Prop. 1941:159

Kungl. Majus proposition nr 159.

1

Nr 159.

Kungl. Alaj:ts proposition till riksdagen med förslag om

ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. in.: given Stockholms slott den

7

mars 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed

dels föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till 1) lag örn ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr 247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon;

2) lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn blodundersökning i brottmål; och

3) förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten,

dels ock inhämta riksdagens yttrande över bilagda förslag till 1) förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motorfordons­ förordningen den 23 oktober 1936 (nr 561); och

2) förordning om ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562).

GUSTAF.

Gustaf Andersson.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 159.

345 41

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

3

Förslag

till

Lag

Olli ändrad lydelse ay 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194)

om blodundersökning i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 om blodunder­ sökning i brottmål skola erhålla följande ändrade lydelse:

1

§.

Är någon------------örn brottet. Samma lag vare, örn någon med skäl misstänkes för brott mot 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

2 §.

Befogenhet att föranstalta örn tagande av blodprov tillkommer länsstyrelse, landsfogde, landsfiskal, stadsfiskal och polismästare ävensom polisintendent, som är chef för kriminalavdelning i stad, samt, där fara är i dröjsmål, polis­ man i befälsställning. I fall, som i 1 § andra stycket sägs, tillkommer samma rätt jämväl annan polisman.

Domstol äge ock i mål som där handlägges förordna örn tagande av blod­ prov.

Blodprov må----------- därtill förordnar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1941.

Förslag

till

Förordning

Olli ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22 joni 1939

(nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldig-

heten för förare av motorfordon, motorredskap och

traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten.

Härigenom förordnas, att första stycket förordningen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten, skall erhålla följande ändrade lydelse:

För skada i följd av trafik med staten tillhörigt motorfordon, motorredskap och traktortåg må staten av fordonets förare utkräva ersättning endast örn denne under färden gjort sig skyldig till brott mot 1 eller 2 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon eller örn han orsakat skadan uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet eller brukat fordonet utan lov.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

5

Om förares------------eljest återkallas. Uppstår fråga------------ varit återkallat. Har förare vid färd med motorfordon ådagalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller varit synbarligen överlastad av starka drycker eller har förare till följd av sjuk­ dom, skada eller dylikt uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon utan risk för liv eller egendom, skall polismyndighet som i 20 § 1 mom. sista stycket sägs omhändertaga körkortet i avbidan på beslut av länsstyrelse huru med körkortet skall förfaras. Körkort, som sålunda omhändertagits, skall jämte redogörelse för de skäl, som föranlett omhändertagandet, inom 48 timmar insändas till länsstyrelse, på vars prövning frågan örn körkortets återkallande ankommer; och åligger det länsstyrelsen att skyndsamt förordna, huruvida körkortet skall tills vidare återkallas eller till föraren återställas.

Visar blodundersökning å förare, som misstänkes för brott mot 1 eller

2 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon, att föraren under färden haft en alkoholkoncentration i blodet av 0.8 pro­ mille eller däröver, skall den myndighet, som det åligger att förbereda talan mot föraren, så snart ske kan efter erhållandet av analysbeviset omhänder­ taga förarens körkort. Körkortet skall jämte avskrift av analysbeviset snarast möjligt insändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. Länsstyrelsen har därefter att tills vidare återkalla körkortet.

I avbidan på sådant länsstyrelsens förordnande, som i femte och sjätte styckena avses, vare föraren icke berättigad att föra motorfordon.

Där återkallelse------------till länsstyrelsen. Varder, efter----------- till föraren. Varning må ej överklagas.

28 §.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den, som åsidosätter föreskrifterna i 13 § 3 mom. sista stycket, 20 § 2 mom. tredje stycket eller 21 § 1 mom. åttonde stycket eller som, där duplettkörkort ut­ färdats enligt 20 § 2 mom. fjärde stycket men ursprungligt körkort sedermera tillrättakommer, underlåter att ofördröjligen återställa duplettkörkortet till vederbörande länsstyrelse.

Till enahanda------------av polismyndighet.

Kungl. Maj:!* proposition nr 159.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Förslag

tili

Förordning

om ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936

(nr 562).

Härigenom förordnas, att 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 skall erhålla följande ändrade lydelse:

21

§.

Finner polisman skäl antaga, att förare av automobil är så påverkad av starka drycker, att han icke kan på betryggande sätt föra sitt fordon, äger polismannen förbjuda honom att föra automobilen, så ock, där förbudet icke efterkommes, hindra honom därifrån. Det åligger polismannen att så snart ske kan örn åtgärden underrätta sin närmaste överordnade.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

4

Utdrag av protokollet över komrnunikationsärenden, hållet

inför Hans Majit Konungen i statsrådet å Stock­ holms slott den 14 februari 1941.

Närvarande: Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^ouler, S^köld, E^riksson, B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, H^osander.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler chefen för kommunikationsdepartementet, statsrådet Andersson, fråga örn ändrad lagstiftning angående s. k. rattfylleri m. m.

Föredraganden anför: I 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motor­ fordon stadgas straff för den, som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar. Straffet utgör fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter, dock ej under tio.

I skrivelse till Konungen den 31 december 1938 anförde riksdagens justitie­ ombudsman, att ifrågavarande stadgande gåve anledning till vissa erinringar. Sålunda hade, framhöll justitieombudsmannen bland annat, mot det i lagen använda uttrycket »så påverkad av starka drycker att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar», framförts den anmärkningen, att formuleringen vore alltför svävande för att giva erforderliga hållpunkter för en tydlig gränsdragning mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan vid förande av motorfordon, vilket kunde leda till godtycke och bristande enhet­ lighet vid bestämmelsens tillämpning. Huruvida dessa farhågor i någon avse­ värd grad bekräftats vore självfallet ej lätt att med visshet avgöra. Så mycket syntes dock vara säkert, att få mål vore förenade med sådana vanskligheter i bevisningsavseende som vissa mål angående ansvar för rattfylleri. Bevis­ materialet, som domstolen hade att bygga på, utgjordes av blodprovet, resul­ tatet av läkareundersökningen, och vittnesmål. I de fall, då blodprovet visade en hög alkoholhalt men den undersökande läkaren och i målet hörda vittnen funnit den tilltalade icke märkbart påverkad, vore målets utgång oberäknelig. En domare kunde nämligen vara böjd för att tillerkänna vitsord åt läkarens och vittnenas på gjorda iakttagelser grundade omdöme, medan däremot en annan funne sig böra tillmäta den konstaterade höga alkoholhalten avgörande betydelse.

Det hade, anförde justitieombudsmannen vidare, givetvis ej varit lagstif­ tarnas avsikt att domstol skulle fälla till ansvar på lösa antaganden. Det måste föreligga omständigheter, som kunde utgöra en fast grund för anta­ gandet. Emellertid kunde det sättas i fråga örn icke domstolarna härutinnan ställde fordringarna alltför högt. I betraktande av dessa och andra omstän­

9

påföljd av rattfylleri. Dessutom lämnas statistiska uppgifter örn alkohol­ halten i blodet hos de motorförare, som under åren 1938 och 1939 dömts eller endast misstänkts för rattfylleri. För närmare uppgifter angående de sålunda berörda ämnena må hänvisas till betänkandet.

I fråga örn grunderna för en reformerad lagstiftning erinrar utrednings­ mannen till en början örn den vid olika tillfällen framförda anmärkningen, att gränsdragningen i gällande lag mellan straffbar och straffri alkoholpå­ verkan kan erbjuda stora svårigheter. Härom anför utredningsmannen följande:

Till grund för sitt avgörande har domstolen — bortsett från den tilltalades erkännande — tre bevismedel: vittnesutsagor, den kliniska undersökningen jämte läkarens därå grundade omdöme örn den tilltalades berusningsgrad samt resultatet av blodprovsundersökningen. Örn samtliga dessa bevismedel visa hän på friande eller fällande dom, kan domstolens uppgift vara för­ hållandevis enkel. Örn däremot bevismedlen ge resultat, som strida mot var­ andra, är läget ett annat. I dessa icke sällsynta fall blir målets utgång bero­ ende på huru domstolen uppskattar det inbördes värdet av de olika bevis­ medlen. Avgörande blir framför allt vilken betydelse domaren vill tillmäta den konstaterade blodalkoholhalten. Även om en uppsats i Festskrift tillägnad Erik Marks von Wurtemberg den 11 maj 1931 i detta avseende givit praxis värdefull ledning, så bestyrker dock erfarenheten, att någon enhetlig upp­ fattning icke råder i denna fråga.

Denna svårighet att draga gränsen mellan straffbar och straffri alkohol­ påverkan kan lätt leda till att motorförare, som bort drabbas av näpst, gå fria från straff. Särskilt med hänsyn till att normalstraffet för rattfylleri är fängelse, ligger det för domaren nära till hands att i tveksamma fall tillämpa den gamla regeln att hellre fria än fälla. Detta kan lia till följd att en motor­ förare, beträffande vilken det icke kan styrkas, att han saknat nödigt herra­ välde över sina handlingar men som dock är överbevisad örn att hava varit i något högre grad spritpåverkad och alltså enligt allmänna rättsmedvetandet bort hava straff för sitt handlande, helt undgår varje reaktion från sam­ hällets sida.

Någon gång har den meningen framförts, att svårigheten att draga gränsen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan skulle medföra, att personer, som bort frikännas, fälldes till straff. Särskilt i de fall, då blodprov icke tagits, skulle domstolarna vara benägna att taga alltför stor hänsyn till ut­ sagor av åklagarevittnen, som allför villigt utfunne symtom på alkoholpå­ verkan. Det är givetvis mycket vanskligt att avgöra örn så skett, men erfaren­ heten synes giva vid handen att domstolarnas bedömande genomsnittligt sett snarare varit för milt än för strängt.

