2

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar av förordningen den 15 juni 1934 (nr

264) om erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 11 §, 17—20 §§, 21 § 1, 3 och 4 mom. samt 22,

23, 25 och 38 §§ förordningen den 15 juni 1934 örn erkända arbetslöshets­

kassor1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

11

§.

Medlem av-------------sitt medlemskap.

Tillsynsmyndigheten äger, därest särskilda omständigheter därtill föran­

leda, beträffande viss kassa eller viss grupp av kassas medlemmar medgiva,

att den tidpunkt, då sådan påföljd som i första stycket sägs skall inträda,

bestämmes senast till utgången av tjugusjätte veckan.

Tillsynsmyndigheten må ock medgiva, att i stadgarna för viss kassa be­

stämmelse intages, att kassans styrelse beträffande medlem, vilken på grund

av förhinder icke erlagt avgift före den i stadgarna eljest angivna senaste

tidpunkten, må besluta, att han likväl icke skall anses hava utträtt ur kassan.

Sådant beslut skall för att bliva gällande hava godkänts av tillsynsmyndig­

heten.

17 §.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa skall utgiva understöd dels i form av

ett för dag beräknat belopp, benämnt daghjälp, dels ock i form av ett för

barn utgående tillägg till daghjälp, benämnt barntillägg.

Understöd må därjämte utgivas såsom hjälp till täckande av rese- och flytt­

ningskostnader för tillträdande av arbete å annan ort.

1 annan form än nu sagts må understöd icke utgivas av erkänd arbetslös­

hetskassa.

2 mom. Barntillägg utgår till försäkrad, som har barn eller adoptivbarn

under 16 år, vilket är kyrkoskrivet hos honom eller beträffande vilket eljest

på av tillsynsmyndigheten föreskrivet sätt styrkes, att den försäkrade fullgör

honom åliggande underhållsskyldighet. Efter samma grunder skall barntillägg

utgivas till gift försäkrad för andra makens barn i tidigare gifte eller utom

äktenskap. I intet fall må dock barntillägg för ett och samma barn utgå till

1 Senaste lydelse av 11 §, 20 § 3 moni., 21 § 1 mom. samt 22 och 23 §§ se SFS 1937: 227.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

stöd, som i första stycket nämnts, må utgå daghjälp allenast i den mån un­

derstödet icke uppgår till den medlemmen eljest tillförsäkrade daghjälpen.

4 mom. Erkänd arbetslöshetskassa äger i sina stadgar föreskriva, att dag­

hjälp icke må utgå till medlem, som på grund av driftinskränkning vid det

företag, där han fortlöpande är anställd, har arbete ett mindre antal dagar

än vid full drift är vanligt.

Har sådan föreskrift icke meddelats, skall vid driftinskränkning det antal

dagar under varje vecka, för vilka han eljest varit berättigad till daghjälp,

minskas med en; dock att tillsynsmyndigheten äger för viss kassa medgiva,

att begränsningen av understödsrätten skall tillämpas endast i det fall, då

arbetsgivaren i förväg kungjort plan för arbetets fortsatta bedrivande.

Den i andra stycket föreskrivna begränsningen av understödsrätten skall

icke ske efter arbetsperiod, som överstiger 24 dagar.

5 mom. Erkänd arbetslöshetskassa skall i sina stadgar intaga erforder­

liga bestämmelser till förhindrande av ett ur ekonomiska synpunkter olämp­

ligt klassval.

21

§.

1 mom. Erkänd arbetslöshetskassa må till medlem utgiva understöd en­

dast därest han till kassan erlagt avgifter, motsvarande minst femtiotvå

veckoavgifter, och under villkor tillika att avgifter, motsvarande minst tjugu

veckoavgifter, erlagts för tid under de närmast före arbetslöshetens inträ­

dande förflutna tolv månaderna.

Därest tillsynsmyndigheten med stöd av 22 § sista stycket föreskrivit in­

skränkning i understödsrätten, äger tillsynsmyndigheten medgiva, att an­

talet avgifter, som skola vara erlagda under de närmast före arbetslöshetens

inträdande förflutna tolv månaderna, må bestämmas till lägre tal än tjugu,

dock ej lägre än sexton.

Villkoret att visst antal avgifter skall hava erlagts under de närmast före

arbetslöshetens inträdande förflutna tolv månaderna skall icke gälla, då

medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst tjugu-

fyra dagar samt omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker om

daghjälp.

I den period av tolv månader, inom vilken det föreskrivna antalet avgif­

ter skall vara erlagt, skall icke inräknas tid, då medlem

fullgjort värnpliktstjänstgöring,

intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit

sig från förvärvsarbete,

på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig arbete, varvid dock,

örn medlemmen utfört arbete efter sjukdomens upphörande, vad nu sagts

skall gälla endast därest sjukdomstiden blivit styrkt genom intyg av legiti­

merad läkare,

bevistat kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting eller kommun, dock

att i detta fall må avräknas högst sex månader.

Med avseende å nyss omförmälda villkor skall vidare iakttagas, att arbets­

lösheten, då medlem frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt arbete eller

5

på grund av otillbörligt uppförande skilts från arbetet och till följd härav

på grund av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd från un­

derstöd, skall anses hava inträtt först vid avstängningstidens slut.

Där medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre

daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med

större sådana förmåner, må daghjälp enligt bestämmelserna i den klass, till

vilken medlemmen övergår, ej utgivas till honom, förrän han efter över­

gången erlagt avgifter, motsvarande minst sexton veckoavgifter. övergår

medlem däremot till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade för­

säkringsförmåner, skola bestämmelserna i denna klass omedelbart tillämpas

å honom.

3 mom. Har överenskommelse träffats eller medgivande lämnats enligt

vad i 2 mom. sägs, skall vid tillämpning av denna förordning med under­

stöd, som utgives av kassan, likställas understöd, vilket utgivits av kassa

eller sammanslutning, som överenskommelsen eller medgivandet avser.

4 mom. Vid tillämpning av 1 och 2 mom. må beträffande medlem, som

med mellantider tillhört kassan eller annan erkänd arbetslöshetskassa eller

sammanslutning, som avses i 2 morn., allenast tagas i betraktande avgifter,

som belöpa å tid efter senaste avbrottet i medlemstiden.

22

§.

Daghjälp må------------ kunnat utgå.

Erkänd arbetslöshetskassa------------ äga giltighet.

Vad sålunda föreskrivits örn iakttagande av karenstid skall icke äga till-

lämpning, då medlem, som är berättigad till daghjälp,

erhåller arbete för högst tjugufyra dagar,

på grund av sjukdom, barnsbörd, värnpliktstjänstgöring, bevistande un­

der högst sex månader av kurs, vartill bidrag utgår från staten, landsting

eller kommun, eller särskild av tillsynsmyndigheten med stöd av sista styc­

ket i denna paragraf meddelad föreskrift ej kan erhålla daghjälp eller

avvisar erbjudet lämpligt arbete och till följd härav enligt bestämmel­

serna i 15 § första stycket avstänges från understöd

samt omedelbart efter arbetets eller hindrets upphörande ånyo ansöker

om daghjälp.

Innesluter understödsförening,------------ regelbundet förekommer.

23 §.

Daghjälp må-------- --— följande månader.

Ej må-------------nittio dagar.

Har medlem------------- tillgodoräknas honom.

Vid tillämpning av bestämmelserna i denna paragraf må i den tid. inom

vilken den längsta understödstiden skall beräknas, icke inräknas tid, då

medlem

fullgjort värnpliktstjänstgöring,

intill högst sex veckor före och högst sex veckor efter barnsbörd avhållit

sig från förvärvsarbete,

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

på grund av sjukdom varit förhindrad att åtaga sig förvärvsarbete,

under högst sex månader bevistat kurs, vartill bidrag utgår från staten,

landsting eller kommun.

25 §.

Medlem, vars arbetsanställning upphör, skall hos sin arbetsgivare an­

hålla om intyg, utvisande den tid, under vilken medlemmen utfört arbete,

och orsaken till anställningens upphörande. Där medlem ansöker om dag-

hjälp på grund av minskning i antalet arbetsdagar till följd av driftinskränk­

ning, skall han hos arbetsgivaren anhålla örn intyg rörande antalet arbets­

dagar varje vecka. Erhållet intyg skall, då ansökan örn understöd göres,

av medlem överlämnas till kassan, som har att förvara det bland sina hand­

lingar.

38 §.

Böter, som ådömas enligt denna förordning, tillfalla kronan.

Försummelse att-------------sitt säte.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

Erkänd arbetslöshetskassa äger dock besluta, att barntillägg skall börja

utgivas från senare tidpunkt, dock senast från och med den 1 januari 1942.

Under tiden från och med den 1 juli 1941 till och med den 30 juni 1942

skall 21 § 1 mom. sjätte stycket hava följande lydelse:

Där medlem övergår från klass med lägre daghjälp till klass med högre

daghjälp eller från klass med begränsade försäkringsförmåner till klass med

större sådana förmåner, må daghjälp enligt bestämmelserna i den klass, till

vilken medlemmen övergår, ej utgivas till honom, förrän han efter över­

gången erlagt avgifter, motsvarande minst tio veckoavgifter. Beslutar kassa

höjning av daghjälpsbeloppet för hel klass, äger tillsynsmyndigheten dock,

på ansökan av kassan, medgiva befrielse från villkoret att visst antal vecko­

avgifter skall hava erlagts för högre daghjälp, innan sådan daghjälp må ut­

givas. övergår medlem till klass med lägre daghjälp eller mera begränsade

försäkringsförmåner, skola bestämmelserna i denna klass omedelbart till-

lämpas å honom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

7

Förslag

till

Förordning

angående ändring i vissa delar ay förordningen den 15 juni 1934 (nr

265) om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor.

Härigenom förordnas, att 1, 2 och 6 §§ förordningen den 15 juni 1934

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor ävensom vid förordningen

såsom bilaga fogad tabell med tillhörande särskilda bestämmelser skola er­

hålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1

§■

Statsbidrag, som avses i förordningen den 15 juni 1934 (nr 264) om

erkända arbetslöshetskassor, utgår till envar sådan kassa såsom daghjälps-

bidrag, barntilläggsbidrag och förvaltningsbidrag.

2

§.

Daghjälpsbidrag utgår — — — särskilda bestämmelser.

Barntilläggsbidrag utgår för kalenderår med belopp, motsvarande sjut­

tiofem procent av kassans sammanlagda utgifter för barntillägg under året.

6

§•

Antalet årsmedlemmar —----------med tolv.

Genomsnittliga daghjälpsbeloppet under visst år motsvarar sammanlag­

da beloppet av för året utbetalad daghjälp, dividera! med hela antalet un­

derstödda dagar under samma år. Har daghjälp utgått med mindre än fyra

kronor, skall vid beräkningen av det genomsnittliga daghjälpsbeloppet så

anses, som örn daghjälpen utgjort nämnda belopp.

Antalet understödda------------- samma år.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1941.

8

Bilaga till förordningen den 15 juni 1934 (nr 265) om statsbidrag till erkända arbets­

löshetskassor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Antal Daghjälpsbidragets storlek i procent av hela kostnaden för understöd vid olika

understödda antal understödda dagar per medlem och en genomsnittlig daghjälp av kronor

dagar per ------------------------ -j------------------------------------------------------------------------------------—

medlem

4.00

4.25

4.50

4.75

5.00

5.25

5.50

5.75

6.00

1.50

0.0

____

___

_

___

____

____

_

1.75

5.4

0.0

—

—

—

—

—

—

—

2

9.6

4.7

O.o

—

—

—

—

—

—

2.25

13.2

8.5

4.2

0.0

—

—

—

—

—

2.50

16.4

11.7

7.6

3.8

0.0

—

—

—

—

2.75

19.2

14.6

10.6

6.9

3.4

0.0

—

—

—

3

21.7

17.2

13.2

9.6

6.3

3.2

O-o

—

—

3.25

24.0

19.6

15.6

12.1

8.8

5-8

2.9

O-o

—

3.50

26.2

21.7

17.8

14.3

11.1

8.2

5.4

2.7

0.0

3.75

28.1

23.7

19.8

16.4

13.2

10.3

7.6

5.0

2.6

4

30.0

25.6

21.7

18.3

15.1

12.3

9.6

7.1

4.7

4.25

31.7

27.3

23.5

20.0

16.9

14.1

11.5

9.0

6.7

4.50

33.3

28.9

25.1

21.7

18.6

15.8

13.2

10.8

8.6

4.75

34.8

30.5

26.7

23.3

20.2

17.4

14.8

12.4

10.2

5

36.2

31.9

28.1

24.8

21.7

18.9

16.4

14.0

11.7

5.25

37.6

33.3

29.5

26.2

23.1

20.4

17.8

15.4

13.2

5.50

38.9

34.6

30.8

27.5

24.5

21.7

19.2

16.8

14.6

6

41.3

37.0

33.3

30.0

27.0

24.2

21.7

19.4

17.2

7

45.5

41.3

37.6

34.3

31.3

28.6

26.2

23.9

21.7

8

49.2

45.0

41.3

38.0

35.1

32.4

30.0

27.7

25.6

9

52.4

48.2

44.5

41.3

38.4

35.7

33.3

31.0

28.9

10

55.2

51.1

47.4

44.2

41.3

38.6

36.2

34.0

31.9

11

57.8

53.6

50.0

46.8

43.9

41.3

38.9

36.7

34.6

12

60.1

56.0

52.4

49.2

46.3

43.7

41.3

39.1

37.0

13

62.3

58.1

54.5

51.4

48-5

45.9

43.5

41.3

39.2

14

64.3

60.1

56.5

53.4

50.5

47.9

45.5

43.3

41.3

15

66.1

62.0

58.4

55.2

52.4

49.8

47.4

45.2

43.2

16

67.8

63.7

60.1

57.0

54.1

51.5

49.2

47.0

45.0

17

69.4

65.8

61.8

58.6

55.8

53.2

50.8

48.6

46.6

18

70.9

66.8

63.3

60.1

57.3

54.7

52.4

50.2

48.2

19

72.4

68.3

64.7

61.e

58.8

56.2

53.8

51.7

50.0

20

73.7

69.6

66.1

63.0

61.1

57.6

55.2

53.1

51.1

21—26

75.0

70.9

67.4

64.3

61.4

58.9

56.5

54.4

52.4

Särskilda bestämmelser:

a) Örn antalet understödda dagar per medlem är större än 26, beräknas procenttalet genom att

26

multiplicera motsvarande procenttal enligt tabellen för 21—26 dagar med —, där n beteck­

nar antalet understödda dagar per medlem.

b) Vid andra kombinationer av daghjälp och antal understödda dagar per medlem än sådana,

som direkt framgå ur tabellen, interpoleras lineärt mellan de i tabellen angivna procentta­

len, varvid det erhållna resultatet avrundas till närmaste tiondels procent. Vid lika av­

stånd sker avrundningen uppåt.

c)

Samma avrundningsregel som under b) tillämpas i fråga om beräkningen av daghjälpsbi-

draget för det fall, att antalet understödda dagar per medlem överstiger 26.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

9

Utdrag av protokollet över socialårenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 maj

1941.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, E^riksson, B^ergquist,

B^agge, A^ndersson, R^osander, G^jöres, E^werlöf.

Chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, anmäler fråga örn

vissa

ändringar i gällande författningar rörande arbetslöshetsförsäkringen

samt

anför:

Inledning.

Gällande bestämmelser.

Förordningen örn erkända arbetslöshetskassor

antogs vid 1934 års riksdag

samt utfärdades

den 15 juni 1934 (nr 264).

Ändringar i densamma hava se­

nare vidtagits genom förordningar den 22 maj 1936 (nr 151), den 21 maj

1937 (nr 227) samt den 24 mars 1938 (nr 99).

Förordningen örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor

utfärdades

den 15 juni 1934 (nr 265).

Genom förordning den 21 maj 1937 (nr 228)

verkställdes ändring i vissa delar av densamma.

Redogörelse för innehållet i de nämnda förordningarna lämnas vid be­

handlingen av de olika spörsmål örn författningsändringar, som upptagas

till övervägande i det följande.

Närmare föreskrifter örn kontrollen över erkända arbetslöshetskassor åter­

finnas i

kungörelsen den 23 november 1934 (nr 554) angående övervakandet

av erkända arbetslöshetskassor,

ändrad genom kungörelse den 14 februari

1936 (nr 30).

Bestämmelser rörande hjälpverksamhet vid oförvållad arbetslöshet hava

utfärdats genom

kungörelsen den 30 juni 1934 (nr 434) angående statlig och

statsunderstödd hjälpverksamhet vid arbetslöshet,

ändrad i vissa delar genom

kungörelser den 28 juni 1935 (nr 426), den 30 juni 1936 (nr 464) samt den

30 juni 1937 (nr 545).

Sedan statens arbetsmarknadskommission med skrivelse den 25 november

1940 överlämnat förslag till dels ett nytt system för statsbidrag till kommu­

nernas arbetslöshelskostnader, dels ock ändrade grunder för kontantunder-

stödsverksamheten, har

Kungl. Maj:t

genom

beslut den 6 december 1940

be­

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

myndigat arbetsmarknadskommissionen att — utan hinder av däremot stri­

dande föreskrifter i 1934 års hjälpkungörelse — tillsvidare vidtaga åtgärder

för genomförande försöksvis av ifrågasatta ändringar i huvudsaklig över­

ensstämmelse med kommissionens förslag. Redogörelse för gällande bestäm­

melser härom lämnas jämväl i det följande.

En redogörelse för det nya systemet för statsbidrag till kommunernas ar-

betslöshetskostnader och för de nya grunderna för kontantunderstödsverk-

samheten har lämnats i propositionen (nr 30) till innevarande års riksdag

angående anslag å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till åt­

gärder för arbetsmarknadens reglering. I sin i anledning av propositionen

avgivna skrivelse (nr lil) har riksdagen gjort vissa uttalanden rörande

arbetslöshetsförsäkringen.

Framställningar rörande ändringar i 1934 års förordningar.

I skrivelse den 25 oktober 1938 hemställde

handelsanstäildas med flera

erkända arbetslöshetskassa

om viss ändring av 18 § förordningen om erkän­

da arbetslöshetskassor.

Landsorganisationen i Sverige

gjorde i skrivelse den

13 december 1938 framställning rörande dels ändringar av 15 § samt 19—23

§§ samma förordning, dels höjning av det statliga administrationsbidraget

till de erkända arbetslöshetskassorna, dels höjning av daghjälpsbidraget i

samma omfattning som tillgodoseendet av föreslagna författningsändringar

medförde ökade utgifter för kassorna, dels ock viss omläggning av kontrollen

över avgiftsbetalningen m. m. Efter remiss avgåvos yttranden över arbets­

löshetskassans skrivelse av socialstyrelsen samt över landsorganisationens

framställning av socialstyrelsen, statskontoret, försäkringsinspektionen och

svenska arbetsgivareföreningen. Socialstyrelsens yttranden avgåvos i skri­

velse den 31 mars 1939.

Den 5 maj 1939 förordnade Kungl. Maj:t, att samtliga handlingar skulle

överlämnas till socialstyrelsen, vilken det ålåge att verkställa utredning an

gående de ändringar, som kunde anses erforderliga och lämpliga i fråga örn

bestämmelserna rörande statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor, samt

att till Kungl. Majit inkomma med de förslag såväl därutinnan som beträf­

fande ändringar av bestämmelserna i förordningen om erkända arbetslös­

hetskassor, vartill utredningen och förutnämnda skrivelser kunde föran­

leda.

I skrivelse den 23 augusti 1939 hemställde

svenska sjöfolksförbundet

örn

ändringar i vissa hänseenden av bestämmelserna rörande den statsunder­

stödda arbetslöshetsförsäkringen i syfte att de hinder, som enligt förbun­

dets mening för närvarande förelåge för förbundet att bilda erkänd arbetslös­

hetskassa, måtte undanröjas. Den 28 augusti 1939 anbefalldes socialstyrelsen

att avgiva utlåtande över sjöfolksförbundets framställning.

Med skrivelse den 24 januari 1941 framlade

socialstyrelsen

— till fullgö­

rande av uppdraget den 5 maj 1939 och till besvarande av remissen den 28

augusti samma år — utredning och förslag till vissa ändringar i lagstift­

ningen örn den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Vid skrivelsen funnos

fogade

dels

av de erkända arbetslöshetskassorna, vilka av socialstyrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 214

11

lämnats tillfälle att inkomma med förslag till författningsändringar, i sådant

hänseende till styrelsen avgivna förslag,

dels

protokoll, fört vid en konferens

den 18 och 19 september 1939 med representanter för de erkända arbets­

löshetskassorna för behandling av spörsmål rörande arbetslöshetsförsäkring­

en,

dels ock

protokoll från sammanträde den 16—18 oktober 1939 med

nämnden för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen för behand­

ling av framställda förslag till ändringar av lagstiftningen i förevarande

ämne.

Socialstyrelsens utredning och förslag torde såsom bilaga

(Bilaga A)

få

fogas till statsrådsprotokollet i förevarande ärende.

över socialstyrelsens utredning och förslag hava, efter remiss, yttranden

avgivits av pensionsstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, statskon­

toret, försäkringsinspektionen, socialvårdskommittén, svenska arbetsgivare­

föreningen, landsorganisationen i Sverige och de anställdas centralorganisa­

tion (Daco).

Träindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa

har i skrivelse den 7

januari 1941 hemställt om viss ändring av 9 § förordningen örn erkända

arbetslöshetskassor, över denna skrivelse hava, efter remiss, yttranden av­

givits av socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, svenska arbets­

givareföreningen och landsorganisationen i Sverige.

Vidare har

svenska metallindustriarbetareförbundet

den 13 mars 1941 hem­

ställt,

dels

att den i bilaga till förordningen om statsbidrag till erkända arbets­

löshetskassor upptagna maximeringen till 26 dagar av antalet understödda da­

gar per medlem och år måtte borttagas,

dels ock

att bestämmelserna rörande

hjälpverksamhet vid arbetslöshet måtte förändras så, att medlem, som åt-

njöte daghjälp från erkänd arbetslöshetskassa, icke i understödsavseende kom-

me i sämre läge än annan arbetslös.

Slutligen har vid en på initiativ av textilarbetarnas erkända arbetslöshets­

kassa

den 21 mars 1941 hållen konferens med representanter för samtliga

erkända arbetslöshetskassor och för fackorganisationer, som överväga bil­

dandet av sådana kassor,

antagits en resolution, vilken överlämnats till mig.

I resolutionen har hemställts,

att

socialstyrelsens förslag av den 24 januari

1941 måtte utan tidsutdräkt leda till åtgärder från regering och riksdag,

därvid det vore särskilt angeläget, att statsbidraget till daghjälpen bleve av­

sevärt förbättrat,

samt att

nyss omförmälda maximering av daghjälpen till

26 dagar måtte borttagas. Jämväl vissa andra yrkanden hava framställts.

Redogörelse för dessa lämnas i det följande.

Ifrågasätta författningsändringar.

Inledning.

Statistiska uppgifter.

De erkända arbetslöshetskassorna äro för närvarande 16 med ett med­

lemsantal av omkring 275,000, nämligen: beklädnadsarbetarnas; sadelmakar­

nas, tapetserarnas och reseeffektarbetarnas; stenindustriarbetarnas; handels-

anställdas med flera; sko- och läderarbetarnas; träindustriarbetarnas; musi-

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

kemas; lantarbetarnas; frisörernas; livsmedelsarbetarnas; textilarbetarnas;

gjuteriarbetarnas; gruvindustriarbetarnas; handelstjänstemännens; kemisk­

tekniska industriarbetarnas med flera samt bleck- och plåtslagarnas.

Förarbeten, som kunna leda till bildande av erkända arbetslöshetskassor,

pågå inom åtta fackorganisationer, nämligen bryggeriindustriarbetareförbun-

det, försvarsverkens civila personals förbund, grov- och fabriksarbetareför­

bundet, hotell- och restaurangpersonalsförbundet, metallindustriarbetareför­

bundet, murareförbundet, transportarbetareförbundet samt väg- och vatten­

byggnadsarbetareförbundet. Även inom vissa andra organisationer torde in­

tresse för saken förefinnas.

Socialstyrelsen har i den nu föreliggande utredningen lämnat vissa upp­

gifter rörande utvecklingen av den statsunderstödda frivilliga arbetslöshets­

försäkringen under åren 1935—1940 (Bilagan A, sid. 2—4). Av uppgifterna

framgår, bland annat, att arbetslöshetskassornas medlemmar under nämnda

år bidragit till arbetslöshetskostnademas finansiering med 14.3 miljoner kro­

nor, medan staten bidragit med 4.9 miljoner kronor i daghjälpsbidrag och

2.2 miljoner kronor i förvaltningsbidrag. Medlemmarna hava alltså till för­

säkringen tillskjutit dubbelt så mycket som staten.

Av socialstyrelsen anförda allmänna synpunkter.

Enligt

socialstyrelsens

åsikt funnes för närvarande stora förutsättningar

för en icke obetydlig utvidgning av arbetslöshetsförsäkringen, förutsatt att

åtgärder icke vidtoges eller omständigheter icke inträffade, vilka direkt eller

indirekt minskade fördelarna av anslutning till försäkringen. Då — såsom de

statistiska uppgifterna utvisade -—- de försäkrade själva ställt ingalunda för­

aktliga penningsummor till disposition för lindrande av arbetslöshetens eko­

nomiska verkningar, funnes goda motiv för att söka i görligaste mån elimine­

ra sådana inflytanden, som kunde verka hämmande på den frivilliga stats­

understödda arbetslöshetsförsäkringens möjligheter att erhålla ökad omfatt­

ning. Självfallet vore dessa motiv i än högre grad giltiga, då det gällde att

såvitt möjligt förhindra ett nedbrytande av den arbetslöshetsförsäkring, som

hittills åstadkommits.

Socialstyrelsen omnämner, att det redan under utredningsarbetet i anled­

ning av uppdraget den 5 maj och remissen den 28 augusti 1939 visat sig, att

ändrade och för kassorna i vissa avseenden förmånligare grunder för statens

bidrag vore önskvärda. Då statsfinansiella svårigheter uppstått med hänsyn

till de utrikespolitiska förhållandena, avbröts emellertid utredningsarbetet un­

der vintern 1939—1940. Att socialstyrelsen nu upptagit frågan om reformering

av lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring till fortsatt behandling vore för­

anlett av två inträffade omständigheter, nämligen den allmänna prisstegringen

och förändringar i den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten för

arbetslösa.

För den allmänna prisstegringens påverkan å arbetslöshets­

försäkringen lämnar socialstyrelsen en redogörelse (Bilagan A, sid. 4—7).

Styrelsen framhåller, att de minimibelopp för daghjälpen, som man önskat

skapa genom försäkringen, i verkligheten sänkts genom penningvärdets för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

13

ändringar. Vidare hade av samma skäl den skala, som föreskrivits för det

s. k. daghjälpsbidraget från staten, kommit att hänföra sig till andra och

lägre realinkomster i understöd än dem, som avsetts vid statsbidragsskalans

antagande av statsmakterna år 1934. Skalan vore konstruerad så, att stats­

bidrag i allmänhet utginge med lägre andel av understödskostnaderna vid

ett högt daghjälpsbelopp än vid ett lågt. En allmän uppflyttning från lägre

till högre daghjälpsklass för eliminering av verkningarna av penningvärdets

fall vöre icke att förvänta med hänsyn till de kraftiga ökningar av avgifter­

na, som vore förbundna därmed. Det vore att märka, att låga daghjälpsbe­

lopp för närvarande vore mycket vanliga jämväl på orter med höga levnads­

kostnader. En lösning kunde tänkas genom ett av staten bekostat dyrtidstill-

lägg. Denna utväg avstyrkes dock av socialstyrelsen, som anser, att vid en

allmän höjning av daghjälpsbeloppen de försäkrade själva borde svara för så

stor andel av kostnaderna för förhöjningarna, som motsvarade deras andel

av kostnaderna för de ursprungliga daghjälpsbeloppen. De försäkrade borde

dock icke bestrida större andel av förhöjningarna än nyss angivits. Detta ble­

ve emellertid följden, om ej nuvarande statsbidragsgrunder ändrades. Dessa

medförde nämligen, som förut nämnts, en minskning av statsbidragsprocen-

ten vid höjning av daglijälpsbeloppet.

De nya principerna för den statliga och statsunder­

stödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet innefatta dels

ändrade grunder för kontantunderstöd till hjälpbehövande, dels ock änd­

ringar i fråga örn gällande grunder för statsbidrag till kommunernas arbets-

löshetskostnader.

Vad kontantunderstöden till hjälpbehövande beträffar må här återgivas

innebörden av de nya bestämmelserna, hämtade ur statens arbetsmarknads­

kommissions cirkulär (nr C 5, 1941) angående den statliga hjälpverksam­

hetens principer och huvudformer:

Dagunderstöd och hyreshjälp skola hädanefter utgå med högst så stort

belopp per dag, som för envar person angives enligt de i nedanstående tariff

upptagna tre ortsgrupperna:

D agun d e r s t ö d

H y r e s h

ä 1 p

Orts-

grupp

Man och

hustru

Ensam

person

över

18 år

Ensam

person

16—17

år

Barn under 16 år

Man,

hustru,

3 barn

Man,

hustru,

6 barn

Orts-

grupp

per månad högst

1—3

barn

4-6

barn

ung­

karlar

familje­

försörjare

I

3: —

1:85

1: —

0: 60

0: 30

4:80

5: 70

I a

_

b

10

—

20: —

C

15

—

30: —

d

20 —

40: -

II

3: 25

2:10

1:25

0: 80

0: 30

5: 65

6: 55

lia

10

—

20: —

b

15

—

30: —

C

20

—

40: —

d

25 —

50.—

III

3: 50

2: 50

1:50

1: —

0:30

6: 50

7:40

III a

15

—

30: —

b

20

—

40: —

C

25

—

50: —

d

35 —

70: —

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

I fråga om kommunernas hänförande till ortsgrupp för bestämmande av

dagunderstöd skall tillämpas den enligt lagen örn folkpensionering verk­

ställda indelningen.

Dagunderstödet får liksom för närvarande ej utgå för mer än sex dagar

per vecka.

Hyreshjälp har hittills generellt endast kunnat tilldelas familjeförsörjare,

som åtnjuter dagunderstöd. Ensamstående personer ha sålunda varit i prin­

cip uteslutna från möjligheten av sådan hjälp. Det har nu bestämts, att

hyreshjälp till ensamstående, dagunderstödd person (ungkarl) hädanefter må

kunna utgivas med belopp lika med högst hälften av vad som inom kom­

munen får ifrågakomma i hyreshjälp till familjeförsörjare.

De i understödsskalan upptagna beloppen angiva den översta gränsen för

understödens storlek. Då till dagunderstödet även kan läggas hyreshjälp av

viss storlek, måste kommittéerna tillse, att det totala understödet (dagunder­

stöd + hyreshjälp) icke får uppgå till vare sig den arbetslöses och hans fa­

miljemedlemmars sammanlagda inkomst under deras förutvarande arbets-

anställning eller den å orten gängse lönen för icke kvalificerad arbetskraft.

Kommun, inom vilken behov anses föreligga att utöver utlämnande av

dagunderstöd jämväl tillhandahålla de arbetslösa hyreshjälp, har att före

verksamhetens igångsättande till kommissionen insända ansökan örn stats­

bidrag till verksamheten ifråga.

Med ledning av inhämtade uppgifter om ortens hyresläge fastställer kom­

missionen för varje kommun den individuella hyreshjälpens maximibelopp

per månad till något av de belopp, som för varje ortsgrupp återfinnas i tabel­

len över dagunderstöd och hyreshjälp. Kommissionen fastställer vidare det

antal hyreshjälpsrum och det totalbelopp för hyreshjälp, som arbetslöshets­

kommitté berättigas disponera för viss tidsperiod. Skulle det av kommissio­

nen bestämda antalet hyreshjälpsrum behöva ökas under perioden till följd

av inträdda förändringar i arbetslöshetsläget och hjälpbehovet, kunna till-

läggsrum efter ansökan under löpande period av kommissionen beviljas.

För differentiering av hyresbidrag är varje ortsgrupp indelad i fyra under­

grupper, a—d.

Beträffande understödsverksamheten till kommunerna framhåller social­

styrelsen, att densamma utvidgats. Tidigare bestämdes understödsrummen i

en kommun till ett ej oväsentligt lägre antal än de hos arbetslöshetskom­

mittén anmälda hjälpsökande arbetslösa, som icke erhållit hjälp i annan

form. De som därvid icke blivit hjälpta — de övertaliga — hade kommunen

icke haft laga möjlighet att tillgodose annorledes än genom understöd enligt

fattigvårdslagen. Numera beviljade arbetsmarknadskommissionen för varje

kommun ett så stort antal understödsrum, att dylika övertaliga i allmänhet

icke behövde uppkomma.

Beträffande arbetslöshetsförsäkringens förhållande till

arbetsmarknadskommissionens under stödsverksamhet

har socialstyrelsen utlalat sig närmare i sin utredning (Bilagan A, sid. 7—

11). Styrelsen framhåller, att man utan överdrift kunde säga, att varje arbets­

lös numera regelmässigt kunde påräkna kontantunderstöd med statsbidrag

vid arbetslöshet. Därigenom framstode dessa understöd såsom en rättighet

och hade fått en karaktär, som i väsentliga hänseenden stöde den försäk-

ringsmässiga nära, med den skillnaden dock att kostnaden för kontantan-

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

15

derstöden helt bestredes av samhället. De, som erhölle kontantunderstöd, vo­

re vidare som regel icke underkastade längre karenstid eller mera betung­

ande kontroll från arbetsförmedlingens sida än arbetsiöshetskassemedlemmar-

na. De förra finge visserligen underkasta sig behovsprövning, som likväl för

flertalet arbetslösa icke torde medföra någon nedsättning av maximibelop­

pen och endast för ett fåtal uteslutning från hjälp. Någon skärpning av den

inom arbetslöshetskommittéerna verkställda behovsprövningen syntes icke

vara att förvänta, särskilt icke i fråga om kommuner, där man redan kom­

mit till en arbetslöshetskostnad av 1 krona 50 öre per skattekrona och där

man sålunda finge statsbidrag med 100 procent för varje beviljat kontant­

understöd. Tvärtom kunde man antaga, att beviljandet av understöd för

framtiden komme att ske efter mindre restriktiva linjer än tidigare.

Styrelsen anför vidare, att bland de förhållairden, vilka bidroge till att den

allmänna arbetslöshetshjälpen numera framstode såsom fördelaktigare än

den försäkringsmässiga, borde nämnas, att till följd av bestämmelse i lijälp-

kungörelsen (44 §) medlemmar i erkända arbetslöshetskassor, så länge de

vore daghjälpsberättigade, vöre förhindrade att komma i åtnjutande av nå­

gon form av dagunderstöd.

Socialstyrelsen förklarar sig hava funnit, att de vidtagna förändringarna

i den statsunderstödda understödsverksamheten för arbetslösa på ett högst

betänkligt sätt rubbat den frivilliga försäkringens ställning. Det måste an­

ses vara synnerligen olyckligt, örn den nya avvägningen mellan å ena sidan

kontantunderstöd utan insatser från medborgarna själva och å andra sidan

den försäkringsmässiga daghjälpen skulle få till följd, att den senare över-

gåves. En så omfattande kontantunderstödsverksamhet som den nu plane­

rade och redan försöksvis igångsatta borde därför icke införas, utan att

man vidtoge föranstaltningar för dels ett vidmakthållande av det försäk­

ringsmässiga arbetslöshetsunderstödet och dels ett systematiserande av de

skilda understödsformerna i deras förhållande sinsemellan. Mycket talade

för att den ur dessa synpunkter på lång sikt enda tänkbara och fullt effektiva

lösningen av dessa ytterst ömtåliga problem vore införandet av en obligato­

risk arbetslöshetsförsäkring. En lösning av problemet efter den obligatoris­

ka linjen kunde emellertid icke komma i fråga på så kort tid, som nu stöde

till förfogande, men det vore angeläget, att detsamma snarast möjligt bleve

föremål för social vårdskommitténs uppmärksamhet.

