Prop. 1942:134

('med förslag till lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

1

Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 6 mars 1942.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att anta­ ga härvid fogade förslag lill

1) lag om ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370); samt

2) förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 sep­ tember 1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,

enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 134.

1

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

3

fattningsenligt uttagits, samt avsättningen är nödvändig för uppbringande av fonden till ett belopp motsvarande i fråga örn kassan tre och såvitt gäller förening sex procent av inrättningens skulder.

53 §.

1 mom.

Skyldighet att------------- av rörelse;

d) akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina del­ ägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensions- anstalter som icke äro bolag, understödsföreningar, jämlikt lagen om aktie­ bolags pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslös­ hetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga för­ säkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen örn försäkrings­ rörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäkring för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit inkomst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyf­ te, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda perso­ ner, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för bere­ dande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland be­ hövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vil­ ka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intres­ sen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här an­ givna art:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

f) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser, verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbe­ gripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som förvaltas själv­ ständigt för delägarnas gemensamma räkning, samtliga i den mån de ej in­ begripas under punkterna d) och e):

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

g) utländska bolag: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; samt för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

5

belöper, huru denna än må hava av bolaget eller rederiet använts, och obero­ ende av vad han må hava lyftat av bolagets eller rederiets under beskatt­ ningsåret eller tidigare förvärvade vinst.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943. Beträffande eftertaxering till kommunalskatt, som skolat utgöras enligt kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

Förslag

till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen

den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 7 och 10 §§, 12 § 1 morn., 15 § och 18 § 2 mom. förordningen den 28 september 1928 örn statlig inkomst- och förmögenhets­ skatt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. V

V §•

Från skattskyldighet-------------ävensom hushållningssällskap: för all inkomst;

e) akademier, allmänna undervisningsverk, sådana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina del­ ägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensions- anstalter som icke äro bolag, understödsföreningar, jämlikt lagen örn aktie­ bolags pensions- och andra personalstiftelser bildade stiftelser för arbetslös­ hetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga för­ säkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om försäkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför Stock­ holm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesi­ diga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen örn försäkring för olycks­ fall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål

* Senaste lydelse av 7 och 15 §§ samt 18 § 2 mom. se SFS 1938:369.

för den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång haft här i riket ned­ lagd.

Medlem av------------ för förmögenhet. För skattskyldiga,-------------meddelade föreskrifter. Hypoteksföreningar, bostadskreditföreningar och jordbrukets kreditkas­ sor äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet.

15 §.

Till grund för beräkningen av inkomst- och förmögenhetsskatt skall läg­ gas sammanlagda beloppet av den skattskyldiges taxerade inkomst samt en etthundradedel av hans och i förekommande fall hans omyndiga barns skatte­ pliktiga förmögenhet. För ekonomisk förening skall dock till grund för skat­ tens beräkning läggas den taxerade inkomsten och en tvåhundradedel av den förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig. Är någon skattskyldig allenast för inkomst eller allenast för förmögenhet, skall till grund för skat­ tens beräkning läggas inkomsten eller den del av förmögenheten som nyss sagts.

Det sålunda------------ kronor, bortfaller.

18 §.

2 mom.

Bottenskattens grundbelopp utgöra:

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

7

b) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska för- säkringsanstalter som icke äro aktiebolag, sparbanker, sparbankernas säker­ hetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshy- potekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskredit­ föreningar samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas en­ ligt a) här ovan:

tio procent av det beskattningsbara beloppet;

c) för andra-------------beskattningsbara beloppet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1943. Beträffande eftertaxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som skolat utgöras enligt förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Majit

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

P^eHRSSON-B RAMSTORP, WESTMAN, WIGFORSS, MÖLLER, SKÖLD, ERIKSSON, B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, R^osander, E^werlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anför efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter:

Efter att den 27 november 1937 ha avgivit ett betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m., vilket förslag i huvud­ sakliga delar lades till grund för lagstiftning vid 1938 års riksdag, slutförde

1936 års skattekommitté

sitt arbete med avgivandet den 20 december 1939 av

betänkande med förslag rörande beskattning av stiftelser och ideella förening­ ar m. fl. juridiska personer m. m. (SOU 1939: 47). I detta betänkande be­ handlade kommittén frågor rörande dels beskattning av stiftelser och ideella föreningar m. fl. juridiska personer, dels avdragsrätt och skatteplikt för periodiskt understöd, dels ock kooperativa och andra ekonomiska föreningars beskattning. Betänkandet utmynnade i förslag till

1)

lag örn ändring i vissa delar av kommunalskattelagen den 28 september

1928 (nr 370),

2)

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 28 sep­

tember 1928 (nr 373) örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

samt

3)

förordning örn ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28

september 1928 (nr 379).

De båda förstnämnda författningsförslagen torde, såvitt däri behandlats frågorna om beskattning av stiftelser samt ideella och ekonomiska föreningar m. fl. juridiska personer, få såsom bilaga

(Bilaga A)

fogas till statsråds­

protokollet för denna dag.

över betänkandet ha yttranden avgivits av

kammarrätten, statskontoret,

riksräkenskapsverket, socialstyrelsen

(efter hörande av

hyresgästernas spar-

kasse- och byggnadsföreningars riksförbund), statistiska centralbyrån, kom­ merskollegium

(efter hörande av

järnkontoret, svenska skeppshypotekskas-

san, kooperativa förbundet

och

Sveriges köpmannaförbund

),

bank- och fond­

inspektionen

(efter hörande av

svenska jordbrukskreditkassan

),

lantbrukssty­

relsen

(efter hörande av

Sveriges lantbruksförbund, svenska mejeriernas riks­

förening u. p. a., svenska lantmännens riksförbund

och

föreningen Sveriges

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

9

spannmålsintressenter), kanslern för rikets universitet

(efter hörande av

drätselnämnderna vid universiteten i Uppsala

och

Lund), Överståthållaräm­

betet

(efter hörande av

stadskollegiet i Stockholm), länsstyrelserna i samt­

liga län

(av vilka länsstyrelsen i Malmöhus län bifogat yttrande från

drät­

selkammaren i Malmö

och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län bifogat

yttrande från

stadskollegiet i Göteborg), svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, taxeringsnåmndsordförandenas riksförbund, skogssällskapet

och

skogssällskapets skogsfond,

svenska missionsförbundet, sällskapet svenska baptistmissionen, frälsnings­ armén, riddarhusdirektionen, vetenskapsakademien, Nobelstiftelsen, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, Wenner-Grenska samfundet, stiftelsen Lars Hiertas minne, överstyrelsen för svenska röda korset, Sveriges förenade studentkårer, svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, skytteförbundens överstyrelse, Sveriges landstormsföreningars centralförbund, Kronprinsessan Margaretas landstormsfond, föreningen för Stockholms fasta försvar, Sveriges allmänna hypoteksbank

(efter hörande av

hypoteksför-

eningarna), Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

och

svenska bostads-

kreditkassan.

Vad under remissbehandlingen anförts beträffande frågan om avdrags- rätt och skatteplikt för periodiskt understöd har ingivit mig tvekan om, hu­ ruvida kommittéförslaget i denna del bör läggas till grund för lagstiftnings­ åtgärder. I varje fall är jag icke beredd att nu framlägga något förslag i detta ämne.

Jag anhåller emellertid att få till behandling upptaga övriga delar av kom- mittéfönslaget och i samband därmed jämväl viss fråga om beskattningen av terminslön vid sjötjänstgöring eller tjänstgöring i sjöreserv.

Beskattning av stiftelser och ideella föreningar m. fl.

juridiska personer.

Gällande bestämmelser.

5 § 1 mom.

kommunalskattelagen

lyder i de delar, som här äro av in­

tresse, sålunda:

Från skatteplikt till fastighetsskatt undantagas:

b) staten samt kommun eller annan menighet tillhöriga allmänna platser, så ock begravningsplatser;

d) statens samt kommuns eller annan menighets byggnader för allmän styrelse eller förvaltning ävensom för kultur- eller rättsvård, ordning eller säkerhet, fattigvård, barnavård, sundhetsvård, religionsvård eller undervis­ ning;

e) akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisningsverk, sjuk­ vårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser tillhö­

Kunni. Maj:ts proposition nr 134.

riga, för nämnda institutioners verksamhet såsom sådana avsedda byggna­ der, så ock dylik institution tillhöriga allmänna platser;

f) regementens, officerskårers och underofficerskårers vid mötesplatser uppförda byggnader, avsedda till begagnande under tjänstgöring därstädes;

g) nykterhetsföreningars byggnader ävensom byggnader, som tillhöra så­ dana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, därest byggnaderna äro avsedda för nu nämnda föreningars eller samman­ slutningars verksamhet såsom sådana;

h) sammanslutningar eller enskilda tillhöriga kyrkobyggnader och böne­ hus, museer och så kallade soldathem;

Därest under d)—i) angiven fastighet jämväl användes för industriellt el­ ler därmed jämförligt ändamål eller mot vederlag upplåtes åt annan lill be­ gagnande, föreligger skatteplikt för däremot svarande del av fastighetens värde.

Enligt 5 § 3 mom. är till en sålunda från skatteplikt undantagen byggnad hörande tomtområde även undantaget från skatteplikt.

Vidare stadgas i 53 § 1 morn., såvitt nu är i fråga, följande:

Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger

c) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållningssäll­ skap:

för inkomst av fastighet och av rörelse;

d) kyrkor, akademier, vetenskapliga samfund, allmänna undervisnings­ verk, sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftel­ ser ävensom stipendiefonder, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna hypotekskassan för Sveriges städer, hypoteksföreningar, Svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar, Svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensionsanstalter som icke äro bolag, sjukkassor, understödsföreningar, jäm­ likt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser bildade stif­ telser för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen örn försäkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden fal­ la utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäk­ ring för olycksfall i arbete:

för inkomst av fastighet samt, vad angår allmän kassa, som åtnjutit in­ komst från lediga ecklesiastika sysslor, tillika för sådan inkomst;

e) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser, verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbe­ gripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar och andra likartade samfälligheter, som förvaltas själv­ ständigt för delägarnas gemensamma räkning, samtliga i den mån de ej in­ begripas under punkt d):

för all inkomst, som här i riket eller å utländsk ort förvärvats;

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

11

Emellertid är ägare av sådan fastighet, varom förmäles i 5 § 1 morn., jäm­ likt 54 § frikallad från skattskyldighet för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom. avsedda ändamål.

Vad härefter skattskyldigheten enligt

förordningen om statlig inkomst- och

förmögenhetsskatt

beträffar, så äro samtliga de under 53 § 1 mom. c) och d)

kommunalskattelagen uppräknade rättssubjekten enligt 7 § d) och e) samt

12 § 1 mom. nämnda förordning frikallade från skattskyldighet för såväl in­ komst som förmögenhet, varjämte annan ägare av sådan fastighet, som om- förmäles i 5 § 1 mom. kommunalskattelagen, jämlikt 7 § f) statsskatteförord- ningen är frikallad från skattskyldighet för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i nämnda mom. avsedda ändamål.

De i 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen åsyftade rättssubjekten äro en­ ligt 6 § 1 mom. samma förordning skyldiga att erlägga skatt för all inkomst, som av dem här i riket eller å utländsk ort förvärvats. Bland dessa rätts­ subjekt åligger enligt 12 § 1 mom. skattskyldighet för förmögenhet allenast föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt behov avsatta s. k. besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra lik­ artade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensam­ ma räkning, ävensom stiftelser.

Bortsett från fysiska personer samt oskifta dödsbon och familjestiftelser utgör enligt 18 § 2 mom. bottenskattens grundbelopp för svenska aktie­ bolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktiebolag, sparbanker och utländska juridiska personer tio procent samt för övriga skattskyldiga fem procent av det beskattningsbara beloppet.

Det torde vara av intresse att med de sålunda återgivna bestämmelserna jämföra de stadganden i

förordningen den 6 juni 1931 örn arvsskatt och gåvo­

skatt,

vilka handla om frihet från dylik skatt. Enligt 3 § sistnämnda förord­

ning äro, förutom staten, följande rättssubjekt befriade från såväl arvs- som gåvoskatt, nämligen stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ända­ mål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar; stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främ­ ja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bosatta utlänningar; samt stiftelse eller sammanslutning, som har till huvud­ sakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning. Skatte­ befrielse enligt denna paragraf tillkommer dock icke sammanslutning, som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska in­ tressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Dessutom äro enligt 38 § samma förordning från gåvoskatt, men ej från arvsskatt, befriade kyrka, landsting, kommun eller annan menighet ävensom hushållningssällskap; stiftelse med huvudsakligt syfte att främja religiösa,

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

17

ma från skattskyldighet eller, om detta ej läte sig göra, lätta dess skatte­ börda. Samfundet har härutinnan ifrågasatt i första hand, huruvida icke skatteförfattningarnas bestämmelser örn skattefrihet för vetenskapliga sam­ fund kunde ändras till att avse samfund och stiftelser, vilkas uppgift vore att främja vetenskaplig forskning eller vetenskaplig undervisning, samt i andra hand, huruvida icke i skatteförfattningarna kunde intagas bestäm­ melser örn rätt för samfund och stiftelser att vid inkomstens beräknande göra avdrag för utgifter till vetenskaplig forskning eller undervisning.

Slutligen må omnämnas, att

svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas

riksförbund

i en till 1936 års skattekommitté inkommen skrift hemställt

örn sådan ändring av gällande beskattningsregler, att inkomst av inträdes­ avgifter vid av idrottsförening eller idrottförbund anordnad tävling eller uppvisning i icke-professionell idrott ej bleve beskattad. Då emellertid be­ rörda spörsmål enligt kommitténs mening icke folie inom kommitténs upp­ drag, har kommittén icke i sitt betänkande tagit ställning till denna fram­ ställning.

I detta sammanhang må erinras, att vid 1936 års riksdag motioner väckts dels i första kammaren av herr Torsten Ström m. fl. (nr 254) och dels i andra kammaren av herr Holmström m. fl. (nr 452), vari hemställdes, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av anvisningarna till 19 § kommu­ nalskattelagen, att avgifter, som influtit till idrottsförening vid tävling eller uppvisning i icke professionell idrott, bleve undantagna från beskattning. Motionärerna framhöllo såsom motivering härför idrottens stora allmänna och sociala betydelse samt påpekade, att hel skattebefrielse för idrottsför­ eningar även kunde ifrågasättas.

Bevillningsutskottet, som avstyrkte motionerna, ansåg i likhet med motio­ närerna den icke professionella idrotten äga stor betydelse och vara för­ tjänt av stöd för sin verksamhet från det allmännas sida. Utskottet ifråga­ satte emellertid lämpligheten av att detta stöd bereddes genom befrielse från skatt för ifrågavarande avgifter. En dylik skattelindring skulle huvud­ sakligen komma de större och i ekonomiskt hänseende bäst ställda för­ eningarna till godo, medan däremot de mindre föreningarna, vilka i regel tor­ de vara i största behov av understöd för sin verksamhet, skulle erhålla rela­ tivt ringa nytta av en lindring i sin beskattning. Utskottet ansåge vidare, att ifrågavarande spörsmål borde bliva föremål för en mera ingående undersök­ ning än den utskottet kunnat verkställa samt förväntade, att de för utred­ ningen rörande den kommunala beskattningen tillsatta sakkunniga komme att ägna uppmärksamhet åt förevarande spörsmål.

I enlighet med utskottets förslag avslogos motionerna av riksdagen.

Kommittéförslaget.

Såsom framgår av

Bilaga A

har kommittén beträffande stadgandet i 5 §

1 mom. e) kommunalskattelagen angående undantagande från skatteplikt till fastighetsskatt föreslagit bland annat den ändringen, att uttrycken »veten-

fIi hang lill riksdagens protokoll 19i2. I sami. Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

skapliga samfund» samt »sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser» skulle ersättas med »sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar samt sådana stiftelser och föreningar, som avses i 53 § 1 mom. e)».

Stadgandet i 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen, varav följer frihet för däri uppräknade rättssubjekt från skattskyldighet för annan inkomst än av fastighet samt, vad angår allmän kassa som åtnjutit inkomst från lediga eck­ lesiastika sysslor, tillika från sådan inkomst, har i kommittéförslaget uppde­ lats i två punkter, d) och e). Beträffande de under punkt d) hänförda rätts­ subjekten föreslås ingen ändring i skattskyldighetens omfattning, medan däremot de under punkt e) angivna skulle bliva skattskyldiga jämväl för in­ komst av rörelse. Förslaget innebär tillika, bland annat, att uttrycken »veten­ skapliga samfund» samt »sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar jämte andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder» ersatts med de under punkt e) införda beteckningarna »sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser, som utan be­ gränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer hava till hu­ vudsakligt ändamål att främja vård och uppfostran av barn eller att lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälp­ verksamhet bland behövande eller att främja vetenskaplig forskning, även­ som sådana föreningar, som utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmar­ nas ekonomiska intressen huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art». I anslutning härtill har föreslagits, att i anvis­ ningarna till 53 § skulle införas ett nytt moment av följande lydelse:

7. Frågan om skattskyldigheten för en stiftelse eller en förening skall be­ dömas med hänsyn till det ändamål, som tillgodoses i den bedrivna verksam­ heten. En stiftelse eller en förening, som i sin verksamhet främjar flera ända­ mål, anses hänförlig under 1 mom. e), därest verksamheten huvudsakligen avser att tillgodose ändamål av sådan beskaffenhet, som i nämnda stadgande omförmäles. Detta anses vara fallet, örn i verksamheten allenast i ringa om­ fattning främjas ändamål av annan art.

Stadgandet i 7 § e) förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhets­ skatt, enligt vilket däri uppräknade rättssubjekt — desamma som angivas i 53 § 1 mom. d) kommunalskattelagen — frikallas från skattskyldighet för all inkomst, skulle enligt förslaget ändras på motsvarande sätt som stadgan­ det i sistnämnda författningsrum.

Kommittén

har i

motiveringen

till sitt förslag i nu angivna delar inled­

ningsvis anfört i huvudsak följande:

Gällande lagstiftning angående

stiftelser

är i hög grad ofullständig. I 1 §

av 1929 års lag örn tillsyn över stiftelser finnes visserligen en definition på begreppet stiftelse, vilken innebär, att stiftelsens tillgångar skola bilda en självständig förmögenhet samt att stiftelsen skall hava ett bestämt ändamål och en viss varaktighet. Beträffande stiftelsernas allmänna rättsställning och förutsättningarna för att de skola erhålla rättssubjektivitet finnas emellertid icke några bestämmelser i svensk rätt, örn ock hos domstolar och andra myn­

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

1

!)

digheter utl»ildal sig viss praxis i sistnämnda hänseende. E,j heller linnas i gällande lagstiftning några allmänna föreskrifter angående stiftelsers förvalt­ ning. Lagen örn tillsyn över stiftelser innehåller visserligen stadganden i så­ dant avseende, men det är endast vissa stiftelser som äro underkastade lagens tillämplighet. Tillsynslagen, som har till syfte att åvägabringa en offentlig kontroll beträffande stiftelser med allmännyttigt ändamål, är nämligen icke tillämplig på stiftelser, som främja ändamål av annan art. Emellertid äro ej eils alla stiftelser med allmännyttigt ändamål underkastade tillsyn enligt nämnda lag, ty enligt 2 § i tillsynslagen äro åtskilliga stiftelser med sådant ändamål undantagna från anmälningsplikt. De stiftelser, som ej komma inom tillsynslagens tillämplighetsområde, äro ej underkastade registreringsskyl- dighet i någon form. Med största sannolikhet är såväl antalet sådana stif­ telser som beloppet å de däri nedlagda kapitaltillgångarna högst betydande.

Beträffande

ideella föreningar

finnas i svensk rätt ännu icke några bestäm­

melser. ehuru frågan örn lagstiftning på detta område länge varit aktuell. Någon lagfästad definition på begreppet ideell förening finnes alltså icke och ej heller några i lag givna regler örn villkoren för att ideella föreningar skola tillerkännas rättssubjektivitet. Inom justitiedepartementet har under år 1938 utarbetats en promemoria örn grunderna för en lagstiftning angående ideella föreningar jämte utkast till lag örn .sådana föreningar. Medan tidigare utarbe­ tade förslag till lagstiftning örn ideella föreningar byggt på registrering så­ som villkor för rättssubjektivitet, ifrågasättes i promemorian icke registre- ringsskyldighet för sådana föreningar. Meningen är i stället, att med ut­ gångspunkt från rådande rättspraxis lagfästa de förutsättningar, under vilka rättssubjektivitet nu tillerkännes ideell förening. Denna promemoria bär emellertid hittills icke föranlett annan åtgärd än att yttranden över densam­ ma infordrats från vissa myndigheter och korporationer.

Frånvaron av en allmän reglering beträffande stiftelsers och ideella för­ eningars rättsförhållanden har utan tvivel vållat olägenheter på beskattnings- väsendets område. I de under senare tid ganska ofta hos skattedomstolarna "förekommande målen angående stiftelsers skattskyldighet torde det näm­ ligen mestadels hava gällt att bedöma, huruvida det varit fråga om en verklig stiftelse. Inom rättsvetenskapen skiljes mellan självständiga och osjälvstän­ diga stiftelser, vilken distinktion innebär, att endast den självständiga stif­ telsen utgör ett rättssubjekt. Med begreppet osjälvständig stiftelse åsyftas däremot sådana fall, där den. som genom en donation med äganderätt er­ hållit viss egendom, på grund av donators särskilda föreskrift ej får fritt disponera över egendomen. Något nytt rättssubjekt har alltså icke bildats därigenom. Under förarbetena till lagen örn tillsyn över stiftelser framhölls av lagrådet det vanskliga i att komma till rätta med distinktionen mellan självständiga och osjälvständiga stiftelser. Huruvida denna distinktion till- lämpats vid beskattningen, är med ledning av tillgängliga prejudikat svårt att bedöma. Då det exempelvis gällt beskattning av donationsfonder, vilkas förvaltning anförtrotts åt en kommunal myndighet, synas emellertid skatte- domstolarna i regel hava ansett dessa donationsfonder såsom verkliga stif­ telser. Måhända har vid detta ställningstagande presumerats, att donator av­ sett alf bilda en självständig stiftelse, d. v. ,s. ett nytt rättssubjekt. Emellertid synes utgången i vissa beskattningsmål angående donationsfonder närmast tyda på att även osjälvständiga stiftelser ansetts utgöra .särskilda skatte­ subjekt.

Enligt kommitténs mening vore del i hög grad önskvärt, örn .större klarhet kunde skapas rörande särskilt stiftelsernas rättsliga ställning. De i det prak­ tiska taxeringsarhetet uppkomna svårigheterna i fråga örn stiftelsers beskatt­

Kungl. Maj:ts proposition nr lil

ning torde till icke ringa del bero på den bristfälliga regleringen i rättsligt avseende. För .såväl taxeringsmyndigheterna som de skattskyldiga skulle det j sådana fall vara en avsevärd fördel, örn det funnes lagbestämmelser, som kunde tjäna till ledning vid bedömandet huruvida en viss fond kan anses utgöra en stiftelse. Behovet av sådana lagbestämmelser framträder så mycket klarare, om man betänker, att det ofta är taxeringsnämnder utan någon juri­ disk förfarenhet som hava att i första hand träffa avgörandet i dylika fall. Det torde emellertid vara uppenbart, att bestämmelser i sådant syfte icke höra hemma i en skatteförfattning. Denna sak bör regleras i den civila lag­ stiftningen och nied beaktande jämväl av andra synpunkter än dem som sammanhänga med beskattningen. Kommittén anser sig fördenskull icke kunna i sitt förslag giva några bestämmelser i detta hänseende. Så länge några civilrättsliga föreskrifter i ämnet icke finnas, torde det därför liksom hittills få ankomma på praxis att avgöra, under vilka förutsättningar en stif­ telse kan anses föreligga.

