Prop. 1940:78
('med hemställan örn riks\xad dagens samtycke till meddelande av förordnande jäm\xad likt 1 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350)',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
1
Nr 78.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med hemställan örn riks
dagens samtycke till meddelande av förordnande jäm likt 1 § valutalagen den 22 juni 1939 (nr 350); given Stockholms slott den 23 februari 1940.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi falla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departe mentschefen hemställt.
GUSTAF.
Ernst Wigforss.
Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 23 februari 1940.
Närvarande:
Statsministern
Hansson,
ministern för utrikes ärendena
Gunther,
statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.
Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss:
I en till 1939 års lagtima riksdag avlåten proposition, nr 290, föreslog Kungl. Majit riksdagen att antaga ett vid propositionen fogat förslag till lag örn förfogande över utländska betalningsmedel m. m. under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden (valutalag). Propositionen bifölls av riks dagen (riksdagens skrivelse nr 399), varefter den sålunda antagna lagen av Kungl. Majit utfärdades den 22 juni 1939 (nr 350). Lagen trädde i kraft genast efter utfärdandet och gäller tillsvidare till och med den 31 mars 1940.
Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 78.
1
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 78-
Departements-
chefen.
I annat sammanhang anmäler jag förslag om avlåtande till riksdagen av
proposition angående förlängning av lagens giltighetstid till och med den
30 juni 1941.
I skrivelse den 22 februari 1940 ha fullmäktige i riksbanken hemställt, att
Kungl. Majit måtte, efter att ha inhämtat riksdagens samtycke, meddela för
ordnande, som avses i 1 § nämnda lag. Vid skrivelsen har fogats förslag till
valutaförordning, innefattande efter föreliggande behov avpassade bestäm
melser angående handeln med valutor.
Till stöd för framställningen ha bankofullmäktige anfört, att det i nuva
rande läge vore nödvändigt att landets tillgångar i guld och utländska valutor
disponerades på sådant sätt, att de tillgodosåge de för folkhushållet viktigaste
behoven. I sådant syfte borde genomföras viss kontroll över valutarörelserna
med stöd av de bestämmelser, som meddelats i valutalagen. För att tillgodose
de nu aktuella kontrollbehoven hade inom riksbanken verkställts en över-
arbetning av det utkast till valutaförordning II, som fanns bifogat den pro
position, nied vilken valutalagen underställdes riksdagen. Riksbanken komme
icke utan särskilt medgivande att utnyttja det begärda bemyndigandet för
att rekvirera utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden
eller söka åstadkomma en reglering av utrikeshandeln.
Över bankofullmäktiges framställning har yttrande inhämtats av full
mäktige i riksgäldskontoret, som lämnat förslaget utan erinran.
I likhet med fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret finner jag
det inträdda läget motivera åtgärder lill skydd för landets reserv av ut
ländska betalningsmedel. Det är för närvarande av största vikt att möjlig
heterna att genom inköp från utlandet tillgodose landets behov av för för
sörjningen nödvändiga varor icke i onödan beskäras. Även försvarspolitiska
skäl påkalla en starkt restriktiv valutahushållning.
Enligt 1 § valutalagen äger Konungen under tid, då riksdagen är samlad,
meddela i paragrafen avsett förordnande endast med riksdagens samtycke.
Mot det av fullmäktige i riksbanken överlämnade förslaget till valuta
förordning har jag ej funnit anledning till erinran. För att bereda riks
dagen tillfälle att taga ställning till förslaget torde detta jämte ett inom
finansdepartementet utarbetat förslag till instruktion för ett riksbankens
valutakontor få biläggas protokollet. Jag vill erinra att Konungen enligt 6 §
valutalagen äger uppdraga åt riksbanken att meddela närmare föreskrifter
rörande tillämpningen av meddelat förordnande samt att Konungen jämväl
må uppdraga åt riksbanken att pröva och avgöra ansökningar om tillstånd,
vartill förordnandet giver anledning, samt att i övrigt handlägga de ärenden,
som föranledas av förordnandet, med skyldighet för riksbanken att ställa
sig till efterrättelse av Konungen därutinnan meddelade särskilda föreskrifter.
Jag delar uppfattningen att rätten att rekvirera utländska betalningsmedel
och utländska banktillgodohavanden icke lämpligen bör begagnas utan sär
skilt medgivande. Såsom framhållits i den proposition, med vilken valuta
Kungl. Maj.ts proposition nr 78.
3
lagen underställdes riksdagen, är lagen icke avsedd såsom medel för en
reglering av utrikeshandeln.