I avvaktan på socialvårdskommitténs utredning vore det nödvändigt att

omedelbart vidtaga åtgärder för förbättrande av de försäk­

rade arbetslösas förhållanden. En utväg vore att medgiva de för­

säkrade rätt afl uppbära kompletterande dagunderstöd från arbetslöshets­

kommittén i orten. Denna utväg anser socialstyrelsen emellertid icke böra

ifrågakomma, i första hand enär en sammankoppling mellan arbetslöshets­

kassornas daghjälp och kontantunderstöden kunde komma atl giva impul­

ser till en minskning av det försäkringsskydd, som de erkända arbetslöshets­

kassorna vore till för ali lämna.

Lämpligast vore enligt socialstyrelsens mening all införa barntillägg sami

medgiva utökat statsbidrag lill daghjälpen. Därvid måste emellertid tillses,

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

att förbättringarna icke bleve så stora och långt gående, att man, då tillfälle

gåves att bättre överblicka problemet vid en mera slutgiltig reformering av

den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen eller vid ställningstagande till en

obligatorisk arbetslöshetsförsäkring, funne sig hava gått för långt. Skulle

de motiv, som nu föranledde förbättringar i försäkringen, sedermera bort­

falla, stöde det givetvis statsmakterna fritt att genomföra de inskränkande

ändringar, som vore betingade av en dylik utveckling.

Socialstyrelsen har slutligen framhållit, att, om den av styrelsen anvisade

utvägen anlitades, behovet av kompletterande understöd från arbetslöshets­

kommittéerna givetvis skulle komma att minskas eller bortfalla för ett

antal medlemmar av erkända arbetslöshetskassor. Då det emellertid syntes

omöjligt att i så hög grad förbättra förmånerna från arbetslöshetsförsäkring­

en, att behov av dylik komplettering av daghjälpen kunde till fullo elimine­

ras, hade styrelsen icke velat utan diskussion avföra den utväg — vilken

också vore möjlig — enligt vilken kompletterande understöd från arbetslös­

hetskommittéerna skulle kunna utgå till hjälpbehövande arbetslös kassa­

medlem, som hade barn under 16 år eller som hade ett påtagligt behov av

hyreshjälp. Styrelsen ville emellertid understryka, att mycket starka skäl

talade för att man skulle hålla de två hjälpformerna skilda från varandra.

Då styrelsen nu föresloge utgivande av barntillägg inom den frivilliga ar­

betslöshetsförsäkringen samt därjämte förbättring av statsbidraget till dag­

hjälpen, syntes man icke nu böra upphäva boskillnaden mellan daghjälpen

och kontantunderstöden.

En

reservant inom socialstyrelsen

(t. f. byråchefen Jerneman) anser (Bi­

lagan A, sid. 56), trots betänkligheter mot upphävande av den nuvarande

gränsdragningen mellan kontantunderstöden och daghjälpen, att styrelsen

bort föreslå sådan ändring av hjälpkungörelsen (48 §), att hyreshjälp skulle

kunna tilldelas medlem av erkänd arbetslöshetskassa, vilken åtnjöte dag-

hjälp. För att förebygga eventuella missbruk av denna möjlighet att er­

hålla kompletterande hjälp från arbetslöshetskommittéerna borde föreskri­

vas, att hyreshjälp till dylik person skulle utgå endast i ömmande fall och då

han styrkte genom intyg från erkänd arbetslöshetskassa, att han under löpan­

de och under nästföregående månad uppburit daghjälp för sammanlagt ett

visst minimiantal dagar (exempelvis 40).

Allmänna synpunkter i yttrandena.

I yttrandena har allmänt framhållits nödvändigheten av att i nuvarande

läge vidtaga åtgärder för en förbättring av de förmåner, som den statsun­

derstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen erbjuder de försäkrade.

Statskontoret

förklarar sig dela socialstyrelsens uppfattning, att de steg­

rade levnadskostnaderna och — framförallt — den ökade omfattningen av

kontantunderstödsverksamheten komme att verka nedbrytande på försäk­

ringen, därest denna icke gjordes mera effektiv. Socialstyrelsens förslag där-

utinnan — barntillägg och ändrade statsbidragsgrunder — funne statskon­

toret i det stora hela väl avvägda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

17

Landsorganisationen

finner det nedslående, att man vid en jämförelse

mellan den offentliga understödsverksamheten och den av arbetslöshetskas­

sorna bedrivna nödgades konstatera, att försäkringens daghjälp läge under

den nivå, som fastslagits såsom erforderlig i den offentliga hjälpverksam­

heten. Enligt landsorganisationens mening borde arbetslöshetsförsäkringen

effektiviseras så att ersättningen från arbetslöshetskassan i princip icke un­

derstege understöd från den offentliga hjälpverksamheten. Kompletterande

understöd skulle då icke behövas under den tid daghjälp från arbetslöshets­

kassa utginge. Ville man välja utvägen att förbättra förmånerna från arbets­

löshetskassa men samtidigt utgiva understöd från arbetslöshetskommitté kun­

de landsorganisationen gå med på att dagunderstöd från arbetslöshetskassa

skulle kunna kombineras med hyresbidrag från den offentliga hjälpverksam­

heten.

Daco

tillstyrker socialstyrelsens förslag men förklarar sig hava stora

sympatier för den reservationsvis hävdade meningen, att hjälpbehövande

arbetslöshetskassemedlemmar skulle kunna erhålla hyreshjälp från arbets­

löshetskommittéerna. Medgåves detta, syntes dock även frågan örn en be-

liovsprövning av barntilläggen aktualiseras.

Försäkringsinspektionen

framhåller, att socialstyrelsen lämnat överty­

gande skäl för att den nu inträdda situationen måste i väsentlig grad för­

svaga den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens möjligheter. De åtgärder,

som av styrelsen föreslagits i syfte att förbättra dessa möjligheter, vore när­

mast att betrakta såsom försvarsåtgärder. Då försäkringsinspektionen för

sin del i valet mellan en arbetslöshetsförsäkring och en ren understödsverk-

samhet gåve ett bestämt företräde åt den förstnämnda, ansåge sig inspek­

tionen under nuvarande förhållanden böra tillstyrka socialstyrelsens förslag

till förbättringar i arbetslöshetskassornas prestationer samt statsbidrag där­

till.

Försäkringsinspektionen förklarar sig emellertid vilja i anslutning här­

till giva uttryck för följande synpunkter:

Om ändringar av ett eller annat slag anses böra genomföras i fråga om

någon särskild hjälpform till lindrande av arbetslöshetens följder, är det gi­

vetvis av vikt att örn möjligt klarlägga vilka återverkningar dylika föränd­

ringar kunna få beträffande övriga hjälpformer och dessas möjligheter att

fylla sina speciella funktioner. Så synes av handlingarna att döma icke

hava skett i förevarande fall, vilket tydligen medfört avsevärda olägenheter

för arbetslöshetsförsäkringen. Försäkringsinspektionen saknar möjlighet

att bedöma, huruvida de försvarsåtgärder ifråga om arbetslöshetsförsäkring­

en, som socialstyrelsen föreslagit, även skulle ansetts böra förordas, därest

en prövning av understödsverksamhetens utformning företagits samtidigt

med ett övervägande av arbetslöshetsförsäkringens problem. Möjligen

skulle detta ha varit fallet, men det är heller icke uteslutet utan snarare

sannolikt, att en bättre lösning skulle lia åstadkommits både ifråga om un­

derstödsverksamheten och arbetslöshetsförsäkringen, örn prövningen skett i

samråd mellan representanter för dessa olika hjälpformer. Under sådana

förhållanden vill försäkringsinspektionen hemställa, alt det vid den kom­

mande prövningen av socialstyrelsens förslag i en eller annan form direkt ut-

säges, alt de nu i anledning av arbetsmarknadskommissionens understöds-

Bihang till riksdagens protokoll 19tl. 1 sami. Nr 214.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

verksamhet föreslagna ändringarna i förordningen om erkända arbetslös­

hetskassor äro avsedda att gälla enbart under nuvarande krisartade förhål­

landen och att hithörande frågor därefter snarast möjligt skola upptagas till

förnyad omprövning. Skulle mot förmodan även i framtiden anordningar

träffas av sådan art att återverkningar på arbetslöshetsförsäkringen blir

följden utan att hänsyn härtill tages vid anordningarnas genomförande, tor­

de frågan om införandet av obligatorisk arbetslöshetsförsäkring med nöd­

vändighet aktualiseras.

Socialvårdskommittén

betonar, att arbetslöshetsförsäkringen ännu icke

vunnit den anslutning, som varit ett allmänt önskemål. Likväl hade den nu­

mera nått en icke obetydlig omfattning, och verksamheten utgjorde ett vik­

tigt led bland andra åtgärder för beredande av arbetslöshetshjälp. Under dy­

lika omständigheter vore det angeläget, att sådana faktorer, som kunde hota

arbetslöshetsförsäkringens existens, i möjligaste mån undanröjdes samt att

sådana åtgärder vidtoges, som kunde vara ägnade att främja tillkomsten

av nya arbetslöshetskassor. Kommittén anför vidare:

Redan då lagstiftningen örn den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen tillkom

rådde en viss disproportion mellan förmånerna enligt denna lagstiftning och

förmånerna enligt den statliga och statsunderstödda kontantunderstödsverk-

samheten för arbetslösa. Erfarenheten har visat, att denna disproportion

ifråga om understödsbeloppen till kontantunderstödsverksamhetens förmån

ytterligare accentuerats genom att arbetslöshetskassornas medlemmar i stor

utsträckning försäkrat sig för så små daghjälpsbelopp, att dessa icke stå i

rimlig relation till de försäkrades inkomster och levnadskostnader.

I väsentliga avseenden innebära de av arbetsmarknadskommissionen för­

ordade nya bestämmelserna för kontantunderstödsverksamheten, vilka för

närvarande provisoriskt tillämpas, avvikelser från förutvarande regler. Un­

derstödsbeloppen hava i allmänhet förhöjts, understödssatserna hava fri-

gjorts från sambandet med reservarbetslönen och hyreshjälpen kommer att

vara underkastad mindre restriktiva bestämmelser. Därigenom har dispro­

portionen mellan försäkringens förmåner och kontantunderstöden ännu

mera skärpts. De uttalade farhågorna för att arbetslöshetskassorna skola

mista en del av sina medlemmar och måhända även i vissa fall komma att

upphöra med verksamheten synas därför icke ogrundade.

Även om någon förändring av kontantunderstödsverksamheten icke ge­

nomförts, skulle skäl ändock ha förelegat för en omprövning av arbetslös­

hetsförsäkringen. Behovet härav har skärpts genom den inträffade pris­

stegringen. Uppenbarligen har alltså redan den inträdda levnadskostnadsök­

ningen, uppgående från år 1935 till januari 1941 till 30 °/o, förändrat för­

utsättningarna för en framgångsrik utveckling av arbetslöshetskassornas

verksamhet. Åtgärder till förhindrande av att medlemmarnas existensvillkor

skola försämras genom denna prisstegring äro så mycket mer nödvändiga

med hänsyn till det ovan antydda förhållandet att kassornas medlemmar

i stor utsträckning försäkrat sig för jämförelsevis små daghjälpsbelopp.

De viktigaste åtgärder, som socialstyrelsen föresloge till stärkande av ar­

betslöshetsförsäkringen, nämligen förhöjning av statsbidraget och införande

av barntillägg, syntes socialvårdskommittén vara av den innebörd, att de

kunde förordas till genomförande.

Socialvårdskommittén har härefter diskuterat det samband, som förelåge

mellan arbetslöshetsförsäkringen och kontantunderstödsverksamheten samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

19

därvid kommit till det resultatet, att arbetslöshetskassorna — icke de lokala

arbetslöshetskommittéerna — böra lämna barntilläggen. Härefter anföres:

Även efter de av socialstyrelsen förordade ändringarna i arbetslöshetsför­

säkringen torde kontantunderstödsverksamheten i flertalet fall komma att

erbjuda större förmåner än försäkringen. Alltfort skulle sålunda förefinnas,

låt vara i förminskad utsträckning, den av socialstyrelsen antydda risken

att arbetslöshetskasseverksamheten skall stagnera. Enligt kommitténs upp­

fattning finnes emellertid näppeligen annan lämplig åtgärd till förbättring

av kassornas understöd än den av socialstyrelsen förordade utvägen. Att

differentiera barntillägget alltefter daghjälpsbeloppet torde på de av social­

styrelsen anförda skälen icke kunna ifrågakomma, ej heller torde vara lämp­

ligt att låta barntillägget utgå efter dyrort. Att genom en höjning av barn-

tilläggsbeloppet över föreslagna 60 öre söka ernå större samstämmighet

mellan arbetslöshetsförsäkringen och kontantunderstödsverksamheten skulle

innebära, att barntillägget finge bestämmas så högt, att det komme att avse­

värt skilja sig från motsvarande förmåner i övriga jämförliga författningar.

Den av en reservant inom socialstyrelsen förordade utvägen att tillåta med­

lem av erkänd arbetslöshetskassa, vilken åtnjuter daghjälp, att även upp­

bära hyreshjälp enligt kungörelsen angående statlig och statsunderstödd

hjälpverksamhet vid arbetslöshet synes kommittén vara behäftad med sam­

ma svagheter som av socialstyrelsen framhållits i fråga örn kompletterande

dagnnderstöd från arbetslöshetskommitté.

Huruvida de av socialstyrelsen förordade ändrade grunderna för arbets­

löshetsförsäkringen skola kunna förhindra en .stagnation av verksamheten

torde vara en öppen fråga. Enligt kommitténs förmenande kan man emeller­

tid icke underlåta att vidtaga de föreslagna, även under normala förhållan­

den påkallade förbättringarna, ehuru garantier icke omedelbart kunna er­

hållas för en lugn fortsatt utveckling av arbetslöshetsförsäkringen. Kommit­

tén kan icke taga på sitt ansvar att förorda uppskjutandet av ifrågavarande

reform till dess större klarhet vunnits rörande den inverkan på anslutningen

till försäkringen, som de nya principerna för kontantunderstödsverksamheten

kunna komma att utöva. Förslaget innebär en ökning av statens bidrag till

försäkringen och en förskjutning av förhållandet mellan försäkringstagarnas

och statens andel av kostnaderna för denna, en förskjutning som kan väcka

betänkligheter särskilt med hänsyn till att den nu förordade kostnadsfördel­

ningen är avsedd att bliva bestående för framtiden, men denna omständig­

het får enligt kommitténs mening icke förhindra vidtagandet av sådana för­

ändringar, som äro påkallade i nuvarande situation.

Socialvårdskommittén meddelar slutligen — med anledning av socialstyrel­

sens uttalande att det vore angeläget att frågan örn införandet av obliga­

torisk arbetslöshetsförsäkring snarast möjligt bleve föremål för socialvårds-

kommitténs uppmärksamhet — att kommittén inom en snar framtid komme

att upptaga frågan örn arbetslöshetsförsäkringens ställning inom socialvår­

den, därvid spörsmålet örn en obligatorisk försäkring givetvis komme under

omprövning.1

Statens arbetsmarknadskommission,

som påpekar, att av kommissionen vid­

tagna åtgärder syntes hava varit en vägande anledning för socialstyrelsen att

1 Med stöd av Kungl. Majas den 17 december 1937 givna bemyndigande har chefen för

socialdepartementet, på diirom av socialvårdskommittén i skrivelse den 14 mars 1941 gjord fram­

ställning. den 18 i samma månad tillkallat fem personer att såsom sakkunniga biträda kom­

mittén vid verkställandet av en av kommittén beslutad utredning rörande arbetslöshetsförsäk­

ring och kontantunderstödsverksamhet för arbetslösa.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

framlägga nu ifrågavarande förslag, anför — enligt vad kommissionen fram­

håller delvis för tillrättaläggande av ett pär missuppfattningar i styrelsens

framställning — följande:

De vidtagna förändringarna i dagunderstödsbeloppen innebära icke en ge­

nerell höjning. Dock äro de fall, där de nya beloppen överensstämma med

de förut gällande, förhållandevis fåtaliga, varför man kan säga, att dagun­

derstöden som regel undergått en justering uppåt. Att de nya kontantunder-

stöden (dagunderstöd + hyreshjälp) i allmänhet bli väsentligt högre än de

daghjälpsbelopp, som mera allmänt förekomma i arbetslöshetskassorna, är

emellertid icke något nytt, enär redan tidigare en betydande skillnad före­

kommit på flertalet orter. Självfallet ha dock de nu vidtagna förändringar­

na av dagunderstöden bidragit till att öka den redan förut befintliga spän­

ningen mellan daghjälp och kontantunderstöd. Framhallas bör här att den­

na spänning i stor utsträckning konstitueras därav, att kassamedlemmarna i

allmänhet försäkra sig till lägre belopp än som kan utgå i arbetslöshejshjälp.

Observeras bör vidare, att den dagunderstödde endast i vissa fall åtnjuter

hyreshjälp och att sålunda skillnaden mellan daghjälp och kontantunder­

stöd i praktiken kan avvika betydligt från den teoretiskt beräknade.

Kommissionen har vidare icke infört några nya principer för arbetslös-

hetshjälpens utmätande. Kommissionen har icke för avsikt att vidtaga nå­

gon ändring i reglerna för den individuella behovsprövningen; ej heller har

kommissionen konstaterat någon allmän tendens hos arbetslöshetskommit­

téerna att verkställa behovsprövning efter mindre restriktiva linjer än tidi­

gare. Detta visas bland annat av att arbetslöshetskommittéer icke sällan anse

sig sakna anledning att utnyttja hela antalet av kommissionen medgivna un-

derstödsrum.

__

0

Styrelsens uppgift, att »varje arbetslös numera regelmässigt kan påräkna

kontantunderstöd med statsbidrag vid arbetslöshet» kan belysas genom an­

givande av det procentuella antalet med statsmedel hjälpta inom de kom­

muner, där statlig hjälpverksamhet förekom. Detta antal utgjorde vid ut­

gången av december 1940 och januari 1941 respektive 67.4 och 67.5 °/o av hela

antalet hjälpsökande i dessa kommuner; av de hjälpsökande åtnjöt sålunda

vid angivna tidpunkter en tredjedel icke någon hjälp med bidrag av stats­

medel.

Vad beträffar hjälpverksamhetens omfattning inom olika kommuner har

sedan flera år skillnad gjorts på dels arbetslöshetstyngda områden,_ varest

även under högkonjunkturen arbetslöshetsklicntelet i stor utsträckning ut­

gjorts av fullvärdig arbetskraft, dels övriga orter med en arbetslöshet, som.

frånsett enstaka individer, stått det egentliga fattigvårdsklientelet nära. I de

förstnämnda områdena — Västernorrland, Bohuslän, delar av Blekinge samt

ett fåtal orter inom riket i övrigt — har hjälpens omfattning i de enskilda

kommunerna, relativt sett. varit större än inom (ivriga delar av riket, såsom

storstäderna m. fl. I och med att arbetslösheten förändrat struktur inom vissa

orter (de större städerna) och vissa yrkesområden (byggnadsverksamheten)

har en ökning av hjälptilldelningen därstädes ägt rum. Kommissionen har

sålunda aldrig, som styrelsen synes förutsätta, principiellt avskilt en del

av de hos arbetslöshetskommitté hjälpsökande för att hjälpas genom fattig-

våMen^r därför alltjämt det föreliggande hjälpbehovet för enligt hjälpkun-

görelsen hjälpberättigad arbetskraft, som blir bestämmande för den ut­

sträckning, i vilken hjälpen utgår. Kommuner, som ansöka örn tillstånd att

utgiva arbetslöshetshjälp såväl i form av dagunderstöd som i annan form,

lia att genom olika uppgifter styrka hjälpbehovet hos klientelet. Därvid har

kommunen att angiva, hur många som icke kunna ifrågakomma till hjälp,

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

21

därför att de äro avstängda på grund av arbetsvägran etc., eller som icke

äro i behov av hjälp, samt slutligen antalet personer, som böra bringas

omedelbar hjälp och som alltså avses med framställningen. Gäller densam

ina kontantunderstöd, bifaller kommissionen som regel det av kommunen

motiverade antalet understödsrum och har även tidigare sedan ett antal år

gjort så. Undantag från denna praxis lia förekommit och förekomma allt­

jämt, om anledning finnes att antaga, att de lämnade uppgifterna icke äro

korrekta eller om arbetsanvisning i öppna marknaden kan lämnas en del

av de hjälpsökande.

Kommissionen förklarar vidare, att den funne frågan om en obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring snarast möjligt böra ägnas uppmärksamhet från so-

cialvårdskommitténs sida. Enligt kommisionens mening borde — på sätt i

det följande närmare angives — barntillägg utformas såsom en tillfällig för­

bättring av arbetslöshetsförsäkringsvillkoren, utgå efter behovsprövning samt,

åtminstone i huvudsak, bekostas av det allmänna. Detta kunde ernås genom

att hjälpkungörelsens förbud (i 44 §) mot utgivande av dagunderstöd till

den, som åtnjöte daghjälp, upphävdes för visst, klart avgränsat dagunder­

stöd, t. ex. understöd för barn. Den av en reservant inom socialstyrelsen

framförda åsikten, att till daghjälpt familjeförsörjare i ömmande fall och

under vissa förutsättningar i övrigt skulle kunna utgå hyreshjälp från ve­

derbörande arbetslöshetskommitté, borde enligt kommissionens åsikt i an­

slutning till det nyss anförda beaktas. Slutligen anför kommissionen:

Under nu skisserade förutsättningar — av krisförhållanden motiverad till­

fällig förbättring av de arbetslöshetsförsäkrades hjälpmöjligheter genom dag­

understöd för barn och hyresbidrag — synes en komplettering av daghjälp

från erkänd arbetslöshetskassa med arbetslöshetshjälp genom arbetslöshets­

kommitté knappast behöva väcka några större betänkligheter.

Kommissionen, som visserligen icke är beredd att här närmare utveckla

detta förslag, hemställer dock att det upptages till övervägande, innan beslut

fattas i ärendet.

En kritisk inställning till socialstyrelsens förslag intager

svenska arbets­

givareföreningen,

som inledningsvis erinrar därom, att föreningen redan i

samband med arbetslöshetsförsäkringslagstiftningens tillkomst uttalat far­

hågor för att det ej skulle dröja så länge, förrän krav skulle komma att fram­

föras på ökade statsbidrag. Dessa farhågor grundade sig särskilt på kon­

kurrensen med den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten. För­

eningen understryker, att arbetslöshetsförsäkringen skulle komma att förlora

sitt berättigande, om den statsunderstödda kontantunderstödsverksamheten

dreve fram en ökning av statsbidraget till försäkringen. Härigenom skulle

denna förlora sin karaktär av försäkring och övergå till att i huvudsak bli

en understödsverksamhet, diir hjälpen lämnades oberoende av behovet. För­

säkringsformen skulle likväl bibehålla medlemmarna i den felaktiga före­

ställningen, att daghjälpsförmånen grundade sig på deras egna prestationer.

Senare framlagda förslag hade besannat de farhågor, som föreningen

vid lagstiftningens tillkomst framfört. Med ett realiserande av socialstyrel­

sens föreliggande förslag skulle .statens andel i försäkringskostnaderna ytter­

ligare utökas.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe­

ments­

chefen.

Föreningen anför vidare:

Med vad förut anförts har föreningen ej velat underkänna de motiv, som

stödja de framförda förslagen. Det kan ej förnekas, att den under de senaste

åren inträdda levnadskostnadsstegringen kan motivera, att statsbidragsska-

lan förskjutes på sätt förordats. I likhet med socialstyrelsen finner förening­

en, att det sätt, på vilket kontantunderstödsverksamheten utvecklats, rubbat

förutsättningarna för hela den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. De löften

att anpassa kontantunderstöden efter daghjälpsbeloppen, som lämnats vid

försäkringslagstiftningens tillkomst, ha sålunda icke infriats. Jämförelserna

mellan de förmåner, som för närvarande erbjudas å ena sidan såsom kon-

tantunderstöd och å andra sidan i form av daghjälp från arbetslöshetskas­

sorna, äro sannerligen icke ägnade att stärka dessa kassors ställning. Kon­

tantunderstödsverksamheten utvecklar sig hän emot ett system, som kost­

nadsfritt garanterar varje behövande arbetslös en levnadsstandard väsent­

ligt högre än den, som möjliggöres genom den av den arbetslöse delvis beta­

lade daghjälpen. Vid sådant förhållande kan man med fog sätta ifråga, hu­

ruvida den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen i längden kan hållas uppe

även med betydande stöd från det allmänna. Såsom kontantunderstödsverk­

samheten för närvarande handhaves, finnes enligt föreningens uppfattning

i det långa loppet icke någon plattform för uppbyggande av en sund frivillig

arbetslöshetsförsäkring. Det är i detta läge ganska naturligt, att de, som allt­

jämt fasthålla vid tanken på en effektiv arbetslöshetsförsäkring, börja disku­

tera möjligheterna att övergå till en obligatorisk organisation.

Såsom framgår av det förut sagda, förstår föreningen väl de motiv, som

ligga under socialstyrelsens förslag att införa barntillägg och att utöka det

statliga daghjälpsbidraget. Föreningen finner emellertid dylika åtgärder vara

ett ytterligare steg mot försäkringsformens slutliga upplösning.

I den förut omförmälda resolutionen från

konferensen den 21 mars 1941

med de erkända arbetslöshetskassorna m. fl.

anföres, att möjlighet borde

givas de försäkrade att vid behov erhålla bostadsbidrag vid sidan av dag­

hjälpen.

Samhällets åtgärder inför en uppstående arbetslöshet böra i första hand

inriktas på att öka sysselsättningsmöjligheterna och därigenom göra en ar-

betslöshetspolitik i trängre mening överflödig. Erfarenheten har emellertid

visat, att vid krisartade förskjutningar inom näringslivet -—- vare sig dessa

äro lokalt begränsade eller omfatta hela näringsgrenar — anpassningsproces­

sen tager betydande tid i anspråk. Härigenom uppstår behov av att bispringa

de arbetslösa genom kontantunderstödsverksamhet. Utdelning av kontant-

understöd till arbetslösa sker dels i form av dagunderstöd med statsbidrag

genom de under statens arbetsmarknadskommission sorterande arbetslöshets­

kommittéerna och dels i form av fattigvård genom fattigvårdsstyrelserna. I

båda fallen sker en behovsprövning, varvid hänsyn tages icke allenast till

den arbetslöses egen ekonomiska ställning utan också till övriga familje­

medlemmars inkomster.

Syftet med den år 1934 genomförda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen var

att åt de försäkrade garantera en utan behovsprövning utgående hjälp vid

inträffad arbetslöshet under en tidrymd, som kunde beräknas vara till­

räcklig för den arbetslöse att undersöka möjligheterna att erhålla andra ar­

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

23

betstillfällen eller för samhället att hinna mobilisera sina åtgärder i kris-

bekämpande syfte. Försäkringens syfte var däremot icke att vid en mass­

arbetslöshet under krisen övertaga någon väsentlig del av arbetslöshetspoli-

tikens uppgifter. Den var avsedd som en första försvarslöse mot arbetslös­

heten.

Otvivelaktigt har arbetslöshetsförsäkringen fyllt en betydelsefull uppgift.

Fördelen av att utan behovsprövning komma i åtnjutande av ett dagunder­

stöd vid iråkad arbetslöshet har bidragit till att skänka trygghet åt de för­

säkrade. Försäkringen har emellertid varit behäftad med vissa brister, som

redan under högkonjunkturen före krigets utbrott voro föremål för upp­

märksamhet. En av dessa brister är konstruktionen av statsbidraget för

daghjälpen. Jag vill erinra örn att de försäkrade själva äga avgöra, med

vilket belopp daghjälp vid arbetslöshet skall utgå; dock skall beloppet i

princip utgöra lägst två kronor och högst sex kronor per dag. Statsbidraget

utgår med varierande procentsatser; högst vid en daghjälp av två kronor

och lägst vid en daghjälp av sex kronor. Härigenom hava de försäkrades

egna avgifter i de högre daghjälpsklasserna kommit att kännas så betung­

ande, att de försäkrade i stor utsträckning valt låga daghjälpsbelopp. Det

i genomsnitt utbetalade daghjälpsbeloppet uppgår enligt socialstyrelsens ut­

redning till 2:86 kronor. En försäkring med så lågt daghjälpsbelopp utgör

icke ens under normala tider ett tillräckligt skydd för de försäkrade. Kungl.

Majit gav därför den 5 maj 1939 socialstyrelsen i uppdrag att verkställa ut­

redning angående de ändringar, som kunde anses erforderliga och lämp­

liga i fråga om bestämmelserna rörande statsbidrag till erkända arbetslös­

hetskassor.

De redan under högkonjunkturen konstaterade bristerna hava accentue­

rats under krisen. Den inträffade prisstegringen har sålunda minskat värdet

av de redan förut för små understöden. Vidare har genom krisen den sam­

hälleliga understödsverksamheten utanför försäkringen kommit att växa i

betydande omfattning.

Ekonomiskt ter det sig för närvarande i regel för den arbetslöse familje­

försörjaren bättre att erhålla hjälp från arbetslöshetskommittéerna än från

de erkända arbetslöshetskassorna. Detta förhållande har förefunnits sedan

lång tid tillbaka och skärptes, allteftersom de på reservarbetslönerna vilande

kontantunderstödssatserna stego. En viss ökning av spänningen mellan kas­

sornas daghjälpsbelopp och arbetslöshetskommittéernas dagunderstöd har

även uppkommit genom de från den 1 januari 1941 tillämpade nya grun­

derna för kontantunderstödsverksamheten, även örn betydelsen i detta hän­

seende icke bör överdrivas.

Resultatet av den nu nämnda utvecklingen har blivit, att medan de arbets-

löshetsförsäkrade stå kvar på en daghjälp i genomsnitt uppgående till något

under 3 kronor, en icke försäkrad arbetslös i Stockholm — visserligen efter

behovsprövning — kan erhålla för man, hustru och 3 barn 6: 50 kronor

för dag jämte ett hyresbidrag, som kan beräknas uppgå till 2: 70 kronor per

dag. Den ifrågavarande arbetslöse kan alltså — i högsta dyrort — erhålla ett

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

understöd på sammanlagt 9: 20 kronor. I lägsta dyrort uppgår motsvarande

belopp till 4: 80 kronor.

Av socialstyrelsen har framhållits och i remissyttrandena har vitsordats,

att det vore av största vikt för att den statsunderstödda arbetslöshetsförsäk­

ringen skulle kunna bibehållas och utvecklas, att åtgärder vidtoges för att

förbättra de förmåner, som arbetslöshetskassorna för närvarande hade att

bjuda sina medlemmar. De daghjälpsbelopp, som nu utginge, vore otvivel­

aktigt i det stora flertalet fall alldeles för låga. Socialstyrelsen har funnit

omedelbara åtgärder nödvändiga och i sådant hänseende föreslagit, att till

försäkrade personer med barn särskilda barntillägg skulle utgå, att stats­

bidraget till försäkringens daghjälp skulle ökas samt att tillsynsmyndig­

heten skulle få möjlighet att i viss mån reglera medlemmarnas i arbetslös­

hetskassorna rätt att välja daghjälpsklass. I detta sammanhang har social­

styrelsen även framlagt resultatet av vissa under de senaste åren verkställda

utredningar rörande ändringar på åtskilliga punkter av arbetslöshetsförsäk­

ringens detaljbestämmelser.

Mot ett upptagande till behandling av socialstyrelsens förslag vid nuva­

rande tidpunkt synes kunna tala, att socialvårdskommittén, som har att verk­

ställa undersökning av spörsmålet huru den nuvarande splittringen i den

samhälleliga hjälpverksamheten av olika slag för arbetslösa skall kunna över­

vinnas, i dagarna igångsatt en utredning, vid vilken kommer att övervägas,

bland annat, på vad sätt arbetslöshetsförsäkringen skall kunna reformeras

eller omgestaltas, så att den erhåller en mera allmän anslutning. Med hänsyn

härtill finner jag ett ståndpunktstagande nu icke lämpligt till frågan örn ar­

betslöshetsförsäkringens slutliga ordnande, särskilt vad beträffar dess för­

hållande till den av allmänna medel utgående hjälpen till arbetslösa. Därmed

vill jag emellertid icke säga, att resultatet av socialvårdskommitténs utred­

ning måste avvaktas, innan ändringar i försäkringsbestämmelserna över

huvud böra vidtagas.

Enligt min mening måste det vara ett statsintresse av vikt att tillse, att ar­

betslöshetsförsäkringen, till vars kostnader arbetstagarna enligt gällande be­

stämmelser själva bidraga med avsevärda belopp, så ordnas, att den icke blir

satt ur spelet på den grund, att den erbjuder avsevärt sämre förmåner

än sådana hjälpåtgärder, vilka helt bekostas av stat och kommun. Vidare

må erinras, att riksdagen i samband med behandlingen av anslag å till-

läggsstat II till riksstaten för budgetåret 1940/41 till åtgärder för arbets­

marknadens reglering nyligen betonat angelägenheten av att en förbättring

av arbetslöshetsförsäkringen kommer till stånd. Ytterligare må framhållas, att

de av socialstyrelsen föreslagna ändringarna i huvudsak äro av den natur,

att de kunna anses påkallade även under normala förhållanden. Med hän­

syn till vad sålunda anförts och då ett genomförande redan nu av de ifråga­

varande ändringarna icke torde menligt föregripa socialvårdskommitténs ut­

redning — kommittén har själv framhållit nödvändigheten av att förbätt­

ringar av försäkringen utan uppskov komma till stånd — vill jag föreslå, att

ändringar i gällande förordningar rörande arbetslöshetsförsäkringen vidta­

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

25

gas i huvudsaklig överensstämmelse med de förslag, som framlagts av social­

styrelsen. Till detaljerna härvidlag återkommer jag i det följande.

Jag vill i detta sammanhang framhålla, att jag icke finner mig kunna ver­

ka för att tillmötesgå det förslag, som framförts av svenska metallindustri­

arbetareförbundet samt vid förenämnda konferens med de erkända arbets­

löshetskassorna med flera, att statens bidrag till arbetslöshetsförsäkringen

icke skulle, såsom nu är fallet, vara maximerat utan utgå för det verkliga

antalet understödsdagar per medlem och år, även örn detta antal överstege

26. Spörsmålet huruvida likväl någon höjning av maximiantalet understöds­

dagar lämpligen bör vidtagas synes mig emellertid böra göras till föremål

för prövning av socialvårdskommittén. Starka skäl synas mig dock tala för

att en övre gräns finnes, enär arbetslöshetsförsäkringen såsom sådan icke

kan anses lämpad för bemästrandet av de ekonomiska konsekvenserna av en

arbetslöshet, som tagit större omfattning. För att råda bot å dess konsekven­

ser lära andra åtgärder vara nödvändiga.

