Prop. 1942:118

('angående bidrag och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler',)

Kungl. Maj:is proposition nr 118.

1

Nr 118.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående bidrag

och lån av statsmedel för anordnande av allmänna samlingslokaler; given Stockholms slott den 13februari 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi­ falla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför

Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 13 februari 1942.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

W^estman, W^igforss, M^ouler, S^köld, E^riksson, B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, H^osander, E^werlöf.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, finans- och ecklesia­ stikdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller:

I årets statsverksproposition har Kungl. Majit på min hemställan under femte huvudtiteln, punkt 23, föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler för budgetåret 1942/43 beräkna ett reservationsanslag av 2,500,000 kronor.

Därjämte har Kungl. Majit föreslagit riksdagen, att å kapitalbudgeten under kapitalinvesteringar, statens utlåningsfonder, i avbidan på särskild proposition i ämnet, till lånefonden för anordnande av allmänna samlings­ lokaler för budgetåret 1942/43 beräkna ett reservationsanslag av likaledes 2,500,000 kronor.

Jag anhåller nu att till fortsatt behandling få upptaga hithörande spörsmål.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 118.

417 42

Kungl. Majus proposition nr 118.

sågs det tillräckligt att begära uppgifter från den borgerliga kommunen. Likaså Ilar i de fall, där den borgerliga kommunen lämnat svar men ej den kyrkliga, kommittén låtit sig nöja därmed. I några fall beträffande mindre kommuner bar svar från endast den kyrkliga kommunen ansetts tillräckligt.

Ej ens med detta noggranna tillvägagångssätt kunde man erhålla en full­ ständig förteckning å landets samlingslokaler, men man torde dock lia kommit så nära verkligheten som det är möjligt utan alltför omfattande och dyrbar utredningsapparat. Till jämförelse kan nämnas, att vid utskottsbehandlingen av motionen örn allmänna samlingslokaler vid 1936 års riksdag framlades en statistik, enligt vilken man inom Jönköpings län hade tillgång till endast 48 samlingslokaler, medan för detta län till utredningen lia redovisats 266 samlingslokaler förutom 504 missionshus.

För att erhålla en uppfattning örn föreningslivets lokalbehov ur dess egna representanters synpunkter ansågo utredningsmännen det emellertid lämp­ ligt att komplettera de kommunala uppgifterna med en förfrågan till vissa större riksorganisationers lokalavdelningar ute i landet.

För utrönande av föreningarnas intresse utsändes därför en preliminär förfrågan till vissa riksorganisationers ledning, däribland till samtliga poli­ tiska partier, huruvida de ansågo det förefintliga lokalbeståndet i landet vara i stort sett tillräckligt för deras lokalavdelningars behov. Därjämte begärdes uppgifter örn medlemsantalet i respektive riksorganisationer, an­ talet lokalavdelningar och organisationernas byggnader med samlingslokaler.

Av svaren å denna förfrågan framgick, att de religiösa rörelsernas lokal­ behov i stort sett kunde anses fyllt. Undantag utgjorde evangeliska foster­ landsstiftelsen och K. F. U. K., som ansågo, att det nuvarande lokalbeståndet ej var tillräckligt. De flesta politiska organisationerna klagade däremot över lokalbrist. Sveriges nationella förbund och nationalsocialistiska arbetare­ partiet förklarade sig anse att lokalerna i stort sett voro tillräckliga, men att klagomål framkommit över att befintliga lokaler på grund av politiska skäl ej stått till förfogande för deras respektive organisationer.

De fackliga och kulturella organisationerna, som tillfrågats, funno på det hela taget lokalbrist vara rådande i landet. Riksförbundet landsbygdens folk ansåg dock lokalbehovet vara rätt väl fyllt.

Sedan kommittén härefter tillfrågat de riksorganisationer, som funnit det befintliga lokalbeståndet otillfredsställande, i vilken utsträckning de voro be­ redda att lämna sin medverkan vid en förfrågan hos lokalavdelningarna an­ gående lokalbehovet, utarbetades efter samråd med representanter för vissa riksorganisationer ett frågeformulär, som genom vederbörande riksorganisa­ tion utsändes till dess lokalavdelningar.

Detta frågeformulär utsändes till följande organisationers lokalföreningar, nämligen arbetarnas bildningsförbund, godtemplarorden, nationaltemplar- orden, Sveriges blåbandsförening, nykterhetsorganisationen Verdandi, jord­ brukarungdomens förbund, landsorganisationen i Sverige, Sveriges social­ demokratiska arbetarparti, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, ungsvenskarna, folkpartiets ungdomsförbund, svenska landsbygdens ung­ domsförbund, Sveriges kommunistiska parti, Sveriges kommunistiska ung­ domsförbund, syndikalistiska ungdomsförbundet och folkets husföreningarnas central organisation.

Sålunda lia omkring 20,000 frågeformulär utsänts till lokala föreningar i landet. Av dessa lia dock ej mera än omkring hälften besvarats.

Av de från föreningarna inkomna svaren, med undantag för Stockholms stad, liro 2,064 från lokalägande föreningar oell de övriga cirka 8,000 från icke lokalägande föreningar.

Med ^hänsyn till den procent av de tillfrågade föreningarna som svarat torde den gjorda utredningen ej ens för de riksorganisationer, som dessa

Kungl. Majus proposition nr 118.

7

i. ex. det fria oell frivilliga folkbildningsarbetets olika grenar, har ingen eller ringa möjlighet att tränga ut till de trakter, där samlingslokaler saknas eller där dessa äro olämpliga för sitt ändamål. De önskvärda strävandena att åt det offentliga nöjeslivet ge en högre standard och ett rikare innehåll äro verkningslösa, därest icke lämpliga lokaler stå till förfogande på över­ komliga villkor. Samhällets egen verksamhet skapar vidare understundom behov av allmänna samlingslokaler av annan karaktär än dem som sam­ hället förfogar över i form av skolor och kommunalhus. På sina håll har man också börjat draga konsekvenserna därav genom uppförande av eller bidrag till s. k. medborgarhus eller kommunalhus av sådan karaktär att de utom rent administrativa lokaler även minima lokaler för föreningslivets skiftande behov.

Det enskilda föreningslivet äger säkerligen alltjämt ett starkt intresse för att så långt möjligt på egen hand söka tillgodose bygdernas behov av allmänna samlingslokaler. Denna föreningarnas själv verksamhet bör inte heller på något sätt undanträngas eller försvåras. Men det är uppenbart, att det iir ett allmänt intresse att skänka dessa strävanden samhälleligt stöd i större utstriickning än som hittills skett. Med den utbredning, förenings- väsendet nu tagit och varigenom det i en eller annan form kommit att om­ fatta flertalet medborgare, och med den betydelse, som det fått för vårt medborgerliga liv, kan icke en sådan stödverksamhet anses ligga utom ramen för samhällets, för statens och kommunernas uppgifter. Samhällets intresse av att bygdernas behov av allmänna samlingslokaler tillgodoses på ett ur medborgarnas synpunkt tillfredsställande sätt bör tvärtom vara så stort, att man bör kunna förutsätta kommunala initiativ till frågans lösning. Någon ändring av nu gällande bestämmelser örn kommunernas befogen­ heter torde för den skull icke behöva ske; uppförande av eller bidrag till allmänna samlingslokaler till föreningsväsendets och det medborgerliga livets gagn lär enligt kommittén utan tvekan kunna hänföras till kommunens gemensamma liushållningsangelägenheter.

Stöd från det allmännas sida kan emellertid givas endast under sådana villkor, som betrygga det allmännas rätt. Detta gäller såväl i fråga om de ekonomiska förhållandena sorn beträffande lokalernas beliövlighet, beskaffenhet och förvaltning. I den män statens stöd lämnas i form av lån bör säkerhet ställas i byggnadens värde efter principer, som äro likartade med dem som gälla för andra former av statens låneverksamhet. Behovet av de lokaler, till vilkas uppförande eller förbättrande statens ekonomiska stöd begäres, bör granskas och bestyrkas av opartisk myndighet, och härvid komma de kommunala myndigheterna närmast i åtanke. I detta sammanhang uttalar kommittén den förhoppningen, att de kommunala myndigheterna komma att visa sådant intresse för lösningen av bygdernas lokalfrågor, att de i mån av förmåga verksamt bidraga därtill.

Likaledes bör det vara angeläget att tillse, att de med det allmännas stöd åstadkomna samlingslokalerna fylla alla rimliga anspråk i fråga örn yttre utseende och ändamålsenlig inredning. Byggnadskulturen på detta område lämnar för närvarande mycket övrigt "att önska. De olika riksorganisatio­ nerna liksom även samfundet för hembygdsvård ha under den senaste tiden tagit lovvärda initiativ för att härvidlag åstadkomma en förbättring, och det måste liven bli ett det allmännas intresse. Detsamma gäller örn lokalernas ändamålsenliga planläggning, inredning och utrustning. De böra möjliggöra ett rikt nyanserat föreningsliv med dettas behov av studierum, bibliotek, anordningar för samkväm och fester, teater, filmförevisningar och annat, som har betydelse såviil för föreningarnas eget arbete som för det medborgerliga livet i allmänhet. Den omständigheten att föreningslivet på

Kungl. Majus proposition nr 118.

