Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

3

lämnar upplysning om hemlighet, varom i första stycket sägs; dock må, där

faran var ringa, tiden för straffarbetet nedsättas till två år.

Vad nu-------------förbunden makt.

9 §•

Den som obehörigen sätter sig i besittning av eller låter anskaffa upp­

lysning om något sakförhållande, som bör hållas hemligt för främmande

makt av hänsyn till rikets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller

till rikets försvar eller till folkförsörjningen i riket vid krig och av krig

föranledda utomordentliga förhållanden, dömes till fängelse eller till straff­

arbete i högst fyra år; var faran ringa, må till böter dömas. Lag samma vare,

där någon obehörigen tager befattning med skrift, teckning eller annat före­

mål, som innefattar upplysning om sakförhållande, varom nu är sagt.

10 §.

Där någon obehörigen till annan lämnar sådan upplysning eller utläm­

nar sådant föremål, som i 9 § sägs, dömes till straffarbete i högst fyra år

eller fängelse; var faran ringa, må till böter dömas.

Förövas brott som nu sagts av någon, vilken på grund av allmän eller

enskild tjänst eller avtal särskilt betrotts med kunskap örn det hemliga

sakförhållandet eller med föremål som innefattar upplysning därom, dömes

till straffarbete i högst sex år.

Lika med att uppgift obehörigen lämnas till annan varde ansett, att den

allmänt kungöres.

11

§•

Där någon förövar gärning, som i 9 § sägs, för att gå främmande makt

tillhanda, dömes för spioneri till straffarbete i högst sex år.

Vad nu stadgas gälle ock i fråga om gärning som i 10 § första stycket

omförmäles. Förövas sådant spioneri av den som i 10 § andra stycket sägs

eller är vad som uppenbarats av synnerlig vikt, vare straffet straffarbete

från och med sex till och med tio år eller på livstid.

12

§.

Förövas gärning som i 10 § omförmäles av oaktsamhet, dömes den skyl­

dige, i det fall som i 10 § första stycket sägs, till fängelse eller böter, och i

det fall som i andra stycket av samma paragraf avses, till fängelse eller till

straffarbete i högst fyra år eller, där brottet är ringa, till böter.

13 §.

Beträffande oriktig upplysning, vilken om den varit sann skulle varit att

anse såsom hemlighet, varom i 8—12 §§ sägs, skall vad där stadgas äga

motsvarande tillämpning, såframt upplysningens meddelande tilt främmande

makt kan skada riket.

4

14 §.

Den som i syfte att gå främmande makt tillhanda anskaffar eller låter

anskaffa uppgifter angående förhållanden, berörande riket eller annan

makt, vilkas meddelande till främmande makt kan medföra skada för ri­

kets vänskapliga förbindelser med sådan makt eller för rikets försvar eller

ock för folkförsörjningen i riket vid krig och av krig föranledda utomordent­

liga förhållanden, eller i syfte som nyss sagts tager befattning med sådana

uppgifter, dömes, där han ej förskyllt strängare straff, för spioneri till

fängelse eller till straffarbete i högst fyra år.

14 a §.

Den som, i annat fall än förut är sagt, inom riket för främmande makts

räkning bedriver hemlig underrättelseverksamhet i militärt eller politiskt

syfte, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse eller straff­

arbete i högst två år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må till

böter dömas.

21

§.

Den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögn­

aktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, dömes

till straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Är brottet ringa, må till böter

dömas.

22 §.

Mottager någon av främmande makt penningar eller annat för att här i riket

genom utgivande eller spridning av skrifter eller annorledes söka påverka

den allmänna meningen om rikets styrelseskick eller om åtgärder i dess inre

eller yttre styrelse, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

23 §.

Har någon------------ tio år.

Har någon gjort försök till brott som nedan sägs, och blev endast genom

omständigheter, som voro av gärningsmannens vilja oberoende, brottets full­

bordan förhindrad, varde dömd

om försöket avsåg brott, som i 17 § första stycket eller 18 § sägs, till straff­

arbete från och med två till och med tio år;

om försöket avsåg brott, som i 11 § sägs, till fängelse eller till straffarbete

i högst fyra år, dock att i det fall, som i andra stycket andra punkten av

samma paragraf sägs, tiden för straffarbetet må höjas till tio år; samt

om försöket avsåg brott, som i 20 § sägs, till straffarbete i högst sex år.

26 §.

Den som åtager sig att medverka vid spioneri eller olovlig underrättelse­

verksamhet eller som erbjuder sig därtill eller som i sådant syfte av främ­

Kunni. Maj:ts proposition nr 27.

Kungl. Majrts proposition nr 27.

krig föranledda utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen

förordna att vad i denna paragraf stadgas med avseende å brott som begås

vid krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under

viss annan tid.

6

30 §.

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott varom i detta kapitel sägs,

för brottet mottagit skall vara till kronan förverkat; finnes det ej kvar, skall

i stället dess värde gäldas.

Föremål som----------- till kronan.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Förslag

till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den 13 december 1940 (nr 995) örn

straff för sabotage.

Härigenom förordnas, att lagen den 13 december 1940 om straff för sabo­

tage, vilken gäller till och med den 31 mars 1942, skall äga fortsatt giltighet

till och med den 30 juni 1943; dock att från och med den 1 april 1942 1, 2, 4

och 6 §§ ävensom slutbestämmelsen skola hava ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

1 §•

Den som, nied uppsåt att skada försvaret eller folkförsörjningen eller störa

förvaltningen eller den allmänna ordningen,

förstör eller skadar anläggning, inrättning eller föremål, som är av bety­

delse för försvaret, folkförsörjningen eller förvaltningen,

eller vid tillverkning, leverans, förvaring eller forsling av sådant föremål

åstadkommer fel hos föremålet eller föranleder dröjsmål med dess avläm­

nande,

eller eljest förhindrar eller försvårar användande av anläggning, inrättning

eller föremål, som nyss nämts,

eller gör annat därmed jämförligt sabotage,

dömes till straffarbete i högst tio år eller på livstid. Äro omständigheterna

synnerligen mildrande, må till fängelse dömas.

2

§•

Har någon gjort försök till brott, varom i 1 § förmäles, dömes högst till

straffarbete i tio år.

4 §.

Har i fall, som omförmälts i 2 eller 3 §, den brottslige för brottets utfö­

rande övat våld å person eller hot om omedelbar användning av sådant

våld eller har han mot någon som lagligen sökt å bar gärning gripa honom

övat våld eller hot som nyss sagts, må till lägre straff än straffarbete ej

dömas; i fall som avses i 3 § må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

6

§■

Vad någon, som är förfallen till ansvar för brott, varom i 1, 2, 3 eller 4 §

förmäles, för brottet mottagit skall vara till kronan förverkat; finnes det ej

kvar, skall i stället dess värde gäldas. Föremål, som begagnats såsom hjälp­

medel för utförande av sådant brott eller varit avsett därtill, må ock förkla­

ras förverkat till kronan, evad till ansvar dömes eller ej.

Vad sålunda----------- för krigsmakten. I

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

7

I fråga om sådant under lagens giltighetstid begånget brott, som i lagen

avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter det lagen i övrigt

upphört att gälla.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 16 januari 1942.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^estman, W^igforss, M^öller, S^köld, E^riksson,

B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter, fråga angående vissa

ändringar i 8 kap. strafflagen m. m.

Föredraganden anför:

Den lagstiftning mot förräderi och spioneri som genomfördes under år

1940 innebar en utvidgning och komplettering av straffbestämmelserna i

syfte att anpassa dem med hänsyn till de former, i vilka den mot statens sä­

kerhet riktade verksamheten numera bedrives. De nya lagarna utfärdades

den 17 maj 1940 och trädde i kraft den 22 i samma månad. Härigenom er­

höll bland annat 8 kap. strafflagen ny lydelse.

Tillämpningen av den nya lagstiftningen har inom justitiedepartementet

följts med uppmärksamhet; ökade möjligheter härtill ha vunnits genom att

domstolarna ålagts att till departementet insända avskrift av sina utslag an­

gående brott mot 8 kap. strafflagen och lagen den 13 december 1940 om straff

för sabotage. De vunna erfarenheterna ha ådagalagt, att en del brister före­

ligga. Rörande de lagändringar som till följd härav ansetts påkallade ha inom

departementet utarbetats två promemorior med lagutkast. Den ena avser en

utvidgning av tillämpningsområdet för 8 kap. 4 §, den andra straffskärp­

ningar och vissa ändringar av annan innebörd i åtskilliga av övriga lagrum

i kapitlet, över båda promemoriorna ha, efter remiss, yttranden inkommit

från justitiekanslersämbetet, hovrätterna och straffrättskommittén samt från

Överståthållarämbetet ävensom länsstyrelserna i Malmöhus samt Göteborgs

och Bohus län, vilka myndigheter därvid även insänt yttranden från vissa

underordnade myndigheter. Dessutom ha rådhusrätterna i Stockholm, Gö­

teborg och Malmö samt chefen för försvarsstaben avgivit yttranden över den

senare av de två promemoriorna.

