2

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

mer, på samma gång som de gjordes mera enhetliga, avfattades så att tids­

enliga, mera affärsmässiga synpunkter kunde tillgodoses, utan att dock

riksdagens grundlagsenlig! fastställda rättigheter åsidosattes.

Genom beslut den 12 maj 1939 har Kungl. Majit anbefallt generalpost­

styrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen och vattenfallsstyrelsen att med

beaktande av vad riksdagen i nämnda skrivelse anfört i samråd uppgöra och

till Kungl. Majit inkomma med utredning och förslag i det av riksdagen

berörda ämnet.

I gemensam skrivelse den 28 januari 1941 ha styrelserna för kommunika-

tionsverken inkommit med den anbefallda utredningen i ämnet. I anled­

ning av riksdagens skrivelse har vidare domänstyrelsen i skrivelse den 30

september 1940 efter verkställd utredning framlagt styrelsens synpunkter

beträffande formerna för försäljning av under styrelsens förvaltning ställda

fastigheter.

Genom beslut den 14 mars 1941 har Kungl. Majit, med överlämnande av

de utredningar i ämnet som sålunda verkställts, anbefallt statskontoret att

avgiva utlåtande rörande de föreslagna huvudgrunderna för försäljning av

fast egendom ställd under affärsverkens förvaltning samt att utarbeta för­

slag till bestämmelser rörande försäljning av annan fast kronoegendom.

I särskilda skrivelser den 11 september 1941 har statskontoret dels av­

givit utlåtande rörande de föreslagna grunderna för försäljning av under

affärsverkens förvaltning stående fast egendom, dels ock framlagt förslag

till enhetliga grunder för försäljning och upplåtelse av fast kronoegendom

i allmänhet. Enligt sistnämnda förslag skulle samma principer göras till­

lämpliga på försäljning både av sådan egendom, som förvaltas av myndig­

heter tillhörande allmänna civilförvaltningen och försvarsväsendet, och av

sådan egendom, som står under affärsverkens förvaltning, dock att fråga

om ett specialbemyndigande för avhändelser av egendom under domän-

stvrelsens förvaltning borde kunna upptagas till övervägande i samband med

prövning av en inom styrelsen pågående utredning rörande vilka av domän­

verkets fastigheter som borde av kronan försäljas.

I skrivelse den 8 november 1941 har domänstyrelsen framlagt den av stats­

kontoret åsyftade utredningen jämte förslag till riktlinjer för den framtida

dispositionen av kronans jordbruksdomäner.

över statskontorets förslag hava yttranden efter remiss avgivits av justitie-

kanslersämbetet, armé-, marin- och flygförvaltningarna, pensionsstyrelsen,

styrelserna för affärsverken, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, byggnads­

styrelsen, kammarkollegium, generaltullstyrelsen, riksräkenskapsverket, egna­

hemsstyrelsen, kommerskollegium, lotsstyrelsen, länsstyrelserna i Stock­

holms, Uppsala och Östergötlands län samt Djurgårdskommissionen.

§ 77 regeringsformen innefattar förbud för Konungen att utan riksdagens

samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva, eller på något annat sätt,

avhända kronan kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande

hemman och lägenheter, kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

innehades eller var till visst statsändamål anslagen och sålunda antingen var

till omedelbart begagnande upplåten eller ställd under särskild ämbetsmyn-

dighets vård. Kollegiets förvaltning av kronans jordbruksdomäner överflytta­

des från och med år 1883 till den då inrättade domänstyrelsen.

Detta försäljningsmedgivande har sedermera utvidgats ett flertal gånger

(riksdagens skriv, nr 63/1874, nr 66/1879, nr 35/1885, nr 7/1887 B, nr 17/1888,

nr 77/1891, nr 74/1902 och nr 92/1914 B). Kungl. Maj:t ägde sålunda intill

den 1 juli 1929, under förutsättning att egendomens bibehållande icke på­

kallades av befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning, förordna

om försäljning helt eller delvis av egendomar under domänstyrelsens för­

valtning, som lämnade eller vid utarrendering kunde beräknas lämna ett år­

ligt arrende av högst 600 kronor eller, såvitt anginge andel i en för flera

fastigheter gemensam samfällighet, icke kunde beräknas giva en högre köpe­

skilling än 1,000 kronor.

I syfte att främja den sociala jordpolitiken genom förenklingar i förfaran­

det vid egnahemsförsäljningar och liknande upplåtelser från kronojord läm­

nade 1929 års riksdag (prop. nr 138; sammansatta första lag- och jordbruks­

utskottets utlåtande nr 1 och memorial nr 2; skriv, nr 242) vidgade befogen­

heter åt Kungl. Maj :t, innefattande dels ett icke tidsbegränsat bemyndigande

till försäljning av egendomar under visst värde men utan ändamålsbestäm-

ning, dels ock ett bemyndigande intill utgången av år 1930 till försäljning

av egendomar i huvudsak utan angiven värdegräns men för vissa speciella

ändamål. Förnyat bemyndigande i sistnämnda hänseende har för de följande

åren sedermera lämnats av varje lagtima riksdag (år 1941: prop. nr 25; skriv,

nr 19).

Bemyndigandena avse endast sådan under domänstyrelsens förvaltning

ställd egendom, som icke är anslagen för visst ändamål och ej heller på grund

av befintlig skogstillgång eller annan särskild anledning bör bibehållas åt

kronan.

Det icke tidsbegränsade bemyndigandet innefattar ett medgivande av riks­

dagen att efter Kungl. Maj :ts beprövande må, intill dess annorlunda kan varda

beslutat, försäljas:

a) egendom, vilken i årligt arrende lämnar högst 1,000 kronor eller, där den

ej är av kronan för sig utarrenderad, vid verkställd uppskattning finnes ej

kunna lämna högre årligt arrende än nu sagts; samt

b) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, såframt andelen

vid verkställd uppskattning finnes kunna betinga en köpeskilling av högst

5,000 kronor.

Det kompletterande, årliga bemyndigandet i avseende å större dylika fastig­

heter eller delar av sådana innebär medgivande, att efter Kungl Maj:ts be­

prövande må jämväl i andra än de förut nämnda fallen försäljas:

a) egendom eller del därav, såframt den avses att användas till bildande av

en eller flera egnahemslägenheter eller till fullständigande av jordbruk en­

ligt vad i 11 § av de utav riksdagen antagna grunderna för försäljning i vissa

fall av kronoegendom m. m. är stadgat; samt

6

Kungl. Majlis proposition nr 241.

låtit till odling och bebyggande å kronoparker i Kopparbergs, Gävleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län samt nedom odlingsgränsen i Väster­

bottens och Norrbottens län. Kronotorpen upplåtas under nyttjanderätt på

femtio år med optionsrätt för innehavaren till förnyat arrende vid arrendeti­

dens slut. För kronotorpare som fullgjort den odlings- och byggnadsskyldighet,

som åligger honom enligt upplåtelsevillkoren, stadgas i 19 § kungörelsen rätt

att inlösa kronotorpet jämte erforderlig skogsmark med äganderätt, såvida

torpet och skogsmarken prövas utan olägenhet kunna avskiljas från krono­

parken. Försäljningsfrågan skall enligt 22 § av domänstyrelsen underställas

Kungl. Maj:ts prövning. De sakkunniga, som utarbetat förslag till bestäm­

melser för ifrågavarande verksamhet, hade tillagt domänstyrelsen befogen­

heten att besluta örn försäljning av kronotorpen till innehavaren. Enligt vad

föredragande departementschefen anförde vid anmälan av propositionen i

ämnet (nr 198/1929, sid. 58) ansågs emellertid ett dylikt bemyndigande inne­

bära ett icke motiverat avsteg från dittills tillämpade grunder för försälj­

ning av kronojord, varför bestämmanderätten förbehölls Kungl. Majit.

Enligt 35 § nämnda kungörelse skola i tillämpliga delar gälla enahanda

regler beträffande inlösen av skogstorp och odlingslägenheter, vilka upplåtits

enligt vissa äldre bestämmelser å kronoparker eller överloppsmarker i de sex

nordligaste länen.

2. Jordförsäljning vid den statliga egnahemsverksamheten.

Vid den statliga egnahemsverksamheten har åt administrativ myndighet

stadgats en synnerligen vidsträckt, icke tidsbegränsad befogenhet att avhända

kronan fast egendom. Bemyndigandet gäller för egnahemsstyrelsen och har

lämnats i kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående den statliga egna­

hemsverksamheten, vilken kungörelse utfärdats efter riksdagens hörande, och

i instruktionen samma dag (nr 593) för egnahemsstyrelsen med underlydande

iokalförvaltningar.

Enligt 1 § nämnda kungörelse har den statliga egnahemsverksamheten till

syfte att främja möjligheterna för mindre bemedlade och obemedlade att

förvärva familjejordbruk, stödjordbruk eller bostadsegnahem, att utvidga

ofullständiga jordbruk med tillskottsjord eller att företaga vissa byggnads­

arbeten å egnahemsfastigheter. För att tillgodose efterfrågan på jord för

sådana ändamål skall den statliga egnahemsorganisationen enligt 8 § samma

kungörelse handha erforderlig jordförmedling samt, där så erfordras, även

genom köp anskaffa jord.

Enligt 1 § instruktionen omhänderhar egnahemsstyrelsen bland annat

jordanskaffningsverksamheten och upplåtelsen av arrendeegnahem. Det till­

kommer härvid enligt 2 § styrelsen att efter erforderlig utredning träffa av­

tal om förvärv av jord, lämplig för försäljning till egnahemsändamål eller för

upplåtelse till arrendeegnahem, och att, sedan egendom sålunda förvärvats,

föranstalta om egendomens användning för avsett ändamål. I sistnämnda

befogenhet ligger tydligen även en rätt att sälja egendomen. Om egendomen

helt eller delvis icke kan användas för avsett ändamål, skall styrelsen göra

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

7

anmälan härom till Kungl. Maj:t. Vidare äger styrelsen att å Kungl. Maj:ts

och kronans vägnar tala och svara för den egendom, som av styrelsen för­

valtas. Enligt 23 § instruktionen skall egnahemsnämnd biträda egnahems­

styrelsen vid jordanskaffnings- och arrendeegnahemsverksamheten och bland

annat inkomma med förslag till förvärv av jord lämplig för ändamålet och

må även i särskilda fall, där sådant föranledes av förhållandena, under förut­

sättning av egnahemsstyrelsens godkännande träffa avtal örn förvärv av så­

dan jord.

Av egnahemsorganisationen anskaffad jord utgöres antingen av fastig­

heter, som förut stått under domänstyrelsens förvaltning, eller av fastig­

heter, inköpta i allmänna marknaden. I den utsträckning så lämpligen kan

ske skall jordanskaffningen taga formen av ianspråktagande av kronojord,

förvaltad av domänstyrelsen. I båda fallen finansieras inköpen nied medel

från jordfonden, som är en för ändamålet särskilt inrättad förlagsfond (jfr

prop. nr 130/1940 L). Då jord under domänstyrelsens förvaltning tages i an­

språk, beredes domänfonden ersättning på grundval av egendomens å fon­

den bokförda värde. Till samma värde uppföres egendomen å jordfonden.

Ä ena sidan bokföras sålunda å jordfonden kostnaderna för förvärv och iord-

ningsställande av jord för egnahemsbildning och å andra sidan köpeskilling­

arna för försålda fastigheter. I den mån den sammanlagda försäljningssum­

man för de fastigheter, som ingå i ett jordanskaffningsföretag, understiger

kostnaderna för förvärvet och iordningsställandet, täckes skillnaden av me­

del anvisade under nionde huvudtiteln.

Jämväl vid arrendeegnahemsverksamheten, vilken från och nied den 1 juli

1939 inordnats under egnahemsstyrelsen och numera regleras genom före­

skrifterna i 7 kap. kungörelsen den 7 juni 1940 (nr 589) angående den stat­

liga egnahemsverksamheten, har en icke tidsbegränsad befogenhet att för­

sälja fast kronoegendom tillagts ett administrativt organ, ursprungligen sta­

tens jordnämnd, numera egnahemsstyrelsen. Vid igångsättandet av denna

verksamhet år 1934 inhämtades dock här ett uttryckligt medgivande av riks­

dagen.

Enligt 44 § nyssnämnda kungörelse må från kronan tillhörig jord upp­

låtas fastighet på arrende enligt vissa angivna villkor med rätt för arrenda­

torn att inlösa till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem). I 48 § har

givits en föreskrift -— utan motsvarighet vid den egentliga egnahemsverk­

samheten — enligt vilken köpeskillingen vid arrendeegnahems försäljning

skall bestämmas av egnahemsstyrelsen.

Vid arrendeegnahemsfondens inrättande år 1934 (prop. nr 268; skriv, nr

349) medgav riksdagen att i fonden ingående fastigheter finge upplåtas i hu­

vudsaklig överensstämmelse med bestämmelserna i ett till statsrådsprotokol­

let fogat förslag till kungörelse i ämnet samt alt fondens tillgångar i övrigt

linge användas enligt av föredragande departementschefen i samma proto­

koll angivna grunder. Vidare medgav riksdagen att från statens domäners

fond finge enligt Kungl. Maj:ts bestämmande till arrendeegnahemsfonden

överföras för ändamålet lämpliga jordbruksegendomar. Härigenom bemyn­

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

digades statens jordnämnd tills vidare att avyttra statlig fast egendom och att

bestämma köpeskillingen härför. Genom bestämmanderätten över vilka fas­

tigheter, som skulle ingå i fonden, behöll Kungl. Majit dock avgörandet be­

träffande det fastighetsbestånd, som över huvud fick försäljas. Vid överfö­

ringen av fastigheter från domänfonden nedskrevs denna med egendomens

bokförda värde (= taxeringsvärdet) och uppfördes å arrendeegnahemsfonden

med ett av Kungl. Majit bestämt värde, som i regel ej oväsentligt understeg

taxeringsvärdet.

Sedermera lämnade riksdagen tvenne speciella medgivanden till försälj­

ning av vissa delar utav fondens fastigheter, nämligen sådana fastighetsdelar,

Som blevo över vid styckningen i arrendeegnahem och icke lämpligen kunde

disponeras såsom arrendeegnahem. Genom beslut av 1935 års riksdag (kapi­

talbudgeten, bil. 6, punkt 11; skriv, nr 21) utsträcktes försäljningsbemyndigan-

det till delar av de till arrendeegnahemsfonden särskilt inköpta fastigheterna

och genom beslut av 1937 års riksdag (prop. nr 203; riksdagens skriv, nr 165)

till motsvarande delar av från domänfonden överförda kronoegendomar.

Vid inordnandet av verksamheten under egnahemsorganisationen bibehölls

arrendeegnahemsfonden såsom självständig fond men erhöll karaktären av

ren fastighetsfond (prop. nr 130/1940 L). Egendom under domänstyrelsens

förvaltning överföres numera icke efter Kungl. Majits beslut kostnadsfritt

till fonden, utan sådan jordanskaffning finansieras från jordfonden liksom

övrig jordanskaffning för egnahemsverksamheten. Över jordfonden redovi­

sas sålunda både anskaffningskostnaderna för arrendeegnahemmen och köpe­

skillingarna vid dessas försäljning. Under upplåtelsetiden uppkommande kost­

nader bestridas däremot från arrendeegnahemsfonden.

Den särskilda jordanskaffningsverksamhet i de fyra nordligaste länen, som

bedrivits med stöd av kungörelserna den 29 maj 1936 (nr 212) och den 11

juni 1937 (nr 424) men från och med den 1 juli 1940 uppgått i den statliga egna­

hemsverksamheten, torde böra i detta sammanhang omnämnas med hänsyn

till den summariska form, i vilken riksdagens samtycke till ifrågavarande

försäljningsverksamhet får anses föreligga. Nyssnämnda författningar under­

ställdes icke riksdagen. Vid anmälan av propositionen i ämnet (nr 46/1936)

angav föredragande departementschefen endast huvudlinjerna för verksam­

heten och förutsatte, att närmare bestämmelser, i den mån sådana befunnes

erforderliga, finge meddelas av Kungl. Majit. Verksamheten skulle för sta­

tens räkning drivas av hushållningssällskapens egnahemsnämnder under

egnahemsstyrelsens kontroll. På samma sätt som vid arrendeegnahemsfonden

skulle frågor om inköp av jord eller övertagande av kronojord från domän­

fonden underställas Kungl. Majit för avgörande. Frågan om särskilt bemyn­

digande1 till försäljningarna berördes icke i departementschefens anförande,

som endast utmynnade i en hemställan, att Kungl. Majit måtte föreslå riks­

dagen att till verksamheten anvisa visst belopp.

1 Den särskilt tillkallade utredningsmannen hade bland annat föreslagit att riksdagens med­

givande skulle inhämtas,

dels

till att Kungl. Maj:t finge besluta om överförande från statens

domäners fond till jordanskaffningsnämnds förvaltning av för ändamålet lämplig kronojord och

örn inköp av lämplig! enskild jord,

dels ock

till att försäljningar eller andra upplåtelser från

fastigheter, varå jordanskaffningsverksamheten bedreves, måtte få utan riksdagens vidare hörande

äga rum efter beslut av vederbörande jordanskaffningsnämnd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

9

3. Försäljning av fastigheter under vattenfallsstyrelsens förvaltning.

Alltsedan år 1905 har riksdagen lämnat ett i vissa avseenden särpräglat

försäljningsmedgivande i fråga om fastigheter under vattenfallsstyrelsens för­

valtning. Bemyndigandet, som lämnats för fem år i sänder och senast förnya­

des av 1939 års lagtima riksdag (prop. nr 62; skriv, nr 196), innefattar en

rätt för vattenfallsstyrelsen att enligt föreskrifter, som av Kungl. Maj:t utfär­

das, under femårsperioden försälja eller bortbyta tomter och områden från

under styrelsens förvaltning ställda fastigheter.

Enligt de av Kungl. Majit utfärdade närmare föreskrifterna har styrelsen

plägat bemyndigas att själv besluta örn försäljning beträffande tomter inom

områden, för vilka planer för bebyggande av Kungl. Majit fastställts eller

komma att fastställas, ävensom från visst industri- och hamnområde vid

Trollhättan m. m., medan beslutanderätten beträffande försäljning av andra

områden förbehållits Kungl. Majit. Bland de av Kungl. Majit givna föreskrif­

terna ingå vidare vissa allmänna riktlinjer beträffande försäljningsvillkoren.

Bland annat har lämnats en föreskrift, att styrelsen vid försäljning av tom­

ter bör tillse, att försäljningarna bli så fördelaktiga för staten som möjligt,

vare sig genom att styrelsen betingar sig de högsta pris, vartill omständig­

heterna kunna föranleda, eller därigenom att, då fråga är om försäljning av

industritomter, andra motsvarande fördelar genom försäljningen beredas

staten. I fråga om tomter inom det till stadsplan indelade området vid Troll­

hättan har föreskrivits, att tomterna i allmänhet icke må försäljas under de

pris, som bestämts genom Kungl. Majits brev den 16 juni 1905.

Vattenfallsstyrelsen har tillika anbefallts att årligen till Kungl. Majit av­

lämna för vederbörande riksdagsutskott avsedda redovisningar rörande för­

sålda och bortbytta tomter och områden, med angivande av areal, saluvärden

och försäljningspris samt huruvida försäljningen skett med återköpsrätt.

Enligt en vid framställning om nytt bemyndigande lämnad redogörelse

(prop. nr 62/1939) har styrelsen under femårsperioden 1 december 1933—30

november 1938 på egen hand försålt 128 tomter. Efter tillstånd i varje sär­

skilt fall av Kungl. Majit har under samma tid verkställts ett 40-tal försälj­

ningar, merendels avseende obetydliga områden. I två fall har köpeskillingen

dock överstigit 100,000 kronor och i tre fall legat mellan 40,000 och 100,000

kronor.

4. Försäljning av fast egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden.

Beträffande fast egendom, som tillfallit allmänna arvsfonden eller tillfallit

kronan såsom danaarv, har riksdagen år 1931 med bifall till Kungl. Majits

förslag lämnat ett icke tidsbegränsat bemyndigande av samma typ som det

icke tidsbegränsade medgivandet till försäljning av domänstyrelsens egen­

dom (prop. nr 47; skriv, nr 64). Skillnaden är endast att den övre värde­

gränsen angivits genom taxeringsvärdet i stället för genom det årliga arren­

devärdet. Genom brev till kammarkollegium och statskontoret den 27 mars

1931 (nr 68) har riksdagens beslut meddelats nämnda ämbetsverk och övriga

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

vederbörande till kännedom. I fråga om dylik allmänna arvsfonden eller

staten såsom danaarv tillfallen fast egendom — såväl i stad som å landet •—-

må sålunda, intill dess annorlunda kan varda beslutat, efter Kungl. Maj:ts

beprövande försäljas:

a) egendom, vars senast fastställda taxeringsvärde uppgår till högst 20,000

kronor eller som, där särskilt taxeringsvärde ej finnes åsatt, vid verkställd

uppskattning finnes ej kunna betinga högre köpeskilling;

b) andel i en för flera fastigheter gemensam samfällighet, så framt ande­

len vid verkställd uppskattning finnes kunna betinga en köpeskilling av högst

5,000 kronor.

För fastigheter av högre värde än 20,000 kronor fordras sålunda riks­

dagens samtycke för varje särskilt fall, vilket varje år plägar föranleda att ett

antal försäljningsärenden föreläggas riksdagen, under sista åren dock i myc­

ket summarisk form och utan angivande av några försäljningsvillkor. Vid

tillkomsten av nyssnämnda bemyndigande för Kungl. Maj :t ansågs icke före­

ligga behov att å allmänna arvsfondens egendom bringa i tillämpning ett

medgivande av samma slag som det årligen förnyade medgivandet till egna-

hemsförsäljning av under domänstyrelsen ställda fastigheter oberoende av

deras värde.

