Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

3

För dag ....

För natt___

Tillhopa för

dygn

Traktamentsklasser

A

B

C

D

E

F

17 kronor

9

»

15 kronor

9

13 kronor

8 >

12 kronor

7

»

10 kronor

6 >

8 kronor

5

»

26 kronor

24 kronor

21 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag —--------av dygnet.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning------------icke förelegat.

Förrättningsman är — — — med luftfartyg.

Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt motor­

fordon, äger Kungl. Majit för vissa befattningshavare eller grupper av be­

fattningshavare förordna, att resekostnadsersättning skall efter särskilda av

Kungl. Majit eller vederbörande myndighet fastställda beräkningsgrunder

utgå för berörda färdsätt även i fall, då förrättningsmannen icke enligt be­

stämmelserna i första stycket är berättigad till ersättning för sådant färd­

sätt. Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses motsvara de verk­

liga kostnaderna, dock att beräkningsgrunderna, där ej Kungl. Majit med

hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl medgiva undantag, skola så

fastställas, att ersättningen må antagas ej komma att överstiga den i 2 §

1 mom. stadgade.

Har förrättningsman------- — mån nedbringas.

5 §.

Resekostnadsersättning utgår------- — 1 kilometer.

Vid färd, som annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus

äger rum inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda

område, må resekostnadsersättning icke utgå, med mindre Kungl. Majit eller,

enligt Kungl. Majits bemyndigande, vederbörande myndighet prövar skäligt

medgiva sådan ersättning. Företages med ett och samma fortskaffningsmedel

färd mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilometer utanför

samma område, utgår dock ersättning jämväl för den del av färden, som äger

rum inom det planlagda området.

8

§•

1 mom. Hava vid----------- - båtar m. m.

Resekostnadsersättning utgår i dylikt fall med vad som verkligen utgivits,

däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning av resande, beställningspenning-

ar, väntpenningar och sedvanlig gottgörelse åt förare av fortskaffningsmedel,

samt forsk jutes för samtliga förrättningsmän av främste förrättningsmannen.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

2 mom. Om vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som tillhör

eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta, för­

utom resekostnadsersättning för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre per

kilometer för varje medresande förrättningsman.

10

§.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållan­

de av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i

detta reglemente, dock icke med högre belopp än 15 kronor.

Örn eljest------------dylikt avbrott.

15 §.

Där transportmedel kostnadsfritt tillhandahålles förrättningsmännen, utgår

resekostnadsersättning endast i fall, då annat transportmedel än järnväg, far­

tyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus frivilligt tillhandahålles av enskild per­

son eller företag, som varken föranlett förrättningen eller eljest därav be-

röres.

17 §.

1 mom. Traktamentsersättning må------------ eller tjänstgöring.

2 mom. Traktamentsersättning utgår icke för dag, varav högst 3 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning, eller för natt, varav högst 1 timme

sålunda tagits i anspråk.

För dag, varav mer än 3 men högst 8 timmar tagits i anspråk för resa el­

ler förrättning, utgår traktamentsersättningen med hälften av det i 2 § 2 mom.

upptagna beloppet.

Vid tillämpning av vad i detta moment stadgats skall i dagtid jämväl in­

räknas nattid, för vilken traktamentsersättning till följd av bestämmelsen i

första stycket icke utgår.

3 mom. Kungl. Maj:t äger föreskriva undantag från vad ovan i 1 och 2

mom. är stadgat.

4 mom. Kungl. Majit äger förordna om minskning av traktamentsersätt­

ningen för de fall, då förrättning föranleder vistelse å en och samma ort ut­

över viss av Kungl. Majit bestämd tid.

18 §.

Då förrättningsman på grund av gällande bestämmelse erhåller kostnadsfri

inkvartering, utgår icke traktamente för natt. Beredes förrättningsman ge­

nom vederbörande myndighets försorg inkvartering mot erläggande av viss

ersättning, utgår traktamente för natt med högst ett belopp, motsvarande

vad förrättningsmännen sålunda har att erlägga.

Traktamente för natt utgår icke i de fall, då förrättningsman på statens be­

kostnad innehar sovplats å järnväg eller liggplats å fartyg; dock att vad nu

sagts icke skall gälla beträffande natt, under vilken förrättningsman ankom­

mer till eller avreser från förrättnings- eller överliggningsort.

6

Kungl. Majlis proposition nr 130.

Utdrag av protokollet över finansår enden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 27 febru­

ari 1942.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, ministern för utrikes ärendena

G

unther^, statsråden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

estman

, W

igforss

, M

öller

, S

köld

, E

riksson

,

B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler fråga om

ändringar i allmänna resereglementet samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Gällande allmänna föreskrifter om ersättning vid resa för förrättning i

statens ärenden återfinnas i allmänna resereglementet den 27 juni 1929 (nr

210), vilket ändrats genom kungörelser den 19 juni 1931 (nr 241) och den

14 juni 1933 (nr 376). Reglementsbestämmelserna hava i vissa delar utar­

betats på grundval av sakkunnigutredningar, som framlagts i två den 31 de­

cember 1928 och den 28 juni 1930 dagtecknade betänkanden. Det senare be­

tänkandet har därjämte tjänat till ledning vid fastställande av särskilda rese-

ersättningsbestämmelser, s. k. besparingsreglementen, för åtskilliga förvalt­

ningsgrenar samt vid översyn av tidigare gällande dylika bestämmelser.

I samband med behandlingen vid 1933 års riksdag av proposition med för­

slag till ändringar i allmänna resereglementet förehades dels vid riksdagen

väckta motioner och dels av 1932 års statsrevisorer gjorda uttalanden med

avseende å reglementet, över de av statsrevisorerna gjorda uttalandena inför­

skaffade statsutskottet riksräkenskapsverkets yttrande, vilket såsom bilaga fo­

gades vid utskottets utlåtande nr 93 i ärendet. I sitt yttrande förordade riks-

räkenskapsverket åtskilliga ändringar i reglementet. En del av de i ärendet

framställda förslagen föranledde beslut av riksdagen. Därjämte uttalade sig

riksdagen i skrivelse nr 247 för närmare utredning beträffande vissa i öv­

rigt ifrågasatta ändringar.

Sådan utredning verkställdes därefter av en inom finansdepartementet till­

kallad utredningsman, som i promemoria den 29 januari 1934 (i det följande

benämnd 1934 års promemoria) framlade förslag i ämnet. Över promemorian

avgåvos yttranden av statskontoret och riksräkenskapsverket.

Ytterligare frågor om ändringar i allmänna resereglementet väcktes seder­

mera i olika sammanhang, däribland av 1937 års statsrevisorer. Yttranden

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

kunna förordas är att fördelarna av att använda luftfartyg i de åsyftade fallen

praktiskt taget alltid uppväga de högre kostnaderna. Då detta knappast kan

antagas vara förhållandet, synes någon ändring av bestämmelserna i denna

del icke böra vidtagas.

Kammarrätten har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget förklarat sig

vara ense med de sakkunniga, att nya specialbestämmelser i ämnet icke böra

meddelas, men framhållit önskvärdheten av en omarbetning av 4 § för tyd­

liggörande av i vilka fall ett dyrare fortskaffningsmedel kan av lämplighets-

skäl användas i stället för ett billigare. Kammarrätten har härom anfört:

Enligt nu gällande bestämmelser må visserligen resekostnadsersättning i

princip åtnjutas för användande av luftfartyg vid företagande av tjänsteresa,

men vid bedömande av frågan, huruvida gottgörelse för användande av dy­

likt färdmedel får i det särskilda fallet utbetalas, måste likväl iakttagas före­

skriften i 4 § resereglemente^ att resekostnads- och traktamentsersättning

utgår med hänsyn tagen till den väg och det färdsätt, som för resan verkligen

använts, dock att ersättningen icke må tillgodonjutas med sammanlagt högre

belopp än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig

av den väg och det färdsätt, som med avseende å resans ändamål samt för

åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller

eljest varit lämpligast. De faktorer, som kunna tagas i betraktande för avgö­

rande, huruvida lämpligaste färdsättet använts, äro ofta, i den mån de icke

beröra den direkta kostnaden, tämligen svårbedömbara. Kammarrätten har i

tidigare yttranden rörande ifrågasatta ändringar i resereglementet påpekat

de svårigheter, som vore förknippade med tolkningen av 4 §, samt påyrkat,

att det åtminstone angåves exempel på sådana faktorer, som borde utgöra

grund för frågans bedömande. I det vid proposition nr 40 till 1929 års riks­

dag fogade statsrådsprotokollet har föredragande departementschefen fram­

hållit tidsvinst såsom en omständighet, vilken måste tagas i betraktande vid

den i 4 § stadgade jämförelsen. I praktiken har dock hänsyn sällan kunnat

tagas till sådana omständigheter, som medföra rätt till användande av ett

dyrare färdsätt med påföljd, att kostnaderna i sin helhet för resans verk­

ställande bliva högre, än örn annat färdsätt använts. Detta sammanhänger

väsentligen med gällande bevisregler och kontrollsystem. Det är nämligen,

såsom ovan antytts, i regel förenat med stor vansklighet att avgöra, huru­

vida en tjänstemans förkortade bortavaro från hans vanliga tjänstgöring

uppväger olägenheten av de ökade kostnaderna. De personer eller myndig­

heter, som skola göra ett sådant bedömande, torde — icke minst med hänsyn

till risken för anmärkning från vederbörande statliga revision med ty van­

ligen åtföljande återbetalningsåläggande — vara benägna att låta allenast

den direkta och påvisbara kostnadsbesparingen vara den avgörande faktorn

vid bedömande av frågan örn rätt färdsätt. Vad nu sagts gäller visserligen

vid resor i allmänhet men framträder ofta särskilt starkt vid färder med

luftfartyg, där själva resekostnaden fortfarande är jämförelsevis hög. Detta

har haft till följd, att luftfartyg jämförelsevis sällan kommer till användning

vid resor i statens ärenden. Men i händelse exempelvis av en särskilt bråds­

kande resa eller, om resa överhuvud taget ej kan företagas med annat färd­

medel än med luftfartyg, får detta färdsätt dock tillgripas och ersättning för

därmed förknippad resekostnad åtnjutas. Kammarrätten är ense med de sak­

kunniga, att nya specialbestämmelser för att gynna användande av luftfartyg

vid resa i statens ärenden icke böra meddelas, men anser, att en omarbetning

av 4 § i resereglementet vore önskvärd i ändamål att göra tydligare i vilka

fall ett dyrare fortskaffningsmedel kan av lämplighetsskäl användas i stället

för ett billigare.

10

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

ning allenast efter omnibustaxa. Sistnämnda ofta praktiska och naturliga

förfaringssätt vore förrättningsman nu ej skyldig att tillämpa på grund av

bestämmelsen i 4 § fjärde stycket. Då givetvis vid bedömandet av skyldig­

heten att anlita omnibus viss hänsyn även borde kunna tagas till fordonens

beskaffenhet, funne riksräkenskapsverket inga som helst betänkligheter kun­

na hysas mot att stadgandena i tredje och fjärde styckena av paragrafen

upphävdes.

I skrivelse nr 247 år 1933 uttalade riksdagen

tveksamhet

gentemot riks-

räkenskapsverkets förslag. Riksdagen anförde dock, att anledning icke fun­

nes att motsätta sig införandet av skyldighet för befattningshavare att i något

större utsträckning ;in för det dåvarande använda omnibus. Spörsmålet syn­

tes emellertid riksdagen böra underkastas ytterligare övervägande.

I 1934 års promemoria förordades, att erfarenhet rörande verkningarna

av de gällande bestämmelserna avvaktades, innan allmän skyldighet att an­

vända omnibus stadgades.

Statskontoret framhöll i sitt yttrande över promemorian, att det ur kost­

nadssynpunkt vore av betydelse, att omnibus i ökad utsträckning komme till

användning, men att andra skäl talade mot att åtminstone under då rå­

dande förhållanden vidga skyldigheten att använda omnibus. En föreskrift

i nämnda syfte komme enligt statskontoret att medföra osäkerhet vid till-

lämpningen av andra bestämmelser i resereglementet, framför allt i fråga

om gottgörelse för fingerad resa. I många fail kunde det måhända icke an­

ses vara med statsverkets intresse förenligt, att en befattningshavare an­

vände ett färdsätt, som gjorde att resan drogo ut på tiden mera än örn ett

annat, något dyrbarare färdsätt begagnades. Statskontoret framhöll emeller­

tid önskvärdheten av att frågan övervägdes i samband med utfärdandet av

besparingsreglementen.

Riksräkenskapsverket utvecklade i sitt yttrande över promemorian de av

ämbetsverket förut anförda synpunkterna. Ämbetsverket framhöll därvid,

att den ringa utsträckning, vari omnibus anlitats, syntes giva vid handen,

att även vid resor örn en dag, beträffande vilka undantaget i 4 § fjärde

stycket alltså icke gällt, förrättningsmännen i stor utsträckning ansetts vara

berättigade att begagna sig av annat färdsätt i stället för omnibus, enär

sistnämnda färdmedel icke befunnits vara lämpligast att anlita. Det vöre

givet, att örn det redan vid resor omfattande allenast en dag mött hinder

för att begagna omnibus, dylika hinder måste så mycket oftare kunna åbe­

ropas vid längre resor. Detta sammanhängde dels med svårigheten att på

förhand inordna omnibusfärder i en resplan för flera dagar, dels ock där­

med, att vid anlitande av omnibus tidsspillan ofta uppstode vid längre resor.

