2

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

Förslag

till

lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utom­

ordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen

ej är samlad, förordna att vad i 2—5 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riks­

dagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämn­

da tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under tid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

2 §•

Där för viss grupp av arbetstagare eller pensionstagare dyrtidstillägg å lön

eller pension utgår eller enligt reglemente eller eljest skall utgå efter väsent­

ligt förmånligare grunder än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare inom

riket, må förbud meddelas mot att dyrtidstillägget för nämnda grupp utan

tillstånd höjes utöver det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets medde­

lande.

Förbud, varom i första stycket förmäles, ävensom tillstånd, som i samma

stycke sägs, meddelas av en utav Konungen utsedd nämnd, statens lönekon-

trollnämnd.

3 §•

Har arbetsgivare träffat överenskommelse med flertalet av en grupp ar­

betstagare eller pensionstagare om nedsättning eller begränsning av eljest utgå­

ende dyrtidstillägg, må lönekontrollnämnden föreskriva, att dyrtidstillägget

skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt

angår sådan arbetstagare eller pensionstagare inom gruppen, som icke biträtt

överenskommelsen.

4 §•

Med dyrtidstillägg å lön eller pension likställes i denna lag varje annat

tillägg, som måste antagas avse att anpassa lönen eller pensionen efter ök­

ningen i de allmänna levnadskostnaderna, ändå att tillägget givits annan

beteckning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

3

5 §.

Arbetsgivare är skyldig att på anfordran av lönekontrollnämnden

1) lämna de uppgifter nämnden begär för prövning av fråga örn begräns­

ning av dyrtidstillägg;

2) för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade löner eller pensioner

förete handelsböcker och affärshandlingar för nämnden.

Underlåter arbetsgivare att efter anfordran, varom ovan sägs, fullgöra

vad' honom i följd därav åligger, äger lönekontrollnämnden förelägga honom

vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna om uttagande av så­

dant vite.

6 §•

Lönekontrollnämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka Konungen

utser en att vara ordförande.

Ordföranden skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren. Av övriga

ledamöter skola två utses bland personer, som företräda arbetsgivarintres-

sen, och två bland personer företrädande arbetstagarintressen.

7 §•

Då lönekontrollnämnden meddelat förbud enligt 2 § eller föreskrift enligt

3 §, skall nämnden ofördröjligen på lämpligt sätt giva arbetsgivaren del av

beslutet.

Det åligger arbetsgivaren att lämna underrättelse örn beslutet till envar

därav berörd arbetstagare eller pensionstagare.

8 §•

Med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse

i högst sex månader straffes

1) den som, med vetskap om att förbud meddelats enligt 2 §, utan tillstånd

utgivit eller mottagit högre dyrtidstillägg än som utgick vid tiden för förbudets

meddelande;

2) den som, med vetskap örn föreskrift enligt 3 §, utgivit eller mottagit

högre dyrtidstillägg än som enligt föreskriften må utgå;

3) den som vid lämnande av uppgift, som i 5 § avses, sökt vilseleda löne­

kontrollnämnden.

9 §•

Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 5 § må ej yppas i vidare

mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna avsedda

ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fängelse.

10

§.

Brott, varom i 8 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter an­

mälan eller medgivande av lönekontrollnämnden.

Brott, varom i 9 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter an­

givelse av målsäganden.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

11

§•

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

12

§.

Klagan över beslut, som lönekontrollnämnden meddelat i fråga örn till-

lämpning av 2, 3 eller 5 §, skall föras hos Konungen genom besvär, vilka

skola hava inkommit till finansdepartementet före klockan tolv å trettionde

dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

Utan hinder av däröver förd klagan skall lönekontrollnämndens beslut

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

13 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för till-

lämpning av denna lag.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1944.

Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.

Av lönekontrollnämnden jämlikt 2, 3 eller 5 § meddelat beslut skall ej gälla

längre än förordnande som nyss sagts är gällande.

I 9 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande

överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga om annat

brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas

giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt

upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 21 april

1943.

Närvarande:

Statsministern

H^{ansson ,} statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^igforss, M^öller,

E^riksson, B^ergquist, B^agge, D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemen­

sam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om begränsning av

dyrtidstillägg å lön och pension samt anför därvid följande.

Inledning.

Genom beslut den 25 september 1942 uppdrog Kungl. Majit åt direktören

G. Söderlund att biträda vid ledningen av överläggningar och utredningar an­

gående den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en skadlig

prisstegring. Söderlund ingav sedermera till mig en promemoria med rikt­

linjer för den ekonomiska politiken. Den 13 november 1942 bemyndigade

Kungl. Majit Söderlund att lägga de i promemorian angivna riktlinjerna till

grund för fullföljandet av det honom meddelade uppdraget.

I promemorian framhålles, att bland de åtgärder, som skulle ingå såsom

led i ett allmänt ekonomiskt program, de som toge sikte på att motverka in­

komststegringar i dåvarande läge borde sättas i främsta rummet. Av största

betydelse vore härvid förhandlingarna om nytt indexavtal mellan landsorga­

nisationen och svenska arbetsgivareföreningen (slutförda efter promemorians

avfattande) samt de regleringar av dyrtidskompensationen, som anslöte sig

därtill, d. v. s. lönesättningen på praktiskt taget hela den privata arbets­

marknaden, inklusive tjänstemännen. Det vore nödvändigt att där efter­

sträva en sådan lösning, att en hållbar stabilisering vunnes. Vidtoges mot­

svarande stabiliseringsåtgärder på andra ifrågakommande områden, borde

någon kompensation utöver den dåvarande, till indextalet 237 (i 1914 års

serie) hänförliga icke behöva ifrågakomma. På så sätt erhölle man prak­

tiskt taget ett lönestopp, liksom man genom andra åtgärder finge söka uppnå

ett prisstopp. Den antydda lösningen av frågan örn dyrtidskompensation för

vissa delar av det privata näringslivet måste — anföres vidare i promemorian

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

— finna sin motsvarighet även för andra delar av näringslivet samt för sta­

tens och kommunernas befattningshavare. Formella hinder i form av ut­

fästelser om exempelvis full kompensation borde undanröjas.

Den 13 november 1942 erhöll jag bemyndigande att tillkalla högst tre

sakkunniga för att inom departementet verkställa utredning beträffande

möjligheterna att genomföra enhetlighet i fråga om den kompensation, som

på arbetsmarknaden utgår för levnadskostnadsstegringen. Vid begäran av

bemyndigandet anförde jag bland annat följande.

»Under krigsåren har med stöd av prisregleringslagen prissättningen på ett

stort antal viktiga varor och vissa tjänster påverkats, varjämte prisutveck­

lingen varit föremål för övervakning genom priskontrollnämnden och dess

organ. Någon motsvarighet till denna kontroll har däremot hittills icke före­

funnits på arbetsmarknaden, huvudsakligen emedan det synts angeläget att

undvika statliga ingripanden i förhandlingarna mellan arbetsgivare- och

arbetarparterna samt på grund av att de kollektiva avtalsförhandlingarna

öppnat möjligheter att följa och påverka löneutvecklingen på de viktigaste

avsnitten av arbetsmarknaden.

Erfarenheten har emellertid visat, att det trots de kollektiva regleringarna

uppstått betydande ojämnheter i det sätt, på vilket olika grupper av arbets­

tagare erhållit kompensation för stegringen av levnadskostnaderna. Detta

gäller beträffande arbetare och övriga anställda, som stå utanför de kollek­

tiva regleringarna på arbetsmarknaden, men även för enstaka löntagare eller

grupper av löntagare, vilkas arbetsförhållanden äro underkastade dylika reg­

leringar. För statens tjänstemän ha visserligen i huvudsak gällt samma vill­

kor beträffande dyrtidskompensation som inom huvudparten av de kollek-

tivavtalsreglerade områdena. Däremot ha vissa kommunalanställda beretts

åtskilligt högre kompensation.

Nu antydda ojämnheter ha tidigare icke spelat någon mera väsentlig roll

för den allmänna löneutvecklingen. De träda emellertid i förgrunden i nuva­

rande situation, då vid förhandlingar om nytt indextal på de stora löntagar­

grupperna ställes kravet, att de skola avstå från lönestegringar av kompen-

sationsnatur. Det måste nämligen verka störande på dessa förhandlingar och

utgöra en betänklig brist i intresseavvägningen, om andra, låt vara smärre

grupper lyckas undandraga sig motsvarande förpliktelser och tilltvinga sig

en gynnad särställning. Särskilt iögonenfallande blir detta förhållande, om

de gynnade grupperna befinna sig i allmän tjänst.

Möjligheterna att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning i

berörda avseende böra övervägas. De åtgärder, som kunna komma i fråga,

synas närmast vara maximering av sådana lönetillägg, som äro avsedda att

bereda ersättning för stegrade levnadskostnader, legala hinder mot utbetal­

ning av dylika tillägg annat än i särskild ordning, som medgiver en spärrning

av desamma, samt en sådan form för beskattning, att merinkomster bero­

ende av dylika tillägg kunna beläggas med särskilt höga skatter.

Det synes erforderligt att göra berörda problem till föremål för utredning

genom särskilda sakkunniga inom finansdepartementet. Härvid bör i första

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

7

hand rättsläget undersökas. Därefter böra de olika föreliggande möjlighe­

terna till ingripande i angivet syfte undersökas.»

Med stöd av bemyndigandet tillkallade jag såsom utredningsmän dåva­

rande revisionssekreteraren J. A. E. Nordenfalk, ordförande, drätseldirek­

tören G. S. Johansson i örebro samt advokaten P. W. N. Westling i Stock­

holm.

De sakkunniga framlade i en den 17 februari 1943 dagtecknad promemo­

ria resultaten av den anbefallda utredningen. Promemorian, som utmynnade

i ett förslag till lag om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension, torde

— jämte en vid promemorian fogad, av docenten Knut Rodhe utarbetad re­

dogörelse angående retroaktiv civillagstiftning — få såsom bilaga fogas vid

detta protokoll (Bilaga B)1.

Huvuddragen av de sakkunnigas förslag.

Enligt det av de sakkunniga framlagda lagförslaget skulle Konungen eller

myndighet som Konungen bestämde äga att, därest utfästelse gjorts örn dyr­

tidstillägg å lön eller pension som väsentligt överstege till löntagare i allmän­

het utgående dyrtidstillägg, förklara utfästelsen ogiltig i vad den avsåge till-

lägg överstigande det, som i allmänhet utginge. I den mån utfästelse förklarats

ogiltig, skulle dyrtidstillägg varken få utgivas eller mottagas. Lika med dyr­

tidstillägg skulle anses varje annan gottgörelse, som måste antagas utgöra så­

dant tillägg, ändå att den givits annan beteckning. Enligt förslaget skulle den,

som med vetskap om ogiltigförklaringen utgåve eller mottoge dyrtidstillägg

överstigande det tillåtna, straffas med dagsböter eller, där omständigheterna

vore försvårande, med fängelse i högst sex månader. Lagen skulle äga tillämp­

ning även å utfästelse, som gjorts före lagens ikraftträdande, varför en minsk­

ning av redan utgående dyrtidstillägg sålunda skulle kunna genomföras.

Lagförslaget upptager vidare bestämmelser, enligt vilka arbetsgivare skulle

vara skyldig att lämna vederbörande myndighet de uppgifter, som myndig­

heten funne erforderliga för prövning av fråga om begränsning av dyrtidstill-

lägg, ävensom att för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade löner

förete handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.

De sakkunniga förutsätta, alt Konungen skulle delegera sin rätt enligt den

föreslagna lagen till en särskilt för ändamålet inrättad nämnd, statens löne-

kontrollnämnd. Nämnden borde enligt de sakkunnigas mening bestå av sju

ledamöter, varav två representanter för arbetsgivarna, två för arbetstagarna

samt tre opartiska ledamöter, samtliga tillsatta av Konungen. Enligt förslaget

skulle Konungen kunna förordna, att klagan över lönekontrollnämndens be­

slut icke finge föras.

Beträffande den närmare innebörden av samt motiveringen till de sakkun­

nigas förslag torde jag få hänvisa till den av de sakkunniga avgivna prome­

morian.

1 Bilagan har intagits efter utdraget av statsrådsprotokollet för don 28 maj 1943.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

Yttranden över förslaget.

över de sakkunnigas förslag ha yttranden efter remiss avgivits av full­

mäktige i riksbanken, socialstyrelsen, statens priskonlrollnämnd, Överståt­

hållarämbetet (med överlämnande av yttranden från stadsfullmäktige i

Stockholm och magistraten därstädes), länsstyrelsen i Södermanlands län

(med överlämnande av yttrande från stadsfullmäktige i Eskilstuna), läns­

styrelsen i Uppsala län (med överlämnande av yttranden från stadsfullmäk­

tige i Uppsala och magistraten därstädes), svenska stadsförbundet, svenska

landskommunernas förbund, svenska landstingsförbundet, svenska arbets­

givareföreningen, landsorganisationen i Sverige, Sveriges kommunaltjänste­

mannaförbund, de anställdas centralorganisation samt tjänstemännens cen­

tralorganisation. Därjämte lia Sveriges statstjänstemannanämnd och trafik­

tjänstemännens riksförbund inkommit med ett gemensamt yttrande i ärendet.

I remissyttrandena ha delade meningar kommit till uttryck rörande lämp­

ligheten av att genomföra en lagstiftning enligt de av de sakkunniga före­

slagna linjerna. Vissa remissinstanser förklara, att de med hänsyn till tids­

läget tillstyrka eller i allt fall icke vilja motsätta sig en lagstiftning i huvud­

saklig överensstämmelse med förslaget. Andra åter anse sig icke kunna till­

styrka lagstiftningen i den utformning den erhållit i sakkunnigförslaget utan

förorda att, därest en lagstiftning i ämnet anses erforderlig, densamma ut­

formas efter andra linjer. Slutligen förklara vissa av de hörda sammanslut­

ningarna, att de överhuvud icke kunna tillstyrka en lagstiftning i ämnet.

De remissinstanser, som med hänsyn till tidsläget tillstyrka eller i allt fall

icke motsätta sig en lagstiftning enligt de föreslagna linjerna, äro fullmäk­

tige i riksbanken, priskontrollnåmnden, länsstyrelsen i Södermanlands län,

stadsfullmäktige i Eskilstuna, länsstyrelsen i Uppsala län, stadsfullmäktige i

Uppsala, magistraten i Uppsala, svenska stadsförbundet och landsorganisa­

tionen i Sverige.

Fullmäktige i riksbanken anföra till motivering av sitt ståndpunktsta-

tagande:

Fullmäktige lia i tidigare sammanhang framhållit, att försök att genom

lönehöjningar bereda kompensation för en av varubrist orsakad prisstegring

utgöra ett allvarligt hot mot penningvärdet. Kompensationsförfarandet måste

därför såvitt möjligt begränsas. Det är under dessa omständigheter angeläget

att det till vissa indextal knutna lönestopp, varom överenskommelse nåtts

vid förhandlingarna med statstjänstemännens organisationer och på den all­

männa arbetsmarknaden, genomföres konsekvent. De lönejusteringar, vartill

möjligheter — trots därmed förbundna olägenheter —- ansetts böra hållas

öppna, böra representera den yttersta omfattning i vilken kompensation tills­

vidare skall ifrågakomma.

Fullmäktige, som icke ingått på en närmare granskning av de föreslagna

lagbestämmelsernas utformning, få med åberopande av det anförda uttala,

att det remitterade förslaget, ur de synpunkter fullmäktige ha alt företräda,

icke givit anledning till erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

9

Priskontrollnänmden bär anfört, att nämnden — trots de principiella be­

tänkligheter som kunde anföras mot en retroaktiv civillagstiftning — funnit

sig böra tillstyrka en lagstiftning i huvudsaklig överensstämmelse med de

sakkunnigas förslag; därigenom skulle nämligen vinnas en önskvärd komp­

lettering av de åtgärder innefattande pris- och lönestopp, som befunnits er­

forderliga i nuvarande exceptionella läge. Nämnden förutsatte emellertid att

det tvångsmedel, som lagen satte i de statliga myndigheternas händer, an­

vändes endast då så befunnes nödvändigt.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har anfört:

Några erinringar emot lagförslagets syfte torde enligt länsstyrelsens åsikt

icke kunna anföras. Att vissa arbetstagargrupper tillerkänts en alltför hög

dyrtidskompensation föder hos andra arbetstagargrupper anspråk å mot­

svarande förmån och utgör på så sätt ett hinder för strävandena att mot­

verka en inflation. Emot förslaget torde heller icke vara något att anföra ur

rena rättvise- och skälighetssynpunkter, då olika arbetstagargrupper under

nu rådande förhållanden böra i någorlunda lika mån kompenseras för lev-

nadskostnadsstegringen.

Vad gäller lagförslagets rent rättsliga sida kommer detsammas genom­

förande att medföra rättsverkningar, som måste sägas vara för svensk lag­

stiftning främmande, särskilt med hänsyn till att den föreslagna lagen avses

erhålla tillbakaverkande kraft å redan gjorda utfästelser. Det kan förväntas,

att lagen hos dem, som träffas av densamma, kommer alt framkalla en myc­

ket stark reaktion, speciellt i de fall då det gäller reduktion av redan åt­

njutna förmåner. Lagstiftning av denna typ bör uppenbarligen icke genom­

föras för så vitt icke alldeles särskilda förhållanden göra sådant nödvändigt.

Huruvida så är fallet för närvarande torde vara tveksamt. Med hänsyn emel­

lertid till angelägenheten av att inflation och tendenser till sådan kraftigast

möjligt motverkas, vill länsstyrelsen för sin del uttala, att den icke vill mot­

sätta sig provisorisk lagstiftning i enlighet med kommitléförslaget.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att behovet av inflationshindrande

åtgärder samt önskvärdheten av att skapa rättvisa mellan olika löntagar­

grupper utgjorde så starka skäl för en legal maximering av dyrtidskompen-

sationen, att betänkligheterna mot att låta lagstiftningen inverka på bestående

löneavtal finge vika.

Liknande synpunkter ha anförts av stadsfullmäktige i Uppsala samt av

magistraten i Uppsala; stadsfullmäktige lia, i likhet med magistraten, hem­

ställt att, då lagen måste anses innefatta ett avsteg från vedertagna rättsprin­

ciper, i lagen måtte uttryckligen angivas att den gällde endast vid krig eller

krigsfara eller eljest under utomordentliga, av krig föranledda förhållanden.

Svenska stadsförbundet har anfört i huvudsak följande:

Förbundet har granskat förslaget endast ur kommunal synpunkt och har

därvid för sin del icke tagit någon ställning till frågan örn och i vad mån

retroaktiv civillagstiftning är förenlig med svensk grundlag eller eljest veder­

tagna principer för lagstiftning.

I en cirkulärskrivelse av den 4 januari 1943 lill förbundets medlemmar

rörande stadssamhällenas medverkan i de pågående stabiliseringssträvandena

har förbundet i fråga örn den kommunala lönepolitiken bl. a. framhållit vik­

ten av, att kommunerna — i avvaktan på det nu föreliggande förslaget — i

sin behandling av dithörande spörsmål lojalt undveke varje åtgärd, som kun­

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

de stå hindrande i vägen för statsmakternas ansträngningar att bekämpa in­

flationen. En framgång i dessa strävanden vore, framhöll förbundet, av den

största betydelse även för kommunalförvaltningarna.

De sakkunnigas förslag innebär nu visserligen ett inskränkande av kom­

munernas avtalsfrihet, då vissa av deras utfästelser skulle kunna förklaras

ogiltiga. Med hänsyn till vikten av inflationsfarans bekämpande med alla till

buds stående medel finner sig förbundet det oaktat icke böra intaga en

direkt avvisande ställning till förslaget. Därvid må emellertid starkt under­

strykas, att lagen förutsättes bli av provisorisk natur och i enlighet med de

sakkunnigas egna uttalanden närmast är avsedd att användas »endast då så

befinnes nödvändigt». De sakkunniga uttala den förmodan, alt lagens till­

varo kommer att medföra, att den blott mera sällan behöver tillämpas. Detta

låter sig säga örn framtida beslut om dyrtidstillägg. Betänkligast ter sig givet­

vis lagens möjligheter till ingripande även mot bestående löneavtal. Det är

emellertid påtagligt, att en beskärning av dyrtidstillägg, tillkomna först efter

lagens ikraftträdande, icke skulle lösa frågan, då i sådant fall de mest fram­

trädande ojämnheterna ändå skulle bli bestående. Åtskilliga icke obetydliga

restriktioner lia visserligen kunnat genomföras i samförstånd med tjänste­

männen. Men den avvisande hållning, som intagits av vissa enskilda tjänste­

män eller grupper, gör det så mycket angelägnare, att ojämnheterna undan­

röjas. Hur föga tilltalande det än måste te sig, att ingångna utfästelser ryg­

gas, synes lagstiftningen alltså få anses vara en viktig förutsättning för upp­

nående av effektiva resultat.

De sakkunniga lia icke närmare gått in på frågan hur jämförelserna mel­

lan olika system för beräkning av rörligt tillägg skola göras. Då man, som de

sakkunniga anfört, icke kan med matematisk precision bestämma någon nor­

malnivå, synes det heller icke erforderligt att på förhand fixera några regler

för dessa beräkningar. Däremot torde det — framförallt med hänsyn till den

populära diskussionen i hithörande frågor — vara nödvändigt att slå fast, att

jämförelser mellan olika dyrtidstilläggs procenttal och kompensationsgrad

icke kunna göras utan hänsynstagande till de indexlägen vid vilka grundlö­

nerna fixerats. Det är vad beträffar procenttalet belysande, att statstjänste-

männen med sina 31 % tillägg, såsom de sakkunniga anfört, erhålla i stort

sett samma dyrtidskompensation som ramavtalets arbetare med sina 20.7 %>.

På samma sätt måste man, då ett visst dyrtidstilläggs kompensationsgrad

avhandlas, klargöra vilket indexläge man jämför med. Ett lönesystem, som

innebär

V2

°/o tillägg för varje enhet varmed index överstiger 100 och som

alltså i förhållande till levnadskostnadsstegring utöver detta indextal inne­

bär 50% kompensation, kommer om i stället exempelvis lönelägen med in­

dextalen 150 respektive 200 (ages till utgångspunkt för jämförelsen att inne­

bära 60 % respektive 66 %% kompensation.

En prövning ex officio måste säkerligen, örn den skall bli av verklig bety­

delse, förutsätta en rätt omfattande administrativ organisation. Som redan

anmärkts fordrar en jämförelse mellan städerna och ett bedömande av be­

hovet att »kapa topparna» ett tämligen vidlyftigt material, örn full rättvisa

skall uppnås. Jämförelsen kommer nog också att vålla ett betydande arbete,

så skiftande som de olika systemen för dyrtidskompensationen nu äro i de

olika städerna. Enbart omräkningen av befattningshavarnas löner till paritet

med de löner, på vilka de enhetliga tilläggen skola beräknas, torde bli besvär­

lig nog. Än besvärligare torde det bli att vid jämförelserna ta ställning till de

förmåner, som här och var i olika former beretts de anställda och som äro av

natur att innebära dyrtidskompensation. Från städernas förvaltningar motser

man säkerligen nied en viss oro utsikterna att behöva besväras med löneupp-

gifter vid sidan av det omfattande löneregister, som numera föres hos stads­

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

11

förbundet och till vilket uppgifter skola lämnas fortlöpande. Det synes önsk­

värt, att ett visst samarbete i fråga om materialanskaffning för granskningen

kunde etableras mellan den ifrågasatta statliga lönekontrollnämnden och

stadsförbundet, varvid dock må starkt betonas, att förbundets byrå med

sina strängt begränsade arbetskrafter icke kan väntas ens delvis ersätta ett

lönekontrollnämndens eget kansli. Vissa yttranden i promemorian synas å

andra sidan tyda på, att man tänkt sig ett rätt summariskt tillvägagående vid

prövningen. På denna punkt vore klarare linjer säkert av nöden.

Den redan berörda olikheten i rådande avlöningssystem i städerna synes

utgöra en särskilt stark motivering för att i lönekontrollnämnden insättes en

ledamot med ingående kännedom om städernas avlöningsväsen.

Beträffande ärendenas anhängiggörande hos nämnden torde tarvas mera

detaljerade bestämmelser, som väl tänkas meddelade i en särskild instruk­

tion för nämnden. När (å sid. 32) i betänkandet det förutsättes, att anmälan

skall kunna göras av bl. a. »intresserad person», måste förbundet för kom­

munernas del taga ett bestämt avstånd från denna tanke. Utöver den ex

officio vidtagna prövningen torde det få förutsättas, att kommunerna själva

kunna begära en prövning, men från annat håll kommande initiativ torde

böra vara helt uteslutna.

Örn, såsom avsikten torde vara, lagstiftningens tillämpning skall omhän-

derhavas av en särskild nämnd, synes det i vart fall kunna ifrågasättas, att

besvär över dess beslut finge anföras. Särskilt när det gäller reducering av

vid lagstiftningens ikraftträdande redan utgående tillägg, synes kravet på en

besvärsrätt nog så motiverat.

Med framhållande av här ovan berörda synpunkter vill förbundet under

rådande förhållanden icke motsätta sig en lagstiftning i huvudsaklig över­

ensstämmelse med det föreliggande förslaget.

Landsorganisationen i Sverige har ansett det allmänna intresset av alf

hindra en inflationistisk prisutveckling överväga intresset av att utfästelser

med det innehåll och med den begränsade omfattning, varom här vore fråga,

ulan modifikation respekterades.

Landsorganisationen har vidare anfört:

De sakkunniga uttala att de s. k. fasta kristillägg, som utgå till jordbruks-

ocli skogsarbetare, icke böra sänkas, då dessa arbetargrupper icke torde ha

erhållit för hög kompensation. Med understrykande härav vill landsorganisa­

tionen anmärka att samma princip givetvis bör genomgående tillämpas,

d. v. s. att vid bedömande av den utfästa kompensationens förhållande till

normalnivån avseende fästes vid den faktiska kompensationen och sålunda

även vid i vad mån den fasta lönen undergått reglering med hänsyn till dyr­

tiden.

Med dyrtidskompensation å lön likställes enligt förslaget dyrtidstillägg- å

pension. De sakkunniga uttala att starka skäl av social natur kunna åbero­

pas för att lämna sistnämnda kompensationer orörda. De ha emellertid an­

sett lämpligt att i lagen giva en möjlighet till begränsning åtminstone av sär­

skilt höga tillägg.

Landsorganisationen vill sätta i fråga, örn beträffande pension förutsätt­

ningarna för ingripande böra utformas helt i överensstämmelse med vad som

föreslås gälla beträffande lön. Resultatet bleve att frågan örn tvångsbegräns­

ning finge bedömas endast med hänsyn till dyrtidskompensationen i och för

sig.' Detta måste i många fall framstå som en obillighet mot pensionärerna.

Med hänsyn till förekomsten av så höga grundpensionsbelopp, att en

begränsning av å desamma utgående dyrtidskompensationcr över nor­

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

malnivån icke kan anses oskälig, låter det sig visserligen försvara att

pension icke undantages från regleringen. Men däremot bör enligt lands­

organisationens mening tillämpningsförutsättningarna beträffande pension

skärpas genom komplettering med en allmän regel att i dessa fall utfästelse,

oavsett kompensationsgraden, icke må förklaras ogiltig, därest eller i den

män detta med hänsyn till pensionens grundbelopp skulle vara oskäligt.

I den mån en utfästelse förklarats ogiltig, må tillägg icke utgivas eller mot­

tagas. Det kan ifrågasättas, om icke detta straffsanktionerade förbud borde

begränsas till utgivande. En lagstiftning av föreslagen art torde överhuvud

icke inbjuda arbetsgivaren till försök att kringgå lagen, och för att förhindra

ett dylikt kringgående synes under alla förhållanden ett förbud mot utgi­

vande vara tillfyllest.

De remissinstanser, som förordat annan utformning av den tilltänkta lag­

stiftningen, äro socialstyrelsen, Överståthållarämbetet, stadsfullmäktige i

Stockholm, svenska landskommunernas förbund och svenska arbetsgivare­

föreningen.

Socialstyrelsen har motiverat sitt ställningstagande på följande sätt:

Såsom en brist i det framlagda förslaget framstår, att däri icke lämnas

några fastare riktlinjer för bedömande i vad mån graden av överkompensa­

tion i särskilda fall kan anses »väsentlig» eller icke. De föreslagna bestäm­

melserna äro allmänt avfattade och lämna härvidlag inga som helst håll­

punkter. I vissa situationer kan emellertid, exempelvis när fråga är om löne­

tillägg för mycket stora grupper av arbetstagare, även en stegring av kanske

några få procent till sina verkningar vara betydande. Ej heller har till dis­

kussion upptagits den svårbedömda frågan om de grundlöner, som kunna

ha tagits till utgångspunkt vid bestämmandet av dyrtidstillägg för skilda

grupper av löntagare. Vid prövningen i olika fall av skäligheten av vidtagna

lönekompensationer kan givetvis hänsyn böra tagas till förekommande skilj­

aktigheter i själva utgångsläget. Fall kunna nämligen tänkas — och ha för

övrigt förekommit — där en arbetstagareorganisation gör gällande, att med­

lemmarnas löner under en avtalsperiod, som närmast föregår den tidpunkt.

från vilken levnadskostnadsstegringen i allmänhet beräknas, legat under den

under denna period normalt gällande lönenivån. Ej heller har den förhål­

landevis stora kompensation för vissa lantarbetare m. fl. grupper, som dessa

automatiskt erhållit genom de i lönerna ingående naturaförmånerna, i något

avseende beaktats av de sakkunniga. Slutligen synas de sakkunniga icke i

nämnvärd mån lia uppmärksammat de särskilda komplikationer, som till-

lämpningen av en sådan lagstiftning säkerligen skulle föra med sig vid av­

talsförhandlingar mellan parterna på arbetsmarknaden och därmed också

för förlikningsmännen vid utövningen av deras verksamhet. Härtill åter­

kommer styrelsen i det följande.

Socialstyrelsen har alltså såsom en huvudanmärkning mot det föreliggande

förslaget ansett sig böra framhålla, att den verkställda utredningen med hän­

syn till den ifrågasatta lagstiftningens speciella karaktär och syfte bort gö­

ras mera omfattande än vad som skett. Härtill kommer emellertid, att mot

själva tanken på en dylik lagstiftning kunna resas invändningar ur olika

synpunkter. Härom må särskilt framhållas följande.

I promemorian framhålles, att de s. k. indexavtalen mellan svenska ar­

betsgivareföreningen och landsorganisationen i allra största omfattning bli­

vit normerande för den dyrtidskompensation, som utgår till löntagare i riket.

För huvuddelen statstjänstemän motsvarar kompensationen för närvarande

i stort sett den enligt indexavtalen gällande. Över denna »normalnivå» höjer

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

13

sig ett jämförelsevis obetydligt antal särskilt höga kompensationer. Sådana

kompensationer utgå på det kommunala området samt möjligen även i en­

staka fall på andra områden. Det framgår sålunda, att läget för närvarande

är sådant, att lönekompensationer, som på ett mera markant sätt höja sig

över den normala nivån, förekomma i ganska begränsad omfattning. Det mest

framträdande undantaget gäller dyrtidstilläggen för Stockholms stads befatt­

ningshavare. Socialstyrelsen finner det under sådana förhållanden tveksamt,

om man enbart för att kunna komma till rätta med dessa mera undantagsvis

förekommande överkompensationer bör bereda möjligheter för generella in­

grepp i gällande avtal och avtalsfrihet av den djupgående karaktär, som för­

slaget åsyftar. Väl är den nuvarande ekonomiska situationen, med tanke på

inflationsfaran, allvarlig och påkallar oavlåtlig uppmärksamhet och motåt­

gärder från statsmakternas sida. Men det kan med skäl ifrågasättas, örn den

nu föreslagna utvägen under förhandenvarande omständigheter skulle kom­

ma att utgöra något särskilt verksamt medel till förebyggande av en infla­

torisk utveckling. Socialstyrelsen är för sin del av den uppfattningen, att dess

effektivitet i sådant avseende skulle bli ringa. De i vissa undantagsfall med­

givna onormalt höga dyrtidskompensationerna, närmast för en del kommu­

nala tjänstemannagrupper, kunna måhända i och för sig anses oriktiga och

oberättigade men spela ur allmän ekonomisk synpunkt en relativt underord­

nad roll i jämförelse med exempelvis den av krisförhållandena nödvändig­

gjorda fortgående utvidgningen av statens och det allmännas verksamhet

med därav följande starka ökning av antalet anställda.

Styrelsen anser sig sålunda lia skäl att ifrågasätta effektiviteten av den

förordade lagstiftningen, åtminstone under nu gällande förutsättningar. Här­

till må framhållas, att en dylik lagstiftning uppenbarligen är ägnad att ur

mera principiella synpunkter väcka allvarliga betänkligheter och är mindre

väl förenlig med i vårt land rådande åskådningar och traditioner på hithö­

rande områden. I Sverige har förhållandet mellan arbetsgivare och arbets­

tagare kunnat regleras i hägnet av rätten att fritt sluta avtal. Denna avtals­

frihet har hållits i helgd och myndigheterna ha städse medverkat till hävdan­

det av denna för en önskvärd utveckling på arbetsmarknaden så betydelse­

fulla princip.

Det framlagda förslaget innebär en långt gående inskränkning i den­

na avtalsfrihet samt möjligheter till ingripande mot redan träffade över­

enskommelser. Resultatet härav kan i vissa fall bli löncnedpressningar, som

icke te sig skäliga. Den till promemorian fogade utredningen om retroaktiv

civillagstiftning ger visserligen vid handen, att dylika ingripanden i vissa

extrema fall icke skulle vara oförenliga med svensk rättsuppfattning. Detta

må äga sin riktighet, men frågan gäller nu närmast, huruvida förhållandena

för närvarande äro sådana, att ett ingripande av så vittgående art kan an­

ses påkallat och berättigat. Socialstyrelsen underskattar i ingen mån risker­

na vid en mera allmän inflatorisk utveckling men anser likväl på skäl, som

berörts i det föregående, det nuvarande läget icke vara sådant, att det moti­

verar åtgärder, som möjliggöra vittgående rubbningar i avtalsfriheten på ar­

betsmarknaden. Genom införande av en lagstiftning i sådant syfte skulle åt

det allmänna inrymmas en befogenhet att påverka lönesättningen vid avtals­

förhandlingar, vilket är främmande för svenska förhållanden och säkerligen

ägnat att medföra olyckliga verkningar på detta ömtåliga område. Risken

härför är så mycket större, sorn de föreslagna lagbestämmelserna äro skäligen

allmänt hållna och till sin innebörd delvis oklara. Det utsäges sålunda i 1 8

i det utarbetade lagförslaget, alt en utfästelse örn dyrlidstillägg, som väsent­

ligt överstiger till löntagare i allmänhet utgående sådant tillägg, kan förkla­

ras ogiltig i vad den avser tillägg överstigande det, som i allmänhet utgår.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

Med denna formulering kan det ifrågasättas, om icke denna bestämmelse i

tillämpningen ■— ehuru avsikten icke kan vara denna •—• lätt nog skulle kom­

ma att verka som ett allmänt lönestopp med utgångspunkt från den dyrtids-

tilläggsnivå, som kan komma att gälla vid tidpunkten för lagens ikraftträ­

dande. Huru härmed än må förhålla sig, är det uppenbart, att vid ett genom­

förande av förslaget ett nytt och tyngande moment skulle införas inom avtals-

väsendet på arbetsmarknaden, vilket skulle i avsevärd mån inverka störande

på förhandlingarna örn löneuppgörelser och försvåra de statliga förliknings-

männens arbete. Dessa skulle vid uppgörande av löneförslag självfallet nöd­

gas taga hänsyn ej blott till föreliggande förhandlingsläge utan jämväl till de

direktiv, som innefattas i den ifrågasatta lagstiftningen. Innan ett avtalsför-

slag framlägges, torde det, för den händelse förslaget skulle innebära en höj­

ning av dittills utgående dyrtidskompensation, bli erforderligt, att lönekon-

trollnämndens mening inhämtas. Förutom intrånget på avtalsfrihetens om­

råde måste detta innebära en avsevärd omgång i tiden, ägnad att komplicera

förhandlingarna och försvåra möjligheterna att snabbt nå en lösning av före­

liggande meningsskiljaktigheter.

Tidigare har framhållits, att de utarbetade lagbestämmelserna svnas vara

alltför allmänt avfattade. De sakkunniga lia funnit detta erforderligt med

hänsyn till förhållandena på förevarande område och betona, att ett icke ringa

utrymme måste beredas åt skälighetsprövning. Tydligt är emellertid, att med

den utformning föreskrifterna erhållit i förslaget, dessa måste komma att

föranleda stor osäkerhet vid den praktiska tillämpningen. Avgörandet i sär­

skilda fall, var gränsen för medgivna kompensationstillägg må kunna dra­

gas, synes komma att möta betydande svårigheter. En följd därav kan anta­

gas bii, att den föreslagna lönekontrollnämnden från olika håll kommer att

överhopas med förfrågningar om lagens rätta innebörd, vilka komma att i

hög grad belasta nämnden. Överhuvud taget kan det förutses, att denna

nämnd, vilken enligt förslaget erhåller långt gående befogenheter, därvid

skulle få sig anförtrodd en mycket vansklig och ömtålig uppgift.

Sammanfattningsvis har socialstyrelsen uttalat, att styrelsen sålunda av

olika skäl hyste starka betänkligheter mot genomförandet av den föreslagna

lagstiftningen, vilken styrelsen åtminstone i den situation, som just nu vore

för handen, varken funne nödvändig eller lämplig. Å andra sidan kunde det

förhållandet, att en lagstiftning av detta slag ifrågasatts men avvisats, få all­

varliga följder. Med hänsyn därtill och även inför möjligheterna av en kom­

mande skärpt prisstegring och en i övrigt ogynnsam utveckling på det eko­

nomiska området hade styrelsen icke velat ställa sig helt avvisande till för­

slaget. Skälet härtill vore framför allt, att redan förefintligheten av en dylik

lagstiftning och de tvångsmedel, som därigenom skulle sättas i de statliga

myndigheternas hand, kunde förväntas komma att inverka starkt återhål­

lande på eventuellt förekommande tendenser till onormalt höjda dyrtids-

kompensationer. Socialstyrelsen motsatte sig därför icke tanken på en så­

dan lagstiftning, men ansåge, att den borde erhålla karaktären av en bered-

skapslagstiftning, avsedd att träda i kraft först när Konungen därom förord­

nade. Därjämte borde det nu föreliggande förslaget underkastas en överar-

betning under hänsynstagande till de av styrelsen framförda synpunkterna.

Överståthållarämbetet har anfört i huvudsak följande:

Det torde icke vara för svensk rättsuppfattning främmande att genom lag-

stiftningsakt sätta ur tillämpning ett löneavtal, vilket annars skulle för en

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

15

grupp anställda medföra en lön, som icke står i rimlig proportion till vad

som eljest är brukligt.

Däremot anser sig ämbetet icke kunna förorda att avtal sättas ur kraft i

vidare omfattning än som överensstämmer med denna rättspraxis. Örn den

ena parten, d. v. s. i förevarande fall Stockholms stad, efter frivilliga för­

handlingar åtagit sig utbetalandet av en viss del utav det befattningshavarna

avtalsenligt tillkommande dyrtidstillägget, lärer det knappast överensstämma

med svensk rättsuppfattning att genom en lagstiftningsakt sänka dyrtidstill-

lägget till ett belopp under vad sålunda fastställts. Ämbetet får alltså beträf­

fande § 1 av remitterade förslaget föreslå den ändring, som betingas av vad

ämbetet sålunda andraga och som skulle innebära, att de avtalsenligt utgå­

ende dyrtidstilläggen fastlåsas vid nu utgående belopp intill dess levnadskost­

naderna så ändrats i stigande riktning, att tillägget ej längre överstiger det

som i allmänhet utgår. Skulle däremot levnadskostnaderna komma att sjun­

ka, återverkar detta småningom rent automatiskt på de nu utgående dyrtids­

tilläggen.

