Prop. 1941:347

('med förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, m. m.',)

Kungl. Maj:ts proposition nr

347.

1

Nr 347.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, m. m.; given Stockholms slott den 28 november 1941.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Majit härmed föreslå riksdagen att

dels, jämlikt § 87 regeringsformen, antaga härvid fogade förslag till lag om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas,

dels ock samtycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet meddelar sådant förordnande, som i lagens 1 § avses, att gälla tills vidare.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Bihang till riksdagens protokoll 1941 l sami. Nr

347.

1

Kungl. Maj:ts proposition

/ir

31

7.

Förslag

till

Lag

om reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas.

Härigenom förordnas som följer:

1§-

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utom­ ordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen ej är samlad, förordna att vad i 2—6 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock må förordnande som nu sagts ej meddelas med mindre Konungen låtit riks­ dagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämnda tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen, som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela förordnande som där avses.

2

§-

Därest tillgången på elektrisk kraft ej förslår att tillgodose behovet där­ av, äger Konungen eller efter Konungens bemyndigande statens bränsle­ kommission meddela föreskrift om kraftens fördelning mellan förbrukarna samt om användningen i övrigt av tillgänglig kraft.

Vid meddelande av föreskrift enligt första stycket skall tillses, att behov, vilkas täckande är av särskild betydelse för befolkningen eller produktionen eller eljest för det allmänna, i främsta rummet bliva tillgodosedda.

3§.

Meddelas föreskrift enligt 2 §, åligger det ägare eller innehavare av sådan anläggning för alstrande eller tillhandahållande av elektrisk kraft (kraft­ företag), som avses med föreskriften eller som tillhandahåller kraft åt av föreskriften berörda förbrukare, att enligt av bränslekommissionen eller å dess vägnar meddelade anvisningar vidtaga åtgärder till förhindrande i gör­ ligaste mån av överträdelser av föreskriften.

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

3

4§-

Förbrukare av elektrisk krall, som uttager större myckenhet kraft än han enligt meddelad föreskrift äger uttaga, skall där Konungen så förordnar vara skyldig att för den myckenhet kraft, som uttages utöver den enligt föreskriften medgivna, erlägga förutom till kraftföretaget utgående avgift en särskild överuttagningsavgift.

överuttagningsavgift utgår enligt grunder, som Konungen bestämmer, samt tillfaller kronan.

5§.

Det åligger ägare eller innehavare av kraftföretag att enligt av bränsle­ kommissionen meddelade bestämmelser uppbära och till kommissionen redo­ visa överuttagningsavgifter för elektrisk kraft, som för mycket uttagits från företaget.

Underlåter förbrukare av elektrisk kraft att i föreskriven ordning erlägga överuttagningsavgift, åligger det ägaren eller innehavaren av kraftföretaget att enligt bränslekommissionens anvisningar avstänga förbrukaren från vi­ dare kraftuttag.

6§-

Vad i 2—5 §§ stadgas angående elektrisk kraft och kraftföretag skall äga motsvarande tillämpning beträffande gas samt anläggning för alstrande eller tillhandahållande av gas (gasverk).

7 §•

Har ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk eller av sådan järnvägs- eller spårvägsanläggning eller industriell eller därmed jämförlig anläggning, vid vilken elektrisk kraft eller gas användes för annat ändamål än för belysning, uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatt beträffande företaget, verket eller anläggningen meddelad föreskrift enligt 2 §, straffes med dagsböter eller fängelse.

Har annan förbrukare av kraft eller gas än i första stycket avses uppsåt­ ligen eller av grov vårdslöshet använt kraft eller gas för annat ändamål än sådant, vartill han enligt meddelad föreskrift ägt använda kraft eller gas. dömes till enahanda straff som i första stycket sägs.

8

§-

Ägare eller innehavare av kraftföretag eller gasverk, som underlåter att fullgöra vad honom åligger enligt 3 eller 5 §, straffes med dagsböter.

Bränslekommissionen må vid vite tillhålla den försumlige att fullgöra åliggande sorn i första stycket avses.

9

§•

Vad i denna lag är stadgat angående ägare eller innehavare av kraftföretag iller gasverk eller av anläggning, varom i 7 § förmäles, skall, såvitt angår

4

Kungl. Majlis proposition nr 347.

kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal anläggning, i stället hava avseende å föreståndaren.

10

§.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

¹¹ §•

Föreskrift, som meddelats enligt denna lag, skall icke gälla efter den tid­ punkt, då tillämpning av bestämmelserna i 2—6 §§ upphör. I fråga örn skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft eller gas, som uttagits före nämnda tidpunkt, skola, i den mån Konungen ej annorledes förordnar, lagens bestämmelser fortfarande äga tillämpning.

12

§.

Konungen eller efter Konungens bemyndigande bränslekommissionen äger meddela närmare bestämmelser angående tillämpningen av denna lag.

Vad i lagen är stadgat örn bränslekommissionen skall, i händelse de på kommissionen ankommande arbetsuppgifterna av Konungen uppdragas åt annan myndighet, efter Konungens förordnande gälla beträffande myndighet varom sist är sagt.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till och med den 30 juni 1943. Förordnande, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet; dock att vad i 11 § stadgas an­ gående överuttagningsavgift skall äga giltighet även därefter. Vad i lagen stadgas i fråga örn sådant under tiden för lagens giltighet begånget brott, som i lagen avses, skall äga tillämpning även efter det lagen i övrigt upphört att gälla.

<)

Kungl. Maj-.ts proposition nr 347.

— överlämnat en promemoria med riktlinjer för en dylik ransonering jämte förslag till författning i ämnet.

I promemorian har bränslekommissionen anfört följande: Kraftsituationen var under vintern 1939/40 i hög grad ansträngd. Orsa kerna härtill voro dels en allmän vattenbrist, dels svårigheterna att anskaffa och inom landet transportera bränsle och dels en hastigare än normalt till växande belastning.

I en dylik situation kunna åtgärder av två principiellt skilda slag vara nödvändiga.

Sålunda erfordras en central ledning av driften vid landets kraftföretag. Enligt 1 § av bränslekommissionens instruktion åvilar denna uppgift — efter Kungl. Maj:ts förordnande — kommissionen, men kommissionen har hittills icke ansett sig hava anledning begära detta förordnande, därför afl uppgiften i fråga fyllts av den s. k. Centrala driftledningen, som utgör en frivilligt åstadkommen organisation, omfattande förutom vattenfallsstyrel­ sen samtliga större kommunala och enskilda kraftföretag. Kommissionen anser för närvarande ingen anledning föreligga att ändra på de bestående arbetsförhållandena.

