2

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Förslag

till

Lag

om vapenfria värnpliktiga.

Härigenom förordnas som följer.

1 §■

Värnpliktig, för vilken bruk av vapen mot annan skulle medföra djup sam­

vetsnöd, må såsom vapenfri värnpliktig fullgöra värnpliktstjänstgöring i enlig­

het med vad nedan stadgas (vapenfri tjänst).

2

§-

Vapenfri värnpliktig skall uttagas till

a) sjukvårdstjänst vid krigsmakten eller

b) tjänstgöring vid luftskyddet.

Utan hinder av vad sålunda stadgats må, där omständigheterna påkalla

sådant, vapenfri värnpliktig uttagas till eller användas i expeditions-, yrkes

och handräckningstjänst eller civilt arbete vid krigsmakten eller för civilt

arbete utom densamma för statens eller kommuns räkning.

Vapenfri värnpliktig skall vara befriad från att övas i vapens bruk och från

att bära vapen eller ammunition.

3§-

Vapenfri värnpliktig är skyldig att för sin utbildning tjänstgöra ett antal

dagar som med en tredjedel överstiger det, som angives i 27 § 1 mom. A värn­

pliktslagen. Tjänstgöringen må i omgångar fördelas på hela värnpliktstiden.

Beslutas med tillämpning av 27 § 2 mom. eller 28 § värnpliktslagen in­

kallelse av värnpliktiga, må jämväl vapenfri värnpliktig inkallas till tjänst­

göring. Härvid skall såvitt möjligt iakttagas att vapenfri värnpliktig skall

tjänstgöra en tredjedel längre än han skulle hava tjänstgjort, därest han icke

erhållit tillstånd till vapenfri tjänst.

4§-

Tillstånd till fullgörande av vapenfri tjänst, så ock beslut örn den tjänst­

göring, till vilken den vapenfrie värnpliktige skall uttagas, meddelas av

Konungen.

5 §•

Tillstånd och beslut, som i 4 § avses, må av Konungen återkallas eller

ändras.

6

§-

Konungen äger besluta, huruvida och i vilken omfattning avkortning i

tjänstgöringstid med hänsyn till redan fullgjord tjänstgöring må äga rum i

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Förslag

till

Lag

om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa yapenfria värnpliktiga.

Härigenom förordnas som följer.

1

§.

Denna lag äger tillämpning å vapenfria värnpliktiga, där de icke jämlikt

strafflagen för krigsmakten lyda under sistnämnda lag.

2

§-

Vapenfri värnpliktig, som underlåter att efter inkallelse eller efter tillända­

gången tjänstledighet inställa sig till tjänstgöring eller olovligen avviker från

den tjänstgörings- eller vistelseort, som är för honom bestämd, eller eljest

olovligen håller sig undan, straffes med fängelse i högst sex månader eller

dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande, må till straffarbete

i högst ett år dömas.

3§-

Vägrar vapenfri värnpliktig att åtlyda vad vederbörande befäl under

tjänstens utövning och i vad som angår tjänsten honom befallt, straffes med

fängelse i högst sex månader eller, örn brottet med hänsyn till omständig­

heterna är att anse som ringa, med dagsböter. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till straffarbete i högst ett år dömas.

4§-

Gör vapenfri värnpliktig sig eljest skyldig till vårdslöshet eller försum­

melse i fullgörande av tjänsteplikter, straffes med dagsböter eller, där om­

ständigheterna äro synnerligen försvårande, med fängelse i högst sex må­

nader.

5§-

Brott, varom i 2—4 §§ förmäles, åtalas av allmän åklagare. Åtalet an-

hängiggöres, där brottet förövats i stad, vid stadens rådhusrätt men, örn

rådhusrätt ej finnes i staden eller brottet förövats å landet, vid närmaste

rådhusrätt.

6

§-

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

6

Kungl. Majlis proposition nr 18.

Förslag

till

Förordning

angående ändrad lydelse av 20

§

1

och 2

moni. krigsfamiljebidrags-

förordningen den 30

juni 1942

(nr 521

).

Härigenom förordnas, att 20 § 1 och 2 mom. förordningen den 30 juni 1942

örn familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. (krigsfamilj e-

bidragsförordningen) skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

20

§.

1 mom. Till värnpliktig, vilken uppbär avlöning enligt krigsavlöningsregle-

mentet, utgår, där ej Konungen annorlunda förordnar, efter en tjänstgörings­

tid örn sammanlagt nittio dagar såsom hemortslön ett belopp av en krona örn

dagen. Sedan tjänstgöringen Ararat trehundrasextio dagar utgår en krona 50

öre örn dagen och efter femhundrafyrtio dagar två kronor örn dagen. Vid be­

räkning av nämnda tjänstgöringstid må endast komma i betraktande den tid,

under vilken den \Tärnpliktige efter tidpunkt, som Konungen bestämmer, mot

åtnjutande av värnpliktigs avlöningsförmåner fullgjort honom åliggande tjänst­

göring enligt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 i 1936 års värnpliktslag eller

enligt 28 § 1 mom. i 1941 års värnpliktslag eller tjänstgöring efter eget åta­

gande, i sistnämnda fall dock endast örn tjänstgöringen fullgjorts vid förband,

organiserat av den myndighet, Aud vilken den värnpliktige är truppregistrerad,

eller vad gäller värnpliktig, som är truppregistrerad vid central myndighet,

enligt av Konungen i kommandoväg meddelade föreskrifter. Med tjänst­

göring vid eget förband likställes i nämnda avseende kommendering till

skola eller utbildningskurs, som är gemensam för flera förband. Har den

värnpliktige innehaft anställning över stat, skall vid beräkning av tjänst­

göringstiden hänsyn tagas även till tjänstgöring, som han under sådan an­

ställning fullgjort efter tidpunkt, som Konungen bestämmer.

2 mom. Vad i 1 mom. stadgas skall icke äga tillämpning med mindre den

värnpliktige — utöver den i 1 mom. omförmälda tjänstgöringen — fullgjort

värnpliktstjänstgöring under sammanlagt trehundrasextio dagar, därest han

hänförts till årsklass 1940 eller 1941 eller årsgrupp 1941 eller inskrivits efter år

1941, samt i annat fall under sammanlagt etthundraåttio dagar, dock att

nämnda tjänstgöringstider skola förlängas med etthundratjugu dagar för

vapenfri värnpliktig.

Tjänstgöring som i första stycket av detta moment sägs anses i förevarande

hänseende såsom helt fullgjord, därest den värnpliktige tidigare blivit i veder­

börlig ordning helt eller delvis befriad från dylik tjänstgöring eller frikallad

från värnpliktens fullgörande eller ock enligt för honom gällande bestämmel­

ser haft att fullgöra tjänstgöring under kortare tid än i samma stycke sägs.

Vad i ------------ högre tjänsteklass.

10

Det synes vara uppenbart, att de samvetsömma icke böra undgå att i likhet

med övriga värnpliktiga bära sin del av de för rikets värnande nödvändiga

offren. För att i krigstid rätt kunna utnyttja deras arbetskraft är det erforder­

ligt att redan i fredstid bibringa dem lämplig utbildning. En förutsättning

för anordnandet av en dylik utbildning måste emellertid vara att man gör

klart för sig vilka uppgifter som i krigstid främst skola åvila de samvetsömma.

Det är av betydelse att denna fråga snabbt och uttömmande klarlägges, så att

det icke skall bli nödvändigt att i ett kritiskt läge tillgripa improvisationer.

Därvid torde särskilt böra uppmärksammas frågan om samvetsömma värnplik­

tigas användning i luftskyddstjänst.

I anslutning härtill torde jämväl böra övervägas, örn ej den utsträckning

av fredstjänstgöringen, som genomförts för vanliga värnpliktiga, bör föranleda

en omarbetning av bestämmelserna om de samvetsömmas tjänstgöringstid

under fred. Även frågan örn de samvetsömmas tjänstgöringstid under krigs-

förhållanden torde böra undersökas. I fredstid innebära de samvetsömmas

befrielse från militär utbildning icke någon ökad belastning för övriga värn­

pliktiga. Då, såsom för närvarande är fallet, ständig beredskap upprätthålles,

medför däremot en sådan befrielse motsvarande ökning av övriga värnplik­

tigas bördor. Bland annat med hänsyn härtill synes det rimligt, att de sam­

vetsömma åläggas beredskapstjänst under så lång tid och i sådana uppgifter,

att de därigenom i möjligaste mån bidraga att bära upp det samhälle, i vars

hägn de hävda sitt samvetes frihet. Möjligheten av att sätta längden av de

samvetsömmas beredskapstjänst i viss relation till den genomsnittliga tjänst­

göringstiden för de i vapen tjänstgörande synes böra undersökas.

Skillnaden mellan civilarbetares och vapenvägrares tjänstgöringsförhållan­

den är, sedan civilarbetarna efter den år 1940 företagna lagändringen kunna

åläggas arbete inom försvarsväsendet, så obetydlig, att det kan ifrågasättas,

örn anledning finnes att bibehålla en ur andra synpunkter icke önskvärd åt­

skillnad mellan olika grader av samvetsömhet. Även örn en dylik åtskillnad

icke bibehålies, synes vid de samvetsömmas uttagning för viss utbildning eller

tjänstgöring skälig hänsyn kunna tagas till omständigheterna i de särskilda

fallen.

Yid en utredning av dessa spörsmål torde man ha anledning att speciellt

uppmärksamma dels sådana samvetsömma, som ådraga sig frihetsstraff genom

att vägra utföra även civilt arbete, så snart detta av dem anses kunna vara till

någon nytta för försvarsväsendet, dels ock vissa personer, som vägra att full­

göra värnpliktstjänstgöring under motivering, att de icke erkänna någon form

av statlig auktoritet. I samband därmed torde de samvetsömmas straffrätts­

liga ställning böra övervägas.

En tillfredsställande lösning av detta samhällsproblem torde icke kunna

ernås utan att hela spörsmålet örn de samvetsömma och deras tjänstgörings­

förhållanden göres till föremål för utredning i ett sammanhang. Utredningen

torde böra anförtros åt särskilda inom försvarsdepartementet tillkallade ut­

redningsmän, vilka böra avgiva fullständiga förslag till nya eller ändrade för­

fattningar i de av utredningen omfattade och därmed sammanhängande

ämnena. Utredningsmännen böra samråda med försvarsstaben och, när an­

ledning därtill förekommer, med övriga militära och civila myndigheter, vilkas

verksamhetsområden beröras av utredningsarbetet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 augusti 1941 tillkallade

jag den 6 september samma år presidenten N. J. E. Quensel, översten E. Björk,

ledamoten av riksdagens andra kammare, redaktören R. F. Edberg, överdirek­

tören G. Jonsson, docenten H. D. Ljungberg samt ledamoten av riksdagens

andra kammare, rektorn G. A. Mosesson att utföra ifrågavarande uppdrag,

Kungl. Maj:ts •proposition nr 18.

12

vetsfrihetens anspråk på hänsyn och statens krav på att medborgarna, som åt-

njöte dess skydd, skulle deltaga i dess värnande. Med den princip, åt vilken

lagstiftningen gåve uttryck, kunde väl förenas, att den ökning i styrkan av

statens krav på medborgarna, som vore en följd av det farofyllda tidsläget,

vållade rubbning i balansen mellan ifrågavarande intressen. Det vore emel­

lertid uppenbart, att, därest man kunde för de samvetsömma finna med den

väpnade krigstjänsten ur samhällets synpunkt någorlunda jämförliga uppgifter,

de ökade samhällskraven ej behövde medföra en inskränkning i respekterandet

av den enskilda samvetsfriheten.

I det nutida totala kriget vore det från synpunkten av största möjliga

effektivitet önskvärt att personer, vilkas psyke gjorde dem olämpliga till vapen­

tjänst, bereddes tillfälle att fullgöra annan tjänst. Staten borde därför till­

mötesgå önskemål från sådana värnpliktiga, vilkas samvete uppreste sig mot

att göra viss form av krigstjänst, genom att tillåta dem att i stället fullgöra

annan samhällstjänst, i den mån denna prövades vara av sådan vikt, att värn­

pliktiga i fall av krig måste avses för den. En ovillkorlig förutsättning för ett

sådant hänsynstagande måste emellertid enligt de sakkunnigas mening vara.

att den enskilde i sina krav på undantagsställning ej ginge utöver de gränser,

som förnuft och etik uppställde. Yar dessa gränser ginge måste med det

resonemang, som förts, tillkomma staten och icke den enskilde att avgöra.

Härom ha de sakkunniga vidare anfört följande:

Den nuvarande lagstiftningen örn samvetsömma värnpliktiga är konstruerad

så, att den medgiver möjlighet till befrielse på grund av samvetsskäl från

a) övning i vapens bruk eller bärande av vapen eller ammunition, eller b) varje

slag av militär tjänstgöring.

Det första undantaget, det mindre, innebär hänsynstagande till en samvets-

övertygelse, som givit ett ofrånkomligt uttryck åt uppfattningen örn det orätta

i varje form av dödande. För ett sådant hänsynstagande kan och bör, enligt

de sakkunnigas mening, utrymme givas även i ett för det totala kriget organi­

serat samhälle.

Det andra undantaget — befrielse från varje slag av militär tjänstgöring

— innebar, då det tillkom, hänsyn till en samvetsövertygelse, som gav uttryck

för det orätta i att på något sätt medverka i den från det övriga samhället,

civilbefolkningen, ännu skarpt avgränsade krigsmaktens tjänst. De personer,

civilarbetarna, vilka erhöllo sådan befrielse, sysselsattes också tidigare regel­

mässigt med arbete helt skilt från försvaret (konservering av ruiner o. d.).

Det har emellertid icke ansetts försvarligt att i nuvarande tider, då varje

arm behöves, annat än i mindre utsträckning bedriva sådana arbeten medelst

värnpliktiga. År 1940 ålades därför, såsom nämnts, civilarbetarna skyldighet

att utföra arbete inom försvarsväsendet. Begreppet »civilt arbete inom för-

svarsväsendet» torde i själva verket icke skilja sig från vissa former av obe­

väpnad tjänst inom krigsmakten i annat hänseende än att militär tjänstedräkt

icke bäres. Av vissa samvetsömma uppfattas uniformen såsom ett yttre tecken

på samhörighet med en organisation, som syftar till dödande. De anse sig

därför av sitt samvete förbjudna att bära uniform. Drager man gränsen så

att hänsyn tages till ovilja mot allt, som kan härledas från något som har

samband med försvarsväsendet, blir resultatet lätteligen förnuftsmässigt

orimligt eller etiskt oförsvarligt. Såsom exempel på det förnuftsvidriga må

nämnas, att civilarbetare vägrat att plantera skog innanför staketet till ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Departements­

chefen.

klassernas storlek. Det föreliggande förslaget innebure ur bär anförda syn­

punkter väsentliga förbättringar i jämförelse med nu gällande bestämmelser

och kunde i allt väsentligt godtagas.

Arméchefen ifrågasätter, huruvida särskild undantagsställning över huvud

borde medgivas samvetsömma värnpliktiga. Under nuvarande omständig­

heter borde medgivande till vapenfri tjänst icke få förekomma. Under förut­

sättning, att statsmakterna funne en viss undantagsställning i princip böra

medgivas värnpliktiga, som uppenbarligen hysa samvetsbetänkligheter mot

värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning, ansåge arméchefen det föreliggande

förslaget utgöra en väl motiverad och ur arméns synpunkt i huvudsak godtag­

bar lösning av ett synnerligen svårbemästrat problem.

Domkapitlet i Stockholm har funnit de sakkunnigas förslag utgöra en syn­

nerligen väl avvägd lösning av den grannlaga uppgiften att utan förfång för

ett viktigt statsintresse taga största möjliga hänsyn till enskildas samvets­

frihet.

Icke heller övriga domkapitel ha framfört några allmänna erinringar mot

de sakkunnigas förslag.

Frikyrkliga samarbetskommittén giver uttryck för den övertygelsen att om

den föreslagna lagen komme att tillämpas i den humana anda, som utmärkte

de sakkunnigas förslag, lagens antagande skulle komma att beteckna ett steg

framåt mot en tillfredsställande lösning av ett proplem, som från såväl statens

som samvetsfrihetens synpunkt vore av stor betydelse.

Den allmänna värnpliktens bärande idé är att försvaret är en hela folkets

gemensamma angelägenhet och att försvarsbördan skall fördelas såvitt möjligt

likformigt och även i övrigt rättvist. Den särskilda lagstiftningen till förmån

för dem som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring innebär

ett avsteg från denna princip, vilket praktiskt taget saknar motsvarighet på

andra områden. Den undantagsställning ifrågavarande grupp medborgare till­

erkänts är ur samhällets synpunkt att uppfatta som en eftergift och måste

för därav berörda betraktas som en förmån, betingad av den svenska sam­

hällsordningens respekt för individens frihet och möjliggjord därigenom att

de undantagssökandes antal är ringa i jämförelse med antalet av dem som

lojalt fullgöra den egentliga värnpliktstjänstgöringen. I samma mån som an­

talet undantagssökande ökas och svårigheterna att nyttiggöra dessa för riks-

försvaret på grund därav uppkomma måste betänkligheterna mot undantagslag­

stiftningen växa i styrka. Utredningen ger emellertid vid handen, att såvitt

nu kan överblickas möjligheter föreligga att taga samvetsömma i anspråk för

vissa uppgifter, för vilka till vapentjänst dugliga i annat fall måste i viss ut­

sträckning avses. Då sålunda för närvarande landets vämkraft icke mer avse­

värt försvagas vid ett godtagande av samvetsskäl som grund för befrielse från

vanlig värnpliktstjänstgöring, anser jag mig böra under de betingelser och

förutsättningar, som i det följande komma att angivas, biträda utredningens

förslag att de, vilkas samveten uppresa sig mot att i krigstjänst bruka vapen,

alltjämt må på vissa villkor vinna befrielse därifrån. Vid lagstiftningens utform-

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

16

den undantagsställning, svensk lag givit dem för deras samvetens skull, hava

ofta icke varit milda. För de värnpliktiga, vilkas betänkligheter mot att bära

vapen sammanhänga med en ofta efter djupgående själskris vunnen religiös

övertygelse, torde förekomsten vid förläggningarna av vissa etiskt samvets-

ömma vara en ständig källa till svårigheter. De etiskt samvetsömma tillhöra

emellertid i allmänhet de årsklasser, som inskrevos kring mitten av 1930-talet.

Under senare år hava de starkt nedgått i antal.

År 1925 anfördes såsom grund för att de etiska betänkligheterna

skulle kunna medtagas bland annat, att den i samband med nedrust­

ningen genomförda avsevärda förkortningen av tjänstgöringstiden syntes

komma att minska lockelsen att undkomma värnpliktstjänstgöring i vanlig

ordning. I den mån detta skäl hade verklighetsunderlag, har det numera,

efter genomförandet av avsevärd förlängning av tjänstgöringstiden, förlorat

i betydelse. I än högre grad gäller detta det år 1925 jämväl anförda skälet, att

eftersom de samvetsömma i regel hänfördes till ersättningsreserven, en ut­

vidgning av antalet samvetsömma icke medförde någon minskning av den

för linjetjänst avsedda kontingenten. Numera skiljes icke mellan ersättnings-

reserv och linjetjänst och varje samvetsöm bland de fysiskt användbara

innebär därför en man mindre i ledet.