Utredningsmannen anför härefter, att lagstiftningens effektivitet vidare minskas därigenom, att brottsbestämningen i viss mån lämnar åt förarens eget omdöme att vid det kritiska tillfället avgöra, örn han är lämplig att föra motorfordon eller ej. Utredningsmannen yttrar härom:

Det blir på föraren själv som det i första hand ankommer att pröva om den förtärda spritmängden berövat honom nödigt herravälde över hans handlingar, och med den avtrubbning av omdömet, som spritförtäringen är ägnad att med­ föra, utfaller hans prövning oftast så, att han finner sig kunna föra sitt fordon, även då han objektivt sett måste anses uppenbarligen olämplig där­ till. Nästan undantagslöst möter i dessa mål på domarens fråga, varför den

Kungl. Majus proposition nr 159.

Kungl. Majda proposition nr 159.

11

regel om sådan gräns måste i lagen bibehållas en allmän brottsbestämning av typ, motsvarande den nu gällande.

Det är nämligen uppenbart, att i fortsättningen som hittills blodprov icke kommer att tagas vid alla fall av rattfylleri. Även örn en lagstiftning, som byggde på en blodalkoholgräns såsom avgörande för straffbarheten, skulle medföra att blodprov toges i.betydligt större utsträckning än vad nu är fallet, så komma dock alltid situationer att uppstå, då tagande av blodprov vore meningslöst. Detta gäller exempelvis tillfällen, då den felande avlägsnat sig innan prov kunnat tagas eller då brottet upptäckts först efter någon tid.

Bn regelkombination av fällande blodalkoholgräns och en allmän brotts­ bestämning, liknande den nu gällande, skulle emellertid vara att föredraga framför en lagstiftning, innefattande endast en allmän brottsbestämning. I de fall, där svarandens blodalkoholhalt överstigit den tillåtna, skulle näm­ ligen svårighet ej möta för domstolarna att draga gränsen mellan straffri och straffbar alkoholpåverkan. Och vidare skulle det icke i samma utsträckning som hittills lämnas åt den enskilde motorförarens egen prövning att avgöra, örn han vore lämplig att föra sitt fordon. Med hjälp av kända fakta örn den inverkan, som förtäring av bestämda kvantiteter alkohol i regel har på alkoholhalten i blodet, skulle föraren kunna avgöra, när alkoholhalten i hans blod hotade att överstiga den tillåtna. En sådan lagregel måste därför på ett helt annat sätt än den nu gällande vara ägnad att förekomma onykterhet vid förande av motorfordon.

Fråga är under sådana förhållanden, örn det ur kemiska eller andra syn­ punkter möter hinder att i lag fastställa en fällande blodalkoholgräns. Be­ träffande tillförlitligheten ur kemisk synpunkt av den Widmarkska metoden för bestämmande av blodets alkoholhalt synas numera några egentliga in­ vändningar icke vara att vänta. Ej heller torde hinder möta på grund av den omständigheten, att det med utgångspunkt från blodalkoholhalten är vanskligt att draga någorlunda bestämda slutsatser örn den undersöktes alkoholpå­ verkan. Det förhåller sig visserligen så, att olika personer besitta olika mot­ ståndskraft mot alkoholens verkningar och att samma alkoholkoncentration vid skilda tillfällen kan medföra olika grad av påverkan hos en och samma person, men dessa variationer äro enligt uttalanden av sakkunniga icke så vittgående, att de i och för sig böra vara ett hinder för att en blodalkoholgräns såsom avgörande för straffbarheten fastställes i lag.

Erågan vid vilket promilletal en sådan gränsdragning bör ske, måste givet­ vis bedömas med hänsyn till de verkningar, som enligt gjorda rön i allmän­ het åtfölja olika blodalkoholkoncentrationer. Dessutom bör uppmärksamhet ägnas åt relationen mellan blodalkoholhalt och tillämpningen av nu gällande lagstiftning mot rattfylleri.

I hittillsvarande rättspraxis har åtal i de flesta fall anställts vid alkohol­ halt över 1.5 promille. Fällande dom har också i dessa fall som regel följt. Om därför i lag fastsloges en fällande blodalkoholgräns av 1.5 promille, skulle detta för de fall, som överskrida donna gräns, innebära en i huvudsak oför­ ändrad rättstillämpning. Att ett fåtal fall, som hittills frikänts, skulle falla under lagens presumtion, torde knappast vara ägnat att väcka invändning örn hänsyn tages till de tämligen avsevärda spritmängder, som genomsnittligt sett måste ha förtärts för att en alkoholkoncentration av 1.5 promille skall uppnås. En man på 80 kilogram har sålunda vid en alkoholkoncentration i blodet av 1.5 promille i genomsnitt en absolut alkoholmängd i organismen motsvarande 25 centiliter 40-volymprocentig sprit. Allmän erfarenhet torde bestyrka, att det måste anses rimligt att i sådana och närstående fall för­ bjuda förande av motorfordon.

Från olika håll har emellertid ifrågasatts att straffbarhetsgränsen skulle dragas vid ett betydligt lägre promilletal än 1.6. Sålunda har medicinal­ styrelsen i sitt yttrande över justitieombudsmannens skrivelse i ämnet uttalat sig till förmån för en fällande blodalkoholgräns av 0.5 promille. I Norge bär också, som tidigare framhållits, en sådan regel lagfästs. Vid blodalkohol- halter under 1 promille har efter nu gällande lag åtal i de allra flesta fall icke följt. I de fall, där åtal skett, har domen ofta varit friande. Vidare kan nämnas, att en man vägande 80 kilogram vid en alkoholkoncentration i blodet av 0.5 promille i genomsnitt äger en absolut alkoholmängd i organismen motsvarande icke fullt 10 centiliter 40-volymprocentig sprit. Dessa förhål­ landen, sedda i sammanhang med de folkpsykologiska faktorer som ovan berörts i fråga örn kravet på helnykterhet för motorförare, synas giva vid handen, att tiden ännu icke är mogen för att i och för sig kriminalisera fram­ förande av motorfordon (och traktortåg) vid alkoholkoncentrationer under 1 promille. Den norska lagstiftningen synes icke kunna åberopas som stöd för att en motsvarande lagstiftning icke skulle mötas av allvarligare invändningar i Sverige. Även i Norge har det icke saknats röster, som funnit lagstiftningen mot rattfylleri för sträng. Och det måste vidare beaktas, att de folkpsyko­ logiska förhållandena -— särskilt i avseende å alkoholfrågor -—- icke äro fullt likartade i Norge och i vårt land.

Även tanken att draga straffbarhetsgränsen vid t. ex. 1 promille kan möta betänkligheter. Enligt uppgifter om nuvarande rättspraxis har sålunda i gruppen l.oi— l.öo promille åtal i stort antal fall icke anställts. En relativt stor del av de anställda åtalen har därjämte ogillats. Örn därför straffbar­ hetsgränsen sattes vid 1 promille, skulle detta innebära en väsentlig skärp­ ning i jämförelse med nu gällande lagstiftning. Åtskilliga fall, som nu icke bestraffas, skulle föras in på det straffbaras område.

Skäl saknas dock icke för att verkställa en sådan skärpning. En man av 80 kilograms vikt måste, för att uppnå en blodalkoholkoncentration av l.o promille, lia en absolut alkoholmängd motsvarande 15—20 centiliter 40-volvm- procentig sprit i organismen. Det kan uppenbarligen icke i någon mån anses stötande att förbjuda den, som förtärt en så stor kvantitet spritdrycker, att föra motorfordon. Det omdömet synes även berättigat, att de allra flesta personer efter en sådan alkoholkonsumtion äro olämpliga såsom motorförare.

Det torde dock med fog kunna påstås, att en eller annan också vid en alkoholkoncentration, som överstiger 1 promille, kör sitt fordon med samma säkerhet som i fullt nyktert tillstånd. En fällande blodalkoholgräns av 1 promille skulle därför kunna drabba en motorförare, som icke är så påverkad av alkohol, att han, enligt vad allmän erfarenhet giver vid handen, är olämp­ lig såsom förare.

Det kan ur vissa synpunkter anses betänkligt att införa en lagstiftning, som på detta sätt skulle drabba åtskilliga förare, som för närvarande ej drab­ bas av straff. Betänkligheterna synas dock böra vika med hänsyn till att samhällets intresse av en effektiv repression mot rattfylleriet måste anses vara betydligt mera berättigat än den enskilde motorförarens intresse att få framföra sitt fordon, även då han förtärt rusdrycker. Till detta övervägande måste dock knytas det förbehållet, att straffet för en motorförare, som vid framförande av sitt fordon visserligen haft en alkoholhalt i blodet över­ stigande 1 promille men likväl icke varit så påverkad, att han kunde anses direkt olämplig som förare, skulle kunna utgöra böter. En straffbestämmelse, som i förevarande fall stadgade fängelsestraff som den normala påföljden, skulle säkerligen sakna stöd i rättsmedvetandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

13

I anslutning till vad sålunda anförts har utredningsmannen utarbetat ett förslag till ny lydelse av 1 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brott vid förande av motorfordon. Förslaget är av följande innehåll:

»Den som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg varit så påverkad av starka drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet, straffes med fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, med dagsböter, dock ej under tio.

Hade föraren en alkoholkoncentration i blodet av 1.5 promille eller där­ över, skall han alltid anses hava varit så påverkad av starka drycker som i första stycket avses.

Är det ej styrkt, att föraren varit så påverkad som i första stycket sägs, men uppgick alkoholkoncentrationen i hans blod till l.o men ej till 1.5 pro­ mille, skall han straffas med fängelse i högst sex månader eller dagsböter, dock ej under tio.»

Örn första stycket av förslaget anför utredningsmannen följande: * Uttrycket »att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet» ersätter lagens formulering »att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar». Mot uttrycket »kan antagas» etc. har stundom invänts, att det skulle lämna alltför stort utrymme åt den enskilde domarens uppfattning, varigenom fara skulle kunna uppstå för rättsosäkerhet och godtycke. Dessa farhågor synas icke ha besannats, utan stadgandet torde i rättstillämpningen ha tolkats som örn dess lydelse varit t. ex. »har motorförare objektivt sett varit olämplig såsom förare» etc. Den föreslagna lydelsen anknyter till denna tolkning och torde därjämte undanröja sådana betänkligheter, som enligt vad nyss sagts kunna möta formuleringen i gällande lag.