Det av riksdagen sålunda lämnade bemyndigandet att försälja mindre

fastigheter, som tillfallit allmänna arvsfonden eller staten, kan sägas ut­

göra en tillämpningsföreskrift till 8 § lagen den 8 juni 1928 om allmänna

arvsfonden, enligt vilken beträffande försäljning av fast egendom, som till­

fallit fonden, skall gälla vad med avseende å kronans fasta egendom i all­

mänhet är stadgat. Denna formulering kom till genom sammanjämkning

vid 1928 års riksdag (prop. nr 17; första lagutskottets utlåtande nr 21 och

memorial 31; skriv, nr 154). Enligt Kungl. Maj:ts förslag till lag örn all­

männa arvsfonden skulle all egendom, som tillfallit fonden, av boutrednings­

mannen försäljas å offentlig auktion, där ej kammaradvokatfiskalsämbetet

på särskild framställning annat medgåve. Någon närmare motivering härtill

lämnades icke i propositionen, som på denna punkt överensstämde med lag­

beredningens förslag. I sitt betänkande (SOU 1925: 43, sid. 454) hade lagbe­

redningen efter en redogörelse för innehållet i § 77 regeringsformen uttalat,

att »då genom lag bestämmes, att kvarlåtenskapen efter död man skall, när

arvsberättigad skyldeman eller efterlevande make ej finnes, tillfalla allmänna

arvsfonden, bör föreskrift om realisation av kvarlåtenskapen, även då däri

ingår fast egendom, kunna givas i samma ordning, som om förvaltningen av

fondens medel». Detta uttalande hade ej mött gensaga från lagrådets sida.

Första kammaren anslöt sig på denna punkt till Kungl. Maj:ts, av första

lagutskottet tillstyrkta förslag, medan andra kammaren, med bifall till en

reservation inom utskottet, beslöt ett stadgande i 8 § av innehåll, att beslut

örn försäljning av fast egendom träffas av Konung och riksdag. I reserva­

tionen hade åberopats § 77 regeringsformen med framhållande, att denna

givetvis även avsåge fast egendom, som tillfallit kronan genom arv. Riks­

dagens i grundlagen fastslagna medverkan till fastighetsförsäljningar borde

enligt vad reservanten anförde icke utan starka skäl uppgivas och några

sådana skäl hade ingen ens sökt påstå här.

1*0

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

11

5. Avhändelse av fast egendom för expropriationsändamål.

Sedan år 1872 har riksdagen lämnat Kungl. Majit generella medgivanden

att avhända kronan fast egendom för vissa expropriationsändamål. Dessa

medgivanden, som från början varit mera speciella, ha lämnats endast för

ett år i sänder och sålunda av varje lagtima riksdag blivit förnyade. I sin

nuvarande utformning avser medgivandet expropriationsändamål i allmän­

het utom sådana, där skyldighet för kronan att avstå egendomen föreskrivits

i allmän lag, och utgör ett bemyndigande för Kungl. Majit i vissa fall och

för vederbörande centrala förvaltningsmyndighet i andra fall att för sagda

ändamål förordna örn avstående av fast kronoegendom. Det lämnas för tid,

som sammanfaller med budgetåret, och innefattar jämväl bestämmelser an­

gående ersättningen. Nu gällande bemyndigande är av Kungl. Majit utfärdat

i form av cirkulär den 21 februari 1941 (nr 79) till de centrala förvalt­

ningsmyndigheter, som äga vård och inseende över kronan tillhörig fast

egendom (jämför prop. nr 24; skriv, nr 18). Genom cirkuläret meddelar

Kungl. Maj :t vederbörande myndigheter till kännedom att riksdagen medgivit,

att Kungl. Majit — såvitt angår mark för järnväg eller elektrisk anläggning

samt jordområde, som är bebyggt eller överstiger 5 hektar eller är värt

mera än 2,000 kronor — och i övriga fall den centrala förvaltningsmyndig­

het, under vars vård och inseende fastigheten står, må förordna örn av­

stående eller upplåtelse av kronan tillhörig mark, utan riksdagens hörande

i varje särskilt fall, då marken erfordras till ändamål, för vars tillgodoseende

enligt gällande lag annan än kronan kan förpliktas att efter expropriation

avstå fastighet eller upplåta nyttjanderätt eller servitutsrätt därtill.

Genom beslut av 1940 års lagtima riksdag bär bemyndigandet såtillvida

vidgats, att Kungl. Majit medgivits rätt att, då enligt 7 § lagen den 13 juni

1921 (nr 299) örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga

samfällda ägor och rättigheter beslut fattats om avhändande utan ersättning

av samfälld mark eller rättighet, däri kronan äger del, för kronans räkning

godkänna beslutet, så framt värdet av kronans andel i samfälligheten prövas

uppgå till högst 1,000 kronor. Av 1941 års riksdag har lämnats ett motsva­

rande bemyndigande.

Vid medgivandet lämnas tillika tämligen ingående föreskrifter angående be­

stämmandet av ersättningen. Huvudregeln är, att lösen eller ersättning skall

utgå efter vad i lagen om expropriation är föreskrivet. I de fall, då Kungl.

Majit beslutat om markens avstående eller upplåtande, skall därvid ersätt­

ningsbeloppet, såvitt Kungl. Majit ej förordnar örn ersättningens bestäm­

mande av i expropriationslagen omförmäld nämnd, bestämmas av tre gode

män, utsedda av respektive länsstyrelsen i länet, sökanden och domaren i or­

ten. Kungl. Majit äger dock, då fråga är allenast om begagnande av mark utan

att denna avstås, besluta örn ersättningens bestämmande på sätt Kungl. Majit

prövar lämpligt. I de fall, då avståendet eller upplåtelsen beslutats av central

förvaltningsmyndighet, äger denna bestämma ersättningens belopp. I fråga

örn mark, som är avsedd att användas för framdragande av elektrisk led­

ning, skola jämte förutnämnda ersättningsbestämmelser föreskrifterna i la­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

gen den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser örn elektriska anlägg­

ningar, lända till efterrättelse.

I viss utsträckning innefattar medgivandet jämväl en befogenhet till bene-

fika avhändelser av egendomen. Där Kungl. Majit lämnat kommun, enskild

person eller bolag tillstånd att inom riket anlägga järnväg eller där fråga

är om anläggande eller förändring av allmän väg, må mark, som står under

kronans omedelbara disposition, där så med hänsyn till särskilda omständig­

heter prövas skäligt, avstås eller upplåtas utan annan ersättning till kronan

än av vederbörande myndighet fastställd ersättning för å marken växande

skog, som ingår i överlåtelsen. Detsamma gäller i fråga om mark som tillhör

någon av de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång upplåtna allmän­

ningar eller någon av de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kro-

noegendomar, vilka icke upplåtits till stuterierna eller Vadstena krigsmans-

husfond. Dylikt företag kan jämväl medgivas rätt att kostnadsfritt begagna

å kronans ägor belägna kalk- och stenbrott samt grustäkter, som kunna vara

disponibla.

Tillkomsten av ifrågavarande medgivande står i samband med statsunder­

stödet till utbyggandet av de enskilda järnvägarna. 1871 års riksdag hade, i

samband med beviljandet av ett anslag av 10 miljoner riksdaler till låne­

understöd för enskilda järnvägsanläggningar, medgivit att varje järnvägsbo­

lag. som erhölle bidrag av anslaget, skulle, då Kungl. Majit så prövade

lämpligt, utan kostnad eller årlig ersättning undfå upplåtelse av den för

anläggningen erforderliga kronomark, som stöde under kronans omedel­

bara disposition, varemot ersättningen i fråga om boställsjord eller annan

åt enskild person med åborätt eller annorledes upplåten kronojord borde

utgå i enlighet med gällande expropriationslag. I proposition nr 3 till 1872

års riksdag föreslog Kungl. Majit bland annat en utvidgning av dessa för­

måner så att enskilda personer eller bolag, som undfått eller kunde undfå

Kungl. Majits tillstånd att inom riket anlägga järnväg, oavsett om de er­

hölle statsbidrag, skulle, där Kungl. Majit så prövade lämpligt, komma i åt­

njutande av enahanda förmån. Riksdagen skulle sålunda härutinnan lämna

Kungl. Majit befogenhet utan tidsbegränsning att för dylikt ändamål avstå

kronoegendom. Andra kammaren biföll utan debatt detta förslag efter en­

hällig tillstyrkan av statsutskottet, medan i första kammaren uppkom en

längre debatt i frågan, vari bland annat talades om kringgående av grund­

lagens stadganden. Resultatet blev, att medgivandet begränsades att avse en­

skilda personer eller bolag, som undfått eller före nästa lagtima riksdags

början kunde undfå Kungl. Majits tillstånd att inom riket anlägga järnväg.

Från och med år 1903 erhölls därefter ett likaså av varje lagtima riksdag

förnyat medgivande, avseende tiden till den 15 maj efterföljande år, att upp­

låta kronan tillhörig jord eller lägenhet för framdragande av elektrisk

ledning.

Genom proposition nr 30 till 1908 års riksdag hemställde Kungl. Majit om

ett mera generellt utformat medgivande, som inneslöt de två förenämnda

bemyndigandena och även avsåg en utsträckning av tiden för giltigheten

från ett till fem år. Medgivandet avsåg sålunda avstående av kronoegendom

till ändamål, för vars tillgodoseende enligt gällande författning enskild man,

menighet eller inrättning kunde förpliktas avstå eller upplåta jord eller lä­

genhet. Till motivering anfördes bland annat, att då Kungl. Majit ägde pröva

att enskilda tillhörig jord skulle mot ersättning avstås för allmännyttiga än­

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

13

damål, syntes med ännu större skäl en sådan befogenhet böra tillkomma

Kungl. Majit, då det gällde kronans jord. Den nuvarande ordningen hade

genom dröjsmålet med ärendenas avgörande inneburit åtskilliga olägenheter,

och riksdagen vore för övrigt numera så överhopad av stora och viktiga frå­

gor att varje tillökning av dess arbete, som ej vore oundgängligen nödig,

syntes böra undvikas. Om riksdagen en gång intagit den ståndpunkten att

ett generellt bemyndigande skulle strida mot grunderna för § 77 regerings­

formen — såsom måhända varit fallet vid tillkomsten av 1845 och 1866 års

förordningar örn jords eller lägenhets avstående för allmänt behov — hade

riksdagen emellertid numera frångått denna ståndpunkt, då den vid fyr­

faldiga tillfällen ansett sig oförhindrad att, låt vara i vissa fall med större

eller mindre begränsningar till tiden, åt Kungl. Majit inrymma betydligt

mera vittgående rätt att avhända kronan fast egendom än den, varom nu

vore fråga.

På förslag av statsutskottet beslöt emellertid riksdagen att, i överensstäm­

melse med vad förut i liknande fall beslutats, begränsa medgivandet till en­

dast ett år. Denna tidsbegränsning har sedan dess gällt och sålunda föranlett

årliga propositioner och riksdagsbeslut, låt vara så gott som likalydande från

det ena året till det andra.

6. Avyttring av fast kronoegendom jämlikt stadganden i lag.

Vid riksdagens medgivande för myndighet att förordna om avstående av

kronojord för expropriationsändamål ha undantagits de fall, då rätt elier

plikt att lösa kronan tillhörig mark följer av bestämmelse i allmän lag. Så­

dan skyldighet för kronan att avstå fast egendom föreligger enligt vattenla­

gen i åtskilliga fall, likaså enligt stadsplanelagen ifråga om gatumark m. m.

Om sålunda stadgad rätt att förvärva fast kronoegendom med hänsyn till

§ 77 regeringsformen bör uppfattas såsom av riksdagen jämlikt nämnda

paragraf utan tidsbegränsning lämnade generella medgivanden, synes tvek­

samt. Det givna samtycket till avhändelser har nämligen icke lämnats åt

Kungl. Majit, som ju även genom lagen fråntagits prövningen av ifrågava­

rande avhändelser.

Ett nyligen i lagform givet generellt medgivande till försäljning av kronans

andel i samfälld fast egendom i fall, där Kungl. Majit tidigare haft pröv­

ningsrätt, har innevarande års riksdag lämnat genom antagande av lag an­

gående ändrad lydelse av 7 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvalt­

ning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättig­

heter (prop. nr 7, skriv, nr 15). Tidigare gällde, att om beslut fattats enligt

de i bysamfällighetslagen stadgade formerna örn avhändande av samfälld

äga, vari boställe eller annat allmänt hemman hade del, beslutet icke fick

träda i verkställighet, förrän tillstånd till avhändandet för hemmanets räk­

ning lämnats i vederbörlig ordning. Kravet på dylikt tillstånd i vederbörlig

ordning avsåg att bereda tillfälle till prövning av försäljningsfrågan i enlig­

het med § 77 regeringsformen. På grund av riksdagens medgivande år 1929

angående avyttring av egendom under domänstyrelsens förvaltning har Kungl.

Majit dock ägt utan inhämtande av riksdagens samtycke i varje särskilt fall

besluta örn försäljning av kronans andel i samfällighet, vars värde icke över­

14

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

stigit 5,000 kronor. Därjämte har Kungl. Maj:t sedan år 1940 haft bemyn­

digande att i fall, då beslut enligt i bysamfällighetslagen stadgade former

fattats om avstående utan vederlag av samfälld äga, medgiva ifrågavarande

benefika avhändelse, såvida kronoandelens värde icke överstiger 1,000 kronor.

Genom den nu antagna ändringen, som genomförts i lag den 20 februari

1942 (nr 48), har stadgats, att tillstånd i vederbörlig ordning för verkställig­

het av beslut örn avhändelse kräves endast såvitt kronans andel i den sam­

fällda ägan uppgår till mer än en tredjedel eller till högre värde än 5,000

kronor.

Kronans andel i fast egendom kan sålunda i vissa fall försäljas efter be­

slut endast av delägarna i samfälligheten. Kronan har visserligen tillfälle att

vid sammanträde om försäljningen låta sig representera av ombud, men nå­

got tillstånd av Kungl. Majit eller statlig förvaltningsmyndighet förutsättes

icke. För beslut om försäljning fordras enligt bysamfällighetslagen minst 2/3

av de i omröstningen deltagandes röster efter röstvärdet, beräknat på visst

närmare angivet sätt, och försäljning må ej äga rum utan samtycke av del­

ägare, för vilken försäljningen medför märkligt förfång. Beslut om försälj­

ning skall dock underställas rättens prövning. Denna prövning avser huru­

vida beslutet är tillkommet i laga ordning eller strider mot allmän lag eller

författning eller länder till märkligt förfång för delägare, som ej lämnat

samtycke.

Vid anmälan av lagförslaget framhöll föredragande departementschefen

om dess samband med grundlagens krav på riksdagens samtycke till för­

säljning av fast egendom följande:

Beträffande invändningen, att bestämmelserna i § 77 regeringsformen skul­

le innebära hinder mot den föreslagna lagändringen må erinras, att nämnda

paragraf avser att inskränka Konungens befogenhet att såsom innehavare

av den verkställande makten avyttra kronans fasta egendom men däremot

icke giver kronan en undantagsställning, när kronan jämte andra har del i

en fastighet. Vid reglering av motsvarande spörsmål i ensittarlagen har hin­

der icke ansetts möta att behandla kronan på samma sätt som andra del­

ägare, ehuru lagen icke ansetts böra vara tillämplig då kronan har större

andel än hälften. I lagen örn samäganderätt och i vattenlagen är kronan så­

som jordägare i alla avseenden likställd med enskild ägare.

Biksdagen gjorde icke någon erinran mot denna ståndpunkt.

Ett direkt i lagform lämnat försäljningsmedgivande för Kungl. Majit fö­

religger i den med samtycke av allmänt kyrkomöte utfärdade lagen den 4

januari 1927 (nr 1) angående tillstånd till försäljning av kyrklig jord i vissa

fall samt till upplåtelse av sådan jord under tomträtt. Med hänsyn till den

kyrkliga jordens särställning är emellertid lagens förhållande till § 77 rege­

ringsformen tvivelaktigt. Dess innebörd är, enligt vad lagrådet anförde vid

lagens tillkomst, att utan ståndpunktstagande till äganderättsfrågan lämna

ett generellt bemyndigande åt Konungen eller — där fråga är om lägenhets

friköpande — i regel åt kammarkollegium att såsom legal representant för

det kyrkliga intresset under vissa förutsättningar lämna medgivande till för­

yttring av kyrklig jord eller till dess upplåtande under tomträtt (jämför

prop. nr 197 till 1926 års riksdag; skriv, nr 329).

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

15

Som ett otvivelaktigt exempel — ehuru närmast av teoretiskt intresse —

på en lagligen stadgad befogenhet för Kungl. Maj:t att avhända staten även

fast kronoegendom kan nämnas Konungens rätt enligt § 26 regeringsformen

att i brottmål göra nåd samt återgiva till kronan förverkat gods.

Egendom som ifrågasatts undantagen från § 77 regeringsformen.

Avhändelseförbudet i § 77 regeringsformen — vars historiska bakgrund

kan spåras tillbaka åtminstone till drottning Kristinas regering med dess

stora jordavhändelser i form av förläningar — torde från början icke ha av­

sett att omfatta mer än sådan fast egendom, som skulle bereda staten in­

komst. En sådan tolkning antogs bland annat av konstitutionsutskottet vid

1850—51 års riksdag (memorial nr 6) och står väl samman med paragrafens

placering bland stadgandena om finansmakten.

I nutida grundlagstolkning hävdas emellertid allmänt, att avhändelseför­

budet i princip gäller kronans fasta egendom i allmänhet. Såsom avhändelse

räknas därvid icke sådant ägoutbyte, som äger rum i samband med skiftes-

förrättningar.

I praxis förekomma dock vissa avhändelser av fast egendom, på vilka § 77

icke ansetts tillämplig. Det har vid dessa varit fråga om fastigheter som ut­

gjort en rent tillfällig och av riksdagen icke prövad placering av statsförmö-

genheten. Utan riksdagens och Kungl. Maj:ts samtycke har sålunda verk­

ställts försäljning av fast egendom, där såväl inköpet som försäljningen av

egendomen utgjort ett led i realiserandet av en rätt, som tillkommit staten på

grund av en lånesäkerhet. Inom statskontoret föreligger en tämligen stadgad

praxis att, därest skälig köpeskilling kan erhållas, utan särskilt bemyndigan­

de försälja fastigheter, som ämbetsverket under sin låneförvaltande verk­

samhet inropat å exekutiv auktion för skyddande av statsverkets rätt.

I anledning av viss uppkommen försäljningsfråga har denna praxis nyligen

underställts riksdagen för yttrande (prop. nr 143 till 1940 års lagtima riks­

dag). Riksdagen förklarade sig därvid (skriv, nr 277) icke vilja motsätta sig,

att nämnda praxis tills vidare finge tillämpas i avvaktan på ett allmänt över­

vägande rörande frågan örn sättet för avyttring av kronans fasta egendom.

Jämväl i föreskrifter, som av Kungl. Majit utfärdats, har den speciella

karaktären hos dylikt till skyddande av fordran uppkommet fastighets-

innehav kommit till uttryck. I reglementet den 27 oktober 1922 (nr 522) an­

gående förvaltningen av de i postsparbanken innestående medel och i regle­

mentet den 18 december 1936 (nr 638) angående förvaltningen av folkpen-

sioneringsfonden m. m. har stadgats, att till skyddande av fordran må å

offentlig auktion eller fondbörs inköpas egendom, som är för fordringen ut­

mätt eller pantsatt. Sålunda inköpt egendom skall åter avyttras så snart lämp­

ligen kan ske. Från denna föreskrift har endast för postsparbankens del un-

dantagits obligationer av visst slag, däremot icke fast egendom. Som ytter­

ligare exempel kan anföras, att enligt 23 § h) instruktionen den 7 juni 1940

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

(nr 593) för egnahemsstyrelsen med underlydande lokalförvaltningar egna­

hemsnämnd må för skyddande av fordran på offentlig auktion eller eljest

inköpa egendom, som är för fordringen utmätt eller pantsatt. Frågan om

försäljning av sådan egendom skall därefter underställas egnahemsstyrelsens

prövning.

En annan grupp principiellt närstående fall av fastighetsförsäljningar har

vidare ifrågasatts ligga utanför grundlagens avhändelseförbud, nämligen

avyttring av sådana fastigheter, i vilka fondmedel placerats utan riksdagens

medverkan. I samband med statens övertagande av familjepensioneringen

uppkom sålunda fråga örn försäljning av tvenne fastigheter, som överförts

till allmänna familjepensionsfonden från enskilda pensionskassor. Vid an­

mälan av ärendet i 1939 års statsverksproposition (kapitalbudgeten, bilaga 5)

ifrågasatte jag, att Kungl. Maj:t skulle äga utan inhämtande av riksdagens

samtycke försälja nämnda fastigheter. Det slutliga avgörandet i försäljnings-

frågan borde emellertid tillsvidare anstå, i avbidan på det uttalande från

riksdagens sida, vartill ärendet kunde giva anledning.

Till stöd för uppfattningen att Kungl. Majit skulle utan riksdagens beslut

kunna lämna medgivande till försäljningen framhöll jag, att dessa fastigheter

uteslutande vore att betrakta såsom ur statsverkets synpunkt tillfälliga och

av Kungl. Majit och riksdagen aldrig prövade placeringar av de till allmänna

familjepensionsfonden överförda enskilda fondtillgångama. En försäljning

av fastigheter av denna karaktär i syfte att anpassa fondplaceringen efter

eljest tillämpade regler för investering av finansfonderna kunde för den

skull knappast anses falla under sagda grundlagsbestämmelse. Hinder skulle

tydligen icke ha mött att, om så befunnits lämpligt, i samband med över­

tagandet av familjepensionskassornas tillgångar föreskriva, att dessa, i den

mån de voro investerade i fast egendom, av kassorna skulle överlåtas frigjor­

da från denna placering.

Riksdagen, som icke hade någon erinran att göra mot att fastigheter, som

bokfördes å pensionsfonderna och förvaltades av statskontoret, försåldes

utan riksdagens vidare hörande, avböjde emellertid att i nämnda samman­

hang intaga någon principiell ståndpunkt till den ifrågasatta grundlagstolk-

ningen, som kunde åberopas vid framtida avgöranden av motsvarande frå­

gor (skriv, nr 44).

Föreslagna nya grunder för försäljning m. m. av fast

kronoegendom.

Det förslag till grunder för försäljning och upplåtelse av fast kronoegen­

dom, som statskontoret i anledning av Kungl. Majits uppdrag den 14 mars

1941 framlagt i sin förut nämnda skrivelse den 11 september 1941, har föl­

jande innehåll.

