2

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

Förslag

till

Lag

om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utom­

ordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag).

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utom­

ordentliga, av krig föranledda förhållanden åge Konungen, när riksdagen ej

är samlad, i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av det

mål, som fastställts för riksbankens penningpolitiska verksamhet, på fram­

ställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med full­

mäktige i riksgäldskontoret, förordna på sätt nedan närmare stadgas; dock

må förordnande, som nu sagts, ej meddelas, med mindre Konungen låtit

riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall inom trettio dagar sam­

manträda. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom

trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången

av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, fall vara för handen, som i

första stycket sägs, äge Konungen med riksdagens samtycke meddela för­

ordnande, som där avses.

2

§•

I förordnande, som Konungen jämlikt 1 § meddelar, må föreskrivas:

1) att allenast riksbanken och bankaktiebolag, som riksbanken därtill

bemyndigar (valutabank), må driva handel med utländska sedlar och skilje­

mynt, med växlar, checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som

innefatta rätt till betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och

utländska fodringar), ävensom med aktier, obligationer och likartade vär­

depapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bosatt i utlandet (utländska

värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska vär­

depapper må, mot vederlag som bestämmes i svenskt mynt, förvärvas och

föryttras allenast i den omfattning och på de villkor Konungen eller, efter

Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas riksbanken eller valutabank till

inlösen mot kontant ersättning i svenskt mynt;

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

3

4) att svenska och utländska betalningsmedel, fordringar och värdepapper

icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras

till utlandet eller överlåtas å den, som är bosatt i utlandet;

5) att dylika tillgångar icke utan särskilt tillstånd må införas till riket;

6) att över värdepapper, som införes till riket eller som här förvaras för

den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid för­

säljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen

eller, efter Konungens bemyndigande, riksbanken bestämmer; och

7) att i annat hänseende än under 2)—6) sägs ej må över utländska be­

talningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper utan särskilt

tillstånd förfogas annorledes än genom föryttring till riksbanken eller till

valutabank.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken

tillkommande befogenheter.

3 §•

Utan hinder av förordnande, varom i 2 § sägs, åge riksbanken meddela

bankaktiebolag eller annan tillstånd att på de villkor riksbanken bestämmer

driva den rörelse med utländska betalningsmedel och utländska banktillgo­

dohavanden, som riksbanken prövar erforderlig för allmänhetens tillhanda-

gående med medel för reseändamål.

4 §•

Förordnar Konungen, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar

eller utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken eller valutabank till

inlösen, skall, där enighet ej kan vinnas om det värde i utländskt mynt, efter

vilket ersättningen skall beräknas, värdet bestämmas av en nämnd av tre

personer. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, av Konungen,

en av riksbanken och en av handelskamrarna i riket.

Vid inlösen skall omräkning till svenskt mynt ske efter den av riksbanken

vid tidpunkten för beslutet om inlösen tillämpade köpkursen.

Avdrag må vid inlösen göras för särskilda med inlösningen förbundna ut­

lägg ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.

5 §.

Där för tillsyn å efterlevnad av förordnande, som Konungen jämlikt 2 §

meddelat, så finnes behövligt, åge Konungen stadga skyldighet att förete

handelsböcker jämte därtill hörande handlingar. Konungen må jämväl i

övrigt meddela erforderliga föreskrifter för förordnandets genomförande

så ock till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart mot­

verka vinnandet av det med förordnandet avsedda ändamålet.

6

§.

Konungen åge uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter rö­

rande tillämpningen av meddelat förordnande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 290-

7

bör därför läggas en diskussion av den sannolika valutautvecklingen i olika

krislägen, betydelsen av denna utveckling för det svenska folkhushållet samt

möjligheterna att utan tillgripande av en reglering behärska valutasituatio­

nen, i den mån den utvecklas i för landet ogynnsam riktning.

Valutautvecklingen i olika krislägen.

Att man, för den händelse Sverige skulle indragas i krig, har att räk­

na med risk för en omfattande kapitalutströmning, trots att den allmänna

politiska situationen då otvivelaktigt skulle starkt begränsa möjligheterna till

en överföring av tillgångar till utlandet, får anses ställt utom diskussion. Riks­

bankens stora innehav av främmande valutor skulle i ett dylikt läge icke ut­

göra tillräckligt skydd mot en sådan utveckling. Dessa tillgodohavanden

motsvaras i mycket betydande utsträckning av kortfristiga skulder till ban­

ker och enskilda, vilket betyder, att de snabbt kunna undandragas riksban­

kens disposition. Därtill kommer, att kapitalrörelserna i ett krigsläge knap­

past i högre grad påverkas av riksbankens tekniska möjligheter att någon

tid framåt försvara valutan. En kapitalutströmning vid krig kan väntas in­

träda med sådan snabbhet, att den kan förebyggas endast genom omedelbara

motåtgärder.

Om Sverige skulle omedelbart hotas av krig, har man sannolikt

att räkna med i allt väsentligt samma valutautveckling som i händelse av

krig. Det vore alltför optimistiskt att tro, att de grupper, som vid ett

krigsutbrott kunna befaras vilja överföra sina tillgångar i guld eller främ­

mande valutor, skulle handla väsentligt annorlunda, då krigsfara föreligger.

De åtgärder på valutamarknaden, som anses böra ifrågakomma vid krig,

måste därför med samma rätt få vidtagas, när riket befinner sig i omedel­

bar krigsfara.

För den händelse krigsfaran allmänt uppfattas som verklig, synes den av

anförda skäl utgöra tillräcklig anledning till ingripanden i valutahandeln, så

snart tecken till kapitalutströmning börja visa sig. Uppfattningarna om krigs­

farans aktualitet måste emellertid vara växlande; redan ett krig mellan euro­

peiska makter, i vilket Sverige icke synes löpa omedelbar fara att bliva in­

draget, kan tänkas utlösa sådana farhågor beträffande den framtida utveck­

lingen, att en omfattande kapitalutströmning från Sverige kommer till stånd.

En sådan av krig mellan främmande makter orsakad kapi­

talutströmning måste anses ställa samma valutapolitiska problem,

som möta vid krig eller omedelbar krigsfara för Sverige. Icke heller på den­

na punkt torde delade meningar behöva råda. Örn ett krig mellan främ­

mande makter utlöser panikartade företeelser på den svenska marknaden,

får detta anses tyda på att farhågorna för att även Sverige skall indragas i

krig ha full aktualitet.

Jag vill i detta sammanhang även beröra risken för en omfattande kapi­

talutströmning från Sverige utan bakgrund i ett euro­

peiskt krig. Örn den än icke kan helt avvisas, är den dock otvivelaktigt

att anse såsom åtminstone för närvarande mycket ringa. Såsom i det följan­

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

17

Härigenom herodes möjlighet för riksbanken att fastställa pris på utländsk

valuta men därjämte bland annat att vid köp och försäljning av sådana va­

lutor meddela föreskrifter om deras placering.

Såsom vederlag i svenskt mynt torde få anses vederlag, som är bestämt

att utgå i svenska kronor eller som utgöres av fordringar eller värdepapper,

vilka äro utställda i svenska kronor.

Införsel av valutor gjordes i sakkunnigförslaget beroende av särskilt till­

stånd endast i den mån den gällde värdepapper. Med hänsyn till de av

bank- och fondinspektionen samt banko fullmäktige avgivna yttrandena över

sakkunnigförslaget synes ifrågavarande reglering böra vid behov kunna ut­

sträckas till jämväl betalningsmedel och fordringar. Det nya departements-

förslaget har utformats i enlighet härmed.

I det nya departementsförslaget meddelas, i motsats till vad som var fal­

let i 1932 års departementsförslag, icke några närmare bestämmelser om för­

säljning av införda värdepapper. I detta hänseende upptager förslaget en­

dast en generell föreskrift att över värdepapper, som införts till riket el­

ler som här förvaras för den, som är bosatt i utlandet, ävensom över köpe­

skilling, som influtit vid försäljning av dylika värdepapper, får förfogas

allenast i den omfattning och på de villkor, som Konungen eller, efter Ko­

nungens bemyndigande, riksbanken bestämmer.

I 2 § under 2)—6) i det nya departementsförslaget behandlas förfogande­

rätten över utländska valutor i vad angår köp eller försäljning mot veder­

lag i svenskt mynt, rätt till inlösen samt ut- och införsel. Det synes mig

lämpligt att dessa bestämmelser i en särskild punkt 7) kompletteras med ett

stadgande att förbud må meddelas jämväl mot varje annan form av förfo­

gande över dylika valutor. Ägare eller innehavare av utländska valutor bör

således kunna förbjudas att, utan särskilt tillstånd, pantsätta, kvitta eller

eljest förminska innehavet av sådana tillgångar.

Bankofullmäktige hava i sitt yttrande över sakkunnigförslaget framhållit

önskvärdheten av, att enhetliga bestämmelser meddelas beträffande de un­

dantag, som må medgivas från förordnande enligt 1 § 2)—6) i sakkunnig-

förslaget [2 § 2) samt 4)—-7) i det nya departementsförslaget]. Givet är

att i praktiken beviljandet av undantag från de meddelade förordnandena

kan ske på likartat sätt i samtliga de nu ifrågavarande fallen, antingen ge­

nom utfärdande

av generella föreskrifter eller genom tillstånd i varje sär­

skilt fall. Dock synes mig en väsentlig olikhet föreligga mellan å ena sidan

utförsel- och införselförbuden och å andra sidan inskränkningarna i rätten

att köpa eller sälja utländska valutor. För ut- eller införsel av valutor tor­

de det komma att erfordras ett formligt beslut om tillstånd i varje särskilt

fall, i synnerhet om en eventuell valutareglering förbindes med en allmän

reglering jämväl av den utländska varuhandeln med därav följande sam­

arbete mellan olika myndigheter. Beträffande köp och försäljning där­

emot torde transaktionerna kunna ske omedelbart med stöd av de generella

bestämmelserna.

Endast i speciella fall lärer härvid särskilt tillstånd be­

höva utverkas.

Härtill kommer, att vid köp och försäljning de generella

Bihang till riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 290 .

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

19

skild rätt, som ett sådant stadgande medför, har en uttrycklig bestämmelse

därom införts i förslaget.

I sakkunnigförslaget upptogs en bestämmelse att, då stadgande om av­

stående av utländska valutor givits, Konungen ägde meddela föreskrifter

till förhindrande av att dylika tillgångar genom underlåten indrivning eller

annorledes icke bleve tillgängliga för inlösen. Bank- och fondinspektionen har

framhållit, att för ökande av lagens effektivitet borde meddelas bestämmel­

se, innebärande dels ett förordnande, att svensk gäldenär ej må uppskjuta

betalning av skuld i utlandet eller träffa avtal om betalning annorledes än

med vanliga betalningsmedel, örn så ej betingas av omständigheterna, dels

ock förbud att, i avsikt att spekulera i valuta, ikläda sig gäld i utlandet. Ett

liknande påpekande har gjorts av bank o full mäktige. Då det är av synner­

lig vikt att de förordnanden, som meddelas enligt 2 §, erhålla en, så vitt

möjligt, fullständig effektivitet, har jag ej ansett mig böra avvisa myndig­

heternas förslag. I 5 § i det nya departementsförslaget har därför införts

ett generellt stadgande, att Konungen må meddela erforderliga föreskrifter

till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka vin­

nandet av det med valutaregleringen avsedda ändamålet. På grund av

detta stadgande kan ett förordnande enligt 2 § kvalificeras med förbud mot

sådana av bankinspektionen exemplifierade förfaranden, som tydligt inne­

bära ett kringgående av förordnandet eller eljest äro av beskaffenhet att göra

detta mer eller mindre verkningslöst. Det förutsättes, att den Konungen så­

lunda tillagda befogenheten utnyttjas med yttersta försiktighet och endast

i den omfattning, som finnes vara oundgängligen erforderlig för valuta­

regleringens upprätthållande. Detta torde framgå såväl av stadgandets av­

fattning som ock av dess egenskap av allenast en i 5 § införd tillämpnings­

föreskrift till 2 §.

Den föreslagna valutaregleringen kan under vissa förhållanden föranleda

anställande av en stor personal utan tjänstemannaansvar. Enligt sakens

natur böra de, som handlägga valutaregleringsärendena, iakttaga tystlåten­

het rörande enskildas förhållanden, som under deras verksamhet bliva för

dem kända. Med hänsyn till vikten av att denna tystnadsplikt iakttages,

synes densamma böra komma till uttryck i valutalagen. Bestämmelse här­

om har därför intagits i 7 § i det nya departementsförslaget.

Riksbankens rätt att köpa och sälja utländska valutor och utländska vär­

depapper ävensom att förmedla köp och försäljning av sådana värdepapper

är i viss omfattning begränsad genom bestämmelserna i 14 och 16 §§ i lagen

för Sveriges riksbank. I den mån valutahandelsmonopol lämnas riksbanken,

synas nu angivna begränsningar i dess verksamhet böra suspenderas. Med

hänsyn till valutalagens temporära giltighet lära erforderliga bestämmelser

därom böra införas i sistnämnda lag. Så har i det nya departementsförslaget

skett i 8 §.

Det hör kunna överlämnas åt riksbanken att själv avgöra, i vilken omfatt­

ning förordnande örn valutahandelsmonopol berättigar till frångående av

föreskrifterna i riksbankslagen. Riksbanken bör dessutom äga möjlighet att,

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

21

ning när det gäller bestämmandet av växelkurserna. Vid förfogande över

enskildas tillgångar skall enligt lagen värdering ske genom en särskild nämnd.

I lagstiftningens syfte ligger däremot, att den kan utnyttjas till förhindran­

de av att enskilda till förlust för det allmänna bereda sig vinster på åtgär­

der, som måste vidtagas i hela samhällets intresse, eller till men för rikets

ekonomiska motståndskraft i en krigssituation söka föra sina tillgångar i sä­

kerhet genom placering utom landet.

Föredraganden uppläser härefter ett i enlighet med det anförda inom fi­

nansdepartementet upprättat förslag till lag om förfogande över utländska

betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

(valutalag) av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, samt hemställer,

att lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i § 87 regeringsformen om-

förmälda ändamål inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

R. Wcerneman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

25

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 maj

1939.

Närvarande:

justitieråden E

klund

,

L

awski

,

von

S

teyern

,

regeringsrådet H

järne

.

Enligt lagrådet den 31 mars 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll

över finansärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten

i statsrådet den 10 mars 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättat förslag till lag om förfogande över utländska betal­

ningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden

(valutalag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av häradshövdingen F. Rudewall.

Lagrådet yttrade:

Det remitterade förslaget innehåller lika litet som de därvid fogade för­

slagen till tillämpningsförordningar någon bestämmelse om omröstning i

den uti 4 § omförmälda nämnden. Därest nämndens samtliga medlemmar

komma till olika resultat, kan det emellertid bliva föremål för tvekan, efter

vilkens mening nämndens beslut skall avfattas. Enär omröstningen alltid

avser fråga örn fastställande av visst värde, bör i sådant fall mellanmeningen

följas. En uttrycklig föreskrift härutinnan torde böra upptagas i vederbö­

rande tillämpningsförordning.

Det lärer ej vara avsett att förordnande, som meddelats enligt lagen, skall

få bestå efter det lagen — jämlikt övergångsbestämmelsen eller senare gi­

ven föreskrift om lagens förlängning — upphört att gälla. Enligt sakens

natur böra dock den i 7 § lämnade föreskriften om tystnadsplikt och en­

ligt 9 § meddelad bestämmelse örn ansvar för överträdelse av samma före­

skrift gälla utan begränsning till tiden. Under lagens giltighetstid begångna

andra överträdelser böra också kunna beivras efter det lagen upphört att

gälla. Det synes lämpligt att vad nu anförts kommer till uttryck i lagen.

Lagrådet hemställer förty, att till övergångsbestämmelsen fogas stadgande

BILAGOR.

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

33

Jag skall härefter närmare redogöra för innehållet i vissa viktigare lagar.

De i Tyskland gällande bestämmelserna återfinnas i Verordnung des

Reichspräsidenten liber die Devisenbewirtschaftung av den 1 augusti 1931 och

ett flertal i anslutning till densamma utfärdade verkställighetsförordningar.

Till ledning vid valutaregleringens genomförande hava detaljerade riktlinjer

utfärdats.

Valutaförordningen har till föremål betalningsmedel, fordringar, värde­

papper och ädla metaller. Med betalningsmedel förstås penningar, checkar,

andra anvisningar av olika slag (»Auszahlungen», »Anweisungen») och växlar.

Handeln med utländska betalningsmedel och fordringar i utländskt mynt

har koncentrerats hos riksbanken och de banker, som av riksbanken antagits

till kommissionärer.

Vid handeln må de officiella kurserna icke överskridas.

