Prop. 1941:13
('med förslag till lag om sterilisering, m. m.',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
1
Nr 13.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
sterilisering, m. m.; given Stockholms slott den 13 de cember 1940.
Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att an taga härvid fogade förslag till
1) lag om sterilisering; och 2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om avbrytande av havandeskap.
GUSTAF.
K. G. Westman.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 13.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
Förslag
till
Lag
om sterilisering.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Kan någon med skäl antagas komma att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller svårt lyte av annat slag, eller
prövas någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubb ning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden örn barn,
må han steriliseras enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill. Är på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinna påkallat att hon steriliseras för att förebygga havandeskap som skulle medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, må ock med hennes samtycke sterilisering enligt denna lag företagas å henne.
Ingrepp i könsorganen, vilket på grund av sjukdom i dessa organ är på kallat av terapeutiska skäl, må, ändå att sterilitet följer därav, företagas utan iakttagande av vad i denna lag stadgas.
Med sterilisering förstås i denna lag icke kastrering.
2
§■
Saknar någon, som enligt denna lag må steriliseras, på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke till sådan åtgärd, må han steriliseras ändå att han ej samtyckt därtill.
3 §•
Sterilisering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon, med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, bereus, örn han är under årig den som har vårdnaden örn honom, om han är omyndigförklarad hans förmyndare, örn han är gift hans make samt om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
3
Å den som är i stånd att lämna giltigt samtycke må dock, utan hinder av vad i första stycket sägs, på grund av kroppslig sjukdom eller kroppsfel steri lisering enligt 1 § andra stycket företagas, därest den läkare som utför in greppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, i skriftligt utlåtande, med angivande av grunden för åtgärden förklarat förut sättningarna för densamma vara för handen.
4 §•
Sterilisering av kvinna skall utföras å lasarett, därmed jämförlig allmän anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare. Utan hinder härav må medi cinalstyrelsen, där styrelsen så prövar erforderligt, medgiva viss läkare att utföra sådan åtgärd å anstalt som nyss är sagt eller å annan anstalt.
Sterilisering av man skall utföras av legitimerad läkare.
5 §■
Finnes vid avbrytande av havandeskap enligt 7 § lagen den 17 juni 1938 örn sådant ingrepp grundad anledning till antagande, att sjukdom eller kropps fel som föranleder ingreppet kommer att vid nytt havandeskap medföra all varlig fara för kvinnans liv eller hälsa, må den läkare, som utför ingreppet, samtidigt å kvinnan företaga sterilisering utan hinder av vad ovan i denna lag sägs, dock ej utan hennes samtycke där hon är i stånd att lämna giltigt sådant. Är hon icke i stånd därtill, skall läkaren, örn så kan ske utan men ligt dröjsmål, inhämta samtycke av anhörig till henne.
6
§•
Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning med sterilisering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt mål yppa något av vad därvid förekommit.
7 §•
Över medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillstånd till sterilisering väg rats, må besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen från den då beslutet meddelades.
I övrigt må medicinalstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.
8
§•
Den som verkställer sterilisering i strid med denna lag eller mot bättre ve tande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende angående ste rilisering eller överträder vad i 6 § stadgas, dömes, där ej förseelsen eljest är belagd med strängare straff, till dagsböter eller fängelse i högst ett år.
9 §•
Förseelse mot vad i 6 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande angives till åtal.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
10
§.
Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941, då lagen den 18 maj 1934 om ste rilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet upphör att gälla.
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
5
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havandeskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
2
§•
Har kvinnan----------- till åtal. Avbrytande av -— — — tala därför. Havandeskap må ej avbrytas på grund av arvsanslag hos kvinnan, varom i 1 § 3. förmäles, med mindre jämväl sterilisering å henne företages, utan så är att sådan åtgärd av särskilda skäl finnes olämplig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 25 oktober 1940.
Närvarande:
Statsministern
Hansson,
ministern för utrikes ärendena
Gunther,
statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.
Tillförordnade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, an mäler efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet fråga angående revision av lagstiftningen om sterilisering.
Föredraganden anför: »I samband med att 1934 års riksdag antog Kungl. Maj:ts förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rub bad själsverksamhet avlät riksdagen på hemställan av andra lagutskottet (utlåtande nr 26) skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 228) med anhållan, bland annat, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa utredning under vilka förhållan den frivillig sterilisering av rättskapabla personer må kunna företagas samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kunde giva anled ning.
Kungl. Maj:t uppdrog sedermera, den 29 november 1935, åt befolknings- kommissionen att verkställa utredning i nämnda hänseende. Kommissionen avgav den 19 oktober 1936 betänkande angående sterilisering (statens offentl. utredn. 1936:46).
över betänkandet infordrades utlåtanden från interneringsnämnden, so cialstyrelsen, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Mal möhus, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens län, medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund, karolinska institutets lärarkollegium, styrelsen för statens institut för rasbiologi samt statens inspektör för fattig vård och barnavård. Tillfälle att avgiva yttrande bereddes svenska läkaresäll skapet, Sveriges läkarförbund, svenska provinsialläkarföreningen, svenska stadsläkarföreningen, psykiatriska föreningen samt svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
Yttranden inkommo från nämnda myndigheter och sammanslutningar. Medicinalstyrelsen, som ålagts höra hospitalsdirektionerna i riket, fogade vid sitt yttrande utlåtanden från Stockholms stads och Göteborgs stads sjukhus direktioner samt direktionen för Malmö östra sjukhus ävensom från direk tionerna för samtliga statsanstalter för sinnessjuka med undantag av S:ta
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
7
Annas sjukhus i Nyköping, varifrån yttrande avgavs av tillförordnade sjuk huschefen. Överståthållarämbetet bifogade yttranden från Stockholms stads hälsovårds-, fattigvårds- och barnavårdsnämnder samt från tredje polisin tendenten i Stockholm. Länsstyrelserna med undantag av länsstyrelserna i Malmöhus och Västerbottens län, bifogade yttranden från förste provinsial läkarna i länen.
Med ledning av utlåtandena bearbetades befolkningskommissionens förslag inom justitiedepartementet, varvid professorn Nils von Hofsten biträdde. Ett inom departementet upprättat utkast till lag om sterilisering, i det följande benämnt departementsutkastet, remitterades den 22 juni 1939 för yttrande till socialstyrelsen och medicinalstyrelsen. Utkastet torde få fogas till stats rådsprotokollet såsom bilaga (Bilaga B).
Sedan yttranden inkommit från dessa ämbetsverk och ärendet därefter varit föremål för ytterligare överväganden inom justitiedepartementet, an håller jag att få upptaga detsamma till behandling.
Gällande rätt.
Med sterilisering i vidsträckt bemärkelse förstås ett sådant medicinskt in grepp, som leder till att fortplantningsförmågan upphäves. Ingreppet kan företagas antingen så, att man borttager eller dödar könskörtlarna (testik- larna hos mannen, äggstockarna hos kvinnan) eller könscellerna däri (ge nom strålbehandling), eller ock så, att man utan att göra något ingrepp i köns körtlarna hindrar de av dessa producerade könscellerna (sädeskropparna och äggen) att nå sin bestämmelse. Endast den senare metoden plägar numera benämnas sterilisering (sterilisering i inskränkt mening), under det att den förra (borttagandet eller dödandet av könskörtlarna eller könscellerna) be tecknas såsom kastrering. Efter sterilisering i inskränkt mening förbliva könsdriften och potensen (potentia coeundi) oförminskade; steriliseringen har ingen verkan utöver den att fortplantningsförmågan upphäves. Sterilise ring utföres vanligen så, att man avlägsnar ett stycke av sädesledaren (angiektomi, vasektomi) eller äggledaren (salpingektomi, tubarresektion). Å man utföres denna operation synnerligen lätt. Ä kvinna erfordras på grund av äggledarnas läge inuti bukhålan ett något större ingrepp.
Frågan örn lagstiftning angående sterilisering bragtes i vårt land första gången under statsmakternas prövning genom en motion vid 1922 års riks dag. På förslag av andra lagutskottet anhöll riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t örn utredning, under vilka förutsättningar och i vilken ordning steri lisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka måtte kunna företagas. Enligt bemyndigande av Kungl. Maj:t tillkallade chefen för socialdeparte mentet sedermera den 30 december 1927 särskilda sakkunniga med uppdrag att inom departementet biträda med verkställande av utredning och utarbe tande av förslag angående medgivande lill sterilisering i vissa fall av sinnes slöa, sinnessjuka och fallandesjuka. De sakkunniga avlämnade den 30 april
8
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
1929 betänkande nied förslag till steriliseringslag (statens offentl. utredn. 1929: 14). över betänkandet avgåvos yttranden av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar. Förslaget föranledde emellertid ej proposition till riksdagen.
Vid 1933 års riksdag föreslogs i en motion, att riksdagen måtte hos Kungl. Majit anhålla om utarbetande av ett nytt förslag till steriliseringslag. På hem ställan av andra lagutskottet beslöt riksdagen i anledning av motionen an hålla, att Kungl. Majit ville under hänsynstagande till vissa av utskottet i dess utlåtande anförda synpunkter låta verkställa förnyad utredning under vilka förutsättningar och i vilken ordning sterilisering av sinnesslöa, sinnessjuka och fallandesjuka skulle kunna företagas. Den 8 mars 1933 uppdrogs åt en inom justitiedepartementet enligt Kungl. Majits bemyndigande tillkallad sak kunnig att verkställa ytterligare erforderlig utredning i steriliseringsfrågan samt inkomma med förslag till lagstiftning i ämnet. Den 22 juli 1933 avläm nade den sakkunnige betänkande med förslag till lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller av annan rubbning av själsverksamheten li dande personer (statens offentl. utredn. 1933: 22). över detta betänkande avgåvos yttranden av åtskilliga myndigheter och sammanslutningar.
Det i 1933 års betänkande framlagda lagförslaget blev föremål för över- arbetning inom justitiedepartementet och förelädes därefter 1934 års riksdag genom kungl, proposition (nr 103). På hemställan av andra lagutskottet an tog riksdagen förslaget, varefter lag om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet utfärdades den 18 maj 1934.
I denna lag stadgas, att om med skäl kan antagas att någon som lider av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är på den grund för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn eller kommer att genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet, må utan hans samtycke sterilisering enligt lagen företagas å honom, där han på grund av sin rubbade själsverksamhet varaktigt sak nar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden. Sterilisering enligt lagen må företagas allenast med tillstånd av medicinalstyrelsen och efter det till fälle att yttra sig bereus vissa i lagen angivna personer. Sinnesslöa må dock, enligt bestämmelse i 3 §, steriliseras utan sådant tillstånd, om två legitime rade läkare efter samråd funnit skäl till åtgärden föreligga och skriftligt samtycke erhållits av den eller dem som skola få tillfälle att yttra sig. La gen innehåller icke någon bestämmelse om tvångsmedel för åvägabringande av sterilisering. Den äger ej tillämpning å sterilisering på grund av medi cinska skäl.
Såsom framgår av det anförda, är steriliseringslagen icke tillämplig, med mindre den örn vilkens sterilisering fråga är på grund av rubbad själsverk samhet varaktigt saknar förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden.
Till motivering av att lagen erhöll en på detta sätt begränsad räckvidd an förde dåvarande departementschefen vid lagförslagets remitterande till lag rådet, att det i fråga örn rättskapabla personer redan förelåge möjlighet att
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
9
få sterilisering till stånd i alla sådana fall då det kunde anses överensstämma med samhällets intresse. Förutsättningen vore visserligen — förutom tillvaron av bärande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk natur — att vederbörande själv samtyckte, men en lagstiftning i detta ämne borde icke byggas på principen om tvångssterilisering; den skulle alltså i denna punkt ej medföra någon förändring i förhållande till vad redan kunde ske. Att i lag fastslå vad som enligt rådande rättsåskådning sålunda gällde beträf fande sterilisering av rättskapabla vore varken nödvändigt eller nyttigt.
Lagrådet uttalade i sitt yttrande över det remitterade lagförslaget bland annat, att det icke torde kunna bestridas att vissa betänkligheter mötte mot att på detta område, där lagregler helt saknades, stifta en lag med den be gränsade omfattning som föresloges. Fördelarna av att snarast möjligt vinna en lösning av frågan örn sterilisering av sinnesslöa som saknade rättskapaci tet syntes emellertid vara så stora, att betänkligheterna icke borde föranleda uppskov med frågans behandling. Den erfarenhet, som därest den föreslagna lagen antoges kunde komma att vinnas vid dess tillämpning, torde ock kunna bliva till gagn vid fortsatt utredning rörande behovet av och innehållet i en utvidgad lagstiftning i ämnet.
Andra lagutskottet tillstyrkte i sitt av riksdagen godkända utlåtande de föreslagna bestämmelserna. I åtskilliga yttranden över förslaget ävensom i en motion hade emellertid enligt utskottet anförts beaktansvärda skäl för den åsikten, att i lag borde meddelas bestämmelser om frivillig sterilisering av rättskapabla. Utskottet föreslog därför, att riksdagen hos Kungl. Majit skulle göra den hemställan om utredning beträffande frivillig sterilisering av rätts kapabla personer vilken inledningsvis berörts.
Enligt en av professor von Hofsten verkställd undersökning har under de fem hela år, under vilka steriliseringslagen varit i kraft, sterilisering ägt rum i den omfattning, som framgår av följande sammanställning.1
1935 1936 1937 1938 1939 Summa
Antal steriliseringar enligt lagen.........