Kungl. Majit skall, under erinran om stadgandet i § 77 regeringsformen,

inhämta:

Kungl. Maj:ts proposition nr 241

17

A. riksdagens förklaring, att nämnda grundlagsstadgande icke utgör hin­

der för statsmyndighet att — i anslutning till gällande praxis — utan sär­

skilt bemyndigande försälja sådan fast egendom, vilken av kronan inropats

å exekutiv auktion eller eljest förvärvats för realiserandet av en rätt, som

tillkommit kronan på grund av tåne- eller annan säkerhet;

B. riksdagens medgivande att för budgetåret 1942/43 utan riksdagens hö­

rande i det enskilda fallet

1) besluta örn försäljning av sådan fast egendom, vilken av kronan an­

tingen — utan medgivande av riksdagen — särskilt förvärvats som objekt

för placering av fondmedel eller ock i samband med övertagande av sådana

medel övergått i kronans ägo;

2) besluta om försäljning och byte av annan fast kronoegendom eller kro­

nans andel i samfälld mark, såframt egendomens eller andelens taxerings­

värde uppgår till, eller, därest sådant värde icke är åsatt, saluvärdet finnes

efter verkställd uppskattning belöpa sig till högst 20,000 kronor;

3) besluta om avhändande utan ersättning av fast kronoegendom eller kro­

nans andel i samfälld mark för vägändamål och andra liknande allmänna

ändamål samt i fall, som avses i 7 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) örn

förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter, såframt egendomens eller andelens taxeringsvärde uppgår till,

eller, därest sådant värde icke är åsatt, saluvärdet finnes efter verkställd upp­

skattning belöpa sig till högst 1,000 kronor;

4) besluta, att vad under 1)—3) sägs rörande överlåtelse av kronans fasta

egendom eller andel i sådan egendom skall äga motsvarande tillämpning i

fråga om upplåtelse under åborätt av sådan mark samt av tomträtt, nytt­

janderätt eller servitutsrätt till sådan mark, dock att i fråga om upplåtelse

av vissa kronan tillhöriga vattenfall skall gälla, vad därom särskilt är stadgat;

C. riksdagens medgivande alt för budgetåret 1942/43 å central förvaltnings­

myndighet i fall, där så befinnes lämpligt, delegera beslutanderätten i frågor

rörande sådana överlåtelser och upplåtelser, som avses under B 2) och 3)

samt 4) jfr med 2) och 3);

D. riksdagens medgivande att under budgetåret 1942/43 för sådana över­

låtelser och upplåtelser, som avses under B, föreskriva de villkor, under vil­

ka Överlåtelsen eller upplåtelsen skall verkställas;

E. riksdagens förklaring, att övriga i lag eller i annan form meddelade be-

myndiganden för Kungl. Maj:t eller förvaltningsmyndighet att besluta örn

försäljning av kronans fasta egendom alltjämt skola vara gällande, i den mån

de icke innefattas i de medgivanden, som ovan lämnats.

Statskontorets förslag innebär sålunda att försäljningsgrunderna skulle gö­

ras gemensamma för hela statsförvaltningen. Ämbetsverket har dock uttalat,

att det framdeles måhända kunde bliva erforderligt med ett specialbemyndi-

gande rörande egendom under domänstyrelsens förvaltning. Såvitt angår

under affärsverken ställd egendom har statskontoret kunnat utgå från de

Bihang till riksdagens protokoll 19i2. 1 sami. Nr 241.

2

18

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

utredningar och förslag, som framlagts av styrelserna för affärsverken och

över vilka statskontoret haft att samtidigt avgiva utlåtande jämlikt Kungl.

Maj:ts förut nämnda uppdrag.

Enligt det förslag, som generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägs­

styrelsen och vattenfallsstyrelsen i anledning av Kungl. Maj:ts brev den 12

maj 1939 avgivit i gemensam skrivelse den 28 januari 1941, skulle Kungl.

Maj:t inhämta riksdagens medgivande att tillsvidare intill annorlunda kunde

varda beslutat försälja under styrelsernas förvaltning ställd egendom, som

icke vidare vore för statligt ändamål behövlig och vars taxerings- eller salu­

värde icke överstege 20,000 kronor. Det borde därvid vara Kungl. Majit obe­

taget att av praktiska skäl lämna verksstyrelserna generellt bemyndigande

att handhava försäljningen av fast egendom av mindre värde.

Domänstyrelsen har i sin skrivelse den 30 september 1940 förordat, att

Kungl. Majit genom ettårsbemyndiganden skulle beredas vidsträcktare befo­

genheter att försälja fastigheter under domänverkets förvaltning, förslagsvis

intill ett saluvärde av 100,000 kronor, och att nuvarande minutiösa reglering

av försäljningsförfarandet skulle upphävas. Vidare borde enligt styrelsens

mening Kungl. Majit erhålla rätt att till styrelsen överlämna avgörandet i

vissa smärre försäljningsfrågor med handläggning i relativt fria former, i lik­

het med vad riksdagen medgivit vid egnahemsstyrelsens och vattenfallssty­

relsens fastighetsförvaltning.

Flertalet myndigheter som hörts över statskontorets förslag lia tillstyrkt

förslaget i dess helhet. Sålunda har detta lämnats utan erinran av marinför­

valtningen, pensionsstyrelsen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen, byggnadsstyrelsen, generaltullstyrelsen, kommerskol­

legium, lotsstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala och Östergötlands

län samt Djurgårdskommissionen. Förslaget har i princip icke avstyrkts av

någon myndighet. I remissyttrandena framställda erinringar ha endast avsett

speciella punkter av förslaget. Jag återkommer till dessa erinringar vid

behandlingen av förslagets olika delar.

Åtskilliga myndigheter ha bestyrkt önskvärdheten av en över-

arbetning av gällande bestämmelser och särskilt framhållit behovet

av enklare och smidigare former för försäljningen av kronans

fastigheter.

Arméförvaltningen har sålunda framhållit såsom synnerligen önskvärt,

såvitt angår under lantförsvarets förvaltning ställd egendom, att ett vid­

sträcktare bemyndigande än det nu gällande lämnas Kungl. Majit att besluta

om försäljningar och upplåtelser.

Kammarkollegium har ansett fördelarna av enhetliga bestämmelser ligga

i öppen dag. De vidgade befogenheterna för Kungl. Majit att till centrala

förvaltningsmyndigheter delegera beslutanderätten samt att bestämma de

villkor, under vilka överlåtelse skall ske, vore otvivelaktigt ägnade att under­

lätta och påskynda förfarandet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

19

Riksräkenskapsverket har funnit det uppenbarligen önskvärt att såvitt

möjligt likformiga och enkla regler tillskapas på förevarande område. Värdet

i många fall av ett snabbare och smidigare förfarande vore påtagligt.

Jämväl länsstyrelsen i Östergötlands län har ansett det synnerligen önsk­

värt att vidgade möjligheter inrymdes åt Kungl. Maj:t att lämpa försälj­

ningsvillkoren efter förhållandena i det enskilda fallet och härigenom vinna

större smidighet och mindre tidsutdräkt vid handläggningen.

Domänstyrelsen har till stöd för en uppmjukning av nuvarande bestämmel­

ser rörande försäljning av fast egendom inom styrelsens förvaltningsområde

i sin framställning den 30 september 1940 bland annat anfört följande:

Vad domänfondens fastigheter angår är det alltjämt ett förhållandevis stort

antal försäljningsfrågor, som årligen underställas riksdagens prövning. Un­

der tioårsperioden 1930—1939 inhämtades riksdagens samtycke i 316 ären­

den. Den tidsutdräkt, som denna handläggning medför, har i flertalet fall vi­

sat sig medföra vissa praktiska olägenheter. Det ligger i sakens natur, att en

försäljning bör ordnas snarast möjligt efter det parterna äro överens om

köpevillkoren. Beträffande de försäljningsärenden, som äro av beskaffenhet

att böra underställas riksdagens prövning, kan det understundom dröja upp

till 174 år från det ärendet inkommit till Kungl. Majit och till dess riksda­

gens beslut delgives domänstyrelsen. Sedan har domänstyrelsen i bästa fall,

när hembudsrätt föreligger, haft att lämna vederbörliga direktiv till länssty­

relsen, som i sin tur har att utfärda behöriga försäljningshandlingar. Den

eventuella köparen har dafter 30 dagar på sig innan han behöver lämna

definitivt besked. Skall egendom efter riksdagens beslut utbjudas till salu i

allmänna marknaden, uppkommer än längre försening. Allt detta gör att den

ursprungligen avsedda tillträdesdagen ligger åtskilligt tillbaka i tiden, när

köpet äntligen kan fullbordas. Förhållandena medföra även interimistiska ut-

arrenderingar av egendomarna, vilket ofta är olägligt för deras behöriga sköt­

sel. I några fall har den eventuelle köparen på grund av dröjsmålet under

tiden skaffat sig jord från annat håll.

Domänstyrelsen vill erinra örn riksdagens uttalande i samband med god­

kännandet av 1929 års försäljningsförordning, att handläggningen av försälj-

ningsärendena väsentligt kunde påskyndas genom att riksdagens prövning be­

gränsades till själva huvudfrågan, nämligen huruvida egendomen borde av­

yttras för visst ändamål eller icke, medan Kungl. Majit skulle äga att enligt

de allmänna försäljningsgrunderna träffa närmare bestämmelser om salu­

värde och övriga villkor för en beslutad försäljning. Sedan en preliminär

plan för en egendoms uppstyckning i lotter utarbetats och vunnit Kungl.

Majits gillande, skulle sålunda fråga om egendomens disposition kunna un­

derställas riksdagens prövning redan före uppskattningsförrättningen.

Dessa anvisningar ha emellertid ej fått någon större betydelse i den prak­

tiska tillämpningen, därför att riksdagens avgörande avser restgårdar, som

äro kvar efter det styckning ägt rum, och enstaka egendomar över en viss

storleksgräns samt försäljningar, där man på grund av förhållandena på en

eller annan punkt måste avvika från 1929 års försäljningsgrunder, och dessa

ärenden kunna icke föreläggas riksdagen, förrän man känner detaljerna och

köpevillkoren äro slutligen utformade.

Även beträffande förvaltningsarbetets uppdelning mellan Kungl. Majit å

ena och domänstyrelsen å andra sidan torde uppmjukningar vara erforder­

liga för att man skall kunna nå den effektivitet, som överensstämmer med en

nyare tids fordringar. När fråga är örn allmänna företag, får man väl alltid

20

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

Departements­

chefen.

räkna med en större och vidlyftigare organisationsapparat än vad som behö-

ves vid enskild drift. Kontrollen från statsmakternas sida får icke åsidosättas.

Men det ligger vikt uppå att denna ordnas på ett sådant sätt att minsta möj­

liga hinder uppstår för det praktiska handlandet och att det med kontrollen

förenade arbetet står i rimligt förhållande till värdet av de syften, som avses

att tryggas. I nu omförmälda hänseende ha statsmakterna också beträf­

fande vissa andra ämbetsmyndigheters fastighetsförsäljningar medgivit enk­

lare och friare former än dem som gälla för domänverket.

De föreslagna försäljningsbemyndigandenas samband med § 7 7 re­

geringsformen har berörts endast av justitiekanslersämbetet och läns­

styrelsen i Östergötlands län.

Justitiekanslersämbetet har härom anfört:

Grundlagsenligheten av generella bemyndigande!! från riksdagens sida att

avhända kronan fast egendom är tydligen icke ostridig. Även om generella

bemyndiganden anses kunna godtagas, är det vidare föremål för olika me­

ningar, om bemyndigandena kunna givas för mer än ett år i sänder. Enstaka

ledamöter av riksdagen hava vid fråga örn här nämnda bemyndiganden ställt

sig mer eller mindre avvisande. Men synnerligen starka skäl böra enligt justi-

tiekanslersämbetets mening rimligen fordras för att göra gällande att det se­

dan länge praktiserade förfarandet med generella bemyndiganden, gällande för

längre eller kortare tid, strider mot § 77 regeringsformen. Under den begrän­

sade tid ämbetet haft till sitt förfogande har ämbetet icke kunnat göra frå­

gan till föremål för någon mera ingående undersökning. Nämnda grundlags-

rums ordalydelse, som ju författningsenligt skall vara avgörande för tillämp­

ningen, torde i varje fall icke förbjuda generella bemyndiganden. I stadgandet

föreskrives såsom villkor för avhändelse allenast, att riksdagens samtycke

skall föreligga, men intet säges om den form, i vilken samtycket skall givas.

En avhändelse, som omfattas av ett riksdagens generella, således utan angi­

vande av specificerade fastigheter lämnade bemyndigande, synes icke med fog

kunna sägas hava ägt rum utan riksdagens samtycke, och detta oavsett om

samtycket lämnats i form av ett för kortare eller längre tid gällande försälj-

ningsbemyndigande. Å andra sidan är icke den tanken för ämbetet främ­

mande, att ju vidare omfattning ett bemyndigande i förevarande hänseende

erhåller, desto starkare skäl föreligger för övervägande, huruvida detsamma

faller inom ramen för vad som kan vara avsett med meranämnda stadgande.

Och försiktigheten torde bjuda att icke utsträcka bemyndigandena alltför

långt. Huvudsakligen äro väl dock hithörande överväganden att hänföra till

lämplighetsfrågor.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har i huvudsak anfört:

Syftet med § 77 regeringsformen har varit att i riksdagens hand lägga även

den inkomstkälla, som kronogodsen utgjorde, och sålunda yttermera befästa

riksdagens makt över statshushållningen. I den moderna statshushållningen

torde den kronans fasta egendom, varom i förslaget är fråga, som inkomst­

källa spela en relativt sett liten roll. Det föreliggande förslaget synes icke hava

givits sådan räckvidd, att det behöver framkalla betänkligheter ur synpunk­

ten av riksdagens grundlagsenliga rätt. I vissa delar avser förslaget endast att

giva fastare form och större enhetlighet åt gällande praxis på området. Läns­

styrelsen anser sig alltså böra giva sin principiella anslutning till förslaget.

Såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för gällande försälj-

ningsmedgivanden i avseende å fast kronoegendom, råder en mycket stor

Kungl. Majlis proposition nr 241.

21

ojämnhet på området i fråga. Riksdagens samtycke till avhändelser har läm­

nats — utan någon allmän avgränsning efter fastigheternas värde — än i

form av medgivande i varje särskilt fall, än i form av mer eller mindre gene­

rella bemyndigande!! till framtida försäljning. De generella bemyndigandena

lia av. riksdagen givits i växlande former, merendels antingen genom god­

kännande av författningsförslag eller i form av direkta medgivanden. Stun­

dom synes riksdagens samtycke lia ansetts innefattat i beslut örn beviljande

av anslag för visst ändamål. Bemyndigandena ha gällt antingen för viss tid

eller tillsvidare intill dess annorlunda kunde varda beslutat, utan att denna

åtskillnad i allmänhet varit betingad av olikhet i värdet hos den fasta egen­

dom, vars försäljning medgivits. Befogenheten att verkställa försäljningarna

bär merendels tillkommit Kungl. Maj:t. I vissa fall ha medgivanden dock

i stället lämnats direkt åt underordnad administrativ myndighet eller innefat­

tat befogenhet för Kungl. Majit att överlämna beslutanderätten till sådan

myndighet.

De föreliggande olikheterna kunna i allmänhet icke sägas vara rationellt

grundade. I stor utsträckning äro de beroende på tillfälligheter vid medgivan­

denas tillkomst eller på växlande uppfattningar vid olika tidpunkter om den

lämpliga avgränsningen mellan Kungl. Maj :t och riksdagen av maktutövning­

en i avseende å dylik försäljningsverksamhet. Tillkomsten av dessa medgi­

vanden spänner över en tidrymd av närmare tre kvarts sekel, varför det icke

är ägnat att förvåna, att utvecklingen lett fram till ett så oenhetligt och svår

överskådligt komplex av rättsregler.

Vad 1939 års lagtima riksdag framhållit örn behovet av enhetligare normer

för avyttringen av statens fasta egendom utan inhämtande av riksdagens med­

givande i varje särskilt fall, kan jag för den skull helt godtaga. Det torde

inte kunna råda någon tvekan om att en allmän överarbetning ur enhetliga

synpunkter av gällande försäljningsmedgivanden är av behovet påkallad. Jag

delar även riksdagens uppfattning att särskilt för de fyra kommunikations-

verkens del en sådan reglering bör eftersträvas, att tidsenliga och mera affärs­

mässiga synpunkter kunna bli tillgodosedda, utan att riksdagens grundlags-

enliga rättigheter åsidosättas.

Utgångspunkten för den avsedda revisionen av försäljningsmedgivandena

måste tagas i grundlagens stadgande angående avhändelse av fast egendom.

Enligt § 77 regeringsformen äger Kungl. Majit icke utan riksdagens samtycke

avhända kronan kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill hörande hem­

man och lägenheter, kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stall­

ängar samt laxfisken och andra kronans lisken samt kronans övriga lägen­

heter, dock att försäljning till skatte av odlingar och odlingsbar mark å kro-

noskogarna må ske i vanlig ordning enligt dåvarande eller senare uppkomna

författningar.

Vad först angår stadgandets omfattning torde denna i nutida tillämpning

lia vidgats utöver vad 1809 års lagstiftare avsett och under första halvseklet

efter grundlagens tillkomst hävdats. Ordalydelsen och inplaceringen bland

22

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

stadgandena om riksdagens finansmakt antyda, att syftet med paragrafen

varit att bereda riksdagen kontroll över kronans inkomstgivande fastig­

heter, d. v. s. jordagods, skogar, fisken och dylikt. Numera anses stadgandet

emellertid vanligen omfatta statens fasta egendom i allmänhet. Undantag ha

därvid ifrågasatts endast för sådana fastigheter, som utgjort tillfälliga, av riks­

dagen icke prövade placeringar av statsförmögenheten.

Ur allmän ekonomisk synpunkt torde med fog kunna sägas, att denna histo­

riskt betingade särställning för kronofastigheterna numera, med den relativt

mindre centrala roll som den fasta egendomen spelar inom den moderna stats­

hushållningen, icke ter sig lika motiverad som vid stadgandets tillkomst. Nå­

gon anledning att för den skull nu ifrågasätta en inskränkning i riksdagens

grundlagsenlig! fastställda prövningsrätt på ifrågavarande område anser jag

dock icke föreligga, men en viss återhållsamhet synes dock motiverad, då

det gäller att i praxis låta stadgandets tillämplighet utsträckas till nya om­

råden, som ligga allt för långt från vad ordalydelsen giver vid handen. Det

är med denna principiella utgångspunkt som de nyssberörda slagen av

fastighetsförsäljningar, där den fasta egendomen utgjort en mera tillfällig, av

riksdagen aldrig prövad placering av statsförmögenheten, icke ansetts vara

underkastade grundlagens avhändelseförbud. Riksdagen har tidigare, då den

i anledning av uppkomna försäljningsfrågor ställts inför enstaka tillämp­

ningar av denna uppfattning, utan att rikta erinran mot den ifrågasatta för­

säljningen avböjt att intaga någon principiell ståndpunkt, som kunde åberopas

vid framtida avgöranden. Så skedde år 1939 beträffande två från enskilda

pensionskassor övertagna fastigheter å allmänna familjepensionsfonden, lik­

som år 1940, då de fondförvaltande myndigheternas praxis att utan Kungl.

Maj:ts och riksdagens hörande försälja exekutivt till skydd för statens ford­

ringar inropade fastigheter förelädes riksdagen.

Den vid berörda fall av Kungl. Maj:t föreslagna avgränsningen av försälj-

ningsförbudets tillämpningsområde har praktiskt sett en ringa betydelse och

synes icke heller böra föranleda några principiella betänkligheter från riks­

dagens sida. Det är ju fråga örn en relativt oväsentlig grupp av fastighetsför­

säljningar, och man torde kunna förutsätta att, örn tveksamma gränsfall

skulle uppkomma, Kungl. Majit på sätt tidigare skett skall bereda riksdagen

tillfälle att yttra sig.

Med utgångspunkt från att riksdagen icke riktar någon erinran mot den

av mig hävdade uppfattningen vill jag förorda, att det förslag till försäljnings-

medgivande, som kommer att föreläggas riksdagen, utformas i anslutning här­

till. Denna ståndpunkt föranleder vissa avvikelser från det av statskontoret

framlagda förslaget. Jag torde få återkomma härtill senare.

Formerna för riksdagens samtycke jämlikt § 77 regeringsformen ha icke

angivits i grundlagen. Några krav på att samtycket skall innefatta en pröv­

ning av försäljningsfrågor från fall till fall kan stadgandet icke sägas inne­

hålla. I sista punkten angives visserligen ett undantag från kravet på sam­

tycke, nämligen att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogama må för­

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

23

säljas till skatte i vanlig ordning efter dåvarande eller sedermera blivande

författningar. Härav kan dock icke dragas den slutsatsen, att lagstiftaren där­

med skulle lia velat angiva de enda fall, då riksdagens medgivande kunde

lämnas i författningsväg, och att eljest skulle fordras samtycke av riksdagen

i form av bifall efter individuell prövning. En sådan slutsats är tvivelaktig re­

dan genom stadgandets oegentliga placering som ett undantag från bestäm­

melserna örn förvaltningen av kronans fasta egendom och är sakligt sett ohåll­

bar av den anledningen, att de åsyftade skatteköpsförfattningama åtminstone

vid denna tid icke förutsatte riksdagens godkännande i någon form. Stadgan­

det är med andra ord ett verkligt undantag från kravet på medgivande av

riksdagen till försäljning av fast egendom. Historiskt sett ter det sig också

otroligt, att 1809 års grundlagstiftare skulle ha avsett en sådan innebörd av

ordet samtycke, då redan 1810 års riksdag fattade ett generellt beslut örn

försäljning av lediga eller ledigblivna kungsgårdar och kungsladugårdar.

Det kan sålunda konstateras att grundlagsstadgandet icke lägger hinder i

vägen för riksdagen att lämna mer eller mindre generella försäljningsbemyn-

diganden åt Kungl. Majit eller underordnad myndighet. Mot bakgrunden av

den praxis, som utvecklat sig, har väl ett sådant konstaterande dock inte

stort mer än teoretiskt intresse.

Av större vikt är frågan örn riksdagens befogenhet att lämna generella för-

säljningsmedgivanden för längre tid än ett år i sänder. Det har stundom häv­

dats, att en viss riksdag icke ägde till förfång för en senare efterskänka riks­

dagens konstitutionella rätt att medverka vid försäljning av fast kronoegen­

dom. Full kontroll från riksdagens sida skulle endast kunna upprätthållas vid

bemyndiganden för ett år i sänder. Dessas förnyande förutsätter nämligen då

bifall av riksdagens båda kamrar.