Även örn de av mig i det föregående åsyftade ändringarna i gällande för­

fattningar rörande arbetslöshetsförsäkring genomföras, torde divergensen

mellan försäkringens och arbetslöshetslijälpens förmåner, örn andra åtgärder

icke vidtagas, jämväl i fortsättningen bliva betydande. Socialstyrelsen har för

sin del velat bibehålla den nu rådande boskillnaden mellan daghjälp från

arbetslöshetskassa och kontantunderstöd från arbetslöshetskommitté. En re­

servant i styrelsen har velat medgiva möjlighet till kompletterande hyresbi­

drag under vissa förhållanden. I yttrandena hava olika meningar kommit till

uttryck, därvid socialvårdskommittén anslutit sig till socialstyrelsens mening.

I några yttranden har uttalats sympati för möjligheten att lämna hyresbi­

drag, under det att statens arbetsmarknadskommission förklarat, att en

komplettering av daghjälpen från erkänd arbetslöshetskassa med barntillägg

och hyreshjälp från arbetslöshetskommitté knappast behövde väcka några

större betänkligheter, örn densamma betraktades som en av krisförhållan­

dena motiverad förbättring av de försäkrades hjälpmöjligheter.

Med hänsyn till den avsevärda skillnad, som fortfarande i många fall

kommer att förefinnas mellan daghjälp i förening med barntillägg från ar­

betslöshetskassa, å ena sidan, samt kontantunderstöd, innefattande jämväl

barntillägg och hyreshjälp, från arbetslöshetskommitté, å andra sidan, och

trots vad däremot av socialstyrelsen och i flera remissyttranden anförts,

anser jag det påkallat, att i den arbetslöshetssituation, i vilken vi nu befinna

oss, kompletterande understöd vid sidan av vad som erhålles från arbets­

löshetskassan skall få utgivas, så att förutnämnda skillnad kan utjämnas.

Riksdagen har jämväl, i samband med det förut återgivna uttalandet, fram­

hållit, att beaktande borde lämnas önskemålet att under en arbetslöshets­

kris åvägabringa en sådan ordning, att de arbetslöshetsförsäkrade icke bleve

försatta i sämre läge än de icke försäkrade. I motsats till vad fallet är be­

träffande de belopp, som utbetalas från arbetslöshetskassan, skall sådan ut­

jämning, varom nyss talats, givetvis beviljas först eller behovsprövning i en­

lighet med de regler, som gälla för arbetslöshetshjälpen. Örn emellertid —

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

visserligen efter behovsprövning — vissa arbetslösa personer få precis lika

stort understöd från arbetslöshetskommitté ensam som andra arbetslösa er­

hålla från arbetslöshetskassa och arbetslöshetskommitté tillsammans, kan det

befaras, att intresset för anslutning till försäkringen minskas. Det synes mig

med hänsyn härtill lämpligt, att de medlemmar av arbetslöshetskassorna,

som försäkrat sig till högre daghjälp än den som regel lägsta, d. v. s. två

kronor, erhålla något bättre förmåner. En utväg härtill synes mig möjlig,

om man vid den behovsprövning, som skall föregå beviljandet av arbetslös­

hetsunderstöd bortser från inkomst av daghjälp från erkänd arbetslöshets­

kassa, i den mån sådan inkomst överstiger två men ej tre kronor; i intet fall

skall sålunda få bortses från mera än en krona. Resultatet av en sådan regel

skulle bliva för exempelvis den, som försäkrat sig till tre kronors daghjälp,

att han, därest han vid prövning visar sig behöva det, från vederbörande

arbetslöshetskommitté erhåller komplettering av daghjälpen jämte eventuellt

barntillägg med sådant belopp, att tillhopa utgår en krona mera än vad som

tillkommer understödstagare i allmänhet. Är daghjälpen 3: 25 kronor eller

högre, blir premien dock ej högre än en krona; utgör daghjälpen t. ex. 2: 50

kronor, blir premien 50 öre. Även i fall, varom nu är fråga, bör emellertid

den regeln gälla, att summan av vad som erhålles från arbetslöshetsförsäk-

ringskassan och arbetslöshetskommittén icke får uppgå till vare sig den arbets­

löses och hans familjemedlemmars sammanlagda inkomst under deras förut­

varande arbetsanställning eller den å orten gängse lönen för icke kvalificerad

arbetskraft. — Statsbidrag till kommunerna för den arbetslöshetshjälp, som

skulle utgå i form av komplettering till daghjälpen, synes böra utgivas i en­

lighet med vanliga regler.

Vad sålunda anförts rörande kompletterande understöd från arbetslöshets-

hjälpverksamheten torde icke föranleda några ändringar i förordningen örn

erkända arbetslöshetskassor.

Ändringsförslagen i detalj.

I. Barntillägg.

Socialstyrelsens utredning.

Socialstyrelsen behandlar ingående frågan örn barntillägg (Bilagan

A, sid. 11—20). Styrelsen har på anförda skäl funnit, att ur principiella

synpunkter hinder icke torde möta för att i lagstiftningen om de erkända

arbetslöshetskassorna införa sådana bestämmelser, som göra det möjligt för

dem att, utan behovsprövning, utgiva ett särskilt understöd åt arbetslös för­

säkrad med underhållsskyldighet mot barn. Styrelsen har därefter under­

sökt, huruvida en anordning med barntillägg vore genomförbar ur ad­

ministrativa synpunkter samt kommit till det resultatet, att så vore fallet.

Huvudreglerna beträffande styrelsens förslag till barntillägg äro följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

27

Barntillägg utgår för varje dag, för vilken den arbetslöse är berättigad till

daghjälp från den erkända kassan. Tillägget differentieras icke efter dyr-

ortslorhållanden, den försäkrades daghjälpsklass eller barnantalet i familjen

utan utgår med ett enhetligt belopp, 60 öre per understödsdag och barn un­

der 16 år. Summan av daghjälp och barntillägg må dock icke överstiga vad

som svarar mot 4/s av den i orten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag

för arbetare inom samma yrke och av samma arbetsförmåga som den ar­

betslöse. Skulle denna gräns överskridas, måste först barntillägget och där­

efter daghjälpen reduceras. Enbart den omständigheten att daghjälp och

barntillägg tillsammans överstiga 6 kronor bör emellertid icke innebära hin­

der för utgivande av fullt barntillägg. Barntillägg skall utgå utan hänsyn till

att barnbidrag eller bidragsförskott utbetalas för samma barn. En regel, som

förbjuder, att barntillägg utgår för samma barn i det fall, då såväl mannen

som hustrun äro arbetslöshetsförsäkrade och samtidigt arbetslösa, har icke

synts böra föreskrivas. Barntillägg skall vidare utgå för barn, vilket erhåller

underhåll av jämväl annan än den försäkrade på grund av underhålls­

skyldighet, antingen denna blivit fastslagen i det individuella fallet (genom

avtal eller domstolsutslag) eller eljest fullgöres på grund av åliggande en­

ligt lag. —- Som huvudregel har ansetts böra gälla, att försäkrad skall äga

rätt till barntillägg för barn, som är kyrkoskrivet hos den försäkrade. Barn­

tillägg skall emellertid utgå även för sådant barn, som icke är kyrkoskrivet

hos den försäkrade, därest denne på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver

styrker, att han eller hon före arbetslöshetens inträde hade den rättsliga

vårdnaden om barnet eller fullgjorde sin underhållsskyldighet mot detsam­

ma. Med barn skola jämställas adoptivbarn. Barntillägg skall anses såsom

inkomst för den försäkrade, ej för barnet.

Socialstyrelsen diskuterar vidare frågan, huruvida kassorna skola åläggas

att införa barntillägg eller om de böra äga valfrihet härvidlag eller om möj­

ligen rätten att komma i åtnjutande av föreslagna förbättrade statsbidrag

borde göras beroende av örn kassan infört barntillägg. Styrelsen anser över­

vägande skäl tala för att kassorna skola åläggas utgiva barntillägg.

För att icke bamtilläggens införande skall verka ekonomiskt altför be­

tungande för medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna och möjli­

gen hindra en önskvärd allmän ökning av daghjälpsbeloppen —- vilken trots

förbättringen av statsbidraget komme att kräva ökade avgifter från de för­

säkrades sida — anser socialstyrelsen det nödvändigt, att staten påtager sig

en mera väsentlig del av kostnaderna för den nya förmånen; styrelsen före­

slår en bidragsprocent av 75.

Statsbidrag till barntillägg enligt av socialstyrelsen föreslagna regler be­

räknar styrelsen komma att förorsaka statsverket en utgift, som i genom­

snitt per år (uträknat på en följd av år) torde komma att uppgå till i medel­

tal 3 kronor per medlem i de erkända arbetslöshetskassorna. Därest kassorna

komme att omfatta 500,000 medlemmar (medlemsantalet den 1 januari 1941

utgjorde 267,000), skulle det genomsnittliga statsbidraget för barntillägg upp­

gå till 1,500,000 kronor per år. För att uppnå största möjliga försäkrings-

mässiga utjämning av de försäkrades andel av kostnaderna för barntilläggen,

borde de försäkrades bidrag till finansieringen av dessa försäkringsförmåner

sättas lika för såväl försäkrade med barn som försäkrade utan barn. ökning­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

en av deras avgiftssumma kunde under sådana villkor beräknas till en krona

per medlem och år. Detta motsvarade en ökning av veckoavgiften med i me­

deltal icke fullt ²V² öre.

Till mera preciserade kostnadsberäkningar återkommer jag i det följande.

En reservant inom styrelsen (byråchefen Bexelius) anser starka

principiella skäl tala mot att låta dubbelt barntillägg utgå för samma barn

i de fall, då båda föräldrarna äro arbetslöshetsförsäkrade och samtidigt un-

derstödsberättigade, samt föreslår därför införandet av en föreskrift, att barn­

tillägg, om båda föräldrarna äro understödsberättigade, må utgivas endast

till fadern (Bilagan A, sid. 55).

Yttrandena.

Införandet i arbetslöshetsförsäkringen av barntillägg tillstyrkes i princip

i yttrandena.

Beträffande den av socialstyrelsen föreslagna formen för utgivande

av barntillägg, d. v. s. utan behovsprövning och utan särskild försäk­

ringspremie, är

statens arbetsmarknadskommission

tveksam samt anför:

Kommissionen förstår väl styrelsens avböjande inställning till tanken att

direkt sammankoppla ett försäkringsmässigt understöd med ett på behovs­

prövning i varje särskilt fall grundat understöd. Särskilt starka betänklig­

heter framträda, om det sistnämnda understödet motiveras av krisartade för­

hållanden, som kunna förväntas upphöra om några år. Borttagandet av ett

dylikt understöd skulle i väsentlig grad försvåras örn det vöre inarbetat i kas­

sornas stadgar. Det synes kommissionen, att förslaget om barntillägg kan

betraktas som en av krisen nödvändiggjord tillfällig förbättring i försäk-

ringsvillkoren, vilken bör kunna försvinna efter återgång till lugnare arbets-

marknadsförhållanden. Angeläget är då, att barntillägget gestaltas med tanke

på att det i framtiden skall kunna slopas utan ändring av kassornas stadgar

och utan att dess borttagande inverkar på medlemmarnas ekonomiska för­

pliktelser med hänsyn till det daghjälpsbelopp, för vilket var och en tecknat

sin försäkring.

Ett barntillägg med karaktär av tillfällig förbättring av understödet moti­

verar ett högt statsbidrag. Styrelsen har också föreslagit ett bidrag av 75 %.

Redan det att det allmänna skall bära den huvudsakliga bördan av detta

bidrag förutsätter enligt kommissionens åsikt, att detsamma utgives endast

i sådana fall, då behov föreligger. Skulle det befinnas ändamålsenligt, att det

allmänna åtager sig hela kostnaden för en

tillfällig

förbättring av arbetslös-

hetsförsäkringsvillkoren, torde en behovsprövning få anses ofrånkomlig.

Kommissionen ifrågasätter, om icke en förbättring av de försäkrades vill­

kor genom särskilda barntillägg — i den mån den icke helt eller huvudsak­

ligen håres av de försäkrade själva — bör givas provisorisk karaktär men

bekostas av det allmänna, åtminstone i huvudsak. Detta mål skulle — så­

som förut nämnts — kunna nås genom att hjälpkungörelsens förbud i 44 §

mot utgivande av dagunderstöd till den, som åtnjuter daghjälp, upphävdes

för visst, klart avgränsat dagunderstöd, t. ex. understöd för barn.

Mot socialstyrelsens förslag att dubbelt barntillägg skall utgå för

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

29

samma barn, därest båda föräldrarna äro arbetslöshetsförsäkrade och sam­

tidigt understödsberättigade, anföras betänkligheter av statskontoret, arbets­

marknadskommissionen, socialvårdskommittén och svenska arbetsgivareför­

eningen.

Socialvård skommittén

och

svenska arbetsgivareföreningen

ansluta sig till

byråchefen Bexelius’ reservation.

Statens arbetsmarknadskommission

framhåller följande:

De skäl, som av socialstyrelsen anförts såsom motiv för dubbelt barnbi­

drag — barntilläggets karaktär av försäkringsmässigt understöd samt för­

utsättningen att en familj, där både man och hustru äro medlemmar i er­

känd arbetslöshetskassa, som regel inrättat sig efter en levnadsstandard, som

bygger på den kvinnliga försäkrades arbetsinkomst — kunna enligt kom­

missionens förmenande här icke tillmätas avseende. Sistnämnda skäl kunde

för övrigt anföras för ett förhöjt barnbidrag i samtliga fall, där den försäk­

rade haft tillfälle att inrätta sig efter en högre levnadsstandard än den för

bans yrkeskategori eljest normala. Några administrativa svårigheter att inne­

hålla det ena av barntilläggen behöva icke uppkomma, örn den försäkrade,

som gör anspråk på hjälp i form av barntillägg, avfordras dels en skriftlig

förklaring, att han eller hon icke redan åtnjuter barntillägg för barnet ifråga,

dels en försäkran att för kassans redogörare omedelbart anmäla eventuellt

inträffande förändringar i detta förhållande. En sådan anordning torde med

hänsyn till bestämmelsen i arbetslöshetskasseförordningens

8

§ punkt 4 få

anses ur kontrollsynpunkt fullt tillfredsställande. Åtnjuta båda föräldrarna

daghjälp, kan, örn de tillhöra olika kassor, barntillägg utgå med halva be­

loppet från vardera kassan.

I den åberopade punkten 4 av 8 § förordningen örn erkända arbetslöshets­

kassor stadgas, att från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa

eller att där kvarstå såsom medlem må kunna uteslutas den som svikligen

uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse för bedömandet av

hans rätt till understöd.

Statskontoret

yttrar:

En tillfredsställande lösning av denna fråga lärer endast kunna vinnas,

därest rätten till fullt barntillägg förbehålles fader eller moder, som ensam

svarar för barnets försörjning. I de fall åter, där även den andra av för­

äldrarna bidrager till barnets försörjning — genom förvärvsarbete utom hem­

met av den omfattning, att det utgör vederbörandes huvudsakliga sysselsätt­

ning, eller genom periodiskt underhållsbidrag — synes barntillägget böra re­

duceras till hälften. Härigenom vinner man, bland annat, den fördelen, att

hustrun aldrig behöver gå miste örn den del av barntillägget, som försäkrings­

mässigt belöper på av benne erlagda avgifter. Icke heller kommer — såsom

enligt reservantens förslag — den omständigheten, att mannen bliver arbets­

lös, att medföra indragning av barntillägget och därmed minskade inkomster

jämväl för hustrun.

o

I anslutning härtill vill statskontoret ifrågasätta, örn den i fattigvårdslagen

och lagen den 11 juni 1920 örn makes underhållsskyldighet mot andra ma­

kens barn stadgade underhållsskyldigheten kan anses vara av den primära

natur, att den bör medföra rätt til! barntillägg jämväl för makes barn före

äktenskapet. Härigenom skulle för övrigt — vid ett eventuellt bibehållande

av det dubbla barntillägget till föräldrar — tre barntillägg kunna komma

ali utgå för samina barn.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe­

ments­

chefen.

Landsorganisationen

anför, att med införandet i arbetslöshetsförsäkringen

av rätten till barntillägg följde ytterligare komplicering i de bestämmelser,

som läge till grund för kassornas förvaltning och administration. Det vore av

vikt, att såväl kontrollen som det administrativa förfarandet i övrigt lades

upp efter enklast möjliga linjer, enär eljest påbyggnaden med barntillägg

kunde bliva alltför betungande för kassorna.

I resolutionen från

konferensen den 21 mars 1941 med de erkända arbets­

löshetskassorna m. fl.

anföres, att barntillägg borde införas och utbetalas av

arbetslöshetskassorna. Införandet av behovsprövning inom arbetslöshetsför­

säkringen avstyrktes emellertid bestämt.

Socialstyrelsens förslag till åtgärder för förbättring av arbetslöshetsför­

säkringens förmåner innefattar i första hand införandet i gällande författ­

ning av bestämmelser om barntillägg. Dessa tillägg skulle utgå utan behovs­

prövning till envar försäkrad, som hade och fullgjorde underhållsskyldighet

mot barn, samt bekostas av samtliga försäkrade. Kassorna skulle sålunda

icke äga valfrihet i fråga om införandet av barntillägg. Till barntilläggen

skulle utgå statsbidrag, som skulle vara särskilt förmånligt och beräknas

efter hög procentsats, förslagsvis 75 procent.

Statens arbetsmarknadskommission har med särskild styrka betonat, att

barntillägget borde anses hava karaktär av kristidsåtgärd. Med hänsyn

till att det otvivelaktigt är av den största vikt, att i vårt land åtgärder av

betydelse för befolkningsfrågans främjande vidtagas, finner jag emellertid

starka skäl tala för att barntillägg få ingå såsom en beståndsdel i de förmåner,

vilka den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen under alla förhållanden,

alltså även under relativt goda konjunkturer, har att bjuda de försäkrade.

Barntilläggen böra sålunda enligt min mening utgå såsom ett rent försäk­

ringsmässigt understöd, oberoende av inkomst- eller annan behovsprövning.

Härmed är även utsagt, att jag icke vill biträda statens arbetsmarknadskom­

missions förslag därom, att barntilläggen skulle utbetalas av arbetslöshets­

kommittéerna, d. v. s. såsom ett efter behovsprövning beviljat komplement

till daghjälpen.

Socialstyrelsens förslag i ämnet, vilket i huvudsak tillstyrkts i yttrandena,

synes mig böra i princip godtagas. Barntillägg bör i enlighet härmed utgå

med 60 öre per understödsdag och barn under 16 år samt i övrigt enligt de

villkor socialstyrelsen föreslagit. Jag har övervägt en dyrortsgradering av

barntillägget, men funnit en sådan ur olika synpunkter erbjuda alltför stora

svårigheter; det är ett starkt intresse hos kassorna, att försäkringen ordnas

efter så enkla regler som möjligt. Ändring i socialstyrelsens förslag synes

böra vidtagas allenast i fråga om de regler, enligt vilka mer än ett barntill-

lägg skulle kunna utgå för ett och samma barn. Det torde icke böra ifråga­

komma att så fastlåsa arbetslöshetsförsäkringen vid rent försäkringsmässiga

principer, att barntillägg för visst barn skulle kunna utgå till flera perso­

ner. För det fall att barntillägg för ett barn enligt huvudreglerna skulle ut­

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

31

gå till mera än en person, synes föreskrift böra av praktiska skäl meddelas,

att tillägg skall utgå endast till fadern, örn denne är en av de berättigade,

samt eljest till modern.

I likhet med socialstyrelsen anser jag lämpligt, att statsbidrag till barn­

tillägg, oaktat att detta icke utgår efter behovsprövning, beräknas efter en

för kassorna förmånlig procentsats. Mot styrelsens förslag örn 75 procent har

jag intet att erinra.

Bestämmelserna örn barntillägg torde, såsom socialstyrelsen föreslagit,

lämpligen kunna upptagas i 17 och 20 §§ förordningen om erkända arbets­

löshetskassor samt 1 och 2 §§ förordningen örn statsbidrag till sådana kassor.

Statens kostnader för barntillägg synas, såsom närmare framgår av den

i det följande lämnade redogörelsen för verkställda kostnadsberäkningar,

för budgetåret 1941/42 kunna uppskattas till 570,000 kronor.

II. Ändrade grunder för daghjälpsbidraget.

Gällande bestämmelser.

Nu gällande bestämmelser om daghjälpsbidraget innebära, att kassorna

själva skola finansiera ett antal understödda dagar per medlem och år, som

svarar mot det genomsnittliga daghjälpsbeloppet i kronor minskat med en

halv. överstiger antalet understödda dagar per medlem den sålunda fixerade

gränsen, skall daghjälpsbidrag börja utgå, till en början med en relativt

liten del av hela kostnaden men därefter växande intill 21 understödda da­

gar per medlem och år. Daghjälpsbidraget når vid denna gräns upp till 75

procent av hela kostnaden vid en daghjälp av 2 kronor och till 40 procent

av hela kostnaden vid en daghjälp av 6 kronor. Det procenttal för bidraget,

som gäller vid 21 understödda dagar, tillämpas oförändrat upp t. o. m. 26

understödda dagar per medlem och år. örn arbetslösheten stiger så högt, att

antalet understödda dagar per medlem och år överstiger 26, utgår intet stats­

bidrag för den överskjutande delen.

Socialstyrelsens utredning.

Styrelsen föreslår (Bilagan A, sid. 21—24), att grunderna för statsbidraget

till daghjälpen ändras efter regeln, att de bidragsprocentsatser, som nu gälla

för 2 kronors daghjälp, skola gälla för 3 kronors, de som gälla för daghjälp

om 2 kronor 25 öre skola äga giltighet för daghjälp om 3 kronor 25 öre

o. s. v.

Styrelsen anför, alt en ökning av statsbidraget enligt angivna grunder icke

innebure några principiella nyheter. Den avsåge endast ett återställande av

förhållanden, som den allmänna prisstegringen rubbat. Därjämte utgjorde

den en konsekvens av arbetsmarknadskommissionens förslag till nya grunder

för kontantunderstödet. Utan en på dylikt sätt förhöjd subvention syntes det

efter genomförandet av sagda förslag icke vara möjligt att kunna bibehålla

de försäkrades intresse för att genom avgiftsbetalning deltaga i bestridandet

32

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

av sina arbetslöshetskostnader. Styrelsen tillägger, att, därest prisutveck­

lingen skulle leda till en allmän och mera betydande nedgång av priserna,

möjlighet funnes att vidtaga en därav betingad ändring av statsbidrags-

grunderna. De föreslagna nya grunderna syntes komma att medföra en kost­

nadsökning för staten, som visserligen icke vore oväsentlig men som dock

måste betraktas såsom liggande inom det rimligas gräns.

Socialstyrelsen anför, att det i nuvarande statsfinansiella läge syntes ligga

nära till hands att ställa frågan, huruvida statsverket kunde taga på sig

dessa merutgifter, även om de vore relativt begränsade. Emellertid syntes

det i själva verket vara mera naturligt att ställa frågan, huruvida statsver­

ket hade råd att underlåta denna utgiftsökning. Genom att det förhöjda stats­

bidraget tryggade fortbeståndet av nu verksamma erkända arbetslöshetskas­

sor och möjligen utökade deras krets, tillfördes de av det allmänna kon­

trollerade hjälpåtgärderna vid arbetslöshet de betydande inkomstmedel, som

utgjordes av de försäkrades avgifter.

I detta sammanhang må omnämnas, att socialstyrelsen förklarat sig anse,

att antagande av de föreslagna statsbidragsgmnderna och ett införande av

en barntilläggsanordning icke medförde krav på ändring av bestämmelserna

rörande de erkända arbetslöshetskassornas fondbildning (Bilagan A, sid.

27—28).

Yttrandena.

Statskontoret

finner socialstyrelsens förslag vara väl avvägt.

Socialvårdskommittén

anser sig även kunna förorda förslaget. Genom att

statsbidragsgrunderna förändrades så att de nuvarande procentsatserna för

två kronors daghjälpsbelopp komme att gälla för tre kronors daghjälpsbe-

lopp syntes förutsättningar föreligga för att medlemmarna i allmänhet skulle

välja den högre daghjälpsklassen och därigenom erhålla en mera effektiv

hjälp vid arbetslöshetstillfällen och försäkringens ställning gentemot kon-

tan tunder stödsverksamheten stärktes.

Daco

ansluter sig till de synpunkter, som ligga till grund för socialstyrel­

sens förslag, men påpekar, att styrelsen i sin framställning på denna punkt

icke syntes hava tagit nödig hänsyn till att behovsprövningen för erhållandet

av kontantunderstöd verkade kraftigt restriktivt.

Statens arbetsmarknadskommission

gör icke någon erinran mot förslaget.

En ledamot av arbetsmarknadskommissionen

(ordföranden i svenska be-

klädnadsarbetareförbundet I. Larsson) förklarar emellertid, att han ansett,

att kommissionen bort hemställa om prövning av ett bättre avvägt statsbidrag

till de högre daghjälpsklasserna. Som motiv anföres, att det statsbidrag, som

nu föresloges, uppginge till högst 75 °/o vid en 3 kronors försäkring men

att detta bidrag i realiteten sjönke till 21 °/o för den 4:e, 18 °/o för den 5:e

och 11 % för den 6:e kronan vid en försäkring till dessa belopp. De försäk­

rade finge således själva med sina avgifter svara för minst 25 °/o vid en 3

kronors försäkring, men deras del för den 4:e, 5:e och 6:e kronan bleve minst

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

33

respektive 79 °/o, 84 % och 89 °/o. Detta förhållande motverkade helt natur­

ligt möjligheten att få försäkringen effektiv; arbetslöshetskassorna och de

försäkrade stannade i regel vid de lägre beloppen på grund av den höga av­

gift, som måste påläggas så snart 3-kronorsstrecket överskredes. Att skillna­

den bleve så stor berodde givetvis på att den sjunkande skalan inverkade

icke blott på det belopp, som överstege 3 kronor, utan på hela försäkrings­

beloppet. En gradering, som vore avvägd på det sättet, att samma statsbidrag

utginge lika på de första 3 kronorna, oavsett om försäkringen stannade vid

detta belopp eller vore högre, men sedan sjönke, så att den föreslagna pro­

centsatsen för en 4 kronors försäkring utginge för den 4:e kronan, det för

en 5 kronors angivna för den 5:e kronan o. s. v., skulle giva en betydligt

bättre avvägning, utan att principen om mindre statsbidrag vid högre för­

säkring rubbades. Detta skulle då medverka till att arbetslöshetskassorna

finge större möjlighet till praktisk användning av de högre försäkringsbelop­

pen, och de försäkrade finge en bättre självhjälp och mindre behov av hjälp

utanför försäkringen. —

Kommissionen

anför, att den saknade möjlighet att

bedöma verkningarna av en sådan omläggning.

Försåkringsinspektionen

förklarar, att inga mera vägande skäl syntes vara

att anföra mot den föreslagna justeringen av statsbidraget. Dock skulle kun­

na göras gällande, att höjningen för de mera frekventa daghjälpsbeloppen

vore något större än som svarade mot den hittills uppnådde stegringen i

levnadskostnaderna. Örn lämpligheten av att vid en ändring av statsbidrags-

grunderna diskontera en eventuell framtida ytterligare stegring i levnads­

kostnaderna kunde givetvis tvekan råda.

Den föreslagna regeln för statsbidragets bestämmande finge också i ett

annat avseende en effekt, som försäkringsinspektionen ansåge sig böra er­

inra om. Till belysning härav hade för arbetslöshet av olika omfattning i en

tablå sammanställts statsbidragssatserna i procent av daghjälpskostnaden

dels enligt nu gällande bestämmelser, dels enligt socialstyrelsens förslag.

Härom anföres:

Av tablån framgår, att ökningen i statsbidragssatserna blir något större

vid lägre arbetslöshet och avtager eftersom arbetslösheten stiger. Örn man

önskar komma ifrån denna konsekvens, kan detta ske exempelvis därige­

nom, att regeln för statsbidraget utformas på så sätt, att de bidragsprocent­

satser, som enligt 1932 års utredning1 gällde för en viss daghjälp, nu skola

gälla för en daghjälp som är en krona större. Uttryckes denna regel

med tillhjälp av den grafiska framställning av statsbidraget, som åter­

finnes å sid. 141 i propositionen nr 209 till 1933 års riksdag, innebär den­

samma, att man övergår från slreckad kurva lill närmast högre liggande

heldragna

kurva, medan socialstyrelsens förslag innebär, att man övergår

från slreckad kurva till närmast högre liggande

streckade

kurva, ökningen

av statsbidraget enligt detta alternativ i jämförelse med socialstyrelsens för­

slag framgår ur följande sammanställning.

1 En i januari 1933 nied biträde av tillkallade sakkunniga inom socialdepartementet utarbe­

tad promemoria rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring m. m. (intagen såsom Bilaga G i propo­

sitionen nr 1309 år 1933).

Bihang till riksdagens protokoll

1 sami. Nr 214.

3

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

Ökning av statsbidragsprocenten

stödda dagar

Daghjälp 3 kr. Daghjälp 5 kr.

per medlem

Ss’

Alferna-

Ss’

Alferna-

och år

förslag

tivet

förslag

tivet

3...................................................................... 15.4

6.6

—

—

4...................................................................... 14.9

7.0

—

—

5...................................................................... 14.5

7.5

7.9

3.3

6...................................................................... 14.3

8.0

7.6

3.3

8...................................................................... 14.1

10.1

7.3

3.8

10...................................... .............................. 13.9

11.7

7.1

4.4

12...................................... .............................. 13.8

12.7

7.0

5.0

14...................................... .............................. 13.8

13.3

7.0

5.7

16...................................... .............................. 13.7

13.6

7.0

6.2

18...................................... .............................. 13.6

13.6

6.9

6.7

20...................................... .............................. 13.6

13.7

6.9

7.1

21...................................... .............................. 13.6

13.7

6.9

7.4

Såsom synes sammanfalla praktiskt taget de båda förslagen vid mera

omfattande arbetslöshet. Här ger dock alternativet något större bidrag än

socialstyrelsens förslag. Vid mindre arbetslöshet blir däremot ökningen av

statsbidraget mindre. Även örn detta spörsmål är av relativt liten betydelse,

alldenstund frågan gäller uteslutande

ökningen

av statsbidraget, synes dock

alternativet vara att föredraga. Däremot kan inspektionen icke bedöma, hu­

ruvida en kraftigare ökning av statsbidraget än som svarar mot prisstegring­

en kan vara påkallad av ändringen i arbetsmarknadskommissionens kon-

tantunders tödsverksamhet.

Landsorganisationen

anser, att ett allvarligt missgrepp gjorts vid avvägan­

de av statsbidraget till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, samt anför:

Det maximala statsbidraget å 75% har fastlåsts vid en så låg daghjälps-

klass som två kronor per dag och har vid högsta medgivna daghjälp, sex

kronor per dag, sjunkit till 40 %, ett förhållande som direkt främjat ten­

densen till underförsäkring. En bidragande orsak härtill har också varit, att

de förbundskassor, som ombildats till erkända kassor, vid övergången i re­

gel fått höjda medlemsavgifter trots statsbidraget. Statsbidraget har icke

täckt kostnaderna för den utökade understödstid, som följt med omlägg­

ningen. Flertalet medlemmar lia därför nöjt sig med en daghjälp av ungefär

samma storlek som i den förutvarande kassan, för att icke få alltför stark

höjning i den avgift man tidigare betalt. Rent agitatoriskt har sålunda den

möjlighet till bättre försäkringsskydd, som förelegat, icke kunnat utnyttjas.

De nu föreslagna grunderna för statsbidraget utgör en väsentlig förbättring.

Landsorganisationen vill emellertid fästa uppmärksamheten vid att dessa

grunder voro uppskisserade redan hösten 1939 och omnämndes vid sam­

manträdet med nämnden för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen

i oktober samma år. Vid denna tidpunkt utgjorde förslaget en tillfredsstäl­

lande etapp på vägen mot en effektivisering av arbetslöshetsförsäkringen.

Efter den sedan dess inträffade levnadskostnadsfördyringen har 50 % av

förbättringen konsumerats, och fortsätter prisstegringen kan effekten ytter­

ligare reduceras, innan förslaget når sitt förverkligande. Under sådant för­

hållande ifrågasätter landsorganisationen, huruvida icke det högre statsbi­

draget bör få gälla upp till fyra kronor i daghjälp med motsvarande för­

bättring i de högre daghjälpsklasserna. Risken för överförsäkring är så ringa,

att den icke bör lägga hinder i vägen för en allvarlig strävan att göra för­

säkringen så effektiv, att den lämnar behovet av kompletterande understöd

ur räkningen.

Svenska arbetsgivareföreningen

slutligen uppger sig förstå de motiv, som

läge till grund för socialstyrelsens förslag, men finner, såsom förut nämnts,

föreslagna åtgärder vara ett ytterligare steg mot försäkringsformens slutliga

upplösning.

I resolutionen från

konferensen den 21 mars 1941 med de erkända ar­

betslöshetskassorna m. fl.

anföres, att undersökning borde verkställas, huru­

vida icke finansiella möjligheter funnes för genomförande av de statsbidrags-

grunder, som landsorganisationen rekommenderat.

I nu förevarande sammanhang anser jag mig icke böra ingå på prövning

av den av försäkringsinspektionen och en ledamot av statens arbetsmark­

nadskommission behandlade frågan om ändring, ur skilda synpunkter, av

de huvudprinciper, å vilka gällande bestämmelser örn statsbidrag till de er­

kända arbetslöshetskassorna äro byggda.

Redan i det föregående hava anförts skäl, som tala för en förbättring av

statsbidraget. En sådan förbättring lärer jämväl vara i viss mån motiverad

med hänsyn till den sänkning av veckoantalet i det tidsbestämda avgiftsvill-

koret, vilken jag i det följande ämnar föreslå.

Vid övervägandet av spörsmålet huru denna förbättring skall åstadkom­

mas synes mig ett val böra ske mellan socialstyrelsens förslag, vilket till­

styrkts i flertalet remissyttranden, å ena sidan, samt landsorganisationens

förslag, å den andra. Enligt sistnämnda förslag skulle högsta statsbidrag

utgå för daghjälp upp till fyra kronor i stället för tre kronor, som social­

styrelsen föreslagit. De ökade kostnader för statsverket, vilka skulle föran­

ledas av de olika förslagen, synas, på sätt framgår av de i det följande när­

mare omförmälda kostnadsberäkningarna, för nästa budgetår kunna upp­

skattas till 700,000 kronor vid genomförandet av socialstyrelsens förslag och

1,050,000 kronor, därest landsorganisationens förslag skulle godtagas. Det

må emellertid betonas, att kostnadsberäkningar i fall som de nu ifrågava­

rande äro tämligen vanskliga och icke kunna giva exakta resultat.

För egen del har jag vid övervägandet av förevarande spörsmål stannat

för att tillstyrka landsorganisationens förslag. Därigenom skulle avgifterna

för daghjälp upp till fyra kronor, vilket belopp med hänsyn till behovet vid

arbetslöshet icke är högt, kunna hållas på sådan nivå, att de skulle kunna

bäras av en vid arbetstagarkrets, och samtidigt synes den fördelen kunna

vinnas, att avgifterna i sådana fall, som ej kunna anses extrema, icke skulle

behöva höjas på grund av den nedsättning av antalet veckoavgifter i det tids­

bestämda avgiftsvillkoret, som jag nyss berört.

Bestämmelser i ämnet torde, såsom socialstyrelsen föreslagit, böra upp­

tagas i 6 § förordningen örn statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor. De

nya bestämmelserna föranleda ändring även av den vid förordningen fogade

bilagan. Dessa och i det föregående omförmälda ändringar i statsbidrags-

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

35

Departe-

ments-

chefen.