> » utan tillämpning
.......................... 136
av lagen___ 160
109
228
177
266
165
321
235
296
822
1,271
Summa 296 337 443 486 531
2,093
Antalet steriliseringar enligt lagen har sålunda varje år varit lägre än an talet steriliseringar utan tillämpning av lagen. Det har stigit, men ökningen har varit mindre än ökningen av antalet steriliseringar utanför lagen (utom under senare hälften av år 1939, då antalet steriliseringar av den sistnämn da kategorien starkt sjunkit, sannolikt på grund av förhållanden i samband med kriget). I de fall, i vilka sterilisering skett enligt lagen, har åtgär den företagits efter tillstånd av medicinalstyrelsen i 350 fall och med till- lämpning av det för sinnesslöa medgivna förfarandet enligt 3 § i 472 fall. Sinnesslöhet förelåg emellertid i 272 av de hos medicinalstyrelsen prövade
1 En utförlig redogörelse för undersökningen lämnas i tidskriften Hygiea 1940 (Nordisk Medicin bd 7 nr 34).
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
fallen; 86 av de enligt 3 § behandlade fallen åter betecknas av undersökaren såsom oklara eller kännetecknade av annan abnormitet än sinnesslöhet. Ste rilisering utan tillämpning av lagen har företagits i växlande omfattning i skilda delar av landet. I Göteborg har sålunda, för att taga ett exempel, antalet steriliseringar utan stöd av lagen under perioden 1935—1939 uppgått till 8.6 för varje 10,000-tal invånare, medan samma tal för det övriga landet varit 1.7. För år 1939 var antalet steriliseringar utan tillämpning av lagen på annan indikation än kroppslig sjukdom per 10,000 invånare i Göteborg 2.3 och i det övriga landet 0.34. I 30 % av de fall, där sterilisering skett utan tillämpning av lagen, har grunden för ingreppet varit rent medicinsk. I de övriga fallen ha andra skäl eller jämväl andra skäl legat till grund för ingreppet, ökningen av antalet steriliseringar utan tillämpning av lagen har till vida övervägande dei berott på ökning av sistnämnda kategori. I ett icke ringa antal fall, i vilka sterilisering skett utan att det lagstadgade prövningsförfarandet kommit till användning, borde enligt undersökarens åsikt tillstånd enligt lagen ha in hämtats, emedan patienten tydligen varit oförmögen att lämna giltigt sam tycke till ingreppet. I åtskilliga fall har icke av den berättelse, som skall in sändas till medicinalstyrelsen efter varje sterilisering, framgått, att ingreppet varit berättigat, och i vissa fall ha de skäl som åberopats enligt undersökarens mening icke stått i överensstämmelse med vedertagna grundsatser beträffande sådan åtgärds tillåtlighet.
Av de enligt lagen steriliserade äro 11 % män. Av de utan tillämpning av lagen steriliserade utgjorde männen endast 5 %>. De kvinnor, som steriliserats enligt lagen, ha haft en avsevärt högre fruktsamhet än den övriga befolk ningen; i genomsnitt lia dessa steriliserade kvinnor haft dubbelt så många barn som kvinnor med normal fruktsamhet i motsvarande åldersgrupper. Ungefär en femtedel av de steriliserade sinnesslöa kvinnornas barn äro psy kiskt efterblivna. Hos ungefär två tredjedelar av de såsom sinnesslöa sterili serade personerna finnes en tydligt påvisbar eller sannolik hereditet för sin nesslöhet eller annan psykisk abnormitet.
Hos 774 av de steriliserade kvinnorna har havandeskap avbrutits i sam band med steriliseringen. Abort har utförts i mer än hälften (56.4 %>) av de utan tillämpning av lagen steriliserade kvinnorna. Bland de enligt lagen ste riliserade kvinnorna har steriliseringen endast i 13.4 % av fallen varit förenad med abort. Enligt abortlagen må havandeskap i allmänhet ej avbrytas av eugeniska skäl, som hänföra sig till arvsanlag hos kvinnan, med mindre jäm väl sterilisering företages. Medicinalstyrelsen har under år 1939, med vars början abortlagen trädde i kraft, i 85 fall satt sterilisering (i 39 fall enligt lag) som villkor för verkställande av medgiven abort (antalet av styrelsen med givna aborter är 107).
Av de 1,899 kvinnor, rörande vilka rapport om sterilisering inkommit, ha 13 avlidit efter operationen. Dödsfallen utgöra knappt 0.7 %. Av de avlidna kvinnorna ledo 6 av svåra kroppsliga sjukdomar, som medförde en betydande operationsrisk; om dessa fall frånräknas, utgör dödsfallsprocenten föga mer än en tredjedels procent.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
11
Befolkningskommissionens förslag och departementsutkastet.
Befolkningskommissionen föreslog vid sidan av nu gällande steriliseringslag, vilken avser sterilisering av personer som på grund av rub bad själsverksamhet varaktigt äro ur stånd att lämna giltigt samtycke till sådan åtgärd, skulle införas en ny lag angående sterilisering av personer som äga förmåga att lämna giltigt samtycke till ingreppet.
För sterilisering enligt den av befolkningskommissionen föreslagna lagen förutsattes samtycke av den person, om vilkens sterilisering fråga är. Indi kation för åtgärden var, att den ifrågavarande personen på grund av sin nessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten var för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden av sina barn (social indikation) eller att det förekom anledning därtill att han skulle genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslö het eller annan sjukdom eller lyte av betydenhet (eugenisk indikation). Förelåge eljest i fråga örn man och kvinna, som bildat familj, av hänsyn till familjens välfärd och förhållandena i övrigt synnerliga skäl av varak tig natur till sterilisering av mannen eller kvinnan, skulle sterilisering få företagas å den av dem som samtyckte därtill (blandad indikation). För sterilisering skulle fordras tillstånd av medicinalstyrelsen. Kommissionen förordade, att prövningen anförtroddes åt en till styrelsen anknuten sär skild nämnd. Den föreslagna lagen skulle icke äga tillämpning å sterilise ring enbart på grund av medicinska skäl.
I fråga örn gällande steriliseringslag föreslog befolkningskommissionen upphävande av den bestämmelse, enligt vilken sterilisering av sinnesslö må äga rum utan tillstånd av medicinalstyrelen om två legitimerade läkare efter samråd funnit skäl till åtgärden föreligga och skriftligt samtycke er hållits av den eller dem som skola få tillfälle att yttra sig.
Departementsutkastet (se bilaga B) upptog bestämmelser örn sterilisering såväl för de fall, då samtycke erfordrades, som för de fall då sterilisering kunde ske utan samtycke. Bestämmelserna voro sammanförda i en för alla dessa fall gemensam lag, avsedd att träda i stället för den nu varande steriliseringslagen. Av indikationerna nämndes i utkastet främst den eugeniska. Sådan indikation angavs föreligga, då någon med skäl kunde antagas komma att på avkomlingar överföra sinnessjukdom eller sinnesslö het eller ock betydande sjukdom eller lyte av annat slag. I likhet med be folkningskommissionens förslag men i olikhet mot gällande lag upptog allt så utkastet risk för överföring av kroppslig sjukdom eller lyte som sterili- seringsindikation. Såsom social indikation upptogs liksom i befolknings kommissionens förslag, att någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är för framtiden uppenbart olämplig alt handhava vårdnaden örn barn. Enligt gällande lag kräves, att vederbörande är ur stånd därtill. Den av befolkningskommissionen föreslag na s. k. blandade indikationen var icke upptagen i utkastet. Detta omfatta
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
de däremot, till skillnad från såväl gällande lag som befolkningskommissio-
nens förslag, sterilisering på medicinsk indikation, såvida ingreppet ej skedde
av terapeutiska skäl. Om den medicinska indikationen grundades å kroppslig
sjukdom eller kroppsfel, erfordrades enligt utkastet ej tillstånd av medici
nalstyrelsen utan det räckte med ett av två läkare avgivet skriftligt utlå
tande av viss beskaffenhet. För brådskande fall av sterilisering i samband
med abort krävdes icke heller sådant läkarutlåtande.
Yttranden rörande reformens huvudgrunder.
I ett stort antal av de yttranden, som avgivits över befolkningskommissio-
nens förslag, har detta tillstyrkts eller i allt väsentligt lämnats utan erinran.
Departementsutkastet har i stort sett tillstyrkts av de båda myndigheter,
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, som yttrat sig över detsamma. Vissa
erinringar av principiell innebörd ha emellertid framställts mot förslagen.
I det följande skall lämnas en redogörelse för erinringar som beröra för
slagens allmänna grunder.
Det vida övervägande antalet av de myndigheter och sammanslutningar,
som yttrat sig i ärendet, har tillstyrkt, att lagbestämmelser meddelas ej blott
som nu beträffande sterilisering utan samtycke av personer som på grund
av rubbad själsverksamhet äro varaktigt oförmögna att lämna giltigt sam
tycke till sådan åtgärd utan även i fråga örn sterilisering med sam
tycke av den person om vilkens sterilisering fråga är.
Socialstyrelsen har sålunda i sitt yttrande över departementsutkastet utta
lat, att det föreligger ett verkligt behov av reglering av hela frågan om ste
rilisering på andra än medicinska skäl, och medicinalstyrelsen har i sitt
yttrande över samma utkast anfört, att den korta tid under vilken gällande
steriliseringslag tillämpats klart ådagalagt att det är motiverat att utsträc
ka lagstiftningens räckvidd till att omfatta även sterilisering av personer som
äro i stånd att lämna giltigt samtycke till ingreppet. Enligt medicinalsty
relsen vore det långt mera betydelsefullt att skapa garantier mot sterilise
ring på otillräckliga grunder beträffande denna senare kategori än i fråga
om de övriga.
I vissa yttranden har föreslagits att den nya lagstiftningen i olikhet mot
gällande lag skulle giva möjlighet till sterilisering utan samtycke
beträffande personer vilkas oförmåga att lämna gil
tigt samtycke icke är varaktig.
Medicinalstyrelsen har sålunda anfört:
Uteblivet samtycke från en på grund av rubbad själsverksamhet rättsin-
kapabel person bör icke, oavsett huruvida rättskapaciteten är varaktig eller
övergående, få hindra, att en eljest väl motiverad sterilisering kommer till
stånd. Exempelvis lämnar den svåra sjukdomsform, som betecknas som
schizophreni, övertygande bevis på önskvärdheten av att rättsinkapacitetens
varaktighet icke behöver bedömas. Denna socialt ytterst betydelsefulla sjuk
Kungl. Mcij:ts proposition nr 13.
13
dom, vid vilken ärftligheten kan antagas spela en icke oväsentlig roll och som i ett stort antal fall slutligen leder till psykisk invaliditet, har ett mycket oregelbundet förlopp. Det är i de enskilda fallen ofta ytterst svårt att gera gällande, att icke förbättringar äro att vänta, som kunna åtminstone tempo rärt häva en förefintlig rättsinkapacitet. Särskilt är delta förhållandet se dan nya behandlingsmetoder visat sig kunna åstadkomma gynnsamma vänd ningar i sjukdomsförloppet. Det torde icke innebära någon risk för miss bruk att tillåta sterilisering utan vederbörandes samtycke även i de fall, där en på rubbad själsverksamhet grundad rättsinkapacitet icke kan antagas vara varaktig, därest det överlämnas åt medicinalstyrelsen att fritt och med hänsyn till alla inverkande faktorer bedöma situationen.
Socialstprelsen har i likhet med medicinalstyrelsen erinrat, att det är vansk ligt att i det särskilda fallet avgöra huruvida oförmåga att lämna giltigt sam tycke till sterilisering är varaktig. Styrelsen har därjämte framhållit, att lä karna i allmänhet stöde främmande för en bedömning av förmågan att läm na giltigt samtycke, emedan de vid utövningen av sin verksamhet i övrigt vore vana vid att ett i det föreliggande fallet indicerat ingripande finge kom ma till stånd såvida patienten ej motsatte sig detsamma. Frågan om patien tens förmåga att lämna giltigt samtycke till åtgärden komme i vanlig läkar verksamhet överhuvud icke i betraktande. Om tillämpningen av sterilise- ringslagstiftningen ställde läkarna inför alltför subtila spörsmål angående förmåga att lämna samtycke, kunde det allvarligt befaras, att de komme att känna sig mycket osäkra och därför komme att avstå från att taga initiativ till önskvärda steriliseringsåtgärder i sådana fall, där den rättsliga situatio nen syntes dem oklar. Den uppdelning av steriliseringsklientelet, varigenom de fall där samtycke krävdes särskildes från de fall där samtycke icke be hövde föreligga, borde därför göras så klar och entydig som sakens beskaf fenhet medgåve. Detta önskemål stöde näppeligen att vinna, örn man bibe- hölle den gällande steriliseringslagens speciella rättskapacitetsbegrepp. Det torde icke heller med fog kunna göras gällande, att det i annan lagstiftning gängse rättskapacitetsbegreppet skulle vara otjänligt för steriliseringslagstift- ningens syften. Tillräckligt skydd för missbruk av sterilisering torde vinnas ge nom ett stadgande av det innehållet, att sterilisering av den som ägde rättslig handlingsförmåga icke finge företagas med mindre denne samtyckte därtill, medan sterilisering av den som icke ägde rättslig handlingsförmåga finge fö retagas, änskönt ett giltigt samtycke av patienten icke kunde presteras. Att för de senare fallen kräva bevisning icke blott örn att vederbörande saknade rättslig handlingsförmåga vid den tidpunkt då steriliseringsåtgärd övervägdes, utan även örn att denna brist vore av varaktig natur skulle i hög grad kom plicera frågan och ha till följd, att steriliseringsklientelet bleve uppdelat i tre kategorier, varav en kategori där steriliseringsåtgärd under inga förhållanden kunde ifrågakomma. Det torde icke heller vara påkallat att uppställa detta krav. Man torde nämligen kunna förutsätta, att i sådana fall för vilka en dylik föreskrift skulle äga betydelse — exempelvis vid manisk-depressiv sin nessjukdom med gynnsam prognos — medicinalstyrelsen icke skulle lämna tillstånd till sterilisering utan att avvakta fallets fortsatta utveckling. Direk
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
tiv därom torde, om så funnes lämpligt, kunna meddelas av Kungl. Maj:t.
