Prop. 1943:343

('angående reglering av räntan å lån från statens utlånings fonder',)

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

1

Nr 343.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående reglering av

räntan å lån från statens utlånings fonder; given Stock­ holms slott den 8 oktober 1943.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats­ rådsprotokollet över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bi­ falla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departe­ mentschefen hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj:t

Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 8 okto­ ber 1943.

N ärvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

P^ehrsson-B^ramstorp, W^igforss, M^öller, S^köld, E^riksson, Q^uensel, B^ergquist, B^agge, A^ndersson, D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf, R^ubbestad.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss.

Vid anmälan av inkomstberäkningen i årets statsverksproposition anförde jag, att det sedan början av år 1940 pågående utredningsarbetet angående räntan å lån från statens utlåningsfonder vore slutfört, sami att jag hade för avsikt att för 1943 års riksdag framlägga de förslag, till vilka utredningarna givit anledning. Jag återkommer nu till frågan.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande tillkallades den 17 januari 1940 såsom sakkunniga inom finansdepartementet för utredning angående rän­ tan å lån från statens utlåningsfonder numera framlidne ledamoten av riks-

Bihang till riksdagens protokoll 1943. 1 sami. Nr 343.

1

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 343.

dagens andra kammare, sekreteraren hos Jämtlands läns hushållningssällskap

P. S. Hedlund samt ledamöterna av riksdagens första kammare, professorn B. G. Ohlin och generaltulldirektören N. R. Wohlin. Åt den sistnämnde upp­ drogs att såsom ordförande leda de sakkunnigas arbete.

De sakkunniga överlämnade den 20 december 1940 betänkande ifråga örn räntan å lån från statens utlåningsfonder.

Efter remiss avgåvos utlåtanden häröver dels av statskontoret, fullmäk­ tige. i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret, dels, såvitt angick vederbörande myndighets förvaltningsområde, av statens byggnadslånebyrå, lantbruksstyrelsen, egnahemsstyrelsen och kommerskollegium, dels ock, så­ vitt angick speciellt angivna fonder, av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län, Västerbottens samt Norrbottens län, kanslern för rikets universi­ tet, skolöverstyrelsen ävensom nämnderna för handhavande av lånerörelsen beträffande statens lånefond för den mindre skeppsfarten och statens sekun­ därlånefond för rederinäringen.

Kungl. Maj:t anbefallde sedermera statskontoret den 14 mars 1941 att, med beaktande av de sakkunnigas förslag till bestämningsgrunder för en normalränta vid den statliga utlåningen samt av vad i övrigt i ärendet före­ kommit, verkställa utredning angående möjligheterna av större enhetlighet i utformningen av räntebestämmelserna för de statliga utlåningsfondema samt att inkomma med de förslag till förenklade regler, till vilka utredningen kunde föranleda.

Statskontoret har den 20 mars 1942 inkommit med den anbefallda utred­ ningen. Efter remiss ha utlåtanden över statskontorets förslag sedermera av­ givits, såvitt angår grunderna för fastställande av normalränta, av full­ mäktige i riksbanken samt, såvitt angår räntan å lån från speciella fonder beträffande vilka höjning av räntan föreslagits, av statens byggnadslånebyrå, kanslern för rikets universitet, nämnden för statens studielån och egnahems­ styrelsen.

De sakkunnigas utredning och förslag.

Enligt direktiven för sakkunnigutredningen skulle de sakkunnigas huvud­ uppgift vara att på grundval av de aktuella tendenserna på kreditmarkna­ den verkställa ed oxuprövning av den allmänna räntenivån för lån ur statens utlåningsfonder. Vidare skulle de sakkunnig^ ur enhetliga synpunkter pröva,, i vilken utsträckning en räntedifferentiering olika fonder emellan vore på­ kallad, samt verkställa en granskning av de vid skilda tidpunkter tillkomna räntebestämmelserna för sådana fonder, där utlåningsräntan fastställts i viss anslutning till statens lånekostnader.

De sakkunniga ägnade särskild uppmärksamhet åt utvecklingen på kre­ ditmarknaden och räntelägets förändringar sedan förkrigstiden. Med hänsyn till den ovisshet, som karakteriserade kapitalmarknaden, höllö de sakkun­ niga före, att det icke läte sig göra att för det dåvarande fixera en räntenivå, som skulle kunna tänkas bliva bestående under en rad av år fram i tiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

3

De sakkunniga ansågo den bästa lösningen vara, att staten tills vidare till- lämpade ett rörligt system, vilket kunde anpassas efter förändringarna på kapitalmarknaden. Först om förhållandena på kapitalmarknaden visade ten­ denser till mera varaktig stabilisering vore tiden inne att överväga en över­ gång från det förordade rörliga räntebestämningssystemet till i författning­ arna siffermässigt fastställda räntesatser.

Det förslag, som de sakkunniga framlade, vore alltså att betrakta som ett provisorium, avsett att gälla intill dess läget på kapitalmarknaden mera var­ aktigt stabiliserats. Med hänvisning härtill inskränkte sig de sakkunniga till att i huvudsak behandla spörsmålet om den allmänna räntenivån för statens ut- låningsfonder.

Enligt de sakkunnigas mening borde utlåningsräntan, där sociala eller and­ ra speciella skäl icke föranledde en lägre räntesats, principiellt lämna full täckning för statens samtliga kostnader, både kapitalanskaffningskostnaden, fondförvaltningskostnaderna och den med utlåningen förbundna kreditrisken. Då fråga icke vore om speciell subvention men sociala skäl ändock starkt talade för billiga lån, borde utlåningsräntan bestämmas till en minimiränta, innefattande täckning endast för kapitalanskaffningskostnaden. I rådande statsfinansiella läge borde dock enligt de sakkunnigas mening vägande skäl föreligga för att staten skulle avstå från ersättning för förvaltningskostnad och risk.