Utländska betalningsmedel och fordringar i utländskt mynt ävensom ut­

ländska värdepapper och i utländskt mynt utställda tyska värdepapper, som

förvärvats efter viss dag, samt guldförråd skola hembjudas riksbanken till

inlösen. Hembudsskyldigheten avser såväl tillgångar, vilka förvärvats före

förordningens ikraftträdande, som senare förvärvade tillgångar och inträ­

der i sistnämnda fall successivt viss tid från varje förvärv.

För vinnande av särskild kontroll över exportvalutorna har stadgats skyl­

dighet att vid varornas utförande ur riket avgiva deklaration angående be­

talningsvillkoren.

För en mångfald transaktioner fordras särskilt tillstånd av viss förvalt­

ningsmyndighet (Landesfinanzämter).

Sådant tillstånd fordras till en början för inköp av utländska betalnings­

medel och fordringar i utländskt mynt och för rätt att förfoga över dylika

tillgångar annorledes än genom försäljning till valutabank.

Särskilt tillstånd fordras vidare för vissa transaktioner i tyskt mynt, näm­

ligen för utförsel av tyska betalningsmedel; för öppnande av finanskredit i

tyskt mynt åt utrikes bosatt person; för utrikes bosatt persons rätt att för­

foga över tillgodohavande i tyskt mynt, som tillkommit före viss dag; för

överlåtelse å utrikes bosatt person av fordran i tyskt mynt och för verkstäl­

lande av utbetalning i tyskt mynt till sådan person. Har någon, som är bo­

satt utrikes, förvärvat ett tillgodohavande i tyskt mynt genom försäljning av

värdepapper, äger han icke utan tillstånd förfoga över detta tillgodohavande

annorledes än genom inköp av tyska värdepapper, som lyda å tyskt mynt.

Även i fråga om värdepapper fordras särskilt tillstånd i vissa fall. Till­

stånd fordras för rätt att förvärva och förfoga över utländska och å utländskt

mynt lydande tyska värdepapper, som icke äro introducerade på tysk börs;

för inköp från utlandet av utländska värdepapper, som äro introducerade på

tysk börs; för överförande till utlandet av tyska och utländska värdepapper;

för att en i Tyskland bosatt person skall äga rätt att inlägga värdepapper i

en utrikes bosatt persons depot hos tysk bank. Utan särskilt tillstånd må ej

heller tysk bank av utrikes bosatt person mottaga uppdrag att försälja tyska

eller vid tysk börs introducerade utländska värdepapper eller att inkassera

till dylika värdepapper hörande kuponger, med mindre uppdragsgivaren av­

giver uttrycklig förklaring, att värdepapperen och kupongerna icke tillhöra

en i Tyskland bosatt person eller förvärvats från dylik person^ för försälj­

ning eller inlösen. Med värdepapper, som äro introducerade på tysk börs,

likställas sådana värdepapper, vilka noteras i Tyskland i särskilt angiven

ordning.

Slutligen fordras särskilt tillstånd för rätt att förvärva eller förfoga över

guld och för rätt att exportera ädla metaller.

Bihang lill riksdagens protokoll 1931). 1 sami. Nr 290.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

Utan särskilt tillstånd må en var förvärva oell förfoga över utländska betal­

ningsmedel m. m. intill ett värde av 200 mark i månaden.

Vid sidan av tillstånd, som meddelas från fall till fall, kunna i viss ut­

sträckning generella tillstånd meddelas. Sålunda kunna affärsmän, som be­

driva import av varor för förbrukning eller bearbetning inom Tyskland,

kvartalsvis erhålla erforderliga valutatillstånd, i vilka för varje månad an­

gles visst maximibelopp för valutaförbrukningen.

Avtal, som slutas utan tillstånd, där sådant erfordras, äro ogiltiga; dock

kan ogiltigheten icke åberopas gent emot den, som är bosatt i utlandet eller

som vid avtalsslutet saknade kännedom om de omständigheter, som grunda

ogiltighet. Dessutom äro överträdelser belagda med stränga straffpåföljder.

I Danmark utfärdades den 18 november 1931 en lag om åtgärder till skydd

för den danska valutan, vilken bemyndigade handelsministern att, i samråd

med riksdagens valutautskolt, utfärda bestämmelser angående skyldighet för

danska exportörer att till dansk valuta överföra sina tillgodohavanden i ut­

landet, angående införsel från utlandet av värdepapper och försäljning av

värdepapper för utländsk räkning, samt angående överförandet och utfö­

randet till utlandet av värdepapper och kuponger, växlar, checkar och pen­

ningar. Handelsministern bemyndigades tillika att påbjuda insändandet av

upplysningar angående innehavda valutor och främmande värdepapper av

alla slag.

Med stöd av denna lag utfärdades fyra kungörelser:

Genom en kungörelse av den 18 november 1931 föreskrevs bland annat,

att införsel av danska aktier och obligationer icke må ske genom annan än

bank eller medlem av Köpenhamns fondbörs. Dylika värdepapper, som in­

förts till Danmark eller förvaras i Danmark för utländsk räkning, må icke

säljas genom annan än bank eller fondbörsmedlem. Vid försäljning skall köpe­

summan insättas på spärrkonto i Nationalbanken.

Den 19 november 1931 utfärdades en kungörelse, enligt vilken National­

bankens tillstånd erfordras för försändande till utlandet av danska kronor i

kontanter, checkar och växlar; för överförande till utlandet av danska kro­

nor genom inbetalning till dansk bank eller bankir eller på annat liknande

sätt, t. ex. genom accepterande av från utlandet dragna växlar; samt för för­

sändande till utlandet av kuponger och talonger hörande till danska aktier

och obligationer, med mindre utförseln sker i samband med försäljning av

själva aktien eller obligationen och försäljningen sker genom bank eller fond­

börsmedlem. Vid dylik försäljning skall försäljningssumman överföras till

dansk valuta.

Dessa båda kungörelser äro fortfarande gällande.

Slutligen förpliktades genom en sistnämnda dag utfärdad kungörelse dans­

ka exportörer att utan onödigt dröjsmål till dansk valuta överföra de medel,

som de hade tillgodo i utlandet på grund av exporten. Anmälan örn överfö­

randet skulle i viss ordning ske hos Nationalbanken. Exportör, som hos

Nationalbanken styrkte, att han hade behov av ett motsvarande valutabelopp

för betalning av inom den närmaste tiden förfallna likvider för egen import,

ägde underlåta att överföra exportvalutan lill danskt mynt.

Denna kungörelse föreskrev icke, till vem exportvalutorna skulle försäljas,

och till följd därav såldes dessa i stor utsträckning i den öppna marknaden

till betydligt högre kurser än den officiella noteringen. Redan den 26 novem­

ber 1931 skred man därför till en viss centralisering av valutahandeln genom

att föreskriva, att försäljningen skulle ske till Nationalbanken eller vissa

av Nationalbanken auktoriserade banker och bankirer.

De båda sistnämnda kungörelserna hava sedermera ersatts av nya be­

stämmelser i ämnet, för vilka jag nu skall redogöra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 290

35

Den 30 januari 1932 utfärdades sålunda en ny valutalag, vilken betydligt

utvidgat regeringens fullmakter.

Enligt denna lag kan till en början föreskrivas, att tillgodohavanden, vär­

depapper, växlar, checkar och penningar, som danska medborgare eller i

Danmark hemmahörande personer och företag hava i utlandet, skola, i den

utsträckning sådant finnes påkallat, hemföras och, såvitt fråga är örn till­

gångar i utländsk valuta, avlämnas till Nationalbanken eller eventuellt säl­

jas på av Nationalbanken angivna villkor. Det sista skall gälla även i fråga

örn tillgångar av ifrågavarande slag,, som redan finnas i Danmark.

Av detta bemyndigande har regeringen emellertid ej begagnat sig i full ut­

sträckning. Enligt en kungörelse av den 1 februari 1932 föreligger skyldig­

het att avstå utländska valutor endast i fråga om sådana, som förvärvats ge­

nom export eller annan affärsvei-ksamhet, medan beträffande andra utländs­

ka valutor blott stadgats förbud mot försäljning till annan än Nationalban­

ken eller av Nationalbanken auktoriserad bank eller bankir. Värdepapper

hava i kungörelsen lämnats fria. De äldre bestämmelserna om rätt för ex­

portör att använda sina utländska valutor för betalning av egen import hava

upptagits i den nya kungörelsen.

I kungörelsen har centraliseringen av valutahandeln utsträckts därhän, att

även köp av främmande valuta må ske endast hos Nationalbanken eller av

Nationalbanken auktoriserad bank eller bankir.

Enligt valutalagen äger handelsministern, i samråd med valutautskottet,

vidare föreskriva, att import av varor, värdepapper och kuponger endast må

ske, därest Nationalbanken lämnat intyg örn att ur valutasynpunkt intet hin­

der mot importen föreligger. Importtillstånd skall meddelas och betalnings­

medel skola ställas till förfogande, därest importen avser sådana råämnen

och produktionsmedel, som äro erforderliga för exportverksamhet och annan

verksamhet, varigenom utländsk valuta tillföres landet. Därefter skall i

främsta rummet hänsyn tagas till att valuta anskaffas för råämnen och pro­

duktionsmedel, som äro erforderliga för upprätthållande av produktiv verk­

samhet i landet.

Dessa bestämmelser hava satts i kraft genom en annan kungörelse av den

1 februari 1932, vilken tillika stadgar vissa undantag från skyldigheten att

anskaffa valutaattest för införsel av varor, som avskeppats respektive in­

köpts före den 1 februari.

Slutligen innehåller valutalagen, i likhet med den äldre lagen, bestämmel­

ser om utförsel och överförande till utlandet av betalningsmedel och värde­

papper och angående deklarationsskyldighet, varjämte straffbestämmelser

meddelats.

I Finland infördes genom förordning den 5 oktober 1931 vissa valuta-

restriktioner, vilkas närmaste syfte var guldmyntfotens upprätthållande. Med

hänsyn härtill inriktades dessa bestämmelser på att hindra export av finska

mark och inbetalningar av finska mark å utlänningars konton i Finland. Se­

dan guldmyntfoten uppgivits, medgav emellertid Finlands Bank den 17 ok­

tober samma år, att å utlänningars konton inbetalningar i finska mark finge

utan särskilt tillstånd ske till obegränsat belopp, med mindre anledning före-

låge att misstänka spekulationsavsikt. Då emellertid bristen på utländska va­

lutor gjorde sig alltmer kännbar, infördes sedermera valutarestriktioner i

den formen, att medel, som inbetalades å utlännings konto i Finland, enligt

en kungörelse av Finlands Bank av den 6 november 1931 icke skulle få an­

vändas för annat ändamål än inköp av varor inom landet eller för överfö­

ring till andra spärrkonton. Samtidigt beslöto bankerna, att tillgänglig ut­

ländsk valuta i första hand skulle användas för import av nödvändiga livs­

medel och råämnen för de viktigare industrierna.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

Departements­

chefen.

Förslag till

valutalag.

Förordningen den 5 oktober 1931 upphörde att gälla vid utgången av 1931,

och samtidigt upphävdes spärren av utlänningars konton, varför statliga re­

striktioner ej längre åvila handeln med valutor i Finland. —

De svårigheter, som genom de olika ländernas valutarestriktioner uppstått

för exportörerna att hemföra sina utländska tillgodohavanden, hava lett till

att mellan vissa stater slutits clearingkonventioner. Sålunda skola enligt en

mellan Schweiz och Österrike sluten konvention alla schweiziska betalningar

för österrikiska varor fullgöras genom insättning i schweiziska francs å clea-

ringkonto hos Schweiziska Nationalbanken, samt alla österrikiska betal­

ningar för schweiziska varor fullgöras genom insättning i österrikiska schil­

ling hos Österrikes Nationalbank. Därefter skall avräkning ske efter parikurs

och saldot erläggas i särskilt angiven ordning. Liknande konventioner hava

slutits mellan Schweiz och Ungern samt mellan Österrike och Ungern, Ita­

lien, Jugoslavien och Polen.

Vid undersökningen av de olika åtgärder, som stå till buds för stödjande

av det svenska penningväsendet, har jag enligt sakens natur även haft min

uppmärksamhet riktad på frågan om införandet av valutarestriktioner.

Erfarenheten från utlandet visar, att en planmässig hushållning med lan­

dets tillgångar icke i alla situationer kan effektivt genomföras på frivillig­

hetens väg. Därest statens valutavårdande verksamhet icke i erforderlig ut­

sträckning vinner förståelse och stöd hos allmänheten, kan det bliva en nöd­

vändighet, att staten ingriper på valutamarknaden med tvångsåtgärder för

vinnande av den nödiga kontrollen.

Att dylika åtgärder i det längsta böra undvikas torde emellertid vara på­

tagligt. Med hänsyn till penningarnas rörlighet erbjuder en effektiv kontroll

över penningtransaktionerna i deras olika former betydande praktiska svå­

righeter. Djupgående ingrepp i den enskildes handlingsfrihet kunna därför

bliva erforderliga till förebyggande av tendenser att kringgå den statliga reg­

leringen. Då tvångsåtgärder på penningväsendets område träffa näringslivet

i en av dess känsligaste punkter, kunna härvid allvarliga olägenheter för nä­

ringslivet icke undvikas.

Sådana förhållandena hittills utvecklat sig här i landet, synes mig ett in­

gripande med tvångsåtgärder på valutamarknaden för närvarande icke vara

påkallat. I betraktande av den sista tidens händelser och det ovissa världs-

läget bör nian emellertid enligt min mening icke bortse från möjligheten att

även i vårt land förhållandena kunna utveckla sig därhän, att ett statligt in­

gripande blir nödvändigt. Försiktigheten bjuder därför, att man i tid rustar

sig att möta även dylika situationer. Då de möjligheter Kungl. Majit äger

att i administrativ ordning ingripa på förevarande område äro begränsade,

erfordras särskilda lagbestämmelser av civillags natur.

Härvid är det av synnerlig vikt, att de erforderliga lagbestämmelserna er­

hålla sådant innehåll, att de medgiva ett snabbt ingripande från statens sida,

vilket smidigt kan anpassas efter växlande behov. Det torde därför vara

ofrånkomligt, att den ifrågasatta lagstiftningen erhåller formen av en full­

maktslag, vilken utrustar Kungl. Majit med befogenhet att under utom­

ordentliga förhållanden temporärt utfärda erforderliga bestämmelser i när­

mare angivna avseenden.

Jag tillåter mig särskilt betona angelägenheten av att fullmakten erhåller

erforderlig räckvidd. Givet är visserligen, att man icke utan nödtvång bör

tillgripa ytterligt gående åtgärder. Men där meddelade valutarestriktioner

visa sig otillräckliga, måste möjlighet finnas att hastigt komplettera och

skärpa dem, innan yppade missförhållanden hunnit antaga större omfattning.

Av de skäl jag i det föregående anfört har jag låtit inom departementet ut­

arbeta förslag till lag örn förfogande över utländska betalningsmedel m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

37

under utomordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden (valuta­

lag). Rörande förslagets närmare innehåll ber jag att få anföra följande.

I organisatoriskt hänseende förutsätter en valutareglering dels en centrali- vaiuta-

sering av valutahandeln, dels inrättandet av ett särskilt organ för reglering-

regleringens

ens praktiska genomförande.

organ.

Utan en centralisering av valutahandeln är en effektiv kontroll i själva ver­

ket ogenomförbar, och i flertalet av de länder, där valutarestriktioner in­

förts, har därför en centralisering åvägabragts.

Handel med utländska valutor bedrives för närvarande, förutom av riks­

banken, dels av affärsbankerna med stöd av deras oktrojer dels av en mång­

fald enskilda företag.

Enligt förslagets 1 § 1) skall rätten att idka valutahandel kunna förbehål­

las riksbanken och den riksbanken därtill bemyndigar. Då de företag, som

jämte riksbanken skola äga idka valutahandel, närmast erhålla karaktären

av riksbankens medhjälpare vid valutaregleringens genomförande, synes det

riktigaste vara, att riksbanken tillerkännes rätt att själv bestämma, åt vilka

denna uppgift skall anförtros. Närmast komma givetvis affärsbankerna i

fråga med hänsyn till de särskilda förutsättningar de äga härutinnan. Enbart

den omständigheten att en bank på grund av sin oktroj äger idka handel med

utländskt mynt synes däremot under de utomordentliga förhållanden, varom

här är fråga, icke böra vara avgörande för frågan, huruvida den jämväl under

valutaregleringen bör bibehållas vid denna rätt. Man torde nämligen icke

utan vidare äga utgå från att bankerna utan undantag äro vuxna de särskilda

uppgifter, som här ifrågakomma. Där en bank, som erhållit riksbankens till­

stånd att idka valutahandel, visar sig icke på ett tillfredsställande sätt full­

göra denna sin uppgift, hör vidare en möjlighet finnas att beröva banken

rätten att idka valutahandel.