I och för sig giva de förändrade faktiska förhållandena sålunda ett visst

stöd för det motionsvis framförda kravet på de etiska skälens borttagande ur

lagstiftningen. Å andra sidan visar utvecklingen en minskning under senare

år av etiskt samvetsömma därhän, att dessa för närvarande knappast kunna

sägas spela någon roll. Enligt de sakkunnigas mening synas samvetsskäl av

det slag, vartill hänsyn bör tagas, knappast i djupare mening kunna uppdelas

i etiska och religiösa. De sakkunniga hava därför övervägt att föreslå, att i

lagtexten icke skulle angivas att samvetsbetänkligheterna borde hava viss

grund, utan allenast att skälet för undantagsställning skulle vara en ärlig

och varaktig samvetsövertygelse. Härigenom skulle i lagtexten fullt tydligt ut­

talas, att defaitistiska, vulgärpacifistiska eller rent av politiska skäl icke kunde

godtagas i detta hänseende. Att dylika skäl i många fall varit den verkliga

grunden för de etiskt samvetsömma och föranlett den mot denna kategori

riktade kritiken, synes sannolikt. Att så blivit fallet lärer emellertid icke

hava berott på att statsmakterna avsett att godtaga dylika skäl utan allenast

därpå att prövningen av samvetsbetänkligheterna under den tid, då etiskt

samvetsömma anmälde sig i mera avsevärt antal, i huvudsak inskränkte sig

till en formell granskning av vissa intyg, som alltför lätt kunde anskaffas även

av personer, vilkas betänkligheter mot militär tjänstgöring icke hade mycket

att skaffa med samvetet. Då det med de föreslagna metoderna för prövning

av samvetsbetänkligheterna torde låta sig göra att i tillämpningen icke god­

taga andra än verkliga samvetsskäl, hava de sakkunniga, ehuru med någon

tvekan, icke funnit tillräckliga skäl föreligga att föreslå någon ändring i den

hävdvunna definitionen å samvetsbetänkligheternas art.

Det syntes ligga i både statens och de verkligt samvetsömmas intresse,

framhålla de sakkunniga vidare, att försvåra tillströmningen till de samvets­

ömmas led av sådana element, som mera lockats än av samvetsskäl nödgats

intaga en negativ position i värnpliktsfrågan. Man skulle därför önska, att.

i fråga örn arten av samvetsskäl hellre användes uttryck sådana som samvets­

konflikt eller samvetsnöd, beroende på graden av den samvetsoro, man

ansåge sig skäligen kunna fixera, då ju dessa begrepp bättre svarade mot vad

saken gällde och även psykologiskt måste anses tjänliga att förhindra upp­

komsten av illegitima samvetsskäl. Ställdes en människa med ett vaket sam-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

19

3. Överföring till vapenfri tjänstgöring av redan inskriven värnpliktig.

Såsom av det föregående framgår kan enligt nuvarande lagstiftning till­

stånd till tjänstgöring såsom samvetsöm medgivas jämväl redan inskriven värn­

pliktig. Sådant ärende prövas av Kungl. Majit. Enligt lagen skola synnerliga

skäl föreligga för att ansökning skall bifallas, vilket endast må ske för särskilt

fall.

U tredningsmännen.

Utredningsmännen, vilka icke i detta hänseende förutsatt någon ändring

i princip i nu gällande ordning, ha framhållit, att förarbetena till den nu­

varande lagstiftningen icke giver någon ledning vid bedömandet av vilka

synnerliga skäl statsmakterna avsett. Tillämpningen syntes giva vid handen,

att kraven icke kunnat upprätthållas. Sålunda hade under åren 1939—1941 icke

mindre än 2,174 redan inskrivna värnpliktiga erhållit tillstånd till tjänst­

göring såsom samvetsömma. Skälen för undantagsställning kunde icke gärna

vara andra än samvetsskäl och det borde för alla berörda, sålunda icke allenast

för redan inskrivna värnpliktiga, gälla, att dessa skäl måste vara av den

djupaste och allvarligaste art för att någon hänsyn skulle tagas till dem.

Yttranden.

Överbefälhavaren anser sig icke kunna tillstyrka, att överföring till vapen­

fri tjänst skall kunna ske saväl under som efter första tjänstgöringens slut.

Icke heller arméchefen anser, att tillstånd till vapenfri tjänst bör kunna

givas redan inskrivna värnpliktiga. Såsom skäl för denna ståndpunkt angives

dels risken för att ifrågavarande personer kunna drivas av rädsla eller feghet,

dels ock att det ur militär synpunkt måste anses vara ytterst ofördelaktigt

att utbildade värnpliktiga skulle kunna undandragas de stridande förbanden

för att i stället utnyttjas i befattningar som väl kunde fyllas av icke soldat-

utbildad personal.

Utan tvekan är det ur statens synpunkt betänkligare att en värnpliktig,

som fullgjort en del eller rent av hela sin fredstjänstgöring, överföres till

vapenfri värnpliktstjänstgöring än då så sker med en yngling, som ännu icke

erhållit någon utbildning. De invändningar mot utredningsmännens förslag

om bibehållande i princip av möjligheterna att även efter inskrivningen

erhålla sådan överföring, som anförts av överbefälhavaren och arméchefen,

äro med hänsyn därtill icke obefogade. För egen del finner jag dock i likhet

med utredningsmännen det icke gärna möjligt att, utan uppgivande av den

princip, som ligger till grund för lagstiftningen på detta område, enbart till

inskrivningstillfället begränsa möjligheterna till befrielse från vapentjänst­

göring. Då jag på grund härav i likhet med de sakkunniga förutsätter, att be­

frielse fiån vapentjänstgöring skall kunna förekomma även efter inskrivningen,

utgår jag emellertid från att en ingående prövning kommer att ägnas dessa

Departements­

chefen

20

fall, vilka — något som varit av betydelse vid mitt ställningstagande — ej

sällan torde med hänsyn till vederbörandes ålder erbjuda förhållandevis större

möjligheter till objektivt bedömande än vad fallet är i fråga örn värnpliktiga i

inskrivningsåldern.

4. Tjänstgöringens längd.

1941 års värnpliktslag ålägger huvuddelen av de värnpliktiga 450 dagars

fredstjänstgöring. Vissa värnpliktiga äro skyldiga att därutöver tjänstgöra

180 dagar eller 360 dagar. Under vissa betingelser tillkomma en eller flera

beredskapsövningar örn sammanlagt högst 180 dagar.

Alltifrån 1920 års lagstiftning har ansetts, att de samvetsömmas tjänst­

göringstid bör vara längre än övningstiden för övriga värnpliktiga. På denna

väg ha rimliga garantier mot simulation av samvetsbetänkligheter kunnat

skapas. I enlighet med lagstiftningens konstruktion ha bestämmelserna tagit

sikte endast på fredsförhållanden. På grund av att värnpliktstjänstgöringen

för olika kategorier av vanliga värnpliktiga varit olika lång ha svårigheter

förelegat att utmäta tjänstgörings tillägget någorlunda rättvist.

Såsom av det föregående framgår äro under nuvarande förhållanden sam-

vetsömma skyldiga att under fredstid tjänstgöra ett antal dagar, som för

vapenvägrare med 90 och för civilarbetare med 120 dagar överstiger vanlig

värnpliktstjänstgöring. Beträffande tidigare bestämmelser rörande varaktig­

heten av de samvetsömmas tjänstgöring torde få hänvisas till betänkandet

(sid. 33 f.).

I en till de sakkunniga överlämnad skrivelse till Kungl. Majit har riks­

dagens militieombudsman anfört bland annat följande:

Den omedelbara risken för krigshandlingar innebär säkerligen för de flesta till

krigstjänstgöring inkallade en ökad påfrestning. För många värnpliktiga kan det

därför te sig lockande att mobilisera sina samvetsbetänkligheter i stället för att

underkasta sig dessa påfrestningar. Redan den synpunkt som vunnit beaktande

vid lagens tillkomst, nämligen simulationens motarbetande, torde därför kunna

åberopas till stöd för krav därpå att de samvetsömma värnpliktigas krigstjänst-

göring bör vara förenad med en förlängning som är proportionsvis större än för­

längningen av fredstjänstgöringen.------------

Ur samhällets synpunkt sett ligger det intet orimligt däri att staten, ehuru den

tillåter de samvetsömma att själva välja formen för sin tjänstgöring, dock kräver

att genom deras insatser nyttigt resultat skall vinnas åt staten. Då de samvets­

ömma ofta måste sysselsättas med mindre angelägna arbeten, bör man härur

kunna härleda kravet på en till tiden mera omfattande arbetsprestation. Jämväl

en annan sida av detta spörsmål bör beaktas. Under vanliga fredliga förhållanden

medför de samvetsömmas befrielse från militärutbildning icke någon ökad belast­

ning för andra medborgargrupper. Under de nu rådande förhållandena måste där­

emot en sådan ökning av de övrigas bördor konstateras. Tjänstgöringen för be­

redskapens upprätthållande kommer nämligen att fördelas på ett minskat antal

värnpliktiga, och på varje inkallad måste i genomsnitt falla en något ökad tjänst­

göringstid.

Utredningsmännen.

De sakkunniga föreslå, att vapenfria värnpliktiga skola vara skyldiga att

för sin utbildning tjänstgöra under 120 dagar utöver den tid, som angives

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Kungl. Maj:ts proposition nr IS.

21

i 27 § 1 mom. A värnpliktslagen, ävensom att fullgöra beredskapsövning

enligt bestämmelserna i 2 mom. samma lagrum. Vidare föreslå de sakkunniga,

att jämväl vapenfria värnpliktiga må inkallas till tjänstgöring, örn inkallelser

av värnpliktiga beslutas med tillämpning av 28 § värnpliktslagen.

Till stöd härför lia de sakkunniga anfört följande:

Statsmakterna hava nu vid sitt ställningstagande till denna fråga en enklare

uppgift än lagstiftarna 1920 och 1925, så tillvida som värnpliktstjänstgöringen

nu, i motsats till tidigare, bestämts i huvudsak enhetligt. Det är därför icke

nödvändigt att för erhållande av rättvisa beräkna tillägget i procent. Ett

absolut tillägg synes do sakkunniga ur tillämpningssynpunkt lämpligare. Till

utgångspunkt synes rimligen böra läggas den för huvuddelen av de värn­

pliktiga bestämda tjänstgöringstiden. A ena sidan bör tillägget icke vara så

långt, att det kan anses utgöra eller för de samvetsömma framstå såsom ett

straff. Å andra sidan bör det utgöra en såvitt möjligt betryggande garanti

mot simulation. Att så blir fallet är icke allenast ett statens intresse. Jäm­

väl för de lojala samvetsömma är det av stor betydelse, att icke andra beve-

kelsegrunder än de i lagen avsedda göra sig gällande. I den mån de samvets-

ömmas uppgifter och tjänstgöringsförhållanden komma att i värde för sam­

hället närma sig övriga värnpliktigas, blir ett mycket långt tillägg mindre moti­

verat. Efter övervägande av dessa och andra på frågan inverkande synpunkter,

bland annat kostnadsfrågan, hava de sakkunniga stannat för att föreslå ett

tjänstgöringstillägg för samtliga samvetsömma av 120 dagar. De samvets-

ömmas tjänstgöringstid i fred skulle sålunda utgöra (450 + 120=) 570 dagar.

Härutöver skulle de samvetsömma under samma betingelser som övriga värn­

pliktiga vara skyldiga att fullgöra beredskapsövningar. Hur tjänstgörings­

tiden skall fördelas torde böra bliva beroende på, vad som kan lämpa sig för

den tjänst, till vilken de samvetsömma uttagas, samt ankomma på Kungl. Majit

att närmare bestämma.

I fråga om förstärkt försvarsberedskap gälla av naturliga skäl icke några

särskilda lagbestämmelser örn tjänstgöringstider i allmänhet. 28 § i 1941 års

värnpliktslag stadgar att, då rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver,

Konungen må, efter statsrådets hörande, till tjänstgöring inkalla samtliga

värnpliktiga eller värnpliktiga till det större eller mindre antal, som finnes

behövligt. Erfordras i fall, då icke samtliga värnpliktiga inkallats till sådan

tjänstgöring, att de värnpliktiga äro inkallade under längre tid, skall inkallad

personal efter lämplig tidrymd såvitt möjligt avlösas.

Vid krigsutbrottet i september 1939 synes tveksamhet hava rått, örn mot­

svarande bestämmelser i då gällande värnpliktslag ägde tillämpning å de sam­

vetsömma. Numera gäller att samvetsömma kunna inkallas till förstärkt för­

svarsberedskap i samma ordning som övriga värnpliktiga. För inkallelse

fordras sålunda att rikets försvar eller dess säkerhet eljest det kräver. Tvek­

samhet synes möjligen kunna råda, örn vissa inkallelser av samvetsömma till

exempelvis rent civila arbetsuppgifter kunna anses hava stått i det direkta

samband med upprätthållandet av rikets beredskap som 28 § värnpliktslagen

torde förutsätta. Inkallelserna i fråga hava uppenbarligen varit betingade av

rimliga krav på rättvisa. De sakkunniga föreslå, i syfte att undanröja varje

tveksamhet i nu ifrågavarande hänseende, att åt hithörande bestämmelser

givos den innebörd, att samvetsömma värnpliktiga äro tjänstgöringsskyldiga,

därest andra värnpliktiga äro inkallade med stöd av 28 § värnpliktslagon.

I direktiven för utredningen uttalas, att det synes rimligt att beredskaps-

tjänst ålägges de samvetsömma under så lång tid och i sådana uppgifter, att

de därigenom i möjligaste mån bidraga att bära upp det samhälle, i vars hägn

22

de hävda sitt samvetes frihet. I anslutning till detta uttalande angives, att

möjligheten att sätta de samvetsömmas beredskapstjänst i viss relation till

den genomsnittliga tjänstgöringstiden för de i vapen tjänstgörande synes böra

undersökas.

I anledning härav lia de sakkunniga yttrat följande:

Det synes rimligt att, på sätt militieombudsmannen gjort, låta synpunkter

från det aktualiserade krigsfallet träda mera i förgrunden än eljest, då det gäller

bestämmandet av tiden för beredskapstjänstgöring. Såsom militieombuds­

mannen framhållit, har de samvetsömmas befrielse från militär utbildning

medfört, att tjänstgöringen kommit att fördelas på ett minskat antal värn­

pliktiga, varigenom på varje inkallad i genomsnitt måst falla en något ökad

tjänstgöringstid. Ur detta förhållande kan tydligen med visst fog härledas

krav på att de samvetsömma åläggas längre beredskapstjänstgöring än övriga

värnpliktiga. Detta spörsmål sammanhänger i viss mån med en väsentligt

mera omfattande fråga av principiell natur, nämligen örn differentiering av

inkallelseperiodernas längd med hänsyn till de med olika tjänstgöringsformer

förenade större eller mindre svårigheterna och strapatserna. Vissa skäl tala

onekligen för att en lättare beredskapstjänst finge uppvägas av längre tid.

På grund av förhållanden, på vilka de sakkunniga icke anse sig hava anled­

ning att ingå, skulle en dylik differentiering, mot vilken utan tvivel även

principiella skäl kunna anföras, möta stora praktiska svårigheter att genom­

föra. I den mån samvetsömma komma att användas för uppgifter, för vilka i

annat fall måst, eller i varje fall såvitt möjligt bort användas värnpliktig per­

sonal, blir kravet på längre beredskapstjänstgöring för de samvetsömma

mindre motiverat. De sakkunniga, som med sina i det följande närmare an­

givna förslag till tjänstgöringens ordnande för denna kategori värnpliktiga

bland annat syfta till att göra tjänstgöringen i möjligaste mån jämförbar med

övriga värnpliktigas, hava icke funnit skäl föreligga att genom generella be­

stämmelser förlänga beredskapstjänstgöringen för de samvetsömma i allmän­

het i förhållande till sådan tjänstgöring för övriga värnpliktiga.

Beträffande en viss grupp samvetsömma föranleda dock samma skäl, som

påkallat förlängning av fredstjänstgöringen för denna kategori, nämligen för­

hindrande av simulation, ett undantag.

De sakkunniga avse de äldre värnpliktiga, vilka fullgjort fredst jänstgö ring

i vanlig ordning men vilkas samvetsbetänkligheter aktualiserats inför ett krigs­

hot. Chefen för armén Ilar givit uttryck för den uppfattningen att någon

hänsyn över huvud icke bör tagas till de samvetsbetänkligheter, som anmälts

först efter inskrivningen. Ehuru det ur försvarets synpunkt uppenbarligen

framstår såsom alldeles särskilt allvarligt, att krigsmakten nödgas avstå från

att i vapentjänst nyttja vissa därtill redan utbildade värnpliktiga, hava de

sakkunniga icke kunnat biträda chefens för armén nyssnämnda uppfattning.

Det är emellertid uppenbart att förhindrande av simulation framstår såsom

alldeles särskilt angeläget i nu ifrågavarande fall. Med hänsyn till ovannämnda

speciella omständigheter torde det vara befogat att ålägga värnpliktiga, som

efter fredstjänstgöring i vanlig ordning erhållit tillstånd till tjänstgöring så­

som samvetsömma, ett tjänstgöringstillägg utöver den tilläggstjänstgöring örn

120 dagar, som skall fullgöras av alla värnpliktiga, vilka erhållit sådant till­

stånd. Att därvid utgå från den genomsnittliga tjänstgöringstiden för de i

vapen tjänstgörande, vilket i direktiven ifrågasatts, vore utan tvivel i princip

lyckligt. Svårigheterna att vid varje tidpunkt fastställa nämnda genomsnitt

torde emellertid icke göra detta praktiskt möjligt. Av olika skäl växlar näm­

ligen tjänstgöringstiden för de till beredskapstjänst inkallade högst väsent-

Kungl. Maj:ts proposition nr IS.

23

ligt. Det torde emellertid icke vara ogörligt att i tillämpningen tillse,

att nu ifrågavarande grupp samvetsömma få fullgöra beredskapstjanst

under längre tid än flertalet andra värnpliktiga. Av psykologiska skäl

synes böra offentligen meddelas, att detta kommer att vara en princip vid

bestämmandet av inkallelserna. Lämpligen torde även böra i kommandoväg

meddelas, att vid olika tidpunkter eventuellt fixerade högsta dagantal för den

beredskapstjänstgöring, till vilka värnpliktiga av vederbörande myndigheter

få inkallas, må överskridas med en tredjedel, då det gäller nu omhandlade

kategori samvetsömma.

I annat sammanhang föreslå de sakkunniga omprövning av vissa nu gäl­

lande tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm. Ovissheten örn vilken

utbildning den samvetsömme kommer att få, vars tillstånd återkallas,

måste uppenbarligen verka återhållande på dem, som inför utvecklingen kom­

mit att tveka örn hållbarheten av sin tidigare position. Visserligen torde det

vara tvivel underkastat, örn det i varje enskilt fall kan vara önskvärt att ut­

bilda en samvetsöm, som i denna sin egenskap erhållit en fullgod utbildning

för en viktig uppgift, för en annan. Icke desto mindre torde det i princip vara

välmotiverat, att på allt sätt underlätta den utveckling, som tagit sig formen

av att ett icke obetydligt antal samvetsömma begärt att få tjänstgöra i vanlig

ordning.