Vad ämbetet i det föregående anfört har avseende å de befattningshavare,

vilka ulnämnts före 1 januari 1941 och vilka i sina nu innehavda tjänster äro

avtalsenligt tillförsäkrade ett dyrtidstillägg innefattande full kompensation

för levnadskostnadernas stegring. Beträffande återigen de befattningshavare,

vilka efter 1 januari 1941 utnämnts till nu innehavd tjänst, föreligger icke nå­

got som helst hinder för Stockholms stadsfullmäktige att sänka lönerna till

de belopp, som de kunna anse vara skäliga.

Stadsfullmäktige i Stockholm lia hemställt, att förslaget icke måtte läggas

till grund för lagstiftning i ämnet med mindre en omarbetning skedde i an­

slutning till de synpunkter, som anförts i ett av borgarrådsberedningen till

stadskollegiet avgivet utlåtande. I nämnda utlåtande anfördes:

I yttranden av tjänstenämnden, stadsjuristen och magistraten hava — med

hänsyn till den retroaktiva giltigheten av de föreslagna begränsningarna i av­

talsfriheten och till de ingrepp i redan bestående avtal, som därav följa -—

ur rättslig synpunkt uttalats starka betänkligheter emot det remitterade lag­

förslaget. I det utomordentligt allvarliga läge, vari vårt land för närvarande

befinner sig, framstår det å andra sidan som en för alla samhällsgrupper ge­

mensam medborgerlig förpliktelse att — även med uppoffrande av rättsligt

giltiga anspråk å full kompensation för prisstegringen — bära sin andel av

dyrtidens bördor och därmed medverka i kampen mot penningvärdets för­

sämring. Stockholms stad har också sedan flera år med tjänstemannaorga-

nisalionemas medverkan genomfört en icke oväsentlig begränsning av det

rörliga lönetillägget, vilken begränsning för närvarande — med undantag tol­

de lägst avlönade befattningshavarna — uppgår till 14 % av grundlönen.

Det kunde med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke, i vart fall för Stock­

holms kommunalförvaltnings vidkommande, en lagstiftning sådan sorn den

.ni föreslagna vore överflödig. Erfarenhetsmässigt är det emellertid förenat

med stora vanskligheter att ernå och vidmakthålla dylika överenskommelser,

sorn måste bygga på individuell anslutning från tusentals befattningshavare

och vilkas resultat riskeras, örn den frivilliga anslutningen icke blir praktiskt

taget enhällig. Dessa svårigheter skulle sannolikt, därest ett en gång framlagt

förslag örn lagstiftning i ämnet bleve avvisat, komma att ytterligare accen­

tueras. Stockholms stad synes därför icke höra motsätta sig en lagstiftning i

syfte att reglera en eljest automatiskt stigande dyrtidskompensation. En så­

dan lagstiftning bör likväl icke sträcka sig längre än sorn kan anses av om­

ständigheterna ovillkorligen betingat. Av samma skäl torde den uttryckligen

böra angivas gillia endast vid krig eller krigsfara eller eljest under utomor­

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

dentliga, av krig föranledda förhållanden. Lämpligen bör lagen få karaktä­

ren av en fullmaktslag, vilken skulle träda i tillämpning, då Kungl. Majit

finner förhållandena så oundgängligen kräva.

I anslutning till ett av tjänstenämndens ordförande framlagt förslag för­

ordar beredningen, att lagstiftningen begränsas till att avse att möjligheter

tillskapas för ett åvägabringande i särskilda fall, då osedvanligt hög dyrtids-

kompensation bestämts, av ett lönestopp av den innebörden, att de utgående

rörliga lönetilläggen icke må höjas annat än i den mån Kungl. Maj :t på grund

av den allmänna löneutvecklingen i riket anser detta befogat. En höjning av

de rörliga pensionstilläggen skulle likaså blott i ett motsvarande läge kunna

ifrågakomma. Ett ingripande bör sålunda icke få avse en allmän sänkning av

de rörliga tillägg, som utgå vid den tidpunkt, då en eventuell lag på detta om­

råde kan komma att träda i kraft. För Stockholms stads del torde böra vara

normerande de tillägg, som vid en sådan tidpunkt utgå i enlighet med det den

28 oktober 1942 träffade avtalet mellan stadens delegerade och representanter

för tjänstemännens organisationer.

Därest en särskild lönekontrollnämnd skulle tillskapas för hithörande frå­

gors handläggning, böra kommunerna givas en ovillkorlig besvärsrätt hos

Kungl. Majit; enligt de sakkunnigas förslag skulle »där Konungen så förord­

nat» klagan ej kunna föras över denna myndighets beslut. Beredningen anser

det vidare vara påkallat, att Stockholms stad såsom rikets största kommu­

nala arbetsgivare får bliva representerad i en dylik lönekontrollnämnd.

Beredningen finner sålunda, att det föreliggande förslaget icke bör läggas

till grund för en lagstiftning i ämnet annat än efter en omarbetning i anslut­

ning till de av beredningen anförda synpunkterna.

Svenska landskommunernas förbund har uttalat, att den föreslagna lag­

stiftningen — som skulle innebära ett betydande ingrepp i den kommunala

självbestämmanderätten — varken vore lämplig eller erforderlig för lands­

kommunernas vidkommande. Styrelsen intoge sålunda en avvisande ställ­

ning gentemot förslaget. Skulle emellertid den ifrågasatta lagstiftningen vara

ofrånkomligen nödvändig för penningvärdets stabilisering, ville förbundet

icke avstyrka förslaget utom i den mån den tilltänkta lagen hade tillbaka-

verkande kraft.

Svenska arbetsgivareföreningen har yttrat:

Föreningen finner det angeläget, att i detta sammanhang klart framhålla,

att föreningen ur olika synpunkter anser det vara ett intresse av utomordent­

lig vikt, att den avtalsfrihet, som råder på arbetsmarknaden, bevaras. Att par­

terna i ett arbetsavtal själva må träffa överenskommelse om arbetsvillkoren,

ter sig för svensk rätts- och samhällsuppfattning såsom det enda naturliga.

Såväl arbetsmarknadsparternas som det allmännas intressen torde i längden

bäst gagnas av en dylik ordning. I princip måste man sträva efter att denna

avtalsfrihet bevaras även under kristider.

I det remitterade lagförslaget avses icke att göra ingrepp i huvudorganisa­

tionernas frihet att på samma sätt som hittills genom indexavtal uppställa

normer för dyrtidstilläggen för de i enskild tjänst anställda. Att denna frihet

bevaras, anser föreningen också ofrånkomligt. Lagförslaget tager däremot

sikte på sådana fall, då utfästelse gjorts om dyrtidstillägg, som väsentligt över­

stiger de tillägg, som i allmänhet utgå till löntagare. Detta förslag måste, så­

som av promemorian framgår, ses som ett led i den prisstopps- och löne-

stoppspolitik, som regeringen i nuvarande kristid funnit nödvändig för att

motverka en skadlig prisstegring. Frågan uppstår då, huruvida och i vad mån

detta intresse kan motivera en lagstiftning av denna natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 3:10.

17

Frågan om lagstiftningens betydelse med hänsyn till strävandena att mot­

verka en skadlig prisstegring kan icke avvisas med en hänvisning till att in­

gripandet skulle kunna gälla blott relativt små grupper, vilkas inkomstför­

hållanden icke skulle ha stor betydelse för inkomstutvecklingen i landet. I

direktiven till utredningen — vilka utfärdades innan det nu gällande index­

avtalet träffades — betonades starkt, att då det vid förhandlingar örn nytt

indexavtal på de stora löntagargrupperna ställdes kravet, att de skulle avstå

från lönestegringar av kompensationsnatur, det måste verka störande på dessa

förhandlingar och utgöra en betänklig brist i intresseavvägningen, om andra,

låt vara smärre grupper, lyckades undandraga sig motsvarande förpliktelser

och tilltvinga sig en gynnad särställning. Det tillädes, att särskilt iögonen­

fallande bleve detta förhållande, örn de gynnade befunne sig i allmän tjänst.

Dessa skäl äro enligt föreningens mening alltjämt beaktansvärda.

Den löntagargrupp, vars förhållanden i detta sammanhang i den offent­

liga diskussionen väckt särskild uppmärksamhet, är städernas tjänstemän.

Det synes föreningen vara en betänklig brist på förutseende, att vissa stä­

der, såsom av promemorian framgår, tillförsäkrat sina tjänstemän full eller

nästan full kompensation för levnadskostnadsstegringen enligt automatiskt

verkande regler utan att därvid uppställa någon som helst maximigräns för

dyrtidstilläggens storlek. Detta har skett i en form, som är okänd inom nä­

ringslivet, nämligen i lönereglementen som äro ouppsägbara från .städernas

sida. Det är enligt föreningens mening rent stötande, att till tjänstemän i all­

män tjänst på detta sätt i strid med principerna om pris- och lönestopp ut­

går större kompensation för dyrtiden än som regel tillkommer de skattebeta­

lare, som lia att bestrida kostnaderna för dessa dyrtidstillägg. På grund av

det säregna sätt, på vilket kommunaltjänstemännens löneförmåner fastställts,

torde det, trots de betänkligheter, som med rätta hysas mot retroaktiv civil-

iagstiftning, vara nödvändigt med dylik lagstiftning för att komma till rätta

med detta missförhållande. Föreningen har däremot icke av promemorian

eller eljest kunnat finna, att på något annat område fastställts regler örn dyrr-

tidstillägg, som på detta sätt utan någon begränsning vare sig till tiden eller

till visst indextal tillförsäkra löntagarna kompensation för levnadskostnads-

stegringen. Med hänsyn till det samhällsintresse, som ligger i att avtalsfrihe­

ten på arbetsmarknaden i största utsträckning upprätthålles, vill föreningen

därför hemställa, att lagstiftningen, såsom också varit på tal under förarbe­

tena till densamma, begränsas till att gälla de i kommunal och därmed jäm­

förlig tjänst anställda, som avlönas enligt fastställda reglementen.

Skulle den sålunda föreslagna begränsningen ej genomföras, vill föreningen

i övrigt framhålla följande synpunkter å förslaget.

Det synes föreningen ur rättssäkerhetssynpunkt angeläget, att den myn­

dighet, som åsyftas i 1 § i förslaget och som i motiveringen till detsamma

förslagsvis benämnes Statens lönekontrollnämnd, icke får rätt att ingripa be­

träffande viss grupp av arbetstagare, förrän Kungl. Majit i varje särskilt fall

därtill lämnat sitt medgivande. Frågan om lagstiftningens faktiska tillämp­

ningsområde synes nämligen vara av den vikt, att den icke bör läggas i en

underordnad myndighets hand utan att den i varje .särskilt fall bör göras

till föremål för överläggning inom regeringen. Detta bör enligt föreningens

mening klart framhållas i texten.

Lagstiftningens syfte att vara ett led i löne- och prisstoppspolitiken synes

icke motivera längre gående ingrepp i avtalsfriheten, än att utfästelse örn

tillägg kan — under de förutsättningar .sorn i övrigt angivas ill? —- förkla­

ras ogiltig i den mån tillägget överstiger det, som utgick vid den tid, då pris-

och lönestoppet började genomföras.

Det synes vidare i själva lagtexten böra komma klart till uttryck, att lagen

Bihang till riksdagens protokoll 1933. 1 sami. Nr 3'iO.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

är att betrakta såsom en provisorisk åtgärd föranledd av rådande extraordi­

nära förhållanden. Det borde sålunda, liksom skett beträffande annan lag­

stiftning av liknande art, i lagens ingress utsägas, att den skall tillämpas blott

under krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utom­

ordentliga av krig föranledda förhållanden.

De sakkunnigas förslag har helt avstyrkts i de yttranden, som avgivits av

magistraten i Stockholm, Sveriges kommunaltjänstemannaförbund, tjänste­

männens centralorganisation, de anställdas centralorganisation, Sveriges stats-

tjänstemannanämnd och trafiktjänstemännens riksförbund. Vad slutligen

angår svenska landstingsförbundet har förbundet för sin del varken till- eller

avstyrkt förslaget utan allenast uttalat att — då landstingen vid beviljande

av dyrtidskompensation åt sina befattningshavare icke överskridit de kom-

pensationsgrunder, som gälla för statens befattningshavare — den ifråga­

satta lagstiftningen icke vore erforderlig i vad anginge landstingens verk­

samhetsområde.

Magistraten i Stockholm har motiverat sitt avstyrkande av förslaget på föl­

jande sätt:

Till en början synes det magistraten klart framgå av en till magistraten

överlämnad — vid magistratens yttrande fogad — utredning av juris doktorn

I. Myrberg, att sådana befattningshavare, som avses i § 36 regeringsformen,

icke kunna i den ordning, som här satts i fråga, fråntagas löneförmåner, som

i bindande form blivit dem tillförsäkrade. Till dylika befattningshavare torde

vara att hänföra icke blott ordinarie domare utan jämväl övriga tjänstemän,

som tillsatts genom fullmakt. Detta förhållande har visserligen berörts av den

utav de sakkunniga anlitade experten docenten Knut Rodhe (sid. 38), och i an­

slutning till dennes uttalande synas de sakkunniga (se sid. 32) icke vilja för­

neka, att hinder mot lagens tillämpning i vad angår befattningshavare i all­

män tjänst »möjligen kunna följa av stadgandet i 36 § regeringsformen».

Den avfattning, lagen enligt förslaget skulle få, synes emellertid kunna med­

föra risk för att dessa hinder förbises vid lagens tillämpning, därest icke en

klar reservation för desamma kommer till uttryck i själva lagen eller i allt

fall i bindande form inflyter i motiveringen. De sakkunnigas vaga antydan

synes i detta hänseende icke tillfyllest.

Men även frånsett det grundlagsskydd, som kan härledas ur § 36 regerings­

formen, torde den föreslagna lagstiftningen, i den mån den skulle möjliggöra

ingripande mot redan bestående rättsförhållanden, icke kunna anses för­

enlig med grundlagens bud och med de allmänna rättsgrundsatser, som däri

kommit till uttryck. Jämväl i detta avseende tillåter sig magistraten åberopa

innehållet i Myrbergs utredning. Även Rodhes utlåtande, liksom vad de sak­

kunniga själva anfört, synes innebära ett medgivande, att avvikelser från

dessa rättsgrundsatser icke hittills förekommit annat än i fall av verkligt nöd­

läge och icke heller för framtiden låta sig försvaras annorledes än såsom me­

del att råda bot på ett dylikt. Det synes emellertid uppenbart, att något nöd­

läge, som kan motivera en lagstiftning sådan som den ifrågasatta, icke är för­

handen. Detta förhållande synes i själva verket framgå även av den redo­

görelse de sakkunniga själva presterat med avseende särskilt å de fåtaliga

grupper av kommunalanställda, vilkas förmåner synas hava fallit de sakkun­

niga särskilt i ögonen.

Visserligen är denna de sakkunnigas redogörelse felaktig just i vad angår

Stockholms stad. Däri har nämligen förbisetts, att för befattningshavare hos

magistraten, rådhusrätten och förmyndarkammaren samt stora grupper av

överståthållarämbetets personal icke gäller det av de sakkunniga citerade

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

19

tjänstereglementet av år 1937, utan särskilda reglementen av år 1938, enligt

vilka de fasta lönerna icke motsvara en indexnivå av 150 utan hänföra sig till

indextalet 133, varjämte kompensationen för de högre tjänstemännen enligt

dessa reglementen är något lägre än enligt 1937 års reglemente. Genom sär­

skilda avtal har emellertid även för dessa personalgrupper hestämts samma

begränsade kompensation som enligt de av de sakkunniga åberopade avtalen.

Det må i detta samband anmärkas, att dessa avtal biträtts av samtliga befatt­

ningshavare hos magistraten, rådhusrätten och förmyndarkammaren, utgö­

rande år 1942 164 ordinarie, 54 extra ordinarie och 42 extra. Det är magistra­

ten obekant, huruvida dessa befattningshavare, liksom de i samma ställning

varande befattningshavarna hos Överståthållarämbetet, medräknats i det av

de sakkunniga redovisade antalet befattningshavare hos Stockholms stad.

Oavsett huru härmed förhåller sig, synes det emellertid uppenbart, att

Stockholms stads befattningshavare, vilka torde utgöra den väsentligaste de­

len av de utav de sakkunniga avsedda kommunalanställda, måste anses utgöra

en mycket ringa del av samtliga anställda inom riket och att särskilt antalet

av dem, vilkas månadslön överstiger 900 kronor, är försvinnande lågt. Även

en annan lärdom synes emellertid kunna hämtas av situationen i Stockholm,

nämligen att känslan av lojalitet och solidaritet mot arbetsgivaren inom sta­

dens tjänstemannakår varit tillräckligt utpräglad för att möjliggöra frivilliga

eftergifter av förhållandevis ganska betydande omfattning. Anse sig statsmak­

terna hava anledning att eftersträva ändring i vissa avtalsmässigt bestämda

rättsförhållanden, ligger det ju nära till hands att söka uppnå detta syfte ge­

nom frivillig ändring i själva avtalet, innan man anlitar lagstiftningen såsom

vapen. Alldeles särskilt borde väl detta gälla, där så starka skäl som i förelig­

gande fall tala mot ett beträdande överhuvud av lagstiftningsvägen. I de tidi­

gare fall, som åberopats såsom exempel på legalt hävande av ingångna avtal,

lärer det med fog kunnat anses uteslutet att på avtalsvägen ernå önskat resul­

tat. I föreliggande fråga åter synas erfarenheterna av förhandlingsvägens till-

lämpning tvärtom få anses ganska uppmuntrande. Vad som förekommit vid

tidigare förhandlingar torde nämligen hava visat, att i allt fall bland perso­

nalen inom detta verk förståelse icke saknats för tanken på eventuell ytterli­

gare frivillig begränsning av dyrtidskompensationen. Därvid har emellertid

med styrka framhållits, att någon reduktion av de faktiska kontantbelopp,

som redan kommit att utgå till befattningshavarna på grund av tidigare avtal,

icke bör äga rum. Denna uppfattning har ock av Stockholms stad genomgå­

ende erkänts såsom berättigad.

Den ståndpunkt, som därvid från ömse sidor intagits, synes med andra ord

mera närma sig det alternativ, som de sakkunniga benämna »kompensations-

stopp».

De sakkunniga hava emellertid avvisat denna utväg till förmån för den av

dem valda anordningen, som enligt deras förmenande skulle innebära ett

mindre kännbart ingripande på den fria lönebildningen. Då denna motivering

för de sakkunnigas val av huvudprincip onekligen synes något överraskande,

synes anledning föreligga att något närmare undersöka de sakkunnigas tan­

kegång på denna punkt.

Man finner därvid, hurusom de sakkunniga vid valet mellan olika vägar för

maximering av kompensationen endast ställa emot varandra två alternativ.

Det ena innebär vad de sakkunniga kalla kompensationsstopp och beskrives

av de sakkunniga sålunda, att ingen skulle fråntagas rätten lill det dyrtids-

tillägg, som han dittills erhållit, men att hans eventuella rätt till ytterligare

tillägg skulle avskäras. Föreskriften kunde dock enligt de sakkunniga kombi­

neras med en bestämmelse, att Konungen eller myndighet, som Konungen

förordnade, skulle siga att utan hinder av den angivna grundregeln för sär­

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 320

.

skilda fall bestämma den högsta kompensation, som finge utgå. Mot denna

linje anse de sakkunniga dock kunna anmärkas, att regleringen skulle inne­

bära ett alltför strängt statligt förmynderskap över näringslivet. I uppgiven

avsikt att bereda parterna på arbetsmarknaden största möjliga frihet att reg­

lera dessa förhållanden föreslå de sakkunniga i stället en utväg, som — låt

vara att dess räckvidd är mera begränsad — likväl för de löntagargrupper,

som därav skulle beröras, kan innebära ett vida hårdare ingripande, såtill­

vida som förslaget icke ens antyder, att någon hänsyn skulle tågås till den

enskilde löntagarens naturliga önskan att åtminstone bibehållas vid den av­

löning han redan erhållit. Om, såsom tyckes framgå av de sakkunnigas utta­

landen, ett dylikt alternativ likväl skulle hava föredragits av representanter

ej blott för arbetsgivare utan även för arbetstagare, torde dessa arbetstagar-

representanter i allt fall näppeligen hava tillhört de grupper, som riskerade att

drabbas därav. En reduktion av en redan faktiskt uppnådd inkomst medför

givetvis vid oförändrad eller stigande prisnivå alldeles särskilda svårigheter

exempelvis med hänsyn till skatternas starka eftersläpning och — i varje

fall i huvudstaden — på grund av svårigheten att utbyta en dyrare bostad

mot en billigare. För den antydda regeln örn bibehållande av redan erhållet

dyrtidstillägg synas tala sådana starka billighetskäl, att det förefaller förvå­

nande, att de sakkunniga ej ägnat desamma någon närmare uppmärksam­

het. över huvud synes det påfallande, i hur ringa grad de sakkunniga intres­

serat sig för skälighetssvnpunkterna. Man saknar i deras utlåtande fullstän­

digt varje antydan örn att ingripanden efter de av dem schablonmässigt upp­

lagda linjerna skulle kunna i enskilda fall drabba alltför hårt och att för und­

vikande därav övergångsanordningar kunde vara av nöden. Hade de sakkun­

niga beaktat detta, skulle det utan tvivel hava legat nära till hands för dem

att överväga exempelvis en sådan kombination av de båda utav dem angivna

alternativen, att det av dem föreslagna ingripandet mot särskilt höga kom­

pensationer dock skulle förknippas med ett bibehållande av redan utgående

dyrtidstillägg. Man kan också vända på saken och ifrågasätta en tillämpning

av regeln örn kompensationsstopp på det sätt, att höjning av redan utgående

dyrtidstillägg likväl skulle vara medgiven i den mån sådan överensstämde

med vad som tillämpades exempelvis för statens tjänstemän.

Magistraten har med det sist sagda endast velat påvisa, hurusom en lag­

stiftning, som i så hög grad som den föreslagna åsidosätter vanliga rättsgrund­

satser, åtminstone borde vinnlägga sig örn att undvika onödigt hårda konse­

kvenser för de därav drabbade, vidare hurusom detta krav icke kan anses

uppfyllt av det föreliggande lagförslaget, men slutligen också hurusom denna

brist genom en till synes enkel komplettering kunde avhjälpas. Detta innebär

emellertid icke, att magistraten frånfaller sin ovan angivna principiella oppo­

sition mot den föreslagna lagstiftningen i dess helhet.

Under åberopande av det anförda får magistraten alltså bestämt avråda

från en lagstiftning sådan som den av de sakkunniga föreslagna.

I det av magistraten åberopade utlåtandet av juris doktor I. Myrberg an­

dres, bland annat, att det föreslagna ingripandet skulle innebära att stats­

makten i statens intresse till arbetsgivarens förmån konfiskerade en del av

arbetstagarens löneförmåner, att § 16 regeringsformen torde lägga hinder i

vägen för en retroaktiv lagstiftning i vad denna skulle medföra ingrepp i

förvärvade rättigheter, att den ifrågasatta lagstiftningen måste anses stri­

dande mot gällande rätt, att, vad anginge innehavare av domarebefattningar,

dessa enligt § 36 regeringsformen åtnjöte skydd mot avsättning i administra­

tiv väg, samt att detta skydd jämväl innebure att tjänstemannen icke kunde

Kungl. Mctj:ts proposition nr 320■

21

mot sin vilja berövas någon del av de med tjänsten förenade avlöningsförmå­

nerna, såvida dessa ej bestämts på sådant sätt att tjänstemannen vid nedsätt-

ningen av förmånerna ej kunde anses gå miste örn en honom tillförsäkrad

rättighet.

Sveriges kommunaltjänstemannaförbund har för sin del anfört i huvud­

sak följande:

Lagförslaget förbjuder icke samtliga dyrtidstillägg och likställda tillägg

utöver en viss nivå utan endast sådana, som överstiga till löntagare i all­

mänhet utgående dyrtidstillägg. Syftet med lagförslaget är således att in­

gripa mot kompensationer, som överstiga normalnivån. Denna normalnivå

kunna de sakkunniga emellertid icke exakt bestämma. De sakkunniga ha

sökt komma till rätta med frågan genom att såsom normal dyrtidskompensa-

tion beteckna den kompensation, som utgår till statens befattningshavare,

underkastade civila avlöningsreglementets bestämmelser, resp. de arbets­

tagare, vilkas dyrtidstillägg regleras genom de mellan landsorganisationen i

Sverige och svenska arbetsgivareföreningen ingångna s. k. ramavtalen. Man

har sålunda tydligen utgått ifrån, att lönerna skola vara reglerade antingen

vid 1935 års prisnivå eller vid ett indexläge av 178. Några direktiv för i

vilken utsträckning kompensation skall få utgivas till sådana arbetstagare,

vilkas löner reglerats vid annat indexläge, gives icke.

För kommunernas del ha löneregleringar skett vid ett flertal olika index­

lägen. I vissa fall ha regleringarna anknutits till tänkta indexlägen, i andra

fall har man anknutit till det levnadskostnadstal, som gällde vid löneregle­

ringens genomförande. Exempel finnas även på sådana kommuner där nå­

gon lönereglering i vedertagen bemärkelse överhuvud taget ej förekommit.

Att under dylika förhållanden fastställa vad normal dyrtidskompensation

skall innebära för de kommunala befattningshavarna synes svårligen kunna

ske. Den enda möjligheten att på kommunernas område skapa enhetlighet

beträffande dyrtidskompensationen skulle därför vara att över hela landet

genomföra löneregleringar, varvid lönerna skulle anknytas till endera 1935

års prisnivå eller till indexläget 178. Dyrtidskompensationen skulle då i det

förra fallet utgå enligt statens bestämmelser och i det senare fallet enligt

ramavtalet. Härigenom skulle, under förutsättning att jämväl enhetliga, dyr-

ortsgraderade löneplaner komme till användning, även ett enhetligt löneläge

för kommunaltjänstemännens del kunna uppnås.

De sakkunniga torde vid sin utredning icke ha kunnat undgå att konsta­

tera, att en icke ringa del av de kommunalanställda bereus avsevärt lägre

dyrtidskompensation än som kommit andra arbetstagarekategorier till del.

Den sociala orättvisa, som härigenom vederfarits dessa befattningshavare,

borde vara särskilt påfallande, då de ifrågavarande arbetstagarna äro an­

ställda i allmän tjänst. De sakkunniga lia emellertid ej funnit skäl varken

att påtala nämnda missförhållande eller alt föreslå åtgärder till rättelse av

detsamma.

Skall därför enhetlighet beträffande dyrtidskompensationen genomföras

och en särskild lönekontrollnämnd tillsättas, borde i enlighet med ovan förda

tankegång dels begreppet normal dyrtidskompensation klart definieras, dels

borde i så fall nämnden jämväl tilläggas befogenhet att föreskriva om höj­

ning av den utgående dyrtidskompensationen för sådana arbetstagare, som

uppenbart liro underkompenserade, samt slutligen även vara befogad att

föreskriva vissa kommuner genomförande av löneregleringar, vilka skulle

anknytas till endera 1935 års prisnivå eller till indextalet 178. Nämndens be­

22

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

fogenhet skulle sålunda vara att under rådande kristid vaka över att skäliga

löner och dyrtidstillägg utbetalas och icke blott att såsom de sakkunniga

föreslagit ensidigt beskära sådana dyrtidstillägg, som nämnden efter fritt skön

skulle anse för höga.

Ett ingrepp i den kommunala självbestämmanderätten av ovan antydd art,

som dock ur social synpunkt vore mera rimligt, synes dock lika litet som de

sakkunnigas förslag vara förenligt med gällande rättsuppfattning.

Enda motiveringen till en lag av den karaktär som den nu föreslagna

skulle vara att man genom densamma skulle förebygga en eljest oundviklig

inflation. Förutsättningen för att en »överkompensation» skulle kunna skapa

dylik inflation måste emellertid vara att huvudmassan av landets inkomst­

tagare — arbetstagare såväl som egna företagare — åtnjöte större kompensa­

tion för dyrtiden än vad som kan anses skäligt med hänsyn till rådande för­

hållanden. Lagen riktar sig emellertid som ovan framhållits endast mot en

obetydlig grupp löntagare, vilkas »överkompensation» dels icke kunnat när­

mare angivas i de sakkunnigas yttrande och i varje fall icke kan vara av

större omfattning, dels icke heller torde kunna inverka nämnvärt störande

på landets finansiella läge.

Lagförslagets avsedda karaktär av retroaktiv lagstiftning, varigenom redan

ingångna avtal skulle kunna ogiltigförklaras, innebär dessutom något nytt

för svensk rätt. Att ingångna avtal icke skola kunna brytas har sedan gam­

malt varit svensk rättspraxis.

Med anledning av vad ovan framhållits och med stöd av ett bifogat sak­

kunnigutlåtande av professorn Halvar Sundberg får förbundet sålunda be­

stämt avstyrka, att de sakkunnigas förslag föranleder lagstiftning i angivet

syfte.

I det vid yttrandet fogade utlåtandet av professor Halvar Sundberg anför

denne, bland annat, att Stockholms stads avlöningssystem vore ett reallöne-

system, varför det rörliga lönetillägget icke finge betraktas som en tillfällig

dyrtidshjälp, att tillägget sålunda rätteligen icke folie under den föreslagna

lagtextens bestämmelser örn dyrtidstillägg, att de sakkunnigas förslag inne-

hure en indragning från det allmännas sida av befattningshavarna i löne­

avtalen tillförsäkrat vederlag för deras arbete, d. v. s. närmast en konfiska­

tion, att, även om något formellt allmänt grundlagshinder icke mötte mot

ändring av bestående rättslägen utan att full ersättning lämnades, en dylik

åtgärd likväl strede mot den i § 16 regeringsformen uttryckta rättssäkerhets-

principen, att här icke förelåge en nödsituation av den art, att den kunde

göra lagstiftningen berättigad, att den enligt § 36 regeringsformen vissa be­

fattningshavare tillförsäkrade oavsättligheten garanterade orubbat bibehål­

lande av samtliga med befattningen förenade ekonomiska förmåner, att ett in­

gripande av föreslagen art skulle rubba förutsättningarna för rättsförhållan­

det mellan arbetsgivaren och arbetstagaren, vilket icke borde bliva utan kon­

sekvenser för den senares vidkommande, att den föreslagna lagen skulle

innebära särskild obillighet gentemot avlidna befattningshavares familjer,

eftersom befattningshavarna under livstiden fått vidkännas rörliga pensions-

avdrag, samt att förslaget lämnade vidsträckt spelrum åt den administrativa

kristidsmyndighetens fria skön.

I det av tjänstemännens centralorganisation (TCO) avgivna yttrandet an­

dres:

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

23

TCO finner för sin del det framlagda förslaget vara anmärkningsvärt. För­

slaget innebär ett brytande av en av de fundamentala rättsprinciperna i vårt

land, nämligen att ingångna avtal skola respekteras.

Det framgår av de sakkunnigas betänkande, att det främst är kommunal­

tjänstemännen, som äro föremål för de sakkunnigas intresse. Då bör det rätt­

visligen framhållas, att denna grupp i själva verket är i stort sett mycket miss­

gynnad, när det gäller dyrtidskompensation. Stora delar av kommunaltjänste­

mannakåren lia ej kommit upp till ramavtalets kompensationsnivå. Endast i

ett fåtal fall, såsom i Stockholm, ligga de över denna nivå, men skillnaden är

tämligen oväsentlig. Det finnes dessutom andra samhällsgrupper, som lia

högre kompensation för dvrtiden, bl. a. flera arbetargrupper.

Enda motiveringen till en lag av den karaktär som den nu föreslagna skulle

vara, att nian genom densamma skulle förebygga en eljest oundviklig infla­

tion. Förutsättningen för att en »överkompensation» skulle kunna skapa dy­

lik inflation måste emellertid vara, att huvudmassan av landets inkomsttaga­

re — arbetstagare såväl som egna företagare — åtnjöte större kompensation

för dyrtiden än vad som kan anses skäligt med hänsyn till rådande förhållan­

den. Lagen riktar sig emellertid som ovan framhållits endast mot smärre

grupper löntagare, vilkas »överkompensation» dels icke kunnat närmare an­

givas i de sakkunnigas yttrande och i varje fall icke kan vara av större om­

fattning, dels icke heller torde kunna inverka nämnvärt störande på landets

finansiella läge.

Med anledning av vad sålunda anförts, får TCO för sin del bestämt avstyr­

ka det ifrågavarande lagförslaget.

Vid centralorganisationens yttrande fanns fogat ett utlåtande i ärendet av

professor emeritus Robert Malmgren. I utlåtandet har Malmgren —- efter att

hava erinrat, bland annat, att bland de kommunalanställda funnes ganska

många, vilkas löneförmåner icke kunde rubbas utan att § 36 regeringsformen

träddes för nära — sammanfattningsvis anfört:

Ehuru det icke kan anses vara under alla förhållanden stridande mot den

hos oss rådande rättsuppfattningen att förläna tillbakaverkande kraft åt lagar

med sådant innehåll som den nu ifrågasatta, kräver dock rättssäkerheten, att

man därvid framgår med den allra största försiktighet. De särskilt starka skäl,

som skulle kunna motivera ett frångående av den eljes upprätthållna regeln,

äro i föreliggande fall icke förhanden. Lagen skulle därför, samtidigt som den

på ett kännbart sätt ingriper i enskildas rättigheter, innebära ett betänkligt

prejudikat för framtida lagstiftande. Den skulle också innebära en allvarlig

avvikelse från principen om kommunernas självstyrelse, en avvikelse vars be­

tänklighet ökas om lagens handhavande skulle utan klagorätt överlämnas till

en Kungl. Majit underordnad kontrollmyndighet.

De anställdas centralorganisation (Daco) har yttrat:

Vid de förhandlingar som hösten 1942 pågingo mellan representanter för

regeringen och näringslivets organisationer angående den allmänna ekono­

miska politiken, hävdades från Daros sida att tjänstemännen voro beredda att

medverka till genomförandet av ett allmänt lönestopp, under förutsättning att

ett generellt prisstopp komme till stånd. Från regeringens sida framhölls att

den önskade stabiliseringen av den ekonomiska politiken borde kunna kom­

ma till stånd på frivillighetens väg, örn näringslivets organisationer lämnade

sin medverkan härtill. När därefter Kungl. Majit den 30 oktober 1942 utfär­

dade bestämmelser örn ett allmänt prisstopp, hälsades detta med stor tillfreds­

ställelse på löntagarhåll. I november och december månad upptogos även

21

Kungl. Majus proposition nr 320.

förhandlingar angående dyrtidskompensation för år 1943. Man utgick därvid

på såväl arbetsgivarnas sorn löntagarnas sida från att en stabilisering av löne­

nivån borde åstadkommas. Genom de överenskommelser som ingåtts mellan

svenska arbetsgivareföreningen och LO samt mellan Daco-organisationerna

och resp. arbeisgivarsammanslutningar, bar lönenivån för avsevärd tid fram­

åt fastlåsts, under förutsättning att inga större prisstegringar äga rum. De över­

enskommelser som Daco-organisationerna härvid träffat äro på alla väsent­

liga punkter sinsemellan likartade, och några större olikheter i förhållande

till den mellan svenska arbetsgivareföreningen och LO träffade uppgörelsen

föreligga ej heller. De skiljaktigheter som äro för handen äro helt och hållet

betingade av de speciella förhållanden som äro rådande beträffande tjänste­

männens anställnings- och avlöningsförhållanden och beröra ej kompensa­

tionens procentuella storlek. I de fall, då överenskommelser träffats angående

dyrtidskompensation för tjänstemannagrupperna på den privata arbetsmark­

naden, uppgår sålunda som regel kompensationens storlek för närvarande till

20.7 %>, vilket är detsamma som gäller enligt ramavtalet för år 1943.

I vissa fall lia de överenskommelser som träffats haft karaktären av kol­

lektivavtal. I andra fall ha de förda förhandlingarna resulterat i rekommen­

dationer från resp. arbetsgivarsammanslutningar till deras medlemmar. Dessa

rekommendationer lia även så gott som undantagslöst efterkommits av de en­

skilda arbetsgivarna. För stora tjänstemannagrupper finnas emellertid inga

överenskommelser som reglera deras riitt till dyrtidstillägg. Orsakerna härtill

äro i första hand att söka i den omständigheten, att anslutningen till tjänste­

mannaorganisationerna på vissa områden ännu icke är fullständig. Stora

tjänstemannagrupper stå sålunda alltjämt utanför de fackliga organisationer­

na. I många fall ha dessa grupper av naturliga skäl likväl kommit i åtnjutan­

de av de förmåner som de organiserade tjänstemännnen erhålla. Ej obetydli­

ga grupper lia dock icke erhållit någon eller i varje fall obetydlig kompensa­

tion för de stegrade levnadskostnaderna.

Det ifrågavarande lagförslaget är avsett att uteslutande få karaktären av

en maximilagstiftning. Ur löntagarsynpunkt kommer det då att framstå så­

som en orättvisa att man med lagstiftningens hjälp kan åstadkomma begräns­

ning av vissa utgående löneförmåner, men att samtidigt stora grupper av lön­

tagare icke komma i åtnjutande av de förmåner som enligt lagen betraktas

såsom normala.

I 2 § i lagförslaget arigives att med dyrtidstillägg skall likställas varje an­

nan gottgörelse som mäste antagas utgöra sådant tillägg, även örn den givits

annan beteckning. Denna paragraf kan tagas till intäkt för en mycket vitt­

gående kontroll över lönesättningen på arbetsmarknaden, vilket är ägnat att

inge de allvarligaste betänkligheter. Särskilt för tjänstemännens del kan be­

stämmelsen få allvarliga konsekvenser. Som ovan framhållits äro organisatio­

nerna på detta område ännu ej fullständigt utbyggda, och den förhandlings-

verksamhet som i många fall först under de sista åren påbörjats har icke

hunnit påverka lönesättningen för stora medlemsgrupper. Daco har vid infö­

randet av det allmänna pris- och lönestoppet hävdat, att tjänstemannaparten

förbehåller sig rätt alt göra framställningar om löneförbättringar för sådana

grupper, för vilka löneläget måste anses uppenbart otillfredsställande. Dylika

löneförbättringar böra under inga förhållanden betraktas såsom kompensa­

tion för de stegrade levnadskostnaderna.

Den av de sakkunniga föreslagna lagstiftningen skulle, enligt vad vi här

ovan framhållit, icke komma att rikta sig mot de överenskommelser som träf­

fats av till Daco anslutna organisationer, men det oaktat anse vi förslaget ur

principiella synpunkter betänkligt. Härigenom skulle löntagarorganisationer­

na betagas rätten att fritt förhandla för sina medlemmar, och sålunda skulle

Kungl. Maj:ts proposition nr 320-

25

en av de grundläggande principerna för den fria förhandlingsrätten vara all­

varligt hotad. På löntagarhåll har man alltid på det bestämdaste motsatt sig

varje lagstiftning som skulle göra intrång i den fria förhandlingsrätten. Även

örn den föreslagna lagstiftningen endast skulle få provisorisk karaktär och

framförallt vara betingad av de nu rådande krisförhållandena, anser Daco

att de principiella betänkligheterna äro så stora, att vi icke kunna godtaga

förslaget. Daco skulle däremot ha förstått om lagstiftningen fått en sådan

utformning, att den endast avsåge att undanröja de legala hindren för ingåen­

de av bindande uppgörelser i fall då dyrtidskompensationen avviker från den

allmänt förekommande.

Daco och de till Daco anslutna organisationerna äro alltjämt beredda att

lämna sin medverkan till att lönenivån hålles stabil, under förutsättning att

prisstoppet även i fortsättningen kan genomföras. De fall, då kompensation

för de stegrade levnadskostnaderna uppgå till belopp som ligga över det nor­

mala, äro för de privatanställda tjänstemännens del synnerligen fåtaliga, och

det torde som regel röra sig om enstaka individuella fall, varvid organisatio­

nerna icke medverkat till överenskommelsen. För att den föreslagna lagstift­

ningen skulle bli verkligt effektiv även när det gäller all individuell lönesätt-

ning på den privata arbetsmarknaden, kräves en synnerligen noggrann kon­

troll från statsmakternas sida, och därigenom skulle även lagstiftningen med­

föra konsekvenser som icke kunna anses önskvärda.

