Prop. 1941:322
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
1
Nr 322.
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ytterligare aktie
teckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.; gi ven Stockholms slott den 17 oktober 1941.
Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsråds protokollet över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementsche fen hemställt.
GUSTAF.
Herman Eriksson.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 17 okto ber 1941.
Närvarande:
Statsministern
Hansson,
ministern för utrikes ärendena
Gunther,
statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Gjöres, Ewerlöf.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Eriksson, anför efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet:
Vid 1939 års urtima riksdag (prop. nr 70; r. skr. nr 98) anvisades ett reser vationsanslag av 10,000,000 kronor till aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag, vars ändamål skulle i första hand vara tillverkning av tack järn. I sin skrivelse i ärendet framhöll riksdagen, att det näppeligen kunde vara lämpligt eller ens möjligt att redan då fastslå de lämpligaste produk tionsmetoderna eller företagets storleksordning, utan att detta vore en sak, som i första hand finge prövas av den blivande, för företagets framtid när mast ansvariga ledningen. Emellertid fästes uppmärksamheten på vissa med användningen av elektriska ugnar — i stället för, såsom förutsatts i propo sitionen, blästermasugnar — förenade fördelar. Därjämte omnämndes ett uppslag, avseende anläggning i anslutning till tackjärnverket av ett järn-
Bihang till riksdagens protokoll joil
.
1
sami
.
Nr
322
.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 322-
svampverk, en kombination vartill enligt omdömen av experter stora för
hoppningar kunde knytas. Riksdagen anmärkte ytterligare, att vissa i pro
positionen beräknade poster, såsom 1,400,000 kronor för en hamnanläggning
m. m. och 250,000 kronor för en gjutmaskin, syntes kunna avsevärt redu
ceras. Det anvisade beloppet avsågs helt till anläggningskostnader. Något
rörelsekapital ansåg riksdagen för det dåvarande icke behöva ställas till
förfogande och fann alltså ej skäl bifalla i propositionen framlagt förslag
att staten genom riksgäldskontoret skulle ställa garanti för ett förlagslån åt
bolaget i riksbanken till ett belopp av 3,000,000 kronor.
Genom beslut den 12 juli 1940 uppdrog Kungl. Majit, bland annat, åt chefen
för handelsdepartementet att dels till ett nominellt belopp av 3,499,500 kronor
för Kungl. Majit och Kronan låta teckna aktier i berörda bolag dels ock, in
nan anläggningen av järnverket igångsattes, låta genom bolagets styrelse, med
beaktande av vad i riksdagens skrivelse därom anförts och andra på frågan
inverkande omständigheter, utreda lämpligaste produktionsmetoder vid före
taget och den närmare gestaltningen i övrigt av bolagets verksamhet.
Sedan aktieteckning i överensstämmelse med Kungl. Majits beslut ägt rum
samt därjämte av enskilda personer tecknats aktier till sammanlagt belopp
av 500 kronor, utsågos vid konstituerande stämma med bolaget den 16 au
gusti 1940 till ledamöter av styrelsen landshövdingen David Hansén, ord
förande, direktören Bure Holmbäck, bankdirektören Erik Johan Bengtson,
direktören Ivar Gustaf Schwartz och disponenten Nils Danielsen samt till
suppleanter riksdagsmannen Oskar Wilhelm Lövgren och disponenten Folke
Westerberg.
I skrivelse den 15 augusti 1941 har bolagets styrelse framlagt resultatet av
en av bolaget genom dess verkställande direktör i enlighet med Kungl. Majits
nyssnämnda beslut verkställd utredning samt därvid tillika gjort framställ
ning i syfte dels att för möjliggörande av en anläggning å Svartön invid Luleå,
innefattande två eltackjärnsugnar med därtill hörande allmänna anläggningar,
måtte till bolagets förfogande ställas återstoden av det av riksdagen anvisade
beloppet 10,000,000 kronor, dels ock att åtgärder måtte vidtagas för beredande
härutöver av medel, erforderliga för utförande av vissa i skrivelsen angivna
ytterligare anläggningsarbeten vid järnverket.
Genom beslut den 12 september 1941 uppdrog Kungl. Majit med anledning
av framställningen åt chefen för handelsdepartementet att ytterligare till ett
nominellt belopp av 6,500,000 kronor för Kungl. Majit och Kronan teckna
aktier i bolaget. Beträffande framställningen i övrigt förklarade Kungl. Majit
sig vilja framdeles meddela beslut.
Jag torde nu få ånyo anmäla ärendet i sålunda ännu oavgjord del.
I sin skrivelse den 15 augusti 1941 anför bolagets styrelse till en början, att
tillverkningen vid det blivande järnverket borde i första hand tillgodose lan
dets egna behov men därjämte vara av sådan beskaffenhet, att den i den mån
så befunnes möjligt och lämpligt även kunde exporteras. Produktionen vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
3
järnverket borde vidare planläggas så att samarbete med den övriga svenska järnindustrien i görligaste mån befrämjades. För att få klarhet i vilka produk ter, som för de svenska avnämarna kunde anses mest önskvärda, hade bola gets verkställande direktör samarbetat med ett flertal ledande svenska företag i jämförädlingsbranschen, vilka lämnat uppgifter i berörda hänseende.
Med anledning av ett i propositionen rörande järnverket gjort uttalande att spörsmålet om verkets anläggning borde ytterligare utredas, därvid dock skulle iakttagas att endast områden i Luleå stad borde ifrågakomma, bär styrelsen undersökt tre olika alternativ för järnverkets förläggning inom sta dens områden, nämligen å Svartön, vid Karlsvik och vid Karlshäll. Styrelsen förklarar sig anse de tre alternativen vara i och för sig ur kostnadssynpunkt i stort sett likvärdiga. Luleå stad hade emellertid erbjudit sig att som gåva till bolaget överlämna för järnverket erforderlig mark å Svartön, under villkor att marken återlämnades, därest järnverket av en eller annan anledning ned- lades. Vidare hade statens järnvägar medgivit, att bolaget finge disponera för sina skeppningar erforderligt, järnvägen tillhörigt kajutrymme vid Svart ön, varigenom kostnaderna för hamn- och kajanläggning i Svartöalterna- tivet, åtminstone så länge kajutrymmena finge av bolaget på nu angivet sätt disponeras, helt bortfölle. Karlsviksområdet åter ställdes icke gratis till järn verkets förfogande och Karlshällsområdet lämnade icke tillräckligt utrymme för järnverket. Med hänsyn till vad sålunda vid utredningen framkommit förordar styrelsen, att järnverket förlägges på Svartön.
