Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

23

I. Principiella synpunkter på en utvidgad varubeskattning.

Den reala innebörden av den huvuduppgift, inför vilken det europeiska

stormaktskriget ställt finanspolitiken i vårt land, är att till försvarsmaktens

förfogande ställa förnödenheter och arbetskraft i erforderlig utsträckning.

Försvarsbördornas finansiering är salunda — såsom en modern tysk finans-

vetenskapsman uttryckt saken1 — intet annat än återspeglingen på penning­

hushållningens område av människans och materielens mobilisering i för­

svarets tjänst. Konstaterandet härav innebär ingen underskattning av det

finanspolitiska problemets betydelse. Tvärtom torde händelseutvecklingen

under den pågående maktkampen i Europa redan ha givit vid handen, i vil­

ken grad ett framgångsrikt genomförande av den militära och, än mer, den

ekonomiska mobiliseringen är beroende av insatsen i rätt tid och riktiga

proportioner av de lämpliga finansiella medlen.

Å andra sidan är för den nutida krigs- och försvarsfinansieringen utmär­

kande, att den för sin fulla effektivitet förutsätter kompletterande och under­

byggande åtgärder i form av regleringar pa produktionens, prisbildningens

samt konsumtionens och kapitalbildningens områden. Den nödvändiga om­

ställningen av den industriella produktionen från tillgodoseendet av civila

till täckandet av militära behov förverkligas exempelvis som regel icke främst

på finansiell väg utan genom råvarukontroll och direkta produktionsdirige-

rande ingrepp och anvisningar. Vidare kan efterfrågans anpassning till en

inträffad knapphet på konsumtionsvaror i många fall verksammare och

framför allt på ett socialt mera rättvist sätt -— åvägabringas genom kort­

ransonering än förmedelst en på skattevägen genomförd köpkraftsbegräns-

ning. Det synes slutligen mången gång vara att föredraga att med priskon­

trollens hjälp förhindra uppkomsten av icke önskvärda konjunkturvinster

än att i efterhand med anlitande av beskattningsinstrumentet draga in dem

till det allmänna.

...

Exemplen skulle kunna mångfaldigas, men de fa icke tolkas sa, som skulle

de direkta regleringarna avsevärt minska behovet av finanspolitiska för­

svars- och beredskapsåtgärder. De ha tvärtom behållit och stärkt sin ställ­

ning i det krisekonomiska systemet; deras betydelse ligger icke blott på det

rent fiskaliska utan även på det allmänekonomiska och socialpolitiska planet.

Icke minst den sistnämnda synpunkten må redan nu understrykas. I ti­

der, som kräva den högsta anspänning av nationens krafter och resurser, lig­

ger’det större makt än eljest på att de växande bördorna rättvist fördelas på

skilda befolkningsskikt. Varje avsteg från denna grundsats betyder en för­

svagning av den inre fronten, eller rentav en bräsch i beredskapen. Härtill

kommer, att det sätt, varpå försvarsbördorna fördelas, blir av en kanhända

utslagsgivande betydelse för nationens framtida sociala struktur.

Vad åter finanspolitikens uppgifter på det allmänekonomiska planet be­

träffar tilldrager sig i första hand uppmärksamhet den på senaste tiden i

den internationella diskussionen livligt debatterade frågan örn den frigjorda

köpkraften och de medel, som kunna vara tjänliga att kanalisera in densam­

ma i fåror, där den kan bliva fruktbringande. Frigörande av köpkraft kail

1 Jfr betr. detta och följande resonemang Hans .lecht: Stand nild Problcme, särskilt sid. 46:> 7.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

i nuvarande situation schematiskt uttryckt tänkas uppkomma på i huvudsak

följande sätt, nämligen

1) därigenom att staten för täckande av sina växande utgifter i stället för

äkta inkomstmedel tar i anspråk med sedelpressarnas hjälp alstrad, konst­

gjord köpkraft, vilken därefter kommer till synes såsom inkomsttillskott hos

anställda och företagare;

2) därigenom att produktionen eller importen av konsumtionsvaror mins­

kas utan att en motsvarande begränsning av betalningsmedelsförsörjningen

kommer till stånd;

3) därigenom att medel, som hittills hållits bundna i varulager eller drifts-

inventarier, frigöras vid försäljning av lagren eller inventarierna utan följan­

de nyanskaffning.

Denna fria köpkraft — en den inhemska penningmarknadens motsvarig­

het till det internationella »vagabondkapitalet» —- kan på olika vägar under­

gräva det finansiella och försörjningspolitiska läget. En med den fria köp­

kraften förbunden fara ligger i risken för uppkomsten av svarta varubörser

med priser, som undandraga sig de statliga myndigheternas kontroll. En

annan risk, som kanske i det nuvarande läget är mera överhängande, ligger

i att köpkraften inriktas mot icke ransonerade varuområden och där leder

till en rensning av lagren. Denna process är visserligen i och för sig över­

gående; har den väl slutförts, kan den — såsom lecht påpekar1 — leda till

att den återstående fria köpkraften blir oanvändbar för varje annat ändamål

än sparande, men ingen torde vara benägen att betrakta denna utväg för

realiserandet av tanken på tvångssparande såsom idealisk eller lämplig.

Valet av de finanspolitiska medlen för absorberande eller neutraliserande

av den fria köpkraften beror ytterst på ett politiskt bedömande av frågan

om det önskvärda eller icke önskvärda i strukturförändringar i nuvarande

läge. Utgår man från att strukturförändringar nu i stort sett böra undvikas,

skulle den schematiska regeln för den frigjorda köpkraftens uppsugande

vara den, att i den mån densamma uppträder i form av konsumentinkomster,

bör den uppsugas genom skatter, i den del den åter uppträder såsom fri­

gjorda förmögenhetsdelar, bör den absorberas genom lån.2

Ur en annan synpunkt kunna de ingripanden, varom här är fråga, indelas

i dels generella åtgärder, vilka alltså rikta sig mot köpkraften i allmänhet,

och dels speciella åtgärder, avseende att begränsa köpkraften genom en för­

dyring av just de knappare varorna. Bland tänkbara medel av den först­

nämnda kategorien märkas en stegring av de direkta skatterna, införandet

av allmän omsättningsskatt samt upptagandet av tvångslån. Såsom exempel

på åtgärder av det senare slaget kunna anföras importavgifter och speciella

varuskatter (tillverkningsavgifter, omsättningsskatter å särskilda varor).

Med hänsyn till andra parallellt med förevarande undersökning bedrivna

utredningar, har densamma ansetts böra begränsas till att avse ett studium

av förutsättningarna och metoderna för konsumtionens inskränkning genom

köpkraftsbegränsande medel av speciell natur, d. v. s. genom importavgif­

ter, tillverkningsskatter och speciella omsättningsskatter. Såsom en allmän

förutsättning för utredningen har därjämte uppställts, att de åtgärder, som

kunna komma i fråga, icke i främsta rummet avse att fullfölja fiskaliska syf­

ten utan utformas med tanke på den åsyftade konsumtionsbegränsningen,

med beaktande av angelägenheten att inom ramen av konsumtionsvaruindu-

striernas befintliga kapacitet bereda rum för vissa statliga beställningar för

militära ändamål.

1 Jecht, a. a. sid. 480.

2 Jfr Rath: Die produktiven Aufgaben der Kriegsfinanzierung, särskilt sid. 505.

Kiinc/l. Maj.ts proposition nr 237.

25

I enlighet med vad nu anförts, kommer i första hand att undersökas frå­

gan, i vilken mån utrymme förefinnes för en penning politiskt motiverad kon-

sumtionsbeskattning. Denna utredningsuppgift griper emellertid in i ett an­

nat motivkomplex, nämligen tanken att på beskattningsvägen dirigera kon­

sumtionen. Delvis löpa de båda syfllinjerna parallellt, men problemet om

beskattningens konsumtionsdirigerande uppgift har en vidare räckvidd. En

på skattevägen genomförd dirigering kan nämligen syfta antingen till att

avleda efterfrågan från varor, vilka utmärkas av särskild knapphet, till så­

dana, som utmärkas av mindre knapphet, eller också kan den åsyfta att

avleda inkomsterna från konsumtionen överhuvud taget och i stället inrikta

dem på sparbildning; denna senare uppgift sammanfaller uppenbarligen

med det nyssberörda penningpolitiska syftet alt absorbera den fria köp­

kraften.

En konsumtionsinskränkning kan naturligen framstå såsom önskvärd

även på andra grunder än de nu nämnda; ett viktigt sådant motiv kan vara

det valutapolitiska läget. Innan vårt land i början av april innevarande år

avskurits från handelsförbindelserna västerut, kunde man endast i fråga om

enstaka importvaror tala om en verklig brist. Läget var fastmera det, att

landets valutatillgångar i betydande utsträckning toges i anspråk för inköp

från utlandet av ett stort antal relativt umbärliga varor. Bland annat med

hänsyn till importprisutvecklingen kunde det befaras, alf underskottet i be­

talningsbalansen komme att ökas redan inom ramen för den ordinarie han­

deln. Därutöver ställde emellertid för statsmakternas räkning vidtagna extra­

ordinära inköp i utlandet av viktiga förnödenheter betydande krav på lan­

dets valutatillgångar. Under sådana förhållanden tedde det sig vid nu ifråga­

varande tid som en alltmera angelägen uppgift att begränsa den umbärliga

importen för att i stället valutamässigt bereda rum för en ökad införsel av

nödvändiga varor. Denna ståndpunkt, som synes ligga till grund för K. k. den

21 mars 1940 (nr 161) angående importförbud å vissa varor, torde ha inne­

burit, alt valutareserven visserligen borde få snabbt utbytas mot fastare vär­

den än utländska valutor, men att det däremot framstode såsom olämpligt,

att den användes för löpande civila konsumtionsändamål. För förverkli­

gandet av denna princip skulle erfordras en importbegränsning med approxi­

mativt 600 milj. kronor för det löpande året, vilket skulle innebära en ned­

skärning med 15 å 20 °/o av den totala importen, räknat efter 1936—1938 års

siffror.

Efter den inträdda handelsavspärrningen från de viktiga transoceana och

västeuropeiska marknaderna har den valutapoliliska synpunkten naturligen

icke längre samma aktualitet som tidigare. Folkförsörjningsproblemet har

i stället kommit att domineras av frågan, hur de inhemska förråden av

konsumlionsförnödenheter och industriella råvaror skola på bästa sätt för­

delas och användas, medan frågan örn sammansättningen och regleringen av

den import, som under de inträdda förhållandena kan komma till stånd, tor­

de vinna sin lösning i sådana former, att valulatillgången icke direkt påver­

kas därav. Detta läge kan dock möjligen snabbt komma att ändras, var­

igenom problemet örn den lämpliga dispositionen av valutatillgångarna ånyo

kan komma att påkalla uppmärksamhet.

Den ändamålsenliga utformningen av en konsumtionsdirigerande och sam­

tidigt köpkraftsabsorberande beskattning skulle vara, att de förnödenheter,

varifrån efterfrågan skulle avledas, belädes med särskilda krispålägg. Dessa

skulle variera alltefter den begränsning, som åsyftades av konsumtionen; på

så sätt finge man en skala, som avspeglade statsmakternas — d. v. s. den

försörjningspolitiska ledningens — uppfattning örn levnadsbehovens berät­

tigande, en skala, som mer än någon propaganda skulle bidraga lill att i

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 237 ■

det allmänna medvetandet inpränta nödvändigheten av en omläggning av

levnadsvanorna i enlighet med det nya tidslägets krav.

Såsom intressanta exempel på en radikal, över hela linjen genomförd

konsumtionsbegränsning, motiverad av väsentligen samma allmänekonomis­

ka överväganden, som i det föregående berörts, kan anföras två av den eng­

elska regeringen utfärdade förordningar, den ena härrörande från mitten av

april och den. andra från början av juni innevarande år.

I den förstnämnda förordningen föreskrevs en begränsning av textilvaru-

förbrukningen under en tid av 6 månader. Hårdast drabbades därvid linne­

varorna, varav konsumtionen sänktes till 25 °/o av den normala förbrukning­

en, medan konsumtionen av bomullsvaror och konstsilke reducerades till

75 °/o. Ransoneringsmetoden bestod däri, att fabrikanter och grossister för­

bjödos att till detaljhandlarna leverera mer än den sålunda faslslagna kvo­

ten. Däremot tillgrepos inga ransoneringsåtgärder i förhållande till den kon­

sumerande allmänheten; i stället hoppades man att på propagandans väg

och genom samtidigt vidtagna prishöjningar ernå den önskade reaktionen

även från allmänhetens sida.

Samma teknik lades till grund för de nya och mycket vittgående konsum-

tionsbegränsande föreskrifter, som promulgerades genom juniförordningen.

Enligt sistnämnda bestämmelser skulle den totala varuomsättningen i detalj­

handeln begränsas till två tredjedelar av förkrigsvärdet i fråga örn följande

varuslag:

1. Korsetter, gördlar, hängslen etc.; 2. handskar, utom arbetshandskar;

3. trikåvaror; 4. spetsar och broderier (med undantag för handarbeten även­

som textilvaror med olika slags applikationer); 5. pälsverk och kläder samt

kläder med pälsbesättning; 6. madrasser, kuddar, bolster etc.; 7. linoleum,

korkparkett, filt- och oljedukar, mattor etc.; 8. porslins- och lervaruarbeten,

laboratorie- och industriutensilier, kakel samt sanitetsporslin, glasvaror, speg­

lar samt termosflaskor; 9. stålmöbler utom för vissa specialändamål, knivar

utom kirurgiska instrument etc.; 10. reseffekter, portmonnäer, etuier av läder

eller läderimitation; 11. möbler av rotting eller bamburör etc.; 12. fotografi­

apparater med tillbehör ävensom fotografisk film och fotografiskt kopie-

ringspapper; 13. musikinstrument av alla slag, sportartiklar (utom sport­

kläder), leksaker; 14. bijouterivaror samt toalett- och hushållsartiklar av

elfenben, bärnsten, koraller, pärlor etc. av celluloid och andra plastiska ma­

terial; reservoarpennor och pennstift, cigarrettändare; 15. juvelerarearbeten

utom ur och barometrar; 16. parfym- och toilettpreparat utom tvål och tand-

pasta; 17. alla slags maskiner med småmotorer med högst 1h0 hkr., perma­

nent- och torkapparater, klippmaskiner, tvättmaskiner, dammsugare, kylskåp

med kubikinnehåll av högst 12 kubikfot, elektriska brödrostar, elektriska

strykjärn samt elektriska pannor.

Även de sist berörda konsumtionsbegränsningarna gälla i första hand för

6 månader framåt, men de förmodas komma att förlängas och skärpas, om

kriget vid utgången av denna tid ännu icke är slut.

Vid en granskning av listan faller det i ögonen, att densamma upptager

ett stort antal husgerådsartiklar, vilka knappast kunna hänföras till lyxvaror.

Vid sådant förhållande kan det synas överraskande, att man icke föreskrivit

en differentiering av konsumtionsinskränkningen på så sätt, att en starkare

begränsning vidtagits med avseende å egentliga lyxartiklar.

Åtgärderna anses komma att leda icke blott till en besparing av råmaterial,

som — om hänsyn tages till den efter krigsutbrottet inträffade prisstegringen

— kan uppskattas till 50 °/o av normalförbrukningen, utan även till ett fri­

görande av inemot en halv miljon arbetare, vilka i stället kunna överföras

Kungl. Maj:ts proposition nr 237-

27

till krigsproduktionen; varuurvalet har uppenbarligen i icke ringa grad på­

verkats av just det sistnämnda syftet.

Då de nu återgivna brittiska ransoneringsförordningarna såsom nämnts

icke kompletterats vare sig med kvantitativ reglering av de enskilda konsu­

menternas efterfrågan eller av särskilda beskattningsåtgärder1 oell då vidare

de prishöjningar som samtidigt vidtogos å vissa varor knappast stodo i pro­

portion till det minskade utbudet, ha farhågor uttalats för att de skulle kom­

ma att framkalla hamstringsköp från allmänhetens sida. Det har icke varit

möjligt utröna, i vad mån dessa farhågor besannats; onekligen inge dock

de nämnda förordningarna ett intryck av leges imperfeetse.

Men icke heller metoden att genom en utvidgad varubeskattning söka för­

verkliga en ur penning- och försörjningspolitiska synpunkter motiverad kon-

sumtionsbegränsning går helt fri från invändningar, och dessa ligga på såväl

det principiella som det praktiska planet.

a) Såvitt rör den principiella sidan, kan i första hand diskuteras, huruvida

den förut angivna allmänna finanspolitiska utgångspunkten att strukturför­

ändringar i rådande läge i stort sett höra undvikas är försvarlig. Man kan

fråga sig, huruvida det verkligen är ett eftersträvansvärt mål att bl. a. hindra

uppkomsten av nya besparingar hos de breda lagren av löntagare men kon­

servera kapitalet i de kretsar, där en kapitalbildning redan kommit till stånd.

b) Det kan ock diskuteras, huruvida en varufördyring verkligen ger upp­

hov till en stegrad sparverksamhet. En författare2 har gjort den synbarligen

välgrundade observationen, att en utveckling av konsumtionen och en ny­

bildning av sparande i stort sett förlöpa parallellt. Därur kan man möjligen

draga den slutsatsen, att incitamentet till sparverksamheten främst ligger i

inkomstökningar; sedan en viss inkomstnivå uppnåtts, torde det vara relativt

sällsynt, att en väsentlig inkomstbeskärning vidtages för möjliggörande av

ett vidgat sparande. Är denna iakttagelse generellt riktig, torde den nästan

a fortiori äga tillämpning å det svenska folkkynnet. Det finns sålunda an­

ledning antaga, att en kraftig varufördyring i första hand utlöser en efter­

frågan på lyx i de former, som icke nås eller kunna nås av beskattningen.

c) Med hänsyn till förefintligheten av betydande reserver av likvida medel

hos den konsumerande allmänheten och till stelheten i köpvanorna är det

under alla förhållanden antagligt, att en anpassning på prisvägen kommer alt

försiggå relativt långsamt, örn ej mycket drakoniska skattesatser tillgripas.

Trots de principiella betänkligheter, som sålunda göra sig gällande i fråga

örn möjligheterna att använda en differentierad varubeskattning i förut an­

givna allmänekonomiska syften, lia vi funnit synpunkten av sådant intresse,

att vi låtit närmare undersöka, hur en dylik skatt skulle i praktiken kunna

utformas. I samråd med oss har fördenskull byråchefen i generaltullstyrel­

sen C. E. L. Sandquist utarbetat ett detaljerat förslag till en på bred basis

uppbyggd konsumtionsbegränsande varubeskattning. Här nedan torde en

summarisk redogörelse få lämnas för huvuddragen av denna plan.