Lagen om tillsyn över stiftelser bygger såsom ovan nämnts på den tanken, att stiftelser, som äro av betydelse för det allmänna, skola ställas under of­ fentlig kontroll, medan däremot för andra stiftelser tillsyn från det allmännas sida icke ansetts påkallad. Det torde emellertid ligga i sakens natur, att i frå­ ga örn beskattningen en motsatt synpunkt måste anläggas. Vid beskattningen är behovet av en registrering störst i fråga örn stiftelser, som tjäna ändamål av mera enskild art, under det att detta behov är minst framträdande be­ träffande stiftelser med i hög grad allmännyttigt ändamål. Såsom saken nu är ordnad, torde det säkerligen bereda taxeringsmyndigheterna stora svårig­ heter att effektivt övervaka, att skattskyldiga stiftelser och ideella föreningar icke undgå beskattning för sina .inkomster. Mestadels bedriva icke dessa juri­ diska personer verksamhet av sådan art, att deras existens blir mera allmänt känd.

Enligt nuvarande bestämmelser åtnjutes skattefrihet av bland annat aka­ demier, allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighets­ inrättningar. Med dessa benämningar avses endast privata institutioner av denna beskaffenhet. Statens och kommunernas inrättningar av detta slag äro befriade från skattskyldighet redan genom bestämmelserna örn skattefrihet för staten och kommunerna. Utmärkande för alla de institutioner, som här avses, är emellertid, att de åsyfta att främja viktiga samhällsfunktioner, vilka lika väl kunnat omhänderhavas av statliga eller kommunala organ. Institu­ tionerna kunna betecknas såsom

anstalter

för undervisning, barnuppfostran,

sjukvård eller annan hjälpverksamhet. Något vinstsyfte för anstaltens ägare får icke förefinnas.

Förutom nyssnämnda anstalter hava i skatteförfattningarna sedan lång tid tillbaka jämväl »andra fromma stiftelser» varit befriade från skattskyl­ dighet till staten. Någon förklaring angående innebörden av begreppet from stiftelse har icke lämnats i skatteförfattningarna eller i förarbetena till de­ samma. Vid tolkningen av begreppet har fördenskull någon annan ledning icke stått att vinna än skattedomstolarnas — och främst regeringsrättens — praxis. Enligt denna torde till fromma stiftelser hava hänförts sådana stif­ telser som främja sjukvård, barnavård och barnuppfostran eller utöva annan hjälpverksamhet bland behövande. Däremot räknas icke till fromma stiftel­ ser sådana, som hava ett religiöst ändamål eller främja kulturella, sociala eller eljest allmännyttiga intressen eller utöva välgörenhet gentemot andra än behövande.

Emellertid torde det nog förhålla sig så, alt regeringsrättens praxis i fråga örn stiftelsers beskattning endast i mindre grad vunnit tillämpning hos faxe-

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

21

ringsmyndigheterna. Hos beskattningsnämnderna synes i stor utsträckning hava rått den uppfattningen, att till fromma stiftelser vore hänförliga stif­ telser med allmännyttiga ändamål överhuvud taget. Härpå tyder bland annat innehållet i de skrivelser, som Göteborgs stadskollegium, Svenska stadsför­ bundets styrelse och Överståthållarämbetet avgivit till Kungl. Majit i anled­ ning av regeringsrättens utslag rörande de s. k. Göteborgsfonderna. Dessa ut­ slag, vilka väckt stor uppmärksamhet, synas ganska allmänt hava uppfat­ tats såsom en ändring av tidigare praxis. Såvitt kommittén kunnat finna, ut­ gjorda emellertid den ståndpunkt, som kommit till uttryck genom utslagen, knappast någon nyhet.

Kommittén vill emellertid framhålla, att den feltolkning, som sålunda före­ kommit, icke torde kunna i första hand läggas taxeringsmyndigheterna till last. Anledningen får nog närmast sökas i stadgandet örn skattefrihet för fromma stiftelser. Detta stadgande har genom sin oklarhet länge berett tolk- ningssvårigheter. Kommittén finner för sin del angeläget, att begreppet from stiftelse ej längre bibehålies i skattelagstiftningen.

Kommittén har därefter behandlat frågan huruvida överhuvud laget någon skattefrihet för enskilda juridiska per­ soner bör bibehållas och har härom anfört väsentligen följande:

I den allmänna diskussionen har under senare tid frågan om stiftelsers beskattning ofta förts på tal. Därvid har från många håll framställts krav på en betydande utvidgning av den nuvarande skattefriheten. Man har ansett det nära nog självklart, att stiftelser, som främja något allmännyttigt ändamål, skulle befrias från beskattning. Denna uppfattning torde bero där­ på att skattefriheten för vissa slag av stiftelser och andra inrättningar fun­ nits så länge i vår skattelagstiftning, att tillvaron av denna skattefrihet in­ gått i det allmänna föreställningssättet. Man utgår med andra ord ifrån, att vissa ur allmän synpunkt mera betydelsefulla rättssubjekt icke skola be­ skattas. Det måste emellertid betänkas, att, då skattefriheten infördes i vår skattelagstiftning och under lång tid därefter, förhållandena voro helt an­ norlunda än nu. Vid tiden för skattefrihetens införande var det allmännas verksamhet ytterst begränsad. För vård av sjuka och fattiga ingrep det all­ männa endast i en mycket ringa omfattning. Omsorgen härom överläts i stor utsträckning till privata institutioner eller enskilda samhällsmedlemmar. Dessa privata institutioner erhöllo benämningen fromma stiftelser, vilket nog torde hava sin förklaring däri att i äldre tid kyrkan varit den, som närmast tagit sig an vården av sjuka och fattiga. Skattefriheten för dessa .stiftelser måste under sådana förhållanden te sig helt naturlig. Men saken kommer i ett annat läge, när såsom nu är fallet av staten och kommunerna årligen utgivas hundratals miljoner kronor för den allmänna välfärden. Det kan då icke undgås, att skattefriheten måste tagas under noggrann omprövning.

Vid ett sådant övervägande uppkommer först den frågan, huruvida nå­ gon principiell grund förefinnes för skattefriheten. Under tidigare lagstift­ ningsarbeten bär detta spörsmål behandlats särskilt av inkomstskattesak- kunniga. vilka ansågo, att en verksamhet, som främjar statsändamål, borde under viss angiven förutsättning vara berättigad till skattefrihet. Givet är att vissa skid kunna tala för en sådan uppfattning. Örn man emellertid ser saken ur principiell synpunkt, torde detta betraktelsesätt knappast vara håll­ hart. Icke ens stat och kommun liro principiellt befriade från skattskyldig­ het, då ju vid kommunalbeskattningen för dem föreligger skatteplikt för viss inkomst. Skattebefrielsen til! statsskatt beror givetvis därpå att en statshu­ shållning av slät och kommun vöre meningslös.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Kommittén anser tor sin del, att någon principiell grund för skattefrihet icke torde kunna av någon åberopas. Genom den samhälleliga verksam­ heten på olika områden uppstå utgifter, och det torde principiellt sett åligga envar, sorn av samhället åtnjuter rättsskydd, att lämna sitt bidrag till dessa utgifters täckande. Denna bidragsplikt finner för övrigt icke i första hand sin motivering i hänsynen till det allmänna. Det är icke .statens »fiskaliska intresse» det här närmast gäller. Örn vissa rättssubjekt äro befriade från skatteplikt, så medför detta den ofrånkomliga konsekvensen, att de, som ej kunna åberopa någon skattefrihetsgrund, få bära desto högre skattebörda. Denna synpunkt måste givetvis tillmätas ökad betydelse i den mån som skattebördan stegras.

Eftersom någon fullständig statistik icke finnes beträffande de i stiftelser och ideella föreningar nedlagda kapitaltillgångarna, är det icke möjligt att med siffror närmare belysa, på vad sätt ett fritagande från beskattning av alla juridiska personer med allmännyttigt ändamål skulle inverka på skatte­ underlaget. Redan den inom kommittén verkställda statistiska undersökning­ en synes dock ganska klart tyda på, att det icke är oväsentliga belopp det här gäller. Det får ej heller förbises, att en lagstadgad skattefrihet i praktiken lätt kan få betydligt större omfattning än som egentligen varit avsett. Så torde uppenbarligen vara fallet för närvarande, örn ock detta till stor del beror på feltolkning av gällande bestämmelser.

A andra sidan torde emellertid icke kunna förnekas, att starka billighets- skäl tala för att institutioner, som främja allmännyttiga ändamål av högt kvalificerad art, höra medgivas en viss särställning i skattehänseende. Fram­ för allt gäller detta sådana ändamål, som eljest skolat tillgodoses av skatte­ medel. Kommittén har för sin del ansett uppenbart, att inrättningar, vilka i sin verksamhet främja .sådana syften, skäligen böra komma i åtnjutande av vissa förmåner vid beskattningen. Med hänsyn till den enligt nuvarande be­ stämmelser bristfälliga kontrollen över stiftelser och ideella föreningar har kommittén emellertid ifrågasatt, huruvida befrielse från skattskyldighet och därmed åtföljande frikallelse från deklarationsplikt är den lämpligaste for­ men för dessa skatteförmåners meddelande.

Inom kommittén har fördenskull övervägts möjligheten av att helt bort­ taga skattefriheten för enskilda juridiska personer. Alla sådana juridiska personer skulle alltså enligt denna tanke vara underkastade deklarations­ plikt, såvida deras inkomster eller förmögenhet uppginge till beskattnings­ bart belopp. De stiftelser och ideella föreningar, som främja vissa i hög grad allmännyttiga ändamål, skulle emellertid erhålla lättnad i eller befrielse från beskattning på så sätt, att de finge från sina inkomster avdraga vad de utgivit lill fullföljande av sitt ändamål. Med en sådan anordning ville kommittén framför allt vinna, att en allmän deklarationsplikt bleve föreskriven för ifrå­ gavarande juridiska personer samt att skattefriheten endast skulle omfatta den del av stiftelsernas och de ideella föreningarnas inkomster, som verkligen användes till allmännyttiga ändamål. Bedömandet av huruvida skäl före- funnes för skattebefrielse skulle därigenom komma att ske hos taxerings­ myndigheterna och ej såsom nu i stor utsträckning är fallet hos de skatt­ skyldiga själva.

Kommittén har emellertid funnit denna väg icke vara framkomlig. Beträf­ fande särskilt sådana inrättningar, som fylla verkliga samhällsfunktioner, skulle införandet av skattskyldighet och deklarationsplikt te sig ganska me­ ningslöst. Taxeringsmyndigheterna finge sig ålagt ett besvärligt och tids­ ödande kontrollarbete, som i många fall icke skulle leda till någon taxering. Det nu ifrågasatta avdragssystemet skulle även kunna verka i hög grad obil­

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

23

ligt för den skattskyldige. Örn exempelvis en stiftelse något år reserverade av­ kastningen av sin förmögenhet för att användas ett följande år, finge stif­ telsen för det beskattningsår, då inkomsten icke blivit använd, erlägga skatt för hela sin inkomst.

På grund av nu anförda omständigheter har kommittén stannat för ett bibehållande av det nuvarande systemet med skattefrihet för vissa rättssub­ jekt med allmännyttigt ändamål. Vid detta ställningstagande har även beak­ tats, att sådan skattefrihet finnes' föreskriven i åtminstone dansk, finsk, norsk och tysk skattelagstiftning.

Kommittén har i detta sammanhang framhållit behovet av en r e g i s t r e- r i n g av stiftelser och ideella föreningar eller i varje fall en statistik över stiftelser. Härutinnan har kommittén anfört:

Därest bestämmelser örn skattefrihet för vissa rättssubjekt fortfarande komma att finnas i våra skatteförfattningar, torde det vara av synnerlig vikt att på annan väg söka råda bot mot den bristande effektiviteten vid stiftel­ sers och ideella föreningars beskattning. Närmast kommer därvid i fråga införandet av en allmän registreringsplikt för dessa juridiska personer. En­ ligt kommitténs mening skulle det beträffande beskattningen vara en avse­ värd fördel, örn en sådan registreringsplikt kunde införas. Därest en allmän registreringsplikt emellertid icke skulle bliva föreskriven, torde ett efter sta­ tistisk undersökning upplagt register över stiftelser erbjuda vissa möjligheter för taxeringsmyndigheterna att utöva en vid beskattningen erforderlig kon­ troll. Detta register torde kunna utarbetas efter ungefärligen samma grunder som vid den tidigare undersökningen rörande stiftelserna under år 1910. Då det är av synnerlig vikt, att registret blir fullständigt, böra föreskrifter utfär­ das örn skyldighet för stiftelser att lämna uppgifter vid ifrågavarande under­ sökning. Nytt register bör uppläggas efter jämna tidsperioder, exempelvis vart femte eller möjligen vart tionde år.

I en vid 1939 års lagtima riksdag i andra kammaren av herr Osberg väckt motion (nr 108) hemställdes, att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:tgöra fram­ ställning örn uppläggande av ett offentligt register över stiftelser och dona­ tioner. Motionen avslogs emellertid av riksdagen. Statistiska centralbyrån, som i avgivet yttrande över denna motion tillstyrkte bifall till densamma, förordade av praktiska skäl. att i registret icke skulle redovisas andra stif­ telser än sådana, som hade en förmögenhet överstigande 1,000 kronor. Be­ träffande övriga stiftelser skulle angivas allenast antalet av desamma kom­ munvis. Enligt kommitténs mening torde ur beskattningssynpunkt något hin­ der icke möta för en sådan begränsning av materialet vid registrets uppläg­ gande.

Rörande o m fattning e n a v skatt e f r i h e t e n för s t i f t e 1- ser har kommittén uttalat i huvudsak följande:

I vilken omfattning skattefrihet bör medgivas är mycket vanskligt att av­ göra. Enligt kommitténs mening torde det dock vara uppenbart, att skatte­ friheten icke' kan göras så vidsträckt, att däri inrymmas allmännyttiga än­ damål överhuvud taget. Detta skulle innebära, att de allra flesta stiftelser bleve skattefria. Det torde dock ingalunda vara säkert, att medel, som done­ rats till stiftelser, alltid komma till den bästa användningen. Även örn ända­ målet med en donation i och för sig kan anses vara behjärtansvärt, så lii' därmed icke klart, alt donator för tillgodoseende av detta ändamål valt en väg, som ur allmän synpunkt är den lämpligaste. Stundom kunna donations- bestämmelserna lill och med vara så avfattade, all svårigheter uppstå att

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

linna användning för de donerade medlen. Sålunda har en av kommittén verkställd undersökning rörande Stockholms stads donationsfonder givit vid handen, att flera fonder på betydande belopp och med klart allmännyttiga ändamål icke av staden tagits i anspråk utan under årtionden fått tillväxa genom räntans läggande till kapitalet.

Kommittén har för sin del kommit till den uppfattningen, att skattefrihe­ ten icke bör omfatta andra institutioner än sådana som främja ändamål, vil­ ka eljest mäst tillgodoses av det allmänna. När skatlebördan för fysiska per­ soner nått en sådan höjd som nu är fallet, kan det enligt kommitténs mening icke försvaras att låta dessa få bära ökad skattebörda på grund av skatte­ frihet för ändamål, som icke skolat bliva tillgodosedda av det allmänna. Det torde i detta sammanhang även böra framhållas, att det är ändamålet, så­ dant detsamma visar sig i den bedrivna verksamheten, som bör vara avgö­ rande för frågan huruvida skattefrihet skall medgivas eller icke. Därest exempelvis en stiftelse i sin verksamhet skulle främja annat ändamål än som angives i stadgarna, blir skattefriheten beroende av på vad sätt verk­ samheten bedrives.

Det torde vara uppenbart, att en gränsdragning mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt måste bereda svårigheter. Någon allmängiltig norm att lägga till grund vid denna gränsdragning finnes icke. Enligt kom­ mitténs mening torde man vid bestämmande av skattefrihetens omfattning böra bland de allmännyttiga ändamålen utvälja vissa av särskilt hög valör och medgiva desamma en vid beskattningen privilegierad ställning. Vid be­ dömandet av graden av allmännyttighet finnes naturligtvis icke någon klar skiljelinje. Kommittén har dock för sin del funnit, att de nuvarande bestäm­ melserna örn skattefrihet för stiftelser i stort sett kunna sägas — rätt tolkade — innebära en ganska god systematik. Medan akademier, allmänna under­ visningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar kunna rubri­ ceras såsom anstalter för främjande av undervisning, barnuppfostran, sjuk­ vård och annan hjälpverksamhet, torde »andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder» få anses utgöra institutioner, sorn på annat sätt än å an­ stalt verka för samma ändamål.

Den verksamhet, som utövas av akademier, allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar, torde utan gensägelse få anses vara av den högt kvalificerade art, att en särställning för dem i be­ skattningshänseende är befogad. Enligt kommitténs förslag utgöra dessa inrättningar en kärna, omkring vilken skattefriheten i övrigt uppbyggts. I förslaget bibehållas dessa begreppsbestämningar, dock med den ändringen att begreppet »sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningar» i syfte att för­ tydliga dess innebörd ersättes med benämningarna »sjukvårdsinrättningar, vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte» och »barmhärtighetsinrättningar». Kommittén har icke ansett tillrådligt att i övrigt beträffande de anstalter, varom här är fråga, införa ändrade benämningar, vilket skulle få till följd, att hittillsvarande praxis på detta område bleve helt betydelselös.

I likhet med vad som gäller enligt nuvarande lagstiftning hör skattefri­ heten icke vara begränsad till sådana rättssubjekt, som utöva sin verksam­ het på egen anstalt. De allra flesta stiftelser torde vara att hänföra till pen­ ningstiftelser och dessa böra, därest de främja samma ändamål som aka­ demier, allmänna undervisningsverk samt sjukvårds- och barmhärtighets­ inrättningar, erhålla samma skatteförmåner som dessa. I enlighet därmed föreslår kommittén, att stiftelser, vilkas verksamhet har till ändamål att främja vård och uppfostran av barn, att lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller att utöva hjälpverksamhet bland behö­ vande, skola tillerkännas skattefrihet. En sådan reglering av skattefrihetens

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

25

omfattning torde ganska nära överensstämma med innebörden av det i nn gällande lagtext förekommande uttrycket »andra fromma stiftelser ävensom stipendiefonder». I ett avseende tiar emellertid kommittén funnit en utsträck­ ning av skattefriheten utöver vad nu nämnts vara av behovet påkallad, näm­ ligen i fråga örn sådana stiftelser, som främja vetenskaplig forskning.

Enligt nu gällande lagstiftning äro vetenskapliga samfund frikallade från skattskyldighet lill slaten. Stiftelser, som främja vetenskaplig forskning, äro däremot icke befriade från beskattning i vidare mån än desamma kunna anses hänförliga till stipendiefonder. En sådan ordning kan enligt kom­ mitténs mening icke bibehållas. Kommitténs förslag bygger på den förut­ sättningen att stiftelser och ideella föreningar skola, i den mån de främja samma ändamål, behandlas lika i beskattningshänseende. Akademier och allmänna undervisningsverk (t. ex. högskolor) främja icke endast undervis­ ning utan även vetenskaplig forskning. Ur principiell synpunkt sett utgör detta enligt kommitténs uppfattning en anledning att utsträcka skattefrihe­ ten till alt avse även stiftelser för främjande av vetenskaplig forskning. Emel­ lertid torde härför tala jämväl praktiska skäl. De stiftelser, som främja ve­ tenskapen, göra ej sällan delta i form av understöd till såväl undervisning som forskning. Ett typiskt exempel därpå utgör Knut och Alice Wallenbergs stiftelse, vars ändamål i stiftelsens stadgar angives sålunda: »Stiftelsen hal­ tin huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig forskning och undervis­ nings- eller studieverksamhet av landsgagnelig innebörd; och skall detta än­ damål ses till godo genom direkta anslag eller anslag till institut för sådan forskning eller verksamhet.»

När nu skattefrihet föreslås för stiftelser med ändamål att främja veten­ skaplig forskning, skulle det kunna ifrågasättas, om icke även stiftelser, som gynna konst och litteratur, borde erhålla skattefrihet. Därvid må erinras, att sådana stiftelser, som hava till ändamål att lämna understöd för motta­ garens undervisning eller utbildning, enligt kommitténs förslag skola erhålla skattefrihet. I den mån stiftelser för främjande av konst och litteratur kunna hänföras under detta stadgande, komma de således i åtnjutande av skatte­ befrielse. Beträffande övriga stiftelser för främjande av konst och litteratur synas emellertid icke föreligga tillräckliga skäl att undantaga desamma från skattskyldighet.

Jämväl i ett annat avseende skulle en utsträckning av skattefriheten kun­ na ifrågasättas, nämligen beträffande sådana stiftelser, som förvaltas av landsting eller kommuner. Enligt nuvarande bestämmelser intaga dessa stif­ telser icke någon särställning i beskattningshänseende utan frågan om deras skatterättsliga behandling blir närmast beroende av huruvida de kunna an­ ses hänförliga till fromma stiftelser. Under den senaste tiden har emellertid av regeringsrätten avgjorts ett flertal mål angående kommunala donations­ fonders beskattning. Vid dessa avgöranden, som bland annat avsett några av Malmö stad förvaltade donationsfonder, har en mera vidsträckt lagtill- lämpning ägt nini. 1 vissa fall har nämligen skattefrihet medgivits sådana donationsfonder jämlikt grunderna för lagrummen örn skattefrihet för kom­ muner. Innebörden av denna lagtillämpning synes vara, att skattefrihet an­ setts böra tillkomma kommunala donationsfonder

dels

om desamma främja

ändamål som det enligt lag åligger kommuner att tillgodose

och dels

då ve­

derbörande kommun på grund av en vidsträckt formulering av donationsbe- stämmelserna äger själv bestämma det ändamål, som donationsfonden skall tillgodose. Det är alltså i sistnämnda fall kommunens vidsträckta disposi­ tionsrätt över de donerade medlen som ansetts böra föranleda skattefrihet. Är däremot i donationsbrevet stiftelsens ändamål uttryckligen fixerat till något som kommunen väl är berättigad men ej lagligen pliktig att själv

tillgodose, synes enligt denna praxis skattefrihet icke kunna ifrågakomma för stiftelsen.

Beträffande de kommunala donationsfonderna med vidsträckt disposi­ tionsrätt för vederbörande kommun måste kommittén för sin del ifråga­ sätta lämpligheten av att lagfästa den praxis som sålunda kommit till ut­ tryck. Medgiver man skattefrihet för stiftelser av detta slag, så är grunden för denna skattefrihet rent formell. Det är donationsbestämmelsernas av­ fattning som i så fall blir avgörande vid beskattningen. Hur stiftelsens me­ del faktiskt användas inverkar däremot icke. Ett sådant betraktelsesätt överensstämmer mindre väl med grundtanken i kommitténs förslag nämli­ gen att ändamålet, sådant det tager sig uttryck i den bedrivna verksamheten, skall vara bestämmande för frågan huruvida skattefrihet bör medgivas el­ ler ej. För övrigt må påpekas, att nyssnämnda praxis kan leda till konse­ kvenser, som ur principiell synpunkt icke synas vara riktigt tilltalande. Örn en donationsfond är avsedd att tillgodose ett ändamål, som kommunen väl är berättigad men ej lagligen skyldig att främja, exempelvis uppförande av biblioteksbyggnad, så skall enligt denna praxis donationsfonden vara under­ kastad beskattning för sin inkomst. Men situationen kan också vara den. att donationsfonden enligt stadgarnas ordalydelse har att främja något för kommunen nyttigt ändamål. 1 ett sådant fall äger kommunen en vidsträckt dispositionsrätt till de donerade medlen, och donationsfonden torde enligt nämnda praxis bliva skattefri. Även örn dessa medel till äventyrs använ­ das till uppförande av en biblioteksbyggnad åt kommunen, synes detta icke utgöra något hinder för skattefrihetens erhållande.