Med hänsyn därtill uttalade riksräkenskapsverket såsom sin mening, att

även örn man skulle helt slopa de nuvarande inskränkande bestämmelserna,

detta i verkligheten icke skulle innebära någon mera väsentlig utvidgning

av skyldigheten att använda nämnda färdsätt. Riksräkenskapsverket fram­

höll vidare vissa svårigheter, som vore förknippade med tillämpningen av

de nuvarande bestämmelserna och sorn gjorde en ändring i förevarande

hänseende än mera påkallad.

Frågan har sedermera återupptagits av 1937 års statsrevisorer (sid. 78),

sorn uttalat sig för en utvidgning av skyldigheten att använda omnibus vid

tjänsteresa. Statsrevisorerna hava därvid i anslutning till meddelade sta­

tistiska uppgifter framhållit, att de koncessionerade busslinjerna sedan till­

komsten av gällande resereglemente nästan fördubblats i såväl antal som

längd, varjämte trafiksystemet i olika avseenden förbättrats. Härtill hade

statsverket avsevärt bidragit dels genom inrättande av nya linjer, dels ock

genom inköp av privata sådana. Med den bekvämlighet, som numera ut-

14

Kungl. May.ts proposition nr 130.

Enahanda bestämmelser finnas i de särskilda kungörelserna angående

resekostnads- och traktamentsersättning åt befattningshavare hos hushåll­

ningssällskap (1934: 603) och hos skogsvårdsstyrelse (1934: 602). Dessa be­

stämmelser gälla beträffande tjänstförrättningar inom eget tjänstgöringsom-

råde och därav föranledda resor.

Det särskilda resereglementet för lotsar (1937: 3331 upptager icke någon

föreskrift om rätt till kilometerpenningar i något av förenämnda fall.

De sakkunniga hava för egen del förordat borttagande av de särskilda

inskränkningarna i skyldigheten att använda omnibus vid tjänsteresor. Till

stöd härför hava de sakkunniga anfört:

Den omständigheten att fall kunna påvisas, då användandet av omnibus

ställer sig mindre lämpligt med hänsyn till resplan eller eljest, lär icke

utgöra något skäl i motsatt riktning. Dylika omständigheter kunna föreligga

även beträffande de färdsätt, som icke äro föremål för några inskränkande

föreskrifter i resereglementet. Såsom riksräkenskapsverket framhållit, blir

det ej heller fråga om någon skyldighet att anlita omnibus i andra fall än

då det kan anses lämpligast ur de synpunkter, som angivas i 4 § första

stycket resereglementet. Med tillämpning av vad där stadgas skall vid be­

dömandet av frågan om skyldighet att anlita visst färdsätt hänsyn tagas

icke blott till kostnaderna utan även till resans ändamål och övriga förelig­

gande omständigheter. I detta avseende må hänvisas till vad de sakkunniga

anfört i fråga örn resa med luftfartyg.

De sakkunniga hava vidare förordat borttagande av kilometerpenningarna

vid färd med omnibus. Samma ändring ifrågasätta de sakkunniga på sätt

i det följande närmare beröres, beträffande kilometerpenningarna vid färd

med taxebil och vid samåkning.

Statskontoret har i sitt yttrande över sakkunnigförslaget ifrågasatt om det

ej vore ändamålsenligt att begränsa skyldigheten att använda omnibus till —

förutom sådana fall som avses i 4 § fjärde stycket — de busslinjer, för vilka

turlistor publiceras i den officiella tidtabellen för Sveriges järnvägar. Äm­

betsverket har därvid framhållit svårigheten att taga andra bussförbindelser

i beräkning vid planläggning av resor och vid granskning av reseräkningar.

Vidare har ämbetsverket förordat bibehållande av stadgandet i 4 § tredje styc­

ket om rätt att under vissa förhållanden begagna järnväg i stället för omni­

bus.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån har anfört, att skyldighet att anlita omnibus

icke borde föreskrivas för färder av mer än 20 kilometers längd. Det kunde

nämligen knappast anses rimligt, att en tjänsteman vid resa exempelvis mel­

lan Malmö och Ystad, där snabba tågförbindelser funnes, skulle vara tvungen

att i stället anlita det långsammare och obekvämare färdsättet med omnibus.

Länsstyrelsen har vidare ifrågasatt ett uttryckligt stadgande av innebörd,

att vid valet mellan omnibus och annat färdsätt hänsyn skulle tagas till den

besparing av arbetstid, som vid ena eller andra färdsättet kunde vinnas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat sig för bibehållande i

viss utsträckning av kilometerpenningarna vid bussresor.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

promemoria, där följande anfördes: Vid en längre resa eller vid flera under

samma dag företagna resor, vilka då i allmänhet torde kunna ske med använ­

dande av samma fordon, syntes en förrättningsman i regel kunna träffa upp­

görelse med ägare av taxeautomobil örn tillämpning av en lägre taxa, än

som upptagits i den för vederbörande län gällande automobiltaxan, eller ock

om viss rabatt å sistnämnda taxa. Anledning syntes knappast föreligga att i

dylika fall låta förrättningsmannen uppbära den stadgade ersättningen jämte

därtill hörande kilometerpenningar. Även örn man ulginge ifrån att en re­

vision av de av länsstyrelserna fastställda automobiltaxorna toge hänsyn till

nämnda förhållande, syntes i allt fall anledning icke föreligga att vid de

slag av resor, som vore i fråga, medgiva utbetalning av kilometerpenningar

för den del av våglängden, som överstege 100 kilometer. Alt på annat sätt

begränsa gottgörelsen för färd med taxeautomobil eller att stadga, att rese­

ersättningen skulle utgå med vad som verkligen utgivits, syntes knappast

vara ändamålsenligt. Uppmärksammas borde nämligen att, därest en före­

skrift av sistnämnda slag skulle upptagas i allmänna resereglemente!, miss­

bruk icke syntes kunna undvikas, i synnerhet som kontrollen i dylika fall vore

svår att åstadkomma. Länstaxorna borde för övrigt just i detta hänseende

lämpas efter gängse ersättningsgrunder.

I sitt yttrande över promemorian biträdde statskontoret i princip förslaget

om begränsning av kilometerpenningarna.

Riksräkenskapsverket avstyrkte däremot i sitt yttrande över promemorian

införande av bestämmelser i den föreslagna riktningen. Jämte det i yttrandet

framhöllos vissa olägenheter, som i händelse av förslagets genomförande

skulle uppkomma beträffande ersättandet av extra utgifter under den del av

resan, för vilken kilometerpenningar ej utginge, åberopades såsom en huvud­

erinran mot de föreslagna bestämmelserna, att de skulle uppmuntra till en

med hänsyn till tjänsteresornas ändamålsenliga planläggning olämplig upp­

delning av längre resor. Den omständigheten, att rabatt å automobiltaxorna

ofta kunde erhållas, borde i stället, framhöll riksräkenskapsverket, föranleda

en skälig nedsättning av taxorna.

En begränsning efter självkostnadsprincipen av ersättningen vid färd med

taxebil har ifrågasatts av 1940 års statsrevisorer.

Såsom tidigare nämnts, har rätten till kilometerpenningar borttagits i åt­

skilliga besparing sreglementen.

De sakkunniga hava för egen del anfört:

En begränsning av resekostnadsersättningen vid färd med taxebil till att

närmare motsvara de verkliga utgifterna anse jämväl de sakkunniga vara

påkallad. Att göra ersättningen i dess helhet beroende av vad som verkligen

utgivits synes dock knappast lämpligen låta sig göra. Vad angår det i 1934

års promemoria förordade förslaget till begränsning av kilometerpenningar­

na synas väl de erinringar, som framställts mot detta förslag, icke sakna

fog. Då det gäller att finna en ersättningsform, som låter ersättningen när­

mare än vad nu är fallet ansluta sig till den verkliga utgiften, synes dock

förslaget innebära avsevärda fördelar, och överhuvud torde väl förslaget få

anses som en framkomlig utväg.

I det läge, vari spörsmålet örn rätt til! kilometerpenningar vid olika färd­

sätt kommit, synes emellertid närmast böra tagas i övervägande, huruvida

icke kilometerpenningarna kunna i sin helhet borttagas även vid färd med

taxebil. I sådant fall torde det bliva nödvändigt att bereda gottgörelse i annan

form för de extra utgifter, som kilometerpenningama varit avsedda att täc­

ka. I 2 § 1 mom. sista stycket resereglementet förekommer en allmän regel

örn rätt till gottgörelse för utgift, som icke täckes av de i allmänhet före-

Kungl. Maj:ts proposition nr löij.

17

kommande ersättningarna. För dylik gottgörelse erfordras emellertid utred­

ning dels angående utgiftens belopp och dels därom, att den varit nödvän­

dig. Beträffande de extra utgifterna vid färd med taxebil torde dessa förut­

sättningar, särskilt vad drickspenningar angår, knappast vara för handen.

För att kilometerpenningarna vid färd med taxebil skola kunna borttagas,

torde således böra förutsättas, att tillfälle till gottgörelse för extra utgifter

beredes utöver vad som följer av 2 § 1 mom. sista stycket. Närmast synes i

detta syfte kunna ifrågasättas, att vederbörande myndighet skall hava att

tillerkänna förrättningsman skälig gottgörelse för brukliga utgifter utöver av­

gift enligt taxa. Att beredande av gottgörelsen bör bliva beroende av en skä-

lighetsprövning, följer därav, att det till en del rör sig om utgifter, som for­

mellt sett icke varit nödvändiga. På skälighetsprövningen bör jämväl ankom­

ma, i vilken mån verifikationer rörande uppgivna extra utgifter skola fordras.

Det kunde ifrågasättas att fastställa ett visst maximum för ersättningen för

extra utgifter. De sakkunniga hava dock för sin del icke ansett detta vara

erforderligt eller lämpligt. Högre ersättning än 10 procent av taxeavgiften

torde i allmänhet icke behöva ifrågakomma, och vid längre resor bör ersätt­

ningen kunna stanna vid lägre belopp. Det är särskilt vid längre bilresor som

den nu föreslagna regeln åsyftar att åvägabringa en rimligare beräkning av

ersättningen för extra utgifter än som följer av den gällande regeln om kilo­

meterpenningar.

Tillämpningen av den nu förordade ersättningsbestämmelsen ställer vissa

krav på tillförlitlighet i förrättningsmännens egna uppgifter och på omdöme

hos de utbetalande myndigheterna. I dessa hänseenden torde hinder icke be­

höva möta för förslagets genomförande. Det torde kunna antagas, att till-

lämpningen ganska snart skall komma att underlättas genom tillkomsten av

en viss praxis.

De sakkunniga hava alltså förordat, att kilometerpenningarna vid färd med

taxebil borttagas och att i stället medgives skälig gottgörelse för brukliga ut­

gifter vid sidan av taxeavgiften.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag har mött erinringar i flertalet

yttranden. I främsta rummet har erinrats, att den föreslagna ersättnings­

regeln skulle medföra osäkerhet i tillämpningen och avsevärt tynga myndig­

heternas arbete med granskning av reseräkningar. Vidare har framhållits,

att jämsides med höjningar i biltaxorna inträtt en stegring av de extra ut­

gifter, som kilometerpenningarna äro avsedda att täcka. En del remissmyn­

digheter antaga, att vid tillämpning av sakkunnigförslaget ersättningen för

extra utgifter allmänt skulle komma att debiteras i reseräkningarna med

10 procent av taxeavgiften, vilket med nuvarande taxor skulle innebära

större ersättning än den nuvarande ersättningen av 5 öre för kilometer.

Av remissmyndigheterna hava generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen och

statskontoret helt avstyrkt ändring av de nuvarande bestämmelserna örn

kilometerpenningar. Allmänna lönenämnden har förordat ytterligare om­

prövning av frågan, innan de sakkunnigas förslag förelägges riksdagen.

Vissa myndigheter hava med avstyrkande av sakkunnigförslaget ifrågasatt

jämkningar i de nuvarande ersättningsgrundema. Sålunda har länsstyrelsen

i Stockholms län anfört att, örn en begränsning av den efter fixa grunder ut­

gående gottgörelsen ansåges ofrånkomlig, självkostnadsprincipen syntes böra

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sinni. Nr 130.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

tillämpas beträffande resor med taxeautomobil, eventuellt med begränsning

till dylika resor utöver en viss minimilängd. Samma länsstyrelse bär emel­

lertid framhållit såsom en lämpligare åtgärd att i särskilda besparingsregle-

menten borttaga kilometerpenningarna för sådana tjänstemän, som ofta före­

taga längre resor. Länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och Bohus och

Jämtlands län samt domänstyrelsen och lotsstyrelsen hava ifrågasatt en maxi-

mering av kilometerpenningarna vid längre färder.

Några myndigheter hava uttalat sig för att ersättningen för extra utgifter

bestämmes till vissa procent av taxeavgiften. Sålunda har arméförvaltningen

föreslagit, att ersättningen bestämmes att utgå i visst förhållande till den ut­

givna körlegan, förslagsvis efter en fallande skala alltefter den väglängd, som

tillryggalagts. Kammarrätten har anfört, att regeln om kompensation för

extra utgifter kunde givas det innehåll, att förrättningsman vid resa med

taxeautomobil finge åtnjuta ett tillägg med viss procent å den utbetalta er­

sättningen för färdmedlets användande. Riksräkenskapsverket har föreslagit,

att gottgörelsen för extra utgifter fixeras till 5 procent av taxeavgiften, att ut­

gå endast i den mån ersättningen för taxeavgiften icke täcker de verkliga

kostnaderna. Lantbruksstyrelsen har uttalat sig för att i resereglementet ut­

tryckligen fastslås, att gottgörelsen skall utgöra 10 procent av den verkliga

resekostnaden. Statskontoret har uttalat att, om en anordning i överensstäm­

melse med de sakkunnigas förslag skulle ifrågakomma, gottgörelsens storlek

i varje fall borde bestämmas i reglementet, förslagsvis till 10 procent av

taxeavgiften.