Vidare kan i den antydda situationen en reglering av kraftförbrukningen bliva nödvändig. Några statliga föreskrifter på detta område lia hittills icke utfärdats annat än i samband med det våren 1940 utfärdade centralvarm- vattenförbudet, vilket även gällde elektriskt matade centralvarmvattenbered- ningsanläggningar. Däremot förekom på enskilt initiativ i viss omfattning propaganda med nämnda syftemål, den så kallade kilowattjakten, huvud­ sakligen inriktad på den offentliga belysningen, skylt- och reklambelysnin­ gen samt de elektriska värmekaminerna.

Det är svårt att exakt bedöma resultatet av denna propaganda, därför att man icke vet, vilken belastningen skulle hava varit, örn propagandan icke förekommit. Sannolikt har den gjort viss nytta, i det att den torde hava åstadkommit kolbesparing vid ångkraftverken.

Trots detta ansåg man i kraftverkskretsar, att man i fortsättningen icke borde förlita sig på en frivillig reglering av kraftförbrukningen, utan afl man borde förbereda en fastare form för regleringen.

Detta arbete påbörjades våren 1940 under ledning av statens industri- kommissions bränsle- och kraftavdelning. Bränslekommissionen, vars krafl- byrå numera handlägger ifrågavarande ärenden, vill i det följande i korthet redogöra för de principer, som följdes vid regleringens planläggande.

När det gällde reglering av kraftförbrukningen, ansågs det ändamåls­ enligt att anlita de befintliga organisationerna på området, nämligen dels Centrala driftledningen, dels kraftproducenterna och deras underorganisa tioner och slutligen elektricitetsverken, distributionsföreningarna och andra liknande företag. Den hos dessa företag befintliga sakkunskapen komme att avsevärt underlätta regleringsarbetet.

Det diskuterades, huruvida man skulle låta förberedelsearbetet omfatta hela landet eller örn man skulle kunna göra undantag för skogrika trakter, i vilka någon kraftförbrukning för värmeändamål ej vore att befara. Då förberedelsearbetet till icke oväsentlig del ansågs hava karaktären av ett beredskapsarbete med tanke på eventuell förstöring av kraftstationer eller överföringsanordningar, ansågs det riktigast att låta arbetet i huvudsak om­ fatta hela landet. Av samma skäl borde det avse ej endast vintertid utan även sommartid.

Kungl. Muj:ts proposition nr 347.

t

Ett sätt att vid behov begränsa kraftkonsumtionen är att genomföra en allmän höjning av kraftpriserna. För en sådan begränsning torde emeller­ tid erfordras en prishöjning, överstigande den, som kan komma att bliva nödvändig ur tekniskt-kommersiell synpunkt. Denna regleringsmetod är sa­ lunda mindre tilltalande icke endast ur social synpunkt utan aven darfor. att den i onödan skulle bidraga till en försämring av penningvärdet.

Alternativt kan man för varje konsument fastlägga ett grundbelopp för energien, av vilket - därest en reglering måste genomföras — viss del kan fastställas såsom tilldelning för varje månad eller annan avräkningsperiod. Det är emellertid icke annat än i undantagsfall tekniskt möjligt att för- hindra uttagning av kraft utöver tilldelningen. Därest en konsument - trots tillsägelse örn begränsning — företager sådan överuttagning, bör där­ för en extra avgift uttagas av sådan storlek, att den verkar avskräckande. För den tillåtna uttagningen bör endast den avgiftshöjning förekomma, som ansluter sig till ökningen av produktions- och distributionskostnaderna.

Denna regleringsmetod blir förenad med ett rätt avsevärt administrativt arbete, framför allt vid de större kommunala elektricitetsverken, men den har trots detta ansetts vara att föredraga framför den förut nämnda meto­ den med allmän prisförhöjning, i varje tall därest en mera omfattande ned­ skärning av kraftkonsumtionen skulle bliva nödvändig.

Vid fastläggandet av grundbeloppen kunna olika vägar följas. Man kan sålunda antingen utgå från den tidigare förbrukningen — i vissa tall den enda framkomliga vägen — eller också fastställa vissa normalbelopp pei enhet av något slag, varvid man i fråga om bostadskonsumenter kan välja antingen rumsantalet, lägenhetsarealen eller personantalet, såsom enhet. Det har ansetts önskvärt att härvidlag lämna kraftdistributionsföretagen sa flin händer som möjligt att förbereda en reglering på det sätt, som med hänsyn till den befintliga organisationen vållar det minsta merarbetet, dock inom en av bränslekommissionen angiven ram, avsedd att dels åstadkomma största möjliga rättvisa, dels förebygga en ogynnsam återverkan av legleiingen pa de framtida kraftavsättningsmöjligheterna.

De förberedelsearbeten, för vilka ovan redogjorts, äro redan i stort set! avslutade. Arbetet har utförts frivilligt av vederbörande produktions- och distributionsföretag på anmodan av industri- resp. bränslekommissionen.

En reglering av kraftförbrukningen kan bliva nödvändig av olika orsakei. Sålunda kan å ena sidan brist på råkraft nödvändiggöra en allmän inskränk­ ning av kraftkonsumtionen. Å andra sidan kan en reglering, trots tillgång på råkraft, komma att bliva behövlig rent lokalt till följd av otillräckliga överföringsmöjligheter, brist på drivmedel lör lokala dieselkraftstationer eller ökade behov av kraft hos vissa för försvaret eller folkförsörjningen speciellt viktiga konsumenter, ävensom till följd av den övergång till elekt­ risk drift, som oljebristen på många håll framtvingat.

Enligt det vid bränslekommissionens promemoria lögade förtattningslör- slaget skulle bränslekommissionen, då på grund av brist å bränsle eller vattenkraft eller i följd av annan omständighet funnes erforderligt att inom riket eller visst område av riket förbjuda eller föreskriva inskränkningar i tillhandahållandet eller förbrukningen av elektrisk kraft för vissa ändamål, äga meddela föreskrifter därom. Vidare skulle kommissionen äga att med­ dela föreskrifter beträffande kraftens fördelning mellan förbrukarna, därvid

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

skulle tillses att behov, som vore av särskild vikt för befolkningen i dess helhet eller å viss ort eller för produktionen eller annat ändamål av sär­ skild betydelse för det allmänna, bleve i främsta rummet tillgodosedda. Åsidosättandet av sålunda utfärdade föreskrifter skulle enligt förslaget med­ föra straffpåföljd av dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

över promemorian med det därvid fogade författningsförslaget hava efter remiss yttranden avgivits av vattenfallsstyrelsen den 19 november 1940 och av statens industrikommission den 4 juni 1941.