9

ekonomiska bördor, som nu många gånger tvinga föreningarna att i förvärvs­ syfte anordna nöjestillställningar, som äro uppenbart olämpliga eller som förekomma i en för föreningslivet skadlig omfattning.

I enlighet med de givna direktiven bär kommittén närmare övervägt frå­ gan, huruvida samlingslokaler, som redan uppförts under statens och kom­ munernas medverkan, skulle kunna i ökad omfattning tagas i anspråk för föreningslivets behov.

Av ifrågavarande lokaler utgöres det största antalet av skolhusen. Där­ jämte har staten lämnat bidrag till uppförande av en del kommunalhus så­ som beredskapsarbeten.

Kommunerna ensamma lia även på sina håll uppfört medborgarhus. Avenså äga kommunerna sockenstugor och kommunalrum samt i vissa fall församlingshus.

De kommunala lokalerna ha hittills i regel uppförts av kommunerna själva och på deras egen bekostnad. Undantagen utgöras av de kommunalhus och medborgarhus, vilka utförts som beredskapsarbeten och till vilka sta­ ten lämnat bidrag, samt av de under senaste år nybyggda skolhusen, till vilka statsbidrag utgått. De kommunala lokalerna, med undantag av skol­ husen, lia uppförts uteslutande för att tillgodose kommunernas behov av lo­ kaler för sin administration och för sammanträden med stämmor och full­ mäktige. De ha således icke tillkommit med tanke på föreningslivets sär­ skilda behov. Härav följer också att de i regel icke kunna tillfredsställa de önskemål i fråga örn lokalernas disposition och inredning, som uppställas från föreningslivets sida. De bli tillräckliga endast för vissa grenar av det­ samma, men för det egentliga föreningslivet torde de framstå endast som nödfallslokaler. De kommunala lokalerna, särskilt kommunalrum och soc­ kenstugor, torde redan nu i stor utsträckning upplåtas till sådant förenings­ liv och sådana offentliga sammanträden, för vilka de lämpa sig. Bestäm­ manderätten över i vilken utsträckning och på vilket sätt detta skall ske är nu förbehållet de kommunala myndigheterna. Kommittén har den uppfatt­ ningen att denna kommunernas självbestämmanderätt alltjämt bör bibehål­ las. Det är givetvis av största betydelse att denna utövas såväl med beak­ tande av de lokalmöjligheter, vilka i övrigt finnas på orten, som med iakt­ tagande av en fullt opartisk prövning. I en ort, där inga andra lokaler lämpligen finnas att tillgå, kunna anspråken på tillträde till kommunens lo­ kaler resas med större fog. I de fall, där upplåtelse av kommunala lokaler till föreningslivet lämpligen kan ske, bör opartiskhet iakttagas. Att de sty­ rande i kommunen, såsom i en del fall uppgivits till utredningen, vägra upp­ låtelse av för föreningslivet fullt lämpliga lokaler till visst slag av förenings­ verksamhet, särskilt till politisk sådan, synes ej vara riktigt. Desto mera anmärkningsvärt är givetvis att vissa politiska föreningar utestängas från kommunens lokaler, medan politiska föreningar av annan meningsriktning erhålla tillgång till lokalerna. Utredningsmännen anse det över huvud ta­ get otillfredsställande att en förening endast därför att den sysslar med po­ litik skall behandlas ogynnsammare än övriga i orten verksamma föreningar. I ett demokratiskt samhälle måste enligt utredningsmännens förmenande den politiska upplysningsverksamheten vara av sådan betydelse att de po­ litiska föreningarna, oavsett vilken meningsriktning de företräda, böra vara berättigade till samma hänsynstagande från myndigheterna som andra or­ ganisationer. När det gäller med kommunens medel uppförda lokaler ha dessa tillkommit med tillhjälp av samtliga skattebetalare inom kommunen. Att vägra upplåtelse till vissa grupper av kommunens invånare synes där­

Kungl. Maj:ts proposition nr lis.

för Tara att träda medborgarnas befogade anspråk för nära. Är det fråga om kommunala lokaler, till vilka även staten bidragit med medel, synes för­ faringssättet att utestänga vissa organisationer ännu mindre förenligt med befolkningens rimliga krav.

Några lagstiftningsåtgärder örn skyldighet för kommunerna att upplåta lokaler för föreningslivet tinner emellertid kommittén varken lämpliga eller nödvändiga. Ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten på detta område torde närmast komma att motverka det ökade hänsynstagande till föreningslivets lokalbehov, som kommittén vill befrämja. Därest kommitténs förslag vinner statsmakternas gillande och de lokaler, som därefter uppföras med bidrag av statsmedel, således komma att i princip stå öppna för alla, torde i det allmänna medvetandet så småningom ingå den föreställningen, att det är en samhällelig förpliktelse för kommunerna att i möjligaste män ställa till förfogande även andra lokaler än de, som tillkommit med statens med­ verkan.

Vidkommande skollokalerna vill kommittén framhålla, att de i regel icke äro lämpliga som samlingslokaler vare sig ur föreningslivets eller ur skolor­ nas egna synpunkter. Där lokalfrågan ej kan ordnas på annat sätt — såsom t. ex. i smärre och avlägset belägna byar eller trakter — böra dock skolloka­ lerna stå, till förfogande för föreningslivet. Upplåtelse bör givetvis ske på sådana villkor att den ej vållar större olägenhet för undervisningen eller för den lärarpersonal, som Ilar sin bostad i skolhusen.

Såsom en övergångsform vill kommittén dessutom förorda, att skollokaler­ na, på platser där ej andra lokaler finnas tillgängliga, i större utsträckning än vad som nu synes ske upplåtas för föreningslivet och i all synnerhet för studiecirkelverksamheten. Därvid bör iakttagas, att upplåtelsen sker under villkor, som ej onödigtvis inkräkta på föreningarnas utövande av sin verk­ samhet. I de fall, där endast skolans avklädningsrum upplåtits eller där föreningen ej fått avhandla andra frågor än sådana, som på förhand under­ ställts en kommunens representant, anse utredningsmännen, att föreningarna med fog kunna göra gällande, att vederbörande kommunala myndighet kringgärdar föreningslivet med alltför hämmande restriktioner.

Särskild uppmärksamhet torde böra ägnas frågan om det fria och fri­ villiga folkbildningsarbetets lokalbehov. Såväl i kommunernas som i de tillfrågade föreningarnas svar på kommitténs frågeformulär har i ett flertal fall särskilt påpekats de svårigheter, som med nuvarande lokaltillgång möta för föreningarnas studiearbete. Man kan också av det insamlade materialet utläsa, att studieverksamheten på många platser för en tynande tillvaro eller rent av helt ligger nere på grund av saknad av lokaler.

Lika väl som samhället nu sörjer för skolundervisning åt det uppväxande släktet torde det ligga i det allmännas intresse att även för de vuxna till­ handahålla ökade bildningsmöjligheter. Det borde därför kunna sättas ifråga örn inte kommunerna för att gynna detta bildningsarbete skulle kunna ställa lokaler hyresfritt till förfogande. Såsom framgår av det material, som in­ kommit till utredningen, sker detta redan i en del kommuner därigenom att skollokaler få disponeras för studieändamål utan någon hyresavgift.

Med den principiella inställning som kommittén intagit, nämligen att det måste anses vara ett samhälleligt intresse att medverka för tillgodoseendet av föreningslivets lokalbehov kan kommittén ej förorda, att staten inskränker sig till att lämna hjälp till ifrågavarande ändamål allenast under kristider. Statens bidragsverksamhet beträffande samlingslokaler bör enligt utrednings­ männens förmenande bliva en normal företeelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

11

Utredningsmännen anse i likhet med 1936 års utredning angående bered­ skapsarbeten, att det möjligen kan vara lämpligt att vid en kris hålla ök­ ningen av anslagen till de normalt bidragsberättigade arbetena inom snäva gränser och låta även dylika arbeten, i den mån de ur arbetslöshetssynpunkt äro särskilt angelägna, erhålla bidrag från de särskilda arbetslöshetsanslagen.

Kommittén har även dryftat frågan örn i vad mån det förändrade världs - läget inverkar på vårt lands möjligheter att åtaga sig nya ekonomiska för­ pliktelser för fullgörande av uppgifter av här angiven art. Kommittén håller emellertid före, att, örn framdeles en lågkonjunktur med åtföljande arbets­ löshet skulle inträda, erfarenheten från den senaste krisen visar, att en av det allmänna stödd byggnadsverksamhet avsevärt medverkar till produktionens vidmakthållande. I den byggnadsverksamhet, som kan såsom kommunalt beredskapsarbete förväntas, synes därför byggandet av erforderliga samlings­ lokaler också lia sin givna plats. Skulle därvid en viss tvekan förefinnas, örn direkta anslag redan nu böra ifrågakomma, synes det under alla för­ hållanden vara ändamålsenligt, att statsmakterna besluta om den yttre ram och form för verksamheten som erfordras. Då samhället i denna tid gång efter annan påkallar ej blott den enskildes utan även organisationers med­ verkan för de mångahanda uppgifter, krisläget skapar, är det också av vikt att de berörda organisationerna icke hämmas i denna sin verksamhet.

