Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

3

tänkandet lia yttranden avgivits av statskontoret, kammarrätten, riksräken-

skapsverket, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen, läns­

styrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt nomad­

skolinspektören. Vid domänstyrelsens utlåtande funnos fogade yttranden

från överjägmästarna i övre Norrbottens, nedre Norrbottens, Skellefteå,

Umeå, mellersta Norrlands och Gävle-Dala distrikt samt jägmästarna i

Arjeplogs, Sorsele, Renbetesfjällens och Idre revir, varjämte egnahemsstyrel­

sen låtit höra egnahemsnämnderna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbot­

tens län samt lantbruksstyrelsen hushållningssällskapen i samma län. Läns­

styrelserna ha inhämtat yttranden av vederbörande lappfogdar. Vidare ha

representanter för lappbyarna i riket givits tillfälle att yttra sig över de i be­

tänkandet framlagda förslagen vid ett i Arvidsjaur i oktober 1942 hållet

möte.

I förenämnda betänkande har upptagits ett flertal förslag till stöd för

de renskötande lapparna. Sålunda har föreslagits att staten i vissa fall

skall lämna bidrag till uppförande av fasta bostäder åt dessa lappar och

lill reparation av bostadshusen, anordna undervisning i renskötsel samt

stödja de nämnda lapparnas föreningsväsen. Härjämte föreslås att vissa

ändringar skola vidtagas i de gällande grunderna för utlämnande av lån

för inköp av livrenar, att belöningar skola kunna utdelas för god renvård

samt att vissa byggnadsanläggningar skola komma till stånd genom sta­

tens försorg eller med bidrag av statsmedel för renskötselns underlättande

och till skydd mot renskador å de bofastas ägor. Betänkandet innehåller

jämväl förslag, att i lagen den 18 juli 1928 (nr 309) om de svenska lappar­

nas rätt till renbete i Sverige skola intagas bestämmelser om maximering

av lapps reninnehav m. m., att ändringar skola vidtagas i taxeringsförord-

ningen den 28 september 1928 i fråga om förfarandet vid lapparnas taxe­

ring samt att viss inskränkning skall vidtagas i rätten för den bofasta be­

folkningen å renbetesfjällen alt inneha hundar. Vidare har i betänkandet

upptagits till behandling vissa hos Kungl. Maj:t gjorda framställningar örn

ändring i renbeteslagens bestämmelser i fråga örn lapparnas anmälnings­

skyldighet rörande reninnehavet och örn skogslapparnas skyldighet att i

vissa fall tåla inskränkning i sina renbetesområden. Slutligen har utred­

ningsmannen föreslagit, att en gemensam fond skall upprättas för lapp­

väsendet i riket (statens lappfond).

Jag torde nu till behandling få upptaga följande av de frågor, vilka be­

handlats i utredningsmannens betänkande, nämligen om statsbidrag till

uppförande av bostadshus för renskötande lappar, undervisning i rensköt­

sel, lapparnas föreningsväsen, lån för inköp av livrenar, belöningar för

god renvård, tekniska hjälpmedel för renskötselns underlättande, åtgärder

till skydd mot renskador å de bofastas ägor och bildandet av en gemensam

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

5

Av den officiella statistiken inhämtas, alt vid de närmast föregående sju

folkräkningarna det uppgivna antalet lappar varit följande:

Ar År År

År

År År År 1930

1870

1880

1890

1900

1910

1920

antal %>

Norrbottens län................ 4 260 3 899 4 266

4 234 4 330 4 437

4 263

65-8

Västerbottens »

................ 1 492 1 547

1 656

1 712

1 780 1 679

1 203

18-5

Jämtlands »

................ 800

844

907

915

904

897

854

13‘2

övriga län ......................... 159

114

17

122

124

149

161

2-5

Summa 6 711

6 404 6 846 6 983

7 138 7 162 6 481 lOOo

Minskningen från totalsumman 7 162 år 1920 till 6 481 år 1930 är skenbar

och står i samband med en ändring i utformningen av stambegreppet, som

skedde vid folkräkningen sistnämnda år. Likaså får den ökning av lapparnas

antal, som enligt de lämnade uppgifterna skulle ägt rum inom Norrbottens

och Västerbottens län från år 1930 till år 1940, eller från 4 263 till 5 854

inom det förra och från 1 203 till 1 865 inom det senare länet, till stor del

tillskrivas att olika grunder använts för bedömande av stamtillhörigheten.

Vid 1930 års folkräkning räknades sådan person, vilkens moder men ej fa­

der var född i lappby, icke tillhöra lapsk stam. Men åtskilliga av dessa per­

soner äro berättigade till renskötsel, och dessa ha därför redovisats i de av

lappfogdarna för år 1940 lämnade uppgifterna. Det har emellertid ansetts

att viss del av ökningen är beroende på en naturlig folktillväxt och att lap­

parna sålunda icke utgöra någon utdöende folkstam.

Som bekant skiljer man sedan gammalt inom den lapska allmogen mel­

lan två grupper av lappar, nämligen fjällappar och skogslappar. Denna in­

delning hänför sig närmast till den nomadiserande delen av lappbefolkningen

och är betingad av vissa väsentliga olikheter i levnadsförhållandena bland

de renskötande fjällapparna och de renskötande skogslapparna samt där­

med sammanhängande olikheter i renskötselns utövande.

Fjällapparna företaga i allmänhet långa flyttningar med sina renar. Som­

martiden uppehålla de sig i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands läns

fjälltrakter längs gränsen mot Norge. På sina ställen inflytta de även

på norskt område. Om hösten draga sig renhjordarna så småningom nedåt

det svenska skogslandet, i vissa trakter ända ned i kustlandet; och här i

skogslandet lia de sina vinterbetesområden. Under vår och höst uppehålla

de sig å lågfjällstrakterna och platåerna emellan det egentliga skogslandet

och gränsfjällen. I de söder om Frostviken i Jämtlands län belägna lapp­

byarna ha emellertid flyttningarna en väsentligt mera begränsad omfattning.

Skogslapparna driva sin renskötsel i de mellersta och östra trakterna av

Norrbottens lappmark samt i Malå socken av Västerbottens län. De före­

taga allenast kortare flyttningar inom skogs- och kustlandet, där renarna

allt efter årstiden tillgodogöra sig lav- eller gräsbete.

Efter tillkomsten av 1928 års renbeteslag kan man härutöver särskilja ett

tredje slag av renvård. Inom Norrbottens län nedom lappmarks gränsen har

av ålder förekommit renskötsel å vissa trakter, där renägarna, vare sig de

varit av svensk eller lapsk stam, tidigare saknat rätt att för renbete taga i

anspråk annan tillhörig mark. Enligt 57 § renbeteslagen kan numera lapp

efter särskilt tillstånd erhålla rätt att idka dylik renskötsel, vilken till sin

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

7

Renskötseln är sålunda för fjällapparna av väsentligt större betydelse än

för skogslapparna. Bland de förra äro 38 procent renskötande och 62 pro­

cent icke renskötande, medan bland skogslapparna blott 23 procent äro

renskötande och 77 procent icke renskötande. Det bör emellertid näm­

nas, att ett avsevärt antal av den renskötande lapska allmogen, framför allt

bland skogslapparna, jämsides med renskötseln driver jordbruk eller sö­

ker bidraga till sin utkomst genom annat arbete.

De nu lämnade sifferuppgifterna giva vid handen, att totalantalet av

de i renskötselnäringen sysselsatta personerna hållit sig tämligen konstant

under de två senaste årtiondena.

Renskötseln är ekonomiskt lönande. Det kan beräknas, att den lämnar

en årlig avkastning av 20 å 25 procent. Renproduktionen kan för år upp­

skattas till miljonvärden. Avkastningen kan emellertid erbjuda väsentliga

variationer år från år, då svårigheter av olika slag kunna tillstöta och ned­

sätta densamma.

Beträffande

antalet renar

i riket lämnas i betänkandet en del uppgifter.

Härav framgår att renantalet enligt 1940 års renräkning uppgick till

164 106, därav 103 895 i Norrbottens län, 36 761 i Västerbottens län och

23 450 i Jämtlands län och Idre socken.1 Enligt de upplysningar, som

lämnas i de ovannämnda Norrbottens-, Västerbottens- och Jämtlandsutred-

ningarna skall å de tillgängliga betesmarkerna rationellt kunna hållas en

renstam av i runt tal 241 000 djur, därav i Norrbottens län 164 000, i Väs­

terbottens län 47 000 och i Jämtlands län 30 000. Det nuvarande renan­

talet är därför mycket lågt och detta särskilt för Norrbottens vidkom­

mande. Orsaken härtill torde framför allt vara, att två renskötselår i följd,

nämligen 1934/35 och 1935/36, varit synnerligen ogynnsamma och med­

fört en katastrofal minskning i renstammen. Denna nedgick med om­

kring 45 procent räknat för hela Norrbottens län och med bortåt 60 pro­

cent inom området mellan Torneträslc och Stora Lulevatten. De senaste

åren ha emellertid varit förhållandevis goda och medfört att renbeståndet

åter ökats i någon mån. Till jämförelse med 1940 års siffror må anföras

renantalet vid de nedannämnda år verkställda renräkningarna:

1925

1928

1931

1934

........ 192 578

176 455

220 792

193 075

» Västerbottens »

.....

232 316

31 026

33 546

54 698

» Jämtlands

»

.....

13 361

17 161

' 24 712

29 465

Summa 238 255

224 642

279 050

277 238

Antalet renar med kända och med okända ägare inom de olika lapp­

fogdedistrikten utgjorde enligt 1940 års renräkning för:

Känd ren-

Okänd ren-

ägare

Norrbottens norra fjälldistrikt ..............

45 476

54

45 530

Norrbottens södra

»

..............

29 882

542

30 424

Norrbottens skogsdistrikt..........................

27 543

398

27 941

Västerbottens distrikt..................................

36 761

—

36 761

Jämtlands distrikt ......................................

23 450

—

23 450

163 112

994

164 106

1 I de uppgifter, som i det följande lämnas rörande renantalet i Jämtlands län, ingå

även Idrelapparnas renar.

2 Renräkningen verkställdes inom Västerbottens län under år 1926.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

På de renskötande lapparna, å ena, samt övriga renägare, vare sig lap­

par eller icke lappar, å andra sidan, fördelar sig antalet renar med kända

ägare på följande sätt:

Renar till­

hörande ren­

skötande

Skötesrenar

Summa

lappar

Norrbottens

län ............................

................................ 80 581

22 320

102 901

Västerbottens

J>

................................ 26 589

10 172

36 761

Jämtlands

7>

............................... 21 556

1 894

23 450

128 726

34 386

163 112

Nämnda rengruppers fördelning på fjällappbyar, skogslappbyar och

koncessionsområden är följande:

Fjäll-

lapp-

byar

Norrbottens län

67 509

Västerbottens »

24 553

Jämtlands »

21 556

113 618

Fjäll-

lapp­

byar

7 849

9 645

1 894

12 780

2 328

19 388

Skötesrenar

Skogs­

lapp-

byar

Konces­

sions­

områden

Summa

5 551

8 920

102 901

527

—

36 761

—

—

23 450

6 078

8 920

163 112

Renar tillhörande renskötande

lappar inom

Skogs-

Konces-

lapp-

sions-

byar områden

10 744 2 328

2 036

—

Jag övergår nu till den närmare behandlingen av de olika förslagen,

varvid jag kommer att följa den i betänkandet gjorda uppställningen.

De renskötande lapparnas fasta bostäder.

Gällande bestämmelser.

I 41 och 42 §§ i 1928 års renbeteslag givas bestämmelser beträffande

de renskötande lapparnas rätt att uppföra bostad och anordningar för

förvaring av sina tillhörigheter.

I bestämmelserna göres skillnad mellan inrättandet av tältkåta och an­

nan kåta med lapsk eldstad (aran), å ena, samt stuga och därmed jäm­

förlig bostadsbyggnad, å andra sidan.

Anordningar av det förra slaget må enligt 41 § av lapp uppföras å om­

råde, där han äger uppehålla sig med sina renar. Å sådant område må

han tillika för förvaring av sina tillhörigheter uppföra bod eller därför

vidtaga andra anordningar. För byggande av kåta eller bod å inägor

kräves emellertid samtycke av vederbörande markägare eller brukare.

Nedom odlingsgränsen och utom renbetesfjällen må å utmark till enskild

eller kommun tillhörig fastighet — område som vid avvittring blivit ut­

lagd till allmänningsskog dock undantaget — samt till kronohemman eller

kronolägenhet, som ej står under kronans omedelbara disposition, fast

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

9

kåta eller bod uppföras endast efter anvisning av jordägaren eller bru­

karen eller, där lappen icke åtnöjes därmed, av lappfogden.

Beträffande rätten att uppföra stuga och därmed jämförlig bostadsbygg­

nad stadgas i 42 § följande:

I den mån för renskötselns drivande erfordras må lapp å område inom

lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där han äger uppehålla sig nied sina

renar, uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, dock med

följande begränsningar:

1) Å enskild eller kommun tillhörig fastighet eller å kronomark, som ej

står under kronans omedelbara disposition, må dylik byggnad icke uppfö­

ras, med mindre vederbörande jordägare eller brukare därtill givit sitt

samtycke.

2) Å annan kronomark må byggnad, varom ovan sägs, uppföras allenast

efter särskilt tillstånd, som på därom gjord ansökning meddelas, vad an­

går trakt ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen av Konungens befall-

ningshavande samt i fråga om övriga trakter av domänstyrelsen efter sam­

råd med Konungens befallningshavande. Över sådan ansökan skola de

lappar höras, vilka äga uppehålla sig med sina renar å trakten. Vid

prövning av ansökningen har myndigheten ej mindre att tillse, att bygg­

naden förlägges å plats, som med hänsyn till renskötseln å trakten och

andra förhållanden är lämplig, samt att den icke göres större än för dess

ändamål av bostad åt lapp, som driver renskötsel å trakten, är nödvän­

digt, än även att meddela de särskilda bestämmelser i avseende å bygg­

nadens beskaffenhet och nyttjande, som prövas erforderliga.

Upphör lapp, som innehar med tillstånd jämlikt nästföregående stycke

uppförd byggnad, att driva renskötsel å trakten, eller överlåtes byggnaden

å annan än lapp, som driver renskötsel och tillhör samma lappby, har

den myndighet, som meddelat tillståndet, att pröva, huruvida och på vilka

villkor byggnaden må kvarstå. Anses byggnaden icke böra bibehållas,

äger myndigheten bestämma, huruvida och i vad mån gottgörelse må utgå

för å byggnaden nedlagt arbete samt för virke därtill, som icke erhållits

avgiftsfritt av kronan.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannens förslag innebär i huvudsak, att staten skall lämna

bidrag till uppförandet av de bostadshus, som de renskötande lapparna

med vederbörligt tillstånd förskaffa sig å vår- och höstbeteslanden eller

annat huvudviste. Dylikt bidrag skall utgå med högst 3 000 kronor och

gäldas av medel ur den till upprättande föreslagna lappfonden. Bidrags-

verksamheten skall omhänderhavas av den statliga egnahemsorganisatio-

nen.

Till motivering av sitt förslag har utredningsmannen anfört i huvudsak

följande.

Fasta bostäder förekomma numera i stor utsträckning bland de renskö­

tande lapparna. Bostadsbyggnaderna utgöras antingen av vanliga stugor

eller ock av timrade kåtor eller torvhus med mur för eldstad eller fristå­

ende spis och ofta utan anordning för eldning å öppen härd. Stugor före­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

komma allmänt bland skogslapparna, med undantag av några få familjer i

Gällivare och Jukkasjärvi socknar, ävensom bland jämtlandslapparna. Även

i Västerbottens län ha många fjällappar, som därtill haft ekonomiska

möjligheter, skaffat sig stugor. Detta är fallet jämväl i Gällivare socken

och i de sydligare lappbyarna i Jukkasjärvi socken av Norrbottens län. I

Karesuando socken och den översta lappbyn i Jukkasjärvi socken, där

lapparna, i allmänhet åtföljda av sina familjer, på somrarna med sina

renar inflytta till Norge, användas sällan stugor. Fåtaligt förekomma så­

dana bland fjällapparna i Jokkmokks och Arjeplogs socknar. I övrigt

begagna lapparna i Norrbottens län och understundom jämväl i Väster­

bottens län stora torvkåtor, helt eller delvis belagda med golv och ibland

utan aran. Lapparna ha dessutom ofta på sina visten torvkåtor med

öppen eldstad, vilka användas såsom sommarbostäder eller kokhus.

Tidigare hystes allmänt den meningen, att lapparna borde helt förbju­

das att bedriva renskötsel från fasta bostäder. Ur synpunkten av ren­

skötselns rationella bedrivande och framtida bestånd, torde möjligen viss

grund finnas för denna mening. Det kan nämligen sägas vara av största

vikt, att lapparna i sitt liv undvika allt, som kan vara ägnat att minska

deras rörlighet och deras intresse att följa renhjorden på dess kringströ­

vande. Dessutom skulle lapparna förvekligas och deras håg dragas från

renskötseln.

Vid 1928 års renbeteslags tillkomst ansåg man sig emellertid böra bygga

på utvecklingen sådan denna under senare tider fortskridit. En bety­

dande del av de renskötande lapparna hade redan då fasta bostäder och

denna omständighet ansågs icke behöva medföra en försämring av ren­

skötseln. Visade sig olägenheter uppkomma, borde de kunna motverkas

i annan ordning.

För närvarande synes det vara en vanlig inställning bland såväl fjäll­

som skogslapparna att fast bostad ingår bland den renskötande lappens

utrustning. Att tänka sig att kunna återföra alla de lappar, som skaffat

sig fasta bostäder, till tidigare tillämpad ordning torde vara uteslutet.

Många lappar ha så satt sig in i att fast bostad på vår- och höstbetes-

landen eller annat huvudviste är en naturlig sak, att ett förbud däremot

kunde medföra att lapparna, åtminstone på vissa trakter, hellre upphörde

med renskötseln än avstode från den bekvämlighet fast bostad medför.

Mellan de skilda grupperna av lapparna äro för övrigt förhållandena

väsentligt olika. Beträffande skogslapparna framträder sålunda kravet

på flyttbara kåtor mindre starkt. Renarna vistas inom begränsade om­

råden, där de jämförelsevis lätt kunna uppsökas från bostaden, vilken

kan betecknas såsom huvudviste. Ett liknande förhållande föreligger bland

jämtlandslapparna, vilkas renskötsel, frånsett de nordligaste byarna i

Frostviken, står skogsrenskötseln nära. Erinras kan även om den skogs-

renskötsel, som efter särskilt tillstånd bedrives nedom lappmarksgränsen

inom Norrbottens län. De lapska vaktare, som inom dessa s. k. konces-

sionsområden handha vården örn renarna, bo samtliga i hus. Den bättre

eller sämre ordningen i renskötseln torde inom nu angivna trakter i främsta

rummet vara beroende av den personliga dugligheten och intresset hos

vaktarna samt att nödigt antal sådana finnes.