Vattenfallsstyrelsen har, med förmälan att styrelsen redan från början hållits å jour med de av bränslekommissionen vidtagna åtgärderna, uttalal sitt gillande av den utarbetade planen.

Industrikommissionen har tillstyrkt, att bränslekommissionen bemyndiga­ des handhava regleringen av tillhandahållandet och förbrukningen av elek­ trisk kraft i huvudsaklig överensstämmelse med de av bränslekommissionen uppdragna riktlinjerna. Industrikommissionen har därvid — med erinran att regleringen skulle innebära, att vissa konsumentgrupper avstängdes från kraft och att andra grupper finge sin förbrukning inskränkt —- understrukit att för industriens del regleringen måste genomföras under beaktande av de olika industriföretagens betydelse för rikets försvar och försörjning; en­ ligt vad kommissionen under hand inhämtat vore det också bränslekom­ missionens mening, att bedömningen av industriföretagens angelägenhets- grad skulle ske i nära samråd med industrikommissionen.

Industrikommissionen har i sitt utlåtande — jämte det kommissionen an­ märkt att, enligt vad kommissionen under hand inhämtat, den föreslagna befogenheten att meddela föreskrifter beträffande kraftens fördelning av- såges skola innefatta jämväl befogenhet att föreskriva skyldighet för kraft­ leverantörerna att upptaga överuttagningsavgifter — vidare anfört bland annat:

Det förefaller industrikommissionen tveksamt, huruvida man billigtvis bör straffbelägga konsumenternas överuttagning av kraft. Det är nämligen uppenbart, att stora konsumentgrupper, särskilt bland de små förbrukarna, icke äro kompetenta att själva kontrollera sin förbrukning genom regel­ bundna avläsningar å mätare. Vill man inom dessa grupper åstadkomma en minskning av kraftförbrukningen, torde resultatet säkrast nås genom meddelande av råd och anvisningar, t. ex. om utbyte av lampor mot sva­ gare sådana eller om sparsammare nyttjande av värmeapparater, kylskåp, motorer och dylikt. I vissa fall torde det även vara nödvändigt att meddela förbud mot exempelvis viss belysning eller användning av vissa apparater. Endast då överuttagningen av kraft beror på uppenbar tredska eller grov vårdslöshet, bör brottsligt åsidosättande av föreskrifterna anses föreligga. Industrikommissionen, som vid samråd med bränslekommissionen funnit stöd för denna uppfattning, har därför ansett det böra i författningen ut­ sägas, att endast uppsåtligt eller av grov vårdslöshet orsakat åsidosättande av föreskrifterna medför straffansvar samt att allmän åklagare äger åtala förseelsen allenast efter angivelse av bränslekommissionen. Vidare torde i författningen böra ingå en särskild paragraf om husbondeansvar.

10

Kanell. Maj:ts proposition nr 347.

Beträffande omfattningen av de verkställda förberedelsearbetena anföres i promemorian bland annat:

Den övervägande delen av landets kraftproduktion går till industrien och kommunikationsmedlen. Den stora mängden av småkonsumenter förbruka endast en mindre del av totalproduktionen. Det diskuterades, huruvida det under sådana förhållanden vore nödvändigt att utsträcka kraftransonerings- förberedelserna även till dessa konsumenter. Dock ansågs detta av följande skäl vara önskvärd.

För det första äro dessa konsumenters förbrukning visserligen för när­ varande obetydlig, men man vet icke vilka proportioner denna förbrukning skulle antaga, om exempelvis elektriska strålkaminer till följd av bränsle­ bristen skulle vinna ännu större spridning än som redan skett.

För det andra kommer även vid svår vattenbrist den övervägande delen av kraftbehovet att kunna tillgodoses med vattenkraft. Även örn småkon- sumenternas förbrukning är liten i förhållande till totalproduktionen, kom­ mer den därför att vara relativt stor i förhållande till ångkraftproduktio­ nen, d. v. s. det kraftbelopp, varmed produktionen skall nedbringas genom ransoneringen, och en inskränkning av dessa konsumenters konsumtion kommer därför icke att sakna betydelse.

För det tredje måste det anses skäligt, att även ifrågavarande konsument­ kategori i mån av förmåga bidrager till den besparing av kraft och därmed kol, som industrien med stora olägenheter måste finna sig i.

Slutligen skulle en kraftig ansvällning av småkonsumenternas förbruk­ ning kunna resultera i en överbelastning av städernas distributionsnät, som till följd av kopparbristen icke kunna förstärkas i nämnvärd utsträckning. Även om denna fråga icke direkt ligger inom bränslekommissionens verk­ samhetsområde, ansågs synpunkten värd beaktande.

I promemorian anföres vidare i fråga om grundbeloppens fastställande:

Man hade kommit fram till, att ransoneringen borde ordnas på så sätt, att varje slutlig konsument, från den största till den minsta, skulle erhålla ett grundbelopp energi, av vilken alltefter förhållandena en större eller mindre del skulle gälla såsom tillåten uttagning. Av vissa orsaker befanns det lämpligt att fördela grundbeloppet på ett vinterbelopp och ett sommar­ belopp.

Såsom allmän riktlinje för grundbeloppens beräkning fastställdes, att de så noga som möjligt skulle återgiva uttagningsförhållanden under år 1940, .sådana de skulle hava varit örn utvecklingen hade fått fortgå utan stör­ ningar.

Två i princip skilda metoder att fastlägga grundbeloppen diskuterades. Den ena metoden går ut på att beräkna grundbeloppen efter den tidigare uttagningen, den andra på fastställandet av normalbelopp per enhet av nå­ got slag.

Den första metoden är i många fall den enda användbara. Det finnes exempelvis intet användbart storleksmått för de stora industrikonsumen­ terna, och samma gäller i de allra flesta fall alla andra konsumenter än rena bostadskonsumenter. Det är sålunda endast denna konsumentkategori som diskussionen kan gälla.

Ingen av de båda metoderna är ur rättvisesynpunkt avgjort överlägsen den andra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 34

7.