Riksbanken och de företag, som av riksbanken bemyndigas att idka valuta­

handel, benämnas i förslaget valutabanker.

I fråga om tillståndets närmare innehåll förutsättes, att riksbanken skall

kunna begränsa detsamma att avse endast idkande av valutahandel för riks­

bankens räkning och i övrigt göra detsamma beroende av särskilda villkor.

Särskilt i resandetrafikens intresse bör slutligen tillstånd kunna meddelas

även andra företag än de egentliga valutabankerna att tillhandagå allmänhe­

ten med vissa smärre valutatransaktioner såsom växling av penningar och

dylikt.

Valutaregleringens genomförande förutsätter ett omfattande dispensväsen

och giver även i övrigt upphov till en mångfald nya arbetsuppgifter av olika

slag. Dessa ärenden måste snabbt och smidigt handläggas under enhetlig led­

ning, därest ej näringslivet skall utsättas för allvarliga vådor. Inrättandet

av en särskild organisation, en valutanämnd, för handläggningen av dessa

ärenden torde därför vid införandet av en valutareglering vara ofrånkomligt.

I denna nämnd, vars sammansättning torde böra bestämmas av Kungl. Majit,

bör uppenbarligen riksbanken vara företrädd. Bestämmelser härom även­

som angående nämndens allmänna arbetsuppgifter meddelas i 3 §.

En valutareglering träffar enligt sakens natur i främsta rummet de ut- yalnta.

ländska betalningsmedlen.

regleringens

Med betalningsmedel förstås närmast mynt och sedlar, växlar, checkar och

föremål,

andra penninganvisningar. Av praktiska skäl kan det emellertid vara lämp­

ligt, att med betalningsmedel likställa vissa fordringar, nämligen bankford­

ringar.

Växlar, checkar och andra penninganvisningar behandlas i förslaget som

utländska betalningsmedel, därest de medföra rätt till betalning i utländskt

mynt. Denna förutsättning är såsom regel uppfylld i och med det att hand-

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

Valuta-

regleringens

innebörd.

lingen lyder å utländskt mynt, men om betalningen skall erläggas här i riket,

fordras därjämte, att förbehåll gjorts om effektiv betalning i utländskt mynt.

Därnäst måste de utländska fordringarna omfattas av valutaregleringen.

Begreppet utländsk fordran torde därvid böra bestämmas enligt samma grun­

der som begreppet utländska betalningsmedel.

Slutligen kan det visa sig nödvändigt att i viss utsträckning indraga även

utländska aktier, obligationer och likartade värdepapper under regleringen.

Avgörande för huruvida ett dylikt värdepapper skall anses såsom utländskt,

torde böra vara, huruvida den institution eller det företag, som utfärdat vär­

depapperet, har sitt säte utom riket.

Vissa förfoganden över svenska betalningsmedel, fordringar och värde­

papper böra likaledes göras till föremål för särskilda bestämmelser. Jag skall

senare återkomma till denna fråga.

Beträffande de särskilda transaktioner, som beröras av valutaregleringen,

ber jag att få framhålla följande.

Handeln med utländska betalningsmedel och utländska fordringar skall,

såsom förut nämnts, enligt 1 § 1) kunna förbehållas valutabankerna. Efter

omständigheterna bör emellertid monopolet även kunna utsträckas till han­

deln med utländska värdepapper.

Under handel inbegripas jämväl köp och försäljning i kommission.

Med handelsmonopolets syfte sammanhänger, att den enskilde bör kunna

förpliktas att även vid köp och försäljning, som ej sker yrkesmässigt, anlita

valutabank. Då enligt förslagets 1 § 3) särskilt tillstånd fordras för inköp

och för försäljning till annan än valutabank, kan jämväl denna synpunkt till­

godoses inom förslagets ram.

Med hänsyn till den grundläggande betydelse prissättningen å de utländska

valutorna erhåller vid en valutareglering skall enligt 1 § 2) bestämmelse kun­

na meddelas därom, att utländska betalningsmedel och utländska fordringar

icke må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras till högre

pris än riksbanken bestämmer.

Beträffande försäljning, som sker efter utmätning eller i konkurs, torde

särskilda bestämmelser bliva erforderliga, vilka emellertid synas lämpligen

böra intagas i en blivande verkställighetsförordning.

Vid meddelande av tillstånd att inköpa utländska betalningsmedel och ford­

ringar jl § 3)| synes den ledande synpunkten böra vara, att tillstånd må

meddelas allenast, därest sökanden finnes vara i behov av utländska betal­

ningsmedel för ändamål, vars tillgodoseende, med hänsyn till tillgången på

dylika betalningsmedel, framstår såsom ur det allmännas synpunkt berättigat.

Under betryggande garantier böra näringsidkare kunna erhålla valutatill­

delning för viss tidsperiod utan att för varje enskild affärstransaktion sär­

skild prövning av valutabehovet behöver ifrågakomma. Vidare bör efter

omständigheterna valutatilldelning generellt kunna meddelas för transaktio­

ner av visst slag. Bland annat kommer härvid i betraktande behovet av va­

lutor för fullgörande i utlandet av inlösen av svenska värdepapper och

kuponger, som förfallit till betalning.

I syfte att förhindra att tillgängliga valutor undandragas den inhemska

marknaden bör vidare möjlighet beredas att, i större eller mindre utsträck­

ning, begränsa rätten att förfoga över innehavda valutor. Enbart ett export­

förbud och ett förbud mot föryttring till annan än valutabank torde härvid

icke vara tillfyllest, då även på annan väg än direkt utförsel eller föryttring

valutor lätt kunna undanskaffas. I princip bör därför varje förfogande,

som icke avser föryttring till valutabank, kunna göras beroende av särskilt

tillstånd fl § 3)1.

Då man måste räkna med den möjligheten, att tillgängliga valutor endast i

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

39

begränsad omfattning ställas till valutabankernas disposition, mäste vid behov

skyldighet att föryttra dem till valutabank kunna föreskrivas [1 § 4)]. In­

lösen kan främst ifrågakomma beträffande utländska betalningsmedel och

bankfordringar, men det bör icke vara uteslutet, att även fordringar hos and­

ra företag än banker göras till föremål för inlösen. Därest på denna väg

tillräckliga valutor icke stå att anskaffa, torde man böra taga under över­

vägande att utsträcka försäljningsplikten även till utländska värdepapper.

Även denna möjlighet synes därför i lagen böra hållas öppen.

I den mån skyldighet att avstå vissa tillgångar stadgas, torde ägaren böra

berättigas att erhålla ersättningen kontant i svenskt mynt.

Rörande ersättningsbeloppets beräkning hänvisas i 2 § i fråga örn valutor

i första hand till den vid tiden för beslutet örn inlösen av riksbanken senast

fastställda och kungjorda köpkursen. Där ej notering av sådan kurs regel­

bundet förekommer, skall ersättningen bestämmas efter de grunder riksban­

ken finner skäligt fastställa.

..

Beträffande värdepapper torde man, med hänsyn till de starka vaxlmgar,

som kurserna under den nuvarande krisen varit underkastade, icke skäligen

böra fordra, att ägaren obetingat skall nöja sig med ersättning efter den se­

naste kursen. I 2 § föreskrives därför alt, därest enighet ej kan vinnas, er­

sättningen skall bestämmas av en särskild värderingsnämnd, bestående av

en av Konungen utsedd ordförande samt av två ledamöter, av vilka den ene

utses av riksbanken och den andre av styrelsen för Stockholms fondbörs.

Vid inlösen bör avdrag få ske för särskilda med inlösningen förbundna ut­

lägg ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.

Beträffande svenska betalningsmedel, fordringar, och värdepapper skall

enligt förslagets 1 § 5) valutanämndens tillstånd kunna foidras föi utföran­

de eller överförande till utlandet och för överlåtelse a person, som är bosatt i

utlandet. Härmed åsyftas framför allt att förhindra, att någon förskaffar sig

utländska betalningsmedel eller utländska tillgodohavanden med kringgående

av valutaregleringen. Att utländska betalningsmedel, fordringar och värde­

papper äro underkastade motsvarande restriktioner, framgar av 1 § 3).

I fråga om svenska och utländska värdepapper innehåller 1 § under b)—8)

bestämmelser till förhindrande av att betalningsbalansen försämras genom in­

köp från svensk sida av värdepapper, som befinna sig på utländska händer.

Enligt förslaget skall vid sådan försäljning köpesumman kunna insattas pa

spärrat konto. I kontrollsyfte föreskrives vidare, att försäljningen ej utan

särskilt tillstånd skall få ske genom annan än valutabank, och att för införsel

av värdepapper särskilda villkor skola kunna uppställas.

För vinnande av översikt över valutaläget och kontroll över bestämmelsernas

efterlevnad kan det bliva nödvändigt, att deklarationsplikt i olika avseenden

införes. Sålunda erfordras uppgifter angående valutainnehav och innehav av

utländska värdepapper samt angående förpliktelser till utlandet, för vilkas

fullgörande erfordras utländska betalningsmedel. Särskilt bemyndigande

för Kungl. Majit att utfärda dylika verkställighetsföreskrifter torde emellertid

icke behöva upptagas i valutalagen.

Då brott mot föreskrifter, som meddelas för genomforande av en valuta­

reglering, kunna vara av synnerligen allvarlig art, föreslås i 4 §, att strattet

skall kunna bestämmas högst till straffarbete i två år. Därjämte bor såsom

påföljd kunna stadgas förverkande ^av betalningsmedel, fordringar och värde­

papper, som brottet avser, eller skyldighet att utgiva deias välde.»

Föredraganden uppläser härefter förslag till

lag om förfogande över utländ­

ska betalningsmedel lii. lii. under utomordentliga, av svar penningkris föran­

ledda förhållanden (validolag)

av den lydelse, bilaga vid detta protokoll ut-

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

visar, samt hemställer, att lagrådets yttrande över förslaget måtte för det i

§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag av proto­

kollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Elis Lindahl.

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

41

Förslag

till

Lag

om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utom­

ordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden (valutalag).

Härigenom förordnas som följer:

1

§•

Under utomordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden åge

Konungen, i den mån så prövas nödigt för stödjande av rikets penningväsen

och ändamålsenligt tillgodoseende av näringslivets behov av utländska betal­

ningsmedel, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret,

förordna:

1) att allenast riksbanken och den riksbanken därtill bemyndigar (valuta­

banker) må driva handel nied utländska mynt och sedlar, med växlar, checkar,

andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till betalning i

utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska fordringar), även­

som med utländska aktier, obligationer och likartade värdepapper (utländska

värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel och utländska fordringar icke må, mot

vederlag i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras till högre pris än riksban­

ken bestämmer;

3) att annan än valutabank icke utan särskilt tillstånd må förvärva ut­

ländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper mot

vederlag i svenskt mynt eller förfoga över dylika tillgångar annorledes än

genom föryttring till valutabank;

4) att dylika tillgångar skola erbjudas valutabank till inlösen mot kontant

ersättning i svenskt mynt;

5) att svenska betalningsmedel, svenska fordringar och svenska värdepap­

per icke utan särskilt tillstånd må utföras ur riket eller på annat sätt över­

föras till utlandet eller överlåtas på den, som är bosatt i utlandet;

6) att svenska och utländska värdepapper må införas till riket allenast på

de villkor Konungen bestämmer;

7) att försäljning av värdepapper, som införts till riket, eller som här för­

varas för den, som är bosatt i utlandet, icke utan särskilt tillstånd må ske

genom annan än valutabank; samt

8) att vid försäljning, som under 7) avses, säljaren icke må förfoga över

köpeskillingen i vidare mån än Konungen bestämmer.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken

tillkommande befogenheter.

2

§•

Förordnar Konungen, att utländska betalningsmedel eller utländska ford­

ringar skola erbjudas valutabank till inlösen, skall ersättningen beräknas efter

riksbankens vid tiden för beslutet örn inlösen senast fastställda och kungjorda

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

köpkurs. Där ej notering av sådan kurs regelbundet förekommer, skall er­

sättningen bestämmas efter de grunder riksbanken finner skäligt fastställa.

Avser Konungens förordnande inlösen av utländska värdepapper, skall er­

sättningen, där enighet ej kan vinnas, bestämmas av en nämnd om tre per­

soner. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, av Konungen, en

av riksbanken och en av styrelsen för Stockholms fondbörs.

Vid inlösen må avdrag göras för särskilda med inlösningen förbundna ut­

lägg ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.

3 §•

Konungen äger uppdraga åt en särskild nämnd (valutanämnden) att utfär­

da erforderliga föreskrifter för verkställande av förordnande, som Konungen

med stöd av 1 § meddelar, att pröva och avgöra ansökningar om tillstånd,

vartill förordnandet giver anledning, så ock att i övrigt handlägga de ärenden,

som föranledas av förordnandet.

Bestämmelser om valutanämndens sammansättning, så ock närmare före­

skrifter om nämndens befogenhet och verksamhet meddelar Konungen. Av

nämndens ledamöter utses minst en av riksbanken.

över nämndens beslut må klagan ej föras.

⁴ §•

För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av denna lag, må

stadgas straff, högst straffarbete i två år, så ock påföljd, att till kronan skola

vara förverkade betalningsmedel, fordringar och värdepapper, som brottet

avser, eller däremot svarande värde.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller tillsvidare till

och med den 31 mars 1933.

Kungl. Maj.ts proposition nr 290-

43

Hilaria B.

Utdrag av lagrådets protokoll angående 1932 års departements-

förslag till valutalag.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 25 april

1932.

Närvarande:

justitieråden

C^hristiansson,

E^delstam,

S^tenbeck,

regeringsrådet A

fzelius

.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över finansärenden,

hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet den 31

mars 1932, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets yttrande skulle för

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat

förslag till lag om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under

utomordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden (yalutalag).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredra­

gits av revisionssekreteraren F. J. Chr. Sterzel.

Lagrådet yttrade:

»En lagstiftning i det syfte och med den innebörd, som avses med för­

slaget, måste för att kunna fylla sitt ändamål bereda tillfälle till ett snabbt

ingripande med kraftigt verkande medel. Med hänsyn till de band en sådan

lags tillämpning ej kan undgå att lägga på näringslivet och den allmänna

samfärdseln överhuvud är det emellertid av största vikt, att ingreppen i den

enskildes rörelsefrihet icke ske på tidigare stadium eller gå längre än Jiids-

läget i varje särskilt fall finnes kräva. Dessa omständigheter göra — såsom

ock av departementschefen framhållits -— att åt en dylik lagstiftning icke

kan givas annan form än fullmaktslagens, en lag, varigenom Konungen be­

myndigas att under angivna förhållanden utfärda förordnande om tillämp­

ning av vissa för den enskilde bindande inskränkande föreskrifter i sär­

skilda avseenden, med upptagande i själva lagen allenast av gränserna för

dessa föreskrifters räckvidd och med angivande endast i huvudsak av sättet

för deras genomförande. Förslagets bestämmelser kunna i följd av denna

anordning tilläventyrs förefalla vara alltför långt gående, men det bör fast-

liållas, att de ingalunda äro ämnade att i första hand genomföras i full ut­

sträckning utan delvis upptagits allenast för att bereda utvägar i sådant

yttersta fall, vars inträde ej gärna må befaras. Att lagen blir gällande blott

för viss tid framåt synes ock vara naturligt. Vid nu angivna förhållanden

finner lagrådet, särskilt i betraktande av det ovissa ekonomiska tidsläget, sig

icke kunna avstyrka, att en lag i huvudsaklig överensstämmelse med för-

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

slaget kommer till stånd, därvid lagrådet dock vill uttala den förhoppningen,

att det genom anlitande av andra medel skall visa sig möjligt undvika att

lagen sättes i tillämpning.

Beträffande förslagets närmare innehåll har lagrådet funnit anledning en­

dast till följande erinringar.

