2

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag­

till

Lag

^Olli ändring i 18 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 18 kap. 10 § och 25 kap. 20 § strafflagen1 skola

erhålla följande ändrade lydelse samt att i förstnämnda kapitel skall införas

en ny paragraf, benämnd 10 a §, med nedan angivet innehåll.

18 kap.

¹⁰ §.

övar någon otukt med annan av samma kön, som ej fyllt femton år,

dömes till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Har någon övat sådan otukt med den, som fyllt femton men ej aderton

år, och var han ej själv under aderton år, dömes till straffarbete i högst

två år eller fängelse.

Har någon, som fyllt aderton år, i annat fall än ovan sägs, övat otukt med

annan av samma kön under utnyttjande av dennes oerfarenhet eller med

grovt missbruk av hans beroende ställning, straffes med fängelse eller straff­

arbete i högst två år.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

10 a §.

övar någon otukt med annan av samma kön, som är sinnessjuk eller

sinnesslö, straffes med fängelse eller straffarbete i högst två år.

Har styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsynings­

man eller vaktbetjänt vid inrättning, som avses i 6 § 2 moni., övat otukt

med där intagen person av samma kön, dömes till straffarbete i högst två

år eller fängelse.

25 kap.

20

§.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra

ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömd till fängelse för otukt

med ungdom som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till under­

visning eller uppfostran, eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för

1 Senaste lydelse av 25 kap. 20 §, se SFS 1936: 244.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

3

någon tukt och sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan

ungdoms förförelse kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av

ämbetet på viss tid dömas. Sådan påföljd må ock, om det med hänsyn till

hans ämbetsuppgift finnes påkallat, ådömas, där han i annat fall än nyss

sagts dömes till fängelse enligt 18 kap. 10 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Förslag*

till

Lag

om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § harnavårdslagen den 6 joni

1924 (nr 361).

Härigenom förordnas, att 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6

juni 19241 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

2

§.

1 mom. Barnavårdsnämnden har-------------dess åtgärder.

Särskilt åligger det nämnden

att, i fall som avses i 22 §, taga befattning med misshandlade, vanvår­

dade eller för annan fara till hälsan utsatta barn samt barn, som äro van­

artade eller i fara att bliva vanartade, ävensom ungdom, som är hemfal­

len åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt eller eljest visat

svår oart;

att, på sätt i 29 § stadgas, omhändertaga nödställda, sjuka och värnlösa

barn, samt

att enligt bestämmelserna i 7 kap. öva kontroll över fosterbarnsvården.

Jämväl i------------ och handhavande.

Hurusom den------------ i kommunallagarna.

22

§.

Barnavårdsnämnden har------------ dess tillrättaförande; samt

d) person i åldern mellan aderton och tjuguelt år, som befinnes vara

hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt eller eljest

visat svår oart och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets

sida krävas för hans tillrätlaförande.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

Senaste lydelse, se SFS 1942: 62.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) om behörighet att utöva läkarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 om

behörighet att utöva läkarkonsten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives.

3 §.

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till

straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a

eller 33 §, 15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a, 9, 10 eller

10 a § strafflagen, 12 § lagen örn avbrytande av havandeskap, 8 § lagen

örn sterilisering eller 8 § lagen om kastrering till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraf­

fas såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som

han förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsätt­

ning från befattningen eller mistning därav på viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han så­

lunda låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare

bör äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över

tio år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som

blivit av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefatt­

ning, legitimationen ej må återkallas, så länge han innehar befattningen,

samt att, där dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må åter­

kallas allenast för suspensionstiden.

Där läkare------------ utöva läkarkonsten.

5 §.

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete

eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a eller 33 §,

15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a, 9, 10 eller 10 a § straff­

lagen, 12 § lagen örn avbrytande av havandeskap, 8 § lagen om sterilise­

ring eller 8 § lagen örn kastrering till fängelse eller till ansvar för förse­

else, som i 7 § här nedan sägs, eller har innehavare av sådan läkarbefatt­

ning, att brott i tjänsten bestraffas såsom brott av ämbetsman, gjort sig

förfallen till avsättning från befattningen eller mistning därav på viss tid,

skall domstolen till medicinalstyrelsen insända protokoll och utslag i målet.

Har någon------------hos Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1944.

1 Senaste lydelse, se SFS 1942: 381.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

5

Utdrag av protokollet över justitie departementsär enden, hållet in­

för Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 5 november 19A3.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

W^igforss, S^köld, E^riksson, Q^uensel, B^ergquist, B^agge, A^ndersson,

D^omö, R^osander, G^jöres, E^werlöf, R^ubbestad.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, anmäler efter ge­

mensam beredning med t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Ro­

sander, fråga angående ändrad lagstiftning rörande homosexualitetens straff­

rättsliga behandling m. m.

Föredraganden anför följande.

Inledning.

I 18 kap. 10 § strafflagen stadgas straff för den som med annan person övar

»otukt som emot naturen är». Straffet utgör straffarbete i högst två år. Brotts-

beskrivningen omfattar efter ordalagen all annan otukt än normalt köns­

umgänge mellan man och kvinna, vare sig den övats mellan personer av

samma eller mellan personer av olika kön. I rättspraxis har stadgandet emel­

lertid ansetts tillämpligt endast beträffande sexuella förbindelser mellan per­

soner av samma kön, s. k. homosexuell otukt. Dess användande anses vi­

dare utesluta samtidig tillämpning av andra stadganden i strafflagen röran­

de sedlighetsbrott. Lagrummet är tillämpligt såväl då båda parterna äro

män som då båda äro kvinnor, även örn det så gott som uteslutande är

män som blivit föremål för åtal enligt detsamma. Enligt de officiella rätts-

statistiska uppgifterna lia sålunda under 20-årsperioden 1921—1940 samman­

lagt 935 män men endast en kvinna ställts under tilltal för brott emot 18 kap.

10 § strafflagen. I dessa siffror ingå åtal för otukt med djur, s. k. tidelag,

som jämväl omfattas av lagrummet. De anställda åtalen ha i stor utsträckning

lett till att den tilltalade efter rättspsykiatrisk undersökning förklarats ha varit

av sinnesbeskaffenhet som avses i 5 kap. 5 § strafflagen och på grund härav

icke kunna fällas till ansvar. Av nyssnämnda under åren 1921—1940 för

brott emot 18 kap. 10 § strafflagen åtalade 936 personer blevo sålunda icke

mindre än 143 straffriförklarade. Anledningen till denna relativt höga siffra

torde väsentligen vara att söka däri att många psykiatrer liksom också medi­

cinalstyrelsen hysa den åsikten att homosexuell läggning såsom en biologiskt

betingad psykisk abnormitet bör föranleda omhändertagande i form av sinnes­

sjukvård i stället för straff. Högsta domstolen torde emellertid få anses lia

6

Kungl. Maj:ts proposition nr

lii.

tagit avstånd från uppfattningen att homosexuella anlag i och för sig skulle

medföra straffrihet enligt 5 kap. 5 § strafflagen.1

Reformfrågans utveckling.

Att straffbarheten för homosexuell otukt enligt 18 kap. 10 § strafflagen är

oinskränkt har sedan länge varit föremål för kritik, särskilt från läkarhåll.

Frågan örn en ändring av lagrummet bragtes första gången under statsmak­

ternas prövning genom en av professorn A. V. Lundstedt vid 1933 års riksdag

väckt motion (II: 1). I denna yrkades efter ingående motivering, att riksdagen

måtte besluta att för sin del upphäva 10 § i 18 kap. strafflagen samt i dess

ställe antaga ett stadgande av innehåll, att otukt, utövad mellan personer av

samma kön, skulle beläggas med fängelse i högst 6 månader eller straff­

arbete i högst 2 år, dels därest gärningen skett under omständigheter mot­

svarande dem, som framginge av något av följande stadganden, nämligen

12, 13 och 15 §§ i 15 kap. samt 6—9 §§ i 18 kap. strafflagen, dels ock därest

gärningen begåtts med person mellan 15 och 18 år, i vilket senare fall straf­

fet dock skulle kunna bortfalla, såvitt som personexna i ålder och utveckling

vore varandra ungefärligen jämbördiga.

Första lagutskottet hemställde i utlåtande (nr 15), att motionen icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föranleda, därvid utskottet anförde:

Utskottet vill icke göra något bestämt uttalande örn man bör hos oss lik­

som i åtskilliga främmande länder i princip lämna de homosexuella hand­

lingarna straffria. En sådan princip förutsätter i allt fall, såsom även mo­

tionären framhållit, att de homosexuella handlingarna lika väl som otukts-

handlingarna mellan personer av motsatta kön under särskilda omständig­

heter förbli straffbelagda, och frågan, i vilken omfattning så skall vara för­

hållandet, fordrar en ingående prövning.

Chefen för justitiedepartementet har i samband med sitt initiativ till

partiella reformer på strafflagstiftningens område framhållit frågan om en

inskränkning av de straffbara gärningarnas omi-åde beträffande sedlighets­

brotten. Utskottet fönxtsätter, att frågan om de homosexuella handlingarnas

straffbarhet i detta sammanhang blir föremål för en allsidig uttydning.

Utskottets hemställan bifölls av båda kamrarna.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt medicinalstyrelsen att avgiva utlåtande i det

ämne som avsågs i nyssnämnda motion, avgav styrelsen sådant utlåtande

den 24 oktober 1935. Vid utlåtandet fogade styrelsen till belysande av naturen

av den drift, som läge till grund för otukt mellan personer av samma kön,

en av medlemmen av styrelsens vetenskapliga råd, professorn V. Wigert för

fattad framställning »Homosexualiteten ur medicinsk ståndpunkt». Häri an­

fördes bl. a. att homosexuell i egentlig mening vore den, vilkens erotiska drift

komme honom att föredraga en sexuell förening med individer av hans eget

kön framför sådan förening med det andra könet eller komme honom att

uteslutande eftersträva förening med likkönade personer. Denna erotiska

böjelse kunde vara latent och behövde således icke giva upphov till homosexu­

ella handlingar. Dylika handlingar kunde emellertid förekomma oberoende

av homosexualitet i nyss angiven mening, så t. ex. bland likkönade personer,

1 NJA 1938 s. 328, 1939 s. 140 och 1940 s. 593.

8

Kunni Maj:ts proposition nr 13.

På grundval av vad sålunda anförts föreslog styrelsen vissa ändringar i

sinnessjuklagen, nämligen dels ett tillägg till 6 § enligt vilket den skyldighet

att bereda vård åt sinnessjuk som åligger vissa personer och myndigheter

skulle utsträckas att gälla omhändertagande av den, som förövat otukt med

person under 20 år av samma kön, och dels en ändring i 18 § av innebörd

att utskrivning av de sålunda på sinnessjukhus intagna homosexuella skulle,

i likhet med vad nu gäller för kriminalpatienter och vissa andra samhälls-

farliga sinnessjuka, endast få ske efter beslut av sinnessjuknämnden.

Styrelsen uttalade slutligen, att om ändringar i sinnessjuklagen genomför­

des i huvudsaklig överensstämmelse med vad sålunda föreslagits straffbe­

stämmelsen örn otukt mot naturen i 18 kap. 10 § strafflagen borde utgå.

Genom beslut den 16 december 1932 hade chefen för justitiedepartementet

med stöd av Kungl. Maj ris samma dag givna bemyndigande tillkallat profes­

sorn Ragnar Bergendal att i egenskap av sakkunnig inom departementet biträ­

da med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflag­

stiftningens område, avseende bland annat 18 kap. 10 § strafflagen, varefter

nuvarande borgmästaren Gunnar Lindskog och överläkaren docenten Torsten

Sondén förordnades att biträda vid utredningen. Medicinalstyrelsens före-

nämnda utlåtande överlämnades till de sakkunniga för att av dem beaktas

vid utredningsarbetet. De sakkunniga avlämnade den 31 december 1935 en

promemoria angående ändringar i strafflagen beträffande straffsatserna för

särskilda brott m. m. (SOU 1935: 68), i det följande benämnd 1935 års pro­

memoria. I denna anförde de sakkunniga bl. a.:

De senaste årtiondenas medicinska forskningar ha visat upp, att den egent­

liga homosexualiteten har sin orsak i vissa, sannolikt medfödda, avvikelser

från det normala samt att just på grund härav många homosexuellt inställda

för ernående av driftstillfredsställelse av sin natur drivas till homosexuella

handlingar utan att låta sig avskräckas av ett straffhot. Då i enlighet härmed

det nuvarande straffbudet ej — även om det kunde effektivt genomföras —

kan åstadkomma ett undertryckande av homosexualiteten utan så till vida

är ändamalslöst, kan dess fortsatta upprätthållande vara motiverat endast

av hänsyn till de faror, som homosexuella handlingar kunna anses medföra.

Ur sådana synpunkter erfordras emellertid ej ett straffbeläggande av dessa

handlingar i princip; tvärtom tala åtskilliga skäl däremot. Homosexuella

handlingar, företagna mellan vuxna och ansvariga personer, äro i regel socialt

oskadliga; deras framdragande i offentlighetens ljus giver däremot näring åt

sensationslystnad och skandalhunger och kan därigenom medföra en viss

smittorisk. Härtill kommer, att straffbudet enligt erfarenhetens vittnesbörd,

i vårt och andra länder, ej låter sig effektivt genomföra; straff drabbar,

slumpvis, endast ett ringa fåtal av de många homosexuella handlingar som

ständigt begås. Detta är å ena sidan sårande för rättskänslan och i viss mån

skadligt för strafflagens allmänna auktoritet. A andra sidan innebär det hot

örn straff och därmed i mångå fall örn ekonomisk och social ruin, som vilar

över homosexuella eljest socialt välanpassade människor, ofta en avsevärd

ökning av det svåra personliga lidande, som redan medvetandet om deras

abnormitet medför, och gör dem ej sällan till offer för utpressning eller annan

brottslighet.

Då homosexualitetens yttringar rikta sig mot barn eller ungdom kunna de

emellertid, såsom även medicinalstyrelsen framhållit, leda till skada, och i

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Av det törni anförda framgår att medicinalstyrelsen uppfattat homosexuali­

teten såsom en biologiskt betingad företeelse och den samhälleliga reaktionen

mot homosexuella handlingar såsom en medicinsk fråga. Emellertid lärer

det icke från medicinskt håll kunna bestridas att homosexualiteten i vissa

fall kan lia sin grund i faktorer vilka icke äro av biologisk natur. Den om­

ständigheten att homosexualiteten under vissa lider och bland vissa folk nått

en särskilt stor spridning synes utgöra ett talande vittnesbörd om att även

sociala faktorer kunna spela en betydande roll i detta sammanhang. Enligt

min mening bör alltså spörsmålet örn den samhälleliga reaktionen mot homo­

sexuella handlingar icke betraktas som en enbart medicinsk fråga utan torde

även andra synpunkter böra komma under beaktande.

De sakkunniga lia till stöd för den av dem föreslagna principiella straff-

friheten främst åberopat att homosexuella handlingar företagna mellan vux­

na och ansvariga personer i regel vöre socialt oskadliga. Erfarenheten synes

emellertid giva vid handen att denna form av otukt i olika avseenden kan

medföra allvarliga sociala vådor. Sålunda kan dylik otukt, även om den äger

rum mellan vuxna och ansvariga personer, medföra skadliga psykologiska verk­

ningar för båda parterna eller endera av dem, liksom den även kan innebära en

fara för psykisk smitta. Det förhållandet att de homosexuella ofta för att till­

fredsställa sin drift förmå heterosexuella personer att, mot vederlag i en eller

annan form, stå dem lill tjänst kan icke heller ur samhällelig synpunkt vara lik­

giltigt. Av det nu sagda framgår att jag icke kan förorda att en inskränkning av

tillämpningsområdet för ifrågavarande lagrum företages utan att man sam­

tidigt tillser, att samhället erhåller möjlighet att bekämpa sådana yttringar

av homosexualiteten, vilka ur olika synpunkter framstå såsom samhällsfar-

liga. De sakkunnigas förslag torde emellertid icke tillgodose detta krav. I ett

flertal yttranden framhålles sålunda, att borttagandet av straffet dels kan

befaras medföra ett mera ohöljt ådagaläggande av homosexuella böjelser och

ett mera öppet inledande av homosexuella förbindelser, dels ock kan för­

svåra kampen mot den manliga prostitutionen. Överståthållarämbetet fin­

ner det nödvändigt att sådana följder av straffriheten förhindras genom lag­

stiftning. De sålunda framförda invändningarna synas värda beaktande. De

sakkunniga framhålla visserligen att sådana yttringar av homosexuella böjel­

ser. som såra den yttre anständigheten, kunna beivras jämlikt 18 kap. 13 §

första stycket strafflagen, vari stadgas straff för gärning som sårar tukt och

sedlighet, så alt allmän förargelse eller fara för andras förförelse därav kom­

mer, ävensom att emot den manliga prostitutionen kan såsom hittills i svå­

rare fall ingripas med stöd av lösdrivarlagsliltningen. Emellertid torde det,

under förutsättning att principiell straffrihet för homosexuella handlingar

införes, uppstå betydande risker för att homosexuella förbindelser komma

att ingås eller anbud därom framställas under former, som påkalla särskilda

lagstiftningsåtgärder. Erinras må att redan reglementeringskommittén i sitt

år 1910 avgivna betänkande föreslog att straff intill sex månaders fängelse

skulle stadgas för den som genom ord, tecken eller annan gärning, på sätt

som är ägnat att väcka allmän förargelse, uppfordrar eller inbjuder till otukt.

Vad därefter angår bekämpandet av den manliga prostitutionen må fram­

hållas att gällande lösdrivarlagstiftning icke möjliggör ett ingripande i andra

fall än då fråga är örn helyrkesprostituerade. De personer — ofta icke själva

homosexuella — som mot ersättning i en ellin- annan form låta bruka sig

till homosexuell otukt torde emellertid i flertalet fall icke tillhöra nyssnämnda

kategori. Det kan vidare ifrågasättas örn det icke, därest homosexuella hand­

lingar lämnas straffria utom då de riktas mot ungdom, är nödvändigt att

kriminalisera även försök alt förleda ungdom till homosexuell otukt. Slut­

ligen må framhållas att ett borttagande av straffet i föreslagen omfattning

synes kräva alt möjlighet berudes att, där förhållandena det påkalla, från

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

I en vid 1943 års riksdag väckt motion (II: 130) yrkade professor Lund­

stedt. under anförande att i de avgivna yttrandena de remitterade förslagen

ansetts innebära ett så stort steg fram mot lagstiftningsfrågans lösning att

något ytterligare dröjsmål därmed icke kunde anses motiverat, att riksdagen

måtte för sin del antaga lagförslagen med de jämkningar och ändringar, som

kunde föranledas av motionens behandling i lagutskottet. Under erinran att

frågorna om kastrations tillåtlighet ägde nära samband med åtgärderna mot

homosexualitetens samhällsfarliga yttringar och att de båda lagstiftningsfrå­

gorna lämpligen borde lösas i ett sammanhang, framställdes i motionen ena­

handa yrkande beträffande av strafflagberedningen utarbetade förslag till

lagstiftning om kastrering m. m.

Första lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, yttrade i av­

givet utlåtande (nr 32) angående den homosexuella otuktens straffrättsliga be-

behandling:

Utskottet finner i likhet med motionären angeläget att denna lagstiftnings­

fråga bringas till sin lösning utan ytterligare uppskov och anser strafflag-

beredningens förslag i huvudsak väl ägnade att läggas till grund för en bli­

vande lagstiftning i ämnet. Lagstiftningen bör sålunda enligt utskottets åsikt

bygga på principen att homosexuella handlingar skola vara kriminaliserade

endast när särskilda omständigheter därtill föranleda. Av särskild vikt är

därvid att barn och ungdom i görligaste mån skyddas mot faran för homo­

sexuell förförelse. Likaså bör varje invit å allmän plats till homosexuellt när­

mande på grund av sin anstötlighet vara underkastad straff. I lagstiftnings­

frågans nuvarande läge — innan lagrådet hörts över ett inom justitiedepar­

tementet granskat förslag i ämnet — har utskottet icke funnit skäl att under­

kasta detaljbestämmelserna i lagförslagen en mera ingående prövning. Med

anledning av de över förslagen avgivna remissyttrandena synas emellertid

vissa av dessa bestämmelser böra underkastas ytterligare överväganden och

överarbetningar.

På hemställan av utskottet — som förklarade sig i likhet med motionären

anse att frågan om kastrering hade ett nära samband med frågan örn en re­

viderad lagstiftning angående den homosexuella otukten och att de båda lag­

stiftningsfrågorna borde lösas i ett sammanhang — beslöt riksdagen att i

skrivelse (nr 205) till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för nästkom­

mande års riksdag av förslag till ändrad lagstiftning angående homosexuali­

tetens straffrättsliga behandling och därmed sammanhängande ämnen i hu­

vudsaklig överensstämmelse med de principer som läge till grund för de av

strafflagberedningen utarbetade lagförslagen.

Ärendet har sedermera varit föremål för övervägande inom justitiedepar­

tementet. Frågan om lagstiftning angående kastrering har därvid ansetts äga

den självständiga betydelse att jag anhåller att få upptaga densamma till

särskild behandling.

Professor Petréus förslag.

Såsom förut nämnts hemställde professor Petrén i sitt betänkande att det

i 1935 års promemoria framlagda förslaget om ändrad lydelse av 18 kap. 10 §

strafflagen genomfördes. Vidare förordade han, att den ändringen av 41 §

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

13

andra stycket sinnessjuklagen vidtoges att föreskriften om inhämtande av

läkares utlåtande bleve gällande även för den som tilltalats för brott mot 18

kap. 10 § strafflagen. I betänkandet uttalades därjämte önskvärdheten av att

5 kap. 5 § strafflagen vid en blivande omformulering finge en sådan lydelse

att den komme att omfatta icke endast sinnesslöa och sinnessjuka utan även

dem, vilka företedde abnormitet som vore att jämställa med sinnessjukdom.

Till stöd för vad sålunda uttalats anfördes i betänkandet i huvudsak föl­

jande.

Mot den av medicinalstyrelsen i dess utlåtande den 24 oktober 1935 för­

fäktade principen, att straff för homosexuella handlingar som innebure skada

för andra personer borde ersättas med skyddsåtgärd, syntes ingen invändning

kunna göras, när fråga vore om en utpräglat homosexuell. Omhändertagande

å lämplig anstalt för obestämd tid vore i ett dylikt fall den enda rationella

behandlingen. Den med intagningen å sinnessjukhus följande behandlingen

vore uppenbarligen mera ändamålsenlig för bekämpande av homosexualitetens

samhällsfarliga yttringar än ett tidsbestämt straff med efterföljande fullständig

frihet. Bästa sättet att bekämpa homosexualitetens samhällsfarliga yttringar

vore alltså att icke endast sinnessjuka och sinnesslöa utan även utpräglat homo­

sexuella och bisexuella, som med den tilltagande åldern bleve alltmera homo­

sexuella eller i sig själva vore mera psykopatiskt betonade, såsom epileptoida,

hysteriska och sådana, som hade perioder av bristande psykisk jämvikt, o. s. v.,

bleve omhändertagna inom sinnessjukvården. Därvid borde beaktas att en

välordnad sinnessjukvård givetvis borde lia sådana differentieringsmöjligheter

att verkligt sinnessjuka och psykopater -— däribland homosexuella — kunde

vårdas å skilda avdelningar. Därigenom undginge man den obestridliga olä­

genheten av att de homosexuella finge vistas bland egentligt sinnessjuka pa­

tienter.