Frågan om sättet för redovisning av valutakontorets utgifter och inkomster
torde få upptagas till avgörande i ett senare sammanhang.
Med åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte
föreslå riksdagen
att samtycka till att Konungen, i huvudsaklig överens
stämmelse med vid protokollet fogade förslag till valuta-
förordning och instruktion för riksbankens valutakon
tor, meddelar förordnande som avses i 1 § valutalagen den
22 juni 1939 (nr 350).
Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamö
ter biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konung
en, att proposition av den lydelse bilaga vid detta pro
tokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
H. Wihlborg.
4
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
Bilaga 1.
Förslag
till
V alutaf örordning.
Härigenom förordnas som följer:
Inledande bestämmelser.
1
§•
I denna förordning förstås med
betalningsmedel: sedlar och skiljemynt samt växlar, checkar och andra
penninganvisningar;
utländska betalningsmedel: utländska sedlar och skiljemynt samt andra
betalningsmedel, som innefatta rätt till betalning i utländskt mynt;
utländska fordringar: fordringar, som innefatta rätt till betalning i ut
ländskt mynt och icke grunda sig på värdepapper, dock att till fordran, som
här avses, ej skall räknas på avtal grundad fordran, där betalningen fort
farande är betingad av avtalets fullgörande å fordringsägarens sida;
utländska banktillgodohavanden: utländska fordringar, som innestå på
räkning hos den, som inom riket äger driva bankrörelse eller som utom ri
ket driver bank- eller bankirrörelse;
värdepapper: aktier, lottbrev och andra delaktighetsbevis i bolag samt
obligationer och andra förskrivningar, vilka utfärdats för särskilda delar av
skuldbelopp och uppenbarligen äro avsedda för den allmänna rörelsen, så
ock handlingar, varigenom någon tillförsäkras förfoganderätt över värde
papper (certifikat);
utländska värdepapper: värdepapper, vilka äro utfärdade av någon, som
är bosatt i utlandet;
vederlag i svenskt mynt: vederlag, som är bestämt att utgå i svenskt mynt
eller som utgöres av fordringar eller värdepapper, vilka äro utställda i
svenskt mynt.
Såsom bosatt här i riket anses enligt denna förordning, i vad angår fysisk
person, svensk medborgare med fast bostad i Sverige, så ock utlänning, som
haft fast bostad i Sverige sedan den 25 november 1939. Juridisk person skall
anses vara bosatt i det land, där styrelsen har sitt säte eller, örn styrelse
icke finnes, där huvudkontoret är beläget.
Om köp och försäljning av utländska betalningsmedel och utländska
fordringar.
2
§.
Utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag i
svenskt mynt, förvärvas allenast från riksbanken eller genom dess förmed
ling och föryttras allenast till riksbanken eller genom dess förmedling.
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
5
Riksbanken äger meddela
a) bankaktiebolag tillstånd att, för egen eller riksbankens räkning, driva
handel med utländska betalningsmedel och utländska fordringar;
b) postverket tillstånd att driva den handel med utländska betalningsme
del, som erfordras för verkets rörelse med postanvisningar och postgiro; samt
c) bankaktiebolag eller annan tillstånd att driva den rörelse med utländska
betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som riksbanken prövar
erforderlig för allmänhetens tillhandagående med medel för reseändamål.
Bankaktiebolag, som erhållit tillstånd varom under a) sägs, benämnes i
denna förordning valutabank.
3 §.
Riksbanken äger närmare bestämma, i vilken omfattning och på vilka vill
kor utländska betalningsmedel och utländska fordringar må, mot vederlag
i svenskt mynt, förvärvas eller föryttras.
Örn utförsel av betalningsmedel, fordringsbevis och värdepapper med mera.
4 §•
Betalningsmedel och värdepapper så ock fordringsbevis, vilkas företeende
utgör villkor för rätt att kräva betalning, må ej utan riksbankens tillstånd
utföras ur riket.
5 §.
Tillstånd av riksbanken vare ock erforderligt, därest
1) tillgodohavande här i riket skall överföras till konto eller räkning, som
föres i utlandet, eller
2) den, som är bosatt här i riket, skall överlåta tillgång, som i 4 § sägs, å
den, som är bosatt i utlandet, eller verkställa inbetalning å eller överföring
till konto eller räkning, som här föres till förmån för någon, som är bosatt
i utlandet.
Om införsel av betalningsmedel och värdepapper, så ock örn försäljning
av värdepapper.
6
§•
Svenska betalningsmedel så ock fordringsbevis, vilkas företeende utgör
villkor för rätt att kräva betalning, ävensom talonger till värdepapper må
ej utan riksbankens tillstånd införas till riket.