Med hänsyn till det ovissa läget på kapitalmarknaden ansågo de sakkun­ niga att fastställandet av räntesatsernas höjd borde överlämnas till Kungl. Maj:t, som därvid icke skulle äga gå under förenämnda minimiränta. Bedöm­ ningen av huruvida för de enskilda fonderna borde göras tillägg för förvalt­ ningskostnader och risker skulle även ankomma på Kungl. Maj:t som där­ vid skulle ha att mot varandra väga, å ena sidan, förvaltningskostnad och utlåningsrisk och, å andra sidan, de med utlåningen förknippade sociala syn­ punkterna. Viss hänsyn skulle därvid kunna tagas till förändringar i ränte­ läget, och exempelvis en höjning av räntan i tider av kapitalknapphet kunna genomföras i syfte att minska efterfrågan på lån.

Det ränteläge, som rådde, då lån utlämnades, svarade enligt de sakkunni­ gas mening sannolikt närmast mot statens verkliga räntekostnad i samband med utlåningen. Med hänsyn till bland annat önskvärdheten av en viss stabi­ litet i räntesatserna hade de sakkunniga dock funnit lämpligt att anknyta ut­ låningsräntan till medelräntan å statens fasta upplåning under det budgetår, som närmast föregått det, varunder län beviljades. Skulle emellertid kostna­ den för upplåningen komma att mera avsevärt förändras genom förskjut­ ningar i det allmänna ränteläget syntes möjlighet till motsvarande justering­ ar i utlåningsräntorna höra finnas, att gälla för lån, som beviljades under återstoden av budgetåret. Detta vore påkallat både av önskvärdheten att upp­ rätthålla principen, att utlåningsräntorna skulle slå i relation till upplånings- kostnaderna, och av hänsyn lill kapitalmarknaden och penningpolitiken, för vilken del i vissa lägen kunde vara av betydelse, att räntorna på de statliga utlåningsfonderna i någon mån följde de allmänna ränterörelserna. Kungl.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Maj:t skulle sålunda enligt de sakkunnigas mening äga befogenhet att under löpande budgetår, då särskilt starka ränteändringar inträtt, vidtaga viss höj­ ning eller sänkning av utlåningsfondernas räntor; dock finge icke räntan utan riksdagens medgivande underskrida medelräntan å statens fasta upplåning under nästföregående budgetår.

Beträffande frågan huruvida räntan å lån från statens utlåningsfonder bor­ de vara fast eller rörlig framhöllo de sakkunniga, att en fast utlåningsränta för staten framstode såsom det naturligaste och för låntagaren i regel torde innebära en förmån, i det att denne därigenom bleve i tillfälle att på förhand beräkna kostnaden för den investering, vartill lånet skulle användas. Med hänsyn härtill ansågo de sakkunniga, att utlåningsräntan för samtliga fonder borde gälla med oförändrad räntesats under hela lånetiden. I fråga om de lån, vid vilka för närvarande utginge rörlig ränta, borde enligt de sakkunni­ gas mening räntan bliva föremål för omprövning och den därefter fastställda nya räntan förbliva oförändrad under återstoden av lånetiden.

För lån med längre löptid än tio år föreslogo de sakkunniga emellertid, att Kungl. Majit skulle äga bestämma ny ränta efter den första tioårsperiodens utgång, att gälla för återstoden av lånetiden. Enär för den statliga upplå­ ningen i regel inträdde konverteringsrätt efter tio år, syntes nämligen skäligt att, om därvid ränteläget sjunkit, även låntagaren finge draga nytta härav.

Ifråga om redan beviljade lån, vid vilka räntesatsen bestämts att utgå tills vidare, borde Kungl. Majit enligt de sakkunnigas förslag erhålla bemyn­ digande att fastställa räntan med hänsynstagande till det vid tidpunkten för räntans fastställande gällande ränteläget för långfristig upplåning.

Vid remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag framfördes av olika myndigheter erinringar beträffande den ifrågasatta räntebestämningen, så­ vitt angick ett flertal av myndigheterna förvaltade fonder. I detta samman­ hang torde dessa erinringar kunna förbigås och uppmärksamheten ägnas åt vad remissmyndigheterna anfört rörande de föreslagna grunderna för nor­ malräntans bestämmande.

Fullmäktige i riksbanken ansågo den föreslagna bestämningsgrunden möj­ liggöra en i stort sett tillfredsställande lösning av frågan. Eventuellt ifråga­ sattes, att Kungl. Maj:ts befogenhet icke skulle begränsas genom föreskriften om fastställande av räntan lägst till medelräntan för statens fasta upplåning under budgetåret närmast före lånebeviljandet utan att Kungl. Majit i stället skulle bemyndigas att, efter hörande av fullmäktige i riksbanken och riks­ gäldskontoret, fastställa räntan med utgångspunkt från det vid tidpunkten för beslutet gällande ränteläget. Därigenom skulle vinnas en ännu närmare anpassning till statens faktiska kapitalanskaffningskostnader.

Fullmäktige i riksgäldskontoret erinrade om att räntefoten å lån från de utlåningsfonder, vilkas utlåning icke vore avsedd att medföra förlust för sta­ ten, sedan lång tid tillbaka bestämts med hänsyn till den effektiva medel- räntan å den fonderade statsskulden. De sakkunniga hade icke alls omnämnt ifrågavarande regel för låneräntans bestämmande och ej heller gjort någon utredning om den nya regelns statsfinansiella verkningar på lång sikt. Nämn­

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

5

da medelränta läge även till grund för beräkningen av avskrivningsanslagen vid kapitalinvesteringar i statens utlåningsfonder. En ny definition av begrep­ pet »full förräntning» skulle därför medföra konsekvenser ifråga om grun­ derna för avskrivningskvoternas beräkning.

Efter övervägande av fördelar och nackdelar av de sakkunnigas förslag uttalade fullmäktige, att tillräckliga skäl icke förelåge för ett genomförande av de sakkunnigas förslag. Provisoriska åtgärder borde på förevarande om­ råde såvitt möjligt undvikas. Däremot hyste fullmäktige den uppfattningen, att det kunde vara lämpligt att närmare överväga införandet av en bestäm­ melse, varigenom Kungl. Majit bemyndigades att i samråd med fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret fastställa utlåningsräntan med hänsyn till läget på marknaden för statens långfristiga upplåning. Först efter en ingående utredning, huru en dylik räntereglering skulle fungera, vore det dock möjligt att taga slutlig ståndpunkt i frågan.