Med ledning av de avgivna yttrandena ha lagutkasten överarbetats inom

justitiedepartementet, därvid även ansetts påkallat att föreslå några ändring­

ar i lagen om straff för sabotage, vars giltighetstid i detta sammanhang bör

förlängas. Såsom resultat av bearbetningen föreligger nu lagförslag angående

ändringar i 8 kap. strafflagen och sistnämnda lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

9

Den lagändring som nu föreslås, innefattande i huvudsak skärpning av

straffbestämmelserna mot förräderi och andra för rikets säkerhet menliga

brott, ingår som ett led i statsmakternas kontinuerliga åtgärder till skydd för

statens säkerhet. Det är ett sedan många år känt faktum, att inom vårt land

finnas individer och sammanslutningar, vilkas verksamhet, särskilt i tider av

oro, utgöra ett hot mot allmän ordning och säkerhet. Genom sin bundenhet

till främmande intressen samt sitt markerade ställningstagande för dessa

kunna ifrågavarande sammanslutningar genom sin verksamhet också vålla

utrikespolitiska komplikationer. Det är en klar nödvändighet för statsmakter­

na att övervaka sådan verksamhet och förhindra att den blir till allvarlig ska­

da för landet. Som en beredskap i sådant hänseende antog 1940 års lagtima

riksdag en lag innefattande befogenhet att upplösa vissa sammanslutningar.

Det har varit under övervägande att bringa denna lag i tillämpning. Även om

"den samhällsskadliga verksamheten därigenom skulle försvåras är det emeller­

tid tydligt och ävenledes bestyrkt av erfarenheter från andra länder, att genom

upplösningen i och för sig denna verksamhet icke skulle kunna förhindras.

Det må t. ex. erinras om, att grundlagen icke medgiver riksdagsledamots ute­

slutning ur riksdagen, därför att det parti denne tillhör blivit upplöst, och att

icke heller ett upplöst partis tidningsorgan kunna indragas eller eljest för­

hindras utkomma enbart på grund av att partiet förklarats illegalt. För att

ett ingripande enligt upplösningslagen skulle helt fylla sitt ändamål erfordras

sålunda ytterligare åtgärder, vilka skulle innebära en sådan inskränkning i

de av författningen garanterade allmänna fri- och rättigheterna, att den måste

väcka betänksamhet. Även mycket långt gående åtgärder kunna emellertid

bliva nödvändiga, därest den samhällsskadliga verksamheten icke med and­

ra medel kan stävjas. Det folkstyrda samhällets rätt att till det yttersta skydda

sig mot upplösande krafter är lika oomtvistlig som statsmakternas skyldig­

het att övervaka och ingripa mot sådana krafter.

Även om någon överhängande fara för omstörtning av vårt statsskick icke

kan anses vara för handen och sålunda ytterligt gående åtgärder för närva-

lande icke allmänt framstå såsom ovillkorligen nödvändiga, synes dock en

utbyggnad av samhällsskyddet vara välbetänkt. Det har kunnat fastställas,

att under de senaste åren brott riktade mot rikets säkerhet förekommit eller

planlagts i en icke obetydlig omfattning, delvis under ledning av utländska

agenter. Det är anledning att observera, att i dessa brottsliga förehavanden

deltagit åtskilliga personer, som tillhört eller tillhöra det kommunistiska par­

tiet eller annai ytterlighetsparti. Det har också kunnat konstateras, att dessa

partier genom sin verksamhet vållat svårigheter av utrikespolitisk art. Det

har därför befunnits önskvärt att stärka effektiviteten av den kontroll och

övervakning, som nu utövas. I sådant syfte har en förstärkning av polisen ägt

rum och ytterligare sådan kan övervägas. Därjämte övervägas åtgärder för ef­

fektivare övervakning av vissa tidningar och för snabbare ingripande mot

dessa i förekommande fall. Även den straffskärpning, varom förslag nu

framlägges, utgör som nämnts ett led i åtgärderna mot samhällsskadlig verk-

Departe-

menis-

chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

11

I fråga om gällande rätt anfördes i promemorian:

För närvarande kan landsskadlig verksamhet av antytt slag endast i vissa

särskilda fall bestraffas enligt svensk lag. Straff kan ibland följa enligt lag­

rum, vari förberedelse till brott är särskilt straffbelagd, t. ex. 19 kap. 21 §

strafflagen, och i vissa fall torde ett delaktighetsbrott kunna straffas i Sverige

fastän huvudbrottet förövats utomlands. Under förutsättning att Konungen

medgiver åtal här i riket kan vidare enligt 1 kap. 1 § svensk undersåte straffas

för brott som han förövat utomlands. Utlänning kan däremot icke här straf­

fas för dylikt brott, med mindre det varit riktat mot Sverige eller svensk

man; i fall utlämning sker kan han i stället straffas i det land där brottet

begåtts. I den mån gärningen enligt vad nu sagts kan åtalas här i riket be­

straffas den emellertid icke ur synpunkten att den kan vara menlig för rikets

säkerhet. Så är däremot fallet då straff kan inträda enligt 8 kap. Sålunda

kan straff ur nämnda synpunkt ådömas jämlikt 6 § andra stycket angående

krigsförräderi som riktar sig mot en med riket i krig förbunden stats krigs­

makt (jfr 24 och 25 §§). I vissa fall kan också tillämpas straffbestämmelsen

i 4 § första stycket angående den som genom i lag eller författning förbjuden

gärning framkallar fara för krig eller repressalier eller andra för riket skad­

liga åtgärder från främmande makts sida eller för främmande makts in­

blandning i rikets angelägenheter. Sistnämnda stadgande gäller, såsom torde

framgå av dess lydelse, allenast under förutsättning att den brottslige här i

riket gjort sig skyldig till någon gärning som i och för sig är förbjuden enligt

svensk lag eller författning.

I promemorian uttalades, att under kritiska tider det förhållandet, att

utomlands förövade brott av grov beskaffenhet skedde med utgångspunkt i

vårt land eller att dylika brott här planerades eller förbereddes, utan tvivel

kunde medföra störningar i rikets vänskapliga förbindelser med främmande

makt. Att dylik verksamhet ostört, utom i speciella undantagsfall, kunde få

fortgå ansågs kunna vara förenat med minst lika stor fara i nämnda hänse­

ende som spioneri.

Av nu anförda skäl föreslogs i promemorian införandet av en allmän

straffbestämmelse, riktad mot personer som här i riket bedriva verksamhet

av angiven art. Bestämmelsen ansågs lämpligen böra placeras såsom ett nytt

andra stycke i förevarande paragraf.

Det vid promemorian fogade lagutkastet upptog i enlighet härmed en

straffbestämmelse för den som här i riket bedriver verksamhet i syfte att i

annat land förstöra eller skada anläggning, inrättning eller föremål, som är

av betydelse för landets försvar, folkförsörjning eller förvaltning, att för­

hindra eller försvåra användandet av sådan anläggning, inrättning eller före­

mål, att göra annat sådant sabotage eller att eljest utom riket föröva grovt

brott. För straffbarhet förutsattes, att gärningen kunde medföra skada för

rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt. Straffet föreslogs

skola vara fängelse eller ock straffarbete i högst fyra år. Från tillämpningen

undantags fall där brottet enligt annat lagrum i 8 kap., t. ex. 6 §, vöre belagt

med strängare straff. I fråga örn rätten till åtal skulle gälla samma inskränk­

ning som enligt den nuvarande 4 §.

I de yttranden över promemorian, i vilka berörts behovet av en

lagstiftning av angiven innebörd, har detla i allmänhet vitsordats. Justi-

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

tiekanslersämbetet framhåller sålunda att en lagändring i den avsedda rikt­

ningen skulle möjliggöra bestraffning av en verksamhet, som principiellt

måste anses kriminell, men med hittillsvarande bestämmelser visat sig svår­

åtkomlig. Göta hovrätt uttalar, att hovrätten med hänsyn till vad i prome­

morian anförts ansåge det önskvärt, att ett tilläggsstadgande av föreslaget

innehåll infördes i 8 kap. I ett av länsstyrelsen insänt yttrande av landsfogden

i Malmöhus län konstaterar denne att erfarenheten visat att brottslig verk­

samhet, bestående i att här i riket planläggas sabotage och andra grova brott

med politiska motiv utom riket, i betydande utsträckning utövats, och att

sannolikheten talade för att dylik verksamhet även i framtiden komme att

äga rum och måhända intensifieras i direkt förhållande till världskrigets

skärpning. På grund härav förelåge starka skäl att tilltäppa den lucka i lag­

stiftningen som förslaget avsåge. Poliskammaren i Göteborg finner behovet

av ändringen bestyrkt genom den erfarenhet som vunnits under de senaste

två årens utomordentliga förhållanden, och landsfogden i Göteborgs och Bo­

hus län anser det otvivelaktigt vara angeläget att stadga straff för verksam­

het av ifrågavarande slag.