Icke minst i allvarliga kristider är det betydelsefullt, att medborgarna i ett land med demokratiskt statsskick icke av brist på samlingslokaler häm­ mas i sina möjligheter att överväga och dryfta de krävande spörsmål, som då ständigt anmäla sig.

Eftersom statens medverkan avser att främja strävandena att tillhanda­ hålla samlingslokaler för föreningslivet och folkbildningsverksamheten, har förslaget utformats till att gälla sådana lokaler, som på något sätt kunna tjäna dessa behov.

Vid beräkningen av beloppet för statens medverkan skall hänsyn jämväl tagas till, huruvida de allmänna samlingslokalerna äro avsedda att tillgodose även andra än föreningslivets behov.

Kommittén föreslår, att statens medverkan till kommuner vid uppförande av allmänna samlingslokaler lämnas i form av bidrag. Detta bidrag föreslås kunna utgå med högst 25 procent av byggnadskostnaderna vid nybyggnad eller ombyggnad samt av köpesumman vid inköp av äldre byggnad. Kunna verkligt bärande skäl framför allt r;r synpunkten av kommunens ekonomiska förhållanden anföras, bör statsbidraget kunna höjas till högst 40 procent.

Kommittén har ansett, att där så befinnes lämpligt bör även en enskild förening, bolag eller stiftelse kunna erhålla hjälp av staten. Detta bör kunna

ske beträffande såväl nybyggnad som redan befintlig samlingslokal, vilken ej kan på tillfredsställande sätt utnyttjas för föreningslivet, vare sig detta beror på att lokalen är i behov av förbättring eller att ägaren med hänsyn till ekonomiskt trångmål är nödsakad att uthyra den till ändamål, som äro för föreningslivet främmande men för vilkas tillgodoseende kan betingas högre hyra jin vad föreningarna i allmänhet förmå erlägga. Det måste för­

13

Beträffande organisationen föreslår kommittén att ärendena handläggas av statens byggnadslån ebyrå.

I detta sammanhang framhåller kommittén önskvärdheten av ett närmare övervägande, huruvida byrån även skulle kunna utöva en upplysande och rådgivande verksamhet i byggnadstekniska frågor. Kommittén förmenar, att tillgången till erforderlig teknisk sakkunskap hos den centrala myndigheten för lokalföretagarna skulle i avsevärd mån komma att bidraga till den lämp­ ligare planering och inredning av samlingslokaler, som åsyftas med de av kommittén föreslagna åtgärderna.

Såsom villkor för erhållande av bidrag eller lån bör föreskrivas skyldighet för vederbörande att förvalta lokalerna enligt ett av länsstyrelsen fastställt reglemente samt att rörande förvaltningen underkasta sig statlig kontroll. Därjämte må såsom ytterligare villkor vid lån kunna föreskrivas, att kom­ munen skall äga utse ledamot av den styrelse, som har att förvalta loka­ lerna, eller revisor att granska sagda förvaltning.

Kommittén har funnit det ogörligt att framlägga någon beräkning av de kostnader som det skulle medföra att förse landet med erforderliga och tillfredsställande samlingslokaler.

Vidkommande de ekonomiska konsekvenserna av statens medverkan på ifrågavarande område anser kommittén att desamma ej behöva ingiva några farhågor, örn verksamheten genomföres som ett försök och medel som härtill anvisas bliva av reservationsanslags natur. Sedan erfarenhet vunnits efter de första årens verksamhet, blir medelsbehovet uppenbarligen beroende av dels i vilken takt statsmakterna anse lämpligt att genomföra en genom­ gående förbättring av lokalförhållandena i hela landet och dels i vilken ut­ sträckning de anse, att verksamheten bör anpassas med hänsyn till det all­ männa konjunkturläget.

Beträffande medelsanvisningen till den föreslagna verksamheten torde medel böra anvisas till dels en statlig utlåningsfond för enskilda lokal­ företag och dels ett anslag för bidrag till kommuner, därvid båda medels- anvisningarna böra ske i form av reservationsanslag.

Med hänsyn till behovet av upplysningsverksamhet på ifrågavarande om­ råde torde medel böra ställas till förfogande för uppgörande av typritningar samt för utarbetande och tryckning av byggnadstekniska anvisningar.

Såsom tidigare antytts torde det vara lämpligt att statens hjälpverksamhet för allmänna samlingslokaler i början erhåller karaktär av försöksverksamhet. Vid igångsättandet härav bör man enligt kommitténs mening framgå med försiktighet, varefter det torde få ankomma på Kungl. Majit att till kommande budgetår taga initiativ till en utökad verksamhet örn behov därav skulle visa sig uppstå. Kommittén har därför för sin del stannat vid att föreslå att för första budgetåret för ändamålet anvisas 2 miljoner kronor, därav hälften avses för kommunernas behov och hälften för de enskilda föreningarna. Enligt kommitténs uppfattning bör av praktiska skäl företräde i någon mån givas åt de lokalföretag, som uppföras i kommunernas regi.

^{Kungl. May.ts proposition nr} lis.

15

statsfrunsiella läge bör ikläda sig med förslagets realiserande förenade kost­ nader, varför med genomförandet av utredningsmännens förslag synes tills vidare böra anstå.

Länsstyrelsen i Ostergötlands län. Med hänsyn till den omfattning för­ eningslivet i våra dagar äger samt dess i många hänseenden samhälleligt gagnande verksamhet ävensom till föreningarnas ofta begränsade ekonomiska resurser, vill det synas länsstyrelsen billigt, att det allmänna i viss utsträck­ ning träder hjälpande emellan för tillgodoseende av behovet av allmänna samlingslokaler. Från denna synpunkt sett anser sig länsstyrelsen böra till­ styrka fastställelse i huvudsak av kommitténs förslag. Örn länsstyrelsen således i princip gillar förslaget, innebär detta icke, att samma förslag enligt länsstyrelsens uppfattning omedelbart bör genomföras. Länsstyrelsen är for­ sin del av den åsikten, att behovet av samlingslokaler icke är av så trängande beskaffenhet, att statsverket under nu rådande förhållanden bör ikläda sig ekonomiska uppoffringar för ändamålet, åtminstone icke med mindre starka skäl av arbetsmarknadsnatur komma att tala därför.

Länsstyrelsen i Kalmar län. Utan tvivel har behovet av allmänna sam­ lingslokaler för tillgodoseende av såväl olika fackliga och politiska organisa­ tioners som ock ideella föreningars med skilda folkbildningsuppgifter be­ rättigade intressen inom vårt land gjort sig starkt gällande, särskilt på lands­ bygden, vilket ock framgår av det införskaffade utredningsmaterialet. Läns­ styrelsen har ej funnit anledning till erinran mot förslaget. Med hänsyn till det numera förändrade ekonomiska läget inom landet samt rådande ovissa förhållanden i övrigt synas emellertid några åtgärder för närvarande ej böra vidtagas för bringande till verkställighet av utredningens förslag.

Länsstyrelsen i Malmöhus län. Det är otvivelaktigt, att svårigheter ofta möta för tillgodoseende av behovet av byggnader för sammankomster av olika slag. Stöd från elef allmännas sida torde i stort sett ej kunna und­ varas, örn en tillfredsställande ordning på detta område skall uppnås. De av kommittén föreslagna beloppen kunna anses i och för sig väl avpassade och motsvara en försiktig avvägning. Emellertid kan det ifrågasättas, huru­ vida det är riktigt, att statsmedel för närvarande tagas i anspråk för ända­ målet. Länsstyrelsen anser, att med anslag bör tills vidare anstå.

Länsstyrelsen i Hallands län. Att i nuvarande tidsläge, för tillgodoseende av det i och för sig ingalunda oviktiga behovet av allmänna samlingslokaler anlita medel, som i första rummet böra användas för långt angelägnare ändamål, särskilt försvarets snara iståndsättande, finner länsstyrelsen icke böra ifrågakomma. Först sedan tiderna åter bliva normala, torde åtgärder i nu ifrågavarande syfte böra vidtagas. Under denna förutsättning

finnér

länsstyrelsen i stort sett icke anledning till erinran mot ifrågavarande för- fattningsförslag.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Hokus län. Utredningens omdöme örn bristen på samlingslokaler gäller även i länet. Länsstyrelsen biträder utrednings­ männens mening, att ekonomiska stödåtgärder från statsmakternas sida äro både berättigade och önskvärda. Anslag för understödjande av allmänna samlingslokaler skulle vara särskilt betydelsefullt just för närvarande ur evakuerings- och arbetslöslietssynpunkt. Enligt länsstyrelsens mening är det långt viktigare att det stöd, som lämnas, kommer nya, ändamålsenliga samlingslokaler — å landsbygden gärna av bygdegårdstyp — till godo, än att ekonomisk hjälp lämnas för lättande av skuldbördan hos föreningar, vilka redan äga lokaler.