36

Kungl. Majlis proposition nr 214.

förordningen torde böra träda i kraft den 1 juli 1941. Vad socialstyrelsen

anfört (Bilagan A, sid. 49) rörande denna förordning synes böra iakttagas.

III. Reglering av rätten att välja daghjälpsklass.

Gällande bestämmelser.

Daghjälp skall bestämmas till belopp ej överstigande sex och ej understi­

gande två kronor (20 § 1 morn.). I vissa uppräknade undantagsfall må dag­

hjälp dock utgå med lägre belopp. Kassorna äga själva bestämma daghjäl­

pens storlek inom nyss angivna gränser. Kassorna kunna införa olika un-

derstödsklasser.

Socialstyrelsens utredning.

Socialstyrelsen framhåller (Bilagan A, sid. 24—26), att den i de

flesta kassor förekommande möjligheten för medlemmarna att fritt välja

daghjälpsklass (då fråga är örn daghjälp av minst 2 kronor) lett till att

medlemmar med särskilt stor arbetslöshetsrisk valt att gå in i daghjälps-

klasser, som gåve högre daghjälp, medan medlemmar med liten arbetslös­

hetsrisk valt daghjälpsklasser med lågt dagligt understöd. Denna företeelse

hade medfört, att antalet understödda dagar per medlem och år i klasser

med högre understödsbelopp blivit påfallande högt.

Det vore givetvis önskvärt, om samtliga kassor kunde införa sådana be­

stämmelser, att den normala löneinkomsten bleve utslagsgivande för klass­

tillhörigheten. Åtskilliga svårigheter vore emellertid förenade därmed. Jäm­

väl andra utvägar funnes för att neutralisera ett ur såväl kassans som det

allmännas synpunkt icke rationellt klassval. I regel borde en uppdelning på

minst två klasser kunna göras, varvid till ena klassen hänfördes kvinnliga

medlemmar, lärlingar, medlemmar under viss ålder och medlemmar, som

ej ansåges utgöra fullgod arbetskraft, medan till en andra daghjälpsklass

med högre dagligt understödsbelopp hänvisades övriga medlemmar av kas­

san. Även en sådan klassindelning hade dock vissa mindre goda sidor. —

Det vöre dock nödvändigt, att tillsynsmyndigheten finge möjlighet att kom­

ma till rätta med problemet. I den mån legislativa förutsättningar därför

saknades, måste dylika skapas. Svårigheter mötte att i förordningen inskriva

en bestämmelse i ämnet. En sådan behövdes ej heller, då det vore fullt till­

räckligt med en allmänt hållen föreskrift, att tillsynsmyndigheten ägde väg­

ra antaga kassa, som icke i sina stadgar inskrivit sådana bestämmelser rö­

rande medlemmarnas rätt att vinna inträde i olika daghjälpsklasser, som

vore ägnade att på ett verksamt sätt motverka en inplacering i klasser, vil­

ken skulle innebära fara för bristande riskutjämning inom kassan och där­

med fara för kassans ekonomiska bärighet. I analogi därmed skulle vidare

tillsynsmyndigheten genom särskild föreskrift tilldelas befogenhet att, da

en kassas bestämmelser rörande klasstillhörigheten under det kassan vore

i verksamhet visade sig icke uppfylla dessa krav, med användande av me­

del liknande dem, som funnes angivna dels i 32 § och dels i 34 § arbetslös-

hetskasseförordningen, åvägabringa erforderlig ändring av stadgarna.

Socialstyrelsen diskuterar vidare (Bilagan A, sid. 26—27) spörsmålet, om

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

37

icke tillsynsmyndigheten redan nu på grund av bestämmelser i understöds­

föreningslagen, närmast 70 §, kunde anses hava medel i sin hand att, då

arbetslöshetskassa sökte registrering, ställa krav på stadgebestämmelser,

ägnade att motverka ett olämpligt klassval. En sådan tolkning av bestäm­

melserna syntes emellertid icke hava varit förutsedd vid deras tillkomst, var­

för den enligt styrelsens mening icke kunde ifrågakomma med mindre än att

den underställdes Kungl. Majit och riksdagen och av den lämnades utan

erinran. Det hade dock inom styrelsen dragits i tvivelsmål, huruvida det vore

lämpligt att införa en så viktig nyhet, som den ifrågasatta, utan en uttryck­

lig bestämmelse därom, lämpligen i 4 § arbetslöshetskasseförordningen. Sty­

relsen hade för sin del lämnat frågan om den lämpligaste framgångsvägen

öppen.

En reservant inom styrelsen (byråchefen Bexelius) anser det

erforderligt, att en bestämmelse i ämnet intages i förordningen om erkända

arbetslöshetskassor (Bilagan A, sid. 55—56).

Yttrandena.

Landsorganisationen

förklarar, att det icke vore opåkallat, att i samband

med ett beslut om förbättrade statsbidrag jämväl rätten att välja daghjälps-

klass bleve föremål för ytterligare reglering.

Socialvårdskommittén

säger sig väl inse svårigheten att ordna klassindel­

ningen så, att den normala löneinkomsten bleve utslagsgivande för klass­

tillhörigheten. Kommittén vore likväl tveksam, örn frågan mera rationellt

kunde ordnas utom genom en mera differentierad klassindelning och med

tvång för medlemmarna att välja den klass, som närmast motsvarade deras

löneinkomster. Kommittén ville dock icke avvisa ett försök med klassindel­

ning enligt socialstyrelsens förslag, vilket enligt kommitténs mening repre­

senterade ett minimum av de åtgärder i ifrågavarande avseende, som måste

förbindas med det högre statsbidraget. Såsom socialstyrelsen anfört, förelåge

svårigheter att i förordningen om erkända arbetslöshetskassor införa en be­

stämmelse, som i detalj gåve anvisning på hur problem om begränsning av

klassvalet skulle lösas i de enskilda fallen. Lämpligast torde vara att i enlig­

het med förslaget överlåta åt tillsynsmyndigheten att övervaka kassornas

stadgar i förevarande hänseende. Kommittén tillstyrker reservantens förslag

örn införande av en bestämmelse i ämnet i 4 § arbetslöshetskasseförord­

ningen.

Pensionsstgrelsen

framhåller, att, örn socialstyrelsens förslag till nya grun­

der för statsbidraget åt arbetslöshetskassorna godtoges, det givetvis ur social

synpunkt vore av särskild vikt, alt statsbidragsliöjningen finge avsedd ver­

kan, d. v. s. att daghjälpen verkligen ökades i kassorna i beräknad utsträck­

ning. Socialstyrelsen hade icke helt förbisett risken för att den enskilde

medlemmen skulle underlåta att utöka daghjälpens belopp, i vilket fall de

nya statsbidragsgrunderna endast komme alt leda till en minskning i de

avgifter medlemmen hade att erlägga till arbetslöshetskassan. En sådan ut­

veckling hade emellertid socialstyrelsen av olika skäl funnit icke sannolik

och förutsatte, att det skulle bli möjligt åstadkomma den önskade utveck­

38

Kanyl. Maj:ts proposition nr 214.

lingen på frivillighelens väg. Erfarenheterna i andra understödsföreningar

än arbetslöshetskassor torde däremot snarast tala för att åtgärder av tving­

ande natur vore att föredraga, icke minst i de lojala medlemmarnas intresse.

Såväl av delta skäl som av allmänna säkerhetshänsyn ifrågasatte pensions-

styrelsen, örn icke möjligheterna till vidtagande av tvingande åtgärder borde

ytterligare övervägas.

Pensionsstyrelsen diskuterar därefter frågan, huruvida kassan själv

genom en klassindelning, där tillhörigheten till viss klass icke berodde av

medlemmens fria val utan av andra faktorer, t. ex. inkomstens storlek, ägde

förändra omfattningen av de individuella försäkringarna. Styrelsen kommer

till det resultatet, att för de erkända arbetslöshetskassorna föreligger rättslig

möjlighet att även gentemot enskilda medlemmars mening genomföra klass­

indelning med skyldighet att tillhöra viss klass. Härefter behandlar styrelsen

spörsmålet, huruvida gällande lagstiftning också möjliggör för tillsynsmyn­

digheten att påfordra, att arbetslöshetskassa vidtager en dylik åtgärd. Härom

anföres:

När i 34 § förordningen örn erkända arbetslöshetskassor stadgas, att till­

synsmyndigheten äger ingripa mot kassa med anvisning då »eljest anledning

till anmärkning mot erkänd arbetslöshetskassas verksamhet föreligger», tor­

de måhända kunna ifrågasättas, huruvida icke myndigheten med stöd härav

kunde meddela redan existerande kassa anvisning att införa en klassindel­

ning av nu avsett slag. Pensionsstyrelsen vill emellertid erinra om att kas­

sorna registrerats och vunnit erkännande utan att stadgarna innehållit be­

stämmelser rörande dylik klassindelning samt vidare att kassorna hittills

tillåtits driva verksamhet utan att tillsynsmyndigheten funnit anledning till

anmärkning mot verksamheten i berörda hänseende. Med hänsyn bland

annat till dessa omständigheter synes 34 § förordningen icke skäligen böra

åberopas såsom stöd för ett åläggande att införa klassindelning utav ifråga­

varande slag.

Enligt 78 § av 1938 års understödsföreningslag skall tillsynsmyndigheten,

bland annat då avvikelse från lag eller författning eller föreningens stadgar

förekommer eller då stadgarna icke längre finnas vara betryggande för med­

lemmarna och övriga understödsberättigade, meddela föreningen anvisning

att vidtaga sådan åtgärd eller förändring av föreningens verksamhet som

prövas erforderlig. En anvisning med åläggande att införa klassindelning tor­

de icke kunna grundas enbart på denna bestämmelse.

Jämlikt 70 § i 1938 års lag gäller vidare beträffande nyregistrering av

understödsförening, att registrering skall vägras bland annat då stadgarna

icke äro upprättade på ett med hänsyn till verksamhetens art och omfattning

lämpligt sätt. Med stöd av denna bestämmelse har tillsynsmyndigheten i

varje fall icke möjlighet att framtvinga önskad klassindelning beträffande

redan registrerade kassor.

Med hänsyn till det anförda anser pensionsstyrelsen förordningen om er­

kända arbetslöshetskassor böra kompletteras med föreskrift i berörda hän­

seende. Därvid vore det emellertid av vikt, att densamma erhölle sådan ut­

formning, att en tillräckligt smidig tillämpning bleve möjlig. Bestämmelse i

ämnet kunde lämpligen fogas som ett nytt moment till 20 § i förordningen

i dess lydelse enligt socialstyrelsens förslag (Bilagan A, sid. 51). Det nya

momentet skulle lyda sålunda:

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

39

»Erkänd arbetslöshetskassa skall i sina stadgar upptaga sådana särskilda

försäkringsvillkor, som erfordras för uppnående, inom i 1 mom. i denna

paragraf angiven övre gräns, av ett skäligt förhållande mellan medlems dag-

hjälp och arbetsinkomst.»

Socialstyrelsen har för sin del ansett, att tillsynsmyndigheten bör hava

befogenhet att meddela sådana föreskrifter, som förhindra kassemedlem­

marna att, oberoende av inkomstförhållanden, välja daghjälpsklass på så­

dant sätt, att personer med stor arbetslöshetsrisk komma i de högsta och per­

soner med liten dylik risk i de lägsta klasserna. Att behov av en dylik be­

fogenhet för tillsynsmyndigheten föreligger synes mig klart. Då gällande

förordnings bestämmelser icke torde grunda rätt för tillsynsmyndigheten att

ålägga — i varje fall redan erkända — arbetslöshetskassor att föreskriva

lämplig klasstillhörighet för medlemmarna, torde särskilda bestämmelser i

ämnet böra införas i förordningen om erkända arbetslöshetskassor. Ifråga­

varande bestämmelser torde lämpligen kunna upptagas i ett nytt 5 mom.

i 20 §. Däri synes sålunda böra föreskrivas, att erkänd arbetslöshetskassa i

sina stadgar skall intaga erforderliga bestämmelser till förhindrande av ett

ur ekonomiska synpunkter olämpligt klassval. Stadgeändring synes dock icke

behöva verkställas förrän å nästkommande ordinarie sammanträde.

Pensionsstyrelsen har, såsom framgår av dess förslag, velat gå betydligt

längre. Ett genomförande av nämnda förslag skulle emellertid enligt min

mening innebära alltför stort intrång från tillsynsmyndighetens sida i kas­

sornas självbestämningsrätt.

Jag övergår härefter till behandling av ett flertal spörsmål rörande för­

fattningsändringar, vilka socialstyrelsen omförmält i sin utredning. I samt­

liga fall är fråga örn ändring av förordningen örn erkända arbetslöshets­

kassor. De av mig i det följande på vissa punkter föreslagna ändringarna

och jämkningarna synas mig vara av den natur, att genom ett bifall till

desamma den av socialvårdskommittén påbörjade utredningen rörande ar­

betslöshetsförsäkringen icke menligt föregripes. IV.

IV. Rätt till inträde i erkänd arbetslöshetskassa.

I fråga örn

gällande bestämmelser

vill jag hänvisa dels till socialstyrel­

sens utredning (Bilagan A, sid. 29), dels ock till den under VI i det följande

lämnade redogörelsen för gällande bestämmelser.

Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa

har till socialstyrel­

sen avgivit förslag rörande sådan ändring av gällande bestämmelser, att

personer, vilka lämnat kassans verksamhetsområde, ej må kunna vinna

inträde i kassan. Vidare har föreslagits sådan omarbetning av 8 §, alt skill­

nad skulle göras mellan rätt att vinna inträde och rätt för kassan att utesluta

medlemmar.

Socialstyrelsen

avstyrker ändring (Bilagan A, sid. 29—30).

I detta sammanhang omnämner socialstyrelsen, att de under förevarande

Departe­

ments­

chefen.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe­

ments­

chefen.

och efterföljande rubriker upptagna förslagen äro av den natur, att de an­

tingen ej alls eller i mycket ringa utsträckning föranleda kostnadsökningar

för staten eller administrativa besvärligheter. Detta uttalande rör dock ej

de under XIV och XV upptagna spörsmålen.

Landsorganisationen

anför i sitt yttrande:

I förslaget från handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa åter­

speglas en uppfattning, som allmänt är tillfinnandes inom de fackliga orga­

nisationerna, nämligen att inträde i organisationen skall begäras under tid

anställning innehaves inom organisationens verksamhetsområde. Denna upp­

fattning delas också av dem, som kunna ifrågakomma till medlemskap i ar­

betslöshetskassorna och därför är den föreslagna ändringen ingen stor

fråga. Den som söker medlemskap i en arbetslöshetskassa gör som regel

icke detta av egen drift utan först efter uppmaning av kamraterna eller av

kassans redogörare. Sedan anställningen upphört, är det därför ingen större

risk för att vare sig han själv eller någon annan skall komma på den idén

att ifrågasätta medlemskap. Detta i all synnerhet om ny anställning erhål­

lits utanför kassans verksamhetsområde. Landsorganisationen finner det

emellertid ganska naturligt, att arbetslöshetskassorna kräva, att vederböran­

de skall inneha anställning inom kassans verksamhetsområde, då ansökan

om inträde ingives.

Föreliggande spörsmål har, såsom under utredningen i ärendet framhål­

lits, endast ringa betydelse. Jag finner med hänsyn till vad socialstyrelsen

anfört anledning icke föreligga att föreslå ändring av gällande bestäm­

melser.

V. Uteslutning av medlem vid övergång till annan arbetslöshetskassa.

Redogörelse för

gällande bestämmelse

lämnas av socialstyrelsen (Bilagan

A, sid. 30). Jag vill därjämte hänvisa till den under VI lämnade redogö­

relsen.

Till socialstyrelsen har

handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshets­

kassa

avgivit förslag, att medlem, som övergår till verksamhetsområde, inom

vilket finnes antingen annan erkänd arbetslöshetskassa eller ock enskild

arbetslöshetskassa, måste uteslutas omedelbart efter övergången till det nya

verksamhetsområdet, såvida överenskommelse örn tillgodoräknande av av­

gifter finnes upprättad mellan kassorna.

Socialstyrelsen

avstyrker förslaget (Bilagan A, sid. 30).

Landsorganisationen

förklarar sig icke kunna biträda socialstyrelsens me­

ning samt anför:

Sedan överenskommelse träffats mellan de erkända arbetslöshetskassor­

na inbördes och mellan sagda kassor och de enskilda arbetslöshetskassorna

om fri övergång med rätt att i understödshänseende tillgodoräkna erlagda

avgifter, kan det icke stå den enskilde medlemmen fritt att välja den kassa

han önskar tillhöra. Han måste ha skyldighet att tillhöra den kassa, inom

vars verksamhetsområde han är sysselsatt och betala de avgifter, som äro

fastställda med hänsyn till arbelslöshetsrisken inom denna kassa. När det

gäller överflyttning mellan erkänd kassa och enskild, förhåller det sig där­

jämte så, att i den enskilda kassan fackföreningsboken gäller såsom med-

lemsbok. Vid överflyttning av medlemskapet i fackorganisationen följer

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

41

sålunda medlemskapet i kassan automatiskt med. Sker överflyttningen från

fackförbund, inom vars verksamhetsområde erkänd kassa finnes, kan med­

lemskapet i den erkända kassan upprätthållas i 9 månader, även om över­

flyttning ägt rum till fackförbund med enskild kassa, i vilken vederbörande

automatiskt erhållit medlemskap. Det är visserligen sant, att organisatio­

nerna själva kunna komma till rätta med dessa problem, men ingens rätt

blir kränkt, om den princip handelsarbetarna företräda blir lagfäst. Den

måste ändock vara rättesnöret i det praktiska arbetet.

Otvivelaktigt är det av betydelse, att en arbetstagare har viss frihet i fråga

om tidpunkten för utträde ur en arbetslöshetskassa, vars verksamhetsom­

råde han lämnat. Å andra sidan synes han rätteligen böra tillhöra den

kassa, inom vars verksamhetsområde han är sysselsatt, samt betala de av­

gifter, som äro fastställda med hänsyn till arbetslöshetsrisken inom denna

kassa. Då emellertid, på sätt socialstyrelsen anfört, berörda problem vid

övergång från erkänd arbetslöshetskassa till erkänd eller enskild kassa

kunna ordnas genom överenskommelser mellan organisationerna, synas till­

räckliga skäl för författningsändring icke vara för handen.

VI. Förfarandet vid uteslutning av medlem.

Gällande bestämmelser.

Finnes beträffande medlem av erkänd arbetslöshetskassa omständighet ha­

va inträffat, som kan föranleda hans uteslutande, skall det enligt 9 § åligga

kassans styrelse att genom rekommenderat brev under medlemmens senaste

kända adress giva honom underrättelse därom, därvid skälig tid skall före­

skrivas för avgivande av förklaring.

Beträffande uteslutningsgrunder finnas stadganden i 7 och 8 §§. Från rätt

att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvarstå såsom med­

lem skall enligt 7 § uteslutas

1) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än

fem månader haft ställning såsom självständig företagare utan att samtidigt

mot avlöning användas till arbete för annans räkning;

2) den som under de senast förflutna tolv månaderna under längre tid än

fem månader använts till arbete av make, föräldrar eller adoptant, barn eller

adoptivbarn;

3) den som är medlem av annan erkänd arbetslöshetskassa;

4) den som icke uppnått viss i stadgarna angiven ålder;

5) utländsk medborgare, såvida han icke tillhör stat, med vilken sådan

överenskommelse träffats, som avses i 13 §.

Tillsynsmyndigheten äger dock beträffande viss kassa medgiva, att perso­

ner, som avses under 1) och 2), må kunna vinna inträde i kassan.

Från rätt att vinna inträde i erkänd arbetslöshetskassa eller att där kvar­

stå såsom medlem må enligt 8 § — utöver i 7 § avsedda personer — allenast

kunna uteslutas

1) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så

bestämt, alt medlem skall tillhöra visst yrke eller viss verksamhetsgren, ej

uppfyller och ej heller under minst tre av de senast förflutna tolv månader­

na uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

Departe-

ments-

chefeu.

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

2) den som i fall, då enligt stadgarna kassans verksamhetsområde är så

bestämt, att medlem skall vara anställd vid visst arbetsföretag eller bosatt

inom visst område, ej uppfyller och ej heller under minst en av de senast för­

flutna sex månaderna uppfyllt sålunda föreskrivet villkor;

3) den för vilken på grund av varaktig nedsättning av arbetsförmåga,

lättja, osedlig vandel, dryckenskap eller annan dylik anledning synnerlig

risk för arbetslöshet är för handen;

4) den som svikligen uppgiver eller förtiger något förhållande av betydelse

för bedömande av hans rätt till understöd;

5) den som underlåter att ställa sig till efterrättelse kassans stadgar eller

styrelsens behörigen utfärdade föreskrifter;

6) den vars ålder överstiger den gräns, som kan vara föreskriven i stad­

garna.

Är medlem, som uteslutes ur kassan av annan orsak än i 8 § 4) omför-

mäles, på grund av redan inträffad arbetslöshet då berättigad till understöd,

skall enligt 10 § uteslutningen anses hava skett först då löpande understöds-

tid gått till ända.

Förslag av handelsanställdas m. fl.

erkända arbetslöshetskassa.

Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa

har till socialstyrelsen avgivit förslag (Bilagan A, sid. 31), att det i 9 § angiv­

na förfaringssättet skall hava avseende allenast på de uteslutningsgrunder,

som äro upptagna i 8 § 3)—6). Därest motiv för uteslutning förelåge jämlikt

7 § eller 8 § 1)—2) skulle medlem alltså icke på i 9 § angivet sätt under­

rättas och beredas tillfälle avgiva förklaring.

I socialstyrelsens utredning den 24 januari 1941 av-

styrkes det av handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa framlagda

förslaget. Socialstyrelsen anför, att det syntes självklart, att varje medlem

måste hava rätt att inför kassan redogöra för de omständigheter, vilka inverka

på hans möjligheter och rättigheter att tillhöra kassan. Det torde även kunna

ifrågasättas, örn handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa avsett

en sådan ändring av förordningen. Därest så icke varit förhållandet, torde

förslaget böra få tolkas så, att en kassa, därest fråga är om uteslutning jäm­

likt 7 § eller 8 § 1)—2), skulle hava möjlighet att underrätta medlemmen där­

om på annat sätt än som är föreskrivet i 9 §. Arbetslöshetskassornas kon­

ferens har uttalat sig för ett dylikt förslag. Då det nuvarande förfarings­

sättet knappast innebure någon nämnvärd belastning å en kassas arbete men

däremot skänkte medlemmen en viss trygghet, funne socialstyrelsen icke

anledning föreslå någon ändring av förordningen på denna punkt.

I yttrandena över socialstyrelsens utredning beröres

förevarande spörsmål endast av

landsorganisationen,

som förklarar, att en­

ligt dess mening tillräckliga skäl för ändring av gällande bestämmelser icke

anförts.

Kungl. Majlis proposition nr 214.

43

Förslag av träindustriarbetarnas

erkända arbetslöshetskassa.

I skrivelse den 7 januari 1941 har träindustriarbetarnas erkän­

da arbetslöshetskassa hemställt om sådan ändring av 9 §, att dess

bestämmelser skulle gälla allenast i fråga om uteslutningsgrunderna i 8 g 2)

—6). Medlem komme efter sådan ändring av 9 § att allt fortfarande äga rätt

uppehålla sitt medlemskap i erkänd arbetslöshetskassa i 9 månader, sedan

han tagit anställning utom vidkommande kassas verksamhetsområde, men

han finge finna sig uti att medlemskapet omedelbart därefter — därest han

icke redan kommit i understödsrätt — upphörde utan särskild varning.

över framställningen hava yttranden avgivits av socialstyrelsen, sta­

tens arbetsmarknadskommission, svenska arbetsgivareföreningen och lands­

organisationen i Sverige. Framställningen avstyrkes i samtliga yttranden.

Socialstyrelsen

framhåller, att det icke kunde vara lämpligt, att en medlem

skulle kunna uteslutas utan att i förväg beredas tillfälle att själv yttra sig över

de omständigheter, vilka kassan ämnade åberopa för hans uteslutning. Varje

åtgärd, som syftade till ökade möjligheter att utesluta medlemmar, då dessa

överginge till andra verksamhetsområden, komme att bidraga till att minska

medlemmarnas benägenhet att vid arbetslöshet söka sig över till nya verksam­

hetsområden. Det syntes principiellt icke lämpligt, särskilt i nuvarande si­

tuation, att genomföra någon anordning, som minskade arbetskraftens rör­

lighet. Nuvarande bestämmelser medförde icke blott, såsom kassan anfört,

utgifter utan även vissa inkomster till kassan. Skulle emellertid belastning­

en på kassan bliva avsevärd på grund av överflyttning till starkt säsongbeto-

nade verksamhetsområden, kunde redan med nuvarande bestämmelser åt­

gärder häremot vidtagas, vilka torde vara mera naturliga än den i den re­

mitterade skrivelsen föreslagna. Kassan kunde nämligen för sådana medlem­

mar varom här vore fråga, i enlighet med arbetslöshetskasseförordningens

22 § sista stycket, införa inskränkningar i rätten till understöd under den

del av året, då arbetslöshet regelbundet förekomme.

Statens arbetsmarknadskommission

betonar särskilt, att en ändring i fö­

reslagen riktning skulle kunna minska benägenheten hos medlemmar, som

vore arbetslösa inom en arbetslöshetskassas verksamhetsområde, att söka

arbete inom annat fack.

Svenska arbetsgivareföreningen

håller före, att det ekonomiska intresse,

som vore förknippat med den föreliggande framställningen, ej kunde vara

särdeles betydande. Det kunde knappast vara möjligt, att arbetare i någon

större omfattning skulle vilja eller kunna anpassa anställningens upphöran­

de på sätt arbetslöshetskassan förutsatt, utan att det skedde genom uppsäg­

ning från arbetarens sida och sålunda i en form, som diskvalificerade till

daghjälpsrätt.

Landsorganisationen

anför, att, även örn med nuvarande ordning förfa­

randen av den art, som kassan påtalat, icke vore uteslutna, de likväl icke tor

de äga större praktisk betydelse, då de måste infalla under den relativt kor­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe­

ments­

chefen.

Departe­

ments­

chefen.

ta förklaringstiden och dessutom för tillämpning av bestämmelsen i 10 § er­

fordrade, att vid tiden för uteslutningsbeslutet samtliga förutsättningar för

understödsrätt förelåge. Därtill komme, att en lagändring komme att drab­

ba även arbetare inom yrken eller verksamhetsgrenar, där arbets- och löne­

förhållandena icke vore sådana, att de vore ägnade att inbjuda till förfaran­

den av här ifrågavarande art.

Två erkända arbetslöshetskassor hava gjort framställning örn sådan änd­

ring av 9 §, att uteslutning av medlem i vissa fall skulle få ske, utan att med­

lemmen först underrättades därom och lämnades tillfälle att redogöra för

de omständigheter, som inverkade på hans kvarstannande i kassan. I de

avgivna yttrandena har anförts, att ökade möjligheter att utesluta medlem,

som överginge till annat verksamhetsområde, bidroge till att minska med­

lemmarnas benägenhet att vid arbetslöshet byta sysselsättningsområde. På

grund härav samt med hänsyn även till andra skäl, bl. a. att det ekonomis­

ka intresse, varom i förevarande fall vore fråga, icke vore av någon betyden­

het, hava ändringsförslagen avstyrkts i yttrandena. Jag finner med anled­

ning av vad sålunda förekommit icke anledning att nu upptaga förslag örn

författningsändring.

VII. Förlängning av tid, inom vilken avgift

senast må vara erlagd.

Redogörelse för

gällande stadganden

— i 11 § — lämnas av socialstyrelsen

(Bilagan A, sid. 31).

I sin förut omnämnda skrivelse av den 23 augusti 1939 har

svenska sjö-

folksförbundet

yrkat sådan ändring av 11 §, att den lid, inom vilken sjöman

skulle inbetala avgift eller uttaxerat belopp till kassan, skulle kunna utsträc­

kas till minst 52 veckor (Bilagan A, sid. 31—32).

Socialstyrelsen

anser, att bestämmelserna i 11 § böra göras smidigare än

för närvarande samt föreslår, att styrelsen skall erhålla befogenhet

dels

att

icke endast för viss kassa utan även för viss eller vissa grupper av en kassas

medlemmar medgiva förlängning av respittiden till 26 veckor,

dels ock

att

för viss kassa — annan kassa än för sjöfolk torde dock icke kunna tänkas

— medgiva, att i undantagsfall avgifter, erlagda efter föreskriven respittids

utgång, må kunna tillgodoräknas medlem (Bilagan A, sid. 32—33 samt 50).

I de avgivna yttrandena tillstyrkes socialstyrelsens förslag av

Daco

samt

lämnas utan erinran av

statens arbetsmarknadskommission

och

landsorgani­

sationen.

Socialstyrelsen, som visserligen icke ansett sig böra tillstyrka sjöfolksför-

bundets framställning örn utsträckning av den i 11 § andra stycket fastställda

respittiden för erläggande av stadgad avgift eller uttaxerat belopp utöver nu

föreskrivna 26 veckor, har emellertid föreslagit en uppmjukning av gällande

regler, varigenom sjöfolksförbundets önskemål skulle bliva i viss utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

45

tillgodosedda. Detta socialstyrelsens förslag tillstyrkes. Jag anser vidare, att

av styrelsen framlagt förslag rörande möjlighet till differentiering av respit-

tiden för olika kategorier av en kassas medlemmar bör föranleda jämkning

av den nuvarande ordalydelsen i 11 § andra stycket.

Utan att särskild bestämmelse därom behöver inflyta i författningen, synes

vara klart, att tillsynsmyndigheten icke bör medgiva längre respittid, uttryckt

i veckor, än det antal avgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret (jämför avd.

XIV i det följande), vilket jämlikt 21 § 1 mom. första eller andra stycket

kan hava blivit fastställt.

VIII. Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn till lönens storlek.

Till den, som avvisat erbjudet lämpligt arbete, må enligt

gällande bestäm­

melser

i 15 § understöd icke utgivas under de fyra närmast följande veckorna

efter det sådant förhållande inträffat. I paragrafen angivas de förutsättning­

ar, under vilka erbjudet arbete skall anses såsom lämpligt. Härvid föreskrives,

bland annat, att arbetet skall vara förenat med avlöning, som prövas vara

skälig i förhållande till i arbetsorten förekommande avlöning för sådant ar­

bete.

Handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa

har till socialstyrelsen

avgivit förslag rörande tillägg till sist omnämnda bestämmelse av innehåll

att, om arbetet utföres på ackord, hänsyn skall tagas även till vederbörandes

möjlighet att trots ovana vid arbetet ernå skälig dagsinkomst.

Arbetslöshetskassornas konferens

har uttalat sig till förmån för en sådan

ändring av 15 §.

Socialstyrelsen

avstyrker ändringsförslaget (Bilagan A, sid. 33—34).

Landsorganisationen

anför i sitt yttrande:

Bakom arbetslöshetskassans förslag ligga erfarenheter, som gjorts beträf­

fande hänvisningen till arbete genom arbetsförmedlingarna. Då arbetslösa

kontorister eller handelsanställda i övrigt utan vana vid kroppsarbete hänvisas

till exempelvis vedhuggning i skogen mot fastställda ackordspriser, kan man

knappast göra gällande, att hänvisningen skett med den urskilning, som

bör ligga till grund för arbetsanvisningen. Socialstyrelsen understryker också

mycket starkt, att gällande bestämmelser för arbetsanvisningen äro så ut­

formade, att arbetaren skall erhålla det arbete, som motsvarar hans krafter

och färdigheter. Följas dessa bestämmelser, föreligger möjligen icke behov av

att göra föreslagen ändring i förordningens 15 §. Härutöver vill emellertid

landsorganisationen framhålla, att i arbetsavtal fastställd ackordslön, vilken

beräknats för vana arbetare, icke utan vidare kan fastställas såsom skälig lön,

därest andra än vana arbetare måste anlitas för arbetets utförande. Vid tid-

lönsarbete uppkomma icke dylika disproportioner. Där får arbetaren sin

lön, även örn han icke kan prestera samma arbetsmängd som den, vilken in­

nehar vana vid arbetet. Det finnes enligt vår mening icke sakliga skäl för alt

mäta med olika mått. Dagsförtjänsten bör få vara avgörande i båda fallen,

icke dagsförtjänsten i det ena och styckepriset

i

det andra. Dessa omständig­

heter kunna emellertid tagas i beaktande vid bedömande av fall av arbets­

vägran och behöva

i

och för sig sålunda icke föranleda ändring i förord­

ningen.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

Departe­

ments­

chefen.

Departe­

ments­

chefen.

Enligt gällande bestämmelser skall ett erbjudet arbete icke anses lämpligt,

om detsamma ej motsvarar arbetstagarens krafter och färdigheter. Iakttagas

dessa föreskrifter, torde sådana missförhållanden icke uppkomma, vilka han-

delsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa velat avhjälpa genom det av

kassan föreslagna tillägget till 15 §. Då jag utgår ifrån att socialstyrelsen i fö­

rekommande fall kommer att noga pröva, huruvida en arbetsvägran kan an­

ses motiverad med hänsyn till arbetstagarens krafter och färdigheter, finner

jag icke anledning föreslå vare sig ändring av eller tillägg till nu gällande

bestämmelser.

IX. Rätt att vägra antaga vissa kortvariga arbetsanställningar.

En arbetslös kassamedlem är enligt

gällande bestämmelser,

vid äventyr av

daghjälpens indragning under fyra veckor, skyldig att antaga varje erbju­

det lämpligt arbete oavsett dess varaktighet (15 §).

Landsorganisationen

har i sin skrivelse den 13 december 1938 föreslagit,

att medlem av erkänd arbetslöshetskassa skall berättigas vägra antaga så­

dant arbete, som kan beräknas omfatta högst två hela arbetsdagar. Såsom

skäl härför har anförts, att medlem enligt gällande bestämmelser kunde hän­

visas till arbete, som omfattade endast några timmar per dag, vilket kunde

medföra ekonomiska olägenheter, som verkade i hög grad irriterande. —

Han-

delsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa

har hos socialstyrelsen före­

slagit, att en erbjuden arbetsanställning icke skall anses såsom lämplig, där­

est den såväl påbörjas som avslutas den dag erbjudandet sker. — Kassans

förslag har tillstyrkts av

de erkända arbetslöshetskassornas konferens.

I yttrandet den 31 mars 1939 anförde

socialstyrelsen,

att den nuvarande

formuleringen av hithörande bestämmelser vöre sådan, att tillbörlig hänsyn

kunde tagas till de önskemål, som läge bakom landsorganisationens förslag.

Detta avstyrktes därför.

I nu föreliggande utredning avstyrker socialstyrelsen jämväl det förslag,

som framställts av handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa (Bi­

lagan A, sid. 34).

Landsorganisationen

vidhåller i sitt yttrande över socialstyrelsens utredning

sitt förslag av den 13 december 1938 samt framhåller, att arbetsmarknadens

behov av rent tillfällig arbetskraft borde kunna tillgodoses på annat sätt än

genom hänvisning. Så hade exempelvis för tillfällig hjälp i hemmen organi­

serats särskilda hemhjälpsföreningar, som tillhandahölle dylik arbetskraft.

