han erhöll del av beslutet anföra besvär hos Konungen; dock skall beslutet lända till efterrättelse utan hinder av anförda besvär, om ej Konungen annorlunda förordnar.

11

§•

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som skall avstås till kronan eller tagits i beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den.

Förnödenhet, som jämlikt 2 § skall avstås till kronan, skall av ägaren el­ ler innehavaren avlämnas inom tid och å ort inom länet eller angränsande län, som bestämmes av Konungen eller av den Konungen därtill bemyn­ digat.

12

§.

Då förnödenhet i fall, som avses i 2 eller 5 §, avlämnats eller eljest tagits i besittning för kronans räkning, vare kronan ägare av förnödenheten.

13 §.

Meddelas föreskrift, varom stadgas i 2, 4, 5, 6 eller 7 §, äger Konungen tillika förordna, att egendom eller annat skall avstås eller eljest ställas till förfogande eller forsling verkställas icke åt kronan utan åt annan, som där­ vid bestämmes.

Då sådant förordnande meddelats, skall vad i denna lag stadgas om kro­ nan i tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans ställe.

Om lie grunder, efter vilka ersättning skall utgå, lii. m.

14 §.

För förnödenhet eller annat, som jämlikt 2 § avstås till kronan eller en­ ligt 5 § ställes till kronans förfogande, för forsling, som enligt sistnämnda paragraf verkställes för kronans räkning, samt för elektrisk kraft, som enligt 7 § tillhandahålles för kronans räkning, utgår ersättning med belopp, som

6

Kungl. Majlis proposition nr 284.

prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmäs­ sigt inverkande förhållanden.

I fråga örn egendom, som enligt 4, 6 eller 7 § upplåtes till kronans begag­ nande, lämnas ersättning efter enahanda grund för den för upplåtaren för­ lorade avkastning eller nytta.

15 §.

1 den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersätt­ ning enligt 14 § bör utgå, skola taxor å nämnda pris upprättas. I taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 14 § angivna grunderna för ersättningens fastställande och med hänsyn till före­ liggande omständigheter vid tiden för taxornas upprättande. Taxa skall gälla för riket eller för visst område av riket.

Taxor, varom i denna paragraf förmäles, upprättas av riksvärderings- nämnden.

Finnes i taxa upptaget pris för förnödenhet eller annat, som avses i 14 §, skall ersättningen därför utgå i enlighet med taxan; dock må, där taxans tillämpning skulle på grund av särskilda omständigheter innefatta synner­ lig obillighet, ersättningen av riksvärderingsnämnden bestämmas till högre belopp.

över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej föras.

16 §.

Ersättning skall bestämmas nied hänsyn till föreliggande omständigheter och gällande taxor vid följande tidpunkter, nämligen

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § första styc­ ket, då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 2 § andra stycket un­ dergått beredning, då beredningen fullbordades,

örn förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § tredje styc­ ket, då framvinnandet eller inföi’andet skedde, samt

om förnödenhet eller annat enligt 5 § ställts till kronans förfogande, fors­ ling enligt samma paragraf verkställts för kronans räkning eller elektrisk kraft enligt 7 § tillhandahållits för kronans räkning, då egendomen ställdes till förfogande, forslingen verkställdes eller kraften tillhandahölls.

17 §.

Har ägare eller innehavare av förnödenhet enligt 11 § upplagt, förvarat eller vårdat förnödenheten, må han därför åtnjuta ersättning efter vad som finnes skäligt. Skall förnödenheten avlämnas å annan ort än den där för­ nödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning efter vad som finnes skäligt; i fråga örn sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad i 14—16 §§ är stadgat.

7

18

§.

Skall förnödenhet jämlikt 2 § avstås till kronan eller jämlikt 5 § ställas till kronans förfogande, och möter ej genom ägarens eller innehavarens förvål­ lande hinder att förnödenheten tages i besittning för kronans räkning, stån- de kronan faran för att förnödenheten av våda förstöres, försämras eller minskas.

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrust­ ning av egendom som upplåtits med nyttjanderätt, må, efter vad skäligt finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vid­ kännas.

Häves beslag eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten av­ stås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av beslaget, gälde kronan skälig ersättning för skadan.

Har egendom, varöver kronan förfogat jämlikt 4, 6 eller 7 §, lidit skada eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.

19 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myn­ dighet, som Konungen därtill bemyndigat. Ändring i myndighetens beslut må sökas hos riksvärderingsnämnden.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av riksvärderings­ nämnden.

Över riksvärderingsnämndens beslut enligt denna paragraf må klagan ej föras.

20

§.

Ersättning enligt denna lag skall, så snart den blivit till beloppet bestämd, gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet, eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

Fullgör ej den, som enligt 13 § satts i kronans ställe, honom åliggande skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, vare kronan pliktig att, på ansökan av den till ersättning berättigade, gälda ersättningen.

21

§.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock gälla i fråga örn den sorn har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, örn borgenären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet för­ nödenhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med be­ loppet förfara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S4.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Om uppgiftsplikt.

22

§.

Det åligger en var att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet

lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnöden­

het, som avses i 2 §, eller i vad mån han frambringat, tillverkat, berett eller

iståndsatt förnödenhet, som avses i 5 §, eller framställer elektrisk kraft vid

anläggning, som avses i 7 §.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda myndighet rörande förhållanden, var­

om upplysning begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal

eller annan lägenhet, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans

handelsböcker och affärshandlingar. I fråga örn befogenhet att besluta an­

gående undersökning eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande

tid, då undersökning må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmel­

serna angående husrannsakan äga tillämpning.

Om straff och åtal.

23 §.

Har någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats enligt 2, 3, 4,

5, 6 eller 7 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört

förnödenhet eller annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra

honom enligt 11 § åliggande skyldighet att taga hand örn sådan förnödenhet

eller eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av föreskrif­

ten eller av bestämmelser, som meddelats med stöd av denna lag, straffes

med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvåran­

de, må till straffarbete i högst två år dömas.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 22 § vägrat att lämna

upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning

eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet

röra tide i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.

24 §.

Vad som inhämtats genom svar å sådan förfrågan eller vid sådan under­

sökning eller granskning, som i 22 § sägs, må ej yppas i vidare mån än som

erfordras för vinnande av det med förfrågningen, undersökningen eller

granskningen avsedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dags­

böter eller fängelse.

25 §.

Fälles någon till straff enligt 23 §, må domstolen, efter ty skäligt finnes,

förklara egendom som undanhållits förverkad eller, örn den ej kan tillrätta-

skaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

9

26 §.

Brott, som i 24 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angi­ velse av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och utdömd ersättning, varom i 25 § förmäles, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

Har föreskrift om avstående av förnödenhet ännu ej blivit gällande mot ägaren eller innehavaren vid tid, då tillämpning av bestämmelserna i 2—22 §§ upphör, vare föreskriften utan verkan. Beslag enligt 3 § och förfogande enligt 4, 5, 6 eller 7 § gäde ej längre än till nyss angivna tid; dock skall, där fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen vanhävdad, på grund av föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk, upplåtelsen gälla under bestämd tid, dock högst fem år. I fråga om ersättning, vartill någon enligt denna lag är berättigad vid förstnämnda tid, eller för upplåtelse, som därefter gäller, skola lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

28 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse eller annorledes, om verkställighet av föreskrift, varom stadgas i 2, 3, 4, 5, 6 eller 7 §, samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser, som må erfordras för tillämpning av denna lag.

29 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt att tvångvis taga i anspråk förnödenheter eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar tillkommer militär myndighet eller ock civil myndighet för luftskyddets be­ hov eller polismyndighet för ordningsmaktens behov.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till och med den 31 mars 1940. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 27 § stadgas rö­ rande upplåtelse av fastighet för drivande av jordbruk och rörande ersätt­ ning skall äga giltighet även därefter. I 24 § meddelad föreskrift om tyst­ nadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga örn sådant under tiden för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

Genom denna lag upphäves lagen den 31 mars 1938 (nr 89) om förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag).

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Förslag:

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om

förfoganderätt för luftskyddets behov.

Härigenom förordnas, att dels 20 och 21 §§ lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov skola upphöra att gälla, dels 5 § 1 och 2 mom. samt 7, 16, 17 och 18 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock nuvarande 22 § i lagen skall betecknas

20

§.

5 §.

1 mom. För åtgärd —------- av kronan.

För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas ersättning med be­ lopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid pro­ duktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissätt­ ningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Då egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lämnas ersättning efter enahanda grund för den för ägaren eller innehavaren förlorade avkastning eller nytta. Har egendomen i följd av dess begagnande för luftskyddsända- mål lidit skada eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.

Har åtgärd varom i 4 § 1 mom. sägs vidtagits, må, efter vad skäligt fin­ nes, ersättning lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren i följd därav fått vidkännas.

2 mom. Ersättning utgår icke till kommun för materiel, som inom luft­ skyddsområde, vartill kommunen hör, tages i anspråk för ordnings- eller vakttjänst, brandtjänst, indikerings-, sanerings- eller röjningstjänst, repara- tionstjänst, sjukvårdstjänst eller annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för mistad avkastning eller nytta av annan kommunen tillhörig egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt. Beträffande ersättning för sjukhusvård vid krig eller krigsfara gäller vad särskilt är stadgat.

7 §.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i egendom, som med ägan­ derätt tagits i anspråk, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning för­ fallen, framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Sam­ ma skall ock gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för egendom, som är utmätt, skall, örn borgenären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet egendom, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part

Kungl. May.ts proposition nr 284.

11

det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet förfara

på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

16 §.

Har någon åsidosatt föreskrift eller föreläggande, som meddelats med

stöd av denna lag eller enligt 20 § utfärdade bestämmelser, straffes med

dagsböter eller fängelse; äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vare, där någon i fall, som

i 8 § första stycket sägs, mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift om för­

hållande, som i sistnämnda lagrum avses.

Fälles någon till straff enligt första stycket må domstolen, efter ty skäligt

finnes, förklara egendom som undanhållits förverkad eller, örn den ej kan

tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde.

17 §.

Innehållet av upplysning, som lämnats enligt 8 §, samt vad som inhämtats

vid undersökning eller granskning, som avses i samma paragraf, må ej

yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande av det med upplysning­

ens avfordrande eller med undersökningen eller granskningen avsedda ända­

målet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

18 §.

Brott, som------------ av målsägande^

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och ut­

dömd ersättning, varom i 16 § andra stycket förmäles, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7—11 saint 13 och 14 §§ lagen den 31 mars 1938

(nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra

rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag).

Härigenom förordnas, att 7—11 samt 13 och 14 §§ rekvisitionslagen skola

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

7 §■

Vid bestämmande av ersättning för förnödenhet eller tjänstbarhet i andra

fall än i 5 och 6 §§ avses skola följande grunder tillämpas:

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

1. För förnödenhet, som övertages med äganderätt, samt för tjänstbarhet skall lämnas ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handels­ vinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. Nödgas forman — — — tillhörde krigsmakten.

2. För förnödenhet, som tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas ersättning efter den under 1 angivna grund för den för upplåtaren förlorade avkastning eller nytta. Då anspann------------ tillryggalagda våglängden.

8 §•

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersätt­ ning bör utgå för fullgjord rekvisition, som avses i 7 §, skola taxor å nämn­ da pris upprättas. I taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 7 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tidpunkten för taxornas upprättande.

Finnes i taxa upptaget pris för fullgjord rekvisition, skall ersättningen där­ för utgå i enlighet med taxan; dock må ersättningen enligt vad i 14 § första stycket sägs bestämmas till högre belopp.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter och gällande taxor vid tidpunkten för rekvisitionens utgörande.

9 §•

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrust­ ning av egendom, som upplåtits med nyttjanderätt, må, efter vad skäligt finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vid­ kännas.

Har skada eller avsevärd försämring uppkommit å förnödenhet, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, lämnas skälig ersättning därför.

10 §.

För forsling av rekvirerad förnödenhet till avlämningsplatsen samt för återforsling av förnödenhet, som efter nyttjande återställes, lämnas ersätt­ ning efter vad som finnes skäligt; i fråga örn sådan ersättning skall i till­ lämpliga delar gälla vad i 7 och 8 §§ är stadgat.

11

§•

För upprättande------------ annorlunda nedan stadgas. Riksvärderingsnämnden skall bestå av fem ledamöter, där ej enligt vad nedan stadgas annorlunda föreskrives. Konungen utser tre av ledamöterna och förordnar en av dem att vara ordförande. Av övriga ledamöter utses den ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen eller ock,

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

13

om Konungen så bestämmer, av andra centrala myndigheter med sakkun­ skap inom industriens eller folkhushållningens område. För en var av le­ damöterna utses tillika erforderligt antal ställföreträdare. Av de utav Konungen utsedda ledamöterna och ställföreträdarna skola minst en ledamot och en ställföreträdare hava utövat domarämbete.

Om så finnes erforderligt med hänsyn till ärendenas mängd eller omfatt­ ning äger Konungen föreskriva, att riksvärderingsnämnden skall arbeta å två eller flera avdelningar. Varje avdelning skall bestå av fem ledamöter, utsedda på sätt i andra stycket föreskrives. Konungen förordnar vice ord­ förande att leda arbetet å avdelning, där ordföranden ej tjänstgör. För en var av ledamöterna utses tillika erforderligt antal ställföreträdare. Av de utav Konungen utsedda ledamöterna och ställföreträdarna å varje avdelning skola minst en ledamot och en ställföreträdare hava utövat domarämbete. Ärendena fördelas mellan de olika avdelningarna i enlighet med bestäm­ melser, som Konungen meddelar efter förslag av nämnden.

Såväl ledamöter som ställföreträdare i riksvärderingsnämnden utses tills­ vidare för viss tid, dock högst fyra år.

Lokal värderingsnämnd------------fyra år. Uppstår för------------avsedd nämnd.

13 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, varom förmäles i 8 §, fastställes till beloppet av den myndighet, som för kronans räkning mottagit det rekvire­ rade eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande. Ändring i myndighe­ tens beslut må sökas hos den lokala värderingsnämnden genom besvär.

Ersättning, som------------ annorlunda stadgas. Ersättning för------------omedelbara avgörande.

14 §.

Menar någon, att tillämpning av taxa, varom förmäles i 8 §, på grund av särskilda omständigheter innefattat synnerlig obillighet i fråga om honom tillerkänd ersättning, må ersättningen av riksvärderingsnämnden bestäm­ mas till högre belopp.

Ändring i------------ genom besvär. över beslut------------ej föras.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Ordföranden och de ledamöter i riksvärderingsnämnden, som utsetts av Konungen i enlig­ het med hittills gällande bestämmelser, så ock deras ställföreträdare skola fortfarande tjänstgöra under den tid, för vilken de blivit utsedda.

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 2S4.

Förslag

till

Lag

*

angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 27 april 1934 (nr 84) om anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigs­

fot (häst- och fordonsanskaffningslag).

Härigenom förordnas, att 15 § häst- och fordonsanskaffningslagen skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

15 §.

1. Hästar och fordon, som varda inmönstrade och förty skola avstås för krigsmaktens behov, ävensom vid mönstringsförrättning avlämnade tillbehör och förnödenheter inlösas av staten mot ersättning, vilken av vederbörande mönstringsnämnd fastställes till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handels­ vinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden. Kunna hästar —- — — av krigsmakten. För inställande------------ fastställda grunder. 2. De fastställda---------- - Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Kungl. Majlis, proposition nr 284.

15

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Stockholms slott den 31 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern

Hansson , ministern för utrikes ärendena

Sandler , statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, fråga om allmän förfo­

gandelagstiftning med mera samt anför:

»I skrivelse den 3 januari 1934 till Kungl. Maj:t från ordföranden i riks-

kommissionen för ekonomisk försvarsberedskap framhölls behovet av att

vinna klarhet rörande den rättsliga grundvalen för genomförande av den

krigs- eller kristidshushållning, som inom kommissionen planerades. Skri­

velsen utmynnade i en framställning bland annat rörande omarbetande av

lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommuner och enskilda att

fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov samt om utarbetande av för­

slag till lag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig

föranledda förhållanden ävensom till sådana bestämmelser i härmed sam­

manhängande ämnen, som kunde befinnas erforderliga. Sedan Kungl. Maj :t

den 16 februari 1934 uppdragit åt särskilt tillkallad sakkunnig (nuv. borg­

mästaren G. Strandell) att biträda rikskommissionen med ifrågavarande ar­

bete, överlämnade kommissionen med skrivelse den 2 november 1934 till

Kungl. Maj:t av motiv åtföljda förslag till lag angående skyldighet för kom­

muner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvi­

sitionslag), lag om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla förnö­

denheter m. m. för krigsmaktens behov samt lag om förfogande över viss

egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag). Dessa förslag ha

legat till grund för propositionen nr 3 till 1938 års riksdag och de lagar i äm­

net, som den 31 mars 1938 utfärdats (Sv. förf.-sami. nr 87—89). I sin skri­

velse den 2 november 1934 framhöll rikskommissionen, att lagstiftningen

om rätt för staten att under krig och andra utomordentliga förhållanden

tvångsvis förfoga över enskild egendom måste syfta till att tillgodose två lill

arten ganska skilda ändamål. Först och främst gällde det att reglera den

militära beliovstäckningcn. För den på detta område erforderliga planlägg­

ningen krävdes, att en permanent lagstiftning redan under fredstid funnes,

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

som i förväg klart utstakade gränserna för de i och för krigföringen behöv­ liga tvångsförfogandena. Vidare måste de statliga organen utrustas med be­ fogenheter att under tider av svåra ekonomiska rubbningar kunna genom­ föra en sådan reglering av produktion, omsättning och konsumtion, som krävdes i den allmänna folkförsörjningens intresse. Detta borde uppnås bl. a. genom en allmän förfogandelag efter mönster av under världskriget här gällande lagar. Det syntes icke nödvändigt, att denna lagstiftning vore av permanent natur, utan det vöre tillräckligt, att den förelåge utarbe­ tad för att, örn förhållandena det påkallade, framläggas till antagande och ut­ färdande.

I anslutning härtill har rikskommissionen med skrivelse den 27 september 1938 till Kungl. Majit överlämnat av motiv åtföljda förslag till lag om för­ fogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhål­ landen (allmän förfogandelag) samt till lag om överflyttande å statens värde- ringsnämnd av de riksvärderingsnämnden åvilande skyldigheter. Förslagen ha inom justitiedepartementet undergått en förberedande, huvudsakligen for­ mell bearbetning, varefter yttranden över de sålunda bearbetade förslagen in­ fordrats från en del myndigheter. Jag anhåller nu att få upptaga denna frå­ ga till behandling.

Gällande lagstiftning angående förfogande.

Enligt 74 § regeringsformen äger Konungen, då enligt beslut av Konungen i statsrådet och efter utfärdande av riksdagskallelse rikets krigsmakt eller nå­ gon del därav ställes på krigsfot, i den ordning, på det sätt och på de vill­ kor samt med den skyldighet för staten till ersättning, som bestämmes i sär­ skild av Konungen och riksdagen samfällt stiftad lag, låta av kommuner el­ ler enskilda utfordra förnödenheter och tjänstbarheter, som må vara att i orten tillgå och som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens ound­ gängliga behov, vilka icke på annat sätt kunna med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses. Med stöd härav lia utfärdats följande nu gällande lagar, näm­ ligen lagen den 31 mars 1938 angående skyldighet för kommuner och enskil­ da att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslagen), la­ gen den 9 april 1926 angående anskaffande av fartyg för krigsmaktens stäl­ lande på krigsfot (fartygsuttagningslagen) samt lagen den 27 april 1934 om anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslagen).

Rekvisitionslagen avser att tillgodose den tillfälliga och lokala mi­ litära behovstäckningen. Efter mobilisering må Konungen bestämma, att vissa närmare angivna förnödenheter och tjänstbarheter, som finnas i orten och erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka ej kunna tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet på annat sätt, rekvire­ ras från kommuner eller enskilda. Genom rekvisition kunna anskaffas exempelvis kvarter, mat, foder och bränsle, beväpnings- och utrustningsper sedlar samt arbetsmanskap. Rekvisitionsrätt tillkommer de militära myndig-

Kungl. Majlis proposition nr 284.

17

heter, Konungen meddelat sådan rätt. Rekvisition må ej omfatta annat än

vad som finnes att tillgå hos den, som skall fullgöra densamma, ej heller

sådant, som är oundgängligen nödvändigt för dennes behov och näring.