Utan att närmare gå in på den allmänt konstitutionella frågan örn den ena

riksdagens befogenhet att föregripa den andras prövningsrätt vill jag endast

stryka under, att ett åt Kungl. Majit lämnat bemyndigande tillsvidare, intill

dess annorlunda kan varda beslutat, icke i nämnvärd mån kan sägas binda

en senare riksdag, så länge bundenheten kan omintetgöras genom ett beslut i

motsatt riktning. En annan sak är att ett dylikt bemyndigande — vars återta­

gande torde fordra godkännande av båda kamrarna — medför en ökad bun­

denhet ur den ena kammarens synpunkt. Men för riksdagen som sådan upp­

kommer en större bundenhet först, i den mån bemyndigandet lämnats genom

godkännande av ett förslag till en författning och än mera genom antagandet

av ett förslag till lag. Upphävandet av författningen förutsätter nämligen all­

lid ett särskilt beslut av Kungl. Majit.

Såsom av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, har riksdagen emel­

lertid i åtskilliga fall lämnat bemyndigande för längre tid än ett år såväl

i form av godkännande av författningsförslag som genom mera formlösa med­

givanden. En viss försiktighet har dock, åtminstone tidigare, av riksdagen

iakttagits, då det gällt att lämna medgivanden i författningsform, och ett par

förslag av Kungl. Majit i sådan riktning lia avvisats.

Tydligen har det av statsmakterna i allmänhet betraktats som en lämplig-

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

hetsfråga, i vilken utsträckning och för vilken tid riksdagen bör giva Kungl.

Majit eller underlydande myndigheter generella försäljningsmedgivanden.

Omfattningen av dylika medgivanden torde hittills ha bestämts icke endast

av förhållandet mellan Kungl. Majit och riksdagen utan kanske i ännu högre

grad av praktiska skäl. Behovet av en snabbare handläggning eller sannolik­

heten av en starkare ökning av försäljningsärendena, exempelvis i samband

med jordförsäljningarna till egna hem, har givetvis påverkat riksdagens be­

nägenhet att överlämna avgörandet i de enskilda fallen.

Utvecklingen har gått i riktning mot en utvidgning av Kungl. Majits och de

administrativa organens befogenheter. Som i den förutnämnda riksdagsskri­

velsen framhållits —- och detta har även bestyrkts av remissmyndigheterna

- föreligger ett aktuellt behov av enklare, smidigare och mera affärsmässiga

förmer vid kronans fastighetsförsäljningar, och detta behov har gjort en yt­

terligare utvidgning av de generella försäljningsmedgivandena önskvärd. Med

hänsyn till riksdagens nuvarande arbetsbelastning synes en sådan överflytt­

ning av prövningen i fråga om försäljningsärenden av mindre vikt vara lämp­

lig jämväl ur riksdagens egen synpunkt.

Det förslag till försäljningsmedgivanden, som statskontoret med utgångs­

punkt från affärsverksstyrelsernas förslag i ämnet framlagt, torde kunna

tagas till utgångspunkt för en revision och allmän översyn av ifrågavarande

rättsområde, ägnad att tillgodose de framställda önskemålen. I vissa avseen­

den synas mig dock ändringar och kompletteringar av statskontorets förslag

påkallade. I fortsättningen torde jag vid anmälan av förslagets olika delar få

återkomma härtill.

Försäljning av fastigheter, som utgöra en tillfällig, av riksdagen icke

prövad placering av statsförmögenheten.

Under mom. A och B 1) har statskontoret föreslagit, att Kungl. Majit skulle

inhämta dels riksdagens förklaring att § 77 regeringsformen icke utgjorde

hinder för statsmyndighet att utan särskilt bemyndigande försälja fast egen­

dom, som av kronan inropats å exekutiv auktion eller eljest förvärvats för

realiserandet av en rätt, som tillkommit kronan på grund av låne- eller annan

säkerhet, dels ock riksdagens medgivande att utan riksdagens hörande i det

enskilda fallet under budgetåret 1942/43 besluta örn försäljning av sådan

fast egendom, som av kronan antingen utan riksdagens medgivande särskilt

förvärvats som objekt för placering av fondmedel eller som i samband med

övertagande av sådana medel övergått i kronans ägo.

Till stöd för detta förslag har statskontoret framhållit i huvudsak följande:

Riksdagens försäljningsbemyndigande bör enligt statskontorets förslag i all­

mänhet lämnas budgetårsvis. Härifrån synes dock ett undantag böra göras,

nämligen beträffande sådan egendom, vilken tillkommit kronan på grund av

låne- eller annan säkerhet. Då statskontoret icke kan finna skäl föreligga

att frångå hittills tillämpad praxis rörande befogenheten för förvaltnings­

myndighet att utan särskilt bemyndigande försälja sådan kronan tillkommen

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

egendom, synes på grund av 1940 års lagtima riksdags uttalande (skriv, nr

277) Kungl. Maj:t böra inhämta riksdagens förklaring, att stadgandet i § 77

regeringsformen icke utgör hinder för statsmyndighet att ulan särskilt be­

myndigande försälja sådan fast egendom, vilken av kronan inropats å exe­

kutiv auktion. Därmed synas böra jämställas sådana förvärv, vilka — utan

att förvärven skett å exekutiv auktion — tillkommit för realiserandet av en

rätt, som kronan haft på grund av låne- eller annan säkerhet. Undantagsvis

torde nämligen kunna förekomma, att en inteckningshavare för skyddande

av sin fordringsrätt genom frivillig överenskommelse med fastighetsägaren får

fastigheten på sig överlåten.

I anslutning till vad 1939 års lagtima riksdag uttalat i anledning av frågan

örn försäljning av tvenne å allmänna familjepensionsfonden uppförda fastig­

heter, som övertagits från enskilda pensionskassor, synes Kungl. Maj:t böra

av riksdagen utverka bemyndigande att — utan riksdagens hörande i det

enskilda fallet — försälja fastigheter, som i samband med statens överta­

gande av fondmedel övergått i kronans ägo. I regel torde statliga fondför-

valtande myndigheter icke äga befogenhet att placera fondkapital genom in­

köp av fast egendom. I den mån sådan befogenhet skulle föreligga ■— even­

tuellt efter bemyndigande av Kungl. Majit i det enskilda fallet — anser stats­

kontoret jämväl på sådant sätt förvärvad fast egendom böra kunna avhändas

kronan utan särskilt bemyndigande av riksdagen i det enskilda fallet. Äm­

betsverket får därför föreslå, att Kungl. Majit inhämtar riksdagens medgi­

vande att under budgetåret 1942/43 besluta om försäljning av sådan fast

egendom, vilken av kronan antingen •— utan medgivande av riksdagen —

särskilt förvärvats som objekt för placering av fondmedel eller ock i samband

med övertagande av sådana medel övergått i kronans ägo.

Flertalet remissmyndigheter lia icke särskilt berört förslaget i förevarande

delar. Ett par myndigheter ha betonat värdet av ifrågavarande praxis inom

fondförvaltningen. I några fall lia vissa modifikationer eller tillägg påyrkats.

Styrelserna för kommunikationsverken lia framhållit önskemålet, att ut­

tryckliga föreskrifter rörande avyttrandet av egendom, som inropats å exe­

kutiv auktion för skyddande av en kronans fordran, meddelades att gälla

för hela statsförvaltningen, och kommerskollegium har i anslutning till för­

slaget strukit under värdet av att kollegium även fortsättningsvis finge möj­

ligast fria händer att försälja dylika fastigheter.

Pensionsstyrelsen har erinrat, att frågan örn försäljning av exekutivt in­

ropade fastigheter inom dess förvaltningsområde vore reglerad genom 4 §

3 inom., reglementet den 18 december 1936 (nr 638) angående förvaltningen

av folkpensionerings fonden m. m. Beträffande det föreslagna bemyndigan­

det att försälja fastigheter, som utan riksdagens medgivande förvärvats som

objekt för placering av fondmedel, har styrelsen anfört:

Bland de placeringsobjekt, i vilka 1'olkpensioneringsfondens medel få redo­

visas, anges i 4 § 1 moni. 9) av reglementet fastigheter, vilka med Konung­

ens medgivande förvärvas för användning till förebyggande och hävande av

arbetsoförmågan hos befolkningen. I folkpensioneringsfonden redovisas för

närvarande såsom tillgång kuranstalterna i Nynäshamn och Åre, vilka efter

tillstånd av Konungen anordnats med medel ur fonden. En försäljning helt

eller delvis av fast egendom hörande till nämnda kuranstalter skulle alltså

falla under det föreslagna bemyndigandet. Genom ett sådant bemyndigande

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

torde — som statskontoret framhåller ■— ernås en smidigare handläggning

av hithörande frågor, så att även mera affärsmässiga synpunkter kunde till­

godoses. För styrelsens del torde dock bemyndigandet närmast beröra för-

säljningar eller utbyten av mindre områden tillhörande kuranstalterna. En

försäljning av kuranstalterna i sin helhet kan nämligen knappast ifråga­

komma annat än i samband med en genomgripande förändring av den sjuk­

vårdande verksamhet, som för närvarande drives av styrelsen. För genom­

förande av en sådan torde erfordras medverkan av rikdagen, vilken härvid

skulle komma i tillfälle att jämväl pröva frågan örn kuranstalternas försälj­

ning.

Beträffande den föreslagna formen för riksdagens förklaring rörande för­

säljning av fastigheter, som förvärvats till skyddande av en kronans ford­

ran, ha erinringar framställts av justitiekansler sämb etet och kammarkolle­

gium.

Justitiekanslersämbetet har härom anfört:

Förslaget kan anses innebära att riksdagen skulle giva en för framtiden

gällande förklaring av pmndlagsstadgandet. Sådan förklaring av grund­

lagarna må emellertid enligt § 83 regeringsformen stadgas endast på det sätt,

som bör iakttagas vid ändringar i dem. Skall det förfarande, som omför -

mäles i berörda punkt, erhålla uttrycklig sanktion, torde detta därför böra

ske i annan form än den föreslagna, måhända enklast genom ett bemyndi­

gande, i den mån sådant kan lämnas utan grundlagshinder. Det torde väl

emellertid kunna anses tillfyllest, örn motiveringsvis riksdagens anslutning

till rådande praxis vinnes.

Kammarkollegium har gjort en invändning av samma innebörd:

Den här avsedda förklaringen torde kunna lämnas endast i enahanda ord­

ning som gäller stiftande av grundlag. Riksdagen synes endast kunna uttala,

att den för sin del icke finner hittillsvarande praxis stridande mot § 77 re­

geringsformen eller, om riksdagen kommer til) en annan uppfattning, med­

giva att sådan egendom får säljas.

Slutligen har riksräkenskapsverket erinrat om ifrågavarande försäljningars

betydelse för den förenkling av förfarandet vid avskrivning av statens ford­

ringar, som ämbetsverket hade under övervägande, samt tillika berört frågan

om redovisningen av inropade fastigheter, som mera varaktigt stannade i

statens hand. Ämbetsverket har sålunda anfört:

Frågan om det pris som bör godkännas vid realiserandet av fastighet, som

utgör säkerhet för en kronans fordran, äger visst samband med frågan örn

avskrivning och efterskänkande m. m. av statens fordringar. Riksräkenskaps­

verket vill därför i detta sammanhang erinra örn att ämbetsverket genom

nådig remiss den 24 november 1939 anbefallts avgiva utlåtande och förslag

i anledning av vad riksdagen under punkterna 5 och 7 i skrivelse den 25

maj 1937, nr 311, anfört rörande omarbetning av bestämmelserna angående

avskrivning av statens fordringar m. m. I anledning av nämnda remiss har

inom ämbetsverket utarbetats ett förslag till reglemente angående avskrivning

och avkortning av vissa statens fordringar m. m. Detta förslag, som för när­

varande är föremål för fortsatt övervägande inom ämbetsverket, innebär

bland annat ett smidigare avskrivningsförfarande. Ett förenklande av avskriv-

ningsförfarandet skulle givetvis främjas, om realiserandet av säkerheten i

berörda fall underlättades.

Kungl. Mnj:ts proposition nr 241.

27

Riksräkenskapsverket vill här beröra frågan om redovisningen av sådan

fast egendom, som på något av de i statskontorets utlåtande berörda sätt

förvärvats av kronan, utan att förvärvet blivit föremål för statsmakternas

prövning, och som därefter kommit att förbliva i statens ägo. Sådant fall

kan förekomma, då exempelvis fastighet, som utgör säkerhet för fordran,

icke säljes på grund av att kronan antingen vill behålla densamma eller

måste behålla den på grund av att godtagbar köpeskilling icke kan erhållas.

Sedan flera år har eftersträvats, att all kronans fasta egendom skall komma

att redovisas å kapitalfonder. I konsekvens härmed bör sådan redovisning

även ske, då i antydda fall fastighetsinnehavet kan beräknas bliva av viss

varaktighet. Det torde då böra ankomma på Kungl. Maj:t att besluta örn

^värdering av fastigheten å vederbörlig kapitalfond.

Enligt den uppfattning, varåt jag i det föregående givit uttryck, falla fas-

Departements-

tigheter, som utgöra tillfälliga, av riksdagen icke prövade placeringar av CÄe/CT!-

statsförmögenheten, icke under det i grundlagen stadgade förbudet för Kungl.

Maj:t att utan riksdagens samtycke avhända kronan fast egendom. Därest

riksdagen ej riktar erinran mot denna uppfattning, torde sålunda försälj­

ningar av båda de slag, som i statskontorets förslag hänförts under mom. A

och mom. B 1), ankomma på beslut av Kungl. Maj:t. En självklar förutsätt­

ning är givetvis, att fråga endast är om försäljningar vilka ingå såsom led i

den normala förmögenhetsförvaltningen.

Beträffande regleringen i sak av ifrågavarande försäljningar delar jag stats­

kontorets uppfattning, att den i mom. A av förslaget omnämnda praxis vid

den statliga fondförvaltningen, att förvaltningsmyndigheten utan inhämtan­

de av vare sig Kungl. Maj :ts eller riksdagens samtycke avyttrar fast egendom,

som förvärvats till skyddande av en statens fordran, bör, genom uttrycklig de­

legation av Kungl. Maj:t tillkommande befogenhet, bibehållas i sin nuva­

rande form. Denna praxis synes, såsom jag framhöll redan vid anmälan av

propositionen i ämnet till 1940 års lagtima riksdag (nr 143), vara av väsent­

ligt värde, när det gäller att vid fondförvaltningen tillvarataga kronans in­

tressen. Uttryckliga föreskrifter torde i enlighet med vad styrelserna för kom-

munikationsverken framhållit böra meddelas i ämnet.

De under mom. B 1) i statskontorets förslag omnämnda försäljningarna av

fastigheter, som utan riksdagens medgivande särskilt förvärvats i och för

placering av fondmedel eller som övergått i kronans ägo i samband med över­

lagande av dylika medel, böra däremot — såsom statskontoret även förut­

satt — endast få verkställas efter Kungl Maj:ts prövning. Särskilda föreskrif­

ter härom synas icke vara påkallade. Det kan icke vara föremål för tvekan

att administrativ myndighet har att underställa Kungl. Maj:t dylika försälj-

ningsfrågor.

Riksräkenskapsverket har påpekat, att mera varaktiga faslighetsinnehav

kunde uppkomma genom övertagande av fastigheter vid bevakande av stats­

verkets fordringar och alt redovisning av dessa fastigheter å någon kapital­

fond kunde bli påkallad. En sådan redovisning bör dock endast komma ifrå­

ga i samband med att behov uppkommit av fastigheten för visst ändamål. I

regel torde fastigheten därvid böra överföras lill och invärderas å annan ka-

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

pitalfond än den, för vilken den ursprungligen inropats, varvid fråga kan

uppkomma örn att ersättning skall beredas sistnämnda fond. Sedan ^värde­

ring skett, måste statens innehav av fastigheten -— oavsett örn ersättning i

samband därmed utgått och ärendet alltså underställts riksdagen eller ej —

anses lia erhållit så stabil karaktär, att vanliga regler rörande försäljnings-

befogenheten böra gälla.

Försäljning och byte av fäst kronoegendom i allmänhet.

Förslaget till allmänt försäljningsbemyndigande har av statskontoret upp­

tagits under mom. B 2) och innebär, att Kungl. Maj:t skulle inhämta riks­

dagens medgivande för ett budgetår i sänder att utan riksdagens hörande i det

enskilda fallet besluta om försäljning och byte av fast kronoegendom i all­

mänhet och kronans andel i samfälld mark, såframt egendomens eller an­

delens taxeringsvärde uppgår till högst 20,000 kronor, eller, därest sådant

värde icke är åsatt, saluvärdet finnes efter verkställd uppskattning belöpa sig

till högst nämnda belopp. Beträffande under domänstyrelsens förvaltning

ställd egendom har statskontoret dock ansett frågan om ett specialbemyndi-

gande framdeles kunna upptas till övervägande i samband med prövning av

styrelsens förslag till riktlinjer för den framtida dispositionen av kronans

jordbruksdomäner.

Som motivering till det föreslagna försäljningsbemyndigandet har statskon­

toret i huvudsak framhållit följande.

Nu gällande bemyndiganden äx-o meddelade antingen tills vidare eller på

fem år eller på ett år. Åtminstone vad angår bemyndigandet för domänsty­

relsen synes vid bestämmandet av tidslängden hänsyn hava tagits till räck­

vidden av detsamma. Då statskontoret i det följande går att föreslå avsevärt

vidgade befogenheter för Kungl. Maj:t att vid de överlåtelser och upplåtelser,

som skulle omfattas av bemyndigandet, fastställa försäljningsvillkor och

sättet för köpeskillingens bestämmande i syfte att ernå en smidigare hand­

läggning av hithörande frågor, så att även mera affärsmässiga synpunkter

kunna tillgodoses, lärer riksdagen böra beredas tillfälle att i samband med

proposition i ärendet årligen upptaga dessa spörsmål till omprövning. Be­

myndigandet skulle således lämnas budgetårsvis.

Kommunikationsverken ha föreslagit, att Kungl. Majit skulle inhämta riks­

dagens medgivande att försälja under dessa verks förvaltning ställd fast

egendom, som ej vidare vore för statligt ändamål behövlig och vars taxe-

rings-eller saluvärde uppginge till högst 20,000 kronor. Den värdegräns, som

för närvarande är fastställd, då fråga är om avhändelser av allmänna arvs­

fonden tillfallen fast egendom eller vid försäljningar av kyrklig jord, utgör

likaså 20,000 kronor. Vid avhändelser av kronans andel i samfälligheter, som

tillfallit allmänna arvsfonden, är emellertid värdegränsen lägre, nämligen

5,000 kronor. Tillräckliga skäl att vid överlåtelser av sådana andelar bibe­

hålla denna lägre värdegräns anser statskontoret dock icke föreligga. En­

ligt ämbetsverkets mening bör därför Kungl. Majit medgivas befogenhet att

besluta örn försäljning och byte av fast egendom eller kronans andel i sam­

fälld mark, såframt egendomens eller andelens taxeringsvärde uppgår till,

eller, därest sådant värde icke är åsatt, saluvärdet finnes efter verkställd upp­

skattning belöpa sig till högst 20,000 kronor.

Lämnas ett medgivande av sådan innebörd, synes anledning icke längre

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

29

förefinnas att bibehålla det av 1929 års riksdag lämnade, icke tidsbegränsa­

de medgivandet angående avstående av under domänstyrelsens förvaltning

stående fast egendom samt det senast av 1939 års riksdag på fem år för­

nyade medgivandet för vattenfallsstyrelsen att enligt de föreskrifter, som av

Kungl. Majit utfärdas, försälja eller bortbyta tomter under styrelsens för­

valtning.

Denna allmänna reglering bör ersätta jämväl det av riksdagen årligen läm­

nade bemyndigandet att avstå fast kronoegendom för expropriationsända-

mål m. m.

Styrelserna för kommunikationsverken lia motiverat sitt förslag att Kungl.

Majit skulle bemyndigas att tillsvidare försälja för staten icke behövlig egen­

dom, vars taxerings- eller saluvärde icke överstiger 20,000 kronor, med föl­

jande.

Ett steg i förenklande och affärsmässig riktning vore givetvis, att verks-

styrelserna bemyndigades att själva besluta örn försäljning av under deras

förvaltning ställd fastighet, åtminstone där densammas taxerings- eller salu­

värde icke uppgår till ett mera avsevärt belopp, med skyldighet för verks-

styrelserna att efter varje budgetårs slut till Kungl. Majit inkomma med an­

mälan om de under året avslutade försäljningarna.

Styrelserna utgå emellertid ifrån att riksdagen icke avsett att frånhända

sig bestämmanderätten vid försäljning av fastighet, vars värde uppgår till

mera avsevärt belopp, och att beträffande annan fastighet Kungl. Majit

skulle förbehållas prövningsrätt, Kungl. Majit därvid givetvis obetaget, att av

praktiska skäl lämna verksstyrelserna generellt bemyndigande att försälja

fast egendom av mindre värde.

Med hänsyn tagen till de senaste årens försäljningar av kommunikations­

verken tillhörig fast egendom få verksstyrelserna föreslå, att, då taxerings-

eller saluvärdet av fastigheten överstiger 20,000 kronor, samtycke till att

fastigheten må försäljas skall inhämtas av Kungl. Majit och riksdagen, men,

då värdet uppgår till högst detta belopp, försäljning skall kunna ske efter

Kungl. Majlis beprövande utan inhämtande av riksdagens samtycke.

Domänstyrelsen har i skrivelse den 30 september 1940 ansett att värde­

gränsen vid försäljningsbemyndigandet, såvitt anginge domänverkets fastig­

heter, icke borde sättas lägre än 100,000 kronor och till stöd härför anfört:

Den allmänna regeln angående försäljning av domänstyrelsens egendom

innefattar för närvarande bemyndigande att försälja fastighet, vilken i år­

ligt arrende lämnar högst 1,000 kronor eller, där den ej är för sig utarren­

derad, vid verkställd uppskattning finnes ej kunna lämna högre årligt arren­

de än nu sagts. Saluvärdet å en dylik egendom växlar ganska väsentligt, be­

roende på örn andra förmåner tillkomma egendomen än som direkt hänföra

sig till jordbruksavkastningen. Den nedre gränsen för en fastighet med arren­

devärde av 1,000 kronor stannar i allmänhet vid 20,000 kronor, under det

att saluvärdet understundom kan överstiga 50.000 kronor. Den 18 februari

1938 medgav Kungl. Majit sålunda försäljningsbeslut beträffande kronoegen-

domen Tift Rättaregården i Östergötlands län med ett saluvärde av 53,000

kronor. Det torde därför vara lämpligare att angiva den övre gränsen för

Kungl. Majits befogenhet med ledning av egendomens beräknade saluvärde.