1 §•

Enligt remissprotokollet är det avsett, att särskilt i resandetrafikens in­

tresse tillstånd skall kunna meddelas även andra företag än de egentliga

valutabankerna — riksbanken själv och vissa andra av riksbanken till va­

lutahandel bemyndigade banker — att tillhandagå allmänheten med smärre

valutatransaktioner såsom växling av penningar. Att dylika växelkontor

finnas tillgängliga och att de utan särskilda licenser av valutanämnden äga

driva den rörelse med utländska betalningsmedel, som är för angivna ända­

mål erforderlig, synes ock vara nödvändigt, därest icke såväl allmänheten

som valutanämnden skall oskäligt betungas. Då emellertid förslaget ej inne­

håller någon uttrycklig bestämmelse örn växelkontor, är det uppenbarligen

avsett, att till valutabanker i förslagets mening skola räknas ej blott de

banker, som erhållit fullständigt bemyndigande till valutahandel, utan jäm­

väl de företag — banker och andra — vilka tillerkänts allenast den be­

gränsade rätt i sådant avseende, som nyss omförmälts. Enligt lagrådets

uppfattning är det ej lämpligt, att till valutabanker hänföra andra företag

än dev som förvärvat oinskränkt befogenhet såsom sådana; begreppet valuta­

bank bör vara enhetligt. Lagrådet hemställer därför, att i förevarande pa­

ragraf under 1) orden »den riksbanken därtill bemyndigar» måtte utbytas

mot »bank som riksbanken därtill bemyndigar» och att i sammanhang där­

med i förslaget införes en ny paragraf, betecknad 2 §, av innehåll, alt utan

hinder av förordnande, varom i 1 § sägs, äger riksbanken meddela bank

eller annan tillstånd att såsom växelkontor på de villkor riksbanken bestäm­

mer driva den rörelse med utländska betalningsmedel, som riksbanken finner

erforderlig för allmänhetens tillhandagående med växling.

Vid bifall till denna hemställan komma 2, 3 och 4 §§ i förslaget att be­

tecknas 3, 4 och 5 §§.

3 §.

Det är tydligt, att ett av Konungen med stöd av den föreslagna valuta­

lagen meddelat förordnande icke kan begränsas till att allenast angiva, vilka

av de i förslagets 1 § upptagna särskilda föreskrifterna skola sättas i tillämp­

ning och i vad omfattning detta skall ske; det kräves tillika — såsom jäm­

väl i remissprotokollet förutsättes — att samtidigt åtskilliga allmänna bestäm­

melser meddelas i och för genomförande av förordnandet. I dylikt hän­

seende omförmälas av departementschefen särskilt bestämmelser örn dekla-

rationsplikt, avseende bland annat innehav av utländsk valuta, samt stad-

ganden beträffande försäljning av sådan valuta efter utmätning eller i kon­

kurs.

Det torde emellertid, i betraktande av den betydande inverkan sådana före­

skrifter måste komma att öva å den fria samfärdseln och enskildas intressen

överhuvud, vara lämpligt, att i själva lagen utsäges, att Konungen vid utfär­

dande av förordnande enligt valutalagen äger meddela de särskilda bestäm­

melser som finnas erforderliga för förordnandets genomförande. Ett stad­

gande att Konungen tillika skall äga uppdraga åt valutanämnden att giva

närmare föreskrifter rörande verkställigheten av förordnandet kommer icke

dess mindre att vara erforderligt och synes lämpligen kunna i anslutning

till det av lagrådet nu förordade bibehållas i förevarande paragraf.

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

45

4 §.

Enligt förslaget kan ett av Konungen meddelat förordnande innefatta in­

skränkningar såväl i rätten att föryttra betalningsmedel, fordringar och

värdepapper som i det fria förvärvet av sådan egendom. Då nu jämlikt

förevarande paragraf för överträdelse av meddelad föreskrift må stadgas, för­

utom straff, även påföljd att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, skola vara förverkade, synes denna bestämmelse böra så­

tillvida fullständigas, att sådan påföljd förklaras kunna avse även det veder­

lag, som vid en olovlig föryttring uppburits av säljaren; förverkandepåföljd

skulle sålunda kunna göras gällande på en gång mot såväl köparen som

säljaren. Skyldighet att, där det förverkade ej finnes i behåll, i stället gälda

dess värde lärer inträda såväl för den förre som för den senare beträffande

den av honom förverkade egendomen.

I likhet med vad som gäller enligt vissa andra lagstadganden torde ej heller

här den möjligheten böra vara utesluten, att egendom, tillhörig annan än

den i målet sakfällde, under vissa förutsättningar kan dömas förverkad. I

detta hänseende torde enligt Konungens förordnande ej blott påföljdens till-

lämpning kunna göras beroende av vad domstolen i varje särskilt fall finner

skäligt, utan påföljden överhuvud icke skola inträda, där ägaren icke finnes

hava ägt kännedom örn brottet eller skälig anledning att misstänka det­

samma. Då den föreslagna bestämmelsens avfattning möjligen kunde anses

lägga hinder i vägen för att stadga dylik påföljd med verkan även mot annan

än den till straff dömde, hemställes örn någon omredigering av densamma.

Det kan icke förnekas, att ett offentliggörande av affärsförhållanden, med

vilka valutanämnden kommer att hava befattning, kan för enskilda medföra

betydande olägenheter. Ett tillägg till tryckfrihetsförordningens sekretess­

bestämmelser kan emellertid icke komma till stånd inom sådan tid att det

vinner gällande kraft jämsides med den föreslagna lagen. I allt fall synes

det lagrådet lämpligt, att i lagen fastställes en förpliktelse för nämndens

ledamöter och tjänstepersonal att iakttaga tystlåtenhet rörande enskildas för­

hållanden, som under deras verksamhet blivit för dem kända.

Bestämmelser av liknande innebörd finnas meddelade exempelvis i lagen

den 12 maj 1897 för Sveriges riksbank 37 § och i lagen den 22 juni 1911

om bankrörelse 258 §.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

Bilaga C.

1939 års sakkunnigförslag

till

Lag

om förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utom­

ordentliga av krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda

förhållanden (valutalag).

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Under utomordentliga av krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda

förhållanden åge Konungen, i den mån så prövas oundgängligen nödigt för

uppnående av det mål, som statsmakterna fastställt för riksbankens penning­

politiska verksamhet, på framställning av fullmäktige i riksbanken och efter

samråd jämväl med fullmäktige i riksgäldskontoret, förordna:

1) att allenast riksbanken och den riksbanken därtill bemyndigar (valuta­

banker) må driva handel med utländska sedlar och skiljemynt, med växlar,

checkar, andra penninganvisningar och fordringar, som innefatta rätt till

betalning i utländskt mynt (utländska betalningsmedel och utländska ford­

ringar), ävensom med utländska aktier, obligationer och likartade värde­

papper (utländska värdepapper);

2) att utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska vär­

depapper må, mot vederlag i svenskt mynt, förvärvas och föryttras allenast

i den omfattning och på de villkor Konungen bestämmer;

3) att dylika tillgångar skola erbjudas valutabank till inlösen mot kontant

ersättning i svenskt mynt och att över dylika tillgångar ej må utan särskilt

tillstånd förfogas annorledes än genom föryttring till valutabank;

4) att betalningsmedel, fordringar och värdepapper icke utan särskilt till­

stånd må utföras ur riket eller på annat sätt överföras till utlandet eller

överlåtas på den, som är bosatt i utlandet;

5) att värdepapper ej må utan särskilt tillstånd införas till riket; och

6) att över värdepapper, som införts till riket eller som här förvaras för

den, som är bosatt i utlandet, så ock över köpeskilling, som influtit vid för­

säljning av sådana värdepapper, ej må förfogas i vidare mån än Konungen

bestämmer.

Genom förordnande, som här avses, må ej inskränkning ske i riksbanken

tillkommande befogenheter.

47

2

§•

Utan hinder av förordnande, varom i 1 § sägs, åge riksbanken meddela

bank eller annan tillstånd att såsom växelkontor på de villkor riksbanken

bestämmer driva den rörelse med utländska betalningsmedel, som riksbanken

prövar erforderlig för allmänhetens tillhandagående med växling.

3 §■

Förordnar Konungen, att utländska betalningsmedel eller utländska ford­

ringar skola erbjudas valutabank till inlösen, skall ersättningen beräknas

efter riksbankens vid tiden för beslutet örn inlösen senast fastställda och

kungjorda köpkurs. Där ej notering av sådan kurs regelbundet förekommer,

skall ersättningen bestämmas efter de grunder riksbanken finner skäligt

fastställa.

Avser Konungens förordnande inlösen av utländska värdepapper, skall er­

sättningen, där enighet ej kan vinnas, bestämmas av en nämnd av tre per­

soner. Av dessa utses en, som tillika skall vara ordförande, av Konungen,

en av riksbanken och en av styrelsen för Stockholms fondbörs.

Vid inlösen må avdrag göras för särskilda med inlösningen förbundna ut­

lägg ävensom för diskonto enligt av riksbanken angivna grunder.

4 §•

Meddelas förordnande med stöd av 1 §, åge ock Konungen utfärda de sär­

skilda bestämmelser, som finnas erforderliga för förordnandets genomfö­

rande.

Förordnar Konungen, att utländska betalningsmedel, utländska fordringar

eller utländska värdepapper skola erbjudas valutabank till inlösen, må

Konungen ock meddela föreskrifter till förhindrande av att dylika tillgångar

genom underlåten indrivning eller annorledes icke bliva tillgängliga för in­

lösen.

Konungen äge jämväl uppdraga åt riksbanken att giva närmare föreskrifter

rörande tillämpningen av meddelat förordnande, att pröva och avgöra an­

sökningar om tillstånd, vartill förordnandet giver anledning, så ock att i

övrigt handlägga de ärenden, som föranledas av förordnandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

5 §•

Har Konungen meddelat förordnande, att allenast riksbanken eller den

riksbanken därtill bemyndigar må driva handel med utländska betalnings­

medel, utländska fordringar eller utländska värdepapper äge riksbanken,

utan hinder av vad i 14 och lf> §§ i lagen den 30 juni 1934 för Sveriges

riksbank är stadgat, köpa och sälja sådana betalningsmedel, fordringar och

värdepapper ävensom förmedla köp och försäljning av dylika tillgångar i den

omfattning, som föranledes av förordnandet.

48

6

§•

För överträdelse av föreskrift, som meddelas med stöd av denna lag, må

stadgas straff, högst straffarbete i två år. Tillika må bestämmelse meddelas

om förverkande till kronan av betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller av vederlag därför, så ock om utgivande av däremot

svarande värde.

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet och gäller tillsvidare till

och med den

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

m. m. skulle öka räntabiliteten inom vissa produktionsgrenar med gynnsam

effekt beträffande sysselsättningsgrad, lönenivå etc., synes en ganska stark

motivering föreligga för ett penningpolitiskt förfarande av detta slag.

Vid bedömandet härav bör emellertid ej förbises, att kurssänkningen även

skulle utlösa verkningar av mindre gynnsamt slag. Svenska firmor och

personer, som hade kapital placerade i utlandet, skulle drabbas av förluster,

räknat i svensk valuta, och detsamma skulle vara fallet med exportörer, i

den mån de bundit sig vid avtal om framtida leverans till i utländsk valuta

fixerat pris och ej varit i tillfälle att säkra sig för valutarisken. Vid en

kraftig kursreduktion skulle dessutom exportproduktionens framtida rän­

tabilitet nedgå, varigenom nya förluster skulle uppkomma för företagarna,

ett tryck utövas på arbetslöner och andra kostnadsmoment samt en inskränk­

ning av sysselsättningsgraden åstadkommas. Situationen skulle kanske ut­

veckla sig på ett liknande sätt för produktionsgrenar, som arbetade för den

inhemska marknaden under konkurrens med utlandet. Slutligen skulle im­

portörer och andra företagare, vilka läge inne med lager, vilkas priser kom-

me att sjunka på grund av kursfallet, åsamkas förluster. En liknande för­

lust skulle även drabba riksbanken själv såsom innehavare av guld och va­

lutor, vilkas värde i svenska kronor måste nedskrivas efter kurssänkningen.

Av de nu nämnda förlusterna är en del visserligen endast ett uttryck för

att den svenska kronan efter sänkningen av de utländska växelkurserna bal­

ett högre värde än förut, under det att andra motsvaras av vinster förvissa

företagare samt av en förbättrad ställning för vissa grupper av löne- och ränte­

tagare, vilka vinna på ökningen av kronans köpkraft. Kurssänkningens re­

sultat i detta hänseende kan alltså karakteriseras som en förändring av in­

komst- och förmögenhetsfördelningen inom landet. I vilken mån man vill

taga dessa konsekvenser för att hindra en inströmning av kapital och för

att ernå de andra härmed förknippade fördelar, som ovan angivits, är en

fråga av politisk innebörd. Även om man har den åsikten, att en relativt

kraftig och på en gång genomförd sänkning av kursläget kan anses mo­

tiverad i en situation av bär angivet slag, kan man rygga tillbaka för en

så stark reduktion, som i vissa fall vore erforderlig för att en effektiv spärr

skulle sättas mot den hotande kapitalimporten. Fall kunna nämligen tänkas, då

valutaspekulanterna endast avskräckas av en så hög notering av den svenska

kronan, att den genomsnittliga prisnivån inom landet pressas nedåt, export­

industrien lamslås och en avsevärd ökning av arbetslösheten uppkommer.

Dessa olägenheter torde väga tillräckligt tungt för att förhindra genomfö­

randet av den ifrågavarande kurssänkningen vid en tidpunkt, då den frår

tekniskt monetär synpunkt ingalunda framstår såsom nödvändig.

Örn riksbanken i stället går en medelväg och successivt sänker de ut­

ländska växelkurserna i ungefärlig relation till den utländska prisstegringens

omfattning, kommer detta att motverka de utländska prisrörelsernas direkta

inflytande på den svenska marknaden. En dylik politik skulle därför te sig

relativt gynnsam från stabiliseringssynpunkt, om man ej samtidigt måste

taga hänsyn till dess ofördelaktiga verkningar med avseende på kapitalin-

56

Kungl. Maj.ts proposition m 290.

Då den inhemska prisstegringen i sin tur bidrager till att öka kapitalflykten

och kronans därav följande depreciering, kan processen fortsätta i obegrän­

sad omfattning med ett ruinerande resultat för landet, vad angår såväl det

yttre som det inre värdet av den svenska kronan.

Under vissa omständigheter förutsätter ett effektivt motverkande av en dy­

lik ödesdiger utveckling, att riksbanken erhåller möjlighet att förhindra ka­

pitalflykten från landet. Härför kräves i första hand en kontroll av inköpen

inom landet av utländska valutor. Även i detta fall är alltså ett valutamono­

pol motiverat, ehuru det nu får ett annat syftemål än i förra fallet. Vidare

kräves emellertid en övervakning av kapitalrörelserna för att kontrollera ut­

förseln av utländska betalningsmedel och värdepapper samt i vissa fall även

av svenska tillgångar. I en ansträngd situation kan det dessutom bliva erfor­

derligt att införa skyldighet för enskilda personer och firmor att avstå ut­

ländska tillgångar till riksbanken efter av banken fastställda grunder. Främst

komma härvid exportvalutorna i betraktande, men det kan tänkas, att även

andra kapitaltillgångar i utlandet behöva realiseras, för att erforderliga medel

skola kunna erhållas för betalningen av en sådan import, som anses nödvändig

av de myndigheter, som i en dylik situation ha till uppgift att reglera utrikes­

handeln. Dylika extraordinära åtgärder komma givetvis blott i fråga för ett

avhjälpande av exceptionella krislägen.

Det framgår av det ovan anförda, att den här föreslagna befogenheten för

riksbanken, som i sista hand bär ansvaret för vården av den svenska valutan,

att under Vissa angivna betingelser utöva kontroll över valutahandeln och

kapitalrörelserna, får tillämpas på ett varierande sätt med hänsyn till vad si­

tuationen i varje särskilt fall kräver. I samtliga fall förutsättes, att inskränk­

ningen av de enskildas handlingsfrihet ej blir större än vad som kan anses

motiverat av det grundläggande syftemålet att stabilisera penningvärdet och

samtidigt undvika skadliga rubbningar inom näringslivet.

Kungl Maj.ts proposition nr 290.

59

9 §•

En var, som är här i riket bosatt, är pliktig att, i den omfattning riks­

banken finner erforderligt, till riksbanken lämna uppgift angående de ut­

ländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper,

som han äger eller innehar, angående tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller

finnas skola framdeles tillkomma honom, så ock angående förpliktelser, vilka

han åtagit sig eller för vilka han häftar gentemot utlandet.

Där så erfordras för nödig upplysnings vinnande, äger riksbanken vid

lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig att för riksbanken eller den, som

handlar å riksbankens vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker jämte där­

till hörande handlingar.

10

§.

Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,

som stadgas genom denna förordning.

11 §.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna förord­

ning, meddelas av riksbanken.

Ansvarsbestämmelser.

12

§.

Den som uppsåtligen

1) bryter mot någon av de i 2 och 4—6 §§ meddelade föreskrifterna eller

2) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring av

utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt

mynt eller till sådant tillstånd, som i 4, 5 eller 6 § sägs, eller

3) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 9 § första stycket före­

skriven uppgiftsskyldighet, eller ock

4) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 3) sågs, avgi­

ver oriktig uppgift,

straffes med dagsböter eller fängelse. Aro omständigheterna synnerligen

försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.

Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare straf­

fet dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fäng­

else i högst ett år dömas.

13 §.

Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § anses försök därtill.

14 §.