Emellertid hörde visst icke alla, som beginge homosexuella handlingar, till

den utpräglat homosexuella typen. I fråga örn sådana bisexuella, som ur­

sprungligen varit övervägande heterosexuella men hos vilka homosexuali­

teten först vid högre ålder blivit mera markerad, torde man med den fort­

skridande ålderdomen ha att räkna med ett allt starkare fixerande av de ho­

mosexuella tendenserna. Att medelst straff kunna påverka dem till avstående

från ett abnormt sexualliv torde vara lika utsiktslöst som beträffande ursprung­

ligen konstitutionellt homosexuella. All förhoppning härutinnan behövde där­

emot icke vara utesluten i fråga om bisexuella män, vilka lika gärna hade

sexualumgänge med kvinnor som med det egna könet. Än mer funnes skäl

att låta samhällets reaktion utgöras av straff — låt vara med hänsyn till ab­

normiteten med tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen — ifråga örn sådana

män som vore övervägande heterosexuella men dock så mycket bisexuella, att

de vid bristande tillgång på kvinnligt sexualobjekt nöjde sig med att tillfreds­

ställa sin könsdrift genom homosexuella handlingar. I dylika fall torde vill­

korlig dom med övervakning vara den lämpligaste reaktivåtgärden. För övrigt

förekomme det ju alt även personer med normal könsdrift beginge homosexu­

ella handlingar och det vore ingen mening uti att intaga en sådan brottsling,

som varken vore sinnessjuk, sinnesslö eller behäftad med någon abnorm

könsdrift, å sinnessjukhus i stället för att döma honom till straff. För bestäm­

mande av den lämpligaste reaktivåtgärden, när en homosexuell handling blivit

begången mot ungdom under 20 år, erfordrades således att hänsyn logos lill

arten och graden av homosexualiteten hos den som begått handlingen. Den i

sinnessjuklagen intagna föreskriften örn obligatorisk rättspsykiatrisk under­

sökning borde därför utvidgas att gälla alla för homosexuell handling till­

talade.

Strafflagberedningens yttrande över professor Petréus förslag-.

I sitt yttrande över professor Petréns betänkande bär strafflagberedningen

anfört i huvudsak följande.

Då Petréns förslag om sinnessjukvård för vissa homosexuella begränsats

till dem som begått homosexuell otukt med någon under 20 år, kunna enbart

medicinska synpunkter ej lia varit utslagsgivande. Det synes egendomligt,

att en konstitutionellt homosexuell persons behov av sinnessjukvård, bedömt

enligt sinnessjuklagen, skall vara beroende av huruvida den med vilken han

övat homosexuell otukt är över eller under 20 år. Då omhändertagandet på

sinnessjukhus av en konstitutionellt homosexuell sålunda är beroende av

att han begått den homosexuella gärningen mot en person, som det funnits

påkallat att skydda mot yttringarna av hans drift, så innebär det sålunda

föreskrivna omhändertagandet uppenbarligen en samhällelig skyddsåtgärd

av samma slag som andra i lag reglerade omhändertaganden av personer,

som förbrutit sig mot strafflagens bud. Genom de nytillkomna, ehuru ej

ikraftträdda lagarna om förvaring och internering samt s. k. kvalificerad vill­

korlig dom hava möjligheter öppnats till ett rationellt omhändertagande av

även homosexuella inom fångvårdens ram.

Strafflagberedningen förordar sålunda — under erinran örn angelägenhe­

ten av att lagarna den 18 juni 1937 örn förvaring och internering i säker-

hetsanstalt och den 22 juni 1939 örn villkorlig dom snarast möjligt måtte få

träda i kraft att i det särskilda fallet domstolen bör hava att följa de

regler som i allmänhet gälla, d. v. s. att med hänsynstagande till individens

särart och till brottets beskaffenhet välja den kriminalpolitiskt lämpligaste

åtgärden.

Strafflagberedningen uttalade, att professor Petréns lösning av spörsmålet

om homosexualitetens behandling icke kunde anses tillfredsställande, samt

framlade i sitt utlåtande ett efter andra riktlinjer utarbetat förslag till lag­

stiftning i ämnet.

Strafflagberedning-ens förslag.

Beträffande frågan huruvida det är påkallat att genomföra en inskränk­

ning av den generella straffbarheten för homosexuell

otukt har strafflagberedningen till en början uttalat, att det ur samhällets

synpunkt måste anses angeläget att förhindra att tendensen till homosexuella

handlingar utbredes. Enligt beredningens mening vore det dock icke utan vidare

klart att detta syfte främjades därigenom att homosexuella gärningar under alla

förhållanden straffades. Beredningen har härutinnan i huvudsak anfört föl­

jande.

Ett av de viktigaste skälen mot bibehållandet av 18 kap. 10 § strafflagen

i dess nuvarande gestalt är detta straffbuds bristande effektivitet. Överträ­

delser av straffbudet begås i stor utsträckning, särskilt i de större städerna.

Av dessa gärningar kommer endast en bråkdel till andras kännedom, ännu

färre leda till åtal och fällande dom. Till följd av de bristande möjligheter­

na att i någon mera avsevärd utsträckning tillämpa straffbudet mot homo­

sexuell otukt måste man befara, att dettas förmåga att verksamt bidraga

¹⁴

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Kungl. Majus proposition nr 13.

15

lill att samhällsmedlemmarna avhålla sig från sådana gärningar som avses

med straffbudet försvagas. Vidare kan det, när homosexualiteten är orga­

niskt betingad och följaktligen omöjlig att förändra genom vare sig straff

eller andra inflytelser, som kunna vara ägnade att påverka vederbörandes

vilja och instinkter, synas meningslöst att ingripa med straff mot homosexu­

ella handlingar överhuvud. Straffet kan här icke fylla sin uppgift; det kan

icke bibringa den homosexuelle hämmande motiv i stånd att avhålla honom

trän varje gärning som innebär ett utslag av hans konstitutionella driftsin­

riktning. Straffhotet kan ej åstadkomma någon radikal bot mot homosexua­

liteten utan endast leda till att de homosexuella iakttaga största möjliga

hemlighetsfullhet i sina förehavanden. Även örn detta ur samhälleliga syn­

punkter kan vara en fördel, leder dock detta nödvändiga hemlighetsmakeri

till nackdelar: de homosexuella drivas att uppsöka manliga prostituerade

eller barn och ungdom, som äro lättare tillgängliga än äldre. Såsom i 1935

ars promemoria anmärkts kan också ett framdragande av homosexuella

handlingar i offentlighetens ljus giva näring åt sensationslystnad och skan­

dalhunger och därigenom även medföra en viss smittorisk.

Man har vidare att räkna med att existensen av ett generellt straffbud

mot homosexuella handlingar kan användas och användes såsom ett medel

för utpressning och förföljelse mot personer med homosexuell läggning. Att

utpressningen mot homosexuella skulle helt upphöra genom att straffbar­

heten för homosexuella handlingar upphävdes eller inskränktes är visserli­

gen föga troligt. Hot örn trakasserier av annan art än angivelse till åtal, så­

som yppande av vederbörandes homosexuella läggning för överordnade eller

andra, kan utpressaren alltjämt begagna sig av. Men det synes sannolikt att

de grövsta och även en del lindrigare fall av utpressning skulle hava mindre

utsikter att lyckas, därest utpressaren icke kunde motivera sina krav med

hotet om straff.

Det har slutligen också från skilda håll med ett visst fog gjorts gällande

att den medicinska forskningens rön angående homosexualitetens natur och

orsaker leda till att straffet för de konstitutionellt homosexuella måste anses

innebära en hårdhet, som är oförenlig med rättvisans och humanitetens krav:

de straffas för yttringarna av en naturdrift för vars riktning de icke kunna

göras ansvariga. Det ständiga straffhotet och de risker i ekonomiskt och so­

cialt hänseende, som ett straffådömande innebär, betyder en ökning av det

personliga lidande, som redan medvetandet örn att icke vara som andra ut­

gör för många hortiosexuella.

Med hänvisning till de olägenheter som sålunda enligt beredningens mening

äro förknippade med det generella straffbudet i 18 kap. 10 § strafflagen har

beredningen ansett att straffbarhclen borde inskränkas till fall då särskilda

skäl talade för straff. Härvid har beredningen anmärkt att, ehuru skälen mot

användandet av ett generellt straffbud ägde sin huvudsakliga tillämpning i

fråga om konstitutionellt homosexuella, det uppenbarligen icke läte sig göra

att inskränka den generella straffbarheten för dessa men bibehålla den­

samma för andra som beginge homosexuella gärningar. Redan svårigheten alt

skilja mellan konstitutionell homosexualitet och bisexualitet med alla dess

skiftningar gjorde en sådan gränsdragning vansklig för att icke säga omöjlig

alt genomföra. Även därest straffbarheten inskränktes lill vissa fall, saknades

enligt beredningens mening anledning alt låta de konstitutionellt homosexu­

ella intaga en särställning. I detta hänseende har beredningen framhållit, all

16

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

liksom vissa yttringar av den normala könsdriften också yttringar av den

homosexuella driften kunde kränka vitala intressen, varför samhället även av

den konstitutionellt homosexuelle måste kräva att sådana yttringar underlätes.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts innebär förslaget, att det

nuvarande straffbudet i 18 kap. 10 § strafflagen ersättes med särskilda straff­

bestämmelser rörande vissa fall av homosexuell otukt. I främsta rummet avse

dessa bestämmelser otukt med barn och ungdom. I syfte att motverka de olägen­

heter, som i olika avseenden kunde inträda genom upphävandet av det gene­

rella straffbudet, har beredningen föreslagit dels särskilda straffbestämmelser

till skydd för yttre anständighet och allmän ordning, dels åtgärder för be­

kämpandet av den manliga prostitutionen dels ock föreskrifter innebärande

ökad möjlighet att avsätta eller från tjänstgöring avstänga lärare eller andra

uppfostrare som begå homosexuella handlingar.

De av strafflagberedningen utarbetade lagförslagen omfatta förslag till

lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen, lag om ändrad lydelse av 1 §

lagen den 12 juni 1885 angående lösdrivares behandling, lag angående änd­

rad lydelse av lagen den 6 juni 1924 om samhällets barnavård och ungdoms-

skydd (barnavårdslag) samt lag om läkarundersökning av person misstänkt

för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen. Lagförslagen torde böra fogas såsom

bilaga till detta protokoll (Bilaga B).

I fråga om homosexuell otukt med barn och ungdom

föreslår beredningen i första hand straff för den som förmår eller söker för­

må annan person av samma kön under 21 år till otukt med sig och som där­

vid utnyttjar den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Straffet före­

slås skola utgöra fängelse eller straffarbete i högst två år. Det nu nämnda hu­

vudstadgandet har beredningen ansett böra kompletteras med en bestämmelse

att straffbarhet städse skall föreligga då den som är över 21 år övar homo­

sexuell otukt med någon som icke fyllt 18 år eller söker förmå honom till

sådan otukt med sig. I likhet med vad som skett i 1935 års promemoria har

beredningen slutligen föreslagit, att för homosexuella förgripelser mot barn

under 15 år straffet skall kunna skärpas till straffarbete i fyra år. Bestäm­

melser av nu nämnd innebörd ha i förslaget upptagits i ett första stycke i

18 kap. 10 § strafflagen.

Beredningen har anfört att man borde söka förmå de homosexuella att

avhålla sig från att på något sätt inlåta sig med unga personer i sådan form,

att dessas sexualliv kunde påverkas i homosexuell riktning. Straffbarhet borde

för den skull stadgas icke blott då saken gått så långt att fullbordad homo­

sexuell otukt kommit till stånd utan även då åtgärderna i det enskilda fallet

stannat på ett tidigare stadium. Straffbestämmelsen borde därför omfatta

såväl fullbordad otukt som försök därtill.

Begränsningen av huvudstadgandet till att avse den som förmår eller söker

förmå barn eller ungdom till otukt genom utnyttjande av den unges oerfa­

renhet eller beroende ställning har beredningen motiverat med att straffbudet

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

17

eljest kunde få olämpliga konsekvenser. Härutinnan har beredningen anfört,

att erfarenheterna från bl. a. våra större städer syntes visa, att sysslolös, bråd­

mogen manlig ungdom i icke ringa utsträckning läte sig utnyttjas till otukt

av äldre män. Ofta toge dessa unga själva initiativet till gärningen. Vad man

med straffbudet i första hand ville uppnå vore dock att de homosexuella av-

stode från att inlåta sig med ungdomar med ett i normal utveckling statt

driftliv. Vore den yngre redan hemfallen åt homosexuella böjelser eller sak­

nade han eljest icke praktisk erfarenhet av homosexuella könsförbindelser,

syntes man kunna undvara straffskydd för honom, medan skydd däremot

kunde vara synnerligen påkallat i fråga om en på området oerfaren ung man

av samma ålder. Även om den unge tidigare varit med örn homosexuella

handlingar borde ett utnyttjande av hans oerfarenhet anses föreligga, så snart

handlingens karaktär av förförelse eller förledande från den äldres sida vöre

tydlig och varje provokation från den yngres sida saknades. Med oerfarenhet

hos den unge vore det nödvändigt att jämställa beroende ställning i förhål­

lande till den äldre. I likhet med vad som gällde örn kvinnlig ungdom mellan

15 och 18 år, för vilken ett skydd mot förförelse till heterosexuell otukt ge­

nom grovt missbruk av överordnad ställning införts i 18 kap. 8 a § straff­

lagen, borde unga personer skyddas mot att deras beroende ställning utnytt­

jades i homosexuellt syfte. Detta borde gälla även om den unge icke skulle

vara helt oerfaren om homosexuella gärningar.

Rörande den föreslagna åldersgränsen 21 år i huvudstadgandet har bered­

ningen anfört att det syntes angeläget att skydda jämväl oerfarna ungdomar,

hos vilka den sexuella mognaden inträdde relativt sent, och att fördenskull

åldersgränsen borde sättas relativt högt. I fråga örn ungdomar, som nått myn­

dighetsåldern, har beredningen emellertid ansett att man hade rätt att räkna

med en mera allmän både fysisk och psykisk mognad hos den unge med

förmåga att självständigt bestämma i fråga om sitt sexuella liv, varför det

icke borde ifrågakomma att sätta skyddsåldern högre än 21 år.

I fråga om det absoluta skyddet för barn under 18 år har beredningen

anmärkt att det i dessa fall så gott som alltid förelåge en presumtion för

att den äldre utnyttjat sin större erfarenhet eller överlägsenhet i syfte att

förmå den unge till otukt. Beredningen framhåller emellertid att stadgan­

det icke allenast hade karaktären av en presumtion i denna del utan även

hade ett självständigt syfte, i det att beträffande så unga män det måste an­

ses angelägnare än i fråga om något äldre att söka förhindra allt övande av

homosexuell otukt för att undvika en fixering av könsdriften i homosexuell

riktning.

Såsom skäl för att den absoluta skyddsåldern i förslaget icke satts högre

än 18 år har beredningen åberopat att den manliga prostitutionen och den

därmed förbundna utpressningen till en icke obetydlig del syntes vara för­

lagd just till åldersgrupperna närmast över 18 år. För att icke sätta vapen i

händerna på dylika utpressare syntes det olämpligt att införa en lagregel

som obetingat kriminaliserade homosexuell otukt med personer mellan 18

Bihang lill riksdagens protokoll 10H. 1

sami. Nr

13.

2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

och 21 år. I detta sammanhang har beredningen anmärkt att det föreslagna

stadgandet om straff för den som förmått eller sökt förmå annan av samma

kön under 21 år till otukt med sig genom utnyttjande av dennes oerfarenhet

eller beroende ställning icke för sin tillämpning förutsatte alt förföraren

själv uppnått myndig ålder; vore det ej fråga om utnyttjande av den enes

oerfarenhet eller beroende ställning bleve emellertid enligt förslaget homo­

sexuell otukt mellan personer som båda vore under 21 år straffri. Bered­

ningen förklarar sig hava genom en dylik avfattning av straffbestämmelser­

na sökt åstadkomma att sådana homosexuella handlingar mellan jämnåriga

och i utvecklingsavseende jämställda unga människor, vilka hade karaktären

av relativt oskyldiga pubertetsföreteelser, icke bleve föremål för en allt annat

än önskvärd inblandning från polis- och åklagarmyndigheternas sida.

Beträffande vad som bör anses såsom fullbordad otukt har beredningen i

detta sammanhang anfört:

Självfallet böra såsom straffbar otukt betecknas sådana åtgärder nied den

unges kropp, vilka tillfredsställa eller äro ägnade att tillfredsställa hans

könsdrift. Men härvid kan man naturligtvis icke stanna. Alldeles bortsett

från att det sagda knappast passar in på homosexuella handlingar mot barn

före pubertetsålderns annalkande, kan faran för homosexuell förförelse vara

lika stor, när åtgärderna enbart tillfredsställa den äldres könsdrift, vare sig

den yngre kan sägas ha aktivt medverkat eller förhållit sig passiv. Den distink­

tion, som särskilt äldre praxis velat göra mellan aktiva och passiva medver­

kande vid onaturlig otukt, bör icke tillmätas någon betydelse i detta sam­

manhang, ehuru den kan vara till en viss ledning vid bedömande av spörs­

målet om förförelse föreligger. Enligt beredningens mening bör sålunda åt

otuktsbegreppet givas en ganska vid tolkning. I

I fråga örn homosexuell otukt i andra fall än då otukten

övats med barn och ungdom upptager förslaget en straffbestäm­

melse för det fall att styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare,

uppsyningsman eller vaktbetjänt vid straffinrättning, häkte, sjukhus, fattig­

hus, barnhus eller annan sådan inrättning övar otukt med någon där intagen

av samma kön. Stadgandet, som i den av beredningen föreslagna lydelsen

av 18 kap. 10 § strafflagen upptagits som ett andra stycke, korresponderar

med 18 kap. 6 § andra stycket strafflagen, där straff stadgas för otukt med

kvinna under motsvarande förhållanden. Straffet föreslås skola vara detsam­

ma som i sistnämnda lagrum eller straffarbete i högst två år eller fängelse.

Genom det föreslagna stadgandet har beredningen ansett tillräckligt straff­

skydd vinnas även mot homosexuell otukt med sinnessjuk eller sinnesslö

person. Några särskilda straffbestämmelser för homosexuell otukt under för­

hållanden motsvarande dem då heterosexuell otukt eljest är straffbelagd, så­

som vid våldtäkt, blodskam m. m., har beredningen ej ansett nödigt att

föreslå.

Som ett tredje stycke i 18 kap. 10 § strafflagen har strafflagberedningen

upptagit en bestämmelse om straff för den som å allmän plats eller

eljest så att allmän förargelse kan komma därav övar

20

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

lika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet,

ordning eller sedlighet -—• för den som vanemässigt, på allmän plats eller

eljest så att allmän förargelse kan komma därav, med ord eller åtbörd inbju­

der annan av samma kön till otukt med sig och beträffande vilken särskilda

åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande.

I fråga örn barnavårdslagen föreslår beredningen att till 22 § skall fogas

ett tillägg av innebörd att person i åldern 18—21 år, vilken på allmän plats

eller eljest så att allmän förargelse kan komma därav övar otukt med eller

med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig, skall

kunna bliva föremål för skyddsuppfostran eller annan åtgärd i enlighet med

lagen.

Till stöd för dessa lagändringar har beredningen åberopat att åtgärder,

ägnade att bekämpa den böjelse för parasitärt levnadssätt, som läge till grund

för prostitutionen eller skapats av densamma, och återföra vederbörande till

ordnade levnadsförhållanden, vore påkallade icke blott mot de mera utpräglat

prostituerade utan även andra, som mera tillfälligtvis ställde sig till förfo­

gande för homosexuell otukt mot betalning i en eller annan form. Såvitt an-

ginge barn under 18 år funne beredningen behov icke föreligga av ytterligare

lagstiftning utöver stadgandet i 22 § c) barnavårdslagen, enligt vilket om­

händertagande från barnavårdsmyndighets sida kan äga rum beträffande

barn som befinnes vara så vanarta!, att särskilda uppfostringsåtgärder krä­

vas för dess tillrättaförande. I fråga däremot om unga personer i åldern 18—

21 år ansåge beredningen, att stadgandet i barnavårdslagen 22 § d) örn åtgär­

der beträffande den, som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättje­

fullt eller lastbart levnadssätt och beträffande vilken särskilda uppfostrings­

åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättaförande, vöre föga ef­

fektivt såsom ett medel i kampen mot den manliga prostitutionen bland ung­

dom, då det förutsatte att det sedliga förfallet hos den som skulle omhänder­

tagas fortskridit så långt att utsikterna för hans tillrättaförande sannolikt

vöre små. Även örn stadgandet, på sätt 1937 års lösdriveriiagstiftningskom-

mitté föreslagit, erhölle en mindre restriktiv formulering så att det bleve

tillämpligt i fråga örn den, som befunnes »föra ett oordentligt, lättjefullt eller

sedeslöst liv», vore det enligt beredningens mening befogat att upptaga ett

sådant särskilt stadgande angående homosexuellt prostituerad ungdom som

beredningen föreslagit. I avsikt att förläna det nya stadgandet största möjliga

effektivitet hade beredningen underlåtit att för dess tillämplighet fordra att

den unge vanemässigt sökt inleda homosexuella förbindelser. Uttrycklig före­

skrift örn att särskilda åtgärder från samhällets sida skulle vara erforderliga

för vederbörandes tillrättaförande erfordrades ej, då så alltid måste anses vara

fallet, vare sig den unges vanart fortskridit så långt att han kunde anses

hemfallen åt ett lastbart levnadssätt eller man hade att söka orsaken till hans

uppträdande mera i lättjefullhet och en begynnande benägenhet för asocialt

levnadssätt. Däremot fordrades för tillämpning av det föreslagna tillägget till

lösdrivarlagen såväl att vederbörande skulle vanemässigt inbjuda annan av

22

Kungl. Mcij:ts proposition nr

lii.

lärare till straffarbete, är enligt 2 kap. 18 § avsättning ej obligatorisk och ej

heller suspension. Å andra sidan torde det vara ett allmänt önskemål att lä­

rare, som över huvud begått homosexuella handlingar, vare sig med ungdom

eller med vuxna män, kunna avskedas eller åtminstone avstängas från tjänst­

göring tills det visat sig i vad mån några risker för den ungdom de hava hand

örn kunna förefinnas. Med hänsyn härtill synes möjlighet böra införas för

domstolarna att vid ådömande av lägre straff än straffarbete enligt 18 kap.

10 § tillika döma till avsättning eller suspension, där omständigheterna det

föranleda. Detta kan vara påkallat jämväl ur den synpunkten, att domsto­

larna eljest vid straff mätningen kunna komma att påverkas av frågan huru­

vida avsättning eller suspension bör följa på brottet.

I andra än sådana fall då straffbarhet föreligger bör enligt strafflagbered­

ningens mening det ingripande, som kan anses påkallat för att från lärår- och

liknande befattningar avlägsna personer som visat homosexuella böjelser,

regleras på disciplinär väg. Allmänna stadganden i instruktioner och liknande

författningar angående åtgärder av disciplinär natur mot funktionärer, som

visat brister i sin vandel, torde stundom kunna tillgripas (se t. ex. 9 § i 1889

års prästerliga strafflag, 32 § i 1921 års folkskolestadga; jfr ock 17 § i 1925

års polisreglemente). Vid blivande ändringar i dylika författningar synes

uppmärksamhet böra ägnas spörsmålet, på vad sätt homosexuella vanor böra

beaktas såsom en brist i vederbörandes vandel. Likaså bör enligt beredningens

mening vid en blivande revision av gällande bestämmelser om skyldighet att

avgå från tjänsten på grund av sjukdom m. m., som medför oförmåga att

bestrida densamma på ett tillfredsställande sätt, övervägas huruvida icke

homosexuell läggning i viss utsträckning bör falla under dessa bestämmel­

ser. Att göra de av beredningen föreslagna lagändringarna beroende av an­

tydda revision av de nämnda författningsbestämmelserna synes däremot icke

motiverat.