Vad angår fjällapparna i Norrbottens och Västerbottens län kan påpe­

kas betydelsen i förevarande hänseende av den omläggning av deras ren­

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

11

skötsel, som försiggått under de senaste decennierna. Tidigare hade lap­

parna allmänt, antingen familjevis eller eljest i mindre grupper, sina re­

nar uppdelade i särskilda hjordar. Renarna sammanfördes ofta. Renkorna

mjölkades, och även i övrigt voro renarna föremål för särskild omvård­

nad. Denna intensiva renskötsel krävde ej allenast ett jämförelsevis stort

antal vårdare utan även att hela familjen vistades nära hjorden, i vars vård

även kvinnorna deltogo. Numera tillämpas med få undantag den s. k.

extensiva renskötselmetoden. Denna innebär, att renarna särskilt under

uppehållet å sommarbeteslanden lämnas frihet att ströva i stora hjordar,

omfattande alla renar i lappbyn eller, inom de större byarna, i några få

grupper. Bevakningen sker ofta i ytterlinjen av det betesområde, varå

hjorden uppehåller sig. I andra fall följes storhjorden av ett jämförelsevis

begränsat antal vaktare. All särskild vård av renarna har upphört.

Denna olikhet i sättet för renskötselns utövande är i viss mån av bety­

delse för bostädernas belägenhet. Detta gäller särskilt under tiden för

renarnas vistelse å vår- och höst- samt sommarlanden. Under uppehållet

å vinterlanden plägar ännu i allmänhet hela familjen följa renarna. En

renskötsel, där vård icke förekommer av de särskilda renarna genom de­

ras ständiga sammandrivande för mjölkning eller översyn samt bevak­

ningen är inriktad på storhjordar, torde vara mindre beroende av, huruvida

husbondens familj följer hjorden eller stannar något efter denna på höst-

oeh vårbeteslanden eller vid annat huvudviste. Även om det kan vara

förenat med vissa olägenheter, att renskötseln sålunda ordnas från ett

viste, som understundom kan ligga på jämförelsevis stort avstånd från de

marker, där renarna uppehålla sig, samt att kvinnorna ej i större utsträck­

ning deltaga i renskötseln, lärer detta knappast förhindra, att den vård

den extensiva renskötseln kräver ändock kan givas hjorden. Huvudvik­

ten ligger därpå, att tillfredsställande antal dugliga vaktare är närvarande

hos hjorden samt att bevakningen utövas under god ledning. Under vissa

förutsättningar kan fast bostad även i renskötselhänseende ha förmåner

framför tältkåtan eller den öppna torvkåtan, enär det givetvis är lättare

för lappen att, vid tillfällen då han under dåligt och kallt väder trött och

våt återvänder från renarna, mera ostört kunna vila ut i en rymligare och

bekvämare bostad.

Under föreliggande förhållanden synes anledning icke finnas att frångå

den princip, varå nuvarande bestämmelser i ämnet bygga. Det bör emel­

lertid finnas garantier, som i möjligaste mån förebygga en ogynnsam

utveckling och hindra systemets urarlning. För närvarande föreskrives i

sådant hänseende, att renskötande lapp, som å kronans odisponerade

marker vill uppföra stuga eller därmed jämförlig bostadsbyggnad, exem­

pelvis slutet torvhus utan den lapska aran, skall söka tillstånd därtill. I

dylikt ärende skola vederbörande lappar höras; och må tillstånd ej med­

givas, örn byggnaden skulle prövas medföra hinder för renskötseln.

Efterser man emellertid, huru dessa bestämmelser tillämpats i praktiken,

visar det sig ali de länge varit obeaktade; först på senare år synas de ha

efterföljts i större utsträckning. Sålunda uppgives att i Jämtlands och

Västerbottens län samt södra lappfogdedistriktet i Norrbottens län även­

som bland skogslapparna tillstånd numera i allmänhet sökes av den, som

vill uppföra stuga. 1 Västerbottens län lia framställningar gjorts jämväl

örn upptagande av odlingar (potatisland) invid bostaden. Däremot synas

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

lagens föreskrifter om skyldighet att söka tillstånd i förevarande hänseen­

den knappast ha efterföljts inom Norrbottens norra lappfogdedistrikt.

Örn man sålunda väl må medgiva, att de renskötande lapparna under

kontroll skaffa sig fasta bostäder, kan man ställa sig mera tveksam rö­

rande lämpligheten för staten att direkt uppmuntra dylik bosättning ge­

nom bidrag av statsmedel. Det kan emellertid sägas att, om lagstiftningen

tillåter att fasta bostäder få uppföras, det må vara berättigat att jämväl

obemedlade eller mindre bemedlade lappar skola kunna komma i åtnju­

tande av en dylik förmån. För att detta skall ske fordras ekonomiskt

stöd av kronan.

Såsom framgår av förhandlingarna vid ett i Arvidsjaur år 1937 hållet

allmänt lappmöte, vilket sammankallats i syfte att bereda lapparna i

landet tillfälle att överlägga om de förslag, som framförts av Norrbottens-

utredningen, hysa lapparna en livlig önskan, att staten skall ingripa.

Denna inställning grundas därpå, att lapparna anse sig böra i sin näring

få följa med sin tid även vad gäller bostäder; och synes bland de flesta

av lapparna råda den meningen, att fast bostad ej behöver inverka på

renskötselns effektiva bedrivande. Erinras kan även att såväl Västerbot­

tens- som Jämtlandsutredningen förordat, att statsbidrag skall kunna

utgå till uppförande av renskötarbostäder.

Utredningsmannen vill sålunda icke motsätta sig, att staten ingriper

nied stöd åt de renskötande lapparna för uppförande av fasta bostäder.

Då det kan förutses, att de själva komma att fortsätta att, även om de

ej erhålla hjälp, söka skaffa sig dylika bostäder, innebär ett bistånd från

statens sida, förutom att även mindre bemedlade lappar skulle hjälpas,

att bostäderna bliva av mera fullgod och lämplig beskaffenhet än örn lap­

parna lämnas att på egen hand bygga sina stugor.

Statsbidrag bör ifrågakomma endast för vanlig husbyggnad. Understöd

för uppförande av torvhus bör sålunda ej givas. Skall en reform ske på

detta område, bör steget tagas fullt ut. Torvhuset torde vara att betrakta

såsom en provisorisk form av byggnad, även om det förses med såväl golv

som murad eldstad och järnspis. Vid sin användning medför det samma

olägenheter med avseende å renskötseln som timmerhus. Men dessa se­

nare bereda större utrymme samt innebära väsentliga fördelar bland an­

nat med hänsyn till upprätthållandet av sundhet och ordning i hemmet.

Torvhusen kunna för övrigt anskaffas för jämförelsevis låga kostnader,

så att även en ekonomiskt mera ogynnsamt ställd lapp i allmänhet torde

kunna anskaffa ett dylikt hus utan bidrag. Att statsbidrag ej kan ifråga­

komma för ladugård eller lada säger sig självt, då uppförandet av sådan

byggnad är förbjudet.

Vad angår storleken av de stugor, som böra uppföras med statsbidrag,

och beskaffenheten i övrigt av desamma har från Västerbottensutred-

ningen framlagts ett inom länsarkitektkontoret upprättat förslag till »ren-

skötarstuga». Det sålunda föreslagna huset synes ha ämnats att utgöra

bostadsbyggnad för renskötande lapp. Enligt förslaget skulle stugan ha

en storlek av öVa X

4

V

2

meter och betinga en kostnad av ungefär 2 200

kronor. Även om försiktighet bör iakttagas, så att icke ett hus av ifråga­

varande slag skall komma att framträda såsom manbyggnad å en jord­

brukslägenhet i fjällbygden, synes nämnda renskötarstuga dock väl liten

för att tagas som mönster. 1 förevarande fall är mindre fråga örn en

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

13

stuga för renvaktare, varifrån renbevakningen omedelbart skall utövas,

än om en bostadsbyggnad för lappfamiljen. Denna dess egenskap fram­

träder särskilt inom fjällrenskötseln under den tid, då renarna befinna

sig på sommarlanden vid riksgränsen mot Norge. Bostaden kommer då

att vara belägen på jämförelsevis betydande avstånd från hjorden, hos

vilken de utsända renvaktarna stanna flera dagar i sträck utan att komma

hem. Skogslapparna uppehålla sig vid stugan året om och även för fjäll-

lapparna blir vistelsen där i allmänhet ganska långvarig. Bland fjällap­

parna i Västerbottens län och i mellersta och södra delen av Norrbottens

län kan familjen väntas stanna vid bostaden ända från april—maj till

vinterns inträde och däröver. Med hänsyn härtill torde bostaden böra

mera givas beskaffenheten av vanligt mindre bostadshus än renvaktar-

stuga. Det visar sig även, att de hus lapparna själva uppfört ha denna

karaktär. Oftast innehålla dessa hus ett större rum, tillika kök, en kam­

mare samt förstuga. En enhetlig typ bör emellertid ej fastslås. På de

olika förhållandena må bero, om byggnaderna böra göras större eller

mindre. Till jämförelse kan nämnas att inom Västerbottens län för man­

byggnad å fjällägenhet användas tre med hänsyn till storlek och inred­

ning olika standardtyper.

Bidragsverksamheten bör enligt utredningsmannens mening handhavas

av egnahemsnämnderna under egnahemsstyrelsens ledning.

Det tillkommer redan nu vederbörande egnahemsnämnd att besluta rö­

rande storleken av de bidrag till uppförande av bostadslägenheter, vilka

enligt Kungl. Maj:ts kungörelse den 6 juni 1941, nr 484, må utgå till så­

dana lappar, vilka på grund av minskad arbetsförmåga lämna rensköt­

seln. De yttre förhållandena i sistnämnda fall och de nu föreliggande äro

i många avseenden jämförbara. Genom berörda föreskrifter ha nämn­

derna redan erhållit uppdrag att bistå lapparna inom dessas speciella up-

pehållsområden. Även mångahanda arbeten för den bofasta befolkningens

räkning föra nämndernas befattningshavare till samma trakter. Flertalet

av de områden, där renskötarstugor kunna väntas komma att uppföras,

äro belägna jämförelsevis nära bosättning, som ligger under nämndernas

arbetsfält. Vidare märkes att nämnderna förfoga över byggnadssakkun-

niga personer, vilka kunna bistå med hjälp och råd, under det lappväsen­

dets tjänstemän, som väl eljest närmast skulle omhändertaga ifrågava­

rande verksamhet, utväljas enligt helt annan grund. Givet är emellertid att

ett ingående samarbete måste äga rum mellan egnahemsnämnderna och

lappväsendet. Lappfogdar och tillsyningsmän böra förmedla underrät­

telser till egnahemsnämnder och hälsovårdsnämnder om begärda förbätt­

ringsåtgärder. Tillsyningsmännen böra tillika kunna i sin tjänst, efter an­

mälan, biträda nied övervakandet av dylika arbetens utförande. Enligt

renbeteslagen är förutsättningen för att lapp skall få skaffa sig renskötar-

stuga å kronans odisponerade marker, att han erhållit länsstyrelsens el­

ler, såvitt angår trakterna nedom odlingsgränsen, domänstyrelsens till­

stånd därtill. Innan egnahemsnämnden medgiver bidrag till stugan, måste

fördenskull dylikt tillstånd kunna uppvisas av lappen. Är det fråga örn

bidrag till uppförande av stuga å annat område än kronans odisponerade

mark bör tillses, att stugan icke är till hinder för renskötseln eller på

annat sätt olämpligt belägen. Skulle detta vara förhållandet, bör bidrag

ej medgivas.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Vidkommande storleken av statsbidraget anser utredningsmannen att

bidraget icke bör sättas allt för lågt. I de flesta fall är lappens egen eko­

nomiska ställning så svag, att något bostadshus över huvud ej kan upp­

föras, örn ej staten påtager sig en mera avsevärd andel av kostnaden. Bi­

drag bör kunna medgivas med högst 3 000 kronor. Vid beloppets utmä­

tande torde hänsyn tagas till lappens egen förmåga att själv bidraga med

penningar, material, transporter och eget arbete. För sådan stuga, som

uppföres å kronans odisponerade marker, torde, om tillgång därtill fin­

nes, fritt virke få användas från kronans skog.

Utredningsmannen har beräknat, att under de närmaste fem åren be­

hövde uppföras 50 stugor, därav 10 i Jämtlands, 15 i Västerbottens och

25 i Norrbottens län. Statsbidragen skulle sålunda under denna period

uppgå till sammanlagt högst 150 000 kronor. De för ändamålet erforder­

liga medlen skulle utgå från en för understöd åt lapparna inrättad fond

(statens lappfond), som enligt utredningsmannens förslag, vartill jag åter­

kommer i det följande, skulle bildas genom sammanslagning av de nuva­

rande fyra lappfonderna.

I fråga om bidragsverksamhetens övriga handhavande och de villkor,

som böra gälla för bidrags erhållande har utredningsmannen framhållit

följande.

Då statsbidrag beviljas, torde tillika plan och arbetsbeskrivning för

byggnadsföretaget böra fastställas. Såsom villkor för att komma i åtnju­

tande av bidraget synes, utöver vad som framhållits, böra föreskrivas, att

egnahemsnämnden må kunna återkräva utlämnat bidrag, om dess bevil­

jande föranletts av bedräglig uppgift, örn bidragstagaren ej fullgör vad i

fråga örn företagets utförande föreskrivits eller eljest åsidosätter något av

sina åtaganden eller om den stuga, för vars uppförande bidrag utgått,

vanvårdas eller användes för annat ändamål än vid bidragets beviljande

förutsatts. Innan beviljat bidrag utbetalas, bör egnahemsnämnden med

bidragstagaren upprätta kontrakt i två exemplar, av vilka vardera kon­

trahenten täger var sitt, rörande utförande av byggnadsföretaget samt

den beräknade kostnaden härför. I kontraktet böra även intagas bestäm­

melser om bidragets storlek, om tid och ordning för bidragets utbetalande,

om övriga villkor för dess åtnjutande samt örn den tid, då företaget skall vara

fullbordat.

Utredningsmannen har ansett att, örn statsmakterna medgåve bidrag

av statsmedel för uppförande av nya renskötarstugor, borde bidrag även

kunna utgå till förbättring av redan uppförda byggnader för de renskö-

tande lapparna. En del av dessa byggnader vore nämligen i synnerligen

dåligt stånd. Bidrag borde få utgå enligt de i kungörelsen den 22 juni

1939 (nr 464) med däri vidtagna ändringar stadgade allmänna grunderna

för främjande av bostadsförbättring på landsbygden. Denna fråga kom­

mer som jag tidigare nämnt att anmälas av chefen för socialdeparte­

mentet.

Efter genomförande av de förut berörda åtgärderna skulle enligt ut­

redningsmannens mening de renskötande lapparna kunna beredas för­

Kungl. Majlis proposition nr 110.

15

bättrade bostäder å de visten där familjerna uppehålla sig större delen

av året. Utredningsmannen bär i detta sammanhang även berört frågan,

huruvida man icke borde söka göra det möjligt för de lappar, som under

vintern följde renarna ned i skogslandet, att erhålla bättre bostadsförhål­

landen än vad för närvarande vore fallet. Utredningsmannen har emeller­

tid ansett sig ej böra härutinnan föreslå några bestämmelser.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag, att statsbidrag skall kunna beviljas till

uppförande av stugbyggnader åt de renskötande lapparna på vår- och

liöstbeteslanden eller annat huvudviste har i allmänhet vunnit anslutning

i de avgivna yttrandena och behovet av de ifrågasatta åtgärderna har

vitsordats. Endast länsstyrelsen i Norrbottens län och lappfogdarna i

fjälldistrikten därstädes ha framfört principiella betänkligheter mot för­

slaget.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

har sålunda, bland annat, framhållit föl­

jande.

Allt efter som lapparnas bostadsform närmat sig de bofastas har den

individuella vården om renarna gradvis avtagit. När det anföres att ren­

vårdens bättre eller sämre beskaffenhet mera är beroende av större eller

mindre intresse för renskötseln hos vederbörande lapp än på naturen av

hans bostad, så är detta i hög grad en teoretisk sanning; kvar står att

den fasta bostaden, dess belägenhet och medföljande lockelser distrahera

och förslappa renskötselintresset. Vissa norrbottenslappar bo alltjämt

året örn i tält eller under vår, sommar och höst i öppna torvkåtor. Bland

dessa lappar ha dess bättre ännu inga allvarligare tendenser visat sig att

giva efter för ett bekvämare levnadssätt. Hos dem är insikten ännu le­

vande, att nomadlivet icke kan undgå att kräva försakelser och strapat­

ser. Men så representera de också det bästa av renskötseln inom länet

och säkerligen även inom riket och den livsdugligaste lappstammen. Läns­

styrelsen vill därför starkt framhålla, att den ifrågasatta subventions-

verksamheten bör så bedrivas, att den icke blir till propaganda för de

fasta bostadshusen på de öppna kåtornas bekostnad. Tältkåtan och den

öppna gammen äro icke hälsovådliga. Där de ännu brukas, hålla de lapp­

familjerna boende intill renarna, och detta representerar ju ett rensköt­

selsystem, vars upplösning man med all makt bör förhindra. De huslik-

nande torvkåtorna och de illa uppförda trästugorna, vilka äro de van­

ligaste på lappvistena, måste sägas vara ohygieniska. Åtgärderna från det

allmännas sida böra inskränka sig till att förbättra dessa. Bidragsverk-

samheten för nya hus bör inskränka sig till höst- och vårvisten. Den

lokala förläggningen av renvaktarstugorna bör alltid bedömas strängt ur

renvårdens synvinkel och lappväsendets röst alltså respekteras. Lapp­

fogdarna äro väl representerade i egnahemsnämnderna där dessa frågor

i första hand avgöras, men de kunna överröstas och de renskötsellek-

niska synpunkterna bortskymmas av någon sorls humanitära. Särskilt

bör della gälla vid behandlingen av ärenden från de lapptrakter, som

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

representera den gamla helnomadismen i sitt levnadssätt Ingenting i

denna verksamhet bör företagas av beskaffenhet att direkt uppmuntra

till rasering av deras kåtasystem. I stället bör för deras del och för som-

marrenskötseln på andra lapptrakter institutet påbyggas med subvention

av öppna kåtor och kåtautrustning.