Om den blivande steriliseringslagstiftningen komme att medgiva sterilisering
i fråga örn rättskapabel vid dennes samtycke och i fråga om rättsinkapabel
utan dennes samtycke, skulle sterilisering i ett objektivt indicerat fall alltid
vara rättsenlig, så snart samtycke förelåge. Just i de fall, där samtycket
saknade formell giltighet på grund av vederbörandes bristande handlingsför
måga, skulle nämligen icke behövas något samtycke. Genom denna läggning
hos lagstiftningen skulle dennas praktikabilitet i hög grad främjas. För de
förberedande instanserna — läkarna ute på linjen och andra initiativtagare
till steriliseringsåtgärd -—- komme frågan om rättskapaciteten i bakgrunden, i
det att spörsmålet därom icke behövde upptagas till bedömande i andra fall
än då vederbörande vägrade att lämna sitt samtycke.
I några yttranden över befolkningskommissionens förslag har förordats,
att reglerna örn sterilisering utan samtycke av rätts-
inkapabla göras tillämpliga på vissa grupper av un
dermåliga individer, oavsett huruvida dessa äro oförmögna att
lämna giltigt samtycke.
Sinnessjuknämnden har sålunda anfört, att en mycket stor grupp av de
psykiskt undermåliga asociala torde vara intagna å anstalt. Dessa personers
villighet att samtycka till sterilisering påverkades av utsikterna att efter så
dan åtgärd bliva utskrivna. Nämnden kände sig icke övertygad örn att det
skulle vara oförenligt med svensk rättsuppfattning att sterilisera dessa indi
vider utan deras samtycke men förenligt med sådan uppfattning att sterili
sera dem efter ett samtycke som blivit på antytt sätt framtvingat. Mera na
turligt och även mera effektivt än kommissionsförslaget vore enligt nämn
dens mening att utvidga området för sterilisering utan samtycke. Nämnden
ville emellertid uttryckligen betona, att dess uttalanden toge sikte på de i viss
mån egenartade förhållandena beträffande personer som redan på andra
grunder blivit föremål för tvångsingripande från samhällets sida.
Vidare har svenska provinsialläkarföreningen funnit det med hänsyn till
effektiviteten önskvärt, att området för sterilisering utan samtycke utsträck
tes till en del ur juridisk synpunkt rättskapabla sinnessjuka och sinnesslöa,
vilkas fortplantning vore ur samhällssynpunkt skadlig. Svenska stadsläkar-
föreningen och direktionen för S:ta Maria sjukhus ävensom länsstyrelsen i
Malmöhus län ha anfört liknande synpunkter.
Endast i ett par yttranden har ifrågasatts jämkning av gällande rätts prin
cip, att tvång ej må användas för att förmå någon att underkasta
sig sterilisering. Direktionen för Malmö östra sjukhus har emellertid satt
i fråga, huruvida ej bestämmelser om tvångsmedel vore tänkbara beträffande
sterilisering av vissa slags individer, närmast de asociala psykopaterna. Di
rektionen för Ulleråkers sjukhus har likaledes förklarat sig icke vara främ
mande för tanken på obligatorisk sterilisering i vissa fall.
I flera yttranden har föreslagits en lägsta åldersgräns, under vil
ken sterilisering överhuvud icke skulle få företagas eller samtycke till sten-
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
15
lisering i allt fall ej skulle anses giltigt. Överståthållarämbetet och Stock
holms stads barnavårdsnämnd lia i detta hänseende föreslagit en åldersgräns
av 15 år och interneringsnämnden en gräns av 18 år, under det att medicinska
fakulteten vid Uppsala universitet förordat förbud mot sterilisering av min
deråriga utan att närmare angiva vilken åldersgrupp fakulteten därmed
avsett.
I vad avser indikationerna för sterilisering har befolk-
ningskommissionens förslag till bestämmelser angående sterilisering med
samtycke uttryckligen biträtts av medicinska fakulteten vid Lunds universi
tet, majoriteten inom svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets styrelse,
länsstyrelsen och förste provinsialläkaren i Östergötlands län samt direktio
nerna för Västra Marks och Säters sjukhus. Överståthållarämbetet har för
klarat sig icke ha något i sak att erinra mot förslaget i denna del.
Beträffande den ordning i vilken indikationerna böra upptagas i lagen ha
såväl socialstyrelsen som Sveriges läkarförbund bestämt uttalat sig för att
den eugeniska indikationen nämnes först.
Den av befolkningskommissionen föreslagna eugeniska indikatio
nen för sterilisering med samtycke, nämligen att anledning förekommer
därtill att någon skall genom arvsanlag på avkomlingar överföra sinnessjuk
dom eller sinnesslöhet eller annan sjukdom eller lyte av betydenhet, har
i sak vunnit mer eller mindre uttryckligt gillande av karolinska institutet,
statens institut för rasbiologi, Sveriges läkarförbund, svenska stadsläkarför
eningen, länsstyrelsen i Stockholms län, direktionen för S:ta Maria sjukhus
och t. f. sjukhuschefen vid S:ta Annas sjukhus.
Den av befolkningskommissionen beträffande sterilisering med samtycke
föreslagna sociala indikationen, att någon på grund av sinnessjuk
dom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten är för fram
tiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden örn sina barn, har ut
tryckligen gillats av karolinska institutet, svenska läkaresällskapet, svenska
stadsläkarf öreningen, länsstyrelsen i Stockholms län och t. f. sjukhuschefen
vid S:ta Annas sjukhus.
Medicinalstyrelsen har i sitt yttrande över departementsutkastet beträf
fande sterilisering överhuvud gjort gällande, att social indikation bor
de få anses föreligga även då uppenbar olämplighet att vårda barn
vore för handen på grund av kroppslig sjukdom. Som exempel på hit
hörande fall då sterilisering borde få äga rum har styrelsen anfört de
fall, då en fader har framskriden öppen tuberkulos, då endera av föräldrar
na lider av en organisk nervsjukdom som gör honom eller henne svårt för
lamad eller då endera av föräldrarna är behäftad med svår vanförhet. So-
cialstyrelsen har likaledes, i yttrande över departementsutkastet, förordat
utvidgning av den sociala indikationen, nämligen till att omfatta undermå-
lighet, som framträtt i utpräglat asocial livsföring. Styrelsen har i detta hän
seende anfört:
Den principiella grunden för sterilisering enligt den rena sociala indika
tionen torde vara vederbörandes uppenbara olämplighet att för framtiden
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
handhava vårdnaden om barn. För att karakterisera arten av denna olämp
lighet har införts bestämningen, att densamma skall vara grundad på 'sin
nessjukdom, sinncsslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten’. Då
emellertid förefintligheten av någon dylik omständighet i regel även innebär
indikation för sterilisering av eugeniska skäl, får den sociala indikationen,
sådan den utformats i utkastet, icke någon större självständig betydelse. Det
finnes emellertid uppenbar och varaktig olämplighet att handhava barn, som
är grundad på andra omständigheter än de nyss nämnda. För socialstyrel
sen ligger det nära till hands att peka på svårartad alkoholism. Visserligen
visar erfarenheten i vårt land numera, att svåra alkoholmissbrukare i all
mänhet äro psykiskt undermåliga i ett eller annat avseende, men härav föl
jer icke, att de kunna subsumeras under någon av kategorierna sinnessjuka,
sinnesslöa eller lidande av annan rubbning av själsverksamheten. För so
cialstyrelsen, som anser det vara i hög grad önskvärt att den sociala indi
kationen för sterilisering skall otvetydigt och direkt, utan omvägar, bli till
lämplig å svåra alkoholmissbrukare liksom även å oförbätterliga lösdrivare,
svårt kriminella m. fl., framstår det därför såsom angeläget, att det kom
mer till stånd en utvidgning av denna indikation, så att den omfattar sådan
undermålighet, som framträtt i utpräglat asocial livsföring.
Till stöd för denna utvidgning kunna anföras icke blott uppenbara sociala
skäl utan även kriminalpolitiska. Befolkningskommissionen har visserligen
givit uttryck för den meningen, att det saknas anledning att upptaga krimi
nalpolitiska skäl för frivillig sterilisering, men har härvid huvudsakligen in
skränkt sig till att diskutera, huruvida dylika skäl föreligga med avseende
å sedlighetsförbrytare. Däremot har den icke ägnat något beaktande åt det
förhållandet, att sterilisering av vaneförbrytare kan vara ett icke alldeles
oviktigt medel för att förebygga nyrekrytering av dylika brottslingar. All
deles bortsett från ärftlighetssynpunkten — vilken icke kommer i betraktan
de i detta sammanhang utan vid diskussionen av den eugeniska indikatio
nen — är det ju ett allmänt känt förhållande, att dåliga miljöpåverkningar
kunna utöva ett ödesdigert inflytande på karaktärsutvecklingen hos unga
människor, vilka under gynnsammare levnadsbetingelser icke löpt fara att
förfalla till asocialitet.
Av vad här anförts framgår, att den angivna utvidgningen av den sociala
indikationen stödjes även av eugeniska skäl. I fråga om en mycket stor an
del av de fall, som skulle fångas genom denna utvidgning, torde nämligen
föreligga skäl av sistnämnda slag för sterilisering. Såsom ovan framhållits,
ger erfarenheten allt starkare stöd åt den uppfattningen, att svår alkoholism
och annan utpräglad asocialitet inom ett välordnat samhälle i allmänhet
uppkommer på basis av undermålighet hos vederbörande i ett eller annat
avseende, och denna undermålighet framkommer ofta även hos dennes av
komma. Det har ock påpekats, att undermålighet, som är underlaget för
alkoholism och annan grov asocialitet, likväl icke alltid kan hänföras under
utkastets eugeniska indikation. Denna är därför icke tillräcklig för att skapa
möjlighet till sterilisering av ifrågavarande individer.
Befolkningskommissionen föreslog, att sterilisering skulle få äga rum på
s. k. blandad indikation, och upptog i detta hänseende en bestäm
melse, enligt vilken då i fråga örn man och kvinna, som bildat familj, av
hänsyn till familjens välfärd och förhållandena i övrigt förelåge synnerliga
skäl av varaktig natur till sterilisering av mannen eller kvinnan, sådan åt
gärd finge företagas å den av dem som samtyckte därtill. I departementsut-
kastet borttogs emellertid biandindikationen.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
17
Socialstyrelsen har förordat en indikation med huvudsakligen samma in nehåll som den av befolkningskommissionen föreslagna biandindikationen och till stöd härför anfört:
Det kan icke råda tvivel örn att borttagandet av denna indikation avskär möjligheterna till sterilisering i många fall, då dylikt ingripande vore indi cerat av sociala skäl. Till stöd för den föreslagna inskränkningen av lagstift ningens omfattning kan visserligen hänvisas till att det är tillrådligt att fram gå med försiktighet i fråga om en lagstiftning av sådan natur som den före varande. Om det emellertid förhåller sig så som föredragande departements chefen anförde vid behandlingen av nu gällande lag om sterilisering av rätts- inkapabla, nämligen att sterilisering av rättskapabla är rättsenlig, förutom av medicinska skäl, 'örn den företages med samtycke av den som steriliseras samt för densamma föreligga bärande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminalpolitisk natur’, lärer lagfästande av utkastet komma att med föra en avsevärd begränsning av nu till buds stående möjligheter till sterili sering med vederbörandes samtycke. Socialstyrelsen har icke kunnat finna, alt en sådan begränsning har påkallats av erfarenheten. Genom den nya lag stiftningen kommer, i motsats till vad nu gäller, varje fall av sterilisering på eugeniska och sociala indikationer att bli föremål för prövning av myn dighet. Att inskränka området för den rättsenliga steriliseringen står icke rätt väl samman med åtgärden att samtidigt införa en dylik kompetent pröv ning av förutsättningarna för sådant ingripande.
I princip har den blandade indikationen godtagits jämväl av Stockholms stads barnavårdsnämnd samt svenska fedtigvårds- och barnavårdsförbundets styrelse.