Såsom i det föregående omnämnts har beredningen tagit avstånd från tan­

ken att konstitutionellt homosexuella som förgripit sig mot de av bered­

ningen föreslagna bestämmelserna skulle i stället för straff underkastas me­

dicinsk vård. Beredningen uttalar att ett obligatoriskt hörande av läkare i

mål av ifrågavarande art likväl kunde anses väl motiverat med hänsyn till att

brottsligheten mycket ofta hade sin grand i sexuell abnormitet. Genom en

obligatorisk läkarundersökning skulle den homosexuelle kom­

ma i kontakt med en sakkunnig läkare och kunna erhålla vederhäftiga råd

rörande behandlingen av sin sexuella abnormitet, något som enligt beredning­

ens åsikt skulle kunna ha stor betydelse för eliminerande av återfallsrisken.

Beredningen föreslår i anledning härav att i särskild lag örn läkarundersök­

ning av person, misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen, upptages

bestämmelse därom att, innan åtal för sådant brott väckes, läkarundersökning

av den misstänkte skall äga rum, såvida han är villig underkasta sig sådan.

Beslut om häktning av den misstänkte skall dock kunna fattas utan att lä­

karundersökning skett, därvid beredningen anför att undersökning troligen i

allmänhet ej skulle medhinnas inom den tid som den misstänkte enligt lag

finge kvarhållas innan häktning skedde. Att i andra fall undersökningen

skall ske före åtals anställande sammanhänger med beredningens förslag örn

åtalseftergift.

Beredningen har anfört att, om med anledning av läkarundersökningen

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

De av beredningen föreslagna bestämmelserna rikta sig i första hand mot

den manliga homosexualiteten. Rörande den kvinnliga homosexua­

liteten har beredningen uttalat att denna icke vore ett samhällsproblem

av samma art som den manliga, men att det dock syntes opåkallat att skilja

den kvinnliga homosexualiteten från strafflagstiftningen; flagranta fall av

exempelvis auktoritetsmissbruk från en överordnads sida för att öva otukt

med unga flickor syntes i och för sig böra straffas på samma sätt som

motsvarande övergrepp från en homosexuell manlig överordnads sida.

Yttranden över professor Petréns oell strafflagrberedntngens förslag.

över professor Petréns betänkande och strafflagberedningens utlåtande ha

efter remiss yttranden avgivits av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter,

radhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö, fångvårdsstyrelsen, social­

styrelsen, medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, Överståthållarämbetet, läns­

styrelserna i Stockholms, Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Malmöhus,

Göteborgs och Bohus samt Västernorrlands län efter hörande av landsfog­

darna i länen ävensom av styrelsen för statens tvångsarbetsanstalt å Svart­

sjö, medicinska fakulteterna vid universiteten i Uppsala och Lund samt

karolinska institutets lärarkollegium. Därvid har Överståthållarämbetet över­

lämnat yttranden från polismästaren, kriminalpolisintendenten och förste

stadsfiskalen i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län yttranden från po­

liskamrarna i Malmö och Hälsingborg samt länsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus län yttranden från poliskammaren och kriminalpolisintendenten i

Göteborg.

Sedan tillfälle att inkomma med yttrande i ärendet beretts jämväl för­

eningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, för­

eningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges

advokatsamfund, svenska läkaresällskapet, svenska psykiatriska föreningen,

centralförbundet för socialt arbete och svenska fattigvårds- och barnavårds-

förbundet, ha yttranden avgivits av dessa sammanslutningar. Svenska lä­

karesällskapet har vid sitt yttrande fogat en av sällskapets sektioner för so­

cial medicin samt psykiatri och neurologi utarbetad promemoria i ämnet

jämte ett föredrag av med. lic. G. Nycander. Vid det yttrande som avgivits av

centralförbundet för socialt arbete har fogats en promemoria av överläkaren

vid Långbro sjukhus docenten Sven Stenberg.

De avgivna yttrandena innehålla i allmänhet intet särskilt uttalande angå­

ende professor Petréns betänkande utan avhandla företrädesvis det av straff­

lagberedningen framlagda förslaget. Detta har i sin helhet lämnats utan någon

erinran av länsstgrelsen i \ästernorrlands län, landsfogdarna i Jönköpings och

Malmöhus län, föreningen Sveriges stadsdomare och föreningen Sveriges lands­

fiskaler. I övriga yttranden har förslaget gjorts till föremål för mer eller mindre

omfattande anmärkningar.

Förslagets grundtanke, begränsningen till vissa särskilda fall

av homosexuella handlingars straffbarhet, har uttryckligen

26

Kungl, ftlcij.ts proposition nr 13.

barheten borde upphävas endast för de konstitutionellt homosexuella, har

förklarat att föreningen i valet mellan att antingen bibehålla straffbarheten

i full omfattning eller upphäva densamma i den utsträckning beredningen

föreslagit ansett sig böra ansluta sig till beredningens ståndpunkt. Ett tredje

alternativ, nämligen att bibehålla straffbarheten och endast införa rätt till

åtalseftergift, vore mindre tillfredsställande med hänsyn till att åtalsefter­

gift säkerligen skulle komma att tillämpas i det övervägande antalet fall.

I andra yttranden har mera bestämt hävdats att straffriheten borde be­

gränsas till de konstitutionellt homosexuella. I denna riktning uttala sig

Svea hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och länsstgrelsen i Stockholms

län.

Svea hovrätt anför:

Även om för närvarande allenast en ringa bråkdel av alla homosexuella

handlingar leda till åtal och fällande dom, får betydelsen därav att sådana

handlingar äro belagda med straff ej underskattas. Vetskapen om dessa

handlingars straffbarhet bidrager utan tvivel lill att vidmakthålla den all­

mänt härskande motviljan mot homosexualitetens yttringar och därigenom

att motverka dessas spridning utanför de konstitutionellt homosexuellas

krets. Om, såsom förslaget innebär, de homosexuella handlingarna såsom

sådana fritagas från straff, kan detta medverka till att en förändrad inställ­

ning till denna form av perversitet efter hand gör sig gällande, och har detta

en gång skett, torde föga eller intet stå att vinna genom straffhotets åter­

upplivande. Straffrihet bör därför ej medgivas i större utsträckning än detta

är av verkligt vägande skäl betingat. Av dem som begå homosexuella hand­

lingar torde jämförelsevis få vara konstitutionellt homosexuella; långt flera

äro bisexuella, och dylika handlingar begås även i stor utsträckning av per­

soner, som äro fullt normala i sexuellt hänseende. Visserligen torde man ej

behöva frukta, att det skulle verka förslappande på den allmänna moralen,

om personer, behäftade med utpräglade abnorma böjelser, fritagas från

straff för homosexuella handlingar, som ej äro på ett eller annat sätt kvali­

ficerade; för den allmänna uppfattningen torde en så begränsad straffrihet

framstå såsom ett ganska naturligt utslag av regeln att psykiska defekter

överhuvud kunna medföra straffrihet eller strafflindring. Men om samma

regler erhålla allmän giltighet, kan den meningen vinna insteg, att de homo­

sexuella handlingarna i och för sig ej längre äro att räkna såsom något ur

samhällets synpunkt förkastligt. I detta sammanhang förtjänar särskilt fram­

hållas, att enligt förslaget även en heterosexuell person, som mot betalning

övar homosexuell otukt, i regel är fritagen från straff och, särskilt om han

fyllt tjuguett år, i många fall ej heller drabbas av andra påföljder. Starka

skäl tala sålunda för att straffrihet medgives allenast beträffande de konsti­

tutionellt homosexuella. Det må vara sant att gränsen mellan konstitutionell

homosexualitet och bisexualitet är svår att draga. Liknande svårigheter vid

tillämpningen av gällande regler i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen hava dock

kunnat övervinnas, och den medicinska sakkunskapen skulle vid tillämp­

ningen av den föreslagna bestämmelsen om åtalseftergift och av beredning­

ens tidigare avgivna, av hovrätten i huvudsak tillstyrkta förslag till lag om

kastrering ställas inför likartade problem. Hovrätten känner sig därför av

den på denna punkt ytterst knapphändiga motiveringen ej övertygad om

nödvändigheten att kapitulera inför svårigheterna och lämna homosexuali­

teten obestraffad i långt större utsträckning än detta kan anses vara påkal­

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

mot att beträffande konstitutionellt homosexuella skyddsåtgärder trädde i

stället för straff, med hänsyn vartill det syntes motiverat att rättspsykiatrisk

undersökning gjordes obligatorisk beträffande alla för homosexuell handling

tilltalade. Kriminalpolisintendenten i Göteborg har likaledes avstyrkt förslaget

samt därvid åberopat bl. a. att den föreslagna straffriheten kunde få till följd

att polismyndigheten i stor utsträckning skulle sakna stöd i lag för att kunna

ingripa mot och därmed lämna sin medverkan till att lämpliga åtgärder bleve

vidtagna mot dessa socialt onormala individer. Samtidigt har dock i ytt­

randet anförts att det säkerligen i många fall och beträffande utpräglat homo­

sexuella förvisso regelmässigt torde vara lämpligare att anlita andra åtgärder

än straff.

En skiljaktig ledamot i Göta hovrätt har yttrat att tillräckliga skäl ej syntes

föreligga att borttaga lagens straffhot som säkerligen hade stor betydelse såsom

eggelse till tämjande av naturvidrig! driftliv och därigenom i avsevärd mån

hindrade spridning av homosexualiteten. Poliskammaren i Göteborg har ansett

tillgänglig kriminalstatistik visa, att homosexuella otuktsbrott ej vore vare sig

så talrika eller upprörande att behovet av en ny lagstiftning kunde anses

dokumenterat. Intresset att skydda den homosexuelle mot utpressning kun­

de ej tillmätas någon avgörande betydelse jämfört med det för den allmänna

rättskänslan påtagligt motbjudande i att yttringar av homosexualitet i de

flesta fall ej längre skulle drabbas av straff. Det socialt diffamerande i den

homosexuella handlingen torde för övrigt komma att utgöra ett fullt effek­

tivt påtryckningsmedel för utpressare. Fördelarna med att utbyta nuvarande

enkla straffbestämmelse mot en i hög grad komplicerad lagstiftning med

oviss och kanske rent av ogynnsam effekt syntes därför poliskammaren åt­

skilligt diskutabla. Den omedelbara effekten av förslagets genomförande kunde

bli en ökning av den homosexuella otukten. Uttalanden i enahanda riktning

ha gjorts av förste stadsfiskalen i Stockholm, som anfört, att det syntes

kunna ifrågasättas huruvida icke hänsynen till det fåtal individer, vilkas

sexuella driftliv av biologiska orsaker vore uteslutande inriktat mot det

egna könet, borde väga fjäderlätt mot samhällets berättigade krav på ett

absolut fördömande av dylika gärningar. Landsfogden i Östergötlands län,

i vars yttrande länsstyrelsen i länet instämt, har avstyrkt förslaget under

åberopande av faran för ökad utbredning av homosexualiteten. Därjämte

har i yttrandet åberopats att vid tillämpning av de föreslagna reglerna till

ungdomens skydd mot homosexuella förgripelse!- det ofta torde bli svårt att

förebringa bevisning örn att den tilltalade haft vetskap örn att den angripne

icke uppnått den fastställda åldersgränsen med påföljd att många skyldiga

komme att gå fria från straff. I

I fråga om formen för samhällets reaktion mot icke önskvärda handlingar

av homosexuell natur har, såsom av det sagda framgår, i några yttranden,

i vilka ett upphävande av den generella straffbarheten för dylika handlingar

avstyrkts, antytts lämpligheten av att andra åtgärder än straff

komme till användning gent emot konstitutionellt homosexuella. I andra ytt-

Kunni. Maj:ts proposition nr 13.

29

randen, i vilka principiell straffrihet tillstyrkes, förordas härutöver att sam­

hällets ingripande, då sådant är påkallat, gent emot de konstitutionellt homo­

sexuella sker annorledes än genom straff. Medicinalstyrelsen har, under er­

inran om att homosexuell i medicinsk mening vore den, vilkens könsdrift

komme honom eller henne alt uteslutande eftersträva eller föredraga sexuell

förening med likkönade personer, anfört att den medicinska forskningen

förebragt mycket starka skäl för att homosexualitet i denna mening vöre

grundad i vederbörandes psykofysiska konstitution, d. v. s. vore ett uttryck

för hans kroppsliga och därav följande psykiska skapnad, varigenom homo­

sexualiteten framstode såsom ett otvetydigt sjukligt tillstånd, närmare be­

stämt såsom ett lyte. Styrelsen har därefter anfört:

Styrelsen vill med bestämdhet hävda, att homosexualiteten i den utsträck­

ning, som den är ett sjukligt tillstånd, principiellt bör behandlas så som andra

sjukliga företeelser. Den omständigheten, att homosexualiteten kan innebära

allvarliga vådor för andra (särskilt för unga personers sexualutveckling) ger

den icke någon principiell undantagsställning. Det finns flera sjukliga till­

stånd, som innebära att den sjuke kan vara vådlig för andra personer (exem­

pelvis smittosamma sjukdomar och sinnessjukdomar). Mot sådana sjuka in­

griper samhället örn erforderligt med tvångsbehandling och interneringsför-

farande. Styrelsen instämmer till fullo med professor Petrén, att omhänder­

tagandet av personer, som äro samhällsvådliga på grund av en medfödd

abnorm könsdrift, bör vara en sjukvårds- och icke en fångvårdsfråga. Vidare

kan styrelsen icke underlåta att påpeka, att tvångsåtgärder mot en med ett

sjukligt tillstånd behäftad person givetvis icke böra ifrågakomma annat än

när fara för andra (eller för den sjuke själv) synes föreligga. Det kan därför

icke anses egendomligt, att en homosexuell persons behov av sinnessjukvård,

sedan det fastslagits att samhällsfaran endast gäller ungdomen, göres bero­

ende av huruvida den med vilken han övar homosexuell otukt är över eller

under 20 år. — Icke tvångsmässig (frivillig) vård på sinnessjukhus kommer

dessutom givetvis i fråga dels för personer, vilka önska hjälp mot en homo­

sexuell drift, som riktar sig mot vuxna, dels för personer, vilka ha svårighet

att bekämpa en homosexuell böjelse för underåriga, som dock aldrig tagit

sig uttryck i homosexuell otukt.

Styrelsen har så mycket mer anledning att förorda sjukvårdsbehandling

för samhällsfarliga (konstitutionellt) homosexuella som vanlig bestraffning

visat sig ha en mycket bristande effektivitet, ett förhållande som jämväl

konstateras av strafflagberedningen och enligt denna utgör ett av de vikti­

gaste skälen mot bibehållandet av gällande strafflagbestämmelser i deras

nuvarande gestalt. Enligt styrelsens erfarenhet utgör sjukvård och en efter­

följande, så långt som nödigt utsträckt samhällstillsyn genom sjukvårdsorgan

ett icke blott ofta effektivt utan även synnerligen humant korrektiv mot

återfall till asociala yttringar av en homosexuell drift. Genom den vid sta­

tens samtliga sinnessjukhus inrättade hjälpverksamheten förfogar samhället

över organ, som visat sig vara utmärkt väl skickade för utövande av erfor­

derlig samhällstillsyn och samhällshjälp åt många homosexuella med asociala

tendenser. De frihetsinskränkningar, som vederbörande måste underkasta

sig för sådan tillsyn, äro ofta mindre betungande (exempelvis bostad och

arbete i mindre samhälle, avhållsamhet från alkohol, sammanboende med

pålitlig anhörig eller dylikt).

Sinncssjuknämnden, som gjort sig till tolk flör uppfattningen att redan

enligt gällande rätt konstitutionellt homosexuella borde straffriförklaras för

30

Kungl. Majlis proposition nr 13.

homosexuella handlingar (men ej för brott i allmänhet), har hävdat att de

såvitt anginge detta brott vöre oemottagliga för straff och att det därför icke

innebure något rationellt bekämpande av homosexualiteten att döma dem till

straff. Nämnden har vidare anfört:

Mot nämndens påstående att ådömande av ett kortvarigt straff är en

irrationell behandling av konstitutionellt homosexuella kan invändas, att det

finnes andra kriminalpolitiska åtgärder att tillgripa än utdömande av ett

frihetsstraff. De nya lagarna om villkorlig dom och om förvaring och inter­

nering i säkerhetsanstalt kunna tillämpas, och genom tillämpning av dessa

lagar kan man vinna just en tillsynsvård av ungefärligen den art, som nämn­

den vill rekommendera. Härvid må först erinras om att enligt straffsystemet

dessa åtgärder böra tillgripas endast där mottaglighet för straff föreligger,

och ådömande av ett tidsbestämt straff sålunda kan ifrågakomma. Vidare

må anmärkas, att dessa lagar ännu icke trätt i kraft, under det att vi redan

äga en väl organiserad psykiatrisk hjälpverksamhet. Nämndens huvudsakliga

argument mot ovannämnda invändning är dock att med nämndens uppfatt­

ning om den konstitutionella homosexualitetens natur tillsynsvården bör äga

rum under en sakkunnig läkares ledning. Nämnden anser sålunda, att de kon­

stitutionellt homosexuella, med vilka torde böra jämställas vissa bisexuella,

exempelvis äldre med begynnande arterioskleros, böra straffriförklaras. En­

ligt nämndens mening är detta det enda rationella sättet att bekämpa den

konstitutionella homosexualitetens samhällsfarliga verkningar, och det är

denna homosexualitet, som är den ur samhällets synpunkt farliga. Kommer

man till rätta med denna homosexualitet, torde till exempel den manliga

prostitutionen snart försvinna.

På grund av det anförda har nämnden föreslagit en särbestämmelse av

innehåll, att konstitutionell homosexualitet skulle, såvitt anginge homosexuella

handlingar, anses lika med sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 5 § strafflagen

sägs.

Karolinska institutets lärarkollegium har likaledes förklarat att omhänder­

tagandet av personer, som vore samhällsvådliga på grund av en medfödd

abnorm könsdrift, borde vara en sjukvårds- och icke en fångvårdsfråga. En­

dast därigenom kunde de båda önskemålen rationell medicinsk behandling

och betryggande samhällsövervakning uppnås och därigenom de bästa möj­

liga garantier mot vederbörandes återfall till asociala homosexuella hand­

lingar skapas. Kollegiet förordade därför — liksom medicinalstyrelsen —

att bestämmelse infördes om obligatorisk rättspsykiatrisk undersökning av

personer, som åtalades för homosexuella handlingar.

Sistnämnda krav har framförts jämväl av medicinska fakulteten vid uni­

versitetet i Uppsala, som i fråga om det rättspsykiatriska bedömandet av ho­

mosexuella anfört följande.

Enligt fakultetens mening böra lätta fall — i realiteten oftast av bisexuell

art — i likhet med de lättare formerna av psykopati icke bedömas såsom

abnorma och behandlas i enlighet därmed. Mera uttalade fall böra däremot

bedömas såsom halvabnorma med åtföljande straffminskning eller förvaring

med tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen. I de allra svåraste fallen slutligen,

där homosexualiteten är komplicerad med andra själsliga abnormiteter, hy-

persexualitet, uttalad pedofili, karakterologisk hållningslöshet m. m., som

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

31

konstituera en högre grad av samhällsfarlighet, bör slraffriförklaring med

tillämpning av 5 kap. 5 § strafflagen och åtföljande vård på sinnessjukhus

komma i fråga. Ett sådant betraktelsesätt torde siå helt i överensstämmelse

med den medicinska vetenskapens uppfattning om homosexualitetens väsen.

Att medicinska vårdåtgärder få träda i stället för straff genom tillämpning

av de föreslagna reglerna om åtalseftergift tillstyrkes livligt i åtskilliga ytt­

randen. Medicinalstyrelsen har förklarat att styrelsen i flertalet av ifråga­

varande brottslingar måste se djupt olyckliga människor, som utan egen

skuld blivit bärare av sjukliga symtom. Det vore därför berättigat att i det

längsta söka föra dem till medicinsk vård innan ett domstolsförfarande ägde

rum. Även om läkekonstens hjälpmedel mot dessa sjukdomar för närvarande

vore begränsade till psykoterapi, medicinsk övervakning i olika former och

kastration, kunde det antagas att den moderna hormonforskningen inom över­

skådlig tid skulle ställa skonsamma medel till förfogande till den patologiska

könsdriftens dämpande och korrigerande. Även sinnessjuknämnden har till­

styrkt vad beredningen föreslagit örn läkarundersökning och principiellt fun­

nit åtalseftergift vara synnerligen lämplig, ehuru nämnden icke kunde god­

taga det sätt varpå enligt beredningens förslag denna fråga ordnats. I de ytt­

randen, som avgivits av socialstyrelsen, svenska läkaresällskapet, svenska

psykiatriska föreningen och poliskammaren i Malmö, har betonats att medi­

cinska synpunkter borde tillmätas stor betydelse vid ingripandet mot homo­

sexuella och förordats att läkarundersökning av den som misstänktes för

homosexuell gärning gjordes obligatorisk. Detta har föreslagits jämväl av

länsstyrelsen i Stockholms län och landsfogden i Uppsala län. Medicinska fa­

kulteten vid universitetet i Lund har anfört att möjligheten av rättsligt ingri­

pande mot homosexualitetens samhällsfarliga yttringar tedde sig som önsk­

värd även med hänsyn till den medicinska sidan av de uppgifter det gällde,

exempelvis där det behövdes för att framtvinga lämplig medicinsk behand­

ling, ombyte av verksamhet eller vistelseort och dylikt. Från sådan synpunkt

syntes även åtalseftergift kunna försvaras. I

I fråga om skyddet för barn och ungdom mot homosexuella

förgripelse!’ har i yttrandena vikten av effektiva bestämmelser härom allmänt

framhävts. Dock har av svenska läkaresällskapets sektioner för social medi­

cin samt psykiatri och neurologi anmärkts, att erfarenheten rörande liga­

pojkar visade att dessa ofta vore och förbleve heterosexuella trots mer eller

mindre yrkesmässiga praktiker med vuxna män. Man torde därför ha goda

skäl att antaga att i de fall där homosexuella närmanden från vuxna mäns

sida framkallade en homosexuell driftinställning det funnes vissa hormonala

rubbningar eller neurotiska tillstånd, som predisponerade för driftomkast-

ning. Självklart borde dock barn och uppväxande ungdom i största möjliga

utsträckning skyddas för homosexuell förförelse och homosexuella övergrepp.

Rörande de av strafflagberedningen föreslagna åldersgränserna för ungdo­

mens skydd mot homosexuella förgripelser uttalas i yttrandena åtskilliga av­

vikande meningar. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har

32

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

uttalat tvekan, om icke skyddsåldern bort sättas högre än 21 år, samt har an­

fört att, även om det finge anses berättigat att skyddsåldern icke sattes högre,

tillräckliga skäl icke anförts för begränsningen av straffskyddet för den som

fyllt 18 men icke 21 år till sådana fall då utnyttjande av hans oerfarenhet

eller beroende ställning förelåge. I yttrandet anföres härom:

Otvivelaktigt äga de av beredningen anförda synpunkterna ett visst berät­

tigande. Den 'förledde gärningsmannen’ — om man överhuvud taget i detta

sammanhang kan tala om en sådan — är utan tvivel, från moralisk synpunkt

sett, något mindre skyldig än den förledande. Men att därav sluta att behov

av straffhot icke skulle föreligga synes knappast rikligt. Beredningen har

själv, under erinran om att den slutliga differentieringen av könsdriften sker

under utvecklingsåren, särskilt betonat, att effektiva åtgärder uppenbarligen

måste från samhällets synpunkt vidtagas för att icke den normala och sunda

gången av denna utvecklingsprocess skulle störas. Så viktigt som just av

dessa skäl statens intresse är att förhindra homosexuella handlingars utbred­

ning bland den ungdom, som ännu ej nått sexuell mognad, synes frågan om

vem av de agerande, som i det särskilda fallet tagit initiativet, vara av ringa

betydelse vid bedömande av behovet av straffskydd.