Kommittén har emellertid tagit under övervägande huruvida i förslaget borde intagas en bestämmelse örn skattefrihet för stiftelser, vilka främja ändamål, som det lagligen åligger landsting eller kommuner att tillgodose. Hit hör exempelvis skyldigheten att sörja för sjukvård, barnavård, fattigvård och skolundervisning, vilka alla verksamhetsgrenar inrymmas inom det av kommittén föreslagna området för skattefriheten. Den nu ifrågasatta be­ stämmelsen .skulle alltså avse andra ändamål, vilkas tillgodoseende lagligen ankommer på landsting eller kommuner. Kommittén har emellertid funnit, att en sådan bestämmelse skulle få en mycket begränsad räckvidd. Dä där­ till kommer, att det nu ifrågasatta stadgandet lätt skulle kunna giva an­ ledning till misstolkning, har kommittén icke ansett skäl förefinnas att i förslaget upptaga detsamma.

Kommittén har härefter beträffande omfattningen av skattefri­ heten för ideella föreningar anfört:

Beträffande ideella föreningar gäller enligt nuvarande bestämmelser att dessa i princip äro skattskyldiga för sin inkomst och förmögenhet. Endast örn en ideell förening kail anses hänförlig till någon av de från skattskyldig­ het befriade inrättningarna, åtnjuter föreningen skattefrihet. En sådan reg­ lering av skattefriheten torde icke kunna anses tillfredsställande. Enligt kom­ mitténs mening måste det vara uppenbart, att ideella föreningar böra, i den mån de främja samina ändamål som de från skattskyldighet Såkallade stif­ telserna, erhålla skattefrihet i likhet nied dessa. Eftersom begreppet ideell förening icke finnes någonstädes i lagstiftningen, kan denna benämning icke användas. En förutsättning för att en förening med sådant ändamål, var­ om nu är fråga, skall komma i åtnjutande av skattefrihet torde emellertid höra vara, att föreningen icke i sin verksamhet på något sätt tillgodoser med­ lemmarnas ekonomiska intressen. Detta har uttryckligen angivits i förslaget till lagtext.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

27

Då enligt kommitténs förslag föreningar med ändamål att främja veten­ skaplig forskning skola erhålla skattefrihet, torde begreppet vetenskapliga samfund ej längre behöva bibehållas i skattelagstiftningen. Till föreningar­ na med nu angivet ändamål torde kunna räknas även de vetenskapliga sam­ funden. Vid tillämpningen bar begreppet vetenskapliga samfund stundom föranlett tolkningssvårigheter, varför detta begrepps försvinnande ur skatte­ lagstiftningen jämväl lagtekniskt torde innebära en fördel.

Kommittén bär framhållit, att örn en stiftelse eller en förening i sin verk­ samhet främjade något av de ändamål, som ansåges böra föranleda skatte­ frihet, men stiftelsen eller föreningen därvid allenast tillgodosåge personer inom en viss trängre krets, anledning icke förefunnes att medgiva någon för­ månsställning i skattehänseende. Kommittén bade fördenskull i sitt förslag såsom villkor för skattefrihetens tillgodonjutande angivit, att verksamheten skulle utövas utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda personer.

Därest en stiftelse eller en förening i sin verksa ni­ li e t f r ä m j a r f 1 e r a ändamål av olika s 1 a g, skulle det enligt kommitténs mening leda till obilliga konsekvenser, örn man för skattefrihe­ tens erhållande uppställde det villkoret, att ändamålet uteslutande måste vara av den art som föranledde skattefrihet. För sina överväganden rörande det lämpligaste sättet att undvika en sådan obillighet bar kommittén lämnat i huvudsak följande redogörelse:

Om en stiftelse eller en förening exempelvis bar två ändamål, varav det ena är av beskaffenhet att föranleda skattefrihet och det andra ej är av så­ dan beskaffenhet, skulle man kunna tänka sig den möjligheten, att inkomsten uppdelades i en skattefri och en skattepliktig del nied ledning av den pro­ portion, i vilken den juridiska personen främjar de särskilda ändamålen. Man finge då en anordning likartad nied den som enligt gällande lagstiftning finnes beträffande fastighetsbeskattningen. Såvitt kommittén kan finna, skulle en sådan uppdelning av stiftelsers och föreningars inkomster, örn den­ samma kunde genomföras, innebära en rationell lösning av ifrågavarande spörsmål. Det bleve därigenom möjligt att göra en exakt avvägning av skatte­ friheten nied hänsyn tagen till vart och ett av de syften, som av den juri­ diska personen tillgodoses. I många fall förhåller (let sig nog även så, att en dylik uppdelning rent tekniskt skulle vara genomförbar. Ofta finnas i stadgar eller donationsbrev uttryckliga bestämmelser angående i vilken ut­ sträckning inkomsten skall användas för varje särskilt ändamål. Den sålun­ da föreskrivna proportionen mellan de olika ändamålen skulle kunna begag­ nas vid den nu ifrågasatta uppdelningen av inkomsten. Emellertid är saken ingalunda alltid ordnad på detta sätt. Ej sällan medgiva stadgarna eller dona­ tionsbrevet den juridiska personens styrelse en vidsträckt befogenhet alt vid inkomstens disponerande med förbigående av vissa ändamål anslå medel allenast till något eller några av dt; ändamål, som den juridiska personen avses att tillgodose. Den möjligheten bör oj heller förbises, att inkomsten kan till större eller mindre del reserveras till ett följande år. Uppenbart är att en upp­ delning av inkomsten i en skattefri och en skattepliktig del ej är möjlig att genomföra i sådana fall som de bär berörda. Någon norm för en sådan upp­ delning finnes icke. Då skattefriheten för alla de stiftelser och föreningar, varom bär är i fråga, torde böra ordnas efter enhetliga grunder, bar kom­ mittén icke ansett sig kunna fullfölja den nu framförda tanken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Närmast torde då böra tagas under övervägande, huruvida det ändamål, som tillgodoses i den största utsträckningen, kan få vara avgörande vid be­ dömandet av frågan om skattefriheten. Meningen skulle då alltså vara, att stiftelsens eller föreningens ställning i skattskyldighetshänseende vore bero­ ende av det ändamål, som rent matematiskt hade övervikten i jämförelse med verksamheten i övrigt. Att välja denna väg anser kommittén dock icke till­ rådligt. Ett ändamål, som i och för sig ej är av beskaffenhet att föranleda skattefrihet och som kan motsvara nära hälften av stiftelsens hela verksam­ hetsområde, skulle endast av den anledningen, att detta ändamål är samman­ kopplat med ett annat, erhålla en privilegierad ställning vid beskattningen.

Enligt kommitténs mening torde den lämpligaste vägen vara att låta det huvudsakliga ändamålet med stiftelsens eller föreningens verksamhet vara avgörande för frågan om skattefriheten. För att ett ändamål skall kunna rubriceras såsom det huvudsakliga förutsättes då, att detta ändamål, om man ser saken i stort, kan anses vara det egentliga föremålet för stiftelsens eller föreningens verksamhet. Örn en stiftelse eller förening vid sidan av detta egentliga ändamål i obetydlig omfattning tillgodoser ett annat syfte, som i och för sig skolat föranleda skatteplikt, synas billighetsskäl tala för att det hela blir skattefritt. Mången gång är det väl även så, att detta i mindre om­ fattning tillgodosedda syfte är likartat med eller har åtminstone något sam­ band med verksamheten i övrigt. I varje fall torde det få anses vara mera till­ talande att i en sådan situation medgiva någon utsträckning av skattefriheten än att helt beröva den juridiska personen förmånen av skattefrihet, vilket skulle bliva resultatet, om man fasthölle vid kravet på att ändamålet uteslu­ tande skall vara av skattefri natur. Till förebyggande av missuppfattning beträffande innebörden av uttrycket huvudsakligt ändamål bör kanske dock ytterligare understrykas, att örn en stiftelse eller förening i sin verksamhet främjar två ändamål, varav det ena i något större utsträckning än det andra, så anses icke förstnämnda ändamål vara det huvudsakliga. För att ett huvud­ sakligt ändamål skall kunna anses vara för handen, skall detta till sin om­ fattning vara så dominerande i jämförelse nied verksamheten i övrigt, att sist­ nämnda del av verksamheten ter sig såsom en oväsentlig bisak.

Mot den av kommittén föreslagna metoden att låta det huvudsakliga ända­ målet bliva avgörande för skattefriheten skulle kunna resas den invändning­ en, att denna metod icke giver effektiv rättvisa i sådana fall, då den juridiska personens verksamhet icke är begränsad till ett enda område. En stiftelse kan sålunda med en avsevärd del av sin inkomst främja ändamål av sådan beskaffenhet, som i och för sig skolat föranleda skattefrihet, men på grund av att stiftelsen därjämte tillgodoser ett ändamål av annat slag, blir stiftel­ sens inkomst i sin helhet underkastad beskattning. Detta kan ju synas irra­ tionellt. Den här ovan lämnade redogörelsen för de olika möjligheter, som kunna tänkas ifrågakomma vid utformningen av beskattningsreglerna i före­ varande avseende, synes emellertid giva vid handen, att skattefrihetens an­ knytande till det huvudsakliga ändamålet måste anses utgöra den lämpligaste lösningen. Vill man erhålla en anordning, som mera smidigt ansluter sig till de särskilda ändamålen, torde det icke finnas någon annan utväg än att helt och hållet borttaga skattefriheten för stiftelser och föreningar samt i stället medgiva rätt till avdrag vid taxeringen för de till främjande av vissa bestäm­ da ändamål havda utgifterna.

I formellt hänseende skulle kunna invändas, att uttrycket »huvudsakligt ändamål» är något obestämt till sin innebörd och lätt kan giva anledning till misstolkning. Att risk för misstolkning förefinnes, torde ej heller kunna för­ nekas. Kommittén har fördenskull ansett lämpligt att i en särskild anvisning till 53 § kommunalskattelagen under punkt 7 närmare förklara uttryckets

Kungl. Maj:ts proposition nr 134

29

innebörd. Ordet »huvudsakligen» eller liknande förekommer för övrigt re­ dan nu pä ett flertal ställen i skalteförfattningarna.

Uppenbart är emellertid, att skattefrihetens anknytande till det huvudsak­ liga ändamålet skulle komma att inom vissa gränser medgiva taxeringsmyn­ digheterna någon möjlighet till fri bedömning av hithörande frågor. Såvitt kommittén kan se, bör någon olägenhet icke kunna befaras därigenom. I betraktande av de många olika kombinationer av ändamål, som kunna fin­ nas särskilt beträffande stiftelser, synes det snarare vara en fördel, att denna möjlighet är för handen. Hur angeläget det än är, att lagbestämmel­ serna äro klart och otvetydigt avfattade, torde man knappast kunna undgå att giva något utrymme för den fria prövningen i varje sär­ skilt fall. I detta hänseende må endast påpekas, att vid bedömandet av frågan om skattefriheten hänsyn torde böra tagas ej allenast till det sätt, pä vilket verksamheten bedrivits under beskattningsåret. Då fråga upp­ kommer örn skattefrihet, måste man enligt kommitténs tanke även beakta förhållandena under tidigare verksamhetsår, i den mån detta låter sig göra. Det förutsättes alltså, att en viss avvägning sker vid bedömandet av det ifrå­ gavarande rättssubjektets ändamål.

Ej sällan föreskrives i donationsbrevet för en i allmännyttigt syfte bildad stiftelse, att livräntor skola utgå till vissa personer under deras livstid. Ut­ betalandet av sådana livräntor torde icke kunna anses ingå i stiftelsens ända­ mål och bör ej betraktas såsom ett led i stiftelsens verksamhet. Vid bedöman­ det av frågan örn stiftelsens ändamål torde således böra bortses från dylika utbetalningar. Är stiftelsen skattskyldig för sin inkomst, äger stiftelsen vid inkomstberäkningen åtnjuta avdrag för utbetalningarna. Å andra sidan torde mottagarna av sådana livräntor — oavsett huruvida stiftelsen är skattskyldig eller icke — böra beskattas för vad de sålunda uppburit.

Såsom kommittén framhållit i det föregående förekommer stundom, att en stiftelses inkomster under en längre tid icke alls komma till användning. Detta kan bero på svårigheter att finna den lämpliga formen för stiftelsens verksamhet eller att stiftelsens förvaltare av en eller annan anledning anser förmånligast, att stiftelsens förmögenhet tills vidare får tillväxa genom av­ kastningens läggande till kapitalet. Men orsaken kan också vara att söka i donationsbrevets avfattning. Det förekommer nämligen, att i donationsbre­ vet föreskrives att stiftelsens avkastning först vid en viss framtida tidpunkt skall tagas i anspråk för stiftelsens ändamål. Hur skattedomstolarna skulle vid tillämpningen av nuvarande bestämmelser ställa sig till alla de fall, där användningen av en stiftelses inkomster uppskjutits till framtiden, synes ej vara fullt klart. Mål angående sådana stiftelser hava nog icke i någon större utsträckning kommit under skattedomstolarnas prövning. Emellertid hava förekommit avgöranden, sorn tyda på att enligt praxis en dylik uppskjuten användning av en stiftelses medel icke ansetts utgöra hinder för skattefrihet.

Enligt kommitténs mening bör skattefriheten i regel icke omfatta andra juridiska personer än sådana, som

faktiskt

utöva en verksamhet av allmän­

nyttig beskaffenhet. Kommitténs förslag bygger pä den förutsättningen, att rättssubjekt, som genom sin verksamhet

äro

i hög grad nyttiga för det all­

männa, skola erhålla skattefrihet, örn en stiftelses medel av en eller annan orsak under en följd av år icke komma till användning för det med .stiftelsen avsedda ändamålet, kan kommittén för sin del icke se någon anledning att medgiva skattefrihet. Givet är emellertid, att det är svårt alt här uppställa några bestämda regler. Ett tillfälligt reserverande av avkastningen bör na­ turligtvis icke inverka på skattefriheten, liksom ej heller sedvanliga avsätt­ ningar för ökande av stiftelsens kapital. Det torde få ankomma på taxerings­

Kungl. Majds proposition nr 134.

myndigheterna att i varje särskilt fall bedöma, huruvida omständigheterna äro sådana att skattefrihet bör medgivas.

Kommittén har slutligen i denna del av betänkandet behandlat frågan, huruvida skattefriheten för vissa stiftelser och ideella föreningar jämväl bor­ de avse inkomst av rörelse. Efter att ha erinrat, att enligt nuva­ rande bestämmelser den för nu ifrågavarande rättssubjekt stadgade skatte­ friheten gäller vid statsbeskattningen all inkomst och vid den kommunala beskattningen i stort sett annan inkomst än av fastighet samt att, ehuruväl dessa rättssubjekt i allmänhet icke torde bedriva rörelse, det dock icke kunde anses uteslutet att rörelse bedreves åtminstone undantagsvis och i mindre omfattning, har kommittén anfört i huvudsak följande:

Det torde vara med allmänna beskattningsprinciper bäst överensstämman­ de, att inkomst av rörelse blir föremål för beskattning. Det får icke heller förbises, att örn en stiftelse, som bedriver rörelse, skulle erhålla skattefrihet för sin inkomst därav, så skulle detta innebära ett gynnande av stiftelsen i konkurrensen med andra näringsidkare. Kommittén anser fördenskull, att skattskyldighet bör föreskrivas för inkomst av rörelse, i den mån sådan be- drives.

På grund av den nu föreslagna bestämmelsen om skattskyldighet för in­ komst av rörelse torde det vara nödvändigt att uppdela den nuvarande 7 § e) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i två punkter e) och f), varav punkten e) skall avse skattefrihet för all inkomst och punkten f) skattefrihet för annan inkomst än av rörelse. Under sistnämnda punkt hava hänförts sjukvårds- och barmhärtighetsinrättningarna samt de stiftelser och föreningar, som enligt förslaget ansetts böra erhålla en förmånsställning i skattehänseende.

Beträffande kommunalbeskattningen hava i förslaget motsvarande änd­ ringar vidtagits i 53 § 1 mom. kommunalskattelagen. Samtliga de stiftelser och föreningar, som enligt förslaget skola åtnjuta skattefrihet vid inkomst­ beskattningen, hava även ansetts böra erhålla befrielse från fastighetsskatt enligt 5 § 1 mom. e) nämnda lag.

Yttranden.

Kommittéförslaget i nu förevarande del har, i den mån detsamma får an­ ses hava behandlats i de avgivna yttrandena, tillstyrkts eller lämnats utan exinran av

kammarrätten, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, kanslern för

rikets universitet, drätselnämnderna vid universiteten i Uppsala

och

Lund,

länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Malmöhus, Skaraborgs, Värmlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorr­ lands, Västerbottens

och

Norrbottens län, svenska landskommunernas för­

bund, svenska landstingsförbundet, vetenskapsakademien, Knut och Alice Wallenbergs stiftelse

samt

stiftelsen Lars Hiertas minne.

Allenast

taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

har avstyrkt, att för­

slaget i denna del lägges till grund för ny lagstiftning.

Övriga remissinstanser

hava, i den mån de yttrat sig över förslaget i denna

del, förordat vissa mer eller mindre betydelsefulla ändringar i detsamma.

Ur yttrandena må följande här återgivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134

Socialstyrelsen

Ilar anfört:

Rent principiellt anser kommittén, att någon grund för skattefrihet över huvud icke kan åberopas och att väsentligen blott lämplighetsskäl hänvisa till denna väg såsom den mest framkomliga för meddelandet av de ekono­ miska lättnader, vilka enligt kommitténs uppfattning äro rimliga i fråga örn de i särskild grad allmännyttiga institutionerna. Enligt styrelsens mening kun­ de det snarare vara befogat och skäligt att här klart hävda skattefrihetens grundsats såsom en i och för sig riktig och bärande princip. De i synnerlig grad allmännyttiga stiftelser och ideella föreningar, som här äro i fråga, äro resultat av sådana initiativ, som böra uppmuntras från det allmännas sida. Lusten att donera pengar till vissa samhällsnyttiga och välgörande ändamål bör icke hämmas; skattefriheten synes vara ett naturligt och självfallet ut­ tryck för denna inställning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

har yttrat:

1 sin allmänna motivering har kommittén uttalat, att någon principiell grund för skattefrihet icke torde kunna av någon åberopas. Detta må vara riktigt. Emellertid synes det lika ovedersägligt, att i den mån en stiftelse eller förening fullföljer, eller rättare sagt fullföljt, ett statligt eller kommunalt än­ damål, densamma bör vara befriad från statlig eller kommunal skattepålaga. Det kan nämligen icke under alla förhållanden vara riktigt att påstå, att örn ett visst rättssubjekt befriades från skatteplikt, detta skulle medföra den ofrån­ komliga konsekvensen, att de, som icke kunde åberopa någon skattefrihets- grund, finge bära desto högre skattebörda. Om nämligen en institution, som fullföljer ett direkt statligt eller kommunalt intresse, genom skattepåföring blir berövad en del av de medel, som till fullföljande av nämnda intresse fin­ nas till förfogande, måste samma intresse tillgodoses genom en skatteutskriv- ning å övriga statligt eller kommunalt skattskyldiga, med andra ord: det allmännas utgifter skulle ökas i motsvarande grad som institutionens medel genom skattepålagan minskades. Så långt detta resonemang håller streck fö­ religger således en fast principiell grund för skattebefrielse. Men även därut­ över synes i ovannämnda utsträckning, nämligen så långt stiftelsen eller för­ eningen fullföljer ett allmännyttigt, d. v. s. statligt eller kommunalt, ända­ mål, skattebefrielsen vara logiskt, om än ej alltid principiellt, motiverad. Enligt länsstyrelsens förmenande bör således skattebefrielsen så långt sig göra låter strängt och konsekvent graderas efter nyss angivna synpunkter, och torde detta i regel icke stöta på oöverstigliga svårigheter. Oftast torde det vara ganska lätt att avgöra i vad mån en förening eller stiftelse fullföljt det ena eller andra ändamålet, och bör för övrigt härutinnan åt beskattningsmyn- digheterna inrymmas en viss möjlighet till fri bedömning. Länsstyrelsen vill än en gång understryka, att länsstyrelsen förutsätter en konsekvent tillämp­ ning av principen, vadan skattebefrielse bör ifrågakomma allenast i den mån föreningen eller stiftelsen verkligen fullföljt det ändamål, som utgör skattebefrielsens grund. Örn av en eller annan anledning den på ett beskatt­ ningsår belöpande inkomsten icke blivit för ändamålet förbrukad, bör den således, med undantag möjligen för en i stiftelsens urkund eventuellt fast­ ställd normal fondering, vara att anse såsom skattepliktig. Med denna in­ ställning undgår man också en del av de mindre tilltalande konsekvenser, som bliva en följd av den av kommittén intagna ståndpunkten att anse stif­ telsens huvudsakliga ändamål vara för frågan om skattebefrielse avgö­ rande.

Vad kommittén anfört rörande behovet av en registrering av stif­ telser och ideella föreningar eller i varje fall en statistik

över stiftelser har föranlett särskilda uttalanden från åtskilliga re­ missinstansers sida.

Sålunda har

kammarrätten

erinrat, att kammarrätten i utlåtande över

1936 års uppbördskommitlés betänkande angående omorganisation av upp- bördsväsendet och folkbokföringen ansett det ur beskattningssynpunkt vara en angelägenhet av vikt, att juridiska personer, vilka kunde tänkas bliva före­ mål för taxering, bleve vederbörligen registrerade. Under åberopande härav har kammarrätten uttalat sig för verkställande av en statistisk undersökning beträffande stiftelser, därvid föreskrifter borde utfärdas örn skyldighet för stiftelser att lämna uppgifter vid undersökningen.

Socialstyrelsen

har ansett, alt en såvitt möjligt fullständig översikt av stif­

telser och ideella föreningar borde kunna tjäna till ledning för en systematisk gruppering av dessa olikartade institutioner med hänsyn till deras grad av all­ männyttighet, samt har vidare anfört:

Med hänsyn såväl härtill som till behovet av viss kontroll för undvikande av att skattefriheten utnyttjas i obehörig utsträckning vill styrelsen tillstyrka förslaget om en statistisk undersökning, avseende uppläggning av ett offent­ ligt register över stiftelser, liknande det som utarbetades av statistiska cen­ tralbyrån för år 1910. Det är önskvärt, att registret något utvidgas, så att det omfattar även viktigare ideella föreningar. En sådan utökning av den statis­ tiska undersökningen torde icke bliva särdeles kostsam i förhållande till den fördel, som skulle vinnas.

Såsom ett alternativ till förslaget om ett register av detta slag har kommit­ tén velat göra gällande, att en allmän registreringsplikt borde införas för ifrå­ gavarande juridiska personer. Ett sådant alternativ kan styrelsen för sin del icke anbefalla. Det må erinras, att registreringsskyldighet för ideella förening­ ar icke ifrågasatts i den promemoria angående grunderna för en lagstiftning om dylika föreningar, som under år 1938 utarbetats inom justitiedepartemen­ tet. I sitt den 13 oktober 1938 avgivna utlåtande över denna promemoria ut­ talade även styrelsen den meningen, att beträffande ideella föreningar re­ gistrering icke borde uppställas som villkor för full rättskapacitet. Gentemot ett flertal skäl, som talade för registreringsprincipens införande jämväl på detta område, såsom tidigare skett beträffande ekonomiska föreningar och vissa andra slag av sammanslutningar, framhölls i detta utlåtande, att man härmed sl ulle göra ett avsteg från en rättsuppfattning, som vunnit hävd och blivit stadfästad genom praxis. De i utlåtandet anförda skälen synas styrelsen alltjämt vara hållbara och vägande, även örn hänsyn å andra sidan tages till behovet av bättre överblick över den stora mängden av föreningar och stiftel­ ser samt därigenom ökade möjligheter till skattekontroll. Detta behov synes kunna i tillräcklig mån tillgodoses genom uppläggning av det ovan berörda registret.

