5

med vilja och vetskap utelämnat. Rätten åge vid vite förelägga honom att

bestyrka detta med ed, såframt yrkande därom framställes av överförmyn­

daren eller det eljest finnes påkallat. Har annan tagit befattning med den

omyndiges egendom, må ock edgång åläggas honom, om skäl därtill äro.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

4 §•

Saknar omyndig — --------- ägde rum.

Vad i 3 § stadgas skall i tillämpliga delar gälla anmälan, varom i första

stycket sägs.

7 §■

I förteckning över omyndigs egendom, så ock i årsräkning och sluträkning

skola tillgångar och skulder fullständigt angivas med uppgift å de särskilda

tillgångarnas värde. Finnes hos den omyndige fordringshandling, som blivit

intecknad i honom tillhörig fastighet eller tomträtt, skall detta särskilt an­

givas. Äro medel insatta hos bank, skall uppgift lämnas örn den räkning,

varå medlen innestå. I fråga om värdepapper, som ej äro nedsatta hos bank

efter vad i 8 kap. stadgas, skall nummer eller annan beteckning anmärkas.

Finnas tillgångar, som stå under den omyndiges eller annans särskilda för­

valtning, skall förmyndaren jämväl lämna uppgift därom, så ock om dessa

tillgångars värde, såframt det är honom kunnigt. Skola i årsräkning eller

sluträkning upptagas tillgångar eller skulder, för vilkas fullständiga an­

givande erfordras utförlig uppräkning, må, där det lämpligen kan ske, be­

träffande dem hänvisning göras till förut avgiven förteckning eller års­

räkning.

Förteckning och------------förmyndarens postadress.

8

§■

Innehåller förteckning —------- - erforderliga delar.

Upptager förteckning, årsräkning eller sluträkning värdehandlingar, som

ej äro nedsatta hos riksbanken eller annan bank efter vad i 8 kap. stadgas,

skall vid förteckningen eller räkningen fogas intyg av två personer, att värde­

handlingarna finnas i förmyndarens förvar. Innestå medel hos bank, skall

genom bevis från banken styrkas beloppet av innestående medel, så ock i

vad mån förbehåll gjorts, att medlen må uttagas utan överförmyndarens

samtycke. Beloppet av medel, som innestå enligt motbok, må ock styrkas

av två personer.

11 KAP.

8

§•

Vad i 5—10 kap. stadgas i fråga örn förmyndare och omyndigs egendom

skall i tillämpliga delar gälla i avseende å god man och egendom, som skall

förvaltas av god man, med iakttagande dock av vad här nedan i 9—11 §§

föreskrives.

Kungl. Ma]:ts proposition nr 107.

13

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933

(nr 314) om boutredning och arvskifte.

Härigenom förordnas, att 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933 om bo­

utredning och arvskifte skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 KAP.

1 §•

Då dödsbodelägare det begär, skall rätten förordna, att egendomen skall

avträdas till förvaltning av boutredningsman, samt utse någon att i sådan

egenskap handhava förvaltningen. Har någon genom testamente blivit ut­

sedd att i avseende å förvaltningen träda i arvingars och universella testa-

mentstagares ställe (testamentsexekutör), äge jämväl han påkalla beslut som

nu är sagt. Sådant beslut skall ock meddelas på begäran av den, som erhål­

lit legat eller äger föra talan örn fullgörande av ändamålsbestämmelse, där

det prövas nödigt för legatets eller ändamålsbestämmelsens verkställande,

eller på begäran av borgenär eller den, som står i ansvar för betalning av

gäld efter den döde, där det måste antagas, att dödsboet är på obestånd eller

att sökandens rätt eljest äventyras. Är dödsbodelägare eller den, som erhål­

lit legat, omyndig eller har enligt 11 kap. 3 eller 4 § lagen örn förmynder­

skap god man förordnats för honom, skall dödsboet avträdas till förvaltning

av boutredningsman, om överförmyndaren det begär och rätten finner skäl

därtill.

Skall enligt------------stycket sägs.

Beslut enligt------------laga kraft.

18 §.

Boutredningsman vare------------ utredningen beroende.

Äro flera — — — till last.

Om skyldighet att hos bank nedsätta eller inbetala värdehandlingar och

penningmedel, som tillkomma omyndig eller den, för vilken god man för­

ordnats, stadgas i lagen om förmynderskap.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

15

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

nämnda dag innestå å räkning hos bankaktiebolag utan villkor att de må lyf­

tas allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, där ej överförmyndaren

annorlunda förordnar, så anses som om förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra

stycket lagen om förmynderskap gjorts, att de må lyftas utan sådant till­

stånd. Vad nu sagts skall ock gälla medel, som efter ikraftträdandet av den­

na lag insättas å räkningen, och ränta, som lägges till kapitalet.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 24 § lagen denr29 juni 1923 (nr 286) om

sparbanker.

Härigenom förordnas, att 24 § lagen den 29 juni 1923 om sparbanker1

skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

24 §.

Omyndig må utan särskild tillåtelse av förmyndaren förfoga över me­

del, som den omyndige, efter det han fyllt sexton år, själv insatt å mot­

bok. Sådana medel må ej från sparbanken utbetalas till förmyndaren utan

den omyndiges samtycke. Har förmyndaren erhållit överförmyndarens till­

stånd att omhändertaga medlen och därom hos sparbanken företett bevis,

åge den omyndige ej längre förfoga över medlen. I fall, varom nu är sagt,

skall anteckning, att den omyndige ej äger förfoga över innestående medel,

verkställas i den avräkningsbok, som omförmäles i 31 §, så ock i motboken,

när den nästa gång företes hos banken.

I fråga om medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen om förmynderskap är stadgat, må, utom såvitt angår ränta

som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd

göras allenast såframt förbehåll därom skett enligt 8 kap. 9 § andra stycket

nämnda lag. Överförmyndaren äge när som helst förordna, att förbehållet

ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom

verkställas såväl i avräkningsboken som i motboken. Överförmyndare, för­

myndare och god man äga på begäran erhålla bevis angående beloppet av de

medel, som insättas eller innestå, så ock, örn meddelat tillstånd icke blivit an­

vänt, intyg därom.

1 Senaste lydelse se SFS 1937: 364.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

17

insättas med förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket lagen om förmynder­

skap, så ock för omyndig, som fyllt sexton år, för vilken utfärdats mot­

bok å medel, varöver den omyndige ej äger själv förfoga. Innestå medel,

som förvaltas av förmyndare eller god man, å motbok med förbehåll, som

nyss sagts, må annan motbok utfärdas för insättning av medel utan sådant

förbehåll.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941.

I fråga om medel, som förvaltas av förmyndare eller god man och som

nämnda dag innestå å räkning hos centralkassa utan villkor att de må lyftas

allenast med överförmyndarens tillstånd, skall, där ej överförmyndaren an­

norlunda förordnar, så anses som örn förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra styc­

ket lagen örn förmynderskap gjorts att de må lyftas utan sådant tillstånd.

Vad nu sagts skall ock gälla medel, som efter ikraftträdandet av denna lag

insättas å räkningen, och ränta, som lägges till kapitalet.

Förslag

till

Förordning

om ändrad lydelse av § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 förordningen den 21

juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

Härigenom förordnas, att § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 förordningen den

21 juni 1922 angående postsparbanken1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives:

^§ 2

.

Mom. 3. Den, som------------ förbehåll utfärdas.

I fråga örn medel, som stå under förvaltning av förmyndare eller god man

efter vad i lagen örn förmynderskap är stadgat, må, utom såvitt angår ränta

som innestått kortare tid än ett år, uttag utan överförmyndarens tillstånd gö­

ras allenast såframt förbehåll därom skett enligt 8 kap. 9 § andra stycket

nämnda lag. Överförmyndaren åge när som helst förordna, att förbehållet

ej skall gälla. Har sådant förordnande meddelats, skall anteckning därom

verkställas i motboken. Överförmyndare, förmyndare och god man äga

på begäran erhålla bevis angående beloppet av de medel, som insättas eller

innestå, så ock, örn meddelat tillstånd icke blivit använt, intyg därom.

Rörande förbehåll, som eljest gäller i fråga örn de å motbok insatta med­

len, skall anteckning finnas i motboken.

1 Senaste lydelse av § 2 mom. 3 och § 4 se SFS 1924: 342 samt av § 2 mom. 4 se SFS 1937:363.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 107.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

19

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 februari 1940.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

G^{unther ,} statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel,

E^riksson, B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans-

och jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, stats­

rådet Westman, fråga örn ändringar i förmynderskapslagstiftningen.

Föredraganden anför:

I skrivelse till Konungen den 24 april 1937 (nr 194) har riksdagen an­

hållit, att Kungl. Majit ville låta verkställa en översyn av den gällande för­

mynderskapslagstiftningen. Professorn vid universitetet i Uppsala Åke Holm­

bäck, som enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 26 november 1937 till­

kallats för att såsom sakkunnig biträda vid den av riksdagen begärda ut­

redningen, har i november 1939 avlämnat betänkande med förslag i ämnet

(statens off. utredn. 1939:33). Sedan yttranden inhämtats över betänkan­

det, får jag härmed anhålla att få upptaga ärendet till behandling.

Gällande rätt m. m.

De huvudsakliga bestämmelserna örn förmynderskap och godmanskap

äro upptagna i lagen den 27 juni 1924 om förmynderskap och promulga-

tionslagen till denna samt i lagen samma dag örn vård av omyndigs värde­

handlingar.

Förmyndare för underårig är i första hand fader eller moder. Örn sådan

förmyndare icke finnes, utser vederbörande domstol till förmyndare den

som anses mest lämplig. Beträffande omyndigförklarad skall domstolen

städse utse den som finnes mest lämpad, oavsett om föräldrarna eller någon av

dem finnes i livet. Förmyndarens förvaltning står under tillsyn av överförmyn­

dare. Med undantag för Stockholm väljas överförmyndare inom de särskilda

kommunerna av det organ som i allmänhet utövar kommunens beslutande­

rätt. I regel utgör kommunen även överförmyndarens distrikt. I Stockholm

är förmyndarkammaren överförmyndare, dock må vissa frågor upptagas

och avgöras av viss ledamot av förmyndarkammaren, någon dess tjänste­

man eller annan lämplig person som rådhusrätten förordnar.