Rekvisitionslagen förutsätter såsom det normala, att egendomen övertages

med äganderätt, såvida fråga ej är örn fastigheter eller om anläggningar av

olika slag. Avses vissa slag av förnödenheter eller tjänstbarheter och är ej

rekvisitionen ställd omedelbart till den, som skall fullgöra densamma, an­

svarar kommunen för rekvisitionens utgörande. Beträffande vissa rekvisi-

tionsobjekt, såsom fartyg, fordon, industriella anläggningar och verkstäder,

är innehavaren skyldig att om så påfordras tåla eller vidtaga ändring i av­

seende å utrustning eller inredning. Vid försummelse att fullgöra rekvisi­

tion kan administrativ eller kommunal myndighet och i brådskande fall, då

civil myndighet ej finns att tillgå, även militär myndighet uttaga det rek­

virerade. Full ersättning utgår för tjänstbarhet och för med äganderätt över­

tagna förnödenheter. För förnödenhet, som innehaves med nyttjanderätt,

utgår i regel full ersättning för förlorad avkastning och nytta. För avgöran­

de av ersättningsfrågor skola finnas en riksvärderingsnämnd för hela riket

och lokala värderingsnämnder. Riksvärderingsnämnden består av ordfö­

rande och fyra andra ledamöter, av vilka ordföranden och två ledamöter ut­

ses av Konungen för fyra år. För vinnande av erforderlig sakkunskap skola

för varje ärende övriga två ledamöter utses av ordföranden bland personer,

som finnas upptagna å förslag, vilka kommerskollegium och lantbrukssty­

relsen årligen skola upprätta å personer med sakkunskap inom särskilda nä-

ringsområden. För detta ändamål skola enligt föreskrifter i tillämpnings-

förordningen till rekvisitionslagen kommerskollegium årligen föreslå minst

fem personer i var och en av tolv näringsgrupper och lantbruksstyrelsen

minst tio personer för lanthushållningens olika grenar. Lokala värderings­

nämnder skola finnas för varje landstingsområde och för varje stad, som ej

deltager i landsting, samt bestå av ordförande, vald av landstinget eller stads­

fullmäktige, samt två ledamöter, utsedda den ene av arméfördelningschef

eller militärbefälhavare och den andre av länsstyrelsen, samtliga för fyra år.

Kan på förhand lämpligen bestämmas efter vilka pris ersättning bör utgå för

fullgjord rekvisition, skola taxor å nämnda pris upprättas. Prissättningen

sker med hänsyn till de vid tiden för taxornas upprättande gängse pris. Riks­

värderingsnämnden verkställer prissättning i taxa rörande förnödenheter

och tjänstbarheter, för vilka sådant finnes lämpligt, antingen för hela riket

eller för viss ort, samt bestämmer tillika, vilka förnödenheter och tjänstbar­

heter, som av de lokala värderingsnämnderna skola prissättas i taxa. Dessa

kunna verkställa prissättning särskilt för olika delar av respektive områden.

Av de lokala nämnderna beslutade taxor underställas riksvärderingsnämn-

dens prövning. Är taxa tillämplig, fastställes ersättningen av den myndig­

het, som mottagit det rekvirerade eller har uppsikt över rekvisitionens fullgö­

rande. Om någon förmenar, att tillämpning av taxa på grund av särskilda

omständigheter innefattat synnerlig obillighet i fråga örn ersättning till ho­

nom, må han söka ändring hos riksvärderingsnämnden. Finnes ej pris ut-

Bilwna till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 2S4.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S4.

satt i taxa, bestämmes ersättningen av den lokala värderingsnämnden, såvi­ da ej är fråga om ersättning för kvarter eller om belopp, överstigande 20,000 kronor, då riksvärderingsnämnden bestämmer ersättningen. Ersättningen skall bestämmas med hänsyn till det gängse priset å förnödenheten och tjänst- barheten vid tiden för rekvisitionens utgörande. Ändring i lokal värderings- nämnds beslut i ersättningsfråga sökes hos riksvärderingsnämnden, vars be­ slut ej må överklagas. Riksvärderingsnämnden har med stöd av rekvisi­ tionslagen upprättat taxor å vissa förnödenheter och tjänstbarheter samt be­ stämt, vilka förnödenheter och tjänstbarheter som skola taxesättas av de lo­ kala nämnderna. I riksvärderingsnämndens taxor upptagas bl. a. järn, tex­ tilier, trä, specerier, läder och oljor samt löner till chaufförer, maskinister m. fl. I de lokala värderingsnämndernas taxor skola upptagas bl. a. tegel, kött, mjöl, smör och lanthushållningsprodukter samt löner till grovarbetare m. fl. Fartygsuttagningslagen samt häst- och fordon s- anskaffningslagen medgiva kronan rätt att — likaledes vid mo­ bilisering — taga i anspråk de fartyg, hästar och fordon, som erfordras för krigsmaktens mobiliseringsbehov, samt reglera tillika systemet för de under fredstid behövliga förberedelserna för nämnda behovs tillgodoseende. Syftet med dessa lagar är att bereda möjlighet att redan under lugna tider kunna på förhand träffa sådana anstalter, att vid blivande mobilisering fartyg, häs­ tar och fordon genast kunna tagas i bruk. Enligt fartygsuttagningslagen skall ersättningen bestämmas efter de grunder, varom i rekvisitionslagen stadgas. Enligt häst- och fordonsanskaffningslagen skall värdet av det ut­ tagna fastställas av särskilda mönstringsnämnder. Fulla värdet skall er­ sättas.

Nu nämnda lagar kompletteras av lagen den 31 mars 1938 om förfogande över viss egendom för krigsmaktens behov (militära förfogandelagen) och lagen samma dag om skyldighet i vissa fall att i fredstid tillhandahålla för­ nödenheter m. m. för krigsmaktens behov (den s. k. förnödenhetslagen).

Den militära förfogandelagen är avsedd att tjäna som grund­ val för en mera omfattande behovstäckning. Den kan tillämpas, då rikets försvar eller säkerhet eljest det kräver. Förordnande härom meddelas av Konungen med riksdagens samtycke och må gälla för viss tid el­ ler tillsvidare. Under tid då riksdagen icke är samlad äger Konungen giva dylikt förordnande, sedan, om riksdagen ej ändå skall sammanträda inom trettio dagar, riksdagskallelse utfärdats. Sålunda meddelat förord­ nande må dock ej gälla längre än till dess trettio dagar förflutit från det riksdagen sammanträtt. För fyllande av sådana krigsmaktens behov, som ej kunna med tillräcklig skyndsamhet eller för skälig kostnad tillgodoses genom uppköp i marknaden eller annorledes, äger Konungen förordna, att innehavare av förnödenhet, som är användbar för krigsbruk eller för tillverk­ ning, beredning eller iståndsättande av sådan förnödenhet, är pliktig att mot ersättning avstå densamma till kronan, att dylik förnödenhet skall få beslag­ tagas, att ägare eller innehavare av fabrik eller annan dylik anläggning skall mot ersättning till kronan upplåta egendomen eller del därav jämte inred­

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S4.

19

ning eller utrustning ävensom vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller utrustningen, samt att ägare eller innehavare av fabrik eller annan dylik anläggning skall för kronans räkning mot ersättning om­ besörja tillverkning, beredning eller iståndsättande av viss förnödenhet. In­ nehavare av förnödenhet eller av anläggning, vid vilken skall för kronans räkning tillverkas förnödenhet, må utan hinder av förordnande behålla och använda så mycket av förnödenheten, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt behov för honom och den, som av honom njuter kost eller stat. Om vad sålunda får behållas eller användas beslutar länsstyrelsen. Sådant beslut kan överklagas hos Konungen. Beslag skall efter ansökan hävas, om Konungen icke inom vissa tidsfrister förordnar om förnödenhetens av­ stående till kronan. Förordnande må avse alla eller blott vissa ägare eller innehavare av egendom av angivet slag och blir gällande efter delgivning med vederbörande. Förnödenhet, som skall avstås, avlämnas inom tid och å ort inom länet, som bestämmes av Konungen eller av den Konungen där­ till bemyndigat. Ersättning kan i så fall utgå även för forsling. Ägande­ rätten till förnödenheten övergår till kronan vid avlämnandet eller besittnings­ tagande!, dock att kronan redan dessförinnan står faran för förnödenheten. Anspråk på ersättning prövas enligt i rekvisitionslagen omförmälda grunder, därvid ersättning för förnödenhet, som skall avstås, bestämmes efter det pris, som gällde vid tiden för förordnandets meddelande eller, om beslag föregått, det pris, som gällde då förordnande om beslaget gavs. Örn sätt och tid för ersättningens bestämmande och erläggande skall gälla vad i rekvisi­ tionslagen stadgas om likvid för fullgjord rekvisition. Envar är vid förfrå­ gan av länsstyrelse eller polismyndighet pliktig uppgiva innehavet av för­ nödenhet.

Man har räknat med, att sedan den militära förfogandelagen trätt i til­ lämpning, rekvisitionsrättens användning skall i huvudsak endast behöva ifrågakomma inom den egentliga krigsskådeplatsen.

Den s. k. förnödenhetslagen har till syfte att tillgodose vissa speciella behov av förnödenheter vid försvarsberedskap. Denna lag är så­ lunda avsedd att tillämpas på ett tidigare stadium än rekvisitionslagarna. Om militär personal utan att vara ställd på krigsfot sändes utanför förlägg­ ningsorten vare sig, i fråga om beväringen, då rikets försvar eller dess säker­ het eljest det kräver (§ 28 mom. 1 vämpliktslagen), eller ock, beträffande landstormen, för hemortens försvar, till skydd för mobilisering av beväring­ en eller till skydd för särskilt hotade platser (§ 36 mom. 2 värnpliktslagen), äger Konungen förordna, att ägare eller innehavare av förnödenheter, trans­ portmedel, rum för personal, hästar och fordon ävensom materialier och an­ nat, som är oundgängligen erforderligt för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas, skall vara skyldig att på anfordran av militärbefälhavare avstå vad som erfordras. För vad som tages i anspråk lämnas full ersättning. Betalas ej begärd ersättning av be­ fälhavaren, avgöres ersättningsfrågan av den militära myndighet Konungen bestämt. Är sökanden missnöjd med myndighetens beslut, äger han söka

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

ändring hos riksvärderingsnämnden, vars beslut ej får överklagas. Enligt

förslag, som senare i dag kommer att anmälas av chefen för försvarsdepar­

tementet, skall denna lag ersättas med en ny utvidgad beredskapsförfogande-

lag.

Det civila luftskyddets behov av förnödenheter m. m. tillgodoses ge­

nom lagen den 31 mars 1938 örn förfoganderätt för luftskyd­

dets behov. Denna lag skall träda i tillämpning då luftskyddstillstånd är

rådande. Konungen äger enligt luftskyddslagen den 11 juni 1937 förordna,

att riket eller del därav skall försättas i luftskyddstillstånd, örn riket befin­

ner sig i krig eller krigsfara. I luftskyddsförfogandelagen stadgas, att läns­

styrelse äger, då det prövas nödvändigt för luftskyddsändamål, taga i anspråk

markområden, byggnader, utrymmen, transportmedel, utrustningspersedlar,

materialier och annan egendom, som tillhör eller innehaves av kommuner

eller enskilda, m. m. För egendomen lämnas i princip full ersättning, och

anspråk på ersättning prövas i den ordning som är stadgad beträffande rek­

visition för krigsmaktens behov.

Mera vid sidan av nu nämnda förfogandelagar ligger lagen den 17 juni

1932 om skyldighet i vissa fall att tillhandahålla förnödenheter m. m. för

ordningsmaktens behov. Enligt denna lag skall, då polisstyrka

sammandrages för ordningens upprätthållande, länsstyrelsen äga förordna,

att ägare eller innehavare av förnödenheter, transportmedel, rum för perso­

nal, hästar och fordon ävensom materialier och annat, som är oundgäng­

ligen erforderligt för polisverksamhetens uppehållande och icke med till­

räcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att

på anfordran av polischefen i orten eller annat av länsstyrelsen bestämt po­

lisbefäl mot full ersättning tillhandahålla vad sålunda erfordras. Motsva­

rande skall gälla, när militär personal användes för upprätthållande av all­

män ordning. Om begärd ersättning ej utbetalas av vederbörande polis-

eller militärbefäl, må framställning om ersättning göras hos länsstyrelsen.

Är sökanden missnöjd med länsstyrelsens beslut, äger han hos domstol föra

talan i saken.

Översikt över den av världskriget 1914—1918 föranledda allmänna

förfogandelagstiftningen.

Under världskriget visade det sig i folkförsörjningens intresse nödvändigt

att utrusta de statliga organen med vittgående extraordinära befogenheter

för reglering av produktion, omsättning och konsumtion. Redan vid krigets

början utfärdades den 9 oktober 1914 en lag om förfogande över vissa varor

vid krig eller krigsfara. Genom denna lag erhöll Konungen rätt att i fråga

om de viktigaste förnödenheterna fastställa maximipris och förordna örn för­

nödenheternas avstående till kronan mot lösen. Den förfoganderätt för kro­

nan, som härigenom infördes, motsvarade i viss mån den rekvisitionsrätt var­

om fanns stadgat i lagen den 24 maj 1895 angående skyldighet för kommu­

ner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigsmaktens behov. Inlös-

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

21

ningsförfarandet vid förfogande ordnades också i väsentlig överensstämmelse

med rekvisitionslagens föreskrifter. 1914 års lag, som gällde till och med den

30 april 1915, förlängdes därefter för ett år. År 1916 utbrötos bestämmelser­

na om maximipris till en särskild lag, vilken liksom den nya förfogande­

lagen antogs på ett år. Denna uppdelning stod i samband med att omfatt­

ningen av den egentliga förfogandelagstiftningen väsentligt utvidgades. Un­

der det att densamma förut huvudsakligen avsett möjlighet att ordna be­

folkningens förseende med förnödenheter, infördes däri bestämmelser dels

om varors avstående för direkt statsändamål, särskilt för krigsbruk, dels

ock om förfogande av produktions- och transportmedel för civila och mili­

tära syften. Såväl förfogande- som maximiprislagens giltighetstid förläng­

des sedermera år från år till 1921, då de upphörde att gälla. I samband

med dessa förlängningar utvidgades förfoganderättens tillämpningsområde

med ledning av gjorda erfarenheter och lagen fick sin slutliga utformning

genom förfogandelagen den 26 april 1918. Innehållet av denna lag var i

huvudsak följande.

Vid krig eller krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomor­

dentliga, av krig föranledda förhållanden ägde Konungen påfordra, att egen­

dom avstodes eller eljest ställdes till förfogande på sätt av det följande

framgår. Funnes erforderligt, antingen för tillgodoseende inom riket

eller någon del därav eller å särskild ort av befolkningens behov av

livsmedel, foder för kreatur, vara, som vore avsedd att genom sin förbrän­

ning alstra värme, ljus eller kraft, beklädnadsvara eller annan för befolk­

ningen viktig förnödenhet eller för beredande av tillgång till vara, som

vore behövlig för krigsbruk eller annat statens ändamål, för kommun el­

ler allmän inrättning eller eljest för något särskilt ändamål av betydelse

för det allmänna, att vara, som nu vore nämnd eller som kunde använ­

das för åstadkommande, beredande, iståndsättande, tillhandahållande el­

ler transport av dylik vara, ställdes till kronans förfogande, skulle inneha­

varen vara pliktig att, örn Konungen så förordnade, till kronan mot ersätt­

ning avstå varan. Vore vara, som på grund av meddelat förordnande skulle

avstås till kronan, ej i så berett skick som erfordrades för varans använ­

dande till det därmed avsedda ändamålet, vore innehavaren, örn Konungen

förordnade, pliktig att, innan varan avstodes eller därefter, låta den under­

gå nödig beredning, i den mån denna enligt gängse förfarande med varan

och ortens sed skulle ha verkställts av innehavaren. För behov som nu

sagts ägde Konungen förordna örn beslag å varan. Hade ej inom trettio

dagar från det beslag blev gällande innehavaren förpliktats avstå varan till

kronan, och ingav han till Konungens befallningshavande en till Konungen

ställd ansökning om beslagets hävande, skulle beslaget upphöra att gälla,

där ej sådant förpliktande skedde inom lika tid från utgången av nyss

nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter ingavs. Där det

för tillgodoseende av sådant behov av vara prövades nödigt, att kronan för­

fogade över fastighet, byggnad eller annan anläggning eller järnväg, fartyg

eller annat transportmedel utan att sådan egendom avstodes till kronan,

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

skulle ägare eller innehavare av egendomen vara pliktig att, i den mån Konungen så förordnade, mot ersättning ej mindre till kronan upplåta egen­ domen eller del därav med tillhörande inredning eller utrustning än även tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredning eller ut­ rustning. Ägare eller brukare av fastighet, som upplätes för drivande av jord­ bruk, ägde dock, där han ej annorstädes förfogade över bostad, att få sig anvi­ sat nödigt bostadsutrymme å fastigheten. Ägare eller innehavare av byggnad skulle vidare, där det funnes oundgängligen erforderligt för beredande av bo­ stad för husvilla, vara pliktig till kronan mot ersättning upplåta byggnaden eller del därav, så framt den ej av honom eller annan användes till bostad eller för rörelse eller annan verksamhet eller eljest genom upplåtelsen avse­ värd skada eller olägenhet skulle vållas. Erfordrades att från fastighet till- handahölles vara, som där frambringades eller funnes tillgänglig, eller att vid fabrik eller annan anläggning tillverkades, bereddes eller iståndsattes viss vara, eller att med järnväg, fartyg eller annat transportmedel verkställ­ des forsling av viss vara eller av arbetare eller driftspersonal, som för varans framställning eller tillhandahållande erfordrades, utan att kronan i övrigt förfogade över egendomen, skulle ägare eller innehavare av sådan egendom vara pliktig att mot ersättning vidtaga de åtgärder, som för varans fram­ bringande, beredande, tillverkning, iståndsättande eller tillhandahållande er­ fordrades, eller verkställa sådan forsling.

Utan hinder av förordnande varom nu sagts finge innehavare av vara behålla eller använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstege ound­ gängligt behov för honom eller den, som av honom njöte kost eller stat. Innehavare av vara, som skulle avstås till kronan eller tagits i beslag, skulle vara pliktig upplägga, förvara och vårda den mot ersättning för nödig kost­ nad därför. Anspråk på ersättning av kronan, som föranleddes av lagen, skulle prövas enligt de grunder, om vilka förmäldes i gällande lag angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för krigs­ maktens behov. Detta innebar, att ersättningen skulle beräknas efter det avståddas fulla värde. Angående sätt och tid för ersättningens bestämman­ de och erläggande skulle gälla vad i samma lag stadgades om likvid för fullgjord rekvisition. Konungen ägde i den mån så prövades nödigt före­ skriva, att egendomen skulle avstås eller upplåtas eller arbete utföras icke endast åt kronan utan även åt annan, som i förordnandet bestämdes.

Det ålåge en var att, vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller enligt dess uppdrag av kronobetjänt, lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehade i lagen avsedd vara. Vägrade någon vid sådan förfrågan att lämna den begärda upplysningen eller funnes skälig an­ ledning misstänka, att han sökte vilseleda om sitt innehav av varan, ägde Konungens befallningshavande låta verkställa undersökning av salubod, ma­ gasin, kontor eller annan lägenhet, varöver han förfogade, samt taga del av hans handelsböcker och andra dylika handlingar. Vad vid sådan under­ sökning inhämtades finge ej yppas i vidare mån än som erfordrades för

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

23

vinnande av det nied undersökningen avsedda ändamål. Den, som med vet­ skap därom, att förordnande enligt lagen meddelats, olovligen förfogade över, undanstucke, skadade eller förstörde vara eller annan egendom, som för­ ordnandet avsåge, eller eljest åsidosatte vad på honom ankomme till full­ görande av förordnandet eller av eljest enligt lagen behörigen meddelade föreskrifter eller ock att fullgöra honom åliggande skyldighet att taga hand om sådan vara, skulle dömas till böter från och med etthundra till och med tiotusen kronor eller till fängelse. Vore omständigheterna synnerligen för­ mildrande, finge böterna nedsättas till tio kronor; vore de synnerligen för­ svårande, finge dömas till straffarbete i högst två år. Lag samma vore, om någon vid förfrågan av Konungens befallningshavande eller enligt dess upp­ drag av kronobetjänt vägrade att lämna upplysning örn innehav av vara, eller vid förfrågan eller vid undersökning härom sökte vilseleda örn sitt in­ nehav av varan.

Rikskommissionen har lämnat en redogörelse för den tillämpning som gavs åt krigstidens allmänna förfogandelagar samt härom anfört följande;

I ett flertal fall genomfördes varuregleringar på frivillighetens väg ute­ slutande genom avtal mellan vederbörande statsmyndighet (kommission) samt producenter, handlande eller förbrukare. Regleringar i denna form kunde dock i allmänhet endast ifrågakomma, då antalet intressenter i bran­ schen var ringa eller tillverkningen eller handeln med varorna ifråga var mer eller mindre kartellerad. De tillämpades sålunda framför allt beträf­ fande en del jämförelsevis lätt kontrollerbara industrialster och råvaror, icke beträffande t. ex. de stora allmänt producerade och saluförda förbruk­ ningsartiklarna på livsmedelsområdet. Genom avtal av här åsyftat slag förbundo sig de därav berörda producenterna, handlandena eller konsumen­ terna att ställa sig till efterrättelse vederbörande kommissions föreskrifter i avseende på tillverkning, distribution eller användning, priser o. s. v. Givet är att, även om de på dylikt sätt åstadkomna regleringarna till formen fram- stodo såsom grundade på frivilliga avtal, de dock måste anses vara åtmin­ stone i viss mån framtvungna, enär kommissionerna vid sina uppgörelser hade att stödja sig på statliga maktbefogenheter, vilka, om så erfordrats, kunnat bringas i tillämpning.