I åtskilliga yttranden har emellertid förslaget att tillåta sterilisering på blandad indikation avstyrkts. Karolinska institutet och direktionen för psy kiatriska sjukhuset ha sålunda framhållit, att ekonomiska hänsyn icke bor de få influera på en sådan åtgärd som sterilisering och med hänsyn härtill förkastat den föreslagna indikationen. Även den medicinska indikation, som hänsynen till en 'utsläpad hustrus’ hälsa utgjorde, kunde mången gång av lägsnas med stöd från det allmännas sida. Direktionen för S:t Sigfrids sjuk hus har funnit det föreslagna stadgandet alltför obestämt lill form, innehåll och motivering, och hänvisat till sociala välfärdsåtgärder. Länsstyrelsen i
Stockholms län har ansett hopkopplingen av sinsemellan ärtskida och var för sig otillräckliga indikationsgrunder betänklig och särskilt framhållit, att man beträdde en farlig väg om man i ett spörsmål av den ömtåliga natur varom här vore fråga läte ekonomiska hänsyn spela in. Sveriges läkarför bund har inlagt en bestämd gensaga. Den tilltänkta prövningsinstansen kunde icke förutsättas besitta samma sakkunskap på detta område som vid prövning av sociala och eugeniska indikationer. Dessutom vore det högt på tiden alt nian åter lärde sig inse, alt den hos värjo människa nedlagda pro- kreationsdriften icke vöre hennes enskilda egendom utan ett henne anför trott dyrbart pund, som bon hade att noggrant vårda och väl förvalta. Svenska stadsläkarföreningen har anfört, att försiktigheten bjöde att den fö reslagna biandindikationen avstyrktes såsom oklart formulerad och i prak- liken mycket svår att tillämpa utan allsköns godtycke. För medicinalstyrel sen skulle det bliva omöjligt att kontrollera bärigheten av anförda skäl.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 13.
18
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
I vissa yttranden har i denna del berörts allenast bestämmelsen, att ste
rilisering finge företagas å den av makarna som samtyckte därtill, oavsett
beträffande vilkendera av dem behovet av sterilisering främst framträdde.
Stockholms stads barnavårdsnämnd och länsstyrelsen i Södermanlands lån
ha biträtt kommissionsförslaget på denna punkt. Medicinalstyrelsen åter har
ansett detsamma icke godtagbart, då man aldrig kunde förutse huruvida
skälen för sterilisering vore av varaktig natur. Förbindelsen mellan makarna
kunde avbrytas genom dödsfall eller av annan anledning och den friska
maken skulle i så fall, om han blivit steriliserad, stå utan möjlighet att ingå
ny normal förbindelse. Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet, karo
linska institutet och svenska läkaresällskapet ha likaledes uttalat sig mot be
stämmelsen.
Befolkningskommissionens ståndpunkt att icke tillåta sterilisering med
hänsyn enbart till familjens ekonomiska välfärd har uttryckligen biträtts av
karolinska institutet, svenska läkaresällskapet, svenska fattigvårds- och
barnavårdsförbundets styrelse, direktionen för psykiatriska sjukhuset och
förste provinsialläkaren i Gävleborgs län. Sveriges läkarförbund har gjort gäl
lande, att hänsynen till eventuell avkommas arvssundhet vore den enda under
alla förhållanden ovedersägliga grunden för sterilisering. I vår tid med den
katastrofala nedgången av födelsetalen borde det icke vara svårt att vinna ge
hör för den meningen, att även vanvårdade men arvssunda barn vore att fö
redraga framför inga barn alls. För övrigt torde det ligga inom kultursamhäl
lets möjlighet att förhindra vanvård i de fall där föräldrarnas materiella
och andliga resurser vore otillräckliga. Två reservanter inom svenska fattig
vårds- och barnavårdsförbundets styrelse ha däremot funnit det uppenbart,
att i en del fall svåra ekonomiska förhållanden i och för sig borde vara till
räckliga för sterilisering. I fråga örn en fattig familj med ett mera avsevärt
antal harn vore i praktiken situationen ofta den, att antingen finge barnanta
let ohejdat växa och familjen så försättas i rent nödläge eller också måste
sterilisering företagas.
Beträffande s. k. humanitär indikation för sterilisering lia två med
lemmar av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets styrelse anfört, att
befolkningskommissionen genom att icke upptaga sådan indikation tvingade
en läkare att söka efter eugeniska eller medicinska skäl när humanitära skäl
åberopades. Detta syntes föga tilltalande och komrne säkerligen att av många
läkare anses utgöra hinder för dem att verkställa det önskade ingreppet i
fall, där sådant mänskligt sett bort företagas. Hinder för sterilisering i hit
hörande fall kunde vidare framkalla tillgripande av abort.
Tredje polisintendenten i Stockholm har erinrat, att befolkningskommis
sionen avböjt att upptaga någon särskild k r i m i n a 1 p o 1 i t i s k indika
tion i sitt förslag under anförande att sådan själslig undermålighet eller
abnormitet som bland annat yttrat sig i brottsliga tendenser borde föranleda
sterilisering icke av kriminalpolitiska men väl av eugeniska eller sociala
skäl. Det vore enligt tredje polisintendenten måhända likgiltigt, vilken av
dessa olika indikationer man åberopade för en sterilisering av ifrågava
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
19
rande individer, men det vore ingalunda utan betydelse, att man betonade
vikten av de kriminalpolitiska verkningarna i mera vidsträckt mening av
sådant ingrepp. Ben av kommissionen konstaterade stora risken för att
psykiskt undermåliga och asociala, sexuellt ohämmade och oansvariga ele
ment icke såsom befolkningen i övrigt spontant minskade sin fruktsamhet
hade sålunda sin givna kriminalpolitiska betydelse. Det vore viktigt att er
hålla såvitt möjligt klara bestämmelser beträffande nu ifrågavarande per
soner. Med den formulering lagförslaget fått syntes spörsmålet emellertid ha
fått en otillfredsställande lösning.
Varken gällande steriliseringslag eller den av befolkningskommissionen
föreslagna lagen reglerar sterilisering på medicinsk indikation.
I vissa yttranden över befolkningskommissionens förslag har emellertid
givits uttryck för den uppfattningen, att jämväl sterilisering på sådan indi
kation borde regleras i lag. Karolinska institutet har sålunda intagit denna
ståndpunkt och tillika föreslagit, att ett särskilt prövningsförfarande måtte
anordnas för att pröva indikationens förhandenvaro. Man måste nämligen
enligt institutet allvarligt räkna med att vid prövning av en ensam, kanske
mindre nogräknad, läkare en 'förtunning’ av indikationerna kunde ske.
Skyldighet att avlägga rapport till medicinalstyrelsen motverkade ej till
räckligt detta, ty rapporten kunde vara mindre väl överensstämmande med
sanningen. Sveriges läkarförbund har anlagt liknande synpunkter. Förbundet
har emellertid å andra sidan även framhållit, att fall kunna förekomma då
ett inhämtande av central myndighets tillstånd skulle innebära onödig och
kanske ej alldeles riskfri omgång. Förbundet har därför föreslagit en be
stämmelse av innehåll, att för sterilisering av medicinska skäl fordras till
stånd av central myndighet där ej skälen äro uppenbara eller trängande.
Medicinska fakulteten vid Uppsala universitet har som sin åsikt uttalat,
att det vore äventyrligt och direkt inbjudande till missbruk om sterilisering
med samtycke finge ske redan av de skälet att det på grund av skräck för
graviditet förelåge viss risk för allvarlig psykisk skada.
I departementsutkastet, som avsåg både sterilisering med samtycke och
sådan åtgärd utan samtycke, upptogs en bestämmelse örn sterilisering på
medicinsk indikation. Enligt denna finge person, som lode av kroppslig
sjukdom, fel eller svaghet av sådan beskaffenhet att sterilisering funnes på
kallad med hänsyn till hans hälsa, steriliseras enligt lagen, dock ej utan eget
samtycke därest han vore i stånd alt lämna giltigt sådant. I utkastet upp
togs jämväl ett stadgande, enligt vilket såsom sterilisering i lagens mening
ej skulle anses sådant ingrepp i könsorganen av beskaffenhet att medföra
sterilitet, som är påkallat av terapeutiska skäl.
I sitt yttrande över departementsutkastet har medicinalstyrelsen biträtt
förslaget att i lag reglera sterilisering på medicinsk indikation. I vissa hän
seenden har styrelsen dock ifrågasatt ändring av utkastet i denna del. Sty
relsen har sålunda förordat, alt den medicinska indikationen angåves såsom
avseende även psykisk sjukdom, och i samband därmed uttalat som sin åsikt,
att medicinsk indikation kunde förligga redan vid fara för sjukdom och allt
20
Kungl. Mcij:ts proposition nr 13.
så innan sjukdomsfall inträffat. Att enligt utkastet sterilisering ej kunde
företagas för att förebygga en psykisk sjukdom, innebure en betydelsefull
brist. Exempel på medicinskt och humanitärt högst berättigad steriliserings-
indikation av detta slag erbjöde det fall, att en eljest frisk kvinna vid flera
barnsängar regelbundet visat sig sjukna i exogen graviditetspsykos. Att en
ligt utkastet ingrepp av terapeutiska skäl i könsorganen lämnats utanför la
gens tillämpningsområde, funne styrelsen åter synnerligen lämpligt. Det vore
emellertid av vikt, att begreppet terapeutiska skäl’ icke finge vidare inne
börd än avsett vore. Örn operatörer, för alt undgå det lagstadgade prövnings-
förfarandet vid sterilisering, läte begreppet omfatta även vad man i all
mänhet avsåge med profylax, skulle en stor del av lagens bestämmelser bliva
illusoriska. Det borde därför i lagtexten framhållas, alt terapeutiska skäl för
sterilisering ej kunde anses föreligga i andra fall än då ingreppet påkallades
av sjukdom i könsorganen.
Socialstyrelsen har avstyrkt, att lagen erhåller tillämpning på sterilisering
av medicinska skäl, och till grund härför åberopat framför allt svårigheten
att draga en hållbar gräns mellan profylaktisk och terapeutisk indikation.
Örn de profylaktiskt indicerade fallen lades under lagen, bleve denna för öv
rigt ej obetydligt komplicerad. Veterligen hade hittillsvarande erfarenheter
rörande företagna steriliseringar av medicinska skäl icke påkallat någon in
skränkning i läkarnas fria bedömande av dessa. Därest emellertid medicinsk
indikation av profylaktisk art ansåges böra upptagas i lagen, borde indi
kationen ej begränsas till sjukdom av kroppslig ari.
Enligt befolkningskommissionens förslag, som icke omfattade sterilisering
på medicinsk indikation, skulle sterilisering som vore reglerad i lag få före
tagas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Denna
ståndpunkt har uttryckligen gillats av medicinska fakulteten vid Uppsala
universitet, karolinska institutet, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Ös
tergötlands och Gävleborgs län, svenska läkaresällskapet, svenska provinsial-
läkarföreningen, majoriteten inom svenska fattigvårds- och barnavårdsför-
bundets styrelse, direktionerna för psykiatriska sjukhuset, Ulleråkers sjuk
hus, S:ta Maria sjukhus, Restads sjukhus och Västra Marks sjukhus samt
Stockholms stads sjukhusdirektion.
Medicinska fakulteten vid Lunds universitet har däremot ansett, att be
stämmelsen örn medicinalstyrelsens prövning icke innebure tillfredsställan
de säkerhet för en riktig tillämpning av steriliseringslagstiftningen, då steri
lisering enligt kommissionens förslag kunde verkställas av vilken legitimerad
läkare som helst. Garanti för en tillfredsställande prövning kunde enligt fa
kultetens mening bäst vinnas genom att sterilisering endast finge ske å sjuk
vårdsanstalt, som fått medicinalstyrelsens medgivande, och efter samråd
mellan två läkare. Om detta stadgades, syntes bestämmelsen om tillstånd av
medicinalstyrelsen icke behövlig. Anmälan om fallet med angivande av indi
kationen borde dock lämnas till styrelsen. Genom att tillstånd av medicinal
styrelsen ej behövde inhämtas skulle avgörande, huruvida sterilisering skulle
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
21
företagas, kunna träffas jämförelsevis snabbt, något som vore önskvärt. Situationen vore nämligen ofta synnerligen ömtålig, framför allt då det gäll de kvinnor. Så vore fallet exempelvis vid utförande av sterilisering i sam band med avbrytande av havandeskap och även i andra fall då vederböran de stöde under starkt psykiskt tryck eller då det gällde att snabbt utnyttja tillfället för att över huvud få en sterilisering till stånd. En ledamot av sty relsen för statens institut för rasbiologi har ifrågasatt, huruvida garantier funnes för att de läkare som ha ali göra den personliga undersökningen be- sutte erforderlig sakkunskap. En prövning av handlingarna genom central myndighet kunde icke uppväga primärundersökarens oförmåga att bedöma saken. Därtill komme, att inhämtande i varje särskilt fall av tillstånd från den centrala myndigheten vore förenat med så stora olägenheter att det måste förutsättas inskränka lagens tillämpning. Två medlemmar av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundets styrelse lia ansett, att avgörandet bor de överlämnas åt den läkare till vilken framställning om sterilisering rikta des. I tveksamma fall borde läkaren kunna hänskjuta ärendet till medici nalstyrelsen.
Majoriteten inom styrelsen för statens institut för rasbiologi har anfört, att även om kommissionens förslag på ifrågavarande punkt i stort sett vore välbetänkt, borde dock i vissa särskilt brådskande fall undantag kunna med givas. Om exempelvis en kvinna skulle undergå en brådskande operation vid vilken sterilisering lämpligen kunde komma till utförande, syntes det vara en onödig omväg att avvakta beslut från medicinalstyrelsen. Vid fall av denna art borde sterilisering vara tillåten efter samråd av två läkare.