De sakkunniga vilja av anförda och andra skäl därför uttrycka det önske­

målet, att beredskapstjänstgöringens längd för förutvarande samvetsömma

värnpliktiga, vilkas tillstånd återkallas, måtte så bestämmas att vederbörande

kommer i fördelaktigare läge, än örn han kvarstått såsom samvetsöm. Det

synes lämpligt att beredskapstjänstgöringen för förutvarande samvetsömma

tills vidare begränsas till den grundläggande militärutbildning, som i kom­

mandoväg bestämmes.

Yttranden.

Riksdagens militieombudsman finner det tveksamt, om utredningen träffat

det rätta i fråga örn krigstjänstgöringens längd. Redan vid tillkomsten av

1940 års ändringar i lagen om de samvetsömma hade framhållits, att det ofta

vore motiverat att inkallelserna till krigstjänstgöring för de samvetsömmas del

bleve av längre varaktighet än för de värnpliktiga i gemen. Starka skäl, i

synnerhet sådana av psykologisk art, torde tala för att principen örn förlängd

tjänstgöring för de vapenfria borde genomföras även beträffande krigstjänst-

göringen.

Det hade ofta framhållits, särskilt från militärt håll, att övergång till vapen­

fri tjänst borde motverkas när det gällde värnpliktiga som redan utbildats i

vapentjänst. I stället borde återgång till vapentjänst främjas. Principen örn

förlängd krigstjänstgöring borde kunna komma till uttryck på sådant sätt att

den ständigt verkade i rätt riktning. Därest förlängningen endast drabbade

fredstjänstgöringen kunde den, sedan den värnpliktige fullgjort tilläggstjänst-

göringen, snarare verka i motsatt riktning. Den värnpliktige kunde ju säga

sig att, han, sedan han utstått olägenheten med den vapenfria tjänsten, fram­

deles endast hade förmåner att vänta av sin undantagsställning. Han torde

därför vara föga benägen att revidera sin uppfattning eller att, örn han ändrat

åskådning, låta detta komma till uttryck.

Det funnes en särskild anledning att nu fästa större vikt vid förlängning

av krigstjänstgöringen än vad fallet var år 1940. Då hade understrukits,

såväl av vederbörande departementschef som av riksdagen, att man måste

ägna en särskilt kritisk granskning åt fallen av övergång till samvetsömhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

Departements­

chefen.

efter inskrivningen. I lagtexten kade angivits, att tillstånd i dessa situationer

skulle få meddelas endast för särskilt fall och då synnerliga skäl förelåge. Ut­

redningen hade uppgivit, att de skärpta kraven icke kunnat upprätthållas, och

förslaget upptoge icke heller någon motsvarighet till desamma. Då man så­

ledes misslyckats att på den år 1940 beträdda vägen uppnå vissa restriktioner

i fråga örn övergång till samvetsömhet efter inskrivningen, kunde det vara skäl

att söka uppnå målet med andra medel. Metoden att förlänga tjänstgörings­

tiden syntes här erbjuda vissa möjligheter.

Då krigstjänstgöringens längd rättade sig efter behovet, komme den i regel

att avse obestämd tid. I överensstämmelse härmed vore det svårt att be­

stämma fasta tillägg till krigstjänstgöringen. En annan, av utredningen själv

anvisad utväg stöde dock öppen, nämligen att införa en omräkningsnorm för

jämförelse mellan vapenfri tjänst och vanlig krigstjänstgöring. Såsom norm

torde man kunna godtaga utredningens jämförelsetal (4:3). Vapenfria värn­

pliktiga i sjukvårdstjänst torde dock böra jämställas med vanliga värnpliktiga.

Möjligen borde detsamma gälla i fråga örn vapenfria värnpliktiga i luftskydds-

tjänst. När det gällde expeditions-, handräcknings- eller arbetstjänst syntes

hinder icke möta att en omräkning verkställdes, så att fyra dagars vapenfri

tjänst ansåges motsvara tre dagars värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning.

Av psykologiska skäl syntes det vara lämpligt att rätten till omräkning och

normen för denna fastsloges i lagen, så att de samvetsömma visste vad de hade

att rätta sig efter.

Överbefälhavaren anser det kunna ifrågasättas, om det föreslagna tjänst-

göringstillägget av 120 dagar, motsvarande omkring 25 procent av den ordi­

narie tjänstgöringstiden, vore tillräckligt för att avskräcka sådana individer,

vilka vore simulanter eller vilkas samvetsbetänkligheter icke vore av allvarlig

art. Redan en ökning till 150 dagar, motsvarande omkring 35 procent av den

ordinarie tjänstgöringstiden, syntes i dessa avseenden ägnad att åstadkomma

en säkrare garanti. Därest medgivandet till överföring till vapenfri tjänst så­

väl under som även efter första tjänstgöringens slut befunnes böra kvarstå,

borde det kompletteras med föreskrifter av innebörd att värnpliktig, som så­

lunda överförts till vapenfri tjänst, skulle vara skyldig att utöver honom eljest

åliggande tjänstgöring och förlängd beredskapsövning undergå omskolning till

vapenfri tjänst under en tid motsvarande det eljest fastställda tillägget.

Jämväl arméchefen anser en förlängning av fredstjänstgöringen till 150

dagar böra ske.

Arméförvaltningens civila departement ifrågasätter, örn ett tjänstgörings­

tillägg av 120 dagar kan anses tillräckligt som garanti mot simulation.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser, att någon förlängning av de vapenfria

värnpliktigas tjänstgöring överhuvud icke behöver ifrågakomma, enär tillräck­

liga garantier mot missbruk på annat sätt kunna åvägabringas. Skulle det

emellertid av särskilda skäl anses nödvändigt att förlänga värnpliktstjänst­

göringen för de vapenfria värnpliktiga, ville länsstyrelsen förorda, att vapen­

fri värnpliktig, som med nit och noggrannhet fullgjort sin tjänstgöring, skulle

äga erhålla sådan avkortning i tjänstgöringstiden, att hans sammanlagda tid

icke skulle överstiga den för vanliga värnpliktiga bestämda övningstiden.

Enighet råder i stort sett örn att vapenfria allt fortfarande böra åläggas

skyldighet att fullgöra längre tjänstgöring i fred än värnpliktiga i allmänhet.

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

25

Även jag ansluter mig till denna uppfattning. Delade meningar lia däremot

försports rörande tjänstgöringstidens längd. För egen del finner jag i likhet

med vissa av de hörda myndigheterna det av de sakkunniga förordade tjänst-

göringstillägget av 120 dagar •— sett i jämförelse med den värnpliktiga i all­

mänhet åliggande tjänstgöringsskyldigheten av 450 dagar — knappast vara

tillräckligt för att avhålla från missbruk av den undantagslagstiftning,

varom här är fråga. Med hänsyn härtill vill jag förorda en förlängning

av tilläggstjänstgöringen för de vapenfria till 150 dagar eller alltså till en

tredjedel av tjänstgöringstiden för värnpliktiga i allmänhet. De vapenfria

värnpliktigas utbildningstid skulle sålunda komma att i allmänhet uppgå till

600 dagar. Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att förordna örn denna

utbildningstids uppdelning i lämpliga perioder. I regel torde uppdelningen,

i anslutning till för armén gällande bestämmelser, böra bliva i en första

tjänstgöring örn (360 + 120 =) 480 dagar samt två repetitions- och en efter-

utbildningsövning, envar örn (30 + 10 =) 40 dagar. Såsom jämväl av de

sakkunnigas motivering framgår torde tilläggstjänstgöringen böra åligga

envar vapenfri värnpliktig, således oavsett örn denne erhåller tillstånd

till vapenfri tjänst före, under eller efter det han fullgjort honom eljest

åliggande tjänstgöring. Även värnpliktig, vars skyldighet att fullgöra värn­

pliktstjänstgöring i fredstid upphört och som erhåller tillstånd till vapenfri

tjänst, bör lia att fullgöra tjänstgöringstillägget. Avkortning av tjänstgörings­

tiden på sätt länsstyrelsen i Malmöhus län föreslagit anser jag mig icke böra

förorda.

Jag inser till fullo de svårigheter som föranlett de sakkunniga att avstå

från att föreslå generella bestämmelser rörande förlängd beredskapstjänst-

göring för de samvetsömma i allmänhet. Dessa svårigheter framträda emellertid

med samma styrka vid genomförande av de sakkunnigas förslag att förläng­

ning likväl skulle ske för dem, vilkas samvetsbetänkligheter aktualiserats in­

för ett krigshot. Då jag i likhet med militieombudsmannen anser vägande skäl

föreligga att bestämma krigs-(beredskaps-) tjänstgöringen för vapenfria så att

såvitt möjligt i varje läge en övergång från vapenfri tjänst till vapentjänst för

vederbörande kommer att te sig förmånlig, vill jag förorda, att jämväl vid

inkallelse av värnpliktiga med tillämpning av 28 § värnpliktslagen för de

vapenfrias vidkommande räknas med en förhållandevis längre inkallelseperiod.

Av samma skäl bör, enligt min mening, jämväl beredskapsövning jämlikt

27 § 2 mom. vämpliktslagen göras i motsvarande mån längre för de vapenfria

värnpliktiga. Ehuru det av de skäl de sakkunniga anfört är svårt att uppnå

full rättvisa vid bestämmandet av längden av tjänstgöring jämlikt 28 § värn­

pliktslagen — sådan kan icke uppnås ens mellan värnpliktiga i vapentjänst

inbördes —- lärer det icke minst av psykologiska skäl vara lämpligt att såsom

en omräkningsnorm i lagen angives, att jämväl tjänstgöring jämlikt 27 §

2 mom. och 28 § värnpliktslagen för de vapenfria skall —- i anslutning till

vad de sakkunniga för visst fall föreslagit — vara en tredjedel längre än för

övriga värnpliktiga. Någon anledning att fastställa olika lång tjänstgöring

för olika slag av vapenfri tjänst synes mig icke föreligga. I anslutning härtill

har 3 § i lagförslaget avfattats.

Kungl. Maj:ts 'proposition nr 18.

26

Kungl. Majlis proposition nr 18.

5. Tjänstgöringens art.

Utredningsmännen.

Efter en historik över tidigare gällande bestämmelser om de samvets-

ömmas tjänstgöring, beträffande vilken torde få hänvisas till betänkandet (sid.

38—41), lämna de sakkunniga en redogörelse för hur de samvetsömmas tjänst­

göring hittills varit anordnad och för erfarenheterna därav. Av redogörelsen

inhämtas bland annat följande:

Vapenvägrare lia fullgjort handräcknings- eller expeditionstjänst såväl

under fredstjänstgöring som under beredskap.

Civilarbetare ha före år 1940 huvudsakligen sysselsatts hos följande myn­

digheter, nämligen vattenfallsstyrelsen, domänstyrelsen, Uppsala universitets

skogsförvaltning och riksantikvarieämbetet.

Vid utväljandet av arbetsuppgifter för civilarbetarna har hänsyn tidigare

tagits icke allenast till vad de kunde lämpa sig för utan även därtill, att man

ansett dem icke böra ifrågakomma för arbete av så att säga ordinarie art.

Man har velat tillse, att deras arbete icke skolat beröva vederbörande fack­

föreningars medlemmar deras arbetstillfällen.

Efter lagändringen år 1940 har principen varit att tjänstgöring motsvarande

fredstjänstgöring fullgjorts inom de fyra förutnämnda institutionerna under

det att krigs-(beredskaps-)tjänstgöring fullgjorts inom försvarsväsendet eller

vid vissa av skytteförbundens överstyrelse anordnade arbeten. De sistnämnda

ha avsett reparationer och nybyggnad av skjutbanor. Arbetseffekten vid de

av skogsförvaltande myndigheter under vissa år anordnade arbetena har på

sina håll varit allenast hälften, i något fall ända ned till en fjärdedel av vad

i vanlig ordning anställda yrkesarbetare presterat.

Till dels har den svaga arbetseffekten berott på, att den för ett effektivt

arbete i regel nödvändiga sporren i att lönen står i förhållande till presta­

tionen icke förefunnits. Än mer torde den ha berott på att dylika arbeten

i enlighet med sin natur utförts av mindre arbetslag, som på grund av

ekonomiska skäl ej kunnat förses med erforderligt arbetsbefäl. Försök med

betingsarbete i den ordning att en viss extra fritid kunnat intjänas har åt­

minstone i den form, som lett till avkortning i den bestämda tjänstgörings­

tiden, mötts av invändning att detta strede mot själva principen för det sätt,

på vilket denna utmätts för de samvetsömma. I mindre grad har den dåliga

arbetseffekten gjort sig gällande vid de på senare tid anordnade arbetena,

vilket förhållande torde sammanhänga därmed, att vid dessa arbeten samman­

förts ett större antal samvetsömma, som kunnat erhålla ledning av arbets­

befäl. Arbetseffekten torde numera i genomsnitt kunna anses motsvara om­

kring två tredjedelar av vad som kunnat erhållas örn arbetskraft från öppna

marknaden kommit till användning. Två tredjedels arbetseffekt torde er­

farenhetsmässigt motsvara, vad värnpliktiga i allmänhet prestera vid mot­

svarande arbeten, för vilka de icke erhållit yrkesutbildning. Även på senare

tid ha bland de samvetsömma förekommit försök att undandraga sig full­

görande av ålagda uppgifter, i några fall i så allvarlig form att vederbörande

myndighet måst föranstalta örn åtal.

Gällande lagstiftning ger i sådant fall möjlighet för den myndighet, som

givit tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm, att återkalla detta. Denna

utväg har endast ytterst sällan kommit till användning. Ehuru densamma

är teoretiskt motiverad med att den, som vägrat att fullgöra det arbete han

fått sig ålagt, förverkat det förtroende som visats honom, är det tydligen till

skada för försvaret att en dylik person tvingas till militär tjänstgöring. Det

27

slutliga resultatet torde i regel bliva allenast att vederbörande dömes för

värnpliktsvägran i stället för arbetsvägran. Andra vägar måste sökas att

komma till rätta med tredska.

De sakkunniga, vilka såsom redan av det föregående framgår nekande be­

svarat frågan örn anledning finnes att bibehålla en åtskillnad mellan olika

grader av samvetsömhet, anse, att formen för de vapenfrias tjänstgöring och

arten därav bör inom vida gränser regleras i administrativ ordning på så­

dant sätt, att största möjliga effektivitet förenas med den hänsyn till indi­

viduell övertygelse, som kan tagas utan att de gränser överskridas, som det

allmännas intresse måste uppställa. De uppgifter, i vilka vapenfria krigs-

placeras, böra enligt de sakkunnigas mening såvitt möjligt utmärkas därav:

att de äro ur samhällets synpunkt av den vikt att personal för ändamålet

måste avses vid mobilisering;

att de icke lämpligen kunna utföras av kvinnor, till krigstjänst odugliga,

över- eller underåriga;

att de, i motsats till militära, uppgifter, för vilka fordras väpnad personal,

äro icke endast indirekt utan direkt avsedda att hjälpa medmänniskor eller

skydda egendom;

att de innebära minsta möjliga fördel i jämförelse med de uppgifter, för

vilka övriga värnpliktiga avses; samt

att de äro av den art, att fredstjänstgöring och beredskapstjänst kunna

anordnas såsom förberedelse för krigsuppgiften.

De sakkunnigas förslag till tjänstgöringens ordnande för de vapenfria värn­

pliktiga ha föregåtts av vissa praktiska försök och äro åtföljda av såväl in­

gående motivering som utredning örn möjligheterna att genomföra dem. Härut­

innan torde få hänvisas till betänkandet (sid. 44 ff.).

I korthet innebära förslagen följande:

Nu befintliga vapenfria. Yapenvägrare fullgöra liksom hittills handräck­

nings- och expeditionstjänst. Av civilarbetarna utbildas därtill användbara

i särskilda kurser till hjälpbrandmän för det allmänna luftskyddets behov

(varvid förutsättes, att jämväl utbildning i sjukvård och i röjnings- och rädd­

ningstjänst, däri inbegripet min- och projektilröjning, skall lämnas i den ut­

sträckning sådan utbildning medhinnes) med undantag för ett mindre antal,

som avses för vattenfallsstyrelsens reparationsberedskap. De civilarbetare,

som icke äro användbara för brandtjänst, överföras till handräckningstjänst

vid truppförband. De sakkunniga lia förutsatt, att sistnämnda civilarbetare

skola kunna, örn de så önska, av vederbörande befälhavare beredas tillfälle

att, där tjänstens beskaffenhet icke lägger hinder i vägen, på egen bekostnad

bära civila kläder.

Nyinskrivna vapenfria. I den omfattning som betingas av de sjukvårdsupp­

gifter, som kunna fullgöras av obeväpnad personal, böra de vapenfria värn­

pliktiga, som så önska, tilldelas trängen i sjukvårdstjänst. Återstoden bör i

särskilda kurser utbildas för luftskyddets behov, huvudsakligen för brand­

tjänst. De som icke kunna tillgodogöra sig utbildningen i brandtjänst över­

föras till handräckningstjänst vid truppförband.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

28

Beträffande särskilt intagning av vapenfria värnpliktiga till militär sjuk­

vårdstjänst ha de sakkunniga anfört följande:

Representanter för den militära sjukvården hava icke underlåtit att för de

sakkunniga framhålla, att de senaste årens utveckling visar, att så gott som all

sjukvårdspersonal måste vara beväpnad. Sålunda har påvisats, att sjukbärare

och sjukvårdsformationer icke endast vid eller i omedelbar närhet av fronten

utan även långt bakom densamma måste kunna skydda såväl sig själva som de

dem anförtrodda sårade mot överraskande anfall från exempelvis luftlandsatta

trupper.

Mot invändningen att detta icke behövde hindra, att exempelvis vissa bårlag

eller viss man inom varje bårlag på stridsfältet men framför allt bakom detta

borde kunna vara obeväpnad på egen risk, har genmälts, att de sårades intresse

av skydd mot marodörer icke tillåter de militära sjukvårdsmyndigheterna att

taga ett sådant ansvar. Olika slag av invändningar hava mött förslag örn de

samvetsömmas utbildning till sjukvårdare vid krigs- och beredskapssjukhus

bakom fronten, för sjukhuståg, badplutoner, avlusningsanstalter m. fl. lik­

nande uppgifter. Den enda uppgift inom den militära sjukvårdens ram, som

av vederbörande myndigheter ansetts kunna ifrågakomma, är förrådstjänsten.

Däremot har chefen för armén, i anledning av till chefen för försvarsstaben

ställd förfrågan, meddelat att samvetsömma värnpliktiga kunde, under förut­

sättning att de bära uniform, i viss utsträckning användas inom den militära

organisationen i, förutom egentlig handräcknings tjänst, jämväl bland annat

sjukvårdstjänst. I fred skulle tjänstgöringen fullgöras å de militära sjukhusen

eller sjukstugorna, i krig vid mobiliseringsdepåernas sjukhus eller sjukstugor

samt vid krigs- och beredskapssjukhus. Användning av samvetsömma i sjuk-

bärarförband eller liknande befattningar borde däremot icke förekomma. Ut­

över angivna uppgifter av sjukvårdskaraktär har chefen för armén vidare

meddelat, att samvetsömma syntes kunna i viss omfattning tjänstgöra i krig

vid häst- och hästfordonsdepåer, vid tygstationer och tygverkstäder samt i

yrkesbefattningar vid depåerna. Erforderlig utbildning kunde inom den

militära organisationens ram bibringas de samvetsömma.