Vad beträffar de direkt tvångsvis genomförda varuregteringarna bör skiljas på sådana regleringar, vilka åstadkommos utan stöd av någon speciallag alle­ nast med tillämpning av Kungl. Maj:ts ekonomiska lagstiftningsrätt enligt regeringsformen § 89, och sådana som genomfördes under direkt åbero­ pande av gällande förfoganderättslag. I många fall kombinerades föreskrif­ ter av båda slagen för uppnående av ett visst mål i avseende på regleringen av någon särskild vara.

Regleringsåtgärder av det förra slaget voro framför allt de talrika för­ buden mot inköp eller försäljning av vissa varor, förbuden mot transport av eller tillverkning av varor samt föreskrifterna örn förbud mot eller in­ skränkning i användningen av varor. De viktigaste av dessa voro otvivel­ aktigt inköps- och försäljningsförbuden, vilka inneburo, att handel (i form av uppköp eller försäljning eller bägge delarna) icke fick drivas med ifråga- kommande vara utan tillstånd av vederbörande kommission eller den myn­ dighet eller korporation, på vilken eljest rätten att meddela dylikt tillstånd

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S4.

överflyttats. Vid tillämpningen härav tillgick i allmänhet så, att kommis­

sionen auktoriserade ett visst antal uppköpare eller försäljare på olika plat­

ser med kännedom om handeln med de av regleringen berörda varorna.

Syftet härmed var dels att kunna från försäljningsverksamhet avkoppla

dem, som i spekulationssyfte slagit sig på handel med resp. varor, dels att

i samband med tillståndets meddelande kunna föreskriva vissa villkor an­

gående pris, leverans till vissa köpare m. m.

De fall, då varuregleringar vidtogos med uttryckligt stöd av förfogande­

rättslag, tillhöra alla ett senare skede av kristidshushållningen. Varken 1914

eller 1915 års lag kom sålunda till direkt användning för sådant ändamål.

Därmed är dock icke sagt, att de nämnda lagarna voro betydelselösa, ty

otvivelaktigt ha de genom sin blotta tillvaro underlättat tillkomsten av ett

flertal »frivilliga» överenskommelser angående prisreglering eller annan

kontroll över varuomsättningen.

Det var emellertid först 1916 års förfoganderättslag, som i regleringssyfte

direkt togs i anspråk. De olika slag av statliga förfoganden, som enligt den­

na lag kunde äga rum, voro följande:

1. beslag å varuförråd (i vederbörande ägares eller innehavares besitt­

ning) ,

2. avstående av vara till kronan,

3. upplåtande av egendom till kronan för nyttjande, samt

4. utförande med egendom av arbete för kronans räkning, i bägge de

sistnämnda fallen med skyldighet för innehavaren att tåla eller vidtaga för­

ändring eller förflyttning med avseende på egendomens inredning eller ut­

rustning.

Det praktiskt viktigaste av de ytterligare maktmedel, som tillkommo ge­

nom de senare förfoganderättslagarna, var utan tvivel den genom 1917 års

lag införda befogenheten att förordna örn beslag och avstående även be­

träffande varor, som efter förordnandet tillverkades eller eljest framvunnes.

Härigenom möjliggjordes s. k. fortlöpande beslag, vilket därefter blev den

normala formen för varuregleringarna, ehuru fortfarande även engångsbe-

slag och expropriationer av enstaka varuförråd förekommo.

I själva verket fick beslaget — vars väsentliga innebörd utgjordes av för­

budet för den beslagtagna varans innehavare att utöver husbehov förfoga där­

över, alltså ett användningsförbud -— i praktiken småningom den huvud­

sakliga betydelsen, att det genom det expropriationshot, som låg där bakom,

möjliggjorde ett disponerande över de beslaglagda varuförråden på av veder­

börande myndighet (kommission) föreskrivna villkor för av densamma be­

stämda ändamål, utan att tvångsavstående annat än undantagsvis behövde

tillgripas.

Vid de först meddelade beslagen å industriella råvaror och fabrikat hade

nämnda praxis ännu icke hunnit utbilda sig. De anordnades på sådant sätt,

att, sedan uppgifter å de befintliga beslaglagda förråden ingivits till industri­

kommissionen, expropriation verkställdes av de partier, vilka syntes lämp­

liga att överföras i det allmännas ägo, varefter beslaget hävdes å övriga

varupartier. De exproprierade varorna sammanfördes till kronoförråd på

lämpliga orter inom landet, varifrån de sedan utdistribuerades till industrier

och andra förbrukare.

Från våren 1917 blev i fråga om de industriella varuregleringarna emeller­

tid regeln, att innehavare av beslagtagen vara fick rätt att intill en viss dag

utan hinder av beslaget sälja varan till av industrikommissionen godkänd

köpare. Endast i den mån innehavaren icke begagnat sig av rätten att så­

lunda försälja varan, skulle han vara pliktig att avstå densamma till kro­

nan enligt förfoganderättslagen. I själva verket räknades här ej med att

Kungl. Maj;ts proposition nr 284.

25

kronan skulle behöva själv uppköpa varorna för att bringa dem under reg­ leringen. I stället avsågs genom beslaget att framtvinga, att desamma skulle direkt av innehavaren överlåtas till av industrikommissionen anvisade och godkända personer och företag på av kommissionen godkända villkor. Ef­ ter hand som dylikt överlåtande ägde rum, hävdes beslaget. På detta sätt kunde det bli möjligt att åstadkomma, att varorna kommo till den för lan­ det nyttigaste användningen, utan att staten behövde ikläda sig ekonomiska risker för desammas övertagande.

Vad angår regleringarna på livsmedelsområdet må nämnas, att redan det första allmänna spannmålsbeslaget i slutet av 1916 utformades på sådant sätt, att försäljning av beslagsspannmål — utom vad angick de kvantiteter, som beräknades åtgå för de s. k. självhushållen — förutsattes skola ske fri­ villigt till folkhushållningskommissionen eller dess ombud på av denna kom­ mission erbjudna villkor. Först om någon vägrade att sälja kunde han bliva underkastad expropriation. Innehavaren var därjämte skyldig att ombe­ sörja spannmålens tröskning eller att för utförande härav ställa erforderliga verktyg och byggnader till förfogande. Förfogandet ändrades vid spannmåls­ beslaget år 1918 därhän, att i förväg fastslogs den myckenhet beslagtagen spannmål, som skulle tagas i anspråk för förbrukningsregleringen. Denna myckenhet, vilken bestämdes individuellt för alla jordbrukare, ålåg det dessa att till fastställt pris inleverera. Resten ägde de — med viss inskränkning — att själva förfoga över.

Sistnämnda »leveranspliktsystem» innebar uppenbarligen vissa fördelar för producenterna, därigenom att de fingo större frihet i avseende på dispo­ sitionen över sin egendom. Ett liknande system skulle otvivelaktigt ha kun­ nat komma till användning även vid den statliga bränsleanskaffningen. Av vissa skäl valdes emellertid här en annan metod, vartill lagen jämväl beredde rättslig möjlighet. På hemställan av bränslekommissionen utfärdades en förordning om upplåtande till kronan av vissa områden för skogsavverk­ ning. Enligt denna förordning skulle innehavare av skogbärande mark, belägen inom någon av ett antal särskilt uppräknade kommuner inom olika delar av landet, därest han icke i den omfattning och på de villkor, som av bränslekommissionen bestämdes, å berörda mark verkställde skogsavverk­ ning och till kronan avstode det avverkade virket, vara pliktig att till kro­ nan för avverkning upplåta nämnda mark eller den del därav, varå kom­ missionen funne avverkning för kronans räkning vara erforderlig. Efter det att sådant blivit vederbörligen utmärkt, betraktades det såsom för skogs­ avverkning upplåtet till kronan, med rätt dock för innehavaren att efter sär­ skilt tillstånd av bränslekommissionen och enligt dess anvisning från området hämta virke för oundgängligt husbehov.

I viss utsträckning bragtes förfoganderättslagarna även i tillämpning för avhjälpande av vanhävd å jordbruksfastigheter. Därvid tillgick så, att i fall då vid konstaterad vanhävd frivillig överenskommelse ej kunde åvägabringas med ägarna angående vanhävdens avhjälpande, förordnande av Kungl. Maj :t utfärdades örn egendomens upplåtande till kronan samt örn bemyn­ digande för vederbörande länsstyrelse att träffa avtal angående egendomens utarrendering till lämplig person. Den andra utvägen, som också kunde ha stålt öppen, nämligen att ålägga ägaren eller brukaren att å beslagtagen egendom producera förnödenheter åt kronan, kom däremot icke i något fall till användning.

Den genom de senare förfoganderättslagarna medgivna rätten att taga > anspråk byggnad eller annan anläggning för tillgodoseende av särskilda all­ männa behov utnyttjades icke i nämnvärd omfattning, ehuruväl enstaka dy­

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

lika fall förekommo, avseende bl. a. en fabrik för tillverkning av karbid samt vissa elektriska kraftverk.

Till slut må omnämnas, att förfoganderättslagarna i ett flertal fall bragtes i tillämpning även rörande enstaka varuförråd, som vederbörande kommission eller ämbetsverk av ett eller annat skäl önskade taga i anspråk för det all­ männas räkning. Understundom skedde detta i den formen, att varupar­ tierna först lades under beslag, varvid den reglerande myndigheten erhöll befogenhet att, i den mån så ansåges erforderligt, besluta om varornas av­ stående. I andra fall förordnades av Kungl. Majit direkt om varornas av­ stående, varvid förordnandet ställdes antingen till vederbörande kommission eller länsstyrelse, vilken sistnämnda myndighet ytterst alltid hade att sörja för verkställigheten.

Med den allmänna förfogandelagstiftningen sammanhängande kris-

tidslagstiftning.

Under krigstiden 1914—-1918 tillkommo vid sidan av förfogandelagarna andra likartade lagar, som ingrepo i privaträttsliga förhållanden.

Såsom redan nämnts funnos i 1914 års förfogandelag även bestämmelser om maximipris, vilka år 1916 utbrötos till en särskild lag om fastställande av högsta pris under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden. Denna lag förlängdes sedan till år 1921. Förslag till maximiprislag kommer att denna dag anmälas för Kungl. Maj :t av chefen för finansdepartementet.

År 1917 antogs en lag mot oskäliga pris under utomordentliga, av krig för­ anledda förhållanden, den s. k. prisockerlagen, vilken sedermera förlängdes till år 1923. Däri stadgades straff för den som vid avyttring av vissa varor tog eller betingade sig oskäligt vederlag m. m.

Under kristiden utfärdades lagar om förbud i vissa fall mot överlåtelse av fartyg eller andel däri eller upplåtelse av fartyg m. m. samt om förbud i vissa fall mot förskaffande av gods med svenskt fartyg mellan utrikes orter eller mellan svensk och utrikes ort. Förslag till ny lagstiftning i dessa hän­ seenden kommer att denna dag anmälas av chefen för handelsdep3rtemen- tet.

För kristidsförvaltningen tillsattes under världskriget åtskilliga särskilda organ. Till en början inrättades en livsmedelskommission och en industri­ kommission. Sedan ransoneringsåtgärder börjat vidtagas, tillskapades den s. k. folkhushållningskommissionen. Uppgiften enligt Kungl. Majits be­ myndigande att genomföra beslag och andra statliga förfoganden tillkom i första hand folkhushållningskommissionen. För varje län tillsattes en eller flera livsmedelsstyrelser samt för varje kommun en livsmedelsnämnd.

Rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har uppgjort planer för en motsvarande organisation av den under krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden erforderliga extra-ordinarie förvaltningen. Den centrala ledningen av förvaltningssystemet skulle enligt dessa planer handha­ vas av fyra omedelbart under Kungl. Majit sorterande kommissioner, där­ ibland en folkhushållningskommission för folkförsörjningsfrågor och en in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S4.

27

dustrikommission för industrifrågor. I anslutning därtill har kommissionen utarbetat förslag till kommunal fullmaktslag samt författningar angående lo­ kala kristidsorgan. Dessa förslag innebära bl. a., att kommunerna skola vara skyldiga att tillsätta kommunala kristidsnämnder samt att för större distrikt, i allmänhet länen, skola tillsättas kristidsstyrelser.

Visst lagförslag innebärande skyldighet för kommunerna att i krissituatio­ ner tillsätta kristidsnämnder och vidkännas kostnaderna därför har utarbe­ tats inom socialdepartementet och torde senare komma att anmälas av che­ fen för detta departement.

Vidare kommer chefen för sistnämnda departement att i dag anmäla för­ slag till lag om sjukhusvård vid krig eller krigsfara, innebärande rätt för statliga myndigheter att förfoga över sjukvårdsanstalterna i riket.

Såsom förut nämnts kommer chefen för försvarsdepartementet att denna dag anmäla förslag till beredskapsförfogandelag, avsedd att ersätta 1938 års s. k. förnödenhetslag.

Slutligen må nämnas, att rikskommissionen till Kungl. Maj:t ingivit förslag till lag örn skyldighet i vissa fall att meddela kostnadsuppgifter samt att före­ te handelsböcker m. m. i samband med krigsleveranskontrakt till kronan. Detta förslag är för yttrande utremitterat till kommerskollegium.

Huvudinnehållet i rikskommissionens förslag.

Det av rikskommissionen år 1938 avlämnade förslaget till allmän förfo­ gandelag överensstämde i huvudsak med 1918 års förfogandelag. Förslaget innebar, att Konungen skulle vid krig, krigsfara, vari riket befunne sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden äga i enlighet med vad i lagen stadgades påfordra, att egendom eller annat mot ersättning avstodes eller eljest ställdes till förfogande för ändamål, varom i lagen för­ mäldes. Enligt kommissionens mening borde förslag till lagstiftning icke föreläggas riksdagen förrän en sådan krissituation inträdde, som påkallade dess tillämpning. Lagen förutsattes skola erhålla temporär giltighet. I och pied att den allmänna förfogandelagen trädde i kraft, skulle den militära förfogandelagen upphöra att gälla.

1 anslutning till förslaget anförde rikskommissionen följande: Därest framdeles vårt land skulle bringas i ett läge, kännetecknat av be­ tydliga svårigheter i varutillförseln, eller därest landet bleve indraget i kri­ giska förvecklingar, måste med visshet åter komma att framträda behov av att utrusta regeringsmakten med sådana befogenheter, att den kan bliva i stånd att effektivt genomföra de åtgärder på produktionens, handelns och konsumtionens områden, som situationen kräver. Vid ett läge av antydd art komma alltså alt ånyo påfordras bestämmelser, varigenom mer eller mindre djupgående ingrepp i ägande- och näringsrättsförhållandena möj­ liggöras. Ett övervägande av vad i detta hänseende lämpligen må kunna i beredskapsväg åtgöras har givit vid handen, att alla skäl synas tala för att härutinnan i stort sett följa de genom världskrigsårens hithörande lagstift­ ning lämnade förebilderna. Behovet av lagbestämmelser, ägnade att utgöra den huvudsakliga rättsgrundvalen för en kris- eller krigstidshushållning, sy­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

nes alltså på ändamålsenligaste sätt kunna tillgodoses genom en förfogande­ lag av den typ, som här under kriget successivt utformades.

Ehuru det ur försvarsberedskapssynpunkt givetvis vore till stor fördel, örn genom beslut av Konung och riksdag i fredstid en permanent förfogandelag av ungefär samma innehåll som 1918 års lag i ämnet kunde antagas, med stadgad befogenhet för Konungen att i riksdagens frånvaro förordna örn la­ gens ikraftträdande, synes en dylik anordning dock knappast till fullo mo­ tiverad, så mvcket mindre som urtima riksdag numera kan efter mycket kort varsel sammanträda, varigenom antagandet av en provisorisk förfogan­ delag tämligen lätt torde kunna ske, när behov därav verkligen kan komma att framträda.

Emellertid har rikskommissionen ansett, att, om än det må kunna tills vidare anstå med antagandet av den förfogandelag, på vilken genomföran­ det av allmänna varuregleringar under kristidsförhållanden skall grundas, det dock icke kan vara försvarligt att, då det gäller förberedelsearbetet för de militära behovens säkerställande, nöja sig med ett sådant ovisshetstill- stånd.

Den militära förfogandelagen kan när så påfordras av Kungl. Majit bringas i tillämpning efter utfärdad riksdagskallelse. Denna lag har icke åsyftat att utsträcka den statliga förfoganderätten längre än som med hänsyn till det militära syftet kan vara erforderligt. För övrigt har kommissionen ansett, att nämnda lag bör äga ett sådant innehåll, att den kan tillämpas med anli­ tande av bestående förvaltningsorgan och att den alltså ej förutsätter tillvaron av extraordinära kristidsmyndigheter. Den allmänna förfögandelag åter, vilken måste anses behövlig som grundval för en vidare utgestaltad kris- tidshushållning i den allmänna folkförsörjningens lika väl som i den mili­ tära beredskapens eller krigföringens intresse, synes böra innefatta så vid­ sträckta fullmakter, som över huvud kunna erfordras för genomförandet av en dylik hushållning under olika tänkbara lägen. I och med tillkomsten av en allmän förfogandelag försvinner motivet för bibehållande av den mera begränsade militära förfogandelagen. Denna bör därför träda ur tillämp­ ning i samband med att den allmänna förfogandelagen utfärdas.

Beträffande storleken av ersättningarna för förnödenheter, som för kro­ nans räkning togos i anspråk, innehöll rikskommissionens förslag i viss mån nya regler. Medan enligt 1918 års förfogandelag ersättning skulle utgå en­ ligt de grunder varom stadgades i då gällande rekvisitionslag eller med fulla värdet, stadgades i rikskommissionens förslag, att ersättning skulle utgå med belopp som prövades skäligt med hänsyn till gällande pris. Vidare föreskrevs, att om maximipris åsatts förnödenhet, skulle ersättningen ej få fastställas högre än maximipriset.

Rikskommissionen anförde härom: Grundprincipen vid taxesättningen enligt rekvisitionslagen är, att pris å arbete och varor skall bestämmas till fulla värdet vid tiden för taxornas upp­ rättande. Denna princip må vara brukbar, då det gäller de tillfälliga upp­ köp och det 'utfordrande av förnödenheter och tjänstbarheter’, som kan ifrågakomma för fyllande av tillfälliga militära behov, men den kan lätt leda till orimliga konsekvenser, då fråga är örn prissättningen vid omfattande varuregleringar, varvid de satta priserna kunna bli avgörande för prisförhål­ landenas gestaltning å vidsträckta varuområden, ja för hela prisnivån. Det måste finnas möjligheter att här från statens sida föra en målmedveten pris­ politik i samverkan med de statsorgan, som ha att leda hela kris- eller krigs- tidshushållningen. Under en tid, då fria marknadsförhållanden icke äro rå­

Kungl. Maj.ts proposition nr 2S4.

29

dande, kunna de av tillfällig brist och abnormt stegrad efterfrågan påverkade

dagspriserna icke få bliva avgörande för prisregleringen å de varuområden,

som underkastas det allmännas kontroll, utan man måste utgå från mera

objektivt bestämda beräkningsgrunder. Den ledande principen bör därvid

vara den —• vartill man även i flera av de krigförande länderna, framför allt

England, småningom arbetade sig fram —- att ersättning vid statliga förfo­

ganden skall ges för nödvändiga kostnader men därutöver såvitt möjligt

blott medgivas en skälig vinstprocent. Naturligtvis möta för förverkligan­

det av ett sådant system mycket stora svårigheter, och det torde knappast

vara lämpligt om ens möjligt att i en lag i detalj söka fixera de grunder,

varpå prissättningsarbetet bör baseras. I det föreliggande lagförslaget har

man därför inskränkt sig till att fastslå den allmänna grundsatsen, att vid

statliga förfoganden enligt ifrågavarande lag skall utgå ersättning, som prö­

vas skälig nied hänsyn till gällande pris. En sådan grundsats, rätt tilläm­

pad, synes vara ägnad att möjliggöra en prissättning, som tillgodoser förut­

nämnda önskemål.

En svårighet, som under kristiden gjorde sig gällande, var huru inlös-

ningspriset vid statliga förfoganden skulle regleras med avseende på varor,

som av Kungl. Maj:t åsatts maximipris vid frivillig försäljning. Denna fråga

löstes i praktiken så, att vid taxesättning av dylika varor taxepriset sattes lika

med maximipriset. Om maximipris bestämdes för vara, som redan fanns

upptagen i av riksvärderingsnämnden satt taxa, tillsåg nämnden, att taxe­

priset skyndsamt ändrades till överensstämmelse med maximipriset.

Ehuru ett sådant förfaringssätt måste anses ha varit det av praktiska skäl

enda möjliga, kunde otvivelaktigt från juridisk synpunkt vägande anmärk­

ningar däremot framföras. Ett statligt maximipris å en vara kunde, sär­

skilt örn det någon längre tid förblivit stående, näppeligen alltid sägas mot­

svara varans 'fulla värde’. Understundom» sattes maximiprisen för övrigt

redan från början medvetet avvikande från rådande marknadspris i avsikt

att påverka produktionen eller konsumtionen i viss riktning.