Med stöd av vad ovan anförts ber Daco få avstyrka det föreliggande lag­

förslaget om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Sveriges statstjänstemannanämnd och trafiktjänstemännens riksförbund ha

i ett gemensamt yttrande uttalat, att lagförslaget enligt deras åsikt strede mot

de urgamla rättsgrundsatser, på vilka vår nuvarande rättsordning vilade, var­

för organisationerna — oaktat lagförslaget icke för närvarande berörde deras

medlemmar — enträget hemställde att en lagstiftning av ifrågavarande slag

icke måtte genomföras.

Departem entschef en.

Av de sakkunnigas redogörelse framgår, att indexavtalen mellan svenska

arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i stor omfattning blivit nor­

merande för den dyrtidskompensation, som utgår till löntagare i enskild eller

kommunal tjänst. Den kompensation, som för närvarande utgår till huvud­

delen av de statsanställda, motsvarar mycket nära kompensationen enligt

det senaste indexavtalet, över den normalnivå, som de statliga lönebestäm-

melserna och indexavtalen sålunda angiva, höjer sig den kompensation som

utgår till vissa mindre grupper på det kommunala området samt i enstaka

fall på andra områden.

Varje försök att genom lönehöjningar bereda kompensation för en av

varubrist orsakad prisstegring utgör ett allvarligt hot mot penningvärdet. Det

är därför angeläget att kompensationsförfarandet såvitt möjligt begränsas.

Ur denna synpunkt är det av vikt, att kompensation icke tillätes utgå i vida­

re omfattning än som medgivits i dc allmänna uppgörelser till vilka man

nätt fram. I annat fall skulle möjligheterna att på frivillighetens väg upp­

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

rätthålla ett till vissa indextal knutet lönestopp försämras. Även om de på­

talade fallen av överkompensation med hänsyn till sitt förhållandevis ringa

antal icke direkt hota penningvärdet, komma de därför likväl att utgöra ett

hinder för strävandena att motverka inflationen. Detta torde i särskild grad

gälla, om de gynnade grupperna befinna sig i allmän tjänst.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker jag i princip, att möjligheter till­

skapas att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning av dyrtids-

kompensationen olika grupper emellan. I likhet med de sakkunniga föror­

dar jag, att detta ingripande sker i form av en maximering av kompensa­

tionen.

De sakkunniga ha diskuterat två olika metoder för genomförande av en

maximering av dyrtidskompensationen. Den ena linjen har av de sakkunniga

karakteriserats såsom innebärande ett kompensationsstopp. Enligt denna

metod skulle genom lag föreskrivas, att kompensation för ökade levnads­

kostnader icke finge utgå med högre belopp än det, som utgick viss angiven

dag, t. ex. den dag då lagen trädde i kraft. Ingen skulle sålunda fråntagas

rätten till det dyrtidstillägg, som han vid lagens ikraftträdande åtnjöt, var­

emot rätten till ytterligare höjning av dyrtidstillägget skulle avskäras; de

sakkunniga förutsätta dock, att höjning av dyrtidstillägget skulle få ske i

särskilda fall och efter medgivande av Konungen eller myndighet som

Konungen förordnade. Mot denna linje ha de sakkunniga anmärkt, att den

skulle innebära ett alltför strängt statligt förmynderskap över näringslivet.

De sakkunniga upplysa även, att vid preliminära överläggningar med repre­

sentanter för vissa arbetsgivar- och arbetstagarorganisationer dessa efter­

tryckligt framhållit, att parterna på arbetsmarknaden borde lämnas största

möjliga frihet att själva reglera lönefrågorna. De sakkunniga ha därför för

sin del förordat den andra linjen, enligt vilken det allmänna skulle äga in­

gripa endast om tillägget för de löntagare eller pensionärer, varom fråga

vore, väsentligt överstege till löntagare i allmänhet utgående dyrtidstillägg.

Där så vore fallet, skulle utfästelse om dyrtidstillägg kunna förklaras ogiltig,

i vad utfästelsen avsåge tillägg överstigande det som i allmänhet utginge;

i den mån utfästelsen förklarats ogiltig skulle det vid straffansvar vara för­

bjudet att utgiva eller mottaga tillägget. Lagen skulle enligt de sakkunnigas

förslag äga tillämpning jämväl beträffande avtal, vilka tillkommit före lagens

ikraftträdande. Den linje, som de sakkunniga sålunda förorda, innebär å

ena sidan att lagens tillämpningsområde väsentligt inskränkes, å andra si­

dan att det statliga ingripandet givits en för den enskilde allvarligare inne­

börd i det att lagen skulle medgiva tvångsvis nedsättning av redan utgå­

ende dyrtidstillägg.

De sakkunnigas förslag har vid remissbehandlingen blivit föremål för åt­

skillig kritik. Därvid ha med skärpa framhållits de principiella betänklig­

heter, som vöre förenade med en lagstiftning av angiven beskaffenhet. Även

har framhållits, att det icke vore med billigheten överensstämmande att

fråntaga vissa löntagare en kanske betydande del av det dyrtidstillägg de

redan åtnjöte. De sålunda framställda erinringarna hava utan tvivel visst

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

27

fog för sig. De principiella skäl och billighetshänsyn, som kunna anses tala

emot en lagstiftning av den utformning de sakkunniga föreslagit, böra i

varje fall medföra, att lagstiftningens räckvidd begränsas till det strängt

nödvändiga.

Då det gäller att finna en godtagbar konstruktion av den tilltänkta lag­

stiftningen synes det mig ligga nära till hands att — i anslutning till vad

Stockholms stadsfullmäktige föreslagit — kombinera de av de sakkunniga

diskuterade alternativen. En dylik linje skulle innebära, att maximeringen

genomfördes i form av ett kompensationsstopp, vilket emellertid icke skulle

vara av generell utan av individuell karaktär. Lagen skulle alltså giva möj­

lighet för vederbörande statliga organ att i särskilda fall, då arbetstagarna

tillförsäkrats dyrtidstillägg enligt väsentligt förmånligare grunder än som

i allmänhet tillämpades, meddela förbud mot att dyrtidstillägget utan till­

stånd höjdes utöver det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets medde­

lande. Tillstånd till höjning av dyrtidstillägget skulle lämnas endast i den

mån detta med hänsyn till den allmänna löneutvecklingen ansåges befogat.

Därest lagen utformades efter dessa linjer, tillgodosåges såväl näringslivets

krav på största möjliga frihet vid reglering av lönefrågorna som ock önske­

målet att en redan uppnådd inkomst icke bleve föremål för reduktion. Å

andra sidan kan mot det nu diskuterade alternativet anföras, att det icke

möjliggör lika effektiva ingripanden mot för höga dyrtidstillägg som de sak­

kunnigas förslag. Denna invändning lärer emellertid icke vara av avgöran­

de beskaffenhet, då man i väsentliga delar torde kunna uppnå åsyftade

resultat jämväl med en lagstiftning av nyss angiven innebörd.

Även örn jag sålunda anser lagstiftningen i princip icke böra gå längre än

att den möjliggör kompensationsstopp för sådana arbetstagare, som i kom-

pensationshänseende äro särskilt gynnsamt ställda, finner jag det likväl

ofrånkomligt att lagen i vissa fall möjliggör längre gående ingrepp. Jag åsyf­

tar härvid sådana fall, där några arbetstagare vägrat biträda en mellan ar­

betsgivaren och flertalet arbetstagare träffad överenskommelse angående fri­

villig begränsning av dyrtidstillägg, som utgår efter förmånligare grunder än

som i allmänhet gälla. Det torde vara uppenbart att, därest lagstiftaren un­

derläte att ingripa mot ett dylikt förfaringssätt och därigenom kunde anses

ha givit detsamma sin sanktion, möjligheterna att få till stånd frivilliga över­

enskommelser angående begränsning av dyrtidstillägg skulle betydligt redu­

ceras. Å andra sidan skulle utsikterna att få till stånd dylika överenskom­

melser öka, örn det stora flertalet — till uppoffringar beredda — arbetstagare

hade visshet örn att de arbetskamrater, som icke frivilligt ginge med på en

motsvarande begränsning av dem tillkommande dyrtidstillägg, kunde bliva

tvingade därtill. Jag förordar sålunda att möjligheter tillskapas för veder­

börande statliga organ att — i fall där arbetsgivare träffat överenskommelse

med flertalet av en grupp arbetstagare örn nedsättning eller begränsning av

eljest utgående dyrtidstillägg — föreskriva att dyrtidstillägget skall utgå en­

ligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt angår sådan

arbetstagare inom gruppen, som icke biträtt överenskommelsen.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 320

Viel remissbehandlingen har från vissa håll gjorts gällande att, vad an-

ginge befattningshavare som avses i § 36 regeringsformen, stadgandet i

nämnda lagrum utgjorde hinder för en lagstiftning av ifrågavarande art.

Denna mening kan jag icke dela. Även örn stadgandet i § 36 regeringsformen

— som efter ordalagen icke rör frågan om befattningshavares rätt att bibe­

hållas vid sina löneförmåner — får anses innebära en garanti i angivet

hänseende, kan enligt min mening lagbudet likväl icke utgöra hinder för så­

dana jämkningar beträffande rätten till dyrtidstillägg, varom här är fråga.

Eftersom kompensationsförfarandet självt utgör ett hot mot penningvärdet

kommer för övrigt en rätt till skydd mot sådan penningvärdesförsämring,

som är förorsakad av allmän varubrist, att örn den allmänt tillämpas mot­

verka sitt eget syfte. Den kan med andra ord icke hävdas annat än på be­

kostnad av det samhällsintresse, som utgör dess yttersta motivering.

I ett par remissyttranden har framhållits, att vissa grupper av anställda

beretts avsevärt lägre dyrtidskompensation än som kommit arbetstagarna i

allmänhet till del. Med utgångspunkt härifrån har det gjorts gällande att

den föreslagna lagen, som avsåge endast att tillskapa möjligheter att begränsa

för höga dyrtidstillägg, borde kompletteras med bestämmelser som möjlig­

gjorde för myndighet att föreskriva höjning av dyrtids tillägget för de under-

kompenserade. Då parterna i ett anställningsförhållande principiellt ha att

själva bestämma örn lönesättningen samt det föreslagna tillägget icke är på­

kallat av de skäl, som föranlett framläggandet av det nu ifrågavarande lag­

förslaget, kan jag emellertid icke förorda en sådan utbyggnad av lagstift­

ningen som avses i de berörda yttrandena. I

I enlighet med de riktlinjer jag i det föregående angivit har inom finans­

departementet utarbetats ett förslag till lag i ämnet. Jag torde nu få övergå

till att lämna en närmare redogörelse för de föreslagna stadgandena.

I 1 § i departementsförslaget har upptagits ett inledningsstadgande, enligt

vilket lagens huvudbestämmelser skola träda i tillämpning först efter sär­

skilt förordnande. Sådant förordnande föreslås skola kunna meddelas vid

krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga,

av krig föranledda förhållanden. Enligt förslaget skall förordnande medde­

las av Konungen med riksdagens samtycke, dock att, när riksdagen ej är

samlad, provisoriskt förordnande må meddelas av Konungen ensam. De

sakkunnigas förslag innehåller icke någon motsvarighet till nu ifrågavaran­

de stadgande. Det har emellertid synts mig lämpligt att, på sätt i vissa re­

missyttranden föreslagits, lagens extraordinära karaktär bringas till uttryck

i själva lagtexten.

I 2 § i departementsförslaget upptages lagens huvudstadgande, enligt vil­

ket en för ändamålet särskilt inrättad nämnd, statens lönekontrollnämnd,

skall äga att beträffande viss grupp av arbetstagare eller pensionärer med­

dela förbud mot att dyrtidstillägget utan tillstånd av nämnden höjes utöver

det tillägg, som utgick vid tiden för förbudets meddelande. Förutsättningen

för meddelande av dylikt förbud angives vara, att dyrtidstillägg å lön eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

29

pension för den ifrågavarande gruppen utgår efter väsentligt förmånligare

grunder än de, som i allmänhet gälla för arbetstagare inom riket.

Vad angår den krets av personer, å vilka lagen bör äga tillämpning, må

till en början anmärkas att jag icke funnit skäl att, på sätt svenska arbets­

givareföreningen ifrågasatt, föreslå en sådan begränsning av lagen att den­

samma skulle gälla endast de i kommunal och därmed jämförlig tjänst an­

ställda. Även örn lagen för närvarande skulle få sin huvudsakliga betydelse

med avseende å arbetstagare i sådan tjänst, torde det i allt fall icke vara

tillrådligt att avskära möjligheterna till ingripande gentemot andra katego­

rier av arbetstagare. Lagen bör sålunda enligt min mening äga generell till-

lämpning i fråga örn löneförhållanden mellan arbetsgivare och arbetstagare.

De sakkunniga lia i sin promemoria diskuterat möjligheten att göra lagen

tillämplig endast beträffande löntagare och icke jämväl med avseende å pen­

sionärer. De sakkunniga ha emellertid avvisat denna tanke. Jag vill icke för­

neka, att skäl av social natur kunna åberopas till förmån för den ifrågasatta

begränsningen. Ä andra sidan torde icke kunna bestridas att —- såsom lands­

organisationen i sitt remissyttrande framhållit — grundpensionerna i en del

fall äro så pass höga, att en begränsning av därå utgående dyrtidstillägg icke

kan anses oskälig. Vid övervägande av skälen för och emot har jag för min

del, i likhet med de sakkunniga, stannat vid den meningen att lagen bör gö­

ras tillämplig jämväl i fråga örn dyrtidstillägg å pension. Detta torde icke

utesluta att vid tillämpningen av lagen visst beaktande kan skänkas åt de

särskilda förhållanden, som få anses föreligga med avseende å pensionärerna.

I lagen torde böra såsom förutsättning för meddelande av beslut om kom-

pensationsstopp angivas, att dyrtidstillägg för gruppen i fråga utgår efter vä­

sentligt förmånligare grunder än de som i allmänhet gälla för arbetstagare

inom riket. I övrigt torde det emellertid icke vara erforderligt eller lämpligt

att i lagtexten angiva förutsättningarna för ett ingripande enligt lagen. För­

hållandena på ifrågavarande område torde nämligen, såsom de sakkunniga

yttrat, vara av den art att lagen måste avfattas i relativt allmänna ordalag och

utrymme sålunda beredas för en viss skälighetsprövning i det särskilda fallet.

Vad särskilt angår frågan örn vilken grad av kompensation, som olika kom­

pensationssystem få anses bereda, vill jag erinra örn att denna för lagens till-

lämpning grundläggande fråga i höggrad kompliceras dels av att normalnivån

för riket icke kan angivas annat än ungefärligen, dels ock därav att de olika sy­

stemen icke anknyta till samma basår. Jämförelsen försvåras ytterligare där­

av att det stundom kan vara ovisst, örn och i vad mån grundlönen innefattar

kompensation för tidigare stegring av levnadskostnaderna. Emellertid vill jag

framhålla att, därest lagen utformas i enlighet med av mig förordade linjer,

lagen så tillvida blir enklare i tillämpningen som det icke ifrågakommer att

bestämma viss nivå, till vilken redan utgående dyrtidstillägg skall sänkas.

Enligt departementsförslaget skall beslut örn kompensationsstopp få med­

delas i fråga örn viss grupp av arbetstagare eller pensionärer. Ingripande

gentemot viss enskild person bör däremot enligt min mening icke ifrågakom­

ma. En aktion, som riktar sig emot endast en person, får gärna karaktären

30

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

av personligt trakasseri och blir dessutom i praktiken verkningslös, då för­

budet lätt kan kringgås. Jag vill emellertid tillägga, att begreppet grupp i

detta sammanhang icke bör tolkas restriktivt. Sålunda böra chefstjänsle-

männen vid ett företag, därest de åtnjuta dyrtidskompensation efter sär­

skilda grunder, anses som särskild grupp av arbetstagare.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle det ankomma på Konungen eller myn­

dighet, som Konungen bestämde, att meddela beslut som i lagen avses. De

sakkunniga uttala i anslutning härtill, att det vore lämpligt att Konungen

delegerade sin rätt enligt lagen till en särskild nämnd, lönekontrollnämnden.

I denna punkt avviker departementsförslaget från de sakkunnigas förslag. En­

ligt departementsförslaget skall det nämligen alltid ankomma på lönekontroll­

nämnden att meddela beslut i hithörande ärenden, dock med rätt för veder­

börande att överklaga beslutet hos Kungl. Maj :t. Då jag förutsätter att — även

om lagen avfattades i enlighet med de sakkunnigas förslag — de ifrågava­

rande ärendena likväl icke komme att upptagas av Konungen i första hand,

synes mig den av de sakkunniga föreslagna konstruktionen innebära en onö­

dig omgång.

I 3 § i departementsförslaget upptages den förut omförmälda bestämmel­

sen angående rätt för lönekontrollnämnden att i vissa fall föreskriva nedsätt­

ning eller begränsning av redan utgående dyrtidstillägg. Förutsättningen för

meddelande av dylikt beslut angives vara, att arbetsgivare med flertalet av

en grupp arbetstagare eller pensionärer träffat överenskommelse om ned­

sättning eller begränsning av eljest utgående dyrtidstillägg. Då så skett,

skall lönekontrollnämnden enligt förslaget äga föreskriva, att dyrtidstilläg-

get skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt

angår sådan arbetstagare eller pensionär inom gruppen, som icke biträtt

överenskommelsen. Den sålunda föreslagna befogenheten torde främst böra

utnyttjas i sådana fall, där endast ett fåtal arbetstagare eller pensionärer

vägrat biträda överenskommelsen och deras uppträdande sålunda för öv­

riga medlemmar av gruppen framstår såsom i viss mån illojalt. Jag vill

särskilt framhålla, att någon skyldighet för nämnden att inskrida så snart

en knapp majoritet biträtt överenskommelsen icke avses skola föreligga.

Stadgandet har avfattats såsom en befogenhet för nämnden att inskrida;

huruvida nämnden i visst fall skall inskrida eller icke, bör bedömas med

hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter. Det må tilläggas, att

beslut om nedsättning eller begränsning av dyrtidstillägg avses kunna med­

delas antingen i kombination med beslut örn kompensationsstopp enligt 2 §

eller — där genom överenskommelsen dyrtidstillägget för övriga medlemmar

av gruppen sänkts till en nivå, som ungefärligen motsvarar normalnivån —

såsom ett fristående beslut.

Departementsförslaget berör endast sådana tillägg å lön eller pension, var­

med avses att anpassa lönen eller pensionen efter ökningen i de allmänna

levnadskostnaderna (dyrtidstillägg). Lönetillägg i anledning av befordran

eller på grund av viss uppnådd tjänsteålder beröras sålunda icke av försla­

get. I den mån ett tillägg i realiteten är ett dyrtidstillägg bör lagen däremot

Kungl. Mårts proposition nr 320.

31

vara tillämplig, oavsett vilken benämning tillägget givits. En bestämmelse

härom har upptagits i 4 § i departementsförslaget. Stadgandet motsvarar den

av de sakkunniga under 2 § upptagna bestämmelsen. —- Självfallet kan det

i vissa fall vara tveksamt vilken natur ett lönetillägg skall anses hava. Det

torde emellertid få överlåtas åt rättstillämpningen att i dylika fall avgöra,

om tillägget skall anses som dyrtidstillägg eller icke.

Under 5 § ha i departementsförslaget upptagits bestämmelser angående

skyldighet för arbetsgivare att lämna lönekontrollnämnden vissa uppgifter

samt angående skyldighet för arbetsgivare att i kontrollsyfte förete handels-

böcker och affärshandlingar för nämnden. Bestämmelserna motsvara 3 § i

de sakkunnigas förslag. Liknande bestämmelser återfinnas i gällande pris­

regleringslag. Det torde vara lämpligt, att nämnden vid insamlandet av erfor­

derliga uppgifter söker samarbete med sådana kommunala och enskilda sam­

manslutningar, som äga tillgång till löneuppgifter beträffande sina medlem­

mar.

Bestämmelser angående lönekontrollnämndens sammansättning ha upp­

tagits i 6 § i departementsförslaget. Några motsvarande bestämmelser åter­

finnas icke i de sakkunnigas förslag. Emellertid torde det med hänsyn till

beskaffenheten av de ärenden, som enligt förslaget skola ankomma på nämn­

den, få anses önskvärt att i lagen upptagas bestämmelser vilka i görligaste

mån garantera en lämplig sammansättning av nämnden. I enlighet härmed

torde i lagen böra stadgas, att ordföranden skall vara lagkunnig och erfaren

i domarvärv samt att arbetsgivar- och arbetstagarintressena skola i nämn­

den representeras med vardera två ledamöter. De båda övriga ledamöterna

torde böra i huvudsak representera ekonomisk och statistisk sakkunskap. Av

partsrepresentanterna torde två lämpligen böra representera kommunerna

respektive de kommunalanställda samt två det enskilda näringslivet res­

pektive arbetstagare i enskild tjänst.

Jag torde i detta sammanhang få något beröra frågan örn sättet för ären­

denas anhängiggörande hos nämnden. De sakkunniga ha uttalat, att ären­

dena borde kunna upptagas antingen ex officio på grundval av informatio­

ner rörande läget på arbetsmarknaden eller ock efter anmälan av intresserad

organisation eller person. Svenska stadsförbundet har vid remissbehand­

lingen anfört, att förbundet måste taga ett bestämt avstånd från tanken att

ett ärende skulle kunna upptagas efter anmälan av intresserad person. För

egen del är jag så tillvida av samma mening som förbundet att jag förutsät­

ter, att ärendena regelmässigt komma att upptagas ex officio eller efter an­

mälan av vederbörande kommun eller organisation. Detta bör emellertid

icke utesluta, att ett ärende upptages efter anmälan av enskild person. Nå­

gon skyldighet för nämnden alt upptaga ett ärende lill behandling på grund­

val av en dylik anmälan torde däremot icke böra stadgas.

I departementsförslaget har under 7 § upptagits vissa föreskrifter angå­

ende delgivning av beslut, som lönekontrollnämnden meddelat enligt 2 eller

3 §. I 7 § första stycket stadgas sålunda, att nämnden ofördröjligen skall på

lämpligt sätt giva arbetsgivaren del av beslutet. Enligt andra stycket i sam­

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

ma paragraf åligger det arbetsgivaren att i sin tur lämna underrättelse örn

beslutet till envar därav berörd arbetstagare eller pensionär. De ifrågavaran­

de bestämmelserna äro, såsom av det sagda framgår, av i huvudsak ord­

ningsföreskrifts natur. Med hänsyn till att arbetsgivaren ålagts viss delgiv-

ningsskyldighet torde det emellertid vara lämpligt, att bestämmelserna det

oaktat upptagas i själva lagen. Det synes icke behövligt att knyta någon straff­

sanktion till ifrågavarande stadgande.

De i 8 § i departementsförslaget upptagna straffbestämmelserna överens­

stämma i sak — med den ändring som föranledes av bestämmelserna i 3 §

i departementsförslaget — med 4 § i de sakkunnigas förslag. Enligt förslaget

är den som, med vetskap om lönekontrollnämndens beslut, utgiver eller mot­

tager för högt dyrtidstillägg förfallen till ansvar. Landsorganisationen har

ifrågasatt örn icke straffstadgandet borde begränsas till att gälla endast den

som utgåve sådant tillägg. Emellertid bör beaktas att det icke är utgivaren

utan mottagaren, som gör en vinst genom lagöverträdelsen. Vid sådant för­

hållande kan jag icke förorda den ifrågasatta begränsningen av straffbudet.

De i 9—11 §§ i departementsförslaget upptagna bestämmelserna äro helt

överensstämmande med stadgandena i 5—7 §§ i sakkunnigförslaget.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle Konungen äga förordna, att klagan

över lönekontrollnämndens beslut icke skulle få föras. Detta förslag har

blivit föremål för kritik i vissa remissyttranden. Även jag är av den uppfatt­

ningen, att något förbud mot klagan över nämndens beslut icke bör få med­

delas. I enlighet härmed har i departementsförslaget i 12 § första stycket

stadgats, att klagan över beslut, som lönekontrollnämnden meddelat i fråga

örn tillämpningen av 2, 3 eller 5 §, skall föras hos Konungen genom besvär,

vilka skola hava inkommit till finansdepartementet före klockan tolv å tret­

tionde dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet. Med hänsyn till

ärendenas beskaffenhet torde desamma, där fråga icke är om föreläggande

eller utdömande av vite, böra avgöras av Konungen i statsrådet.

I 12 § har såsom ett andra stycke upptagits en bestämmelse, enligt vilken

lönekontrollnämndens beslut, utan hinder av däröver förd klagan, skall lända

till efterrättelse intill dess annorlunda förordnas. Bestämmelsen har sin mot­

svarighet i 8 § andra stycket i de sakkunnigas förslag.

Slutligen har i 13 § intagits ett bemyndigande för Konungen att meddela

de närmare bestämmelser, som erfordras för tillämpningen av lagen.

Uppenbarligen bör den föreslagna lagen, som motiveras av rådande excep­

tionella läge, givas allenast begränsad giltighetstid. Jag föreslår i enlighet

härmed, att lagen förklaras gälla till och med den 30 juni 1944. Förordnan­

de, som meddelats med stöd av 1 §, bör icke vara gällande längre än lagen

äger giltighet. Ej heller bör av lönekontrollnämnden jämlikt 2, 3 eller 5 §

meddelat beslut gälla längre än förordnande som nyss sagts är gällande.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över det inom

finansdepartementet upprättade förslaget till lag angående begränsning ao

dyrtidstillägg å lön och pension, av den lydelse Bilaga A till detta protokoll

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

33

utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhäm­

tas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl­

lan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Mats Lemm.

Bihang till riksdagens protokoll 1013. 1 sand. Nr 320.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

inlaga A.

Förslag

till

lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vid krig eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utom­

ordentliga, av krig föranledda förhållanden äger Konungen, när riksdagen

ej är samlad, förordna att vad i 2—5 §§ stadgas skall äga tillämpning; dock

må förordnande, som nu sagts, ej meddelas med mindre Konungen låtit riks­

dagskallelse utgå eller riksdagen ändock skall sammanträda inom trettio

dagar. Varder ej meddelat förordnande av nästföljande riksdag inom trettio

dagar från riksdagens början gillat, skall detsamma efter utgången av nämn­

da tid upphöra att lända till efterrättelse.

Prövas under lid, då riksdagen är samlad, förhållanden vara för handen,

som i första stycket sägs, äger Konungen med riksdagens samtycke meddela

förordnande, som där avses.

2

§•

Utgår för viss grupp av arbetstagare eller pensionärer dyrtidstillägg å lön

eller pension efter väsentligt förmånligare grunder än de, som i allmänhet

gälla för arbetstagare inom riket, må förbud meddelas mot att dyrtidstilläg-

get för nämnda grupp utan tillstånd höjes utöver det tillägg, som utgick vid

tiden för förbudets meddelande.

Förbud, varom i första stycket förmäles, ävensom tillstånd, som i samma

stycke sägs, meddelas av en utav Konungen utsedd nämnd, statens löne-

kontrollnämnd.

3 §•

Har arbetsgivare träffat överenskommelse med flertalet av en grupp ar­

betstagare eller pensionärer om nedsättning eller begränsning av eljest utgå­

ende dyrtidstillägg, må lönekontrollnämnden föreskriva, att dyrtidstillägget

skall utgå enligt de i överenskommelsen angivna grunderna jämväl såvitt

angår sådan arbetstagare eller pensionär inom gruppen, som icke biträtt

överenskommelsen.

4 §•

Med dyrtidstillägg å lön eller pension likställes i denna lag varje annat

tillägg, som måste antagas avse att anpassa lönen eller pensionen efter ök­

ningen i de allmänna levnadskostnaderna, ändå att tillägget givits annan

beteckning.

35

5 §.

Arbetsgivare är skyldig att på anfordran av lönekontrollnämnden

1) lämna de uppgifter nämnden begär för prövning av fråga om begräns­

ning av dyrtidstillägg;

2) för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade löner eller pensio­

ner förete liandelsböcker och affärshandlingar för nämnden.

Underlåter arbetsgivare att efter anfordran, varom ovan sägs, fullgöra

vad honom i följd därav åligger, äger lönekontrollnämnden förelägga ho­

nom vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna om uttagande av

sådant vite.

6 §.

Lönekontrollnämnden skall bestå av sju ledamöter, av vilka Konungen

utser en att vara ordförande.

Ordföranden skall vara lagkunnig och i domarvärv erfaren. Av övriga

ledamöter skola två utses bland personer, som företräda arbetsgivarintres-

sen, och två bland personer företrädande arbetstagarintressen.

7 §•

Då lönekontrollnämnden meddelat förbud enligt 2 § eller föreskrift en­

ligt 3 §, skall nämnden ofördröjligen på lämpligt sätt giva arbetsgivaren del

av beslutet.

Det åligger arbetsgivaren att lämna underrättelse örn beslutet till envar

därav berörd arbetstagare eller pensionär.

8

§■

Med dagsböter eller, där omständigheterna äro försvårande, med fängelse

i högst sex månader straffes

1) den som, med vetskap om att förbud meddelats enligt 2 §, utan till­

stånd utgivit eller mottagit högre dyrtidstillägg än som utgick vid tiden

för förbudets meddelande;

2) den som, med vetskap örn föreskrift enligt 3 §, utgivit eller mottagit

högre dyrtidstillägg än som enligt föreskriften må utgå;

3) den som vid lämnande av uppgift, som i 5 § avses, sökt vilseleda löne­

kontrollnämnden.

9 §.

Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 5 § må ej yppas i vi­

dare mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna av­

sedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fäng­

else.

10

§.

Brott, varom i 8 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter an­

mälan eller medgivande av lönekontrollnämnden.

Brott, varom i 9 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter an­

givelse av målsäganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

36

11

§•

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

12

§.

Klagan över beslut, som lönekontrollnämnden meddelat i fråga örn till-

lämpning av 2, 3 eller 5 §, skall föras hos Konungen genom besvär, vilka

skola hava inkommit till finansdepartementet före klockan tolv å trettionde

dagen efter den, då klaganden erhöll del av beslutet.

Utan hinder av däröver förd klagan skall lönekontrollnämndens beslut

lända till efterrättelse, intill dess annorlunda förordnas.

13 §.

Konungen äger meddela de närmare bestämmelser, som erfordras för till-

lämpning av denna lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad

uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, och gäller till

och med den 30 juni 1944.

Förordnande enligt 1 § vare ej gällande längre än lagen äger giltighet.

Av lönekontrollnämnden jämlikt 2, 3 eller 5 § meddelat beslut skall ej gäl­

la längre än förordnande som nyss sagts är gällande.

I 9 § meddelad föreskrift om tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rö­

rande överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga örn

annat brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmel­

sernas giltighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser

i övrigt upphört att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

37

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 27 maj

19A3.

Närvarande:

justitieråden A

lsén

,

L

ind

,

regeringsrådet E

klund

,

justitierådet E

ricsson

.

Enligt lagrådet den 14 maj 1943 tillhandakommet utdrag av protokoll över

finansärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 21 april

1943, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i §

87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat förslag

till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits

av t. f. chefen för rättsavdelningen i finansdepartementet hovrättsrådet Rolf

Dahlgren.

Förslaget föranledde följande yttrande av lagrådet.

Genom förevarande lagstiftning avses att skapa möjlighet att, i den mån så

finnes nödigt, få till stånd en maximering av den dyrtidskompensation som

utgår till olika grupper arbetstagare och pensionstagare. I fråga om sättet för

genomförande av en dylik maximering ha under förarbetena olika alternativ

varit under övervägande. I det remitterade förslaget har valts vägen att införa

ett s. k. kompensationsstopp, dock icke av generell utan av individuell karak­

tär. I de särskilda fall, då dyrtidstillägg till en grupp arbetstagare utgår enligt

väsentligt förmånligare grunder än som i allmänhet tillämpas, skall sålunda

det avsedda statliga organet kunna meddela förbud mot att dyrtidstillägget

utan tillstånd höjes utöver det tillägg som utgick vid tiden för förbudets med­

delande. Lagstiftningen har alltså i princip ansetts böra begränsas till att

bereda möjlighet att motverka en automatiskt stigande dyrtidskompensation

— någon allmän nedsättning av utgående dyrtidstillägg skall följaktligen ej

äga rum — och förbud mot höjning skall kunna ifrågakomma endast då sär­

skilt gynnsam kompensation föreligger. För visst angivet fall, nämligen då

några arbetstagare i en grupp vägrat biträda en mellan arbetsgivaren och

flertalet arbetstagare i gruppen träffad överenskommelse örn frivillig be­

gränsning av dyrtidstillägg, har lagstiftningen dock funnits böra möjliggöra

längre gående ingrepp. I det åsyftade fallet skall sålunda det statliga organet

kunna föreskriva att dyrtidstillägget skall utgå enligt de i överenskommelsen

bestämda grunderna jämväl till dem som ej biträtt överenskommelsen.

.38

Kungl. Maj.ts proposition nr 320.

Lagstiftningen ingår som ett led bland de olika åtgärder som i rådande

krisläge anses böra vidtagas för att förhindra en prisutveckling av inflato­

risk karaktär och sålunda upprätthålla ett fast penningvärde. Såsom sådana

åtgärder ifrågakomma i första hand, å ena sidan att på sätt nu sker med

stöd av prisregleringslagen direkt påverka prisbildningen, å andra sidan att

angripa de för prisbildningen betydelsefullaste faktorerna, främst inkomst­

stegring. En hållbar stabilisering måste eftersträvas och med alla till buds

stående medel genomföras.

En lagstiftning av förevarande art, örn ock begränsad på sätt som före­

slås, är ur principiell synpunkt ägnad att väcka starka betänkligheter. Den

ej endast beskär avtalsfriheten på ett område, där sådan städse ansetts vara

av särskild betydelse. Genom att den medgiver ingrepp i redan bestående

rättsförhållanden kommer den därjämte i strid med en av de viktigaste prin­

ciperna på vilka vår rättsordning vilar. I synnerhet blir ingripandet betänk­

ligt i sådana fall då arbetstagares avlöningsförmåner, rörligt tillägg inberäk­

nat, äro tillförsäkrade denne på sådant sätt att utfästelsen därom icke kan

ensidigt ryggas. Så synes förhållandet vara beträffande kommunalanställda

i åtskilliga städer enligt för befattningshavarna gällande lönereglementen.

För vissa av dessa befattningshavare, nämligen de som avses i § 36 regerings­

formen, lärer det rörliga tillägget också utgöra sådan avlöningsförmån som

får anses skyddad av grundlagsbudet.

Att i ett krisläge, då penningvärdet allvarligt hotas och rubbningar i det

ekonomiska livet av svåröverskådlig art därav kunna bliva en följd, löntagare

såväl som andra medborgargrupper emellertid äro skyldiga att underkasta sig

särskilda uppoffringar för tillgodoseende av allmänt väl och i nödfall jämväl

avstå från dem tillförsäkrade förmåner lärer näppeligen kunna dragas i tvi-

velsmål. Tvekan synes kunna råda endast därom med vilken styrka en sådan

fara skall framträda för att rättfärdiga ett dylikt anspråk från det allmännas

sida och vilka krav i varje särskilt läge rimligen kunna ställas på den enskilde.

linder förarbetena har från olika håll gjorts gällande, att förhållandena för

närvarande icke vöre sådana att en lagstiftning som den förevarande hade nå­

gon betydelse för det avsedda ändamålet eller någon uppgift att fylla. Något

sådant nödläge som kunde berättiga till ett avsteg från den allmänt erkända

principen att ej genom lagstiftning ingripa i bestående rättigheter, allra minst

grundlagsskyddade sådana, förelåge ej heller. Lagstiftningen borde således

bestämt avvisas.

Frågan huruvida den ekonomiska situationen är sådan att behov föreligger

av en så ingripande lagstiftning som den nu föreslagna kan naturligen vara

föremål för delade meningar. Ett allvarligt hot mot penningvärdet utgöra

emellertid i nuvarande försörjningsläge, enligt allmänt rådande uppfatt­

ning, särskilt lönehöjningar som stå i bestämd relation till prisutveck­

lingen. Sådana kompensatoriska höjningar åstadkomma nämligen en

växelverkan mellan olika led i prisbildningen, varigenom priserna drivas

vidare mot en allt högre nivå. Örn prisstegring inträder, föranleder den

Kungl. Alaj.ts proposition nr 320.

31)

genom kompensationsförfarandet en lönehöjning, vilken i sin tur utlöser

en ytterligare prisstegring som föranleder ny lönehöjning o. s. v. Då såsom

för närvarande varuförsörjningen undergått en väsentlig försämring, kan

tydligen med en kompensatorisk lönestegring, allmänt sett, icke vinnas

det syfte som därmed avses, d. v. s. ersättning för den stegrade levnads­

kostnaden. Den endast föranleder en prisstegring som i princip är obe­

gränsad. Dyrtidskompensationen kan med andra ord i längden ej gagna

inkomsttagarna i gemen utan leder till en fortgående försämring av pen­

ningvärdet. Vad nu sagts örn kompensationsförfarandet gäller uppenbarli­

gen endast örn detta vinner allmän tillämpning. Självfallet kan en enstaka

grupp genom kompensation bereda sig avsevärda förmåner utan att detta

kan sägas medföra en direkt risk för penningvärdet. Men om en grupp blir

i tillfälle att på detta sätt hålla sig skadeslös för prisstegringen i högre grad

än andra, lärer erfarenheten visa, att under inbördes konkurrens mellan

olika inkomsttagargrupper allt gynnsammare kompensationsbestämmelser ef­

ter hand framdrivas, medförande ökad fara för penningvärdet.

Såsom ett led i stabiliseringssträvandena genomfördes från och med den 1

november 1942 ett temporärt prisstopp, avsett alt bilda utgångspunkt för den

strängare prisreglering, vilken ansågs nödvändig som komplement till de upp­

görelser rörande arbetslöner m. m. varom förhandlingar pågingo. De resul­

tat som såvitt lönerna angick uppnåddes vid dessa förhandlingar betydde att

den allmänna lönenivån skulle kvarstå oförändrad örn levnadskostnadernas

fortsätta uppgång under avtalsperioden kunde hållas inom en ram av 4—5

procent. Enligt föreliggande uppgifter lia levnadskostnaderna sedan dess va­

rit praktiskt taget oförändrade och anledning lärer föreligga till antagande

att kostnaderna icke skola komma att stiga i sådan grad, att den i indexav­

talet stadgade ökningen av dyrtidskompensationen skall inträda. (Se proposi­

tionen till årets riksdag nr 242.)

Även om sålunda genom de vidtagna åtgärderna en stabilisering av priserna

och lönenivån för de stora arbetstagargrupperna för tillfället kommit till

stånd, lärer därmed faran för penningvärdet icke vara undanröjd. Det gäl­

ler jämväl, särskilt inför möjligheten av en ofrånkomlig prisstegring och en i

övrigt ogynnsam utveckling på det ekonomiska området, att söka tillse adden

uppnadda stabiliseringen vidmaklhålles och att den ej äventyras bl. a. därige­

nom att andra, låt vara mindre arbetstagargrupper uppnå väsentligt bättre

dyrtidskompensation än som i allmänhet gäller. Att en lagstiftning i föreslagen

riktning härutinnan kan komma att fylla en viktig uppgift lärer vara tydligt.