I vissa yttranden har vidare erinrats, att det vid utbyte av kilometerpen­

ningarna mot viss rätt till gottgörelse för extra utgifter måste klarläggas, i

vad mån gottgörelsen skall medräknas vid den jämförelse, som enligt 4 §

skall läggas till grund för beräknande av ersättning vid s. k. fingerade resor.

För närmare belysning av de i yttrandena behandlade spörsmålen må här

återgivas följande uttalanden:

Kammarrätten: Det vill synas som om en ändring ifråga om rätten till kilo­

meterpenningar vore av omständigheterna påkallad — — ■—- med hänsyn

därtill, att rätten till kilometerpenningar icke visat sig verka materiellt sett

tillfredsställande. —--------För kammarrätten står det emellertid klart, att

den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen skulle såväl för de utbe­

talande och granskande myndigheterna som för kammarrätten föranleda en

mångfald arbete och besvär vid fastställande av gottgörelsens storlek. Det

bör därför noga övervägas, örn en dylik bestämmelse verkligen är i så hög

grad påkallad, att den bör införas trots de olägenheter, som onekligen måste

vara därmed förknippade. Dessa olägenheter synas kammarrätten så stora,

att den nuvarande bestämmelsen i 2 § resereglemenet om rätt till kilometer­

penningar torde böra bibehållas, därest icke ett bättre system än vad de

sakkunniga föreslagit kan utfinnas för en kompensation, om en sådan verk­

ligen befinnes nödvändig. För undanröjande av olägenheterna med den dis­

kretionära prövningen av storleken av den av de sakkunniga föreslagna

gottgörelsen kunde emellertid kompensationsbestämmelsen givas det innehåll,

att förrättningsman vid resa med taxeautomobil finge åtnjuta ett tillägg med

viss procent å den utbetalta ersättningen för färdmedlets användande. I varje

fall måste klarläggas, i vad mån det ifrågasatta tillägget skidle medräknas

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

19

vid den jämförelse, som är nödvändig vid beräknande av ersättningen vid

s. k. fingerade resor. Kammarrätten vill emellertid erinra örn att vid bort­

tagande på sin tid av rätten till kilometerpenningar vid resa med hästskjuts

detta skedde utan införande av några särskilda kompensationsregler liknande

de nu föreslagna. Av den remitterade promemorian framgår, att det endast

är vid resa med taxeautomobil, som den föreslagna kompensationsregeln

skulle komma till användning. Men i sak skulle samma skäl för åtnjutande av

ifrågavarande särskilda förmån kunna åberopas även i andra fall, t. ex. vid

resa med hästskjuts.

Riksräkenskapsverket: Det framförda förslaget att grunda ersättningen

för med taxeautomobils begagnande förenade extra utgifter på en skälig-

hetsprövning synes riksräkenskapsverket mindre tillfredsställande. Ett stad­

gande i sådan riktning skulle medföra osäkerhet för förrättningsmannen vid

ersättningens debitering samt förorsaka avsevärt merarbete för den utbeta­

lande myndigheten.

Av de sakkunnigas förslag framgår icke med tydlighet, huruvida förrätt­

ningsmannen skall äga debitera ersättning för dylika utgifter, oavsett om

han fått vidkännas sådana eller ej. Därest ifrågavarande ersättning under

alla förhållanden finge debiteras, skulle förslaget endast innebära, alt de nu­

varande kilometerpenningarna ersattes med en »skälig gottgörelse för andra

brukliga utgifter för taxeautomobils begagnande».

Vid en höjning av automobiltaxorna skulle den föreslagna gottgörelsen,

beräknad efter 10 procent å taxeavgiften, medföra högre kostnader för stats­

verket än nu utgående kilometerpenningar.

Vidare må framhållas, att systemet med drickspenningar vid resor med

taxeautomobil huvudsakligen tillämpas i städer och större samhällen, medan

däremot å den egentliga landsbygden drickspenningar torde förekomma i

mindre utsträckning.

I sådant fall, då den verkliga kostnaden vid färd med taxeautomobil, in­

klusive drickspenningar, icke överstiger taxeavgiften, exempelvis då förrätt­

ningsmannen träffat avtal örn lägre gottgörelse än den fastställda avgiften,

.skulle den föreslagna ersättningen -— liksom för närvarande kilometerpen­

ningarna — bereda förrättningsmannen en icke avsedd vinst.

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör för ernående av enkelhet vid till-

lämpningen gottgörelsen för ifrågavarande extra utgifter fixeras till viss

Procent på taxeavgiften, vilken icke bör sättas högre än till 5 procent. Denna

gottgörelse bör utgå allenast i den mån den utgivna ersättningen för automo-

bilresan verkligen överstiger den debiterade taxeavgiften. I anslutning här­

till synes omhandlade stadgande böra givas förslagsvis följande lydelse:

»Jämte ersättning för avgiften må gottgörelse utgå för andra brukliga ut­

gifter för taxeautomobils begagnande med högst fem procent å avgiften, dock

att sådan gottgörelse endast må utgå i den mån ersättningen för avgiften

icke täcker de verkliga kostnaderna.»

Vid tillämpningen av den nu föreslagna regeln skulle den utbetalande

myndigheten i regel bliva hänvisad att lita på förrättningsmannens egna

uppgifter. Den garanti mot missbruk i form av oriktiga uppgifter, sorn inne­

fattas i 25 §, torde emellertid även i förevarande fall få anses vara tillfyllest.

Allmänna lönenämnden: Lönenämnden är för sin del synnerligen tveksam,

huruvida den av de sakkunniga föreslagna anordningen skulle medföra någ­

ra mera betydande fördelar framför det nuvarande systemet med kilometer-

penningar. Mot ett bibehållande av kilometerpenningar vid färd med taxe­

automobil talar särskilt den omständigheten, att vid mycket långa resor

.stundom erhålles en ersättning, som kan bliva onödigt hög. Med hänsyn här­

till skulle lönenämnden för sin del icke hava något emot, att detta system

20

Departements­

chefen.

kunde ersättas med en anordning, soini skulle möjliggöra en smidigare an­

passning efter den resandes faktiska utgifter. Sakkunnigförslaget synes emel­

lertid lönenämnden vara ägnat att medföra en betydande osäkerhet i tillämp­

ningen och det skulle säkerligen bliva mycket svårt att åstadkomma en för

hela statsförvaltningen enhetlig och lämplig praxis, särskilt örn denna skall

utbildas genom prejudikat av kammarrätten. Härtill kommer den omstän­

digheten, att med nuvarande länstaxor förslaget torde medföra ökade kost­

nader för statsverket. På grund av de olägenheter, som sålunda skulle vara

förenade även med de sakkunnigas förslag, får lönenämnden för sin del

förorda, att förevarande spörsmål tages under ytterligare omprövning, innan

förslaget förelägges riksdagen.

Den nuvarande regeln om kilometerpenningar vid färd med taxebil hai

ansetts verka mindre tillfredsställande, och det har därför framstatt som ett

önskemål att kunna åvägabringa en lämpligare metod att ersätta de extra

utgifter, huvudsakligen drickspenningar, varom Håga är. De sakkunnigas

förslag i detta ämne har emellertid mött invändningar, i främsta rummet av­

seende de tillämpningssvårigheter, som befaras följa av förslagets genom­

förande. Med hänsyn till de flesta remissmyndighetemas inställning till

förslaget har jag ansett mig icke böra framlägga detsamma till antagande.

Vissa andra förslag till frågans lösning hava framställts, men även dessa sy­

nas vara förenade med olägenheter. Härtill kommer, att kostnaderna för färd

med taxebil väsentligt stegrats, vilket medfört, att erinringarna mot anord­

ningen med kilometerpenningar numera icke göra sig gällande i samma

mån som förut. Under sådana omständigheter vill jag förorda, att kilometer­

penningarna vid färd med taxebil tills vidare bibehållas oförändrade.

Kungl. Majtts proposition nr 130.

Eget motorfordon.

Ersättning vid färd med annan automobil än taxeautomobil eller omnibus

utgår med 30 öre per kilometer. Ersättningen bär sänkts två gånger efter gäl­

lande resereglementes tillkomst, nämligen år 1931 från 40 till 35 öre och år

1933 till det nuvarande beloppet. Vid annat färdsätt än i 2 § 1 mom. särskilt

angivits utgår ersättning med 20 öre per kilometer, till vilket belopp ersätt­

ningen år 1933 sänktes efter att tidigare hava utgjort 30 öre per kilometer.

Hit hänföres bland annat färd med motorcykel.

Ersättningen utgår med 30 respektive 20 öre per kilometer jämväl då för-

rättningsmannen använt eget motorfordon, dock icke i fall, da resan företagits

under sådana omständigheter, att billigare fortskaffningsmedel lämpligen kun­

nat användas. I sådant fall beräknas ersättningen enligt 4 § resereglemente!,

som örn resan företagits med det billigare fortskaffningsmedlet.

För vissa grupper av befattningshavare är rätten till resekostnadsersätt-

ning vid användande av egen bil underkastad särskild reglering. Denna avser

att, i den mån det ur tjänstesynpunkt är angeläget, att befattningshavare hål­

ler egen bil, å ena sidan underlätta användandet därav genom att låta be­

fattningshavaren få ersättning för bilresa även på vägsträckor, där billigare

22

Kungl. May.ts proposition nr 130.

3. Övriga med innehavet av automobil normalt förenade kostnader ersät­

tas med 15 öre per kilometer tillryggalagd väglängd.1

4. Ersättning enligt punkterna 1—3 må sammanlagt icke till samme be­

fattningshavare för år utgå med högre belopp än som enligt motsvarande be­

stämmelser i allmänna resereglemente! skulle för samma tillryggalagda väg­

längd hava utgått för resa med egen automobil (för närvarande 30 öre per

kilometer).

5. Utöver vad under punkterna 1—4 medgivits, utgår till befattningshava­

re hos stiftsnämnden i Härnösands och i Luleå stift en tilläggsersättning med

ett öre per kilometer tillryggalagd väglängd.

6. Vid resa med egen automobil, i fall som här avses, är befattningshava­

ren, där jämte honom en eller flera personer, som hava att färdas i huvudsak

samma väg, på grund av stiftsnämndens förordnande skola i förrättningen

deltaga, skyldig låta jämväl dessa förrättningsmän, i mån av utrymme, med­

följa i automobilen på resan. Med förrättningsmän jämställes härvid sådant

av pastorat för skogsskötseln anlitat biträde, som på anmodan av befattnings­

havaren eller eljest har att vid förrättningen närvara. För dylik skjutsning

äger befattningshavaren, utöver den honom jämlikt punkterna 1—5 tillkom­

mande resekostnadsersättningen för egen resa, åtnjuta gottgörelse med 5 öre

per kilometer vägsträcka för varje medresande förrättningsmän.

7. Med iakttagande av vad under punkt 4 stadgas, må ersättning till be­

fattningshavaren jämlikt punkt 1 utbetalas, i avseeende å skatt och garage.

1 den mån kostnaderna därför uppkomma och, i avseende å försäkring, så

snart årspremien för obligatorisk försäkring guldits, samt jämlikt punkterna

2 och 3 samt 5 och 6 efter räkning för månad. Stiftsnämnden äger dock be­

träffande viss befattningshavare med hänsyn till omfattningen av dennes re­

sor eller andra föreliggande omständigheter bestämma, att ersättning till så­

dan befattningshavare för skatt och försäkring skall helt eller delvis innestå,

intill dess sluträkning med avseende å hans resekostnader för året kan verk­

ställas.

8. Det åligger varje befattningshavare att noggrant planlägga resor och

förrättningar samt tillse, att olika sådana, såvitt ske kan, kombineras, så att

icke onödiga kostnader för hemresor och dylikt uppkomma.

Ändringar av ersättningsgrunderna för resa med egen bil hava i olika

sammanhang ifrågasatts. De sakkunniga hava härom lämnat följande redo­

görelse:

1937 års statsrevisorer anförde, att enligt vad revisorerna iakttagit använ­

dandet av egen automobil vid tjänsteresor betydligt ökats. I anslutning där­

till yttrade revisorerna bland annat: På grund av stadgandet i 4 § reseregle­

mente! erhölle förrättningsmän ofta endast ersättning såsom örn resan helt

eller delvis företagits å järnväg, oaktat han använt sig av egen bil. Vid upp­

görande av reseräkning för en dylik resa hade förrättningsmannen därför att

beräkna kostnaden för färdsätt och färdväg, som icke använts utan fingerats.

Det läge i sakens natur, att upprättande och granskning av dylika räkningar

måste bliva avsevärt tidsödande. Lika självfallet vöre, att därvid kunde upp­

komma svåra bedömningsfall. Att användandet av egen bil i viss mån kommit

att dominera vid företagandet av tjänsteresor, hade sin grund i de praktiska

fördelar, som användandet av ett dylikt färdsätt ofta medförde ur såväl sta­

tens som den enskilde förrättningsmannens synpunkt. Det kunde emellertid

1 Genom cirkuläret den 4 juli 194! ilar ersättningen höjts till 27 öre att utgå tills vidare

från den tidpunkt, då övergång skett från bensin- till gengasdrift (ang. ändringens tillkomst, se

den följande redogörelsen).