Beträffande innehållet i och utformningen av förslaget

ha skilda åsikter kommit till uttryck. Justitiekanslersämbetet har i huvudsak

lämnat detsamma utan anmärkning, och hovrätten över Skåne och Blekinge

har förklarat sig ej ha någon erinran att göra. Förklaring att förslaget i prin­

cip tillstyrktes har lämnats av bland andra Göta hovrätt. Flertalet yttranden

utmynna emellertid i mer eller mindre långt gående yrkanden om omarbet­

ning av utkastet.

Svea hovrätt har uttalat, att frågan örn lämpligaste innebörden av en lag­

stiftning vore synnerligen vansklig och att om, trots de principiella betänk­

ligheter som hovrätten anfört, lösningen söktes på den väg som valts i pro­

memorian, förslaget borde omarbetas. De principiella betänkligheter som

hovrätten anfört avse att enligt förslaget verksamhet som riktar sig mot främ­

mande makt skulle kriminaliseras i större utsträckning än sådan som riktar

sig mot Sverige. Hovrätten har härutinnan anfört:

I förslaget förutsättes ej, att den här i riket bedrivna verksamheten är i

lag eller författning förbjuden. Väl stadgas såsom villkor för straffbarhet att

verksamheten utföres i syfte att föröva grovt brott, men den kan äga natu­

ren av förberedelse eller försök, som i och för sig ej skulle medföra straff,

även om det tillämnade brottet riktade sin udd mot vitala svenska intressen.

Vad som enligt förslaget gör verksamheten straffbar är dess egenskap att

kunna medföra skada för rikets vänskapliga förbindelser med främmande

makt. Ur principiell synpunkt möta betänkligheter emot en lagstiftning, en­

ligt vilken mot främmande intressen riktad verksamhet drabbas av hårt

straff redan på ett stadium, då motsvarande angrepp på svenska intressen ej

föranleda bestraffning. Detta gäller så mycket mera, som det här i riket ut-

ståndna straffet för den förberedande verksamheten ej skyddar den be­

straffade mot utlämning till annat land, där han fullföljt sitt brottsliga upp­

såt. Lagstiftningsåtgärder av denna innebörd böra tillgripas allenast örn detta

får anses påkallat till förebyggande av allvarliga störningar i rikets vänskap­

liga förbindelser med främmande makter.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 21.

Departe­

ments­

chefen.

såväl mot beskrivningen av sabotagehandlingar som mot uttrycket »grovt

brott», vilket ansetts vara alltför obestämt.

Kritik har även riktats mot att bestämmelsen endast avser sabotage eller

grovt brott som förövas eller skall förövas i annat land eller utom riket.

Härom anför Svea hovrätt:

Straff enligt andra stycket skall enligt förslaget inträda allenast under för­

utsättning att det planerade brottet är avsett att förövas utomlands och är rik­

tat mot det land, där det skall förövas. En dylik begränsning av det straffbara

området lärer emellertid ej vara påkallad. Det vänskapliga förhållandet till

en främmande makt kan äventyras även genom förberedelse till ett brott,

som är avsett att fullbordas här i landet eller i annan främmande stat än

den, mot vilken angreppet är riktat. Vad nu sagts örn förberedelse gäller na­

turligtvis också ett längre fortskridet angrepp mot främmande intressen, så­

lunda även den fullbordade gärningen, vilken kanske ej ur annan synpunkt

än den här ifrågavarande är straffbar enligt svensk lag.

Överståthållarämbetet framhåller:

Såsom erfarenheten utvisar, kan mycket väl tänkas, att sabotage och

annat grovt brott, som kan medföra skada för rikets förbindelse med främ­

mande makt, kan begås inom landet, t. ex. mot främmande lands fartyg i

svenska hamnar eller mot främmande Iand tillhöriga varor, som transiteras

genom Sverige. Då intresset av att redan på ett förberedande stadium stävja

sådan brottslighet torde vara lika stort som när brottet är planerat att ut­

föras utom riket, synes en straffbestämmelse av förevarande slag icke böra

begränsas att gälla brott, som äro avsedda att fullbordas utom landet.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för straffbarhet har Svea hovrätt

anfört:

Anmärkningsvärt är, att medan den fara för utrikespolitiska förveckling­

ar, vars framkallande ger hithörande brott dess karaktär, i första stycket är

med stor konkretion angiven, i det föreslagna andra stycket helt allmänt

talas örn att gärningen kan medföra skada för rikets vänskapliga förhållan­

de med främmande makt. Sistnämnda uttryck ger, sammanställt med den

konturlösa handlingsbeskrivningen i övrigt, alltför oklara och vidsträckta

gränser åt det straffbara området. Vid övervägande av frågan om lämplig

begränsning av den avsedda straffbestämmelsens tillämpningsområde bör

uppmärksamhet ägnas åt snörsmålet, huruvida behov av en sådan bestäm­

melse kan anses föreligga jämväl under normala utrikespolitiska förhållan­

den. — De i första stycket upptagna orden »örn han bort inse faran» ge vid

handen, att .straff skall inträda ej blott då gärningsmannens uppsåt omfattat

faran, utan även då han gjort sig skyldig till vårdslöshet. Om i andra styc­

ket det straffbara området på lämpligt sätt begränsas, bör det subjektiva

rekvisitet där bestämmas på motsvarande sätt som i första stycket.

Liknande erinringar göras av sträf frätt skommittén.

I några yttranden, däribland Svea hovrätts, framhålles såsom anmärk­

ningsvärt att enligt utkastet straffsatsen bestämts olika i första och andra

stycket.

Vunna erfarenheter bestyrka att, såsom i promemorian framhållits, en

verksamhet som ytterst riktar sig mot främmande stat kan innebära faror

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

15

för vårt lands fred och säkerhet. Då verksamheten på ett eller annat sätt —

t. ex. genom att sabotageverksamhet här planeras eller förberedes — har

anknytning till Sverige, kan den vara ägnad att inverka störande på rikets

förbindelser med främmande makter. Om de utrikespolitiska förhållandena

äro ömtåliga, kunna sådana störningar innebära avsevärda riskmoment. I

den mån verksamhet av detta slag utgör spioneri är den straffbelagd i nu­

varande 14 §, men i övrigt är straffskyddet ofullständigt och bristfälligt. I

vissa fall finnes ej något stadgande som möjliggör straffrättsligt ingripande,

och i andra fall tillämpliga bestämmelser taga icke hänsyn till gärningarnas

landsskadliga natur eller äro alltför lindriga. En komplettering av straff-

skyddet synes därför vara erforderlig, och den torde, såsom i promemorian

föreslagits, böra ske genom en utvidgning av förevarande paragraf.

Mot den i promemorian föreslagna bestämmelsen ha i ett flertal yttranden

erinrats, att den innebure att en verksamhet som riktades mot en främ­

mande stat skulle bliva straffbelagd i större utsträckning än om den varit

riktad mot Sverige. Ehuru detta förhållande, med hänsyn till att för åtal

skulle erfordras Konungens tillstånd, knappast skulle kunnat i tillämpningen,

leda till otillfredsställande resultat, synes från principiell synpunkt ett visst

fog finnas för de framställda anmärkningarna. En i enlighet med dem ut­

formad bestämmelse erhåller visserligen ett mera begränsat tillämpnings­

område än den i promemorian föreslagna men torde likväl i huvudsak mot­

svara vad som erfordras. Den nya bestämmelsen har därför ansetts kunna

inskränkas till att avse endast gärningar, som skulle varit straffbara om de

förövats mot Sverige eller svensk man. Härigenom synas även de i yttran­

dena framställda önskemålen om en noggrannare brottsbeskrivning ha till-

godosetts.

Bestämmelsen synes lämpligen böra inarbetas i 4 § och anslutas till det

led i den nuvarande brottsbeskrivningen, som avser »i lag eller författning

förbjuden gärning». Den utvidgade bestämmelsen kommer då att omfatta

alla straffbara gärningar vare sig de förövats i eller utom Sverige.

Liksom för närvarande skall för straff enligt paragrafen fordras att de

avsedda gärningarna äro på visst sätt farliga för riket. Den nuvarande förut­

sättningen i detta hänseende synes emellertid vara alltför snäv. Med nära

anslutning till den i promemorian uppställda förutsättningen för straffbar­

het enligt den nya bestämmelsen har därför beträffande samtliga i 4 § an­

givna gärningar föreslagits, att straff skall inträda om gärningen framkallat

fara för att rikets vänskapliga förbindelser med främmande makt skadas. I

fråga om gärningsmannens insikt härutinnan har bibehållits den nuvarande

föreskriften, som innehåller att han bort inse faran.