Länsstyrelsen i Alvsborgs län tillstyrker det föreliggande förslaget i princip.

Det är enligt länsstyrelsen beklämmande att, när slutligen ett utarbetat och an tagbart förslag föreligger, de ekonomiska förhållandena så försämrats, att

Kungl. Majus proposition nr I IS.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

17

kunna få anstå i avvaktan på huru förhållandena komma att gestalta sig. Den speciella bidragsform som föreslagits torde icke helt lämpa sig för stödåtgärder under krisförhållanden och tillräcklig anledning att ur berörda synpunkter påskynda förslagets framläggande torde knappast föreligga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att emot tanken att genom stats­ understöd tillgodose behovet av allmänna samlingslokaler är väl icke i och för sig något att erinra. Emellertid måste dock i förhållande till andra behov, som på grund av det nu förändrade tidsläget påkalla statens intresse, denna fråga anses mindre angelägen och följaktligen böra anstå till dess normala tider inträtt.

Länsstyrelserna i Kronobergs och Västerbottens län tillstyrka en statlig verk­ samhet i begränsad omfattning.

Länsstyrelsen i Kronobergs län. Med full förståelse för föreningslivets vikt och betydelse synes det emellertid länsstyrelsen, att en statens bidragsverk- samhet i den omfattning, som av utredningen föreslagits, skulle komma att medföra ekonomiska konsekvenser av oöverskådlig räckvidd. Med hänsyn såväl härtill som det förhållandet att åtminstone kommunernas behov av allmänna samlingslokaler enligt av utredningen lämnade uppgifter kan anses vara någorlunda väl tillgodosett torde anledning förefinnas att taga under övervägande, huruvida icke den föreslagna stödverksamheten kunde inskränkas till endast vissa grenar av föreningslivet. Endast i hänseende till hembygds­ föreningar anser sig länsstyrelsen kunna i princip tillstyrka utredningens förslag. Skulle emellertid Kungl. Majit anse, att utredningens förslag i dess helhet omedelbart bör läggas till grund för lagstiftning i ämnet, vill läns­ styrelsen under alla omständigheter hemställa, att lagstiftningens tillämp­ ning måtte uppskjutas till sådan tidpunkt, då det statsfinansiella läget kan medgiva stödverksamhetens fullföljande på föreslaget sätt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län kan icke tillstyrka att städerna skola bliva delaktiga av den understödsverksamhet, som innefattas i förslaget. Läns­ styrelsen kan ej heller tillstyrka att sådant stöd skall kunna utgå till för­ bättring av byggnader i samhällen, som äro lyckliga nog att redan äga möteslokaler.

I princip avvisande ställa sig Överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i

Uppsala, Jönköpings, Gotlands, Blekinge och Kristianstads län.

Överståthållarämbetet. Den verkställda utredningen har otvivelaktigt givit vid handen, att åtminstone på vissa håll brist föreligger på lämpliga sam­ lingslokaler för föreningslivet och folkbildningsverksamheten. Emellertid synes frågan om samlingslokaler till sin natur vara en så utpräglad lokal angelägenhet, att det i första hand bör ankomma på kommunerna eller de enskilda sammanslutningarna att vidtaga åtgärder för bristens avhjälpande.

I varje fall synes det mindre lämpligt, att staten under nu rådande förhål­ landen ikläder sig några ekonomiska förpliktelser i detta avseende. Därest statens medverkan till lokalfrågans lösning anses önskvärd, torde denna medverkan i första hand böra liimnas på det sätt, att åtgärder vidtagas för att möjliggöra att redan befintliga lokaler i större utsträckning än hittills varit fallet hållas tillgängliga flir föreningslivet.

Länsstyrelsen i Uppsala län avråder från statsbidrag under nu rådande förhållanden. I vad mån en önskvärd utveckling av föreningsväsendet skulle påverkas av statlig understödsverksamhet, kan enligt länsstyrelsen icke med säkerhet bedömas.

Länsstyrelsen i Jönköpings län

kan ej tillstyrka förslaget. Det torde enligt

länsstyrelsen få anses uppenbart, att det icke kan vara en statsangeliigenhet att under sådana former, som här föreslagits, lämna bidrag till berörda

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 118.

417 42 2

19

Det stora flertalet av kommunerna lia vitsordat behovet av samlingslo­ kaler och icke haft något att erinra mot det framlagda förslaget.

Jag anför här några yttranden av kommunala myndigheter, som med närmare motivering tillstyrkt förslaget.

Stockholms stad. Stadsfullmäktige beslöto utan omröstning med bifall till stadskollegiets hemställan — med överlämnande av fastighetskontorets ut­ låtande — förklara sig icke hava något att erinra mot förslaget. Fastighets­ kontoret hade i sitt utlåtande funnit utredningen väl ägnad att belysa lokal­ förhållandena för den föreningsverksamhet, som bedrives inom landet i dess helhet, samt att klarlägga det behov av samlingslokaler, som anses böra tillgodoses under medverkan av det allmänna. Det i utredningen framförda förslaget hade kontoret funnit i sin principiella uppläggning riktigt. För­ slaget vöre enligt kontoret tillfredsställande ur de synpunkter, staden hade anledning anlägga på hithörande frågor. Fem reservanter i stadskollegiet anförde följande.

Samlingslokalfrågor synas till sin natur vara utpräglat lokala angelägen­ heter, vilkas lösande bör ankomma på enskilda sammanslutningar eller personer eller på vederbörande ortsmyndigheter. Att göra tillhandahållandet därav till en offentlig förvaltningsuppgift med åtföljande statskontroll är varken påkallat eller ens lämpligt. För övrigt torde det numera föreligga angelägnare uppgifter för stat och kommun än förevarande, örn en försvin­ nande högkonjunktursmentalitet vittnande projekt.

Danderyds kommun anser att åtgärder äro synnerligen behövliga. Med förslaget synes ifrågavarande behov bliva till det väsentligaste tillgodosett under betryggande former, vadan åtgärder i huvudsaklig överensstämmelse med förslaget tillstyrkes, för så vitt de ekonomiska förhållandena det medgiva.

Enköpings stad. Då de allmänna synpunkterna i betänkandet äro värda allt beaktande och lokalbristen både i länet och staden är uppenbar samt då slutligen de förslag till lösning av lokalbristen, som betänkandet anvisar, synas ägnade att på rimligt sätt under ekonomiskt acceptabla former till­ godose lokalbehovet, tillstyrkes bifall till förslaget. Staden förutsätter, att förslaget nu uppliöjes till lag, vars ikraftträdande dock bör uppskjutas, tills det allmänna tidsläget erbjuder möjlighet härför.

Eskilstuna stad har ingen erinran, då de sakkunniga synas hava löst frågan på ett både för samhället och dess invånare tillfredsställande sätt.

Åtvids kommun anser, att behovet av lokaler i våra kommuner, framförallt för de mindre landskommunernas vidkommande, torde vara ganska allmänt.

Otvivelaktigt skulle såväl kommuner som enskilda både direkt och indirekt stimuleras till sådan byggnadsverksamhet, örn de kunde erhålla statsbidrag härtill.

Kalmar stad har icke någon erinran, då statens medverkan blott är avsedd att stimulera såväl kommuner som enskilda till initiativ och icke innebär någon förpliktelse för kommunerna.

Visby stad tillstyrker förslaget, då skäl för erinringar ej funnits, utan det tvärtom i hög grad funnits önskvärt, om det kunde komma till utförande.

Oljehults kommun tillstyrker förslaget, under framhållande av att i första hand hänsyn bör tagas till behovet på landsbygden, där statens medverkan är av vitalt intresse för främjandet av olika arter av föreningsverksamhet.

Ljungs kommun har intet att erinra mot statens stöd men framhåller, att det är av väsentlig betydelse att redan från början klarare ges uttryck åt vilka syften, som skola gynnas genom lokalerna.

Västerås stad. Förslaget synes i stort sett väl avviigt och skulle med sannolikhet bidraga till att minska bristen på samlingslokaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

21

Styrelsen för svenska stadsförbundet vill icke bestrida, att för kommunernas och även för städernas del behovet av allmänna samlingslokaler kari vara så starkt framträdande, att under normala tider ett statens stöd på detta område kan vara befogat och önskvärt men tinner det uteslutet att det all­ männa i nuvarande finansiella läge skulle stödja företag av för närvarande relativt ringa angelägenhetsgrad. Styrelsen anser byggnadsproduktionen böra i första hand inriktas på åstadkommande av bostäder. Med denna uppfattning saknar styrelsen anledning att ingå på förslagets innebörd i övrigt.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund framhåller att i det före­ liggande betänkandet har upptagits till behandling ett problem, som under de sistförflutna åren blivit alltmera brännande. Det är nämligen ofrånkomligt, att den synnerligen starka utvecklingen av föreningslivet i vårt land skapat ett behov av nödiga lokaler för föreningarnas och studiecirklarnas samman­ träden, vilket på många håll icke kunnat fyllas. Styrelsen delar kommitténs uppfattning, att föreningslivet, vare sig det är inriktat på främjandet av ideella syften eller har politiska eller fackliga uppgifter eller avser främjandet av gemensamma yrkesintressen, är av mycket stort samhälleligt intresse.