Statskontoret framhöll, att problemet örn räntan å statens utlåningsfonder knappast kunde tillfredsställande bedömas utan en föregående noggrann pe­ netrering av orsakerna till den föreliggande differentieringen av fondräntor­ na. En dylik penetrering skulle hava utvisat, att de faktorer, som inverkade på fondernas räntesättning, vore synnerligen skiftande. Grundläggande för räntebestämningen hade i första hand varit den ränta, staten erlagt för sin egen upplåning. Men därutöver hade hänsyn tagits till sådana faktorer som lånemarknadens aktuella ränteläge, sociala skäl, det låntagande företagets be­ tydelse ur det allmännas synpunkt, säkerheten för lånen, återbetalningsvill- koren och mycket annat.

De sakkunniga hade enligt ämbetsverkets mening väl mycket förenklat problemet. Utan ytterligare utredning vore det svårt att genomtränga det­ samma. En viss förbättring av nuvarande förhållanden innebure emellertid förslaget om en principiellt fastställd minimiränta såsom utgångspunkt för räntebestämningen. För sin del föreslog statskontoret dock, att medelräntan å den fonderade statsskulden skulle tagas till utgångspunkt, varigenom allt för starka fluktuationer kunde undvikas och en mera rationell beräknings­ grund vinnas.

Statskontoret ifrågasatte i övrigt vissa praktiska förenklingar, såsom en stark inskränkning av räntetypernas antal ■—• förslagsvis till fem typer — och en förenkling av lånevillkoren.

Statens bgggnadslånebyrå anslöt sig i princip till de sakkunnigas förslag och uttalade sig till förmån för en fast ränta. Byrån hyste emellertid tvekan, huruvida räntan för redan beviljade lån borde fastställas med hänsynstagande till det akluella ränteläget för långfristig upplåning, vilket skulle medföra en av statens mot lånen svarande upplåningskostnader icke motiverad höj­ ning för vissa lån.

Lantbruksstyrelsen godtog i princip de sakkunnigas förslag till ränte­ fotens bestämmande, men framförde erinringar bl. a. ur produktionspolitiska synpunkter mot dess genomförande beträffande ett par av de fonder, som styrelsen förvaltade.

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Egnahemsstyrelsen framställde ett flertal erinringar mot de sakkunnigas förslag, bl. a. i fråga om egnahemslåneräntan, och ifrågasatte, huruvida icke frågor rörande räntornas bestämmande överhuvud taget borde förbehållas riksdagen. Styrelsen hemställde, att sakkunnigförslaget icke skulle föranleda någon åtgärd från statsmakternas sida, och att frågan skulle underkastas en förnyad prövning.

Kommerskollegium anslöt sig i huvudsak till de sakkunnigas förslag i fråga om räntebestämningen samt fann förslaget örn ett allmänt bemyndigan­ de för Kungl. Maj:t att tills vidare besluta i dessa räntefrågor lämpligt.

Statskontorets utredning och förslag.

Sedan Kungl. Maj:t den 14 mars 1941 uppdragit åt statskontoret att verk­ ställa fortsatt utredning i frågan, inkom ämbetsverket, som förut nämnts, den 20 mars 1942 med förslag till bestämmelser rörande räntan å statens utlå- ningsfonder.

Ämbetsverket diskuterade i sin skrivelse till en början de ifrågasatta olika utgångspunkterna för normalräntans bestämmande, nämligen 1) den effek­ tiva medelräntan å den fonderade statsskulden, 2) räntan för statens fasta upplåning under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet be­ viljats, 3) räntan för statens fasta upplåning vid tidpunkten för Kungl. Maj:ts fastställande av räntan och 4) medelräntan för statens upplåning mot obliga­ tioner under de tre år, som närmast föregått det budgetår varunder lånet be­ viljats.

Till ledning för bedömandet av dessa grunder har ämbetsverket för åren 1912—1942 gjort en grafisk sammanställning av medelräntan å den fonde­ rade statsskulden, medelräntan å upplåning mot statsobligationer samt affärs­ bankernas räntesatser å lån per 6 månader mot säkerhet i aktier, inteck­ ningar och borgen. I anslutning till denna sammanställning bär ämbetsverket tagit ställning till frågan och därvid anfört följande.

Av denna sammanställning torde framgå, att medelräntan å statens fasta upplåning under det eller de budgetår, som närmast föregått det, för vilket räntan skall bestämmas, icke är lämplig såsom bestämningsgrund för en räntefot, som skall gälla framåt i tiden. Genom räntenivåns växlingar före­ ligger nämligen risk för att denna medelränta skall vara inaktuell redan in­ nan den hunnit tillämpas. Erfarenheten har även klart ådagalagt svagheten i den angivna bestämningsmetoden. Till belysning härav får ämbetsverket erinra, att på grund av räntelägets växlingar 1939 års grunder för egnahems­ lånens förräntning år 1940 icke kunde sättas i tillämpning. Hade medelrän­ tan för statens obligationsupplåning åren 1936—1939 lagts till grund för egnahemslåneräntans bestämning, skulle detta nämligen hava medfört en ej obetydlig räntesänkning, oaktat det allmänna ränteläget för långfristiga lån sedan år 1939 hade undergått en höjning med omkring 2 procent.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle vidare lånen löpa med fast ränta. En tillämpning av denna metod skulle vid kraftiga räntefluktuationer medföra avsevärda ränteskillnader mellan olika årgångar av lån. Vid sjunkande rån-

Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

7

teläge kunde detta säkerligen väntas medföra krav på räntesänkningar även å lån, som tidigare bundits vid högre räntor. En dylik sänkning av den fasta räntan har i verkligheten redan förekommit beträffande lånefonden för bo­ stadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer i samband med fastställandet av utlåningsräntan för budgetåret 1941/42, varvid räntan sänk­ tes till 3.25 procent även för äldre lån, vilka tidigare bundits vid 4.1 procent. Vid stigande räntetendens torde långivaren, staten, däremot icke kunna ifrå­ gasätta högre räntor å lån, fast bundna vid en låg räntenivå. Bestämnings- grunden är därför ägnad att ensidigt gynna låntagaren. Det av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret alternativt framlagda förslaget till ränte- bestämning med utgångspunkt från det vid tidpunkten för beslutet gällande ränteläget för statens fasta upplåning synes därför avgjort vara att föredraga framför de sakkunnigas förslag. Med hänsyn till ovannämnda konsekvenser vid sjunkande räntenivå torde emellertid vägande skäl föreligga att förena även fullmäktiges metod med ett rörligt räntesystem.