För att åstadkomma någon verklig lättnad i försäljningsarbetet bör denna

gräns icke sättas lägre än vid 100,000 kronor.

I utlåtande över statskontorets förslag bar domänstyrelsen ytterligare un­

derstrukit dessa synpunkter.

30

Kungl- Maj:ts proposition nr 241.

En tillämpning av statskontorets förslag på domänfondens fastigheter

skulle i viss mån innebära en beskärning av Kungl. Maj:ts nuvarande befo­

genheter. Enligt förslaget skall Kungl. Maj:ts försäljningsrätt omfatta fastig­

heter med ett värde av högst 20,000 kronor, under det att Kungl. Maj:t för

närvarande kan avyttra egendomar under styrelsens förvaltning lill betydligt

högre belopp. Försäljning har sålunda ägt rum av fast egendom till värde

mellan 50,000 och 60,000 kronor. Styrelsen håller före att den övre värde­

gränsen för Kungl. Maj:ts befogenheter bör höjas och att denna lämpligen be­

stämmes till 100,000 kronor. Det torde kunna förutsättas, att någon mera

vägande invändning mot vad sålunda föreslagits icke kommer att resas, då

statsmakterna numera med ledning av utav styrelsen i underdånigt utlåtande

den 8 november 1941 framlagda grundlinjer beträffande statens innehav av

jordbruksfastigheter bli i tillfälle att förhandsvis i princip bestämma vilka

fastigheter, som böra försäljas. Styrelsen har sistnämnda dag överlämnat den

i statskontorets skrivelse bebådade utredningen angående de jordbruksdo-

mäner, som i fortsättningen böra behållas i kronans ägo. Såsom statskonto­

ret upplyst har egnahemsstyrelsen, till vilket ämbetsverk åtskilliga jord-

bruksdomäner årligen överlåtas, meddelat beslut örn försäljning av jord­

bruksfastighet, vars värde uppgått till omkring 100,000 kronor. Styrelsen för­

ordar alltså, att det föreliggande förslaget må göras tillämpligt även å do­

mänfondens fastigheter, därvid den övre värdegränsen bestämmes till 100,000

kronor.

Av övriga myndigheter, som närmare berört förslaget i denna del, har

betonats, att den föreslagna värdegränsen innebär en begränsning i vissa av­

seenden i förhållande till nu lämnade försäljningsmedgivanden och yrkan­

den om höjning av gränsen ha även gjorts.

Justitiekanslersämbetet har gjort en jämförelse med mom. E i statskon­

torets förslag —- enligt vilket övriga i lag eller annan form meddelade för-

säljningsbemyndiganden alltjämt skola vara gällande, i den mån de icke in­

nefattas i de föreslagna medgivandena -— och härom anfört:

Medan punkten B. i de praktiskt viktiga fallen uppdrager snäva gränser

för bemyndigandet — delvis vida snävare än de nu gällande — är försälj-

ningsfriheten i punkten E. mycket vidsträckt. Exempelvis skulle egnahems­

styrelsen hava en till tiden obegränsad befogenhet att sälja under dess för­

valtning stående fast egendom utan hänsyn till dess värde, under det atl

Kungl. Maj:t skulle vara förhindrad att utan framställning till riksdagen av­

hända kronan sådan fast egendom till ett värde över 20,000 kronor, som i en­

skilds hand kunnat exproprieras.

Flygförvaltningen har ansett en höjning av värdegränsen för vissa för­

säljningar inom dess förvaltningsområde önskvärd och härvid framhållit:

Under de senaste åren har för flygvapnets räkning förvärvats ett stort an­

tal fastigheter i landets olika delar. Det har därvid inträffat, att fastigheter,

varav endast en del erfordrats för flygvapnets behov, måst i sin helhet inkö­

pas, enär fastigheterna ej kunnat styckas eller en styckning skulle ha föran­

lett oskälig intrångsersättning. Försäljning av sådana överflödiga områden

eller desammas utbytande mot annan mark, som kan vara för kronan mer

behövlig bör kunna ske utan sådan tidsutdräkt och sådana formaliteter, som

kunna medföra att lämpliga tillfällen måste försittas.

Flygförvaltningen får således bestyrka statskontorets uttalande rörande

behov av smidigare bestämmelser i ämnet och har emot kontorets förslag ej

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

31

annan erinran än att flygförvaltningen anser, att möjlighet bör föreligga för

Kungl. Majit att utan riksdagens hörande i fall av förut angiven beskaffen­

het meddela beslut om försäljning eller byte även där frågan är om mark­

värde, överstigande 20,000 kronor.

Kammarkollegium har strukit under de begränsningar, som förslaget inne­

bär i förhållande till nuvarande försäljningsmedgivanden, och ansett detta

komma att medföra förseningar i vissa fall. Ämbetsverket har framhållit

följande.

Huvudbemyndigandet innebär i vissa fall en inskränkning av vad för när­

varande gäller. Kungl. Majits befogenhet att för expropriationsändamål av­

stå fast kronoegendom m. m. skulle sålunda, i motsats till vad nu är fallet,

underkastas inskränkning med hänsyn till markens värde. Vissa frågor om

dylikt avstående komme alltså att kräva riksdagens samtycke i det enskilda

fallet, varigenom en försening ofta icke torde kunna undvikas. En motsva­

rande inskränkning skulle ske jämväl beträffande viss under domänstyrel­

sens förvaltning stående fast egendom, där för närvarande någon värdegräns

vid bemyndigandet icke är satt. Såsom statskontoret påpekat torde emeller­

tid frågan om specialbemyndigande för domänverkets del i annat samman­

hang komma under omprövning.

Enligt statskontorets förslag skulle Kungl. Majit av riksdagen för ett bud

-Departements-

getår i sänder utverka ett generellt försäljningsmedgivande i fråga om fastig­

heter och fastighetsandelar, vilkas värden uppgå till högst 20,000 kronor. Ett

sådant bemyndigande skulle onekligen i vissa avseenden betyda en utvidgning

av Kungl. Majits befogenheter, dock i huvudsak endast beträffande sådana

myndigheters förvaltning, där fastighetsförsäljningar i större utsträckning ti­

digare icke förekommit. Härvid bortser jag från den föreslagna höjningen

av värdegränsen från 5,000 till 20,000 kronor för andelar i samfälligheter,

som må av Kungl. Majit försäljas. För sådana myndigheter däremot, vilkas

fastighetsförsäljningar haft någon större omfattning och betydelse, har behov

av allmänna försäljningsmedgivanden redan tidigare yppat sig och, såsom

av den förut lämnade översikten framgår, föranlett ett flertal olika bemyndi-

ganden. I förhållande till dessa skulle statskontorets förslag, på sätt flera re-

missmyndigheter påpekat, innebära begränsningar i viktiga hänseenden, var­

vid särskilt må framhållas följande.

För det första skulle tidslängden inskränkas i förhållande till nuvarande

bemyndiganden såväl i fråga örn vissa domänstyrelsens samt allmänna arvs­

fondens fastigheter, för vilka lämnats försäljningsmedgivanden tills vidare

intill dess annorlunda kunde varda beslutat, som i fråga örn vattenfallsstyrel­

sens egendom, för vilken lämnats försäljningsmedgivanden för fem år i sän­

der. Ettårsbemyndiganden lia tidigare i huvudsak förekommit endast beträf­

fande försäljning av större fastigheter under domänstyrelsens förvaltning

samt beträffande avslående av egendom för ändamål av expropriationska-

raktär.

För det andia skulle det föreslagna bemyndigandet i flera fall betyda en

sänkning av värdegränsen i förhållande till nuvarande bemyndiganden. Nå­

gon värdegräns är sålunda icke uppställd i medgivandena till försäljning av

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

fastigheter under vattenfallsstyrelsens och, såvitt angår avyttring för egna-

liemsändamål, under domänstyrelsens förvaltning samt ej heller för försälj­

ning av fastigheter till ändamål av expropriationskaraktär. Vidare skulle den

föreslagna värdegränsen sannolikt i många fall ligga lägre än den som upp­

ställts i det icke ändamålsbegränsade försäljningsmedgivandet i fråga om do­

mänstyrelsens fastigheter. Enligt vad domänstyrelsen framhållit motsvaras

nämligen denna — ett arrendevärde av 1,000 kronor — i allmänhet av salu­

värden, som röra sig från 20,000 kronor upp emot 50,000 å 60,000 kronor. I

sistnämnda hänseende skulle dock den sänkning, som den föreslagna värde­

gränsen kan innefatta, endast lia temporär betydelse, därest framdeles — på

sätt statskontoret ansett kunna övervägas — ett specialbemyndigande beträf­

fande egendom, ställd under domänslyrelsens förvaltning, komme till stånd.

Försäljningsbemyndigandet bör enligt min mening utformas enhetligt. Nå­

got specialbemyndigande i anslutning till de av domänstyrelsen numera fram­

lagda riktlinjerna för den framtida dispositionen av kronans jordbruksdo-

mäner anser jag, efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, icke

libra ifrågasättas. Med denna utgångspunkt ter sig det föreslagna bemyndi­

gandet alltför begränsat. Det är icke uteslutet att antalet försäljningsfrågor,

som skulle få lov att föreläggas riksdagen, efter förslagets genomförande

skulle bli större än nu. Då syftet med riksdagens framställning varit att

åstadkomma en minskning av de försäljningsärenden, som i varje särskilt

fall skulle prövas av riksdagen, för att sålunda möjliggöra en snabbare och

smidigare handläggning av hithörande frågor, torde en utvidgning av bemyn­

digandet böra övervägas.

Den föreslagna begränsningen av bemyndigandet att gälla endast för ett

budgetår i sänder synes mig praktiskt sett vara av mindre betydelse. Några

konstitutionella hinder att giva bemyndigandet större varaktighet än ett år.

torde visserligen, som framgår av vad jag tidigare anfört, icke föreligga. Då

emellertid varje lagtima riksdag under alla förhållanden bör erhålla en över­

sikt över de under det gångna året verkställda fastighetsförsäljningarna,

torde det icke innebära någon större omgång, om även själva bemyndigandet

samtidigt underställes riksdagens prövning. I den mån ett årligt förnyande

av försäljningsbemyndigandet kan anses äga något konstitutionellt värde,

vill jag sålunda icke göra någon erinran mot den föreslagna tidsbegränsningen

av bemyndigandet.

En höjning av värdegränsen synes däremot påkallad. Hur högt denna

gräns lämpligen bör sättas vid ifrågavarande bemyndigande, vilket som förut

nämnts bör omfatta jämväl domänstyrelsens egendom, kan vara föremål för

delade meningar. En betydande höjning i förhållande till den av stats­

kontoret föreslagna gränsen är erforderlig, om den avsedda effekten i för-

enklingshänseende skall uppnås. Å andra sidan anser jag den värdegräns

av 100,000 kronor, som domänstyrelsen förordat, vara alltför hög. Ur prak­

tiska synpunkter torde en begränsning av bemyndigandet till fastigheter,

vilkas taxerings- eller saluvärden icke överstiga 40,000 kronor, vara tillfreds­

ställande. Den inskränkning av vissa nu gällande bemyndiganden, som ock-

33

så denna gräns betyder, skulle drabba i huvudsak endast vissa försäljningar

till speciella ändamål, såsom för avstyckning till egna hern eller för väg-

anläggningar och liknande allmännyttiga företag. Försäljningsärenden, som

avse fastigheter värda mer än 40,000 kronor, anser jag i allmänhet vara frå­

gor av sådan betydelse, att de böra underställas riksdagens prövning. Den

angivna värdegränsen avser givetvis egendomar, sådana de föreligga i statens

hand, innan fråga örn försäljning uppkommit.

Den nyss förordade begränsningen i tidshänseende av bemyndigandet bör

vara ägnad att minska eventuella betänkligheter mot den föreslagna höj­

ningen av värdegränsen. Vid riksdagens ställningstagande år 1929 till för-

säljningsbemyndigandena i fråga om domänstyrelsens egendom gavs uttryck

åt denna synpunkt, i det att en större räckvidd ansågs kunna givas åt för-

säljningsmedgivanden, som årligen förnyades, än åt icke tidsbegränsade så­

dana.

Enligt statskontorets förslag skulle Kungl. Maj :t äga delegera försäljnings­

rätten överlag till underordnad administrativ myndighet. Detta kan ha mo­

tiverat en viss försiktighet vid utformandet av försäljningsbemyndigandet för

Kungl. Maj:!. Vid den av mig förordade höjningen av värdegränsen torde en

begränsning av rätten att delegera försäljningsbefogenheten till underordnad

myndighet vara påkallad, förslagsvis till högst den av statskontoret före­

slagna värdegränsen, 20,000 kronor. Jag återkommer senare till denna fråga.

Under förevarande punkt föreslår jag sålunda, att Kungl. Maj:t skall in­

hämta riksdagens medgivande för nästa budgetår att utan riksdagens hö­

rande i det enskilda fallet besluta om försäljning och byte av kronan tillhörig-

fast egendom — varmed avses såväl kronofastigheter som kronans andelar

i samfälld fast egendom — såframt taxeringsvärdet för fastigheten eller ande­

len uppgår till högst 40,000 kronor, eller, där taxeringsvärde icke är åsatt,

det vid särskild uppskattning utrönta saluvärdet icke överstiger nämnda

belopp.

1

Vad sålunda föreslagits angående medgivande till försäljning av fast kro­

noegendom synes böra gälla jämväl i fråga örn de försäljning närstående

upplåtelseformerna, nämligen upplåtelse under åborätt och tomträtt till så­

dan egendom.

Avstående utan ersättning av fast kronoegendom i vissa fall.

Statskontoret har under mom. B 3) föreslagit, att det allmänna försälj-

ningsmedgivandet skulle kompletteras med ett bemyndigande för Kungl.

Majit att besluta jämväl om avhändelse utan ersättning av fast kronoegen­

dom eller kronans andel i samfälld mark för vägändamål och andra lik­

nande allmänna ändamål samt i fall, som avses i 7 § lagen den 13 juni 1921

(nr 299) örn förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga sam­

fällda ägor och rättigheter, såframt egendomens eller andelens taxerings­

värde uppgår till högst 1,000 kronor, eller, därest sådant värde icke är åsatt,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. Isaml. Nr 241.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

34

saluvärdet finnes efter verkställd uppskattning uppgå till högst nämnda

belopp.

Ämbetsverket har som motiv för detta förslag framhållit, att det årliga

bemyndigandet om avstående av fast kronoegendom för expropriations-

ändamål m. m. innefattade även en rätt till vissa benefika avhändelser. Då

detta bemyndigande skulle inbegripas i den allmänna regleringen, syntes

det statskontoret önskvärt att i förevarande sammanhang utverka riksda­

gens medgivande om rätt för Kungl. Maj :t att besluta jämväl om nyssnämn­

da benefika avhändelser.

Några av remissmyndigheterna ha riktat erinringar mot förslaget i den­

na del.

Arméförvaltningen har ifrågasatt lämpligheten av de begränsningar i för­

hållande till nuvarande bemyndigande, som bland annat införandet av 1,000-

kronorsgränsen vid avhändelser och upplåtelser för vägändamål innebure,

samt härom anfört:

Denna maximering av egendomens värde till 1,000 kronor innebär ifråga

om egendomens avhändande för vägändamål en väsentlig inskränkning av

den åt Kungl. Majit hittills inrymda befogenheten enligt cirkuläret den 21

februari 1941 (nr 79) p. 3. Arméförvaltningen vill för sin del ifrågasätta

lämpligheten av en sådan begränsning. Enligt samma punkt av cirkuläret

har Kungl. Majit för närvarande befogenhet att medgiva att för vägföre-

tag må kostnadsfritt begagnas å Kronans ägor befintliga grustäkter m. m.

Dylik befogenhet för Kungl. Majit synes icke böra bortfalla utan lämpligen

böra lämnas i nu förevarande sammanhang.

I vad punkten B 4 avser upplåtelse av mark för vägändamål synes maxi-

meringen till 1,000 kronors värde av egendomen böra helt bortfalla, enär i

annat fall ett antal ärenden, som enligt nu gällande medgivande kunna

handläggas av Kungl. Majit eller central förvaltningsmyndighet, skulle be­

höva underställas riksdagens prövning.

Kammarkollegium har framhållit behovet av vissa preciseringar i det

föreslagna medgivandet och anfört följande.

Enligt sista stycket i gällande bemyndigande att för expropriationsända-

mål avstå fast kronoegendom m. m. har riksdagen medgivit att, då enligt

7 § lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om förvaltning av bysamfälligheter och

därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter beslut fattats om avhän­

dande utan ersättning av samfälld mark eller rättighet, däri kronan äger

del, Kungl. Majit må, utan riksdagens särskilda hörande, för kronans räk­

ning godkänna beslutet, så framt värdet av kronans andel i samfälligheten

prövas uppgå till högst 1,000 kronor. Såsom framgår av medgivandets or­

dalydelse och^ omständigheterna vid dess första tillkomst (se propositionen

nr 6 till 1940 års riksdag, sid. 2), avser medgivandet sådana fall, då hela sam­

fälligheten avstås vederlagsfritt och alltså även övriga delägare göra en

ekonomisk uppoffring. Då kravet härpå alljämt synes böra upprätthållas

men icke framstår i den föreslagna nya lydelsen av medgivandet, torde med­

givandet i denna del, eventuellt utbrutet såsom särskild punkt, böra formu­

leras i anslutning till den motsvarande lydelsen.

De ändamål, till förmån för vilka benefik avhändelse i övrigt skulle få ske,

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

35

hava i förslaget, med avvikelse från nuvarande formulering, angivits såsom

»vägändamål och andra liknande allmänna ändamål». Det torde kunna ifrå­

gasättas, huruvida det icke närmare bör angivas, vilka ändamål som härmed

avses. Samtliga synas de böra vara av sådant innehåll, att expropriation

kan beviljas.

Jag delar statskontorets uppfattning örn lämpligheten av att komplettera

Departements-

det allmänna försäljningsmedgivandet med ett bemyndigande för Kungl. cMen.

Majit att besluta om avhändelser eller upplåtelser av fast egendom för vissa

ändamål utan att full ersättning eller eventuellt utan att någon ersättning

alls utgår.

Ett bemyndigande av denna art tillkom i samband med statens stöd vid

järnvägsnätets utbyggande och ingår för närvarande i det av riksdagen år­

ligen förnyade medgivandet till avhändelse av fast kronoegendom för

expropriationsändamål. Utan ersättning må sålunda avstås eller upplåtas

mark, som erfordras för anläggande eller förändring av allmän väg eller för

anläggande av järnväg enligt Kungl. Majits tillstånd. I dylikt fall kan jäm­

väl medgivas rätt för företaget att kostnadsfritt disponera kronans kalk- och

stenbrott samt grustäkter. Någon värdegräns är icke uppställd för bemyn­

digandet. Avgörandet ligger hos Kungl. Majit i de fall, då fråga år örn mark

för järnvägsanläggning eller om jordområde, som är bebyggt eller översti­

ger 5 hektars yta eller är värt mer än 2,000 kronor, och eljest hos veder­

börande centrala förvaltningsmyndighet. Härjämte har sedan år 1940 åt

Kungl. Majit lämnats bemyndigande att för kronans del biträda beslut, som

i stadgade former fattats av delägarna i vissa samfälligheter, om avstående

utan ersättning av samfälld mark, dock endast i den mån värdet av kronans

andel icke överstiger 1,000 kronor. Sistnämnda avhändelser äro icke knutna

till visst ändamål.

Enligt statskontorets förslag skulle dessa båda bemyndigande! slås sam­

man till ett med i huvudsak bådaderas begränsningar, så att avslående utan

ersättning endast skulle få ske till förmån för »vägändamål och andra lik­

nande allmänna ändamål» och icke få avse värden utöver 1,000 kronor. Den­

na förenkling synes mig alltför långt driven. Bland annat skulle, som armé­

förvaltningen påpekat, den nyinförda värdegränsen för avstående av mark

för vägändamål kunna föranleda en ökning av antalet ärenden, som måste

föreläggas riksdagen, örn vägväsendet förstatligas, mister måhända denna in­

vändning i vikt. En lämpligare utformning än som av statskontoret före­

slagits synes dock böra eftersträvas.

Jag vill förorda, att nuvarande bestämmelser beträffande bendikt avstå­

ende av mark för vissa expropriationsändamål lämnas i sak väsentligen oför­

ändrade. Då fråga är örn anläggande av allmän väg eller järnväg bör sålunda

Kungl. Majit eller, såvitt angår obebyggt område av högst 5 hektars yta eller

2,000 kronors värde, central förvaltningsmyndighet fortfarande äga medgiva

avhändande av egendomen mot lägre ersättning än saluvärdet eller ock utan

ersättning ävensom medgiva företaget att utnyttja kronans kalk- och sten-

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

brott samt grustäkter på motsvarande förmånliga villkor. Fastigheter böra

dock icke utan riksdagens hörande få benefikt avstås, i den mån deras vär­

den överstiga den gräns, som angivits i det allmänna, av riksdagen lämnade

försäljningsmedgivandet.

Vad angår behovet av medgivande för Kungl. Majit att biträda beslut örn

avstående utan ersättning av kronans andel i samfälligheter har frågan kom­

mit i annat läge genom lagen den 20 februari 1942 (nr 48) om ändring av 7 §

bysamfällighetslagen. Numera kräves sålunda icke »tillstånd i vederbörlig ord­

ning» för avhändelse av kronans andel, då denna icke uppgår till mera än

en tredjedel av samfälligheten eller icke har högre värde än 5,000 kronor. Det

förefaller då tveksamt, örn ett speciellt bemyndigande för Kungl. Majit att

utan ersättning avstå kronoandel av högst 1,000 kronors värde är påkallat.