För att få här berörda fråga rättsligt klarlagd föreslog Kungl. Maj:t genom

proposition till 1918 års riksdag (nr 100) ett sådant tillägg till rekvisitions­

lagen, att om för vara gällde på grund av lag fastställt maximipris, som vid

frivillig försäljning ej finge överskridas, skulle vid bestämmande av ersätt­

ning för varan vid tvångsmässigt förfogande fulla värdet icke upptagas

högre än som motsvarade nämnda pris. Förslaget föll i riksdagen, vilket

emellertid icke torde ha föranlett någon ändring i tillämpad praxis.

Det sätt, på vilket i föreliggande lagförslag principen för prissättningen

angivits, medför, att sistberörda problem ej framträder lika skarpt som då

det stadgandet gällde, att ersättningen vid statliga förfoganden alltid skulle

bestämmas till fulla värdet. För att förebygga all oklarhet på denna punkt

har emellertid ansetts lämpligt att i förslaget intaga en föreskrift, motsva­

rande det i ovannämnda proposition föreslagna stadgandet.

Rikskommissionen föreslog vidare ändringar beträffande formerna för er­

sättningarnas bestämmande.

Enligt 1918 års lag skulle ersättningarna bestämmas av de nämnder, riks­

värderingsnämnden och lokala värderingsnämnder, varom stadgades i rekvi­

sitionslagen. Rikskommissionens förslag innebar, att riksvärderingsnämn-

dens uppgifter skulle i samband med den allmänna förfogandelagens anta­

gande överflyttas på en ny nämnd, statens värderingsnämnd, som skulle ha

en något annorlunda ordnad sammansättning än riksvärderingsnämnden.

Föreskrifter om statens värderingsnämnds sammansättning meddelades i för­

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

slaget till förfogandelag. Nämnden skulle bestå av tre av Konungen utsedda ledamöter samt dessutom en representant för industrikommissionen och en representant för folkhushållningskommissionen, utsedda av vardera av dessa kommissioner. Konungen skulle äga föreskriva, att nämndens åligganden upp­ delades på två eller flera avdelningar, envar med förut nämnd sammansätt­ ning. Nämnden skulle äga höra sakkunniga. Enligt förslaget skulle de i rekvisitionslagen omförmälda lokala värderingsnämnderna icke ha någon befattning med värderingarna enligt förfogandelagen. I en särskild lag om överflyttande å statens värderingsnämnd av de riksvärderingsnämnden åvi­ lande skyldigheter, som skulle utfärdas samtidigt med. den allmänna för­ fogandelagen, föreslogs, att vad i lag eller författning vore stadgat angående riksvärderingsnämndens åligganden och befogenheter skulle äga avseende å statens värderingsnämnd.

Rikskommissionen anmärkte härom: Enligt den ordning, som härutinnan stadgades redan genom 1914 års för­ foganderättslag samt senare mera utförligt genom 1916 års lag, skulle de av statliga förfoganden föranledda ersättningsanspråken prövas enligt de grun­ der, som angåvos i rekvisitionslagen. Förfarandet därvid skulle ock enligt tillämpningsförordningen till 1916 och följande års lagar äga rum med anli­ tande av samma organ — riksvärderingsnämnd och lokala värderingsnämn- der — som ägde att bestämma ersättningen vid militära rekvisitioner. Den­ na anordning visade sig behäftad med påtagliga brister, vilka verkade där­ hän, att de taxepriser, som sattes med tillämpning av rekvisitionslagens be­ stämmelser, icke alltid befunnos lämpligt avvägda.

Beträffande frågan om vilke! organ, som skall handhava prissättningen vid statliga förfoganden samt avgöra klagomål över orättvisor vid ersätt­ ningarnas bestämmande in concreto, innehåller förslaget den nyheten, att dessa uppgifter skola handhavas uteslutande av en central myndighet, ej som vid de militära rekvisitionerna och vid expropriationerna enligt den gamla förfoganderättslagen av såväl lokala nämnder som en central riks­ värderingsnämnd. Erfarenheten från krigsåren visar, att de lokala nämn­ derna för sistnämnda ändamål blott i ringa grad togos i anspråk. I den mån besiktningar och uppskattningar på ort och ställe kunna behövas, torde så­ dana kunna åstadkommas genom initiativ av centralorganet samt förmedlas av länsstyrelserna, på vilka det bör ankomma att vid behov förordna un- dersökningsmän.

Som centralt prissättningsorgan föreslås en särskild statens värderings­ nämnd, vilken bör träda i verksamhet samtidigt med att förfogandelagen sättes i kraft. Nämnden föreslås skola bestå av tre av Konungen utsedda ledamöter samt dessutom en representant för industrikommissionen och en för folkhushållningskommissionen, utsedda av vardera av dessa mvn- digheter. Sistnämnda anordning måste betraktas som synnerligen viktig för ernående av en önskvärd samverkan mellan å ena sidan det centrala pris­ sättande organet och å andra sidan centralorganen för den statliga krigs- eller kristidshushållningen.

Då det torde få anses mest praktiskt, att den föreslagna värderingsnämn- den får i allo ersätta den nuvarande riksvärderingsnämnden, synes den böra fungera som centralt prissättande organ i fråga om ersättningar ej blott en­ ligt förfogandelagen utan jämväl enligt rekvisitionslagen samt därjämte som besvärsinstans i värderingsfrågor på båda de nämnda områdena. Särskilt förslag framlägges därför här till lag örn överflyttande å statens värderings­ nämnd av de riksvärderingsnämnden åvilande skyldigheterna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

31

Med hänsyn till de omfattande uppgifter, som statens värderingsnämnd sannolikt får att handhava, åtminstone under en mera utvecklad krigs- eller kristidshushållning, torde det vara lämpligt att nämnden organiseras så, att arbetet vid behov kan fördelas på ett större antal personer. I förslaget har därför intagits bestämmelse örn att, där så finnes lämpligt med hänsyn till ärendenas mängd eller omfattning, Konungen skall äga föreskriva, att nämndens åligganden skola uppdelas på två eller flera avdelningar. Varje avdelning bör bestå av fem ledamöter, utsedda på samma sätt som den pri­ mära nämndens ledamöter. För övrigt bör nämnden äga rätt att höra sak­ kunniga. Förteckningar å dylika sakkunniga, vilka vid behov kunna till­ kallas, synas böra upprättas av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen och vattenfallsstyrelsen. Detaljerna av statens värderingsnämnds verksamhet torde, i den mån de icke regleras genom verkställighetsförordningen till för­ fogandelagen, bestämmas i särskild instruktion.

Yttranden över förslagen.

Rikskommissionens förslag har, såsom förut nämnts, inom justitiedeparte­ mentet undergått en förberedande omarbetning av huvudsakligen formell natur. Yttranden över förslagen lia därefter i anledning av remiss avgivits av kommerskollegium, lantbruksstyrelsen, statens jordbruksnämnd, Överståt­ hållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län. Vid kommerskollegiets yttrande har fogats utlåtande från Stockholms handelskammare. I samtliga yttranden har lagstiftningen tillstyrkts.

I fråga om den allmänna planläggningen av lagstiftningen ha några er­ inringar icke framställts i yttrandena. Statens jordbruksnämnd har emel lertid föreslagit, att i ett mindre svårartat krisläge endast en mera inskränkt förfoganderätt borde tillämpas, samt härom anfört:

De ingripanden från det allmännas sida, som i händelse av kris kunde be­ finnas böra vidtagas, borde örn möjligt givas sådan form, att de i så ringa grad som möjligt rubbade de normala avsättnings- och distributionsförhål­ landena m. m., under förutsättning att erforderlig kontroll kunde upprätt­ hållas beträffande användningen av de varor, som berördes av ingripan­ dena. Det vore därför angeläget, att de föreskrifter, som meddelades i angivna syfte, finge en sådan avfattning, att de beredde möjlighet till att anpassa in­ gripandena med hänsyn till krisens olika omfattning och styrka, tillgången på olika slag av varor m. m. Föreliggande förslag till förfogandelag innefat­ tade vid sidan av ett beslagsförfarande som enda alternativ för statlig regle­ ring, att av densamma berörda varor m. m. skulle avstås till kronan eller till den, som av Konungen satts i kronans ställe. Åtminstone i ett mindre svår­ artat krisläge kunde dock en fullt tillfredsställande kontroll över avsättningen och distributionen av åtskilliga varor ernås genom meddelandet av före­ skrifter, som skulle innebära en inskränkt förfoganderätt över desamma utan deras avstående till kronan. Med hänsyn härtill och då avståendet till kronan med säkerhet bomme att medföra en försvårad administration och distribution samt därigenom ökade kostnader, vilka viii i sista hand skulle betalas av konsumenterna, syntes det av vikt att Kungl. Majit borde äga be­ stämma, att viss vara endast finge avyttras för visst särskilt ändamål eller till viss eller vissa köpare. Därest dylik befogenhet icke kunde anses till­ komma Kungl. Majit på grund av dess ekonomiska lagstiftningsmakt, vore

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 2S4.

det därför nödvändigt, att förevarande förslag kompletterades med en be­

stämmelse av angivet innehåll.

Mot de i förslaget upptagna bestämmelserna om ersättningarnas storlek

vid förfogande ha i ett par yttranden gjorts anmärkningar.

Överståthållarämbetet anförde sålunda:

I fråga örn prissättningen hade rikskommissionen uttalat, att den ledande

principen borde vara, att ersättning vid statliga förfoganden gåves för nöd­

vändiga kostnader, men att därutöver såvitt möjligt blott en skälig vinstpro­

cent medgåves. Kommissionen hade i samband därmed framhållit, att det

mötte stora svårigheter att i en lag fixera nämnda grunder för prissättnings-

arbetet och hade begränsat sig till en bestämmelse i ämnet av det innehåll,

att ersättning skulle utgå efter vad som funnes 'skäligt med hänsyn till gäl­

lande pris’. Denna formulering hade även upptagits i det remitterade försla­

get. Överståthållarämbetet anslöte sig till kommissionens uttalade önskemål

i fråga om prissättningen, men ämbetet ifrågasatte starkt, huruvida det före­

slagna stadgandets utformning gåve tillräcklig ledning för värderingsmyn-

dighetens arbete. I vissa fall torde bestämmelsen till och med kunna med­

föra hinder för tillämpningen av ovanberörda princip. Om exempelvis ett

företag under fredstid anskaffade ett lager av viss vara, varå sedan stor knapp­

het uppkomme, med påföljd att priset för varan starkt ginge i höjden, skulle

företaget enligt förenämnda princip vid beslag av varan erhålla gottgörelse

allenast för sin verkliga anskaffningskostnad jämte skälig affärsvinst. Men

örn skälig hänsyn skulle tagas till gällande pris, såsom i förordningen före­

sloges, torde näppeligen kunna undvikas, att affärsvinsten bestämdes till ett

högst avsevärt belopp. Ämbetet ville på grund härav för sin del förorda en

bestämmelse, som tydligare ålade värderingsmyndigheten att söka vid pris­

sättningen följa de av rikskommissionen angivna riktlinjerna.

Statens jordbruksnämnd anförde:

Med hänsyn till de förhållanden, som finge antagas råda, då en förfo­

gandelag vore i tillämpning, torde det komma att visa sig svårt och i vissa fall

ogörligt att bestämma vad som utgjorde gällande pris. Dessutom borde er­

sättningen i många fall kunna tillmätas med hänsyn till ej endast ett visst

prisläge eller ett författningsvägen fastställt maximipris utan även under

beaktande av andra omständigheter såsom produktions- och fraktkostnader

m. m. Nämnden föreslog därför, att den ersättning skulle utgå, som med

hänsyn till föreliggande omständigheter prövades skälig. Denna formulering

syntes täcka även det fall att kronan förfogade över vara utan att den av-

stodes.

Vad angår formerna för ersättningarnas bestämmande lia förslagen ej mött

någon erinran. Kommerskollegium anförde, att det vöre av synnerlig vikt,

att organisationen utformades så, att en enhetlig prispolitik kunde föras och

att den prispolitik och de prisregleringar, som de statliga myndigheterna

eventuellt kunde finna sig föranlåtna att gå in för, också bleve respekterade

av den myndighet, som hade hand om prissättningen enligt förfogandelagen.

Det vore även önskvärt, att värderingsväsendet organisatoriskt centralisera­

des till en myndighet och ej såsom under kristiden var fallet uppdelades på

ett antal lokala värderingsnämnder.

För de avvikelser från rikskommissionens förslag, som skett i de remitte­

rade förslagen, samt för de ändringar, som sedermera ytterligare gjorts däri,

Kungl. Majlis proposition nr 284.

33

kommer redogörelse att lämnas i det följande. I samband därmed komma

även att beröras de övriga erinringar, som de hörda myndigheterna gjort

mot förslagens detaljer.

Allmänna synpunkter.

Erfarenheterna från det senaste världskriget giva vid handen, att det vid

krig eller krigsfara eller eljest av krig föranledda utomordentliga förhållan­

den kan vara nödvändigt att företaga ingripande åtgärder av olika slag i syf­

te att reglera produktion och konsumtion av förnödenheter, som äro av vikt

för folk- eller krigshushållningen. Under världskriget gavs i sådant hänse­

ende åt Kungl. Maj:t bland annat en vidsträckt rätt att förfoga över förnöden­

heter, som voro av vikt för befolkningen eller det allmänna.

Det nuvarande tidsläget måste anses oundgängligen kräva, att frågan om

en beredskapslagstiftning av detta slag upptages till övervägande. Från

rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap har också förslag här­

om inkommit till Kungl. Majit. Den närliggande frågan om prispolitiken

under utomordentliga förhållanden och en lagstiftning om maximipris kom­

mer senare i dag att anmälas av chefen för finansdepartementet.

De hos oss nu gällande förfogandelagarna avse huvudsakligen militära

förhållanden. De viktigaste av dessa lagar äro den militära förfogandelagen,

som tillgodoser krigsmaktens omedelbara behov av förnödenheter i allmän­

het vid krig eller krigsfara, och rekvisitionslagen, som avser de mera tillfäl­

liga och lokala behoven av förnödenheter vid mobilisering.

Enligt såväl rikskommissionens förslag som det remitterade förslaget skul­

le i händelse av krig, krigsfara eller eljest utomordentliga, av krig föranledda

förhållanden antagas en förfogandelag, utformad i nära anslutning till de

under världskriget gällande allmänna förfogandelagarna. Denna lag skulle

emellertid icke föreläggas riksdagen, förrän en situation inträtt, som kunde

antagas påkalla lagens tillämpning. Sedan lagen trätt i kraft, skulle den mi­

litära förfogandelagen upphöra att äga giltighet.

Det torde vara uppenbart, att under utomordentliga situationer en allmän

förfogandelagstiftning icke kan undvaras. Visserligen är det önskvärt, att de

regleringar med avseende å produktion och konsumtion, som vid dylika till­

fällen kunna finnas erforderliga, såvitt möjligt ske med stöd av frivilliga

överenskommelser. Med hänsyn, bland annat, till den organisation, som nu­

mera i motsats till förhållandena under det senaste världskriget är uppbyggd

för avsättningen av de viktigaste livsmedlen från jordbruksproduktionen, tor­

de också större möjligheter till frivilliga överenskommelser vara för handen

än under nyssnämnda kristid. I sista hand måste emellertid medel finnas att

även utan enskildas biträde kunna vidtaga åtgärder, vilka ur det allmännas

synpunkt framstå såsom nödvändiga och ändamålsenliga.

En lagstiftning av den art, varom här är fråga, måste uppenbarligen läm­

na möjlighet att snabbt, smidigt och effektivt ingripa med de åtgärder, som

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 284.

3

Departe­

ments­

chefen.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

påkallas av de skiftande förhållanden, vilka kunna uppkomma vid ett kris- läge. Det synes därför ofrånkomligt att giva en dylik lagstiftning en avse­ värd räckvidd. Lagstiftningen bör emellertid komma till användning endast i utomordentliga situationer och på grund av synnerligen starka skäl. För­ foganden med stöd av densamma böra självfallet icke givas större omfattning än som oundgängligen påkallas av förhållandena. I ett yttrande har ifråga­ satts att införa särskilda, mera begränsade regler om förfogande, avsedda för mindre allvarliga situationer. Detta synes varken vara erforderligt eller lämpligt. I dylika fall torde finnas goda utsikter att genom frivilliga avtal med exempelvis sammanslutningar av producenter eller återförsäljare kom­ ma till rätta med föreliggande svårigheter.

Att såsom rikskommissionen föreslagit uppskjuta den erforderliga lagstift­ ningen till dess en aktuell krissituation inträtt anser jag ej tillrådligt. Det måste vara av största vikt att omedelbart vid uppkomsten av en sådan situa­ tion kunna igångsätta de regleringar inom folk- eller krigshushållningens område, som kunna vara påkallade, över huvud måste man bereda sig på att ett krisläge kan uppstå hastigare än vad man tidigare föreställt sig. Ett önskemål är vidare, att de principer, varå lagstiftningen bygger, granskas av riksdagen redan innan en situation inträder, som kan påkalla lagstiftningens tillämpning.

I anslutning till vad rikskommissionen föreslagit och vad som stadgades i kristidens förfogandelagar torde böra gälla, att lagstiftningen skall kunna sät­ tas i tillämpning vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Med hänsyn till de genomgripande verkningar, som förfoganden med stöd av en lagstiftning av förevarande art kunna medföra för den enskilde, bör uppenbarligen under tid då riksdagen är samlad fordras riksdagens sam­ tycke för att lagstiftningen skall få tillämpas. Det torde emellertid vara nöd­ vändigt att bemyndiga Konungen att under tid, då riksdagen ej är samlad, meddela förordnande härom. I detta hänseende kan ledning hämtas av be­ stämmelserna i militära förfogandelagen. I likhet med vad där stadgas bör gälla, att Konungen skall vara pliktig att innan Konungen meddelar sådant förordnande utfärda riksdagskallelse, såvida ej riksdagen ändock skall sam­ manträda inom trettio dagar. Om av Konungen meddelat förordnande ej blir av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början gil­ lat, bör detsamma efter utgången av nämnda lid upphöra att lända till efter­ rättelse. Det torde kunna förutsättas, att Konungen ej använder sig av detta bemyndigande, örn ej väsentliga olägenheter skulle vara förbundna med ett uppskov. I sådana utomordentliga situationer, som här avses, är det själv­ fallet, att Konungen har behov av riksdagens stöd.

Det må anmärkas, att vad nu anförts i allt väsentligt synes äga motsvaran­ de tillämpning även i fråga om lagstiftningen örn maximipris. Sålunda tor­ de en av riksdagen godkänd maximiprislagstiftning böra föreligga redan före ett krisläge, som kan påkalla lagstiftningens tillämpning, för att vara färdig att komma till användning så snart av krig eller krigsfara föranledda utom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

35

ordentliga förhållanden det påkalla. I förslaget till maximiprislag har chefen

för finansdepartementet också anslutit sig till denna uppfattning.

I och med att en förfogandelag av nu föreslagen natur antages kommer

den militära förfogandelagen icke längre att ha någon uppgift att fylla, var­

för densamma kan upphävas.

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår är rikskommissionens

förslag till allmän förfogandelag beträffande de särskilda bestämmelserna

om förfoganden i huvudsak uppgjort efter mönster av 1918 års förfogande­

lag. Innehållet i sistnämnda lag var resultatet av ett under flera år fortsatt

lagstiftningsarbete, varvid tillfälle gavs att småningom utfylla de luckor, som

vid tillämpningen framträtt. Ett för en kommande kris avsett förslag till ny

förfogandelag synes därför i stort sett kunna grundas på stadgandena i

nämnda lag. Endast i två mera väsentliga hänseenden förekomma i riks­

kommissionens förslag vissa avvikelser från 1918 års lag, nämligen med av­

seende å dels ersättningens storlek vid förfogande, dels ock formerna för

ersättningens bestämmande.

Vad först angår frågan om ersättningens storlek hänvisade 1918 års för­

fogandelag härutinnan till då gällande rekvisitionslag, enligt vilken ersätt­

ning för i anspråk tagen egendom skulle utgå efter fulla värdet. Samma

princip tillämpas jämväl enligt 1938 års rekvisitionslag och övriga nu gäl­

lande förfogandelagar.

I rikskommissionens förslag till allmän förfogandelag stadgades, liksom

enligt det remitterade förslaget, att den ersättning skulle utgå, som prövades

skälig med hänsyn till gällande pris. I motiven anförde kommissionen, att

ersättning i anledning av förfoganden borde givas för nödvändiga kostnader

och därutöver såvitt möjligt med en skälig vinstprocent.

Ersättningsbestämmelsernas avfattning torde emellertid icke giva uttryck

åt den innebörd de enligt motiven avsetts skola äga. Det gällande priset å en

vara kan sålunda överstiga omkostnader och skälig vinst. Såsom i ett ytt­

rande framhållits skulle bestämmelserna kunna leda till att den som under

fredstid anskaffat ett lager av en viss vara, varå sedan stor knapphet upp-

komme med påföljd att priset för varan starkt ginge i höjden, erhölle gott-

görelse efter alltför högt pris.

