2

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i stats­

rådet å Stockholms slott den 21 mars 1942.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

stats­

råden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, S^köld, B^ergquist, B^agge,

A^ndersson, D^omö, B^osander, G^jöres, E^werlöf.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen

för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, fråga om den fortsatta utbygg­

naden och organisationen av landets försvarskrafter och anför härutinnan

följande:

Avd. I. Inledning.

Den av 1936 års riksdag antagna förs var sordningen är i princip ännu

gällande. Efter hand hava emellertid väsentliga ändringar i densamma vid­

tagits. Den försvarsorganisation, som i dag är förhanden, företer därför —

även bortsett från de förhållanden, som sammanhänga med den förstärkta

försvarsberedskapen — en i betydelsefulla avseenden helt annan bild än den

ar 1936 beslutade. De vidtagna ändringarna hänföra sig i främsta rummet

till organisationen av själva försvarskrafterna, mindre till ordningen för för-

svarsväsendets militära ledning. I sistnämnda hänseende kan sålunda sägas,

att de år 1936 fastställda reglerna i sina huvuddrag alltjämt äro oförändrade.

Vissa jämkningar med avseende å försvarsledningen hava dock vidtagits,

exempelvis de av 1941 års riksdag efter förslag av Kungl. Maj:t fattade

besluten dels om inrättande av en biträdande inspektör för luftvärn sartilleriet

dels ock om utbyte av beställningen som chef för kustartilleriet mot en

inspektör för* samma vapen. Erinras bör också om tillkomsten av en hem-

värnschef med hemvärnsstab för handhavande under chefen för armén av

det år 1940 inrättade hemvärnets ledning.

I fråga om själva försvarskrafternas organisation hänföra sig förändringarna

främst till krigsorganisationen, vilken under de senare åren väsentligt för­

stärkts i avseende å de däri ingående enheternas antal och även i övrigt avse­

värt förbättrats, icke minst i vad avser utbildning, beväpning och utrustning.

Denna förstärkning av arméns krigsorganisation har medfört, att de fasta

kadrerna vid armén gång efter annan utökats. Erånsett dessa kaderökningar

hava inga större förändringar gjorts i fråga om den år 1936 fastställda freds-

organisationen för armén. Ett undantag utgör dock luftvärnsartilleriet, vars

fredsorganisation enligt fattade beslut skall utvidgas med dels ett nytt rege­

mente i Stockholm dels ock fem beredskapsdivisioner i Stockholm, Sundsvall,

3

Boden, Göteborg och Malmö. I detta sammanhang bör ock nämnas tillkomsten

av hemvärnet, vilket organisatoriskt ingår i armén.

Vad beträffar marinen ha till en början flottans stridsmedel undergått

en icke oväsentlig utvidgning i förhållande till vad som beslöts år 1936.

Antalet fartygsenlieter har sålunda väsentligt utökats dels genom nybygg­

nader av lätta fartyg dels ock genom inköp av de fyra italienska jagarna,

därjämte har stridsvärdet hos vissa äldre fartyg förhöjts genom omfattande

ombyggnadsarbeten. Arbetet pa förstärkning av flottan har emellertid asamkats

ett betydande avbräck genom den hösten 1941 inträffade förlusten av tre jagare.

Som bekant hava emellertid åtgärder för att ersätta denna förlust redan

vidtagits. I samband med förstärkningsarbetet på förevarande område ha

även flottans stamkadrer måst undergå utökningar; några väsentligare för­

ändringar därutöver ha däremot icke vidtagits i fråga om flottans freds-

organisation. Vad beträffar kustartilleriet har dess krigsorganisation utvidgats

i förhållande till 1936 års beslut genom tillkomsten av ett flertal batterier

utöver dem, med vilka man då räknade. Denna utvidgning avspeglas i

fredsorganisationen dels genom utökade stamkadrer dels ock genom att

för bemanningen av Alvsborgs fästning vidtagits vissa åtgärder av permanent

natur.

De största förändringarna i fredsorganisationen, som ägt rum sedan 1936

års försvarsbeslut, hänföra sig emellertid till flygvapnet. Enligt nämnda

beslut skulle flygvapnet vara organiserat på — förutom flygkrigsskolan

sju flottiljer, därav fyra bombflottiljer, en jaktflottilj, eu armésamverkande

och en marinsamverkande flottilj. Genom särskilda beslut har denna organisa­

tion utvidgats dels med nya jaktflottiljer dels ock med vissa spaningsförband.

Dessutom äro under uppsättning en redan beslutad fjärrspaningsflottilj och

Norrbottens flygbaskår, varjämte beslut föreligger om uppsättning av en bomb­

flottilj. Förberedande åtgärder för uppsättandet av ytterligare en jaktflottilj

samt en torped- och minflottilj ha därjämte vidtagits. Slutligen föreligga för­

slag om ytterligare utökning av antalet flygflottiljer. Vissa av dessa förslag ha

av statsmakterna ansetts såtillvida böra utgöra norm för flygvapnets fortsatta

utbyggande, att de med vissa industriföretag ingångna avtalen om leverans

av flygmateriel under de närmaste åren grundats på ett genomförande av

förslagen i fråga. De redan beslutade utvidgningarna av flygvapnet ha med­

fört, att flygvapnets stampersonal måst utökas i en helt annan takt än som

avsågs år 1936, varjämte andra särskilda åtgärder måst vidtagas i syfte att

tillgodose personalbehovet. Jämväl vissa andra organisatoriska åtgärder med

avseende å fredsorganisationen ha vidtagits.

Slutligen må i detta sammanhang erinras om det väsentliga avsteg från

1936 års försvarsordning, som gjorts i fråga om fredstjänstgöringstiden för

de värnpliktiga. Bedan i början av år 1941 beslöt riksdagen en provisorisk

förlängning av övningstiden till 360 dagar, repetitionsövningar oräknade.

Detta provisoriska beslut har befästs genom riksdagens beslut hösten 1941 om

en övningstid för huvuddelen av de värnpliktiga om 450 dagar, i regel upp­

delad på en första tjänstgöringstid om 360 dagar jämte repetitions- och

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

4

efterutbildningsövningar, samt om förlängd tjänstgöring för värnpliktiga,

som befinnas lämpliga till officers- eller underofficersutbildning, och för

vissa specialister.

Preliminära undersökningar rörande genomförande av en förstärkt och

moderniserad försvarsordning hade redan under år 1940 pågått inom försvars­

staben och de särskilda försvarsgrenarnas staber och mot slutet av år 1940

fortskridit sa långt, att vissa riktlinjer för utvecklingen på detta område voro

möjliga att uppdraga. För att erhålla en uppfattning om samhällets förmåga att

bära en permanent ökning av försvarsutgifterna höllos på min inbjudan under

tiden januari—mars 1941 rådplägningar med följande personer, nämligen chef­

redaktören, filosofie doktorn Ivar Anderson, lantbrukaren Petrus Andersson,

Ununge, direktören J. H. Bergvall, skeppsredaren Gunnar Carlsson, Göteborg,

statssekreteraren Dag Hammarskjöld, direktören Torsten Hérnod, ordföranden

i Landsorganisationen i Sverige Aug. Lindberg, direktören Carl Lundholm,

generalen O. E. Nygren, sjökaptenen G. S. Osvald, direktören Ernst Persson,

numera landshövdingen Rickard Sandler, bankdirektören Helmer Stén samt

numera överdirektören Gerhard Strindlund. För konferensens räkning

utfördes vissa undersökningar ur nationalekonomiska och statsfinansiella

respektive försvarspolitiska perspektiv, varförutom olika alternativ för de

beräknade försvarsutgifternas nedbringande på min anmodan utarbetades

genom försvarsstabens försorg. På grundval av dessa utredningar och över­

väganden godtogs ett av de sistnämnda alternativen som preliminär utgångs­

punkt för försvarsorganisationens slutliga utformande.

Härefter beslöt Kungl. Maj:t den 20 juni 1941, att inom försvarsdeparte­

mentet skulle under ledning av statssekreteraren T. G. Wärn företagas när­

mare utredning i ämnet, syftande till uppgörande av förslag till en plan rörande

den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter under

den närmaste femårsperioden jämte därtill hörande kostnadsberäkningar. Vid

utredningen — 1941 års försvarsutredning — ha de nyssnämnda övervägandena

rörande kostnadssummans storlek legat till grund.

Med Kungl. Maj:ts bemyndigande har jag sedermera dels för biträde med

utredningen tillkallat följande sakkunniga, nämligen för armén berörande

frågor överstelöjtnanten vid Signalregementet A. C. G:son Nordström, för

marinen berörande frågor kommendörkaptenen av 1. graden vid flottan

R. V. Wetterblad samt för flygvapnet berörande frågor majoren vid flygvapnet

K. J. A. Silfverberg, dels ock efter hand ställt ett avsevärt antal experter till

försvarsutredningens förfogande för att biträda med särskilda avsnitt av ut­

redningsarbetet.

I samband med igångsättandet av utredningen anförde jag, efter att ha

erinrat om de huvudsakliga förändringar, som dittills gjorts i 1936 års för­

svarsordning, bland annat följande:

För min del anser jag nu tiden vara inne att företaga eu grundlig och

enhetlig utredning rörande hela det frågekomplex som sammanhänger med

utvecklingen av försvarsorganisationen under de närmast framförliggande

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

5

åren. Denna utredning torde icke böra. syfta till att framlägga förslag till

eu i egentlig mening ny försvarsorganisation, utan bör snarare ha till

huvudsyfte att komma fram till en plan att ligga till grund för det fort­

satta organiseringsarbetet inom försvarsväsendet under en viss tidrymd.. Jag

har nämligen vid övervägande av dessa spörsmål kommit till den bestämda

uppfattningen, att ett fastställande för framtiden av en viss bestämd »för-

svarsordning» knappast låter sig göra och i varje fall under de förhållanden,

som kunna förväntas föreligga under de närmaste åren, icke vore lämpligt.

Den tidrymd, för vilken en dylik plan närmast skulle gälla, synes mig böra

sättas till fem år; den utbyggnad av vissa vapengrenar som närmast kommer

i fråga torde nämligen väl låta sig inpassa i en sådan tidrymd, medan å

andra sidan en längre tid än denna knappast kan med någon grad av sä­

kerhet överblickas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Yad beträffar de linjer, efter vilka iitredningen bör arbeta, avser jag att

efter hand lämna utredningen direktiv därför, varvid jag helt naturligt

kommer att rådföra mig såväl med överbefälhavaren som med cheferna för

de särskilda försvarsgrenarna. Som grundsats för utredningen torde emel­

lertid böra gälla, att vår försvarsorganisation bör. erhålla högsta möjliga ■

kvalitet, samtidigt som dess storlek naturligen måste anpassas efter vårt

samhälles ekonomiska bärkraft. Eftersom möjligheterna i sistberörda hänse­

ende äro begränsade uppkomma otvivelaktigt under utredningens gång vissa

avvägningsspörsmål av både ömtålig och vansklig natur. Med det utrjmme

i ekonomiskt hänseende, varmed man har att räkna, synas emellertid av-

vägningsproblemen böra kunna bemästras utan alltför stora svårigheter.

Yid utredningens bedrivande synes särskild uppmärksamhet böra ägnas

åt angelägenheten av att söka förläna vår försvarsorganisation en sådan

elasticitet, att förändringar i densamma, som i framtiden kunna komma att

påkallas, skola låta sig genomföra utan alltför stora olägenheter. I sådant

syfte torde böra undersökas möjligheterna att låta en del av den för ständig

tjänstgöring avsedda militära personalen vara anställd på ett mindre bundet

sätt än som följer av det nuvarande fullmaktssystemet.

Jämsides med frågan om uppgörandet av en plan rörande våra försvars-

krafters utveckling under den närmaste femårsperioden måste även till be­

handling upptagas spörsmålet om organisationen av den militära ledningen

av försvarskrafterna, därvid de erfarenheter som vunnits under den hittills-

varande förstärkta försvarsberedskapen torde böra särskilt uppmärksammas.

I viss mån sammanhörande med ledningsproblemet är frågan om organisa­

tionen av den militära förvaltningsapparaten. Sistnämnda fråga har som

bekant nyligen varit föremål för en principutredning genom särskilda sak­

kunniga (militära förvaltningsutredningen), vilka den 24 februari 1941 avgivit

betänkande i ämnet. Över detta betänkande hava numera yttranden inkom­

mit från ett flertal remissmyndigheter. Frågan om förvaltningsorganisationen

behöver visserligen icke i sin helhet lösas samtidigt med frågan om försvars­

organisationen i övrigt; tidpunkten för genomförande av reformer på detta

område kan bliva beroende av helt andra faktorer än då det gäller föränd­

ringar av de rent militära delarna av försvarsorganisationen. Eörvaltmngs-

spörsmålet synes därför böra göras till föremål för en .särskild, fristående

utredning. Med hänsyn till de beröringspunkter som förefinnas mellan frågan

om den militära högsta ledningen och förvaltningsorganisationen, synes det

emellertid vara lämpligt, att den fortsatta utredningen rörande förvaltnings­

organisationen bedrives i tiden jämsides med utredningen om den militära

organisationen och i nära kontakt med denna.

6

Kiingl. Maj:t uppdrog därefter den 30 augusti 1941 åt statssekreteraren

Wärn att handkaYa och utföra fortsatt utredning rörande organisationen av

försvarsväsendets förvaltningsverksamhet ävensom att avgiva de förslag, vilka

av utredningen kunna föranledas (1941 års militära förvaltningsutredning).

Den 4 oktober 1941 överlämnade 1941 års försvarsutredning till Kungl.

Maj:t en promemoria med förslag till lagstiftning rörande de värnpliktigas

tjänstgöringstid, om höjning av värnpliktsåldern samt om upphävande av

gränsen mellan beväring och landstorm. Nämnda promemoria har sedermera

lagts till grund för hithörande delar av propositionen 1941:318 med förslag

till värnpliktslag.

Med skrivelse den 12 januari 1942 har försvarsutredningen därefter till full­

görande av sitt uppdrag till Kungl. Maj:t överlämnat betänkande med förslag

till plan för organisationsarbetet inom försvarsväsendet (statens off. utredn.

1942:1), vid vilket fogats vissa hemliga bilagor rörande krigsorganisationen

ävensom vissa person alförteckningar av natur att icke kunna i detalj publiceras.

Försvarsutredningens förslag avser närmast budgetåren 1942/43—1946/47.

I fråga om sättet för utredningsarbetets bedrivande har försvarsutred­

ningen anfört, att den icke funnit anledning att, i likhet med vad som i regel

skett vid tidigare utredningar av samma art, låta verkställa och till grund för

sitt förslag lägga ingående strategiska utredningar. För det syfte, varom vore

fråga, syntes det vara tillräckligt att fastslå såsom princip, att vår försvars­

organisation borde erhålla största möjliga kvalitet. Landets försvarskraft vore

emellertid beroende icke blott av den militära organisationens styrka utan

även av det ekonomiska underlag och den försvarsvilja, varpå organisationen

vilade. I fråga om avvägningen mellan utgifterna till de olika försvars­

grenarna hade med överbefälhavaren över rikets försvarskrafter hållits

ingående överläggningar, vilka i allt väsentligt varit vägledande för för­

svarsutredningens arbete. Verksamheten inom utredningen hade bedrivits

på särskilda avdelningar, en för varje försvarsgren. Självfallet hade ett

nära samarbete ägt rum mellan dessa avdelningar, särskilt i frågor, som vore

mer eller mindre gemensamma för de olika försvarsgrenarna. Vidare hade

särskild sakkunskap varit tillgänglig för utredning rörande vissa viktigare

fristående frågor, exempelvis spörsmålet om den högsta militära ledningens

organisation. Jämsides med försvarsutredningen hade 1941 års militära för­

valtningsutredning till behandling förehaft spörsmålet om den militära för­

valtningens organisation. Ett fullständigt utformat förslag i detta ämne syntes

relativt snart kunna framläggas av förvaltningsutredningen.

För innebörden i försvarsutredningens förslag kommer i det följande —

efter en kortare orientering rörande förslagets huvuddrag — redogörelse att

lämnas vid behandlingen av varje särskild punkt.

över försvarsutredningens förslag ha yttranden infordrats av följande

myndigheter m. fl., nämligen överbefälhavaren över rikets försvarskrafter,

chefen för armén efter hörande av cheferna för första, andra, tredje och fjärde

arméfördelningarna, chefen för Övre Norrlands trupper samt militärbefäl­

havaren på Gotland, chefen för marinen efter hörande av cheferna för Ost-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

hemliga betänkandet ha yttranden avgivits av överbefälhavaren över rikets

försvarskrafter, cheferna för marinen och flygvapnet samt statens industrikom­

mission. I det följande lämnas en kortfattad redogörelse för vissa i sagda be­

tänkande framlagda förslag och däröver avgivna yttranden.

Yissa delar av föreliggande ärenden äro av den natur att närmare redo­

görelse för deras innebörd än som av det följande framgår icke bör ske till

statsrådsprotokollet. Ytterligare upplysningar torde emellertid få lämnas

genom de handlingar, som komma att överlämnas till riksdagens vederbörande

utskott.

. ^ följande upptagas vidare till behandling vissa andra frågor, beträffande

vilka särskilda sakkunnigutredningar verkställts, bland annat frågan om social­

vården inom försvarsväsendet och rörande anordnande av fritidsundervisning

för försvarsväsendets personal.

10

heterna må erinras därom, att försvarsutgifter av storleksordningen 700—800

miljoner kronor, jämte de under kriget starkt ökade civila utgifterna för mera

normala behov, i riksstatsförslaget för budgetåret 1942/43 faktiskt täckas av

opande inkomster. Spörsmålet om finansieringen av försvarsutgifter av an­

given hojd kan alltså lösas.

i ?,rå;gani uppställer sig emellertid, om det nu för balansering erforderliga

skattetrycket skall behöva bibehållas, för att utgifterna för försvarsorganisa­

tionen aven fortsättningsvis skola kunna täckas med löpande inkomster.

Svaret pa denna fråga är tydligen i första hand beroende på bedömningen av

den kommande utvecklingen av förhållandet mellan statsinkomsterna och ut­

gifterna for civila ändamål.

Räknar man med oförändrad prisnivå och bortser man tills vidare från det

inflytande en fortsatt ökning av nationalinkomsten kan utöva, talar sannolik­

heten for att namnda förhållande icke kommer att utvecklas så, att utrymme

kommer att föreligga för de ökade försvarsutgifterna vid en sänkt skattenivå,

.besparingar på utgiftssidan äro visserligen att motse, bland annat på grund

av att denna belastas av vissa av krisen betingade kostnader, men dessa be-

sparmgar lära knappast bli större än att de helt motvägas av nytillkommande,

oavvisliga utgiftsbehov, exempelvis för förräntningen av den ökade statsskulden.’

Under förutsättning av ett prisfall skulle de civila utgifterna kraftigt redu­

ceras, främst till följd av att kostnaderna för kristillägg å löner, pensioner

och socialförsäkringar samt för prissubventioner skulle i större eller mindre

utsträckning bortfalla. Häremot står emellertid, att ett prisfall skulle medföra

aven en avsevärd nedgång i statsinkomsterna.

Även kostnaderna för den föreslagna försvarsorganisationen — och därmed

det skattebehov, vartill denna ger upphov — påverkas givetvis av prisutveck-

oförändrad prisnivå synes försiktigheten med hänsyn till vad nyss

anföits bjuda, att man räknar med att genomförandet av den nya försvars-

organisationen medför, att det inkomstbehov som- framträder i riksstatsför-

slaget för budgetåret 1942/43 blir bestående. I samma mån som kostnaderna

för oiganisationen till följd av prisfall reduceras, minskas givetvis även in­

komstbehovet. Det anförda resonemanget måste emellertid kompletteras med

ett påpekande, att det ju icke är storleken av statens inkomster av skatter i

och för sig utan dessa inkomster i förhållande till nationalinkomsten som till

slut är av betydelse.

En ökning av nationalinkomsten tenderar i och för sig att förbättra balan­

sen mellan statens inkomster och utgifter. Den innebär emellertid vidare, att

ett och samma inkomstbehov för statsverket kommer att kunna tillgodoses

vid ett sjunkande relativt skattetryck. Om nationalinkomstens hittills fort-

e s^gripg icke avbrytes, bör alltså den vidgade försvarsorganisationen

på längre sikt i och för sig låta sig förena med en sänkt beskattning. Betydelsen

härav förringas emellertid av att man under en period av den längd det här

galler måste räkna med nytillkommande medelsbehov av annat slag, bland

annat för amortering av statsskulden.

...

har framhållits, att de vidgade anspråken på produktionsmedlen

för försvarsväsendets räkning måste inverka menligt på nationalinkomstens

tillväxt. Det har dock också understrukits, att nu ifrågavarande utvidgning

aY föi svaret icke ensam är av sådan omfattning, att en fullständig uppbroms-

ning av utvecklingen eller ett omslag i denna är att befara. Någon anledning

att modifiera detta omdöme med hänsyn till statens övriga anspråk på landets

ekonomi torde icke nu föreligga. Då så icke är fallet och då frågan om finan­

sieringen av försvarsutgifter inom den nu aktuella ramen kan lösas, synes

denna kunna ur ekonomisk synpunkt godtagas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

11

Huvuddragen av försvarsutredningens förslag i

belysning av de senaste årens erfarenheter.

Försvarsutredningen har i sitt betänkande (sid. 15—28) lämnat en kort­

fattad redogörelse för de senaste årens krigserfarenheter, sådana de te sig ur

de särskilda försvarsgrenarnas synvinklar, och i anslutning därtill lämnat en

översikt av utredningens förslag i stora drag. Här torde böra meddelas en

sammanfattning av vad försvarsutredningen salunda anfört.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Armén.

Försvarsutredningen har som karakteristiskt för de senare årens utveck­

ling på förevarande område, sådan den för stormakternas vidkommande under

det pågående kriget framträtt, framhållit den snabbhet, med vilken anfalls-

operationer kunnat genomföras. Detta hade, förutom genom flygvapnets

verksamhet, främst åstadkommits därigenom, att åt vissa operativa enheter

givits mycket stor slagkraft och stor rörlighet. Dessa enheter hade främst

utgjorts av pansarförband med stark beväpning samt stor terrängframkomlig­

het och rörlighet. Därjämte hade uppträtt talrika motoriserade operativa en­

heter med i stort sett samma slagkraft som vanliga infanterifördelningar men

med flerdubbelt större rörlighet. Även de vanliga infanterifördelningarnas

slagkraft hade ökats genom beväpningens stärkande. I fråga om artilleriet

kunde genomgående spåras en ökning av kalibern och därav följande starkare

projektilverkan. Särskilt stormartilleri — pansrade pjäser på bandlavettage

— hade på sina håll införts för att i stridens avgörande skeden medelst direkt

eld på korta avstånd stödja infanteriet. Förekomsten av pansarförband hade

medfört en stark utveckling av pansarvärnsbeväpningen.

Erfarenheterna från det pågående kriget syntes giva vid handen, att opera­

tioner med dylika modernt utrustade och organiserade trupper vore möjliga

att utföra även i nordisk terräng. Yår organisation och beväpning borde därför

i möjligaste mån avpassas med hänsyn härtill. I det föreliggande förslaget

hade detta skett, så långt våra resurser ansetts göra detta möjligt.

Den stora utsträckningen av de områden, som kunde tänkas såsom opera­

tionsområden för våra armékårer, och de under alla förhallanden begränsade

stridskrafter, som vi vore mäktiga att uppställa, gjorde det erforderligt att

skapa ökad tillgång på trupper med större rörlighet än som de vanliga opera­

tiva enheterna besitta. Detta krav skärptes ytterligare, om man hade att räkna

med en motståndare, som kunde beräknas disponera över talrika lättrörliga

förband.

Den omständigheten, att våra truppförband i fält ständigt måste vara be­

redda att möta anfall i stor skala av pansartrupper, medförde kravet på en

förstärkning av arméns pansarvärn. Även vid en avsevärd förstärkning av

pansarvärnet skulle dock icke fullständig trygghet kunna skapas mot att en

motståndares pansarenheter, insatta utan hänsyn till uppstående förlustei,

skulle kunna verkställa ett genombrott på en front. Efter ett sådant genombrott

inom ett armékårområde förelåge risk för att kårens ledning och under-

hållstjänst reves upp och att frontfördelningarna inringades av motståndaren.

12

För att möta ett dylikt hot måste trupper med minst samma rörlighet, fram­

komlighet och slagkraft som de anfallande pansarförbandens stå till försva­

rarens förfogande. Med dessa trupper kunde denne gå till motanfall och slå

lendens inbrytande pansarförband. De enda trupper, som med utsikt till fram­

gång kunde insättas för denna uppgift, vore egna pansartrupper.

Tillgången till pansartrupper gåve även i övrigt de egna armékårerna möj­

lighet till ett offensivt uppträdande, utan vilket framgångsrikt försvar icke

i ore möjligt. Avvärjandet av anfall över kust eller gräns syntes för vår del

ofta få karaktären av snabbt insatta motanfall. För att motanfallsförbanden

skulle hinna ingripa i tid krävdes, att de vore mycket rörliga; därför lämpade

sig motor- och cykelbrigader väl för ändamålet. Men först då i motanfalls-

gruppen ingmge även pansarförband av tillräcklig styrka, finge motanfallet

den kraft och tyngd, som erfordrades för dess snabba genomförande.

De särskilda terrängförhållanden, som vore rådande i landets norra delar,

gjorde det önskvärt att giva vissa av de trupper, som i första hand vore av­

sedda för dessa terrängområden, en med hänsyn .härtill avpassad, särskild

organisation.

Vid en stridshandling, där avgörande söktes, vore i regel artilleriets insats

av utslagsgivande betydelse. Icke minst gällde detta det artilleri av grövre

kaliber, med vilket fiendens artilleri nedkämpades eller nedhölles. Tillgången

på dylikt artilleri, sammanhållet i kårförband, vore för närvarande inom vår

armé alltför ringa för att motsvara behovet.

Den ständigt stegrade risken för anfall av fiendens flygstridskrafter med­

förde ökade krav på effektiva motåtgärder. Härvid komme i första rummet ett

slagkraftigt eget flygvapen. Detta kunde emellertid icke beräknas vara till

hands för att trygga alla förband. Arméns operativa enheter måste därför

själva vara beredda att värja sig mot anfall av fiendens flygstridskrafter. Så­

väl truppförbandens eget luftvärn som fältluftvärnet borde därför ökas.

Den omständigheten, att en motståndare kunde beräknas rikta sina an-

greppshandlmgar icke endast mot stridskrafterna utan även mot hemorten

hade medfört kravet på en effektivare organisation av hemortsförsvaret än

som tidigare ansetts nödigt. Om detta försvar skulle kunna vid ett krigsut­

brott omedelbart besitta nödig funktionsduglighet, erfordrades att försvars­

områdena erhölle en fastare organisation.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har försvarsutredningen beträffande

arméns krigsorganisation föreslagit i huvudsak följande:

Ett antal lättrörliga förband, motoriserade eller cykelutrustade, organi­

seras. Forbanden sammanhållas i smärre operativa enheter, motorbrigader

eller cykelbrigader, inrymmande förband ur flera truppslag och med egen

underhållstjänst.

De lägre truppförbandens pansarvärn ökas. De självständiga motoriserade

pansarvärnskompanier, som redan ingå i organisationen, utbyggas till pansar-

värnsbataljoner, beväpnade även med tunga pansarvärnspjäser.

Ett antal pansarförband ingår i organisationen. Dessa bilda särskilda

operativa enheter, vilkas kärna utgöras av stridsvagnsförband; till dessa

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 210.

14

o. s. v. Därjämte borde flygstridskrafter på ett mer avgörande sätt än genom

enbart spaning komplettera stridsfartygens verksamhet. En växelverkan och

intim samverkan mellan sjö- och flygstridskrafter framstode som en alltmer

påtaglig nödvändighet.

Vid ställningstagandet till flottorganisationen och den nybyggnad av örlogs-

fartyg, som borde äga rum i vårt land under den närmaste femårsperioden,

måste helt naturligt hänsyn främst tagas till de rent svenska förhållandena och

till de krav, som dessa uppställde för vårt sjöförsvar. Grundtanken hade härvid

varit att med beaktande av den roll ur såväl anfalls- som försvarssynpunkt, som

flygstoidskrafterna måste spela inom de begränsade operationsområden som

för vår del kunna bliva aktuella, skapa ett kombinerat sjö- och flygförsvar i

stånd att gå till de motanfall, som vore nödvändiga för framgång i ett för­

svarskrig.

Byggandet av tunga fartyg, pansarskepp, monitorer eller dylikt, syntes tills

vidare icke böra komma i fråga, bland annat med hänsyn till att ytterligare er­

farenheter av flygvapnets verkningsförmåga mot tunga sjöstridskrafter borde

avvaktas innan typfrågan avgjordes.

I den närmast aktuella utbyggnaden av sjöstridskrafterna borde därför

komma lätta kryssare — av vilka två redan vore beslutade — samt jagare,

torpedbåtar och undervattensbåtar.

En lätt flotta av här angivna fartygsslag borde räkna minst 3 kryssare, 12

jagare och 18 torpedbåtar. Dess insats kunde, alltefter lägets krav, ske an-

tingen samlad eller uppdelad på operationsgrupper, i vilka såväl kryssare som

jagare och torpedbåtar inginge. I båda fallen vore en med sjöstridskrafterna

val samövad flygeskader denna flottas nödvändiga komplement. Detsamma

vore förhållandet med undervattensbåtarna, vilka med hänsyn till påräknelig

förlustprocent måste hållas uppe i antal på storlekens bekostnad.

Med en stödstyrka, tills vidare bestående av de tre Sverigeskeppen med

kustjagare, torpedbåtar och minsvepare, fullständigades bilden av de krafter,

som kunde insättas i det rörliga sjökriget.

Världskriget 1914—1918 hade — enligt vad försvarsutredningen vidare an­

fört — givit otvetydiga bevis för kustartilleriets stora betydelse vid för­

svar av kuster och viktiga farvattensförträngningar. Erfarenheterna från

samma krig hade jämväl visat svårigheterna att med då tillgängliga anfalls-

medel, framförallt beskjutning från fartyg, nedkämpa i land grupperat ar­

tilleri.

Nu pågående krig kännetecknades, jämfört med världskriget 1914—1918,

måhända främst av flygvapnets ökade insats såväl vid försvar som anfall.

Kustartilleriets betydelse i av kriget berörda länder syntes dock härigenom

icke hava minskat. Genom flygvapnets utveckling hade visserligen möjlig­

heterna till nedkämpning av i land grupperat artilleri ökats, men erfaren­

heterna visade dock, att i de fall, då effektiva luftförsvarsåtgärder vidtagits,

mål av sådan begränsad omfattning som det här vore fråga om ägde en be­

tydande motståndskraft.

Kustartilleriets uppgifter borde vara att inom vissa strategiskt särskilt be­

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lantstridskrafter jämte förbindelser, sjöstridskrafter jämte sjöfart samt

hemort.

Kampen mot fiendens flygstridskrafter hade i regel varit flygvapnets pri­

mära uppgift, vare sig det gällt anfall eller försvar. Endast i den mån denna

kamp så medgivit hade flygvapnet kunnat ägnas åt andra uppgifter.

Elygbasbekämpning hade utförts med bomb- och jaktplan under dager och

mörker. Flygbasbekämpning utförd av flyg hade, då motståndaren varit

mindre väl förberedd därpå, i många fall lett till att det fientliga flyget ned-

kämpats på några dagar. Å andra sidan funnes exempel på att även ett under­

lägset flyg kunde undgå att nedkämpas samt till och med gå till motanfall mot

fiendens flygbaser.

Jaktflygets verkningsförmåga hade under kriget visat sig vara större än

väntat. Luftvärnets verkan hade däremot icke alltid varit så kraftig som man

före kriget gjort sig förhoppning om, men det hade visat sig vara oumbärligt

för att försvåra fiendens uppträdande, både vid försvaret av stridskrafterna

och av hemorten. I flera fall hade luftvärnet haft stor verkan vid låganfall

mot lantstridskrafter, fartyg och flygplatser. Det syntes emellertid vara obe­

stridligt, att jaktförbanden utgjorde det effektivaste medlet i kampen mot

fiendens flygstridskrafter, vare sig det gällde försvar av hemorten eller strids­

krafterna.

Flygstridskrafternas verkningsförmåga gentemot lantstridskrafter och för­

bindelser hade under det pågående kriget kommit till påtagliga uttryck. Då

ett starkt flygvapen utan att verksamt hindras av motståndarens flyg kunnat

med full kraft sättas in mot lantstridskrafterna och deras förbindelser, hade

dess verkan i flera fall blivit ödesdiger. Lantstridskrafternas förmåga att

lösa sina uppgifter syntes sålunda i väsentlig grad bero av förhållandena i

luften. Om ett starkt fientligt flyg erhölle fritt spelrum utan att bekämpas

av eget flyg, bleve genomförandet av lantstridskrafternas uppgifter i hög grad

försvårat. Funnes ett starkt eget flyg i stånd att understödja lantstridskraf­

terna, ökades verkningsförmågan även hos dessa senare. För dessa ändamål

erfordrades såväl jakt- som bombförband. Endast om sådana förband funnes

av tillräcklig styrka, kunde man påräkna, att lantstridskrafterna skulle äga sin

fulla verkningsförmåga.

Flygstridskrafternas verkningsförmåga gentemot sjöstridskrafter och sjö­

fart hade under det pågående kriget upprepade gånger ådagalagts. De slut­

satser, som kunde dragas ur händelserna på detta område, vore i huvudsak,

att flygstridskrafter ägde stor betydelse för försvaret av egen kust och som

hinder mot invasion samt att de vore ett verksamt medel för angrepp mot

fiendens och till skydd av egen sjöfart. Torpedflygförband och störtbomb-

förband hade varit verksammast. Den kraftigaste verkan mot de största

fartygstyperna hade nåtts med flygtorpeder, medan lätta kryssare och jagare

kunnat verksamt bekämpas även med flygbomber. Samverkan mellan flyg-

och sjöstridskrafter hade vid flera tillfällen givit större utbyte än om båda

opererat var för sig.

Om sjöstridskrafterna måste baseras och uppträda inom gott räckhåll för

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

17

starkt flyg, låge deras möjlighet att undvika nedkämpning främst i jaktflyg

vid kusten och luftvärn vid baserna samt uppträdande under mörker till sjöss.

Egna flygstridskrafter hade goda möjligheter att verka under dager till sjöss

och under mörker vid fiendens kust gentemot fiendens sjöstridskrafter och

sjöfart.

De hittillsvarande erfarenheterna från stormaktskriget i fråga om luftkrig­

föring mot hemorten kunde givetvis icke direkt överföras på förhållandet mel­

lan en stormakt och en liten stat. Emellertid torde det kunna sägas, att, därest

både det aktiva och det passiva försvaret vore välordnat och så starkt som

resurserna medgåve, utsikter funnes för att luftkrigföringen mot hemorten

skulle bliva en tidsödande och osäker operation och att avgörandet i stället

söktes i de rent militära operationerna.

Ett svenskt flygvapen måste främst äga sådan styrka, att det med någon

utsikt till framgång och tillsammans med luftvärnet kunde upptaga strid

med fiendens flygstridskrafter. Det måste också vara i stånd att med till­

räcklig styrka direkt understödja lant- och sjöstridskrafterna i deras verk­

samhet.