Dömes någon till straff enligt 12 eller 13 §, må domstolen, efter ty skäligt

finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper,

som brottet avser, eller vederlag därför, skola, ändock att de ej tillhöra den

dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan, eller att

den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, utgiva deras

värde.

.

Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i forsta

stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt

kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

15 §.

Den som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning med­

delats av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 12 eller 13 § är belagd med

straff, med dagsböter.

Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dags­

böter straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.

16 §.

Delaktighet i brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3 kap.

strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 14 § sägs äga motsvarande till-

lämpning.

17 §.

Åtal för brott mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol och

utföres av allmän åklagare.

Förseelse, som i 15 § andra stycket sägs, må, där den ej innefattar tjänste­

fel, endast efter målsägandes angivelse åtalas.

Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riks­

banken, efter prövning av förekommande förhållanden, förordna örn utta­

gande av vite, som i 9 § andra stycket sägs.

18 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

19 §.

I fråga örn det i 4 § meddelade föx-bud skall vad i förordningen den 3

mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. är om beslag och tillsyn

stadgat äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning skall träda i kraft genast efter utfärdandet och gälla

tillsvidare till och med den............................

I fråga om sådant under tiden för förordningens giltighet begånget brott,

som i förordningen avses, skall vad där är stadgat örn påföljd av brottet äga'

tillämpning jämväl efter nämnda dag.

Genom förordningen upphäves kungörelsen den ............................ örn fort­

satt giltighet av kungörelsen den 30 juni 1932 angående förbud mot utförsel

fran riket av vissa obligationer m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

61

Valutaförordning II.

Kungl. Majit har, med stöd av valutalagen den........................................ . på

framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl med full­

mäktige i riksgäldskontoret, funnit gott förordna som följer:

Inledande bestämmelser.

1 §•

I denna förordning förstås med

betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra

penninganvisningar;

utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra

betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;

utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i ut­

ländskt mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som

här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fortfa­

rande är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;

utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på

räkning hos den, som utom eller inom riket äger driva bankrörelse;

värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt

obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar av

skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, så

ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värde­

papper (certifikat);

utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som

är bosatt i utlandet;

vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt mynt

eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda i

svenskt mynt.

Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning svensk medborgare

med fast bostad i Sverige, så ock utlänning, som haft fast bostad i Sverige

sedan den............................ Juridisk person skall anses vara bosatt, där sty­

relsen har sitt säte, eller örn styrelse icke finnes, där huvudkontoret är be­

läget.

'?i Wullf*

Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska

fordringar.

2

§.

Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i

svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmed­

ling och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.

Riksbanken äger meddela bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riks­

bankens räkning, driva handel med utländska betalningsmedel och utlands-

65

Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i första

stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt

kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.

22

§.

Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning med­

delats av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 19 eller 20 § är belagd med

straff, med dagsböter.

Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dags­

böter straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.

23 §.

Delaktighet i brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3 kap.

strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 21 § sägs äga motsvarande

tillämpning.

24 §.

Åtal för brott mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol

och utföres av allmän åklagare.

Förseelse, som i 22 § andra stycket sägs, må, där den ej innefattar tjänste­

fel, endast efter målsägandes angivelse åtalas.

Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riks­

banken, efter prövning av förekommande förhållanden, förordna om utta­

gande av vite, som i 16 § andra stycket sägs.

25 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

26 §.

I fråga om de i 4, 6 och 7 §§ meddelade förbud skall vad i förordningen

den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. och lagen den 8

juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel är om beslag och tillsyn stadgat

äga motsvarande tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

Övergångsbestämmelser.

27 §.

Denna förordning skall träda i kraft genast efter utfärdandet och gälla

tillsvidare till och med den...................

I fråga om sådant under tiden för förordningens giltighet begånget brott,

som i förordningen avses, skall vad där är stadgat örn påföljd av brottet äga

tillämpning jämväl efter nämnda dag.

Genom förordningen upphäves kungörelsen den............................ örn fort­

satt giltighet av kungörelsen den 30 juni 1932 angående förbud mot utför­

sel från riket av vissa obligationer m. m.

28 §.

Oavsett vad i 3—5 och 12 §§ är stadgat må, intill den dag riksbanken be­

stämmer, en var, som är här i riket bosatt, förvärva och förfoga över be­

talningsmedel och fordringar för nedan angivna ändamål:

niharig till riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 290.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

1) för att till person, som är bosatt i utlandet, fullgöra förbindelse, som

blivit ingången före denna förordnings ikraftträdande och är till betalning

förfallen, dock ej där uppsägning verkställts efter förordningens ikraftträ­

dande;

2) för täckande av löpande omkostnader i samband med rörelse, som

drives å utrikes ort; samt

3) för gäldande av skäliga resekostnader.

69

framställningen. Allenast ett rykte, att en sådan framställning skett lärer

nämligen med visshet föranleda en sådan spekulation, att fullmaktslagens

tillämpning blir oundgängligen nödvändig. Det är därför av största bety­

delse, att garantier uppställas för att icke i en kritisk situation ett överilat be­

slut om en framställning av nu ifrågavarande slag fattas av fullmäktige. In­

spektionen vill därför hemställa, att föreskrift meddelas därom, att av de sju

fullmäktige fem, däribland den av Kungl. Maj:t utsedde ordföranden och riks­

bankschefen, skola hava biträtt beslutet.

„

Inspektionen har i det föregående hävdat, att en sa betydelsefull fråga sorn

en valutareglering principiellt borde i det speciella fallet hänskjutas till riks­

dagens prövning och att igångsättandet av en sådan reglering i dem lull-

maktslagen angivna ordningen bör ske allenast i vissa strängt begränsade

undantagsfall. Om denna uppfattning vinner beaktande, bör enligt inspek­

tionens 'förmenande även tagas under övervägande, huruvida icke, elter

mönster från moratorielagen, i valutalagen borde införas en bestämmelse

därom, att förordnande, som i 1 § angives, icke må meddelas, med mindre

Konungen låtit riksdagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall immi

trettio dagar sammanträda. Av samma skäl bör lagen, därest densamma ettel

att hava förelagts riksdagen blir av denna godkänd, icke göras gällande för

längre tid än intill dess nästkommande års ordinarie riksdag sammantrader.

I fråga örn detaljbestämmelserna i lagförslaget har inspektionen allenast

funnit sig böra framföra några erinringar.

Förslaget betecknar såsom valutabank »riksbanken och den riksbanken

därtill bemyndigar». Frånsett det olämpliga i, att i lagens mening såsom

bank betecknas annan än riksbanken och bankaktiebolag, kan det icke an­

ses erforderligt, att andra än bankaktiebolag få vid sidan av riksbanken in­

taga ställning såsom valutabanker. En fondkommissionär exempelvis, som

driver värdepappersaffärer med utlandet, lider ju genom valutaregleringen,

i den mån denna lämnar värdepappershandeln såsom sådan fri, intrång i sin

rörelsefrihet allenast såtillvida, att valutor måste förvärvas av resp. försäl­

jas till riksbanken eller valutabank. Med hänsyn till det anförda bora i 1 §

under 1) de förut återgivna orden utbytas mot »riksbanken och bankaktie­

bolag, som riksbanken därtill bemyndigar», därvid med valutabank allenast

avses dylikt bankaktiebolag. En sådan ändring föranleder i andra delar av

samma paragraf ett utbyte av ordet »valutabank» mot »riksbanken eller va­

lutabank».

„

.

I samma avsnitt av 1 § böra vidare orden »utländska aktier, obligationer

och likartade värdepapper» utbytas mot det tydligare uttrycket »aktier, obli­

gationer och andra värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som är bo­

satt i utlandet». En dylik ändring torde erfordra, att i lagen införes en defi­

nition å begreppet »bosatt i utlandet».

Med det i 1 § under 2) använda uttrycket »på de villkor Konungen be­

stämmer» samt ett under 6) använt liknande uttryck synes hava avsetts att

utmärka, att Konungen jämväl skall kunna bemyndiga riksbanken att fast­

ställa villkor. Detta synes lämpligen böra förtydligas genom användande av

uttrycket »på de villkor, som Konungen eller efter Konungens bemyndigan­

de riksbanken bestämmer».

Bestämmelsen i 1 § under 3), enligt vilken utländska betalningsmedel, ut­

ländska fordringar och utländska värdepapper skola erbjudas riksbanken

eller valutabank till inlösen, bör utvidgas att omfatta jämväl oarbetat guld

och guldmynt. Detta föranleder, att den senare delen av paragrafens ifråga­

varande avsnitt, vilken med hänsyn lill guldets användning för hantverks-

Kungl. Majlis proposition nr 290.

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

71

omständigheterna kunna anförtros antingen åt en särskild inom riksbanken

inrättad avdelning eller ock åt ett fristående centralorgan, en valutanämnd.

Inspektionen ansluter sig till den ifrågavarande meningen.

Slutligen anser sig inspektionen böra ifrågasätta, huruvida icke riksban­

ken, för att kunna utöva nödig kontroll över valutahandeln, borde medgivas

rätt att granska handelsböcker hos företag, som göra framställning örn rätt

att få köpa eller sälja valutor. Bestämmelse i sådant syfte synes då lämp­

ligen böra införas i en särskild paragraf och avfattas i huvudsaklig överens­

stämmelse med stadgandet i 3 § lagen den 16 februari 1934 örn fullgörande

i vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m., sådant

nämnda lagrum lyder enligt lag den 7 maj 1937 (nr 199). Enär riksbanken

vid fullgörandet av detta uppdrag kan komma att anlita sakkunnig, som

icke är anställd i riksbankens tjänst, torde erfordras särskilt stadgande om

tystnadsplikt för dylik granskningsman.

Vissa av de sålunda ifrågasatta ändringarna i och tilläggen till det remit­

terade lagförslaget hava tillkommit efter samråd med riksbanken.

De i de remitterade handlingarna ingående förslagen till valutaförordning­

ar, hava, såsom med remissen jämväl synes hava förutsatts, icke gjorts till

föremål för inspektionens prövning. I likhet med styrelsen för svenska

bankföreningen förutsätter inspektionen, att om eller när fråga må upp­

komma örn införande av en valutareglering tillfälle måtte beredas inspek­

tionen att i så god tid, som omständigheterna medgiva, uttala sig såväl be­

träffande frågan i dess helhet som angående de särskilda bestämmelser, vil­

kas utfärdande överväges.

I behandlingen av detta ärende har, förutom undertecknade Lindeberg

och Tondén, den senare föredragande, deltagit biträdande ledamoten Carl­

borg.

Stockholm den 23 februari 1939.

SVEN J. LINDEBERG.

A

lbert

T

ondén

.

Svenska bankföreningens yttrande till bank- och fondinspektionen.

Sedan statsrådet och chefen för kungl, finansdepartementet anmodat

Eder att efter hörande av styrelsen för Svenska Bankföreningen avgiva och

senast den 23 i denna månad inkomma med yttrande över ett förslag till lag

om förfogande över utländska betalningsmedel under utomordentliga, av

krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda förhållanden (valutalag),

har Ni genom skrivelse den 10 dennes anhållit, att styrelsen måtte senast

den 18 dennes till Eder inkomma med yttrande i ärendet. I anledning här­

av får styrelsen vördsamt anföra följande.

En valutareglering av sådan gestaltning, som i det remitterade lagförsla­

get med därvid fogade förslag till verkställighetsförordningar utformats, ut­

gör tvivelsutan ett det svåraste slag för det ekonomiska livet i det land, som

därav drabbas. Dess skadebringande verkningar äro av beskaffenhet att

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

77

Bilaga II-

Bankofullmäktiges yttrande över 1939 års sakkunnigförslag.

Genom remiss den 9 februari 1939 har herr statsrådet berett fullmäktige i

riksbanken tillfälle att avgiva utlåtande över ett remissen bilagt förslag till

lag om förfogande över utländska betalningsmedel under utomordentliga, av

krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda förhållanden.

Med anledning härav få fullmäktige anföra följande.

Föreliggande lagförslag är avsett att i vissa, närmare angivna situationer

möjliggöra synnerligen vittgående ingripanden från det allmännas sida pa

viktiga områden av det enskilda ekonomiska livet. Lagförslaget åsyftar

nämligen att medgiva Konungen rätt att genomföra en total reglering av valu­

tahandeln och en praktiskt taget fullständig kontroll av betalningsförhållan-

dena med utlandet. Vidare bemyndigas Konungen att förordna om inlösen

av utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska värde­

papper.

Enligt fullmäktiges mening böra under utomordentliga, av krig eller krigs­

fara föranledda förhållanden effektiva medel snabbt kunna tillgripas för att

möta uppkommande svårigheter. Såsom krigsfara betrakta fullmäktige

härvid ett allvarligt hot för Sverige att indragas i krig.

Det är tänkbart, ehuru mindre sannolikt, att i en dylik situation fara

skulle uppstå för ett omfattande valutainflöde, som skulle kunna framkalla

svårartade rubbningar på den svenska valuta- och penningmarknaden. Myc­

ket sannolikt är däremot, att det i ett dylikt läge — trots att de sedvanliga

metoderna för valutaförsvaret kommit till användning, t. ex. en på olika

vägar, bland annat genom avtal med bankerna åstadkommen, stark åt­

stramning av penningmarknaden — skulle uppkomma en kapitalflykt från

Sverige, som vore ägnad att undandraga landet medel, av vilka trängande

behov kan väntas uppstå. Visa sig de traditionella åtgärderna icke till­

räckliga, synas under dylika förhållanden möjligheter dels att införa valu­

tarestriktioner, dels i andra hand att verkställa rekvisition av sådana svens­

kar tillhöriga utländska värden, vilka ur det allmännas synpunkt kunna vara

av betydelse för landets ekonomiska och finansiella motståndskraft, böra

stå till myndigheternas förfogande. Fullmäktige anse de befogenheter, som

enligt lagförslaget skulle medgivas Konungen, i stort sett tillfyllest för att

möta dylika situationer. Då det vidare synes fullmäktige uppenbart, att åt­

gärder i antytt syfte för att bliva fullt effektiva bora kunna tillgripas utan

onödigt dröjsmål, anse fullmäktige, att en fullmaktslag bör komma i fråga.

Fullmäktige anse emellertid, att läget är av en väsentligen annan karak­

tär för den händelse en svår penningkris utan samband med krig eller över­

hängande krigsfara skulle inträffa.

Föioitsättningen för att under dylika förhållanden ett behov av fullmakter

av den art lagförslaget angiver skall föreligga synes vara, att de övriga medel

av mindre genomgripande natur, vilka stå eller kunna ställas till de valuta­

vårdande myndigheternas förfogande, i vissa lägen kunna komma att visa

sig otillräckliga. Enligt fullmäktiges mening torde emellertid de åtgärder,

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

79

en praktiskt taget enhällig uppfattning om behovet av densamma. I septem­

ber 1931 rådde t. ex. enighet inom fullmäktige om de då vidtagna åtgär­

derna. Från denna utgångspunkt föreslå fullmäktige, att i lagen intages en

bestämmelse, enligt vilken för en framställning till Konungen från fullmäk­

tiges sida örn utfärdande av förordnande enligt lagen kräves en på så sätt

kvalificerad majoritet inom fullmäktige, att minst fem ledamöter biträda

förslaget.

För att understryka vikten av att ordet »krigsfara» icke gives en alltför

vid tolkning, föreslå fullmäktige vidare, att lagen endast skall få sättas i

tillämpning under förutsättning att riksdagskallelse antingen redan utfärdats

eller utfärdas i sammanhang med lagens ikraftträdande. Är riksdagen sam­

lad, bör Kungl. Majit icke få göra bruk av fullmakten, utan i stället hän­

skjuta ärendet till skyndsam behandling av riksdagen. Med anledning härav

föreslå fullmäktige, att lagens giltighetstid tillsvidare begränsas till utgången

av januari 1940.

Slutligen vilja fullmäktige särskilt betona vikten av att, örn en tillämpning

av lagen visar sig erforderlig, bestämmelserna utformas på ett sådant sätt,

att det ingripande i det privata näringslivet och i enskilda individers för­

hållande, vilket blir nödvändigt, i största möjliga utsträckning begränsas.

Enligt fullmäktiges mening bör dessutom ett oavvisligt krav framställas på

att rättssäkerheten tillgodoses så långt detta är möjligt utan att de olika åt­

gärdernas effektivitet äventyras. Sistnämnda synpunkt synes ha beaktats i

lagförslagets 3 §, i vilken föreskrives, att vid inlösen av utländska värdepap­

per ersättningen skall, där enighet ej kan vinnas, bestämmas av en på när­

mare angivet sätt utsedd nämnd.

Beträffande lagförslagets detaljer har inom riksbanken uppgjorts bifogade

promemoria.