De sakkunniga hava icke kunnat undgå att få det intrycket, att de militära

sjukvårdsmyndigheternas principiella motstånd mot tanken att använda de

samvetsömma för andra sjukvårdsuppgifter än förrådstjänst bottna icke alle­

nast i ett militärt krav på att all sjukvårdspersonal skall vara beväpnad — så

är ju ingalunda fallet med åtskillig annan sjukvårdspersonal — utan fastmer

i en viss misstro mot de samvetsömma värnpliktigas moraliska och intellektu­

ella egenskaper. Det är helt naturligt, att vederbörande myndigheter av om­

tanke örn sitt verksamhetsfält icke vilja utsätta sig för att få en sämre personal

i stället för en bättre, helst som det moderna krigets erfarenheter lära giva vid

handen, att kraven på sjukvårdspersonalens egenskaper och utbildning måste

ställas väsentligt högre, än vad tidigare stundom torde hava varit fallet, fram­

för allt vid stridande förband.

Såsom i ett annat sammanhang utvecklats har ett antal samvetsömma

genom sitt uppträdande och sin livsföring givit anledning till berättigad

misstro. Enligt de sakkunnigas mening gäller detta endast en minoritet. De

allra flesta lära just genom sin religiösa inställning väl ägna sig för den upp­

gift i människokärlekens tjänst, sjukvården har. Förutom för handräcknings-

och expeditionstjänst böra de näppeligen användas för annan verksamhet

inom krigsmakten än sjukvården. Användas de i denna, blir följden, att mot­

svarande antal för stridsuppgifter användbara värnpliktiga kunna avses för

dylika uppgifter. I detta sammanhang är att märka att, enligt uppgifter, som

lämnats de sakkunniga av prästmän, som haft att verkställa förhör med sam-

Kungl. May.ts 'proposition nr 18.

29

vetsömma, ett avsevärt antal av de nuvarande civilarbetarna med glädje skulle

fullgöra vapenfria uppgifter inom den militära sjukvården, örn tillfälle därtill

bereddes dem.

Enligt de sakkunnigas mening böra de samvetsömma värnpliktiga, som

hädanefter vid inskrivningen uttrycka önskemål örn tjänstgöring inom den

militära sjukvårdstjänsten, tilldelas trängen i sjukvårdstjänst, dock icke i

större omfattning än som betingas av de sjukvårdsuppgifters behov, som

kunna fullgöras av obeväpnad personal. De samvetsömma värnpliktiga, som

tilldelas trängen i sjukvårdstjänst, böra erhålla samma utbildning som övriga

värnpliktiga tillhörande detta truppslag utom vapentjänst. Under den tid,

varmed utbildningstiden härigenom skulle förkortas, under den s. k. tilläggs­

tiden ävensom under repetitions- och efterutbildningsövning, böra dessa värn­

pliktiga tjänstgöra såsom sjukvårdare vid militära eller civila sjukhus. Krigs-

placering bör ske på sätt, vartill utbildningen giver anledning. Genom att till

militär sjukvårdstjänst icke skulle uttagas andra samvetsömma än de, som ut­

tryckt önskemål därom, synes kunna ernås, att sjukvårdsformationerna

besparas de svårigheter, som eljest i enstaka fall kunde tänkas uppkomma vid

fall av uniformsvägran eller dylikt.

I detta sammanhang vilja de sakkunniga fästa uppmärksamheten på önsk­

värdheten av att vid inskrivningarna i största möjliga utsträckning hänsyn

tages till dem, som hysa samvetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i

vanlig ordning men som finna sig av sitt samvete oförhindrade att likväl full­

göra denna, därest de uttagas till trängen i sjukvårdstjänst. Ett sådant hän­

synstagande synes väl stå i överensstämmelse med föreskriften i 6 § gällande

värnpliktslag, att, där så kan ske, hänsyn skall tagas till den värnpliktiges önske­

mål. Denna väg att minska antalet nyinskrivna samvetsömma synes icke hava

beaktats i gällande inskrivningsförfattningar. Det synes lämpligt att, exempel­

vis i inskrivningsinstruktionen, föreskriva att värnpliktig, som anmäler sam­

vetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring i vanlig ordning och därom in­

giver skriftlig utredning, skall tillfrågas, huruvida han vidhåller sin ansökan

örn vapenfri tjänst, därest han i vanlig ordning tilldelas trängen i sjukvårds­

tjänst.

De sakkunniga erinra, att bland de vapenfria finnas personer, som icke

förtjäna särskild hänsyn från samhällets sida, nämligen personer, vilka hysa

en mot staten föraktfull inställning (exempelvis sekten Jehovas vittnen) och

sådana samvetsömma, som ådraga sig straff för vägran att fullgöra den

tjänst, som de i egenskap av vapenfria värnpliktiga fått sig ålagd. Dessa

personer böra enligt de sakkunnigas mening särskilt registreras, krigsplaceras

i en särskild grupp samt i krig eller vid krigsfara sammanföras i särskilt

arbetsförband med sådant befäl, biträdande personal, förläggning och arbets­

uppgift, att någon fara för ordningen eller mot samhället riktad verksamhet

icke uppkommer. Jämväl i fred borde ifrågavarande personer sammanföras

till särskild arbetsplats, som för ändamålet borde förses med för övervakning

tillräckligt och kvalificerat arbetsbefäl. Enligt vad statens arbetsmarknads­

kommission meddelat, förelåge möjlighet att genom kommissionens försorg

ordna arbetsplatser, som fyllde de krav, de sakkunniga sålunda funnit böra

ställas.

De vapenfria värnpliktiga böra enligt de sakkunnigas förslag erhålla

samma personliga förmåner som övriga värnpliktiga. Utbildningskurserna i

brandtjänst böra enligt de sakkunnigas mening förläggas till och anordnas

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

30

av de fasta brandkårerna i riket och bedrivas i huvudsak på statens be­

kostnad. Extra befäl, övningslokaler, materiel och personlig brandmannaut-

rustning borde ställas till förfogande av den kommun, vid vars brandkår ut­

bildningen skedde. Vid vissa försöksvis anordnade kurser, som anordnas i

syfte att utröna de vapenfrias lämplighet för ändamålet, hade kommunerna

efter överenskommelse i varje särskilt fall åtagit sig att svara för sistnämnda

kostnader, men hade såsom villkor härför i regel uppställt, att de utbildade

brandmännen eller viss del av dem skulle krigsplaceras vid vederbörande

kommuns brandkår. Det syntes, anföra de sakkunniga, vara ett starkt önske­

mål, att krigsplacering kunde ske, utan att dylika hänsyn behövde tagas. För

sådant fall kunde uppenbarligen fråga örn ersättning till kommunerna upp­

komma.

Yttranden.

Enighet föreligger hos remissmyndigheterna därom att de sakkunnigas

förslag att använda de vapenfria värnpliktiga i brandtjänst för luftskyddets

räkning är lämpligt såväl med hänsyn till tjänstgöringens natur och syfte

som till det mycket stora behovet av personal för ändamålet.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse anser sig ej kunna biträda de sak­

kunnigas förslag att de vapenfria värnpliktiga skola tilldelas trängen i sjuk­

vårdstjänst. Under förutsättning att ett noggrant urval ägde rum kunde

styrelsen ansluta sig till ett av arméchefen framfört, av de sakkunniga åbe­

ropat förslag, att ett visst antal vapenfria skulle under sin tjänstgöring kunna

vid de militära sjukhusen erhålla sådan praktisk utbildning, att de vid tjänst­

göringens slut skulle kunna placeras vid mobiliseringsdepåernas sjukhus,

beredskapssjukhus m. m. I detta hänseende har styrelsen vidare anfört

följande:

Förslagsvis torde därvid en, vid större förband två vapenfria värnpliktiga

tilldelas varje regemente (kår) för tjänst vid förbandets sjukvårdsavdelning.

Tjänstgöringen borde därvid omfatta all förekommande tjänst på sjukhuset.

Sjukvårdsutbildningen borde handhavas av läkare, sjuksköterskor och övrig

sjukvårdspersonal. Då en längre tids tjänstgöring förutsattes för dessa värn­

pliktiga, kunde de ha möjlighet att härunder inhämta kunskap i sådana delar,

som vore av betydelse för försvarsmakten. Det komme därvid an på den värn­

pliktige att genom nit och intresse förvärva sig sådan utbildning, att han

kunde anses skickad för mera krävande sjukvårdsuppgifter. Sjukvårds­

styrelsen ville härvid ej underlåta framhålla, att denna form av tjänstgöring

som regel väl kunde utföras av kvinnor m. fl. och sålunda ej motsvarade de

villkor, som angivits av de sakkunniga.

De till sjukvårdstjänst uttagna borde, i likhet med de som uttagits till

luftskyddstjänst, kunna överföras till annan tjänst, därest det visade sig, att

de icke vore lämpade för sjukvårdsarbete.

Sjukvårdsstyrelsen hade genom inskrivningsläkarna inhämtat, att sam-

vetsömma ej sällan föreslagits till uttagning i sjukvårdstjänst men att där­

vid, med hänsyn till att viss utbildning i skjutning inginge, sådan uttagning

avböjts. Framhållas borde, att samvetsömma värnpliktiga, som på detta sätt

påverkades att godtaga sådan utbildningsgren, icke alltid vore de mest lämp­

liga för sjukvårdsarbete.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

31

Vattenfallsstyrelsen föreslår, att ett antal av 600—700 vapenfria värn­

pliktiga bibringas en kortare utbildning i reparationstjänst för att vid krig

ingå i kraftverksföretagens linjereparationslag. Dessa värnpliktiga borde

jämväl utbildas i projektilröjning.

Vattenfallsstyrelsen föreslår vidare att för utbildning till ersättare för de

till tjänstgöring i linjereparationslag föreslagna vapenfria värnpliktiga, som

utträda ur värnpliktsåldern, en årskontingent av 50—80 man borde fullgöra

fredstjänstgöring vid statens vattenfallsverk. I allt fall borde en eventuell

avveckling av tilldelningen av vapenfria värnpliktiga till vattenfallsstyrelsens

arbeten ske successivt.

Riksantikvarieämbetet hemställer, att de vapenfria värnpliktiga måtte jäm­

väl i framtiden i icke alltför ringa utsträckning få nyttjas i kulturminnes­

vårdens tjänst.

1941 års hemortsförsvarssakkunniga ifrågasätta, örn icke även vapen-

vägrarna böra överföras till luftskyddstjänst, samt föreslå att luftskydds-

tjänsten bör intaga första rummet eller i vart fall jämställas med den militära

sjukvården vid bestämmandet av tjänstgöringens art för de kommande års­

klasserna vapenfria värnpliktiga.

Chefen för flygvapnet har framhållit, att för vården av flygförbandens

markområden torde komma att erfordras civil arbetskraft, därest icke vapen­

fria värnpliktiga kunde disponeras för ändamålet.

Länsstyrelsen i Jönköpings län ifrågasätter, örn ej brandtjänsten trots

längre tjänstgöringstid kan innebära alltför stora fördelar i jämförelse med

de uppgifter för vilka övriga värnpliktiga avses. Länsstyrelsen föreslår, att

endast den vapenfrie värnpliktige, som efter exempelvis ett års handräck-

ningstjänst visat sig duglig, skall kommenderas till brandtjänst.

Länsstyrelsen i Kristianstads län anser, att de värnpliktigas användning i

kommunalt arbete både ur kontrollsynpunkt och med hänsyn till de discipli­

nära frågorna skulle medföra så stora olägenheter, att kommunerna säkerligen

skulle bliva föga tillfreds med att ha dylika ofta mindervärdiga personer i

sin tjänst. Med anledning härav kunde länsstyrelsen icke tillstyrka förslaget

örn de samvetsömmas användning i kommunalt arbete.

Domkapitlet i Karlstad föreslår, att de vapenfria värnpliktiga förutom för

sjukvårds- och luftskyddstjänst böra avses för vakttjänst med tillsyn vid

industrianläggningar, kraftverk m. m.

Skogsstyrelsen ifrågasätter, örn icke vapenfria värnpliktiga skulle kunna

utnyttjas även såsom vaktmanskap i brandtornen.

Riksdagens militieombudsman har — i anslutning till de sakkunnigas ut­

talande att det synes lämpligt att de vapenfria, som så önska, av vederbörande

befälhavare beredes tillfälle att på egen bekostnad bära civila kläder —

anfört följande:

Frågan om tjänstedräkten torde ställa sig väsentligt olika för olika

kategorier av vapenfria. Vapenfria värnpliktiga i brandtjänst vid luftskyddet

torde böra erhålla samma utrustning som andra personer i motsvarande

tjänst. Militär tjänstedräkt torde icke kunna komma i fråga redan av det

skälet att luftskyddets organisationer icke vore militära.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 18.

32

De vapenfria som tilldelas vattenfallsstyrelsen för dess reparationsbered-

skap torde icke heller böra bära militär uniform.

Vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst vid krigsmakten syntes icke rim­

ligen kunna under tjänst uppträda i civila kläder, utan kravet på militär

tjänstedräkt torde här vara oavvisligt.

Avsikten syntes vara att vapenfria som placerats på särskilda arbetsför­

band skulle bära civila kläder, och häremot vore ej något att erinra.

Vad slutligen anginge sådana vapenfria värnpliktiga, som fullgjorde

expeditions- eller handräckningstjänst, torde lämplighetsskäl få vara av­

görande, örn de skulle vara iklädda uniform eller icke. Man kunde antaga

att uniformsfrågan i praktiken komme att förorsaka större konflikter än vad

den teoretiskt sett borde giva anledning till. Då uniformen för mångå sam-

vetsömma framstode som ett yttre tecken på samhörighet med den väpnade

krigsmakten, kunde man vänta att många vapenfria, under åberopande av

samvetsskäl, komme att vägra att taga på sig militär tjänstedräkt. Å andra

sidan torde militära chefer i allmänhet vara obenägna att medge undantag

från regeln örn bärande av uniform. Särskilda åtgärder i syfte att förebygga

onödiga konflikter i uniformsfrågan vore därför påkallade. Konfliktriskerna

torde vara särskilt framträdande i fråga örn äldre vapenfria, vilka en gång

erhållit tillstånd att fullgöra sin tjänstgöring i civila kläder men nu berövades

denna förmån och bleve underkastade vederbörande chefs beslut i varje

särskilt fall. Därest den av utredningen antydda ordningen genomfördes,

torde det bli nödvändigt, att närmare föreskrifter meddelades rörande pröv­

ningen av vapenfrias ansökningar örn rätt att bära civila kläder.

Arméförvaltningens civila departement har beträffande de sakkunnigas

förslag att de vapenfria värnpliktiga skulle erhålla samma ekonomiska för­

måner som övriga värnpliktiga anfört, att i varje fall någon särskild förhöjd

avlöning icke syntes böra ifrågakomma för det tjänstgöringstillägg, som

kunde komma att åläggas de vapenfria. Vidare syntes den kategori värn­

pliktiga, som avsåges skola överföras till särskilt upprättade arbetsläger,

knappast böra komma i åtnjutande av högre ersättning än den, som kunde

tillkomma värnpliktiga i allmänhet vid tjänstgöringens början.

För närvarande bestredes kostnaderna för de samvetsömma s. k. civil­

arbetarnas underhåll av ett å riksstatens fjärde huvudtitel under rubriken

Diverse upptaget särskilt anslag till underhållskostnader för vissa samvets­

ömma värnpliktiga, under det att kostnaderna för de s. k. vapenvägrarna

belastade de anslag, från vilka motsvarande kostnader för övriga värnpliktiga

utginge. Då skillnaden mellan civilarbetare och vapenvägrare vid bifall till

föreliggande förslag skulle upphöra, syntes i fortsättningen särskilt anslag för

samvetsömma värnpliktigas underhållskostnader knappast vara erforderligt.

För bestridande av kostnader för de vapenfrias utbildning och inkvartering

exempelvis vid genomgång av kommunala brandkurser eller eljest utanför

försvarsväsendet syntes däremot särskilda medel böra avses.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att bland de vapenfria, som vid bifall

till de sakkunnigas förslag komme att hänvisas till särskilda arbetsläger,

skulle finnas såväl en avsevärd del psykiskt efterblivna eller i varje fall

debila som åtskilliga med gravare psykiska rubbningar. Styrelsen funne det

därför synnerligen önskvärt, att till dessa arbetslägers personal alltid skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

33

höra en rådgivande psykiater med skyldighet att genomgå samtliga lägret till­

delade vapenfria värnpliktiga och med möjlighet att taga initiativ till abnorma

elements skiljande från lägren. Den brokiga blandning av psykiskt icke full­

värdiga individer, som torde komma att utgöra en avsevärd del av dessa

arbetslägers beläggning, torde ock kräva särskilda åtgärder med avseende å

arbetets ordnande liksom för lägrens inre organisation, i vilka avseenden den

psykiatriska sakkunskapen borde utnyttjas.

Statskontoret påpekar, att de vapenfria värnpliktiga, vilka efter genom­

gången utbildning komme att fullgöra fredstjänstgöring vid kommunal brand­

kår, därvid i första hand tillgodosåge det kommunala brandskyddsintresset.

Det syntes med hänsyn därtill statskontoret skäligt, att kommunen bestrede

samtliga kostnader för denna tjänstgöring, således icke endast tillhandahölle

materiel, personlig brandmannautrustning o. dyl. utan även ersatte stats­

verkets utgifter för de förmåner som tillkomme de tjänstgörande såsom värn­

pliktiga.

Svenska stadsförbundets styrelse har anfört, att i den mån möjligheter

till utbildning erbjöde sig vid städernas brandkårer, det syntes rimligt, att

städerna öppnade möjligheter därtill. Vad kostnaderna angår, syntes brand­

männens personliga utrustning under utbildning för krigstjänst knappast vara

en utgift av natur att böra bäras av kommunen. Beträffande kostnadsfrågan

i övrigt funne styrelsen det avgörande vara, huruvida de vid en brandkår ut­

bildade komme att krigsplaceras i respektive stad eller ej. Endast under den

första förutsättningen syntes det kunna ifrågakomma, att staden skulle bära

kostnaderna. Kommunerna vore skyldiga att tillhandahålla viss personal för

luftskyddet. I övrigt tillkomme det staten att sörja för ytterligare nödig

personal. Örn kommunen övertoge utbildningskostnader för denna, syntes

det vara en skälig förutsättning, att den bleve krigsplacerad i vederbörande

stad. Skulle detta ur militära synpunkter medföra någon olägenhet, syntes

det påkallat att, såsom också antyddes i betänkandet, ersättning lämnades för

utbildningskostnaderna för de i staden icke krigsplacerade.

Svenska brandskyddsföreningen samt svenska brandkårernas riksförbund

framhåller önskvärdheten av att enhetliga grunder utarbetades för vapenfria

värnpliktigas utbildning, avlöning, utspisning och uniformering. Örn möjligt

borde de under hela sin utbildnings- och tjänstgöringstid vara kasernerade.

Instruktörerna borde erhålla någon ersättning av statsmedel.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att staten icke bör avhända

sig möjligheten at-t krigsplacera do i brandtjänst utbildade vapenfria värn­

pliktiga där de vid varje tidpunkt bäst behövdes.