Skatten tänktes förlagd till producentstadiet. Vid varuurvalet tillämpades

i huvudsak följande principer:

I första rummet medtogos sådana varor,

som kunna betraktas såsom lyxartiklar eller mera umbärliga varor och be­

träffande vilka en konsumtionsbegränsning måste i nuvarande läge anses

önskvärd. Till dylika varor hänfördes i första hand de varuslag, som ge­

nom K. k. den 21 mars 1940 (nr 101) belagts med importförbud. Undan­

tag gjordes dock för vissa varor, beträffande vilka det skulle möta särskilt

stora svårigheter alt utöva någotsånär tillfredsställande kontroll över skattens

1 Deri i budgetpropositionen föreslagna omsättningsskatten Inar ännu icke genomförts.

1 Charlotte Lorenz: Die Steucrkraft des Verbrauchs, sid. 676.

Milling lill riksdagens protokoll /!>•}/. I sami. Nr 7.

6

28

Kungl. Maj-.ts proposition nr 237.

riktiga uttagande. Emellertid funnos vissa artiklar, som i icke mindre

mån än de sålunda redan importförbjudna varorna kunde betraktas såsom

lyxartiklar eller umbärliga varor och som därför med samma fog borde

läggas under beskattning. I denna grupp ingingo åtskilliga varor, som i sam­

band med en allt mera stegrad levnadsstandard visserligen kommit att i det

allmänna medvetandet framstå såsom nödvändighetsartiklar men som dock

äro av den art, att de i en pressad ekonomisk situation väl kunna och böra

ersättas med enklare och billigare varor. Ävenledes medtogs en grupp av

varor, vilka väl måste anses såsom nödvändighetsvaror och som icke lämp­

ligen kunna ersättas med andra artiklar, men beträffande vilka en konsum-

tionsminskning ändock måste anses eftersträvansvärd ur allmänna bespa-

ringssynpunkter. Exempel på dylika produkter äro finare skodon och klä­

despersedlar, pälsverk etc.

En tredje grupp utgjordes av strumpstolsarbeten och andra genom virk­

ning, stickning eller knytning tillverkade varor innehållande silke. Denna

grupp hör måhända rätteligen till den fjärde kategorien av de i det diskute­

rade utkastet medtagna förnödenheterna, nämligen sådana varor, som väl

icke kunna betraktas som lyxvaror i egentlig mening, men som dock äro av

sådan art, att en konsumtionsminskning i nuvarande läge kunde anses önsk­

värd. Hit hörde framför allt sådana varaktiga konsumtionsnyttigheter, som

kylskåp, dammsugare och golvbonare, d. v. s. föremål, vilka normalt i jäm­

förelsevis betydande utsträckning binda sparmedel.

Slutligen upptog utkastet såsom en femte grupp olika slag av förpack­

ningsmaterial. Motiveringen härför var den utveckling mot allt mera dyr­

bart och lyxbetonat material, som under en följd av år ägt rum på detta

område.

Vid avvägningen av skattesatserna enligt detta utkast hade eftersträvats att

ernå en gradering av skatten allt efter de särskilda varuslagens större eller

mindre betydelse ur behovssynpunkt. Sålunda föreslogs för de mera lyx­

betonade varorna i regel avsevärt högre skatter än för övriga varor. Till

belysande av de föreslagna skatternas storlek meddelas här nedan uppgif­

ter örn skattens förhållande till det beräknade salutillverkningsvärdet för ett

antal mera representativa varuslag:

Varuslag

Skatt i procent av

salutillverkningsvärdet

(approximativt)

Puder, smink och hudkräm..........................................................

Lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel ...

Vy- och gratulationskort..................................................................

Tvål, parfymerad..............................................................................

Bijouterivaror ....................................................................................

Tändstickor........................................................................................

Papeterier............................................................................................

Putsmedel för skodon ....................................................................

Etuier, väskor etc. (finare)..............................................................

Tapeter (finare)..................................................................................

Glas, slipat etc....................................................................................

Guld-, silver- och platinaarbeten..................................................

Radiomottagningsapparater..............................................................

Leksaker ..............................................................................................

Ljus......................................................................................................

Papperspåsar och kuverter............................................................

Skodon av lackerade skinn, guld- och silverskinn etc.............

50—70

250

150

140

100

100

90

80

75

60

60

50

50

50

45

40

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

29

Skatt i procent av

Varuslag

salutillverkningsvärdet

(approximativt)

Knivar, finare.................................................................................... 40

Förpackningskartonger.................................................................... 40

Marmorarbeten.................................................................................. 30

Handskar............................................................................................ 25

Pälsverk och arbeten därav.......................................................... 25

Wellpapp och wellpapper.............................................................. 25

Skodon av kautschuk (galoscher o. d.)...................................... 25

Kylskåp för hushållsbruk................................................................ 25

Dammsugare...................................................................................... 25

Metalltrådslampor.............................................................................. 25

Flyglar, pianinon och tafflar........................................................ 15—20

Siden vävnader.................................................................................... 12

Velocipeder.......................................................................................... 10

Strumpstolsarbeten, innehållande silke........................................ 8

Såsom av de anförda siffrorna framgår skulle enligt detta utkast de före­

slagna skatterna, med bortseende från skatten å strumpstolsarbeten, innehål­

lande silke, motsvara i procent av salutillverkningsvärdet lägst 10 % (veloci­

peder) och högst 250 % (puder, smink och hudkräm). De anmärkningsvärt

låga procentsatserna för sidenvävnader samt för strumpstolsarbeten, innehål­

lande silke, nämligen 12 respektive 8 %, förklaras därav, att utgångsmaterialet

för varorna i fråga — naturligt och konstgjort silke — redan är belagt med en

skatt av 3 kronor per kilogram, vilken skatt, vad beträffar det konstgjorda

silket, i och för sig motsvarar omkring 50 % av silkets tillverkningsvärde. Ett

ytterligare skäl till att skattesatserna för sidenvävnader och strumpstolsarbe­

ten, innehållande silke, i utkastet upptagits till jämförelsevis låga belopp är, att

en alltför hög beskattning av nämnda varor skulle motverka en med hänsyn

till den nuvarande bristen på bomull och ull önskvärd konsumtionsförskjut-

ning mot de ur råmaterialsynpunkt lättare tillgängliga konstsilkevarorna.

Vid prövningen av denna plan föll emellertid omedelbart i ögonen

a) den praktiska svårigheten, att uppbyggandet av varuförteckningen

skulle i själva verket innebära tillskapandet av en intern »tulltaxa» och en

däremot svarande organisatorisk apparat. Endast i begränsad utsträckning

kunde denna taxa baseras på de för producenterna relativt bekväma värde­

tilläggen. För att uppnå konformitet med tullagstiftningen framstod nämli­

gen i regelfallen en taxering efter vikt eller stycketal som den enda fram­

komliga vägen. Anmärkas kan dock, att exempel icke saknas från utlandet

på att en genomförd inhemsk konsumtionsbeskattning anordnats efter möns­

ter av tulltaxan. Detta var exempelvis förhållandet med de i den österrikiska

förbundsstaten gällande bestämmelserna örn pausclialbeskattning1 vid varu­

omsättningen. Å andra sidan häntyda uppgifter i litteraturen på att den in­

terna österrikiska tariffen endast i begränsad utsträckning kom till praktisk

användning, enär de skattepliktiga företagen i allmänhet torde lia begagnat

sig av en föreliggande möjlighet att i stället för skatt å de särskilda trans­

aktionerna enligt tariffen erlägga en på grundval av den genomsnittliga om­

sättningen beräknad klumpsumma (»skatteackord»).

b) Men en beskattning i enlighet med riktlinjerna i det berörda utkastet

måste möta även en annan i de faktiska förhållandena grundad, allvarligare

1 Jfr nedan sid. 40—41.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

invändning. För den händelse den åsyftade konsumtionsbegränsningen kom-

me till stånd, skulle detta nämligen på betydelsefulla områden av svenskt

produktionsliv i en ömtålig situation otvivelaktigt vara ägnat att utlösa de­

pressiva tendenser. I viss utsträckning äro emellertid tendenser i dylik rikt­

ning redan märkbara för flera av de lill beskattning ifrågasatta varorna.

Detta gäller exempelvis tändstickor, kylskåp, dammsugare och golvbonare,

med avseende å vilka exportmarknaden starkt beskurits, överhuvud taget

synes ett sådant system som det nu diskuterade lämpligt allenast i en viss

mycket speciell situation, som utmärkes icke blott av en brist på råvaror

utan även av en betydande, ej endast övergående brist på arbetskraft. När

emellertid sysselsättningsproblemet på grund av exportindustriens svårig­

heter i stigande utsträckning kräver beaktande, måste självfallet omsorgs­

fullt tillvaratagas de produktionsmöjligheter, som erbjuda sig inom den

egentliga hemmamarknadsindustrien. Man kan sålunda på denna punkt

konstatera, att de krav, som sysselsättningsproblemet ställer, i viss mån kon­

kurrera med de anspråk, som statsmakterna för sin del måste göra gällande

å konsumenternas inkomster. Såvitt angår frågan örn utformningen av kon-

sumtionsbeskattningen leda de angivna förutsättningarna till slutsatsen, att

det synes tillrådligt framgå med försiktighet vid en ytterligare utvidgning av

skatteområdet. Om en utbyggnad av den ifrågasatta allmänna omsättnings­

skatten skall komma till stånd, synes den följaktligen böra få en vida mera

begränsad räckvidd än den nu diskuterade planen på en brett lagd konsum-

tionsbegränsande varubeskattning.

En av huvudteserna i den finansteori, som utbildade sig under senare de­

len av 1800-talet och som successivt vann insteg i de flesta kulturländers

skattesystem, utgjordes av principen om förverkligandet av tanken på den

rättvisa fördelningen av skattebördorna genom införandet av progressiva in­

komst- och förmögenhetsskatter. Dessa skatter ansågos ägnade att täcka en

ständigt stigande del av statsutgifterna, varför de socialt stötande konsum-

tionsskatter, som träffade de breda folklagrens förbrukning av oumbärliga

varor, borde i motsvarande mån kunna mildras eller avskaffas. Vid en

exceptionell stegring av anspråken på statskassan, såsom framför allt under

1914—18 års världskrig och åren närmast därefter samt under nu pågående

europeiska stormaktskrig, har det visat sig omöjligt att i praktiken upprätt­

hålla den nämnda grundsatsen. I stället svara intäkterna av de s. k. indi­

rekta skatterna (konsumtionsavgifter, tullar, inkomster av statsmonopol etc.)

för en allt större del av de totala statliga intäkterna, och samhället avlägsnar

sig alltmera från den nyssnämnda finansteoriens ideala tillstånd, som kän­

netecknades av att statsutgifterna helt eller till övervägande del täcktes med

inkomst- och förmögenhetsskatter.1 I vårt land skulle särskilt införandet av

en allmän omsättningsskatt ge vid handen, att statsmakterna äro nödsakade

att i långt högre grad än som tidigare ansetts önskvärt eller möjligt lita till

sådana indirekta skatter, som tendera att absorbera en större del av in­

komsten hos de lägre inkomsttagarna än hos de högre inkomsttagarna. Detta

utmärkande drag för den nämnda skatteformen utgör tvivelsutan i sig ett

politiskt hinder för dess genomförande. Det kan emellertid motvägas på i

stort sett följande tre sätt: För det första kunna på andra områden av skat­

tesystemet faktorer inbyggas, som innebära en hårdare belastning av de

burgnare samhällsklasserna. För det andra kan en lättnad flir de smärre

inkomsttagarna åvägabringas genom att vissa för dem betydelsefulla varu­

slag antingen helt fritagas från den allmänna omsättningsskatten eller ock

1 Jfr Karl v. Balås: Zur Logik iler Besteuerung, särskilt sid. 8 f.

Kungl. Mcij.ts proposition nr 237.

31

belastas efter en lindrigare skattesats. En tredje möjlighet att utjämna de

socialt ogynnsamma verkningarna av den allmänna omsättningsskatten er­

bjuder sig slutligen, därest densamma utbygges med en högre skatt å lyx­

betonade varor. De två sistnämnda av de nu berörda metoderna innebära,

att den av sociala rättviseskäl uppburna progressionsprincipen vinner till-

lämpning på de indirekta skatternas område.

Vid övervägandet av de nu angivna linjerna må till en början bringas i

erinran, att enligt det remitterade förslaget till allmän omsättningsskatt

komme att från nämnda skatt undantagas vissa i särskilt de mindre hushål­

lens budget tungt vägande poster (bränslen, mej eri varor). Vidare ha som

bekant efter krigsutbrottet mycket avsevärda skärpningar vidtagits i den

direkta beskattningen, och ett ytterligare steg i samma riktning tages, därest

—- såsom torde vara avsikten — samtidigt med den ifrågasatta allmänna om­

sättningsskatten en särskild krigskonjunkturskatt införes, önskemålet om

en social utjämning av skattetrycket kan måhända genom dessa vidtagna

eller planerade åtgärder, vilka äro att hänföra till den första eller andra av

de nyss angivna kategorierna, anses vinna tillräckligt beaktande. Å andra

sidan har även på speciella områden den indirekta beskattningen skärpts

till förfång för de mindre inkomsttagarna; i detta hänseende må särskilt pe­

kas på kaffeskatten. Det är också att märka, att i flertalet utländska skat­

tesystem, där en allmän omsättningsskatt förekommer, den omständigheten

att vissa elementära förnödenheter helt fritagits från beskattning icke ute­

sluter tillämpningen av den tredje av de berörda metoderna, d. v. s. en dif­

ferentiering även uppåt av den allmänna omsättningsskatten genom dess ut­

byggnad med en .särskild skatt å lyxvaror. Tanken på en dylik lyxskatt sy­

nes därför i det följande böra upptagas till övervägande. För att framstå

såsom berättigad skall en sådan utbyggnad av den allmänna omsättnings­

skatten fylla den funktionen i skattesystemet som helhet att träffa den um­

bärliga förbrukningen och därigenom åstadkomma en utjämning av den

belastning, som de smärre inkomsttagarna ha att bära på grund av en hård

beskattning av oumbärliga förnödenheter.1

Härav följer att en förhöjd skatt å vissa umbärliga varor från nu angivna

utgångspunkter framstår såsom i alla avseenden sekundär och supplemen­

tär i förhållande till den allmänna omsättningsskatten. Den förhöjda skat­

tens syfte skulle sålunda ligga väsentligen på det sociala planet. Konsta­

terandet härav kan emellertid icke leda till ett accepterande utan vidare av

tanken på en dylik skatt. En social hallstämpel på ett förslag innebär för­

visso icke alltid garantier för att enbart rättvisesynpunkter fått vara vägle­

dande vid dess utformande, och även örn så är fallet, är begreppet social

rättvisa alltid ytterst subjektivt. När det gäller ifrågasatta inskridanden mot

lyx eller umbärlig förbrukning överhuvud taget, torde man lia särskild an­

ledning att kritiskt pröva, i vad mån yrkandena äro utslag av social rättfär-

dighetskänsla och i vad mån de enbart äro yttringar av avund eller annan

mänsklig svaghet.2 Det nyss angivna kriteriet på berättigandet av en sär­

skild »^beskattning» kan i ett sunt finanspolitiskt system icke innebära

annat, än att skatten i fråga är ägnad bidraga till en jämnare fördelning

av skattebördan i förhållande till den enskildes skattekraft.

Att en sålunda motiverad skatt kan ge anledning till högst skiljaktiga po­

litiska bedömanden och ställningstaganden, torde icke vara ägnat förvåna

och bekräftas till fullo vid en studie av de erfarenheter, som utomlands

gjorts av sådana eller därmed likartade skatter.

1 Brauer: Luxussteuern.

2 Jfr v. Balås, a. a. sid. 7.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

II. Lyxtillverknings- och lyxomsättningsskatter i den finansveten­

skapliga teorien och i utländsk skattelagstiftning.

Den utbyggnad av den allmännare varubeskattningen, vilken enligt det

förda resonemanget sålunda i nuvarande läge bör upptagas till övervä­

gande, erbjuder betydande likheter med de förslag till lyxtillverknings- och

lyxomsättningsskatter, som vid olika tillfällen och i olika länder framkom­

mit och i vissa fall även förverkligats.

Före mediet av 1800-talet torde den skatteform, varom bär är fråga, ha va­

rit sällsynt, låt vara att en viss motsvarighet därtill påträffats i de tidigare

accissystemen, i vilka ofta värdefulla förbrukningsartiklar hårdare belasta­

des än livsmedel. I synnerhet hade den äldre engelska accislagstiftningen

att uppvisa en mångfald exempel på en högre belastning av lyxbetonade eller

umbärliga varor.

Vad som faller i ögonen vid en historisk återblick är framför allt det

nära° sammanhanget mellan försöken med lyxbeskatlning och de av krigs-

förhållanden vållade finansiella nödtillstånden. Detta gäller de nyssnämnda

engelska lyxskatterna, likaväl som ett under Napoleonskrigen infört lyxskatte-

system i Preussen samt vissa franska lyxskatter av år 1870. Ett karakteris­

tiskt drag är vidare, att dessa tidigare försök med lyxskatter infördes vid

tidpunkter, då såväl allmänna inkomstskatter som varje form av progres­

siva, personella skatter saknades, under det att däremot konsumtionsskat-

terna, särskilt på varor avsedda för allmän förbrukning, voro starkt utbil­

dade, för att icke säga hårt ansträngda. Dessa sistnämnda skatter belasta­

de givetvis i högre grad de lägre inkomsttagarna. När man för att täcka de

av kriget starkt stegrade statsutgifterna ansåg sig i högre grad böra belasta

de förmögnare folkgrupperna, skedde detta i den formen, att de yttre teck­

nen på rikedomen belädes med skatt. Sedan efter hand skattesystemen ut­

byggts med allmänna inkomst- och förmögenhetsskatter, vilka bättre än kon-

sumtionsskatterna tillgodosåge kravet på en belastning av medborgarna efter

deras ekonomiska bärkraft, förminskades väsentligt intresset för lyxbe-

skattningen.

Den omedelbara föregångaren till de moderna lyxtillverknings- och lyxom-

sättningsskatterna återfinnes i vissa bestämmelser rörande den allmänna om­

sättningsskatt, som under inbördeskriget infördes i Förenta Staterna och

enligt vilka bestämmelser särskilda produkter uttogos till hårdare beskattning;

detta gällde exempelvis patentmediciner, skönhetsmedel, spelkort och tobaks-

varor. Denna amerikanska omsättningsskatt avskaffades sedermera på 1880-

talet.