Tillgången till samlingslokaler, opartiskt öppna för alla meningsriktningar, där medborgarna kunna samlas för att dryfta sina gemensamma angelägen­ heter är ett behov, som hör samman med hela vårt samhällsliv. Ett statligt stöl! av den art, som i betänkandet föreslagits, är därför att livligt förorda. Emot det sätt, på vilket kommittén tänkt sig förslagets närmare utformning, har styrelsen icke någonting att invända. Det är givetvis vanskligt att i nu­ varande tid med dess mycket stora krav på statskassan tilldela det allmänna nya uppgifter av den art och med de ekonomiska fordringar, som här äro i fråga. Främjandet av föreningslivet torde under nu rådande förhållanden med nödvändighet komma att tillerkännas en blygsam plats i förhållande till alla de andra uppgifter för det allmänna, vilka med hänsyn till krisläget fått särskilt stor aktualitet. Likväl anser sig styrelsen böra understryka vad kommittén i detta sammanhang anfört. Vidare vill emellertid styrelsen fram­ hålla, att, även om man med hänsyn till tidsläget icke kan förvänta, att från statens sida några mera betydande insatser kunna göras till främjande av det syfte, som avses i betänkandet, åtskilligt likväl kan göras på området med kommunernas stöd. Aven för kommunerna föranleda de nuvarande för­ hållandena en icke ringa återhållsamhet vid begagnandet av kommunernas medel, men kommunerna borde i större utsträckning än som nu sker kunna för föreningsverksamheten ställa till förfogande redan tillgängliga allmänna lokaler. I detta hänseende ledes tanken viii närmast till skollokalerna. Kommitténs mening, att dessa i regel icke äro lämpliga som samlingslokaler vare sig ur föreningslivets eller ur skolornas egna synpunkter, är givetvis riktig. Men om man uppmärksammar angelägenheten av att särskilt i kris­ tider medborgarna i ett land med demokratiskt statsskick icke av brist på samlingslokaler hämmas i sina möjligheter att överväga och dryfta de krävande spörsmål, som så ständigt anmiila sig, så synes det enligt styrelsens mening kunna ifrågasättas om icke skollokalerna ändå böra på platser, där ej andra lokaler finnas tillgängliga, kunna i större utsträckning än för närvarande upplåtas för föreningslivet och studiecirkelverksamheten. Härvid beil' natur­ ligtvis framförallt tillses, att undervisningens krav och hänsynen i övrigt till lärare och skolungdom icke åsidosiittes. Med ett utnyttjande av exempelvis skolornas gymnastiksalar torde man emellertid i regel kunna komma till en lämplig lösning. Genom att begagna sig av redan förefintliga allmänna lokaler bör man enligt styrelsens förmenande, trots det nuvarande tidsläget med dess krav på sparsamhet med allmänna medel och i avvaktan på bättre tider, kunna i viss mån tillgodose de oavvisliga behoven av samlingslokaler.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

23

Sammanfattningsvis anser styrelsen att stödåtgärder från statens sida ifråga örn tillgodoseendet av behovet av allmänna samlingslokaler i enlighet med av sakkunniga utarbetade rikt­ linjer äro i hög grad önskvärda,

att vid uppförande av allmänna samlingslokaler med statligt bidrag sär­ skild hänsyn måste tagas till det fria och frivilliga bildningsarbetets lokal­ behov, då denna verksamhet delvis utgör en direkt påbyggnad till den obligatoriska skolundervisningen, samt

att lokaler för denna fria bildningsverksamhet i största möjliga utsträck­ ning må ställas hyresfritt till förfogande.

Svenska missionsförbundet anser, att då förbundets församlingars kyrkor och församlingshus äro avsedda endast till gudstjänstbruk och fördenskull icke öppnas för politiska möten ej heller för nöjesanordningar, omför- mälda byggnader icke genom lån eller på annat sätt skola vara beroende av stat eller kommun. Av denna orsak anser svenska missionsförbundet, att dess församlingar vid uppförande av sina lokaler icke kunna begära bidrag från stat eller kommun. Förbundet fäster i detta sammanhang upp­ märksamheten på det stora behovet av en större kongresslokal i Stockholm, då kongresser med större omfattning icke nu kunna inbjudas till Sverige, emedan här saknas tillräckligt stor kongresslokal. Som exempel nämnes, att svenska söndagsskolrådet av denna anledning icke såg sig i stånd att mottaga erbjudandet örn att förlägga 1936 års världssöndagsskolkonferens till Sverige, emedan det beräknade antalet delegater icke kunna rymmas i någon av de lokaler, som nu finnas tillgängliga i Stockholm.

Riksförbundet landsbygdens folk förklarar sig principiellt hylla den åsikten, att lika väl som enskilda i görligaste mån och utan statens ingripande böra ordna sina egna förhållanden, är det önskvärt, att de olika föreningar och sammanslutningar, som finnas inom landet, också tack vare eget arbete och egna försakelser åstadkomma de för sammanslutningarnas fortbestånd nöd­ vändiga lokalerna. De senare årens förhållanden, med den numera bekanta flykten från landsbygden, kräva dock i viss man särskilda ställningstaganden.

Enligt förbundets mening torde det ej råda någon egentlig brist på sam­ lingslokaler inom landet, även örn rätten att använda dessa lokaler på grund av diverse inskränkningar i vederbörande ägares program i många fall blir ganska strängt beskuren. Där så är förhållandet kan det möjligen anses skäligt, att statsanslag för uppförandet av nya eller reparerandet av gamla lokaler beviljas, enligt de direktiv, som framgå av det förslag till kungörelse som kommittén avgivit. Förbundet tillstyrker därför tillgodoseendet av be­ hovet av allmänna samlingslokaler i enlighet med förevarande betänkande.

Ungsvenskarna anser, att av utredningsarbetets resultat framgår att ett verkligt behov av allmänna samlingslokaler föreligger. Ett tillgodoseende av detta genom statliga stödåtgärder skulle också, såframt normala tider förelegat, kunnat anbefallas främst därför, att lösningen av frågan är ett verkligt demokratiskt intresse. Det författningsförslag som föreligger torde lia tillkommit utifrån den riktiga synpunkten att en lösning av frågan bäst åvägabringas genom att de lokala frivilliga föreningskrafterna få arbeta hand i hand med det statliga intresset att tillgodose behovet för särskilt lands­ bygdens folk av allmänna samlingslokaler. En om också schematisk över­ sikt av de ekonomiska följderna för statskassan av författningsförslagets rea­ liserande har utredningskommittén ej presterat, ett förhållande som måste beklagas. De starka påfrestningar, för vilka statens finanser genom kriget blivit utsatta, böra näppeligen utsättas för en ytterligare belastning av här avsedd art, utan att denna i förväg kan göras till föremål för en åtminstone inom vissa gränser ungefärlig beräkning. Över huvud må med tanke på

Kungl. Maj:ts proposition ur 118.

25

samt underkastas den prövning av statsmakterna, som är nödvändig, för att detsamma skall kunna läggas till grund för snabba åtgärder till lösande av lokalfrågorna för de ideella och politiska folkrörelserna. Just nu föreligger en allmän av staten understödd strävan att höja den moraliska motstånds­ kraften hos folket, att som det heter skapa en kulturell folkberedskap. Detta arbete, i vilket enligt förbundets mening de ideella och politiska ungdoms- rörelsernas verksamhet ingår såsom en betydelsefull del, hindras mången­ städes av lokalbrist eller i varje fall av brist på för verksamheten lämpade och stimulerande lokaler. Det förefaller därför såsom en angelägenhet av stor vikt, att lokalfrågorna för verksamheten snabbt lösas. Förbundet före­ slår att förslag örn statsbidrag och lån i överensstämmelse med kommitténs förslag förelägges riksdagen samt att byggandet eller förbättrandet av all­ männa samlingslokaler beredas ett stort utrymme i den plan för arbetslös­ hetens bekämpande, som av statsmakterna förberedes.

Svenska arkitekters riksförbund framhåller att de i betänkandet föreslagna åtgärderna skulle i hög grad underlätta tillkomsten av samlingslokaler, till stort gagn för folkbildningsarbetet och föreningslivet i landet. Riksförbundet framhåller emellertid vikten av att de statliga medel, som ställas till för­ fogande för samlingslokaler, genom sakkunnig behandling av de diirmed sammanhängande byggnadsfrågorna, bliva på effektivaste sätt utnyttjade och icke förbrukas för ur byggnadssynpunkt mindervärdiga byggnader. Då sam­ lingslokalerna måste antagas ofta komma att utgöra traktens kulturella cent­ rum är det även av betydelse att de givas en för detta ändamål lämplig och vårdad utformning. Med hänsyn till dessa förhållanden föreslår riksförbundet att författningarna så utformas att de säkerställa en mera ingående sak­ kunnigprövning av byggnadsfrågorna.