Frågan örn räntebestämningsgrunden lärer således böra bedömas i sam­ band med spörsmålet örn fast eller rörlig ränta. Med hänsyn till föl-månen för låntagaren att på förhand kunna beräkna sina lånekostnader, enklare in- drivningsförfarande och redovisning —- särskilt beträffande annuitetslån — torde fast ränta avgjort vara att föredraga. Då statens egen upplåning sker mot en under viss tid bunden ränta, framstår även en fast ränta vid utlå­ ningen som den naturligaste. Enligt statskontorets uppfattning bör förden­ skull förslaget om en fast ränta å lån från statens samtliga utlåningsfonder genomföras.

Under hänvisning till vad ovan anförts, får statskontoret som sin mening framhålla, att de sakkunnigas förslag icke bör läggas till grund för ränte- bestämningen för statens utlåningsfonder. Ej heller det av fullmäktige i riks­ banken och riksgäldskontoret alternativt framlagda förslaget till räntebe- stämning synes lämpligen böra bringas i tillämpning.

Den av statskontoret föreslagna bestämningsgrunden anknyter direkt till räntekostnaden för statens egen upplåning och uppfyller alltså fordringarna på räntebestämningen i detta avseende. Medelräntan för ett stort antal år torde även vara en lämplig utgångspunkt för fastställandet av en utlånings- ränta, som skall bindas för en följd av år framåt i tiden och sålunda repre­ senterar ett medeltal. Av den grafiska framställningen framgår, att skillna­ den mellan högsta och lägsta medelräntan å emitterade statsobligationer se­ dan år 1912 uppgått till 3 Ii procent. Motsvarande skillnad ifråga om den fon­ derade statsskuldens ränta understiger 1 72 procent. Genom statskontorets för­ slag undvikes således starkare räntefluktuationer, varigenom ränteskillnaden mellan olika årgångar av lån blir mindre framträdande. Det må vidare fram­ hållas, att det av statskontoret förordade räntebestämningssättet kommer att medföra relativt låga räntor å lån från statens utlåningsfonder under tider med högt ränteläge, medan utlåningsräntan vid låg räntenivå kan komma att ligga relativt högt i jämförelse med allmänna låneräntan. En dylik utveck­ ling av utlåningsräntan torde dock viii slämma överens med ändamålet med den statliga lånerörelsens uppgifter.

Till utgångspunkt för bestämningen av statens räntekostnad, den s. k. minimiräntan, förordar statskontoret sålunda att den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden skall tågås. Vid räntebestämningen anser äm­ betsverket dock tillika böra beaktas det vid tidpunkten för beslutet rådande aktuella ränteläget, vilket vid större avvikelser bör påverka räntans storlek.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Beräknad framtida höjning eller sänkning av medelräntan skall sålunda dis­ konteras vid fastställandet av minimiräntan.

I anslutning till de sakkunnigas uppfattning att utlåningsräntan i princip skall täcka statens samtliga kostnader för lånerörelsen förordar statskonto­ ret, att minimiräntan, som motsvarar kostnaderna för statens kapitalanskaff­ ning, skall ökas med kostnaderna för statens fondförvaltning och lånerisk. Den ränta, som på sådant sätt erhålles, kallar ämbetsverket normalräntan.

Nämnda tillägg har hittills beräknats till 1/i procent, varjämte för vissa fonder en särskild riskpremie utgått. Statskontoret anser skäl icke föreligga att göra någon generell ändring av detta tillägg på 7é procent, utan framhål­ ler, att därest på grund av större förlustrisk en jämkning uppåt kunde finnas motiverad för viss fond, särskild föreskrift rörande sådant tillägg borde med­ delas.

För att förhindra att utlåningsräntan å lån från statens utlåningsfonder genom den kortfristiga upplåningen mot låg ränta bindes vid en alltför låg räntenivå, anser statskontoret emellertid en föreskrift erforderlig, att normal­ räntan ej får understiga 4 procent. Med hänsyn till föreskrivna säkerheter, subventioner genom partiell räntefrihet för flera fonder och de gynnsamma villkor i övrigt, som reglera den statliga utlåningsrörelsen, anser ämbets­ verket en sådan medelränta fullt skälig.

Av praktiska skäl föreslås tillika att normalräntan alltid skall fastställas till tal, som återfinnas i de vanliga räntetabellerna. Då dessa icke bruka upptaga räntesatser med mindre intervaller än 74 procent, skall den teoretiskt beräknade räntan därför enligt förslaget avrundas till närmast liggande kvartsprocent, dock med undantag för räntefoten 3.6 procent, som beträffan­ de vissa lånetyper vunnit hävd.

Normalräntan bör även enligt statskontorets förslag fastställas av Kungl. Maj:t, eventuellt efter hörande av fullmäktige i riksbanken och riksgälds­ kontoret. I princip bör bestämningsgrunden gälla samtliga utlåningsfonder, där icke särskilda ränteregler för vissa fonder anses erforderliga.

I viss anslutning till vad de sakkunniga föreslagit förordar statskontoret att räntan å äldre lån, vid vilka för närvarande utgår rörlig ränta, skall göras till fast ränta, och att densamma skall bestämmas med utgångspunkt från medelräntan å statens långfristiga upplåning vid tidpunkten för lånens beviljande. Ämbetsverket framhåller, att en dylik räntebestämning för när­ varande leder till en räntefot av cirka 4 procent.

De sakkunnigas förslag, att Kungl. Majit för lån med längre löptid än tio år skulle äga att efter den första tioårsperioden fastställa ny ränta, avsedd att gälla återstoden av låntiden, har statskontoret ansett icke vara erforder­ ligt vid realiserande av ämbetsverkets förslag till räntebestämning, enligt vil­ ket räntefluktuationerna skulle bli mindre.

