Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

1

Nr 16.

Bilaga 1.

Kungl. Maj:ts skrivelse till kyrkomötet angående användande i

vissa fall av prästlönefond m. m.; given Stockholms slott

den 30 oktober 19Jfl.

Under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesia­

stikärenden för den 17 oktober 1941 och denna dag samt av protokollet i

lagrådet för den 28 oktober 1941 vill Kungl. Majit härmed inhämta kyrko­

mötets yttrande över härvid fogade förslag till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,

2) lag örn ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti

1932 (nr 400),

3) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplå­

telse av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr 141,

s. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning samt

5) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932

(nr 404) om kyrkofond.

GUSTAF.

Gösta Bagge.

Bihang till allm. kyrkomötets protokoll 1911. 1 sami. Nr 16.

1

2

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

Förslag

till

Lag

angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fond, som utgör tillgång för avlöning av prästerskapet i visst pastorat,

(prästlönefond) må i enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen med­

delar, användas till bestridande av kostnad för nyodling, torrläggning eller

annan värdebeständig grundförbättring av boställe, som utgör avlönings-

tillgång för prästerskapet i pastoratet, eller till inköp av fastighet.

Dylikt inköp må avse fastighet att förvaltas av pastoratet såsom löne-

boställe i enlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning eller

ock fastighet att förvaltas av stiftnämnden på sätt nedan sägs.

2

§.

Skall fastighet inköpas att förvaltas såsom löneboställe för visst pastorat,

skall förvärvet ske för pastoratets räkning. Vid meddelandet av lagfart å

fånget skall anteckning ske i lagfartsprotokollet om fastighetens disposi­

tion samt om boställe, varifrån inköpsmedlen härröra.

3 §.

Till inköp av fastighet att förvaltas av stiftsnämnden må användas me­

del tillhörande prästlönefonder från två eller flera pastorat.

Prästlönefond, som skall användas till inköp av dylik fastighet, skall

omhändertagas till förvaltning av stiftsnämnden för vederbörande pastorats

räkning och ingå i en fond, benämnd stiftets prästlönejordsfond.

Prästlönejordsfond kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter

samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara.

De myndigheter, vilka äga föra talan för den till prästerskapets avlöning

anslagna fasta egendomen, äga jämväl tala och svara i mål, som röra

pr ästlöne j ordsfond.

4 §.

Förvärv av fastighet för medel från prästlönejordsfond skall ske för fon­

dens räkning.

Sådan fastighet benämnes stifts prästlönefondshemman och förvaltas i

enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är eller varder stadgat.

3

5 §.

Avkastning av stifts prästlönefondshemman skall, efter avdrag av kost­

naderna för förvaltningen, tillkomma de pastorat, av vilkas prästlönefon­

der medel använts till inköp av hemmanet, i förhållande till storleken av

insatserna; och skola hemman, som utgöra en förvaltningsenhet, vid be­

stämmande av pastoratens andel i avkastningen anses såsom en enhet,

ändock de förvärvats vid olika tillfällen.

Kostnad för förvaltningen må, där hemmanets avkastning icke

lämnar

tillgång därtill eller för åstadkommande av en i möjligaste mån jämn ut­

delning till pastoraten, förskjutas av kyrkofonden. Vad sålunda förskjutits

skall jämte ränta gottgöras kyrkofonden av framdeles inflytande avkastning

av hemmanet.

Pastorat tillkommande andel av avkastningen skall användas i enlighet

med bestämmelserna örn användningen av avkastning av tillgångar, vilka

äro avsedda för avlöning av pastoratets prästerskap.

6

§.

Sker, i enlighet med vad särskilt stadgats, försäljning eller utbyte av

stifts prästlönefondshemman, skall den behållna köpeskillingen eller mellan-

giften tillföras stiftets prästlönejordsfond och avkastningen disponeras

på samma sätt som hemmanets avkastning.

I enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, må köpe­

skillingen eller mellangiften, när tillfälle därtill yppar sig, användas till

grundförbättring av hemmanet eller till inköp av fastighet att tilläggas

detsamma. Dylika medel må ock användas till grundförbättring av löne-

boställe eller till inköp av fastighet att förvaltas såsom löneboställe

för pastorat, som är berättigat till andel i avkastningen av hemmanet; sko­

lande i ty fall den andel, varefter pastoratet är berättigat till avkastning

från hemmanet, i motsvarande mån nedsättas.

7 §.

Vid den omräkning av pastorats andelstal i stifts prästlönefondshemman,

vartill föreskrifterna i 5 och 6 §§ föranleda, skall hänsyn tagas till den för­

ändring, som väldet a hemmanet kan hava undergått efter detsammas

inköp.

8

§.

De ytterligare föreskrifter, som erfordras för tillämpningen av denna lag,

meddelas av Konungen.

Kungl. May.ts skrivelse Nr 16.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

5

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av

sådan jord under tomträtt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an-

gives:

1 i.

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels i 1 § ecklesiastik boställsordning

omförmälda prästgårdar och löneboställen (prästboställen) samt stiftens

prästlönefondshemman ävensom biskopsgårdar, dels sådana boställen och

andra fastigheter, vilkas avkomst ingår till kyrkofonden, 4els fastigheter,

som äro anslagna till bostad eller avlöning åt domkyrkosyssloman, dels ock

den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer

och på landet.

6 §.

. : n. ii il:

v/.:.; - .vi ...

Där, i-----------nämnda fond.

Sker utbyte---------- för pastoratet.

Om användningen av mellangift eller köpeskilling, som härrör från stifts

prästlönefondshemman, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Huruledes, beträffande-----------Konungen förordnas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1938: 733 och av 6 § se 1936: 581.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

7

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932

(nr 404) om kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrko­

fond1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §.

Därest av---------- sådant överskott.

Vad nu stadgats om behållna avkastningen av prästlönetillgångar, som

förvaltas av pastorat, gälle ock pastoratet tillkommande andel av avkast­

ningen från stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman.

7 §.

Om för gäldande av pastorats prästlönekostnader under året åtgår högre

belopp än som täckes dels av avkastningen av pastoratets prästlönetill­

gångar och av pastoratet tillkommande andel av avkastningen från stiftets

prästlönejordsfond och prästlönefondshemman — med undantag som i 4 §

sägs — dels ock därutöver av ett belopp, motsvarande en uttaxering för

skattekrona inom pastoratet av det öretal, Konungen för året bestämmer,

äger pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofon­

den, dock ej för gäldande av lönebelopp, som pastoratet enligt 9 eller 10 §

lagen om reglering av prästerskapets avlöning särskilt förbundit sig att

utgöra.

Vid bestämmande av tillskott, som nu sagts, skall löneboställes avkast­

ning tagas i beräkning med belopp, som fastställts med tillämpning av 9 §

(löneboställets normalavkastning), avkastningen av fond, som förvaltas av

pastorat, beräknas till den procent av fondens kapital, som Konungen med

hänsyn till de allmänna ränteförhållandena bestämmer, samt pastorat tillkom­

1 Senaste lydelse av 7 § se 1935: 526.

8

mande andel av avkastningen av stiftets prästlönejordsfond och prästlöne-

fondshemman upptagas till det belopp, vartill denna andel för näst föregående

räkenskapsår uppgått.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

o

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

9

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den

17 oktober 19^1.

N ärvar ande:

Statsministern

H

ansson

,

ministern för utrikes ärendena

G

unther

,

stats­

råden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

estman

, W

igforss

, M

öller

, S

köld

,

E

riksson

, B

ergquist

, B

agge

, A

ndersson

, D

omö

, R

osander

, G

jöres

,

E ^werlöf .

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge, anför efter ge­

mensam beredning med chefen för justitiedepartementet:

Under 62 § i 1910 års ecklesiastika boställsordning — numera ersatt av

1932 års ecklesiastika boställsordning — inrymdes stadganden om försälj­

ning i viss, mera begränsad omfattning av jord, varå boställsordningen vore

tillämplig, d. v. s. all den fasta egendom, som anslagits till bostad eller avlö­

ning åt prästerskapet i territoriella församlingar, prästänkesäten och fastig­

heter, vilkas avkomst inginge till prästerlig löneregleringsfond. I samband

med antagandet av 1910 års boställsordning uttalade riksdagen, att stor

varsamhet borde iakttagas, då det gällde att i penningar med deras mera

osäkra värde förvandla fast egendom, vars värde vore av mera bestående

natur. Alltsedan frågan om utvidgande av möjligheterna till försäljning av

kyrklig jord uppkommit, har, med beaktande av nämnda uttalande, i skilda

sammanhang dryftats spörsmålet örn främjande av en ordning, varigenom

köpeskillingsmedel, som inflyta vid sådana försäljningar, kunna återplaceras

i fast egendom eller annan värdebeständig valuta.

1925 års kyrkomöte. 1926 års riksdag

och kyrkomöte.

Efter det utredning igångsatts rörande möjligheten för innehavare av lä­

genheter å ecklesiastik jord att friköpa sina lägenheter, anhöll sålunda 1925

års kyrkomöte i skrivelse nr 51, att Kungl. Majit täcktes i samband med

nämnda undersökning låta utreda, huruvida och på vad sätt de inflytande

försäljningsmedlen från sådan jord kunde, med tryggande av pastoratens

rätt att disponera avkomsten såsom prästerlig avlöningstillgång, användas

för inköp av annan jord, framför allt skogbärande mark, samt för riksdagen

och kyrkomötet framlägga det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

När Kungl. Majit till 1926 års riksdag och kyrkomöte framlade förslag

till lag angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt

till upplåtelse av sådan jord under tomträtt, innebärande en utvidgning av

11

dens medel skulle skogsfastigheter inköpas. Fastighetsförviirven skulle ske

i fondens namn och fonden för möjliggörande härav givas ställningen såsom

särskilt bildat rättssubjekt.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

1931 års prästlöneregleringssakkunniga.

Nyssberörda, av 1927 års sakkunniga behandlade frågor gjordes till före­

mål för ytterligare utredning genom år 1931 tillkallade sakkunniga, vilka i

sitt betänkande med förslag till prästlönelag m. m. (statens offent­

liga utredningar 1931: 25) förklarade sig icke kunna biträda det i 1929

års betänkande framställda förslaget örn placering av fonder i värdebe­

ständig valuta, enär nämnda förslag icke kunde förenas med den av 1931

års sakkunniga föreslagna decentraliserade förvaltningen av prästlönetill-

gångarna. Enligt de sakkunnigas mening borde det överlämnas åt pastora­

ten, vilka föreslagits skola omhänderhava förvaltningen av prästlönejorden,

att taga initiativ till placering av nu angivet slag.

1932 års riksdag och kyrkomöte.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 187 till 1932 års riksdag, som beträffande

förvaltningen av prästlönejorden byggde på den av 1931 års sakkunniga för­

ordade decentraliseringsprincipen, godkändes de sakkunnigas uttalande be­

träffande placeringen av prästlönefonder i värdebeständig valuta.

I försäljningsfrågan föreslog Kungl. Majit en utvidgning av möjligheter­

na till försäljning av den kyrkliga jorden.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet, till vars behandling pro­

positionen överlämnades, yttrade i denna fråga följande:

Att de prästerliga lönetillgångarna varit placerade i fast egendom förkla­

rade, att de, ehuru till stor del härrörande från 1000- och 1100-talen, kun­

nat bevaras till våra dagar med bibehållet värde. Utvecklingen hade emel­

lertid, särskilt under senare tid medfört, att en del av prästlönejorden kom­

mit att utbytas mot penningfonder. De nu föreliggande förslagen örn utvid­

gad möjlighet till försäljning av kyrklig jord komme sannolikt att befordra

denna utveckling. Det vore därför av vikt, att frågan örn de uppstående

fondernas placering i värdebeständig valuta snarast vunne sin lösning. De

i propositionen föreslagna bestämmelserna lämnade visserligen det enskilda

pastoratet möjlighet att efter inhämtande av domkapitlets tillstånd placera

avlöningsfond i fast egendom, men dessa bestämmelser vore enligt utskottets

mening icke tillfyllest. Även om ett pastorat ibland kunde med tillgångarna

i en liten fond inköpa ett jordområde för att därmed arrondera sitt boställe,

måste nämligen möjlighet till lämplig placering av smärre fonder i fast egen­

dom i de flesta fall saknas. Utskottet ansåge det därför vara angeläget, att

möjlighet bereddes till gemensam förvaltning av ett flertal fonder. En sådan

gemensam förvaltning kunde lämpligen anförtros åt stiftsnämnderna. Dessa

borde för de sammanförda fonderna företrädesvis inköpa lämpligt belägna

skogsegendomar och förvalta dessa på avkomstgivande sätt samt redovisa

avkastningen till vederbörande pastorat. I enlighet med det anförda föreslog

utskottet, att Kungl. Majit skulle äga föreskriva, att viss fond eller visst

13

ningfonders placering i en värdebeständigare valuta än penningar och värde­

papper yttrade utskottet bland annat följande:

I detta avseende kommer naturligtvis fast egendom i första rummet i

fråga. Under den tidigare diskussionen i ämnet har ofta, liksom i motionen,

framhållits, att skogsmark företrädesvis borde väljas såsom placeringsob-

jekt för ifrågavarande medel. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om

att det icke alltid är lätt att finna skogsmark, som salubjudes för ett godtag­

bart pris och som samtidigt lämnar utsikt till en omedelbar och jämn

avkastning. Man bör icke heller överskatta skogsmarkens värdebeständig­

het; även denna marks värde beror i icke ringa grad på konjunkturerna och

dessutom också på den av teknikens utveckling beroende användning trä

erhåller i produktionen. Utskottet är emellertid, oaktat sålunda framförda

betänkligheter i frågan, dock i stort sett ense med motionären, såsom förut

framhållits, angående önskvärdheten av placering av kyrkans medel i fast

egendom, jämväl skogsmark.