Man får vid frågans bedömande skilja på två olika fall. Örn kronoandelen

utgör mera än en tredjedel, kräves fortfarande Kungl. Majits och riksdagens

tillstånd till avhändelse, försåvitt denna icke faller under något allmänt be­

myndigande för Kungl. Majit att avhända kronan fast egendom. För avhän­

delse utan ersättning skulle då erfordras ett medgivande för Kungl. Majit av

nuvarande innehåll. Vad åter angår fall, då kronoandelen utgör mindre än en

tredjedel och tillstånd i vederbörlig ordning sålunda icke längre kräves, blir

förhållandet ett annat. Om beslut i stadgade former att avstå den samfällda

egendomen utan ersättning fattats vid sammanträde med delägarna, går beslu­

tet, oavsett förvaltningsmyndighetens eller Kungl. Majits åtgöranden, i verk­

ställighet, försåvitt icke domstol, ifall kronan ej samtyckte till avhändelsen,

finner beslutet lända till märkligt förfång för staten. Därest man efter lag­

ändringen i båda fallen vill lia kvar samma frihet att utan riksdagens hö­

rande benefikt avstå kronoandel av högst 1,000 kronors värde, bör sålunda

inhämtas riksdagens medgivande dels för Kungl. Majit att avstå från dylik

kronoandel, som utgör mera än en tredjedel av samfälligheten, dels ock för

förvaltningsmyndighet att biträda beslut om avstående av dylik kronoandel,

som utgör mindre än en tredjedel, men vars avstående ändock kan anses

lända till märkligt förfång för staten.

Syftet med det ursprungliga bemyndigandet av 1940 års lagtima riksdag

torde ha varit att underlätta förfarandet i fall, där statens intresse i samfäl­

ligheten kunde anses vara bagatellartat. Något annat skäl för efterskänkande

av statens rätt för icke angivna ändamål synes icke ha gällt. Då statens in­

tresse icke kan sägas vara så ringa i de nu ifrågavarande fallen, finner jag

icke påkallat att särskilt riksdagsbemyndigande utverkas ifråga om dessa.

Skulle fråga av nämnvärd betydelse uppkomma, där speciella skäl för bene-

fik avhändelse föreligga, torde denna böra i vanlig ordning bli föremål för

riksdagens prövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

37

Upplåtelse av tomträtt, nyttjanderätt ni. m. till fast kronoegendom.

Statskontoret bär under mom. B i) föreslagit, att riksdagens bemyndigande

tillika skall för ett budgetår i sänder inhämtas till att vad rörande överlåtelse

av kronans fasta egendom eller andel i sådan egendom medgivits skall äga

motsvarande tillämpning i fråga om upplåtelse under åborätt av sadan mark

samt örn upplåtelse av tomträtt, nyttjanderätt eller servitutsrätt till sådan

mark, dock att i fråga om upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall

skall gälla, vad därom särskilt är stadgat.

Ämbetsverket bar som motivering till förslaget i denna del framhållit i hu­

vudsak följande.

Enligt det givna uppdraget skulle bestämmelserna avse endast försäljning

av fast egendom. § 77 regeringsformen reglerar emellertid även förvaltningen

av kronans fastigheter, och då stadgandena i det årliga bemyndigande^ lö­

nande avstående av fast kronoegendom för expropriationsändamal (se cirku­

lär nr 79/1941) innefatta bestämmelser rörande upplåtelser av sådan egendom,

lära i detta sammanhang även böra fastställas befogenheterna^ för Kungl.

Maj :t att utan riksdagens hörande i det enskilda fallet besluta i fråga om upp­

låtelse under åborätt av kronans mark samt av tomträtt, nyttjanderätt eller

servitutsrätt till sådan mark. Vad åter angår upplåtelse av kronan tillhöriga vat­

tenfall med vattenfallsrätt eller på arrende, synes denna fråga här böra lång­

näs å sido. Hithörande spörsmål hava nämligen redan reglerats genom kun­

görelsen den 4 juli 1910 (nr 72) angående grunder för förvaltningen av vissa

kronan tillhöriga vattenfall (ändrad genom kung. nr 68/1911,^ 188/1915 och

180/1927) samt förordningen den 11 juni 1915 (nr 187) angående grunder

för upplåtelse av vissa kronan tillhöriga vattenfall och .strömfall.

Bemyndigandet till upplåtelse av ifrågavarande rättigheter i kronans fastig­

heter synes enklast kunna genomföras på så sätt, att riksdagen medgiver, att

vad i det föregående sagts örn överlåtelse av kronans fasta egendom eller andel

i sådan egendom skall äga motsvarande tillämpning i fråga örn upplåtelse

under åborätt av sådan mark samt av tomträtt, nyttjanderätt eller servituts­

rätt till marken.

Remissmyndigheterna lia i allmänhet icke berört förslaget, i vad avser be­

fogenheten att verkställa de angivna upplåtelserna till kronans fastigheter.

Vissa av affärsverksstyrelserna ha emellertid avstyrkt förslaget savin angår

nyttjanderättsupplåtelser, då det syntes innebära en icke motiverad inskränk­

ning i deras hittillsvarande förvaltningsbefogenlieter.

Järnvägsstyrelsen har härom anfört:

Därest statskontorets förslag är avsett att innebära bland annat ali frågor

rörande utarrcndering av fastigheter med värde över 20,000 kronor skulle

komma under riksdagens omprövning må framhållas, alt för närvarande gäller

beträffande upplåtelser med nyttjanderätt alt järnvägsstyrelsen, liksom ock­

så torde vara fallet med övriga affärsdrivande verk, verkställt sådana upp­

låtelser utan att frågan underställts Kungl. Majrts prövning, vilket skett med

stöd av den allmänna förvaltningsrätt över sina fastigheter, som blivit an­

förtrodd åt styrelsen. Enligt styrelsens mening föreligger icke någon anled­

ning att göra någon ändring beträffande nyttjanderättsupplåtelser av kronans

fastigheter.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Vattenfallsstyrelsen Ilar anfört:

Statskontorets förslag innehåller jämte förslag till grunder för försäljning

av tast kronoegendom ett uttalande örn upplåtelse av nyttjanderätt till kro-

nomark, varav synes framgå, att dylik upplåtelse skulle, därest taxerings­

värdet överstege 20,000 kronor, underställas riksdagens prövning.

\ attenfallsstyrelsen far i anledning därav framhålla, att styrelsen förvaltar

ett stort antal fastigheter av den storleksordning, varom här är fråga, dels i

Trollhättan, där det gamla kanalbolagets jordbruksfastigheter utarrenderas,

i den mån de ej tagits i anspråk för statens räkning eller utvidgning av stads­

planen, dels i Södertälje, där vissa områden med därå uppförda bostadshus

reserverats för en eventuell breddning av kanalen, dels områden, förvärvade

vid köp av vattenfall, som ännu ej komma att tagas i anspråk för bebyggan­

de, dels ock vissa torvmossar och fisken.

Dessa fastigheter hava hittills på lämpligt sätt utnyttjats med stöd av den

allmänna förvaltningsrätt, som ansetts tillkomma statens affärsdrivande verk.

Det skulle enligt styrelsens förmenande leda till ett stundom besvärande

dröjsmål, örn dessa arrendeärenden skulle underställas riksdagen, och ett

eftersättande av den effektivitet och smidighet, som i förvaltningen är önsk­

värd. Det kan nämligen stundom hända, att med ändrade förhållanden även

ändringar i avtalen tid efter annan kunde befinnas önskvärda, och dylika

ändringar skulle i konsekvens med förslaget även behöva underställas riks­

dagen. Då det ej heller gärna kunde vara något att vinna på en dylik änd­

ring av gällande praxis, får vattenfallsstyrelsen avstyrka bifall till förslaget

i denna del.

Kammarkollegium har jämväl ansett bemyndigandet alltför restriktivt i

fråga örn vissa upplåtelser och ifrågasatt, att den uppställda värdegränsen

borde avse värdet av den rättighet, som upplåtes, och icke fastighetens vär­

de. Ämbetsverket har anfört:

Bestämmelserna synas innebära, att Kungl. Maj:t skall äga däri omför­

mäld befogenhet i den mån värdet av den fastighet, varom fråga är, icke

överstiger 20,000 kronor. Det torde emellertid kunna förekomma, även där

fastighetens värde överstiger detta belopp, att det är fråga om en nyttjande­

rätt eller servitutsrätt av mindre värde, vars upplåtande i det enskilda fallet

icke synes behöva dragas under riksdagen. Det torde därför kunna ifråga­

sättas, huruvida icke den uppställda värdegränsen i hithörande fall i stället

bör avse värdet av den rättighet, som skall upplåtas.

Domänstyrelsen har i sin skrivelse den 30 september 1940 ansett de nu­

varande bestämmelserna om avstående och upplåtelse av fast kronoegendom

för expropriationsändamål vara onödigt invecklade och delvis svåra att förstå.

Styrelsen har ansett, att det knappast kunde föreligga sakliga skäl för att

vid expropriationsupplåtelser begränsa Kungl, Maj:ts befogenheter på sätt

i gällande cirkulär skett.

Riksräkenskapsverket har i detta sammanhang berört frågan örn Kungl.

Maj:ts befogenhet att besluta om överflyttning av förvaltningen av fastig­

heter från en statlig kapitalfond till en annan och härom anfört:

Understundom ifrågakommer att från en kapitalfond till en annan över­

föra fastighet, som saknar användning för en fondförvaltande myndighet

men som är användbar för eller synes kunna lämpligare omhänderhavas av

en annan fondförvaltande myndighet. Såsom framgår av propositionen nr

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

39

158 till 1939 års lagtima riksdag (sid. 5) kan en dylik omföring av fast egen­

dom mellan olika statliga kapitalfonder äga rum vid sidan av budgeten och

alltså utan vederlag till fond, varifrån omföringen äger rum. Enligt uttalande

i samma proposition har det, när icke särskilda omständigheter föranleda till

annat, synts få ankomma på Kungl. Majit att besluta om fördelning av den

i förmögenhetsredovisningen ingående fasta egendomen mellan olika kapi­

talfonder, som betingas av egendomens av ålder givna eller av riksdagen fast­

ställda användning, samt om därmed förbundna redovisningstekniska åt­

gärder. Omföringar av berörda slag torde i regel gälla smärre fastigheter.

Om nu Kungl. Majit i huvudsaklig anslutning till statskontorets förslag er­

håller bemyndigande att försälja fast egendom utan riksdagens hörande, tor­

de det jämväl få ankomma på Kungl. Majit att utan den inskränkning, som

må ligga i berörda uttalande i propositionen nr 158, fördela den i förmögen­

hetsredovisningen ingående fasta egendomen mellan olika kapitalfonder,

åtminstone under enahanda förutsättningar, som komma att gälla beträffan­

de egendomens avhändande. Ett bemyndigande härutinnan torde böra ut­

verkas av riksdagen i nu förevarande sammanhang.

I § 77 regeringsformen lämnas föreskrifter jämväl örn förvaltningen av Departement*

kronans fastigheter. Dessa skola enligt stadgandet förvaltas efter de grunder, chef'

riksdagen föreskriver. Förbehåll har dock gjorts i paragrafen om att de per­

soner, som efter dittills gällande författningar innehade eller nyttjade dy­

lika fastigheter, skulle äga njuta laglig rätt därå till godo.

Statskontoret har i samband med fullgörandet av sitt uppdrag att utarbeta

förslag till bestämmelser om försäljning av den fasta egendomen föreslagit,

att Kungl. Majit samtidigt skulle inhämta riksdagens medgivande att besluta

örn upplåtelser av icke endast åborätt och tomträtt utan även nyttjanderätt

och servitutsrätt till sådan egendom enligt i huvudsak samma grunder, som

föreslagits i fråga örn överlåtelser av äganderätt till sådan egendom.

Vad angår upplåtelser under åborätt eller tomträtt böra, såsom jag föror­

dat i samband med det allmänna försäljningsmedgivandet, gälla enahanda

regler som i fråga örn försäljning. Bestämmelserna härom torde lämpli­

gen infogas i omedelbart sammanhang med detta medgivande. I övrigt är jag

icke beredd att nu upptaga frågan om en allmän översyn av föreskrifterna

om förvaltningen av den fasta kronoegendomen. Någon anledning att söka

åstadkomma en formellt enhetlig reglering för försäljning och förvaltning

föreligger enligt min mening icke. Då regeringsformen föreskriver, att riks­

dagen skall fastställa endast grunderna för förvaltningen, men icke uppstäl­

ler krav på samtycke till upplåtelser i de olika fallen, synes det icke motiverat

att årligen inhämta förnyade medgivanden av riksdagen att verkställa upplå­

telser av nyttjande- och servitutsrätt. Grundlagen har snarast beträffande för­

valtningen av den fasta egendomen anbefallt en reglering i författningsmäs-

sig form. En dylik reglering har också i stor utsträckning ägt rum. Jag vill

här endast erinra om förordningen den 22 juni 1934 angående grunder för

förvaltningen av viss kronoegendom, vilken avser under domänstyrelsens för­

valtning ställd jordbruksegendom, fisken m. m., och kungörelsen den 4 juli

1910 angående grunder för förvaltningen av vissa kronan tillhöriga vatten­

fall.

40

Ett bidragande skäl till att statskontoret tagit upp frågan om befogenheten

att verkställa olika slag av upplåtelser har varit syftet, att det årliga bemyn­

digandet angående avstående av fast kronoegendom för expropriationsända-

mål m. m. -— som jämväl innehåller bestämmelser rörande upplåtelse av

nyttjanderätt och servitutsrätt — icke skulle efter den föreslagna regle­

ringen av försäljningsmedgivandena behöva vidare förnyas. Det är uppen­

bart att i stället för dessa bestämmelser komma att efter regleringen erfordras

vissa föreskrifter i ämnet. De böra dock icke årligen förnyas. En prövning

av innehållet i nämnda föreskrifter kan emellertid lämpligen göras i detta

sammanhang.

Såvitt angår befogenheten att besluta örn upplåtelser för expropriations-

ändamål av nyttjande- och servitutsrätter till fast kronoegendom, synas före­

skrifterna kunna anknyta till innehållet i de nu i det årliga bemyndigandet

lämnade bestämmelserna. Den där uppställda gränsen mellan de fall, i vilka

avgörandet ligger hos Kungl. Maj :t, och de fall, om vilka central förvaltnings­

myndighet äger besluta, är gemensam för såväl avhändelser som upplåtelser

av olika slag. Frågor, som beröra mark för järnväg, elektrisk anläggning eller

jordområde, som är bebyggt, överstiger 5 hektar eller är värt mera än 2,000

kronor, ha förbehållits Kungl. Maj :ts prövning och avgörande. Då det endast

gäller upplåtelser av nyttjanderätt och servitutsrätt bör gränsen kunna an­

givas enklare. Den torde lämpligen anknyta till det årliga värdet av den upp­

låtna rättigheten i stället för till fastighetens saluvärde. Jag vill förorda, att

Kungl. Maj :t må till central förvaltningsmyndighet delegera beslutanderätten

i fråga om upplåtelser av nyttjande- eller servitutsrätt, vars årliga värde kan

antagas uppgå till högst 2,000 kronor.

En viss förenkling av ersättningsreglerna i anslutning till de av domänsty­

relsen anförda synpunkterna torde jämväl vara påkallad. Principen för er­

sättningens bestämmande bör därvid vara, att full ersättning skall utgå. På

sätt i föregående avdelning berörts, skola dock upplåtelser för anläggning av

allmän väg eller järnväg alltfort kunna ske utan ersättning. Kungl. Majit

eller i förekommande fall den förvaltningsmyndighet, som förordnat örn

upplåtelsen, bör äga efter värdering bestämma om ersättningens belopp, dock

med rätt för den, till förmån för vilken upplåtelsen sker, att påkalla belop­

pets fastställande enligt de i expropriationslagen stadgade formerna.

Kungl. Majit torde sålunda böra inhämta riksdagens medgivande att i an­

slutning till de av mig anförda synpunkterna utfärda bestämmelser angående

upplåtelser för expropriationsändamål av nyttjanderätt och servitutsrätt tilt

fast kronoegendom.

Vad riksräkenskapsverket anfört om att Kungl. Majit bör äga rätt att be­

sluta om fördelning mellan olika kapitalfonder av den i förmögenhetsredo-

visningen ingående fasta egendomen anser jag befogat. Viss tvekan kan råda

i vilken utsträckning en dylik rätt tillkommer Kungl. Majit. I detta samman­

hang torde ett allmänt bemyndigande för Kungl. Majit att besluta i dylika

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

41

frågor böra inhämtas. En tillämpning analogivis av de begränsningar, som

gälla för försäljning av fast egendom, synes icke påkallad, eftersom kronans

rätt icke påverkas av ifrågavarande redovisningsbeslut.

Kungl. Majit.‘i befogenhet att till underordnad myndighet delegera rätten

att besluta örn försäljning av fast egendom m. m.

Statskontoret har i mom. C föreslagit, att Kungl. Majit skulle för ett bud­

getår i sänder inhämta riksdagens medgivande att, där så befinnes lämpligt,

åt central förvaltningsmyndighet delegera beslutanderätten bland annat be­

träffande samtliga de av det allmänna försäljningsmedgivandet omfattade

överlåtelserna av fast egendom. Enligt ämbetsverkets förslag avsag delta

medgivande fastigheter till ett värde av högst 20,000 kronor.

En sådan delegation har synts statskontoret närmast kunna ifrågasättas

för affärsverkens vidkommande. Ämbetsverket har emellertid ansett sig sak­

na anledning att närmare ingå på detta spörsmål. Frågan syntes böra bli be­

roende på framställningar och förslag från vederbörande verk.

Styrelserna för kommunikationsverken förutsatte i sitt förslag att det skulle

vara Kungl. Majit obetaget att av praktiska skäl lämna styrelserna generellt

bemyndigande att försälja fast egendom av mindre värde. Styrelserna ha

framhållit ett dylikt bemyndigande som ett steg i förenklande och affärsmäs­

sig riktning.

Domänstyrelsen bar i sin skrivelse den 30 september 1940 påyrkat ett be­

myndigande för styrelsen alt besluta om försäljning både av smärre jord-

brukslotter och av tomter. Styrelsen har sålunda anfört:

Kungl. Majit bör erhålla rätt att lämna domänstyrelsen medgivande att be­

sluta i vissa smärre försäljningsfrågor. Egnahemsstyrelsen har erhållit en

tämligen obegränsad försäljningsrätt och kammarkollegiet äger bemyndigan­

de att avyttra kyrklig jord med en inägoareal av högst tio hektar eller sam­

manlagd areal av högst tjugu hektar eller med värde av högst tjugutusen kro­

nor. I anslutning härtill ligger en viss följdriktighet uti att domänstyrelsen

tillerkännes rätt att försälja smärre jordbrukselev Under alla förhallanden

torde de inom domänverket förekommande tomtförsäljningsärendena icke

vara av den betydelse att dessa i detalj skola prövas av regeringsmakten i

landet. Dylika ärenden böra kunna helt överlåtas åt domänstyrelsens avgö­

rande. I överensstämmelse med statsmakternas bemyndiga nden för egnahems­

styrelsen och vattenfallsstyrelsen bör även vid domänverkets tomtförsälj­

ningar medgivas friare former vid handläggningen. Ett eventuellt bemyndi­

gande för styrelsen synes också lämpligen böra lämnas för ett år i sänder.

Kungl. Majit bör bli i tillfälle att när som helst återkalla bemyndigandet.

Uppgifter örn domänstyrelsens försäljningar skola givetvis även inflyta i den

årliga köpebrevsförteckningen till riksdagens jordbruksutskott med i före­

kommande fall korta anteckningar örn försäljningssätt m. m. I

I utlåtande över statskontorets förslag har domänstyrelsen anfört liknande

synpunkter och förklarat sig ämna, sedan riksdagen meddelat beslut i hu­

vudfrågan, inkomma till Kungl. Majit med förslag till bestämmelser i detta

hänseende. Styrelsen har vidare framhållit behovet av ökad befogenhet för

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

42

styrelsen att förordna om avstående eller upplåtelse av mark för expropria-

tionsändamål och härom anfört:

Förordnande må för närvarande meddelas av domänstyrelsen, där jord­

område, som skall avstås eller vartill särskild rätt skall upplåtas, är obe­

byggt eller understiger 5 hektar eller i värde uppgår till högst 2,000 kronor

De flesta av de avgöranden, som i anslutning härtill träffas av styrelsen, ha

avseende på mark, som tages i anspråk för vägändamål. I det tidiga stadium,

da upplatelsefrågan prövas, har det många gånger varit svårt att bedöma’

huru stort område, som kan visa sig erforderligt, och örn ersättningen för

marken kan komma att överstiga nyss nämnda maximibelopp, vilket i sin

tur medfört förhandsutredningar och tidsutdräkt. En utvidgning av domän­

styrelsens befogenheter har därför varit motiverad.

I samband med förslaget rörande nya försäljningsgrunder ha flera

myndigheter heiört fragan örn överflyttande från länsstyrel­

serna till domänstyrelsen av försäljningsbestyren be­

träffande under nämnda styrelses förvaltning ställd egendom.

Länsstyrelserna i Malmöhus och Kristianstads län ha enligt statskontorets

utredning uttalat sig för en avveckling av denna länsstyrelsernas försäljnings-

verksamhet och föreslagit den centraliserad till domänstyrelsen.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har i utlåtande över statskontorets förslag

framhållit, att det angivna syftet att åstadkomma ett smidigare och snabbare

förfarande vid försäljningen av kronojord i viss mån torde motverkas av nu

rådande uppdelning av försäljningsbestyren mellan domänstyrelsen och läns­

styrelserna, varför en centralisering till domänstyrelsen vore att förorda.

Domänstyrelsen har i sitt utlåtande över statskontorets förslag gått när­

mare in på frågan samt föreslagit, att länsstyrelsernas befattning med för­

säljningen skulle övertagas av domänstyrelsen å tid, som Kungl. Majit be­

stämde, förslagsvis den 1 juli 1942, därvid övertagandet torde få ske succes­

sivt. I samband därmed har styrelsen hemställt om en förstärkning av dess

ordinarie personal med en sekreterare (A 26), en notarie (A 21) och ett

kanslibiträde (A 7).

Till stöd för förslaget har styrelsen i huvudsak anfört följande.

I samband med utfärdande av förordningen den 22 juni 1934 (nr 320) an-

gaende grunder för förvaltningen av viss kronoegendom har länsstyrelsernas

befattning med utarrendering av jordbruksdomänerna överflyttats till domän-

styrelsen. Vid behandlingen inom riksdagen av berörda utarrenderingsgrun-

der framhölls i överensstämmelse med påpekanden från olika håll att det

etter genomförandet av denna reform borde övervägas att jämväl befria läns-

styrelserna från befattningen med försäljning av domänerna.