11

Å ena sidan kan sålunda konstateras, att det vid en relativt mild ranso­ nering — då det kanske endast gäller att hindra ansvällning av konsumtio­ nen — är riktigare att gå efter den tidigare förbrukningen än efter normal­ belopp. Det senare skulle resultera i att de konsumenter, som tidigare till följd av mångsidig användning av kraften haft stor förbrukning och där­ med bidragit till produktions- och överföringsapparatens utbyggnad, skulle få finna sig i en högst avsevärd begränsning av sin konsumtion, medan andra konsumenter icke skulle få någon som helst känning av ransonerin­ gen. Detta skulle leda till en betänklig rubbning av allmänhetens förtroende för elkraften, som skulle verka hämmande på det fortsatta utnyttjandet av densamma.

Å andra sidan är det tydligt, att metoden med normalbelopp blir rätt­ visare, ju hårdare ransoneringen måste göras; det bör då närmast gälla att till var och en tillhandahålla kraft för de allra nödvändigaste behoven utan hänsyn till den tidigare förbrukningen.

Till fördel för metoden med normalbelopp för bostadsabonnenterna talar det förhållandet, att administrationsarbetet enligt denna metod blir avse­ värt enklare, vilken fördel blir så mycket mera framträdande som dessa abonnenters antal i regel är mycket stort.

Vid valet mellan de ovan diskuterade metoderna bestämde man sig för den kompromissen, att metoden med grundbeloppsberäkning efter tidigare uttagning skulle vara regel, men att generellt undantag gjordes för bostads- konsumenter med fortsättningspris om 10 öre pr kWh eller däröver (d. v. s. i stort sett bostadskonsumenter utan elektrisk matlagning) i fråga om vilka vederbörande distributionsföretag självt finge välja metod.

I den mån metoden med normalbelopp väljes,- återstår att välja lämplig enhet. Närmast till hands ligger därvid att välja den tariffenhet — i van­ liga fall rummet, ibland våningsarean — på vilken företagets tariffsystem är baserat, och båda dessa enheter godkändes. När kraftransoneringen för­ bereddes, var emellertid en gasransonering påtänkt och i vissa fall genom­ förd, och därvid tänkte man sig på flera håll personanlalet såsom storleks­ mått. Då det i dylika läll skulle underlätta arbetet att använda samma stor­ leksmått vid båda ransoneringarna, godkändes personantalet såsom storleks­ mått även i fråga örn kraftransoneringen.

Då standarden i fråga örn kraftförbrukning varierar avsevärt från plats till plats, ansågs det icke möjligt att fastställa för hela landet gällande grund­ belopp pr rum, m2 våningsarea eller person. Detta överläts till vederbö­ rande distributionsföretag, som därvid hade att iakttaga, att summan av alla utdelade grundbelopp skulle stämma med den verkliga förbrukningen inom företaget i fråga.

Förberedelserna fördes under år 1940 fram så långt, att praktiskt laget samtliga konsumenter några dagar efter anvisning från bränslekommissio­ nen kunde hava underrättats om storleken av deras grundbelopp, varefter ransoneringen kunde hava trätt i kraft successivt från och med nästpåföl- jande ordinarie avläsning. Avläsningar göras för större konsumenter vid varje månadsskifte — i vissa fall till och med tätare — och för mindre konsumenter i regel vid varje kvartalsskifte (i de större städerna pågår dock avläsningen ständigt).

Beträffande det tekniska genomförandet av en kraflransonering an föres slutligen i bränslekommissionens promemoria:

12

Kungl. Maj:ts proposition nr

3-17.

När behovet av en kraftransonering konstaterats — men innan den all­ männa ransoneringen hunnit igångsättas — böra vissa särskilda belastnings- objekt bliva föremål för förbud eller inskränkning.

Först och främst böra därvid de ur bränsleekonomisk synpunkt olämpli­ gaste användningarna helt förbjudas. Hit hör uppvärmning med elkraft i lokaler, där annat uppvärmningssystem finnes, värmning av vatten för an­ nat än yrkesändamål och generering av ånga i elektriska ångpannor.

Vidare finnas vissa lyxbetonade ändamål, som — utan att hava stor kvan­ titativ betydelse — dock lämpligen böra av skälighetshänsyn omedelbart förbjudas, exempelvis fristående reklambelysning. Gatubelysningen visade sig under vintern 1939/40 kunna utan stor olägenhet nedbringas till om­ kring hälften av den under fredstid normala.

Samtidigt som dessa åtgärder anbefallas, böra samtliga konsumenter er­ hålla meddelande örn dem tilldelade grundbelopp. Detta meddelande kom­ mer även att innehålla uppgift örn den konsumtionsgrupp som konsumen­ ten tillhör.

Ransoneringen kan därefter påbörjas vid nästpåföljande ordinarie avläs­ ning. För .större konsumenter kommer denna att inträffa vid närmaste månadsskifte, för mindre i regel vid närmaste kvartalsskifte. I vissa städer med ständigt pågående avläsningar kommer ransoneringen att påbörjas successivt, allteftersom avläsningarna ske.

Det ransoneringspåbud, som per brev, via pressen eller eventuellt radio, kommer att riktas till konsumenterna, innehåller en uppgift om att förbruk­ ningen per månad tills vidare ej får överstiga viss del (tilldelningskvot) av resp. vinter- eller sommargrundbelopp. Tilldelningskvoten kommer att bliva olika för olika konsumtionsgrupper.

För större, månadsavlästa förbrukare kommer jämförelsen mellan tillåten och verklig aftagning att ske per månad. För kvartalsavlästa konsumenter måste jämförelsen ske per kvartal, varvid såsom tillåten aftagning gäller summan av de tillåtna månadsuttagningarna. Genom detta system blir det möjligt att under loppet av ett kvartal skärpa ransoneringen även för dessa mindre konsumenter, om så skulle visa sig nödvändigt.

Örn de primära belastningsförutsättningarna hos någon konsument ge­ nomgripande ändrats efter de utgångskvartal, som varit bestämmande för grundbeloppens beräkning, måste en justering ske. Ett mycket vanligt fall kommer att bliva övergång till elektrisk matlagning. För detta fall lia mat- lagningstillägg fastställts. I fråga om industri, lantbruk m. m. kunna gene­ rella regler knappast uppställas, utan justeringen får göras från fall till fall.