Luftskyddsinspektionen samt länsstyrelsen i Gotlands län framhålla ange­

lägenheten av att gränserna för statens och kommunernas skyldigheter med

avseende å kostnaderna klart angivas.

De sakkunnigas förslag till tjänstgöringens ordnande för de vapenfria

Departemenis-

värnpliktiga synes böra i allt väsentligt förverkligas. Med hänsyn till det all-

chefen.

varliga läget har genom provisoriska åtgärder inom nuvarande lagstiftnings-

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 18.

2083

12

3

Kungl. May.ts proposition nr 18.

34

ram så redan skett i ej obetydlig omfattning. Sålunda lia omkring 1,300

civilarbetare erhållit 60 dagars utbildning i brandtjänst, varjämte 700 civil­

arbetare ställts till vattenfallsstyrelsens förfogande för utbildning i repara-

tionstjänst.

Huvudvikten synes böra läggas vid utbildning i brandtjänst för luft­

skyddets behov. Att mot de militära sjukvårdsmyndigheternas mening utbilda

vapenfria värnpliktiga i sjukvårdstjänst vid trängen i den ordning de sak­

kunniga föreslagit synes icke nödvändigt för att nå vad de sakkunniga avsett.

Samma resultat kan uppnås genom att ett antal vapenfria på sätt arméförvalt­

ningens sjukvårdsstyrelse föreslagit örn och i den mån så befinnes lämp­

ligt beordras till tjänstgöring vid militära sjukhus. Överhuvud synes det

icke nödvändigt att i detalj nu bestämma de vapenfria värnpliktigas använd­

ning i en framtid. Kungl. Majit bör äga att i detta hänseende träffa avgörande

inom de av lagstiftningen uppdragna gränserna. Skulle beredskap behöva

uppehållas ytterligare längre tid, torde det sålunda låta sig göra att,

samtidigt med att utbildning i brandtjänst pågår, tillgodose det behov

av arbetskraft som hittills blivit täckt med vapenfria värnpliktiga. Framför

allt lärer därvid böra framhållas möjligheten av att använda därtill lämpade

vapenfria värnpliktiga i skogsarbete. Även bör beaktas, att vissa förband —

icke minst flygflottiljerna — ha god användning för vapenfri arbetskraft

i

yrkesarbete och handräckningstjänst.

Med anledning av vad länsstyrelsen i Kristianstads län i ämnet anfört vill

jag framhålla, att den i de sakkunnigas lagförslag förekommande föreskriften

att vapenfri värnpliktig må kunna användas för kommuns räkning betingas

därav, att brandkårerna, vid vilka de vapenfria förutsatts skola erhålla ut

bildning och fullgöra tjänstgöring, i allmänhet äro kommunala inrättningar.

På grund härav synes intet vara att erinra mot ett intagande i lagen av den

sålunda föreslagna bestämmelsen.

De sakkunniga framhålla, att ett återkallande av tillstånd till vapenfri tjänst

visat sig vara en otjänlig metod att komma till rätta med tredska. I stället

anvisas utvägen att till ett särskilt arbetsförband sammanföra värnpliktiga,

vilka ådragit sig straff för vägran att fullgöra dem anvisad vapenfri tjänst­

göring, ävensom vissa andra värnpliktiga. Åtgärder i sådan riktning äro även

enligt min mening ofrånkomliga. Till frågan örn vilka personer, som böra

beordras till sådant förband, återkommer jag i det följande under avsnittet

Straffrättsliga spörsmål. Däremot synes det icke vara riktigt att de till arbets­

förband beordrade kvarstå såsom vapenfria värnpliktiga. Det tillstånd till

vapenfri tjänst som kan hava lämnats bör i följd härav återkallas i och med

att vederbörande kommenderas till arbetsförband. Framhållas må att de till

arbetsförband beordrade komma att lyda under strafflagen för krigsmakten.

Jag förutsätter i likhet med medicinalstyrelsen, att till sådant förband icke

skola hänföras personer med allvarligare psykiska defekter och att förbandet

skall stå under en i medicinskt hänsyn betryggande tillsyn.

Vid bifall till föreliggande förslag kunna icke endast förutvarande vapen-

vägrare och vissa nyinskrivna vapenfria värnpliktiga utan även förutvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

35

civilarbetare komma att beordras att utföra handräckning vid truppförband.

De utrustas då med uniform i likhet med andra värnpliktiga. Det kan antagas,

att vissa vapenfria icke önska bära uniform. De sakkunniga föreslå på grund

härav, att vederbörande truppförbandschef skall kunna tillåta vapenfri värn­

pliktig att på egen bekostnad bära civila kläder. Eiksdagens militieombuds-

man anser, att närmare föreskrifter böra meddelas rörande prövning av vapen­

fria värnpliktigas ansökningar om rätt att bära civila kläder. För egen del

vill jag framhålla, att på grund av folkrättsliga regler det med hänsyn till

de vapenfria värnpliktigas egen säkerhet lärer i krig vara nödvändigt att

ålägga alla vid krigsmakten tjänstgörande sådana värnpliktiga att bära uni­

form. I fredstid torde däremot undantag kunna medgivas. Sedan åtskilligt

handräckningsarbete numera avses skola utföras av särskilt för ändamålet

anställda civila arbetare, synes det möjligt att låta vapenfria värnpliktiga jäm­

sides med dessa utföra likartat arbete i civila kläder. Truppförbandschef erna

böra i kommandoväg erhålla meddelande därom, att vapenfria värnpliktiga,

som så önska, skola, där icke tjänstens krav lägger hinder i vägen, tillåtas

bära civila kläder. Åt dem som sakna för handräckningsarbete lämpliga egna

persedlar torde överdragskläder böra tillhandahållas. Lämnas tillstånd att

bära civila kläder, bör, enligt min mening, ersättning för begagnade egna per­

sedlar i vanlig ordning utgå.

Skulle emellertid truppförbandschef med hänsyn till tjänstens krav eller

den vapenfrie värnpliktiges egen säkerhet icke anse sig kunna dispensera från

skyldigheten att bära uniform, måste en vägran uppenbarligen anses och be­

handlas som varje annat lydnadsbrott. Efter vederbörlig bestraffning kom­

mer sådant brott, på sätt under avsnittet Straffrättsliga spörsmål skall när­

mare utvecklas, att kunna föranleda omprövning av det meddelade tillståndet

till vapenfri tjänst samt, därest tillståndet återkallas, kommendering till förut­

nämnda arbetsförband.

Jag finner det rimligt, att de vapenfria värnpliktiga erhålla i huvudsak

samma ekonomiska förmåner som övriga värnpliktiga, sålunda även terminslön

enligt den s. k. högre tariffen. Däremot bör tillägget i tjänstgöringstid icke

få räknas såsom kvalifikationstid för hemortslön och penningbidrag. Till

frågan örn härav föranledda ändringar i krigsfamiljebidragsförordningen samt

kungörelsen den 30 juni 1942 (nr 527) med provisoriska bestämmelser angå­

ende avlöning åt värnpliktiga m. m. torde jag framdeles få återkomma.

Såsom av det föregående framgår har arméförvaltningens civila departe­

ment förklarat sig anse, att sådana personer, som hänvisats till förutnämnda

arbetsläger, knappast borde erhålla högre ersättning än den, som tillkommer

värnpliktiga i allmänhet vid tjänstgöringens början. Ehuru den tankegång,

som ligger till grund för detta förslag, är förståelig, anser jag mig dock icke

böra förorda, att dessa värnpliktiga i ekonomiskt hänseende sättas i annan

ställning än andra värnpliktiga, därest de samvetsgrant fullgöra dem åliggande

uppgifter. Jag vill emellertid förorda, att Kungl. Majit erhåller möjlighet att,

örn och i den mån erfarenheten skulle visa behov därav föreligga, besluta, att

ifrågavarande värnpliktiga tillkommande penningbidrag skall utgå i form av

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

36

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 18.

arbetspremier eller flitpengar enligt grunder, som Kungl. Maj:t äger be­

stämma.

Ett genomförande av föreliggande förslag förutsätter, såsom av det före­

gående framgår, att de kommunala brandkårerna i viss utsträckning få dispo­

neras för utbildning av vapenfria för luftskyddets behov. All anledning synes

föreligga att antaga, att kommunerna skola liksom hittills vara villiga att

lämna sin medverkan härtill. Jag finner mig därför icke böra nu ifrågasätta

införandet av särskild lagföreskrift rörande skyldighet för kommunerna

att fullgöra denna uppgift. I stället synas överenskommelser böra från fall

till fall träffas med lämpliga kommuner örn deras medverkan vid de vapenfrias

utbildning. Jag förutsätter härvid, att kommunerna skola till täckande av

kostnaderna för de till sådan utbildning hänvisades underhåll och utrust­

ning erhålla statsbidrag med belopp motsvarande kostnaderna för statsverket

därest de vapenfria varit förlagda till truppförband eller fått utspisning och

beklädnad genom kronans försorg. I den mån personalen kommer att krigs-

placeras i den utbildande kommunen bör man kunna räkna med att kommunen

svarar för övriga med utbildningen förenade kostnader. Därest sådan krigs-

placering icke kan ske eller endast i begränsad utsträckning ifrågakomma,

synes kommunen böra erhålla statsbidrag till täckande av sistnämnda kost­

nader med belopp, som i de särskilda fallen efter närmare prövning bestäm­

mes. Skulle en central utbildningskurs komma att anordnas, synes instruk-

törsfrågan kunna lösas genom kommendering av brandbefäl i reservofficers

ställning.

I likhet med civila departementet förordar jag, att underhållskostnaderna

för de vapenfria hädanefter i sin helhet bestridas i samma ordning som mot­

svarande kostnader för övriga värnpliktiga. Det nu under riksstatens fjärde

huvudtitel uppförda anslaget till underhållskostnader för vissa samvetsömma

värnpliktiga bör alltså bortfalla ock kostnaderna — sålunda jämväl kostna­

derna för förutnämnda arbetsläger -—- bestridas från huvudtitelns anslag i

övrigt. Kostnader för de vapenfrias utbildning och inkvartering vid genom­

gång av kommunala brandkurser eller eljest utanför försvarsväsendet torde

lämpligen böra bestridas från det under fjärde huvudtiteln uppförda

reservationsanslaget till vissa kostnader för de fasta undervisningsverken,

särskilda utbildningskurser m. m.

Frågan örn härav föranledda ändringar i anslagsberäkningen under fjärde

huvudtiteln upptager jag i annat sammanhang.

6. Sättet för prövning av samvetsbetänkligheterna.

Kätt att meddela tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm tillkom enligt

1902 års kungl, cirkulär vederbörande truppförbandschef (motsvarande).

Enligt 1920 och 1925 års lagar hade inskrivningsrevisionerna att pröva de

anmälda samvetsbetänkligheterna mot värnpliktstjänstgöring. Genom lag­

ändring år 1940 bestämdes, att endast Kungl. Maj:t finge meddela ifråga­

varande tillstånd åt värnpliktig, som blivit inskriven. I anledning av inskriv-

ningsrevisionernas avskaffande genom 1941 års värnpliktslag har bestämts,

att samtliga ansökningar skola prövas av Kungl. Majit.

Med stöd av § 9 lagen örn samvetsömma värnpliktiga bär Kungl. Majit

tid efter annan utfärdat bestämmelser örn den utredning, som skall före­

bringas av värnpliktig, som begär tillstånd att fullgöra tjänstgöring såsom

samvetsöm. Av förarbetena till lagen framgår att den värnpliktige har att

styrka sina samvetsbetänkligheter. Kraven på utredningen ha upprepade

gånger skärpts i anledning av de missförhållanden, som kunnat konstateras.

För närvarande gäller i ämnet kungörelsen den 13 februari 1942 (nr 40). Enligt

denna ha de värnpliktiga att själva förebringa följande utredning:

a) skriftlig, på heder och samvete avgiven försäkran av sökanden att han hyser

allvarliga samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring med vapen eller mot varje slag

av militär tjänstgöring;

b) intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller lands­

fiskal å landet i fråga örn sökandens vandel;

c) intyg, utfärdat på heder och samvete av två till myndig ålder komna tro­

värdiga personer, vilka under långvarig bekantskap med sökanden förvärvat in­

gående kännedom örn hans personliga förhållanden, att de anse honom på grund

av religiös övertygelse eller av annan jämförlig orsak hysa allvarliga samvetsbe­

tänkligheter mot tjänstgöring med vapen eller mot varje slag av militär tjänst­

göring, vilket intyg jämväl skall innehålla utförliga upplysningar såväl örn in-

tygsgivarnas bekantskap med sökanden som örn de omständigheter på vilka in-

tygsgivarnas omdöme grundas; samt

d) intyg av polismästare eller stadsfiskal i stad eller landsfogde eller lands­

fiskal å landet i fråga örn under c) omförmälda intygsgivares trovärdighet.

Utredningsmännen.

De sakkunniga anföra, att erfarenheterna torde giva vid handen, att den

nu föreskrivna skriftliga utredningen icke är tillräcklig såsom underlag för

en verklig prövning av halten i de anmälda samvetsbetänkligheterna. Härom

yttra de sakkunniga:

I främsta rummet har detta berott därpå, att de avgivna intygen ofta varit

behäftade med allvarliga brister. Sålunda har det förekommit, att värnpliktiga,

som sökt ifrågavarande tillstånd, avgivit intyg för varandra. Det är känt. att

formulär till intyg tillhandahållits av sammanslutningar och tidningar. I

många fall har utredningen i annan ordning visat, att intygsgivaren icke haft

och icke kunnat hava tillräcklig kännedom om de förhållanden, han angivit

i intyget.------ - —I särskilt hög grad synas missförhållandena emellertid hava

gjort sig gällande beträffande intyg örn s. k. etisk samvetsömhet. Gång efter

annan har i riksdagen påtalats, att intyg örn sådan samvetsömhet kunnat er­

hållas på mycket lösa grunder. Å andra sidan gäller örn intyg, utfärdade av

personer, vilka för den prövande myndigheten äro väl kända för objektivitet

och omdömesförmåga, att de äro av stort värde. Det av polismyndighet ut­

färdade intyget örn mtygsgivarnas trovärdighet kan emellertid ingalunda anses

innebära garanti för sådana egenskaper. Polismyndigheten lärer i de allra

flesta fall icke vägra intyg örn trovärdighet, med mindre vederbörande fällts

till ansvar för brott.

Med anledning av erfarenheterna om intygens bristfällighet såsom material

för en verklig prövning av de anmälda samvetsbetänkligheterna ersattes, erinra

de sakkunniga, i januari 1941 en tidigare föreskrift örn intyg av präst i kyrko-

Kungl. Maj.ts proposition nr 18.

37

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

bokföringsorten med en föreskrift om att sökanden skulle infinna sig hos viss

i särskild ordning utsedd prästman för samtal. Denne hade att inhämta er­

forderliga upplysningar angående sökandens personliga förhållanden och

övriga omständigheter, som kunde vara av betydelse för ärendets avgörande.

De sakkunniga hade fått den uppfattningen att de utsedda prästmännen i regel

ägnat sig åt uppgiften med största allvar samt med vilja och förmåga till

objektivitet. Ifrågavarande prästmän hade förordnats av vederbörande dom­

kapitel, dock att beträffande i tjänstgöring varande värnpliktiga militärpasto­

rerna i stället anlitats.

Med hänsyn till vad sålunda anförts och då såväl teologisk sakkunskap som

den vana att bedöma människor och den förmåga att vinna förtroende, som

ofta utmärkte prästmän, måste anses vara av betydande värde för utredningen

av de särskilda fallen av anmäld samvetsömhet, ville de sakkunniga, ehuru

vunnen erfarenhet från systemets praktiserande i ett och annat fall lett till

tvekan örn vederbörandes lämplighet för uppgiften, förorda att systemet i

princip bibehölles. Örn än det syntes naturligt, att personer tillhörande svenska

kyrkans prästerskap alltjämt anlitades för ifrågavarande uppgift, torde dock

jämväl andra med själavård förtrogna böra kunna ifrågakomma. Det syntes

de sakkunniga lämpligast att vederbörande utsåges av Kungl. Majit. Med

hänsyn till bland annat att svårigheterna för de värnpliktiga att komma

i förbindelse med de av domkapitlen utsedda prästmännen på grund av att av­

stånden på sina håll vore avsevärda, syntes det lämpligt att utredningsmännens

antal sattes jämförelsevis högt. Åt utredningsmännen borde ersättning beredas

för havda resekostnader och andra utlägg i anledning av uppdraget. För den

händelse viss utredningsman, trots att antalet sådana ökas, komme att erhålla

större antal eller särskilt betungande utredningsuppdrag, torde möjlighet böra

finnas att bereda honom ersättning för nedlagt arbete.

Inskrivningsrevisionernas avskaffande hade automatiskt medfört, att en

möjlighet till personlig kontakt mellan den beslutande myndigheten och

sökanden gått förlorad. Denna möjlighet begagnades visserligen i mycket olika

omfattning och dess betydelse hade minskats genom det nämnda förfarandet

med hänvisning till särskilt utsedd prästman. Icke desto mindre framstode

det som en brist, att möjligheten till erhållande av kompletterande utredning

bortfallit.

De sakkunniga ville därför förorda inrättandet av ett särskilt organ, vars

yttrande av Kungl. Majit kunde inhämtas i hithörande frågor. De sakkun­

niga hade jämväl övervägt, örn icke det särskilda organet kunde anförtros

jämväl beslutanderätten i dessa. Häremot syntes tala bland annat att be­

slutanderätten beträffande vissa andra undantag från värnpliktslagen förbe­

hållits Kungl. Majit. Men även andra skäl, bland annat bibehållandet av

Kungl. Majits möjlighet att kontinuerligt följa utvecklingen av hithörande

ömtåliga frågor samt önskvärdheten av att riksdagens kontrollmöjligheter icke

förminskades, talade för att beslutanderätten förbehölles Kungl. Majit. Att

Kungl. Maj :ts prövning i det stora flertalet fall kunde bliva rent formell syntes

naturligt och önskvärt.

39

Det föreslagna nya organet — förslagsvis benämnt Försvarsdepartementets

vämpliktsråd — skulle hava att avgiva yttranden över alla ansökningar örn

tillstånd till vapenfri tjänstgöring ävensom att föreslå tjänstgöringsuppgift

för dem, vilkas ansökningar av Kungl. Majit bifallas. Rådet skulle äga före­

lägga sökanden att inkomma med kompletterande utredning ävensom kunna

ålägga sökanden personlig inställelse inför rådet eller av detta för ändamålet

anlitad person eller myndighet. Genom att träda i förbindelse med de per­

soner, som avgivit utlåtande, kunde rådet ytterligare bidraga till ett materiellt

tillfredsställande avgörande. Rådet skulle hava att följa utvecklingen på om­

rådet och föreslå de åtgärder, som kunde anses betingade av omständigheterna.

Det skulle avgiva förslag å de personer, som skulle ägna prövning åt an­

mälda samvetsbetänkligheter, ävensom bistå de utsedda personerna i deras

verksamhet med anvisningar och råd. I rådet, som skulle utses av Kungl.

Majit, borde krigsmakten, prästerskapet samt de frikyrkliga vara företrädda.