Överståthållarämbetet

har yttrat:

I betänkandet gjort förslag örn allmän registreringsplikt för stiftelser och ideella föreningar vill ämbetet särskilt tillstyrka, ehuru formen därför kan vålla tvekan. För ideella föreningar och sådana stiftelser, vilka icke stå under tillsyn enligt lagen den 24 maj 1929, föreligger för närvarande icke registreringstvång. Enligt uppgift från ämbetets bolagstaxcringskontor hava de efterforskningar, som beträffande dessa ägt rum efter adresskalendern eller andra uppslagsböcker samt med ledning av notiser eller annonser i

Bihang lill riksdagens protokoll 19 i

2

.

1 sami. Nr 134.

Kanyl. Maj.ts proposition nr 134.

33

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

dagspressen, lett därhän, att ett år från år ökat antal stiftelser och för­ eningar kommit under beskattningsnämndernas prövning. Ar 1938 uppgick antalet nytillkomna till cirka 1,000 stycken samt år 1939 till cirka 400 stycken. Den absoluta ökningen från år 1937 uppgick emellertid endast till cirka 1,100 stycken på grund därav, att sådana, vilkas uppgifter icke givit anledning till taxering, påföljande år ej prövats. Ökningen motsvarar emel­ lertid i runt tal 100 %. Oaktat dessa efterforskningar torde ett flertal stif­ telser och föreningar fortfarande vara okända för taxeringsmyndigheterna. Bidragande till detta missförhållande torde även vara, att dylika juridiska personer i regel icke anses skyldiga att uppgiva sig till mantalsskrivning; endast då de hyra lokal eller hava kontor, komma de därvid till synes.

Närmast skulle Överståthållarämbetet vilja förorda, att jämväl för juri­ diska personer infördes skyldighet att mantalsskriva sig. Mantalsskriv­ ningen har ju ursprungligen tillkommit för att möjliggöra en riktig be­ skattning — den gamla beteckningen »skattskrivning» är därvid belysande — och alltjämt är mantalsskrivningen härför av den största betydelse.

Länsstyrelsen i Stockholms län

har vitsordat kommitténs uttalande om,

att frånvaron av registreringsplikt för stiftelser och ideella föreningar vål­ lade taxeringsmyndigheterna stora svårigheter, och har ansett angeläget att frågan i någon form löstes, eventuellt genom upprättande av fem- eller tioårsstatistik över dessa juridiska personer.

Länsstyrelsen i Södermanlands

lån

har förordat införandet av allmän registreringsplikt för stiftelser och ideella föreningar.

Länsstyrelsen i Kristianstads län

har icke velat taga

ställning till frågan om införandet av en dylik plikt men har ansett nöd­ vändigt, att sådan kännedom vunnes örn förefintliga stiftelser och ideella föreningar, att en mera effektiv övervakning av deras beskattning kunde äga rum.

Länsstyrelsen i Västmanlands län

har framhållit angelägenheten

av uppläggandet på det ena eller andra sättet av register över ifrågavaran­ de juridiska personer.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund

har ansett, att en allmän

registreringsplikt för stiftelser och ideella föreningar måste införas. Re­ gistreringen borde ordnas centralt för att en enhetlig bedömning skulle kunna ernås.

Statistiska centralbyrån

har anfört bland annat följande:

I utlåtande med anledning av herr Osbergs motion vid 1939 års lagtima riksdag om uppläggande av offentligt register över stiftelser och donatio­ ner har centralbyrån framhållit önskvärdheten av att en ny förteckning över inom riket befintliga stiftelser och donationer komme till utförande, vilken ståndpunkt centralbyrån alltjämt vidhåller.

I lagen den 24 maj 1929 örn tillsyn över stiftelser stadgas anmälnings­ plikt för dylika. Från anmälningsplikten äro emellertid vissa kategorier av stiftelser undantagna, bl. a. stiftelser, vilkas förmögenhet ej överstiger 5,000 kr. Många stiftelser, särskilt mindre sådana, torde därför ej vara kända. Då emellertid ett officiellt register måste omfatta samtliga stiftelser, delar centralbyrån kommitténs åsikt, att föreskrifter örn uppgiftsskyldighet böra utfärdas. Vidare anser centralbyrån det lämpligast att insamlandet av upp­ gifterna verkställes av länsstyrelserna med begagnande av särskilda av centralbyrån tillhandahållna formulär, vilka till avfattningen ansluta sig till dem, som kommo till användning vid 1910 års statistik över stiftelser.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

lificerad art definierar kommittén i första hand sin ståndpunkt så, att skatte­ frihet icke bör omfatta andra institutioner än sådana, som främja ändamål, vilka eljest

måst

tillgodoses av det allmänna. Inom den sålunda angivna

ramen utväljer kommittén de stiftelser, som enligt nu gällande bestämmelser, rätt tolkade i överensstämmelse med regeringsrättens prejudikat, skulle äga skattefrihet. Härutöver göres ett tillägg till förmån för stiftelser för veten­ skaplig forskning.

Lyckligtvis har kommittén vid lagtextens formulering icke dragit gränsen för skattefrihet så snäv som således i motiven angives. Inom lagtextens ram rymmas en mångfald arter av verksamhet, som ingalunda

måste

tillgodoses

av det allmänna. Verksamheten kan icke desto mindre vara synnerligen all­ männyttig just såsom kompletterande sådan, som tillgodoses av det allmänna.

Såsom kommittén själv framhåller har den allmänna uppfattningen i strid mot förutnämnda prejudikat ansett det nära nog självklart, att stiftelser, som främjade något allmännyttigt ändamål, skulle befrias från beskattning. Enligt kommittén skulle detta hava sin grund däri, att vid den tid, då skattefrihet för vissa rättssubjekt infördes i lagstiftningen, dessa fullgjorde en funktion »som eljest

skolat

ankomma på det allmänna». När numera stat och kommun

utgåve hundratals miljoner kronor för den allmänna välfärden, måste skatte­ friheten tagas under noggrann omprövning.

Länsstyrelsen kan icke underlåta framhålla, att denna bevisföring knappast bort leda till det förslag, som kommittén i motiven framlagt, eller att skatte­ frihet bör tillerkännas stiftelser, vilka främja ändamål som eljest måste till­ godoses av det allmänna. Kommittén synes förbise, att vid den av kommittén åsyftade tid då skattefrihet tillerkändes »fromma» stiftelser det ingalunda

tillkom

det allmänna att utföra deras gärning. Det åliggandet för det allmänna

har kommit långt senare och i många fall härletts ur de fromma stiftelsernas pionjärarbete. Skulle man därför ur kommitténs anförda motivering draga någon slutsats, skulle det närmast bliva den, att skattefrihet framförallt skulle beredas stiftelser med sådan verksamhet, som ej vore sådan som stat och kommun nu vore skyldig utöva men likväl samhällsgagnande och komplette­ rande den statliga eller kommunala.

Kommittén anser för sin del, att någon principiell grund för skattefrihet icke torde kunna av någon åberopas. Envar sorn av samhället åtnjuter rätts­ skydd borde lämna sitt bidrag till utgifterna härför. Örn vissa rättssubjekt bleve befriade från skatteplikt, så finge de övriga bära en högre skattebörda. Mot detta må allenast anföras, att kommittén själv anser sig böra föreslå undantag från skatteplikten samt att kommittén torde förbise, att den skatt, som skulle kunna uttagas av en samhällsgagnande stiftelse, blir högst väsent­ ligt lägre än kostnaden för samma verksamhet, utövad av stat eller kommun, och därigenom ökande skattebördan i högre grad än stiftelsens skattefrihet.

Kommittén har själv framhållit, att rådande allmän uppfattning örn rätten i förevarande avseende är en annan än den, som tagit sig uttryck i kommitténs förslag. Den säkraste grunden för en lag är rådande rättsuppfattning, och en lagstiftare bör icke utan mycket goda skäl gå emot den. Vad länsstyrelsen anfört, torde vara fullt tillräckligt för att visa, att kommittén ingalunda kun­ nat för sitt förslag åberopa sådana skäl.

Länsstyrelsen är emellertid ense med kommittén örn att den nuvarande be­ stämmelsen behöver en klarare utformning. Denna bör emellertid gå i den riktning, att den kommer bättre i överensstämmelse med rådande rätts­ uppfattning. I detta sammanhang må ock med styrka framhållas, att ett antagande av kommitténs förslag skulle komma att allvarligt motverka be­ nägenheten att skänka medel för allmännyttiga och iandsgagneliga ändamål. Såsom redan framhållits ha enskilda personers framsynta initiativ många

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

utan uppräkning av olika ändamål ha de sagt klart och tydligt ifrån, att medlen icke få disponeras för ändamål, vilkas realiserande ålegat kommunen eller som denna eljest sörjt för att tillgodose. Ramen för den kommunala verksamheten var tidigare snäv. Många åtgärder, som kunde te sig nog så eftersträvansvärda, fingo en stads invånare avstå ifrån, om icke enskilda do­ natorer trädde emellan. Det var här ofta fråga örn en komplettering av vad som kunde utvinnas med skattebetalarnas medel. En lagstiftning, som för framtiden motarbetade dylika utslag av god medborgaranda, vore sä­ kerligen minst av allt önskvärd. Själva utgångspunkten synes styrelsen där­ för oriktigt vald.

Därutöver vill kommittén emellertid reducera möjligheterna till skatte­ befrielse. Bland de »allmännyttiga» ändamålen gör den ytterligare en gall­ ring och får kvar endast ändamål »av särskild valör». Visserligen kan det icke förnekas, att åtskilliga av de kvarstående äro att betrakta såsom ty­ piska för kommunal verksamhet. Men gränsen är uppenbarligen alltför snävt dragen. I åtskilliga av våra städer finnas många donationer för este­ tiska, allmänt kulturella och i vidare mening filantropiska syften, som efter ett antagande av kommitténs förslag skulle beskattas.

Följderna av den snäva begränsningen skulle säkerligen bli den, att stä­ derna finge fylla ut med nödvändiga belopp. Med medel ur stiftelserna ha icke sällan tillskapats institutioner, vilkas driftkostnader alltjämt täckas av de donerade medlen. Där efter beskattningen fondernas årligen disponibla tillgångar ej räckte till, finge staden själv fylla behoven, och den skattebe­ talare, för vilken kommittén visat sig så ömsint, drabbades ändock av ut­ gift på sin debetsedel. Icke heller staten torde gå fri från krav på bidrag för ändamål, som tidigare kunnat täckas av de donerade medlen. I vart fall i tider av normal skattekraft torde det allmänna svårligen kunna avvisa krav på medel för uppmuntrande av teater-, musik-, folkbildnings- och an­ nan kulturell verksamhet, för vilken nu disponeras donationsmedel.

Styrelsen anser sig sakna anledning att ingå på detaljer i förslaget. Med vad ovan sagts vill styrelsen starkt understryka, att de i detta ärende från kommunalt håll tidigare framförda önskemålen

icke

skulle tillgodoses ge­

nom ett lagfästande av det nu föreliggande förslaget. De fördelar av något klarare utformning, som därvid vore att räkna med jämfört med nuvaran­ de praxis, synas otillräckliga.

Liknande synpunkter som de, vilka kommit till uttryck i de tre sist åter­ givna yttrandena, ha även framförts av

skogssällskapet

och

skogssällska-

pets skogsfond,

vilka tillika gemensamt uttalat följande:

Vid sidan av de ur allmännyttig synpunkt mycket betydelsefulla stiftel­ ser o. dyl. varom här talats, har en mer eller mindre missriktad offervillig­ het även givit upphov till en hel del mindervärdiga sådana. Dessa fall böra ej lagas till intäkt för en schablonisering eller förenkling av lagstiftningen, som är ägnad att kunna skada intresset för vidmakthållande av offerviljan i här berörda former. Fyller icke ett rättssubjekt de anspråk, som måste ställas å dess ändamål ur allmännyttans synpunkt såväl som å dess struk­ tur, bör det givetvis ej komma i åtnjutande av de förmåner en skattebe­ frielse innebär. Med hänsyn till de intressen, som här stå på spel, är det knappast för mycket begärt att det allmänna underkastar sig den procedur, som en sovring av rättssubjekten ur nämnda synpunkt fordrar. Någon större svårighet att skapa ändamålsenliga och tillfyllest enkla former för detta bedömande lärer det inte erbjuda. Det kan nämligen ej anses med god rätt­ visa förenligt att inom ett komplex av rättssubjekt, vilkas ändamål ur stats-

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

om här är fråga, torde kunna hänföras under de av kommittén föreslagna skattefrihetsreglerna. Med hänsyn därtill och då det får anses önskvärt, att reglerna om skattefrihet utformas efter i möjligaste mån enkla linjer, till­ styrker kammarrätten kommitténs förslag i fråga om kommunala donations­ fonders beskattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus lån

har sagt sig dela kommitténs uppfattning,

att avgörande för frågan om skattefrihet borde vara det ändamål vederbö­ rande institution i sin verksamhet verkligen fullföljt. Emellertid kunde frå­ gan komma att tangera och skära sig med bestämmelserna om stats och kommuns skattefrihet. Problemet huruvida skattskyldigheten skulle omfatta såväl självständiga stiftelser som osjälvständiga ryckte en här in på livet.

Länsstyrelsen har härutinnan vidare yttrat: Såvitt länsstyrelsen kan förstå måste grunden för de utslag, varigenom kommunala donationsfonder med vidsträckt förfoganderätt för vederbörande kommun förklarats skattefria, vara den, att donationerna ansetts utgöra icke självständiga stiftelser och följaktligen i beskattningsavseende varit under­ kastade de regler, som gälla för mottagarna av donationerna. Frågan är här, huruvida stiftelsekapitalet skall anses som en kommunens tillhörighet eller ej. Det går naturligtvis icke att förneka, att fall kunna förekomma där ren gåva måste anses föreligga. Emellertid bör, där allra minsta föreskrift rö­ rande donationsmedlens användning lämnats, enligt länsstyrelsens förme­ nande så anses att i och med den viljeyttring, varigenom donationen kommit till stånd, skapats en självständig och bestående juridisk person. Att till sty­ relse och förvaltningsorgan förordnats personer, vilka samtidigt fungera som kommunal myndighet, bör icke förrycka detta förhållande. Med största san­ nolikhet sammanfaller också denna åsikt med vad donatorn verkligen åsyf­ tat, och bör i detta sammanhang kanske framhållas, att man i regel icke tor­ de böra fästa allt för stort avseende vid stiftelseurkundens språkliga formu­ lering, då ju donator saknat anledning att ägna den juridiska distinktionen i denna del någon uppmärksamhet.

Länsstyrelsen delar således till fullo kommitténs uppfattning på denna punkt. Då emellertid åtskilliga rättsfall ge stöd för en annan mening i detta hänseende, synes vid ett godtagande av vad kommittén härom uttalat detta böra komma till uttryck i lagbestämmelserna.

I några yttranden har förordats skattebefrielse för stiftelser och föreningar med ändamål att främja landets försvar.

Överståthållarämbetet,

som sagt sig ej lia kunnat finna, att kommittén an-

dragit tillräckligt vägande skäl för sitt förslag att bereda vetenskaplig forsk­ ning en särställning i förhållande till andra samhällsgagneliga ändamål, har sålunda i detta sammanhang erinrat om, att främjandet av landets försvar torde vara av den samhällsgagneliga natur, att stiftelser och föreningar med dylikt syfte, t. ex. skytteföreningar, borde komma i åtnjutande av skattebe­ frielse.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

har ansett, att under 53 § 1 mom. e)

kommunalskattelagen och 7 § f) förordningen om statlig inkomst- och för­ mögenhetsskatt även borde upptagas föreningar som verkade för stärkande av rikets försvar.

Skytteförbundens överstyrelse

har lämnat en redogörelse

för det frivilliga skytteväsendets verksamhet och i anslutning härtill hem­ ställt, att överstyrelsen med anslutna skytteförbund och skytteföreningar måtte frikallas från skattskyldighet.

Sveriges landstormsföreninaars central­

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

41

förbund

har för eget samt anslutna förbunds och föreningars vidkommande

gjort en liknande hemställan.

Kronprinsessan Margaretas landstormsjond,

för vilken reglemente blivit av Kungl. Majit fastställt den 30 april 1921 (se SFS 1921: 373), har ävenledes anhållit att bliva frikallad från skattskyl­ dighet.

Föreningen för Stockholms fasta försvar,

som genom regeringsrättens

utslag år 1913 förklarats icke vara skattskyldig för inkomst och förmögenhet, har meddelat, att samtliga föreningens inkomster, vilka främst bestode av inströmmande gåvor, användes helt till främjande av huvudstadens försvar och i första hand dess luftförsvar. Då statsmakterna velat särskilt inrikta den enskildes offervilja just på bidrag till luftförsvaret genom alt medgiva avdrag i beskattningshänseende för dylika bidrag —- vilken rätt ej medgivits för donationer till vetenskapliga och kulturella ändamål — syntes det själv­ fallet att föreningar, vilkas syfte vore just av denna art, borde framför andra komma i åtnjutande av skattefrihet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

har funnit en utvidgning av skat­

tefriheten, utöver vad kommittén föreslagit, påkallad. Länsstyrelsen har här­ utinnan yttrat:

Sådana ändamål borde i första hand ytterligare komma i fråga till skatte­ frihet, som främjas genom understöd av staten och därmed erkännas vara allmännyttiga. Det torde finnas ringa anledning att uttaga skatt å kapital­ avkastning hos stiftelse eller förening, vars syfte gagnas genom anslag, exem­ pelvis av lotterimedel. Därmed borde teater, musik, bildande konst och kul­ turminnesvård kunna undantagas från beskattning lika väl som vetenskap, undervisning och folkbildning med flera ändamål, vilka genom kommittéför­ slaget redan privilegierats. Idrott, som gagnas med tipsmedel, kunde måhän­ da även inräknas i sålunda skattefria ändamål. Men sådan befrielse för idrot­ tens del skulle bliva tämligen betydelselös, eftersom den i allt fall endast kan avse inkomst av kapital, medan inkomst av rörelse — exempelvis av fotbolls­ matcher — måste beskattas liksom inkomst av fastighet. Detta senare gäller för övrigt lika för samtliga ifrågavarande ändamål. Att utsträcka skattefri­ heten till att avse alla ändamål, som tillgodoses med anslag av icke blott stat utan även av kommun, och anse att allmännyttan vore därmed konstaterad, torde dels icke förhindra att tveksamma fall uppkomme, där sakligt fog för skattefrihet icke vore så uppenbart, dels kunna tänkas bereda möjlighet till spekulationer i skattefördelar, exempelvis genom kommunalt anslag med ba­ gatellbelopp åt en förening för att bereda denna skattebefrielse, vilken eljest saknade bärande grund.

Efter den tvekan, som sålunda inställt sig om och på vad sätt det allmän­ nas bästa kunde tillgodoses genom fördelar i form av skattefrihet i något vidare omfattning än vad kommittén föreslagit, har länstyrelsen stannat vid den meningen att bestämda ändamål borde angivas såsom skattefria, på sätt kommittén även i övrigt gått in för, men att dessa borde utvidgas genom tilllägg i kommunalskattelagen 53 § 1 mom. e) på följande sätt: — -------- »främja vetenskaplig forskning och kulturminnesvård, så ock verksamhet för teater, musik och bildande konst, som bedrives utan vinstsyfte, ävensom sådana föreningar»-------- —. Motsvarande tillägg vill länsstyrelsen även föreslå i 7 § f) av förordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt.

Även

Göteborgs stadskollegium

och

länsstyrelsen i Hallands län

ha fram­

hållit betydelsen av skattefrihet för stiftelser som främja skön konst av olika slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund

har hemställt,

att idrottssamanslutningarna måtte upptagas bland sådana juridiska personer som jämlikt förslaget skulle erhålla skattelindring enligt 53 § 1 mom. e) kommunalskattelagen och 7 § f) statsskatteförordningen.

Länsstyrelsen i Södermanlands län

har ansett frihet från skattskyldighet

väl motiverad även för sådana institutioner och föreningar som utförde ett värdefullt arbete för ungdomens utbildande i fysiskt och moraliskt avseende. Såsom exempel på dylika stiftelser och föreningar kunde nämnas scoutför­ eningar samt kristliga och ideella ungdomsföreningar.

Överstyrelsen för svenska röda korset

har lämnat en utförlig redogörelse

för den verksamhet, som bedrives av föreningen svenska röda korset och den självständiga men under överstyrelsens överinseende stående stiftelsen röda kors-hemmet. Med hänsyn till arten av denna i sjuka och lidande män­ niskors tjänst samt utan vinstsyfte bedrivna verksamhet ävensom med hän­ syn till röda korsets ställning till det allmänna vore det klart, att föreningen liksom stiftelsen måste anses vara i främsta linjen bland de juridiska perso­ ner, som kunde göra anspråk på sådana skattelindringar som komme all­ männyttiga inrättningar till del. Föreningen och stiftelsen hade också betrak­ tats som fromma stiftelser. Med den ståndpunkt kommittén intagit skulle röda korsets nuvarande ställning i skatteavseende i huvudsak bibehållas. Då emellertid stundom i avseende å vissa till röda korsets förmån gjorda dispo­ sitioner tvekan uppstått om det för medlens användning — inom ramen för röda korsets, verksamhet — angivna ändamålet kunde anses falla under be­ greppet from stiftelse, hemställde överstyrelsen att såsom undantagna från beskattning namneligen angåves föreningen svenska röda korset jämte till densamma hörande stiftelsen röda kors-hemmet. Därest denna hemställan vunne bifall, borde motsvarande ändring vidtagas i bestämmelserna örn arvs- och gåvoskatt.

överstyrelsen har tillika, dock allenast i andra hand, på sätt framgår av den tidigare redogörelsen, förordat bibehållande i författningstexten av be­ greppet »from stiftelse». Innebörden av detsamma kunde lämpligen angivas genom ett fullständigande av anvisningarna till kommunalskattelagen. I den mån de i den av kommittén föreslagna lagtexten begagnade uttrycken kunde tänkas komma till användning för sådant ändamål, syntes uttrycket »utöva hjälpverksamhet bland behövande» lämpligen böra utbytas mot ett mera neu­ tralt, t. ex. »lämna hjälp åt behövande».

Statskontoret

har framhållit, att med »akademi» kunde förstås jämväl sam­

fund med uppgift att främja konst och litteratur. För att frågan om skatt­ skyldighet för ett dylikt samfund icke skulle bliva beroende av den omstän­ digheten, huruvida detsamma vore att anse såsom akademi, ville statskon­ toret förorda, att de för akademier föreslagna bestämmelserna inskränktes att gälla allenast sådana akademier som främjade högre undervisning och veten­ skaplig forskning. Skulle skattefrihet anses böra tillkomma vissa andra aka­ demier än de sålunda angivna, syntes dessa böra särskilt för sig uppräknas i författningstexten. I detta sammanhang har statskontoret fäst uppmärksam­

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

liknande slag förekomma redan vid exempelvis taxering av aktiebolag, som jämte annan inkomst åtnjutit utdelning å aktier i andra svenska aktiebolag. De med en uppdelning förenade nackdelarna torde i viss mån kunna före­ byggas och finge icke överdrivas. Ej utan fog kunde ifrågasättas huruvida avvägningen mellan »huvudsakligt ändamål» och »oväsentlig bisak» vore mindre krävande än en uppdelning av inkomster uti skattefria och skatte­ pliktiga delar.