Lappfogdarna i fjälldistrikten i Norrbottens län

lia uttalat bland annat.

Lappfogdarna, vilkas huvuduppgift är att på allt sätt verka för bibe­

hållandet av ordning i renskötseln, nödgas giva uttryck för en viss oro

i fråga örn verkningarna av utgivande av bidrag till uppförande av bo­

stadshus åt de renskötande lapparna. Man kan ej förneka, att helnoma­

dernas renskötsel i alla avseenden står framom övriga lappars och man

önskar på alla sätt bevara den gamla nomadandan för nedbrytande infly­

telser. Det står dock klart, att åtgärder av det slag som ifrågasatts i själva

verket framtvingats av utvecklingen inom stora delar av renskötselom­

rådet. Lapparna lia redan i stor utsträckning inrättat fasta bostäder på

sina huvudvisten och det vore helt verklighetsfrämmande att föreställa

sig, att de härvidlag skulle komma att återgå till de gamla, enklare bo­

stadstyperna såsom tält- och arankåtor för alla tider av året. Man står

alltså inför ett sakförhållande, vilket nödvändiggör att slå in på den väg,

som utredningsmannen föreslagit. Det är av vikt att tillse, att lapparnas

bostäder bliva hälsosamma och väl tjänliga för sitt ändamål. Ur rennä­

ringens synpunkt är det av särskild betydelse, alt de bliva förlagda till

lämpliga platser och att man från myndigheternas sida håller kontroll

över utvecklingen. Då författningarna ej kunna göras annorlunda för lap­

parna i en del trakter än i andra, torde man vara nödsakad att godtaga

nya och mera tidsenliga bestämmelser rörande lapparnas bostäder att

gälla även för sådana områden, där man i själva verket icke önskade se

dem i tillämpning. Sett ur folkhälsans synpunkt måste förslaget givetvis

hälsas med tillfredsställelse. Många av de bostäder, som hittills byggts

i många lappläger, äro utan tvivel mycket osunda och undermåliga. Detta

gäller dock icke de i ursprunglig form bevarade fasta eller flyttbara kå­

torna utan de av lapparna uppförda bostäderna av hustyp. Det är ett

samhällsintresse, att dessa över lag förbättras. Det kan måhända synas

önskvärt, att stödåtgärderna huvudsakligen stannade vid förbättring av

redan uppförda byggnader och att direkt uppmuntran till fortsatt byg­

gande icke lämnades från det allmännas sida. Ett sådant ställningsta­

gande till frågan skulle dock icke stå i överensstämmelse med principen,

att alla medborgare oberoende av sin ekonomiska ställning böra, så långt

det är möjligt, beredas likvärdiga förmåner i fråga om vissa elementära

livsbehov, såsom beträffande bostäder. Örn statligt stöd icke lämnades till

nyanläggning av fasta bostäder, bleve följden den att de mera välbärgade

lapparna så småningom i allt större utsträckning skaffade sig stugubygg-

nader medan de fattigare finge nöja sig med torvhus eller andra liknande

halvmesyrer. Under sådana förhållanden står man inför nödvändigheten

av att lämna bidrag även till nyanläggning av bostadshus. Bidragsverk-

samheten bör emellertid bedrivas med stor försiktighet. Av särskild be­

tydelse är att även de nomader, som bo i tält, kunna erhålla bidrag till

anskaffande av sådana. Det vore uppenbarligen oegentligt att ställa de

mest aktiva bland renskötarna utanför det stöd, som man bereder sig att

i rikt mått tilldela andra lappar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

17

Vidkommande bostadsbyggnadernas storlek och övriga beskaffenhet har

lappfogden i Västerbottens län,

i vars yttrande

länsstyrelsen därstädes

in­

stämt, framhållit, att den av Västerbottensutredningen föreslagna stugty-

pen vore för det ändamål, för vilket den vöre avsedd, fullt tillräcklig.

I de höjdlägen, där den borde komma till användning, vore det ingalunda

önskvärt, att anordna familjebostäder av den storleksordning, som skisse­

rats av utredningsmannen. Dylika bostäder kunde däremot vara att re­

kommendera till utförande i anslutning till annan bebyggelse på trakter,

där boplatserna kunde vara belägna längre ned mot dalbottnarna utan

att renskötseln därav lede men. Det vore nödvändigt att en smidig an­

passning skedde till de skiftande förhållanden, som rådde på olika platser.

Ifråga om det föreslagna statsbidragets storlek har

egnahemsnämnden

i Norrbottens län

gjort gällande, att det vöre väl knappt tilltaget, särskilt

med hänsyn till att materialtransporterna i många fall komme att ställa

sig synnerligen kostsamma. Det vore sålunda icke endast tegel, cement o. dyl.

som krävde dryga transporter utan även det erforderliga trävirket måste

forslas på långa och svårframkomliga vägar. Bidrag borde därför få utgå

med högst 4 000 kronor.

överjägmästarna i övre Norrbottens

och

Umeå distrikt

ha däremot an­

sett det av utredningsmannen föreslagna bidragsbeloppet allt för högt,

i betraktande av byggnadernas begränsade storlek och det mindre be­

hovet av deras fullständiga vinterbonande.

Statskontoret

har ansett sig icke kunna biträda utredningsmannens för­

slag, att bidrag till nyanläggning av bostäder skulle utgå av lappfondens

medel medan bidrag för förbättring av redan befintliga stugor skulle

belasta anslaget till främjande av bostadsbyggande på landsbygden. En­

ligt ämbetsverkets uppfattning borde statens samtliga kostnader för ifråga­

varande verksamhet bestridas av samma slags medel. Då bidrag för ny­

byggnad ej kunde utgå ur nyssnämnda anslag, förordades att såväl bidrag

som lån för byggnadsverksamheten skulle utgå ur lappfonden. För egna-

liemsorganen, vilka skulle bestämma bidragen, borde den enhetlighet,

som därigenom skapades vid ärendenas avgörande samt medlens rekvi­

sition och redovisning, enbart vara till fördel. Ur kontrollsynpunkt vun­

nes på detta sätt bättre överblick över de sammanlagda kostnaderna,

varjämte den sakligt obefogade uppdelningen av likartade utgifter på

skilda titlar försvunne.

Frågan örn rätt för lapparna att å område utom lappmarkerna och

renbetesfjällen, där de äga uppehålla sig med sina renar, eller alltså i

huvudsak å vinterbeteslanden uppställa flyttbara mindre stugbyggnader

har upptagits till behandling vid 7.942

års lappmöte i Arvidsjaur.

Därvid

yrkades att i renbeteslagen skulle införas bestämmelser, som tillerkände

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 110.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Före­

draganden.

lapparna dylik rätt. Vidare gjordes framställning att lapparna skulle å sina

huvudvisten få uppföra ordentliga ladugårdar och gethus.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

har ansett att man — med hänsyn till

att behovet för lapparna att begagna sig av egna flyttbara stugor å vinter-

beteslanden blivit vitsordat av lapparna -— redan nu borde taga under

omprövning, huruvida den bofasta befolkningens berättigade intressen i

någon nämnvärd grad kunde trädas för nära, därest sådan ändring vid-

toges i renbeteslagens bestämmelser, att lapp berättigades uppföra dylik

stuga å vinterbetesmarkerna alternativt med fast kåta.

Nomadskolinspektören

har ifrågasatt, örn icke lapparna borde erhålla rät­

tighet att å sina visten uppföra ladugård och lada eller annan anordning

för förvaring av kreatursfoder samt om statsbidrag icke borde utgå lill

kostnaderna för dylika byggnader. På många ställen särskilt i Jukkas­

järvi och Gällivare socknar ginge utvecklingen i rask takt därhän, att

lapparna bleve halvnomader. Vid sidan av renskötseln bedreve de ett

mindre jordbruk som binäring, vilket tydligen ginge bra. De ladugårdar

de själva uppfört utgjordes av enkla torvkåtor och det vore mer än djur­

plågeri att hela vintern ha kor inhysta i dessa mörka och trånga för­

varingsrum.

Förevarande betänkande innehåller ett flertal förslag att genom olika åt­

gärder lämna stöd åt lapparna. Förslagen avse i första hand att under­

lätta och uppmuntra lapparnas verksamhet i fråga örn renskötseln. Up­

penbarligen är det av stor betydelse, att lapparna beredas möjlighet att

bedriva denna för dem speciella näring under sådana former, att de

kvarhållas vid densamma och icke lockas över till näringsfång, för vilka

de icke på samma sätt lämpa sig. Sedan länge har frågan om åtgärder

i förenämnda syfte varit under utredning. Med hänsyn till de svårigheter

av skilda slag, med vilka lapparna ha att kämpa vid utövande av sin nä­

ring, synes påkallat att åtgärder vidtagas för att lämna dem erforderligt

stöd. De av utredningsmannen framförda förslagen synas i stort sett på

ett lämpligt sätt förverkliga nyssnämnda syfte.

Vad angår förslaget om statsbidrag till uppförande av bostadsbyggna­

der åt de renskötande lapparna vill jag erinra, att vid förarbetena till nu

gällande bestämmelser rörande lapparnas fasta bostäder skilda meningar

gjorde sig gällande om lämpligheten av att överhuvud taget tillåta dylika

bostäder. Å ena sidan uttalades att de fasta bostäderna utgjorde ett di­

rekt hinder för renskötseln och en fara för denna närings framtida be­

stånd, varför lapparna borde helt förbjudas att uppföra bostadsbyggna­

der. Å andra sidan framhölls att utvecklingen sådan den under årens

lopp fortskridit medfört, att en stor del av de renskötande lapparna skaf­

fat sig fasta bostäder. De i 1928 års renbeteslag intagna bestämmelserna i

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

19

ämnet bygga på den uppfattningen, att lapparnas innehav av fasta bostäder

icke behöver försämra renskötseln eller äventyra dess bestånd. Lapparna må

sålunda enligt lagens bestämmelser med vederbörligt tillstånd å område

inom lappmarkerna eller å renbetesfjällen, där de äga uppehålla sig med

sina renar, uppföra stugor eller därmed jämförliga bostadsbyggnader. Där­

emot ha de icke rätt att uppföra ladugård eller lada. Såsom framgår av

utredningsmannens betänkande har utvecklingen fortsatt i samma riktning

som tidigare och lapparna ha i allt större omfattning förskaffat sig fästa

bostäder, särskilt på höst- och vårbeteslanden eller annat huvudviste. De

enda trakter, där lapparna alltjämt i övervägande grad bo i öppna kåtor,

äro Jokkmokks och Karesuando socknar i Norrbottens län. Att vända ut­

vecklingen tillbaka till vad tidigare varit brukligt låter sig uppenbarligen

icke göra och detta torde icke heller numera vara önskvärt. I likhet med

utredningsmannen anser jag därför anledning icke finnas att frångå den

princip, varå de nuvarande bestämmelserna i ämnet bygga. Däremot

torde starka skäl tala för att åtgärder vidtagas i syfte att få till stånd en

förbättring av lapparnas fasta bostäder.

De bostäder lapparna själva uppfört utgöra ofta ett mellanting mellan

kåta och bostadshus. Kåtans form och inredning har vanligen bibehållits

men i stället för öppen eldstad har man spis med mur eller rökrör. Ur

bostadshygienisk synpunkt måste detta byggnadssätt anses mindre lämp­

ligt. Trångboddheten med därav följande olägenheter är i många fall på­

taglig och hushållsarbetet måste utföras under synnerligen primitiva för­

hållanden. Härtill kommer att, även om huset efter lapska förhållanden

anses väl uppfört, bostaden likväl ofta blir kall och dragig samt mycket

osund. Som stadigvarande uppehållsplats för såväl äldre som barn fyller

den ingalunda de krav, som numera ställas på en människovärdig bostad.

Bostäderna äro dessutom ej sällan olämpligt belägna med hänsyn till ren­

skötseln. Skall ändamålet med de fasta bostäderna vid lapparnas huvud-

visten ej helt förfelas, måste en bättre ordning på detta område skapas.

I överensstämmelse med utredningsmannen anser jag statens ekonomiska

medverkan vid nya bostäders uppförande icke kunna undvaras och biträ­

der därför förslaget om att statsbidrag må kunna utgå vid uppförande av

nya bostadshus. Bland lapparna synes det vara ett allmänt önskemål, att

staten skall lämna dem sitt stöd för lösande av bostadsfrågan. Även i

flertalet av de avgivna yttrandena bar förslaget tillstyrkts.

Vad angår förutsättningarna för erhållande av understöd bör såsom

utredningsmannen framhållit i varje särskilt fall ovillkorligen gälla, att

tillstånd erhållits lill bostadshusets uppförande. Vid meddelande av till­

stånd till uppförande av bostadsbyggnad å kronomark — med annan mark

torde man icke behöva räkna, såvitt angår fjällapparnas bostadshus —

skall myndigheten tillse, att byggnaden förlägges å plats, som med hänsyn

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

lill renskötseln å trakten och andra förhållanden är lämplig. De farhågor,

som länsstyrelsen i Norrbottens län uttalat för att dessa intressen icke skulle

bliva i tillbörlig grad beaktade, torde vara överdrivna. Jag utgår vidare

från att de bostadshus, som uppföras med statsbidrag, förläggas å höst-

och vårvistena eller å annat huvudviste. Att understödja uppförandet av

hus för den korta sommarvistelsen i högfjället bör däremot icke ifråga­

komma. I anslutning till vad länsstyrelsen och lappfogdarna i Norrbot­

tens län anfört synes bidragsverksamheten böra bedrivas med en viss

försiktighet, så att icke de lappar, vilka alltjämt använda öppna kå­

tor, vilka ur renskötselns synpunkt torde vara den lämpligaste bostads­

formen för de renskötande lapparna, frestas att utan anledning utbyta

dessa mot fasta bostäder. Det synes även vara lämpligt att möjlighet be-

redes de lappar, som därav kunna vara i behov, att erhålla bidrag av stats­

medel för anskaffande av tältutrustning.

Därest såsom jag nu förordat statsmakterna lämna bidrag till lapparna

för anskaffande av fasta bostäder, böra uppenbarligen garantier skapas

för att bebyggelsen blir tillfredsställande. Endast fullt människovärdiga

bostäder böra sålunda uppföras och storleken bör vara sådan att trångbodd­

het i största möjliga utsträckning undvikes. Vissa standardritningar böra

upprättas och följas. Detta torde icke utesluta att såsom lappfogden i Väs­

terbottens län framhållit hänsyn tages till de i varje särskilt fall föreliggande

förhållandena. Det är av vikt att husen icke göras större och mer virkes-

krävande än som erfordras.

Det föreslagna maximibidraget, 3 000 kronor, synes mig vara väl avvägt.

Vid bestämmandet av bidraget i varje särskilt fall torde såsom utrednings­

mannen framhållit hänsyn böra tagas till lappens egen förmåga att själv

bidraga med penningar, material, transporter och eget arbete. För de bo­

stadshus, som förläggas å kronomark, bör, om tillgång därtill finnes, fritt

virke få tagas från kronans skog. Mot de av utredningsmannen i övrigt

föreslagna villkoren för åtnjutande av ifrågavarande bidrag har jag icke

något att erinra.

De för ifrågavarande ändamål erforderliga medlen torde i enlighet med

förslaget få tagas i anspråk från vederbörande lappfond. Såsom utrednings­

mannen föreslagit bör den förordade verksamheten handhavas av de stat­

liga egnahemsorganen. Lappfogden torde böra ingå såsom ledamot i egna­

hemsnämnden vid handläggning av ärenden rörande de renskötande lappar­

nas bosättning. Då lappfogden sålunda kommer att deltaga i ärendenas

behandling i nämnden, torde garantier vinnas för att renskötselintressena

bliva tillbörligt beaktade.

Såsom förut nämnts har 1942 års lappmöte hemställt, att i renbeteslagen

skall inrymmas rätt för lapparna att å område utom lappmarkerna och

renbetesfjällen, där de äga uppehålla sig med sina renar, uppföra små

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

21

flyttbara stugor att användas såsom bostad vid uppehållet å vinterbetes-

landen. Något större behov torde emellertid knappast förefinnas att med­

giva lapparna rätt att mot vederbörande markägares bestridande uppföra

dylika bus. Frågan örn lapparnas tillfälliga bostad å vinterbeteslanden

torde utan större svårigheter kunna lösas på frivillighetens väg genom

överenskommelser med markägaren.

Beträffande det av nomadskolinspektören upptagna förslaget, att lap­

parna skola erhålla rättighet att å sina visten uppföra ladugårdar och lador

samt även kunna erhålla statsbidrag för detta ändamål, torde böra fram­

hållas att detsamma närmast synes ha avseende å fjällapparna. Bland skogs­

lapparna förekommer allmänt att de vid sidan av renskötseln driva mindre

jordbruk. Att staten skulle uppmuntra till bildandet av mindre jord-

brukslägenheter å fjällapparnas visten synes mig ur många synpunkter

vara mindre ändamålsenligt. Bland annat torde det för dessa lappar vara

olämpligt att vid sidan av renskötseln bedriva jordbruk. Erinras må att

frågan om stöd åt de lappar, som vilja ägna sig åt jordbruksnäringen, re­

dan lösts genom förut berörda kungörelse den 6 juni 1941 (nr 484).

Undervisning i renskötsel m. m.

Vtredningsmannens forsing.

Utredningsmannen har i betänkandet upptagit frågan örn anordnande

av undervisning för yngre lappar i såväl renskötselns praktiska utövning

som beträffande de rättsliga och administrativa bestämmelser, som reglera

denna näring. I förslaget har huvudvikten lagts vid den praktiska utbild­

ningen. Den teoretiska kursen har föreslagits skola utgöras av lättfattliga

redogörelser för gällande bestämmelser rörande renskötseln och tillämpad

praxis samt råd att följa vid olika förekommande fall.

Såsom motivering för den förordade kursverksamheten har utrednings­

mannen anfört bland annat.