En så långt gående straffrihet för otukt mot ungdom, som beredningen

föreslår, synes kunna helt äventyra det mål, som dock alltjämt måste efter­

strävas, eiler skyddet för ungdomen mot de homosexuella handlingarnas

skadliga verkningar. Härtill kommer att svårigheten alt i varje fall utreda,

vem som i verkligheten är initiativtagaren, i praktiken kan komma att göra

även det straffhot, som enligt beredningens förslag skulle kvarstå, verknings­

löst. Intresset av att förhindra utpressning mot homosexuella kan säkerligen

icke motväga dessa olägenheter.

På grundval av det anförda bär i yttrandet föreslagits att straffbestäm­

melserna utformades på sätt föreslagits i 1935 års promemoria. I vart fall bor­

de för vinnande av större överskådlighet stadgandet omredigeras så att först

angåves de fall då straffbarheten vore obetingad och därefter de som

endast under viss förutsättning vore straffbara. Kriminal polisintendenten i

Stockholm har likaledes med hänsyn till bevissvårigheterna uttalat betänk­

ligheter mot förslaget att såsom villkor för straffbarhet fordra utnyttjande av

den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Göta hovrätt har för sin del

anmärkt att uttrycket »oerfarenhet» knappast täckte den tanke, som enligt

motiven bort komma till uttryck i lagtexten, och hemställt att lagtexten om­

arbetades i sådant syfte. Göteborgs rådhusrätt har anfört att straffbarheten

för homosexuell otukt med personer Öyér 18 år borde göras helt beroende av

det intresse, som kunde föreligga för att stävja homosexualiteten och icke av

en sådan biomständighet som att utpressning kunde befaras. Åldersgränsen

borde i alla förekommande fall kunna bestämmas till 20 eller högst 21 år,

dock givetvis med bibehållande av den strängare straffskalan för brott mot

barn under 15 år. Länsstyrelsen i Malmöhus län och medicinska fakulteten vid

universitetet i Uppsala ha likaledes föreslagit att straff för homosexuell otukt

med person som ej fyllt 21 år borde följa oavsett under vilka omständigheter

otukten kommit till stånd. Att de föreslagna åldersgränserna kunde giva upp­

hov till bevissvårigheter har framhållits — förutom av landsfogden i Öster­

götlands län, som på sätt förut nämnts åberopat bl. a. denna synpunkt till

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

33

grund för sitt avstyrkande av förslaget — av hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, som funne det nödvändigt att, såsom skett i den danska strafflagen,

en bestämmelse infördes som stadgade straff för homosexuell otukt även då

gärningsmannen saknat vetskap om ålder hos den med vilken han övat otukt

men dock handlat oaktsamt.

Förslaget örn straffskärpning för homosexuell otukt med

barn under 15 år har uttryckligen tillstyrkts av åtskilliga av de hörda

myndigheterna. Göta hovrätt, hovrätten för Övre Norrland och Överståthållar­

ämbetet lia anmärkt, att av motiveringen till strafflagberedningens förslag

syntes framgå att straffskärpningen vore avsedd att tillämpas endast i det fall

att någon som fyllt 21 år övade homosexuell otukt med barn under 15 år men

att densamma borde kunna användas även om gärningsmannen vore under

21 år eller gärningen stannat vid försök. Justitiekanslersämbetet, som förut­

satt att straffskärpningen vore avsedd att omfatta även försök, har i övrigt

icke funnit något att erinra mot den i motiveringen angivna ståndpunkten

och ansett att denna borde komma till uttryck i lagtexten. Jämväl poliskam­

maren i Malmö och länsstyrelsen i Malmöhus län lia förordat ett förtydligande

av lagtexten på denna punkt. Svenska läkaresällskapets sektioner för social

medicin samt psykiatri och neurologi ha ifrågasatt, huruvida homosexuellt be­

teende mot barn under 15 år vore farligare för den normala utvecklingen

av deras könsliv än homosexuella angrepp mot ungdom i åldern 15—18

år. Den större ovetskap om könsförhållandena överhuvud taget som kunde

förutsättas hos barn vore på visst sätt ett skydd mot psykologisk skade­

görelse genom sexuella handlingar. Friska och normala barn med sin utåt­

vända uppmärksamhet och starka avledbarhet kunde antagas vara mindre ut­

satta för att en homosexuell erfarenhet skulle bli fixerad i form av ett övervär-

digt tankeinnehåll och därigenom bli utgångspunkt för driftförvecklingar eller

andra neurotiseringar än ynglingar i pubertetsperioden, som nästan regelmäs­

sigt företedde vissa neurotiska reaktionssätt. Minderårighetsgränsen borde

fixeras till 18 ar och någon anledning att uppställa en särskild åldersgräns vid

15 år med särskild straffskärpning torde icke finnas. Svenska läkaresällskapet

har intagit enahanda ståndpunkt. Å andra sidan har en utvidgning av den

föreslagna straffskärpningsregeln föreslagits av hovrätten över Skåne och Ble­

kinge, som ansett det önskvärt, att man i större utsträckning än beredningen

föreslagit vid straffmätningen kunde beakta det förhållandet, att den som

övat homosexuell otukt med ungdom samtidigt gjort sig skyldig till sådan

kränkning av familjelivets helgd, som avses i 18 kap. 1—3 §§ strafflagen,

eller missbrukat sådan auktoritetsställning, som omtalas i 18 kap. 6 § första

stycket. Hovrätten har därför föreslagit att tiden för straffarbetet skulle

kunna höjas till fyra ar ej endast da brottet förövats med barn under 15 år

utan även då omständigheterna eljest vöre försvårande.

Rörande den föreslagna lydelse.i i övrigt av straffbestämmelserna till ung­

domens skydd mot homosexuella förgripelser har hovrätten över Skåne och

Blekinge föreslagit borttagande av bestämmelsen örn straff för försök för­

del fall att någon som fyllt 21 år sökt förmå någon under 18 år till homo-

Pihdng lill riksdagens protokoll 1944. 1 sami. Nr 13.

<5

34

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

sexuell otukt. Hovrätten har därvid framhållit att de fall där gärningsman­

nen endast sökt förmå den yngre till otukt torde komma att bli mycket säll­

synta. Sektionerna för social medicin samt psykiatri och neurologi inom

svenska läkaresällskapet lia funnit förslaget att straffbelägga försök att förmå

någon till homosexuell otukt ägnat att väcka synnerliga betänkligheter. Ett

par ligapojkar som beslutat sig för att anlita den bekväma utväg till utpress­

ning, som ett dylikt lagstadgande skulle innebära, kunde under vilken oskyl­

dig förevändning som helst — genom att fråga vad klockan vore eller begära

upplysning om vägen till en viss plats — på gatan inleda samtal med en man

och därpå samfällt påstå att han gjort dem förslag om homosexuell otukt samt

hota angiva honom. Ängsliga och osäkra personer skulle säkerligen ofta i en

dylik situation kunna låta skrämma sig att giva dem pengar och därefter bli

föremål för systematisk utpressning med alla därmed förknippade ödesdigra

följder. Stockholms och Göteborgs rådhusrätter ha hemställt att försök att för­

må annan till otukt i straffbarhetshänseende skulle behandlas lindrigare än

fullbordat brott.

I ett par yttranden ha erinringar framställts mot brottsbeskrivning-

e n i förslaget. Socialstyrelsen har betecknat det som en allvarlig brist att

klart begränsande föreskrifter saknas om vilka beteenden som skola anses

■brottsliga. På de homosexuella känsloyttringarnas område, likaväl som på

heterosexuellas, bestode en väsentlig skillnad mellan å ena sidan grovt sexu­

ella handlingar och å andra sidan de lättare formerna av en erotiskt beto­

nad uppmärksamhet. Att som försök till homosexuell otukt straffa alla former

av manligt intresse för unga män där en homosexuell tendens vöre märkbar

kunde icke vara riktigt, utan straffbarheten borde begränsas till fall där

fråga vore om beröringar av genita! art. Om icke i själva lagtexten, borde

dessa kunna angivas i en vägledande kommentar till denna. En alltför svä­

vande bestämning av brottets art vore ovillkorligen ägnad att underlätta

aktioner med utpressningssyfte. Av samma skäl syntes det betänkligt att, så­

som strafflagberedningen gjort, utsträcka straffbarheten att omfatta även för­

beredelser till homosexuella handlingar av visst slag. Svenska läkaresällska­

pets sektioner för social medicin samt psykiatri och neurologi ha framhållit

att det sexuella beteendets skadlighet för därav berörda personer borde vara

den från praktisk social synpunkt avgörande omständigheten vid bedömning

av beteendets farlighet samt att en brottsbeskrivning, som vore så obe­

stämd att någon fast gräns mot kategorien sedlighetssårande handling

icke funnes, vore otillfredsställande. Det borde göras till ett oundgängligt vill­

kor för den nya lagstiftningen att brottsbeskrivningen bleve så tydlig att en­

dast otvetydigt homosexuella handlingar kunde bli föremål för rättsreaktion.

Beträffande frågan om straffbestämmelser för homosexu­

ell otukt i andra fall än då fråga är örn angrepp mot barn och ung­

dom har i flera yttranden hemställts om utvidgning av vad strafflagbered­

ningen härutinnan föreslagit. Stockholms rådhusrätt har uttalat att även

andra fall av grovt maktmissbruk än de av strafflagberedningen angivna

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

35

kunde vara väl värda att straffbeläggas, ehuru rådhusrätten ej vöre beredd

att framföra något positivt förslag i sådant avseende. Göta hovrätt har an­

fört:

Homosexuell otukt, övad under förhållanden, som avses i 15 kap. 12—

15 a §§ strafflagen, bör enligt hovrättens mening betraktas såsom allvarliga

frihetsbrott av särskilt slag, jämförliga med i nämnda lagrum avhandlade

brott mot kvinna, och såsom sådana straffbeläggas oberoende av objektets

ålder. Även örn, såsom beredningen framhållit, fall av våldtäktsnatur sällan

förekomma, torde man icke kunna säga detsamma örn homosexuell otukt,

som kommer till stånd genom bruk av berusande medel. Örn i dylikt fall

22 § i sistnämnda kapitel ej kan vinna tillämpning, skulle gärningen bliva

straffri, vilket icke kan vara tillfredsställande. Hovrätten kan ej heller dela

beredningens uppfattning att straffbestämmelser ej äro erforderliga i fråga

örn homosexuell otukt, övad med person över 21 år i sådana fall, som angivas

i 18 kap. 6 § första stycket och 9 § strafflagen. I fråga örn homosexuell

otukt med sinnessjuk eller sinnesslö får hovrätten särskilt framhålla, att så­

dana personer ju ej endast finnas å anstalter. Även i andra fall än de nu

angivna bör straff enligt hovrättens uppfattning inträda för homosexuell

otukt, övad med person över 21 år. I dansk rätt finnes en bestämmelse örn

straff för den, som förmår annan av samma kön till otukt medelst grovt

missbruk av den andres beroende ställning i tjänsten eller i ekonomiskt avse­

ende. Hovrätten anser vägande skäl tala för införande i svensk rätt av en

motsvarande bestämmelse, vilken skulle utgöra en enligt hovrättens mening

behövlig komplettering av övriga föreslagna bestämmelser till skydd mot

auktoritetsmissbruk.

Med likartad motivering har hovrätten över Skåne och Blekinge förordat

bestämmelser örn straff för homosexuell otukt förövad under förhållanden

motsvarande de i 15 kap. 13 § och 18 kap. 9 § strafflagen avsedda. Även

rådhusrätten i Malmö har ifrågasatt om icke homosexuell otukt med sinnes­

sjuk eller sinnesslö borde generellt straffbeläggas. — Föreningen Sveriges

häradshövdingar har i fråga örn lärares och andra uppfostrares otuktsbrott

mot dem som de ha till undervisning eller uppfostran anfört att det numera

torde vara ganska vanligt att exempelvis elever vid de allmänna läroverken

överskridit 21-årsåldern. Någon anledning att behandla homosexuella hand­

lingar mot dem mildare än heterosexuella syntes icke finnas, snarare tvärt­

om. Det kunde överhuvud taget ifrågasättas örn icke från den synpunkt,

varom här vore fråga, straffskydd krävdes för alla de fall, då någon för­

mådde annan av samma kön till otukt med sig och därvid utnyttjade dennes

beroende ställning. En straffbestämmelse med sådan räckvidd vore säker­

ligen även ägnad att minska den tveksamhet man eljest kunde hysa inför

förslaget örn upphävande i princip av homosexuella handlingars straffbarhet.

Central förbundet för socialt arbete har ifrågasatt huruvida ej i lagstiftningen

borde givas uttryck för att homosexuella gärningar av vissa slag av fostrare,

som icke folie under begreppet ämbetsmän eller omnämndes i 18 kap. 6 §

strafflagen men likväl intogc en position, som gåve dem auktoritet mot dem

underställda ungdomar, exempelvis ungdomsledare och övervakare av vili

korligt dömda, icke borde bedömas mildare än då gärningen begåtts av an­

nan fostrare.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Slutligen kan anmärkas att styrelsen för Sveriges advokatsamfund ansett

det inkonsekvent och i praktiskt avseende mindre tillfredsställande att ge­

nerellt straffbelägga försök till homosexuell otukt i samma utsträckning som

fullbordat brott men samtidigt från kriminalisering undantaga försök till

sådan handling som förövas under omständigheter som motsvara de i 18 kap.

6 § andra stycket strafflagen avsedda. Icke minst med hänsyn till att normal­

straffet för ämbetsbrott enligt 25 kap. 17 § strafflagen liksom för brott mot

18 kap. 13 § samma lag vore böter ifrågasatte samfundet, om förslaget gåve

möjlighet att i erforderlig utsträckning reagera mot ifrågavarande hand­

lingar.

Vad angår den av beredningen föreslagna straffskalan har social­

styrelsen hävdat att normalstraffet för straffbelagd homosexuell otukt bor­

de vara fängelse samt i samband därmed anfört, att straffarbete borde

ifrågakomma endast där sådana försvårande omständigheter vore för han­

den, vilka föranledde straff vid heterosexuella handlingar enligt strafflagen

15 kap. 13 och 15 §§ samt 18 kap. 6—9 §§. Icke under några omständighe­

ter borde straffet få höjas utöver nu gällande straffmaximum av två års

straffarbete. Enahanda uttalande har gjorts av svenska läkaresällskapets sek­

tioner för social medicin samt psykiatri och neurologi.

Förslaget att straffbelägga homosexuell otukt och inbjudan

därtill å allmän plats har föranlett åtskilliga erinringar. Länsstyrel­

sen i Uppsala lån har ifrågasatt huruvida icke straffarbete borde ingå i

straffsatsen. Även grova yttringar av homosexualitet eller av prostitution

folie under brottsbeskrivningen, och fängelsestraffet kunde för förfallna in­

divider vara en olämpligt lindrig strafform. Göteborgs rådhusrätt har å andra

sidan förklarat att det icke vöre motiverat att bestraffa åstadkommande

av förargelse genom övande av homosexuell otukt på annat sätt eller sträng­

are än då förargelse åstadkommits genom övande av annan otukt. Social­

styrelsen har yttrat att det måste anses orimligt att straffet för förseelse

mot en ordningsföreskrift av detta slag skulle kunna bliva fängelse. Endast

homosexuella handlingar utförda på vissa allmänna platser borde avses

med stadgandet. För ingripanden mot den manliga prostitutionens klientel er-

bjöde sig bättre vägar genom tillämpning av lösdriverilagstiftningen och bar­

navårdslagen med de däri av strafflagberedningen föreslagna ändringarna.

Den allmänna ordningens krav kunde nöjaktigt tillgodoses med bestämmel­

serna i 18 kap. 13 § strafflagen. Även svenska läkaresällskapets sektioner för

social medicin samt psykiatri och neurologi ha erinrat att inbjudan till ho­

mosexuell otukt som skedde å allmän plats borde, om så befunnes nödigt,

kunna beivras enligt 18 kap. 13 §.

Styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar har påtalat risken för

att bestämmelsen om straff för den som med ord eller åtbörd inbjuder an­

nan av samma kön till otukt med sig skulle kunna komma att utnyttjas i

utpressningssyfte och på grund härav hemställt att stadgandet begränsades

att avse endast de fall då allmän förargelse verkligen uppkommit. I yttrandet

har i detta sammanhang anförts jämväl följande.

Kungl. Majlis proposition nr 13.

37

Åtskilliga skäl synas tala emot att, på sätt beredningen gjort, till ett sär­

skilt stadgande sammanföra de fall, då homosexuella handlingar böra krimi­

naliseras till skydd för allmän anständighet. Utan tvivel höra de rätteligen

tillsammans med de i 18 kap. 13 § strafflagen omförmälda fall, för vilka där

straff för annan otukt stadgas från samma synpunkt. I själva verket borde

även dessa bestraffas i samma utsträckning som de homosexuella fallen. I

sådant hänseende må erinras om den ståndpunkt lagutskottet och andra

kammaren intagit vid behandling under 1918 års riksdag av förslag om änd­

ring i nämnda paragraf. Den skärpning av straffsatsen, som beredningen an­

sett erforderlig, liksom även innehållet i övrigt i 10 § tredje stycket i försla­

get, torde utan svårighet kunna inarbetas i 13 §, särskilt om man utgår ifrån

att från här ifrågavarande synpunkt den heterosexuella otukten bör krimina­

liseras i samma utsträckning som den homosexuella. Beredningens tillväga­

gångssätt synes däremot föranleda vissa olägenheter. Därest det vinner bifall

torde andra punkten i 18 kap. 13 § knappast längre kunna anses tillämplig

å homosexuella gärningar. Paragrafens första punkt däremot skulle alltjämt

avse även sådan otukt. Sammanförandet i en paragraf av de från så olika

synpunkter uppburna straffbestämmelserna, som återgivas i 10 §:ns tre

särskilda stycken, ger intryck av fullständighet. Därav skulle tvekan kunna

uppstå även örn räckvidden av 18 kap. 11 och 12 §§, vilket bör undvikas, sär­

skilt som förstnämnda lagrum efter den homosexuella otuktens principiella

straffriförklaring är av stor betydelse till förhindrande bl. a. av ett homo­

sexuellt klubbväsen.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, som förutsatt att 18 kap. 11 och 12 §§

skola vara tillämpliga även å homosexuell otukt, har framhållit att de av be­

redningen föreslagna bestämmelserna icke komine att förhindra uppkomsten

av homosexuella sammanslutningar eller klubbar, som hade till ändamål att

bereda medlemmarna tillfällen till homosexuell otukt med varandra. Även

om dessa klubbars verksamhet bedreves under diskreta former, finge deras

blotta existens anses stöta anständigheten i sådan grad att de borde förbju­

das genom ett straffbud. Angående utformningen av de föreslagna bestäm­

melserna har hovrätten anmärkt att det kunde ifrågasättas om ordet »inbju­

der» täckte alla de handlingssätt beredningen avsett att därunder inbegripa

samt att det fördenskull borde ersättas med ett mera adekvat uttryck. I sam­

band med nu förevarande spörsmål har hovrätten för Övre Norrland an­

märkt att förslagets uttryck »så att allmän förargelse kan komma därav»

motsvarades av uttrycket »så att allmän förargelse — — — därav kommer» i

18 kap. 13 § strafflagen, vilket senare uttryck i praxis syntes lia föranlett

vissa svårigheter, varför detsamma måhända vore i behov av jämkning.

De av beredningen för bekämpande av den manliga prostitutionen före­

slagna ändringarna i lösdriveri- och barnavårdslagstift-

n inge n lia i åtskilliga yttranden givit anledning till anmärkningar. Krimi­

nal polisintendenten i Stockholm har ifrågasatt, huruvida det föreslagna till­

lägget till 1 § lösdrivarlagen vore behövligt, men förklarat sig icke hava

någon erinran att göra emot förslaget i denna del, då det icke torde vara ur

vägen att tydligt utmärka den reaktion från samhällets sida, som kunde till­

gripas. Poliskammaren i Malmö har anfört, att don som hade stadig syssel­

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 13

sättning eller i varje fall hade medel för sin försörjning icke torde kunna

hänföras till lösdrivarekategorien saint föreslagit att till uttrycket »vane-

mässigt» tillädes exempelvis »och för egen vinning». Länsstyrelsen i Uppsala

län finner det nödvändigt att samhället reagerar mot den manliga prostitu­

tionen även genom straff och har härom anfört:

Lösdriverilagen lärer icke bli tillämplig annat än i vissa fall, och detta

gäller jämväl efter den föreslagna ändringen. Någon tillrättaförande be­

handling torde icke kunna äga rum i nämnvärd omfattning med nuvarande

lösdriverilagstiftning. Det föreslagna nya stadgandet i barnavårdslagen blir

icke tillämpligt annat än under vissa förutsättningar, och dessutom torde en

del av de unga manliga prostituerade vara av sådan psykisk och moralisk

beskaffenhet, att de icke utan allvarliga vådor för kamraterna kunna vårdas

på skyddshem. Om mot straff för manlig prostitution invändes, att den

kvinnliga lämnas utan sådan reaktion, torde kunna anföras, att de manliga

prostituerade äro mera enhetligt asociala än de kvinnliga. Det synes därför

som om starka skäl tala för att lagstiftningen kompletteras med bestämmel­

ser om straff för den som mot betalning utövar homosexuella handlingar.

Den danska strafflagen synes därvid kunna tjäna såsom förebild.

Föreningen Sveriges landsfogdar har likaledes ansett den föreslagna änd­

ringen av lösdrivarlagen icke vara tillfyllest, då denna endast kunde komma

till användning vid särskilt kvalificerad prostitution, samt har förordat en

föreskrift i huvudsaklig överensstämmelse med den danska lagens stadgande

örn straff för den som mottager betalning för otukt med person av samma

kön. Jämväl enligt Stockholms rådhusrätts mening borde den drabbas av

straff som vanemässigt utbjuder sig till homosexuell otukt och därför beting­

ar sig vederlag. Ett sådant straffbud skulle måhända även kunna i viss mån

avskräcka från de i dessa kretsar ej ovanliga utpressningsförsöken.

Justitiekansler sämb etet har anfört följande.

Vad angår den av strafflagberedningen föreslagna ändringen i lösdrivar­

lagen vill ämbetet ifrågasätta, huruvida icke åtminstone för tiden till dess

en mera tidsenlig sådan lag kommer till stånd samhällets ingripande mot de

manliga prostituerade, som ej äro helyrkesprostituerade, bör taga formen av

straff. Det förefaller också mindre lämpligt att såsom grund för ingripande

enligt lösdrivarlagen angiva ett förfarande, vilket oftast skulle falla under

strafflagen och följaktligen såsom ett brott drabbas av straff. Romme åtals­

eftergift ej till stånd, skulle vederbörande för samma sak först bliva straffad

och därefter behandlad som lösdrivare. För deni, som mot betalning låta bruka

sig till homosexuella handlingar utan att själva vara homosexuella, synes

ganska strängt straff vara på sin plats.