Ett utomordentligt viktigt led i arbetet på försvarsväsendets utveckling

vore därför att tillse, att flygvapnet erhölle tillräcklig styrka. Enligt utred­

ningens mening vore det nödvändigt, att planen rörande flygvapnets utveck­

ling gjordes så vid som vapnets starkt ökade betydelse betingade, därvid dock

alltid hänsyn måste tagas till vad som vore praktiskt genomförbart under en

period, som nu kunde överblickas.

Bombförbanden skulle vara tillräckliga för att medgiva deras användning

för anfall mot fientliga flygbaser samt järnvägar och sjöförbindelser. De skulle

även kunna ingripa till direkt understöd åt lantstridskrafter och sjöstrids­

krafter i försvaret mot invasion över landgränsen eller havet eller genom luften.

Flera slag av uppgifter kunde behöva lösas samtidigt eller nästan samtidigt på

vitt skilda krigsskådeplatser, varvid dock från en central basering avsevärda

möjligheter att operera åt olika håll med kort tidsmellanrum borde föreligga.

Sex bombflottiljer måste anses som ett minimum, om anfallen skulle kunna

erhålla verklig tyngd och slagkraften bibehållas trots förluster.

Jaktförbanden skulle äga tillräcklig kapacitet för att bereda ett effektivt

skydd åt egna flygstridskrafter i luften och på marken, lantstridskrafterna och

deras förbindelser, sjöstridskrafterna i hamn eller i kustens närhet och slut­

ligen hela hemorten. De vore även vid sidan av rörliga trupper det viktigaste

medlet gentemot fientlig luftinvasion. Uppgifterna måste i regel lösas inom

vitt skilda områden samtidigt och krävde, att jaktförbanden spredes ut till

de områden, där uppgifterna skulle lösas. Vore antalet jaktförband för litet,

måste viktiga områden eller stridskrafter lämnas oförsvarade. Sex jaktflottiljer

måste med hänsyn till vårt lands stora yta betraktas såsom ett knappt minimum.

Spaningsförbanden skulle kunna utföra övervakning av fiendens bakre

förbindelser samt havet och fiendens kust i syfte att skaffa underrättelser

om krigsläget i stort och förebygga fientliga överraskningar. De erfordrades

därjämte för taktisk spaning m. m. åt flyg-, lant- och sjöstridskrafterna, De tre

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210.

377

42

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

18

redan befintliga spaningsflottiljerna borde kunna någorlunda tillgodose dessa

behov.

Enligt utredningens mening borde slutligen i organisationen ingå en torped-

flottilj. Denna skulle medverka i övervakningen av havet och fiendens kust,

kunna understödja sjöstridskrafterna i strid samt utföra självständiga offen­

siva företag med bomber, torpeder eller minor. Torpedflottiljen avlastade

bombförbanden från de dagliga uppgifterna över havet, ehuru de senare skulle

kunna ingripa även där, då avgörande operationer påginge till sjöss. Med

torpedflottiljen erhölles ökade möjligheter till offensiva operationer i sjö­

kriget utanför kustfarvattnen.

Eörsvarsutredningen har med hänsyn till vad sålunda anförts föreslagit i

huvudsak följande organisation av flygvapnet:

_ Flygvapnet organiseras på sex bombflottiljer, sex jaktflottiljer, tre spa-

ningsflottiljer och en torpedflottilj. Antalet reservflygplan ökas väsentligt.

Huvuddelen av flygförbanden i fred uppdelas på fyra flygeskadrar, var och

en under ledning av en eskaderchef med stab.

Landet indelas i fem flygbasområden, vart och ett under en chef med stab.

Därjämte har försvarsutredningen ansett en viss ökning av personalbestån­

den vid flygförbanden erforderlig.

Försvarsutredningen har beträffande flygvapnets storlek anfört, att det

icke synts utredningen osannolikt, att utvecklingen under femårsperioden

kunde komma att tala för en ytterligare utökning av flygvapnet. Därvid syntes

i första hand ytterligare en jaktflottilj böra tillkomma.

Sammanfattning av kostnadsberäkningarna.

Försvarsutredningen har framhållit, att man, då det gällt att uppgöra be­

räkningar över kostnaderna för den tilltänkta försvarsorganisationen, i dagens

läge saknade möjlighet att med någon större grad av säkerhet förutse, vilken

prisnivå som komme att vara rådande vid olika tidpunkter under de år, då

det planerade utbyggnads- och organisationsarbetet vore avsett att sättas i

verket. Det pågående krigets varaktighet ävensom bland annat omöjligheten

av att förutse, i vilken mån den sedan krigsutbrottet pågående förskjutningen

i relationen mellan olika priser komme att i sinom tid återgå, gjorde att alla

förutsägelser om den kommande prisutvecklingen endast kunde bliva giss­

ningar. Rörande hithörande spörsmål hade försvarsutredningen samrått med

statens industrikommissions prisbyrå. Vid överläggningarna hade enighet

vunnits därom, att kostnaderna borde beräknas efter senast tillgängliga pris-

uppgifter och därefter — genom anlitande av tillgängliga prisindices — om­

räknas till den prisnivå, som rådde närmast före krigsutbrottet.

Utredningen hade ansett sig böra skilja å ena sidan mellan årskost­

nader och engångskostnader och å andra sidan mellan de kostnader, som

hänförde sig till uppsättningsperioden, och de som avsåge tiden där­

efter. Då engångskostnaderna förutsattes skola koncentreras till uppsätt-

ningsperioden, komme de beräknade kostnaderna efter denna period att helt

och hållet avse årskostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

19

Vad beträffar engångskostnaderna har utredningen ansett sig böra skilja

mellan engångskostnader för materiel m. m. å ena sidan, och bygg-

nadskostnader m. m., å den andra. Detta beror främst därpå, att de förra

direkt belasta driftbudgetens fjärde huvudtitel, medan byggnadskostnaderna

primärt utgå av kapitalmedel och belasta driftbudgeten endast i avskri vnings-

väg. För att erhålla en rättvisande bild av de tre försvarsgrenarnas kostnader

för byggnader och markförvärv under uppsättningsåren har utredningen i

slutkostnaderna medtagit allenast den del av kapitalinvesteringarna, som bör

omedelbart avskrivas och sålunda belasta driftbudgeten, med andra ord

grundavskrivningsbehovet. Därvid har i stort sett den principen tillämpats,

att kostnader för nybyggnader, till- och ombyggnader, större ändringsarbeten,

kaj anläggningar in. m. avsetts böra schablonmässigt avskrivas med 50 procent

utan åtskillnad för olika slag av byggnader, att kostnader för arbeten å skjut­

banor och övningsfält, för iordningställande av flygfält, för flygplatsbelys­

ning m. m. skola avskrivas med 100 procent samt att kostnaderna för mark­

förvärv ävensom för insprängningar i berg icke till någon del skola avskrivas.

Den närmare tillämpningen av nämnda princip framgår omedelbart av upp­

ställningen av kostnadsberäkningarna.

I detta sammanhang torde böra påpekas, att bland byggnadskostna­

derna för arméns del icke räknats med de med Stockholms garnisons utflytt­

ning till Järvafältet ävensom ammunitionsfabrikens förflyttning sammanhäng­

ande kostnaderna. Dessa kostnader avses nämligen skola avskrivas i särskild

ordning. Icke heller har utredningen bland marinens byggnadskostnader med­

räknat det belopp som kan bliva erforderligt för genomförande av den pla­

nerade förflyttningen av Stockholms örlogsbas till annan plats än den nu­

varande. Förutom att nämnda kostnader äro vanskliga att för närvarande

beräkna, kunna de icke heller sägas direkt hänföra sig till den plan för för­

svarsorganisationen som nu framlägges. Dessutom frigöras genom en sådan

förflyttning värden, som till stor del torde kompensera de därmed förenade

utgifterna. Slutligen hava bland kostnadsberäkningarna icke heller medtagits

kostnaderna för fullföljandet av de planerade nybyggnaderna för vissa stabs-

och förvaltningsorgan m. m. i Stockholm.

Byggnadskostnadernas beräkning har i stor utsträckning ägt rum i direkt

samarbete med 1940 års militära byggnadsutredning, vilken i de fall där den

icke själv utfört beräkningarna lämnat grundläggande synpunkter och direktiv

rörande beräkningarnas utförande.

Beträffande utredningens beräkning av personalkostnaderna torde få

hänvisas till vad i det följande under rubriken Yissa gemensamma anslags-

och avlöningsfrågor yttras.

Yad beträffar de kostnader, vilka icke hänföra sig till de tre försvarsgre­

narna utan äro av för försvarsväsendet gemensam natur, har utredningen

icke ansett sig böra eller kunna framlägga noggranna kostnadsberäkningar på

samma sätt som beträffande försvarsgrenarna. Do utgifter som här avses hän­

föra sig dels till de anslag å fjärde huvudtiteln, vilka avse försvarsdeparte­

mentet, de centrala förvaltningsmyndigheterna och försvarsstaben, dels till

kostnaderna för de institutioner, som i riksstatens fjärde huvudtitel redovisas

under rubriken »D. Yissa försvarsväsendet tillhörande institutioner», dels

slutligen till de anslag, vilka i huvudtiteln redovisas under rubriken »E.

Diverse». Utredningen har uppskattat sammanlagda summan av ifrågavarande

för försvarsväsendet gemensamma utgifter till i medeltal 45 miljoner kronor

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

utan tvivel tillfredsställande löste behovet av slagkraftiga operativa enheter

med stor rörlighet.

Chefen för armén har funnit den av försvarsutredningen föreslagna

organisationen av olika staber och truppförband m. m. i stort sett väl avvägd

med hänsyn till normala fredsförhållanden, varvid emellertid framhållits, att

de föreslagna personalstaterna ur krigsorganisations- och utbildningssyn-

punkter måste betraktas som ett minimum. I vissa avseenden har chefen för

armén föreslagit förstärkningar av arméns krigsorganisation, bland annat inne­

bärande utökning av antalet jägarbrigader, utökning av kårartilleriet och in­

förande av stormartilleri. Dessa förslag ha även medfört krav på utökning av

fredsorganisationen dels i form av kaderökningar och dels genom uppsättande

av ytterligare en artillerikår.

Chefen för marinen har framhållit, att med det framlagda förslaget icke

nåtts någon slutpunkt i fråga om flottans omfattning i försvarsorganisationen

men att en god grund blivit lagd för dess framtida utveckling, varvid dock

påpekats, att efter den femårsperiod, som med förslaget avsåges, plan­

mässigt borde följa ersättningsbyggnad för de i stödstyrkan ingående Sverige-

skeppen. Chefen för marinen har vidare framfört ett mycket bestämt krav

på en för samverkan med sjöstridskrafterna (närmast kustflottan) och torped­

flygflottiljen avsedd jaktflygflottilj utöver de av försvarsutredningen före­

slagna.

Jämväl chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, vilka funnit resultatet

av försvarsutredningens arbete utomordentligt gott och därför i allt väsent­

ligt biträtt de av utredningen framlagda förslagen, ha föreslagit inrättande

av ytterligare en jaktflottilj utöver de av försvarsutredningen föreslagna.

Frågan om flygvapnets framtida ställning har upptagits till behandling av

chefen för Ostkustens marindistrikt, vilken förordat en uppdelning av flyg­

vapnet i två delar, vardera utgörande ett vapenslag inom armé och marin

samt med bibehållande av gemenskapen endast i fråga om materielanskaff-

ning och viss del av utbildningen.

Överbefälhavaren, som framhållit, att det nu föreliggande betänkandet i

huvudsak utgjorde en detaljbearbetning av de militära myndigheternas grund­

läggande förslag, vilka i sina huvudlinjer följts, har under sådana förhållanden

icke haft något att erinra mot betänkandets principer. Beträffande åtskilliga

viktiga detaljer hade emellertid de militära myndigheternas förslag frångåtts,

delvis på grund av direktiv, som meddelats utredningsmännen av chefen för

försvarsdepartementet. Vidare funnes i betänkandet ett flertal frågor, till

vilka de militära myndigheterna tidigare ej beretts tillfälle att taga ställning.

Den föreslagna nya försvarsordningen utgjorde ett så väldigt komplex, att

det — trots det aktningsvärda arbete, som av utredningsmännen presterats

— icke varit möjligt att, även där samarbete skett med de militära myndig­

heterna, tillräckligt grundligt genomtränga alla organisationsdetaljor, varken

beträffande deras struktur eller kostnader. Det komme utan tvivel att under

arbetet på försvarsordningens genomförande visa sig, att åtskilliga betänkliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

21

Vad marinen beträffar synes överbefälhavaren hava anslutit sig till huvud­

grunderna i försvarsutredningens förslag.

Vad åter angår flygvapnet, har överbefälhavaren, såsom av det följande

framgår, funnit det angelägnaste önskemålet i fråga om förbättringar av ut­

redningens förslag i dess helhet vara, att en sjunde jaktflottilj (F18) nu

beslutades. Till motvägande av den härigenom uppkommande kostnadsök­

ningen kunde vissa av försvarsutredningen till 4.7 miljoner kronor per år be­

räknade engångskostnader inbesparas under förutsättning att organisationens

bredd och slagkraft ökades genom det tillskott, som F 18 innebure.

Av handlingarna i ärendet inhämtas, att kostnaderna för en sjunde jakt­

flottilj (F 18) med utgångspunkt från prisläget den 1 juli 1941 och med till-

lämpning av de i årets statsverksproposition angivna reglerna för avskrivning

av nya kapitalinvesteringar kunna beräknas på följande sätt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

23

H

Under fem års- Vid genomförd

perioden

organisation

Kr.

Kr.

Årskostnader .........................................................................................

») 8,500,000

9,900,000

Engångskostnader för anskaffning av flyg- och vapenmateriel

33.300,000

—

Engångskostnader för byggnader m. m..........................................

8,365,000

—

Övriga engångskostnader .................................................................

9,400,000

—

Summa kronor

59,565,000

9,900,000

Arméförvaltningen har såsom allmänt omdöme om den av försvarsutred­

ningen framlagda planen för organisationsarbetet inom försvarsväsendet ut­

talat, att ett genomförande av densamma syntes vara ägnat att i skilda hän­

seenden skänka ökad effektivitet och kraft åt landets försvar samt att giva

fasthet och planmässighet åt arbetet på försvarsanstalternas fortsatta ut­

byggande och stärkande.

Jämväl marinförvaltningen har funnit försvarsutredningens organisations­

plan vara synnerligen väl ägnad att läggas till grund för det ytterligare

organisationsarbete inom marinen, som förhållandena gjorde nödvändigt.

Marinförvaltningen kunde i allt väsentligt ansluta sig till försvarsutred­

ningens förslag i olika hänseenden och hade vid granskningen av planen för

organisationens genomförande funnit anledning antaga, att de föreslagna

arbetena och anskaffningarna skulle kunna förverkligas inom avsedd tid­

rymd.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört, att den med stor tillfreds­

ställelse konstaterat, att omsorgen om rikets försvar nu tagit form i ett för­

slag, vars realiserande innebure en väsentlig förstärkning av försvarskrafterna.

Däremot har länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framfört invändningar

mot uppgörandet av en plan för organisationsarbetet under så lång tid som

fem år, varvid anförts, att länsstyrelsen för sin del skulle ansett det nöd­

vändigare med hänsyn till vårt genom världskriget farofyllda läge, att planer

1 Giiller för budgetåret 1940/47.

25

föras och detta på ett sådant sätt, att en väsentlig koncentrering av materiel-

tillverkningen till de närmaste åren verkligen komme till stånd.

Industrikommisionen, som funnit försvarsutredningens kostnadsberäk­

ningar så betryggande som på grund av föreliggande omständigheter rim­

ligen kunde krävas, har slutligen berört spörsmålet om den belastning, som

en försvarsorganisation av ifrågavarande storlek kunde komma att utova på

det civila folkhushållet under en blivande fredsperiod, särskilt med avseende

å industriell försörjning och produktion, samt därutinnan anfört följande.

Enligt försvarsutredningens beräkningar skulle kostnaderna för försvars-

ordningens genomförande efter uppsättningsperioden enligt prislaget per den

1 juli 1939 uppgå till ett belopp av inemot 515 miljoner kronor per budgetar.

Försvarskostnaderna under förkrigsåret 1938/39 skulle på grund harav komma

att överstigas med närmare 300 miljoner kronor. Landets nationalinkomst

under tiden närmast före kriget hade uppskattats till omkring 10 miljarder

kronor per år. En jämförelse mellan ovannämnda siffra 300 miljoner kronoi

å ena sidan och nationalinkomsten å andra sidan kunde sagas ge vid handen,

att en utbyggnad av försvaret av ifrågavarande storlek vid oforandrade

ekonomiska förhållanden icke skulle i någon mera allvarlig grad komma att

belasta folkhushållet.

......... , .

. ,

, ,

,

• , „

Även om hänsyn toges till eventuella forandrmgar i landets ekonomiska

förhållanden syntes den föreslagna ökningen av försvarskostnaderna national­

ekonomiskt sett icke vara större än att densamma borde kunna baras, om

blott alla möjligheter till en effektivisering av näringslivet ti lvaratoges Här­

vid bortsåge kommissionen från de sannolikt relativt svårlösta problem av

finanspolitisk natur, som framdeles kunde uppstå.

Yad särskilt anginge den föreslagna försvarsorganisationens verkningar

beträffande verkstadsindustrien, syntes en bestående belastning av denna

industri av den omfattning, som utredningen föreslagit, icke komma att ned­

sätta densammas produktionsmöjligheter för civila ändamål i jämförelse med

förkrigstiden.

.

Jämväl 1940 års militära byggnadsutredning har upptagit till behandling

frågan om den föreslagna försvarsorganisationens inverkan på näringslivet

och framhållit, att ett genomförande av det av försvarsutredningen föreslagna

byggnadsprogrammet inom i betänkandet angiven tidrymd måste komma att

medföra betydande belastning på byggnadsmarknaden med därav följande

minskad konkurrens mellan entreprenörer, ökade kostnader och försvårad

materielanskaffning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Undersökningen rörande sjöförsvarets sammansättning.

I förutnämnda taktisk-tekniska undersökning rörande sjöförsvarets samman­

sättning, vilken torde få närmare refereras i ett senare sammanhang och till

vars slutsatser såväl överbefälhavaren som övriga hörda militära myndigheter

anslutit sig, ha erfarenheterna från det pågående kriget ingående granskats

i den mån de beröra sjöstridskrafternas sammansättning och operativa upp­

trädande samt de olika fartygstypernas konstruktion. Särskild uppmärksam­

het har därvid ägnats frågorna om sjöstridskrafternas försvar mot och sam­

verkan med flygstridskrafter. Krigets erfarenheter och för Sverige karak-

27

Detta gällde sålunda vissa byggnadsföretag, som icke vore oundgängliga för

den nya försvarsordningens genomförande. Delvis kunde man narvid reda

sig med provisoriska anordningar, som senare kunde avlösas av definitiva

sådana, blott man från början planlade, huru en definitiv utbyggnad borde

äga rum. Även beträffande vissa personalorganisatoriska utvidgningar, som

icke eller endast i ringa mån hade betydelse för försvarets verkningsgrad,

ansåge beredningen, att uppskov borde ske till efter utgången av femårs­

perioden.

I flera av de yttranden, som avgivits över 1941 års försvarsutrednings be­

tänkande, hade bestämda önskemål framförts om uppsättandet av ytterligare en

jaktflottilj utöver vad som föreslagits av försvarsutredningen. De skäl, som

anförts till stöd för dessa önskemål och som väsentligen hänförde sig till

erfarenheter, vunna under det nu pågående kriget, hade synts beiedningen

så vägande, att även beredningen funnit sig för sm del böra ansluta sig till

desamma.

Beredningen hade även funnit det angeläget, att en ytterligare förstärkning

av arméns pansartrupper, utöver utredningens förslag, såvitt möjligt komme

till stånd. En utförligare motivering för denna ståndpunkt hade beredningen

icke funnit erforderlig. Krigserfarenheterna talade härutmnan ett tydligt

språk. Vid upprepade tillfällen hade en riklig tillgång på pansartrupper eller

— i motsatt riktning — en väsentlig underlägsenhet i detta avseende visat sig

vara av avgörande betydelse både vid offensiva och defensiva företag. Det

lämpliga sättet att tillgodose det sålunda av beredningen framförda önske­

målet syntes vara att utvidga det föreslagna Göta pansarlivgarde, sa att även

det fjärde pansarregementet komme att omfatta tre bataljoner.

Skulle här av beredningen framlagda förslag vinna beaktande, måste detta

komma att medföra väsentliga kostnadsökningar. Sålunda torde engångs­

kostnaderna för ytterligare en jaktflottilj enligt vad beredningen inhämtat,

kunna beräknas till i runt tal 53 miljoner kronor, däri inberäknat anskaff­

ningen av flyg- och vapenmateriel, samt årskostnaderna för densamma till

sammanlagt 8.2 miljoner kronor under uppsättningsperioden. Engångskost­

naden för en ny pansarbataljon kunde, enligt vad beredningen under hand

inhämtat, om full hänsyn toges till krigsorganisationens krav, beräknas till

i runt tal 41 miljoner kronor och årskostnaderna till omkring 1 miljon kronor.

De sammanlagda kostnaderna (såväl engångs- som årskostnader) för eu ny

flygflottilj och en ny pansarbataljon skulle alltså under femårsperioden

komma att belöpa sig till i runt tal 107 miljoner kronor.

Då beredningen ansett sig böra utgå ifrån att den kostnadsram, som för­

svarsutredningen angivit, ej skulle överskridas, hade beredningen funnit sig

böra undersöka de möjligheter, som kunde finnas att under femårspeiioden

göra motsvarande besparingar genom uppskov med andra av försvarsutred­

ningen föreslagna åtgärder. Beredningen hade härvid såsom självfallet utgått

ifrån att ett uppskjutande icke borde ifrågakomma för materielanskaffningar

eller andra åtgärder, som kunde väntas komma att innebära ett verkligt till­

skott till vår försvarskraft under de närmaste åren.

Erån dessa utgångspunkter hade beredningen vid sina överväganden kom-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

29

Skulle vad beredningen föreslagit, med hänsyn till att vissa beställningar

redan gjorts för de beslutade kryssarna, anses innebära en alltför stark av­

vikelse från tidigare fattade beslut — en avvikelse som dock motiverades av

senare gjorda krigserfarenheter — ville beredningen alternativt föreslå, att

allenast en av de beslutade kryssarna byggdes, medan byggandet av de två

övriga kryssarna uppskötes. I detta fall borde företräde dock lämnas åt

byggandet av utav försvarsutredningen förordade större jagare, som i sådant

fall enligt uppgift från marinförvaltningen beräknades vara färdiga i maj

1945. Valdes beredningens senare alternativ, erhölles, utan att kostnads­

ramen sprängdes, möjlighet att uppsätta den föreslagna jaktflottiljen, vilket

önskemål beredningen ansåge sig böra sätta i första rummet. Medel bleve

däremot icke i sådant fall disponibla för båda de övriga av beredningen fram­

förda önskemålen — pansartruppernas förstärkning och byggandet av ytter­

ligare ett antal mindre fartyg — utan endast ettdera av dessa önskemål kunde

tillgodoses.

Såsom framgår av vad i det följande under avsnittet Arméns krigsorganisa­

tion anföres har försvarsberedningen i viss utsträckning anslutit sig till över­

befälhavarens förslag rörande förstärkning av armén.

I särskilt yttrande har en av beredningens ledamöter, Andersson, fram­

hållit, att vid organiserandet och uppbyggandet av landets försvarsväsende

en lämplig avvägning borde äga rum mellan de olika vapenslagen, med be­

aktande av de krav som vunna militära erfarenheter betingade och med hän­

syn tagen till landets ekonomiska möjligheter, önskningar kunde finnas om

utbyggnad och förstärkning av vissa vapenslag, utöver utredningens förslag.

Dessa önskemål kunde emellertid icke realiseras inom ramen av för försvaret

avsedda kostnader, såvitt icke denna förstärkning av visst vapenslag skedde

på bekostnad av anslagen till andra grenar av försvaret.

Att ställa beslutade kryssarbyggen på framtiden och använda härför av­

sedda medel till utvidgning av andra vapenslag kunde medföra en avsevärd

ökning av den för försvaret gemensamma kostnadsramen, när tiden vore inne

för kryssarbyggenas utförande. Med dessa konsekvenser vore det icke till­

rådligt att uppskjuta byggandet av de beslutade kryssarna. Ett uppskjutande

av kryssarbygget syntes däremot böra ske om detta betingades av knapphet

på material eller om detta material bättre behövde användas för anskaffandet

av vapen, som bleve färdiga på kortare tid.

Försvarsutredningens förslag om vissa medel till byggandet av en tredje

kryssare avstyrktes emellertid. En utökning av jaktflyget vore säkerligen be­

hövlig och välmotiverad, såväl som även byggandet av mindre och snabbgående

krigsfartyg. De för den tredje kryssaren avsedda medlen syntes därför i stället

böra användas för byggandet av jaktflygplan eller mindre krigsfartyg som

tidigare kunde bli ett tillskott till landets försvarskraft. Så långt detta vore

lämpligt och möjligt, borde genom förskjutningar och indragningar på andra

områden ytterligare medel söka åstadkommas för detta ändamål.

Rikets försvarsmakt har såsom av den lämnade redogörelsen framgår på

Departements

sistone undergått betydande förstärkningar och härigenom utökats utöver den

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

31

I sistnämnda avseende ha, såsom tidigare omnämnts, redan innan den nu

fullbordade utredningen igångsattes överväganden skett i samråd med repre­

sentanter för olika sidor av det ekonomiska livet. De synpunkter, som därvid

framkommo,

ha tagits till utgångspunkt vid avvägningen av den kostnads­

ram, varifrån försvarsutredningen utgått vid uppgörande av sitt förslag. Ut­

redningen har i denna fråga för egen del framhållit, att försvarsutgifter av

nämnda storlek jämte de under kriget starkt ökade civila utgifterna för mera

normala behov faktiskt kunnat täckas av löpande inkomster i riksstatsför-

slaget för budgetåret 1942/43, och på grund därav konstaterat, att spörsmålet

om finansieringen av försvarsutgifter av angiven höjd alltså kunde lösas. Här

antydda undersökningar utvisa i övrigt, att den angivna kostnadsramens

storlek i förhållande till nationalinkomsten icke är ägnad att väcka farhågor

ur allmänna ekonomiska synpunkter. Att däremot finanspolitiskt större svå­

righeter kunna komma att yppa sig, fördöljes icke. Detta senare understrykes

också av industrikommissionen, som likväl kommit till den uppfattningen,

att en utbyggnad av försvaret på föreslaget sätt icke kan sägas vid oförändrade

ekonomiska förhållanden i någon mera allvarlig grad komma att belasta folk­

hushållet.

De sålunda framförda synpunkterna kan jag i allt väsentligt dela. Man kan

här icke undgå att observera, att ingen ansvarig myndighet ansett sig kunna

förorda en mer avsevärd utvidgning av kostnadsramen, ehuru tvivelsutan en

ytterligare förstärkning av försvarskrafterna i flera hänseenden ansetts

önskvärd. Detta beror enligt min mening därpå, att — även om de av ut­

redningen beräknade kostnaderna vid fortsatt ekonomiskt framåtskridande väl

kunna bäras — förhållandet vid ett ogynnsammare ekonomiskt läge kan bliva

ett annat. Skulle längre perioder av stagnation eller depression drabba vårt eko­

nomiska liv, torde dessa kostnader komma att innebära en allvarlig ekonomisk

påfrestning för landet. På grund härav måste försiktighet iakttagas, när det

gäller att binda statens resurser för försvarsändamål under en följd av år.

Att gå utöver den föreslagna kostnadsramen bör därför icke komma i fråga.

Visserligen kan jag med hänsyn till de senaste årens hårda erfarenheter icke

förorda någon egentlig beskärning av försvarsutredningens förslag i avseende

å försvarskrafternas kvalitet eller kvantitet. Men jag förutsätter, att vid för­

slagets genomförande alla möjligheter till besparingar tillvaratagas, som

kunna ske utan eftersättande av effektiviteten.

När det nu gäller att använda de för försvarsmaktens förstärkning avsedda

medlen till höjande av dess kvalitet, vill jag ge min anslutning till den

principiella uppläggningen av försvarsutredningens förslag, vilket tillkommit

efter samråd med mig i fråga om grundlinjerna. Det synes mig sålunda er­

forderligt att giva vårt försvar en sådan utformning, att det mera anpassas

efter erfarenheterna under det pågående kriget. En av de väsentligaste av

dessa är, att ett lands försvar måste vara allsidigt. Både armé, marin och

flygvapen måste vara i förhållande till det hela starka. Försummas någon

försvarsgren, blir den en svag länk i kedjan, som lätt kan brista till obotligt

men för den gemensamma uppgiften. Försvarsutredningens förslag till re-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

32

sursernas fördelning mellan de olika försvarsgrenarna har vunnit odelad an­

slutning från militärt håll, vilket måste betecknas såsom en styrka. Även

jag ansluter mig till nämnda förslag. Beträffande användningen av de för varje

försvarsgren avsedda medlen har utredningens förslag på alla betydelsefulla

punkter tillstyrkts av de militära myndigheterna. I vissa avseenden ha dock

viktiga modifikationer ifrågasatts. Sålunda ha överbefälhavaren samt che­

ferna för marinen och flygvapnet ävensom flygförvaltningen framställt för­

slag om utökande av flygvapnet med ytterligare en jaktflottilj. Vidare ha

överbefälhavaren och chefen för armén, i vissa avseenden understödda av för-

svarsberedningen, framlagt förslag om vissa ytterligare förbättringar av arméns

krigsorganisation, bland annat innebärande utökning av antalet jägarbrigader

och av kårartilleriet samt införande av stormartilleri.

Be merkostnader, som skulle uppstå genom angivna förbättringar av arméns

krigsorganisation, anser överbefälhavaren, såsom av handlingarna i ärendet

framgår, kunna kompenseras dels genom den minskning av kostnaderna för

ammunitionsanskaffning, som på vissa grunder beräknas, dels genom vissa

minskningar av arméns materielförsörjning i övrigt. Kostnaderna för den

sjunde jaktflottiljen kunna enligt överbefälhavarens beräkningar — såsom

närmare framgår av vad i det följande under avsnittet Flygförband m. m.

yttras — delvis täckas genom vissa besparingar i första hand inom flygvapnet

men till en del möjligen även inom försvarsväsendet i övrigt.

Med anledning av vad sålunda föreslagits vill jag till en början framhålla,

att en förutsättning vid planläggningen av försvarskrafternas sammansätt­

ning och storlek måste vara, att organisationen erhåller tillräcklig bredd och

tillräckligt djup. En krigsorganisation, som icke fyller båda dessa krav, kan

icke anses tillfredsställande. Såvitt jag kan bedöma är ett godtagande av

vissa av överbefälhavarens förslag i avseende å materielförsörjningen ägnat

att leda till en försämring av försvarsorganisationens uthållighet. Av antydda

skäl kan jag icke tillstyrka bifall till ifrågavarande förslag. Denna min stånd­

punkt synes även 1942 års försvarsberedning dela. I likhet med försvarsbe-

redningen har jag däremot intet att erinra mot att de kostnadsminskningar,

som belöpa på ammunitionsanskaffningen, utnyttjas till förstärkning av

arméorganisationen. I det följande förordar jag därför, att ett antal infanteri­

förband organiseras som cykelförband och att artilleriet motoriseras utöver

vad försvarsutredningens förslag innebär, varförutom mitt förslag till freds-

organisation av armén förutsätter vissa förstärkningar i övrigt, på vilka jag

icke här kan närmare ingå. Däremot är det mig icke möjligt att inom kostnads­

ramen bereda utrymme för en ytterligare förstärkning av det tunga artilleriet.

I motsats till de militära myndigheterna har 1942 års försvarsberedning

föreslagit en helt annan avvägning av de tre försvarsgrenarnas behov av för­

stärkning. Sålunda har beredningen föreslagit, att armén tillföres ytterligare

en pansarbataljon och flygvapnet en jaktflottilj. De härav föranledda kostna­

derna skulle enligt beredningens mening täckas därigenom att inga som helst

medel under femårsperioden anvisas för byggande åt flottan av kryssare.

Beträffande detta förslag vill jag hänvisa till vad jag nyss anfört därom,

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

33

att försvarsutredningens förslag -bygger på en omsorgsfull avvägning av de tre

försvarsgrenarnas behov, en avvägning som med aktgivande på de olika försvars­

medlens möjligheter till vårt lands skydd verkställts i samråd med de militära

myndigheterna. Vid utarbetande av planen för flottans förstärkning har därvid

förutsatts tillkomsten av dessa kryssare, och övriga förslag till nya fartygs­

byggen ha anpassats därefter. Att försvarsutredningens förslag på denna

punkt byggt på riktiga förutsättningar bestyrkes ytterligare av förutnämnda

inom försvarsdepartementet verkställda taktisk-tekniska undersökning rörande

sjöförsvarets sammansättning, vid vilken de allra senaste rönen på sjökrigets

område beaktats. Programmet för flottans ersättningsbyggnad skulle därför

komma att förvanskas, om kryssarbyggena uteslötes därur. Sålunda skulle

icke blott den tänkta förstärkningen av flottan reduceras till mindre än hälften

utan även den återstående delen tillkomma utan att dess användning in-

ginge i någon genomtänkt plan för flottans taktiska användning. Flottan

bleve härigenom en svag länk i det svenska försvarets kedja. En sådan

improviserad omvärdering av de tre försvarsgrenarnas uppgifter i riksför-

svaret, som beredningens förslag innebär, kan jag därför icke tillstyrka.

En annan sak är, att anledning icke nu föreligger att i annan mån taga

ståndpunkt till flottans ersättningsbyggnad än till den del därav, som låter

sig genomföra under den avsedda femårsperioden. Den från början framlagda

planen för färdigställande av de båda av 1940 års urtima riksdag beslutade

kryssarna har visat sig vara i hög grad missvisande. Marinförvaltningen har

icke mäktat genomföra konstruktionsarbetet i den takt, som avsetts. En nog­

grann beräkning av föreliggande möjligheter visar dock, att de beslutade

kryssarna kunna, under förutsättning att materieltillgången det medgiver, fär­

digställas inom femårsperioden. Om deras byggande till tiden förlägges före

de föreslagna större jagarnas, kunna de levereras år 1946, annars år 1947. Enär

vår tillgång av lätta, moderna fartyg är betydande — detta gäller även jagare,

sedan redan beslutade färdigställts — medan flottan bortsett från special­

fartyget Gotland icke under tjugo år tillförts något nytt artillerifartyg, säger

det sig självt, att tillkomsten av de beslutade kryssarna är det ur sjömilitär

synpunkt mest trängande. Därför böra dessa båda kryssare färdigställas före

de planerade större jagarna, såvida icke materielläget framtvingar en omkast­

ning. Frågan om tillgången på för fartygsbyggen erforderlig materiel kommer

att under sommarens lopp underkastas en ingående prövning, varefter slutlig

ståndpunkt till den ordning, vari fartygsbyggena böra ske, kan tagas.

Emellertid framgår av gjorda undersökningar, att påbörjandet av en tredje

kryssare, såsom försvarsutredningen föreslagit, icke kan ske inom den angivna

femårsperioden. Den bör därför utgå ur det nu aktuella ersättningsbyggnads-

programmet. De medel, som därigenom kunna bli disponibla, böra användas

för förstärkning på annat sätt av flottan. Närmast till hands ligger att ome­

delbart igångsätta byggnad av två jagare av s. k. modifierad Göteborgstyp, vilket

kan ske utan att andra byggnadsplaner åsidosättas. I ett senare sammanhang

kommer jag att framställa ett dylikt förslag. Denna utökning av jagarbeståndet

bör givetvis föranleda, att under tiden efter femårsperiodens slut färre jagare

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 210.