I yttrandena har nästan enhällig anslutning givits befolkningskommissio- nens förslag i vad detta avsåg att avskaffa den i gällande steriliseringslag upptagna särskilda bestämmelsen beträffande sterilisering av sinnesslö, en ligt vilken sådan person må steriliseras utan tillstånd av medicinalstyrelsen om två legitimerade läkare efter samråd funnit skäl till sterilisering föreligga och skriftligt samtycke givits av vissa i lagen angivna personer. Enligt direk tionen för S:ta Birgittas sjukhus skulle emellertid tillräcklig garanti för en hetligt bedömande vinnas genom föreskrift att den ene av de två läkarna måste hava under minst tre år tjänstgjort vid statens eller därmed jämförligt sinnessjukhus. Två medlemmar av svenska fattigvårds- och barnavårdsför bundets styrelse ha anfört, alt varken vunna erfarenheter eller anförda syn punkter utvisade att en centralisering av tillståndsprövningen vore av behovet påkallad. En på insända handlingar byggd prövning hade alltid sin begräns ning och borde ej tillgripas i större omfattning än nödigt vore. Det borde emellertid finnas tillfälle för läkare, som så önskade, att hänskjuta tvivel aktiga fall till styrelsen. Vidare borde styrelsen, när den av inkomna anmäl ningar funne, att en läkare verkställde sterilisering i påfallande stor utsträck ning, företaga undersökning och vid behov inskrida mot läkaren, varvid sty relsen borde äga rätt att i sista hand fråntaga honom hans befogenhet att vidtaga dylik åtgärd.
Befolkningskommissionens förslag, att frågor örn tillstånd lill sterilisering
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Departe
ments
chefen.
med samtycke skola inom medicinalstyrelsen prövas av en särskild nämnd,
har biträtts av medicinalstyrelsen, medicinska fakulteten vid Uppsala uni
versitet, karolinska institutet, statens institut för rasbiologi, svenska läkare
sällskapet, Stockholms stads barnavårdsnämnd samt två medlemmar av
svenska fattigvårds- och barnavårds förbundets styrelse. I fråga örn nämn
dens sammansättning lia i vissa yttranden framställts särskilda önskemål.
Då lagstiftning örn sterilisering genom den nu gällande lagen den 18 maj
1934 om sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida
av rubbad själs verksamhet infördes i vår rätt, ansågs dess räckvidd böra
begränsas till personer som sakna förmåga att lämna giltigt samtycke till
ingreppet. Personer, som äro i stånd att lämna giltigt samtycke till sterilise
ring, ansågos kunna utan stöd av särskild lagstiftning steriliseras, örn de sam
tyckt därtill och bärande skäl av eugenisk, social, humanitär eller kriminal-
politisk natur förelåge. Till följd därav funnes redan beträffande denna
grupp av personer, de s. k. rättskapabla, möjlighet att med deras samtycke
få sterilisering till stånd i alla sådana fall då det kunde anses överensstämma
med samhällets intresse. Det ifrågasattes emellertid från skilda håll, huru
vida icke lagstiftningen borde utsträckas till att omfatta även denna grupp
av personer, och riksdagen anhöll, såsom nämnts i det föregående, örn ut
redning angående frivillig sterilisering av rättskapabla personer.
Under den tid steriliseringslagen varit i kraft har det framträtt vissa olä
genheter av att lagen erhållit en på nu angivet sätt begränsad räckvidd. Åt
skillig ovisshet råder sålunda rörande den omfattning, i vilken sterilisering
får ske utan stöd av lag. Detta framgår bland annat av den starkt växlande
frekvens, i vilken sådan sterilisering förekommit. Steriliseringar utan till-
lämpning av lagen på annan indikation än kroppslig sjukdom ha på vissa
håll företagits i stor utsträckning, i en stad ända till sex å sju gånger
så ofta i förhållande till folkmängden som i övriga delar av landet.
Denna påfallande ojämnhet i praxis, vilken tydligen sammanhänger med
att vissa läkare i saknad av bestämmelser tillämpa mindre stränga normer
än andra, är ett uppenbart missförhållande. Det är möjligt, att den rådande
ovissheten haft till följd att sterilisering i viss utsträckning företagits, ehuru
tillräckliga skäl därtill saknats. I åtskilliga fall har nämligen icke av den
berättelse, som skall insändas till medicinalstyrelsen efter varje sterilisering,
med tillräcklig tydlighet framgått att ingreppet varit berättigat. Såsom sär
skilt medicinalstyrelsen framhållit måste det anses betydelsefullt, att garan
tier skapas mot att sterilisering äger rum på otillräckliga grunder. Sanno
likt har emellertid ovissheten på ifrågavarande område oftare orsakat, att
sterilisering icke kommit till stånd i fall då sådant ingrepp varit motiverat.
På ett påtagligt sätt har steriliseringslagens begränsning visat sig som en
nackdel, då steriliseringsansökningar hos medicinalstyrelsen måst, ehuru
sakliga skäl talat för ingreppet, lämnas utan bifall emedan det ej varit styrkt
att den som skolat steriliseras varaktigt saknat förmåga att lämna giltigt
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
23
samtycke därtill. Denna utgång av ansökningsärendet har ej sällan medfört,
att sterilisering icke kommit till stånd fastän personen i fråga skulle lia varit
villig att underkasta sig sterilisering enligt medicinalstyrelsens beslut. En
olägenhet av nuvarande begränsade lagstiftning är också, att en läkare, som
i en svårbedömd fråga om sterilisering utan tillämpning av lagen icke önskar
taga ansvaret, ej ens äger möjlighet att hänskjuta bedömandet och avgöran
det till medicinalstyrelsen. Åtskilliga sådana ärenden ha i själva verket på
grund av bristande insikt om lagens innebörd underställts medicinalstyrelsen,
som dock icke ägt befogenhet att pröva dem. Den rådande osäkerheten och
bristen på konsekvens i steriliseringsförfarandets tillämpning visar sig slut
ligen däri, att det för en del av de utan tillämpning av lagen steriliserade fin
nes anledning antaga att de icke haft förmåga att lämna giltigt samtycke
till åtgärden och alltså icke borde lia steriliserats utan den i steriliseringsla
gen föreskrivna prövningen.
Efter tillkomsten av lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av havande
skap har det ock framträtt såsom ett behov, att medicinalstyrelsen, som en
ligt denna lag i viss omfattning har att pröva huruvida abort skall få före
tagas, erhåller befogenhet att låta sin prövning omfatta jämväl frågan huru
vida kvinnan bör steriliseras. Enligt steriliseringslagen äger styrelsen emel
lertid företaga sådan prövning endast om hon är varaktigt oförmögen att
lämna samtycke till åtgärden. I vissa andra fall skall styrelsen väl upp
ställa sterilisering såsom villkor för abort, men den äger i dessa fall icke
meddela ett beslut som avgör, att sterilisering må ske.
Det sagda synes innebära goda skäl för en utvidgning av steriliserings-
lagstiftningen till att omfatta jämväl sterilisering av personer som äro i
stånd att lämna giltigt samtycke till ingreppet. Med hänsyn till den erfa
renhet, som vunnits vid gällande steriliseringslags tillämpning, torde en all
män reglering av steriliseringsförfarandet nu icke behöva möta större betänk
ligheter. I yttrandena har tanken på en sådan utvidgning av lagstiftningen
nästan undantagslöst erhållit anslutning.
Med stöd av det anförda anser jag mig böra förorda, att den nuvarande
lagen örn sterilisering av vissa sinnessjuka m. fl. utbytes mot en mera
omfattande lag. Den nya lagen torde emellertid liksom den nuvarande
böra behandla endast sterilisering i inskränkt mening och alltså ej reglera
kastrering. Spörsmålet om lagstiftning angående kastrering torde icke lämp
ligen kunna upptagas till prövning i detta sammanhang.
I vissa av de yttranden, som avgivits i detta lagstiftningsärende, har väckts
fråga huruvida det icke, i samband med att en allmän lagstiftning om sterili
sering införes, borde öppnas möjlighet att sterilisera personer som äro oför
mögna att lämna giltigt samtycke till åtgärden, oavsett huruvida oförmågan
får anses varaktig. Sterilisering enligt den nuvarande lagen får ej ske, så
vida det icke är styrkt att den ifrågavarande personens oförmåga att lämna
samtycke är varaktig, och eftersom det för sterilisering utan tillämpning av
lagen erfordras samtycke, kan han överhuvud ej lagligen steriliseras, så länge
oförmågan varar. Båda de myndigheter som senast yttrat sig i ärendet, näm
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
ligen socialstyrelsen och medicinalstyrelsen, se i denna begränsning av nu
varande lags tillämpningsområde ett allvarligt hinder mot åvägabringande
av sterilisering i önskvärd omfattning. Det erbjuder nämligen ofta avsevärda
svårigheter att konstatera, att eventuell oförmåga att lämna giltigt sam
tycke är varaktig. Exempelvis är det, såsom medicinalstyrelsen anfört, ofta
svårt att avgöra, om en person som lider av schizophreni är varaktigt oför
mögen att lämna giltigt samtycke. Enligt styrelsens mening utgör förekoms
ten av denna sjukdomsform ett övertygande bevis för önskvärdheten av att
sterilisering utan samtycke får äga rum utan att oförmågans varaktighet är
styrkt. Att bedöma huruvida en rubbning i själsverksamheten är att anse
såsom varaktig ligger för övrigt i viss mån utanför läkarnas vanliga upp
gifter. Det skulle medföra cn icke obetydlig praktisk fördel för rättstillämp
ningen, om ifrågavarande begränsning avlägsnades. Såsom socialstyrelsen
framhållit skulle därigenom vinnas, att en person, vilkens sterilisering är in
dicerad på grund av rubbad själsverksamhet, skulle kunna steriliseras örn
han samtyckt därtill, utan att det behövde prövas huruvida han vore oför
mögen att lämna giltigt samtycke och huruvida hans eventuella oförmåga
vore varaktig. Därest samtycket vore ogiltigt på grund av hans rubbade
själsverksamhet, vore nämligen förutsättningarna för sterilisering utan sam
tycke uppfyllda.
Enligt min mening behöver en dylik uppmjukning av förutsättningarna för
sterilisering icke ingiva betänkligheter, örn prövningen huruvida sterilise
ring må ske lägges i medicinalstyrelsens hand. Man torde tryggt kunna utgå
från att styrelsen icke kommer att giva tillstånd till sterilisering av någon
som ej själv kan bedöma innebörden av ingreppet, om gott hopp finnes att
han skall tillfriskna så att han kan bedöma frågan. Jag anser mig därför
böra biträda förslaget, att i den nya lagen icke upptages någon motsvarighet
till gällande lags inskränkning i ifrågavarande hänseende.
Det synes i stort sett råda enighet örn att den nya lagstiftningen bör byg
gas på frivillighetens grund. I ett par yttranden har väl ifrågasatts att in
föra bestämmelser om tvång till sterilisering i vissa fall, men något förslag
därom har icke framställts. I det vida övervägande antalet yttranden förut-
sättes även, att liksom hittills i princip bör gälla att personer som äro i stånd
att lämna giltigt samtycke ej må steriliseras utan att de uttryckligen sam
tyckt till åtgärden. De skäl, som i några yttranden anförts för undantag från
denna princip beträffande vissa grupper av personer, synas mig icke över
tygande. Tillämpningen av steriliseringslagen har för övrigt utvecklat sig
i sådan riktning, att vissa av önskemålen om utvidgning av steriliserings-
möjligheterna bliva tillgodosedda inom ramen av gällande lag. Att såsom
i vissa yttranden föreslagits fastställa en åldersgräns, under vilken sterilise
ring ej må ske eller samtycke till sterilisering i allt fall ej anses giltigt, torde
icke vara behövligt. Det kan tagas för givet, att den prövande myndigheten
även utan sådan föreskrift tager all nödig hänsyn till den ifrågavarande per
sonens ålder. En garanti mot missbruk ligger för övrigt däri, att underårig
i regel ej må steriliseras med mindre den som har vårdnaden om honom be
reus tillfälle att yttra sig.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
25
Vid utformandet av indikationerna för sterilisering torde någon skillnad icke behöva göras mellan sterilisering med samtycke och sådan åtgärd utan samtycke.
Den eugeniska indikationen, vilken med hänsyn till sin principiella bety delse synes böra nämnas främst, torde i anslutning till befolkningskommis- sionens förslag och det remitterade departementsulkastet böra bestämmas så, att därunder inbegripes icke blott, såsom i gällande lag, det fall att risk föreligger att på avkomlingar kan överföras sinnessjukdom eller sinnesslö- het utan även det fall att svårartad kroppslig sjukdom eller menligt lyte av kroppslig art kan antagas bliva överförd. Något krav på att patienten själv lider av den sjukdom eller svaghet, som kan befaras komma att drabba hans avkomlingar, torde ej böra uppställas. Även friska personer kunna nämli gen vara bärare av sådana arvsanlag att avsevärd risk för sjukdom hos av komma är för handen.
Såsom social indikation torde böra upptagas, att någon prövas på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning av själsverksamheten vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn. Denna avfattning är något mindre snäv än den i gällande lag använda, en ligt vilken för sterilisering kräves att personen i fråga kan med skäl antagas vara för framtiden ur stånd att handhava vårdnaden om sina barn. Den sociala indikationen torde emellertid böra utvidgas till att omfatta även vissa fall, som icke eller åtminstone icke i främsta rummet kännetecknas av rubbning av själsverksamheten. Socialstyrelsen har föreslagit att undermå lighet, som framträtt däri att en person fört ett utpräglat asocialt liv, skall utgöra tillräcklig grund för sterilisering. Till motivering av sitt förslag har styrelsen anfört, att steriliseringslagstiftningen borde vara tillämplig på den som hemfallit åt svårt alkoholmissbruk ävensom oförbätterliga lösdrivare, starkt kriminella med flera, oavsett huruvida rubbning av själsverksamheten kan påvisas. Enligt styrelsen sammanhänger visserligen sådant höggradigt asocialt levnadssätt i stor utsträckning med psykisk undermålighet, men det är enligt styrelsen icke säkert, att själslig rubbning kan ådagaläggas hos varje person inom den ifrågavarande kategorien beträffande vilken sterilisering är önskvärd. Med anledning av styrelsens förslag vill jag förorda, att den sociala indikationen utsträckes till att omfatta även asocialt levnadssätt. Den erforderliga begränsningen av indikationen torde ernås genom att det kräves, att levnadssättet är sådant att den ifrågavarande personen prövas på grund därav vara för framtiden uppenbart olämplig att handhava vård naden om barn.
Medicinalstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke sterilisering borde få äga rum även då olämpligheten att vårda barn orsakats av kroppslig sjukdom. Såsom exempel på hithörande fall, i vilka sterilisering syntes berättigad, har styrelsen nämnt bland annat det, alt gift man lider av framskriden öppen tuberkulos eller alt endera av två makar är svårt vanför. Skälen för sterili sering i sådana fall torde emellertid vara avsevärt svagare än då olämplig heten att vårda barn härrör av psykisk rubbning eller asocialt levnadssätt. De
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
svårigheter, som genom kroppslig sjukdom eller defekt uppstå för tillfreds
ställande barnavård, äro merendels sådana att de kunna väsentligen avlägs
nas genom ekonomiska uppoffringar eller genom åtgärder från samhällets
sida. Då ekonomiskt nödläge icke ansetts tillräckligt såsom indikation för
sterilisering, har jag funnit övervägande skäl tala för att icke heller sterilise
ring medgives på grund av olämplighet att vårda barn, vilken bär sin grund
i kroppslig svaghet.
Av skäl liknande dem som nu anförts anser jag mig icke böra tillstyrka,
att, såsom befolkningskommissionen förordat, möjlighet införes till sterilise
ring på vad kommissionen betecknat såsom blandad indikation, nämligen då
i fråga om man och kvinna, som bildat familj, av hänsyn till familjens väl
färd och förhållandena i övrigt föreligga synnerliga skäl av varaktig natur lill
sterilisering. I yttrandena har förslaget om sådan indikation väckt mycket
motstånd.
Syftet med befolkningskommissionens förslag i denna del torde emeller
tid i viss mån kunna tillgodoses, därest i lagen upptagas bestämmelser örn
sterilisering på medicinsk indikation. Ingrepp av medicinska skäl är för när
varande icke underkastat någon laglig reglering. Örn lagstiftningen utvid
gas till att omfatta personer, som ej lida av rubbad själsverksamhet, men me
dicinsk indikation icke upptages, kommer medicinalstyrelsen även framgent
att sakna befogenhet att bifalla ansökan om sterilisering som icke är moti
verad av eugeniska eller sociala skäl, även örn styrelsen skulle finna sterili
sering vara påkallad av hänsyn till den ifrågavarande personens hälsa. Det
ta måste anses innebära avsevärda olägenheter i synnerhet beträffande den
såsom utsläpade mödrar betecknade kategorien, vilken befolkningskommis
sionen främst avsett med sitt förslag att tillåta sterilisering på blandad in
dikation. I icke obetydlig utsträckning förekomma nämligen fall, då hustru
genom upprepade barnsbörder — måhända i förening med missförhållanden
inom hemmet beroende på alkoholism eller annan asocialitet hos mannen -—
blivit så försvagad att sterilisering med hänsyn till hennes hälsa synes mo
tiverad för att förskona henne från nya harnsbörder, utan att likväl eugenisk
indikation eller olämplighet att vårda barn är för handen. Medicinsk indi
kation, omfattande liksom enligt abortlagen icke blott sjukdom och kropps-
fel utan även svaghet, synes sålunda kunna åberopas i de mest behjärtans-
värda av de fall, då den av befolkningskommissionen föreslagna blandade
indikationen skulle vara tillämplig. Eftersom det för närvarande ej erfordras
tillstånd för sterilisering på grund av medicinska skäl, skulle läkare visser
ligen utan stöd av lagreglerat prövningsförfarande kunna företaga sterilise
ring i dessa fall i lika stor utsträckning som om den medicinska indikatio
nen upptoges i lag, men med hänsyn till fallens svårbedömbara beskaffenhet
är det naturligt, att läkare ofta ej tilltro sig att på eget ansvar företaga in
grepp i hithörande fall. Genom att den medicinska indikationen upptages i
lagen bliva därför steriliseringsmöjligheterna säkerligen i verkligheten ut
vidgade. I betraktande av de nu berörda fallens svårbedömlighet är det ock,
såsom erfarenheten synes utvisa, knappast tillrådligt att avgörandet i dem
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
27
överlämnas åt varje enskild läkare. Det framgår av yttrandena, att såväl
medicinalstyrelsen som representanter för läkarkåren anlagt denna synpunkt.
Därmed är icke sagt, att alla hithörande fall böra läggas under ett centrali
serat prövningsförfarande. Huru förfarandet lämpligen bör anordnas skall
beröras i det följande.
Om medicinsk indikation upptages i lagen, torde den, i enlighet med vad
socialstyrelsen och medicinalstyrelsen förordat, böra liksom motsvarande in
dikation i abortlagen omfatta såväl kroppslig som psykisk sjukdom. Sterili
sering av vissa terapeutiska skäl torde emellertid böra lämnas utanför regle
ringen i lagen. Undantaget torde, såsom medicinalstyrelsen föreslagit, böra
avse ingrepp, som på grund av sjukdom i könsorganen är påkallat av tera
peutiska skäl. Frånsett sådana ingrepp torde sterilisering på medicinsk indi
kation böra ifrågakomma endast beträffande kvinna. Det torde böra ford
ras, att det på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinnan är på
kallat att hon steriliseras för att förebygga havandeskap som skulle medfö
ra fara för hennes liv eller hälsa. Med en sådan avfattning av indikationen
bbr väl ej, såsom medicinalstyrelsen förordat, enbart risk för graviditets-
psykos i och för sig tillräcklig för sterilisering. Där risken är av mera all
varlig art, torde den emellertid ha sin grund i sjukdom eller svaghet som kan
åberopas såsom indikation.
En steriliseringslagstiftning, som i enlighet med det anförda upptager euge-
nisk, social och medicinsk indikation, gör det möjligt att vid tillämpningen
taga hänsyn även till humanitära och kriminalpolitiska synpunkter. Att
upptaga särskilda indikationer för att tillgodose dessa synes därför icke er
forderligt.
I de fall, som omfattas av den nya lagstiftningen, torde prövningen, huru
vida sterilisering må ske, böra i enlighet med den förhärskande meningen i
yttrandena regelmässigt anförtros åt medicinalstyrelsen. Sterilisering på me
dicinsk indikation synes emellertid i vissa fall böra tillåtas efter ett enklare
prövningsförfarande. Det torde sålunda ej vara erforderligt att kräva medi
cinalstyrelsens medverkan för att sterilisering skall få äga rum på grund av
kroppslig sjukdom eller kroppsfel. I dessa tämligen talrika fall synes det
vara tillräckligt, att steriliseringen sker med stöd av ett skriftligt utlåtande,
vari den läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning
Konungen föreskriver, med angivande av grunden för åtgärden, förklarat för
utsättningarna för densamma vara för handen. Sådant utlåtande fordras en
ligt lagen örn avbrytande av havandeskap i de fall där det ej kräves tillstånd
av medicinalstyrelsen, och det synes nied hänsyn till det nära sambandet mel
lan indikationerna för sterilisering och för abort, vilket medför att båda in
greppen ofta böra utföras samtidigt på samma person, vara önskvärt, att la
garnas bestämmelser örn prövningsförfarandet överensstämma beträffande
ifrågavarande fall. Läkare, som känner sig tveksam huruvida sterilisering
hör företagas, kan hänskjuta avgörandet lill den centrala prövningsmyndig-
heten. En specialbestämmelse torde därutöver erfordras för det fall som av
ses i 7 § lagen örn avbrytande av havandeskap, nämligen det då abort, som
28
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
är indicerad av sjukdom eller kroppsfel hos kvinna, är brådskande och där
för må utföras av läkare utan iakttagande av eljest stadgad ordning. Om
därvid finnes grundad anledning till antagande att sjukdomen eller kroppsfe-
let skulle komma att vid nytt havandeskap medföra allvarlig fara för kvinnans
liv eller hälsa, bör den läkare som utför aborten äga att samtidigt företaga
sterilisering å kvinnan utan att inhämta medicinalstyrelsens tillstånd eller
utlåtande av annan läkare.
Däremot torde gällande lags regel, att sterilisering av sinnesslö under vis
sa förutsättningar tår företagas utan tillstånd av medicinalstyrelsen, icke
böra bibehållas. Erfarenheterna från bestämmelsens tillämpning torde ha
visat, att den icke alltid tillämpats på sätt som varit avsett och alt det för
att vinna enhetlighet i bedömandet av hithörande fall kräves att dessa hand
läggas av central myndighet. I yttrandena har förslaget att upphäva denna
särbestämmelse rönt nästan enhällig anslutning.
Med medicinalstyrelsen torde för behandling av ifrågavarande ärenden
sakkunniga böra kunna adjungeras i anslutning till den anordning, som an
vändes vid tillämpning av gällande steriliseringslag och av abortlagen. Det
torde ej vara lämpligt att taga ställning till den av befolkningskommissio-
nen framförda tanken att för ändamålet tillsätta en särskild nämnd inom
styrelsen, förrän den nya lagen varit i tillämpning så lång tid att erfarenhet
vunnits rörande prövningsförfarandets art och omfattning. Ej heller anser
jag mig i nuvarande statsfinansiella läge kunna upptaga medicinalstyrelsens
önskemål, att styrelsens arbetskrafter måtte förstärkas med hänsyn till den
föreslagna utvidgningen av styrelsens arbetsuppgifter. Ett skäl att ställa sig
avvaktande till detta önskemål är även, att ehuru den ifrågavarande refor
men å ena sidan kommer alt medföra ökning av antalet steriliseringsärenden
som skola behandlas av styrelsen, den å andra sidan torde komma att i vissa
hänseenden underlätta ärendenas handläggning.
Såsom befolkningskommissionen framhållit är det för steriliseringslag-
stiftningens tillämpning av vikt, att rätt att taga initiativ till sterilisering
tillkommer personer och organ som kunna antagas ägna intresse åt uppgiften
att få till stånd sterilisering i fall där sådant ingrepp är påkallat. För att i
den mån så finnes motiverat tillgodose önskemål örn vidgad initiativrätt som
framställts av befolkningskommissionen och i vissa yttranden torde bestäm
melserna örn initiativrätt i kungörelsen den 2 november 1934 med tillämp-
ningsföreskrifter till steriliseringslagen böra underkastas omprövning.
I enlighet med de grunder, för vilka jag nu redogjort, bör enligt min
åsikt en ny lag om sterilisering komma till stånd. Jag förordar alltså, att
den nu gällande lagen den 18 maj 1934 om sterilisering av vissa sinnessjuka,
sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet utbytes mot en
lag om sterilisering, avseende ej blott såsom den nuvarande lagen sterilise
ring utan samtycke utan även sådan åtgärd med samtycke av den ifråga
varande personen. Det torde enligt den nya lagen ej längre såsom nu böra
för sterilisering utan samtycke krävas, att vederbörande är varaktigt ur
Kungl. Majlis proposition nr 13.
29
stånd att lämna samtycke till åtgärden. Däremot torde även i den nya lagen
böra upprätthållas principen, att ingen som är i stånd att giva samtycke till
sterilisering må steriliseras utan att ha lämnat sådant. Icke heller torde nå
gon bestämmelse om tvång till .sterilisering böra införas. Bland indikatio
nerna för sterilisering torde den eugeniska böra upptagas främst. Jämte
själslig sjukdom eller defekt synes i motsats till vad nu gäller även svår
artad sjukdom eller menligt lyte av kroppslig art, som kan antagas gå i arv,
böra upptagas såsom grund för sterilisering. Den sociala indikationen torde
likaledes böra något utvidgas, huvudsakligen genom att den utsträckes till
att omfatta även sådan uppenbar olämplighet att vårda barn vilken har sin
grund i asocialt levnadssätt. I lagen torde vidare, till skillnad från vad nu
gäller, böra upptagas en på visst sätt begränsad medicinsk indikation. Det
torde sålunda böra stadgas, att kvinna må steriliseras om det på grund av
sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos henne är påkallat att hon underkastas
sådan åtgärd för att förebygga havandeskap som skulle medföra fara för
hennes liv eller hälsa. Ingrepp i könsorganen, som på grund av sjukdom i
dessa organ är påkallat av terapeutiska skäl, synes emellertid böra lämnas
utanför området för den lagliga regleringen, även där ingreppet är sådant
att det orsakar sterilitet. Prövningen, huruvida sterilisering må äga rum,
torde alltjämt som regel böra förbehållas medicinalstyrelsen. Den nuvarande
bestämmelsen örn ett enklare prövningsförfarande beträffande sinnesslöa
bör upphävas. Däremot synes undantag från regeln om prövning av medi
cinalstyrelsen böra stadgas för vissa fall, då för sterilisering åberopas medi
cinsk indikation. Sterilisering på grund av kroppslig sjukdom eller kropps
fel torde sålunda böra få företagas med stöd av skriftligt utlåtande, vari den
läkare som utför ingreppet samt annan läkare i den tjänsteställning Konungen
föreskriver, med angivande av grunden för åtgärden, förklarat förutsätt
ningarna för densamma vara förhanden. Vidare torde, där havandeskap av-
brytes i sådant brådskande fall för vilket lagen om avbrytande av havande
skap stadgar en förenklad prövning, läkaren böra äga företaga sterilisering
å kvinnan, om grundad anledning finnes till antagande att sjukdom eller
kroppsfel som föranleder aborten kommer att vid nytt havandeskap med
föra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
De särskilda bestämmelserna i förslaget.