Principen att en arbetslös medlem av arbetslöshetskassa skall vara skyldig

att antaga varje erbjudet arbete, under förutsättning att det är lämpligt, sy­

nes böra bibehållas. Med hänsyn härtill finner jag mig icke böra föreslå nå­

gon ändring av 15 §. Vid avgörandet av spörsmålet, huruvida ett arbete i det

enskilda fallet skall anses såsom lämpligt, bör emellertid noga iakttagas,

att hänvisning icke sker med så kort frist före arbetets påbörjande eller för

så kort tid, att den arbetslöse därigenom förorsakas påtagliga olägenheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

47

X. Kortare avstängningstid än fyra veckor

vid frivilligt lämnande av arbete samt vid arbetsvägran.

Jämlikt 15 § får bland annat till den, som frivilligt utan giltig anledning

lämnat sitt arbete, understöd icke utgivas för de fyra närmast följande

veckorna efter det sådant förhållande inträffat. Såsom förut nämnts gäller

samma regel beträffande den som avvisat erbjudet lämpligt arbete.

I sin skrivelse den 13 december 1938 har

landsorganisationen

föreslagit,

att den stadgade avstängningen för den, som vägrade mottaga anvisat ar­

bete, skulle minskas från fyra till två veckor. I yttrande till socialstyrelsen

över landsorganisationens framställning framhöll

gjuteriarbetarnas erkän­

da arbetslöshetskassa,

att ändringen borde utvidgas att omfatta jämväl så­

dana medlemmar, som frivilligt utan giltig anledning slutade sin anställ­

ning.

Socialstyrelsen

har avstyrkt ändring av gällande bestämmelser såväl i

skrivelsen den 31 mars 1939 som i nu föreliggande utredning (Bilagan A, sid.

35).

Landsorganisationen

omnämner, att representanter för arbetslöshetskas­

sorna — med undantag av gjuteriarbetarnas — vid deras konferens i sep­

tember 1939 uttalat sig för bibehållande av nu gällande bestämmelser, samt

förklarar, att landsorganisationen därför icke vidhåller sitt förslag av den

13 december 1938.

En icke alltför kort avstängningstid torde vara nödvändig för att uppe­

hålla försäkringens karaktär av försäkring mot sådan arbetslöshet, som är

oförvållad. Då den nu förskrivna tiden, fyra veckor, synes lämplig, lärer

ändring av författningen härutinnan icke böra vidtagas. En minskning av

tiden för avstängning från fyra till två veckor skulle för övrigt även med­

föra ekonomiska konsekvenser, vilka arbetslöshetskassorna — enligt ut­

talanden å konferensen i september 1939 — i allmänhet icke vilja vara

med örn.

XI. Erbjudet arbetes lämplighet med hänsyn

till arbetstagarens krafter och färdigheter.

Musikernas erkända arbetslöshetskassa

har till socialstyrelsen framställt

förslag, att i 15 § måtte tilläggas en bestämmelse av innebörd, att medlem

icke skulle kunna sändas till ett arbete, som kunde hava till följd, att han

förstörde sin färdighet och kompetens som musiker.

Socialstyrelsen

anser, att några nya bestämmelser icke erfordras för att

tillgodose vad arbetslöshetskassan yrkat samt avstyrker därför kassans för­

slag (Bilagan A, sid. 35).

Landsorganisationen

förklarar sig instämma med socialstyrelsen.

Med en riktig tillämpning av gällande bestämmelser rörande hänvisning

till arbete synes medlem i arbetslöshetskassa icke behöva riskera att bliva

Departe­

ments­

chefen.

Departe­

ments­

chefen.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe­

ments­

chefen.

anvisad utföra sådant arbete, som kan komma att menligt inverka på hans

möjligheter att senare sysselsätta sig i det ordinarie yrket. På grund här­

av lärer anledning icke föreligga att vidtaga någon författningsändring i an­

ledning av det förslag, som musikernas erkända arbetslöshetskassa fram­

lagt.

XII. Understöd för helgdag.

Jämlikt 18 § må daghjälp icke utgivas till medlem för söndag. Ej heller

må daghjälp utgivas för annan helgdag, med mindre medlemmen var ar­

betslös nästföregående vardag, eller för dag, för vilken han trots sin ar­

betslöshet åtnjuter avlöning.

Handelsanstålldas m. fl. erkända arbetslöshetskassa

har i sin förut om­

nämnda skrivelse den 25 oktober 1938 hemställt örn sådan ändring, att dag­

hjälp skulle få utgå för annan helgdag än söndag, om medlemmen varit ar­

betslös under en av de nästföregående tre vardagarna.

I yttrandet den 31 mars 1939 avstyrker

socialstyrelsen

arbetslöshetskas­

sans förslag. Med hänsyn till att olägenheter i vissa fall kunde uppsta för

medlemmarna genom de nuvarande understödsreglerna föreslår styrelsen

emellertid ändring av 18 § därhän, att understöd skulle kunna utgå, då med­

lemmen vore arbetslös antingen näst föregående eller näst efterföljande var­

dag. Helgdag skulle under samma förutsättning kunna inräknas i karens-

tid. Den utgiftsökning, som skulle uppkomma vid bifall till detta förslag,

vore obetydlig.

I det vid nu föreliggande utredning fogade författningsförslaget finnes

upptaget förslag till ifrågavarande ändring av 18 § (Bilagan A, sid. 50).

Mot socialstyrelsens förslag hava

statens arbetsmarknadskommission

och

Daco

intet att erinra.

Socialstyrelsens ändringsförslag synes mig böra godtagas.

XIII. Anmälningsskyldigheten hos organ för

den offentliga arbetsförmedlingen.

Gällande bestämmelser.

Jämlikt 19 § skall medlem av erkänd arbetslöshetskassa, som önskar

komma i åtnjutande av daghjälp för viss dag, den dagen personligen söka

arbete hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen. Är medlemmen av­

lägset boende eller skulle av annan anledning skyldigheten att personligen

inställa sig bliva synnerligen betungande för honom eller föreligga eljest

särskilda omständigheter, äger arbetsförmedlingsanstalt för viss dag eller

visst antal dagar av varje vecka befria honom från denna skyldighet.

Framställningar örn författningsändring m. m.

Landsorganisationen

föreslog i sin skrivelse den 13 december 1938 änd­

ring såtillvida, att vid arbetslöshet av större omfattning den ordningen

generellt skulle tillämpas, att anmälan hos arbetsförmedlingen skulle få

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

49

ske en gång per vecka. Vidare borde möjlighet beredas lokal redogörare

för en kassa att med utgångspunkt från rådande lokala förhållanden

träffa överenskommelse med arbetsförmedlingen örn generell dispens från

ansökan, dock med iakttagande av att personlig inställelse skulle ske minst

en gång per vecka.

Svenska sjöfolksförbundet

yrkade i skrivelsen den 3 augusti 1939, all

tillsynsmyndigheten skulle erhålla befogenhet att medgiva de undantag

från gällande bestämmelser, vilka med hänsyn till sjöfolkets förhållanden

kunde vara påkallade (Bilagan A, sid. 36).

Gjuteriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa

har i ett till socialstyrelsen

ingivet förslag framhållit, att beträffande anmälningsskyldigheten skill­

nad borde göras mellan dem, som arbetade på regelbundet korttidsarbete,

och övriga arbetslösa. För den förstnämnda kategorien borde -—- utan att

principen om arbetsvillig!^ såsom villkor för understödsrätt eftersattes —

anmälningsskyldigheten kunna utövas av den lokala redogöraren och på

dennes ansvar.

Arbetslöshetskassornas konferens

i september 1939 avstyrkte nyssnämnda

kassas förslag samt tillstyrkte i stället vad landsorganisationen föreslagit.

Socialstyrelsens uttalanden.

I utlåtandet den 31 mars 1939 framhöll styrelsen, att det ur saklig syn­

punkt knappast torde vara behov av ändring i enlighet med landsorganisa­

tionens förslag, vilket därför avstyrktes.

I föreliggande utredning anför socialstyrelsen i anledning av sjöfolksför-

bundels yrkande, att det syntes lämpligt att ett uttryckligt stadgande in­

rycktes i 19 §, att socialstyrelsen ägde befogenhet att i vissa fall medgiva

undantag från den i paragrafen stadgade anmälningsskyldigheten; det gällde

emellertid endast sådana fall, då en personlig inställelse hos den offentliga

arbetsförmedlingen vore omöjlig eller skulle förorsaka synnerliga svårighe­

ter (Bilagan A, sid. 37 samt 50—51). Gjuteriarbetarnas erkända arbetslös­

hetskassas framställning avstyrkes (Bilagan A, sid. 37).

Yttrandena.

Statens arbetsmarknadskommission

anför:

Skyldigheten för den, som åtnjuter daghjälp, att regelbundet anmäla sig

hos organ för den offentliga arbetsförmedlingen kan under vissa förhållan­

den bli onödigt besvärande för den arbetslöse, utan att därför medföra ökade

möjligheter för honom att erhålla arbete. Kommissionen, som sedan länge

haft sin uppmärksamhet riktad på detta förhållande, har den 24 januari 1941

utfärdat föreskrifter, som berättiga länsarbetsnämnderna att i förekomman­

de fall vidtaga de förändringar i fråga om anmälningsskyldigheten lör kas­

samedlemmar, som kunna genomföras, utan att den avsedda kontrollen cf-

tersättes. Kommissionen har därvid som sin mening uttalat, att det tills vi­

dare kan synas lämpligt fastställa i regel minst två besöksdagar per vecka

vid huvudkontor och större avdelningskontor för såväl kassamedlemmar

som hjälpsökande hos arbetslöshetskommittéerna. Därvid har kommissionen

dock framhållit, att ökning av antalet besöksdagar bör föreskrivas, så snart

läget på arbetsmarknaden i allmänhet eller inom en viss näringsgren gör det

Bihang lill riksdagens protokoll lott. 1 samt. Nr 214.

4

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

departe­

ments­

chefen.

angeläget för arbetsförmedlingen att ha tätare kontakt med de sökande. Vid

angivna förhållande har kommissionen alltså intet att erinra mot av styrel­

sen föreslagen ändrad lydelse av 19 §.

Daco

tillstyrker socialstyrelsens förslag.

Landsorganisationen

framhåller, att det vid tider, då anmälan uteslutande

skedde i kontrollsyfte, räckte med en eller högst två stämplingsdagar i vec­

kan. Sedan nu samtliga arbetsförmedlingsanstalter kommit under arbets­

marknadskommissionens ledning, kunde det förväntas, att mera enhetliga

regler än de hitintills tillämpade skulle bliva gällande. För att tillmötesgå

de önskemål, som landsorganisationen framställt, vore författningsändring

ej erforderlig.

Av utredningen i ärendet framgår, att ändrade bestämmelser rörande den

nu föreskrivna skyldigheten för arbetslös att söka arbete genom anmälan hos

den offentliga arbetsförmedlingen icke torde vara erforderliga i annat hän­

seende än socialstyrelsen i anslutning till svenska sjöfolksförbundets 1 ram­

ställning föreslagit. I 19 § synes därför, i huvudsaklig överensstämmelse med

socialstyrelsens förslag, böra införas bestämmelser, enligt vilka tillsynsmyn­

digheten skall äga tillåta medlem, vilken till följd av särskilda omständigheter

är förhindrad att inställa sig hos arbetsförmedlingen i den ordning, som nu

föreskrives i första stycket första punkten eller som förelagts honom med

stöd av det i andra punkten av samma stycke meddelade stadgandet, att

verkställa arbetsansökan i annan ordning. Tillsynsmyndigheten får därvid

i varje särskilt fall lämna föreskrifter om företeende av intyg örn arbetsan­

sökan. De nya bestämmelserna synas kunna inarbetas i 19 § första stycket.

Ändring av andra stycket är med hänsyn härtill icke erforderlig.

XIV. Sänkning av antalet veckoavgifter i det

tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Gällande bestämmelser.

Erkänd arbetslöshetskassa må enligt 21 § 1 mom. första stycket utgiva

understöd till medlem endast därest han till kassan erlagt avgifter, motsva­

rande minst 52 veckoavgifter, och under villkor tillika (det s. k. tidsbestäm­

da avgiftsvillkoret) att avgifter, motsvarande minst 26 veckoavgifter, erlagts

för tid under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna 12 måna­

derna.

Därest tillsynsmyndigheten för visst yrkesområde föreskrivit inskränkning

i understödsrätten på grund av säsongarbetslöshet, äger tillsynsmyndigheten

jämlikt andra stycket i samma moment medgiva, att antalet avgifter, som

skola vara erlagda under de närmast före arbetslöshetens inträffande för­

flutna tolv månaderna, må bestämmas till lägre tal än 26, dock ej lägre än 20.

Bestämmelsernas förhistoria.

1932 års utredning rörande frivillig arbetslöshetsförsäkring föreslog an­

talet veckoavgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret till 26 under det när­

mast före arbetslöshetens inträdande förflutna året.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

51

I propositionen nr 209 till 1933 års riksdag föreslogos i stället 26 veckoav-

gifter under 18 månader. Särskilda utskottet yrkade bifall till 1932 års ut­

rednings förslag; hela lagförslaget förföll emellertid.

Genom propositionen nr 38 framlades arbetslöshetsförsäkringsfrågan för

1934 års riksdag. Därvid föreslogos 20 veckoavgifter under 12 månader.

Angående skälen härtill får jag hänvisa till sid. 37—41 i propositionen. Riks­

dagen antog emellertid, i enlighet med förslag av andra lagutskottet, bestäm­

melse om 26 veckoavgifter under 12 månader. Ändring därutinnan har se­

dermera ej vidtagits.

Den särskilda bestämmelsen i 21 § 1 mom. andra stycket tillkom genom

beslut av 1937 års riksdag.

Landsorganisationens framställning den 13 december 1938.

Landsorganisationen hemställde örn sådan ändring, att antalet vecko­

avgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret skulle fastställas till 20 och 16

i stället för 26 och 20.

Socialstyrelsens uttalanden.

Styrelsen anförde i utlåtandet den 31 mars 1939 i huvudsak följande:

Ehuru det icke torde kunna undgås, att en viss del av medlemmarna i en

erkänd arbetslöshetskassa måste uteslutas från rätten till understöd på grund

därav, att de icke kunnat erlägga ett tillräckligt antal veckoavgifter under

viss tidsperiod före arbetslöshetens inträdande, kunde det dock ifrågasättas,

huruvida icke fordringarna i nu berörda avseenden vore för höga. Det borde

därvid särskilt framhållas, att effektiviteten av arbetslöshetsförsäkringen

kommit att bliva väsentligt lägre än vad som antogs, då avgiftsvillkoret fast­

ställdes vid 1934 års riksdag. För att öka denna effektivitet torde det därför

vara nödvändigt, att kravet på antalet erlagda veckoavgifter sänktes från 26

till 20. I konsekvens därmed borde samtidigt tillsynsmyndigheten lämnas be­

fogenhet medgiva, att i de fall, där inskränkning i understödsrätten måst fö­

reskrivas på grund av säsongarbetslöshet, antalet avgifter i det tidsbestämda

avgiftsvillkoret bestämdes till ett lägre tal än 20, dock ej lägre än 16.

Härigenom torde för yrkesområden, som icke hade säsongarbetslöshet, det

antal personer, som folie för det tidsbestämda avgiftsvillkoret, komma att

minskas med något mer än 25 procent. För arbetare inom säsongfack kom-

me motsvarande minskning måhända att bliva något större. Ökningen i de

understödsberättigades antal bomme dock att i stort sett hålla sig mellan 5

och 10 procent.

Företagna statistiska undersökningar hade visat, att antalet understödda

dagar i kassorna samtidigt komme att ökas med i genomsnitt 15 procent. Att

denna relativt stora ökning av understödsvolymen ägde rum, trots att de un­

derstödsberättigades antal genom ändringen komme att ökas med tämligen

blygsamma siffror, hade sin förklaring däri, att de, som genom författnings­

ändringen skulle bliva understödsberättigade, i allmänhet hade en långvarig

arbetslöshet.

Socialstyrelsen tillstyrkte för sin del författningsändring i enlighet med

landsorganisationens förslag.

Tre ledamöter i styrelsen1 voro av skiljaktig mening. De framliöllo, att

1 Majoriteten i socialstyrelsen utgjordes av herrar Hansson, Bergström, Bexelius och Nyström,

minoriteten av herrar Hagman, Wangson oell .Iohansson.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe­

ments­

chefen.

kassorna säkerligen icke skulle reflektera på att ändra sina stadgar och

sänka det antal veckoavgifter, som skalle vara erlagda under sista året, från

26 till 20, endast därför att sistnämnda siffra infördes i författningen. Där­

för skulle nämligen erfordras en ökning av kassornas medlemsavgifter med

minst 20 procent, vartill komme att fondbildningen inom kassorna skulle

behöva starkt förstärkas. Reservanterna ansågo därför ändring icke böra äga

rum förrän jämväl statsbidragsgruriderna jämkades på sådant sätt, att änd­

ringen icke förutsatte en avsevärd ökning av medlemsavgifterna i kassorna.

I den nu föreliggande utredningen förklarar däremot socialstyrelsen, att

förslaget om sänkning av antalet veckoavgifter i det tidsbestämda avgifts-

villkoret, i avvaktan på gynnsammare förhållanden, för närvarande icke bor­

de förverkligas. Ett förverkligande av förslaget skulle medföra en högst be­

tydande avgiftsökning för de försäkrade, därest icke statsbidraget till dag­

hjälpen samtidigt avsevärt höjdes (Bilagan A, sid. 28—29).

Yttrande.

Landsorganisationen

förklarar sig icke kunna finna av socialstyrelsen åbe­

ropad motivering bärande samt yttrar härom:

Har en tidigare utredning resulterat i ett positivt förslag i syfte att göra

försäkringen tillgänglig även för exempelvis säsongarbetare, så kan icke

kostnadsskäl nu åberopas såsom motiv för ett uppskov. Att den föreslagna

ändringen i avgiftsvillkoret skulle komma att medföra höjda medlemsav­

gifter var beräknat redan i förarbetena till den föreslagna ändringen. Det är

alitså icke en faktor, som tillkommit efter den 31 mars 1939. Icke heller

styrelsens påpekan, att de »från understödsrätt uteslutna försäkrade kunna

i mån av behov bliva delaktiga av de effektiva kontantunderstöd, som utdelas

genom arbetslöshetskommittéerna», är övertygande såsom argument för att

skjuta på frågan till lämpligare tidpunkt.

Bestämmelser om att visst antal avgifter skola hava erlagts under viss tid

för att rätt till understöd skall förefinnas äro givetvis nödvändiga för att

skapa en fast grundval för kassornas ekonomi ävensom för att på ett effek­

tivt sätt avskilja dem som under en större del av året hava ställning såsom

självständiga företagare. Nuvarande bestämmelser avskära emellertid, vilket

av socialstyrelsen vitsordats, på ett restriktivt sätt många försäkrade från

att komma i åtnjutande av försäkringens förmåner. En avsevärd ökning i

försäkringens effektivitet skulle ernås genom en sänkning i enlighet med

landsorganisationens förslag av antalet veckoavgifter i det tidsbestämda av­

giftsvillkoret från 26 respektive 20 till 20 respektive 16.

De kostnader, som kunna beräknas uppstå i anledning av ändringar i för­

fattningen i enlighet med vad nyss anförts, äro visserligen avsevärda men

synas mig dock överkomliga. Såsom framgår av de i det följande närmare

omförmälda kostnadsberäkningarna skulle ökningen i statsanslag belöpa sig

till 350,000 kronor. Att märka är härvid, att jag i förslaget till bestämmandet

av grunderna för daghjälpsbidraget valt en sådan utväg, att avgiftsförhöj-

ning på grund av nu ifrågavarande författningsändringar icke skall behöva

ifrågakomma i sådana fall, som ej kunna anses extrema.

I detta sammanhang må omnämnas, att en sänkning av veckoantalet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

53

sjätte stycket i 21 § 1 mom. — vari föreskrives erläggande efter övergång

från lägre till högre daghjälpsklass av minst 20 veckoavgifter i den högre

klassen för rätt till daghjälp enligt bestämmelserna i den klassen —■ synts

mig böra företagas, därvid antalet ansetts lämpligen kunna fastställas till 16.

Ett bibehållande av det nu föreskrivna antalet avgifter synes mig nämligen i

alltför hög grad motverka den uppflyttning i daghjälpsklass, vilken man ge­

nom andra i förevarande proposition föreslagna åtgärder velat underlätta.

Skyldighet att erlägga ett icke alltför obetydligt antal avgifter torde

dock höra i princip bibehållas. Uppflyttningsvillkoret synes nämligen böra

omfatta så många avgifter, att systematisk flyttning till daghjälpsklass med

hänsyn till förutsebara variationer i arbetslöshetsrisken så långt det är möj­

ligt undvikes. För övrigt vill jag påpeka, att den föreslagna skyldigheten för

kassorna att i stadgarna intaga bestämmelser till förhindrande av ett ur eko­

nomiska synpunkter olämpligt klassval i stor utsträckning lärer komma att

förhindra icke motiverade flyttningar mellan olika daghjälpsklasser.

För den närmaste framtiden lärer emellertid även det av mig föreslagna

avgiftsvillkoret vara för strängt. Med hänsyn till rådande förhållanden fin­

ner jag mig därför böra föreslå en övergångsbestämmelse, avsedd att gälla

under ett års tid, enligt vilken uppflyttningsvillkoret icke skall omfatta flera

än 10 veckoavgifter. För det fall att en kassa beslutar företaga en generell

höjning av daghjälpsbeloppen — t. ex. att alla, som tillhöra en viss klass

med tre kronors daghjälp, i stället skola vara försäkrade för fyra kronors

daghjälp -— synes tillsynsmyndigheten kunna under samma tid medgivas

rätt att lämna dispens även från 10-veckorsvillkoret.

XV. Fråga om nyprövning av det tidsbestämda

avgiftsvillkoret samt om ny karenstid efter kortvarigt arbete lii. m.

Gällande bestämmelser.

Enligt 21 § 1 mom. tredje stycket skall villkoret att visst antal avgifter

skall hava erlagts under de närmast före arbetslöshetens inträdande förflutna

12 månaderna icke gälla, då medlem, som är berättigad till daghjälp, erhåller

arbete för högst 18 dagar samt omedelbart efter arbetets upphörande ånyo

ansöker om daghjälp.

En bestämmelse om att ny karenstid icke skall behöva genomgås, då med­

lem, som är berättigad till daghjälp, erhåller arbete för högst 18 dagar samt

omedelbart efter arbetets upphörande ånyo ansöker örn daghjälp, finnes i

22 § tredje stycket.

I delta sammanhang må omnämnas, att, enligt 20 § 3 mom. tredje stycket,

i andra stycket av samma moment föreskriven begränsning av understöds-

rätten — enligt vilken som regel vid driftinskränkning det antal dagar under

värjo vecka, för vilka medlem eljest varit berättigad till daghjälp, skall

minskas med en — icke skall ske efter arbetsperiod, som överstiger 18 dagar

Landsorganisationens framställning den 13 december 1938.

I sin framställning torde landsorganisationen hava avsett, bland annat, alt

ny karenstid och nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall ifråga-

54

Kungl. May.ts proposition nr 214.

Departe­

ments­

chefen.

komma, först då arbetslösheten avbrutits genom ett arbete, som varat mer

än 24 dagar, ävensom att i 20 § 3 mom. tredje stycket siffran 18 skall utbytas

mot 24.

Socialstyrelsens uttalanden.

Styrelsen framhöll i yttrandet den 31 mars 1939, att förlängning av den

ifrågavarande tidsperioden från 18 till 24 dagar visserligen måste komma att

förorsaka en ökning av försäkringskostnaderna men att denna ökning dock

torde bliva av en jämförelsevis mindre omfattning. Styrelsen tillstyrkte

därför sådan ändring; styrelsen var härvid dock icke enhällig.

I nu föreliggande utredning framhåller styrelsen (Bilagan A, sid. 29), att —

med hänsyn till den väntade kostnadsökningen —■ förverkligandet av ifråga­

varande författningsändringar borde uppskjutas till en lämpligare tidpunkt.

Yttrande.

Landsorganisationen

anför, att det vore möjligt, att nu ifrågavarande för­

fattningsändringar under normala förhållanden icke skulle vara av så stor

vikt. Med nu rådande förhållanden på arbetsmarknaden komme de emel­

lertid med all sannolikhet att få ganska stor betydelse. Landsorganisationen

förordade därför, att förevarande spörsmål nu upptoges till prövning.

Socialstyrelsen har givit uttryck åt den principiella uppfattningen, att den

för närvarande i 20—22 §§ till 18 dagar fastställda tidsperioden skulle kunna

utsträckas till 24 dagar. Då jag härutinnan delar socialstyrelsens mening

och då de av en sådan ändring föranledda ökade kostnaderna för stats­

verket, såsom kostnadsberäkningarna i det följande utvisa, uppgå till ett

relativt ringa belopp, tillstyrker jag ändring i nyssnämnda paragrafer av

dagantalet 18 till 24.

XVI. Fråga om nyprövning av det tidsbestämda avgifts-

vilikoret samt om ny karenstid efter avstängning

till följd av arbetsvägran.

Gällande bestämmelser.

Enligt 21 § 1 mom. femte stycket skall med avseende å det tidsbestämda

avgiftsvillkoret iakttagas, bland annat, att arbetslösheten, då medlem på grund

av bestämmelserna i 15 § första stycket varit avstängd från understöd -—

t. ex. på grund av arbetsvägran -—- skall anses hava inträtt först vid av­

stängningstidens slut. Medlem, som avstängts från understöd till följd av arbets­

vägran, skall vidare enligt gällande bestämmelser efter föreskriven avstäng­

ningstids slut genomgå ny karenstid. Arbetslösa dagar, som falla under av­

stängningstiden, få nämligen enligt 22 § första stycket icke tillgodoräknas

honom såsom karenstid.

Förslag till författningsändring.

Vid

arbetslöshetskassornas konferens

har föreslagits, att genomgång av ny

karenstid icke skall behöva ske efter avstängning på grund av vägran att

antaga erbjudet lämpligt arbete.

Kungl. Majlis proposition nr 214.

55

Socialstyrelsens uttalanden.

I sitt yttrande den 31 mars 1939 anförde socialstyrelsen, i samband med

behandling av frågan örn minskning av avstängningstiden vid frivilligt läm­

nande av arbete eller vid arbetsvägran,

dels

att bestämmelsen i 21 § 1 mom.

femte stycket att nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret skall ske

vid varje avstängningsperiods slut borde upphävas för sådana fall, där av­

stängningen skett på grund av vägran att antaga erbjudet lämpligt ar­

bete,

dels ock

att det syntes rimligt att bestämmelser infördes därom, att

medlem, som avstängts från understöd av nyss angiven anledning och som

före vägranstillfället hade karenstiden i dess helhet genomgången, skulle

slippa underkasta sig ny karens efter avstängningstidens slut. Härigenom

skulle kunna upprätthållas den för det praktiska arbetet betydelsefulla re­

geln, att bestämmelserna för nyprövning av avgiftsvillkoret och för genom­

gång av ny karens sammanfölle. Ändring av gällande bestämmelser borde

däremot icke vidtagas för den, som frivilligt utan giltig anledning lämnat sitt

arbete.

I föreliggande utredning hänvisar socialstyrelsen endast till vad styrelsen

anfört i skrivelsen den 31 mars 1939 (Bilagan A, sid. 34).

Yttrandena.

'

-

Socialstyrelsens förslag tillstyrkas av

landsorganisationen, Daco

och

sta­

tens arbetsmarknadskommission

men avstyrkas av

statskontoret, svenska

arbetsgivareföreningen

och

en reservant inom arbetsmarknadskommissionen

(direktören E. Brodén).

Arbetsgivareföreningen

anför:

En sund försäkringsverksamhet måste alltid vara förenad med betryggande

garantier för att försäkringens förmåner icke utgå till någon, som själv för­

orsakat försäkringsfallet. Påföljden för arbetsvägran måste därför vara syn­

nerligen kännbar. Att slopa karenstiden innebär helt enkelt, att man för­

kortar strafftiden med

1fB.

Nyprövning av avgiftsvillkoret synes föreningen

också vara en naturlig påföljd för en medlem, som uppsåtligen försatt sig

i arbetslöshet.

Bestämmelsen örn nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret kan för

en till daghjälp berättigad person, som vägrar antaga erbjudet lämpligt ar­

bete, medföra, att han helt går miste örn fortsatt understöd därigenom att

han vid den nya prövningen icke längre uppfyller avgiftsvillkoret. En annan

sådan person, som erlagt precis samma antal avgifter, kan däremot efter

avstängningstiden få fortsätta att uppbära understöd, om de av honom er-

lagda avgifterna falla inom de senaste tolv månaderna, räknade från avstäng­

ningstidens slut. Avgörandet är härvid enbart beroende av hur de arbets­

perioder, som medlemmen senast haft, äro mer eller mindre avlägsna från

den relevanta tidpunkten, avstängningstidens slut. Nu angivna olika behand­

ling av i sak jämställda personer synes kunna undvikas, utan att sunda

försäkringsprinciper kunna anses bliva åsidosatta, genom upphävande av be­

stämmelsen om nyprövning av det tidsbestämda avgiftsvillkoret efter avstäng­

ning på grund av arbetsvägran.

Departe­

ments­

chefen,

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

Det synes vidare rimligt, att den, som har karenstid helt genomgången,

skall slippa underkasta sig ny karens, sedan avstängningstid på grund av

arbetsvägran utlupit. En bestämmelse av sådant innehåll, vilken icke heller

kan anses stridande mot sunda försäkringsprinciper, skulle vidare medföra

den fördelen, att den för det praktiska arbetet betydelsefulla regeln upp-

rätthålles, att bestämmelserna för nyprövning av det tidsbestämda avgifts-

villkoret och för genomgång av ny karenstid sammanfalla.

Med hänsyn till det sålunda anförda erfordras ändringar i 21 § 1 mom.

och 22 § i huvudsaklig överensstämmelse med socialstyrelsens förslag.

XVII. Ändring av villkoren för daglijälp efter genomgången studiekurs.

Gällande bestämmelser.

Redogörelse för bestämmelser i 21—23 §§ av betydelse i förevarande sam­

manhang lämnas av socialstyrelsen (Bilagan A, sid. 38).

Framställningar örn författningsändringar.

Hos socialstyrelsen hava yrkanden framställts av träindustriarbe-

t arnäs erkända arbetslöshetskassa därom, att den tid, inom

vilken i 21 § föreskrivna 26 veckoavgifter skola vara erlagda, må kunna

förlängas med tid, dock högst sex månader, under vilken medlem deltager

i studiekurs, ävensom att ny karenslid ej skall erfordras (22 §), därest med­

lem, som är berättigad till daghjälp, genomgår studiekurs. Handelsan-

stälidås m. fl. erkända arbetslöshetskassa har gjort fram­

ställning örn liknande ändringar, i fråga om 21 § dock endast med avseende

å utbildningskurs vid skola, som står under skolöverstyrelsens överinseende.

Arbetslöshetskassornas konferens uttalade sig till förmån

för de av sist omförmälda kassa framlagda förslagen.

Socialstyrelsens utredning.

Styrelsen finner skäl tala för bifall till de framställda förslagen (Bilagan

A, sid. 38—39). Vissa föreskrifter syntes emellertid erforderliga för bestäm­

mande av de slag av kurser, beträffande vilka bestämmelserna skulle gälla.

Styrelsen finner för sin del bestämmelserna böra gälla alla kurser, till vilka

bidrag utginge från staten, landsting eller kommun. Ändringar i 21 och 22 §8

syntes föranleda ändring jämväl av 23 §.

Yttrandena.

Landsorganisationen, Daco

och

statens arbetsmarknadskommission

för­

klara sig icke hava någon erinran mot socialstyrelsens förslag.

En reservant

inom arbetsmarknadskommissionen

(direktören E. Brodén) anser, att åter­

verkningarna på avgiftsvillkoren och karenstid för medlem, som bevistat

kurs, bort inskränkas till att avse kurs, som påbörjats efter arbetslöshetens

inträde.

Svenska arbetsgivareföreningen

ställer sig tveksam till socialsty­

relsens förslag samt anför:

En fråga om genomgående av studiekurs ligger mer i kassemedlemmcns

eget avgörande än sådant arbetshinder, som följer av sjukdom, värnplikt

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

57

och barnsbörd. Föreningen ifrågasätter i allt fall, om inte den föreslagna

förändringen skulle kunna begränsas till att avse sådana fall, då medlem­

men är berättigad till daghjälp vid studiekursens början. Om medlemmen

är arbetslös, kan det vara av värde för samhället, att han genom utbildning

förskaffar sig bättre möjligheter att åter kunna inordnas i förvärvslivet.

Däremot kan samma generella värde inte tillmätas sådant upptagande av

vissa studier, som för med sig avbrytande av arbetsanställning.

Med hänsyn till den stora betydelsen av ökad utbildning anser jag socialsty­

relsens förslag böra oförändrat genomföras. De nya bestämmelserna komma

sålunda att gälla kurser, till vilka bidrag utgå från stat, landsting eller kom­

mun. Ändringar erfordras i 21—23 §§.

XVIII. Sjukdomstids inverkan på det tidsbestämda avgiftsviilkoret.

För

gällande bestämmelser

rörande sjukdomstids inverkan på det tids­

bestämda avgiftsviilkoret samt för dessa bestämmelsers tillkomst lämnar

socialstyrelsen en ingående redogörelse (Bilagan A, sid. 39—41).

Textilarbetarnas erkända arbetslöshetskassa

har till socialstyrelsen ingi­

vit förslag, att all sjukdomstid skall få borträknas vid prövning av det tids­

bestämda avgiftsviilkoret, om sjukdomstiden blivit styrkt genom läkarintyg.

Arbetslöshetskassornas konferens

har uttalat sig för att för bestyrkande

av sjukdom enkelt läkarintyg skulle vara tillfyllest.

Socialstyrelsen

föreslår sådan ändring av gällande bestämmelser, att dessa

i förevarande hänseende allenast skola innehålla, att sjukdomstid, som

styrkts genom intyg av legitimerad läkare, skall få borträknas vid pröv­

ning av det tidsbestämda avgiftsviilkoret (Bilagan A, sid. 41).

Statens arbetsmarknadskommission, landsorganisationen

och

Daco

för­

klara sig icke hava något att erinra mot socialstyrelsens förslag.

Beträffande frågan i vad mån sjukdomstid — som icke varit orsaken till

den sista arbetsanställningens upphörande eller inträffat under tiden där­

efter — skall få borträknas vid prövning av det tidsbestämda avgiftsviilko­

ret hava tidigare olika meningar kommit till uttryck. Numera torde det vara

klart, att problemet icke haft den räckvidd, som man tidigare förmodat.

Av utredningen i ärendet synes framgå, att det icke längre finnes någon

anledning befara, alf missbruk skulle förekomma, därest bestämmelse inför­

des, alt sjukdomstid varom nu är fråga skulle få styrkas allenast genom

intyg av legitimerad läkare. Jag tillstyrker därför, med viss jämkning av

formuleringen, socialstyrelsens förslag.

Ändringar äro erforderliga i 21 och 23 §§.

XIX. ökning av elen tiel, inom vilken knrenstid må intjänas.

Jämlikt 22 § första stycket må daghjälp icke utgå till medlem för någon

dag, med mindre han under nästföregående 14 dagar varit arbetslös under

sex dagar. -— Enligt 20 § 3 mom. första stycket äger erkänd arbetslöshets­

kassa i sina stadgar föreskriva, att daghjälp icke må utgå till medlem, som

på grund av driftsinskränkning vid det företag, där han fortlöpande är an­

DepartC'

ments-

chefeii.