Beträffande råvarutillgångarna utgår styrelsen ifrån att erforderlig järn malm kunde erhållas från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. Styrelsen erinrar härutinnan om att enligt avtal 1927 jämte tilläggsavtal 1938 mellan staten, å ena sidan, samt nämnda bolag och Trafikaktiebolaget Grängesberg— Oxelösund, å andra sidan, 200,000 ton malm årligen skulle ställas till statens eller dess rättsinnehavares förfogande och räknar med att bolaget skulle få tillstånd att utnyttja denna malm. Styrelsen har med hänsyn härtill funnit, att bolagets behov av järnmalm vore fullt tillgodosett. Emellertid anför sty relsen vidare, att de norrländska malmerna hade ringa manganhalt och att där för vid smältningen erfordrades tillsats av mangan. På grund av angelägen heten av att den för produktionen erforderliga manganmalmen erhölles inom landet hade styrelsen också igångsatt undersökningar för utrönande av möj ligheten härav. Dessa undersökningar hade dock ännu icke hunnit slutföras.
Utsikterna att kunna täcka järnverkets behov av reduktionsmedel har sty relsen i avseende å träkol funnit fullt betryggande. Styrelsen åberopar i så dant hänseende de stora skogstillgångarna i Norrbottens län, varav en be tydande del vore lämplig som kolved. Beträffande tillgången på koks fram håller styrelsen, ali järnverkets läge under normala förhållanden vore gynn samt, enär förmånliga fraktsatser kunde påräknas genom återgående malm båtar. Därtill bomme att koksen kunde lossas tämligen nära järnverket.
I fråga om möjligheten att använda torvkoks vid tackjärnsframställningen anför styrelsen som sin åsikt, att lösningen av torvproblemen ännu icke avan
4
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
cerat så långt, att något bestämt uttalande kunde göras därom. Styrelsen följ
de emellertid utvecklingen på detta område med största intresse. Detsamma
gällde i fråga örn användande av träkoks- och träkolsbriketter.
Beträffande produktionsmetoden anför styrelsen, att den funnit alterna
tivet med användande av elektriska ugnar vara att föredraga framför alter
nativet med blästermasugnar. Såsom skäl härför framhålles, att inhemsk
kraft komme till användning och att behovet av import av utländsk koks
eller annat utländskt bränsle minskades samt att eltackjärnsugnar kunde an
vändas vid framställning av olika slag av tackjärn, vilket däremot svårligen
kunde ske med blästermasugnar. Därjämte kunde såväl koks som träkol be
gagnas som reduktionsmedel.
Med anledning härav och av riksdagens uttalande örn fördelarna av de
elektriska ugnarna har styrelsen i sina kalkyler endast räknat med kostna
der för elektriska ugnar. Styrelsen har vid beräknandet av erforderlig elek
trisk energimängd utgått från den av departementschefen i propositionen
omnämnda tillverkningskapaciteten, 90,000 ton tackjärn årligen. Därjämte
har styrelsen räknat med kostnaderna för en komplettering av järnverket
med thomas- och elstålverk.
Beträffande möjligheterna att erhålla erforderlig elektrisk kraft anför
styrelsen följande.
Resultatet av förhandlingar, som bolaget fört med vattenfallsstyrelsen, vore
med avseende på krafttillgången mycket nedslående, enär det kraftbelopp,
som av vattenfallsstyrelsen uppgåves såsom disponibelt inom närmaste åren,
uppginge till endast 10,000 kW årskraft + 10,000 kW sommarkraft i minst
5
V
2
månader, motsvarande elkraft till c:a l1/2 eltackjärnsugn och en produk
tion av c:a 45,000 ton tackjärn per år.
Priset på elkraften till eltackjärnsugnama komme att ligga vid c:a 0.56 öre
per utnyttjningsbar kWh årskraft vid 1936 års priser och 0.64 öre vid 1941
års priser, allt vid järnverket.
Enligt vattenfallsstyrelsens förslag till kraftleverans hade sålunda energi
priset för fast elkraft sänkts något under det i tackjärnsutredningens betän
kande angivna priset 0.6 öre/kWh, men i stället hade vattenfallsstyrelsen ut
gått ifrån att järnverket bekostade anläggningarna för 132 kW, d. v. s. led
ningen från Notviken till Svartön och transformatorstationen vid verket. Vid
full utbyggnad eller 3 eltackjärnsugnar uppginge dessa kostnader till c:a
1,290.000 kronor och vid 2 eltackjärnsugnar utan transformatorreserv till
c:a 765.000 kronor.
I kalkylerna för järnverket hade emellertid kostnaderna för 132 kW-an-
läggningarna utelämnats. Därest dessa kostnader skulle bestridas av järnver
ket, ökades följaktligen kapitalbehovet med motsvarande belopp. Huruvida
denna kostnad borde bäras av vattenfallsstyrelsen eller av bolaget, i senare
fallet genom särskilt tilläggsanslag, torde böra avgöras av Kungl. Majit.
Förhandlingar hade vidare förts angående möjligheten att erhålla elkraft,
c:a 7,000 kW, för drift av såväl thomas- som elstålverk. Med hänsyn till att
det för dessa båda verk icke gällde drift dygnet runt utan tillsvidare endast
ett skift, hade vattenfallsstyrelsen förklarat sig kunna tillgodose detta kraft
behov. Priset på sagda elkraft hade angivits till 1 öre/kWh, d. v. s. högre än
priset för smältkraften till eltackjärnsugnama, vilket förhållande dock med
hänsyn till utnyttjningstiden borde anses skäligt och överensstämde med
gängse praxis.