Erinras må i detta sammanhang, att enligt det remitterade förslaget lagen

— liksom i allmänhet beredskapslagstiftningen — har erhållit karaktär av

fullmaktslag. För att den skall träda i tillämpning kräves alltså att särskilt

beslut därom fattas av statsmakterna. När det såsom nu är fallet gäller att

bedöma örn tillräckliga skäl föreligga att tillskapa en fullmaktslag av huvud­

sakligen det innehåll som den föreslagna, torde avgörande vara att — oav­

sett örn den för närvarande behöver tillämpas — förhållandena snabbt kunna

utveckla sig i sådan riktning att statsmakterna böra äga möjlighet ali utan

4o

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

onödig omgång ingripa med åtgärder av det slag som i lagen avses. På grund

härav och med beaktande jämväl av vad i övrigt anförts anser lagrådet be­

tänkligheterna mot lagstiftningen böra vika och följaktligen icke utgöra hin­

der för att denna, närmast i beredskapssyfte, nu kommer till stånd.

Om således en lagstiftning av förevarande art anses böra åvägabringas, är

det uppenbarligen av vikt att lagen så utformas att å ena sidan ingripande

ej må kunna ske i vidare mån än som är oundgängligen nödigt för vinnande

av det med lagen avsedda syftet och att å andra sidan detta ingripande drab­

bar olika kategorier av arbetstagare så likformigt som möjligt.

Innan lagrådet går närmare in härpå, skall det faktiska läget på arbets­

marknaden i kompensationshänseende något beröras.

Uppenbarligen möta stora svårigheter, då det gäller att med varandra jäm­

föra de kompensationssystem som förekomma på de olika områdena av

arbetsmarknaden och att söka utröna de utgående dyrtidskompensationernas

inbördes värden. Hänsyn måste härvid naturligen tagas till de indexlägen

vid vilka grundlönerna fixerats. Vid själva beräkningen kunna olika me-

ioder ifrågakomma. Så t. ex. kan kompensationen, belöpande å levnadskost-

nadsstegringen efter index 178 i 1914 års serie, sättas i relation till den lön

(inklusive tillägg) som faktiskt utgick vid index 178 eller till den lön, vartill

kompensationssystemet utan s. k. eftersläpning vid detta indextal skulle

berättiga, eller kan hänsyn ock tagas till att indexavtalens bas rätteligen avser

1938 års genomsnittslöner. Ingen av metoderna kan dock — med hänsyn till

bl. a. de förmåner som i olika former bereus de anställda och som äro av na­

tur att innebära dyrtidskompensation — antagas leda till fullt rättvisande

resultat.

Ben kompensation, som för närvarande utgår till huvuddelen av de stats­

anställda, nominellt 31 %>, motsvarar enligt remissprotokollet mycket nära

kompensationen enligt det senaste indexavtalet, 20.7 %. Enligt för lagrådet

tillgänglig utredning svara nämnda 31 % för de statsanställda mot — bero­

ende på den metod som kommit till användning vid beräkningen — 20.2,

^18.5 och 19.6 %>.

En jämförelse, utförd efter enahanda grunder, mellan å ena sidan index­

avtalet och å andra sidan den grupp kommunalanställda, som under förar­

betena ägnats särskilt uppmärksamhet, nämligen Stockholms stads tjänste­

män, giver vid handen, att jämförelsetalen å dyrtidskompensationen för de

befattningshavare, som anslutit sig till 1942 års överenskommelse och för

vilka kompensationen nominellt då utgick med 45 °/o, enligt de tre olika meto­

derna bliva 21.8, 22.2 och 23.8 %, under det att jämförelsetalen för de be­

fattningshavare, som vägrat godkänna överenskommelsen och för vilka kom­

pensationen nominellt utgick med 59 %, bliva 33.6, 34 och 36.4 °/o.

Beträffande förhållandena i övriga av de utav de sakkunniga särskilt ornför-

mälda städerna giver, enligt vad lagrådet inhämtat, verkställd undersökning

vid handen att — efter den metod som för Stockholm givit procenttalet 22.2

— kompensationen för närvarande jämlikt gällande lönereglementen eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

41

träffade överenskommelser varierar, med undantag för enstaka fall, mellan

omkring 18 och 27 %.

Av den förebragta utredningen torde framgå att, ehuru ersättning för lev-

nadskostnadsstegringen utgår efter växlande system, dessa dock i fråga om

de stora arbetstagargrupperna medföra kompensationer som ej väsentligt

skilja sig från varandra. För kommunalanställda i vissa städer skulle på grund

av gällande, från städernas sida ouppsägbara lönereglementen kompensatio­

ner komma att utgå efter obegränsade eller tämligen högt begränsade indextal.

Enligt på sina håll träffade frivilliga överenskommelser har emellertid kom­

pensationen ej sällan begränsats till nära överensstämmelse med vad i all­

mänhet utgår. I ett par av dessa städer uppbära ett mindre antal befattnings­

havare, som ej biträtt sådan överenskommelse, dyrtidstillägg enligt löneregle-

mentets innehåll.

Med hänsyn till det sålunda föreliggande faktiska läget på lönemarknaden

lärer lagen få sin största betydelse däri, att det statliga organet skall kunna

följa löneutvecklingen samt särskilt vaka över att icke enstaka arbetstagar-

grupper genom krav på ökad kompensation föranleda, att kompensationen

överlag kan komma att drivas i höjden och stabiliseringssträvandena där­

igenom försvåras. Endast i mera trängande fall torde lagen komma att be­

höva anlitas. Såsom förutsättning för ingripande uppställes också i huvud­

stadgandet, 2 §, att dyrtidstillägg utgår efter väsentligt förmånligare grunder

än de i allmänhet gällande. Endast för det fall att en i förhållande till den

allmänna lönenivån väsentlig höjning i dyrtidskompensationen ifrågakom-

mer skall sålunda ingripande kunna ske. Visst utrymme lämnas följaktligen

alltjämt åt avtalsfriheten och möjlighet hålles öppen för viss höjning av dyr-

tidstillägget. Genom sådan läggning åt lagstiftningen har denna enligt lagrå­

dets mening erhållit den nödiga begränsningen, och lagens verkningar lära där­

igenom helt visst komma att mildras.

I överensstämmelse med lagens grundtanke lärer det vara avsett att — då

överenskommelse träffats om begränsning av ett enligt lönereglemente eljest

utgående dyrtidstillägg och reglementet på grund av överenskommelsens upp­

sägning skulle komma att träda i tillämpning — förbud mot höjning av det

enligt överenskommelsen utgående dyrtidstillägget skall kunna meddelas, så­

vida tillägget enligt reglementet ligger väsentligt över normalnivån. Detsam­

ma avses skola äga motsvarande tillämpning, där efter uppsägning eller

eljest avtal träffats örn sådant högre dyrtidstillägg. Skall det med lagen

avsedda syftet nås, lärer möjlighet till ingripande i nu avsedd omfattning

vara erforderlig. Då vad sålunda åsyftats icke klart framgår av lagtexten,

synes stadgandet böra förtydligas i angiven riktning.

Lagstiftningen är så utformad att den omfattar samtliga arbetstagargrup-

per. Någon viss för alla gällande »normalnivå», över vilken kompensationen

icke må utgå, har emellertid av helt naturliga skäl icke stått att finna. Till

utgångspunkt för ingripande skall i stället tagas det vid liden för ingripandet

utgående dyrtidstillägget. Väl kan lagstiftningen därigenom komma att i viss

Bihang till riksdagens protokoll 19iS. 1 sami. Nr 320.

4

42

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

mån drabba skilda grupper olikformigt, men begränsningen som innebär att

minskning i utgående dyrtidstillägg ej skall ske är önskvärd ur billighetssyn-

punkt och påkallas för övrigt i viss mån redan av svårigheten att fastställa

dyrtidskompensationernas inbördes värden.

Ett längre gående ingripande har, såsom förut berörts, funnits erforderligt

för det fall att vissa arbetstagare inom en grupp ej biträtt en av flertalet god­

känd överenskommelse örn nedsättning av eljest utgående dyrtidstillägg (3 §).

Detta ingripande, som får anses vara grundat å hänsyn till en naturlig fordran

på likställighet inom gruppen, synes berättigat ur de synpunkter som ligga

till grund för förslaget. Dels och framförallt vore det mindre väl förenligt med

allmänna lagstiftningsgrunder om vid ett ingripande kompensationsstoppet

skulle för arbetstagare i en och samma grupp bestämmas till olika kom­

pensationsgrader, dels föreligga ej här de svårigheter som möta vid jämförelse

mellan olika kompensationssystems inbördes värden, dels lärer någon obillig­

het icke vara att befara i betraktande av att överenskommelser varom här är

fråga, såsom erfarenheten visat, biträtts av det alldeles övervägande flertalet.

Med dyrtidstillägg å lön har i förslaget likställts sådant tillägg å pension.

Även om ett ingripande i avseende härå icke är av samma behov påkallat som

beträffande lön samt särskilda billighetsgrunder kräva beaktande vid ingri­

pandet, har lagrådet ansett sig icke böra ställa sig avvisande till förslaget i

denna del.

Under åberopande av vad sålunda anförts och då det lärer få förutsättas

att lagstiftningen kommer att tillämpas med största varsamhet, särskilt då

fråga uppkommer om ingripande i bestående rättigheter, finner sig lagrådet

— under erinran om den förordade jämkningen av 2 § — icke böra avstyrka

att lagstiftningen genomföres.

Mot de särskilda, ej förut berörda bestämmelserna i förslaget, vilka i huvud­

sak avfattats i nära överensstämmelse med motsvarande stadganden i pris­

regleringslagen, har lagrådet icke någon erinran att framställa.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

43

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t

Konungen i statsrådet å Stockholms slott dea 28 maj

1943.

Närvarande:

Statsministern

H

ansson^, ministern för utrikes ärendena

G

unther^, statsråden

P

ehrsson

-B

ramstorp

, W

igforss

, M

öller

, S

köld

, B

ergquist

, B

agge

,

D

omö

, R

osander

, G

jöres

, E

werlöf

.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler che­

fen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, lagrådets den 27 maj 1943

avgivna utlåtande över det den 21 april 1943 till lagrådet remitterade förslaget

till lag angående begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har i sitt utlåtande bland annat — efter att hava erinrat om att

under förarbetena till lagen från olika håll gjorts gällande, att förhållandena

för närvarande icke vore sådana att en lagstiftning som den förevarande hade

någon uppgift att fylla — gjort vissa uttalanden rörande det faktiska läget

på arbetsmarknaden i kompensationshänseende. Lagrådet har därvid, med

stöd av för lagrådet tillgänglig utredning, lämnat vissa sifferuppgifter rörande

den inbördes relationen mellan de i vissa städer utgående dyrtidstilläggen. I

anledning av dessa uttalanden vill jag understryka att, såsom även lagrådet

yttrat, beräkningen av kompensationsgraden kan ske efter olika metoder. Det

torde få ankomma på den förslagna lönekontrollnämnden att, efter inhäm­

tande av alla erforderliga detaljuppgifter och med stöd av tillgänglig exper­

tis, pröva huruvida den till befattningshavarna i de ifrågakomna städerna ut­

gående dyrtidskompensationen kan anses utgå efter väsentligt förmånligare

grunder än de som i allmänhet gälla. Jag vill vidare framhålla att, även om

i viss stad dyrtidstillägget på grund av frivillig överenskommelse mellan sta­

den och dess befattningshavare för närvarande utgår efter grunder, som icke

kunna anses väsentligt förmånligare än de i allmänhet gällande, lagstiftning­

en likväl icke obehövlig för den stadens vidkommande. En överens­

kommelse av ifrågavarande slag kan i allmänhet uppsägas med relativt

kort uppsägningstid, varigenom lönereglementets bestämmelser, som förut­

sättas innebära kompensation efter väsentligt förmånligare grunder, skulle

bringas i tillämpning. I ett dylikt fall bör kompensationsspärr kunna före­

skrivas redan då uppsägningen skett och kompensationen sålunda kunna lå­

sas, icke vid reglementets alltför höga nivå utan vid den nivå, som gäller en­

ligt överenskommelsen. För att dyrtidstillägget skall kunna låsas vid den läg­

re nivån bör emellertid, i överensstämmelse med förslagets grundtanke, för­

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 320.

budet meddelas innan dyrtidstillägget ännu börjat utgå efter den högre nivå,

till vilken reglementet berättigar. Förslaget bygger ju nämligen i princip på

den tanken, att redan utgående dyrtidstillägg skola lämnas orubbade.

Vad i det föregående sagts om dyrtidstillägg, vartill viss grupp av arbets­

tagare enligt lönereglemente är berättigad, bör äga motsvarande tillämpning

beträffande dyrtidstillägg, som eljest skall utgå enligt ett ännu icke ikraft-

trätt avtal.

Lagrådet har anmärkt att av det remitterade förslaget icke klart franninge,

att ingripande skulle kunna ske i sådana fall som de nyss åsyftade. Lagtex­

ten torde därför böra förtydligas i så måtto, att såsom förutsättning för med­

delande av förbud enligt 2 § angives, att för viss grupp av arbetstagare eller

pensionstagare dyrtidstillägg å lön eller pension utgår eller enligt reglemente

eller eljest skall utgå efter väsentligt förmånligare grunder än de, som i all­

mänhet gälla för arbetstagare inom riket.

I anslutning till nyssberörda ändring torde det i 3 och 7 §§ använda ut­

trycket »pensionär» böra utbytas mot ordet »pensionstagare».

Kostnaderna för den föreslagna lönekontrollnämnden torde bliva relativt

obetydliga. Med hänsyn härtill synes det icke nödvändigt att nu äska särskilt

anslag för nämnden utan torde kostnaderna tills vidare få bestridas från det

under sjunde huvudtiteln uppförda anslaget till kommittéer och utredningar

genom sakkunniga.

Enligt 1 § i förslaget äger Kungl. Majit under tid, då riksdagen är samlad,

endast med riksdagens samtycke meddela i paragrafen avsett förordnande.

Riksdagens samtycke till sådant förordnande torde böra inhämtas samtidigt

med att lagförslaget förelägges riksdagen.

Under åberopande av det anförda hemställer jag

dels att förslaget till lag angående begränsning av dyrtids­

tillägg å lön och pension, jämkat i enlighet med vad i det

föregående anförts, måtte jämlikt § 87 regeringsformen ge­

nom proposition föreläggas riksdagen till antagande,

dels ock att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen att sam­

tycka till att Kungl. Majit efter utfärdande av lag i ämnet

meddelar sådant förordnande, som avses i 1 §, att gälla tills

vidare.

Med bifall till denna av statsrådet övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att

till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bi­

laga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Gabrielson.

437832. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1943.

Bilaga B.

P. M.

med förslag till lag om begränsning av dyrtidstillägg å lön

och pension

utarbetad av

inom finansdepartementet tillkallade sakkunniga.

I.

Inledning. De sakkunnigas uppdrag.

Genom beslut den 25 september 1942 uppdrog Kungl. Maj:t åt direktören

G. Söderlund att biträda vid ledningen av överläggningar och utredningar

angående den ekonomiska politikens utformning i syfte att motverka en

skadlig prisstegring. Söderlund ingav senare till chefen för finansdeparte­

mentet en promemoria med riktlinjer för den ekonomiska politiken. I kon­

selj den 13 november 1942 bemyndigade Kungl. Majit Söderlund att lägga

de i promemorian angivna riktlinjerna till grund för fullföljandet av det

honom meddelade uppdraget.

I promemorian framhålles, att bland de åtgärder, som skulle ingå såsom

led i ett allmänt ekonomiskt program, de som toge sikte på att motverka in­

komststegringar i dåvarande läge borde sättas i främsta rummet. Av största

betydelse vore härvid förhandlingarna om nytt indexavtal mellan landsorga­

nisationen och svenska arbetsgivareföreningen (slutförda efter promemorians

avfattande) samt de regleringar av dyrtidskompensationen, som anslöte sig

därtill, d. v. s. lönesättningen på praktiskt taget hela den privata arbets­

marknaden, inklusive tjänstemännen. Det vore nödvändigt att där efter­

sträva en sådan lösning, att en hållbar stabilisering vunnes. Vidtoges mot­

svarande stabiliseringsåtgärder på andra ifrågakommande områden, borde

någon kompensation utöver den dåvarande, till indextalet 237 (i 1914 års

serie) hänförliga icke behöva ifrågakomma. På så sätt erhölle man prak­

tiskt taget ett lönestopp, liksom man genom andra åtgärder finge söka uppnå

elt prisstopp. Den antydda lösningen av frågan örn dyrtidskompensation för

vissa delar av det privata näringslivet måste — anföres vidare i promemorian

— finna sin motsvarighet även för andra delar av näringslivet samt för sta­

tens och kommunernas befattningshavare. Formella hinder i form av ut­

fästelser om exempelvis full kompensation borde undanröjas.

I nämnda konselj, den 13 november 1942, erhöll vidare chefen för finans­

departementet bemyndigande att tillkalla högst tre sakkunniga för att inom

departementet verkställa utredning beträffande möjligheterna att genomföra

enhetlighet i fråga örn den kompensation, som på arbetsmarknaden utgår

2

för levnadskostnadsstegringen. Vid begäran av bemyndigandet anförde de­

partementschefen bland annat följande.

»Under krigsåren har med stöd av prisregleringslagen prissättningen på ett

stort antal viktiga varor och vissa tjänster påverkats, varjämte prisutveck­

lingen varit föremål för övervakning genom priskontrollnämnden och dess

organ. Någon motsvarighet till denna kontroll har däremot hittills icke före-

funnits på arbetsmarknaden, huvudsakligen emedan det synts angeläget att

undvika statliga ingripanden i förhandlingarna mellan arbetsgivare- och

arbetarparterna samt på grund av att de kollektiva avtalsförhandlingarna

öppnat möjligheter att följa och påverka löneutvecklingen på de viktigaste

avsnitten av arbetsmarknaden.

Erfarenheten har emellertid visat, att det trots de kollektiva regleringarna

uppstått betydande ojämnheter i det sätt, på vilket olika grupper av arbets­

tagare erhållit kompensation för stegringen av levnadskostnaderna. Detta

gäller beträffande arbetare och övriga anställda, som stå utanför de kollek­

tiva regleringarna på arbetsmarknaden, men även för enstaka löntagare

eller grupper av löntagare, vilkas arbetsförhållanden äro underkastade dy­

lika regleringar. För statens tjänstemän ha visserligen i huvudsak gällt sam­

ma villkor beträffande dyrtidskompensationen som inom huvudparten av

de kollek ti vavtalsreglerade områdena. Däremot ha vissa kommunalanställda

bereus åtskilligt högre kompensation.

Nu antydda ojämnheter ha tidigare icke spelat någon mera väsentlig roll

för den allmänna löneutvecklingen. De träda emellertid i förgrunden i nu­

varande situation, då vid förhandlingar örn nytt indexavtal på de stora lön­

tagargrupperna ställes kravet, att de skola avsta fran lönestegringar av

kompensationsnatur. Det måste nämligen verka störande på dessa förhand­

lingar och utgöra en betänklig brist i intresseavvägningen, örn andra, låt vara

smärre grupper lyckas undandraga sig motsvarande förpliktelser och till­

tvinga sig en gynnad särställning. Särskilt iögonenfallande blir detta förhål­

lande, om de gynnade grupperna befinna sig i allmän tjänst.

Möjligheterna att genom statligt ingripande få till stånd en utjämning i

berörda avseende böra övervägas. De åtgärder, som kunna komma i fråga,

synas närmast vara maximering av sådana lönetillägg, som äro avsedda att

bereda ersättning för stegrade levnadskostnader, legala hinder mot utbetal­

ning av dylika tillägg annat än i särskild ordning, som medgiver en spärrning

av desamma, samt en sådan form för beskattning, att merinkomster beroende

av dylika tillägg kunna beläggas med särskilt höga skatter.

Det synes erforderligt att göra berörda problem till föremål för utredning

genom särskilda sakkunniga inom finansdepartementet. Härvid hör i första

hand rättsläget undersökas. Därefter böra de olika föreliggande möjligheterna

till ingripande i angivet syfte undersökas. Utredningen bör bedrivas så skynd­

samt att de förslag, till vilka densamma kan giva anledning, åtminstone i

vad avser anställda i allmän tjänst kunna framläggas för 1943 års riksdag.»

Med stöd av bemyndigandet tillkallade departementschefen den 12 de­

cember 1942 tre sakkunniga för att verkställa utredningen.

3

II.

I vilken utsträckning utgår för närvarande på arbetsmarknaden

kompensation för ökade levnadskostnader?

Vid behandlingen av den uppgift, som förelagts de sakkunniga, torde det

till en början vara av intresse att beröra frågan i vilken utsträckning kom­

pensation för ökade levnadskostnader för närvarande utgår på arbetsmark­

naden. Det kan emellertid av naturliga skäl icke komma i fråga att här lämna

en detaljerad kartläggning av de rådände förhållandena. Avsikten är endast

ätt giva en någorlunda fyllig bild av läget. De uppgifter, som ligga till grund

för följande redogörelse, ha till största delen tillhandahållits de sakkunniga

av svenska arbetsgivareföreningen, landsorganisationen och svenska stads­

förbundet. Den korta tid, som stått de sakkunniga till buds, har icke medgivit

verifiering av uppgifter, som erhållits i andra hand.

1. Statsanställda.

a. Tjänstemän.

För huvuddelen statstjänstemän regleras avlöningsförhållandena av civila

avlöningsreglementet den 4 januari 1939 samt civila icke-ordinarieregle-

mentet den 15 juni 1939. I fråga om dyrtidskompensation bygga dessa reg­

lementen på den principen, att tjänstemännen erhålla ett rörligt tillägg, som

är avsett att, med vissa modifikationer, till 3/4 kompensera levnadskostnads-

stegringen.

Det rörliga tillägget utgår då det s. k. levnadskostnadstalet (1935 = 100)

utvisar ökning i förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnads-

nivå med 4 enheter eller mera och utgör 3 % å avlöningen för varje mång- ,

fald av 4 enheter, vartill ökningen uppgår. Där levnadskostnadstalet, ef­

ter att ha uppnått sådan ökning, åter nedgår, skall dock rörligt tillägg

åtnjutas efter oförändrat procenttal, så länge talet överstiger närmast lägre

hela mångfald av fyra. Det rörliga tillägget utgår dock högst med 15 %, vil­

ket enligt nämnda regler inträffar vid levnadskostnadstalet 120, och beräk­

nas ej å belopp, varmed avlöningen överstiger 900 kronor per månad.

Den 1 januari 1940 uppgick levnadskostnadstalet till 114, varför rörligt

tillägg utgick med 9%. Den 1 april 1940 steg talet till 119 och därmed det

rörliga tillägget med ytterligare 3 %. Det rörliga tillägget utgjorde sålunda

då 12 °/o. Redan den 1 juli 1940 nådde levnadskostnadstalet 124 och hade

därmed' passerat det kritiska talet 120, som gav maximalt rörligt tillägg örn

15 %. För levnadskostnadsstegring över nämnda tal skulle som nämnts ingen

kompensation utgå.

I detta läge, som förvärrades genom fortsatt levnadskostnadsstegring till

126 den 1 oktober 1940 och till 130 den 1 januari 1941, utfärdades den 17

4

januari 1941 en kungörelse angående kristillägg åt vissa befattningshavare

i statens tjänst m. fl. under år 1941. I denna kungörelse föreskrevs, att kris­

tillägg skulle utgå till huvuddelen statsanställda under förutsättning, alt lev-

nadskostnadstalet icke nedginge till eller under 120. Kristillägget skulle under

första halvåret 1941 utgöra 4 % å i regel det belopp, varå rörligt tillägg ut-

ginge. Efter den 1 juli 1941 skulle kristillägg alltjämt utgå med 4 %, därest

levnadskostnadstalet icke uppginge till eller överstege 136, och med 8°/»

från och med det kvartalsskifte, då nämnda tal uppnåddes eller överskredes.

Utvecklingen under år 1941 blev den, att levnadskostnadstalet redan den

1 april nådde 140, vilket tal blev oförändrat den 1 juli. Kristillägget ut­

gick följaktligen från den 1 juli med 8%, och hela dyrtidstillägget för här

ifrågavarande statstjänstemän uppgick sålunda vid denna tidpunkt till 23 %>.

Levnadskostnadstalet den 1 oktober 1941 blev 141, varför oförändrat tillägg

utgick.

Den 1 januari 1942 nådde levnadskostnadstalet 145. Genom kungörelse

den 16 januari 1942 angående kristillägg under första kvartalet 1942 be­

stämdes med hänsyn härtill, att kristillägget skulle utgå med 12 %. ök­

ningen av kristillägget med 4 % avsåg att med 50 % kompensera levnads-

kostnadsstegringen mellan talen 136 och 144.

Den 1 april 1942 nådde levnadskostnadstalet 151. I kungörelse den 25 april

1942 föreskrevs, att kristillägg skulle utgå med 14 %. Sedan levnadskostnads­

talet den 1 juh 1942 stigit till 152 höjdes kristillägget jämlikt kungörelsen den

18 juli 1942 till 16 %. Levnadskostnadstalet den 1 oktober 1942, som uppgick

till 153, föranledde icke någon höjning av tillägget. Den 1 januari 1943 var

talet oförändrat 153.

För närvarande utgår följaktligen till huvuddelen statstjänstemän 15 %

rörligt tillägg och 16% kristillägg eller dyrtidstillägg med tillhopa 31%.

Anmärkas kan, att rörligt tillägg icke räknas å belopp, varmed avlöningen

överskjuter 900 kronor i månaden.

Den kompensation, som sålunda utgår till huvuddelen statstjänstemän,

motsvarar i stort sett vad som utgår till arbetare enligt de s. k. indexavtalen

(jfr nedan sid. 14 ff.)

b. Arbetare.

Läget inom olika grenar av statens verksamhet framgår av följande upp­

gifter.

Försvarsverkens arbetare. Den 5 juni 1939 ingingos för tiden till den 30

juni 1942 kollektivavtal mellan försvarsväsendets centrala förvaltningsmyn­

digheter och försvarsverkens civila personals förbund. Dessa avtal inne-

höllo följande bestämmelse om rörligt tillägg:

^{Därest det levnadskostnadstal, efter vilket rörligt tillägg till befattningshavare} i

statens tjänst beräknas och som utgår från att 1935 års genomsnittliga levnadskost-

nadsnivå betecknas med 100, under avtalstiden ändras med fyra enheter eller mera

över eller under talet 108, utgår ett rörligt tillägg, resp. avdrag med 3 proc. å avlö­

ningen för varje hel mångfald av fyra, vartill ökningen resp. minskningen uppgår.

5

Enligt denna bestämmelse utgick den 30 juni 1942, då avtalen efter upp­

sägning utlöpte, med vissa undantag rörligt tillägg med 30 %. Detta tillägg

sänktes av arbetsgivareparten efter avtalens utlöpande till 27 %>. Enligt nytt

avtal, som träffats den 15 december 1942, skola i huvudsak följande be­

stämmelser om dyrtidskompensation tillämpas:

1) Beträffande samtliga avtal utom marketenteriavtalet skall rörligt tillägg utgå

med tillämpning av den procentsats, som angives i mellan svenska arbetsgivareför­

eningen och landsorganisationen vid varje tidpunkt gällande s. k. ramavtal.

Därjämte fastställes ett fast kristillägg att utgå under avtalstiden med 4 3 °/o för

samtliga avtal utom marketenteriavtalet.

Tilläggen skola beräknas å utgående löner, dock ej å övertids- och skifttillägg.

2) Beträffande samtliga avtal utom marketenteriavtalet och avtalet för den civila

handräckningspersonalen samt avtalen för matinrättningama ävensom intendentur-

departementets intendenturverkstäder, förråd och bagerier, skall för tiden fr. o. m.

^den 1 ^{juli t. o. m. den} 31

december 1942 utgå ett särskilt tillägg med 2 %, beräknat

på utgående löner, dock ej å övertids- och skifttillägg.

3)

Beträffande marketenteriavtalet skall rörligt tillägg utgå med tillämpning av

den procentsats, som angives i mellan svenska arbetsgivareföreningen och landsorga­

nisationen vid varje tidpunkt gällande s. k. ramavtal, varvid emellertid 16 % skall

anses motsvara ramavtalets 20-7 %.

Tillägget skall räknas å utgående löner, dock ej å övertids- och skifttillägg.

Statens vattenjallsverk. Enligt uppgift från vattenfallsstyrelsen regleras

indextilläggen helt efter indexavtalen mellan svenska arbetsgivareföreningen

och landsorganisationen.

Telegrafverket. De viktigaste arbetargrupper, för vilka kollektivavtal fin­

nas inom detta verks område (slutna med svenska telegraf- och telefonman-

naförbundet och gällande till den 1 juli 1943), äro arbetarna vid verksta­

den i Nynäshamn och de s. k. linjearbetama. Avtalen för båda dessa grup­

per äro anslutna till indexavtalen. Vissa avvikelser föreligga dock från

indexavtalens kompensationsregler. I avtalet för verkstaden i Nynäshamn

utgår sålunda förutom tillägg enligt indexavtalens bestämmelser ett tillägg

av 1‘26% (3

X

0 ^42%), avseende levnadskostnadsstegring före den 1 janu­

ari 1940. Linjearbetarna ha för levnadskostnadsstegring före den 1 januari

1941 erhållit ett tillägg av 12 %. Efter denna tidpunkt har man följt index­

avtalen, varför deras sammanlagda tillägg nu utgöra 26

4 %.

Domänverket tillämpar beträffande skogsarbeten följande regler:

Kristilläggen omfatta en fast och rörlig del. Den fasta delen utgör

för timmer 13 7 °/o

för massaved 18'7 °/o

för bränn- och kolved c:a 33 3%

för tidion 18'3 %.

Det rörliga tillägget bestämmes enligt indexavtalen och utgör .sålunda för

närvarande 20 7%.

Samtliga tillägg beräknas på ackordsförtjänster, baserade på priser enligt

en år 1939 träffad uppgörelse.

Statens skogsindustrier. AB Statens skogsindustrier har övertagit den in­

dustriella verksamhet, som tidigare bedrivits av domänverket. Bolaget har

6

uppgivit, att inom dess verksamhetsområde indexavtalen tillämpas med en

viss mindre avvikelse.

Statens järnvägar. För verkstads- och förrådsarbetare gäl­

ler t. o. m. den 30 juni 1943 ett den 16 juli 1942 ingånget kollektivavtal mel­

lan järnvägsstyrelsen och svenska järnvägsmannaförbundet.

I detta avtal återfinnes följande bestämmelse om rörligt tillägg:

Till samtliga arbetare utgår fr. o. m. den 1 juli 1939 (index 108/1935) rörligt till-

lägg om 3 öre per timme å de vid 1939 års kollektivavtals ikraftträdande gällande

minimi- och individuella timlönerna. Detta ökas till 6 öre vid index 112, 9 öre vid

index 116, 12 öre vid index 120, 16 öre vid index 128, 20 öre vid index 136 (fr. o. m.

V7 1941), 24 öre vid index 144 och 26 öre vid index 148. Fortsatt påbyggnad skall

ske enligt oförändrade grunder, dock endast i anslutning till förhöjning av kris­

tillägget till tjänstemännen.

Tillägget är alltså maximerat såtillvida, att arbetarna icke erhålla kom­

pensation till högre indextal än statstjänstemännen.

I gällande kollektivavtal mellan nyssnämnda parter rörande statens järn­

vägars biltrafikrörelse stadgas om rörligt tillägg följande:

Till samtliga arbetare utgår rörligt tillägg på de löner, som angivas i § 16 enligt

grunder, gällande för ordinarie personal vid statens järnvägar.

Protokollsuttalande. Därest statsmakterna besluta sådan ändring av grunderna för

rörligt tillägg, att högre levnadskostnadstal än 120 skall påverka ifrågavarande till-

lägg, upptagas förhandlingar mellan parterna rörande det rörliga tilläggets storlek.

Enligt uppgift från järnvägsstyrelsens biltrafikbyrå har tillägg även i fort­

sättningen utgått efter samma grunder som för statstjänstemännen.

Beträffande ban- och byggnadsarbetare gäller till den 31 de­

cember 1943 ett kollektivavtal mellan järnvägsstyrelsen samt svenska väg-

och vattenbyggnadsarbetareförbundet. Detta avtal innehåller b träffande

dyrtidstillägg följande bestämmelse:

Därest under avtalstiden levnadskostnadstalet (se Kungl. Maj:ts avlöningsregle-

mente av den 4 januari 1939, § 29) utvisar viss ökning, utgår tillägg till ovan­

stående timlöner enligt följande:

Levnadskost-

Tillägg per

nadstal

timme

112—115 .......................... ..........................

3

öre

116—119 .......................... .......................... 6

120—127 .......................... .......................... 9

128—135 .......................... .......................... 13

136—143 .......................... .......................... 18

>

144—147 .......................... .......................... 23

2>

148—151 .......................... .......................... 26

152—159 .......................... .......................... 28

160—167 .......................... .......................... 33

»

>

W

6

dock med de ändringar, som av statsmakterna kunna bliva fastställda.

Detta avtal bör enligt uppgift tolkas så, att örn statstjänstemännen icke er­

hålla ytterligare kristillägg, arbetarna ej heller erhålla ytterligare dyrtids­

tillägg utöver det som nu utgår.

7

2. Kommunalanställda,

a. Landstingens befattningshavare.

Dessa befattningshavare — vilka i allmänhet icke enligt tjänstereglementen

äro berättigade till dyrtidstillägg — åtnjuta enligt vad svenska landstingsför­

bundet meddelar, som regel dyrtidstillägg enligt av förbundet rekommende­

rade regler. Dessa tillägg äro, med hänsyn bland annat därtill, att utgångs­

punkten för regleringen icke är densamma som enligt indexavtalen samt att

landstingens befattningshavare jämväl åtnjuta vissa naturaförmåner, lägre

än enligt nämnda avtal. Tilläggen utgöra för närvarande 19 6 % eller 10'9 %>,

beroende på omfattningen av befattningshavarens naturaförmåner, och räk­

nas i regel på den utgående kontanta lönen. Högre tillägg utgå blott för be­

fattningshavare hos landstingen i Kristianstads län, Värmlands län och Ble­

kinge län. I intet fall torde landstingens befattningshavare för framtiden vara

tillförsäkrade ökad kompensation utöver vad de statliga reglerna kunna med­

föra.

b. Städernas tjänstemän.

Då städerna under världskriget 1914—1918 efter statligt mönster införde

lönesystem med rörliga tillägg, anknöto dessa system ofta men icke alltid till

något av de statliga dyrtidstilläggssystemen. Med levnadskostnadernas stabi­

lisering började en period, under vilken ungefär hälften av alla städer över-

gingo till fasta löner. Under åren 1938—1940, då levnadskostnaderna åter bör­

jade stiga, infördes system med rörliga tillägg även i sistnämnda städer. Från

denna tid har man därför att räkna med rörliga lönetillägg i samtliga städer

enligt varierande system, sådana som med eller utan påbyggnader härstamma

från tiden närmast efter världskriget 1914—1918, sådana som avlöst dylika

tidigare system och sådana som införts efter en mellanperiod av fasta löner.

Frånsett de med tiden allt talrikare fall, då städerna — i anslutning till löne­

regleringar eller eljest — direkt anknutit till statens system med rörliga till-

lägg eller till indexavtalen, variera de tillämpade systemen från stad till stad.

Sålunda ha bland annat olika levnadskostnadstal valts som bas för tilläg­

gen, kompensationsgraden och graden av eftersläpning variera, varjämte

olika regler gälla om tilläggets maximering till visst högsta lönebelopp res­

pektive till visst levnadskostnadstal.

I det övervägande antalet städer ha utfästelserna om dgrtidskompensation

begränsats att gälla för viss tid eller åtminstone intill visst levnadskostnads­

tal. I dessa fall ha städerna, om kompensationsgraden varit onormalt hög —

till och med mer än full kompensalion har förekommit — oftast vid fortsatta

indexstegringar kunnat rätta till missförhållandet genom att uppställa en ny

regel respektive uttunna den fortsatta kompensationen. I allmänhet har här­

vid eftersträvats att i stort sett anpassa kompensationsgraden efter de statliga

bestämmelserna eller indexavtalen. Tydligt är emellertid att olika uppfattningar

kunna göras gällande örn vad som är lämplig kompensationsgrad och hur

kompensationen i det särskilda fallet skall beräknas. Så har även varit fallet

8

särskilt i de städer, som tidigare haft fasta löner. Olika meningar ha där gjort

sig gällande t. ex. rörande det indextal de fasta lönerna skola anses motsvara.

I andra fall är stadens utfästelse om dyrtidskompensation icke begränsad

till tid eller indextal eller begränsad till ett tämligen högt indextal. I det föl­

jande skola några sådana fall närmare beröras.

Framställningen avser, som inledningsvis framhållits, icke att giva någon

detaljerad redogörelse för alla de omständigheter, till vilka hänsyn måste tagas

vid ett bedömande av föreliggande beslut och överenskommelser. Bland vik­

tigare förhållanden, som icke alls eller endast undantagsvis berörts, kunna

nämnas följande: tjänstemännens anställningsform och allmänna skyldighet

att vidkännas förändringar i anställningsvillkoren, befattningshavare på gam­

mal stat eller särskilda befattningshavaregrupper, begränsningar av tilläggen

till vissa lönedelar samt slutligen tilläggens »eftersläpning».

Då uppgifter lämnas om kompensationsgraden måste hänsyn tagas till att

den växlar efter det indexläge, varå beräkningen sker. Uppgifterna örn kom­

pensationsgraden i olika städer äro därför icke utan vidare jämförbara.

Eskilstuna. Enligt allmänna bestämmelser för stadens befattningshavare ut­

går dyrtidstillägg med 0 8 °/o för varje enhet, varmed indextalet överstiger 125

(1914 års serie), därvid procenttalet avrundas till närmaste hela tal. Örn in­

dextalet understiger 125 eller överstiger 225 skall frågan örn dyrtidstillägg

upptagas till förnyad behandling. Systemet innebär full kompensation (0 8 X

125 = 100 %).

Under 1941 gällde en överenskommelse mellan staden och befattningsha­

varna, enligt vilken dyrtidstillägg skulle utgå som förut till och med index 200

men vid index över 200 till och med 225 med 0 8 % för varje grupp av 2 en­

heter över 200 (= halv kompensation för indexstegring över 200).

Från och med år 1942 utgår tillägget åter enligt de allmänna bestämmel­

serna med hänsyn till bland annat att polisföreningen vid förhandlingar om

prolongering av överenskommelsen förklarat sig icke godkänna någon ytter­

ligare begränsning av dyrtidstillägget. Tillägget utgår alltså för närvarande

med 80 % oberoende av vidare stegring av index.

Halmstad. Enligt löneplan år 1938 utgår rörligt tillägg vid index 158 med

15 °/o och ökas (respektive minskas) med 1 °/o för varje stegring (respektive

sänkning) av index med 2 enheter. Systemet innebär i förhållande till lö-

L ,

158 x 100

\

nema vid index 158 kompensation med 68'7°/o |0'o x ---- ---------= ^oö'69 %J.

Genom överenskommelse 1941 maximerades tillägget till 39 °/o, d. v. s. det

tillägg som utgick vid index 206. Vid fortsatt indexstegring skulle ytterligare

4 % utgå för varje höjning av index med 10 enheter.

Karlstad. I stadens tjänstereglemente stadgas rörligt tillägg med 1 °/o för

varannan enhet, varmed index överstiger 100 (i 1914 års serie). Systemet

innebär 50 % kompensation.

Efter förhandlingar begränsades tillägget under tiden 1 april 1941—31

december 1941 till 58 % (= tillägget vid index 216). Under första kvartalet

1942 utgick tillägg med 61 %. För tiden 1 april 1942—1 april 1943 gäller

9

enligt överenskommelse, att tillägget utgår med 64 % när levnadskostnads-

talet stiger till 148 och med 66 6 °/o när detta tal stiger till 152 samt vid fort­

satt uppgång ökas ined 5 °/o för varje stegring med 8 enheter i levnadskost-

nadstalet.

Kristinehamn. Enligt reglemente av år 1938 utgår rörligt tillägg med 1 °/o

för varje fulla 2 enheter, varmed index överstiger 150 (75 % kompensa­

tion) .