³⁷⁷

⁴² 3

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

35

överbefälhavarens mening möjligen kunna föreligga och som äro en förutsätt­

ning för att den ifrågasatta utvidgningen skall kunna ske inom den avsedda

kostnadsramen.

Beträffande detaljerna i de förslag till utbyggnad av försvarsväsendet, som

av mig sålunda förordas, hänvisar jag till vad i det följande yttras. En sam­

manfattning av kostnadsberäkningarna torde få lämnas i särskilda bilagor till

statsrådsprotokollet. Jag vill dock redan i detta sammanhang understryka, att

ifrågavarande förslag och kostnadsberäkningar icke äro avsedda att angiva

annat än den ram, inom vilken uppbyggnadsarbetet under den närmaste fem­

årsperioden bör förlöpa. Dels är det såsom överbefälhavaren framhållit icke

görligt att på detta stadium i alla enskildheter utforma organisationen och

fixera kostnadernas storlek. Dels pågå inom försvarsväsendet åtskilliga utred­

ningar, vilkas resultat torde komma att öva inverkan på uppbyggnadsarbetets

genomförande. Allenast må erinras om den militära förvaltningsutredningen

ävensom utredningarna rörande det militära expeditionsarbetets rationalise­

ring, om ersättning för vissa till officers- och underofficersutbildning uttagna

värnpliktiga samt om gamisonssjukvården i Karlskrona och Boden. Dels är

det, såsom i det följande kommer att närmare belysas, nödvändigt att till sär­

skild ytterligare utredning hänskjuta åtskilliga spörsmål, beträffande vilka för-

svarsutredningen framlagt förslag. Slutligen bör framhållas att, i överensstäm­

melse med försvarsutredningens förslag, vid kostnadsberäkningarna som under­

lag valts den prisnivå, som rådde den 1 juli 1941.

Det bör även betonas, att de kostnadsberäkningar, som i det följande fram­

läggas, ha avseende på de fredsmässiga utgifterna för försvarsväsendet.

Vid sidan av dessa utgifter måste under nuvarande förhållanden bestridas

betydande kostnader för vidmakthållande av vår försvarsberedskap dels i

form av löpande utgifter, dels i form av engångsutgifter för beredskapens

stärkande. Bland dessa utgifter må särskilt nämnas kostnaderna för den

forcerade ammunitionstillverkningen, för anskaffning av vissa särskilda

partier vapen och annan materiel, för befästnings- och andra dylika anlägg­

ningar samt för vissa speciella fartygsbyggnader. Självfallet är det icke möj­

ligt att inom den i det föregående angivna ramen tillgodose de utgiftsbehov,

som i dessa hänseenden uppkomma. Det härför erforderliga medelsbehovet

torde få bedömas och täckas från fall till fall vid sidan av femårsplanens kost­

nadskalkyler. Yad speciellt angår befästningsanläggningar torde, därest sär­

skilda åtgärder befinnas erforderliga för arbetslöshetens bekämpande, ut­

förandet av sådana anläggningar kunna komma i fråga i angivet syfte.

De riktlinjer för försvarsväsendets organisatoriska utbyggnad — och där­

med för utvecklingen av dess materielförsörjning och byggnadsbestånd — som

här framläggas, avse sålunda i sin helhet ändamål, som enligt de i årets stats-

verksproposition uppdragna principerna böra tillgodoses över riksstaten och

ej från anslag å förskottsstaten för försvarsväsendet. Oavsett hur utgifterna för

dessa ändamål fördela sig mellan driftbudgeten och kapitalbudgeten, represen­

tera de givetvis en direkt belastning på statsfinanserna. Man kunde därför

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

37

demas nedbringande och att det omfattande byggnadsprogram, som försvars-

väsendets utökning nödvändiggör, genomföres på ett i alla hänseenden ratio­

nellt och ekonomiskt sätt. Till denna fråga återkommer jag i det följande.

I detta sammanhang vill jag även i anknytning till industrikommissionens

utlåtande framhålla vikten av att den översyn av försvarsväsendets behov,

som nu företagits, kompletteras med en undersökning rörande formerna för

tillgodoseendet vid beredskap, mobilisering och krig av hemortens och

speciellt den för krigföring viktiga produktionens behov av arbetskraft. I

likhet med kommissionen finner jag det vara av den största betydelse, att

denna fråga uppmärksammas liksom även frågan om grunderna för inkallelse

till militärtjänstgöring av personal, tillhörande rustningsindustrien. Dessa

frågor torde emellertid icke i detta sammanhang kunna eller böra upptagas till

närmare prövning.

För beräkning av kostnaderna för den föreslagna organisationens genom­

förande har det varit erforderligt att i detalj beräkna behovet av personal,

materiel o. s. v. för de olika förband och staber m. m., som avses skola ingå

i den nya organisationen. Vad särskilt angår beräkningarna av personal­

behovet, framgå dessa av de förslag till personalförteckningar, som torde

böra överlämnas till riksdagens vederbörande utskott. Enär det emeller­

tid —- särskilt med hänsyn till att den föreslagna organisationen ju i många

avseenden innebär betydelsefulla nyheter i jämförelse med den nuvarande

organisationen — torde vara uteslutet att nu med säkerhet bedöma personal­

behovet i detalj för varje förband och stab i den slutligt utbyggda organisa­

tionen, böra förslagen till personalförteckningar icke betraktas såsom slut­

giltiga. Ehuru personalförteckningarna sålunda icke nu böra definitivt fast­

ställas, synas de emellertid böra tjäna till grundval för de anslagsäskanden,

som under hänsynstagande till den pågående omorganisationen av försvars-

väsendet för varje budgetår skola föreläggas riksdagen. Avvikelser från

nämnda personalförteckningar torde därvid i många fall komma att visa sig

erforderliga, men det bör givetvis iakttagas, att den nu beräknade personal­

organisationen icke i huvudsakliga delar frångås. I det följande förutsätter

jag, att en ytterligare prövning i särskild ordning av personalbehovet skall för

varje budgetår komma till stånd.

I de fall, där jag med hänsyn till pågående eller planerade utredningar

eller andra överväganden icke nu kunnat fatta ståndpunkt till de föreliggande

förslagen, har jag vid kostnadskalkylerna ansett mig böra utgå från försvars-

utredningens beräkningar, där ej annat särskilt angivits. T allmänhet har jag

i detta sammanhang icke funnit mig böra till närmare prövning upptaga frågan

om behovet av pensionerad personal och annan icke-ordinarie personal. Utan

att fatta ståndpunkt till försvarsutredningens i dessa hänseenden framlagda

förslag, har jag emellertid ansett mig kunna lägga desamma till grund för

kostnadsberäkningarna.

Vid tiden för framläggandet av årets statsverksproposition var det mig

icke möjligt att grunda beräkningarna av vissa anslag under fjärde huvud-

88

titeln på resultatet av 1941 års försvarsutrednings undersökningar, vilka ju

då ännu icke slutförts. I avbidan på en säkrare uppskattning framdeles av

kostnaderna för försvarsväsendet under nästa budgetår upptogos därför ett

flertal anslag med allenast beräknade belopp. Jag ämnar i annat sammanhang

hemställa om framläggande för riksdagen av förslag rörande omförmälda an­

slag. Härvid kommer jag i likhet med försvarsberedningen att utgå från att,

i syfte att möjliggöra ett snabbt genomförande av försvarsplanen, en förskjut­

ning av engångsutgifterna till femårsperiodens första del skall komma till

stånd.

Jag övergår härefter till att närmare behandla de framställda förslagen till

ändrad försvarsorganisation. Härvid upptager jag icke ett av överbefälhavaren

framfört önskemål om organiserandet av en försvarshögskola, i vilket avse­

ende slutligt förslag icke framställts av överbefälhavaren. Ett av överbefäl­

havaren framlagt förslag om inrättande av ett krigskabinett eller motsvarig­

het därtill torde liksom vissa av försvarsberedningen i ämnet anförda syn­

punkter böra delgivas justitiedepartementet för handläggning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

39

Avd. III. Vissa för försvarsgrenarna gemensamma frågor.

Vissa gemensamma personalfrågor.

Tjänstegrad och titel för beställningshavare

i lönegraden Öb 2.

För militära beställningshavare gäller såsom huvudregel, att varje lönegrad

enligt avlöningsreglementet motsvaras av en bestämd tjänstegrad och titel.

Undantag från regeln utgöra överste- och kommendörsgraderna, vilka i militära

avlöningsreglementet motsvaras av tre lönegrader, nämligen lönegraderna Oa 6,

Öb 1 och Öb 2.

F försvar s utredningen.

Försvarsutredningen har på anförda skäl kommit till det resultatet, att

starka skäl talade för att beställningshavare i lönegrad Öb 2 hänfördes till gene­

ralspersoner (flaggmän). För dessa beställningshavare borde därför tillkomma

en ny generals- och amiralsgrad liggande mellan generalmajors- och överstegra­

derna respektive konteramirals- och kommendörsgraderna. Titeln för beställ­

ningshavare i den nya graden borde bliva generalmajor av 2. graden respek­

tive konteramiral av 2. graden. Detta medförde i sin tur, att de nuvarande

generalmajors- och konteramiralstitlarna borde ändras till generalmajor av

1. graden respektive konteramiral av 1. graden.

Y ttr anden.

Medan försvarsutredningens uttalande om behovet av ny tjänstegrad och

titel för beställningshavare i lönegraden Öb 2 i allmänhet lämnats utan erinran,

ha däremot de av utredningen föreslagna benämningarna avstyrkts av fler­

talet myndigheter, som yttrat sig därom. I stället har i flera remissyttranden

föreslagits bland annat, att beställningshavare i lönegraden Öb 2 skola be­

nämnas generalmajor respektive konteramiral samt att övriga generalspersoner

(flaggmän) skola uppflyttas en tjänstegrad. Även vissa andra utvägar hava,

såsom av handlingarna i ärendet framgår, anvisats.

1942 års försvarsberedning.

Ej heller 1942 års försvarsberedning har funnit den av försvarsutredningen

föreslagna lösningen lämplig. Beredningen anser för sin del, att nuvarande

ordning, enligt vilken beställningshavarna i lönegraden Öb 2 under viss tid

bibehålla tidigare innehavd tjänstegrad såsom överste respektive kommendör

samt därefter befordras till närmast högre tjänstegrad, jämväl i fortsättningen

utan olägenhet kan bibehållas. Införandet av ett disponibilitetsinstitut, varom

proposition nu förelåge, gjorde det i fred mindre erforderligt än hittills att för

dessa beställningshavare införa en tjänstegrad av förtroendeämbetsmans

karaktär. Under krig, då befälsförhållandena mera än under fred kunde moti-

40

Departements­

chefen.

veia högre tjänsteställning åt dessa beställningshavare, kunde de givetvis kon­

stitueras (eventuellt befordras) till generalmajorer, respektive konteramiraler.

Beredningen funne sig sålunda böra avstyrka försvarsutredningens föreva­

rande förslag.

A id anmälan i statsrådet den 13 februari 1942 av frågan om avskiljande från

aktiv stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet framhöll jag (propo­

sitionen nr 74, sid. 23), att den gränsdragning mellan förtroendeämbeten en­

ligt § 35 regeringsformen och andra högre beställningar, som nu existerade, i

vissa avseenden icke kunde anses tillfredsställande, i det att exempelvis

överstar i regementschefs ställning tillhörande lönegraden Öb 1 vore att anse

såsom förtroendeämbetsmän, medan vissa högre befälhavare i lönegraden Öb 2

tillhörde denna kategori endast om de erhållit högre tjänsteställning än

överstes. Sedan jag redogjort för försvarsutredningens nu ifrågavarande för­

slag till ny tjänstegrad för beställningshavare i lönegraden Öb 2, anförde jag,

att om denna nya tjänstegrad infördes, samtliga dessa beställningshavare

komme att hänföras till gruppen förtroendeämbetsmän.

Ett genomförande i princip av försvarsutredningens förslag om här avsedda

beställningshavares hänförande till generalspersoner (flaggmän) skulle bidraga

till att utan grundlagsändring klarare markera gränsdragningen mellan för-

troendeämbetsmän och övriga beställningshavare. Önskvärdheten av mera

preciserade föreskrifter härutinnan kvarstår även efter ett genomförande av det

i propositionen nr 74 förordade disponibilitetsinstitutet. Då emellertid enighet

om ett förslag, som kan av mig godtagas, icke uppnåtts bland de militära myn­

digheterna och frågan för övrigt förlorar i betydelse, om ett disponibilitets-

institut införes, finner jag mig icke böra nu framlägga förslag i ämnet.

Fänriks anställnings- och löneförhållanden.

Enligt de före år 1939 gällande bestämmelserna konstituerades fänrikarna

av Kungl. Maj:t och kunde efter 2 år erhålla fullmakt. Genom 1939 års mili­

tära avlöningsreglemente infördes kategorien extra ordinarie fänrikar, vilka

antagas av försvarsgrenscheferna genom antagningsbevis. Vid uppgörandet

av 1936 års statberäkningar utgick man ifrån såsom normalt, att en officer

skulle kvarstå som fänrik i 3 år och därefter befordras till löjtnant. Detta skulle

med tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser innebära, att en officer

normalt skulle vara e. o. fänrik i 2 år och ordinarie fänrik med fullmakt i 1 år

för att därefter utnämnas till löjtnant. På grund av den stora expansion av

personalstaterna som ägt rum under de senaste åren ha emellertid beford-

ringsförhållandena på sistone varit sådana, att löjtnantsutnämning ofta ägt

rum redan efter två år eller något däröver; tiden som ordinarie fänrik har

sålunda krympt samman eller helt uteblivit.

Försvarsutredningen.

Vid beräkningen av staternas storlek har försvarsutredningen utgått ifrån

samma princip som legat till grund för 1936 års beräkningar, eller att fänriks-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

41

tiden normalt skulle vara 3 år, innan befordran till löjtnant på stat ägde rum.

Utredningen hade därvid ansett sig böra föreslå, att begreppet ordinarie

fänrik skulle slopas och att alla fänrikar skulle vara icke-ordinarie tjänstemän

med titeln fänrik utan bestämningen »extra ordinarie». Detta medförde en be­

tydande förenkling i skilda hänseenden utan att för den enskilde officeren

medföra annat än obetydlig ekonomisk nackdel tillika med någon förlängning

av tiden som icke-ordinarie beställningshavare. Utredningen förutsatte, att

efter 3 år utnämning till löjtnant under alla förhållanden skulle äga rum, an­

tingen på ledig ordinarie beställning eller i regemente etc. Efter 2 år skulle

möjlighet föreligga att, därest löjtnantsbeställning funnes ledig, utnämna

fänrik i sådan beställning samt även att, om tjänsteförhållandena det påkallade,

utnämna en fänrik till löjtnant i regemente etc. I sistnämnda fall förutsattes,

att fänriken fortfarande skulle uppbära lön som fänrik.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att följderna av för-

svarsutredningens förslag i rekryteringshänseende icke nu med säkerhet

kunde överblickas. Det vore dock icke uteslutet, att den förlängda osäker­

heten i fråga om anställning i förening med minskade löneförmåner kunde

komma att menligt påverka rekryteringen.

Chefen för Övre Norrlands trupper har anfört, att den föreslagna anord­

ningen innebure en uppenbar orättvisa för och missgynnande av de unga

officerare, som av dem ovidkommande omständigheter erhållit en sämre

befordringstur än kamrater vid andra förband, varför försvarsutredningens

förslag kunde tillstyrkas endast under den förutsättningen, att varje fänrik

efter två år, därest han skulle kvarstå på aktiv stat, erhölle fullmakt som

löjtnant vid regementet, om ledig beställning funnes, och eljest i regementet.

Likartade synpunkter och förslag ha framförts av chefen för armén, chefen

för flygvapnet och flygförvaltningen samt chefen för kustflottan.

1942 års försvarsberedning.

Yad försvarsutredningen föreslagit beträffande fänriks anställnings- och

löneförhållanden har i princip icke givit anledning till erinran från bered­

ningens sida.

Med hänsyn till önskvärdheten att åstadkomma elasticitet i försvars-

väsendets personalorganisation anser beredningen emellertid erforderligt, att

tiden för extra ordinarie anställningen utsträckes. Beredningen håller sålunda

före, att de nyutnämnda officerarna böra innehava extra ordinarie anställning

under något längre tid än som av försvarsutredningen ifrågasatts, och före­

slår för sin del en tid av 4 år i stället för av försvarsutredningen föreslagna

3 år. Då det med hänsyn till de militära tjänstgörings- och befälsförhållandena

icke torde vara lämpligt, att de nyanställda officerarna kvarstå i fänriksgraden

under hela 4 år, har beredningen dessutom funnit sig böra föreslå, att de efter

2 års anställning såsom fänrikar skulle befordras till extra ordinarie löjtnanter.

43

ningslös omprövning beträffande spörsmålet om utökning av antalet dylika

beställningar utöver vad utredningen föreslagit.

1942 års försvarsberedning.

I anslutning till beredningens i det följande redovisade uttalanden rörande

proportionen mellan antalet regementsofficerare och högre officerare samt

kompaniofficerare har beredningen anfört, att dessa uttalanden i viss man,

ehuru icke i samma omfattning, även gällde proportionen mellan de olika

underofficersgraderna. Som exempel härpå kunde, framhåller beredningen

nämnas regementskassörerna, vilka samtliga placerats i lönegraden

•

samband med förslag om sammanförande av regementskassörerna till en

gemensam stat har beredningen i annat sammanhang förordat, att visst antal

av dessa beställningshavare hänfördes till lönegraden UO 2.

Mot försvarsutredningens förslag i förevarande avseende har jag i likhet

med remissmyndigheterna i och för sig intet att erinra. Utredningens förslag

i avseende å armén och flygvapnet kan jag — med den modifikation, som for-

anledes av vad jag i det följande anför i avsnittet Fälttygkåren — godtaga,

dock att jag i enlighet med försvarsberedningens förslag vill fororda en upp­

delning av kassörsbefattningarna på lönegraderna UO 3 och UO 2. 1 av­

seende å de föreslagna beställningarna för förvaltmngsunderofficerare vid

marinen saknas i utredningsförslaget närmare hållpunkter för ett bedömande

av den ifrågasatta lönesättningens skälighet med hansyn till arbetsuppgifter

och ansvar. Jag förutsätter i denna del en provning utifrån angivna synpun ter

för varje särskilt fall, varvid beaktande även bör skänkas frågan om lämplig­

heten av att i enstaka fall eller mera generellt utbyta de ifrågasatta beställ­

ningarna för förvaltmngsunderofficerare mot civil personal i lägre lone-

ställning.

Förändringar i fråga om pensionsålder.

Chefen för flygvapnet har vid upprepade tillfällen föreslagit, att pensions­

åldern för flygvapnets personal skulle överlag sänkas.

Försvarsutredningen,

som förklarat sig icke ha varit i tillfälle att ägna

närmare undersökning åt denna fråga, har emellertid ansett, att densamma i

sinom tid borde göras till föremål för särskild utredning, som dock icke syntes

böra begränsas till att avse blott flygvapnets personal utan borde omfatta den

militära personalen i gemen. Utredningen har därför inskränkt sig till att

föreslå vissa speciella ändringar i fråga om pensionsåldrar, vilka förändringar

mera direkt sammanhänga med den föreslagna försvarsorganisationen. Dessa

förändringar äro:

1. Pensionsåldern för underofficerare av 2. graden vid flottan och kust­

artilleriet sänkes från 55 till 50 år.

2. Pensionsåldern för högbåtsmän vid flottan sänkes från 55 till 50 år.

3. Pensionsåldern för marinöverintendenten bestämmes till 65 år samt

sänkes för kommendör vid marinintendenturkåren från 65 till 60 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

45

serna, utom för volontärer över stat vid armén, för vilka räknats med lön

enligt 1 löneklassen. Med avseende å ortsgrupp har för personal vid armén

räknats med E-ort. För militär och civilmilitär personal vid marinen har

räknats med lön enligt F ort beträffande personal tillhörande flottan och för

marinen gemensamma kårer och med lön enligt E-ort för personal vid kust­

artilleriet. I fråga om den extra ordinarie och extra personalen vid marinen

har räknats med lön enligt den för vederbörande tjänstemans stationerings-

ort fastställda dyrorten. Yad slutligen beträffar flygvapnets personal har

räknats med I-ort för den civila personalen vid flygstaben och den i Stockholm

stationerade extra ordinarie personalen och med E-ort för all övrig personal.

I anslutning härtill må nämnas, att utredningen vid personalförteck­

ningarnas upprättande ansett sig böra föreslå, att de civila ordinarie tjänste­

män vid vissa staber, skolor m. m., vilka hittills avlönats enligt A-planen i

civila avlöningsreglementet, skola överföras till att avlönas enligt löneplanen

Ca i militära avlöningsreglementet. Detta förslag sammanhängde med att

enligt nuvarande ordning två avlöningsreglementen måste samtidigt till-

lämpas vid en och samma institution, vilket vore särskilt olägligt i de fall, där

en icke-ordinarie tjänsteman, avlönad enligt militära icke-ordinariereglemen-

tet, skulle vikariera för en ordinarie tjänsteman, avlönad enligt civila avlönings­

reglementet. Emellertid medförde ett genomförande av försvarsutredningens

förslag i denna del, att vissa ändringar måste vidtagas i den till militära av­

löningsreglementet fogade tjänsteförteckningen.

Då ■ den under de olika försvarsgrenarnas avlöningsanslag uppförda del­

posten till tillfälligt anställande av tjänstemän m. m. torde få anses vara av­

sedd att tagas i anspråk allenast vid oförutsedda behov av extra arbetskraft,

hade utredningen för tillgodoseende av behov av extra personal, som på för­

hand kunde beräknas bliva erforderlig med hänsyn till periodiskt åter­

kommande anhopning av arbetsuppgifter, i delposten: Extra ordinarie

tjänstemän inräknat ett visst belopp i avsikt att inom ramen för ifråga­

varande belopp (för armén 50,000 kronor, för marinen 35,000 kronor och för

flygvapnet 20,000 kronor) maximerade belopp skulle kunna ställas till veder­

börande myndigheters förfogande för nämnda ändamål. I konsekvens härmed

hade benämningen av delposten ändrats till: Extra ordinarie och extra

t j änstemän.

Försvarsutredningen har vidare framhållit, att vid uppgörandet av förslag

till personalförteckningar och därpå grundade kostnadsberäkningar utred­

ningen utgått från den förutsättningen, att mera stadigvarande vid försvars-

väsendet anställd icke-ordinarie personal skulle i princip avlönas med an­

litande av avlöningsanslag och icke såsom nu i stor utsträckning vore fallet

från sakanslag. Utredningen hade därvid i stort sett följt de principer, som

kommit till uttryck i vederbörande försvarsgrensförvaltningars medelsäskanden

för budgetåret 1942/43.

1942 års försvar sberedning.

Beredningen har inhämtat, att försvarsutredningen vid beräkningen av

lönekostnader utgått från nu gällande tjänste- och familjepensions-

47

I likhet med chefen för armén finner försvarsberedningen skäl tala för att

arvodena bestämmas så, att de jämte pensionen motsvara vad som utgår till

beställningshavare på aktiv stat i motsvarande löneställning. Därvid bör

emellertid enligt beredningens mening avlöningsförmånerna för arvodesinne-

havarna bestämmas enligt viss löneklass i stället för enligt viss lönegrad. I

samband härmed uppkommer fråga, huruvida ifrågavarande befattningshavare

böra uppbära dem tillkommande tjänstepension eller denna möjligen bör

innehållas och deras förmåner alltså i sin helhet utgå från anslag under fjärde

huvudtiteln. Sistnämnda anordning torde få anses vara i sak riktigast. Detta

skulle emellertid medföra en icke oväsentlig ökning av fjärde huvudtitelns

avlöningsanslag, under det att i stället kostnaderna för det militära pensions-

väsendet komme att minskas i motsvarande utsträckning. Då detta ur vissa

synpunkter kan befinnas mindre lämpligt men å andra sidan praktiska skäl

tala för att innehavare av arvodestjänster uppbära sina förmåner på ett ställe

och i ett sammanhang, synes den anordningen böra införas, att i arvodet

inbegripes pensionen, medan dennas belopp i stället — av praktiska skäl

möjligen en gång varje budgetår — utanordnas av statskontoret till veder­

börande militära förvaltningsmyndighet, som därmed tillgodoför vederbörligt

avlöningsanslag.

Till innehavare av arvodesbefattning bör sålunda utgå arvode, motsvarande

nettolönen i viss bestämd löneklass. I vissa fall åtnjuta för närvarande

arvodesinnehavare lägre arvode än som i allmänhet utgar i motsvarande be­

fattningar, enär de utöver arvodet erhålla tjänstebostad in natura. Så är

exempelvis förhållandet med en underofficer (förrådsunderofficeren) vid rid­

skolan. Dessa böra åtnjuta arvode med vanligt belopp och i stället erlägga

ersättning för den tjänstebostad, som tillhandahålles vederbörande.

Beredningen får sålunda föreslå följande ändring i fråga om de till pen­

sionerade officerare och underofficerare i arvodesbefattningar utgående

arvodena:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Nu utgående arvode

Antal arvoden enligt

utredningen vid

Ersättes mod arvode motsvarande

nettolön i löneklass

armén marinen flygv.

5.820 kronor.................................

6

Öb 1 (regementschef).

Oa 15 (överste).

5,100 kronor.................................

1

—

—

4,500 kronor.................................

23

—

—

Oa 14 (överstelöjtnant i högsta löneklassen).!

3,790 kronor jämte natnraförm.

1

—

—

Oa 12 (major i högsta löneklassen).

3,600 kronor.................................

6

i

—

Oa 11 (major i mellersta löneklassen).

3,480 kronor jämte natnraförm.

i

—

—

Oa 11 (d:o).

3,180 kronor.................................

206

38

42

Oa 10 (kapten i högata löneklassen).

2,340 kronor.................................

25

—

—

UO 8 (förvaltare m. fl. i näst högsta

löneklassen).

i 2,070 kronor jämte naturaförm.

1

—

—

UO 8 (d:o).

2,130 kronor.................................

610

136

61

UO 7 (fanjunkare m. fl. i högsta löne­

klassen).

' 1,980 kronor jämte naturaförm.

6

—

UO 7 (d:o).

Yad här ovan förordats kan beräknas medföra en kostnadsbesparing av om­

kring 250,000 kronor. Det föreslagna systemet bör tillämpas i fråga om

arvodesbefattningar, som tillsättas från och med den 1 juli 1942. Beträffande

äldre innehavare av arvodesbefattningar kan möjligen i vissa fall ytterligare

utredning erfordras rörande den löneklass, till vilken viss arvodesinnehavare

bör hänföras. Så är exempelvis fallet i fråga om kommendanten i Stockholm

och depåchefen vid Herrevadsklosters remontdepå. Den knappa tiden har

icke medgivit försvarsberedningen att nu verkställa utredning härom. För

50

läggas till grund för arvodesregleringen. Det torde få ankomma på Kungl.

Maj:t att efter den vidare utredning rörande vissa detaljer, som enligt

beredningens yttrande erfordras, meddela bestämmelser i ämnet, varvid

de nya bestämmelserna torde böra göras tillämpliga å befattningshavare, som

förordnas efter den 30 juni 1942. Rörande tidpunkten, då bestämmelserna

böra träda i kraft för befattningshavare, som förordnats före den 1 juli 1942,

torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela beslut. I fråga om äldre

ai\odesinnehavare, som från och med den 1 juli 1942 komma i åtnjutande av

pension enligt 1941 års tjänstepensionsreglemente, torde emellertid böra in­

föras en maximeringsregel i anslutning till det av försvarsberedningen fram­

lagda förslaget.

Yad försvarsberedningen yttrat rörande tillsättande av arvodestjänster tills

vidare med tre månaders uppsägningstid i syfte bland annat att öka elastici-

teten i personalorganisationen och rörande avgång från ifrågavarande tjänster'

vid viss levnadsålder ger mig icke anledning till erinran. De bestämmelser,

som beredningen i dessa hänseenden förordat, torde böra göras tillämpliga å

de arvodestjänster, som besättas efter den 30 juni 1942.

På av försvarsberedningen anförda skäl finner jag det icke tillrådligt att nu

på sätt utredningen föreslagit mera konsekvent tillämpa de militära löne-

planerna framför allt löneplanen Ca — på den inom militära staber, trupp­

förband och andra formationer tjänstgörande civila personalen.

Vidkommande slutligen frågan om överförande av vissa lönekostnader från

anskaffnings- och underhållsanslag till avlöningsanslag vill jag i detta samman­

hang endast åberopa vad jag i detta ämne anfört vid anmälan i årets statsverks-

proposition av de till fjärde huvudtiteln hörande anslagsfrågorna. Jag finner

således med hänsyn till de vittgående konsekvenserna i löne- och anslags-

tekniskt avseende, att en sadan åtgärd bör vidtagas först efter ingående över­

väganden bland annat rörande behovet av ifrågavarande personal.

Personalstaternas konstruktion m. m.

1942 års försvar sberedning har i samband med sin granskning av de av 1941

års försvarsutredning förordade personalstaterna framhållit vissa allmänna

synpunkter, för vilka en redogörelse lämpligen torde böra lämnas i förevarande

sammanhang.

Beredningen har erinrat, att försvarsutredningen i samband med ökningen

av staterna för officerare och underofficerare syntes ha eftersträvat att åstad­

komma lika goda befordringsmöjligheter till och inom regementsofficers-

graderna vid samtliga befordringsenheter, samt i detta avseende vidare yttrat

följande:

Detta har medfört, bland annat, att för befattning såsom byråchef i t. ex.

intendentur- och tygdepartementen regelmässigt avses överste. Även om det

är uppenbart, att det ur rekryterings- och befordringssynpunkt är önskvärt

med goda och i stort sett lika befordringsmöjligheter inom samtliga beford­

ringsenheter, finner försvarsberedningen det likväl icke vara motiverat samt

stridande mot det statliga lönesystemet att vid en ökning av personalen inom

visst verksamhetsområde till följd av ökade arbetsuppgifter denna ökning

fördelas proportionellt så att befordringsutsikterna inom samtliga kategorier

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

52

chefen för armén i sitt yttrande i visst sammanhang framhåller, befattningarna

i fråga, trots de därmed förenade ökade kostnaderna, i stället uppehållas av

civila tjänstemän.

Beredningen ville överhuvudtaget ifrågasätta, om icke åtskilliga befatt­

ningar inom försvarsväsendet, vilka nu uppehölles av militära beställnings-

havare eller av pensionerade sådana, lämpligen skulle kunna uppehållas av

civila tjänstemän i extra ordinarie ställning.

Härigenom skulle vinnas —■ förutom en ökad elasticitet i personalorganisa­

tionen — att militär personal i större utsträckning än vad för närvarande är

fallet skulle kunna tagas i anspråk för krigsorganisationen. Personal i reserven

skulle nämligen i dylikt fall icke i samma utsträckning som nu behöva

bindas vid expeditions- och förvaltningsuppgifter, en synpunkt som i

nuvarande läge är av särskild betydelse. Beträffande särskilt expeditions-

tjänsten förutsätter beredningen, att frågan om användning av civil arbets­

kraft kommer att ägnas uppmärksamhet vid den pågående utredningen an­

gående den militära expeditionstjänstens ordnande; i övrigt torde detta spörs­

mål böra tagas under övervägande i samband med personalökningens succes­

siva genomförande. Såsom exempel på tjänstgöringsområden, där civila be­

fattningshavare borde kunna ersätta militär personal, må nämnas kasern-

vården vid vissa truppförband och kameralförvaltningen vid örlogsstationerna;

departementsskrivarna i tygdepartementet torde jämväl kunna ersättas med

civila befattningshavare.

Enär det — enligt vad beredningen vidare anfört — med hänsyn till den

korta tid, som stått till beredningens förfogande icke varit möjligt att nu taga

slutlig ställning till försvarsutredningens och i ärendet hörda myndigheters

och personalsammanslutningars förslag till personalstater vid fullt genomförd

organisation och enär åtskilliga personalstater komme att röna inverkan av det

förslag till organisation av de militära förvaltningarna, som kunde förväntas

bliva framlagt, funne försvarsberedningen sig böra föreslå, att endast prelimi­

närt beräknade stater framlades för 1942 års riksdag, vilka stater kunde läggas

till grund för kostnadsberäkningarna för den helt genomförda, nu under ut­

byggnad varande försvarsorganisationen.

Det syntes beredningen icke ens vara möjligt att nu taga slutlig ställning

till antalet beställningar och befattningar i olika lönegrader under budget­

året 1942/43. Visserligen borde i fråga om flertalet personalstater, som under

femårsperioden skulle tillföras ett ökat antal beställnings-(befattnings-) ha vare,

med hänsyn till rekryterings- och befordringsförhållanden redan vid ingången

av eller under budgetåret 1942/43 ökningar äga rum. Förslag till dylika

stater måste sålunda föreläggas riksdagen. För tillämpningen av dessa stater,

vilka borde betraktas såsom »högst-stater», torde emellertid böra gälla, att

Kungl. Maj :t skulle äga befogenhet att besluta, såväl om de nya beställ­

ningarna skulle tillsättas som när så skulle ske. Beredningen förutsatte så­

lunda, att, sedan förslaget till dessa »högst-stater» framlagts, Kungl. Maj:t

infordrade vederbörande myndigheters yttranden, i vilken utsträckning och

från och med vilken tidpunkt ifrågavarande beställningar (befattningar)

kunde och borde tillsättas, därvid av myndigheterna i fråga om nya beställ­

ningar och befattningar särskilt skulle angivas vederbörandes arbetsuppgifter

och i förekommande fall tjänsteplacering.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

64

organisationen i huvudsak val lämpade för detta syfte. Mot förslaget att till­

godose viss del av befälsbehovet medelst ständigt tjänstgörande reservoffi­

cerare och reservunderofficerare har jag sålunda intet att erinra. Yad be­

träffar överstatsanställning av officerare och underofficerare, finner jag en

dylik anordning icke av behovet påkallad, enär samma syfte enklare torde

kunna nås därigenom, att pensionsavgångna officerare och underofficerare

enligt eget åtagande inkallas till tjänstgöring och därvid åtnjuta avlöning mot­

svarande pensionerad personals i arvodesbefattning. Jag vill anmärka, att

denna jämkning i försvarsutredningens förslag icke medför någon ändring i

utredningens personalberäkningar. För genomförande av den ifrågasatta

ständiga tjänstgöringen för vissa officerare och underofficerare i reserven

torde, såvitt nu kan bedömas, särskilda åtgärder icke vara av nöden.

Med hänsyn till de svårigheter av olika slag — rubbningar i den nuvarande

löneavvägningen, rekryteringsförhållanden m. m. — som äro förknippade med

ett realiserande av försvarsberedningens förslag om utvidgad tillämpning av

extra ordinarie anställningsform inom försvarsväsendets aktiva kadrar, måste,

såsom jämväl beredningen förutsatt, förslaget underkastas en mera ingående

prövning, innan ställning kan tagas till detsamma. Jag har för avsikt att

föranstalta om en dylik utredning, i vilken jämväl lämpligen bör ingå den

förut berörda frågan om införande av beställningar för extra ordinarie löjt­

nanter. Då endast en del av de nya beställningar, som försvarsutredningen

förordat, torde kunna besättas innan avgörande i denna fråga träffats och

erforderligt utrymme för modifikationer i personalstaterna alltså torde komma

att föreligga, finner jag det icke behövligt, att ordinarie beställningar i avbidan

på utredningens slutförande uppehållas på förordnande i viss omfattning.