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
5
Förhandlingar om kraftleverans hade dessutom förts med Krångede Aktie
bolag, vilket bolag hade möjlighet att genom insättning av ett 5:e aggregat i
Krångede utvinna ytterligare 37,000 kW. Den elkraft, som skulle kunna er
hållas från detta aggregat, vilket beräknades kunna tagas i drift den 15 no
vember 1943, utgjordes av övervägande säsongkraft, varav emellertid i nor
mala fall en betydande del, något över 50 procent, levererades som vinter
kraft. På basis av preliminära uppgifter, som lämnats av Krångede Aktie
bolag, bleve priset vid verket för den elkraft, som kunde utnyttjas vid 3 ug
nar installerade och örn halva aggregat 5 disponerades, 0.64 öre/kWh och
totala produktionen 74,500 ton tackjärn per år.
Även om det kunde göras gällande, att det allmänna kraftbehovet under nu
rådande förhållanden vöre relativt stort, och svårigheter därför kunde före
ligga för täckandet av olika behov, ville styrelsen dock uttrycka dei^förhopp
ningen, att det likväl skulle bliva vattenfallsstyrelsen möjligt att på ett eller
annat sätt utöka den elkraftleverans, som ställts i utsikt för eltackjärnverk,
thomas- och elstålverk till att, till en början, omfatta årskraft för två eltack-
järnsugnar örn en sammanlagd produktion av c:a 60,000 ton tackjärn per
år + för thomas- och elstålverk erforderlig kraft. Det härför erforderliga
kraftbeloppet utgjorde 27,000 kW årskraft.
Styrelsen kommer härefter in på frågan örn utnyttjande av biprodukter
såväl vid tillverkning av endast tackjärn som vid tillverkning av thomas-
metall och anför härom följande.
a) Elhgttgas.
Vid eltackjärnstillverkning erhölles per ton tackjärn en disponibel gas
mängd med ett värmevärde, motsvarande c:a 180 kg stenkol per ton tack
järn. Vid 60,000 ton tackjämsproduktion motsvarade gasen sålunda ett vär
de av c:a 330,000 kronor per år vid ett stenkolspris av 30 kronor per ton.
Vid nuvarande kolpris skulle gasens värde uppgå till 660,000 kronor.
Det vore uppenbart, att detta värde på ett eller annat sätt borde tillvara
tagas, och i denna strävan hade följande två alternativ undersökts:
1) Framställning av flytande bränsle ur elhyttgas på syntetisk väg.
Den metod, som härvid tillvunnit sig stort intresse, vöre metanolsyntesen,
innebärande framställning av flytande bränsle, metanol. Metanol användes
till motorbränsle och hade inom flygväsendet visat sig vara av särskild bety
delse, därigenom att metanolen tillsatt till bensin höjde dennas oktantal.
Enligt verkställda utredningar skulle betydande mängder metanol kunna
framställas av elhyttgasen och till ett tillverkningspris, som i genomsnitt läge
mer än 40 procent under priset för tillverkning av sulfitsprit, omräknat till
samma värmevärde. Man syntes vidare kunna räkna med en metanolkvan
titet, som i vikt uppginge till i runt tal 1I7 av den framställda tackjärnskvan-
titeten, d. v. s. på 60,000 ton tackjärn skulle kunna utvinnas c:a 9,000 ton
metanol per år.
I dessa tider, då svårigheterna att anskaffa såväl koks som träkol vore
särskilt stora, vore det givetvis av utomordentlig betydelse, därest på detta
sätt flytande bränsle skulle kunna utvinnas av det vid eltackjärnsframställ-
ning använda reduktionsmedlet — koks resp. träkol. — På grundval av de
gjorda utredningarna kunde beräknas, att, när reduktionsmedlet utgjordes
av en blandning av c:a 40 procent koks och 60 procent träkol, kunde utvin
nas 1 ton metanol per ton koks i blandning med träkol, vilket med hänsyn
till koksimport och bränslebrist vore av viss betydelse.
Därest dessa beräkningar visade sig praktiskt användbara, skulle sålunda
den framkomna gasen för driftsekonomien representera ett betydande värde
6
Kungl. Mavts proposition nr 322.
förutom dess betydelse ur synpunkten att bidraga till tillgodoseendet av Ian
dets behov av flytande bränsle.
Med hänsyn till den stora betydelse för bolaget, som denna fråga kunde
hava, därest den visade sig i praktiken genomförbar, fortginge styrelsens ut
redning härutinnan.
2) Äng- och kraftalstring.
Enligt vissa beräkningar kunde vid en tillverkning av 60,000 ton tackjärn
utvinnas c:a 2,500 kW till en kostnad av c:a 0.44 öre per kWh, därest gasens
värde sattes till noll, d. v. s. att icke annan användning funnes för gasen.
Då emellertid detta verk borde kunna påräkna erforderlig energi från vat
tenfallsstyrelsen, syntes denna väg icke böra tillgripas.
b) Elhyttslapg.
Hittills hade hyttslagg huvudsakligen kommit till användning som fyll
nadsmaterial samt i mindre utsträckning inom byggnads- och cementvaru-
industrien. För närvarande påginge omfattande forskningsarbeten angående
möjligheten att i finfördelat tillstånd kunna använda slaggen såsom göd
ningsämne. Även denna fråga borde i fortsättningen följas med uppmärk
samhet.
c) Vanadinslagg.
De Norrbotttensmalmer, vilka stöde till järnverkets förfogande, innehölle
vanadin och enligt utförd beräkning komme tackjärnets halt av vanadin att
uppgå till 0.15—0.20 procent. Denna vanadinhalt torde vara tillräckligt hög,
för att vanadinmetallen, vars pris för närvarande uppginge till 40 kronor
per kg, skulle kunna med fördel tillvaratagas.
Ett förbilligande med några kronor per ton göt torde ock kunna ställas
i utsikt genom vanadinens tillvaratagande.
d) Thomasslagg.
Vid tackjärnets förädling till thomasmetall genom tackjärnets avblåsning i
thomaskonverter erhölles såsom biprodukt en slagg, thomasslagg, till en
myckenhet av 22 procent av götvikten. Denna slagg, som efter finmalning
benämndes thomasfosfat, utgjorde på grund av sin kalk- och fosforsyrehalt
ett begärligt och utomordentligt värdefullt gödningsämne.
Vid en götproduktion av 54,000 ton göt per år, motsvarande en tackjärns-
produktion av 60,000 ton tackjärn per år, skulle sålunda en kvantitet av c:a
10.000 ton thomasfosfat komma jordbruket tillgodo.