Förslaget tili lag örn sterilisering.
1—3 §§.
Rörande innehållet i dessa paragrafer torde få hänvisas till den föregåen
de redogörelsen för förslagets allmänna grunder.
4 §•
Enligt gällande steriliseringslag skall sterilisering verkställas av legitime
rad läkare och må endast ske genom ingrepp av sådant slag att i allmänhet
30
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
I)e pär te rne ris
et# feli.
skada till hälsan ej är förenad därmed. Sterilisering av sinnesslö, som före
tages utan att tillstånd till ingreppet inhämtats från medicinalstyrelsen, skall
verkställas å lasarett eller sjukstuga eller ock å annan anstalt, beträffande
vilken styrelsen medgivit att sterilisering må företagas där.
Befolkningskommissionen föreslog, beträffande sterilisering med samtycke,
i nu nämnda hänseenden allenast en bestämmelse att ingreppet skulle verk
ställas av legitimerad läkare. 1 flera yttranden över förslaget erinrades emel
lertid, att jämväl beträffande sterilisering med samtycke borde föreskrivas
att sterilisering endast finge ske genom ingrepp av sådant slag att i allmän
het skada till hälsan ej vore därmed förenad. I många yttranden, däribland
de av medicinalstyrelsen, karolinska institutet, medicinska fakulteten i Lund,
statens institut för rasbiologi och Sveriges läkarförbund avgivna, framhölls
vidare såsom önskvärt, att sterilisering blott finge företagas å därför lämpad
anstalt.
I det remitterade departementsutkastet voro båda de sålunda uttalade öns
kemålen tillgodosedda. Medicinalstyrelsen erinrade däremot allenast, att star
ka skäl syntes tala för att bestämmelsen om steriliserings företagande på
anstalt erhölle samma avfattning som den i abortlagen meddelade föreskrif
ten alt avbrytande av havandeskap skall ske å anstalt av viss beskaffenhet
och i regel av där anställd läkare. Socialstyrelsen åter gjorde gällande, att
det ej vore påkallat att sterilisering städse skulle ske å anstalt av det slag
som avsåges i abortlagen. Sterilisering utfördes nämligen genom ett operativt
ingrepp som, åtminstone i fråga om män, icke krävde nämnvärd instrumen-
tell utrustning. Till undvikande av onödiga kostnader borde därför sterili
sering av personer, intagna å alkoholistanstalt, lösdrivaranstalt, fängelse
eller annan liknande anstalt, kunna få utföras inom denna. Enligt styrelsens
mening borde dock hellre föreskriften att steriliseringen skulle ske å anstalt
helt borttagas. En sådan föreskrift vore nämligen ägnad att avhålla dem,
som ej redan förut vistades å anstalt, från sterilisering, emedan intagning å
anstalt medförde tidsförlust och kostnad samt därtill kunde befaras äventyra
den anonymitet som patienten hade rätt att kräva.
Med hänsyn till vad socialstyrelsen sålunda anfört har beträffande ste
rilisering av man, vilken sker genom en enkel och ofarlig operation, endast
föreskrivits att ingreppet skall utföras av legitimerad läkare. Sterilisering
av kvinna åter, som erfordrar en mera ingripande operation och till följd
därav kräver iakttagande av noggranna försiktighetsmått, har ansetts ej böra
få företagas annorstädes än på anstalt som är utrustad med betryggande an
ordningar. Det har därför beträffande sterilisering av kvinna upptagits sam
ma bestämmelser i ifrågavarande hänseende som de, vilka enligt abortlagen
gälla för avbrytande av havandeskap.
Emedan kastrering uttryckligen undantagits från den föreslagna lagens
tillämpningsområde, har det icke ansetts erforderligt att upptaga föreskrif
ten att sterilisering skall ske genom ingrepp som i allmänhet ej är förenat
med skada till hälsan.
31
5 §•
I redogörelsen för förslagets allmänna grunder har innehållet i denna pa
ragraf redan berörts. På förslag av medicinalstyrelsen har föreskrivits, att
läkaren skall inhämta samtycke till sterilisering av kvinnan själv, där hon
kan lämna sådant, och eljest om möjligt av anhörig till henne.
6
§•
Denna paragraf är likalydande med 5 § i gällande steriliseringslag.
V §•
Enligt gällande steriliseringslag kan medicinalstyrelsens beslut i ärende
angående sterilisering överklagas genom besvär hos Konungen.
Medicinalstyrelsen har emellertid ifrågasatt, huruvida icke denna bestäm
melse borde borttagas. Örn den bibehölles, borde den kompletteras med en
föreskrift, att sterilisering ej finge ske förrän beslutet vunnit laga kraft. Att
uppskjuta ingreppet till denna tidpunkt vore emellertid i många fall av
praktiska skäl ogenomförbart.
Den av medicinalstyrelsen framhållna omständigheten, att bestämmelse
Departements-
om rätt att överklaga styrelsens beslut i steriliseringsärende följdriktigt bor- chefen-
de medföra att besvärstidens utgång avvaktades innan ingreppet utfördes,
utgör uppenbarligen ett tungt vägande skäl mot att bibehålla den nuvarande
bestämmelsen om besvärsrätt. I många fall och i synnerhet där sterilisering
bör utföras i samband med abort skulle sådan tidsutdräkt vara i hög grad
oläglig och den skulle, när aborten ej kan uppskjutas, kunna medföra att
två ingrepp gjordes och således risken för kvinnan ökades. Då därtill kom
mer, att det för en person, som är missnöjd med att styrelsen givit tillstånd
till sterilisering å honom, icke är av större värde att kunna anföra besvär
över beslutet, eftersom ingreppet i allt fall icke kan utföras örn han ej fri
villigt underkastar sig detsamma, har rätten att överklaga styrelsens beslut
begränsats till de fall, då ansökning om tillstånd till sterilisering lämnats
utan bifall.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
8
§.
Denna paragraf motsvarar med någon formell jämkning 7 § i gällande
steriliseringslag.
9 §•
Denna paragraf skiljer sig från 8 § gällande lag allenast så till vida, som
bestämmelserna örn böters förvandling såsom numera överflödiga uteslutits.
10
§.
Paragrafen har oförändrad överflyttats från 9 § gällande lag.
32
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938
(nr 318) om avbrytande av havandeskap.
Emedan enligt den föreslagna lagen om sterilisering sådant ingrepp kan
äga rum å person som är oförmögen att lämna giltigt samtycke till ingrep
pet, oavsett huruvida oförmågan är att anse såsom varaktig, har bestäm
melsen i sista stycket om sterilisering såsom villkor för abort kunnat göras
tillämplig i alla fall med undantag av dem, där sterilisering av särskilda skäl
finnes olämplig.
I enlighet med vad i det föregående anförts lia inom justitiedepartementet
upprättats förslag till
1) lag om sterilisering; och
2) lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap.»
Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lag
förslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll (bilaga A) utvisar, måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom ut
drag av protokollet.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl
lan bifaller Hans Maj:t Konungen.
Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
33
Bilaga A.
Förslag
till
Lag
om sterilisering.
Härigenom förordnas som följer:
1 §■
Kan någon med skäl antagas komma att genom arvsanlag på avkomlingar
överföra sinnessjukdom eller sinnesslöhet eller ock svårartad sjukdom eller
menligt lyte av annat slag, eller
prövas någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubb
ning av själsverksamheten eller ock på grund av asocialt levnadssätt vara
för framtiden uppenbart olämplig att handhava vårdnaden om barn,
må han steriliseras enligt denna lag, såvida han samtyckt därtill.
Är på grund av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinna påkallat att
hon steriliseras för att förebygga havandeskap som skulle medföra fara för
hennes liv eller hälsa, må ock med hennes samtycke sterilisering enligt denna
lag företagas å henne.
Ingrepp i könsorganen, vilket på grund av sjukdom i dessa organ är på
kallat av terapeutiska skäl, må, ändå att sterilitet följer därav, företagas utan
iakttagande av vad i denna lag stadgas.
Med sterilisering förstås i denna lag icke kastrering.
2
§■
Saknar någon, som enligt denna lag må steriliseras, på grund av rubbad
själs verksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke till sådan åtgärd, må
han steriliseras ändå att han ej samtyckt därtill.
3 §•
Sterilisering må, där ej nedan annorlunda stadgas, företagas allenast efter
tillstånd av medicinalstyrelsen. Sådant tillstånd må icke lämnas för någon,
med mindre tillfälle att yttra sig, där så kan ske, beretts, örn han är underårig
den som har vårdnaden om honom, örn han är omyndigförklarad hans för
myndare, örn han är gift hans make samt om haji är intagen å allmän
anstalt dennas läkare och föreståndare.
Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 13.
3
34
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må dock på grund av kroppslig
sjukdom eller kroppsfel sterilisering enligt 1 § andra stycket företagas med
stöd av skriftligt utlåtande, vari den läkare som utför ingreppet samt annan
läkare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, med angivande av grunden
för åtgärden, förklarat förutsättningarna för densamma vara för handen.
4 §•
Sterilisering av kvinna skall utföras å lasarett, därmed jämförlig allmän
anstalt eller sjukstuga av där anställd läkare. Utan hinder härav må me
dicinalstyrelsen, där styrelsen så prövar erforderligt, medgiva viss läkare att
utföra sådan åtgärd å anstalt som nyss är sagt eller å annan anstalt.
Sterilisering av man skall utföras av legitimerad läkare.
5 §•
Finnes vid avbrytande av havandeskap enligt 7 § lagen den 17 juni 1938
om sådant ingrepp grundad anledning till antagande, att sjukdom eller kropps
fel som föranleder ingreppet kommer att vid nytt havandeskap medföra
allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa, må den läkare, som utför ingreppet,
samtidigt å kvinnan företaga sterilisering utan hinder av vad ovan i denna
lag sägs, dock ej utan hennes samtycke där hon är i stånd att lämna giltigt
sådant. Är hon icke i stånd därtill, skall läkaren, örn så kan ske utan menligt
dröjsmål, inhämta samtycke av anhörig till henne.
6
§•
Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning med
sterilisering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt mål
yppa något av vad därvid förekommit.
7 §•
över medicinalstyrelsens beslut, varigenom tillstånd till sterilisering väg
rats, må besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen
från den då beslutet meddelades.
I övrigt må medicinalstyrelsens beslut enligt denna lag ej överklagas.
8
§•
överträder någon vad i denna lag stadgas och är ej förseelsen eljest be
lagd med straff, dömes till dagsböter.
9 §•
Förseelse mot vad i 6 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den
ej äv målsägande angives till åtal.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan.
10
§.
Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941, då lagen den 18 maj 1934 om
sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad
själsverksamhet upphör att gälla.
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
35
Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
om avbrytande av havandeskap.
Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 17 juni 1938 om avbrytande av
havandeskap skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:
2
§•
Har kvinnan------- — till åtal.
Avbrytande av------------ tala därför.
Havandeskap må ej avbrytas på grund av arvsanlag hos kvinnan, varom
i 1 § 3. förmäles, med mindre jämväl sterilisering å henne företages, utan så
är att sådan åtgärd av särskilda skäl finnes olämplig.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.
36
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Bilaga B.
Utkast
till
Lag
om sterilisering.
Härigenom förordnas som följer:
1 8-
Rån någon med skäl antagas komma att på avkomlingar överföra sinnes
sjukdom, sinnesslöhet eller betydande sjukdom eller lyte av annat slag, eller
prövas någon på grund av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan rubbning
av själsverksamheten för framtiden uppenbart olämplig att handhava vård
naden om barn, må han steriliseras enligt denna lag, örn han samtycker
därtill.
Är någon, som enligt första stycket må steriliseras, på grund av sin rub
bade själsverksamhet varaktigt ur stånd att lämna giltigt samtycke till så
dan åtgärd, må sterilisering enligt denna lag företagas å honom ändå att han
ej samtyckt därtill.
Jämväl den, som lider av kroppslig sjukdom, fel eller svaghet av sådan
beskaffenhet att sterilisering finnes påkallad med hänsyn till hans hälsa,
må steriliseras enligt denna lag, dock ej utan eget samtycke därest han är
i stånd att lämna giltigt sådant.
Med sterilisering förstås i denna lag icke kastrering och ej heller sådant
ingrepp i könsorganen av beskaffenhet att medföra sterilitet, som är påkal
lat av terapeutiska skäl.
2
§.
Sterilisering må företagas allenast efter tillstånd av medicinalstyrelsen. Så
dant tillstånd må ej lämnas för någon, med mindre tillfälle att yttra sig, där
så ske kan, bereus, örn han är underårig den som har vårdnaden örn honom,
om han är omyndigförklarad hans förmyndare, örn han är gift hans make
samt om han är intagen å allmän anstalt dennas läkare och föreståndare.
Utan hinder av vad i första stycket sägs må sterilisering enligt 1 § tredje
stycket på grund av kroppslig sjukdom eller kroppsfel företagas med stöd
av skriftligt utlåtande, vari den läkare som utför ingreppet samt annan lä
kare i den tjänsteställning Konungen föreskriver, med angivande av grun
den för åtgärden, förklarat förutsättningarna för densamma vara för handen.