Örn tredje stycket anföres: En överträdelse av detta stadgande vore i viss mån att betrakta som en förseelse mot god ordning, och böter skulle kunna ådömas även när förmild­ rande omständigheter icke förelåge. Vidare har med hänsyn till förseelsens art sträffmaximum något sänkts i jämförelse med straffet för ordinärt ratt­ fylleri. Av förslagets avfattning framgår, att en förare, som har en alkohol- halt av 1—1.5 promille men visas hava varit så påverkad, att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet, skall straffas enligt den strängare straff­ skalan i första stycket. Detsamma kommer uppenbarligen att gälla även den, vars alkoholhalt understiger 1 promille men ändock visas hava varit så på­ verkad som i första stycket sägs.

.Efter att hava framhållit, att vid tillämpning av de föreslagna stadgandena nödig hänsyn finge tagas till de fel, som kunde uppstå vid analysen av blod- prov, fortsätter utredningsmannen:

I ett avseende kan det av utredningsmannen sålunda förordade förslaget giva anledning till bevissvårigheter, som icke förefinnas vid tillämpningen av gällande lag. Det förhåller sig ju så, att blodprov å föraren icke kan tagas just vid det tillfälle, då han för sitt fordon, utan först någon tid därefter. Blodprovsundersölcningens resultat angiver sålunda icke blodalko­ holkoncentrationen vid själva förandet, alltså det tillfälle som är av rättslig betydelse, utan vid ett senare tillfälle. I det övervägande antalet fall saknar denna differens betydelse; har blodprov tagits kort tid efter färdens av­ slutande, och visar undersökningens resultat icke ett promilletal, som ligger

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

mycket nära något av de kritiska talen l.o eller 1.5 promille, blir domstolens uppgift icke försvårad. Annorlunda ställer sig emellertid saken i fall som t. ex. följande: blodprov har tagits en timme efter det förandet av motorfordon ägt rum, och blodprovet visar en alkoholhalt av 1.4 ⁵ promille. Åklagaren kan då yrka ansvar jämlikt lagens 1 § andra stycket med den motiveringen att, enär blodalkoholhalten i genomsnitt faller med en hastighet av 0.15 promille i timmen, svaranden hade 1.6 0 promille alkohol i blodet, då han förde sitt fordon. Mot denna uppgift kan svaranden exempelvis invända, att hans sprit­ förtäring ägt rum vid en så sen tidpunkt, att alkoholkurvan i hans blod ännu vid provtagningen befann sig i stigande.

Det är uppenbart, att domstolens uppgift i sådana och liknande fall kan bli vansklig. Fallen torde emellertid, som redan framhållits, komma att utgöra endast en ringa del av hela antalet mål. Med hänsyn till stadgandet i 1 § första stycket kan man vidare räkna med att, även örn beräkningar sådana som de förutnämnda göras, de egentliga rattfylleristerna alltid komma att bestraffas.

^Utredningsmannen anför därefter, att vid ändring av 1 § i 1934 års lag vissa ändringar torde böra verkställas jämväl i 2 och 5 §§ av samma lag samt i 1 § andra stycket lagen den 31 maj 1934 örn blodundersökning i brottmål,

21 § 1 mom. första stycket motorfordonsförordningen samt 21 § vägtrafik­ stadgan. Utredningsmannen yttrar härom:

I 2 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motor­ fordon stadgas bland annat, att där någon vid förande av fordon, som avses i 1 § samma lag, varit så påverkad av starka drycker, som där sägs, och där­ vid ådgalagt grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom, skall han dömas till fängelse eller straffarbete i högst ett år. I och med uppställandet av två brottstyper i lagens första paragraf uppstår frågan örn hänvisningen från 2 § till 1 § i lagen — uttrycket »så påverkad av starka drycker, som där sägs» — skall omfatta även den ny­ tillkomna brottstypen. Enligt utredningsmannens uppfattning bör så vara fallet. I syfte att giva ett tydligt uttryck för denna mening föreslås en mindre ändring i 2 § lagen den 7 juni 1934. I 5 § har företagits en formell ändring, betingad av den nya lagstiftningen örn verkställighet av bötesstraff.

I 1 § andra stycket lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn blodundersökning i brottmål föreskrives, att blodprov må tagas å den, som med skäl miss- tänkes hava fört motorfordon eller traktortåg så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar. Denna föreskrift bör givetvis utsträckas till att omfatta även sådana fall, då det visserligen icke kan antagas, att föraren på grund av alkoholpåverkan är ur stånd att på betryggande sätt föra sitt fordon, men det däremot är sanno­ likt att alkoholkoncentrationen i hans blod överstiger 1 promille. Utrednings­ mannen framlägger förslag till sådan ändring.

Även i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen behandlas det fall, att förare vid färd med motorfordon eller traktortåg varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar. Det föreskrives i detta moment att körkortet i sådant fall skall fråntagas föraren med rätt för honom att efter viss tid, minst sex månader och högst två år, få frågan örn återbekommande av rätten att vara förare upptagen till pröv­ ning. Skäl synas icke föreligga att med avseende å de i författningen givna reglerna om körkortsindragning göra skillnad mellan de egentliga ratt­ fylleristerna och de personer, som straffas allenast därför, att de vid för hög

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

15

blodalkoholhalt framfört motorfordon eller traktortåg. Föreskrifterna i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen örn indragning av körkort synas därför böra omfatta även dessa sistnämnda förare. Utredningsmannen framlägger därför förslag till härför erforderliga ändringar av detta moment.

Uppmärksamhet bör i detta sammanhang även ägnas åt 21 § vägtrafik­ stadgan. Det stadgas i denna paragraf, att polisman äger förbjuda den, som kan antagas vara så påverkad av starka drycker, att han icke äger nödigt herra­ välde över sina handlingar, att föra automobil. I 26 § första stycket vägtrafik­ stadgan föreskrives, att motsvarande regel skall gälla även beträffande motor­ cykel och i 37 § sista stycket i samma stadga gives enahanda föreskrift i fråga örn traktortåg.

Den prövning av motorförarens påverkningsgrad, som dessa stadganden lägga i polismannens hand, måste enligt sakens natur vara ytterst schematisk. Det torde därför icke vara nödvändigt att låta polismannens rätt att förbjuda förande av motorfordon eller traktortåg omfatta även förare, vars förseelse består allenast däri, att han färdats med för hög alkoholhalt i blodet. Där­ emot föreslås att i 21 § vägtrafikstadgan vidtages en redaktionell ändring i syfte att bringa formuleringen i överensstämmelse med förslaget till ny lydelse av 1 § lagen den 7 juni 1934 örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon.

För texten till de av utredningsmannen sålunda föreslagna ändringarna torde få hänvisas till betänkandet.

Utredningsmannen behandlar slutligen vissa frågor örn kraftigare åtgärder för motverkande av onykterhet vid ratten. Härom anför utredningsmannen följande:

Det har ifrågasatts att i avskräckande syfte vidtaga en skärpning av straffet för rattfylleri, som nu i det övervägande antalet fall utgör fängelse i en månad. Med hänsyn till att redan det korta frihetsstraffet för den i övrigt oförvitlige innefattar mycket allvarliga följdverkningar av social och ekonomisk art, synes dock denna tanke böra avvisas.

Vidare har gjorts gällande, att tiden för körkortsindragning i fall av ratt­ fylleri borde förlängas. Enligt 21 § motorfordonsförordningen kan efter rattfylleri körkortet återkallas för en tid av minst sex månader och högst två år. Vid rattfylleri utan särskilt försvårande omständigheter indrages kortet i regel för en tid av 8 månader, för så vitt föraren icke tidigare fått sitt körkort indraget.

Ifrågavarande spörsmål var så sent som år 1938 föremål för riksdagens prövning. I motion till detta års riksdag av herr Dahlbäck (nr 329 i andra kammaren) ifrågasattes, att vid rattfylleri första gången körkortet skulle indragas för minst ett år och att vid upprepat brott under de närmaste fem åren körkortet skulle indragas för alltid. Motionen blev emellertid i enlighet med andra lagutskottets utlåtande (nr 17) av riksdagen avslagen.

Anledning synes icke föreligga att hävda annan mening än den sålunda av riksdagen omfattade. En längre tids indragning av körkort är en påföljd, som i många fall drabbar den felande minst lika hårt som ett kortare frihets­ straff. För en yrkeschaufför betyder körkortsindragningen, att han hindras från att utöva sitt yrke. De hårda ekonomiska konsekvenserna härav gå ut icke blott över honom själv utan även över hans familj. Följden kan lätt bli att samhället måste inskrida med ekonomisk hjälp. En så hård på­ följd av brottet synes även föga överensstämma med den numera allmänt omfattade principen, att en brottsling efter utståndet straff skall beredas största möjliga hjälp att bli en samhällsgagnande medborgare.

Kungl. Majus proposition nr 159.

att ett dömande med utgångspunkt uteslutande från blodprovet komme att innefatta ett dömande på sannolikhetsskäl, vilket vore en allvarlig fara. För­ slaget skulle, örn det upphöjdes till lag, än mera öka den schablonmässighet varmed nu gällande lag tyvärr tillämpades.

2. Frågan vid vilket promilletal en lägsta blodalkoliolgräns bör dragas.

Svea Hovrätt anför: Goda skäl kunna anföras för den uppfattningen, att den som har en alkoholkoncentration i blodet av 1 promille antages vara så påverkad av starka drycker, att han är olämplig som förare. Utredningsmannen har emellertid satt denna gräns vid 1.5 promille (1 § andra stycket), men tillika föreslagit, att den förare som, utan att bevisligen vara i sådan grad påverkad, har en alkoholkoncentration av 1—1.5 promille, skall anses ha gjort sig skyldig till en förseelse mot god ordning, för vilken en lägre straff skala skall gälla (1 § tredje stycket motiven sid. 85). För närvarande torde man böra stanna vid denna förmedlande ståndpunkt. Det är av vikt att lagstiftningen i detta ämne äger förankring i rättsmedvetandet, och den allmänna meningen i vårt land torde ännu ej vara mogen för ett längre steg i den enligt hovrättens åsikt önskvärda riktningen.