Värdet vid en produktion av 60.000 ton tackjärn per år skulle giva en in
komst för försålda 10,000 ton thomasfosfat av c:a 600,000 kronor vid verket.
Med hänsyn till vad som sålunda framkommit och till företagna ekono
miska kalkyler anser styrelsen, att bolaget borde eftersträva framställning av
högre förädlade produkter än tackjärn, och att tackjärnverket för detta än
damål borde kompletteras med thomas- och elstålverk. Genom ett sådant
produktionsprogram skulle järnverket, framhåller styrelsen, kunna lämna
såväl en lättare säljbar produkt som en produkt med gynnsammare vinstmöj
ligheter än om enbart ett tackjärnverk uppfördes. Därtill komme att ur folk
hushållningens synpunkt en sådan tillverkningsprocess torde vara den mest
ändamålsenliga. Vid thomasprocessen erhölles nämligen s. k. thomasgöt,
vars kvalitet visat sig god och väl lämpad för framställning av byggnadsma
terial och som dessutom vore i besittning av goda svetsningsegenskaper. Så
som biprodukt erhölles vidare, såsom förut nämnts, den värdefulla thomas-
slaggen. Vid fortsatt förädling av thomasmetallen erhölles elstål, som kunde
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
7
levereras dels i form av göt för utvalsning för olika ändamål med högre kva- litetsfordringar än thomasmetallen och dels i form av omsmältningsmaterial att användas i stället för högvärdigt skrot och järnsvamp, varav behovet för närvarande vore mycket stort i landet. Huruvida en ytterligare förädling av verkets produkter borde äga mm, anser styrelsen böra ställas på framtiden.
Styrelsen har vidare undersökt de möjligheter, ett järnsvampverk skulle kunna tänkas erbjuda. Styrelsen anför härom:
I sådant avseende hade den s. k. förreduktionsmetoden varit föremål för närmare undersökning. Härvid hade måst konstateras, att den ännu icke kunde betraktas som praktiskt fullt utexperimenterad, medan å andra sidan densamma, därest den i praktiken kunde giva det resultat, som dess upp hovsman förväntade, kunde erbjuda fördelar. Styrelsen hade med hänsyn tagen bl. a. till vikten av att järnverkets tillverkning snarast möjligt och på ett effektivt sätt komme i gång, icke ansett sig kunna under sådana om ständigheter föreslå användandet av en metod, vilken ännu måste betrak tas som oviss till sitt resultat. Däremot ansåge styrelsen, att man med upp märksamhet borde följa de fortsatta försöken rörande denna metod (bl. a. påbörjade i Norge vid Christiania Spigerverk) och, därest tillfredsställande positiva resultat i såväl tekniskt som ekonomiskt avseende kunde påvisas, komplettera järnverket med en sådan anläggning för att därigenom erhålla en stegrad tack järnsproduktion. Hänsyn härtill hade tagits vid planeringen av anläggningarna.
Någon annan järnsvampmetod av beskaffenhet att böra vid järnverket an vändas hade styrelsen icke funnit.
Med hänsyn till att tillgången på elektrisk kraft för närvarande begränsa de möjligheterna i fråga om tillverkning av eltackjärn till användande av högst två ugnar med en sammanlagd kapacitet av 60,000 ton per år föreslår styrelsen, att det blivande järnverket skulle omfatta malmviadukt, kross- och siktanläggning samt kolhus, sinterverk, eltackjärn verk med två ugnar med en sammanlagd kapacitet av 60,000 ton per år, ett thomasverk om två konvertrar å minimum 15 ton för thomas tackjärnets förädling till thomas- göt eller till förblåst thomasmetall för vidare förädling i elstålugn, ett elstål- verk med en elstålugn örn cirka 25 tons kapacitet för raffinering av thomas metallen till högvärdigt omsmältningsmaterial, d. v. s. prima rent skrot eller järnsvampsersättning, en reparationsavdelning och en allmän avdelning, om fattande markområde och dess planering, vatten- och avloppsledningar, kon tor, bostäder för vissa tjänstemän och arbetare m. m. Kostnaden härför be räknas av styrelsen lill 13,900,000 kronor vartill komma 15 procent i admi nistration och oförutsedda utgifter, eller sålunda sammanlagt 16,000,000 kronor, enligt följande kostnadskalkyl:
Malmviadukt, kross- och siktanläggning samt kolhus.
Byggnader .................................................. kronor 1,390,000 Maskiner etc................................................... »__ 160,000 kronor 1,550,000
Sinterverk.
Byggnader .................................................. kronor 460,000 Maskiner etc.................................................... » 740,000 » 1,200,000
Ettack järnverk.
Byggnader .................................................. kronor 1,000,000 Maskiner, ugnar etc...................................... » 2,575,000 » 3,575,000
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
2,600,000
2,300,000
230,000
2,445,000
kronor 13,900,000
Administration och oförutsett c:a 15 procent..................... »
2,100,000
Summa anläggningskostnader kronor 16,000,000.
I anslutning härtill anför styrelsen — under framhållande av att från år
1936, då de beräkningar vilka läge till grund för Kungl. Maj:ts proposition
verkställdes, och till sommaren 1941 en prisstegring å för järnverket behöv
liga materialier m. m. inträtt med cirka 45 procent — följande:
Det vöre uppenbarligen i nuvarande tidsläge vanskligt att söka uppgöra
bestämda kalkyler över tillverkningskostnader resp. försäljningspris för en
anläggning som denna. Styrelsen hade emellertid funnit det angeläget att så
långt som möjligt vore söka utröna företagets ekonomiska bärkraft. För så
dant ändamål hade beräkningar verkställts rörande ett normalår, 1936, och
ett högkonjunkturår, 1941. Dessa beräkningar visade, att under förutsättning
av företagets rationella skötsel och tillvaratagande av inkomstmöjligheterna
från biprodukter tillfredsställande resultat borde kunna uppnås under en
längre tidsperiod.
Med hänsyn till de i propositionen framförda skälen för bolagets tillkomst
och angelägenheten, sett ur landets försörjningssynpunkt, av verkets snara
tillkomst funne sig styrelsen böra tillstyrka, att arbetet med anläggningen
omedelbart igångsattes.