Förmynderskap för underårig skall inskrivas hos rätten, när den omyn­

diges fader eller moder avlider eller dessförinnan egendom tillfaller honom

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

eller någon rättens åtgärd vidtages i fråga som rör förmynderskapet. För­

mynderskap för omyndigförklarad inskrives i samband med omyndighets­

förklaringen.

Försäljning eller inteckning av den omyndiges fasta egendom får ske en­

dast med samtycke av domstolen. I fråga örn annat förfogande över den

omyndiges egendom kan förmyndaren vara pliktig att inhämta överförmyn­

darens samtycke. Penningar eller värdepapper, som av förmyndaren inne­

havas för den omyndiges räkning, skola förvaras så, att de ej samman­

blandas med penningar eller värdepapper, som tillhöra förmyndaren eller

eljest innehavas av honom. Aktier, obligationer, skuldebrev och andra så­

dana värdehandlingar skola av förmyndaren i den omyndiges namn nedsät­

tas i öppet förvar hos bank, såframt sammanlagda värdet överstiger 2,000

kronor. Särskilda regler träda därvid i kraft, enligt vilka värdehandlingar­

na vårdas av banken, från vilken de icke utan överförmyndarens tillstånd

kunna utfås av förmyndaren. Omyndigs penningmedel, som ej böra hållas

tillgängliga för bestridande av utgifter för hans underhåll eller vården av

hans egendom, skola av förmyndaren göras räntebärande. Förmyndaren

äger att i myndlingens namn insätta medlen i fråga hos postsparbanken

eller i sparbank eller, för längre tid, i annan bank. Insättningen skall ske

under förbehåll att medlen icke få uttagas utan överförmyndarens tillstånd.

Dylikt förbehåll behöver dock icke ske, om sammanlagda beloppet hos

bank insatta medel icke överstiger 1,000 kronor.

Vad nu sagts om förmynderskap gäller i huvudsak även godmanskap.

Gode män utses av skilda anledningar, såsom då förmyndare av sjukdom

eller annan orsak är ur stånd att utöva förmynderskapet eller då både

förmyndaren eller hans make och den omyndige lia del i oskiftat dödsbo,

samt då myndig person på grund av sjukdom, som kan antagas vara

övergående, är ur stånd att bevaka sin rätt eller förvalta sin egendom eller

om det tarvas att bortovarandes rätt bevakas eller hans egendom förvaltas.

Efter tillkomsten av 1924 års förmynderskapslagstiftning ha vid olika till­

fällen framförts önskemål om ändringar av densamma i syfte att öka kon­

trollen över förmyndares och gode mäns förvaltning.

Vid 1937 års riksdag väcktes i andra kammaren motion (nr 55) av herr

Holmbäck om revision av lagstiftningen i detta syfte. Första lagutskot­

tet, som behandlade motionen, yttrade i avgivet utlåtande (nr 36), att lag­

stiftningen i stort sett motsvarat de förväntningar man ställt på densamma.

Mot kravet på en revision kunde anföras vissa invändningar med hänsyn

till att en del av de frågor som förts på tal varit föremål för ingående

överväganden vid lagens tillkomst. Betänkligheterna syntes emellertid en­

ligt utskottets mening böra vika, örn erfarenheten otvetydigt givit vid han­

den att en eller annan jämkning skulle medföra väsentligt ökad trygghet.

Utskottet hade för sin del icke ingått på ett närmare bedömande av de

olika krav som framställts, men åtminstone en del av dessa syntes vara

värda beaktande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

21

Utskottet förordade på grund av det anförda, att utredning i ämnet verk­

ställdes, varefter riksdagen i enlighet med utskottets hemställan avlät före-

nämnda skrivelse till Konungen.

Huvudgrunderna i den sakkunniges förslag.

I betänkandet ha framlagts förslag till ett flertal ändringar av förmyn-

derskapslagstiftningen.

Den sakkunnige har till en början i lagen om förmynderskap

föreslagit ändringar, genom vilka skulle klart utmärkas, att överförmyn­

daren kan meddela vissa beslut även i fråga om förmynderskap som ej blivit

inskrivna vid rätten.

I fråga om förmyndarens förvaltning av omyndigs värdehandlingar har av

den sakkunnige föreslagits, att skyldighet att nedsätta värdehandlingarna

i bank skall inträda redan när sammanlagda värdet uppgår till 1,000 kro­

nor, medan gränsen nu är dragen vid 2,000 kronor.

Beträffande medel, som innestå hos bank, har den sakkunnige förordat,

att de i regel ej skola få lyftas av förmyndaren utan överförmyndarens till­

stånd. Nu gällande bestämmelser innebära, att förmyndaren kan fritt uttaga

medel å räkning som ej blivit spärrad. Från den nya regeln ha dock upp­

ställts flera undantag.

Den mest. genomgripande ändringen i förslaget berör frågan om förmyn­

darens behörighet att företräda den omyndige gentemot tredje man. I syfte

att förhindra, att förmyndaren skall kunna förskingra omyndigs värdehand­

lingar eller penningar innan de nedsatts eller insatts hos bank, har den sak­

kunnige föreslagit en i förhållande till gällande rätt helt ny princip, i det att

förmyndaren enligt förslaget i regel icke längre skall vara behörig att

för den omyndige mottaga värdehandlingar eller penningar. Den som har

att utgiva värdehandlingar eller penningar som tillkomma omyndig skall i

stället nedsätta eller insätta dem hos bank. Åtskilliga undantag ha dock upp­

ställts. Bland dessa kan nämnas, att förmyndaren skall få mottaga presta­

tionen, örn den ej överstiger visst värde eller om den faller inom området för

rörelse som förmyndaren driver för den omyndiges räkning.

Rörande omyndigförklarad har den sakkunnige föreslagit införandet

av vissa särskilda bestämmelser, enligt vilka bland annat förmyndaren skall

vara skyldig att edfästa förteckning över den omyndiges egendom. Härige­

nom skulle större trygghet vinnas, att ej förmyndaren undandöljer omyndig-

förklarads tillgångar.

Den sakkunnige har vidare föreslagit en följdändring i lagen angå­

ende införande av lagen om förmynderskap.

Betydelsefulla ändringar i lagen örn vård av omyndigs vär­

dehandlingar lia föreslagits. Sålunda har banken ålagts att lyfta me­

del som belöpa å intecknat skuldebrev vid exekutiv auktion och andra för­

rättningar samt att hos inskrivningsdomaren ombesörja åtgärder, som er­

fordras beträffande inteckningen. Härjämte föreslås föreskrifter som åsyfta

att utbyte av omyndigs hos bank nedsatta värdehandlingar i regel skall örn-

22

Kungl. Majlis proposition nr 107.

besörjas av banken samt att banken i viss utsträckning skall verkställa ut­

betalningar utan förmedling av förmyndaren. Pantsättning av omyndigs

värdehandling skall som regel få äga rum allenast hos banken eller med

banken såsom pantförvarare, varigenom undvikes att handlingen behöver

utlämnas till förmyndaren.

Den sakkunnige har också upprättat förslag till ändring av lagen örn

boutredning och arvskifte, däri upptagits föreskrift om befogen­

het för överförmyndare att, om dödsbodelägare är omyndig eller god man

förordnats, begära att dödsboet skall ställas under förvaltning av boutred­

ningsman.

I övrigt har den sakkunnige förordat ett antal smärre jämkningar

i förmynderskapslagstiftningen samt vissa följdändringar i lagen örn

bankrörelse, lagen om sparbanker, lagen med vissa be­

stämmelser om centralkassor för jordbrukskredit och för­

ordningen angående postsparbanken.

Yttranden.

Över betänkandet ha yttranden inhämtats från justitiekanslersämbetet,

hovrätterna, generalpoststyrelsen, bank- och fondinspektionen, sparbanks-

inspektionen, försäkringsinspektionen, Stockholms rådhusrätt och förmyn-

darkammare, rådhusrätterna i Göteborg, Malmö och Norrköping, överför­

myndarna i sistnämnda tre städer, föreningen Sveriges häradshövdingar, för­

eningen Sveriges stadsdomare, svenska bankföreningen, svenska sparbanks­

föreningen, svenska försäkringsbolags riksförbund, försäkringsjuridiska för­

eningen och Sveriges advokatsamfund.

De i betänkandet framlagda förslagen ha i allmänhet vunnit anslutning i

yttrandena och ansetts innebära en i stort sett lämplig skärpning av kon­

trollen över förmyndarförvaltningen. Erinringar lia dock framförts mot vissa

delar av förslagen. I

I frågan om värdegränsen för skyldighet att deponera omyndigs värde­

handlingar i bank har i vissa yttranden uttalats tvekan, huruvida den före­

slagna ändringen vore behövlig och lämplig. Detta är fallet med de yttran­

den som avgivits av justitiekanslersämbetet, bank- och fondinspektionen,

svenska bankföreningen och Stockholms förmgndarkammare.

Gentemot förslaget att omyndigs bankräkningar i princip skola vara spär­

rade ha, förutom detaljanmärkningar i flera yttranden, framförts erinringar

av bank- och fondinspektionen och svenska bankföreningen, vilka särskilt

framhållit, att den föreslagna anordningen skulle lägga en oskälig kontroll­

börda på bankerna. Även generalpoststyrelsen har framställt erinringar i denna

del.

Sparbanksinspektionen har över huvud taget funnit det betänkligt, att den

skärpta kontrollen över förmyndares förvaltning i så väsentlig grad förut­

satte medverkan från bankerna, vilket kunde befaras bliva alltför betungan­

de särskilt för de mindre sparbankerna. Enligt inspektionens mening borde

den eftersträvade kontrollen i viss utsträckning lia åstadkommits genom en

förbättrad övervakning från överförmyndarnas sida.

Mot förslaget att förmyndaren i princip ej skall vara behörig att för den

omyndiges räkning mottaga värdehandlingar och penningar har Svea hov­

rätt anmärkt, att denna behörighetsbegränsning i den givna utformningen

skulle innebära ett besvärande band på den rättsliga samfärdseln och en

påtaglig fara för att tredje man skulle drabbas av rättsförlust. En annan väg

för frågans lösning borde sökas. Hovrätten över Skaile och Blekinge har

funnit, att de svårigheter som den nya principen medförde vore så allvarliga,

att det kunde ifrågasättas huruvida det föreslagna stadgandet borde införas.

Även svenska bankföreningen har ansett, att stadgandet i fråga vore av allt­

för genomgripande natur. I övrigt har ett flertal detaljanmärkningar fram­

ställts mot detsamma.