Skolor och kurser lia i vårt land upprättats inom snart sagt alla områ­

den. Såsom en brist må synas att de, vilka såsom yrke utöva eller ämna

söka sin utkomst i renskötselnäringen med den mångfald rättsliga och ad­

ministrativa förfoganden, som därtill ansluta sig, sakna möjlighet att ge­

nom skolor eller kurser förvärva en mera ingående kunskap rörande sitt

arbetsområde. De obetydliga ansatser, som tidigare gjorts för att lära upp

lappungdomar i renskötsel genom deras inackorderande hos kunniga ren-

skötande husbönder, synas mera lia avsett att skaffa tillgång till dugliga

lappdrängar än alt bereda vidgad kännedom örn renskötarens yrke. Detta

yrke är svårare och besvärligare än många andra. Väl må för yrkets be­

drivande mest krävas praktisk kunskap och övning, men en samlad över­

22

Kung!. Majus proposition nr 110.

blick över det bästa i tekniskt hänseende liksom rörande den administra­

tiva ram, inom vilken näringen inrymmes, skulle förvisso vara av bety­

delse. Kraven på kunskap om renvården och dess metoder, de förhållan­

den, varunder renskötseln drives inom lappbyn, och dess ställning gent

emot de bofasta invånarna i kringliggande bygder, renväsendets admini­

stration m. m. äro i våra dagar större än de framträtt under äldre, mera

outvecklade förhållanden. Även för att fästa lapparnas uppmärksamhet

på värdet av samverkan på renskötselns område och väcka intresse för del­

tagandet i arbetet härför kunde en vidare utbildning bliva av vikt.

Den undervisning, som hittills givits nomaderna, har inskränkt sig till

att söka bibringa dem någon boklig allmänbildning. Särskilt inom de norra

och ur renskötsel-ekonomisk synpunkt betydelsefullaste av lapparnas vid­

sträckta uppehållsområden har det varit mycket ovanligt att bland de ren-

skötande lapparna själva förekommit personer, som med avseende å ord­

ningen för näringens bedrivande intagit ledarställning inom en större

krets. Säkerligen saknas icke bland lapparna den begåvning, som är en

förutsättning härför, men de renskötande lapparna äro utbredda över ett

så vidsträckt område och deras vanor och förhållanden på olika trakter

äro så skiljaktiga, att häri ligger ett stort hinder att kunna samla dem.

Lappen synes utöva en individuell renskötsel så till vida att han i främsta

rummet tillser vad som må tarvas för hans egen renhjord och föga tänker

på de fördelar, som kunde vara förenade med viss gemensamhet i organi­

sationen, en fråga, som efter det allmänna genomförandet av den s. k.

extensiva renskötselmetoden, är av särskild betydelse. Emellertid torde

ock lappens osäkerhet i hithörande avseende sammanhänga med hans ofta

bristande kunskap rörande många av de stadganden av invecklad karak­

tär, vilka reglera hans näring och liv. Vad nu sagts jävar icke det intresse

för sammanslutning, som under senare tid visat sig finnas hos lapparna

särskilt inom de sydligare trakterna. Det nuvarande föreningsväsendet

torde emellertid i huvudsak inrikta sig på sådana lapparnas förhållanden,

varom i detta sammanhang mindre är fråga.

Att spörsmålet örn anordnande av något slag av upplysning för lapparna,

efter det de lämnat sina skolor, icke tidigare upptagits till behandling torde

delvis sammanhänga med en allmänt utbredd uppfattning, att lapparna

handhade sin renskötsel bäst och säkrast stannade kvar vid denna, örn de

så mycket som möjligt lämnades i fred. Ju mindre de påverkades av tidens

rörelser ju mindre stördes de i de mera primitiva vanor och åskådnings­

sätt samt i den enkelhet i livsföringen, som ansåges vara en förutsättning

för det strävsamma livet i ödemarkerna. Häri må ligga en del sanning och

förvisso mera än lapparna på många ställen själva vilja förstå. Därom

vittna vissa avarter inom utvecklingen bland de renskötande lapparna.

Men den utbildning, som nu avses, torde snarare vara ägnad att komma

lapparna att inse, att mycket av nymodigheterna icke kan anpassas å dem,

som sköta renar. Hela undervisningen skulle här röra sig inom området

för de renskötande lapparnas egen näring och närmare knyta dem till

denna. Liksom böndernas barn genom lantmannaskolor och lanthushålls­

skolor beredas kunskaper för lantmannanäringarnas omhänderhavande,

skulle lapparnas barn givas tillfälle att genom fördjupad utbildning få

blicken vidgad för sitt blivande yrke. bagges utbildningen på sådant sätt,

synes den tillika bidraga till att höja renskötselns anseende såsom en av

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

23

staten stödd näring, varigenom jämväl lapparnas egen ställning skulle gyn­

nas. Genom det ökade intresse för renskötseln, som utbildningen må vän­

tas medföra, skulle denna även i sin mån bidraga till att kvarhålla lapparna

vid deras gamla yrke.

Det må vara att förutse, att svårigheter skola uppstå att utfinna en än­

damålsenlig ordning för meddelandet av undervisning i renskötsel och vad

därtill hör. Tradition och system saknas. Att finna lämpliga lärare, som

tillika äga auktoritet inom lapparnas egen krets, lärer icke bliva lätt. En­

var lapp torde anse att han, som alltsedan sin barndom hanterat renar,

sitter inne med lika goda kunskaper härutinnan, som varje annan, och att

han lika bra eller bättre kan lära sina barn yrket. När emellertid lappen

hunnit vänja sig vid tanken att sända bort sin son eller dotter från hem­

met för vidare utbildning, skall han inse att denna kan skänka dem även

annan nyttig kunskap än den han själv kan meddela. Redan den omstän­

digheten att hans barn få se andra trakter med skilda förhållanden och

träffa annan lappungdom är ägnad att bereda ökad kunskap och skapa

nya intressen. De få göra bekantskap med andra renskötselmetoder, tör-

hända för lappens egna hemtrakter ej alltid bättre än de redan använda;

men säkerligen skall jämförelsen vara till mycken nytta. Man kan vidare

utgå från att föräldrarna knappast till fullo inse betydelsen av ömsesidig

hjälpsamhet i renskötselarbetet eller en viss enhetlighet i ordningen för

renskötseln. Det kan vidare icke begäras, att föräldrarna skola besitta

sådan kunskap rörande rennäringen reglerande lagar och författningar, att

barnen kunna delgivas en riktig och någorlunda fullständig kännedom

därutinnan.

Utredningsmannen har inhämtat, att en lapsk folkhögskola vore av­

sedd att inrättas i Sorsele. De upplysningar utredningsmannen erhål­

lit rörande denna skola giva vid handen, att dess verksamhet ligger vid

sidan av den praktiska utbildning, vars införande utredningsmannen här

avser. Snarare kunna de båda undervisningsformerna vara ägnade att

komplettera varandra.

Enligt utredningsmannens mening skulle de unga lapparna i den prak­

tiska kursen framför allt lära sig renskötselns teknik ävensom bästa sät­

tet att organisera gemensamma arbeten, såsom renskiljningar o. dyl., ordna

renbevakning och motverka strövrensbildning, utföra renmärkning och

renslakt samt omhändertaga renprodukter. Vidare borde den gamla lapp­

slöjden upptagas såsom undervisningsämne. Genom den teoretiska kursen

borde lapparna särskilt erhålla inblick i lappadministrationens funk­

tion samt de konventioner, som reglera de svenska lapparnas rättig­

heter och skyldigheter i Norge och Finland, ävensom gällande bestäm­

melser örn betesmarkernas nyttjande, örn ersättning för skadegörelse ge­

nom ren och om lapparnas rätt till skogsfångst. Därjämte borde de bi­

bringas kunskap om enklare bokföring m. m. Den praktiska kursen ansags

böra omfatta en tid av 9 månader och den teoretiska eller administrativa

2 å 3 veckor.

För att deltagarna i kurserna skulle kunna tillgodogöra sig utbildningen

har utredningsmannen ansett nödvändigt, att de genomgått vanlig nomad­

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

skola eller motsvarande kurs i folkskola men dessutom borde de ha prak­

tisk erfarenhet i renskötsel.

Såsom ledare för varje särskild kurs borde enligt utredningsmannens

föi-slag stå en lappfogde eller annan med lappväsendets såväl teoretiska

som praktiska förhallanden kunnig man. Det förutsattes, att ledaren icke

kunde ha tillfälle att under hela tiden vara närvarande och direkt följa un­

dervisningen men han borde dock ha stadigvarande uppsikt över densamma

samt upprätta eller genomgå undervisningsplaner och program. Ledaren bor­

de i allmänhet själv meddela den »administrativa» undervisningen. Undervis­

ningen i renskötselns praktiska utövning borde anförtros framförallt åt

skickliga renskötande husbönder, vilkas renhjordar kunde användas så­

som studiematerial vid undervisningen. Kurserna borde förläggas till de

trakter, där ett större antal lappar sommartid och på hösten uppehölle sig

med sina renar. Då antalet deltagare i varje särskild kurs icke beräknades

till mer än högst 5 personer, borde inkvartering å sådan plats i allmänhet

kunna beredas kursdeltagarna i fasta kåtor eller hus. De som ej kunde

erhålla dylik inkvartering, kunde bo i tält, som för ändamålet anskaffa­

des. En sådan förläggning har utredningsmannen för övrigt ansett väl

överensstämma med undervisningens ändamål. Vintertid kunde eleverna

ho hos lapparna eller hos de bofasta.

En av de största svårigheterna med igångsättandet av en undervisning

av det slag nu iirågasatts har utredningsmannen ansett vara lärarfrågan.

För att undervisningen skulle bland lapparna själva anses giva något ut­

över vad hemmen själva kunde skänka, måste lärarna ha att uppvisa kun­

skaper eller erfarenhet, som lapparna i gemen ej ägde. Så småningom

torde väl denna fråga kunna ordnas, men detta toge tid, och redan vid de

första kurserna måste tillgång finnas till lärare med viss utbildning. För

detta ändamål borde man bereda dem, vilka ansåges lämpliga till lärare,

tillfälle att vid besök inom olika lapptrakter i landet taga kännedom örn

därstädes använda metoder i renskötseln och lapparnas förhållanden i

övrigt. Genom dylika resor skulle möjligheten att bedöma olika metoders

lämplighet ökas och nya intryck erhållas. Studiefärderna borde stå un­

der ledning av en erfaren lappfogde eller tillsyningsman. En dylik färd

kunde beräknas kräva en tid av förslagsvis 2 månader. Den syntes lämp­

ligen böra anordnas på hösten eller våren, innan de första renskötsel­

kurserna toge sin början. Med ledning av den erfarenhet, som dessa färder

lämnade, finge formen för framtida, grundligare utbildning för lärare ordnas.

Utredningsmannen har ansett, att kursverksamheten till en början

borde bedrivas försöksvis och i begränsad omfattning. Årligen borde

emellertid en kurs hållas för jämtlandslapparna, en för lapparna i Väster­

bottens län samt två kurser för norrbottenslapparna. Den ena av norr-

bottenskurserna borde anordnas för de till Norge flyttande lapparna,

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

25

vilka i särskild grad vore i behov av undervisning rörande vad en lapp

har att iakttaga i olika avseenden. Den andra kursen skulle vara avsedd

för de söder om Torneträsk flyttande lapparna inom länet. Elevantalet

syntes kunna beräknas för varje kurs i Jämtland till 3 och i Västerbotten

till 5 samt för vardera kursen i Norrbotten likaledes till 5.

Kostnaderna för kursverksamheten ha av utredningsmannen beräknats

på följande sätt. Till ledaren för varje kurs borde utgå ett arvode av

500 kronor och till envar av de två lapska lärare, som erfordrades för

den praktiska utbildningen vid kursen, en ersättning av 75 kronor för

månad eller alltså till dessa båda tillhopa 1 350 kronor. I denna ersätt­

ning skulle dock även inbegripas gottgörelse för att renhjordar ställdes

till förfogande, särskilt som renägarna i bevakningshänseende kunde

väntas få en viss nytta av eleverna. Vidare krävdes material för under­

visningen samt eventuellt hyra för bostadstält o. dyl., för vilket ändamål

beräknades en summa av 250 kronor. De nämnda utgifterna skulle så­

lunda uppgå till för varje kurs (500 + 1 350 + 250 = ) 2 100 kronor och

för fyra kurser 8 400 kronor. Då lapparnas ekonomiska ställning ofta

vore svag, kunde man ej vänta, att de i allmänhet skulle lia råd att sända

sina barn till den ifrågasatta undervisningen, om icke staten för ända­

målet beredde understöd. I likhet med vad som skett vid en mångfald

motsvarande kurser inom andra områden av svenskt samhällsliv syntes

detta böra ske i form av underhållsbidrag. Utredningsmannen har föresla­

git, att detta för varje elev bestämmes till högst 45 kronor för månad, varav

35 kronor beräknats för inackordering och 10 kronor för elevens person­

liga utgifter. För 9 månader skulle sålunda tarvas högst 405 kronor för

varje elev och för sammanlagt 18 elever 7 290 kronor. Vid bestämmandet

av bidragen, vilket borde ske genom länsstyrelsen, borde bidragsbelop­

pet jämkas efter den hjälp eleven kunde erhålla från hemmet eller efter

de tillgångar, varöver han i övrigt förfogade.

Till gäldandet av kostnaderna för ovannämnda studiefärder för blivande

lärare i de praktiska renskötselkurserna har utredningsmannen föreslagit, att

stipendier skulle utgå av statsmedel med 600 kronor per person. Med be­

räkning att tillsvidare en lärare vid varje praktisk kurs skulle erhålla dy­

lik provisorisk utbildning, skulle fyra stipendier tarvas örn tillhopa 2 400

ki-onor. Även färdledarens kostnader i form av rese- och traktameniser-

sättning borde bestridas av staten. Beloppet härför har uppskattats till 800

kronor. En studiefärd för lärarutbildning skulle sålunda draga en kostnad

av 3 200 kronor.

Såsom förut nämnts har utredningsmannen ansett, att de lappar som

skola genomgå renskötarkurs tidigare böra lia förvärvat någon erfarenhet

om renskötselns utövande. Detta mötte inga svårigheter för dem, vilkas för­

äldrar vore renskötare eller vilka hade andra renskötande anförvanter, men

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

väl för de övriga. Utredningsmannen har därför föreslagit, att medel borde

ställas till förfogande för möjliggörande för dessa lappar att erhålla in­

ackordering hos någon renskötande lappfamilj. Härom har i betänkandet

anförts bland annat följande.

Det kan många gånger vara svårt för de unga lappar, vilka ha lust för

rennäringen men vilkas närmaste lämnat denna näring och övergått till

annat yrke, att erhålla förberedande utbildning i renskötseln, särskilt om de

äro medellösa. I allmänhet torde den hjälp, de äro i stånd att lämna vid ren­

skötseln eller eljest, vara för obetydlig för att motsvara fri bostad och föda.

Emellertid är det ofta särskilt önskvärt, att dylika unga lappar hjälpas till­

baka till renskötseln. Av stor betydelse är bland annat att kunna skaffa ut­

komst åt barnen i de lappfamiljer, vilka, sedan deras renar tagit slut, slagit

sig ned såsom bofasta här och där i fjälltrakterna utan medel att kunna för­

sörja sig. Att överföra alla dessa lappar till jordbruksnäringen låter sig av

många skäl ej göra. Det viktigaste får bliva att taga hand örn deras barn och

tillse att dessa lära sig något yrke. Övergång till jordbruksnäringen erbjuder

härvid en utväg. En annan är att bereda dylika barn möjlighet att åter­

vända till renskötseln. Även andra vägar kunna tänkas. Men den naturli­

gaste synes vara att, örn den unge lappen har håg för renskötsel, en åter­

gång dit underlättas. För ändamålet torde böra inrättas ett antal stipen­

dier möjliggörande inackordering i goda renskötarhem. Stipendiet synes

lämpligen böra utgå med högst 35 kronor för månad, därav ungefär 25

kronor torde kunna beräknas för inackorderingsavgift och 10 kronor för

anskaffande av utrustning och såsom handpenning. Genom dylika stipendier

skulle vinnas två ändamål, nämligen dels att, såsom avses med de stipendier

som nu givas obemedlade lappar för utbildning till renskötare, öka till­

gången på dugliga renvaktare och dels att bereda ökad möjlighet till förbe­

redande utbildning åt lappungdom, som ämnar genomgå kurser av angivet

slag och ej kunna erhålla dylik utbildning i sina hem. Inackorderingstiden

bör tillsvidare beräknas till 18 månader. Stipendierna böra kunna tilldelas

såväl unga män som kvinnor samt såväl fjällappar som skogslappar.

Utredningsmannen har i anslutning härtill framhållit, att det vore svårt

att bedöma i vilken utsträckning lappar kunde önska komma i åtnjutande

av de möjligheter till erhållande av utbildning, som genom de nu nämnda

understöden skulle öppnas för dem. Utredningsmannen har för sin del för

varje utbildningsperiod räknat med 2 inackorderingselever för jämtlands-

lapparna, 4 för lapparna i Västerbottens län och 8 för lapparna i Norrbottens

län. Enär varje elev i stipendium skulle erhålla högst (35 X 12 =) 420

kronor för år, skulle för hela utbildningstiden, 18 månader, åtgå 630 kronor

för elev eller för 14 elever tillhopa 8 820 kronor. Länsstyrelsen borde om-

händerha utdelningen av stipendierna och meddela de närmare föreskrif­

terna rörande verksamheten. Utväljandet av de särskilda familjer, i vilkas

hem utbildningen skulle försiggå, syntes böra anförtros åt lappfogdarna,

som tillika med biträde av tillsyningsmännen skulle övervaka arbetet. För

utbildningen skulle av lappfogdarna upprättas kortfattade anvisningar att

tilldelas inackorderingshemmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

27

Enligt utredningsmannens förslag skulle sålunda årliga kostnaden uppgå

till, för renskötarkurserna i runt tal 15 700 kronor, för studiefärd för ut­

bildning av lärare vid nämnda kurser 3 200 kronor och för den förbere­

dande utbildningen, fördelad med lika belopp på två år, 4 400 kronor eller

alltså sammanlagt 23 300 kronor för år. Dessa kostnader ansåges böra be­

stridas av medel ur lappfonden.

Yttrandena.

Förslaget om anordnande av utbildning i renskötsel har tillstyrkts av läns­

styrelsen och lappfogden i Jämtlands län ävensom av samtliga representan­

ter vid 1942 års lappmöte med undantag av tio norrbottenslappar. I de flesta

andra yttranden, där frågan tagits upp till behandling, ha däremot fram­

förts betänkligheter mot förslaget särskilt i vad det avser att kurser skola

hållas i renskötselns praktiska utövning. Ur dessa yttranden må här åter­

givas följande.

Statskontoret

har uttalat bland annat.

Det är självfallet att ökade kunskaper och förbättrade arbetsmetoder

äro av stor betydelse lika väl för renskötseln som för andra näringsgrenar.