Den 21 januari 1941 beslöto stadsfullmäktige acceptera en överenskom­

melse med tjänstemännen om begränsning av tillägget under år 1941. Enligt

överenskommelsen skulle tillägg utgå enligt reglementet till och med index

196, varjämte kristillägg skulle utgå vid index 200 med 2 % och vid index

212 med ytterligare 4 %>. För befattningshavare, som voro familjeförsörjare

och som åtnjöto lön enligt vissa lägre löneklasser, skulle tillägg dock utgå

enligt reglementets bestämmelser ända upp till index 212. Tillägg härutöver

skulle ej utgå under år 1941.

Den lokala polisföreningen hade meddelat, att den motsatte sig varje be­

gränsning av tillägget. (Jfr Svenska stadsförbundets tidskrift 1942 sid. 23.)

Den 16 juni 1942 beslöto stadsfullmäktige, att polismännen skulle erhålla

ett extra beklädnadsbidrag av 150 kronor för år 1941 och 250 kronor per år

från och med den 1 januari 1942 att utgå så länge index översteg 196, under

förutsättning att polismännen underkastade sig den begränsning av tillägget

som gällt, gällde eller framdeles kunde komma att gälla beträffande stadens

övriga befattningshavare.

Dessförinnan hade överenskommelse träffats om tillägget under år 1942.

Enligt denna skulle 1941 års överenskommelse alltjämt gälla men påbyggas

med regler, som direkt anslöto sig till 1942 års indexavtal i fråga om såväl

procentuella tillägg som indexintervaller.

Landskrona. År 1939 antogo stadsfullmäktige bestämmelser angående rör­

ligt tillägg, enligt vilka detta skulle utgå med 1 % för varannan enhet, var­

med levnadskostnadsindex översteg 153, d. v. s. 76'5 % kompensation i för­

hållande till löneläget vid basen.

År 1941 beslöto stadsfullmäktige, sedan förhandlingar med befattnings­

havarnas organisationer strandat och då överenskommelse alltså icke kunde

uppnås, att fastställa ändrade regler för beräkning av tillägget. Enligt dessa

skulle tillägget under år 1941, när index översteg 200, beräknas enligt index­

avtalet. Enligt beslut år 1942 skulle även under detta år ramavtalet tillämpas.

Då sistnämnda beslut fattades, anmäldes att den lokala polismannaorga-

nisationen icke ansåg sig bunden av beslut örn ändrade grunder för tillägget

utan vidhöll de anspråk, som kunde grundas på det fastställda löneregle-

mentet.

Lidingö. Enligt reglemente utgår rörligt tillägg med 1 %> för varje hela

2 enheter, varmed index överstiger 150 (75 % kompensation).

Stadsfullmäktige antogo den 22 december 1941 vissa tilläggsbestämmelser

till reglementet, enligt vilka vid indexstegring över 188 kristillägg skulle utgå

med samma procentsats, som vid varje tillfälle gällde enligt statliga bestäm-

10

meisel-. För befattningshavare, som frivilligt underkastade sig de sålunda an­

tagna tilläggsbestämmelserna, skulle tillägget vid index över 221 icke under­

stiga 35 °/o.

Den 15 juni 1942 godkände stadsfullmäktige en överenskommelse med

tjänstemannaorganisationerna, avseende befattningshavare, som icke voro

skyldiga att underkasta sig tilläggsbestämmelserna den 22 december 1941

och som icke frivilligt underkastat sig dem. Enligt överenskommelsen skulle

tillägg enligt reglementet utgå till och med index 236 men vid indexstegring

därutöver med 1 % för varje fulla 3 enheters stegring, överenskommelsen

skulle gälla 1 juli 1942—31 december 1943.

Frivilligt har endast kommunalborgmästaren underkastat sig tilläggsbe­

stämmelserna den 22 december 1941. överenskommelsen den 15 juni 1942

har godkänts av samtliga därav berörda tjänstemän.

Luleå. Enligt reglemente ökas (respektive minskas) lönerna med 0 4 % för

varje enhet, varmed index avviker från 170 (=68 % kompensation). Stads­

fullmäktige ha för åren 1940—1942 beviljat viss provisorisk löneförbättring,

motiverad bland annat med levnadskostnadernas stegring. Under behand­

ling ligger för närvarande fråga örn allmän lönereglering, innebärande bland

annat nya bestämmelser om tilläggen.

Lund. Enligt bestämmelser antagna av stadsfullmäktige den 15 november

1938 skulle rörligt tillägg utgå med 1 % för varannan enhet, varmed index

översteg 152 (1914 års serie). Detta innebar alltså 76 % kompensation i för­

hållande till lönerna vid nämnda index.

Stadsfullmäktige beslöto år 1940, att tillägget skulle maximeras vid det läge,

som var rådande tredje kvartalet 1940 (20 °/o). År 1941 beslöto fullmäktige,

att kristillägg skulle utgå med 4 % från och med den 1 juli 1941.

Sedan befattningshavarna erinrat, att stadsfullmäktiges beslut om maxi-

mering av tillägget icke var för dem bindande, lia under år 1942 förhandlingar

ägt rum, vilka resulterat i en överenskommelse angående dyrtidskompensa-

tionen. Enligt denna utgår ytterligare kristillägg med 6 % vid levnadskost-

nadstalet 144 (1935 års serie). Stiger levnadskostnadstalet ytterligare, skola

tilläggen höjas med samma procenttal som de med vilka de statliga kristill-

iäggen höjas.

Lysekil. Stadsfullmäktige beslöto den 18 april 1940 tillerkänna tjänste­

männen rörligt tillägg enligt regler, som motsvarade reglerna enligt indexav­

talet. Någon maximering eller tidsbegränsning infördes ej.

Den 10 april 1941 beslöto stadsfullmäktige upphäva nyssnämnda beslut

och ersätta detta med tidsbegränsade tillägg, som anslöto sig till det andra

indexavtalet (jfr nedan sid. 15 f.).

Tjänstemän anförde besvär över detta beslut.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrade i utslag den 18 juli 1941

följande: Enär stadsfullmäktiges klandrade beslut av den 10 april 1941 icke

kan betaga klagandena den rätt till löneförmåner, som enligt avtal eller eljest

kan tillkomma dem, samt klagandena följaktligen äro oförhindrade att obe­

roende av samma beslut utföra den talan i berörda hänseende, vartill fog

11

kan finnas, alltså och då beslutet icke kränker deras enskilda rätt, eller el­

jest såvitt utredningen giver vid handen, är olagligt i något av de hänseen­

den, varom förmäles i 76 § lagen den 6 juni 1930 om kommunalstyrelse i

stad, lämnas besvären utan bifall.

Regeringsrätten fastställde den 11 december 1941 länsstyrelsens utslag.

(Regeringsrättens årsbok 1941 not. S. 537.)

Stockholm. I det nu gällande allmänna tjänstereglementet för Stockholms

kommunalstyrelse av den 14 och 15 juni 1937 stadgas i § 20:

Rörligt lönetillägg bestämmes med ledning av det tal, varmed kungl, socialsty­

relsens levnadskostnadsiildex för riket överstiger 150, och beräknas efter ett pro­

centtal, motsvarande två tredjedelar av skillnaden, dock avrundat till närmaste hela

^{tal. Procenttalet fastställes av tjänstenämnden kvartalsvis med ledning} av

levnads-

kostnadsindex vid kvartalets början.

Enligt dessa regler, som innebära full kompensation för levnadskostnads-

stegringen utöver indextalet 150, skulle för närvarande utgå ett tillägg med

59 % vid indextalet 239 (enligt 1914 års serie). Genom en överenskommelse

med tjänstemännens organisationer av den 9 november 1940 begränsades

dock kompensationen så, att tjänstemännen fingo full kompensation för lev-

nadskostnadsstegringen till indextalet 156 och därefter 3/4 kompensation, över­

enskommelsen gällde åren 1941—1942 och följdes den 28 oktober 1942 av

en ny, tills vidare gällande överenskommelse, som med avseende å det rörliga

tillägget innehåller samma bestämmelser som den föregående. Kompensations-

reglerna innebära, att tjänstemännen för närvarande få ett tillägg med 45 %>.

I samband med överenskommelserna gav staden dessutom de tjänstemän,

som biträdde avtalen, vissa särskilda förmåner. Anmärkas kan, att medan

enligt statens regler dyrtidstillägg erhålles högst å en månadslön av 900

kronor, någon begränsning i detta hänseende icke finnes för Stockholms stads

tjänstemän.

De ifrågavarande reglerna om begränsning av kompensationen lia förelagts

varje enskild tjänsteman för godkännande. Beträffande de extra och de

extra ordinarie tjänstemännen har ett sådant godkännande i realiteten kunnat

framtvingas, då staden haft möjlighet att efter uppsägning av tjänstemännen

åstadkomma en uppgörelse örn begränsning av dyrtidstilläggets storlek. I

fråga örn de ordinarie tjänstemännen har en dylik möjlighet emellertid icke

stått öppen. Dessa tjänstemän lia dock i allmänhet godkänt den ifrågavarande

begränsningen. Enligt tillgängliga uppgifter hade staden den 1 april 1942

8 858 tjänstemän, därav 4 993 ordinarie, 1 851 extra ordinarie och 2 014 extra.

Antalet tjänstemän, som vägrade godkänna 1940 års överenskommelse, var

41 och det antal, som hittills (3 febr.) vägrat godkänna 1942 års överenskom­

melse, 21.

Sundbyberg. Enligt tjänste- och avlöningsreglementet år 1937 utgår rörligt

tillägg nied 2/3 °/o för varje enhet index stiger över 150, vilket procenttal av­

rundas till närmaste hela tal (= Stockholms bestämmelser).

Stadsfullmäktige godkände den 9 december 1940 en överenskommelse om

begränsning av det rörliga tillägget på så sätt, att detta till och med index 178

12

skulle begränsas till 3/4 av tillägg enligt reglementet och vid' indexstegring

över 178 skulle utgå med 0 42 % per enhet. Det tillägg som utgick vid index

197 skulle icke minskas. Överenskommelsen skulle gälla tills vidare med 3

månaders uppsägningstid.

Trollhättan. Enligt stadsfullmäktiges beslut den 21 december 1937 utgår ett

rörligt tillägg, som icke maximeras vid visst indextal. Tillägget utgår enligt

en speciell formel, som gynnar befattningshavare med låg lön. Kompensatio­

nen är jämförelsevis låg.

Uppsala. Enligt reglemente år 1939 utgick rörligt tillägg »beräknat efter

ett procenttal motsvarande 3/5 av skillnaden mellan socialstyrelsens levnads-

kostnadsindex och indextalet 162, dock avrundat till närmast hela procenttal».

Systemet innebar 97 2 % kompensation X 162 = 97-2 %j .

År 1940 beslöto stadsfullmäktige ändra dessa bestämmelser, så att de

gällde endast till och med index 178. För indexstegring därutöver till och med

200 skulle utgå tillägg efter 0'46 °/o per enhet (c:a 75 °/o kompensation). Vid

index överstigande 200 skulle stadsfullmäktige, efter förhandlingar, fastställa

den del av tillägget, som kompenserade levnadskostnadsökning utöver index

178.

Stadsfullmäktige ha sedermera fattat beslut om fortsatt kompensation, var­

vid kompensationsgraden sänkts till 50 % vid stegring av index över 200.

Stadsfullmäktiges beslut år 1940 fattades efter förhandlingar med tjänste­

mannaorganisationerna och tillställdes varje tjänsteman för godkännande

inom viss angiven tid. (Det hade angivits att uteblivet godkännande skulle

följas av uppsägning.) Polismännen vägrade godkänna ändringen och en av

stadsfullmäktige till länsstyrelsen gjord, till Kungl. Maj:t genom besvär full­

följd framställning örn vidtagande av åtgärder mot dessa befattningshavare

blev resultatlös. (Jfr Svenska stadsförbundets tidskrift 1942 sid. 24.)

Vimmerby. Stadsfullmäktige beslöto den 11 november 1937 dyrtidstillägg

med Vs % för varje stegring med 1 enhet av index över 150, vilket procenttal

avrundas till närmaste hela tal. Systemet innebär 50 % kompensation. Någon

begränsning till tid eller indextal synes icke ingå i beslutet.

Visby. Enligt reglemente av år 1937 utgår rörligt tillägg med 6/^jo % för

varje stegring med 1 enhet av index över 165 (respektive avdrag för sänk­

ning under index 157). Uträknat procenttal avrundas till närmaste hela tal.

Den 10 december 1940 beslöto stadsfullmäktige acceptera en uppgörelse,

enligt vilken reglementets grunder skulle gälla upp till index 200, varefter

0 42 % per indexenhet skulle utgå. Uppgörelsen skulle gälla ett år i sänder

med 3 månaders uppsägningstid.

Den 8 april 1941 anmälde drätselkammaren till stadsfullmäktige, att samt­

liga av beslutet berörda tjänstemän utom polismännen undertecknat nyss­

nämnda avtal. Polismännen hade som förutsättning för godkännande upp­

ställt bifall till en deras framställning om uppflyttning i högre lönegrad. Den

14 oktober 1941 beslöto stadsfullmäktige, att den begränsning av tillägget,

13

varom överenskommits med övriga tjänstemän, skulle gälla även för polis­

männen.

Öregrund. Stadsfullmäktige beslöto den 18 november 1940, att dyrtidstill-

lägg skulle utgå med IV

2

°/o för varje höjning av index med 4 enheter över

indextal synes icke ingå i beslutet.

c. Kommunalarbetare i städerna.

Enligt uppgift från svenska städernas förhandlingsorganisation ha städer­

nas kommunalarbetare med några få undantag rörliga tillägg efter samma

regler som industriens arbetare. I Karlskrona, Varberg, Visby, Växjö och

Ystad gälla dock system, som för städerna äro ofördelaktigare än indexavtalen.

Dessutom äro enligt uppgift några få utanför förhandlingsorganisationen

stående städer i förhållande till svenska kommunalarbetareförbundet allt­

jämt en tid framåt bundna av lokala system, som giva högre kompensation

än indexavtalen (t. ex. Lindesberg, Ljungby och Söderköping).

d. Befattningshavare i andra kommuner än städer.

Svenska landskommunernas förbund uppgiver, att blott omkring hälften

av de egentliga landskommunernas befattningshavare har något dyrtidstill-

lägg. När dyrtidstillägg utgives, sker det i regel efter särskilt beslut från kom­

munens sida. Man brukar då följa svenska landstingsförbundets rekommen­

dation (se ovan sid. 7), indexavtalens regler eller de för statens tjänstemän

gällande reglerna. Ingen landskommun torde vara bunden att giva full kom­

pensation för levnadskostnadsstegringen. Några större landskommuner ha

kommunalarbetare anställda. Dessa erhålla, såvitt förbundet har sig bekant,

rörligt tillägg enligt indexavtalens regler.

Beträffande köpingar och municipalsamhällen torde i väsentliga delar mot­

svarande förhållanden gälla. 3

Inom svenskt näringsliv äro löneskalor, som automatiskt följa levnads-

kostnadsutvecklingen, en ny företeelse, som tillämpats först under det nu på­

gående kriget. Levnadskostnadsutvecklingen sådan den återspeglats i social­

styrelsens levnadskostnadsindex har dock vid sidan av konjunkturläget och

tillgångs- och utbudsförhållandet på arbetsmarknaden haft en väsentlig be­

tydelse för löneläget, sådant det fixerats i de med 1 å 2 års mellanrum åter­

kommande kollektiva löneöverenskommelserna. Från båda arbetsmarknads-

partemas sida ha sålunda redan tidigare förskjutningar i levnadskostnads­

index följts med stor uppmärksamhet och åberopats vid förhandlingar örn

nya kollektivavtal.

178

X 178 = 66 75 % kompensation

Någon begränsning till tid eller

3. I enskild tjänst anställda.

14

Med hänsyn till att en betydande stegring av levnadskostnaderna kunde

väntas efter krigsutbrottet framstod det inom näringslivet såsom naturligt,

att man ej skulle kunna sluta kollektiva löneavtal med fasta lönesatser för

normal tidslängd, 1 ä 2 år, örn man ej antingen gav möjlighet till revidering

av lönesatserna under avtalstiden eller tillät lönebeloppen att automatiskt

stiga vid mera markant levnadskostnadsstegring. Ur arbetsfredens synpunkt

och för att i möjligaste mån trygga en oavbruten produktion valde arbets-

marknadsparterna att ingå i huvudsak ettåriga avtal men med tillägg av reg­

ler om i-örligt tillägg vid viss levnadskostnadsstegring.

Sedan krigsutbrottet ha mellan svenska arbetsgivareföreningen och lands­

organisationen fyra avtal träffats om rörligt tillägg till avtalslönema, de s. k.

indexavtalen eller ramavtalen. Dessa avtal ha sedan intagits i de olika riks-

och firmaavtalen såsom en integrerande del av dessa. Storleken av de rör­

liga tilläggen har valts så att de giva arbetarna en viss, ehuru ej full kom­

pensation för levnadskostnadsstegringen sådan denna tar sig uttryck i social­

styrelsens levnadskostnadsindex. Man ansåg sig härigenom i viss mån för­

hindra eller åtmintone minska inflationsdrivande verkningar från köpkrafts-

sidan. I det första indexavtalet räknade man teoretiskt med i det närmaste

“/i kompensation, i det andra och tredje nied något mera än 1/2 kompensa­

tion samt i det fjärde med ungefärligen 3/< kompensation. I praktiken blev

kompensationsgraden särskilt under det andra avtalets giltighetstid lägre.

Samtliga indextal ha byggt på socialstyrelsens levnadskostnadsindex med

juli 1914 som bas. Det föll sig för partenia på den privata arbetsmarknaden

naturligt att välja denna serie i stället för serien med år 1935 som bas, enär

man i allmänhet vid bedömande av reallönens fluktuationer vant sig att

räkna med den äldre serien. Det rörliga tillägg, som utgått enligt index­

avtalen, har beräknats på 1938 års löneläge. Skälet härför torde ha varit, att

1938 var det sista år, för vilket en fullständig lönestatistik var tillgänglig, då

det första indexavtalet slöts.

Det första indexavtalet, som godkändes den 16 december 1939, var i vik­

tigare delar av följande lydelse:

^{Med hänsyn till det rådande krisläget enas svenska arbetsgivareföreningen} och

landsorganisationen att verka för att de avtal för delägare av svenska arbetsgivare­

föreningen, varom förhandlingar inletts eller förestå, och vilka äro avsedda att er­

sätta avtal, utlöpande under tiden 1 januari—1 februari 1940, tillföras följande

bestämmelser:

1) Avtalen skola upprättas att gälla minst 1 år.

2) Därest socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex — med år 1914 såsom

basår — per den 1 april 1940 med minst 6 enheter överstiger index per den 1

januari 1940, skall lönereglering ske fr. o. m. den avlöningsperiod, som löper den

1 maj 1940. Sådan reglering företages därefter på enahanda sätt fr. o. m. ingången

av kalenderkvartals andra månad, örn indextalet per kvartalets början med minst

6 enheter överstiger index vid antingen den tidpunkt, då lönereglering senast ägt

rum, eller — därest sådan icke ifrågakommit — den 1 januari 1940.

Därest indextalet faller, skall lönereglering ske med tillämpning av ovan angivna

grunder, dock att i intet fall avdrag får göras å den enligt kollektivavtalet utgående

lönen.

15

3) Det rörliga tillägg, som jämlikt punkt 2) inträder, skall beräknas med ledning

^{av ett procenttal, motsvarande} 0 ⁴² % för varje enhet, varmed index stigit eller fallit.

Det vid regleringstillfället tillämpliga procenttalet räknas, där ett kollektivavtal om­

fattar ett företag, på den vid företaget under år 1938 i ordinarie arbetstid uppnådda

genomsnittliga kontanta timförtjänsten för vuxna manliga arbetare och för vuxna

kvinnliga arbetare var för sig. Det sålunda erhållna öretalet utgår per arbetad timme

lika för alla vuxna manliga resp. vuxna kvinnliga arbetare.

Där fråga är om distrikts- eller riksavtal med ortsgruppering eller örn ortsavtal, bör

det vara kollektivavtalsparterna angeläget att överenskomma att vid genomsnittsför-

tjänstens beräknande och det rörliga tilläggets bestämmande behandla samtliga av

avtalet berörda företag i samma ortsgrupp eller å samma ort såsom ett företag. Det

står även parterna i distrikts- eller riksavtal fritt att överenskomma att i ifråga­

varande avseende behandla samtliga företag inom avtalsområdet såsom ett företag.

Kan överenskommelse enligt detta stycke icke vinnas, beräknas genomsnittsförtjäns-

ten för varje företag inom avtalsområdet för sig.

Beröres ett företag av mer än ett kollektivavtal, beräknas genomsnittsförtjänsten

^{för varje avtalsområde för sig, vare sig fråga är om företag enligt stycke} 1

eller

stycke 2.

^{4) Tillägget utgör för arbetare under 16 år} 30

%>, för arbetare, som fyllt 16 mea

ej 18 år, 45 °/o och för sådan arbetare, som fyllt 18 år och enligt kollektivavtalet icke

avlönas såsom vuxna arbetare, 65 °/o av tillägget för vuxna arbetare av samma kön.

5) Det med tillämpning av reglerna i punkterna 3) och 4) beräknade örestalet redo­

visas per avlöningsperiod såsom ett särskilt rörligt tillägg vid sidan av den enligt av­

talet eljest för perioden utgående lönen.

6) Därest någon industri vid tidpunkt, då ovanstående bestämmelser örn löneregle­

ring skola träda i tillämpning, på grund av konjunktursvårigheter önskar erhålla

befrielse därifrån eller jämkning däri, må detta ske efter överenskommelse med mot­

parten. Kan överenskommelse icke träffas, äro parterna bundna av bestämmelserna.

Under år 1940 steg index den 1 april till 186, vilket medförde rörligt till-

lägg med 3 36 % från och med den löneperiod, som löpte den 1 maj, och dea

1 juli till 193, varigenom tillägget ökade med 2 94 %> till 6 3 % från och med

den löneperiod, som löpte den 1 augusti. Den 1 oktober steg index till 197,

d. v. s. mindre än 6 enheter från senaste regleringstillfälle, varför förändring

av tillägget då ej ifrågakom.

Under år 1940 och särskilt sedan Danmark och Norge ockuperats väcktes

bland annat från nationalekonomers sida stark kritik mot indexavtalet, som

ansågs medverka till prisstegringen. Parterna på arbetsmarknaden enades i

ett andra indexavtal, gällande för år 1941, örn en sänkning av den nominella

kompensationsgraden till mellan 50 och 60 %, beroende på beräkningssättet,

samt inskränkte möjligheten att erhålla reglering av tillägget till högst två

tillfällen med minst sex månaders mellanrum. Vid denna tidpunkt förelåg

förslag om att slatstjänstemännen för den levnadskostnadsstegring, som in­

träffat under senare delen av år 1940 och som ytterligare kunde väntas under

år 1941, skulle erhålla kompensation med nominellt 50 %>.

Det för år 1941 gällande indexavtalet godkändes den 9 januari nämnda år.

Avtalet innehöll bland annat följande:

Med hänsyn till den skärpning, som efter hand inträtt i landets krisläge, enas

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen att verka för att hittills gäl­

lande bestämmelser angående rörligt tillägg i kollektivavtal, vilkas giltighetstid är

16

angiven att utlöpa under tiden 31 december 1940—31 januari 1941, för den kom­

mande avtalsperioden erhålla följande ändrade lydelse:

1) De regler angående rörligt tillägg, som intagits i nu gällande kollektivavtal,

skola fortfarande tillämpas å de tillägg, som för närvarande utgå, men skall ytter­

ligare höjning av dessa tillägg enligt nämnda regler icke äga rum.

2) Därest socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex — med 1914 som basår

— den 1 januari 1941 eller vid ingången av senare kvartal når upp till minst 200,

skall fr. o. m. den 1 i kvartalets andra månad utgå ytterligare tillägg med 2-4 °/o.

Ytterligare höjning under avtalstiden av det rörliga tillägget skall komma till

stånd endast vid en fortsatt stegring av index till minst 212 och ej tidigare än under

det kvartal under år 1941, som börjar sex månader efter det kvartalsskifte, vid

vilket index nått upp till 200. Denna ytterligare höjning utgår fr. o. m. den 1 i

kvartalets första månad och utgör 4 °/o.

Därest indextalet vid ingången av visst kalenderkvartal faller till eller under 200,

skall den i andra stycket angivna höjningen av tillägget bortfalla fr. o. m. den 1

i kvartalets andra månad. Motsvarande gäller den i första stycket angivna höjningen

av tillägget, då index faller till eller under 193.

De ovan angivna procentuella tilläggen räknas på samma förtjänstsiffra, som lig­

ger till grund för nu utgående rörliga tillägg; dock att den omständigheten, att man

inom visst fack icke begagnat sig av den i 1939 års indexavtal anvisade möjligheten

att beräkna det rörliga tillägget gemensamt för flera företag eller orter, icke utgör

hinder för övergång till sådan gemensamhetsberäkning. Ej heller möter eljest hinder

för parterna inom viss bransch att överenskomma om annan gemensamhetsberäk­

ning än den hittills tillämpade.

3) Tillägget utgör för arbetare under 16 år 30 %>, för arbetare, som fyllt 16 men

ej 18 år, 45 °/o och för sådana arbetare, som fyllt 18 år och enligt kollektivavtalet

icke avlönas såsom vuxna arbetare, 65 °/o av tillägget för vuxna arbetare av samma

kön.

4) Det enligt punkterna 2) och 3) beräknade örestalet utgår (liksom tillägget en­

ligt punkt 1) per arbetad timme och redovisas per avlöningsperiod såsom ett sär­

skilt tillägg vid sidan av den enligt kollektivavtalet eljest för perioden utgående lönen.

Levnadskostnadsindex uppnådde den 1 januari 1941 talet 204, vilket med­

förde en höjning av det rörliga tillägget från 6 3 till 8 7 % från och med den

1 februari 1941. Den 1 april steg index till 219, men, enär höjning av tilläg­

get först kunde ifrågakomma under det kvartal, som började sex månader

efter det kvartalsskifte, vid vilket index nått upp till talet 200, höjdes det rör­

liga tillägget först från och med den 1 juli 1941 till 12 7 °/o. Index kvarstod

den 1 juli vid 219 och steg per den 1 oktober till 221.

Den 15 januari 1942 träffades för detta år ett nytt indexavtal. Indextalet

per den 1 januari hade då publicerats och visat sig vara 227. Kompensations­

graden bibehölls i princip oförändrad. De viktigaste ändringarna i jämförelse

med det för år 1941 gällande indexavtalet voro, att parterna vid katastrofal

levnadskostnadsstegring hade möjlighet att uppsäga avtalet att gälla tidigast

från den 1 oktober 1941.

Bestämmelserna utformades på så sätt, att reglerna om rörligt tillägg i kol­

lektivavtalen rekommenderades erhålla bland annat följande lydelse:

1) De regler angående rörligt tillägg, som intagits i nu gällande kollektivavtal,

skola fortfarande tillämpas å de tillägg, som för närvarande utgå, men skall ytter­

ligare höjning av dessa tillägg enligt nämnda regler icke äga rum.

2) a. Frän och med den 1 februari 1942 utgår ytterligare tillägg med 4 °/o.

17

b. Därest socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex — med 1914 som basår

— vid något följande kvartal under avtalstiden stiger till minst 233 utan att uppnå

talet 237, utgår ett ytterligare tillägg med 2-5 °/o. Har nyssnämnda reglering ägt rum

och index vid ett senare kvartal uppnår minst talet 237, utgår ytterligare tillägg med

1'5 °/o. Reglering av i denna punkt omnämnda fall sker fr. o. m. den 1 i kvartalets

andra månad.

c. Därest index vid något kvartal stiger till minst 237 utan att tillägg med 25 °/o

tidigare utgått, gälla följande regler:

om index per den 1 april är minst 237, utgår tillägget med 2 5 %> fr. o. m. den 1

maj och, därest indextalet per den 1 juli ej sjunkit under detta tal, med ytterligare

1-5 °/o fr. o. m. den 1 augusti;

örn index först per den 1 juli är minst 237, utgår tillägg med 4 °/o fr. o. m. den 1

juli;

örn index först per den 1 oktober är minst 237, utgår tillägg nied 4 % fr. o. m. den

1 oktober.

d. Därest tillägg skulle komma att utgå jämlikt b eller c och index därefter vid in­

gång av något kvartal faller till eller under respektive 233 och 225, skola respek­

tive tillägg bortfalla fr. o. m. den andra månaden i kvartalet. Motsvarande gäller det

under a angivna tillägget, då index faller till eller under 212.

e. De ovan angivna procentuella tilläggen räknas på samma förtjänstsiffra, som

ligger till grund för nu utgående rörliga tillägg.

3) Tillägget utgör för arbetare under 16 år 30 %, för arbetare, som fyllt 16 men

ej 18 år, 45 °/o och för sådana arbetare, som fyllt 18 år och enligt kollektivavtalet

icke avlönas såsom vuxna arbetare, 65 °/o av tillägget för vuxna arbetare av samma

kön.

4) Det enligt punkterna 2) och 3) beräknade örestalet utgår (liksom tillägget enligt

punkt 1) per arbetad timme och redovisas per avlöningsperiod såsom ett särskilt

tillägg vid sidan av den enligt kollektivavtalet eljest för perioden utgående lönen.

6) Därest index under avtalstiden stiger till lägst 249, äga svenska arbetsgivareför­

eningen och landsorganisationen rätt att uppsäga dessa regler angående rörligt tillägg

att upphöra att gälla tidigast fr. o. m. den 1 oktober 1942.

Det rörliga tillägget utgick sålunda från och med den 1 februari 1942 med

167 %. Index steg den 1 april till 236, vilket medförde en höjning av det

rörliga tillägget med 2 5 °/o till 19 2 °/o från och med den 1 maj, samt steg

därefter den 1 juli till 237, som var det kritiska talet för det sista tilläg­

get om 1-5 %, varigenom det rörliga tillägget den 1 augusti nådde 20'7 %. Den

1 oktober nåddes talet 239, som dock ej medförde vare sig förändring av till­

lägget eller uppsägningsrätt.

Den 19 december 1942 träffades det fjärde indexavtalet, som gäller för år

1943. Detta avtal innehåller bland annat följande bestämmelser:

1) De regler örn rörligt tillägg, som intagits i nu gällande kollektivavtal, skola fort­

farande tillämpas å de tillägg, som för närvarande utgå, men skall ytterligare höj­

ning av dessa tillägg enligt nämnda regler icke äga rum.

2) Skulle socialstyrelsens allmänna levnadskostnadsindex — med 1914 som basår

— under avtalstiden stiga till lägst 249, skall ett ytterligare tillägg med 5 °/o utgå.

Detta tillägg utgår fr. o. m. den 1 i andra månaden av det kvartal, under vilket in­

dextalet uppnått nämnda gräns. Tillägget räknas på samma förtjänstsiffra, som lig­

ger till grund för nu utgående rörliga tillägg.

Därest tillägg skulle komma att utgå jämlikt förestående stycke och index där­

efter vid ingången av något kvartal faller till eller under 237, skall det angivna till­

lägget bortfalla fr. o. m. den andra månaden i kvartalet.

2—437255.

18

3) Tillägget utgör för arbetare under 16 år 30 °/o, för arbetare, som fyllt 16 men

ej 18 år, 45 °/o och för sådana arbetare, som fyllt 18 år och enligt kollektivavtalet

icke avlönas såsom vuxna arbetare, 65 °/o av tillägget för vuxna arbetare av samma

kön.

4) Det enligt punkterna 2) och 3) beräknade örestalet utgår (liksom tillägget enligt

punkt 1) per arbetad timme och redovisas per avlöningsperiod såsom ett särskilt till-

lägg vid sidan av den enligt kollektivavtalet eljest för perioden utgående lönen.

6) Därest index under avtalstiden stiger till lägst 257, äga svenska arbetsgivare­

föreningen och landsorganisationen rätt att uppsäga ovanstående regler örn rörligt

tillägg att upphöra tidigast från och med ingången av den kalendermånad, som föl­

jer efter den, då indextalet uppnått nyssnämnda gräns. Sådan uppsägning skall för

att vara giltig avse reglerna örn rörligt tillägg i samtliga kollektivavtal, för vilka

denna överenskommelse är gällande, och som slutits mellan underorganisationer eller

delägare i svenska arbetsgivareföreningen, å ena sidan, och underorganisationer av

landsorganisationen, å andra sidan. Uppsägningen skall göras hos svenska arbets­

givareföreningen respektive landsorganisationen.

Enär index den 1 januari 1943 var oförändrat 239 utgår det rörliga tilläg­

get alltjämt med 20 " %>. Indexavtalen tillämpas givetvis till en början inom

svenska arbetsgivareföreningens område. Detta område omfattar praktiskt ta­

get hela den organiserade industrien, en stor del av det organiserade hant­

verket och en mindre del av handel och transportverksamhet.

Det må här anmärkas, att man stundom inom svenska arbetsgivareförening­

ens område kan påträffa avtal, som lia ett högre dyrtidstillägg än 20'7 °/o.

Detta gäller bland annat pappersbruks-, sågverks- och pappersmasseindu-

strierna. Medan industriens arbetare i övrigt vid årsskiftet 1939/40 erhöllo en

grundlöneförhöjning av c:a 3 °/o, vilken kan anses vara en kompensation för

tidigare inträdd levnadskostnadsstegring, erhöllo arbetarna inom dessa indu­

strier från och med den 1 februari 1940 ett extra rörligt tillägg med 1'68 °/o

(4 X 0 42 %), vilket alltjämt utgår. Det rörliga tillägget inom dessa industrier

utgör således för närvarande 22 38 %>. Vidare finnas inom vissa industrigre­

nar s. k. »fasta dyrtidstillägg», vilka ansetts utgöra kompensation för lev­

nadskostnadsstegring, som inträtt före den 1 januari 1940. Sålunda utgår inom

de grafiska facken (boktryckerier, bokbinderier och litografiska tryckerier)

utom indextillägget å 207 % ett fast dyrtidstillägg å 3 %.

Beträffande grupper, som helt eller delvis stå utanför arbetsgivareförening­

en och landsorganisationen, må följande uppgifter lämnas.

Inom skogsbruket gälla huvudsakligen de regler, som ovan (sid. 5) redo­

visats beträffande domänverkets arbetare.

Beträffande jordbruksnäringen gäller följande:

Rörligt lönetillägg enligt index i jordbruksavtalet utgår fr. o. m. den 1

augusti 1942 med 20 7 °/o. Tillägget beräknas å de i 1939/1940 års avtal an­

givna minimilönerna för de lägst avlönade arbetarna (kördrängsgruppen).

Tillägget är lika för alla arbetare med samma löneform, d. v. s. alla stat-

avlönade arbetare erhålla samma tillägg, alla arbetare med timlön utan för­

måner samma tillägg o. s. v. Hänsyn tages alltså icke till att arbetare som

anställts för skilda arbeten ha skilda löner liksom ej heller till att de per-

sonliga lönerna kunna överstiga avtalets minimilöner. Dessutom utgå vissa

fasta kristillägg.

Avtalets lönereglering berör endast fullgoda arbetare som fyllt 18 år.

På rederinäringens område gäller i huvudsak, att indexavtalens regler till-

lämpas å de löner, som fastställdes den 1 februari 1940.

På handelns område gälla med jämförelsevis få undantag regler, som nära

anknyta till indexavtalen.

För de till Daco (De anställdas centralorganisation) anslutna tjänstemanna­

organisationerna gälla kompensationsbestämmelser, som till sina huvudprin­

ciper överensstämma med indexavtalen. De viktigaste avvikelserna äro, att

det rörliga tillägget beräknas icke på en genomsnittslön utan på den indivi­

duella kontanta lönen, att tillägget ej beräknas på lönebelopp, som översti­

ger 900 kronor i månaden samt att tillägget utgår med fullt belopp oberoende

av den anställdes ålder.

Vidare må nämnas, att inom skorstensf ejorfacket utgå med få undantag,

dels fast kristillägg om 8 3 % och dels rörligt tillägg enligt indexavtalen.

4. Pensionstagare.

Till statens pensionstagare utgår med vissa smärre modifikationer dyr-

tidskompensation efter i huvudsak samma grunder som gälla för statens

tjänstemän (se t. ex. allmänna tjänstepensionsreglementet den 31/12 1941).

Även inom den statsunderstödda pensionering, som handhaves av staten, ut­

går dyrtidskompensation efter motsvarande grunder. Å folkpensioner utgå

vissa fasta dyrtidstillägg. Inom det kommunala området finnas skiftande reg­

ler. Nämnas kan, att Stockholms stads pensionstagare erhålla fullt tillägg

enligt tjänstereglementet, d. v. s. 59 °/o.

För pensionstagare, som verkat i enskild tjänst, finnas heller icke enhet­

liga regler. I den mån pensionsbeloppen beräknas efter försäkringsmässiga

grunder — och så sker i avsevärd omfattning — utgå inga dyrtidstillägg å

beloppen.

III.

Vissa uppgifter beträffande kompensationsfrågans läge i

främmande länder m. m.

De i det följande lämnade uppgifterna äro i allt väsentligt en sammanfatt­

ning av meddelanden, som erhållits genom utrikesdepartementets försorg.

Amerikas förenta stater.

Direktören för den ekonomiska stabiliseringen Byrnes har uttalat, alt åt­

gärder vidtagits för att åstadkomma »ett positivt program, som skall säker­

ställa för vårt folk de nödvändiga livsförnödenheterna till priser, som de

20

kunna betala». I fråga om sättet för förverkligandet av detta program äro

dock tillgängliga uppgifter något oklåra. Man vet att War Labor Board i en­

lighet med Bymes’ direktiv har offentliggjort ett lönestabiliseringsprogram.

Programmet lär vara baserat på antagandet att de lönesatser, som gällde den

15 september 19A2, skola fixeras. Dispens härifrån kan meddelas av War

Labor Board. Vid bedömandet av dispensansökningar lär War Labor Board

komma att tillämpa följande allmänna principer:

1) Örn en arbetargrupp har åtnjutit löneförhöjningar om i genomsnitt c:a

15 % över lönenivån den 1 januari 1941, så komma inga ytterligare förhöj­

ningar att beviljas. Däremot kunna framställningar örn förhöjningar av lö­

ner intill 15 °/o över nivån den 1 januari 1941 beaktas. Systemet tillämpas ej

individuellt utan på grupper av arbetare.

2) War Labor Board kommer att bedöma frågorna med hänsyn tagen till

omständigheterna i de särskilda fallen, till dess man samlat tillräcklig erfa­

renhet för att angiva mera detaljerade riktlinjer.

3) Framställningar från privata arbetsgivare om löneregleringar komma

att behandlas av 10 lokala byråer med var sin rådgivande nämnd; medlem­

marna av dessa nämnder skola väljas av War Labor Board bland invånarna

i respektive områden. Beslut, som fattas av direktören för en sådan byrå eller

av en sådan nämnd, skall gälla som beslut av War Labor Board, till dess

beslutet eventuellt upphäves av War Labor Board. I de fall, där lönehöj­

ningar kunna påverka maximipriser eller dylikt, måste detta anmälas för

Office of Price Administration, som skall äga tillfälle att avgiva yttrande,

innan beslut fattas. Tveksamma fall förberedas inom en under War Labor

Board sorterande nämnd, som avgiver utlåtande med förslag till War Labor

Board. I fall då arbetsgivaren anhåller att få bevilja löneförhöjning, måste

han uppgiva huruvida han anser, att lönejusteringen nödvändiggör prisför­

höjning. Kan prisförhöjning tänkas inträda, måste frågan underställas

Office of Price Administration. I alla fall, som hänskjutas till Office of Price

Administration, måste War Labor Boards beslut godkännas av Office of

Economic Stabilization. Nämnas bör vidare, att War Labor Board med vissa

undantag äger kompetens endast såvitt angår löner, som understiga 5 000

dollars. Övriga löner regleras skattevägen av finansdepartementet genom

Bureau of Internal Revenue. Denna byrå har utfärdat föreskrifter, enligt vilka

under år 1943 ett lönemaximum sättes till 67 200 dollars, vilket innebär att

efter skatteavdrag återstår ett nettobelopp, som icke överstiger 25 000 dollars.