24

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

De sakkunniga hava framställt förslag rörande särskild reglering i vissa

fall av ersättningen för färd med eget motorfordon. I detta avseende hava de

sakkunniga anfört:

Användandet av egen bil kan vara till fördel icke blott för den enskilde

förrättningsmannen utan även ur tjänstesynpunkt, enär därigenom beredes

möjlighet till ett bättre utnyttjande av tiden och en lämpligare planlägg­

ning av resorna. Härtill kommer önskemålet att i möjligaste mån undvika

de olägenheter, som äro förenade med tillämpning av regeln örn fingerade

resor.

För att kostnaderna för färd med egen bil skola kunna gottgöras, även

om billigare färdsätt lämpligen kunnat användas å någon eller några färd­

sträckor, måste förutsättas, att gottgörelsen ej avsevärt skiljer sig från kost­

nadernas verkliga belopp. Dessa äro emellertid i hög grad växlande. Sär­

skilt vanskligt är det att bei-äkna ett visst belopp per vägkilometer för så­

dana kostnader som skatt, försäkringspremier och garagekostnader. Dessa

äro desamma, vare sig bilen användes i större eller mindre utsträckning. De

belopp, med vilka de belasta varje i tjänsten tillryggalagd vägkilometer,

komma följaktligen att variera alltefter den omfattning, i vilken bilen an­

vändes för tjänstebruk. Liknande är förhållandet med amortering och ränta,

vilka kostnader ej heller äro proportionella mot antalet vägkilometer.

Under sådana förhållanden låter det sig knappast göra att försätta be­

stämmelsen örn fingerade resor ur kraft såvitt angår färd med egen bil. Här­

vid skulle nämligen, för undvikande av alltför stor kostnadsökning, erford­

ras en så snäv begränsning av ersättningen för vägkilometer, att syftet med

ändringen därigenom skulle äventyras. Däremot torde man kunna ge ut­

sträckt tillämpning åt det redan nu anlitade förfaringssättet att fastställa

särskilda ersättningsgrunder för vissa förvaltningsgrenar eller personalgrup­

per eller eljest med begränsad giltighet. Frågan, huruvida i olika förekom­

mande fall sådana särskilda ersättningsgrunder böra fastställas eller de all­

männa reglerna i resereglementet böra tillämpas, bör bero av en lämplig­

hetsprövning, verkställd icke blott med beaktande av kostnadssynpunkten

utan även med hänsyn tagen till vad som påkallas för en rationell tjänst­

utövning.

Den särskilda regleringen av ersättningsgrunderna bör innebära, att er­

sättningen fastställes så nära de verkliga kostnaderna som möjligt samt att

den sålunda fastställda ersättningen får utgå oavsett i vad mån järnväg,

buss eller annat billigare fortskaffningsmedel kunnat användas på en del

vägsträckor.

Fastställandet bör ske med utgångspunkt från vissa efter förhållandena

avvägda normalfordringar i fråga örn bilens storlek och kvalitet. Härav be­

stämmas i stort sett de fasta kostnaderna. I vilken mån dessa böra gottgöras

av statsverket eller vila å bilägaren, får göras beroende av den omfattning,

i vilken bilen användes för tjänsteresor. De ersättningsbara fasta kostnaderna

böra alltefter omständigheterna kunna gottgöras efter tillryggalagd väglängd

eller med fasta ersättningsbelopp för månad eller år. De löpande kostnader­

na torde i allmänhet kunna mera schablonmässigt beräknas efter vägkilo­

meter. Tillämpningen i dessa hänseenden bör emellertid icke nu bindas ge­

nom några generella regler utan anpassas med ledning av efter band gjorda

erfarenheter.

Vad nu anförts torde i stort sett äga tillämpning jämväl i fråga örn färd

med motorcykel.

Vid ersättningens fastställande bör tillses, att den icke behöver befaras

överstiga den i allmänhet stadgade ersättningen per kilometer. Den grund-

20

Kungl. Maj.ts proposition nr ISO.

kostnaden och utgör exempelvis vid 12,000 km årlig körlängd 34.1—35.5 öre

per km.

Till jämförelse ina nämnas, att länstaxorna för personbiltrafik hittills

liöjts nied i allmänhet 25—40 procent av 1931 års normaltaxa.

Även om vissa detaljer i de föreliggande kostnadsberäkningarna kunna vara

föremål för delade meningar, utvisa beräkningarna otvivelaktigt en betydan­

de stegring av kostnaderna för körning nied egen bil. Vad beträffar frågan

om den höjning av ersättningen, som härav bör föranledas, måste en dylik

höjning bli i viss mån godtycklig. I vad mån ena eller andra beloppet täcker

de verkliga kostnaderna blir nämligen, såsom av det förut anförda framgår,

beroende på växlande faktorer, icke minst på den omfattning, i vilken bilen

användes för tjänstebruk. Härtill kommer, att tillämpningen av regeln örn

fingerade resor medför en beskärning av ersättningen.

De sakkunniga vilja för sin del förorda en höjning av ersättningsbeloppet

till 40 öre per km. Höjningen bör även gälla resa med annan tillhörig bil,

som icke är taxebil.

Beträffande ersättningen för annat färdsätt än i 2 § 1 mom. särskilt an­

givits — d. v. s. bl. a. färd med motorcykel — synes anledning till ändring

ej föreligga.

De sakkunnigas ifrågavarande förslag har i allmänhet lämnats utan er­

inran i remissyttrandena. Vissa jämkningsförslag hava dock framställts av

statskontoret, som anfört:

För sådana fall, där det ur statsverkets synpunkt kan anses så angeläget,

att förrättningsmännen använda egna motorfordon, att Kungl. Maj:t finner

sig böra medgiva, att ersättning för dylikt färdsätt må utgå även då förrätt­

ningsmännen eljest icke skulle vara berättigade härtill, synes anledning icke

föreligga till erinran mot att ersättningen bestämmes efter de grunder, som de

sakkunniga förordat. Statskontoret håller dock före, att dessa ersättnings-

grunder för vinnande av största möjliga enhetlighet alltid böra fastställas av

Kungl. Majit. Vidare måste statskontoret av principiella skäl avstyrka, att

möjlighet beredes Kungl. Majit, att vid ersättningsgrundernas bestämmande

gå utöver ett i reglementet bestämt högsta ersättningsbelopp för kilometer.

Ämbetsverket har intet att invända mot att detta maximibelopp sättes till

40 öre.

Då det torde kunna förutsättas, att särskilda ersättningsgrunder komma

att bestämmas i praktiskt taget alla de fall, där det kan göras gällande, att

begagnandet av egen bil sker i statens intresse, lärer anledning icke föreligga

att höja det i 2 § 1 mom. resereglementet angivna ersättningsbeloppet, 30

öre för kilometer, för färd med annan automobil. Erfarenheterna tala enligt

statskontorets mening för att detta ersättningsbelopp bör sättas i underkant

— en åtgärd, mot vilken berättigade invändningar knappast kunna göras från

förrättningsmännens sida, då möjligheten att anlita taxebil alltid står öppen.

Statskontoret vill i detta sammanhang påpeka, att — såsom de sakkunniga

framhållit — länstaxan för personbiltrafik hittills höjts med i allmänhet

25—40 procent av 1931 års normaltaxa. Detta innebär, att avgiften för taxe­

bil vid rundresa för närvarande utgår med mellan 35 och 39 öre för kilo­

meter.

Kammarrätten har anmärkt, alt i de sakkunnigas författningsförslag icke

kommit till uttryck vad de sakkunniga anfört därom, att beräkningsgrunderna

vid särskild reglering av ersättningen för färder med eget motorfordon skola

kunna fastställas av vederbörande myndighet först efter Kungl. Majits be-

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Resekostnadsersättning vid vissa färder inom eller i närheten av

stationeringsorten.

Enligt 5 § allmänna reseregl emen tet utgår icke resekostnadsersättning för

färd, som cj överstiger 1 kilometer. Samma paragraf innehåller bestämmel­

ser, enligt vilka resekostnadsersättning ej heller utgår vid färd inom stads-

planeområde med annat fortskaffningsmedel än järnväg, fartyg, spårväg

eller omnibus, såvida icke färden står i visst samband med längre färd. I

16 § finnas bestämmelser angående i vilken mån reseersättning skall i olika

fall beräknas från eller till bostaden, stationeringsorten o. s. v. I fråga örn re­

sekostnadsersättning finnes icke någon motsvarighet till den bestämmelse i

17 § 1 mom., som utesluter rätten till traktamentsersättning vid förrättning,

som utföres å bostads- eller tjänstgöringsorten eller i viss närhet till den­

samma.

Beträffande tillämpningen av ifrågavarande bestämmelser samt ifrågasatt

utsträckning av rätten till ersättning hava de sakkunniga lämnat följande re­

dogörelse:

I praxis har resekostnadsersättning tillerkänts befattningshavare vid fär­

der i tjänsteärenden, som varit helt begränsade till stationeringsorten (kam­

marrättens årsbok 1933 ref. 7). Oavsett i vad mån rätt till resekostnadser­

sättning i dylika fall ansetts föreligga hava i vissa verk, även före tillkomsten

av berörda praxis, spårvagns-, buss- och färjebiljetter genom vederbörande

myndighet anskaffats och tillhandahållits tjänstemännen vid budskickning

och andra tjänsteärenden.

Under de senare åren hava i samband med fastställandet av omkostnads-

stater för yrkesinspektionen fasta ersättningsbelopp bestämts, att till täckan­

de av omkostnader för tjänsteresor med spårvagn, omnibus eller färja inom

Stockholms stads planlagda område utgå till olika befattningshavare vid yr­

kesinspektionen. Därvid har jämväl föreskrivits, att till ifrågavarande befatt­

ningshavare icke må utgå ersättning enligt allmänna resereglemente! för dy­

lika tjänsteresor inom stadens planlagda område.

I skrivelse den 21 april 1937 har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen hem­

ställt om bemyndigande att utbetala resekostnadsersättning vid användande

av taxeautomobil för resor, som tjänstemännen vid styrelsens järnvägs- och

luftfartsbyrå företaga i tjänsteärenden till och från Stockholms stads flyg­

platser vid Bromma och Lindarängen. Till stöd därför har styrelsen åbero­

pat bland annat, att användandet av bil vid dessa färder i allmänhet är på­

kallat för undvikande av tidsspillan samt att den byrån tilldelade tjänstebilen

till följd av användning även vid längre tjänsteresor icke alltid är tillgänglig

för nn ifrågavarande ändamål.

Statskontoret har i yttrande över framställningen anfört, att under vissa

förutsättningar skäl kunde tala för att ersättning borde utgå vid användande

av taxeautomobil jämväl vid tjänsteresa, som företoges uteslutande inom

stads planlagda område. Ämbetsverket har emellertid framhållit, att ett med­

givande i denna riktning skulle innebära en avvikelse från ersättningsgrun-

derna i allmänna resereglemente!.

Genom Kungl. Maj:ts brev den 2 maj 1943 har, i samband med fastställan­

de av omkostnadsstat för statens kriminaltekniska anstalt för budgetåret

1941/42 föreskrivits, att av den i staten upptagna anslagsposten till reseer-

29

sättningar må tagas i anspråk högst 300 kronor för gäldande av kostnader

förenade nied begagnande av taxeautomobil vid sådana inom Stockholms

stads planlagda område av anstaltens befattningshavare företagna resor för

förrättningar i tjänsten, för vilka dylikt fortskaffningsmedel är oundgäng­

ligen nödvändigt och för vilka ersättning eljest icke utgår (jfr 1941 års stats-

verksproposition, femte huvudtiteln, sid. 330).

De sakkunniga hava för egen del anfört, att det under vissa omständigheter

kan vara skäligt, att färder med annat fortskaffningsmedel än de i 5 § angiv­

na må på statsverkets bekostnad företagas inom samhälles planlagda områ­

de. De sakkunniga hava därför i sitt förslag intagit en bestämmelse om rätt

för Kungl. Maj:t eller, enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande, vederbörande myn­

dighet att pröva, i vad mån ersättning i sådant fall må utgå. Å andra sidan

har föreslagits en jämkning i avfattningen för tydligare angivande därav, att

resekostnadsersättning icke utgår vid färd till fots inom planlagt område.

Förslaget till ändring av 5 § har vid remissbehandlingen icke föranlett an­

nan erinran, än att statskontoret ifrågasatt, örn icke avgörandet beträffan­

de rätten att anlita annat än i paragrafen angivet fortskaffningsmedel lämp­

ligen borde anförtros åt vederbörande myndighet. Enligt statskontorets me­

ning borde möjlighet föreligga för exempelvis de centrala ämbetsverken att

i särskilda fall medgiva befattningshavare ersättning för bilskjuts vid bråds­

kande förrättning i huvudstaden utan att härför Kungl. Maj:ts tillstånd skulle

behöva inhämtas. Med hänsyn till de befogenheter, ämbetsverken tillerkänts

med avseende å dispositionen av exempelvis anslagsposten till expenser syn­

tes några betänkligheter mot en sådan anordning icke behöva möta.

För närvarande är jag icke beredd att förorda medgivande av en allmän

Departement*•

befogenhet för myndigheterna att utbetala ersättning för bilskjuts inom sam- chefen-

hälles planlagda område. Jag tillstyrker däremot, att 5 § resereglementet

ändras i enlighet med de sakkunnigas förslag.

Kuntjl Maj:ts proposition nr 130.

Samåkning.

I de fall, då två eller flera förrättningsmän företaga gemensam färd utan

att därvid använda fortskaffningsmedel, som tillhör eller disponeras av någon

av dem, utgår enligt 8 § allmänna resereglementet resekostnadsersättning

med vad som verkligen utgivits, däri inbegripet styrkta utgifter för hämtning

av resande, beställningspenningar och väntpenningar. Om vid gemensam färd

användes automobil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättnings-

männen, äger denne därför åtnjuta gottgörelse enligt för taxeautomobil gäl­

lande taxa. Vid gemensam färd i annat fortskaffningsmedel, som tillhör eller

disponeras av förrättningsmän, äger denne dels åtnjuta resekostnadsersätt­

ning för egen resa enligt 2 § 1 mom. och dels uppbära 5 öre per kilometer

för varje medresande förrättningsmän. Dessutom äger i samtliga dessa fall

en var förrättningsmän uppbära en ersättning av 5 öre per kilometer.