Liknande uttalanden ha gjorts av

länsstyrelserna i Uppsala

och

Östergöt­

lands län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län

har funnit en tillämpning av förslaget i den­

na del kunna medföra synnerligen starkt framträdande orättvisor samt har förklarat sig icke kunna godkänna kommitténs tolkning av uttrycket »hu­ vudsakligt ändamål». Med hänsyn härtill borde ifrågavarande spörsmål upp­ tagas till förnyat övervägande.

Icke heller

länsstyrelsen i Skaraborgs län

har blivit övertygad om lämplig­

heten av kommittéförslagets bestämmelser i nu förevarande hänseende. En­ ligt länsstyrelsens mening borde en stiftelse eller förening, vars verksamhet främjade olika ändamål vilka betingade dels skattefrihet och dels skatteplikt, vara helt skattepliktig om ej ändamålen tydligt avgränsats. Det borde ej vara oöverkomligt att t. ex. genom stadgeändring uppdela verksamheten i en skattepliktig och en skattefri del.

Riddarhusdirektionen

har — utan att vilja göra ett allmänt uttalande om

de av kommittén påstådda svårigheterna att uppdela inkomsten i en skatte­ fri och en skattepliktig del — beträffande de till ett par hundra uppgående stiftelserna under dess förvaltning framhållit, att inga dylika svårigheter tor­ de förefinnas. Skulle emellertid systemet med en uppdelning icke kunna ge­ nomföras, ansåge direktionen i likhet med kommittén enda möjligheten vara att låta det huvudsakliga ändamålet med verksamheten vara avgörande för frågan örn skattefrihet.

Vad kommittén anfört därom, att skattefriheten i regel endast borde om­ fatta juridiska personer, som faktiskt utövade en verksamhet av all­ männyttig beskaffenhet, har föranlett uttalanden av några remissinstanser. Sålunda har

länsstyrelsen i Blekinge län

därav dragit den slutsatsen, att enligt

kommitténs mening en stiftelse eller förening, som främjade ändamål av olika slag, skulle bli skattefri de år den utövade en i hög grad samhällsnyttig verksamhet men skattskyldig de år den utövade dylik verksamhet i mindre omfattning. Vore detta meningen, så borde obegränsad deklarationsskyldig­ het för dessa juridiska personer införas. Härför talade även att man eljest icke utan svårighet kunde bedöma vad som varit det huvudsakliga ända­ målet med verksamheten.

Riksräkenskapsverket

har funnit den av kommittén uttalade uppfattningen

riktig, att om en stiftelses medel under en följd av år icke komme till an­ vändning för det med stiftelsens verksamhet avsedda ändamålet skattefrihet under denna tid icke skulle medgivas, medan däremot ett tillfälligt reserve­

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

45

rande av avkastningen lika litet som sedvanliga avsättningar för ökande av kapitalet skulle inverka på skattefriheten. Denna uppfattning borde dock tydligare än som skett i förslaget komma till uttryck i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen.

Överståthållarämbetet

har beträffande den av kommittén föreslagna punkt

7 i anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen erinrat, att begreppet »bedri­ ven verksamhet» syntes svävande. I motiven klarlades visserligen utförligt vad därmed förstodes, men dessa motiv bleve i regel ej kända för vare sig de skattskyldiga eller taxeringsnämnderna. I författningstexten borde utsägas, att icke endast ändamålet enligt stadgarna utan fast mer verksamhetens art vore avgörande för skattskyldigheten samt att i det återgivna uttrycket tillika läge ett krav på att verksamhet faktiskt bedrivits.

Frågan, huruvida skattefriheten för vissa stiftelser och ideella föreningar jämväl borde avse inkomst av rörelse, har särskilt berörts i några yttranden.

Kammarrätten

har icke hållit för sannolikt, att en föreskrift om skattskyl­

dighet för inkomst av rörelse beträffande stiftelser och föreningar av nu ifrå­ gavarande slag skulle få någon större praktisk betydelse, men har — enär principiellt sett rörelses bedrivande otvivelaktigt borde föranleda skattskyl­ dighet — ansett sig icke böra avstyrka kommitténs förslag i detta hänseende.

Inom kammarrätten anförde

kammarrättsrådet Ekenberg i

ett särskilt ytt­

rande:

Beträffande frågan, huruvida stiftelser och föreningar, som omförmälas i 53 § 1 mom. e) i förslaget till lag om ändring i vissa delar av kommunalskat­ telagen, skola, såvitt angår den kommunala beskattningen, vara skattskyldiga för inkomst av rörelse, instämmer jag med majoriteten. I motsats mot kam­ marrättens övriga ledamöter anser jag däremot övertygande skäl ej före- bragta för att göra en motsvarande utvidgning av skattskyldigheten i vad be­ träffar statsbeskattningen. Ifrågavarande juridiska personer äro såväl enligt gällande bestämmelser som jämlikt kommitténs förslag befriade från skatt­ skyldighet till staten för inkomst av fastighet, och någon anledning att stränga­ re beskatta rörelseinkomst än fastighetsinkomst synes ej föreligga.

Socialstyrelsen

har funnit kommittéförslaget i denna del väl grundat men

har erinrat, att det kunde vara förenat med ganska avsevärda svårigheter att bestämma de belopp, som skulle anses utgöra inkomst av rörelse.

Länsstyrelsen i Malmöhus län

har framhållit, att nu ifrågavarande institu­

tioner allenast i mycket begränsad omfattning dreve rörelse och att någon nämnvärd konkurrens för de skattskyldiga företagarna ej kunde befaras. Länsstyrelsen vore därför närmast av den uppfattningen att jämväl vinst å rörelse borde under samma förutsättning som annan inkomst vara skattefri.

Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund

har hemställt,

dels att anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen måtte kompletteras med en föreskrift av följande lydelse: »Vid bedömande av vad som är alt hänföra till rörelse skall iakttagas att dit icke hänföras sådana inkomster som tillföras den icke professionella idrotten från tävlingar», dels ock att 7 § statsskatte- förordningen måtte kompletteras med anvisningar av enahanda innehåll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Departementschefen.

Obestridligt torde vara, att en generell skattelindring eller skattebefrielse icke, åtminstone teoretiskt sett, utgör det mest rationella sättet för staten att understödja en allmänt gagnelig verksamhet. Systemet medför särskilt de olägenheterna, att i det enskilda fallet ekonomiskt stöd från det allmännas sida kan komma att lämnas åt en verksamhet, som måste anses jämförelse­ vis föga förtjänt därav, samt att understödets storlek och fördelning faller utanför området för det allmännas bestämmanderätt och kontroll. I tider som de nuvarande, då skattebördan ökas och förut beviljade anslag för åt­ skilliga nog så nyttiga eller behjärtansvärda ändamål beskäras eller helt in­ dragas, kan skattefriheten komma att innebära ett både relativt och absolut ökat understöd från det allmännas sida. Då jag är ense med kommittén där­ om, att någon principiell grund för skattefrihet icke torde kunna av någon åberopas, bör det nyss anförda enligt min mening leda till åtminstone stor återhållsamhet vid beviljandet av generell skattebefrielse. Att helt slopa den hävdvunna skattefriheten för vissa slags rättssubjekt, som utöva en allmän­ nyttig verksamhet, kan jag dock av rent praktiska hänsyn icke förorda. Även härutinnan delar jag den uppfattning som uttalats av kommittén och som jämväl kommit nästan enstämmigt till uttryck i de avgivna yttrandena. Det kan icke vara ett samhällsintresse att beskära sådana medel som ställts till förfogande för ett i eminent grad allmännyttigt ändamål, i all synnerhet icke örn det kan befaras att en sådan åtgärd skulle medföra obenägenhet hos de enskilda medborgarna att i samma omfattning som hittills donera medel till sådana ändamål. Den sist angivna synpunkten vill jag alltså icke frånkänna ett visst berättigande men anser dock att betydelsen därav ofta övervärderats.

Såsom framgår av det förut sagda anser jag, att urvalet av de rättssubjekt, som skola erhålla skattefrihet, bör ske med ganska stor stränghet. Kommit­ tén har kommit till den uppfattningen, att skattefriheten icke bör omfatta andra institutioner än sådana som främja ändamål vilka eljest måst tillgodo­ ses av det allmänna. Emot en dylik grundprincip för urvalet har kritik fram­ förts under remissbehandlingen. Icke heller jag kan helt godtaga denna kom­ mitténs formulering, vilken synes kunna ge anledning till missförstånd. Då kommittén föreslagit skattefrihet för exempelvis stiftelser med huvudsakligt ändamål att utöva hjälpverksamhet bland behövande, så lärer detta icke med stöd av kommitténs principuttalande få tolkas så, att enligt kommitténs för­ menande varje dylik stiftelses verksamhet måste, därest den nedlades, er­ sättas med en motsvarande verksamhet från det allmännas sida. Kommitténs uppfattning har uppenbarligen allenast varit den, att skattefriheten icke bör omfatta andra rättssubjekt än sådana som verka på områden, inom vilka po­ sitiva insatser från det allmännas sida anses ofrånkomliga i den mån de icke tack vare enskildas initiativ befinnas överflödiga. Detta är också enligt min mening riktigt. Då emellertid därav icke följer, att alla rättssubjekt med så­ dana verksamhetsområden nödvändigtvis böra förlänas skattefrihet, innefat­ tar kommitténs formulering ingen slutgiltig lösning av det uppställda proble­ met. En sådan torde icke stå att vinna annorledes än genom en avvägning i

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

47

detalj de olika allmännyttiga ändamålen emellan, därvid givetvis full enighet rörande värderingen knappast kan åstadkommas.

De mot kommittéförslaget framförda erinringarna gå i regel ut på att kom­ mittén alltför snävt begränsat antalet rättssubjekt, som skulle få åtnjuta skat­ tebefrielse. Endast i ett par fall bar en motsatt mening uttalats. Icke heller jag är av den uppfattningen, att förslaget upptager något slag av rättssubjekt som lämpligen borde ha uteslutits ur detsamma. Resultatet av kommitténs överväganden härutinnan har blivit, att gällande bestämmelser på området borde i huvudsak bibehållas, dock med åtskilliga omformuleringar i förtyd­ ligande syfte. Sålunda har, i likhet med vad nyligen skett på arvs- och gåvobeskattningens område, beteckningen »fromma stiftelser» ansetts böra utmönstras ur författningstexten. I ett hänseende har dock kommittén fun­ nit en utsträckning av skattefriheten vara av behovet påkallad, nämligen ifråga örn stiftelser och föreningar som — utan att vara hänförliga till sti­ pendiefonder eller vetenskapliga samfund, vilka ju redan nu åtnjuta skatte­ frihet — ha till ändamål att främja vetenskaplig forskning. Såsom nyss nämnts anser jag förslaget härutinnan böra godtagas men vill i detta sam­ manhang framhålla, att det icke av de av regeringsrätten meddelade utslagen i målen rörande Knut och Alice Wallenbergs stiftelses samt Wenner-Grenska samfundets beskattning torde fullt otvetydigt framgå, att en stiftelse med hu­ vudsakligt ändamål att ekonomiskt stödja vetenskaplig forskning icke redan enligt gällande bestämmelser eller grunderna för desamma skulle kunna er­ hålla skattebefrielse. Uteslutet synes nämligen icke vara, att på utgången av målen inverkat vissa däri föreliggande särskilda omständigheter. Sålunda har det måhända beträffande den Wallenbergska stiftelsen ansetts kunna ifrågasättas, huruvida densamma uppfyller den i 1 § lagen om tillsyn över stiftelser angivna fordringen att »fortvarande tjäna ett bestämt ändamål», medan det på utgången i målet örn Wenner-Grenska samfundet möjligen kan ha inverkat, att samfundet enligt sina stadgar kunnat och i sin verksamhet också fullföljt jämväl andra syften än främjande av vetenskaplig forskning. Emellertid har regeringsrätten i ett den 17 december 1941 meddelat utslag funnit samfundet Nordiska museets vänner pliktigt att utgöra skatt för in­ komst och för förmögenhet. Detta samfund utgör en sammanslutning av för museet och dess verksamhet intresserade personer. Samfundets ändamål är ali inköpa värdefulla föremål eller samlingar, vilka i samförstånd med mu­ seets ledning skola som gåva överlämnas till museet. Dessutom må bidrag kunna lämnas dels till inköp av föremål, som av museets styresman anses synnerligen önskvärda, dels även till bekostande av resa i och för sådana in­ köp. Enär Nordiska museet tidigare av högsta domstolen (se N. J. A. 1922 s. 421) förklarats vara vetenskapligt samfund, synes detta regeringsrättens ut­ slag närmast tyda på, att en sammanslutning med ändamål att ekonomiskt stödja vetenskaplig forskning icke för närvarande åtnjuter skattefrihet. Till belysning av den oklarhet, som inom rättspraxis råder i fråga om innebörden av uttrycket »vetenskapligt samfund», kan dock gent emot regeringsrättens utslag beträffande samfundet Nordiska museets vänner ställas ett av högsta

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

domstolen den 16 februari i år meddelat utslag, vari Konung Gustaf V:s 80-årsfond med hänsyn till det ändamål och den verksamhet fonden har att fullfölja förklarats skola för en fonden tillkommande testamentslott be­ skattas enligt de för klass II i den i 1914 års arvsskatteförordning intag­ na tariffen angivna grunderna. Enligt denna klass beskattades en testa­ mentslott, vilken före den 1 januari 1942 tillfallit »akademi, vetenskapligt samfund, allmänt undervisningsverk, stipendiefond eller pensionsanstalt, lika­ som ock sjuk- eller fattigvårdsinrättning eller annan from stiftelse». Av stad­ garna för Konung Gustaf V :s 80-årsfond framgår bl. a., att fondens ändamål är att befrämja utforskandet och bekämpandet av de invalidiserande folk­ sjukdomarna i Sverige ävensom att fondens medelskola vara fördelade — för­ utom på en dispositionsfond för bestridande av organisations- och administra­ tionskostnader m. m. — å två delfonder, nämligen en forskningsfond från vil­ ken anslag utdelas efter förslag av en på visst sätt utsedd granskningsnämnd samt en institutsfond för bidrag till uppförande, utrustning och drift av ett institut för forskning över nyssnämnda sjukdomar. I det av högsta dom­ stolen prövade målet gjorde fonden gällande, att den i beskattningshänseende vore att anse såsom i första hand ett vetenskapligt samfund och i andra hand en sjukvårdsinrättning. Man torde väl kunna antaga, att högsta dom­ stolen ansett fonden närmast likställd med ett vetenskapligt samfund.

Med anledning av vad statskontoret därutinnan anfört vill jag såsom min mening framhålla, att anledning icke torde föreligga att upphäva den sedan länge gällande skattefriheten för akademier, även i de fall en sådan varken är en undervisningsanstalt eller kan anses vara en förening med vetenskap­ ligt syfte. Något behov av att genom en uppräkning precisera skattefrihetens omfattning i dylika fall synes knappast föreligga. Enär en akademi i författ­ ningstextens mening åtminstone i regel torde vara utrustad med något slag av offentlig sanktion, bör givetvis icke en förening enbart genom att beteck­ na sig såsom akademi komma i åtnjutande av skattefrihet.

Flertalet av de i remissyttrandena framförda önskemålen rörande en ut­ vidgning av skattefriheten bör enligt min mening icke bifallas. Gränsen bör här, liksom annorstädes, vara så klart utstakad som möjligt. Såsom en för­ utsättning för skattefrihet synes också kunna fordras, att den verksamhet, vilken bedrives med sådant syfte som genom skattefriheten skulle stödjas, allmänt erkännes vara så gott som undantagslöst förtjänt av sådant stöd. Jag kan därför icke, i likhet med länsstyrelsen i Orebro län, förorda skatte­ frihet för samtliga sådana stiftelser och föreningar »som på ett för det all­ männa ändamålsenligt och ekonomiskt sätt utöva allmännyttig verksamhet av samma art eller kompletterande sådan, som stat eller kommun allmän­ neligen utövar eller understödjer». Vad teaterkonsten, musiken och de bildan­ de konsterna beträffar utövas de väl icke alltid på sådant sätt att upp­ muntran från det allmännas sida i form av skattebefrielse kan anses befogad. Kulturminnesvården lärer i regel kunna hänföras till vetenskaplig forskning. Idrottsrörelsen synes lämpligen böra erhålla det allmännas stöd i annan lorm än genom en förmån, som skulle komma de olika sammanslutningar­ na till godo i allt större omfattning, ju bättre ekonomi de redan hade. Att

49

låta den heterogena gruppen av institutioner och föreningar med syfte att utbilda ungdomen i fysiskt och moraliskt avseende erhålla skattefrihet eller att här göra ett urval för sådant ändamål finner jag knappast lämpligt eller ens möjligt. Icke heller har jag ansett mig böra biträda överstyrelsens för svenska röda korset hemställan, att föreningen svenska röda korset jämte till densamma hörande stiftelsen röda kors-hemmet måtte namneligen angivas såsom undantagna från beskattning. I den mån donationer till röda korset göras på sådana villkor, att donationerna bliva att anse såsom självständiga beskattningssubjekt, bör ej på beskattningsfrågan inverka att röda korset, som självt åtnjuter skattebefrielse, förvaltar donationerna. Enligt några läns­ styrelsers förmenande borde stipendiefonder medgivas skattefrihet i samma utsträckning som hittills. I den mån en dylik fond har ett annat ändamål än att lämna understöd för beredande av undervisning eller utbildning eller att främja vetenskaplig forskning, synes den dock, i överensstämmelse med förslaget i övrigt, icke böra komma i åtnjutande av skattefrihet. Slutligen har från åtskilliga håll förordats skattebefrielse för stiftelser och föreningar med ändamål att främja landets försvar. I anledning härav må erinras örn att från och med innevarande år stiftelser och sammanslutningar med hu­ vudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndig­ het stärka rikets försvar äro befriade från såväl arvs- som gåvoskatt. Den värdering, som legat till grund härför, bör enligt min mening föranleda en motsvarande bestämmelse på nu förevarande beskattningsområde. Bestäm­ melsen skulle icke innebära skattebefrielse för sådana stiftelser eller sam­ manslutningar, som endast driva upplysningsverksamhet för främjande av försvaret, exempelvis genom tidskrifter och anordnande av föredrag, och ej heller de vanliga skytteföreningarna. Däremot skulle under bestämmelsen falla vissa hemvärns-, sjövärns- och andra försvarsföreningar samt luft­ skyddsföreningar.

Frågan örn de kommunala donationsfondernas ställning i beskattningshän­ seende, vilken ganska ingående behandlats av kommittén och i ett par av ytt­ randena, synes knappast genom författningsbestämmelser kunna lösas på ett sätt som lämnar klar ledning för bedömandet av varje uppkommande fall. Anledningen härtill är, att kommunen såsom sådan åtnjuter skattefrihet samt att, åtminstone så länge lagstiftningen rörande stiftelser icke lämnar någon klar ledning härför, ingen bestämd gräns kan dragas mellan sådana av kom­ munala organ förvaltade donationsfonder vilka äro, och sådana vilka icke äro att anse såsom i beskattningshänseende självständiga rättssubjekt. Kom­ mittén har framhållit de egendomliga konsekvenser som kunna uppkomma av den rättstillämpning, enligt vilken donationsmedel, som till en kommun överlämnats nied allenast tämligen allmänt hållna uttalanden angående de­ ras användning, ansetts skola åtnjuta den för kommunen gällande .skattefri­ heten. På sista tiden synes dock, enligt min mening med fullt fog, en viss skärpning av rättspraxis i förevarande hänseende lia inträtt. Även vid bibe­ hållandet av (^mi dylik praxis måste dock fall kunna uppkomma, då tvekan kan råda huruvida medel donerats lill en kommun såsom sådan eller i syfte

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

53

mellan pristagarna avsedda avkastningen av stiftelsens medel. Ett regerings­ råd röstade för samma slut men med en något skiljaktig motivering, medan två regeringsråd ansågo skattskyldighet för priset föreligga.

I ett annat, den 13 mars 1925 avgjort mål (se RÅ 1925 ref. 20) fann re­ geringsrätten, att Nobelstiftelsen icke kunde anses jämlikt de i bevillnings- förordningen samt förordningen om inkomst- och förmögenhetsskatt med­ delade bestämmelserna vara frikallad från utgörande av inkomstbevillning eller inkomst- och förmögenhetsskatt. Två regeringsråd ansågo dock, att stiftelsen med hänsyn till vad i målet blivit upplyst angående dess huvud­ sakliga ändamål och verksamhet borde jämlikt grunderna för 12 § 2 mom. b) bevillningsförordningen den 28 oktober 1910 samt 5 § 2 mom. c) och 12 § mom. b) förordningen samma dag om inkomst- och förmögenhetsskatt vara frikallad från dylik skattskyldighet.

1936 års skattekommitté

har anfört:

Av nobelstiftelsens inkomst användas 60 procent till främjande av ve­ tenskaplig forskning. Övriga 40 procent av inkomsten gå till annat ändamål. Med den innebörd, som i kommitténs förslag givits begreppet »huvudsakligt ändamål», kan Nobelstiftelsen enligt förslaget icke komma i åtnjutande av skattefrihet. Visserligen är uttrycket »huvudsakligt ändamål» i någon mån ett tänjbart begrepp, men att gå så långt ned som till 60 procent av in­ komsten är enligt kommitténs utgångspunkter uteslutet. Nobelstiftelsen blir alltså i likhet med vad för närvarande är fallet skattskyldig för sin inkomst och förmögenhet. Kommittén har icke funnit anledning att genom en sär­ skild bestämmelse undantaga Nobelstiftelsen från skattskyldighet. Därvid förutsätter emellertid kommittén, att Nobelprisen icke bliva beskattade så­ som inkomst hos mottagaren. Nobelprisen torde väl för närvarande icke bliva beskattade såsom inkomst, men att döma av de särskilda meningar, som uttalades i regeringsrätten vid behandlingen av det i RÅ 1912 ref. 145 avsedda målet, synes det icke vara alldeles opåkallat att här giva uttryck för denna kommitténs uppfattning.

Nobelstiftelsen

har sagt sig icke kunna dela kommitténs uppfattning, att

endast 60 procent av stiftelsens inkomst användas till främjande av veten­ skaplig verksamhet. Den mycket ingående forskning, som av svenska aka­ demien och norska stortingets Nobelkommitté samt de dem tillhöriga Nobel­ instituten bedreves för åstadkommande av en omdömesgill granskning av de (rån alla världsdelar inkommande prisförslagen, kunde med fog åberopas sorn grund för påståendet att stiftelsens verksamhet jämväl i dessa delar linde till ändamål att främja vetenskaplig forskning.