Emellertid kan utskottet icke giva sin anslutning åt den av motionären

framförda tanken, att pastoraten skulle kunna mot deras vilja åläggas att

lämna från sig av dem förvaltade fonder, vilka i stället skulle, placerade i

fast egendom, förvaltas av stiftsnämnderna. Ett sådant tvång mot pastora­

ten strider mot den år 1932 antagna lydelsen av 22 § 2 mom. prästlöneregle-

ringslagen, enligt vilken fond, som är prästlönetillgång för pastorat, skall

förvaltas av pastoratet, ävensom mot de grundsatser, på vilka 1932 års bo-

ställsreform vilar.

Utskottet hyser också den förhoppningen, att de i motionen framförda

önskemålen skola låta sig förverkliga utan några som helst tvångsåtgärder.

Redan nu finnes enligt nyss nämnda paragraf i prästlöneregleringslagen

möjlighet för pastorat att efter tillstånd av domkapitlet, som övar tillsyn

över fondförvaltningen, placera sina fonderade medel i fast egendom, och

även i 6 § andra stycket kyrkliga försäljningslagen finnes ett stadgande, som

möjliggör åtgärder i samma riktning.

Däremot äro enligt utskottets mening sådana åtgärder påkallade, som

bereda pastorat, vilka vart för sig äga smärre fonder, möjlighet att i smi­

diga former och under stiftsnämndens medverkan och tillsyn sammanföra

dessa fonder för att söka ett gemensamt värdebeständigt placeringsobjekt

för dem. Det kan förväntas, att stiftsnämnderna, som hittills varit upptag­

na av boställsordningens förvaltningsmässiga genomförande, komma att sti­

mulera pastoraten i denna riktning. I synnerhet då inom något pastorat

större fondbildningar eljest skulle uppstå, synes det böra tillkomma stifts­

nämnderna att göra sitt inflytande enligt 1 § stiftsnämndsinstruktionen gäl­

lande för medlens användande på sätt som ovan sagts.

Kyrkomötet biföll vad utskottet hemställt.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Första lagutskottet vid 1939 års lagtima riksdag.

Vid 1939 års lagtima riksdag uttalade första lagutskottet (betänkande nr

30) vid behandling av motioner rörande storleken av procentsatsen i 7 §

andra stycket kyrkofondslagen önskvärdheten av att den av 1932 ars riks­

dag begärda utredningen angående placering av prästlönefonder i fast

egendom eller annan värdebeständig valuta snarast möjligt fullföljdes.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

15

Nu gällande ordning.

I 6 § andra stycket kyrkliga försäljningslagen av år 1927 enligt dess lydel­

se efter lagändring den 30 augusti 1932 stadgas, att, därest utbyte eller för­

säljning sker av prästboställe, som utgör avlöningstillgång för visst pastorat,

den behållna mellangiften eller köpeskillingen, där ej Kungl. Majit annor­

lunda förordnar, skall fonderas och fonden utgöra prästlönetillgång för pas­

toratet. I ett mycket obetydligt antal fall har Kungl. Majit efter fram­

ställning av vederbörande pastorat lämnat sitt medgivande till att dylika

försäljningsmedel finge användas till inköp av fastighet. Kungl. Majit plä­

gar därvid föreskriva, att sådan fastighet, som antager karaktären av präst-

löneboställe, skall lagfaras för Kungl. Majits och kronans räkning med sär­

skild anteckning om inköpsmedlens natur.

Vidare är stadgat i 22 § 2 mom. prästlöneregleringslagen av år 1910, så­

dant detta lagrum lyder enligt lag den 30 augusti 1932, att fond, som är

prästlönetillgång för visst pastorat, skall förvaltas av pastoratet och att

sådan fond skall göras räntebärande på sätt om omyndigs medel är föreskri­

vet. Vill pastoratet placera fondmedel på annat sätt, skall pastoratet in­

hämta tillstånd därtill av domkapitlet. Också i ett mycket obetydligt antal

fall synes domkapitel lia lämnat tillstånd till fonds placering i fastighet.

Sådan fastighet antager emellertid ej karaktären av prästlöneboställe. Vid

avräkningen mellan kyrkofonden och pastoratet om bidrag ur kyrkofonden

till prästerskapets avlöning räknas sådan avlöningstillgång fortfarande så­

som prästlönefond.

Genom tillkomsten av 1932 års lagändringar har sålunda frågan om pla­

cering av prästlönefonderna i värdebeständig valuta icke förts framåt mot

en lösning, som motsvarar de lagstiftande makternas intentioner på detta

område. I stort sett synes något intresse för frågan icke hava visats från

pastoratens sida. Stiftsnämnden i Lund har härom anfört följande:

Stiftsnämnden har på allt sätt sökt medverka till att prästlönefonderna

genom pastoratens försorg placeras i fast egendom. Särskilt har stiftsjägmä-

staren vid sina resor i stiftet sökt påverka kyrkoråden att påbörja verkstäl­

landet av dylika placeringar. Några nämnvärda resultat ha emellertid ej

blivit följden därav. Med undantag av några få fall ha kyrkoråden ej visat

någon förståelse för denna viktiga angelägenhet. Stiftsnämnden har velat

framhålla detta särskilt med hänsyn till vad kyrkolagsutskottet vid 1934 års

kyrkomöte framhållit, vid behandlingen av motion nr 4. Utskottet har

bland annat framhållit, att stiftsnämnderna, som dittills varit upptagna

av boställsordningens förvaltningsmässiga genomförande, förväntades kom­

ma att stimulera pastoraten att placera fondmedel i fast egendom. Stifts­

nämnden har nu allenast att konstatera att detta ej varit möjligt.

Det torde här böra anmärkas, att enligt lagändring den 27 november

1936 6 § första stycket i den kyrkliga försäljningslagen erhållit sådan lydel­

se, att där utbyte eller försäljning äger rum av fastighet, vars avkomst i sin

helhet ingår till kyrkofonden, den behållna mellangiften eller köpeskillingen,

17

Sedan Kungl. Majit den 17 januari 1941 bemyndigat chefen för ecklesia­

stikdepartementet att tillkalla en sakkunnig för att inom departementet bi­

träda med ytterligare utredning och avgiva förslag angående placering av

prästlönefonder i fast egendom, företrädesvis skogsegendom, eller annan

värdebeständig valuta, bär åt kammarrådet H. Skoglund uppdragits att så­

som sakkunnig verkställa ifrågavarande utredning. I anledning härav har

Skoglund med skrivelse den 23 april 1941 avgivit utredning och förslag i

ämnet.

Vid Skoglunds skrivelse hava fogats här nedan intagna fem lagförslag.

Förslag till lag angående användande av prästlönefond till grundförbätt­

ring av prästlöneboställe eller till inköp av fastighet samt örn förvaltningen

av sådan fastighet.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Fond, som utgör tillgång för avlöning av prästerskapet i visst pastorat, må

efter Konungens bestämmande användas till bestridande av kostnad för ny­

odling, torrläggning eller annan värdebeständig grundförbättring av bostäl­

le, varifrån fonden härrör, eller till inköp av fastighet.

Dylikt inköp må avse fastighet att förvaltas av pastoratet såsom lönebo-

ställe i enlighet med bestämmelserna i ecklesiastik boställsordning eller ock

fastighet att förvaltas av stiftsnämnden på sätt nedan sägs.

2

§.

Till inköp av fastighet, som skall utgöra löneboställe för visst pastorat, må

användas allenast medel härrörande från boställe, som förvaltas av pasto­

ratet.

Skall fastighet inköpas att förvaltas såsom löneboställe för visst pastorat,

bör förvärvet ske för pastoratets räkning. Vid meddelandet av lagfart å

fånget varde anteckning införd i lagfartsprotokollet om fastighetens disposi­

tion samt om boställe, varifrån inköpsmedlen härröra.

3 §.

Till inköp av fastighet att förvaltas av stiftsnämnden må användas präst-

lönetillgångar från två eller flera pastorat.

Prästlönetillgång, som skall användas till inköp av dylik fastighet, skall

omhändertagas till förvaltning av stiftsnämnden för vederbörande pastorats

räkning och ingå i en fond, benämnd stiftets prästlönejordsfond.

Prästlönejordsfond kan förvärva rättigheter och ikläda sig skyldigheter

samt inför domstol och annan myndighet söka, kära och svara.

De myndigheter, vilka äga föra talan för den till prästerskapets avlö­

ning anslagna fasta egendomen, äga jämväl tala och svara i mål, som röra

prästlönejordsfond.

4 §.

Förvärv av fastighet för medel från prästlönejordsfond skall ske för fon­

dens räkning.

Sådan fastighet benämnes stifts prästlöneegendom och förvaltas i enlighet

med vad för allmänna kyrkohemman är eller varder stadgat.

Bihang till allm. kyrkomötets ■protokoll 19/^1. 1 sami. Nr lii.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

2

19

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 och 6 § § lagen den 4 januari

1927 (nr 1) angående tillstånd till för säljning av kyrklig jord i vissa fall

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ i lagen den 4 januari 1927 angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av

sådan jord under tomträtt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­

gi ves:

1 §•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels i 1 § ecklesiastik boställsordning

omförmälda prästgårdar och löneboställen (prästboställen) samt stiftens

prästlöneegendomar ävensom biskopsgårdar dels sådana boställen och an­

dra fastigheter, vilkas avkomst ingår till kyrkofonden, dels fastigheter, som

äro anslagna till bostad eller avlöning åt domkyrkosyssloman, dels ock den

fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer och

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

på landet.

6

§.

Där, i enlighet------ — »----------- »----------- nämnda fond.

Sker utbyte---------- »------------»----------- för pastoratet.

Om användningen av mellangift eller köpeskilling, som härrör från stifts

prästlöneegendom, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Huruledes, beträffande---------- »----------- »----------- »----------- »-----------

Konungen förordnas.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december

1910 (nr 141, sid. 27) om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 9 december 1910 om reglering av

prästerskapets avlöning skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

22

§.

1. Blir prästgård----------- »------------ »------------ för pastoratet.

2. Fond, som----------- »-------------»-------------av domkapitlet.

3. Det åligger —--------- »-------- — »------------ föregående år.

4. Örn användning av fond, som är prästlönetillgång för visst pastorat,

till grundförbättring av prästlöneboställe eller till inköp av fastighet är

särskilt stadgat.

Förslag till lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti

1932 (nr 404) örn kyrkofond.

Härigenom förordnas, att 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932 om kyrko­

fond skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

4 §.

Därest av---------- »----------- »----------- »----------- »----------- sådant över­

skott.

Vad nu stadgats om behållna avkastningen av prästlönetillgångar, som

förvaltas av pastorat, gäde ock pastoratet tillkommande andel av avkast­

ningen från stiftets priistlönejordsfond och prästlöneegendom.

21

och kontroll å lönetillgångarna hava utsetts med hänsyn tagen till kunnig­

het i skötseln av dylika egendomar. Den ecklesiastika fastighetsförvaltning­

en är sålunda redan inställd på jordbruk och skogsbruk, och utan tvivel är

det ur alla synpunkter lämpligast, att den utökning av fastighetsbeståndet,

som nu är ifrågasatt, kommer att avse samma slags egendomar som de nu­

varande. Inköp av industrifastigheter eller bostadshus eller eljest fastighe­

ter, vilkas huvudsakliga värde ligger i byggnaderna, torde i regel böra und­

vikas bland annat med hänsyn till den på längre sikt förhållandevis stora

värdeminskning en byggnad undergår. Om sålunda placeringen av präst­

lönefonder i regel med större fördel synes böra ske i jordbruks- och skogs-

egendomar, torde det icke vara uteslutet, att placering även i annan fastig­

het, exempelvis kvarn, såg eller kraftverk, i speciella fall kan vara fördelak­

tigt. Vid inköp av större skogskomplex torde icke kunna undvikas att icke

blott jordbruk utan ibland även dylika industriella anläggningar medfölja

köpet, vilka anläggningar det måhända kan i en del fall befinnas vara i

ekonomiskt hänseende fördelaktigt att bibehålla.