Efter särskilda framställningar från bränslekommissionen har Kungl. Maj:t därefter utfärdat kungörelser den 22 augusti 1941 (nr 704) angående in­ skränkning i rätten att använda elektrisk kraft för ånggenerering samt den 24 oktober 1941 (nr 820) angående inskränkning i rätten att använda elek­ trisk kraft för uppvärmning av byggnad, m. m. Enligt den förstnämnda kungörelsen får elektrisk kraft användas för alstrande av ånga i därför av­ sedd panna endast i den utsträckning och under de villkor, som av bränsle­ kommissionen eller å dess vägnar bestämmas. Enligt kungörelsen nr 820 får elektrisk kraft endast i den utsträckning och under de villkor, som av bränslekommissionen eller å dess vägnar bestämmas, användas för upp­ värmning av byggnad, för beredning av varmvatten med för sådant ändamål

13

särskilt inrättad varmvattenberedningsanordning, för belysning av skylt­ fönster och ljusreklam saint för gatu- och vägbelysning och annan belysning utomhus. Vidare äger enligt sistnämnda kungörelse bränslekommissionen, i den mån så finnes erforderligt för åstadkommande av begränsning av för­ brukningen av elektrisk kraft, meddela föreskrift örn sänkning av spän­ ningen på ledningar och nät för distribution av sådan kraft.

Med stöd av sistnämnda kungörelse har bränslekommissionen (cirkulär nr 101) dels medgivit, att elektrisk kraft må användas för i kungörelsen an­ givna ändamål inom hela riket med undantag av det s. k. Sydblocket och Gotlands län, dels ock meddelat vissa närmare föreskrifter beträffande kun­ görelsens tillämpning i fråga örn sistnämnda områden.

Vad härefter angår frågan o lii reglering av förbrukni n- g e n av gas må följande anföras.

Enligt 2 § allmänna förfogandelagen äger Konungen — därest det fin­ nes erforderligt, för alt tillgodose behovet av förnödenhet som är av vikt för befolkningen eller produktionen eller för att bereda tillgång till lörnöden- liet, som är behövlig för krigsbruk eller annat ändamål av betydelse för det allmänna, att sådan förnödenhet ställes till kronans förfogande — före­ skriva att ägare eller innehavare av förnödenheten skall vara pliktig att avstå densamma till kronan. Sådan föreskrift må avse jämväl förnödenhet, som tillverkas eller framvinnes efter föreskriftens meddelande. Enligt 13 § förfogandelagen äger Konungen vid meddelande av föreskrift enligt 2 § för­ ordna, att förnödenheten i fråga skall avstås icke åt kronan utan åt annan, som därvid bestämmes. Ytterligare stadgas i 3 § förfogandelagen, att Konungen för behov, som angivcs i 2 §, äger föreskriva att beslag skall läg­ gas å där avsedd förnödenhet.

Då gas är alt anse som sådan förnödenhet, varom förmäles i nyssnämnda stadganden i allmänna förfogandelagen, kan viss reglering av gaslörbruk- ningen genomföras på grundval av de Kungl. Maj:t enligt lörfogandelagen tillkommande befogenheterna. Emellertid har även på förevarande område fråga uppkommit örn tillskapande av en smidigare form för genomförandet av en eventuell ransonering än den förfogandelagen erbjuder.

Sålunda har bränslekommissionen med skrivelse den 27 juni 1941 ingivit förslag till kungörelse angående reglering av tillhandahållandet och för­ brukningen av gas ävensom på anförda skäl hemställt, att kungörelse matte utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med det ingivna förslaget. Enligt förslaget skulle i sådan bostads-, butiks- eller kontorslägenhet, som är för­ sedd med spis för vedeldning, gas ej få förbrukas utan tillstånd. I annan bostads-, butiks- eller kontorslägenhet skulle gas ej utan tillstånd få förbru­ kas för beredning av varmvatten i varmvattenberedare. Vidare upptogs i förslaget ett stadgande av innehåll att, därest på grund av brist på stenkol eller eljest funnes erforderligt att inom riket eller viss del därav förbjuda

Kungl. Muj:ts proposition nr 3i

7.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr

347.

tillhandahållandet eller förbrukningen av gas eller däri föreskriva andra in­ skränkningar än de förut nämnda, bränslekommissionen skulle äga med­ dela föreskrifter härom. Därest kommissionen meddelade föreskrift av inne­ håll, att förbrukare finge använda gas endast till viss myckenhet, skulle kommissionen enligt förslaget tillika äga ålägga den, som tillhandahölle gasen, att uttaga särskild av kommissionen bestämd tilläggsavgift för den mängd gas, som förbrukaren därutöver tillgodogjorde sig. Därest förbrukare uppsåtligen eller av grov vårdslöshet åsidosatte föreskrift, varom nyss är sagt, skulle han enligt förslaget drabbas av straffpåföljd (dagsböter eller fängelse i högst sex månader).

Bränslekommissionens hemställan örn utfärdande av kungörelse i enlighet med förenämnda förslag har emellertid av kommissionen den 9 september 1941 återkallats till följd av vissa ändringar i försörjningsläget beträffande bränslen.

F&redr-aganden. Fragan om åtgärder i syfte att åstadkomma en reglering av försörjningen

med elektrisk kraft har under åtskillig tid varit föremål för uppmärksam­ het. Vad som nu gjort spörsmålet aktuellt är i första hand den omständig­ heten, att den gångna hösten mestadels varit torr. Under normala tider hade en därav föranledd nedgång i vattenkraftproduktionen kunnat kompenseras genom en ökning av ångkraftproduktionen. Det nuvarande försörjningsläget beträffande fossila bränslen omöjliggör emellertid en dylik utökning. Den sålunda inträdda situationen är så mycket mera värd att uppmärksammas som knappheten pa olika slag av bränslen medfört tillkomsten av nya eller utökade anspråk på elektrisk kraft.

Det rådande försörjningsläget har föranlett utfärdandet av de i det före­ gående omnämnda kungörelserna angående inskränkning i rätten att an­ vända elektrisk kraft för anggenerering samt för uppvärmning av byggnad lii. m. Därigenom har inskränkning skett i fråga örn kraftkonsumtionen för vissa ändamål, som ansetts i någon man lyxbetonade eller för vilka över­ gång till annat bränsle ansetts böra ske. Däremot har en allmän kraftran­ sonering ännu icke ansetts böra ifrågakomma nied hänsyn till de olägenhe­ ter och svårigheter, som en dylik ransonering skulle medföra. Emellertid är det uppenbart, att de redan vidtagna åtgärderna icke bliva tillräckliga i ett ytterligare försämrat läge utan att besparings- eller regleringsåtgärder av mera generell natur då måste tillgripas.