Beträffande personer i åldern 18—21 år torde däremot det ingripande, som

mot dem må vara påkallat ur nu ifrågavarande lagstiftnings synpunkt, åt­

minstone där fråga ej är om mera utpräglat asociala personer, lämpligen

kunna ske jämlikt barnavårdslagen. Emot den i förslaget till ändring av

barnavårdslagen uppställda förutsättningen för ingripande kan emellertid

göras samma invändning som den nyss beträffande lösdriverilagen fram­

ställda. Utan att närmare ingå på den svårlösta frågan, vilka förutsättningar

som här skola uppställas för ingripande enligt barnavårdslagen, vill ämbetet

framhålla, att envar, som mot ersättning tillhandagår homosexuella personer,

oavsett var detta äger rum, synes böra bliva föremål för åtgärd enligt lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr

lii.

39

Införes, såsom skeft i förslaget, i 22 § barnavårdslagen ett morn. e), lärer detta

medföra även åtskilliga andra ändringar i lagen.

Enahanda synpunkter ha anförts av hovrätten över Skåne och Blekinge.

Socialstyrelsen har förklarat sig i princip intet hava att erinra mot beredning­

ens förslag i denna del men har anmärkt att i fråga om lösdrivarlagen uttrycket

»vanemässigt» syntes vara överflödigt vid sidan av den bestämning som läge

i orden »beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas

för hans tillrättaförande». Vidare borde 22 § d) barnavårdslagen samtidigt

med införandet av det nya mom. e) i samma paragraf erhålla den av lös-

driverilagstiftningskommittén förordade lydelsen, genom vilken ett omhän­

dertagande av sedeslös ungdom skulle möjliggöras i ökad utsträckning. —

Svenska fattigvårds- och barnavårds förbundet har för sin del ifrågasatt, om

icke antagandet av lösdriverilagstiftningskommitténs ifrågavarande förslag

skulle giva tillräckliga medel till bekämpandet av homosexuell prostitution

hos ungdom mellan 18 och 21 år. Som skäl för att förbundet ställt sig tvek­

samt till införande av det av strafflagberedningen föreslagna tillägget till 22 §

barnavårdslagen har förbundet, med utgångspunkt från stadgandet i mom. d)

av nämnda paragraf, anfört följande.

Vid utformandet av denna bestämmelse liksom bestämmelsen i 22 § mom. c)

torde man särskilt velat undvika, att barnavårdsnämnds ingripande skulle

få karaktären av straff för en enstaka handling, varigenom barnavårdsnämnd

i allmänhetens ögon skulle komma att framträda som ett slags domstol eller

polismyndighet. I det av strafflagberedningen föreslagna nya momentet har

man frångått de mera allmänna kriterierna på missanpassning med därav

följande behov av uppfostringsåtgärder samt i stället gjort barnavårdsnämnds

skyldighet och rätt att ingripa beroende på vissa bestämda handlingar eller

yttranden t. o. m. vid enstaka tillfällen. Då dessa handlingar eller yttranden

under liknande omständigheter samtidigt skulle vara belagda nied fängelse

eller böter, skulle barnavårdsnämnds ingripande i ett sådant fall, därvid gi­

vetvis måste förutsättas att åtal eftergives, i särskilt hög grad komma att upp­

fattas som straff för personens beteende.

Jämväl styrelsen för Sveriges advokatsamfund har funnit det föreslagna

tillägget till 22 § barnavårdslagen ägnat att väcka betänkligheter. Så som

regeln formulerats kunde den giva en barnavårdsnämnd anledning att om­

händertaga även den som mer passivt läte sig brukas till homosexuell otukt

och detta oavsett örn i övrigt skäl funnes för antagande att särskilda åtgärder

från samhällets sida vore påkallade.

Beredningens förslag beträffande avsättning eller suspension

såsom påföljd av homosexuella handlingar har givit anledning till erinringar

i olika riktningar. Länsstyrelsen i Jönköpings län har anmärkt att 2 kap. 18 §

strafflagen lämnade möjlighet öppen att underlåta att döma till avsättning och

suspension, örn ämbetsman, till vars ämbete hörde att undervisa eller upp­

fostra ungdom, dömdes lill straffarbete för otukt med ungdom som han i

kraft av sitt ämbete hade till undervisning eller uppfostran. Dylik möjlighet

syntes böra undanröjas. Länsstyrelsen ville därjämte ifrågasätta, huruvida

lagstiftningen över huvud borde lämna domstolarna möjlighet att vid en

40

Kungl. Rlaj:ts proposition nr 13.

så svår förseelse döma till blott suspension. Anledning saknades att i lärar-

ämbete bibehålla en person som blivit dömd till frihetsstraff för sådan hand­

ling. önskvärt vore vidare, att möjligheter tillskapades för att från lärar-

befattning avsätta person, som på grund av sin sinnesbeskaffenhet blivit be­

friad från straff för dylik handling. Överståthållarämbetet har yttrat att det

vore otillfredsställande att lärare, som för homosexuell handling mot annan

ungdom än den han hade för uppfostran eller undervisning dömdes till fäng­

else, skulle undgå avsättning eller suspension, såvida icke särskilda omstän­

digheter föranledde ådömande av dylik påföljd. Även örn risken för att lä­

raren skulle företaga sexuella handlingar mot sina elever vöre utesluten,

syntes det ämbetet för undervisningsväsendets anseende i hög grad menligt,

om läraren finge fortsätta sin undervisning. Ämbetet ville för sin del för­

orda att avsättning eller suspension undantagslöst skulle ådömas, så snart

någon dömdes till fängelse för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen, och att

fakultativt ådömande av sådan påföljd endast skulle få äga rum vid sådana

lindrigare förseelser mot nämnda lagrum, som endast förskyllde böter.

Svea hovrätt har i denna fråga anfört:

Nu berörda spörsmål är av stor betydelse ej blott beträffande de grupper

befattningshavare, som särskilt uppmärksammats av beredningen — lärare,

läkare och präster — utan även eljest. Officerskåren, som har så mycket

med manlig ungdoms utbildning att göra, bör här komma i betraktande, likaså

domarkåren, vars auktoritet ej bör få spillas därigenom att personer, kända

för homosexuella böjelser, ej kunna därifrån avlägsnas. Liknande synpunkter

göra sig gällande på andra områden, särskilt i fråga om chefsbefattningar.

Enligt hovrättens mening bör därför möjlighet alltid stå öppen att, då befatt­

ningshavare enligt 18 kap. 10 § strafflagen dömes till lindrigare straff än

straffarbete, tillika döma till avsättning eller till mistning av befattningen på

viss tid, när omständigheterna det föranleda. Hovrätten delar ej heller bered­

ningens mening att de av beredningens förslag till ändring i i8 kap. straff­

lagen betingade ändringarna i instruktioner och andra förut berörda författ­

ningar utan olägenhet kunna ställas på framtiden. Tvärtom synes det hov­

rätten vara av vikt att alla hithörande frågor prövas och avgöras i ett sam­

manhang.

Justitiekanslersämbetet framhåller att om beredningens förslag genomfördes

något ingripande icke skulle kunna ske mot t. ex. en officer som i sin bostad

företoge sexuella handlingar mot värnpliktiga, fyllda 21 år, eller mot en

domare, som förfore på enahanda sätt beträffande likaledes vuxna personer.

Bleve det känt, att officeren eller domaren gjort sig skyldig till sådana hand­

lingar, vore ett ingripande otvivelaktigt påkallat såväl av nödvändigheten att

upprätthålla domarämbetets eller officerstjänstens auktoritet som ock av

hänsyn till de kårer vederbörande tillhörde. Enligt ämbetets mening krävde

lagförslagets upphöjande till lag obetingat ett samtidigt införande av möjlig­

heter att från allmän tjänst eller befattning skilja personer som gjort sig

skyldiga till homosexuella gärningar. Länsstyrelsen i Uppsala län har erinrat

att 25 kap. 20 § strafflagen icke torde anses tillämplig på officerare, under­

officerare eller underbefäl vid krigsmakten, och att gällande lydelse av 29 §

strafflagen för krigsmakten icke syntes omfatta de fall som avses i 18 kap.

Kungl. Majlis proposition nr 13.

41

10 § allmänna strafflagen. Med anledning därav har länsstyrelsen ifrågasatt,

huruvida icke en komplettering av strafflagen för krigsmakten erfordrades.

I några yttranden ilrågasättes däremot huruvida icke de föreslagna be­

stämmelserna ginge för långt. Styrelsen för föreningen Sveriges häradshöv­

dingar har sålunda anfört:

Därest ämbetsman dömes till ansvar enligt 18 kap. 13 § förutsättes enligt

25 kap. 20 § för påföljdens inträde att av gärningen kommit »synnerlig fara»

för förförelse av ungdom, som han har till undervisning eller fostran. Enligt

förslaget skulle däremot, örn den otuktiga gärningen varit homosexuell, på­

följden kunna ådömas även örn dessa förutsättningar icke äro för handen.

Ehuru beredningen själv om de i 10 § tredje stycket omförmälda fallen

uttalar att de i själva verket i viss utsträckning äro rena ordningsförseelser,

skulle likväl enligt beredningens förslag ifråga om dem icke krävas, vare sig

att fara för förförelse uppkommit, än mindre synnerlig fara, eller att den som

utsatts för faran varit någon som ämbetsmannen hade till undervisning eller

fostran. Till en så betydande skillnad i statens reaktioner mot otuktiga homo­

sexuella gärningar och annan otukt torde skäl icke föreligga. Stadgandet är

även i övrigt ägnat att ingiva allvarliga betänkligheter. Möjligheten av en så

allvarlig påföljd, som avsättning eller suspension dock är, kan icke anses

motiverad ifråga örn »ordningsförseelser» och skulle otvivelaktigt giva ut­

pressare ytterligare ett kraftigt vapen i hand. Av nu anförda skäl synes den

föreslagna nya punkten i 25 kap. 20 §, örn den ej anses kunna helt utgå, i

varje fall böra till sin räckvidd begränsas till närmare överensstämmelse med

grunderna för lagrummet i övrigt.

Svenska läkaresällskapets sektioner för social medicin samt psykiatri och

neurologi ha ifrågasatt lämpligheten av att en ämbetsman till vars ämbete

hörer att undervisa eller uppfostra ungdom skulle kunna dömas till avsätt­

ning eller suspension även då brottet begåtts mot annan person än elev. En

sådan ämbetsman kunde vara en utmärkt lärare och örn han icke visade

sina homosexuella böjelser i förhållande till sina elever syntes det icke äga

någon förnuftig mening att genom avsättning tillfoga honom social ruin och

därmed ytterligare förstärka skadorna av det straff vartill han blivit dömd.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala har visserligen funnit det

angeläget att lärare och uppfostrare, vilka gjort sig skyldiga till förseelser av

här avsett slag, kunde skiljas från sina befattningar, men har avstyrkt de

föreslagna bestämmelserna under erinran om möjligheten att med stöd av

ett läkareintyg förtidspensionera lärare och uppfostrare i sådana fall, där

detta med hänsyn till deras läggning och föregående kunde anses påkallat.

Att beröva en person varje rätt till pension på grund av ett själslyte, som

han icke rådde för, syntes nämligen fakulteten stå i strid med den allmänna

rättsuppfattningen.

Såsom av det förestående framgår har i åtskilliga yttranden tillstyrkts att

regler örn åtalseftergift införas för att därigenom åstadkomma önsk­

värd medicinsk behandling av konstilutionellt homosexuella. Införande av

möjlighet till åtalseftergift tillslyrkes jämväl i flera andra yttranden. I en

del yttranden föreslås institutet böra komma till mera vidsträckt användning

än strafflagberedningen föreslagit. Socialstyrelsen har sålunda ifrågasatt, örn

42

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

det borde anbefallas särskilt stor försiktighet med åtalseftergift beträffande

homosexuella lärare, i varje fall där kastrering komme till stånd. I fråga om

vissa sexualförseelser på allmänna platser borde åtalseftergift, under förut­

sättning att skyddsåtgärd vidtoges, också i det hela kunna äga rum i större

utsträckning än vad strafflagberedningen syntes ha tänkt sig. Hovrätten över

Skäne och Blekinge har, med anledning av vad beredningen uttalat angående

homosexuella handlingar mellan jämnåriga och i utvecklingsavseende jäm­

ställda unga människor, föreslagit att möjlighet till åtalseftergift skapades i

sådana fall, även örn betryggande åtgärd till förebyggande av återfall icke vid­

tagits. Då en åklagares rätt till åtalseftergift uppenbarligen icke kunde betaga

en målsägande hans rätt till talan, borde det föreslagna stadgandet förtydligas

så att misstag härutinnan uteslötes. Landsfogden i Uppsala län uttalar att, då

eftergift av åtal kunde återkallas, det för möjlighet till eftergift borde

vara tillräckligt, att det på betryggande grund kunde antagas, att återfall i

brottet icke komme att ske.

Införande av möjlighet till åtalseftergift har avstyrkts av bl. a. Svea hov­

rätt, som erinrat att den föreslagna bestämmelsen avsåge ett fall av helt an­

nan art än de i den nya rättegångsbalken åsyftade och att på sedlighetsbrot­

tens område även andra fall förelåge, där likartade synpunkter gjorde sig

gällande. Kravet på följdriktighet inom strafflagstiftningen talade för att

frågan om åtalseftergift upptoges till prövning i ett större sammanhang. Be­

tänksamhet rörande lämpligheten att införa dylika principiellt viktiga reg­

ler på en enstaka punkt av strafflagen har anmälts även av hovrätten för

övre Norrland, som uttalat att hovrätten icke vore beredd att fatta slutlig

ståndpunkt till lämpligheten av förslaget örn åtalseftergift, vilket syntes inne­

bära en kompromiss mellan sådana medicinska synpunkter, som just vid

homosexualbrottet inställde sig, och mera allmänt kriminalpolitiska övervä­

ganden. Länsstyrelsen i Malmöhus län har likaledes funnit del föreslagna

stadgandet om åtalseftergift diskutabelt och avstyrkt detsamma. Bortsett från

att förfarandet icke ägde någon motsvarighet beträffande andra brott, öpp­

nade föreskriften möjlighet alt straffriheten sträcktes längre än lämpligt

vore med hänsyn till gärningarnas farlighet för samhälle och individer. En­

ligt poliskammaren i Hälsingborg skulle en bestämmelse om åtalseftergift

kunna medföra att respekten för straffbudet avtoge. Ett ytterligare skäl att

här gå fram med försiktighet vore att homosexualitet troligen förekomme i

relativt större utsträckning bland de högre samhällsklasserna och att fara

förelåge för att bestämmelserna i det allmänna medvetandet finge karaktären

av en klasslagstiftning. Poliskammaren i Göteborg har anfört att några be­

rättigade anmärkningar veterligen ej riktats mot polismyndigheterna för att

de icke skulle ha vid undersökningar av hithörande slag förfarit med den

takt och diskretion som brottens ömtåliga natur krävt samt att domstolspraxis

torde bestyrka, att anställda åtal ej på något sätt varit att betrakta som socialt

upprörande. Möjligheten till åtalseftergift beträffande det ytterst begränsade

straffbara området enligt beredningens förslag syntes därför vara skäligen

obehövlig. Även kriminalpolisintendenten i Göteborg har funnit möjligheten

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

43

till åtalseftergift giva anledning till betänkligheter såväl ur principiell syn­

punkt som med hänsyn till de praktiska konsekvenserna.

Beträffande detaljutformningen av bestämmelserna om åtalseftergift har

Göta hovrätt uttalat önskvärdheten av att i lagtexten genom exemplifiering

angåves vad som närmast vore avsett med att »betryggande åtgärd» vidtagits

till förebyggande av återfall. Socialstyrelsen anser det erforderligt att åkla­

garmyndigheterna erhålla upplysande vägledning i fråga om normerna för

institutets tillämpning. Jämväl landsfogden i Stockholms län har, under erin­

ran om vikten av enhetlighet i lagtillämpningen, anmärkt att närmare be­

stämmelser om förutsättningarna för åtalseftergift borde meddelas. Fång­

vårdsstyrelsen, enligt vars mening stor försiktighet med åtalseftergift borde

iakttagas, har anfört att enhetlighet i tillämpningen bättre syntes kunna er­

nås, om prövningen förlädes till justitiekanslersämbetet. Enahanda uttalande

har gjorts av länsstyrelsen i Stockholms län, medan länsstyrelsen i Uppsala

län ansett någon särskild prövningsinstans utöver landsfogde resp. förste

stadsfiskal ej lämpligen böra anordnas, då därigenom kunde uppstå risk för

publicitet som kunde utnyttjas till utpressning. Poliskammaren i Malmö har

förklarat att rätten att eftergiva åtal i stad, som är undantagen från området

för landsfogdes polisverksamhet, borde tillkomma polismästaren därstädes

samt att denne borde kunna verkställa häktning oavsett att läkarundersök­

ning ej hunnit företagas. Sinnessjuknämnden, som finner åtalseftergift prin­

cipiellt vara synnerligen lämplig, förklarar sig emellertid icke kunna god­

taga det sätt, varpå enligt beredningens förslag denna fråga ordnats. Enligt

förslaget komme det att bliva åklagarens sak att bestämma vilken åtgärd

som skulle vidtagas, och han vore icke kompetent att bestämma härutinnan.

Såväl intagande å sinnessjukhus som ställande under tillsynsvård vore sa

ömtåliga åtgärder att de icke boi’de vidtagas utan ingående sakkunnig pröv­

ning i varje särskilt fall. Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala

har uttalat önskvärdheten av att den undersökande läkaren finge sig före­

lagt att yttra sig angående lämpligheten av åtalseftergift för att skapa till­

räcklig säkerhet för att den undersöktes medikopsykologiska förhållanden

vid åtalseftergiftens tillämpande vunne beaktande. Fakulteten har vidare ifrå­

gasatt huruvida själstillståndet hos en för homosexuell otukt misstänkt per­

son under pågående polisutredning vore sådant att han därunder borde för­

mås att fatta ståndpunkt i en angelägenhet av sådan vikt som kastrering. En

av fakultetens ledamöter, professorn E. L. Backman, har bestämt reserverat

sig mot förslaget att uppställa kastrering såsom villkor för åtalseftergift. Inom

medicinska fakulteten vid universitetet i Lund har dess ledamot professorn

G. V. Backman gjort enahanda uttalande.

Anmärkas må slutligen att socialstyrelsen och läkaresällskapet uttalat, att

åtgärderna mot homosexualiteten jämväl borde bestå i profylaktiska åtgär­

der, såsom förbättrad sexualundervisning i skolorna samt dylik undervisning

för uppfostrare, lärare och lärarinnor, ävensom en vetenskapligt lagd och

socialt inriktad upplysningsverksamhet.

44

Kunni. Maj.ts proposition ni 13.

Otukt med djur.

Såsom inledningsvis berörts, upptager 18 kap. 10 § strafflagen en straff­

bestämmelse även för den som övar otukt med djur, s. k. tidelag.

Enligt det förslag till ändring av 18 kap. 10 § strafflagen, som framlades i

1935 års promemoria, skulle bestämmelsen om straff för tidelag utgå ur

strafflagen. Till stöd för den föreslagna straffriheten åberopades därvid att

straffet för tidelag ej kunde sägas fylla någon egentlig uppgift, i all synner­

het som de, vilka beginge dylika gärningar, ofta vore mer eller mindre psy­

kiskt defekta. Vidare framhölls, att dylika handlingar i allmänhet företoges

i största avskildhet och att, örn förhållandet ändock skulle bli upptäckt, ett

straffrättsligt förfarande genom den uppmärksamhet som därigenom påkal­

lades ofta nog syntes göra mera skada än nytta. Slutligen erinrades att för

de säkerligen mycket sällsynta fall, där ett behov av straffinskridande mot

otuktiga handlingar med djur även enligt rådande rättsuppfattning kunde

anses föreligga, andra straffbestämmelser i 18 kap. (13 och 16 §§) torde

erbjuda möjligheter till erforderlig reaktion.

Strafflagberedningen har i sitt nu föreliggande förslag helt anslutit sig till

vad salunda anförts i 1935 ars promemoria. I de över beredningens förslag

avgivna yttranden, däri frågan berörts, tillstyrkes allmänt att bestämmelsen

om straff för tidelag utmönstras ur strafflagen. Landsfogdarna i Stockholms

och Östergötlands län ha dock anmält betänkligheter häremot, därvid den

förre anmärkt, att örn straffbestämmelsen upphävdes, andra bestämmelser

erfordrades för att möjliggöra omhändertagande och rättspsykiatrisk under­

sökning av personer, som övat otukt med djur.

Departementschefen.

Stadgandet i 18 kap. 10 § strafflagen kvarstår oförändrat sedan tillkomsten

av 1864 års strafflag. Under straffbestämmelsen innefattas som förut nämnts

dels otukt med annan person »emot naturen», vartill hänföres homosexuell

otukt, dels ock otukt med djur, s. k. tidelag.

Beträffande homosexuell otukt ha på senare tid, under åberopan­

de av den medicinska forskningens rön i fråga om homosexualitetens natur

och orsaker, yrkanden framställts om en lagändring i syfte att inskränka

straffbarheten för dylika handlingar. Dessa krav ha utgått från det förhål­

landet att, såsom numera torde få anses klarlagt, homosexuella handlingar

ofta äro betingade av en konstitutionell särart som yttrar sig däri att den

sexuella driften är uteslutande eller i övervägande grad riktad mot personer

av det egna könet. Det är tydligt att ett straffhot icke kan ändra den bio­

logiskt betingade anomali som den konstitutionellt homosexuelles böjelse för

sexuella förbindelser med personer av samma kön utgör. Erfarenheten har

också visat att straffbudet icke kunnat upprätthållas. Såsom under utred­

ningen framhållits sker åtal endast i ett fåtal, tämligen godtyckligt utvalda

fall.

Att ett straffbud sålunda icke efterleves och icke heller kan upprätthållas

är givetvis synnerligen betänkligt. Det är fördenskull ur allmän synpunkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

45

önskvärt att, såsom riksdagen hemställt, en revision av stadgandet i 18 kap.

10 § strafflagen genomföres. Ett skäligt hänsynstagande till de människor

som lida av homosexuell läggning talar likaledes för att ändrade bestämmel­

ser meddelas. Riksdagen har också senast innevarande år uttalat sig för en

begränsning av det straffbara området och understrukit angelägenheten av

en sådan reform. Det förslag som i detta syfte utarbetats av strafflagbered­

ningen synes i huvudsak ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i

ämnet.