I den finansvetenskapliga teorien framträdde från och med 1870-lalet åt­

skilliga förfäktare för en särskild skatt å lyxvaror, vilken enligt den all­

männast hävdade uppfattningen borde förläggas till producentstadiet. Ett av

de första och intressantaste inläggen i debatten härom återfinnes hos po­

lacken von Bilinsky. Sedermera framlade österrikaren Schäffle i sitt arbete

»Die Steuern» konkreta och till och med i detalj gående förslag till en dylik

beskattning. Schäffle fann skattefriheten i fråga om lyxföremål utgöra den

största bristen i det dåvarande skattesystemet, i synnerhet som detta i många

fall innebar en belastning av de breda massornas nödvändiga förnödenheter.

Strax före publiceringen — i slutet på 1890-talet — av Schäffles arbete hade

fransmannen René Stourm i »Systémes généraux d’Impöts» uttalat, att idealet

för beskattningen vore, örn man kunde lägga hela skattebördan på den s. k.

lyxen, d. v. s. på rikedomens påfallande, närapå straffbara uttrycksformer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

33

1905 sökte Franz Graf genom sitt arbete »Das Problem der Luxussteuer» verka

för de Schäffleska tankegångarnas praktiska genomförande i det tyska skatte­

systemet, och strax före krigsutbrottet gjorde Julius Lissner (Die Zukunft

der Verbrauchssteuern in Deutschland) ett försök i samma riktning, vilket är

av intresse med hänsyn till att det tydligen i viss utsträckning tjänat såsom

förebild för den några år senare i Tyskland genomförda lagstiftningen på

området.

I stort sett kan man säga, att före världskriget hade tanken på en lyxom-

sättningsskatt vunnit föga förståelse utanför 1’inansvetenskapsmännens krets.

Under senare delen av världskriget inträdde emellertid en ändring härutinnan.

Det är betecknande, hur i alla viktigare länder uppdykande tendenser till

gulascheri och ett ständigt stigande, de breda massorna belastande skattetryck

banade väg för övertygelsen om nödvändigheten av en särskild ^beskatt­

ning, vilken om icke av annat dock syntes motiverad av sociala rättvisehänsyn.

I det följande må1 lämnas en redogörelse för denna frågas utveckling i Frank­

rike, Tyskland och England under förra världskriget och åren närmast där­

efter.

Frankrike. Det första land, i vilket en lyxbeskattning genomfördes under

världskriget, var Frankrike. Specifika förhållanden inom det franska skatte­

systemet, liksom även partiställningen i det franska parlamentet inverkade i

skilda hänseenden på utformningen av lyxbeskattningen i detta land. Karak­

teristiskt för den franska skattepolitiken före världskriget var den intresse-

kamp, som pågick i fråga om den allmänna inkomstskatten. De konservativa

partierna, framför allt i senaten, fasthöllo hårdnackat vid de indirekta skatter,

som betraktades såsom en stor nationell vinning av den franska revolutionen.

Den radikala kammarmajoriteten däremot hade just år 1914 voterat en allmän

inkomstskatt, vilken innebar en fullständig förändring av det skattepolitiska

systemet. Den omständigheten, att Frankrike sålunda vid krigsutbrottet och

under de första krigsåren befann sig i en utpräglad övergångsperiod på skatte­

politikens område, betecknade tvivelsutan en avsevärd svaghet i landets finan­

siella försvarsberedskap. Under dessa år försökte man till att börja med

omsorgsfullt undvika alla nya skatter, som kunde innebära en överbelastning

av näringslivet, vilket led mycket redan på grund av den tyska ockupationen

av många viktiga industridistrikt och den kraftiga beskärningen av utrikes­

handeln. Men även sedan sysselsättningsproblemet lösts genom arbetskraftens

överförande till krigsproduktionen och den därigenom skapade krigskonjunk-

turen givit anledning till betydande merinkomster på olika håll, drog man

sig för att pålägga nya skatter. De ledande finansvetenskapliga auktoriteterna,

framför allt Leroy-Beaulieu, varnade för en höjning av de bestående skat­

terna, något som sades kunna menligt inverka på kapitalbildningen, och

varnade även för att i tider, då förvaltningsapparaten förminskats genom

militärinkallelserna, göra experiment med nya skatter.

Denna ståndpunkt blev emellertid i mitten av år 1917 ohållbar, och man

fick söka efter nya skatteformer, framför allt efter nya konsumtionsskatter.

Två olika utvägar upptogos härvid till diskussion: den första av dessa syf­

tade till en utbyggnad av kvittostämpelsystemet till en proportionell skatt på

alla betalningar, vilken såsom belastning på alla förekommande utgifter skulle

verka såsom en »automatisk inkomstskatt». Den andra utvägen avsåg ge­

nomförandet av en hög, örn möjligt progressiv belastning av vissa lyxvaror,

såsom ädelstenar, konstverk, parfymer, viner etc. Dessa båda förslag upptogos

av finansminister Thierry och sammansmältes till ett utkast till utgiftsbeskatt-

1 Väsentligen på grundval av Auerbach: Die Luxusumsatzsteuer oell Popitz: Kommentar

zum Umsatzsteuergesetz.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

ning. Meningen var att söka förena fördelarna i de båda olika förslagen, näm­

ligen enkelheten och den höga intäkten av den allmänna skatten på betal­

ningar, å ena sidan, och rättvisemomentet i lyxbeskattningen, å den andra

sidan. Thierrys förslag gick i korthet ut på dels en skatt på 1 700 på samtliga

betalningstransaktioner, som försiggingo mellan köpmän, dels en skatt på

5 % av alla försäljningar i detaljhandeln med undantag av livsmedel och

vissa viktiga produktionsartiklar; denna detaljhandelsskatt höjdes till 10 %>,

såvitt gällde en rad lyxartiklar, nämligen finare viner och likörer, efter mått

tillverkade kläder och skodon, pälsverk, solfjädrar, plymer, mattor, keramik,

glas och porslin, antikviteter och övriga samlarföremål, konstverk, juveler

och produkter av ädla metaller, parfymer samt grammofoner.

Thierrys förslag kom aldrig att förverkligas, men grundtankarna i det­

samma upptogos i slutet av 1917 av den dåvarande finansministern Klot/.

I motsats till Thierry lade emellertid Klotz huvudvikten vid lyxbeskattningen,

vilken beräknades inbringa 1 miljard francs årligen emot en intäkt av 240

miljoner francs av kvittoskatten. Parlamentets beslut gick ut på en kvitto­

skatt i form av stämpelavgift på 2 °/oo> vidare en detaljhandelsskatt med

samma låga skattesats och begränsad till betalningar överstigande 150 francs.

Å andra sidan vidgades tillämpningsområdet för lyxbeskattningen, och det

gjordes gällande, att denna komrne att träffa den samlade lyxförbrukningen.

Denna s. k. allmänna ^beskattning kan i mångt oell mycket ledas tillbaka

till principer, som angivits av R. Favareille i en i februari 1917 publicerad

uppsats i »Revue Politique et Parlamentär». Att Klotz för sin del upptog

dessa tankegångar i sitt skatteförslag torde i hög grad lia berott på socia­

listernas motstånd mot utvidgningen av kvitto- och nyinförandet av detalj-

liandelsskatten. Icke desto mindre röstade de socialistiska deputeradena,

när frågan slutligen kom upp i kammaren, emot lyxbeskattningen, under för­

menande av att denna vore ägnad att skada industrien. Däremot hälsade de

konservativa deputeradena skatten med tillfredsställelse såsom en rättvis

belastning av förbrukningen.

På grundval av parlamentets beslut utfärdades den 31 december 1917 en

lyxskattelag. Denna hade karaktär av en ramförfattning, vilken innehöll be­

stämmelser om två olika slag av skattepliktiga transaktioner, nämligen:

1) försäljning i detaljhandeln av vissa artiklar, vilkas urval skulle fast­

ställas av en särskild kommission, sammansatt av representanter för finans­

myndigheterna och för handeln;

2) uppehåll eller förplägnad å hotell eller restauranger under sådana för­

hållanden, att prissättningen gåve vid handen, att hotellet eller restaurangen

vore att hänföra till kategorien lyxföretag.

Sedan kommissionen avslutat sitt arbete och parlamentet antagit varuför-

teckningen, utfärdades en tillämpningsförordning den 23 mars 1918. Den

sålunda beslutade lyxskatten innebar ett försök att i detaljhandeln skatte-

belägga överhuvud taget alla lyxföremål. De svårigheter, som förelågo med

hänsyn till relativiteten och subjektiviteten i begreppet lyx sökte kommis­

sionen övervinna genom uppställandet av tre olika objektiva kriterier för en

varas hänförande till lyxkategorien, nämligen:

1) varans natur, d. v. s. dess betydelse för behovstillfredsställelsen enligt

dess allmänna beskaffenhet;

2) dess pris, alltså dess dyrbarhet;

3) dess bestämmelse i särskilda fall.

Med utgångspunkt härifrån klassificerades de olika artiklarna och upp­

delades på två olika listor. Av dessa listor innehöll den första, lista A, varor,

vilka på grund av sin natur alltid skulle betraktas såsom lyxartiklar och i

varje fall vara underkastade skatt. Varorna fördelades på 26 olika positioner

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

35

och utgjordes av bl. a. smycken, ur, konstverk, antikviteter, pälsar, mattor,

fotografiapparater, biljarder, musikinstrument, automobiler, sidenkläder och

silkesstrumpor, parfymartiklar, vissa delikatesser, jaktartiklar, kort sagt de

förmögnare befolkningsgruppernas lyx.

Den andra listan, lista B, innehöll varor, av vilka endast de högre kvalite­

terna betraktas såsom lyxvaror. Delvis var här fråga örn föremål, som kunde

betecknas som överflödiga småsaker och i varje fall icke såsom egentliga

nödvändighetsartiklar, såsom imiterade smycken, keramik, konfityrer, spetsar,

solfjädrar, fotografier och reproduktioner av konstverk, sportartiklar, lack­

saker etc. Huvudparten utgjordes emellertid av bruksföremål ingående i den

ordinarie levnadsstandarden, vilka emellertid på grund av sitt finare ut­

förande representerade en viss och mycket utbredd form av lyx; häribland

märktes kläder, hattar, möbler, skor, handskar, borstar, lampor, resväskor,

paraplyer, tvålar, näsdukar o. s. v. Avgörande för frågan, huruvida alla

dessa olika artiklar utgjorde lyxföremål, var priset; för varje särskild grupp

fastställdes en prisgräns, under vilken de ifrågavarande artiklarna voro fria

från lyxskatt, men över vilken en skatt pålades på hela försäljningssumman.

Skattesatsen utgjorde 10 °/o av varans pris och skatteplikten inträdde, så

snart varan försåldes till en konsument, likgiltigt örn säljaren var köpman

eller privatperson. Skattepliktig var likaledes import av hithörande lyx­

artiklar, i den mån de voro avsedda för konsumtion; export av sådana varor

var däremot skattefri.

Skatteuppbörden kunde ske i två olika former, antingen^ genom åsättan­

de av stämpelmärken eller genom kontant inbetalning, försåvitt köpmannen

föredrog att träda i direkt förbindelse med skattemyndigheterna. I sist­

nämnda fall hade han att varje månad insända utdrag ur en skattebok och

att samtidigt inbetala på månaden belöpande skatt.

Allmänhetens inställning till lyxskatten var från början mycket ogynn­

sam; än mer gällde detta köpmännens. Dessa hade att fungera såsom

skatteuppbördsmän men kände sig i realiteten såsom skattebetalare och

klagade över den belastning, som den utökade bokföringsskyldigheten inne­

bar för dem, men framför allt över de svårigheter, som tillämpningen av

den komplicerade och delvis oklara lagstiftningen medförde. Under led­

ning av de olika handelskamrarna avhöllos redan på våren 1918 protest­

möten mot skatten och pressen slöt i stor utsträckning ripp vid deras sida.

Arbetare och företagare inom lyxindustrien förenade sig också med mot­

ståndarna till denna skatt. En stor roll i denna opinionsstorm spelade det

argumentet, att skatteintäkterna stannade långt under finansministerns be­

räkningar, vilket också faktiskt var fallet. 1 januari 1919 framlade finans­

minister Klotz ett förslag till revision av lyxbeskattningen. Vissa föremål,

vilka understundom kunde komma till användning icke blott för konsum­

tion utan även såsom medel i förvärvsverksamhet, exempelvis fotografiap­

parater och finare fisknät, strökos från listan. På grund av den stigande all­

männa prisnivån höjdes prisgränserna inom lista B. Den principiellt vik­

tigaste ändringen innebar, att grundläggande för skatteplikten beträffande

varor å lista B framdeles skulle vara icke1 hela priset utan endast den del

av priset, som överskrede ett visst fastställt normalpris.

Trots dessa tillmötesgåenden upphörde icke klagomålen över skattens

orättvisor. Då skatten emellertid oaktat sina brister inbringade cirka 100

miljoner francs örn året, bibehölls (Ion under år 1919, dock väsentligen där­

för att de olika fraktionerna i parlamentet icke kunde ena sig örn andra

utvägar för uppbringandet av en motsvarande summa. Vid den revision

av hela det franska skattesystemet, som genomfördes genom lagstiftning av

den 25 juni 1920, infördes emellertid i stället för 1917 års lyxskatt en skatt

36

Kungl. Majlis proposition nr ‘237.

på 1 % av alla omsättningar inom handel och industri, i vilken omsätt­

ningsskatt den 10 °/o-iga lyxskatten infogades.

Genom sedermera vidtagna modifikationer höjdes skattesatsen för abso­

luta lyxvaror (= lista A) till 12 %>, medan skatten sattes till 6 % för sådana

varor, vilka voro skattepliktiga endast i den mån priset överstege viss vär­

degräns (= lista B). Genom dekret den 6—7 juli 1934 upphävdes i stor

utsträckning den franska lyxheskattningen. Såvitt kunnat utrönas, utgår

för närvarande den allmänna omsättningsskatten med 2 % på varans vär­

de, och endast för vissa lyxartiklar är skatten högre (3—16 %).

Tyskland. Även såvitt gäller Tyskland måste införandet av lyxheskatt­

ningen under förra världskriget ses mot bakgrunden av den allmänna ut­

vecklingen på det ekonomiska och statsfinansiella området. De depressions-

tendenser, som uppträdde .strax efter krigsutbrottet 1914, förbyttes mycket

snart i en utpräglad krigskonjtinktur, som karakteriserades av starkt steg­

rad sysselsättning samt växande inkomster hos arbetare, affärsmän och

fabrikanter. Efter ett par år, eller i slutet av 1916 och början av 1917, ledde

dessa krigsvinster till en starkt stigande efterfrågan på lyxbetonade eller

umbärliga varor. Denna tendens förstärktes av den kraftiga prisstegringen,

vilken kom dyrbarare sakföremål alt framslå såsom den enda värdebe­

ständiga kapitalplaceringen. Våren 1917 föranledde den stigande efterfrå­

gan på lyxartiklar en motion i riksdagen örn införande av en särskild lyx-

skatt. Tanken i detta enskilda initiativ upptogs snart av riksfinansmyndig-

heterna, vilka på grund av delstaternas ensamrätt att pålägga direkta skat­

ter, voro hänvisade till att söka finna nya indirekta skatter för täckandet

av den växande budgetbristen. De indirekta skatterna hade redan under

de tidigare krigsåren kraftigt utbyggts och kommit att hårt belasta de ound­

gängliga konsumtionsvarorna, något som framkallat en stark opinion inom

riksdagens vänsterfraktioner. Det blev uppenbart för riksfinansmyndig-

heterna, att denna ensidiga belastning av de breda folklagren icke kunde

fortsätta utan att systemet med konsumtionsskatter måste utformas på ett

socialt mera tilltalande sätt. Såsom det lämpligaste medlet härför framstod

påläggandet av lyxskatter.

Enligt 1918 års lag om allmän omsättningsskatt utgick en avgift på 5 °/oo

på varje omsättning utan hänsyn till de omsatta varornas umbärlighet;

denna allmänna omsättningsskatt kompletterades emellertid med en detalj-

liandelsavgift på 10 °/o för vissa lyxartiklar, nämligen föremål av ädla

metaller, pärlor, ädelstenar, fickur, skulpturer, målningar och grafiska

konstverk, antikviteter och samlarobjekt, pälsverk, mattor, fotografiappa­

rater, handvapen, biljarder, musikinstrument samt fordon för personbe­

fordran. I den mån det emellertid kunde uppvisas, att varorna inköpts för

tillgodoseende av ett allmännyttigt intresse eller för förvärvsändamål, öpp­

nades en möjlighet för köparen av vissa av de lyxskattehelagda varorna att

på ansökan få den erlagda skatten restituerad. Vid skattens beräkning

skulle skattebeloppet inräknas i varuvärdet, och då skattesatsen såsom

nämnt utgjorde 10 °/o av detta värde (försäljningspriset + skatten) fördy­

rades varan alltså med 11.1 %>. Skatten upptogs genom deklarationsförfa-

rande. Särskilda bestämmelser gällde för icke förvärvsmässiga transaktio­

ner mellan privatpersoner, varvid kvitto skulle utställas och stämpelbeläg-

gas; likaså utgick skatt vid införseln av varan.

Efter vapenstilleståndet ställdes riksfinansmyndigheterna inför uppgiften

att återinföra ett ordnat budgetväsende, vilket innebar ett ytterligare växande

skattebehov. Hela skattesystemet upptogs till omprövning; såsom en av de

mest angelägna uppgifterna uppfattades utbyggandet av omsättningsskatter­

na. En plan utarbetades, vilken gick ut på att till den allmänna omsätt­

Kungl. Maj:ts proposition nr 237■

37

ningsskatten foga en allmän 5 % detaljhandelsskatt saint en väsentlig ut­

byggnad av lyxskatterna, en plan, som alltså erbjöd flera likheter med den

franske finansministern Thierrys ursprungliga förslag till utgiftsbeskattning.

Denna omfattande generalaccis stötte emellertid inom alla partier på det

häftigaste motstånd, vilket framför allt riktade sig mot detaljhandelsskatten.

Endast genom en kompromiss emellan regeringspartierna räddades i sista

stund den allmänna omsättningsskatten såväl som den särskilda Iyxskatten.

Ytterligare modifikationer vidtogos därefter av den i Weimar sammanträ­

dande nationalförsamlingen.