Som jag tidigare framhållit har en del av de hörda myndigheterna av an­ förda skäl uttryckligen förklarat att de ej ingått på förslagets detaljer.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förklarar, att länsstyrelsen be­ träffande de framlagda författningsförslagen — frånsett den principiella in­ ställningen till hjälpverksamheten — icke funnit anledning till erinran.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har även förklarat sig icke ha något att erinra mot förslagets detaljer.

Övriga myndigheter och organisationer ha endast i ringa omfattning yttrat sig över förslagets närmare utformning.

I den mån så emellertid skett lämnar jag‘i det kommande en samman­ fattning.

Vad till en början beträffar de föreslagna lånen och bidragen är enligt statskontorets mening den föreslagna belåningsgränsen inom 90 procent av fastighetens värde för hög, särskilt med hänsyn till det slag av byggnader, varom här är fråga. Inteckningarna böra enligt ämbetsverkets åsikt ligga inom 75 procent av fastighetens taxeringsvärde. Den föreslagna möjligheten att bereda ombyggnadsföretag ett högre statsunderstöd än nybyggnadsföretag synes statskontoret med hänsyn till de praktiska konsekvenserna av en sådan understödspolitik knappast tillrådligt.

Egnahemsstyrelsen ifrågasätter, vad angår formen för hjälp till föreningar m. fl., lämpligheten av att den räutefria stående delen av lån skall kunna efterskänkas sedan återbetalningstiden flir amorteringsdelen utgått. En dylik anordning, där tillämpningen av ett lånevillkor blir beroende av långivarens bedömande, synes mindre tilltalande. Örn ett efterskänkande medgives eller

Kungl. Majus proposition nr 118.

27

Egnahemsstyrelsen framhåller i sitt den 12 mars 1940 dagtecknade utlåtande, att kommittén varken har i detta eller något annat sammanhang diskuterat, vilka övriga organisationsformer, som skulle kunna ifrågakomma, och så­ lunda ej heller berört möjligheten att anförtro förevarande verksamhet åt egnahemsorganisationen. Det bör ihågkommas, att inom denna byggnads- sakkunskap finnes representerad samt att densamma efter den 1 juli 1940 förfogar över statliga egnahemsnämnder med ortskännedom. Egnahemsorga­ nisationen torde med hänsyn härtill även ha förutsättningar att utöva er­ forderlig kontroll beträffande underställd b}7ggnadsverksamhet och använd­ ningen av därtill anslagna statsmedel. Ett anlitande av denna organisation för den ifrågasatta verksamheten skulle i varje fall icke behöva medföra större kostnader än verksamhetens förläggande till byggnadslånebyrån. För såväl den ena som den andra organisationen skulle den nya verksamheten ligga något vid sidan av de ordinära arbetsområdena. Med det här sagda har egnahemsstyrelsen icke velat göra gällande, att byggnadslånebyrån icke skulle kunna, efter erforderlig komplettering, handha stödverksamheten för samlingslokaler. Egnahemsstyrelsen har allenast ansett sig böra fästa upp­ märksamheten på att kommittén något för lättvindigt synes lia avfärdat or­ ganisationsfrågan.

Enligt svenska arkitekters riksförbund synes förutsättningen för att bygg­ nadslånebyrån väl skall kunna fylla sin föreslagna uppgift vara, att byrån tillförsäkras ständig tillgång till kvalificerad byggnadsfackkunskap i till­ räcklig utsträckning.

Samverkande hildning sförbunden understryker behovet av en upplysande och rådgivande verksamhet i byggnadstekniska frågor och framhåller, att en rådgivande och kontrollerande instans, där även föreningslivets olika grenar äro sakkunnigt representerade skulle vara i hög grad önskvärd.

Folkpartiets ungdomsförbund framhåller nödvändigheten av att den eller de tjänstemän vid byggnadslånebyrån, som få den närmaste befattningen med ifrågavarande verksamhet, besitta vidast möjliga erfarenhet av förenings­ verksamhet under olika betingelser. Det synes förbundet motiverat att över­ väga, huruvida icke de ideella föreningarnas riksorganisationer borde be­ redas tillfälle att ställa sin erfarenhet till byggnadslånebyråns förfogande.

Från olika håll har påyrkats införande av besvärsrätt över det centrala organets beslut i hithörande frågor.

Vidkommande kommunens medverkan såsom kontrollerande organ anse länsstyrelsen i Västmanlands län och Västerås stad att vederbörande kommun bör för ernående av fortlöpande kontroll över verksamheten till­ erkännas rätt att tillsätta både en ledamot i den styrelse, som förvaltar lo­ kalen, och en revisor att granska sagda förvaltning, medan folkets hus för­ eningarnas centralorganisation förmenar, att det är tillräckligt att kommunen utser revisor att granska förvaltningen.

Länsstyrelsen i Hallands län föreslår vissa föreskrifter för förhindrande att samlingslokalerna komma att utnyttjas för statsfientlig verksamhet.

Malmö stad anser önskvärt, att då kommun inrättar samlingslokal, kom­ munens skyldigheter att upplåta lokalen redan från början på ändamåls­ enligt sätt begränsas, så att en viss prövning kan göras angående lämplig­ heten ur allmän synpunkt av en begärd upplåtelse.

Även från andra håll lia krav framställts på tydligare angivande av de ändamål, för vilka lokalerna skola upplåtas.

Kungl. Majus proposition nr 118.

Vidare Ilar framhållits att förslag till normalreglemente bör utarbetas. Reglementet bör stå i överensstämmelse med vad som stadgas i lagen örn ekonomiska föreningar samt i förordningen angående biografföreställningar. De särskilda reglementena böra fastställas av det beslutande centralorganet (byggnadslånebyrån).

I yttrandena har vidare framhållits önskvärdheten av att vederbörande länsarkitekt skall höras i samtliga ärenden, att byggnadsstyrelsens yttrande skall införskaffas i de fall, då byggn adslånebyrån s och länsstyrelsens uppfatt­ ningar ej äro samstämmiga, att jämväl länsstyrelse skall yttra sig angående- förefintligt lokalbehov, att vid ansökan bör fogas av byggnadsnämnd med­ delat byggnadslov, där sådant erfordras, samt att arbetsbeskrivning skall in­ givas även beträffande om- eller tillbyggnad. Det har vidare gjorts gällande att det icke torde vara erforderligt att, på sätt i 16 § i förslaget föreskrivits, fordra förbindelse av innehavare av inteckningar med bättre rätt än de av- staten belånade att tillhandahålla byggnadslånebyrån sina inteckningar, i den mån de icke behöva tagas i anspråk på grund av den första pantför­ skrivningen, att för låns stående del skulle som säkerhet få ställas inteck­ ning utan bästa rätt, vilket skulle underlätta ordnandet av fastighetens kre­ ditbehov ävensom medföra räntebesparingar under lånetiden, samt att den tid av åtta dagar efter förfallodagen, inom vilken låneannuitet vid äventyr av dröjsmålsränta skall erläggas, vore alltför kort och borde ersättas med en respittid av åtminstone fjorton dagar.

I detta sammanhang torde jag få anmäla följande framställningar i ämnet, som inkommit sedan betänkandet framlades.

1) Den 18 november 1940 har försvarsdepartementet överlämnat fram­ ställning av generalfältläkaren med förslag, att därest nya samlingslokaler komma till uppförande, de planeras och uppföras så, att de, utan att därför bliva olämpliga för sitt egentliga fredsändamål, med minsta möjliga föränd­ ring kunna tagas i anspråk såsom krigssjukvårdsanstalter.

2) Den 21 januari 1941 har ungdomskonferensernas fortsättningskommitté framhållit vikten av att lokalfrågan för de folkliga organisationerna snabbt bringas till lösning. Kommittén anser, att samhälleliga stödåtgärder i över­ ensstämmelse med av sakkunniga avgivet förslag äro nödvändiga och hem­ ställer därför att förslag i detta syfte framlägges för riksdagen.

3) Den 8 december 1941 har centralkommittén för det frivilliga försvarsarbetet hemställt, att lokalbehovet för de frivilliga försvarsorganisationerna måtte beaktas vid utformningen av det förslag angående statsmakternas medverkan för en rationell lösning av lokalfrågan, som av Kungl. Maj:t kunde komma att föreläggas riksdagen.

4) Den 12 sagda december har kommittén för folkrörelsernas samlingslokaler bland annat anhållit, att chefen för socialdepartementet snarast ville inför riksdagen framlägga förslag örn anslag för bidrag till sanering samt örn- och nybyggnader av samlingslokaler.