I fråga om grunderna för denna lagstiftning har strafflagberedningen — i

överensstämmelse med riksdagens ståndpunkt — föreslagit, att det generella

straffbeläggandet av homosexuella handlingar skulle upphävas och att straff

skulle inträda endast i vissa särskilda fall. I de över förslaget avgivna ytt­

randena har denna ståndpunkt också så gott som undantagslöst vunnit an­

slutning såvitt angår de konstitutionellt homosexuella. Olika meningar ha där­

emot kommit till uttryck i frågan, huruvida även homosexuella handlingar

av personer vilka icke äro konstitutionellt homosexuella böra i den utsträck­

ning som beredningen föreslagit undandragas straff. Såsom Svea hovrätt

framhållit kan det tänkas, att det generella straffbudet bidrager till att vid­

makthålla den allmänna motviljan mot homosexualitetens yttringar och däri­

genom motverkar dessas spridning utanför de konstitutionellt homosexuellas

krets. Ett upphävande av den principiella straffbarheten medför också,

såsom i ett annat yttrande påpekats, att polismyndigheten icke får sam­

ma möjlighet som hittills att ingripa mot osunda företeelser. Å andra

sidan synes det — såsom strafflagberedningen framhållit — icke vara

möjligt att i tillämpningen draga någon bestämd gräns mellan konsti­

tutionellt homosexuella och andra. Det torde också vara ogörligt att

i det allmänna rättsmedvetandet finna erforderlig! stöd för en regel som

lämnar utanför straffbudets tillämpningsområde homosexuella handlingar

av dem som äro mest hemfallna däråt men däremot stadgar straff för dem

som endast mera sporadiskt göra sig skyldiga därtill. Vad åter angår syn­

punkten att polisen genom den principiella straffbarhetens upphävande skulle

avsevärt inskränkas i möjligheten till ingripande torde, såsom strafflagbe­

redningen jämväl anmärkt, med fog kunna framhållas, att denna möjlighet

icke enbart är av godo. Det lärer icke kunna bestridas, att det mången gång

är .stötande att polis skall ingripa i personliga förhållanden av den intima

natur som här är i fråga. Såsom framhålles redan i 1935 års promemoria

kan framdragandet i offentlighetens ljus av homosexuella handlingar mellan

vuxna och ansvariga personer medföra en viss smittorisk genom att giva nä­

ring åt sensationslystnad och skandalhunger.

Justitiekanslersämbetet har, liksom vissa andra myndigheter, uttalat sig

för att nu ifrågavarande lagstiftning borde, med bibehållande av den princi­

piella straffbarheten för homosexuell otukt, inskränkas till införande av möj­

lighet att eftergiva åtal mot konstitutionellt homosexuella. Detta torde dock

icke vara tillfyllest. Åtal skulle säkerligen underlåtas i den utsträckning att lill-

lämpningen av straffbudet — på sätt nu är förhållandet — skulle inskränka

sig till undantagsfall.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Med full insikt om nödvändigheten av att söka motverka spridningen

av homosexuella vanor finner jag övervägande skäl tala för den av straff­

lagberedningen intagna ståndpunkten att homosexuella handlingar böra vara

straffbelagda endast när särskilda omständigheter därtill föranleda. Utom­

lands ha också generella straffbestämmelser för homosexuell otukt i många

länder ansetts kunna undvaras. Med hänsyn härtill synas sådana icke heller

i vårt land oundgängligen nödvändiga.

Av medicinalstyrelsen har hävdats att, då den konstitutionellt betingade

homosexualiteten vöre att anse som ett lyte, samhällets reaktion mot en konsti­

tutionellt homosexuell, som begått en otillåten homosexuell handling, borde

utgöras av omhändertagande för medicinsk vård i stället för straff. Samma

mening har uttalats av sinnessjuknämnden liksom i vissa andra yttranden från

medicinskt håll. Den omständigheten att en person är konstitutionellt homo­

sexuell kan dock icke föranleda, att alla utslag av hans böjelse skola lämnas

utan straff. Såsom strafflagberedningen framhållit äro jämväl yttringarna av

den normala könsdriften i samhällsordningens intresse underkastade begräns­

ningar. Medicinalstyrelsens åsikt torde därför icke vara hållbar ur krimi-

nalpolitisk synpunkt. Jag vill således ansluta mig till beredningens uppfatt­

ning att, om straffbarheten för homosexuella gärningar inskränkes till så­

dana fall där särskilda skäl tala för straff, anledning saknas att göra skill­

nad mellan konstitutionellt homosexuella och andra som begå homosexuella

handlingar. Vad nu sagts innebär emellertid icke något ståndpunktstagande i

frågan, under vilka förutsättningar en konstitutionellt homosexuell person

må förklaras otillräknelig enligt strafflagens allmänna bestämmelser härom.

Denna fråga kommer att bliva föremål för närmare överväganden i samband

med behandlingen av strafflagberedningens betänkande angående strafflagens

tillräknelighetsbeslämmelser, sinnesundersökning m. m.

I fråga örn de samhällsintressen som vid ett upphävande av den generella

straffbarheten för homosexuell otukt påkalla skydd genom särskilda lagbe­

stämmelser är jag i stort sett ense med strafflagberedningen. I första hand

torde sålunda straffbud vara erforderliga för att skydda barn och ungdom

mot homosexuella förgripelser. Många manliga homosexuella eftersträva före­

trädesvis förbindelse nied yngre personer. Erfarenheten synes också giva vid

handen, att ungdom i genombrottsåldern kan vara särskilt mottaglig för på­

verkan i homosexuell riktning. Därutöver synes i vissa fall straffbarhet böra

föreligga för homosexuella handligar, begångna under sådana förhållanden att

andra särskilda skäl tala för straff. Att sådana yttringar av homosexualitet som

kränka allmän ordning och anständighet böra vara straffbelagda synes mig

också klart. Jag är vidare ense med beredningen örn behovet av lagstiftnings­

åtgärder för att hindra att manlig ungdom hemfaller åt prostitution. I likhet

med beredningen finner jag det också angeläget, att möjlighet finnes att i

större utsträckning än som följer av vanliga regler från tjänsten skilja lärare

eller andra till vilkas tjänst hör att undervisa eller uppfostra ungdom, om de

göra sig skyldiga till homosexuella handlingar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

47

Såsom strafflagberedningen framhållit är skyddet för barn och ung­

dom starkare motiverat för de yngsta åldersklasserna än för de äldre. Väl är

det möjligt att barn som ej ännu kommit i pubertetsåldern ej alltid taga dju­

pare intryck av ett tillfälligt homosexuellt övergrepp mot barnet. Det torde

likväl vara synnerligen välgrundat att med kraft söka avvärja alla angrepp

mot barnets integritet i nu förevarande hänseende. Beträffande heterosexuell

otukt gäller som bekant ett ovillkorligt skydd för barn under 15 år. Bered­

ningen har icke upptagit något motsvarande stadgande om ovillkorligt skydd

mot homosexuell otukt. Förslaget innehåller allenast stadgande örn straffskärp­

ning i eljest föreslagna bestämmelser örn sådan otukt, därest brottet begås mot

den som ej fyllt 15 år.

Detta synes mindre tillfredsställande. Enligt min mening bör i första hand

— i anslutning till vad som stadgas om heterosexuell otukt i 18 kap. 8 § —

meddelas ett ovillkorligt förbud mot homosexuell otukt med barn som ej fyllt

15 år. Möjligen kunde det ifrågasättas att stadga undantag för den händelse

att den som övar otukt med barnet själv är endast obetydligt över 15 år. Nå­

got sådant undantag finnes emellertid ej stadgat beträffande heterosexuell

otukt och att göra skillnad i detta avseende mellan homosexuell och hetero­

sexuell otukt synes icke motiverat. Jag vill framhålla, att i sådana fall, då den

som övat otukt med barnet är under 18 år, åtalseftergift kan komma i fråga

enligt bestämmelser som jag i annat sammanhang förordat. Sådana fall, då

åldersskillnaden är mycket ringa, påkalla givetvis en mild bedömning ur

straffrättslig synpunkt.

Beträffande innebörden av att såsom förutsättning för straffbarhet skall

gälla, att gärningen begås mot någon som ej uppnått viss ålder, vill jag, med

anledning av uttalanden i vissa yttranden, erinra om den ståndpunkt som

högsta domstolen nyligen intagit i mål örn ansvar enligt 18 kap. 8 §* för otukt

med barn under 15 år. Den tilltalade dömdes av högsta domstolen till ansvar

i målet, enär det var uppenbart att, örn han än icke med säkerhet visste att

barnet ej fyllt 15 år, det likväl måste ha framstått som synnerligen tvivelaktigt

för honom huru därmed förhöll sig. Med denna tolkning torde några sär­

skilda svårigheter vid tillämpningen av de subjektiva rekvisiten ej behöva

uppkomma.

Jag övergår härefter till frågan om straffrättsligt skydd för barn i åldern

15—18 år mot homosexuell otukt. Strafflagberedningens förslag innebär i den­

na del, att envar som övar homosexuell otukt med någon som ej fyllt 18 år eller

som söker förmå honom därtill skall fällas till straff, om han själv vid tiden

för gärningens begående fyllt 21 år.

Åldersgränsen för straffskyddet, 18 år, står i överensstämmelse med en

gränsdragning som redan skett i vissa andra lagrum i kapitlet, nämligen 2 a

och 8 a §§. Enligt 2 a § må straff ej ådömas den som vid otukt mellan släk­

tingar i rätt upp- och nedstigande led själv är under 18 år. I 8 a § stadgas

straff för den som, i annat fall än förut angivits i kapitlet, genom grovt miss­

bruk av överordnad ställning förmår kvinna som ej fyllt 18 år till otukt. Det

1 NJA 1941 s. 466; jfr även 1942 s. 420.

synes därför vara naturligt att även i nu förevarande sammanhang anknyta

till 18-årsgränsen.

Den av beredningen föreslagna bestämmelsen om ovillkorligt skydd för

den som ej fyllt 18 år mot homosexuella handlingar gäller som nyss nämnts

allenast om gärningsmannen själv fyllt 21 år. Emellertid kan straff för den

som ej fyllt 21 år komma att inträda enligt den allmänna bestämmelsen i be­

redningens förslag om straff för den som förmår eller söker förmå annan av

samma kön under 21 år till otukt med sig och som därvid utnyttjar den and­

res oerfarenhet eller beroende ställning.

Mot de nu berörda bestämmelserna i förslaget kan anföras, alt de erbjuda

en ganska invecklad reglering. Enligt min mening är det av största vikt att de

nya straffbestämmelserna bliva sådana att de kunna lätt tillägnas av det all­

männa rättsmedvetandet. Reglerna måste därför vara enkla och framstå såsom

naturliga. Jag finner det mest ändamålsenliga vara att giva även ungdomen i

åldern 15—18 år ett ovillkorligt straffskydd, så snart gärningsmannen fyllt

18 år och alltså uppnått den allmänna straffmyndighetsåldern. Större fasthet

åt bestämmelserna och bättre överensstämmelse med straffsystemet i övrigt

vinnes, örn i lagen icke meddelas någon sådan straffrihetsregel som enligt

beredningens förslag i viss utsträckning skulle gälla för den som är i åldern

18—21 år. Att den som själv är i åldem 15—18 år enligt den av mig förordade

bestämmelsen blir fri från straff innebär ej annat avsteg från allmänna regler

om straffbarhet än att straffrihet medgivits i stället för att eljest straffned-

sättning bort äga rum. Denna avvikelse är allenast en naturlig följd av att

han själv tillhör den åldersgrupp som skall skyddas.

Beträffande förutsättningarna i subjektivt hänseende för att i det särskilda

fallet döma till straff för otukt med den som ej fyllt 18 år kan jag hänvisa

till vad jag anfört örn otukt med den som ej fyllt 15 år.

Såsom förut nämnts innebär strafflagberedningens förslag visst skydd mot

homosexuella närmanden även för ungdom i åldern 18—21 år, i det att be­

redningens förslag innehåller en allmän bestämmelse om straff för den som

förmår eller söker förmå någon av samma kön under 21 år till otukt med sig

och därvid utnyttjar den andres oerfarenhet eller beroende ställning. Såsom

skäl för begränsningen av skyddet till dem som ej fyllt 21 år har beredning­

en anfört, att man i fråga om personer som nått myndig ålder hade rätt att

räkna med en mera allmän mognad och förmåga att självständigt bestämma

om sitt sexuella liv.

Någon motsvarighet till den åldersgräns som här angivits har icke eljest

upptagits i strafflagen. Den medför ur mera formell synpunkt den mindre

tillfredsställande konsekvensen, att den som själv är under 21 år, och således

befinner sig i den skyddade åldem, enligt ordalagen kommer att straffas

för otukt med annan person under samma åldersgräns, örn de av beredningen

i övrigt angivna förutsättningarna äro för handen. Detta kan i tillämpningen

komma att förefalla egendomligt. Av större vikt är emellertid, att ett prak­

tiskt behov av skydd mot homosexuella närmanden otvivelaktigt före­

⁴⁸

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

49

ligger även för andra än dem som äro under 21 år. I yttrandena lia särskilt

berörts sådana fall, då lärare göra sig skyldiga till homosexuell otukt med

elever som fyllt 21 år. Man kan även nämna sådan otukt mellan föräldrar och

barn. Det är uppenbarligen av vikt att kunna inskrida med straff även i dy­

lika fall.

Även i vissa andra situationer torde det vara nödvändigt att kunna ingripa

med straff med anledning av otukt utan att vara bunden av en sådan ålders­

gräns som beredningen föreslagit. Det torde sålunda böra finnas straff för

överordnade eller arbetsgivare, som missbruka sin ställning gentemot under­

ordnade eller anställda för att förmå dem till homosexuell otukt. Särskilt

inom manliga förläggningar eller vid utbildningsanstalter kan föreligga en

fara för att befäl eller lärare öva obehörig påtryckning på dem de äro satta

att leda. Viss risk föreligger också att äldre kamrater mer eller mindre syste­

matiskt angripa nykomlingar med homosexuella närmanden. Såsom Göta hov­

rätt framhållit kunna vägande skäl åberopas för att, efter danskt mönster,

meddela en bestämmelse om straff för den som förmår annan av samma kön

till otukt medelst grovt missbruk av den andres beroende ställning i tjänsten

eller i ekonomiskt avseende.

Med hänsyn till det anförda kan jag icke finna tillrådligt att begränsa

straffskyddet till dem som ej uppnått myndig ålder. Strafflagberedningen

bär själv understrukit, att det ur samhällets synpunkt måste anses angeläget

att förhindra att tendensen till homosexuella handlingar utbredes. Till stöd

för en mera omfattande straffbestämmelse än den beredningen föreslagit ta­

lar även att det på det straffrättsliga området är särskilt angeläget att gå

fram med försiktighet så att man icke — på grund av en alltför långtgående

ändring — efter någon tid tvingas mer eller mindre långt tillbaka mot den

tidigare ståndpunkten. Denna synpunkt har i yttrandena särskilt understru­

kits av Svea hovrätt.

Såsom förutsättning för straffbarhet vid otukt med person över 18 år torde

till en början, i anslutning till strafflagberedningens förslag, böra upptagas,

att gärningen skett under utnyttjande av annans oerfaren-

h e t.

För att utnyttjande av annans oerfarenhet skall kunna anses föreligga bör

givetvis förutsättas en icke alltför obetydlig skillnad i fråga örn ålder, erfa­

renhet på det sexuella området eller den allmänna personliga utvecklingen.

I regel torde utnyttjande av annans oerfarenhet överhuvud icke kunna an­

ses föreligga gentemot den som är kommen lill myndig ålder. Den person­

liga utvecklingen i varje särskilt fall måste emellertid tillmätas betydelse

och kan föranleda att utnyttjande av vederbörandes oerfarenhet måste anses

föreligga även vid en något högre ålder. Jag vill vidare med tanke på yngre

personer framhålla, att den omständigheten, alt den mot vilken handlingen

riktas tidigare kan lia deltagit i homosexuella handlingar, icke i och för sig

utesluter att han kan anses oerfaren på området. Det är sålunda tänkbart,

att en och samme person kan successivt bliva utsatt för straffbara angrepp

Bihang till riksdagens protokoll lätt. 1 sami. Nr 13.

4

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

från två eller flera personer. Att en viss person lyckats i sitt uppsåt medför

icke, att andra skulle kunna ostraffat begagna sig av den förledde för att

tillfredsställa sina böjelser.

Med utnyttjande av annans oerfarenhet har straff lagberedningen jäm­

ställt utnyttjande av annans beroende ställning. Detta alternativ bar i fråga

örn heterosexuell otukt en nära motsvarighet i den förut berörda straffbe­

stämmelsen i 18 kap. 8 a §, varest stadgas straff för den som genom grovt

missbruk av överordnad ställning förmår kvinna som ej fyllt 18 år till

otukt. Det synes lämpligt att utforma den nu ifrågasatta förutsättningen

för straffbeläggande av homosexuell otukt i nära överensstämmelse med

sistnämnda lagrum. Såsom villkor för straffbarhet torde fördenskull böra

uppställas, att gärningen skett genom grovt missbruk av annans

beroende ställning. Jag har förut anfört flera exempel på sådant

missbruk och det torde icke vara behövligt att närmare utveckla vad där­

med bör förstås. Huruvida missbruket är att anse som grovt, får givetvis be­

dömas med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall.

I de yttranden som Göta hovrätt och hovrätten över Skåne och Blekinge

avgivit över strafflagberedningens förslag har blivit ifrågasatt att straff­

belägga även den som med användning av berusande medel förmår annan

till homosexuell otukt eller, efter att ha använt bedövande medel mot an­

nan, gör sig skyldig till homosexuell otukt med honom. Tillräcklig anled­

ning att vid sidan av förut angivna straffbestämmelser upptaga särskilda

bestämmelser för nu angivna fall torde emellertid icke föreligga. Använd­

ning av bedövande medel torde kunna föranleda straff enligt 15 kap. 22 §.

Vad härefter angår strafflatituden för de homosexuella handlingar

som enligt vad jag nu anfört böra beläggas med straff torde för homosexuell

otukt med den som ej fyllt 15 år böra i nära anslutning till beredningens

förslag stadgas straffarbete i högst fyra år eller fängelse. Straffmaximum

kommer i så fall att sammanfalla med maximum i 18 kap. 8 § som straff­

belägger heterosexuell otukt med den som ej fyllt 15 år. I fråga örn homo­

sexuell otukt med den som fyllt 15 men ej 18 år torde vara tillfyllest att

stadga straffarbete i högst två år eller fängelse. Att, såsom hovrätten över

Skåne och Blekinge ifrågasatt, införa möjlighet till straffskärpning vid för­

svårande omständigheter synes knappast erforderligt. Beträffande slutligen

homosexuell otukt med den som fyllt 18 år torde straffet för de fall, då sådan

otukt enligt vad förut sagts skall vara kriminaliserad, böra bestämmas till

i första hand fängelse och i andra hand straffarbete i högst två år.

Såsom förut nämnts skall enligt beredningens förslag straff inträda även

för den som »söker» förmå annan av samma kön till otukt med sig, om

den andre är under 18 år eiler om han utnyttjat den andres oerfarenhet

eller beroende ställning och denne är under 21 år. Beredningen avsåg här­

med att straffbelägga även försök till förförelse. Efter det beredningens

förslag framlagts ha genom 1942 års lagstiftning införts nya allmänna be­

stämmelser örn förutsättningarna för att straffa försök, vilka upptagits i

Kungl. Maj.ts proposition nr lii.

51

3 kap. 13 § strafflagen. Enligt dessa bestämmelser gäller, alt då någon på­

börjat utförandet av visst brott utan att detta kommit till fullbordan, han

skall i de fall lagen utsätter straffas för försök till brottet, såframt fara

förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara

endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten. Straff för

försök skall ej, utom i fall varom särskilt är stadgat, ådömas den som fri­

villigt genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes föranlett

att brottet ej fullbordats. Straffet för försök skall i regel sättas under vad

eljest å gärningen följa bort.

Det torde få anses uteslutet att i fråga örn homosexuell otukt införa någon

särskild reglering av brottets straffbarhet på försöksstadiet. I detta samman­

hang synes därför endast böra upptagas stadgande att försök till homosexuell

otukt, som enligt vad förut sagts skall vara kriminaliserad, straffas enligt vad

som föreskrives i 3 kap. Härigenom vinnes också en betydligt mera bestämd

avgränsning av de straffbara försökshandlingarna än enligt beredningens för­

slag. Det torde vid sådant förhållande icke, med hänsyn till de invändningar

som i ett pär yttranden rests mot beredningens förslag på nu ifrågavarande

punkt, möta betänkligheter att stadga straff även för lörsöksstadiet.

De bestämmelser som jag hittills ansett mig böra föreslå torde böra utgöra

10 § i 18 kap. De olika straffbestämmelserna torde böra upptagas i särskilda

stycken (moment), som vid ådömande av straff kunna åberopas vart för sig.

I vissa yttranden har påyrkats att, i analogi med vad som enligt 18 kap.

9 § gäller om heterosexuell otukt, en straffbestämmelse borde meddelas jäm­

väl i fråga om homosexuell otukt med den som är sinnessjuk eller

s i n n e s s 1 ö. Beredningen har icke i sitt förslag upptagit något sådant stad­

gande men har, i anslutning till 18 kap. 6 § 2 morn., föreslagit ett särskilt

stadgande örn straff för funktionär på sådan inrättning som där avses, om

han övar otukt med på inrättningen intagen person av samma kön. Bered­

ningen har ansett att genom ett dylikt straffbud skapades tillräckligt straff-

skydd även mot homosexuell otukt med sinnessjuk eller sinnesslö person.

Även örn behovet av särskilt straffskydd mot homosexuell otukt med sin­

nessjuka eller sinnesslöa personer såvitt man nu kan bedöma icke är särskilt

framträdande, synes det likväl principiellt motiverat att bereda dem skydd

mot homosexuella närmanden. Då de icke själva kunna antagas lia kraft att

avvisa vederbörande, torde en straffbestämmelse vara på sin plats. Stad­

gande härom synes lämpligen böra upptagas under en ny paragraf, betecknad

10 a §. Straffet torde böra utgöra fängelse eller straffarbete i högst två år.

I samma paragraf torde även böra intagas det av beredningen föreslagna

mot 18 kap. 6 § 2 mom. svarande stadgandet örn straff, därest vissa funk­

tionärer göra sig skyldiga till otukt med personer sorn äro intagna på

anstalt.

Då varken 18 kap. 0 8 2 mom. eller 9 § innehåller straff för försök till

heterosexuell otukt i där angivna fall, torde det icke böra komma i fråga

att i förevarande sammanhang stadga straff för försök till brott som

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

avses i den nya 10 a §. Detta är ur andra synpunkter icke helt till­

fredsställande. Frågan om straffbarheten vid försök till brott som avses

i förevarande kapitel i strafflagen torde emellertid inom kort komma att bliva

föremål för ett enhetligt bedömande i samband med en omarbetning av ka­

pitlet i dess helhet.

Det är givet, att homosexuella handlingar som såra allmän ordning

och anständighet icke kunna tolereras, även örn det ej är fråga om

sådan otukt som åsyftas med förut av mig förordade straffregler. Bered­

ningen har med hänsyn därtill i sitt förslag till ändring av 18 kap. 10 § upp­

tagit ett särskilt stadgande örn straff för den som å allmän plats eller eljest

så att allmän förargelse kan komma därav övar otukt med annan av samma

kön eller med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig.