Då emellertid kostnaden för styrelsens förslag vid nuvarande prisläge över
stege av riksdagen beviljade belopp, 10,000,000 kronor, hade styrelsen jäm
väl ansett sig böra undersöka, vad som inom ramen av berörda 10,000,000
kronor kunde anskaffas. Efter ingående prövning av olika alternativ kunde
styrelsen icke finna, att i sådant avseende möjliggjordes annan anläggning än
två ettack järnsugnar med en sammanlagd produktionskapacitet av 60,000
ton årligen. Thomas- och elstålverk kunde då icke komma till utförande.
Styrelsen ansåge emellertid enbart tackjärnverk ur ekonomisk synpunkt vara
underlägset styrelsens förslag.
Under åberopande av vad sålunda anförts har styrelsen hemställt om till
stånd att utföra järnverket i huvudsaklig överensstämmelse med det fram
lagda förslaget samt att härför erforderliga medel eller 16,000,000 kronor med
avdrag för de belopp som redan ställts till bolagets förfogande måtte, helst i
form av aktiekapital, ställas till bolagets förfogande. Dessutom äskas ett för-
lagskapital å 3,000,000 kronor samt, därest järnverket skall självt bekosta
elektrisk ledning och transformatoranläggning, ytterligare 765,000 kronor.
T liomasverk.
Byggnader ................................................ kronor 720,000
Maskiner, konvertrar etc........................ »
1,880,000 kronor
Elstålverk.
Byggnader .........................................
1,200,000
Maskiner, stålugn etc...................... . . . »
1,100,000 »
Reparationsavdelning.
Byggnader .........................................
90,000
Maskiner, verktyg etc...................... ... »
140,000
»
Allmän avdelning.
Gemensamma byggnader etc. . .. .. . kronor 1,785,000
Järnvägsspår, lok och vagnar . .. ... »
660,000 »
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
9
För närmare kännedom örn de ekonomiska kalkylerna får jag hänvisa till den verkställda utredningen, vilken torde få tillhandahållas riksdagens ve derbörande utskott. Anmärkas kan, att i angivna belopp 16,000,000 kronor icke, med hänsyn till det tidigare omförmälda erbjudandet av statens järnvä gar att upplåta kajutrymme, inräknats någon kostnad för hamnanläggning.
I ärendet hava efter remisser avgivits utlåtanden dels av industrikommis sionen den 10 september 1941 dels ock av vattenfallsstyrelsen den 8 oktober 1941.
Industrikommissionen har endast yttrat sig över framställningen ur de försörjningssynpunkter, som sammanhöra med ärendet. Ur berörda syn punkter har kommissionen funnit övervägande skäl tala för bifall till styrel sens förslag såväl vad beträffar byggandet av eltackjärnsugnar som i fråga om utbyggande av verket med thomas- och elstålverk. Kommissionen anför härom närmare följande:
Elektriska hyttor i stället för kokshyttor hade ur försörjnings- och bered- skapssynpunkt det företrädet, att de minskade behovet av importerat bräns le, något som måste vara en betydande fördel i betraktande av de import- svårigheter som på detta område sedan länge förelegat. Man måste dock räkna med att under normala förhållanden produktionen bleve dyrare än tackjärnsframställning i kokshyttor. En omständighet som likaledes kunde komma att fördyra produktionen vid nu ifrågavarande verk utgjordes därav, att elkraft icke syntes kunna garanteras i sådan omfattning, att verket med säkerhet kunde vara i full drift hela året. Önskvärdheten av att järnproduk tionen i möjligaste mån gjordes oberoende av importbränsle borde emeller tid enligt kommissionens mening giva företräde åt styrelsens förslag i den na del.
Styrelsen föresloge vidare den i förhållande till tidigare planer rörande verket rätt väsentliga förändringen, att detsamma icke enbart skulle byggas som tackjärnverk utan även utbyggas med thomas- och elstålverk. Styrelsen avsåge att genom ett sålunda utvidgat tillverkningsprogram kunna tillgodose den efterfrågan på göt och omsmältningsmaterial, som enligt verkställda marknadsundersökningar förefunnes från den mellansvenska järnindustrien, samt att därigenom tillförsäkra verket en starkare ställning i marknaden än örn detsamma endast vore hänvisat till produktion och försäljning av tack järn.
De mellansvenska bruken baserade sin järnframställning i hög grad på den s. k. martinprocessen, för vilken såsom råmaterial bland annat erford rades prima smidesjärnskrot, som under normala tider importerades i stora kvantiteter. Detta skrot hade emellertid sedan länge successivt försämrats vad beträffade kvaliteten, vilket berodde på att det allt mer och mer upp blandades med avfallsjärn innehållande olika legeringsämnen och förore ningar. Det torde därför vara ostridigt, att den mellansvenska järnhantering en hade behov av sådant direkt ur malm utvunnet material, som Norrbottens järnverk nu avsåge att framställa i de föreslagna thomas- och elstålverken, och då bolagets verkställande direktör uppgivit, att ifrågavarande material även rinder fredsförhållanden torde kunna levereras till kommersiella priser, ansåge kommissionen utbyggnaden av sagda verk kunna komma att utgöra ett ur försörjningssynpunkt värdefullt komplement till den nuvarande in hemska järnindustrien.
Situationen på järn- och stålmarknaden vore för närvarande sådan, att det nu avsedda tillskottet ti i l försörjningen på området mäste hälsas nied till
10
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
fredsställelse, och detta desto mera ju tidigare tillskottet kunde ställas till
förfogande. För anläggningen åtginge emellertid vissa knappa råvaror i
ganska stora kvantiteter, nämligen cement, järn, koppar och transformator
olja. Man ställdes därför inför frågan, huruvida dylika varor i nuvarande läge
borde ställas till förfogande för denna anläggning och sålunda undandragas
andra ändamål, som eljest därmed kunde hava tillgodosetts. Vilka dessa
andra ändamål i verkligheten skulle komma att bliva, kunde kommissionen
icke nu bedöma. Med sin allmänna kännedom om de arbeten, vilka ställde
de största anspråken på ifrågavarande råvaror, funne kommissionen det
emellertid befogat att, med undanskjutande av vissa andra ändmål, tilldel
ning av såväl cement som järn och koppar m. m. medgåves till en produktiv
anläggning sådan som den föreslagna, vilken i fråga örn järn skulle ge
tillbaka investeringskvantiteten flera gånger om redan under år 1943. Kom
missionen förutsatte härvid, att bolagsledningen samrådde med kommissio
nen i och för åstadkommande av största möjliga materialbesparing vid an
läggningsarbetenas utförande.