Vad angår straffet, har den i promemorian föreslagna straffsatsen, fängel­

se eller straffarbete i högst fyra år, föreslagits skola gälla för samtliga brott

mot 4 §, vilket i fråga om gärningar som redan nu omfattas av paragrafen

innebär en höjning av maximum med två års straffarbete. För åtal bär

liksom hittills fordras tillstånd av Konungen.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Promemorian rörande andra ändringar i 8 kap.

I promemorian uttalades att det syntes med fog kunna påstås, att vissa

av de i 8 kap. strafflagen upptagna straffbestämmelserna kunde medföra att

begångna brott icke alltid bleve belagda med så allvarliga straff som vore

påkallat med hänsyn till de brottsliga handlingarnas beskaffenhet och till

den fara som brott mot rikets säkerhet innebära, särskilt i ett tidsläge sådant

som det nuvarande. Främst av denna anledning hade en översyn av detta

strafflagskapitel ansetts vara erforderlig. Det hade därjämte befunnits lämp­

ligt att i sammanhang med ändringar i straffskärpande riktning även vidtaga

vissa justeringar av annan innebörd, vilka på grund av vunna erfarenheter

eller eljest visat sig behövliga.

De i promemorian och det därvid fogade lagutkastet upptagna ändringar­

na inneburo sålunda i främsta rummet skärpningar i straffsatserna. I fråga

om vissa lagrum, nämligen 3 § första stycket, 9 §, 10 §, 14 § första styc­

ket och 22 §, föreslogs, att de där utsatta straffmaxima skulle höjas. Där­

jämte skulle enligt förslaget i 8 kap. införas en ny 29 a §, vari med avseende

å flertalet brott mot kapitlet meddelades vissa bestämmelser om straffskärp­

ning, därest sådant brott förövades medan riket befunne sig i krig eller krigs­

fara.

Förändringar av annan innebörd föreslogos beträffande 8—10 och 13 §§,

14 § andra stycket samt 21, 26 och 28 §§. Flertalet av dessa ändringsförslag

avsågo kompletteringar i utvidgande riktning av gällande straffbestämmelser.

I de över promemorian avgivna yttrandena ha de föreslagna lagänd­

ringarna i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Beträffande be­

hovet av straffskärpningar må nämnas, att Svea hovrätt förklarat sig dela

den uppfattningen, att sådana skärpningar visat sig påkallade, och att

Göta hovrätt ävenledes ansett straffhöjningar önskvärda.

Beträffande särskilda bestämmelser i förslaget framfördes i yttrandena

vissa erinringar. Huvudsakligen rörde dessa frågan om förutsättningarna för

tillämpningen av 29 a §. Då detta spörsmål har viss betydelse även för vissa

andra lagrum, torde det lämpligen böra upptagas i detta sammanhang, var­

emot rörande yttrandenas innehåll i övrigt hänvisas till redogörelsen för de

särskilda stadgandena.

Till stöd för förslaget att i viss utsträckning genomföra straffskärp­

ning beträffande brott, som förövas då riket är i krig

eller krigsfara, anfördes i promemorian: Straffsatserna i 8 kap. skola

i allmänhet gälla vare sig krig råder eller icke. Dock äro vissa lagrum i

kapitlet, nämligen 6—8 §§, endast tillämpliga vid krig eller då krig hotar

riket, med vilket uttryck enligt uttalande i motiven till lagrummen avses tid­

punkten strax före ett befarat krigsutbrott. Vidare märkes, att enligt krigs-

artiklarna i strafflagen för krigsmakten, 133 §, straffskärpning inträder, då

brott mot 8 kap. förövas i krigstid eller eljest under tid då rikets krigsmakt

är mobiliserad: i stället för straffarbete på livstid kan dömas till dödsstraff,

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

rån för osäkerhet och splittring i rättstillämpningen ökas ytterligare därav,

att på andra håll i 8 kap. strafflagen användes uttrycket »då krig hotar ri­

ket». Sistnämnda uttryck torde syfta på en mera överhängande, mera kon­

kretiserad fara; härpå tyder, förutom uttalanden i motiven (Nytt juridiskt

arkiv avd. II 1941 sid. 23 och 28 och P. M. sid. 4—5), den omständigheten att

i 6 och 8 §§, där uttrycket användes, jämväl talas om fienden, vilket däremot

ej är fallet i de lagrum, till vilka 29 a § hänvisar. Denna distinktion kan vålla

domstolarna ökade tolkningssvårigheter, till den del den ej blir helt förbi­

sedd. Enligt hovrättens mening är det önskvärt, att domstolarna i största möj­

liga utsträckning befrias från sådant bedömande av den utrikespolitiska si­

tuationen vid brottets begående, som för en riktig tillämpning av nämnda

stadganden förutsättes. Måhända skulle detta syfte kunna vinnas därigenom,

att det beträffande straffbuden i fråga anförtroddes åt Kungl. Maj:t att för­

ordna om deras tillämplighet. Till jämförelse må hänvisas till tryckfrihets­

förordningen i; 3 10 :o och lagen den 18 september 1914 angående förordnan­

de örn anstånd med betalning av gäld (moratorium) 1 §, i vilka båda lagrum

fråga är om förordnanden vid krig eller krigsfara.

Hovrätten tillåter sig att i detta sammanhang upptaga ett ämne, som väl

ej behandlas i den remitterade promemorian men som har visst samband med

där avsedda spörsmål. Enligt 5 § strafflagen för krigsmakten skola krigsar-

tiklarna äga tillämpning allenast i fråga örn brott, som förövas i krigstid eller

eljest under tid, då rikets krigsmakt är mobiliserad. Här är sålunda förutsätt­

ningen för de strängaste straffbestämmelsernas tillämplighet bestämd på ett

tredje sätt. Stadgandet torde vara så att förstå, att krigsartiklarna skola gälla,

förutom vid krigstillstånd, allenast om officiellt meddelande utgått, att allmän

mobilisering påbjudits (se justitiedepartementets promemorior 1940: 2 sid.

12). Om stadgandet så tolkas, innebär det tydligen, att beträffande krigsartik-

larnas tillämplighet sådan klarhet vinnes, som hovrätten anser eftersträvansvärd

även på det med remissen avsedda området. Ur saklig synpunkt synes det

emellertid tvivelaktigt, huruvida krigsartiklarnas tillämplighet bör göras be­

roende av att allmän mobilisering officiellt påbjudits. Erfarenheten från

skilda länder torde ådagalägga, att av politiska skäl officiellt meddelande örn

allmän mobilisering i regel utfärdas först i omedelbart samband med ett

krigsutbrott. Anledning att bringa krigsartiklarna i tillämpning kan emeller­

tid föreligga även om krig ej anses oundvikligt; avsikten med det strängare

straffhotet kan i själva verket vara en önskan att förebygga handlingar, som

i ett kritiskt läge lätteligen kunde leda till krig. Frågan örn krigsartiklarnas

tillämplighet bör därför ej förknippas med spörsmålet om allmän mobilise­

ring av krigsmakten utan prövas självständigt och göras beroende av särskilt

beslut av Kungl. Majit.

Även sträf frätt skommittén har förordat, att de vid sidan om de normala

uppställda strängare straffsatserna göras tillämpliga vid krig eller då Konung­

en på grund av krigsfara så förordnar. Kommittén framhåller, att på denna

väg möjlighet kunde öppnas att på ett tidigare stadium bringa även de sträng­

aste straffsatserna i tillämpning.

Överståthållarämbetet har funnit påkallat, att innebörden av uttrycken »då

krig hotar» i 6 och 8 §§ samt »krigsfara» i 29 a § närmare fixeras genom an­

knytning tili någon av statsmakterna påbjuden åtgärd, såsom exempelvis in­

tagande av förstärkt försvarsberedskap eller av någon för det militära försvaret

eller för det civila luftskyddet fastställd högre beredskapsgrad. Av länssty­

relsen i Göteborgs och Bohus län har framhållits, att lagtillämpningen borde

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

19

underlättas om de i 8 kap. strafflagen förekommande eller föreslagna ut­

trycken »då krig hotar riket» och »krigsfara» ersattes med en formulering,

som anknöte till direkt påtagliga förhållanden, exempelvis förstärkt försvars­

beredskap. Rådhusrätten i Malmö har anfört, att den språkliga distinktionen

mellan sagda uttryck syntes tämligen vag, och att det därför måhända vore

önskvärt, om innebörden av ifrågavarande term kunde tydligare belysas i

förarbetena till en blivande lag i ämnet än vad hittills syntes hava skett. Så­

som lämpligt kriterium på krigsfara torde enligt rådhusrättens mening kun­

na tjäna, att — för annat ändamål än övning — rikets krigsmakt helt eller

delvis ställts på krigsfot eller förstärkt försvarsberedskap anbefallts.