Lägre löner, som falla inom byråns ämbetsområde, må höjas endast efter

medgivande i varje särskilt fall. Sådant medgivande lämnas endast för att

korrigera ojämnheter och liknande samt för att befrämja en effektiv krig­

föring.

21

Danmark.

I Danmark finnes en djupgående statlig reglering beträffande dyrtidskom-

pensation. Denna reglering har verkställts på olika sätt beträffande olika

personalkategorier.

Statstjänstemännens löner skola enligt 1931 års tjänstemannalag regleras

på grundval av ett särskilt »utgiftstak som beräknas av Det statistiske De­

partement. Kompensationsbeloppet varierar efter storleken av den lön, som

berättigar till pension, och utbetalas med fullt belopp till gifta manliga tjäns­

temän samt andra tjänstemän, som lia eget hushåll eller försörjningsplikt

mot barn under 18 år. Till andra tjänstemän utbetalas tillägget med Va om

de äro under 40 år och med 73 om de uppnått 40 års ålder. Om utgiftstalet

understiger 1 907 kronor utgår ingen kompensation. Huvudregeln är att ett

tillägg, växlande allt efter avlöningens storlek, utgår för varje belopp av 104

kronor, varmed utgiftstalet stiger. Från denna regel finnas dock vissa un­

dantag. Kompensationsgraden för tjänstemännen utgör i stort sett 40—50 %>.

Kommunerna följa beträffande sina tjänstemän ofta samma regler som

staten.

Genom lag den 14 september 1940 »om Arbejdsforhold» erhöll Arbejds-

og Forligsnsevnets Formandskab rätt att avgöra frågor om löne- och arbets­

förhållanden i de fall, då dessa förhållanden icke kunnat ordnas genom fri­

villig överenskommelse i sedvanlig ordning eller genom förhandling i det

genom samma lag tillsatta Faellesutvalg, som är sammansatt av representan­

ter för de två huvudorganisationerna på arbetsmarknaden. Vidare bestäm­

des genom en lag den 1 december 1941 »om Tilfojelse til Lov om Arbejds­

forhold», att Det statistiske Departement till vägledning för Arbejds- og For-

ligsnaevnets Formandskabs arbete halvårsvis skulle uträkna vissa »särpris-

tal». Vid beräkningen av dessa tal skulle som utgångspunkt tagas det s. k.

detaljpristalet för juli 1941 och vid beräkningen skulle hänsyn tagas till pris­

variationerna i allenast följande utgiftsgrupper: inhemska födoämnen (utom

kakor, wienerbröd och liknande), bränsle och belysning, bostad samt klä­

der, skodon och tvätt. Genom Arbejds- og Forligsnrevnets Formandskabs

kungörelse den 21 februari 1942 blevo därefter dyrtidstilläggen inom industri

och hantverk höjda i jämförelse med vad som tidigare gällt. De totala dyr­

tidstilläggen äro sedan mars 1942 för män över 23 år 39T5 öre och för män

i åldern 18—22 år 34T5 öre samt för kvinnor över 23 år 24 95 öre och för

kvinnor i åldern 18—22 år 2195 öre. För arbetare under 18 år utgör dyrtids-

tillägget 13'65 öre. Samtliga uppgifter avse timlön. Dessa uppgifter innebära

för arbetare över 23 år en lönestegring sedan juli 1939 med 25—26 % och

för övriga 21—23 %. Häremot står en prisstegring under tiden juli 1939—

oktober 1942 med c:a 55 %, varigenom kompensationsgraden för hela denna

period utgör för arbetare över 23 år c:a 46—47 % och för övriga c:a 39—

42 %>.

Man har vid fastställandet av dyrtidstilläggen icke tagit hänsyn till sådana

22

skiljelinjer som mellan organiserade och oorganiserade arbetare eller mellan

arbetarna på landsbygden, i landsortsstäderna och i huvudstaden. Vidare

må anmärkas, att man har fasthållit en någorlunda konstant avvägning av

dyrtidstilläggen i så måtto, att tilläggen för arbetare under 18 år och för

vuxna kvinnor utgjort respektive c:a 40 % och c:a 60 %> av tilläggen för

vuxna män.

För lant- och skogsarbetare har det med något enda undantag icke före­

legat någon överenskommelse eller några bestämmelser, enligt vilka auto­

matisk lönereglering skulle äga rum. I fråga om lantarbetarna må nämnas,

att medan industriarbetarna äro organiserade till c:a 90 °/o och därför redan

på denna grund nästan alla omfattas av dyrtidsregleringen, så är organisa-

tionsprocenten för lantarbetarna så låg som 20—25 %.

Den totala procentuella stegringen på lönen har varit

för fasta lantarbetare ............................................................................... 43 %

för tillfälliga lantarbetare .................................................................. 36 %

för kördrängar över 20 år .................................................................. 24 %.

Det må härtill erinras, att förutom lön utgå till kördrängar kost och logi

och till fasta lantarbetare ofta olika naturaförmåner. De anförda procent­

satserna äro därför icke helt jämförliga inbördes eller med de för industri­

arbetarna uppgivna talen.

För skogsarbetare utgår dyrtidstillägg med 29 %.

Såvitt angår näringslivet i övrigt märkes lagen den 13 mars 1942 om

»Regulering af Rönninger eller Tilkeg til Rönninger i forskellige Forhold».

Enligt denna lag må, då dyrtidskompensation skall utgå på grundval av ett

pristal, kompensationen i regel icke överstiga vad som utgår för andra grup­

per av arbetstagare.

England.

I England förekommer automatisk kompensation för levnadskostnadssteg-

ringen på arbetsmarknaden väsentligen endast inom vissa mindre industrier.

Genom frivillig överenskommelse tillkomna avtal härom finnas sålunda bland

annat inom industrier tillhörande följande branscher: mekaniska och elekt­

riska verkstäder, entreprenadarbeten, kol-, järn- och skifferbrytning, till­

verkning av gjutjärn, stål och plåt, ståltråd, kättingar, elektriska kablar och

motorer, vidare fabriker för lergods, bomulls-, ylle-, siden- m. fl. textilvaror,

trikåvaror, spetsar, gardiner och tapeter, tillverkning av borstar, kvastar,

likkistor, barnvagnar, möbler, emballage och skodon, färgerier, bagerier samt

specerihandel i detalj. Sammanlagt omkring tre miljoner arbetare äro be­

rörda av dessa avtal.

Indexspärr finnes icke och synes knappast hava övervägts. Regeringens

politik har gått ut på att i möjligaste mån etablera prisstabilitet å vanliga

förbrukningsartiklar för att förebygga levnadskostnadsstegring. Priskontroll

har ordnats sedan krigets början och därefter utvidgats genom lagstiftning

23

i ämnet (Price Control Act), genom direkta prisfixeringsåtgärder och genom

subventioner. I enlighet med finansministerns förklaring vid framläggande

av budgeten för 1941—42 har man sedermera sökt förhindra höjning av lev-

nadskostnadsindex — frånsett mindre säsongmässiga förändringar — utöver

den då rådande nivån. Enligt regeringens White Paper rörande prisstabili­

sering av juli 1941 är dess politik dock alltjämt att undvika att direkt ingripa

i löneförhandlingar etc. Hänsyn måste dock tagas till särskilda fall såsom

i fråga om jämförelsevis lågt betalda kategorier av arbetare. Dessa regering­

ens principer hava nyligen bekräftats vid en parlamentsdebatt. En stark

opinion, som särskilt kommit till uttryck i finanspressen, eftersträvar dock

en fastare lönepolitik.

Författningsbestämmelser örn lönesättning finnas nu liksom före kriget

endast beträffande vissa fack och innebära att lönenämnder, s. k. Trade

Boards, bestående av representanter för arbetare och arbetsgivare samt av

arbetsministeriet utsedda opartiska ledamöter, avgiva förslag örn lönesätt­

ning till arbetsministeriet, vilket efter prövning fastställer dessa förslag och

även i övrigt har vissa befogenheter. För närvarande finnas omkring femtio

Trade Boards.

Levnadskostnaderna ha sedan krigsutbrottet stigit med 29 % och vecko­

lönerna vid heltidsarbete med 31 å 32 %>. Levnadskostnaderna ha på sista

tiden hållit sig i stort sett stationära.

Med hänsyn till att de officiella indextalen icke giva en helt korrekt bild

av det faktiska läget har senaste Oxford Institute of Statistics Bulletin i en

artikel om hur detaljhandelspriserna utvecklat sig i förhållande till lönerna

återgivit en reviderad index, enligt vilken priserna i oktober 1942 voro 40 °/«

högre än i oktober 1938. Arbetslönernas stegring enligt beräkningar i nu

nämnda publikation var också 40 %.

Finland.

1 Finland har förhållandet mellan levnadskostnader och löner under

krigstiden ägnats mycken uppmärksamhet. Den senaste åtgärden på detta

område utgör ett statsrådsbeslut den 1 oktober 1942 angående reglering av

arbetslönerna. Enligt detta beslut är en höjning au lönerna med högre belopp

än vad i beslutet sägs vid äventyr av straff förbjuden.

På de områden, där arbetslönerna ännu icke justerats uppåt till indextalet

160 (index steg till detta tal i mars—april 1942), skall enligt beslutet en s. k.

grundjustering av arbetslönerna verkställas enligt följande principer:

1) löneförhöjningar, vilka gå längre än stegringen av levnadskostnadsin-

dex, kunna komma i fråga endast om lönerna äro synnerligen låga samt i

vissa andra undantagsfall,

2) åt arbetargrupper, vilkas lönenivå är låg, bör i så stor utsträckning som

möjligt givas full ersättning för stegringen av index,

3) åt övriga arbetare böra löneförhöjningar beviljas enligt fallande skala

24

på så sätt, att medeltalet för alla löneförhöjningar skulle innebära en er­

sättning motsvarande ungefär :/3 av stegringen i levnadskostnaderna,

4) som grund för kalkylen tages index för tiden augusti 1938—september

1939, vilken betecknas med talet 100, samt som grund för lönerna de löner,

vilka voro gällande 1939 före stormaktskrigets utbrott.

En ny lönejustering verkställes för varje hel serie av 10 indexenheter, som

överstiger indextalet 160. Förhöjningen verkställes redan då index stigit med

8 enheter. Vid varje ny justering erlägges i allmänhet en förhöjning av 4 % på

de för tiden rådande timlönerna och de därmed jämförliga tidlönerna, övriga

tidlöner och ackordslöner justeras på enahanda sätt, för såvitt de i anseende

till de höjda timlönerna eller annars erfordra en justering. Ackordslönerna

skola förbliva inom tillfredsställande och skäliga gränser.

Ha lönerna före denna sålunda påbjudna justering höjts i avsevärt högre

grad än vad ovan är sagt, skall en sådan förhöjning vid justeringen .skäligen

beaktas. Samtidigt skall den allmänna lönenivån på ifrågavarande område

och i ifrågavarande arbete samt på vederbörande ort under lönejusterings-

tiden beaktas, varvid avvikelse från dessa bestämmelser kan göras beträf­

fande synnerligen låga och synnerligen höga löner samt även i övrigt under

särskilda förhållanden.

Enär det allmänna indextalet i Finland nu är 180, borde kompensationen

således utgöra c:a 51 °/o på grundlönen. Vid delta har man likväl icke på alla

områden kunnat stanna, på grund av att lönerna vid tiden för regleringens

ikraftträdande på vissa områden hade stigit mer än vad regleringsbeslutet

förutsatte och en nedsättning av lönerna i allmänhet icke kommer i fråga.

Ehuru lönerna alltså stigit med större belopp än med den förhöjning, som

förutsatts genom indextalet 160, nödgades man till följd av regleringsbeslu-

tets ikraftträdande även på dessa områden ytterligare höja lönerna. Härvid

har i vissa fall, i stället för en höjning av 8 (4 + 4) °/o, en mindre förhöjning,

ofta c:a 5 %, beviljats.

Italien.

Genom beslut av comitato corporativo centrala (ett statsorgan sammansatt

av representanter för arbetsgivar- och arbetarorganisationer, tekniska ex­

perter, högre ministeriella tjänstemän samt representanter för fascistpartiet)

ha samtliga arbetare och anställda i allmän och privat tjänst under de sist-

förflutna åren beviljats löneökningar till kompensation av levnadskostnads-

stegringen enligt följande sammanställning:

1936 .........................................

10%

1937 ......................................... 10

%

1939 .........................................

10%

1940 ........................................ 10 å 15

%.

År 1939 ökades också familjetilläggen, varjämte arbetstagarna befriades

från skyldigheten att erlägga bidrag till den s. k. familjelönefonden. Dessa

bidrag utgivas numera helt av arbetsgivarna. År 1940 beslöts lönespärr och

25

infördes respektive förlängdes tidigare infört prisstopp för ett stort antal

viktigare förnödenheter och tjänster såsom vissa livsmedel, hyror, telefon­

avgifter, avgifter för gas och elektrisk ström, järnvägstariffer etc. Dessa

spärråtgärder synas dock icke ha blivit effektiva, ty år 1941 utbetalades till

samtliga arbetare och anställda en engångspremie (premio di operasita), mot­

svarande ungefär en månadslön samt fördubblades familjetilläggen. Arbets­

givarnas bidrag till familjelönefonden uppgå för närvarande till omkring

20 % av den utbetalda lönesumman. Enligt en i korporationsministeriet

lämnad uppgift planeras inga nya kompensationsåtgärder. Ovannämnda

löneökningar torde blott ofullkomligt kompensera levnadskostnadsstegringen.

Schweiz.

Såvitt angår det privata näringslivet finnas vad lönepolitiken angår endast

vissa icke bindande anvisningar. Dessa anvisningar utarbetas av en löne-

kommission (Lohnbegutachtungskommission des eidgenössischen Volkswirt-

schaftsdepartements). I juni 1942 uppgick den beräknade riktsatsen för löne­

kompensationen till mellan hälften och två tredjedelar av levnadskostnader­

nas stegring. Anställda och arbetare erhålla i regel viss kompensation för

levnadskostnadernas stegring, men denna kompensation följer ofta andra

riktlinjer än kommissionens. Några landsomspännande ramavtal ha icke

träffats.

Statstjänstemän erhålla vissa dyrtidstillägg. Dessa äro för år 1943 fast­

ställda till följande belopp: för gifta 80 francs månatligen och maximum

36 %>, för ogifta med försörjningsplikt 66 francs månatligen och maximum

30 % samt för ogifta utan försörjningsplikt 53 francs månatligen och maxi­

mum 24 %, allt av lönen. För årslöner över 4 600 francs gälla särskilda be­

stämmelser. För samtliga grupper utgå härjämte barntillägg.

Tyskland.

I Tyskland råder sedan år 1936 ett prisstopp, som berör de viktigaste om­

rådena av det ekonomiska livet. Prisstoppet har förhindrat i varje fall mera

betydande höjningar av priser och löner. Resultatet är att prisnivån för­

blivit i stort sett oberörd av krigshushållningens påfrestningar. Levnadskost-

nadsindex utvisar enligt den officiella statistiken för oktober 1942 i jämfö­

relse med index för samma månad under de tre föregående åren följande

procentuella ändringar:

oktober 1941 ...............................+

»

1940 4- 3'5

%

»

1939

+ 1-2%.

En stegring av levnadskostnaderna å allenast c:a 7 °/o från tiden strax efter

krigsutbrottet torde, då en tendens till snabb prishöjning ej heller föreligger,

givetvis icke för bedömande av lönesättningen erbjuda ett problem av större

26

betydelse. Från sakkunnigt håll har även uppgivits, att frågan om lönek om-

pensering för levnadskostnadsökning över huvud taget icke diskuterats i

Tyskland. I litteraturen har framhållits, att en princip i det nationalsocialis­

tiska Tyskland är att medgiva lönehöjning blott i samband nied ökade presta­

tioner, som resultera i en produktionsstegring. Under kriget förväntas och

kräves visserligen en stegring i produktionsresultaten utan löneökning, men

detta krav får ej tolkas så restriktivt, att varje löneökning är förbjuden. Löne­

rörelserna skola emellertid regleras och lönehöjningarna motiveras av fak­

torer, som ha sina rötter i arbetets art, arbetsförhållandena, arbetarens

skicklighet och därav föranlett arbetsresultat.

En jämförelse av indextalen för arbetsförtjänst (timlön) och levnadskost­

nader visar, att levnadskostnadsökningen motsvaras av en på det hela taget

likvärdig höjning av arbetsförtjänsten.

Levnadskost-

nadsindex

Arbetsför­

tjänstindex

Arbetsför­

tjänstindex

nominell

(reallön)

^(basår 1933 100)

mars

1939 ...................

........... 1012

108-1

106-8

»

1940 ................... ........... 103-3

110-0

106-5

»

1941 ................... ........... 106l

115-5

108-9

>

1942 ................... ........... 109-2

117-5

107-6

Förändringarna i nominallöneindex torde vara fristående från levnadskost-

nadsändringarna och ha sin förklaring i sådana omständigheter som den fort­

gående omställningen från mindre krigsviktig och med lägre arbetsförtjänst

förbunden produktion (t. ex. grovarbete, viss textilindustri) till krigsviktiga

arbeten samt kvalitetsarbetets därmed sammanhängande större betydelse. En

annan orsak anses ligga däri, att arbetarstammen undergått en viss kvalitets­

förbättring.

Lönestopp har genomförts genom krigsekonomiförordningen den A sep­

tember 1939. Lönekontrollen har lagts i händerna på särskilda befullmäkti-

gade för arbetet (Reichstreuhänder der Arbeit). Lönehöjning utan författ-

ningsmässigt eller av riksarbetsministern eller nämnda kontrollorgan lämnat

tillstånd är förbjuden. IV.

IV.

De sakkunnigas förslag.

De sakkunnigas uppgift är enligt direktiven alt utreda möjligheterna att

genomföra enhetlighet i fråga om den kompensation, som på arbetsmark­

naden utgår för levnadskostnadsstegringen. De åtgärder, som närmast kun­

de komma i fråga, angåvos i direktiven vara följande:

1) maximer ing av sådana lönetillägg, som äro avsedda att bereda ersätt­

ning för stegrade levnadskostnader;

27

2) legala hinder mot utbetalning av dylika tillägg annat än i särskild ord­

ning, som medgiver en spärrning av desamma;

3) en sådan form för beskattning, att merinkomster beroende av dylika

tillägg kunna beläggas nied särskilt höga skatter.

Vid prövning av olika möjligheter att lösa den förelagda uppgiften lia de

sakkunniga till en början funnit, att någon väg utanför de i direktiven nämnda

icke bör komma i fråga. Vad därefter skattevägen angår, kan till en början

konstateras, att det ur de vanliga deklarationsuppgifterna icke är möjligt

att utläsa om och i vad mån dyrtidskompensation utgått. Skulle därför kom-

pensationsskatt uttagas i en ordning, som anknöte till det vanliga förfaran­

det för taxering och debitering av skatt, så bleve det nödvändigt att utsträcka

deklarationsplikten till att jämväl avse preciserade uppgifter angående dyr­

tidskompensation. Men även om en mycket omfattande uppgiftsplikt stad­

gades, torde det åtminstone för taxeringsmyndigheterna i första instans stöta

på stora svårigheter att i samtliga fall avgöra, om och i vilken mån kompen­

sation utgått. I många fall är det nämligen mycket svårt att fastställa örn

ett lönetillägg utgör kompensation eller ej, och det är även vanskligt att jäm­

föra olika kompensationssystem med varandra. Vidare må anmärkas att

skatten skulle komma att utgivas först lång tid efter det kompensationsbe-

loppet uppburits. Denna omständighet skulle, särskilt om skatten vore myc­

ket hög, lätt kunna medföra avsevärda svårigheter för den som mottagit

kompensationsbeloppet.

Vissa av de angivna nackdelarna kunde undanröjas örn kompensations-

skatten uttogs direkt vid förvärvskällan i analogi med t. ex. skatten på lot

terivinster. Systemet kunde konstrueras så, att kompensationsskatt skulle

utgivas endast i den mån en statlig nämnd efter prövning av omständighe­

terna i det särskilda fallet gåve föreskrift om att kompensationsskatt skulle

utgå. Skatten skulle då betalas direkt av arbetsgivaren till staten. Arbets­

tagaren skulle aldrig få beloppet i sin hand. Mot detta system kan emeller­

tid invändas, bland annat, att det knappast vore lämpligt att helt frikoppla

denna skatteform från sambandet med övriga skatter, t. ex. såvitt angår

avdrag m. m. Det torde vara uppenbart, att detta system skulle bliva alltför

komplicerat.

Det anförda torde giva vid handen att skattevägen icke bör anlitas. Valet

står sålunda mellan maximering och spärrning. Med avseende å spärrvägen

må anmärkas, att man genom alt välja denna visserligen kan ernå en infla-

lionshindrande begränsning av köpkraften, men att man å andra sidan icke

därigenom kan åstadkomma en verklig utjämning i kompensationshänseen-

de mellan olika samhällsgrupper och enskilda. De som erhållit särskilt hög

kompensation skulle, örn spärråtgärder vidtogos, visserligen tills vidare icke

kunna förfoga över det spärrade beloppet, men detta belopp skulle dock,

därest icke särskilda åtgärder vidtogos, i en framtid stå till deras disposition.

För dem, som icke erhålla särskilt hög kompensation eller kanske alls icke

äro kompenserade för dyrtiden, kan ett sådant »tvångssparande» knappast

te sig som en utjämning. Resultatet blir ju endast, att de mera gynnade

28

efter kristidens slut vunnit ett kanske icke obetydligt sparkapital. Det tor­

de vidare vara tydligt att spärrvägen icke kan omsättas i praktiken utan

ganska avsevärda administrativa och andra svårigheter. 1 vilken form än

spärrningen skulle ske — genom spärrkonton hos arbetsgivaren, postspar­

banken eller annorstädes, genom betalning i obligationer extra commercium

eller på annat sätt — måste en vidlyftig apparat skapas för att effektivt

genomföra och kontrollera spärrningen samt för att handhava spärrmedlen.

Ett svårlöst problem vöre även om och i vilken ordning spärrmedlen skulle

beskattas. Det vill därför synas, som om man örn möjligt borde undvikta

även denna metod.

Av de tidigare berörda förslagen återstår sålunda endast maximerings-

vägen. En maximering av kompensationen kan tänkas genomförd på olika

sätt.

En linje är sålunda att i lag föreskrives, att lönekompensation för ökade

levnadskostnader icke finge utgå med högre belopp än det, som utginge viss

angiven dag, t. ex. den dag, då lagen trädde i kraft. Denna linje skulle så­

lunda innebära ett kompensationsstopp. Ingen skulle fråntagas rätten till

det dyrtidstillägg, som han dittills erhållit, men hans eventuella rätt till yt­

terligare tillägg skulle avskäras. Föreskriften kunde kombineras med en be­

stämmelse att Konungen eller myndighet som Konungen förordnade skulle

äga att utan hinder av den angivna grundregeln för särskilda fall bestämma

den högsta kompensation, som finge utgå.

Mot denna linje kan dock anmärkas, bland annat, att regleringen skulle

innebära ett alltför strängt statligt förmynderskap över näringslivet. Från så­

väl arbetsgivar- som arbets tagarhåll har också vid preliminära överlägg­

ningar med de sakkunniga eftertryckligt framhållits, att parterna på ar­

betsmarknaden borde lämnas största möjliga frihet att själva reglera dessa

förhållanden. De sakkunniga lia därför funnit det lämpligare att icke ut­

forma sitt förslag efter den nyss angivna linjen. Det förslag, som enligt de

sakkunniga bäst skulle lösa det föreliggande problemet, omfattar i stället

allenast en rätt för Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer att

ingripa mot dyrtidskompensation i fall, då denna väsentligt överstiger vad

som i allmänhet utgår till löntagare i riket. Den sålunda valda huvudlin­

jen möjliggör ingripande mot särskilt höga kompensationer men rubbar

i övrigt icke den fria lönebildningen. Lagen skulle sätta ett tvångsmedel i de

statliga myndigheternas hand, men ett tvångsmedel, som borde användas en­

dast då så befunnes nödvändigt. Det torde vara att förvänta, att redan existen­

sen av ett sådant tvångsmedel skulle medföra, att det endast mera sällan be­

hövde tillgripas.

För att vinna det mål, som förslaget åsyftar, är det emellertid nödvändigt

att giva möjlighet till ingripande även mot avtal, vilka tillkommit före lagens

ikraftträdande. I anledning av de betänkligheter, som göra sig gällande här­

emot, har på särskilt uppdrag docenten Knut Rodhe verkställt en utredning

om och i vad mån retroaktiv civillags lutning är förenlig med svensk grund­

lag och eljest vedertagna principer för lagstiftning. Utredningen fogas såsom

bilaga till denna promemoria.

29

I utredningen anföres, att svensk grundlag enligt en i doktrinen allmänt

omfattad mening icke lade något hinder i vägen för retroaktiv lagstiftning.

Icke heller kunde det göras gällande att svensk rättsåskådning helt förhjöde

lagstiftaren att giva civillag återverkande kraft. Lagberedningen, som vid ett

flertal tillfällen haft anledning att precisera sin uppfattning, hade icke gått

längre än att såsom huvudregel på förmögenhetsrättens område fastslå, att

ny lag icke borde givas tillbakaverkande kraft. Men beredningen hade uttryck­

ligen tillagt, att lagstiftaren kunde och borde frångå denna huvudregel, då

starka skäl talade härför, och hade också avfattat förslag i överensstämmelse

härmed. Härutinnan hade beredningen icke veterligen stött på något motstånd,

utan övriga i lagstiftningsarbetet deltagande instanser hade accepterat lag­

förslagen ulan några principiella invändningar på denna punkt. Den av lag­

beredningen uttalade uppfattningen visade sig också vara gemensam för

många andra rättssystem, besläktade med vårt eget. Icke ens i länder såsom

Amerikas förenta stater och Norge, där huvudregeln mer eller mindre direkt

stöddes av grundlagsstadganden, hade man ansett den kunna upprätthållas

utan reservation.

I utredningen framhålles vidare, att avtaisläran hörde till det i fråga om

retroaktiv lagstiftning mest ömtåliga området. Ett avtal ansåges alltså böra

regleras av den vid dess tillkomst gällande lagen. Ett skäl härför vore att

avtalsslutande parter måste vid avtalets ingående kunna bedöma, vilka rätts­

verkningar avtalet komme att ha. Avtalsmekanismen fungerade icke eller i

varje fall dåligt, om parterna saknade förtroende för lagstiftningens stabili­

tet. Det vore emellertid tydligt att icke varje ingripande medförde att detta

förtroende rubbades. Om ingripanden skedde endast i sällsynta undantagsfall

och då mycket starka skäl kunde åberopas, behövde man icke befara en

dylik följd, särskilt icke om ingripandena innebure oväsentliga ändringar.

Det räckte emellertid icke — framhålles vidare i utredningen — med en för-

nuftsmässig motivering för ett ingripande mot bestående avtal. Avtal fullgjor­

des icke blott därför att kontrahenterna stöde under hot av statens maktmedel

eller eljest funne uppfyllandet med sin fördel förenligt. Det framstode också

för ett stort antal medborgare såsom en plikt alt uppfylla ingångna avtal

och den som icke gjorde detta betraktades av än flera medborgare med mo­

raliskt ogillande. Denna känsloreaktion vöre ovillkorlig och visste icke av

några lämplighetsöverväganden. Därför kunde ett ingripande från lagstifta­

ren i syfte att försvaga eller upphäva verkan av ett avtal framkalla en stark

reaktion hos allmänheten. Del kunde vara aldrig så förnuftigt att under­

känna ett förut bindande avtal; lagstiftaren framstode dock såsom delaktig

i en moraliskt förkastlig handling örn han gjorde delta. Först när situatio­

nen vore sådan, att lagstiftaren lill stöd för sitt ingripande kunde mobilisera

en känsloreaktion, som upphävde eller åtminstone motverkade reaktionen

alt avtal ovillkorligen skola hållas, kunde han undgå att framstå i en ur

moralisk synpunkt ofördelaktig dager. Det vore därför för samhällsorganens

auktoritet väsentligt, all lag, som ingrepe mot bestående avtal, skulle lia stöd

icke blott av sakliga överväganden utan även av en moralisk reaktion, sorn

30

kunde åtminstone lorta udden av den moraliska indignationen hos den ge­

nom lagstiftningen kränkta kontrahenten och som framför allt kunde upp­

väcka moraliskt gillande hos den stora massan av utomstående.

I utredningen gives slutligen en översikt över nyare svensk lagstiftnings-

praxis. Sålunda framhålles, att lagstiftaren i åtskilliga fall ansett sig böra

ingripa mot bestående avtal. Ibland hade det gällt perifera detaljer av lång­

fristiga avtal, vilka lagstiftaren vid rättsordningens successiva förnyelse an­

sett angeläget att föra in under ny lags herravälde. I andra fall åter hade det

gällt de centrala delarna av avtal, vilkas förekomst utgjort ett akut socialt

ont och vilka lagstiftaren därför ansett sig nödtvungen att jämka eller åsi­

dosätta. Ingripanden av det senare slaget hade bland annat föranletts av-

förändringar i penningvärdet. Det hade därvid i första hand kommit i be­

traktande att penningvärdets förändring gjort avtalen alltför betungande

för endera parten. I vissa fall hade dylika avtal förekommit i så stor ut­

sträckning att argumentet utvidgats därhän, att landets ekonomiska liv skul­

le utsättas för allvarliga rubbningar örn avtalen stöde fast och ett stort antal

gäldenärer därmed bomme i svårigheter. Denna synpunkt ginge utöver den

direkt privaträttsliga frågeställningen och hade kunnat motivera det mera

radikala ingripande mot guldklausuler m. m., som 1932 års lagstiftning örn

betalning på grund av vissa obligationer innebure. Däremot syntes man i

nyare svensk lagstiftning icke ha haft anledning att föra fram den synpunkt,

som Supreme Court i Amerikas förenta stater ansett avgörande vid bedöm­

ningen av ett ingripande från lagstiftningens sida mot guldklausulerna, näm­

ligen att dessa klausuler utgjorde ett hinder för en nödvändig penningpoli­

tik och därför måste få åsidosättas. Bilden av svensk lagstiftningspraxis kun­

de emellertid här kompletteras med vissa uttalanden inom Högsta domstolen

(se NJA 1937:1), enligt vilka det icke skulle kunna anses i och för sig

stridande mot svensk rättsuppfattning att motivera ett ingripande mot bestå­

ende avtal på detta sätt.

De sakkunniga äro, såsom nyss antytts, av den uppfattningen, att det för

att nå det mål den ifrågasatta lagstiftningen åsyftar är nödvändigt att giva

möjlighet till ingripande även mot bestående avtal. De sakkunniga kunna

icke finna, att ett dylikt ingripande allmänt sett skulle rubba förtroendet för

lagstiftningens stabilitet. Väl avser ingripandet icke endast ett avtals perifera

detaljer utan en av dess mera vitala punkter. Det gäller emellertid ett en-

gångsingripande i en extraordinär situation. Detta ingripande är motiverat

bland annat av nödvändigheten att bevara penningvärdet. En sådan all­

varlig situation kan endast sällan väntas inträffa och det finnes icke heller

anledning befara, att ingripandet skulle kunna åberopas såsom förebild för

ingripanden av mindre betydelsefulla anledningar. Lagstiftningen skulle dess­

utom icke innebära något väsentligt avsteg från vad som förut av olika an­

ledningar ansetts kunna och böra göras, även om någon fullkomligt likartad

situation icke tidigare förelegat. De sakkunniga ha därför kommit till den

uppfattningen, att allmänt vedertagna rättsprinciper icke böra hindra att la­

gen utformas i enlighet med den i det föregående angivna huvudlinjen.

31

I anslutning till vad sålunda anförts ha de sakkunniga utarbetat förslag

till lag om begränsning av dyrtidstillägg d lön och pension. Förslaget är fogat

vid denna promemoria.

Beträffande särskilda stadganden i lagförslaget må följande anföras.

1

§•

Av redogörelsen under II ovan framgår, att de s. k. indexavtalen mellan

svenska arbetsgivareföreningen och landsorganisationen i allra största om­

fattning blivit normerande för den dyrtidskompensation, som utgår till lön­

tagare i riket. Den kompensation, som utgår till huvuddelen statstjänstemän,

motsvarar för närvarande i stort sett kompensationen enligt indexavtalen,

över den »normalnivå», som indexavtalen och de statliga bestämmelserna så­

lunda angiva, höjer sig ett jämförelsevis obetydligt antal särskilt höga kom­

pensationer. Sådana kompensationer utgå på det kommunala området samt

möjligen även i enstaka fall på andra områden.

Förslaget innefattar en fullmakt för Konungen att ingripa mot kompensa­

tioner, som väsentligt överstiga normalnivån. I de fall, som fullmakten om­

fattar, må kompensationen sänkas intill denna nivå. Det är sålunda icke nöd­

vändigt att varje ingripande innefattar sänkning ända ned till normalnivån.

Ingreppet har formen av en ogiltigförklaring. I den mån ett kompensations-

tillägg ogiltigförklarats må tillägget vid straffansvar icke utgivas eller mot­

tagas.

Förhållandena på det nu behandlade området äro av den art, att lagen

måste avfattas i allmänna ordalag. Ett icke ringa utrymme måste beredas åt

skälighetsprövning i det särskilda fallet. Sålunda kan nämnas, att normal­

nivån icke kan bestämmas med matematisk precision utan endast ungefär­

ligen. Enligt ovannämnda indexavtal utgår för närvarande, schematiskt ut­

tryckt, ett dyrtidstillägg av 207 % å 1938 års genomsnittslön vid respektive

företag. Den enskilde arbetaren erhåller sålunda icke exakt 20 7 °/o å den lön,

som han erhöll 1938 eller som för motsvarande arbete utgick under nämnda

år. De statliga lönereglementena giva endast i stort sett samma kompensation

som indexavtalen; överensstämmelsen är något större eller något mindre allt

efter den tidpunkt, som jämförelsen avser, och man kan dessutom nå i viss

mån olika resultat beroende på vilka jämförelsegrunder som användas. Även i

andra avseenden äro förhållandena sådana, att en detaljreglering icke lämp­

ligen bör genomföras i lag. Ett exempel på arten av de frågor, som uppstå,

är följande. Statstjänstemän erhålla icke rörligt tillägg å belopp, varmed lö­

nen överstiger 900 kronor i månaden. Motsvarande bestämmelse finnes icke

i indexavtalen. Om lagen skall tillämpas på en arbetstagare, vars ställning

närmast är att jämföra med en tjänstemans, skall då 900-kronorsregeln beak­

tas? Frågan bör enligt de sakkunnigas mening lösas med utgångspunkt

från, att man har anledning förutsätta, att en 900-kronorsregel skulle inta­

gits i indexavtalen, därest de i dessa avtal berörda lönerna i något fall upp­

gått till belopp överskridande 900 kronor. Man får därför anse, att lagens

32

beskrivning av normalnivån inkluderar en 900-kronorsgräns sådan som den

för statstjänstemännen gällande.

Vad angår pensionstagare må till en början erinras, att dyrtidskompensa-

tion utgår efter skiftande grunder. I många fall erhålles icke någon som helst

kompensation för dyrtiden. Endast i undantagsfall erhålla pensionstagare

högre kompensation än den, som avses i indexavtalen. Någon »normalnivå»

kan icke angivas.

Starka skäl av social natur kunna åberopas för att lämna pensionärernas

dyrtidstillägg orörda. Det synes emellertid lämpligt att i lagen giva en möjlig­

het till begränsning åtminstone av särskilt höga tillägg. En naturlig väg synes

vara att falla tillbaka på de regler, som enligt de sakkunnigas förslag skulle

gälla för löntagarna. Tillägg till pension skulle sålunda kunna begränsas un­

der samma förutsättningar och intill samma gräns som tillägg till lön.

Med dyrtidstillägg å lön och pension avses i förslaget sådana tillägg, som

åsyfta att helt eller delvis kompensera levnadskoslnadsstegringen. Med lön

torde arvode stundom få likställas, särskilt som någon klar skillnad mellan

dessa båda termer icke torde uppehållas i allmänt språkbruk. I regel torde

emellertid dyrtidstillägg icke utgå å de ersättningar, vilka betecknas som ar­

voden.

De sakkunniga ha ägnat uppmärksamhet åt möjligheten att begränsa lagen

till att gälla endast visst område, t. ex. kommunernas arbetstagare och pen­

sionärer. Den valda huvudlinjen torde emellertid göra en sådan begränsning

mindre lämplig. Det mål man vill nå främjas bäst därav, att ingrepp kan ske

på alla områden, där så finnes påkallat.

Utövare av de s. k. fria yrkena såsom tandläkare, advokater och konstnärer

omfattas icke av förslaget. Av direktiven torde framgå, att avsikten icke varit

att i detta sammanhang upptaga frågan om begränsning av dessa gruppers

dyrtidskompensation till behandling. Nämnas kan, att statens priskontroll-

nämnd i skrivelse till Konungen den 2 februari 1943 bland annat föreslagit

sådan ändring av prisregleringslagen, alt denna skulle komma att avse tjänster

av alla slag.

Det torde vara uppenbart att andra hinder av rättslig natur än de, som

möjligen kunna följa av stadgandet i 36 § regeringsformen, icke möta mot

lagens tillämpning i vad angår befattningshavare i allmän tjänst (jfr nedan

sid. 38 f.).

Lämpligt torde vara, att Kungl. Majit delegerar sin rätt enligt lagen till en

särskild nämnd. Denna nämnd, som skulle kunna benämnas statens lönekon-

troUnämnd, bör lämpligen bestå av sju ledamöter, varav två representan­

ter för arbetsgivarna, två för arbetstagarna samt tre opartiska representan­

ter. Ledamöterna böra tillsättas av Kungl. Majit. Frågor om begränsning av

dyrtidskompensation bör nämnden upptaga antingen ex officio på grundval

av informationer rörande läget på arbetsmarknaden eller ock efter anmälan

av intresserad organisation eller person. Det måste dock förutsättas, att

nämndens arbete inriktas på grupper av arbetstagare och endast i undan­

tagsfall på enskilda personer. En tänkbar väg vöre att Konungen gåve nämn­

33

den befogenhet att ingripa endast beträffande viss grupp eller vissa grupper

arbetstagare.

2

§•

I det föregående har angivits, att lagen omfattar allenast sådana tillägg

till lön eller pension, som avse att helt eller delvis kompensera levnadskost-

nadsstegringen. Andra lönehöjningar beröras däremot icke av lagen. Har

beslut jämlikt 1 § meddelats, innebär detta sålunda endast ett kompensations-

stopp för det ifrågavarande fallet men däremot icke ett egentligt lönestopp.

Tillägg till lönen t. ex. på grund av tjänsteålder eller befordran äro alltså

tillåtna. Enbart den omständigheten att ett kompensationstillägg givits an­

nan beteckning bör emellertid icke medföra att det blir tillåtet. En före­

skrift härom har intagits i 2 §. Paragrafens formulering ansluter sig till

27 § hyresregleringslagen.

Till belysning av paragrafens innebörd må nämnas följande. Har en ar­

betstagare nått den högsta lön, som jämlikt avtal eller praxis utgår till ar­

betstagare i lika eller jämförlig ställning, och erhåller han därutöver ytter­

ligare tillägg, torde man under nuvarande förhållanden böra presumera, att

tillägget utgör dyrtidskompensation. Har beslut jämlikt 1 § meddelats be­

träffande det ifrågavarande avtalsförhållandet, skall därför beslutet gälla

nyssnämnda tillägg därest det ej visas, att tillägget icke utgjorde kompensa­

tionstillägg utan var betingat av andra skäl än dyrtiden, t. ex. arbetstaga­

rens speciella personliga kvalifikationer eller dylikt.