Stiftelsen har vidare meddelat, att den upprättat sin självdeklaration enligt sådana principer, att skatt för inkomst och förmögenhet kommit alt erläggas för huvudfonden och byggnadsfonden men icke för de till prisutdelarnas disposition ställda särskilda fonderna och Nobelinstitutens fonderade medel. Stiftelsen Ilar sagt sig befara, att skattekommiiténs uttalande, enligt vilket den av svenska akademien och norska stortingets Nobelkommitté utövade verksamheten syntes helt och hållet frånkänd vetenskaplig karaktär, därest det lämnades oemotsagt, kunde tagas till intäkt för yrkanden örn skatt­ skyldighet beträffande de av akademien och Nobelkommittén samt deras No­

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

55

missionsförbundet m. fl., folie utanför detta begrepp. Likaså borde i en an- visningsbestämmelse givas närmare besked angående vilka religiösa sam­ fund, som vore att likställa med »kyrkor». Till »fromma stiftelser» borde hänföras icke endast sådana institutioner, som syftade till avhjälpande av kroppslig nöd, utan även sådana, som sökte bringa hjälp åt människor i andlig nöd. I skriften uttalades vidare det önskemålet, att svenska missions­ förbundet, evangeliska fosterlandsstiftelsen och sällskapet svenska baptist­ missionen samt andra religiösa föreningar, som kunde uppvisa en organisa­ tion med tillräcklig garanti för medelsanvändning i enlighet med sina reli­ giösa syften, måtte i beskattningshänseende helt likställas med kyrkor, reli­ giösa samfund och fromma stiftelser. Ifrågavarande tre föreningar bedreve även en ingalunda obetydlig social hjälpverksamhet för behövande männi­ skor. De tre föreningarna förklarade sig därjämte ämna, i den mån så icke redan skett, överflytta bokförlagsrörelse och annan näringsverksamhet på särskilda för ändamålet bildade bolag.

Homin i ttéför slaget.

Av

Bilaga A

framgår, att enligt kommittéförslaget

»församling» upptages bland de i 5 § 1 mom. b) och d) kommunalskatte­ lagen angivna rättssubjekt, vilka äro undantagna från skatteplikt till fastig­ hetsskatt,

»församlingar» och »kyrkor» upptagas bland de i 53 § 1 mom. c) och e) kommunalskattelagen angivna rättssubjekt, vilka icke äro skattskyldiga för annan inkomst än av fastighet och av rörelse,

»församlingar» upptagas bland de i 7 § d) statsskatteförordningen angivna rättssubjekt, vilka äro frikallade från skattskyldighet för all inkomst, samt

»kyrkor» upptagas bland de i 7 § f) statsskatteförordningen angivna rättssubjekt, vilka äro frikallade från skattskyldighet för all annan inkomst än sådan, som härflutit av rörelse.

Kommittén

har beträffande förslaget i denna del anfört bland annat föl­

jande:

Enligt nuvarande bestämmelser äro »kyrkor» vid statsbeskattningen fri­ kallade från skattskyldighet för all inkomst. Vid den kommunala inkomst­ beskattningen gäller skattebefrielsen annan inkomst än av fastighet.

Innebörden av begreppet »kyrkor» torde vara oklar. Enligt kommitténs mening ingå emellertid icke statskyrkans församlingar under nämnda be­ grepp. Dessa^ församlingar torde nämligen kunna anses åtnjuta skattebefri­ else redan på grund av bestämmelsen örn skattefrihet för »landsting, kom­ muner och andra menigheter». Härpå tyder bland annat avfattningen av 5 § 1 morn. kommunalskattelagen angående skattefrihet till fastighetsskatt. Kyr­ kor äro där icke uttryckligen nämnda såsom undantagna från skatteplikt utan i stället talas örn »kommuns eller annan menighets byggnader för —

- - - - - - T

religionsvård». Man torde ej heller kunna bortse ifrån att i den civila

lagstiftningen med »menighet» förstås såväl den borgerliga som den kyrkliga kommunen.

Med begreppet »kyrkor» torde avses dels de fall, där kyrklig egendom icke tillhör vederbörande församling utan kyrkan såsom ägare till sådan

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

egendom är att betrakta såsom självständigt rättssubjekt, och dels de kyrk­ liga sammanslutningar, som kunna betecknas såsom kyrkosamfund. Till kyrkosamfund torde räknas sådana sammanslutningar, som blivit erkända av staten enligt 1873 års förordning angående främmande trosbekännare och deras religionsövning.1 Såsom kyrkosamfund torde även få anses reli­ giösa samfund av mosaiska trosbekännare. Däremot räknas icke hit de s. k. frikyrkliga samfunden.

Kommittén vill emellertid påpeka, att denna tolkning av begreppet »kyr­ kor» icke överensstämmer med de i fråga om arvsbeskattningen gällande bestämmelserna. 1 arvsskatteförordningen — liksom även i det nyligen framlagda förslaget till sådan förordning — uppräknas under arvsklass III bland annat »kyrka», »religiöst samfund» och »kommun», varemot uttryc­ ket »menighet» icke förekommer därstädes. Vid tillämpningen av den nu­ varande arvsskatteförordningen har begreppet »religiöst samfund» ansetts motsvara kyrkosamfund av främmande trosbekännare. De nu gällande be­ stämmelserna äro således i ifrågavarande hänseende föga enhetliga. Det är därvid att märka, att alla de kyrkliga institutioner, som åtnjuta skattefri­ het vid inkomstbeskattningen, torde vara att hänföra under arvsklass III vid arvsbeskattningen. Bestämmelserna hava alltså formulerats olika i de särskilda författningarna, ehuru någon saklig skiljaktighet icke föreligger. Denna bristande överensstämmelse bör undanröjas.

Såsom ovan framhållits anser kommittén, att statskyrkans församlingar inrymmas bland »kommuner och andra menigheter». Uppenbarligen höra församlingarna även rätteligen hemma i stadgandena angående skattefrihet för kommuner. För att någon tvekan icke skall kunna råda i detta hän­ seende har kommittén omformulerat bestämmelserna i 5 § 1 mom. b) och d) samt 53 § 1 mom. c) kommunalskattelagen ävensom 7 § d) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt på så sätt, att dessa komma att om­ fatta bland annat »kommuner, församlingar och andra menigheter».

Genom framställningen av svenska missionsförbundet, evangeliska fos­ terlandsstiftelsen och sällskapet svenska baptistmissionen (svenska baptist­ samfundet) har uppmärksamheten riktats på de frikyrkliga samfundens och liknande sammanslutningars ställning i beskattningshänseende. Beträf­ fande svenska missionsförbundet och evangeliska fosterlandsstiftelsen har frågan om deras skattskyldighet varit under bedömande hos regeringsrätten eller högsta domstolen, varvid dessa sammanslutningar ansetts icke kunna i skattskyldighetshänseende betraktas såsom likställda med kyrkor eller from­ ma stiftelser. Frågan om sällskapet svenska baptistmissionens skattskyldig­ het har, såvitt kommittén kunnat finna, ej varit under prövning hos högre instans, men enligt från Överståthållarämbetet inhämtad upplysning taxe­ ras sällskapet för sin inkomst och förmögenhet. Eftersom baptisterna icke sökt och erhållit erkännande av staten såsom främmande trosbekännare enligt 1873 års förordning, torde det även vara ställt utom allt tvivel, att sällskapet svenska baptislmissionen enligt nuvarande bestämmelser är skatt- skyldigt för sin inkomst och förmögenhet.

Kommittén har såsom i annat sammanhang framhållits vid utarbetandet av sitt förslag ansett sig böra lägga särskild vikt vid att genom gränsdrag­ ningen mellan skattefria och skattskyldiga rättssubjekt erhålles en i möjli­ gaste mån klar och konsekvent utformad gränslinje mellan dessa. Ser man saken ur denna synpunkt, kan det måhända ifrågasättas, huruvida de prin- cipiella skälen för skattefrihet äro så starka i fråga om de frikyrkliga sam­

1 Erkända församlingar finnas för närvarande av metodister (dock endast en mindre del romerska katoliker, grekiska katoliker, engelsk-episkopala, fransk-reformerta, svedenborgare och katolsk-apostoliska samt de till christian-science anslutna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

57

manslutningarna. Emellertid anser kommittén, att billiglietsskäl tala för en förmånligare ställning i beskattningshänseende beträffande åtminstone vissa frikyrkliga sammanslutningar. Dessa sammanslutningar bedriva en verksamhet, som för en mycket stor del av vårt folk anses vara av betydan­ de värde och som även torde vara förtjänt av uppskattning från det all­ männas sida. Det bör i detta sammanhang ej heller förbises, att utveck­ lingen i fråga om de frikyrkliga sammanslutningarna icke följt de linjer, som lagstiftarna tänkte sig vid tillkomsten av 1873 års förordning. Då ut­ gick nian ifrån, alt de, som ej helt anslöte sig till statskyrkans troslära, skul­ le utträda ur statskyrkan och bilda ett eget, av staten erkänt kyrkosamfund. Hade utvecklingen gått i denna riktning, så skulle många av dessa samman­ slutningar redan enligt nuvarande skattelagstiftning åtnjuta skattebefrielse såsom »kyrkor». Men utvecklingen följde icke denna väg, utan de frikyrk­ liga föredrogo av olika skäl att kvarstanna inom statskyrkan och att ge­ nom sina sammanslutningar verka inom statskyrkans ram. Detta har emel­ lertid i beskattningshänseende lett till ogynnsamma konsekvenser för des­ sa sammanslutningar. Det måste synas obilligt, att de frikyrkliga samman­ slutningarna på grund av att de ej utträtt ur statskyrkan skola erhålla en sämre behandling i skattehänseende än sådana sammanslutningar som tagit detta steg och bildat särskilda kyrkosamfund.

Mot beviljande av skatteförmåner kan dock invändas, att ifrågavarande sammanslutningar ofta torde bedriva ekonomisk verksamhet. De tre sam­ manslutningar, som nu gjort framställning i ämnet, synas sålunda alla be­ driva bokförlags- eller bokhandelsrörelse. Även rörelse av annat slag, exem­ pelvis pensionatrörelse, kan förekomma. Det vöre lämpligt, att de samman­ slutningar, som kunna ifrågakomma till skattefrihet, avskilde all ekono­ misk verksamhet och läte densamma övertagas av särskilt bildade rättssub­ jekt. Därtill kommer emellertid, att stora svårigheter uppslå, då det gäller att avgöra, vilka sammanslutningar som kunna medgivas en i skattehän­ seende privilegierad ställning.

Uppenbart torde vara, att för att skattefrihet skall få åtnjutas av de fri­ kyrkliga sammanslutningarna vissa krav måste uppställas beträffande såväl deras organisation som deras verksamhetssätt. En utredning i dessa hän­ seenden förutsätter emellertid mera ingående undersökningar i ämnet än som kommittén i detta sammanhang kan verkställa. Frågan örn de frikyrk­ liga sammanslutningarnas rättsliga ställning kan dessutom förväntas bliva föremål för särskild utredning. I anledning av en av herr Mosesson vid 1938 års riksdag i andra kammaren väckt motion beslöt nämligen riksdagen skri­ velse till Kungl. Majit med begäran om en allsidig utredning av frågan örn de fria religiösa samfundens rättsliga ställning. Från justitiedepartementet har kommittén nu erhållit den upplysningen, att avsikten är att tillkalla sär­ skilda sakkunniga för att verkställa denna utredning. Därvid komma jäm­ väl skattefrågorna — beträffande såväl inkomstbeskattningen som arvs- och gåvobeskallningen — ali upptagas till behandling. Då enligt kommitténs mening en utredning rörande ifrågavarande sammanslutningars rättsliga .ställning lämpligen bitr ske i eli sammanhang, har kommittén icke ansett sig laira i vidare mån än som här sked uttala sig om de frikyrkliga samman­ slutningarnas ställning i beskattningshänseende.

Kommittén har fördenskull utformat sitt förslag i huvudsaklig överens­ stämmelse med skattefrihetens nuvarande omfattning i ifrågavarande hän­ seende. linder 53 8 1 mom. e) kommunalskattelagen och

7

8 0 förordningen

örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt upptagas »kyrkor», vilka således skola vara befriade från skattskyldighet till kommunen för annan inkomst än av faslighet och av rörelse samt till staten för annan inkomst jin av rörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

59

förordning, enär ett dylikt samfund går in under begreppet »sammanslut­ ning som huvudsakligen fullföljer religiösa ändamål». Ej heller upptager 1941 års förordning beteckningen »församling». Statskyrkans församlingar torde nämligen vara innefattade under begreppet »kommun eller annan me­ nighet». Av det sålunda anförda lärer framgå, att för likformighetens skull beteckningen »församling» bör utmönstras ur kommittéförslaget.

Enligt vad för närvarande gäller intaga enskilda sammanslutningar, vilka fullfölja religiösa, sociala, politiska, konstnärliga, idrottsliga eller andra där­ med jämförliga kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål, icke någon särställning vid den allmänna kommunala och statliga beskattningen. För­ slaget innebär ingen ändring härutinnan. Kommittén har visserligen funnit billighetsskäl tala för en förmånligare ställning i beskattningshänseende beträffande åtminstone sådana frikyrkliga sammanslutningar, vilka uppfyllde vissa krav i fråga om organisation och verksamhetssätt, men har icke an­ sett sig kunna verkställa tillräckligt ingående undersökningar i dessa hän­ seenden. Frågan borde enligt kommitténs mening upptagas till behandling i samband nied den av 1938 års riksdag begärda utredningen av frågan om de fria religiösa samfundens rättsliga ställning.

Enligt min mening är det i och för sig tveksamt, huruvida enskilda re­ ligiösa sammanslutningar böra i beskattningshänseende intaga en förmån­ ligare ställning än andra sammanslutningar med ideella syften. I varje fall kan det, såsom kommittén framhållit, knappast ifrågakomma att förläna dem en ovillkorlig skattefrihet. Då den av 1938 års riksdag begärda utred­ ningen fått stå tillbaka för uppgifter, som under nuvarande förhållanden ansetts angelägnare, och erforderlig utredning för ett slutligt ståndpunktsta- gande till förevarande spörsmål nu ej föreligger, är jag icke beredd att för­ orda ändring av kommittéförslaget i detta hänseende.

Studentkårer och studentnationer.

Riksdagen 1938 m. m.

Vid 1938 års riksdag väcktes i andra kammaren

motion

av herr Holm­

bäck (nr 7), vari anhölls, att riksdagen måtte besluta, att sådana samman­ slutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor, i vilka de studerande enligt gällande stadgar vore skyldiga att vara medlemmar, måtte i beskattningshänseende hänföras till allmänna undervisningsverk.

Motionen avsåg alltså studentnationerna vid universiteten i Uppsala och Lund samt studentkårerna vid dessa universitet och vid högskolorna. Mo­ tionären framhöll, att dessa organisationer jämlikt statuterna hade att svara för vissa disciplinära uppgifter som annars måst åligga högskolorna. Att såsom i lagstiftningen skett likställa dessa statliga tvångsorganisationer för bestämda uppgifter i undervisningsverket med vissa ideella föreningar mås­ te bero på ett förbiseende av organisationernas ställning. Tydligtvis bor­ de de hänföras tili allmänna undervisningsverk. Motionären erinrade vi­ dare om, att ifrågavarande spörsmål uppmärksammats av de inom eckle­

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

61

kommunal inkomstskatt än för inkomst av fastighet,

dels ock

från all statlig

inkomst- och förmögenhetsskatt.

Kommittén

har rörande denna fråga anfört:

Enligt nuvarande bestämmelser är skattefriheten i allmänhet mera be­ gränsad vid fastighetsbeskattningen än vid inkomstbeskattningen. Sålunda åtnjuta endast vissa av de vid den statliga inkomstbeskattningen från skatt­ skyldighet frikallade rättssubjekten befrielse från skatteplikt till fastighets­ skatt. Även beträffande objektet för beskattningen är skattefriheten vid fas­ tighetsbeskattningen av mera inskränkt omfattning. Skattefrihet är nämli­ gen där medgiven endast i den mån fastigheten användes för den ifrågava­ rande institutionens verksamhet såsom sådan, medan däremot vid inkomst­ beskattningen till staten skattefrihet åtnjutes för all inkomst.

I fråga om studentkårer och studentnationer är saken emellertid reglerad på annat sätt. Dessa institutioner äro befriade från skatteplikt till fastig­ hetsskatt i ovan angiven utsträckning, men de äro frikallade från statlig in­ komstbeskattning endast beträffande inkomst av fastighet genom dess be­ gagnande för institutionernas verksamhet såsom sådana. För all annan in­ komst föreligger alltså skatteplikt.

Vad som framför allt utmärker ifrågavarande organisationer är, att de en­ ligt gällande stadgar för universitet och högskolor äro obligatoriska samman­ slutningar. De skola finnas vid dessa undervisningsanstalter, och varje stu­ derande är skyldig att tillhöra en sådan organisation. Dessa sammanslut­ ningar, som alltså äro av offentligrättslig karaktär, hava till syfte att om- händerhava vissa med undervisningen sammanhängande uppgifter. I univer- sitetsstatuterna angives studentnationernas ändamål vara »att främja flit, sedlighet och god ordning bland de studerande samt att åt föreningens med­ lemmar bereda tillfälle till inbördes biträde och understöd».

Med hänsyn till det sätt, på vilket ifrågavarande sammanslutningar äro organiserade, torde desamma böra komma i åtnjutande av skattefrihet till staten för all sin inkomst. De kunna, såsom framhölls i den vid 1938 års riks­ dag i förevarande ämne väckta motionen, organisatoriskt närmast likställas med allmänna undervisningsverk. Frågan om deras ställning i beskattnings­ hänseende skulle måhända kunna vara föremål för tvekan, om dessa sam­ manslutningar i syfte att förskaffa sig inkomster bedreve ekonomisk verksam­ het eller örn deras verksamhet kunde sägas vara i någon mån inriktad på ändamål, som vore för undervisningen främmande. Såvitt kommittén kun­ nat finna, torde detta emellertid icke vara fallet. Det förtjänar även nämnas, att då bevillningsutskottet i anledning av den vid 1938 års riksdag väckta mo­ tionen i ämnet inhämtade vissa uppgifter från landskamrerarna i Uppsala län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län, dessa förklarade, att de funne skäl föreligga för ändrad lagstiftning i motionens syfte.

Yttranden.

Emot förslaget i denna del har ingen annan erinran framställts i yttran­ dena än alt

statskontoret

ansett skattskyldighet böra alltfort åvila dessa sam­

manslutningar för eventuell inkomst av rörelse.

Sveriges förenade studentkårer

har i detta sammanhang velat fästa upp­

märksamheten på att dessa studentorganisationer sinsemellan vore samman­ slutna i samarbetsorganisationer, nämligen dels två av lokal natur, Stock­ holms studentkårer och Göteborgs förenade studentkårer, dels ock en ge­

ligen användas till — förutom administrationskostnader ■ teknisk forskning och utgivandet av en tidskrift, vari resultaten av denna forskning publiceras, samt understödjande av teknisk undervisning. En verksamhet med dylikt syfte bör enligt principerna för nu ifrågavarande förslag åtnjuta skattebe­ frielse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stads-

hypotekskassa och hypoteksföreningar.

Enligt gällande bestämmelser äro Sveriges allmänna hypoteksbank, Ko­ nungariket Sveriges stadshypotekskassa, allmänna liypotekskassan för Sveri­ ges städer och hypoteksföreningarna helt frikallade från skattskyldighet till staten samt skyldiga att till kommun erlägga skatt endast för inkomst av

fastighet.

Erinras må i detta sammanhang tillika, att enligt 18 § 2 mom. statsskatte- förordningen botlenskattens grundbelopp utgör för svenska aktiebolag, svens­ ka ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter som icke äro aktie­ bolag, sparbanker och andra utländska juridiska personer än oskifta dödsbon och familjestiftelser 10 procent samt för övriga juridiska personer utom oskifta dödsbon och familjestiftelser 5 procent av det beskattningsbara be­

loppet.

Under Sveriges allmänna hypoteksbank höra sådana hypoteksföreningar, som avse jord på landsbygden, och under Konungariket Sveriges stadshypo­ tekskassa sortera stadshypoteksföreningarna, d. v. s. hypoteksföreningar för rikets städer och med städer jämförliga samhällen.

Allmänna liypotekskassan för Sveriges städer, som i nu gällande lagtext nämnes bland de från skattskyldighet frikallade rättssubjekten, upphörde med sin verksamhet redan under år 1909. Denna hypotekskassa beslöt näm­ ligen vid sammanträden den 19 juni och den 2 september 1909 att upphöra med sin verksamhet och träda i likvidation, varjämte beslöts, att likvidatio­ nen skulle verkställas av styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypoteks­ kassa, vilken bildades under samma år. Detta beslut fastställdes av Kungl. Majit genom resolution den 9 oktober 1909.

Sveriges allmänna ligpoteksbanks

verksamhet regleras genom en förordning

den 16 maj 1890 med däri sedermera gjorda ändringar. Denna förordning innehåller bland annat följande bestämmelser.

Hypoteksbanken har till ändamål att för de inom riket bildade hypoteks­ föreningarna för ägare eller innehavare av jord ombesörja all den upplåning, som erfordras för att åt dessa föreningar bereda medel till de lån, som av dem skola tillhandahållas deras delägare. Delägare i hypoteksbanken äro hypo­ teksföreningarna. Delaktigheten i hypoteksbanken bestämmes efter oguldna beloppet av från hypoteksbanken erhållet lån. Till grundfond för hypoteks­ banken har staten genom riksgäldskontoret överlämnat 60 miljoner kronor i

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Såsom delägare i hypoteksförening kunna ej andra vinna inträde än de, som inom det område, föreningen omfattar, äro ägare av självständig jord­ lägenhet eller äro innehavare av fideikommissegendom, därest tillstånd till fideikommissegendomens inteckning och belåning medgivits. Delaktigheten i hypoteksförening bestämmes efter oguldna beloppet av de lån, som från föreningen erhållits. Lån å jordegendom kan meddelas till högst 60 procent av egendomens belåningsvärde, vilket fastställes av föreningens styrelse, och endast mot första inteckning i egendomen. Lån skall utlämnas på de för låntagaren mest fördelaktiga villkor i avseende å ränta, kapitalrabatt, för- valtningsbidrag och övriga omkostnader, som föreningens till hypoteksban­ ken åtagna förbindelser medgiva. Delägare i hypoteksförening ansvara, en­ var i förhållande till sin delaktighet, för föreningens förbindelser, i den mån utgifter och förluster ej kunnat täckas med anlitande av föreningens in­ komster för året eller dess egna tillgångar. Hypoteksförening äger ej rätt att bedriva annan utlåningsrörelse än som består i de genom hypoteksbanken upplånta medlens fördelning såsom lån på föreningens delägare.

Av hypoteksbanken berättelse för år 1940 framgår, att beloppet av bankens lån till hypoteksföreningarna vid årets slut utgjorde cirka 490 miljoner kronor, att nettovinsten under året uppgick till 767,023 kronor samt att banken hade en behållen förmögenhet om sammanlagt cirka 10 miljoner kronor. De 10 under banken lydande hypoteksföreningarna disponerade vid samma års slut över besparings- och reservfonder om tillhopa över 15 miljoner kronor, vilka under året ökats med cirka 275,000 kronor.

Konungariket Sveriges stadshgpotekskassas

verksamhet regleras genom en

förordning den 17 maj 1935 och ett av Kungl. Maj:t samma dag fastställt reglemente.