I några yttranden har såsom ett önskemål understrukits, att överförmyn-

darorganisationen hörde förbättras. Slutligen har av hovrätten över Skane

och Blekinge uttalats, att frågan örn det allmännas ansvar för förmyndar-

medel bort upptagas till lösning i detta sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Den organisation av förmynderskapsvården, som infördes genom 1924 års

lagstiftning, har visat sig innebära en betydande förbättring i jämförelse med

tidigare rådande förhållanden. Förmyndaren ställdes genom denna lagstift­

ning under en väsentligt skärpt kontroll. Ett för lagstiftningen utmärkande

drag är likväl, att den bereder förmyndaren en icke obetydlig handlingsfri­

het vid förvaltningen av den omyndiges egendom. Att förmyndaren ej är

alltför bunden av formella föreskrifter i sin förvaltning är uppenbarligen

ur flera synpunkter en påtaglig fördel. Å andra sidan är det naturligt, att

en sådan frihet innesluter vissa möjligheter till missbruk, och erfarenheten

har ådagalagt, att överförmyndarna icke alltid förmått följa förmyndar­

nas förvaltning så noga att rättsförlust för de omyndiga kunnat undvikas.

I vissa fall har som bekant sådan rättsförlust föranletts av grov försum­

melse från överförmyndarens sida.

Föreliggande utredning synes ådagalägga, att kontrollen över förmyndar­

nas förvaltning i vissa hänseenden kan ytterligare skärpas utan att alltför

tyngande band läggas på förmyndarna. Vissa av de nu föreslagna bestäm­

melserna voro föremål för övervägande redan vid den gällande lagens till­

komst och ansågos då icke böra genomföras. De skäl som anfördes där­

emot lia emellertid i flera hänseenden minskat i styrka, sedan förmynder-

skapslagstiftningen nu en längre tid varit i tillämpning samt de principer som

uppbära densamma ingått i allmänna medvetandet.

Den önskvärda skärpningen av kontrollen över förmyndarna kan genom­

föras på flera olika sätt. Av vikt synes vara, att de nya eller ändrade be­

stämmelserna icke utformas så, att de komma i strid mot grundlinjerna i la­

gen eller kunna medföra osäkerhet i den ekonomiska samfärdseln. Dessa

krav synas även i stort sett ha beaktats av den sakkunnige. I yttrandena

ha dock berättigade invändningar anförts mot enskildheterna i förslaget.

Departe-

ment*-

ch pfeil.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Särskilt i fråga om den föreslagna inskränkningen av förmyndares behörig­

het att mottaga värdehandlingar och penningar lia vägande erinringar fram­

ställts, och i denna del synes en väsentlig omarbetning av förslaget vara nöd­

vändig. Även i övrigt torde den sakkunniges förslag böra i vissa hänseenden

jämkas med ledning av de synpunkter som framkommit i yttrandena.

De ändringar i förmynderskapslagstiftningen som betänkandet innehåller

komma i regel att bliva tillämpliga även å godmanskap. Detta har ej för­

anlett någon erinran i yttrandena och synes lämpligt.

I några yttranden över den sakkunniges förslag lia framställts yrkanden

örn en förbättrad överförmyndarorganisation. Tillräckliga skäl att nu taga

under övervägande en allmän nydaning i detta hänseende torde ej föreligga.

Jag vill erinra, att beträffande förmynderskapsvården i Stockholm pågår

särskild utredning. Att upptaga spörsmålet om det allmännas ansvar för

förmyndarmedel till övervägande i detta sammanhang synes ej heller böra

ifrågakomma.

De särskilda förslagen.

Förslaget till lag om ändring av lagen om förmynderskap.

I betänkandet behandlas först frågan örn överförmyndares behö­

righet att meddela beslut angående förmynderskap som

ej inskrivits hos rätten.

Den sakkunnige har uttalat, att enligt gällande lag överförmyndare torde

vara behörig att vidtaga åtgärder även i fråga om förmynderskap som icke

inskrivits hos rätten, ehuru detta icke direkt framginge av lagen. I samband

härmed har framhållits, att inom distrikt, där två eller flera överförmyndare

funnes, rätt att fatta beslut rörande icke inskrivna förmynderskap syntes

tillkomma envar av dem.

Då lagen borde giva klart besked i en så viktig fråga som beträffande

vilka förmynderskap som stöde under överförmyndarens tillsyn, har den

sakkunnige föreslagit ett tillägg till 3 kap. 11 § lagen om förmynderskap.

Enligt detta tillägg skall överförmyndaren, även om ett förmynderskap icke

är inskrivet, äga att samtycka till upptagande av lån å den omyndiges väg­

nar och till ställande av försäkring, tagen i den omyndiges namn, såsom

säkerhet för dylikt lån. Vad nu sagts skall dock gälla endast örn lånet avser

bidrag till myndlingens uppfostran eller utbildning eller, om han ämnar

ingå äktenskap, kostnad för hans bosättning. Lånet får icke överstiga 1,000

kronor. Behörighet att meddela beslut som nu nämnts skall tillkomma över­

förmyndaren inom det distrikt, där förmyndaren har sitt hemvist, och inom

distrikt med flera överförmyndare skall den överförmyndare, som rätten

därtill utser, äga sadan rätt. över beslut i ärenden av detta slag skall över­

förmyndaren föra särskild förteckning.

Förslaget till ändring av 3 kap. 11 § har föranlett en följdändring i 15 §

samma kapitel.

Beträffande nu berörda förslag har Svea hovrätt uttalat, att det vore olämp­

ligt att begränsa överförmyndarens behörighet i fråga örn icke inskrivna för­

mynderskap till de åtgärder som angivits i förslaget. Hovrätten anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

25

I 3 kap. 11 § skola enligt förslaget inflyta bestämmelser till klarläggande

om och i vilken utsträckning överförmyndaren äger upptaga lån för den

omyndiges räkning utan att inskrivning av förmynderskapet äger rum. Om

syftet är att lånets upptagande överhuvud ej skall föranleda inskrivning, äro

de föreslagna reglerna ej tillfyllestgörande; enligt dessa äger väl överför­

myndaren pröva ärendet, ehuru inskrivning ej skett, men om lån kommer

till stånd och egendom sålunda tillfaller den omyndige, skall inskrivning i

allt fall äga rum jämlikt 4 kap. 2 §, i vars lydelse ej föreslås någon ändring.

Skall syftet vinnas, höra i sistnämnda lagrum inflyta regler av innehåll, att

upptagandet av lån av närmare angiven beskaffenhet ej skall föranleda in­

skrivning av förmynderskapet. Den i 3 kap. 11 § upptagna bestämmelsen

om behörighet för rätten att uppdraga åt en bland flera överförmyndare att

handlägga här avsedda ärenden hör utgå, då rätten redan enligt 3 kap. 4 §

lärer äga sådan behörighet. I 11 § borde blott upptagas en föreskrift om

skyldighet för överförmyndaren att föra förteckning över åtgärder beträf­

fande icke inskrivna förmynderskap.

Förutom dessa erinringar från redaktionell synpunkt föranleder emeller­

tid förslaget även vissa sakliga anmärkningar. I en lag sådan som denna

böra så kasuistiska stadganden som de här föreslagna örn möjligt undvikas.

Behovet att belasta lagtexten med regler i ämnet synes ej vara synnerligen

stort. Vill man emellertid till legislativ behandling upptaga frågorna örn

skyldigheten att inskriva förmynderskap och om överförmyndarens befatt­

ning med icke inskrivna sådana, bör utredningen ej begränsas till det i för­

slaget uppmärksammade fallet. Enligt hovrättens mening vore det icke

lyckligt att ulan mera ingående undersökning frånkänna överförmyndaren

all annan befattning med icke inskrivna förmynderskap än den här av­

sedda.

Även svenska bankföreningen har ansett det olämpligt, att överförmynda­

rens befogenheter begränsas på sätt skett i förslaget. Stockholms förmyn-

darkammare har likaledes anfört, att överförmyndarens behörighet begrän­

sats alltför mycket, samt har påpekat, att överförmyndarens biträde kunde

vara erforderligt även i angelägenheter som icke direkt ägde ekonomisk inne­

börd.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har förordat, att med lån för uppfost­

ran, utbildning och bosättning borde jämställas lån för täckande av kost­

naderna för sjukvård eller anskaffande av utrustning för förvärvsverksam­

het. Vidare borde regeln rörande pantsättning av försäkringar hänföra sig

till alla försäkringar som tillhörde den omyndige och ej allenast dem som

tagits i hans namn. Av försäkringsjuricliska föreningen har anförts, att un­

der bestämmelsen borde rymmas även lån, som Ingés för premiebetalning

eller för betalning av ränta å tidigare lån med livförsäkring såsom säkerhet.

Överförmyndaren i Norrköping har uttalat, att bestämmelsen borde gälla utan

inskränkning till något visst belopp, då fråga vore örn bostadslån.

Slutligen lia Stockholms fänny murhammare samt rådhusrätten i Malmö

liksom en överförmyndare i staden ansett, att då flera överförmyndare fun­

nes i samma distrikt, behörigheten beträffande nu ifrågavarande åtgärder

borde regleras enligt samma grunder som eljest.

Stockholms förmyndarkammarn har i detta sammanhang 1ramfört förslag

örn sådan ändring av lagen att från nu gällande bestämmelser angående in­

26

Kungl. Maj-.ts proposition nr 107.

Departe­

ments­

chefen.

skrivning av förmynderskap och godmanskap undantagas sådana fall då till­

gångar saknas eller uppgå till allenast ringa belopp.

Det synes vara ett berättigat önskemål, att lån för den omyndiges räk­

ning må upptagas utan att inskrivning av förmynderskapet behöver äga rum.

En bestämmelse härom torde böra intagas i 4 kap. 2 § lagen om förmynder­

skap. I fråga om lånebeloppet synes någon sådan begränsning därav som

den sakkunnige föreslagit icke vara påkallad. Överförmyndaren skall helt

naturligt i fråga örn icke inskrivna förmynderskap pröva lånebehovet på

samma sätt som i fråga om inskrivna förmynderskap. Jag vill erinra, att

icke inskrivna förmynderskap förekomma allenast i fråga om underåriga

barn, för vilka fadern eller modern eller adoptant är förmyndare.