I fråga om sexuella närmanden föreslog redan den s. k. reglementeringskom-

mittén i sitt år 1910 avgivna betänkande en straffbestämmelse för den som ge­

nom ord, tecken eller annan gärning, på sätt sorn vöre ägnat att väcka allmän

förargelse, uppfordrade eller inbjöde till otukt. Förslaget föranledde icke nå­

got stadgande i ämnet, till synes väsentligen av den anledningen att bestäm­

melserna i 18 kap. 13 § ansågos i praxis ha erhållit en tolkning som i huvud­

sak omfattade de gärningar kommittén avsett med sitt förslag. Sedermera före­

slog lösdriverilagstiftningskommiftén i sitt år 1939 avgiVna betänkande ett

tillägg till nämnda lagrum av innehåll att detsamma skulle bliva tillämpligt

beträffande den som på allmän plats och anstötligt sätt inbjöde till könsför-

bindelse. Båda förslagen avsågo i första hand den kvinnliga prostitutionen. I

vad mån för dennas bekämpande ett stadgande av angiven art är önskvärt

torde i detta sammanhang icke behöva upptagas till övervägande. Såvitt an­

går den manliga prostitutionen anser jag emellertid införande av ett dylikt

stadgande icke vara erforderligt. Med rådande tolkning av 18 kap. 13 § torde

behövliga ingripanden mot handlingar av ifrågavarande natur kunna äga

rum i alla praktiska fall. I detta lagrum stadgas bland annat straff — böter

eller fängelse — för den som sårar tukt och sedlighet så att allmän förargelse

eller fara för andras förförelse därav kommer. För stadgandets tillämpning

förutsättes icke att gärningen skett på »allmän plats». Lagrummet kan så­

lunda tillämpas även i fråga örn handlingar som begås i sådana lokaliteter

som trappuppgångar, portar och dylikt. Rättspraxis kräver ej heller, att

handlingen i det särskilda fallet väckt förargelse hos flera personer för att

allmän förargelse skall anses föreligga, utan anser tillfyllest, att någon utom­

stående iakttagit handlingen och att den lätteligen kunnat iakttagas av ett

flertal personer. I ett tidigare rättsfall ansågs lagrummet tillämpligt, då nå­

gon vid upprepade tillfällen förövat lukt och sedlighet sårande gärningar,

vilka vid varje enstaka tillfälle iakttagits endast av en person. Även beträf­

fande det andra alternativet, nämligen att gärningen innebär fara för andras

förförelse har lagrummet erhållit en vidsträckt tolkning. Det torde således icke

förutsättas att handlingen inneburit fara för förförelse av flera personer.1 Att

1 Betr. tillämpningen av 18 kap. 13 § strafflagen sc bi. a. NJA 1937 s 378, 1926 s. 203, 1924

B 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

53

handlingen, såsom ordalagen möjligen kunde anses giva vid handen, skulle

föranleda straff, örn den inneburit fara för förförelse av två personer, men

däremot icke vara straffbar, örn fara förelegat allenast för en person, har sålun­

da icke antagits. En sådan gränsdragning vore också irrationell. Ehuru lag­

rummet möjligen kan sägas vara i behov av förtydligande, har jag ej funnit

anledning att i detta sammanhang låta omarbeta detsamma.

I ett yttrande har ifrågasatts att till komplettering av 18 kap. 11 § införa

ett särskilt straffbud i syfte att hindra uppkomsten av sammanslut­

ningar eller klubbar som lia till ändamål att främja homosexuell

otukt mellan medlemmarna. Sistnämnda lagrum stadgar bland annat straff

för den som vanemässigt eller för att därigenom bereda sig vinning förleder

till, förmedlar eller på annat sätt främjar otukt mellan andra. Lagrummet

medför otvivelaktigt straff för den som ställer sig i ledningen för dylika

sammanslutningar eller klubbar liksom för den som eljest vanemässigt eller

för sin vinning stöder sammanslutningen eller klubben. Att lagrummet —

liksom 18 kap. 12 § — är tillämpligt i fråga om främjande av homosexuell

likaväl som beträffande heterosexuell otukt, är icke föremål för tvivel.

I vissa yttranden har yrkats, att i 18 kap. strafflagen borde — liksom i

den danska strafflagen — införas ett stadgande av innebörd att all medver­

kan till homosexuell otukt som sker mot betalning skulle straff­

beläggas. Ett dylikt straffbud torde emellertid, även bortsett från att lös­

driveri och prostitution icke hos oss äro kriminaliserade, icke vara tillrådligt.

Tillämpningen därav skulle säkerligen bereda avsevärda svårigheter bland

annat med hänsyn till vanskligheterna att besvara frågan vad som skall

anses som betalning. Att göra skillnad mellan kontant betalning och annan

ersättning kan ej gärna komma i fråga. Jag kan icke heller finna tillräck­

liga skäl att behandla homosexuell och heterosexuell prostitution olika i

nu berört hänseende.

Strafflagberedningen bar för sin del i syfte att motarbeta den manliga

prostitutionen föreslagit vissa ändringar i lösdr i v arlagen och bar­

navårdslagen. Enligt den förra lagen skall såsom lösdrivare behandlas

den som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt

uppehälle liksom den vilken eljest, utan att ha medel lill sitt uppehälle, un­

derlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett så­

dant levnadssätt att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller

sedlighet. Personer under 21 år må dock ej behandlas såsom lösdrivare. En­

ligt beredningens förslag skall såsom lösdrivare behandlas även den som

vanemässigt på allmän plats eller eljest så ali allmän förargelse kan upp­

komma därav med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt

med sig och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krä­

vas för bans tillrättaförande.

Det är tydligt, att beredningens förslag innebär en väsentlig avvikelse från

grunderna för lösdrivarlagstiftningen. Anledningen till denna avvikelse torde

framför allt vara ali, såsom beredningen framhållit, manliga prostituerade

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 1.

ofta icke äro lielyrkesprostituerade. Det torde dock icke vara lämpligt att i

förevarande sammanhang göra någon ändring i lösdrivarlagen av den prin­

cipiellt betydelsefulla innebörd beredningen föreslagit. Beträffande möjlig­

heten att tillämpa lagen i dess nuvarande lydelse mot manligt prostituerade

må framhållas, att de s. k. helyrkesprostituerade helt naturligt icke utgöra

någon bestämt avgränsad grupp. Erforderliga åtgärder enligt lagen torde

kunna äga rum även i de gränsfall, där sådant ingripande av sociala skäl är

särskilt påkallat. Jag finner på grund av vad nu sagts övervägande skäl tala

för att frågan om eventuellt behov av utvidgade möjligheter att med lösdri-

varlagens hjälp ingripa mot manlig prostitution får övervägas i samband

med en mera omfattande revision av denna lagstiftning. Jag vill emellertid

påpeka att manligt prostituerade under 21 år skola kunna omhändertagas av

barnavårdsnämnd enligt vad jag i det följande vill förorda.

Beredningens förslag om ändring i barnavårdslagen innebär, att under

22 § e) skulle införas ett nytt stadgande enligt vilket barnavårdsnämnd skulle

tillerkännas befogenhet att vidtaga i lagen närmare angivna åtgärder be­

träffande dem som tillhöra åldersgruppen 18—21 år, örn vederbörande gjor­

de sig skyldig lill sådan handling som beredningen angivit i sitt förslag till

ändring av lösdrivarlagen, dock med den utvidgningen att vanemässighet ej

skulle krävas.

Mot införande i barnavårdslagen av en bestämmelse med syfte att tillrätta­

föra ungdom som hemfallit åt homosexuella vanor synes principiellt icke

vara något att erinra. Däremot förefaller det ej lämpligt att, på sätt bered­

ningens förslag kan sägas göra, låta barnavårdsnämnds åtgärd följa såsom

ett slags straff med anledning av en viss handling. Den utformning bered­

ningen givit sitt förslag har också väckt betänkligheter i flera yttranden.

Förslaget torde böra begränsas till sådana fall, då skyddsåtgärder äro in­

dicerade på ett sätt som är mera jämförligt med andra i barnavårdslagen

angivna fall. Till stöd för en sådan begränsning kan även åberopas, att del

givetvis måste fordras mera vägande skäl för ingripande mot den som är

i åldern 18—21 år än i fråga örn yngre personer. Erforderlig ändring av la­

gen torde lämpligen böra ske genom ett tillägg i 22 § d), som för närvarande

medgiver att barnavårdsnämnd ingriper mot person i åldern mellan 18 och

21 år som befinnes vara hemfallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller last­

bart levnadssätt och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets

sida krävas för hans tillrättaförande. Då en person kan vara hemfallen åt

homosexuella vanor, även om hans levnadssätt icke kan sägas vara »oordent­

ligt, lättjefullt eller lastbart», torde härmed lämpligen böra jämställas att

hail eljest är hemfallen åt svår oart. Att detta uttryck icke uteslutande träffar

homosexuella vanor synes icke böra möta några betänkligheter. Av lagrum­

met i övrigt framgår ju bland annat, att särskilda åtgärder måste anses på­

kallade ur allmän synpunkt för vederbörandes tillrättaförande. Eljest må ej

ingripande äga rum. Den nya bestämmelsen kan därför icke med fog befaras

få en för vidsträckt tillämpning. Genom att tillägget införes under 22 § d) blir

det icke behövligt att, såsom eljest måst ske, vidtaga annan följdändring än

att 2 § 1 mom. bör jämkas på motsvarande sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

55

Beträffande barn under 18 år kan enligt barnavårdslagen ingripande äga

rum, om barnet är vanartat eller — därest det ej fyllt 16 år — på grund

av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet eller oförmåga att fostra barnet dr

i fara att bliva vanartat eller i föräldrahemmet utsättes för fara till sin kropps­

liga eller andliga hälsa. Dessa bestämmelser torde vara tillfyllest. Bered­

ningen har icke heller föreslagit någon ändring i denna del.

Till komplettering av de förut behandlade straffbestämmelserna har be­

redningen med särskild tanke på lärare föreslagit en ändring även i

25 kap. 20 § strafflagen. Enligt detta lagrum gäller, att om den, till vars

ämbete hör att undervisa eller uppfostra ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom.

dömes till fängelse för otukt med ungdom som han i kraft av ämbetet eller

eljest hade till undervisning eller uppfostran, eller om han dömes enligt

18 kap. 13 § till ansvar för någon tukt och sedlighet sårande gärning därav

kom synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse, han tillika skall dömas

till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss tid. Beträffande äm­

bets- eller tjänsteman som dömes till straffarbete eller svårare straff gäl­

ler redan enligt 2 kap. 18 §, att han i regel skall avsättas eller suspenderas.

Enligt beredningens förslag skall vad i 25 kap. 20 § stadgas även gälla,

om ämbetsman som där avses dömes till fängelse för otukt med ungdom

som han hade till undervisning eller uppfostran, vare sig enligt 18 kap.

6 § 1 mom. eller enligt den av beredningen föreslagna nya 10 § i sistnämnda

kapitel. Avsättning eller suspension må också enligt förslaget ådömas, där så­

dan ämbetsman i annat fall än nyss sagts dömes till böter eller fängelse enligt

18 kap. 10 §, såframt omständigheterna föranleda därtill.

Beredningens förslag i denna del har blivit föremål för mycket delade

meningar i yttrandena. Av medicinska fakulteten i Uppsala har sålunda

gjorts gällande, att avsättning vore en orimligt hård påföljd även i fråga om

lärare som övat homosexuell otukt med någon av sina elever. Därvid har er­

inrats örn möjligheten att med stöd av läkarintyg förtidspensionera lärare,

vilkas homosexuella läggning påkallar en sådan åtgärd. Denna utväg torde

dock i tillämpningen vara förenad med avsevärda svårigheter. Behovet av

att kunna undanröja varje fara för att homosexuell läggning hos en lärare

skall rikta sig mot hans elever synes mig kräva att möjlighet till avsätt­

ning finnes såväl då han övat otukt med någon av sina egna elever, som

då han eljest begått straffbar homosexuell otukt och omständigheterna ej

föranleda till att faran för eleverna kan anses undanröjd. Jag vill alltså

ansluta mig till beredningens förslag i denna del.

Beträffande den ifrågasatta ändringen av 25 kap. 20 § vill jag i övrigt

framhålla, alt möjligheten att döma till avsättning eller suspension i sam­

band med fängelsestraff för homosexuell otukt torde kunna begränsas till

sådan otukt som avses i den av mig föreslagna nya 10 § i 18 kap. Be­

träffande sådan otukt som skulle komma att straffas enligt 18 kap. 10 a g

torde icke i högre grad än i fråga örn heterosexuell otukt i motsvarande

fall vara påkallat att stadga möjlighet till avsättning eller suspension

när straffet stannar vid fängelse. Vad särskilt angår det fall, alt den homo­

sexuella otukt som avses i nyssnämnda 10 § i 18 kap. icke hogås mot ungdom

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

som ämbets- eller tjänstemannen har för uppfostran eller undervisning, sy­

nes såsom uttrycklig förutsättning för att avsättning eller suspension skall

komma i fråga böra stadgas att sådan åtgärd finnes påkallad med hänsyn

till ämbetsuppgiften. Härav torde framgå, att avsättning ej må ådömas an­

nat än om vederbörande måste anses direkt olämplig att fortfarande inne­

hava sin befattning. Motsvarande gäller givetvis suspension. Den av mig

förordade lydelsen utmärker också tydligare, att grunden till den föreslagna

regeln om avsättning eller suspension är den att brottet i viss mån är att

likställa med tjänstefel. Örn denna synpunkt ej kan anläggas i det särskilda

fallet, bör icke heller dömas till sådan påföljd. Då beträffande fullbordat brott

böter icke ingå i latituden för någon av de av mig såsom 18 kap. 10 § föreslagna

bestämmelserna, uppkommer för sådant fall icke fråga, huruvida avsättning

eller suspension kan tänkas motiverad även när vederbörande dömes allenast

till bötesstraff. Att införa möjlighet till avsättning eller suspension, örn böter

ådömas vid försök, synes icke lämpligt.

Beträffande det fall att ämbetsman dömes till ansvar för annan tukt och

sedlighet sårande handling av homosexuell natur finner jag ej skäl att göra

något avsteg från vad nu gäller, därest ämbetsmannen dömes till straff en­

ligt 18 kap. 13 §.

I fråga örn andra befattningshavare än lärare kan jag icke finna påkal­

lat att införa möjlighet till avsättning eller suspension under andra förut­

sättningar, då straff ådömes befattningshavaren för homosexuell otukt, än

då straff för annat brott ådömes honom. Det förhållandet att 25 kap. 20 §

strafflagen icke i allmänhet torde kunna tillämpas på officerare eller under­

officerare vid krigsmakten, synes icke heller påkalla någon särskild åtgärd.

De vidsträckta befogenheter alt förflytta officerare och underofficerare som

tillkomma överordnade befälhavare synas innebära tillräcklig garanti att ve­

derbörande skall kunna erhålla en sysselsättning, där hans homosexuella

läggning icke innebär fara för att han skall förgripa sig mot underlydande.

Jag vill för övrigt erinra, att de av mig förordade straffbestämmelserna för

homosexuell otukt giva möjligheter att ingripa bland annat mot ämbets- eller

tjänstemän som göra sig skyldiga till homosexuell otukt med underordnade

utan begränsning med hänsyn till de senares ålder och att avsättning eller

suspension i regel skall ådömas enligt 2 kap. 18 §, örn brottet föranleder

straffarbete.

Vad beredningen påpekat angående önskvärdheten av att vid blivande änd­

ringar i instruktioner och liknande författningar uppmärksamhet äg­

nas spörsmålet på vad sätt homosexuella vanor böra betraktas som en brist

i vederbörandes vandel av beskaffenhet att kunna föranleda avstängning

från tjänstgöring eller annan därmed jämförlig åtgärd synes mig värt be­

aktande. Det torde däremot icke vara oundgängligen erforderligt att, såsom

Svea hovrätt påyrkat, nu söka i ett sammanhang införa bestämmelser där­

om. Med hänsyn lill den utvidgning av det straffbara området som jag för­

ordat, jämfört med beredningens förslag, torde det ej vara förenat med be­

tänkligheter att genomföra nu ifrågavarande lagstiftning utan att avvakta

erforderlig genomgång och omarbetning av tillämpliga instruktioner m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

57

Beträffande åtal mot den som gjort sig skyldig till brott mot den av be­

redningen föreslagna 10 § i 18 kap. strafflagen bär beredningen föreslagit

en särskild bestämmelse, enligt vilken landsfogden eller, i Stockholm, förste

stadsfiskalen må eftergiva åtalet, om betryggande åtgärd vidtagits till före­

byggande av återfall och åtal icke ur allmän synpunkt är påkallat. Mot delta

förslag har bland annat Svea hovrätt invänt, att frågan örn åtalseftergift

måste upptagas i ett större sammanhang. Även jag finner det betänkligt att

för ett speciellt brott — utan att lia erhållit någon översikt över behovet av

åtalseftergift i andra fall — införa bestämmelser i detta hänseende. De av

sinnessjuknämnden framförda betänkligheterna mot alt låta åklagaren fak­

tiskt bestämma vilken åtgärd den misstänkte borde bliva föremål för torde

icke heller sakna fog. Jag kan därför icke ansluta mig till beredningens för­

slag i denna del. Det bör emellertid framhållas, att frågan om åtal för brott

mot 18 kap. 1—12 §§ strafflagen redan enligt gällande instruktioner skall

prövas av överåklagaren, örn ej annorlunda förordnats. Därigenom torde ha

skapats viss garanti mot att utpressare kunna lyckas att med hot örn oberät­

tigade angivelser förmå någon att falla till föga för hans påtryckningar. En

annan sak är att redan den omständigheten att vederbörande har en homo­

sexuell läggning giver en utpressare möjlighet att hota honom med att yppa

förhållandet t. ex. för närstående eller överordnade.

Av den tidigare lämnade redogörelsen framgår, att beredningen jämväl

föreslagit en särskild lag örn läkarundersökning av person misstänkt

för brott mot 18 kap. 10 § strafflagen. Enligt huvudstadgandet i detta för­

slag skall, innan allmänt åtal väckes för sådant brott, läkarundersökning av

den misstänkte äga runi, örn denne är villig att underkasta sig sådan.

Detta stadgande äger nära samband med beredningens förslag om åtals­

eftergift. Därest den föreslagna bestämmelsen angående åtalseftergift i fråga

om homosexuell otukt icke upptages i nu förevarande sammanhang, torde

det väsentliga skälet för beredningens förslag om särskild läkarundersökning

bortfalla. Men även bortsett från detta samband synes det mindre lämpligt

att endast med avseende å visst slag av brott meddela speciella bestämmel­

ser örn förberedande läkarundersökning. Jämväl denna fråga kräver ett be­

dömande i större sammanhang. Jag vill erinra alt lagen den 22 juni 1939

örn särskild förundersökning i brottmål enligt Kungl. Maj:ts beslut den 1

oktober 1943 skall träda i kraft den 1 januari 1944. Denna lag bereder dom­

stolen eller dess ordförande möjlighet att besluta att läkarintyg skall vid

förundersökningen införskaffas om den tilltalade. Dessutom skall givetvis

domstolen förordna örn sinnesundersökning i vanlig ordning, när anledning

därtill förekommer. Jag är icke för närvarande beredd att tillerkänna även

åklagaren någon befogenhet att föranstalta om läkarundersökning. Ifråga­

varande lagförslag torde därför icke nu böra upptagas.

Såsom förut nämnts omfattar 18 kap. 10 § strafflagen förutom otukt mot

naturen med annan person även otukt med djur, s. k. tidelag. I denna

del skulle straffbudet enligt beredningens förslag helt bortfalla. I enlighet

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

med den uppfattning, som torde vara allmänt rådande, tillstyrker jag att

straffet för otukt med djur avskaffas.

Såsom en följd av att fängelse införes i straffskalan i 18 kap. 10 och

10 a §§ strafflagen torde i 3 § lagen den 21 september 1915 om behö­

righet att utöva läkarkonsten böra vidtagas sådan ändring att

förlust av legitimationen kan inträda då legitimerad läkare dömes till fäng­

else för brott som han under utövning av läkarkonsten begått mot något av

förstnämnda båda lagrum. I anslutning härtill bör i 5 § samma lag föreskri­

vas skyldighet för domstol att till medicinalstyrelsen insända protokoll och

utslag i mål varigenom läkare dömts till fängelse för sådant brott.

Med anledning av förslag till lag om kastrering, som jag senare kommer

att anmäla, torde 3 och 5 §§ lagen om behörighet att utöva läkarkonsten

böra jämväl kompletteras med hänvisning till en straffbestämmelse som upp­

tagits i nu nämnda lagförslag.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprät­

tats förslag till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den

6 juni 1924 (nr 361); samt

3) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över de under 1) och 3)

upptagna lagförslagen, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom ut­

drag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

1 Denna bilaga, som är lika lydande med de vid propositionen fogade lagförslagen i ämnet

har här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

59

Bilaga A.

Utländsk rätt.

Redogörelse intagen i 1935 års promemoria (SOU 1935: <>S).

I fråga om onaturlig otukt mellan människor skilja sig lagarna i två hu­

vudgrupper.

Den ena gruppen, vartill bland annat höra de flesta romanska lagarna

samt ett stort antal utomeuropeiska lagar, straffar -icke i något fall nämnda

otuktsform såsom sådan, d. v. s. uppställer icke ett självständigt rekvisit,

enbart byggt på otuktens egenskap av onaturlig, varemot dylik gärning regel­

mässigt blir straffbar under sådana omständigheter, då även naturlig otukt

skulle straffats, t. ex. då den begåtts mot barn. I allmänhet gäller om dessa

lagar, att de vid de särskilda otuktsbrott som uppställas bestämma objektet

och handlingen så, att mer eller mindre av onaturlig otukt ingår i rekvisitet.

De till den andra huvudgruppen hörande lagarna överensstämma däri, att

ett större eller mindre område uppställes, där otukten straffas enbart därför

att den är onaturlig (av en eller annan art). Däremot skilja de sig i flera

olika typer beträffande utstakandet av det straffbara området.

1. Flera lagar göra i likhet med den svenska bokstavligen betraktat ingen

inskränkning i begreppet otukt mot naturen. Detta skulle således

kunna antagas avse även sådan otukt mellan personer av olika kön som icke

innefattar normalt könsumgänge.

2. Vissa lagar — bl. a. den finska — inskränka det i och för sig straff­

bara området till otukt mellan personer av samma kön.

3. Några lagar, som inskränka det straffbara området till personer av

samma kön, införa därjämte en åldersgräns, varigenom institutet

framstår såsom en utvidgning av otukt med minderårig, så bl. a. den danska

lagen ävensom vissa strafflagsförslag, t. ex. det finska. Stundom medtages

såsom förutsättning för straffbarhet även yrkesmässighet eller ock

missbruk av nödläge eller beroende. Den uppställda ålders­

gränsen angives i vissa fall genom uttrycket »minderårighet», i andra fall

genom olika ålderssiffror, högst 21 år. Ett strängare straff under viss lägre

åldersgräns stadgas genomgående.

4. En inskränkning till otukt mellan män göres bl. a. i norska och

tyska lagarna.

5. I engelsk rätt upptages till särskild strängare behandling otuktsformen

co i tus per anum, vare sig den sker med man eller kvinna. I övrigt

straffas endast otukt mellan män.

Finland. I 20 kap. 12 § första stycket strafflagen belägges »otukt med

annan av samma kön» med straff för vardera (alltså även den som even­

tuellt förhåller sig passiv) av fängelse i högst 2 år. För att fullbordat brott

skall anses föreligga torde i praxis fordras, att kontrahenternas könsdelar

eller trakterna kring könsdelarna kommit i omedelbar beröring med var­

andra i ett lägersmålsliknande förhållande.

Det av Serlachius år 1922 framlagda förslaget till ny strafflag stadgade

icke straff för otukt mellan personer av samma kön såsom sådan. Endast

örn den ena parten vöre myndig, men den andra minderårig eller örn tvång

kommit till användning, »då handlingen således icke begåtts av tvenne ge­

mensamt, utan av den ena mot den andra», skulle den enligt förslaget —

23 kap. 12 § — bliva att straffa (med fängelse eller tukthus i högst 4 år).

60

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Norge. Enligt § 213 i strafflagen straffas man, som övar eller medver­

kar till »utuktig omgjengelse» med annan man, med fengsel i högst ett år.

Även den passiva parten är straffbar. Lagrummet avser endast otukt, som

sker under sådana omständigheter, att heterosexuell otukt skulle vara straff­

fri. Har gärningsmannen däremot t. ex. med våld eller hot förmått en annan

man att med sig öva otukt eller har han övat otukt med gosse under 16 år

eller med »sinnssyk» person av mankön, straffas han jämlikt de lagrum, som

äro tillämpliga vid motsvarande förgripelse mot en kvinna. — En syn­

nerligen viktig inskränkning i fråga örn tillämpningen av den angivna straff­

bestämmelsen i § 213 ligger däri, att gärningen åtalas endast »når det påkreves

av almene hensyn».