3 §.
Sterilisering skall utföras av legitimerad läkare å lasarett eller därmed
jämförlig allmän anstalt eller å sjukstuga eller ock å annan anstalt som me
dicinalstyrelsen godkänt för ändamålet och må endast ske genom ingrepp
av sådant slag att i allmänhet skada till hälsan ej är därmed förenad.
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
37
4 §.
Finnes vid avbrytande av havandeskap enligt 7 § lagen den 17 juni 1938 om sådant ingrepp grundad anledning till antagande, att sjukdom eller kroppsfel som föranleder ingreppet kommer att vid nytt havandeskap med föra allvarlig fara för kvinnans liv eller hälsa, må den läkare, som utför in greppet, samtidigt å kvinnan företaga sterilisering utan hinder av vad ovan i denna lag sägs.
5 §.
Läkare eller annan, som å tjänstens vägnar eller eljest tagit befattning med sterilisering eller med ärende angående sådan åtgärd, må ej i oträngt mål yppa något av vad därvid förekommit.
6
§.
över medicinalstyrelsens beslut i ärende angående sterilisering må besvär anföras hos Konungen före klockan tolv å tjugonde dagen från den då be slutet meddelades.
7 §•
Överträder eller åsidosätter någon vad i denna lag stadgas och är ej för seelsen eljest med straff belagd, dömes till dagsböter.
8
§.
Förseelse mot vad i 5 § stadgas må ej åtalas av allmän åklagare, där den ej av målsägande angives till åtal.
Böter som ådömas enligt denna lag tillfalla kronan. Saknas tillgång till böternas gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.
9 §.
Konungen äger meddela erforderliga bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1941, vilken dag lagen den 18 maj 1934 örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av rubbad själsverksamhet upphör att gälla.
38
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 29 no
vember 1940.
Närvarande:
justitieråden Forssman,
Bellinder,
regeringsrådet Lundevall,
justitierådet Sterzel.
Enligt lagrådet den 12 november 1940 tillhandakommet utdrag av proto
koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 25 oktober 1940, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in
hämtas över upprättade förslag till
1) lag om sterilisering; och
2) lag cmgående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318)
örn avbrytande av havandeskap.
Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredra
gits av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet revisionssekreteraren
Ivar Strahl.
Förslaget till lag om sterilisering.
Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet:
1 §•
I första stycket av paragrafen upptages såsom grund för sterilisering även
svårartad sjukdom eller menligt lyte av kroppslig art som kan antagas gå
i arv. Då sjukdom och lyte böra i förevarande hänseende likställas, före
slås, att uttrycket menligt lyte, såsom för svagt, utbytes mot svårt lyte.
Enligt andra stycket skall sterilisering kunna företagas, om det på grund
av sjukdom, kroppsfel eller svaghet hos kvinna är påkallat att hon sterili
seras för att förebygga havandeskap, som skulle medföra fara för hennes
liv eller hälsa. Med hänsyn till indikationens delvis ganska obestämda inne
börd torde det vara nödigt att skärpa fordran på graden av den fara, vartill
hänsyn må tagas. Lagrådet hemställer fördenskull, att ordet fara ersättes
med uttrycket allvarlig fara. Härigenom vinnes ock överensstämmelse med
stadgandet i 1 § 1. lagen örn avbrytande av havandeskap.
39
3 §.
Avfattningen av andra stycket lärer med erforderlig tydlighet utmärka, att
det endast är vid fall av kroppslig sjukdom eller kroppsfel hos kvinna som
sterilisering kan ske utan tillstånd av medicinalstyrelsen. Innan sterilisering
företages på grund av svaghet eller själssjukdom, skall således dylikt tillstånd
alltid inhämtas.
Enligt 4 § lagen örn avbrytande av havandeskap får sådan åtgärd, örn
kvinnan på grund av rubbad själsverksamhet saknar förmåga att lämna
giltigt samtycke därtill, företagas endast efter prövning av medicinalstyrelsen.
Motsvarande regel torde vara avsedd att gälla även i fråga om sterilisering.
Den i andra stycket av förevarande paragraf intagna hänvisningen till 1 §
andra stycket i lagförslaget synes dock, i betraktande av det inbördes förhål
landet mellan 1 och 2 §§, icke giva klart uttryck häråt. Lagrådet hemställer
därför, att lagtexten i detta stycke måne i angivna hänseende förtydligas.
5 §•
Denna paragraf giver läkare i vissa fall befogenhet att i samband med
avbrytande av havandeskap företaga sterilisering av kvinna i annan ord
ning än i 3 § sägs. Såsom villkor härför stadgas att kvinnan skall till åt
gärden lämna sitt samtycke, där hon är i stånd att lämna giltigt sådant,
men att i annat fall läkaren skall, örn så kan ske utan menligt dröjsmål, in
hämta samtycke av anhörig till kvinnan. I paragrafen angives icke närma
re till vilken person läkaren har att hänvända sig för inhämtande av sådant
samtycke. Det torde emellertid ligga i sakens natur, att härvid i första hand
bör ifrågakomma, örn kvinnan är gift hennes make och örn hon är underårig
den som har vårdnaden om henne. En erinran härom bör måhända läm
nas i de tillämpningsföreskrifter, som enligt 10 § skola utfärdas av Konungen.
7 §•
Rätt att överklaga beslut, varigenom medicinalstyrelsen meddelat tillstånd
till sterilisering, torde, såsom i remissprotokollet framhållits, i många fall
och i synnerhet där sterilisering bör ske i samband med avbrytande av ha
vandeskap kunna föranleda olägligt dröjsmål med ingreppets verkställande
eller rent av omöjliggöra detsamma. Det vöre visserligen tänkbart, att åt
medicinalstyrelsen inrymdes befogenhet att i brådskande fall förordna, att
beslutet linge omedelbart verkställas, men delia skulle i sin ordning medfö
ra, att besvärsrätten måste begränsas i ej oväsentlig utsträckning. Skäl av
dylik art kunna väl ej anföras mot klagorätt över beslut, varigenom medici
nalstyrelsen vägrat tillstånd till sterilisering. Å andra sidan må framhållas,
att här icke föreligger något egentligt behov av klagorätt, då dylikt beslut
ej är för framtiden bindande och frågan alltså kan när som helst ånyo un
derställas medicinalstyrelsen.
Prövningen av frågor rörande sterilisering äro av huvudsakligen medi
cinsk art och det torde, såsom av föredragande departementschefens ydran-
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
40
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
de framgår, komma att sörjas för att vid hithörande ärendens behandling
inom medicinalstyrelsen erforderlig sakkunskap är att tillgå. Med hänsyn
härtill synes det icke möta några allvarligare betänkligheter att, liksom re
dan är fallet i frågor om avbrytande av havandeskap, överlämna det slutli
ga avgörandet till medicinalstyrelsen. I och för sig är det även önskvärt att
samma fullföljdsregler gälla i ärenden om sterilisering som i ärenden röran
de avbrytande av havandeskap, då frågorna härom äro ganska närstående
och i vissa fall skola behandlas i ett sammanhang.
På grund av vad sålunda anförts hemställer lagrådet, att i paragrafen i
stället för de föreslagna bestämmelserna upptages stadgande att över medi
cinalstyrelsens beslut i ärende angående sterilisering klagan ej må föras.
Därest denna hemställan bifalles, kommer stadgandet i 2 § 17 :o) regerings-
rättslagen såvitt angår mål om sterilisering att bliva överflödigt.
8
§•
Enligt 8 §, som motsvarar 7 § i gällande steriliseringslag, kan överträdelse
av den föreslagna lagens föreskrifter icke föranleda strängare straff än dags
böter, där ej förseelsen eljest är belagd med straff. Anledningen lill att man
ansett sig kunna stanna vid en så lindrig straffskala är uppenbarligen fram
för allt den, att vissa fall av rättsstridig sterilisering kunna bliva att bedöma
enligt 14 kapitlet strafflagen.
Även utanför det område som träffas av bestämmelserna i nämnda kapitel
kunna emellertid, särskilt då nu steriliseringsbestämmelserna skola avse även
rättskapabla personer, förekomma fall av den allvarliga beskaffenhet att en
tillämpning av frihetsstraff är på sin plats. Såsom exempel kan anföras att
någon steriliserat ett flertal personer, visserligen med deras samtycke men
utan inhämtande av medicinalstyrelsens tillstånd, där sådant erfordrats.
Även om det ej kan fastslås att sterilisering verkställts utan giltig indikation,
är det påtagligt att ett dylikt åsidosättande av lagens kontrollföreskrifter in
nebär en förseelse av betänklig art. Likväl skulle enligt förslaget endast bö
ter kunna ådömas. Behov torde därför förefinnas att i straffskalan upptaga
även frihetsstraff.
Vidare synes själva bröttsbeskrivningen vara i behov av viss komplette
ring. Med hänsyn till den stora betydelse, som i ärenden av detta slag mås
te tillmätas uppgifter av läkare eller andra personer, torde i steriliserings
lagen — liksom redan skett i 12 och 13 §§ lagen om avbrytande av havan
deskap — straff böra stadgas för den som mot bättre vetande till myndighet
eller läkare lämnar falsk utsaga.
Samtliga förseelser mot lagen synas lämpligen kunna hänföras under en
för paragrafen i dess helhet gemensam straffskala av dagsböter eller fängel
se i högst ett år. Inom denna ram torde de olika graderna av brottslighet
kunna vinna nödigt beaktande. Om paragrafen inledes med det praktiska
huvudfallet att någon verkställer sterilisering i strid med lagen, återstår av
de förseelser paragrafen bör avse, jämte lämnandet av falska uppgifter, en
dast kränkande av tystnadsplikten. Det i förslaget angivna förbehållet att
Kungl. Maj:ts proposition nr 13.
41
förseelsen ej eljest är belagd med straff bör, om fängelse införes i straffska
lan, begränsas till det fall att förseelsen ej eljest är belagd med strängare
straff. Förbehållet, som för sin tillämplighet förutsätter att de olika straffen
äro jämförbara, torde ej göra steriliseringslagens straffbestämmelse otillämp
lig för den händelse gärningen tillika enligt 25 kapitlet strafflagen kan för
anleda suspension eller avsättning. Tillräcklig anledning torde ock saknas
att från frihetsstraff undantaga en tjänsteläkare i fall då annan läkare är
underkastad sådant straff.
Lagrådet hemställer på de ovan anförda skälen, att 8 § erhåller sådan ly
delse att den som verkställer sterilisering i strid med denna lag eller mot
bättre vetande till myndighet eller läkare avgiver falsk utsaga i ärende an
gående sterilisering eller överträder vad i 6 § stadgas dömes, där ej förseel
sen eljest är belagd med strängare straff, till dagsböter eller fängelse i högst
ett år.
.
Om denna hemställan bifalles, torde den i 3 § lagen den 21 september 1915
om behörighet att utöva läkarkonsten förekommande uppräkningen av lag
rum böra fullständigas genom omnämnande av 8 § i förevarande lag.
Förslaget till lag angående ändrad lydelse av"2 § lagen om
avbrytande av havandeskap.
Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.
Ur protokollet:
G. Lindencrona.
Itihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 13.
4
42
Kungl. Maj.ts proposition nr 13.
Utdrog av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in
för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 december 19)0.
Närvarande:
Statsministern
Hansson,
ministern för utrikes ärendena
Gunther,
statsråden
Fehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander.
Efter gemensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, stats rådet Bergquist, anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet West man, lagrådets den 29 november 1940 avgivna utlåtande över de den 25 oktober 1940 till lagrådet remitterade förslagen till lag om sterilisering och lag angående ändrad lydelse av 2 § lagen den 17 juni 1938 (nr 318) om av brytande av havandeskap.
Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden: »1 förslaget till lag om sterilisering ha de ändringar vidtagits, örn vilka lagrådet hemställt vid 1, 3 och 8 §§.
Däremot har jag icke ansett tillräckliga skäl föreligga att genom ändring i 7 § utesluta rätten att överklaga beslut av medicinalstyrelsen, varigenom tillstånd till sterilisering vägrats. Såsom lagrådet anmärkt skulle det visser ligen icke möta allvarligare betänkligheter att överlämna det slutliga avgö randet till medicinalstyrelsen såsom skett i lagen om avbrytande av havande skap. Emellertid torde icke samma skäl till begränsning av klagorätten före ligga beträffande frågor örn sterilisering som beträffande abortfrågor, vilka av naturliga skäl kräva ett snabbt avgörande. Då sterilisering ifrågasättes med åberopande av social indikation, kunna andra synpunkter än de rent medicinska träda i förgrunden vid prövningen. Aven med hänsyn till sådana fall då offentlig myndighet påyrkat sterilisering synes det finnas skäl att icke inskränka besvärsrätten på sätt som föreslagits.
Med anledning av den enligt lagrådets hemställan vidtagna skärpningen av straffbestämmelsen i 8 § bör, såsom lagrådet anmärkt, uppräkningen av lagrum i 3 § lagen den 21 september 1915 örn behörighet att utöva läkar- konsten fullständigas genom omnämnande av 8 § i förevarande lag, var jämte 5 § i 1915 års lag torde böra på motsvarande sätt ändras. Chefen för socialdepartementet torde komma att i annat sammanhang framlägga förslag härom.»
Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag, det förstnämnda efter ändring i angivna hänseenden, måtte jämlikt § 87 regeringsformen ge nom proposition föreläggas riksdagen till antagande.