5) Sistnämnda dag har Sverges socialdemokratiska ungdomsförbund före­ slagit, att proposition örn statsbidrag och lån för byggande av allmänna

Kungl. Majus proposition nr 118.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

29

samlingslokaler i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag måtte före­ läggas 1942 års riksdag.

6) Den 7 januari 1942 kar styrelsen för Sverges folkskollär ar förbund hem­ ställt, att Kungl. Majit täcktes bringa till utredning frågan örn uppförande av fristående gymnastikhus och samlingslokaler.

7) Den 15 januari 1942 har svenska gymnastikförbundet anhållit, att örn standardritningar uppgöras till samlingslokaler å landsbygden, förbundet måtte beredas tillfälle att granska dessa ur gymnastisk och hygienisk synpunkt.

8) Svenska landsbygdens kvinnoförbund har hemställt, att om en statlig nämnd för handhavande av ifrågavarande verksamhet skulle komma att in­ rättas, förbundet måtte bliva representerat i nämnden.

9) Den 22 januari 1942 har befolkningsutredningens delegation för hem- och familjefrågor framdragit olika synpunkter på frågan örn samlingslokaler, därvid delegationen framför allt velat påvisa vikten av att det organ, vilket komme att få i uppdrag att omhänderha fördelningen av ett eventuellt statsanslag och ge anvisningar för utnyttjande av dylikt anslag, finge en sådan sammansättning, att behovet av samling för praktiska studie- och ar­ betsuppgifter bleve till fullo beaktat.

10) Den 5 februari 1942 har samfundet för hembygdsvård framhållit att vid lösningen av lokalfrågan särskild omtanke borde ägnas åt anordnande av bygdegårdar å landsbygden.

Departementschefen.

I det statsrådsanförande i vilket jag den 19 november 1937 föreslog till­ kallande av särskilda sakkunniga för utredning rörande behovet av allmänna samlingslokaler, uttalade jag, att vårt lands hävdvunna församlingsfrihet skulle praktiskt främjas genom samhällets stöd åt strävandena att tillhanda­ hålla samlingslokaler för föreningslivet och folkbildningsverksamheten.

Som utredningsmännen framhållit är det icke minst i allvarliga kristider betydelsefullt, att medborgarna i ett land med demokratiskt statsskick icke av brist på samlingslokaler hämmas i sina möjligheter att överväga och dryfta de krävande spörsmål, som då ständigt anmäla sig.

Av den av utredningen företagna inventeringen av lokalbeståndet i riket synes mig framgå att de förefintliga lokalerna i stor utsträckning äro otill­ räckliga eller ej ändamålsenliga för de anspråk, som med det allmänna föreningslivets nuvarande omfattning ställas på dem, liksom även att full­ ständig brist på lämpliga allmänna samlingslokaler alltjämt förekommer i anmärkningsvärt stor omfattning.

Vid remissbehandlingen av kommitténs förslag har detta vunnit anslutning från huvudparten av de hörda remissinstanserna.

Nära nog samstämmigt vitsordas behovet av åtgärder och mot dessas föreslagna utformning riktas icke någon avgörande kritik. Remissvaren, som avgåvos strax efter stormaktskrigets utbrott, präglas dock av den känsla av ovisshet och oro inför framtiden, som vid nämnda tidpunkt

31

I betänkandet framhålles att upplåtelse av skollokaler bör ske på sådana villkor att ej större olägenhet vållas för undervisningen eller för den lärar­ personal, som bär sin bostad i skolhusen. Till denna uppfattning kan jag ansluta mig.

En annan sak är, såsom kommittén framhållit, att skolhus, som på grund av centralisering av skolverksamheten stå tomma, ibland borde kunna för en jämförelsevis ringa kostnad omändras till samlingslokaler för föreningarna i orten. Vid nyuppförandet av skolhusbyggnad borde också hänsyn kunna tagas till föreningslivets lokalbehov, där detta ej på annat sätt skulle kunna tillgodoses. En dylik lösning av lokalfrågan torde dock få avgöras under beaktande av föreliggande omständigheter i varje särskilt fall.

Aven örn man i vissa fall kan erhålla en något så när tillfredsställande samlingslokal genom att öppna ett skolhus eller liknande byggnad för för­ eningsverksamhet torde dock på många orter lokalbehovet vara av den art att det icke kan tillgodoses utan statens stöd. I överensstämmelse med riksdagens önskan torde därför trots det ansträngda statsfinansiella läget frågan om sådant stöd utan ytterligare dröjsmål böra upptagas till lösning.

Innan jag ingår på hur statsåtgärderna lämpligen böra utformas, torde ett par frågor av principiell natur böra beröras.

Kommittén har ansett, att uppförande av eller bidrag till allmänna sam­ lingslokaler till föreningsväsendets och det medborgerliga livets gagn kunna hänföras till kommunens gemensamma hushållningsangelägenheter och att någon ändring av nu gällande bestämmelser örn kommunernas befogen heter icke torde behöva ske. Att en kommun äger uppföra en kommunal samlingslokal torde vara självklart. Även i de fall, då enskild sammanslutning med eller utan statligt stöd anordnar samlingslokal, som principiellt skall stå öppen för politiska och kulturella föreningar inom kommunen, synes det uppenbart att understödjandet av sådan sammanslutning måste anses vara av den natur att det utgör en kommunens gemensamma hushållnings- angelägenhet.

Under begreppet allmänna samlingslokaler torde böra hänföras icke endast för föreningslivet avsedda hörsalar samt rum för samman­ träden, samkväm och studiearbete utan även därtill hörande erforderliga ut­ rymmen såsom förstugor, avklädningsrum, apparatrum, biblioteksrum, kök, ser- veringsrum, toalett-, källar- och vindslokaler ävensom bostad för tillsynings­ man (vaktmästare). Skall en byggnad inrymma jämväl andra lokaler än allmänna samlingslokaler bör statens medverkan i förevarande ordning avse allenast den del av kostnaderna, som kan anses belöpa å sistnämnda lo­ kaler. Vid beräkningen av beloppet för statens medverkan skall hänsyn jämväl tagas till, huruvida fastigheterna äro avsedda att tillgodose även andra än föreningslivets behov. Såsom exempel må nämnas att vissa ut­ rymmen äro avsedda att mera regelmässigt användas för de kommunala myndigheternas verksamhet. Sker sådan användning allenast vid enstaka tillfällen bör detta ej inverka vid beräkningen av statsbidraget.

Kungl. Majus proposition nr 118.

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.

33

stiftelse kunna erhålla hjälp av statsmedel. För sådant fall bör såvitt möj­ ligt samarbete ske med de kommunala myndigheterna och med andra för­ eningar i orten.

Jag delar kommitténs åsikt, att statshjälpen bör vara något så när lik­ värdig, oavsett huruvida syftet att erhålla tillfredsställande samlingslokaler ernås genom kommunalt eller genom enskilt initiativ.

Kommittén hade föreslagit, att kommunerna skulle kunna erhålla ett bi­ drag i regel av 25 procent (i undantagsfall högst 40 procent) av byggnads- kostnaderna. Enskilda sammanslutningar däremot skulle erhålla ett lån å högst 50 procent, varav hälften skulle utgöra en räntefri, stående del, vilken var avsedd att kunna efterskänkas. Låneformen hade alltså reserverats för de enskilda sammanslutningarna.

Jag har ansett det böra övervägas, örn ej lånemöjligheten borde ställas öppen även för kommuner. Sedan jag inhämtat yttrande i denna fråga från landskommunernas förbunds centralbyrå har jag emellertid funnit att även i förevarande avseende den av kommittén föreslagna utformningen av statshjälpen bör kunna godtagas.

Beträffande de invändningar, som särskilt av statskontoret framställts mot den föreslagna höga belåningsgränsen, upp till 90 procent av fastighets­ värdet, vill jag framhålla, att staten i regel lär komma att efterskänka halva lånet, varför de högst liggande inteckningarna komma att utgöra säkerhet för ett villkorligt statsbidrag. Vid sådant förhållande finner jag den föreslagna gränsen ej behöva ingiva några betänkligheter.

Den föreslagna möjligheten att bereda ombyggnadsföretag ett högre stats­ understöd, upp till 40 procent, än nybyggnadsföretag finner jag beaktans- värd. Statens verksamhet bör syfta till att befintliga lokaler i möjligaste mån saneras och därefter på förmånliga villkor ställas öppna för förenings­ livet i orten. För att få en enskild förening att efter en kanske förhållande­ vis föga kostsam ombyggnad, varigenom lämplig samlingslokal dock erhålles, ställa lokalen till det allmänna föreningslivets förfogande och underkasta sig de statliga villkoren i övrigt, torde erfordras ett kraftigare stöd från statens sida än vad som behöver vara fallet, då statens bidrag beräknas i förhållande till en byggnads hela värde.