30

Kungl. Majis proposition nr 130.

Vissa begränsningar i rätten till ersättning vid samåkning hava tidigare

ifrågasatts. Härom inhämtas av de sakkunnigas redogörelse följande:

En begränsning av rätten till ersättning vid samåkning har ifrågasatts

av 1937 års statsrevisorer, som därvid närmast uppehållit sig vid frågan om

ersättning vid samåkning i automobil. Revisorerna hava berört bland annat

de begränsningar, som härutinnan äro stadgade för befattningshavare hos

hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelser samt vissa statliga befattnings­

havare. I anslutning härtill hava revisorerna anfört följande.

Vad angår den extra ersättning, som innehavare av automobil vid sam­

åkning beredes genom rätten till gottgörelse enligt för taxeautomobil gäl­

lande taxa jämte kilometerpenningar, torde den vara väl högt tilltagen. Revi­

sorerna vilja erinra därom, att i de i anledning av riksdagens beslut utfär­

dade bestämmelserna om ersättning åt befattningshavare vid skogsvårdssty-

relserna och hushållningssällskapen rätten till dylik extra ersättning redu­

cerats så att ägaren endast erhåller 5 öre per kilometer för varje med-

resande. Enligt revisorernas uppfattning föreligger icke något skäl att i detta

hänseende ställa statens befattningshavare i en gynnsammare ställning. —

Vad beträffar kilometerpenningar till medresande förrättningsmän vid sam­

åkning, har denna ersättning motiverats med att förrättningsmännen däri­

genom skulle bliva mera benägna att använda sig av detta färdsätt. Då

emellertid staten vid samåkning i själva verket avgiftsfritt tillhandahåller

förrättningsmännen fortskaffningsmedel — vid resa med taxeautomobil ge­

nom ersättning till den främste av förrättningsmännen för vad han verkligen

utgivit jämte kilometerpenningar och vid resa med annan automobil genom

ersättning till den, som äger eller disponerar bilen -— lära i överensstäm­

melse med vad som gäller, då förrättningsmän använder kronan tillhörigt

fordon, några kilometerpenningar till de medresande överhuvud taget icke

böra utgå.

Statskontoret har i yttrande häröver biträtt revisorernas uttalande. I likhet

med revisorerna har ämbetsverket funnit skäl tala för att vid samåkning

kilometerpenningarna utgå allenast till den, som tillhandahåller automobil

eller eljest har att svara för dess anskaffande.

Riksräkenskapsverket har uttalat sig för att den begränsning av ersätt­

ningen vid samåkning, som revisorerna ifrågasatt, tages under närmare över­

vägande.

Riksdagen har i skrivelsen nr 308 år 1938 uttalat, att en ändring i de av

revisorerna berörda hänseendena syntes vara av förhållandena motiverad.

19M års statsrevisorer hava anmärkt, att numera vidtagna höjningar i

biltaxorna medfört en väsentlig ökning av den extra ersättningen till inne­

havare av bil, som användes vid samåkning.

Den rätt till kilometerpenningar, som enligt 8 § 3 mom. allmänna rese­

reglemente! vid samåkning tillkommer förrättningsmän i denna hans egen­

skap, har borttagits i vissa besparingsreglementen.

I 6 § besparingsreglementet för tjänstemän vid domänverket (1935: 50,

1936: 526) stadgas vidare, att örn vid tjänsteresa, vari deltaga två eller flera

personer, användes automobil, som tillhör eller disponeras av någon av för­

rättningsmännen, denne skall, förutom ersättning för egen resa, åtnjuta en

ytterligare gottgörelse av 5 öre för kilometer och person mot skyldighet att

i automobilen skjutsa övriga förrättningsmän i den utsträckning utrymmet

i densamma medgiver. Liknande bestämmelser gälla för skoglig personal

hos stiftsnämnderna (Kungl. Maj:ts cirkulär den 20 oktober 1939).

De särskilda kungörelserna angående resekostnads- och traktamentsersätt-

ning åt befattningshavare hos hushållningssällskap (1934: 603) och skogs-

Departements­

chefen.

ville ifrågasätta lämpligheten av att borttaga kilometerpenningarna till med-

resande förrättningsmän, då denna ringa ersättning otvivelaktigt kunde upp­

muntra till användandet av samåkning. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus

län har av delvis liknande skäl förordat bibehållande av kilometerpenning-

arna vid samåkning men ifrågasatt en maximering av ersättningen. Länssty­

relsen i Jämtlands lån har förordat att kilometerpenningar vid samåkning

med taxebil få utgå till den förrättningsmän, som anskaffat bilén, dock med

begränsning till viss väglängd. Jämväl telegrafstyrelsen har uttalat sig för

att kilometerpenningar vid samåkning med taxebil få utgå till den som har

att betala avgiften för bilen.

Statskontoret — som i likhet med flera andra myndigheter tillstyrkt upp­

hävande av bestämmelsen om kilometerpenningar i 8 § 3 mom. — har be­

träffande den av de sakkunniga berörda goltgörelsen för extra utgifter vid

samåkning med taxebil förordat införande i 8 § 1 mom. av en uttrycklig be­

stämmelse, att i resekostnadsersättningen må inbegripas jämväl här avsedda

utgifter. Ett sådant tillägg angives i yttrandet överensstämma med hittills till-

lämpad praxis.

Jämväl allmänna lönenämnden förordar ett förtydligande tillägg i 8 § 1

mom. om rätt till ersättning för extra utgifter vid färd med taxebil. Löne-

nämnden har vidare framhållit att, även om kilometerpenningarna bibehål­

las vid enskild färd med taxebil, det vid gemensam färd med sådant fordon,

vilken ersättes enligt länstaxan, bör kunna ordnas så, alt drickspenningar och

dylikt ersättas i enlighet med den av de sakkunniga under 2 § föreslagna

regeln. Kilometerpenningar till de samåkande anser nämnden icke böra ifrå­

gakomma. I här avsedda fall bör kvitto å resekostnaden enligt yttrandet även

omfatta tillägget för drickspenningar.

De sakkunnigas förslag om upphävande av bestämmelsen i 8 § 3 mom.

om kilometerpenningar vid samåkning, vilket förslag lämnats utan erinran i

det övervägande flertalet remissyttranden, vill jag biträda.

I 8 § 1 mom. andra stycket äro angivna vissa särskilda slag av utgifter,

som få inbegripas i ersättningen vid samåkning i fall då fortskalfningsmedlet

icke tillhör eller disponeras av någon av förrättningsmännen. Statskontoret

och allmänna lönenämnden hava föreslagit ett tillägg till denna uppräkning

avseende extra utgifter vid färd med taxebil. Detta förslag synes böra iakt­

tagas. Då uppräkningen har karaktären av exemplifiering, synes det till

fyllest att tillägget får avse drickspenningar. Tillägget synes lämpligen kunna

så avfattas, att det kommer att gälla sedvanlig gottgörelse åt förare av fort-

skaffningsmedel i allmänhet. I enlighet med vad allmänna lönenämnden för­

ordat böra verifikationer å resekostnaden i här avsedda fall även omfatta

eventuellt tillägg för drickspenningar.

I enlighet med de sakkunnigas förslag bör särbestämmelsen i 8 § 2 mom.

örn samåkning med bil, som tillhör eller disponeras av någon av förrättnings­

männen, upphävas. Förrättningsmän, som i egen bil skjutsar medresande för-

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 130-

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Avgiftsfri resa.

Enligt 15 § allmänna resereglemente! utgår icke resekostnadsersättning, då

förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel eller då han

eljest färdas avgiftsfritt å järnväg, fartyg, luftfartyg, spårväg eller omnibus,

liksom ej heller då, bortsett från samåkning, transportmedel enligt gällande

bestämmelser kostnadsfritt tillhandahålles.

Beträffande tidigare förslag om ändring av denna bestämmelse innehåller

sakkunnigpromemorian följande redogörelse:

Av 1932 års statsrevisorer fästes uppmärksamheten därå, att resekostnads­

ersättning debiterats statsverket i flera fall, då sakägare eller icke statliga in­

stitutioner, exempelvis hushållningssällskap och vägdistrikt, utan att därtill

vara skyldiga tillhandahållit tjänsteman fortskaffningsmedel avgiftsfritt. Re­

visorerna uttalade, att skäl syntes saknas att påföra statsverket resekostnad

i sådana fall, där befattningshavare av statsunderstödd institution åtnjöte

förmånen av kostnadsfri resa.

I yttrande häröver anförde riksräkenskapsverket bland annat följande: Den

av statsrevisorerna ifrågasatta skärpningen avser tydligen främst kostnads­

fritt tillhandahållande av automobil utan att skyldighet därtill föreligger.

Med statsunderstödda institutioner böra enligt riksräkenskapsverkets mening

jämställas kommunala myndigheter ävensom personer och inrättningar, vil­

kas anläggningar och dylikt äro föremål för inspektioner av olika slag men

som icke äro ålagda att tillhandahålla den inspekterande fortskaffningsmedel.

Vad särskilt inspektionsförrättningarna angår, synes det ur statens synpunkt

vara önskligt, att den inspekterande icke har ekonomiskt intresse av att den

inspekterade utan ersättning transporterar förrättningsmannen.

Riksräkenskapsverket ansåg emellertid frågan påkalla vidare utredning.

I 193A års promemoria föreslogs, att resekostnadsersättning ej skulle utgå

vid avgiftsfri färd nied bil eller hästskjuts och att dessa trafikmedel således

skulle jämställas med de i paragrafen särskilt angivna.

Detta förslag biträddes av statskontoret.

Riksräkenskapsverket avstyrkte däremot förslaget. I ämbetsverkets yttrande

framhölls, att förslaget avsevärt skilde sig från vad statsrevisorerna och riks­

räkenskapsverket tidigare ifrågasatt. Jämte formella erinringar framställde

ämbetsverket vidare anmärkningen, att efterlevnaden av en bestämmelse med

den i promemorian föreslagna innebörden icke skulle kunna i erforderlig mån

kontrolleras och att betämmelsen skulle bliva lätt att kringgå genom en över­

enskommelse, att förrättningsmannen skulle erlägga ett rent fiktivt belopp,

exempelvis motsvarande normala drickspenningar.

Beträffande i ämnet gällande besparingsregler må nämnas en föreskrift i

besparingsreglementet för tullverket (Kungl. Maj:ts brev den 20 juli 1925,

Tullverkets författningssamling 1925:166), enligt vilken resekostnadsersätt­

ning i fall, som i reglementet avses, utgår endast under den uttryckligt an­

givna förutsättning, att särskild fortskaffningskostnad för resan förekommit.

Nämnda reglemente gäller inspektions- och bevakningsresor m. m., som före­

tagas av tjänstemän hos generaltullstyrelsen eller vid tullstaten.

För befattningshavare hos hushållningssällskap och skogsvårdsstyrelse

(1934:603 och 602) gäller med avseende å tjänstförrättningar inom det egna

tjänstgöringsområdet, att resekostnadsersättning icke utgår vid färd med

transportmedel, som kostnadsfritt tillhandahållits förrättningsmannen, dock

att gottgörelse kan tilläggas förrättningsmannen för styrkta direkta utgifter,

såsom för transport av personlig utrustning.

36

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

Departements­

chefen.

Den av arméförvaltningen gjorda erinran beträffande färd med exempel­

vis cykel, som kostnadsfritt tillhandahållits, synes gälla även den nuva­

rande bestämmelsen, som från ersättning utesluter bland annat de fall, då

förrättningsman avgiftsfritt använder kronans transportmedel. Ett undantag

för nu avsedda fall synes kunna få ganska vidsträckta konsekvenser. För

min del är jag icke beredd att förorda ett dylikt undantag. Vad nu sagts

gäller även det av de sakkunniga avstyrkta förslaget om medgivande av rätt

till ersättning i vissa fall vid resa med tjänstecykel.

Vad angår den av lantbruksstyrelsen berörda frågan örn medgivande av

ersättning för drickspenningar vid avgiftsfri resa är jag icke övertygad örn

att ett dylikt medgivande är av behovet påkallat.

Jag biträder således de sakkunnigas förslag till ändring av 15 §.

Fråga örn resekostnadsersättning vid färder mellan bostaden och

avlägset belägna tjänsteställen.

I sakkunnigpromemorian har beträffande uppkommen fråga örn rese­

kostnadsersättning i vissa fall vid färder mellan befattningshavares bostad

och tjänstgöringsplats lämnats följande redogörelse:

I framställning den 24 augusti 1935 har De tullanställdas samorganisations

Stockholmsavdelning anhållit, att ersättning måtte beredas tullpersonalen

för resor från bostaden till avlägset belägna tjänsteställen. I framställning­

en har åberopats bland annat ett yttrande, som tulldirektören i Stockholm

den 24 februari 1934 avgivit över en hos generaltullstyrelsen gjord fram­

ställning med liknande syfte. I detta yttrande hade föreslagits införande i

det särskilda resereglementet för tullverket av en bestämmelse, att tjänste­

man finge för färd med spårvagn, omnibus, ångslup eller annat dylikt fort-

skaffningsmedel mellan bostaden och tjänsteställe, beläget minst tre kilo­

meter från tullanstaltens huvudkontor, antingen utanför samhälle men nära

invid dess gräns eller ock inom samhälle, kunna efter generaltullstyrelsens

bestämmande åtnjuta ersättning för den del av honom åsamkad kostnad

för sådan färd, som överstege vad han skulle haft att utgiva för färd mellan

bostaden och tullanstaltens huvudkontor.