Chefen för försvarsstaben har anfört:

Under den tid, som förflutit sedan den förstärkta försvarsberedskapen i

september 1939 påbjöds, kan faran för krigsutbrott flera gånger hava varit

så stor, att situationen med fog kunnat betecknas såsom att krig hotat riket,

men det oaktat hava domstolarna endast i få fall ansett sig böra tillämpa 6

eller 8 § i kapitlet på brott, vilka för sådant fall fallit därunder. Att avgöra

när en sådan situation föreligger innebär uppenbarligen ett övervägande av

ytterst känslig utrikespolitisk karaktär och är för övrigt i många fall full­

ständigt omöjligt. Domstolarnas återhållsamhet kan därför förvisso te sig

förståelig. Emellertid föreligger största fara för att lagen av dessa skäl icke

erhåller tillräcklig effektivitet.

Försvarsstabschefen har vidare uttalat, att det torde vara att befara att

uttrycket »krigsfara», som i olika betydelser förekomme i ett stort antal

författningar, skulle giva anledning till tolkningssvårigheter.

Göta hovrätt har förutsatt att »krigsfara» i 29 a § hade samma innebörd

som i exempelvis lagen den 26 april 1940 med särskilda bestämmelser angå­

ende domstolarna och rättegången vid krig eller krigsfara m. m. samt att

stadgandet i 29 a § följaktligen kunde tillämpas i ett läge sådant som det

nuvarande, då särskild försvarsberedskap blivit anbefalld.

Det är uppenbart att brott mot 8 kap. i regel äro farligare och därför mera

straffvärda om de förövas under krig eller då krigsfara råder. I viss mån har

också, såsom i promemorian påpekats, hänsyn härtill tagits i lagstiftningen.

De stränga straffbestämmelserna i 8 kap. 6 och 8 §§ mot krigsförräderi och

krigsspioneri äro sålunda endast tillämpliga vid krig eller då krig hotar riket.

Och krigsartiklarna i strafflagen för krigsmakten innebära, att vid krig eller då

allmän mobilisering påbjudits brott mot 8 kap. kunna beläggas med döds­

straff i stället för straffarbete på livstid och med straffarbete på livstid i

stället för straffarbete i tio år. Det förtjänar erinras, att denna bestämmelse

i krigsartiklarna, jämte vissa andra stadganden däri, på grund av 8 § straff­

lagen för krigsmakten icke blott gäller dem som även eljest lyda under sist­

nämnda lag, utan envar som begår brott av angiven art inom riket, å krigs­

skådeplats utom riket eller å område som av krigsmakten ockuperats.

De i promemorian föreslagna, såsom 29 a § upptagna bestämmelserna om

straffskärpning vid krig eller krigsfara innefatta en utbyggnad för de lägre

straffens vidkommande av skärpningsregeln i krigsartiklarna. I fråga örn

Departe­

ments­

chefen.

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

önskvärdheten av att för särskilt ömtåliga lägen på föreslaget sätt skärpa

straffhotet ha några delade meningar icke kommit till uttryck: bestämmel­

serna härom, liksom de i promemorian föreslagna straffhöjningarna i sär­

skilda lagrum, ha mötts med gillande eller lämnats utan erinran i samtliga

avgivna yttranden. Även jag ansluter mig till förslaget i dessa delar.

Däremot har förslaget i vad det rör förutsättningarna för tillämpning av

29 a § blivit föremål för erinringar i yttrandena. Man har därvid framhållit

svårigheten för domstolar och åklagare och ännu mer för gärningsmannen

att bedöma huruvida vid viss tidpunkt krigsfara varit eller är för handen.

I samband härmed har även erinrats om de olika förutsättningar som, om

förslaget på denna punkt genomföres, skulle komma att behöva iakttagas vid

tillämpning av 8 kap., nämligen dels enligt krigsartiklarna krig och allmän

mobilisering, dels enligt 8 kap. 6—8 §§ krig och krigshot och dels slutligen

enligt 29 a § krig och krigsfara.

Det torde knappast kunna bestridas att det icke är fullt tillfredsställande

att göra tillämpningen av 29 a § beroende av en sådan förutsättning som

krigsfara, vars förhandenvaro skulle vara svår att bedöma även om — vilket

icke kan bliva fallet — samtliga kunskapskällor vore tillgängliga. En lämp­

ligare utväg synes vara att, såsom i vissa yttranden föreslagits, låta tillämp­

ningen bero på Kungl. Maj :ts beslut. I enlighet härmed har paragrafens ome­

delbara giltighet inskränkts till att avse brott under krigstid. I fråga om till-

lämpningen under annan tid föreslås att Kungl. Maj:t skall äga förordna

därom, såframt det finnes påkallat med hänsyn till krigsfara, vari riket be­

finner sig, eller andra av krig föranledda utomordentliga förhållanden. Om

detta förslag genomföres, är jag för min del beredd tillstyrka att 29 a §

omedelbart sättes i kraft.

Ehuru de framförda erinringarna i viss mån drabba även uttrycket »då

krig hotar riket» i 6—8 §§, har någon ändring häri icke ansetts böra vid­

tagas. De flesta bestämmelserna däri äro av sådant innehåll att de icke

kunna tillämpas annat än då en bestämd fara för krig med viss främmande

makt är för handen. Paragraferna kunna därför icke göras tillämpliga vid en

mera obestämd krigsfara utan att vittgående ändringar vidtagas, berörande

ett flertal lagrum i 8 kap. och avseende bland annat en inarbetning däri av

lagen örn straff för sabotage. En sådan omarbetning av kapitlet har emeller­

tid icke lämpligen synts böra ifrågasättas i detta sammanhang. Att i stället

inskränka tillämpligeten av 6—8 §§ till endast krigstid har ej heller ansetts

böra komma i fråga.

Beträffande förutsättningarna för krigsartiklarnas giltighet må nämnas,

att överbefälhavaren över rikets försvarskrafter i en framställning till Kungl.

Majit hemställt om sådan ändring i bestämmelsen härom att tillämpning av

krigsartiklarna kunde av Kungl. Majit beslutas vid krigsfara, alltså obero­

ende av om mobilisering är anbefalld eller ej. Tillika har överbefälhavaren

hemställt om sådan ändring i 8 § strafflagen för krigsmakten att straff­

bestämmelsen i krigsartiklarna mot sabotage och annan skadegörelse, 163 §

strafflagen för krigsmakten, erhåller tillämpning å envar som begår sådant

22

De särskilda stadgandeiia i förslaget.

I anslutning till de inom justitiedepartementet nu utarbetade lagförslagen

må rörande de särskilda bestämmelserna däri nämnas följande.

I den mån annat ej omtalas eller framgår av sammanhanget överensstämma

de föreslagna bestämmelserna i sak med promemorian.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

8 kap. strafflagen.

3 §•

I första stycket av paragrafen föreslås den ändringen att straffet, som för

närvarande utgöres av fängelse, skall vara fängelse eller straffarbete i högst

två år.

4 och 4 a §§.

I enlighet med vad förut anförts föreslås, att det led i brottsbeskrivningen,

vari omtalas »annan i lag eller författning förbjuden gärning», skall vidgas

till att omfatta även gärning som enligt sådan lag eller författning skulle

vara straffbar om' gärningen förövats mot Sverige eller svensk man. En mind­

re jämkning har därvid skett i avfattningen av den nuvarande bestämmelsen.

Utvidgningen har medfört att två andra led i brottsbeskrivningen såsom onö­

diga synts kunna uteslutas, nämligen de som åsyfta angrepp med våldsamma

medel å främmande makts styrelseskick samt ärekränkning eller annat brott

mot främmande statsöverhuvud eller mot främmande makts sändebud här

i riket. Vidare har, på sätt tidigare anförts, dels såsom förutsättning för straff­

barhet uppställts att gärningen skall framkalla fara för att rikets vänskapliga

förbindelser med främmande makt skadas dels ock straffmaximum höjts från

två till fyra års straffarbete.

I likhet med vad nu gäller skall brott mot förevarande paragraf ej få åtalas

av allmän åklagare utan Konungens lov. Stadgandet härom hade före änd­

ringarna år 1940 sin plats i en särskild paragraf, 29 §, men sammanfördes

då med straffbestämmelsen i 4 §. I anledning av att sammanföringen, på

grund av hänvisningen i 3 § 9:o tryckfrihetsförordningen, kan vara ägnad

att föranleda missförstånd, har åtalsbestämmelsen nu åter placerats i en sär­

skild paragraf, 4 a §.