Såsom bränslekommissionen anfört skulle en mera omfattande begräns­ ning av kraftkonsumtionen kunna vinnas genom en allmän och relativt be­ tydande höjning av kraftpriserna. I likhet med kommissionen anser jag emellertid, att en dylik utväg icke bör tillgripas utan att man i stället — i den män läget kräver en allmän nedskärning av kraftkonsumtionen — bör genom ransonering av kraften söka vinna den åsyftade effekten.

Huruvida ett ransoneringsförfarande kan behöva tillgripas kan icke nu

15

med bestämdhet avgöras. Till belysande av situationen må emellertid näm­ nas, att nederbörden hittills under året i Götaland och Svealand, där tva tredjedelar av vattenkraftproduktionen sker, varit endast något över 80 pro­ cent av den normala. Vidare må nämnas, att fyllnadsgraden i Vänern, landets största och viktigaste sjömagasin, för närvarande är så låg, att ytter­ ligare tappning i större omfattning tills vidare icke anses böra ske. För­ siktigheten bjuder därför, att erforderliga åtgärder vidtagas för att, örn så skulle påfordras, ett ransoneringsförfarande omedelbart kan genomföras. Med hänsyn härtill har jag ansett frågan om utfärdande av författning i ämnet nu böra upptagas.

I fråga örn ransoneringens genomförande uppställa sig på förevarande område särskilda problem av ransoneringsteknisk art, framför allt därige­ nom att vederbörande kraftleverantörer i allmänhet icke kunna förhindra att förbrukarna uttaga kraft utöver dem tilldelade kvantiteter. Ransonerin­ gens genomförande måste därför i huvudsak garanteras genom bestämmel­ ser om vissa påföljder för de förbrukare, som uttaga kraft utöver vad de enligt ransoneringsbestämmelserna äga rätt till. Härvid är emellertid att märka, att generella straffbestämmelser näppeligen kunna uppställas, efter­ som man icke rimligen kan av envar förbrukare begära, att han skall kunna så avväga sin förbrukning att den icke överstiger den tillåtna. Vad nu sagts gäller dock icke beträffande vissa kommunikationsföretag samt industriella och därmed jämförliga anläggningar, vid vilka man noggrant följer ström- förbrukningen; här kan ransoneringsbestämmelsernas efterlevnad med för­ del säkras genom straffsanktioner. För den stora mängden husliållsförbru- kare liksom för sådana förbrukare, som nyttja elektrisk kraft i hantverks- rörelse eller för annat liknande ändamål, bör däremot påföljden vid över­ trädelse av ransoneringsbestämmelserna icke givas straffrättslig karaktär utan bör densamma vara av rent ekonomisk art. Påföljden vid överuttag- ning av kraft bör med andra ord vara den, att vederbörande blir skyldig att för den för mycket uttagna kraften erlägga — förutom den eljest ut­ gående avgiften — en särskild överuttagningsavgift. Därest ett system med överuttagningsavgifter införes, synes det lämpligt att dylik avgift i före­ kommande fall ålägges jämväl sådana förbrukare för vilka straff, enligt vad förut sagts, bör kunna ifrågakomma. Detta synes så mycket mera önskvärt som även i fråga örn dessa förbrukare straff torde böra ådömas endast då åsidosättandet av ransoneringsbestämmelserna skett uppsåtligen eller av grov vårdslöshet.

Vad angår frågan örn överuttagningsavgiftens storlek må till en början anmärkas, att själva ransoneringen — såvitt angår förbrukare som icke kunna drabbas av straffpåföljd — erhåller en väsentligt olika karaktär allt eftersom avgiften sättes relativt låg oller relativt hög. I förra fallet får ran­ soneringen mera karaktären av en maning till vederbörande att iakttaga sparsamhet med kraften, medan en hög överuttagningsavgift för det alldeles

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr

347.

övervägande antalet förbrukare betyder ett låsande av konsumtionen vid — eller något under — den enligt ransoneringsbestämmelserna tillåtna kvanti­ teten. Härav följer i sin tur, att avgiftens storlek lämpligen bör anpassas efter den aktuella kraftsituationen och det resultat man genom ransoneringen vill vinna. I ett mindre ansträngt läge kan det befinnas tillräckligt med en lägre avgift, medan i en svårare situation avgiften bör sättas så hög, exempelvis 3 å 5 gånger den eljest utgående avgiften, att den verkar prohibitiv. Vid angivna förhållande och då det torde bliva nödvändigt att tillämpa olika överuttag- ningsavgifter för liushållsförbrukare och därmed likställda, å ena sidan, samt industriförbrukare och därmed jämförliga förbrukare, å andra sidan, torde överuttagningsavgiftens storlek lämpligen icke böra fixeras i ransone- ringsförfattningen utan torde Kungl. Majit böra äga att anpassa avgiften efter de förhållanden, som äro rådande vid tidpunkten för en eventuell ran­ sonering.

Bränslekommissionen har förutsatt att överuttagningsavgifterna skola till­ falla vederbörande kraftföretag såsom bidrag till täckande av företagens kostnader för genomförande och övervakning av ransoneringen. Industri­ kommissionen har givit uttryck åt en viss tveksamhet på denna punkt men har likväl kommit till den uppfattningen, att en åt företagen meddelad be­ fogenhet att tillgodogöra sig överuttagningsavgifterna skulle bidraga till att effektivisera kontrollen av ransoneringsföreskrifternas efterlevnad. Det vill emellertid synas som örn vägande invändningar skulle kunna göras mot den av bränslekommissionen sålunda förutsatta ordningen. Denna skulle näm­ ligen innebära, att statsmakterna lämnade sin medverkan till att kraftföre­ tagen för levererad kraft uttoge högre ersättning än som betingades av de faktiska produktions- och distributionskostnaderna. Det otillfredsställande härutinnan skulle särskilt framträda i det fall, att överuttagningsavgiften komme att fastställas till ett relativt högt belopp. Visserligen kan det från kraftföretagens sida invändas, att en ransonering är liktydig med en minsk­ ning av den totala kraftleveransen och att de eventuella överuttagningsav­ gifterna skulle innebära endast en kompensation härför; denna invändning torde emellertid så mycket mindre böra godtagas som statsmakterna i sin prispolitik fasthållit vid att en av krisförhållandena framkallad minskning av omsättningen icke i och för sig utgör skäl för en prishöjning. En förut­ sättning för att överuttagningsavgifterna skulle tillfalla kraftföretagen borde därför vara, att företagen vidtoge motsvarande nedsättning av de ordinarie kraftavgifterna; med hänsyn till omöjligheten att verkställa någon som helst förhandsberäkning av företagens merinkomster genom överuttagningsav- gifter lärer en dylik nedsättning emellertid icke kunna komma till stånd.