Till motivering av förslaget hade i yttrandet anförts bland annat följande:

Med hänsyn till tjänstgöringens rationella ordnande och personalens fulla

utnyttjande skulle det vara till fördel, örn de tjänstemän, som funnits böra

förflyttas till avlägset eller eljest obekvämt belägna tjänsteställen, kunde

beredas åtminstone något vederlag för de merutgifter, som åsamkades dem

på grund av resorna till och från tjänsteställena i fråga. Vid Stockholms

centraltullkammare förekomme dylika förflyttningar i mycket stor utsträck­

ning. På grund av tullplatsens betydande utsträckning och hamnområdets

uppsplittring på ett flertal olika hamnar hade det varit nödvändigt att här

anordna ett stort antal olika tjänsteställen, spridda över ett vidsträckt om­

råde och till en del belägna på avsevärt avstånd från stadens centrum. De

tjänstemän, som för längre eller kortare tid förflyttades till mera avlägset

beläget tjänsteställe, finge vidkännas icke obetydliga ekonomiska uppoff­

ringar för sina resor från och till bostaden. På grund av de ofta förekom­

mande omplaceringarna vore det knappast möjligt för tjänstemännen att

ordna sina bostadsförhållanden med hänsyn till tjänsteställets läge.

I utlåtande den 24 september 1935 över samorganisationens framställning

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

lil. Frågor rörande traktamentsersättning.

Traktamentsersättningens storlek.

I 1925 års resereglemente fastställdes antalet traktamentsklasser till sex,

belecknade A—F, och bestämdes traktamentena i dessa klasser, för dygn räk­

nat, till 24, 21, 18, 15, 12 och 9 kronor. Av varje belopp utgjorde två tredje­

delar dagtraktamente och en tredjedel nattraktamente.

Ett i propositionen nr 190 år 1927 framlagt förslag örn ökning av trakta­

mentsbeloppen med 1 krona, lika för alla klasser, att läggas till nattrakta-

mentet, vann icke riksdagens bifall. Förslaget återupptogs emellertid i pro­

positionen nr 40 till 1929 års riksdag och blev nu bifallet av riksdagen.

De sakkunnigas majoritet har förordat, att traktamentsbeloppen höjas för

envar av klasserna A, B och C med 1 krona, att läggas till dagtraktamentet,

samt för envar av klasserna D, E och F med 3 kronor, därav 2 kronor till

dagtraktamentet och 1 krona till nattraktamentet. Till stöd därför har an­

förts:

Något utförligt statistiskt material som kan belysa utvecklingen av mål­

tids- och rumspriserna under tiden efter de nuvarande traktamentsbeloppens

fastställande föreligger icke, bortsett från de uppgifter örn inackorderings-

priser för arbetare, som årligen överlämnas från socialstyrelsens ombuds­

orter. Dessa uppgifter utvisa en prisstegring från år 1929 med 21 procent

såväl för måltider enbart som för måltider och husrum tillsammantagna.

Under medverkan av socialstyrelsens statistiska byrå hava gjorts vissa un­

dersökningar angående prisutvecklingen på förevarande område. Dessa synas

ge vid handen, att restaurangpriserna efter år 1929 höjts med 30 å 40 pro­

cent. Den lägre av dessa siffror avser närmast allmänna restaurangföretag,

medan den högre siffran gäller restauranger överhuvud taget. Verkan av

prisstegringen bör i någon mån lia begränsats genom tillkomsten flerstädes av

moderna restauranger med lägre priser. Detta förhållande har dock ej kun­

nat siffermässigt belysas. Vad angår hotellrumspriserna synes den genom­

snittliga stegringen från år 1929 inskränka sig till på sin höjd 10 a 12 pro­

cent. Det har framhållits, att inom hotellfacket under de senare åren i olika

delar av landet tillkommit nya företag med jämförelsevis låga priser samt att

prisstegringen jämväl hållits tillbaka av minskning i resandefrekvensen. Pris­

stegringen för måltider och rum tillsammantagna synes kunna uppskattas till

25 å 30 procent.

De sakkunniga hava övervägt att underkasta traktamentsgrunderna en

fullständig principiell revision, avseende bland annat spörsmålen huruvida

antalet traktamentsklasser och skillnaden mellan högsta och lägsta trakta­

mentsbeloppen kunna anses rätt avvägda. Emellertid hava de sakkunniga

funnit sig böra avstå härifrån, enär kostnadsnivå och andra förhållanden i

det nuvarande krisläget icke ge tillfredsställande utgångspunkter för en dy­

lik omreglering.

På grund av prisutvecklingen är en höjning av traktamentsersättningarna

påkallad. Kravet på begränsning av utgifterna gör sig emellertid även här gäl­

lande. Erinras må, hurusom det efter krigsutbrottet funnits nödvändigt att

strängt begränsa medelsanvisningen för tjänsteresor och detta även med ef­

tersättande i viss utsträckning av vägande förvaltningsintressen. En ökning

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Deparlements-

ehefen.

mänhet komma att under innevarande månad höjas med 10 procent, en

åtgärd som sannolikt kommer att följas av liknande höjningar även på andra

håll.

Lönenämnden har vid sin granskning av förslaget kommit till den upp­

fattningen, att de ifrågasatta höjningarna med 3 kronor respektive 1 krona

icke äro tillräckliga för att bereda en skälig kompensation för prisstegringen.

Det synes lönenämnden även otillfredsställande, att skillnaden mellan trakta­

mentsbeloppen i klasserna C och D allenast skulle komma att utgöra 1 kro­

na. Härvid må framhållas, att sistnämnda traktamenlsklass omfattar bland

annat lönegraderna A 17—23 och traktamentsklass C lönegraderna A

24—28. Sålunda skulle för att taga ett exempel en överinspektör vid sta­

tens järnvägar endast erhålla en krona mera i traktamente än en förste sta­

tionsskrivare. Lönenämnden kan icke finna detta innebära en rättvis av­

vägning.

Det kan givetvis vara tveksamt, huru en ökning av traktamentsbeloppen

bör fördelas på dag- respektive nattraktamenten. Lönenämnden vill för sin

del förorda, att de nuvarande nattraktamentena i samtliga klasser höjas med

1 krona samt att dagtraktamentena höjas i klass A med 1 krona, i klass B

med 2 kronor och i envar av de återstående klasserna med 3 kronor.

Det förslag rörande traktamentsbeloppen, som framlagts av de sakkun­

niga, har av majoriteten betecknats såsom ett provisorium, bestämt av kris-

läget. De sakkunniga säga sig under förhandenvarande förhållanden icke

hava funnit tillfredsställande hållpunkter för en fullständig principiell om­

reglering av traktamentsgrunderna, avseende bland annat antalet trakta-

mentsk lasser och skillnaden mellan traktamentsbeloppen i de olika klasser­

na. Någon ökning av traktamentsbeloppen i full motsvarighet till prissteg­

ringen har ansetts icke kunna ifrågasättas. Inom de lägre traktamentsklas-

serna har dock mindre utrymme ansetts föreligga för en anpassning efter de

skärpta tidsförhållandena än inom de högre traktamentsklassema. Dessa

förhållanden hava legat till grund för majoritetens förslag att höja trakta­

mentsbeloppen med 3 kronor i de tre lägsta traktamentsklassema och 1 kro­

na i de tre högsta klasserna.

I remissyttrandena, vilka till en del ansluta sig till den av reservanten

bland de sakkunniga uttalade meningen, har i allmänhet icke framställts nå­

gon erinran mot de principiella utgångspunkterna för majoritetsförslaget.

Däremot har gjorts gällande, att de av majoriteten föreslagna traktaments-

höjningarna, särskilt vad angår de högre traktamentsklassema, icke äro

tillräckliga för att täcka de nödvändiga kostnaderna. Stor betydelse har i så­

dant sammanhang tillmätts den av de sakkunniga samtidigt förordade skärp­

ta regeln örn begränsning av traktamentsersättningen för dag, som endast

delvis lages i anspråk för resa eller förrättning. Såsom en teknisk brist i ma­

joritetsförslaget framhålles den omständigheten, att skillnaden i traktaments­

belopp mellan klasserna G och D endast är 1 krona, medan skillnaden mel­

lan närliggande klasser i övrigt är 3 kronor.

För egen del anser jag, att en principiell revision av den nuvarande trakta-

mentsskalan skulle hava varit önskvärd, men att i det rådande läget giltiga

Kungl. Majlis proposition nr 130.

49

nara tillkomna bcsparingsreglementen och gäller nu inom ett stort antal

förvaltningsgrenar. I en del av reglementena är föreskriften begränsad till

att avse förrättningar inom vederbörandes eget tjänstgöringsområde. Även

de särskilda kungörelserna angående resekostnads- och traktamentsersätt-

ning åt befattningshavare hos hushållningssällskap och hos skogsvårds-

styrelse innehålla berörda föreskrift med avseende å förrättningar inom eget

tjänstgöringsområde. Fortfarande gälla därjämte inom vissa förvaltnings­

grenar besparingsföreskrifter, som reglera traktamentsersättningen enligt

andra grunder, delvis med ännu längre gående avvikelser från allmänna

resereglemente!.

De sakkunniga hava anfört:

Till följd av utvecklingen inom besparingsreglementenas område har den

ekonomiska betydelsen av frågan om traktamentsreduceringen i allmänna

resereglemente! minskats. Såsom ett önskemål har framhållits, att större en­

hetlighet i regleringen av förevarande traktamentsspörsmål inom olika för­

valtningsgrenar måtte åvägabringas. Även om förhållandena inom de skilda

förvaltningsgrenarna, enligt vad erfarenheten givit vid handen, äro alltför

skiftande för att en fullständig enhetlighet skall kunna ernås, synes detta

önskemål värt beaktande. Man torde dock fortfarande få räkna med ett

behov av särskilda besparingsregler inom vissa förvaltningsgrenar.

En ändring av 17 § 2 mom. allmänna resereglementet med syfte att ytter­

ligare begränsa rätten till traktamentsersättning för del av dag synes emel­

lertid principiellt befogad. Härvid kunde det, särskilt i betraktande av

önskemålet om större enhetlighet, synas ligga nära till hands att införa re­

geln, att dagtraktamente endast må utgå för dag, varav mer än 6 timmar

tagits i anspråk för resa eller förrättning. Såsom förut nämnts, gäller den­

na regel numera för stora grupper av befattningshavare, ehuru inom vissa

förvaltningsgrenar endast vid resor inom det egna distriktet. Emellertid ha

de sakkunniga icke kunnat förorda, att regeln erhåller allmän giltighet. I

synnerhet i början och slutet av längre resor kan den vålla en väl stark

begränsning av traktamentsersättningen. Ej heller synes man som allmän

regel kunna utgå ifrån att resor på upp till 6 timmar skola kunna företagas

utan särskild kostnad. Om regeln skulle göras tillämplig endast på resor,

som i sin helhet omfatta högst 6 timmar, skulle dessutom den därmed åsyf­

tade verkan endast delvis uppnås.

Den andra av de ifrågavarande reglerna —• nämligen att traktamente ej

utgår för dag, varav högst 3 timmar tagits i anspråk för resa eller förrätt­

ning, samt att halvt traktamente utgår för dag, varav 3—9 timmar tagits

i anspråk — synes bättre avvägd för en allmännare tillämpning. På grund

härav få de sakkunniga förorda, att 3—9-timmarsregeln införes i reglemen­

tet. Därvid torde, i enlighet med vad som ifrågasatts i yttranden över tidi­

gare förslag, böra tilläggas en bestämmelse av innebörd, att i dagtiden skall

inräknas nattid, som ej uppgår till över en timme och för vilken nattrakta-

mente i följd därav ej utgår.

Örn 3—9-timmarsregeln sålunda införes i allmänna resereglementet, bör

emellertid Kungl. Majit äga befogenhet att föreskriva undantag därifrån. En

dylik möjlighet till undantag är behövlig med hänsyn bland annat till att

traktamentsersättningarna för vissa grupper av tjänstemän äro och fortfa­

rande böra vara reglerade efter andra grunder än de i allmänna reseregle­

mentet stadgade. Även örn man synes böra eftersträva samma tidsbegräns­

ningar för traktamentes utgående i besparingsreglementena som i allmänna

resereglementet, lärer man icke kunna utgå ifrån att detta alltid är möjligt.

Vidare kan undantag bli påkallat i de fall, då förrättningsmannen icke i så-

II i hani/ till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr ISO.

4

50

dan egenskap åtnjuter lön eller arvode, liksom även i de ännu förekom­

mande fall, då traktamentsersättning och arvode icke äro helt åtskilda.

I anslutning till vad nu förordats har 17 § 2 mom. i utkastet avfattats,

varjämte bestämmelsen i det nya 3 mom. av samma paragraf örn rätt för

Kungl. Maj:t att meddela undantagsföreskrifter gjorts tillämplig även i före­

varande fall.