Huruvida anordnandet av kurser är det lämpligaste sättet att uppnå de upp­

satta målen, synes dock kunna diskuteras. Utan kompetenta lapska lärare

för undervisning i renskötseln torde icke blott kostnaderna för kurserna

vara tämligen bortkastade utan även resultatet kunna bliva till direkt för­

fång för renskötseln. Såsom ett förberedande arbete för fostrandet av väl

skickade lärare och såsom ett led i arbetet för renskötselns höjande torde till

en början hittillsvarande rön och erfarenheter på området böra samlas och

sovras för att sedermera läggas till grund för upplysningsarbete bland lap­

parna. Detta arbete synes böra uppdragas åt härför särskilt lämpade lappar,

vilka under besök hos sina stamfränder borde söka påverka deras rensköt­

sel i önskad riktning. Dylika renskötselkonsulenter skulle så småningom

kunna bliva lämpliga lärare vid sedermera eventuellt inrättade kurser. Un­

dervisning i lappadministrationens funktion och uppgifter bör meddelas i

nomadskolorna eller vid fortsättningskurser för nomadbarn, där även de

olika renmärkena borde inläras. I dessa skolor och kurser bör även under­

visningen i lapsk hemslöjd ha sin plats. Överhuvud synes frågan om såväl

lapparnas undervisning i allmänbildande ämnen som deras utbildning i vissa

speciellt lapska färdigheter böra upptagas till prövning i samband med på­

gående utredning angående nomadundervisningen. Frågan örn den föreslag­

na kursverksamheten bör därför enligt ämbetsverkets mening ställas på fram­

tiden.

Med hänsyn till svårigheten att administrera verksamheten och före­

bygga missbruk ställer sig statskontoret även tveksamt till förslaget örn in­

rättande av särskilda stipendier för möjliggörande för de unga lappar, vars

anhöriga lämnat renskötseln men som lia lust och fallenhet för denna nä­

ring, att återgå till densamma.

Nomadskolinspektören

har anfört, att i nomadskolorna undervisades just i

det, som utredningsmannen önskade att lapparna .skulle erhålla kunskap örn

Kungl. Majus proposition nr 110.

29

Lappfogdarna i Norrbottens län

ha ansett de föreslagna praktiska kurserna

i renskötsel såväl obehövliga som svåra att anordna. De lia däremot anslutit

sig till förslaget, att lappungdomarna skulle beredas tillfälle att av lappfog­

darna erhålla undervisning i fråga om lappadministrationen samt om inne­

hållet i lagar och författningar, som hade betydelse för lapparnas närings-

utövning. Sådana kurser ansågos kunna anordnas i de olika socknarnas kyrk­

byar under vårvintern före flyttningarna till fjällen. Lappfogdarna ha vi­

dare framhållit, att utredningsmannens förslag, att stipendier skulle ställas

till förfogande för möjliggörande för unga fastboende lappar, som hade lust

att söka sig tillbaka i rennäringen, att erhålla inackordering i goda renskö-

tarhushåll, syntes vara lämpligt och värt att prövas.

Lappfogden i Västerbottens län,

i vars yttrande

länsstyrelsen därstädes

instämt, har anfört bland annat, att förslaget att underlätta för bofasta lap­

pars barn att återvända till renskötseln genom att bevilja bidrag till deras

inackordering i lämpliga renskötarhem vore av viss betydelse för Väster­

bottens län med hänsyn till den där förefintliga bristen på renskötare och

det jämförelsevis stora antalet fastboende lappar. Bidraget syntes emeller­

tid med avseende å nuvarande prisläge vara beräknat något för lågt. För

att åtgärden skulle få avsedd effekt borde det höjas till 50 kronor för månad.

Såsom utredningsmannen framhållit är det givetvis önskvärt, att den ren- Före-

skötande lappbefolkningen beredes möjligheter till utbildning för sitt yrke. draganden.

Jag ställer mig emellertid tveksam till lämpligheten av utredningsmannens

förslag, att särskilda praktiska kurser skola igångsättas för detta ändamål.

Under de långa flyttningar och de krävande arbetsförhållanden i övrigt, som

äro utmärkande för i varje fall fjällrenskötseln, torde betingelser finnas för

ett grundligt inlärande redan från barnaåren av de i rennäringen ingående

olika arbetena. Att söka anordna särskilda kurser i renskötselns teknik m. m.

torde möta vissa svårigheter. Det är t. ex. svårt att tänka sig, att de lapska

husbönder, som skola utväljas till lärare vid dylika kurser, skola äga för­

måga att under en så lång tid, som föreslagits för kursen, hålla intresset

uppe hos sina elever. De missförhållanden, som enligt vad utredningsman­

nen påvisat förekomma särskilt i fråga om gemensamma arbetens organi­

serande, torde lappadministrationens tjänstemän böra söka komma till

rätta med.

Vad härefter den mer teoretiskt betonade delen av kursen angår är att

märka, att de läroämnen, som föreslagits böra ingå i denna kursverksamhet,

återfinnas på nomadskolans schema. Det har emellertid sedan länge an­

setts vara en brist i skolorganisationen, att nomadskolväsendet icke inrymde

möjlighet för nomadbarnen att vinna fördjupade kunskaper i dessa ämnen.

Denna brist torde numera komma att avhjälpas. Chefen för ecklesiastik-

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

departementet har nämligen i statsverkspropositionen till årets riksdag före­

slagit, att yrkesbestämd fortsättningsskola skall inrättas för nomadlappar­

nas barn, där undervisningen skall inriktas på renskötseln och andra gre­

nar av nomadlapparnas yrke. Läroämnena skola utgöra arbetskunskap, med-

borgarkunskap samt läsning och skrivning. Arbetskunskapen skall i främsta

rummet omfatta lappslöjd och hushållsgöromål. I medborgarkunskapen

skall inläggas undervisning om lagar och förordningar rörande rensköt­

selns bedrivande m. m. men även i arbetskunskapen torde komma att ingå

frågor rörande renskötseln. De vid nomadskolorna anställda lärarna, vilka

skola ombesörja undervisningen även i fortsättningsskolorna, torde vara

fullt kompetenta för den ifrågavarande undervisningen. Såsom i vissa

yttranden erinrats har vidare en lapsk folkhögskola i Sorsele börjat sin

verksamhet, vilken skola lärer arbeta efter i huvudsak de för nomadsko­

lan och dess fortsättningsskola uppdragna linjerna.

Skulle ytterligare undervisning behöva anordnas för att tillgodose no­

madlapparnas behov av insikter såväl beträffande dem berörande lagar och

författningar som rörande allmänt medborgerliga förhållanden, torde så­

dana särskilda kurser och föreläsningar, som omnämnas i gällande nomad-

skolstadga av den 17 juni 1938 (§ 41), kunna anordnas. Vid dylika kurser

och föreläsningar torde lappadministrationens tjänstemän böra medverka.

Kostnaderna för verksamheten synas kunna bestridas av medel ur veder­

börande lappfond.

I överensstämmelse med utredningsmannen anser jag, att barnen i såda­

na lappfamiljer, som av ena eller andra anledningen lämnat renskötseln,

böra beredas större möjlighet än vad nu är fallet att återvända till rennä­

ringen. Många lappfamiljer, som förlorat sina renar, ha bosatt sig å lägen­

heter, som ligga högt upp mot fjällen, och söka där driva jordbruk, oaktat

såväl klimatet som markbeskaffenheten så gott som omöjliggör detta. Det

är av vikt att barnen i dessa familjer, om de ha lust för renskötseln, beredas

tillfälle att erhålla utbildning i denna näring. Förslaget, att särskilda stipen­

dier eller bidrag skola ställas till förfogande för att möjliggöra för dylika

lappbarn att få inackordering i goda renskötarhushåll, finner jag därför värt

att pröva. Det för ändamålet föreslagna maximibidraget, 35 kronor för

månad, synes mig med hänsyn till nuvarande prisläge vara väl lågt. Jag

vill därför förorda, att detsamma i enlighet med vad lappfogden i Väster­

bottens län föreslagit höjes med 15 kronor till högst 50 kronor för månad

att utgå av medel ur vederbörande lappfond. Längsta inackorderingstiden

torde böra bestämmas till 18 månader. Efter denna tid torde den unge

lappen böra kunna påräkna avlönad anställning. Mot förslaget att veder­

börande länsstyrelse skall omhänderha utdelningen av bidragen och lapp­

fogdarna anförtros uppgiften att utvälja de särskilda familjer, hos vilka

utbildningen skall försiggå, har jag intet att invända.

Förenängsväsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

31

Utredningsmannen

har beträffande de renskötande lapparnas förenings-

väsen föreslagit dels att, när så kunde anses erforderligt, lapparna bereddes

tillfälle att å allmänt möte genom ombud för lappbyarna eller såsom menig­

het yttra sig över ärenden av för dem allmän betydelse och att för under­

lättande av inställelsen bidrag beviljades av allmänna medel dels ock att,

efter prövning i varje särskilt fall, bidrag finge utgå till ekonomiska och ide­

ella föreningar till lapparnas gagn vid föreningarnas bildande eller i övrigt

för deras verksamhet. För tillgodoseende av sistnämnda ändamål har ut­

redningsmannen ansett ett belopp av 3 000 kronor för år behövligt, vilket

belopp utredningsmannen föreslagit skola utgå ur vederbörande lappfond.

Beträffande bidrag till lappmöten har utredningsmannen ansett, att något

bestämt belopp härför icke behövde beräknas.

Ur betänkandet såvitt gäller detta förslag må här återgivas följande.

Enligt vad utredningsmannen inhämtat ha lapparna i följande trakter

sammanslutit sig i föreningar av ideell karaktär, benämnda efter de områ­

den, där de ha sin verksamhet, nämligen Jukkasjärvi, Arjeplog, Arvidsjaur,

Vilhelmina—Åsele, Frostviken, Mittådalen och Tännäs—Idre. Dessa före­

ningar ha till ändamål att tillvarataga lapparnas gemensamma intressen

och framföra deras önskemål och krav till myndigheterna. Efter initiativ

av ortsföreningarna ha föreningshus med samlingslokaler, kommit till stånd

i Fatmomakke för Vilhelmina—Åsele sameförening, Ankarede för Frostvi­

kens sameförening, Kiruna för Jukkasjärvi sameförening samt Mittådalen

för sameföreningen med samma namn. Bidrag härtill ha erhållits av veder­

börande kommun, genom insamling bland lapparna själva eller från annat

enskilt håll. Vid 1937 års lappmöte beslöts, att föreningarna skulle bilda en

riksorganisation, för vilken interimsstyrelse utsågs. Några ytterligare åtgär­

der i denna sak synas emellertid icke lia vidtagits.

Vidare finnas två ekonomiska föreningar, som bildats av lappar, nämligen

Mittådalens renavelsförening i Tännäs och föreningen Renprodukter i Tärna.

Den förra har till ändamål att främja renavel och god renvård samt att för

medlemmarnas gemensamma räkning försälja liv- och slaktdjur, kött och

hudar samt allt som kan produceras av renen i form av slöjdalster. Den se­

nare åsyftar framför allt att främja medlemmarnas ekonomiska intressen

genom förädling och försäljning av renprodukter, för vilket ändamål för­

eningen låtit anordna eget rökeri i Tärna. Till denna anläggning har erhållits

bidrag ur Västerbottens lappfond med 3 000 kronor, varjämte för utvidgning

av anläggningen från fonden anvisats ytterligare 7 500 kronor.

De renskötande lapparnas strävanden att följa med sin tid även på för-

eningsväsendets område äro värda det allmännas uppmärksamhet och upp­

muntran. Icke minst gäller detta de föreningar, som avse det ekonomiska

tillvaratagandet av deras renskötselprodukter och därtill anslutande alster.

Att systematiskt uppbygga en ordning för nybildning med statsunderstöd av

föreningar synes emellertid mindre välbetänkt. Med hänsyn till föreliggande

säregna förhållanden torde vara önskvärt, att större erfarenhet avvaktas rö­

rande lapparnas egen inställning och förståelse för dessa frågor. Vad angår

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

de nuvarande ideella föreningarna lia dessa tillkommit på lapparnas eget ini­

tiativ. Detta synes alltjämt böra bliva fallet. Föreningsbildningen kommer

då att grundas å de naturliga betingelser, som böra finnas och vilkas före­

komst är svår att överblicka. Uteslutet bör emellertid ej vara att, där sär­

skilda förhållanden så skulle påkalla, något understöd av allmänna medel

må tillskjutas.

Vidkommande ekonomiska föreningar kan däremot ett ingripande från det

allmännas sida till lapparnas hjälp vara mera motiverat. Lapparna lia i

allmänhet föga erfarenhet rörande elt gemensamt ekonomiskt tillgodogörande

av renprodukterna och lära även ofta sakna nödiga medel för igångsättande

av dylik verksamhet. Med hänsyn till den stora betydelsen härav för under­

lättande av avsättningen och uppnående av tillfredsställande priser må vara

önskvärt, att vederbörande myndigheter ha sin uppmärksamhet riktad på

dessa spörsmål för att, där så befinnes erforderligt, ingripa vägledande och

stödjande. Likaså må åtgärder för upplysning rörande gagnet av samman­

slutning på ifrågavarande område vara av värde. Dylika ekonomiska för­

eningar böra emellertid uppbyggas på sådan grund, att de ur vanliga affärs­

mässiga synpunkter kunna väntas bliva bärkraftiga utan det allmännas stöd.

Sådant torde i allmänhet böra ifrågakomma endast vid förenings bildande

och vid verksamhetens igångsättande. Anslag av statsmedel för ändamålet

bör bedömas från fall till fall, och något särskilt fast belopp för dylikt behov,

vilket lärer bliva mera tillfälligt förekommande, torde ej behöva beräknas.

Det har emellertid visat sig, att vissa andra slag av sammankomster lap­

parna emellan av dem omfattats med stort intresse och jämväl varit av be­

tydelse vid tillrättaläggandet av lapparnas allmänna förhållanden. Genom

anslag av staten ha lapparna vid skilda tillfällen beretts möjlighet att sam­

mankomma för överläggning om aktuella gemensamma angelägenheter.

Det vill synas utredningsmannen som örn dylika allmänna möten även

i framliden kunna vara av stort värde för lapparna. Särskilt torde vara be­

tydelsefullt för dem att samlas för att få del av och yttra sig över offent­

liga förslag, som avse lagstiftning eller andra allmänna frågor vidkommande

lapparnas verksamhet och förhållanden i övrigt. Även med hänsyn till en

dylik uppgift böra mötena icke utsättas att hållas med vissa bestämda tids­

mellanrum utan, efter allmänt eller enskilt initiativ, sammankallas, då sär­

skild anledning gör önskvärt, att lapparna få tillfälle att gemensamt över­

lägga. På grund av den karaktär mötena sålunda skulle erhålla torde bidrag

till lapparnas inställelse vid desamma böra beviljas av staten, och detta vare

sig mötet gives karaktären av allmänt lappmöte såsom i Östersund 1918 och

Arvidsjaur 1937 eller mötet avser att, såsom vid 1940 års möte i Arvidsjaur

var fallet, lapparna skola tillstädeskomma genom valda ombud. Gottgörelsen

för inställelsen torde böra inskränka sig till resebidrag. Ersättning där­

jämte i form av dagtraktamenten torde icke vara påkallad. Lämpligt är näm­

ligen att kostnaderna i någon mån delas av lapparna själva. Vid tidigare

hållna möten lära byakassorna ofta lämnat bidrag för möjliggörande av re­

presentation. Frågan örn anslag till visst möte bör upptagas till prövning

vid värjo särskilt tillfälle, och något bestämt belopp för ändamålet behöver

icke på förhand avsättas. I

I de avgivna

yttrandena

har utredningsmannens ifrågavarande förslag till­

styrkts eller lämnats utan erinran.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

33

Såsom utredningsmannen framhållit skulle det uppenbarligen vara av

värde för lapparna, om de kunde beredas tillfälle att å allmänna möten ge­

nom ombud eller såsom menighet yttra sig över ärenden, som äro av allmän

betydelse för dem. För ändamålet torde bidrag böra beviljas av allmänna

medel. Något särskilt anslag synes dock icke nu behöva beräknas härför.

Även i fråga om bidrag av allmänna medel till ekonomiska och ideella

föreningar bland lapparna biträder jag utredningsmannens förslag. Det torde

vara förenat med allt för stora svårigheter för lapparna i betraktande av

deras fåtal och deras förhållandevis spridda bosättning att utan det all­

männas hjälp få till stånd livskraftiga sammanslutningar av nu ifrågava­

rande art. Med hänsyn till det värde och den betydelse dylika föreningar kun­

na ha för lapparna och deras näringars utveckling torde statens stöd böra

lämnas.

Medel för ifrågavarande ändamål torde på sätt utredningsmannen före­

slagit böra anvisas från vederbörande lappfond.

Lån för inköp av livrenar.

Gällande bestämmelser.

I syfte att bereda möjlighet för mindre bemedlade lappar att kvarbliva

vid renskötseln eller att förbättra avkomsten därav har av allmänna me­

del utlämnats lån för inköp av renar.

Tidigast började dylika lån utlämnas till lappar inom Jämtlands län.

Detta skedde i samband med tillkomsten av den s. k. jämtländska lapp­

väsendets fond. Genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 maj 1901, varigenom

förordnades om bildande och förvaltningen av denna fond, föreskrevs

nämligen, att av dess avkastning finge under år 1901 disponeras ett belopp

av högst 3 000 kronor till utlämnande av lån åt fattiga eller mindre be­

medlade lappar för inköp av renar. Enligt de för närvarande gällande

lånevillkoren, vilka fastställts av Kungl. Majit genom beslut den 8 de­

cember 1914, fordras icke borgen eller annan säkerhet. Högsta lånebe­

loppet är 1 000 kronor. Lånen utlämnas på högst tio års återbetalnings-

tid, därav de fyra första åren utan ränta och amorteringsskyldighet.

Sedan amorteringstiden inträtt, skola lånen avbetalas med minst en sjät­

tedel årligen, och räntan utgör 3 procent å oguldet lånebelopp.

Under de första åren efter det låneverksamheten påbörjats togs i all­

mänhet icke hela anslaget i anspråk, men senare har detta så gott som

undantagslöst varit fallet. I början voro lånebeloppen jämförelsevis små,

mången gång endast 200 å 300 kronor, och sällan överstego de 500 kronor.

Under de båda senaste decennierna har lånebeloppet vanligen utgjort

1 000 eller 500 kronor.

Före­

draganden.

linning till riksdagens protokoll 19A3. 1 sami. Nr 110.