Lånefondernas uppgift att i vissa fall lämna subvention i form av lägre ränta eller i form av räntefrihet under hela lånetiden eller en del därav har statskontoret i princip icke upptagit till prövning i förevarande samman­

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

9

hang. Ämbetsverket har utgått ifrån att detta spörsmål i samband med fon­ dernas tillkomst prövats ur särskilda synpunkter utan avseende å allmänna ränteläget och att så bör ske jämväl framdeles.

Statskontorets uppdrag avsåg jämväl att åstadkomma större enhetlighet i utformningen av räntebestämmelserna för statens utlåningsfonder.

Ämbetsverket har i sin skrivelse lämnat en översikt över gällande ränte- bestämningsgrunder och räntesatser, beträffande vilken torde få hänvisas till handlingarna i ärendet.

Ämbetsverket föreslår, att nuvarande skiftande bestämmelser skola ersät­ tas med en beräkningsgrund för den s. k. normalräntan och att därutöver, med hänsyn till gällande eller föreslagna särbestämmelser ifråga örn ränte- sättningen för vissa fonder, skola fastställas ett mindre antal räntetyper, för­ slagsvis fem. De framdeles erforderliga räntetyperna har ämbetsverket an­ givit på följande sätt.

I. Utlåningsf onder, för vilka utlåningsråntan (normalräntan) bestämmes av Kungl. Majit med utgångspunkt från den effektiva medelräntan å den fonderade statssskulden med tillägg av 1U procent; dock lägst 4 procent.

Till denna räntetyp skulle hänföras samtliga fonder, för vilka normal­ räntan bestämts såsom utlåningsränta, oberoende av om partiell räntefrihet föreskrivits för lån från vissa av dessa fonder. Flertalet utlåningsf onder skulle komma att tillhöra denna grupp.

Med utgångspunkt från nu gällande räntebestämmelser skulle under denna grupp sammanföras fonder med

A. 4 procent fast ränta, B. 4 procent ränta att utgå tills vidare, C. 472 procent ränta att utgå tills vidare, D. 43/é procent ränta att utgå tills vidare. Beträffande de till B—D hänförliga fonderna har i regel stadgats, att län­ tagare skall vara skyldig att framdeles vidkännas den höjning av räntan, som Kungl. Majit med hänsyn till den effektiva medelräntan för statens upp­ låning kan finna gott bestämma.

E. fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som faststalles av Kungl. Majit lägst till medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått det, varunder lån beviljats.

F. fast ränta, bestämd på sätt under E angivits men med ett tdlägg av V4 procent.

Räntan å lån från fonder tillhörande denna grupp uppgår for närvarande till 4.3 procent. Med gällande bestämningsgrund kommer räntan å fram­ tida lån från dessa fonder att nedgå oberoende av statskontorets förevarande förslag. ...

G. fast ränta, bestämd på sätt under E angivits men med ett tdlagg av V2 procent.

H. fast ränta, bestämd på sätt under E angivits men med ett tillägg av 1 procent.

I. fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, som fastställes av Kungl. Majit lägst till medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre budgetåren närmast före det, varunder lånet beviljats.

J. fast, vid lånets beviljande bestämd ränta, som Konungen, med hänsyn tagen till räntan å lån från Svenska skeppshypotekskassan, bestämmer.

10

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

För de fonder, tillhörande denna grupp, för vilka tilläggsränta utgår på grund av särskild risk eller annan anledning, bör detta anges i respektive författningar. En dylik fond är lånefonden för tjänstemannasamhället i Mörby, där för lån avseende annan tomt än den, som innehas av stats­ tjänsteman eller statstjänstemans änka eller harn, utgår en tilläggsränta av V2 procent. Hit höra vidare lånefonden för bostadsbyggande i städer och stadsliknande samhällen, där räntan utgör 43/4 procent, varav 3/4 procent torde motsvara riskpremie, statens sekundärlånefond för jordbrukare, där

V4

procent extra ränta utgått i form av ett högre tillägg, 1/2 procent, å före­ skriven medelränta, samt slutligen fonden för hantverks- och småindustri­ kredit, där 1 procent ränta utöver medelräntan utgår, varav 3/4 procent torde utgöra risktillägg.

II. Lånefonder med 4 procent fast ränta. Till denna räntetyp anser statskontoret böra hänföras egnahemslånefon- den ifråga örn lån för bostadslägenheter, samt vidare, i enlighet med nu gäl­ lande bestämmelser, jordförmedlingsfonden samt Västerbottens och Norrbot­ tens nybygges- och bostadsförbättringsfond. Dessa fonder torde i räntehän- seende böra behandlas på enahanda sätt,

III. Lånefonder med 3.6 procent fast ränta. Till denna typ anser statskontoret böra hänföras egnahemslånefonden ifråga om lån för jordbrukslägenheter samt, i enlighet med nu gällande be­ stämmelser, lånefonderna för arbetarsmåbruk. Vidare torde till denna ränte­ typ böra hänföras avdikningslånefonden. Beträffande de särskilda skälen härför hänvisas till lantbruksstyrelsens utlåtande över de sakkunnigas förslag.

Till räntetyp III torde lämpligen böra föras även lånefonden för bostads­ försörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer. Räntan å lån från ifrågavarande fond synes böra utgå med en fast, för alla årgångar av lån lika ränta. Då ränte- och amorteringsbeloppen vad denna fond beträffar till stor del gäldas genom statliga familjebidrag och subvention dessutom utgår genom såväl partiell räntefrihet som eftergift å kapitalåterbetalning­ arna, torde den föreslagna höjningen av räntan från nuvarande 3.25 procent till 3.6 procent icke kunna anses oskälig. Någon anledning att räntan å ifrå­ gavarande lån skall vara lägre än egnahemslåneräntan för jordbrukslån synes ej heller föreligga. Detta omdöme gäller även räntan å lån från låne­ fonden för främjande av bostadsbyggande å landsbygden, som för närva­ rande utgör 3.25 procent. Även sistnämnda fond lärer därför böra hänföras till räntetyp III. Räntan å lån, som redan beviljats från dessa fonder, kan emellertid ej höjas.