Den 24 december 1919 utfärdades den nya lagstiftningen i ämnet. Såvitt

gällde den särskilda Iyxskatten karakteriserades denna av en strävan att

med skatt belägga ett väsentligt utsträckt antal umbärliga varor. Undantag

gjordes dock -—■ genom de av nationalförsamlingen företagna modifikatio­

nerna — för sådana föremål som choklad och vanligare sötsaker, flertalet

leksaker, sportartiklar, julgransprydnader, vykort, fotografier etc., korteli­

gen vad som skulle kunna betecknas som »de breda massornas lyx». De lyx-

skattebelagda varorna uppdelades av lagstiftaren i två huvudgrupper. Den

första gruppen innefattade en rad hushållsartiklar, för vilka grunden för den

särskilda skattebeläggningen var det använda materialet (föremål av metal­

ler, lergods, glas, horn, läder, trä, korgämnen) och vilka därjämte på grund

av sin utformning voro att betrakta såsom lyxföremål. Den andra gruppen

åter upptog en serie varor, vilka med hänsyn till sättet för användningen

voro att betrakta såsom lyxartiklar (prydnadssaker, tavlor, lyxpapper, foto­

grafiapparater, handvapen, musikinstrument, biljarder, fordon, barnvagnar,

pälsverk, solfjädrar, fjäderboor, plymer, skönhetsmedel, promenadkäppar,

ur, belysningsartiklar, parkettgolv, mattor, väggbeklädnader, reseffekter, klä­

der, gardiner, täcken, band, trikåvaror, hattar, praliner etc.). Inom de sär­

skilda grupperna verkställdes avgränsningen genom angivandet av särskilda

kännemärken, såsom sättet för materialets bearbetning, föremålens storlek

samt framför allt deras utsmyckning. Dessa listor kompletterades med en

varuförteckning, utfärdad av regeringen med stöd av en särskild fullmakt.

Därest Iyxskatten även enligt 1919 års lagstiftning skulle upptagits i detalj­

handeln, hade detta inneburit en väsentlig ökning av skattesubjektens antal.

För att undvika detta konstruerade den nya lagen Iyxskatten såsom en till-

verkningsavgift. Detta kunde dock icke ske över hela fältet, enär ju vissa

av de skattebelagda lyxartiklarna icke lämpade sig eller icke alls medgåvo

uppbörd hos tillverkaren (antikviteter och samlarobjekt, blommor, konst­

verk, juvelerarartiklar). I dessa fall bibehölls den gamla formen av detalj­

handelsskatt. Skattesatsen fastställdes till 15 °/o.

Den tyska omsättnings- och lyxbeskattningen betecknades av sina egna

upphovsmän uttryckligen såsom ett provisorium och såsom ett nödvändigt

ont, särskilt med hänsyn till de ogynnsamma ekonomiska och kulturella

återverkningarna. Att skattelagstiftningen dessa brister till trots antogs av

Weimarförsamlingen, berodde främst på nödvändigheten av att öka stats-

intäkterna. Rättvisemomentet i lyxbeskattningen vann dock nästan allmänt

erkännande, men uteslöt icke att klagomål och protestresolutioner, riktade

mot densamma, lid efter annan ingingo till myndigheterna, särskilt från de

utövande konstnärernas och från konsthantverkets sida.

I fråga örn den relativa betydelsen av intäkterna av den tyska lyxbeskatt­

ningen divergera uppgifterna bland olika bedömare på ett ganska egendom­

ligt siitt. I sin .studie från 1921 ställde sig Auerbach — stödd på allenast

preliminära uppgifter— mycket tvivlande i fråga örn möjligheterna att skat­

ten skulle medföra det åsyftade ti 11 skol tet lill statskassan. Den av National

Industrial Gonference Board framlagda internationella undersökningen av

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

omsättningsskatterna betecknar den tyska lyxbeskattningen såsom avgjort

misslyckad. Den uppger nämligen, att skatten icke på långt när inbragte

det belopp, varmed man ursprungligen räknat, och tillfogar, att när intäk­

terna voro som högst, eller under finansåret 1924/25, uppgingo dessa till

blott 6.2 % av inkomsterna av den allmänna omsättningsskatten. Emeller­

tid är att märka, att den lavinartade inflation, som under mellantiden över­

gick Tyskland, måste i högsta grad försvåra varje beräkning och varje jäm­

förelse. Tyngst vägande får väl anses det omdöme, som fälles av den

främste kännaren på detta område, nämligen Pointz, och som avser de två

sista finansår, då skatten var i kraft; finansåret 1924/25 (varunder skatte­

satsen sänktes från 15 till 10 %) inbragte skatten tillhopa 180 milj. RM och

nästa finansår (varunder skatten ytterligare sänktes från 10 till 7.5 °/o) in­

bragte densamma 77.7 milj. RM. Popitz betecknar detta resultat såsom ett

icke betydelselöst bidrag till statsinkomsterna.

England. I motsats till Frankrike och Tyskland förde England redan

från början av förra världskriget en relativt hård skattepolitik, som bl. a.

åsyftade att motverka tendensen till konsumtionsstegring och som åtföljdes

av en sparsamhetskampanj. Trots detta förmärktes dock även i England

en tendens till ökning av lyxkonsumtionen, särskilt ifrån de nyrika kretsar­

nas sida, och därmed banades vägen för en särskild ^beskattning. 1917

framlade Bonar Law en plan, som gick ut på att beskatta såvitt möjligt varje

slag av förbrukning, men förslaget avvek så starkt från den traditionella

engelska skattepolitiken och mötte så många prakliska invändningar, att det

uppsköts till 1918 års budgetarbeten. Under mellantiden tillkom i Frankrike

den lyxskattelagstiftning, för vilken redogörelse tidigare lämnats, varför

Bonar Law inför 1918 års parlament kunde peka på Frankrike såsom en

förebild i detta hänseende. Förslaget mottogs icke desto mindre alltjämt

med stor skepsis av parlamentet, inom vilket särskilt de liberala kretsarna

uttalade starka tvivelsmål rörande möjligheten av att kunna skattbelägga

ett så stort antal varor. Det lagförslag, som Bonar Law i april 1918 föreläde

parlamentet, hade väsentligen karaktären av en ramförordning och innehöll

inga uppgifter rörande de särskilda objekten för lyxskatten. Förslaget för­

utsatte en detaljhandelsskatt av 2 pence per shilling, alltså 1/6 av värdet på

alla lyxvaror. För urvalet av skatteobjekt, vars verkställande anförtroddes

en särskild kommitté, skulle den franska lagen tjäna såsom förebild, och

även i övriga avseenden låg denna lagstiftning till grund för det engelska

förslaget. Samtliga konsumtionsvaror skulle prövas med hänsyn till frågan

om deras lyxkaraktär; därvid verkställdes först en uppdelning i herrartiklar,

damartiklar, husgeråd och möbler, konstföremål, preciosa etc. för att komma

till en arbetsfördelning som kunde läggas till grund för vidare undersökning­

ar, som företogs i samråd med specialister. Därefter inhämtades sakkunnig­

utlåtanden, framför allt från representanter för de olika näringsorganisa-

tionerna och för olika handelsföretag. Till grund för kommitténs arbete,

såvitt gällde avgränsningen av skatteområdet låg enligt direktiven att ute­

sluta sådana allmänna bruksföremål, som voro avsedda att skapa en viss

komfort, såframt de understege ett visst pris. Detta pris skulle fastställas

så, att en sparsam individ skulle kunna vid sina olika inköp helt undgå

skatten.

Kommitténs utredning utmynnade i förslag till tvenne listor, den ena om­

fattande absoluta lyxartiklar och i stort sett överensstämmande med mot­

svarande franska lista A, den andra omfattande den s. k. relativa lyxen. I en

särskild lista C upptogos de undantagsfall, då eljest skattebelagda varor

skulle åtnjuta skattefrihet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237-

39

Fastställandet av ett visst normalpris såsom utgångspunkt för skatteplik­

ten stötte på de största svårigheter. Man stannade emellertid till sist vid de

aktuella priserna för goda, varaktiga varor, vilka bestämdes med hjälp av

särskilda sakkunniga. Då dylika genomsnittspriser emellertid icke kunde för

olika grupper av behovsartiklar enhetligt fastställas, erfordrades en i detalj

gående uppdelning av varuförteckningarna. Stor tvekan rådde om hur långt

man skulle driva denna specifikation utan att därför hamna i ändlösa upp­

räkningar och utan att å andra sidan bestämma ett enhetligt genomsnittspris

för alldeles ojämförbara artiklar. Särskilt sistnämnda svårigheter föranledde

kommittén att gå in på en kritik, som utmynnade i konstaterandet av att en

varas lyxkaraktär icke kan objektivt bestämmas genom fixerandet av vissa

prisgränser. En ^beskattning borde fastmer utformas efter praktiska ut­

gångspunkter och endast drabba ett antal artiklar, som äro lätta att definiera.

Detta resultat av kommitténs arbete försvagade i hög grad lagstiftningens

ställning inom den parlamentariska opinionen, och kritiken understöddes

livligt av såväl pressen som av köpmannaorganisationerna. På grund av det

växande motståndet för hela frågan sjönk denna snart därpå, sedan vapen­

stilleståndet avslutats, helt i glömska.

Jämför man de franska, tyska och engelska förteckningarna på lyxföre­

mål, så visar det sig, att listan över absoluta lyxvaror i det franska systemet

väsentligen överensstämmer med det tyska varuurvalet av år 1918; listan upp­

tar sålunda föremål som i första hand tjäna behovet att äga sällsynta och

dyrbara ting (juveler, konstverk, antikviteter, pälsverk och mattor). Den

ledande synpunkten vid bestämmandet av de skattepliktiga varorna enligt

1918 års tyska lagstiftning torde ha varit den rent skattetekniska. Avsikten

var att om möjligt enhetligt belasta den totala omsättningen i de särskilt

skattepliktiga affärerna för att därigenom kunna gestalta deklarationsför-

farandet enklare. Framför allt lramstod det emellertid klart för^ skattelag­

stiftaren att en kontroll genom bokgranskning och lagergenomgång endast

läte sig göra, i den mån den kunde begränsas till ett relativt litet antal special-

affärer

Det hade vid sådant förhållande legat nära till hands att utforma skatten

såsom en omsättningsskatt på alla lyxbetonade detaljhandelsföretag (delika­

tessaffärer, konditorier, konsthandlare, specialaffärer för broderier och siden-

varor, för finare läderartiklar samt porslin och glas, vidare hatt- och handsk-

magasin samt förstklassiga konfektionsaffärer). Lagstiftaren synes emeller­

tid ha ryggat tillbaka inför de väntade förebråelserna att på detta sätt till­

skapa en diskriminerande specialbeskattning. Anmärkningsvärt är emeller­

tid att med de principer, som lågo till grund för varuurvalet i 1918 års tyska

lagstiftning, beskattades den kulturellt mest betydelsefulla lyxen (konstverk,

musikinstrument), medan däremot modelyxen lämnades fri.

I motsats därtill men i likhet med den franska lagstiftningen och med det

engelska lagförslaget sökte 1919 års tyska lagstiftning att nå fram till en

enhetlig beskattning av all lyxbetonad konsumtion; därigenom sökte man

bl. a. förhindra en överflyttning av lyxkonsumtionen från beskattade lill

skattefria varugrupper. Denna avsikt kunde emellertid icke förverkligas,

enär:

a) endast varulyx beskattades medan däremot lyxutgifter för tjänster i

stort sett lämnades fria;

b) å andra sidan inbegrips i lyxbeskattningen en serie varor, som inga­

lunda generellt kunde betecknas såsom lyxföremål (kläder, skodon, möbler);

i dessa fall kunde de förenklade och schematiska kännetecknen för varornas

lyxkaraktär mycket lätt leda lill stötande och obilliga resultat. Ä andra sidan

40

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

torde den tyska metoden för varuurvalet betraktas som överlägsen den

fransk-engelska med dess anknytning till vissa prisgränser, en metod vilken

särskilt vid hastiga och starka prisfluktuationer blir omöjlig att i praktiken

upprätthålla.

Vad härefter gäller frågan om uppbörds- och kontrollförfarandet enligt

de olika systemen, måste det betecknas såsom en allvarlig brist i den frans­

ka, till detaljhandeln förlagda lyxbeskattningen, att med det stora varuur­

valet mycket få detaljaffärer torde lia funnits, som icke sålt lyxbeskattade

arktilar; härigenom blev antalet skattskyldiga utomordentligt stort, vilket

av flera författare anges som en huvudanledning till det dåliga uppbörds-

resultatet i Frankrike. Vid utvidgning av området för lyxbeskattningen i

Tyskland genom 1919 års lagstiftning insågo de tyska myndigheterna omöj­

ligheten av att genomföra en effektiv kontroll av de tusentals affärer, vari

de lyxbeskattade varorna komme att tillhandahållas, och man övergick till

att i princip utforma lyxskatten såsom en tillverkningsskatt.

Den i det föregående lämnade redogörelsen för utvecklingen av lyxbeskatt­

ningen i några viktiga länder må till sist avslutas med en mera summarisk

översikt av denna eller likartade skatteformer i utlandet i övrigt. Rådande

tidsförhållanden nödvändiggöra, att uppgifterna lämnas med reservation för

sådana förändringar, vilka icke framgå av det material, som varit tillgäng­

ligt.

I Österrike infördes genom lag av den 27 november 1922 en allmän om­

sättningsskatt kombinerad med lyxskatt på vissa varor. Skattesatsen vid den

allmänna omsättningsskatten var 1 %>, beträffande lyxskatten 12 %.

Vilka föremål, som behandlades som lyxartiklar och under vilka förut­

sättningar detta var fallet, angavs närmare i tillämpningsförordningen till

varuomsättningsskatteförordningen. Detta skedde genom de ifrågavarande

artiklarnas upptagande på en särskild lista, vilken fanns fogad såsom bilaga

till tillämpningsförordningen. I åtskilliga fall var frågan örn en varas beteck­

ning såsom lyxartikel eller icke beroende av, huruvida den överskred viss

värdegräns. Varuomsättningsskatteförordningen 13 § mom. 2 stadgade för

detta fall, att avgörande för frågan huruvida gränsen överskredes vöre de

enstaka föremålens pris; vid sammansatta föremål, vilka enligt den allmänna

uppfattningen i handeln (Verkehrsanschauung) bilda en enhet, blev priset

på denna enhet avgörande för frågan, huruvida värdegränsen överskredes.

Arbeten, som utföras på beställning, vörö underkastade lyxskatt enligt

samma grunder som varor, vilka köptes färdiga. Däremot fritogos repara­

tionsarbeten utom i de fall, då i samband med reparationen nya delar, vilka

själva voro underkastade lyxskatt, infogades i det reparerade föremålet.

Enligt en särskild bestämmelse kunde genom ytterligare tillämpningsför-

ordningar föreskrivas, att lyxskatten i fråga örn bestämda varuslag icke

skulle upptagas i detaljhandeln utan i stället anknytas till leveranser från till­

verkaren till återförsäljaren; i detta fall blevo ifrågavarande förnödenheter i

detaljhandeln icke belagda med den särskilda lyxskatten utan allenast med

den vanliga varuomsättningsskatten.

Det intressantaste draget i den österrikiska omsättningsskattelagstiftningen

utgjordes emellertid av bestämmelserna om -»Phasenpauschalierung». Dessa

bestämmelser inneburo, att den allmänna, varje omsättningsakt belastande

skatten omvandlades till en enhetsskatt, som uttogs på ett visst produktions­

stadium — vanligen tillverkningsstadiet. Skattesatsens höjd bestämdes där­

vid under hänsynstagande till det genomsnittliga antal omsättningar, som

varan från och med det nämnda stadiet undergår, ävensom till de genom­

snittliga prisförhållandena.

Kungl. Majlis proposition nr 237.

41

Pauschalbestämmelserna — vilka genomfördes efter omfattande förarbe­

ten —- lia vid förevarande utredning varit tillgängliga enligt deras avfatt­

ning i förordningen av den 31 mars 1926 (BGB1. sid. 303). Pauschaleringen

omfattade enligt denna förordning 399 positioner, bl. a. lantbruksprodukter,

levande djur, byggnadsvirke och bränsle samt en lång rad industriella pro­

dukter (glasvaror, cement, kemiska arktilar, textilier och pälsverk, läder,

järn, metallvaror, maskiner, fartyg, instrument, belysningsartiklar, korg-

och borstbinderiartiklar). Pausclialsatsen uppgick i genomsnitt till 3.5 %

men sjönk i vissa fall till 2 % och översteg sällan 5.5 %.

Denna pauschalskatt kompletterades med en för varje objekt bestämd ut­

jämningsavgift vid införseln liksom av en exportpremie till förmån för de

företagare, som exporterade varor, underkastade pauschalskatt. Exportpre­

mierna, vilkas avvägning uppges lia givit upphov till mycket betydande me­

ningsskiljaktigheter, utgingo med vissa procent av skillnaden mellan utjäm­

ningsavgifterna vid import, å ena sidan, och pauschalsatsen på den inhemska

marknaden, å andra sidan. Jämte dessa pauschalbestämmelser förefanns

även möjlighet till specialöverenskommelser mellan skattemyndigheterna och

enskilda skattepliktiga företag.

I Tjeckoslovakien tillkom redan genom lag av den 11 december 1919 en

omsättningsskatt, väsentligen baserad på den tyska lagstiftningen i ämnet.

Denna allmänna omsättningsskatt kompletterades med en omfattande lyx-

beskattning, anordnad dels såsom tillverkningsskatt och dels såsom detalj-

handelsskatt. 1923 reviderades bestämmelserna såvitt de angingo den all­

männa omsättningsskatten och anslötos nära till den österrikiska lagstift­

ningen.

I Ungern genomfördes en lyxbeskattning genom lag av den 28 juli 1920.

Skatten uppbäres antingen i detaljhandeln och utgår då med 10 % på va­

rans värde eller ock hos tillverkaren, i vilket sistnämnda fall skattesatsen

utgör 13 %.

I Rumänien finnes en differentierad varubeskattning; för egentliga lyx­

varor utgör skattesatsen enligt senaste tillgängliga uppgifter 18 %, för um­

bärliga varor 12.5 °/o och för övriga varor, med undantag för vissa helt

skattefria eller endast lågt beskattade nödvändighetsartiklar 6 °/'o.

Även i Polen, Belgien, Luxemburg och Italien lia under kortare eller läng­

re tid lyxskatter, anordnade väsentligen med det franska systemet såsom

förebild, varit införda.

I Förenta Staterna infördes år 1919 varuskatter (exice taxes), vilka lik­

som i Tyskland och Tjeckoslovakien voro utformade dels såsom tillverk-

ningsskatter och dels såsom detaljhandelsskatter. Dessa kunna icke anses

lia karaktär av rena lyxskatter. Enligt de färskaste uppgifter, som varit

tillgängliga, utgår skatt f. n. nied 10 % av varans värde för fotografikame­

ror, sportartiklar samt parfymer och kosmetika, 5 % för mekaniska kvlap-

parater, radioapparater och delar därtill samt tandpastor m. m. och slutli­

gen nied 2—3 % för automobiler och delar därtill.

I Danmark antogs i slutet av mars 1940 en lag örn omsättningsskatter

m. m., vilken liksom den nyss nämnda amerikanska lagstiftningen emeller­

tid torde lia ett vidsträcktare syfte än att enbart begränsa lyxkonsumtionen.