I princip ansåge de sakkunniga, att de samvetsömma borde vara skyldiga att

när som helst underkasta sina samvetsbetänkligheter omprövning. Från

statens synpunkt bleve intresset av en dylik omprövning mindre framträdande

i den mån de samvetsömma sattes till uppgifter av vikt för samhället och er-

hölle utbildning härför. Annorlunda förhölle det sig med de nu befintliga sam­

vetsömma, som ännu icke erhållit någon utbildning för de uppgifter, de sak­

kunniga föreslagit. Beträffande dessa samvetsömma föresloge de sakkunniga,

att en allmän omprövning företoges, med undantag dock för dem som erhållit

tillstånd till tjänstgöring såsom samvetsöm efter den 1 juli 1940. Härom yttra

de sakkunniga följande:

Ehuru det vore önskvärt, att omprövningen kunde ske i samma ordning

som föreskrives för erhållande av nytt tillstånd, hava de sakkunniga ansett sig

böra begränsa sig till att föreslå ett enklare förfarande. En ändamålsenlig

metod synes de sakkunniga vara, att envar av ifrågavarande samvetsömma

tillställes ett skriftligt meddelande örn att hans tillstånd anses återkallat,

därest han icke inom åtta dagar efter erhållen del av meddelandet insänder

skriftlig, på heder och samvete avgiven förklaring örn att han hyser allvarliga

samvetsbetänkligheter mot tjänstgöring med vapen. Meddelandet synes böra

innehålla formulär till sådan förklaring ävensom underrättelse om vilken ut­

bildning och tjänstgöring vederbörande, såvitt kan förutses, kommer att

erhålla, örn tillståndet förbliver gällande respektive återkallas. De värnplik­

tiga, vilka befinnas icke längre vara samvetsömma, synas böra uttagas till

vapentjänst och erhålla någon utbildning härför, eventuellt i samband med

den utbildning, som kan vara avsedd för dem, vilka efter frikallelse komma

att inskrivas såsom värnpliktiga, Av vikt i detta sammanhang synes de sak­

kunniga vara, att de till vapentjänst överförda samvetsömma icke tagas i an­

språk för utbildning under längre utan snarare under kortare tid, än de eljest

skulle hava att tjänstgöra.

Yttranden.

Arméchefen befarar, att tillskapandet av ett särskilt råd för handläggning

av framställningar rörande samvetsömma skulle bidraga till att giva en onödigt

högtidlig och offentlig prägel åt handläggningen av ifrågavarande ärenden,

vilken kunde medföra ett ökat allmänt intresse för hithörande frågor inom vissa

kretsar och föranleda en ökning av framställningarna rörande förment sam­

vetsömhet. Hithörande ärenden borde behandlas i vanlig ordning inom Kungl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Majlis kansli, dit, om så skulle visa sig erforderligt, särskilt sakkunniga kunde

kallas.

Överståthållarämbetet ansluter sig till de sakkunnigas förslag rörande sättet

för prövningen men ifrågasätter huruvida icke i fall, då anledning till tvekan

om varaktigheten och djupet av samvetsövertygelsen föreligger, bedömandet

kunde göras mera tillförlitligt, örn det slutliga avgörandet uppskötes ett eller

annat år genom att sökanden under samma tid beviljades uppskov med värn­

pliktens fullgörande.

Länsstyrelsen i Jönköpings län föreslår, att i stället för intyg av polismyn­

dighet rörande vandel skall uppställas krav på polisutredning rörande sö­

kandens personliga förhållanden. Härjämte borde polismyndigheten lämna

närmare uppgifter angående de intygsgivare, som åberopades av sökanden.

Sålunda borde bland annat meddelas, huruvida dessa tillhörde samma religiösa

samfund eller meningsriktning som denne samt huruvida de gjort sig kända

för agitation i värnpliktsfrågan. Länsstyrelsen kunde icke godtaga förslaget

att även andra med själavården förtrogna personer än präster, tillhörande

statskyrkan, skulle kunna förordnas att handlägga dessa ärenden. På sådant

sätt kunde onödiga konflikter lätt uppstå. Utan att stöta olika samfund kunde

det bli svårt att utestänga dessas predikanter och ledare.

Den metod, de sakkunniga valt för efterprövning av samvetsbetänkligheterna,

nämligen en fråga ställd till varje samvetsöm örn hans nuvarande inställning,

förefölle icke särskilt effektiv. Lämpligen borde införas skyldighet för polis­

myndigheterna att, när helst anledning kunde förekomma till misstanke, att

vederbörandes inställning blivit ändrad, anmäla detta till inskrivningschefen.

När anmälan från polismyndigheten inkommit till inskrivningschefen, syntes

den vapenfrie värnpliktige böra ha skyldighet att, örn han ville kvarstå som

vapenfri, ansöka därom med företeende av alla de intyg, som eljest fordrades.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, örn det kunde anses nödvän­

digt att inrätta ett särskilt s. k. värnpliktsråd för avgivande av yttrande över

ansökningarna.

Bomkapitlet i Uppsala föreslår, att utredningsman skall förordnas av

Konungen efter förslag av vederbörande domkapitel samt att utrednings­

mannen skall vara präst i svenska kyrkan.

Domkapitlet i Stockholm anser, att utredningsman skall utses på förslag av

vederbörande domkapitel eller i vart fall efter dess hörande.

Domkapitlet i Växjö hemställer, att prövningsmännen måtte utses av veder­

börande domkapitel och icke till större antal än att de kunde förvärva viss

erfarenhet.

Domkapitlet i Karlstad anser, att utredningsmännen böra tillsättas först

efter vederbörande domkapitels hörande.

Domkapitlet i Härnösand finner det rimligt, att såsom utredningsman må

kunna förordnas även annan än prästman liksom att i det av Kungl. Majit

utsedda särskilda rådet utom prästerskapet även de frikyrkliga borde vara

representerade. Domkapitlet ville framhålla vikten av att vid en prövning av

sökandens duglighet till krigstjänst, som skulle föregå vidare utredning,

40

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

41

läkarundersökningen jämväl och icke minst omfattade dennes psykiska för­

utsättningar. Det hade nämligen kommit till domkapitlets kännedom, att i icke

få fall till prästman hänvisade samvetsömma visat så uppenbara defekter

(onormalt låg intelligensnivå, psykopatisk läggning), att deras betänkligheter

icke kunnat läggas under etisk bedömning.

Medicinalstyrelsen förutsätter, att de vapenfria värnpliktiga, sedan de sam-

mandragits för utbildning, bleve föremål för samma grundliga läkarundersök­

ning, som företoges med övriga värnpliktiga vid de s. k. läkarkortens upp­

läggande. Denna undersökning bleve från och med år 1942 kompletterad med

vissa schematiska psykotekniska prov m. m. och där så prövades erforderligt

även med en psykiatrisk undersökning. Styrelsen holle nämligen före, att det

för den militära sjukvårdens tillgodoseende vore av största vikt, att alla på

något sätt psykiskt defekta vapenfria värnpliktiga särskildes och endast an­

vändes i den enklaste handräckningstjänsten. En sådan eftergallring torde

jämväl bliva erforderlig för till luftskyddets brandtjänst avdelade vapenfria

värnpliktiga för att denna viktiga detalj i samhällets krigsberedskap skulle

ernå högsta möjliga effektivitet.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse föreslår, att i det rådgivande organet

skall ingå en psykiatriskt utbildad läkare.

Vid anmälan av proposition till 1942 års riksdag med förslag till vissa av

1941 års vämpliktslag föranledda ändringar i lagstiftningen angående samvets­

ömma erinrade jag, att enligt den nya värnpliktslagen de uppgifter, som

jämlikt 1936 års värnpliktslag tillkommit inskrivningsrevisionerna, övertagits

av inskrivningsnämnderna och inskrivningsrådet. Kull f ö ringsn ämn d e n hade

föreslagit, att den prövning av ärenden angående samvetsömma, som enligt då

gällande bestämmelser tillkomme inskrivningsrevisionerna, skulle överlämnas

till inskrivningsnämnderna. Emellertid torde, såsom 1941 års utredning an­

gående samvetsömma värnpliktiga framhållit, inskrivningsnämnderna icke er­

hålla en för bedömande av ifrågavarande ganska ömtåliga ärenden lämplig

sammansättning. Därtill komme, framhöll jag, att behovet av likformighet viel

ärendenas behandling bäst tillgodosåges, örn ärendena prövades av en för hela

riket gemensam myndighet. Då det här gällde allenast en provisorisk lös­

ning av frågan — med en mera bestående reglering av hithörande spörsmål

torde böra anstå i avbidan på de sakkunnigas definitiva förslag i ämnet —-

syntes en särskild myndighet icke böra tillskapas för ändamålet. Någon er­

farenhet förelåge ännu icke rörande omfattningen av inskrivningsrådets arbets-

uppgifter. Av denna anledning fann jag mig icke heller böra förorda, att ifråga­

varande ärenden överlämnades till handläggning av denna myndighet. Där­

emot fann jag mig kunna godtaga de sakkunnigas förslag, att samtliga ansök­

ningar från samvetsömma om tillstånd att i särskild ordning fullgöra värn­

pliktstjänstgöring skulle avgöras av Kungl. Majit.

De sakkunnigas definitiva förslag i ämnet innebär, att hithörande ärenden

jämväl i fortsättningen skola avgöras av Kungl. Majit, som dock skall inhämta

yttrande från ett särskilt för ändamålet tillskapat råd, innefattande represen-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Departements­

chefen.

42

tanter för militär sakkunskap samt för prästerskapet oell frikyrkliga samman­

slutningar. Av de hörda myndigheterna har arméchefen avstyrkt förslaget i

vad det avser inrättande av ett rådgivande organ; behovet av ett sådant organ

har även satts ifråga av länsstyrelsen i Skaraborgs län.

På av de sakkunniga anförda skäl förordar jag, att beslutanderätten i hit­

hörande ärenden förbehålles Kungl. Majit. De ärenden, som sålunda komma

under Kungl. Majits prövning, äro mången gång mycket vanskliga att bedöma.

Ett materiellt riktigt avgörande är av stor betydelse för sökandena liksom även

för försvarsväsendet och är svårt att ernå utan en allsidig utredning och pröv­

ning. Det synes emellertid åtminstone för närvarande knappast nödvändigt

att för ändamålet skapa ett permanent organ. Ett tillfredsställande resultat

synes kunna nås genom att Kungl. Majit förordnar särskild föredragande för

hithörande ärenden samt bereder denne möjlighet att anlita den sakkunskap

på olika områden, som kan finnas behövlig. Med hänsyn till att Kungl. Majit

skall fatta beslut jämväl örn de vapenfria värnpliktigas uttagning för viss

tjänst bör föredraganden samarbeta med lantförsvarets kommandoexpedition

och centrala värnpliktsbyrån. Skulle det efter vunnen erfarenhet av en dylik

anordning befinnas erforderligt att hava tillgång till ett rådgivande organ

av den typ de sakkunniga föreslagit, torde det böra ankomma på Kungl. Majit

att härom fatta beslut.

Vad beträffar formerna i övrigt för prövningen av ansökningar örn vapen­

fri värnpliktstjänstgöring har den nu bestående ordningen med delvis indi­

viduell och muntlig prövning genom särskilda utredningsmän tillkommit

under beredskapstiden, sedan erfarenheten ådagalagt, att den tidigare

huvudsakligen på skriftliga intyg grundade proceduren icke möjliggjorde en

verklig prövning. All anledning synes föreligga att bibehålla den organisation,

som under omständigheternas tryck skapats och som i stort sett visat sig

fungera tillfredsställande. Jag biträder därför de sakkunnigas i detta hänse­

ende framställda förslag. Riktigt synes mig dock vara, att utredningsmännen

skola utses av Kungl. Majit. Att vid bestämmandet av utredningsmännens

antal och verksamhetsområden hänsyn kommer att tagas till behovet inom

olika landsdelar av sådana biträden, synes mig naturligt. Däremot finner jag

icke anledning förorda, att i författningsföreskrift skall angivas, att utrednings

man skall vara präst i svenska kyrkan. Det torde emellertid ligga i sakens

natur, att denna kategori i främsta rummet ifrågakommer. Förslag synes böra

avgivas av vederbörande domkapitel, varjämte de frikyrkliga samfunden

genom frikyrkliga samarbetskommittén eller i annan ordning böra beredas

tillfälle att giva sin mening tillkänna.

Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit rörande den dokumentation, som bör

fordras av värnpliktig som önskar vapenfri tjänstgöring, och vad därmed sam­

manhänger synes kunna i huvudsak biträdas. Vid den närmare utformningen

av dessa bestämmelser, vilka lämpligen böra hänföras till den nya lagens

tillämpningsföreskrifter, synas de av länsstyrelsen i Jönköpings län framförda

synpunkterna böra övervägas.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att vapenfri värnpliktig bör vara

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

43

skyldig att när helst så befinnes böra ske underkasta sina samvetsbetänklig­

heter förnyad prövning. I den av mig förordade lagtexten återfinnes ock en

bestämmelse örn att Konungen äger att återkalla tillstånd till vapenfri tjänst.

I lagens tillämpningsföreskrifter böra införas närmare bestämmelser i ämnet,

vid vilkas utformande bör eftersträvas att skapa garanti för att beviljade till­

stånd till vapenfri tjänstgöring komma under förnyad omprövning där anled­

ning är att antaga att tveksamhet måste råda örn tillståndets fortbestånd. Där­

emot finner jag knappast skäl föreligga att företaga någon allmän omprövning

av gällande tillstånd till vapenfri tjänst. En sådan omprövning i samma ord­

ning som gäller för nya tillstånd skulle helt visst vara tilltalande ur principiell

synpunkt men värdet därav torde icke motsvaras av därmed förenade kost­

nader och omgång.

I detta sammanhang vill jag beröra en fråga örn giltigheten av vissa tidigare

tillstånd till vapenfri tjänst, varå riksdagens militieombudsman i skrivelse

den 30 maj 1942 fäst uppmärksamheten. Viss tveksamhet har rått örn ett för­

ordnande enligt det i det föregående berörda cirkuläret av år 1902 skall anses

gälla för framtiden. Jag finner att så bör vara fallet och föreslår, att det obe­

tydliga antal värnpliktiga, vilka innehava tillstånd till vapenfri tjänst, med­

delade med stöd av nämnda cirkulär, skola i fortsättningen vara underkastade

bestämmelserna i lagen örn vapenfria värnpliktiga. Den av de sakkunniga i deras

förslag till lag om vapenfria värnpliktiga upptagna övergångsbestämmelsen,

mot vilken jag intet har att erinra, synes i detta hänseende vara klarläggande.

7. Straffrättsliga spörsmål.

Såsom redan inledningsvis antytts, bestraffas förseelser i tjänsten av civil­

arbetare enligt en särskild lag (lagen den 12 juni 1925, nr 183, örn straff för

förbrytelser i tjänsten av vissa värnpliktiga), där ej civilarbetaren jämlikt

strafflagen för krigsmakten lyder under sistnämnda lag. Yapenvägrare lyder

under strafflagen för krigsmakten.

Utredningsmännen.

Beträffande de straffrättsliga spörsmålen i fråga örn vägran att fullgöra

anvisad tjänstgöring inskränka sig de sakkunniga till att föreslå dels att, där

någon enligt gällande bestämmelser blivit dömd för sådan vägran, hans sak,

efter det han utstått straffet eller fråga örn dess verkställande förfallit, skall

ånyo underställas Kungl. Maj:t, som efter hörande av den förutnämnda råd­

givande nämnden beslutar, huruvida vederbörande skall åläggas den tjänst­

göring, han tidigare vägrat fullgöra, eller hänvisas till annan sådan, dels ock

att värnpliktig, som ingivit ansökan om vapenfri tjänst, ej må åläggas vapen­

tjänst, så länge hans ansökan är beroende på prövning.

De sakkunniga lia härför anfört följande motivering:

I den diskussion, som såväl i riksdagen som i pressen tid efter annan före­

kommit örn de samvetsömma värnpliktigas ställning, har frågan om den på

samvetsskäl grundade värnpliktsvägrans straffrättsliga bedömande spelat en

framträdande roll. Det har sålunda framhållits, att fängelse och straffarbete

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

44

Kungl. Maj.ts proposition nr IS.

icke voro lämpliga former för statens reaktion mot insubordinationsbrott,

som icke hade annan grund än samvetets bud. Utan tvivel har begagnandet

av dessa strafformer haft vissa olyckliga verkningar, främst därigenom att de

framställts såsom ett bestraffande av ett vaket samvete. Detta har medfört

att åtskilliga av de bestraffade känt sig och på sina håll ansetts såsom mar­

tyrer för sin övertygelse. Detta förhållande synes även icke utan framgång

hava kunnat utnyttjas i propagandasyfte. Insikten om att även ett land som

Sverige, där statsmakterna även under krigsåren tagit stor hänsyn till sam­

vetsbetänkligheter mot värnpliktstjänstgöring, dock måste fordra, att den

enskilde icke sätter sig över staten och att staten i motsatt fall måste upp­

rätthålla sin auktoritet med maktmedel, torde emellertid vara ganska allmän.

De vådliga konsekvenserna av en motsatt uppfattning torde vara lika uppen­

bara som angelägenheten ur såväl statens som den enskildes synpunkt att

undanröja eller åtminstone minska de fall, där straff måste tillgripas. En

orsak till den kritik, som gjort sig hörd från även omdömesgillt håll, torde

vara att man där gjort sig synnerligen överdrivna föreställningar örn den

omfattning, i vilken frihetsstraff måst tillgripas. En orsak till att dylika

föreställningar kunnat uppkomma torde vara, att tillförlitliga statistiska upp­

lysningar i ämnet icke stått att erhålla. För att undanröja denna brist hava

de sakkunniga föranstaltat örn en särskild statistisk undersökning —------- .

Därav inhämtas, att antalet värnpliktiga, som under tiden 1 januari 1939—31

augusti 1941 ådömts straff för hithörande slag av brott, som de begått under

åberopande av samvetsskäl, uppgår till 206. Av dessa personer utgjordes 59

av samvetsömma, som sakfällts för vägran att fullgöra den dem i sådan egen­

skap ålagda tjänstgöringen. 68 hade vid tiden för brottets begående erhållit

avslag å ansökan örn tillstånd att tjänstgöra i den för samvetsömma medgivna

ordningen medan beträffande 31 sådan ansökan vid sagda tid var beroende på

prövning. 50 hade vid tiden för brottets begående icke ingivit någon ansökan.

35 av de 206 dömda hade fällts till ansvar flera gånger. Sistnämnda förhållande

synes hava varit ägnat att uppröra opinionen mera än den omständigheten

att frihetsstraff över huvud kommit till användning i förevarande samman­

hang. Såsom otillfredsställande framstår även i viss mån den omständigheten

att straff utdömts medan ansökning varit beroende på prövning. Att så blivit

fallet sammanhänger med i vederbörlig tillämpningskungörelse förefintlig

bestämmelse om att värnpliktig, som ingiver ansökan av ifrågavarande slag,

är underkastad i allmänhet för värnpliktiga gällande bestämmelser till dess

hans ansökan avgjorts. Denna bestämmelse, som i april 1940 ersatte tidigare

föreskrifter, vilka i praktiken medförde att en enkel anmälan örn samvets­

betänkligheter hade till följd hemförlovning under avsevärd tid och obe­

hörigen kunde utnyttjas i detta syfte, har sedermera i generalorderväg

modifierats. Det synes de sakkunniga lämpligt, att bestämmelser med­

delas av innebörd att värnpliktig, som ingiver ansökning örn tillstånd på grund

av samvetsskäl till vapenfri tjänst, icke må under den tid ansökningen är

beroende på prövning mot sin vilja åläggas övning i vapens bruk eller bärande

av vapen eller ammunition. Såsom ett korrektiv mot missbruk torde böra

stadgas, att den vapenfria tjänstgöringen icke tillgodoräknas den, vars ansökan

om sådan tjänst lämnas utan bifall.