Göta Hovrätt yttrar: Enligt hovrättens uppfattning skulle åtgärder av det slag, som förslaget innebär, vara ägnade att avhjälpa brister i den nu gällande lagen. Straff skulle sålunda i större utsträckning än för närvarande drabba dem som på grund av spritförtäring äro olämpliga som förare och därmed farliga för trafiksäker­ heten. Lagen komme därigenom att verka återhållande på spritförtäring i samband med motortrafik och således i folkuppfostrande riktning i allmänhet. En annan fördel ligger däri, att en på angivet sätt ändrad lag skulle innebära garanti för en enhetligare rättstillämpning. Av nu anförda skäl får hovrätten tillstyrka en lagändring i enlighet med de i betänkandet angivna principerna.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför, att det kunde synas tveksamt huruvida icke redan nu — till undvikande av alltför täta ändringar i gällande lagstiftning på området — den lägre promillegränsen borde sättas till 0.5 promille, såsom bland annat medicinalstyrelsen i yttrande över justitie­ ombudsmannens skrivelse föreslagit i enlighet med vad som redan gäller i Norge. Hovrätten hade emellertid funnit utredningsmannens skäl för att tills vidare stanna vid en undre gräns av 1 promille övertygande.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anför: Statsmakterna hava genom de lagbestämmelser, som tid efter annan fram­ kommit i ämnet, sökt att gradvis pröva sig fram till den mest rationella lös­ ningen av dessa komplicerade spörsmål. Det förefaller som örn föreliggande förslag, som utan att gå till någon ytterlighet dock allvarligt skärper bestäm­ melserna angående alkoholmissbruk vid förande av motorfordon, innebär en lycklig lösning av frågan och länsstyrelsen tillstyrker därför, att förslaget lägges till grund för en lagstiftning i ämnet. Erfarenheten får sedan visa, huruvida ytterligare skärpta föreskrifter äro av nöden.

Hovrätten för övre Norrland yttrar: Så vitt man kan sluta av den nu föreliggande utredningen synes det nu­ mera vara möjligt att fastställa en gräns för alkoholkoncentrationen i blodet,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

19

beträffande vilken man med tillräcklig säkerhet kan säga, att en förare med minst denna koncentration är så farlig för trafiksäkerheten att han bör straffas för rattfylleri utan att motbevisning örn hans ofarlighet tillätes. Denna gräns torde icke böra sättas lägre än vid en alkoholkoncentration i blodet av 1.5 promille. Men därvid lärer man icke behöva stanna. Den föreliggande utred­ ningen synes utvisa, att härjämte en något lägre gräns — förslagsvis 1 pro­ mille — bör kunna fastställas för användning på det sätt, att den förare, som företer en koncentration av minst denna storlek (men mindre än 1.5 promille), bör straffas för rattfylleri för den händelse ej av särskilda omständigheter framgar att han icke var olämplig såsom förare. Med andra ord, den uppställda presumtionen, grundad å blodprovet, tillerkännes i detta fall ej större styrka än att den må motbevisas.

Mot uppställande av dessa presumtioner vid straffbeläggande av rattfylleri — den ena presumtionen ovillkorlig och den andra motbevisbar — anmärkes måhända, att det över huvud ej är fullt tillfredsställande att döma till straff på presumtioner; det är möjligt att den undersökte i själva verket icke var farlig för trafiksäkerheten oaktat den förutsatta koncentrationen förelåg. In­ vändningen får dock med hänsyn till rattfylleribrottets natur icke någon större tyngd. En förare med den ifrågavarande koncentrationen måste, såvitt utredningen visar, i det alldeles övervägande antalet fall anses farlig för trafik­ säkerheten. Av denna anledning vill lagstiftaren icke tillåta någon person med denna koncentration att föra bil, respektive icke tillåta det med mindre föraren undantagsvis finnes icke vara olämplig såsom sådan. Därest grunden för presumtionernas uppställande fattas på detta sätt, synes något sakligt be­ rättigande för betänkligheter att döma till straff på presumtionerna knappast föreligga.

I själva verket är det ju ingalunda otänkbart att bestämma brottsbegreppet rattfylleri i omedelbar anslutning till de två presumtionerna och sålunda straffa för det bilföraren företedde den höga alkoholkoncentrationen. Emel­ lertid synes det, såsom utredningsmannen funnit, vara av praktiska skäl nöd­ vändigt att lagen innehåller en brottsbeskrivning å rattfylleri, som är obe­ roende av presumtionerna och hänför sig direkt till det förhållandet, att den tilltalade fört bil (vissa andra fordon) ehuru han på grund av alkoholförtäring var olämplig såsom förare. Skälen härtill äro att blodprovning ej alltid kan förekomma eller ej alltid bör äga rum. Men om sålunda denna av presumtio­ nerna oberoende brottsbeskrivning skall finnas i lagen, synes det tekniskt mest ändamålsenligt att, efter den princip som följts i 1 § första och andra stycket i utredningsmannens förslag, först uppställa den allmänna brottsbe- skrivningen och därefter till densamma anknyta en eller flera presumtioner.

Hovrätten föreslår därför, bland annat, den ändringen i utredningsmannens förslag, att förare i koncentrationsgraderna l.o—1.5 promille skulle straffas, »därest ej av omständigheterna framgår, att han icke var olämplig såsom förare».

Hovrätten fortsätter därefter: Vad angår vissa yrkesförare av bil (andra fordon) synes det hovrätten vara berättigat att uppställa ännu ett straffbud för förseelse av nära liggande slag. Även om, att döma av den föreliggande utredningen, en bilförare med en alkoholkoncentration i blodet av mindre än 1 promille icke kan mera allmänt antagas vara direkt olämplig att föra bil — en sak varom dock olika meningar väl kunna råda — är det likafullt tydligt, att även en sådan förare, så snart koncentrationen uppgår till ett visst mått, förslagsvis minst 0.5 promille, genom bilkörningen tager ej betydelselösa risker med avseende å trafiksäker­

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

21

centration av 2 promille.» — Härtill yttrar professor Sjövall vidare: »Till dessa procentsiffror kan också fogas den kommentaren, att de säkerligen skulle blivit högre, om den kliniska undersökningen företagits av en och samma härför särskilt tränad läkare. Så har beträffande 479 av de danska fallen ägt rum och procentsiffrorna för de 4 ovan angivna koncentrations- gruppema hava därmed stigit till respektive 50, 74, 90 och 100.»

Redan intagandet utan samband med måltid av 15 centiliter 40 procentig sprit d. v. s. vanlig restaurantranson Iean medföra, att blodalkoholvärdet kommer upp till inemot 1 promille och även örn intagandet sker i samband med måltid torde värdet ej sällan komma att överstiga 0.5 promille även örn individuella variationer (med kroppsvikt etc.) äro vanliga. Sett mot bak­ grunden av ovan angivna siffror rörande den kliniskt påvisbara påverkan, betyder detta i regel, att den som sätter sig vid ratten efter att ha intagit måltid med vanlig restaurantranson därmed måste sägas riskera trafiksäker­ heten i en utsträckning, som icke kan anses tillåten. Detta omdöme för­ svagas icke av det faktum, att mången själv anser sig ha sin körskicklighet förhöjd eller i varje fall oförminskad efter förtäring av ifrågavarande kvantitet alkohol. Det må även erinras om, att det ingalunda är ovanligt, att motor- fordonsförare under färd förtära 1—2 supar brännvin eller ett pär flaskor pilsner utan samband med föda. Att därvid blodalkoholvärdet ofta når över den gräns, där klinisk alkoholpåverkan kan konstateras, måste anses visst.

Med kännedom örn nu angivna fakta kan det enligt medicinalstyrelsens bestämda mening icke tillrådas att sätta gränsen mellan tillåten och icke tillåten alkoholförtäring för motorfordonsförare högre än att därigenom förare, som genom alkoholförtäring nedsätter sin körförmåga på ett sådant sätt, att han innebär fara för trafiksäkerheten, också i regel kan göras ansvarig. Det kan icke vara något samhällsintresse att härvidlag lämna allt för vid marginal av hänsyn till rådande alkoholvanor och av dessa skapade opinioner. Särskilt i nuvarande tidsläge med dess oundgängliga krav på medborgarnas samhällsanda och hänsyn till det gemensammas väl synes detta mindre motiverat än någonsin.

Vid medicinalstyrelsens utlåtande har fogats ett särskilt yttrande av chefen för statens rättskemiska laboratorium, professor Erik Wolff, som anför, att även örn en gräns av 0.5 promille i princip kan anses riktig, så torde det emellertid av folkpsykologiska skäl vara tvivelaktigt, huruvida genom en så drastisk skärpning av gällande lagstiftning den eftersträvade ökningen av nykterheten vid ratten skulle ernås.

För en undre gräns av 0.5 promille uttala sig vidare länsstyrelserna i Stockholms, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Väst­ manlands och Västerbottens län, landsfogden i Södermanlands län samt centralförbundet för nykterhetsundervisning.

Överståthållarämbetet anför, under åberopande av de i betänkandet återgivna uppgifterna rörande sambandet mellan alkoholförtäring, kroppsvikt och alkoholkoncentration, att de i förslaget angivna gränserna 1.5 och 1 pro­ mille borde sänkas till 1 respektive 0.5 promille. Samma mening omfattas av länsstyrelsen i Kronobergs län, motorförarnas helnykterhets­ förbund och nykterhetsnämndernas riksförbund.

Poliskammaren i Hälsingborg föreslår, att den undre gränsen sättes vid O.c promille. Länsstyrelsen i Norrbottens län samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

svenska polisförbundet yttra, att gränsen bort sättas något lägre än vad utredningsmannen föreslagit.

Trafikpolisintendenten i Stockholm ifrågasätter örn icke just nu »den psykologiska tidpunkten är inne för införande av förbud mot all slags alkoholförtäring före bilkörning».