Vattenfallsstyrelsen lämnar i sitt utlåtande till en början en utförlig redo
görelse för de skäl, som föranlett styrelsen att endast reservera 10,000 kW
årskraft för en första utbyggnad av det planerade järnverket. Styrelsen fram
håller därvid bl. a., att det synts styrelsen synnerligen ovisst örn ett järnverk
med en kapacitet av 90,000 ton om året skulle komma att utbyggas under
kriget. Örn järnverket utbyggdes med blästermasugn, erfordrades mycket litet
kraft; det finge fortfarande icke anses uteslutet, att en andra utbyggnad ord
nades för blästertackjärn. Om produktionen baserades på stig och sålunda in
riktades på fosforrent material, borde den reserverade kraftmängden även
ledes vara tillräcklig.
Härefter erinrar vattenfallsstyrelsen, att styrelsen, sedan den erhållit kän
nedom om bolagsstyrelsens önskemål i krafthänseende, förklarat sig villig
leverera dels 10,000 kW årskraft, dels 10,000 kW säsongkraft under en tid
av sju månader örn året samt dessutom ytterligare 7,000 kW för ett thomas-
verk och en elektrostålugn. I samband härmed anför styrelsen följande:
Villkoren för dessa kraftbelopp vore följande:
Vid levnadskostnadsindex av
165
220
10,000 kW årskraft vid 8,000 timmars utnyttjnings-
tid
totalt................................................................................ 430,000
500,950 kr
per kWår....................................................................... 43.00
50.10 kr
per kWh ....................................................................... 0.538
0.626 öre
10,000 kW säsongkraft vid 7 mån. tillgänglighet och
8,000
. ... . ,
——r— timmars utnyttjnmgstid per man.
totalt..............................................................................
per kW och 7-mån...................................................
per kWh .....................................................................
.
187,500
18.75
0.402
218,440 kr
21.84 kr
0.461 öre
7,000 kW för thomasverk och elektrostålugn
vid 1,500 timmars utnyttjningstid
totalt.........................................................................
per kWår.................................................................
per kWh...................................................................
.
105,000
15.00
1.000
122,325 kr
17.48 kr
1.165 öre.
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
11
Det läge i sakens natur att järnverkets produktionskostnader per ton tackjärn skulle icke oväsentligt minskas, om säsongkraften tillhandahölles under större del av året. Järnverket hade visserligen avstått från tanken att själv abonnera på kraft från Krångede Aktiebolag men hade framhållit önskvärdheten av ett sådant abonnemang från vattenfallsstyrelsens sida för åstadkommande av en förlängd leverans av säsongkraft. Krångede Aktie bolag hade ställt sig välvilligt till en sådan leverans, omfattande åren 1944 —48.
Kraften från Krångedeaggregatet nr 5 hade i genomsnitt en varaktighet av endast 5,3 månader per år. Av denna kraft folie endast 30 procent utanför den sannolika leveranstiden för säsongkraften från Porjus. Större delen av återstående 70 procent folie under ren högvattentid och torde icke kunna ut nyttjas av vattenfallsstyrelsen, när kriget slutat. Priset på 5,3 månaders kraft från Krångede bleve per kWh ungefär lika med priset för årskraften från Porjus. Om emellertid endast 30 procent därav funne fullgod användning men betalning skulle utgå för ali kraften, bleve priset på den utnyttjade de len väl högt. Styrelsen ansåge sig därför icke kunna taga ansvaret för denna affär.
Vattenfallsstyrelsens kraftförsörjningsplaner för krigsåren framlades hös ten 1939 redan före slutbehandlingen av järnverksfrågan i riksdagen. Ny- byggnadsprogrammet var mycket omfattande men uppgjort utan hänsyn till någon extra stor kraftleverans, d. v. s. utöver 10,000 kW till järnverket. Un der kriget hade kraftförbrukningen ökats avsevärt, och all tillgänglig kraft hade — med undantag för en avmattningsperiod under tiden 15 april—15 december 1940 — tagits i anspråk. Situationen hade skärpts genom att bränsle icke finge annat än i små mängder disponeras för ångreservkraft. För styrelsens del hade läget försvårats genom att den inleverans av kraft från främmande företag till styrelsens nät, som tidigare normalt skett, blivit minskad, samtidigt som anspråken på reservkraft från främmande företag stigit. Därtill komme, att en del företag, som tidigare åtnöjt sig med sekunda kraft, nu påfordrade full kraft även under vattenbrist under framhållande av den betydelse deras produktion hade för hushållningen. Styrelsen slikte tillgodose de ökade anspråken genom nya utbyggnader och regleringar men hade icke obegränsade resurser och kunde icke tillmötesgå alla de krav, som framställdes. Styrelsen funne det tyvärr icke möjligt att under nu rådande förhållanden och med nu fastställda utbyggnadsprogram utöka järnverkets säsongkraft till årskraft men komme att överväga möjligheten av en förläng ning av densamma till 8 å 9 månader per år. Med årskraft för den ena mas ugnen och 9 månaders kraft för den andra torde tackjärnsmängden bli c:a 55,000 ton per år.
Med anledning av den krigssituation, som uppkommit under sommaren, hade vattenfallsstyrelsen i slutet av augusti 1941 hemställt örn anslag för skyndsamt utbyggande av en ny stor kraftanläggning i Midskogsforsen, där med frångående sin tidigare inställning att icke forcera någon utbyggnad, som icke hunne färdigställas inom de tre å fyra första krigsåren. Denna nya kraftstation torde bliva färdig tidigast under sommaren 1944. Styrelsen ansåge sig nu böra underställa statsmakternas prövning den frågan, örn det skulle vid denna kraftanläggning reserveras c:a 10,000 kW för frigörande av samma mängd Porjuskraft från dess nuvarande användning söder örn Norr botten, så att 10,000 kW Porjuskraft bleve disponibla för den tredje mas ugn, som järnverket funnit önskvärd. Därvid förutsattes, att abonnemang på detta kraftbelopp ordnades inom rimlig tid. Styrelsen hade sedan kri gets början icke utanför Norrbotten gjort några åtaganden om kraft för tillverkning av järn, legeringar eller dylikt. I Norrbotten hade däremot kraft
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 322.