I den allmänna motiveringen till skatten framhålles, att det främsta syftet

vore att åstadkomma en ökning av den danska statens inkomster dels genom

införandet av en importavgift, dels genom påläggande av omsättningsavgift

på vissa varor och dels genom höjning av redan föreliggande förbruknings-

avgifter. Statsminister Stauning har emellertid förklarat, att skattehöjning­

arna även fullfölja icke fiskala ändamål. Ilan har nämligen medgivit, att

prisförhöjningarna torde komma att förorsaka någon nedgång i konsuln-

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

tionen men har därtill fogat ett uttalande, att denna utveckling vore önsk­

värd. Om Danmark fortsatt att importera varor i samma utsträckning som

dittills, skulle detta nämligen betytt ett underskott i handelsbalansen på icke

mindre än 500 milj. kronor per år. Importen måste sålunda nedbringas

högst betydligt.

Med avseende på de särskilda bestämmelserna i lagen är följande afl

märka:

En importavgift av 10 % av värdet utgår för bl. a. dels sådana varor, för

vilka tullsatserna enligt gällande handelstraktater äro bundna •—- hit höra

bl. a. kol, koks, tackjärn — dels några i synnerhet för lantbruket viktiga

varor, såsom spannmål, ärter, vicker etc., foderämnen, utsädesfrö, gödnings­

ämnen, lantbruksmaskiner och jordbruksredskap; vidare fröer och frukter

för oljeberedning, textilämnen, råmetaller, brännoljor, industrikemikalier

samt en hel del för byggnadsverksamheten viktiga varor, nämligen, förutom

järnbalkar, även timmer, fönsterglas m. m.

Restitution av importavgiften medges för bl. a. varor eller material, som

användas till framställning av för export avsedda varor, likaså beviljas gott-

görelse av avgiften vid fartygsbyggen.

Omsättningen av guld- och silvervaror, ur, skinn- och lädervaror (med

undantag av skodon) samt av manufakturvaror, pälsverk, hattar och övriga

klädespersedlar belägges i detaljhandeln med en avgift av 10 % av värdet.

Finansministern är bemyndigad att fastställa regler, enligt vilka sådana

företagare, som utslutande förarbeta från kunderna mottaget material, helt

eller delvis kunna fritagas från avgiften, försåvitt deras totala omsättning

icke överstiger 6,000 kronor.

Segelgarn, bindgarn, rep, tågvirke, säckar och omslagsduk, fisknät och se­

gelduk kunna fritagas från avgift.

Å vissa varor utgå produktionsskatter, nämligen å papper och papp med 5,

respektive 2 öre per kg., å glödlampor med 25 öre per styck, å radiolampor

med 2 kr. 50 öre per styck. Tillverkningsskatt utgår även å läskedrycker

m. m.

Vidare lia öl-, rusdrycks- och tobaksskatterna höjts.

På parfymeri- och kosmetiska artiklar utgår slutligen en omsättningsskatt

med 40 °/o av värdet i engroshandeln.

Enligt lagen skola däri angivna skatter och skatteökningar äga giltighet

intill utgången av oktober månad 1940.

Under nuvarande förhållanden är det utomordentligt svårt att bedöma, till

vilka belopp de intäkter kunna komma att belöpa sig, som statskassan skulle

tillföras genom de nämnda skatterna, men man har approximativt beräk­

nat inkomsten för den föreslagna giltighetsperioden till 80—85 milj. kronor.

I Folketinget antogs lagen med 89 röster mot 35, i Landstinget med 49

röster mot 13.

De nya skatterna ha, särskilt från den konservativa pressens sida, gjorts

till föremål för en delvis rätt skarp kritik. Beri. Tidene kritiserade i en

artikel, betitlad »En daarlig Beskattningsteknik», metoden att upptaga skat­

ten i detaljhandeln. Den minsta butik bleve därigenom ett uppbördskon­

tor; det hade enligt tidningen varit bättre, örn skatten lagts på försäljningarna

från grossist till detaljist.

Borsen åter skrev under rubriken »For att gore det svaerere»: »Det fram­

lagda förslaget till omsättningsskatt för vissa varor präglas av finansminis-

terns enastående förmåga att göra en sak svårare och mera invecklad än

nödvändigt. En allmän omsättningsavgift hade varit att föredraga, ty den

hade givit bättre resultat med mindre besvär och känts mindre tryckande.»

Det kan tilläggas, att tvenne representativa näringsorganisationer, nämli­

Kungl. Majlis proposition nr 237.

43

gen Grosserer Societeten och Provinshandelskammeret, i slutet av inneva­

rande juni månad gjort framställning om upphävande av de nya skatterna

och importavgifterna.

III. Den svenska pärlskatten samt tidigare förslag till indirekt

lyxbeskattning i Sverige.

Det är av intresse att konstatera, att de skandinaviska staterna i visst av­

seende intaga en ledande plats i utvecklingen av den moderna lyxomsätt-

ningsskatten. Såvitt kunnat utrönas återfinnes nämligen det första exemp­

let på en lyxbeskattning av förevarande slag i de förordningar om skatt på

pärlor och vissa andra juvelerararbeten, som infördes i Danmark och Norge

år 1917. Denna följdes i vårt land av den vid 1919 års riksdag beslutade,

den 11 juli s. å. utfärdade K. f. om utgörande av en särskild stämpelavgift

i vissa fall vid köp, byte eller införsel till riket av pärlor m. fl. lyxvaror.

I det följande må en redogörelse lämnas för huvuddragen av ifrågavaran­

de författning.1

Skattskyldighet inträdde vid köp eller byte av äkta pärlor och ädla ste­

nar, av föremål, däri sådana pärlor och stenar äro infattade, samt av smyc­

ken utav guld, silver eller platina, ävensom vid införsel hit till riket av ut­

omlands genom köp eller byte förvärvade föremål av angivna slag, med

undantag för vissa särskilt uppräknade fall samt under förutsättning att

föremålets värde översteg 300 kronor. Med nu angivna begränsningar av­

sågs att förhindra att skatten drabbade andra föremål än sådana, som obe­

tingat kunde betecknas såsom lyxföremål. Särskilt ville man, att husgeråd

av silver skulle gå fria från skatten. Skatten utgick med 10 kronor, då före­

målets värde icke översteg 350 kronor, och därutöver med 5 kronor för

varje ytterligare påbörjat belopp av 50 kronor; dock att där föremål, som

nu nämnts, gingo i byte mot varandra, stämpelavgift skulle utgöras endast

för det belopp, varmed det övriga vederlag som betingats vid bytet, överstege

nämnda gränsvärden. Vid överlåtelse av föremål, beträffande vilket stäm­

pelplikt ägde rum, skulle upprättas avräkningsnota och vid införsel av så­

dant föremål anmälningssedel. Skyldighet att upprätta avräkningsnota ålåg

överlåtaren, och enahanda skyldighet beträffande anmälningssedel ålåg

den, för vars räkning införseln ägt rum. Stämpel åsattes avräkningsnota

eller anmälningssedel till det belopp, varmed stämpelavgiften skulle utgå.

Stämpelbeläggning av avräkningsnota ombesörjdes av överlåtaren, och stäm­

pelbeläggning av anmälningssedel verkställdes av vederbörande tullmyndig­

het. Den som ämnade driva handel med föremål, som i förordningen av­

sågs, ålåg dels att göra särskild anmälan till Överståthållarämbetet eller ve­

derbörande länsstyrelse, dels ock alt beträffande överlåtelser, vid vilka

stämpelavgift skulle utgöras, föra särskild bok, som skulle utvisa dagen för

överlåtelsen, föremålet eller föremålen för densamma, värdet å varje sär­

skilt föremål, beloppet av den erlagda stämpelavgiften samt namnet på den,

till vilken överlåtelsen skett. Tillsyn över efterlevnad av förordningens före­

skrifter tillkom Överståthållarämbetet och länsstyrelserna. Tillsynen utöva­

des genom särskilda tillsyningsmän. Särskilda stämplar, benämnda lyx-

stämplar, tillhandahöllos av generalpoststyrelsen. Underlät den sorn var

pliktig upprätta avräkningsnota eller avgiva anmälningssedel, alt sådant

fullgöra eller alt förse upprättad avräkningsnota med föreskriven stämpel,

eller underlät den, till vilken överlåtelsen skett och som icke fått behörigen

1 Jfr K. prop. nr 199 till 1923 års riksdag, sid. 10—11.

lii hung till riksdagens protokoll V.)\l. 1 sand. Nr 237.

7

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

stämpelbelagd avräkningsnota till sig överlämnad, honom enligt förordning­

en åliggande anmälningsskyldighet, var straffet böter från och med två till

och med trettio gånger det felande stämpelbeloppet, dock minst tio kronor.

Voro omständigheterna synnerligen förmildrande, kunde straffet sänkas un­

der vad nu angivits, dock alt minsta bot i varje fall var tio kronor. Hade

någon i avräkningsnota eller anmälningssedel mot bättre vetande lämnat

oriktig uppgift och därigenom föranlett, att stämpelavgift icke blivit till be­

hörigt belopp utgjord, var straffet böter från och med fem till och med

femtio gånger det stämpelbelopp, som genom det oriktiga förfarandet un-

dandragits, dock minst tjugufem kronor.

Skattens ringa effektivitet och obetydliga resultat framkallade vid upp­

repade tillfällen tvivelsmål om dess berättigande. I statsverkspropositionen

till 1921 års riksdag framhöll finansministern sålunda, att det beräknade

skattebeloppet för 1920, eller 220,000 kronor, utgjorde en relativt obetydlig

summa. I betraktande därav och då beloppet med de vikande konjunktu­

rerna torde komma att ytterligare nedgå samt då kontrollen med avseende

å skattens uttagande syntes lämna åtskilligt övrigt att önska och dessutom

ställde sig jämförelsevis dyrbar, förklarade sig finansministern icke lia för

avsikt att framlägga förslag om förlängd giltighet av förordningen i ämnet.

Med anledning av motion i ämnet beslöt riksdagen emellertid, att skatten

med viss ändring skulle bibehållas. Ej heller till 1922 års riksdag framlades

någon proposition angående förordningens fortsatta tillämpning. Med an­

vändande av sin motionsrätt föreslog emellertid bevillningsutskottet, att åt

förordningen skulle förlänas fortsatt giltighet till utgången av år 1923. Detta

förslag bifölls av riksdagen.

Sedan riksdagen sålunda två år å rad utan initiativ från Kungl. Maj:t

fattat beslut örn fortsatt tillämpning av 1919 års förordning, drog år 1923

dåvarande finansministern, statsrådet Thorsson, därav den slutsatsen, att

riksdagen önskade fortbeståndet av en skatteform, som i så hög grad som

denna vore ett utslag av principen, att ren lyxkonsumtion borde vara före­

mål för en särskilt hög beskattning. I proposition, nr 199, till 1923 års

riksdag förklarade finansministern, att han för sin del skänkte denna prin­

cip sin anslutning. I nämnda proposition föreslogs en förlängning av skat­

ten men med vissa modifikationer i fråga örn uppbörds- och kontrollbestäm-

melserna. Denna revision av förordningen innehar, att skyldigheten att

upprätta avräkningsnotor i normala fall, d. v. s. vid överlåtelse, som här i

riket verkställdes av någon, som för egen räkning eller i kommission drev-

handel med de beskattade föremålen, bortföll, och att stämpelbeläggningen

i stället skedde i försäljningsböckerna.

I samband med 1923 års nu berörda ändring i pärlskatteförordningen upp­

togs till diskussion även frågan om en mera väsentlig utvidgning av området

för lyxstämpelskatten till att avse även andra juvelerararbeten, än den rela­

tivt snävt begränsade grupp, som dittills drabbats därav. Finansministern

konstaterade emellertid, att med en sådan utvidgning skulle följa en jäm­

förelsevis mycket stark ökning av antalet beskattade föremål och troligen

även av antalet affärsmän, som skulle bli underkastade skyldighet att föra

försäljningsböcker. Härav skulle utan tvivel följden bli större kontrollkost­

nader. Av dessa och även andra skäl förklarade sig finansministern icke

beredd att för det dåvarande föreslå en utsträckning av beskattningen be­

träffande de varuslag, varom nu vore fråga. Trots 1923 års reform för­

sämrades relationen mellan skatteintäkterna och kontrollkostnaderna under

en följd av år ytterligare. Slutligen upptogs frågan örn pärlskattens bibehål­

lande till förnyat övervägande i 1936 års statsverksproposition, varvid — un­

der hänvisning till att uppbörden dåmera sjunkit till 61,000 kronor mot kon­

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

45

trollkostnader på cirka 10,700 kronor — finansministern icke fann sig böra

föreslå framställning till riksdagen om fortsatt giltighet av förordningen i

ämnet. Genom K. f. den 30 juni 1936 upphörde förordningen att gälla.

Redan innan framläggandet av 1919 års pärlskatteförslag hade —- i sam­

band med upprättandet av det svenska tobaksmonopolet — inom finans­

departementet utarbetats ett förslag till en mera omfattande konsumtions-

beskattning i form av en lyxomsättningsskatt.1 Skatten, som skulle utgöras

genom stämpel å nota eller räkning, skulle träffa lyxen vid köp inom landet

av — för att följa förslagets rubriker — kläder, vissa slags skodon, möbler

och artiklar för hemmets bekvämlighet, prydnad och belysning, husgeråd,

reseffekter, vävnader, leksaker och parfymer. För detta ändamål skulle man

på förhand för varje särskild artikel, som folie under nämnda rubriker, fast­

ställa gränsen i värdet, där lyxen kunde anses vidtaga. I den mån en artikel

överstege sagda värde, skulle skatt utgöras med 20 procent å överskjutande

beloppet. Sålunda skulle t. ex. den, vilken för en hel kostym kläder för

herrar betalade mera än 80 kronor, vid räkningens likviderande i skatt er­

lägga 20 procent av iiverskjutande belopp och alltså för en kostym om 100

kronor i stämpelavgift 4 kronor.

I detta förslag ingick därjämte en motsvarande skattskyldighet vid för­

täring å restaurant eller kafé, då förtäringen för gång och person överstege

visst belopp, förslagsvis angivet till 4 kronor.

För att yttra sig över nu nämnda förslag tillkallades ett antal sakkunniga

personer, vilka emellertid på följande grunder funno sig böra avgiva ett av­

styrkande utlåtande:

Det vore synnerligen svårt om icke omöjligt att fastställa lyxgränsen för

alla de i förslaget omnämnda artiklarna. Utom det att denna gräns väx­

lade efter tid och ort, måste beaktas, att den dyrbarare artikeln ofta nog i

längden vore billigare än den mindre dyrbara. Dessa svårigheter måste till­

erkännas så mycket starkare vitsord, som frågan till stor del gällde verkliga

förnödenhetsartiklar. Förslaget innebure en fara för yrkesskickligheten. Så

skulle t. ex. de hantverksmässigt utförda artiklarna kunna befaras komma

över lyxgränsen och alltså bli starkt lidande i konkurrensen med motsvaran­

de artiklar, som framställts fabriksmässigt. Ja, även förelåge fara att den

enskilda skulle finna med sin fördel förenligt att till skada för den inhemska

produktionen utifrån i större utsträckning taga sina förnödenhetsartiklar.

En skatt av ifrågavarande beskaffenhet skulle väcka stark ovilja hos all­

mänheten, som ständigt och jämt skulle mötas av statens skattekrävande

hand. För effektiv kontroll och för uppbörden skulle uppstå stora svå­

righeter. Man torde icke kunna undgå att göra såväl säljare som köpare

ansvariga för skattens erläggande. Under sådana förhållanden skulle säl­

jaren eller handlanden icke kunna mottaga betalning för på kredit lämnade

varor utan att skatten erlades. I praktiken skulle detta leda till konsekven­

ser, än för staten, än för handlanden, än för bäggedera beklagliga.

I samband med att 1921 års riksdag tillkännagav sitt förut omnämnda

beslut att förnya pärlskatten, uttalade sig riksdagen för att lyxkonsumtio­

nen gjordes till föremål för en lämpligt anordnad särskild beskattning i syfte

ej mindre att förskaffa statsverket ökade inkomster än även att örn möjligt

nedbringa konsumtionen av lyxvaror. Med anledning av detta riksdagsutta-

lande tillkallade chefen för finansdepartementet den 7 juli 1921, efter be­

myndigande av Kungl. Majit, kanslirådet fil. dr Arvid Nordlindh för att verk­

ställa utredning angående den eller de olika möjligheterna all i vårt skatte­

system inpassa en mer genomförd lyxbeskattning. Efter alt för studium av

1 Jfr härom Carleson: Plan lill s. k. lyxbeskattning.

46

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

i utlandet förekommande eller ifrågasatt lyx- och nöjesbeskattning lia före­

tagit en resa till Tyskland, Österrike, Italien, Schweiz och Frankrike, avgav

Nordlindh därpå den 30 december 1922 ett betänkande jämte i samråd med

dåvarande byråchefen i generaltullstyrelsen Ture Alsén utarbetat förslag i

fråga om anordnande av utsträckt lyxbeskattning. Detta förslag gick ut på

att ett stort antal varor, vilka kunde betecknas såsom lyxföremål i mera

vidsträckt bemärkelse, skulle beläggas med en 10-procentig tillverknings-

skatt. Denna skulle genom stämpel uttagas hos tillverkaren i samband med

varans försäljning från fabrik eller tillverkningsställe. En förteckning, upp­

tagande de av Nordlindh till beskattning föreslagna varorna, finnes fogad

såsom bilaga 1 till denna V. P. M. Oaktat det stora antalet varor — dessa

fördelades på 74 positioner, var och en i regel omfattande ett flertal varor

— beräknades skatten icke komma att avkasta mer än högst 15 milj.

kronor.

Det Nordlindhska förslaget blev aldrig föremål för remiss; på grund av

meddelanden i pressen om dess framläggande föranledde det dock ett flertal

framställningar från tillverkare av till beskattning föreslagna varor. I all­

mänhet gingo dessa invändningar ut därpå, att de ifrågavarande näringarna

— framför allt grammofon- och vissa damkonfektionsindustrier — vilka re­

dan hårt drabbats av den i början av 1920-talet rådande ekonomiska krisen,

icke voro i stånd att bära en ytterligare belastning. Först den 12 januari 1934

anmäldes betänkandet i konselj och föranledde då ingen Kungl. Maj:ts åt­

gärd.