7 §•
Utan riksbankens tillstånd må värdepapper icke till riket införas annor
ledes än genom översändande till riksbanken eller till valutabank. Sålunda
införda värdepapper må av valutabank utlämnas allenast i samband med
deras försäljning eller återförande till utlandet, såvida icke riksbanken annat
medgiver.
8
§•
Värdepapper, som efter denna förordnings ikraftträdande till riket in
förts eller som här förvaras för någon, som är bosatt i utlandet, må ej utan
riksbankens tillstånd försäljas.
Vid meddelande av tillstånd, som i första stycket sägs, må riksbanken
jämväl bestämma i vilken ordning försäljningen skall ske och i vilken om
fattning säljaren skall äga förfoga över köpeskillingen.
Kungl. Maj-.ts proposition nr 78.
9 §•
Vad i 7 och 8 §§ är stadgat skall ej äga tillämpning, därest värdepapper, vilka vid denna förordnings ikraftträdande förvaras i utlandet för någon, som är bosatt här i riket, översändas till riksbanken eller till valutabank.
Om skyldighet att avstå utländska betalningsmedel och utländska bank
tillgodohavanden med mera.
10
§.
Utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som till höra någon här i riket bosatt, skola i den ordning och omfattning riksban ken bestämmer av ägaren eller innehavaren erbjudas riksbanken eller valu tabank till inlösen mot ersättning, som i valutalagen sägs.
I fråga om banktillgodohavande skall bank, hos vilken tillgodohavandet innestår, anses såsom innehavare.
Yppas vid ersättningsfrågas behandling olika meningar inom den i 4 § va lutalagen omförmälda nämnden, gäde såsom nämndens beslut den mening, varom två av nämndens ledamöter förena sig, eller, där alla ledamöter hava olika mening, mellanmeningen.
11
§•
Inlöser riksbanken eller valutabank utländska betalningsmedel eller ut ländska banktillgodohavanden, vari borgenär har panträtt eller som han äger kvarhålla till säkerhet för sin fordran, skall ersättningen, där ej gäldenären och borgenären annorledes avtalat, överlämnas till överexekutor i den ort, där banken är belägen; och åge beträffande överexekutors förfarande med ersättningen bestämmelserna örn fördelning av köpeskilling för utmätnings vis såld lös egendom motsvarande tillämpning.
12
§.
Ändå att utländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden, som tillhöra någon här i riket bosatt, icke skola avstås till inlösen, må ej utan riksbankens tillstånd över dem så förfogas, att ägarens innehav av ut ländska betalningsmedel och utländska banktillgodohavanden därigenom förminskas; dock att sådant tillstånd ej erfordras för föryttring till riks banken eller till valutabank eller till den, som erhållit tillstånd, varom i 2 § andra stycket under c) sägs.
Vad sålunda är stadgat skall äga motsvarande tillämpning i fråga om andra utländska fordringar än banktillgodohavanden, där fordringarna tillhöra någon här i riket bosatt.
13 §.
Här i riket bosatt, som gentemot utlandet äger rätt att kräva betalning, må ej medgiva anstånd med betalningen eller träffa avtal örn betalning an norledes än med vanliga betalningsmedel, med mindre det följer av han delsbruk eller annan sedvänja eller eljest betingas av omständigheterna.
Ej heller må här i riket bosatt till någon, som är bosatt i utlandet och med vilken han har gemensamt ekonomiskt intresse, i syfte att kringgå denna förordnings bestämmelser sälja varor till lägre pris eller av honom inköpa varor till högre pris än de i allmänhet gällande eller i samma syfte vidtaga andra liknande åtgärder.
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
7
Särskilda bestämmelser.
14 §.
Genom denna förordning göres ej inskränkning i riksbanken tillkomman
de befogenheter eller i den handlingsfrihet, som tillförsäkrats den interna
tionella regleringsbanken i Basel (Banque des Réglements Internationaux).
15 §.
Denna förordning äger ej tillämpning å utländsk medborgare, som tillhör
främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller be
skickningens eller konsulatets betjäning, ej heller å medlemmar av sådan
persons familj eller hans enskilda tjänare, därest de bo hos honom och äro
utländska medborgare.
16 §.
En var, som är här i riket bosatt, är pliktig att, i den omfattning riks
banken finner erforderligt, till riksbanken lämna uppgift angående
a) de utländska betalningsmedel, utländska fordringar och utländska vär
depapper, som han äger eller innehar;
b) tillgångar i utlandet, vilka tillhöra eller finnas framdeles skola tillkom
ma honom;
c) guld och guldmynt, som tillhöra honom och som förvaras här i riket;
samt
d) förpliktelser, vilka han åtagit sig eller för vilka han eljest häftar gent
emot utlandet.