leveransen till smältverket i Porjus utökats från 4,000 till 9,500 kW i sam
band med verkets modernisering och utvidgning inom de förefintliga bygg
naderna, vartill nu komme leveranserna till järnverket på Svartön. Med
ali sannolikhet bleve kraftförsörjningen ansträngd även under återstående
krigsår. Reserverades 10,000 kW för en ny masugn, torde detta leda till
att nyutbyggnaderna måste utökas med motsvarande kraftbelopp. Då detta
skulle medföra att utöver kapitalet för själva järnverket ett kapital av stor
leksordningen 5,000,000 kronor skulle tagas i anspråk för erforderlig kraft
anläggning, hade styrelsen icke ansett sig böra ställa sådan kraft i utsikt
utan att först underställa frågan statsmakternas prövning. Vid bedömandet
av huruvida en eventuell ytterligare utvidgning av järnverket borde ske
med blästermasugn eller elektrisk tackjärnsugn, måste hänsyn tagas till att
kostnaden för ytterligare kraft bleve c:a 25 procent högre än kostnaden
för den nu till de två första ugnarna offererade kraften. Ansåge statsmak
terna, att kraftbeloppet skulle ställas till järnverkets förfogande, ville sty
relsen föreslå, att leveransen dock begränsades till 9 månaders kraft, intill
dess något så när normala fredsförhållanden återinträtt. Intill dess bleve
det nämligen säkert ont om kraft under lågvattentid även för högt kvalifi
cerade behov.
Vattenfallsstyrelsen framhåller härefter, att anläggnings- och reglerings-
kostnaderna vid Porjus, räknat per kWh, blivit avsevärt större än t. ex. vid
Stadsforsen samt anför vidare följande:
Det kraftpris, som vattenfallsstyrelsen erbjudit järnverket, vore baserat
på kostnaden för de senaste utvidgningarna vid Porjus och Suorva. Den på
så sätt framkomna kostnaden understege med 15 å 20 procent den genom
snittliga kostnaden för hela Porjusverket, beräknad på grundval av 4 pro
cent ränta och i övrigt på normalt sätt men utan hänsyn till det 10-tal mil
joner kronor, som vattenfallsstyrelsen förlorat på Porjus genom att en stor
del av den utbyggda kraften efter nedläggningen av de under världskriget
1914—1918 startade Norrbottensindustrierna blivit oanvänd, intill dess stam
linjen neddrogs från Porjus. Tillsammans med smältverket i Porjus, för
vilket samma låga prisläge tillämpades, komme Luleåverkets tackjärnsugnar
att taga i anspråk ungefär 25 procent av Porjuskraften. Det följde därav,
att kostnaden för återstående 75 procent av kraften i Porjus måste belastas
med 5 å 7 procent högre kostnad än genomsnittskostnaden. Om järnverkets
kraftuttagning från Porjus skulle ökas utöver vad som nu utlovats, syntes
det icke försvarligt att för dylikt krafttillskott tillämpa lägre pris än själv
kostnaden för återstående 75 procent av Porjuskraften. Med den kraftav
sättning, som nu ernåtts inom Norrbotten, vore det icke längre motiverat att
med hänsyn till överföringsförlusterna i linjen Boden—Stadsforsen tillämpa
något specialpris under självkostnaden för nytillkommande tackjärnskraft.
För nämnda 75 procent av kraften ökades prisläget i Porjus till i ruut tal
130 procent av priset för den nu erbjudna kraften. På Svartön ökades där
vid priset till c:a 125 procent av det nu erbjudna priset. Detta borde natur
ligtvis beaktas vid en jämförelse mellan elektro- och blästertackjärn.
Beträffande kostnaden för den elektriska anläggningen tillstyrker vatten
fallsstyrelsen, att medel härför ställdes till järnverkets förfogande, och anför
i detta sammanhang:
I samband med tackjärnsutredningen förklarade sig vattenfallsstyrelsen
villig att tillhandahålla järnverket årskraft för 0.6 öre/kWh framme vid
järnverket vid 40,000 volts spänning. Något större kraftbelopp än c:a 10,000
Kungl. \laj:ts proposition nr 322.
13
kW var då icke allvarligt ifrågasatt. Detta kunde nedtransformeras från 132,000 till 40,000 volt i vattenfallsstyrelsens förefintliga transformatorsta tion i Notviken, och överföringen till Svartön kunde ordnas i samband med den 40 kW överföring, som erfordrades för stadens och malmbolagets anläggningar på Svartön. Nu hade kraftbeloppet ökats till 27,000 kW, och det ifrågasattes en höjning till 37,000 kW. Notvikenstationen räckte icke på långt när till för dessa kraftbelopp. Det bleve billigast att framdraga 132,000 volts ledningen ända till järnverket och där anordna transformering från
132,000 volt, varvid man kunde på en gång gå ned till 10,000 volt.
Det pris, som vattenfallsstyrelsen nu begärde för årskraften, bleve vid en levnadskostnadsindex av 165 och vid 8,000 timmars utnyttjningstid 0.538 öre. Skillnaden mellan 0.6 och 0.538 öre vore högre än det belopp, som vat tenfallsstyrelsen år 1938 räknade med för omtransformering och kraftled ning mellan Notviken och järnverket och räckte väl till för kraftledning och transformering, trots att nyanläggningarna bleve dyrare än 1936—38.
Det vore uppenbart, att järnverket borde bekosta och äga transformator stationen vid järnverket, ty den bleve enligt den nya lösningen en del av detta. Vad anginge 132,000 volts ledningen mellan Notviken och järnverket, som icke väntades bliva använd av annan än järnverket, ansåge styrelsen det vara lämpligast, afl järnverket bekostade densamma, emedan järnver kets årliga utgifter då — exclusive räntekostnader — bleve lägst. Om Kungl. Majit funne det vara önskvärt, att vattenfallsstyrelsen byggde denna led ning, ökades järnverkets årliga avgift för kraften med 8 procent av lednings kostnaden.