Slutligen har frågan om en lyxbeskattning av i princip enahanda karaktär

underställts även innevarande års riksdag genom likalydande motioner, nr

72 i första kammaren och nr 132 i andra kammaren, vari hemställdes att

riksdagen måtte besluta örn utredning avseende en effektiv beskattning av

vissa i motionerna angivna lyxvaror, nämligen guld- och silvervaror, spetsar,

hel- och halvsiden, silke m. m., pälsvaror samt parfym, eau de Cologne, hår­

vatten, puder och smink. I motiveringen till sitt förslag framhöllo motionä­

rerna bland annat, att de av fjolårets urtima riksdag beslutade extra kon-

sumtionsskatterna i flera fall kraftigt fördyrat vad som inom stora lager av

vårt folk betraktats som hart när oumbärliga nödvändighetsvaror, såsom

t. ex. kaffe, bensin, tobak, m. m. De måste därför för många med jämförelse­

vis små inkomster bli till en tryckande ekonomisk börda, som dock i hög

grad motiveras av det nuvarande läget. Även av statsfinansiella skäl borde

enligt motionärernas mening en lyxbeskattning införas, enär lyxen i en tid

som denna syntes kunna med all rätt särskilt böra belastas. I sitt betänkande

nr 37 ansåg sig bevillningsutskottet, under hänvisning till de inom finans­

departementet pågående utredningar om förslag till nya indirekta skatter,

icke nu böra föreslå någon åtgärd i anledning av motionerna och hemställde

för den skull, att motionerna icke måtte föranleda till någon riksdagens åt­

gärd. Båda kamrarna biföllo utskottets hemställan.

IV. Varuurvalet.

Den redogörelse, som i det föregående lämnats för lyxtillverknings- och

lyxomsättningsskatterna i utlandet och diskussionen i anslutning därtill,

torde liksom översikten av tidigare svenska lagstiftning och förslag i ämnet

ha lämnat synpunkter, som kunna tjäna till ledning för utformningen av det

nu ifrågasatta komplementet till en allmän omsättningsskatt.

I flera utländska lagar liksom i det Nordlindhska förslaget anknöts lyx-

Kunell. Majlis proposition nr 237.

47

beskattningen till ett bestämt bibegrepp. Häremot kunna starka invänd­

ningar resas; närmast till hands synes ligga att uppfatta begreppet lyx såsom

alltigenom relativt och subjektivt, vilket måste komma att undergå särskilt

starka förskjutningar under de tider av föränderlighet på det sociala och

ekonomiska området, vari vi nu leva. Avstår man från försöket att definiera

lyxbegreppet, måste gränsen för den ifrågasatta beskattningens omfattning

de lege ferenda sökas med stöd av andra överväganden än en analys av frå­

gan örn vad som är att hänföra till lyx; det ligger i sakens natur, att gränsen

då blir vidare och ännu mera flytande. De synpunkter, som härvid i första

hand uppställa sig, ha i det inledande principiella avsnittet av denna V. P. M.

närmare berörts. Å ena sidan märkes här synpunkten av en rättvis avväg­

ning av skattetrycket, å andra sidan önskvärdheten av att icke i rådande öm­

tåliga läge giva ökad näring åt de vid sidan av inflatoriska impulser förelig­

gande latenta depressiva krafterna. Båda dessa synpunkter torde av skäl,

som förut utvecklats, närmast peka hän mot en relativt snäv begränsning

av skatteområdet.

Till förmån för denna ståndpunkt tala även praktiska överväganden. Väl­

jer man att begränsa området för lyxbeskattningen till ett relativt litet antal

varor, kan man nöja sig med lätt individualiserade artiklar. Vidgas däremot

kretsen av de skattebelagda produkterna, måste man ständigt iakttaga, att

en diskriminerande behandling av närbesläktade varor så långt möjligt und-

vikes. Svårigheten att med tillräcklig skärpa beskriva den skattebelagda

varan ökas i detta fall högst avsevärt och leder till att en vida större krets

av produkter än den ursprungligen åsyftade måste för undvikande av obil­

lighet och skattesvek eller misstag underkastas beskattning. Man kommer

i så fall fram till varuförteckningar av en omfattning, liknande den, som

det förut nämnda, efter tysk förebild uppbyggda Nordlindhska förslaget

(jfr bilaga 1 till denna V. P. M.).

En vidsträckt ^beskattning har utomlands av nyss anförda skäl, särskilt

under första tillämpningstiden, ofta påkallat snabba justeringar av varuför-

teckningarna, varvid parlamentens medverkan icke alltid kunnat avvaktas.

Behov kunde sålunda, örn skatten finge stor räckvidd, komma att yppa sig

av en för svensk konstitutionell praxis rätt väsensfrämmande delegation av

beskattningsrätten till Kungl. Majit.

Till förmån för en begränsning av skatteområdet talar även den synpunk­

ten, att det här är fråga örn en ny skatteform av en erfarenhetsmässigt starkt

kontroversiell natur, där strid kan uppkomma örn skäligheten av beskatt­

ningen av varje särskilt varuslag. I samma riktning pekar slutligen ock

ovissheten örn, hur länge de förhållanden skola fortbestå, som motivera

skattens tillkomst.

Från nu angivna allmänna utgångspunkter föreslås, att den särskilda skat­

ten — därest den anses böra komma till stånd — kommer att omfatta väsent­

ligen följande varor, nämligen fruktsalt, flyktiga vegetabiliska oljor, estrar

samt inom parfymindustrien eller vid tillverkningen av konfityrer, bakverk,

drycker o. dyl. använda essenser och andra välluktande ämnen; puder och

smink; lukt- eller toalettvatten, parfymer och kosmetiska medel; parfyme­

rad tvål; ljus; putsmedel för läderarbeten eller skodon; pälsar, pälskragar,

mattor av pälsverk o. dyl. med undantag för arbeten av fårskinn; finare

mattor; vävnader, band, snören, spetsar och tyll, innehållande silke; guld-

dragararbeten och spånadsvaror i förening med finare metalltråd; skodon av

lackerade eller bronserade skinn, guld- och silverskinn samt vissa andra fi­

nare slag av skinn, ävensom av spånadsvara, innehållande silke eller finare

metalltråd; arbeten av ädla metaller, även med infattade pärlor och stenar;

radioapparater och rör därtill; kikare; fotografikameror; vägg- och studsar-

48

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

ur; grammofoner och grammofonskivor; etuier, askar, dosor och fodral av

läder, skinn eller spånadsvara; väskor, necessärer, portföljer, plånböcker och

portmonnäer; koffertar, kappsäckar, hattfodral och dylika reseffekter; lek­

saker, andra än av trä, oäkta pärlor samt bijouterivaror av annat ämne än

guld, silver eller platina.

Vid varuurvalet hava vi samrått med byråchefen Sandquist.

I vissa hänseenden kan denna förteckning över de till beskattning ifråga­

satta varorna anses avvika från nyss angivna princip för varuurvalet. Sär­

skilt gäller detta artiklarna parfymerad tvål, vägg- och studsare, etuier etc.,

väskor och necessärer etc., koffertar m. fl. reseffekter, leksaker och bijou­

terivaror. De nämnda varugrupperna fylla näppeligen i sådan grad som

önskvärt vore kravet på individualisering. I dessa fall skulle kunna över­

vägas tillämpningen av prisgräns på så sätt, att dylika varor beskattas alle­

nast i den mån de betinga ett visst högre pris. Emellertid har, såsom bl. a.

Nordlindh framhåller, erfarenheten i Tyskland och i Frankrike visat otjän­

ligheten av en gränsdragning efter prishöjden. Genom att en dyrare och där­

för skattebelagd artikel vid försäljning redovisas såsom två eller flera billi­

gare, icke skattepliktiga artiklar, kringgås utan svårighet prisgränsen; så­

dana bedrägerier torde i regel vara oåtkomliga. Å andra sidan synas de nu

angivna varorna ofta representera ett så pass markerat inslag av lyx att det,

även örn en prisgräns icke kan uppställas, icke synes riktigt att helt fritaga

dem från lyxbeskatining. Förhållandet är ju också det, att de icke lyxbe­

tonade kvaliteterna som regel betinga ett så lågt pris, att en måttlig skatte­

sats i dessa fall icke behöver bli alltför betungande.

Med den begränsade räckvidd som här förordats för lyxbeskattning, där­

est en sådan skulle komma att införlivas med det svenska skattesystemet,

skulle den statsfinansiella betydelsen av skatten ifråga bli jämförelsevis ringa

och dess berättigande på denna grund diskutabelt. De statsfinansiella syn­

punkterna ha i förevarande undersökning enligt de allmänna riktlinjerna

för densamma väsentligen kunnat lämnas å sido. Om det emellertid skulle

anses ofrånkomligt att stödja skatten med ett — självfallet mycket begrän­

sat — antal skattekraftigare varor utanför kategorien lyxartiklar, ha i för­

slaget också medtagits de grupper, som därvid med minsta olägenhet synas

kunna ifrågakomma. Dessa varor äro elektriska metalltrådslampor samt ve­

locipeder och strumpstolsarbeten, innehållande silke. Med denna utvikning

skulle skatten komma att beteckna ett steg i riktning mot de i redogörelsen

för den främmande rätten berörda nordamerikanska och danska varuskat­

terna.

V. Den utvidgade varubeskattningens praktiska utformning.

Liksom vid all varubeskaltning inställer sig även vid den nu ifrågasatta

ökade belastningen av lyxbetonade förnödenheter det spörsmålet, till vilket

stadium i produktions- och distributionsprocessen, skatten bör anknytas.

I princip kan valet här komma att stå mellan följande alternativ:

A. Råvarubeskattning, varvid skatten lämpligen uttages beträffande im­

porterade varor vid deras införsel och beträffande andra varor vid deras

försäljning.

B. Beskattning av elen färdiga varan:

a) i samband med dess tillverkning (tillverkningsskatt):

1. genom kontinuerlig övervakning av kontrolltjänsteman vid varje fabrik,

varvid skatten uttages å vad som under kontroll tillverkats eller försålts;

2. genom deklarationsförfarande, varvid skatten grundas å tillverkarens

Kungl. May.ts proposition nr 237.

49

egen uppgift om storleken av tillverkningen eller försäljningen samt stick­

provskontroll över tillverkningen och bokföringen;

3. genom stämpelbeläggning, som kan verkställas antingen å fakturor el­

ler i producentens räkenskapsböcker;

b) i samband med dess försäljning till förbrukaren (varuomsättnings-

skatt):

1. genom att försäljningen underkastas ransonering, i vilket fall skatten

skulle uttagas samtidigt med att kupong till inköpskort avlämnades;

2. genom att varuförpackningen eller inköpskvittot åsättes märke eller

banderoll, respektive beläggningsstämpel eller frimärke, representerande det

fastställda skattebeloppet;

3. genom införande av visst procentuellt tillägg till köpesumman utöver

den föreslagna allmänna omsättningsskatten.

Av dessa olika metoder skulle den första kunnat övervägas, därest det va­

rit möjligt och lämpligt att bereda större utrymme åt de i annat samman­

hang berörda allmänekonomiska synpunkterna, främst önskvärdheten av en

kraftig besparing av de i nuvarande läge knappa industriella råvarorna. På

en punkt, nämligen såvitt gäller produkter av konstsilke (som av fiskaliska

skäl och därför med förut angivna reservationer upptagits i förslaget), skul­

le dock skatten med fördel kunna förläggas till råvarustadiet i form av en

förhöjning av den nu utgående konstsilkeaccisen. I övrigt tala emellertid

följande skäl emot en råvarubeskattning:

a) Det är endast i begränsad utsträckning möjligt att från början avgöra,

huruvida en viss råvara kan komma att användas för framställning av det

ena eller andra varuslaget. Endast undantagsvis konstituerar råvaran ett fö­

remåls lyxkaraktär; fastmer är härför merendels avgörande måttet och kva­

litén av det å råvaran nedlagda arbetet.

b) En råvarubeskattning skulle förutom tillverkningen för den inhemska

marknaden komma att drabba även den exportinriktade industrien, i den

mån denna arbetar nied samma råvaror. Då det näppeligen kan komma i

fråga att definitivt belasta exportindustrien med en skatt, som skulle avse­

värt förminska dess internationella konkurrenskraft, måste ett skatteresti-

tutionsförfarande införas. Att finna en utväg, som möjliggör en riktig av­

vägning eller beräkning av en dylik restitution, torde emellertid erbjuda

ytterst avsevärda praktiska svårigheter. Med hänsyn till att arten och mäng­

den av skattebelagda råvaror i de olika exportfabrikaten kunna starkt va­

riera, .skulle en skatterestitution av detta slag -—- på grund av svårigheten att

anställa exakta kostnadsjämförelser — alltför lätt utomlands kunna upp­

fattas såsom en exportpremie och följaktligen betraktas såsom en dumping-

åtgärd. Även med hänsyn till importen erbjuder en inhemsk råvarubeskatt­

ning icke oansenliga svårigheter, i det att importerade färdigvaror och halv­

fabrikat måste belastas med tull eller importavgift, svarande mot icke blott

den inhemska råvaruskattens normala belopp utan därutöver även de pro­

centuella pålägg, som på olika stadier i produktions- och distributionsför-

loppet kunna ha lagts på skatten; självfallet blir det här mången gång fråga

om mycket vanskliga avvägningar. Något avgörande hinder mot en råvaru­

beskattning utgöra dock icke dessa vid importen uppträdande svårigheter.

Detta framgår icke blott därav, att samma problem möter vid den egentliga

allmänna omsättningsskatten (»Lawinensteuer») av den på kontinenten rätt

vanliga typen, utan även därav att liknande kompensatoriska åtgärder re­

dan nu regelmässigt vidtagas även i vårt land med avseende å importerade

färdigfabrikat i samband med förändringar av tullsatserna för halvfabrikat.

De sålunda anförda argumenten torde lia giltighet även för vårt lands

vidkommande, och i överensstämmelse med vad fallet är beträffande samt­

50

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

liga nu gällande konsumtionsskatter med undantag av industrisockerskatten

synes skattebeläggningen därför böra ske enligt något av de två övriga i det

föregående angivna huvudalternativen, d. v. s. taga formen antingen av en

tillverkningsskatt eller en förhöjd omsättningsskatt. Praktiskt sett betyder

detta ett val mellan producenten av den färdiga varan eller detaljisten så­

som skattebetalare.

Den förut lämnade redogörelsen för den utländska lagstiftningen på hit­

hörande beskattningsområde ger vägledning för valet mellan de sistnämnda

två huvudformerna, men lämnar intet definitivt svar å frågan.

Till förmån för att skatten förlägges till producentstadiet torde i huvud­

sak följande argument anföras:

a) Antalet tillverkare understiger väsentligt antalet detaljhandlare inom

branschen.

b) Den enskilde producenten kan förväntas besitta varukunskap i långt

högre grad än flertalet av de detaljister, som föra hans produkter. Det lig­

ger ock nära till hands att antaga, att producenten verkligen förskaffar sig

kunskap örn de detaljerade bestämmelser, som måste utfärdas rörande va­

rornas skattebeläggning och örn dessa bestämmelsers tillämpning i praxis.

c) I regel torde producenternas bokföring vara mera rationellt lagd och

bättre ägnad att möjliggöra en fortlöpande kontroll, än vad fallet är med

detaljisternas.

Dessa fördelar minskas emellertid i de fall, då tillverkningen av varor inom

en skattebelagd bransch väsentligen sker genom företag av småindustrien

eller hantverksmässig karaktär. Räckvidden av denna invändning belyses av

det förhållandet, att enligt 1931 års företagsräkning de småindustriella före-

tflgen,.jd' v- s' företag med UPP till 10 anställda) utgjorde 90.8 % av samt­

liga företag. År 1935 räknade denna grupp 60 % inom den kemisk-tek-

niska industrien, 54 % inom läder- och hårindustrien samt 30 % inom textil-

och beklädnadsindustrien, allt i förhållande till samtliga företag inom de

olika branscherna. Samma företeelse möter, ehuru givetvis i växlande om­

fattning, inom de länder, som redan infört en särskild produktionsbeskatt-

ning, och har mångenstädes framtvingat särskilda beräkningsregler vid dessa

smärre företag. I stort sett lia följande tre utvägar erbjudit sig:

1) fullständig skattefrihet för företag med endast obetydlig omsättning;

2) en enhetsskatt (av typen »mantalspenning») eller minimiskatt för dy­

lika smärre företag;

3) rätt tor de smärre företagen att få skatten schematiskt beräknad på

grundval av ett visst föregående års omsättning. Den vanligaste formen är

därvid, att den skattskyldige och skattemyndigheterna överenskomma örn

beräkningen av en viss genomsnittsomsättning, på vilken skatten utgår med

en klumpsumma (»skatteackord»). De särskilda administrativa svårighe­

terna vid uppbörden hos de smärre företagarna undvikas sålunda genom att

den indirekta, den särskilda varan belastande avgiften förvandlas till en

direkt skatt å rörelsen.

Beträffande de i Sverige för närvarande utgående konsumtionsskatterna

bär i ett par fall minimiavgift föreskrivits; detta gäller såväl läskedrycksskat-

ten, vilken uttages med minst 50 kronor per månad, som maltdrycksskatten,

där minimibeloppet satts till 500 kronor i kvartalet. Vid industrisocker­

skatten, vilken berör ett mycket betydande antal (c:a 9,000) smärre företa­

gare, har däremot intet minimibelopp stadgats, trots de svårigheter, som med

hänsyn till den mången gång outvecklade bokföringen hos dessa företagare

måste yppa sig vid beräkningen av den förbrukade mängden skattepliktig

råvara. Enligt vad som inhämtats från kontrollstyrelsen, tillämpas emel­

lertid i detta fall undantagsvis det förfaringssättet, att i samband med in­

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

51

spektion överenskommelse träffas mellan företagaren och kontrollstyrelsens

representant örn att skatten skall utgå för viss beräknad myckenhet och

sålunda med ett visst uppskattat belopp. Likaledes torde i samband med

förhöjning av margarinaccisen dylika uppgörelser understundom ha förekom­

mit. Vad nu anförts ger vid handen, att man även i vårt land i praxis,

när så undantagsvis befunnits ändamålsenligt, tillämpat en liknande anord­

ning som de i utländsk rätt förekommande »skatleackorden». Vid sådant

förhållande torde det icke vara erforderligt att intaga särskilda föreskrifter

örn beräkning av lyxskatten såvitt gäller småföretagarna.

En annan invändning, som kan anföras emot en tillverkningsskatt, hänför

sig till frågan, i vilken mån en sådan skatt fördyrar de inhemska produk­

terna till skada för den inhemska industriens konkurrenskraft med utlandet.

Detta problem påkallar uppmärksamhet såväl ifråga om importen som be­

träffande exporten. För att förhindra att de från utlandet införda varorna

säljas utan skattebelastning och därmed otillbörligen konkurrera med de

inhemska produkterna, är det emellertid i flertalet fall tillräckligt, att en

importavgift, svarande mot den av de inhemska tillverkarna uttagna skat­

ten lägges på importvaran, eller att eventuellt utgående tull för varan höjes

med skattens belopp. Endast i den mån den inhemska tillverkningsskatten

uttages på halvfabrikat, kompliceras läget. Skulle nämligen en importerad

färdigprodukt belastas med allenast samma belopp som halvfabrikatet,

komme — i enlighet med vad som redan utvecklats vid diskussionen av rå-

varubeskattningen — i den importerade varans pris icke att medräknas de

procentuella pålägg, som under förädlingsprocessen kan komma att läggas

till det ursprungliga skattebeloppet. I detta fall bör alltså importavgiften

utgå med det högre belopp, som svarar mot de procentuella påläggen, om

man icke av andra skäl anser det olämpligt, att dylika procentuella pålägg

uttagas.