3

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

För de båda nordligaste länen har en liknande låneverksamhet ordnats

något senare. Vid 1913 års riksdag medgavs anvisandet för år 1914 av

6 000 kronor till lån för ändamålet åt fattiga eller mindre bemedlade lap­

par inom Västerbottens och Norrbottens län. Därefter ha dylika lån ut­

lämnats från de båda lappfonder, som jämlikt statsmakternas beslut år

1914 (prop. nr 62 till den senare lagtima riksdagen år 1914) bildades för

dessa län med grundkapital genom anslag ur jämtländska renbetesfjäl-

lens skogsfond.

Lånevillkoren ha varit och äro för Västerbottens läns lappar ännu de­

samma, som enligt ovannämnda beslut den 8 december 1914 gälla för

Jämtlands län. Från Västerbottens lappfond har för ändamålet anvisats

ett årligt anslag, som till en början bestämdes till 3 000 kronor men som

under de senaste tjugu åren vanligen utgått med 1 000 eller 1 500 kronor.

Lånen utlämnades inom detta län under de första åren med lägre belopp

än i Jämtlands län, ej sällan med blott 100 kronor. Under senare tid ha lå­

nebeloppen varit högre, i allmänhet 500 kronor. Högsta beloppet har varit

1 000 kronor.

Från Norrbottens lappfond anslogs till en början årligen 3 000 eller

5 000 kronor, och lånen utlämnades i allmänhet med 500 eller 600 kronor.

Under de första åren av 1920-talet beviljades emellertid vida större anslag

till reninköpslån — år 1920 ej mindre än 35 000 kronor — och något maxi­

mum för lånen föreskrevs ej, utan länsstyrelsen fick själv bestämma stor­

leken av varje särskilt lån. Anledningen till denna vidgade möjlighet till

långivning var den genom lagen den 19 juni 1917 (nr 337) införda in­

skränkningen i den bofasta, icke lapska befolkningens rätt att äga skötes­

renar. Härigenom framtvingades en försäljning av bofastas renar, och det

avsågs att, till gagn för både de bofasta och renskötseln, genom lån öka

möjligheterna för de icke bofasta lapparna att övertaga renarna. Lånen be­

viljades till betydligt högre belopp än tidigare, och det förekom lånebelopp

å ända upp till 4 000 kronor. Sedan förhållandena å renmarknaden blivit

mera normala, ha renlånen åter utgått med lägre belopp; vanligen ha de va­

rierat mellan 400 och 800 kronor. Emellertid blev utfallet av låneverksam-

heten inom Norrbottens län så dåligt, att man helt övergivit denna verk­

samhet. Sedan år 1933 ha lån för inköp av renar icke utlämnats. Man

har i stället övergått till att för ändamålet lämna bidrag utan återbetal-

ningsskyldighet.

Antalet intill den 1 juli 1941 utlämnade lån och dessas sammanlagda

belopp framgå av följande siffror:

inom Jämtlands län .............. ......... 142 lån å tillhopa 103 999 kronor

» Västerbottens län . .. ......... 91

» »

y>

49 500

»

»

Norrbottens län .................... 116

» »

93 100

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

35

Av de inom Jämtlands län utlämnade 142 lånen ha hittills 72 med ett

sammanlagt belopp av 50 699 kronor blivit helt guldna. Av dessa senare

lån har emellertid i 25 fall den fastställda amorteringsplanen icke kunnat

följas utan återbetalningen har fördröjts, dock icke i något fall längre än

sex år. Av de återstående 70 lånen lia 37 i sin helhet förfallit till betalning.

Låntagarna ha dock icke kunnat fullfölja sina förpliktelser beträffande dessa

lån, och ett sammanlagt belopp av 19 376 kronor 24 öre har fått avskrivas

på grund av låntagarnas fattigdom.

Inom Västerbottens län ha, såsom förut nämnts, utlämnats 91 lån å till­

hopa 49 500 kronor. Av dessa lia 13 med ett lånebelopp av tillhopa 6 100

kronor blivit tillfullo återgäldade. Endast 2 lån amorterades i föreskriven

ordning och tid; återbetalningen av de andra 11 lånen fördröjdes mellan två

och fjorton år. Av övriga 78 lån lia 68 om tillhopa 38 400 kronor helt eller

delvis förfallit till betalning, men låntagarna ha icke kunnat fullgöra sin

amorteringsskyldighet. Tillhopa 22 625 kronor fördelade å 41 lån ha till följd

av låntagarnas fattigdom fått avskrivas.

Inom Norrbottens län ha möjligheterna att få tillbaka de utlånade be­

loppen varit än sämre. Av de inom länet utlämnade 116 lånen ha endast

5 med ett sammanlagt lånebelopp av 2 500 kronor blivit helt återbetalade.

Å de övriga lånen örn tillhopa 90 600 kronor har ett sammanlagt belopp

av 9 217 kronor 9 öre amorterats men ej mindre än 68 619 kronor 42 öre

måst avskrivas. Det alltjämt utestående beloppet uppgår till 12 763 kronor

49 öre. Utsikterna att kunna indriva några av de i sistnämnda belopp

ingående posterna synas icke vara stora — några av dem ha varit för­

fallna till betalning under en lid av nära tjugu år — och man torde kunna

räkna med att så gott som hela beloppet får avskrivas.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannens förslag rörande lån för inköp av livrenar innebär

i huvudsak följande.

Lån skall kunna utlämnas åt obemedlade eller mindre bemedlade ren-

skötande lappar för inköp av livrenar.

Låneverksamheten skall omhänderhavas av länsstyrelserna i Jämtlands,

Västerbottens och Norrbottens län. I främsta rummet böra lappar med

ringa renantal samt unga lappar erhålla lån till möjliggörande för dem

att bilda familj eller i övrigt bliva egna husbönder. Lånet må ej överstiga

3 000 kronor, såvida ej Kungl. Maj:t på därom av länsstyrelsen gjord

framställning för särskilt fall medgiver att högre lån må beviljas. Lånet

skall från och med femte kalenderåret efter det, då lånet utlämnats, åter­

betalas med minst en sjättedel årligen. Därest länsstyrelsen så prövar

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

skäligt, må tiden för amorteringsfriheten utsträckas med högst två år. A lånet

skall ej erläggas ränta. Beträffande låntagarens sätt att handha sina renar

skall kontroll utövas av vederbörande lapptillsyningsman och ordnings­

mannen i den lappby låntagaren tillhör. Tillsyningsmannen skall halv­

årsvis insända rapport härom till vederbörande lappfogde. Därest lån­

tagaren ådagalägger försumlighet i renskötseln eller misshushållar med

sitt reninnehav, skall lappfogden omedelbart göra anmälan härom hos

länsstyrelsen. Sedan hälften av lånets kapitalbelopp blivit i vederbörlig

ordning återbetald, må länsstyrelsen medgiva, att övrig del av låneskulden

efterskänkes. Såsom förutsättning härför skall ytterligare gälla, att lån­

tagaren på ett tillfredsställande sätt handhaft vården av sina renar.

Länsstyrelserna i Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län böra äga

att för utlämnande av lån åt obemedlade eller mindre bemedlade ren-

skötande lappar för inköp av livrenar för budgetåret 1943/44 disponera,

länsstyrelsen i Jämtlands län högst 6 000 kronor, länsstyrelsen i Väster­

bottens län högst 10 000 kronor och länsstyrelsen i Norrbottens län högst

18 000 kronor, att utgå ur vederbörande lappfond. Därefter skola av ve­

derbörande länsstyrelse förslag rörande anslag för ändamålet i mån av

behov upptagas i den stat angående lappväsendet inom länet, som läns­

styrelsen årligen har att underställa Kungl. Maj:ts prövning.

Till motivering för förslaget har anförts bland annat följande.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen lia statsmakterna i be­

tydande omfattning inskridit för att bistå renskötande lappar, som därav

vore i behov, att anskaffa renar. Genom den hjälp, som det allmänna läm­

nat, ha säkerligen icke få lappar, som eljest skulle lia övergivit ren­

skötseln, kunnat bibehållas vid denna för lapparna särskilt lämpade nä­

ring. För många hushåll, som det vöre önskvärt att kunna hålla kvar

inom renskötseln, är emellertid reninnehavet alltjämt för lågt.

Under de senaste åren bär hjälp till reninköp, såvitt angår lappar inom

Norrbottens län, lämnats i form av kontanta bidrag utan återbetalnings-

skyldighet. Utredningsmannen håller före, att låneformen bör bliva den

allmänt tillämpade, även om tidigare erfarenhet rörande möjligheten att

få lånen återgäldade icke varit uppmuntrande för en fortsatt låneverk-

samhet. Endast där särskilda undantagsförhållanden uppstått, såsom att

nödår eller andra olyckor drabbat större område, torde gåvor böra med­

givas.

Vid fastställande av villkoren för lånens utgivande böra tillämpas en­

hetliga grunder för alla lapptrakterna. Detta synes vara en förutsättning

för vinnande av ordning och rättvisa. Villkoren böra så avpassas, att i

möjligaste mån å ena sidan lappens åtagande ställer sig lättare att full­

göra och å andra sidan statens intressen bättre tillgodoses. Låntagaren

bör vara minst tjuguett år gammal och känd för skötsamhet och ekono­

misk förtänksamhet. Endast sådana obemedlade eller mindre bemedlade

renskötare må ifrågakomma till erhållande av lån, som ha goda förut­

sättningar för renskötselyrket. Genom lånen bör möjlighet beredas dylika

dugliga renskötare att skaffa sig så stort renantal, att de så småningom

»

kunna beräknas av renskötseln få sin fulla utkomst. I främsta rummet

böra härvid tillgodoses familjer med ringa antal renar i förhållande till fa­

miljens storlek samt unga lappar till möjliggörande för dem att bilda

familj eller i övrigt bliva egna husbönder.

Såsom en uppmuntran till skötsamhet i arbetet samt ordentlighet vid

lånets avbetalande bör möjlighet öppnas för låntagaren att få viss del

av lånet efterskänkt. Lånet synes alltså böra givas karaktär av premie­

lån. På grund av lapparnas ofta mera outvecklade ekonomiska kännedom

torde vidare en viss uppsikt vara erforderlig över de låntagande lapparnas

sätt att vårda de renar de inneha samt hushålla med dem, så att om

möjligt renantalet icke nedgår utan snarare förökas. Låneverksamheten

bör såsom hittills handhavas av vederbörande länsstyrelse.

Särskilda omständigheter må emellertid motivera, att lån utlämnas med

högre belopp. Sådana fall synas vara, om en synnerligen duglig renskötare

genom olyckliga omständigheter, varöver han icke kunnat råda, förlorat

större delen av sin hjord eller en barnrik familj behöver utöka sitt reninne­

hav för familjens försörjning. Prövar länsstyrelsen ett ingripande då böra

ske, må länsstyrelsen göra särskild framställning till Kungl. Majit örn till­

stånd att utlämna större lån.

Lånen böra vara räntefria. Om förfallet kapitalbelopp icke inbetalas

inom behörig tid, bör dock dröjsmålsränta erläggas, förslagsvis fem pro­

cent räknat från förfallodagen tills full betalning sker. Under de fyra

första åren efter utlämnandet torde lånen, i likhet med vad som nu gäller,

även böra vara amorteringsfria. Länsstyrelsen torde även tillerkännas

befogenhet att medgiva utsträckning av den amorteringsfria tiden under

högst två år. Sedan amorteringstiden inträtt, torde lånen böra avbetalas

med minst en sjättedel årligen.

Såsom ovan framhållits synes emellertid möjlighet böra beredas en

skötsam låntagare att erhålla avkortning å lånet. Avkortningen bör mot­

svara hälften av lånesumman. Att en så jämförelsevis hög avkortning

föreslås må motiveras av de ovissa och i övrigt svåra förhållanden, under

vilka renskötseln bedrives. Såsom villkor för rätt till avkortning bör

gälla, att låntagaren befunnits lia på ett tillfredsställande sätt handhaft

skötseln av sina renar och i vederbörlig ordning återbetalt den första

hälften av lånet.

Att fordra borgen eller annan säkerhet för lånen torde knappast böra

komma i fråga. Man torde i stället böra kräva att låntagarnas sätt att

handha skötseln av renarna ställes under viss kontroll. Denna bör om-

händerhavas av vederbörande tillsyningsman och ordningsman.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

37

Yttrandena.

Statskontoret

har icke haft något att erinra mot utredningsmannens

förslag till fortsatt statlig medverkan vid ifrågavarande lånerörelse. Äm­

betsverket har även biträtt den föreslagna höjningen av lånebeloppet

till 3 000 kronor samt förslaget att lånen skulle utlämnas räntefria och få

karaktär av premielån. Med hänsyn till den avsevärda subvention räntefri-

heten innebure, har dock högst en tredjedel av kapitalskulden ansetts böra få

efterskänkas. Samtidigt har ämbetsverket understrukit vikten av att lå-

Före­

draganden.

«

nerörelsen, som genom de förhöjda lånebeloppen antoges komma att röra

sig om avsevärt högre summor än dittills, handhades med ordning och

fasthet vid amorteringarnas indrivning. Föreskrivna kontrollåtgärder

borde icke få försummas och påvisad försumlighet från låntagarnas sida

ej lämnas obeaktad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län

har anfört bland annat, att den inom

länet bedrivna låneverksamheten för reninköp icke givit något tillfreds­

ställande resultat. I allmänhet vöre emellertid norrbottenslapparna myc­

ket noga med fullgörandet av sina ekonomiska förbindelser och det hörde

till undantagen att en lapp, om han hade förmåga därtill, icke reglerade

en skuld. Hur det kommit sig att ifrågavarande låneverksamhet slagit

så illa ut, vore därför icke lätt att säga. Möjligen bottnade det i att man

betraktat staten mera som donator. Då länsstyrelsen, efter att därtill ha

fått Kungl. Maj:ts medgivande, övergått till att låta denna hjälpverksam­

het taga form av bidrag utan återbetalningsskyldighet, hade länsstyrelsen

icke förbisett den rena gåvans och välgörenhetens faror. Fastän länssty­

relsen alltjämt ansåge, att låneformen på detta område icke vore lämplig,

ville länsstyrelsen icke motsätta sig att denna form av stödåtgärder kom-

me till användning hellre än ingen. Låneverksamheten borde dock icke

påbörjas förrän normala priser på ren återvänt.

Länsstyrelsen har vidare framhållit, att som villkor för rätt till avkort-

ning av halva lånesumman föreslagits skola gälla, att låntagaren —

förutom att han ordentligt återbetalt den första hälften av lånet — på

ett tillfredsställande sätt handhaft skötseln av sina renar. Det vöre enligt

länsstyrelsens mening knappast annat än rena misskötseln, som icke skulle

kunna tilldelas det betyget. Som förutsättning för avkortningen borde

därför stadgas, att vederbörande kunde uppvisa ökning av hjorden, där

ej särskilda omständigheter lagt hinder i vägen härför.

Lappfogden i Jämtlands län

har yttrat, att förslaget att länsstyrelsen

skulle tillerkännas befogenhet att medgiva utsträckning av den amorte-

ringsfria tiden för lånet syntes mindre lämpligt. Man kunde nämligen

befara, att alla låntagare bomme att söka begagna sig av denna rätt, vil­

ket skulle medföra extra arbete både vid uppskovsärendenas avgörande

och, i händelse av bifall, vid räkenskapsavdelningens bokföring av lånen.

Räntefrihet och möjlighet till avkortning med hälften av lånebeloppet

vore enligt lappfogdens förmenande så betydelsefulla förmåner, att yt­

terligare lättnader kunde försvaga låntagarens vilja att verkställa amor­

teringarna i rätt tid.

Utredningsmannens förslag beträffande låneverksamheten för de renskö-

tande lapparna torde framför allt avse att öka effektiviteten av denna verk­

samhet och att få enhetliga grunder tillämpade för alla lapptrakter. För-

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

39

slaget synes mig väl ägnat att läggas till grund för den fortsatta verksamheten

på området. Försiktigheten torde emellertid bjuda att verksamheten, i avbidan

på att priset på renarna gått tillbaka till mer normalt läge, bedrives i be­

gränsad omfattning.

I enlighet med utredningsmannen anser jag alltså, att statens ekono­

miska bistånd till reninköp bör lämnas i form av lån. Endast där sär­

skilda förhållanden äro rådande, såsom att nödår eller andra olyckor

drabbat en hel trakt, torde kontanta bidrag utan återbetalningsskyldighet

böra utdelas av statsmedel. De för låneverksamheten föreslagna bestäm­

melserna ha icke givit anledning till annan erinran från min sida än att

någon utsträckning av den amorteringsfria tiden icke bör få ifrågakomma

utan Kungl. Maj:ts medgivande och att såsom villkor för åtnjutande av

avkortning å lånet bör gälla — förutom att hälften av lånets kapital­

belopp blivit i vederbörlig ordning återbetald — att låntagaren kan upp­

visa ökning av renhjorden, såvida icke särskilda omständigheter, såsom

rovdjurs härjningar, dåliga betesförhållanden e. dyl., lagt hinder i vägen

härför. I enlighet med utredningsmannens förslag torde medel för ända­

målet böra anvisas från vederbörande lappfond.

Belöning för god renvård.

För att uppmuntra lapparna i deras arbete med renarna ha av all­

männa medel utdelats penningbelöningar för god renvård. Därjämte har,

fastän i jämförelsevis liten omfattning, utdelats en för ändamålet särskilt

instiftad medalj.

Utredningsmannen

har framhållit, att ett utdelande av premier åt de

renskötare, som visat särskild omsorg i sitt arbete, syntes kunna vara

av ej ringa betydelse såsom en uppmuntran till god rénvård. Det ut­

gjorde en sporre för den enskilde lappen att visa sin duglighet. Såsom

en erkänsla för ett väl utfört arbete bleve renskötaren föremål för en

offentlig utmärkelse, vilket måste verka stimulerande till fortsatta an­

strängningar att uppnå bästa möjliga resultat samt vara ägnat att väcka

andra lappars intresse för ett omsorgsfullt arbete i renskogen och mana

dem att upptaga tävlan sinsemellan i fråga örn renarnas skötsel. Pre­

mieringen bleve tillika en erinran om den vikt det allmänna fäste vid en

god renvård och dess erkännande överhuvud av renskötselns betydelse.

För närvarande funnes emellertid icke någon för de olika länen gemen­

sam ordning för belöningarnas utdelande. Enhetliga grunder för verk­

samheten syntes därför böra komma till stånd.