Under 3 kap. 11 § synes böra intagas föreskrift, att överförmyndaren

skall föra särskild förteckning över ärenden som röra icke inskrivna för­

mynderskap. I anslutning härtill bör i 15 § samma kapitel stadgas, att

närmare föreskrifter om förandet av sådan förteckning meddelas av Ko­

nungen.

Införas nu angivna stadganden i lagen, kan icke råda någon tvekan om att

överförmyndaren är behörig att vidtaga åtgärder beträffande icke inskrivna

förmynderskap. Någon särskild föreskrift, att förmynderskapet skall stå un­

der tillsyn av överförmyndaren i det distrikt där förmyndaren har sitt hem­

vist, torde icke erfordras. För det fall att inom ett distrikt finnas flera över­

förmyndare äger rätten enligt 3 kap. 4 § bestämma lämplig grund för förmyn-

derskapens fördelning mellan överförmyndarna.

Att såsom Stockholms förmyndarkammare ifrågasatt inskränka de fall, då

inskrivning av förmynderskap eljest skall ske, finner jag ej lämpligt.

Den sakkunnige har i betänkandet särskilt uppmärksammat det fall, att

omyndig är ensam delägare i dödsbo.

I betänkandet har uttalats, att i sådan händelse borde de föreskrifter, som

inskränka förmyndarens handlingsfrihet i fråga om förmynderskap i all­

mänhet, tillämpas redan före den tidpunkt då dödsboförvaltningen avveck­

lats. På grund av detta önskemål har den sakkunnige i 7 kap., som handlar

om vård av omyndigs rätt i oskiftat bo, intagit en bestämmelse, enligt vilken

de stadganden i förslaget, som röra deposition av omyndigs värdehandlingar,

spärrning av omyndigs tillgodohavanden och förmyndares behörighet att

mottaga värdehandlingar och penningar, skola tillämpas, därest omyndig

är ensam delägare i dödsbo.

Beträffande nu nämnda bestämmelse i förslaget har Svea hovrätt uttalat,

att under en ny paragraf i slutet av 7 kap. lämpligen borde stadgas, att 8 kap.

i dess helhet skall tillämpas då omyndig är ensam delägare i dödsbo. Dess­

utom borde övervägas, huruvida icke jämväl reglerna i 9 och 10 kap. om

förmyndares redovisningsskyldighet och om tillsyn å förmyndares förvaltning

borde gälla, därest förmyndaren i denna sin egenskap och ej såsom boutred­

ningsman omhänderhar dödsboet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

27

I det yttrande, som avgivits av förscikringsjuridiska föreningen, har för­

ordats, att den föreslagna bestämmelsen uttryckligen utvidgas till att omfatta

det fall att två eller flera delägare finnas i ett dödsbo och samtliga äro omyn­

diga. Svenska bankföreningen har anfört, att bestämmelsen i fråga icke bor­

de gälla, om dödsboets egendom stöde under förvaltning av boutredningsman

eller testamentsexekutör.

I 7 kap. torde böra införas ett stadgande, varav framgår att bestämmelserna

i 8 och 9 kap. skola tillämpas å förmyndares förvaltning av dödsbo, i vilket

omyndig är ensam delägare. Att låta nämnda för förmynderskapsförhållan-

den avpassade bestämmelser bliva tillämpliga även då dödsboet förvaltas av

boutredningsman eller testamentsexekutör synes däremot icke vara lämp­

ligt. Någon särskild föreskrift, att bestämmelserna i 10 kap. om tillsyn å

förmyndares förvaltning enligt 8 kap. skola tillämpas, da förmyndarförvalt-

ningen avser dödsbos egendom, torde icke erfordras.

Det nya stadgandet synes även böra gälla för det fall att underåriga sys­

kon som lia gemensam förmyndare äro ensamma delägare i oskiftat bo.

I betänkandet har på sätt framgår av förut lämnad redogörelse väckts

förslag om ändring av värdegränsen i fråga om skyldighet

att deponera omyndigs värdehandlingar m. m.

I 8 kap. 8 § första stycket stadgas nu, att aktier, obligationer, skuldebrev

och andra sådana värdehandlingar skola i den omyndiges namn nedsättas

i öppet förvar hos riksbanken eller annan bank, såframt sammanlagda vär­

det av den omyndiges värdehandlingar överstiger 2,000 kronor. Ha under­

åriga syskon gemensam förmyndare, skola syskonens värdehandlingar sam­

manräknas. Vill förmyndaren uttaga nedsatt värdehandling, skall han söka

överförmyndarens tillstånd. Enligt andra stycket i paragrafen skall vad så­

lunda föreskrivits ej äga tillämpning å bevis eller motbok rörande tillgodo­

havande å räkning hos bank, ej heller å bevis som utfärdats om inskrivning

i statsskuldboken eller Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok. I sist­

nämnda fall förutsättes dock, att å beviset finnes antecknat, att inskriv­

ningen skett med förbehåll att kapitalbelopp å inskriven fordran eller därå

utställd obligation eller ock inskriven obligation eller å sådan obligation

belöpande kapitalbelopp ej må lyftas utan överförmyndarens tillstånd.

Den sakkunnige har framhållit, att det vore av betydelse, att den säker­

het för omyndigs medel som inträder genom nedsättning hos bank komme

att åtnjutas även för kapital av mindre storlek än nu. Fördenskull bär han

förordat, att värdegränsen 1'astställes lill 1,000 kronor. Härjämte har före­

slagits en bestämmelse, enligt vilken även sådana värdehandlingar, vilka

äro nedsalta i öppet förvar bos bank utan att därvid förmynderskapsförva-

ring åsyftats -— t. ex. av en person som sedermera blivit omyndigförklarad

— skola läggas under överförmyndarens kontroll.

Den sakkunnige bar vidare upptagit en bestämmelse, att obligationer, som

ej nedsatts i bank, alltid såvitt möjligt skola inskrivas i statsskuldboken eller

Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok med förbehåll som förut nämnts.

Departe­

ments­

chefen.

28

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

Departe-

ments-

chejen.

I flera yttranden ha, såsom förut framhållits, erinringar framställts mot

den föreslagna ändringen av värdegränsen för nedsättningsskyldighet från

2,000 till 1,000 kronor.

Av justiliekanslersämbetet har uttalats, att utredningen icke visade, att

tillräckliga skäl förelåge att föreskriva obligatorisk nedsättning av omyn­

digs värdehandlingar, så snart värdet överstiger 1,000 kronor. Bank- och

fondinspektionen anför, att det överhuvud kunde sättas i fråga, huruvida

förslaget med dess omfattande detaljföreskrifter gåve ett skydd som stöde

i rimligt förhållande till det arbete och besvär som föranleddes av föreskrif­

ternas efterlevnad. Främst gällde detta den föreslagna skyldigheten att i

öppet förvar nedsätta den omyndiges värdehandlingar redan då värdet över­

stiger 1,000 kronor. Svenska bankföreningen har förklarat, att föreningen

icke kunde underlåta att uttala sin tveksamhet inför förslaget i denna del.

Dettas genomförande skulle åstadkomma rätt mycket ökat besvär utan någon

större nytta, då ett så ringa belopp som här vore i fråga merendels på myc­

ket kort tid åtginge för den omyndiges underhåll.

Stockholms förmgndarkammare erinrar för sin del om att vid tillkomsten

av förmynderskapslagen uttalades, att mindre förmögenheter ofta bestode

av fordringar hos enskilda personer mot skuldebrev med intecknings- eller

borgenssäkerhet och att det i dylika fall skulle vara förenat med opropor­

tionerligt besvär för förmyndarna att nödgas anlita bank för förvaring av

skuldebreven. Förmyndarkammaren uttalar, att det syntes vara ofta före­

kommande att förmögenheter utgjordes av just sådana värdehandlingar. Så­

som exempel kunde nämnas det ganska vanliga fallet att underårig vid

arvskifte erhållit sin laglott i form av inteckning. En ändring av värde­

gränsen syntes onödig och skulle föranleda en icke ringa ökning av antalet

depåer.

Beträffande andra stycket i 8 kap. 8 § har förmyndarkammaren påpekat,

att inskrivning i skuldbok även förekommer hos svenska bostadskreditkas-

san och att Konungariket Sveriges stadshypotekskassa hade för avsikt att

tillåta ett liknande förfarande.

Den sakkunniges förslag att ändra den i 8 kap. 8 § angivna värdegränsen

för nedsättningsskyldighet har föranlett erinringar i flera yttranden. Med

hänsyn till de praktiska olägenheterna av den föreslagna ändringen torde

denna icke böra genomföras.

För uttagande av nedsatt värdehandling ur bankens förvar kräves enligt

lagrummet överförmyndarens tillstånd. Det synes lämpligt, att undantag

från denna bestämmelse medgives för det fall att värdehandlingen allenast

skall genom bankens försorg överföras till annan bank för att där nedsättas

i öppet förvar. Detta undantag medger uppenbarligen icke, att värdehand­

lingen utan överförmyndarens tillstånd pantsättes hos annan bank eller att

förmyndaren på annat sätt förfogar över handlingen.

Den sakkunnige har uppmärksammat, att omyndigs värdehandlingar kunna

finnas i öppet förvar hos bank utan att de nedsatts av förmyndaren. För

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

29

sådant fall har föreslagits, att värdehandlingarna skola förbliva i bankens

förvar under villkor att de må uttagas allenast med överförmyndarens till­

stånd. En bestämmelse i detta syfte torde böra upptagas såsom sista stycke

i paragrafen. Bestämmelsen kan såsom den sakkunnige framhållit bliva av

praktisk betydelse, när en förmyndare omhändertager omyndigförklarads

egendom.

Med anledning av vad Stockholms förmyndarkammare anfört torde det

nuvarande stadgandet örn inskrivning i statsskiddboken eller i Sveriges all­

männa hypoteksbanks skuldbok böra utsträckas att gälla jämväl inskrivning

i skuldbok hos annan inrättning som Konungen bestämmer.