Vid export åter, torde den regeln böra införas, att försäljningar från pro­

ducenten till utlandet fritagas från skatt. Komplikationer tillstöta emellertid i

de fall, då producenten icke själv försäljer sina varor till utlandet, utan expor­

ten i stället sker genom en eller flera mellanhänder. En restitution är dock

även här tekniskt möjlig, örn också vissa svårigheter möta, när varan efter

att ha lämnat producenten och hos honom beskattats, undergår ytterligare

bearbetning.

En tredje invändning, som uppreser sig emot en tillverkningsskatt sam­

manhänger med de för vårt land i närvarande läge specifika marknadsför­

hållandena, vilka utmärkas av förekomsten av mycket betydande, för en

dylik skatt oåtkomliga lager i gross- och detaljhandeln. Vissa omständig­

heter — såsom en starkt forcerad lyxvaruimport i början av året — synas

tala för att detta förhållande gäller icke minst inom de varugrupper, som

skulle beröras av den ifrågasatta lyxbeskattningen. Onekligen har man

häri att se ett argument, som talar till förmån för skattens förläggande till

detaljhandeln. Det återstår att undersöka, örn icke även andra skäl kunna

peka i samma riktning. Man kan därvid konstatera följande:

a) Uttages skatten i detaljhandeln, träffas varan på det stadium, da den

nått sitt högsta värde, vilket möjligen kan vara att beakta ur statsfinansiell

synpunkt. Å andra sidan motväges — såsom bl. a. Nordlindh påpekar —

denna fördel av den större säkerheten vid en skatteuppbörd genom produ­

centen.

b) Örn skatten förlägges till detaljhandelsskiktet, öppnas en i och för sig

önskvärd möjlighet att hårdare träfla varor, som tillhandahallas i mera

lyxbetonade affärer och där belinga ett högre försäljningspris.

c) Genom skattens förläggande till detaljhandelsskiktet undvikes vidare

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

det restitutionsproblem, som vid en tillverkningsskatt kan uppstå med av­

seende å produkter, som till viss del avsältas å hemmamarknaden, till annan

del åter exporteras.

d) såsom en väsentlig förutsättning för en ändamålsenlig varubeskattning

måste betraktas, att densamma så utformas, att en prisanpassning uppåt

åvägabringas utan att samtidigt möjligheter skapas för inflationsvinster. I

den mån emellertid varubeskattningen ges formen av en tillverkningsskatt,

torde man icke ens med en relativt fast priskontroll kunna helt förhindra, att

procentuella pålägg inom gross- och detaljhandeln komma att beräknas jämväl

på den del av varans inköpspris, som svarar mot skatten. Varan skulle så­

lunda komma att för de slutliga konsumenterna fördyras mer än skattens

absoluta belopp, och skillnaden komma mellanleden mellan tillverkare och

förbrukare tillgodo.

e) De varor, som skulle ifrågakomma såsom objekt för den särskilda skat­

ten, äro i icke ringa omfattning modebetonade, och handeln med dylika

artiklar är därför erfarenhetsmässigt förenad med betydande prisfallsrisker.

Visserligen motsvaras dessa risker av förhållandevis stora mellanhandspålägg,

men frågan är, huruvida dessa pålägg äro så stora, att de motivera, att de­

taljisten ålägges bära, förutom prisfallsrisken, även risken för en tillverk­

ningsskatt, vilket skulle bli fallet, därest varan blir osäljbar eller endast kan

avyttras med förlust. Det oklara läget på denna punkt talar för att i valet

mellan en detaljhandelsskatt och en tillverkningsskatt den förra utvägen

föredrages.

f) Därest avsikten är, att den särskilda varubeskattningen skall bestå alle­

nast under en begränsad tidrymd, nämligen så länge det nuvarande krisläget

varar, har man anledning att till skärskådande upptaga de icke ringa svårig­

heter, som äro förenade med en avveckling av ett system av tillverknings-

skatter. Örn skatten i ett visst fall mildras eller helt borttages, komma de

handelsföretag, som ligga inne med större lager av de skattebelagda produk­

terna, att tillfogas förluster, i den mån de billigare, icke skattebelagda va­

rorna komma ut i rörelsen. De härigenom uppstående svårigheterna ha tidi­

gare i ett speciellt fall vunnit statsmakternas beaktande, nämligen vid upp­

hävandei av gummiringsskatten i maj 1938. För att då undanröja orättvisor

och förhindra förluster på inneliggande lager medgavs genom en särskild

förordning rätt till restitution, svarande mot skattens belopp, i fråga om

alla icke begagnade gummiringar, såframt dessa icke voro i obrukbart skick.

Uppenbart torde emellertid vara, att ett dylikt förfarande icke gärna kan

vinna tillämpning på ett större antal skattebelagda produkter, enär kontio U-

svårigheterna torde vara så stora, att mycket betydande defraudationsrisker

föreligga. Nu nämnda svårigheter kunna i viss utsträckning övervinnas, därest

skatten gradvis nedsättes under en följd av år; detta förfarande har exempelvis

tillämpats i Tyskland, där den 15 °/o-iga lyxtillverkningsskatten successivt

nedsättes till 71/2 °/o, innan den slutligt avskaffades. På samma sätt sänktes

i olika etapper en kanadensisk accis å tillverkade varor. Såsom en avgjord

fördel med skattens utformning såsom en differentierad detaljhandelsskatt

måste betecknas den omständigheten, att nu berörda avvecklingsproblem

överhuvud taget icke inställer sig vid en sådan skatteform.

Härmed har emellertid fördelningen av olägenheter och fördelar mellan

de tänkbara beskattningsformerna ännu icke uttömmande angivits. Enligt

vad erfarenheterna från utlandet synas ge vid handen, är även en differentie­

ring av detaljhandelsskatten förenad med betydande olägenheter. Dessa kunna

sammanfattas sålunda:

Många detaljister, i synnerhet småhandlarna, lia ett outvecklat bokförings­

system och besitta icke alltid en mera ingående varukunskap. De lia därför

Kunni. Maj.ts proposition nr 237.

53

ofia svårt att särskilja de hårdare belastade varorna från de mindre hårt be­

lastade. Särskilt stora krav på materialkännedom ställa varor inom grupperna

textilier, bijouterier etc. (vilka äro representerade i förslaget). Uppenbar­

ligen ökas avsevärt de betänkligheter, som nu angivna förhållanden ge upphov

till, med hänsyn till den frestelse, det måste innebära för detaljisten att i

fall, då minsta tvekan kan råda, huruvida en viss vara är skattepliktig eller

icke, hänföra densamma till den skattefria gruppen i sin deklaration. I alla

de länder, där en differentierad omsättningsskatt varit genomförd, lia därför

starka klagomål anförts emot detta system; mot bakgrunden härav har man

att se, att lyxskatten i ett flertal fall överflyttats från distributions- till pro­

duktionsstadiet.

Vid en avvägning mot varandra av de nu anförda argumenten för en till-

verkningsskatt och för en detaljhandelsskatt lia vi icke undgått att — såvitt

gäller de ekonomiska synpunkterna — finna de starkaste skälen tala för den

senare skatteformen. Vi nödgas dock medge, att kontrollsvårigheterna vid

en sådan utformning av skatten torde bli så betydande, att detta argument

måste fälla avgörandet till förmån för tillverkningsskatten.

Såsom redan framgått av den i kap. 11 lämnade redogörelsen för den

främmande rätten, har det i ett flertal system, vilka i princip accepterat

tillverkningsskattelinjen, visat sig praktiskt omöjligt att generellt genomföra

densamma för alla beskattade lyxvaror. Sålunda gäller med avseende å de

mest utpräglade lyxvarorna, nämligen juvelerararbeten, att dylika varor

mången gång måste omsmältas och moderniseras, innan de i ny gestalt slut­

ligen vinna avsättning. Skatten å dessa varor kan därför icke förläggas till

produktionsstadiet. Mot denna skatteform i fråga örn juvelerararbetena talar

ock det ofta höga värdet av dylika föremål, vilket medför att detaljisten vid

en tillverkningsskatt skulle nödgas förskottera betydande skattebelopp.

Den kompromisslösning, som för sist angivna fall tvingar sig fram, inne­

bär en spänning av lyxskatten i dels en mera omfattande, till fabrikations-

skiktet förlagd skatt och dels en mindre omfattande sådan, förlagd till de-

taljhandelsskiktet. När delta steg ändå måste tagas, synes det — av nyss

angivna skäl — böra undersökas, om icke ytterligare för lyxbeskattning

ägnade varugrupper skulle, utan förutberörda med kontrollen förbundna

olägenhet, kunna beläggas med skatt i detaljhandeln i stället för hos till­

verkaren. Detta synes möjligt beträffande sådana kitt individualiserbara fö­

remål, vilka företrädesvis försäljas i specialaffärer. Gruppen skulle lämp­

ligen omfatta — förutom juvelerararbeten — pälsverk, mattor, radioappa­

rater och radiorör, velocipeder, kikare, fotografikameror, vägg- och studsar -

ur samt grammofoner och grammofonskivor. Vi föreslå följaktligen, att —

därest en förhöjd skatt lägges å dessa varor — densamma uttages i detalj­

handeln.

Av vikt för bedömandet av frågan om återverkningarna av den utvidgade

varubeskattningen på vår utrikeshandel är, att de enda av de i förslaget i

första hand medtagna artiklarna, varav någon mera betydande export före­

kommer, nämligen radioapparater och radiorör (export 1938 cirka 1.8 milj.

kronor) samt grammofoner och grammofonskivor (export 0.3 milj. kronor)

upptagas på listan över i detaljhandeln beskattade varor. För producenter

eller grosshandlare, som försälja nu nämnda artiklar till utlandet, uppkommer

sålunda icke något restitutionsproblem. Vad åter beträffar de endast i andra

hand i förslaget upptagna varorna, nämligen strumpstolsarbeten, innehållande

silke, elektriska metalltrådslampor samt velocipeder, förekommer en jäm­

förelsevis betydande export av de håda sistnämnda varuslagen (uppgående

till respektive cirka 1.2 och 1.6 milj. kronor). Av dessa lia velocipeder, såsom

nämnt, föreslagits beskattade i detaljhandeln, medan en eventuell särskild

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

beskattning av elektriska metalltrådslampor lämpligare torde — trots före­

komsten av export — böra förläggas till producentstadiet.

I den mån den särskilda skatten utformas såsom en differentierad om­

sättningsskatt i detaljhandeln, uppkommer icke frågan, efter vilka grunder

skatten skall beräknas; i detta fall torde nämligen allenast varuvärdet lämpa

sig såsom beräkningsgrund. Förlägges däremot skatten till tillverkningssta-

diet, förtjänar spörsmålet örn beräkningsgrunden att närmare belysas.

Därest skatteberäkningen skulle grundas på varuvärdet, finge man utgå

ifrån att en gemensam värdesats bestämdes antingen för samtliga varor

eller för en större grupp likartade artiklar. Då det gäller lyxvaror med ett

ofta mycket skiftande och svårbedömligt värde, möta å andra sidan ur kon-

trollsynpunkt betänkligheter mot denna beräkningsgrund. Med hänsyn till

liknande betänkligheter har man i den svenska tulltaxan så långt möjligt

undvikit att beträffande dylika varor tillämpa värdetullar. Frågan örn räck­

vidden av denna invändning blir ytterst beroende av den norm, vilken man

anser sig böra uppställa för uppbörden och uppbördsresultatet. Åsyftas

samma stränga uppbördsförfarande och samma strikta uppbördsresultat som

vid tullbehandlingen, får invändningen onekligen en betydande relevans;

nöjer man sig åter med ett uppbördsresultat och en kontroll, liknande dem

som ligga till grund för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen (baseras

med andra ord uppbörden på ett deklarationsförfarande), torde invänd­

ningen icke böra tillmätas avgörande betydelse.

Vid bedömandet av frågan örn beräkningsgrunden torde hänsyn även böra

tagas till skattens återverkningar i tulltekniskt avseende. Skulle tillverk-

ningsskatten på varje särskild vara, som kan tänkas bli föremål jämväl för

import, anses böra kompletteras med en motsvarande tullhöjning, utgjorde

denna omständighet otvivelaktigt ett avgörande skäl emot skattens beräk­

ning på varuvärdet.

Fråga är emellertid, huruvida denna konsekvens är ofrånkomlig; starka

skäl tala i annan riktning. I den mån på grund av traktatmässiga hänsyn

är möjligt, torde den interna tillverkningsskatten böra kompletteras icke

med tullförhöjningar eller därmed jämställda importavgifter utan med av­

gifter, uttagna i samband med licensansökan, alltså importlicensavgifter,

vilka skulle avvägas och beräknas enligt enahanda grunder som den interna

beskattningen, i förekommande fall med tillägg för övliga handelsmarginaler.

Då statsmakterna synas lia för avsikt att för framtiden beträda sistnämn­

da väg, och då en skatteuppbörd hos producenten genom deklarationsför­

farande synes kunna göras nöjaktigt betryggande, ha vi låtit betänkligheten

mot en värdeskatt även å tillverkningsstadiet falla. I denna uppfattning

stärkas vi vid betraktande av de betydande olägenheter, som en vikt- eller

stp ekel? eråkning av skatten skulle medföra för producenterna och som un­

derstundom skulle innebära, att de tillverkade varorna underkastades en

regelrätt »tulltaxering».

Uppbörden av skatten kan, såsom förut nämnts, grundas antingen på

kontinuerlig övervakning genom kontrolltjänsteman eller på deklaration el­

ler slutligen på stämpelförfarande. Vid en tillverkningsskatt torde allenast

de två förstnämnda alternativen äga praktisk betydelse. Nordlindh föror­

dade visserligen i sitt förslag till lyxbeskattning ett stämpelförfarande, in­

nebärande stämpelbeläggning i försäljningsbok, men detta sammanhängde

bl. a. med att denna skatt icke tänktes kombinerad med en allmän, på de­

klarationsförfarande grundad omsättningsskatt. Då i flera fall de till lyx­

beskattning nu ifrågasatta varorna torde komma att försäljas direkt från

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

55

producenten till allmänheten, kan det ej vara rationellt att tillämpa avvi­

kande uppbördsförfaranden och därmed skilda besvärsformer för den all­

männa omsättningsskatten å ena sidan och lyxskatten å andra sidan. Av

nu anförda skäl elimineras även det andra av de övriga alternativen, näm­

ligen fortlöpande kontroll genom övervakning av kontrolltjänsteman; mot

nämnda alternativ talar dessutom, att det skulle ställa sig mycket kost­

samt i tillämpningen. Vid sådant förhållande återstår endast att, såsom i

alternativ B a) 2 förutsättes, grunda beskattningen på av tillverkaren av­

givna deklarationer. Emellertid kräves även vid tillämpningen av denna

metod en viss övervakning i form av stickprovskontroll å tillverkningen och

bokföringen. Härvid synes kontrollstyrelsen lämpligen böra fungera såsom

kontrollmyndighet.

Till nedbringande av statsverkets kostnader för kontrollen synes det

lämpligt, att kontrollstyrelsen beredes möjlighet att för kontrollens utövan­

de påkalla biträde av tullverkets tjänstemän så långt dessa kunna ställas till

förfogande för ändamålet. Det må framhållas, att de kammarskrivarutbil-

dade tulltjänstemännen bland annat på grund av sin varukännedom torde

äga speciella förutsättningar för verkställande av en tillverkningskontroll.

Nämnas må också, att kammarskrivareleverna numera bibringas viss kun­

skap i bokföring och att det därför torde finnas möjlighet att bland tjänste­

männen utvälja sådana som även kunna utöva bokföringskontroll.

Såvitt gäller den ifrågasatta utbyggnaden av detaljliandelsskatten synes

samma deklarationsförfarande som vid den allmänna omsättningsskatten

böra komma till tillämpning. Visserligen vore det av psykologiska skäl

önskvärt att den särskilda lyxskatten på ett påtagligt sätt utåt framträdde,

vilket skulle bli fallet, därest en kvittostämpel här komme till användning,

och visserligen torde detta utan större svårighet låta sig göra, enär här

ifrågavarande artiklar i regel torde försäljas mot särskilt kvitto, men mot

denna fördel står den förut anförda, tyngre vägande nackdelen av att för

samma transaktioner tvenne olika besvärsförfaranden komme att tillämpas.

VI. Skattesatser och beräknad skatteinkomst.

Vad beträffar skattens höjd kunna självfallet olika möjligheter komma i

betraktande. I detta sammanhang möter främst frågan, huruvida skatten

bör differentieras eller icke. Svaret härpå är avhängigt dels av sättet för

skattens uttagande, dels av beräkningsgrunden. Vid en Hilverkningsslcatt,

beräknad efter kvantitativa grunder (vikt, stycketal), sättes i princip ingen

gräns för differentieringen. Baseras däremot en tillverkningsskatt på varu­

värdet, medför detta automatiskt även vid enhetlig skattesats en icke ovä­

sentlig differentiering; intet hinder möter emellertid för att i detta fall ge­

nom högre eller lägre procentsatser åstadkomma en ytterligare avvägning av

belastningen å olika kategorier av varor. För den händelse avsikten icke är

att giva skatten längre varaktighet, synes det dock, med hänsyn till avveck-

lingssvårigheterna, knappast tillrådligt att pålägga alltför höga procentuella

avgifter. Med beaktande av nu anförda synpunkter lia vi stannat inför att

föreslå, att tillverkningsskatten utgår med 10 % respektive 20 °/o, i enlig­

het med den förteckning, som finnes fogad vid 1'örfattningsförslaget. I de

fall, där den lägre satsen valts, har detta skett dels med hänsyn till redan

bestående skattebelastning (av särskild betydelse såvitt gäller varor, inne­

hållande silke), dels med hänsyn till att i de till beskattning föreslagna va­

rorna kunna ingå även andra än utpräglat lyxbetonade artiklar.

Såvitt gäller detaljhandelsskatten har någon differentiering icke ansetts

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

kunna ifrågakomma; en enhetlig skattesats på 10 %, bestämd med hänsyn

till de minst bärkraftiga av de i varuförteckningen upptagna artiklarna. Ilar

här synts lämplig.

Såväl tillverkningsskatten som detaljhandelsskatten tänkas utgå vid sidan

av den allmänna omsättningsskatten; en dubbelbeskattning är sålunda på

denna punkt åsyftad.