. ^eftorde även vara lämpligt att nu i samband med genomförandet av öv­

riga ifrågasätta ändringar i försäljningsgrunderna avlyfta omförmälda för-

valtmngsbestyr från länsstyrelserna.

Ett övertagande av länsstyrelsernas nämnda uppgifter innebär dels att do­

mänstyrelsen ombesörjer härefter skeende försäljningar och upplåtelser och

danad utfardar hembudsförelägganden, verkställer erforderliga utbud, upp-

satter köpekontrakt och köpebrev samt nödvändiga skuldförbindelser, ordnar

med lagfarter, inteckningar och andra säkerheter ävensom med indrivning av

oguldna köpeskillingsbelopp och tillsyn att köpevillkoren i övrigt fullgöras,

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

43

dels ock att styrelsen övertar ansvaret för redan verkställda försäljningar och

upplåtelser och därmed sammanhängande arbeten såsom indrivning av ännu

oguldna delar av köpeskillingar, tillsyn m. m. Det ina upplysas, att vid års­

skiftet 1940—1941 oguldna köpeskillingar utestodo till ett sammanlagt belopp

av 12.800,000 kronor, fördelade på 2,438 försäljningslotter. För ett genom­

förande av denna organisatoriska förändring blir det nödvändigt att vidtaga

vissa förberedelser.

_

.

..

Överflyttningen av länsstyrelsernas förevarande befattning till domänsty­

relsen skulle säkerligen komma att underlättas, därest övergången till den

nya organisationen kunde ske successivt. I sådant syfte bör med övertagandet

av ansvaret för redan genomförda försäljningar utan olägenhet kunna an­

stå något efter det organisationsförändringen i övrigt genomföres. Med hän­

syn till det stora antal försålda fastigheter, beträffande vilka delar av köpe­

skillingarna ännu återstå oguldna, torde övertagandet böra äga rum län för

län. Antalet verkställda upplåtelser av åbolägenheter utgör i hela landet en­

dast sex, därav en å kronodomänen Mjogaryd i Jönköpings län och fem a

de till svenska staten donerade markområdena av Fågelsta gods i Söderman­

lands län. Någon efterfrågan å jord med denna upplåtelseform har under se­

nare år icke förmärkts och det synes icke troligt att några ytterligare åbo­

lägenheter komma att utläggas under den närmaste tiden. Vid sådant för­

hållande torde kunna övervägas, huruvida icke länsstyrelserna i Söderman­

lands och Jönköpings län lämpligen kunde tillsvidare handhava förvaltning­

en av nu existerande sex åborättsupplåtelser. Det synes därför lämpligt, att

riksdagens beslut utformas så att länsstyrelsernas befattning med försäljning

och byte eller därmed jämförlig upplåtelse av kronojord skall övertagas av

domänstyrelsen å tid, som Kungl. Maj :t bestämmer, därvid övertagandet ma

ske successivt. En dylik bestämmelse behöver icke hindra, att de av stats­

kontoret framställda förslagen — beträffande domänstyrelsens verksamhet

med den av styrelsen förordade jämkningen — genomföras per den 1 juli

1942. I den män länsstyrelsernas arbetsuppgifter icke nämnda dag helt över­

tagas av domänstyrelsen, torde böra föreskrivas, att beträffande länsstyrel­

sernas verksamhet i detta hänseende skola i tillämpliga delar alltjämt gälla

vad som nu härutinnan finnes stadgat.

Genom länsstyrelsernas befriande från befattningen med kronojordens för­

säljning och därmed sammanhängande frågor måste en viss arbetskraft kom­

ma att lösgöras hos länsstyrelserna. Den genom reformen frigjorda arbets­

kraften torde komma väl till användning för utförande av den ökade arbets­

bördan hos länsstyrelserna, varigenom anställandet av ny personal för dy­

likt ändamål i görligaste mån undvikes.

För domänverkets del kommer reformen att medföra någon ökning av

arbetet hos lokalförvaltningarna ävensom hos styrelsens skogstekniska byrå.

Den huvudsakliga ökningen faller på styrelsens jordbruksbyrå. För ett nöjak­

tigt utförande av de ökade göromålen blir nödvändigt att utöka personalen

å jordbruksbyrån med en .sekreterare med föredragningsskyldighet, en no­

tarie och ett kvalificerat kvinnligt biträde. Med hänsyn till de ansvarsfulla

arbetsuppgifter, som komma att åvila sekreteraren, och arbetets stora om­

fattning torde sekreteraren icke kunna givas lägre löneställning än enligt

lönegrad A 26. Notarien bör beredas lön enligt lönegrad A 21 och kvinnliga

biträdet enligt lönegrad A 7.

Allmänna lönenämnden har den 27 februari 1942 avgivit utlåtande angå­

ende de av domänstyrelsen i samband med försäljningsverksamhetens cen­

tralisering föreslagna nya tjänsterna och förordat, att de för ändamålet er-

Kungl. Mcij:ts proposition nr 241.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

forderliga befattningarna skulle inrättas såsom extra ordinarie i avvaktan

på närmare erfarenheter av den nya organisationens verkningar. Såsom ar­

betsbiträde åt sekreteraren har nämnden ansett en extra ordinarie tjänste­

man i högst 18 lönegraden vara tillräcklig, till en början eventuellt med

tjänstgöring endast å halvtid.

De%::ntS- _ Grundtanken i statskontorets förslag, att Kungl. Majit bör äga, där så be-

finnes lämpligt, uppdraga åt central förvaltningsmyndighet att besluta om

medgiven försäljning av fast kronoegendom, kan jag ansluta mig till utan att

därmed ha tagit ställning till frågan om lämpligheten att beträffande olika

slag av fastigheter utnyttja ett bemyndigande av denna innebörd. Enligt

förslaget skulle detta kunna ske beträffande samtliga de fastigheter, som

omfattades av riksdagens allmänna försäljningsmedgivande, alltså fastig­

heter till ett värde av högst 20,000 kronor.

I syfte att revisionen av försäljningsmedgivandena måtte få den avsedda

effekten har jag, såsom framgår av det föregående, förordat en höjning

av värdegränsen i det allmänna försäljningsmedgivandet till 40,000 kronor.

En motsvarande förskjutning i omfattningen av Kungl. Majits befogenhet

att till underordnad myndighet delegera försäljningsrätten torde däremot

icke vara lämplig. En lägre värdegräns än den i försäljningsmedgivandet

för Kungl. Majit angivna bör sålunda, på sätt jag framhållit i samband

med förslaget om höjningen av denna gräns, gälla i fråga om Kungl. Majits

delegationsrätt. Med utgångspunkt från statskontorets och kommunikations-

verkens förslag vill jag förorda, att denna rätt begränsas till fastigheter av

högst 20,000 kronors värde. Frågor örn försäljning av större fastigheter med

stöd av riksdagens ifrågavarande försäljningsmedgivande förutsättas sålunda

alltid komma under Kungl. Majits prövning.

Delegerandet av försäljningsrätten inom denna ram torde få av Kungl.

Majit närmare prövas i anslutning till framställningar från vederbörande

verk. Som en allmän riktlinje synes därvid böra gälla, att i första hand bör

ifrågakomma att åt styrelserna för kommunikationsverken överlämna beslu­

tanderätten rörande dem underställd egendom, särskilt i fall där tidigare

förelegat stor frihet för ett verk. Lämpligheten av att delegera försäljnings­

rätten åt olika centrala förvaltningsmyndigheter får bedömas från fall till

fall- En viss försiktighet bör iakttagas, därest försäljningsbefogenhet ifråga-

sättes för myndighet, som icke tidigare i större omfattning slutligt handlagt

eller berett dylika ärenden eller för vilken det eljest kan möta svårigheter

att på ett tillfredsställande sätt handlägga sådana.

Emot den av de närmast berörda myndigheterna föreslagna överflytt­

ningen av bestyren med försäljning av domänfondens fastigheter från läns­

styrelserna till domänstyrelsen har jag inga principiella erinringar. En sådan

åtgärd torde innebära en riktig fullföljd av den tanke, som låg till grund för

motsvarande överflyttning år 1934 av bestyren med utarrenderingen av jord-

45

braksdomänerna å fonden, och skulle medföra en viss, i och för sig önsk­

värd avlastning i länsstyrelsernas arbetsbörda. Den närmare prövningen av

förslaget och dess konsekvenser i organisatoriskt hänseende har jag dock,

efter samråd med chefen för jordbruksdepartementet, ansett böra anstå till

en senare tidpunkt. Samtidigt bör nämligen framläggas lörslag till författ-

ningsföreskrifter i ämnet, vilket lämpligen sker i samband med en allmän

revision av 1929 års förordning angående försäljning i vissa fall av krono­

egendom m. m. Arbetet med denna revision torde böra verkställas, så snart

lämpligen ske kan.

Förfarande och villtor vid försäljning av fast kronoegendom m. m.

Enligt statskontorets förslag under mom. D skulle tillika budgetårsvis in­

hämtas riksdagens bemyndigande för Kungl. Majit att föreskriva de villkor,

under vilka de medgivna överlåtelserna och upplåtelserna av fast kronoegen­

dom skulle verkställas.

Statskontoret har till stöd för detta förslag anfört följande.

Till nu gällande bemyndiganden hava ofta knutits förhållandevis detalje­

rade bestämmelser angående sättet och villkoren för försäljningen (jämför

exempelvis cirkuläret nr 79/1941). I fråga örn försäljning av fast egendom

under domänstyrelsens förvaltning gälla sålunda förordningen den 6 juni 1929

(nr 176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. och kun­

görelsen samma dag (nr 179) med tillämpningsföreskrifter till samma förord­

ning. Samma bestämmelser torde även hava i viss man varit normgivande

vid utformandet av villkoren vid försäljning av annan fast kronoegendom,

exempelvis allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Som framgår av de till statskontoret avgivna yttrandena hava i olika hän­

seenden önskemål yppats om revision av vissa delar av sagda bestämmelser

samt om en centralisering till domänstyrelsen av hela försäljningsförfarandet

i vad avser domänstyrelsens fastigheter. Enligt statskontorets mening fram­

står det som synnerligen önskvärt, att vidgade möjligheter inrymmas åt Kungl.

Majit att lämpa försäljningsvillkoren efter förhållandena i det enskilda fal­

let, då härigenom större smidighet och mindre tidsutdräkt skulle vinnas vid

handläggningen av hithörande ärenden. Med den förhållandevis begränsade

räckvidd, som avsetts skola givas åt bemyndigandet, lära väl knappast mot en

sådan anordning hinder resas från riksdagens sida, särskilt om — såsom

statskontoret vill föreslå — riksdagen årligen erhåller närmare uppgifter örn

under föregående kalenderår gjorda avhändelser. Enligt ämbetsverkets me­

ning bör därför Kungl. Majit inhämta riksdagens medgivande att under bud­

getåret 1942/43 för sådana överlåtelser och upplåtelser, som omfattas ax be­

myndigandet, föreskriva de villkor, under vilka överlåtelsen eller upplåtelsen

skall verkställas. På statskontoret torde icke ankomma att framlägga förslag

till revision av gällande försäljningsvillkor.

Som redan antytts, synes det önskvärt, att i samband med alt Kungl. Majit

i proposition till riksdagen årligen utverkar nytt bemyndigande, riksdagen er­

håller kännedom örn sättet och villkoren för bemyndigandets utnyttjande.

Detta synes enklast kunna ske genom att lill propositionen fogas en samman­

ställning över under föregående kalenderår verkställda avhändelser eller upp­

låtelser. De centrala förvaltningsmyndigheterna böra därför åläggas att för­

slagsvis senast den 15 januari årligen lill finansdepartementet ingiva fullstän­

diga uppgifter rörande under föregående kalenderår verkställda avhändelser

Kungl. Maj.ts proposition nr 241.

46

eller upplåtelser av kronoegendom. Därvid synes böra angivas, förutom fas­

tighetsbeteckning, köpare, köpeskilling m. m., syftet med den gjorda överlå­

telsen eller upplåtelsen, fastighetens taxeringsvärde eller uppskattade värde

fättet för värderingen av fastigheten samt i sådana fall, då den eventuella

köpeskillingen är lägre än värdet å fastigheten, orsakerna till att fastigheten

ändock avhänts kronan.

Vid remissbehandlingen har frågan örn formerna för de medgivna försälj­

ningarna och överlåtelsevillkoren m. m. i allmänhet icke berörts. Endast riks-

räkenskapsverket och domänstyrelsen ha gått närmare in på spörsmålet. För­

farandet har därjämte i speciella hänseenden berörts av några myndigheter.

Riksräkenskapsverket har ansett statskontorets förslag böra kompletteras

med vissa allmänna riktlinjer och villkor, som skola vid försäljningarna iakt­

tagas, och har för sin del framlagt vissa synpunkter härpå. Ämbetsverket har

i huvudsak anfört:

Riksräkenskapsverket finner det motiverat, att Kungl. Maj:t vid framläg­

ga11^* av förslag om utverkande av de ifrågasatta bemyndigande^ utformar

de allmänna riktlinjer och villkor som av Kungl. Majit och underordnade

myndigheter böra iakttagas vid ifrågavarande försäljningar. I denna del er­

fordrar statskontorets föreliggande förslag komplettering. Riksräkenskaps­

verket vill för sin del fästa uppmärksamheten på vissa allmänna synpunkter

vilka böra beaktas i syfte alt garantier skola ernås för tillvaratagande av kro­

nans och övriga intressenters rätt och bästa vid ifrågavarande avyttringar.

Dessa synpunkter avse själva försäljningsförfarandet.

. Vjd försäljning av kronans fasta egendom föreligger ett allmänt intresse av

att försäljningen så anordnas, att såväl statens som alla eventuella spekulan-

ters rätt behörigen tillgodoses. Om egendomen av kronan inropats å exekutiv

auktion eller eljest förvärvats för realiserandet av en rätt, som tillkommit

kronan på grund av låne- eller annan säkerhet, bör jämväl gäldenärens in­

tresse iakttagas.

En första förutsättning härför är tydligen, att kravet på erforderlig sak­

kunskap hos vederbörande myndighet tillgodoses vid värdesättningen av den

O^endom, varom det är fråga. Vad själva försäljningssättet beträffar, synes

försäljning å offentlig auktion, som blivit på betryggande sätt kungjord, vara

det förfarande som bör i första hand tillämpas. Emellertid kan det väl tänkas,

att dylik föi säljning icke lämnar ett pris, som kan anses skäligt ur förenämn-

da synpunkter. Med hänsyn härtill torde kunna ifrågasättas, om icke försälj­

ningen bör göras villkorlig på så vis, att vederbörande myndighet först skall

godkänna det högsta avgivna anbudet. Därest så icke kan ske, bör möjlighet

stå öppen för direkta underhandlingar om ett antagbart bud, därvid den som

a auktionen avgivit det högsta budet bör beredas tillfälle att inkomma med

nytt anbud. Om denne ej avger ett högre antagbart bud, bör myndigheten In­

vända sig till annan, som efter dess uppfattning kan vara spekulant. I det

sålunda antydda förfaringssättet kunna emellertid vissa jämkningar tänkas

önskvärda med hänsyn till att spekulanternas solvens givetvis bör bliva före­

mål för prövning. Myndighets beslut i försäljningsfrågan bör kunna över­

klagas.

Önskvärdheten av ett i första hand formbundet förfaringssätt utesluter

emellertid icke, att det i undantagsfall kan visa sig ändamålsenligt att till-

lämpa ett mindre formellt förfarande, såsom exempelvis när det gäller att

avyttra smärre områden för ernående av en gränsutjämning. Lika litet sy­

nes hinder böra möta mot att en fastighet före försäljningen styckas i flera

där så kan befinnas lämpligt.

Kunni. Maj.ts proposition nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

47

Ytterligare må framhållas, att fast egendom, som är i statens liand, icke

bör få av statsmyndighet försäljas till enskild med mindre vissa garantier

erhållas för tillvaratagande av annan statsmyndighets intresse av att egendo­

men bibehålies i statens ägo. Ett sådant intresse bör i första hand tillgodo­

ses. Det kan ifrågasättas, huruvida icke ur denna synpunkt någon central

överblick över all fastighetsförsäljning från kronans sida vore önskvärd. Ett

för ändamålet lämpat centralt organ torde emellertid saknas. Att tillskapa

något dylikt eller att införa en försäljningsordning, som överhuvud kan be­

faras komma att medföra en ytterligare omgång, torde emellertid motverka

syftet med reformen. Statsverkets förevarande intresse torde i allmänhet kun­

na tillgodoses genom ett betryggande kungörelseförfarande. Enligt riksrä-

kenskapsverkets mening bör emellertid vederbörande försäljande myndig­

het åläggas att i fall, då myndigheten — bland annat med hänsyn till fastig­

hetens beskaffenhet och belägenhet — finner sannolikt att viss annan stat­

lig förvaltningsmyndighet kan hava ett intresse att tillvarataga, innan för­

säljning sker, tillställa denna myndighet en närmare beskrivning över fas­

tigheten. Även riksantikvarieämbetet liksom vissa museala institutioner torde

kunna för tillgodoseende av fornminnesvården eller ur andra kulturvårdande

synpunkter hava intresse av att i speciella fall hållas underrättade. Detsam­

ma torde vara förhållandet med vetenskapsakademien, då fråga kan upp­

komma örn avsättande av område till naturpark eller nationalpark. Ehuru

riksräkenskapsverket .sålunda ej finner anledning ingå på frågan örn ett

centralt förmedlingsorgan för stadig fastighetsförsäljning, vill ämbetsverket

likväl erinra därom, att riksdagens senast församlade revisorer framhållit

angelägenheten av en utredning rörande förutsättningarna för att åt ett sär­

skilt organ uppdraga att leda viss exploateringsverksamhet i fråga örn kro­

nans mark och även i samband härmed framfört tanken på en utvidgning

av djurgårdskommissionens verksamhet.

Domänstyrelsen bär ansett att de föreskrifter, som böra av Kungl. Majit

meddelas rörande försäljningen, endast böra innefatta — förutom av om­

ständigheterna i varje särskilt fall betingade villkor — vissa huvudgrunder.

Bestämmandet av sättet för arbetets utförande bör enligt styrelsens mening

överlåtas åt förvaltningsmyndigheten, som bör tillse, att kronans och den en­

skildes berättigade intressen bliva tillgodosedda och att handläggningen äger

rum utan onödig tidsutdräkt. Styrelsen erinrar i förevarande sammanhang,

att egnahemsstyrelsen, som i nu omförmälda hänseende har motsvarande

arbetsuppgifter som domänstyrelsen, ävensom vattenfallsstyrelsen äro helt

obundna av inskränkande bestämmelser vid genomförandet av fastighetsför-

säljningar. Styrelsen har i sitt utlåtande angivit vissa huvudgrunder, som

kunde ifrågakomma till reglering, och i det sammanhanget ingående be­

handlat frågan örn revision i olika avseenden av bestämmelserna i 1929 års

försäljningsförordning.

Egnahemsstyrelsen har strukit under såsom önskvärt att de i ganska stor

utsträckning förekommande fastighetsöverlåtelserna från domänverket till

styrelsen kunde ske i så smidiga former som möjligt. Samma önskemål gäll­

de i fråga örn domänverkets försäljningar direkt för egnaliemsändamål. Vid

sistnämnda försäljningar borde eftersträvas, att fastigheterna erhölle sådan

storlek och beskaffenhet i övrigt, som åsyftades i 1940 års bestämmelser

för den statliga egnahemsverksamlieten. 1 den nya författning, som kunde

48

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Departements

chefen.

komma att utfärdas i stället för 1929 års försäljningsförordning borde för

den skull intagas föreskrift, att vederbörande egnahemsorgan skulle erhålla

tillfälle att yttra sig vid försäljning av domänverkets jord för egnahemsända-

mål eller för komplettering av ofullständiga jordbruk. Även vid försäljning av

annan kronan tillhörig jord borde liknande bestämmelser gälla. I nyssberörda

författning borde även införas moderniserade betalningsföreskrifter, som an-

slöte sig till nuvarande och icke till förut gällande egnahemslånevillkor. Sty­

relsen ifrågasatte vidare, örn icke egnahemslån borde under vanliga förut­

sättningar genom egnahemsorganens försorg kunna utlämnas till den, som

från domänverket inköpte egnahemsfastighet eller tillskottsjord. Slutligen har

styrelsen —- i likhet med domänstyrelsen — framhållit, att försäljningsföre-

skrifterna beträffande kronotorp och därmed jämförliga lägenheter i kun­

görelsen den 14 juni 1929 (nr 170) icke nu borde ändras, då nämnda styrelser

i samråd övervägde förslag till nya bestämmelser.

Lotsstyrelsen har framhållit behovet av enklare förfarande vid bestämman­

de av ersättning för egendom, som avstås för expropriationsändamål, och

härom i huvudsak anfört:

Enligt gällande bemyndigande skall lösen eller ersättning för avstått eller

upplåtet område till beloppet bestämmas av antingen sådan nämnd, som om-

förmäles i lagen om expropriation eller ock av en särskilt utsedd nämnd av

tre gode män. I det fall att parterna äro överens om ersättningens belopp, sy­

nes önskvärt örn försäljning eller upplåtelse av egendomen kunde ske till

det parterna emellan överenskomna beloppet, vilket skulle innebära en be­

sparing av såväl tid för genomförandet av transaktionen som även kostnaden

för förfarandet. Styrelsen förutsätter härvid att tillförlitlig värdering av fas­

tigheten förekommit.

Domänstyrelsen har framhållit liknande synpunkter:

Gällande bestämmelser om ersättning för mark, som avstås till expropria­

tionsändamål, synas vara onödigt invecklade och delvis svåra att förstå. Det

torde knappast föreligga sakliga skäl för att vid expropriationsupplåtelser

begränsa Kungl. Maj:ts befogenheter på sätt i cirkuläret skett. Enligt det

allmänna bemyndigandet rörande domänstyrelsens egendomar kan Kungl.