Det synes ej vara möjligt att i lag uttömmande angiva alla de omständig­

heter, som böra inverka på ersättningens bestämmande vid förfogande. Så­

som en allmän huvudregel torde emellertid böra stadgas, att ersättning vid

förfogande skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nöd­

vändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst

eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Under världskriget tillämpades den praxis, att när förnödenhet, varå maxi-

mipris fastställts, togs i anspråk enligt förfogandelagstiftningen, ersättningen

för förnödenheten bestämdes till maximipriset. Någon föreskrift härom

fanns dock icke i förfogandelagarna. I rikskommissionens förslag till allmän

förfogandelag har upptagits ett stadgande örn att ersättningen ej får bestäm­

mas högre än maximipriset. Emellertid har jag ej ansett, att erfarenheten

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

givit vid handen, att tillräcklig anledning föreligger för att i lagen upptaga en

uttrycklig bestämmelse härom.

I motiven till sitt förslag har rikskommissionen anfört, att principen om

ersättning till fulla värdet kunde godtagas, då det gällde sådan rekvisition av

förnödenheter och tjänstbarheter, som enligt rekvisitionslagen kunde ifråga­

komma för fyllande av tillfälliga militära behov. Det torde dock icke vara

lämpligt, att ersättningsreglerna i anledning av statliga förfoganden skola

hava olika lydelse i lagar, som kunna komma att tillämpas jämsides och å

samma slag av förnödenheter. De nu föreslagna ersättningsreglerna böra där­

för göras tillämpliga även i fråga om gottgörelse enligt rekvisitionslagen.

Detsamma bör även gälla beträffande lagen om förfogande för luftskyddets

behov, häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen. Jag

har därför, i samråd med chefen för försvarsdepartementet, låtit upprätta för­

slag till motsvarande ändringar i ersättningsreglerna i rekvisitionslagen samt

häst- och fordonsanskaffningslagen ävensom, i samråd med chefen för social­

departementet, till motsvarande ändringar i ersättningsreglerna i luftskydds-

förfogandelagen. Däremot erfordras ej någon ändring i fartygsuttagnings­

lagen, då denna beträffande värderingen endast hänvisar till rekvisitions­

lagen.

Vad härefter angår frågan örn formerna för ersättningens bestämmande

föreskrevs i 1918 års förfogandelag, att därutinnan skulle gälla vad i rekvi­

sitionslagen stadgades örn likvid för fullgjord rekvisition. Den enligt då gäl­

lande rekvisitionslag bestämda organisationen för värderingarna utgjordes

av en central nämnd för hela riket, riksvärderingsnämnden, och lokala vär-

deringsnämnder, över vilkas beslut besvär kunde anföras hos riksvärderings­

nämnden. 1938 års rekvisitionslag överensstämmer med avseende å organi­

sationen för värderingarna i huvudsak med vad sålunda tidigare gällt.

Enligt rikskommissionens förslag skulle emellertid i samband med att för­

fogandelagen trädde i tillämpning och vissa kristidskommissioner tillsattes,

vilket förutsattes skola ske samtidigt, riksvärderingsnämnden ersättas av en

central nämnd med något ändrad sammansättning, kallad statens värderings-

nämnd. Innan så skett skulle riksvärderingsnämnden fungera som högsta

värderingsorgan beträffande rekvisitionsfrågor samt rörande ersättningar

enligt förfogandelagen för luftskyddets behov och enligt militära förfogande­

lagen. Enligt förslaget skulle, då den allmänna förfogandelagen trädde i

tillämpning, de lokala värderingsnämnderna icke ha att befatta sig med er­

sättningsfrågor enligt denna lag, vilka i stället skulle avgöras av den centrala

värderingsmyndigheten. De lokala nämnderna skulle i fortsättningen endast

verkställa taxesättningar och värderingar enligt rekvisitionslagen och enligt

förfogandelagen för luftskyddets behov.

Medan riksvärderingsnämnden består av fem ledamöter, av vilka tre, där­

ibland ordföranden, utses av Kungl. Majit samt övriga två ledamöter utses

av ordföranden för varje särskilt ärende bland vissa av kommerskolle­

gium och lantbruksstyrelsen föreslagna personer, skulle enligt rikskommis­

sionens förslag statens värderingsnämnd bestå av tre av Kungl. Maj :t utsedda

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

37

ledamöter samt därutöver av två ledamöter, den ena utsedd av industrikom­ missionen och den andra av folkhushållningskommissionen. Nämnden skul­ le kunna uppdelas på avdelningar samt vid behov äga höra sakkunniga.

Genom de föreslagna nya grunderna för sammansättningen av den cen­ trala värderingsnämnden erhåller denna en fastare uppbyggnad än den nu­ varande riksvärderingsnämnden, vilket är ägnat att medföra ett mera enhet­ ligt bedömande av ersättningsfrågorna. Genom att de centrala organ, som enligt den uppgjorda planen för förvaltningssystemet under en kristid när­ mast skola handhava krisförvaltningen å industriens och folkhushållningens områden, skola utse två ledamöter i nämnden, ökas även möjligheterna för en önskvärd samverkan mellan nämnden och ifrågavarande krisorgan.

Det synes vidare lämpligt, att de lokala värderingsnämndernas befattning med prissättningen under en kristid icke avser ersättning i anledning av för­ foganden enligt allmänna förfogandelagen. De lokala värderingsnämndema togos för övrigt endast i mycket ringa mån i anspråk i fråga om ersättningar enligt kristidens förfogandelagar.

Rikskommissionens förslag innebar såsom förut nämnts, att förslaget till allmän förfogandelag icke skulle föreläggas riksdagen förrän en krissituation inträtt och att genom en särskild lag, som skulle utfärdas samtidigt med förfogandelagen, skulle bestämmas, att riksvärderingsnämndens åligganden skulle överflyttas å statens värderingsnämnd. Om såsom tidigare förordats den allmänna förfogandelagen redan nu antages, torde icke finnas något bärande skäl att giva den centrala nämnden nytt namn. I stället böra rekvisitionslagens bestämmelser om riksvärderingsnämndens sammansätt­ ning ändras till huvudsaklig överensstämmelse med vad kommissionen före­ slagit beträffande statens värderingsnämnd och riksvärderingsnämnden bi­ behållas såsom centralt organ även sedan förfogandelagen trätt i tillämp­ ning. Av de ledamöter i nämnden, som enligt förslaget skulle tillsättas av industrikommissionen och folkhushållningskommissionen, torde, innan såda­ na organ kommit till stånd, den ene böra utses av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen. Sedan kommissionerna tillsatts, synes Kungl. Majit böra i administrativ väg förordna, att dessa ledamöter skola utses av kommissionerna. I lagen torde dock endast böra stadgas, att ifrågavarande båda ledamöter skola utses den ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen eller ock, örn Konungen så bestämmer, av andra centrala myndigheter med sakkunskap inom industriens eller folkhushållningens om­ råde. Vad i rikskommissionens förslag och det remitterade förslaget stad­ gas om statens värderingsnämnd bör sålunda i stället lia avseende å riks­ värderingsnämnden. Bestämmelserna i förslaget om statens värderings- nämnds sammansättning kunna utgå och den särskilda lagen örn överflyt­ tande till statens värderingsnämnd av de riksvärderingsnämnden åvilande skyldigheterna blir följaktligen icke erforderlig.

Jag övergår nu till en redogörelse för de särskilda bestämmelserna i för­ slagen.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Speciell motivering.

Förslaget till allmän förfogandelag.

Rubriken.

Den i 1918 års förfogandelag använda rubriken dag om förfogande över viss egendom under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden’ har synts kunna förkortas till Allmän förfogandelag’.

Inledande bestämmelse.

1 §•

I denna paragraf angivas förutsättningarna för att den föreslagna lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning. I överensstämmelse med vad i den allmänna motiveringen uttalas har i 1 § stadgats, att ifrågavarande be­ stämmelser, 2—22 §§, skola äga tillämpning allenast när särskilt förordnande meddelats därom av Konungen antingen mellan riksdagarna ensam eller un­ der riksdagen med dess samtycke. Övriga bestämmelser i förslaget, som avse ansvar m. m., beröras däremot ej av att förordnande om lagens tillämpning icke längre är gällande. Har förordnande örn sådan tillämpning meddelats, skall sålunda ansvar kunna ådömas för brott mot lagen, som skett under tiden för förordnandet, även sedan detta upphört att gälla.

Örn förfogande.

2—3 §§.

Dessa paragrafer motsvara i huvudsak 2—4 §§ av 1918 års förfogandelag och 2—3 §§ av militära förfogandelagen.

Enligt det remitterade förslaget till allmän förfogandelag utgjordes föremå­ len för förfogande av livsmedel, foder för kreatur, bränsle, beklädnadsvara eller annan för befolkningen viktig förnödenhet eller förnödenhet som är be­ hövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna. Den­ na formulering ansluter sig i huvudsak till 1918 års förfogandelag.

I överensstämmelse med förslaget till maximiprislag har i 2 § första styc­ ket såsom föremål för förfogande även upptagits förnödenheter, som äro av vikt för produktionen, varjämte den i det remitterade förslaget införda upp­ räkningen av vissa varutyper, såsom överflödig, uteslutits.

4—6

§§.

Bestämmelserna i dessa paragrafer ha motsvarighet i 5 § av 1918 års för­ fogandelag samt, såvitt angår förfogande över fabrik eller annan dylik an­ läggning, i 4—5 §§ av militära förfogandelagen.

7 §•

Denna paragraf har motsvarighet i 5 § av 1918 års förfogandelag men sak­ nar motsvarighet i militära förfogandelagen.

Kungl. Majlis proposition nr 284.

39

I det remitterade förslaget hade stadgandet följande lydelse:

Finnes erforderligt för beredande av bostad åt husvilla, att kronan förfogar

över byggnad, vare ägare eller innehavare av byggnad pliktiga att, i den mån

Konungen så förordnar, upplåta byggnaden eller del därav till kronan, så­

framt den ej erfordras till bostad eller för rörelse eller annan verksamhet eller

eljest genom upplåtelsen skulle vållas avsevärd skada eller olägenhet. Vad

sålunda stadgas om byggnad skall äga motsvarande tillämpning beträffande

markområde samt bostadslägenhet eller annat utrymme.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sitt yttrande anfört:

Den använda formuleringen — som för övrigt även rent språkligt sett icke

vöre lycklig — syntes icke fullt klar beträffande omfattningen av ägarens

eller innehavarens rätt att för eget bruk disponera byggnaden, och någon fö­

reskrift lämnades icke angående sättet för denna frågas bedömande i det sär­

skilda fallet. Länsstyrelsen ifrågasatte, huruvida icke till förekommande av

tvistigheter ett förtydligande i dessa hänseenden kunde vara lämpligt. Sär­

skilt synes ordet 'såframt' icke väl valt, då det lätteligen kunde ingiva ägare

eller innehavare av byggnad den föreställningen, att kronans förfoganderätt

uteslötes helt, så snart någon del av byggnaden för ägaren eller innehavaren

vore behövlig till bostad etc.

Med beaktande av denna anmärkning har ordet 'såframt' utbytts mot ut­

trycket 'i den mån’.

8

§■

Denna paragraf har ej motsvarighet vare sig i 1918 års lag eller i mili­

tära förfogandelagen.

Rikskommissionen har härom anfört:

I motiven till 1918 års förfoganderättslag framhöll departementschefen

vid 2 § 1 mom. att ordet 'vara' i den föreslagna lagtexten var avsett att an­

vändas i mycket vidsträckt bemärkelse, vilket hade framhållits redan vid

föregående tillfällen, då ifrågavarande lagstiftning varit under behandling,

och vilken även tillämpningen givit uttryck åt. T. ex. gas och elektrisk kraft

vöre sålunda enligt lagens mening att anse såsom en vara.

Kristidens förfoganderättslagar togos i mycket ringa utsträckning i an­

vändning för förfogande för kronans räkning över elektrisk kraft. Vid even­

tuellt i framtiden inträdande krig eller kristillstånd måste man emellertid

med all sannolikhet räkna med att elektrisk kraft för olika ändamål måste

tagas i anspråk i mycket stor omfattning. Med anledning härav har det

synts rikskommissionen angeläget att direkt i lagen utsäga, att elektrisk

kraft må jämlikt lagen tagas i anspråk för kronans räkning.

Då behov av tillgång på elektrisk kraft under framför allt krigstider tor­

de uppstå mycket plötsligt, t. ex. för eliminering av oförmodade ström­

avbrott å järnvägarnas eller de större städernas kraftledningar eller dylikt,

måste det system, varigenom kraft från annat håll skall kunna dirigeras

till den plats, där behov av kraft föreligger, fungera snabbt och utan onö­

dig omgång. Det system för expropriation, som gäller beträffande de i 2 §

omnämnda förnödenheterna, har för sådant ändamål icke synts tillräckligt

smidigt. Själva beslutet, att viss elektrisk anläggning skall vara skyldig

att vid behov tillhandahålla elektrisk kraft eller eljest upplåta anläggningen,

t. ex. för överföring av elektrisk kraft från annat håll genom anläggningens

ledningar, måste självfallet meddelas av Konungen, men detta beslut torde

allenast höra innehålla en generell bestämmelse, att innehavaren av anlägg-

«

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

ningen är skyldig att vid behov tåla ett sådant förfogande. Därefter bör det

tillkomma den myndighet, som det åligger att sköta regleringen av kraft­

distributionen i landet, att för varje särskilt fall giva de order, som må fin­

nas erforderliga för anläggningens tagande i anspråk. En sådan order eller

anfordran bör kunna ske på snabbaste sätt, såsom per telegraf eller telefon

med därefter följande skriftlig bekräftelse.

Såsom rikskommissionen framhållit avsågs enligt 1918 års förfogandelag

att inbegripa elektrisk kraft under vara, som enligt lagen kunde tagas i an­

språk. I följd härav innebär den i rikskommissionens förslag stadgade rät­

ten att förfoga över elektrisk kraft icke i sak någon nyhet i förhållande till

1918 års lag. Så är däremot fallet med den föreslagna proceduren för ian­

språk tagandet.

I denna del överensstämmer nu förevarande förslag med rikskommissio­

nens förslag och det remitterade förslaget. Dock har, i likhet med vad i

2 § stadgats, föreskrivits, att förfogandet kan avse även produktionens be­

hov av elektrisk kraft.

9—10 §§.

Dessa paragrafer motsvara i huvudsak bestämmelserna i 6—7 §§ av 1918

års förfogandelag och ha även motsvarighet i 2 § andra stycket samt 6 och

7 §§ av militära förfogandelagen.

11

§•

Bestämmelserna i denna paragraf ha motsvarighet i 2 § 3 mom. och 8 § av

1918 års förfogandelag samt 8 § av militära förfogandelagen.

I det remitterade förslaget stadgades, att förnödenhet, som enligt 2 § skul­

le avstås till kronan, skulle av ägaren eller innehavaren avlämnas inom tid

och å ort inom länet, som bestämdes av Konungen eller av den Konungen

därtill bemyndigat.

Statens jordbruksnämnd har härom i sitt yttrande anfört:

Föreskriften om att avlämnandet skulle ske å ort inom länet torde ha

tillkommit bland annat i syfte att icke belasta avlämnaren med allt för

dryga fraktkostnader. I många fall skulle emellertid ett upprätthållande av

denna bestämmelse icke endast onödigtvis förrycka de normala avsättnings-

vägarna utan även, särskilt i gränstrakterna mellan olika län, föranleda

ökade omkostnader. Orden 'inom länet’ syntes sålunda lämpligen böra

utgå. Någon anledning att befara, att en dylik jämkning av bestämmel­

serna skulle komma att föranleda missbruk, torde ej föreligga.

Vad i nämnda yttrande erinrats emot begränsningen av skyldighet att av­

lämna förnödenhet till ort inom länet synes förtjäna beaktande. Emellertid

torde avlämnaren ej skäligen kunna åläggas att leverera förnödenheterna

var som helst i riket. Han skulle därigenom kunna nödgas att förskjuta

högst betydande fraktkostnader. Den i yttrandet framhållna synpunkten sy­

nes tillräckligt tillgodoses, om leveransskyldigheten begränsas till den ort

inom länet eller angränsande län, som bestämmes av Konungen eller av

den Konungen därtill bemyndigat.

Kungl. Maj:ts proposition nr

284.

41

12

§.

Denna paragraf motsvarar 10 § av 1918 års förfogandelag och 10 § av

militära förfogandelagen.

13 §.

Paragrafen har motsvarighet i 13 § av 1918 års förfogandelag men saknar

motsvarighet i militära förfogandelagen. Bestämmelse om skyldighet för

kronan att i fall som avses i paragrafen svara för ersättningen har upptagits

i 20 §.

Örn de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, m. m.

14—15 §§.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om grunderna för ersättningens

bestämmande samt om taxors upprättande.

Enligt 1918 års förfogandelag skulle anspråk på ersättning, som föranleddes

av förfogandelagen, prövas enligt de grunder örn vilka förmäldes i rekvisi­

tionslagen. Angående sätt och tid för ersättningens bestämmande och er­

läggande skulle gälla vad i sistnämnda lag stadgades om likvid för fullgjord

rekvisition. Även den militära förfogandelagen hänvisar beträffande grun­

derna för ersättningarnas bestämmande till rekvisitionslagen.

I rikskommissionens förslag liksom i det remitterade förslaget till allmän

förfogandelag ha däremot ersättningsregler upptagits. Bestämmelserna ha

motsvarighet i 7 och 8 §§ av rekvisitionslagen.

Angående de i nu förevarande förslag upptagna ersättningsreglernas prin­

cipiella innebörd hänvisas till vad i den allmänna motiveringen anförts. I

det remitterade förslaget stadgades, att i taxorna skulle upptagas pris med

belopp, som bestämdes med hänsyn tagen till de vid tiden för taxornas

upprättande gällande pris. Med de grunder för ersättningens bestämmande

som stadgats i nu förevarande förslag torde i stället hänsyn böra tagas till

de vid nämnda tid föreliggande omständigheter.

Statens jordbruksnämnd har anmärkt, att det för vissa jordbruksprodukter

kunde befinnas lämpligt att skilda taxepriser fastställdes för olika tidpunkter.

Särskilt gällde detta beträffande spannmål, för vilken vara priserna lämp­

ligen borde successivt stiga under konsumtionsåret.

Den sålunda berörda synpunkten lärer komma att beaktas vid taxesättning-

arna eller värderingarna. Att härom införa någon bestämmelse i lagen torde

emellertid icke vara erforderligt.

I 14 § andra stycket i förevarande förslag har upptagits en bestämmelse

av innehåll, att i fråga örn egendom, som enligt 4 § upplåtes till kronans

begagnande, ersättning skall lämnas för den för upplåtaren förlorade av­

kastning eller nytta. Upplåtelse till kronan av mark för avverkning av därå

växande skog faller uppenbarligen under 4 § i förslaget.

Då mark upplåtits till kronan för avverkning av skog, torde ersättnings-

plikten i regel komma att omfatta skyldighet att utgiva gottgörelse för träd

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

elier annat, som avståtts till kronan, vilket torde motsvara den för upplåtaren

förlorade avkastningen. Frågan, örn träden avståtts till kronan redan genom

eventuell ^stämpling eller först vid avverkningen, synes ej kunna generellt

avgöras utan bör bedömas med hänsyn till omständigheterna i det särskilda

fallet. Upplåtelse av mark för skogsavverkning bör ske med beaktande

i görligaste mån av ägarens eller innehavarens intressen och följaktligen

icke erhålla större omfattning än som med hänsyn till det allmännas be­

hov kan vara nödvändigt. Det är givetvis i hög grad önskvärt, att kronan

snarast möjligt preciserar sina anspråk med avseende å skogsavverkningen.

Vad sålunda anförts om upplåtelse av mark för avverkning av skog torde

äga tillämpning även å åtskilliga andra markupplåtelser, då avkastning eller

liknande avses att tagas i anspråk med äganderätt.

16 §.

Rikskommissionens förslag liksom det remitterade förslaget upptog utför­

liga föreskrifter om vilka tidpunkter, som skulle tagas i betraktande vid er­

sättningarnas bestämmande. Avgörande skulle därvid vara de priser som

gällde, då förordnande örn avstående av förnödenheten meddelades, då för­

nödenheten framvanns eller infördes, då beredningen därav ägde rum o. s. v.

Likartade stadganden återfinnas i 11 § 2 mom. av 1918 års förfogandelag

och 11 § andra stycket av militära förfogandelagen.

Med de grunder för ersättningens bestämmande, som stadgats i nu före­

varande förslag, torde emellertid hänsyn böra tagas till alla vid ifrågakom-

mande tider föreliggande omständigheter samt till därvid gällande taxor.

I 1918 års förfogandelag liksom i militära förfogandelagen stadgades, att

ersättning för förnödenhet, vars avstående föregåtts av beslag, skulle bestäm­

mas efter det pris, som gällde, då förordnande örn beslaget gavs.

I rikskommissionens förslag och det remitterade förslaget har emellertid

stadgats, att om förnödenhet avståtts i fall som avses i 2 § första stycket

av nu förevarande förslag ersättning skulle utgå med hänsyn till gällande

pris vid tidpunkten för förordnandets meddelande.