Departe­

ments­

chefen.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

Departe­

ments­

chefen.

ställd, har arbete ett mindre antal dagar än vid full drift är vanligt. Jämlikt

andra stycket i samma paragraf skall, om sådan föreskrift icke meddelats,

vid driftsinskränkning det antal dagar under varje vecka, för vilka med­

lem eljest varit berättigad till daghjälp, som regel minskas med en.

I sin skrivelse den 13 december 1938 föreslog

landsorganisationen,

att den

tid, under vilken karenstiden — sex dagar — finge intjänas, generellt skulle

utsträckas från 14 till 21 dagar.

Träindustriarbetarnas erkända arbetslöshetskassa

bar i framställning till

socialstyrelsen föreslagit, att karenstid må kunna intjänas under en tid av

21 dagar, därest arbetslösheten orsakats av driftsinskränkning, som dessför­

innan blivit fastställd. En liknande ändring har föreslagits av

handelsan-

ställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa.

Arbetslöshetskassornas konferens,

å vilken meningarna voro delade, gjor­

de icke något uttalande i denna fråga.

Såväl i utlåtandet den 31 mars 1939 i anledning av landsorganisationens

framställning som i nu föreliggande utredning avstyrker

socialstyrelsen

före­

slagna ändringar av karensbestämmelserna (Bilagan A, sid. 44—45).

Landsorganisationen

anför i sitt yttrande:

Vid driftsinskränkning, som medför minst två arbetslösa dagar per vecka,

kan understöd utgå, därest föreskriven karenstid dessförinnan föreligger.

Såsom en konsekvens av dessa understödsregler böra bestämmelserna för

karenstiden ändras så, att jämväl karenstid kan intjänas vid sådan drifts­

inskränkning. Socialstyrelsen genmäler härtill, att den, som tidigare varit

arbetslös i sådan omfattning att lian har föreskriven karenstid, är i större

behov av understöd än den, som regelbundet haft arbete 4 dagar i veckan.

Så enkel och rätlinig är emellertid icke beliovsprincipen. En arbetare, som

under ett kalenderår är arbetslös fOO söckendagar i följd, erhåller under­

stöd för 94 dagar, därest karenstiden är fastställd till 6 dagar. En annan ar­

betare inom samma yrke är arbetslös 2 dagar i veckan under bela året. Han

erhåller med nuvarande karensbestämmelser icke något understöd. Efter

ändring enligt förslaget skulle han bliva berättigad till understöd för högst

49 dagar. Andra exempel, som kullkasta den senares rätt till understöd

framför den, som drabbas av driftsinskränkning genom mindre antal ar­

betstimmar per dag, men samma antal per vecka, kunna anföras. Matema­

tisk rättvisa kan sålunda icke åstadkommas. Landsorganisationen vidhåller

sitt förslag såsom en logisk konsekvens av understödsreglerna vid korttids­

arbete. Att göra en sådan kategoriklyvning i fråga örn karenstiden, som

föreslås av träindustriarbetarnas och handelsanställdas m. fl. arbetslöshets­

kassor, kan näppeligen vara alt rekommendera.

Föreliggande spörsmål synes mig vara av den art, alt detsamma icke bör

lösas i förevarande sammanhang utan upptagas till prövning av socialvårds-

kommittén vid dess utredning angående arbetslöshetsförsäkringen.

XX. Ändring av reglerna rörande den tid,

inom vilken maximala antalet understödsdagar skall räknas.

Enligt 23 § må daghjälp icke utgå till medlem för mer än sammanlagt

156 dagar under loppet av 12 på varandra följande månader (första styc­

ket) . Vid tillämpning av bestämmelserna i 23 § må i den tid, inom vilken

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

59

den längsta understödstiden skall beräknas, icke inräknas tid, då medlem

fullgjort värnpliktstjänstgöring, eller intill högst sex veckor före och högst

sex veckor efter barnsbörd avhållit sig från förvärvsarbete, samt ej heller

tid, då medlem på grund av sjukdom varit förhindrad att utföra sådant

arbete, under förutsättning att nämnda tid, i enlighet med de närmare be­

stämmelser tillsynsmyndigheten utfärdar, blivit styrkt genom intyg av legi­

timerad läkare (fjärde stycket).

Socialstyrelsen

påpekar (Bilagan A, sid. 43), att sjukdom -—- vilken icke, i

enlighet med de närmare bestämmelser som tillsynsmyndigheten utfärdar,

blivit styrkt genom intyg av legitimerad läkare men som kunnat åberopas

vid bestämning i tiden av den tidrymd, inom vilken minst 26 (eller mot­

svarande antal) veckoavgifter blivit erlagda — icke inbegripes i de föreskrif­

ter, som gåves i 23 § fjärde stycket. Detta innebure en viss inkonsekvens.

För övrigt syntes det ur såväl principiell som praktisk synpunkt lämpligast,

att förlängningen av den i 21 och 23 §§ omförmälda tiden av 12 månader

skedde efter ensartade grunder.

Statens arbetsmarknadskommission, landsorganisationen

och

Daco

för­

klara sig icke hava något att erinra mot vad socialstyrelsen anfört.

Jag finner icke anledning till erinran mot vad socialstyrelsen anfört. Be­

stämmelserna i 23 § hava emellertid synts böra avfattas i närmare överens­

stämmelse med gällande förordning än vad socialstyrelsen föreslagit.

XXL Ändrade bestämmelser rörande arbetsgivarintygcn.

I fråga om

gällande bestämmelser,

av

svenska sjöfolksförbundet

i skrivel­

sen den 23 augusti 1939 framställda förslag till författningsändringar samt

innehållet i

socialstyrelsens utredning

hänvisas till socialstvrelsens skrivelse

(Bilagan A, sid. 45—46).

Socialstyrelsens förslag till ändringar av 25 § tillstyrkas av

statens arbets­

marknadskommission, landsorganisationen

och

Daco.

Vad socialstyrelsen föreslagit synes mig böra godtagas. 25 § har med

hänsyn härtill undergått viss jämkning.

XXII. Ökning av maximala understödstiden för personer, som fyllt 45 år.

Förslag rörande författningsbestämmelser.

Landsorganisationen

har i sin skrivelse den 13 december 1938 föreslagit,

att i 23 § arbetslöshetskasseförordningen måtte införas en bestämmelse, varige­

nom rätt skulle kunna medgivas erkänd arbetslöshetskassa att till person,

som varit medlem i kassan under minst fem år och som fyllt 45 levnadsår,

utbetala understöd för längre tid än lill övriga medlemmar. Det vore vidare

önskvärt, att för dylika medlemmar antalet veckoavgitler i det tidsbestämda

avgiftsvillkoret kunde få sättas lägre än för övriga medlemmar.

I sitt den 10 juni 1939 avgivna betänkande (statens offentliga utredningar

1939: 13) framlade

rationaliseringsutredningen

förslag om ökning av den

maximala understödstiden för personer, som fyllt 45 år, samt vissa andra i

Departe

ments-

chefen.

Departe

ments-

ehefeii.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

Departe­

ments­

chefen.

Departe­

ments­

chefen.

samband därmed stående förslag till ändrade bestämmelser i arbetslöshets-

kasseförordningen. Redogörelse för förslagen lämnas i socialstyrelsens ut­

redning (Bilagan A, sid. 46—47).

Socialstyrelsens uttalanden.

I yttrandet den 31 mars 1939 tog styrelsen, med hänsyn till att hithörande

spörsmål väntades bliva behandlade av rationaliseringsutredningen, icke

ställning till landsorganisationens förslag.

Socialstyrelsen diskuterar i nu föreliggande utredning de av landsorgani­

sationen och rationaliseringsutredningen framställda förslagen (Bilagan A,

sid. 47—48), därvid styrelsen dock på anförda skäl avstyrker författnings­

ändringar.

Yttrandena.

Landsorganisationen

understryker önskvärdheten av att förevarande

spörsmål ägnas erforderlig uppmärksamhet samt anför:

_ Även örn man icke omedelbart kan komma så långt ifråga örn differentie­

ringen, kan en måttlig utökning av understödsrätten för äldre medlemmar

bilda ett underlag för praktiska rön till en senare eventuell utbyggnad. För­

månen av en längre understödstid kan emellertid icke tänkas löst genom

särskild klassindelning med högre medlemsavgifter. Medlemmarnas andel i

avgifterna måste slås ut på hela medlemstiden och förmånen av det högre

antalet understödsdagar följa efter vissa på förhand angivna medlemsår,

men utan att avgifterna samtidigt höjas. Under andra förhållanden kan frå­

gan icke lösas genom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

För säkring sinspektionen

anför, att man under förarbetena till gällande

författningsbestämmelser funnit den principen naturlig, att ju mera arbets­

lösheten närmade sig den kroniska, ju mindre lämpade den sig att finansie­

ras genom försäkring. Då det nu torde förhålla sig så, att arbetslösheten

vid stigande ålder alltmera finge kronisk karaktär, syntes ändringsförslaget

strida mot nyssnämnda princip. Inspektionen anslöte sig för den skull till

socialstyrelsens uppfattning.

Ehuru det givetvis är av stor betydelse, att åtgärder vidtagas till förbätt­

rande av understöds villkoren för äldre medlemmar av arbetslöshetskassor,

torde av skäl som av socialstyrelsen och remissmyndigheterna under den

hittills verkställda utredningen anförts, författningsbestämmelser i ämnet

nu icke böra införas. Jag utgår emellertid från att socialvårdskommittén

vid den nu igångsatta utredningen rörande arbetslöshetsförsäkringen ägnar

ifrågavarande spörsmål tillbörlig uppmärksamhet.

XXIII. Övriga författningsbestämmelser.

Socialstyrelsen har framhållit, att, då gällande bestämmelser örn avgifts-

villkoret — i motsats till de förut gällande — vore utformade utan hänsyn

till tidigare erhållet understöd, 21 § 4 mom. första stycket borde utgå. Enär

andra stycket i 4 mom. med den ändring avgiftsvillkoret undergått numera

allenast avsåge att begränsa den i 23 § bestämda maximala understödstiden

i de fall, då överenskommelse, som i 2 mom. sagts, träffats, borde stycket i

Kungl. Maj:ts proposition nr 214.

61

fråga lämpligen flytlas upp och såsom 3 mom. ingå i paragrafen. Nuvarande

3 mom. borde samtidigt ändras till 4 mom. Dessa av socialstyrelsen före­

slagna ändringar synas mig böra vidtagas.

I förevarande sammanhang torde, med hänsyn till nu gällande lagstiftning

rörande förvandling av böter, andra punkten i första stycket av 38 § böra utgå.

Ändringarna i förordningen om erkända arbetslöshetskassor synas böra

(räda i kraft snarast möjligt, lämpligen den 1 juli 1941. Med hänsyn till att

svårigheter av organisatorisk art kunna tänkas hindra utbetalning av barn­

tillägg redan från denna tidpunkt synes i övergångsbestämmelserna före­

skrift böra meddelas, att utgivandet av barntillägg kan få påbörjas vid se­

nare tidpunkt, dock senast den 1 januari 1942.

Kostnadsberäkningar.

Statsverkspropositionen.

I årets statsverksproposition (femte huvudtiteln, punkten 15) har föresla­

gits, att till Bidrag till erkända arbetslöshetskassor måtte för budgetåret

1941/42 anvisas ett förslagsanslag av 2,500,000 kronor, därav 700,000 kronor

beräknats belöpa å förvaltningsbidrag och återstoden, 1,800,000 kronor, å

daghjälpsbidrag.

Statsutskottet bar i utlåtande nr 5 angående reglering för budgetåret 1941/

42 av utgifterna under riksstatens femte huvudtitel, innefattande anslagen

till socialdepartementet, anfört, att utskottet beträffande, bland andra, punk­

ten 15 senare under riksdagen komme att avgiva utlåtande.

Det må i detta sammanhang anmärkas, att uppskattningen under som­

maren 1940 av nyss omförmälda anslagssiffror byggde på ett beräknat

medlemsantal i de erkända arbetslöshetskassorna av 225,000. Medlemsan­

talet har emellertid ökat så, att det den 1 januari 1941 uppgick till om­

kring 267,000 samt under budgetåret 1941/42 kan beräknas till minst 275,000.

Till följd härav kan, under i övrigt oförändrade förhållanden, ökning böra

beräknas av förvaltningsbidraget med 150,000 kronor och av daghjälpsbidra-

get med 400,000 kronor.

Barntillägg.

Kostnaderna för barntillägg i huvudsaklig överensstämmelse med social­

styrelsens förslag torde — med hänsyn till den nuvarande storleken och

sammansättningen av medlemsklientelet i de erkända arbetslöshetskassorna

—- kunna uppskattas till 2 kronor 75 öre per år oell medlem, d. v. s. för

budgetåret 1941/42 till närmare 760,000 (275,000 X 2.75) kronor. Då stats­

bidrag härå enligt förslaget skulle utgå med 75 procent, kunna kostnaderna

för barntillägg för nämnda budgetår beräknas till i runt tal 570,000 kronor.

Ändring av statsbidragsgrunderna enligt socialstyrelsens fiirslag.

Vid tillämpning av de ändrade grunderna för daghjälpsbidragets beräk­

ning, som föreslagits i socialstyrelsens utredning den 24 januari 1941, synes

enligt verkställda beräkningar en ökning av det i statsverkspropositionen för

budgetåret 1941/42 beräknade daghjälpsbidraget vara erforderlig med i runt

lal 550,000 kronor. Då man emellertid lärer kunna antaga, alt kassornas dag-

62

Kungl. Majlis proposition nr 214.

hjälpsbelopp för dag räknat härvid kan komma att höjas med i medeltal 10

procent, torde ökningen böra uppskattas till 700,000 kronor.

Ändring av statsbidragsgrunderna enligt landsorganisationens förslag.

Landsorganisationens i yttrande över socialstyrelsens utredning framställda

förslag går, såsom förut nämnts, ut på, att nu gällande procenttal för ett

daghjälpsbelopp av 2 kronor skola gälla upp till 4 kronor o. s. v.

Av följande tabell framgå veckoavgifter vid olika understödsvolym enligt

gällande grunder samt enligt socialstyrelsens och landsorganisationens för­

slag.

Tabell över veckoavgifter (i kronor).

Antal un-

derstöds-

dagar per

år och

medlem

D a g h j ä 1 p

s

b e 1 o p p

2:-

3: —

4: —

Gällande grun­

der = Soc stms

förslag = L. 0:s

förslag

Gällande

grunder

Soe.stms för­

slag = L. 0:s

förslag

Gällande

grunder

Soc.st:ns

förslag

!L. 0:s

förslag

5

0:16

0:27

0: 24

0:40

0: 36

0:32

10

0:22

0: 42

0:33

0:64

0:56

0: 44

15

0: 25

0:52

0: 38

0: 82

0: 69

0:50

20

0:27

0: 61

0:41

0: 99

0: 81

0: 54

25

0:33

0: 77

0: 50

1:26

1:03

0: 66

30

0:59

1:18

0: 89

1:83

1:57

1: 18

Företages ändring av statsbidragsgrunderna enligt landsorganisationens

förslag, skulle, med förut angivna utgångspunkter, nuvarande anslag till

daghjälpsbidrag behöva höjas med 850,000 kronor. Emellertid synes anled­

ning föreligga till antagande, att kassornas daghjälpsbelopp för dag räknat

även i detta fall kan komma att höjas — vilken höjning kan beräknas bliva

dubbelt så stor som vid tillämpning av socialstyrelsens förslag eller sålunda

i medeltal 20 procent — varför anslagshöjningen torde böra uppskattas till

1,050,000 kronor.

Sänkning av antalet veckoavgifter i det tidsbestämda avgiftsvillkoret.

Örn veckoantalen i det tidsbestämda avgiftsvillkoret sänkas från respek­

tive 26 och 20 till 20 och 16, kan statsbidraget till daghjälp väntas stiga med

omkring 12 procent tämligen oberoende av vilket alternativ -— socialstyrel­

sens eller landsorganisationens — som tages till utgångspunkt vid daghjälps-

bidragets uträknande.

Anslaget för budgetåret 1941/42 skulle sålunda behöva höjas med följande

ungefärliga belopp:

vid statsbidrag enligt nu gällande grunder ......................... 265,000 kronor,

»

»

» socialstyrelsens förslag ..................... 300,000

»

,

»

»

» landsorganisationens förslag .... 350,000

»

Kungl. Maj.ts proposition nr 214.

G3

Beträffande spörsmålet i vad mån — vid ifrågasatt sänkning av vecko-

antalen i det tidsbestämda avgiftsvillkoret — avgiftsökning skulle kunna hind­

ras genom ökning av statsbidraget må erinras, att det vid nuvarande princi­

piella konstruktion av statsbidraget till daghjälpen i vissa fall icke går att

undvika avgiftsökning endast genom en schablonmässig höjning av statsbi­

draget. Vid mindre omfattande arbetslöshet utgår nämligen vid nuvarande

konstruktion icke något daghjälpsbidrag. Detta förhållande utövar inverkan

för arbetslöshetskassor med medlemmar ur exempelvis vissa kontorist- och

textilarbetargrupper. Vidare bortfaller ju statsbidrag för det antal arbetslösa da­

gar per medlem och år, som överskjuter 26. Bortses emellertid härifrån, skulle

den statsbidragshöjning, som vore behövlig för att veckoantalens sänkande

icke skulle medföra allmän avgiftsökning, kunna angivas på följande sätt:

Med utgångspunkt från nuvarande tabell för daghjälpsbidraget innebär

socialstyrelsens förslag till statsbidragsgrunder en fasförskjutning i tabellen

med 100 öre och landsorganisationens förslag en fasförskjutning med 200

öre. Till undvikande av en allmän avgiftsstegring vid sänkandet av vecko-

antalen skulle behövas en fasförskjutning uppgående till 40—45 öre.

Ändring av bestämmelserna rörande kortvarigt arbete.

De kostnader i form av ökat statsbidrag, som kunna väntas uppkomma, örn

siffran 18 höjes till 24 i 20 § 3 mom. tredje stycket, 21 § 1 mom. tredje styc­

ket och 22 § tredje stycket, kunna enligt verkställda beräkningar tillsammans

uppskattas till omkring 1 procent av statsbidraget till daghjälpen.

De i det föregående lämnade uppgifterna hava sammanfattats i följande

tabell:

Erforderliga anslag till »Bidrag till erkönda arbetslöshetskassor» för

budgetåret 1941/42.

E r f o r d e r 1

ga anslag

Anslag s-

äskanden

i stats-

verkspro-

positio-

nen

Ändamål

på grund av med­

lemsantalets höjning

enligt socialstyrel­

sens förslag

enligt landsorga­

nisationens förslag

men med

oförändr.

grunder

med änd­

ring enl.

punkter­

na 4 och 5

oför­

ändrat

med änd­

ring eill.

punkter­

na 4 och 5

utan änd­

ring enl.

punkter­

na 4 och 5

med änd­

ring enl.

punkter- j

na 4 och 5'

1. Förvaltningsbidrag

700,000

850,000

850,000

850,000

850,000

850,000

850,0001

2. Daghjälpsbidrag . .. 1,800,000 2,200,000 2,200,000 2,500,000 2,500,000 2,850,000 2,850,000

3. Barntillägg..............

570,000

570,000

570,000

570,000

4. Sänkning av vecko-

antalet i det tids­

bestämda avgifts­

villkoret från 26

och 20 till 2U och

16 ..........................

265,000

22,000

300,000

25,000

350,000

28,000

5. Utökning av med­

givet korttidsar­

bete från 18 till

24 dagar ..............

Summa kronor 2,500,000 3,050,000 3,337,000 3,920,000 4,245,000 4,270,000 4,648,000

64

Kungl. Majlis proposition nr 214.

Departe­

ments-

eliefen.

Med hänsyn till vad i det föregående i olika hänseenden anförts torde för­

slagsanslaget för budgetåret 1941/42 till Bidrag till erkända arbetslöshetskas­

sor, vilket i årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, punkten 15, upp­

tagits till 2,500,000 kronor, böra i stället beräknas till (850,000 + 2,850,000

~r

570,000 + 350,000 + 28,000) 4,648,000 kronor eller i runt tal 4,650,000 kronor.

För kostnader för utfyllnad av daghjälp med kontantunderstöd torde i fö­

revarande sammanhang särskilt anslag icke böra beräknas.

Departementschefens hemställan.

Departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte — beträf­

fande anslagsäskandet med ändring av det i årets statsverksproposition, fem­

te huvudtiteln, punkten 15, framställda förslaget — föreslå riksdagen att

dels

antaga inom socialdepartementet upprättade förslag, av

den lydelse bilagor till detta protokoll utvisa, till

1) förordning angående ändring i vissa delar av förordning­

en den 15 juni 1934 (nr 264) om erkända arbetslöshetskassor

samt

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordning­

en den 15 juni 1934 (nr 265) örn statsbidrag till erkända ar­

betslöshetskassor,

dels ock

till

Bidrag till erkända arbetslöshetskassor

för

budgetåret 1941/42 anvisa ett

förslagsanslag

av kronor

4,650,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt för­

ordnar, att proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Stcn-Eric Heinrici.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Socialstyrelsens utredning och förslag.

Till Konungen.

Socialstyrelsen får härmed framlägga utredning och förslag till vissa änd­

ringar i lagstiftningen om den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. Angående

utredningens tillkomst må följande anföras.

I skrivelse den 25 oktober 1938 har handelsanställdas m. fl. erkända arbets­

löshetskassa hemställt örn viss ändring av 18 § i förordningen den 15 juni

1934 (nr 264) örn erkända arbetslöshetskassor. Vidare har landsorganisa­

tionen i Sverige i skrivelse den 13 december 1938 gjort framställning rörande

dels ändringar av 15 § samt 19—23 §§ nyssnämnda förordning, dels höjning

av det statliga administrationsbidraget till de erkända arbetslöshetskassorna,

dels höjning av daghjälpsbidraget, dels ock viss omläggning av kontrollen

av avgiftsbetalningen m. m. Efter remiss hava yttranden avgivits över först­

nämnda skrivelse av socialstyrelsen samt över sistnämnda skrivelse av social­

styrelsen, statskontoret, försäkringsinspektionen och svenska arbetsgivare­

föreningen. Socialstyrelsens yttranden hava avgivits i skrivelse den 31 mars

1939.

Den 5 maj 1939 har Kungl. Maj:t förordnat, att handlingarna i ärendet

skulle överlämnas till socialstyrelsen, vilken anbefalldes att skyndsamt verk­

ställa utredning angående de ändringar, som kunde anses erforderliga och

lämpliga i fråga om bestämmelserna rörande statsbidrag till erkända arbets­

löshetskassor, samt att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag såväl där-

utinnan som beträffande ändringar av bestämmelserna i förordningen om

erkända arbetslöshetskassor, vartill utredningen och ovannämnda skrivelser

kunde föranleda.

Härefter har Kungl. Majit genom remiss den 28 augusti 1939 anbefallt

socialstyrelsen att avgiva utlåtande över en framställning från svenska sjö-

folksförbundet med förslag till vissa ändringar i bestämmelserna rörande

den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Socialstyrelsen har på grund av utredningsuppdraget lämnat de erkända

arbetslöshetskassorna tillfälle att inkomma med förslag till ändringar i lag­

stiftningen rörande de erkända arbetslöshetskassorna. Avskrifter av de i an­

ledning härav inkomna skrivelserna bifogas.1 Vidare hava de frågor och

ändringsförslag, som i detta sammanhang upptagits till behandling, under­

ställts nämnden för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen vid sam­

manträde den 16—18 oktober 1939. Utdrag ur det protokoll, som härvid

forts, bifogas.1

Vissa av de i det följande berörda frågorna ha vidare behandlats vid en

konferens med representanter för de erkända arbetslöshetskassorna. Avskrift

av protokoll fört vid detta möte bifogas1.

1 Ilär uteslutna.

Bihang till riksdagens protokoll 1941. 1 sami. Nr 214.

5

2

Det inom socialstyrelsen i anledning av ovan nämnda utredningsuppdrag

och remisser påbörjade arbetet avbröts under vintern 1939—1940 med hänsyn

till de utrikespolitiska förhållandena och därav följande statsfinansiella svå­

righeter. Under utredningsarbetet hade nämligen visat sig, att ändrade och

för kassorna i vissa avseenden förmånligare grunder för statens bidrag vöre

önskvärda. Ändringar, som skulle ställa skärpta krav på statskassan, an-

sågos emellertid av naturliga skäl i förevarande situation böra såvitt möjligt

undvikas. Med hänsyn härtill fann socialstyrelsen vid ifrågavarande tidpunkt,

att utredningsarbetet lämpligen tills vidare borde vila.

Två omständigheter hava nu inträffat, som föranlett socialstyrelsen att på

nytt upptaga frågan om lagstiftningens reformering till fortsatt och förnyad

behandling. Den första av de omständigheter, som här åsyftas, är den all­

männa prisstegringen. Den andra avser förändringar i den statliga och stats­

understödda hjälpverksamheten för arbetslösa. De senare hänföra sig dels till

det av statens arbetsmarknadskommission i skrivelse till Konungen den 25

november 1940 framlagda förslaget till ändrade grunder för kontantunder-

stöd till hjälpbehövande arbetslösa, vilka grunder jämlikt Kungl. Maj:ts beslut

den 6 december 1940 försöksvis skola tillämpas, dels till en under hösten

1940 av kommissionen införd ny praxis beträffande regleringen av kontant-

understödsverksamhetens omfattning i de enskilda kommunerna. De närmare

motiven till att dessa två omständigheter enligt styrelsens förmenande påkalla

omedelbara åtgärder i fråga örn arbetslöshetsförsäkringen angivas i det efter­

följande.

Med remisshandlingarnas återställande och under framläggande av efter­

följande utredning får socialstyrelsen anhålla, att styrelsens förslag till för­

ändringar i förordningen om erkända arbetslöshetskassor och i förordningen

om statsbidrag till erkända arbetslöshetskassor måtte upptagas till prövning.

Socialstyrelsen vill nämna, att vissa förslag till bland annat ändrade stats-

bidragsgrunder utarbetades å styrelsens första byrå, innan utredningsarbetet

avbröts med hänsyn till den inträdda krissituationen. Till dessa förslag har

styrelsen icke tagit ställning. Enär förslagen beröra frågor, som torde komma

att upptagas till prövning av socialvårdskommittén får styrelsen meddela, att

den inom närmaste tiden kommer att till Kungl. Majit överlämna de vik­

tigare resultaten av de sålunda verkställda utredningarna.

I det följande lämnas först en redogörelse för den statsunderstödda arbets­

löshetsförsäkringens omfattning och utveckling åren 1935—1940. Härefter

följer en utredning av orsakerna till att vissa ändringar i förordningen i nu­

varande situation framstå såsom nödvändiga och de förslag till ändringar,

vilka betingas härav. Styrelsen upptager sedan till diskussion, huruvida vissa

i skrivelsen den 31 mars 1939 framlagda förslag till ändringar böra förverk­

ligas med hänsyn till nu rådande förhållanden. Till sist upptagas till pröv­

ning förslag till ändringar av en del detaljbestämmelser i förordningen örn

erkända arbetslöshetskassor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen åren 1935—1940.

Den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen började sin verk­

samhet vid ingången av år 1935. Utvecklingen av denna gren av socialvår­

den under åren 1935—1940 framgår av efterföljande tablåer; uppgifterna

för 1940 äro att anse såsom preliminära. Antalet erkända arbetslöshetskassor

och medlemsantalet i dessa framgår av följande uppgifter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A)

3

Antal kassor

Antal medlemmar i kassorna

År

vid årets

a) vid årets

b) i medeltal för

slut

slut

hela året

1935.................. ...................... 5

54,000

41,000

1936.................. ...................... 9

83,000

76,000

1937.................. ...................... 11

152,000

120,000

1938.................. ...................... 13

182,000

176,000

1939.................. ...................... 13

196,000

189,000

1940.................. ...................... 14

211,000

206,000

Härtill må fogas den upplysningen, att antalet kassor numera vuxit till 16

med ett medlemsantal av omkring 267,000.

Verksamhetens omfattning i de erkända arbetslöshetskassorna under de

gångna åren må belysas genom följande siffror.

År

1935 ..............

1936 ............

1937 ............

1938 ............

1939 ............

1940 (appr.)

Inbetalade

avgifter

.............. 605,000 kr.

.............. 1,350,000 »

................ 2,241.000 >

................ 3,187,000 »

................ 3,424,000 »

................ 3,500,000 >

Summa 14,307,000 kr.

Utbetald

daghjälp

372,000 kr.

1,081,000 »

1,808,000 »

2.864.000 »

2.391.000 »

4.350.000 »

12,860,000 kr.

Statens bidrag till den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen dels till kostna­

derna för daghjälpen, dels till förvaltningskostnaderna för vart och ett av

åren 1935—1940 redovisas i följande sammanställning.

År

Daghjälps-

bidrag

1935 .............. .. 130,000 kr.

1936 .............. .. 400,000 »

1937 .............. .. 653,000 »

1938 .............. ..1,001,000 .

1939 .............. .. 727,000 >

1940 (appr.).. ..2,000,000 »

Summa 4,911,000 kr.

Bidrags-

Förvalt-

procent

ningsbidrag

34.9

%

83,000 kr.

37.1

%

156,000 »

36.1

%

246,000 >

35.0

X

553,000 »

30.4

%

586,000 »

46.0

%

625,000 >

38.2 *

2,249,000 kr.

ökningen i förvaltningsbidraget från år 1937 till år 1938 har delvis sin

grund i de år 1937 vidtagna ändringarna i förordningen om statsbidrag till

erkända arbetslöshetskassor.

Ovanstående siffror visa, att de erkända arbetslöshetskassornas medlem­

mar under åren 1935—1940 genom sina avgifter bidragit till arbetslöshets-

kostnadernas finansiering med 14.3 miljoner kronor, medan staten bidragit

med 4.9 miljoner kronor i daghjälpsbidrag och 2.2 miljoner kronor i för-

valtningsbidrag. Medlemmarnas bidrag utgör alltså det dubbla mot vad

staten tillskjutit till försäkringen.

I detta sammanhang må ytterligare nämnas, att förarbeten, som kunna

leda till bildande av erkända arbetslöshetskassor, pågå* inom åtta fackorga­

nisationer, nämligen bryggeriindustriarbetareförbundet, försvarsverkens ci­

vila personals förbund, grov- och fabriksarbetareförbundet, hotell- och restau-

rangpersonalsförbundet, metallindustriarbetareförbundet, murareförbundet,

transportarbetareförbundet samt väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet.

Även inom vissa andra organisationer har man särskilt under senare tid

kunnat förmärka ett stegrat intresse för bildandet av erkända arbetslöshets­

4

kassor, ehuru planerna härpå ännu icke nått så långt som inom de ovan

nämnda organisationerna. Det synes sålunda sannolikt, att stora förutsätt­

ningar finnas för en icke obetydlig utvidgning av försäkringen, givetvis för­

utsatt att icke åtgärder vidtagas eller omständigheter inträffa, vilka direkt

eller indirekt minska fördelarna av anslutning till försäkringen. Härtill åter­

kommer styrelsen i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen och ökningen i levnads­

kostnaderna.

Ovan har nämnts, att tvenne omständigheter föranlett socialstyrelsen att

nu upptaga frågan örn en reformering av lagstiftningen på förevarande om­

råde. Styrelsen behandlar i det följande den först nämnda omständigheten,

nämligen den inträffade allmänna prisstegringen.

Av ovanstående redogörelse framgår, att den frivilliga arbetslöshetsförsäk­

ringen, sedan ett visst motstånd emot densamma nu brutits, är på väg att nå

en betydande omfattning. Av de återgivna siffrorna framgår dessutom, att

de försäkrade ställt ingalunda föraktliga penningsummor till disposition för

lindrande av arbetslöshetens ekonomiska verkningar. Icke minst i en svår

statsfinansiell situation äro bidragen från de enskilda så betydelsefulla, att

man i dem har goda motiv för att söka i görligaste mån eliminera sådana in­

flytanden, som kunna verka hämmande på den frivilliga statsunderstödda ar­

betslöshetsförsäkringens möjligheter att erhålla ökad omfattning. Självfallet

äro dessa motiv i än högre grad giltiga, då det gäller att såvitt möjligt för­

hindra ett nedbrytande av den arbetslöshetsförsäkring, som hittills åstad­

kommits. Det är naturligt, att den nyss berörda allmänna prisstegringen i

betydelsefulla avseenden måste påverka läget för försäkringen.

De nuvarande statsbidragsgrunderna för arbetslöshetsförsäkringen fast­

ställdes år 1934. Mellan åren 1934 och 1935 stego levnadskostnaderna alle­

nast obetydligt. Enligt socialstyrelsens levnadskostnadsindex hava levnads­

kostnaderna emellertid från år 1935 till januari 1941 stigit med icke mindre

än 30 procent. Riksbankens konsumtionsprisindex har sedan 1931 stigit med

likaledes 30 procent. Under tiden augusti 1939 (d. v. s. sista månaden före

krigets utbrott)—november 1940 har konsumtionsprisindex stigit från 107

till 130, d. v. s. med 23 enheter.

Av dessa uppgifter torde framgå, att man för en varumängd, som år 1935

kunde köpas för 2 kronor, i november 1940 måste betala något mer än 2 kro­

nor 50 öre. Denna utveckling inverkar i två avseenden på den statsunder­

stödda arbetslöshetsförsäkringen. De minimibelopp för daghjälpen, som man

önskat skapa genom försäkringen, hava i verkligheten sänkts genom pen­

ningvärdets förändringar. Vidare har av samma skäl den skala, som före­

skrivits för det s. k. daghiälpsbidraget från staten, kommit att hänföra sig

till andra och lägre realinkomster i understöd än dem, som avsagos vid stats-

bidragsskalans antagande av statsmakterna år 1934. Vid konstruerandet av

denna skala utgick man bland annat från den förutsättningen, att arbetare

med låga löner skulle kunna tillförsäkra sig endast lägre daghjälpsbelopp, me­

dan arbetare med högre löner i allmänhet kunde förväntas tillförsäkra sig

högre daghjälp. Då de högre avlönade kunde antagas själva förmå bära en

större del av arbetslöshetskostnaderna än de lägre avlönade, uppgjordes ska­

lan så, att statsbidraget i allmänhet utgick med lägre andel av understöds-

kostnaderna vid ett högt daghjälpsbelopp än vid ett lågt. Till belysande av

detta förhållande må nämnas, att vid en understödd arbetslöshet, motsva­

rande 10 understödda dagar per medlem och år, daghjälpsbidraget utgår med

Kungl. Majlis proposition nr 214. (Bilaga A)

5

55.2 procent om daghjälpsbeloppet utgör 2 kronor, medan det utgår med 41.3

procent vid ett daghjälpsbelopp av 3 kronor och med 31.9 procent vid 4 kro­

nors daghjälp o. s. v.

Denna anordning medför, att en arbetare, som år 1934 hade ett löneläge,

vilket motiverade, att han tillförsäkrade sig 2 kronor i daghjälp från sin

kassa och som med hänsyn till penningvärdets fall nu önskar tillförsäkra sig

ungefär samma realinkomst i understöd genom att ingå i en klass med 2 kro­

nor 50 öre i daghjälp, får sin andel av försäkringskostnaderna ökad. Skulle

penningvärdets fall föranleda en häremot svarande allmän höjning av dag-

hjälpsbeloppen, komme fördelningen mellan de enskilda och staten av för­

säkringskostnaderna alltså att förskjuta sig till de enskildas nackdel utan att

likväl realvärdet av understödet blivit förändrat.