Bestämmelserna i nämnda förordning äro i huvudsak likartade med dem som gälla för hypoteksbanken. Dock finnas en del olikheter. Även för hy- potekskassan har staten genom fullmäktige i riksgäldskontoret ställt till för­ fogande obligationer såsom grundfond. Obligationernas nominella belopp uppgår till 100 miljoner kronor. Grundfondsobligationerna få efter anmälan till riksgäldskontoret tagas i anspråk till fullgörande av kassans förbindelser, då kassan för tillfället saknar användbara medel därtill samt vid kassans lik­ vidation. Hypotekskassans behållna årliga vinst avsättes till en reservfond för kassan. Uppgår reservfonden till 2 procent av kassans förbindelser, får dock uppkommande vinst enligt styrelsens beprövande användas till främ­ jande av något med kassans ändamål sammanhängande syfte. (För närva­ rande uppgår reservfonden till icke fullt 1 procent av kassans förbindelser.) Reservfonden skall användas till gäldande av uppkomna förluster å rörelsen. Hypotekskassans styrelse består av 5 ledamöter, varav Konungen utser 4, däribland en till ordförande, och fullmäktige i riksgäldskontoret en, som skall vara vice ordförande. Styrelsens och revisorernas berättelser skola granskas av hypoteksföreningarnas ombud. Det tillkommer härefter Ko­ nungen att pröva hypotekskassans förvaltning och att, sedan fullmäktige i

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

skattefria — aldrig beskattad. Det starkaste argumentet för skattefriheten torde säkerligen vara den omständigheten, alt staten såväl ekonomiskt som organisatoriskt i hög grad engagerat sig i ifrågavarande verksamhet. Man kail också väl förstå, att vid tiden för denna skattefrihets införande skäl ansågos tala för ett fritagande av dessa inrättningar^ från skattskyldighet. Numera ingriper emellertid staten stödjande på så många områden. Skulle statens ekonomiska stöd i och för sig anses motivera skattefrihet, torde nog kunna ifrågasättas skattefrihet på många andra håll. Man kunde då icke inskränka sig till att lämna skattefrihet åt rent ideella ändamål utan finge

liksom här är fallet — ej så sällan giva skatteförmåner åt institutioner, som bedriva ekonomisk verksamhet. Jordbrukets kreditkassor exempelvis torde på lika goda grunder som hypoteksinrättningarna kunna göra anspråk på skattefrihet. Dessa synas vara organiserade och hava sin verksamhet ordnad på ungefär samma sätt som hypoteksinrättningarna men hava ej erhållit skattefrihet.

Enligt kommitténs förslag liksom även enligt nu gällande bestämmelser medgives skattefrihet åt stiftelser och ideella föreningar endast då dessa främja allmännyttiga ändamål av högt kvalificerad beskaffenhet. Andra stiftelser och ideella föreningar med allmännyttiga ändamål få liksom nu erlägga statsskatt elter ett grundbelopp av fem procent. Likaledes^ skatta efter fem procent ideella sammanslutningar med blandade ändamål, t. ex. arbetsgivareorganisationer och fackföreningar. Juridiska personer med eko­ nomisk verksamhet, exempelvis aktiebolag, ekonomiska föreningar och spar­ banker, få erlägga statsskatt efter ett grundbelopp av tio procent. Då be­ skattningsreglerna äro utformade på detta sätt, synes det vara svårt att principiellt motivera en skattefrihet för hypoteksinrättningarna, vilka ju be­ driva ekonomisk verksamhet. Det torde vara uppenbart, att ur principiell synpunkt all ekonomisk verksamhet bör föranleda skattskyldighet. Så torde i allmänhet även vara fallet enligt vår nuvarande skattelagstiftning. De un­ dantag från denna regel, som avses med skattefriheten för pensionsanstalter, understödsföreningar, vissa försäkringsbolag, aktiebolaget tipstjänst och svenska penninglotteriet aktiebolag, hava föranletts av särskilda orsaker. Ti­ digare förekom emellertid skattefrihet för institutioner med ekonomisk verk­ samhet i större utsträckning än nu. 1 allmänhet torde detta hava motiverats med att de från skattskyldighet sålunda frikallade inrättningarna för sitt fortbestånd och sin utveckling vore i behov av skattefrihet. Så var exem­ pelvis fallet med sparbankerna. 1921 års kommunalskattekommitté, som föreslog upphävande av skattefriheten för sparbankerna, yttrade härom bland annat, att sparbanksväsendet kunde antagas numera hava vunnit sådan ut­ veckling och stadga, att skäl ej längre förelåge för beviljande av något skattc- privilegium för sparbankerna.

Betraktar man skattefriheten såsom ett slags understöd till en verksam­ het av allmännyttig art, torde häremot kunna resas den invändningen, att skattefriheten i så "fall är föga rationell. Ju bättre den juridiska personens ekonomiska förhållanden äro, desto större blir understödet. Men även örn man bortser från detta, så torde den lämnade sammanställningen rörande hypoteksinrättningarnas ekonomiska förhållanden få anses visa, att dessa in­ rättningar icke kunna anses vara i behov av något vid beskattningen lämnat understöd från det allmännas sida. Hypoteksinrättningarnas ekonomiska ställning synes, såvitt man med ledning av de nu tillgängliga uppgifterna kan bedöma, i allmänhet vara mycket god.

Kommittén anser sig alltså böra föreslå, alt skattefriheten för hypoteks­ inrättningarna borttages.

Om skattskyldighet nu införes för hypoteksinrättningarna, uppstå emel­

fortsatta skattefrihet tillräckligt stark och därför ansett det hava varit rik­ tigare att styrelsen ej motsatt sig deras beskattning utan allenast sökt när­ mare utreda möjligheten av ett grundbelopp å 5 procent.

Även styrelsen för

Konungariket Sveriges stadslagpotekskassa

har fram­

hållit de skäl, vilka enligt kommitténs mening möjligen skulle kunna an­ föras såsom motivering för bibehållande av den nuvarande skattefriheten för hypoteksinrättningarna. Styrelsen har vidare anfört:

Skattefrihet har i åtskilliga fall, dock mera förr än under senare år, i viss utsträckning medgivits institutioner med ekonomisk verksamhet, vilka främja allmännyttiga syften, varvid motiveringen i allmänhet torde lia varit, att de för sitt fortbestånd och utveckling varit i behov av skattefrihet Till denna kategori torde i viss mån hypoteksinrättningarna få räknas. I lråga om dessa inrättningar gäller emellertid icke endast att de lrämja ett allmännyttigt syfte. Härtill kommer att staten såväl ekonomiskt som organisatoriskt i högsta grad engagerat sig i deras verksamhet. Det har därför ansetts vara ett allmänt intresse, att hypoteksinrättningarnas ekonomiska ställning stär- kes genom en betryggande fondbildning. För befordrandet av detta syfte har skattefriheten varit av en mycket stor betydelse och är så alltjämt.

Att slaten numera stödjande ingriper på många områden synes icke, såsom kommittén vill göra gällande, utgöra skäl tor borttagandet av en skattefri­ het, som beror av speciella förhållanden och befunnits ändamålsenlig.

I fråga örn fondbildning hos stadshypotekskassan stadgas i § 7 av förord­ ningen angående kassan, att kassans behållna årliga vinst skall avsättas till en reservfond. Sedan reservfonden uppnått en storlek av två procent av kas­ sans förbindelser kan uppkommande vinst enligt styrelsens beprövande an­ vändas till främjande av något med kassans ändamål sammanhängande syfte. Enligt § 4 i det av Kungl. Maj :t utfärdade reglementet för kassan galler, att förvaltningsbidrag från föreningarna till kassan ej må bestämmas till högre belopp än som beräknas vara erforderligt lör att kassans reservfond skall komma att genom föreskrivet tillförande av vinst inom skälig tid uppgå till en procent av kassans förbindelser.

Det torde i detta sammanhang böra erinras örn följande yttrande av depar­ tementschefen i Kungl. Maj:ts proposition den 1 mars 1935 (nr 177) med förslag till förordning angående stadshypotekskassan lii. m.:

»Den uppfattningen synes vara allmän, att en kraftigare fondbildning bör åstadkommas såväl hos kassan som hos föreningarna, och jag delar denna uppfattning. Även örn inom stadshypoteksväsendet utlåningen hittills föror­ sakat allenast obetydliga förluster, måste man i tid sörja för, att möjligheter förefinnas alt, utan anlitande av den solidariska ansvarigheten, möta sådana förluster, som eventuellt inträffande ogynnsammare förhållanden kunna med­ föra. Jag vill erinra, att bostadskreditkassans reservfond ansetts böra upp­ bringas till minst tre procent av denna kassas skulder och bostadskreditför- enings säkerhetsfond till minst sex procent av föreningens skulder.» (sid. 63 i propositionen).

Under åberopande av ovan anförda skäl och då ett beskärande av stads- hypotekskassans årliga överskott genom uttagande av skatt från kassan skulle motverka erforderlig ökning av reservfonden och eventuellt komma att med­ föra, att kassan bleve nödsakad att från föreningarna infordra förvaltnings­ bidrag, får styrelsen avstyrka kommitténs förslag om borttagande av nuva­ rande skattefrihet för kassan. Därest skattskyldighet likväl anses böra åläg­ gas kassan, bör enligt styrelsens mening såsom förutsättning för skattskyl­ dighets inträde gälla, att kassans reservfond uppnått en storlek av minst två

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

redaktionell ändring i de sakkunnigas förslag, och det torde ligga i förening­ arnas eget intresse att genom lämpligt avvägande av förvaltningsbidragen söka så snart som möjligt uppnå den storlek å säkerhetsfonden, att de kunna fritt disponera dess avkastning till täckande av förvaltningskostnader.» (sid. 63 i propositionen).

Det torde böra framhållas, att den solidariska ansvarighet, som åligger medlemmarna i stadshypoteksförening gentemot föreningen samt förening­ arna gentemot kassan, innebär en risk för de solidariskt ansvariga för extra uttaxering på grund av eventuell förlust å föreningens resp. kassans rörelse. Det är icke minst för att möta denna risk som föreskrifter givits, att det för- valtningsbidrag, som föreningsmedlemmarna lia att erlägga till föreningen, skall beräknas så, att det icke blott täcker den årliga förvaltningskostnaden utan även lämnar ett någorlunda konstant bidrag till uppbringande av för­ eningens säkerhetsfond till betryggande storlek. Det såsom vinst bokförda år­ liga eventuella överskottet av stadshypoteksförenings förvaltningsbidrag tor­ de sålunda rätteligen icke böra betraktas såsom en vinst i egentlig mening utan såsom en i samband med lånestockens tillväxt nödvändig förstärkning av säkerhetsfonden. Enligt styrelsens mening bör beskattning av sådant över­ skott icke komma ifråga.

Vad nu sagts örn uppkommande överskott å stadshypoteksföreningarnas förvaltningsbidrag gäller även säkerhetsfondens egen avkastning, i varje fall så länge säkerhetsfonden icke nått den storlek, att förvaltningsbidrag icke behöva uttagas.

Skulle hypoteksföreningarna beskattas för sina bokförda årliga överskott, torde det med säkerhetsfondernas nuvarande, i allmänhet mindre tillfreds­ ställande storlek bliva nödvändigt för föreningarna alt, för bibehållande av en oförändrad avsättning till dessa fonder, höja nu utgående förvaltningsbi­ drag och detta ej allenast med vad som motsvarar en på det nuvarande över­ skottet av rörelsen beräknad skatteutgift utan med ett än högre belopp, då en dylik ökad förvaltningsinkomst i sig skulle medföra en ökad skatteutgift. Då den av stadshypoteksföreningarna tillämpade räntan, förvaltningsbidraget inräknat, som regel är normerande för inteckningsräntan för bottenlån på den allmänna fastighetslånemarknaden, måste en ökning av förvaltnings­ bidraget hos föreningarna befaras få till följd en motsvarande, icke önskvärd höjning av fastighetslåneräntan på den allmänna marknaden.

Styrelsen får på sålunda anförda skäl bestämt avstyrka kommitténs förslag örn borttagande av nuvarande skattefrihet även såvitt gäller stadshypoteks­ föreningarna. Därest det likväl anses ofrånkomligt, att skattskyldighet ålägges dessa föreningar, bör på sätt ovan framhållits skattskyldighet inträda först sedan förenings säkerhetsfond nått en storlek av minst två procent av för­ eningens skuld till stadshypotekskassan.

Enligt kommitténs förslag böra hypoteksinrättningarna erlägga statsskatt efter en skattesats av 10 procent. Motiveringen för denna skattesats synes i första hand vara, att hypoteksinrättningarna driva ekonomisk verksamhet samt förete vissa likheter särskilt med sparbankerna, för vilka denna skattesats gäller. Styrelsen får häremot invända, att även om hypoteksinrättningarna och sparbankerna kunna förete vissa likheter, olikheten med avseende å deras rörelse är väsentlig. Sparbankerna bedriva liksom andra banker bland allmän­ heten in- och utlåningsrörelse, ehuru med begränsning till vissa grenar, under det att hypoteksinrättningarna med sin verksamhet endast avse att tillhanda­ hålla sina medlemmar långfristiga fastighetslån på de billigaste villkor, som kapitalmarknaden vid varje tidpunkt medgiver. Av enahanda skäl, som ovan anförts till stöd för bibehållandet av hvpoteksinrättningarnas skattefrihet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

valtningskostnader eller till beredande av annan lättnad för föreningarna. Kassans styrelse består av minst sju högst nio ledamöter, varav två — den ene såsom ordförande — utses av Konungen, en utses av riksgäldsfullmäktige och övriga väljas å ombudsstämman. För revision av styrelsens förvaltning utses årligen tre revisorer, varav en utses av riksgäldsfullmäktige. Konungen äger besluta om kassans trädande i likvidation ävensom angående på vad sätt kassans behållna tillgångar efter likvidationen skola användas.

Bostadskreditföreningarna

hava till ändamål att tillhandahålla sina med­

lemmar lån mot säkerhet av inteckning i fastighet. Föreningarnas verksam­ hetsområde är städer, köpingar och andra samhällen. Såsom säkerhet föi fullgörandet av sina förbindelser skall förening avsätta en säkerhetsfond. Såsom bidrag till säkerhetsfonden skall envar låntagare erlägga en avgift mot­ svarande 2 procent av erhållet lån. Dessa avgifter må minskas eller upphöra att utgå, då säkerhetsfonden överstiger 6 procent av föreningens skulder. Lån­ tagarna skola även erlägga förvaltningsbidrag. överskott å dessa tillföras säkerhetsfonden. Konungen äger förordna örn förenings trädande i likvidation. Vid likvidationen skola föreningens behållna tillgångar överlämnas till bo- stadskreditkassan.

Enligt bostadskreditkassans berättelse för år 1940 avsatte kassan vid detta års slut till reservfonden 268,590 kronor, därav 191,241 kronor utgjorde för­ eningarnas bidrag och fondens avkastning samt 77,349 kronor utgjorde be­ hållna årsvinsten. Kassans hos föreningarna utestående lån utgjorde cirka 144 miljoner kronor, medan kassans förmögenhet uppgick till cirka 1,723,000 kronor. De 17 till kassan anslutna föreningarna avsatte samma år tillhopa till sina säkerhetsfonder 342,836 kronor, härav fondbidrag och fondernas av­ kastning 307,136 kronor samt överskott å rörelsen 35,700 kronor, ävensom för andra ändamål 50,668 kronor. Föreningarnas sammanlagda förmögenhet, väsentligen placerad i säkerhetsfonderna, uppgick till cirka 2,859,000 kronor.

Svenska skeppshypotekskassan,

som bildades ar 1929 och vars verksamhet

regleras genom en förordning den 6 juni samma ar jämte ett av Kungl. Majit utfärdat reglemente, Ilar till ändamål att lämna lan mot säkerhet av inteckning i svenska fartyg. Såsom grundfond för kassan skall staten ställa till förfogande obligationer till belopp av minst 10 miljoner kronor. Kassans behållna årsvinst skall avsättas till en reservfond. Från reservfonden kunna medel överföras till grundfonden. Kassans styrelse, som har sitt säte i Göte­ borg, består av fem ledamöter, varav fyra — bland dem ordföranden — utses av Konungen och en ledamot utses av riksgäldsfullmäktige. Konungen äger förordna om kassans trädande i likvidation. Vid likvidationen skola kassans behållna tillgångar tillfalla staten.

Enligt

kommittéförslaget

skola bostadskreditkassan, bostadskreditförening­

arna och skeppshypotekskassan icke längre åtnjuta skattefrihet, dock skola bostadskreditföreningarna fortfarande vara frikallade från skattskyldighet för förmögenhet (bostadskreditkassan och skeppshypotekskassan bliva utan särskilt stadgande därom frikallade från dylik skattskyldighet). För samtliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

vara avdragsgill utgift. Då emellertid tvekan råder, huruvida styrelsens upp­ fattning de lege lata är riktig — ett analogt spörsmål har av Svenska Jord­ brukskreditkassan hänskjutits till Kammarrättens prövning -— hemställer styrelsen, att från statsmakternas sida ett uttalande avgives av innebörd, att dylikt understöd för framtiden skall utgöra avdragsgill utgift.

Inom styrelsen har herr Munck af Rosenschöld i ett

särskilt yttrande

av­

styrkt den föreslagna beskattningen av bostadskreditkassan och dess för­ eningar samt därvid bl. a. erinrat, att kassans behållna årsvinst skulle av­ sättas till reservfonden och att på förvaltningsbidragen hos föreningarna upp­ kommande överskott skulle tillföras deras säkerhetsfonder, i båda fallen allt­ så fonder som måste anses tillhöra staten. När pengarna obligatoriskt ginge till dylika fonder, vilka dessutom tillkommit för att hindra att statens ga­ ranti för kassans förbindelser skulle tagas i anspråk, så kunde någon beskatt­ ningsbar vinst icke anses föreligga. Det läge ej i statens intresse att minska fondavsättningen genom en beskattning, vilken dessutom skulle bliva till en­ sidig fördel för vederbörande kommun.

Styrelsen för

svenska skeppshypotekskassan

har yttrat:

Skeppshypotekskassan tillskapades av statsmakterna år 1929 i syfte att medverka till det nödvändiga föryngrandet och moderniserandet av den svenska handelsflottan. Tidigare hade detta syfte delvis tillgodosetts av sta­ ten genom rederilånefonden. Då det beräknades att ett mera fullständigt till­ godoseende av ifrågavarande ändamål skulle komma att kräva avsevärda penningmedel och då det bland annat ansågs att staten icke lämpligen borde binda allt för stor del av sitt kapital, valde man att inrätta skeppshypoteks­ kassan, som har en av staten tillskjuten grundfond och som skaffar sina rö­ relsemedel genom emitterande av obligationslån. Skeppshypotekskassans till­ gångar vid likvidation skola tillfalla staten. Av skeppshypotekskassans fem styrelseledamöter utses fyra av Kungl. Majit och en av riksgäldskontoret. Kassans låntagare hava med avseende å styrelsens sammansättning icke till­ erkänts större inflytande än att Kungl. Majit vid utseende av två styrelse­ ledamöter och två suppleanter har att hålla sig inom ett av låntagarna upp­ gjort förslag på nio personer.

Skeppshypotekskassan är med andra ord blott en form genom vilken sta­ ten tillhandahåller billigast möjliga lån till det större tonnaget. Därest kas­ san nu skulle beskattas, skulle detta kunna leda till att kassans utlånings- räntor finge i motsvarande grad höjas. Härigenom skulle kassans syfte kom­ ma att direkt motverkas.

Sedan skeppshypotekskassan tillkom hava ytterligare två låneinstitut för sjöfarten av statsmakterna inrättats nämligen dels en fond benämnd Statens lånefond för den mindre skeppsfarten och dels en fond benämnd Statens sekundärlånefond för rederinäringen. Skeppshypotekskassan och fonden för den mindre skeppsfarten äga bevilja lån mot säkerhet av inteckning i fartyg till högst 50 procent av det belånade fartygets värde. Sekundärlånefonden beviljar lån till högst 20 procent av fartygets värde mot säkerhet av inteck­ ningar mellan 50 procent och 70 procent av detta värde. De för dessa båda nya fonder behövliga medel, vilka beräknas bliva avsevärt mycket mindre än det kapital skeppshypotekskassan behöver, tillhandahållas helt av staten. Fondernas lånerörelse handhaves emellertid icke av staten själv utan av nämnder, vilkas medlemmar äro identiska med skeppshypotekskassans sty­ relseledamöter, varjämte Kungl. Majit förordnat en särskild ledamot och suppleant i fonden för den mindre skeppsfarten.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 134.

85

fångar har lämnats oreglerad. Sparbanks rätt till framtida utdelning eller till kassans tillgångar vid dess upplösning må ej uppföras som tillgång i sparbankens räkenskaper eller överlåtas annorledes än i samband med över­ låtelse av sparbankens rörelse å annan sparbank.

Rörande de beskattningsspörsmål, som kunde uppställa sig i samband med bildandet av säkerhetskassan, upprättades inom finansdepartementet en den 3 februari 1934 dagtecknad promemoria. I denna behandlades först frågan huru med tillämpning av då gällande bestämmelser beskattningen av kassan skulle ställa sig. I sådant avseende anfördes:.

Enligt nämnda bestämmelser blir kassan såväl statligt som kommunalt skattskyldig för all sin inkomst. Som intäkter för kassan äro att räkna kas­ sans ränteintäkter, vilka torde vara att anse som intäkter av rörelse. Bidragen från sparbankerna, genom vilka bidrag kassans kapital successivt bildas, sy­ nas icke kunna anses som skattepliktig intäkt, även örn — enligt vad nedan utvecklas — beloppet av nämnda bidrag torde få avdragas vid beräkning av sparbanks inkomst. Som avdragsgilla utgifter äro naturligen att räkna för­ valtningskostnader. Däremot torde som omkostnader icke böra få avdragas medel, som kassan i enlighet med sitt ändamål utbetalar till nödställda spar­ banker eller till insättare. Utdelning till sparbank av avkastning synes vara att likställa med en juridisk persons utdelning till sina medlemmar^ch tor­ de sålunda ej böra få avräknas. Avkastning, som utdelas till sparbank, skul­ le alltså bliva föremål för dubbel beskattning, i det den nämligen skulle be­ skattas dels hos kassan dels hos sparbanken.

Skattskyldighet för förmögenhet synes icke åvila kassan, då kassan — lika litet som sparbank — synes vara att hänföra till de i 12 § 1 mom. b) för­ ordningen örn statlig inkomst- och förmögenhetsskatt omförmälda kategorier av skattskyldiga.

Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för kassan lärer vara att beräkna enligt 18 § e) nyssnämnda förordning. Skatten blir sålunda proportionell, varjämte frihet från kommunal progressivskatt och utjämningsskatt kommer att åtnjutas.

Härefter yttrades i promemorian bl. a. följande: Beträffande spörsmålet, huruvida frihet från skyldighet att erlägga skatt för inkomst bör medgivas kassan, må anmärkas, att dylik frihet icke synes vara av någon väsentlig betydelse i fråga örn kassans förmåga att fylla det med inrättandet av densamma avsedda ändamålet. Kassan avser att tillgodose huvudsakligen ett sparbanksrörelsens eget intresse, och lika litet som spar­ bank undantages från beskattning synes beträffande den särskilda form för sparbankernas verksamhet, som kassan kan anses representera, skattefrihet böra föreligga.

Däremot torde vara lämpligt att redan nu undanröja den dubbelbeskatt­ ning som kommer att föranledas därav, att kassan icke äger rätt att vid in­ komstberäkningen avdraga till sparbank utbetald utdelning, medan dylik utdelning tages till beskattning hos sparbanken. Bestämmelse härom torde böra införas i 29 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Skattefrihet för förmögenhet skall som nämnts enligt gällande bestämmel­ ser tillkomma kassan.

Vad slutligen angår det framförda förslaget, att sparbank måtte berättigas ali vid beräkning av sin inkomst avdraga beloppet av lill kassan utbetalt

Kungl. Maj:ts proposition nr 134

bidrag-, så synes bestämmelse härom icke erforderlig, enär redan med till- lämpning av gällande bestämmelser rätt till avdrag för berörda belopp torde tillkomma sparbank.

Sedan kammarrätten efter remiss yttrat sig över promemorian, upptogs däri berörda spörsmål till behandling i en till 1934 års riksdag avlåten pro­ position, nr 241. I denna föreslogs, så vitt nu är ifråga, alt till 29 § 3 mom. kommunalskattelagen skulle fogas bestämmelser enligt vilka dels sparbank finge åtnjuta avdrag för bidrag till säkerhetskassan dels ock kassan finge göra avdrag för utdelning lill sparbankerna.