Sammanfattningsvis må erinras, att personalorganisationen vid bifall till

mitt förslag kommer att innefatta bland annat följande elasticitetsmoment:

a) Ett flertal beställningar, som bort upptagas på ordinarie stat, besättas

med till ständig fredstjänstgöring inkallade officerare och underofficerare i

reserven.

b) Fänrik tillsättes i extra ordinarie anställning i stället för såsom nu

efter viss prövotid som ordinarie beställningshavare, i samband varmed

fänrikstidens längd regleras.

c) Ett antal arvodesbefattningar samt icke-ordinarie civila befattningar,

av vilka behov under alla förhållanden föreligger, kan vid förefallande behov

bestridas av officerare och underofficerare på stat.

Härutöver bör erinras om den stora årliga avgången av aktiv personal inom

försvarsväsendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Personalvården.

Nuvarande organisation.

Personalvården inom försvarsväsendet — under vilken benämning här sam­

manfattas den religiösa, kulturella och sociala omvårdnaden om de värnplik­

tiga — bygger för närvarande i organisatoriskt avseende på den ordning för

den andliga vården inom försvarsväsendet, som stadfästes vid 1939 års lag-

66

sattes antingen upphöra att fungera, varvid dess uppgifter skulle övertagas av

högkvarteret, eller ock i något modifierad form fortsätta sin verksamhet.

Denna skulle då -— förutom på depåerna i hemorten — närmast inriktas på

att biträda vid anskaffning av personal och materiel för den andliga vården

vid fältförbanden. Motsvarigheter till högkvarterets nyssnämnda detaljer för­

utsattes jämväl för kår- och andra högre staber.

Den religiösa verksamheten skulle omhänderhavas av fältpräster och fält­

predikanter under ledning av en fältprost, tillika chef för högkvarterets

själavårdsdetalj. Den kulturella Arerksamheten skulle företrädas av assistenter

(högre förband) och ombud (regementen och andra lägre förband).

Med tillämpning av de sålunda angivna riktlinjerna har krigsorganisationen

om än med vissa modifikationer — efterhand utbyggts. Ledningen utövas

av inom högkvarterets (försvarsstabens) avdelning för upplysning och press

organiserade själavårds- och kultursektioner. Kultursektionen är uppdelad i

tre detaljer, en socialdetalj, en bildningsdetalj och en förströelsedetalj. — Cen­

tralrådet har sasom alternativt förutsattes i det i det föregående omnämnda

betänkandet — kommit att huvudsakligen inrikta sig på hemortsförbanden

(depåerna) samt att föreslå befattningshavare för den religiösa och kulturella

vården vid regemente och motsvarande eller högre förband.

Den religiösa verksamheten inom de mobiliserade eller på motsvarande

sätt organiserade förbanden inom krigsmakten är anförtrodd värnpliktiga eller

krigsfrivilliga fältpräster och fältpredikanter, rekryterade bland svenska

kyrkans prästerskap och de frikyrkliga samfunden. Den kulturella och —

efterhand och i allt väsentligare omfattning — den sociala verksamheten

inom krigsmaktens mobiliserade lägre förband omhänderhaves av assistenter

och ombud, likaledes värnpliktiga eller krigsfrivilliga.

Utredningsuppdrag.

I anslutning till den i det föregående lämnade redogörelsen för den nu

gällande personalvårdsorganisationen inom försvarsväsendet får jag erinra,

att verkställande utskottet för Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

hemställt om utredning rörande frågan om särskilda organ vid truppförban­

den med uppgift att vara förbindelselänk mellan förbandschefen och perso­

nalen för framförande av önskemål i trevnadsfrågor in. m. Därjämte hade för­

bundet tänkt sig, att ifrågavarande organ skulle bidraga till att undanröja

eventuellt förekommande misshälligheter. En undersökning förordades med

syfte att utröna, huru hittills vidtagna åtgärder i sådan riktning verkat samt

i vilken utsträckning sådana åtgärder vidtagits vid förläggningarna.

Vid anmälan den 25 oktober 1940 för Kungl. Maj:t av nämnda framställ­

ning framhöll jag, att det spörsmål, som avsågs med framställningen, ingick

som ett led i en större fråga. Särskilt under mobilisering och förstärkt för­

svarsberedskap måste frågan om personalens omhändertagande överhuvud

under fritid i vad avser sysselsättning och förströelse, påverkan i moraliskt

hänseende m. m., tillmätas den största betydelse. I fortsättningen framhöll

jag följande:

Rungl. Maj:ts proposition nr 210.

88

ningar vidtagna för att den enskilde soldaten skall erhålla bistånd i personliga

angelägenheter av olika slag; sådant bistånd torde väl snarast ha förutsatts

skola i mån av behov åvila kompanichefer och därmed jämförliga chefer vid

sidan av deras egentliga åligganden. Frånsett att detta naturligen kan komma

att medföra, att resultatet blir synnerligen varierande beroende på skillnad

i personlig läggning och uppfattning, synes det ifrågavarande intresset vara

av så stor vikt, att det kan ifrågasättas, huruvida icke organ för ändamålet

böra tillskapas redan i fredstid vid de särskilda förbanden. Icke minst vore

detta av värde för förberedande av den motsvarande verksamheten under krigs-

förhållanden. Uppenbart är emellertid, att området för denna verksamhet är

väsentligt mera begränsat i fredstid, då allenast ett relativt fåtal värnpliktiga

av de yngsta årsklasserna äro samlade vid förbanden under tider, som på för­

hand äro bestämda. Till detta förhållande måste helt naturligt hänsyn tagas

då det gäller att överväga huru en dylik verksamhet i fredstid bör vara ordnad.

Rationellast vore måhända, att vid truppförbanden funnes en befattnings­

havare med särskild uppgift att såsom tjänstegrenschef inför truppförbands-

chefen föredraga frågor rörande de enskilda soldaternas intressen. Skulle

det under utredningen visa sig, att dessa arbetsuppgifter under fredsförhållan­

den icke äro tillräckligt omfattande för att motivera en ny befattning för ända­

målet, torde det böra övervägas att på annat sätt ställa kompetent arbetskraft

till förfogande.

På därom av mig i anslutning till det anförda gjord hemställan bemyndigade

Kungl. Maj:t mig att utse högst sju utredningsmän att inom försvarsdeparte­

mentet biträda med den utredning angående biträde åt viss militärpersonal i

personliga angelägenheter m. m., som i det föregående omnämnts, ävensom

avgiva det förslag vartill utredningen kunde föranleda.

De med stöd av nämnda bemyndigande tillkallade utredningsmännen1) —

vilka antagit benämningen 1940 års militära socialvårdskommitté — hava den

25 oktober 1941 avgivit betänkande och förslag angående soldatvården (sta­

tens off. utredn. 1941:30). över nämnda betänkande hava, efter remiss, ut­

låtanden avgivits av överbefälhavaren, chefen för armén, chefen för marinen,

chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningen, marinförvalt­

ningen, centralrådet för religiös och kulturell verksamhet inom försvars-

väsendet, 1940 års militära byggnadsutredning, 1941 års försvarsutredning,

socialstyrelsen, statens arbetsmarknadskommission, statskontoret, försvars-

väsendets lönenämnd gemensamt med allmänna lönenämnden, skolöverstyrel­

sen, samtliga domkapitel, statens informationsstyrelses sektion för kulturell

folkberedskap efter hörande av vissa närmare angivna religiösa och politiska

ungdomsorganisationer, samverkande bildningsförbunden, centralstyrelsen för

förbundet soldaternas vänner samt frikyrkliga samarbetskommittén. Här­

jämte ha svenska kyrkans diakonistyrelse, försvarsväsendets underbefäls­

förbund och beredskapsfolkets riksförbund inkommit med yttranden.

Översikt över militära social vårds kommitténs

förslag m. m.

Åtgärderna för att förbättra soldatvården böra enligt kommitténs mening i

främsta rummet avse att undanröja den enskilde soldatens bekymmer för familj

!) Översten C. H. Tottie, ordförande, översten K. G. Björck, majoren N. H. Jonson,

kyrkoherden J. A. B. Mogård, advokaten W. R. Moberg, ombudsmannen S. Andersson samt

generalsekreteraren F. Thunborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

73

Lokalfrågor. Inom ramen för det socialvårdskommittén lämnade utred­

ningsuppdraget har kommittén även till behandling upptagit frågan om be­

redande av lämpliga lokaler för soldatvården. Kommittén — som i denna

fråga samrått med 1940 års militära byggnadsutredning — har uppdragit vissa

riktlinjer för ett allmänt byggnadsprogram vid planerandet av de för soldat­

vården oundgängligen nödvändiga fritidslokalerna. Kommittén har vidare be­

rört frågan om soldathemmens verksamhet och även uttalat sig för statsbidrag

med förslagsvis högst 50 procent av byggnadskostnaderna eller köpeskillingen

för anskaffande av lokaler för s. k. soldathus i större garnisonsorter med upp­

gift att bereda förströelse och rekreation utanför kasernerna.

I detta sammanhang föreslår socialvårdskommittén även anordnande av

särskild rådgivning beträffande planering och inredning av lämpliga fritids­

lokaler vid de militära etablissementen. Enligt förslaget borde belopp av

högst 200 kronor för ändamålet ställas till vederbörande truppförbandschefers

förfogande för budgetår räknat, av vilket belopp ersättning skulle utgå till

anlitad expertis. Med nu gällande organisation av försvarsväsendet skulle

årskostnaderna belöpa sig till 9,400 kronor vid armen, 1,200 kronor vid marinen

och 2,400 kronor vid flygvapnet.

Frivillig fritidsundervisning. Socialvårdskommittén har framlagt

förslag om anordnande av en frivillig fritidsundervisning för värnpliktiga.

Beträffande förutsättningarna för en dylik fritidsundervisning framhåller

kommittén, att frågan om en sådan undervisning kommit i ett nytt läge

genom införande av ettårig utbildningstid för de värnpliktiga samt att bland

annat till följd härav goda möjligheter syntes föreligga för ordnande av eu

fritidsundervisning med det dubbla syftet att gagna den militära andan och

stärka de värnpliktigas bildningsnivå.

Den form av folkbildningsarbete, som enligt kommitténs mening bäst

lämpade sig, vore frivilliga aftonkurser, i främsta rummet med praktisk syft­

ning. Även studiecirkeln borde i viss utsträckning komma till användning och

för vissa kategorier torde enskild korrespondensundervisning vara att före­

draga — stundom det enda tänkbara. Med hänsyn till den militära utbild­

ningens krav vore det emellertid nödvändigt att inskränka den frivilliga utbild­

ningen till en kortare period av vinterhalvåret, sammanlagt 3V* månader,

med i huvudsak endast 2 kvällar i veckan. Undervisningen skulle sålunda i

genomsnitt vid armén komma att omfatta drygt 28 kvällar med två 45 minuters-

lektioner.

Vid behandlingen av frågan om ämnesvalet för en på angivet sätt organi­

serad fritidsundervisning har socialvårdskommittén understrukit, att under­

visningen i första hand borde omfatta praktiska ämnen med anknytning till

de värnpliktigas yrken och intressen, dock utan att härigenom utrymmet in­

skränktes för undervisning i samhällskunskap och andra mera teoretiskt be­

tonade ämnen. Stor frihet borde enligt kommitténs förmenande råda vid

kursplanernas utformning och hänsyn tagas till lokala intressen och före­

teelser. Särskild vikt borde fästas vid svenska språkets skriftliga behand­

ling.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

74

Organisationen av den frivilliga fritidsundervisningen har förutsatts äga

rum i vederbörande militära myndigheters regi. Kurserna skulle sålunda

underställas försvarsstaben i samråd med soldatvårdsnämnden. Kommittén

förutsätter befogenhet för skolöverstyrelsen att inspektera kursverksamheten

ur pedagogisk synpunkt. I lokalt avseende skulle kurserna ledas av trupp­

förbandens bildningsnämnder. En anmälningsavgift av förslagsvis två kronor

borde erläggas av varje i kursverksamheten deltagande värnpliktig. Del­

tagandet skulle vara fullt frivilligt sålunda, att vederbörande värnpliktig

efter anmälan om deltagande i undervisningen icke hade att betrakta sin

fortsatta medverkan sasom en kommendering. Efter genomgången kurs skulle

bevis härom tillställas kursdeltagarna.

Vid sina kostnadsberäkningar för den frivilliga fritidsundervisningen i

enlighet med det nu refererade förslaget har socialvårdskommittén räknat

med att deltagandet kommer att begränsa sig till högst en fjärdedel av inne­

liggande värnpliktskontingent. Erfarenheterna från i depå förlagda bered-

skapsförband visade nämligen, att intresset för en frivillig fritidsundervis-

ning omfattade omkring 15 procent av styrkan. Lärararvodena borde enligt

kommitténs mening sättas till fyra kronor per undervisningstimme, lika för

civila och militära lärare. — Med angivna utgångspunkter beräknas årskost­

naderna för den frivilliga fritidsundervisningen för värnpliktiga preliminärt

till, i runt tal, 250,000 kronor.

Frågan om undervisning i icke-militära ämnen har —- ehuru från delvis

helt andra utgångspunkter — jämväl varit föremål för behandling inom den

med stöd av Kungl. Maj:ts beslut den 10 november 1939 tillsatta lantför-

svarets utbildningskommission, vilken den 29 november 1941 avgivit betän­

kande med förslag angående utbildningen av värnpliktiga och fast anställt

manskap vid armén (stat. off. utredn. 1941:35). I betänkandet har kommis­

sionen sålunda framlagt förslag till anordnande av en medborgerlig fort­

bildning i samband med värnpliktsutbildningen. Detta förslag torde lämp­

ligen böra anmälas i nu förevarande sammanhang.

Kommissionens förslag inledes med en översikt över tidigare strävanden

på detta område. Av översikten framgår, att man i vårt land visserligen tidigt

insett behovet och betydelsen av allmänt medborgerlig fortbildning i värn-

pliktsåldern men att försöken att praktiskt genomföra en sådan fortbildning

ej skett på ett sådant sätt, att de kunnat lyckas.

Fortsättningsvis refererar utbildningskommissionen på senare tid verk­

ställda undersökningar av bildningstillståndet och bildningsbehovet hos

svensk värnpliktig ungdom. Dessa undersökningar — särskilt de av läro­

verksadjunkten C. O. V. Cederblad utförda — bestyrka på ett slående sätt

den svenska värnpliktiga ungdomens faktiska och av den själv delvis kända

behov av allmänt medborgerlig fortbildning och äro även ur militär synpunkt

värda beaktande.

Om det allmänt medborgerliga bildningsarbetets betydelse ur sistnämnda

synpunkt anför utbildningskommissionen följande:

Kungl. Maj ds -proposition nr 210.

75

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Detta arbete kan — rätt lett och bedrivet — skapa ett mera gynnsamt

inre utgångsläge för värnpliktsutbildningen och verksamt bidraga till att

även under en förlängd övningstid vidmakthålla det intresse och överhuvud

taget den andliga disciplin, varav soldatuppfostrans effektivitet ej minst

beror. Detta kan bli särskilt viktigt i tider, då händelsernas egen utveckling

ej uppfordrar till en positiv inställning till försvaret.

Utbildningskommissionen upptager i anslutning till nyss anförda syn­

punkter till behandling frågan om de nuvarande förutsättningarna för anord­

nande av en undervisning i allmänt medborgerliga ämnen för värnpliktiga.

I detta avseende framhåller kommissionen följande:

En förlängning av övningstiden skulle helt visst lättare kunna fördragas av

såväl det allmänna som de enskilda, om den medförde vissa vinster även i all­

mänt medborgerligt bildningsavseende. En sådan förhoppning kan man enligt

kommissionens mening våga hysa även nu. Fysiskt och disciplinärt medför ju

värnpliktsutbildningen under alla förhållanden vissa vinster ur allmänna folk-

uppfostringssynpunkter, men den skulle kunna ge behållning även i andra och

ej mindre viktiga avseenden, om en del av övningstiden finge utnyttjas för

allmänt medborgerlig fortbildning. Såsom likaledes framhållits redan under

den tidigare diskussionen skulle värnpliktsutbildningen därigenom ej för­

lora i effekt utan snarare bli mera verkningsfull, eftersom de värnpliktiga

säkerligen skulle bli betydligt mera intresserade av den militära utbildningen,

om de i samband med denna också kunde beredas tillfälle att göra sådana

bildningsframsteg, som man vid 20-årsåldern önskar och behöver för att komma

tillrätta i det allmänt medborgerliga livet.

På grundval av det sålunda anförda bär utbildningskommissionen upp­

dragit riktlinjer för en allmänt medborgerlig fortbildning i värnpliktsåldern.

Ämnes- och tidsfördelningen vid en sådan fortbildningskurs, omfattande

sammanlagt 80 timmar, har kommissionen tänkt sig på följande sätt:

Föredrag om vårt militärpolitiska läge ............................................. 5 timmar

Undervisning i medborgarkunskap ..................... 30

»

» modersmål (läsning och skrivning) ........................ 30

»

» räkning ......................................................... ^

Summa 80 timmar

Enligt kommissionens mening bör huvuddelen av den allmänt medborger­

liga fortbildningen förläggas till den del av året, da väderleken försvårar ett

effektivt bedrivande av militära övningar utomhus, och då ett inslag av civilt

betonat studiearbete skulle kunna komma såsom en både nyttig och nöjsam

omväxling. Kommissionen har förutsatt, att handböcker till ledning vid under­

visningen skola utarbetas.

Avslutningsvis anställer utbildningskommissionen en jämförelse mellan

dess i det föregående i korthet återgivna förslag och socialvårdskommitténs

förslag om en frivillig fritidsundervisning. I denna del har kommissionen

uttalat bland annat följande:

Till skillnad från social vårdskommittén har lantförs varets utbildnings-

kommission med stöd av i det föregående refererade undersökningar utgått

ifrån, att samtliga värnpliktiga äro mer eller mindre i behov av allmänt med­

borgerlig fortbildning. Kommissionen har vidare utgått ifrån erfarenheten,

att man genom en frivillig fritidsundervisning omöjligen kan nå den stora

76

grupp värnpliktiga, som allra mest är i behov av allmänt medborgerlig fort

bildning. För att verkligen kunna nå denna grupp skulle ju fritidsundervis-

°f§ein behöva göras obligatorisk, vilket kommissionen i likhet med social-

värdskomnnttén självfallet ej anser möjligt. Förutsättningen för att denna

tort bildning skall komma alla värnpliktiga till godo synes därför vara, att den

T, ?1å1S0.m kommissionen föreslagit — infogas som ett led i själva vämplikts-

utbildmngen.

r

Kostnadsberäkningar. I sitt betänkande behandlar 1940 års militära

socialvårdskommitté avslutningsvis kostnaderna för de av kommittén förordade

åtgärderna.

Kostnaderna för soldatvårdsnämndens egen verksamhet hava med utgångs­

punkt från den nu gällande omkostnadsstaten för centralrådet beräknats på

följande sätt:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Nu

Förslag

Ordföranden, arvode ................................................................... 400

400

Två sekreterare, arvoden ........................................................... 2 000

2 000

Verkställande prästerlig ledamot ........................................... 1,500

1500

Sammanträden och omkostnader ........................................... 2,000

4 500

Expenser och oförutsedda utgifter ........................................... ¹

⁴⁰⁰

2 000

Kurser ....................................................... ...........................■■■■ 5^000

5j000

Summa kronor 12,300

15,400

Socialvårdskommittén framhåller, att posten till kurser å 5,000 kronor kan

utgå, sedan utbildningen av de i ombudsorganisationen ingående befattnings­

havarna övertagits av försvarsstaben. För framtiden skulle därför årskost­

naderna för soldatvårdsnämnden komma att stanna vid (15 400 — 5 000 =1

10,400 kronor.

’

'

För

försvarsstabens soldatvårdsavdelnings befattningshavare

— enligt

den i det föregående lämnade redogörelsen 1 överstelöjtnant eller major i

lönegraden Oa 5 eller Oa 4, 1 sektionschef i lönegraden A 27, 2 detaljchefer

i lönegraden respektive C 1 och A 24, 1 bibliotekarie i lönegraden A 21, 1

kanslibiträde i lönegraden A 7, 1 kontorsbiträde i lönegraden A 5 samt en

fältprost med ett arvode av 600 kronor för år — har socialvårdskommittén

räknat med årliga avlöningskostnader enligt sedvanliga beräkningsgrunder

av tillsammans 55,191 kronor. Till nämnda belopp har socialvårdskommittén

lagt dels 5,000 kronor för resekostnader och dels 2,000 kronor för expenser

m. m., i följd varav de sammanlagda kostnaderna för soldatvårdsavdelningen

skulle uppgå till (55,191 + 5,000 + 2,000 =) 62,191 kronor. Härtill komma

lönekostnaderna för 1 till avdelningen kommenderad officer samt 1 general-

stabsaspirant, vilka kommittén förutsätter skola bestridas av andra anslag.

För bildningsnämnderna liksom för utbildningen av personal för soldat-

vårdsarbetet i krig har socialvårdskommittén icke räknat med några särskilda

kostnader. Kommittén förutskickar emellertid, att det i samband med den

frivilliga fritidsundervisningen framdeles kan visa sig erforderligt att bereda

särskild gottgörelse åt den civila ledamot av bildningsnämnd, som skulle ha

att organisera fritidsundervisningen. Kostnaderna för utbildning av soldat-

77

vårdspersonal anser socialvårdskommittén icke komma att bliva av nämnvärd

storlek med hänsyn särskilt till att undervisningen av personalen skulle

komma att åläggas befattningshavarna vid soldatvårdsavdelningen.

Slutligen beräknar socialvårdskommittén i anslutning till vad i det före­

gående anförts vissa kostnader för rådgivning i frågor angående inredning

och övriga anordningar för manskapslokaler. Dessa kostnader har kommittén

beräknat till sammanlagt (9,400 + 1,200 + 2,400 =) 13,000 kronor.

På grund av det anförda beräknar socialvårdskommittén de sammanlagda

årskostnaderna vid genomförande av kommitténs förslag till (15,400 + 62,191

+ 13,000 =) 90,591 kronor, vartill dock skulle komma kostnaden för frivillig

fritidsundervisning med i runt tal 250,000 kronor.

Lantförsvarets uibildningskommission har beräknat lönekostnaderna vid ett

genomförande av dess förslag till allmänt medborgerlig fortbildning vid

armén till 255,200 kronor per år.

Avvikande mening. En av socialvårdskommitténs ledamöter, kyrko­

herden J. A. B. Mogård, har i ett till kommitténs betänkande fogat särskilt

yttrande framlagt vissa från betänkandet i övrigt skiljaktiga synpunkter, fram­

för allt i avseende å organisationen av soldatvårdens ledning.

Enligt reservantens mening borde soldatvården under såväl freds- som

krigsförhållanden under Kungl. Maj:t ledas av soldatvårdsnämnden, icke av

högkvarteret (försvarsstaben). Erforderligt samband med försvarsstaben

borde skapas genom att staben representerades i soldatvårdsnämnden. Till

nämnden borde vidare knytas representanter för den praktiska socialvården

och den sociallegislativa sakkunskapen. Vid soldatvårdsnämndens sida borde

ställas en kansliorganisation, bestående av statens arbetsmarknadskommis­

sions sektion för värnpliktshjälp, vilken alltså skulle uppgå i soldatvårds­

nämnden. Sektionschefen borde i kansliorganisationen beredas byrådirek-

törsställning (lönegrad A 28). Till kansliet borde vidare knytas en befatt­

ningshavare i sekreterargrad (lönegrad A 24) för kulturella ärenden.

Även i ett annat avseende har Mogård uttalat avvikande mening, näm­

ligen beträffande den religiösa organisationen vid truppförband. Denna borde

i fred bestå av militärpastorerna, arbetande i fria former och ej inordnade

under en särskild avdelning i försvarsstaben, och i krig av värnpliktiga fält­

präster och fältpredikanter utan särskild tjänsteställning.

Till stöd för reservationen har bland annat åberopats följande:

Ett starkt understrykande av soldatvårdens betydelse under utbildnings-

och inspektionsarbetet syntes bättre än inrättandet av en ny vidlyftig avdel­

ning inom försvarsstaben leda till åsyftat resultat. Däremot kunde före­

komsten av en särskild militär ledarorganisation lätteligen förväntas av­

trubba militärbefälets ansvar inför hithörande uppgifter. — Det religiösa

arbetet bland de värnpliktiga vore mer än någon annan verksamhet strängt

personligt betingat. På grund härav vore ett inordnande av den militära

själavårdens utövare i en strikt militär organisation, där alla poster oavsett

tillgången på lämpliga befattningshavare måste fyllas, högeligen olämpligt.

Eu dylik organisation — i vilken predikanter ur frikyrkosamfunden inginge

__ skulle således även innebära, att dessa samfund, som principiellt toge

avstånd från en statskyrka, skulle inordnas i en statlig militärkyrka.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

Avgivna yttranden.

I remissvaren vitsordas betydelsen av de av socialvårdskommittén behand­

lade spörsmålen ur såväl militära som allmänt medborgerliga synpunkter.

Ett flertal domkapitel ha starkt betonat den religiösa soldatvårdens egen­

art i förhållande till soldatvårdens övriga sidor.

Beträffande målsättningen för den sociala, kulturella och religiösa om­

vårdnaden om militärmanskapet råder ock enighet bland de hörda myndig­

heterna och sammanslutningarna. Chefen för marinen och centralrådet för

religiös och kulturell verksamhet inom försvarsväsendet ha ifrågasatt, huru­

vida benämningen »soldatvard» gåve ett adekvat uttryck åt denna omvårdnad,

och i stället föreslagit benämningen »militär personalvård».

Ganska starka meningsbrytningar ha kommit till uttryck i avseende å frågan

om soldatvårdens organisatoriska ledning och dess ställning inom försvars­

väsendet.

Flertalet militära myndigheter, försvarsutredningen, domkapitlen, skol­

överstyrelsen, informationstyrelsens sektion för kulturell folkberedskap

och de av sektionen hörda sammanslutningarna med två undantag samt

svenska kyrkans diakonistyrelse, centralstyrelsen för förbundet soldaternas

vänner ävensom en majoritet inom samverkande bildningsförbundens styrelse

ha i allt väsentligt anslutit sig till den av socialvårdskommitténs majoritet

hävdade uppfattningen i denna del. Följande uttalande av sektionen för

kulturell folkberedskap må anföras:

Yad beträffar den huvudlinje 1940 års militära socialvårdskommitté följer,

nämligen att såväl i fredstid som krigstid sammanföra den religiösa, kulturella

och sociala soldatvården under en gemensam ledning, synes det sektionen,

som om effektiviteten krävde en sådan anordning. Det finnes från civil syn­

punkt även ett indirekt skäl härför. Soldatvården får inte endast vara eu

civil sak, ett civilt inslag i det militära systemet. Om det huvudsakliga an­

svaret för soldatvårdens inriktning och ledning skulle falla på civila in­

stanser, skulle det bli svårare att hos de militära befattningshavarna skapa

det intresse för uppgiften, som är erforderligt för ett gott resultat. Genom

att ledningen och ansvaret läggas på de militära instanserna komma dessa

att på ett helt annat sätt taga del i verksamheten och intressera sig för den­

samma. Med tiden bör detta resultera i att insikten om soldatvårdens olika

sidor tränger ut till var och en militär befattningshavare.

De myndigheter och sammanslutningar, vilka hävdat en annan uppfatt-

ning, ha i viss mån vägletts av Mogårds reservationsvis framförda

synpunkter. Sålunda har chefen för marinen funnit dessa synpunkter

beaktansvärda i vad avser den religiösa vården i fred och krig. En viss

anslutning till reservationen återfinnes ock i yttrandena av statskontoret,

allmänna lönenämnden och försvarsväsendets lönenämnd, socialstyrelsen,

frikyrkliga samarbetskommittén och svenska missionsförbundets ungdom.

Centralrådet och en minoritet inom samverkande bildningsförbundens styrelse

ävensom svenska landsbygdens ungdomsförbund ha i avseende å soldat­

vårdens fredsorganisation framlagt synpunkter, som ansluta sig till reser­

vantens. I sistnämnda yttranden liksom i statens arbetsmarknadskommis­

sions utlåtande ifrågasättes ett uppskjutande av ställningstagandet till hit-

78

97

hörande problem i avvaktan å resultaten av pågående utredningar om den

sociala försvarsberedskapens omgestaltning.

De myndigheter, som givit uttryck åt synpunkter liknande Mogårds,

ha därvid antingen förklarat sig dela dennes principiella inställning

i fråga om soldatvårdens ledning, såsom exempelvis socialstyrelsen och fri­

kyrkliga samarbetskommittén, eller ock ställt sig betänksamma inför stor­

leken av den av kommittémajoriteten föreslagna organisationen och de med

dennas genomförande och upprätthållande förbundna kostnaderna. Till sist­

nämnda grupp höra framför allt statskontoret och lönenämnderna.

Vad angår den föreslagna soldatvårdsavdelningens organisation och perso­

naluppsättning ha lönenämnderna uttalat tvekan, huruvida soldatvårdsavdel­

ningens chef bör vara militär beställningsliavare. Vad angår själavårdssek-

tionen har försvarsutredningen ställt sig tveksam till frågan om sektio­

nens upprätthållande i fredsorganisationen. De förekommande mobili-

seringsförberedelserna anser utredningen kunna ombesörjas av avdelningens

militära personal med biträde av soldatvårdsnämnden. Vidare ifrågasätter

chefen för marinen, huruvida icke förströelseverksamheten för marinens

del borde handhavas av marinstaben i stället för den ifrågavarande av­

delningens förströelsedetalj (kultursektion). Kultursektionens personalupp­

sättning har synts försvarsutredningen väl rikligt tilltagen, och skolöver­

styrelsen ifrågasätter, huruvida icke den till sektionen anknutna biblio­

tekariebefattningens arbetsuppgifter borde i överensstämmelse med nu

gällande organisation av det militära biblioteksväsendet omhänderhavas av

styrelsens bibliotekskonsulenter. — Den föreslagna socialdetaljens ställ­

ning har chefen för marinen funnit oklar med hänsyn till de militärsociala

göromål, som nu åvila arbetsmarknadskommissionen och i en framtid kunna

komma att åläggas den centrala värnpliktsbyrån inom arméstaben. Nämnde

chef har fördenskull förordat ytterligare överväganden på denna punkt. Chefen

för flygvapnet och flygförvaltningen har ifrågasatt ett inordnande inom social­

detaljen av arbetsmarknadskommissionens byrå för värnpliktshjälp. Arbets­

marknadskommissionen har — med utgångspunkt från att socialdetaljens när­

maste uppgift vore att planlägga och organisera utbildningen av de sociala

ombuden — anfört, att detaljen icke syntes kunna inom sig rymma sak­

kunskap på samtliga de i samband därmed aktuella områdena. Slutligen

har försvarsväsendets underbefälsförbund ifrågasatt, att socialdetaljen skulle

utmönstras och ersättas med militärassistenter, som skulle stå till arbets­

marknadskommissionens förfogande. — Beträffande de kvalifikationer, som

enligt socialvårdskommittén borde förefinnas hos soldatvårdsavdelningens

militära personal, har chefen för marinen framhållit, att dugande truppoffi­

cerare borde givas företräde framför stabsutbildad personal. - Statens in-

formationsstyrelses sektion för kulturell folkberedskap har beträffande

socialdetaljens chef anfört, att den viktigaste kvalifikationen hos denne be­

fattningshavare icke vore juridisk utan social utbildning.

I avseende å anställningsformen för soldatvårdsavdelningens civila per­

sonal ha arméförvaltningen, försvarsutredningen och lönenämnderna uttalat

Kungl. Majds proposition nr 210.

81

fredsförhållanden. Arméförvaltningen har uttalat ett allmänt önskemål om att

medicinsk sakkunskap måtte bliva representerad i de olika militära social-

vårdsorganen och fördenskull även inom soldatvårdsnämnden. Centralrådet,

skolöverstyrelsen och samverkande bildningsförbundens styrelse hava för­

ordat, att antalet representanter för folkbildningsarbetet måtte ökas från två

enligt socialvårdskommitténs förslag till tre. — Slutligen ha sistnämnda orga­

nisation samt statens informationsstyrelses sektion för kulturell folkberedskap

uttalat sig för att en representant för den organiserade nykterhetsrörelsen be-

redes plats inom socialvårdsnämnden.

I avseende å de av socialvårdskommittén föreslagna bildningsnämnderna

vid truppförband (motsvarande) ha åtskilliga remissmyndigheter uttalat sig.

Sålunda ifrågasätter chefen för flygvapnet, huruvida dylika institutioner över

huvud taget vore ur militär synpunkt lämpliga och om icke bildningsnämnd

borde utbytas mot en inom vederbörande truppförbandsstab organiserad

soldatvårdsavdelning under en militär tjänstegrenschef, förslagsvis major

eller äldre kapten. — Beträffande spörsmålet om ordförandeskapet i bild­

ningsnämnd och därmed sammanhängande frågor ha cheferna för armén och

marinen anfört, att det icke vore lämpligt med vederbörande truppförbands-

chef såsom nämndens ordförande. Jämväl 1941 års försvarsutredning har

givit uttryck åt samma ståndpunkt. I stället anses en av truppförbandschefen

utsedd officer böra fungera såsom bildningsnämndens ordförande. Överbefäl­

havaren har föreslagit, att den av socialvårdskommittén ifrågasatta supplean­

ten för ordföranden borde i fred vara soldatvårdsofficer och föredragande i

alla soldatvårdsfrågor samt stå till tjänst med social rådgivning.

Försvarsutredningen uttalar beträffande ökningen av antalet ledamöter i

bildningsnämnd från nuvarande fem (i bildningsråd) till sju, att denna ändring

kunde förväntas göra nämnderna mera tungarbetande. Informationsstyrelsens

sektion för kulturell folkberedskap har —- i anslutning till vad sektionen

anfört om soldatvårdsnämndens sammansättning — uttalat sig för insättande

av en representant för nykterhetsrörelsen i bildningsnämnderna. Yidare borde

enligt sektionens mening en socialvårdskunnig person från truppförbandets

förläggningsort beredas plats inom nämnderna.

Beträffande ombudsorganisationen framgår av de infordrade yttrandena,

att beteckningen »assistent» över lag ansetts vara den lämpligaste och mest

adekvata. — De av socialvårdskommittén framlagda riktlinjerna för assisten­

ters och ombuds uttagning och utbildning ha föranlett överbefälhavaren till

följande uttalande:

Då den speciella utbildningen av denna personalgrupp syntes böra för­

läggas till den i det föreliggande förslaget till ny värnpliktslag till en senare

tidpunkt förlagda sista repetitionsövningen och då man med hänsyn till den

militära beredskapen icke för närvarande kunde förutse, när dylik repetitions-

övning kunde komma att äga rum under normala former, syntes man böra

tills vidare uppskjuta ett ställningstagande till rekryterings- och utbildnings­

frågorna i avsikt att under väntetiden bland annat vinna bättre överblick över

den tillgång på lämpliga värnpliktiga, som kunde erbjudas inom den blivande

försvarsorganisationens ram. Det vore överbefälhavarens avsikt att framdeles

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 2lo.