I detta sammanhang må nämnas, att de s. k. fasta kristillägg, som utgå

till jordbruks- och skogsarbetare, enligt de sakkunnigas mening icke böra

sänkas. Dessa arbetargrupper torde nämligen icke ha erhållit för hög kom­

pensation.

3 §•

För lagens tillämpning torde det vara nödvändigt, att arbetsgivare åläg-

ges viss editionsplikt. Reglerna härom ansluta sig nära till stadgandet i 8 §

prisregleringslagen.

4 §■

Till huvudregeln i 1 § måste givetvis lämpliga sanktioner knytas. Det kan

vid ett första betraktande synas mindre tilltalande att bestraffa förseelser

av den art, varom här är fråga, med straff som gälla för brott och förseelser

i allmänhet. De sakkunniga lia emellertid funnit det oundgängligt att välja

denna väg och föreslå straff av böter eller, i försvårande fall, fängelse i

högst sex månader för den som med vetskap om att utfästelse helt eller

delvis ogiltigförklarats bryter mot vad i 1 § andra stycket stadgas. Det måste

emellertid anses vara ett önskemål att straffsanktionen tillämpas endast då

så är av förhållandena särskilt betingat. Stadgandet har därför komplette­

rats med en föreskrift, upptagen i 6 § första stycket, enligt vilken brott,

varom nu är fråga, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmälan

3—437256.

34

eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer (jfr 14 § pris­

regleringslagen).

I 4 § stadgas vidare straff för den, som vid lämnande av uppgift enligt

3 § söker vilseleda den undersökande myndigheten. Bestämmelsen anknyter

till en föreskrift i 11 § första stycket 8) prisregleringslagen. Även beträffande

denna del av 4 § gäller åtalsregeln i 6 § första stycket.

5 §•

Denna paragraf överensstämmer i väsentliga delar med 13 § prisreglerings­

lagen. Till paragrafen ansluter sig en i 6 § andra stycket upptagen åtals-

regel, som äger motsvarighet i 14 § prisregleringslagen.

8

§•

Paragrafen motsvarar i huvudsak 17 § prisregleringslagen.

övergångsbestämmelserna.

Då lagen uppenbarligen bör vara av provisorisk natur, synes det lämpligt

att dess giltighetstid begränsas till exempelvis ett år.

Ogiltigförklaring enligt 1 § liksom föreskrift enligt 3 § bör icke gälla

för längre tid än lagen äger giltighet. Den omständigheten, att en ogiltigför-

klarad utfästelse — därest parterna ej annorlunda överenskomma — åter blir

gällande när lagens giltighetstid utgår, innebär givetvis icke att part då skulle

äga att kräva utfästelsens fullgörande såvitt angår tid, då utfästelsen varit

ogiltig.

I det föregående har anförts, att lagen skulle äga tillämpning även å ut­

fästelse, som gjorts före lagens ikraftträdande. Lagen skulle sålunda äga till-

bakaverkande kraft. Detta betyder emellertid icke, att ogiltigförklaring skulle

kunna avse tillägg, som före ogiltigförklaringen förfallit till betalning.

Ogiltigförklaring må avse allenast sådana tillägg, som skulle förfallit till

betalning efter det förklaringen meddelats eller efter viss senare i förkla­

ringen angiven dag.

övergångsbestämmelsernas sista stycke anknyter till en motsvarande före­

skrift i övergångsbestämmelserna till prisregleringslagen.

Stockholm den 17 februari 1943.

J. NORDENFALK

GÖSTA JOHANSSON

PER WESTLING

Bengt Petri

35

Förslag

till

Lag

om begränsning av dyrtidstillägg å lön och pension.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Har utfästelse gjorts örn sådant dyrtidstillägg å lön eller pension, som vä­

sentligt överstiger till löntagare i allmänhet utgående dyrtidstillägg, må

Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer förklara utfästelsen

ogiltig i vad den avser tillägg överstigande det, som i allmänhet utgår.

I den mån utfästelse förklarats ogiltig må tillägg icke utgivas eller mottagas.

2 §•

Med dyrtidstillägg å lön eller pension likställes i denna lag varje annan

gottgörelse, som måste antagas utgöra sådant tillägg, ändå att den givits an­

nan beteckning.

3 §■

Myndighet som Konungen bestämmer äger föreskriva skyldighet för arbets­

givare att på anfordran av myndigheten eller annan av denna utsedd myn­

dighet

1) lämna de uppgifter myndigheten begär för prövning av fråga örn be­

gränsning av dyrtidstillägg å lön eller pension;

2) för kontroll av lämnade uppgifter eller utbetalade avlöningar förete

handelsböcker och affärshandlingar för myndigheten.

Försummar någon efter anfordran, varom ovan sägs, att fullgöra vad honom

i följd därav åligger, äger den av Konungen bestämda myndigheten förelägga

honom vite. Länsstyrelse äger i förekommande fall förordna örn uttagande av

sådant vite.

4 §•

Med dagsböter straffes

den som, med vetskap om att utfästelse helt eller delvis ogiltigförklarats,

brutit mot vad i 1 § andra stycket stadgas;

den som vid lämnande av uppgift, som i 3 § avses, sökt vilseleda myndighet.

Äro omständigheterna försvårande må till fängelse i högst sex månader dö­

mas.

36

5 §•

Vad som inhämtats med stöd av bestämmelserna i 3 § må ej yppas i vi­

dare mån än som erfordras för vinnande av det med bestämmelserna av­

sedda ändamålet. Bryter någon häremot, straffes med dagsböter eller fäng­

else.

6 §■

Brott, varom i 4 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter anmä­

lan eller medgivande av myndighet, som Konungen bestämmer.

Brott, varom i 5 § sägs, må av allmän åklagare åtalas allenast efter angi­

velse av målsäganden.

7 §•

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

%

8 §•

över myndighets beslut jämlikt 1 § må, där Konungen så förordnat, klagan

icke föras.

Beslut, som myndighet meddelat jämlikt 1 § eller 3 § första stycket, skall

utan hinder av förd klagan lända till efterrättelse, intill dess annorlunda

kan vara förordnat.

9 §•

De närmare föreskrifter, som äro erforderliga för tillämpningen av denna

lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft den

1943 samt gäller till och

med den

Förklaring jämlikt 1 § eller föreskrift jämlikt 3 § skall ej gälla för längre

tid än lagen äger giltighet.

Lagen äger tillämpning även å utfästelse, som gjorts före lagens ikraftträ­

dande.

I 5 § meddelad föreskrift örn tystnadsplikt och vad i lagen stadgas rörande

överträdelse av samma föreskrift ävensom vad där stadgas i fråga örn annat

brott, som begåtts under tiden för de i lagen meddelade bestämmelsernas gil­

tighet, skall äga tillämpning även efter det lagens bestämmelser i övrigt upp­

hört att gälla.

37

Bilaga.

Något om retroaktiv civiilagstiftniiig.

Av docenten Knut Rodhe.

»Ingen lov må gis tilbakevirkende kraft.» Detta stadgande återfinnes i

Norges grunnlov § 97.

Svensk grundlag innehåller icke något dylikt stadgande. »Enligt svensk

grundlag finnes icke något hinder att genom allmän lagstiftning ändra

bestående rättslägen.» Denna av Sundberg1 uttalade mening är allmänt om­

fattad i doktrinen. Såväl Reuterskiöld som Malmgren och Herlitz konsta­

tera, att svensk grundlag saknar uttryckligt förbud mot att giva en lag

återverkande kraft.1

2 Reuterskiöld tillägger emellertid: »Men detta utesluter

lika litet, att den svenska rätten i allt fall erkänt och tillämpar principen,

som förbudet i främmande grundlagar hindrar dessa stater att åsidosätta

principen, om så finnes lämpligt.» Även Malmgren gör den reservationen,

att »retroaktiva strafflagar och stadganden som innebära förintande av pri­

vata rättigheter utan motsvarande gottgörelse få anses stridande mot den

svenska lagstiftningens oskrivna grundprinciper.»3

År 1941 framlades av särskilda sakkunniga ett förslag till ny lydelse av

§ 16 regeringsformen. De sakunniga föreslogo därvid ett ovillkorligt för­

bud mot retroaktiva strafflagar och mot att staten utan ersättning för­

fogar över egendom, men de antydde icke, att ifrågavarande grundlags-

paragraf nu skulle innehålla något förbud mot retroaktiv lagstiftning, och

de föreslogo icke heller att något sådant förbud skulle införas utöver vad

som följer av det sagda.4 Förslaget har ännu icke föranlett någon åtgärd.

I det följande vill förf. undersöka, om och i vad mån det har betraktats

som en oskriven grundprincip för den svenska lagstiftningen att civillag

icke får givas tillbakaverkande kraft. Till ytterligare belysning av frågan

kommer förf. att söka ge en bild av de åskådningar, som i detta avseende

1 Statsvetenskaplig tidskrift 1930 s. 378. Jfr Sundberg, Den svenska stapelstadsrätten,

Sthm 1927, s. 452 ff.

3 Reuterskiöld, Grunddragen af den allmänna rätts- och samhällsläran, Uppsala 1912,

s. 130, jfr också s. 128, Malmgren, Sveriges författning, II, Malmö 1941, s. 29, densamme,

Riksdagen och lagstiftningen, Sveriges Riksdag XIV, Sthm 1934, s. 11, Herlitz, Örn lagstift­

ning genom samfällda beslut av konung och riksdag, Sthm 1926—30, s. 417.

3 Se de i föreg, not anförda ställena.

* Se SOU 1941:20, särskilt s. 30 f. och 32 f.

38

gjort sig gällande i vissa främmande rättssystem.1 Frågan om retroaktiva

strafflagar lämnas helt utanför undersökningen. Uppmärksamheten kom­

mer framför allt att inriktas på den form av retroaktiv civillagstiftning,

som innebär att ny lag göres tillämplig på ett vid lagens ikraftträdande re­

dan bestående avtal.

I detta sammanhang må emellertid erinras örn § 36 regeringsformen, en­

ligt vilket stadgande vissa tjänstemän icke få avsättas utan rannsakning

och dom. Häri inlägges att dessa tjänstemän äga rätt att bibehållas vid de

löner, som äro förenade med deras befattningar.2 Stadgandet har säkerli­

gen i första hand tänkts som ett skydd mot ingripanden i särskilda fall,

men förmodligen bör man däri inlägga även att en generell lönereduktion

är otillåten; denna fråga har förf. emellertid icke funnit vara tidigare di­

rekt diskuterad.

Vad beträffar övriga statstjänstemän har staten i viss utsträckning gjort

reservationslösa utfästelser om viss lön.3 Dessa anses liksom andra statens

utfästelser medföra en rätt emot staten, »principiellt jämställd med ford-

ringsrätter o. d. i enskildas inbördes mellanhavanden.»4 Om man bygger

på denna uppfattning vid lösningen av det föreliggande problemet, skulle

statens utfästelser kunna undanröjas genom allmän lag i samma utsträck­

ning som man på detta sätt kan ingripa mot enskilda avtal.

Det finns emellertid anledning att framkasta den tanken att staten där­

vid borde stå i en särställning och bedömas strängare än andra gäldenärer,

eftersom den lagstiftande myndigheten här handlar så att säga i egen sak.5

Såvitt förf. kunnat finna har dock något sådant krav icke kommit till uttryck

i diskussionen om de ingripanden, som faktiskt förekommit. Ett nedan om­

talat ingripande mot vissa slag av obligationer förutsattes sålunda skola

gälla även till förmån för staten, utan att detta förhållande ansågs böra

anmärkas i lagtexten eller ens särskilt motiveras.6

Frågan om verkan av utfästelse av en kommun synes i detta samman­

hang icke erbjuda några speciella aspekter. Sundberg framhåller sålunda,

säkerligen i överensstämmelse med vedertagen uppfattning, att en kommun

skiljer sig från de privaträttsliga sammanslutningarna därigenom att den

av staten utrustats med tvångsmakt inom sitt område eller mot sina med-

1 Förevarande problem behandlas mycket utförligt i F. Affolter, Geschichte des intertem-

poralen Privatrechts, Leipzig 1902, och densamme, System des deutschen burgerlichen

Ubergangsrechts, Leipzig 1903, samt P. Roubier, Les conftits de lois dans le temps, I—II,

Paris 1929, 1933.

* Se Malmgren, Sveriges författning, II s. 175, Myrberg, Örn tjänstemäns oavsättlighet,

Lund 1925, s. 9, samt densamme, Örn statstjänstemäns oavsättlighet, Uppsala 1930, s. 13.

* Jfr KProp 294/1940 s. 7 ff.

1 Herlitz, Riksdagens finansmakt, Sveriges Riksdag XII, Sthm 1934, s. 164. Herlitz till-

lägger emellertid, att det visserligen icke är alltid som denna rätt kan utdömas av domstol,

och att även där så är fallet vår lag icke torde erkänna några mot staten riktade exekutiv-

medel.

5 Jfr det nedan s. 56 not 3 omtalade avgörandet av USA:s Supreme Court i målet Perry

v. United States.

6 Se nedan s. 55 f.

39

lemmar. Denna makt »upphäver icke kommunens likställighet med dessa

juridiska personer i privaträttsliga förhållanden, och den rubbar alltså icke

kommunens karaktär av en privaträttens juridisk person».1 Även på detta

område bör man alltså kunna falla tillbaka på de överväganden, som avse

retroaktiv civillagstiftning.

Uttalanden från svenskt lagstiftningsarbete.

Från det senaste halvseklets svenska lagstiftningsarbete kan man hämta

åtskilliga auktoritativa uttalanden, som visa hur man sett på frågan om

retroaktiv civillagstiftning. De ge också exempel på vad det är för slags

bestämmelser man velat karakterisera såsom retroaktiva.

Lagberedningen hade i sitt förslag till jordabalk (1905—1909) i ett fler­

tal sammanhang anledning att särskilt diskutera den nya lagstiftningens

ikraftträdande. Sålunda yttrar beredningen i motiven till nyttjanderätts-

lagens promulgationslag:*

2

»I överensstämmelse med den för lagstiftningen inom förmögenhetsrättens om­

råde allmängiltiga grundsats, att nya lagbestämmelser icke äga tillbakaverkande kraft,

måste såsom regel fasthållas att den föreslagna lagen örn nyttjanderätt till fast egen­

dom icke skall tillämpas i fråga örn nyttjanderätt, som upplåtits innan lagen trätt

i kraft. Beredningen har emellertid ansett några undantag från denna allmänna

regel påkallade. Vissa bestämmelser i den nya lagen äro av den natur att de synts

böra utan vidare vinna tillämpning även där avtalet slutits före lagens trädande i

kraft. I särskilda avseenden har dessutom modifikation av huvudregeln ansetts lämp­

ligen böra äga rum.»

Samma principiella utgångspunkt ligger till grund för servitutslagens

promulgationsbestämmelse. I motiven konstateras att lagförslaget i stort

sett utgjorde allenast en närmare utveckling av vad som redan nu borde

anses vara gällande rätt. Härifrån utgjorde bestämmelserna i 5 och 7 §§

(örn förflyttning, onyttigförklaring och avlösning av servitut) emellertid

undantag; »men då dessa stadganden hämta sitt berättigande icke endast

från privaträttsliga hänsyn, synes intet hinder böra möta att giva dem

tillämplighet jämväl å äldre rättsförhållanden.»3

Ytterligare uttalar beredningen om förslaget till lag om rätt till undantag

av fast egendom:4

»De i detta lagförslag innefattade bestämmelser havn synts Beredningen, även till

den del de icke äro att anse såsom redan gällande rätt, i det stora hela vara av

beskaffenhet att böra tillämpas jämväl å undantagsavtal, som tillkommit innan lagen

träder i kraft, ehuru naturligtvis den rättsverkan, som i den föreslagna lagen till-

lägges visst angivet förhållande, icke inträder, med mindre nämnda förhållande till­

kommit först efter tidpunkten för lagens trädande i kraft eller vid nämnda tidpunkt

ännu var för handen.»

' Sundberg, Kommunalrätt, Allmänna delen, Sthm 1936, s. 30 f.

» Lagberedningens förslag till jordabalk (citeras i det följande JB) I s. 269. — Det cite­

rade uttalandet återkommer med smärre jämkningar ord för ord i motiven till 1925 år*

förslag till lag örn försäkringsavtal, se SOU 1925: 21 s. 227.

3 JB I s. 287.

4 JB II s. 226. Andra uttalanden av intresse återfinnas i JB I s. 301, II s. 211 och 408

ff.

40

Då lagberedningen trettio år senare avgav förslag till lag om skuldebrev,

gav man uttryck åt en liknande uppfattning. I motiven till promulgations-

lagens 4 § heter det sålunda:1

»I fall då den nya lagen innehåller bestämmelser som avvika från gällande rätt

bör, enligt allmänt vedertagna grundsatser, den nya lagen icke utan särskilda skäl

göras tillämplig å skuldebrev, som tillkommit före dess ikraftträdande.»

I anledning av detta uttalande anförde lagrådet:1

2

»I sina motiv uttalar lagberedningen att enligt allmänt vedertagna grundsatser den

nya lagen i vad den avviker från gällande rätt icke bör utan särskilda skäl göras

tillämplig å skuldebrev som tillkommit före dess ikraftträdande. Häremot kan an­

märkas att dessa grundsatser näppeligen föranleda annat än att man icke bör utom

i sällsynta undantagsfall giva ny lagbestämmelse tillämpning i fråga om verkan av

rättshandling eller annat rättsfaktum som inträffat under äldre rätts herravälde,

såvida därigenom någondera partens rättsställning skulle försämras. Riktigt är alltså

att, i den mån bestämmelse i den föreslagna lagen skulle medföra, att vare sig

gäldenären eller den ursprungliga borgenären i ett före lagens ikraftträdande upp­

kommet fordringsförhållande komme i sämre ställning än äldre rätt föranleder, den­

na bestämmelse icke bör erhålla tillämpning å det sålunda uppkomna rättsförhållan­

det. Den föreslagna lagen innehåller emellertid icke blott stadganden som reglera

verkningarna av ett skuldebrevs utfärdande utan ock stadganden beträffande verk­

ningarna av andra rättshandlingar med avseende å skuldebrev, såsom överlåtelse och

pantsättning. Av allmänna rättsgrundsatser torde icke följa hinder att när dylik

rättshandling skett efter nya lagens ikraftträdande tillämpa från äldre rätt avvikande

regler beträffande verkan av denna rättshandling även örn det ifrågavarande skulde­

brevet utfärdats före ikraftträdandet, förutsatt att parterna i det ursprungliga rätts­

förhållandet ej genom tillämpningen sättas i försämrat läge.»

Slutligen må anföras ett uttalande, som avser familjerättens område. I

motiven till lagberedningens förslag till lag örn äktenskaps ingående och

upplösning (1913) heter det:3

»Å förmögenhetsrättens område gäller såsom regel, att en ny lagstiftning icke ver­

kar någon rubbning av de rättsföljder, som enligt äldre lag äro förknippade med de

under dess bestånd inträffade rättsfakta. Inom familjerätten kan däremot en dylik

grundsats icke upprätthållas. De betydelsefulla skiftningar i den etiska åskådningen,

som ofta ligga bakom lagändringarna på detta område, kräva mången gång att de

nya bestämmelserna omedelbart vinna allmän tillämpning. Å andra sidan måste

dock även här skälig hänsyn tagas till rättsläget, sådant det gestaltar sig vid den

nya lagens ikraftträdande, och det kan därför icke heller sägas, att regeln här

skulle vara motsatt den, som gäller beträffande förmögenhetsrätten. Frågan måste

sålunda lösas efter rättsreglernas växlande natur, efter övervägande av de skäl, som

i det särskilda fallet kunna tala i ena och i andra riktningen.»

I anslutning till detta uttalande må även erinras därom, att man väl vid,

tillkomsten av nya giftermålsbalken ryggade tillbaka inför tanken att omedel­

bart låta de nya bestämmelserna angående makars rättsförhållanden vinna

1 SOU 1935: 14 s. 126 f.

3 KProp 2/1936 s. 46.

3 Se s. 481.

41

fullständig tillämpning även i äldre äktenskap, men att yrkanden härom

sedermera ånyo framkommit.1

De uttalanden, som förf. här anfört, ge tydligt vid handen, att det skulle;

vara en överdrift om man gjorde gällande, att svensk rättsåskådning helt för­

bjuder lagstiftaren att giva civillag återverkande kraft. Då lagberedningen

funnit sig föranlåten att precisera sin åskådning, har beredningen icke

gått längre än att den såsom huvudregel på förmögenhetsrättens område

fastslagit, att ny lag icke bör givas tillbakaverkande kraft. Men man har ut­

tryckligen tillagt, att lagstiftaren kunde och borde frångå denna huvudregel,

då starka skäl talade härför, och man har också handlat i överensstämmelse

härmed. Härutinnan har man icke veterligen stött på något motstånd, utan

övriga i lagstiftningsarbetet deltagande instanser hava accepterat lagförsla­

gen utan några principiella invändningar på denna punkt.

Frågan om en lag bör givas tillbakaverkande kraft uppställer sig i första

hand för lagstiftaren. Men även domstolarna få i viss mån tillfälle att taga

ställning till denna fråga. HD har i flera fall antagit, att köplagen, vars över­

gångsbestämmelse endast innehåller att lagen träder i kraft viss dag, icke är

tillämplig på avtal som slutits före denna dag.*

2 Dessa avgöranden torde vara

att betrakta såsom uttryck för en allmän uppfattning att en lag icke — för

övrigt även om den ger tvingande regler — har tillämplighet på äldre avtal,

örn det icke i lagtexten direkt utsäges att så skall vara fallet.3 Bakom denna

lagtolkningsregel synes man kunna spåra den uppfattningen att det i regel är

olämpligt att giva en lag tillbakaverkande kraft.

Utländsk rättsuppfattning.

Går man utöver vårt lands gränser är det icke svårt att finna paralleller

till den av lagberedningen uttalade svenska uppfattningen.

Sålunda uppställdes vid tillkomsten av den tyska Biirgerliches Gesetzbuch

den grundsatsen, att ny lag icke borde givas återverkande kraft. Men samti­

digt framhölls, att det ibland kunde vara erforderligt att frångå grundsatsen.

»Vor allen Dingen hat der Gesetzgeber freie Hand, jenem Grundsatze eine

Schranke zu setzen, wenn ihm Grunde der Zweckmässigkeit einen Eingriff in

die bestchenden Rechtsverhältnisse geboten oder rätlich erschienen lassen.»

Särskild betydelse har emellertid grundsatsen på områden, där de enskilda ha

dispositionsrätt, alltså i obligationsrätten, medan icke lika stora betänklighe­

' Se lagberedningens förslag till giftermålsbalk (1918) s. 412 ff. samt Undén, övergångs­

reglerna i giftermålsbalken, SvJT 1928 s. 28 ff., och Björling, Till giftermålsbalkens tioårs­

dag, SvJT 1930 s. 321 ff.

» Se H 1910 A 67 och 394, 1911 s. 48 och A 1 samt 1912 A 313.

3 Se Almén, Om köp och byte av lös egendom, 3 uppl., Sthm 1934, s. 354, densamme,

Lagen om avtal, Sthm 1916, s. 248 (jfr UfR 1918 s. 810, 1919 s. 345, 1925 s. 594), JB II

s. 211 samt 1914 års betänkande med förslag till lag örn avtal m. m. s. 215. Se också H 1920

s. 451 ang. verkan av 1916 års lag örn vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egen­

dom in ni.

42

ter göra sig gällande i sakrätten och i familjerätten. I varje fall gäller, afl

lagen in dubio icke har tillbakaverkande kraft.1

Detta överensstämmer nära med den uppfattning, som förut återgivits, och

det synes som om man hade en viss anledning att antaga, att de svenska ut­

talandena tillkommit under tyskt inflytande.1

2 De angivna satserna äro emel­

lertid icke speciella för tysk rätt. I själva verket återge de även fransk octo

engelsk rättsåskådning.

I centrum för den franska diskussionen står code civil art. 2, som stadgar:

»La loi ne dispose que pörn- l’avenir; elle n’a point d’effet rétroactif.» Detta

stadgande fattas väl som en central princip för rättssystemet. Det binder emel­

lertid blott domaren, som har att utgå från att en lag icke utan uttryckligt stad­

gande har retroaktiv verkan. Men varken här eller eljest finnes någon regel1

som hindrar lagstiftaren från att ge ett sådant stadgande. »Quarn! 1’intérét

public l’exige ou paratt 1’exiger le législateur n’hésite pas å édicter une telle

rétroactivité.»3

I engelsk statsrätt står det utom diskussion att parlamentet icke är i något

avseende bundet i sin maktutövning.4 Å andra sidan finner man hos domar-

kåren starka uttryck för den uppfattningen, att retroaktiv lagstiftning i regel

är av ondo. Det är sålunda en mycket fast tolkningsregel att en lag icke utan

tvingande skäl får tillskrivas tillbakaverkande kraft. »Of course, it is ob-

viously competent for the Legislatur, if it pleases, in its wisdom to make the

provisions of an Act of Parliament retrospective; bilt before giving such a

construction to an Act of Parliament one would require that it should either

appear very dearly in the terms of the Act, or anse by necessary and distincf

implication.»5 Någon gång gå domarena i sina uttalanden längre än till ett

dylikt konstaterande och motivera tolkningsregeln just därmed att en retro­

aktiv lagstiftning är olämplig. Men å andra sidan medger man att det ibland

kan försvaras att giva en lag tillbakaverkande kraft. »In fine, allowing the

general inexpediency of retrospective legislation», heter det i ett mycket ut­

1 Se Motive zu dem Entwurfe eines burgerlichen Geselzbuches fur das deutsche Reich,

Berlin & Leipzig 1888, I s. 19 ff., och sammanfattningen av motivens ståndpunkt i H. Ha­

bicht, Die Einwirkung des Burgerlichen Gesetzbuchs auf zuvor entstandene Rechtsverhält-

nisse, Jena 1899, s. 7 f. (citatet från detta verk s. 8).

2 Jfr Almén, Örn köp och byte af lös egendom, 1 uppl., II, Sthm 1908, s. 345 ff. med

många hänvisningar till tysk rätt.

3 M. Planiol & G. Ripert, Traité pratique de droit civil francis, T. VI, Paris 1930, s. 34 f.

Se vidare C. Aubry & C. Rau, Cours de droit civil francis, T. I., 6 éd., Paris 1936, s. 101 ff..

och Roubier, a. a. I s. 428 ff. och 508 ff. L. Duguit har emellertid gjort gällande att re­

troaktiv lagstiftning strider mot vissa av honom uppställda, till synes naturrättsligt fär­

gade grundprinciper, se hans Traité de droit constitutionnel, 3 éd., II, Paris 1928, s. 227 ff.

4 Se W. I. Jennings, The law and the constitution, 2 ed., London 1938, s. 132 ff., särsk,

s. 137. Se också A. V. Dicey, Introduction to the study of the law of the constitution, 9 ed.,

London 1939, s. 39 ff.

5 Lord Ashbourne i

Smith

v.

Callander,

(1901) A. C. 297, 305. Se vidare Halsbury’s Law*

of England, 2 ed., XXXI, London 1938, art. Statutes nr 670 med där anförda rättsfall. Se

också 1 Blackstone, Commentaries, 46, C. K. Allen, Law in the making, 3 ed., Oxford 1939,

s. 385 ff., samt E. S. Corwin, The twilight of the Supreme Court, New Haven 1934, s. 59 f.

och 199.

43

förligt uttalande från ISTO,1 »it cannot be pronounced naturally or necessär^-

unjust. Thero may be occasions and circumstances involving the safety of the

stafe, or even the conduct of individual subjects, the justiee of which, prospec-

tive laws made for ordinary occasions and the usual exigencies of society for

want of provision fail to meet, and in which the execution of the law as it

stood at the time may involve practical public inconvenience and wrong, sum-

mum jus summa injuria.»

Slutligen må anföras, att dansk grundlag icke innehåller något uttryckligt

förbud mot retroaktiv lagstiftning. Men det antas vara en konstitutionell prin­

cip till skydd för medborgarnas individuella rättssäkerhet att en lag icke bör

givas tillbakaverkande kraft; en princip, som dock kan åsidosättas, särskilt då

offentliga intressen kräva.*

2 En liknande uppfattning har uttalats för finländsk

rätts del.3

Det är sålunda tydligt, att man här har att göra med en grunduppfattning,

som är gemensam för många rättssystem, besläktade med vårt eget. Principen

att en lag icke bör givas återverkande kraft kan återfinnas redan i romersk

rätt, och den har från denna kommit in i de moderna rättssystemen och där

utformats påfallande enhetligt.4 Under 1800-talet har regeln kommit att

framstå såsom en av de principer, vilka skola skydda den enskilde med­

borgaren mot godtyckliga statsingripanden, men det är tydligt, att regeln icke

kan ses allenast såsom ett uttryck för den åskådning, som legat till grund för

1700- och 1800-talens rättighetsförklaringar, utan att den arbetat sig in i

medvetandet hos jurister och lagstiftare tämligen oberoende av deras politiska

uppfattning. Regeln är ju egentligen av konservativ karaktär, och det saknar

icke sitt intresse att iakttaga, hurusom just franska revolutionen ger exempel

på att man hänsynslöst givit ny lagstiftning tillbakaverkande kraft; detta

utifrån den åskådningen att man hade att förverkliga »le droit naturel», som

i viss mening gällt redan tidigare och som hade en högre valör än all lag­

stiftning.5

I några länder gälla uttryckliga konstitutionella hinder mot retroaktiv lag­

stiftning. Detta är fallet i USA och i Norge. I båda dessa länder står också

lagstiftningens överensstämmelse med konstitutionen under kontroll av lan­

dets högsta domstol, och det får därför ett mycket stort intresse att iakttaga

läget här.

Art. 1 sect. 9 av USA:s konstitution innehåller bl. a.: »No ... ex post facto

law shall be passed.» Vidare heter det i sect. 10 bl. a.: »No State shall. .. pass

any ... ex post facto law, or law impairing the obligation of contracts; .. .».

Förbuden mot ex post facto laws synas ha varit avsedda att gälla all lag­

' Willes J.,

Phillips

v.

Eijre

(1870), I,. R. 6 Q. R., 1. Se särskilt s. 23 ff.; citatet från s. 27.

; O. A. Rorum, Lovkonflikter, 2. Udg. Khvn 1942, s. 5 f., Poul Andersen, Dansk For-

valtningsret, Klivn 1936, s. 31 f.

3 Se F. W. Ekström, Privaträttens allmänna läror, Hfors 1921, s. 82 ff.

* Jfr Affolter, Geschichte, s. 325, där det säges att principen blivit »Gemeingut aller

civilisierten Völker».

5 Se Roullier, a. a. I s. 129 ff.

44

stiftning, men en stadig domstolspraxis har ansett dem gälla endast straff­

lag.1 Retroaktiv civillagstiftning strider alltså icke mot konstitutionen enbart

därför att den är retroaktiv utan först då den kommer i konflikt med andra

av konstitutionens regler.1

2 Här kommer för oss i första hand ifråga förbudet

mot »impairment of the obligation of contracts».3 Detta förbud gäller blott

staternas lagstiftning. Den federala lagstiftningen bindes emellertid även av

Fifth amendment, där det bl. a. heter: »No person shall be . . . deprived of

life, liberty of property, without due process of law;.. .». Denna bestämmelse,

»the due process clause», har av Supreme Court ansetts innefatta skydd även

mot »impairment of the obligation of contracts», och förbudet mot dylika åt­

gärder gäller alltså även den federala lagstiftningen.4 *

Med »impairment of the obligation of contracts» avses icke tvingande

lagbestämmelser över huvud taget utan blott sådana bestämmelser, som skulle

försvaga redan vid lagens tillkomst gällande kontrakt.3 Vid konstitutionens

tillkomst hade bestämmelser av denna innebörd till övermått brukats av

staterna i deras lagstiftning. »This mischief had become so great, so alarming,

as not only to impair commercial intercourse, and threaten the existence of

credit, but to sap the morals of the people, and destroy the sanctitv of private

faith.»6

Ingripanden mot gällande avtal äro emellertid tillåtna om de kunna be­

tecknas såsom »due process of law». Hit höra en grupp åtgärder, som be­

tecknas såsom utövning av »the police power», vilken karakteriserats såsom

»the legal capacity... to delimit the personal liberty of persons by means

winch bear a substantial relation to the end to be accomplished for the pro-

tection of those social interests, which reasonably need protection.»7

I Norge gäller den inledningsvis citerade bestämmelsen i grunnlovens § 97:

»Ingen lov må gis tilbakevirkende kraft.» Detta förbud är efter orden ovill­

korligt. Men i realiteten är bestämmelsen icke menad såsom en stel och

kategorisk rättsregel, och den har heller icke tillämpats så. Bestämmelsen

har senast diskuterats av Ragnar Knoph,8 som bestämt understryker att det

endast är orättfärdig eller godtycklig återverkan som förbjudes.0 Han karak­

teriserar bestämmelsen som en standard och vill därmed säga, att den är ett

allmänt direktiv, som medger en värdering av varje individuellt fall efter

1 H. E. Willis, Constitutional law of the United States, Bloomington 1936, s. 515 f.

2 T. M. Cooley, A treatise on the constitutional limitations which rest upon the legisla-

tion power of the States of the American union, 7 ed., Boston 1903, s. 373, Willis, a. a.

s. 636.

3 Se om detta förbud Willis, a. a. s. 599 ff., och B. F. Wright, The contract clause

of the constitution, Cambridge, Mass., 1938.

4 Willis, a. a. s. 600 f.

‘ Willis, a. a. s. 599, 610.

4 Chief Justiee Marshall, citerad av Willis, a. a. s. 600.

7 Willis, a. a. s. 716, jfr s. 636 f. Jfr nedan s. 56 not 3. Se även ett i TfR 1938 s. 290 ff.

citerat uttalande av Chief Justiee Hughes samt vidare Tingsten i SOU 1941: 20 s. 44 ff.

8 Rettslige standarder, serlig grunnlovens § 97. Oslo 1939.

• A. a. s. 76.

dess egenart och som kan anpassas efter förändrade samhällsförhållanden.1

Härvidlag synes Knophs uppfattning stå i god överensstämmelse med de

resultat, vartill Höjesterett under tidernas lopp kommit, låt vara att motive­

ringarna för domsluten icke alltid kunna åberopas till stöd härför.1

2 Vad sär­

skilt beträffar avtalsrätten framhåller Knoph, att alla äro eniga om att man

här måste vara mycket försiktig med att låta nya lagar verka tillbaka. Men

»her som ellers munner forbudet mot tilbakevirkning ut i en rettferdsstandard,

och om målestokken kanskje er strengell enn ellers, får ikke regien en annen

karakter for det.»3

Det visar sig alltså, att situationen egentligen icke är en annan i USA och

Norge än i de länder som förut behandlats. Även här är förbudet mot re­

troaktiv lagstiftning icke någon ovillkorlig princip utan en huvudregel, som

har och måste ha undantag.

Läran om »välförvärvade rättigheter».

Vad menas över huvud taget med att en lag har tillbakaverkande kraft?4

Man har i den utländska diskussionen gjort åtskilliga försök att exakt de­

finiera detta, men det kan knappast sägas att någon enighet föreligger. En

svårighet är härvidlag att en generell definition icke kan uppställas utan

att man anknyter till ett rättssystems mera abstrakta begreppsbestämningar,

såsom begreppen rättighet och uppkomsten av rättighet. Situationen kompli­

ceras därav, att den som ställer upp en definition gärna vill såsom icke retro­

aktiva beteckna sådana lagbestämmelser, som enligt hans egen eller eljest

vedertagen åsikt äro tillbörliga. Det är emellertid mycket svårt att på grund­

val av de allmänna begreppen rättighet o. s. v. draga gransen mellan tillbör­

liga och icke tillbörliga bestämmelser och det är lätt att därvid hamna i en

begreppsjurisprudens. Detta betyder dock icke att det skulle vara omöjligt

att åtminstone i viss utsträckning i terminologiskt avseende bygga definitio­

nen av och reglerna om retroaktivitet på jurisprudensens gängse begrepp,

vilka ju i regel hava en vedertagen innebörd.5 Söker man utforma en mera

precis definition riskerar man, såsom utländska försök visa, att den blir så

abstrakt att den icke ger någon ledning alls.6

I detta sammanhang har läran om »välförvärvade rättigheter» (wohler-

worbene Rechte, droits aquis) spelat en icke ringa roll.7 Man har ställt upp

en regel — med naturrättslig anstrykning — att man icke genom lagstiftning

finge göra intrång på »välförvärvade rättigheter». Denna regel har haft ett

1 A. a. s. 2 och 66 ff.

1

A. a. s. 74 ff.

3 A. a. s. 142 f.

‘ Jfr Strahl i SOU 1934: 18 s. 340 f.

5 Jfr Knoph, a. a. s. 76 ff., 87, 92 f. och 29 ff., samt Borum, a. a. s. 7 f. och 15 f.

a Se Affolter, System, s. 54 ff., särskilt s. 56, och Roullier, a. a. I s. 371 ff. och 536 ff.

Jfr också Reuterskiöld, a. a. s. 130 f.

'

Ifr Strahl i SOU 1934: 18 s. 341 ff.

46

dominerande inflytande under 1800-talet, särskilt i fransk rätt. Numera bör­

jar det emellertid bli alltmera klart att den icke kan ge någon tillfredsställan­

de lösning. Invändningarna mot regeln gå framför allt ut på att man icke

har kunnat finna något annat avgörande kriterium på att en »välförvärvad

rättighet» föreligger än att den anses böra vara skyddad mot ny lagstiftning.

Men även örn man kan till en viss grad reda sig med termen subjektiv rätt,

så är det tydligt att man därmed icke vinner någon lämplig gräns. Det kan

å ena sidan icke komma i fråga att förbjuda varje ingrepp i en subjektiv

rätt (t. ex. varje inskränkning i en ägares rådighet), och det finnes å andra

sidan många situationer där det är uppenbart att en person behöver skydd

mot ingrepp, trots att han icke kan betecknas såsom innehavare av en sub­

jektiv rätt. En obesvarad fråga är också varför rättigheten just skall vara

»välförvärvad» för att åtnjuta skydd och vad detta attribut egentligen skall

innebära.1

Svårigheterna att använda begreppet välförvärvad rättighet bli så mycket

större i rättssystem som de skandinaviska, där termen »rättighet» icke har

en tillräckligt fast avgränsad vedertagen innebörd. Hos lagberedningen (1908)

finner man emellertid en återklang av den kontinentala doktrinen.1

2 Likaså

kan det vara anledning att observera, att då Malmgren i sitt inledningsvis

ovan åberopade uttalande3 skall ange den svenska uppfattningen örn retroak­

tiv civillagstiftning, han talar endast om »förintande av privata rättigheter

utan motsvarande gottgörelse». Läran om välförvärvade rättigheter synes

också ha påverkat övergångsbestämmelserna till 1895 års lagar om bolag

och föreningar samt 1910 års lag om aktiebolag och 1911 års lag om ekono­

miska föreningar. I samtliga dessa lagar utsäges, att rättigheter och skyldig­

heter, som uppkommit före ikraftträdandet, skola bedömas efter äldre lag.

Det heter härom i 1890 års kommittébetänkande med förslag till lagar

örn bolag: »Att ny lag ej har retroaktiv verkan i avseende på redan förvär­

vade rättigheter eller ingångna förbindelser, lärer vara en så allmängiltig

princip, att den egentligen ej behöver särskilt uttalas.»4 I den mån man ej

kolliderade med denna princip drog man sig emellertid icke för att låta den

nya lagstiftningen i stor utsträckning tillämpas jämväl i avseende på be­

fintliga bolag och föreningar. I motiven till 1908 års förslag till lag om ak­

tiebolag heter det t. o. m. att det »synts kommittén synnerligen angeläget,

att förslagets bestämmelser i så stor utsträckning som möjligt komma att

gälla alla äldre bolag. .. . Vissa bestämmelser av förslaget äro dock av den

beskaffenhet, att de ej lämpligen kunna tillämpas å andra bolag än sådana,

sorn bildats efter förslagets sladganden. I övrigt har kommittén ansett un­

dantag till förmån för äldre bolag böra göras allenast i de fall, då en till-

lämpning av förslagets bestämmelser å sådana bolag skulle medföra en

1 Se kritiken i Roubier, a. a. I s. 321 ff., Affolter, Geschichte, s. 626 ff., Knoph, a. a. s.

86 f., samt Borum, a. a. s. 15 f. Jfr också Reuterskiöld, a. a. s. 129.