Åberopande vad sålunda anförts vilja fullmäktige tillstyrka, att en lag ut­

färdas i huvudsak överensstämmande med det föreliggande förslaget, dock

med följande avvikelser från detta, nämligen

att lagen skall kunna bringas i tillämpning endast under utomordentliga

av krig eller krigsfara föranledda förhållanden,

att framställning från fullmäktige i riksbanken om tillämpning av lagen

skall hava biträtts av minst fem av fullmäktiges ledamöter,

att före lagens ikraftträdande riksdagskallelse skall hava utfärdats, samt

att lagens giltighetstid tillsvidare begränsas till utgången av januari 1940.

Protokollsutdrag i ärendet bifogas.

Stockholm den 24 februari 1939.

Å fullmäktiges vägnar:

ADOLF AF JOCHNICK.

Klas Böök.

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

81

Bihang II till bankofullmäktiges yttrande.

Utdrag av protokoll hos fullmäktige i riksbanken

den 24 februari 1939.

N ärvarande:

ordföranden herr af Jochnick

vice

»

» Rooth

» Amnér

» Björnsson

» Stendahl

» Gränebo

» Jonsson

ävensom

» Wallberg

§ 1. Företogs till förnyad behandling det under § 4 i allmänna proto­

kollet för den 23 innevarande februari senast antecknade ärendet angående

utlåtande över remitterat förslag till lag om förfogande över utländska be­

talningsmedel under utomordentliga av krig, krigsfara eller svår penning­

kris föranledda förhållanden.

Herr Rooth hemställde, att fullmäktige ville avgiva utlåtande i ärendet i

enlighet med ett till fullmäktiges ledamöter före sammanträdet överlämnat

förslag.

Herr Stendahl yttrade:

»Enligt det föreliggande förslaget skulle fullmakterna kunna komma att

tagas i bruk under utomordentliga av krig, krigsfara eller svår penningkris

föranledda förhållanden, i den mån så prövas oundgängligen nödigt för upp­

nåendet av det mål, som statsmakterna fastställt för riksbankens penning­

politiska verksamhet.

Vad fullmakternas användning vid svår penningkris beträffar, får jag

anföra:

Blotta förefintligheten av en dylik lag kommer automatiskt att medföra,

att vid mer eller mindre kritiska tillfällen krav komma att framställas på

att de i lagen givna fullmakterna skola användas. Detta är desto natur­

ligare som ovanstående bestämmelser äro synnerligen vida. Det råder inget

tvivel örn att den situation, som förelåg i Sverige i september 1931, innan

vi frångingo guldmyntfoten, väl täckes av den föreslagna lagtexten. Med

kännedom om den stämning, som då rådde inom stora kretsar av vårt folk,

kan det med fog ifrågasättas, huruvida man då kunnat förhindra att la­

gens fullmakter tagits i bruk. Lyckligtvis förefanns en dylik utväg ej då,

utan man var hänvisad till att kämpa sig fram med botemedel, som hade ett

mera direkt samband med de iråkade svårigheterna än ett valutamonopol.

Även om man nu efteråt på vissa punkter kan önska, att botemedlen del­

vis använts annorlunda, borde dock exemplen från de länder, som i stäl­

let använde de utvägar, som nu anvisas i förslaget till fullmaktslag, visa,

att vi kunna vara verkligt tacksamma för att den ej existerade 1931.

Det torde även vara sannolikt, att starka krafter skulle lia begärt ett

användande av fullmakterna under krisen i september 1938, vilket ingalun­

da skulle lia varit nyttigt.

Bihang till riksdagens protokoll 193!).

1 sand. Nr 290.

(j

82

Kungl. Maj:ts proposition nr 290-

Jag vill vidare framhålla, att man mycket väl kan tänka sig den situatio­

nen, att statsmakterna genom inflationistiska åtgärder eller på annat sätt

skulle omöjliggöra för riksbanken att uppnå de mål, som samma statsmak­

ter fastställt för riksbankens penningpolitiska verksamhet.

I dylikt fall kommer man säkert av politiska skäl att söka camouflera ett

felaktigt beteende i den ekonomiska politiken genom att skylla sitt miss­

lyckande på andra. Finnes då en fullmaktslag av nu föreslaget innehåll,

kommer det att bliva mycket svårt förhindra till misslyckande dömda för­

sök att rädda den iråkade situationen genom valutamonopol. Detta i stäl­

let för tillgripandet av det enda rätta botemedlet, anpassning av statsmak­

ternas politik till överensstämmelse med de direktiv, som givits riksbanken.

Om Sverige åter råkar i krig eller överhängande krigsfara och sålunda av

sin vapenföra manliga befolkning begär, att denna skall offra sitt liv till

landets försvar, anser jag, att landet icke blott bar rätt till utan även skyl­

dighet att av den övriga befolkningen begära, icke blott deras personliga

insats, i den mån så är erforderligt, utan även dispositionsrätt över dess ma­

teriella tillgångar, vare sig dessa befinna sig inom eller utom landet.

Om en dylik organisation bakom fronten skall fungera tillfredsställande i

krigstid, fordras emellertid, att den planlägges redan nu, bland annat genom

utformande av erforderliga lagar och förordningar. Enligt min mening böra

dock dessa lagar och förordningar ses i ett sammanhang och planläggningen

ej bedrivas så, att man, när eventuella beslut skola träffas om en del av-

komplexet, lämnas i fullständig okunnighet örn huru de övriga sammanhäng­

ande delarna skola ordnas.

På grund av vad ovan anförts avstyrker jag en beredskapslagstiftning av nu

föreslagen karaktär.»

Herr Björnsson anförde:

»De av statsmakterna fastställda direktiven för penningpolitiken innebära,

att den svenska kronans inhemska värde skall upprätthållas. Detta penning­

politiska program utgör en av grundvalarna i den allmänna konjunkturpoli-

tik, som statsmakterna föra. För att undanröja de hinder mot ett uppnående

av det av statsmakterna fastställda målet för penningpolitiken, vilka svåra

rubbningar på den internationella valutamarknaden kunna resa, föreligger

enligt min mening ett behov av en utbyggnad av landets beredskapsåtgärder

på det valutapolitiska området i den riktning, som det föreliggande lagförsla­

get avser.

Det torde vara uppenbart, att de medel, som för närvarande stå de valuta­

vårdande myndigheterna till buds, icke äro tillräckliga vid krig eller över­

hängande krigsfara. Örn Sverige blir indraget i krig eller örn direkt krigshot

mot Sverige föreligger, synes risken för ett inflöde av kapital vara obetydlig.

Däremot kan den svenska valutan till följd av en av krig eller krigsfara på­

verkad utveckling utsättas för ett starkt hot i riktning mot en sänkning an­

dess yttre värde. En depreciering av den svenska kronan i förhållande till

utländska valutor skulle med all sannolikhet icke kunna undgå att leda till

en försämring även av kronans inhemska värde, varigenom ett uppgivande av

gällande penningpolitiska program kunde framtvingas. Behovet av att i en

dylik situation hava tillgång till medel, med vilkas hjälp en kapitalflykt från

Sverige kan hejdas och spekulativa baisseattacker mot kronan kunna avvär­

jas, synes vara ofrånkomligt. I en situation av detta slag torde de möjligheter

till fullständig valutakontroll, vilka lagförslaget är avsett att öppna, böra stå

till förfogande.

Emellertid synes det, utan att krig eller krigsfara råder, kunna uppstå

situationer, i vilka en omfattande spekulation i en värdestegring av den svens­

ka kronan äventyrar uppnåendet av det mål för penningpolitiken, som fast-

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

83

ställts av statsmakterna. Skulle t. ex. förhållandena på den internationella

valutamarknaden bliva sådana, att ett starkt inflöde av valutor till Sverige

inträffade, kunde till förfogande stående penningpolitiska medel visa sig otill­

räckliga. För att hindra en kapitalinströmning och motverka dess konse­

kvenser för den inhemska penningmarknaden, torde i ett dylikt läge möjlig­

heter böra föreligga att snabbt ingripa på valutamarknaden. Under särskilt

allvarliga förhållanden torde ett dylikt ingripande böra kunna utsträckas till

att innebära en fullständig reglering av den svenska valutamarknaden.

Lagförslagets formulering »under utomordentliga av krig, krigsfara eller

svår penningkris föranledda förhållanden» synes pa samma gang vara för om­

fattande och för begränsad. Den är för omfattande, emedan den icke till­

räckligt starkt betonar, att särskilda händelser, vilka kunna antagas komma

att få vittgående konsekvenser för det svenska penningväsendet, böra hava

inträffat inom eller utom landet, innan ett ianspråktagande av lagens befogen­

heter kan komma i fråga. Den är å andra sidan för begränsad, emedan den

icke utan att våld göres på begreppet »svår penningkris» skulle möjliggöra en

tillämpning av lagen vid ett omfattande valutainflöde. Skall lagen i en dylik

situation vara till gagn, måste den tillgripas på ett så tidigt stadium, att icke

ens en lindrigare penningkris torde kunna anses föreligga.

Då en tillämpning av lagen skulle innebära ett synnerligen allvarligt ingrepp

i enskildas förfoganderätt, synas garantier böra skapas för att den icke till-

gripes annat än i mycket allvarliga situationer. I detta syfte bör stadgas, att

ett tillämpande av lagen under en tid, då riksdagen icke är samlad, bör under­

ställas riksdagens prövning, så snart den sammanträtt. De starkare garantier,

som föreslagits av fullmäktiges majoritet och som innebära, att riksdagskal­

lelse skall hava utfärdats före lagförslagets ikraftträdande, kunna möjligen i

stället ifrågakomma. Däremot ansluter jag mig icke till det förslag, som

framlagts av fullmäktiges majoritet, att en framställning från fullmäktige om

tillämpning av lagen skall hava biträtts av minst fem fullmäktigeledamöter.

Detta- skulle nämligen innebära, att en minoritet inom fullmäktige sattes i

stånd att hindra ett ikraftträdande av lagen, trots att eventuellt en majoritet

inom fullmäktige och regeringen ansåge en tillämpning av behovet påkallad.

Ett dylikt undantag från gällande bestämmelser för ett speciellt fall anser

jag icke av tidigare erfarenheter motiverat eller lämpligt.

Under åberopande av vad sålunda anförts tillstyrker jag, att en lag utfär­

das, i huvudsak överensstämmande med det föreliggande förslaget, dock med

följande avvikelser från detta, nämligen

att lagen skall kunna bringas i tillämpning under utomordentliga av krig,

krigsfara eller svår penningkris föranledda förhållanden eller eljest, då förhål­

landena på den internationella valutamarknaden äro sådana, att ett fullföljan­

de av det av statsmakterna fastställda programmet för vårt lands penning­

politik äventyras,

att ett av Konungen mellan riksdagarna med stöd av lagen utfärdat förord­

nande skall underställas nästföljande riksdags prövning, eller, alternativt, att

före lagens ikraftträdande riksdagskallelse skall hava utfärdats.»

Herr Jonsson ansåg, att fullmäktiges utlåtande borde erhålla följande av­

fattning:

»Det förslag till valutalag, varom riksbanksfullmäktige anmodats yttra sig,

har till syfte att under utomordentliga förhållanden införa ett genom riksban­

ken utövat monopol på kapitalrörelserna med utlandet. Det är sålunda frå­

ga örn en beredskapslagstiftning, avsedd att träda i kraft under sådana ki diska

förhållanden, som uppstå vid krig eller krigsfara eller då eljest svåra rubb­

ningar i världshandeln med valutor kunna påkalla alldeles särskilda atgäi-

der lill skydd för vår valida och vårt näringsliv. I lagförslagets rubrik är

84

Kungl. Mai.ts proposition nr 290.

detta uttryckt med orden »utomordentliga av krig, krigsfara eller svår pen­

ningkris föranledda förhållanden.»

..

fullmäktiges mening uppstå vid krig eller krigsfara så utomordent-

förhållanden, alt fri valutahandel icke torde vara möjlig. Då måste

tvärtom ett monopol införas. Vid krig blir en sträng, statlig kontroll av

kapitalrörelserna ett naturnödvändigt led i den rad av skyddsåtgärder, som

då måste företagas. Yid krigsfara, således i det fall, att Sverige allvarligt

botås av krig eller avstängning torde samma ekonomiska försvarsanstalter

Lii absolut påkallade. I endera av de båda nu nämnda situationerna är ett

valutainflöde av svår beskaffenhet för den svenska valuta- och penning­

marknaden knappast en sannolik möjlighet. Däremot är det antagligt, att

i ett dylikt läge en kapitalflykt från Sverige skulle sättas i gång. Härigenom

kommer landet att undandragas medel, av vilka trängande behov torde upp­

stå. De sedvanliga metoderna för valutaförsvaret skulle i sådant fall helt

säkert visa sig otillräckliga. Följaktligen bör ett sådant instrument finnas

till hands, med vilket myndigheterna lia möjlighet att införa valutarestrik-

tioner och att därjämte kunna verkställa rekvisition av sådana svenskar till­

höriga utländska värden, vilka ur det allmännas synpunkt kunna vara av

betydelse för landets ekonomiska och finansiella motståndskraft.

Fullmäktige anse de befogenheter, som enligt lagförslaget skulle med­

givas Konungen, i stort sett tillfyllest att möta en situation av ifrågavarande

slag. Då det vidare synes fullmäktige uppenbart att åtgärder i antytt syfte

för att bliva fullt effektiva böra kunna tillgripas utan onödigt dröjsmål, anse

fullmäktige, att i föreliggande fall en fullmaktslag bör komma i fråga.

De utomordentliga åtgärder, som sålunda föreslagits och av fullmäktige

förordats, ha ju tili ändamål att även i de mest kritiska situationer i möj­

ligaste mån upprätthålla det penningprogram, som följts under de senare

arén och som innefattas i satsen »uppehållandet av den svenska kronans

inhemska köpkraft». Huruvida det är nödvändigt, att i fall, då det något

obestämbara begreppet »svår penningkris» kommer in i diskussionen vidtaga

samma stränga åtgärder, som då krig råder eller krigsfara hotar, är tvek­

samt. Om man icke är beredd att betrakta ett valutahandelsmonopol i den

utsträckning, som lagförslaget föreskriver, som ett tämligen normalt instru­

ment, så bjuder försiktigheten att ej använda större våld än nöden kräver

och att följaktligen tillse, om ej med mindre restriktiva åtgärder landets ka­

pitaltillgångar kunna försvaras mot angrepp. Fullmäktige hysa den me­

ningen, att de åtgärder, som de valutavårdande myndigheterna redan nu

kunna tillgripa, i allmänhet äro tillfyllest för att möta även allvarliga kris­

situationer. Sådana åtgärder skola här påpekas.

Det verksammaste medlet torde vara en ändring av de utländska växel­

kurserna. För det fall att fullföljandet av vårt penningpolitiska program

skulle äventyras genom starkt inflöde av utländskt kapital, kan Konungen

tillgripa bemyndigandet att skärpa kraven på bankernas kassareserver. Re­

dan möjligheten att detta bemyndigande kan tagas i anspråk torde göra, att de

svenska bankerna i eget intresse skola, innan föreskrifter av här åsyftat slag

utfärdats, vara villiga att lojalt samarbeta med riksbanken till vår valutas

skyddande. Ett sådant samarbete kan åstadkommas under formen av en

inbördes överenskommelse mellan bankerna att icke lämna ränta på in

sättningar från utlandet, att tillämpa kommissionstariffer, som minska in­

tresset hos utländska insättare, icke mottaga insättningar från utlandet annat

än på längre tid och dylikt.

Om ovan angivna åtgärder icke skulle visa sig tillräckliga, torde en på

lämpligt sätt anordnad beskattning av i Sverige placerat utländskt kapital

vara ett medel, som bör ifrågasättas. En dylik beskattning kan ju emeller-

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

85

tid icke genomföras utan riksdagens medverkan. Den kan således icke genom­

föras plötsligt, men redan en deklaration från statsmakternas sida, att en

extraordinär beskattningsform förberedes, bör kunna lia en gynnsam ver­

kan.

Vad slutligen den situation beträffar, som uppstår vid kapitalflykt, kan

anföras, att den väl näppeligen inträder plötsligt annat än vid sådant fall,

då utomordentliga åtgärder vid krig eller krigsfara äro påkallade och full­

maktslagen träder i tillämpning. Skulle emellertid en svår penningkris, som

ej har samband med krig eller krigsfara för Sverige, uppkomma, och läget

då kännetecknas av baissespekulation i svenska kronor, så lär en restriktiv

kreditpolitik kunna vara åtminstone ett nödtorftigt försvarsmedel, till dess

statsmakterna i laga ordning kunna besluta andra åtgärder.

Då fullmäktige alltså lia den meningen, att fullmaktslagen icke behöver

utsträckas till att omfatta fall av svår penningkris, ha fullmäktige inskränkt

sitt förord för lagen till fall av krig och krigsfara.