Tidigare har omnämnts, hurusom de sakkunnigas förslag till ytterligare

begränsning av traktamentsersättningen för dag, som endast delvis tagits

i anspråk för resa eller förrättning, i ett flertal remissyttranden ställts i

samband med frågan örn höjning av traktamentsbelopppen. De sakkunnigas

förslag rörande den ifrågavarande tidsbegränsningen har även i och för sig

föranlett erinringar i vissa av yttrandena. Sålunda har invänts, att särskilt

längre resor vore förenade med en del utgifter i samband med avresan eller

återkomsten — exempelvis för bilskjuts — för vilka enligt reglementet sär­

skild ersättning icke utginge. Jämväl har anförts, att befattningshavare ofta

vore hänvisad till att intaga måltid utom hemmet före resas anträdande

eller efter dess avslutande. En av myndigheterna har anfört, att den ifråga­

satta traktamentsbegränsningen kunde befaras föranleda befattningshavare

till att låta resan draga ut på tiden. En annan myndighet har uttryckt för­

modan att borttagandet av traktamentsersättningen för mindre del av dagen

än 3 timmar skulle medföra obenägenhet att anlita nattag för tjänsteresor,

vilket skulle leda till ökning av statsverkets kostnader och förfång för tjäns­

ten.

Av remissmyndighetema hava länsstyrelsen i Norrbottens län, generalpost­

styrelsen och telegrafstyrelsen helt avstyrkt den av de sakkunniga föreslag­

na skärpta traktamentsbegränsningen. Telegrafstyrelsen har därvid bland

annat hänvisat till vissa särskilda inom telegrafverket rådande tjänstgörings-

och avlöningsförhållanden.

Statskontoret har endast tillstyrkt sådan ändring av nuvarande bestäm­

melser, att traktamentsersättningen uteslutes vid förrättning, som föranleder

bortovaro under en tid av högst 3 timmar av dagen, dock att ersättningen

icke på dylikt sätt begränsas för del av dag vid tjänsteresas anträdande eller

avslutande. Ämbetsverket har vidare avstyrkt de sakkunnigas förslag om

rätt för Kungl. Majit att föreskriva undantag från de allmänna reglerna i

ämnet.

Arméförvaltningen har tillstyrkt sakkunnigförslaget endast i vad det avser

en begränsning av rätten till traktamentsersättning för resa, som i sin hel­

het ej tager längre tid än 6 timmar i anspråk.

Järnvägsstyrelsen och lantbruksstyrelsen hava förordat, att för dag, var­

av 1—3 timmar tagits i anspråk, må utgå ett fjärdedels traktamente, järn­

vägsstyrelsen dock under förutsättning att resan sträcker sig även över före­

gående eller påföljande nattimmar. En reservant i allmänna lönenämnden

har intagit samma ståndpunkt som järnvägsstyrelsen.

Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län hava ifraga-

satt någon jämkning nedåt av 9-timmarsgränsen för halvt dagtraktamente.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

51

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat sig för att helt dagtraktamente

fortfarande medges för dag, varav över 6 timmar tagas i anspråk. Framställ­

ning av samma innebörd har gjorts av tjänstemännens centralorganisation.

Lotsstyrelsen har ifrågasatt att, örn sakkunnigförslaget genomföres, sär­

skild ersättning beredes för vissa utgifter -— till exempel för bilskjuts vid

avfärd eller återkomst — som hittills bekostats av traktamentsersättningen.

Allmänna lönenämndens majoritet har förklarat sig tillstyrka sakkunnig­

förslaget endast under förutsättning att traktamentsbeloppen fastställas på

sätt nämnden förordat.

I detta sammanhang må omnämnas ett i riksräkenskapsverkets yttrande

framställt förslag om införande i 17 § 2 mom. resereglementet av en tolk-

ningsregel rörande tidsberäkningen. Ämbetsverket har anfört:

Enligt departementschefens uttalande i proposition till 1931 års riksdag,

nr 199, angående ändring i vissa delar av allmänna resereglementet (sid. 19)

borde traktamentsersättning beräknas för den tid, varunder förrättningsman

använde färdsätt, för vilket resekostnadsersättning utginge. Detta innebure

sålunda, att traktamentsersättning borde få åtnjutas jämväl för tid, som åt-

ginge för resa inom bostads- och tjänstgöringsorten, då enligt gällande be­

stämmelser resekostnadsersättning för sådan resa uppbures. Nu angivna re­

gel borde uppenbarligen analogivis komma till tillämpning i de särskilda

fall, då enligt 15 § förrättningsman avgiftsfritt använde fortskaffningsmedel

och i anledning därav resekostnadsersättning icke utginge.

Av uttalandet framgår, att vid traktamentsersättningens beräknande hän­

syn icke finge tagas till tid, som använts för fortskaffning exempelvis till

fots till och från järnvägsstation, då förflyttningen ägerjum inom stads, kö­

pings eller därmed jämförligt samhälles planlagda område.

Enligt riksräkenskapsverkets mening kan det knappast anses skäligt, att

förrättningsman, som på grund av att spårvagn eller omnibusförbindelse till

järnvägsstation icke finnes eller på grund av att resan anträdes under sådan

tid på dygnet, att förefintliga förbindelser icke kunna utnyttjas, skall i trak-

tamentshänseende försättas i ogynnsammare ställning än om spårvagn eller

omnibus kunnat användas.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter för den skull, huruvida icke till 17 § 2

mom. bör fogas ett stadgande, av innehåll, att traktamentsersättning beräk­

nas från den tidpunkt, förrättningsman för resans anträdande lämnar bo­

staden eller arbetsplatsen, och till den tidpunkt, han dit återkommer.

Såsom förut nämnts, har frågan om en ytterligare begränsning av trakta­

mentsersättningen för dag, som endast delvis tages i anspråk för resa eller

förrättning, sedan flera år tillbaka varit aktuell. Olika förslag till frågans

lösning hava framställts. I ett flertal besparingsreglementen har införts re­

geln, alt traktamentsersättning ej utgår för dag, varav högst 6 timmar tagits

i anspråk. De sakkunniga hava av anförda skäl icke förordat denna regel

till införande i resereglementet utan i stället regeln, all traktamentsersätt­

ning ej utgår för dag varav högst 3 timmar tagits i anspråk, samt att trakta-

mentsersättningen för dag, varav 3—9 timmar tagits i anspråk, minskas till

hälften. Av yttrandena framgår, att nu liksom tidigare olika meningar i denna

fråga göra sig gällande. En del remissmyndigheter hava biträtt sakkunnig-

Deparitmenti-

chefen.

52

Kungl. Maj.ts proposition nr 130.

förslaget, medan andra myndigheter avstyrkt ändring av de gällande bestäm­

melserna i ämnet eller framlagt jämkningsförslag av skiftande innebörd.

För egen del anser jag övervägande skäl tala för att frågan löses väsent­

ligen i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Emellertid synes den

av de sakkunniga förordade 3—9-timmarsregeln i anslutning till vad i vissa

yttranden ifrågasatts böra jämkas sålunda, att den övre tidsgränsen för halvt

dagtraktamente sänkes från 9 till 8 timmar.

Om beträffande något verk skulle framgå av en närmare undersökning,

att den nu förordade regeln icke lämpar sig för verkets speciella förhållan­

den — vilket i ärendet gjorts gällande för telegrafverkets del — bör härav

betingat undantag från regelns tillämpning kunna göras. De sakkunniga hava

av olika närmare angivna skäl föreslagit rätt för Kungl. Maj:t att meddela

föreskrifter örn undantag från den allmänna regeln. Detta förslag bör enligt

min uppfattning godkännas.

Vissa skäl synas tala till förmån för den i riksräkenskapsverkets yttrande

föreslagna tolkningsregeln rörande tidsberäkningen vid bestämmandet av

traktamentsersättning. Det kan dock ifrågasättas om tillräcklig anledning

finnes att nu frångå den tillämpning, som åsyftades vid den år 1931 vidtagna

ändringen i 17 §. Jag har fördenskull ansett mig icke för närvarande böra

framlägga förslag i sådan riktning.

Traktamentsersättning vid längre tids vistelse å en och samma plats.

Beträffande den tidigare behandlingen av frågan om begränsning av trak-

tamentsersättningen vid längre tids vistelse å en och samma plats hava de

sakkunniga lämnat följande redogörelse:

I propositionen nr 40 år 1929 föreslogs intagande i 17 § allmänna rese­

reglemente! av följande bestämmelser:

Vistas förrättningsman för förrättning på samma plats längre tid i följd

än 15 dygn, minskas traktamentsersättningen från och med sextonde dygnet

för den, som är familjeförsörjare, med hälften och för annan med två tredje­

delar. Vistelsen å samma plats anses icke bliva avbruten därigenom, att för-

rättningsmannen för enskild angelägenhet uppehåller sig å annan ort.

Propositionen blev i denna del icke bifallen av riksdagen, som enligt skri­

velse nr 136 ansåg, att bestämmelserna i ämnet borde få sin plats i veder­

börliga besparingsreglementen.

Förslaget upptogs ånyo i riksräkenskapsverkets yttrande till statsutskot­

tet vid 1933 års riksdag samt därefter i 1934 års promemoria, vari framhölls,

att införandet av ifrågavarande bestämmelser i resereglemente! syntes nöd­

vändigt till förebyggande av misstag, vilka lätt kunde uppstå på grund av

svårigheten att skilja mellan traktamentsersättningen enligt resereglemente!

och tjänstgöringstraktamente enligt avlöningsreglementena.

I sitt yttrande över promemorian anförde statskontoret, att det syntes

tveksamt, huruvida de ifrågasatta bestämmelserna borde införas i allmänna

resereglemente!, då traktamentsersättningen i vissa klasser måste anses täm­

ligen snävt tilltagen. Ämbetsverket förklarade sig dock icke vilja avstyrka

förslaget.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Departements­

chefen.

Vissa ytterligare begränsningar i rätten till traktamentsersättning.

De sakkunniga hava föreslagit införande i 18 och 19 §§ av vissa ändring­

ar och tillägg i syfte att åvägabringa likformighet med vad som gäller örn

tjänstgöringstraktamente enligt 4 § 3 och 4 mom. tilläggsbestämmelserna till

civila avlöningsreglementet. Angående den närmare innebörden av dessa för­

slag torde få hänvisas till de sakkunnigas författningsutkast.

Arméförvaltningen har anfört, att bestämmelsen i 18 § om begränsning av

traktamentsersättningen vid beredande av inkvartering borde kompletteras

med en föreskrift örn skyldighet för förrättningsman att godtaga av veder­

börande myndighet anvisad inkvartering.

Tjänstemännens centralorganisation har ifrågasatt meddelande av en ut­

trycklig föreskrift, att den anvisade inkvarteringen skall fylla rimliga an­

språk på lämplighet och anpassning efter vederbörandes reseklass.

Statskontoret har anfört, att vederbörande myndighet ägde i särskilt fall

medge undantag från den bestämmelse, enligt vilken tjänstgöringstraktamen­

te vid sjukdom må utgå högst under 15 dygn, samt att enahanda befogenhet

borde i 19 § tilläggas myndigheten med avseende å resetraktamente.

Det torde ligga i sakens natur att, om inkvartering beredes genom veder­

börande myndighets försorg, förrättningsmannen icke bör kunna erhålla

vanlig traktamentsersättning genom att underlåta att begagna sig av inkvar*-

teringen. En uttrycklig föreskrift härom synes därför icke erforderlig. Ej

heller synes det lämpligt att i reglementet införa en föreskrift av den obe­

stämda innebörd, som tjänstemännens centralorganisation föreslagit.

I enlighet med vad statskontoret föreslagit bör i 19 § första stycket göras

ett tillägg om rätt för vederbörande myndighet att medge undantag från den

i författningsrummet upptagna allmänna regeln. Tillägget synes lämpligen

kunna gälla samtliga här åsyftade fall och sålunda icke behöva begränsas till

att gälla sjukdomsfall.

I övrigt har jag icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag i före­

varande del.

Vissa arvodesfrågor.

De sakkunniga hava slutligen berört det i vissa fall föreliggande samban­

det mellan resetraktamente och arvode för utfört arbete. I fråga härom hava

de sakkunniga anfört följande:

I det år 1928 avgivna sakkunnigutlåtandet berördes en tidigare väckt frå­

ga om utbrytande ur resereglemente! av sådana grupper av befattningshava­

re, för vilka traktamentsersättning jämväl kunde anses i viss mån innefatta

ersättning för det under förrättningen utförda arbetet. Såsom dylika befatt­

ningshavare nämndes i utlåtandet nämndemän, ledamöter i ägodelningsrätt,

gode män vid vissa förrättningar samt ordförande och ledamöter i vissa

nämnder. I utlåtandet påvisades, alt ersättningsfrågan såvitt angick dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

55

funktionärer kunde regleras genom särskilda föreskrifter och att hänsyn till

nu berörda spörsmål icke behövde tagas vid utformningen av allmänna rese­

reglemente!. Denna uppfattning godkändes vid 1929 års riksdag. Därvid

framhöll riksdagen, att frågan örn fastställandet av särskilda förrättnings-

arvoden för vissa grupper av förrättningsmän icke borde lämnas åsido, ehuru

den icke behövde lösas i samband med behandlingen av allmänna resereg-

lementet.

Det förevarande spörsmålet bragtes i erinran av 1932 års statsrevisorer,

varefter 1933 års riksdag (skrivelse nr 247) uttalade sig för en närmare ut­

redning i ämnet.

Vid de sakkunnigas behandling av frågan örn begränsning av traktaments-

ersättningen för del av dag eller natt har förutsatts, att undantag från den

föreslagna allmänna regeln i ämnet kan bliva påkallat i de fall, då förrätt-

ningsmannen icke i sådan egenskap åtnjuter lön eller arvode eller då trakta-

mentsersättning och arvode icke äro helt åtskilda. Av detta och andra skäl

har föreslagits, att Kungl. Majd skall äga föreskriva dylikt undantag.

Spörsmålen om rätt till arvoden vid allmänna uppdrag liksom frågorna om

rätt att överhuvud åtnjuta traktamentsersättning vid dylika uppdrag och om

vederbörandes placering i rese- och traktamentsklass torde icke påkalla be­

handling i nu förevarande sammanhang.