Redan vid den tidigare behandlingen av frågan örn anläggande av ett
Departements-
järnverk i Norrbotten förutsattes Svartön vid Luleå vara den lämpligaste Jl^n-
platsen för järnverket, ehuru det förordades att en närmare undersökning ägde rum, innan slutligt avgörande träffades. Genom förenämnda beslut den 12 september 1941, varigenom — utöver de 3,499,500 kronor, vilka tidigare disponerats för ändamålet — ytterligare 6,500,000 kronor eller således prak tiskt taget återstoden av det av riksdagen för järnverket anvisade anslaget å 10,000,000 kronor togs i anspråk för aktieteckning i bolaget, har Kungl. Majit biträtt bolagsstyrelsens förslag, innebärande att Svartön definitivt god kändes såsom förläggningsort. Genom samma beslut har Kungl. Majit jäm väl tagit ståndpunkt till frågan vilken produktionsmetod, som bör komma till användning vid företaget. Vid den verkställda utredningen har bolagets styrelse i sådant hänseende funnit, att användandet av elektriska ugnar skulle för järnverket medföra vissa fördelar framför blästermasugnar, och Kungl. Majits nyssnämnda beslut innebär godkännande av denna uppfatt ning. De medel, vilka genom aktieteckningen sammanlagt ställas till bolagets disposition, avses sålunda skola möjliggöra uppförandet av två eltackjärns- ugnar jämte tillhörande allmänna anläggningar med en produktionsförmåga av tillhopa årligen 60,000 lon tackjärn.
Vad angår företagets storleksordning och gestaltning i övrigt torde utred ningen visa, att det ur såväl företagsekonomiska som allmänna försörjnings- synpunkter är ändamålsenligt, alt tackjärnverket utbyggcs med thomas- och elstålverk för viss förädling av det erhållna tackjärnet, på sätt styrelsen föreslagit. Storleken av anläggningarna vid järnverket bestämmes i första
14
Kungl. Maj.ts proposition nr 322.
hand av tillgången på råvaror och elektrisk energi. Beträffande företagets
råvaruförsörjning har styrelsen funnit förutsättningarna härför tillfredsstäl
lande jämväl vid en anläggning avseende framställning av 90,000 ton i stället
för 60,000 ton tackjärn årligen. Jag vill i detta sammanhang erinra, att
Kungl. Maj:t genom beslut den 19 september 1941 förklarat bolaget berätti
gat tillsvidare att, i den utsträckning som erfordras för bolagets verksamhet,
taga i anspråk den staten enligt 1927 och 1938 års malmavtal tillkommande
rätten till malmleveranser från Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolag. I fråga
om möjligheterna att erhålla elektrisk kraft är läget däremot icke lika gynn
samt. Av handlingarna framgår att vattenfallsstyrelsen kan ställa i utsikt att
leverera dels 10,000 kW årskraft samt 10,000 kW säsongkrafl under 8 å 9
månader årligen för tackjärnsugnarna dels ock erforderlig kraft, 7,000 kW,
för drift av ett thomasverk och en elektrostålugn. Förstnämnda kraftleve
ranser beräknas förslå för en årstillverkning av cirka 55,000 ton tackjärn.
Med hänsyn till vad vattenfallsstyrelsen anfört synes bolaget böra tillsvidare
få åtnöjas med den kraft, som sålunda kan tillhandahållas. Vad särskilt an
går frågan om eventuell utökning av järnverket med en tredje elektrisk mas
ugn synes denna fråga alltså i nuvarande läge få ställas på framtiden. Mot
vattenfallsstyrelsens beräkningar av kraftprisen synes ej vara något att
erinra.
Beträffande frågan om uppförande av transformatorstation vid järnver
ket samt framdragande av elektrisk ledning från Notviken till verket anser
jag övervägande skäl tala för att utgifterna härför bestridas av bolaget och
alltså inräknas i anläggningskostnaderna. Enligt bolagsstyrelsens beräkningar
skulle sistnämnda kostnader vid sådant förhållande uppgå till sammanlagt
16,765,000 kronor. Den avsevärda kostnadsökningen jämfört med motsva
rande tidigare beräknade belopp •— bortsett alltså från att nu föreslås byg
gande av allenast två mot förut tre tackjärnsugnar men däremot medtagas
kostnader för anläggningen av thomas- och elstålverk -—- förklaras till hu
vudsaklig del av inträdda prisstegringar. Jag har icke funnit anledning till
erinran mot de beräkningar, bolagsstyrelsen verkställt. Beloppet synes dock
lämpligen böra avrundas uppåt till 17,000,000 kronor. För möjliggörande
av järnverksanläggningen i den omfattning här tillstyrkts skulle alltså be
höva ytterligare anvisas (17,000,000—10,000,000=) 7,000,000 kronor.
I 1939 års proposition föreslogs att, utöver det för anläggningarna erfor
derliga beloppet, skulle såsom förlagskapital för bolaget avses ett belopp av
3,000,000 kronor. Med den uppläggning, ärendet fick i riksdagen, ansågs
emellertid något rörelsekapital för det dåvarande ej erforderligt. Bolagets
styrelse har nu hemställt, att beloppet måtte ställas till förfogande. Jag bi
träder denna hemställan.
Beloppet 7,000,000 kronor torde i likhet med det tidigare anvisade belop
pet 10,000,000 kronor böra tillföras bolaget såsom aktiekapital och alltså an
visas såsom reservationsanslag å kapitalbudgeten under fonden för statens
aktier. Anslaget torde böra upptagas å tilläggsstat till den löpande riksstaten.
Vad förlagskapitalet beträffar förordar jag, att detta anskaffas på sätt som
Kungl. Majlis proposition nr 322.
15
föreslagits i 1939 års proposition, nämligen så att staten genom riksgälds kontoret ställer garanti för ett förlagslån åt bolaget i riksbanken å ifråga varande belopp, 3,000,000 kronor. Genom ett sådant förfaringssätt torde, så som vid den tidigare behandlingen av ärendet framhållits, vinnas en riktiga re räntabilitetsberäkning vid behandling av eventuella förluster.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
dels till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/1942 å ka pitalbudgeten, fonden för statens aktier, anvisa ett reserva tionsanslag av kronor ..................................................... 7,000,000.
dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa garanti för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk Ak tiebolag i riksbanken till ett belopp av 3,000,000 kronor.
Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan lämnar Hans Maj:t Konungen bifall samt förordnar att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Forssberg.