Där så erfordras för nödig upplysnings vinnande, äger riksbanken vid
lämpligt vite förelägga uppgiftsskyldig att för riksbanken eller den, som
handlar å riksbankens vägnar, tillhandahålla sina handelsböcker jämte där
till hörande handlingar.
17 §.
Riksbanken äger medgiva befrielse från eller lindring i de skyldigheter,
som stadgas genom denna förordning.
18 §.
De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av denna förord
ning, meddelas av riksbanken.
Ansvarsbestämmelser.
19 §.
Den, som uppsåtligen
1) bryter mot någon av de i 2, 4—8, 10, 12 och 13 §§ meddelade före
skrifterna eller
2) genom oriktig uppgift förskaffar sig rätt till förvärv eller föryttring av
utländska betalningsmedel eller utländska fordringar mot vederlag i svenskt
mynt eller till riksbankens tillstånd, där sådant erfordras, eller
3) uraktlåter att fullgöra av riksbanken jämlikt 16 § första stycket före
skriven uppgiftsskyldighet eller ock
4) för fullgörande av sådan uppgiftsskyldighet, som under 3) sägs, av
giver oriktig uppgift,
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
straffes med dagsböter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst två år dömas.
Förbryter sig någon av vårdslöshet på sätt i första stycket sägs, vare straf fet dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till fäng else i högst ett år dömas.
20
§.
Lika med olovlig utförsel i strid mot 4 § eller olovlig införsel i strid mot 6 eller 7 § anses försök därtill.
21
§.
Dömes någon till straff enligt 19 eller 20 §, må domstolen, efter ty skäligt finnes, kunna förordna, att betalningsmedel, fordringar eller värdepapper, som brottet avser, eller vederlag därför skola, ändock att de ej tillhöra den dömde, vara, helt eller intill visst belopp, förverkade till kronan eller att den dömde skall vara pliktig att till kronan, helt eller delvis, utgiva deras värde.
Påföljd av förverkande må dock ej inträda, där egendom, varom i första stycket sägs, tillhör annan än den dömde och ägaren icke finnes hava ägt kännedom om brottet eller skälig anledning att misstänka detsamma.
22
§.
Den, som åsidosätter föreskrift, som med stöd av denna förordning med delats av riksbanken, straffes, där ej gärningen i 19 eller 20 § är belagd med straff, med dagsböter.
Bryter någon mot förbud, som i 7 § valutalagen avses, vare ock med dags böter straffad, där han ej är underkastad ansvar för tjänstefel.
23 §.
Delaktighet i brott, som i denna förordning sägs, straffes efter ty i 3 kap. strafflagen är stadgat, och skall därvid vad i 21 § sägs äga motsvarande tillämpning.
24 §.
Åtal för brott mot denna förordning anhängiggöres vid allmän domstol och utföres av allmän åklagare.
Förseelse, som i 22 § andra stycket sägs, må, där den ej innefattar tjänste fel, endast efter målsägandes angivelse åtalas.
Det ankommer på vederbörande länsstyrelse att på framställning av riks banken, efter prövning av förekommande förhållanden, förordna örn utta gande av vite, som i 16 § andra stycket sägs.
25 §.
Böter och vitén, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.
26 §.
I fråga om de i 4, 6 och 7 §§ meddelade förbud skall vad i förordningen den 3 mars 1916 om straff för olovlig varuutförsel m. m. och lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel är om beslag och tillsyn stadgat äga motsvarande tillämpning; dock att undersökning å person må å ort och i den ordning, som i sagda förordning och lag stadgas, företagas närhelst an ledning därtill föreligger.
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
9
övergångsbestämmelser.
27 §.
Denna förordning skall träda i kraft genast efter utfärdandet och gälla
tillsvidare till och med den 30 juni 1941.
I fråga om sådant under tiden för förordningens giltighet begånget brott,
som i förordningen avses, skall vad där är stadgat örn påföljd av brottet äga
tillämpning jämväl efter nämnda dag.
Genom förordningen upphäves kungörelsen den 26 maj 1939 (nr 195) om
fortsatt giltighet av kungörelsen den 30 juni 1932 (nr 320) angående förbud
mot utförsel från riket av vissa obligationer m. m.
28 §.