Med nuvarande statsbidragsgrunder är emellertid en dylik allmän upp-

flyttning icke att förvänta. Som regel betyder nämligen t. ex. en uppfatt­

ning från 2 kronors daghjälp till 3 kronors en fördubbling av avgiften

och en uppflyttning från 3 kronors till 4 kronors daghjälp en ökning av

avgiften med 50—60 procent. Denna kraftiga kostnadsökning avhåller de

erkända arbetslöshetskassornas medlemmar från att genom dylik uppflytt­

ning eliminera verkningarna av penningvärdets fall. Såsom framgår av ne­

danstående tablå hava endast små förskjutningar uppåt i daghjälpsbelop-

pen ägt rum.

Fördelning' av medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna på daghjälpsklasser

med uuderstödsbelopp (per dag).

Tidpunkt

under 2.—

kr.

2.00—2.50

kr.

3.00—3.50

kr.

31/10 1939...................... 7.8 %

47.6 %

36.7 %

31/10 1940...................... 6.2 %

48.5 %

33.0 %

4.00 och

däröver

7.9 %

12.3 %

I allt

100.0 %

100.O %

Den 31 oktober 1939 utgjorde medelbeloppet av den daghjälp, som samt­

liga medlemmar i de erkända arbetslöshetskassorna hade tillförsäkrat sig,

2 kronor 56 öre. Ett år senare uppgick motsvarande medelbelopp till 2 kro­

nor 60 öre. Ökningen är sålunda obetydlig.

Ovanstående tablå giver vid handen, att över hälften av kassornas med­

lemmar för närvarande kunna påräkna högst 2 kronor 50 öre per dag i un­

derstöd vid inträffad arbetslöshet. Det torde i detta sammanhang observeras,

att dessa låga daghjälpsbelopp, såsom framgår av nedanstående tablå, äro

mycket vanliga jämväl på orter med höga levnadskostnader. Tablån avser

visserligen förhållandena i början av år 1939, men såsom redan framhållits

äro förskjutningarna därefter obetydliga.

Arbetslöshetskassemediemmarnas fördelning på avgiftsklasser inom nedanstående

orter.

Ort

Medet-

d ag-

hj alp

Daghjälpsbelopp

1

.—

1.50

1.76

2.—

2.50

3.—

3.50

4.—

5.— Summa

Stockholm ..........

2.61

1,145

356

12

10,576

670

7,412

663 3,605

lil

24,550

Göteborg..............

2.55

655

338

29

6,707 2,377

4,112

822

1,688

58

16,786

Maimi)..................

2.81

225

405

94

3,602

297

5,837

340 2,215

15

13,030

Norrköping..........

2.69

31

126

1

1,266 2,246

2,743

103

420

13

6,949

Vänersborg..........

2.60

6

19

73

84

192

371

15

37

797

Luleå......................

2.19

7

23

404

2

95

4

9

544

Jukkasjärvi..........

1.99

10

45

1.233

11

2

1,301

Samtliga

2.63

2,079 1,312

209

23,872 5,784 20,581 1,947 7,976

197

63,957

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Det framgår av de två tablåerna, att jämväl i orter med höga levnadskost­

nader de tillförsäkrade daghjälpsbeloppen i betydande utsträckning uppgå

till högst 2 kronor 50 öre. Detta måste numera, särskilt i fråga örn de större

städerna med deras höga hyreskostnader, anses vara otillfredsställande. För

försäkrade, som icke äro ensamstående, torde daghjälpen från de erkända

arbetslöshetskassorna i avsevärd utsträckning icke bjuda det minimimått av

skydd mot arbetslöshetens verkningar, som en av staten reglerad socialför­

säkring bör bereda medborgarna, framför allt i de fall då arbetslösheten —

såsom vid en lågkonjunktur är vanligt — varar under många månader. Ge­

nom den inträffade allmänna prisstegringen har det otillfredsställande i det­

ta förhållande accentuerats.

I detta sammanhang kan givetvis invändas, att det står de försäkrade fritt

att ingå i högre daghjälpsklasser i sina kassor. Skulle klasser med tillräck­

ligt höga daghjälpsbelopp icke finnas inom vederbörande kassa, kunna ju

dylika klasser genom stadgeändringar anordnas, förutsatt att daghjälpsbe-

loppet hålles inom det högsta belopp, som arbetslöshetskasseförordningen

tillåter, nämligen 6 kronor. Denna fråga har varit på tal inom flera kassor,

varvid man dock som regel kommit till det resultatet, att många medlemmar

skulle få svårt att betala de betydligt högre avgifter, som skulle bliva följ­

den av en sådan uppflyttning. Vad dessa avgifters storlek beträffar, hän­

visas till följande tabell:

Daghjälpsbelopp och avgifter i de erkända arbetslöshetskassorna den 1 september 1940.

Kassa

Karens­

tid

Längsta

under-

stödstid

Daghjälpsbelopp

1: — 1:50 1:75 2: — 2:50

O

o: — 3: 50 4: — 4:50 5: —

Veckoavgifter

i

Ören

1. Beklädnadsarbetarnas ..

6 dag.

120 dag. 15

—

—

30

45

75

—

125

—

—

2. Sadeimakarnas etc.........

6

»

100

>

—

—

—

35

—

—

80

—

—

—

3. Stenindustriarbetarnas..

6

>

120

>

—

—

—

40

—

80

—

140

—

—

4. Handelsanställdas m. fl.

6

»

120

>

10

—

—

20

—

35

—

50

—

—

5. Sko- och läderarbetarnas

6

>

90

»

—

—

25

—

45

60

—

—

—

—

3. Träindustriarbetarnas ..

6

>

120

»

—

25

—

—

50

65

—

—

—

—

7. Musikernas......................

12

>

126

»

—

—

—

10

—

75

—

125

—

200

40

8. Lantarbetarnas..............

6

>

120

>

15

25

—

35

45

60

—

—

—

—

9. Frisörernas......................

12

»

120

>

—

15

—

25

35

—

80

— 125

—

10. Livsmedelsarbetarnas ..

G

>

120

>

—

20

—

30

—

60

—

90

—

-- |

11. Textilarbetarnas ..........

6

>

120

>

—

15

—

20

25

30

—

45

—

— !

12. Gjuteriarbetarnas..........

6

>

120

>

—

—

—

—

35

—

—

85

—

—

13. Gruvindustriarbetarnas

12

>

90

>

—

30

—

45

—

—

—

—

—

—

14. Handelstjänstemännens

12

>

120

—

—

—

’50

—

—

—

—

—

—

I denna situation ligger det måhända nära till hands att tänka sig en lös­

ning av detta problem genom att utbetala ett av staten bekostat dyrtidstillägg

till de understödsberättigade kassemedlemmarna. Socialstyrelsen finner det

emellertid stå bättre i överensstämmelse med de huvudprinciper, som ligga till

grund för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, att vid en allmän

höjning av daghjälpsbeloppen de försäkrade själva svara för så stor andel

av kostnaderna för förhöjningarna, som motsvarar deras andel av kostna­

derna för de ursprungliga daghjälpsbeloppen. Förhöjningarna böra alltså

icke bestridas helt genom av staten bekostade dyrtidstillägg. Det kan emel­

lertid icke synas rimligt, att de försäkrade skola av förhöjningarna bestrida 1

1 Månadsavgift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

7

cn

större

andel än den nyss angivna. Detta skulle emellertid bliva resultatet,

om man sökte åstadkomma en allmän uppflyttning i daghjälpsklasser utan

att ändra nuvarande statsbidragsgrunder. Dessa medföra nämligen, såsom

förut framhållits, en minskning av statsbidragsprocenten vid en höjning av

daghjälpsbeloppet.

Arbetslöshetsförsäkringen och arbetsmarknadskommissionens kontant-

understöds verksamhet.

Styrelsen övergår i det följande till den andra av de omständigheter, som

motivera en reformering av bestämmelserna på förevarande område, näm­

ligen de nya principerna för den statliga och statsunderstödda hjälpverk­

samheten vid arbetslöshet.

Den omläggning, som kontantunderstödsverksamheten undergått, innebär

dels en höjning av understödsbeloppen, dels ock en utvidgning av förevaran­

de hjälpform. De nya dagunderstödsbeloppen bliva i allmänhet väsentligt

högre än de daghjälpsbelopp, som mera allmänt förekomma i arbetslöshets­

kassorna. Särskilt framträdande blir skillnaden vid jämförelse med under­

stöden för sådana hjälpbehövande, som bliva berättigade till dagunderstöd

för barn och (eller) hyreshjälp. I detta sammanhang må påpekas, att, me­

dan hyreshjälpen jämlikt hjälpkungörelsens 48 § tidigare allenast utgick i

särskilt ömmande fall, denna hjälpform numera synes vara avsedd såsom

ett mera vanligt förekommande tillägg till understöden, varigenom dessa

inom var och en av de olika ortsgrupperna bliva graderade med hänsyn till

levnadskostnaderna. Redan den omständigheten, att understödsbeloppen

(dagunderstöd + tillägg för barn + hyreshjälp) i den allmänna arbetslös-

hetshjälpen, vilken helt bekostas av samhället, således äro förmånligare än

inom arbetslöshetsförsäkringen (daghjälp), för vilken kostnaderna till om­

kring hälften bestridas av de försäkrade själva, måste enligt sakens natur

motverka strävandena att utbygga försäkringen. Särskilt ogynnsamma torde

emellertid för försäkringens vidkommande verkningarna bliva av den ut­

vidgning av kontantunderstödsverksamheten, som företagits av arbetsmark­

nadskommissionen under hösten 1940. Tidigare har kommissionen i regel

bestämt det medgivna antalet understödsrum i en kommun ej oväsentligt

lägre än antalet icke hjälpta hos kommittén anmälda arbetslösa. De så att

säga övertaligas hjälpbehov har kommunen icke haft någon annan laga möj­

lighet att tillgodose än genom understöd enligt fattigvårdslagen, en för den

arbetslöse väsentligt oförmånligare hjälpform. Numera beviljar kommissio­

nen däremot ett antal understödsrum, som medför, att dylika övertaliga i

allmänhet icke behöva uppkomma. Därigenom har fattigvården i det väsent­

liga avkopplats som hjälpform för arbetslösa, en i och för sig mycket gläd­

jande utveckling. Man kan utan överdrift säga, att varje arbetslös numera

regelmässigt kan påräkna kontantunderstöd med statsbidrag vid arbetslös­

het. Därigenom framstå dessa understöd såsom en rättighet och lia fått en

karaktär, som i väsentliga hänseenden slår den försäkringsmässiga nära,

med den skillnaden dock, att kostnaden för kontantunderstöden helt bestri-

des av samhället. De, sorn erhålla kontantunderstöd, äro vidare som regel

icke underkastade längre karenslid eller mera betungande kontroll från ar­

betsförmedlingens sida än arbetslöshetskassemedlemmarna. De förra få vis­

serligen underkasta sig cn behovsprövning, som likväl för flertalet arbets­

lösa icke torde medföra någon nedsättning av maximibeloppen och endast

för ett fåtal uteslutning från hjälp. Någon skärpning av den inom arbetslös­

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

hetskommittéerna verkställda behovsprövningen torde icke vara att för­

vänta, särskilt icke i fråga om kommuner, där man redan kommit till en

arbetslöshetskostnad av 1 krona 50 öre per skattekrona och där man sålun­

da får statsbidrag med 100 procent för varje beviljat kontantunderstöd.

Tvärtom kan man antaga, att beviljandet av understöd med hänsyn till vad

redan nämnts för framtiden kommer att ske efter mindre restriktiva linjer

än tidigare.

Bland de förhållanden, vilka bidraga till att den allmänna arbetslöshets-

hjälpen numera framstår såsom fördelaktigare än den försäkringsmässiga,

bör nämnas, att till följd av 44 § i hjälpkungörelsen medlemmar i erkända

arbetslöshetskassor, så länge de äro daghjälpsberättigade, äro förhindrade

att komma i åtnjutande av någon form av dagunderstöd. Påpekas må, att

medlemmar av icke erkända arbetslöshetskassor däremot kunna tilldelas visst

dagunderstöd (även dagunderstöd för familjeförsörjare med barn och hyres-

hjälp).

Socialstyrelsen har alltså funnit, att de vidtagna förändringarna i den stats­

understödda understödsverksamheten för arbetslösa på ett högst betänkligt

sätt rubbat den frivilliga försäkringens ställning. Det har även under hand

av ledande män inom erkända arbetslöshetskassor och inom fackförbund,

inom vilka förarbeten äro i gång för bildande av dylika kassor, påpekats, att

ovanstående omständigheter, därest icke därav påkallade åtgärder vidtagas,

kunna bryta ned den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen eller i varje fall med

sannolikhet förhindra dess vidare utveckling. Medlemmarna i de erkända

arbetslöshetskassorna ha, framhålles det, redan börjat uppmärksamma, att

arbetslösa, som icke genom avgiftsbetalning till erkända arbetslöshetskassor

sörjt för existensmedel vid inträffande arbetslöshet, erhålla kontantunder­

stöd, som äro avsevärt förmånligare än arbetslöshetsförsäkringens daghjälp.

Risk kan till och med föreligga, har det sagts, att nuvarande kassor upplösas

och deras behållna tillgångar (fonder) i enlighet med stadgarna överföras

till de initiativtagande fackförbunden. Härigenom skulle betydande belopp,

som hopsamlats för arbetslöshetshjälp, kunna undandragas det allmännas

arbetslöshetspolitik och statsmakterna finge i fortsättningen icke det fort­

löpande bidrag till arbetslöshetskostnaderna, som de försäkrade lämna ge­

nom sina avgifter.

Socialstyrelsen vill i detta sammanhang också erinra om att föredragande

departementschefen i propositionen angående arbetslöshetsförsäkringen ut­

gått från att de kontanta understöden till arbetslösa utanför försäkringen

efter en övergångstid skulle regleras så, att de genomsnittligt komme att ligga

under de på orten utgående understöden från kassorna. Utvecklingen har nu

kommit att gå i rakt motsatt riktning.

Socialstyrelsen finner för sin del, att de från kassornas håll framförda er­

inringarna äro värda allt beaktande. Styrelsen vill slå fast, att det måste anses

vara synnerligen olyckligt, örn avvägningen mellan å ena sidan kontantun­

derstöd utan insatser från medborgarna själva och å andra sidan den för­

säkringsmässiga daghjälpen göres sådan, att den senare övergives av de en­

skilda medborgarna och deras organisationer. En så omfattande kontant-

understödsverksamhet som den nu planerade och redan försöksvis igång­

satta bör därför icke införas, utan att man vidtager föranstaltningar för dels

ett vidmakthållande av det försäkringsmässiga arbetslöshetsunderstödet, dels

ock ett systematiserande av de skilda understödsformema i deras förhål­

lande sinsemellan. Mycket talar för att den ur dessa synpunkter på lång sikt

enda tänkbara och fullt effektiva lösningen av dessa ytterst ömtåliga pro­

blem är införandet av en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Det finnes

alltså starka skäl att antaga, att förbättringarna av kontantunderstöden till

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

9

de icke försäkrade efter hand komma att ställa statsmakterna inför valet

mellan att helt upphöra med arbetslöshetsförsäkringen eller att göra den

obligatorisk. Det hade varit önskvärt, att denna fråga kunnat utredas, innan

törbättringar av kontantunderstöden vidtagits. En lösning av problemet efter

den obligatoriska linjen kan emellertid i varje fall icke komma i fråga på

så kort tid, som nu står till förfogande, men det är angeläget, att detsamma

snarast möjligt blir föremål för socialvårdskommitténs uppmärksamhet. Hur

denna utredning än må utfalla, är det av stor vikt att vidmakthålla den fri­

villiga försäkringen; om alternativet obligatorisk försäkring väljes, bildar en

väl utvecklad frivillig försäkring en mycket värdefull grundval för den obli­

gatoriska. I avvaktan på utredningens resultat och då läget kräver snabba

åtgärder, är det därför nödvändigt att omedelbart överväga vad som kan

göras för vidmakthållandet av arbetslöshetsunderstödet från den frivilliga

försäkringen genom förbättringar av de försäkrade arbetslösas förhållanden.

Dessa förbättringar kunna åstadkommas på tre vägar:

1) genom att de försäkrade medgivas rätt att uppbära kompletterande

dagunderstöd från arbetslöshetskommittén i orten;

2) genom att förmånerna från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen i

tillfredsställande grad utökas genom införande av t. ex. barntillägg och ge­

nom ökat statsbidrag till daghjälpen;

3) genom en lämplig kombination av båda ovanstående vägar.

Den första av dessa vägar skulle kräva en ändring av den allmänna hjälp-

kungörelsen, så att en medlem av erkänd arbetslöshetskassa skulle för den

tid, han är berättigad till understöd från kassan, kunna komma i åtnjutande

av kontantunderstöd, motsvarande skillnaden mellan det belopp, som han är

berättigad till från kassan, och det belopp, som han efter behovsprövning

skulle kunna erhålla från arbetslöshetskommittén. Om en kassemedlem,

som är boende i ortsgrupp lil:d (arbetsmarknadskommmissionens beteck­

ning) och som har hustru och tre barn under 16 år, är berättigad till en dag-

hjälp från kassan av 3 kronor om dagen, skulle till honom utbetalas skill­

naden mellan å ena sidan 3 kronor och å andra sidan 6: 50 kronor jämte

hyreshjälp (maximalt). Han skulle sålunda kunna utbekomma exempelvis 3

kronor 50 öre för varje arbetslös dag jämte 70 kronor per månad i hyres­

hjälp. Det säger sig självt att, därest en dylik anordning genomfördes, ar-

betslöshetskassemedlemmarna snart skulle komma underfund med att de

komme undan billigare genom att gå ned till en lägre daghjälpsklass, utan att

de skulle lida minskning av sina inkomster vid arbetslöshet. Minskningen i

daghjälpsbeloppet skulle nämligen enligt den här diskuterade regeln kom­

penseras genom en motsvarande ökning av kontantunderstödet. Skulle den

nyss omförmälda medlemmen flytta ned till exempelvis en klass med 2

kronors daghjälp, skulle han kunna minska sina veckoavgifter till arbetslös­

hetskassan med 10 å 15 kronor per år men ändå få samma totala arbets­

löshetsunderstöd som förut. Man kan sålunda befara, att en efter en dylik

regel genomförd sammankoppling mellan arbetslöshetskassornas daghjälp

och kontantunderstöden kommer alt giva impulser till en minskning av det

försäkringsskydd, som de erkända arbetslöshetskassorna äro till för alt läm­

na. Visserligen skulle en dylik utveckling i viss utsträckning kunna för­

hindras genom alt i kassornas stadgar infördes regler örn skyldighet för med­

lemmarna att tillhöra vissa klasser allt efter inkomst, levnadskostnadernas

höjd på boningsorten o. s. v. i enlighet med de förslag, som socialstyrelsen

kommer att framlägga i det efterföljande. Att märka är emellertid, att det är

svårt att i praktiken göra dylika bestämmelser så bindande, alt nedflyltning i

daghjälpsklasser helt kan förhindras. Vidare kunna kassorna vid bestäm­

mandet av de daghjälpsklasser, som man önskar organisera, taga hänsyn till

10

kontantunderstödsverksamheten och i anledning härav endast inrätta klasser

med låga dagshjälpsbelopp.

Fråga är, om icke många medlemmar i erkända arbetslöshetskassor genom

en anordning av ovan skisserad karaktär skulle så småningom mista allt in­

tresse för att tillhöra en erkänd arbetslöshetskassa. Vid detta resonemang

bortses ingalunda från det förhållandet, att en del arbetslöshetskassemedlem-

mar, vilka hava rätt till försäkringsmässigt understöd, på grund av storleken

av deras inkomster eller tillgångar icke kunna få kontantunderstöd efter be-

hovsprövning. Dessa utgöra emellertid näppeligen mer än en ringa del av

medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna. Följden skulle kunna

bliva, att den ena kassan efter den andra skulle komma att upphöra med sin

verksamhet.

Den andra av ovan antydda vägar till vidmakthållande av intresset för det

försäkringsmässiga arbetslöshetsunderstödet är, såsom framgår av det ovan­

stående, ur många synpunkter att föredraga. Då redan de starkt ökade lev­

nadskostnaderna kräva en förhöjning av förmånerna från den frivilliga ar­

betslöshetsförsäkringen, synes det i det tvångsläge, vari man för närvarande

befinner sig, vara ofrånkomligt, att man förbättrar de erkända arbetslöshets­

kassornas förmåner. Detta synes böra ske genom införande av barntillägg

och utökat statsbidrag till daghjälpen. Socialstyrelsen inser emellertid till

fullo de svårigheter, som härigenom uppkomma. Skola åtgärder på detta

område hava avsedd verkan, måste de genomföras snabbt och göras tillräck­

ligt effektiva. Å andra sidan måste tillses, att icke förbättringarna bliva så

stora och långt gående, att man, då tillfälle gives att bättre överblicka proble­

met vid en mera slutgiltig reformering av den frivilliga arbetslöshetsförsäk­

ringen eller vid ställningstagandet till en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring,

finner sig hava gått för långt. Det är nämligen av naturliga skäl svårt att

taga ett steg tillbaka och minska redan tillämpade förmåner, därest så skulle

befinnas vara önskvärt. Dessa synpunkter böra dock icke få stå i vägen för

sådana förbättringar, som befinnas erforderliga på grund av den allmänna

prisstegringen och tillkomsten av de nya grunderna för arbetsmarknadskom­

missionens kontantunderstödsverksamhet. Skulle de motiv, som nu föranlett

förbättringar i försäkringen, sedermera bortfalla, står det givetvis statsmak­

terna fritt att genomföra de inskränkande ändringar, som äro betingade av

en dylik utveckling. Socialstyrelsen får därför föreslå, att de erkända arbets­

löshetskassornas försäkringsförmåner förbättras genom införande av en barn-

tilläggsanordning och genom en höjning av statsbidragen i enlighet med efter­

följande förslag.

Genom att slå in på denna väg skulle givetvis för ett antal medlemmar av

erkända arbetslöshetskassor behovet av kompletterande understöd från ar­

betslöshetskommittéerna komma att minskas eller bortfalla. Hur stort detta

antal kan komma att bliva, beror självfallet i stor utsträckning på hur kraf­

tiga förbättringarna av kassornas förmåner bliva. Då det emellertid synes

omöjligt att i så hög grad förbättra förmånerna från arbetslöshetsförsäkring­

en att behov av dylik komplettering av daghjälpen kan till fullo elimineras,

har styrelsen icke velat utan diskussion avföra den linje, enligt vilken kom­

pletterande understöd från arbetslöshetskommittéerna skulle kunna utgå till

hjälpbehövande arbetslös kassemedlem, som har barn under 16 år eller som

har ett påtagligt behov av hyreshjälp. Styrelsen vill emellertid understryka,

att mycket starka skäl tala för att man skall hålla de två hjälpformerna skilda

från varandra. Som ovan framhållits, är styrelsen beredd att framlägga ett

förslag till barntillägg inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, låt vara

att härigenom understödet från försäkringen till familjeförsörjare i vissa fall

icke skulle bliva fullt så effektivt som dagunderstödet från arbetslöshetskom­

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

11

mittéerna. Därjämte föreslås en förbättring av statsbidraget till daghjälpen,

vilken är avsedd att leda till effektivare daghjälpsbelopp än de nuvarande

utan någon betungande höjning av försäkringsavgifterna. Under sådana för­

hållanden synes man icke nu böra upphäva boskillnaden mellan daghjälpen

och kontantunderstöden.

Socialstyrelsen ingår härefter på en utredning om barntillägg och stats­

bidrag till dessa. Därefter kommer styrelsen att framlägga ett förslag till nya

statsbidragsgrunder vad beträffar daghjälpen.

Barntillägg.

Jämlikt 41 § i kungörelsen den 30 juni 1934 angående statlig och statsunder­

stödd hjälpverksamhet har hitintills statsbidrag kunnat utgå till dagunder­

stöd till arbetslös bland annat med högst hälften av 60 öre per dag för varje

inom eller utom äktenskapet fött barn. Barnbidrag till arbetslösa är sålunda

icke någon nyhet för den svenska arbetslöshetshjälpen. Det kan därjämte

erinras örn att i den obligatoriska försäkringen mot arbetslöshet, som trätt i

verksamhet i Norge under år 1939, barnbidrag utgår såsom tillägg till det

vanliga daghjälpsbeloppet. Inom den engelska arbetslöshetsförsäkringens ram

utbetalas tillägg till de vanliga försäkringsförmånerna åt försäkrad, som har

hustru, barn eller andra anförvanter att försörja.

I det föregående har visats, att en anordning med barntillägg måste anses

vara i hög grad önskvärd för att understödet från de erkända arbetslöshets­

kassorna skall ur allmän social synpunkt få tillräcklig effektivitet och för att

man skall kunna upprätthålla en rationell avgränsning mot andra hjälpfor-

mer. Försäkrade, som hava försörjningsplikt gentemot barn, hava självfallet

såsom regel behov av ett större arbetslöshetsunderstöd än andra. Denna be-

hovstäckning blir desto angelägnare då såsom nu sker omsättningsskatt ut­

tages. Särskilt i kassor, där endast en klass införts för kassans vuxna man­

liga medlemmar med fullgod arbetsförmåga, såsom i exempelvis gjuteriarbe-

tarnas erkända arbetslöshetskassa, möta givetvis stora svårigheter att tillgodo­

se familjeförsörjarens behov av understöd. Daghjälpsbeloppet måste näm­

ligen i en sådan kassa, örn det skall giva familjeförsörjaren i erforderlig ut­

sträckning vad han för sitt och sin familjs uppehälle behöver, sättas så högt,

att det i många fall blir alltför högt för ensamstående medlemmar å orter med

lägre levnadskostnader. I en arbetslöshetsförsäkring är emellertid av lättför-

stådda skäl en dylik överförsäkring mycket farlig. Vidare medför detta alter­

nativ för medlemmarnas flertal betungande avgifter, enär statsbidraget i det­

ta fall — särskilt vid nuvarande statsbidragsgrunder — blir mindre än eljest.

Sätter man åter daghjälpsbeloppet i huvudklassen till ett sådant belopp, att

det mera anpassar sig till de ensamstående medlemmarnas genomsnittliga

behov, blir understödsbeloppet otillräckligt för medlemmar med stora famil­

jer, särskilt i de fall då dessa bo å orter med höga levnadskostnader. Härav

torde framgå, alt en klassindelning efter mönster från gjuteriarbetarnas kassa,

därest den utnyttjas för att nå nu ifrågavarande syfte, måste giva ett otill­

fredsställande resultat, för såvitt icke' en anordning med barntillägg införes

för att giva de stora familjerna ett effektivare stöd. Funnes barntillägg, .skulle

detta sålunda betydligt underlätta vidtagandet av åtgärder mot olämplig klass-

inplacering.

Slutligen må erinras om att vid överläggningar med representanter för ar­

betslöshetskassor och fackförbund samt i andra sammanhang vid upprepade

tillfällen framhållits, alt kassemedlem på ort med höga levnadskostnader och

med underhållsskyldighet mot barn icke kan försörja sig med tillhjälp av

de daghjälpsbelopp, som medlemmarna vid nuvarande statsbidragsgrunder

mäkta tillförsäkra sig, utan för barnens skull måste söka fattigvård. Vidare

må i detta sammanhang framhållas, att textilarbetarnas erkända arbetslös­

hetskassa i skrivelse av den 3 augusti 1939 föreslagit, att en anordning med

barntillägg införes i den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. I denna fram­

ställning har sedermera handelsanställdas m. fl. erkända arbetslöshetskassa

instämt.

I förbigående må anmärkas, att det kanske skulle anses önskvärt att i detta

sammanhang införa understöd jämväl för hustru till försäkrad och kanske

även för andra personer, vilka för sin försörjning äro beroende av den för­

säkrades arbetsinkomst. Styrelsen har emellertid funnit, att vissa svårigheter

möta att inom en frivillig arbetslöshetsförsäkrings ram inrymma ett dylikt

tillägg för hustru, enär hänsyn måste tagas därtill, att numera åtskilliga hust­

rur hava förvärvsarbete utom hemmet och själva kunna vara arbetslöshets-

försäkrade. För övrigt kan anföras, att utdelandet av särskilda understöds-

förmåner för försäkrads hustru och andra anförvanter än barn under 16 år

ställa stora krav på kassornas lokala redogörare, som i regel rekryteras bland

frivilliga och oskolade krafter. Kraven äro visserligen icke oöverkomliga men

föranleda i allt fall en stor tvekan mot ifrågavarande förmåners införande.

Då slutligen de försäkrade själva icke begärt dylika förmåner, har styrelsen

stannat vid att undersöka frågan, huruvida tillägg för barn lämpligen kunna

införas i den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen.

Enligt en undersökning, som socialstyrelsen företagit, skulle, örn nedan fö­

reslagna barntilläggsanordning varit införd i samtliga arbetslöshetskassor år

1937, statsbidragsbeloppet hava ökats från omkring 650,000 kronor (= dag-

hjälpsbidraget) till omkring 760,000 kronor, d. v. s. med endast omkring 17

procent. Kostnaderna för en barntilläggsanordning ställa sig sålunda jäm­

förelsevis låga, medan den effektivitetsökning, som arbetslöshetsförsäkringen

skulle få genom dess införande, torde få anses vara påtaglig.

Mot ett system med familjebidrag i arbetslöshetsförsäkringen kommer möj­

ligen att invändas, att därigenom en form av understöd med hänsyn till det

individuella hjälpbehovet införes i försäkringen. Understöd från denna skall

nämligen utgå som en rätt för de försäkrade oberoende av varje försäkrads

hjälpbehov och sålunda utan någon inkomst- eller behovsprövning. Emeller­

tid är det ju i detta sammanhang icke fråga om att någon prövning av den

försäkrades ekonomiska ställning skall äga rum, innan barntillägget skulle

utgå. Behovet av understöd i det enskilda fallet prövas nämligen varken di­

rekt såsom inom fattigvården eller indirekt genom en inkomstberäkning så­

som för tilläggspensionen inom folkpensioneringen. En välbärgad försäkrad

med barn kommer att få barntillägg likaväl som den medellöse och hjälp-

behövande. Någon nyhet för socialförsäkringen skulle dessa förmåner, som

utgå på grund av att försäkrad bär barn, icke utgöra. Socialstyrelsen vill

erinra örn den sjukvårdsersättning åt kassemedlemmars barn, som för när­

varande lämnas av flertalet centralsjukkassor.

Det må framhållas, att man måste skilja på det fall, då man vid en för­

säkring för en hel grupp försäkrade, en kollektiv försäkring, tager hänsyn till

hjälpbehovet, och det fall då man gör det för en enskild försäkrad. I fråga

om det kollektiva fallet är att märka, att statens bidrag redan nu är i viss

mån bestämt med hänsyn till hjälpbehovet, enär statsbidraget utgår med

relativt sett större andel av det utbetalade understödet vid lägre daghjälpsbe­

lopp. Ingen socialförsäkringsgren har i detta avseende kunnat hållas syste­

matiskt fri från behovssynpunkter. Praktiskt taget ständigt har man fått

göra en kompromiss mellan den rena försäkringslinjen och en behovslinje.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Kungl. Maj.ts proposition nr 214. (Bilaga A)

13

Med hänsyn till det anförda har socialstyrelsen funnit, att ur principiella

synpunkter hinder icke möta för att i lagstiftningen om de erkända arbetslös­

hetskassorna införas sådana bestämmelser, som göra det möjligt för dem att

utgiva ett särskilt understöd åt arbetslös försäkrad med underhållsskyldighet

mot barn, vilket understöd, såsom socialstyrelsen förut anfört, i den situation,

vari arbetslöshetsförsäkringen nu kommit, är synnerligen välmotiverat.

Det återstår att undersöka, huruvida en anordning med barntillägg är ge­

nomförbar ur administrativa synpunkter. För att kunna bedöma denna sak

måste man diskutera de huvudgrunder, på vilka en barntilläggsanordning,

inlemmad i den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen, kan uppbyggas.

Till en början bör fastställas, att barntillägg bör utgå för varje dag, för

vilken den ai'betslöse är berättigad till daghjälp från den erkända kassan.

Andra regler — örn t. ex. längre karenstid för barntillägget än för daghjälpen

— äro ur sakliga synpunkter icke motiverade.

Enligt de för kontantunderstödsverksamheten fastställda nya bestämmel­

serna skall jämväl i fortsättningen visst högre dagunderstöd utgå till familje­

försörjare med barn under 16 år. ökningen i understödens maximalbelopp

för vart och ett av de tre första barnen i en familj föreslås i ortsgrupp I till

60 öre, i ortsgrupp II till 80 öre och i ortsgrupp lil till 100 öre per dag. An­

ses en månad i medeltal omfatta 25 understödsdagar, motsvaras dessa belopp

av 15: 00, 20: 00 och 25: 00 kronor per månad. Enligt lagen om barnbidrag

kan per barn i en trebarnsfamilj som regel utgå 16: 67 kronor å billigaste ort

och 25: 00 kronor å dyraste, allt per månad räknat. Samma belopp kunna

utbekommas i bidragsförskott. Skall barntillägget från arbetslöshetsförsäk­

ringen inom de billigaste orterna få ungefär samma försörjningsvärde

som barnbidraget eller bidragsförskottet, kan det icke sättas till lägre

belopp per dag än som vid ovan angivna beräkningsgrunder motsvarar 15: 00

kronor per månad, d. v. s. 60 öre om dagen. Det må anmärkas, att i den

allmänna arbetslöshetshjälpen sistnämnda belopp utgår till vart och ett av

de tre första barnen i en familj boende å ort tillhörande billigaste orts­

grupp.

Enligt lagarna örn barnbidrag och örn bidragsförskott utgår understöd med

belopp, som per barn räknat faller med stigande barnantal i familjen. I viss

mån samma regel tillämpas inom arbetsmarknadskommissionens kontantun-

derstödsverksamhet. Det skulle kunna ifrågasättas, att en motsvarande ord­

ning infördes för här föreslagna barntillägg. Emellertid är det — särskilt när

barn finnas, som äro födda utom äktenskapet och som bo å annan ort än den

försäkrade — svårt för arbetslöshetskassans funktionärer att fastställa skilda

understödsbelopp för olika barn till den försäkrade. En barntilläggsanord­

ning sadan som den föreslagna måste åtminstone till en början göras mycket

enkel. Av skäl, som angivas i det efterföljande, kan styrelsen icke för' när­

varande föreslå barntilläggens differentiering efter dyrortsförhållanden eller

efter den försäkrades daghjälpsklass. Under sådana omständigheter torde

man bäst förena kravet på enkla administrativa regler med kravet på rimlig

effektivitet hos barntilläggsanordningen (särskilt för mångbarnsfamiljer) ge­

nom att lata barntillägget utgå med ett enhetligt belopp, som giver ett god­

tagbart genomsnittsvärde åt denna försäkringsförmån. Sättes detta belopp

till 60 öre per understödsdag (i allmänhet lika med varje vardag), skulle i

understöd för barn, då två barn finnas i en familj, i regel utgå

Orts”!-. I

enligt socialstyrelsens förslag.......................................... 1: 20 kr.

enligt lagen om barnbidrag .......................................... 1: 40 i

enligt bjiilpkungörelsen ................................................... 1: 20 »

Orlsgr.

Ii

1: 20 kr.

1:75 »

1:00

»

Ortsgr.

III

1: 20 kr.

2:10

>

2:00

»

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

För en familj med fem barn under 16 år skulle motsvarande siffror ställa

sig på följande sätt:

Ortsgr. I

enligt socialstyrelsens förslag.......................................... 3:00 kr.

enligt lagen om barnbidrag .......................................... 2: 80 >

enligt hjälpkungörelsen .................................................. 2:40 »

Ortsgr. II

3:00 kr.