Till förhindrande av att de föreslagna skatterna elimineras genom ökad

import av skattepliktiga varor och till åstadkommande av att gällande tull­

skydd upprätthålles vore det under normala förhållanden nödvändigt, att

de för varorna fastställda tullsatserna underkastades mot skattesatserna sva­

rande höjningar. En dylik åtgärd synes dock i nuvarande situation böra

såvitt möjligt undvikas. I stället synes — såsom nämnt — böra i vidgad

utsträckning anlitas utvägen, att gällande importförbud å vissa av de till

skattebeläggning föreslagna varorna utsträckas till samtliga av skatterna be­

rörda varuslag. Under förutsättning att undantag från importförbuden där­

vid antingen icke alls medgivas eller lämnas endast mot erläggande av en

import- eller licensavgift, som uppgår till lägst skattens belopp, skulle såväl

i fiskaliskt avseende som ur tullskyddssynpunkt ernås samma resultat som

genom tullförhöjningar. Då fråga skulle kunna uppstå, huruvida bindningar

av tullsatser i gällande handelsavtal lägga hinder i vägen för uttagande av

dylika licensavgifter, har vid varuförteckningens upprättande så långt som

möjligt undvikits att medtaga sådana varor, där tullsatserna äro bundna. I

beräkningarna över skatteintäkterna bar förutsatts, att importavgiften över

lag kommer att utgå med samma procentsats som tillverkningsskatten. Varu-

urvalet torde ock i regel ha träffats så, att något procentuellt tillägg till den­

na avgift i allmänhet icke lärer få anses erforderligt (jfr ovan sid. 51, st. 2). I

I bilaga 2 finnes intagen en av byråchefen Sandquist verkställd beräkning

av den inkomst, som, under förutsättning att den föreslagna varubeskatt-

ningen bade tillämpats under år 1938, skulle under nämnda år ha tillförts

statskassan. Av beräkningen i fråga framgår, att avkastningen av tillverk-

ningsskatterna, beräknad på värdet av dåvarande industriproduktion med

avdrag för exportvärdet, skulle kunna uppskattas till omkring 15 milj. kro­

nor. Till detta belopp bör fogas uppbörden av mot skatterna svarande im­

port- eller licensavgifter för till riket införda varor av de slag, som vid till­

verkning här i landet skulle vara underkastade den särskilda beskattningen.

Denna uppbörd kan med ledning av 1938 års importvärden beräknas till i

runt tal 4 milj. kronor. Den sammanlagda uppbörden skulle alltså med

sagda beräkning uppgå till cirka 19 milj. kronor. En av olika orsaker

framkallad konsumtionsminskning torde dock vara ägnad att sänka detta

belopp, men å andra sidan verka inträffade prisstegringar i motsatt riktning.

Vid en försiktig beräkning kunna — med beaktande av nu nämnda förhål­

landen — tillverkningsskatten och däremot svarande importavgifter antagas

avkasta cirka 15 milj. kronor årligen. Därest skatten icke kommer att om­

fatta elektriska metalltrådslampor, minskas intäkterna med drygt 1 milj.

kronor; medtagas ej heller strumpstolsarbeten av silke, nedgår avkastningen

med ytterligare 3 å 3.5 milj. kronor.

En liknande beräkning återfinnes för den särskilda omsättningsskatten i

bilaga 3. Uppskattningsvis skulle i detta fall skatten, om 1938 års försälj­

ning lägges till grund för beräkningen, inbringa i runt tal 14 milj. kronor

årligen. Med beaktande av förut angivna faktorer, synes detta belopp böra

sänkas till 12 milj. kronor. Medtages icke gruppen velocipeder skulle av­

kastningen av den särskilda omsättningsskatten komma att minskas med

approximativt 3 å 4 milj. kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

57

VII. Specialmotivering.

A. Förslaget till förordning om särskild skatt för vissa inom riket

tillverkade varor.

Förslaget till förordning om särskild skatt för vissa inom riket tillverkade

varor är grundat på den förutsättningen, att skatten skall erläggas av pro­

ducenten. I fråga om innehållet i de särskilda paragraferna må framhållas

följande.

¹ §•

Enligt denna paragraf skall skatt i första hand utgå för sådana varor,

som äro tillverkade för avsalu, varmed bör likställas avyttring genom byte

och avbetalningsköp. Emellertid äro vissa av de till beskattning föreslagna

varorna av sådan art, att de av tillverkaren eller köparen även kunna tagas

i anspråk för framställning, komplettering, reparation eller emballering av

icke skattepliktiga varor. Den omständigheten, att en vara erhåller dylik

användning, bör självfallet icke föranleda, att den befrias från skatt. På

grund härav har i paragrafens första stycke stadgats skatteskyldighet jäm­

väl för varor, som tillverkas för vidare bearbetning. Under detta samman­

fattade begrepp bör då anses falla även sådan behandling av varan, som

består däri, att den begagnas exempelvis såsom kompletterings-, reparations-

eller förpackningsmateriel. Skattepliktiga askar, etuier, fodral o. d. skulle

sålunda underkastas skatt, även om de icke försäljas utan endast användas

till förpackning av icke skattepliktiga varor.

Därest i och för sig skattepliktiga varor använts för framställning, kom­

plettering, reparation eller emballering av andra för försäljning avsedda,

likaledes skattepliktiga varor, bör skatt uppenbarligen erläggas endast för

dessa senare varor. Då det emellertid i vissa fall torde bliva omöjligt att

på förhand avgöra, huruvida varorna komma att få sådan till skattefrihet

föranledande användning, har bestämmelsen om skatt för varor, som till­

verkats för vidare bearbetning, givits generell giltighet. Emellertid har till

undvikande av dubbelbeskattning i 6 § intagits en bestämmelse, enligt vil­

ken i deklaration avdrag må göras för varor, som använts för framställning

av skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda skatt.

2

§•

I och för fastställandet av skattepliktig varas värde har man att räkna

med två olika fall, nämligen antingen att varan blivit i vanlig ordning för­

såld eller att den, utan att i föreliggande skick undergå försäljning, tages

i anspråk för vidare bearbetning. I förra fallet bör värdet lämpligen be­

räknas lika med det pris, som varan jämte eventuellt förefintligt emballage

betingat vid försäljningen. Detta innebär sålunda, att skatten, oberoende

av de prisdifferenser, som för ett och samma varuslag kunna föranledas

av olikheter i varupartiernas storlek, leveranstidens längd och andra

på prissättningen inverkande faktorer, alltid bör beräknas efter det

vid varje särskilt försäljningstillfälle och för varje särskild varupost

faktiskt tillämpade försäljningspriset, beräknat ab fabrik och med avdrag

för mellan säljaren och köparen överenskomna rabatter, däri inbegripna

kassarabatter. Härav framgår, att exempelvis katalog- och priskurantpri-

ser samt gängse marknadspriser (värde enligt ortens pris o. d.) icke i och

för sig kunna tillerkännas betydelse för värdebestämningen utan att avgö­

rande för denna bör bliva den i varje särskilt fall betingade köpeskillingen.

58

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

Vad däremot angår det fallet, att varan icke undergått försäljning utan

tagits i anspråk för vidare bearbetning, måste det skattepliktiga värdet

grundas på beräkning. Till åstadkommande av principiell överensstäm­

melse med den för försålda varor föreslagna värderegeln, enligt vilken vär­

det skall beräknas lika med det pris, som varan betingat vid försäljningen,

har därvid föreslagits, att värdet skall beräknas lika med det pris, som va­

ran skulle hava betingat vid försäljning till återförsäljare. Det har då för­

utsatts, att tillverkaren skulle hava att själv deklarera värdet i fråga. Nämn­

da regel för värdeberäkningen vore avsedd att tillämpas, så snart försälj­

ning i egentlig mening icke ägt rum, och bör sålunda komma till använd­

ning jämväl beträffande varor, som av tillverkare för försäljning överläm­

nas till försäljningsbolag eller annan av tillverkaren ägd eller kontrollerad

försäljningsorganisation.

Vid fastställandet av varas skattepliktiga värde bör beloppet av skatten

icke medräknas.

3 §•

I denna paragraf stadgas anmälningsskyldighet för den, som ämnar till­

verka skattepliktig vara. Paragrafen är avfattad i huvudsaklig anslutning

till motsvarande stadganden i förordningarna örn industrisockerskatt och

skatt å läskedrycker.

⁴ §•

Enligt förordningen om accis å silke skall den för skattebeläggningen er­

forderliga kontrollen över tillverkningen utövas av generaltullstyrelsen. Av

förarbetena till lagstiftningen i fråga framgår, att motivet härtill varit, att

vid tiden för skattens införande endast en fabrik för tillverkning av silke

existerade inom landet och alt denna fabrik var förlagd till en plats, där det

fanns en tullkammare, vilken i och för andra tjänsteangelägenheter redan

stod i livlig kontakt med såväl nämnda fabrik som nied andra, vilka i sin

tillverkning använde silke såsom halvfabrikat. Vid sådant förhållande an­

sågs mest ändamålsenligt att kontrollen över efterlevnaden av förordningen

anförtroddes åt tullverket.

I fråga om flertalet andra nu gällande producentskatter fungerar kontroll­

styrelsen såsom beskattningsmyndighet. Detta synes böra bliva fallet jäm­

väl beträffande den nu föreslagna varubeskattningen. Visserligen äro många

av de industriföretag, som tillverka varor av här ifrågakommande slag, be­

lägna å orter, där tullkammare finnes, och en icke ringa del av dessa företag

äro även på grund av att de tilldelats tullrestitutionsrätt för exportvaror re­

dan underkastade viss kontroll från tullverkets sida. Emellertid torde tull­

verkets organisation icke i alla avseenden lämpa sig för omhändertagande

av den särskilda och omfattande form av beskattningsverksamhet, varom

här är fråga. Med hänsyn härtill och då det till bevarande av kontinuiteten

och åstadkommande av likformighet i beskattningsproceduren måste anses

önskvärt, att producentbeskattningen i största möjliga utsträckning koncen­

treras till en och samma skattemyndighet, torde även här ifrågavarande

skattebeläggning böra handhavas av kontrollstyrelsen. Därvid torde det

dock få anses lämpligt, att kontrollstyrelsen i de avseenden, som nedan be­

röras, beredes möjlighet till samarbete med vederbörande tullmyndigheter.

Såsom framgår av den till förslaget fogade varuförteckningen, hava de

såsom skattepliktiga upptagna varorna definierats i enlighet med den sta­

tistiska varuförteckningens numrering och terminologi. Avsikten härmed har

varit, bland annat, att ernå en i möjligaste mån klar och otvetydig avgräns-

ning mellan skattepliktiga och skattefria varor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

59

Erfarenheten på det tulltekniska området har emellertid visat, att det ofta

möter betydande svårigheter alt med bestämdhet avgöra, huruvida en vara

skall anses liänförlig lill det ena eller det andra statistiska numret. På grund

av det jämförelsevis stora antalet olika varor, som skulle underkastas be­

skattning, kunna sådana svårigheter väntas uppstå även då det gäller va­

rornas skattebeläggning. Med hänsyn härtill bör kontrollstyrelsen i tvek­

samma fall kunna hos generaltullstyrelsen inhämta yttrande angående va­

rornas rätta rubricering i statistiskt avseende och på dylikt sätt utnyttja

inom tullverket samlad erfarenhet härutinnan. Någon särskild föreskrift i

sådant syfte är uppenbarligen icke påkallad.

Vidare synes samarbete mellan kontrollstyrelsen och generaltullstyrelsen

även så till vida kunna inledas, att kontrollstyrelsen i och för kontroll å av­

lämnade deklarationer, i vad dessa avse värdet av de deklarerade varorna,

skulle vid behov kunna påkalla medverkan av det inom generaltullstyrelsen

för kontrollering av tullvärden inrättade s. k. tullvärdekontrollkontoret. I

anslutning till vissa av årets lagtima riksdag på förslag av Kungl. Maj:t be­

slutade ändringar i gällande tullvärdebestämmelser, kommer nämnda kon­

trollorgan, enligt vad som uppgivits, att från och med den 1 juli 1940 även

inrikta sig på undersökningar rörande försäljningspriserna å inom landet

tillverkade varor. Icke heller för en dylik samverkan mellan de båda äm­

betsverken torde krävas särskild föreskrift.

Såsom förut nämnts äro åtskilliga av de industriföretag, som tillverka varor,

för vilka beskattning föreslagits, underkastade kontroll från tullverkets sida

på grund av att de erhållit rätt till tullrestitution för exportvaror. Det ligger

då nära till hands att låta denna kontroll även omfatta av företagen till­

verkade, för den svenska marknaden avsedda skattepliktiga varor, och att

jämväl utsträcka kontrollen i fråga till andra, icke restitutionsberättigade

företag, i den mån detta kan ske ulan hinder för tullgöromålens behöriga

fortgång. Visserligen skulle den nu ifrågasatta beskattningen väsentligen grun­

das på ett deklarationsförfarande, men till övervakande av dels att deklara­

tioner verkligen avgivas av alla skatteskyldiga dels att de avgivna deklara­

tionerna äro riktigt upprättade, måste krävas en ganska omfattande såväl

central som lokal kontroll. Denna bör givetvis i första hand ombesörjas av

kontrollstyrelsen och hos denna anställda särskilda kontrolltjänstemän. Vad

den lokala kontrollen beträffar synes dock densamma till nedbringande av

kontrollkostnaderna kunna i viss omfattning anförtros åt härför lämpliga

tulltjänstemän. Särskilt de kammarskrivarutbildade tjänstemännen måste på

grund av sin varukännedom anses äga goda förutsättningar för verkställande

av sådan kontroll. Enligt uppgift bibringas kammarskrivareleverna numera

även viss kunskap i bokföring och det torde därför finnas möjlighet att bland

tjänstemännen utvälja sådana som jämväl kunna utöva erforderlig bok-

föringskontroll. Huruvida och i vilken omfattning tulltjänsteman skulle kunna

ställas till förfogande för här berörda ändamål, måste självfallet bliva i hög

grad beroende av den fortsatta importutvecklingen. Skulle till följd av kris­

förhållandena en mera avsevärd nedgång i importen komma att inträda och

tullverkets arbetsbörda därigenom minskas, torde möjligheterna för ett dylikt

anlitande av tulltjänstemännen komma att okas.

Till åstadkommande av samverkan mellan kontrollstyrelsen och general­

tullstyrelsen i det avseende, som nu berörts, torde krävas vissa särskilda för­

fattningsbestämmelser, vilka emellertid synas med stöd av det i lii § intagna

bemyndigandet kunna utfärdas av Kungl. Majit. Med hänsyn lill att full­

görande av kontroll över den inre beskattningen är en arbetsuppgilt, som

får anses falla utom tulltjänstemans vanliga tjänstutövning, och då arbets­

uppgiften i fråga kan väntas bliva både grannlaga och krävande, synes det

Bihang till riksdagens protokoll l!)il. 1 sunil.

A’r

237.

&

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 237.

skäligt, att tulltjänsteman, som utövar dylik kontroll, kommer i åtnjutande

av särskild gottgörelse härför. Även de för sådant ändamål erforderliga före­

skrifterna torde kunna meddelas av Kungl. Majit.

5

§•

De i denna paragraf meddelade bestämmelserna hava till syfte att möjlig­

göra och underlätta kontrollen över tillverkningen samt försäljningen eller

den vidare bearbetningen av de skattepliktiga varorna.

6

§■

Vad beträffar silkesaccisen skall skattedeklaration ingivas inom en månad

efter varje kalenderkvartals utgång, medan i fråga örn exempelvis industri­

socker- och läskedrycksskatterna deklarationerna skola insändas senast å

femtonde söckendagen efter varje månads utgång. Av olika skäl synes det

lämpligt att beträffande de varor, varom nu är fråga, tillämpa den längre av

dessa deklarationsperioder, innebärande att deklaration icke skulle behöva

avlämnas oftare än var tredje månad. Det må i detta sammanhang framhållas,

att kontrollstyrelsen jämlikt stadgande i 7 § skulle äga rätt att, om så prövas

nödigt, föreskriva om ställande av erforderlig säkerhet för skattens behöriga

erläggande.

Enligt förslaget skulle skatt uttagas icke endast för försålda varor utan även

för varor, som använts för framställning, komplettering, reparation eller

emballering av icke skattepliktiga varor. Hava däremot varorna begagnats

för framställning och så vidare av andra skattepliktiga, för försäljning av­

sedda varor, bör skatt givetvis utgå endast för sistberörda valör. Emellertid

kan det fallet inträffa, att en i och för sig skattepliktig vara, innan den tages

i anspråk för sådan ytterligare bearbetning, som nyss nämnts, undergått

försäljning och därvid blivit i föreskriven ordning skattebelagd. I den mån

även slutprodukten är skattepliktig, skulle alltså här en dubbelbeskattning

bliva följden. Till undvikande av en sådan har, såsom redan i ett tidigare

sammanhang nämnts, i paragrafen intagits en bestämmelse enligt vilken

vid avgivande av deklaration avdrag må göras för värdet av varor, som

använts för framställning, komplettering, reparation eller emballering av

skattepliktiga varor och som visas hava tidigare blivit påförda skatt.

Då det icke kan anses skäligt, att varor, som måst av säljaren återtagas,

underkastas beskattning, har vidare föreskrivits, alt avdrag i deklaration

även må göras för värdet av varor, som enligt av köparen på tro och heder

avgiven försäkran tagits i retur av tillverkaren. I likhet med vad fallet är

beträffande andra med producentskatt belagda artiklar har avdrag jämväl

medgivits för varor, som enligt av vederbörande tullmyndighet utfärdat bevis

utförts ur riket eller till svensk frihamn. Slutligen har föreslagits en bestäm­

melse, enligt vilken på särskild prövning av kontrollstyrelsen må bero, huru­

vida och i vad mån avdrag må göras även för värdet av varor, vilkas försälj­

ning förorsakat tillverkaren kundförluster.

I övrigt har beträffande deklarationen föreskrivits, bland annat, att den­

samma skall vara till riktigheten styrkt av två personer, som kunna förut­

sättas äga kännedom örn de förhållanden, som däri avses. Till mönster för

detta stadgande har tjänat en motsvarande bestämmelse i kungörelsen med

tillämpningsföreskrifter till tullrestitutionsförordningen.

7—16 §§.

De i dessa paragrafer intagna bestämmelserna hava i allt väsentligt sin

motsvarighet i andra liknande skatteförfattningar, varför någon motivering

för desamma icke torde kunna anses påkallad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 237.

61

B. Förslaget till förordning örn särskild omsättningsskatt å vissa varor.

Då stadgandena i förevarande förslag äro avfattade i nära anslutning till

bestämmelserna i det av professorn E. Lindahl och landskamreraren A. Wigert

utarbetade förslaget till förordning om allmän omsättningsskatt, torde en

generell hänvisning till motiveringen för sistnämnda förslag här vara till

fyllest.