Den sakkunnige har föreslagit, att omyndigs obligationer som ej nedsatts

i bank skola såvitt möjligt inskrivas i statsskuldboken eller Sveriges all­

männa hypoteksbanks skuldbok med förbehåll som avses i andra stycket av

paragrafen. Genom sådan inskrivning skulle bland annat vinnas trygghet,

att förmyndaren icke utan överförmyndarens vetskap lyfter vinst som ut­

fallit å premieobligation. Bestämmelsen synes lämplig. Överförmyndaren

torde dock böra erhålla rätt att medgiva undantag från inskrivningsskyl-

digheten. Vidare bör bestämmelsen utsträckas att gälla förutom obligatio­

ner, vilka utfärdats av staten eller Sveriges allmänna hypoteksbank, även

obligationer utgivna av annan inrättning som Konungen bestämmer. Jag

vill anmärka, att inskrivningen för närvarande är kostnadsfri utom beträf­

fande premieobligationer, för vilka en engångsavgift uttages med 50 öre

för varje inskriven obligation.

Nu anförda bestämmelse kräver en följdändring av 11 §.

Som förut nämnts har den sakkunnige även väckt förslag örn nya regler an­

gående spärrning av omyndigs banktillgodohavanden.

I 8 kap. 4 § föreskrives, att omyndigs penningmedel skola göras ränte­

bärande. Förmyndaren äger för sådant ändamål bland annat insätta dem

hos postsparbanken eller sparbank eller för längre tid hos annan bank.

Under 6 § stadgas, att om den omyndige tillhöriga penningmedel böra hål­

las tillgängliga för bestridande av utgifter för hans underhåll eller för vår­

den av hans egendom och medlen av sådan anledning icke kunna anbringas

på sätt angives i 4 §, medlen likväl skola insättas i den omyndiges namn

hos bank å en för ändamålet lämpad räkning, i den mån det lämpligen kan

ske. Enligt 9 § första stycket skall rörande omyndigs medel, som insättas

eller innestå hos bank, av förmyndaren göras förbehåll, att medlen ej må

uttagas utan överförmyndarens tillstånd enligt vad särskilt är stadgat. Så­

dant förbehåll gäller ej ränta som innestått kortare lid än ett år. I andra

stycket föreskrives, att vad i första stycket sägs ej skall äga tillämpning i

fråga om medel som avses i 6 §, ej heller i något fall, om sammanlagda

beloppet hos bank insatta medel icke överstiger 1,000 kronor. lia under-

åriga syskon gemensam förmyndare, skola vid beräkningen av nämnda be­

lopp syskonens medel sammanräknas.

Den sakkunnige har föreslagit, att i 9 § såsom huvudregel intages stad­

30

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

gande, att medel, som i den omyndiges namn insättas eller innestå hos bank,

ej må uttagas av förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd. Vad nu sagts

skall dock enligt förslaget ej tillämpas å underårigs tillgodohavande å mot­

bok med bank, om å motboken innestående kapitalbelopp icke överstiger

1,000 kronor samt förmyndare för den underårige är fader eller moder. Ej

heller skall bestämmelsen gälla ränta, som innestått kortare tid än ett år, eller

då förmyndaren vid medlens insättande gjort förbehåll om rätt att utfå

medlen utan överförmyndarens tillstånd. Förbehåll, som sist nämnts, skall

förmyndaren äga att göra i fråga om medel som avses i 6 §. Förbehållet skall

allenast gälla för viss person såsom förmyndare. Har underårig, för vilken

fader eller moder är förmyndare, tillgodohavande å flera böcker med en

eller flera banker, skall — enligt en såsom tredje stycke av paragrafen upp­

tagen bestämmelse — överförmyndaren ålägga förmyndaren att förena till­

godohavandena å en motbok, om detta finnes erforderligt.

Den sakkunnige har framhållit, att han övervägt införandet av en rätt för

överförmyndaren att låta spärra medel, som eljest skulle kunna lyftas av för­

myndaren, men funnit en sådan rätt av ringa praktiskt värde vid sidan av de

föreslagna bestämmelserna. På grund härav och då en dylik befogenhet

enligt den sakkunniges mening mötte betänkligheter ur allmän obligations-

rättslig synpunkt, hade den sakkunnige icke upptagit något förslag av an­

given innebörd.

Av den förut lämnade redogörelsen för det huvudsakliga innehållet i avgiv­

na yttranden framgår, att bank- och fondinspektionen och svenska bankför­

eningen framställt erinringar mot den sakkunniges förslag i nu ifrågava­

rande del, därvid uttalats att förslaget lade en oskälig börda på bankerna.

Bankföreningen har vidare anfört, att förslaget icke försvårade utvägarna

för oriktiga manipulationer från förmyndares sida, samt uttalat, att man

icke hade rätt att förvänta, att funktionärerna i de tusentals bankkontoren

skulle vara i stånd att tillämpa de ifrågasatta stadgandena. Det syntes för­

eningen allt annat än tilltalande att tänka sig att de vid något förbiseende

skulle bliva skadeståndsskvldiga. Skulle likväl förslaget genomföras, borde

det i allt fall enligt föreningens åsikt i möjligaste mån förenklas. Föreningen

har vidare anmärkt, att det vore föga rationellt att vissa av de föreslagna

bestämmelserna allenast gällde tillgodohavande å motbok och icke tillgodo­

havanden hos bank i andra fall.

Även Svea hovrätt har förordat en förenkling av bestämmelserna i fråga

samt därvid anfört följande:

De föreslagna reglerna örn den automatiska spärrningen av omyndigs

tillgångar i bank kunna möjligen till en början vålla åtminstone de små

bankkontoren med mindre väl skolad personal vissa svårigheter. Den till

grund för dessa regler liggande tanken synes dock vara av värde, och om

reglerna i vissa hänseenden förenklas och klarare utformas torde det icke

möta alltför stora svårigheter för bankerna eller deras sammanslutningar

att utarbeta sådana tillämpningsföreskrifter till personalens ledning, att ris­

kerna för misstag ej bliva nämnvärt större än för närvarande. I förenk-

lingssyfte bör övervägas, huruvida icke den olikhet som i förslaget göres

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

31

mellan legala och förordnade förmyndare kunde bortfalla och vad där stad­

gas om tillgodohavanden å motbok kunde utvidgas att gälla jämväl till­

godohavande å räkning för vilken motbok icke utfärdas. Medel, över vilka

förmyndaren skall äga förfoga utan överförmyndarens tillstånd, böra föras

å särskild räkning. På överförmyndarens initiativ bör spärrning kunna

äga rum av dylika medel även då deras spärrfrihet icke grundar sig på ett

av förmyndaren vid medlens insättning gjort förbehåll, och det synes som

om överförmyndaren borde kunna giva föreskrift härom direkt till ban­

ken; de skäl, som i betänkandet anförts för en motsatt ståndpunkt, synas

ej äga avgörande vikt.

Den i förslaget gjorda olikheten mellan legal och förordnad förmyndares

rätt att förfoga över banktillgodohavanden kan avlägsnas antingen därige­

nom att båda erhålla behörighet att förfoga över smärre kapitalbelopp

eller ock därigenom att bådas förfoganderätt även då det gäller sådana

belopp göres beroende av överförmyndarens prövning, varvid den legala

förmyndaren som regel borde kunna påräkna samtycke. Väljes den senare

utvägen, bör det föreslagna tredje stycket i 8 kap. 9 § utgå.

Stockholms förmyndarkammcire har ansett, att en automatisk spärrning

vore av största värde men att undantagsbestämmelser av större räckvidd

än de föreslagna vore nödvändiga. En generell regel borde införas, att

allenast belopp, överstigande 1,000 kronor, skulle vara underkastade spärr,

dock med rätt för förmyndaren att göra förbehåll örn fri disposition be­

träffande medel som avsåges i 6 §. I fråga örn godmanskap för bortava­

rande syntes spärr undantagslöst böra föreskrivas.

Överförmyndaren i Norrköping har föreslagit, att beloppet av medel, som

på grund av förbehåll skulle kunna lyftas utan överförmyndarens samtycke,

borde bestämmas efter samråd med överförmyndaren. Överförmyndarna i

Malmö anse, att hos bank innestående medel böra vara spärrade oavsett be­

loppets storlek.

Hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar, att lagen bör medgiva alt

vid gåva till omyndig, vilken sker genom insättning i bank, förbehåll göres

rörande rätten till uttag.

Generalpoststyrelsen framhåller, att genomförandet av de nya bestäm­

melserna skulle vålla postparbanken avsevärda svårigheter, samt anför

härom:

Hos postsparbanken utfärdade motböcker för omyndiga torde för när­

varande kunna uppskattas till över 500,000 st. Det stora flertalet av dessa

motböcker utgöres av sådana, där förmyndaren för den underårige är hans

fader eller moder och innestående kapitalbelopp understiger 1,000 kronor.

Därest de ifrågasatta nya bestämmelserna skulle innebära att medel å dessa

böcker icke fortsättningsvis skulle få uttagas utan tillstånd av överförmyn­

dare, skulle detta med hänsyn till det stora antalet dylika motböcker komma

att medföra avsevärda svårigheter. Örn en person begärde att få uttaga

medel å dylik bok, skulle det sålunda alltid bliva nödvändigt att kontrollera,

att personen i fråga verkligen vore förmyndare samt därjämte den omyn­

diges fader eller moder.

Styrelsen tillåter sig fördenskull ifrågasätta, att sådana övergångsbestäm­

melser meddelas, att nuvarande regler örn uttagningsrätt å motböcker, ut­

färdade för omyndiga före den nya lagens ikraftträdande, må äga fortsatt

giltighet. Det synes jämväl önskvärt med föreskrift örn att senare inträffat

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Departe­

ments-

chefen.

ombyte av förmyndare, i vad det avser dylika motböcker, ej heller beröres

av den nya lagens bestämmelser.

Vad härefter beträffar motböcker, som komma att utfärdas för omyndiga

efter lagens ikraftträdande, kan givetvis åt texten å den anmälningsblan­

kett, som insättaren har att ifylla för erhållande av postsparbanksbok, gi­

vas sådan avfattning, att förmyndaren uttryckligen angiver, att medlen få

uttagas av honom utan överförmyndarens tillstånd. Därjämte skulle an­

teckning om förbehållet införas i motboken på fullt tydligt sätt.

Det förekommer^ ej sällan, att annan person än förmyndaren uttager

motbok för underårig och insätter något mindre belopp, merendels som

gåva. Insättaren äger därvid rätt att förbehålla antingen sig själv eller

den omyndige eller ock tredje man dispositionsrätt över medlen. Styrelsen

utgår ifrån,^ att bestämmelserna i nya lagen ej utgöra hinder för att dylik

insättare må med laga verkan kunna göra förbehåll om att medlen få utta­

gas av förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd.