8

§■

De föreslagna ändringarna, som äro av redaktionell art, innebära dels att,

i enlighet med promemorian, den nuvarande föreskriften örn lämnande av

oriktig uppgift skall utgå ur paragrafen och ersättas av en allmän bestäm­

melse, som i promemorian var upptagen såsom 13 a § men nu införts i 13 §,

dels ock att härutöver vidtagits en mindre jämkning.

9 §.

Straffet är för närvarande högst straffarbete i två år. En straffskärpning

föreslås som innebär att straffskalan blir fängelse eller ock straffarbete i

högst fyra år; dock att böter må ådömas om faran var ringa.

23

¹⁰ §.

I första stycket föreslås en höjning av straffmaximum från straffarbete i

två år till sådant straff i fyra år.

Den i andra stycket för närvarande förekommande bestämmelsen om straff

för utlämnande av oriktiga uppgifter skall i enlighet med promemorian utgå

på grund av tillkomsten av den nya allmänna bestämmelsen i 13 §. I stället

bär nu, av skäl som omtalas vid 11 §, i förevarande stycke införts den före­

skrift — örn förhöjt straff då den brottslige är en särskilt betrodd person —

som för närvarande är upptagen i 13 §. I föreskriftens lydelse har därvid vid­

tagits en redaktionell jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

11

§•

Straffet för spioneri beträffande svenska hemliga sakförhållanden är för

närvarande straffarbete i högst sex år. Om sådan gärning förövas av sär­

skilt betrodd person, skall dock enligt nuvarande 13 § dömas till straffarbete

från och med sex till och med tio år eller på livstid.

I promemorian föreslogs icke någon ändring i dessa straffsatser. I två ytt­

randen har emellertid hemställts om en straffskärpning även beträffande 11 §.

Stockholms rådhusrätt har härutinnan anfört:

Enligt rådhusrättens förmenande bör en höjning av straffmaximum ske

jämväl beträffande 11 §. För sådana i 11 § avsedda gärningar, som innefatta

lämnande av upplysningar, finnes visserligen en strängare latitud angiven i

13 § för det fall att gärningsmannen varit särskilt betrodd med vad som

uppenbarats. Men fall kunna tänkas förekomma, då gärning, som är att hän­

föra under 11 § men beträffande vilken nyssberörda förutsättning för straff-

skärpning icke föreligger, bör bedömas strängare än nuvarande latitud i 11 §

medger, exempelvis då en person, som icke intagit förtroendeställning, up­

penbarat för rikets försvar särskilt viktiga anordningar.

Chefen för försvarsstaben har erinrat, att gärningar av ifrågavarande

slag, även om de begås under tid då krigshot icke synes vara aktuellt, kan

vara av ytterst ödesdiger natur, samt har vidare anfört:

Visserligen har man i sådant fall, därest spioneri begås av person som i

13 § avses, möjlighet att utdöma ett straff av t. o. m. straffarbete på livstid.

Därest sådant brott begås av annan —- ett fall som kan vara lika farligt

och med vilket nian torde hava väl så stor anledning att räkna — har man

däremot endast den jämförelsevis låga straffsatsen i 11 § att tillgå. Ur dessa

synpunkter innebär promemorians förslag örn, förutom höjning av straff­

satserna för vissa brott, en generell höjning av straffskalorna för vissa

brott vid krig eller krigsfara en förbättring i önskvärd riktning. Även efter

en ändring i enlighet med promemorians förslag kommer emellertid till-

lämpningen av det för krigsförräderi och krigsspioneri stadgade höga, ur

avskräckningssynpunkt synnerligen betydelsefulla maximistraffet livstids

straffarbete, att bliva beroende av den vanskliga tolkningen av spörsmålet

örn krigshot förelegat eller ej. Med hänsyn särskilt till det sistnämnda anser

jag det nödvändigt att i fall, som är att bedöma enbart enligt 11 §, möjlig­

het gives att vid krigsfara tillgripa livstids straffarbete åtminstone vid syn­

nerligen försvårande omständigheter.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Departe­

ments­

chefen.

I rådhusrättens yttrande har jämväl uttalats en erinran beträffande en

av de förutsättningar som uppställas för tillämpningen av 11 §, liksom av

nuvarande 14 §, nämligen att för straffbarhet kräves att den brottslige för­

övat gärningen »för att gå främmande makt tillhanda». Härom har rådhus­

rätten anfört:

Erfarenheten har visat, att fall kunna förekomma, där gärningsman

icke kan övertygas om direkt uppsåt men otvetydigt haft indirekt eller

eventuellt uppsåt i angivet hänseende. Sålunda har förekommit, att gär­

ningsmannens önskan allenast gått ut på att främja viss uppgiven organisa­

tions verksamhet eller att hjälpa en anhörig eller annan gärningsmannen

närstående person. Då gärningar begångna med indirekt eller eventuellt upp­

såt enligt rådhusrättens förmenande böra ur straffsynpunkt jämställas med

gärningar, som förövats med direkt uppsåt, hemställer rådhusrätten, att i

samband med de föreslagna ändringarna även vidtages ändring, varigenom

11 § samt förslagets 14 § och 14 a § komma att omfatta jämväl gärningar,

vid vilka gärningsmannen haft allenast indirekt eller eventuellt uppsåt att

tillhandagå främmande makt.

Vad i yttrandena anförts synes innefatta skäl att föreslå en skärpning av

straffet för spioneri i fall då något uppenbarats som är av synnerlig vikt.

För sådana svåra och farliga brott synes böra gälla samma straffsats som

för dem, vilka äro kvalificerade därigenom att gärningsmannen är en sär­

skilt betrodd person, eller straffarbete i 6—10 år eller på livstid.

Vid genomförandet av denna ändring i 11 § har befunnits lämpligast att

överföra innehållet i nuvarande 13 § till de olika lagrum, 10—12 §§, å

vilka den har avseende. Därvid har blivit erforderligt att uppdela paragra­

fen på två stycken.

Stockholms rådhusrätts hemställan om ändrad förutsättning i fråga örn

gärningsmannens uppsåt har icke ansetts böra föranleda någon åtgärd. Vad

som ger brott mot 11 § dess svårare karaktär och därigenom motiverar den

stränga straffsatsen är just att gärningsmannen åsyftat att gå främmande

makt tillhanda. Kravet på sådant uppsåt utgör fördenskull skiljemärket

mellan 11 § och den lindrigare straffbestämmelsen i 10 §. På liknande

sätt förhåller det sig beträffande första och andra stycket i nuvarande 14 §;

i motsats till vad rådhusrätten antagit fordras nämligen för ansvar enligt

14 § andra stycket ej mera än vanligt uppsåt i nämnda hänseende. Anmär­

kas må vidare att, om än vissa skäl tala för en sådan ändring, dessa dock

bliva av mindre betydelse efter de nu föreslagna skärpningarna av straf­

fen för brott mot 9 och 10 §§. I fråga om innebörden av ifrågavarande

krav må för övrigt anmärkas att med fall, då syftet är att gå främmande

makt tillhanda, enligt vedertagen åsikt är att likställa sådana fall då gär­

ningsmannen ytterst åsyftar något annat, t. ex. att hjälpa en anhörig, men

uppnår detta genom att röja en hemlighet med visshet örn att upplysningen

vidarebefordras till främmande makt.

12

§.

I enlighet med promemorian har, till följd av att nuvarande andra stycket

i 10 § uteslutits, en ändring vidtagits beträffande den nuvarande hänvis­

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

14 och 14 a §§.

Med hänsyn till arten av de brott, vilka äro att hänföra till spioneri enligt

nuvarande 14 § första stycket, föreslogs i promemorian en straff skärpning

av samma slag som i 9 och 10 §§ eller en höjning av straffmaximum från

straffarbete i två år till sådant straff i fyra år. Beträffande det för när­

varande i 14 § andra stycket angivna brottet ansågs däremot en ändring

i motsatt riktning motiverad, nämligen såtillvida att möjlighet att ådöma

böter medgåves i fall då synnerligen mildrande omständigheter föreligga.

Under motivering att spioneri knappast vore en träffande benämning på

de brott som i allmänhet straffas enligt sistnämnda lagrum, föreslogs vidare

att straffbestämmelsen skulle överflyttas till en ny 14 a §, vari brotts-

beskrivningen gjordes något mera utförlig samt brottet erhöll benämningen

olovlig underrättelseverksamhet.

De sålunda föreslagna ändringarna ha i huvudsak tillstyrkts eller läm­

nats utan erinran i de avgivna yttrandena. I fråga om straffet för olovlig

underrättelseverksamhet har emellertid straffrättskommittén, med hänsyn

till den fara för riket sådant brott i regel innefattade, funnit det lämpligt,

att möjligheten att ådöma böter begränsades till fall, då brottet vore ringa,

så att böter alltså icke borde få ådömas enbart på grund av mildrande

omständigheter med avseende på den brottsliges person. Beträffande ly­

delsen av 14 a § har Svea hovrätt ansett den nuvarande brottsbeskrivningen

i 14 § andra stycket vara att föredraga framför den i promemorian föreslagna,

enligt vilken den brottsliga verksamheten skulle avse anskaffande eller

meddelande av uppgifter av militär eller politisk innebörd.