I ett antal yttranden uttalas emellertid farhågor för, att de i betänkandet upptagna promillegränserna skulle vara för låga. Sålunda anför länssty­ relsen i Hallands län, med hänvisning till de i betänkandet lämnade upp­ gifterna beträffande rättspraxis i fråga om rattfylleribrottet, att de av utred­ ningsmannen föreslagna gränserna borde höjas till 1.5 respektive 2 promille.

I några fall föreslås, att 1 § tredje stycket i förslaget icke upphöjes till lag. Den undre gränsen skulle härigenom höjas till 1.5 promille.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför sålunda: Det kan befaras, att det blott bleve i undantagsfall, som brott enligt tredje stycket komme att konstateras, och med hänsyn därtill kan den frågan med skäl uppställas huruvida en sådan bestämmelse bör införas. I detta samman­ hang må ock framhållas, hurusom det icke är uteslutet att möjligheten att kunna hos en bilförare påvisa en alkoholmängd av l.o promille kan leda till införande här och var av ett mindre tilltalande spionsystem. Med frågan örn införande av här avsedda bestämmelse torde i allt fall lämpligen kunna anstå till dess erfarenhet vunnits örn verkningarna av en bestämmelse enligt andra stycket.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har även anfört någon betänklighet mot tredje stycket, under motivering att bestämmelsen möjligen kunde uppmuntra spioneri och angivelsesystem.

Även länsstyrelsen i Östergötlands län uttalar betänkligheter mot att 1 § tredje stycket upphöjes till lag. Länsstyrelsen ifrågasätter lämplig­ heten av att utanför första och andra styckenas tillämplighetsområde tillskapa en ny grad av rattfylleri, för vilken, med domstolarnas benägenhet att hålla sig i närheten av minimum inom strafflatituden, endast i sällsynta undantags­ fall strängare straff än böter torde komma att ådömas. Landsfogden i Kronobergs län finner, att regeln i tredje stycket under vissa förhållanden — särskilt då en person efter att hava intagit spritdrycker oförmodat får anledning att köra bil — kunde synas väl sträng.

Även styrelsen för Sveriges advokatsamfund varnar för en alltför låg gräns. Samfundet anför, att en föreskrift, liknande 1 § tredje stycket i förslaget, möjligen kunde ur moralbildande synpunkt vara av viss betydelse. En förutsättning för att bestämmelsen skulle få en sådan verkan vore emeller­ tid att alkoholgränsen icke sattes för lågt.

Kungl, automobilklubben anför, att en så låg gräns som 1 promille icke skulle vinna stöd i det allmänna rättsmedvetandet.

Centralförbundet för nykterhetsundervisning anför, att de vetenskapliga experiment, som hittills verkställts i fråga örn sambandet mellan alkoholförtäring, kroppsvikt och alkoholkoncentration, huvudsakligen hänfört sig till förtäring på fastande mage av extraktfria eller extraktfattiga sprit­ drycker. De i betänkandet återgivna siffrorna örn den alkoholkoncentration,

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

eller bedövande medel än alkohol eller som eljest befinner sig i sådant till­ stånd, att han är olämplig för sin uppgift. Spörsmålet örn ansvar för delaktig­ het i hithörande brott hörde även till dem, som borde klarläggas. Hovrätten tillstyrkte emellertid dessa frågors omedelbara upptagande allenast under förutsättning att därav ej vållades uppskov med förslagets genomförande.

Förstnämnda fråga har berörts även av länsstyrelsen i Jönköpings län, poliskammaren i Hälsingborg och styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare.

Svea hovrätt har yttrat, att det borde i lämplig form klargöras i vilken ordning analysmetodens felgränser (betänkandet sid. 37 och 85) borde vinna beaktande i rättstillämpningen.

I några yttranden har föreslagits, att jämväl förande i alkoholpåverkat till­ stånd av andra fordon än automobil, motorcykel och traktortåg skulle kunna bedömas som rattfylleri.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande och poliskammaren i Hälsingborg anse sålunda, att lagen bör omfatta förare av alla slag av fordon.

Länsstyrelsen i Västerbottens län och Värmlands länsavdel­ ning av föreningen Sveriges landsfiskaler förorda, att motorred­ skap skulle omfattas av lagen.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare yttrar, att fram­ förande av cykel, hästskjuts eller annat icke motordrivet fordon av den, som befinnes vara av starka drycker överlastad, borde bestraffas hårdare än så­ som vanlig fylleriförseelse. Het kunde ifrågasättas örn icke dylikt brottsligt förfarande borde upptagas såsom särskilt försvårande omständighet i 18 kap. 15 § strafflagen.

Landsfogden i Kalmar län anför — med hänvisning till vissa i länet inträffade fall — att skyldigheten för tjänsteläkare att taga blodprov borde vidgas. Härom anför landsfogden följande:

Av synnerlig vikt är givetvis, att person, som misstankes för rattfylleri, kan underkastas blodprov snarast möjligt efter anhållandet. Vikten härav torde bliva än större, därest en viss alkoholkoncentration i och för sig kan medföra straffansvar. Med anledning härav synes mig frågan örn läkares skyldighet att verkställa blodprovsundersökning böra i förevarande samman­ hang upptagas till prövning. Sådan skyldighet föreligger såvitt jag kunnat utröna allenast för provinsial- och stadsläkare och torde därvid skyldigheten allenast avse undersökning på begäran av polismyndighet i ort, belägen inom vederbörande läkares distrikt (se beträffande provinsialläkare allmänna läkar- instruktionen den 19 december 1930, § 36). Denna begränsning av skyldig­ heten kan leda till avsevärda svårigheter. Därest vederbörande tjänsteläkare icke är anträffbar, finnes icke någon läkare, som är skyldig att på polismyndig­ hetens begäran taga blodprov. Jag skulle vilja ifrågasätta, om icke föreskrift borde meddelas därom, att alla tjänsteläkare — även lasarettsläkare — skola vara skyldiga att på begäran av varje polismyndighet verkställa blodprovs­ undersökning.

Även landsfogden i Södermanlands län anför liknande syn­ punkter.

31

Länsstyrelsen i Kalmar län instämmer i vad landsfogden i länet yttrat i förevarande ämne och föreslår, att frågan göres till föremål för ut­ redning.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar: För närvarande förekommer ej sällan, att förare av motorfordon, som i på­ verkat tillstånd råkat ut för kollision eller liknande händelse, omedelbart där­ efter förtär betydande mängder alkohol i syfte att omintetgöra värdet av en blodprovsundersökning. Till förhindrande härav synes böra föreskrivas, att den alkoholkoncentration i blodet, som finnes vid undersökningstillfället, skall vara utslagsgivande, oavsett örn alkoholförtäring ägt rum efter kör­ ningens avslutande samt under förutsättning vidare, att det kan visas, att alkohol förtärts jämväl före början av och i anslutning till bilkörningen.

Landsfogden i Kalmar län ifrågasätter, örn icke sådan spritförtäring, som nyss berörts, borde i och för sig kriminaliseras.

Hovrättsrådet i hovrätten över Skåne och Blekinge S. A. Rönnquist, som förklarat sig skiljaktig från hovrättens uttalande i ärendet, anför bland annat, att reglerna örn blodalkoholgränser borde förtydligas med avseende å de fall, då alkoholkoncentrationen delvis föranletts av andra orsaker är alkoholför­ täring, t. ex. om föraren lider av sockersjuka.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför: För en del bilförare torde det i lagförslaget upptagna begreppet alkohol­ koncentration i blodet med angivande av viss promille ej utan vidare vara till sin innebörd fullt begripligt, varför det synes vid ett upphöjande av förslaget till lag vara lämpligt, att allmänheten bibringas kännedom örn de nya bestäm­ melsernas innebörd i denna del, lämpligen på det sätt att till varje körkorts- innehavare överlämnas populärt avfattad broschyr i frågan med förklaring av begreppsterminologien och understrykande av vikten av nykterhet vid ratten.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västernorrlands län och förste provinsialläkaren i Kronobergs län.

II.

Förslaget till ändrad lydelse ay 1 § lagen om blodundersökning

i brottmål.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår, att rätten för myndighet att taga blodprov — som nu endast omfattar sådan person, som med skäl misstänkes för vissa angivna slag av brott, bland annat rattfylleri -— skulle utsträckas till att vid trafikolyckor gälla även förare, som icke miss­ tänkes för alkoholpåverkan.

Motorförarnas helnykterhetsförbund föreslår, att spörsmålet örn vidgad rätt att taga blodprov måtte bli föremål för utredning.

En ändring av 2 § i lagen föreslås av landsfogden i Malmöhus län, som yttrar:

Enligt nu gällande lydelse av lagen den 31 maj 1934 om blodundersökning i brottmål tillkommer det bland andra polisman i befälsställning att föran­ stalta örn tagande av blodprov å den som med skäl misstänkes ha fört motor­ fordon eller traktortåg så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke ha ägt nödigt herravälde över sina handlingar. På landsbygden har det ofta visat sig svårt att i rätta ögonblicket anträffa landsfiskal för att

Kungl. Majus proposition nr 159.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 159.

få beslut om tagande av blodprov å misstänkt person, oell många polismän i befälsställning finnas icke å landsbygden. Det kan därför ifrågasättas om icke sådan rätt borde i fall av fara i dröjsmål tillerkännas ordinarie polis­ man, som genomgått konstapelsklassen i statens polisskola.

Spörsmålet bero res även av Värmlands länsavdelning av för­ eningen Sveriges landsfiskaler, som föreslår, att rätten att besluta örn tagande av blodprov borde, åtminstone på landsbygden, tillkomma varje polisman.

lil. Förslaget till ändrad lydelse av 21 § 1 mom. motorfordons­

förordningen.

I de flesta yttrandena har utredningsmannens förslag icke givit anledning till erinran. Länsstyrelsen i Kristianstads län yttrar sålunda, att det syntes välbetänkt att utredningsmannen icke, som från vissa håll påyrkats, funnit sig böra föreslå någon skärpning i fråga örn reglerna för indragning av körkort.

Svea Hovrätt anför: Någon ändring i reglerna örn körkortsindragning på grund av rattfylleri har ej föreslagits av utredningsmannen. Strängare bestämmelser härutinnan och särskilt en regel om förlust av körkort för ali framtid vid upprepat ratt­ fylleri skulle utan tvivel utgöra ett synnerligen verksamt medel till ratt­ fylleriets bekämpande. Då emellertid riksdagen så nyligen som år 1938 av­ slagit en motion örn dylik skärpning, bör måhända en förnyad prövning av denna fråga tills vidare anstå. Möjligen kan det förväntas, att den föreslagna ändringen av reglerna i 1934 års lag skall medföra en strängare tillämpning av bestämmelserna örn körkortsindragning i fall av grovt eller upprepat ratt­ fylleri.

Från flera håll ha emellertid yrkanden framställts örn en skärpning av reglerna örn körkortsindragning. Sålunda förordar medicinalstyrelsen »en utvidgning av körkortsindragningarna». Styrelsen kunde ej helt förstå utredningsmannens betänkligheter härutinnan.

Till förmån för en skärpning av reglerna örn körkortsindragning uttala sig även länsstyrelsen i Jämtlands län och landsfogde n i Malmö­ hus län.

Poliskammaren i Hälsingborg föreslår, att minimitiden för indrag­ ning bestämmes till ett år.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar: Länsstyrelsen ifrågasätter, örn någon allvarlig erinran kan göras mot en författningsändring, varigenom den längsta indragningstiden bestämmes till fem år. Härigenom skulle öppnas en möjlighet att för de grova och icke så sällan förekommande rattfylleribrotten, begångna av personer, vilka känna sig föga eller icke alls berörda av hotet om en eller annan månads fängelsestraff, bestämma en påföljd, som kan bliva verkligt kännbar för vederbörande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför, att vid upprepat rattfylleri körkortet borde kunna indragas för längre tid, förslagsvis fem år. Läns­ styrelsen tillägger härvid följande:

35

Detta skulle enligt länsstyrelsens mening utan våda kunna ske därigenom, att bestämmelserna i 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen den 23 oktober 1936 kompletterades med en föreskrift örn att återkallelse må äga rum, så snart vederbörligt intyg föreligger om att den felande vid tillfället haft en alkoholkoncentration i blodet av l.o promille eller mer. Det borde därför åligga åklagarmyndigheten, eller, örn intyget inkommer först under målets handläggning vid domstol, denna, att utan dröjsmål insända styrkt avskrift därav till länsstyrelsen.

Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Västmanlands län, som yttrar:

Länsstyrelsen ifrågasätter örn icke, därest utredningsmannens förslag örn införande av den till promillesiffran 1.5 knutna presumtionen intages i lagen, ett stadgande bör inrymmas i 21 § 1 mom. fjärde stycket motorfordonsförord­ ningen av innehåll, dels att polismyndighet skall äga rätt omhändertaga kör­ kortet, så snart alkoholkoncentrationen i förarens blod befunnits uppgå till 1.5 promille eller mera, dels ock att polismyndigheten skall vara skyldig in­ sända körkortet, den i paragrafen avsedda redogörelsen samt avskrift av blod- analysbeviset till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet, för sådant länssty­ relsens förordnande, som i paragrafen angives. Då i detta fall fällande dom undantagslöst kommer att följa å åtalet, synes det länsstyrelsen lämpligt att beslut örn återkallelse av körkortet i enlighet med stadgandet i samma paragraf och moment, tredje stycket meddelas utan avbidan på att utslag meddelas och vinner laga kraft. I syfte att i möjligaste mån förkorta den i vissa fall avse­ värda tidsperiod, som i följd av motorfordonsförordningens nuvarande bestäm­ melser i regel måste förflyta mellan tidpunkten för rattfylleribrottets begå­ ende och den dag motorfordonsföraren fråntages körkortet, meddelar länssty­ relsen numera undantagslöst interimistiskt beslut örn indragning av körkortet, så snart det fällande utslaget kommit länsstyrelsen tillhanda. Under de senaste två åren hava besvär över sådant beslut endast en gång anförts, och föranledde besvären icke ändring av länsstyrelsens beslut.

Styrelsen för föreningen Sveriges stadsdomare föreslår, att under­ domstol tillerkännes befogenhet att interimistiskt verkställa körkortsindrag- ning.

Nykterhetsnämndernas riksförbund framhåller, att en eftergransk- ning av körkortsinnehavarens nykterhetsförhållanden borde äga rum. Denna granskning kunde antingen göras obligatorisk för varje innehavare av körkort efter vissa fastställda tidsintervaller eller ock kunde i lagstiftningen upp­ dragas åt de nykterhetsövervakande organen, närmast nykterhetsnämnder och polismyndigheter, att under hand verkställa sådan eftergranskning.

Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande fram­ håller vikten av att i samband med utfärdande av respektive förnyandet av kör­ kort en mera noggrann prövning ur allmänna nykterhetssynpunkter äger rum.

Poliskammaren i Hälsingborg föreslår, att en motsvarighet till kör- kortsindragningen skulle drabba den, som utan att vara berättigad till förande av motorfordon, vare sig på grund av att han aldrig haft körkort eller fått detta indraget, ändock kört bil i visst spritpåverkat tillstånd. Lämpligast syntes vara, örn denna motsvarighet finge formen av ett av domstol meddelat förverkande av möjligheten att erhålla eller återfå körkort. Allt efter omstän­ digheterna torde denna påföljd ådömas för viss tid eller för alltid.

Kungl. Majus proposition nr 159.

Kungl. Majus proposition nr loit.

Departements­

chefen.

IV. Förslaget till ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan.

I flertalet yttranden har utredningsmannens förslag icke givit anledning till erinran. Sålunda anför länsstyrelsen i Uppsala län:

Förevarande stadgande har visat sig utgöra ett nyttigt hjälpmedel mot alkoholpåverkade motorförare. Någon verklig prövning av graden av påverkan kan uppenbarligen icke förekomma i dylika fall. Med den föreslagna ändrade lydelsen torde praxis komma att utfalla på samma sätt som hittills. Länssty­ relsen Ilar därför icke något att erinra mot förslaget.

Göta Hovrätt yttrar: Förslaget till ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan innebär endast en omredigering av lagtexten till överensstämmelse med den föreslagna nya lydelsen av brottsbeskrivningen i 1 § första stycket av 1934 års lag. Detta skulle medföra, att polisman icke skulle äga förbjuda förare, som misstänkts för brott enligt tredje stycket i nämnda lagrum, d. v. s. för att vara så på­ verkad, att alkoholkoncentrationen uppgår till 1—1.5 promille, att föra for­ donet och vid behov hindra honom därifrån. Även örn det kan sägas, att det alltid finnes skäl att misstänka brott mot huvudregeln, där alkoholhalten i blodet kan beräknas uppgå till 1 promille, torde det vara olämpligt att genom en sådan lydelse av 21 § vägtrafikstadgan som den föreslagna giva anledning till ovisshet. Till grund för den nya straffbestämmelsen i tredje stycket av 1 § i förslaget till ändrad lydelse av 1934 års lag ligger ju den uppfattningen, att en person med där angiven alkoholhalt i blodet är farlig för trafiksäker­ heten. Anledning saknas därför att begränsa polismans rätt till ingripande på sätt som skett. Hovrätten hemställer på grund av det anförda, att 21 § väg­ trafikstadgan ändras så, att polisman äger rätt att ingripa, då han finner skal antaga, att föraren gjort sig skyldig till brott mot 1 § i 1934 års lag.

Liknande synpunkter anföras av trafikpolisintendenten i Stock­ holm.

Gällande lagstiftning mot rattfylleri stadgar straff för den, som vid förande av automobil, motorcykel eller traktortåg är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke äga nödigt herravälde över sina handlingar. Straffet utgör fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, dagsböter, dock ej under tio.

Mot denna lagstiftning har, som av den föreliggande utredningen framgår, riktats anmärkningar i olika hänseenden. Sålunda har anförts, att vid lagens tillämpning gränsdragningen mellan straffbar och straffri alkoholpåverkan kan erbjuda stora svårigheter. Särskilt är detta fallet då de bevismedel, som i regel stå domstolarna till buds — vittnesutsagor, läkares omdöme örn graden av alkoholpåverkan och resultatet av blodprovsundersökningen -— ej samman­ stämma. Dessa svårigheter ha stundom lett till att motorförare, som varit i ganska hög grad påverkade av rusdrycker, dock gått fria från straff. Vidare har mot gällande lagstiftning erinrats, att dess avhållande verkan minskas genom att brottsbestämningen i viss mån lämnar åt förarens eget omdöme att vid det kritiska tillfället avgöra, örn han är lämplig att föra motorfordon eller ej. Med den avtrubbning av omdömet, som förtäring av rusdrycker städse

Kungl. Majus proposition nr !■59.

tioner, som till förhållandet mellan blodalkoliolhalt och tillämpningen av nu gällande lagstiftning mot rattfylleri.

Utredningsmannen anför, att redan en gränsdragning vid l.o promille skulle innebära en väsentlig skärpning i förhållande till tillämpningen av gäl­ lande lag. Såsom exempel härpå kan nämnas, att under år 1939 befunnos 416 undersökta förare ha haft en blodalkoholhalt av l.oi—1.5 promille. Endast 312 av dessa förare åtalades. Under samma år fälldes endast 192 förare med denna blodalkoholhalt till ansvar för rattfylleri. Med hänsyn till att en blodalkohol­ halt av l.o promille förutsätter en relativt stor förtäring av rusdrycker, i genomsnitt 15 centiliter 40-volymprocentig sprit, har utredningsmannen emel­ lertid trots att en väsentlig skärpning sålunda skulle inträda funnit skäl att föreslå detta tal. Då en gränsdragning vid l.o promille skulle drabba åtskilliga förare, som för närvarande ej straffas och som ofta, enligt vad allmän erfa­ renhet visar, icke kunna betecknas som direkt olämpliga som förare, har ut­ redningsmannen emellertid funnit önskvärt, att det för förare, som väl haft en alkoholhalt överstigande l.o promille men ej visats hava varit direkt olämp­ liga som förare, stadgas en särskild, mildare straffskala.