Majit under vissa förutsättningar försälja förhållandevis stora egendomar

och fastställa köpevillkoren men örn mark skall avstås för något expropria­

tionsändamål äger Kungl. Maj :t ej möjlighet att fastställa saluvärdet för mar­

ken, hur ringa värdet än må vara. I dessa fall måste, även örn såsom vanli­

gen sker värdering ägt rum i samband med utredningen, ersättningsfrågan

hänskjutas till antingen särskild expropriationsnämnd eller ock tre gode män,

vilket medför omgång och kostnader för den jordsökande. Däremot möter en­

ligt cirkuläret ej hinder för den centrala förvaltningsmyndigheten att i de

fall avgörandet ankommer på myndigheten vid motsvarande upplåtelser en­

sam bestämma saluvärdet.

Den av statskontoret föreslagna fullmakten för Kungl. Majit att föreskriva

villkoren vid de medgivna försäljningarna synes knappast tillfredsställan­

de ur riksdagens synpunkt ens vid ett försäljningsmedgivande av den be­

gränsade räckvidd, som ämbetsverkets förslag innebär. Den förutsatta år­

liga, specificerade redovisningen i efterhand för de under föregående kalen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

49

derår gjorda avhändelserna kan än mindre efter den av mig föreslag­

na höjningen av värdegränsen vara till fyllest för riksdagens anspråk på kon­

troll över den av Kungl. Majli och förvaltningsmyndigheterna handhavda för­

säljnings verksamheten. Vissa allmänna grunder rörande villkoren och for­

merna vid försäljningarna böra enligt mili mening av Kungl. Majit i samband

nied utverkande av försäljningsbemyndigandet angivas, att gälla såsom rikt­

linjer vid tillämpningen av det lämnade medgivandet. De av statskontoret

framhållna kraven på vidgade möjligheter för Kungl. Majit att lämpa för­

säljningsvillkoren efter förhållandena i det enskilda fallet i syfte att vinna

större smidighet och mindre tidsutdräkt vid handläggningen av hithörande

ärenden förtjäna väl beaktande men torde kunna i rimlig mån tillgodoses

inom ramen av de allmänna riktlinjer, som böra gälla för försäljningsverk-

samheten.

Utformningen av de sålunda erforderliga allmänna grunderna för försälj­

ningarna kan emellertid i samband med det nu framlagda förslaget örn för-

säljningsmedgivande för nästa budgetår göras relativt summarisk. Någon för­

ändring i regleringen av det viktigaste försäljningsområdet ifrågakommer

nämligen icke för denna period. Såsom jag tidigare berört, kommer 1929

års förordning angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.,

vilken författning reglerar försäljningen av under domänstyrelsens förvalt­

ning stående egendom, icke att nu underkastas revision utan avses den skola

tills vidare gälla i oförändrad utformning. De av domänstyrelsen framhållna

kraven på ändringar i denna förordning torde få prövas i ett senare sam­

manhang.

Det torde sålunda bli ett relativt begränsat antal försäljningsfrågor, som

med stöd av det äskade försäljningsmedgivandet komma att under nästa bud­

getår prövas efter de allmänna riktlinjer, jag ansett påkallade. Flertalet torde

avse fastigheter, ställda under de fyra kommunikalionsverkens förvaltning,

och huvudparten av dessa torde falla inom vattenfallsstyrelsens förvaltnings­

område, där redan nu föreligger ett längre gående försäljningsmedgivande än

det föreslagna.

De av riksräkenskapsverket angivna synpunkterna på villkoren och för­

farandet m. lii. vid försäljningarna kunna, liksom de nu gällande föreskrifter­

na för vattenfallsstyrelsens försäljningar, erbjuda viss ledning vid utfor­

mandet av de allmänna riktlinjerna. De av mig i fortsättningen angivna rikt­

linjerna få emellertid betraktas såsom endast preliminära och böra sålunda

icke anses föregripa den kommande revisionen av 1929 års försäljningsför-

ordning. I samband med denna revision torde jämväl kunna övervägas, huru­

vida någon författningsmässig reglering av förevarande riktlinjer bör ske.

Tills vidare torde vara tillräckligt alt i samband nied försäljningsbemyndi-

gandet utverka riksdagens medgivande alt i huvudsaklig överensstämmelse

nied av mig angivna grunder verkställa försäljningarna samt föreskriva de

villkor, under vilka dessa skola äga runi.

Endast fastigheter, sorn icke vidare liro för statligt ändamål behövliga,

böra få försäljas. I brist på ett centralt organ, som har överblick över all fastig-

Rihang till riksdagens protokoll 1942. Isand. Nr 241.

4

30

hemförsäljning från kronans sida, erbjuder det onekligen vissa svårigheter att

upprätthålla säker kontroll i detta avseende. Såsom ett minimikrav synes

man, på sätt riksräkenskapsverket anfört, böra kräva, att försäljningsmyndig-

het skall, då det med hänsyn till en fastighets beskaffenhet och läge eller

eljest synes sannolikt, att annan förvaltningsmyndighet kan lia intresse av

densamma, upptaga frågan därom med denna myndighet, innan försäljning

sker.

För att tillförsäkra de ärenden, som med stöd av det allmänna försälj-

ningsmedgivandet skola avgöras av Kungl. Maj:t, en möjligast enhetlig be­

handling kunde ifrågasättas, att handläggningen av samtliga sådana försälj-

ningsärenden skulle koncentreras till ett enda departement. Då det är omöj­

ligt att nu överblicka verkningarna av en dylik förändring, synas försälj-

ningsfrågorna emellertid tills vidare böra liksom hittills handläggas inom

respektive fackdepartement men alltid göras till föremål för gemensam

beredning med finansdepartementet. Då fråga är örn försäljning av lägenhe­

ter för jordbruksändamål och ärendet icke handlägges inom jordbruksde­

partementet, bör därjämte gemensam beredning äga rum med detta departe­

ment.

Sättet för försäljningen bör vara sådant, att det behörigen tillgodoser både

statens och alla eventuella spekulanters intressen. Såsom riksräkenskapsver­

ket anfört, synes försäljning på offentlig auktion, som blivit på betryggande

sätt kungjord, böra vara det förfarande, som i första hand kommer i fråga.

Om icke tillfredsställande pris därvid uppnås, bör myndigheten äga utbjuda

fastigheten under hand, exempelvis genom annonser i pressen och genom för­

handlingar med olika spekulanter. Dock bör alltid den, som avgivit högsta

budet vid auktionen, beredas tillfälle att inkomma med nytt bud, försåvitt

hans solvens är tillfredsställande. I likhet med riksräkenskapsverket anser jag

önskvärdheten av ett i första hand formbundet förfarande icke böra hindra

att i undantagsfall tillämpas ett enklare förfarande, exempelvis vid avyttring

av smärre områden av helt ringa värde.

Myndigheterna böra tillse, att försäljningarna i prishänseende lili så för­

delaktiga för staten som möjligt, och försäljning till underpris bör icke få

äga ram. Principen om full affärsmässighet bör sålunda gälla för försälj­

ningarna. Undantag härifrån torde i huvudsak få göras endast vid avhän­

delser av mark för vissa i det föregående angivna expropriationsändamål —

anläggande av järnväg eller allmän väg, där ersättningen liksom för närva­

rande bör kunna få nedsättas efter vad som befinnes skäligt eller helt slo­

pas - samt vid möjligen förekommande försäljningar för egnahemsändamål

och för komplettering av ofullständiga jordbruk. I sistnämnda fall synes för­

säljningspriset böra få fastställas i anslutning lill de för egnahemsorganisa-

tionen gällande, förmånliga försäljningsvillkoren.

De hittillsvarande reglerna rörande uppskattning av värdet av kronofastig-

heter, som skola avstås för expropriationsändamål, böra i enlighet med de av

olika myndigheter framhållna önskemålen förenklas. På sätt tidigare för­

ordats beträffande ersättning vid upplåtelser för dylika ändamål, bör Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

Kungl. Maj:ts proposition nr 241.

51

Maj:t äga, då förordnande om avstående av fastighet ankommer på Kungl.

Majit, efter värdering bestämma örn ersättningens belopp. Förvaltningsmyn­

dighet bar redan i motsvarande fall denna befogenhet. Den, till vars förmån

avståendet sker, bör dock äga påkalla, att ersättningen bestämmes enligt de i

expropriationslagen stadgade formerna.

Beträffande köpeskillingens erläggande synes böra lämnas frihet åt Kungl.

Majit, respektive den förvaltningsmyndighet som äger verkställa försäljning­

en, att idan eftersättande av kronans rätt och skäliga anspråk på säkerhet

besluta efter vad som kan befinnas lämpligt i varje enskilt fall. Till ledning

vid utformandet av betalningsvillkoren synes kunna tjäna vad inom affärs­

livet plägar tillämpas i motsvarande fall. Även de i nu gällande författningar

för olika slag av försäljningar stadgade betalningsvillkoren kunna tjäna som

förebild, därvid dock endast vid överlåtelser, fullt jämförliga med de i 1940

års kungörelse angående den statliga egnahems verksamheten omförmälda

jordförsäljningarna, böra ifrågakomma så fördelaktiga betalningsvillkor, som

inom nämnda verksamhet kunna medgivas. Med hänsyn härtill och till önsk­

värdheten av en sakligt sett tillfredsställande fastighetsbildning för jordbruks-

egnahem bör förvaltningsmyndighet i fall av sistnämnda ari samråda med

vederbörande egnahemsorgan örn försäljningen.

Riksräkenskapsverkets uttalande att myndighets beslut i försäljningsfrå-

gan bör kunna överklagas kan jag av praktiska skäl icke ansluta mig till.

Förvaltningsmyndighets inom ramen av den erhållna befogenheten träffade

avtal rörande försäljningsvillkoren böra vara definitiva i förhållande till köpa­

ren. Den part, nied vilken myndigheten träffat avtal örn försäljning, synes

sålunda i och nied avtalsslutandet böra ha förlorat sin rätt att överklaga be­

slutet och skall sålunda icke genom besvär hos Kungl. Majit kunna erhålla

förbättring i de avtalade försäljningsvillkoren. Tredje mans intressen skulle i

och för sig kunna motivera besvärsrätt. Emellertid måste en avvägning ske

mellan dessa intressen och vikten av att försäljningsförfarandet kan slutföras

inom normal tid. Eli jämförelse kan göras nied konkurrerande anbudsgiva­

res ställning. I upphandlingsförordningen har föreskrivits, att klagan över

myndighets beslut, varigenom anbud antagits, förkastats eller icke upptagits

till prövning, icke må föras. Då de konkurrerande anbudsgivarnas intresse

av besvärsmyndighet synes minst lika starkt grundat som tredje mans in­

tresse vid här ifrågavarande fastighetsförsäljningar, synes detta icke behöva

påkalla upprätthållandet av en besvärsrätt, som skulle vara förenad nied

betydande civilrättsliga olägenheter.

På sätt statskontoret föreslagit, bör riksdagen årligen erhålla en redogörelse

för de försäljningar, som under närmast föregående kalenderår gjorts med

stöd av det åt Kungl. Majit lämnade allmänna försäljningsmedgivandet. En

specificerad sammanställning häröver torde sålunda i samband med utver­

kande av nytt bemyndigande böra framläggas för riksdagen. I sammanställ­

ningen synes lämpligen kunna angivas de försålda fastigheternas storlek, be­

skaffenhet oell taxerings- eller uppskattningsvärde, sättet för försäljningen,

52

Kungl. Majits proposition nr 241

köpare oell erhållen köpeskilling samt i fall, då köpeskillingen understigit

värdet å fastigheten, skälen härtill.

I samband härmed torde få upptagas frågan om fortsatt bemyndigande för

Kungl. Maj:t att efter prövning i varje särskilt fall biträda ackordsuppgörel-

ser i avseende å kronans fordringar för försålda kronoegendomar. Ett dylikt

bemyndigande har av riksdagen sedan år 1934 lämnats budgetårsvis (jämför

senast proposition nr 26 till 1941 års riksdag och riksdagens skrivelse nr 20).

Bemyndigandet har i mycket ringa utsträckning behövt anlitas, under åren

1934—1937 i sammanlagt endast elva fall och därefter icke någon gång. Den

angivna befogenheten synes jämväl i fortsättningen böra föreligga för Kungl.

Majit och torde lämpligen kunna lämnas i form av ett bemyndigande, att

gälla tills vidare, i likhet med det av 1940 års lagtima riksdag lämnade be­

myndigandet att biträda ackordsuppgörelser m. m. i fråga om lån från vissa

statliga lånefonder (skrivelse nr 373). Liksom vid sistnämnda bemyndigande

bör riksdagen årligen i lämplig form erhålla en redovisning för av Kungl.

Majit med stöd av bemyndigandet fattade beslut om biträdande av ackords­

uppgörelser i fråga om fordringar för försålda kronoegendomar.

Försäljning smedgivandets tillämpningsområde.

Beträffande omfattningen av den föreslagna regleringen har statskontoret

under mom. E föreslagit, att riksdagen i anslutning till försäljningsmedgivan-

dena skulle avgiva en förklaring, att övriga i lag eller annan form meddelade

bemyndigande!! för Kungl. Majit eller förvaltningsmyndighet att besluta örn

försäljning av kronans fasta egendom alltjämt skola vara gällande, i den mån

de icke innefattas i de föreslagna medgivandena.

Den avsedda innebörden av denna förklaring framgår närmare av statskon­

torets motivering för densamma. Förslaget till försäljningsmedgivanden av­

ser sålunda icke, enligt vad ämbetsverket anfört, att föranleda någon in­

skränkning i befogenheterna för egnahemsstyrelsen att försälja under dess

förvaltning stående fast egendom och icke heller någon ändring i gällande

föreskrifter angående försäljning av allmänna arvsfonden tillfallen egendom

eller angående försäljning av kyrklig jord. I den mån i övrigt särskilda med­

givanden lämnats av riksdagen, vilka innefattas i bemyndigandet och ej hel­

ler föreslagits skola upphävas, syntes dessa enligt ämbetsverkets uppfattning

alltjämt böra vara gällande (exempelvis föreskrifterna rörande skatteköp av

kronohemman samt bestämmelserna rörande försäljning av de vid utmarks-

delningen å Öland till allmänt behov avsatta områdena).

Justitiekanslersämbetet, som påpekat motsättningen mellan de relativt snäva

gränserna för de föreslagna bemyndigandena och den genom undantaget en­

ligt mom. E i vissa fall föreliggande försäljningsfriheten, har i övrigt fram­

hållit, att det i viss mån vore formellt oegentligt att den avsedda förklaringen

gällde bemyndigande!! givna i lagar. För sådana bemyndiganden saknade en

dylik förklaring betydelse, eftersom bemyndigandena gällde, intill dess änd­

ring i vederbörande lag bomme till stånd i den ordning, grundlagen före-

skreve.

Kungl. Majis proposition nr 241.

53

Kammarkollegium har anfört:

Frågan om räckvidden av de under E meddelade undantagsbestämmelserna

och därmed om tillämplighetsområdet för de föreslagna nya bemyndigandena

synes i viss mån oklar. Åtskillig ledning kan hämtas av vad statskontoret an­

fört härutinnan. Exempelvis torde bliva undantagna gällande bestämmelser

om försäljning av allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom, ehuru i visst

avseende -— beträffande försäljning av andel i samfällighet — de föreslagna

nya bemyndigandena ge Kungl. Maj:t större befogenheter. En uppräkning av

samtliga undantagna bestämmelser vore ägnad att förebygga missförstånd,

men torde vara svår att företaga. Utmärkande för de undantagna bestämmel­

serna synes emellertid vara, att de innebära icke tidsbegränsade bemyndigan-

den, vilka ej — såsom beträffande domänverkets fastigheter — avses skola

upphävas i samband med de nya årliga medgivandena, och därför icke kunna

anses innefattade i dessa. Med hänsyn till att de nya medgivandena skola

utverkas årligen och möjlighet alltså finnes att utan större omgång vidtaga

de kompletteringar, som ur tillämpningssynpunkt kunna visa sig erforderliga,

vill kollegiet för närvarande icke föreslå ändring i detta avseende.

Egnahemsstyrelsen har strukit under statskontorets uttalande, att försla­

get ej borde föranleda inskränkning i styrelsens befogenheter att sälja fast

egendom. Styrelsens erfarenheter gåve vid handen, att den frihet, som sty­

relsen åtnjöte, då det gällde att såsom led i styrelsens jordanskaffnings- och

arrendeegnahemsverksamhet köpa och sälja egendom, medgivit en smidig

handläggning av härmed sammanhängande frågor och även i övrigt varit

till fördel.

Den av statskontoret föreslagna förklaringen angående försäljningsmedgi-

Deixxrtemenis-

vandenas tillämpningsområde skulle onekligen, såsom kammarkollegium chefen-

framhållit, lämna räckvidden av de nya bemyndigandena i viss mån oklar.

En fullständig uppräkning av de bestämmelser, som genom förklaringen av­

ses fortfarande skola äga giltighet, hade i och för sig varit önskvärd men

torde vara svår att erhålla. En precisering av förklaringen synes emellertid

möjlig på sätt jag i fortsättningen vill förorda. I övrigt föreligger, såsom

kammarkollegium anmärkt, möjligheten att i samband med det årliga för­

nyandet av försäljningsbemyndigandet utan större omgång vidtaga de kom­

pletteringar, som ur tillämpningssynpunkt kunna visa sig erforderliga.

Statskontoret har i sin motivering angivit vissa slag av fastighetsförsälj-

ningar, som icke skulle påverkas av det nya försäljningsbemyndigandet. Jag

delar uppfattningen att egnahemsorganens försäljningsverksamhet icke bör

underkastas revision i detta sammanhang. Som tidigare nämnts torde jämväl

1929 års försäljningsförordning, som reglerar formerna och villkoren vid för­

säljning av domänstyrelsens egendom, böra i avbidan på ytterligare utredning

tills vidare lämnas oförändrad liksom vissa närstående författningar, som

reglera andra former av social jordförsäljning. Avyttringen av kyrklig jord,

varom stadgats i särskild lag, bör, såsom statskontoret angivit, icke bli före­

mål för ändring i anledning av försäljningsbemyndigandet. De av statskon­

toret vidare som exempel nämnda författningarna örn skatteköp av krono­

hemman och örn försäljning av vissa till allmänt behov avsatta områden på

54

Öland böra likaså gälla i oförändrad forin. Helt allmänt bör fastslås, att det

föreslagna försäljningsmedgivandet icke skall vinna tillämpning å sådan för­

säljning av kronans fasta egendom, som reglerats genom i författning med­

delade föreskrifter. Dessa böra sålunda alltfort gälla, i den mån förslag om

ändringar av ifrågavarande författningar icke föreläggas eller anmälas för

riksdagen.

Det föreslagna allmänna försäljningsbemyndigandet torde däremot — i

olikhet mot vad statskontoret tänkt sig beträffande de mera begränsade be-

myndiganden, som ämbetsverket föreslagit — böra omfatta jämväl sådan fast

egendom som tillfallit allmänna arvsfonden. Nu gällande bemyndigande att

tills vidare försälja dylik egendom av högst 20,000 kronors värde eller andel i

samfällighet av högst 5,000 kronors värde torde sålunda böra ersättas av det

nya, längre gående bemyndigandet.

De övriga försäljningsmedgivanden, som skola ersättas av det föreslagna

allmänna bemyndigandet, torde i huvudsak vara följande:

1929 års bemyndigande tills vidare i fråga örn domänverkets fastigheter

under viss värdegräns;

det årligen förnyade bemyndigandet i fråga örn vissa andra domänverkets

fastigheter;

femårsbemyndigandet i fråga örn vattenfallsverkets fastigheter; och

det årligen förnyade bemyndigandet i fråga om avstående av fast egendom

för expropriationsändamål och örn avstående av kronoandel i samfällighet

enligt 7 § bysamfällighetslagen.

Den av statskontoret föreslagna förklaringen synes under angivna förhål­

landen kunna begränsas till ett uttalande, att oavsett det föreslagna försälj­

ningsmedgivandet skola i författning tidigare meddelade föreskrifter angå­

ende rätt för Kungl. Majit eller förvaltningsmyndighet att försälja kronans

fasta egendom alltfort vara gällande.

Kuni)!. Maj.ts proposition nr 241.

Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag hemställa, att Kungl.

Majit måtte föreslå riksdagen att

dels medgiva, att Kungl. Majit må under budgetåret 1942/43

utan riksdagens samtycke i varje särskilt fall besluta örn

försäljning av kronan tillhörig fast egendom, såframt taxe­

ringsvärdet å egendomen uppgår till högst 40,000 kronor, el­

ler, där taxeringsvärde icke är åsatt, det vid särskild upp­

skattning utrönta saluvärdet uppgår till högst nämnda be­

lopp, och i huvudsaklig överensstämmelse med av mig i det

föregående angivna riktlinjer föreskriva de former och vill­

kor, under vilka försäljningarna skola äga rum, med rätt för

Kungl. Majit att, där så finnes lämpligt, åt central förvalt-

Kungl. Majlis proposition nr 241.

55

niliusmyHelighet överlämna beslutanderätten rörande försälj­

ning av egendom, vars taxerings- eller uppskattningsvärde

icke överstiger 20,000 kronor;

dels förklara, att vad sålunda medgivits rörande försälj­

ning av kronan tillhörig fast egendom skall gälla jämväl be­

träffande byte samt upplåtelse under åborätt och tomträtt

av sådan egendom, ävensom beträffande avstående utan er­

sättning av kronomark, som erfordras till järnväg eller all­

män väg, därvid dock rätten att besluta örn dylikt avstående

må av Kungl. Majit överlämnas till central förvaltningsmyn­

dighet endast i avseende å obebyggt område av högst 5 hek­

tars yta eller 2,000 kronors värde;

dels ock uttala att, oavsett de sålunda lämnade medgivan­

dena, i författning meddelade föreskrifter angående rätt för

Kungl. Majit eller förvaltningsmyndighet att försälja, byta

eller under åborätt eller tomträtt upplåta kronan tillhörig fast

egendom alltfort skola gälla.

Vidare hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Majit att tills vidare efter prövning

av omständigheterna i varje särskilt fall biträda ackord i

fråga örn kronans fordringar för försåld fast egendom;

dels medgiva, att Kungl. Majit må tills vidare besluta an­

gående fördelningen mellan olika kapitalfonder av den i sta­

tens förmögenhetsredovisning ingående fasta egendomen;

dels ock bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överens­

stämmelse med av mig i det föregående angivna synpunkter

utfärda bestämmelser angående upplåtelse för expropriations-

ändamål av nyttjanderätt och servitutsrätt till kronans fasta

egendom.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,

alf proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll

utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Sune Wisén.