IV. Lånefonder med 3 procent fast ränta. Till denna grupp skulle hänföras samtliga lånefonder, för vilka 3 pro­ cent ränta hittills tillämpats. Dessutom torde till denna grupp kunna föras Statens lånefond för universitetsstudier samt studielånefonden, för vilka fon­ der enligt nu gällande bestämmelser utlåningsräntan sammanfaller med postsparbankens inlåningsränta. Bestämmelserna angående viss räntefrihet skulle alltjämt äga tillämpning. Förslaget innebär för närvarande för dessa fonder en höjning av räntan från 2.5 procent till 3 procent. Någon höjning av räntan på redan beviljade lån från sistnämnda två fonder iean dock ej vidtagas, enär nu gällande räntebestämmelser intagits i de utfärdade skuld­ förbindelserna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

11

V. Helt ränt efna fonder. Under denna grupp skulle uppföras samtliga hittills räntefria fonder jämte statens fiskredskapslånefond, för vilken särskilda bestämmelser ej finnas utfärdade. Någon ränta å lån från nämnda fond har dock ännu ej utgått.

VI. Lånefonder med räntan bestämd av fullmäktige i riksbanken med hänsyn till marknadsläget.

Denna bestämningsgrund skulle enligt förslag av fullmäktige i riksban­ ken tillämpas beträffande spannmålskreditfonden.

I anslutning härtill har statskontoret föreslagit, att samtliga bestämmelser angående de statliga utlåningsfondemas räntesatser jämte andra gemensam­ ma ränteföreskrifter skola sammanföras i en författning, som skulle reglera grunderna för normalräntans bestämning och angiva låneräntorna i anknyt­ ning till förutnämnda sex räntetyper. Vidare skall författningen innehålla de allmänna bestämmelserna om dröjsmålsränta. Statskontoret har utarbetat ett förslag till sådan författning, beträffande vilket torde få hänvisas till hand­ lingarna i ärendet.

I samband med författningens utfäi-dande anser statskontoret att de för närvarande i varje särskild fondförfattning ingående bestämmelserna angå­ ende räntans storlek böra ändras därhän, att i stället för räntefot anges den räntetyp, till vilken enligt ränteförfattningen vederbörande fond är hänförlig. Räntesatserna för samtliga utlåningsfonder skola alltså enligt förslaget regle­ ras genom en enda författning. De vid räntefluktuationer hittills erforderliga tilläggsföreskriftema och ändringstrycken för ett stort antal fonder skulle därigenom framdeles kunna undvikas. De för olika fonder gällande speciella, icke föränderliga ränteföreskrifter angående exempelvis partiell räntefrihet, extra tillägg för lånerisk m. m. böra däremot enligt ämbetsverkets mening alltjämt ingå i de olika ränteförfattningarna.

Även de erforderliga ändringsföreskrifterna rörande räntan å lån från de skilda utlåningsfonderna anser statskontoret böra kunna sammanföras i en enda författning, vari lämpligen borde angivas räntetyp för samtliga utlå­ ningsfonder samt meddelas erforderliga övergångsbestämmelser ifråga örn ti­ digare utlämnade lån. Ämbetsverket har även utarbetat förslag till dylik kun­ görelse.

Statskontoret har i sin skrivelse tillika upptagit frågan huruvida dröjsmåls­ ränta borde debiteras och uttagas hur ringa beloppen än vore. Enligt äm­ betsverkets mening torde det arbete som inkassering av småbelopp förorsa­ kade — kravbrev, diarieföring och bokföring m. m. — evalverat i pengar i många fall uppgå till avsevärt högre värde än fordringens belopp. Myndig­ heterna borde för den skull lia befogenhet att underlåta debitera och uttaga dröjsmålsränta, som uppginge till lägre belopp än en krona. I ränteförfatt­ ningen syntes knappast lämpligt att meddela särskilda föreskrifter härut­ innan, framhåller ämbetsverket, utan torde det kunna ankomma på veder­ börande myndighet att i det praktiska handhavandet förfara på det sätt, som i varje särskilt fall framstode såsom mest ändamålsenligt.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

Statskontoret har slutligen framhållit, att den bristande enhetlighet, som hittills präglat räntebestämmelserna i de skilda fondförfattningama, gälide även i avseende å övriga föreskrifter i fondförfattningarna och därvid i hu­ vudsak anfört:

Särskilt äro bestämmelserna angående lånens återbetalning i hög grad skiftande. På grund av lånens olika karaktär och ändamål, varigenom amor­ teringstid och återbetalningssätt m. m. måste växla och nytillkommande fon­ ders återbetalningsvillkor ej kunna säkert förutbestämmas, torde det emeller­ tid möta vissa svårigheter att koncentrera och i en författning sammanföra hithörande bestämmelser på samma sätt, som statskontoret föreslagit ifråga om ränteföreskrifterna. Äterbetalningsvillkoren lära därför alltjämt böra ingå i vederbörande fondförfattning. Ändringar av dessa villkor i syfte att erhålla större likformighet skulle fördenskull förutsätta omarbetning av berörda för­ fattningar. I samband härmed borde emellertid en överarbetning ske även av de allmänna bestämmelserna, varvid motsvarande stadgande i de skilda för­ fattningarna örn möjligt borde erhålla en enhetlig formulering och uppställ­ ning med rubriker, angivande exempelvis fondens ändamål, lånebeviljande myndighet, ränteföreskrifter, återbetalningsföreskrifter m. m. En dylik for­ mell översyn synes lämpligen böra genomföras i samband med den allmänna revision av den statliga utlåningsrörelsen, som ämbetsverket håller för önsk­ värd med hänsyn till det flertal lånetyper, som för närvarande förefinnas med i stort sett likartade uppgifter.