Det kan tänkas, att flera tillfälliga orosstämningar på penningmarknaden

kunna framkalla fordringar, att fullmaktslagen skall sättas i kraft. I syfte

att förebygga, att allmänheten oroas av en känsla av osäkerhet för att lagen

begagnas i oträngt mål, kan det vara nödvändigt att regelmässigt framtvinga

en omsorgsfull prövning av de situationer, då de utomordentliga åtgärderna

kunna ifrågasättas. Det bör sålunda, innan lagen tillämpas, inom fullmäk­

tige råda en praktiskt taget enhällig uppfattning om behovet av densamma.

Från denna utgångspunkt föreslå fullmäktige, att i lagen intages en bestäm­

melse, enligt vilken för en framställningstid Konungen från fullmäktiges sida

om utfärdande av förordningar enligt lagen kräves en på så sätt kvalificerad

majoritet inom fullmäktige, att minst fem ledamöter biträda förslaget.

Åberopande vad sålunda anförts vilja fullmäktige tillstyrka, att en lag ut­

färdas i huvudsak överensstämmande med det föreliggande förslaget, dock

med följande avvikelser från detta, nämligen

att lagen skall kunna bringas i tillämpning endast under utomordentliga

av krig eller krigsfara föranledda förhållanden, samt

att framställning från fullmäktige i riksbanken örn tillämpning av lagen

skall hava biträtts av minst fem av fullmäktiges ledamöter.»

Herrar eif Jochnick, Amnér och Gränebo förklarade sig biträda herr Rooths

hemställan.

Fullmäktige hade sålunda beslutat att, i överensstämmelse med herr Rooths

hemställan, avgiva utlåtande av den lydelse registratur^ utvisar.

Herr Wallberg anhöll att få till protokollet antecknat, att han anslöte sig

till den mening, som kommit till uttryck i fullmäktiges utlåtande.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad.

Ur protokollet:

Jacob Hagströmer.

8G

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

Bilaga 1.

Riksgäldsfullmäktiges yttrande över 1939 års sakkunnigförslag.

Medelst remiss den 9 innevarande februari bär herr statsrådet berett full­

mäktige i riksgäldskontoret tillfälle att avgiva utlåtande över förslag till lag

om förfogande över utländska betalningsmedel under utomordentliga av krig,

krigsfara eller svår penningkris föranledda förhållanden; och få fullmäktige

med anledning härav anföra följande.

Remisshandlingarna innefatta dels förslag till en s. k. valutalag och dels

förslag till valutaförordningar jämte tillhörande promemorior. Enär remis­

sen avser lagförslaget, vilja fullmäktige endast uttala sig därom, vilket ytter­

ligare kan motiveras därmed, att de särskilt i förordningarna föreslagna de­

taljbestämmelserna till stor del undandraga sig fullmäktiges bedömande.

Enligt förslaget skall valutalagen träda i tillämpning allenast under utom­

ordentliga av krig, krigsfara eller svår penningkris föranledda förhållanden

samt därvid under vissa bestämda förutsättningar. Enligt fullmäktiges me­

ning är en utökning av riksbankens befogenheter till kontroll över valutahan­

deln och landets betalningsförhållaaden med utlandet nödvändig och riktig

under extraordinära och synnerligen svårartade förhållanden. Då emellertid

valutalagen i sin tillämpning tydligen skulle innebära en fullständig omvälv­

ning av våra handelsförbindelser med utlandet, anse fullmäktige, att lagens

ikraftträdande endast bör ifrågakomma, därest ett verkligt nödläge förelig­

ger, varjämte en ytterligare förutsättning måste vara, att lagen ej får en vidare

tillämpning än som är alldeles nödvändigt. I det förra hänseendet vilja full­

mäktige förorda, att lagen begränsas att omfatta endast sådana extraordinära

forhållanden, som kunna uppstå vid krig eller krigsfara. I en sådan situation

måste landets alla krafter koncentreras under enhetlig ledning och detta gäl­

ler givetvis ej minst beträffande valutahandel och penningtransaktioner med

utlandet. Då det emellertid här är fråga om ett mycket omfattande ingrepp i

det ekonomiska livet, anse fullmäktige, att den förutsatta krissituationen skall

vara av den art, att, därest riksdagen ej är samlad, kallelse till urtima riks­

dag skall hava utgått, innan valutalagstiftningen kan sättas i tillämpning.

I detta sammanhang vilja fullmäktige framhålla, att enligt fullmäktiges

mening valutalagens giltighetstid bör begränsas till förslagsvis fyra veckor

efter det riksdag, vare sig denna är lagtima eller urtima, sammanträtt.

Då Konungen enligt förslaget äger förordna om valutalagens tillämpning

först efter framställning av fullmäktige i riksbanken och efter samråd jämväl

med fullmäktige i riksgäldskontoret, synes en garanti hava skapats för att

den föreslagna lagen med dess omfattande ingrepp i den enskildes handlings­

frihet bringas i tillämpning endast då så med hänsyn till den föreliggande

situationen kan anses oundgängligen nödigt.

Vad åter utomordentliga, av svår penningkris föranledda förhållanden an­

går, synes det fullmäktige vara i hög grad önskvärt, att riksbanken i första

rummet söker bemästra uppkommande svårigheter genom användande av de

penningpolitiska medel, varöver den redan förfogar. I den mån riksgälds-

kontorets medverkan därvid kan erfordras, komma fullmäktige givetvis att

lämna densamma. Först om läget blir så svårartat, att utomordentliga åt-

87

gärder måste tillgripas, torde särskilda bestämmelser i valutavårdande syfte

eventuellt böra träda i tillämpning, men i detta fall endast efter beslut av

riksdagen. Det är nämligen enligt fullmäktiges mening svårare att under en

penningkris fastställa, när ett sådant ingripande, som det har ar fråga om,

kan anses oundvikligt. Härvid vinnes även den fördelen, att sådana särskilda

bestämmelser kunna avpassas efter lägets speciella beskaffenhet.

Protokollsutdrag, innefattande inom fullmäktige uttalad skiljaktig mening,

bifogas.

Stockholm den 28 februari 1939.

Å fullmäktiges vägnar:

KARL HILDEBRAND.

John Hägglund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

Bihang till riksgäldsfullmäktiges yttrande.

Utdrag av protokoll vid fullmäktiges i riksgäldskon­

toret sammankomst den 28 februari 1939.

Kl. 9.30 f. m.

Närvarande:

Ordföranden herr Hildebrand,

vice ordföranden herr Råstock,

herrar Andersson,

Lindqvist,

Ryberg,

Magnusson oell

Eriksson samt

riksgäldsdirektören och dennes ersättare.

§ ¹ .

Företogs ånyo till behandling vid sammankomsten den 16 innevarande

februari, § 7 i protokollet, bordlagd remiss från statsrådet och chefen tor fi­

nansdepartementet angående förslag till lag om förfogande över utländska

betalningsmedel under utomordentliga av krig, krigsfara eller svar penning­

kris föranledda förhållanden.

...

Efter överläggning beslöto fullmäktige fortsätta behandlingen av föreva­

rande ärende senare å dagen.

Kl. 5.30 e. lii.

Närvarande:

Samma som tidigare å dagen.

Fortsattes behandlingen av förslaget till lag örn förfogande över utländska

betalningsmedel under utomordentliga av krig, krigsfara eller svar penning­

kris föranledda förhållanden; och beslöto nu fullmäktige att till statsrådet

88

och chefen för finansdepartementet avgiva yttrande i ärendet enligt registra-

turet.

Vice ordföranden herr Råstock samt herrar Lindqvist och Eriksson läto

till protokollet anteckna, att de ansett att fullmäktige bort tillstyrka antagan­

de av den föreslagna valutalagen oförändrad och att sålunda lagens bestäm­

melser borde kunna bringas i tillämpning ej blott vid krig eller krigsfara utan

jämväl vid svår penningkris.

Denna paragraf förklarades omedelbart justerad. Som ovan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

Enligt protokollet:

Torsten Bjerlöw.

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

89

Bilaga J.

Gemensam skrivelse från Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare

i anledning av 1939 års sakkunnigförslag.

Sedan inom finansdepartementet upprättats förslag till lag örn förfogande

över utländska betalningsmedel under utomordentliga, av krig, krigsfara

eller svår penningkris föranledda förhållanden (valutalag), bär herr stats­

rådet inhämtat yttrande däröver från åtskilliga myndigheter och institutio­

ner å den svenska penning- och kapitalmarknaden. Förevarande lagför­

slag synes emellertid nära beröra även de intressen, vilka undertecknade

organisationer ha att tillvarataga. I anslutning till det samtal i ärendet,

som Sveriges allmänna exportförenings ordförande och dess verkställande

direktör hade med herr statsrådet den 17 sistlidna februari, fa organisatio­

nerna härmed framlägga sina synpunkter på denna fråga under hemstäl­

lan, att dessa måtte tagas under övervägande vid ärendets fortsatta bered-

Mellan valutapolitik och handelspolitik består ett nära samband. Av

fundamental betydelse för utrikeshandelns existensvillkor ar det mal som

^

uppställes för de valutavårdande myndigheternas verksamhet, men därav

handelspoli-

följer ingalunda, att medlen för ernåendet av detta mål skulle vara av un- tik.

derordnad vikt för varuutbytet med utlandet. Tvärtom synes gälla, att ju

längre gående ingrepp statsmakterna se sig nödsakade att företaga föi för­

verkligandet av sin valutapolitik, desto mer griper denna in i handelspoli­

tiken. I länder, där valutahandeln helt omhändertagits av det allmännas

organ, ha handels- och valutapolitiken sammansvetsats till en enhet under

statsmakternas kontroll. Även örn det nu framlagda förslaget icke i och

för sig skulle avse en reglering av den svenska exporten eller importen,

torde det likväl i praktiken kunna medföra djupgående och icke önskvär­

da följdverkningar för dessa båda sidor av svenskt näringsliv. De åtgärder,

som enligt förslaget skulle kunna komma i fråga, innebära ju nämligen för

extrema fall en total reglering av valutahandeln och en praktiskt taget full­

ständig kontroll av betalningsförhållandena med utlandet ävensom ett be­

myndigande för Konungen att förordna om inlösen av utländska betal­

ningsmedel, utländska fordringar och utländska värdepapper.

Bestämmelserna åsyfta att sätta de penningvårdande myndigheterna i

stånd att även i händelse av krig, krigsfara eller svår penningkris genom­

föra det av statsmakterna fastställda målet för den svenska penningpoli­

tiken.

För fullföljandet av detta syfte tarvas emellertid åtgärder icke blott på

det valutapolitiska området utan på alla de olika områden av det ekono­

miska livet, från vilka inflationistiska impulser kunna tänkas utgå. Inträ­

da rubbningsföreteelser i sådant hänseende inom ett eller flera av dessa

avsnitt, måste, om principen icke helt skall uppgivas, motåtgärderna på

de övriga bliva desto starkare. Vid skärskådandet av den fråga, vilken

vi nu övergå att behandla, nämligen huruvida ett verkligt behov av den

90

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

framlagda lagstiftningen föreligger, synes nian emellertid rimligen vara

berättigad förutsätta en sådan uppbyggnad av den ekonomiska politiken,

att de särskilda ingreppen samverka med varandra, icke däremot att den

ena åtgärden kommer att verka i viss riktning, den andra åter i motsatt.

Enligt undertecknades uppfattning har denna förutsättning icke konsekvent

iakttagits i motiven till förevarande lagstiftning.

Beiiocttav en

Ben grundläggande problemställningen vid bedömandet av de ifråga-

bZXkaT. satta åtgärdernas nödvändighet är enligt vår åsikt den, med vilken sanno-

hgetiftning.

likhet de företeelser, som lagförslaget riktar sig mot, kunna förväntas upp­

träda och i vilken mån dessa företeelser verkligen äro ägnade att ogynn

samt påverka det svenska penningvärdet. De föreslagna valutarestriktio­

nerna avse framför allt att motverka de kapitalrörelser från eller till utlan­

det, sorn kunna förväntas uppkomma såsom en följd av rubbningar på

den internationella kapital- och valutamarknaden. Förslaget skiljer härvid

mellan å ena sidan en kapitalinströmning till Sverige och ett därmed sam­

manhängande överflöd på utländska betalningsmedel och å andra sidan en

kapitalflykt från Sverige och en därav orsakad brist på utlandsvalutor. Vi

upptaga i det följande vart och ett av dessa båda huvudfall till särskild

granskning.

Kapitalin-

Vad först beträffar ett inflöde av flyktkapital till Sverige i de situationer,

s,om lagförs_!aget betecknar såsom »krig eller krigsfara», torde en dylik

• vid kri» företeelse näppeligen vara att förvänta, därest vårt land självt befinner sig

eiler krigs- 1obr’8 eller botås av att bliva indraget däri. Men skulle, mot förmodan, en

fara.

sådan tillströmning av kapital i större skala komma till stånd i nu angiv­

na läge, vore den snarast att hälsa med tillfredsställelse. I ordet »krigs­

fara» torde ej rimligtvis kunna intolkas annat än ett allvarligt hot för Sve­

rige att indragas i krig. Däremot synes det oss, som örn ordet »krig» vore

lill sin innebörd oklart och i behov av förtydligande. Den i valutalagen

förekommande sammanställningen »av krig — — — föranledda utom­

ordentliga förhållanden» användes i andra författningar och författnings

förslag på den ekonomiska försvarsberedskapens område, exempelvis i maxi-

miprislagen, för att känneteckna en situation, som icke är liktydlig med krig.

vari Sverige är part, eller krigsfara för Sverige. På grund härav får den

tolkningen icke anses utesluten, alt med »krig» i valutalagen åsyftas ej blott

en konflikt, vari Sverige är indraget, utan även ett mellan andra makter på­

gående krig, förutsatt att detta är av beskaffenhet att kunna föranleda iu

trädet av utomordentliga förhållanden å den svenska penningmarknaden.

Vid bedömandet av förutsättningarna i sistnämnda fall för en kapitaiin-

strömning till Sverige har man att iakttaga vissa ytterligare distinktioner.

För det törsta får ett kapitaltiilflöde anses vara uteslutet från sådana länder,

vilka redan nu skydda sig mot en kapitalflykt genom valutamonopol. Av de

länder åter, vilka för närvarande icke tillgripit så extrema åtgärder, hava eli

flertal dock infört bestämmelser av annan art, vilka äro avsedda att hindra

en baissespekulation i den egna valutan. I händelse dessa länder indragas

i krig, torde de ifrågavarande bestämmelserna komma att ytterligare utbyg­

gas. Man lär därför böra räkna med att en inströmning till Sverige av flykt

kapital väsentligen skulle komma att härröra från sådana europeiska stater,

vilka jämte Sverige skulle förbliva neutrala under en konflikt. Långt sanno

likare än att vårt land i en dylik situation blir målet för flyktkapitalets vand­

ringar, är dock att strömmen av kapital söker sig till neutrala utomeuropeiska

länder. Av de medel, som till äventyrs likväl skulle söka placering i Sverige,

torde enligt vad erfarenheterna från tidigare tillfällen giva vid handen, en

huvudpart komma att härröra från våra nordiska grannar. En utjämning

av de därigenom eventuellt förorsakade rubbningarna i det monetära läget

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

91

synes utan avsevärda svårigheter kunna genomföras inom ramen av det i

en dylik situation med säkerhet utvidgade nordiska samarbetet.

Vi hysa med hänsyn till vad nu anförts starka tvivelsmål rörande behovet

av en valutareglering såsom korrektiv mot en kapitalinströmning ens vid krig

eller krigsfara.

Lagförslaget förutsätter emellertid, att valutarestriktioner skola kunna till-

b) vid svår

gripas icke blott vid krig eller krigsfara utan även vid svår penningkris. En

penningkris,

extraordinär inströmning av främmande betalningsmedel till Sverige kan

otvivelaktigt inträffa i situationer, då vare sig krig eller krigsfara föreligger.

Detta kan bliva fallet under en svår internationell penningkris, men, såvitt

vi förstå, behöver en sådan å andra sidan icke vara förhanden för att cn

dylik inströmning skall inträffa. Erfarenheten har nämligen visat, att en

blott förväntan örn en sänkning av de utländska växelkurserna kan vara till­

räcklig att utlösa en spekulation i svenska kronor; detta var fallet exempel

vis i februari 1937. En sådan situation —- vare sig den karakteriseras såsom

»svår penningkris» eller ej — bör dock kunna mötas med mindre långtgåen­

de ingripanden än en valutareglering. Att möjligheter i sådant hänseende

redan nu stå riksbanken till buds, synes oss framgå av fullmäktiges utlåtan­

de i detta ärende.