Dessa överväganden hava lett till att i förslaget upptagits två olika brotts­ typer. Till den ena brottstypen, för vilken straffskalan föreslås lika som för närvarande — fängelse i högst ett år eller, där omständigheterna äro mildrande, minst tio dagsböter — skulle hänföras den »som varit så påverkad av starka drycker att han icke kunnat på betryggande sätt föra fordonet». Därvid upp­ ställes den presumtionen, att förare, som haft en alkoholhalt i blodet av 1.5 promille eller däröver, alltid skall anses hava varit så påverkad som nyss nämnts. Den andra av de föreslagna brottstyperna skulle omfatta förare, som — utan att det visats att han varit i lagens mening påverkad — haft en blod­ alkoholkoncentration av l.o men ej 1.5 promille. Straffet för sådan förare föreslås till fängelse i högst sex månader eller dagsböter, dock ej under tio. En överträdelse av detta stadgande har av utredningsmannen betraktats som i viss mån en förseelse mot god ordning och böter skulle därför kunna ådömas även örn förmildrande omständigheter ej föreligga. Förslaget har avfattats så, att den som visas hava varit så påverkad att han icke kunnat på betryg­ gande sätt föra fordonet alltid skall drabbas av det strängare straffet, oavsett om alkoholhalten i hans blod uppgått till 1.5 promille eller ej.

Det av utredningsmannen sålunda förordade förslaget synes i huvudsak vara väl ägnat att i avsevärd mån undanröja de olägenheter, som vidlåda gäl­ lande lag. Sålunda skulle i det stora flertalet fall svårigheter ej möta för domstolarna att draga gränsen mellan straffri och straffbar alkoholpåverkan. Det torde även få antagas, att förslagets genomförande skulle minska fre­ kvensen av rattfylleribrott. Vetskapen örn blodprovets beviskraft torde bliva ett verksamt motiv för avhållsamhet i samband med motorkörning. Förslaget synes därför i väsentliga delar böra läggas till grund för en förändrad lag­ stiftning angående rattfylleri. I vissa avseenden finner jag dock skäl föreslå modifikationer i förslaget.

Gällande lags uttryck »så påverkad av starka drycker, att han kan antagas

Till utmärkande av att stadgandet omfattar två skilda brottstyper synas första och andra styckena böra sammanföras till ett första moment, under det att tredje stycket bör bilda ett andra moment.

Frågan örn villkorlig dom bör ådömas vid rattfylleri har även behandlats i vissa yttranden. Såsom föredragande departementschefen anförde vid remissen till lagrådet av nu gällande lag mot rattfylleri, lämpar sig i regel villkorlig dom icke för brott av ifrågavarande art. Ej heller för brott enligt den nu förordade lindrigare brottstypen synes villkorlig dom böra förekomma, därest ej särskilda skäl tala därför. Något särskilt stadgande om bruket av villkorlig dom synes emellertid icke böra införas. Domstolarna torde, liksom hittills skett, komma att med varsamhet begagna denna möjlighet.

I vissa yttranden har även ifrågasatts, att straff skulle stadgas för motor förare, som är påverkad av andra hetsande eller bedövande medel än alkohol eller som eljest befinner sig i sådant tillstånd, att han är olämplig för sin uppgift. Vidare har anförts, att förande i alkoholpåverkat tillstånd av andra fordon än automobil, motorcykel eller traktortåg borde särskilt bestraffas. Till­ räckligt skydd mot de ifrågavarande trafikförseelserna torde dock kunna vinnas genom tillämpning av 2 och 38 §§ vägtrafikstadgan. Anledning torde även saknas att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, till särskild behandling upp­ taga frågan örn delaktighet i rattfylleribrott.

Några frågor örn den praktiska användningen av blodundersökningsmeto­ den ha även berörts i yttrandena. Sålunda har anförts, att i lämplig form borde klargöras i vilken ordning analysmetodens felgränser borde vinna be­ aktande i rättstillämpningen. Dessa felgränser synas böra beaktas redan av den anstalt, som verkställer analysen. Analysbeviset bör sålunda upptaga ett minimivärde (analysvärdet minskat med promilletalet för högsta möjliga fel). Därest den undersökte lider av sockersjuka — vilket framgår av Gerhards prov, som tages vid den s. k. kliniska undersökningen — ävensom i andra fall, då provet icke giver ett riktigt värde å blodalkoholhalten, böra erforderliga upplysningar härom intagas i analysbeviset. I detta bevis bör sålunda angivas den blodalkoholhalt, som med hänsyn till alla i det särskilda fallet kända om­ ständigheter kan anses ur vetenskaplig synpunkt oantastlig. Därest den före­ slagna lagstiftningen genomföres, torde härför erforderliga ändringar böra vidtagas i formuläret för analysbevis. Vidare torde, därest förslaget upphöjes till lag, frågorna om vidgad skyldighet för tjänsteläkare att taga blodprov samt örn lämplig form för officiell upplysningsverksamhet angående lagens innebörd få upptagas till behandling.

I enlighet med vad utredningsmannen föreslagit torde ändringar böra vid­ tagas i 2 och 5 §§ samma lag samt i 1 § lagen den 31 maj 1934 örn blodunder­ sökning i brottmål, 21 § 1 mom. motorfordonsförordningen och 21 § väg­ trafikstadgan. För den närmare innebörden av dessa ändringsförslag har jag tidigare redogjort. En huvudsakligen formell ändring bör även vidtagas i förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skade- ståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten. I denna förordning stadgas, att för skada

Kungl. Maj:ts proposition nr 1~>9.

brottet är mindre än för vissa andra brott, så äro dock återfallen så talrika, att de väl motivera införande av strängare regler för körkortsindragning vid fall av upprepat rattfylleri, åtminstone då återfall inträffat inom en kortare tidsperiod, t. ex. fem år. Tiden för återkallelse av körkort i fall av rattfylleri utgör enligt gällande stadganden minst sex månader och högst två år. Då en indragning för alltid synes vara en alltför hård påföljd, torde tiden för indrag­ ningen vid sådant återfall, som nyss nämnts, böra bestämmas till minst ett och högst fem år. Det synes lämpligast att i detta fall räkna återfallstiden från den förra straffdomen till det nya brottets begående.

Mot det för närvarande tillämpade förfarandet ifråga örn indragning av körkort i anledning av rattfylleri har stundom anmärkts, att tiden mellan brottets begående och körkortsindragningen ofta blir alltför lång. Länssty­ relsernas möjlighet att förordna örn interimistisk indragning av körkort är nämligen, såvitt angår indragning av körkort på grund av rattfylleri, jämlikt

21 § 1 mom. fjärde stycket motorfordonsförordningen begränsad till de fall, då föraren varit synbarligen överlastad av starka drycker. Defintiv indrag­ ning kan jämlikt första stycket i samma moment i regel äga rum först då laga- kraftvunnet utslag föreligger.

Därest lagstiftningen mot rattfylleri knytes till en blodalkoholhalt såsom avgörande för straffbarheten torde — såsom också i vissa av de avgivna yttrandena föreslagits — länsstyrelserna böra erhålla vidsträcktare möjlighet att interimistiskt återkalla körkort. Örn föraren haft en alkoholhalt i blodet av 0.8 promille eller däröver bleve det praktiskt taget uteslutet, att han icke skulle dömas för rattfylleri. Körkortet bör därför kunna återkallas redan då vederbörligt analysbevis föreligger. Återkallelsen bör vara interimistisk, enär tiden för den definitiva indragningen bör bestämmas med hänsyn till alla de omständigheter, som kunna framkomma vid domstolsbehandlingen.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts synes det böra åläggas den myndighet, som har att förbereda talan mot föraren i målet angående ratt­ fylleri, att så snart ske kan efter erhållandet av analysbevis, utvisande en blod­ alkoholhalt av 0.8 promille eller däröver, omhändertaga förarens körkort. Den angivna skyldigheten skulle alltså åvila åklagaren i det blivande målet örn ansvar för rattfylleri eller, örn annan myndighet förbereder ärendet till åtal, denna. Efter omhändertagandet av körkortet bör detta jämte avskrift av analysbeviset snarast möjligt insändas till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet. Det bör därefter åligga länsstyrelsen att tills vidare återkalla kör­ kortet. I avbidan på länsstyrelsens beslut bör föraren icke vara berättigad att föra motorfordon.

Stadganden härom synas böra införas i 21 § 1 mom. motorfordonsförord­ ningen. I detta moment föreskrives bland annat, att viss polismyndighet äger rätt att taga körkortet från förare, som under färd varit synbarligen överlastad av starka drycker eller som på grund av andra, särskilt angivna orsaker uppenbarligen förlorat förmågan att föra motorfordon utan risk för liv eller egendom. Till vinnande av likformighet med de nyss föreslagna be­ stämmelserna synes den formella ändringen böra vidtagas i momentet, att

Kungl. Majus proposition nr 159.

43

polismyndigheten ålägges att i de angivna fallen fråntaga föraren körkortet. Härjämte påkallas en redaktionell ändring i 28 § motorfordonsförordningen.

I ett yttrande har föreslagits att särskild kontroll borde utövas över att en förare, som fått sitt körkort indraget, icke efter mantalsskrivning i annat län söker nytt körkort under uppgift att han tidigare icke innehaft sådant kort. En viss kontroll häröver utövas redan enligt gällande bestämmelser. I 21 § 3 mom. andra stycket motorfordonsförordningen stadgas, att beslut om återkallelse av körkort eller örn ändring i sådant beslut skall genom läns­ styrelsens försorg kungöras för rikets polismyndigheter på sätt Konungen förordnar. Jämlikt 3 § kungörelsen den 19 februari 1937 (nr 51) angående körkort och trafikkort skall sådant kungörande ske i tidningen Polisunder­ rättelser. Den sålunda uppehållna kontrollen är emellertid icke fullt effektiv. En effektiv kontroll torde kunna erhållas allenast genom ett centralt körkorts­ register. Frågan örn inrättande av ett sådant register är under prövning inom kommunikations departementet.