Någon möjlighet att med säkerhet bedöma i vilken utsträckning statens ekonomiska medverkan kommer att krävas för samlingslokalfrågans lösande föreligger icke. Kommittén ansåg sig böra avstå från att verkställa så­ dana kostnadsberäkningar men anförde i detta sammanhang att de eko­ nomiska konsekvenserna av statens medverkan på ifrågavarande område ej behövde ingiva några farhågor, örn verksamheten genomfördes som ett för­ sök och medel som därtill anvisades bleve av reservationsanslags natur. Sedan erfarenhet vunnits efter de första årens verksamhet, bleve medels­ behovet uppenbarligen beroende av dels i vilken takt statsmakterna ansåge lämpligt att medverka till en genomgående förbättring av lokalförhållandena i hela landet och dels i vilken utsträckning de ansåge, att verksamheten borde anpassas med hänsyn till det allmänna konjunkturläget. Kommitténs upp-

Hihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 118.

in ii .?

35

av bidrag eller lån följa skyldighet för vederbörande att förvalta de allmänna samlingslokalerna enligt ett av statlig myndighet fastställt reglemente samt att rörande förvaltningen underkasta sig statlig kontroll. Skulle erfarenheten på ifrågavarande område komma att utvisa behov av

fortlöpande

statlig kon­

troll har Kungl. Maj:t möjlighet att snabbt vidtaga erforderliga åtgärder härför.

För verkställande av behövlig utredning torde böra inrättas en statlig nämnd, som skulle utgöra statens rådgivande organ i hithörande frågor på samma sätt som nu statens fritidsnämnd bereder vissa under handelsdeparte­ mentet hörande frågor. Nämnden skulle bestå av det antal ledamöter, som Kungl. Majit bestämde, och dess verksamhet skulle regleras i en av Kungl. Majit utfärdad instruktion. Denna nämnd borde anförtros den av kommittén föreslagna upplysningsverksamheten. Vidare torde en av nämndens första åt­ gärder böra bli att uppdraga vissa riktlinjer för verksamhetens bedrivande och att utarbeta förslag till olika formulär, i den utsträckning detta kan anses lämpligt. Örn riksdagen bifaller mitt förslag att inrätta en sådan nämnd torde nämnden även kunna anförtros uppgiften att fastställa det reglemente, som skall finnas för varje samlingslokal, till vilken statsmedel utgått. För att nämnden väl skall kunna fylla sin uppgift bör den äga tillgång till den expertis på ifrågavarande område, varmed representanter för de stora folk­ rörelserna främst torde kunna tillhandagå. Till ledamöter i nämnden böra därför utses representanter för föreningslivet, väl förtrogna med samlings­ lokalfrågor. Därjämte bör lämplig representant finnas för tillgodoseendet av de intressen, som kommunerna hava i samband med anordnandet av sam­ lingslokaler.

Kostnaderna för nämnden torde få bestridas från anslaget till bidrag till anordnande av allmänna samlingslokaler.

Närmare föreskrifter rörande nämndens verksamhet torde böra meddelas av Kungl. Majit i den instruktion, som bör utfärdas för nämnden.

Den erforderliga byggnadstekniska granskningen av ärendena torde kunna ombesörjas av byggnadsstyrelsen.

De detaljfrågor beträffande den nya verksamheten, vilka jag ej upptagit till behandling i detta anförande, torde överlämnas till Kungl. Majits ställ­ ningstagande vid utfärdande av kungörelse i ämnet.

Hemställan.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels

godkänna de grunder för bidrag och lån av statsmedel

för anordnande av allmänna samlingslokaler, som av mig i det föregående förordats,

dels ock

för budgetåret 1942/43 anvisa

a) under femte huvudtiteln till

Bidrag till anordnande av

allmänna samlingslokaler

ett

reservationsanslag

av 1,500,000

kronor;

Kungl. Majas proposition nr 118.

Kungl. Majis proposition nr 118.

37

Bilaga A.

1937 års utrednings angående allmänna

samlingslokaler förslag

till

Kungörelse

örn bidrag oell lån av statsmedel för tillgodoseendet av

behovet av allmänna samlingslokaler.

Allmänna bestämmelser.

1

§•

Med allmänna samlingslokaler förstås i denna kungörelse för förenings­ livet avsedda hörsalar samt rum för sammanträden, samkväm och studie­ arbete jämte därtill hörande förstugor, avklädningsrum, apparatrum, biblio­ teksrum, kök, serveringsrum, toalett-, källar- och vindslokaler.

2

§■

För att tillgodose behovet inom en ort av allmänna samlingslokaler må under här nedan stadgade villkor bidrag av statsmedel beviljas vederbörande kommun eller municipalsamhälle eller ett för ändamålet bildat kommunal­ förbund eller lån av statsmedel beviljas förening, bolag eller stiftelse._

Bidrag eller lån beviljas för nybyggnad eller för ombyggnad eller inköp av äldre byggnad. Lån må jämväl beviljas förening, bolag eller stiftelse, som är ägare av byggnad, inrymmande allmänna samlingslokaler, men på grund av ekonomiskt trångmål icke kan i tillfredsställande ordning hålla dessa tillgängliga för föreningslivet.

Med ombyggnad avses i denna kungörelse sådan ändring och moderni­ sering av byggnad, som ej är att hänföra till löpande underhåll.

3§-

Bidrag och lån beviljas av statens byggnadslånebyrå i den ordning nedan stadgas.

4

§-

Med erhållande av bidrag eller lån följer skyldighet för vederbörande att förvalta de allmänna samlingslokalerna enligt ett av länsstyrelsen fastställt reglemente samt att rörande förvaltningen underkasta sig statlig kontroll.

Byggnadslånebyrån må såsom villkor för beviljande av lån föreskriva, att vederbörande kommun skall äga utse ledamot av den styrelse, som har att förvalta de allmänna samlingslokalerna, eller revisor att granska sagda för­ valtning.

Om bidrag.

5§-

Bidrag utgår med högst 25 procent eller, när synnerliga skäl därtill äro, högst 40 procent av byggnadskostnaderna eller köpesumman, däri ej inräk­ nade utgifter för anskaffandet av tomt eller inventarier, dock att vid bidragets preliminära beviljande skall med ledning av uppgjord kostnadsberäkning

39

Före utgången av den i andra stycket angivna amorteringstiden kan den stående delen av lånet icke från statens sida uppsägas, där ej sådant förhål­ lande, varom i 10 § sägs, mellankommer. Sedan sagda amorteringstid ut­ gått och amorteringsdelen blivit slutamorterad, må byggnadslånebyrån på ansökan av låntagaren samt under beaktande av lånetidens längd och övriga omständigheter förklara den räntefria stående delen av lånet vara att anse såsom till viss del eller till fullo infriad.

9§-

Lånets amorteringsdel skall förräntas efter fast, vid lånets beviljande be­ stämd räntefot. Denna fastställes av Kungl. Majit lägst till medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast före­ gått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels procent.

10

§•

Vid beviljande av lån skall det förbehåll göras, att såväl den stående delen som amorteringsdelen må kunna uppsägas till omedelbar betalning i följande fall:

a) örn låntagaren genom bedräglig uppgift föranlett lånets beviljande;

b) örn låntagaren visar sig försumlig i att erlägga föreskrivet annuitets- belopp;

c) örn låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för bygg­ naden eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor;

dl örn byggnaden vanvårdas; ej om de allmänna samlingslokalerna icke opartiskt och i skälig omfatt­ ning hållas tillgängliga för föreningslivet i orten;

f) örn låntagaren, föreningslivet till förfång, utnyttjar de allmänna sam­ lingslokalerna i uppenbart vinstsyfte;

g) örn byggnaden utan byggnadslånebyråns medgivande genom köp eller annat fång helt eller delvis övergår från låntagaren till annan; eller

h) örn eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren, med hänsyn till det med lånet avsedda ändamålet, uppenbarligen icke längre bör får till­ godonjuta lånet.

Om förfarandet i ärenden angående bidrag eller lån.

11

§•

1. Ansökan om bidrag eller lån skall, ställd till byggnadslånebyrån, ingivas till länsstyrelsen samt innehålla uppgift örn såväl det belopp, som sökes i bidrag eller lån, som även, då fråga är örn ny- eller ombyggnad, den beräk­ nade tiden för byggnadsföretagets utförande.

2. Vid ansökan skola fogas:

a) beskrivning över tomten samt uppgift örn värdet å densamma;

b) då fråga är örn nybyggnad, fullständiga byggnadsritningar jämte arbets­ beskrivning;

c) då fråga är örn ombyggnad, fullständiga ritningar över byggnaden, ut­ visande avsedda förbättringar å densamma;

d) då fråga är örn inköp av äldre byggnad eller örn lån på grund av eko­ nomiskt trångmål, byggnadsritningar eller, om sådana icke finnas, skisser över byggnaden tillika med kortfattad beskrivning över densamma;

e)

dels

kostnadsberäkning eller styrkt avskrift av entreprenadkontrakt rö­

rande byggnadens uppförande eller ombyggnad, eller, där fråga är örn inköp

Kungl. Maj:ts proposition nr 118.