Det torde visserligen ofta sakna större praktisk betydelse om ersättning

för i anspråk tagna förnödenheter utgår efter omständigheterna vid tiden för

beslags verkställande eller vid den tid då föreskrift sedermera meddelas örn

förnödenhetens avstående. Det bör nämligen tillses att beslagstiden i möj­

ligaste mån inskränkes. Emellertid torde i regel ägarens eller innehavarens

intressen bättre tillgodoses, om ersättningen beräknas efter tiden för med­

delande av föreskrift om förnödenhetens avstående än efter tiden för besla­

get. I allmänhet torde man nämligen under en kristid kunna räkna med att

en fortgående prisstegring ej kan undvikas och att prisnivån alltså är högre

vid den förstnämnda tidpunkten. Det synes även ur principiella synpunkter

vara riktigast att i förevarande avseende välja den tidpunkt då föreskriften

meddelats örn förnödenhetens avstående. Med hänsyn härtill ansluter jag

mig i denna del till det remitterade förslaget.

Enligt det remitterade förslaget skall, då egendom med stöd av 4, 7 eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

43

8 § upplåtits till kronan, ersättningen bestämmas med hänsyn till gällande

pris under den tid upplåtelsen ägt rum. Enligt nu förevarande förslag bör,

såsom nyss sagts, hänsyn tagas till föreliggande omständigheter och gällan­

de taxor för samma tid. I anslutning till 14 § har förut framhållits, att då

mark enligt 4 § upplåtits för avverkning av skog, ersättningsplikten i regel

kommer att omfatta värdet av träd eller annat, som till följd av upplåtelsen

avstås till kronan. I ett dylikt fall synes ersättningen böra beräknas med

hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då kronan förfogat över träden,

vilket även ur praktiska synpunkter torde vara den mest tillfredsställande

lösningen.

17 §.

Enligt det remitterade förslaget skulle skälig ersättning utgå till ägare eller

innehavare för det han enligt 11 § upplagt, förvarat eller vårdat gods, som

skulle avstås till kronan eller tagits i beslag, ävensom för forsling av förnö­

denheten till orten för avlämnandet. Denna paragraf har motsvarighet i

2 § 3 mom. och 8 § av 1918 års förfogandelag samt 8 § av militära förfo­

gandelagen.

Statens jordbruksnämnd har i sitt yttrande anfört:

Enligt denna paragraf vore innehavare av förnödenhet, som enligt 11 §

upplagt, förvarat eller vårdat den eller ock, då förnödenheten skulle avläm­

nas å annan ort än den, där förnödenheten funnes, forslat den till orten för

avlämnandet, berättigad att härför åtnjuta skälig ersättning av kronan. Be­

träffande jordbruksalster borde emellertid producenter eller andra inne­

havare av desamma som regel icke åtnjuta ersättning i förevarande avseen­

den i andra fall, än då desamma på grund av statliga ingripanden belastats

med merkostnader utöver dem, som under normala förhållanden vore för

var och en förenad med vård och lagring samt transporter av motsvarande

vara. Detta innebure, att man vid bedömande av ersättningens skälighet

borde taga i betraktande, huru de normala avsättningsförhållandena gestal­

tade sig i varje särskilt fall och i vad mån i det för varan fastställda ersätt-

ningspriset inginge gottgörelse för kostnader av nu ifrågavarande slag, exem­

pelvis för mjölkens forsling till mejeri.

Enligt militära förfogandelagen liksom enligt 1918 års förfogandelag skall

ägare eller innehavare av förnödenhet, som skall avstås till kronan eller

tagits i beslag, erhålla ersättning för nödig kostnad för det han upplagt, för­

varat elier vårdat förnödenheten. Skall förnödenheten avlämnas å annan ort

än den där förnödenheten finnes, må ägare eller innehavare åtnjuta ersätt­

ning för förnödenhetens forsling till orten för avlämnandet.

Såsom i berörda yttrande framhållits bör särskild ersättning som regel ej

utgå till producenter eller andra innehavare av förnödenheter i förevarande

hänseende, örn de icke på grund av statliga ingripanden belastats med mer­

kostnader utöver dem som under normala förhållanden äro för var och en

förenade med vård och lagring samt transporter av varan. Detta torde

emellertid utan särskilt lagstadgande komma att iakttagas vid taxesättning-

arna eller värderingarna. Lagrummets innebörd torde dock bättre komma

till uttryck, örn bestämmelsen avfattas så alt ersättning må utgå efter vad

som finnes skäligt.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

18 §.

Paragrafens första och tredje stycken motsvara 9 § av 1918 års förfo­

gandelag och 9 § av militära förfogandelagen. Andra och fjärde styckena

ha motsvarighet i 5 § av 1918 års lag, 4 § av militära förfogandelagen samt

9 § rekvisitionslagen.

I det remitterade förslaget stadgades, att örn egendom, varöver kronan

förfogat med nyttjanderätt, utan ägarens eller innehavarens förvållande lidit

skada eller betydligare försämring, skälig ersättning därför skulle lämnas.

Emellertid torde fall förekomma, då ersättning bör kunna utgå, även örn

någon ringare grad av vållande ligger ägare till last. Bestämmelsen synes

därför i stället böra formuleras så, att om sådan egendom lidit skada eller

avsevärd försämring, skälig ersättning därför skall lämnas.

19—20 §§.

19 § och 20 § första stycket ha i huvudsak sin motsvarighet i rekvisitions­

lagen 13—15 §§. Rörande andra stycket i 20 § hänvisas till vad som förut

anförts under 13 §.

21 §.

Denna paragraf har motsvarighet i 12 § av 1918 års förfogandelag och

12 § av militära förfogandelagen.

Örn uppgiftsplikt.

22

§.

Paragrafen överensstämmer i huvudsak med 14 § av 1918 års förfogandelag

och har motsvarighet i 13 § av militära förfogandelagen. Förbud att yppa

vad som inhämtats vid undersökning eller granskning, varom i förevarande

paragraf förmäles, har stadgats i 24 § av förslaget.

Om straff och åtal.

23—25 §§.

Dessa paragrafer innehålla bestämmelser om straff och andra påföljder för

brott mot lagen. De lia motsvarighet i 15—16 §§ av 1918 års förfogandelag

samt 14—15 §§ av militära förfogandelagen.

I rikskommissionens förslag stadgades, att den som med vetskap om för­

ordnande om förfogande eller beslag olovligen förfogade över, undanstucke,

skadade eller förstörde förnödenhet eller annat, som förordnandet avsåge,

eller underläte att fullgöra skyldighet att taga hand om sådan förnödenhet

eller eljest åsidosatte vad på honom ankomme till fullgörande av förordnan­

det eller av föreskrifter, som meddelats med stöd av lagen, skulle straffas

med dagsböter eller fängelse eller om omständigheterna vöre synnerligen för­

svårande med straffarbete i högst två år. Samma straff skulle följa, om nå­

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

45

gon vägrade lämna upplysning eller lämnade oriktig upplysning i fall, då

upplysningsplikt ålåge honom enligt lagen eller enligt bestämmelser som ut­

färdats med stöd av densamma, eller sökte vilseleda myndighet i samband

med undersökning eller granskning som avsåges i lagen.

I det remitterade förslaget har därjämte föreskrivits, att egendom som ge­

nom det brottsliga förfarandet undanhållits kronan skulle vara förverkad.

Om gärningsmannen skadat, förstört eller avyttrat egendomen, skulle han

vara skyldig utgiva dess värde.

Enligt 1918 års förfogandelag var straffet för motsvarande brott böter från

och med etthundra till och med tiotusen kronor eller fängelse. Vore omstän­

digheterna synnerligen förmildrande, finge böterna nedsättas till tio kronor.

Örn omständigheterna vore synnerligen försvårande, finge dömas till straffar­

bete i två år. Några bestämmelser om förverkande innehöll däremot lagen icke.

Emellertid stadgades därjämte i allmänhet i de särskilda med stöd av för­

fogandelagen utfärdade tillämpningsförordningarna bl. a. att för uraktlåten­

het att fullgöra i dessa ålagd uppgiftsskyldighet eller för brott mot däri stad­

gade förbud att sälja varorna till andra än folkhushållnings- eller industri-

kommissionerna kunde dömas till böter motsvarande fyra gånger värdet av

varorna, dock minst femtio kronor och högst tiotusen kronor.

Det kan betvivlas om dagsböter såsom normalstraff är en tillräckligt av­

skräckande påföljd för brott av ifrågavarande slag, där motivet i de flesta

fall torde vara att söka i vinningslystnad. Av erfarenheterna från kristiden

torde framgå, att den ekonomiska vinsten av dessa lagöverträdelser ofta kan

vara mycket stor. Med hänsyn härtill synes lämpligt att i lagen upptaga be­

stämmelser örn förverkande. Emellertid torde ifrågavarande påföljd ej böra

obligatoriskt tillämpas vid överträdelser av lagen.

I de åren 1917—1923 gällande prisockerlagarna — vari bl. a. stadgades

straff för den som beträffande livsmedel etc. antingen vid avyttring tog eller

betingade sig oskäligt pris eller för avyttring utbjöd varan för dylikt pris

eller ock från avyttring undanhöll vara, som han därför tillverkat, framvun-

nit eller annorledes förvärvat, under sådana omständigheter att uppenbar

fara för oskälig prisstegring förelegat, eller under angivna omständigheter för

föryttring köpte eller eljest såsom mellanhand förvärvade vara — var straf­

fet första gången böter från och med tjugufem till och med tiotusen kronor

eller fängelse i högst ett år. Därjämte stadgades emellertid, att domstolen,

efter ty skäligt funnes, kunde förplikta gärningsmannen att utgiva, helt eller

delvis, värdet av taget eller betingat vederlag, värdet av vara som undanhål­

lits från avyttring eller värdet av vara som gärningsmannen förvärvat för

avyttring.

Efter mönster av denna bestämmelse torde stadgandet böra innehålla, att

örn någon fälles till straff enligt 23 § domstolen må, efter ty skäligt finnes,

förklara egendom som undanhållits förverkad eller, örn han ej kan tillhan­

dahålla egendomen, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens

värde.

46

Kungl. Maj-.ts proposition nr 284.

I 24 § har stadgats förbud att yppa vad som inhämtats vid undersökning

eller granskning, varom i 22 § förmäles, samt straff för överträdelse härav.

Denna bestämmelse blir tillämplig även örn sådant brott sker efter det

förordnande örn tillämpning av 2—22 §§ upphört.

26 §.

Paragrafen motsvarar 17 § av 1918 års förfogandelag och 16 § av militära

förfogandelagen.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

Bestämmelsen ansluter sig i huvudsak till övergångsbestämmelserna i 1918

års förfogandelag och bestämmelserna i 17 § av militära förfogandelagen.

28 §.

Denna paragraf överensstämmer i sak med 19 § av 1918 års förfogandelag

och 18 § av militära förfogandelagen.

29 §.

Paragrafen ansluter sig till 18 § av 1918 års förfogandelag och 19 § av mi­

litära förfogandelagen.

Motsvarande paragraf i det remitterade förslaget innehöll, att genom la­

gen ej gjordes inskränkning i den rätt att tvångsvis taga i anspråk förnöden­

heter och tjänstbarheter, som enligt gällande författningar tillkomme mili­

tär myndighet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i sitt yttrande uttalat, att det

syntes påtagligt, att den förfoganderätt, som vid luftskyddstillstånd enligt la­

gen om förfoganderätt för luftskyddets behov kunde komma i tillämpning,

borde äga företräde framför den, som en allmän förfogandelag avsåge att

trygga. Ett uttalande av denna grundsats borde göras i den allmänna för­

fogandelagen.

I paragrafen har, i anslutning till vad som i yttrandet anmärkts, gjorts ett

tillägg av innebörd, att genom lagen ej göres inskränkning i den rätt att

tvångsvis taga i anspråk förnödenheter eller tjänstbarheter som tillkommer

civil myndighet för luftskyddets behov eller polismyndighet för ordnings­

maktens behov.

Bestämmelsen örn lagens ikraftträdande m. m.

Såsom förut nämnts gällde världskrigets förfogandelagar endast för ett

år i sänder. Den militära förfogandelagen är däremot icke tidsbegränsad.

I anslutning till vad som föreslagits i rikskommissionens förslag och det

remitterade förslaget torde böra stadgas, att lagen skall gälla till och med

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

47

den 31 mars 1940. Samma giltighetstid har föreslagits för maximiprislagen.

I anslutning till stadgandet om lagens temporära giltighet hava vissa över­

gångsbestämmelser upptagits.

Såsom i den allmänna motiveringen anförts bör den militära förfogande­

lagen i och med den allmänna förfogandelagens tillkomst upphävas. Uppen­

bart är emellertid, att om den allmänna förfogandelagen ej förlänges, den

bör ersättas med en ny militär förfogandelag.

Övriga lagförslag.

Såsom förut nämnts ha inom justitiedepartementet jämväl uppgjorts för­

slag till vissa av allmänna förfogandelagen föranledda ändringar i rekvisi­

tionslagen, förfogandelagen för luftskyddets behov samt häst- och fordons-

anskaffningslagen. I förfogandelagen för luftskyddets behov ha i samband

därmed även vidtagits en del andra ändringar.

Förslaget till1 lägdom ändrad lydelse av 7—11 §§ lagen den 31 mars 1938

angående skyldighet, för kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner

för krigsmaktens behov (rekvisitionslag).

På grund av de föreslagna ersättningsreglerna i allmänna förfogandelagen

torde motsvarande ändringar böra vidtagas i 7—10 §§ av rekvisitionslagen.

Uttrycket ’full ersättning ’ i 7 § första punkten har sålunda utbytts mot 'er­

sättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kost­

nader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra

på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden’. Vidare ha en del

andra jämkningar vidtagits i syfte att vinna överensstämmelse med de före­

slagna ersättningsreglerna i allmänna förfogandelagen 14—18 §§.

Såsom förut anförts har jag anslutit mig till rikskommissionens förslag om

ändrad sammansättning av den centrala värderingsnämnden men ansett, att

för detta ändamål erforderlig ändring bör vidtagas i rekvisitionslagen. I över­

ensstämmelse härmed har i 11 § föreskrivits, att riksvärderingsnämnden

skall bestå, förutom av tre av Kungl. Majit utsedda ledamöter, av två leda­

möter utsedda den ene av kommerskollegium och den andre av lantbruks­

styrelsen eller ock, om Konungen så bestämmer, av andra centrala myndig­

heter med sakkunskap inom industriens eller folkhushållningens område.

Tillika ha i paragrafen upptagits de av rikskommissionen föreslagna be­

stämmelserna örn nämndens uppdelning på avdelningar. Bestämmelse om

nämndens rätt att höra sakkunniga finnes i 25 § rekvisitionsförordningen

den 10 juni 1938.

I anslutning till vad nu gäller torde böra stadgas, att ledamöter och ställ­

företrädare i riksvärderingsnämnden skola utses tillsvidare för viss tid, dock

högst fyra år.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938

örn förfoganderätt för luftskyddets behov.

På grund av de föreslagna ersättningsreglerna i allmänna förfogandela­ gen torde jämväl i 5 § förfogandelagen för luftskyddets behov böra vidtagas ändringar i ersättningsreglerna. I stället för nuvarande bestämmelse om att 'full ersättning’ skall utgå för egendom, som övertages med äganderätt, samt för avkastning eller nytta, då egendom tages i anspråk med nyttjande­ rätt, torde böra stadgas, att ersättning skall utgå med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återför- säljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmässigt in­ verkande förhållanden. I 5 § 1 mom. böra vidare vissa jämkningar göras i syfte att vinna överensstämmelse med de föreslagna ersättningsreglerna i 18 § allmänna förfogandelagen.

En annan ändring, som bör vidtagas i förfogandelagen för luftskyddets be­ hov i anslutning till allmänna förfogandelagen, avser införande av regler om förverkande. I 16 § av lagen stadgas dagsböter eller fängelse eller, där om­ ständigheterna äro synnerligen försvårande, straffarbete i högst två år för den som åsidosatt föreskrift eller föreläggande, som meddelats med stöd av lagen eller enligt densamma utfärdade bestämmelser, eller som mot bättre vetande lämnat oriktig uppgift om sitt innehav av egendom, som kan behöva tagas i anspråk för luftskyddsändamål. Delvis kan ju det brottsliga förfa­ randet här vara av samma natur som brott mot allmänna förfogandelagen och påföljderna för brotten böra i sådana fall vara lika. På grund härav föreslås, att i 16 § införes en bestämmelse att, där egendom genom det brotts­ liga förfarandet undanhållits, domstolen må, efter ty skäligt finnes, förklara egendomen förverkad, eller, om gärningsmannen ej kan tillhandahålla egen­ domen, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde.

Nuvarande andra stycket i 16 §, som handlar örn fortsatt brott, lärer med hänsyn till den nya lagstiftningen om sammanträffande av brott kunna utgå. I 18 § erfordras vidare en bestämmelse om huru skall förfaras med förver- kadi egendom eller i stället för denna utgiven ersättning. Bestämmelsen örn förvandling av böter kan däremot i följd av den nya lagstiftningen om verk­ ställighet av bötesstraff utgå.

Chefen för socialdepartementet torde denna dag anmäla förslag till vissa ändringar i luftskyddslagen innebärande bland annat att till denna lag skola överföras de bestämmelser som nu äro upptagna i 20 § av luftskyddsför- fogandelagen. I anledning därav torde böra förordnas, att sistnämnda pa­ ragraf skall upphöra att gälla.

I 5 § 2 mom. luftskyddsförfogandelagen stadgas, att ersättning icke ut­ går till kommun för materiel, som inom luftskyddsområde, vartill kommu­ nen hör, tages i anspråk bland annat för sjukvårdstjänst, eller för mistad av­ kastning eller nytta av kommunen tillhörig egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt. I det förslag till lag om sjukhusvård vid krig eller krigsfara, som denna dag kommer att anmälas av chefen för socialdeparte-

Kungl. Maj:ts proposition nr

284.

49

mentet, har stadgats, att kostnader för i fredstid befintliga civila sjukhus skola

bestridas i den ordning, som i fredstid gäller beträffande sjukhusen, dock

att kostnaderna för vård av krigsskadade och övriga extra kostnader, som

föranledas av bestämmelserna i denna lag, skola helt gäldas av statsmedel.

Med hänsyn härtill torde erfordras ett tillägg till 5 § 2 mom. luftskydds-

förfogandelagen, att beträffande ersättning för sjukhusvård vid krig eller

krigsfara gäller vad särskilt är stadgat.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 15 § lagen den 27 april 1934 om

anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot

(häst- och fordonsanskaffningslag).

Häst- och fordonsanskaffningslagen ansluter sig nära till rekvisitionsla­

gen. I 15 § av lagen stadgas, att hästar och fordon, som varda inmönstrade

och förty skola avstås för krigsmaktens behov, ävensom vid mönstringsför-

rättning avlämnade tillbehör och förnödenheter skola inlösas av staten mot

ett pris, vilket av vederbörande mönstringsnämnd fastställes till belopp, sva­

rande mot fulla värdet. Uttrycket 'mot ett pris------------ svarande mot fulla

värdet’ torde böra ersättas med en bestämmelse att ersättning skall utgå med

belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid

produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissätt­

ningen regelmässigt inverkande förhållanden.

I enlighet med vad i det föregående anförts ha upprättats förslag till all­

män förfogandelag, lag om ändrad lydelse av 7—11 §§ lagen den 31 mars

1938 (nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra

rekvisitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag), lag angående ändring

i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) örn förfoganderätt för luft­

skyddets behov samt lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 27

april 1934 (nr 84) örn anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens

ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaffningslag). De sålunda upp­

gjorda lagförslagen torde såsom bilaga få fogas till detta protokoll.»

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över förslagen

till allmän förfogandelag samt till lag angående ändring i vissa delar av lagen

den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov måtte

för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamål inhämtas genom utdrag av

protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Tage Evers.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 284.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

Förslag

till

Allmän förfogandelag.

Härigenom förordnas som följer:

Inledande bestämmelse.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utom­ ordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är samlad, förordna, att vad i 2—22 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämn­ da tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen, som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande, som där avses.

Örn förfogande.

2 §.

Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av riket tillgodose behovet av förnödenhet, som är av vikt för befolkningen eller produktionen, eller för att bereda tillgång till förnödenhet, som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna, att sådan förnödenhet ställes till kronans förfogande, vare ägare eller innehavare där­ av pliktig att, om Konungen så föreskriver, avstå densamma till kronan, i den mån den icke må av ägaren eller innehavaren behållas enligt vad nedan i 10 § stadgas. Vad nu är stadgat skall ock gälla i fråga örn förnödenhet, som kan användas för att frambringa, tillverka, bereda, iståndsätta, till­ handahålla eller transportera förut nämnd förnödenhet.

Är förnödenhet, som enligt föreskrift skall avstås till kronan, ej i så berett skick, som erfordras för dess användande till det avsedda ändamålet, vare ägaren eller innehavaren, om Konungen så bestämmer, pliktig att innan förnödenheten avstås eller därefter låta den undergå nödig beredning, i den mån denna enligt gängse förfarande med förnödenheten och ortens sed

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

51

skulle hava verkställts av ägaren eller innehavaren, om förnödenheten ej ta­

gits i anspråk av kronan.