377 42 *>

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

83

som på senare tid gjort sig gällande, således icke endast beträffande fritids­

lokaler utan även i fråga om nya förläggningsutrymmen, lektionssalar, bo­

städer, förråd m. in. Vid uppgörandet av sådana planer borde hänsyn tagas

till de förslag, som 1941 års försvarsutredning kunde komma att avgiva rörande

försvarets omorganisation. Ett omfattande förarbete hade i sådana avse­

enden redan utförts av militära byggnadsutredningen. — För helt nya eta-

blissement kunde däremot ett mera allmängiltigt byggnadsprogram tillämpas

och vid uppgörandet av ett sådant program kunde de av socialvårdskommittén

anförda synpunkterna tjäna till ledning.

Socialvårdskommitténs förslag i fråga om anordnande av med statsmedel

finansierad rådgivning rörande fritidslokalernas 'planering och inredning har

mött gensagor hos några myndigheter. Flygförvaltningen, som framhållit, att

ämbetsverket vid uppgörandet av byggnadsprogram för nya flygflottiljer och

även eljest beaktat behovet i förevarande avseende, ansåge det därför

icke behövligt att särskilda medel ställdes till förbandschefernas förfogande för

anlitande av expertis på förevarande område. — Statskontoret, som i och

för sig ej haft något att erinra mot kommitténs ifrågavarande förslag, har

dock icke ansett sig kunna förorda att för detta ändamål särskilda sakkunniga

med årsarvode skulle anställas vid de olika truppförbanden. Endast i fall då

i samband med större nyanskaffningar behov av särskild sakkunskap upp-

komme och sådan icke kunde erhållas utan kostnad för statsverket på fri­

villighetens väg, syntes särskilda medel härför böra anvisas. Arméförvalt­

ningen har anfört, att det av kommittén förordade anslaget å 13,000 kronor

för utgifter för viss rådgivning i frågor angående inredning av för manskapet

upplåtna lokaler knappast syntes erforderligt, då lägerkassornas medel lämp­

ligen borde tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål.

I avseende å den frivilliga fritidsundervisningen enligt socialvårdskom­

mitténs förslag föreligga yttranden från ett flertal myndigheter. Om den

principiella uppläggningen av en sådan undervisning ha statskontoret, skol­

överstyrelsen, statens informationsstyrelses sektion för kulturell folkbered­

skap samt samverkande bildningsförbundens styrelse gjort uttalanden.

Statskontoret har i förevarande avseende anfört följande:

Då inom ramen för den förlängda utbildningstiden för de värnpliktiga

avsevärd tid komme att anslås till medborgarskolning med däri ingående

undervisning i svenska och räkning, torde behov icke föreligga av särskild

frivillig undervisning på statsverkets bekostnad i allmänbildande ämnen. Där­

emot syntes det önskvärt, att möjlighet öppnades för de värnpliktiga att ut­

nyttja en del av sin fritid för sin fortsatta civila utbildning. Att härför till­

skapa någon särskild organisation torde dock icke vara erforderligt, enär för

ernående av detta syfte andra utvägar torde stå till buds, i främsta rummet

den utvägen, att garnisonsstädernas läroanstalter för lägre yrkesundervisning

genom bildningsrådens förmedling hölles öppna för de värnpliktiga. I den

män särskilda parallellavdelningar av den anledningen måste inrättas eller

specialkurser anordnas, som medförde särskilda utgifter för skolornas huvud­

män, borde statsverket givetvis hålla huvudmännen skadeslösa härför.

Skolöverstyrelsen har helt anslutit sig till uppfattningen, att frivillig

undervisning under viss fritid för värnpliktiga skulle vara av värde icke blott

för de värnpliktigas trivsel och trevnad i det militära livet utan även ur all-

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

85

Skolöverstyrelsen, som ägnat det av utbildningskommissionen framlagda

undervisningsprogrammet en ingående granskning, har förordat dels en ut­

ökning av undervisningen i historia och dels undervisning jämväl i hälsolära,

på grund varav det av kommissionen beräknade timantalet skulle höjas från 195

till 215 per kompani. Vidare har överstyrelsen uttalat sig för införande av

kombinerade skriftliga och muntliga förhör och individuella betyg i kursens

tre huvudämnen, medborgarkunskap, modersmålet och räkning. Överstyrelsen

ville också framkasta den tanken, att hela undervisningen på ett och samma

kompani i fortbildningskursen, med undantag för de delar därav som anför­

troddes åt kompaniofficerarna, uppdroges åt en och samme lärare. En dylik

kompanilärartjänst kunde lämpligen vara förenad med fast arvode, avpassat

med hänsyn till det antal timmar, som komme att fastställas för denna kurs.

Försvarsutredningens föreliggande förslag.

I sitt betänkande med förslag till plan för organisationsarbetet inom för-

svarsväsendet har 1941 års försvarsutredning anfört följande rörande perso­

nalvårdens handhavande inom försvarsstaben m. in.:

Den av socialvårdskommittén föreslagna upplysnings- och pressavdel-

nkmens uppgifter böra enligt utredningens förmenande handhavas dels av en

press- och filmavdelning, motsvarande den av soldatvårdskommittén föreslagna

press- och filmsektionen, dels av en personalvårdsavdelning, motsvarande

kommitténs kultursektion. Däremot synes det utredningen icke erforderligt

att i fred inrätta någon själavårdsavdelning, motsvarande soldatvårdskom-

mitténs själavårdssektion. Det arbete med mobiliseringsverket för fältpraster-

skapet, vilket kan behöva förekomma, bör enligt utredningens mening kunna

handhavas inom personalvårdsavdelningen med biträde av den av soldatvårds­

kommittén föreslagna soldatvårdsnämnden. De uppgifter, som enligt soldat-

vårdskommitténs förslag borde tillkomma avdelningschefen vid upplysmngs-

och pressavdelningen, har utredningen avsett skola fyllas av en av de av ut­

redningen föreslagna sektionscheferna. Innan organisationen vunnit stadga

och lämpliga befattningshavare kunnat prövas, har utredningen icke funnit

sig kunna förorda, att i press- och filmavdelningen samt i personalvårdsavdel­

ningen ingående civila tjänstemän upptagas på ordinarie stat. Å press- och

filmavdelningen torde böra anställas 2 stabsredaktörer i lönegraden MEo 24.

I fråga om personalbehovet på personalvårdsavdelningen anser utredningen,

att detsamma i varje fall till en början bör kunna i fredsorganisationen in­

skränkas till, förutom avdelningschefen, vilken torde böra placeras i löne­

graden MEo 27, en detaljchef och en bibliotekarie i respektive lönegraderna

MEo 24 och MEo 21. Eventuellt kan bibliotekarien ersättas med en extra

befattningshavare med arvode.

Beträffande de i anledning av detta förslag avgivna yttrandena torde få hän­

visas till avsnittet Försvarsstaben i det följande.

Först på senare tid har på allvar till skärskådande upptagits frågan om de

till militärtjänst inkallades omhändertagande under fritid och om åtgärder

från det allmännas sida i syfte att bereda den enskilde soldaten bistånd i

personliga angelägenheter av skilda slag. På grundval av 1939 års lagtima

riksdags beslut ha på detta område vidtagits ett flertal anordningar, som

kunnat prövas både i freds- och under beredskapstid och beträffande vilkas

Kungl. Maj:ts •proposition nr 210.

Departements­

chefen.

87

Jag biträder således med den nyss angivna reservationen kommittéför­

slaget om inordnandet av försvarsväsendets personalvård under en särskild

avdelning inom försvarsstaben, avsedd att fungera såväl under fred som vid

mobilisering och krig. Till denna avdelnings anslagsmässiga utformning i

detalj återkommer jag vid behandlingen av försvarsväsendets avlöningsanslag

för nästa budgetår. Här vill jag beträffande avdelningens organisation under

fred anföra följande.

Avdelningen synes icke böra på sätt socialvårdskommittén förordat sam­

manföras med det organ inom försvarsstaben, som skall omhänderhava press-

och filmfrågor, utan i enlighet med försvarsutredningens förslag organiseras

som en särskild personalvårdsavdelning, motsvarande den av kommittén

föreslagna kultursektionen. Jag delar jämväl försvarsutredningens uppfatt­

ning, att det icke i fred bör vara erforderligt att inrätta någon själavårdsav-

delning, motsvarande socialvårdskommitténs själavårdssektion, utan utgår

från att dessa uppgifter böra kunna handhavas av personalvårdsavdelningen,

till vars förfogande bör för ändamålet ställas lämpligt prästerligt biträde.

Avdelningen bör indelas i detaljer på sätt som efter närmare omprövning

befinnes lämpligt — förslagsvis en socialdetalj samt en bildnings- och för­

ströelsedetalj. Jag utgår från att avdelningen kommer att bedriva sin verk­

samhet i samarbete med arbetsmarknadskommissionens byrå för värnplikts-

hjälp.

I motsats till försvarsutredningen anser jag, att den militäre avdelnings­

chefen icke bör ha denna uppgift vid sidan av annan verksamhet. Det synes

mig av vikt att han odelat kan ägna sig åt personalvården. Jag föreslår därför,

att avdelningen skall förestås av en för uppgiften kvalificerad regementsoffi­

cer ur armén, marinen eller flygvapnet i lönegraden Oa 5 eller Oa 4. Såsom

särskilt kompetensvillkor för innehavare av ifrågavarande befattning bör gälla,

att vederbörande under trupptjänstgöring ådagalagt intresse och fallenhet för

hithörande arbetsuppgifter. Däremot synes högre stabsutbildning icke böra

uppställas såsom något avgörande krav i förevarande avseende. Såsom chef

för bildnings- och förströelsedetaljen torde böra placeras en civil befattnings­

havare, av vilken helst i överensstämmelse med vad lönenämnderna anfört

bör krävas förutom teoretisk utbildning långvarig och mångsidig erfarenhet

inom folkbildningsarbetet. För vinnande av möjlighet att till befattningen

knyta fullt kvalificerad kraft synes det mig lämpligt, att befattningen uppföres

såsom förordnandetjänst med lön enligt lönegraden C 2 i civila avlöningsregle-

mentet. I överensstämmelse med vad skolöverstyrelsen anfört torde det ej

vara erforderligt att inrätta eu särskild bibliotekariebefattning vid detaljen.

Förekommande ärenden angående militära bibliotek torde liksom hittills böra

handläggas av överstyrelsens bibliotekskonsulenter.

Yad härefter angår detaljen för socialärenden ha lönenämnderna ifråga­

satt, att dess chef borde placeras såsom extra ordinarie tjänsteman i lönegraden

Eo 25. Ehuru vissa skäl kunna tala för en dylik lönesättning, synes det mig

dock vara ur olika synpunkter lämpligare, att även denna befattning inrättas

såsom förordnandetjänst med lön enligt lönegraden C 2 i civila avlöningsregle-

mentet. Befattningen synes i första rummet böra avses för en yngre tjänste-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

89

organ — taga befattning med vissa ärenden, som enligt nu gällande ordning

tillkomma centralrådet. Sålunda bör dess mening inhämtas och i skiiftlig

form biläggas försvarsstabschefens framställningar rörande medelsbehovet

under anslaget till befrämjande av den andliga vården vid försvar sväsendet

samt beträffande fördelning av statsbidrag till soldathemsverksamhet. Även

vid besvarandet av viktigare remisser i hithörande frågor från Ivungl. Maj.t

eller annan statsmyndighet bör enahanda ordning iakttagas liksom ock be­

träffande vissa personalplaceringsfrågor. För att åt rådet säkra möjligheterna

att taga initiativ i olika frågor torde det dessutom böra åligga chefen för för­

svarsstaben att, därest rådet framställer önskan därom, till vederbörlig stats­

myndighet med eget yttrande vidarebefordra inom rådet väckta förslag.

Ehuru vad i det föregående anförts rörande personalvårdsnämndens ställ­

ning väsentligen innefattar spörsmål, till vilka det torde ankomma på Kungl.

Maj:t att fatta ståndpunkt i instruktionsväg, har det synts mig lämpligt att

här klargöra de allmänna riktlinjerna för personalvårdsnämndens ställning

i förhållande till Kungl. Maj:t och den militära chefsmyndigheten.

Ledamöterna i nämnden torde böra tillerkännas dagarvode samt rese- och

traktamentsersättning enligt kommittékungörelsen. Med utgångspunkt från

ett ledamotsantal av sex torde man ej behöva räkna med större årskostnader

för rådet än 2,000 kronor. Som sekreterare torde utan särskild ersättning böra

tjänstgöra någon av de förutnämnda detaljcheferna.

Då jag således utgår från att det nuvarande centralrådet kommer att upp­

höra, bör det ankomma på chefen för försvarsstaben att framlägga medels-

äskanden för de personalvården berörande anslagen.

Vad beträffar truppförbandens bildningsråd, såsom institutionen alltjämt

torde böra benämnas, synes vad av socialvårdskommittén och remissmyndig­

heterna anförts motivera en översyn av dessas sammansättning. Det när­

mare ställningstagandet till hithörande spörsmål torde få ankomma pa Kungl.

Maj:t. Jag förutsätter härvid, att det skall visa sig möjligt att inom ramen för

bildningsrådens nuvarande medlemsantal tillgodose de framförda önskemålen

om representation för olika intressegrupper. I likhet med socialvårdskom-

mittén utgår jag från att bildningsrådens verksamhet icke skall understödjas

ur anslag på riksstaten. Kostnaderna för verksamheten böra lämpligen be­

stridas ur lägerkassorna (motsvarande kassor).

I detta sammanhang torde till behandling böra upptagas frågan om inrät­

tande vid truppförbanden av särskilda tjänstegrenschefer för personalvården

med uppgift att inför truppförbandschefen föredraga hithörande ärenden.

Såsom framgår av den av mig i det föregående lämnade redogörelsen fram­

höll jag vid meddelandet av direktiven för socialvårdskommitténs arbete

önskvärdheten av att denna fråga rönte beaktande. Socialvårdskommittén

synes ha tänkt sig, att bildningsråden under fred skola vara de egentliga

organen för personalvården. I likhet med överbefälhavaren och chefen för

flygvapnet anser jag emellertid att åtskilliga fördelar skulle sta att vinna

genom inrättande av särskilda tjänstegrenschefer för ändamålet. På grund

härav vill jag förorda, att vid truppförband (motsvarande) inrättas bo-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

91

hämtat, att denna utredning i första hand avser att med utgångspunkt från det

av lantförsvarets utbildningskommission i ämnet framlagda förslaget såsom ett

led i själva värnpliktsutbildningen infoga utbildning i vissa medborgerliga

ämnen. Vid sidan av sådan utbildning föreligger emellertid enligt min mening

behov även av frivillig fritidsundervisning för de till värnpliktstjänstgöring

inkallade. Såsom av handlingarna i ärendet framgår, har sådan undervisning

med gott resultat försökts vid ett par truppförband.

Jag finner mig sålunda böra förorda, att möjlighet till fritidsundervisning

beredes sådana värnpliktiga, som under värnpliktsutbildningen önska för­

bättra sina kunskaper, och förutsätter givetvis, att samma möjligheter skola

beredas fast anställt manskap. Denna utbildning synes om möjligt böra be­

drivas med anknytning till förläggningsortens läroanstalter och folkbildnings-

institutioner. Det moderna folkbildningsarbetets metoder — studiecirklar och

korrespondensundervisning —- böra i största möjliga utsträckning komma till

användning. I princip synes socialvårdskommitténs i ämnet framlagda förslag

kunna tjäna till ledning vid den närmare utformningen av fritidsutbildningen.

Till detaljerna i utbildningsprogrammet torde det få ankomma på Kungl. Maj.t

att efter ytterligare övervägande taga ställning.

Då anordningen till en början måste få försökskaraktär och en tillförlitlig

uppskattning av deltagarantalet eller verksamhetens omfattning icke för näi-

varande kan ske, är det självfallet vanskligt att verkställa en säker kostnads­

beräkning. Det synes lämpligast att av riksdagen för ändamålet äskas ett till

beloppet bestämt anslag, vars storlek får bli normerande för verksamhetens

omfattning. På grundval av den föreliggande utredningen och med beaktande

av att lärararvodena icke torde böra understiga 5 kronor pei timme det

är av vikt att så goda lärarkrafter som möjligt förvärvas — anser jag mig böra

tills vidare räkna med ett anslagsbehov av 200,000 kronor per år. I likhet

med social vårdskommittén förutsätter jag, att deltagarna i kursverksamheten

skola erlägga en mindre avgift. De härigenom inflytande medlen torde få

tagas till uppbörd å vederbörligt riksstatsanslag.

Vad slutligen angår kostnaderna för den i det föregående av mig förordade

centrala personalvårdsorganisationen, torde i sådant avseende böra skiljas

mellan de kostnader, som komma att belasta försvarsstabens avlönings- och om-

kostnadsanslag, och de kostnader, vilka äro av natur att böra bestlidas av

reservationsanslaget till befrämjande av den andliga vården vid försvars-

väsendet.

Till bedömande i förstnämnda avseende komma kostnaderna för löner åt de

befattningshavare m. fl., vilka avses för tjänstgöring i försvarsstabens personal

vårdsavdelning. De årliga lönekostnaderna för dessa - 1 avdelningschef

Oa 4—Oa 5, 2 detaljchefer C 2, 1 kanslibiträde Eo 7 och ett kontorsbiträde

Do 4 samt arvoden med 5,000 kronor för år till vissa biträden uppgå enligt

sedvanliga beräkningsgrunder till sammanlagt i avrundat tal 42,000 kronor.

Till nämnda belopp kommer så en post å 2,000 kronor för sammanträdes­

arvoden m. in. åt de i det föregående angivna rådgivande representanterna

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

93

bildande ämnen, C linjen för förvärvande av officerskompetens i sådana

ämnen, T-linjen för förvärvande av för tjänstgöring vid pansartrupperna, artil­

leriet, luftvärnet m. fl. truppslag avsedda kunskaper i huvudsakligen tekniskt

betonade ämnen samt slutligen B-linjen, förande fram till vanlig realexamen,

dock utan ämnet franska, och anordnad främst ur civilanställningssynpunkt.

A-, B- och C-linjerna skulle i huvudsak motsvara de vid nuvarande arméns

underofficersskola anordnade linjerna med motsvarande beteckningar.

Beträffande tidslängden för studierna m. in. har försvarsutredningen när­

mare anfört följande:

Under förutsättning att den allmänbildande undervisningen under rekryt-

och underbefälsutbildningen (denna undervisning benämnes i det följande

»klass 1») bibringat eleverna ett kunskapsmatt i ämnena modersmålet,

historia med samhällslära, geografi och matematik motsvarande minst genom­

gången klass 3 i 5-klassig realskola och att de äga vissa förkunskaper i språk,

synes det möjligt att uppnå ovan angivna studiemål i fråga om A-, T- och

B-linjerna på två år (klass 2—3) och i fråga om C-linjen på tre år (klass 2 4).

Studieåret måste dock i så fall utsträckas att omfatta tiden oktober mitten

av maj.

„

,

Ovan angivna förkunskaper i språk, vilkas omfattning framgar av den

närmare redogörelse för de olika linjerna, som lämnas nedan, föreslås in­

hämtade lämpligen genom deltagande i korrespondensundervisning kombi­

nerad med deltagande i de studiecirklar, som planeras vid truppförbanden

(stationerna, flottiljerna). Ifrågavarande korrespondensundervisning torde kunna

bedrivas vid det för försvarsväsendet ifrågasatta gemensamma korrespondens-

institut, till vilket chefen för armén av överbefälhavaren erhållit i uppdrag

att i samråd med övriga försvarsgrenschefer utarbeta förslag. Utredningen

vill redan i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att ett sadant

institut kommer till stånd, framförallt med hänsyn till den kursverksamhet

för reservofficerare och värnpliktigt befäl som utredningen i det följande

kommer att föreslå.

..

..

%

Läroverkets olika linjer och klasser framgå av nedanstående översikt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Från

klass 1

vid trupp-

förbanden etc.

—klass 2 A'

—klass 2 T

—>

klass 2 B

—y klass 2 C ■

A

4

T

klass 3

d

klass 3 T

klass 3 B

klass 3 C

■A

klass 4 C

I fråga om försvarsutredningens förslag rörande undervisningens omfatt­

ning på de olika linjerna hänvisas till betänkandet sid. 44 46. Utredningen

har förutsatt, att övergång mellan olika linjer skall kunna ske enligt vissa

närmare angivna grunder.

Försvarsutredningen har beräknat antalet elever vid fullt genomförd orga­

nisation till omkring 790, varav 323 från armén, 360 från marinen och 107 från

flygvapnet. Elevernas beräknade fördelning på linjer och klasser framgår av

en tablå å sid. 48 i betänkandet. Undervisningstiden har beräknats omfatta

30 undervisningsveckor. Antalet elever i en läsavdelning har ansetts i regel

icke böra överstiga 26—28, varför antalet läsavdelningar skulle bliva 31.

Utredningen har föreslagit, att undervisningen skall ledas huvudsakligen

av fast anställda lärare samt till viss del med timlärare sålunda.

95

dets läroverk, har anfört, att innan beslut fattades om inrättande av en sär­

skild teknisk linje, särskild utredning syntes erforderlig rörande därmed före­

nade engångs- och driftskostnader, behov av lokaler in. m. Chefen för armén

har i detta hänseende hänvisat till vid yttrandet fogade avskrifter av yttran­

den från chefen för arméns underofficersskola och studierektorn vid samma

skola, i vilka yttranden framställts vissa förslag till organisation av den tek­

niska linjen, medförande en fördyring av försvarsutredningens förslag med

— förutom 250,000 kronor i ytterligare byggnadskostnader — 175,000 kronor

i engångskostnader för anskaffning av maskin- och verktygsutrustning samt

10,000 kronor i årliga driftskostnader. Chefen för armén har emellertid an­

märkt, att den tekniska undervisningen syntes kunna tillgodoses genom enk­

lare och billigare anordningar än vad sålunda föreslagits, men däremot för­

klarat vissa andra av nyssnämnda befattningshavare framförda förslag med

avseende å organisationen av läroverket vara värda beaktande. — Läroverkets

uppsättande borde ske i anslutning till den övergång till ny organisation av

arméns underofficersskola, som chefen för armén i annat sammanhang för­

ordade och som innebure, att omorganisationen ägde rum efter hand som

redan påbörjade kurser lämnade skolan. Det vore emellertid av särskild vikt,

att nybyggnadsarbetet snarast möjligt igångsattes. Befattningen som rektor

vid läroverket borde tillsättas från och med budgetåret 1942/43.

Arméförvaltningen har framhållit, att en av anledningarna till mindre till­

fredsställande materielvård och reparationstjänst vid truppförbanden utan

tvivel vore, att tillgång icke funnes på skickliga och kvalificerade hantverks-

underofficerare. Då en tekniskt utbildad beställningsman vid befordran till

underofficer återfördes till trupplinjen, komme hans tidigare förvärvade tek­

niska kunskaper icke att nyttiggöras i underofficersbefattningen. Enär den

av försvarsutredningen föreslagna tekniska linjen alltjämt syntes vara avsedd

för blivande truppunderofficerare vid de mera tekniskt betonade truppslagen,

kunde anordningen icke i och för sig innebära ett botemedel med avseende på

bristen på för reparationstjänst särskilt utbildade underofficerare. En när­

mare utredning i denna fråga syntes vara erforderlig, varvid främst borde

undersökas, huruvida här avsedd underofficersutbildning för beställningsmän

borde förläggas till försvarsväsendets läroverk eller eventuellt helt eller del­

vis till någon befintlig teknisk läroanstalt, t. ex. Örebro tekniska gymnasium.

Statskontoret har — med hänsyn till att undervisningstiden i försvars­

utredningens förslag beräknats omfatta allenast 30 undervisningsveckor mot

38 vid de allmänna läroverken — anfört, att större undervisningsskyldighet

per vecka än eljest borde avkrävas lektorer och adjunkter samt heltids­

anställd icke-ordinarie lärarpersonal. För nu ifrågavarande lärare borde där­

för stadgas skyldighet att undervisa 30 respektive 36 timmar i veckan. Be­

hovet av lärarkrafter syntes dessutom kunna nedbringas genom att antalet

idever i varje klassavdelning utökades till att normalt uppgå till 30. De

ordinarie adjunktstjänsterna syntes i viss utsträckning böra utbytas mot extra

ordinarie adjunktsbefattningar. I betraktande av att kassaförvaltningen m. m.

vid läroverket avsetts skola lyda under chefen för arméns underofficersskola

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

96

syntes rektorns förvaltningsbestyr bliva betydligt mindre betungande än vid

de allmänna läroverken. Vid sådant förhållande borde en placering i löne­

graden EU vara tillräcklig. Av samma skäl syntes det knappast kunna vara

motiverat, att skolan utrustades med ett kanslibiträde och ett skrivbiträde.

För biträdeshjälp åt rektorn borde —- på sätt, som skedde vid de allmänna

läroverken •—- ett lämpligt avpassat anslagsbelopp ställas till förfogande.

« Skolöverstyrelsen har närmare granskat försvarsutredningens förslag med

avseende å inträdesfordringar, linjeuppdelning, undervisningens omfattning

m. m. Enligt skolöverstyrelsens mening vore det med hänsyn till elevmate­

rialets förutsättningar och den erforderliga intensiteten i undervisningen

knappast riktigt att räkna med större elevantal i undervisningsavdelningarna

än 25, varför totala antalet parallellavdelningar, bortsett från eventuellt erfor­

derlig uppdelning av T-linjens avdelningar i mindre undervisningsgrupper,

syntes bliva lägst 32.

Beträffande lärarpersonalen har skolöverstyrelsen ifrågasatt en minskning

av antalet timlärartimmar till omkring 300 genom inrättande av 6 extra ordi­

narie adjunktstjänster vid läroverket. Denna åtgärd skulle främja kontinui­

teten i läroverkets arbete och dessutom i viss mån skapa en rekryteringsbas

för de ordinarie tjänsterna vid läroverket. Med hänsyn till aftonundervis­

ningen och de många särskilda förhållanden, som påkallade noggrann och

intensiv handledning av eleverna, kunde det ifrågasättas, om icke undervis-

ningsskyldigheten tagits till i överkant. Den väsentligt ökade arbetsbelast­

ningen i jämförelse med lärarna vid de allmänna läroverken kompenserades

emellertid av 9 veckors längre ferier. Denna kompensation vore väl moti­

verad av arbetskoncentrationen under det kortare läsåret.

Utöver de föreslagna rektors- och lärartjänsterna syntes de säregna förhål­

landena vid detta läroverk kräva en särskild befattningshavare med uppgift

att under rektor övervaka elevernas linjeval och inprövningar samt att giva

dem erforderliga råd och upplysningar. Liksom rektor vid allmänt läroverk

ägde utse lämplig lärare till biträde å rektorsexpeditionen, borde studierektor

vid försvarsväsendets läroverk äga utse lämplig lärare att tjänstgöra som

rektors sekreterare och som studierådgivare med erforderlig minskning i

undervisningsskyldigheten.

Enär försvarsväsendets läroverk avsåges upprättas redan från och med

höstterminen 1942, borde enligt överstyrelsens mening åtgärder snarast vid­

tagas för att från och med 1 juli besätta tjänsten som studierektor vid läro­

verket och åtminstone 2 lektorstjänster, vilkas innehavare kunde vara rektor-

behjälpliga med organisationsarbetet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ansett besparingar kunna

vinnas genom slopande av B-linjen, vilken knappast försvarade sin plats i den

nya organisationen, då den ej erfordrades ur militär synpunkt utan endast med

hänsyn till personalens civila ställning. Länsstyrelsen, som härutöver an­

fört vissa synpunkter i fråga om läroverkets organisation, har funnit det

mindre väl planlagt att icke utnyttja lärarkrafterna för åtminstone någon

del av sommarhalvåret. Det borde tagas under övervägande, om icke tjänst-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

97

göring vid militära förband i den föreläsningsverksamhet, som där komme

att bedrivas, borde vara obligatorisk.

Medan sålunda länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län förordat slopande

av den till realexamen ledande Bdinjen, har svenska underofficersförbundet

föreslagit, att A-linjen borde slopas och att sålunda för tillträde till veder­

börlig underofficersskola borde uppställas såsom fordran, att elev med god­

kända betyg genomgått B- eller T-linje vid försvarsväsendets läroverk. Såsom

skäl härför har anförts behovet att höja underbefälets och underofficerarnas

allmänna bildningsnivå, vilket ansetts vara av särskild betydelse, då det gällt

dessa befälskategoriers användning för trupputbildning.

Jämväl försvarsväsendets underbefäls förbund har föreslagit A-linjens slo­

pande. Den förbättrade undervisning i allmänbildande ämnen, som redan i

manskapsskolorna skulle med det föreslagna utbildningssystemet erhållas

och som för övrigt borde leda fram till högre allmänbildningsmått än det

försvarsutredningen uppställt, borde jämsides med den rationalisering av

undervisningen, som vunnes genom organisationen av försvarsväsendets läro­

verk, kunna föra fram eleverna till ett högre kunskapsmått än som för när­

varande inhämtades på A-linjen vid arméns underofficersskola. Genom att

slopa denna linje vunnes också ur organisationssynpunkt vissa fördelar.

1942 års försvarsberedning.

Förslaget om inrättandet av ett gemensamt läroverk för försvarsväsendet

har synts beredningen lämpligt. Om förslagets detaljer har beredningen

anfört följande:

Mot den av försvarsutredningen föreslagna A-linjen, vilken avsetts skola

föra fram eleverna till realexamenskompetens i vissa ämnen (»vanliga under-

officerslinjen»), ha erinringar framställts av svenska underofficersförbundet

och försvarsväsendets underbefälsförbund. De båda personalorganisationerna

anse möjligt att före inträdet vid läroverket bibringa de fast anställda sådan

grundläggande utbildning i erforderliga allmänbildande ämnen, att ifråga­

varande elever vid läroverket kunna hänföras till B-linjen, vilken för fram

till fullständig realexamen. Med anledning härav vill beredningen uttala,

att denna fråga bör lösas med hänsyn till de erfarenheter, som komma att

vinnas efter det nya utbildningssystemets genomförande; visar det sig möj­

ligt att slopa A-linjen till förmån för B-linjen, synes hinder däremot icke

böra resas. Möjligheterna härtill bliva emellertid beroende av dels det kvali­

tativa utfallet av manskapsrekryteringen, dels ock de utbildningsmål, som

kunna uppnås vid den allmänbildande undervisning, som meddelas före in­

trädet i läroverket.

Frågan om den tekniska linjens ordnande med avseende å studiemål m. m.,

bör, såsom chefen för armén i sitt utlåtande framhåller, bliva föremål för

närmare utredning. Önskvärt är, att undervisningen för fram till ett mål,

som är direkt jämförligt med annan allmän läroanstalts. I detta samman­

hang anser sig beredningen böra uttala att det av arméförvaltningen fram­

förda uppslaget, att möjligheter böra beredas beställningsmän att i stället

för försvarsväsendets läroverk genomgå teknisk utbildning vid annan be­

fintlig teknisk läroanstalt, är förtjänt av närmare övervägande. I likhet med

armé förvaltningen anser beredningen, att tillgång på ett antal på så sätt

utbildade underofficerare skulle innebära ökade möjligheter att tillgodose

Bihang till riksdagens protokoll 1942. 1 samt. Nr 210.

»77

42

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

98

reparationstjänstens behov av val utbildad arbetsledare personal inom fält­

förbanden. Utan tvivel skulle en dylik lösning, vilken synes i första hand

lämplig för underbefäl i beställningsmannatjänst vid de motoriserade för­

banden, därjämte medföra en kvalitativ förbättring av beställningsmanna-

kategorien inom personalgruppen fast anställt manskap.

Vad angår löneställningen för läroverkets rektor finner sig beredningen,

med hänsyn till det stora elevantalet och de säregna förhållandena vid denna

skola, böra tillstyrka försvarsutredningens förslag, att han skall hänföras till

lönegraden E 13, ehuru han icke såsom rektorerna vid de allmänna läroverken

har att befatta sig med skolans förvaltning.

I fråga om antalet lektorer och adjunkter, som föreslagits till ⁹ respektive

26, vill beredningen förorda, att av ifrågavarande antal allenast ⁸ lektors- och

2(3 adjunktstjänster tills vidare tillsättas såsom ordinarie befattningar; åter­

stående antal torde tills vidare böra i staten upptagas såsom extra ordinarie

adjunkter.

Den av utredningen föreslagna maskinistbefattningen synes icke erfor­

derlig. Läroverket och arméns underofficersskola skola stå under gemensam

förvaltning och å skolans stat finnas uppförd en maskinistbefattning. För

läroverkets behov torde vara tillräckligt med en eldare av ². klassen i löne­

graden MEo 5.

Beredningen ställer sig tveksam till det av skolöverstyrelsen uppgivna

behovet att, minska antalet elever i vissa undervisningsavdelningar.

*Vad angar antalet fast anställt underbefäl, som beräknas erhålla kommen-

dering till läroverket, synes detta, såsom framhållits av berörda personal­

förbund, vara väl knappt beräknat, om skolans syfte liksom de hittillsvarande

underofficersskolornas skall vara att tillgodose äldre manskaps behov att för­

värva kompetens för tillträde till vissa civila anställningar, framför allt i all­

män tjänst. Elevantalet vid läroverket synes icke vara beräknat högre än som

i stort sett motsvarar det beräknade behovet för officers- och underofficers-

rekryteringens tillgodoseende. Under dessa förhållanden innebär det för­

ändrade utbildningssystemet — att skilja den allmänbildande undervisningen

fi ån den militära utbildningen i de hittills organiserade underofficersskolorna

— en ur det fast anställda manskapets intressesynpunkter avgjord försämring

Försvarsutredningen har föreslagit, att tre kompanichefer skulle avses för

läroverket. Det torde vara tillräckligt med en kompaniofficer såsom förläg»-

ningschef för läroverket, då eleverna väsentligen äro underställda skolans

rektor.

Byggnadsprogrammet för försvarsväsendets läroverk torde böra granskas

av 1940 års militära byggnadsutredning. Då vissa myndigheter framställt

krav på en samlingssal av sådan storlek, att den samtidigt kan rymma läro­

verkets samtliga elever m. fl. i stället för den av försvarsutredningen före­

slagna samlingssalen för 300 elever, vill beredningen uttala, att nödvändig­

heten att iakttaga återhållsamhet i fråga om byggnadsföretag måste anses tafa

för den mindre samlingssalen.

Slutligen anser sig beredningen böra fästa uppmärksamheten därpå, att

något förslag icke framlagts rörande löneförmånerna för eleverna vid läro­

verket. Beredningen förutsätter, att elever, som innehava beställning för fast

anställt manskap, under studietiden vid läroverket bibehålla med beställ­

ningen förenade förmåner. För de värnpliktiga elevernas del torde ha be­

räknats vanliga förmåner till i tjänst varande värnpliktiga. Det kan ifråga­

sättas, om icke dessa förmåner äro för knappa för värnpliktig, vilken vunnit

inträde i läroverket för att kvalificera sig för inträde i vederbörlig försvars­

grens krigsskola. Det förefaller icke osannolikt, att för utbildning till offi­

cerare lämpliga värnpliktiga komma att tveka om sina möjligheter att utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

99

alltför stora uppoffringar komma fram till officersbanan, därest de under

studietiden vid läroverket måste nöja sig med värnpliktigs vanliga förmaner.

Frågan bör enligt beredningens uppfattning tagas under närmare övervägande.