Undertecknade organisationer lia för övrigt icke kunnat undgå det intryc­

ket, att hela problemet örn de internationella kapitalrörelsernas omfattning

och de skadliga inverkningarna av ett tillflöde av kortsiktigt utländskt kapi­

tal fått alltför stora proportioner. Såvitt vi kunna finna, gäller detta icke

blott i vårt land utan även utomlands. Vi ha haft tillfälle taga del av en

av Federal Reserve Board nyligen publicerad undersökning rörande Förenta

Staternas internationella kapitalbalans. Utredningen synes giva vid han­

den, att frågan om flyktkapitalet har en vida mindre betydelse för detta

lands penning- och kapitalmarknad än som hittills antagits. I den ekono

miska pressens kommentarer till den framlagda rapporten ha ock framkom

mit förmodanden, att undersökningen skall beteckna avslutningen på de

senaste årens amerikanska diskussion rörande de åtgärder, som erfordras

för att möta en ytterligare tillströmning av flyktkapital till Förenta Staterna.

Vi äro fullt medvetna om risken av att utan vidare tillämpa dessa erfaren­

heter på de vida mindre förhållandena i vårt land. Men samtidigt synes det

oss som örn en slutsats kunde även för vårt lands vidkommande dragas lii'

de amerikanska rönen, nämligen att frågan örn de ogynnsamma ■ inverk­

ningarna av de korta kapitalrörelserna väsentligen är ett psykologiskt pro­

blem. Berörda förhållanden i Förenta Staterna ha nyligen föranlett en om­

läggning av statistiken över kapitalrörelserna till och från detta land i sylte

att erhålla mera aktuella uppgifter därom. Såvitt undertecknade förstå,

skulle en tillämpning av den nu föreslagna lagstiftningen nödvändiggöra

en utvidgning och förbättring av motsvarande svenska statistik. Vi våga

emellertid ifrågasätta, huruvida icke redan en sådan reform skulle i fler

talet fall vara ägnad att minska <le farhågor, vartill kapitalrörelserna un­

derstundom givit anledning, och sålunda bidraga till alt göra lagen över­

flödig.

Undertecknade övergå härefter till att behandla det andra huvudfall, på

Kapitalflykt

vilket den ifrågasatta lagstiftningen tar sikte, nämligen en kapitalflykt från från Swerige.

Sverige. Riksbankens för närvarande utomordentligt starka ställning på

valutamarknaden synes, såsom framhålles i motiven till lagförslaget, vis­

serligen göra frågan örn en tillämpning av de för detta lall avsedda ingri­

pandena mindre aktuell än de åtgärder, sorn avses för mötande av en ka-

pitalinströmning till vårt land. Vi finna, att den motivering, som anförts för

inrättandet av långtgående valutarestriktioner till förhindrande av kapital-

92

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

flykt från Sverige, ger anledning till erinringar på vissa punkter. Enligt vår

asikt är det riktigt — såsom i motiven framhålles — att en dylik kapital­

flykt i och för sig är ägnad leda till en åtstramning av läget på den inhemska

penningmarknaden. Enligt motiven kunde emellertid kapitalutströmningen

förväntas leda till en icke åsyftad höjning av den inhemska prisnivån,

nämligen på grund av det samtidiga uppträdandet av inflationistiska ten­

denser på andra områden, varvid särskilt namnes möjligheten av att i de

situationer, varpå förslaget tar sikte stigande statsutgifter skulle i ökad grad

finansieras genom en vidgad sedelutgivning. Såsom vi förut framhållit,

måste man emellertid förutsätta, att de statliga åtgärderna mot en prissteg­

ring så koordineras, alt man icke skall behöva räkna med en spänning inel­

ia11 °^a ledén i den statliga valuta-, pris- och finanspolitiken. Vi finna

därför de i promemorian i nu angivna hänseenden uttalade farhågorna icke

tillräckligt grundade med hänsyn till de allmänna utgångspunkterna för

diskussionen.

Detta utesluter icke att enligt vår åsikt behov kan visa sig föreligga av

en beredskap slagstiftning till mötande av en kapitalflykt från Sverige vid

krig eller krigsfara. ^ Anledningen till att vi finna detta vara fallet är främst

att man icke torde få bortse från eventualiteten att de svenska valutatillgodo­

havandena i utlandet vid krig eller krigsfara icke kunna hemtagas. Detta

skulle innebära ett nedbrytande av den första försvarslinjen i vår valuta­

politiska krigsberedskap och kunde möjligen i extrema lägen, därest icke

effektiva motåtgärder sta till hilds, utlösa en svensk likviditetskris. Vad nu

sagts synes emellertid gälla allenast i krig, respektive vid krigsfara. I det

tredje fallet åter, nämligen svår penningkris, synes vår allmänna valuta­

politiska ställning jämte de befogenheter, som redan nu stå riksbanken till

buds, innebära fullt tillräckliga garantier för uppnåendet av de penning- och

valutapolitiska målen.

Enligt undertecknade organisationers i det föregående utvecklade åsikt

skulle sålunda tillämplighetsområdet för den ifrågasatta lagstiftningen kun-

naavsevart begränsas. För en sådan begränsning synas jämväl även andra

skäl än de förut berörda tala. En alltför vid fullmakt skulle enligt vårt

förmenande, kunna framkalla krav på lagens användning i oträngt mål.

Den skulle ock kunna utomlands giva anledning till ofördelaktiga uppfatt­

ningar av eller misstro mot de svenska statsmakternas intentioner och där­

igenom .föranleda åtgärder till förfång för svenska intressen. Belysande för

de reaktioner, som man härvid finge räkna med, synes oss vara följande

under septemberkrisen 1938 inträffade händelse. Ett svenskt industriföre­

tag, som för tillgodoseende av sitt råvarubehov i viss utsträckning är hän­

visat till import, erhöll vid mitten av september från en av sina mångåriga

leverantörer ett meddelande örn att tidigare tillämpade betalningsvillkor, 30

dagars kredit, sattes ur kraft och att betalning i stället skulle erläggas mot

dokument. Under senare delen av september skärptes bestämmelserna där­

hän, att man påfordrade full förskottsbetalning i bank i ursprungslandet,

innan varorna skeppades därifrån. Då från det svenska företagets sida gen­

sagor framställdes mot denna behandling och förklaring begärdes över an­

ledningen till dessa onormala betalningsvillkor, framhöll den utländske le­

verantören, att man i hans land hyste farhågor för att Sverige kunde kom­

ma att tillämpa stränga valutabestämmelser, vilka skulle omöjliggöra fal­

det svenska företaget att erhålla erforderliga medel för likvideringen av de

verkställda inköpen. Blotta tillvaron av en sådan lag, som den nu före­

slagna, skulle således i synnerhet med här påtalade formulering av förut­

sättningarna för dess tillämpning, så snart minsta ökning i den politiska

spänningen i världen förmärkes, kunna leda till avsevärda svårigheter för

vår utrikeshandel, vilken är av så avgörande betydelse för vårt folk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 290-

93

Sammanfattningsvis få undertecknade hemställa att med avseende på för-

Förutsättning-

utsättningarna för den ifrågasatta lagstiftningens tillämplighet den ändring

arna för lag-

vidtages i förslaget, att ett statligt valutamonopol endast ifrågakommer så- tiUäm^ina-

som motåtgärd mot en befarad eller inträffad kapitalflykt från Sverige

lammanfatt-

i den mån så prövas oundgängligen nödigt för uppnående av de penning-

ning och he.m-

politiska målen under utomordentliga, av krig eller krigsfara föranledda för-

ställan.

hållanden. I likhet med vad fullmäktige i Sveriges riksbank uttalat, få

vi tillika hemställa, att framställning från fullmäktige örn tillämpning av

lagen skall ha biträtts av minst fem av fullmäktiges ledamöter, att begreppet

krigsfara så kvalificeras att före lagens ikraftträdande riksdagskallelse i

anledning av denna fara skall ha utfärdats samt att lagens giltighetstid tills­

vidare begränsas till utgången av 1940.

Med avseende å detaljerna i den ifrågasatta lagstiftningen vilja vi anföra

Lagförslagets

följande. Den nämnd, som enligt 3 § valutalagen skall utses för slitande av

detaljer.

tvist rörande ersättningen vid inlösen av utländska värdepapper, synes oss

komma att på grund av sin sammansättning i alltför övervägande grad före­

träda statsmakternas intressen. Då skyldigheten att överlämna dylika vär­

depapper innebär ett allvarligt intrång i enskild mans rättigheter, bör en

sådan sammansättning givas nämnden, att något tvivel örn opartiskheten i

dess avgöranden icke behöver ifrågakomma. På grund härav och då det

synes befogat, att näringslivet får en starkare representation i nämnden, före­

slå vi, att densamma utvidgas med en ledamot, förslagsvis utsedd av Sveriges

allmänna exportförening eller av handelskamrarna i riket.

Undertecknade organisationer vilja slutligen fästa uppmärksamheten på de

betydande svårigheter, som kunna förväntas uppstå med hänsyn till svenska

industriföretags i utlandet verksamma dotterbolag. Därest dessa skulle drab­

bas av bestämmelserna om skyldighet att avlämna främmande valutor m. m.

— en fråga, vilken synes oss icke vara tillräckligt klarlagd i det föreliggande

förslaget — skulle de därigenom komma att vidkännas ett allvarligt av­

bräck i sin verksamhet. Vi hemställa därför, att det antingen i lagtexten

eller motiven till lagen uttryckligen utsäges, att dylika dotterföretag skola

vara fritagna från skyldigheten att tillhandahålla sina nödvändiga rörelse­

medel till inlösning.

Stockholm den 10 mars 1939.

Sveriges allmänna exportförening.

T. HÉRNOD.

E

rik

N

ylander

.

Sveriges industriförbund.

K. F. GORANSSON.

G

ustaf

S

ettergren

.

Stockholms handelskammare.

JOSEF E. SACHS.

W. G.

S

tiernstedt

.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

Bilaga K.

Skrivelse från Sveriges redareförening i anledning av 1939 års

sakkunnigförslag.

Det har kommit till Sveriges redareförenings kännedom, att man inom

finansdepartementet för närvarande är sysselsatt med att utarbeta förslag

till lagstiftning rörande valutareglering under utomordentliga, av krig, krigs­

fara eller svår penningkris föranledda förhållanden. Då en dylik lagstift­

ning, såvitt föreningen förstår, i varje fall indirekt kan komma att beröra

sjöfartsnäringen i kanske högre grad än någon annan näringsgren, har

föreningen icke ansett sig kunna underlåta att redan på ett tidigt stadium av

lagstiftningsarbetet för departementet tillkännagiva nedanstående mera all­

männa synpunkter i ämnet.

Den svenska handelsflottan sysselsättes i mycket stor utsträckning i tra­

fik mellan Sverige och utlandet eller mellan utländska hamnar. Det torde

vara endast i undantagsfall, som frakter i sådan trafik slutas i svenska kro­

nor. Den valuta, som mest förekommer såsom basis för frakten, är pun­

det, men icke sällan användas även andra utländska valutor. Det är till

följd därav uppenbart, att en lagstiftning, som innebär import- eller export­

förbud för utländska valutor, på ett mycket kännbart sätt kan komma att

beröra rederinäringen och att synnerlig försiktighet måste iakttagas, så att

icke den svenska sjöfarten vid dylika tillfällen kommer att arbeta med större

svårigheter med hänsyn till valutaförhållandena än sjöfarten i övriga länder,

vars fartyg icke på samma sätt äro bundna av valutarestriktioner. Därvid

är att märka, att enbart det förhållandet, att den svenske redaren nödgas

sluta befraktningsavtal under förutsättning av valutamyndigheternas god­

kännande, kommer att försätta honom i ett efterhandsläge, som helt säkert

många gånger medför, att befraktaren hellre tager det lands fartyg, som

icke behöva uppställa dylikt villkor för befraktningen.

Det torde vara ett regelmässigt förhållande, att våra linjerederier träffa

avtal med befraktarna för längre perioder rörande den frakt, som skall

gälla för transport av de ifrågakommande varuslagen. Rederiets fraktkal­

kyler äro därvid baserade på fria valutaförhållanden. Örn under löpande

kontraktstid valutan undergår tvångsförändringar i ena eller andra rikt­

ningen eller valutarestriktioner i annan form genomföras, kunna ifrågava­

rande rederier åsamkas omfattande förluster. Därtill kommer, att dessa

rederier ej sällan på förhand försäkra sig örn valutor, understundom till

stora belopp, för att täcka under kontraktstiden uppkommande skulder i ut­

landet, vilket medför, att hastiga rubbningar i valutaförhållandena för dem

kunna skapa svårigheter.

Då det gäller tidsbefraktning är det även nödvändigt, att den svenske

respektive utländske tidsbefraktaren kan från landet utföra respektive hit

införa mot tidsbefraktningshyran svarande belopp i svensk respektive ut­

ländsk valuta. Ty det torde höra till undantagen, att svenska tidsbefrak-

tare hava tillgodohavanden i utlandet eller att utländska hava till sitt för­

fogande svensk valuta, som de kunna taga i anspråk för likvid i dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 290.

95

fall. De utgifter, som rederiet måste påtaga sig i utländska hamnar i

samband nied lastning och lossning därstädes för hamnumgälder, fartygs-

avgifter i övrigt m. m., måste detsamma hava möjlighet att likvidera utan

hinder av valutarestriktioner.

Örn föreningen är riktigt underrättad, kommer den ifrågavarande lag­

stiftningen, såsom inledningsvis redan antytts, icke allenast att avse förhål­

landena under krig och krigsfara utan även vid svår penningkris. Mot det

förhållandet att regeringen under krig och krigsfara må äga rätt att vidtaga

utomordentliga åtgärder i hithörande hänseenden utan riksdagens hörande

torde man måhända icke kunna rikta någon berättigad erinran. Föreningen

förmenar likväl, att dylika åtgärder endast böra ifrågakomma, då läget är

så allvarligt, att riksdagskallelse utfärdas. Däremot måste det anses syn­

nerligen betänkligt att bemyndiga regeringen vidtaga så vittomfattande åt­

gärder i valutaregler an de syfte, som den nu ifrågasatta lagstiftningen skulle

medföra. Då svår penningkris är rådande, torde de befogenheter, som riks­

banken redan har, vara tillräckliga att bemästra uppkommande svårigheter.

I varje fall bör resultatet därav först avvaktas. Genom det samarbete, som

nu finnes mellan riksbanken och affärsbankerna, lärer också möjlighet före­

finnas att uppnå en reglering av hithörande frågor under dylika tider.

Det säger sig självt, att det praktiska utövandet av en sådan reglering,

som är ifrågasatt, är för näringslivets utövare av synnerlig betydelse. Det

synes därför ur alla synpunkter lämpligast, att handhavandet av hithöran­

de för näringslivet ömtåliga spörsmål bör anförtros åt en nämnd, inom vil­

ken bland andra sjöfartsnäringen blir på vederbörligt sätt representerad.

Med åberopande av vad sålunda framhållits får föreningen vördsamt hem­

ställa, att kungl, finansdepartementet måtte vid den fortsatta behandlingen

av ärendet vederbörligen beakta de svårigheter, som rederinäringen kan kom­

ma att utsättas för genom en reglering av valutaförhållandena på sätt som

ifrågasatts.

Göteborg den 9 mars 1939.

Sveriges redareförening.

HANS ERICSON.

H. F.

R

euterskiöld

.

96

Kungl. Maj.ts proposition nr 290.

Översikt över bilagorna till propositionen.

Sid.

Bilaga A. Utdrag av statsrådsprotokollet angående 1932 års departements-

förslag till valutalag.................... \............................................................... 31

Bilaga B. Utdrag av lagrådets protokoll angående 1932 års departements-

förslag till valutalag ....................................................................................... 43

Bilaga C.

1939 års sakkunnigförslag till valutalag ............................................... 46

Bilaga B.

P. M. angående behovet av valutapolitik krigsberedskap................ 48

Bilaga E. Förslag till tillämpningsförordningar till valutalagen ......................... 57

Valutaförordning I (fall av kapitalinströmning) ............................. 57

Valutaförordning II (fall av kapitalflykt)............. ............................ 61

Bilaga F. Bank- och fondinspektionens yttrande över 1939 års sakkunnig­

förslag ................................................................................................................. 67

Svenska bankföreningens yttrande till bank- och fondinspektionen 71

Bilaga G. Rikskommissionens för ekonomisk försvarsberedskap yttrande över

1939 års sakkunnigförslag.............................................................................. 75

Bilaga H.

Bankofullmäktiges yttrande över 1939 års sakkunnigförslag...........

77

Bilaga I.

Riksgäldsfullmäktiges yttrande över 1939 års sakkunnigförslag....

86

Bilaga J. Gemensam skrivelse från Sveriges allmänna exportförening,

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare i anled­

ning av 1939 års sakkunnigförslag............................................................ 89

Bilaga K. Skrivelse från Sveriges redareförening i anledning av 1939 års sak­

kunnigförslag .................................................................................................... 94

397260.

Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.