Föreskrift enligt denna paragraf må avse jämväl förnödenhet, som efter

föreskriftens meddelande tillverkas eller eljest framvinnes eller ock införes

till riket eller inom riket införes till visst område.

3 §.

För behov, som angives i 2 §, äger Konungen föreskriva, att beslag skall

läggas å där avsedd förnödenhet. Sådan föreskrift må meddelas jämväl

beträffande förnödenhet, som avses i 2 § sista stycket. Då beslag lagts å för­

nödenhet, må ägare eller innehavare av förnödenheten icke förfoga däröver i

vidare mån än i 10 § stadgas.

Har ej inom trettio dagar från det beslag blev gällande ägaren eller inne­

havaren förpliktats avstå förnödenheten till kronan, och ingiver han till

länsstyrelsen en till Konungen ställd ansökning om beslagets hävande, skall

beslaget upphöra att gälla, där ej sådant förpliktande sker inom lika tid

från utgången av nämnda trettio dagar eller från det ansökningen därefter

ingavs.

4 §.

Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, finnes erforderligt, att

kronan förfogar över fastighet, byggnad eller annan anläggning eller över

järnväg, fartyg, motorfordon eller annat transportmedel utan att egendo­

men avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av egendomen pliktig

att, i den mån Konungen så föreskriver, ej mindre till kronan upplåta egen­

domen eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning än även

tåla eller vidtaga erforderlig ändring eller förflyttning av inredningen eller

utrustningen. Vad nu är stadgat gäde ock örn byggnad, som erfordras till

bostad åt driftspersonal, samt om mark eller byggnad för upplag.

Ägare eller innehavare av fastighet eller byggnad, som enligt föregående

stycke upplåtes, är dock berättigad att få sig anvisat nödigt bostadsutrymme

å fastigheten eller i byggnaden, såframt han ej annorstädes förfogar över bo­

stad.

5

§.

Där det för att tillgodose behov, som avses i 2 §, finnes erforderligt, att

från fastighet tillhandahålles förnödenhet, som där frambringas eller finnes

tillgänglig, att vid fabrik eller annan anläggning tillverkas, beredes eller

iståndsättes viss förnödenhet eller ock att med järnväg, fartyg, motor­

fordon eller annat transportmedel verkställes forsling av viss förnödenhet

eller av arbetare eller driftspersonal, allt utan att kronan i övrigt förfogar

över egendomen, vare ägare eller innehavare av sådan egendom pliktig att,

i den mån Konungen så föreskriver, ombesörja, att förnödenheten fram­

bringas, tillverkas, beredes, iståndsättes eller tillhandahålles eller forsling

som nyss sagts verkställes, så ock vidtaga därför erforderliga åtgärder.

Ägaren eller innehavaren må ej i vidare mån än i 10 § stadgas förfoga

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

över förnödenhet, som enligt vad nu sagts skall tillhandahållas från fastig­

heten eller tillverkas vid anläggningen.

6 §.

Tages växande skog i anspråk genom förfogande, som avses i 4 eller 5 §,

bör ej utan tvingande skäl avverkning bedrivas av kronan eller åläggas äga­

ren eller innehavaren i större omfattning än med god skogshushållning är

förenligt.

7 §•

Finnes erforderligt, för att bereda bostad åt husvilla, att kronan förfo­

gar över byggnad, vare ägare eller innehavare av byggnaden pliktig att, efter

vad Konungen föreskriver, upplåta byggnaden eller del därav till kronan, i

den mån ej byggnaden erfordras till bostad eller för rörelse eller annan verk­

samhet eller eljest genom upplåtelsen skulle vållas avsevärd skada eller olä­

genhet. Vad sålunda stadgas om byggnad skall äga motsvarande tillämp­

ning beträffande markområde eller annat utrymme.

8

§.

Finnes erforderligt, för att inom riket eller inom visst område av riket till­

godose befolkningens eller produktionens behov av elektrisk kraft för belys­

ning, drivkraft eller annat dylikt ändamål eller för att bereda tillgång till

elektrisk kraft för något ändamål av betydelse för det allmänna, att från

starkströmsanläggning tillhandahålles elektrisk kraft för kronans räkning

eller att kronan eljest förfogar över anläggningen eller del därav utan att an­

läggningen avstås till kronan, vare ägare eller innehavare av anläggningen,

om Konungen så föreskriver, pliktig att på anfordran av den Konungen där­

till bemyndigat tillhandahålla elektrisk kraft från anläggningen för kronans

räkning samt vidtaga härför erforderliga åtgärder eller upplåta anläggningen

eller del därav till kronan under den tid och i den omfattning, som för varje

särskilt fall bestämmes av den, som gjort anfordran.

9 §.

Föreskrift enligt 2, 3, 4, 5, 7 eller 8 § må avse alla eller blott vissa ägare

eller innehavare av egendom av angivet slag. Föreskriften vare gällande

mot ägare eller innehavare, när han fått del därav; dock skall föreskrift, som

avser förnödenhet, vilken framvinnes eller införes efter föreskriftens delgiv­

ning, gälla från det förnödenheten framvunnits eller införts.

10 §.

Har föreskrift meddelats enligt 2 § första eller tredje stycket, 3 § första

stycket eller 5 §, må ägare eller innehavare av förnödenhet behålla eller

använda så mycket därav, som ej uppenbarligen överstiger oundgängligt be­

hov för honom och den, som av honom njuter kost eller stat. Där i särskilt

fall synnerliga skäl därtill äro, äger dock Konungen eller den Konungen där­

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

53

till bemyndigat förbjuda ägare eller innehavare att i någon mån förfoga över

förnödenhet, som ägaren eller innehavaren förvärvat i uppenbart syfte att

åter avyttra densamma.

I de fall, där föregående stycke första punkten vinner tillämpning, äger

Konungen eller den Konungen därtill bemyndigat bestämma, huru mycket av

förnödenheten, som ägare eller innehavare må behålla eller använda. Be­

slut, varigenom meddelas sådan bestämmelse, må icke innefatta prövning

av lagligheten av åtgärd, som ägaren eller innehavaren dessförinnan vid­

tagit.

Har beslut, som avses i denna paragraf, meddelats av annan än Konung­

en, må ägaren eller innehavaren sist å tjugonde dagen från det han erhöll

del av beslutet anföra besvär hos Konungen; dock skall beslutet lända till ef­

terrättelse utan hinder av anförda besvär, om ej Konungen annorlunda för­

ordnar.

11

§•

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som skall avstås till kronan eller

tagits i beslag, vare pliktig upplägga, förvara och vårda den.

Förnödenhet, som jämlikt 2 § skall avstås till kronan, skall av ägaren el­

ler innehavaren avlämnas inom tid och å ort inom länet eller angränsande

län, som bestämmes av Konungen eller av den Konungen därtill bemyndigat.

12

§.

Då förnödenhet i fall, som avses i 2 eller 5 §, avlämnats eller eljest tagits

i besittning för kronans räkning, vare kronan ägare av förnödenheten.

13 §.

Meddelas föreskrift, varom stadgas i 2, 4, 5, 7 eller 8 §, äger Konungen

tillika förordna, att egendom eller annat skall avstås eller eljest ställas till

förfogande eller forsling verkställas icke åt kronan utan åt annan, som där­

vid bestämmes.

Då sådant förordnande meddelats, skall vad i denna lag stadgas om kronan

i tillämpliga delar gälla beträffande den, som sålunda sättes i kronans

ställe.

Om de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, m. m.

14 §.

För förnödenhet eller annat, som jämlikt 2 § avstås till kronan eller en­

ligt 5 § ställes till kronans förfogande, för forsling, som enligt sistnämnda

paragraf verkställes för kronans räkning, samt för elektrisk kraft, som enligt

8 § tillhandahålles för kronans räkning, utgår ersättning med belopp, som

prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissättningen regelmäs­

sigt inverkande förhållanden.

I fråga om egendom, som enligt 4, 7 eller 8 § upplåtes till kronans begag­

nande, lämnas ersättning efter enahanda grund för den för upplåtaren för­

lorade avkastning eller nytta.

15 §.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersätt­

ning enligt 14 § bör utgå, skola taxor å nämnda pris upprättas. I taxorna

upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i 14 §

angivna grunderna för ersättningens fastställande och med hänsyn till före­

liggande omständigheter vid tiden för taxornas upprättande. Taxa skall

gälla för riket eller för visst område av riket.

Finnes i taxa upptaget pris för förnödenhet eller annat, som avses i 14 §,

skall ersättningen därför utgå i enlighet med taxan; dock må, därest taxans

tillämpning skulle på grund av särskilda omständigheter innefatta synnerlig

obillighet, ersättningen i den ordning, som i 19 § tredje stycket sägs, bestäm­

mas till högre belopp.

Taxor, varom i denna paragraf förmäles, upprättas av riksvärderings-

nämnden, över nämndens beslut i sådan fråga må klagan ej föras.

16 §.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter

och gällande taxor vid följande tider, nämligen

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § första stycket,

då föreskriften meddelades,

om förnödenheten på grund av föreskrift enligt 2 § andra stycket un­

dergått beredning, då beredningen fullbordades,

om förnödenheten avståtts på grund av föreskrift enligt 2 § tredje styc­

ket, då framvinnandet eller införandet skedde,

om egendom enligt 4, 7 eller 8 § upplåtits till kronan, den tid för vilken

upplåtelsen äger rum, samt

örn förnödenhet eller annat enligt 5 § ställts till kronans förfogande, fors­

ling enligt samma paragraf verkställts för kronans räkning eller elektrisk

kraft enligt 8 § tillhandahållits för kronans räkning, då egendomen ställdes

till förfogande, forslingen verkställdes eller kraften tillhandahölls.

17 §.

Har ägare eller innehavare av förnödenhet enligt 11 § upplagt, förvarat el­

ler vårdat förnödenheten, må han därför åtnjuta ersättning efter vad som

finnes skäligt. Skall förnödenheten avlämnas å annan ort än den där för­

nödenheten finnes, må ägaren eller innehavaren för förnödenhetens forsling

till orten för avlämnandet åtnjuta ersättning efter vad som finnes skäligt; i

fråga örn sådan ersättning skall i tillämpliga delar gälla vad i 14—16 §§

är stadgat.

Kungl. Maj:ts proposition nr

284.

55

18 §.

Skall förnödenhet jämlikt 2 § avstås till kronan eller jämlikt 5 § ställas till

kronans förfogande, och möter ej genom ägarens eller innehavarens förvål­

lande hinder att förnödenheten tages i besittning för kronans räkning, stånde

kronan faran för att förnödenheten av våda förstöres, försämras eller

minskas.

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrust­

ning av egendom som upplåtits med nyttjanderätt, må, efter vad skäligt

finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vid­

kännas.

Häves beslag eller upphör det eljest att gälla utan att förnödenheten av­

stås till kronan, och har förnödenheten lidit skada till följd av beslaget, gälde

kronan skälig ersättning för skadan.

Har egendom, varöver kronan förfogat jämlikt 4, 7 eller 8 §, lidit skada

eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.

19 §.

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myn­

dighet, som Konungen därtill bemyndigat.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes av riksvärderings-

nämnden.

Menar någon, att tillämpning av taxa på grund av särskilda omständig­

heter innefattat synnerlig obillighet i fråga om honom tillerkänd ersättning,

må ändring i myndighets beslut rörande ersättningen sökas hos nämnden.

över nämndens beslut i fråga, varom i denna paragraf förmäles, må klagan

ej föras.

20

§.

Ersättning enligt denna lag skall, så snart den blivit till beloppet bestämd,

gäldas kontant eller medelst anvisning, som är betalbar vid uppvisandet,

eller ock, där så lämpligen kan ske, medelst check.

Fullgör ej den, som enligt 13 § satts i kronans ställe, honom åliggande

skyldighet att gälda ersättning, som enligt denna lag skall utgå, vare kronan

pliktig att, på ansökan av den till ersättning berättigade, gälda ersättningen.

21

§.

Har till kronan avståtts förnödenhet, som borgenär hade såsom pant eller

eljest under panträtt i handom, skall ersättningen överlämnas till överexe-

kutor i den ort, där förnödenheten avstods. Lag samma vare, där borgenä­

ren hade panträtt i förnödenheten utan att hava den under panträtt i hand­

om eller ägde rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för fordran samt

borgenären tillika, innan ersättningen guldits, yrkat utfå betalning därur

hos den, som det tillkommer att gälda ersättningen.

I fråga örn överexekutors förfarande med ersättning, som avses i före­

56

Kungl. Maf.ts proposition nr 284.

gående stycke, gäde vad om fördelning hos utmätningsman av köpeskilling

för utmätningsvis såld lös egendom är stadgat.

Om uppgiftsplikt.

22

§.

Det åligger en var att vid förfrågan av länsstyrelse eller polismyndighet

lämna upplysning, huruvida och i vilken myckenhet han innehar förnöden­

het, som avses i 2 §, eller i vad mån han frambringat, tillverkat, berett eller

iståndsatt förnödenhet, som avses i 5 §, eller framställt elektrisk kraft vid

anläggning, som avses i 8 §.

Vägrar någon att lämna begärd upplysning eller finnes skälig anledning

misstänka, att han söker vilseleda rörande förhållanden, varom upplysning

begärts, må undersökning verkställas av kontor, lagerlokal eller annan lägen­

het, varöver han förfogar, så ock granskning ske av hans handelsböcker och

affärshandlingar. I fråga om befogenhet att besluta angående undersökning

eller granskning, som nu nämnts, samt beträffande tid, då undersökning

må äga rum, och förfarandet därvid skola bestämmelserna angående hus­

rannsakan äga

tillämpning.

Om straff och åtal.

23 §.

Har någon med vetskap därom, att föreskrift meddelats enligt 2, 3, 4,

5, 7 eller 8 §, olovligen förfogat över, undanstuckit, skadat eller förstört

förnödenhet eller annat, som föreskriften avser, eller underlåtit att fullgöra

honom enligt 11 § åliggande skyldighet att taga hand om sådan förnödenhet

eller eljest åsidosatt vad på honom ankommer till fullgörande av föreskriften

eller av bestämmelser, som meddelats med stöd av denna lag, straffes med

dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må

till straffarbete i högst två år dömas.

Lag samma vare, där någon vid förfrågan enligt 22 § vägrat att lämna

upplysning eller ock vid sådan förfrågan eller i samband med undersökning

eller granskning, som avses i sistnämnda paragraf, sökt vilseleda myndighet

rörande i första stycket av samma paragraf angivna förhållanden.

24 §.

Vad som inhämtats vid undersökning eller granskning, som i 22 § andra

stycket sägs, må ej yppas i vidare mån än som erfordras för vinnande

av det med undersökningen eller granskningen avsedda ändamålet. Bryter

någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

i

25 §.

Fälles någon till straff enligt 23 §, må domstolen, efter ty skäligt finnes,

förklara egendom som undanhållits förverkad eller, om han ej kan tillhanda

57

hålla egendomen, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens vär­

de.

26

§.

Brott, som i 24 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angi­

velse av målsäganden.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och

utdömd ersättning, varom

i

25 § förmäles, tillfalla kronan.

Särskilda bestämmelser.

27 §.

Har föreskrift om avstående av förnödenhet ännu ej blivit gällande mot

ägaren eller innehavaren vid tid, då förordnande om tillämpning av bestäm­

melserna i 2—22 §§ upphör att gälla, vare föreskriften utan verkan. Beslag

enligt 3 § och förfogande enligt 4, 5, 7 eller 8 § gäde ej längre än till nyss an­

givna tid; dock skall, där fastighet, vars jord befunnits uppenbarligen van-

hävdad, på grund av föreskrift enligt 4 § upplåtits för drivande av jordbruk,

upplåtelsen gälla under bestämd tid, dock högst fem år. I fråga om ersätt­

ning, vartill någon enligt denna lag är berättigad vid utgången av först­

nämnda tidpunkt, eller för upplåtelse, som därefter gäller, skola lagens be­

stämmelser fortfarande äga tillämpning.

28 §.

Konungen äger meddela bestämmelser om delgivning, genom kungörelse

eller annorledes, örn verkställighet av föreskrift, varom stadgas i 2, 3, 4,

5, 7 eller 8 §, samt om användande för det avsedda behovet av vad enligt

denna lag tagits i anspråk, så ock i övrigt meddela de närmare bestämmelser,

som må erfordras för tillämpning av denna lag.

29 §.

Genom denna lag göres ej inskränkning i den rätt att tvångsvis taga i

anspråk förnödenheter eller tjänstbarheter, som enligt gällande författningar

tillkommer militär myndighet eller ock civil myndighet för luftskyddets be­

hov eller polismyndighet för ordningsmaktens behov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 31 mars 1940; dock att vad i 27 § stadgas rörande upplåtelse

av fastighet för drivande av jordbruk och rörande ersättning skall äga gil­

tighet även efter sistnämnda dag. I fråga om sådant under tiden för denna

lags giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall vad där är stadgat äga

tillämpning även efter sist angivna dag.

Genom denna lag upphäves lagen den 31 mars 1938 (nr 89) örn förfogande

över viss egendom för krigsmaktens behov (militär förfogandelag).

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

*

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 7—11 §§ lagen den 31 mars 1938 (nr 87) angående

skyldighet för. kommuner och enskilda att fullgöra rekvisitioner för

krigsmaktens behov (rekvisitionslag).

Härigenom förordnas, att 7—11 §§ rekvisitionslagen skola erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives:

7 §•

Vid bestämmande av ersättning för förnödenhet eller tjänstbarhet i andra

fall än i 5 och 6 §§ avses skola följande grunder tillämpas:

1. För förnödenhet, som övertages med äganderätt, samt för tjänstbarhet

skall lämnas ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till

nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handels­

vinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Nödgas forman------------ tillhörde krigsmakten.

2. För förnödenhet, som tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas

ersättning efter den under 1 angivna grund för den för upplåtaren förlorade

avkastning eller nytta.

Då anspann------------ tillryggalagda våglängden..

8

§.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris, efter vilket ersätt­

ning bör utgå för fullgjord rekvisition, som avses i 7 §, skola taxor å nämn­

da pris upprättas. I taxorna upptages pris med belopp, som bestämmes med

tillämpning av de i 7 § angivna grunderna för ersättningens bestämmande

och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tidpunkten för taxornas

upprättande.

Finnes i------------högre belopp.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter

och gällande taxor vid tidpunkten för rekvisitionens utgörande.

9 §■

Har ändring eller förflyttning vidtagits beträffande inredning eller utrust­

ning av egendom, som upplåtits med nyttjanderätt, må, efter vad skäligt

finnes, ersättning lämnas för den kostnad upplåtaren i följd därav fått vid­

kännas.

Har skada eller avsevärd försämring uppkommit å förnödenhet, som tagits

i anspråk med nyttjanderätt, lämnas skälig ersättning därför.

Kungl. Maj:ts proposition nr

284.

59

10 §.

För forsling av rekvirerad förnödenhet till avlämningsplatsen samt för

återforsling av förnödenhet, som efter nyttjande återställes, lämnas ersätt­

ning efter vad som finnes skäligt; i fråga om sådan ersättning skall i till­

lämpliga delar gälla vad i 7 och 8 §§ är stadgat.

11

§•

För upprättande------------ annorlunda nedan stadgas.

Riksvärderingsnämnden skall bestå av fem ledamöter, där ej enligt vad

nedan stadgas annorlunda föreskrives. Konungen utser tre av ledamöterna

och förordnar en av dem att vara ordförande. Av övriga ledamöter utses

den ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen eller ock,

örn Konungen så bestämmer, av andra centrala myndigheter med sakkunskap

inom industriens eller folkhushållningens område. För en var av ledamöter­

na utses tillika erforderligt antal ställföreträdare. Av de utav Konungen ut­

sedda ledamöterna och ställföreträdarna skola minst en ledamot och en ställ­

företrädare hava utövat domarämbete.

Om så finnes erforderligt med hänsyn till ärendenas mängd eller omfatt­

ning äger Konungen föreskriva, att riksvärderingsnämnden skall arbeta å

två eller flera avdelningar. Varje avdelning skall bestå av fem ledamöter,

utsedda på sätt i andra stycket föreskrives. Konungen förordnar vice ord­

förande att leda arbetet å avdelning, där ordföranden ej tjänstgör. För en

var av ledamöterna utses tillika erforderligt antal ställföreträdare. Av de

utav Konungen utsedda ledamöterna och ställföreträdarna å varje avdelning

skola minst en ledamot och en ställföreträdare hava utövat domarämbete.

Ärendena fördelas mellan de olika avdelningarna i enlighet med bestäm­

melser, som Konungen meddelar efter förslag av nämnden.

Såväl ledamöter som ställföreträdare i riksvärderingsnämnden utses tills­

vidare för viss tid, dock högst fyra år.

Lokal värderingsnämnd----------- fyra år.

Uppstår för —------- avsedd nämnd.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Ordföranden

och de ledamöter i riksvärderingsnämnden, som utsetts av Konungen i enlig­

het med hittills gällande bestämmelser, så ock deras ställföreträdare skola

fortfarande tjänstgöra under den tid, för vilken de blivit utsedda.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr

284.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 193S (nr 90) om

förfoganderätt för luftskyddets behov.