Såsom motivering härför anförde jag, bland annat, att jag i huvudsak kun­ de ansluta mig till det i promemorian framlagda förslaget. Det vore, om man så ville uttrycka sig, en utbruten del av sparbankernas tillgångar, som hop­ samlades hos kassan. När sparbankerna, själva ej vore befriade från skatt­ skyldighet för ränta på sina fonder, syntes ej heller motsvarande räntor å kassans fonder böra vara skattefria. Med anledning av vad kammarrätten därutinnan anfört förordade jag allenast den ändringen i promemorieförsla- get, att uttrycklig bestämmelse örn rätt för sparbankerna att åtnjuta avdrag för bidrag till kassan måtte meddelas.

Sedamniksdagen antagit propositionen, utfärdades författning i ämnet den 15 juni 1934, nr 294.

1936 drs skattekommitté

har icke till behandling upptagit frågan örn sä­

kerhetskassans beskattning.

Överståthållarämbetet

har emellertid i sitt över kommitténs slutbetänkan­

de avgivna yttrande berört denna fråga och därvid framhållit, att säkerhets­ kassan utgjorde en lagbestämd form för sparbankernas avsättningar av me­ del för tryggande av sin verksamhet och insättarnas rätt. Enär kassan sålun­ da avsåge att tillgodose huvudsakligen ett sparbanksrörelsens eget intresse, syntes ej skäl föreligga att den skulle beskattas efter andra grunder än spar­ banker. Kassan borde därför uttryckligen hänföras till 18 § 2 mom. b) stats- skattef orörd ningen.

Sedan

sparbankernas säkerhetskassa

beretts tillfälle att yttra sig över vad

Överståthållarämbetet sålunda uttalat, har kassans styrelse anfört i huvudsak följande.

I den år 1934 inom finansdepartementet upprättade promemorian hade uttalats, att statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för kassan skulle beräknas enligt 18 § e) statsskatteförordningen, d. v. s. efter ett grundbelopp av 3 pro­ cent av beskattningsbara beloppet. Detta betydde, att efter 1938 års änd­ ringar i förordningen kassan skulle beskattas enligt 18 § c), d. v. s. efter ett grundbelopp av 5 procent. Emellertid hade kassan fr. o. m. år 1939 på­ förts skatt efter ett grundbelopp av 10 procent. Av kassan i anledning därav anförda besvär vore för närvarande beroende på kammarrättens prövning. I dessa skattemål hade från skattemyndighetens sida gjorts gällande, att kas­ san borde beskattas som örn den vore sparbank.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

Skogssällskapet och dess skogsfond m. m.

Skogssällskapet

och

Skogssällskapets skogsfond

hava i en till kommittén

inkommen skrift hemställt, att dessa institutioner måtte i skattehänseende behandlas på samma sätt som hushållningssällskapen. Till stöd för denna framställning har åberopats en av sällskapets verkställande direktör upprät- lad P. M., vari bland annat anföres följande.

Skogssällskapet tillkom år 1912. Dess ändamål vore att verka för bildan­ det av skogsallmänningar i kommuners (landstings, lands- och stadskommu- ners, hushållningssällskaps o. dyl.) ägo ävensom att befrämja tillkomsten av andra skogskomplex, tjänande allmännyttiga intressen. Särskilt skulle där­ vid eftersträvas att få ljunghedar eller eljest vanvårdade marker på detta sätt tillvaratagna och rätt utnyttjade för skogsbruk. Vidare skulle Skogs­ sällskapet under samarbete med de förvaltningsorgan, som för dessa skogars omhänderhavande upprättades, verka för en sådan skötsel av de skogar, som på så sätt bildats, att de bleve till föredöme såväl på skogsvårdens område som i ekonomiskt hänseende för de bygder, där de vore belägna.

Verksamhetsområdet innefattade de 14 södra fastlandslänen. Inom varje län företräddes skogssällskapet av en lokalstyrelse, i vilken landshövdingen vore självskriven ordförande.

Skogssällskapets stadgar vore sedan 1920 fastställda av Kungl. Majit. Sällskapets aktiva medlemmar, vilka vöre föremål för den av sällskapet utövade verksamheten, uppginge år 1939 till 303 st., därav 13 landsting, 236 primärkommuner, 15 hushållningssällskap samt 39 stiftelser och andra för allmännyttiga syften verkande sammanslutningar.

De skogar, som omslötes av sällskapets verksamhet och som i allt väsent­ ligt hade sitt upphov i nybildningar, omfattade en areal av i runt tal 77,000 hektar, som fördelade sig på 159 kommunskogar (därav 29^ landstings och 130 primärkommuners skogar) samt 50 skogar ägda av hushållningssällskap, stiftelser o. dyl.

Skogssällskapet fullföljde icke några som helst ekonomiska intressen i fråga örn dessa skogar, utan dess strävanden ginge enbart ut på att genom anvisningar och råd medverka till uppnående av gynnsammast möjliga re­ sultat på alla områden.

För det arbete, som sällskapet nedlade på skötseln av dessa skogar, er- hölle sällskapet viss ersättning, vilken dock i flertalet fall ingalunda utgjor­ de fullt vederlag för vad detta arbete kostade sällskapet, vartill komme, att sällskapet i sin ställning som det för allmänningsrörelsen närmast ansvariga organet måste påtaga sig en mångfald uppgifter, för vilka någon ersättning ej kunde komma i fråga.

Skogssällskapets sammanlagda fonder, vilka vore placerade i skogsfastig- heter, utgjorde i runt tal 990,000 kronor. Då sällskapet även vid förvärv av dylika fastigheter låtit sig ledas av strävan att göra en ur skogsvårdssyn- punkt gagnelig insats, lämnade detta kapital — som till väsentlig del vöre bundet i framtidsskogar — blott en helt låg ränteavkastning. Detta förhållan­ de i förening med verksamhetens ständigt fortgående utveckling hade med­ fört att underskott ej kunde undvikas med följd att sällskapets fonder därav fingo allt svårare känning.

I syfte att ekonomiskt stödja skogssällskapet tillkom år 1925 skogssäll­ skapets skogsfond genom en donation, som i kontanter uppgick till i runt tal 1,480,000 kronor. Skogsfondens angelägenheter handhades av en direk­ tion. vars ledamöter vore utsedda av skogssällskapets styrelse.

digare föranlett så starka meningsbrytningar, torde därför nu hava förlorat ali aktualitet. Kommittén kan ej heller underlåta att framhålla, att föreva­ rande spörsmål enligt kommitténs mening har tillmätts alltför stor betydelse.

Kommittén har sålunda funnit, att ändrade bestämmelser i fråga om rätten till avdrag för rabatter och pristillägg icke kunna anses vara av behovet påkallade.

Kommerskollegium

har icke heller funnit anledning föreligga till ändring

av nuvarande bestämmelser i förevarande hänseende.

Sveriges köpmannaförbund

har erinrat om, att enligt allmänna principer i

svensk skattelagstiftning vinstmedel skola beskattas. De kooperativa förening­ arnas rabatter och pristillägg hade dock varit undantagna från beskattning, oaktat de enligt konsumentkooperationens eget betraktelsesätt vore att anse som vinstmedel. Det hette sålunda i konsumentkooperationens s. k. grund­ regler, att vinst skulle fördelas i förhållande till varje medlems köp. Kom­ mittén syntes emellertid betrakta de kooperativa föreningarnas återbäring och de privata företagens kassarabatt såsom till karaktären likartade. Detta ställningstagande vöre av särskilt intresse av det skälet, att jämväl ledamoten av kommittén, direktören i kooperativa förbundet Ernst Persson biträtt det­ samma. Man syntes härav vara berättigad draga den slutsatsen, att åtmin­ stone ledningen inom den svenska konsumentkooperationen övergivit den tidigare hävdade meningen att den konsumentkooperativa återbäringen ut­ gjorde företagens vinst, som utdelades till medlemmarna efter en annan prin­ cip, nämligen i förhållande till gjorda köp, än vad fallet vore inom aktie­ bolag, där vinstfördelningen skedde i förhållande till kapitalinsatsen. Man borde nu ha anledning förvänta att denna ändrade inställning även bringades till allmänhetens kännedom. Skulle man i konsumentkooperativ propaganda eller i offentliga uttalanden vidhålla, att återbäring i själva verket vore vinst­ medel, syntes kravet på att dessa vinstmedel skulle beskattas böra vidhållas.

Styrelsen för

kooperativa förbundet

har yttrat:

Vid behandling av frågan om de kooperativa företagens skatteplikt för inkomst har kommittén underlåtit att fortsätta den vid tidigare utredningar förda principdiskussionen om rabatternas och pristilläggens beskaffenhet, nämligen huruvida de skola betraktas som vinstdisposition eller omkostnad. Då emellertid kommittén enhälligt förordat bibehållandet av gällande skatte- bestämmelser »med hänsyn till den utveckling, som rabattsystemet numera fått även inom den privata handeln», måste grunden för denna inställning vara, att kommittén funnit, att den praktiska utvecklingen inom modernt affärsliv bekräftat omkostnadsteorien. Denna har på sin^ tid utvecklats av finansminister Thorsson i propositionen nr 191 till 1920 års riksdag, vilken genomförde den nu gällande lagstiftningen. Sedermera har samma teori för­ fäktats av den konsumentkooperativa rörelsens ledning vid alla de olika till­ fällen, då denna skattefråga varit under diskussion. Det har för styrelsen varit en tillfredsställelse att finna, att denna gamla tvistefråga nu synes hava vunnit sin slutliga lösning.

Sveriges lanibruksförbund

har förklarat sig såtillvida vara ense med kom­

mittén, att någon principiell ändring i bestämmelsen örn rätt till avdrag för rabatter och pristillägg icke borde komma ifråga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 134.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

93

Förbundet har emellertid erinrat om, att enligt punkt 12 i anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen »en ekonomisk förening är i beskattnings­ hänseende att anse såsom kooperativ, därest den är

öppen

och i sina an­

gelägenheter tillämpar

lika rösträtt

». Jordbrukets föreningar uppfyllde i

många fall icke det senare kravet och komme därigenom i en ogynnsammare position än konsumtionsföreningarna. En graderad röstskala kunde i vissa fall vara motiverad inom jordbrukets föreningar. Medan de anslutna ^en­ heterna i konsumtionsföreningarna — hushållen — vore av tämligen likartad storleksordning, vore enheterna i jordbrukets ekonomiska föreningar —- jord­ bruken — mången gång av betydligt mera växlande storlek. Rösträttsbestäm­ melserna vore icke av utslagsgivande betydelse för en förenings kooperativa karaktär. Enligt förbundets uppfattning borde såsom villkor för att en eko­ nomisk förening skulle anses såsom kooperativ lämpligen kunna angivas T) att föreningen vore öppen samt 2) att föreningen icke ägde disponera överskottet på annat sätt än till dels högst 5 procent utdelning på det in­ betalda insatskapitalet, dels avsättningar till fonder, dels ock fördelning till medlemmar jämte utomstående leverantörer eller kunder i förhållande till gjorda försäljningar eller inköp.

Då kommittén icke behandlat detta spörsmål, vore det tveksamt örn en ändring i angivna hänseende nu kunde företagas. Kunde så ej ske, vore det dock önskvärt att ett uttalande gjordes därom, att av jordbrukarnas ekonomiska föreningar efter årsskiftet utbetalade, med hänsyn till det eko­ nomiska resultatet för året avpassade efterlikvider för under året levererade produkter vore att uppfatta icke som en vinst, vilken skulle beskattas hos föreningen, utan som en omkostnad i rörelsen för inköp av råvaror. En viss tvekan gjorde sig nämligen hos taxeringsmyndigheterna gällande angående skyldighet för föreningarna att erlägga skatt för sålunda tills vidare inne­ hållna belopp.

Svenska mejeriernas riksförenmg

och

svenska lantmännens riksförbund

lia anslutit sig till vad lantbruksförbundet sålunda anfört.

Styrelsen för

föreningen Sveriges spannmålsintressenter

har — med ut­

gångspunkt från att rabatten vore att uppfatta som en skuldförpliktelse gent­ emot köparen medan däremot den återbäring å gjorda inköp, som vore be­ roende av en förenings driftsresultat, måste betecknas som en vinstutdelning — i ett längre anförande kritiserat kommittébetänkandet i denna del.

Lantbruksstyrelsen

har utförligt bemött den sålunda framförda kritiken

och anslutit sig till kommitténs uttalande i ämnet. Därjämte har styrelsen förordat beaktande av vad lantbruksförbundet anfört rörande villkor för att en ekonomisk förening skulle anses såsom kooperativ.

Departementschefen.

Jag finner icke anledning föreligga att nu till diskussion upptaga de sedan länge omstridda spörsmålen rörande den rättsliga karaktären av de rabatter och pristillägg, som förekomma inom konsument- och producentkooperatio­

Kungl. Maj.ts proposition nr

lii.

nen, samt rörande deras behandling i beskattningshänseende. Vad kom­ mittén härutinnan anfört synes ha i huvudsak godtagits i de avgivna ytt­ randena. på ett undantag när. Den kritik, som i det sist åsyftade yttrandet riktats mot kommittébetänkandet, kan dock näppeligen läggas till grund för ändrad lagstiftning i ämnet.

Sveriges lantbruksförbund har, med instämmande av ett par andra jord­ bruksorganisationer och delvis även av lantbruksstyrelsen, i detta samman­ hang framfört vissa önskemål beträffande beskattningen av jordbrukets eko­ nomiska föreningar. De sålunda berörda frågorna synas visserligen vara för­ tjänta av beaktande men ha dock knappast i ärendet erhållit en så allsidig belysning att de nu böra upptagas till behandling.

Beskattning av ekonomiska föreningars förmögenhet.

Kommittén

har i samband med behandlingen av spörsmålet örn beskatt­

ningen av de kooperativa föreningarnas rabatter och pristillägg även kom­ mit in på frågan om beskattningen av de ekonomiska föreningarnas förmö­ genhet och härutinnan anfört:

Enligt 9 g 1 mom. d) förordningen om statlig inkomst- och förmögen­ hetsskatt gäller, att vid förmögenhetsberäkningen skola såsom tillgångar upptagas bland annat andelar i ekonomiska föreningar. Medlemmarna i en ekonomisk förening skola alltså beskattas för värdet av de andelar, som de äga i föreningen. Andelarna skola enligt 10 § samma förordning upptagas till det värde, som de kunna anses hava betingat vid försäljning under normala förhållanden. Andelarna kunna dock i de flesta fall icke värdesättas högre än till belopp, motsvarande den gjorda insatsen. Sålun­ da stadgas i 15 § lagen om ekonomiska föreningar, att medlem, som avgår ur föreningen, icke skall av föreningens tillgångar utfå mer än den inbe­ talda insatsen jämte vad på medlemmen belöper av beslutad vinstutdelning. Beträffande de till Kooperativa förbundet hörande kooperativa föreningar­ na föreskrives vidare i dessas stadgar, att vid föreningens upplösning skall, sedan verksamheten lagligen avvecklats, insatskapitalet återbetalas till med­ lemmarna samt att befintliga fonder skola anslås till allmännyttigt ända­ mål, som av Kooperativa förbundets styrelse godkännes. Medlemmarna i nämnda föreningar kunna således, så länge dessa stadgar äro gällande, ej ens när föreningen upplöses erhålla större del av föreningens förmögenhet än som motsvarar insatserna.

På grund härav torde enligt nuvarande bestämmelser exempelvis en ko­ operativ förenings förmögenhet, i den mån den överstiger insatskapitalet, ej alls vara underkastad förmögenhetsbeskattning. Föreningen kan nämligen icke anses hänförlig till de i 12 § 1 mom. b) omförmälda »föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet», och är därför helt befriad från förmögenhetsbeskattning. Att detta är fallet framgår av RÅ 1931 ref. 66, som gällde en kooperativ förenings taxering. Sedan detta regeringsrätts- prejudikat tillkommit, har saken vid två tillfällen varit föremål för behand­ ling i riksdagen. Vid 1936 och 1938 års riksdagar väcktes motioner med hemställan örn sådan ändring av gällande bestämmelser, att en ekonomisk förenings förmögenhet skulle, i den mån den överstege insatskapitalet, be­ skattas hos föreningen. Dessa motioner lämnades av riksdagen utan åt­ gärd. Beträffande de år 1938 väckta motionerna hänvisade bevillnings­

om skatten för elen förmögenhet, som beskattas hos töreningen, utginge efter en skattesats av 5 procent.

Genomförandet av en sådan beskattningsmetod synes dock kunna möta praktiska svårigheter. Då förmögenheten blir beskattad hos en ekonomisk förening, kommer förmögenhetsdelen att jämte föreningens skattepliktiga inkomst ingå i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattnings­ bara beloppet. Av taxeringslängden kommer, såsom denna nu är upp­ ställd, icke att framgå, huru stor del av det beskattningsbara beloppet som utgör förmögenhetsdel. För att vederbörande debiteringsförrättare skall kunna uträkna skatten, måste emellertid beloppet å förmögenhetsdelen på något sätt angivas. Man bleve fördenskull nödsakad antingen att i längden införa en särskild kolumn, utvisande förmögenhetsdelens storlek, eller att låta uppgift härom lämnas i anteckningskolumnen. Redan nu finnes i taxeringslängden en kolumn, vari anteckning skall ske om ekonomiska föreningars insatskapital. Örn anteckning jämväl göres beträffande den andel av förmögenheten utövér insatskapitalet, som skall beskattas hos föreningen, kommer alltså föreningarnas förmögenhetsförhållanden att framgå av in­ komstlängden. Med hänsyn till sekretesslagens föreskrifter torde lämpligheten därav kunna ifrågasättas. Man bör nog ej heller förbise, att med en sådan anordning felaktigheter lätt kunna uppstå vid skattens beräkning.

Det synes emellertid icke vara nödvändigt att förfara på detta sätt. Samma resultat skulle kunna uppnås även på en annan väg, nämligen genom att låta förmögenhetsdelen, som enligt nuvarande bestämmelser utgör

Vioo,

för en

ekonomisk förening beräknas till allenast V200. Därigenom bleve möjligt att för det beskattningsbara beloppet i dess helhet tillämpa en enhetlig skatte­ sats av 10 procent, och skattesatsen skulle bliva densamma för alla ekono­ miska föreningar. Någon anteckning örn förmögenhetsdelens storlek behövde ej förekomma i taxeringslängden. En sådan metod synes av praktiska skäl vara att föredraga, och något principiellt hinder för att låta förmögenhets­ delens storlek bestämmas annorlunda beträffande ekonomiska föreningar än i fråga om övriga skattskyldiga kan kommittén för sin del icke finna. Då de ekonomiska föreningarna äro underkastade proportionell beskattning, torde det sakna betydelse, örn man söker förebygga en alltför hög förmögen­ hetsbeskattning genom en lägre skattesats för förmögenheten eller genom att minska den del därav som tages till beskattning. Kommittén har förden skull föreslagit sådan ändring av 15 § förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, att förmögenhetsdelen för de ekonomiska föreningar som avses i 12 § 1 mom. c) skall beräknas till x/2

oo-

De nu föreslagna ändringarna i fråga om ekonomiska föreningars för­ mögenhetsbeskattning böra givetvis icke avse alla sådana föreningar. I de fall, då medlemmarna i en förening äga del i föreningens hela förmögen­ het, skola medlemmarna liksom hittills skatta för andelens verkliga värde d. v. s. för det värde, som andelen kan anses hava betingat vid försäljning under normala förhållanden. Såsom exempel härpå kan nämnas de nu­ mera i städerna ganska ofta förekommande fall, då en förening med ett fåtal medlemmar formellt står såsom ägare till en bostadsfastighet, vilken användes för uthvrning till utomstående personer. Insatskapitalet motsva­ rar då i regel endast en ringa del av fastighetens värde. Medlemmarna i en sådan förening skola naturligen beskattas för andelens verkliga värde. En uppdelning av skattskyldigheten för föreningens förmögenhet mellan föreningen och medlemmarna synes kunna ske beträffande de föreningar, där medlemmarna vid avgången ur föreningen ej äga utbekomma högre be­ lopp än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning. I kommitténs förslag ha 10 § och 12 § 1 mom. formulerats i överensstämmelse därmed.

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.

medlemsavgifter eller icke och därefter lämpa taxeringen. Denna ståndpunkt har emellertid underkänts av skattedomstolarna, som synas hava hållit sig till lagens ordalydelse och förty icke upptagit till beskattning medlemsavgifter i någon form. Det synes ofrånkomligt, såvida riktig beskattning skall ernås, att denna fråga upptages till övervägande och att klarläggande bestämmelser utfärdas.

De partementschefen.

Såsom kommittén påvisat föreligger för närvarande en lucka i förmögen­ hetsbeskattningen härutinnan att kapital, som disponeras av en ekonomisk förening vars medlemmar tillhopa äga allenast en viss del av föreningens förmögenhet, icke blir beskattat till den del detsamma överskjuter medlem­ marnas tillgodohavande. Enighet synes råda därom, att denna lucka bör fyllas.

Emot avfattningen av kommittéförslaget härutinnan lia emellertid anmärk­ ningar riktats i ett par hänseenden. Förslaget gäller enligt ordalagen »eko­ nomiska föreningar, vilkas medlemmar vid avgång ur föreningen ej äga utbe­ komma högre belopp än den gjorda insatsen jämte vinstutdelning». Såsom påvisats under remissbehandlingen äger emellertid enligt 15 § lagen örn eko­ nomiska föreningar medlem vid avgång ur sådan förening aldrig utfå mer än insatsen jämte beslutad vinstutdelning. Vid likvidation däremot skola enligt 59 och 60 §§ samma lag de behållna tillgångarna, där ej annat föreskrivits i stadgarna eller beslutats av medlemmarna, skiftas dem emellan salunda, att en var återfår sin insats eller, om tillgångarna ej därtill förslå, vad på insatsen belöper samt att eventuellt uppkommande överskott fördelas efter huvudtalet, där ej annan grund finnes bestämd i stadgarna. Ytterligare gäller enligt 42 § att beslut om sådan ändring av stadgarna, att medlems rätt till föreningens behållna tillgångar vid dess upplösning inskränkes, ej äger giltighet med mindre samtliga medlemmar förenat sig därom eller beslutet fattats å två på varandra följande föreningssammanträden, därav minst ett ordinarie, och å det sista sammanträdet biträtts av samtliga röstande.

En stadgeenlig inskränkning i medlems rätt till föreningens behållna till­ gångar vid dess upplösning kan vara av skiftande innebörd. Enligt en sådan bestämmelse för de till Kooperativa förbundet anslutna föreningarna skall insatskapitalet återbetalas till medlemmarna men återstående tillgångar an­ slås till allmännyttigt ändamål. Enighet synes nu råda om att i dylikt fall föreningen bör erlägga skatt för den del av sin förmögenhet som överstiger summan av medlemmarnas insatser. Örn däremot vid föreningens upplös­ ning medlemmarna ej äga att ens till någon del återfå sina insatser, är enligt redan gällande bestämmelse i 12 § 1 mom. b) statsskatteförordningen för­ eningen skattskyldig för hela sin förmögenhet. Emellertid kan en bestäm­ melse om inskränkning i medlems rätt till föreningens behållna tillgångar vid dess upplösning även ha annat innehåll än nyss angivits, exempelvis att medlemmen äger utfå hela insatsen jämte halva överskottet eller allenast halva insatsen. Med hänsyn härtill vill jag förorda sådan ändring av 12 § 1 mom. c) statsskatteförordningen enligt dess av kommittén föreslagna ly­

Kungl. Maj:ts proposition nr 134.