3:50 »

3:00 »

Ortsgr. lil

3: 00 kr.

4:20 »

3:60 »

Av ovanstående tablåer framgår att det valda och av barnantalet oberoende

beloppet per barn och dag för barntillägg inom den frivilliga arbetslöshets­

försäkringen giver ett genomsnittligt understödsbelopp, som snarare synes nå­

got för lågt än för högt. Det torde emellertid i allt fall kunna betraktas som

godtagbart.

Styrelsen måste, såsom redan framhållits, åtminstone tillsvidare avböja tan­

ken på en differentiering av barntillägget efter dyrortsförhållanden. Skälen

härtill äro bland annat, att en dylik anordning på grund av bestämmelserna

i understödsföreningslagen om försäkringsavgifternas beräknande skulle för­

utsätta inrättandet av ett flertal understödsklasser utöver dem, som redan

finnas i kassorna. Detta skulle givetvis komma att tynga administrationen.

Vidare skulle anordningen medföra svårigheter och kanske orättvisor, då barn

bo inom annan dyrortsgrupp än den försäkrade.

Jämväl tanken att låta barntillägget utgå med högre belopp för den, spm

tillförsäkrat sig högre daghjälp, än för den, som gått in i en klass med.lägre

dagunderstöd, måste styrelsen för närvarande avvisa. Den högre daghjälpen

utövar så stor dragningskraft på sådan försäkrad, som vet med sig, att han

som regel är utsatt för stor arbetslöshetsrisk, att han ofta lockas gå in i klass

med ett i förhållande till hans arbetsinkomster för högt daghjälpsbelopp.

Härigenom uppkommande svårigheter skulle givetvis förvärras, örn också

barntillägg till högre belopp skulle få öka de högre daghjälpsbeloppens loc­

kelser. Visserligen kommer styrelsen i det följande att behandla vissa förslag

till åtgärder mot den företeelse, som här åsyftas, men de kunna sannolikt

i många fall icke helt eliminera ifrågavarande olägenheter. Styrelsen anser

därför, att man bör avvakta resultatet av dessa åtgärder, innan slutgiltig

ställning tages till frågan om införande av barntillägg, differentierade efter

daghjälpens storlek.

Socialstyrelsen föreslår sålunda, att barntillägget skall räknat per barn ut­

gå med belopp, som är oberoende av dyrortsförhållanden, klasstillhörighet

och barnantal i familjen. Tillägget synes lämpligen böra fastställas till 60

öre per understödsdag och barn under 16 år. En viktig inskränkning måste

emellertid föreskrivas. Av samma skäl som daghjälpen icke får överskrida

en viss procentsats av inkomsten måste man tillse, att summan av daghjäl­

pen och barntillägget icke må överstiga vad som svarar mot 4/s av den i or­

ten vanliga arbetsförtjänsten för arbetsdag för arbetare inom samma yrke

och av samma arbetsförmåga som den arbetslöse. Skulle denna gräns över­

skridas, måste först barntillägget och därefter (i fall så är behövligt) dag­

hjälpen reduceras. Enbart den omständigheten att daghjälp och barntill-

lägg tillsammans överstiga 6 kronor bör emellertid icke innebära hinder för

fullt barntilläggs utgivande.

Styrelsen vill i detta sammanhang anmärka följande. Den ovan åsyftade

regeln örn att understödsbeloppet icke får överskrida viss andel av den dag­

liga arbetsförtjänsten har med för närvarande i kassorna tillämpade dag­

hjälpsbelopp haft praktisk betydelse endast i undantagsfall. Kommer en

barntilläggsanordning inom den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen till stånd,

ökas givetvis regelns betydelse samtidigt som det blir angeläget för tillsyns­

myndigheten att kontrollera, att densamma noga efterleves. Någon anledning

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

15

att antaga, att svårigheter härvid komma att uppstå, finnes emellertid icke.

Dock skulle måhända i detta sammanhang böra övervägas, huruvida icke re­

geln borde omformuleras så, att den i större utsträckning än nu toge hänsyn

till den försäkrades individuella löneförhållanden. Med nuvarande formu­

lering bygger den nämligen så gott som utslutande på det allmänna löne­

läge, som gäller för den grupp, som den försäkrade tillhör. Styrelsen anser

emellertid, att anledning saknas att för barntilläggsanordningens skull upp­

taga denna svårbedömda fråga till närmare omprövning.

Frågan om de kategorier barn, för vilka barntillägg skall kunna utgå,

måste behandlas med utgångspunkt i första hand från de anordningar för

understöd åt barn, som vår nuvarande sociallagstiftning inrymmer. Den bör

vidare prövas under hänsynstagande till önskvärdheten av att det materiella

innehållet i hithörande regler blir av den karaktären, att de administrativa

krafterna inom kassorna få minsta möjliga svårigheter och besvär med att i

det enskilda fallet avgöra, huruvida rätt till barntillägg föreligger eller ej.

Slutligen måste man vid denna prövning taga hänsyn till önskvärdheten att

erhålla så enkla och lättförståeliga regler som möjligt för bestämningen av

dessa kategorier.

Barntillägget i en frivillig försäkring mot arbetslöshet är i likhet med dag­

hjälpen ett försäkringsmässigt understöd, d. v. s. man äger där rätt till det­

samma, om man fullgjort vissa prestationer gentemot försäkringen och i öv­

rigt uppfyller vissa villkor, bland vilka dock icke får ingå villkoret örn ett

för varje individuellt fall konstaterat behov av understödet i fråga. Andra

slag av understöd för barn äro antingen såsom t. ex. fattigvårdsunderstödet

beroende av en behovsprövning eller såsom barnbidraget och bidragsförskottet

beroende av en inkomstprövning. Självfallet är, att ett försäkringsmässigt un­

derstöd i förhållande till ett understöd, som utgår först efter behovsprövning,

i princip måste anses vara det primära, varför utbetalandet av det senare

slaget av understöd bör rätta sig efter förekomsten av understöd, som ej är

beroende av behovsprövning. Denna princip har vunnit erkännande och kom­

mit till uttryck i lagstiftningen om erkända arbetslöshetskassor. Enligt den­

na må nämligen daghjälp utgå, oberoende av huruvida fattigvård utgår. Här­

med är underförstått, att fattigvårdsunderstödets utgående och storlek anses

böra göras beroende av daghjälpen.

Ur principiell synpunkt är det därför riktigast att låta barntillägget utgå

utan hänsyn till att barnbidrag eller bidragsförskott utbetalas för samma

barn. De senare understödens storlek och deras utgående bör göras beroende

av de försäkringsmässiga barntilläggen. Styrelsen inser emellertid, att det

skulle stöta på vissa praktiska svårigheter att följa denna linje. Ett barnbi­

drag, som redan utgår, då rätt till barntillägg från arbetslöshetsförsäkringen

.skulle inträda, kan svårligen indragas för att omedelbart efter det arbetslös­

heten eller understödsrätten upphört ånyo efter t. ex. någon eller några må­

naders förlopp sättas i funktion igen. Det kräves nämligen först ett omständ­

ligt indragningsförf drande med beslut av pensionsnämnd och pensionssty-

relsen, för att barnbidraget skall indragas eller minskas, varefter i allmänhet

efter en kort tids förlopp ny ansökan måste ingivas för att få barnbidraget

ånyo beviljat eller förhöjt, vilket kräver nya beslut av pensionsmyndigheter-

¹¹a. I de lall, där barnbidraget utgår med högre belopp än barntillägget från

den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen, skulle det under sådana omständig­

heter kunna anses vara motiverat all låta ett utgående barnbidrag vara

oförändrat men i stället innehålla barntillägget.

Bidragsförskott skall för varje gång beviljas för eli år, d. v. s. för en pe­

riod örn tolv månader, under vilken period eli fastställt 1'örskottsbelopp som

regel ej kan ändras. Bidragsförskottet kan sålunda icke indragas enbart av

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

den anledningen, att barntillägg från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen

börjar utgå, annat än i de fall då ny tolvmånadersperiod påbörjas under

den tid, då barntillägg utgår från arbetslöshetsförsäkringen.

Styrelsen vill emellertid framhålla, att det torde bliva ganska sällsynt,

att barntillägg och barnbidrag eller bidragsförskott skulle komma att utgå

samtidigt för ett och samma barn. Barntillägg kan ju ej komma att utgå till

andra än sådana personer, som under de senaste tolv månaderna före arbets­

löshetens inträdande haft arbete i en ganska betydande omfattning. Barna-

modern (det är i detta hänseende nästan uteslutande denna, som det är

fråga om) har nämligen, om hon är arbetslöshetsförsäkrad, ofta en årsin­

komst, som överstiger gränsen för rätten till barnbidrag eller bidragsförskott

eller i varje fall gränsen för rätten till fullt understöd. Denna gräns går i

ortsgrupp I vid en årsinkomst av 600 kronor, i grupp II vid 800 kronor och

i grupp III vid 1,000 kronor. I detta sammanhang måste vidare observeras

regeln om barntilläggets reducering, därest sammanlagda beloppet av dag-

hjälp och barntillägg överskrider 80 procent av den dagliga arbetsförtjänsten.

En försäkrad, som åtnjuter en årsinkomst av exempelvis endast 800 kronor,

torde icke så sällan tillgodoräknas en dagsförtjänst av högst 3: 00 kronor.

Hennes sammanlagda understöd från arbetslöshetskassan får då icke över­

stiga 80 procent av 3 kronor eller 2:40 kronor. Så snart en dylik medlem

är tillförsäkrad mer än sistnämnda belopp i daghjälp, kan barntillägg alltså

icke utgå. Har den försäkrade åter en högre dagsförtjänst än 3: 00 kronor,

har emellertid hennes årsinkomst av pensionsnämnden eller barnavårds­

nämnden i flertalet fall måst fastställas till ett så högt belopp, att barnbidrag

eller bidragsförskott icke kunnat beviljas eller kunnat medgivas endast till

reducerat belopp. Vad beträffar bidragsförskott är därtill att märka, att så­

som inkomst skall anses det senast till statlig inkomst- och förmögenhets­

skatt taxerade beloppet, vilket hänför sig till gången tid, varför inkomstför­

hållandena kunna utgöra hinder för bidragsförskott oavsett uppkommen ar­

betslöshet.

Utöver den omständigheten, att denna fråga på grund av här anförda skäl

mest är av teoretisk karaktär, kommer det förhållandet, att det säkerligen

skulle visa sig leda till en administrativt betungande apparat att uppställa

regler, som skulle utesluta, att kassemedlem skulle kunna få barntillägg för

barn, för vilket barnbidrag eller bidragsförskott utginge. Styrelsen har där­

för funnit, att dylika regler icke böra inskrivas i förordningen om erkända

arbetslöshetskassor. Däremot torde det vara önskvärt, att hänsyn tages till

dessa omständigheter vid en eventuell reformering av lagstiftningen rörande

barnbidrag eller bidragsförskott.

I detta sammanhang uppställer sig frågan, huruvida i det fall, då båda

föräldrarna till ett barn äro arbetslöshetsförsäkrade och samtidigt berättigade

till barntillägg för barnet, dubbelt barntillägg bör utbetalas för detsamma. I

det fall, då gift kvinnlig försäkrad är arbetslös, åtnjuta givetvis hennes barn

som regel stödet av den andre makens inkomster, för såvitt denne icke är

arbetslös eller av någon anledning, t. ex. på grund av arbetsoförmåga, är

utan arbetsinkomst. Trots detta följer emellertid av barntilläggets karaktär

av försäkringsmässigt understöd, att den kvinnliga försäkrade bör hava

barntillägg för sina barn under 16 år. Denna sats gäller givetvis under för­

utsättning att, såsom nu är fallet, åtskillnad icke göres mellan manliga och

kvinnliga försäkrades avgifter. Den åsyftade ordningen är för övrigt ur social

synpunkt som regel befogad. Då en kvinnlig försäkrad, som har minderåriga

barn, trots detta är i förvärvsarbete utom hemmet (detta är en av förutsätt­

ningarna för att hon skall vara berättigad till arbetslöshetsunderstöd), kan

det nämligen förutsättas, att i allmänhet familjens försörjning i icke obetydlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

17

grad är beroende av hennes arbetsinkomst. I varje fall bar en sådan familj

som regel inrättat sig efter en levnadsstandard (framför allt bostadsstandard),

som bygger på den kvinnliga försäkrades arbetsinkomst. Då arbetslöshet in­

träffar för henne, inträder arbetslöshetsunderstödet, eventuellt med barn­

tillägg, till viss del i dessa arbetsinkomsters ställe, dock aldrig med större

den än 80 procent av hennes normalinkomster. Av den försäkringsmäs-

siga anordningen följer, att barntillägg bör utgå till gift kvinnlig för­

säkrad, oberoende av mannens inkomstförhållanden. Av denna regel föl­

jer emellertid att, i det fall då mannens arbetsinkomster till högst 80 pro­

cent av hans normalinkomst skulle bliva ersatta med daghjälp från

arbetslöshetskassa jämte barntillägg, sociala motiv saknas för ett in­

dragande av ena makens barntillägg på grund därav, att dubbelt till-

lägg eljest skulle utgå för samma barn. Då vidare stora administrativa

svårigheter möta att innehålla det ena av dessa barntillägg, därest det andra

utgår, synes man icke böra föreskriva någon regel, som förbjuder, att barn­

tillägg utgår för samma barn i det fall, då såväl mannen som hustrun liro

arbetslöshetsförsäkrade och samtidigt arbetslösa. Härtill kommer, att det som

regel inträffar förhållandevis sällan, att både man och hustru, som bägge

bruka vara i förvärvsarbete, bliva arbetslösa samtidigt. Ett förbud av den

karaktär, som nyss antytts, skulle därför säkerligen icke hava någon större

ekonomisk betydelse.

I detta sammanhang bör till behandling upptagas frågan örn rätten till

barntillägg för barn, vilket erhåller underhåll av jämväl annan än den för­

säkrade på grund av underhållsskyldighet, antingen nu denna blivit fast­

slagen i det individuella fallet (genom avtal eller domstolsutslag) eller eljest

1'ullgöres på grund av åliggande enligt lag. Det vanligaste fall, som kan hän­

föras till denna frågeställning, är det, då en ogift kvinnlig försäkrad har

barn, för vilket hon åtnjuter underhållsbidrag. Man kan givetvis ifrågasätta,

huruvida barntillägg bör utgå i dylikt fall. Att märka är emellertid, att un­

derhållsbidraget i princip i detta fall icke skiljer sig från det underhåll, som

utgives av den andra maken i ett äktenskap. Godkänner nian den principen

att, då fråga är örn makar som leva tillsammans, en försäkrad hustru .skall

hava rätt till barntillägg, oberoende av mannens inkomstförhållanden, torde

man jämväl höra medgiva den ogifta modern, som åtnjuter underhållsbidrag

för barnet, rätt till barntillägg från den frivilliga arbetslöshetsförsäkringen.

Bortsett från detta rent principiella resonemang är en dylik regel motiverad

ur praktiska synpunkter. Det skulle nämligen i många fall ofta visa sig be­

svärligt för den lokala redogöraren eller någon annan funktionär för kassan

att kontrollera, huruvida en dylik kvinnlig försäkrad åtnjuter underhållsbi­

drag från barnafadern.

Såsom redan framhållits måste vid bestämmandet av det materiella inne­

hållet i reglerna för rätten till barntillägg hänsyn tågås liven till önskvärd­

heten, att denna rätt kan prövas på ett sådant sätt och med sådana hjälp­

medel, att svårigheter uppstå varken för de försäkrade eller för kassans funk­

tionärer. Man kan nämligen icke begära, att de lokala administrativa kraf­

terna inom arbetslöshetskassorna skola i de oftast förekommande fallen be­

lastas med utredningar för att fastställa förhållanden beträffande den rätts­

liga vårdnaden av barnen eller tvingas sätta sig in i innebörden av avtal örn

underhållsbidrag eller domstolsutslag i dylika ärenden. För annan social

verksamhet, motsvarande den här avhandlade, har denna prövning i all­

mänhet givits mycket enkla lönner. Sålunda utgives dagunderstöd för barn

från den allmänna hjälpverksamheten för arbetslösa — alltså från arbets-

löshetskommit leer na — endast pä grundval av de uppgifter, som den arbets­

löse hjälpsökande lämnar i den skriftliga ansökningen örn hjälp från arbets-

Bihany till riksdagens protokoll 1041. 1 sami. Nr 214.

I)

18

Kungl. Maj.-ts proposition nr 214. (Bilaga A)

löshetskommittén. I Stockholm lära uppgifterna i denna ansökning kontrol­

leras genom någon funktionär, som avlägger besök i hemmet, men även där

så sker måste prövningen av rätten till dagunderstöd för barn anses vara den

enklast tänkbara. I fråga örn barnbidrag, som sökes hos pensionsnämnder-

na och utbetalas av pensionsstyrelsen, grundas prövningen av rätten till

barnbidrag i första hand på det pastorsintyg för ansökning örn pension, som

författningsenligt skall åtfölja varje ansökning.

Det synes motiverat, att man vid prövningen av rätten till barntillägg från

den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen väljer samma utgångspunkt

som vid barnbidraget, nämligen prästbeviset. Flertalet av de barn, för vilka

det anses naturligt, att barntillägg bör utgå, äro kyrkoskrivna hos den för­

säkrade, till vilken barntillägget skall utbetalas. Möjligt är givetvis, att barn,

i fråga örn vilket den försäkrade icke har eller fullgör någon underhållsplikt,

kan vara kyrkoskrud hos den försäkrade, men dessa fall måste anses höra

till undantagen och kunna därför icke föranleda särskilt hänsynstagande.

Många skäl tala sålunda för att man fastställer såsom en huvudregel, att för­

säkrad äger rätt till barntillägg för barn under 16 år, som äro kyrkoskrivna

som boende hos den försäkrade. Genom denna huvudregel vinner man, att

för flertalet fall prövningen av rätten till barntillägg kan grundas på ett präst­

bevis, utfärdat av pastorsämbetet i den församling, där den försäkrade är

kyrkoskriven. En dylik handling är lätt åtkomlig för den enskilde och lätt

granskad av kassans funktionärer. Givetvis kan det ej erfordras att, då den

arbetslöse uppbär understöd i perioder, han för varje ny period skall be­

höva anskaffa nytt prästbevis. Ett prästbevis, som för att styrka rätten till

barntillägg ingivits till en lokal redogörare, hör kvarligga hos denne under

ett halvt år och bör få åberopas för understödsfall, som inträffa under denna

period. I övriga fall bör nytt prästbevis ingivas. Härigenom vinnas vissa ga­

rantier för att förändringar i familjens sammansättning bliva i rimlig om­

fattning kontrollerade.

Uppenbart är emellertid, att alltför påtagliga orättvisor skulle begås, därest

för barn, som icke äro kyrkoskrivna hos den försäkrade men mot vilka den­

na har laglig underhållsplikt, som han eller hon fullföljer, icke skulle med­

givas rätt till barntillägg. Dylik förmån från erkänd arbetslöshetskassa bör

därför utgivas jämväl för barn, vilket icke är kyrkoskrivet hos den försäk­

rade men gentemot vilket den försäkrade icke endast formellt utan även

reellt fullgör försörjningsplikt. I sådant fall bör rätt till barntillägg föreligga,

för den händelse den försäkrade styrker med intyg från t. ex. barnavårds-

man, att försörjningsskyldigheten mot barnet regelbundet fullgjorts av den

försäkrade före arbetslöshetens inträde. Blankett till dylikt intyg bör till­

handahållas av arbetslöshetskassan.

Jämte huvudregeln bör alltså inskrivas en biregel, att barntillägg må ut­

givas även för sådant barn, som icke är kyrkoskrivet hos den försäkrade,

därest denne på sätt tillsynsmyndigheten föreskriver styrker, att han eller

hon före arbetslöshetens inträde hade den rättsliga vårdnaden om barnet

eller fullgjorde sin underhållsskyldighet gentemot detsamma. För barn, som

äro omhändertagna av barnavårdsnämnd, skulle sålunda barntillägg utgå

endast örn den försäkrade fullgör sin ersättningsskyldighet mot barnavårds­

nämnden.

I socialvårdslagstiftningen i allmänhet jämställas adoptivbarn med natur­

liga barn. Samma regel bör gälla för barntilläggen från den frivilliga arbets­

löshetsförsäkringen. Föreskrifterna örn barntillägg böra så utformas, att adop­

tivbarns rätt till barntillägg klarlägges.

Enligt fattigvårdslagen och lagen örn makes underhållsskyldighet mot

andra makens barn är make skyldig att bidraga till underhåll av barn, som

19

den andra maken har i tidigare gifte eller utom äktenskap. Med hänsyn här­

till bör föreskrivas, att barntillägg skall utgå till gift försäkrad för andra

makens barn före äktenskapet. Då emellertid ifrågavarande underhållsplikt

är inskränkt till barn, som den andra maken har under sin vårdnad, hör rät­

ten till barntillägg i detta fall i enlighet nied vad som ovan anförts in­

skränkas till harn, som antingen är kyrkoskrud hos den försäkrade eller å

vilket ovan angivna biregel äger tillämpning.

Till undanröjande av framtida tvivelsmål vill styrelsen framhålla, att barn­

tillägg icke skall av barnavårds- (eller fattigvårds-) myndigheterna eller and­

ra få betraktas såsom barnets egen inkomst. Det måste anses hava samma

karaktär som andra förmåner, som utgivas av arbetslöshetskassa och sålunda

betraktas såsom tillfallande den försäkrade. Den försäkrade betalar ju ock­

så genom sina avgifter en del av kostnaden för barntillägget. Emellertid kan

man icke helt bortse från det fall, att den försäkrade lyfter sitt barntillägg

men upphör att fullgöra sin underhållsplikt. Den underhållsberättigade är

därvid sämre ställd än när den underhållspliktige uppbar lön, enär i det se­

nare fallet men ej i det förra finnes tillfälle uttaga bidraget genom införsel.

Att medgiva tagandet av införsel i dagunderstödet kan dock icke gärna ifråga­

komma. Emellertid torde kassorna hava medel i sin hand att komma till

rätta med detta problem genom att utbetala barntillägget in natura (se 17 §

förordningen örn erkända arbetslöshetskassor i dess föreslagna lydelse).

Barntillägg bör av administrativa skäl utgå för samtliga daghjälpsdagar i

den betalningsvecka, under vilken barnet fötts eller rätten till dylik förmån

inträtt. Vidare bör detsamma utgå för samtliga understödsdagar i den be­

talningsvecka, under vilken barnet avlider, fyller 16 år eller eljest omständig­

het inträffar, som föranleder barntilläggets upphörande.

Beträffande de administrativa anordningarna för barntillägget må anföras

följande.

Kvittering av barntillägg bör ske å särskild kvittoblankett, vars utseende

fastställes av socialstyrelsen. Under hänvisning till inlämnat prästbetyg, vars

datum jämväl skall antecknas å kvittoblanketten, skall å kvittot uppgivas an­

talet barn under 16 år, för vilka rätt till barntillägg föreligger.

Vad socialregistret och det föreslagna barntillägget angår, må erinras där­

om, att jämlikt 5 § lagen örn socialregister erkänd arbetslöshetskassa är plik­

tig att efter framställning tillhandagå det registerförande organet med upplys­

ning angående från kassan till viss angiven person utgående hjälp. För att

efter begäran kunna lämna uppgifter örn barntillägg m. m. till socialregistret

bör den erkända kassans lokala redogörare förses med av tillsynsmyndig­

heten fastställda blanketter till dylika uppgifter. Dessa blanketter böra inne­

hålla plats för namnet å den medlem, som tillerkänts barntillägg, samt för

namnen å de barn, för vilka dylikt tillägg utbetalas o. s. v.

Föreskrifter angående behandlingen (vidaresändande och förvaring) av

kvitton å barntillägg, ingivna prästbetyg och andra bevis liksom angående

lokal redogörares rapportering och redovisning av barntillägg o. s. v. höra få

lämnas av socialstyrelsen.

Styrelsen övergår härefter till frågan, huruvida kassorna skola åläggas att

införa barntillägg eller örn de böra äga valfrihet härvidlag eller örn möjligen

rätten att komma i åtnjutande av de föreslagna förbättrade statsbidragen bör

göras beroende av örn kassan infört barntillägg.

Vissa skäl kunna anföras, enligt vilka det skulle vara olämpligt att på

något sätt tvinga kassorna att införa anordningen med barntillägg. Det kail

sålunda andragas, alt i flerlalel kassor såväl den centrala som den lokala

organisationen genom harnlilläggen skulle ställas inför en arbetsuppgift, som

Kanyl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

är helt ny. Det är nämligen endast i ett fåtal fall, som barntillägg utgivits

inom den arbetslöshetsförsäkring, som uppburits av de fackliga organisatio­

nerna. Socialstyrelsen har emellertid, såsom torde framgå av det ovanstående,

just av dessa skäl sökt utforma hithörande bestämmelser på ett sådant sätt,

att dessa svårigheter skola reduceras så långt det är möjligt.

Styrelsen har i det föregående understrukit, att barntilläggen äro nödvän­

diga för att göra hjälpen från de erkända arbetslöshetskassorna effektiv, och

att det är ett viktigt samhällsintresse, att till upprätthållande av den fri­

villiga försäkringen denna effektivitet verkligen blir tillfredsställande. Det

skulle då vara olyckligt, om en del kassor, därest valfrihet skulle föreligga,

av olika skäl skulle underlåta införa barntilläggen. Skillnaden mellan för-

säkringsprestationerna från de olika kassorna skulle vidare för medlemmar

med barn framstå såsom omotiverade. Slutligen vill styrelsen framhålla, att

med det stora statsbidrag, som styrelsen föreslår för barntilläggen, de ekono­

miska konsekvenserna av ett tvång för kassorna att införa barntillägg icke

kunna anses såsom svåröverkomliga.

Styrelsen finner alltså, att övervägande skäl tala för att kassorna skola

åläggas utgiva barntillägg enligt de riktlinjer, som uppdragits i det före­

gående.

Statsbidraget till kassornas kostnader för barntillägg skulle man givetvis

kunna tänka sig reglerat efter samma normer, som enligt styrelsens nedan

återgivna förslag skulle komma att gälla för statsbidraget till daghjälpen.

För att icke barntilläggens införande skall verka ekonomiskt betungande

för medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna och möjligen hindra

den önskvärda allmänna ökningen av daghjälpsbeloppen, vilken ökning

trots förbättringen av statsbidraget kommer att kräva ökade avgifter från de

försäkrades sida. är det emellertid nödvändigt, att staten påtager sig en mera

väsentlig del av kostnaderna för de nya förmånerna.

Statsbidraget till daghjälpen kommer — även örn styrelsens i denna skri­

velse framlagda förbättringsförslag förverkligats — att i det långa loppet

och i medeltal räknat täcka högst ungefär hälften av daghjälpskostnaderna.

Skall den av barntilläggens införande betingade avgiftsökningen hållas inom

rimliga gränser, måste emellertid statsbidraget till dem täcka en större andel.

Vid bestämmandet av denna synes man böra följa principen, att grunderna

för statsbidraget till barntilläggskostnaderna böra vara så avpassade, att det­

ta statsbidrag icke blir mindre än det statsbidrag, som under samma förhål­

landen skulle utgå för daghjälpen. Då det senare i vissa fall kan utgå med

75 procent av understödskostnaderna, bör denna procentsats användas för

barntilläggskostnaderna, oberoende av arbetslöshetens omfattning och den

daghjälpsklass, den försäkrade tillhör.

Statsbidraget till barntillägg enligt bär framlagda regler beräknas föror­

saka statsverket en utgift, som i genomsnitt per år (uträknat på en följd av

av år) torde komma att uppgå till i medeltal 3 kronor per medlem i de er­

kända arbetslöshetskassorna. Därest kassorna komma att omfatta 500,000

medlemmar, skulle det genomsnittliga statsbidraget för barntillägg uppgå till

1,500,000 kronor per år.

För att uppnå största möjliga försäkringsmässiga utjämning av de för­

säkrades andel av kostnaderna för barntilläggen böra de försäkrades bidrag

till finansieringen av dessa försäkringsförmåner sättas lika för såväl försäk­

rade med barn som försäkrade utan barn. Ökningen av deras avgiftssumma

kan under sådana villkor beräknas till en krona per medlem och år. Detta

motsvarar en ökning av veckoavgiften med i medeltal icke fullt

21l2

öre.

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

21

Nya grunder för daghjälpsbidraget.

Vid förarbetena till 1934 års riksdagsbeslut om statsunderstödd frivillig ar­

betslöshetsförsäkring antogs, att daghjälpsbeloppen i de erkända arbetslös­

hetskassorna skulle i medeltal uppgå till 3 kronor per dag. I verkligheten

lia de utbetalade understöden i genomsnitt också uppgått till ungefär detta

belopp eller närmare bestämt till 2: 86 kronor. Socialstyrelsen har ovan fram­

hållit, att levnadskostnaderna sedan år 1934 till årsskiftet 1940/1941 kunna

beräknas ha stigit med omkring 30 procent. Detta innebär, att man för den

varukvantitet, som år 1934 kunde köpas för ett genomsnittligt daghjälpsbe-

lopp (d. v. s. 3 kronor), vid årsskiftet måste betala i det närmaste 4 kronor.

Denna prisutveckling, vilken ännu icke visat tendens att avstanna, är ett

kraftigt motiv för en sådan omläggning av statsbidragsgrunderna, att de pro­

centsatser för statsbidragets andel av försäkringskostnaderna, som nu gälla

för 3 kronor, flyttas till att gälla för daghjälpsbelopp örn 4 kronor. I konse­

kvens härmed böra de procentsatser för statsbidraget, som enligt gällande

grunder avse 2 kronors daghjälpsbelopp, komma att gälla 3 kronors dag-

hjälp. En dylik ändring av statsbidragsgrunderna skulle innebära en krafti­

gare statsbidragssubvention än den hittills förekommande för daghjälpsbe­

lopp, som överstiger 2 kronor. Till följd härav skulle avgifterna för dylika

högre daghjälpsbelopp kunna sänkas något, såsom framgår av tablå A, vari

återgivas vissa veckoavgifter enligt nu gällande och enligt de grunder, som

framkomma genom en transformation av här omnämnt slag. Tablån omfat­

tar endast daghjälpsbelopp upp till 4 kronor. Det må framhållas, att för

daghjälpsbelopp om 5 eller 6 kronor sänkningen av avgifterna håller sig vid

i medeltal ungefär 15 och 10 procent respektive.

Tablå A. Yeckoavgift (netto) enligt nu gällande och föreslagna statsbidragsgrunder.

Antal under-

Daghjälpsbelopp

stödsdagar

per år och

2 kr.

3 kr.

4 kr.

medlem

gällande

föreslagna

gällande

föreslagna

gällande

föreslagna

grunder

grunder

grunder

grunder

grunder

grunder

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

kr.

5......................

0.16

0.16

0.27

0.24

0.40

0.36

10......................

0.22

0.22

0.42

0.33

0.64

0.66

15......................

0.25

0.25

0.52

0.38

0.82

0.69

20......................

0.27

0.27

0.61

0.41

0.99

0.81

25......................

0.33

0.33

0.77

0.50

1.26

1.03

30......................

0.59

0.59

1.18

0.89

1.83

1.57

Av följande tablå (tablå B) framgår, att en ökning av de försäkrades av­

gifter är allmän vid en höjning av daghjälpsbeloppet med en krona, även örn

statsbidragsgrunderna samtidigt ändras på sätt nyss föreslagits. Denna höj­

ning blir naturligen betydligt mindre än som skulle blivit fallet, därest mot­

svarande uppflyttning skulle äga rum, utan att den föreslagna förbättringen

av statsbidragsgrunderna samtidigt genomfördes. Detta framgår av en jäm­

förelse mellan tablåerna 1? och C.

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 214. (Bilaga A)

Tablå B. Avgiftsökning i procent vid ökning av daghjälpsbelopp och vid samtidig

förbättring av statsbidraget enligt socialstyrelsens förslag.

Antal under-

stödsdagar

per år och

medlem

Avgiftsökning vid ökning av daghjälpsbeloppet

fr. 2 kr. (g:a gr.)

t. 3 kr. (nya gr.)

fr. 3 kr. (g:a gr.)

t. 4 kr. (nya gr.)

fr. 4 kr. (g:a gr.)

t. 5 kr. (nya gr.)

fr. 5 kr. (g:a gr.)

t. 6 kr. (nya gr.)

5......................

50 %

33 %

25 %

20 %

10......................

> »

i> »

» T)

1 >

15......................

> D

> i

» »

> >

20......................

> >

> >

> >

> >

i 25......................

> »

> >

> >

» >

1 30......................

> »

> >

) >

> »

Tablå C. Avgiftsökning vid ökning av daghjälpsbelopp utan samtidig förbättring av

statsbidraget.

Antal under-

stödsdagar

per medlem

och år

fr. 2 kr. t. 3 kr.

(gamla gr.)

fr. 3 kr. t. 4 kr.

(gamla gr.)

fr. 4 kr. t. 5 kr.

(gamla gr.)

fr. 5 kr. t. 6 kr.

3

(gamla gr.)

5......................

69

%

48 *

35

%

24 %

10......................

91 >

52 >

36 ,

29 »

15......................

108 »

58 >

40 >

30 »

20......................

126 »

62 »

42 »

32 .

25......................

133 »

'

64 »

43 »

32 »

30......................

100 >

55 »

39 »

29 >

Av de i tablåerna givna exemplen framgår, att en efter dessa linjer genom­

förd förändring av statsbidragsgrunderna skulle komma att väsentligt under­

lätta för medlemmarna i de erkända arbetslöshetskassorna att tillförsäkra sig

högre daghjälpsbelopp.

Socialstyrelsen har i anledning av de remisser, som inledningsvis om­

nämnts, haft under utredning frågan om en relativt vittgående ändring av

principerna för statsbidragsgrunderna. I nuvarande läge synes det emeller­

tid vara önskvärt, att principiella nyheter undvikas, åtminstone om de skulle

medföra ökade krav på statskassan. En ökning av statsbidraget enligt de

grunder, som ovan antytts, innebär däremot inga principiella nyheter utan

avser i huvudsak endast ett återställande av förhållanden, som den allmänna

prisstegringen rubbat. Det utgör därjämte en konsekvens av arbetsmarknads­

kommissionens förslag till nya grunder för kontantunderstödet. Utan en på

dylikt sätt förhöjd subvention torde det nämligen efter genomförandet av

sagda förslag icke vara möjligt att kunna bibehålla de försäkrades intresse

för att genom avgiftsbetalning deltaga i bestridandet av sina arbetslöshets-

kostnader.

Socialstyrelsen får med hänsyn till ovanstående föreslå, att grunderna för

statsbidraget till daghjälpen ändras efter regeln, att de bidragsprocentsatser,

som nu gälla för 2 kronors daghjälp, skola gälla för 3 kronors, de, som gälla

för daghjälp om 2: 25 kronor, skola äga giltighet för 3: 25 kronors o. s. v.

Då styrelsen framlägger detta förslag, vill styrelsen framhålla att, därest

prisutvecklingen skulle leda till en allmän och mera betydande nedgång av

priserna, möjlighet finnes att vidtaga en härav betingad ändring av stats­

bidragsgrunderna.

Det skulle kunna ifrågasättas, huruvida de nya grunderna för statsbidraget

borde inskränkas till att gälla endast sådant understöd från de erkända ar­

betslöshetskassorna, som utgått till medlemmar, vilka t. ex. efter den 1 ja-