Statskontoret syftar härvid främst på de för egnahemsverksamhet av olika slag avsedda utlåningsfonderna. För att underlätta för mindre bemedlade att förvärva eget hem på landsbygden eller förbättra dylikt hava sålunda följande utlåningsfonder tillskapats: egnahemslånefonden, arbetarsmåbruks- lånefonden, Västerbottens och Norrbottens nybygges- och bostadsförbätt- ringslånefond, lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer, lånefonden för främjande av bostadsbyggande på lands­ bygden samt lantarbetarbostadslånefonden, från vilken sistnämnda fond några lån numera dock ej beviljas. I stället utgå lantarbetarbostadslån ur fonden för låneunderstöd. Ur denna fond kunna även erhållas tertiärlån. Till dessa lånefonder komma dessutom jordförmedlingsfonden, arrendeegnahems- fonden samt arrendelånefonden, vilka alla hava till uppgift att underlätta jordanskaffning och främja egnahemsverksamlieten. En dylik splittring kan icke anses rationell, liksom ej heller lånerörelsens organisation, vilken hand- haves av ett flertal myndigheter såsom egnahemsstyrelsen, statens byggnads- lånebyrå, länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län samt stats­ kontoret. En koncentration av såväl lånetypernas antal som själva lånerörel­ sen synes härvid påkallad.

Även ifråga om hästavelsfonderna samt en del övriga utlåningsfonder med sinsemellan likartade ändamål och lånevillkor torde sammanslagningar kun­ na ifrågasättas.

Sedan en dylik allmän revision genomförts, torde föreskrifterna för de kvarstående fonderna böra överarbetas och förenklas.

I förhållande till de vid tidpunkten för framläggandet av statskontorets för­ slag gällande räntorna å lån från statens utlåningsfonder innebar förslaget, under förutsättning att normalräntan fastställdes till 4 procent, vissa jämk­ ningar. Räntesänkning skulle inträda för lån från följande fonder, nämligen för jordbrukets maskinlånefond med 0.3 procent, för statens sekundärlåne­ fond för jordbrukare med 0.25 procent, för skogsväglånefonden med 0.1 pro­ cent, för hemslöjdslånefonden med 0.3 procent, för statens lånefond för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

13

mindre skeppsfarten med

0.5

procent samt för fonden för hantverks- och små­

industrikredit med

0.35

procent. Dessa räntesänkningar voro emellertid att

emotse även med tillämpning av gällande bestämmelser, vilket bekräftats av de efter förslagets framläggande vidtagna räntenedsättningarna. Å andra si­ dan skulle ett genomförande av statskontorets förslag innebära en höjning av räntan å lån från följande fonder, nämligen för lånefonden för bostadsförsörj­ ning för mindre bemedlade barnrika familjer samt lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden med ^0.35 procent och för statens låne­ fond för universitetsstudier samt allmänna studielånefonden med

0.5

procent.

Efter remiss ha fullmäktige i riksbanken den 26 november 1942 avgivit utlåtande över statskontorets förslag, såvitt angår grunderna för normalrän­ tans bestämmande, och framhållit såsom fördelar hos förslaget, att räntan bleve relativt oberoende av tillfälliga förändringar i ränteläget, att ränteskill­ naden mellan lån av olika årgångar bleve förhållandevis liten och att man finge en enhetlig bestämningsgrund. Såsom en olägenhet ha fullmäktige an­ givit, att räntan kunde bli alltför orörlig, vilket särskilt framträdde vid förändringar i ränteläget, som kunde anses vara av »normal» och varaktig natur. Fullmäktige ha med hänsyn härtill föreslagit den modifikationen i förslaget, att normalräntan skulle bestämmas med utgångspunkt från medel­ talet av den effektiva räntan (beräknad på emissionskursen) för de närmast föregående tio årens statsupplåning mot obligationer och reverser med en ur­ sprunglig löptid av minst tio år. Denna medelränta, ökad med tillägget av V4 procent, skulle avrundas uppåt i enlighet med statskontorets förslag, innefat­ tande bl. a. att normalräntan skall fastställas till minst 4 procent.

Skillnaden mellan detta och statskontorets förslag bleve för närvarande, enligt vad fullmäktige anfört, endast att man skulle bortse från lån, vilka av riksgäldskontoret anses fonderade1 men vilkas löptid understiger tio år, och härigenom komma till något högre medelränta än enligt statskontorets för­ slag.

Beträffande de fonder, för vilka statskontoret föreslagit en räntehöjning, ha därjämte utlåtanden inhämtats från berörda myndigheter.

Statens byggnadslånebyrå bär icke ansett sig kunna tillstyrka den föreslag­ na räntehöjningen å lån från lånefonden för bostadsförsörjning för mindre bemedlade, barnrika familjer på annat villkor än att ifrågavarande familjer bereddes gottgörelse genom en motsvarande ökning av tilläggslånen till egna hem. Byrån har i huvudsak anfört följande.

Byggnadslånebyrån anser sig icke till fullo kunna bedöma angelägenhets- graden av att statens lånetyper begränsas till ett fåtal, ehuru sinsemellan växlande motiv hittills förorsakat åtskillnaderna. Med utgångspunkt från att statskontoret har vägande skäl för sin ståndpunkt kan byrån dock icke un­ derlåta alt såsom en egendomlighet framhålla, hurusom .staten enligt försla­ get skulle uttaga 3.6 procent ränta i en social verksamhet av yttersta vikt,

1 För närvarande anses 5-åriga och längre lån fonderade, medan de 2-åriga lånen bclraktas som tillfälliga.

u Kungl. Maj.ts proposition nr 343.

medan staten enligt kungörelsen om tertiärlån och tilläggslån för vissa bo- stadsbyggnadsföretag i icke obetydlig utsträckning garanterar en lägre ränta, eller 3.5 procent för år.

För hyresbostäder, avsedda för bamrika familjer, har byrån beräknat, att standardhyran i ett hyreshus av tämligen vanlig storleksordning genomsnitt­ ligt skulle genom räntehöjningen stiga med omkring 50 kr. per familj och år. Staten skulle emellertid på grund av familjebidragen bära en del av denna merkostnad, i familj med tre barn 30 procent och så vidare. Byrån får emel­ lertid erinra om en annan faktor av större betydelse. Byrån äger numera bevilja tilläggslån med högst 95 procent av det belopp, varmed den godkän­ da anskaffningskostnaden överstiger avkastningsvärdet av vederbörande fas­ tighet eller tomträtt. Med utgångspunkt från att standardhyrorna icke böra höjas för att motverka effekten av räntestegringen, kommer påtagligen av­ kastningsvärdet att sjunka. Detta föranleder i sin tur en sådan höjning av tilläggslånet, att räntestegringen praktiskt taget skulle sakna betydelse för de barnrika familjernas hyra. Att byrån ändock icke utan vidare är beredd att tillstyrka statskontorets förslag, framgår av följande.