Även hovrätten över Skane och Blekinge och Stockholms fö ring lid ur kam­

mare lia framhållit behovet av övergångsbestämmelser.

Såsom den sakkunnige föreslagit torde böra stadgas, att omyndigs me­

del som innestå hos bank i regel ej må uttagas av förmyndaren utan över­

förmyndarens tillstånd. Det synes emellertid nödvändigt, att de föreslagna

bestämmelserna väsentligt förenklas.

Den nya huvudregeln bör upptagas såsom första stycke i 9 §. I enlighet

med den sakkunniges förslag bör den ej gälla ränta som innestått kortare tid

än ett år. Dessutom torde böra stadgas, att tillstånd av överförmyndaren ej

erfordras, därest medlen allenast skola genom bankens försorg överföras till

annan bank. Det må nämnas, att enligt bestämmelse, som kommer att före­

slås i 13 § lagen om vård av omyndigs värdehandlingar, förbud skall gälla

mot att vid medlens överförande uppställa förbehåll örn att de må uttagas

utan överförmyndarens tillstånd.

Vid insättning av medel som avses i 6 § torde förbehåll böra få göras

om rätt för förmyndaren att uttaga medlen utan överförmyndarens tillstånd.

Bestämmelse härom bör lämpligen intagas såsom andra stycke i 9 § och gi­

vas sådan lydelse, att även annan än förmyndaren kan göra sådant förbe­

håll vid insättning av medel för den omyndiges räkning. Tillräcklig anled­

ning synes icke föreligga att begränsa verkan av förbehållet så, att det icke

kommer att gälla, därest ombyte av förmyndare sker.

I överensstämmelse med vad Svea hovrätt uttalat synes böra införas

befogenhet för överförmyndaren att genom meddelande till bank spärra

räkning, a vilken förmyndaren eljest skulle kunna göra uttag utan överför­

myndarens tillstånd. Några avgörande betänkligheter häremot torde icke

föreligga och en sådan bestämmelse lärer vara nödvändig för att undvika

missbruk av möjligheten att göra förbehåll om rätt att uttaga medel utan

överförmyndarens tillstånd. Någon skyldighet att utöva kontroll i detta

hänseende kan uppenbarligen icke åläggas banken.

Med den av mig förordade anordningen komma uti ifrågavarande hän­

seende allenast två slag av banktillgodohavanden att finnas, nämligen å

ena sidan sådana där för uttag fordras överförmyndarens tillstånd och å

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

33

andra sidan sådana där förbehåll gäller att medlen må uttagas utan tillstånd.

Med denna förenkling torde bestämmelserna ej komma att vålla bankerna

några avsevärda olägenheter.

Såsom i flera yttranden påpekats är det nödvändigt att till de nya stad-

gandena foga en särskild övergångsbestämmelse. Denna torde böra inne­

hålla, att förmyndarmedel, som vid ikraftträdandet innestå å räkning hos

bank utan förbehåll om att medlen må uttagas allenast med överförmynda­

rens tillstånd, alltjämt skola få uttagas utan särskilt tillstånd, om ej överför­

myndaren annorlunda förordnar. Därest medel efter lagens ikraftträdande

insättas å räkningen eller om upplupen ränta lägges till kapitalet, bör så an­

ses som om därvid gjorts förbehåll enligt 8 kap. 9 § andra stycket.

Ändringen av 9 § kräver en följdändring i 12 kap. 17 §.

Den sakkunnige har föreslagit vissa ändringar i 8 kap. 10 §

angående verkan av att värdehandling är nedsatt

hos bank m. m.

Enligt 8 kap. 10 § i dess nuvarande lydelse äger förmyndaren icke över­

låta eller pantsätta omyndigs värdehandling medan den är nedsatt. Betal­

ning av kapitalbelopp å omyndigs värdehandling må medan den är nedsatt

uppbäras allenast av banken. Vidare stadgas, att överlåtelse eller pantsätt­

ning ej må ske av bevis, som utfärdats om inskrivning i statsskuldboken eller

Sveriges allmänna hypoteksbanks skuldbok, eller av bevis eller motbok rö­

rande tillgodohavande å räkning hos bank, såframt å beviset eller motbo­

ken finnes antecknat förbehåll, varom i 8 och 9 §§ sägs.

Den sakkunnige har föreslagit, att 10 § ändras så, att överlåtelse eller

pantsättning av omyndigs värdehandling med överförmyndarens tillstånd kan

ske medan den är nedsatt i bankens förvar. Denna bestämmelse samman­

hänger med vissa föreskrifter som enligt den sakkunniges förslag skola upp­

tagas i 9 och 10 §§ lagen örn vård av omyndigs värdehandlingar. Även bevis

örn inskrivning av obligationer enligt 8 § förmynderskapslagen samt bevis

eller motbok rörande spärrat tillgodohavande hos bank skall enligt förslaget

kunna överlåtas eller pantsättas med överförmyndarens tillstånd.

De föreslagna ändringarna i 10 § förmynderskapslagen torde med vissa

mindre jämkningar böra genomföras. I det följande torde jag få återkomma

till frågan om de härmed sammanhängande ändringarna i lagen om vård

av omyndigs värdehandlingar.

Såsom i den inledande redogörelsen framhållits har den sakkunnige

framlagt förslag örn införande av ett stadgande enligt vilket för­

myndare icke annat än i vissa undantagsfall skall vara

behörig att för omyndig mottaga värdehandlingar eller

penningar.

Bestämmelserna i fråga ha av den sakkunnige upptagits såsom 9 a § i

8 kap. Beträffande de skäl som ligga till grund för bestämmelserna anför

den sakkunnige bland annat:

Bihang till riksdagens protokoll 19W. 1 sami. Nr 107.

Departe­

ments­

chefen.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

35

håll, att de få uttagas utan överförmyndarens tillstånd. Redovisning till

förmyndaren skall ske med bankens bevis örn nedsättning eller insättning.

I anslutning till 9 a § föreslås ett tillägg till 10 § som avser att kom­

plettera bestämmelserna i den förra paragrafen.

Mot de föreslagna bestämmelserna ha uttalats betänkligheter i flera ytt­

randen.

Svea hovrätt, som framhållit att behörighetsinskränkningen för förmyn­

daren i den givna utformningen skulle innebära ett besvärande band på

den rättsliga samfärdseln och en påtaglig fara för rättsförluster, har vidare

anfört bland annat:

Att förmyndaren, trots den vittgående bestämmanderätt i den omyndiges

angelägenheter som alltjämt skall tillkomma honom, i regel skulle sakna be­

hörighet att mottaga prestationer utöver viss värdegräns, är en för hävd­

vunnen rättsuppfattning så främmande tanke, att man under avsevärd tid

framåt måste räkna med rättsvillfarelser på denna punkt. Detta gäller

så mycket mera som enligt förslaget värdegränsen skulle vara olika för

legala och förordnade förmyndare och undantagsbestämmelser med delvis

ganska svävande gränser skulle gälla. Förslaget innebär i själva verket, att

risken för oärlighet från förmyndarens sida i viss utsträckning överflyttas

från den, i vars intresse förmyndarförvaltningen är anordnad och som på

den grund är närmast att bära förlusten, till en förmyndarens medkontra-

hent, som befinner sig i en måhända ganska ursäktlig villfarelse beträffan­

de de nya bestämmelsernas innebörd.

Om sålunda förslaget i denna del ej kan i oförändrat skick tillstyrkas,

torde syftet kunna till väsentlig del vinnas genom bestämmelser av mera

begränsad räckvidd. I vissa närmare angivna fall av stor praktisk bety­

delse synes nämligen grundsatsen i fråga kunna upprätthållas. Detta gäller

till en början då prestationen skall verkställas av ett försäkringsföretag,

dock att undantag torde böra göras beträffande pensionsbelopp och andra

sådana periodiska prestationer. Ett fall som påkallar särskild uppmärk­

samhet är likvideringen av omyndigs tillgodohavande i dödsbo. Skyldighet

att till bank inleverera omyndig tillkommande värdehandlingar och pen­

ningar torde böra gälla för boutredningsman. Tveksamt synes däremot

vara, huruvida sådan skyldighet kan upprätthållas även då boutredningen

handhaves av dödsbodelägarna själva; att den som därvid har att företräda

den omyndiges intressen skulle sakna behörighet att emottaga vad som till­

kommer denne kunde lätt nog förbises av delägarna. Till vinnande av ökad

trygghet för den omyndige vore det dock önskligt, örn regeln även här

kunde upprätthållas. Detsamma gäller i åtskilliga andra fall, såsom be­

träffande köpeskilling vid försäljning av fastighet, engångslikvid för full­

görande av underhållsskyldighet, vinst å lott eller premieobligation som ej

är deponerad. Att för dessa och andra liknande fall uppställa en tving­

ande föreskrift synes väl ej tillrådligt. Men åtskilligt kunde vinnas, örn i

lag upptoges en allmän regel, enligt vilken skyldighet att till omyndig ut­

giva penningar eller värdehandling finge med laga verkan fullgöras hos

bank och i anslutning härtill gåves föreskrifter i syfte alt befordra anlitan­

det av denna utväg. Sålunda kunde stadgas befogenhet för överförmynda­

ren eller rätten att, då samtycke till viss rättshandling meddelas eller eljest,

föreskriva att prestation till omyndig skall ske i nämnda ordning. Natur­

ligtvis finge det sörjas för att föreskriften bragtes till den prestationsskyl-

diges kännedom. Beträffande vinst å premieobligation, sorn för omyndigs

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

37

eller penningar för den omyndige. Följden av dylik föreskrift skulle bliva,

att varje prestation i strid mot densamma, som någon, i okunnighet eller

missuppfattning av bestämmelserna, gjorde direkt till förmyndaren i stället

för till bank under spärrning, skulle vara rättsligt ogiltig. Det må antecknas,

att någon definition eller begränsning av begreppet värdehandling icke givits

samt att bland de i paragrafen nämnda undantagen finnas sådana, som icke

kunna fast avgränsas (penningar som mottagas inom området för rörelse, vil­

ken med överförmyndarens samtycke drives för den omyndiges räkning, eller

vid förvaltningen av den omyndiges fasta egedom).

I betänkandet bar icke gjorts något försök till lösning av de många kom­

plikationer, vartill ett realiserande av förslaget skulle föranleda. I synner­

ligen många fall skulle ju prestationen icke kunna på rimligt sätt fullgöras

utan förutgången korrespondens mellan gäldenären och förmyndaren, vilket

måhända, då mora vore förestående, icke skulle kunna medhinnas.