Vid inköp av fastigheter för fondmedel synes man i den föregående dis­

kussionen om denna fråga främst haft i åtanke skogsmark. Utan att över­

skatta skogsmarkens värdebeständighet — även denna marks värde beror,

såsom 1934 års kyrkolagsutskott anfört, i icke ringa grad av konjunkturerna

och av den på teknikens utveckling beroende användning trä erhåller i pro­

duktionen — torde utan tvivel skogsmark vara det förvaltningsobjekt, som

anses bäst lämpa sig för myndighetsförvaltning och som i dylik förvaltning-

för närvarande lämnar den bästa förräntningen. Härutinnan torde vara till­

räckligt att hänvisa till den omplacering av fastigheter från jordbruk till

skogsbruk som äger rum beträffande statens domäner samt till det av do­

mänstyrelsen redovisade driftsresultatet av dess fastighetsförvaltning. En­

ligt den officiella statistiken för domänverket år 1939 skulle sålunda jord-

bruksförvaltningen i medeltal för åren 1931—1935 lämna en förräntning av

1.7 procent av fastigheternas taxeringsvärde och för åren 1936—1939 av

knappt 1 procent. För skogsförvaltningen redovisas för år 1939 utan bidrag

ur den s. k. förnyelsefonden en förräntning av 2.54 procent på taxeringsvär­

det och med bidrag ur förnyelsefonden 3.27 procent på taxeringsvärdet. I

medeltal för åren 1934—1939 utgör sistnämnda procentsats icke mindre än

4.9 procent. Även beträffande de ecklesiastika boställena synes, av de av

stiftsnämnderna avgivna årsberättelserna att döma, en märkbar skillnad

med avseende å förräntningen föreligga mellan jordbruk och skogsbruk.

Normalavkastningen beträffande jordbruken synes för flertalet stift för

åren 1937—1939 icke hava överskridit 2 procent å taxeringsvärdet, under

det avkastningsprocenten för boställsskogarna icke understigit 4 procent

och till och med för vissa stift uppgått till 7, 8 ä 9 procent å taxeringsvärdet.

Beträffande lönefondernas placering i jordbruksegendomar har den sak­

kunnige framhållit, att sådan placering under vissa förhållanden kunde vara

fördelaktig och i jordbruksbygder ofta utgöra den enda placeringsmöjlighe-

ten. Det som talade emot en sådan placering vore de dryga kostnaderna

för egendomarnas bebyggande. Detta torde emellertid vara ett tillfälligt för­

hållande — med tiden torde mera normala förhållanden inträda med avse­

ende härå.

Kungl. May.ts skrivelse Nr 16.

23

Lönefondernas placering.

Den sakkunnige har föreslagit, att prästlönefond i första liand borde

placeras i fastighet att av pastoratet förvaltas såsom löneboställe. Karak­

tären av lönefonderna att vara vederlag för löneboställen inom pastoraten

torde göra dylik placering, varigenom värdet å boställsjorden inom det sär­

skilda pastoratet bibehölles oförminskat, särskilt ändamålsenlig.

Jämväl på annat sätt än genom inköp av jord syntes fonderna kunna an­

vändas till bibehållande av realvärdet å löneboställena inom respektive pas­

torat. Kammarkollegiet har sålunda i fråga örn smärre boställsfonder ifråga­

satt, huruvida de icke kunde disponeras och konsumeras för t. ex. skogsplan­

tering, uppodling eller sådana grundförbättringar, som avsåges i 3 kap. 3 §

andra stycket i reglementet för ecklesiastik medelsförvaltning den 15

februari 1935. Berörda bestämmelse talade om »täckdikning eller annan

för löneboställets jordbruksdel eller skog gagnelig grundförbättring, som

icke är att hänföra till löneboställets laga hus». Det torde hittills hava

varit en med avseende å det kyrkliga fastighetsbeståndet allmänt antagen

princip, att vederlagsmedel för jord icke borde användas till ändamål, som

skulle innebära en kapitalkonsumtion. Sålunda hava försäljningsmedel

icke ansetts böra användas till exempelvis boställes bebyggande. Detta

kunde visserligen medföra en tillfällig värdeökning, motsvarande det ned­

lagda kapitalet, men i mån av byggnadernas fortskridande försämring in­

trädde en kapitalförstöring. Emot ovan angivna princip torde emellertid

icke strida, att försäljningsmedel användes till sådana arbeten, som vore

ägnade att medföra en för framtiden bestående värdeökning av bostället.

Dylik placering av försäljningsmedel i det boställe, varifrån medlen här­

rörde, syntes tvärtom synnerligen ändamålsenlig och lämplig, men att i

vidare mån investera försäljningsmedel i förut befintligt boställe torde icke

vara tillrådligt. Till arbeten, som medförde bestående värdeökning, .torde

kunna hänföras vattenavledning, torrläggning av vattensjuka marker samt

nyodling, men knappast skogsplantering, då detta arbete måste tid efter

annan förnyas, försåvitt icke genom skogsplanteringen t. ex. av flygsandsfält

eller gamla kalmarker markens produktionsförmåga på ett bestående sätt

ökades. Jämväl torde man kunna utgå ifrån, att en i enlighet med moderna

metoder utförd täckdikning medförde en beständig värdeökning.

Det vore vidare nödvändigt att sammanföra fonder från flera pastorat

för inköp av viss fastighet. Fondernas stora antal, deras jämförelsevis obe­

tydliga belopp och bristen på lokalt placeringsobjekt medförde, att ett sam­

manförande måste tillgripas, örn ändamålet skulle vinnas. Sådan fastighet, i

vilken flera pastorat hade del, kunde ej förvaltas såsom lönebostiille. Man

bleve i stället nödsakad tillgripa en i viss mån centraliserad förvaltning.

Någon annan förvaltningsmyndighet än stiftsnämnderna, som redan för­

valtade för det prästerliga avlöningsväsendet gemensamma fastigheter,

kunde knappast komma i fråga. Vid dylikt inköp torde i regel vara lämp­

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

24

ligast att lägga huvudvikten på anskaffande av större, huvudsakligen av

skogsmark bestående egendomar, vilket bland annat ur synpunkten av en

rationell och billig förvaltning vore en stor fördel.

Stiftsnämndema och domkapitlen hava i sina avgivna yttranden i all­

mänhet tillstyrkt de riktlinjer för fondernas placering, som angivits i för­

slaget.

Stiftsnämnden i Västerås har beträffande placeringen av fondmedel i

grundförbättring av redan befintligt löneboställe uttalat, att man här borde

framgå med en viss försiktighet. Då det kunde synas önskvärt för många

pastorat med blott mindre fonder att disponera dessa för grundförbättring­

ar, funnes den faran, att dessa smärre fonder försvunne, utan att lönebo-

ställenas värde eller avkastning ökades. Enligt stiftsnämndens mening vore

det nämligen svårt att med visshet beräkna en fastighets mervärde eller

högre avkastning vid en verkställd grundförbättring. Fonderna borde alle­

nast disponeras för sådana grundförbättringar, som obestridligt ökade fas­

tighetens värde och avkastning.

Stiftsnämnden i Växjö har ifrågasatt om ej principen att i första hand

placera lönefond i fastighet att förvaltas såsom löneboställe kunde tagas

till intäkt för att genom förespeglingar om dylika framtida placeringar un­

danhålla stiftsnämndema fondmedel, när tillfälle yppades till fördelaktigt

inköp av större jordområde att förvaltas såsom prästlöneegendom.

Domkapitlet i Linköping har särskilt velat framhålla den väsentliga skill­

naden mellan grundförbättring och nyförvärv av fastighet. En grundför­

bättring innebure en kapitalplacering, som samtidigt vore kapitalförbruk­

ning och som i allmänhet icke omedelbart lämnade avkastning. Det kunde

därför ifrågasättas, huruvida det icke endast undantagsvis borde förekom­

ma, att kapital toges i anspråk för förbättringar, som enligt sunda affärs­

principer lämpligast borde bestridas genom att den årliga avkastningen

toges i anspråk. Dylika kapitalplaceringar borde endast äga rum, när ut­

redning visade, att placeringen bleve till avsevärt gagn och lämnade säker

avkastning.

Domkapitlet i Stockholm har funnit, att, då den redan nu förefintliga

möjligheten att placera fonder i fastigheter hittills icke utnyttjats i väntad

omfattning, de närmaste åtgärderna nu borde inriktas på att stimulera kyrk-

ligt-kommunala myndigheter att ägna intresse åt denna angelägenhet. Dom­

kapitlet ifrågasatte därför, örn det icke vore tillrådligt att avvakta erfaren­

heterna härifrån, innan man vidtoge åtgärder för placering av fonderna

genom stiftsnämndernas försorg.

Beslut om fastighetsinköp.

Deri sakkunnige har föreslagit, att beslut örn användning av prästlöne­

fond till ändamål, varom nu vore fråga, borde förbehållas Kungl. Majit,

som enligt nu gällande bestämmelser hade att meddela beslut om annan

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

25

användning av försäljningsmedel än deras fondering. Den förberedande ut­

redningen borde ankomma på stiftsnämnderna, vilka icke blott själva med

den kännedom ledamöterna kunde äga eller på olika sätt förskaffade sig om

förekomsten av till inköp lämpliga egendomar hade att föreslå sådana in­

köp utan ock uppmana vederbörande kyrkligt-kommunala myndigheter

att inkomma med förslag till sådan placering av prästlönefond.

Flertalet stijtsnämnder och domkapitel har icke haft något att erinra

häremot. Åtskilliga stiftsnämnder hava i sina yttranden betonat vikten av

skyndsam handläggning av inköpsärendena, enär möjligheterna för verk­

ställande av förmånliga inköp härigenom skulle kunna tillvaratagas.

Stiftsnämnden i Uppsala har härom anfört följande:

Traditionsskäl bjuda möjligen, att avgöranderätten lägges hos Kungl.

Majit, men sakens natur torde ej kräva detta. Då det icke lärer komma att

röra sig om ärenden av någon större ekonomisk räckvidd — åtminstone

enligt nuvarande ekonomiska måttstock å samhällsekonomiska spörsmål

— eller av mera invecklat slag, torde stiftsnämnderna kunna ombesörja

dessa angelägenheter eller, om man önskar en för hela riket enhetlig praxis,

kammarkollegiet. Proceduren bör bli enkel och snabb, enär en förvärvs-

möjlighet ofta kan vara inskränkt till viss tid samt praktiska angelägenhe­

ters handhavande ej bör försvåras av en omständlig och tungrodd förvalt-

ningsordning. Med hänsyn till den fortgående ansvällningen av statliga

uppgifter måste det dock anses föga ändamålsenligt att i en ny lagstiftning

besvära den högsta myndigheten med rena bagatellärenden, t. ex. använ­

dande av något hundratal kronor prästlönefondsmedel till ett vattenavled-

ningsföretag å ett löneboställe m. m.

Stiftsnämnden i Västerås ger i sitt yttrande uttryck åt samma upp­

fattning som stiftsnämnden i Uppsala. Stiftsnämnden har sålunda ifråga­

satt, huruvida det icke skulle kunna anförtros åt stiftsnämnderna att

besluta i placeringsfråga, när det gällde mindre belopp. Förslagsvis har

stiftsnämnden därvid framfört, att vid placering av lönefonder i grundför­

bättring av löneboställe sådan placering kunde av stiftsnämnden medgivas

för belopp ej överstigande 5,000 kronor och att vid förvärv av fastighet att

disponeras såsom löneboställe allenast stiftsnämndens medgivande vore

erforderligt, därest fondplaceringen uppginge till högst 20,000 kronor.

Domkapitlet i Linköping hyser beträffande placeringen i grundförbätt­

ringar en motsatt mening, än den som stiftsnämnderna i Uppsala och

Västerås givit uttryck åt. I varje särskilt fall borde Kungl. Maj:ts bifall in­

hämtas till sådan placering, detta främst med hänsyn till att dylik placering

icke borde komma till stånd annat än när avsevärt gagn och säker avkast­

ning vunnes.

Domkapitlet i

Härnösand har framhållit, att i stiftet åtskilliga pastorat

hava så betydande fonder, att skogsfastigheter av olika storleksordningar

kunde förvärvas av sådant pastorat. Om på detta sätt inköpt egendom för­

klarades såsom löneboställe, vore problemet härigenom till största delen löst.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

27

en centralisering av pastoratsfonderna till en för hela riket gemensam fond,

förordade men av statsmakterna förkastade centraliseringsprincipen.

Det torde därför finnas anledning undersöka, huruvida icke en mindre

ingripande, med 1932 års förvaltningsreform bättre överensstämmande men

mot syftet ändå fullt svarande anordning är möjlig att genomföra. Såsom

ovan nämnts torde det ligga närmast till hands och även vara mest rättvist

att pastoraten göras delaktiga i fastighetens avkastning. Med den av kol­

legiet föreslagna centraliseringen av fonderna utan motsvarande centrali­

sering av fastighetsförvaltningen torde detta icke utan svårighet låta sig

göra, men därest fond- och fastighetsförvaltningen lägges i samma hand

torde hinder icke möta för en dylik anordning. Även ur andra synpunkter

synes pastoratsfondernas inom stiften lokaliserade användning till sitt nu

ifrågasatta ändamål medföra fördelar, ^leverering av fonderna skulle icke

behöva ske, förrän tillfälle till lämpligt fastighetsköp yppar sig, eller till

större del än som erfordras för att finansiera inköpet. Stiftsnämnden kan

i förväg göra sig underrättad örn vilka fonder lämpligen böra disponeras för

fastighetsköp. Själva medelsförvaltningen skulle i så fall bliva föga omfat­

tande och i huvudsak bestå endast i uppsamlande av de olika fonderna och

deras användande till likvidering av köpeskillingen för den fastighet som

skall inköpas. Härigenom besparas statskontoret besväret med en omfattan­

de medelsplaoering utan att stiftsnämndernas arbete behöver bli mera be­

tungande, och man undviker en onödig rubbning av pastoratens kapital­

placeringar. Med hänsyn till den stora massan av pastoratens placeringar

i obligationer och å bankräkning torde kunna förutsättas, att några svårig­

heter icke komma att uppstå för frigörande av erforderliga belopp för full­

görande av köpeskillingslikviden. Skulle beträffande någon enstaka place­

ring dylika svårigheter uppkomma, torde detta helt säkert kunna ordnas

genom övertagande interimsvis av fastigheten eventuellt åvilande penning-

inteckningar till motsvarande belopp.

På grund härav har den sakkunnige föreslagit, att pastoraten skola er­

hålla del i avkastningen från den gemensamma stiftsegendomen i förhål­

lande till storleken av de fondmedel, som från pastoratet tagits i anspråk

för gäldande av köpeskillingen och de av köpet föranledda omkostnader,

samt att de fondmedel, som skola användas till inköp av fastighet, skola

omhändertagas för förvaltning av stiftsnämnden och ingå i en för stiftet

gemensam fond, kallad ...................... stifts prästlönejordsfond. Bildandet

av en dylik fond torde vara påkallat, icke så mycket för uppsamlandet av

pastoratsfonderna, vilka ju ganska omedelbart skola användas för likvi­

derandet av köpeskillingen m. m., utan för en annan mera organisatorisk

uppgift, varom mera nedan.

Stiftsnämnden i Uppsala har framhållit, att det torde vara principiellt

riktigt att såsom föreslagits till pastoraten redovisa den verkliga behåll­

ningen av fastigheternas avkastning. Ur praktisk synpunkt har emellertid

stiftsnämnden framställt vissa erinringar. De flesta pastorat erhölle årli­

gen tillskott ur kyrkofonden för bestridande av prästlönekostnaderna. Enk­

last vore om dessa pastorat finge sin andel av avkastningen från stiftets

prästlöneegendom genom att de i avräkningslängden mellan kyrkofonden

och pastoraten tillgodofördes en förhöjning av prästlönetillskottet, mot­

svarande ränta å det av pastoratet i prästlöneegendomen insatta kapitalet

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

29

Även om den befarade »beskattningen» för att prästlönetillgångarna skulle

kunna bibehållas vid sitt realvärde inneslöte en verklighet, skulle väl denna

beskattning i övervägande grad kompenseras av minskade anspråk på

bidrag från kyrkofonden. Kollegiet erinrade i detta sammanhang örn att

genom den allmänna kyrkoavgiften redan en allmän beskattning av ojäm­

förligt större omfattning införts i syfte att bereda utjämning av pastora­

tens prästlönekostnader.

Enligt kollegiets förslag skulle lönefonderna — bortsett från bagatellfon­

derna — omedelbart placeras i värdebeständig valuta utan den ojämnhet,

som skulle följa med en lokal, till tidpunkten oviss placering i fast egendom.

Den utjämning, som kollegiets förslag sålunda skulle medföra, saknades

helt hos den sakkunnige. Den sakkunniges uttalande om olämpligheten att

i större utsträckning rubba de kapitalplaceringar, som i orterna skett med

avseende å dessa fonder, avsåge ett önskemål, som redan beaktats av kol­

legiet. Enligt kollegiets förslag borde pastoraten beredas rådrum att under

en övergångstid realisera och omvandla de nuvarande placeringarna, som

icke vore av likvid natur. En dylik omplacering har kollegiet ansett på­

kallad av det uppställda syftet — omplacering i värdebeständig valuta.

Detta kunde ej få hindras av en saken ovidkommande önskan i orten att

få disponera kapitalet i fråga som en ortens speciella kreditkälla.

Kollegiet har i likhet med den sakkunnige funnit det riktigt, att pasto­

raten gjordes delaktiga i avkastningen av fastigheter, som inköptes för

lönefonderna. Men det vore för kollegiet obegripligt, att denna grundsats

skulle bättre tillgodoses genom den sakkunniges förslag än genom kolle­

giets. Med kollegiets förslag finge pastoraten garanti att med stegring i

jordvärdet utfå motsvarande förhöjning i avkastningen å boställskapitalet.

Förhöjningen enligt den sakkunniges förslag vore beroende på flera osäkra

faktorer: huruvida tillfälle till lämplig placering i just den orten då yppades

och huruvida förvaltningen bleve lyckosam.

Prästlönejordsfondernas rättsliga ställning.

Den sakkunnige har beträffande prästlönejordsfondernas rättsliga ställ­

ning i huvudsak anfört följande:

Då förvaltningen av fastigheterna och dispositionen av avkastningen

från desamma kommer att regleras genom lagstiftning, är frågan i vilkens

namn fastighetsköpen skola ske uteslutande av formell natur, men den har

ändock ganska stor betydelse med hänsyn till pastoratens inställning till

denna fråga. Erfarenheten har nämligen visat att pastoraten i regel icke

vilja gå med på att placera sina prästlönefonder i fastigheter, om förvär­

vet, såsom i praxis sker, skall äga rum i Kungl. Maj:ts och kronans namn.

Pastoratens berörda inställning är väl förståelig. Kronan har i jämförelse­

vis ringa utsträckning upplåtit jord till prästerskapets avlöning, utan

denna jord har i stället till mesta delen upplåtits av socknemännen själva

(samtliga eller enskilda donatorer). De boställen, till vilka kronan kan an­

ses vara ägare, äro till antalet färre och, såsom i huvudsak komministersbo­

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

31

kronodonationsjord. Även med avseende å visst slag av prästlönejord före­

kommer en liknande anordning, i det att till plats för prästgård av medel

från försåld boställsjord inköpt fastighet enligt vedertaget bruk, oberoende

av boställsjordens tillkomst, förvärvas av och lagfares för vederbörande

pastorat med anteckning i fastighetsboken att fastigheten utgör prästgård

i pastoratet. Löneboställen och prästgårdar intaga ingen olika ställning i

rättsligt avseende; bägge slagen av fastigheter förvaltas av pastoraten

under statlig kontroll. Kan prästgårdsmark förvärvas av pastorat, borde

det icke finnas något hinder för att så även sker med prästlönejord.

Mot pastoratens insättande såsom förvärvare av de inköpta fastighe­

terna kan invändas, att det är tveksamt, huruvida pastoraten kunna vara

i privaträttslig mening ägare till boställen, som under medeltiden anskaffats

av socknemännen. I särskilda mål har nämligen domstolarna förklarat, att

församling icke kunde anses hava förvärvat äganderätt till under medel­

tiden (troligen genom sammanskott av socknemännen) tillkommet boställe

(N. J. A. 1916 not A 435 och 1932 ref. 53). I sistnämnda refererade mål

förklarades vederbörande lokalkyrka vara framför kronan ägare till bo­

stället. I svenska medeltidsrätten betraktades kyrkan såsom juridisk per­

son, och då egendom överläts till prästbord, torde kyrkan kommit att

betraktas såsom ägare till prästbordet. Aven örn sockenkyrkan i formellt

hänseende är att anse såsom ägare till den under medeltiden tillkomna bo-

ställsjorden, torde likväl församlingen eller numera den kyrkliga kommu­

nen framstå såsom den egentligen berättigade med avseende å egendo­

men, och sockenkyrkans ytterst av tidsförhållandena beroende formella

äganderätt blir av underordnad betydelse.

Såsom i ett inom kammarkollegiet avgivet yttrande anförts torde syftet

att bibehålla vederlagsjorden vid samma rättsliga ställning som det bo­

ställe, varifrån fonden härrör, kunna vinnas därigenom, att egendomen för­

värvas för den eller de lokala boställsfonder, med vilkas medel fastighets­

köpet skall finansieras. Boställsfonderna finge då givas karaktär av sär­

skilt bildade rättssubjekt. En dylik anordning kan, såsom förslagsställarna

avsett, val komma till användning vid de lokala fastighetsköpen inom

vederbörande pastorat men torde icke vara praktiskt genomförbart beträf­

fande de fastighetskomplex, som skola inköpas för boställsfonder från flera

E

astorat. Rättsförhållandet finge då karaktär av ett samäganderättsför-

ållande mellan de olika fonderna med lott i fastighetskomplexet i förhål­

lande till storleken av respektive fonds bidrag till fastighetsköpet. Bestäm­

melserna i lagen örn samäganderätt den 30 september 1904 äro emellertid

icke lämpliga för förvaltningen av fastigheter av nu ifrågavarande slag, och

äganderättsförhållandena beträffande fastighetskomplexet skulle bliva

ganska invecklade, helst komplexet helt säkert komme att bestå av ett

flertal juridiska fastigheter, och varje fond skulle få lott i var och en av

dessa fastigheter. Vad nu sagts gäller även för den händelse andra lokala

rättssubjekt, såsom församlingarna eller pastoraten, skulle stå såsom för­

värvare och lagfarna ägare av fastighetskomplexen.

På grund härav synes vara lämpligast att inköp av stiftsegendomarna

ske i den gemensamma stiftsfondens namn, vilken fond därför måste er­

hålla ställningen av ett särskilt bildat rättssubjekt. Närmast skulle den få

karaktär av en genom lagstiftning bildad stiftelse, vars ändamål skulle

vara att möjliggöra en fördelaktig placering av prästlönefonder i fastig­

heter. Fondens konstituera lide såsom ett eget rättssubjekt förutsätter, att

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

32

för fonden finnes representation, som skall äga tala och svara för fonden.

Detta representantskap synes böra utövas av de myndigheter, som hava

att föra talan för övrig ecklesiastik jord.

Vad angår fastigheter, vilka inköpas att förvaltas såsom löneboställen

inom respektive pastorat, torde i och för sig icke föreligga hinder för att

jämväl dylika förvärv ske för stiftets prästlönejordsfonds räkning. Att

härigenom stiftsfonden kommer att bliva ägare av två olika grupper av

fastigheter: 1) löneboställen och 2) stiftsfastigheter, torde ur rättslig syn­

punkt icke betyda något. För dispositionen och förvaltningen av fastig­

heterna, vilket regleras genom lag, har, såsom förut nämnts, den formella

äganderätten ingen betydelse. Om prästlönejordsfonden skulle stå såsom

förvärvare av de lokala löneboställena, skulle detta medföra, att även de

prästlönefonder, vilka användas till lokala fastighetsinköp, finge tillgodo-

foras den gemensamma fonden, och att fastigheterna komme att utgöra en

tillgång för fonden. Ur bokföringssynpunkt vore detta icke en lämplig

anordning. Med ordning och reda i fastigheternas redovisning torde bäst

överensstämma att såsom prästlönejordsfondens tillgångar anses endast

de fastigheter, som skola förvaltas av stiftsnämnden. På grund av angivna

förhållanden synes lämpligast, att lagfartsfrågan beträffande lönebostäl­

lena löses så, att fastigheterna förvärvas av pastoraten, vilka, på sätt ovan

anförts, framstå såsom de egentligen berättigade med avseende å boställs-

jorden, även om äganderätten till det boställe, varifrån fondmedlen här­

röra, formellt ligger hos annat rättssubjekt. Vid meddelande av lagfart å

den inköpta fastigheten torde anteckning i protokollet böra införas icke

blott om fastighetens egenskap av prästlöneboställe utan även örn det eller

de boställen, varifrån inköpsmedlen härröra.

Stiftsnämnderna och domkapitlen ha icke haft något att erinra mot den

sakkunniges förslag i denna del.

Statskontoret har funnit det tvivelaktigt, örn lagfart för pastorat i den

ordning, förslagsställaren tänkt sig, kunde genomföras utan risk för för­

luster för kyrkofonden. Statskontoret ställde sig för sin del bestämt av­

visande till åtgärder, vilka kunde medföra ett åsidosättande i något av­

seende av kyrkofondens rätt.

Kammarkollegiet har i sitt utlåtande i denna del funnit, att det måste

förutsättas, att varken stiftets prästlönejordsf ond eller pastorat såsom

ägare till de nya fastigheterna uppträdande subjekt skulle kunna göra

några privaträttsliga förfoganden med den inköpta egendomen utanför de

förvaltningsbestämmelser, som reglerade dess disposition. Det syntes där­

för fullkomligt onödigt att tillskapa en ny sådan grupp av rättssubjekt

som »stiftens prästlönejordsfonder», så mycket mera som därav kunde här­

ledas en ändring av lönetillgångarnas rättsställning. Man tillskapade på

detta sätt i form av »enskilda rättigheter» onödiga hinder bland annat

för en omläggning av avlöningssystemet, som under förändrade förhållan­

den kunde bliva nödvändig. Skäl hava icke anförts, varför en för varje

stift avsedd fond skulle givas en rättslig ställning, som vore den för riket

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

33

gemensamma kyrkofonden förmenad. Det syntes i stället naturligt, att i

regel kronan fyllde den roll av formell ägare, som vid placering i jord be­

tingades av gällande lagstiftning om förvärv av fast egendom. Enligt kol­

legiets förslag skulle dock, där annat subjekt — t. ex. viss kyrka eller

församling eller pastorat, som omfattade mer än en församling — varit

att anse för privaträttslig ägare till den egendom, vars valuta omplace­

rades, Kungl. Majit förordna, att förvärvet skulle ske för nämnda sub­

jekts räkning. Kollegiets förslag, men icke den sakkunniges, lämnade ut­

rymme för ett dylikt smidigt förfarande, där det särskilda ägaresubjektets

rätt kunde bevaras även i den nya fastigheten. Den sakkunniges förslag

kunde t. o. m. i många fall medföra kränkning av dylikt subjekts rätt.

Kollegiet har också framhållit, att en lagstiftning, enligt vilken visst pas­

torat skulle insättas såsom ägare, kunde antagas binda Kungl. Majits

händer vid ändring av detta pastorats indelning och därmed samman­

hängande omdisponerande av det gamla pastoratets avlöningstillgångar.

Inleverering till prästlönejordsfonderna.

Den sakkunnige har framhållit, att kammarkollegiet av praktiska skal

ifrågasatt, att inleverering till kyrkofonden skulle ske allenast i den mån

respektive boställsfond uppnått en viss storlek exempelvis 2,000 ä 3,000

kronor. Även örn fonderna skulle inlevereras till särskilda stiftsfonder torde

skäl tala för att i regel icke alltför små fondbelopp investerades i fastig­

heter, då eljest besväret med fördelningen av egendomens avkastning på

många och mycket små andelar skulle bliva alltför tidsödande. Det syntes

därvid emellertid icke nödigt att fastställa ett minimibelopp för varje

boställsfond, utan fonderna tillhörande samma pastorat torde mycket

väl kunna sammanslås, så att andelen i den inköpta fastigheten komme

att avse pastoratets samtliga i egendomen investerade fondmedel. Där­

emot torde särskild redovisning böra för upplysning om fondmedlens ur­

sprung lämnas för de från varje boställe härrörande fondmedel, vilka in­

levererades till stiftsfonden och investerades i egendomen.

De belopp, som genom en dylik begränsning av användningen av fon­

derna för ifrågavarande placering skulle undantagas, komme att bliva

ganska obetydliga. Sammanlagda beloppet av de den 31 december 1940 be­

fintliga fonder örn högst 2,000 kronor utgjorde 318,436 kronor eller ^1.76 pro­

cent av sammanlagda beloppet av samtliga fonder, fonder om högst 3,000

kronor 552,154 kronor eller ^3.06 procent och fonder om högst 5,000 kro­

nor 1,093,477 kronor eller ^6.05 procent. Däremot vore antalet pastorat med

dylika fonder jämförelsevis stort eller med fonder upp till 2,000 kronor

345 pastorat eller 28.6 procent av samtliga pastorat med prästlönefonder,

fonder lipp till 3,000 kronor 439 pastorat eller 36.4 procent och fonder upp

till 5,000 kronor 578 pastorat eller 47.9 procent. Huruvida man i enlighet

Bihang till allm. kyrkomötets protokoll 19il. 1 sami. Nr 16.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

3

35

gående tillämpningen av ecklesiastik boställsordning, i vad bestämmelserna

avse skogshushållningsplaner för ecklesiastika löneboställen.

Vad beträffar kostnaden för förvaltningen av ifrågavarande egendomar

skola dessa givetvis betalas av egendomarnas avkastning och förty till

pastoraten endast redovisas den behållna avkastningen. Dylika kostnader

torde bestå i driftskostnader och kostnader för personal, som anställes för

skötseln av egendomen. Dessutom kommer stiftsnämnderna och deras kans­

lipersonal att åsamkas åtskilligt arbete med avseende å egendomarnas för­

valtning, inbegripet bokföring av intäkter och utgifter för egendomen samt

redovisning av avkastningen till pastoraten. Även om det kan anses teore­

tiskt riktigt att redovisa kostnaden för dylikt arbete å de särskilda egen­

domarna, torde emellertid ett dylikt förfarande bliva onödigt omständ­

ligt, och det synes vara mera praktiskt att låta sådana kostnader, vilka

torde bliva ganska obetydliga, i likhet med kostnaderna för stiftsnämn-

dernas verksamhet i övrigt, bestridas av de gemensamma avlöningstill-

gångarna (kyrkofonden).

Emellertid torde man, särskilt i början av stiftsnämndens övertagande

av förvaltningen av inköpt egendom, få räkna med att avkastning icke all­

tid finnes tillgänglig för bestridande av förvaltningskostnad. Det torde

därför vara behövligt att förvaltningsmedel ställas till stiftsnämndernas

förfogande. Sådana medel torde böra förskotteras ur kyrkofonden och med

ränta återbetalas till fonden, så snart och i den mån avkastningen från

egendomen lämnar tillgång därtill. Att kyrkofondens medel tages i anspråk

för sådant förskott torde icke vara någon för kyrkofonden främmande

uppgift. Enligt 14 § kyrkofondslagen kan pastorat erhålla lån ur kyrko­

fonden till byggnads- och andra arbeten å löneboställe och enligt 36 och

51 § § boställsordningen skall kostnaden för vissa eftersatta arbeten å löne­

boställen förskotteras av kyrkofonden. Vidare skall kostnad för stifts-

närnnds förvaltning av klockarlönefastighet i avvaktan å genomförandet

av meddelat beslut om fastighetens disposition förskjutas av kyrkofonden.

Även i fortsättningen av stiftsnämndernas förvaltning torde förhållan­

den kunna uppkomma, som nödvändiggöra särskilda anordningar för gäl­

dande av vissa förvaltningskostnader. För större kapitalkrävande arbeten å

egendomen såsom torrläggningsföretag och skogsodling samt, där i egen­

domen ingå bebyggda jordbruk, nybyggnader, för vilka arbetens utföran­

de skulle tagas i anspråk flera års avkastning, torde sålunda vara nödvän­

digt anskaffa medel. Detta torde kunna ske antingen, på sätt ovan an­

förts, genom upptagande av förskott ur kyrkofonden eller ock, där arbe­

tena kunnat förutses, genom avsättning av en del av den årliga avkast­

ningen, sålunda en anordning liknande den, som för löneboställe, vars av­

kastning tillkommer särskild avkomsttagare, sker genom bestämmande av

årsbelopp för nybyggnad. Även örn blott ett års avkastning eller en bety­

dande del därav skulle behöva tågås i anspråk för arbeten av ifrågava­

rande slag torde för åstadkommande av någorlunda jämn utdelning av

avkastningen till pastoraten kostnaden böra bestridas i angiven ordning.

Att eljest variationer i avkastningsbeloppen uppkomma torde på grund av

växlande utsyningskvantiteter och virkespriser icke kunna undgås. Om med

hänsyn till intresset av rationell skogsvård eller av annan anledning såsom

omfattande stormskador från skogen skulle något år uttagas betydligt

mera virke än vad som kan anses motsvara skogsmarkens normala av­

kastningsförmåga torde emellertid i det bär ovan angivna syftet kunna

Kungl. Martts skrivelse Nr 16.

37

Försäljning av mark från stifts prästlöneegendom och

disposition av sådana försäljningsmedel.

Deri sakkunnige har föreslagit, att nu gällande bestämmelser angående för­

säljning av kyrklig jord borde gälla jämväl stifts prästlöneegendom. För

angivna syfte syntes det vara tillräckligt, att den kyrkliga försäljningslagen

gjordes tillämplig å dessa fastigheter.

Den sakkunnige har vidare föreslagit beträffande dispositionen av medel,

som influtit vid försäljning av stifts prästlöneegendom tillhörigt område, att

desamma borde fonderas och ingå i stiftets prästlönejordsfond samt avkast­

ningen därå disponeras på samma sätt som avkastningen av egendomen.

Dylika medel torde böra användas till grundförbättring av stiftsegendomen,

på sätt ovan föreslagits beträffande löneboställe, eller ock till inköp av ägor

för stiftsegendomens arrondering. Hinder syntes vidare icke böra möta mot

att sådana medel återlevererades till pastorat för att användas till grund­

förbättring av löneboställe eller till lokalt fastighetsköp. Pastoratets andel

i stiftsegendomen komme i sistnämnda fall att i motsvarande mån nedskrivas

med utgångspunkt från egendomens värde vid återbäringen. Det skulle också

kunna tänkas, att visst pastorats insats kunde övertagas av annat pastorat,

där det efter egendomens inköp yppats tillfälle för förstnämnda pastorat att

använda tillgången för lokal placering.

Vad den sakkunnige i dessa avseenden föreslagit har från stiftsnämndernas

och domkapitlens sida ej mött annan gensaga, än att stiftsnämnden i Västerås

föreslagit, att försäljningsmedel från stiftsegendom skulle få användas till ny-

eller ombyggnad av hus å stiftsegendom och att domkapitlet i Luleå ifråga­

satt, huruvida icke vid försäljning av till stifts prästlöneegendom hörande

område försäljningsmedlen borde uppdelas i förhållande till vederbörande

pastorats andelstal i stiftsegendomen och återställas till pastoraten för att av

dem förvaltas såsom lokala prästlönefonder.

Kammarkollegiet har i sitt utlåtande givit uttryck åt samma uppfattning,

som domkapitlet i Luleå omfattar.

Det synes önskvärt att frågan om placering av pastoratens prästlöne­

fonder i fast egendom eller annan värdebeständig valuta utan ytterligare

uppskov får sin lösning. Enligt den föregående redogörelsen hava efter

verkställda särskilda utredningar anvisats två olika utvägar, vilka härvid

kunna komma i fråga. Den första, vilken innefattas i kammarkollegiets

förslag, innebär, att samtliga lönefonder utom de minsta efter viss respit-

tid skola inlevereras till kyrkofonden. De nuvarande lönefonderna skola

vidare omvandlas till boställskapital enligt de i klockarboställslagen an­

givna grunderna. Ur kyrkofonden skall årligen till pastoraten utgå ett be­

lopp, motsvarande den för året på boställskapitalet belöpande avkast­

ningen (boställsränta). Den andra utvägen för frågans lösning, vartill för­

slag framlagts av kammarrådet Skoglund såsom inom ecklesiastikdeparte-

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Departe-

mcntschtfen.

.38

mentet tillkallad sakkunnig, innebär tillskapandet av särskilda stiftsfonder,

från vilka förvärv av fastighet sedan skall ske. Inleverering av lönefonder

till stiftsfond skall enligt den sakkunnige verkställas först i den mån, med­

len erfordras för likviderande av fastighetsköp för stiftsfondens räkning.

Den inköpta fastighetens avkastning fördelas sedan på de pastorat, från

vilka lönefonder ingått i fastigheten, efter storleken av varje pastorats in­

sats. Det torde böra anmärkas, att ingendera av de båda lösningarna avser

att utesluta placering lokalt i löneboställe anknutet till det pastorat, till

vars tillgångar för prästerskapets avlöning lönefonden hör.

Vid vägandet av de båda förslagen mot varandra torde följande kunna

principiellt anföras. Centraliseringstanken, vilken kammarkollegiet gjort sig

till målsman för, står icke i överensstämmelse med grunderna för den lag­

stiftning, som genomfördes år 1932 för detta förvaltningsområde. Tvärtom

underkändes vid detta tillfälle 1927 års prästlöneregleringssakkunnigas för­

slag om en centraliserad förvaltning av prästlönej orden och ett sammanfö­

rande av prästlönefonderna till en för riket gemensam fond. Bildandet av

stiftsfonder däremot, varom förslag framlagts av den sakkunnige, torde när­

mare ansluta sig till grunderna för ovannämnda lagstiftning liksom ock till

det av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet vid 1932 års riks­

dag framlagda förslaget till en gemensam fondförvaltning genom stiftsnämn-

dernas försorg.

Den förvaltningsmässiga regleringen av lönefondernas överförande till fast

egendom synes böra genomföras efter så enkla och klara linjer som möj­

ligt. Förfarandet att förvandla lönefonderna till boställskapital enligt

först angivna förslag skulle innebära, att fonderna omsattes i areal

åkerjord efter det för orten vid senast verkställda allmänna fastighetstaxering

tillämpade enhetsvärde å åker av högsta inom samma ort förekommande

godhetsklass vid en medelstor jordbruksfastighet med normalt byggnads­

bestånd. För det sålunda fastställda boställskapitalet skall kyrkofonden an­

svara. Det kan sättas i fråga, huruvida ett sådant förfarande verk­

ligen är behövligt för nu avsedda ändamål. Det förefaller vidare vansk­

ligt att låta kyrkofonden ansvara för dessa boställskapital, särskilt som

detta i realiteten innebär, att kyrkofonden ansvarar för del av ett pastorats

lokala avlöningstillgångar utan att garanti skapas för att i varje särskilt fall

bakom boställskapitalet verkligen ligger en fastighet. Man skulle härigenom

skapa ett ansvarsförhållande, som i och för sig måste betraktas såsom främ­

mande för kyrkofondens ändamål.

Den sakkunniges förslag låter penningfonden utan omgång direkt över­

gå i fastighet. Här föreslås icke något mellanled, ägnat att komplicera för­

valtningen.

De myndigheter, vilka närmast komma att handhava dessa angelägen­

heter, nämligen stiftsnämnderna, hava tillstyrkt den sakkunniges förslag.

I de fall stiftsnämnderna särskilt yttrat sig om kammarkollegiets förslag

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

39

hava dessa yttranden alltid varit bestämt avstyrkande. Det torde vara

självfallet, att avseende måste fästas vid dessa myndigheters ståndpunkt

till frågan. Även jag måste ur både praktiska och principiella synpunkter

giva det av den sakkunnige framlagda förslaget företräde framför kammar­

kollegiets förslag.

Beträffande frågan örn placeringsobjekt för dessa fonder ligger det

närmast till hands att söka sådana, som redan nu föreligga eller som lätt

nog låta sig inordnas inom den nuvarande förvaltningens ram. Kunna löne­

fonderna komma till användning för grundförbättring av redan befintligt

löneboställe, för arrondering av sådant boställe eller för inköp av nytt löne-

boställe, bör sådan disposition i främsta rummet komma i fråga. Möjlig­

heterna böra alltså undersökas för en sådan placering. Innebörden av be­

greppet grundförbättring kan möjligen giva anledning till tvekan. Sådan

grundförbättring får icke jämställas med grundförbättring i skatteteknisk

mening. Begreppet avser här närmast sådan placering, som innebär en be­

ständig värdeökning av den fastighet, i vilken fonden placeras. Den sak­

kunniges förslag i detta avseende står i full överensstämmelse härmed och

kan sålunda förordas.

Det torde emellertid vara att förvänta, att svårigheter skulle möta vid en

placering av de särskilda lönefonderna på nu angivet sätt. För vin­

nande av det avsedda ändamålet är det därför nödvändigt att sam­

manföra fonder från flera pastorat för inköp av fastighet. Sådant samman­

förande skulle enligt sakkunnigförslaget ske stiftsvis. Från något håll ha

framförts betänkligheter mot att fonderna skulle kunna lösgöras från pastora­

tens förvaltning, även om pastoraten skulle hava en annan mening härom.

Det torde dock kunna förutsättas, att när pastoraten upplysas örn den verk­

liga innebörden av ett dylikt sammanförande av fonder för inköp av fastighet,

pastoraten komma att inse fördelarna av fondernas placering i fastigheter. I

vilket fall som helst kan pastoratens inställning icke tillmätas sådan bety­

delse, att ändamålet med den nu avsedda lagstiftningen härigenom skulle

äventyras. Det torde här böra erinras örn att sammansatta andra lag- och

jordbruksutskottet vid 1932 års riksdag vid behandling av denna fråga

uppenbarligen anlagt liknande synpunkter. 1934 års kyrkomöte har emeller­

tid givit uttryck åt en annan mening, men samtidigt betonat vikten av fon­

dernas placering i en värdebeständigare valuta än penningar och värdepap­

per. Möjligen har kyrkomötet, som för övrigt ansett sig böra avvakta den

av Kungl. Majit anbefallda utredningen, vid det tillfället låtit sig bestäm­

ma av den förhoppningen, att stiftsnämnderna och pastoraten med stöd

av gällande lagstiftning i tillräckligt stor omfattning skulle kunna genom­

föra lönefondernas placering i fast egendom. Av stiftsnämndernas yttran­

den framgår, att så icke blivit fallet. En reform är därför påkallad, men det

torde böra förutsättas, att den föreslagna lagstiftningen tillämpas med

Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

varsamhet och att fondernas placering såvitt möjligt sker i samförstånd med

pastoraten.

Av dessa stiftsvis sammanförda fonder böra i främsta rummet inköpas

större fastighetskomplex, huvudsakligen bestående av skogsegendomar. Vid

inköp av dylik egendom bör tagas under övervägande, om icke eventuellt

förefintligt jordbruk med tillräcklig stödskog kan frånsäljas egendomen.

Rena jordbruksfastigheter böra i regel undvikas, enär förvaltningen av dy­

lika ofta ställer sig kostsammare och dessutom är mera arbetskrävande

och omständligare än förvaltningen av skogsegendomar. Något direkt

hinder mot förvärv av jordbruksfastighet bör dock icke anses föreligga,

helst som i vissa stift tillgången på skogsfastigheter är relativt begränsad.

Inköp av bostadsfastigheter, industrifastigheter eller andra liknande fastig­

heter torde icke vara att tillråda. Såvitt gäller förvaltningen av dylika

fastigheter torde stiftsnämnderna nämligen i regel icke besitta erforderlig

sakkunskap och erfarenhet, något som däremot är fallet beträffande förvalt­

ning av jordbruks- och, i synnerhet, skogsegendomar.

Statskontoret har fäst uppmärksamheten därå, att lösgörandet av fon­

derade medel måste ske med största varsamhet, om kapitalförluster skola

undvikas. En snabb övergång till det förordade systemet torde emellertid

av praktiska skäl icke vara möjlig. Lämpliga egendomar torde nämligen

icke vid vilken tidpunkt som helst utbjudas till salu. Det må ankomma

på stiftsnämnderna att hava sin uppmärksamhet riktad på hithörande för­

hållanden och vidtaga erforderliga åtgärder, när tillfälle till lämpligt inköp

visar sig. Då lönefonderna av pastoraten ej skola inlevereras, förrän de

behöva disponeras för likviderande av verkställda fastighetsinköp, medför

detta, att stiftsnämnderna i första hand kunna använda de fonder, som

omedelbart kunna lösgöras från sin tidigare placering. Först därefter och i

mån av behov komma övriga fonder att inlevereras. I detta sammanhang

torde böra framhållas, att rådande höga prisläge för skogs- och jordbruks­

fastigheter manar till försiktighet vid investering just nu av fonder i dylika

fastigheter. Självfallet utesluter detta icke, att förmånliga placeringar skulle

kunna göras även nu, men hela lagstiftningen får dock i viss mån karaktär

av beredskapsåtgärd i avvaktan på ett ur synpunkten av fondernas place­

ring gynnsammare tidsläge. Med hänsyn bland annat härtill torde det få

ankomma på Kungl. Majit att bestämma tidpunkten för lagstiftningens

ikraftträdande.

Enligt den sakkunniges förslag skulle beslutanderätten om användande

av lönefond för nu avhandlade ändamål förbehållas Kungl. Majit. I några

av de inkomna yttrandena ifrågasättes, om ej beslutanderätten bör anför­

tros åt stiftsnämnderna, åtminstone då det gäller placering av mindre be­

tydande belopp. De gjorda invändningarna mot den sakkunniges förslag

synas mig värda beaktande. Fondplaceringar i grundförbättringar och arron-

deringar röra sig väl i allmänhet icke om alltför stora belopp. Avgörandet

40

Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

41

av sådana placeringsfrågor torde därför kunna överlämnas åt stiftsnämn-

dema. Beslutanderätten ifråga om mera betydande fastighetsinköp bör

emellertid förbehållas Kungl. Majit. Det synes med hänsyn till vad nu

anförts lämpligast, att i den blivande lagen ej intages annan föreskrift om

dessa spörsmål än att det överlämnas åt Kungl. Majit att bestämma i vil­

ken ordning beslut örn inköp eller annan placering av fonderna skola fattas.

Den sakkunnige föreslår, att de lönefonder, vilka gemensamt komma till

användning för fastighetsinköp, skola ingå i en av stiftsnämnderna i varje

stift förvaltad prästlönejordsfond. Fastighetsinköp skall ske i denna fonds

namn, vilken fond därför beredes ställning av ett särskilt bildat rätts­

subjekt. Sådan fastighet föreslås erhålla benämningen prästlöneegendom.

De pastorat, som lämnat bidrag till inköp av viss egendom, skola erhålla

del i avkastningen från denna egendom. De fastigheter, som inköpas till

löneboställe eller för arrondering av redan befintligt löneboställe, skola en­

ligt förslaget lagfaras för vederbörande pastorats räkning men med an­

teckning i lagfartsprotokollet icke blott örn fastighetens egenskap av löne­

boställe utan även om det eller de boställen, varifrån inköpsmedlen här­

röra.

Den sakkunniges förslag i dessa avseenden synas mig ändamålsen­

liga. Kammarkollegiets avstyrkan av förslaget i denna del torde i huvudsak

hava sin grund i en uppfattning av den kyrkliga jordens rättsliga ställ­

ning, som icke godkänts vid den praktiska rättstillämpningen. Förslaget

innebär ju på intet sätt någon fri disposition av fastigheterna för pasto­

raten, även örn vissa av fastigheterna skulle på ovan angivet sätt lagfaras

för pastoratens räkning. Den lagliga regleringen av detta fastighetsbestånd

är noggrant genomförd. Någon ändring av dessa omvandlade avlö-

ningstillgångars rättsställning är icke heller åsyftad. Kammarkollegiet

har ytterligare framhållit, att förslaget skapar hinder för en omläggning

av det prästerliga avlöningssystemet och för ändring av pastorats indel­

ning och därmed sammanhängande omdisponerande av det gamla pastora­

tets avlöningstillgångar. Dessa farhågor synas icke böra tillmätas större

betydelse. Det omfattande lagstiftningsarbete, som en omläggning av det

prästerliga avlöningssystemet skulle medföra, skulle förvisso komma till

rätta med dessa fastigheters inordnande under det nya systemet. Icke

heller lära vid indelningsändringar föreligga större praktiska hinder för

fördelning av de för pastoraten lagfarna prästlönefastigheterna än beträf­

fande andra av kommunerna ägda fastigheter.

Stiftsnämnden i Växjö har ifrågasatt, huruvida icke hela den samlade

avkastningen från stiftets samtliga prästlöneegendomar borde fördelas i

proportion till av pastoraten investerat kapital i dessa egendomar. Onek­

ligen tala vissa skäl för en sådan disposition av avkastningen, men med

hänsyn till önskvärdheten att i så stor utsträckning som möjligt särskilja

de olika pastoratens andelar i egendomarna synes den sakkunniges för­

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

42

slag även på denna punkt kunna godtagas. I övrigt föranleder förslaget

ingen annan erinran, än att benämningen å stiftsfondens fastigheter, vilken

den sakkunnige föreslagit till prästlöneegendom, bör ändras till det med

inköpsmedlens ursprung och ändamål mera överensstämmande prästlöne-

fondshemman.

Enligt den sakkunniges förslag böra de ifrågavarande hemmanen inordnas

i det förvaltningssystem, som gäller för gemensamma avlöningstillgångar

för prästerskapet. Hemmanen skola sålunda förvaltas av stiftsnämnderna

enligt de föreskrifter, som gälla för de allmänna kyrkohemmanen. Den

kyrkliga försäljningslagen bör göras tillämplig å dessa fastigheter. Det pro-

cessuella representantskapet bör utövas av de myndigheter, som hava att

föra talan för övrig ecklesiastik jord. Jag finner vad den sakkunnige så­

lunda föreslagit ändamålsenligt och har ej någon erinran att göra häremot.

Mot de av den sakkunnige utformade lagförslagen, vari jag med hänsyn

till framställda anmärkningar vidtagit mindre jämkningar, har jag i övrigt

icke funnit anledning till erinran.

Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

Procenttalet i 7 § 2 stycket kyrkofondslagen.

I detta sammanhang torde få beröras en fråga, som i viss mån äger

samband med spörsmålet om prästlönefondernas placering, nämligen frå­

gan om den procentsats, efter vilken avkastning å prästlönefond vid pasto­

ratets avräkning med kyrkofonden skall beräknas. Storleken av denna pro­

centsats har betydelse för bestämmande av det tillskott, som pastoraten

under vissa förutsättningar äro berättigade att bekomma ur kyrkofonden

såsom bidrag till prästerskapets avlöning. Då förvaltningen av pastora­

tens prästlönetillgångar — boställen och fonder — genom 1932 års bo-

ställsreform överlämnades till pastoraten, ansågs, att dessa tillgångars

verkliga avkastning, vars storlek vore beroende av pastoratets åtgöranden,

icke borde ligga till grund för avräkningen utan att avkastningen skulle upp­

tagas till beräknat belopp. Boställsavkastning skulle sålunda upptagas till

ett för viss tid framåt uppskattat normalavkastningsbelopp och fondav­

kastning beräknas efter en räntefot av 4 procent. Härom infördes bestäm­

melser i 7 § andra stycket kyrkofondslagen.

I anledning av en vid 1934 års kyrkomöte väckt motion (nr 2) örn en

av då rådande låga ränteläge påkallad sänkning av berörda procentsats be­

slöt kyrkomötet (skrivelse nr 25) för sin del antaga förslag till lag om änd­

rad lydelse av ovannämnda bestämmelse i kyrkofondslagen av innehåll,

att fondavkastning skulle beräknas till den procent, lägst tre högst fem,

av fondens kapital, som Konungen bestämde. Sedan Kungl. Majit före­

lagt 1935 års riksdag nämnda lagförslag och riksdagen bifallit Kungl. Maj:ts

förslag, utfärdades den 8 oktober 1935 lag om den beslutade ändrade lydel­

sen av 7 § kyrkofondslagen. Ifrågavarande procenttal har alltsedan in­

gången av år 1936 enligt Kungl. Majits förordnande utgjort 3.5 procent.

43

I två vid 1939 års lagtima riksdag väckta likalydande motioner (första

kammaren nr 169 och andra kammaren nr 246) hemställdes, att riksdagen

måtte för sin del besluta sådan ändring av ifrågavarande paragraf i kyrko­

fondslagen, att lägsta procenttalet för beräknande av fondavkastningen

måtte sänkas till två. Till stöd härför anfördes, att, då ränteläget under­

gått ytterligare sänkning, sedan ovannämnda lagändring vidtagits, det för

pastoraten vore praktiskt taget omöjligt att placera inflytande försäljnings-

medel emot en till 3 procent uppgående ränta samt att pastoraten sålunda

åsamkades förluster, som finge täckas genom uttaxerade medel. Örn för­

säljningarna medförde ränteförluster för pastoraten, kunde eljest önsk­

värda försäljningar av boställsmark försvåras eller hindras.

Över motionerna hördes statskontoret samt vissa domkapitel och stifts-

nämnder. Statskontoret anförde bland annat, att då Kungl. Maj:t ännu

icke ens utnyttjat det lägsta procenttal, som vore möjligt att tillämpa, an­

ledning att vidtaga ändring av ifrågavarande lagrum icke syntes vara för

handen. Skulle, med hänsyn till ovissheten i fråga örn utvecklingen av det

allmänna ränteläget, skäl anses föreligga för ett vidgande av den ram, inom

vilken Kungl. Majit hade att fastställa räntesatsen, syntes detta lämp­

ligast kunna ske genom att, såsom ämbetsverket redan i samband med

1935 års lagändring framhållit, befogenhet lämnades Kungl. Majit att —

utan att några gränser härför uppdroges — fastställa räntesatsen med hän­

syn tagen till vid olika tider rådande förhållanden.

Första lagutskottet, till vars behandling motionerna överlämnades, ytt­

rade i betänkande nr 30 bland annat följande:

Det torde icke kunna bestridas, att det för det dåvarande mötte mycket

stora svårigheter för pastoraten att kunna med reglerna för placering av

prästlönefondskapital uppnå den fastställda räntesatsen, ehuru givetvis

förhållandena växlade beträffande olika fonder. Den räntesats, till vilken

fondavkastningen i enlighet med kyrkofondslagen skulle beräknas, torde

vara avsedd att utgöra ett slags medelränta å det sammanlagda fondkapi­

talet och syntes böra så nära som möjligt ansluta sig till de faktiska ränte-

förhållandena. Bestämdes fondavkastningen till högre belopp än den verkli­

ga avkastningen, uppkonune åtskilliga i ärendet närmare utvecklade olä­

genheter, såsom t. ex. med avseende å försäljning av pastoratsjord. Det

syntes då med hänsyn till det dåvarande låga ränteläget och i betraktande

jämväl av osäkerheten i fråga örn den framtida utvecklingen på området

icke föreligga skäl att i lagen fastlåsa ett minimum av tre procent för ränte-

avlcastningen. Huruvida i stället ett visst lägre minimital borde i lagen

utsättas, syntes vara föremål för delade uppfattningar. Enligt utskottets

mening borde det av statskontoret redan i samband med 1935 års lagänd­

ring framförda förslaget örn överlämnande åt Kungl. Majit att utan några

i lagen uppdragna gränser bestämma procenttalet tagas under förnyat över­

vägande. På grund härav borde riksdagen hos Kungl. Majit göra framställ­

ning örn utarbetande av förslag i ämnet på grundval av undersökning rö­

rande de faktiska ränteförhållandena beträffande ifrågavarande fonder.

I överensstämmelse med utskottets hemställan anhöll riksdagen i skri­

Kungl. May.ts skrivelse Nr 16.

Departe­

mentschefen.

velse till Kungl. Majit den 20 maj 1939 om utredning och förslag angående

ändring av ovannämnda lagbestämmelse i syfte att i vidgad omfattning

möjliggöra det däri avsedda procenttalets anpassning efter de på området

rådande ränteförhållandena.

Den sakkunnige har i sin utredning även berört denna fråga och därvid

anfört följande:

Som Kungl. Majit ännu icke funnit anledning att utnyttja medgivandet

i ovannämnda bestämmelse och fastställa däri angivna lägsta räntesats att.

gälla vid avräkningen mellan pastoraten och kyrkofonden, kan den ifråga­

satta lagändringen för närvarande synas mindre angelägen. Ett förverkli­

gande av förslaget om fondernas placering i fast egendom skulle också

medföra, att de ekonomiska verkningarna för pastoraten med för hög

räntesats skulle bliva mindre omfattande. Härtill kommer att en höjning

av ränteläget inträtt sedan 1939, då frågan på nytt väcktes. En förnyad

sänkning av räntefoten synes emellertid redan vara påtänkt och som pa­

storaten i stor utsträckning placerat fonderna å bankräkning torde föränd­

ringar i bankernas inlåningsränta påverka även tidigare placeringar. Så­

som förut anförts torde det knappast vara möjligt att med ens placera

samtliga fonder i fast egendom utan man torde få räkna med att jämfö­

relsevis stora belopp prästlönemedel komma att jämväl i framtiden vara

placerade i banker eller på annat liknande sätt. I en framtid lärer därför

behovet av en lagändring på detta område åter kunna uppstå och då en

utvidgning av de i lag bestämda gränserna för procentsatsen icke torde

föranleda till bestämmande av en lägre räntesats än den som svarar mot

ränteläget vid varje tidpunkt, torde skäl tala för att först som sist vidtaga

den lagändring, som för möjliggörande av räntesatsens anpassning efter

de olika tidsförhållandena kan befinnas erforderlig.

Härvid synes den av första lagutskottet anvisade, av statskontoret redan

i samband med 1935 års lagändring föreslagna anordningen om överläm­

nande åt Kungl. Majit att utan några i lagen uppdragna gränser bestämma

procenttalet vara en lämplig utväg till frågans lösning. Kyrkolagsutskottet

vid 1934 års kyrkomöte motsatte sig visserligen en dylik anordning och an­

såg, att i såväl pastoratens som kyrkofondens intresse vissa gränser för

räntesatsens variationer borde föreskrivas. Men då procentsatsen skall fast­

ställas av Kungl. Majit torde kunna förutsättas, att de av kyrkolagsut­

skottet berörda intressena därvid bliva iakttagna. Vid bedömande av frå­

gan örn procentsatsens storlek torde hänsyn böra tågås till det allmänna

ränteläget och synes med beaktande i viss mån av de synpunkter kyrko­

lagsutskottet anfört anvisning härom kunna intagas i lagen.

Samtliga domkapitel och stiftsnämnder samt kammarkollegiet ha lämnat

den sakkunniges förslag utan erinran.

Jag instämmer i den sakkunniges förslag och vill sålunda förorda, att

7 § andra stycket kyrkofondslagen erhåller sådan lydelse att vid bestäm­

mande av tillskott av kyrkofonden för gäldande av pastorats prästlönekost­

nader avkastningen av fond, som förvaltas av pastorat, beräknas till den

procent av fondens kapital, som Kungl. Majit med hänsyn till de allmänna

ränteförhållandena bestämmer.

44

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

45

Föredraganden uppläser härefter förslagen till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30

augusti 1932 (nr 400),

3) lag örn ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upp­

låtelse av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr

141, s. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning, samt

5) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932

(nr

404

) örn kyrkofond,

vilka förslag äro såsom bilagor fogade till detta protokoll (Bil. A—E), och

hemställer, att lagrådets utlåtande över förslagen måtte inhämtas genom

utdrag av protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hem­

ställan behagar Hans Majit Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

G. v. Krusenstjerna.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

47

De myndigheter, vilka äga föra talan för den till prästerskapets avlöning

anslagna fasta egendomen, äga jämväl tala och svara i mål, som röra

prästlöne j ordsfond.

Kungl. Marits skrivelse Nr 16.

4 §.

Förvärv av fastighet för medel från prästlöne jordsfond skall ske för fon­

dens räkning.

Sadan fastighet benämnes stifts prästlönefondshemman och förvaltas i

enlighet med vad för allmänna kyrkohemman är eller varder stadgat.

5 §.

Avkastning av stifts prästlönefondshemman skall, efter avdrag av kost­

naderna för förvaltningen, tillkomma de pastorat, av vilkas prästlönefon­

der medel använts till inköp av hemmanet, i förhållande till storleken av

insatserna; och skola hemman, som utgöra en förvaltningsenhet, vid be­

stämmande av pastoratens andel i avkastningen anses såsom en enhet,

ändock de förvärvats vid olika tillfällen.

Kostnad för förvaltningen må, där hemmanets avkastning icke lämnar

tillgång därtill eller för åstadkommande av en i möjligaste mån jämn ut­

delning till pastoraten, förskjutas av kyrkofonden. Vad sålunda förskjutits

skall jämte ränta gottgöras kyrkofonden av framdeles inflytande avkastning

av hemmanet.

Pastorat tillkommande andel av avkastningen skall användas i enlighet

med bestämmelserna om användningen av avkastning av tillgångar, vilka

äro avsedda för avlöning av pastoratets prästerskap.

6

§.

Sker, i enlighet med vad särskilt stadgats, försäljning eller utbyte av

stifts prästlönefondshemman, skall den behållna köpeskillingen eller mellan-

giften tillföras stiftets prästlönejordsfond och avkastningen disponeras

på samma sätt som hemmanets avkastning.

I enlighet med de närmare föreskrifter, Konungen meddelar, må köpe­

skillingen eller mellangiften, när tillfälle därtill yppar sig, användas till

grundförbättring av hemmanet eller till inköp av fastighet att tilläggas

detsamma. Dylika medel må ock användas till grundförbättring av löne-

boställe eller till inköp av fastighet att förvaltas såsom löneboställe

för pastorat, som är berättigat till andel i avkastningen av hemmanet; sko­

lande i ty fall den andel, varefter pastoratet är berättigat till avkastning

från hemmanet, i motsvarande mån nedsättas.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

49

Bil. B.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning

den 30 augusti 1932 (nr 400).

Härigenom förordnas, att 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti

1932 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1

§•

Till boställen----------- till prästänkesäte.

Boställe, som-----------allmänt kyrkohemman.

Örn den fasta egendom, som inköpes av medel tillhörande prästlönefon­

der från två eller flera pastorat och som benämnes stifts prästlönefonds-

hemman, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Bihang iill allm. kyrkomötets protokoll 191,1. 1 sami. Nr 16.

4

50

Kungl. Maj ris skrivelse Nr 16.

Bil. C.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt.

Härigenom förordnas, att 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 angående

tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplåtelse av

sådan jord under tomträtt1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­

gi ves:

1

§•

Till kyrklig jord räknas i denna lag dels i 1 § ecklesiastik boställsordning

omförmälda prästgårdar och löneboställen (prästboställen) samt stiftens

prästlönefondshemman ävensom biskopsgårdar, dels sådana boställen och

andra fastigheter, vilkas avkomst ingår till kyrkofonden, dels fastigheter,

som äro anslagna till bostad eller avlöning åt domkyrkosysslomän, dels ock

den fasta egendom, som besittes av domkyrkor samt andra kyrkor i städer

och på landet.

6

§.

Där, i---------- nämnda fond.

Sker utbyte----------- för pastoratet.

Om användningen av mellangift eller köpeskilling, som härrör från stifts

prästlönefondshemman, gäller vad därom är särskilt stadgat.

Huruledes, beträffande----------- Konungen förordnas.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Senaste lydelse av 1 § se 1938: 733 och av 6 § se 1936: 581.

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

51

Bil. D.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr 141, s. 27)

om reglering av prästerskapets avlöning.

Härigenom förordnas, att 22 § lagen den 9 december 1910 örn reglering

av prästerskapets avlöning1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an­

gi ves:

22

§.

1. Blir prästgård---------- för pastoratet.

2. Fond, som-----------av domkapitlet. Örn användning av fond, som är

prästlönetillgång för visst pastorat, till grundförbättring av löneboställe

eller till inköp av fastighet är särskilt stadgat.

3. Det åligger------------föregående år.

Denna lag träder i kraft å dag, som Konungen bestämmer.

Senaste lydelse se 19.')2: 405.

Kungl. Majlis skrivelse Nr 16.

53

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl, Marits lagråd den 28

oktober 191+1.

Närvarande:

justitieråden

F^orssman,

B^ellinder,

regeringsrådet L^undevall,

justitierådet S^terzel.

Enligt lagrådet den 25 oktober 1941 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i stats­

rådet den 17 oktober 1941, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle inhämtas över upprättade förslag till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30

augusti 1932 (nr 1+00),

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 1+ januari 1927

{nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall

samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagell den 9 december 1910

(nr 11+1, s. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning, samt

5) lag angående ändrad lydelse av 1+ och 7 §§ lagen den 30 augusti

1932 (nr 1+01+) örn kyrkofond.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lag­

rådet av stiftssekreteraren T. Gynnerstedt.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Då 2 § första stycket av förslaget till lag angående användande i

vissa fall av prästlönefond m. m. icke innehåller annat än vad som

jämväl utan uttryckligt stadgande måste anses bliva gällande, hemställer

lagrådet, att detta stycke måtte utgå ur förslaget. I

I remissprotokollet anföres, att rådande höga prisläge för skogs- och jord­

bruksfastigheter manade till försiktighet vid investering just nu av fonder i

dylika fastigheter. Med hänsyn bland annat härtill har i det remitterade för­

slaget överlämnats åt Kungl. Majit att bestämma tidpunkten för lagstift­

ningens ikraftträdande.

Lagrådet vill emellertid ifrågasätta, huruvida icke lagstiftningen bör träda

i kraft snarast möjligt. Det kan nämligen, särskilt under nuvarande försörj-

54

ningsläge, som påkallar kraftåtgärder för höjande av jordbrukets produktions­

förmåga, vara av värde att nyinvesteringar företagas för grundförbättringar

såsom nyodling, torrläggning och dylikt. Även inom skogsbruket kunna lik­

nande åtgärder, t. ex. anläggning eller förbättring av väg för utforsling av

skogsprodukter, böra befrämjas. Framhållas må ock, att lagstiftningen ger

Kungl. Majit möjlighet att genom allmänna bestämmelser i tillämpningsföre­

skrifterna eller genom prövning i varje särskilt fall avvärja sådana kapital­

investeringar i fastigheter som under nuvarande tidsomständigheter finnas

olämpliga. Ett uppskov med ikraftträdandet skulle även fördröja genom­

förandet av den från alla håll tillstyrkta ändringen av stadgandet i 7 § lagen

örn kyrkofond rörande den procentsats, efter vilken avkastning av prästlöne­

fond vid pastoratets avräkning med kyrkofonden skall beräknas.

På grund härav och då det av lagtekniska skäl synes i görligaste mån böra

undvikas att ställa ikraftträdandet av en antagen lag på en obestämd framtid,

hemställer lagrådet, att den ifrågasatta lagstiftningen måtte träda i kraft den

1 januari 1943.

TJ ^protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

Kungl. Maj:ts skrivelse Nr 16.

55

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans

Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 30

oktober 1941.

N ärvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} ministern för utrikes ärendena

G^{unther ,} stats­

råden

P^ehrson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, S^köld,

E^riksson, B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, R^osander, G^jöres,

E^werlöf.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler

chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge lagrådets den 28 okto­

ber 1941 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 oktober 1941 remit­

terade förslaget till lag angående användande i vissa fall av prästlönefond

m. m. och vissa därmed sammanhängande lagförslag.

Föredraganden anför:

I anledning av lagrådets erinran angående innehållet i första stycket av

2 § i förslaget till lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.

har jag låtit detta stycke utgå ur nämnda paragraf.

Vad lagrådet anfört rörande lagförslagens ikraftträdande finner jag be-

aktansvärt. Särskild vikt fäster jag vid önskemålet, att prästlönefonder må

kunna under nu rådande förhållanden investeras i grundförbättringar i härför

lämpliga löneboställen. Beträffande åter frågan om inköp av fastigheter skulle,

i enlighet med vad jag tidigare framhållit, beslutanderätten härutinnan, så

vitt gäller större fastigheter, komma att vara förbehållen Kungl. Majit. Jag

förutsätter, att vid prövningen av dylika ärenden skäligt avseende kommer att

fästas jämväl vid de allmänekonomiska synpunkter, som kunna läggas på

lämpligheten av ifrågasatta fastighetsförvärv. Vid nu angivna förhållanden

finner jag icke anledning motsätta mig lagrådets förslag, att lagstiftningen

skall träda i kraft den 1 januari 1943.

Med hänsyn till naturen av de i lagförslagen berörda frågorna synes kyrko­

mötet böra beredas tillfälle att yttra sig över dessa lagförslag.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Majit måtte inhämta

kyrkomötets yttrande över de i enlighet med vad sålunda anförts ändrade

förslagen till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m . in.,

2) lag örn ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti

1932 (nr 400),

Kyrkolag sutskottets betänkande 1941, Nr 29.

1

Transumt.

Bilaga

A?.

Nr 29.

Ankom till tryckeriexpeditionen den 18 november 1941 kl. 11

f.

m.

Kyrkolagsutskottets betänkande i anledning av Kungl. Marits

skrivelse, nr 16 , angående användande i vissa fall av

'prästlönefond m.m.

Genom en den 30 oktober 1941 dagtecknad, till handläggning av kyrkolags-

utskottet hänskjuten skrivelse, nr 16, har Kungl. Majit, under åberopande

av skrivelsen bilagda utdrag av statsrådsprotokollen över ecklesiastikären­

den för den 17 och den 30 oktober 1941 samt av protokollet i lagrådet för

den 28 oktober 1941, förklarat sig vilja inhämta kyrkomötets yttrande över

vid skrivelsen fogade förslag till

1) lag angående användande i vissa fall av prästlönefond m. m.,

2) lag om ändrad lydelse av 1 § ecklesiastik boställsordning den 30 augusti

1932 (nr 400),

3) lag om ändrad lydelse av 1 och 6 §§ lagen den 4 januari 1927 (nr 1)

angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa fall samt till upplå­

telse av sådan jord under tomträtt,

4) lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 9 december 1910 (nr 141,

s. 27) örn reglering av prästerskapets avlöning samt

5) lag angående ändrad lydelse av 4 och 7 §§ lagen den 30 augusti 1932

(nr 404) om kyrkofond.

Lagförslagen äro av följande lydelse:

Den ständigt ökade försäljningen av prästlönejorden, möjliggjord genom

tid efter alman genomförda lagstiftningar inom detta område, innebär att

densamma, som utgör en av avlöningstillgångama för prästerskapet, i allt

större omfattning omvandlas i penningfonder. En överflyttning av betydande

mått har sålunda skett och sker allt fortfarande av dessa avlöningstillgångar

från en värdebeständig valuta till en mera osäker sådan. Utskottet finner

detta ägnat att inge allvarliga bekymmer. Med stor tillfredsställelse har

nu utskottet tagit del av det föreliggande lagförslaget örn sådan placering

av lönefonder. Även om erinringar kunna göras mot detsamma, öppnar det

dock väg för en tillfredsställande lösning av frågan örn bevarandet av dessa

avlöningstillgångar åt framtiden.

Utskottet.

2

Kyrkolagsutskotteis betänkande 194-1, Nr 29.

I likhet med departementschefen vill utskottet betona vikten av att fon­

derna i främsta rummet vinna lokal placering, d. v. s. i grundförbättring

av löneboställe eller i nyinköpt löneboställe till det pastorat, av vilket löne­

fonden förvaltas. Utskottet hyser vissa betänkligheter i anledning av att lag­

rummets avfattning rörande fonds placering i grundförbättring och departe­

mentschefens uttalande i samband härmed möjligen kan giva anledning till

en alltför vidsträckt tillämpning av detta placeringssätt. Utskottet ifråga­

sätter sålunda örn en täckdikning alltid kan anses utgöra en värdebeständig

grundförbättring av den art, som här måste åsyftas. Innan fond placeras i

grundförbättring av löneboställe, bör en fullt tillfredsställande utredning

verkställas om att sådan grundförbättring verkligen på ett för framtiden be­

stående sätt ökar boställets värde.

Ett sammanförande av de fonder, som ej kulma vinna lokal placering,

till prästlönejordsfonden inom varje stift är enligt utskottets förmenande

enda möjligheten att lösa frågan örn dessa fonders placering i fast egen­

dom. Förslaget tillgodoser ett naturligt krav på att sambandet bibehålies

mellan lönefonden och dess ändamål, nämligen att vara avlöningstillgång

för visst pastorats prästerskap. Den fortgående försäljningen av prästlöne-

jorden kan på intet sätt anses tillfredsställande för pastoratet. Djupast sett

blir det ett pastoratsintresse, som tillvaratages genom penningfondernas pla­

cering i fast egendom. Då det enskilda pastoratet ej alltid kan förverkliga

detta intresse, måste ett samarbete med andra pastorat ordnas. Förslaget

om bildande av prästlönejordsfonder och förvärv av fastigheter för dessa

fonders räkning innebär i själva verket allenast en reglering av detta nöd­

vändiga samarbete genom förmedling av kyrklig myndighet inom stiftet.

Då denna myndighet — stiftsnämnden — står i intim förbindelse med pasto­

raten och ofta har att tillvarata deras intressen, finnes all anledning att för­

utsätta, att stiftsnämnd och pastorat i samverkan skola på ett friktionsfritt

sätt lösa de frågor, som sammanhänga med bildande av prästlönejordsfon-

derna och inköp av fastigheter för deras räkning.

Det skulle vara önskvärt örn i förslaget till lagen om användande av präst­

lönefonder förfarandet vid de i lagförslaget berörda frågor närmare regleras,

även om det ligger i sakens natur, att stiftsnämndema härutinnan komma

att intaga en central ställning. Förfarandet bör nu i stället närmare klar­

göras i den tillämpningskungörelse, som Kungl. Majit kommer att i anledning

av lagstiftningens genomförande utfärda. Med hänsyn till önskvärdheten av

att tillvarataga möjligheterna av förmånliga fastighetsinköp måste därvid åt

inköpsärende givas en i görligaste mån skyndsam handläggning. I sak onö­

diga remisser torde sålunda böra undvikas. Förfarandet bör vidare ske under

betryggande former för såväl stiftsnämnd som pastorat och uppläggas efter

så enkla och klara linjer som möjligt. Utskottet förutsätter, att tillfälle he­

rodes stiftsnämndema att yttra sig över tillämpningskungörelsen, innan den­

samma utfärdas.

3

Under hänvisning till vad utskottet sålunda anfört, har utskottet icke något

att erinra mot förslaget till lag om användande i vissa fall av prästlönefond

m. m. eller mot övriga i samband härmed utarbetade lagförslag.

Förslaget om ändrad lydelse av 7 § kyrkofondslagen rörande storleken av

den procent, efter vilken avkastningen av lönefond skall beräknas vid be­

stämmandet av tillskott ur kyrkofonden till gäldande av pastorats präst­

lönekostnader, föranleder icke heller någon utskottets erinran.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att kyrkomötet måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t för­

klara sig icke hava något att erinra mot ifrågavarande fem

lagförslag.

Stockholm den 19 november 1941.

På kyrkolagsutskottets vägnar:

EDY. RODHE.

Kyrkolagsutskottets betänkande 1941, Nr 29.

Närvarande i utskottet vid ärendets slutbehandling:

^{herr biskop} Rodhe,

^herr von Hajsten,

^{herrar biskopar} Ljunggren

^och Cullberg

samt herrar

Brundin, Linder, Jansson*, Ljung, Sandström*

och Gärde*.

Ej närvarande vid justeringen av betänkandet.