Beträffande dem, vilka, sedan deras ansökningar lämnats utan bifall, likväl

vägra att fullgöra dem ålagd tjänstgöring kan tydligen, om statens auktoritet

skall kunna upprätthållas, icke undvikas att vederbörande ådraga sig straff.

Att så blir fallet är för visso beklagligt men det kan icke sägas vara något

våldförande av samveten. Avslaget på framställningen har ju meddelats sedan

en ytterst sorgfällig prövning givit vid handen, att den värnpliktiges ställ­

ningstagande icke ansetts kunna vara betingad av samvetsskäl. Att härvid

45

misstag kunna förekomma är endast alltför naturligt. Att pejla djupet av en

annan människas samvete står icke i mänsklig makt.

I anslutning till denna tankegång har anförts att något tydligare bevis på

vederbörandes uppriktighet icke gärna kan givas än att han hellre tager sitt

straff än giver vika. De sakkunniga hava jämväl övervägt att föreslå en bestäm­

melse örn att den, som avtjänat straff för på samvetsskäl grundad värnplikts­

vägran, utan vidare prövning skall befrias från vapentjänst. Häremot talar att

varje värnpliktig skulle kunna genom ett fängelsestraff så att säga köpa sig

fri från en särskilt riskfylld befattning. Denna invändning hava de sakkunniga

funnit vägande och föreslå i stället en föreskrift örn att utan bifall lämnad

ansökan örn vapenfri tjänst skall på anmälan av den värnpliktige upptagas till

förnyad prövning, därest vederbörande fabes till ansvar för vägran att full­

göra vapentjänst och härför åberopar samvetsskäl. Tillika föreslå de sak­

kunniga, att sådan värnpliktig efter avtjänandet av straffet skall hemförlovas

och icke må ånyo inkallas, förrän hans värnpliktsförhållanden blivit föremål

för ny prövning.

Av skäl, som i annat sammanhang utvecklats, finna de sakkunniga icke an­

ledning att särskilt ömma för dem, vilka erhållit tillstånd till vapenfri tjänst

men som vägra att utföra sådan. Vissa av de olägenheter, som äro förenade

med förekomsten av dylika personer, torde bortfalla, därest det av de sak­

kunniga framlagda förslaget om centralisering av mot samhället osolidariska

och vissa andra personer till särskild arbetsplats förverkligas.

Att de för värnpliktsvägran dömda, som icke ingivit ansökan om tjänst­

göring såsom samvetsömma, äro så många, som den statistiska undersökningen

visar, synes svårförklarligt. Sannolikt sammanhänger det med det förhållan­

det, att inkallelsen för åtskilliga, vilkas samvetsbetänkligheter uppkommit

först efter det de fullgjort fredstjänstgöring, kommit överraskande samt att

de icke känt till gällande föreskrifter. Det kan också hava berott därpå, att

vederbörande icke ansett sig hava anledning att begära tillstånd till tjänst­

göring såsom samvetsöm, enär han icke avsett att underkasta sig ens sådan

tjänstgöring eller ock därpå att han i själva verket önskat att framstå såsom

martyr genom att ådraga sig straff. Sedan numera de flesta värnpliktiga hava

varit i beredskapstjänstgöring, torde man kunna räkna med, att ifrågavarande

grupp skall minska eller helt försvinna.

De sakkunniga hava övervägt att föreslå införande av en ny strafform för

på samvetsskäl grundad värnpliktsvägran. Denna strafform skulle känne­

tecknats av, att vederbörande skulle ålagts rent civilt arbete under mycket lång

tid. Vidare skulle föreskrifter hava givits örn, att den straffade efter straffets

avtjänande icke vidare finge tagas i anspråk såsom värnpliktig. De sakkun­

niga hava emellertid, ehuru en dylik strafform i vissa hänseenden skulle tett

sig mera tilltalande än de nuvarande för brott av ifrågavarande art, avstått

från att framlägga förslag härutinnan, enär de mest otillfredsställande kon­

sekvenserna av nuvarande ordning synas låta sig undanröjas på annat sätt

och Aud sådant förhållande omständigheterna icke synas motivera en så

genomgripande reform.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 18.

De sakkunnigas förslag till lag örn förbrytelser i tjänsten av Anssa vapen­

fria värnpliktiga innebär endast formella ändringar i förhållande till gällande

rätt. Lagen är sålunda tillämplig å de vapenfria värnpliktiga endast då de

icke lyda under strafflagen för krigsmakten.

Hithörande bestämmelser i de sakkunnigas förslag till tillämpningskun-

görelse äro av följande lydelse:

46

Kungl. Majlis proposition nr 18.

⁴ §•

Fälles värnpliktig, som erhållit avslag å ansökning om vapenfri tjänst, till

ansvar för vägran att övas i vapens bruk eller att bära vapen eller ammunition,

äger han, sedan han utstått straffet eller frågan örn dess verkställande för­

fallit, genom anmälan till vederbörande inskrivningschef eller, om den värn­

pliktige är i tjänstgöring, till truppförbandscbefen (motsvarande chef) på­

kalla, att bans sak upptages till förnyad prövning. Har anmälan gjorts till

truppförbandschef, bar denne att härom underrätta inskrivningschefen.

Det åligger inskrivningschefen att till försvarsdepartementet insända den

värnpliktiges anmälan och till saken hörande rättegångsprotokoll ävensom

den utan bifall lämnade ansökningen jämte därtill hörande handlingar samt

utdrag ur stamkort.

Har anmälan, som i denna paragraf avses, blivit gjord, skall den värn­

pliktige hemförlovas och må ej ånyo inkallas förrän Konungens beslut i

ärendet meddelats.

5

§■

Yppar sig anledning misstänka att tillstånd till vapenfri tjänst grundats

på vilseledande uppgifter, eller fälles vapenfri värnpliktig till ansvar för

vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring, eller har vapenfri värnpliktig

gjort sig skyldig till annan allvarlig förseelse i tjänsten, eller uppkommer

anledning antaga att vapenfri värnpliktig har en mot samhället fientlig eiler

föraktfull inställning, skall anmälan härom, jämte utredning i ärendet, av

vederbörande chef eller myndighet, under vilken den värnpliktige är ställd,

göras hos inskrivningschefen. Det åligger sistnämnda myndighet att till för­

svarsdepartementet insända handlingarna i ärendet jämte utdrag av stamkort.

Vapenfri värnpliktig, som fällts till ansvar för vägran att fullgöra honom

ålagd tjänstgöring, skall, sedan han utstått straffet eller frågan örn dess

verkställande förfallit, hemförlovas och må ej ånyo inkallas, förrän Konungens

beslut i anledning av ifrågavarande anmälan meddelats.

Yttranden.

Riksdagens militieombudsman framhåller, att meningen med den i 4 §

förslaget till tillämpningskungörelse angivna omprövningen tydligen vore att

tillstånd till vapenfri tjänst skulle kunna meddelas trots ett tidigare avslag.

Till förmån för en omprövning kunde åberopas, att den värnpliktiges villig­

het att undergå straff för sin övertygelse vore ett bevis för allvaret i denna.

Häremot kunde göras den invändning, som utredningen själv snuddat vid,

nämligen att de värnpliktiga genom brottet och straffet så att säga köpte sig

till omprövning av sin sak; lagen nästan anvisade vägen över brottet för att

öppna möjlighet till ny prövning. I de fall då omprövningen ledde till bifall

skulle detta av allmänheten kunna uppfattas som örn staten fallit undan för

den enskildes önskemål eller som örn samhället erkände att det utdömda

straffet inneburit ett övergrepp mot den dömde. Trots de erinringar, som

sålunda kunde göras mot de sakkunnigas ståndpunkt, ansåge militieombuds-

mannen denna kunna godtagas.

Enligt 5 § i samma förslag skulle, framhåller militieombudsmannen, hem­

förlovning och omprövning komma till stånd jämväl i de fall då vapenfri värn­

pliktig fällts till ansvar för vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring. I

dessa fall kunde omprövningen tydligen leda till att tillståndet indroges eller

48

Kungl. May.ts proposition nr 18.

värnpliktigas inryckning att inkallelse icke lämpligen borde ske förrän näst­

följande år.

Arméchefen anför, att man visserligen kunde ifrågasätta lämpligheten av

den i 4 § förslaget till tillämpningskungörelse införda föreskriften, att utan

bifall lämnad ansökan örn vapenfri tjänst skulle på anmälan av den värn­

pliktige upptagas till förnyad prövning, därest vederbörande fällts till ansvar

för vägran att fullgöra vapentjänst och utstått straffet, samt att den värn­

pliktige efter sålunda gjord hemställan skulle hemförlovas. Ur militär syn­

punkt syntes den ifrågavarande föreskriften lämna ett visst utrymme åt

missbruk. Å andra sidan torde antalet värnpliktiga, som berördes av be­

stämmelsen i fråga, bliva mycket ringa. Då dessutom bestämmelsen i fråga

torde medföra att möjligheterna att skapa »martyrer» minskades, hade armé­

chefen intet att erinra mot dess bibehållande.

Vattenfallsstyrelsen har beträffande förslaget till lag örn straff för för­

brytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga anfört följande:

Lagrubriken angåve, att lagen gällde vissa vapenfria värnpliktiga. Det

läge då nära till hands, att med hänsyn till innehållet av 1 § i lagförslaget

och §§ 2 och 8 i förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga draga den slut­

satsen, att lagen örn straff skulle gälla endast vapenfria värnpliktiga i luft-

skyddstjänst och i arbetstjänst, vilkas sysselsättningar till sin väsentliga art

bestode av civilt arbete för statens eller kommuns räkning. Lagen skulle

således ej gälla vapenfria värnpliktiga, som uttoges till sjukvårdstjänst vid

krigsmakten och till expeditions- och handräckningstjänst eller civilt arbete

vid krigsmakten, utan skulle dessa däremot lyda under strafflagen för krigs­

makten. Vöre denna tolkning riktig, följde därav, att alla vapenfria värn­

pliktiga icke komme i samma ställning vid beivrandet av begångna förseelser

i tjänsten. Detta framträdde av vad som stadgades i 5 § av strafflagsförslaget

beträffande åtals anhängiggörande vid civil domstol. Enär alla vapenfria

värnpliktiga enligt nu gällande lagar och förordningar åtnjöte samma för­

måner, med undantag av avlöning, maximerad till 10 kronor per avlönings-

termin, som värnpliktiga, vilka fullgjorde tjänstgöring i vanlig ordning vid

krigsmakten, syntes det vara inkonsekvent, att vissa vapenfria värnpliktiga

skulle på grund av tjänstgöringens art röna en särskild och till synes för­

månligare ställning vid fall av förseelser i tjänsten.

Helt nyligen inträffade fall tydde nämligen på, att för samma slag av

förseelse, den ena begången vid truppförband och den andra begången under

utförande av civilt arbete för statens räkning, olika straff utdömts av rege-

mentskrigsrätt respektive civil domstol. Det kunde ifragasättas, huruvida

det vöre riktigt, att en vapenfri värnpliktig borde, vid fall av förseelse i

tjänsten, behandlas mildare än en vanlig värnpliktig, som måhända löpte iväg

utan att rådfråga sitt samvete. Det förefölle som örn förhållandet i stället

borde vara det motsatta; ty man borde väl skäligen kunna förvänta, att en

person, som hävdat så känsligt sinnelag för det rätta som en vapenfri värn­

pliktig, även borde framträda med så god takt och rättsuppfattning, att han

icke beginge svårare förseelser eller kränkte de humana former, varunder

staten ordnat hans tjänstgöringsskyldighet. Ådagalade därför vapenfri värn­

pliktig olydnad eller bristande rättsuppfattning i förhållanden, som icke

berörde de omständigheter, varemot hans samvetsbetänkligheter vore riktade,

kunde man anse, att han därigenom förverkat en del av den hänsyn, som

tidigare ägnats honom. Anledning syntes då icke föreligga till att, vid sådana

förseelser som angåves i 2—4 §§ av strafflagsförslaget, en vapenfri värn-

49

pliktig behandlades i annan ordning än vad som gällde för vanliga värn­

pliktiga, d. v. s. att åtal för i sagda paragrafer nämnda förseelser borde

anhängiggöras vid krigsrätt. Därigenom skulle säkert betänksamheten för att

begå förseelser i tjänsten skärpas hos de vapenfria värnpliktiga. Häremot

kunde måhända göras den invändningen, att förfarandet bröte mot en av

grundprinciperna för statens behandling av samvetsömma värnpliktiga, näm­

ligen att de skulle behandlas på ett för deras samvete skonsamt sätt —

alltså icke såsom krigsmän. Gentemot en sådan anmärkning kunde emeller­

tid anföras, att erfarenheten visat, att civilarbetare utan undantag icke

reagerat emot utan tvärtom hävdat sin rätt att bliva behandlade och ansedda

såsom krigstjänstfullgörare, då det gällt de utsträckta förmånerna, som

erhölles genom tillämpning för dem av krigsavlöningsreglementet, krigsledig-

ketsbestämmelserna och krigsfamiljebidragsförordnmgen m. m. Även en

annan och betydelsefull omständighet talade för åtals hänskj utande till

militär domstol, nämligen att en önskvärd snabbare behandling av målets

handläggning därigenom säkerligen skulle vinnas.

Under de år beredskapen uppehållits lia ett mycket stort antal krigsrätter

Departements-

varit i verksamhet. Ett antal av dessa ha varit fältkrigsrätter, vilkas verk-

chefen.

samhet upphört samtidigt med vederbörande förband. Denna omständighet

jämte andra förhållanden lia bidragit till att någon fullständig överblick över

krigsrätternas verksamhet icke stått att erhålla. Häri är bland annat att söka

orsaken till de överdrivna föreställningar, som på sina håll torde vara rådande

örn den omfattning, vari frihetsstraff måst tillgripas mot värnpliktsvägrare.

Den statistiska undersökning, de sakkunniga framlagt rörande hithörande

förhållanden, utvisar, att antalet sakfällda i förhållande till det mycket stora

antal värnpliktiga, som varit inkallade, icke är stort, särskilt i betraktande av

att många av de sakfällda räknat med att aldrig behöva fullgöra någon värn­

pliktstjänstgöring och därför anmält sina samvetsbetänkligheter först i sam­

band med inkallelsen.

Icke desto mindre är det beklagligt att straff måst tillgripas och önskvärt

att sådana åtgärder vidtagas, som kunna minska behovet därav. Det

gäller dock härvid att beakta att åtgärderna icke få sätta statens aukto­

ritet i fara. Att här väga rätt är en grannlaga uppgift. De bestäm­

melser i ämnet, som de sakkunniga föreslagit, synas mig ägnade att till­

fredsställa rimliga krav på hänsyn för den enskilde. Mot dem kan möjligen

med visst fog invändas, att de innebära en för långt gående eftergift från

statens sida. Jag avser närmast de bestämmelser, som ha till syfte att åväga­

bringa en omprövning för visst fall av ett av Kungl. Majit fattat beslut. I

likhet med riksdagens militieombudsman och flertalet övriga myndigheter

har jag emellertid med hänsyn till föreliggande omständigheter funnit mig

böra biträda de sakkunnigas förslag i denna del. Uppmärksammas bör att

den omständigheten att straff avtjänats icke får medföra, att vederbörande

utan vidare prövning befrias från vapentjänst, ehuru detta förhållande givet­

vis vid omprövningen utgör ett nytt skäl av viss vikt.

Bestämmelsen i 7 § i förslaget till lag om vapenfria värnpliktiga

att den, som ingivit ansökan om vapenfri tjänst icke må, så länge hans

ansökan är beroende på prövning, åläggas övning i vapens bruk eller bärande

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 18.

aosu 4s 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

50

av vapen eller ammunition är ägnad att undanröja en annan anledning till

utdömande av straff och synes välbetänkt samt tillstyrkes därför av mig med

en mindre formell ändring. Jag förordar likaledes, att den vapenfria tjänst­

göringen icke skall få tillgodoräknas den som sedermera får sin ansökan av­

slagen, något som synes ägnat att bidraga till undvikande av missbruk.

Beträffande tillämpningen av de nu avhandlade bestämmelserna må an­

märkas, att tillåtelsen att i avvaktan på utgången av prövning av ansökan örn

vapenfri tjänst tjänstgöra utan vapen givetvis endast bör få begagnas en gång.

Avslås ansökningen har vederbörande att finna sig däri. Tredska!’ han blir

han straffad, varefter 4 § förslaget till tillämpningsbestämmelser, mot vilkas

utformning i denna del jag icke har något att i huvudsak erinra, i stället

reglerar förfaringssättet.

Enligt 5 § förslaget till tillämpningsbestämmelser skall hemförlovning och

omprövning komma till stånd jämväl i de fall, då vapenfri värnpliktig fällts

till ansvar för vägran att fullgöra honom ålagd tjänstgöring. En sådan vägran

innebär i regel, att den vapenfrie förverkat det förtroende, som visats honom.

Tillståndet till vapenfri tjänstgöring bör då indragas. Örn den värnpliktiges

kommendering till vapentjänst kan antagas endast föranleda ny vägran, bör

han därefter, på sätt i annat sammanhang angivits, kommenderas till sär­

skilt arbetsförband. På samma sätt bör efter noggrann prövning tillstånd

till vapenfri tjänst kunna upphävas samt kommendering till arbetsförband

ske i de andra fall, som avses i 5 § förslaget till tillämpningsbestämmelser.

Till arbetsförbandet bör även direkt kommendering ske av värnpliktiga,

vilkas ansökningar om vapenfri tjänst ej kunna bifallas men som uppenbar­

ligen äro olämpliga för tjänstgöring vid militärt förband i allmänhet, även­

som av värnpliktiga, vilka utan att begära tillstånd till vapenfri tjänst vägra

att fullgöra vapentjänst.

Vattenfallsstyrelsen har föreslagit, att alla förbrytelser i tjänsten av vapen­

fria värnpliktiga borde anhängiggöras vid krigsrätt i stället för att, såsom nu

är och enligt de sakkunnigas förslag även i fortsättningen skulle förbliva

fallet, de vapenfria värnpliktiga å vilka strafflagen för krigsmakten ej är

tillämplig åtalas vid civil domstol. Grunden för vattenfallsstyrelsens förslag

härutinnan är att enligt styrelsens iakttagande civil domstol dömer mildare

och långsammare än krigsrätt.

Det är självfallet angeläget att brott av enahanda art bedömas lika. Det

är också av vikt att mål om brott varom här är fråga avgöres med skynd­

samhet. Att en vapenfri värnpliktig, som står under militärt befäl, för för­

brytelse i tjänsten dömes enligt strafflagen för krigsmakten är enligt min

mening ofrånkomligt av disciplinära skäl. Det bör givetvis undvikas, att brott

av värnpliktiga — vapenfria eller andra —- vid samma förband bedömas olika.