"Vid en översyn av försvarsorganisationen bör en viktig synpunkt vara att

Departement»-

varje värnpliktig beredes möjlighet att i mån av duglighet vinna anställning ^

på aktiv stat och befordran till underofficer eller officer. I den av 1941 års

riksdag antagna värnpliktslagen har detta önskemål beaktats. I det följande

ämnar jag föreslå åtgärder, ägnade att ytterligare befordra en allsidig och god

rekrytering av försvarsväsendets militära personal på aktiv stat.

Som ett led i dessa åtgärder bör betraktas föreliggande förslag om inrättan­

det av ett för försvarsväsendet gemensamt läroverk. Detta förslag, vilket i

huvudsak tillstyrkts av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslut­

ningarna samt 1942 års försvarsberedning, vill jag därför förorda. Härigenom

torde frågan om manskapets fortbildning vinna en i stort sett lämplig lösning

ur såväl försvarsväsendets som manskapets egen synpunkt.

I remissyttrandena ha framförts vissa synpunkter och förslag beträffande

läroverkets linjeuppdelning och studiemål. I princip synes försvarsutred-

ningens i dessa hänseenden framlagda förslag kunna godtagas. I likhet med för-

s valberedningen utgår jag sålunda från att både A- och B-linje skola tills vidare

ingå i läroverkets organisation i avbidan på närmare erfarenheter rörande

det nya utbildningssystemets lämplighet i detalj. Likaledes förutsätter jag,

att den av försvarsutredningen förordade C-linjen skall komma till stånd.

Yad angår T-linjen, den tekniska utbildningslinjen, har i yttrandena en viss

tvekan försports rörande utformningen av denna. Att en sådan linje bör

ingå i läroverket torde vara tydligt. Jag har heller intet att i princip erinra

mot försvarsutredningens förslag att denna linje bör föra fram till en efter

militära behov anpassad teknisk realexamen. Däremot kunna olika synpunkter

göra sig gällande beträffande undervisningens omfattning. I likhet med för­

svarsutredningen förutsätter jag, att denna fråga göres till föremål för när­

mare utredning. I samband med denna utredning bör även övervägas,

huruvida icke beställningsmän inom försvarsväsendet böra beredas till­

fälle att på sätt arméförvaltningen och försvarsberedningen anfört till­

godogöra sig utbildningen vid redan befintliga tekniska läroanstalter. Det

ligger i sakens natur, att det trängande behovet av väl utbildad personal

för bland annat reparationstjänsten inom försvarsväsendet bör tillgodoses i

den mån så är möjligt med anlitande av den tekniska yrkesundervisningens

nuvarande resurser. I ett par yttranden har framhållits, att försvarsutred­

ningens beräkningar rörande antalet fast anställt underbefäl, som bör erhalla

kominendering till läroverket, skulle ligga i underkant. Under nuvarande

förhållanden synes det icke möjligt att verkställa en tillförlitlig beräkning

rörande den omfattning i vilken dylik kommendering bör ske. Givet är emel­

lertid, att denna fråga bör i fortsättningen allvarligt uppmärksammas och att

de åtgärder böra vidtagas, till vilka erfarenheterna kunna giva anledning.

I ett par yttranden ha, såsom av handlingarna i ärendet framgår, uttryckts

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

100

farhågor för att den korta undervisningstiden skulle medföra en i jämförelse

med exempelvis de allmänna läroverken mycket stor arbetsbelastning för

eleverna, vilket skulle kunna äventyra ett gott arbetsresultat. Vid bedömandet

av denna fråga bör emellertid icke förglömmas, att det här är fråga om elever

i mogen ålder med stor uthållighet och arbetsförmåga, vilka förbereda sig

för sitt blivande yrke. En jämförelse med förhållandena vid de allmänna

läroverken måste därför bliva missvisande. För egen del har jag icke funnit

vägande invändningar kunna framställas mot det av försvarsutredningen för­

ordade tidsschemat.

I fråga om undervisningsavdelningarnas storlek har jag intet att erinra

mot försvarsutredningens förslag, vilket innebär en medelväg mellan de av

skolöverstyrelsen och statskontoret i ämnet anförda synpunkterna.

Lika med försvarsberedningen finner jag det skäligt, att läroverkets rektor

placeras i lönegraden E 13. Det är av särskild vikt, att för denna anstalt kan

förvärvas en i alla hänseenden väl kvalificerad innehavare av rektorsbefatt­

ningen, något som icke kan ske, om löneställningen blir för låg. Innan när­

mare erfarenhet vunnits, anser jag mig icke kunna tillstyrka skolöverstyrel­

sens förslag om anställande av särskild befattningshavare med uppgift att

giva eleverna råd rörande studiernas bedrivande m. m.

Jag delar beredningens uppfattning, att av de föreslagna 9 lektors- och 26

adjunktstjänsterna allenast ⁸ lektors- och ²⁰ adjunktstjänster upptagas å ordi­

narie stat, medan återstående antal tills vidare bör upptagas såsom extra ordi­

narie adjunkter. I likhet med länsstyrelsen i Göteborg finner jag det önsk­

värt, att lärarpersonalen utnyttjas för föreläsningsverksamhet vid militära för­

band i den mån tjänstgöringsskyldigheten vid läroverket understiger den för

lärare vid allmänna läroverk fastställda. Yisar sig en sådan anordning vara av

tekniska eller andra skäl icke möjlig att genomföra lärer tjänstgöringsskyldig­

heten per vecka böra i anslutning till statskontorets förslag ytterligare ut­

sträckas. Det synes böra ankomma på Kungl. Maj:t att efter närmare prövning

av denna fråga meddela erforderliga bestämmelser.

Personalbehovet i övrigt synes böra i vanlig ordning av riksdagen prövas

i samband med fastställande av stat för läroverket.

Försvarsutredningen har föreslagit, att läroverket skall förläggas till Upp­

sala med anknytning i förvaltningshänseende till arméns underofficersskola.

I anledning härav har arméförvaltningens fortifikationsstyrelse med skrivelse

den 3 mars 1942 överlämnat ett yttrande av underofficersskolans chef, av vil­

ket framgår, att den lämpligaste förläggningsplatsen för läroverket vore ett

område omedelbart norr om den mark, som nu disponeras för underofficers-

skolan. Enligt beslut av 1935 års riksdag skulle emellertid till denna mark

förläggas en psykiatrisk klinik. Då detta syntes vara olämpligt, hemställde

skolchefen om förnyad prövning rörande platsen för den psykiatriska kliniken

samt, i händelse kliniken komme att förläggas till annan plats, beslut om

läroverkets förläggande till nämnda markområde.

Den sålunda väckta frågan är för närvarande föremål för övervägande. För

egen del finner jag det emellertid lämpligt, att läroverket förlägges till Upp-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

sala och att om möjligt även i lokalt hänseende anslutning sker till arméns

underofficersskola.

Vad försvarsutredningen anfört rörande läroverkets ställning i administ­

rativt hänseende m. m. ger mig icke anledning till annan erinran än att ställ­

ningstagandet i denna fråga delvis är beroende av möjligheterna att förlägga

läroverket i anknytning till underofficersskolan.

På kostnadsberäkningarna har jag icke anledning i detta sammanhang när­

mare ingå. Anslagsbehovet synes böra i vanlig ordning bedömas för varje

särskilt budgetår. Vad engångskostnaderna beträffar, synes utredningen icke

ha upptagit särskilda medel för läroverkets lösa inredning. I detta hänse­

ende uppstår alltså en merutgift, vars storlek icke nu synes kunna beräknas.

Det får förutsättas, att försvarsutredningens beräkningar i övrigt skola i det

väsentliga visa sig hållbara, varför de av mig läggas till grund vid kostnads­

kalkylerna rörande försvarsväsendets medelsbehov under de närmaste åren.

Det av försvarsutredningen skisserade byggnadsprogrammet för försvars­

väsendets läroverk lärer på sätt jämväl beredningen föreslagit böra i bespa­

ringssyfte överses inom 1940 års militära byggnadsutredning.

Vad slutligen angår frågan om löneförmånerna åt läroverkets elever utgår

jag i likhet med beredningen från att det fast anställda manskapet under

studietiden skall äga bibehålla eljest utgående förmåner. Den av försvars-

beredningen väckta frågan om särskild gottgörelse åt värnpliktiga under

vistelse vid försvarsväsendets läroverk synes böra göras till föremål för ut­

redning.

Av vad nu anförts framgår, att i flera hänseenden det av försvarsutredningen

framlagda förslaget är i behov av en överarbetning. Då emellertid läroverket

icke torde kunna träda i verksamhet redan under nästa budgetår — erforder­

liga lokaler torde kunna iordningställas tidigast under år 1943 —- föreligger

tillräcklig tidsfrist för de ytterligare överväganden, som sålunda äro på­

kallade. Då det ankommer på Kungl. Maj:t att fastställa kursplaner och övriga

bestämmelser rörande läroverkets verksamhet och ställning, torde dessa frågor

emellertid icke behöva i vidare män än nu skett underställas riksdagens

prövning.

Av praktiska skäl är det lämpligt att rektor utses redan under nästkom­

mande budgetår. På denne bör nämligen ankomma att biträda vid den när­

mare utformningen av läroverkets organisation och av lokalernas planlägg­

ning. Förslag om uppförande av befattning för ändamålet framlägges av mig i

annat sammanhang.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

101

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Avd. IV. Försvarsväsendets högsta ledning.

A. Försvarsdepartementets kommandoexpeditioner.

Kommandoexpeditionerna äro för närvarande tre, en för varje försvars­

gren. Deras uppgift är att biträda chefen för försvarsdepartementet i militära

frågor rörande respektive försvarsgren. Deras huvudsakligaste arbetsområde

hänför sig till beredande till föredragning av de s. k. kommandomålen, d. v. s.

sådana mål som Konungen jämlikt § 15 regeringsformen i egenskap av

högste befälhavare över krigsmakten omedelbar ligen besörjer.

Enligt de i samband med 1936 års försvarsbeslut fastställda planerna jämte

däri sedermera vidtagna ändringar beräknas personalen på kommandoexpedi­

tionerna på följande sätt:

Lantförsvarets kommandoexpedition.

1 chef, lön enligt lönegraden C ⁸ på försvarsdepartementets stat,

¹ souschef, regementsofficer ur generalstabskåren,

² kaptener ur generalstabskåren,

² kompaniofficerare, beordrade ur truppförbanden,

3 generalstabsaspiranter,

7 pensionerade officerare,

²

pensionerade underofficerare,

¹ expeditionsvakt samt

¹ e. o. kontorsbiträde.

Härtill kommer viss militär skriv- och ordonnanspersonal.

Sjöförsvarets kommandoexpedition.

1 chef, lön enligt lönegraden C ⁸ på försvarsdepartementets stat,

² kompaniofficerare ur flottan,

¹ kompaniofficer ur kustartilleriet;

¹ underofficer ur kustartilleriet,

3 pensionerade officerare,

3 pensionerade underofficerare,

¹ expeditionsvakt samt

¹ e. o. skrivbiträde.

Härtill kommer viss militär skriv- och ordonnanspersonal.

Flygvapnets kommandoexpedition.

¹ chef, regementsofficer ur flygvapnet,

¹ kompaniofficer ur flygvapnet,

¹ pensionerad officer samt

¹ pensionerad underofficer.

Härtill kommer viss militär skriv- och ordonnanspersonal.

Försvars utredningen.

Försvarsutredningen har erinrat om att i vissa tidigare sammanhang fråga

varit uppe om en sammanslagning av kommandoexpeditionerna till en enda

expedition. Sålunda hade 1930 års försvarskommission haft denna fråga uppe

103

till prövning men kommit till det resultatet, att en sammanslagning icke borde

ske. Vid framläggandet av 1936 års försvarsproposition hade föredragande

departementschefen på anförda skäl (prop. 1936:225, sid. 94) anslutit sig

till denna åsikt.

Försvarsutredningen har emellertid funnit de erfarenheter, som vunnits

sedan den tid, då frågan senast var uppe till behandling, giva anledning till

att detta spörsmål tages under förnyat övervägande samt därom närmare an­

fört följande:

Genom tillkomsten av de tre försvarsgrenscheferna har beslutanderätten i

ett avsevärt antal kommandomål kunnat delegeras till dem. En ytterligare

dylik delegation synes också lämpligen böra genomföras. Å andra sidan har

genom tillkomsten av försvarsstaben ett flertal kommandoärenden kommit att

erhålla en för försvarsväsendet mera allmän räckvidd, vilket medför att deras

handläggning å en viss försvarsgrens kommandoexpedition kan sägas vara

mindre motiverad. Vidare har det befunnits, att på grund av flygvapnets för­

hållandevis okomplicerade organisation antalet kommandomål för flygvapnets

del ävensom beskaffenheten av desamma knappast motivera en kommando­

expedition för flygvapnet av den nuvarande omfattningen. Slutligen bör fram­

hållas, att den ‘ militära sakkunskap, som förut ansågs böra stå till departe­

mentschefens omedelbara förfogande genom kommandocheferna, efter till­

komsten av chefen för försvarsstaben och de tre försvarsgrenscheferna i all­

mänhet tillgodoses genom personlig kontakt mellan departementschefen och

nämnda chefer, vadan kommandochefernas betydelse i sagda hänseende

väsentligt minskats. Däremot lärer det vara av betydelse för departements­

chefen att i sin omedelbara närhet äga tillgång till en högt kvalificerad officer

i oberoende ställning i förhållande till försvarsledningen i övrigt, med vilken

han kan dryfta spörsmål av allmän militär och militärpolitisk beskaffenhet

utan särskild hänsyftning till någon av försvarsgrenarna.

Försvarsutredningen har med hänsyn härtill föreslagit en sammanslagning

av de tre nuvarande kommandoexpeditionerna till en enda expedition med en

generalsperson eller flaggman som chef. Genom en sadan åtgärd skulle också

kunna vinnas vissa förenklingar i rent administrativt hänseende, varjämte en

del personalbesparingar syntes kunna åstadkommas.

Chefen för kommandoexpeditionen, vilken enligt försvarsutred-

ningens mening borde kunna tillhöra vilken försvarsgren som helst, borde

upptagas i lönegraden Öb 2 eller Öb 3 på försvarsdepartementets stat. Till

sitt omedelbara förfogande borde han ha en adjutant, vilken regelmässigt

syntes böra vara en kapten ur generalstabskåren.

Centralt under chefen borde vidare stå en detalj för registrering och expe­

dition, en detalj för tjänstemeddelanden samt en bokdetalj. Yissa skäl kunde

sägas tala för att förlägga bokdetaljens verksamhet till försvarsgrensstaberna,

men bland annat med hänsyn till de befintliga lokalutrymmena hade utred­

ningen icke velat ifrågasätta en dylik åtgärd.

Försvarsutredningen har i detta sammanhang anfört:

Detaljen för registrering och expedition bör förestås av en pensionerad

officer, biträdd av en generalstabsaspirant eller en motsvarande för egen

stabsutbildning kommenderad officer ur marinen eller flygvapnet. Till denna

detalj torde också böra räknas de två nuvarande expeditionsvakterna även-

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

104

som den kvinnliga skrivpersonalen och ordonnanspersonalen. För ned­

bringande eller helst undanröjande av behovet av kommenderad militär skriv-

personal torde antalet kvinnliga skrivbiträden böra utgöra ⁴.

Detaljen för tjänstemeddelanden, som bör handhava utgivandet av en för

försvarsväsendet gemensam publikation motsvarande nuvarande »TL» och

»TS», bör förestås av en pensionerad officer.

Bokdetaljen bör handhava de uppgifter som för närvarande fullgöras å de

två bokdetaljerna på lantförsvarets och sjöförsvarets kommandoexpeditioner.

Detaljen bör förestås av en pensionerad officer. Därutöver torde erfordras

ytterligare 5 pensionerade officerare och 2 pensionerade underofficerare.

I övrigt borde, enligt vad försvarsutredningen vidare föreslagit, kommando­

expeditionen under chefen vara organiserad på en armé-, en marin- och en

flygsektion.

Armésektionens chef borde vara en regementsofficer ur generalstabs­

kåren, major eller överstelöjtnant. Till sektionschefens omedelbara förfogande

syntes böra stå en generalstabsaspirant. Sektionen syntes böra uppdelas på

en vapenövnings- och personaldetalj, en mobiliseringsdetalj, en värm plikts­

detalj och en rulldetalj.

Härom har försvarsutredningen anfört:

Vapenövnings- och personaldetaljen bör förestås av en kapten ur general­

stabskåren med en generalstabsaspirant som biträde.

Mobiliseringsdetaljen bör förestås av en pensionerad officer ur armén.

Värnpliktsdetaljen, å vilken torde böra handläggas värnpliktsärenden ur

samtliga försvarsgrenar, bör likaledes förestås av en pensionerad officer ur

armén. I erforderlig utsträckning bör här även tjänstgöra en officer från

marinsektionen.

Rulldetalj en, vilken förutsättes skola handhava rullans förande för samtliga

försvarsgrenar, bör förestås av en pensionerad officer ur armén. Till hans

förfogande bör stå en pensionerad underofficer ur marinen, varjämte den å

flygsektionen (se nedan) upptagne pensionerade underofficeren bör kunna

biträda jämväl å denna detalj.

Marinsektionens chef borde enligt försvarsutredningens mening vara en

regementsofficer ur flottan, örlogskapten eller kommendörkapten. Till sektions­

chefens omedelbara förfogande syntes böra stå en för egen stabsutbildning

kommenderad officer ur marinen. Sektionen syntes böra indelas på två

detaljer, flottans detalj och kustartilleriets detalj. Den nuvarande isbrytar-

detaljen förutsattes skola överflyttas till marinstaben.

Försvarsutredningen har härom närmare anfört följande:

Flottans detalj bör förestås av en kompaniofficer ur flottan. Som hans bi­

träde bör tjänstgöra en pensionerad underofficer.

Kustartilleriets detalj bör förestås av en kompaniofficer ur kustartilleriet.

Till sitt biträde bör han ha en pensionerad underofficer.

Flygsektionen borde, enligt vad försvarsutredningen vidare anfört, före­

stås av en regementsofficer ur flygvapnet, major eller överstelöjtnant. Emeller­

tid syntes man böra räkna med att arbetet som chef för flygsektionen icke

komme att motsvara mera än en halvtidstjänst. Åt sektionschefen syntes där­

för böra uppdragas även vissa andra uppgifter än som direkt sammanhängde

med tjänsten å kommandoexpeditionen. Sålunda syntes han lämpligen böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

105

handhava den kontakt med den frivilliga flygutbildningen, flygklubbarna

m. m., som ansåges böra finnas organiserad inom flygvapnets ledning. I sist­

nämnda hänseende syntes han emellertid böra lyda under chefen för flyg­

vapnet. — Å flygsektionen syntes som detaljchef böra tjänstgöra en kompani­

officer ur flygvapnet samt en pensionerad underofficer.

I förhållande till den personal, som enligt gällande beräkningar avsetts

för de tre nuvarande kommandoexpeditionerna, innebure vad sålunda före­

slagits en minskning med sammanlagt 3 kompaniofficerare på aktiv stat (2 ur

armén och ¹ ur flottan) samt ¹ underofficer på aktiv stat (ur kustartilleriet)

men däremot en viss mindre utökning av aspirantpersonalen. Att på detta

sätt personal på aktiv stat frigjordes för rent militära uppgifter syntes inne­

bära en påtaglig fördel. — Yidare tillkomme ² nya kvinnliga kontorsbiträden,

men därigenom ansåges den nuvarande militära skrivpersonalen kunna

minskas eller avvaras, vilket likaledes måste anses vara till fördel.

Den personal som här föreslagits hänförde sig till fredsförhållanden.

Uppenbart vore, att under mobilisering personalen kunde behöva utökas på

samma sätt som för närvarande vore fallet.

Som adjutanter åt chefen för försvarsdepartementet borde tjänstgöra på

kommandoexpeditionen placerade kompaniofficerare ur de tre försvars­

grenarna.

Den kontakt med utländska militär-, marin- och flygattachéer, som hittills

förmedlats å de tre kommandoexpeditionerna, borde i fortsättningen äga rum

å den gemensamma kommandoexpeditionen. Ledandet av denna verksamhet

borde tillkomma chefen med biträde av adjutanten. I militära fackfrågor

syntes emellertid i stor utsträckning de tre sektionscheferna få anlitas för

den omedelbara kontakten med attachéerna.

Yad anginge genomförandet av den föreslagna nya organisationen syntes

detta kunna ske oberoende av övriga organisationsändringar inom försvars-

väsendet. Emellertid syntes vägande skäl tala för att med förändringens full­

ständiga genomförande borde anstå till dess mera normala förhållanden in­

trätt inom försvarsväsendet.

Därest med genomförandet av den nya organisationen skulle komma att

anstå ett eller flera budgetår, syntes i fråga om den nuvarande organisationen

böra vidtagas den formella ändringen, att för cheferna för lantförsvarets och

sjöförsvarets kommandoexpeditioner uppfördes beställningar å försvarsde­

partementets stat i lönegraden Öb 2 i stället för såsom nu C ⁸. Förutom att

det ur principiell och teknisk synpunkt vore riktigare att då fråga vore om

militärer tillämpa militära avlöningsreglementet än att införa dem under civila

avlöningsreglementet, skulle en dylik ändring medföra den fördelen, att de

nuvarande successionsförordnandena efter kommandocheferna kunde upphöra.

Y ttr anden.

Chefen för första arméfördelningen har ifrågasatt, om icke kommandoexpe­

ditionernas omorganisation redan nu borde helt genomföras, enär det vore

av värde, att den av försvarsutredningen föreslagna organisationen mod eu

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

106

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 210.

gemensam kommandoexpedition vid femårsperiodens slut vunnit tillräcklig

stadga.

Chefen för armén har däremot biträtt försvarsutredningens förslag, att med

omorganisationen borde anstå till dess mera normala förhållanden inträtt inom

försvarsväsendet. Oberoende därav syntes emellertid en mera omfattande

delegering till försvarsgrenscheferna av beslutanderätt i kommandomål kunna

snarast möjligt genomföras.

Chefen för kustflottan har anfört, att departementschefens närmaste råd­

givare i militära ting borde vara överbefälhavaren och de tre försvarsgrens­

cheferna. Den gemensamma kommandochefen syntes därför onödig och skad­

lig, varför kommandoexpeditionerna icke borde ändras i annan mån än att

deras personal möjligen kunde reduceras. De borde stå under befäl av var sin

regementsofficer. Sammanslagningen av TL och TS till en gemensam

publikation avstyrktes; en sådan skulle tvinga de perifera myndigheterna att

läsa en mängd onödiga ting, varigenom överskådligheten och uppmärksamheten

på det väsentliga skulle minskas.

Inspektören för kustartilleriet har ansett, att även en kustartilleriofficer

borde kunna ifrågakomma såsom chef för marinsektionen.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha anfört, att med den före­

slagna organisationen den åsiktsbildning, som departementschefen genom sam­

tal med kommandoexpeditionschefen förskaffade sig, komme att bliva ensidig.

Den ernådda ringa besparingen syntes icke motivera den ändring av flyg­

vapnets kommandoexpedition, som innebure, att en mindre erfaren officer

ersatte en mera erfaren. Arbetsbelastningen för chefen för flygvapnets kom­

mandoexpedition syntes komma att ökas i proportion till flygvapnets utökning.

Frånsett detta krävde den snabba utvecklingen inom flygvapnet, att flygkom-

mandochefen, för att hålla departementschefen orienterad, i jämförelsevis stor

utsträckning följde tjänsten vid flygvapnets förband. Kontakten med den

civila flygutbildningen borde upprätthållas genom flygstabens utbildnings­

avdelning. Principiellt sett borde alltså kommandoexpeditionscheferna fort­

farande vara fristående direkt under departementschefen. De tre cheferna

borde ha samma tjänstegrad och inflytande. En sänkning av tjänstegraden

vore möjlig under förutsättning att försvarsgrenscheferna såsom föredragande

övertoge vissa viktiga ärenden — i varje fall personalens befordran och place­

ring — varvid ytterligare kontakt knötes mellan dem och departementschefen.

Det åsiktsutbyte, som sålunda kunde komma till stånd, syntes värdefullare än

det, som enligt förslaget kunde äga rum mellan departementschefen och chefen

för den gemensamma expeditionen.

överbefälhavaren, som funnit utredningens förslag om en sammanslagning

av kommandoexpeditionerna välmotiverat och ägnat att åstadkomma, önskvärd

enhetlighet vid kommandoärendenas handläggning i högsta instans, har i an

ledning av vad försvarsutredningen anfört om kommandochefens ställning och

uppgifter såsom en rådgivare till departementschefen i »spörsmål av allmän

militär och militärpolitisk beskaffenhet» framhållit, att en sådan roll näppe­

ligen kunde tilldelas någon annan än den högste militäre representanten för

107

försvaret i dess helhet, överbefälhavaren. Det kunde icke anses lämpligt, att

en person utan motsvarande ansvarsställning tillädes samma uppgift. Behovet

av föreslagen rådgivning syntes desto mer opåkallat, som överbefälhavaren

genom den föreslagna omorganisationen av försvarsstaben komme att i större

utsträckning än nu frigöras från detaljarbete, varigenom hans möjligheter att

disponeras som rådgivare åt såväl departementschefen som regeringen i dess

helhet komme att bliva större än vad tidigare måhända varit fallet.

1942 års f ör svar sberedning.

Mot försvarsutredningens förslag att de tre nuvarande kommandoexpedi­

tionerna skola sammanslås till en gemensam expedition har beredningen icke

något att i princip erinra. Möjligheter härför syntes nämligen enligt bered­

ningens mening uppkomma, då överbefälhavare skulle finnas tillsatt redan i

fredstid och försvarsgrenscheferna skulle få ökad befogenhet att besluta i ären­

den, som hittills avgjorts efter föredragning av kommandochef.

I fråga om den gemensamma kommandoexpeditionens organisation har be­

redningen anfört följande:

Beredningen har uppmärksammat, att de nuvarande till lantförsvarets och

sjöförsvarets kommandoexpeditioner hörande bokdetaljerna förutsatts skola

kvarbliva i den gemensamma kommandoexpeditionen, medan flygvapnets mot­

svarande detalj liksom hittills skall förläggas till flygstaben. Beredningen

anser icke lämpligt, att till nämnda kommandoexpeditioner knutna bokdetaljer

i sin nuvarande form ingå i den nya kommandoexpeditionen, vilket bland annat

skulle innebära, att den sammanlagda bokdetaljen liksom för närvarande skulle

inom kommandoexpeditionernas lokaler rymma lager av böcker, instruktioner

och blanketter, varmed också följer behov av personal och lokaler för att packa

och expediera ifrågavarande tryckalster i mån som rekvisitioner inkomma från

förband, skolor o. s. v. Utredningen har visserligen upplyst, att lokalförhål­

landena omöjliggöra ett förläggande av bokdetaljernas verksamhet till försvars-

grensstaberna, Ven enligt beredningens mening bör i vart fall förlaget av

böcker, instruktioner och blanketter kunna inrymmas inom andra lokaler än

kommandoexpeditionens. Beredningen vill erinra därom, att upplagringen

tidigare omhänderhafts av visst bokförlag liksom också expedieringen, och

det synes böra tagas under övervägande, om icke en återgång till en dylik

ordning bör ske. Härigenom skulle vinnas ökat lokalutrymme för försvars­

departementets kansli och kommandoexpedition liksom minskat behov av

personal för expediering, packning och budsändning. Beredningen anser det

angeläget, att militär personal, i vilken ställning det vara må, icke tages i

anspråk för sysslor, som lika väl kunna skötas av civil personal. Beredningen

har också uppmärksammat det förhållandevis stora antal officerare och under­

officerare, ⁶ respektive 2, som beräknas för bokdetaljen. Det vill synas att

sådana uppgifter som korrekturläsning nr. m. kunna ordnas pa ett rationellare

sätt än nu är fallet.

Beredningen får sålunda föreslå, att en närmare utredning snarast kommer

till stånd rörande bokdetaljens organisation m. m. Därvid bör, synes det

beredningen, jämväl utredas, huruvida icke bokdetaljen bör så omorganiseras,

att den blir en hela försvarsväsendets gemensamma tryckeridetalj, som åt

samtliga militära myndigheter ombesörjer tryckning av för dem erforderliga

böcker, instruktioner, blanketter m. m. eller i vart fall fungerar såsom tryckeri­

konsulent för försvarsväsendet med motsvarande uppgifter, som åligga tryckeri-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

108

Departements­

chefen.

konsulenten hos statskontoret. De militära myndigheterna skulle alltså åläggas

skyldighet att inhämta yttrande av tryckeriexpeditionen, innan trycksak, som

i kostnad överstiger visst belopp, beställes. Detaljen synes också med fördel

kunna fungera såsom en försvarsväsendets centrala annonsförmedling. En

dylik organisation kan komma att medföra icke obetydliga besparingar beträf­

fande trycknings- och annonskostnader. En förutsättning är dock, att vid

tryckeriexpeditionen finnes anställd befattningshavare, som äger erforderlig

insikt om prisberäkning å trycksaker, annonser m. m.

Vad angår personalbehovet i övrigt för försvarsväsendets kommandoexpe­

dition har beredningen anfört, att beredningen icke funnit erforderligt att

chefen för kommandoexpeditionen skulle kunna hänföras till lönegraden Öb ³.

För denne borde å försvarsdepartementets stat beräknas lön i lönegraden Öb ².

Antalet generalstabsaspiranter syntes beredningen böra bestämmas till 2,

då ett ökat antal ärenden förutsattes skola avgöras av chefen för armén i stället

för att hänskjutas till kommandoexpeditionen för avgörande. Med hänsyn till

vad som anförts rörande den beräknade arbetsbelastningen i flygsektionen

torde någon officer ur flygvapnet icke böra för stabsutbildning kommenderas

till kommandoexpeditionen med mindre kompaniofficeren ur flygvapnet ut-

gmge ur personalförteckningen för expeditionen. För marinsektionen syntes

antalet pensionerade underofficerare kunna minskas till en, då två nya kon-

torsbiträden avsåges skola tillkomma utöver nu inom expeditionerna anställda.

En expeditionsvakt borde vara tillräcklig för den gemensamma kommando­

expeditionen, därest lokalerna för de olika sektionerna ordnades i anslutning

till varandra, och kommandoexpeditionen jämväl komme att äga tillgång till

kommenderad ordonnanspersonal.

Försvarsberedningen har slutligen berört frågan om en utsträckning av

delegationen av beslutanderätt i kommandomål. Beredningen framhåller i

denna del, att om beslutanderätten i kommandomål i viss utsträckning ytter­

ligare överflyttas till försvarsgrenscheferna, är det av vikt, att sådan delega­

tion icke sker i ärenden, som ha utrikespolitisk innebörd eller vilkas hand­

läggning kan få utrikespolitiska konsekvenser (t. ex. i ärenden angående

neutralitetsvaktens uppträdande vid gränskränkningar av olika slag).

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Frågan om en sammanslagning av kommandoexpeditionerna till en för de

tre försvarsgrenarna gemensam expedition övervägdes i samband med till

komsten av 1936 års försvarsordning. Därvid beslöts att en sådan samman­

slagning icke skulle äga rum. Sedan numera erfarenhet vunnits rörande kom

mandoexpeditionernas arbetsuppgifter efter tillkomsten av försvarsstaben och

försvarsgrenscheferna med till dem anknutna stabsorgan, torde emellertid

frågan om kommandoexpeditionernas framtida ställning böra ånyo övervägas.

Jag finner mig härvid i allt väsentligt kunna instämma i försvarsutredningens

uttalanden i ämnet. Genom försvarsgrenschefernas tillkomst ha sålunda

kommandoexpeditionerna kunnat befrias från ett flertal enklare kommandomål,

och mål, som fortfarande ankomma på kommandoexpeditionernas handlägg

ning, torde oftare än förr beröra samtliga försvarsgrenar gemensamt. Därtill

kommer, att en särskild kommandoexpedition för flygvapnets del, om hänsyn

109

tages till förekommande ärendens antal och beskaffenhet, knappast synes

motiverad. De av cheferna för flygvapnet och kustflottan anförda skälen för

ett bibehållande av särskilda kommandoexpeditioner för de olika försvarsgre­

narna finner jag icke bärande. Jag föreslår alltså, att de nuvarande tre kom­

mandoexpeditionerna sammanslås till en för de tre försvarsgrenarna gemen­

sam expedition.

Beträffande den sålunda föreslagna kommandoexpeditionens organisation

kan jag i stort sett ansluta mig till försvarsutredningens förslag.

Jag föreslår emellertid i enlighet med beredningens förslag bokdetaljens

omorganisation till en för försvarsväsendet i dess helhet gemensam tryckeri­

detalj. Detta organisationsspörsmål är emellertid såsom beredningen också

anfört av beskaffenhet att böra bliva föremål för särskild utredning. Vid denna

utrednings bedrivande synas de av försvarsberedningen anförda synpunkterna

kunna tjäna till ledning.

Vad angår löneställningen för kommandoexpeditionens chef torde denna i

enlighet med försvarsutredningens förslag böra fastställas till alternativt Öb ²

eller Öb 3. Det är nämligen av vikt att vid befattningens tillsättande största

möjliga valfrihet föreligger. —- Antalet i kommandoexpeditionen tjänstgörande

generalstabsaspiranter torde böra beräknas till tre. I övrigt ansluter jag mig

till utredningens förslag, dock att för marinsektionen bör beräknas en i stället

för två pensionerade underofficerare. Huruvida en expeditionsvakt är till­

fyllest för vaktmästargöromålens behöriga fullgörande inom kommandoexpe­

ditionens samtliga tre sektioner, torde icke kunna nu bedömas.

Jag förutsätter, att det skall ankomma på Kungl. Maj:t att inom ramen för

personalorganisationen utfärda närmare bestämmelser angående kommando­

expeditionens uppdelning på olika detaljer.

Jag anser mig icke i detta sammanhang böra framlägga förslag i fråga om

tidpunkten för omorganisationens genomförande.

B.

Överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna.

Genom 1936 års försvarsordning tillskapades en väsentligt mera

centraliserad organisation av försvarsväsendets högsta ledning än som dess­

förinnan förefunnits.

1 fred tillkom en för de tre försvarsgrenarna gemensam försvarsstab med

huvuduppgift att närmast under Kungl. Maj:t handhava »planläggningen av

rikets samtliga försvarsmedels enhetliga användning samt utförandet och

säkerställandet av det för försvarsgrenarna gemensamma krigsförberedelse­

arbetet i övrigt». Det operativa krigsförberedelsearbetet i fråga om marin­

stridskrafterna skulle dock ankomma på försvarsstaben endast med avseende

på marinstridskrafternas uppgifter i stort och deras samverkan med övriga för­

svarsgrenar.

De olika försvarsgrenarna underställdes chefer, vilka närmast biträddes av

respektive armé-, marin- och flygstaberna samt av inspektörer (chefen för

kustartilleriet, eskaderchefen vid flygvapnet). Dessa stabers huvuduppgift

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

no

var lagd på utbildnings-, organisations- och personalfrågor. I marinstaben in­

gick en särskild operationsavdelning för handläggning av operativa ärenden,

vilka, som nyss framhållits, i stor utsträckning icke skulle behandlas i för­

svarsstaben. Inom armé- och flygstaberna skulle däremot sådana avdelningar

icke ingå, då det operativa förberedelsearbetet för dessa försvarsgrenar var

lagt på försvarsstaben. Armé-, marin- och flygförvaltningarna förblevo Kungl.