Bostadskostnaden för en barnrik familj i egethem av tämligen vanlig stor­ leksordning skulle genom räntehöjningen stiga med omkring 35 kronor för år. Också å detta belopp skulle familjebidrag utgå, så att merkostnaden för till exempel en familj med tre barn skulle nedgå till ett avrundat belopp av 25 kronor. Denna fördyring kan med nuvarande byggnadskostnader i regel icke förebyggas genom det tilläggslån som beviljas för egethem, beroende därpå att dylikt tilläggslån fixerats till tio procent av anskaffningskostnaden.

Merkostnaden må synas förhållandevis ringa. De barnrika familjerna äro emellertid enligt byråns förmenande redan så hårt drabbade av krisen, att varje, icke oundgängligen nödvändig belastning av deras budget bör und­ vikas. Så torde enklast kunna ske genom att den nuvarande maximeringen av tilläggslån för egnahem justeras. Då det synes uppenbart, att olika ränte- regler icke böra gälla för lån till hyresbostäder och lån till egnahem, får byrån sålunda förklara sig icke vilja tillstyrka statskontorets förslag med mindre en dylik ändring genomföres.

Kanslern för rikets universitet har förklarat sig ur de synpunkter, han hade att företräda, finna beklagligt, örn räntan å lån från statens lånefond för universitetsstudier skulle behöva höjas.

Nämnden för statens studielån har icke funnit anledning motsätta sig förslaget om införande av en fast ränta å 3 procent för lån från allmänna studielånefonden.

Egnahemsstyrelsen har ansett den föreslagna höjningen av räntan å lån från lånefonden för främjande av bostadsbyggande på landsbygden (ny­ byggnadslån) från nuvarande 3.25 procent till 3.6 procent icke oskälig, så mycket mindre som nybyggnadslånen i allmänhet kombineras med sub­ vention i form av bostadsförbättringsbidrag. Därvid har styrelsen ansett även räntan å lån för bostadsförbättringsverksamhet och lån för uppföran­ de och förbättring av lantarbetarbostäder, vartill medel anvisats under fon­ den för låneunderstöd, böra höjas från 3.25 till 3.6 procent. Styrelsen har vid sitt ståndpunktstagande dock uttryckligen förutsatt, att även räntorna för låneformer, som handhades av andra statsinstitutioner men hade be­ släktade ändamål, komme att bestämmas lika, så att icke förhållandet mel­ lan olika låneformer förrycktes.

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 343.

medräknas vid normalräntans bestämmande. Bankofullmäktige ha förutsatt, att medeltalsberäkningen skall avse emissionsräntan eller alltså den nominella räntan satt i relation till emissionskursen. Statskontoret torde ha åsyftat sam­ ma räntebegrepp.

Den angivna grunden för räntans bestämmande har enligt alla tre försla­ gen avsett att ange miniminivån för den ränta, Kungl. Majit skulle äga fast­ ställa. Normalräntan skulle därutöver i regel innefatta ett tillägg av lägst 1U procent, avsett att täcka statens förvaltningskostnader och kreditrisk för lånen. Statskontoret och bankofullmäktige ha båda förordat att den lägsta normal­ ränta, vilken bör förekomma, skall fastställas till 4 procent.

De sakkunniga och statskontoret ha varit eniga om att en under hela låne­ tiden fast ränta i regel vore till fördel för såväl den enskilda låntagaren som staten. I princip ha sålunda från båda hållen tillstyrkts, att räntan å lån, sedan lånet utlämnats, skall förbli oförändrad vid samma nivå under låne­ tiden, oavsett örn det allmänna ränteläget sedermera förändras och föran­ leder högre eller lägre räntor å senare utlämnade lån. De sakkunniga, vilkas förslag till räntebestämningsgrund skulle kunna medföra en betydande ni­ våskillnad mellan olika årgångar av lån, ha dock förutsatt, att låntagaren ef­ ter utgången av den första tioårsperioden skulle vara berättigad att, om sta­ tens aktuella upplåningskostnader nedgått, erhålla en nedsättning av räntan för återstoden av lånetiden. En dylik rätt har statskontoret icke ansett erfor­ derlig med hänsyn till de små variationer i räntan, som skulle föreligga mellan olika årgångar av lån, i händelse medelräntan å den fonderade statsskulden i enlighet med ämbetsverkets förslag godtages som norm för räntebestämningen.

Vid valet mellan de olika förslagen till räntebestämningsgrund anser jag hankofullmäktiges linje äga vissa företräden. Enligt denna kommer normal­ räntan att närmare ansluta sig till den allmänna ränteutvecklingen än fallet skulle bli vid ett genomförande av statskontorets förslag. Å andra sidan får räntan icke den höga grad av rörlighet som de sakkunniga förordat. Såsom tidigare framhållits, skulle de sakkunnigas förslag i denna del — under förutsättning av fasta räntesatser under lånens löptid — kunna medföra avsevärda skillnader i räntehänseende mellan lån utlämnade under olika år, vilket vore förenat med uppenbara olägenheter. De sakkunniga ha åsyftat att med räntan reglera låneefterfrågan i överensstämmelse med det allmänna läget på kapitalmarknaden. Det synes dock lämpligare, att denna reglering av långivningens omfattning icke sker räntevägen utan genom en direkt av­ vägning av utlåningens storlek under olika år.

Jag delar uppfattningen att räntan å lån från statens utlåningsfonder, där icke speciella skäl — såsom till exempel för spannmålskreditfonden -— för­ anleda till annat, bör utgå efter oförändrad räntesats under lånets hela löptid.

Bemyndigande för Kungl. Majit torde nu böra utverkas av riksdagen att enligt angivna grunder och efter hörande av fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret fastställa normalräntan å lån från statens utlåningsfonder. Normalräntan synes, såsom statskontoret föreslagit, böra fastställas till jäm­ na kvartsprocenter.