En grundläggande förutsättning för att ett system i den riktning, som före­

slagits, överhuvud taget skulle kunna med båtnad tagas under övervägande,

synes vara, att hela vår förmyndarförvaltning bleve omlagd sålunda att den

erhölle en mera fast och centraliserad organisation. En dylik reform är icke

ifrågasatt och torde icke i detta sammanhang kunna aktualiseras.

Då vi således icke kunna tillstyrka förslaget i förevarande paragraf, anse

vi dock, att det är i hög grad önskvärt och att praktiska möjligheter jämväl fin­

nas att för vissa bestämt avgränsade områden åstadkomma anordningar i den

i förslaget anvisade riktningen. Vi tänka närmast på utbetalningar från för-

säkringsanstalter och från stärbhus; måhända böra även räknas hit betal­

ningar eller vissa slag av betalningar, som göras från eller förmedlas genom

inrättningar eller kassor av beskaffenhet, som finge uttryckligt angivas.

Av Göta hovrätt har framhållits, att förslaget saknar bestämmelser för reg­

lerande av de rättsförhållanden, som kunna uppkomma mellan förmyndare

och omyndig samt tredje man för det fall att förmyndare i strid mot före­

skrifterna i den föreslagna paragrafen för den omyndige emottager värde­

handlingar eller penningar. Dylika bestämmelser syntes lika nödvändiga

som de bestämmelser i 8 kap. 16 och 17 §§ förmynderskapslagen, vilka reg­

lerade rättsförhållanden uppkomna med anledning av att avtal å den omyn­

diges vägnar ingåtts utan att föreskrivet samtycke av överförmyndaren eller

rätten inhämtats. I

I vissa yttranden, där erinran ej framställts mot den föreslagna huvudre­

geln, lia anmärkningar anförts beträffande undantagen. Justitiekanslersäm-

betet har framhållit, alt det syntes vara en ganska enkel anordning alt låta

hyror och arrenden för omyndigs fastighet uppbäras av bank, varför till­

räcklig anledning att i denna del frångå huvudregeln icke syntes föreligga.

Förs ä kringsjuridi s k a föreningen har ansett behövligt, alt bestämmelserna

på flera punkter förtydligas och kompletteras. Föreningen anför:

Enligt förslaget skall förmyndaren utan överförmyndarens tillstånd äga

mottaga värdehandling eller penningar, örn värdet av det som på en gång

mottages icke överstiger 500 eller, där förmyndare för underårig är hans

fader eller moder, 1,000 kronor. Denna bestämmelse lärer böra tolkas så,

att de angivna beloppen gälla en var av flera myndlingar. Ett förtydligande

i denna riktning vore önskvärt.

I vissa fall kan ersättning samtidigt komma att utgå från samme försäk­

ringsgivare på grund av två eller flera försäkringsavtal. Ar försäkringsgiva-

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

har att själv deltaga i förvaltningen av boet. Enligt förslaget angående

ändring av nyssnämnda lag, vartill jag återkommer i det följande, skall

emellertid överförmyndaren erhålla rätt att påkalla, att dödsboets egendom

avträdes till förvaltning av boutredningsman. Sker detta, kommer tydligen

bestämmelsen om skyldighet för boutredningsman att nedsätta värdehand­

ling och inbetala penningmedel hos bank att bliva tillämplig.

I övrigt torde en tvångsföreskrift av detta slag böra ifrågakomma be­

träffande penningmedel som tillkomma omyndig på grund av försäkring.

Härvid böra dock, såsom Svea hovrätt anmärkt, pension och livränta undan­

tagas.

Den skyldighet att nedsätta värdehandling eller inbetala penningmedel hos

bank som nu föreslagits synes icke böra gälla, om värdet av det som skall

utgivas är ringa. I andra fall torde kunna anförtros åt överförmyndaren

att medgiva undantag, när han finner skäl därtill.

Av Svea hovrätt har föreslagits, att befogenhet stadgas för överförmyndaren

eller rätten att, då samtycke till viss rättshandling meddelas eller eljest, före­

skriva, att prestation till den omyndige skall ske i sådan ordning som förut

nämnts, därvid hovrätten emellertid anmärkt, att det naturligtvis finge sör­

jas för att föreskriften bragtes till den prestationsskyldiges kännedom. Med

anledning av detta förslag vill jag förorda, att överförmyndaren erhåller be­

fogenhet att genom meddelande till den som skall utgiva värdehandling eller

penningmedel förordna, att förpliktelsen skall fullgöras på ifrågavarande

sätt. Någon viss form för sådant meddelande torde icke behöva stadgas.

Det bör sålunda vara tillfyllest, att meddelandet sker bevisligen.

Ur den omyndiges synpunkt är det obestridligen önskligt att jämväl giva

förmynderskapsdomstolen befogenhet att, då den meddelar tillstånd till över­

låtelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt, uppställa såsom

villkor att köpeskillingen eller lånebeloppet skall inbetalas hos bank. Såsom

Svea hovrätt anfört är det emellertid nödvändigt, att medkontrahenten er­

håller vetskap om villkoret. Då domstolen i regel torde sakna kännedom

örn medkontrahenten, kan det icke stadgas, att han skall underrättas genom

meddelande från domstolen. Vad angår tillstånd till inteckning synes det

icke heller finnas möjlighet att genom villkorets intagande i tillståndsbeslutet

giva medkontrahenten del därav. Rättens medgivande fordras allenast för

att förmyndaren hos inskrivningsdomaren skall kunna erhålla inteckning i

fastigheten eller tomträtten och är således utan betydelse för upptagandet

av lån, sedan inteckning beviljats. När fråga är om tillstånd för förmyndaren

att överlåta fast egendom eller tomträtt, är däremot betalningsföreskriftens

införande i tillståndsbeslutet en i och för sig tänkbar väg för att bringa

den till medkontrahentens kännedom. Det kan dock befaras, att en sådan

föreskrift i beslutet ej sällan kommer att förbises eller missförstås, och det

synes mindre tilltalande, att örn medkontrahenten av misstag utgiver veder­

laget för egendomen till förmyndaren i stället för till bank, han kan bliva

nödsakad att erlägga det ännu en gång.

Av dessa skäl har någon bestämmelse, som tillerkänner domstolen be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

41

fogenhet att föreskriva att värdehandlingar och penningar skola nedsättas

eller insättas hos bank, icke ansetts böra meddelas. Den av mig föreslagna

bestämmelsen om befogenhet för överförmyndaren att meddela föreskrift

därom kan emellertid bliva av praktisk betydelse även vid överlåtelse av

fast egendom eller tomträtt i de fall då överförmyndaren erhåller kännedom

om medkontrahenten innan denne erlagt betalning för egendomen.

De bestämmelser som jag i det föregående förordat torde böra införas

såsom 11 a § i 8 kap. förmynderskapslagen. Till paragrafen bör lämpligen

fogas stadgande om skyldighet för den som nedsätter värdehandling eller

inbetalar penningar hos bank att ofördröjligen underrätta förmyndaren

därom. För att paragrafen skall bliva tillämplig även å godmanskap torde

erfordras viss ändring av 11 kap. 8 §. En erinran örn skyldigheten för bo­

utredningsman och testamentsexekutör att nedsätta värdehandling eller in­

betala penningmedel hos bank bör upptagas i 2 kap. 18 § lagen örn bout­

redning och arvskifte.

I vissa yttranden har berörts frågan om rättsverkningarna av att den

som är skyldig att nedsätta värdehandling eller inbetala penningmedel hos

bank i stället överlämnar handlingen eller beloppet till förmyndaren, därvid

ifrågasatts att särskilda bestämmelser i ämnet skulle vara erforderliga. Det

lärer emellertid av allmänna rättsregler följa, att den som åsidosätter lagens

föreskrift i nämnda hänseende ådrager sig skadeståndsskyldighet, om den

omyndige till följd därav kommer att lida förlust.

Jag vill nämna, att när omyndigs premieobligation inskrivits i statsskuld­

boken, vinst å obligationen redan för närvarande utbetalas till förmyndaren

allenast med överförmyndarens tillstånd. I övrigt torde i administrativ ord­

ning för vissa myndigheter och inrättningar kunna meddelas föreskrift att,

när fråga är om utgivande av värdehandlingar eller penningmedel som till­

komma omyndig, värdehandlingarna eller penningmedlen skola nedsättas

eller inbetalas hos bank.

Den sakkunnige har beträffande lagen om förmynderskap slutligen före­

slagit införande av bestämmelser örn skyldighet i vissa fall för

förmyndare att edfästa förteckning över omyndigs

egendom m. m.

I 9 kap. 2 § stadgas, att när första gången egendom, som skall stå under

förmyndarens förvaltning, tillfaller underårig, förmyndaren inom en månad

därefter skall till överförmyndaren ingiva förteckning över egendomen. Blir

den som uppnått myndig ålder förklarad omyndig, skall förmyndaren ingiva

förteckning inom tre månader från det förmynderskapet inskrevs. Erhåller

den omyndige egendom vid senare tillfälle, skall förteckning däröver ingivas

inom en månad. I 3 § samma kap. stadgas, att örn egendom tillfallit den

omyndige under de tre sista månaderna av året, särskild förteckning ej er­

fordras och att i stället uppgift skall lämnas i nästa årsräkning. Saknar

omyndig tillgångar, skall anmälan därom göras hos överförmyndaren enligt

4 § samma kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

43

Beträffande 9 kap. 7 § torde böra vidtagas en följdändring av enbart

redaktionell natur. Den jämkning av 8 § samma kap. som den sakkunnige

föreslagit torde böra genomföras.

Förslaget till lag om ändring ai lagen angående införande av lagen om förmynderskap.

Den sakkunnige har föreslagit, att vissa frågor, som enligt 8 kap. 9 a och

10 §§ i förslaget till lag om ändring av lagen örn förmynderskap skola

prövas av överförmyndaren, skola i Stockholm få avgöras av viss ledamot

av förmyndarkammaren eller annan lämplig person som rådhusrätten för­

ordnar.

Av Stockholms förmyndarkammare har föreslagits, att jämväl frågor örn

avtal angående sammanlevnad i oskiftat bo och om godkännande av bo­

delning och arvskifte skola få avgöras av viss befattningshavare hos förmyn­

darkammaren.