* JB II s. 410.

3 Se ovan s. 37.

4 Bolagskommitténs betänkande s. 104. Jfr s. 131 f. och 151.

47

alltför stor inskränkning i bolagens, styrelseledamöters eller aktieägares rät­

tigheter.»1 Även lagberedningen framhåller i motiven till sitt förslag till lag

om aktiebolag (1941), att »den nya lagen skall naturligtvis i regel äga till-

lämpning i avseende å äldre bolag». Vissa undantag stadgas dock. »Vid sidan

av dessa stadganden gäller den allmänna rättsgrundsatsen, att i civilrättsliga

rättsregler grundade rättigheter och skyldigheter, som uppkommit före ny

lags ikraftträdande, icke beröras av denna.»1

2 Något stadgande av denna inne­

börd har dock ej upptagits i lagtexten.

Det är tydligt att man i dessa uttalanden använder termen rättighet i olika

betydelser. Praktiskt taget alla bestämmelser i en lag örn bolag eller för­

eningar tjäna ju till att ge innehåll åt delägarerätten. Men denna förut bestå­

ende och, varför icke, välförvärvade rätt anser man sig icke behöva taga

några egentliga hänsyn till utan omformar tämligen fritt. Vad är det då för

rättigheter man anser det självklart att respektera? 1890 års kommittébetän­

kande ger en antydan om att man har tänkt på reglerna om associationens

rättssubjektivitet, där det talas örn förvärv av rättigheter och iklädande av

skyldigheter.3 Även lagberedningen ger några exempel på vad den åsyftat

med sitt nyss citerade yttrande. Bl. a. nämnes rättsverkningarna av avtal

som slutits för oregistrerat bolag. Vidare säges att omfattningen av ansvars­

frihet, som före nya lagens ikraftträdande beviljats eller inträtt för styrelse­

ledamot, skall vara att bedöma efter den äldre lagens regler.4 *

Emot detta

kan man säkerligen icke göra någon saklig invändning. Men kan denna

sats verkligen sägas vara på ett tillfredsställande sätt fixerad genom den

allmänna satsen att tidigare uppkomna rättigheter och skyldigheter skola

bedömas efter äldre lag? Den styrelseledamot, som för en tidigare begången

handling skulle bli ansvarsfri genom ett enligt äldre lag fattat decharge-

beslut men icke blir det enligt förslagets 134 § fjärde stycket första punkten,

borde väl också kunna säga att hans skadeståndsskyldighet skärpts av den

nya lagen?

Även örn läran om välförvärvade rättigheter icke ger någon tillfredsställan­

de lösning, varken när det gäller att avgöra var gränsen lämpligen skall dra­

gas eller när det gäller terminologien, bör det emellertid medges, att den kan

ge en viss allmän vägledning då det gäller att draga gränsen för ny lags

herravälde. Knoph framhåller sålunda, att om de privata intressena skola

hava en sådan styrka, att det kännes orättfärdigt örn den nya lagen kränker

dem, måste de i regel vara knutna till en bestämd person och ge honom en

så markerad och exklusiv maktställning, att det faller sig naturligt alt tala

om en subjektiv rätt.6 Är det däremot fråga örn att förskjuta eller begränsa

1 Se 1908 års betänkande, motiven s. 75 f.

2 SOU 1941: 9 s. 699 och 700,

3 Se s. 151.

‘ SOU 1941: 9 s. 700.

1 ån mera odiöst blir givetvis ett ingripande, som är riktat allenast mot en enstaka

person, kanske bakom skylten av en generell regel. Ett lyckligtvis enastående exempel på

en dylik retroaktiv lex in casu ger övexgångsbestämmelscn till lag 1% 1933 örn ändrade

48

den handlingsfrihet, som alla och envar kunnat glädja sig åt, har ingreppet

sällan en sådan karaktär.1

Ingripanden mot bestående avtal: allmänna synpunkter.

Då det gäller frågan om retroaktiv civillagstiftning brukar man i regel —

med eller utan hänvisning till principen örn välförvärvade rättigheter — för­

klara, att avtalsläran hör till det mest ömtåliga området. Bestående avtal sä­

gas alltså böra regleras av den vid deras tillkomst gällande lagen, även be­

träffande rättsverkningar vilka uppstå(l) först senare. Ett skäl härför är

givetvis, att avtalsslutandet mer eller mindre förlorar sin mening om icke

parterna kunna då ett avtal ingås bedöma, vilka rättsverkningar avtalet kom­

mer att ha. Örn parterna måste säga sig att det är stor risk för att en ny lag

kommer att giva avtalet en annan nu okänd innebörd än det har enligt gäl­

lande lag, blir det icke samma nytta med att sluta avtalet. Avtalsmekanismen

fungerar alltså icke eller i varje fall dåligt, om icke allmänheten har förtro­

ende för lagstiftningens stabilitet. Det är emellertid tydligt att icke varje in­

gripande medför att detta förtroende rubbas. Om ingripanden ske endast i

sällsynta undantagsfall och icke utan mycket starka skäl, behöver man icke

befara en dylik följd, särskilt icke om ingripandena ej innebära alltför vä­

sentliga ändringar.* 1

2

Under vissa omständigheter kan det också hända, att kravet på hänsyn

till bestående avtal framstår såsom helt underordnat andra viktigare krav.

Det finns ingen anledning att till varje pris söka upprätthålla förtroendet för

lagstiftningens stabilitet örn man därmed riskerar att råka in i ett samhälls­

tillstånd, under vilket avtal överhuvud taget icke hava något värde. Inför

ett hot örn svåra rubbningar av det ekonomiska livet kan det alltså framstå

såsom ett mindre ont att en lagstiftningsåtgärd kan antagas komma att sätta

nämnda förtroende i fara.3

Det räcker emellertid icke med en förnuftsmässig motivering för ett ingri­

pande mot bestående avtal. Avtal fullgöras icke blott därför att kontrahen­

terna stå under hot av statens maktmedel eller eljest finna uppfyllandet med

sin fördel förenligt. Det framstår också för ett stort antal medborgare såsom

en plikt att uppfylla ingångna avtal, och den som icke gör detta betraktas av

än flera medborgare med moraliskt ogillande. Denna känsloreaktion är ovill­

korlig och vet icke av någon dagtingan utifrån lämplighetsöverväganden.

bestämmelser i vissa fall rörande fördelning av böter m. m. Jfr KProp 5/1933 s. 12 f.,

15 ff. och 18 f., FLU uti. 3/1933 s. 6 och FKProt 9/1933 s. 21 f. ävensom H 1935 B 400.

1 Knoph, a. a. s. 87. Jfr Borum, a. a. s. 15 f.

3 Jfr Strahl i SOU 1934: 18 s. 343 ff.

3 Jfr Chief Justiee Hughes i Home Building and Loan Association v. Blandell (USA:s

Supreme Court 1934): »The policy of protecting contracts against impairment presupposes

the maintenance of a government by virtue of winch contractual relations are worth

white — a government which retains adequate authority to secure the peace and good

order of societv.» Citerat efter R. E. Cushman, Leading constitutional decisions, New York

1939, s. 418.

49

Därför kan ett ingripande från lagstiftaren i syfte att försvaga eller upphäva

verkan av ett avtal framkalla en stark reaktion hos allmänheten. Det må

vara aldrig så förnuftigt att underkänna ett förut bindande avtal; lagstifta­

ren framstår dock såsom delaktig i en moraliskt förkastlig handling om han

gör detta.1 Först när situationen är sådan, att lagen till stöd för sitt ingri­

pande mobiliserar en känsloreaktion som upphäver eller åtminstone mot­

verkar reaktionen att avtal ovillkorligen skola hållas, kan lagstiftaren undgå

att framstå i en ur moralisk synpunkt ofördelaktig dager.

Det är därför för samhällsorganens auktoritet väsentligt, att en lag som

ingriper mot bestående avtal skall ha stöd icke blott av sakliga övervägan­

den utan även av en moralisk reaktion, som kan åtminstone förta udden av

den moraliska indignationen hos den genom lagstiftningen kränkte kontra­

henten och som framför allt kan uppväcka moraliskt gillande hos den stora

massan av utomstående.2 När detta villkor är uppfyllt kan uppenbarligen

icke angivas genom någon allmän formel; här måste till sist lagstiftarens

värdering av den speciella situationen och hans taktkänsla bli avgörande.

Om emellertid ingripandet tar den formen att lagstiftaren faktiskt hindrar

att ett avtal uppfylles, utan att han underkänner avtalet såsom sådant, får in­

gripandet icke samma karaktär, i det att lagstiftaren icke framstår såsom del­

aktig i ett avtalsbrott. Man reagerar icke alls på samma sätt mot ett exportför­

bud, som hindrar att redan ingångna avtal uppfyllas, utan nöjer sig med att

konstatera att force majeure inträtt och att den förpliktade icke kan kland­

ras för att han icke kan uppfylla sin förpliktelse.

Även ingripanden direkt mot bestående avtal kunna ibland undvara stö­

det av en moralisk reaktion. Det finns en hel del exempel på att lagstiftaren

av rena lämplighetsskäl strävat efter att lägga äldre avtal under ny lags

herravälde utan att egentligen kunna åberopa någon moralisk reaktion till

stöd härför, men att han trots detta icke mött någon opposition. Förklaringen

synes vara den att den känslomässiga bedömningen är koncentrerad till de

delar av ett avtal, som äro av vital betydelse för parterna. Man reagerar icke

på samma sätt mot förändringar i de mera perifera delarna av avtalet, t. ex.

bestämmelser örn vad som skall ske om någon gång kontraktsbrott inträffar,

och här kan alltså lagstiftaren känna sig mera fri att av sakliga skäl före­

taga jämkningar.

Exempel på ingripanden mot bestående avtal.

Efter dessa allmänna synpunkter vill förf. gå igenom en del fall ur nyare

lagstiftningspraxis för att söka belysa i vilken utsträckning lagstiftaren an­

sett sig kunna och böra ingripa mot bestående avtal. Det bär icke varit möj­

1 Se Ekelöf i SvJT 1942 s. 11 ff.

* Jfr Knoph, som framför allt betonar att förbudet mot tillbakavcrkande kraft är en

»rettferdsstandard» (se ovan s. 44). Jfr också lagberedningens ovan s. 40 vid not 3 citerade

yttrande.

4^—487266

.

50

ligt att därvid göra en uttömmande kartläggning av gränsen för vad som an­

setts tillbörligt, utan förf. har nödgats inskränka sig till att utan anspråk på

fullständighet draga fram en del exempel. Icke heller har det varit möjligt

att för varje särskilt fall diskutera, huruvida tillräckliga skäl förelegat för

ett eventuellt ingripande, och än mindre att söka avgöra, huruvida lagstif­

taren haft erforderligt stöd av en moralisk reaktion.

Till en början visar det sig att lagstiftaren i många fall vid rättsordningens

successiva förnyelse på lång sikt icke nöjt sig med att låta den äldre ord­

ningen självdö utan direkt sökt föra in äldre avtal under ny lag, utan att man

egentligen kan säga att några tvingande skäl härför förelegat.1 De förändring­

ar man härvid gjort kunna emellertid sägas ha inneburit en justering av ett

stort antal detaljer, varigenom avtalsparternas ömsesidiga ställning icke vä­

sentligt förändrats. Dessa fall äro exempel på den nyss anförda iakttagelsen

att lagstiftaren står relativt fri att av lämplighetsskäl ingripa mot mera peri-

fera delar av ett avtal.

Vi ha just vid diskussionen av läran örn välförvärvade rättigheter sett, hur

lagstiftaren inom bolags- och föreningsrätten rent av uppställt såsom huvud­

princip att ny lag i så stor utsträckning som möjligt skall vara tillämplig på

redan bestående associationer. Detta innebär ju att vissa typer av avtal, vil­

ka genomsnittligt sett ha mycket lång livstid, uttryckligen läggas under ny

lags herravälde. Men det är samtidigt tydligt, att detta icke medför någon

väsentlig förändring i delägarerättens innebörd utan blott en jämkning av

ett stort antal från den enskilde delägarens synpunkt relativt perifera de­

taljer.

Ett par gånger har lagstiftaren särskilt ansett det erforderligt att ingripa

mot avtal, som slutits för all framtid. Hit hör lagstiftningen om frälseskatte-

räntor, vilken innefattar att man först öppnade en möjlighet till avlösning av

dessa på yrkande av part i avtalsförhållandet, därefter införde bestämmelser

örn tvångsavlösning genom statens försorg och slutligen stadgade, att räntor,

vilkas avlösning icke påkallats före viss dag, skulle upphöra.2 Lagberedning­

en upptog i sitt förslag till jordabalk en bestämmelse att inskriven rätt till

viss årlig ränta eller avgäld i penningar eller varor efter femtio år skulle få

avlösas av fastighetsägaren (17 kap. 16 §). Denna bestämmelse skulle till-

lämpas även på äldre rättighet, sedan lagen varit i kraft femtio år.3 Bestäm­

melser om avlösning återfinnas också i lag 19/é 1907 ang. avlösning av av-

1 Jfr häremot Ålfötter, som i Geschichte s. 325 med kritik av övergångsbestämmelserna

till BGB yttrar: »Hat man endlich nach viden Muhen und Anstrengungen, weicke den

Schweiss von Menschenaltern gekostet haben, eine biirgerliche Kodifikation errungen,

so sollte man gerade erst recht nicht die Geduld verlieren und ruhig das a 11-

mähliche Absterben der alten Reclitsordnung a b w arten, was in

einigen Jahrzehnten geschehen ist. . . Das Sprichwort: Geduld bringt Rosen, winde auch

hier zur segensreichen Wahrheit.»

’ Se lag 8/n 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor med ändringar genom lag ”/• 1937

samt lag 11 /e 1937 örn upphörande av vissa frälseräntor.

s Jfr JB II s. 397 ff. och 412.

51

gäld från avsöndrad lägenhet.1 Mindre allvarligt är det ingripande, som ge­

nom 1 § tredje stycket av försäkringsavtalslagens promulgationslag gjorts

mot brandförsäkringsavtal, som slutits för all framtid. Sedan fem år förflu­

tit från ikraftträdandet skulle nya lagen under vissa förutsättningar äga lill-

lämpning på dylika avtal; dock skulle försäkringsgivaren på vissa villkor

kunna bli fri från avtalet, om han ej ville finna sig häri.

Även beträffande andra icke fullt så långlivade avtal kan man konstatera

en tendens hos lagstiftaren att göra ny lag tillämplig på äldre avtal. Sålunda

givas i 10 § av skuldebrevslagens promulgationslag regler, enligt vilka vissa

intecknade skuldebrev kunna bliva underkastade vissa av den nya lagens

bestämmelser. Synpunkten är tydligen den, att dessa skuldebrev kunna be­

räknas leva så länge, att man eljest icke skulle inom rimlig tid kunna för­

hindra uppkomsten av situationer, vilka visat sig vara förenade med olägen­

heter.1

2 Vidare kan antecknas lagberedningens förslag till lag om undantag

av fast egendom (1908), där det utsädes, att den nya lagen med några få

undantag skulle gälla även äldre avtal.3

I promulgationslagen till 1907 års nyttjanderättslag uppställdes däremot

såsom huvudregel att lagen icke skulle vara tillämplig på äldre avtal. Men

trots detta gav man genom ett särskilt konstgrepp mycket vidsträckt ut­

rymme för den motsatta regeln. Det stadgas nämligen, att om äldre avtal är

ingånget med förbehåll om rätt för såväl upplåtaren som legotagaren att

uppsäga avtalet, och ej, efter det nya lagen trätt i kraft, uppsägning sker till

den tid, då på grund av sådan uppsägning avtalet tidigast kunnat frånträdas,

skall från nämnda tid nya lagen tillämpas på avtalet.4 Kontrahenternas un­

derlåtenhet att uppsäga avtalet får alltså samma verkan som en uttrycklig

underkastelse under nya lagen. Det låter sig givetvis sägas att man här icke

egentligen gör våld på bestående avtal, och detta tillvägagångssätt har vunnit

efterföljd vid andra tillfällen.5 Men i många fall måste det förhålla sig så,

att en dylik övergångsbestämmelse går den stora allmänheten ganska spår­

löst förbi, och resultatet blir då detsamma, som örn man direkt gjort den

,nya lagen tillämplig på äldre avtal.6 Och där avtalet icke kan uppsägas, så­

1 Jfr KProp 12/1907 s. 7.

2 I den danska Lov om Gseldsbreve av den ^ls/4 1938 har man gått så långt att 51 §

såsom huvudregel stadgar att lagen skall användas även beträffande äldre skuldebrev. Jfr

H. lissing

&

C. C. Dybdal, Gseldsbrevslovene, Khvn 1938, s. 107: »Da mange Gseldsbreve

har en ,meget lang Lobetid, vilde Anvendelsen af seldre Ret paa Gteldsbreve, der er ud­

stedt för Lovens Ikrafttrseden, betyde, at man i en uoverskuelig Fremtid fik to Saet Rets-

regler at arbejde med. Navnlig for at undgaa dette har Loven gjort Reglerne i Gbl anven-

delige paa »Idre Gseldsbreve i videre Omfång, end det vilde folge af almindelige Rets-

grundssetninger.»

3 Se JB II s. 14 f. och 226. Jfr ovan s. 39.

* överensstämmande Einfuhrungsgesetz zum BGB Art. 171.

Så t. ex. lag 22/o 1939 örn ändring i nytljanderältslagen. Samma tankegång återkom­

mer i 10 § av skuldebrevslagens promulgationslag.

• Jfr dock en dansk uppgift i Sv.1T 1928 s. 510 örn registrering av äktenskapsförord i

syfte att bibehålla äldre regim beträffande makars förmögenhetsförhållanden.

4f—

487265.

52

som i fråga om de nyssnämnda brandförsäkringsavtalen för all framtid, kan

man icke genom detta konstgrepp undgå att ingripa i det äldre avtalet. Pro-

mulgationsbestämmelsen ger visserligen försäkringsgivaren möjlighet att und­

gå den nya lagen genom att frånträda avtalet, men han kan icke såsom förut

mot bestridande hålla fast vid det; retroaktiviteten blir något mildrad genom

valrätten, men den undanröjes ej.

Av ett speciellt intresse är slutligen att iakttaga, att bestämmelserna i 34 §

lagen örn försäkringsavtal, 8 § lagen om skuldebrev och 3 kap. 43 § lagen

om nyttjanderätt till fast egendom (den senare i 1939 års lydelse), vilka alla

ge möjlighet till jämkning eller åsidosättande av obilliga eller otillbörliga av­

talsvillkor, särskilt gjorts tillämpliga på äldre avtal. Dessa bestämmelser hava

uppenbarligen en anstrykning av moraliskt krav. och det har därför varit

särskilt lätt att övervinna motståndet mot ingripanden mot äldre avtal.

I de nu angivna fallen har lagstiftaren alltså utan någon egentlig tvekan

ansett sig kunna och böra vidtaga justeringar i de mera perifera delarna av

äldre avtal, särskilt sådana med lång livslängd. Går man från dessa fall till

lagar, som haft till uppgift att i en given situation avhjälpa ett akut socialt

ont, blir bilden en annan. För att en sådan lag skall kunna fullfölja sitt syfte

kan det vara nödvändigt att ingripa även mot äldre avtal och just mot så­

dana bestämmelser i avtalen, vilka äro föremål för allmän uppmärksamhet.

I sådana fall brukar lagstiftaren känna förbudet mot retroaktiv lagstiftning

som en reservationslös princip, vilken han likväl i nödsituation är tvungen

att åsidosätta.1 Det råder sålunda en motsättning mellan de stora lagverken,

där lagstiftaren uppfattar förbudet mot retroaktiv lagstiftning såsom ett all­

mänt direktiv, som väl tål undantag, och den nu sist nämnda lagstiftningen,

där lagstiftaren uppfattar förbudet som ovillkorligt men ändå överträder det.

I detta senare fall mobiliseras alltså den moraliska reaktionen till stöd för

avtalen men samtidigt ger den sociala situationen upphov till känslor, som

neutralisera denna reaktion och därmed ge rum för ett på sakliga övervä­

ganden grundat ingripande.1

2

Till en början må behandlas en speciell situation, där fråga gärna uppstått

om en viss grad av retroaktivitet. Det gäller sådana fall, då nya tvingande

lagbestämmelser skola införas och man riskerar att de personer, mot vilka

lagstiftningen skall riktas, komma att utnyttja tiden intill dess den trätt i

kraft för att sluta avtal, på vilka lagen normalt icke skulle bliva tillämplig.

I sådana fall har det förekommit att man gjort lagen tillämplig på avtal,

slutna under någon viss kortare tid före dess ikraftträdande, t. ex. från den

1 Det brukar heta att lagstiftningen är »ägnad alt väcka principiella betänkligheter».

2 Exempel på fall där ingripande mot äldre avtal ifrågasatts men tillräcklig anled­

ning icke ansetts föreligga ge lag 22 .. 1928 örn kollektivavtal (jfr KProp 39)1928 s. 133

f.

och ALU uti. 36/1928 s. 25) och lag

17le

1938 om semester (jfr KProp 286/1938 s. 234 ff.).

53

tidpunkt, då lagförslaget framlades.1 I utländsk doktrin talar man ibland om

att en lag »antedateras».2

Detta är emellertid ett specialfall, vid vilket man icke har kunnat stanna.

I åtskilliga fall har lagstiftaren också ansett sig vara tvungen att ingripa mot

avtal, som icke tillkommit i sista stund före den nya lagstiftningen utan som

varit av äldre datum. Det är härvid framför allt förändringar i penningvär­

det som givit anledning till ingripanden.

I viss mån i en mellanställning står 1942 års lag örn hyresreglering. Man

hade genom ett provisoriskt förbud mot hyresavtal under tiden för lagens

utarbetande hindrat att denna tid utnyttjades av parter, som icke ville finna

sig i regleringen. Men icke desto mindre ansåg man det erforderligt att in­

gripa icke blott mot framtida avtal utan även mot äldre sådana, där hyres-

stegringen kommit till uttryck. Här kan man emellertid knappast säga att

ingripandet mot bestående avtal utgjorde något väsentligt led i de åtgärder

med penningpolitiskt syfte, som innefattas i regleringen; fastmer var det ur

psykologisk synpunkt nödvändigt att likställa alla inför statens ingripande.3

Under världskriget 1914—18 uppstod i svensk rättspraxis fråga huruvida

en säljare kunde såsom grund för befrielse från leveransskyldighet åberopa

vad man kallat ekonomisk force majeure, d. v. s. en för honom oberäknelig

så stark prisstegring, att avtalet blivit orimligt betungande för honom. Dom­

stolarna voro till en början avvisande, men till slut fann sig HD böra medge

säljaren en dylik rätt, åtminstone såvitt icke köparen erbjudit sig att dela

1 Exempel härpå erbjuder lag 25/s 1917 med vissa bestämmelser örn oskälig hyres-

stegring m. m. (se 6 §), lag 25/s 1917 huru förhållas bör med ströängar vid ägostyckning

inom Västerbottens och Norrbottens läns lappmark samt lag s. d. om förbud mot avsönd­

ring av ströängar därstädes (se Förslag till lagar innefattande inskränkning i rätten att er­

hålla ägostyckning av fastighet, vartill höra ströängar, Sthm 1917, s. 17 f.), lag 28/o 1918

örn inskränkning för viss tid i rätten att överlåta fast egendom, lag 23/s 1924 örn ändrad

lydelse av 21 § i'lagen den 27 juni 1896 örn hemmansklyvning, ägostyckning och jordav­

söndring och lag s. d. om ändrad lydelse av lag 12/s 1917 örn tillägg till sistnämnda lag

(se KProp 205/1924 s. 20, initiativet kom här från lagrådet). Jfr även SOU 1938: 45 med

förslag till strandlag § 6 och s. 43.

Däremot avböjdes förslag örn ett dylikt förfaringssätt i 1927 års arrendelagstiftning (för­

slaget hade även här framställts av lagrådet) och 1939 års hyreslagstiftning, se KProp

182/1927 s. 89 f. och 96 samt KProp 166/1939 s. 147 ff. Under förarbetena till 1942 års

prisregleringslag påtalade priskontrollnämnden risken för att en försäljning komme till

stånd i förtid för undvikande av tillämpning av blivande normalpris. Ett förslag att pris-

bestämmelserna skulle få gälla även äldre icke fullgjorda avtal bifölls dock ej, bl. a. där­

för att olägenheterna ej ansågos så starkt framträdande, att retroaktiv lagstiftning i strid

mot allmänt tillämpade rättsgrundsatser borde ifrågakomma. Se KProp 337/1942 s. 28 ff.

Då utarbetande av en lag med tvingande bestämmelser väntas taga någon tid i anspråk,

brukar man ibland giva en provisorisk lag med generellt förbud mot vissa slag av avtal, i

avbidan på den definitiva mera nyanserade lagen. Denna karaktär hade de nu nämnda

lagarna örn ströängar; i detta fall nöjde man sig alltså icke med en provisorisk lagstiftning

utan gjorde därtill denna något retroaktiv. Se också lag 21/s 1942 örn viss inskränkning

i rätten alt uthyra bostadslägenheter. Jfr motioner AK 142/1901 och 90/1903.

* Se t. ex. Borum, a. a. s. 18.

• Se SOU 1942: 14 s. 46.

54

bördan av prisstegringen genom ett tilläggsvederlag.1 Man synes ha anled­

ning att räkna med att HD här stannat för att ställa upp en allmän princip,

som icke är inskränkt till köplagens område.

Nu har det under detta och föregående världskrig uppkommit fall, då vissa

typiska kontraktsförhållanden utvecklat sig så, att ekonomisk force majeure

bort kunna åberopas av ena parten. Av olika anledningar har man emeller­

tid icke ansett det tillräckligt att hänvisa parterna att tvista härom vid dom­

stol, utan man har funnit erforderligt att ingripa genom en lagstiftning, som

med tillämpning av nyssnämnda i rättspraxis accepterade grundprincip reg­

lerade förhållandet mellan parterna. Ingripandet mot bestående avtal har

alltså kunnat försvaras med att det i själva verket blott innebar att man

preciserade en regel om jämkning eller hävande, vilken avtalen redan voro

mer eller mindre direkt underkastade.

Det sagda gäller lag 28/6 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig arren­

destegring, lag 22/6 1 921 om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande

dagsverksskyldighet och lag e/3 1942 örn jämkning av arrendeavtal i vissa

fall. Här har det gällt jämkning av avtalade naturaprestationer, vilka med

förändrat penningvärde blivit oskäligt betungande.1

2 Man har i dessa fall

icke nöjt sig med att ge en möjlighet till jämkning för framtiden utan låtit

jämkningen avse även prestationer, som belöpte på viss förfluten tid och

som förfallit till betalning före lagens ikraftträdande. Det förutsättes t. o. m.

att redan före lagens ikraftträdande erlagda prestationer skola kunna åter­

krävas.3 Detta anmärkningsvärt vittgående ingripande kan måhända förkla­

ras därav, att man, såsom just nämnts, blott ansåg sig tillämpa en redan

förut vedertagen regel.4 Jämkningen skall gå ut på att fördela bördan av

prisstegringen på båda parterna, i överensstämmelse med den nyssnämnda

av HD uttalade principen. 1942 års lag stadgar sålunda, att jämkningen icke

utan synnerliga skäl må bestämmas på sådant sätt att därigenom arrendet

för den tid jämkningen avser nedsättes med mer än två tredjedelar av den

relevanta prisstegringen. Enligt de äldre lagarna kunde jordägaren ej påläg­

gas mer än hälften därav.

Vid ekonomisk force majeure för en säljare gav emellertid rättspraxis kö­

paren valrätt mellan att betala visst tilläggsvederlag och att låta säljaren

rygga avtalet. Den part, som skulle tvingas bära en del av prisstegringen,

kunde alltså undgå detta genom att helt avstå från motpartens prestation.

Det kunde synas vara en konsekvent utveckling av denna tanke om man i

de nu nämnda lagarna låtit jordägaren välja mellan att frånträda avtalet

eller nöja sig med ett lägre vederlag. Lagarna ha emellertid icke givit jord­

1 Se H 1918 s. 20, 1923 s. 20, 1925 s. 624. Jfr Almén, Om köp och byte av lös egendom,

3 uppl., Sthm 1934, § 24 vid not 23 d.

* Se KProp 439/1918 s. 17, där analogien med rättsfallet H 1918 s. 20 åberopas. Jfr

också FKProt 52/1918 s. 10. Se vidare KProp 40/1942 s. 25.

3 Se KProp 40/1942 s. 28. Jfr ALU uti. 37/1921 s. 15.

4 Jfr dock den i avtalslagen 36 § sanktionerade principen att vad som guldits utan

för­

behåll icke kan sökas åter.

55

ägaren någon rätt att frånträda avtalet, uppenbarligen därför att nian helt

varit inriktad på att skydda arrendatorema. På denna punkt har man alltså

gått utöver deli i rättspraxis antagna princip, som ursprungligen åberopades

såsom grund för lagstiftningen.

Besläktad med dessa lagar örn jämkning av arrendeavtal är lagen 4/10 1940

med vissa bestämmelser om livförsäkring m. m. vid krig. Denna lag ger

tvingande bestämmelser örn ändring i villkoren för äldre försäkringsavtal,

vilket åtminstone delvis försvarats med hänvisning till vedertagna principer

om jämkning av avtal vid force majeure — här gällde det dock icke penning­

värdets förändring utan de ökade risker det totala kriget medfört för civil­

befolkningen.1

I lagarna örn jämkning av arrendeavtal har det varit fråga örn en presta­

tion, som de avtalande parterna fixerat vid den allmänna prisnivån därige­

nom att den föreskrivits skola utgå in natura eller åtminstone avlösas med

penningar i relation till prisnivån. Jordägaren blev därigenom (måhända

utan att parterna direkt avsett detta) skyddad mot förlust på grund av pris­

nivåns stegring. En liknande effekt Ilar man vid försträckningsavtal medve­

tet velat vinna genom att anknyta skuldbeloppet till ett visst guldvärde. Så­

dana guldklausuler hava i olika sammanhang varit vanliga. Vid större för­

ändringar i guldvärdet hava emellertid guldklausulema i regel framstått så­

som oskäligt betungande för borgenärerna, och det är en allmän erfarenhet

från olika tider och olika länder att lagstiftaren ansett sig nödsakad att in­

gripa mot dem och förklara dem ogiltiga. Det har därvid icke varit möjligt

att ge borgenären rätt att frånträda avtalet, eftersom han redan fullgjort sin

prestation, och man har ingenstädes veterligen valt att fördela bördan mellan

parterna, utan hela bördan har lagts på borgenären.1

2

Sålunda fann sig den svenske lagstiftaren genom lag 17/e 1932 om betalning

på grund av vissa obligationer böra ingripa mot guldklausuler och med dem

i den föreliggande situationen likvärdiga klausuler örn alternativ betalning i

svenskt och utländskt mynt. I motiven till lagen framhölls visserligen, att fö­

rekommande guldklausuler i själva verket icke kunde tolkas såsom avseende

betalning i guldvärde, och att lagen därför icke innebar något egentligt in­

gripande mot dessa avtal.3 4

Man var emellertid samtidigt angelägen att fram­

hålla vilka allvarliga rubbningar i landets ekonomiska liv, som skulle bli följ­

den örn åt guldklausulema tillerkändes betydelsen av verkliga utfästelser att

erlägga betalning efter guldvärde; ett påpekande som förefaller överflödigt

örn det varit otvivelaktigt att guldklausulerna icke haft denna innebörd.4 Be­

träffande de flermyntade obligationerna stod det klart att lagen skulle komma

1 Se SOU 1940: 7 med utlåtande av A. Lindhagen och R. Bergendal, särskilt s. 27 f.

3 Se A. Nussbaum, Money in the law, Chicago 1939, s. 301 ff., särskilt s. 356 ff.

3 Se KProp 264/1932 s. 18 f. Jfr sedermera H 1938 s. 258.

4 Nussbaum refererar den angivna argumentationen med cn viss skepticism, se a. a.

s. 321 not 33, 323 not 38 och 359 not 10. — Såsom motiv flir lagstiftningen i denna del

åberopades också olägenheten av att saken bleve föremål för rättegångar, som skulle varn

ägnade att väcka oro på penningmarknaden.

56

att åsidosätta gällande avtal. Man ansåg emellertid ingripandet nödvändigt på

grund av de allmänna ekonomiska svårigheter, som eljest skulle uppstå.1

Det mesta bekanta exemplet på ingripanden mot guldklausuler är emeller­

tid USA:s Joint Resolution 5/6 1933. Här uppstod givetvis fråga om detta in­

gripande stod i överensstämmelse med konstitutionen.1

2 Denna fråga besvara­

des av Supreme Court jakande (dock med 5 röster mot 4) med hänvisning till

att konstitutionen gav kongressen makt över penningsystemet och att denna

makt kunde implicera även ingripanden mot bestående avtal.3 Denna dom­

stolens uppfattning att penningpolitiska hänsyn kunna motivera ingripanden

mot bestående avtal har såtillvida vunnit anslutning från de högsta instanserna

i ett flertal andra länder, som dessa domstolar icke ansett sig böra med hän­

visning till ordre public avböja en tillämpning av den amerikanska lagstift­

ningen, där denna enligt internationellt privaträttsliga regler skulle vara till-

lämplig i mål under deras bedömande.4 Bland de åsyftade domstolarna be­

finner sig också Sveriges Högsta domstol, vars majoritet i ett mål från 19375

framhöll betydelsen av den i USA företagna lagstiftningsåtgärdens omfattning

och syfte. »I förevarande fall drabbar denna alla å landets mynt lydande för­

bindelser lika och ställer således exempelvis icke utländska borgenärer i en

annan och sämre ställning än de inländska. Och det såväl uttalade som up­

penbarligen också verkliga ändamålet är att genomföra en reform i landets

myntväsen, innebärande likvärdighet för alla slag av lagligen cirkulerande

allmänna betalningsmedel. Under sådana förhållanden föreligger icke giltig

anledning att i svensk rättsskipning bortse från obligationernas ovannämnda

starka anknytning till staten New York och frånkänna den där gällande lag­

stiftningen örn ogiltighet av guldklausul verkan å rättsförhållandet mellan

utfärdaren och innehavaren.» Domstolens minoritet uttalade direkt — efter att

ha konstaterat att den främmande lagstiftningen avsåg mindre att av allmänt

erkända civilrättsliga grunder lätta gäldenärens skuldbörda än att genomföra

den främmande statens av det allmänna nödtillståndet i landet föranledda

penningpolitik — att denna lagstiftning icke kunde »anses stötande för svensk

rättsuppfattning».

Ett argument i fråga om både den amerikanska och den svenska lagstift­

1 Se KProp 264/1932 s. 19 f. Jfr bilaga C å s. 24, varav framgår att det var fråga

även om statsobligationer. — Herr Trygger hävdade dock i Första kammaren (se FKProl

49/1932 s. 2 ff.) energiskt att ingångna avtal icke borde åsidosättas.

3 Jfr ovan s. 43 f.

3 Se framför allt Norman v. Baltimore & Ohio Railroad Co. (se t. ex. Guldklausulmålet

mellan Försäkringsaktiebolaget Skandia och Riksgäldskontoret åren 1934—1935, II, Sthm

1935, s. 28 ff.). Se vidare Willis, a. a. s. 626 ff. Willis vill se kongressens åtgärd såsom ett

utflöde av dess »police power».

I Perry v. United States (se Cushman, a. a. s. 403 ff.), där det var fråga örn guldklau­

suler i obligationer utfärdade av the United States, intog emellertid domstolen en annan

ståndpunkt. Majoriteten förklarade här att kongressen, även örn den kunde ingripa mot

enskilda medborgares avtal, likväl icke ägde befogenhet att åsidosätta sina egna förplik­

telser såsom låntagare.

4 Se Nussbaum, a. a. s. 391 ff. Jfr Schjeldcrup i TfR 1938 s. 293 ff.

5 H 1937 s. 1.

57

ningen var att en inländsk borgenär i själva verket icke gjorde någon för­

lust genom att han icke fick tillgodogöra sig prisstegringen på guld, eftersom

prisnivån i övrigt var oförändrad.1 Guldklausulerna ha således här icke satts

på prov i en situation då den allmänna prisnivån stigit nied guldets pris. Om

det är en allmän prisstegring en borgenär vill skydda sig mot, kan han i stäl­

let för guldklausul i avtalet intaga en klausul, varigenom fordringen anknytes

till priset för en representativ vara, eller också en klausul, varigenom ford­

ringen anknytes till ett indextal.2 Båda dessa typer av klausuler synas hava

förekommit i viss utsträckning i olika länder. Intill slutet av 1930-talet synes

det emellertid icke ha uppstått fråga om ingripanden mot dylika klausuler

motsvarande ingripandena mot guldklausuler.3

Den nu givna översikten över svensk lagstiftningspraxis visar, huru lag­

stiftaren i åtskilliga fall ansett sig böra ingripa mot bestående avtal. Ibland

har det gällt perifera detaljer av långfristiga avtal, vilka lagstiftaren vid rätts­

ordningens successiva förnyelse ansett angeläget att föra in under ny lags

herravälde. I andra fall åter har det gällt de centrala delarna av avtal, vilkas

förekomst utgjort ett akut socialt ont och vilka lagstiftaren därför ansett sig

nödtvungen att jämka eller åsidosätta. Ingripanden av det senare slaget hava

bland annat föranletts av förändringar i penningvärdet. Det har därvid i första

hand kommit i betraktande att penningvärdets förändring gjort avtalen allt­

för betungande för endera parten. I vissa fall ha dylika avtal förekommit i så

stor utsträckning att argumentet utvidgats därhän, att landets ekonomiska

liv skulle utsättas för allvarliga rubbningar örn avtalen stöde fast och ett stort

antal gäldenärer därmed komme i svårigheter. Denna synpunkt går utöver

den direkt privaträttsliga frågeställningen och har kunnat motivera det mera

radikala ingripande, som 1932 års lagstiftning om betalning på grund av vissa

obligationer innebär. Däremot synes man i nyare svensk lagstiftning icke

hava haft anledning att föra fram den synpunkt, som USA:s Supreme Court

ansåg avgörande vid bedömningen av the Joint Resolution angående guldklau­

sulerna, nämligen att dessa klausuler utgjorde ett hinder för en nödvändig

penningpolitik och därför måste få åsidosättas. För att här komplettera bil­

den kan man emellertid åberopa vissa nyss återgivna uttalanden inom Högsta

domstolen, enligt vilka det icke skulle kunna anses i och för sig stridande

mot svensk rättsuppfattning att motivera ett ingripande mot bestående avtal

på detta sätt.

1 Argumentet bortser från ali man ingrep även mot avtal, enligt vilka betalning skulle

erläggas först längre fram i tiden, då prisnivån kunde ha stigit.

2

Jfr ett förslag av hissing i UfR 1933 B s. 273 f. att guldklausulerna i inomstalliga för­

hållanden skulle givas en motsvarande innebörd. Se härtill även Nussbaum, a. a. s. 364 f.

3 Se örn dessa frågor Nussbaum, a. a. s. 403 ff., samt J. P. Dawson

&

J. W. Coultrap,

Contracting by reference to price indices, 33 Michigan Law Review (1935), s. 685 ff. Jfr

,1. P. Dawson, The gold clause decisions, a. st. s. 647 ff., särskilt s. 682 ff. 1 della samman­

hang må även erinras örn den äldre svenska rättens på jorden vilande räntor, vilka ut-

gingo i vissa persedlar, ev. i penningbelopp beräknade efter markegångsvärdet på vissa

persedlar. Jfr ovan s. 50.