Härigenom förordnas, att 20 § lagen den 31 mars 1938 om förfoganderätt för luftskyddets behov skall upphöra att gälla samt att 5 § 1 och 2 mom. ävensom 16 och 18 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §.

t morn. För åtgärd----------- av kronan.

För egendom, som övertages med äganderätt, lämnas ersättning med be­ lopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid pro­ duktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på prissätt­ ningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Då egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, lämnas ersättning efter enahanda grund för den för ägaren eller innehavaren förlorade avkastning eller nytta. Har egendomen i följd av dess begagnande för luftskyddsända- mål lidit skada eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.

Har åtgärd varom i 4 § 1 mom. sägs vidtagits, må, efter vad skäligt fin­ nes, ersättning lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren i följd därav fått vidkännas.

2 mom. Ersättning utgår icke till kommun för materiel, som inom luft­ skyddsområde, vartill kommunen hör, tages i anspråk för ordnings- eller vakt­ tjänst, brandtjänst, indikerings-, sanerings- eller röjningstjänst, reparations- tjänst, sjukvårdstjänst eller annan dylik luftskyddstjänst, ej heller för mistad avkastning eller nytta av annan kommunen tillhörig egendom, som tages i anspråk med nyttjanderätt. Beträffande ersättning för sjukhusvård vid krig eller krigsfara gäller vad särskilt är stadgat.

16 §.

Har någon----------- lagrum avses. Har egendom genom det brottsliga förfarandet undanhållits, må domsto­ len, efter ty skäligt finnes, förklara egendomen förverkad, eller, örn gärnings­ mannen ej kan tillhandahålla egendomen, förplikta honom att utgiva ersätt­ ning för egendomens värde.

18 §.

Brott, som-----------av målsägande^

Kungl. Majda proposition nr 284.

61

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och ut­

dömd

ersättning, varom

i 16

§ andra stycket förmäles, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad upp­

gift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse] av 15 § lagen den 27 april 1931 (nr 84) om

anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigs­

fot (häst- och fordonsanskaffningslag).

Härigenom förordnas, att 15 § häst- och fordonsanskaffningslagen skall

erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

15 §.

1. Hästar och fordon, som varda inmönstrade och förty skola avstås för

krigsmaktens behov, ävensom vid mönstringsförrättning avlämnade tillbehör

och förnödenheter inlösas av staten mot ersättning, vilken av vederbörande

mönstringsnämnd fastställes till belopp, som prövas skäligt med hänsyn till

nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handels­

vinst eller andra på prissättningen regelmässigt inverkande förhållanden.

Kunna hästar----------- av krigsmakten.

För inställande-------—- fastställda grunder.

2. De fastställda — ■— — Konungen bestämmer.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 maj

1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,

von Steyern,

regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 18 april 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten i statsrådet den 31 mars 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att

lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ända­

målet inhämtas över upprättade förslag till

1) allmän förfogandelag; samt

2) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90)

örn förfoganderätt för luftskgddets behov.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av revisionssekreteraren O. Thulin.

Lagrådet fann förslagen föranleda följande erinringar.

Förslaget till allmän förfogandelag.

2 §•

Andra punkten i första stycket av förevarande paragraf synes icke helt

uttömmande angiva alla de slags förnödenheter, vilka kunna medelbart

erfordras för de i första punkten angivna behoven. Då emellertid första

punkten givits en sådan generell avfattning, att den måste anses avse såväl

omedelbart som medelbart behövliga förnödenheter, torde andra punkten

kunna utgå.

6 §•

I paragrafen lärer förutsättas, att avverkning, som där avses, skall kunna

ske utan hinder av bestämmelserna i gällande skogsvårdslagar. Detta torde

emellertid böra uttryckligen angivas i lagtexten.

Kungl. Majlis proposition nr 284.

63

Det är uppenbarligen önskvärt, att ett beslut om förfogande verkställes så,

att den som drabbas därav icke tillskyndas större men än nödvändigt är. Allt­

eftersom större eller mindre hänsyn visas för ägarens eller innehavarens be­

fogade önskningar, kan åtgärden bliva för honom väsentligt mindre eller mera

kännbar. Å andra sidan är det klart, att tiden och omständigheterna i övrigt

icke alltid medgiva, att de enskildas önskemål tillmötesgås.

Särskilt när en fastighet tages i anspråk jämlikt 4 § utan att fastigheten

avstås, är det angeläget att större skada ej åstadkommes än som föranledes

av omständigheterna. För att nämna ett exempel bör avverkning ej bedrivas

så, att fastighetens skönhetsvärden i onödan spolieras. Den rätt till ersätt­

ning, som enligt 18 § sista stycket skulle stå ägaren öppen, kan här ej anses

tillfyllest, särskilt som uppskattningen av sådan skada alltid är vansklig och

oberäknelig.

Då det — bland annat med hänsyn till att jämlikt 13 § förfoganderätten

kan tillkomma även annan än kronan — synes önskvärt att den nu anförda

synpunkten kommer till uttryck i lagen, hemställer lagrådet, att ett stadgande

upptages av innehåll att beslut örn förfogande skall verkställas så, att den

vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna för­

anledes. Detta stadgande kan lämpligen infogas såsom ett första stycke i 6

§, under förutsättning att denna paragraf placeras närmast efter 8 §. Härav

föranledas omnumrering av 7 och 8 §§ samt ändring av hänvisningar i vissa

följande paragrafer.

14 §.

Motiveringen till de i paragrafen upptagna nya reglerna örn beräkning av

ersättning för förnödenhet eller annat synes giva rum för den tolkningen,

att vid bestämmande av ersättning avgörande vikt skulle fästas vid anskaff­

ningskostnaderna i det särskilda fallet. En sådan tolkning kan emellertid ej

gärna vara avsedd. Då i stor utsträckning ersättning skall utgå enligt taxa

följer därav, att för förnödenheter av enahanda slag, som samtidigt tagas

i anspråk, ersättningen skall sättas lika, oavsett om vissa ersättningsberätti-

gade, vilkas anskaffningskostnader varit låga, därigenom göra större vinst

än andra. Då emellertid paragrafens avfattning är väl förenlig med den

tolkning, som här förutsatts vara den riktiga, synes någon ändring av dess

avfattning ej vara av nöden.

15 §.

Enligt andra stycket av denna paragraf kan i vissa fall ersättning bestäm­

mas till högre belopp än som kunnat utgå nied tillämpning av gällande taxa.

I vilken ordning det skall ske angives i 19 § tredje stycket. Tydligtvis bör

befogenheten för riksvärderingsnämnden att i speciella fall göra undantag

från gällande taxa komma till uttryck i lagen. Närmare bestämmelser om

vad den har att iakttaga, som vill göra ansökning om sådant undantag, synas

däremot kunna givas i tillämpningsföreskrifter till lagen. I överensstämmel­

se härmed kan tredje stycket i 19 § utgå. Härav föranledes en mindre

jämkning i 15 §.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Vidtages den nu föreslagna ändringen, bör en liknande omarbetning ske av rekvisitionslagens motsvarande regler.

16 §.

Den tidsbestämmelse, som paragrafen innehåller för den händelse att egendom enligt 4, 7 eller 8 § upplåtes till kronan, har en helt annan karak­ tär än övriga här upptagna tidsbestämmelser. Genom dessa fixeras för olika uppräknade fall en viss tidpunkt, vars prisförhållanden skola vara avgörande vid ersättningens fastställande. Förstnämnda bestämmelse — vari i motsats till vad man kunde vänta någon viss tidpunkt icke angives — utsäger egentligen icke annat än vad som motsättningsvis framgår av den, nämligen att, då rätt att nyttja viss egendom upplåtes till kronan, ersätt­ ningen icke får grundas å prisförhållanden vid en tidpunkt, som faller utan­ för den tidrymd för vilken upplåtelsen äger rum. Denna sats måste emeller­ tid betraktas såsom självklar. För sådana fall åter då det är nödvändigt att träffa ett val mellan olika tidpunkter under upplåtelsetiden giver bestäm­ melsen ingen ledning. Så olikartade som dessa fall kunna vara torde det icke heller vara lämpligt att angiva några allmänna riktlinjer för frågans lösning. Bedömandet synes böra ske med hänsyn till vad sakens natur och övriga omständigheter kräva. När t. ex. skogsavverkningsrätt tages i an­ språk, ligger det nära till hands att, såsom föredragande departementschefen framhållit, låta tidpunkten för själva avverkningen vara avgörande, därest priset stigit eller sjunkit eller upprättad taxa ändrats under upplåtelsetiden. Upplåtes hyresrätt till lägenhet, lärer ersättningen böra bestämmas med hänsyn till förhållandena vid början av den period, för vilken hyra skall utgå. På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att den nu be­ handlade delen av paragrafen måtte utgå.

19 §.

I allmänhet lärer väl ersättning enligt första stycket i denna paragraf kunna bestämmas genom en enkel uträkning med hjälp av fastställd taxa och följaktligen behov icke uppkomma att få myndighetens beslut om er­ sättning omprövat. Särskilda förhållanden kunna dock giva anledning till skiljaktiga meningar örn ersättningens storlek. Tvekan kan exempelvis rå­ da huruvida levererad förnödenhet är att hänföra under den ena eller andra taxerubriken eller örn i visst fall ersättningen överhuvud skall utgå efter taxa. Nära förstnämnda fall står det, då tvist råder om varans beskaffenhet. Vidare kan någon mena sig hava tillhandahållit större myckenhet än den, för vilken han fått ersättning, eller fråga uppkomma om tillämpning av 18 § första stycket i förslaget.

Med beaktande av fall sådana som de nu angivna synes ofrånkomligt att ändring bör få sökas i myndighets beslut om ersättning enligt första stycket i paragrafen. Rätten att söka ändring torde böra gälla till förmån för icke blott den ersättningsberättigade utan även vederbörande som skall förfoga

65

över förnödenheten. Det förefaller naturligast att anförtro den nu föreslagna

omprövningen åt riksvärderingsnämnden, varigenom en enhetlig sista in­

stans skulle erhållas för prövning av alla enligt den föreslagna lagen upp­

kommande ersättningsfrågor.

Nu förevarande paragraf har väl icke i förslaget givits sådan avfattning

att icke här framförda synpunkter skulle kunna beaktas i de tillämpnings­

föreskrifter som Konungen jämlikt 28 § äger meddela, men med hänsyn till

frågans principiella betydelse torde dock rätten att söka ändring i myndig­

hetens beslut samt överinstansen böra fastslås i själva lagen. Bestämmelse

härom kan lämpligen upptagas såsom en andra punkt i första stycket och

innehålla att ändring i myndighetens beslut må sökas hos riksvärderings­

nämnden.

Förut anförda synpunkter göra sig i lika mån gällande, då beslut örn er­

sättning efter taxa meddelas enligt rekvisitionslagen eller någon av de lagar

som i fråga om prövningen av ersättningsanspråk hänvisa till rekvisitions­

lagen. Därest lagrådets ovan gjorda hemställan vinner bifall, torde en änd­

ring böra vidtagas jämväl i sistnämnda lag.

Beträffande tredje stycket i förevarande paragraf hänvisas till vad lag­

rådet uttalat under 15 §.

21

§.

Uppenbart är att det, när gods avstås till kronan, ej sällan kan vara tvi­

velaktigt vem rätten till ersättningsbeloppet skall tillkomma. Tvist kan

t. ex. råda i fråga om äganderätten till godset eller någon kan på grund av

panträtt eller annan sådan rätt göra gällande anspråk att framför godsets

ägare uppbära ersättningen. I den mån icke anspråk är så uppenbart obefo­

gat att det utan vidare måste lämnas ur räkningen, äger kronan numera,

sedan lagen den 24 mars 1927 om gälds betalning genom penningars nedsät­

tande i allmänt förvar trätt i kraft, i dylika fall fullgöra betalningen genom

att för vederbörandes räkning nedsätta ersättningen hos överexekutor. Med

hänsyn härtill synes den i 21 § av förslaget i anslutning till 1917 års förfo­

gandelagstiftning upptagna föreskriften varken behövlig eller lämplig. Där­

emot finnas skäl att här fastslå samma regler, som enligt 58 § lagen örn för­

säkringsavtal gälla i fråga om utfallande försäkringsbelopp. Lagrådet hem­

ställer förty om sådan ändring av paragrafen, att där föreskrives

att därest någon till säkerhet för fordran har panträtt i förnödenhet, som

avstås till kronan, han äger, ändå att fordringen ej är till betalning för­

fallen, framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran;

att detsamma skall gälla i fråga om den som har rätt att kvarhålla för­

nödenheten till säkerhet för förfallen fordran;

att ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, örn borge­

nären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen; samt

att örn ersättningsbeloppet avser förnödenhet, som satts i kvarstad eller

under skingringsförbud, beloppet skall, där part det äskar, utgivas till över-

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 284.

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

66

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

exekutor, vilken har att med beloppet förfara på sätt i 186 § utsöknings- lagen är för där avsett fall stadgat.

23 §.

1918 års förfogandelag innehöll en bestämmelse att delaktighet i brott mot lagen straffades efter ty i 3 kap. strafflagen är stadgat. Någon motsvarande allmän bestämmelse har icke upptagits i förevarande förslag liksom ej heller i övriga till lagrådet nu remitterade förslag till kristidsförfattningar. Dock innehålla de vid remissen av förslaget till valutalag fogade utkasten till till- lämpningsförordningar sådana allmänna hänvisningar till strafflagens del- aktighetsbestämmelser. Det remitterade förslaget lärer utgå från att straff­ lagens delaktighetsregler få analogisk tillämpas därest det kriminaliserade förfarande, varom fråga är, kan anses såsom ett verkligt brott, i huvudsak likställt med flertalet i strafflagen behandlade förfaranden, och icke allenast såsom en s. k. polisförseelse. Mot den ståndpunkt, från vilken den före­ slagna lagstiftningen sålunda utgår, har lagrådet intet att erinra.

24 §.

Den i förevarande paragraf stadgade tystnadsplikten torde böra utsträckas att gälla jämväl vad som inhämtats genom svar å förfrågan jämlikt 22 § första stycket.

övergångsbestämmelserna.

Av övergångsbestämmelserna framgår väl indirekt att förordnande, som meddelats jämlikt lagen, icke skall gälla längre än lagen själv — omedelbart eller efter förlängning — äger giltighet. Detta synes emellertid böra uttryck­ ligen angivas.

Ansvarsbestämmelserna i den föreslagna lagen hänföra sig i allmänhet till föreskrifter som äro tillämpliga endast så länge ett enligt 1 § meddelat för­ ordnande gäller. Däremot ligger det i sakens natur att den i 24 § stadgade tystnadsplikten bör iakttagas oberoende av om förordnandet ännu består eller lagen fortfarande gäller. Detta har i förslaget icke beaktats så vitt angår tiden efter det lagen upphört att gälla. Bland övergångsbestämmel­ serna torde därför böra upptagas stadgande att i 24 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande överträdelse av samma föreskrift skall äga tillämpning även efter det lagen upphört att gälla.

Förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars

1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov.

Med hänvisning till vad lagrådet anfört vid 21 § i förslaget till allmän för­ fogandelag hemställer lagrådet, att i den med nämnda paragraf helt över­ ensstämmande 7 § lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov vidtagas

67

ändringar motsvarande dem som förordats beträffande förstnämnda para­

graf.

I 17 § sistnämnda lag torde böra vidtagas liknande ändring som den varom

hemställts vid 24 § förslaget till allmän förfogandelag.

På skäl, som lagrådet anfört i sitt yttrande den 20 april 1939 rörande upp­

rättat förslag till lag örn ändring i vissa delar av luftskyddslagen, torde före­

skriften i 21 § lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov böra i detta

sammanhang utgå.

Iakttages vad sålunda föreslagits, måste ingressen till lagförslaget jämkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Ur protokollet:

Wilhelm von Schwerin.

68

Kungl. Maj:ts proposition nr 284.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maid Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 5 maj 1939.

När

v ar ande:

Statsministern

Hansson,

ministern för utrikes ärendena

Sandler,

statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­ fen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, lagrådets den 4 maj 1939 avgivna utlåtande över de den 31 mars 1939 till lagrådet remitterade försla­ gen till allmän förfogandelag och lag angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov ävensom förslagen till lag om ändrad lydelse av 7—11 §§ lagen den 31 mars 1938 (nr 87) angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvi­ sitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag) samt till lag angående änd­ rad lydelse av 15 § lagen den 27 april 1934 (nr 84) om anskaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (häst- och fordonsanskaff- ningslag).

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden: »Vad först angår förslaget till allmän förfogandelag har lagrådet beträffan­ de reglerna i 14 § om beräkning av ersättning för förnödenhet eller annat an­ fört, att motiveringen till dessa syntes giva rum för den tolkningen, att vid bestämmande av ersättning avgörande vikt skulle fästas vid anskaffnings­ kostnaderna i det särskilda fallet. En sådan tolkning kunde enligt lagrådets förmenande icke gärna vara avsedd. Då i stor utsträckning ersättning skulle utgå enligt taxa, följde nämligen därav, att för förnödenheter av enahanda slag, som samtidigt toges i anspråk, ersättningen skulle sättas lika, oavsett om vissa ersättningsberättigade, vilkas anskaffningskostnader varit låga, där­ igenom gjorde större vinst än andra.

Med anledning av vad lagrådet sålunda anfört torde böra framhållas att, därest ej i särskilda fall omständigheterna till annat föranleda, ersättnings­ reglerna synas böra tolkas såsom lagrådet anfört.

I enlighet med lagrådets hemställan har vidare i lagen — såsom ett första stycke i 8 § — upptagits en uttrycklig bestämmelse därom, att ett beslutat förfogande skall verkställas så, att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna föranledes. I samband därmed har

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

69

6 § i det remitterade förslaget, efter viss av lagrådet föreslagen jämkning, infogats såsom ett andra stycke i 8 §. 7 och 8 §§ i det remitterade förslaget hava upptagits såsom 6 och 7 §§.

Med avseende å 19 § har lagrådet framhållit lämpligheten av att i själva lagen upptagas bestämmelser om besvärsrätt för de fall, då ersättning skall beräknas efter taxa, och föreslagit, att i sådant fall — då ersättningsbelop­ pet skall bestämmas av den myndighet som Konungen därtill bemyndigat — ändring i myndighetens beslut må sökas hos riksvärderingsnämnden. Med beaktande av denna erinran har i 19 § upptagits bestämmelse örn sådan besvärsrätt.

Jämväl övriga av lagrådet beträffande ifrågavarande förslag gjorda erin­ ringar, som huvudsakligen äro av formell natur, ha iakttagits. Sålunda ha jämkningar av den innebörd lagrådet förordat vidtagits i 2, 15, 16, 21 och 24 §§, varjämte övergångsbestämmelsen försetts med vissa tillägg i överens­ stämmelse med vad lagrådet anfört.

1 förslaget ha vidare vidtagits vissa mindre jämkningar av redaktionell natur.

Beträffande förslaget till lag angående ändring i vissa delar av lagen om förfoganderätt för luftskyddets behov ha jämväl verkställts de ändringar varom lagrådet hemställt.

Sålunda har föreslagits, att även 21 § skall upphöra att gälla. I samband därmed bör nuvarande 22 § erhålla beteckningen 20 §. Detta föranleder en formell ändring i 16 § första stycket. Vidare ha i 7 och 17 §§ vidtagits ändringar svarande mot ändringarna i motsvarande bestämmelser i försla­ get till allmän förfogandelag.

Vissa mindre jämkningar av formell natur ha även vidtagits. I fråga om förslaget till lag om ändrad lydelse av 7—11 §§ rekvisitions­ lagen torde i anledning av vad lagrådet förordat vid sin granskning av all­ männa förfogandelagen böra införas regler om besvärsrätt för det fall, då ersättning skall utgå efter taxa. Emellertid synas lämpligen besvären i så­ dant fall böra anföras hos den lokala värderingsnämnden. över dennas beslut kan klagan föras hos riksvärderingsnämnden. Nu omförmälda be- stämmelser om besvärsrätt till den lokala värderingsnämnden torde böra upptagas i 13 § i rekvisitionslagen. I samband därmed bör i 8 och 14 §§ vidtagas vissa jämkningar i anslutning till de ändringar som verkställts i motsvarande bestämmelser i allmänna förfogandelagen. Jämkningarna i 13 och 14 §§ föranleda vidare ändring i lagens rubrik.

Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att propo sition i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade tiden gått till ända -— all i enlighet med vad förut anförts ändrade för­ slag till allmän förfogandelag, lag angående ändring i vissa delar av lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov och lågt örn ändrad lydelse av 7—11 samt 13 och U §§ lagen den 31 mars 1938

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 284.

6

70

Kungl. Maj.ts proposition nr 284.

(nr 87), angående skyldighet för kommuner och enskilda att fullgöra rekvi­ sitioner för krigsmaktens behov (rekvisitionslag) ävensom förslaget till lag angående ändrad lydelse av 15 § lagen den 27 april 1934 (nr 84) örn an­ skaffning av hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot (hästoch fordonsanskaffningslag) måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­ trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

T åge Evers.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

383433