Oavsett vad i 3—5 och 12 §§ är stadgat må, intill den dag riksbanken be
stämmer, en var, som är här i riket bosatt, förvärva och förfoga över be
talningsmedel och fordringar för nedan angivna ändamål:
1) för att till person, som är bosatt i utlandet, fullgöra förbindelse, som
blivit ingången före denna förordnings ikraftträdande och är till betalning
förfallen, dock ej där uppsägning verkställts efter förordningens ikraftträ
dande;
2) för täckande av löpande omkostnader i samband med rörelse, som
drives å utrikes ort; samt
3) för gäldande av skäliga resekostnader.
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 1 sami. Nr 78.
2
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
Förslag
till
Instruktion för riksbankens valutakontor.
§ I-
Valutakontoret utgör riksbankens organ för handläggning av frågor rö rande tillämpningen av valutaförordningen den 1940.
§
2
.
Kontorets styrelse utgöres av riksbankschefen med vice riksbankschefen som personlig suppleant samt ytterligare högst sex ledamöter, vilka jämte suppleanter förordnas av Kungl. Majit.
Riksbankschefen är styrelsens ordförande. Vice ordförande förordnas av Kungl. Majit.
Kungl. Majit bestämmer angående ersättning till de styrelseledamöter, vil ka icke äro anställda i riksbanken.
§ 3.
Det åligger styrelsen: 1) att besluta i de frågor, som enligt valutaförordningen ankomma på riksbankens prövning;
2) att träffa för verksamhetens organiserande och utövande erforderliga anstalter;
3) att meddela de närmare föreskrifter samt på förfrågan lämna de råd och upplysningar, som må erfordras för tillämpningen av de för valutakontorets verksamhet givna bestämmelserna;
4) att handhava den närmare tillsynen över efterlevnaden av sagda före skrifter och bestämmelser; samt
5) att hos Kungl. Majit göra de framställningar, vilka kunna finnas av förhållandena påkallade.
§ 4.
Styrelsen äger antaga verkställande direktör, ställföreträdare för denne och sekreterare samt annan erforderlig personal samt meddela föreskrifter rörande personalen tillkommande arbetsuppgifter.
Styrelsen bör i den utsträckning det är möjligt antaga den arbetskraft riksbanken kan ställa till styrelsens förfogande.
Ersättning till personal bestämmes av styrelsen, som dock icke utan Kungl. Majits medgivande må fastställa högre ersättning till någon befatt ningshavare än 600 kronor för månad.
Styrelsen äger jämväl att, i mån av behov, anlita särskilda sakkunniga.
§ 5.
Styrelsen sammanträder på kallelse av ordföranden så ofta omständig heterna därtill föranleda.
Kungl. Maj:ts proposition nr 78.
11
§
6
.
Beslut må ej av styrelsen fattas, där ej minst tre ledamöter däri deltaga.
Vid handläggning av ärenden av allmän betydelse eller av större vikt skola
såvitt möjligt samtliga ledamöter deltaga. Om styrelsen så prövar lämpligt,
må ärenden av annan beskaffenhet handläggas av ett inom styrelsen utsett
arbetsutskott med minst tre ledamöter.
...
.
,
Styrelsen äger uppdraga åt verkställande direktören att efter samråd med
ordföranden eller efter styrelsens bestämmande med annan ledamot av sty
relsen å dess vägnar besluta
a) i ärende av mindre vikt, där fråga är örn omedelbar tillämpning av
styrelsens beslut eller gällande föreskrifter;
b) i viss annan grupp av ärenden, vilka finnas vara av beskaffenhet att
icke i varje fall påkalla styrelsens egen prövning.
Såsom styrelsens beslut gäller den mening, för vilken de flesta rösterna
avgivits, eller vid lika röstetal den mening, som biträdes av ordföranden.
Finnes utgången av fråga, som föreligger till behandling inom styrelsen,
kunna lända till nytta eller skada för ledamot av densamma eller honom
närstående person eller företag, må denne ledamot ej deltaga i handlägg
ningen av frågan.
Vid sammanträde skall föras protokoll, angivande de ledamöter som när
varit, de ärenden som behandlats samt besluten. Förekommer skiljaktig
mening, skall denna antecknas till protokollet. Protokollet justeras av ord
föranden.
§ 7.
Från kontoret utgående expeditioner undertecknas av ordföranden eller
av annan, som styrelsen därtill förordnar.
§
8
.
Valutakontoret äger att av verk och myndigheter erhålla de upplysningar
och det biträde, som för kontorets verksamhet erfordras och av vederbörande
kunna lämnas.
§ 9.
Valutakontorets verksamhet skall vara underkastad granskning av två av
Kungl. Maj:t utsedda revisorer.
Ersättning till revisorerna bestämmes av Kungl. Majit.
Denna instruktion träder i kraft genast efter utfärdandet.