Det torde i detta sammanhang även böra framhållas, att de på åtskilliga områden redan vidtagna varuransoneringarna medfört och alltjämt medföra åtskilligt besvär och arbete för näringsidkarna inom respektive branscher. Detta arbete fullgöra näringsidkarna utan särskild ersättning. Det torde

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

17

utan vidare vara klart att, därest man beträffande elektrisk kraft knäsätter principen om ekonomisk gottgörelse åt företagarna för deras medverkan vid ransoneringens genomförande, man svårligen kan avvisa motsvarande an­ språk från andra grupper av näringsidkare. Då det hittills tillämpade syste­ met visat sig vara av betydande värde, synes detsamma icke böra brytas genom särregler på förevarande område.

Av skäl som framgå av det nu anförda förordar jag, att överuttagnings- avgifterna förklaras skola tillfalla kronan.

De praktiska verkningarna av en kraftransonering bliva självfallet be­ roende dels av de principer, efter vilka de olika förbrukarnas grundbelopp fastställas, dels ock av vilken kvotdel av de fastställda grundbeloppen som förbrukarna medgivas uttaga. Såsom framgår av det förut anförda, har enligt anvisningar från vederbörande kommission och under medverkan av kraftföretagen de olika förbrukarnas grundbelopp redan fastställts. Härvid har man följt den principen, att grundbeloppen skulle ansluta sig till uttag- ningsförhållandena under år 1940 sådana dessa skulle hava gestaltat sig om utvecklingen fått fortgå utan störningar. Mot den sålunda tillämpade prin­ cipen synes intet vara att erinra. Såsom bränslekommissionen framhållit bör dock grundbeloppets fastställande icke vara definitivt utan måste möj­ lighet hållas öppen för vederbörande förbrukare att, där belastningsförut- sättningarna undergått någon mera väsentlig förändring, vinna omprövning av frågan om grundbeloppets storlek.

Frågan om vilken kvotdel av envar förbrukares grundbelopp, som vid en eventuell ransonering skall få uttagas, kan självfallet icke för närvarande besvaras. Tilldelningens storlek måste bliva beroende av förhållandena vid den tidpunkt, då ransoneringen sättes i kraft. Som allmän regel torde böra gälla, att tillgänglig kraft i första hand förbehålles, förutom för täckande av oundgänglig hushållsförbrukning, åt kommunikationsföretagen och de för landet viktigare industrierna. Det torde emellertid få ankomma på Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, på bränslekommis­ sionen att med utgångspunkt från förhållandena vid den tidpunkt, då en ransonering sättes i kraft, träffa närmare bestämmelser härutinnan.

Med utgångspunkt från de i det föregående angivna riktlinjerna har inom folkhushållningsdepartementet utarbetats ett förslag till lag, innefattande bestämmelser örn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft, vilket för­ slag torde böra underställas riksdagen. Då frågan om landets försörjning med gas i väsentliga delar är likartad med frågan örn kraftförsörjningen, har enligt förslaget lagen gjorts tillämplig jämväl i fråga om gas. Det torde emellertid böra framhållas att, såvitt nu kan bedömas, möjligheterna att undvika en ransonering te sig gynnsammare i fråga örn gas än beträffande elektrisk kraft. Försiktigheten torde emellertid det oaktat bjuda att erforder­ liga lagstiftningsåtgärder redan nu vidtagas jämväl beträffande gasen.

Jag torde härefter få lämna en närmare redogörelse för detaljerna i det upprättade lagförslaget.

Bihang lill riksdagens protokoll 11)41. I sami. Nr 347.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 347.

Enligt förslaget har lagen givits karaktären av en fullmaktslag av ena­ handa slag som allmänna förfogandelagen med flera lagar. De allmänna förutsättningar, under vilka lagens materiella bestämmelser må vinna till- lämpning, angivas i 1 § och äro desamma som gälla i fråga om förfogande­ lagen.

I 2 § upptages lagens centrala stadgande örn rätt att meddela föreskrifter om fördelningen av tillgänglig elektrisk kraft mellan förbrukarna samt örn användningen i övrigt av sådan kraft. Såsom förutsättning för rätten att meddela dylika föreskrifter skall enligt förslaget gälla, att tillgången på elektrisk kraft icke förslår att tillgodose behovet därav. De angivna be­ fogenheterna avses skola tillkomma Kungl. Maj:t eller, efter Kungl. Majlis bemyndigande, bränslekommissionen. Stadgandet i förevarande paragraf har kompletterats med en allmän bestämmelse att vid meddelande av före­ skrift enligt paragrafen skall tillses, att behov, vilkas täckande är av särskild betydelse för befolkningen eller produktionen eller eljest för det allmänna, i främsta rummet bliva tillgodosedda.

Med stöd av det föreslagna stadgandet böra ransonerings- eller reglerings- föreskrifter kunna utfärdas för hela landet eller för viss del därav eller i fråga örn visst eller vissa kraftföretag. Även i andra hänseenden bör en eventuell ransonering eller reglering kunna differentieras efter vad den ak­ tuella kraftsituationen kräver; det må särskilt anmärkas, att anledning i allmänhet torde saknas att meddela föreskrifter beträffande sådana lokala kraftföretag, som sakna anslutning till rikets stamlinjenät och som distri­ buera kraft alstrad utan hjälp av flytande eller fossila bränslen. Det har emellertid icke ansetts erforderligt att i lagtexten särskilt angiva, att med stöd av paragrafen meddelade föreskrifter sålunda kunna givas en mer eller mindre omfattande räckvidd. Detta lärer nämligen följa redan därav, att lagen är av fullmaktslags natur och sålunda avser endast att angiva ytter- gränserna för de befogenheter, varom i lagen stadgas.