I 13 § lagen angående införande av lagen om förmynderskap torde böra

intagas bestämmelse, att förut berörda frågor om spärrning av omyndigs

tillgodohavande, om tillstånd till överlåtelse eller pantsättning av värdehand­

lingar och fordringar samt om skyldighet att nedsätta eller inbetala värdehand­

lingar och penningmedel hos bank må handläggas av viss ledamot av förmyn­

darkammaren eller av annan lämplig person som rådhusrätten förordnar. Där­

emot anser jag mig icke kunna förorda, att ärenden av de slag förmyn­

darkammaren angivit överlämnas till viss befattningshavares prövning.

Förslaget till lag angående ändring av lagen om vård av omyndigs värdehandlingar.

Den sakkunnige har såsom förut nämnts föreslagit betydelsefulla änd­

ringar av bestämmelserna om vård av omyndigs värdehandlingar.

Förslaget berör till en början frågan när lagen örn vård av

omyndigs värdehandlingar skall vara tillämplig. En­

ligt vad som framgår av den förut lämnade redogörelsen har den sakkunnige

i 8 kap. 8 § lagen örn förmynderskap upptagit en bestämmelse, enligt vilken

omyndigs värdehandlingar, som finnas i öppet förvar hos bank, utan att ha

nedsatts av förmyndaren, icke skola få utgivas till förmyndaren utan överför­

myndarens tillstånd. I anslutning härtill har den sakkunnige såsom andra

stycke i 1 § lagen om vård av omyndigs värdehandlingar upptagit stadgande,

att om bank innehar värdehandlingar i öppet förvar och ägaren blir omyndig­

förklarad eller handlingarna tillfalla omyndig, banken skall svara för hand­

lingarnas förvaring och förvaltning enligt samma lag från den tidpunkt då

förmyndaren påkallat att de skola förvaltas enligt bestämmelserna i lagen.

Bestämmelserna i lagen om vård av omyndigs värdehandlingar böra göras

tillämpliga i alla fall, då omyndigs värdehandlingar, som skola förvaltas av

förmyndaren, finnas i öppet förvar hos bank, utan att lia nedsatts enligt

Departe

menis-

chefen.

Departe

ments-

chefen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 107.

49

Av hovrätten över Skåne oell Blekinge har uttalats, att avfattningen av

9 § möjligen borde giva direkt uttryck åt principen, att tillstånd till utta­

gande av värdehandling borde givas allenast då det vore oundgängligen er­

forderligt.

I fråga om 10 § i förslaget ha försäkringsinspektionen, svenska försäk­

ringsbolags riksförbund och försäkringsjuridiska föreningen framhållit, att

lagen icke borde begränsa möjligheten alt pantsätta försäkringsbrev hos det

försäkringsbolag som utfärdat försäkringen. Svenska bankföreningen har

ansett 10 § vara i behov av förtydligande på flera punkter.

Beträffande försäljning av nedsatt värdehandling synes böra föreskrivas,

att om tillstånd till försäljning meddelas, banken skall utlämna handlingen

direkt till köparen samt uppbära betalningen, där ej överförmyndaren annor­

lunda förordnar. Någon särskild föreskrift om bestämmande av visst pris

vid meddelande av tillstånd till försäljning av värdehandling torde icke böra

upptagas. Det synes däremot böra givas en allmän bestämmelse, enligt vil­

ken överförmyndaren äger att vid tillstånd till åtgärd med avseende å nedsatt

värdehandling foga de villkor som i varje fall finnes erforderliga, med skyl­

dighet för banken att noggrant iakttaga vad överförmyndaren .sålunda före­

skriver.

Vad angår pantsättning av nedsatt värdehandling bör lämpligen stadgas,

att tillstånd till uttagande av handlingen för sådant ändamål ej må beviljas,

där pantsättning utan avsevärd olägenhet kan ske, oaktat handlingen är ned­

satt i bankens förvar. Med anledning av vad i vissa yttranden anförts vill

jag framhålla, att en sådan bestämmelse icke försvårar belåning av försäk­

ringsbrev hos det bolag som meddelat försäkringen.

Vidare bör stadgas, att om nedsatt värdehandling skall överföras från den

bank, där den finnes i förvar, till annan bank, den skall utlämnas direkt

till denna bank. Det må erinras, att enligt den föreslagna nya lydelsen av

8 kap. 8 § lagen om förmynderskap överförmyndarens tillstånd till överfö­

ringen ej skall erfordras, örn handlingen skall hos den andra banken för­

varas på enahanda villkor som förut. Överförmyndaren bör emellertid

underrättas om åtgärden.

Bestämmelserna i fråga torde böra upplagas i 9 §. I samband härmed

synes ur paragrafen kunna uteslutas föreskriften, att förmyndaren, om han

önskar uttaga värdehandling för fordrans indrivande, skall uppgiva för

vilket ändamål de medel som inflyta skola användas. Enligt den av mig

förordade ändringen av 2 § blir banken pliktig att, när förmyndaren skall

indriva fordran som grundas å nedsatt värdehandling, förete handlingen

och uppbära betalningen. Handlingen behöver därför ej utlämnas till för­

myndaren.

Den nuvarande 10 § torde allenast böra undergå en redaktionell följdänd­

ring. Beträffande 11 § erfordras dessutom en jämkning, som sammanhänger

med att, enligt den föreslagna nya lydelsen av ö g, förvaringsbevis rörande

nedsatta värdehandlingar skola tillställas överförmyndaren av banken i stäl-

Bihang till riksdagens protokoll !9i0. I sami. Nr 107.

I

Departe

ments-

chefen.

Kunni. Maj.ts proposition nr 107.

51

förordnats god man, boutredningsman skall av jätten föiordnas, såframt

överförmyndaren begär det.

Denna bestämmelse torde vara lämplig. Rätten synes dock böra äga att

pröva, huruvida överförmyndarens framställning bör bifallas. Dessutom

torde bestämmelsen böra utvidgas tili att omfatta det fall att den som erhållit

legat är omyndig eller att god man förordnats för honom.

Såsom förut nämnts bör i lagen örn boutredning och arvskifte under 2 kap.

18 § intagas en erinran örn stadgandena i den nya 11 a § i 8 kap. lagen örn

förmynderskap.

Övriga författniiigsförslag.

Den sakkunnige har upprättat förslag till ändringar av lagen örn bankrö­

relse, lagen örn sparbanker, lagen med vissa bestämmelser örn centralkas­

sor för jordbrukskredit och förordningen angående postsparbanken. Änd­

ringarna äro i huvudsak föranledda av de nya bestämmelser som den sak­

kunnige föreslagit angående förmyndares rätt att lyfta hos bank innestå-

ende medel. I samband med införandet av dessa följdändringar har den

sakkunnige emellertid även upptagit bestämmelser örn rätt för överförmyn­

daren att erhålla besked om omyndigs tillgodohavande.

Ifrågavarande folkslag torde böra jämkas i anslutning till den ändrade

lydelse som jag förordat beträffande 8 kap. 9 § lagen örn förmynderskap. Dess­

utom synas särskilda övergångsbestämmelser vara erforderliga.

De nya bestämmelserna torde böra häda i kraft den 1 januari 1941.

I enlighet med vad sålunda anförts lia inom justitiedepartementet upp­

rättats förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

om förmynderskap;

2) lag om ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angå­

ende införande av lagen örn förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

ani vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni

1933 (nr 314) örn boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 74)

örn bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 29 juni 1923 (nr 28(1)

om sparbanker; och

7) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 2(1 juni 193(1 (nr 373)

med vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Departe­

ment

chefen.

Departe­

ments­

chefen.

Kongl. Majlis proposition nr 107.

53

Utdrag ao protokollet, hållet i Kungl. Majlis lagråd den A mars

19 AO.

Närvarande:

justitieråden E^klund,

; :

L^awski,

^von S^teyern,

regeringsrådet H^järne.

Enligt lagrådet den 27 februari 1940 tillhandakoininet utdrag av protokoll

över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i stats­

rådet den 16 februari 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlå­

tande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas

över upprättade förslag till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 192A (nr 320)

örn förmynderskap;

2) lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 192A (nr 321) angående

införande av lagen örn förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 192A (nr 322)

örn vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933

(nr 31 A) örn boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 7A) örn

bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 2A § lagen den 29 juni 1923 (nr 286) örn

sparbanker; och

7) lag angående ändrad lydelse av A § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med

vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet

Gösta Walin.

Lagrådet länmade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 107.

Utdrog av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, S^köld, Q^uensel,

E^riksson, B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö.

Efter gemensam beredning med cheferna för kommunikations-, finans- och

jordbruksdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrå­

det Westman, lagrådets den 4 mars 1940 avgivna utlåtande över de den 16

februari 1940 till lagrådet remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 320)

örn förmynderskap;

2) lag örn ändrad lydelse av 13 § lagen den 27 juni 1924 (nr 321) angående

införande av lagen örn förmynderskap;

3) lag angående ändring i vissa delar av lagen den 27 juni 1924 (nr 322)

örn vård av omyndigs värdehandlingar;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 kap. 1 och 18 §§ lagen den 9 juni 1933

(nr 314) örn boutredning och arvskifte;

5) lag angående ändrad lydelse av 52 c § lagen den 22 juni 1911 (nr 74) örn

bankrörelse;

6) lag angående ändrad lydelse av 24 § lagen den 29 juni 1923 (nr 286)

örn sparbanker; och

7) lag angående ändrad lydelse av 4 § lagen den 26 juni 1936 (nr 373) med

vissa bestämmelser örn centralkassor för jordbrukskredit.

Föredraganden anför:

Lagförslagen lia av lagrådet lämnats utan erinran. På sätt framgår av

vad jag anfört i samband med remissen av förslagen till lagrådet påkalla de

nya bestämmelserna i 8 kap. 9 § förmynderskapslagen jämväl ändring av

förordningen angående postsparbanken. I anledning härav har upprättats

förslag till förordning örn ändrad lydelse av § 2 mom. 3 och 4 samt § 4 för­

ordningen den 21 juni 1922 (nr 277) angående postsparbanken.

I lagförslagen ha vidtagits några jämkningar av uteslutande redaktionell

natur.

Föredraganden hemställer, att förenämnda förslag måtte jämlikt § 87 re­

geringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Afaj.ts proposition nr 107.

55

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.