Vad de sakkunniga sålunda anfört föranleder ej erinran från min sida.

IV. Särskilda frågor berörande resereglementets tillämpning.

Kostnader i samband med inställande av tjänsteresa.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande över promemorian berört ett fall,

då kostnader kunna uppkomma i samband med att en planerad eller beord­

rad tjänsteresa på grund av mellankommande omständigheter måste inställas

eller uppskjutas, nämligen om inställandet eller uppskovet föranleder avbe­

ställning av sovplats. Ämbetsverket har därvid hänvisat till ett av kammar­

rätten meddelat utslag (årsboken 1935 not. 106), varigenom en förrättnings-

man förklarats berättigad utfå ersättning för ifrågavarande kostnader. Riks­

räkenskapsverket har uttalat sig för att den sålunda fastslagna principen

bringas till uttryck i resereglementet genom ett stadgande av innehåll, att

avgift för avbeställning av plats i sovvagn må ersättas, då skäl därtill finnes

vara för handen.

Mot den princip, som kommit till uttryck i det åberopade utslaget, synes

icke vara något att erinra. Det torde även i fortsättningen böra ankomma på

praxis, i vad mån ifrågavarande eller därmed jämförliga kostnader med hän­

syn till omständigheterna i det särskilda fallet må kunna gottgöras.

Departements-

chefen.

Departements­

chefen.

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

Tjänsteresa i samband med semester eller annan ledighet.

Rilcsräkenskapsverket har i sitt yttrande föreslagit införande i 16 § rese-

reglementet av en föreskrift, att befattningshavare, som under semesterledig­

het inkallas till tjänstgöring och i anledning därav nödgas företaga resa från

och åter till den ort, där han under ledigheten befinner sig, må, i den mån

vederbörande myndighet så prövar skäligt, beredas ersättning för resor till

och från tjänstgöringsorten. Till stöd härför har ämbetsverket anfört:

I proposition till 1927 års riksdag, nr 190, med förslag till allmänt rese­

reglemente framhöll föredragande departementschefen under specialmotive­

ringen till 16 §, att, då befattningshavare under pågående semester eller

annan ledighet inkallades i tjänstgöring, han enligt gällande bestämmelser

icke kunde erhålla gottgörelse för resa, som i anledning därav påkallades

från och åter till den ort, där han under ledigheten befunne sig. Det hade

synts departementschefen kunna ifrågasättas, om icke en föreskrift borde in­

tagas i resereglemente!, varigenom tillfälle bereddes att i särskilda fall av

denna art medgiva ersättning. Då emellertid ett stadgande i sådan riktning

lätteligen skulle kunna föranleda missbruk och då redan Kungl. Majit syntes

äga möjlighet att undantagsvis bereda gottgörelse för resor av ifrågavarande

slag, hade icke någon bestämmelse i ämnet intagits i det vid propositionen

fogade reglementsförslaget.

Frågan berördes även i proposition till 1929 års riksdag, nr 40, med för­

slag till allmänt resereglemente. Under erinran om det i 1927 års proposition

gjorda uttalandet anmälde föredragande departementschefen (sid. 51), att ge­

neralpoststyrelsen och telegrafstyrelsen samt trafiktjänstemännens riksför­

bund ifrågasatt meddelande av en bestämmelse, som lämnade åt vederbö­

rande verksstyrelse att pröva, huruvida ersättning finge utgå eller icke. De­

partementschefen uttalade, att vad anginge resa, föranledd av inkallelse till

tjänstgöring av befattningshavare, som åtnjöte semester eller annan ledighet,

övervägande skäl talade för tillämpning av det förfaringssätt, som i 1927 års

proposition förordats.

Enligt riksräkenskapsverkets mening föreligga starka billighetsskäl för be­

redande av gottgörelse åt tjänsteman, som under semesterledighet inkallas

till tjänstgöring, för härav föranledda resekostnader.

Erinras må, att semester numera i princip erhållit karaktären av en ovill­

korlig rätt, som icke får förvägras en tjänsteman under åberopande av att

göromålens behöriga gång icke medgiver semesterns uttagande. Semestern

torde även i regel tillbringas å annan ort än stationeringsorten. Det synes där­

för med billighet överensstämma att, då en tjänsteman under sådan ledighet

inkallas till tjänstgöring, skälig gottgörelse beredes honom för uppkomna

resekostnader under förutsättning likväl att ej alltför obetydlig del av se­

mestern återstår, när avbrottet genom inkallelse till tjänstgöring äger rum.

Generaltullstyrelsen har ifrågasatt införande i resereglementet av vissa be­

stämmelser i ändamål att förebygga, att tjänsteman, som har sig ålagt att

utan förordnande i varje särskilt fall företaga tjänsteresor, verkställer sådan

resa i omedelbart samband med enskild ledighet, som tillbringats eller är av­

sedd att tillbringas utom vanliga tjänstgöringsorten, utan att tjänsteresan vid

förevarande tidpunkt är ur statsverkets synpunkt ovillkorligen nödvändig.

Styrelsen har anfört, att den omständigheten, att hinder mot ett dylikt för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

57

farande icke förelåge, kunde få till följd, att tjänstemannen komme att utan

trängande skäl förlägga första eller sista tjänstförrättningen under resan till

eller i närheten av den plats utom tjänstgöringsorten, där han under ledig­

heten vistades eller ämnade uppehålla sig. Därigenom finge tjänstemannen

sina resekostnader ersatta av statsmedel, utan att statsverkets reseutgifter

kunde anses motsvara värdet av tjänsteresan.

Viss möjlighet att lämna gottgörelse till tjänsteman, som inkallas till tjänst-

Departements-

göring med avbrytande av semester eller annan ledighet, har anvisats i de chefen-

av riksräkenskapsverket åberopade uttalandena i propositioner till 1927 och

1929 års riksdagar, önskemålet att tjänstemännen skola erhålla en mera

tryggad rätt till sådan ersättning synes i princip befogat. Det torde emellertid

möta betydande svårighet att åstadkomma en allmän reglering, som tillgodo­

ser det ifrågavarande önskemålet utan att giva rum för missbruk. Man torde

även böra räkna med att dylika avbrott i ledighet åtminstone under normala

förhållanden skola höra till undantagen. Bestämmelser i förevarande ämne

borde för övrigt knappast få sin plats i resereglementet utan snarare i de

allmänna avlöningsförfattningarna.

Jämväl beträffande den av generaltullstyrelsen berörda frågan möter svå­

righet att genom allmänna bestämmelser åstadkomma en tillfredsställande

reglering. För motverkande av missbruk i det av styrelsen angivna avseendet

torde man närmast få lita till övervakning från överordnads sida och revi­

sion.

Av nu anförda skäl har jag ansett mig för närvarande icke böra framlägga

förslag i dessa ämnen.

Utrikes resor.

Enligt 26 § reserereglementet ankommer det på Kungl. Majit att förordna

om resekostnads- och traktamentsersättning vid resor i statens ärenden utom

rikets gränser.

Riksräkenskapsverket har ifrågasatt, huruvida icke vissa grundläggande

föreskrifter, som genomgående återfinnas i Kungl. Majits beslut rörande er­

sättning för utrikes resor, borde intagas i resereglementet.

Det torde framdeles i samma mån som hittills böra ankomma på Kungl.

Departements-

Majit att reglera ersättningarna vid utrikes tjänsteresor. I den mån det kan

chefen.

finnas önskvärt att meddela allmänna regler i ämnet, torde dessa böra få sin

plats icke i själva resereglementet utan i tilläggsbestämmelserna eller annan

författning vid sidan av reglementet.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 130.

5

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

V. Ändringarnas ikraftträdande m. m.

De nu förordade ändringarna i allmänna resereglemente! torde böra trä­

da i kraft den 1 juli 1942. Före ikraftträdandet erfordras omarbetning av

tilläggsbestämmelserna till resereglemente! samt olika besparingsreglemen-

ten ävensom vissa andra avlöningsföreskrifter, som äga samband med all­

männa resereglementets bestämmelser.

I vissa yttranden har uttryckts önskemål, att allmänna resereglemente!

måtte efter ändringarnas vidtagande utgivas i sin fullständiga lydelse. Det

torde böra ankomma på Kungl. Maj:t att för sådant ändamål, efter riksda­

gens behandling av ärendet, föranstalta örn sammanförande av de besluta­

de ändringarna och tidigare ändringar i nytryck av reglementet.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att ett i enlighet

med vad i det föregående anförts inom finansdepartementet upprättat för­

slag till kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna reseregle-

mentet den 27 juni 1929 (nr 210) måtte genom proposition föreläggas riks­

dagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att pro­

position av den lydelse, bilaga till detta protokoll utvisar,

skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sune Wisén.

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

59

Bihang.

Utkast

till

kungörelse angående ändring i vissa delar av allmänna

resereglementet den 27 juni 1929 (nr 210).

Härigenom förordnas dels att 8 § 3 mom. allmänna resereglementet den

27 juni 1929 skall upphöra att gälla, dels ock att 2 och 4—6 §§, 8 § 2 mom.

samt 10, 15 och 17—19 §§ samma reglemente skola erhålla ändrad lydelse

på sätt nedan sägs1:

2

§.

1 mom. Resekostnadsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlig­

het med vad för nedannämnda färdsätt och resekl asser finnes angivet.

Färdsätt

Klass I

Klass II

Klass III

Järnväg ............................ j

Avgift för 1 plats i

Avgift för 1 plats i

Avgift för 1 plats i

I klass

II klass

III klass

Fartyg................................ ■!

Avgift för enskild

hytt med högst 2

Avgift för hyttplats

Avgift för salongs-

plats

1

liggplatser

Luftfartyg, spårväg ochl

omnibus........................ /

Avgift för 1 plats

Avgift för 1 plats

Avgift för I plats

Taxeautomobil................

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

Avgift för 1 person

Annan automobil ..........

40 öre per km

40 öre per km

40 öre per km

Hästskjuts........................

Annat färdsätt än ovani

30 öre per km

20 öre per km

30 öre per km

30 öre per km

nämnts.......................... f

20 öre per km

20 öre per km

Vid resa----------- i sovvagn.

Med fartyg----------- verkligen använts.

Till omnibus------------persontrafik (s. k. linjetrafik).

Med taxeautomobil avses automobil, som med vederbörligt tillstånd an­

vändes i annan yrkesmässig trafik än s. k. linjetrafik. Avgift för taxeauto­

mobil beräknas efter den lägsta fastställda taxa, som för resan kunnat ifråga­

komma. Jämte ersättning för avgiften må skälig gottgörelse utgå för andra

brukliga utgifter för taxeautomobils begagnande.

Har förrättningsman------------ hava utgivit.

2 mom. Traktamentsersättning jämlikt detta reglemente utgår i enlig­

het med någon av nedannämnda traktamentsklasser.

1 Senaste lydelse av 2 § 1 mom. se 1933: 376 samt av 8 § 2 och 3 mom. och 17 § 2 mom.

se 1931: 241.

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 130.

För dag ___

För natt___

Tillhopa för

dygn

Traktamentsklasser

A

B

C

D

E

F

17 kronor

9

»

15 kronor

8 >

13 kronor

7

»

12 kronor

7

»

10 kronor

6 >

8 kronor

5

»

26 kronor

23 kronor

20 kronor

19 kronor

16 kronor

13 kronor

Dygnet räknas från klockan 0.

Med dag------------ av dygnet.

4 §.

Resekostnads- och traktamentsersättning------------icke förelegat.

Förrättningsman är------------med luftfartyg.

Beträffande resor, som företagas med förrättningsmannen tillhörigt mo­

torfordon, äger Kungl. Majit förordna, att resekostnadsersättning skall efter

särskilda av Kungl. Majit eller vederbörande myndighet fastställda beräk­

ningsgrunder utgå för berörda färdsätt även i fall, då förrättningsmannen

icke enligt bestämmelserna i första stycket är berättigad till ersättning för

sådant färdsätt. Ersättningen skall beräknas efter vad som kan anses mot­

svara de verkliga kostnaderna, dock skola beräkningsgrunderna, där ej

Kungl. Majit med hänsyn till särskilda omständigheter finner skäl medgiva

undantag, så fastställas, att ersättningen må antagas ej komma att över­

stiga den i 2 § 1 mom. stadgade.

Har förrättningsman------------mån nedbringas.

5 §.

Resekostnadsersättning utgår------------ 1 kilometer.

Vid färd, som annorledes än med järnväg, fartyg, spårväg eller omnibus

äger rum inom stads, köpings eller därmed jämförligt samhälles planlagda

område, må resekostnadsersättning icke utgå, med mindre Kungl. Majit

eller, enligt Kungl. Majits bemyndigande, vederbörande myndighet prövar

skäligt medgiva sådan ersättning. Företages med ett och samma fortskaff-

ningsmedel färd mellan ett planlagt område och ort, belägen mer än 1 kilo­

meter utanför samma område, utgår dock ersättning jämväl för den del av

färden, som äger rum inom det planlagda området.

6

§.

Resekostnadsersättning utgår icke för längre väg än som verkligen till-

ryggalagts, där ej enligt gällande taxa avgift erlagts för viss minimiväg-

längd.

Vid beräkning------------hel kilometer.

8

§.

2 mom. Örn vid gemensam färd användes fortskaffningsmedel, som till­

hör eller disponeras av någon av förrättningsmännen, äger denne åtnjuta,

förutom resekostnadsersättning för egen resa, jämväl gottgörelse med 5 öre

per kilometer för varje medresande förrättningsman.

10 §.

Nödgas förrättningsman vid förrättning företaga särskild resa för erhållan­

de av nattkvarter, äger han därför åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna i