Prop. 1942:201

('med förslag till rekvisi\xad tionslag samt beredskapsförfogandelag',)

Kungl. Ma]:ts proposition nr 201.

1

Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till rekvisi­

tionslag samt beredskapsförfogandelag; given Stock­ holms slott den 20 mars 1942.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill Kungl. Maj:t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till rekvisitionslag samt beredskapsförfogandelag.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 201.

1

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

3

8. rid-, drag- och lastdjur, hundar, brevduvor, anspanns- och motorfor­ don, släpfordon, motorredskap, velocipeder, kälkar och skidor ävensom där­ med jämförliga kommunikationsmedel, allt med erforderligt tillbehör, även­ som personal för skötsel och underhåll därav;

9. fartyg (däri inbegripna båtar och andra farkoster) med erforderlig ut­ rustning och bemanning;

10. luftfartyg av alla slag med erforderlig utrustning och bemanning; 11. bärgnings- och dykerimateriel med erforderlig personal; 12. järnvägar, kanaler, vägar, flygplatser, broar, lastbryggor, kajer, färjor, lyftkranar och andra dylika transportanordningar, allt med utrustning och förråd, ävensom personal för skötsel och underhåll;

13. telegraf-, telefon- och radioanläggningar, kraft- och belysningsanlägg- ningar, skeppsvarv, kvarnar, mejerier, bagerier, slakterier, tryckerier, lito­ grafiska anstalter samt andra industriella anläggningar och verkstäder, allt med utrustning och förråd, ävensom personal för drift och underhåll; samt

14. förnödenheter för utrustning och underhåll av anläggningar, som av­ ses under 12 och 13.

3 §.

Redan under fredstid skall vidtagas förberedelse till rekvisition (uttagning) av de hästar, hästfordon, motorfordon, släpfordon, motorredskap och fartyg samt, därest Konungen finner erforderligt, jämväl de luftfartyg, vilka utöver dem, som förut stå till krigsmaktens förfogande, erfordras för dennas ställande på krigsfot (krigsmaktens första behov). Konungen må ålägga ägare eller innehavare av sådan förnödenhet skyldighet att lämna uppgifter om förnödenheten samt att låta densamma undergå besiktning och transportera densamma till plats för besiktningen. Sådan skyldighet skall, där ej Konung­ en annorlunda förordnar, fullgöras utan ersättning. Kommun har att genom för ändamålet utsedd nämnd lämna erforderlig medverkan vid uttagningen av hästar och hästfordon.

Vad nu sagts skall äga motsvarande tillämpning under tid, då krigsmakten är ställd på krigsfot.

4 §•

Rekvisition må icke omfatta annat, än vad som finnes att tillgå hos den, som skall fullgöra rekvisitionen; och skall därvid, såvitt möjligt, hänsyn ta­ gas till dennes tillgång å vad som skall rekvireras och behov därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring må ej utan tving­ ande militära skäl utfordras.

5 §.

Byggnader och anläggningar, som avses i 2 § under 1, 2, 12 och 13, så ock markområden, som avses i nämnda paragraf under 3, må tagas i anspråk allenast nied nyttjanderätt. Därest ej annat vid rekvisition bestämts eller får anses överenskommet, skola fartyg tagas i anspråk med nyttjanderätt men övriga förnödenheter övertagas nied äganderätt.

6

§•

Rekvisition av förnödenhet, som under fredstid uttagits för krigsmaktens behov, sker genom skriftlig, av rekvirenten undertecknad handling (rekvi- sitionsskrivelse) eller genom kungörelse eller på annat, efter omständighe­ terna lämpat sätt.

Annan rekvisition skall, där så ske kan, göras genom rekvisitionsskrivelse. Har rekvisitionen skett annorledes, skall den utan dröjsmål skriftligen be­ kräftas.

Rekvisition skall ställas till den, som har att fullgöra densamma. Å förnödenhet eller tjänstbarhet, som utgjorts efter rekvisition, skall läm­ nas kvitto.

Sedan rekvisition skett, må militär myndighet icke träffa uppgörelse under hand örn ersättning för det rekvirerade.

7 §•

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som rekvirerats med nyttjanderätt, är skyldig att i den mån så påfordras tåla eller vidtaga ändring eller förflytt­ ning av inredning eller utrustning, som hör till förnödenheten, samt att i övrigt tåla de åtgärder beträffande förnödenheten, som vederbörande myn­ dighet finner erforderliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Om värderingsnämnder.

8

§•

För handläggning av ärenden rörande ersättning enligt denna lag samt ärenden, som äga samband därmed, skola i den ordning nedan stadgas till­ sättas dels en värderingsnämnd för hela riket (riksvärderingsnämnden) dels ock lokala värderingsnämnder, nämligen hästvärderings-, bilvärderings- och allmänna lokala värderingsnämnder inom länen s*amt fartygsvärderingsnämn- der inom marindistrikten.

Antalet lokala värderingsnämnder bestämmes i den ordning Konungen föreskriver.

9 §.

Riksvärderingsnämnden är högsta värderingsnämnd, mot vars beslut kla­ gan ej må föras.

Riksvärderingsnämnden skall bestå av fem ledamöter, där ej enligt vad nedan stadgas annorlunda föreskrives. Konungen utser tre av ledamöterna och förordnar en av dem att vara ordförande. Av öfriga ledamöter utses den ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen, där ej Ko­ nungen bestämmer, att dessa ledamöter eller någon av dem skola utses av andra centrala myndigheter med sakkunskap inom industriens eller folkhus­ hållningens område. För envar av ledamöterna utses en suppleant. Av de

Har förnödenhet i fall som nu sagts lidit skada eller avsevärd försämring, lämnas skälig ersättning därför.

Har åtgärd som i 7 § sägs vidtagits, må, efter vad skäligt finnes, ersättning lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren till följd därav fått vid­ kännas samt för skada eller avsevärd försämring, som förnödenheten kan hava åsamkats genom åtgärden.

Har nyttjanderätt till förnödenhet upplåtits genom frivillig överenskom­ melse och lider förnödenheten skada eller avsevärd försämring, vartill hän­ syn ej tagits vid överenskommelsen, åge upplåtaren påkalla, att ersättnings­ frågan prövas av värderingsnämnd.

Kunni. Maj:ts proposition nr 201.

13 §.

1 mom. Ersättning för transport av rekvirerad förnödenhet till avläm- ningsplats, för transport till hemorten av förnödenhet, som efter nyttjande av­ hämtas, så ock för av rekvisition föranledd inställelse å avlämningsplats ut­ går enligt av Konungen meddelade bestämmelser.

2 morn. Ersättning för tjänstbarhet i annat fall än i 1 mom. avses utgår med belopp, som prövas skäligt. Därvid böra i huvudsak följas villkor, som i betydande utsträckning gälla för frivillig arbetsanställning av ifrågavaran­ de slag.

3 mom. Enskild sakägare, som inställt sig inför lokal värderingsnämnd för att lämna upplysningar i ersättningsärende, må, då särskilda skäl därtill äro, tillerkännas ersättning för de av inställelsen föranledda kostnaderna. För en­ skild sakägares inställelse inför riksvärderingsnämnden må ersättning utgå efter vad nämnden finner skäligt.

14 §.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris å förnödenhet eller tjänstbarhet, som avses i 11, 12 eller 13 §, skall taxa å nämnda pris upprät­ tas. I taxa upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i nämnda paragrafer angivna grunderna och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tidpunkten för taxans upprättande.

Riksvärderingsnämnden verkställer prissättning i taxa rörande de förnö­ denheter och tjänstbarheter, för vilka sådant finnes lämpligt. Prissättningen gäller efter nämndens bestämmande för hela riket eller visst län eller viss stad eller ort.

Riksvärderingsnämnden äger tillika bestämma, att de allmänna lokala vär- deringsnämnderna skola, var för sitt verksamhetsområde eller del därav, i taxa prissätta vissa förnödenheter och tjänstbarheter.

Taxa, som upprättats av allmän lokal värderingsnämnd, skall underställas riksvärderingsnämndens prövning.

15 §.

Finnes i taxa upptaget pris för rekvirerad förnödenhet eller tjänstbarhet, skall ersättningen därför utgå i enlighet med taxan; dock må riksvärderings-

Kungl. May.ts proposition nr 201.

7

nämnden, där taxans tillämpning på grund av särskilda omständigheter skul­ le innefatta synnerlig obillighet, på framställning bestämma ersättningen till högre belopp.

16 §.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter och gällande taxor vid tidpunkten för rekvisitions utgörande.

17 §• .

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myn­ dighet, som för kronans räkning mottagit det rekvirerade eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande.

över beslut av myndighet, som nu nämnts, må enskild sakägare anföra be­ svär hos den allmänna lokala värderingsnämnden. Besvären skola inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet hava inkommit till läns­ styrelsen.

Vill någon med stöd av 15 § göra anspråk på ersättning utöver vad gällan­ de taxa medgiver, skall han inom tid som nyss sagts göra ansökan därom hos riksvärderingsnämnden.

18 §.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes, där ej annorlunda sägs i 19 §, i nedan angiven ordning:

Ersättning för hästar och hästfordon, som tagas i anspråk med äganderätt, jämte tillbehör och foder bestämmes av hästvärderingsnämnd.

Ersättning för motorfordon, släpfordon och motorredskap, som tagas i an­ språk med äganderätt, jämte tillbehör bestämmes av bilvärderingsnämnd.

Ersättning för fartyg jämte utrustning och bemanning bestämmes av far- tygsvärderingsnämnd, eller, där fartyg rekvireras till ort utanför marin­ distrikt och Konungen ej för visst fall annorlunda förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.

Annan ersättning än nu nämnts fastställes av allmän lokal värderings­ nämnd.

19 §.

Ersättning för kostnad, skada eller försämring som avses i 12 § andra, tredje eller fjärde stycket fastställes av allmän lokal värderingsnämnd; dock att i fråga örn fartyg, för vilket ersättning i övrigt bestämts av fartygsvärde- ringsnämnd, ersättningen skall fastställas av sådan nämnd.

Ersättning, som i 13 § 1 mom. sägs, fastställes i den ordning som enligt vad ovan sagts gäller beträffande bestämmande av ersättning för det rekvi­ rerade. Ersättning enligt 13 § 3 mom. fastställes av den värderingsnämnd, inför vilken inställelse skett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

20

§.

över lokal värderingsnämnds beslut i ärende angående ersättning må be­ svär anföras hos riksvärderingsnämnden inom tjugu dagar från det klagan­ den erhållit del av beslutet.

Om gäldande av ersättning.

21

§.

Ersättning enligt denna lag skall gäldas i den ordning, Konungen bestäm­ mer.

22

§.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till kronan, äger han, ändå att fordringen ej är till betalning förfallen, framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock gäl­ la i fråga om den, som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnö­ denhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet för­ fara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Om påföljder enligt denna lag m. m.

23 §.

1 mom. Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid full­ göra rekvisition, äger polismyndighet att hos honom uttaga det rekvirerade. Kan dröjsmålet medföra våda och är polismyndighet icke att tillgå, tillkom­ mer samma rätt militär myndighet.

2 mom. Den, som gör sig skyldig till vägran eller försummelse som i 1 mom. sägs, så ock den, som genom att avhända sig rekvirerad förnödenhet eller på annat sätt omöjliggör rekvisitions fullgörande, straffes med dags­ böter eller fängelse.

3 mom. Fälles någon till straff enligt 2 morn., må domstolen, efter ty skäligt finnes, förklara egendom som undanhållits förverkad eller, om den ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde.

24 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och ut­ dömd ersättning, varom i 23 § 3 mom. förmäles, tillfalla kronan.

25 §.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag, meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Förslag

till

beredskapsförfogandelag.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Där så prövas nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen vid sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för ändamål, varom förmäles i 28 § 1 mom. vämpliktslagen, äger Konungen förordna:

a) att då militär personals förläggning icke lämpligen kan ske i de av det ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna eller ock militär personal beordras till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå, ägare eller innehavare av livsmedel, transportmedel, rum för personal, hästar eller fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforder­ ligt för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av militär myn­ dighet tillhandahålla vad sålunda erfordras;

b) att, även i annat fall än under a) sägs, ägare eller innehavare av hästar, fordon och fartyg, vilka, enligt vad därom finnes särskilt stadgat, uttagits för krigsmaktens behov, ävensom av luftfartyg, skola vara skyldiga att i den utsträckning, som i förordnandet angives, och på anfordran av militär myn­ dighet ställa nämnda egendom till krigsmaktens förfogande; samt

c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde skall ställa detta till krigsmaktens förfogande.

Rätt att göra anfordran, som avses i första stycket a) och b), tillkommer de militära myndigheter, som bestämmas av Konungen i kommandoväg.

2

§•

Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma att väsentligen minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egen­ dom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke vederbörande militära myndighet finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages med äganderätt. Markområden, rum, fartyg och luftfartyg må dock tagas i anspråk allenast med nyttjanderätt.

3 §•

Anfordran, som avses i 1 § första stycket a), skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten med vad som är i fråga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Utdrag av protokollet över försvarsårenden, hållet inför Hans

Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott den 13 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, ministern för utrikes ärendena

G

unther^, statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, S^köld, E^riksson, B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, R^osander G^jöres, E^werlöf.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemen­ sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående revision av gällande rekvisitionslagstiftning samt anför härutinnan följande:

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 31 januari 1941 tillkallade jag den 3 februari 1941 fyra utredningsmän1 att inom försvarsdepartementet biträda med utredning angående revision av gällande rekvisitionslagstiftning. Resultatet av utredningen föreligger i ett den 19 december 1941 dagtecknat betänkande (SOU 1941: 37).

Över betänkandet ha efter remiss utlåtanden avgivits av chefen för för­ svarsstaben, chefen för armén, arméförvaltningen, chefen för marinen, ma­ rinförvaltningen, chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, riksvärderings- nämnden, fartygsuttagningskommissionen, Överståthållarämbetet, länsstyrel­ serna, luftskyddsinspektionen, generalpoststyrelsen, väg- och vattenbyggnads­ styrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, lantbruksstyrelsen, kommers­ kollegium, statens krisrevision, statens trafikkommission samt styrelserna för svenska stadsförbundet, svenska landskommunernas förbund och svenska landstingsförbundet, varjämte vattenfallsstyrelsen lämnats tillfälle yttra sig över betänkandet. Överståthållarämbetet har bifogat yttranden från luft- skyddschefen, försvarsassistenten och poliskamreraren i Stockholm, lant­ bruksstyrelsen från flertalet hushållningssällskap samt kommerskollegium från Sveriges industriförbund, varjämte vissa yttranden fogats vid länssty­ relsernas utlåtanden.

Utredningsmännens förslag har i princip tillstyrkts eller lämnats utan er­ inran av så gott som samtliga myndigheter.

Sedan ärendet därefter vidare beretts inom försvarsdepartementet, anhål­ ler jag att nu få anmäla detsamma.

1 Landshövdingen K. S. Levinson, ordförande, borgmästaren G. H. F. Strandell, ledamoten av riksdagens andra kammare G. Persson i Falla och överstelöjtnanten vid intendenturkåren N. A. Knutsson-Hall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ning och utrustning. Avser rekvisition vissa angivna slag av förnöden­ heter eller tjänstbarheter och är ej rekvisitionen ställd omedelbart till den, som skall fullgöra densamma, ansvarar vederbörande kommun för dess utgörande. Vid försummelse att fullgöra rekvisition må det rekvirerade uttagas genom myndighets försorg. I fråga om de grunder, efter vilka er­ sättning skall gäldas, stadgas att ersättning icke utgår för nyttjande av obe­ gagnade byggnader, skogs- och hagmarker samt obrukade fält, ej heller för kvarter, stallrum och plats under tak för materiel m. m. Pågår inkvartering under så lång tid, att kvartervärden därigenom åsamkas särskilda kostnader eller avsevärda olägenheter, må dock ersättning utgå med skäligt belopp. I andra fall än nu nämnts utgår städse ersättning. I den mån pris, efter vil­ ket ersättning bör utgå, lämpligen kan på förhand bestämmas, skola taxor å nämnda pris upprättas i den ordning nedan sägs. För avgörande av ersätt­ ningsfrågor skola finnas en riksvärderingsnämnd för hela riket och lokala värderingsnämnder. Riksvärderingsnämnden består av fem ledamöter, av vilka tre utses av Konungen och två av central myndighet. Lokal värde- ringsnämnd skall finnas för varje landstingsområde och varje stad, som ej deltager i landsting, samt bestå av tre ledamöter, nämligen en, tillika ordfö­ rande, vald av landstinget eller stadsfullmäktige, en utsedd av arméfördel- ningschef (motsvarande) samt en utsedd av länsstyrelsen. Prissättning i taxa verkställes av riksvärderingsnämnden så ock enligt dennas bestämmande av lokal värderingsnämnd. Taxa, som upprättats av lokal värderingsnämnd, skall underställas riksvärderingsnämndens prövning. Beträffande ersättning­ ens bestämmande fungera olika organ, allteftersom taxa är tillämplig eller ej. I förra fallet bestämmes ersättningen av den mottagande militära myn­ digheten, i senare fallet av lokal värderingsnämnd. Myndighetens beslut överklagas hos lokal värderingsnämnd, vars beslut i sin tur överklagas hos riksvärderingsnämnden. I fall då taxa ej är tillämplig och lokal vär­ deringsnämnd finner skälig anledning antaga, att ersättningen bör skattas till högre belopp än 20,000 kronor, skall nämnden hänskjuta ersättningsfrå­ gan till riksvärderingsnämndens omedelbara avgörande.

Slutligen må här nämnas några stadganden i rekvisitionslagens tillämp- ningsförfattning, rekvisitionsförordningen den 10 juni 1938 (nr 304). Be­ träffande mottagandet å kronans vägnar av rekvirerad förnödenhet gäller en­ ligt denna förordning, att besiktning i regel skall äga rum. Besiktningen för­ rättas av tre gode män. Över besiktning skall upprättas instrument, vilket bl. a. tjänar till ledning vid ersättningens bestämmande. — Kronans rätt skall bevakas, inför lokal värderingsnämnd av ombud, som förordnats av länsstyrelsen, och inför riksvärderingsnämnden av ombud, som förordnats av Kungl. Maj:t. Det ankommer på lokalt ombud att å kronans vägnar över­ klaga beslut av lokal värderingsnämnd. — I fråga om ersättnings gäldande gäller följande. Ersättning, som bestämts av den mottagande myndigheten, erlägges genast. Har ersättning bestämts av värderingsnämnd, expedieras beslutet därom till länsstyrelsen vilken, så snart slutligt beslut föreligger, ut­ betalar ersättningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

lagen följande grundläggande bestämmelser: Den geografiska enheten för såväl uttagningen i fredstid som ock inmönstringen vid mobilisering ut­ göres av hästmönstringsområdet. Rikets indelning i hästmönstringsområden verkställes av Konungen. Antalet dylika områden utgör för närvarande 318. Konungen bestämmer inom vilka områden uttagning i fredstid skall äga rum samt antalet hästar och fordon, som därvid skall uttagas, ävensom tiden för uttagningen. I regel skall uttagning äga rum vart fjärde år. — Ut- tagningsmyndighet är en av länsstyrelsen förordnad hästuttagningsman eller, enligt Konungens bestämmande, militär myndighet. För att tjäna som grundval för uttagningen skall, då Konungen därom förordnar, inom varje kommun upprättas en hästägareförteckning genom polismyndighetens för­ sorg. Uttagning av hästar skall ske efter besiktning; dock må Konungen, där så ur krigsberedskapssynpunkt prövas kunna ske utan olägenhet, förordna att uttagning må äga rum utan besiktning. Det åligger uttagningsmyndighet att över verkställd uttagning upprätta en häst- och fordonsrulla med upp­ gift örn uttagna hästar och fordon samt deras ägare. I rulla upptagen ägare skall tillställas mönstringsbesked, angivande vad han på grund av uttagning­ en har att iakttaga. I syfte att sätta uttagningsmyndigheten i tillfälle att verkställa erforderlig kompletteringsuttagning, har ägare av uttagen häst ålagts skyldighet att göra anmälan hos uttagningsmyndigheten, därest hästen dör, avyttras eller av annan anledning ej längre kan tagas i anspråk för det avsedda ändamålet.

För uttagningen i fredstid av motorfordon och motorredskap utgör länet enheten. Det antal, som skall uttagas, bestämmes av Konungen. Uttagning­ en verkställes genom länsstyrelsens försorg. Besiktning äger ej rum. över uttagna fordon och redskap skall länsstyrelsen föra motorfordonsrulla och motorredskapsrulla. Beträffande mönstringsbesked och vederbörande äga­ res anmälningsskyldighet gälla motsvarande föreskrifter som i fråga om hästar.

Så snart mobilisering anbefallts, äro ägare av i fredstid uttagna hästar, hästfordon, motorfordon och motorredskap skyldiga inställa dessa till mönstring å plats och tid, som angivits i mönstringsbeskedet.

Inom varje hästmönstringsområde, däri uttagning under fredstid äger rum, skall finnas en hästmönstringsnämnd, som vid mönstring skall dels pröva in­ ställda hästar och fordon och därvid bestämma, vilka som skola avstås till kronan, dels ock fastställa inlösningspriset. Nämnden skall bestå av ordföran­ de och två andra ledamöter. Såsom ordförande inträder hästuttagningsman- nen eller, där sådan icke finnes förordnad, lämplig person, som utses av läns­ styrelsen. Av övriga ledamöter utses den ene av militär myndighet och den andre av länsstyrelsen. Nämnden biträdes av en veterinär och en proto­ kollsförare.

Inom varje län skola finnas motormönstringsnämnder till antal, som be­ stämmes av Konungen. Motormönstringsnämnd har i fråga örn motorfor­ don och motorredskap motsvarande åligganden som hästmönstringsnämnd beträffande hästar och hästfordon. Motormönstringsnämnd består av ordfö­

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

17

rande, vartill länsstyrelsen förordnar person nied kännedom om motor­ fordons och motorredskaps konstruktion och skötsel, samt två andra leda­ möter, av vilka den ene utses av militär myndighet och den andre av läns­ styrelsen. Nämnden biträdes av protokollsförare samt, därest så anses er­ forderligt, av en besiktningsman för motorfordon eller annan lämplig sak­ kunnig.

De av mönstringsnämnd fastställda ersättningsbeloppen för inmönstrade hästar och fordon betalas kontant eller medelst check å mönstringsplat- serna. Ersättning för hästars och fordons inställande å mönstringsplats samt för biträde med inmönstrade hästars och fordons förande från mönst­ ringsplats till vederbörande avdelning av krigsmakten utgår och erlägges enligt av Konungen meddelade bestämmelser.

De närmare föreskrifterna för verkställighet av häst- och fordonsanskaff- ningslagen äro meddelade i häst- och fordonsanskaffningsförordningen den 22 juni 1934 (nr 420). Häri föreskrives bland annat följande: För varje hästmönstringsområde skall uttagningen, såvitt angår hästar, omfatta det antal, som angives i mobiliseringsplan, inmönstringsbehovet, samt därut­ över en inmönstringsreserv, beräknad vid uttagning efter besiktning till tio procent och vid uttagning utan besiktning till femtio procent av inmönst­ ringsbehovet. Vid uttagning av hästar efter besiktning skall jämväl för­ tecknas visst antal hästar, vilka avses skola ersätta under uttagningsperio- den uppkommande avgång; dessa hästar betecknas såsom kompletterings- reserv. Av hästfordon skall uttagas inmönstringsbehovet enligt mobilise­ ringsplan och därutöver en inmönstringsreserv å tio procent av behovet. — över beslut rörande uttagning av hästar och hästfordon må klagan föras hos länsstyrelsen. Dennas beslut i sådant ärende så ock i fråga rörande ut­ tagning av motorfordon och motorredskap må ej överklagas. — I fråga örn motorfordon och motorredskap skall länsstyrelsen för varje motormönst- ringsnämnd inom länet uttaga det i mobiliseringsplan angivna antalet, in­ mönstringsbehovet, samt därjämte en inmönstringsreserv å tio procent. — Beträffande ersättning för inställande av hästar och fordon å mönstrings­ plats samt för biträde med fortsatt transport meddelas utförliga föreskrif­ ter. Ersättningen utgår i form av dels transportersättning dels traktaments- ersättning dels ock, där ej biljettrekvisition tillhandahålles, resekostnads- ersättning. Ersättningsbeloppen i fråga utbetalas å mönstringsplatsen av medel, som länsstyrelsen ställt till förfogande; dock må mönstringsnämnd, där utbetalningen icke lämpligen kan verkställas å mönstringsplatsen, före­ skriva alt räkning å ersättningen skall insändas till länsstyrelsen, som i sådant fall har att utanordna beloppet.

Till häst- och fordonsanskaffningslagen ansluter sig vidare förordningen den 22 juni 1934 (nr 421) angående undantag från tillämpning av lagen.

Slutligen lia utfärdats kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 419) angående rikets indelning i hästmönstringsområden samt kungörelser angående upp­ rättande genom polismyndigheterna av hästägareförteckningar, den sista den 28 maj 1937 (nr 274).

Bihang lill riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 201.

2

Samtliga hittills berörda författningar äro att hänföra till rekvisitionslag- stiftningen.

Statens rätt att vid krig eller krigsfara tvångsvis tillgodose det allmännas behov av förnödenheter regleras härjämte i den s. k. förfogandelagstift­ ningen. För tillämpningen av denna lagstiftning fordras icke, att mobilise­ ring anbefallts. Vid förfogande utgår undantagslöst ersättning. I fråga om sättet för bestämmandet av ersättning ansluta sig förfogandelagarna till rekvisitionslagen; dock lia de lokala värderingsnämnderna icke någon funk­ tion enligt allmänna förfogandelagen. Till förfogandelagstiftningen räknas lagen den 31 mars 1938 (nr 90) om förfoganderätt för luftskyddets behov, allmänna förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 293), beredskapsförfogande- lagen samma dag (nr 297) samt utrymningslagen den 28 juni 1941 (nr 582) jämte därtill hörande tillämpningsförfattningar.

Lagen örn förfoganderätt för luftskyddets behov, vilken träder i tillämp­ ning då luftskyddstillstånd är rådande, tillgodoser det civila luftskyddets behov. Allmänna förfogandelagen är avsedd att utgöra grundvalen för de tvångsåtgärder, som kunna erfordras för genomförandet av en kristidshus- hållning, däri inbegripet mera omfattande anskaffning för försvarsväsen- dets behov. Utrymningslagen avser, såvitt nu är i fråga, att bereda möjlig­ het till inkvartering.

Beredskapsförfogandelagen bar till syfte att under ett beredskapstillstånd, då mobilisering ej ägt rum, fylla krigsmaktens behov av vissa förnödenheter. 18

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Påtalade brister i gällande lagstiftning. Direktiven för utredningen.

Till grund för Kungl. Maj:ts beslut örn verkställande av ifrågavarande utredning ligga två framställningar i ärendet, den ena av statens krisrevision den 7 november 1940 och den andra av chefen för armén den 14 i samma månad.

I sin skrivelse anförde statens krisrevision i huvudsak följande: Den ifrågavarande lagstiftningen hade tillkommit successivt, varigenom den kommit att brista i enkelhet och överskådlighet. Det syntes icke längre vara av behovet påkallat att reglera tvångsanskaffning av fartyg i en särskild lag, då tvångsförfogande över fartyg i allmänhet faktiskt skedde under åbero­ pande av rekvisitionslagen. Detsamma kunde numera sägas angående hästar och fordon. Det för mobiliseringsbehovets tillgodoseende erforderliga förbe­ redande arbetet i fredstid — uttagningen — reglerades emellertid uteslutan­ de i fartygsuttagningslagen samt häst- och fordonsanskaffningslagen. Rek­ visitionslagen, som avsåge att säkerställa fyllandet av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke på annat sätt kunde tillgodoses med tillräck­ lig skyndsamhet, saknade bestämmelser om förberedelser i fredstid och hän­ visade i 17 § till nyssberörda två lagar. Emellertid hade rekvisitionslagen — i strid mot vad statsmakterna vid lagens tillkomst förutsatt — i mycket stor omfattning kommit att användas för fyllande av planenliga mobiliseringsbe- hov. Följden hade blivit dels att värderingsförfarandet enligt rekvisitionsla­ gen kommit att tillämpas i en omfattning, som icke varit beräknad — i främs­ ta rummet beträffande motorfordon — och dels att rekvisitionslagen kommit

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

21

gen — i strid mot lagens syfte — i stor utsträckning kommit att anlitas för be­ hov, som egentligen bort fyllas med stöd av häst- och fordonsanskaffningsla- gen. Anledningen härtill hade varit, att mönstringsförfarandet enligt sistnämn­ da lag i fall då särskild snabbhet varit av nöden ansetts för omständligt. Allt­ eftersom anskaffningen skedde enligt den ena eller andra lagen, bleve helt olika regler tillämpliga i fråga om formen för ianspråktagandet, sättet för er­ sättningens bestämmande, rätten att fullfölja talan mot ersättningsbeslut och sättet för ersättningens gäldande.

Utredningsmännen hade betraktat det såsom en huvuduppgift att finna ett system för ianspråktagande av hästar och fordon, som lämpade sig såväl för den omfattande och samtidigt koncentrerade mobiliseringsanskaffningen som ock för tillgodoseendet av tillfälliga och lokala behov.

Med avseende å anskaffningen av fartyg, vilken kunde ske enligt såväl fartygsuttagningslagen som rekvisitionslagen, vore visserligen en viss enhet­ lighet rådande, i det att den förra lagen i fråga örn ersättningen hänvisade till den senare. Praktiska skäl hade emellertid synts utredningsmännen tala för att även ifrågavarande anskaffning helt inordnades i ett allmänt system av nyss angivna innebörd.

Efter prövning av olika möjligheter hade utredningsmännen stannat för den lösningen, att all hithörande tvångsanskaffning borde ske med stöd av en rekvisitionslag. Denna skulle avse ej blott, såsom hittills, tillgodoseendet av krigsmaktens lokala och tillfälliga behov utan även den planenliga mobi- liseringsanskaffning, som för närvarande reglerades i speciallagarna. Den föreslagna lagen komme att ersätta dels den nuvarande rekvisitionslagen dels ock de delar av häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagnings­ lagen, vilka reglera ianspråktagandet vid mobilisering.

I anslutning till rekvisitionslagen ha utredningsmännen framlagt förslag till ny rekvisitionsförordning.

Utredningsmännen lia ansett, att bestämmelser alltjämt erfordras om u t- tagning i fredstid av hästar, fordon och fartyg. Då själva anskaff­ ningen av dessa förnödenheter vore avsedd att äga rum enligt den föreslagna rekvisitionslagen och uttagningen alltså vore att betrakta såsom en i fred vidtagen förberedelse till rekvisition, lia utredningsmännen i rekvisitions­ lagen infört en allmän bestämmelse örn uttagningen och de skyldigheter, som i samband därmed åvila de enskilda. De i övrigt erforderliga stadgan- dena om uttagningen ha sammanförts i ett förslag till uttagningsförordning, som avses skola utfärdas med stöd av det i nyssnämnda bestämmelse inne­ fattade bemyndigandet. Uttagningsförordningcn kommer att ersätta de de­ lar av häst- och fordonsanskaffningslagen samt fartygsuttagningslagen även­ som dessa lagars tillämpningsförfattningar, vilka nu reglera uttagningen i fredstid. I uttagningsförordningen ha dessutom upptagits stadganden mot­ svarande dem, som nu återfinnas i förordningen den 22 juni 1934 (nr 421) angående undantag från tillämpningen av häst- och fordonsanskaffningsla­ gen samt i kungörelsen samma dag (nr 419) angående rikets indelning i häst- mönstringsom råden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements­

chefen.

Vidare ha utredningsmännen utarbetat förslag till ny beredskapsförfogandelag, vilken närmare än den nuvarande anknutits till rekvisitionslagen.

Slutligen upptager utredningsmännens förslag några smärre följdänd­ ringar i vissa författningar.

Såsom bilagor till detta protokoll torde få fogas utredningsmännens för­ slag till rekvisitionslag (Bilaga C), beredskapsförfogandelag (Bilaga D), rekvi- sitionsförordning (Bilaga E) samt uttagnings förordning (Bilaga F).

Yttrandena.

I yttrandena har behovet av en reform av de gällande bestämmelserna allmänt vitsordats. I fråga örn den allmänna planläggningen av författning­ arna har förslaget i intet fall mött gensaga. Den allmänna ståndpunkten i yttrandena är, att utredningsmännens förslag i dess helhet är ägnat att främja reda och klarhet i tillämpningen.

Att den gällande rekvisitionslagstiftningen är behäftad med betänkliga bris­ ter torde vara ostridigt. Sålunda har uppdelningen av bestämmelserna på ett flertal författningar — tre lagar jämte tillämpnings- och andra författ­ ningar — medfört stora svårigheter för de myndigheter, som ha att svara för genomförandet av mobilisering. Författningarna, som tillkommit successivt, ha ej heller i erforderlig grad samordnats i ett allmänt system. Detta förhål­ lande har under kritiska perioder varit ägnat att skapa osäkerhet i tillämp­ ningen. Särskilda svårigheter ha vållats därav, att bestämmelserna örn den planenliga mobiliseringsanskaffningen av hästar och fordon icke möjliggjort ett snabbt förfarande och att rekvisitionslagen på grund härav kommit att an­ litas för ett ändamål, för vilket den ej avsetts.

I likhet med samtliga i ärendet hörda myndigheter finner jag det därför oundgängligt, att detta författningskomplex underkastas en revision.

Det i ärendet framlagda, av särskilda utredningsmän utarbetade förslaget utgår från att samtliga bestämmelser om anskaffningen under tid då mobili­ sering är anbefalld skola sammanföras i rekvisitionslagen och rekvisitions- förordningen; i sistnämnda båda författningar ha därför måst inarbetas ele­ ment ur sex nu gällande. I förslaget särskiljas vidare reglerna om uttagning i fredstid från dem, som avse krigsanskaffningen, och hopfogas —- ehuru efter väsentliga ändringar i sak — till en författning, uttagningsförordningen. Denna motsvarar delar av häst- och fordonsanskaffningslagen, häst- och for- donsanskaffningsförordningen samt fartygsuttagningslagen och dess tillämp- ningskungörelse.

Den princip, enligt vilken författningarna sålunda uppställts i förslaget, synes uppfylla kravet på enkelhet och överskådlighet. Att reglerna om krigs­ anskaffningen samordnas på sätt som föreslagits torde vara den enda fram­ komliga anordningen ur mobiliseringsteknisk synpunkt. En given fördel är även, att stadgandena om åtgärderna i fred sammanförts och skiljts från krigsbestämmelserna. Ifrågavarande åtgärder betraktas enligt förslaget som

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

manas att inställa förnödenheten antingen genom kungörelse eller ock ge­ nom personlig kallelse, örn vars form föreskrift saknas. — Till ägare av fartyg, som uttagits enligt fartygsuttagningslagen, skall alltid utgå särskild inställelseorder vid mobilisering, oavsett på vilket sätt denna anbefalles.

Utredningsmännens förslag anknyter till vad sålunda gäller enligt häst- och fordonsanskaffningslagen och fartygsuttagningslagen. Stadgandet här­ om, som upptagits i 6 § första stycket, innehåller, att rekvisition av förnö­ denhet, som under fredstid uttagits för krigsmaktens behov, skall ske ge­ nom skriftlig, av rekvirenten undertecknad handling (rekvisitionsskrivelse) eller genom kungörelse eller på annat, efter omständigheterna lämpat sätt.

I anslutning härtill ha utredningsmännen anmärkt: Kungörelse om mobilisering är enligt stadgandet att anse som en form för rekvisition av förnödenheter, vilka i fredstid uttagits. Kungörelsen måste uppenbarligen på ett eller annat sätt anknyta till de meddelanden, vilka i fredstid tillställts^ ägare av uttagna förnödenheter. Rekvisition av uttagna förnödenheter måste emellertid även kunna ske annorledes än genom kun­ görelse. I första hand ifrågakommer härvid skriftlig kallelse, motsvarande den i gällande rekvisitionslag stadgade rekvisitionsskrivelsen. I vissa fall kan det visa sig erforderligt att i stället anlita sådana medel som radio, tele­ fon» telegraf eller bud. Vilket av angivna förfaringssätt som skall anlitas bör få bedömas med hänsyn till rådande läge och omständigheterna i det särskilda fallet.

Utredningsmännen ha vidare föreslagit en jämkning i gällande föreskrift om formen för vanlig rekvisition. Jag återkommer härtill i specialmotive­ ringen under 6 §.

I förevarande avseende har ingen erinran framställts från myndigheter­ nas sida.

Departements■

Då ägare av uttagen förnödenhet blivit på förhand varskodd örn sin skyl-

chefen.

(]jgliet att avlämna förnödenheten vid mobilisering, torde i enlighet med vad som föreslagits full frihet böra medges vid valet av form för rekvisi­ tionen. Som regel torde väl skriftlig kallelse komma till användning. Läget eller kommunikationsmöjligheterna kunna emellertid motivera annat för­ farande, exempelvis — såsom utredningsmännen anmärkt -— radio, telefon, telegraf eller bud. I fall då mobiliseringskungörelse utfärdas och tiden ej anses medge utsändande av kallelser, torde slutligen själva kungörelsen böra gälla såsom rekvisition.

b) Organisationen av värderingsnämnderna.

Pa grund av rekvisitionslagens ökade räckvidd enligt förslaget ha utred­ ningsmännen funnit den nuvarande organisationen med lokala värderings- nämnder böra väsentligt utbyggas.

Enligt gällande rekvisitionslag skola för handläggning av ersättningsären- den finnas dels en riksvärderingsnämnd för hela riket dels ock lokala vär- deringsnämnder, nämligen en för varje landstingsområde och en för varje stad, som ej deltager i landsting; dock må, därest för visst landstingsområde

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

25

eller viss stad behov av mer än en värderingsnämnd uppstår, Konungens befallningshavande förordna om tillsättande av ytterligare en nämnd. — Besiktning av rekvirerade förnödenheter förrättas i regel av gode män, vilka skola upprätta instrument över besiktningen. Instrumentet jämte de skrift­ liga handlingar, som sökanden åberopar till stöd för sitt ersättningsanspråk, översändas till vederbörande värderingsnämnd.

Hästar och fordon, som tagas i anspråk enligt häst- och fordonsanskaff- ningslagen, inmönstras av särskilda mönstringsnämnder, nämligen liäst- mönstringsnämnder för hästar och hästfordon samt motormönstringsnämn- der för motorfordon. Mönstringsnämnderna, vilka sammanträda å avläm- ningsplatserna, ha till åliggande att besiktiga och pröva samt värdera in­ mönstrade hästar eller fordon.

Beträffande ersättningsärenden enligt fartygsuttagningslagen skola rekvi­ sitionslagens föreskrifter vinna tillämpning. Ersättningen bestämmes alltså av värderingsnämnd. Besiktning av ianspråktagna fartyg förrättas av gode män eller, i vissa fall, av särskilda fartygsundersökningsnämnder.

Utredningsmännen ha i ifrågavarande avseende anfört följande:

Särskild uppmärksamhet påkallar frågan, huru mobiliseringsanskaffning- en av hästar och fordon skall infogas i systemet. Den lämpligaste anord­ ningen torde vara, att för ändamålet tillskapas speciella värderingsnämn- der: hästvärderingsnämnder för hästar och hästfordon samt bilvärderings- nämnder för motorfordon och motorredskap. Dessa nämnder skulle komma att övertaga de nuvarande häst- och motormönstringsnämndernas uppgif­ ter. I motsats till de senare böra emellertid häst- och bilvärderingsnämn- derna anlitas även i samband med den häst- och fordonsanskaffning, som äger rum efter mobilisering. Med hänsyn till den stora belastning, som häst- och fordonsanskaffningen medför under själva mobiliseringen, torde dylika nämnder komma att bli erforderliga till betydande antal. Ifrågavarande vär- deringsnämnder böra tillika utgöra organ för besiktningen och lämplighets­ prövningen, för vilket ändamål deras sammanträden måste förläggas till avlämningsplatserna. Att bestämma tid och plats för sammanträdena lärer av lämplighetsskäl böra överlämnas åt vederbörande militära myndighet.

Den särskilda sakkunskap, som kräves vid bestämmandet av ersättning för fartyg, torde påkalla inrättandet av speciella värderingsnämnder även för detta ändamål. Dessa nämnder, vilka lämpligen kunna benämnas far- tygsvärderingsnämnder, böra endast lia till åliggande att bestämma ersätt­ ningen och de komma alltså i fråga om formen för verksamheten att mot­ svara de nuvarande lokala värderingsnämnderna.

Dessa sistnämnda torde alltjämt böra bibehållas, ehuru under benäm­ ningen allmänna lokala värderingsnämnder. Ifrågavarande nämnder och de speciella nämnderna bli sidoordnade i förhållande till varandra. Samtliga dessa nämnder torde därför i egenskap av värderingsnämnder i första inr stansen sammanfattningsvis kunna benämnas lokala värderingsnämnder i motsats till riksvärderingsnämnden.

I enlighet med det anförda lia utredningsmännen i 8 § föreslagit följande organisation. Högsta värderingsnämnd skall liksom för närvarande vara riksvärderingsnämnden. Under denna skola finnas lokala värderingsnämn­ der, nämligen dels hästvärderings-, bilvärderings- och allmänna lokala vär­ deringsnämnder inom länen dels ock fartygsvärderingsnämnder inom marin-

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements­

chefen.

distrikten. Antalet lokala värderingsnämnder föreslås skola bestämmas i den ordning Konungen föreskriver.

Chefen för armén har ifrågasatt, huruvida inrättandet av särskilda liäst- värderingsnämnder vöre ändamålsenligt och nödvändigt. Det kunde nämli­ gen tagas under övervägande, huruvida icke uttagna hästar utan olägenhet kunde värderas på ett enklare sätt. Sålunda syntes hästarna vid besiktningen i fredstid lämpligen kunna förvärderas av vederbörande besiktningsman, var­ vid de hänfördes till någon av förslagsvis tre fastställda värdeklasser. Priset på hästar i dessa olika värdeklasser borde fastställas av riksvärderingsnämn- den, på sätt som för upprättande av taxor vore föreskrivet. Vid avlämnan­ det av rekvirerade hästar skulle under sådana förhållanden någon hästvär- deringsnämnd icke erfordras. Bland tillstädeskommande hästägare skulle i stället utses tre gode män, vilka hade att avgöra, huruvida avlämnad häst fortfarande skulle hänföras till vid besiktningen åsatt värdeklass eller över­ föras till lägre sådan.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha föreslagit inrättande av särskilda luftfartygsvärderingsnämnder på centrala platser, då ingen av de föreslagna nämnderna kunde anses besitta nödig kompetens i detta avseende.

De av utredningsmännen föreslagna häst- och bilvärderingsnämnderna komme att övertaga de uppgifter, som hittills åvilat häst- och motormönst- ringsnämnderna. Dessa ha till åliggande att besiktiga, pröva och värdera de hästar och bilar, som inbeordras under pågående mobilisering. Därjämte skulle häst- och bilvärderingsnämnderna komma att ombesörja den tillfälli­ ga och lokala behovstäckning, som avses med den nuvarande rekvisitions­ lagen. Härtill kommer emellertid ytterligare tillgodoseendet av de ersättnings- behov av sannolikt avsevärd omfattning, som kunna uppkomma under ett pågående krig.

Det må framhållas, att sistnämnda uppgift knappast kan anses beaktad i gällande författningar. Mönstringsnämndernas åligganden avse nämligen en­ dast de hästar och fordon, som uttagits för själva mobiliseringens genomfö­ rande. Vad åter angår de nuvarande lokala värderingsnämnderna äro dessa på grund av sitt ringa antal, sin sammansättning och sin arbetsordning up­ penbarligen ur stånd att med erforderlig snabbhet och säkerhet handhava någon mera betydande anskaffning av hästar och fordon.

Det av chefen för armén framförda förslaget, att tre bland de närvarande hästägarna utsedda gode män skulle fungera i stället för hästvärderings- nämnd finner jag av flera skäl ej genomförbart. Jag erinrar härvid endast om de expeditionella göromål, som måste fullgöras i samband med beslut om ersättning.

Av det anförda torde följa, att de föreslagna häst- och bilvärderingsnämn­ derna äro behövliga inom en utvidgad organisation.

De anmärkningar i fråga om bristande snabbhet, som framställts mot det nuvarande mönstringsförfarandet, ha utredningsmännen enligt min uppfatt­ ning eliminerat genom vissa föreskrifter i förslaget till rekvisitionsförord- ning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

betydande. Till jämförelse må nämnas att omkring 280 hästmönstringsnämn- der för hela riket blivit utsedda enligt häst- och fordonsanskaffningslagen.

Redan nämnda omständighet talar mot anlitande av val för tillsättande av ledamöter i dessa nämnder, vartill kommer, alt antalet ofta- kan undergå förskjutningar i samband med ändringar i mobiliseringsplanerna.

Ledamöterna i häst- och bilvärderingsnämnderna torde därför böra utses på sätt utredningsmännen föreslagit. I enahanda ordning tillsättas ju för övrigt de nuvarande mönstringsnämnderna. Jag föreslår emellertid den jämk­ ningen, att en av nämndledamöterna skall utses av militär myndighet, som Kungl. Maj :t bestämmer (i stället för av arméfördelningschef respektive marin- distriktschef), detta för att undvika ändring i lagen vid en eventuell omorga­ nisation av den militära administrationen.

För enhetlighetens skull torde samma regler böra gälla i fråga om de övriga lokala värderingsnämndema.

I detta sammanhang vill jag påpeka, att på sina håll den uppfattningen torde råda, att den av militär myndighet utsedde ledamoten skulle ha till särskilt åliggande att bevaka kronans rätt vid värderingen och att å andra sidan en ledamot, som vore representant för viss näringsgrupp, i motsva­ rande mån skulle ha att ensidigt iakttaga dennas intressen. Denna upp­ fattning är uppenbart felaktig. Varje ledamot i värderingsnämnd är skyldig fatta sitt beslut opartiskt och efter eget förstånd och samvete.

d) Arbetsfördelningen mellan värderingsnämndema.

I samband med inrättandet av speciella värderingsnämnder uppkommer spörsmålet om arbetsfördelningen mellan de olika lokala värderingsnämn- derna.

Till en början är det härvid nödvändigt att avgränsa de lokala värderings- nämndernas kompetensområde från de militära myndigheternas.

Enligt 13 § i gällande rekvisitionslag skall ersättning som utgår efter taxa fastställas av den militära myndighet, som för kronans räkning mot­ tagit det rekvirerade eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande (mot­ tagaren). Ersättning som icke utgår efter taxa bestämmes av lokal värde­ ringsnämnd där ej ersättningen kan antagas överstiga 20,000 kronor, i vilket fall ärendet skall hänskjutas till riksvärderingsnämnden.

I denna bestämmelse — såvitt den avser gränsdragningen mellan militär myndighet och lokal värderingsnämnd — ha utredningsmännen ej ifrågasatt någon ändring i princip. Det skall alltså även enligt förslaget ankomma på militär myndighet att bestämma ersättning som utgår efter

taxa.

Däremot ha utredningsmännen i motiveringen till ifrågavarande bestäm­ melse i lagförslaget (17 §) framlagt vissa riktlinjer angående den omfatt­ ning, i vilken taxan borde äga tillämpning. Utredningsmännen ha erinrat örn att åtskilliga förnödenheter, exempelvis hästar, fordon och fartyg, kunde tagas i anspråk antingen med äganderätt eller med nyttjanderätt. I förra

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

29

tallet inlöstes förnödenheterna för viss köpeskilling, i senare fallet utgjorde hyra det sedvanliga vederlaget. Vad anginge de nyss uppräknade förnöden­ heterna hade utredningsmännen ansett sig böra utgå från, att taxan över­ huvud ej gjordes tillämplig å fartyg, att köpeskilling för inlösta hästar och fordon icke uppfördes i taxa samt att hyra för hästar och fordon, vilka foges i anspråk med nyttjanderätt, bleve satt i taxa, i den utsträckning detta vore möjligt.

Enligt den av utredningsmännen sålunda förutsatta taxesättningen skulle alltså ärenden angående fartyg —- oavsett om de inlöstes eller förhyrdes — samt ärenden angående inlösta hästar och fordon alltid ankomma på lokal värderingsnämnd. Däremot skulle det ingå i den militäre mottagarens behö­ righet att fastställa hyra för hästar och fordon, som tagits i anspråk med nyttjanderätt, i den mån hyran kunnat sättas i taxa. Därest så i undantags­ fall ej skett, komme hyran att fastställas av lokal värderingsnämnd.

Med dessa utgångspunkter ha utredningsmännen i 18 § föreslagit, att ären­ den angående icke taxesatt ersättning skulle fördelas mellan de olika lokala värderingsnämnderna på i stort sett följande sätt: Ersättning för hästar och hästfordon, som foges i anspråk med äganderätt, skulle fast­ ställas av hästvärderingsnämnd. Ersättning för motorfordon och motorred­ skap, som foges i anspråk med äganderätt, skulle fastställas av bilvärderings- nämnd. Ersättning för fartyg skulle fastställas av fartygsvärderingsnämnd. Annan ersättning än nu nämnts skulle fastställas av allmän lokal värderings­ nämnd.

Från denna huvudregel föreslås undantag i ett pär avseenden. Redogörelse härför kommer att lämnas i specialmotiveringen.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha gjort gällande, att även frågor om ersättning för övertagande av motorfordon med nyttjanderätt borde upptagas av bilvärderingsnämnd. Särskild sakkunskap vore i dessa frågor erforderlig i ungefär lika hög grad som när det gällde övertagande med äganderätt. I

I princip har jag intet att erinra mot utredningsmännens ifrågavarande

Departements-

förslag. I och för sig vore det givetvis önskvärt, att även ärenden rörande

chefen.

motorfordons övertagande med nyttjanderätt bleve handlagda av de på området sakkunniga bilvärderingsnämnderna. Emellertid torde ofta fall kun­ na inträffa, då motorfordon måste kunna tagas så snabbt i anspråk, att bil- värderingsnämnds ankomst till platsen ej kan avvaktas. Med tanke på så­ dana fall finner jag mig ej kunna biträda det av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen väckta förslaget. Det må erinras om, att den militära myn­ digheten har att tillämpa taxan vid hyresersättningens bestämmande.

e) Inskränkning i lokal värderingsnämnds behörighet.

Såsom ovan nämnts, innehåller gällande rekvisitionslag en regel örn in­ skränkning i lokal värderingsnämnds behörighet, såvitt angår högre ersätt­ ningsbelopp. Lokal värderingsnämnd äger sålunda ej befogenhet att pröva

Kungl. Majlis proposition nr 201.

Departements­

chefen.

fråga om ersättning, som kan antagas uppgå till högre belopp än 20,000 kronor. I sådant fall skall ersättningsfrågan hänskjutas till riksvärderings- nämndens omedelbara avgörande.

Beträffande dessa ersättningsärenden ha utredningsmännen anfört föl­ jande:

För att erhålla utredning i sådana ersättningsärenden torde riksvärde- ringsnämnden i allmänhet vara hänvisad att söka biträde hos vederbörande lokala nämnd. Enligt uppgift från riksvärderingsnämnden har det emeller­ tid visat sig att den utredning, som härvid lämnats, ofta varit mindre nog­ grann än i de ärenden, vilka de lokala nämnderna själva haft att pröva. Detta förhållande har uppenbarligen sin psykologiska förklaring. I syfte att ernå fullständigare utredning i ifrågavarande ärenden torde därför den nu gällande inskränkningen i de lokala nämndernas kompetens böra upphöra. Någon särskild risk skulle detta knappast kunna innebära, därest parterna å ömse sidor komma att åtnjuta fullföljdsrätt.

I enlighet härmed har ifrågavarande inskränkning i lokal värderings- nämnds behörighet ej bibehållits i utredningsmännens förslag.

Riksvärderingsnämnden har biträtt förslaget i denna del. Det vore nämn­ dens uppfattning, att upphävandet av behörighetsinskränkningen komme att få den av utredningsmännen åsyftade effekten.

På de skäl utredningsmännen anfört synes den inskränkning med hänsyn till värdegräns som för närvarande gäller i fråga om lokal värderingsnämnds behörighet att pröva ersättningsärenden böra upphöra.

f) Tredje mans rätt.

Utredningsmännen lia föreslagit bestämmelser angående beaktande av tredje mans rätt till utfallande ersättningsbelopp.

I direktiven för utredningsmännen har jag i detta avseende särskilt pekat på det fall, att rekvisition avser på avbetalning såld förnödenhet, vartill säl­ jaren förbehållit sig äganderätten tills full betalning erlagts. Detta fall, vil­ ket framför allt äger aktualitet i fråga om motorfordon, har bland annat berörts i militieombudsmannens år 1941 avgivna ämbetsberättelse.

Gällande rekvisitionslag innehåller intet stadgande örn tredje mans rätt. Däremot förekommer i förfogandelagarna (se exempelvis 21 § allmänna förfogandelagen) en från lagen om försäkringsavtal hämtad bestämmelse, enligt vilken tredje man i vissa fall uttryckligen tillerkänts företrädesrätt till utfallande ersättningsbelopp.

Utredningsmännen ha ansett att den princip, som kommit till uttryck i nämnda bestämmelse, borde äga tillämpning även inom rekvisitionslagstift- ningen och ha därför infört en motsvarighet till bestämmelsen i 22 § i försla­ get till rekvisitionslag. Utredningsmännen ha härtill anmärkt följande:

Ehuru bestämmelsen icke upptager det fall, att gods sålts på avbetalning, torde den likväl — såsom militieombudsmannen funnit — böra analogivis tillämpas på detta fall. Då förnödenhet, som är såld på avbetalning, re­ kvirerats med äganderätt, lärer säljaren alltså äga företrädesrätt med belopp motsvarande den oguldna delen av avbetalningspriset, därvid dock icke för-

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Beträffande däremot den föreslagna fullföljdsrätten för kronan i samt­ liga ärenden angående hästar och fordon har krisrevisionen anmärkt, att in­ förandet av sådan rätt medförde, att en avsevärd tid komme att förflyta innan den enskilde erhölle likvid eller ens definitiv visshet örn storleken av sitt tillgodohavande. Krisrevisionen har vidare yttrat:

Man kan ifrågasätta, om det är tillrådligt att göra utbetalningen av tio­ tusentals över hela landet spridda fordringar beroende av två centrala för­ valtningsmyndigheters prövning. Del kan även ifrågasättas om arméförvalt­ ningens intendentur- och tygdepartement hava möjlighet att på den korta tid, som skulle komma att stå till buds verkställa en verklig granskning av den stora mängden ersättningsbeslut. Vidare torde man kunna framhålla, att förhandenvaron av en besvärsrätt för kronan skulle innebära ett visst överflyttande av ansvaret för tillvaratagandet av statens intressen från de lokala nämnderna till de centrala myndigheterna. Detta kan verka avtrub­ bande på de lokala nämndernas ansvarskänsla.

Med hänsyn till det anförda har krisrevisionen ansett sig böra avstyrka bifall till förslaget om besvärsrätt även för kronan gentemot häst- och bil- värderingsnämndemas beslut. Därest sådan besvärsrätt likväl skulle anses nödvändig, syntes i varje fall erforderligt ordna så, att utbetalningar av lik­ vid enligt sådan nämnds beslut kunde ske oberoende av om kronan anförde besvär.

Länsstyrelsen i Blekinge län har föreslagit, att skyldighet borde stadgas för vederbörande länsstyrelse att på särskild begäran, utan avvaktan på att värderingsbeslut vunnit laga kraft, utbetala viss del av ersättningsbelopp, exempelvis två tredjedelar därav.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat tvekan angående lämplighe­ ten av att medgiva kronan besvärsrätt, då det gällde hästar och fordon. En omvärdering av dessa syntes enligt länsstyrelsens förmenande knappast bliva möjlig för riksvärderingsnämnden att företaga, sedan de väl tagits i bruk av den rekvirerande myndigheten. Länsstyrelsen ville för sin del ifrå­ gasätta, örn det icke skulle vara möjligt alt för varje år utfärda sådana nor­ merande bestämmelser om värderingen, att man skulle kunna undvika att medgiva sådan besvärsrätt. Härigenom skulle det även bliva möjligt att upp­ fylla önskemålet örn en tidigare utbetalning av ersättningen.

Departement*

. Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, må beslut av mönstrings-

chefen.

nämnd i motsats till lokal värderingsnämnds beslut icke överklagas. För den enskilde har detta måst framstå som en oegentlighet, ej minst i betraktan­ de därav att det ofta kan ha berott på en tillfällighet, vilken lag som kom­ mit att tillämpas.

I utredningsmännens förslag har nämnda missförhållande undanröjts, i det parterna å ömse sidor tillerkänts fullföljdsrätt även i de ärenden, som skola ankomma på häst- eller bilvärderingsnämnd.

Att kronan tillagts rätt att överklaga beslut om ersättning för hästar och motorfordon har ansetts böra medföra som konsekvens, att ersättning här-

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

h) Kommuns ansvar.

Gällande rekvisitionslag bygger på den principen, att kommun är ansvarig för rekvisitions fullgörande.

I denna del ha utredningsmännen yttrat följande: Ifrågavarande regel, vilken ursprungligen hämtats från utländsk lagstift­ ning, torde ha tillkommit i syfte att minska tidsutdräklen vid rekvisitioner av större omfattning. Emellertid synes kunna ifrågasättas örn regeln verkligen fyller detta syfte. Snarast vill det förefalla, som örn de kommunala organens befattningstagande med rekvisitionsbördans fördelning och utkrävande hos de enskilda skulle vara ägnat att medföra ökad tidsutdräkt och onödiga be­ svär. Enligt vad som uppgivits för utredningsmännen har bestämmelsen ej heller tillämpats i nämnvärd utsträckning under den gångna beredskapsti- den. Övervägande skäl synas därför tala för att kommunerna ej längre böra anlitas för ifrågavarande uppgift. Därest upplysningar erfordras om tillgång­ en inom en ort av olika förnödenheter, torde dylika upplysningar lämpligen böra inhämtas hos polismyndigheten.

Utredningsmännen lia i enlighet med det anförda ej upptagit bestämmel­ ser om kommuns ansvar i sitt förslag.

Svenska landskommunernas förbund har på de av utredningsmännen an­ förda skälen ansett intet vara att erinra mot den nuvarande bestämmelsens upphävande. Denna mening ville förbundet så mycket hellre hävda som de kommunala organen redan nu vore mycket ansträngda av de uppgifter, som kristiden ålade dem, varför en effektivare tillämpning av nu gällande be­ stämmelser mångenstädes skulle sätta dem på alltför hårda prov. Liknande synpunkter ha framförts av länsstyrelserna i Uppsala och Gotlands län.

Å andra sidan ha länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands län an­ sett, att de nuvarande bestämmelserna borde bibehållas. Den förstnämnda länsstyrelsen har härvid pekat på det fall, att en större truppavdelning under krigstid befinner sig å icke närmare känd trakt och fråga är om brådskande rekvisitioner.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län — som i detta sammanhang även be­ rört frågan om administrativ myndighets medverkan vid rekvisitioners för­ delning — har funnit utredningsmännens motivering ej tillräckligt vägande för ett slopande av bestämmelserna. Länsstyrelsen har härom anfört:

Gällande ordning torde i regel ej medföra ökad tidsutdräkt av betydelse och de civila myndigheternas medverkan vid fördelningen torde med den känne­ dom örn ortsförhållandena dessa besitta innebära den bästa garantin mot en olämplig fördelning av rekvisitionsbördan kommunerna och de enskilda emellan. Av den erfarenhet länsstyrelsen vunnit under beredskapstiden anser sig länsstyrelsen väl kunna vitsorda, att rekvisitionsmyndigheterna ofta un­ derlåtit att inhämta upplysningar av de civila myndigheterna utan att dock underlåtenheten förestavats av att särskild skyndsamhet varit av nöden. Det­ ta har medfört att länsstyrelsen sett sig nödsakad att i ett flertal fall föran­ stalta om närmare undersökningar i vederbörande orter angående tillgången m. m. på de förnödenheter rekvisitionerna avsett, innan rekvisitionspåbud ut­ färdats.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201-

37

Redan i direktiven till utredningsmännen har jag givit uttryck för den upp- Departements-fattningen, att kommunernas ansvar för rekvisitioners fullgörande borde upp- cM*n-höra. De av länsstyrelsen i Västernorrlands län framförda synpunkterna torde böra i annan ordning vinna beaktande. Jag biträder följaktligen utrednings­ männens ståndpunkt i denna del.

Specialmotivering.

På grund av de inkomna yttrandena har inom försvarsdepartementet verk­ ställts en överarbetning av utredningsmännens förslag, därvid detta i huvud­ sak bibehållits oförändrat. Endast i 12 § har en mera väsentlig ändring vid­ tagits.

Några av de nu gällande bestämmelserna lia ej sin motsvarighet i förslaget, nämligen 3 § första—tredje styckena, 4 § andra stycket, 6 § samt 7 § 1. andra slycket och 2. andra stycket.

Allmänna bestämmelser.

Under denna rubrik lia i departementsförslaget upptagits bestämmelser, som i stort sett motsvara nuvarande 1—4 §§.

1

§•

Denna paragraf motsvarar i huvudsak nuvarande 1 §. Den nu föreslagna lydelsen innefattar några jämkningar av utredningsmännens förslag. Sålunda lia i första stycket tillagts uttrycken »av kommuner eller enskilda» och »exempelvis genom köp eller hyresavtal», varjämte sista stycket ändrats.

Som förut nämnts, skall kommunen enligt förslaget ej längre utgöra ett mellanled mellan kronan och den enskilde. Kommunen kommer alltså att gentemot kronan intaga samma ställning som den enskilde. De i gällande lagrum förekommande orden »av kommuner eller enskilda» hade enligt ut­ redningsmännen tillkommit i syfte att utmärka kommunens hittillsvarande särskilda ställning och fördenskull funnits böra utgå. — Två myndigheter, marinförvaltningen och länsstyrelsen i Norrbottens län, ha emellertid ifråga­ satt, huruvida icke de uteslutna orden likväl borde kvarstå, nämligen för att utmärka, att rekvisitionsrätten icke vore gällande mot statlig myndighet. Det framhölls, att missförstånd i detta avseende förekommit under beredskaps- tiden. — För att undanröja anledning till tvekan på denna punkt ha ifråga­ varande ord medtagits i departementsförslaget. Att kommunens ansvarighet upphört, framgår ju av förslaget i övrigt.

Beträffande uttrycket »som må vara att tillgå i orten» i gällande text ha utredningsmännen framhållit, att detsamma vore av samilia innebörd som stadgandet i nuvarande 2 § sista stycket, att rekvisition icke må omfatta an­ nat än vad som finnes att tillgå hos den, som skall fullgöra rekvisitionen. Sist­ nämnda stadgande hade ansetts böra bibehållas och upptagas i 4 §, samtidigt som nyssnämnda uttryck uteslutits ur förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

I första stycket stadgas, att rekvisition endast må omfatta vad s o m e r- fordras för fyllande av sådana krigsmaktens ound­ gängliga behov, vilka icke kunna på annat sätt till­ godoses med tillräcklig skyndsamhet. Örn detta stadgande, som är hämtat ur § 74 regeringsformen, lia utredningsmännen anfört föl­ jande:

Rekvisitionsrätten är subsidiär i så måtto, att vederbörande militära myn­ dighet är skyldig att i första hand söka anskaffa vad som erfordras genom frivilligt avtal. Kan behovet med tillräcklig skyndsamhet tillgodoses genom sådant avtal, föreligger ej rekvisitionsrätt. Uppenbart torde emellertid vara. att härvid endast avtal på för kronan rimliga villkor kunna beaktas. Skulle den fordrade ersättningen överstiga vad som kan anses skäligt, måste förut­ sättning för rekvisition anses vara för handen. Såsom måttstock för vad som kan anses skäligt torde endast rekvisitionslagstiftningens ersättningsregler kunna ifrågakomma. Om sålunda — i fall då taxa är tillämplig — den ford­ rade ersättningen överstiger priset enligt taxan, bör den militära myndigheten avvisa anbudet och i stället tillgripa rekvisition. Ett annat betraktelsesätt än det nu angivna skulle kunna medföra betänkliga ekonomiska konsekvenser för kronan.

Chefen för armén, arméförvaltningen och riksräkenskapsverket lia hem­ ställt, att till den av utredningsmännen föreslagna texten måtte göras ett till- lägg av innehåll, att frivilligt avtal i första hand borde ifrågakom­ ma. Riksräkenskapsverket har tillika ifrågasatt, huruvida icke föreskrift bor­ de meddelas att rekvisitionsförfarande skulle tillämpas i fall då frivilligt av­ tal skulle medföra högre pris än som skulle utgå enligt de i rekvisitionslag- stiftningen angivna grunderna för ersättnings bestämmande. Marinförvalt­ ningen har hemställt, att efter ordet »skyndsamhet» måtte tillfogas »på för kronan rimliga villkor».

Utredningsmännens tolkning av ifrågavarande regel är enligt min mening riktig. Det torde vara befogat, att ett tillägg göres, som klargör den sålunda angivna innebörden av uttrycket »på annat sätt». Att däremot i lagtexten närmare angiva, vilka prisnormer, som skola tillämpas vid frivilligt avtal, synes mig varken erforderligt eller lämpligt. Anvisningar härom böra — så­ som ock utredningsmännen torde ha förutsatt — i stället lämnas instruktions- vägen.

Då rekvisitionslagen enligt förslaget utvidgas till att omfatta även i freds­ tid uttagna hästar, fordon och fartyg har regeln om rekvi- sitionsrättens subsidiära natur efter ordalagen kommit att bliva tillämplig även å sådana förnödenheter. Utredningsmännen ha framhållit, att dessa förnödenheter vore avsedda för krigsmaktens ställande på krigsfot. Ända­ målet med uttagningen vore just att förnödenheterna omedelbart vid mobili­ sering skulle stå till krigsmaktens förfogande för rekvisition. Mobiliserings- behovet av ifrågavarande förnödenheter kunde uppenbarligen ej med tillräck­ lig skyndsamhet fyllas på annat sätt än genom rekvisition.

Chefen för armén har föreslagit, att i 1 § borde intagas en föreskrift, att be­ hovet av hästar, fordon och fartyg för krigsmaktens ställande på krigsfot un­ der alla förhållanden skulle fyllas genom rekvisition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

39

Härtill får jag anföra följande. De uppgjorda planerna förutsätta, att mo- biliseringsbehovet av de förnödenheter, som utgöra föremål för uttagning i fredstid, skall fyllas tvångsvis och att detsamma följaktligen icke kan till­ godoses på annat sätt med tillräcklig skyndsamhet. Å andra sidan kan det härvid inträffa, att exempelvis ett lager färdiga motorfordon genom frivil­ ligt avtal ställes till disposition och att ett visst förbands mobiliseringsbehov på detta sätt skulle kunna fyllas t. o. m. snabbare än genom rekvisition av uttagna motorfordon. Med tanke på att sådana möjligheter kunna yppa sig synes det icke tillrådligt att införa det av chefen för armén föreslagna stad­ gandet.

Stadgandena om formen för rekvisition och om kvitto i nuvarande tredje stycket ha i förslaget överförts till 6 §.

Hänvisningen i sista stycket enligt gällande lydelse avser 5 § (12 § i utred­ ningsmännens förslag), enligt vilket stadgande ersättning i vissa fall icke ut­ går. I departementsförslaget ha emellertid undantagsbestämmelserna i sist­ nämnda lagrum ej bibehållits, i anledning varav förevarande sista stycke er­ hållit ändrad lydelse.

2

§•

Denna paragraf överensstämmer i stort sett med nuvarande 2 § första stycket.

Beträffande punkterna 8—10 lia utredningsmännen anmärkt följande:

Ordet »tillbehör» i punkt 8 torde få anses omfatta även sådant som foder till hästar, seltyg, reservdelar till motorfordon och motorredskap ävensom särskilda anordningar för persontransport å motorfordon. Under »utrust­ ning» i punkt 9 synas de förnödenheter kunna inbegripas, vilka enligt 16 § fartygsuttagningslagen skola avlämnas med fartyg. Motsvarande uttryck i punkt 10 torde täcka vad som enligt 4 § beredskapsförfogandelagen skall följa med luftfartyg.

Det har påpekats, att foder till hästar knappast kunde innefattas under »tillbehör» och därför borde särskilt omnämnas i punkt 8. I anledning härav må framhållas, att foder upptagits såsom rekvisitionsföremål i punkt 4.

Departementsförslaget företer några avvikelser från utredningsmännens förslag. Sålunda har i punkt 5 på hemställan av arméförvaltningen tillagts »annan sjukvårds- och tandvårdsmateriel» och i punkt 8 på förslag av läns­ styrelsen i Kopparbergs län »släpfordon». Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har påpekat, att »lokomobiler» i punkt 8 innefattas i »motorredskap» och följaktligen borde utgå; detta har iakttagits. I punkt 12 ha på väg- och vatten­ byggnadsstyrelsens förslag bland rekvisitionsföremålen upptagits »vägar», »broar» och »färjor», varjämte slutligen »mejerier» införts i punkt 13 på marinförvaltningens begäran.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har framhållit, att det under krig ålåge styrelsen att organisera och leda underhållet av de i den s. k. krigsvägpla­ nen upptagna allmänna vägarna samt utföra reparationer av skadade vägar och broar. Fördenskull borde rekvisitionsrätten utvidgas till att omfatta de

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

materialie r, som behövdes för dylika arbeten, ävensom därför erfor­ derliga maskiner, vilka icke vore att hänföra under motorredskap.

De av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen åsyftade materialierna och maski­ nerna torde kunna hänföras under de »verktyg, redskap och materialier», vilka äro upptagna såsom rekvisitionsföremål i punkt 6, varför komplettering i detta avseende ej synes mig erforderlig.

Enligt punkt 3 må markområden tågås i anspråk för tillfälliga be­ fästningsarbeten. Detta stadgande har föranlett erinringar från tre myndigheter.

Arméförvaltningen har sålunda framhållit, att de senaste årens erfaren­ heter visade, att möjligheter måste finnas för ett snabbt ianspråktagande av- mark även till permanenta befästningsanläggningar, vilka uppfördes eller utvidgades under brådskande omständigheter. Arméförvaltningen har vidare anfört:

En bestämmelse, som medger rekvisitionsrätt för nämnda ändamål måste anses av behovet påkallad. I realiteten torde i annat fall förhållandet under­ stundom kunna bliva det, att erforderlig mark formlöst och utan särskild rättsgrund måste tagas i anspråk under trycket av ett militärt tvångsläge. Arméförvaltningen hemställer därför att i fråga om befästningsarbeten ordet »tillfälliga» utbytes mot »brådskande» eller annat ord av motsvarande inne­ börd. Till stöd härför torde även böra framhållas, att någon klar gräns mel­ lan tillfälliga och permanenta befästningar knappast kan dragas och att ett fastställande av befästningarnas natur ur denna synpunkt vid tidpunkten för arbetenas igångsättande näppeligen alltid torde låta sig göra. Därest mark för permanenta befästningar tages i anspråk genom rekvisition, bör ersättnings­ frågan prövas och avgöras av vederbörande lokala värderingsnämnd endast för tid, intill dess reglering kan ske i annan ordning. Många gånger erfordras i detta sammanhang, att erforderlig mark tages i anspråk med äganderätt, något som överhuvud taget icke kan ske med tillämpning av rekvisitions­ lagen. Härovan framförda synpunkter äga givetvis i viss mån giltighet även beträffande övriga i punkt 3 uppräknade arbeten.

Marinförvaltningen och länsstyrelsen i Gotlands län lia anfört liknande synpunkter. Marinförvaltningen har därvid framhållit vissa konsekvenser av den gällande regeln: Därest omständigheterna skulle göra ett omedelbart ianspråktagande av mark ml permanenta anläggningar nödvändigt, komme ett sådant naturligtvis att äga ram även mot ägarens vilja. Ianspråktagandet kunde endast motiveras med ett föreliggande nödläge. Förhållandet till jord­ ägaren finge då regleras i efterhand antingen genom frivillig överenskom­ melse eller genom expropriationsförfarande. I sistnämnda fall kunde man räkna med att jordägaren genom det tidigare ianspråktagandet mot hans vilja komme att ställas i ett onödigt fördelaktigt läge i expropriationspro- cessen, varigenom kronan komme att åsamkas oskäliga kostnader.

Såsom erfarenheterna utvisa, kan det i vissa lägen bli oundgängligen nöd­ vändigt att omedelbart förfoga över mark till befästningsarbeten, vilka ej kunna betraktas som »tillfälliga» i lagens mening. Genom lag den 21 novem­ ber 1941 har visserligen i expropriationslagen införts bestämmelse, enligt vil­ ken Konungen, då ansökning örn expropriationsrätt för bland annat befäst-

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Departement»■

chefen.

samlingsplatser. Vad anginge tiden för besiktningen, borde denna för varje del av landet förläggas till sådan årstid, att olägenheterna för hästägama bleve så litet kännbara som möjligt.

Det må i detta sammanhang framhållas, att besiktning av hästar, enligt vad utredningsmännen förutsatt, skulle äga rum vart fjärde år.

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, huruvida icke hästägare i princip borde ånjuta ersättning för inställelse till besiktning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att — även örn flera sam­ lingsplatser bestämdes för vidsträckta kommuner — skyldigheten att utan ersättning transportera hästar till besiktning hleve synnerligen betungande för en mycket stor del av landsbygdsbefolkningen inom länet. Därest med hänsyn till kostnaderna ersättning icke ansåges böra utgå, ville länssty­ relsen föreslå, att åtminstone hästar, vars ägare vore bosatta mer än två mil från samlingsplats, ej skulle ifrågakomma för uttagning i fredstid.

Besiktning av motorfordon under fredstid är ej föreskriven i häst- och fordonsanskaffningslagen. Enligt 26 § i förslaget till uttagningsförord- ning skola motorfordon i samband med den i motorfordor\sförordningen föreskrivna s. k. första besiktningen eller lypbesiktningen undergå särskild militär besiktning. Ersättning för inställelse till sådan besiktning har ej före­ slagits.

Enligt 12 § fartygsuttagningslagen må fartygsuttagningskommissionen verk­ ställa besiktning å såväl till uttagning ifrågasatt som ock uttaget fartyg. Besiktningen skall så ordnas, att någon förlust därigenom icke tillskyndas far­ tygsägaren. — I 38 och 42 §§ i förslaget till uttagningsförordning ha uppta­ gits motsvarande bestämmelser om besiktning. Denna skall förrättas av mili­ tär myndighet. För förlust, som fartygsägaren genom besiktning tillskyndas, föreslås ersättning av allmänna medel skola utgå. Utredningsmännen ha i motiveringen till sistnämnda bestämmelser framhållit, att besiktning ofta vore erforderlig för planering av sådana ändringsarbeten, som framdeles kunde bli erforderliga för att fartygen skulle kunna användas för avsett ändamål. En fartygsbesiktning med detta syfte syntes komma att taga längre tid i anspråk än den nu brukliga. Det torde då ej alltid kunna undvikas, att någon rubbning i fartygets gång kunde föranledas därav eller förlust eljest åsamkas fartygsägaren. Stadgande hade därför införts örn ersättning åt denne och örn sättet för sådan ersättnings bestämmande. I

I anledning av chefens för flygvapnet och flygförvaltningens hemställan har jag bland föremålen för uttagning upptagit även luftfartyg. Det synes böra bero på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida uttagning därav skall äga rum.

Skyldigheten för den enskilde att i samband med uttagning låta förnö­ denhet undergå besiktning och transportera densamma till besiktningsplat- sen synes icke komma att innebära större intrång än att den i regel bör kun­ na fullgöras utan ersättning. Det lärer böra överlämnas åt Kungl. Majit att utfärda de erforderliga bestämmelserna. Dessa torde kunna utformas i huvudsaklig överensstämmelse med vad utredningsmännen föreslagit. Dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Situationer kunde uppstå då till samhällets skydd påkallades åtgärder av den art och den brådskande natur, att formerna för rekvisitionsförfarandet icke kunde iakttagas, därest det avsedda resultatet verkligen skulle uppnås. Ingripanden som skett i strid med lagens ord torde därför kunna framstå så­ som rättsenliga med hänsyn till ett föreliggande nödläge. Det skulle uppen­ barligen framstå såsom föga rimligt örn dylika ingrepp av den enskilde skulle kunna motas med de åtgärder som i allmänhet kunde vidtagas för att åter­ ställa ett rubbat besittningsförhållande. Det torde emellertid vara önskvärt att de nu berörda situationerna beaktades redan viel lagbestämmelsernas ut­ formning. Ur vissa synpunkter torde det vara fördelaktigt att i författningarna för visst fall erkändes den form av rekvisition som bestode däri, att vad som erfordrades foges i anspråk omedelbart, varpå uppgörelse med vederbörande rättsägare skedde i efterhand. Därigenom skulle man bland annat vinna att det kunde klart angivas, att ett dylikt föregripande av rekvisitionsförfarandet vore tillåtet endast i verkliga nödlägen, då fara vöre i dröjsmål. Vidare kunde särskilda bestämmelser meddelas angående ordningen för bestämmandet av den ersättning som i dylikt fall skulle utgå till vederbörande sakägare.

Utredningsmännen ha beträffande andra stycket yttrat följande:

Den rekvisition, som avses i andra stycket, motsvarar den som sker med stöd av nuvarande rekvisitionslag. Beträffande sådan rekvisition — om vilken något förhandsmeddelande i regel ej kunnat lämnas — torde med hänsyn till den enskilde skriftlig form i princip böra iakttagas. Såsom framhållits i militieombudsmannens skrivelse kunna emellertid situationer uppstå då kra­ vet på skriftlig form ej kan upprätthållas utan att det avsedda resultatet även­ tyras. Det kan sålunda inträffa, att ägaren av t. ex. ett avsides beläget mark­ område ej inom rimlig tid kan anträffas eller att det ej utan svårighet och tidsutdräkt kan fastställas vem som är ägare. I ett sådant läge kan det bliva nödvändigt att taga vad som erfordras i besittning utan iakttagande av nå­ gon som helst form. Att ersättningen i sådant fall skulle bestämmas enligt andra grunder eller på annat sätt än örn skriftlig rekvisition skett synes ej vara motiverat; besittningstagandet bör gälla såsom laga rekvisition.

I enlighet med det anförda stadgas i andra stycket, att ifrågavarande rekvi­ sition, dår sd ske kan, skall göras genom rekvisitionsskrivelse. I den enskildes intresse och ur ordningssynpunkt föreslås emellertid det tillägg, att om rekvi­ sitionen skett annorledes än genom rekvisitionsskrivelse den utan dröjsmål skall bekräftas i skriftlig form.

Luftskgddsinspektionen har hemställt, att ytterligare inskränkning i rätten att tillgripa ett formlöst rekvisitionsförfarande måtte föreskrivas. Såsom för­ utsättning därför borde stadgas, att ett nödläge vöre för handen.

Tredje stycket ersätter nuvarande 4 § första stycket. Rekvisition skall för närvarande ställas till Konungens befallningshavande, landsfiskal, magistrat eller kommunal myndighet eller ock, där så finnes lämpligt, omedelbart till den, som har att fullgöra rekvisitionen. Denna be­ stämmelse bör ses i samband med det tidigare berörda stadgandet örn kom­ muns ansvarighet för rekvisition, vilket stadgande enligt förslaget skall upp­ höra att gälla.

I förevarande stycke föreslås den ändringen, att rekvisition skall ställas omedelbart till den. som bar att fullgöra densamma. Utredningsmännen ha härtill anfört, att den ändrade lydelsen väsentligen sammanhängde därmed, att kommunen enligt förslaget ej hade någon särskild funktion. Det med den

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

47

nuvarande bestämmelsen avsedda syftet hade tillgodosetts genom 7 § i för­ slaget till rekvisitionsförordning.

Den ändring av gällande bestämmelser, som innefattas i detta stycke, har föranlett erinringar från flera myndigheters sida.

Arméförvaltningen har framhållit, att skyldigheten att fördela rekvisitio­ nerna enligt förslaget överflyttats från kommunen till rekvirenten. Rekvisi­ tion kunde ej ske förrän sådan fördelning verkställts. Den föreslagna ord­ ningen innebure i princip en i och för sig icke önskvärd utökning av de mili­ tära myndigheternas åligganden. I praktiken torde emellertid förhållandet bliva det, att arbetet med fördelning av större rekvisitioner övervägande kom- me att åvila polismyndigheten, då i allmänhet vederbörande rekvirent till följd av bristande lokal- och personkännedom torde få små möjligheter att aktivt deltaga däri. Det borde noggrant övervägas, huruvida möjligheterna att ställa rekvisition till civil myndighet borde stängas.

En liknande ståndpunkt har intagits av fem länsstyrelser. Sålunda har länsstyrelsen i Gotlands län anfört: I det övervägande flertalet fall hade inom länet rekvisition ställts till civil myndighet, som därvid haft möjlighet att pröva de olika intressekonflikterna. Länsstyrelsen funne de nu gällande bestämmelserna skapa större säkerhet för att den civila befolkning­ ens intressen i största möjliga utsträckning bleve tillgodosedda.

Länsstyrelsen i Värmlands lån har framhållit, att i ett flertal fall hade den enskildes rätt endast genom länsstyrelsens mellankomst kunnat vinna beak­ tande. Denna möjlighet hade länsstyrelsen haft allenast på grund därav, att rekvisitionerna inkommit till länsstyrelsen. Det vore olyckligt, att civil myn­ dighet under fredstid bleve avkopplad från befattning med rekvisitionsförfa- randet.

Länsstyrelsen i örebro län har särskilt berört frågan örn rekvisition av fas­ tigheter. I sådana fall borde enligt länsstyrelsens mening gälla, att rekviren­ ten under alla förhållanden skulle ha att vända sig direkt till länsstyrelsen.

Någon menligare tidsomgång skulle enligt länsstyrelsens mening icke följa härav.

Länsstyrelsens i Västernorrlands län yttrande i denna del har intagits i den allmänna motiveringen i samband med frågan örn kommuns ansvarighet.

Lantbruksstyrelsen har slutligen ifrågasatt, huruvida icke en obligatorisk medverkan från länsstyrelserna vid rekvisitionsförfarandet vöre motiverad och önsklig.

En annan uppfattning företrädes av länsstyrelsen i Malmöhus län, som yttrat:

Enligt nuvarande rekvisitionslagstiftning skall rekvisition, där ej större skyndsamhet är av nöden, ställas till civil myndighet, som har alt utfärda rekvisitionspåbud. Örn meddelande av dylikt påbud icke endast skall betrak­ tas som en expeditionell åtgärd, bör beslutet grundas på en utav den civila myndigheten verkställd prövning av förutsättningarna för rekvisitionen. En sådan prövning har emellertid enligt vad erfarenheten visat i allmänhet icke kunnat företagas i rekvisitionsärendena. Rekvisitionsskrivelserna ha nämligen icke innehållit något som kunnat tjäna till ledning för elt bedömande av för-

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements­

chefen.

utsättningarna för rekvisitionsrätten och ärendenas brådskande natur har medfört, att någon utredning därom icke kunnat verkställas. Ehuru förslaget i denna del ej på samma sätt som den nu gällande rekvisitionslagstiftningen understryker vikten av varsamhet vid rekvisitionsrättens utövande, anser sig länsstyrelsen dock böra förorda bifall till densamma. Enligt länsstyrelsens mening har nämligen den prövningsrätt i fråga örn rekvisitionsförulsältning- arna, som för närvarande må tillkomma de civila myndigheterna, praktiskt taget intet värde.

Fjärde stycket har hämtats från nuvarande 1 § tredje stycket.

Slutligen torde en redogörelse få lämnas för ett av statens krisrevision i detta sammanhang väckt förslag. Krisrevisionen har anfört:

Erfarenheterna från den nu gällande lagstiftningen ha visat svårigheten ali hålla en klar gräns mellan frivilliga uppgörelser å ena sidan och rekvisition å andra sidan. Rättsosäkerhet och besvärligheter av olika slag lia uppstått. Så­ som av betänkandet framgår skall frivilligt avtal alltjämt i princip gå före rekvisition. Ur praktiska synpunkter synes det viktigast att förhindra att den enskilde genom ett frivilligt erbjudande avbryter ett en gång inlett rekvi- sitionsförfarande. Som de föreslagna bestämmelserna utformats synes intet hinder möta för den enskilde att, sedan t. ex. en bil eller ett fartyg rekvirerats och övertagits av den militära myndigheten samt ersättningsbeslut meddelats av den lokala värderingsnämnden, göra den militära myndigheten ett erbju­ dande om frivillig upplåtelse för ett belopp, som motsvarar eller understiger den av den lokala nämnden bestämda ersättningen. Om detta erbjudande an- tages och frivilligt avtal kommer till stånd, ernår den enskilde, att statsverkets möjlighet att få ersättningen nedsatt efter besvär till riksvärderingsnämnden bortfaller, att likviden kommer att utbetalas omedelbart och alt rekvisitions- lagstiftningens bestämmelser till skydd för tredje man vid likvidens utbeta­ lande icke bliva tillämpliga.

För att undvika all osäkerhet i denna del föreslås, att i 6 § förslaget till rekvisitionslag införes ett uttryckligt stadgande örn när rekvisition skall an­ ses föreligga. Lagrummet synes bygga på den principen, att rekvisition skett genom att rekvisitionsbeslutet bringats till förnödenhetsinnehavarens känne­ dom. I anslutning till en dylik föreskrift synes böra stadgas, att sålunda verk­ ställd rekvisition skall fullföljas genom fastställande av ersättning och ersätt­ nings utbetalande i enlighet med rekvisitionslagstiftningens föreskrifter.

Beträffande frågan örn formen för rekvisition av förnödenhet, som i freds­ tid uttagits, må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Vad angår sådan rekvisition, som avses i andra stycket, har luftskyddsin- spektionen hemställt, att såsom förutsättning för ett formlöst förfarande bor­ de stadgas, att ett nödläge är för handen. De av utredningsmännen använda orden »där så ske kan» innebära, att rekvisitionen om möjlighet därtill finnes skall ske skriftligen. Jag finner sistnämnda formulering tillfredsställande och i nära överensstämmelse med vad luftskyddsinspektionen åsyftar.

Enligt utredningsmännens förslag skall rekvisition ställas till den som skall fullgöra densamma. Mot förslaget ha flera myndigheter invänt, att civil myn­ dighet därigenom skulle berövas möjligheten att pröva, att rekvisitionsför- utsättning vore för handen. Å andra sidan har en myndighet, länsstyrelsen i Malmöhus län, gjort gällande att nämnda prövningsrätt saknar praktiskt värde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements­

chefen.

ha utredningsmännen vidtagit en ändring i sak i fråga om det bostadsutrym­ me som skall förbehållas kvartervärden. För närvarande gäller i detta avse­ ende, att invånarna i rekvirerade hus och byggnader ej äro skyldiga att lämna de rum och sängar, där de vanligen hava sitt nattläger. Enligt det föreslagna stadgandet i rekvisitionsförordningen skall kvartervärden anvisas nödigt bostadsutrymme för sig och sin familj.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat bibehållande av de nuva­ rande bestämmelserna örn det utrymme, som skall anvisas kvartervärden.

Marinförvaltningen har föreslagit ett tillägg lill paragrafen av innebörd att den enskilde skulle vara skyldig tåla åtgärd, som innefattade en tillbygg- n a d. Såsom exempel härpå har marinförvaltningen anfört anordnande å fartyg av fundament för kanoner samt av svepakter. Då förslaget synes be­ fogat, torde i förevarande paragraf böra stadgas skyldighet för ägare eller innehavare av förnödenhet, som rekvirerats med nyttjanderätt, att tåla de åtgärder beträffande förnödenheten, som vederbörande myndighet finner er­ forderliga.

Emellertid vill jag i detta sammanhang framhålla följande. En tillbyggnad å fartyg kan medföra omfattande och dyrbara arbeten. Då fartyget efter nytt­ jandet skall återlämnas, kan kronan bli nödsakad att för avsevärda kost­ nader återställa fartyget i ursprungligt skick. Innan tillbyggnad sker, torde därför böra noggrant övervägas, huruvida det icke skulle ställa sig fördel­ aktigare för kronan att övertaga fartyget med äganderätt.

I anledning av länsstyrelsens i Norrbottens län hemställan får jag hänvisa till att bestämmelsen örn bostadsutrymme bragts i överensstämmelse med mot­ svarande stadgande i utrymningslagen.

Om värderingsnämnder.

Bestämmelserna under denna rubrik ha i allt väsentligt berörts i den all­ männa motiveringen. Jag inskränker mig därför till följande anmärkningar rörande de särskilda bestämmelserna.

8 §•

Denna paragraf kan anses ersätta nuvarande 11 § första stycket. I fråga om riksvärderingsnämnden gör förslaget ej någon ändring. De nuvarande lokala värderingsnämnderna motsvaras i förslaget av allmänna lokala värderingsnämnder. Dessas befogenhet har inskränkts, i det att fler­ talet ärenden angående hästar, fordon och fartyg överflyttats å de nyinrättade speciella värderingsnämnderna. Fartygs värderingsnämnderna komma att över­ taga de nuvarande lokala värderingsnämndernas huvudsakliga befattning med fartyg. Hästvärderings- och bilvärderingsnämnderna motsvara väsent­ ligen de nuvarande hästmönstrings- respektive motormönstringsnämnderna.

Enligt förslaget skola hästvärderings- och bilvärderingsnämnderna samt de allmänna lokala värderingsnämnderna vara anknutna till de olika länen. Fartygsvärderingsnämnderna däremot skola tillhöra var sitt marindistrikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

ket och 2. andra stycket Ira likaledes uteslutits, då ifrågavarande bestäm­ melser enligt utredningsmännens mening avsåge förhållanden, som numera helt reglerades genom riksvärderingsnämndens taxor. I dessa delar biträder jag utredningsmännens förslag.

Departementsförslaget avviker på några punkter från utredningsmännens förslag. Sålunda har ändring skett i bestämmelsen om ersättning för kvar­ ter m. m. i 12 §. I detta lagrum har tillika införts stadgande om ersättnings bestämmande i vissa fall, då frivillig överenskommelse träffats. I 13 § bär införts ett nytt moment om ersättning för inställelse inför värderingsnämnd. Slutligen ha smärre jämkningar vidtagits i 17—19 §§.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts, huruvida ej räntegottgö- reise bör kunna tillerkännas sakägare.

Onekligen kunna fall ej sällan förekomma, då vissa billiglietsskäl skulle tala för att ränta utdömdes. Frågan torde dock ej vara av nämnvärd bety­ delse för den enskilde. Med hänsyn härtill och då ränteberäkningen ofta konune att medföra icke ringa omgång för de ^anordnande myndigheter­ na, anser jag mig ej böra framlägga förslag örn räntas utdömande.

11

§•

Paragrafen avser grunderna för ersättnings bestämmande, då förnödenhet tages i anspråk med äganderätt. Första meningen, som innehåller den all­ männa bestämmelsen, överensstämmer med vad i motsvarande fall gäller enligt nuvarande 7 § 1. första stycket.

Ett stadgande av den lydelse andra meningen utvisar har tidigare ifråga­ satts (se prop. 1941: 273, sid. 45 och 46).

I nämnda sammanhang framförde riksvärderingsnämnden betänkligheter mot ett sådant stadgande. Nämnden anförde:

Uti hyresersättning för bilar ingår väl gottgörelse även för amortering av fordonet men ersättningen innefattar självfallet till icke oväsentlig del jäm­ väl annat, såsom gottgörelse för avsaknad av fordonet m. m. Örn alltså med ledning av nämndens taxa ett samtidigt bestämmande skulle ske av såväl hyresersättning för ianspråktaget fordon som av fordonets värde vid framtida inlösen och tillika avtalades, att vid fordonets övertagande med äganderätt skulle från det åsätta priset avdragas redan erlagd hyresersättning, måste resultatet bliva oriktigt och förlust tillskyndas ägaren. Fordonets in- lösningspris bör bestämmas efter dess värde vid inlösningstillfället. Den del av hyresersättningen, som motsvarar amortering, är konsumerad genom den värdeminskning, fordonet kan hava undergått, medan fordonet innehafts med nyttjanderätt. Hyresersättningen bör därför icke ens till någon del avdragas. Skulle det av praktiska skäl anses lämpligt, att värde åsättes fordon redan vid den första rekvisitionen och att detta värde lägges till grund för bestäm­ mande av priset för fordonet, då detta övertages med äganderätt, bör visser­ ligen avdrag göras för del av den inbetalda hyresersättningen men endast för den del därav, som kan anses motsvara amortering av fordonet, ej för annat. I detta fall fordras alltså en skälig uppskattning, för vilken fasta regler själv­ fallet icke kunna givas men som i praktiken icke torde vålla större svårig­ heter.

Utredningsmännen ha beträffande det nu föreslagna stadgandet yttrat föl­ jande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements­

chefen.

därest fartyget i kronans hand undergått väsentlig förbättring, som vore till påtaglig nytta för ägaren.

Chefen för armén och länsstyrelsen i Norrbottens län lia slutligen i detta sammanhang upptagit frågan örn s. k. efter handsrekvisitioner.

Chefen för armén har sålunda framhållit att det ofta inträffat att kvarter tagits i anspråk med ägarens medgivande, varför rekvisition i sådana fall ej skett. Härvid hade ersättningsfrågan ofta icke blivit närmare preciserad. När sedermera uppgörelse skolat ske, hade det hänt, att kvartervärdens fordringar icke kunnat godkännas. De rekvisitioner, som i dylika fall inlämnats i efter­ hand, hade i de flesta fall ej godkänts av myndigheterna. Det syntes emel­ lertid vara av vikt att även sådana efterhandsrekvisitioner kunde hänskjutas till värderingsnämnd.

Den nuvarande bestämmelsen i 5 § örn hyresfri inkvartering träffar utan tvivel ganska hårt den kategori av sakägare, som beröres därav. Det synes så­ lunda knappast vara billigt, att den som genom tillhandahållande av kvarter åt trupp går förlustig avkastning ej skulle vara berättigad till ersättning härför. Endast statsfinansiella skäl lära kunna anföras till försvar för en dy­ lik ordning.

Vid bestämmelsens tillämpning i praktiken ha stora svårigheter uppstått särskilt av den anledningen, att bestämmelsen är mindre väl förenlig med den tidigare omnämnda principen, att frivillig uppgörelse i första hand skall träf­ fas. Sådan uppgörelse lär nämligen i regel ej kunna ske på de villkor, som framgå av 5 §. En del militära befälhavare ha ansett sig böra följa nämnda princip och lia träffat frivilliga uppgörelser nied kvarter värdarna. Härvid lia i allmänhet avtalats ersättningsbelopp, som — ehuru måhända i och för sig måttfulla — likväl väsentligt överstigit vad som skulle ha utgått enligt 5 §. Andra myndigheter, vilka känt sig bundna av ersättningsreglerna i 5 §, ha i enlighet härmed ansett sig böra avvisa även skäliga anspråk från kvarter­ värdarnas sida och i stället konsekvent tillgripit rekvisition.

Sistnämnda förfarande torde även vara det enda möjliga, därest bestäm­ melsen om hyresfri inkvartering skall kunna allmänt upprätthållas. Ett så­ dant tillvägagångssätt komme emellertid att medföra en betydande arbets­ börda för värderingsnämnderna med åtföljande tidsutdräkt och kostnader för statsverket.

Vägande skäl synas på grund av del anförda tala för att de nuvarande reg­ lerna i 5 § upphävas. De allmänna bestämmelserna om ersättning vid nyttjanderättsupplåtelse torde i stället böra göras tillämpliga även i de fall, som avses i 5 §. Till stöd härför må ytterligare anföras, att då inkvartering sker enligt ulrymningslagen -— vilket fall torde vara analogt med det före­ varande -—- ersättning utgår enligt motsvarande allmänna bestämmelser.

Enligt vad nu föreslagits skulle kvartervärd komma att åtnjuta ersättning för förlorad avkastning eller nytta ävensom för skada eller avsevärd försäm­ ring. I fråga örn innebörden härav torde följande få framhållas.

Ersättning för »obegagnade byggnader, skogs- och hagmark er samt obru­ kade fält» torde i regel icke komma att utgå enligt de allmänna bestämmel-

Kungl. Majlis proposition nr 201.

59

serna, då förlust i »avkastning eller nytta» mera sällan uppkommer i dessa fall. »Obegagnad» torde byggnad kunna anses vara endast under förutsätt­ ning att den med all sannolikhet skulle ha stått obegagnad under den tid, nyttjandet varar. Om »obrukade fält» användas till betesmarker eller dylikt, torde ianspråktagandet oftast medföra förlust i avkastning. Att skada eller avsevärd försämring skall ersättas, är självfallet.

Mistad lyx bör ej ersättas. Örn sålunda innehavaren av en större lägenhet nödgas upplåta några laun utan att därför behöva avstå från skälig bekväm­ lighet, torde endast ersättning för skada eller försämring böra ifrågakomma. Ersättning för försämring torde i sådant fall — då alltså hyra ej utgår — böra lämnas, oavsett om den kan anses som »avsevärd». — Om däremot lägenhets- innehavaren nödgas avstå så stora utrymmen, att han och hans hushåll lider väsentligt intrång i skälig bekvämlighet, bör förlorad »nytta» anses förelig­ ga. Likaledes bör förlorad nytta anses vara för handen, örn lägenhetsinneha- varen exempelvis nödgas dela sitt kök med truppen under avsevärd tid.

Marinförvaltningen och krisrevisionen ha i detta sammanhang föreslagit ett stadgande av innebörd, att örn fartyg, som tagits i anspråk med nyttjande­ rätt, i kronans hand undergått värdestegring genom reparation eller förnyelse av fartygsdelar, ägaren borde vara skyldig medgiva skälig avräkning härför vid bestämmandet av skadeersättning enligt förevarande paragraf.

För min del är jag av den meningen, att ägaren i åsyftade fall ej sällan är skyldig vidkännas avräkning redan enligt allmänna rättsregler. Att införa ett stadgande om avräkning synes därför icke böra ifrågakomma, då detsamma skulle kunna få en icke avsedd tillämpning.

Slutligen ha chefen för armén och länsstyrelsen i Norrbottens län upp­ tagit frågan om de s. k. efterhandsrekvisitionerna. I detta avseende torde särskilt böra uppmärksammas det fall då överenskommelse träffats örn hyra för kvarter men skador sedermera uppstått, vilka icke omfattats av den ti­ digare överenskommelsen och varom förlikning ej kan träffas. Chefen för armén har ifrågasatt att i dylikt fall ersättningsfrågan genom rekvisi­ tion i efterhand skulle kunna dragas under värderingsnämnds pröv­ ning. Detta skulle innebära, att frågan tvångsvis skulle bringas inför värde- ringsnämnd och att den enskilde sålunda skulle frånkännas sin rätt att draga saken inför domstol.

Jag delar uppfattningen, att värderingsnämnd bör utrustas med möj­ lighet att upptaga dylik ersättningsfråga. Befogenhet att hänskjuta frågan till värderingsnämnden torde däremot icke böra tillkomma militär myn­ dighet utan allenast den enskilde, som lidit skadan. Örn denne hellre vill anlita domstol, bör han alltså ej förmenas detta.

Ett stadgande av angivna innebörd har upptagits i sista stycket av före­ varande paragraf.

13 §.

7 inom. motsvarar nuvarande 10 §. Avfattningen star i överensstämmelse med utredningsmännens förslag; dock alt orden »a avlämningsplats» till­ fogats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departements­

chefen.

hyresersättningen av elen militäre mottagaren därest den är satt i taxa, men där så undantagsvis ej skulle vara fallet av allmän lokal värderingsnämnd.

Fartygsvärderingsnämnderna sakna motsvarighet i nu gällande organisa­ tion. Dessa nämnder, vilka bli knutna till marindistrikten, få sin verksamhet förlagd till rikets kuster.

Utredningsmännen ha funnit lämpligt, att i fall då fartyg rekvireras till insjöarna och de inre vattenlederna ersättningen i regel borde bestämmas av allmän lokal värderingsnämnd. Emellertid kunde det enligt utredningsmännens mening stundom vara påkallat att låta fartygsvär- deringsnämnd bestämma ersättningen jämväl för fartyg, som rekvirerqts till ort utanför marindistrikt. Det hade därför överlämnats åt Konungen att för­ ordna härom.

Fartygsvärderingsnämnd skulle enligt förslaget vara behörig oavsett örn fartyg toges i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt. ■

Allmän lokal värderingsnämnd skulle, med de undantag som vore angivna i 19 §, handlägga övriga ärenden rörande ersättning, som icke utgår efter taxa.

Mot den föreslagna inskränkningen i fartygsvärderingsnämnds behörighet vid rekvisition till ort utanför marindistrikt ha kommerskollegium, fartygsuttagningskommissionen och statens trafikkommission framställt erinringar. Kommerskollegium har ansett, att ifrågavarande ärenden i regel och i varje fall då fråga vore om fartyg av större värde borde handläggas av fartygsvär­ deringsnämnd, medan de båda sistnämnda myndigheterna funnit att ersätt­ ningen i sådant fall alltid borde bestämmas av fartygsvärderingsnämnd.

I fråga om behörighetsfördelningen ha ytterligare framställts erinringar i två yttranden. Länsstyrelsen i Älvsborgs län har framhållit, att småärenden rörande t. ex. inkvartering för några man under ett fåtal dagar med nöd­ vändighet måste bli föremål för en schablonmässig handläggning hos de all­ männa lokala nämnderna. Dylika ärenden borde därför få avgöras direkt av den militära myndigheten, som ägde bättre kännedom om de faktiska för­ hållandena. Som norm borde fastställas en värdegräns å förslagsvis 500 kronor. Kommerskollegium har å sin sida ifrågasatt huruvida ej i undan­ tagsfall, då fråga vore om enstaka förnödenheter, som enligt förslaget skulle värderas av specialnämnd men vars värde ej överstege förslagsvis 200 kro­ nor, ersättningen i stället måtte få bestämmas av allmän lokal värderings­ nämnd.

Några myndigheter ha hemställt, att fartygsvärderingsnämnds behörighet borde utvidgas, såvitt angår fartyg, som rekvirerats till ort utanför marindistrikt. Härtill må framhållas, att det torde kunna överlämnas åt Konungen att be­ döma, i vilken omfattning fartygsvärderingsnämnd skall anlitas i dylika fall. Konungen lärer härvid förordna, att ärenden rörande fartyg över viss stor- leksgräns skola handläggas av fartygsvärderingsnämnd.

Förslaget, att vissa mindre ärenden borde undantagas från handläggning i den eljest gällande ordningen, har jag ej funnit skäl biträda.

detta hänseende gäller för närvarande — med giltighet till och med den 30 juni 1942 — lagen den 20 oktober 1939 (nr 734) med särskilda bestämmel­ ser angående gäldande av ersättning enligt fartygsuttagningslagen m. fl. la­ gar. Genomförandet av förevarande förslag föranleder vissa ändringar i la­ gen den 20 oktober 1939. Frågan härom lärer i sinom tid anmälas av chefen för finansdepartementet.

I gällande 15 § lämnas föreskrifter örn f olme n för utbetalning av er­ sättning. Bestämmelser härom böra enligt min mening samordnas med övriga för vederbörlig myndighet gällande utbetalningsföreskrifter och därför utfär­ das i annat sammanhang.

22

§.

Denna paragraf har tidigare behandlats i den allmänna motiveringen.

Örn påföljder enligt denna lag m. m.

23 §.

1 mom. motsvarar nuvarande 4 § tredje stycket. Såsom utredningsmännen funnit torde dock av civila myndigheter endast polismyndigheten böra anlitas.

Vägran eller försummelse att fullgöra rekvisition har synts böra föranleda ansvar i enlighet med vad förfogandelagarna för motsvarande fall stadga. Enahanda ansvar borde enligt utredningsmännens mening drabba den som efter det förnödenhet rekvirerats avhände sig eller förstörde densamma. Be­ stämmelse därom har införts i 2 inom., därvid utredningsmännens förslag något jämkats till avfattningen.

Chefen för armén har ansett det böra tagas under övervägande, huruvida icke en skärpning av straffansvaret borde komma till stånd.

Jag har ej funnit tillräckliga skäl att frångå utredningsmännens förslag i nämnda avseende.

Stadgandet i 3 mom. överensstämmer med bestämmelsen i 25 § allmänna förfogandelagen. Beträffande motiveringen till denna bestämmelse ha utred­ ningsmännen hänvisat till prop. 1939 L: 284, sid. 44 och följande.

24 och 25 §§.

Dessa paragrafer torde icke erfordra någon motivering.

Bestämmelse om lagens ikraftträdande.

Den föreslagna rekvisitionslagen torde lämpligen böra träda i kraft den dag, Kungl. Maj:t bestämmer.

4. Beredskapsförfogandelagen.

Beredskapsförfogandelagens ändamål är att under ett beredskapstillstånd, innan ännu mobilisering anbefallts, möjliggöra tvångsanskaffning av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov. I fråga om förfarandet vid ersätt­ nings bestämmande och om fullföljd av talan hänvisar lagen till de beträf-

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

67

fande rekvisition givna bestämmelserna. Rekvisitionslagens regler om grun­ derna för ersättnings bestämmande äro likaledes, bortsett från ett par undan­ tag, tillämpliga vid förfogande enligt beredskapsförfogandelagen.

Utredningsmännen ha i förenklingssyfte utarbetat förslag till ny bered- skapsförfogandelag, som närmare än den nuvarande anknutits till rekvisi- tionsreglerna. Under remissbehandlingen har förslaget ej berörts i vidare mån än nedan ^ägs.

Vid den inom departementet verkställda överarbetningen ha endast några formella jämkningar vidtagits i utredningsmännens förslag.

En redogörelse för de särskilda bestämmelserna torde härefter få lämnas.

1 §■

Denna paragraf motsvarar första stycket i nuvarande 1 §. I fråga örn förutsättningarna för lagens tillämpning och dess räckvidd över­ ensstämmer förslaget med vad nu gäller. De bestämmelser i 1936 års värn­ pliktslag, till vilka hänvisas i nuvarande 1 §, motsvaras i 1941 års värnplikts­ lag av 28 § 1 mom. Hänvisningen har därför ändrats till att avse sistnämnda stadgande.

Enligt den nuvarande lagen har rätten att göra anfordran tillerkänts veder­ börande militäre befälhavare i fall som avses i 1 § första stycket a), medan motsvarande rätt i fall som avses under b) tillagts den myndighet, Konungen föreskriver. I sistnämnda avseende stadgas i beredskapsförfogandeförordning- en, att rätten skall tillkomma de militära myndigheter, som bestämmas av Kungl. Majit i kommandoväg.

Jämlikt 1 § andra stycket i förslaget skall befogenheten ifråga i båda fallen utövas av de militära myndigheter, som av Konungen bestämmas i kom­ mandoväg. Någon ändring i sak är härmed ej avsedd.

2

§■

Paragrafen överensstämmer så gott som fullständigt med nuvarande 5 §.

Marinförvaltningen har på anförda skäl hemställt om bestämmelse, att fartyg måtte kunna tagas i anspråk med äganderätt även med stöd av denna lag.

Denna framställning har jag ej funnit mig kunna biträda. 3

3 §•

Första stycket överensstämmer med nuvarande 2 §. Beträffande sättet för anfordran innehåller 3 § i gällande lag särskild be­ stämmelse för det fall, som avses i 1 § första stycket b). I detta fall må an­ fordran under viss förutsättning ske annorledes än skriftligen.

De i 6 § i förslaget till rekvisitionslag givna bestämmelserna örn sättet för rekvisition — vilka även taga sikte på det fall, att rekvirerad förnödenhet i fredstid uttagits för krigsmaktens behov — torde kunna göras tillämpliga jämväl å anfordran enligt beredskapsförfogandelagen. Bestämmelse härom har upptagits i andra stycket av förevarande paragraf.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

4 §.

Denna paragraf motsvarar 4 och 5 §§ i utredningsmännens förslag. I 6 § första stycket i gällande lag hänvisas beträffande grunderna för er­ sättningen till 7—10 §§ rekvisitionslagen. Däremot har stadgandet i 5 § i sist­ nämnda lag, enligt vilket ersättning för kvarter m. m. i vissa fall icke med­ givits, ej inbegripits under hänvisningen. Härmed torde ha aveetts, att ersätt­ ning för kvarter, som tillhandahålles enligt beredskapsförfogandelagen, skall utgå enligt den allmänna regeln i 7 § 2. rekvisitionslagen; kvartervärden skall alltså erhålla ersättning för förlorad avkastning eller nytta.

Utredningsmännens förslag till rekvisitionslag ansluter sig i fråga örn er­ sättning för kvarter till den gällande lagen. Enligt departementsförslaget skall däremot kvartervärd i likhet med annan nyttjanderättsupplåtare erhålla ersättning för förlorad avkastning eller nytta. I enlighet härmed kunna re­ kvisitionslagens regler örn grunderna för ersättning göras helt tillämpliga vid bestämmande av ersättning enligt beredskapsförfogandelagen.

Enligt bestämmelse i nuvarande 6 § andra stycket skall ersättning, som ej utgår efter taxa, bestämmas av den mottagande militära befälhavaren, därest det fordrade beloppet finnes vara skäligt. Den befogenhet, som sålunda tiller­ känts befälhavaren, synes innebära att han, ehuru anfordran skett, skulle äga träffa uppgörelse under hand om ersättningen. Enligt vad jag förut an­ fört under 6 § i förslaget lill rekvisitionslag, torde en dylik befogenhet icke böra tillkomma befälhavaren. I övriga hänseenden överensstämmer nuva­ rande andra stycket med vad som gäller enligt rekvisitionslagen.

I fråga örn förfarandet vid ersättnings bestämmande och om full­ följd av talan hänvisar nuvarande 6 § tredje stycket till rekvisitions­ lagen. 7 § i gällande beredskapsförfogandelag, vilket lagrum reglerar tredje mans rätt till ersättning, har sin motsvarighet i 22 § i förslaget till rekvisitionslag. Slutligen må nämnas, att 7 § i beredskapsförfogandeför- ordningen i fråga örn ersättnings gäldande hänvisar till rekvisi- tionsbestämmelserna.

Vid angivna förhållanden torde i förevarande paragraf böra stadgas, att de beträffande rekvisition meddelade bestämmelserna skola äga tillämpning i fråga om ersättning för tillhandahållande av egendom enligt denna lag. På grund av denna hänvisning skulle bestämmelserna i 11—22 §■§ även­ som i 6 § sista stycket i förslaget till rekvisitionslag bli tillämpliga vid an­ fordran enligt beredskapsförfogandelagen.

Vidare torde rekvisitionsbestämmelserna böra gälla även i fråga om egendoms avlämnande, mottagande och återställande efter nyttjande. Härigenom kunna nuvarande 3 § andra stycket samt 4 § uteslutas, varjämte en särskild tillämp- ningsförfattning till beredskapsförfogandelagen torde kunna undvaras.

Föreskrifter av det innehåll, som avses i andra stycket i förevarande para­ graf, ha upptagits i 5 § i utredningsmännens förslag till rekvisitionsförordning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Departementschefens hemställan.

Sedan föredragande departementschefen erinrat, att inom försvarsdeparte­ mentet upprättats förslag till

1) rekvisitionslag (bilaga A1); samt 2) beredskapsförfogandelag (bilaga B2), hemställer departementschefen, att lagrådets yttrande över förslaget till be­ redskapsförfogandelag måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan bifaller Hans Kunglig Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Nils Kinnander.

1 Denna bilaga, som är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits. 2 Bilagan har här uteslutits. Den är likalydande med det vid propositionen fogade förslaget utom vad angår 2 §. Detta lagrum hade i det till lagrådet remitterade förslaget följande ly­ delse: »Markområden, rum, fartyg och luftfartyg tagas i anspråk med nyttjanderätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma att väsentligen minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egendom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke vederbörande militära myndighet finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages med äganderätt.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

71

Bilaga C.

Utredningsmännens förslag.

Förslag

till

Rekvisitionslag.

Allmänna bestämmelser.

1

§•

Sedan förordnande enligt 74 § regeringsformen meddelats att krigsmakten eller någon del därav skall ställas på krigsfot, må från och med den dag, som av Konungen bestämmes, i enlighet med vad i denna lag stadgas genom rekvisition utfordras förnödenheter och tjänstbarheter, som erfordras för fyllande av sådana krigsmaktens oundgängliga behov, vilka icke kunna pa annat sätt tillgodoses med tillräcklig skyndsamhet. Vid krigsmaktens åter­ gång till fredsfot upphör rätten till rekvisition från och med den dag, som av Konungen bestämmes.

Ställes endast en del av krigsmakten på krigsfot, omfattar rätten till rekvi­ sition allenast vad som erfordras för denna del.

Rätt att göra rekvisition tillkommer de militära myndigheter, åt vilka Konungen meddelar sådan rätt.

Vad enligt rekvisition utgjorts skall ersättas av statsmedel, där ej annor­ lunda nedan stadgas.

2

§•

Genom rekvisition må tagas i anspråk:

1. kvarter, stallrum och plats under tak för materiel m. m.;

2. byggnad eller del därav jämte erforderlig inredning att användas till expeditions-, sjukvårds- eller förrådslokal, verkstad eller annat dylikt;

3. markområden och byggnader för tillfälliga befästnings-, järnvägs-, flygplats-, väg-, bro- och andra arbeten, som erfordras för krigsändamål;

4. mat i kvarteren, slaktdjur, proviant, foder och annat dylikt;

5. bränsle, lyse och lägerhalm, läkemedel och förbandsartiklar, för ma­ skiner erforderliga driftsförnödenheter, såsom vatten, elektrisk ström, bränsle, smörjmedel m. m., så ock andra för krigsmakten erforderliga förbruknings­ artiklar;

6. beväpnings- och utrustningspersedlar, ammunition och sprängämnen ävensom verktyg, redskap och materialier för tillfälliga arbeten, som erford­ ras för krigsändamål;

7. vägvisare, budbärare, arbetsmanskap samt personal för vård av sjuka och sårade människor och djur;

8. rid-, drag- och lastdjur, hundar, brevduvor, anspanns- och motorfor­ don, motorredskap, lokomobiler, velocipeder, kälkar och skidor ävensom där­ med jämförliga kommunikationsmedel, allt med erforderligt tillbehör, även­ som personal för skötsel och underhåll därav;

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

9. fartyg (däri inbegripna båtar och andra farkoster) med erforderlig ut­ rustning och bemanning;

10. luftfartyg av alla slag med erforderlig utrustning och bemanning; 11. bärgnings- och dykerimateriel med erforderlig personal; 12. järnvägar, kanaler, flygplatser, lastbryggor, kajer, lyftkranar och and­ ra dylika transportanordningar, allt med utrustning och förråd, ävensom per­ sonal för skötsel och underhåll;

13. telegraf-, telefon- och radioanläggningar, kraft- och belysningsanlägg- ningar, skeppsvarv, kvarnar, bagerier, slakterier, tryckerier, litografiska an­ stalter samt andra industriella anläggningar och verkstäder, allt med utrust­ ning och förråd, ävensom personal för drift och underhåll; samt

14. förnödenheter för utrustning och underhåll av anläggningar, som av­ ses under 12 och 13.

3 §•

Redan under fredstid skall vidtagas förberedelse till rekvisition (uttag- ning) av de hästar, hästfordon, motorfordon, motorredskap samt fartyg, vil­ ka utöver dem, som förut stå till krigsmaktens förfogande, erfordras för den­ nas ställande på krigsfot (krigsmaktens första behov). Därvid må Konungen ålägga ägare eller innehavare av sådan förnödenhet skyldighet att lämna uppgifter örn förnödenheten samt att utan ersättning låta förnödenheten un­ dergå besiktning och transportera densamma till plats för besiktningen. Kom­ mun har att genom för ändamålet utsedd nämnd lämna erforderlig medver­ kan vid uttagningen av hästar och hästfordon.

4 §•

Rekvisition må icke omfatta annat, än vad som finnes att tillgå hos den, som skall fullgöra rekvisitionen; och skall därvid, såvitt möjligt, hänsyn ta­ gas till dennes tillgång å vad som skall rekvireras och behov därav för sin näring. Vad som oundgängligen erfordras för någons näring må ej utan tving­ ande militära skäl utfordras.

5 §•

Byggnader och anläggningar, som avses i 2 § under 1, 2, 12 och 13, så ock markområden, som avses i nämnda paragraf under 3, må tagas i anspråk allenast med nyttjanderätt. Därest ej annat vid rekvisition bestämts eller får anses överenskommet, skola fartyg tagas i anspråk med nyttjanderätt men övriga förnödenheter övertagas med äganderätt.

6

§.

Rekvisition av förnödenhet, som under fredstid uttagits för krigsmaktens behov, sker genom skriftlig, av rekvirenten undertecknad handling (rekvi- sitionsskrivelse) eller genom kungörelse eller på annat, efter omständighe­ terna lämpat sätt.

Annan rekvisition skall, där så ske kan, göras genom rekvisitionsskrivelse. Har rekvisitionen skett annorledes, skall den utan dröjsmål skriftligen be­ kräftas.

Rekvisition skall ställas till den, som har alt fullgöra densamma. Å förnödenhet eller tjänstbarhet, som utgjorts efter rekvisition, skall läm­ nas kvitto. 7

7 §'

Ägare eller innehavare av förnödenhet, som rekvirerats med nyttjanderätt, är skyldig att i den mån så påfordras tåla eller vidtaga ändring eller förflytt­ ning av förnödenheten tillhörande inredning eller utrustning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

73

Om värderingsnämnder.

8

§•

För handläggning av ärenden rörande ersättning enligt denna lag samt ärenden, som äga samband därmed, skola i den ordning nedan stadgas till­ sättas dels en värderingsnämnd för hela riket (riksvärderingsnämnden) dels ock lokala värderingsnämnder, nämligen hästvärderings-, bilvärderings- och allmänna lokala värderingsnämnder inom länen samt fartygsvärderingsnämn- der inom marindistrikten.

Antalet lokala värderingsnämnder bestämmes i den ordning Konungen föreskriver.

9 §•

Riksvärderingsnämnden är högsta värderingsnämnd, mot vars beslut kla­ gan ej må föras.

Riksvärderingsnämnden skall bestå av fem ledamöter, där ej enligt vad nedan stadgas annorlunda föreskrives. Konungen utser tre av ledamöterna och förordnar en av dem att vara ordförande. Av övriga ledamöter utses den ene av kommerskollegium och den andre av lantbruksstyrelsen eller ock, örn Konungen så bestämmer, av andra centrala myndigheter med sakkun­ skap inom industriens eller folkhushållningens område. För envar av leda­ möterna utses en suppleant. Av de utav Konungen utsedda ledamöterna och suppleanterna skola minst en ledamot och en suppleant hava utövat domar­ ämbete.

Örn så finnes erforderligt med hänsyn till ärendenas mängd eller omfatt­ ning äger Konungen föreskriva, alt riksvärderingsnämnden skall arbeta å två eller flera avdelningar. Varje avdelning skall bestå av fem ledamöter, ut­ sedda på sätt i andra stycket föreskrives. Konungen förordnar vice ordfö­ rande att leda arbete å avdelning, där ordföranden ej tjänstgör. För envar av ledamöterna utses en suppleant. Av de utav Konungen utsedda ledamöterna och suppleanterna å varje avdelning skola minst en ledamot och en suppleant hava utövat domarämbete. Ärendena fördelas mellan de olika avdelningarna i enlighet med bestämmelser, som Konungen meddelar efter förslag av nämnden.

Ledamöter och suppleanter i riksvärderingsnämnden utses för viss tid, dock högst fyra år.

10 §.

Lokal värderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. Av ledamöterna i liästvärderingsnämnd, bilvärderingsnämnd och allmän lokal värderings­ nämnd utses två, därav den ene tillika ordförande, av länsstyrelsen samt den tredje ledamoten av arméfördelningscliefen (motsvarande chef). Av le­ damöterna i fartygsvärderingsnämnd utses två efter förslag av kommers­ kollegium av länsstyrelsen i det län, där chefen för marindistriktet har sitt säte, samt den tredje ledamoten av nämnde chef.

För ledamöterna i hästvärderings-, bilvärderings- och fartygsvärderings- nämnder skola utses suppleanter till lika antal. För varje ledamot i allmän lokal värderingsnämnd skola utses två suppleanter.

Ledamöter och suppleanter i lokal värderingsnämnd utses för viss lid, dock högst fyra år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Om de grunder, efter vilka ersättning skall utgå, m. m.

11

§.

För förnödenhet, som övertages med äganderätt, skall lämnas ersättning med belopp, som prövas skäligt med hänsyn till nödvändiga kostnader vid produktion eller återförsäljning, normal handelsvinst eller andra på pris­ sättningen regelmässigt inverkande förhållanden, övertages med äganderätt egendom, som på grund av tidigare ianspråktagande innehaves med nyttjan­ derätt, skall vid ersättningens bestämmande skälig hänsyn tagas till den er­ sättning, som utgått för egendomens nyttjande.

12

§.

1 mom. Ersättning utgår icke för nyttjande av obegagnade byggnader, skogs- och hagmarker samt obrukade fält.

Ej heller utgår ersättning för kvarter, stallrum och plats under tak för ma­ teriel m. m. Pågår inkvartering under så lång tid, att kvartervärden därige­ nom åsamkas avsevärda olägenheter, må dock ersättning utgå med skäligt belopp. Föranleder inkvarteringen särskilda kostnader, skall ock ersättning härför lämnas.

Då förnödenhet eljest tages i anspråk med nyttjanderätt, skall lämnas er­ sättning efter den i 11 § angivna grund för den för upplåtaren förlorade av­ kastning eller nytta.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. sägs skall ersättning utgå nied skäligt be­ lopp för skada och avsevärd försämring, som förnödenhet, vilken tagits i anspråk med nyttjanderätt, kan hava lidit.

Har åtgärd som i 7 § sägs vidtagits, må ock skälig ersättning lämnas för den kostnad ägaren eller innehavaren till följd därav fått vidkännas samt för skada eller avsevärd försämring, som förnödenheten kan hava åsamkats genom åtgärden.

13 §.

1 mom. Ersättning för transport av rekvirerad förnödenhet till avläm- ningsplats, för transport till hemorten av förnödenhet, som efter nyttjande avhämtas, så ock för av rekvisition föranledd inställelse utgår enligt av Konungen meddelade bestämmelser.

2 mom. Ersättning för tjänstbarhet i annat fall än i 1 mom. avses utgår med belopp, som prövas skäligt. Därvid böra i huvudsak följas villkor, som i betydande utsträckning gälla för frivillig arbetsanställning av ifrågavaran­ de slag.

14 §.

I den mån på förhand lämpligen kan bestämmas pris å förnödenhet eller tjänstbarhet, som avses i 11, 12 eller 13 §, skall taxa å nämnda pris upprät­ tas. I taxa upptages pris med belopp, som bestämmes med tillämpning av de i nämnda paragrafer angivna grunderna för ersättningens bestämmande och med hänsyn till föreliggande omständigheter vid tidpunkten för taxans upp­ rättande.

Riksvärderingsnämnden verkställer prissättning i taxa rörande de förnö­ denheter och tjänstbarheter, för vilka sådant finnes lämpligt. Prissättningen gäller efter nämndens bestämmande för hela riket eller visst län eller viss stad eller ort.

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Riksvärderingsnämnden äger tillika bestämma, att de^ allmänna lokala vär- deringsnämnderna skola, var för sitt verksamhetsområde eller del därav, i taxa prissätta vissa förnödenheter och tjänstbarheter.

Taxa, som upprättats av allmän lokal värderingsnämnd, skall understallas riksvärderingsnämndens prövning.

15 §.

Finnes i taxa upptaget pris för rekvirerad förnödenhet eller tjänstbarliet, skall ersättningen därför utgå i enlighet med taxan; dock ma riksvärderings­ nämnden, där taxans tillämpning på grund av särskilda omständigheter skulle innefatta synnerlig obillighet, på framställning bestämma ersättningen till högre belopp.

16 §.

Ersättning skall bestämmas med hänsyn till föreliggande omständigheter och gällande taxor vid tidpunkten för rekvisitions utgörande.

17 §•

Ersättning, som skall utgå efter taxa, fastställes till beloppet av den myn­ dighet, som för kronans räkning mottagit det rekvirerade eller har uppsikt över rekvisitionens fullgörande.

över beslut av myndighet, som nu nämnts, må besvär anföras hos den all­ männa lokala värderingsnämnden. Besvären skola inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet hava inkommit till länsstyrelsen.

Vill någon med stöd av 15 § göra anspråk på ersättning utöver vad gällan­ de taxa medgiver, skall han inom tid som nyss sagts göra ansökan därom hos riksvärderingsnämnden.

18 §.

Ersättning, som icke skall utgå efter taxa, bestämmes, där ej annorlunda sägs i 19 §, i nedan angiven ordning. ..

Ersättning för hästar och hästfordon, som tagas i anspråk med äganderätt, bestämmes av hästvärderingsnämnd.

Ersättning för motorfordon och motorredskap, som tagas i anspråk med äganderätt, bestämmes av bilvärderingsnämnd.

Ersättning för fartyg bestämmes av fartygsvärderingsnämnd, eller, dar far­ tyg rekvireras till ort utanför marindistrikt och Konungen ej för visst fall annorlunda förordnar, av allmän lokal värderingsnämnd.

Annan ersättning än nu nämnts fastställes av allmän lokal värderings­ nämnd.

19 §.

Ersättning för kostnad, skada eller försämring som avses i 12 § 2 morn. fastställes av allmän lokal värderingsnämnd; dock att i fråga om fartyg, för vilket ersättning i övrigt bestämts av fartygsvärderingsnämnd, ersättningen skall fastställas av sådan nämnd.

Ersättning för av rekvisition föranledd transport eller inställelse fastställes i den ordning som enligt 17 och 18 §§ gäller beträffande bestämmande av ersättning för det rekvirerade.

20

§.

Över lokal värderingsnämnds beslut i ärende angående ersättnings bestäm­ mande må besvär anföras hos riksvärderingsnämnden inom tjugu dagar från det klaganden erhållit del av beslutet.

Om gäldande av ersättning.

21

§.

Ersättning enligt denna lag skall gäldas i den ordning, Konungen bestäm­ mer.

22

§.

Har någon till säkerhet för fordran panträtt i förnödenhet, som avstås till kronan, äger han, ändå att fox-dringen ej är till betalning förfallen, framför ägaren rätt att ur ersättningsbeloppet utfå sin fordran. Samma skall ock gälla i fråga örn den, som har rätt att kvarhålla förnödenheten till säkerhet för förfallen fordran.

Ersättningsbelopp för förnödenhet, som är utmätt, skall, om borgenären det yrkar, utgivas till utmätningsmannen. Avser ersättningsbeloppet förnö­ denhet, som satts i kvarstad eller under skingringsförbud, skall beloppet, där part det äskar, utgivas till överexekutor; och har denne att med beloppet för­ fara på sätt i 186 § utsökningslagen är för där avsett fall stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Örn påföljder enligt denna lag m. m.

23 §.

1 mom. Vägrar eller försummar någon att behörigen eller i rätt tid full­ göra rekvisition, äger polismyndighet att hos honom uttaga det rekvirerade. Kan dröjsmålet medföra våda och är polismyndighet icke att tillgå, tillkom­ mer samma rätt militär myndighet.

2 mom. Den, som gör sig skyldig till vägran eller försummelse som i 1 mom. sägs, så ock den, som genom att avhända sig rekvirerad förnödenhet eller annorledes undandrager sig rekvisitions fullgörande, straffes med dags­ böter eller fängelse.

3 moni. Fälles någon till straff enligt 2 morn., må domstolen, efter ty skäligt finnes, förklara egendom som undanhållits förverkad eller, om den ej kan tillrättaskaffas, förplikta honom att utgiva ersättning för egendomens värde.

24 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, ävensom förverkad egendom och ut­ dömd ersättning, varom i 23 § 3 mom. förmäles, tillfalla kronan.

25 §.

De närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpning av denna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Genom densamma upphävas rekvisitionslagen den 31 mars 1938 (nr 87), rekvisitionsförordningen den 10 juni 1938 (nr 304), fartygsuttagningslagen den 9 april 1926 (nr 66), kungörelsen den 18 juni 1927 (nr 274) rörande tillämpning av fartygsuttag­ ningslagen, häst- och fordonsanskaffningslagen den 27 april 1934 (nr 84), häst- och fordonsanskaffningsförordningen den 22 juni 1934 (nr 420), förordningen den 22 juni 1934 (nr 421) angående undantag från tillämpningen av häst- och fordonsanskaffningslagen samt kungörelsen den 22 juni 1934 (nr 419) angå­ ende rikets indelning i hästmönstringsområden; skolande, där i särskild för­ fattning eller eljest förekommer hänvisning till författning, vilken sålunda upphör att gälla, hänvisningen i stället avse den nya lagen eller författning som utfärdas med stöd' därav.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201. 77

Bilaga T).

Utredningsmännens förslag.

Förslag

till

beredskapsförfogandelag.

1

§.

Där så prövas nödvändigt för tillgodoseende av beredskapen vid sådan del av krigsmakten, som, utan att vara ställd på krigsfot, tages i anspråk för ändamål, varom förmäles i § 28 mom. 1 och § 36 mom. 2 värnpliktslagen, äger Konungen förordna:

a) att då militär personals förläggning icke lämpligen kan ske i de av det ifrågavarande förbandet regelmässigt använda lokalerna eller ock militär personal beordras till sjötjänstgöring utom örlogsstation eller örlogsdepå, ägare eller innehavare av livsmedel, transportmedel, rum för personal, hästar eller fordon ävensom materialier och annat, som är oundgängligen erforder­ ligt för tjänstens fullgörande och icke med tillräcklig skyndsamhet kan på annat sätt anskaffas, skola vara skyldiga att på anfordran av militär myn­ dighet tillhandahålla vad sålunda erfordras;

b) att, även i annat fall än under a) sägs, ägare eller innehavare av hästar, fordon och fartyg, vilka, enligt vad därom finnes särskilt stadgat, uttagits för krigsmaktens behov, ävensom av luftfartyg, skola vara skyldiga att i den utsträckning, som i förordnandet angives, och på anfordran av militär myn­ dighet ställa nämnda egendom till krigsmaktens förfogande; samt

c) att ägare eller innehavare av visst i förordnandet angivet markområde skall ställa detta till krigsmaktens förfogande.

Rätt att göra anfordran, som avses i första stycket a) och b), tillkommer de militära myndigheter, som bestämmas av Konungen i kommandoväg. 2 3

2

§.

Markområden, rum, fartyg och luftfartyg tagas i anspråk med nyttjande­ rätt. Egendom, som kan antagas bliva förbrukad eller förstörd eller komma att väsentligen minska i värde, tages i anspråk med äganderätt. Annan egen­ dom tages i anspråk med nyttjanderätt, såvida icke vederbörande militära myndighet finner lämpligt eller ägaren påfordrar, att egendomen övertages med äganderätt.

3 §.

Anfordran, som avses i 1 § första stycket a), skall, där så lämpligen låter sig göra, i första hand riktas till den, som å orten driver rörelse eller eljest mot ersättning tillhandagår allmänheten med vad som är i fråga.

Beträffande sättet för anfordran skall gälla vad som i motsvarande avse­ ende är stadgat örn rekvisition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

4 §•

Ersättning för tillhandahållande av egendom enligt denna lag utgår enligt de grunder, som gälla beträffande rekvirerad egendom; dock att vad i 12 § 1 mom. rekvisitionslagen stadgas därom, att ersättning för egendom i vissa fall ej skall utgå, icke skall äga tillämpning, då egendomen tillhandahålles enligt denna lag.

5 §.

I fråga örn egendoms avlämnande och mottagande, om återställande av egendom efter nyttjande, örn ersättnings bestämmande, om fullföljd av talan samt örn ersättnings gäldande skola de beträffande rekvisition meddelade be­ stämmelserna äga motsvarande tillämpning.

De föreskrifter, som äro givna angående undantag från tillämpningen av bestämmelserna om rekvisition, skola iakttagas jämväl vid förfogande enligt denna lag.

6

§.

Vägrar eller försummar någon att fullgöra vad honom åligger på grund av anfordran enligt denna lag, äger vederbörande militära myndighet låta genom polismyndighetens försorg uttaga det begärda.

Den, som gör sig skyldig till vägran eller försummelse som nu sagts, dömes till dagsböter. Böterna tillfalla kronan.

7 §.

Ställes del av krigsmakten, som avses i 1 §, på krigsfot, vare förordnandet såvitt avser denna del utan verkan från och med den dag rekvisition må äga rum för fyllande av dess behov; dock må enligt bestämmelserna i denna lag tagas i anspråk egendom, vars ägare eller innehavare redan anmodats ställa egendomen till förfogande.

8

§.

De närmare föreskrifter, som för tillämpningen av denna lag bliva erfor­ derliga, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer. Genom densamma upphävas beredskapsförfogandelagen den 22 juni 1939 (nr 297) och bered- skapsförfogandeförordningen samma dag (nr 390).

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

79

Bilaga B.

Utredningsmännens förslag.

Förslag

till

förordning med närmare bestämmelser angående tillämpning av

rekvisitionslagen den (rekvisitionsförordning).

Med stöd av rekvisitionslagen den förordnas härigenom som följer:

1 kap. Allmänna bestämmelser.

1 §■

Rätt att rekvirera förnödenheter, som under fredstid uttagits för krigsmak­ tens behov, tillkommer myndighet, som har att ombesör ja mobilisering av det förband (motsvarande organisation), för vars räkning förnödenheterna utta­ gits, ävensom myndighet, under vilkens befäl eller överinseende förbandet

(organisationen) lyder. 2

2

§•

1 mom. Rätt att göra annan rekvisition än i 1 § avses tillkommer överbe­ fälhavaren över krigsmakten, då sådan är förordnad, chefen för försvarssta­ ben ävensom avdelningscheferna vid försvarsstabens kommunikations- och signaltjänstavdelningar, chefen för militärbyrå inom centralt ämbetsverk, militärassistent vid sådant verk samt därjämte följande myndigheter:

1. Inom armén:

a) chefen för armén;

b) arméförvaltningens militära departement och dess styrelser;

c) chef för armékår, fördelning eller därmed likställt förband, chef för etappgrupp, militärbefälhavaren på Gotland, militärområdesbefälhavare samt kommendant i fästning och därmed likställd befälhavare;

d) befälhavare för försvars- eller skyddsområde samt därmed likställd ter­ ritoriell befälhavare;

e) chef för förband eller annan militär organisation, som lyder omedelbart under överbefälhavaren eller under någon under a)—d) eller ock 2 e) eller h) nämnd myndighet;

f) transportledningsofficer, transportledare, stationsofficer, hamnofficer el­ ler motsvarande befattningshavare; samt

g) remonteringsnämnden.

2. Inom marinen:

a) chefen för marinen;

b) marinförvaltningen;

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

c) chef för annan avdelning inom marinförvaltningen än civilavdelningen;

d) chefen för kustflottan;

e) chef för marindistrikt;

f) chef för örlogsvarv (örlogsdepå);

g) chef för eskader, avdelning eller självständigt uppträdande fartygsför- band och chef å självständigt uppträdande fartyg;

h) kommendant i kustfästning och därmed likställd befälhavare;

i) chef för förband eller annan militär organisation, som lyder omedelbar! under överbefälhavaren eller under någon under 1 c) eller d) eller ock 2 a), d), e) eller h) nämnd myndighet; samt

j) hamnofficer.

3. Inom flygvapnet:

a) chefen för flygvapnet;

b) flygförvaltningen;

c) chef för avdelning inom flygförvaltningen;

d) eskaderchef; samt

e) chef för flottilj, division (motsvarande), självständigt uppträdande grupp, rote, basavdelning eller annat förband eller annan militär organisa­ tion, som lyder omedelbart under överbefälhavaren eller under någon under 1 c) eller 2 d), e) eller h) eller ock under 3 a) eller d) nämnd myndighet.

Myndighet, som omnämnes under 1 a) och c), 2 a), d), e) och h) samt 3 a) och d), må uppdraga åt följande stabspersonal, nämligen stabschef, sektions­ chef, avdelningschef, som handlägger egentliga krigsförvaltningsärenden, eller motsvarande chefer eller ock kommendant i stab, att helt eller delvis utöva myndigheten tillkommande rekvisitionsrätt.

2 morn. Kan befälhavare för förband eller annan militär organisation på grund av detachering eller av annan anledning icke tillgodose förekommande behov genom hänvändelse till överordnad myndighet eller på annat sätt, må befälhavaren, även örn han icke är att hänföra till någon av de i 1 mom. nämnda myndigheter, rekvirera vad som oundgängligen erfordras för tjäns­ tens behöriga fullgörande.

Landstormsområdesbefälhavare eller annan befälhavare, som har att om­ besörja mobilisering av landstorm, må, ändå att han icke är att hänföra till någon av de i 1 mom. nämnda myndigheter, rekvirera vad som oundgängli­ gen erfordras för genomförande av planenlig mobilisering.

3 mom. Militär ledamot av hästvärderingsnämnd och hilvärderingsnämnd äger ock i visst fall rätt att göra rekvisition enligt vad i 31 och 46 §§ stadgas. 3

3 §•

Järnväg, kanal, flygplats, telegraf- och telefonanläggning, kraftföretag, som är anslutet eller avsett att anslutas till central driftledning, samt annan radio­ anläggning än amatörstation eller privat experimentstation jämte personal, ut­ rustning och förråd må tagas i anspråk uteslutande för krigsmaktens behov allenast efter befallning av Kungl. Majit eller ock på rekvisition av överbetäl- havaren, chefen för försvarsstaben eller någon av följande militära myndig­ heter, nämligen:

i fråga om järnväg, kraftföretag eller kanal chef för armékår, militärbefäl­ havaren på Gotland, avdelningschefen vid försvarsstabens kommunikations- avdelning samt chefen för järnvägsstyrelsens militärbyrå;

i fråga om flygplats chefen för flygvapnet; samt i fråga om telegraf-, telefon- eller radioanläggning chefen för marinen, av­ delningschefen vid försvarsstabens signaltjänstavdelning samt chefen för tele­ grafstyrelsens militärbyrå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

81

4 §.

Har endast en del av krigsmakten ställts på krigsfot, tillkommer rätt att göra rekvisition allenast myndighet, som tillhör denna del eller under vilkens befäl eller överinseende militär organisation, tillhörande nämnda del, är ställd.

5 §.

De bestämmelser, som äro meddelade angående undantag från uttagning under fredstid av vissa förnödenheter för krigsmaktens behov, skola iaktta­ gas då fråga är örn rekvisition. Utrustningspersedlar och materialier, som någon innehar för beredande av luftskydd åt sig eller sin familj eller hos ho­ nom anställda personer eller för skyddande av egendom, som av honom in- nehaves, må icke tagas i anspråk i vidare män än persedlarna eller materia- lierna av länsstyrelsen prövas obehövliga för sådant ändamål. Ej heller må genom rekvisition tagas i anspråk egendom, som enligt behörigen granskad luftskyddsplan är avsedd för luftskyddets behov, med mindre länsstyrelsen lämnar sitt medgivande därtill.

Framställes från såväl militär myndighet som civil myndighet, vilken handhar luftskyddet, anspråk på viss egendom, som icke enligt vare sig mobiliserings- eller luftskyddsplan är avsedd att tagas i anspråk, avgör mi- litärområdesbefälhavaren efter samråd med vederbörande länsstyrelse vem som må äga företrädesrätt till egendomen. I trängande fall må företrädes­ rätten avgöras av den militäre befälhavare, som gör anspråk på egendomen, efter samråd med vederbörande länsstyrelse eller luftskyddschef.

'

6

§.

Vid rekvisition skall följande iakttagas:

1. Rekvisition skall verkställas så, att den vars rätt därav beröres icke lider större förfång än av omständigheterna föranledes.

2. Har viss förnödenhet rekvirerats, och vill ägaren eller innehavaren i dess ställe sätta annan förnödenhet av samma slag, skall denna mottagas, om den omedelbart ställes till förfogande och befinnes lämplig för det av­ sedda ändamålet.

3. Kvarter skall lämnas i mån av utrymme i tillgängliga hus och bygg­ nader. Kvartervärden skall dock anvisas nödigt bostadsutrymme för sig och sin familj ävensom de stallrum, som oundgängligen erfordras för egna djur. Kvarter skall å tid av året, då sådant erfordras, såvitt möjligt vara upp­ värmt och försett med lyse. Personalen skall vid inkvartering beredas den bekvämlighet, som med hänsyn till de lokala förhållandena, envars tjänste­ ställning samt tjänstgöringens art kan anses tillbörligt.

4. Mat, som lämnas i kvarter, skall vara efter ortens sed.

5. Förnödenheter, vilka äro av särskild betydelse för näringslivet, så­ som avelsdjur, utsäde eller dylikt, må ej utan synnerliga skäl tagas i an­ språk.

6. Vid rekvisition av tjänstbarheter skall hänsyn såvitt möjligt tagas till envars yrke, kroppsbeskaflenhet och ålder.

7. Tages anläggning, varom förmäles i 3 §, i anspråk utan att vara helt ställd till krigsmaktens förfogande, bör icke större intrång göras i an­ läggningens förmåga att betjäna allmänheten än behovet oundgängligen kräver.

7 §•

Rekvisilionsskrivelse må avlämnas, förutom hos den, som skall fullgöra rekvisitionen, jämväl hos ortens polismyndighet, vilken det åligger alt vidare­ befordra skrivelsen lill vederbörande.

Bihang till riksdagens protokoll 19A2. 1 samt. Nr 201.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Polismyndighet är skyldig lämnda rekvirenten alla erforderliga upplys­ ningar rörande tillgången i orten å de förnödenheter, som utgöra föremål för rekvisition.

8

§•

Rekvisitionsskrivelse skall innehålla uppgift å den militära organisation, för vilken det rekvirerade är avsett; den, som har att fullgöra rekvisitionen (avlåmnaren); myckenheten och beskaffenheten av det rekvirerade; huruvida rekvirerad förnödenhet skall tagas i anspråk med äganderätt eller nyttjanderätt och i sistnämnda fall den tid, under vilken det rekvire­ rade kan beräknas bliva taget i anspråk;

tid och plats för avlämnandet av det rekvirerade och den myndighet eller befattningshavare, som för kronans räkning skall mottaga det rekvirerade eller hava uppsikt över rekvisitionens fullgörande (mottagaren);

huruvida, i fall som avses i 7 kap., besiktning genom gode män skall äga rum;

vad som bör iakttagas vid framställande av anspråk på ersättning i an­ ledning av rekvisitionen; samt

dagen för skrivelsens utfärdande. Härutöver bör rekvisitionsskrivelse innehålla bland andra följande upp­ gifter, nämligen

vid rekvisition av kvarter, stallrum eller annan plats under tak: erforderligt antal rum och antal bäddar i varje rum; erforderligt utrym­ me för förläggning av manskap; antal hästar eller andra djur, som böra beredas stallrum; erforderligt utrymme för expeditions-, sjukvårds- och förrådslokaler m. m.; huruvida lokalerna skola vara utrymda eller icke; samt, där rekvisitionen tillika omfattar förplägnad och utfodring, antalet portionstagare för hel dag eller för vissa måltider samt antalet rationer för djur och rationernas sammansättning;

vid rekvisition av förbrukningsartiklar: de särskilda artiklarna efter mått, mål eller vikt, det sätt varpå de böra vara förpackade, samt i fråga om slaktdjur, antalet och medelsiffran för deras levande vikt ävensom den tid, för vilken foder är behövligt;

vid rekvisition av tjänstbarheter utav vägvisare, budbärare, arbetsmanskap eller annan personal:

den tid, under vilken personalen beräknas bliva tagen i anspråk; den tid, för vilken livsmedel böra medföras; de yrkesgrenar, vilka personalen bör tillhöra; samt de verktyg av olika slag, som böra medföras; samt

vid rekvisition av hästar, fordon och fartyg m. nil­ dén utrustning samt de tillbehör, drivmedel och andra dylika förnöden­ heter, som skola medföras.

Vid rekvisition av förnödenheter eller tjänstbarheter av andra slag än ovan angivits böra lämnas alla de upplysningar angående myckenheten och beskaffenheten av det rekvirerade, som erfordras för att rekvisitionen må kunna behörigen utgöras.

9 §•

Å utgjorda förnödenheter och tjänstbarheter skall utfärdas kvitto (rekvi- sitionskvitto).

Kvitto utfärdas av mottagaren där ej annorlunda stadgas i denna förord­ ning.

Kvitto skall innehålla uppgift å

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Ledamöterna i bilvärderingsnämnd skola vara förtrogna med motorfor­ dons och motorredskaps konstruktion och skötsel. En av ledamöterna skall tillika äga ingående erfarenhet om värdering av motorfordon och motor- redskap.

Av ledamöterna i fartygsvärderingsnämnd skall den av chefen för marin­ distriktet utsedde ledamoten vara mariningenjör eller, där sådan icke finnes att tillgå, annan lämplig ingenjör. De övriga ledamöterna skola äga ingående kännedom om värdering av fartyg.

Ledamöterna i allmän lokal värderingsnämnd skola äga allmän erfarenhet i praktiska värv.

Vad i denna paragraf sägs om ledamot gäller ock om suppleant.

13 §.

Förordnande att vara ledamot eller suppleant i riksvärderingsnämnden och lokal värderingsnämnd meddelas vart fjärde år före september månads ut­ gång och gäller för påföljande fyra kalenderår. Om avgång skett före fyra- årsperiodens slut, meddelas förordnande för återstoden av perioden.

Arméfördelningschef (motsvarande chef) och chef för marindistrikt ålig­ ger att ofördröjligen lämna uppgifter till länsstyrelsen angående de av dem utsedda ledamöternas och suppleanternas namn, befattningar och adresser. Länsstyrelse skall lämna riksvärderingsnämndens ordförande motsvarande uppgifter beträffande ordförandena i de lokala värderingsnämnderna.

14 §.

Ledamot eller suppleant i värderingsnämnd må endast den vara, som upp­ nått tjugufem års ålder och råder över sig och sin egendom.

Uppdrag, varom nu är fråga, må ej annan undandraga sig än den, som upp­ nått sextio års ålder eller fyra år innehaft sådant uppdrag, samt tjänsteman, som är av sin tjänst förhindrad att fullgöra uppdraget.

15 §.

Emot ledamot i värderingsnämnd skola i ärende, som ej avser upprättande av taxa, gälla dessa jäv: örn han är med enskild sakägare i den skyldskap eller det svågerlag, som enligt lag utgör jäv mot domare; om han eller någon, som är med honom sålunda skyld eller besvågrad, har del i saken eller kan vänta synnerlig nytta eller skada därav; om han å ämbetets vägnar deltagit i åtgärd eller beslut, som rör saken; örn han varit fullmäktig i saken eller yttrat sig däri såsom sakkunnig; örn han är enskild sakägares vederdeloman eller uppenbar ovän; om han står under enskild sakägares förmanskap eller är i hans tjänst eller av honom åtnjuter lön eller underhåll; samt örn eljest särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i saken.

Den, som deltagit i upprättande av taxa, må ej av sådan orsak anses jävig i ärende angående ändring i myndighets beslut rörande ersättning enligt taxan.

Söker någon sak med ledamot av värderingsnämnd eller tillfogar honom något med ord eller gärning i ändamål att därmed göra honom jävig, skall det ej räknas för jäv.

16 §.

Värderingsnämnd är ej beslutmässig med mindre dess samtliga ledamöter äro närvarande; dock må i riksvärderingsnämnden ärende kunna avgöras av fyra ledamöter, örn de äro ense.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

hålla värderingsnämnd erforderliga handlingar och upplysningar ävensom att, där så finnes nödigt, på kallelse inställa sig inför nämnden för att med­ dela upplysningar.

19 §.

Kronans rätt skall inför allmän lokal värderingsnämnd och fartygsvärde- ringsnämnd bevakas av ombud, som förordnas av länsstyrelsen. Ombudet åligger att, när skäl därtill äro, fullfölja talan mot beslut av sådan nämnd i ärenden angående bestämmande av ersättning.

Talan mot beslut av hästvärderingsnämnd och bilvärderingsnämnd i ären­ de, som nyss sagts, fullföljes å kronans vägnar av vederbörande centrala för­ valtningsmyndighet.

Inför riksvärderingsnämnden skall kronans rätt bevakas av ett av Kungl. Majit förordnat ombud.

20

§.

Riksvärderingsnämnden skall lämna lokal värderingsnämnd erforderliga instruktioner och anvisningar i fråga örn utövande av dess verksamhet.

Lokal värderingsnämnd åligger att hålla den undersökning och förhand­ ling med sakägare, som må erfordras, då ersättningsfråga är föremål för riksvärderingsnämndens prövning.

3 kap. Örn upprättande av taxor m. m.

21

§.

Det åligger riksvärderingsnämnden att uppgöra förteckning över sådana förnödenheter och tjänstbarheter, som de allmänna lokala värderingsnämn- derna, var för sitt område, skola prissätta i taxa. Av förteckningen bör fram­ gå, huruvida för däri upptagen förnödenhet såväl parti- som minutpris eller allenast ettdera bör utsättas. Förteckning, som nu nämnts, samt taxor, som avses i 14 § rekvisitionslagen, skola under tid, då krigsmakten icke är ställd på krigsfot, upprättas allenast då Kungl. Majit på framställning av rikskom- missionen för ekonomisk försvarsberedskap eller efter dess hörande så för­ ordnar.

Har Kungl. Majit meddelat förordnande, som nyss är sagt, sammanträder riksvärderingsnämnden i Stockholm inom en månad därefter å dag, som ord­ föranden bestämmer, för att upprätta förteckning och taxa. Förteckningen skall omedelbart översändas till länsstyrelserna för att tillställas ordföran­ dena i de allmänna lokala värderingsnämnderna.

Sedan förteckningen inkommit till länsstyrelse, skall allmän lokal värde­ ringsnämnd inom en månad därefter å tid och ort, som länsstyrelsen be­ stämmer, på kallelse sammanträda för att upprätta taxa. Taxa översändes omedelbart efter upprättandet av den allmänna lokala värderingsnämndens ordförande till riksvärderingsnämnden, som inom en månad efter det samt­ liga taxor inkommit sammanträder å tid, som bestämmes av ordföranden, för att pröva och efter erforderliga ändringar fastställa taxorna.

Då krigsmakten eller någon del därav blivit ställd på krigsfot, skola sam­ manträden för ovan angivna ändamål hållas av riksvärderingsnämnden, då ordföranden så finner erforderligt, å tid, som av honom bestämmes, samt av allmän lokal värderingsnämnd efter anvisning av riksvärderingsnämnden eller eljest, då ordföranden så finner erforderligt, å tid och ort, som av ho­ nom bestämmas.

Ärende angående upprättande av taxa skall vara slutbehandlat senast inom en vecka efter det värderingsnämnd sammanträtt för ärendets handläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

26 §.

Hästvärderingsnämnd åligger i huvudsak:

a) att besiktiga och pröva rekvirerade hästar och hästfordon med hänsyn till deras lämplighet för krigsbruk samt därvid bestämma, vilka som skola tagas i anspråk av kronan och vilka som skola kasseras;

b) att värdera och bestämma ersättning för hästar och hästfordon jämte tillbehör och förnödenheter, som skola tagas i anspråk; samt

c) att, där ej nedan annorlunda stadgas, bestämma och utbetala ersättning för transport och inställelse, som föranledes av rekvisitionen,

Örn nämndens under a) och b) avsedda beslut skall anteckning ske i rekvi- sitionsförteckningen. Nämnden åligger ock att i förteckningen införa upp­ gifter i de övriga hänseenden, som framgå av det fastställda formuläret.

över ersättningar, som avses under c), skall föras särskild förteckning, vartill jämväl formulär fastställes i kommandoväg.

Hästvärderingsnämnd skall vid fullgörande av sina åligganden ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som meddelas av hästuttag- ningsmyndigheten och vederbörande militära myndighet.

27 §.

örn hinder möter mot inställande av häst eller hästfordon, som rekvire­ rats, skall ägaren eller innehavaren ofördröjligen till hästvärderingsnämnden avlämna ett av två trovärdiga personer bestyrkt intyg om hindrets art.

Såsom laga hinder mot hästs inställande anses: att sto är dräktigt eller har föl under fyra månaders ålder, att häst till följd av sjukdom ej kan för­ flytta sig till avlämningsplalsen samt att häst befaras hava smittsam sjuk­ dom. Då annat skäl förebäres, prövar nämnden, om det må gälla såsom laga hinder.

Inställes ej hästfordon, prövar nämnden, om föreburet skäl må gälla såsom laga hinder.

Beträffande häst eller hästfordon, som rekvirerats men icke inställts, skall anteckning ske i rekvisitionsförteckningen med angivande av om laga hinder visats eller ej.

28 §.

Rekvirerad häst bör inställas väl skodd samt skall vara försedd med grim­ ma, grimskaft^ foder för tre dygn, ävensom, såvitt möjligt, med täcke av ylle eller nöthår, täckgjord samt fodertornister.

Med rekvirerat hästfordon skola, utom vanliga tillbehör, avlämnas erfor­ derliga seltyg för dess anspänning.

29 §.

Sedan hästvärderingsnämnd bestämt, att häst och i förekommande fall hästfordon skall tagas i anspråk av kronan, åligger det nämnden att oför­ dröjligen fastställa ersättningen därför.

Nämnden skall utfärda rekvisitionskvitto som i 9 § sägs å vad som tages i anspråk.

Beslutet om ersättningen skall antecknas å kvittot. Detta skall jämväl in­ nehålla underrättelse om vad den, som vill söka ändring i beslutet, har att iakttaga för fullföljd av sin talan.

Kvittot skall ofördröjligen tillställas avlämnaren eller dennes i ärendet an­ litade bud.

_ Har beslut om ersättning tillställts sådant bud, skall det anses hava behö­ rigen delgivits avlämnaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Länsstyrelsen skall, ändå alt fall som i 33 § andra stycket sågs ej före­ ligger, pröva fråga om ersättning för transport och inställelse, där den ersätt- ningsberättigade hänskjuter frågan till länsstyrelsens prövning. Länsstyrel­ sens beslut i sådan fråga må ej överklagas.

37 §.

I fall då hästar och hästfordon rekvireras till ringa antal, må rekvirenten, där så befinnes lämpligt, förordna, att, i stället för motsvarande stadganden i detta kapitel, de i 60—62 och 64 §§ givna föreskrifterna rörande ersätt- ningsärenden, som ankomma på allmän lokal värderingsnämnd, skola lända till efterrättelse; vad i sistnämnda paragraf sägs örn vederbörlig allmän lokal värderingsnämnd skall härvid gälla vederbörlig hästvärderingsnämnd.

5 kap. Örn handläggningen av rekvisitionsärenden vid bilvärderings-

nämnd m. m.

38 §.

På framställning av rekvirenten kallar länsstyrelsen ledamöterna i veder­ börlig bilvärderingsnämnd till sammanträde å tid och plats, som av rekviren­ ten angives. Är ledamot av laga förfall hindrad inställa sig, skall han oför­ dröjligen anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som har att kalla suppleant.

39 §.

Bilvärderingsnämnd biträdes av protokollsförare samt, därest så anses er­ forderligt, av besiktningsman för motorfordon eller annan lämplig sakkun­ nig. Biträden, som nu nämnts, förordnas av länsstyrelsen och kallas av den­ samma till bilvärderingsnämnds sammanträde. Förordnande meddelas vart fjärde år och gäller för påföljande fyra kalenderår. Om avgång skett före fyraårsperiodens slut, meddelas förordnande för återstoden av perioden.

Länsstyrelsen skall ombesörja, att polispersonal där så erfordras är till­ städes för ordningens upprätthållande.

40 §.

Rekvirent skall tillhandahålla ordförande i bilvärderingsnämnd förteck­ ning i tre exemplar (rekvisitionsförteckning) över ägarna av rekvirerade mo­ torfordon och motorredskap med uppgift om antalet motorfordon och motor- redskap, som rekvirerats hos varje ägare.

Avser rekvisition sådana motorfordon och motorredskap, som under freds­ tid uttagits för krigsmaktens behov, skola för deras identifiering erforderliga uppgifter vara införda i förteckningen.

Formulär till förteckning fastställes i kommandoväg.

41 §.

Bilvärderingsnämnd åligger i huvudsak:

a) att besiktiga och pröva rekvirerade motorfordon och motorredskap med hänsyn till deras lämplighet för krigsbruk samt därvid bestämma, vilka som skola tagas i anspråk av kronan och vilka som skola kasseras;

b) att värdera och bestämma ersättning för de motorfordon och motor­ redskap jämte tillbehör, som skola tagas i anspråk; samt

c) att, där ej nedan annorlunda stadgas, bestämma och utbetala ersättning för transport och inställelse, som föranledes av rekvisitionen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

av bilvärderingsnämnden anskaffa det felande, i fall som avses i 23 § 1 mom. rekvisitionslagen, genom åtgärd som där sägs, och eljest genom rekvisition inom länet.

47 §.

Kan motorfordon eller motorredskap icke å avlämningsplatsen omhän­ dertagas av militär personal, är avlämnare (bud) skyldig biträda med dess överförande till vederbörande förband.

48 §.

Ersättning för transport och inställelse, som föranledes av rekvisition utav motorfordon eller motorredskap, skall av bilvärderingsnämnd bestämmas och utbetalas å avlämningsplatsen.

Tages avlämnare (bud) i anspråk för motorfordons eller motorredskaps överförande från avlämningsplats till vederbörande förband eller skulle be­ stämmande av ersättning, som i första stycket sägs, i särskilt fall avsevärt fördröja förrättningen, må dock nämnden hänvisa vederbörande till länssty­ relsen, på vilken det ankommer att i sådant fall bestämma och utbetala er­ sättningen. Nämnden har att i fall som nu sagts å avlämningsplatsen utbetala skäligt förskott å ersättningen.

49 §.

Bilvärderingsnämnd skall göra utbetalning, som i 48 § sägs, över postgiro. Därvid skall användas utbetalningskort, som undertecknas av nämndens ord­ förande.

Det åligger länsstyrelsen att förse ordförande i bilvärderingsnämnd med erforderliga medel för nämnda utbetalningar samt för bestridande av om­ kostnaderna för nämndens verksamhet.

50 §.

Sedan bilvärderingsnämnden avslutat förrättningen, skola de hos nämnden förda handlingarna färdigställas, granskas och av nämndens ledamöter un­ dertecknas. Av rekvisitionsförteckningen skall ett exemplar överlämnas till befälhavaren för den militära hämtningskommenderingen och ett översändas till vederbörande centrala förvaltningsmyndighet. Det tredje exemplaret av förteckningen samt övriga handlingar skola ofördröjligen översändas till länsstyrelsen.

51 §.

Så snart bilvärderingsnämnds beslut örn ersättning för ianspråktagen för­ nödenhet vunnit laga kraft gentemot kronan, åligger det länsstyrelsen att med ledning av rekvisitionsförteckningen utanordna det fastställda ersättningsbe­ loppet.

Länsstyrelsen skall, ändå att fall som i 48 § andra stycket sägs ej förelig­ ger, pröva fråga om ersättning för transport och inställelse, där den ersätt- ningsberättigade hänskjuter frågan till länsstyrelsens prövning. Länsstyrel­ sens beslut i sådan fråga må ej överklagas.

52 §.

I fall då motorfordon och motorredskap rekvireras till ringa antal, må rekvirenten, där så befinnes lämpligt, förordna, att, i stället för motsvarande stadganden i detta kapitel, de i 60—62 och 64 §§ givna föreskrifterna röran­ de ersättningsärenden, som ankomma på allmän lokal värderingsnämnd, skola lända till efterrättelse; vad i sistnämnda paragraf sägs om vederbörlig allmän lokal värderingsnämnd skall härvid gälla vederbörlig bilvärderings­ nämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Protokollsförare samt i övrigt erforderliga biträden åt fartygsbesiktnings- nämnd ställas till förfogande av mottagaren.

2 mom. Gode män skola vara tre till antalet. Av dessa utse avlämnaren och mottagaren vardera en, varefter de sålunda utsedda tillkalla den tredje.

Fullgör ej avlämnare, som skall utse god man, vad honom i sådant avse­ ende åligger, eller kunna de av avlämnaren och mottagaren utsedda gode männen ej ena sig om valet av den tredje, skall på ansökan god man för­ ordnas av länsstyrelsen. Sådant beslut må ej överklagas.

58 §.

Räkning å vad som fordras i ersättning i anledning av rekvisition utav fartyg, skall jämte de övriga handlingar, som åberopas till stöd för ersätt­ ningsanspråket, överlämnas till mottagaren. Denne åligger att till länsstyrel­ sen insända handlingarna i ärendet för att tillställas vederbörlig fartygs- värderingsnämnd.

Nämnden sammanträder för sådant ärendes avgörande å tid och ort, som länsstyrelsen efter hörande av chefen för marindistriktet bestämmer. Till sammanträdet skall länsstyrelsen kalla nämndens ledamöter ävensom sak­ ägarna. Är ledamot av laga förfall hindrad alt inställa sig vid sammanträde, skall han ofördröjligen anmäla förhållandet för länsstyrelsen, som har att kalla suppleant. Det åligger chefen för marindistriktet att ställa protokolls­ förare och i övrigt erforderliga biträden till nämndens förfogande.

59 §.

Ersättningsärende, som avses i 58 §, skall av fartygsvärderingsnämnd före­ tagas till avgörande så snart ske kan. Nämnden äger där så erfordras och omständigheterna det medgiva, förrätta syn eller besiktning.

Beslutet om ersättning skall genom rekommenderat brev eller på annat lämpligt sätt delgivas sakägarna. Beslutet skall innehålla underrättelse om vad den, som vill söka ändring i beslutet, har att iakttaga för fullföljd av sin talan.

Det hos nämnden förda protokollet eller utdrag därav översändes till läns­ styrelsen.

Så snart nämndens beslut örn ersättning vunnit laga kraft gentemot kro­ nan, åligger det länsstyrelsen att utanordna det fastställda ersättningsbelop­ pet.

7 kap. Om handläggningen av rekvisitionsärenden vid allmän lokal

värderingsnämnd m. m.

60 §.

Då förnödenhet, för vilken ersättning skall bestämmas av mottagaren elier av allmän lokal värderingsnämnd, övertages med äganderätt, skall besiktning äga rum för utrönande av dess beskaffenhet vid tiden för avlämnandet. Är pris å förnödenhet ej satt i taxa, skall därvid jämväl värdering av för­ nödenheten verkställas.

Då förnödenhet, som ovan sagts, tages i anspråk med nyttjanderätt, skall besiktning äga rum för utrönande av

förnödenhetens beskaffenhet och värde såväl vid avlämnandet som vid återlämnandet efter begagnandet,

kostnaden för sådan ändring eller förflyttning av förnödenhetens inred­ ning eller utrustning, varom förmäles i 7 § rekvisitionslagen, samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

för länsstyrelsen, som har att kalla suppleant. Nämnden biträdes av en av länsstyrelsen utsedd sekreterare.

Nämnden äger där så erfordras förrätta syn eller besiktning. Ärendet skall företagas till avgörande så snart ske kan. Beslutet skall oför­ dröjligen delgivas sakägarna genom rekommenderat brev och innehålla un­ derrättelse om vad den, som vill söka ändring i beslutet, har att iakttaga för fullföljd av sin talan.

Nämndens protokoll eller utdrag därav översändas till länsstyrelsen. Så snart nämndens beslut om ersättning vunnit laga kraft gentemot kro­ nan, åligger det länsstyrelsen att utanordna det fastställda ersättningsbelop­ pet.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall äga motsvarande tillämpning, då be­ svär hos allmän lokal värderingsnämnd anförts rörande ersättning enligt taxa.

8 kap. Om handläggningen av rekvisitionsärenden vid riksvärderings-

nämnden lii. lii.

65 §.

Då ärende angående bestämmande av ersättning blivit hos riksvärderings- nämnden fullföljt, skall nämnden sammanträda å tid och ort, som ordföran­ den bestämmer. Till sådant sammanträde skall ordföranden kalla nämndens ledamöter ävensom sakägarna.

Örn sekreterar- och annat biträde åt nämnden förordnar Kungl. Majit. Nämnden äger där så erfordras förrätta syn eller besiktning. Ärende, som nyss nämnts, skall företagas till avgörande så snart ske kan. Nämndens beslut skall ofördröjligen delgivas sakägarna genom rekommen­ derat brev.

66

§.

Sedan riksvärderingsnämnden fattat beslut i ersättningsfråga, skola nämn­ dens protokoll eller utdrag därav överlämnas till länsstyrelsen. Det åligger länsstyrelsen att genast utanordna det fastställda ersättningsbeloppet. 9

9 kap. Särskilda bestämmelser.

67 §.

I de fall Kungl. Majit i särskild ordning därom förordnar skola med avse­ ende å gäldande av ersättning för förnödenhet, som tages i anspråk med äganderätt, följande bestämmelser iakttagas.

Innan ersättning gäldas, skall avlämnaren avgiva förklaring, huruvida an­ nan är innehavare av rättighet till förnödenheten, samt, om så är förhållan­ det, tillika uppgiva rättighetens art ävensom dess innehavare. Sådan förkla­ ring skall lämnas skriftligen enligt fastställt formulär och vara ställd till den myndighet, vilken har att gälda ersättningen.

Framgår av förklaringen, att rättighet som nyss sagts består, och förelig­ ger ej fall som avses i 22 § rekvisitionslagen, skall ersättningen innehållas, såvida ej avlämnaren och rättighetens innehavare inför myndigheten enas örn att ersättningen må utbetalas till någon av dem. Har sådan överenskom­ melse ej träffats inom trettio dagar från dagen för ersättningsbeslutet, skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Bilaga F.

Utredningsmännens förslag.

Förslag

till

förordning om uttagning under fredstid av vissa förnödenheter för

'krigsmaktens behov (uttagningsförordning).

Med stöd av 3 § rekvisitionslagen den förordnas härigenom som följer: _

1 kap. Örn uttagning av hästar och hästfordon.

¹ §•

För uttagning av de hästar och hästfordon, som erfordras för fyllande av krigsmaktens första behov, indelas riket i hästuttagningsområden, på sätt framgår av bifogade tabell.1

2

§.

1 mom. Kungl. Majit föreskriver i kommandoväg:

a) inom vilka hästuttagningsområden uttagning för krigsmaktens första behov av hästar och hästfordon skall äga runi; samt

b) för varje under a) avsett område, vilka år uttagning skall äga rum, och den period, för vilken uttagningen skall äga giltighet.

2 mom. Utöver vad i 1 mom. sägs, skall uttagning ske i den må så er­ fordras för att hålla det uttagna beståndet av hästar och hästfordon full­ taligt (kompletteringsuttagning).

3 §.

För varje hästuttagningsområde skall uttagningen omfatta det antal häs­ tar och hästfordon, som angives i gällande mobiliseringsplan, mobiliseringsbehovet, samt därutöver en mobiliseringsreserv, beräknad till tio procent av mobiliseringsbehovet. I samband med uttagningen skall förtecknas visst an­ tal hästar, vilka avses skola ersätta under uttagningsperioden uppkommande avgång. Dessa hästar betecknas såsom kompletteringsreserv.

⁴ §•

Till uttagning må endast ifrågakomma hästar, vilka under uttagningens giltighetstid äro mellan fem och sexton år gamla. Hingstar och premierade ston, vilka användas för avel, må ej uttagas.

Erforderliga anvisningar i övrigt beträffande fordringarna å hästar och hästfordon jämte tillbehör meddelas av chefen för armén.

1 Ej medtagen i förslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

skall kompletteringsuttagning äga runi. Denna sker i fråga om motorredskap på sätt som beträffande uttagning av dylika redskap föreskrives i 22 § och i fråga örn motorfordon ur den i 26 § omförmälda kompletteringsreserven.

26 §.

Motorfordon, som enligt de i 21 § omförmälda anvisningarna kan ifråga­ komma för uttagning, skall i samband med första besiktning eller typbesikt­ ning enligt motorfordonsförordningen undergå särskild besiktning för utrö­ nande av dess lämplighet för krigsbruk (militär besiktning). Sådan besiktning förrättas av vederbörande besiktningsman för motorfordon, vilken därvid skall ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som biluttagningsmyndigheten finner erforderligt utfärda. Över besiktningen skall besiktningsmannen upp­ rätta särskilt besiktningsintyg (militärt be sikt ning sint gg). Senast inom två da­ gar efter besiktningens avslutande skall intyget i tre exemplar tillhandahållas ägaren av fordonet. Intyget skall i två exemplar fogas vid ansökan örn fordo­ nets registrering i automobilregister.

Registreras motorfordon, vilket enligt militärt besiktningsintyg är lämp­ ligt för krigsbruk, åligger det länsstyrelsen så snart ske kan och senast inom en månad därefter att med bifogande av besiktningsintyget eller typinty­ get göra anmälan därom hos biluttagningsmyndigheten.

Motorfordon, varom anmälan enligt andra stycket inkommit till biluttag­ ningsmyndigheten, skola hos denna förtecknas och bilda en kompletteringsreserv.

27 §.

Erhåller länsstyrelsen kännedom därom att uttaget motorfordon eller mo­ torfordon, varom länsstyrelsen gjort anmälan enligt 26 § andra stycket, över­ gått till ny ägare, förstörts eller undergått ändring, som kan inverka på dess användbarhet för krigsbruk, eller att ändring skett beträffande ägarens namn, hemvist eller postadress, åligger det länsstyrelsen att lämna biluttagnings­ myndigheten underrättelse härom.

3 kap. Om uttagning av fartyg.

28 §.

Kungl. Maj:t uttager från rikets olika fartygsinspektionsdistrikt de fartyg, som erfordras för fyllande av krigsmaktens första behov.

29 §.

Fartyg uttagas dels för marinen, däri inbegripet flygförband, som vid mo­ bilisering skall underställas befälhavare ur marinen, dels ock för armén och för flygvapnet i övrigt.

30 §.

Uttagning av fartyg verkställes vart femte år (ordinarie uttagning). Under mellantiderna sker uttagning för komplettering eller då eljest särskilda skäl därtill föranleda. Härvid skall vad nedan stadgas om ordinarie uttagning i tillämpliga delar gälla.

31 §.

Vid uttagning av fartyg tages hänsyn, förutom till deras lämplighet för krigsbruk, jämväl till näringslivets behov.

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

tagningen, såsom fartygets blivande tjänstgöringsområde ^inre fart, kustfart etc.) samt dess lastförmåga, längd, bredd, djupgående, fria däcksyta, invän- diga utrymme, lastningsanordningar, maskinstyrka, fart och isförstärkning m. m.

36 §.

Det åligger fartygsuttagningskommissionen att undersöka, huruvida det en­ ligt 35 § angivna fartygsbehovet kan tillgodoses, samt att till chefen för ma­ rinen respektive chefen för försvarsstaben avgiva yttrande härom med speci­ ficerade uppgifter å de fartyg, som kommissionen funnit böra ifrågakomma för uttagning.

37 §.

Med ledning av fartygsuttagningskommissionens i 36 § omförmälda yttran­ de skall chefen för marinen respektive chefen för försvarsstaben tillställa komfnissionen dels slutliga uppgifter rörande det fartygsbehov, som genom uttagningen bör fyllas, dels ock besked huruvida de i kommissionens yttran­ de upptagna fartygen befunnits lämpliga för krigsbruk ävensom huruvida och i vilken omfattning ändringsarbeten ansetts bliva erforderliga å de såsom lämpliga befunna fartygen.

38 §.

Där så anses nödigt, äger chefen för marinen respektive chefen för för­ svarsstaben att, innan besked lämnas enligt 37 §, låta genom honom under­ ställd myndighet besiktiga till uttagning ifrågasatt fartyg.

Det åligger fartygsägare att hålla fartyget tillgängligt för besiktning. Besiktning skall så ordnas, att minsta möjliga rubbning i fartygets gång därav föranledes.

Tid och plats för besiktning bestämmes efter samråd med fartygsägaren. Om besiktning bör fartygsuttagningskommissionen samt förste fartygsin- spektören i det distrikt, där besiktningen skall äga rum, underrättas. Vid be­ siktning må ledamot eller annan befattningshavare i kommissionen ävensom nämnde inspektör vara närvarande.

För förlust, som fartygsägaren genom besiktning tillskyndas, är han berät­ tigad till ersättning av allmäijna medel med belopp, som bestämmes genom överenskommelse mellan vederbörande militära myndighet och fartygsäga­ ren. Kan enighet ej vinnas, bestämmes beloppet enligt föreskrifterna i lagen om skiljemän.

39 §.

Efter mottagande av uppgifter och besked, som avses i 37 §, skall fartygs­ uttagningskommissionen upprätta förslag till uttagningen.

40 §.

Fartygsuttagningskommissionen skall föra en fartygsrulla, innehållande uppgift å de fartyg, som uttagits, och deras ägare ävensom i övrigt erforder­ liga upplysningar.

Utdrag av rullan skola översändas, beträffande fartyg, som uttagits för marinen, till chefen för marinen, och beträffande övriga fartyg till chefen för försvarsstaben.

Därjämte skall till envar förste fartygsinspektör översändas utdrag av rul­ lan beträffande inom hans distrikt hemmahörande fartyg.