Utredningsmannens förslag i ämnet innebär, att länsstyrelserna i Jämt­

lands, Västerbottens och Norrbottens län skola utdela premier åt lappar,

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

41

stängsel kunna avse att såsom tvärstängsel över en lappbys område avskilja

de egentliga sommarbetestrakterna från vår- och höstbetesområdena eller

dessa senare områden från vinterbeteslanden. Stängsel lia vidare uppförts

för att avspärra en lappbys betesområde från område, där byns renar över­

huvud ej få föras på bete, eller för att förhindra sammanblandning mellan

byarnas hjordar. Bland övriga av staten bekostade anordningar till under­

lättande av nomadlapparnas arbete märkas vaktstugor eller, där detta varit

tillfyllest, vaktkåtor, där renvaktarna kunnat söka skydd under sina färder

i ödemarken. Vidare ha anlagts broar och stigar, båtar ha stationerats ut

för lättare framkomst över sjöar och vattendrag, telefonledningar ha fram-

dragits och i särskilda fall ha uppförts renskiljningshagar.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har ansett statens medverkan nödvändig för åstadkom­

mande av de ytterligare byggnadsanordningar för renskötseln, som kunde

erfordras. Det har emellertid understrukits, att man vid bedömandet av

den omfattning, i vilken statens bistånd skulle lämnas, borde framgå med

viss försiktighet. Man kunde nämligen kräva, att lapparna själva, såsom

förhållandet vore med andra näringsidkare, vidtoge och bekostade vissa av

de anläggningar, som behövdes för renskötseln. Dessutom vore att märka,

att en viss förslappning i renvården kunde bliva följden av allt för vidlyftiga

stängselbyggen. Lapparna kunde nämligen frestas att hålla otillräckligt

vaktmanskap hos renarna och helt lita på att stängslen skulle vara tillfyllest

för att hindra renarna från att göra skada å bofastas ägor eller att in­

komma på otillåtna områden.

Utredningsmannen har med ledning av de inom länen verkställda utred­

ningarna och efter samråd med lappfogdarna framlagt ett program för bygg­

nadsåtgärder för de närmaste tio åren. Därvid har en viss gallring i de från

länen framlagda förslagen till anläggningar vidtagits. Åtskilliga förhållan­

devis kostsamma byggnadsföretag ha sålunda ansetts knappast kunna på­

fordras under nuvarande förhållanden inom renskötselnäringen. Å andra

sidan lia en del nya bro- och vägbyggnader samt härbärgesanläggningar, så­

som ägnade att underlätta framkomligheten i ödebygderna och förekomma

olycksfall, föreslagits böra komma till stånd. Enligt de verkställda kostnads­

beräkningarna, vilka enligt vad utredningsmannen framhållit endast vore

approximativa, skulle genomförandet av de tillstyrkta åtgärderna komma alt

uppgå till 294 400 kronor för Norrbottens län, 221 180 kronor för Västerbot­

tens län samt 103 800 kronor för Jämtlands län och Idre socken. Kostna­

derna för byggnadsarbetena skulle enligt utredningsmannens förslag gäldas

av medel ur vederbörande lapplond, dock alt för arbetena inom Gällivare

och Jokkmokks socknar, vilka arbeten enligt nämnda beräkningar skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

43

genom lappadministrationens försorg och med bidrag av statsmedel upp­

förts spärrningsgärden för att hindra renarna från att allt för tidigt på

hösten ströva ned från fjällen och göra skada på det hö, som då ännu kan

stå ute på slåtterängarna. Med stöd av särskild lagstiftning i ämnet har

man även till kronan indragit ett stort antal av de ängslägenlieter (strö-

ängar), som ligga spridda å kronans marker och som nyttjats av de bofasta,

och sökt ersätta dem med odlingar invid gårdarna. Betydande belopp ha an­

slagits för detta ändamål. Därmed har man sökt vinna, förutom att undan­

röja konfliktanledningar mellan renskötande lappar och de bofasta, att ra­

tionalisera det lappländska jordbruket och befria detta från beroendet av

utängsslåttern. Vidare har man sökt uppmuntra jordbrukarna i dessa trak­

ter att uppföra lador å de utängar, som alltjämt brukades, genom att giva

dem bidrag av allmänna medel till byggnadskostnaderna. Kungl. Maj:t har

sålunda den 25 april 1919 anvisat ett belopp av 2 000 kronor ur Norrbot­

tens läns lappfond för att användas till lador å sådana ströängar inom Kare­

suando socken, som hade ett för skadegörelse genom fjällrenar särskilt ut­

satt läge. Bidrag skulle utgå med högst 45 kronor för varje lada. Vidare

har länsstyrelsen i Norrbottens län av det anslag å 100 000 kronor, som 1930

års riksdag beslöt anvisa för tillfälliga hjälpåtgärder bland befolkningen i

länet, under åren 1931—1934 till jordbrukare i Gällivare, Jukkasjärvi och

Junosuando socknar utanordnat närmare 40 000 kronor för att användas

till ladubyggen. Med hjälp av dessa medel lia uppförts ej mindre än 1 069

lador. Enligt vad Kungl. Majit den 11 november 1938 medgivit äger dess­

utom länsstyrelsen att såsom bidrag till uppförande av lador inom de om­

råden av Torne och Kalix älvdalar, där koncessionsrenskötsel får bedrivas,

använda intill 15 000 kronor av de särskilda avgifter, vilka influtit för skötes­

renar inom dessa områden. Hittills har av detta anslag utdelats bidrag till

uppförandet av 157 ängslador med tillhopa 5 925 kronor. Men även de

kommunala myndigheterna inom Norrbottens lappmarker ha beaktat vik­

ten av att hölador uppföras i trakter, som äro särskilt utsatta för skador

av renar. Sålunda har Jukkasjärvi kommun ställt medel till förfogande för

detta ändamål och omkring 200 lador ha uppförts med bidrag av dylika me­

del. Beträffande Västerbottens län har Kungl. Majit den 15 januari 1937 med­

givit, att ett belopp av 2 000 kronor ur länets lappfond finge användas såsom

bidrag till anordnande av stängsel kring odlingar och uppförande av lador.

Hittills lia emellertid från anslaget utbetalats endast 450 kronor för två

slängselbyggen och 90 kronor för ladubyggen. För Jämtlands läns vidkom­

mande ha några allmänna medel icke anvisats för sagda ändamål.

Utredningsmannens förslag.

Utredningsmannen har föreslagit, att staten skall ställa ytterligare medel

till förfogande för att användas till uppförande av lador å utängar och

Kungl. Maj:ts proposition

nr

110.

45

1 oktober, hade i större omfattning förekommit endast under vintern 1935

—1936. Enligt uppgift till lappväsendet hade då enhart inom Gällivare soc­

ken förstörts mer än 100 ton hö. De under sagda tid inträffade skadorna

ansågos ha sin grund huvudsakligen i förhållanden, över vilka varken lap­

parna eller jordbrukarna kunnat råda. Hösten 1935 hade varit ovanligt rik

på nederbörd och marken hade icke frusit, varigenom hemforslingen av

höet från utängarna förhindrats. Lapparnas nedflyttning från fjällen hade

på det hela taget skett i god ordning, på vissa håll möjligen något tidigare

än vanligt, men höet hade oskyddat stått i renarnas väg. Då höskörden

dessutom varit relativt liten, hade en allvarlig foderbrist uppstått. Fattig-

vårdsmyndigheterna hade fått bistå de skadelidande, varjämte medel för

ändamålet ställts till förfogande ur allmänningsfonder. Att renskadorna

under de senare åren varit betydligt mindre omfattande än under 1920-

talet och början av 1930-talet har bestyrkts även av de upplysningar utred­

ningsmannen inhämtat vid en under sommaren 1941 företagen resa i lapp­

markerna. Överhuvud taget synas förhållandena mellan de renskötande

lapparna och den jordbrukande befolkningen blivit avsevärt förbättrade.

Detta beror på flera omständigheter. Bland dessa märkas, förutom de åt­

gärder som genom lappväsendets försorg eller på dess bekostnad vidtagits

till förhindrande av skador å gröda, den kraftiga decimering av renstammen,

som genom dåliga renbetesår ägt rum under 1930-talet. Vidare ha på grund

av ströängsindragningarna och utvecklingen i övrigt odlingarna invid går­

darna ökats och utnyttjandet av naturängar gått tillbaka. Skulle emellertid

renstammen bringas upp till det antal, som med hänsyn till betesmarkernas

bärighet kan anses rationellt, är det att befara, att frågan örn renarnas ska­

degörelse åter kan vålla svårigheter. Så kan även bliva fallet under år med

dålig höskörd på den odlade jorden. Ströängarna tillgripas då såsom en

reserv för utfyllande av foderbehovet. För bevarande av det för närvarande

rådande goda förhållandet mellan lapparna och de bofasta synes det där­

för önskvärt, att lador uppföras å sådana utängar, som äro särskilt utsatta

för renskador. Staten torde därför alltjämt böra ställa medel till förfogande

för utlämnande av bidrag åt mindre bemedlade jordbrukare till täckande

av kostnaderna för lador.

Utredningsmannen har beräknat, att med bidrag av allmänna medel be­

hövde uppföras 1 500 lador inom Norrbottens, 200 inom Västerbottens och

100 inom Jämtlands län. Bidraget bär ansetts böra bestämmas till högst

50 kronor för varje lada eller i undantagsfall, t. ex. om långa transporter

krävdes för byggnadsvirkets framforslande, till högst 75 kronor.

Beträffande de föreslagna bidragen för uppförande av stängsel till skydd

mot skada å nyodlingar har utredningsmannen framhållit bland annat.

Att lämna ett allmänt medgivande till utbetalande av bidrag för stängsel

kring odlingar lärer näppeligen böra ifrågakomma, så mycket mindre som

något behov i sådant hänseende knappast visat sig föreligga. Dessa odlingar

ligga i allmänhet närmare gårdarna och kunna lättare därifrån övervakas.

Det större värde skörden å odlingarna betingar medför även, att kostnaderna

för nödiga skyddsanordningar mot skadegörelse å grödan lättare kunna

bäras av brukaren. Skydd torde för övrigt erfordras ej blott mot renar

utan jämväl mot betande liemdjur även om stängsel mot sistnämnda djur

kunna byggas lägre och billigare än sådana som skola skydda mot ren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

47

komma till erhållande av bidrag, i allmänhet vara mindre bemedlade men

den praktiska handläggningen av bidragsfrågorna skulle underlättas, om

någon prövning av bidragstagarens ekonomi icke behövde äga rum.

Uppförandet av lador å utängar torde vara en åtgärd, som är särskilt

ägnad att minska friktionen mellan de renskötande lapparna och den jord­

brukande befolkningen. För att befästa det samförstånd och goda förhål­

lande, som enligt vad från flera håll vitsordats under senare år uppstått

mellan dessa båda befolkningsgrupper, torde det vara av vikt, att man fort­

sätter på den inslagna vägen att uppmuntra jordbrukarna att uppföra lador

å sina utängar genom att lämna bidrag av statsmedel till byggnadskostnader-

na. Detta torde även vara av betydelse för jordbruksnäringen på det sättet, att

höet skyddas bättre vid förvaring i lada än i hässjor. Att behovet av ladu-

byggen alltjämt är stort, framgår av att renarna hösten 1942 förorsakat

betydande skador å utestående hö. På grund av de starka snöfallen i fjäl­

len i början av oktober fingo lapparna släppa sina renar ned i skogslandet,

medan jordbrukarna ännu hade sitt hö utestående i oskyddade hässjor på

ängarna. Snön hade nämligen fallit på ofrusen mark och det hade varit

omöjligt för jordbrukarna att få hem höet.

Utredningsmannens förslag att ytterligare medel skola anvisas för att ut­

lämnas såsom bidrag till uppförande av lador å utängarna finner jag så­

lunda vara välbetänkt. Jag biträder även förslaget, att bidrag i vissa fall

skall kunna utgå till uppförande av stängsel kring nyodlingar. De före­

slagna villkoren för bidragsverksamheten lia icke givit mig anledning till

annan erinran än att det till ladubyggen föreslagna maximibeloppet synes

mig vara otillräckligt för att i nödig omfattning stimulera intresset för dylika

byggen. Då särskilda skäl tala härför, torde bidraget böra få utgå med högst

100 kronor. Såsom dylika skäl torde framför allt böra räknas, att jord­

brukaren är i avsaknad av husbehovsskog och därför får vidkännas kost­

nader för inköp och transport av byggnadsvirke.

De för ändamålet erforderliga medlen torde böra erhållas från vederbö­

rande lappfond. Då det givetvis är av vikt att de nödvändiga byggnads­

åtgärderna icke draga allt för långt ut på tiden, anser jag i likhet med stats­

kontoret, att anslagen icke böra fördelas på längre tid än fem år.

Upprättandet av en gemensam fond för lappväsendet.

Å riksstaten finnas för närvarande uppförda följande anslag avseende

lappbefolkningen i riket, nämligen för fattig- och barnavård bland lapparna,

nomadskolorna, lappmarks ecklesiastikverk och lappväsendet. Under sist­

nämnda anslag ingå avlöningar till och omkostnader för lappfogdarna och

Före­

draganden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

49

annan trakt inom länet utvidga lapparnas renbetesrättigheter, skulle till­

falla statsverket. Genom beslut den 13 juli 1887 anbefallde Kungl. Majit do­

mänstyrelsen att föranstalta om skogsförsäljningens verkställande samt att

till statskontoret utan sammanblandning med övriga skogsförsäljningsmedel

inleverera de behållna försäljningsmedlen för skogseflekter från renbetesfjäl-

len. Därjämte ålades statskontoret att, sedan statsverket blivit gottgjort för

de förskott, som utgivits för inköp av mark, förvalta överskottet såsom en

.särskild fond under benämning jämtländska renbetesfjällens skogslund, om

vars användande för de av riksdagen medgivna ändamål Kungl. Majit för­

klarade sig vilja framdeles förordna.

Enligt statsmakternas beslut skulle sålunda avkastningen av skogarna å

renbetesfjällen och de inköpta fastigheterna få användas allenast till inköp

av mark för ytterligare utvidgning av renbetesfjällen. Vad därefter återstod

skulle inlevereras till statsverket. Så bär emellertid icke blivit fallet. Av

skogsavkastningen samt den upprättade skogsfondens övriga inkomster ha

gäldats, förutom högst avsevärda belopp för inköp tid efter annan av fastig­

heter som tillagts renbetesfjällen, jämväl åtskilliga andra utgifter till lapp­

väsendets fromma. Att märka är att jämtlandslapparna icke erhållit före­

trädesrätt till annan del av skogsavkastningen än som erfordrades för ren­

betesfjällens utvidgning. Frånsett utgifterna för inköp av behövliga fastighe­

ter och för dessas förvaltning ävensom för vägar, broar samt byggnads- och

reparationsarbeten, telefonanläggningar m. m. till förmån för arrendatorer^

å fastigheternas inägor ha jämlikt statsmakternas beslut medel ur fonden

anvisats för renskötselns stödjande ej blott inom Jämtlands län utan även,

såsom nedan närmare beröres, inom de båda nordligaste länen. Vidare har

enligt beslut av 1941 års riksdag medgivits, att ett belopp av 500 000 kronor

av fondens medel får användas för iordningställande av jordbruks- och bo­

stadslägenheter åt lappar, som lämnat renskötseln.

Beträffande dispositionen av de för fondens medel inköpta fastigheterna

har Kungl. Majit den 22 maj 1891 meddelat föreskrifter. Dessa innebära,

att de förvärvade områdena skola i sin helhet upplåtas för lapparnas be­

hov i likhet med angränsande renbetesfjäll och att den å områdena befint­

liga skogsmarken skall stå under skogsstatens förvaltning. I övrigt tillkom­

mer inseendet över områdena kammarkollegiet och länsstyrelsen. Å områ­

dena befintliga inägor, åbyggnader samt slåtter- och fäbodlägenheter få,

där länsstyrelsen prövar sådant kunna ske utan men för renskötseln, på

arrende upplåtas åt bofasta under vissa villkor, bland andra, att vederbö­

rande arrendator underkastas de inskränkningar i nyttjanderätten, som

föranledas av den åt lapparna upplåtna rätten att använda områdena.

Jämtländska lappväsendets fond.

Enligt 1886 års renbeteslag ägde länsstyrelsen att i viss utsträckning mot

avgift ål andra än lappar tillsvidare upplåta bete, jakt och fiske m. lii. å de

för lapparna avsatta områden, därest så kunde ske utan förfång för lappar­

na. Motsvarande bestämmelser ha intagits jämväl i 1898 och 1928 års ren-

beteslagar. De medel, som på grund av dessa stadganden influtit till läns­

styrelsen i Jämtlands län, lia jämlikt Kungl. Majits å renbeteslagens medgi­

vande grundade beslut den 31 maj 1901 inlevererats till statskontoret, i den

mån de icke funnits erforderliga för bestridande av vissa närmare angivna

utgifter för lapparna. Medlen förvaltas av statskontoret såsom en särskild

Hillring till riksdagens protokoll 1943. 1 sand. Nr lid.

4

Kungl. Majits proposition nr 110.

53

beteslagen skall lämnas, därest från lapparnas nyttjande skulle undanta­

gas område beläget ovan odlingsgränsen eller å renbetesfjällen. På samma

sätt förfogas över vitén ådömda för överträdelse av byordning. Enligt

15 § renbeteslagen skall vidare den särskilda avgift, som icke-lapsk jord­

brukare inom Norrbottens läns lappmark har att med 50 öre för varje

djur erlägga för honom tillhöriga skötesrenar, enligt närmare föreskrif­

ter av Kungl. Maj:t användas såsom bidrag till bekostande av allmänna

renräkningar samt till åtgärder för renskötselns främjande.

Enligt 177 och 179 §§ i renbeteskonventionen den 5 februari 1919 mel­

lan Sverige och Norge skola till statskassan överföras de belopp, som in­

flyta vid försäljning i Norge av svenska renar, vilka tillhöra okända ägare

och uppehållit sig därstädes på otillåtet område samt ej i angiven ordning

avhämtats eller bortdrivits, ävensom de betesavgifter, som erläggas för

norska renar, vilka varit inne å otillåtet område här i landet. Dessa me­

del skola användas till åtgärder, som äga samband med renskötseln.

Nämnda stadganden ha tillika införts, vad angår angivna försäljnings­

summor för i Norge försålda svenska renar i 33 § kungörelsen den 15 de­

cember 1922 (nr 602) innefattande bestämmelser i anledning av nämnda

konvention samt vidkommande betesavgifter för norska renar i 30 § lagen

den 20 april 1919 (nr 445) likaledes innefattande bestämmelser i anled­

ning av samma konvention. På motsvarande sätt har i 8 § lagen den 7

januari 1926 (nr 1) innefattande bestämmelser i anledning av konventio­

nen den 9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gräns­

områdena bestämts, att den andel (motsvarande en tiondel), som skall

anses förbruten av värdet å finska renar, vilka olovligen uppehållit sig

här i riket och icke i föreskriven ordning bortförts, ävensom betesavgifter,

som skola utgå för dylika renars uppehåll härstädes, skola tillfalla Norr­

bottens lappfond.