Härutöver har i några yttranden ifrågasatts vidtagandet av vissa ytterligare

ändringar i paragraferna. Såsom förut nämnts har Stockholms rådhusrätt

uttalat sig för en ändring beträffande kravet i 14 § att gärningsmannen skall

avse att gå främmande makt tillhanda. I fråga örn den föreslagna 14 a §

har justitiekansler sämb etet framhållit, alt rekvisitet »för främmande makts

räkning» i den föreslagna 14 a § måhända innebure en begränsning i det

straffbara området, som i praktiken kunde te sig mindre önskvärd. Härom

har i yttrandet anförts:

En olovlig underrättelseverksamhet torde nämligen kunna bedrivas för en

organisations räkning, icke för en främmande makts, men likväl böra drab­

bas av ansvar som är stadgat i förevarande paragraf. Och örn verksamheten,

på sätt i 14 a § sägs, faktiskt utövas för en främmande makts räkning, kunna

bevissvårigheter uppstå, därest verksamheten bedrives under en organisa­

tions täckmantel. En jämkning av berörda uttryck skulle även ha betydelse

för 26 och 28 §§. Ämbetet, som icke är i tillfälle framställa något bestämt

förslag till täckande av den brist, som härutinnan möjligen föreligger, har

velat omnämna förhållandet för eventuell närmare undersökning. Måhända

kan det visa sig lämpligt att med främmande makt i 14 a § likställa den

som handlar i främmande makts intresse och för sådant ändamål komplet­

tera 29 §.

Beträffande uttrycket »bedriver------------ verksamhet» i 14 a § har Göta

hovrätt hänvisat till vad hovrätten, på sätt förut angivits, anfört rörande

motsvarande uttryck i förslaget till ändring av 8 kap. 4 §.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Mot den föreslagna ändringen har chefen för försvarsstaben anmärkt att

det därigenom bleve möjligt att även vid krig eller krigsfara ådöma böter

för uppsåtligt brott mot 21 §, något som knappast torde vara avsett och ej

syntes lämpligt. I övrigt har försvarsstabschefen rörande 21 § anfört:

Det synes mig uppenbart, att möjligheten att med straff träffa uttalanden,

ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, måste vidgas. Under oroliga

tider kunna osanna och vilseledande dylika uttalanden vålla synnerlig skada,

och någon fara för att vidgad straffmöjlighet under lugna tider skall miss­

brukas torde ej föreligga redan av den anledningen att det stränga kravet,

att ett uttalande skall vara ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, då

uppenbarligen mycket mer sällan är uppfyllt. För straff enligt 1. stycket av

21 § fordras nu, att utspridaren haft uppsåt att giva ryktena eller uttalande­

na allmän spridning och kännedom om deras sanningslöshet, varjämte för-

utsättes att ryktena eller uttalandena blivit allmänt spridda. Av lagrådet

framhölls år 1936 i samband med omarbetningen av dåvarande 8 kap. 14 §,

att enligt den föreslagna lydelsen, där brottsbeskrivningen med en mindre

avvikelse var densamma som i nu ifrågavarande lagrum, förutsättningarna

på straffbarhet i vissa avseenden voro synnerligen stränga, och att det icke

vore uteslutet att stadgandet därför komme att sakna egentlig betydelse i det

praktiska rättslivet. Detta utalande får jag understryka. Dessutom får jag

beträffande oaktsamlietsstraffet i denna paragrafs andra stycke framhålla,

att oaktsamt spridande av uttalanden av nu ifrågavarande slag är principiellt

förkastligt i krig som fred, och att ett straffbeläggande av sådant spridan­

de även under tid då krig ej råder eller krig ej hotar riket därför är väl mo­

tiverat. Ej heller i detta avseende lärer en vidgad möjlighet till bestraffning

av skäl som nyss anfördes kunna befaras leda till missbruk. Jag får under

åberopande av det nu anförda hemställa, att paragrafen gives sådan avfatt­

ning, att för straffbeläggande av uppsåtlig gärning icke fordras att utsprida­

ren haft uppsåt att giva allmän spridning åt de gjorda uttalandena, och att

straff för oaktsamhet inträder även om krig ej råder eller hotar riket.

Stadsfiskalen W. Ryhninger har i ett av Överståthållarämbetet insänt ytt­

rande anfört:

I fråga om 21 § synes densamma med nuvarande formulering hava ett allt­

för begränsat tillämpningsområde för att vara till verklig nytta under nu­

varande förhållanden. Ovisst är huruvida uttrycket »falska rykten och lögn­

aktiga uttalanden» även är tillämpligt å delvis riktiga men överdrivna och

förvrängda uppgifter. Vidare är bestämmelsen att uttalandena skola vara

»ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet» alltför sträng för att lagrum­

met skall kunna få någon praktisk betydelse. Dessutom torde det vara ett

alltför strängt krav beträffande det subjektiva rekvisitet att gärningsmannens

uppsåt skall avse att giva allmän spridning åt de avsedda uttalandena. Under

nuvarande förhållanden, då ett behov uppenbarligen finnes av en praktisk

användbar lagbestämmelse såsom medel i kampen mot det samhällsfarliga

ryktessprideriet, vore det önskvärt att lagrummet i fråga erhåller en lämp­

ligare och efter de praktiska förhållandena bättre avpassad utformning.

I anslutning till Ryhningers anförande har Överståthållarämbetet uttalat:

Ämbetet anser sig böra understryka angelägenheten av att den i 21 § an­

givna brottsbeskrivningen ändras så, att ökade möjligheter till reaktion mot

ryktessmideriet skapas. Det nuvarande rekvisitet att handlingen eller ryktes-

smideriet skall vara ägnad medföra fara för rikets säkerhet synes innebära

alltför stora krav på den effekt, som genom handlingen skall hava framkal­

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

29

lats. Möjligen skulle en önskvärd lättnad härutinnan kunna ernås genom att

ordet »ägna» utbyttes mot ordet »kunna». Vidare lärer uttrycket »rikets sä­

kerhet» innebära anspråk på att effekten av ryktessmideriet skall vara av

viss, mera betydande omfattning. För att göra paragrafen mera praktiskt

användbar torde det sistnämnda uttrycket böra utbytas mot uttryck, som

angiver att straffbarhet skall inträda även om handlingen medför fara, som

icke berör riket i dess helhet, utan endast för någon enstaka av samhällets

funktioner, t. ex. ett avsnitt av försvarsmakten etc.

För närvarande kan för uppsåtlig! brott mot förevarande paragraf bötes­

straff ådömas endast örn krig eller krigsfara ej råder. Den ändring härutin­

nan som promemorian innebar torde, såsom chefen för försvarsstaben an­

märkt, vara mindre lämplig. Förslaget har därför ändrats på denna punkt

genom att i 29 a § införts en bestämmelse, enligt vilken lägre straff än fäng­

else ej må ådömas därest dylikt brott förövas vid krig eller eljest då 29 a §

äger tillämpning.

Det nuvarande andra stycket, som innehåller en straffbestämmelse för den

som av oaktsamhet begår i paragrafen avsedd gärning, skulle enligt prome­

morian bibehållas oförändrat, men omfattades åtminstone formellt av hän­

visningen i 29 a §. Då bestämmelsen blott gäller vid krig eller då krig hotar

riket, var hänvisningen ägnad att föranleda missförstånd. I stället för att

inskränka hänvisningen i 29 a § till att avse endast första stycket i 21 § har

emellertid nu bestämmelsen i andra stycket överflyttats till 29 a § och den

avses skola bliva tillämplig under samma förutsättningar som 29 a § i öv­

rigt. Samtidigt har straffet ansetts böra skärpas genom att straffarbete i högst

två år införts i straffsatsen samt bötesstraff förbehållits för fall då brottet

är ringa. Genom dessa ändringar torde chefens för försvarsstaben hemstäl­

lan rörande 21 § ha i viss mån tillmötesgåtts, och beträffande motiven för

desamma kan jag därför hänvisa till vad han därutinnan anfört. Att i vidare

mån än nu föreslagits vidga tillämpningsområdet för ifrågavarande straff­

bestämmelser har däremot icke funnits tillrådligt.

22

§.

Straffet föreslås skola skärpas genom att i straffsatsen jämte fängelse upp­

tages straffarbete i högst två år.