I 3 § hava upptagits vissa bestämmelser om skyldighet för respektive kraftföretag att vidtaga avstängnings- och andra tekniska åtgärder till för­ hindrande i görligaste mån av överträdelser av meddelade ransonerings- eller regleringsföreskrifter. Dylika åtgärder få emellertid enligt sakens na­ tur en ganska begränsad räckvidd och torde få sin huvudsakliga betydelse för sådana fall, där förbrukare skall helt avstängas från kraftuttag. Enligt förslaget skall det ankomma på bränslekommissionen att själv eller genom annan (lokal) myndighet meddela anvisningar angående vidtagandet av dy­ lika åtgärder. Det må i detta sammanhang nämnas, att enligt bestämmel­ serna i 8 § ägare eller innehavare av kraftföretag, som underlåter att full­ göra vad honom enligt nyssnämnda stadgande åligger, är förfallen till straff (dagsböter), varjämte bränslekommissionen äger vid vite tillhålla den för­ sumlige att fullgöra sina åligganden.

I 4 § hava upptagits bestämmelser om skyldighet för förbrukare, som

19

överträder meddelad ransonerings- eller regleringsföreskrift, att erlägga överuttagningsavgift för den för mycket uttagna kraften. Enligt förslaget skall emellertid systemet med överuttagningsavgifter icke automatiskt till- lämpas så snart föreskrift enligt 2 § meddelats, utan erfordras Kungl. Maj:ts förordnande därom. Visserligen torde meddelandet av föreskrift enligt 2 § i allmänhet föranleda jämväl förordnande om skyldighet att vid överträ­ delse av föreskriften erlägga överuttagningsavgift. Å andra sidan kan det likväl icke anses uteslutet, att i ett givet läge vissa ransonerings- eller regle- ringsföreskrifter finnas böra meddelas utan att det anses erforderligt att förordna om skyldighet att vid eventuellt åsidosättande av föreskrifterna er­ lägga överuttagningsavgift. Möjlighet torde därför böra hållas öppen att meddela ransoneringsföreskrifter utan att föreskrifterna sammankopplas med skyldighet att gälda överuttagningsavgift.

I fråga örn överuttagningsavgiftens belopp har i förevarande paragraf allenast stadgats, att avgiften utgår enligt grunder, som Kungl. Maj:t bestäm­ mer. Beträffande de skäl, som föranlett att avgiftens belopp icke ansetts höra fixeras i lagen, hänvisas till vad i det föregående anförts. Här må en­ dast tilläggas, att avgifterna torde få differentieras så att särskild överut­ tagningsavgift utgår för förbrukare, som uttaga kraft vid lågspänning, och .särskild för sådana förbrukare (industrier m. fl.) som uttaga kraft vid hög­ spänning. I övrigt torde emellertid avgifternas belopp få bestämmas under hänsynstagande till den aktuella kraftsituationen och de resultat man ge­ nom ransonerings- eller regleringsföreskrifterna vill vinna.

överuttagningsavgifterna skola, enligt vad i 4 § stadgas, tillfalla kronan. I fråga örn den rättsliga karaktären av överuttagningsavgiften vill jag fram­ hålla, att avgiften icke avsetts skola utgöra en straffpåföljd i teknisk be­ märkelse.

Beträffande ordningen för överuttagningsavgifternas uppbärande stadgas i förslagets 5 §, att vederbörande kraftföretag skall vara skyldigt att i en­ lighet med av bränslekommissionen meddelade föreskrifter uppbära avgif­ terna och redovisa dem till kommissionen. Det mest ändamålsenliga är uppenbarligen, att överuttagningsavgifterna debiteras och uppbäras i sam­ band med de ordinarie kraftavgifterna. Då vederbörande kraftföretag icke torde liava anledning eller ens möjlighet att ingripa med tvångsåtgärder mot förbrukare, som inbetalar den ordinarie kraftavgiften men vägrar att gälda överuttagningsavgiften, torde emellertid särskilda garantier böra till­ skapas för sistnämnda avgifts inbetalande; utvägen att instämma den för­ sumlige till domstol med yrkande örn förpliktande för honom att erlägga avgiften torde nämligen icke vara tillfyllest. För att säkerställa inbetalan­ det av debiterade överuttagningsavgifter torde det därutöver vara erforder­ ligt att i lagen stadga skyldighet för vederbörande kraftföretag att avstänga försumliga betalare från vidare kraftleverans. Bestämmelse härom bar upp­ tagits i 5 § av förslaget. Påföljden vid vägran att gälda överuttagningsav-

Kungl. Maj:ts proposition nr

347.

Kungl. Maj:ts proposition nr

347.

21

kraftföretag eller gasverk eller av anläggning, som i 7 § avses, skall — enligt 9 § — såvitt angår kommunalt kraftföretag eller gasverk eller kommunal anläggning i stället hava avseende å föreståndaren.

I 11 § av förslaget har stadgats, att föreskrift, som meddelats enligt den före­ slagna lagen, icke skall gälla efter den tidpunkt, då tillämpning av bestämmel­ serna i 2—6 §§ upphör. Vidare har i paragrafen upptagits en bestämmelse därom att i fråga örn skyldighet att erlägga överuttagningsavgift för elektrisk kraft eller gas, som uttagits före nyssnämnda tidpunkt, lagens bestämmelser fortfarande skola äga tillämpning. Vad sålunda är stadgat skall dock icke gäl­ la i den mån Kungl. Maj:t annorledes förordnar. Anledningen till denna undan­ tagsbestämmelse är att, i händelse tillämpningen av bestämmelserna i 2—6 §§ upphör under löpande tilldelningsperiod, fastställandet av överuttagnings- avgifterna kan visa sig förenat med sådana praktiska svårigheter, att staten hellre bör avstå från att utkräva avgifterna.

Slutligen har i 12 § av förslaget stadgats dels att Kungl. Majit eller efter Kungl. Majits bemyndigande bränslekommissionen skall äga meddela erfor­ derliga tillämpningsföreskrifter, dels ock att vad i lagen är stadgat örn bränslekommissionen skall, i händelse de på kommissionen ankommande arbetsuppgifterna uppdragas åt annan myndighet, efter Kungl. Majits för­ ordnande gälla beträffande sådan myndighet.

Den föreslagna lagen torde lämpligen böra träda i kraft dagen efter den, då lagen utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen torde givas allenast temporär giltighet. Till en början torde lagen sålunda böra gälla endast till och med den 30 juni 1943. Vissa särskilda bestämmelser torde erfordras angående giltighetstiden för straffbestämmelserna samt be­ stämmelserna örn överuttagningsavgift.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det upp­ rättade förslaget till lag arn reglering av förbrukningen av elektrisk kraft och gas, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Erik Blomqvist.