Ehuru vissa skäl — främst önskemålet att åstadkomma rättvisa mellan vapen­

fria värnpliktiga inbördes — kunna anföras för att ställa även utanför för­

svaret tjänstgörande vapenfria värnpliktiga under strafflagen för krigsmakten,

har jag icke funnit omständigheterna påkalla en dylik åtgärd, som ur andra

synpunkter icke är helt tilltalande och som dessutom skulle medföra organisa-

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

52

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 18.

4 och 5 §§.

Bestämmelser örn skyldighet för Kungl. Maj:t att inhämta yttrande från ett

särskilt för ändamålet förordnat råd har utgått i enlighet med vad i det före­

gående anförts.

6

§■

Paragrafen, som bland annat lämnar Kungl. Majit möjlighet att genom av-

kortning i tjänstgöringstid underlätta frivillig övergång från vapenfri tjänst

till vapentjänst, överensstämmer, frånsett en formell ändring, med de sak­

kunnigas förslag.

7 och 8 §§.

Beträffande dessa paragrafer, vilka, med undantag för formella ändringar

av 7 §, överensstämma med de sakkunnigas förslag, torde få hänvisas till vad

som i det föregående anförts.

9 §•

Denna bestämmelse onödiggör åtskilliga speciella föreskrifter, som åter­

finnas i gällande författningar örn värnpliktiga, vilka hysa samvetsbetänklig­

heter mot värnpliktstjänstgöring. Bestämmelsen torde böra föranleda den

ändringen av gällande kungörelse angående tillämpning av krigsavlönings-

reglementet, att vapenfria värnpliktiga skola erhålla terminslön enligt högre

tariff under samma förutsättningar som övriga värnpliktiga.

10

§.

Paragrafen torde icke erfordra någon kommentar.

övergångsbestämmelsen.

Den nya lagstiftningen torde böra träda i kraft den 1 mars 1943. De an­

sökningar örn vapenfri tjänst, som göras i samband med 1943 års inskrivnings

förrättningar, böra icke upptagas till prövning före sistnämnda dag utan

prövas i den ordning nya lagen föreskriver. Det synes rimligt, att tidigare be­

stämmelser örn utbildningstid få gälla dem, vilkas ansökningar örn vapenfri

tjänst bifallits före lagens ikraftträdande. Beträffande beredskapsövning och

krigstjänstgöring böra däremot de nya bestämmelserna gälla samtliga vapen­

fria värnpliktiga.

Förslag till lag om straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria

värnpliktiga.

Beträffande detta lagförslag torde få hänvisas till vad i det föregående

yttrats under avsnitten Tjänstgöringens art och Straffrättsliga spörsmål.

9. Hemställan.

Med förmälan, att inom försvarsdepartementet upprättats förslag till

1) lag örn vapenfria värnpliktiga (bilaga A1); samt

11

Detina bilaga,

som.

utom beträffande tidpunkten för lagens ikraftträdande, är lika­

lydande med det vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits.

c) förbud att under viss bestämd tid, högst femton dagar, vistas utom

förläggningsområde.

Tillrättavisning, varom nu är sagt, må ej användas av mer än ett slag

för samma förseelse eller fel, ej heller tillrättavisning, varom i b) förmäles,

i något fall så användas, att genom överansträngning eller annan orsak men

för den felandes hälsa och tjänstbarhet därav kommer.

Närmare föreskrifter angående tillämpningen av vad sålunda stadgats

meddelar Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

57

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1942, från och med vilken dag lagen

den 12 juni 1925 (nr 183) örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa värn­

pliktiga (civilarbetare) skall upphöra att gälla, dock att sistnämnda lag allt­

jämt skall äga tillämpning med avseende å förbrytelse, som före den 1 juli

1942 blivit begången mot densamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

59

Utdrag av protokollet över försvarsärenden, hållet inför

Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms slott

den 22 januari W43.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

P^ehrsson-B^eåmstorp,

W^estman, W^igforss, M^öller, S^köld, E^riksson, B^ergquist, B^agge, A^nders­

^son, D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf.

Chefen för försvarsdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler, efter gemen­

sam beredning med cheferna för justitie-, social-, kommunikations-, finans-

och ecklesiastikdepartementen, lagrådets den 15 januari 1943 avgivna ut­

låtande över det den 18 december 1942 till lagrådet remitterade förslaget till

lag örn straff för förbrytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga.

Efter att ha redogjort för utlåtandets innehåll anför föredraganden.

Yad lagrådet anfört beträffande övergångsbestämmelsen i det remitterade

lagförslaget torde böra iakttagas.

På sätt lagrådet framhållit torde tidpunkten för lagens ikraftträdande böra

något framflyttas. Jag föreslår i sådant hänseende, att såväl nu ifrågavarande

lag som övriga därmed sammanhängande författningar skola träda i kraft den

1 april 1943.

I mitt anförande till statsrådsprotokollet för den 18 december 1942 har

jag förklarat mig finna rimligt, att de vapenfria värnpliktiga erhålla i huvud­

sak samma ekonomiska förmåner som övriga värnpliktiga, sålunda även

terminslön enligt den s. k. högre tariffen. Däremot borde tillägget i tjänst­

göringstid icke få räknas såsom kvalifikationstid för hemortslön och penning­

bidrag. Jag anhåller nu att få återkomma till dessa spörsmål.

Enligt gällande bestämmelser fullgöra samvetsömma värnpliktiga värn­

pliktstjänstgöring i fredstid under ett antal dagar som överstiger det de

eljest skolat fullgöra med 90 för s. k. vapenvägrare och med 120 för civil­

arbetare. Enligt det upprättade förslaget till lag örn vapenfria värnpliktiga

kommer förlängningen att utgöra 150 dagar. Av detta antal dagar komma

emellertid i regel allenast 120 att fullgöras i samband med den första tjänst­

göringen. Denna förlängning bör icke få räknas såsom kvalifikationstid för

förhöjda ekonomiska förmåner, där sådan förhöjning gjorts beroende av att

viss tids tjänstgöring fullgjorts. Så är fallet vid beräkning av terminslön,

penningbidrag samt hemortslön.

Yad först angår terminslön gäller enligt kungörelsen den 19 januari 1940

(nr 51) med särskilda bestämmelser angående tillämpning av krigsavlönings-

reglementet den 15 juni 1939 (nr 278), att rätt till terminslön enligt den högre

61

Vad beträffar hemortslön ha redan i 20 § förordningen den 30 juni 1942

(nr 521) om familjebidrag åt värnpliktiga under krigstjänstgöring m. m. iakt­

tagits de principer, för vilka ovan redogjorts. I samband med att den före­

slagna lagen örn vapenfria värnpliktiga träder i kraft böra emellertid därav

betingade formella ändringar vidtagas i sistnämnda förordning, på sätt fram­

går av upprättat författningsförslag.

I förevarande sammanhang torde jämväl få upptagas ytterligare några

spörsmål, delvis berörande eller sammanhängande med 20 § i 1942 års krigs-

f amilj ebidragsf örordning.

I en den 9 oktober 1942 dagtecknad promemoria har chefen för arbets­

marknadskommissionens värnpliktshjälpsbyrå anfört bland annat, att det

syntes skäligt, att värnpliktiga, vilka undergått efterbesiktning jämlikt kun­

görelsen den 27 mars 1942 (nr 173) och därvid inskrivits för fullgörande av

värnplikt samt numera inkallats till tjänstgöring, i fråga om rätt till krigslön

samt i fråga örn familjebidrag och hemortslön enligt krigsfamiljebidragsför-

ordningen likställdes med de meniga värnpliktiga, vilka enligt det äldre redo­

visningssystemet för värnpliktiga hänfördes till årsklass 1938 eller äldre års­

klass (årsgrupp 1939 eller äldre årsgrupp) och som på sin tid inkallades

till fullgörande av första tjänstgöring (motsvarande tjänstgöring), från vilken

de enligt äldre värnpliktslags bestämmelser blivit befriade i fredstid på grund

av försörjningsplikt eller av annan liknande orsak. Yad beträffade sist­

nämnda värnpliktiga .skulle så anses, som örn de fullgjort rekryt- eller soldat­

utbildning, oavsett örn de tidigare fullgjort tjänstgöring eller icke. De hade

därför redan från början av sin tjänstgöring enligt § 28 mom. 1 eller § 36

mom. 2 i då gällande värnpliktslag blivit hänförda till andra krigslöneklassen

och i följd därav efter 42 dagars beredskapstjänstgöring erhållit en från 10

till 15 kronor förhöjd terminslön. I promemorian har härutinnan hänvisats

till 2 § 2 mom. fjärde stycket i kungörelsen den 19 maj 1940 med särskilda

bestämmelser angående tillämpning av krigsavlöningsreglementet (nr 51), så­

dant nämnda stycke lyder enligt kungörelse den 16 maj 1941 (nr 286).

I propositionen 1941: 136, som låg till grund för bland annat nyssnämnda

författningsändring, anfördes, att den i författningsrummet upptagna bestäm­

melsen toge sikte på äldre värnpliktiga, vilka på grund av kategoriklyvning

eller liknande orsak — dock ej vanligt uppskov — icke fullgjort rekrytutbild­

ning eller motsvarande tjänstgöring. Under hänvisning till den opåräknade

naturen av den tjänstgöring, som komme att åläggas dessa värnpliktiga, före­

slogs berörda förbättring av deras krigslön. Riksdagen gjorde ej erinran mot

vad sålunda anförts.

I förutnämnda promemoria har vidare uttalats, att det vad gällde familje­

bidrag och hemortslön enligt krigsf amilj ebidragsf örordningen syntes skäligt,

att efterbesiktigades tjänstgöring bedömdes såsom beredskapstjänstgöring.

Skulle den tjänstgöring under 180 dagar, som nu vore dem anbefalld, bedömas

såsom första tjänstgöring, skulle därav följa, att ensamstående värnpliktiga

på grund av stadgande i kungörelse den 10 april 1942 (nr 172) icke skulle

kunna erhålla bostadsbidrag enligt 8 § eller näringsbidrag enligt 13 § i 1940

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

62

ars krigsfamiljebidragsförordning, och det syntes orimligt att likställa dem

med sådana värnpliktiga, som nu i normal ålder fullgjorde sin soldat (rekryt) -

utbildning, d. v. s. med 21-åringar. Örn de likställdes med dessa ynglingar,

skulle följden vidare bliva, att de icke kunde få hemortslön enligt 20 § i 1942

års krigsfamiljebidragsförordning förrän efter en sammanlagd tjänstgöring

av minst 270 dagar, varav 180 dagar skulle motsvara första tjänstgöring och

90 dagar skulle motsvara beredskapstjänstgöring.

Det syntes sålunda förslagsställaren erforderligt, att bestämmelser med­

delades av innebörd

a) att meniga värnpliktiga, vilka undergått efterbesiktning jämlikt kun­

görelsen den 27 mars 1942 (nr 173) och därvid inskrivits för fullgörande av

värnplikt samt inkallats till fullgörande av dem anbefalld tjänstgöring örn

180 dagar, skulle erhålla terminslön enligt krigsavlöningsreglementets andra

krigslöneklass, oavsett örn de tidigare fullgjort tjänstgöring eller icke; samt

b) att vid prövning av frågor örn familjebidrag och hemortslön enligt krigs-

familjebidragsförordningen till samma värnpliktiga det skulle så anses, som

örn dessa värnpliktiga före dem nu anbefalld tjänstgöring örn 180 dagar full­

gjort all dem i fredstid åliggande tjänstgöring.

I promemorian har tillika framhållits, att det vore av betydelse, att de

ifrågasatta bestämmelserna utfärdades snarast möjligt, då familjebidrags-

nämndernas beslut i fråga örn familjebidrag i vissa fall måste bliva be­

roende av Kungl. Maj:ts blivande bestämmelser örn krigslön och familje

bidrag samt hemortslön till denna kategori värnpliktiga.

I huvudsaklig anslutning till vad i promemorian anförts ha inom försvars­

departementet upprättats vissa författningsutkast, vilka jämte förutnämnda

promemoria och ett inom departementet uppgjort tillägg till densamma

remitterats till vissa myndigheter. I anledning av remissen ha yttranden av­

givits av överbefälhavaren, arméchefen, marinchefen, chefen för flygvapnet och

flygförvaltningen, arméförvaltningens civila departement, marinförvaltningen,

försvarsväsendets lönenämnd samt statens arbetsmarknadskommission.

Förslaget att det vid prövning av frågor örn hemortslön enligt krigsfamilje-

bidragsförordningen skulle så anses som örn de efterbesiktigade värnpliktiga

före dem nu anbefalld tjänstgöring för utbildning örn 180 dagar fullgjort all

dem i fredstid åliggande tjänstgöring har i remissyttrandena i princip icke

mött invändning. Överbefälhavaren har emellertid i sitt remissyttrande ut­

talat, att de efterbesiktigade och inskrivna värnpliktiga, vilka ännu icke fyllt

24 år, syntes honom praktiskt taget jämställda med dem, som fått anstånd med

påbörjandet av första tjänstgöringen, vilket kunde medgivas högst intill det

år den värnpliktige fyllde 24 år. Visserligen hade de icke själva begärt något

anstånd, men olägenheterna för dem syntes icke kunna bliva nämnvärt större

än för övriga jämnåriga värnpliktiga, som fått anstånd. På grund härav ansåg

överbefälhavaren, att det kunde ifrågasättas, örn icke de särskilda inskränk­

ningarna såväl i förevarande som i andra hänseenden borde gälla för de år

1918 eller senare födda efterbesiktigade. För övriga borde däremot inga

dylika inskränkningar ifrågakomma, Arméförvaltningens civila departement

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

har erinrat, att en ändring av gällande bestämmelser örn hemortslön torde

förutsätta riksdagens medverkan.

Även enligt min mening är det icke rimligt, att efterbesiktigade värnplik­

tiga, vilka till övervägande del tillhöra äldre åldersklasser, i avseende å hem­

ortslön helt likställas med sådana värnpliktiga som i normal ålder fullgöra sin

soldat (rekryt) utbildning. 20 § i 1942 års krigsfamiljebidragsförordning inne­

håller redan nu bestämmelser, enligt vilka fredstjänstgöring såsom kvalifikation

för hemortslön skall anses vara helt fullgjord bland annat för det fall, att den

värnpliktige tidigare blivit i vederbörlig ordning helt eller delvis befriad från

dylik tjänstgöring, exempelvis på grund av familjeskäl. Motsvarande bör gälla

den som tidigare till följd av lyte, stadigvarande sjukdom, kroppslig svaghet

eller annan dylik orsak frikallats från värnpliktens fullgörande men som med

stöd av de nya bestämmelserna örn efterbesiktning numera inkallats till tjänst­

göring. För tillgodoseende av detta önskemål bör 20 § 2 mom. andra stycket

ändras. Då under alla omständigheter fullgörande av nittio dagars bered-

skapstjänst förutsattes för att man skall komma i åtnjutande av hemortslön

lärer någon väsentlig olägenhet icke uppkomma genom att riksdagens beslut i

ämnet måste avvaktas. Denna kvalifikationstid bör emellertid få räknas

redan från och med tidpunkten för de efterbesiktigades inryckning. De nya

bestämmelserna böra därför lämpligen lända till efterrättelse redan från och

med den 1 oktober 1942.

I förevarande sammanhang har statens arbetsmarknadskommission före­

slagit, att ordet »hemortsredovisad» i 1 mom. av samma paragraf skall utbytas

mot »truppregistrerad», vilken beteckning ansluter sig till det numera gällande

redovisningssystemet för de värnpliktiga. Emot förslaget örn en sådan formell

ändring har jag intet att, erinra. Särskild föreskrift bör i samband därmed

meddelas beträffande värnpliktiga, som äro truppregistrerade vid central myn­

dighet.

Förutnämnda kungörelse den 10 april 1942 (nr 172) örn undantag i vissa

fall från rätt till bidrag enligt 8 och 13 §§ krigsfamiljebidragsfhärdningen

den 17 april 1940 (nr 22) kommer att från och med den 1 mars 1943 ersättas

med kungörelsen den 31 december 1942 (nr 983) örn undantag i vissa fall från

rätt till bidrag enligt 9 § 2 mom. samt 10, 11, 14 och 15 §§ krigsfamiljebidrags-

förordningen den 30 juni 1942 (nr 521). Någon jämkning av dessa bestäm­

melser på sätt i förenämnda promemoria ifrågasatts har icke synts mig erfor­

derlig. Såväl i den nya som i den gamla kungörelsen göres undantag i angivna

hänseenden, d. v. s. beträffande bostads- och näringsbidrag, endast för

värnpliktiga, vilka jämlikt 28 § värnpliktslagen inkallats för fullgörande av

dem enligt 27 § 1 mom. samma lag åliggande tjänstgöring. De efterbesiktigade

inkallas väl enligt 28 § men ej till fullgörande av tjänstgöring enligt

27 § 1 mom. Den dem anbefallda tjänstgöringen grundas nämligen på 3 §

andra stycket i berörda lag och fjärde stycket i övergångsbestämmelserna till

densamma.

Yad slutligen angår terminslönen åt de efterbesiktigade har varit under

övervägande, huruvida icke formell anslutning borde sökas till 2 § 2 mom. fjärde

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

63

65

Jag anser mig vidare böra framhålla, att enligt vad jag inhämtat 1942

års krigsavlöningssakkunniga, vilka kunna förväntas inom den närmaste

tiden avlämna förslag till nya avlöningsbestämmelser för personal vid

försvarsväsendet under beredskaps- och krigstjänstgöring, möjligen i samband

därmed komma att föreslå vissa ändringar i krigsfamiljebidragsförord-

ningen, bland annat i dess 20 §, avsedda att träda i kraft samtidigt med

de nya avlöningsbestämmelserna. Med hänsyn till angelägenheten av att

snarast genomföra ovan omförmälda ändring i samma förordning i vad angår

efterbesiktigade värnpliktiga har det icke synts mig möjligt att avvakta be­

rörda sakkunnigförslag. Då därav eventuellt föranledda ändringar i krigs-

familjebidragsförordningen komma att beröra andra spörsmål än de nu ifråga­

varande, lärer hinder icke möta för riksdagen att sedermera till behandling

upptaga jämväl förslag örn sådana ändringar.

Här må även omnämnas, att riksdagens militieombudsman i skrivelse den

27 november 1942 berört vissa spörsmål, som sammanhänga med frågan, huru­

vida samvetsömma och andra värnpliktiga må tillgodoräkna sig och uppbära

avlöning för tjänstgöringstid, under vilken de icke fullgjort något arbete.

Skrivelsen är för närvarande föremål för remissbehandling. Det torde få an­

komma på Kungl. Majit att utfärda de bestämmelser i ämnet som efter utred­

ning må befinnas påkallade.

Med förmälan att inom försvarsdepartementet upprättats förslag till för­

ordning angående ändrad lydelse av 20 § 1 och 2 mom. krigsfamiljebidrags-

förordningen den 30 juni 1942 (nr 521) hemställer föredraganden — under

hänvisning till sitt anförande till statsrådsprotokollet för den 18 december

1942 — att nämnda förslag ävensom de inom departementet upprättade för­

slagen till lag örn vapenfria värnpliktiga samt till lag örn straff för för­

brytelser i tjänsten av vissa vapenfria värnpliktiga, sistnämnda förslag med

de jämkningar, som föranledas av lagrådets yttrande, måtte föreläggas riks­

dagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda

hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riksdagen

skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta proto­

koll utvisar.

Ur protokollet:

C. F. von Horn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 18.

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 18.

2082 42

5