Redan nu kan sägas föreligga en genomförd ordning för bestridandet

av kostnaderna för lappväsendet och vad därtill hör, i det alla utgifter

för lappväsendets personal vare sig fråga är om statens befattningshavare,

lappfogdar och lapptillsyningsmän m. fl., eller lapparnas egna ordnings­

män och förmän ävensom omkostnaderna för deras verksamhet gäldas

av anslag å riksstaten, under det alla övriga kostnader, såsom bidrag till

åtgärder för renskötselns främjande m. m., bestridas från de fyra lapp­

fonderna. Denna uppdelning har för det verksamhetsområde, varom här

är fråga, i flera avseenden medfört betydande fördelar. De medel, som

enligt ovan berörda författningsbestämmelser influtit, lia avskilts från

statens övriga medelsförvaltning för att hållas tillgängliga för de ändamål,

vartill de äro avsedda. Enligt de givna reglerna tillkommer det Kungl.

Maj:t att förfoga över desamma. Skulle, såsom av riksdagens år 1937 för­

samlade revisorer ifrågasatts, den ordningen införas, att samtliga utgifter

för lappväsendet skulle bestridas från särskilda anslag å riksstaten, för­

utsätter detta en ändring av ifrågavarande författningar. Anledning till

en dylik åtgärd synes icke föreligga. Det ligger i renskötselnäringens

natur att ofta genom myndigheterna måste ske ingripanden, som icke

låta sig på förhand beräkna och som äro av brådskande natur. Medel

måste därför lätt kunna vara till hands för att olägenheter icke skola

uppstå och det fortlöpande arbetet försvåras. Många av de åtgärder, som

tarvas till stöd för lapparna och renskötseln, äro dessutom av obetydlig

Kungl. Mcij:ts proposition nr 110.

55

nuari 1926 innefattande bestämmelser i anledning av konventionen den

9 maj 1925 mellan Sverige och Finland angående renar i gränsområdena.

Föreskriften att där avsedda medel skulle tillfalla Norrbottens lappfond

borde utbytas mot en bestämmelse som, i anslutning till vad som gällde

liknande medel, som ifrågakomme enligt renbeteskonventionen med Norge,

helt allmänt angåve, att medlen skulle tillfalla statskassan och enligt be­

stämmelser, som gåves av Kungl. Majit användas till åtgärder, som ägde

samband med renskötseln.

Yttrandena.

Utredningsmannens förslag om bildandet av en gemensam lappfond har

i allmänhet vunnit anslutning i de avgivna yttrandena. Endast riksräken-

skapsverket har motsatt sig förslaget. Ur yttrandena må här återgivas

följande.

Riksräkenskapsverket

har uttalat i huvudsak.

Jämlikt förslaget skall det nuvarande systemet, enligt vilket utgifterna

för lappväsendet bestridas dels från riksstatsanslag och dels av fondme­

del, tillämpas även i fortsättningen. Detta kan riksräkenskapsverket för

sin del icke tillstyrka. En tillfredsställande överblick över statens utgifter

för lappväsendet kan erhållas endast genom att dessa utgifter på sätt

ifrågasatts av riksdagens år 1937 församlade revisorer genomgående an­

visas att utgå från anslag å riksstaten. Genom denna anordning vinnes

också, att samtliga utgifter för lappväsendet komma att underställas riks­

dagens prövning.

På grund av vad sålunda anförts får riksräkenskapsverket föreslå, att

samtliga utgifter för lappväsendet anvisas att utgå från anslag å rikssta­

ten, att de nuvarande lappfonderna indragas och att de inkomster av

annan natur än ränteinkomster, som för närvarande tillföras dessa fon­

der, i stället i vanlig ordning tagas i anspråk för statsregleringen. Härvid

bör värdet av renbetesfjällen i Jämtlands län och av till deras utvidgning

inköpta fastigheter upptagas såsom tillgång å domänverkets fond och av­

kastningen av dessa fjällområden och fastigheter förty tillföras domän­

verkets överskott. Att sålunda låta värdet å renbetesfjällen med till­

hörande fastigheter ingå i det å domänverkets fond redovisade statska­

pitalet utgör uppenbarligen en mera tillfredsställande redovisning än den

av utredningsmannen föreslagna, vilken innebär, att värdet av sagda till­

gångar -— vilka ostridigt tillhöra staten — visserligen upptages bland sta­

tens i rikshuvudboken bokförda tillgångar men att samtidigt ett mot sam­

ma värde svarande belopp uppföres under en diversemedelstitel å riks-

huvudbokens skuldsida. I detta sammanhang må även framhållas, att

skogsavkastningen från de områden i Västerbottens och Norrbottens län,

som motsvara renbetesfjällen i Jämtlands län, ingår till domänverkets

fond, å vilken fond värdet av nämnda områden också redovisas.

Riksräkenskapsverket kan icke underlåta att framhålla, att en om­

läggning av redovisningen av lappfonderna i den av utredningsmannen

föreslagna riktningen — vars lämplighet över huvud taget kan sältas i

fråga — under inga förhållanden bör omfatta jämtländska renbetesfjäl-

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

57

betesfjällens skogsfond och de tre lappfondernas tillgångar ur den ge^

mensamma fonden. Bestämmelser härom borde utfärdas i samband med

övriga föreskrifter för den nya fonden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län

har ansett det ur lappväsendets synpunkt

vara synnerligen angeläget, att de fonder, som för närvarande funnes och

från vilka bidrag till statliga åtgärder för lapparnas stöd hittills utgått,

alltjämt finge bestå för lapparnas räkning och alltså icke inginge i statens

allmänna budget. Vad utredningsmannen anfört i denna del ville länssty­

relsen giva sin fulla anslutning. Mot förslaget att sammanslå dessa fonder

till en gemensam lappfond syntes principiellt intet vara att erinra. Läns­

styrelsen ville därför ej motsätta sig förslaget, ehuru det givetvis ur spe­

ciell jämtländsk synpunkt vore fördelaktigare om länets lappfonder fort­

farande finge disponeras för i första hand jämtlandslapparnas behov.

Det vöre emellertid berättigat, att dispositionen av de samfällda fond­

medlen skedde med vederbörlig hänsyn till deras ursprung och på så­

dant sätt, att behoven inom Jämtlands län icke bleve eftersatta.

De vid

1942 års lappmöte närvarande representanterna för lappbyarna i

Jämtlands län

ha, med hänsyn till att utredningsmannens ifrågavarande

förslag avsåge att gagna lapparna och renskötseln, icke velat motsätta

sig förslagets genomförande. Vid behandlingen av frågor om anslag ur

den nya fonden borde man dock icke förglömma, att såväl grundkapitalet

till denna fond som de inkomster, vilka beräknades skola giva fonden

erforderlig bärighet, härrörde från skogsavkastningen å Jämtlands och

Härjedalens renbetesområden. De där boende lapparnas anslagsbehov

borde därför icke få stå tillbaka för lapparnas inom de två nordligaste

länen. Detta borde komma till uttryck i förvaltningsbestämmelserna för

den nya fonden.

Såsom framgår av vad förut anförts tillföres jämtländska renbetes-

fjällens skogsfond skogsavkastningen från renbetesfjällen och de för des­

sas utvidgning förvärvade fastigheterna. Jämlikt riksdagens medgivande

disponeras fonden av Kungl. Maj:t för bestridande av utgifterna för fastig­

heternas förvaltning och inköp av ytterligare mark inom Jämtland och

Härjedalen för tillgodoseende av lapparnas behov av bättre utrymme för

sin renskötsel under vår, sommar och höst. Från fonden har vidare en­

ligt riksdagens medgivande vid flera tillfällen överförts kapitalmedel till

Västerbottens och Norrbottens lappfonder, varjämte medel fått tagas i

anspråk för iordningställande av jordbruks- och bostadslägenheter åt lap­

par, som lämnat renskötseln. Till sistnämnda två fonder och jämtländska

lappväsendets fond ingå — förutom ränta å kapitalet — vissa till staten

inflytande medel, som enligt bestämmelser i renbeteslagen och renbetes-

konventionerna skola användas till förmån för lapparna och till åtgärder,

Före­

draganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

59

av detta förslag måste emellertid, såvitt angår jämtländska lappväsendets

fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder, anses innebära ett in­

grepp i den rätt, som i förevarande hänseende tillkommer lapparna och som

utgör en del av det renskötselprivilegium, varå renbeteslagstiftningen vilar.

Som exempel må erinras att de årliga avgifter, som av vattendomstolen ut­

dömts såsom ersättning för de skador, som tillfogats renskötseln genom att

betydande av lapparna brukade områden satts under vatten till följd av upp­

dämningen av Stora Lule älvs källsjöar, icke tilldömts kronan utan av dom­

stolen förordnats skola användas till renskötselns gagn.

Jag finner icke anledning föreligga att till ny prövning upptaga frågan

om lapparnas förevarande rättigheter. På grund av nybyggeskulturens ut­

bredning och utvecklingen i övrigt i lappmarkerna har lapparnas närings-

utövning i många avseenden försvårats och en viss försiktighet synes böra

iakttagas i fråga örn åtgärder, som beröra lapparna. Ett flertal ändringar i

sedan lång tid gällande lagar och andra författningar skulle tillika påkallas.

Vad angår det i renbeteskonventionen med Norge med avseende å vissa in­

betalningar förekommande stadgandet, att medlen skola användas till åt­

gärder, som äga samband med renskötseln, kan denna föreskrift icke bliva

föremål för ensidig ändring. Erinras må även att det i dessa fall är fråga örn

jämförelsevis små, ehuru för lapparna dock betydelsefulla belopp.

Såsom förut berörts har staten verksamt ingripit för att så vitt möjligt

motverka de svårigheter, som orsakades lapparna i samband med avvitt-

ringens genomförande i Jämtlands län. De vid nämnda förrättning starkt

kringskurna renbetesområdena ha utvidgats genom för ändamålet inköpta

fjällhemman. Dessa inköp finansierades i början helt genom försäljning

av skog från de vid avvittringen till förmån för lapparna avsatta ren-

betesfjällen samt sedermera jämväl genom skogsavkastningen från så­

lunda inköpta fastigheter. Det är förklarligt att lapparna under dessa för­

hållanden anse sig äga rätt även till de medel, som inflyta från renbetes-

fjällen och nämnda fastigheter och vilka ingå i jämtländska renbetes-

fjällens skogsfond, samt att de anse att fonden bör användas till deras

förmån såsom en ersättning för de svårigheter, som genom utvecklingen

drabbat dem och deras näring. Ytterligare inköp av dylika fastigheter

ha av det jämtländska lappväsendet och lapparna själva ansetts erforderliga

och kraven därpå synas jämväl berättigade. Högst avsevärda anspråk på me­

del ur jämtländska renbetesfjällens skogsfond för nämnda ändamål kunna

fördenskull emotses. Dessutom torde alltjämt erfordras medel för de med

de inköpta fastigheternas förvaltning förenade utgifterna. På grund härav

och i övrigt föreliggande förhållanden synes intet vara alt erinra mot att

tillgångarna i fonden disponeras till gagn för lapparna och renskötseln.

Ett indragande av fonderna till statskassan torde sålunda ej lämpligen

böra ske, utan de böra alltjämt disponeras till lapparnas fromma. I detta

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 110.

hänseende må ytterligare framhållas, att en indragning av fonderna sä­

kerligen skulle komma att väcka förstämning bland lapparna. Att be­

strida samtliga utgifter för lappväsendet från särskilda anslag å rikssta-

ten synes icke heller lämpligt. Såsom utredningsmannen framhållit måste

ofta genom myndigheternas försorg ingripanden ske i renskötselnäringen,

vilka icke låta sig på förhand beräkna och som äro av brådskande natur.

Med hänsyn till vad sålunda anförts anser jag, att man utan att av­

vakta resultatet av den statskontoret anbefallda utredningen rörande be­

handlingen av de ämbetsverkets förvaltning underställda räntebärande

fonderna bör kunna taga definitiv ställning till utredningsmannens för­

slag, att de fyra lappfondema skola sammanföras till en fond. Att märka

är att statskontoret för sin del icke haft något att erinra mot att denna

fråga redan nu erhåller sin lösning.

I likhet med utredningsmannen anser jag, att tillvaron av särskilda

fonder för de tre län, där lapparna huvudsakligen uppehålla sig, samt

den med hänsyn till antalet lappar mycket olika tillgången på medel i

dessa fonder medfört en viss ojämnhet och bristande enhetlighet vid till­

godoseendet av föreliggande behov. Detta skulle emellertid avhjälpas, örn

samtliga fonder sammansloges till en för lappväsendet gemensam fond.

Jag biträder därför förslaget om bildandet av en dylik fond. Erinras må

att de i ärendet hörda representanterna för lapparna i Jämtlands län

icke motsatt sig förslaget utan ansett, att dess genomförande skulle bliva

till gagn för lappbefolkningen och renskötseln.

Till den gemensamma fonden, vilken lämpligen synes kunna benäm­

nas statens lappfond, torde de nuvarande fondernas hela kapitalbehållning

böra överföras. Vidare torde de inkomster, som för närvarande inflyta

till dessa fonder, böra tillföras den nybildade fonden. Av fondens medel

torde få bestridas dels de utgifter, som enligt gällande bestämmelser för

närvarande gäldas av de fyra fondernas medel, och dels de, som föran­

ledas av de av mig i det föregående tillstyrkta åtgärderna. För genom­

förande av dessa åtgärder skulle för Jämtlands, Västerbottens och Norr­

bottens län krävas anslag, som för vart och ett av budgetåren 1943/44—

1947/48 torde kunna beräknas till följande belopp, nämligen:

Jämtlands

län

Västerbottens

län

Norrbottens

län

Summ a

för uppförande av renvaktarstugor

6 000

9 000

15 000

30 000

» bidrag till utbildning i ren­

skötsel ..............................................

1 200

2 400

4 800

8 400

» bidrag till föreningar bland

lapparna .........................................

1 000

1 000

1 000

3 000

» lån för inköp av livrenar ....

6 000

10 000

18 000

34 000

» belöning för god renvård ....

700

1 400

2 800

4 900

Kungl. Maj-.ts proposition nr 110.

61

Jämtlands

län

Västerbottens

län

Norrbottens

län

Summa

tekniska hjälpmedel för ren­

skötselns underlättande ...........

10 300

22 100

12 300

44 700

bidrag till lador å ströängar

och stängsel kring nyodlingar

1 000

2 000

15 000

18 000

Summa kronor

26 200

47 900

68 900

143 000

För tiden efter budgetåret 1947/48 torde det icke för närvarande vara

möjligt att med någon grad av säkerhet uppskatta de erforderliga utgif­

terna.

*

Erinras må att för tekniska hjälpmedel inom Norrbottens län utöver

nämnda belopp, 12 300 kronor, erfordras ytterligare omkring 17 200 kro­

nor under vart och ett av ifrågavarande år, vilka belopp beräknas kunna

erhållas av de för regleringen av Stora Lule älvs källsjöar inflytande er­

sättningsmedlen.

Enligt vad utredningsmannen anfört ha de utgifter till stöd åt lapparna

och renskötseln, som gäldats av medel ur de fyra fonderna, under senare

år normalt brukat uppgå till omkring 200 000 kronor för år. Därav be­

löpte i runt tal 66 500 kronor å åtgärder, som motsvarade de föreslagna

och som därför komme att bortfalla, om förslaget bifölles. De övriga ut­

gifterna, vilka sålunda uppginge till i runt tal (200 000—66 500 =) 133 500

kronor, vöre emellertid alltjämt av behovet påkallade.

Man torde alltså kunna räkna med att de årliga utgifterna för statens

lappfond under de fem närmaste budgetåren komma att belöpa sig till

(143 000 + 133 500 =) 276 500 kronor. Även om de till fonden inflytande

inkomsterna ej varje år skulle uppgå till sistnämnda belopp, torde dock

fonden vissa år genom skogsavkastningsmedel erhålla tillskott, vilka till­

fullo täcka de beräknade normala utgifterna. Såsom förut berörts torde

emellertid för renskötselns rationella bedrivande inom Jämtlands län er­

fordras att betydande markområden ytterligare förvärvas av kronan för

att tilläggas renbetesfjällen. Lappfogden i länet har uppgivit, att taxe­

ringsvärdet å de fastigheter, som inom de närmaste tio åren borde in­

köpas för ändamålet, utgjorde nära 1 800 000 kronor. Det synes därför

bliva nödvändigt att även större delen av det kapitalbelopp, som från de

befintliga fonderna skulle tillföras den nya fonden, tages i anspråk för

ändamålet.

Såsom utredningsmannen framhållit upptages icke värdet av renbetes­

fjällen och de till deras utvidgning inköpta fastigheterna i det i rikshuvud-

boken redovisade statskapitalet. Utredningsmannen bar därför föreslagit,

att värdet av denna fasta egendom skulle redovisas å statens lappfond. Det

synes mig emellertid vara lämpligare, att egendomen i fråga bokföres å do-

62

Kungl. Maj:ts proposition nr 110.

mänfonden. Det torde ankomma på Kungl. Maj:t att meddela erforderliga

bestämmelser i ämnet.

Sammanslagningen av fonderna torde böra komma till stånd från och

med ingången av budgetåret 1943/44.

De av utredningsmannen och statskontoret i detta sammanhang ifråga­

satta lagändringarna torde jag få anmäla i samband med utredningsman­

nens förslag om vissa ändringar i renbeteslagen.

Under åberopande av vad jag i förevarande frågor anfört hemställer

jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen medgiva

dels

att jämtländska renbetesfjällens skogsfond, jämtländska lapp­

väsendets fond samt Västerbottens och Norrbottens lappfonder skola

från och med den 1 juli 1943 sammanföras till en gemensam fond,

benämnd statens lappfond,

dels ock

att Kungl. Majit skall äga använda fondens medel för åtgär­

der sammanhängande med förvaltningen av renbetesfjällen i Jämtlands

län och de till utvidgning av dessa inköpta fastigheterna samt för in­

köp av ytterligare fastigheter för renbetesfjällens utvidgning ävensom för

de övriga åtgärder, som befinnas vara till gagn för lapparna och deras

renskötsel.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter

biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bi­

laga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Siv Schieller.

Statens Reproduktionsanstalt, Stockholm 1943

52143