Maj:t direkt underställda. Cheferna för armén och marinen inträdde emeller­

tid i vissa fall — bland annat i frågor rörande budgetäskanden — som chefer

för förvaltningarna, till vilka de dessutom hade rättighet att giva militära an­

visningar. Vid flygvapnet skulle chefen jämväl vara chef för flygförvalt­

ningen, varvid han biträddes av en souschef.

Chefen för försvarsstaben likställdes i tjänsteställning m. m. med försvars­

grenarnas chefer. Han erhöll, utöver vad som ovan nämnts, omfattande upp­

gifter i avsikt att främja samverkan mellan försvarets olika grenar samt

mellan försvarsväsendet och den övriga statsförvaltningen. Beträffande för­

svarsgrenarnas budgetäskanden hade försvarsstabschefen intet åliggande, utan

dessa skulle insändas direkt till Kungl. Maj:t utan bearbetning inom försvars­

staben. Någon avvägning i en instans under Kungl. Maj:t avsågs sålunda icke

skola ske.

I lerig skulle en överbefälhavare tillsättas, närmast biträdd av ett hög­

kvarter, i vilket försvarsstaben och försvarsgrensledningarna, inklusive de

centrala förvaltningsorganen, ingingo. Överbefälhavaren ägde rätt att giva för­

valtningarna direktiv i förvaltningsfrågor, men i försvarsstaben ingick icke

någon särskild avdelning, som i samverkan med förvaltningarna skulle ut­

arbeta dessa direktiv. Detta arbete skulle i stället försiggå på operations­

avdelningarna.

Den nya organisationen trädde i kraft den 1 juli 1937. Efter stormakts­

krigets utbrott tillsattes den ⁸ december 1939 en överbefälhavare över rikets

försvarskrafter. Härtill utsågs chefen för försvarsstaben. Någon efterträdare

till honom förordnades icke, utan endast en »ställföreträdande chef för för­

svarsstaben».

F ör sv ar sutredning en.

Försvarsutredningen har framhållit, att 1936 års försvarsordnings organisa­

tion av försvarsväsendets ledning sålunda prövats under såväl freds- som

krigsorganisatoriska förhållanden. Dock hade krigsorganisationen icke blivit

tillämpad under de förhållanden, nämligen verkligt krig, för vilka den främst

varit avsedd, utan endast under det mellantillstånd mellan fred och krig, som

den nuvarande beredskapsperioden ur försvarsmaktens synpunkt utgjorde.

Vid ett bedömande av de vunna erfarenheterna hade det förefallit utred­

ningen som om organisationen i stort sett fungerat tillfredsställande, särskilt

med hänsyn till dess karaktär av nyorganisation.

Försvarsutredningen har emellertid funnit, att inom ledningsorganisationen

framträtt även brister av den art att de borde avhjälpas, samt därom anfört

följande:

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

in

Sålunda har en viss osäkerhet om befälslinjerna kunnat förmärkas som

ibland föranlett dubbelarbete, ibland oklarhet i uppfattningen om ansvarsför­

delningen. Särskilt har detta gällt de tider, då större delen av försvarskraf-

terna varit organiserad efter fredsförhållanden och endast en mindre del efter

krigsförhållanden. Vidare har en viss svårighet måhända förelegat i att till

tid och ändamål planmässigt samordna främst arméstabens verksamhet med

försvarsstabens. Slutligen ha några önskemål om förändringar i personaltill­

delningen inom staberna framkommit, vilka önskemål emellertid redan delvis

tillgodosetts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

När det gällt att söka avhjälpa de här angivna bristerna har det, särskilt

med hänsyn till det alltjämt bestående allvarliga utrikesläget, synts utred­

ningen nödvändigt att om möjligt undvika alltför stora organisationsföränd­

ringar, som under en övergångsperiod kunna minska effektiviteten. Utred­

ningen har även ansett det vara av största vikt att icke äventyra det förbätt­

rade samarbete mellan försvarsgrenarna, som åstadkommits under överbefäl­

havarens och försvarsstabens ledning och som delvis kommit till stånd där­

igenom, att ett relativt stort antal officerare från de olika försvarsgrenarna

tjänstgjort inom försvarsstaben. Enär försvarsledningens fullgoda funktio-

nerande i krigstid otvivelaktigt är det väsentligaste, ha förhållandena i krig

tillmätts avgörande betydelse för organisationen i vad rör dess principiella

utformande. Slutligen har organisationen måst göras sådan, att icke personal­

behovet vid staber och övriga centrala organ oproportionerligt utökas. Å andra

sidan har utredningen ansett det vara av vikt att tillse, att icke de högre sta­

bernas personal tillmätes alltför knappt i förhållande till den mångfald upp­

gifter som i fredstid måste påläggas densamma.

Vid utarbetandet av organisationsförslaget har utredningen utgått ifrån att

militärbefälsstaberna skola erhålla en sådan organisation, att redan i fred visst

operativt krigsförberedelsearbete kan förläggas dit.

Det av försvarsutredningen utarbetade förslaget till organisation av för­

svarsmaktens högsta ledning ansluter sig i princip till de grundlinjer för be-

fälsförhållanden och ansvarsfördelningen mellan försvarets högsta chefer,

som enligt 1936 års försvarsordning avsågs skola gälla i krig och som för när­

varande tillämpas. Förslaget medför i huvudsak följande ändringar i freds-

organisationen:

Överbefälhavaren tillkommer i fredsorganisationen. Han förordnas, lik­

som försvarsgrenschefema, på högst sex år och uppföres i en ny lönegrad,

Öb 5, med en lön av förslagsvis 24,000 kronor.

Överbefälhavaren frigöres genom omorganisation av försvarsstaben från

allt detaljarbete och förses med en mindre, personlig stab bestående av adju­

tanter och en med arvode anställd jurist.

överbefälhavaren biträdes av försvarsstaben samt försvarsgrenschefema

och deras stabsorgan.

Vid fördelningen av arbetsuppgifterna mellan försvarsstaben och försvars-

grensstaberna samt vid utarbetandet av den därav följande detaljorganisa­

tionen ha enligt försvarsutredningen nedanstående synpunkter särskilt be­

aktats:

Det operativa krigsförberedelsearbetet för armén bör, då arméns operativa

enheter i krig avses skola vara helt underställda överbefälhavaren, ccntrali-

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

seras till försvarsstaben, därvid förutsattes, att visst detaljarbete enligt för­

svarsstabens anvisningar skall äga rum i militärbefälsstaberiia.

Vid marinen och. flygvapnet är den operativa och organisatoriska verksam­

heten i särskilt hög grad beroende av tekniska faktorer. Dessa båda försvars­

grenar ha vidare i jämförelse med armén en ganska begränsad personalstyrka

och begränsad organisatorisk omfattning i övrigt, både i fred och krig. Dessa

omständigheter ha ansetts motivera, dels att de operativa enheterna ur dessa

försvarsgrenar i krig i regel lyda närmast under respektive försvarsgrenschefer

och endast undantagsvis under överbefälhavaren eller annan honom direkt

underställd chef, dels ock att som följd härav dessa försvarsgrenschefer erhålla

en särställning beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet, d. v. s. att

chefen för flygvapnet erhåller i huvudsak samma ställning i förhållande till

överbefälhavaren och försvarsstaben som chefen för marinen hittills haft. För

den skull böra operationsavdelningar ingå i såväl marin- som flygstaberna.

Dock böra givetvis frågor berörande marin- och flygstridskrafternas uppgifter

och verksamhet i stort samt deras samverkan med övriga försvarsgrenar lik­

som hittills handläggas inom försvarsstaben.

Chefen för armén och arméstaben böra i framtiden liksom hittills handlägga

de personalfrågor, som sammanhänga med den fast anställda personalen, samt

organisations- och utrustningsspörsmål. Härtill komma såväl för chefen för

armén som för de övriga försvarsgrenscheferna framförallt de mycket omfat­

tande utbildningsärendena.

Föredragande inför överbefälhavaren i operativa frågor bli i enlighet med

det anförda i såväl fred som krig:

chefen för försvarsstaben i vad rör dels för försvaret gemensamma frågor,

dels arméoperativa spörsmål, dels ock frågor rörande marin- och flygstrids­

krafternas uppgifter i stort;

cheferna för marinen och flygvapnet i vad rör för dessa försvarsgrenar

speciella operativa problem, i den mån deras avgörande bör ankomma på över­

befälhavaren.

Yttranden.

Mot försvarsutredningens förslag ha erinringar framställts av cheferna för

första och andra arméfördelningarna, chefen för Övre Norrlands trupper,

chefen för flygvapnet och flygförvaltningen, arméförvaltningen samt ordfö­

randen i statens ammunitionsnämnd.

Däremot ha, såvitt av yttrandena framgår, cheferna för armén och marinen

samt överbefälhavaren lämnat förslagen utan erinran.

Chefen för första arméfördelningen har framhållit, att den av utredningen

anvisade vägen till lösning av föreliggande fråga syntes utgöra en kompromiss

mellan olika förslag och nuvarande organisation, vilken med vissa ändringar

i huvudsak bibehållits.

Enligt utredningens förslag komme arméns högre myndigheter, till skillnad

från de övriga försvarsgrenarnas, alltjämt att »tjäna två herrar». Frånsett

att detta principiellt sett icke kunde vara önskvärt, syntes det icke kunna

undvikas, att därav uppstode även praktiska svårigheter.

Härtill komme olägenheten av att befälslinjerna å flera områden syntes

komma att ändras vid krigsorganisation. Om det under krigsförhållanden

med dess mångfald av arbete ansåges möjligt att låta chefen för armén med

sina organ ingå i högkvarteret, borde en motsvarande lösning i fredstid icke

vara utesluten.

Den beträffande operativa frågor armébetonade verksamheten inom för-

113

svarsstaben, från vilken arméns egen målsman vore helt utesluten, syntes

logiskt böra medföra, att chefen för försvarsstaben endast kunde väljas ur

armén. Utredningen förutsatte emellertid, att så icke med nödvändighet bleve

fallet. Följden måste då bliva endera, att överbefälhavaren, om han utginge

ur armén, betungades med åtskilligt detaljarbete, vilket utredningen ville

undvika, eller att den egentliga ledningen av arméns operativa planläggning

— icke i teorien men väl i praktiken — komme att påvila chefen för arméavdel­

ningen. Hur dugande kraft denne än kunde vara, låge det i sakens natur, att

han i regel näppeligen kunde ha förvärvat den allsidighet och framförallt

icke den erfarenhet, som erfordrades för hans i här förutsatt fall än mer an­

svarsfulla befattning. Vad sålunda anförts, syntes tala för att chefen för armén

även i operativt hänseende borde beredas motsvarande ställning till överbefäl­

havaren, som cheferna för övriga försvarsgrenar.

Försvarsgrenscheferna borde bliva föredragande inför överbefälhavaren,

envar för sin försvarsgren, i mån operativ verksamhet icke delegerades till

dem.

Självfallet skulle, på sätt utredningen förutsatte beträffande marinen och

flygvapnet, frågor rörande samtliga försvarsgrenars uppgifter i stort samt

deras inbördes samverkan handläggas av ett överbefälhavareorgan, försvars­

staben. Överbefälhavarens personliga stab syntes jämväl böra tillkomma.

Försvarsstaben borde givetvis i övrigt, enligt utredningens förslag, hand­

lägga frågor rörande all för försvarsgrenarna gemensam verksamhet.

Jämväl chefen för andra arméfördelningen har förordat arméoperations­

avdelningens överförande till arméstaben samt i frågan närmare anfört

följande:

Beträffande överbefälhavaren och försvarsgrenschefernas ställning och

befogenheter samt försvarsgrensstabernas därav beroende sammansättning

syntes två huvudalternativ tänkbara. Enligt det ena alternativet — i fort­

sättningen benämnt alternativ I — centraliserades allt operativt krigs­

förberedelsearbete vid samtliga försvarsgrenar till den överbefälhavaren

direkt biträdande centrala staben, försvarsstaben. I detta fall måste i nämnda

stab ingå alla de avdelningar, som för de olika försvarsgrenarna representerade

vad som oundgängligen erfordrades för det operativa krigsförberedelse­

arbetets detaljutformning. För arméns del innebure detta, att i försvars­

staben bland annat måste ingå operationsavdelning, organisationsavdelning,

utrustningsavdelning och underhållsavdelning. Olägenheterna av en annan

anordning — för närvarande inginge ju arméoperationsavdelningen i försvars­

staben men organisationsavdelningen i arméstaben — hade, såsom försvars-

utredningen jämväl syntes framhålla, otvivelaktigt starkt framträtt under

hittillsvarande beredskapstid. Beträffande marinen och flygvapnet skulle i

detta alternativ på motsvarande sätt dessa försvarsgrenars respektive stabs­

organ sammanföras till försvarsstaben.

I det andra alternativet — i fortsättningen benämnt alternativ II —

decentraliserades till försvarsgrensstaberna det operativa krigsförberedelse-

arbetet i vad avsåge varje enskild försvarsgren. Självfallet måste dock allt­

jämt i försvarsstaben handläggas sådana operativa krigsförberedelser, som

berörde samverkan mellan alla tre försvarsgrenarna, ävensom de direktiv,

som härför och för krigsförberedelsearbetet i stort måste från överbefälhavaren

utgå till försvarsgrenscheferna för att säkerställa överbefälhavarens ledning

av riksförsvarets planläggning i sin helhet. I detta alternativ måste i alterna­

tiv I till försvarsstaben hänförda avdelningar för det operativa planläggnings-

arbetet överföras till försvarsgrensstaberna eller beträffande armén till armé­

staben.

Bihang till riksdagens protokoll 19-12. 1 sand. Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

377 -12

8

114

Med alternativ I följde en stark utsvällning av försvarsstaben, som med

nödvändighet framtvingade en sektionsindelning. Denna sektionsindelning i

enlighet med försvarsutredningens förslag komme emellertid icke att kunna

befria chefen för försvarsstaben från en arbetsbörda inom den löpande verk­

samheten av mycket stora mått. Den försvarsstabschef, som snabbt och

effektivt kunde leda denna stabs arbete och därjämte vara i stånd att klar­

lägga riktlinjerna för försvarsutvecklingen i stort på den längre sikten, måste

vara en man av utomordentliga mått med hänsyn till både intellekt och ledar-

förmåga. En organisation borde icke uppbyggas på en dylik förutsättning,

som allt för ofta icke vore påräknelig.

Därest chefen för försvarsstaben icke snabbt och effektivt kunde bemästra

den stora organisations- och arbetsbörda, som enligt detta alternativ åvilade

honom, komme hela ledningsapparaten att klicka, och överbefälhavaren måste

själv ingripa och därmed belastas med operativa och andra detaljproblem.

Det framtvungna sysslandet härmed komme lätt att skymma hans överblick

över hela försvarsapparatens funktion och användning i nuet och den när­

maste framtiden; men just detta måste framför allt säkerställas genom en

väl avvägd organisation.

Med en lösning av ledningsfrågan enligt alternativ II följde, att över­

befälhavaren och försvarsstaben avkopplades från varje detaljplanläggning

beträffande de skilda försvarsgrenarnas operativa krigsförberedelsearbete och

följaktligen kunde ägna de större frågorna, försvarsgrenarnas samverkan i

stort, samverkan med de högre civila myndigheterna samt de allmännare

direktiven för krigsförberedelsearbetets uppläggning, den fulla uppmärksam­

het och tid, som i dessa väsentliga frågor måste anses oundgängliga, därest

för rikets försvarsberedskap bästa möjliga resultat skulle kunna ernås. För­

svarsstabens omfattning kunde i detta alternativ betydligt minskas, var­

igenom denna centrala stabs arbetsformer måste bliva avsevärt mera lätt­

rodda till förmån för ökad snabbhet och effektivitet vid de väsentliga frågor­

nas handläggning. Försvarsgrenscheferna bleve i allt ansvariga inför

överbefälhavaren för sina försvarsgrenars krigsförberedelsearbete, operativt,

personellt, materiellt samt utbildningsmässigt. Den erfarenhet och sak­

kunskap, som beträffande egen försvarsgren vid ett riktigt personval måste

anses föreligga hos en försvarsgrenschef, syntes i förening med den fram­

skjutna ansvariga ställning en sådan i detta alternativ intoge, borga för att

det operativa krigsförberedelsearbetet bleve effektivare vid den i detta alterna­

tiv föreslagna decentraliseringen av detta arbete än i alternativ I.

Föredragande inför överbefälhavaren i operativa frågor berörande viss för­

svarsgren bleve i detta alternativ vederbörande försvarsgrenschef mot i alterna­

tiv I försvarsstabschefen för alla tre försvarsgrenarna. Den sistnämnde kunde

omöjligen behärska alla dessa grenar i samma utsträckning som envar för­

svarsgrenschef behärskade sin särskilda försvarsgren. Risken för misstag

genom brist på erforderlig sakkunskap bleve därför i alternativ II avsevärt

minskad i förhållande till alternativ I.

Olägenheter förefunnes dock i viss utsträckning även i alternativ II. Så­

lunda komme försvarsgrensstaberna i detta fall att svälla ut. Denna utsväll­

ning bleve dock relativt begränsad i förhållande till motsvarande utsväll­

ning av försvarsstaben i alternativ I och kunde t. ex. beträffande armén i

stort inskränkas till att operationsavdelningen överflyttades till arméstaben.

Därest överbefälhavaren vid krigstillfälle skulle föra det direkta befälet

över de olika försvarsgrenarnas högre operativa enheter, kunde även i alterna­

tiv II de centrala stabernas freds- och krigsorganisation bliva fullt ensartade.

Detta åstadkommes genom att vederbörlig försvarsgrenschef i krig bleve

föredragande inför överbefälhavaren. För att denne i krig som i fred icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

skulle tyngas av detaljarbete borde flertalet ärenden kunna delegeras till

försvarsgrenschef.

Det kunde vidare väl ifrågasättas, om verkligen överbefälhavaren i krigs­

tid skulle föra det omedelbara befälet över de olika försvarsgrenarnas samt­

liga högre operativa enheter. Särskilt beträffande den största försvarsgrenen,

armén, syntes det kunna vara väl så lämpligt, att försvarsgrenscliefen även i

krig under överbefälhavaren förde det omedelbara befälet över och hade det

hela och fulla ansvaret för markstridskrafterna och deras användning. Där­

igenom säkerställdes ännu bättre, att överbefälhavaren även under krig mera

odelat kunde ägna sig åt de större krigföringsproblemen såsom de växlande

lägenas inverkan på stridskrafternas gruppering och uppgifter, de materiella

reservernas utnyttjande för krigföringen, samverkan med eventuella allierade

o. s. v. överbefälhavaren och försvarsstaben komme förvisso icke att bliva

arbetslösa, men de komme med denna organisation att kunna ägna huvud­

delen av sitt arbete åt de ledande uppgifterna i stort. Vissa psykologiska skäl

syntes även tala för en lösning i denna riktning. Så t. ex. vore det ur allmän

psykologisk och även politisk synpunkt lyckligare om vid ett eventuellt miss­

lyckande i något krigsskede en mellaninstans finge taga de hela och fulla

konsekvenserna härav, än att överbefälhavaren såsom den direkte befäl­

havaren måste taga sådana konsekvenser och ett byte ske under ett kritiskt

skede av kriget på denna utomordentligt framskjutna befattning i riksför-

svaret.

Arméstabschefens arbetsbörda bleve enligt detta alternativ betydande,

men icke för stor för att med normal personalbesättning kunna fungera

tillfredsställande. Arméinspektionens arbetsfält bleve icke heller större än

att detsamma borde kunna effektivt skötas.

Arméchefens arbetsbörda syntes med denna organisation icke bliva mer

betungande än att en effektiv arbetsledning med erforderlig överblick borde

kunna vinnas. Jämfört med nuvarande förhållanden stegrades arbetsbördan

genom det operativa momentets tillkomst. Å andra sidan komme arméchefen

att vida mindre behöva ägna tid åt utbildningssidan, sedan dennas organisa­

tion effektiviserats.

Beträffande arméchefens ställning såsom chef för arméförvaltningen funnes

grundad anledning till den uppfattningen, att härmed sammanhängande arbete

snarast komme att underlättas genom den nya organisationen.

Av särskild betydelse bleve emellertid vid valet mellan de båda alterna­

tiven frågan om de centrala förvaltningsmyndigheternas ställning till över­

befälhavaren respektive försvarsgrenscheferna och det därav avhängiga budget­

arbetet. Alternativ II måste även ur ren förvaltningssynpunkt vara att be­

stämt föredraga, medan alternativ I knappast ur denna synpunkt kunde anses

godtagbart. I varje fall måste då helt nya linjer för förvaltningarnas ställ­

ning till överbefälhavaren och försvarsgrenscheferna uppdragas.

Mellan de båda huvudalternativen kunde slutligen vissa kompromisslös­

ningar uppställa sig. En sådan kompromiss utgjorde den av försvarsutred-

ningen föreslagna lösningen, vilken präglades av bristande konsekvens.

Varken det ena ellef det andra huvudalternativet följdes rätlinjigt. Endast

beträffande två av de tre försvarsgrenarna — marinen och flygvapnet-—-till-

lämpades huvudalternativet i full utsträckning. Det ville synas som om

arméns krigsförberedelsearbete, såsom varande avsevärt mycket mera om­

fattande än övriga försvarsgrenars, borde ha inbjudit till en decentrali­

sering, d. v. s. en lösning enligt alternativ II, för att icke göra arbetet alltför

tungrott.

Den av utredningen föreslagna lösningen medförde visserligen såtillvida

icke fullt samma belastning av försvarsstabens och överbefälhavarens syss-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

115

116

lande med detaljfrågor som ett konsekvent genomfört ledningssystem enligt

alternativ I, eftersom marinen och flygvapnet förutsattes följa alternativ II.

Icke förty bleve belastningen i huvudsak densamma, enär omfattningen av

arméfrågorna vore av en i förhållande till de övriga försvarsgrensfrågorna

dominerande storleksordning. Emellertid medförde kompromisslösningen

dessutom avsevärt ökade olägenheter utöver alternativ I. Med hänsyn till

att arméns operativa krigsförberedelsearbete förlagts till försvarsstaben måste

såväl överbefälhavaren som försvarsstabschefen med nödvändighet vara armé­

officerare. Detta medförde beträffande marinen och flygvapnet, att de frågor,

som berörande dessa försvarsgrenar skulle handläggas inom försvarsstaben -—-

t. ex. budgetära frågor — alltid måste bliva i högsta instans föredragna av

en arméofficer inför en annan arméofficer.

Den av försvarsutredningen föreslagna kompromisslösningen mellan

alternativen I och II måste anses icke lämplig och sämre än något av dessa

båda huvudalternativ.

Även cliefen för Övre Norrlands trupper har framhållit, att det genom

utredningens förslag syntes föreligga stor risk för dels att överbefälhavaren

betungades med för mycket detaljarbete, dels ock måhända framför allt att

den högsta ledningen av försvarets angelägenheter i sin inställning till de tre

skilda försvarsgrenarna icke komme att kunna höja sig till verklig översikt.

Med hänsyn till dessa förhållanden borde lösningen sökas på basis av en

likartad ställning av de tre försvarsgrenscheferna gentemot överbefälhavaren.

Chefen för flygvapnet och flygförvaltningen ha likaledes uttalat sig för

att arméoperationsavdelningen överflyttades till arméstaben. Dessa myndig­

heter ha därvid anfört, bland annat, följande:

Yad flygvapnets och flygförvaltningens erfarenheter av den nuvarande

försvarsstaben anginge syntes bristerna mera ha berott på arbetssättet än

på försvarsstabens organisation. I stället för att koncentrera sig på den för

försvarsstaben avsedda huvuduppgiften —- nämligen operationsplanläggningar

— hade staben sysslat med de mest skiftande ärenden, omfattande alla om­

råden av verksamheten och med andra ord blivit en granskande myndighet

ovanför flygstaben och flygförvaltningen.

Genom denna arbetsordning hade en tendens till att behandla ärenden av

alla slag med därpå följande utsvällning av försvarsstaben fortgått. En följd

härav bleve dubbelarbete, oklar ansvarsfördelning och en delegering av

rätten att utfärda order på befallning i sådan utsträckning, att ingen kunde

ha överblicken över mängden av de order och föreskrifter, som komme att

utgå till truppförbanden.

Genom en lämplig arbetsordning syntes dessa förhållanden kunna för­

bättras. Enär sakkunskapen beträffande flygvapnets organisation, utbild­

ning, materiel och anläggningar av olika slag m. m. måste vara representerad

främst i flygvapnet och flygförvaltningen, borde chefen för flygvapnet och

flygförvaltningen som regel vara föredragande för överbefälhavaren i alla

sådana frågor berörande dessa grenar, som överhuvudtaget behövde före­

läggas överbefälhavaren.

I och med att överbefälhavaren och försvarsstaben i detalj skulle hand­

hava arméns operativa ärenden, syntes såväl överbefälhavaren som försvars­

stabschefen ständigt bliva arméofficerare. Det kunde icke vara riktigt, att

endast arméofficerare skulle kunna komma i fråga för dessa befattningar.

Eöljden av organisationen bleve även, att arméns ärenden komme att domi­

nera i överbefälhavarens och försvarsstabschefens arbete. Mängden av detalj-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

117

spörsmål komme att hindra dem att ägna sig åt de andra försvarsgrenarna,

lära sig dessa och se de stora sammanhangen. Detta kunde vinnas, om

ledningen av arméns operationer och operativa planläggning ordnades på

samma sätt som flygvapnets och marinens.

Icke heller arméförvaltningen har funnit motiveringen för att det operativa

krigsförberedelsearbetet beträffande armén principiellt och organisatoriskt

skulle ordnas på annat sätt än vid de båda andra försvarsgrenarna övertygande.

Ordföranden i statens ammunitionsnämnd har däremot ansett, att den ope­

rativa ledningen för samtliga försvarsgrenar borde komma under enhetlig led­

ning av överbefälhavaren, vilkens ställning eljest kunde äventyras genom

splittring i direktivrätten. Yad som av försvarsutredningen anförts därom, att

den operativa och organisatoriska verksamheten vid marinen och flygvapnet

vore i särskilt hög grad beroende av tekniska faktorer samt att nämnda båda

försvarsgrenar såväl i krig som fred hade en ganska begränsad personalstyrka

och organisatorisk omfattning i övrigt, syntes icke motivera den föreslagna

begränsningen av överbefälhavarens verksamhetsområde. Även för armén

kunde med skäl fastställas, att denna med sin moderna utrustning numera vore

minst lika beroende av tekniska faktorer som de båda övriga försvarsgrenarna.

Det förhållandet vidare, att marinen och flygvapnet hade en begränsad organi­

satorisk omfattning, kunde näppeligen motivera dessa försvarsgrenars särställ­

ning i förhållande till överbefälhavaren. Det intima samband, som under krig

måste upprätthållas mellan de olika försvarsgrenarna för ernående av största

stridsverkan, kunde svårligen åstadkommas, med mindre en sådan överbefäl­

havarens enhetliga ledning vore förhanden.

Överbefälhavaren har. i sitt utlåtande intagit en förmedlande ställning

mellan de olika ståndpunkterna i föreliggande spörsmål. Inledningsvis har

överbefälhavaren förklarat sig icke ha något att erinra mot försvarsutred-

ningens förslag i ämnet, vilket tillkommit i samförstånd med honom och

vederbörande försvarsgrenschef. Till närmare utveckling av sin mening har

överbefälhavaren anfört följande:

Försvarsutredningens förslag företer i principiellt avseende ingen annan

olikhet mot den nu gällande försvarsordningen, än att chefen för flygvapnet

i fråga om det operativa krigsförberedelsearbetet föreslås få samma ställning

som chefen för marinen, en ändring vartill erfarenheterna, särskilt från bered-

skapstiden, delvis givit anledning. Beträffande chefen för armén, vars ställ­

ning i vissa myndigheters yttrande behandlas, vore en dylik anordning icke

ändamålsenlig. Man får i detta fall ej frampressa likformighet mellan försvars­

grenarna på bekostnad av det praktiskt lämpliga. Erfarenheterna både hos

oss och utomlands peka på att mellan de högre armétruppförbanden och över­

befälhavaren med chefen för försvarsstaben som närmaste biträde icke bör i

operativt hänseende inskjutas en mellaninstans. Arméns ställning inom för­

svarsorganisationen måsto i ett land med vårt militärpolitiska läge och våra

ekonomiska resurser under så lång tid, som nu kan överskådas, bliva så domi­

nerande, att den operativa planläggningen rörande de övriga försvarsgrenarna

i alla väsentliga delar blir direkt beroende av arméstridskrafternas tilltänkta

användning. Om den operativa planläggningen för arméns vidkommande skulle

ombesörjas av chefen för armén efter vissa allmänna direktiv från överbefäl­

havaren, vilka direktiv givetvis måste utarbetas inom försvarsstaben, måste

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

118

dessa direktiv gå rätt långt i detaljer och bland annat omfatta de högre trupp­

förbandens gruppering och uppgifter. Om den direkta ordergivningen för de

operativa krigsförberedelserna i fred och för den operativa verksamheten i krig

lägges på chefen för armén, kommer dennes verksamhet att i ganska stor ut­

sträckning bliva endast en omsättning i orderform av överbefälhavarens direk­

tiv, vilket ovillkorligen kommer att medföra en ofördelaktig försening, som i

brådskande lägen kan bliva farlig. En operationsavdelning inom arméstaben

måste tillkomma utan att motsvarande avdelning inom försvarsstaben skulle

kunna i avsevärd grad minskas; därigenom skulle ett väsentligt ökat personal­

behov uppstå. Den myndighet, som utarbetar de operativa föreskrifterna,

måste ha^ tillgång till en kommunikationsavdelning. Varje omgruppering

o., s. v. måste grundas på kommunikationsberäkningar och överbefälhavarens

direktiv förutsätta alltså, att sådana verkställts. Härvid måste hänsyn tagas

till kommunikationsbehoven vid samtliga försvarsgrenar. Även underhålls-

transporterna måste ordnas i ett sammanhang för samtliga försvarsgrenar,

alltså ligga på försvarsstaben. Vad som här säges angående kommunikations­

väsendet gäller även för signaltjänsten, där enhetliga bestämmelser äro absolut

nödvändiga för att försvarsgrenarna skola kunna samarbeta. Ett överförande

av den operativa planläggningen från försvarsstaben till chefen för armén med

kommunikations- och signal tjänstavdelningens bibehållande inom försvars­

staben förutsätter, att inom arméstaben även organ för kommunikations- och

signaltjänsten skulle tillkomma, vilket skulle medföra ökat personalbehov. X

en krigsmakt av den jämförelsevis ringa omfattning som den svenska vore

detta en påtaglig överorganisation. Det har i detta samband sitt intresse att

observera, hurusom någon särskild chef för armén överhuvudtaget icke

existerar i Finland, där förhållandena dock äro tämligen jämförbara med våra

egna. Där lyda alltså arméns högre chefer på samma sätt som cheferna för

marinen och flygvapnet i alla avseenden direkt under högste befälhavaren,

som för utbildning o. s. v. har under sig inspektörer. I Tyskland har till inne­

varande vinter funnits en särskild chef för armén, som även synes haft den

operativa ledningen av härens huvudkrafter. Denna instans har emellertid

numera försvunnit, och högste befälhavaren har personligen övertagit det

direkta befälet över armén, under det marinen och flygvapnet fortfarande ha

särskilda chefer. Bland de orsaker, som anförts för denna förändring, äro den

dominerande betydelse arméns operationer i nuvarande läge ha för det hela

och önskvärdheten att eliminera en mellaninstans. Den tyska krigsmakten har

visserligen så väldiga dimensioner, att direkta jämförelser med^svenska för­

hållanden ofta bliva missvisande, men i nu berört hänseende har likvisst ut­

vecklingen ett visst intresse.

•

Även ett par andra skäl må beröras, vilka starkt tala emot att lägga den

operativa planläggningen på chefen för armén. Såväl under fred som krig

kräves för arméns del icke blott en operativ planläggning utan även en kraftig

och effektiv ledning av arméns mycket omfattande utbildnings-, personal-, er­

sättnings- och utrustningsfrågor, ojämförligt mycket mer omfattande än vid

de andra försvarsgrenarna. Här är det önskvärt att ha en chef, som kan sam­

manhålla det hela, och detta är chefens för armén naturliga arbetsfält. Om

emellertid denne dessutom skall svara för den operativa planläggningen, blir

arbetsbördan för stor. För att få erforderlig överblick över arméns behov och

egen kännedom om chefernas duglighet måste dessutom chefen för armén ofta

vara på resande fot. Han bör i dessa avseenden icke endast vara hänvisad till

andra personers omdöme. Redan under beredskapstiden har det ofta visat sig,

att behov av operativa beslut och ordergivning från överbefälhavarens sida

mycket hastigt uppstått. Detta blir säkerligen än mera fallet under krig.

Chefen för armén måste såsom nämnts för sina övriga uppgifter ofta vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

119

frånvarande från högkvarterets förläggningsort och kan ibland under flera

dagar icke vara till hands för att göra operativa föredragningar. Detta gäller

ej på långt när i samma grad vid övriga försvarsgrenar, allra minst vid marinen.

Ur denna synpunkt har jag varit något tveksam beträffande flygvapnet. Enligt

1936 års försvarsordning skulle som bekant detta i operativt avseende ha

samma ställning till överbefälhavaren som armén. Den operadiva planlägg­

ningen är emellertid där betydligt enklare än vid armén, samtidigt som kravet

på personlig teknisk detaljkunskap vid den operativa planläggningen är större.

Jag har alltså föreslagit det avsteg från 1936 års organisation, som utredningen

upptagit. Beträffande chefens för armén ställning synes däremot 1936 års

försvarsordning vila på så hållbar grund, att jag anser en principiell ändring

skadlig.

Givetvis bör emellertid chefen för armén för att kunna fylla sina plikter be­

träffande utbildning o. s. v. vara väl orienterad om den avsedda operativa an­

vändningen av arméförbanden. Till honom kan även, i den mån hans egentliga

uppgifter det medgiva, av överbefälhavaren överlämnas handläggningen av

vissa inom den operativa planläggningen fallande detaljfrågor. Detta kan ske

utan rubbning av den föreslagna organisationen.

I särskild skrivelse den 5 mars 1942 har överbefälhavaren framfört vissa

synpunkter i anledning av det av chefen för flygvapnet och flygförvaltningen

avgivna yttrandet.

1942 års försvar sberedning.

Försvarsberedningen har till en början uppehållit sig vid frågan om över­

befälhavarens anställningsform och avlöningsförhållanden och därvid uttalat,

att de skäl som anförts för att denne befattningshavare förordnades på sex

år och placerades i den nya lönegraden Öb 5 med en årslön av 24,000 kronor

för närvarande syntes övertygande. Det vore, framhåller emellertid bered­

ningen i fortsättningen, kanske icke lika motiverat att under mera fredliga

tider på lång sikt prejudicera lösningen av frågan, vem som i krig skulle inne­

hava denna betydelsefulla och ansvarsfulla post. Det gällde emellertid att

tillse, att detta betydelsefulla ämbetes innehavare icke redan i fred försletes

och förbrukades genom ett omfattande administrativt rutinarbete.

Beträffande förhållandet mellan försvarsstaben och de olika försvarsgre­

narnas staber har försvarsberedningen anfört följande:

Det av 1941 års försvarsutredning framlagda förslaget har i detta stycke

karaktären av en kompromiss, som knappast kan betraktas som tillfredsstäl­

lande. Att arméns centrala ledning får en annan ställning till försvarsstaben

och dess chef än marinens och flygets är icke av avgörande betydelse. En

sådan formell olikformighet kan väl försvaras, om praktiska skäl tala därför.