Yad i övrigt i yttrandena anförts synes icke vara av beskaffenhet att för­ anleda ändring i de av utredningsmannen framlagda författningsförslagen.

Författningsändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1941. I enlighet med vad sålunda angivits har inom kommunikationsdeparte­ mentet utarbetats förslag till

1) lag orri ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr 247) om straff för vis$a brott vid förande av motorfordon,

2) lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn blodundersökning i brottmål,

3) förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten,

4) förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motor fordons för­ ordningen den 23 oktober 1936 (nr 561), samt

5) förordning örn ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562).

Förslagen äro av den lydelse, bilaga I till detta protokoll utvisar.1) Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de nämnda lag­ förslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­ hämtas genom utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Fredric Hawerman.

J) Denna bilaga, som är likalydande nied de vid propositionen fogade författningsför­

slagen, har här uteslutits.

Kungl. Majus proposition nr 159.

Kungl. Maj:ts proposition nr 159.

47

Frågan huruvida återfallsfrekvensen i avseende å rattfylleribrotten är att anse såsom hög eller låg i jämförelse med motsvarande frekvens för andra kategorier av brott eller för samtliga brottskategorier, tagna över ett, kan icke tillfredsställande besvaras. Orsaken härtill är den, att ovan angivna rationella metoder för återfallsfrekvensens beräknande endast vid ett par tillfällen och då för övrigt endast delvis kommit till användning i den svenska kriminalstatistiken.

Sålunda har i den av statistiska centralbyrån utgivna berättelsen för år 1935 örn brottsligheten i riket (texten sid. 51* f.) lämnats uppgifter örn det procentuella antalet villkorligt dömda personer, som på grund av återfall i brott under prövotiden förverkat det villkorligt medgivna anståndet med straffverkställigheten. Uppgifterna, som grunda sig på approximativa beräk­ ningar, ge vid handen, att förverkandeprocenten under perioderna 1926—1930 och 1931—1935 var 8.7 respektive 8.8 procent.

I betänkande med förslag till lag örn villkorlig dom m. m. (Statens off. ut­ reda 1937: 38) finnes å sid. 48 f. intagen en tabell med uppgifter örn antalet under åren 1922—1925 genom lagakraftvunnen dom villkorligt dömda per­ soner, vilka före utgången av respektive år 1932—1935 ånyo dömts för brott, varom uppgifter lämnats till straffregistret. För samtliga villkorligt dömda var procenttalet enligt denna tabell 15.9 procent.

Vid jämförelse med nu anförda tal rörande villkorligt dömda te sig relativ­ talen i tab. 1 här ovan såsom tämligen låga, och differenserna mellan frekven­ serna skulle ha framträtt tydligare, därest beräkningen av antalet återfalls- kapabla varit alldeles likartad i de olika fallen.

Här må jämväl åberopas en uppgift i ett arbete av Olof Kinberg (Brotts­ lighet och sinnessjukdom, Stockholm 1908, sid. 83). Enligt en av en fransk forskare efter korrekta principer uppgjord återfallsstatistik skulle 80 å 85 procent av de för stöld, bedrägeri, lösdriveri etc. dömda ha återfallit.

Föreliggande utredning har jämväl haft till ändamål att åstadkomma upp­ gifter, huru de för återfall i rattfylleri dömda personerna fördelas efter tiden, då senast ådömt ansvar för rattfylleri blivit till fullo utståndet. Besultatet av utredningen härutinnan framgår av tab. 2.

Tab. 2. För återfall i rattfylleri dömda personer, fördelade efter tiden,

då senast ådömt ansvar för rattfylleri beräknats lia blivit till

fullo utståndet, V

t

1934 -so/« 1940.

1

2

3

4

5

Tiden, då senast förut ådömt ansvar

beräknats ha blivit till fullo

utståndet

Åtcrfallsförbrytare

lia återfallet *2:a återfallet

antal

%

antal

%

Högst

1

år före återfallet....................

45

26.5

—

1

— 2 n

» »

....................

56

32.9

2

100

.o

2—3

»

» » ....................

38

22.4

—

—

3—4

» »

» ....................

23

13.5

—

-•

8

4.7

—

--

Kungl. Majus proposition nr 159.

49

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Martts lagråd den

6 mars 1941.

Närvarande:

justitieråden

F^orssman, B^ellinder,

regeringsrådet

L^undevall,

justitierådet

S^terzel.

Enligt lagrådet den 4 mars 1941 tillhandakommet utdrag av protokoll över kommunikationsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den 14 februari 1941, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­ rättade förslag till dels lag om ändrad lydelse av 1, 2 och 5 §§ lagen den 7 juni 1934 (nr 247) om straff för vissa brott vid förande av motorfordon dels ock lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj 1934 (nr 194) örn blodundersökning i brottmål.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av hovrättsfiskalen B. Petri.

Förstnämnda lagförslag föranledde följande yttranden med avseende å 1 §:

Justitierådet Forssman, regeringsrådet Lundevall och justitierådet Sterzel:

Erfarenheten har visat att gällande bestämmelser icke äro tillfyllest för att skydda trafiken mot de vådor som onykterhet vid ratten medför. Den skärpta lagstiftning som nu föreslås innebär i huvudsak, att den nuvarande bestämmelsen örn rattfylleri, som i förbättrad form bibehålies, kompletteras med bestämmelser, enligt vilka straff skall ådömas icke blott, såsom för när­ varande, när det befinnes att någon på grund av spritförtäring faktiskt varit olämplig såsom bilförare utan redan då av utredningen framgår att allvarlig fara föreligger för att alkoholen å honom haft sådan verkan. Såsom avgörande bevisdatum skall i sistnämnda hänseende gälla den i hans blod konstaterade alkoholkoncentrationen. Är denna särskilt hög, enligt förslaget minst 1.6 promille, skall föraren utan vidare prövning dömas till straff för rattfylleri. Är alkoholkoncentrationen mindre, dock minst 0.8 promille, skall han likaledes fällas till straff, dock enligt en mildare straffskala. Grundtanken är härvid den, att en bilförare, oavsett vilken uppfattning han må ha om sin egen mot­ ståndskraft mot spritpåverkan, skall vid äventyr av straff vara skyldig att avhålla sig från en konsumtion som erfarenhetsmässigt i allmänhet är ägnad att väsentligen nedsätta förmågan att på betryggande sätt föra motorfordon.

Med hänsyn till den kännedom som numera vunnits rörande tillförlitlig-

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Kr 159.

845 41 4

51

av allenast 0.8 promille, vid. vilken alkoholhalt i det övervägande antalet fall någon påverkan icke kunnat konstateras. En så låg gräns torde icke böra sättas innan man ansett sig kunna tillgripa förbud för förare att förtära spritdrycker under körningen och tiden närmast förut. Enär vid nämnda grad av alkoholkoncentration i allmänhet icke föreligga några yttre tecken till spritpåverkan, komma ingripanden i regel icke att grundas på polismans iakttagelser utan på anmälan från personer, som spionerat på förarens sprit­ förtäring. Det hela får lätt en anstrykning av trakasseri, vilket i sin ordning kan undergräva aktningen för gällande lag. I den mån gränsen höjes minskas emellertid betänkligheterna och redan vid l.o promille har man nått en alkohol­ koncentration, vid vilken i omkring hälften av fallen spritpåverkan kunnat påvisas. Ett stadgande, som upptar sistnämnda alkoholkoncentration såsom nedre gräns och i övrigt erhåller samma innehåll som 2 mom. enligt förslaget, torde kunna få stor betydelse i uppfostrande syfte och är måhända nödigt till förekommande av den uppfattningen att en spritförtäring, som leder till en alkoholkoncentration under 1.5 promille, kan ske tämligen riskfritt. Jag hem­ ställer därför, att den nedre gränsen för alkoholkoncentrationen i stadgandet bestämmes till l.o promille. Borttagande av momentindelningen torde vara att förorda, då härigenom saknaden av självständig brottsbeskrivning i nu förevarande fall blir förklarlig och stadgandets egenskap av subsidiär bestäm­ melse tydligare framträder. Ur folkpsykologisk synpunkt lär det vara ganska likgiltigt om en person säges vara dömd enligt 1 § tredje stycket eller enligt 1 § 2 mom. Grunden för straffbarheten i samtliga i 1 § avsedda fall är ju för övrigt för stor spritförtäring i samband med förande av motorfordon och det är snarare gradskillnad än artskillnad mellan de olika brotten. Borttages momentindelningen, föranledes därav en mindre jämkning i avfattningen av det under 2 mom. upptagna stadgandet.

I övrigt lämnades lagförslagen utan erinran.

Kungl. Majus proposition nr 159.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

53

lydelsen av 1 § lagen om straff för vissa brott vid förande av motorfordon upp­ höjdes till lag. I enlighet härmed hade inom kommunikationsdepartementet utarbetats förslag till

dels förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22 juni 1939 (nr 286) med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten,

dels förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motorfordons­ förordningen den 23 oktober 1936 (nr 561),

dels ock förordning örn ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan den 23 oktober 1936 (nr 562).

Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte genom proposition till riksdagen

dels föreslå riksdagen att antaga förenämnda två lagförslag ävensom för­ slaget till förordning örn ändrad lydelse av första stycket förordningen den 22 juni 1939 med vissa bestämmelser rörande skadeståndsskyldigheten för förare av motorfordon, motorredskap och traktortåg, som tillhöra eller nyttjas av staten,

dels ocké inhämta riksdagens yttrande över förslaget till förordning örn ändrad lydelse av 21 § 1 mom. och 28 § motorfordonsförordningen samt för­ slaget till förordning örn ändrad lydelse av 21 § vägtrafikstadgan.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Majus proposition nr 159.

Ur protokollet:

Nils Hellenius.