I samband härmed må nämnas, att i ett av Överståthållarämbetet insänt

yttrande av t. f. polismästaren i Stockholm denne ifrågasatt om icke straff­

bestämmelse borde finnas för det fall, att någon av främmande makt mot­

toge penningar eller annat för att här i riket bedriva utländsk propaganda av

den beskaffenhet, att den kunde medföra skada för rikets vänskapliga för­

bindelser med främmande makt. Möjligen borde, med hänsyn till att avgö­

rande örn brottslighet kunde vara av ömtålig politisk natur, en dylik bestäm­

melse inrymmas under 4 § och föreskrift utfärdas, att åtal ej finge av allmän

åklagare anställas utan Konungens lov. Överståthållarämbetet har givit sin

anslutning till detta uttalande.

Departe­

ments­

chefen.

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

Departe­

ments­

chefen.

Departe­

ments­

chefen.

I nämnda yttranden torde avses sådan propaganda i främmande makts

intresse som åsyftar att påverka den allmänna uppfattningen i Sverige rör­

ande samma eller ock annan främmande makt.

I det sakkunnigbetänkande som ligger till grund för det nya 8 kap. ut­

talades, att det kunde ifrågasättas att under straffbestämmelsen medtaga

all propaganda i den främmande maktens intresse. Detta ansågs emellertid

mindre lämpligt bl. a. därför att det knappast funnes anledning att medtaga

agitation som helt öppet angåve sig företräda den främmande maktens syn­

punkter på dess egna angelägenheter t. ex. i ett krig eller eljest ett motsätt-

ningsförhållande till en annan främmande makt. Dylik »upplysningsverk­

samhet» vöre visserligen ofta högst ensidig eller på annat sätt snedvriden,

men den vore bl. a. på grund av sin öppna metod icke så farlig för den

svenska staten. Ett inskridande däremot torde följaktligen böra kräva, att

en sådan propagandaverksamhet tagit former som i och för sig innebure

överträdande av särskilda straffbestämmelser i 8 kap. eller i tryckfrihets­

förordningen.

Dessa synpunkter synas alltjämt innefatta tillräckliga skäl att icke före­

taga sådan utvidgning av straffbestämmelsen, som ifrågasatts i yttrandena.

23 §.

De föreslagna ändringarna i 11 § ha föranlett vissa följdändringar i före­

varande paragraf.

26 §.

I denna paragraf har en ändring föranletts av den föreslagna uppdel­

ningen av den nuvarande 14 § i två paragrafer med olika brottsbenämning.

I promemorian föreslogs härjämte att i ett nytt andra stycke skulle med­

delas en utvidgad straffbestämmelse beträffande medverkan vid spioneri och

olovlig underrättelseverksamhet. Beträffande denna ändring anfördes i pro­

memorian att, enligt vad erfarenheten visat, det ej sällan förekommer, att

personer som medverkat vid spioneri gått fria från straff på grund av att

full bevisning ej kunnat föras om att de känt till verksamhetens art eller syf­

te. Särskilt hade det varit fråga örn fall då medverkan bestått däri, att en

spion fått använda annans adress såsom s. k. täckadress och att inkomna brev

och meddelanden vidarebefordrats till spionen. Om den medverkande i ett

sådant fall hade anledning misstänka att det vore fråga örn spioneri, syntes

starka skäl tala för att han straffades för sin medverkan. I den ifrågavaran­

de bestämmelsen föreslogs ett straff av böter eller fängelse.

Den föreslagna nya straffbestämmelsen, som ej föranlett anmärkning i ytt­

randena, synes innebära en tillfredsställande komplettering av straffskyddet

mot spioneri- och annan hemlig underrättelseverksamhet. Bestämmelsen har

därför upptagits utan annan ändring än att i straffsatsen fängelse nämnts

före böter.

32

29 a §.

I fråga om förevarande paragraf må hänvisas till vad tidigare anförts i

samband med redogörelsen för innehållet i promemorian samt vid 21 § i för­

slaget. Utöver där angivna ändringar i det vid promemorian fogade lagut­

kastet har uppräkningen av lagrum i 29 a § jämkats därigenom att hänvis­

ningen till 24 och 25 §§ begränsats att avse stämpling eller förberedelse till

högförräderi, eftersom straffbestämmelserna mot krigsförräderi blott gälla vid

krig eller då krig hotar riket.

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

30 §.

I första stycket av förevarande paragraf föreskrives att vad någon, som

är förfallen till ansvar för brott varom i 8 kap. sägs, för brottet mottagit eller

dess värde skall vara till kronan förverkat.

I Stockholms rådhusrätts yttrande har framhållits, att bestämmelsens av­

fattning föranlett tveksamhet vid tolkningen i fall då det mottagna eller där­

emot svarande värde icke funnes att tillgå. Rådhusrätten har ifrågasatt, huru­

vida icke bestämmelsen borde ändras så att överensstämmelse ernåddes med

motsvarande bestämmelser i vapenkungörelsen m. fl. författningar.

I anledning härav har bestämmelsen jämkats i förtydligande syfte.

Enligt förslaget skola de nya bestämmelserna träda i kraft omedelbart ef­

ter utfärdandet.

Lagen om straff för sabotage.

Förevarande lag, vars giltighetstid utgår den 31 mars 1942, föreslås skola

äga fortsatt giltighet, förslagsvis till och med den 30 juni 1943.

Därjämte föreslås att jämväl i denna lag, som icke berördes av de nämnda

promemoriorna, skola — med giltighet från och med den 1 april 1942 — vid­

tagas vissa ändringar, främst avseende straffskärpningar. För sabotagebrott

under tid då krig hotar riket kan enligt 8 kap. 6 § strafflagen ådömas straff­

arbete på livstid, och straffmaximum för försök till sådant brott är enligt

8 kap. 23 § straffarbete i tio år. Enligt 1 och 2 §§ i sabotagelagen är högsta

straffet för fullbordat brott straffarbete i tio år och för försök sådant straff

i åtta år. Uppenbarligen kunna emellertid sabotagebrott under sådan tid, för

vilken sabotagelagen är avsedd att gälla, innebära lika stora faror som då krig

hotar riket. Med hänsyn härtill synas straffmaxima enligt 1 och 2 §§ sabo­

tagelagen böra vara desamma som enligt 8 kap. 6 och 23 §§ strafflagen. Till

följd av straffhöjningen i 1 § sabotagelagen kan straffskärpningsregeln i 4 §

samma lag icke erhålla tillämpning beträffande brott mot 1 § och hänvis­

ningen till denna paragraf har därför uteslutits ur 4 §. I 6 § samma lag har

vidtagits en jämkning av samma innebörd som ändringen i 8 kap. 30 § straff­

lagen.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 27-

I förtydligande syfte bör sabotagelagens slutbestämmelse ändras därhän,

att i fråga om sådant under lagens giltighetstid begånget brott, som i lagen

avses, skall vad där är stadgat äga tillämpning även efter det lagen i övrigt

upphört att gälla.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 27.

skulle nämligen hava lett till ett straffmaximum av tolv år allenast under

förutsättning att med sabotagebrottet sammanträffade brott, som vore belagt

med straffarbete upp till två år eller därutöver, varemot enligt förslaget

jämväl ett lindrigare våld eller hot ledde till straffarbete i högst tolv år. Om

med brott enligt 4 § sammanträffade annat brott, som vore belagt med

straffarbete upp till två år eller därutöver, bleve enligt förslaget maximi­

tiden för det gemensamma straff, som i sådant fall skulle ådömas, fjorton år,

medan den enligt vanliga regler skulle hava utgjort tolv år.

Beträffande det nu förevarande lagförslaget har lagrådet uttalat, att de

framställda erinringarna närmast föranledde att hänvisningen i 4 § sabotage­

lagen till 2 § borde uteslutas. Under 4 § skulle då endast ingå fall enligt 3 §,

och lagrådet har förklarat, att det icke kunde anses behövligt att med hänsyn

till allenast dessa fall bibehålla specialbestämmelsen i 4 §. Lagrådet har där­

för hemställt, att 4 § måtte utgå.

Den av lagrådet anmärkta olägenheten, att straffet för sabotageförsök vid

tillämpning av 4 § kan komma att överstiga det maximum som enligt straff­

lagens allmänna regler skall gälla för straffarbete på viss tid, kan undanröjas

genom en mindre jämkning i 4 §. Tillräckliga skäl synas icke föreligga att

helt upphäva detta lagrum. Det remitterade förslaget har därför i ifrågava­

rande hänseende icke ansetts böra undergå annan ändring än att bestämmel­

sen om straffhöjning begränsats så att den endast avser brott mot 3 §.

Härjämte har lagrådet hemställt om ett förtydligande av den till sabotage­

lagen fogade slutbestämmelsen. Denna hemställan har vunnit beaktande.

Föredraganden hemställer, att de ifrågavarande lagförslagen — förslaget

till lag angående fortsatt giltighet av lagen om straff för sabotage efter änd­

ringar i angivna hänseenden — måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till

riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till

detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Sigrid Linders.

Stockholm 1942. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

420229