Det bör emellertid i så fall klart utsägas, att om arméns ledning får en mera

osjälvständig ställning under försvarsstaben än marinens och flygets, så blir

det en självklar konsekvens, att överbefälhavaren måste tagas ur armén.

Mera anmärkningsvärt är emellertid, att försvarsutredningens förslag för­

lägger det arméoperativa arbetet till försvarsstaben, medan arméstaben helt

har organisations- och utrustningsuppgifterna för arméns räkning under sin

handläggning. Att på detta sätt skilja uppgifter, som nära hänga tillsammans,

måste ingiva allvarliga betänkligheter. För de operativa uppgifternas lösning

fordras en så nära kontakt med arméns organisations- och utrustningsproblem,

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

att det icke kan vara tillrådligt att förlägga organen för de olika uppgifterna

i olika staber.

Fasthåller man vid denna synpunkt, som måste tillmätas en avgörande

betydelse, yppa sig två olika alternativ för frågans lösning. Det första alter­

nativet är, att det operativa arbetet helt förlägges under överbefälhavaren i

försvarsstaben, som då också måste innesluta de olika försvarsgrenarnas

organ för organisationsarbetet, utrustnings- och underhållstjänsten. För­

svarsstaben blir härigenom den svenska försvarsmaktens helt dominerande

organ, och skenbart kan det se ut, som om man på detta sätt skapat fullt

betryggande garantier för riksförsvarets enhetliga ledning och försvarsgre­

narnas enhetliga uppträdande. Det torde emellertid endast i undantagsfall

vara möjligt för en man att behärska en så oerhörd organisation och bemästra

så omfattande uppgifter, som samlats till en sådan försvarsstab.------- —

Tiden förspilles visserligen icke genom många instanser; men den kan lätt

förloras genom en våldsam anhopning av ärenden hos en enda man, genom

ett övermått av centralisering. Organisationens arbetsduglighet blir till sist

beroende av om i dess ledning finnes en man, som kan bemästra en så stor

organisation och så gigantiska uppgifter. Det är kanske icke tillrådligt att

uPPbygga försvarets högsta ledning på hypotesen, att en sådan man alltid

skall stå till förfogande.

Det andra alternativet — som i sina huvudlinjer skisserats av chefen för

andra arméfördelningen — innebär en mera decentraliserad organisation.

Beredningen förutsätter, att överbefälhavaren — — — med landets politiska

ledning har att i samarbete utarbeta förslagen till rikets krigspolitik, inklu­

sive principerna för operationerna. En lycklig lösning av denna uppgift för­

utsätter först och främst att överbefälhavaren inom försvarsstaben har en

mindre operationsavdelning, bestående av representanter för de olika för­

svarsgrenarnas operativa organ, väl förtrogna med dessas uppfattning och upp­

gifter. Den förutsätter vidare, att framför allt chefen för armén och armé­

stabens operationsavdelning — men också motsvarande organ för de övriga

försvarsgrenarna — ha ett intimt samarbete med överbefälhavaren.

------- - — Försvarsgrenarnas chefer bliva härmed samtidigt verkligen vad

deras titel angiver — och ej blott inspektionsorgan för deras respektive vapen.

Inspektörernas erfarenheter inom de skilda försvarsgrenarna kunna omsättas

i praktiska åtgärder inom respektive staber. Operationsavdelningarna kunna

arbeta i intim kontakt med organisations- och utrustningsavdelningarna. På

ingen punkt synes arbetsbelastningen bliva så stor, att den ställer cheferna

inför omåttliga och omöjliga uppgifter.

En planläggning av försvarets högsta ledning enligt detta senare alternativ

har självklart sina konsekvenser både för försvarsstabens och försvarsgrens-

stabernas organisation. Försvarsstaben blir relativt liten. Från denna måste

flyttas icke blott. den större delen av arméoperationsavdelningen utan dess­

utom kommunikationsavdelningen, ty det operativa arbetet inom arméstaben

förutsätter med nödvändighet, att kommunikationsavdelningen står till dess

förfogande.

För att ingen dyrbar tid skall förspillas kan, som ovan blivit antytt, i bråd­

skande lägen föredragning ske av operationsavdelningens chef samtidigt för

arméchefen och överbefälhavaren — eventuellt även för de övriga försvarsgrens-

chefer, vilkas mening man önskar inhämta, Beslutanderätten ligger emellertid

helt hos överbefälhavaren, såvida denne icke delegerar sin beslutanderätt till

arméchefen (eller vederbörande kårchef). Enligt första alternativet hade före­

dragningen skett av försvarsstabschefen — vilket knappast kan innebära

någon tidsvinst.

För att arméchefen ej i onödan skall betungas torde det vara lämpligt att

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

121

överflytta utbildningsfrågorna från arméstaben till arméinspektionen. Där­

igenom vinnes bland annat att chefen för arméstaben lättare kan överblicka

handläggningen av de operativa uppgifterna och samarbetet mellan opera­

tions-, kommunikations-, organisations- och utrustningsavdelningarna samt att

de erfarenheter, som arméinspektionen gör, lättare kunna omsättas i praktiska

åtgärder på den militära undervisningens område.

I särskilt yttrande har ledamoten Andersson framhållit, att det förefölle

riktigast att operationsavdelningen knötes till försvarsstaben icke enbart i

fråga om armén utan även beträffande försvarsväsendets övriga grenar. Emel­

lertid hade reservanten icke kunnat bilda sig någon bestämd mening i denna

svårbedömbara fråga.

Försvarsutredningens förslag i nu förevarande avseende innebär såsom

Departements-

framgår av den förut lämnade redogörelsen, att en överbefälhavare, förordnad ^

för högst sex år med en årslön av 24,000 kronor, tillkommer i försvarsväsen­

dets fredsorganisation. Genom omorganisation av försvarsstaben frigöres

överbefälhavaren från allt sysslande med detaljarbete; till hans förfogande

ställes en mindre, personlig stab. Under överbefälhavaren sorterar försvars­

staben med särskild chef samt försvarsgrenscheferna med dem underlydande

stabsorgan. Det operativa planläggnings- och ledningsarbetet i såväl fred som

krig fördelas på dessa staber så, att inom försvarsstaben handläggas dels för

försvaret gemensamma frågor, dels de för det fortsatta arbetet inom militär-

befälsstaberna vid armén grundläggande operativa bestämmelserna, dels ock

frågor rörande marin- och flygstridskrafternas uppgifter i stort, medan inom

marin- och flygstaberna handläggas de för dessa försvarsgrenar speciella ope­

rativa problemen.

I remissyttrandena råder enighet om att en överbefälhavare över

rikets försvarskrafter bör ingå i fredsorganisationen samt om avlönings- och

anställningsförhållandena för denne. Däremot hava olika meningar uttalats

rörande frågan om fördelningen av arbetsuppgifterna mellan försvarsstaben

och försvarsgrensstaberna, enkannerligen beträffande problemets kärnpunkt,

nämligen handhavandet av det operativa krigsförberedelsearbetet för aimé-

stridskrafterna. Medan försvarsutredningen och överbefälhavaren anse, att

detta förberedelsearbete bör anförtros försvarsstaben, ha ett flertal militära

remissmyndigheter samt 1942 års försvarsberedning förordat, att ledningen

av arméns operativa krigsförberedelser skall tillkomma chefen för armén med

biträde av arméstaben. Beträffande de skäl, som anförts till stöd för den ena

eller andra ståndpunkten, torde få hänvisas till den förut lämnade redo­

görelsen samt till handlingarna i ärendet.

För egen del vill jag till en början ansluta mig till förslaget om inrättandet

redan i fred av en beställning för överbefälhavare över rikets försvarskrafter.

Erfarenheterna från det nuvarande beredskapstillståndet och myndighe­

ternas yttranden peka på den tvingande nödvändigheten av att äga till­

gång till en över försvarsgrenarna stående auktoritativ instans med uppgift

att förbereda och samordna krigsmaktens uppträdande i olika krigslägen och

även att förbereda de under fred svårbemästrade och ofta ömtåliga frågorna

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

122

om avvägningen av försvarsgrenarnas anslagsbehov inom ramen för våra be­

gränsade statsfinansiella resurser. Jag biträder försvarsutredningens förslag

om överbefälhavarens löneställning och anställningsform. Till frågan om de

ändringar i avlönings- och pensionsbestämmelsema, som vid ett genomförande

av detta förslag böra vidtagas, torde chefen för finansdepartementet framdeles

återkomma.

Vad härefter angår spörsmålet om ledningen av det operativa krigsförbe­

redelsearbetet förutsätter jag till en början, att den för marinen nu gällande

ordningen även skall tillämpas beträffande flygvapnet. I denna del föreligger

i stort sett enighet i remissyttrandena.

Beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet för arméstridskrafterna

— den fråga om vars lösning delade meningar kommit till uttryck — vill

jag meddela, att under förarbetet till försvarsutredningens förslag olika ut­

vägar prövats, varibland såväl den av försvarsberedningen, chefen för andra

arméfördelningen och chefen för flygvapnet som den av ordföranden i statens

ammunitionsnämnd och en reservant inom försvarsberedningen förordade.

Båda dessa lösningar äro principiellt rätlinjiga och därför tilltalande. Deras

praktiska tillämpning är emellertid förenad med betydande svårigheter.

En decentralisering av det operativa krigsförberedelsearbetet till försvars-

grensstaberna i fråga om icke blott marinen och flygvapnet utan även armén

skulle nödvändiggöra överflyttandet av kommunikationsavdelningen till

arméstaben, varav skulle följa, att marinens och flygvapnets operationsarbete

gjordes beroende av arméstaben, vilket särskilt för flygvapnets del skulle

medföra åtskilliga konsekvenser. Det måste te sig oegentligt, att — ehuru för­

svarsstaben finnes att tillgå som ett för försvarsväsendet gemensamt organ

— gemensamma angelägenheter av central betydelse tilldelas en försvars-

grensstab. En dylik anordning kan icke vara rationell, så mycket mindre som

likartade problem uppstå beträffande signaltekniska frågor. Signaltjänst-

avdelningen kan sålunda icke med hänsyn till dess samband med underrättelse

väsendet flyttas från försvarsstaben. Ett förläggande till arméstaben av det

operativa förberedelsearbetet för armén måste därför leda till en förbistring

i samarbetet mellan de olika operationsavdelningarna och de stabsavdelningar,

som äro erforderliga hjälporgan för krigsförberedelsearbetet.

En konsekvent tillämpning av centraliseringsprincipen på det operativa

krigsförberedelsearbetet beträffande armén skulle i och för sig kunna anses

motivera, att åtminstone organisationsavdelningen och eventuellt även utrust-

ningsavdelningen överflyttas från armé- till försvarsstaben. Bortsett från att

sistnämnda stab härigenom skulle bliva alltför stor och tungrodd måste det

emellertid beaktas, att tillgång till dessa avdelningar är nödvändig för den,

som skall utöva ledningen av arméns utbildning och förvaltning, alltså chefen

för armén. Denna omständighet synes av försvarsutredningen med rätta ha till­

mätts den betydelse, att dessa avdelningar i utredningens förslag hänförts till

arméstaben, trots de därmed förenade olägenheterna för försvarsstabens armé-

operativa arbete. Det ligger emellertid i sakens natur, att varje lösning, som

här kan komma i fråga, måste bliva behäftad med vissa organisatoriska brister.

Man rör sig här inom ett område, där de under organisationens praktiska till-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Kungl. Maj ds proposition nr 210.

123

lämpning vunna erfarenheterna få fälla utslaget i fråga om organisationens

lämplighet.

Den av försvarsutredningen föreslagna fördelningen av krigsförberedelse­

arbetet innebär i förevarande avseende principiellt ett bibehållande av nu

rådande ordning. Denna har visat sig fylla ganska högt ställda krav på

effektivitet. Det har dock varit möjligt att utan nämnvärda friktioner hastigt

genomföra de upprepade och vid flera tillfällen mycket omfattande föränd­

ringar i beredskapsstyrkorna, som påkallats av den allmänna händelseutveck­

lingen. Detta bör icke nu förglömmas. Såsom försvarsutredningen påpekat ha

emellertid vissa brister förmärkts. Sålunda har förekommit dubbelarbete, en

viss oklarhet i ansvarsfördelningen och svårigheter att planmässigt samordna

arméstabens och försvarsstabens verksamhet. Dessa svagheter ha uppkommit

därigenom, att chefen för armén icke kunnat erhålla full kännedom om opera-

tionsförberedelsernas gång och försvarsberedskapens anordningar, medan

chefen för försvarsstaben kanske ej heller alltid kunnat vara tillräckligt orien­

terad om organisationsavdelningens arbete. Härpå kan bot rådas genom pla­

cering av sambandsofficerare i båda riktningarna, vilket jag förutsätter skola

ske. Oklarheten i befälsförhållandena torde delvis ha uppkommit därigenom,

att under chefen för armén lydande chefer, som haft att utföra det detaljerade

operativa förberedelsearbetet, icke i detta avseende varit honom underställda.

I detta hänseende bör ändring ske därhän, att chefen för armén tillägges

inspektionsrätt beträffande underställda myndigheters krigsförberedelse­

arbete och befogenhet att på grund av gjorda iakttagelser göra erforderliga

framställningar till överbefälhavaren. Dubbelarbete bör ytterligare kunna för­

hindras genom att försvarsstabens befattning med underhållsfrågor i huvud­

sak begränsas till sådana för försvarsväsendet gemensamma underhållsfrågor,

som avse fördelning av förnödenheter mellan försvarsgrenarna eller prioritet

till anskaffning av materiel och dylikt, ävensom med det operativa krigsför­

beredelsearbetet direkt sammanhängande dylika frågor, allt i den omfattning

nämnda arbete åvilar försvarsstaben.

Såsom ett skäl för förläggandet till arméstaben av det operativa krigsför­

beredelsearbetet för armén har anförts, att dess kvarblivande i försvarsstaben

skulle medföra en alltför tyngande arbetsbörda för överbefälhavaren. Emeller­

tid är det givet, att detta arbetes förläggning till arméstaben måste leda till

en mycket betydande arbetsbelastning för chefen för armén. På denne an­

kommer handhavandet av frågorna om arméns personal, organisation, utrust­

ning och utbildning samt de armén berörande underhållsfrågor, som icke

enligt vad ovan sagts böra handläggas inom försvarsstaben. I en eller annan

form måste han i och för genomförande av dessa uppgifter samarbeta med

vederbörande förvaltningsmyndigheter. Eftersom armén till sin omfattning

är så ojämförligt mycket större än övriga försvarsgrenar, innebära dessa armé-

cliefens åligganden en högst betydande arbetsbörda. Denna torde bliva allt­

för stor, om härtill skulle läggas handläggningen av arméns operativa krigs­

förberedelser med därtill hörande underhålls-, kommunikations- och signal­

tekniska frågor.

Det torde vara lättare att begränsa överbefälhavarens åligganden till att

124

allenast omfatta huvudlinjerna för det operativa krigsförberedelsearbetet än

att åstadkomma en motsvarande avgränsning för chefens för armén del. Vid

överbefälhavarens sida står nämligen chefen för försvarsstaben, som får förut­

sättas vara en av vårt lands främsta operativa förmågor. Det kan icke vara

rimligt, att denne intar ställningen som stabschef åt överbefälhavaren. Åt

försvarsstabschefen måste tvärtom tillmätas en i hög grad självständig ställ­

ning. I konsekvens härmed förutsätter jag såsom självklart och ämnar också

framdeles föreslå, att Kungl. Maj:t genom lämpligt avvägda instruktionsbe-

stämmelser skall avskära överbefälhavaren från sysslandet med andra delar

av krigsförberedelsearbetet än själva huvudlinjerna. Genom en sådan anord-

ning åstadkommes en viss arbetsfördelning mellan chefen för armén och

chefen för försvarsstaben, något som torde vara nödvändigt med hänsyn till

omfattningen av de uppgifter, som åligga arméns ledning. Jag förutsätter även,

att överbefälhavaren vid fattande av grundläggande operativa beslut beträf­

fande armén såvitt möjligt bereder chefen för armén tillfälle att framföra

sina synpunkter i frågor, som beröra dennes arbetsområde.

Det har från något håll invänts, att en anordning som den här förordade

skulle omöjliggöra att som chef för försvarsstaben förordnades annan än en

arméofficer. En dylik konsekvens torde icke vara nödvändig att draga. Själv­

klart kommer ingen att erhålla ett dylikt förordnande, som ej överblickar det

operativa krigsförberedelsearbetet. Med tillhjälp av den för arméoperations-

arbete skolade personal, varöver försvarsstaben kommer att förfoga, torde goda

förutsättningar för försvarsstabens arbete på ifrågavarande område föreligga,

även om chefen för försvarsstaben icke är arméofficer.

Emellertid lärer det icke räcka med att instruktionsledes binda överbefäl­

havarens åligganden till de grundläggande linjerna för krigsförberedelse­

arbetet. Även inom övriga delar av överbefälhavarens verksamhetsområde

torde en motsvarande begränsning böra åvägabringas i syfte att bevara över­

befälhavarens tid och förmåga åt de stora frågornas bemästrande. Det lärer

också vara nödvändigt att binda försvarsstabens arbetsuppgifter utöver de

tidigare behandlade operativa krigsförberedelsernas till att gälla för försvars-

väsendet gemensamma frågor om luftförsvar, kommunikationer, underrät­

telser, signaltjänst, press, film och personalvård. Däremot bör försvarsstaben

icke hava att taga befattning med utformandet av överbefälhavarens anvis­

ningar åt försvarsgrenscheferna rörande organisation, utbildning och utrust­

ning och icke heller med anvisningarna åt förvaltningsmyndigheterna i annan

mån än som betingas av det direkta sammanhanget med försvarsstabens upp­

gifter beträffande det operativa krigsförberedelsearbetet. För sistnämnda upp­

gifter bör till överbefälhavarens förfogande stå en personlig stab. Genom

dylika åtgärder torde försvarsstabens självständiga ställning kunna hävdas

samtidigt som motsättningar mellan försvarsgrenscheferna och försvarsstabs­

chefen undvikas.

Nu angivna överväganden ha föranlett mig att — med i det följande

förordade jämkningar — i princip godtaga den av försvarsutredningen fram­

lagda och av överbefälhavaren biträdda lösningen av frågan om fördelningen

Kungl. Maj-.ts proposition nr 210.

125

av det operativa krigsförberedelsearbetet och enkannerligen av problemet om

vilket stabsorgan, som bör handhava ledningen av detta arbete i vad rör armén.

En förutsättning för denna lösning är, såsom jag framhållit, bland annat, att i

instruktionsväg sörjes för en effektiv avlastning av överbefälhavaren från allt

detaljarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

C.

Försvarsstaben.

Enligt 1936 års försvarsordning är försvarsstaben under sin chef, generals­

person eller flaggman i lönegraden Öb 4, uppdelad i, förutom expedition, nio

avdelningar, nämligen arméoperationsavdelning, marinoperationsavdelning,

flygoperationsavdelning, luftförsvarsavdelning, kommunikationsavdelning,

underrättelseavdelning, signal tjänsta vdelning, kryptoavdelning samt krigs­

historisk avdelning. Med undantag för krigshistoriska avdelningen, vilken

efter beslut av 1941 års riksdag ledes av en pensionerad officer, står varje av­

delning under ledning av en regementsofficer som avdelningschef.

Till försvarsstaben hava därjämte anknutits försvarsväsendets radioanstalt

och fotografiska centrallaboratoriet.

Under nuvarande beredskapstillstånd har givetvis viss förstärkning av för­

svarsstabens organisation ägt-rum.

För sv ar sutredningen.

Försvarsutredningen har framhållit, att försvarsstabens arbete borde ledas

av en direkt under överbefälhavaren lydande chef, tillsatt i fred och funge­

rande jämväl i krig. På grund av det med detta chefskap förenade ansvaret

och kravet på direkt samarbete med försvarsgrenscheferna borde chefen för

försvarsstaben vara en generalsperson (flaggman). Med hänsyn till till­

komsten av en överbefälhavare redan i fred och till önskvärdheten av att som

chef för försvarsstaben skulle kunna placeras en jämförelsevis ung kraft,

borde befattningen tillsättas med förordnande på högst sex år i löne­

graden Öb 3.

Försvarsstaben borde uppdelas på avdelningar. Enär dessas antal med nöd­

vändighet bleve relativt stort och i avsikt att befria försvarsstabschefen och än

mer överbefälhavaren från detaljarbete inom försvarsstaben, borde vissa sam­

manhörande avdelningar kunna hopföras under en gemensam chef och bilda

en sektion. Sålunda kunde de avdelningar, som handlade frågor rörande

underrättelsetjänst och signaltjänst, sammanföras till en sektion, de avdel­

ningar, som handhade underhålls- och kommunikationsfrågor, till en sektion

och de avdelningar, som hade press-, film- och personalvårdsfrågorna om hand,

till en sektion. Även andra sätt för sektionsindelning av försvarsstaben vore

tänkbara. Enär chefen för försvarsstaben framför allt borde ägna sig åt och

vara ansvarig för de operativa spörsmålens handläggande, borde dock de av­

delningar som sysselsattes därmed — armé-, marin-, flyg- och luftförsvarsav-

delningarna — stå under hans direkta ledning och icke ingå i någon sektion.

Enligt utredningens mening borde sålunda i organisationen en möjlighet till

126

sektionsindelning av försvarsstaben skapas, för vilket ändamål tre sektions­

chefer borde tillkomma. Det närmare bestämmandet av försvarsstabens sek­

tionsindelning kunde emellertid bliva beroende på ett flertal mer eller mindre

tillfälliga omständigheter, såsom personliga kvalifikationer hos sektions- och

avdelningscheferna, större förskjutningar i arbetsläget o. s. v. Det hade där­

för synts utredningen riktigast, att avgörandet härom, under iakttagande av

vad nyss sagts om de operativa spörsmålens handläggande, överlätes till

chefen för försvarsstaben. Den inre organisationen av försvarsstabens sär­

skilda avdelningar och disponerandet av personalen vid och mellan dessa

borde överlåtas åt chefen för försvarsstaben. Den av utredningen i det

följande anförda organisationen vore därför i sistberörda hänseende icke att

betrakta såsom fast utan såsom en grund för beräkning av personalbehovet

för överbefälhavaren och försvarsstaben.

Sektionscheferna ha av försvarsutredningen föreslagits placerade en i löne­

graden Öb ², tillika souschef vid försvarsstaben, och två i lönegraden Oa ⁶.

Till sektionschefernas förfogande borde stå ett antal officerare. Åt dessa

skulle bland annat kunna uppdragas, att alltefter arten av verksamheten vid

den sektion, där de vore tjänstgörande, upprätthålla sambandet mellan för­

svarsstaben och arméstaben, förvaltningarna o. s. v.

Försvarsutredningen har föreslagit, att försvarsstaben uppdelas på tretton

avdelningar, och därom närmare anfört följande:

Det operativa förberedelsearbetet i vad rör armén, vilket enligt vad som

tidigare anförts bör utföras inom försvarsstaben, kräver en avdelning, i ut­

redningens förslag benämnd arméavdelning och motsvarande den nuvarande

arméoperationsavdelningen. Utredningen förutsätter, att verksamheten inom

arméavdelningen instruktionsmässigt så regleras, att en ständig kontakt med

arméstabens organisationsavdelning blir säkerställd.

För handläggning av frågor rörande marin- och flygstridskrafternas upp­

gifter i stort och samverkan med övriga försvarsgrenar erfordras i försvars-

staben en marinavdelning och en flygavdelning. Dessa avdelningar inne­

fatta jämväl den personal ur marinen och flygvapnet, som erfordras för

att upprätthålla sambandet i verksamheten mellan å ena sidan försvarsstaben

och å andra sidan marin- respektive flygstaberna.

Luftförsvarsavdelningen och kommunikationsavdelningen, liksom avdel­

ningarna för utrikes och inrikes underrättelsetjänst, nämligen utrikesavdel-

mngen och inrikesavdelningen, för vilka ingen ändring i de hittillsvarande

uppgifterna förutsatts, föreslås erhålla en utvidgad personaluppsättning, som

dock torde motsvara allenast minimikravet på personal vid dessa avdelningar.

Då med flygvapnets utsvällning kommunikationsavdelningen måste förutses

få handlägga även ett stort antal ärenden rörande flygvapnet, ingår i denna

avdelning en officer ur flygvapnet.------------

Såsom ett organ, vilket fritt från löpande ärenden skall kunna studera

strategiens, taktikens och den militära teknikens utveckling, på grundval av

dessa studier till närmast berörda militära myndigheter avgiva förslag till

specialstudier, försök, experiment m. m. samt därefter följa dessa, föreslås

en studieavdelning med personal från samtliga försvarsgrenar. Avdelningen

bor aven kunna få till uppgift att i samarbete med armé-, marin-, flyg-, luft-

torsvars- och kvartermästaravdelningarna föreslå och uppdraga grundlinjerna

till gemensamma övningar för två eller flera försvarsgrenar.

Underhållsfrågor berörande mer än en försvarsgren ävensom underhålls-

Kungl. May.ts proposition nr 210.

127

frågor av operativ betydelse för armén, vilka frågor tidigare handlagts vid

operationsavdelningarna och starkt betungat särskilt arméoperationsavdel­

ningen, föreslås skola handläggas å en kvartermästaravdelning. Här avses

även i samråd med de centrala förvaltningarna anvisningar till dessa skola

utarbetas. I avdelningen ingår personal ur samtliga försvarsgrenar, ur armén

bland annat från fälttyg- och intendenturkårerna, på sådant sätt, att er­

forderlig sakkunskap blir företrädd.

De nuvarande signaltjänst- och kryptoavdelningarna föreslås skola sam­

manslås till en signaltjänstavdelning, varigenom någon personalbesparing

kan ernås.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

I försvarsstaben bör vidare liksom hittills ingå krigshistoriska avdelningen.

I det föregående (avsnittet Personalvården) har anmärkts, att försvarsutred-

ningen därjämte föreslagit organiserande av en press- och filmavdelning och

en personalvårdsavdelning inom försvarsstaben.

Samtliga avdelningschefer på försvarsstabens stat ha föreslagits placerade

i lönegraden Oa 5 eller Oa 4 med undantag för chefen för utrikesavdelningen,

vilken i betraktande av sin i förhållande till militär-, marin- och flygattaché­

erna i viss mån överordnade ställning föreslagits placerad i lönegraden Oa ⁶.

Eörsvarsutredningen har föreslagit, att försvarsstabens expedition och

kom men dan t ur skola sammanföras till ett organ under en regementsofficer

som chef.

Beträffande det i expeditionen ingående försvarsstabens tryckeri har

utredningen anfört följande:

Vid detta utföres på fotografisk väg samt genom offsettryck reproduktion

av kartor, skisser, ritningar, instruktioner och dylikt samt fotobilder. Sam­

tidigt är tryckeriet utbildningsanstalt för den personal, som vid mobilisering

skall ingå i högkvarterets och vissa högre stabers fälttryckerier. Någon fast

anställd personal för verksamheten finnes emellertid icke nu. Föreståndar-

platsen upprätthålles för närvarande av en förste expeditionsvakt tillhörande

arméstaben. All övrig tjänst bestrides av värnpliktig personal.

I huvudsaklig överensstämmelse med ett av överbefälhavaren framlagt för­

slag har försvarsutredningen förordat, att fast anställning borde beredas föl­

jande tryckeripersonal, nämligen en tryckeriföreståndare (verkmästare), en

offsettryckare (MEo ⁸), en accidenstryckare (MEo ⁸) och en bokbindare

(MEo ⁸). Tryckeriföreståndaren borde upptagas som ordinarie i lönegraden

Ca 13, då den som avsåges för befattningen i fråga för närvarande vore anställd

som ordinarie tjänsteman vid arméstaben, förste expeditionsvakt. De tre sist­

nämnda syntes först sedan organisationen vunnit fastare former böra bliva

ordinarie.

Beträffande kommendanturen har utredningen ansett sig böra taga

hänsyn till att försvarsstaben komme att stå i centrum av de militära staber

och institutioner, vilka inrymdes i militärstabsbyggnaden. Därför syntes lokal­

fördelningen inom militärstabsbyggnaden och omsorgen om dennas bevakning,

skötsel och vård böra tillkomma försvarsstabschefen. I överensstämmelse här­

med hade den personal bestående av garageförman, expeditionsvakt, port­

vakter, vaktmästare, maskinist och eldare, som erfordrades för militärstabs-

128

byggnaden och som hittills tillhört arméstaben, överförts till försvarsstabens

kommendantur. Kommendanten i försvarsstaben, vilken hade att svara för

ordonnans-, transport- och vakttjänst m. m. inom försvarsstaben, borde vara en

pensionerad officer. Till kommendanturen borde även vicevärden för militär-

stabsbyggnaden anknytas.

I kommendanturen inginge dessutom förutom automobilförare även per­

sonal för militärstabernas automatväxel, vilken föresloges överförd från armé­

staben till försvarsstaben. Som chef för telefonväxeln syntes böra avses en

telefonvakt av 1. klassen i lönegraden Ca 4. Därutöver krävdes viss icke-ordi-

narie personal.

Frågan om fotografitjänstens ställning inom försvarsväsendet hade

— enligt vad försvarsutredningen vidare anfört — varit föremål för utredning

inom försvarsstaben. Denna utredning hade även slutförts och verksamheten

därefter prövats och befunnits lämplig. I huvudsaklig överensstämmelse med

ett av överbefälhavaren framlagt förslag förordade utredningen, att en foto­

anstalt, innefattande det hittillsvarande fotografiska centrallaboratoriet, skulle

vara ansluten till försvarsstaben. Vid anstalten skulle vara anställd, under en

militär chef i lönegraden Oa 4 eller Oa 3, följande civila fackpersonal, nämligen

en fototeknisk ingenjör (MEo26), en fotokemisk ingenjör (MEo26), en verk­

mästare av 1. klass (ME⁰I⁸), en verkmästare av 2. klass (MEo 15) samt

en fotograf (MEo ⁸). En för närvarande i lönegraden A 30 upptagen befatt­

ning såsom föreståndare för fotografiska centrallaboratoriet syntes med den

nuvarande innehavarens avgång kunna indragas och borde därför uppföras på

övergångsstat.

Försvarsutredningen har ansett, att den för försvarsstaben och arméstaben

m. m. gemensamma kassaförvaltningen, som för närvarande tillhörde

arméstaben, borde överföras till försvarsstaben av principiellt samma skäl,

som anförts beträffande personalen för militärstabsbyggnadens förvaltning.

Till envar av redogöraren och kanslibiträdet vid arméstabens kassaförvaltning,

vilka omhänderhaft försvarsstabens kassa- och bokföringsgöromål, hade hittills

utgått ersättning i form av extra arvode om 660 kronor från försvarsstaben.

Med den omflyttning av kassaförvaltningen till försvarsstaben, som nu före­

sloges, borde dessa ersättningar i fortsättningen utgå från arméstaben. För

att biträda redogöraren med kontroll av räkningar och avlöningar samt för

att därjämte utöva kontroll av persedeluppbörden, som på grund av nya orga­

nisationer och materiel av teknisk art blivit alltmer omfattande, hade vid armé­

stabens kassaförvaltning under senaste tiden varit anställd en civil tjänsteman

i lönegraden MEx 15 i stället för den pensionerade underofficer med arvode,

som tidigare avsetts för dessa göromål. Då behov av denne civile tjänsteman

även under normala fredstider komme att föreligga, hade utredningen velat

föreslå, att i staten för försvarsstaben upptoges en befattning i lönegraden Ca 15,

avsedd för en kontorsskrivare vid kassaförvaltningen.

Till försvarsstaben borde vidare vara anslutna dels försvarsväsendets

radioanstalt, dels krigsarkivet. Radioanstalten vore redan nu anknuten

till försvarsstaben. Krigsarkivets överflyttning från den nuvarande anknyt-

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

129

ningen till arméstaben till att hänföras under försvarsstaben sammanhängde

med att krigsarkivet för framtiden föresloges skola mottaga samtliga tre för­

svarsgrenars samt försvarsstabens arkivhandlingar. En översyn över krigs­

arkivets personalbehov syntes snarast möjligt böra vidtagas, men försvarsut-

redningen hade för sin del icke ansett sig böra ingå därpå. Icke heller inginge

försvarsutredningen närmare på personalbehovet vid radioanstalten.

Behovet av militär personal för försvarsstaben har av försvarsutredningen

beräknats enligt följande tablå:

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

Militär personal vid försvarsstaben.

På försvars­

stabens stat

Ur

general­

stabs­

kåren

O

cd

3

CD

!-<

Ur övriga personal­

kårer

Pensio­

nerad

perso­

nal i

arvodes-

P”

O-

cd

crq

CD

Kompani

officerare

befatt­

ning

G

en

er

a

lm

a

jo

r

a ^{v 1.}

g

ra

d

en

G

en

er

a

lm

a

jo

r

a ^v

2 ^.

g

ra

d

en

Ö

v

er

st

a

r

Ö

v

ri

g ^a

re

g ^.

off.

M

a

jo ^r

el

le

r

k

a

p

te

n

R

eg

em

en

ts

-

o

ff

ic

er

a

re

K

a

p

te

n

er

s

SB

3

CD

3

CD

3

ert-

00

O

3

§

•-1

P

3

cl

U ^r

H

a

<

U ^r

A ^{, M}

el ^.

F

V

O

ff

ic

er

a

re

U

n

d

er

o

ff

ic

er

a

re

j

Chef för försvarsstaben.............

i

i

2

Adjutanter, sambandsofficerare

och personal till chefens för

försvarsstaben och sektions-

i

i

3

1

3

2

i

4

3

— bi — — —

2

—

__

—

—

—

—

—

—

— 4)1

S)4

—

—

1

—

__

—

__

__

—

—

—

—

4)1

—

—

4

—

1

—

_

—

_

i

_

—

2

2

6)2

1

1

—

1

—

_

—

—

i

—

—

1

—

—

6)2

1

—

1

—

Kvartermästaravdelningen....

Kommunikationsavdelningen. .

1

^{i l}

i

=

i

i

2

3

2

3

1

—

7)2

2

4

1

1

2

1

1

1

8)5

1

2

4

-

__

__

__

i

__

__

__

1

—

2

1

1

6

2

—

__

__

__

i

__

__

1

__

— °)2

2

1

2

1

—

Press- och filmavdelningen . .

Personalvårdsavdelningen ....

Krigshistoriska avdelningen . .

Expedition och kommendantur

__

—

i

io)i

__

i

__

—

1

1

1

1

1

2

u)5

3

12)1

2

_

_

_

i

_

—

—

—

_

—

—

1

—

1

Summa

i

i

3

7

i

5

16

13

2

16

15

12

18

30

3

!) Ur fortifikationskåren eller ingenjörtrupperna.

*) Ur marinen.

3) Härav en ur kustartilleriet.

4) Ur flygvapnet.

r‘) Ur luftvärnet.

“) En ui vardera flottan och kustartilleriet.

’) En ur vardera fälttygkåren och intendenturkåren.

“) Två Oa 2, tre Oa 3.

*) Härav en ur signaltrupperna.

10) Beställningen kan ersättas med en befattning för pensionerad regementsofficer med

arvode av 3,000 kronor (chef för krigshistoriska avdelningen).

“) Härav två ur armén och två ur marinen.

ls) Redogörare.

Bihang till riksdagens protokoll 1912. 1 samt. Nr 210.

377 42

9