I ett år 1925 framlagt kommittébetänkande rörande bl. a. revision av

strafflagens bestämmelser angående sedlighetsbrott föreslogs, att straffbar­

heten av homosexuell otukt skulle inskränkas till vissa fall av otukt med

person under 21 år samt till otukt som övas för vinnings skull. Emellertid blev

kommitténs förslag i denna del icke av regeringen förelagt stortinget, enär det

ansågs »overveiende betenkelig å legalisera perverse forhold av den her

nevnte art» (Ot. prp. 1927 nr. 8 s. 13).

Danmark. Frågan örn den homosexuella otuktens straffbarhet har i

strafflagen reglerats med utgångspunkt i uppfattningen att otukt mellan per­

soner av samma kön, utan hänsyn till otuktens art i övrigt, bör lika väl

som otukt mellan personer av olika kön falla utanför det straffbaras om­

råde, då icke särskilda straffgrundande omständigheter äro för handen. I

§§ 225 och 230 angivas fall då sådana omständigheter föreligga att straff­

barhet inträder för den som övar otukt (»konslig Ussedelighed») med person

av samma kön.

Enligt § 225 första stycket inträder straffbarhet då gärningen begåtts un­

der omständigheter motsvarande dem, som jämlikt §§ 216—220 och 222

föranleda straff för samlag med person av annat kön. I de angivna lag­

rummen avses följande fall: 1) kvinna tvingas till samlag genom våld, frihets­

berövande eller framkallande av fruktan för hennes eller hennes närmastes

liv, hälsa eller välfärd (§ 216); 2) samlag (utom äktenskap) sker med kvinna,

som är sinnessjuk eller »udprseget aandssvag», (§ 217 första stycket) eller

som befinner sig i eit tillstånd, i vilket hon ej är i stånd att motsätta sig

gärningen eller förstå dess betydelse, (§ 217 andra stycket) eller som är in­

tagen på sjukhus eller anstalt för sinnessjuka eller sinnessvaga (§ 217 tredje

stycket); 3) kvinna förmås, i annat fall än i § 216 och § 217 första och andra

styckena åsyftas, till samlag genom hot om våld, frihetsberövande eller »Sig-

telse» för straffbart eller ärerörigt förhållande (§ 218); 4) tjänsteman eller till­

syningsman vid fängelse, fattighus, uppfostringshem, sinnessjukhus eller lik­

nande anstalt övar samlag med en där intagen person (g 219); 5) kvinna för­

mås till samlag (utom äktenskap) genom grovt missbruk av hennes beroende

ställning i tjänsten eller i ekonomiskt avseende (§ 220); samt 6) samlag övas

med barn under 15 år (§ 222). Straffet utgör enligt § 225 första stycket faengsel

i högst 6 år. Denna straffskala är för vissa fall mildare, för andra åter sträng­

are än straffskalorna i de lagrum (§§ 216—220 och 222) till vilkas brottsbe-

skrivningar hänvisning skett, varvid emellertid är att märka, att straff enligt

något av sistnämnda lagrum enligt särskilt stadgande (§ 224) må på visst

sätt nedsättas, därest »anden konslig Omgaengelse» än samlag skett. — I

§ 225 andra stycket stadgas straff av fsengsel i högst 4 år för otukt med per­

son under 18 år. Straffet kan dock bortfalla, om de ifrågavarande perso­

nerna äro ungefärligen jämbördiga i ålder och utveckling. — Enligt § 225

tredje stycket straffas med faengsel i högst 3 år den som under missbruk av

61

en på ålder och erfarenhet beroende överlägsenhet förför en person under 21

år till otukt med sig.

I vissa fall då uppsåtlig! brott mot § 225 ej kan anses föreligga, t. ex. där­

för att gärningsmannen saknat vetskap örn ålder eller sinnesbeskaffenhet hos

den med vilken han övade otukt, skall enligt § 226, därest gärningsmannen

dock handlat oaktsamt, »en forholdsmsessig mindre Sträf» ådömas.

I § 230 stadgas straff av flengsel i högst 2 år för mottagande av betalning

för otukt med person av samma kön. Bestämmelsen, som åsyftar att för­

hindra homosexuell prostitution, förutsätter för sin tillämplighet icke yrkes­

mässighet. Straffet kan bl. a. då vederbörande tidigare ådömts straff enligt

samma bestämmelse eller ock för förmögenhetsbrott blivit dömd till fängsel

höjas till fängsel i 3 år (§ 231).

Tyskland. Enligt § 175 i strafflagen av 1871 straffades med fängelse

»widernaturliche Unzucht» mellan män. Praxis krävde för straffbarhet före­

tagande av samlagsliknande handlingar. Straffet drabbade regelmässigt även

den eventuellt passiva parten i förhållandet, vilken kunde påräkna straff-

frihet endast örn otukt med honom övades utan lians vetskap och vilja (barn,

sovande, otillräkneliga).

I det förslag till strafflag, som förelädes riksdagen 1927, bibehölls i § 296

en mot § 175 svarande bestämmelse, däri begreppet »widernaturliche Un-

^ucht» uttryckligen ersattes med företagande av en »samlagsliknande hand­

ling». I § 297 föreslogos vissa bestämmelser angående »schwere Unzucht

z wiseli en Männern», enligt vilka strängare straff skulle inträda i vissa fall

(minst fängelse i 6 månader, i särskilt svåra fall högst tukthus i 10 år). —

Vid lagförslagets behandling i det för sådant ändamål tillsatta riksdagsut­

skottet uteslöts bestämmelsen i § 296 och sänktes straffet enligt § 297.

Genom lag den 28 juni 1935 ha skärpta bestämmelser angående homo­

sexuell otukt genomförts. Straffet för man, som övar otukt med annan man

eller av honom låter missbruka sig till otukt, är enligt § 175 fängelse, dock

att den som ej fyllt 21 år i särskilt lindriga fall kan frias från straff. — I

§ 175 a straffbelägges, delvis i enlighet med stadganden i § 297 i 1927 års

förslag, med tukthus i högst 10 år, vid förmildrande omständigheter fängelse

i minst 3 månader, bl. a. otukt med användande av våld eller visst hot eller

med utnyttjande av annans underordnade ställning, otukt, som av man över

21 år åvägabringas genom förförelse av man under 21 år, samt slutligen

otukt eller utbjudande därtill, som sker yrkesmässigt.

England. Engelsk rätt bestraffar med frihetsstraff i högst två år

grovt oanständiga handlingar fany act of gross indecency) mellan män. —

Med högst straffarbete (penal servitude) på livstid straffbelägges »sodomi»

med man eller kvinna (coitus per anum). Även den passiva parten vid sist­

nämnda brott förklaras uttryckligen straffbar (såsom principal in the first

degree) därest han eller hon uppnått 14 års ålder. Försök straffas högst med

straffarbete i 10 år. — Den som söker använda våld eller visst hot eller be­

rövar någon friheten i uppsåt att öva sodomi eiler som gör sig skyldig till

motsvarande angrepp mot en person av mankön i annat oanständigt syfte är

likaledes förfallen till högst straffarbete i 10 år.

Kanal. Maj.ts proposition nr 13.

62

Kungl. Maj.ts proposition nr 13.

Bilaga B.

Strafflagberedningens lagförslag.

Lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas att 18 kap. 10 § och 25 kap. 20 § strafflagen skola

erhålla följande ändrade lydelse samt att till 18 kap. skall fogas en ny para­

graf, betecknad 17 §, av den lydelse nedan angives:

18 KAP.

10

§.

Förmår någon eller söker någon förmå annan av samma kön under tjugu-

ett år till otukt med sig och utnyttjar han därvid den andres oerfarenhet eller

beroende ställning, dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. övar

någon som fyllt tjuguett år otukt med annan av samma kön under aderton

år eller söker han förmå honom därtill, straffes städse som nu sagts. Förövas

brott som ovan sägs med barn under femton år, må tiden för straffarbetet

höjas till fyra år.

Övar styresman, föreståndare eller annan tjänsteman, läkare, uppsynings­

man eller vaktbetjänt vid inrättning som avses i 6 § 2 mom. otukt med där

intagen av samma kön, dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Där någon, å ställe som i 11 kap. 15 § sägs eller eljest så att allmän för­

argelse kan komma därav, övar otukt med annan av samma kön eller med

ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig, straffes

med fängelse eller, i ringare fall, med böter.

17 §.

Har betryggande åtgärd vidtagits till förebyggande av att någon som be­

gått brott varom i 10 § sägs återfaller i sådant brott, och är åtal för brottet

icke ur allmän synpunkt påkallat, må landsfogden eller, i Stockholm, förste

stadsfiskal eftergiva åtalet.

Finnas tillräckliga skäl för eftergift ej längre föreligga, må den åter­

kallas.

25 KAP.

20

§.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra

ungdom, enligt 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 § dömd till fängelse för otukt

med ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervis­

ning eller uppfostran, eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för

någon tukt och sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan

ungdoms förförelse kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av

ämbetet på viss tid dömas. Sådan påföljd må ock, när omständigheterna det

föranleda, ådömas, där han enligt 18 kap. 10 § i annat fall än nyss sagts

dömes till fängelse eller ock till böter.

Lag om Hild rad lydelse liv 1 § lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares

behandling.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 juni 1885 angående lösdriva­

res behandling skall erhålla följande ändrade lydelse:

1

§■

Var, som sysslolös stryker omkring från ort till annan utan medel till sitt

uppehälle, må, där ej omständigheterna ådagalägga, att han söker arbete, be­

handlas såsom lösdrivare på sätt i denna lag sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

63

Till enahanda behandling vare ock den förfallen, vilken eljest, utan att äga

medel till sitt uppehälle, underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja

sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet, så ock den vilken vanemåssigt, å ställe som i

11 kap. 15 § strafflagen sägs eller eljest så att allmän förargelse kan komma

därav, med ord eller åtbörd inbjuder annan av samma kön till otukt med sig

och beträffande vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans

tillråttaförande.

Personer under tjuguett år må ej såsom lösdrivare behandlas.

Lag angående ändrad lydelse av 22 § lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om samliällets

barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas att 22 § lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barna­

vård och ungdomsskydd (barnavårdslag) skall erhålla ändrad lydelse på

sätt nedan angives:

22

§.

Barnavårdsnämnden har att i enlighet med 23—25 §§ vidtaga åtgärder be­

träffande

a) barn under sexton år, som i föräldrahemmet misshandlas eller utsättes

för allvarlig vanvård eller annan fara till liv eller hälsa;

b) barn i sagda ålder, som på grund av föräldrarnas lastbarhet, vårdslöshet

eller oförmåga att fostra barnet är i fara att bliva vanartat;

c) barn under aderton år, som befinnes vara så vanartat, att särskilda upp-

fostringsåtgärder krävas för dess tillrättaförande;

d) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, som befinnes vara hem­

fallen åt ett oordentligt, lättjefullt eller lastbart levnadssätt och beträffande

vilken särskilda åtgärder från samhällets sida krävas för hans tillrättafö­

rande; samt

e) person i åldern mellan aderton och tjuguett år, vilken, å ställe som i

11 kap. 15 § strafflagen sägs eller eljest så att allmän förargelse kan komma

därav, övar otukt med annan av samma kön eller med ord eller åtbörd in­

bjuder annan av samma kön till otukt med sig.

Lag om läkarundersökning av person misstänkt för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen.

Härigenom förordnas som följer:

¹ §.

Innan allmänt åtal för brott enligt 18 kap. 10 § strafflagen väckes, skall,

såvida den misstänkte är villig underkasta sig läkarundersökning, sådan un­

dersökning ske. Vad nu sagts utgör dock ej hinder för landsfogde eller förste

stadsfiskal i Stockholm att besluta örn häktning av den misstänkte.

2

§.

Läkarundersökning som avses i denna lag skall utföras av läkare med

rättspsykiatrisk erfarenhet, som medicinalstyrelsen därtill förordnar.

3 g.

Konungen meddelar anvisningar angående avfattningen av intyg rörande

läkarundersökning som ovan sagts och övriga bestämmelser som erfordras för

tillämpningen av denna lag.

64

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 22 de­

cember 1943.

Närvarande:

justitieråden A^lsén,

L^ind,

regeringsrådet E^klund,

justitierådet E^ricsson.

Enligt lagrådet den 17 november 1943 tillhandakommet utdrag av proto­

koll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i

statsrådet den 5 november 1943, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets

utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet in­

hämtas över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september

1915 (nr 362) örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet före­

dragits av hovrättsrådet L. G. Ohlsson.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag om ändring i 18 oell 25 kap. strafflagen.

Lagrådet:

Den ingående behandling som genom ett flertal sakkunnigutredningar

ägnats frågan om homosexualitetens straffrättsliga bedömande visar enligt

lagrådets mening, att övervägande skäl tala för en reform i förslagets syfte.

Väl möta, såsom framhållits i åtskilliga yttranden över strafflagberedningens

förslag, vissa betänkligheter mot ett upphävande i princip av straffet för

homosexuella handlingar. Dessa betänkligheter kunna dock icke vara avgö­

rande. Med den numera vidgade kunskapen om homosexualitetens natur

och orsaker låter det sig svårligen förena att upprätthålla den principiella

straffbarheten i vad rör de konstitutionellt homosexuella. Beträffande homo­

sexuella förgripelser av andra personer — med en gemensam beteckning kal­

lade pseudohomosexuella — föreligger icke motsvarande anledning till straff­

frihet. Då det emellertid ej torde låta sig göra att i tillämpningen uppdraga

en bestämd gräns mellan de konstitutionellt homosexuella och de pseudoho­

mosexuella, framstå möjligheterna att nå positivt resultat starkt beskurna, och

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

65

någon annan väg än den i remissförslaget valda synes knappast framkomlig.

I fråga örn de samhällsintressen som vid ett upphävande av det generella

straffbudet kräva skydd, främst värnandet av det uppväxande släktet, torde i

huvudsak råda enighet. Angående den närmare utformningen av straffskyddet

i de särskilda fallen kunna naturligen delade meningar framträda. Ju vidare

emellertid området för straffbarheten bestämmes, desto mindre gör sig gäl­

lande den måhända mest vägande erinringen emot lagstiftningen, nämligen

att efter dennas genomförande den samhälleliga reaktionen kunde befaras

ej bliva stark nog att motverka utbredningen av homosexualitetens samhälls-

farliga yttringar. Det föreliggande förslaget — som i förhållande till tidi­

gare förslag vidgar det straffbara området — synes innefatta en i det stora

hela tillfredsställande lösning och jämväl beträffande enskildheterna vara

väl avvägt. Endast på en punkt av i viss mån principiell innebörd, vilken

nedan skall beröras, synes tvekan kunna råda om den intagna ståndpunkten.

Framhållas må emellertid, att bestämda fördelar såväl i sakligt som i for­

mellt hänseende utan tvivel skulle stått att vinna, därest frågan om den

straffrättsliga behandlingen av de olika formerna av otukt —- den hetero­

sexuella och den homosexuella — kunnat bliva föremål för eif enhetligt be­

dömande vid den omarbetning av 18 kap. strafflagen, som enligt remiss­

protokollet torde inom en nära framtid vara att förvänta såsom ett led i den

allmänna strafflagsrevisionen.

18 kap. 10 §.

Lagrådet:

Medan enligt första momentet av förevarande paragraf ovillkorligt straff­

skydd mot homosexuell otukt gives barn som ej fyllt 15 år, är det i andra

momentet för ungdom mellan 15 och 18 år stadgade straffrättsliga skyddet

såtillvida begränsat att gärningsman som själv är under 18 år går fri från

straff. Härom anföres i remissprotokollet endast, att straffriheten för sådan

gärningsman ej innebär annat avsteg från allmänna regler om straffbarhet

än att straffrihet medgivits i stället för att eljest straffnedsättning bort äga

rum, samt att avvikelsen är allenast en naturlig följd av att gärningsman­

nen själv tillhör den åldersgrupp som skall skyddas.

Enligt det av strafflagberedningen framlagda förslaget skulle beträffande

ungdom i åldern mellan 15 och 18 år ett ovillkorligt skydd gälla mot homo­

sexuella handlingar, om gärningsmannen fyllt 21 år. Vid fall av »förförelse>

och därmed jämförliga handlingar — sådana dessa beskrivits i första mo­

mentet första punkten i 18 kap. 10 § av beredningens förslag — inlrädde

emellertid straff även för den som var under 21 år, alltså jämväl för gär­

ningsman i åldern mellan 15 och 18 år.

Det synes kunna ifrågasättas huruvida tillräcklig anledning förelegat att

frångå strafflagberedningens ståndpunkt i förevarande hänseende. Om sålun­

da exempelvis en försigkommen sjuttonåring mer eller mindre systematiskt

förleder yngre, oerfarna kamrater — låt vara fyllda 15 år — lill homosexuell

otukt, förefaller det knappast riktigt alt förfarandet ej skall vara straffbart.

Bihang till riksdagens protokoll 10i4. 1 sami.

A

r 13.

5

66

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Den omständigheten att gärningsmannen själv tillhör ifrågavarande skyddade

åldersgrupp synes näppeligen böra leda till ett annat bedömande; handlingen

i

och för sig vittnar om en sådan sinnesriktning och en sådan grad av farlighet

att den ej synes böra privilegieras i förhållande till andra med straff be­

lagda handlingar av dem som tillhöra samma åldersgrupp. Tvärtom torde

de skäl som föranlett särskild straffbestämmelse till skydd för ungdom i

förevarande ålder motivera att skydd beredes denna ungdom jämväl i nu

föreliggande fall. Framhållas må för övrigt att de i tredje momentet av före­

varande paragraf beskrivna förfarandena — vilka behandla fallen av för­

förelse — ansetts vara av den allvarliga natur att skyddets inträdande

ej gjorts beroende av någon åldersgräns uppåt hos den förförde. Det synes

då följdriktigt att dylika förfaranden som begås mot ungdom i den särskilt

skyddade åldersgruppen städse skola kunna drabbas av straff. Nedsättning

av straffet kan emellertid äga rum med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen;

ej sällan torde härvid en väsentlig strafflindring ifrågakomma. Förhållandena

kunna ock stundom vara sådana att åtalseftergift må ske enligt det förslag

varö ver lagrådet den 22 november 1943 avgav utlåtande; i sådan händelse

kommer straffreaktionen att ersättas med åtgärd av barnavårdsnämnd.

På grund av det anförda vill lagrådet förorda, att undantaget från straff

i andra momentet av förevarande paragraf för den som vid otuktens övande

var under aderton år såtillvida begränsas att straffrihet ej skall föreligga där

otukten skett under utnyttjande av den andres oerfarenhet.

I anslutning härtill synes vidare begränsningen i tredje momentet till att

gälla gärningsman som fyllt aderton år såsom praktiskt betydelselös kunna

utgå; det må anmärkas att någon motsvarande begränsning ej uppställts

i

10 a §.

Vid ett beaktande av det sålunda anförda —- i samband varmed vissa re­

daktionella jämkningar kunna vidtagas — skulle ytterligare tillgodoses den

enkelhet i reglernas utformning som vunnits genom remissförslaget.

På sätt i remissprotokollet angivits har i ett par yttranden ifrågasatts att

straffbelägga även den som med användning av berusande medel förmår an­

nan till homosexuell otukt eller, efter att ha använt bedövande medel mot

annan, gör sig skyldig till dylik otukt med honom. Departementschefen har

icke funnit tillräcklig anledning föreligga att vid sidan av övriga straffbe­

stämmelser upptaga särskilda sådana för nu angivna fall och därvid tillika

uttalat att användning av bedövande medel torde kunna föranleda straff

enligt 15 kap. 22 § strafflagen. Detta uttalande lärer för att rätt förstås kräva

det tillägget, att för tillämpning av nämnda lagrum städse är av nöden att

någon form av våld eller hot kommit till användning. Den omständigheten

att någon i syfte att bli i tillfälle att öva homosexuell otukt med annan t. ex.

föranlett denne att intaga bedövande medel medför således icke i och för sig

att straff kan inträda enligt lagrummet; jfr i fråga om sådana medel vid rån

straffrättskommitténs betänkande, statens offentliga utredningar 1940: 20, s.

lil.

Även med beaktande härav har lagrådet dock icke ansett sig böra intaga

annan ståndpunkt än departementschefen. Därets behov av ett stadgande

i

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

67

ämnet framdeles skulle yppas, lärer frågan kunna upptagas i samband med

den förestående omarbetningen av 18 kap. strafflagen.

25 kap. 20 §.

Justitieråden Alsén och Lind samt regeringsrådet Eklund:

I samband med 1936 års lagstiftning angående avskaffandet av påföljd en­

ligt 2 kap. 19 § strafflagen jämte vissa andra straffpåföljder blev, av syste­

matiska grunder, till 2 kap. såsom en ny 18 § överflyttat stadgandet i 25 kap.

20 § 1 mom. Enligt sistnämnda lagrum, jämfört med 25 kap. 22 §, skulle

ämbetsman eller annan under 25 kap. hänförlig befattningshavare som

dömdes till straffarbete — vare sig för brott i eller utom tjänsten — ovill­

korligen dömas till avsättning eller, där omständigheterna voro synnerligen

mildrande, till suspension. Vid stadgandets överflyttande kompletterades

detta med bestämmelser om förlust av jämväl andra allmänna befattningar,

därvid såsom förutsättning för befattningens förlust uppställdes, vid sidan

av dom å straffarbete, att den dömde förskyllt avsättning från annan befatt­

ning. Till vinnande av en enhetlig reglering för de olika slagen av befatt­

ningar vidtogs därjämte den i detta sammanhang betydelsefulla ändringen,

att den ovillkorliga regeln om påföljdens inträdande frångicks och ersattes

med nu gällande bestämmelse att, därest omständigheterna det föranledde,

befattningshavare kunde bibehållas i befattningen. Uti det av lagrådet i

ärendet avgivna utlåtandet hade lagrådet förordat, att bestämmelsen så utfor­

mades, att av stadgandet tydligt framginge, att förlust av allmänna befatt­

ningar regelmässigt borde inträda i straffarbetsfallen, under det att i av-

sättningsfallen befattningar icke i samma utsträckning skulle förloras, men

skillnaden ansågs icke vara så stor att den motiverade uppställandet av

olika presumtionsregler. Då stadgandet i 25 kap. 20 § 2 mom. (nuvarande

25 kap. 20 §) bibehölls oförändrat, uppkom den oegentligheten att, medan

avsättning eller suspension ovillkorligen skulle ådömas där avsedd ämbets­

man eller tjänsteman, såframt han dömdes till fängelse enligt 18 kap. 6 §

1 mom. för otukt med ungdom, sådan påföljd enligt ordalagen i 2 kap. 18 §

icke var obligatorisk i motsvarande fall vid dom å straffarbete. Denna

oegentlighet kvarstår vid den nu föreslagna utvidgningen av 25 kap. 20 §

till att avse jämväl fängelsestraff enligt 18 kap. 10 § i dess nya lydelse. Det

kunde synas ligga nära till hands att i 25 kap. 20 § utbyta ordet »fängelse»

mot »straffarbete eller fängelse». En dylik jämkning lärer emellertid lag-

tekniskt icke vara helt invändningsfri (jfr lagtekniken vid 8 kap. 31 §). Stad­

gandet i 2 kap. 18 §, jämfört med 25 kap. 20 §, torde dock i tillämp­

ningen knappast giva anledning till tvekan, och någon olägenhet av inadver-

tensen har ej heller försports. Vid sådant förhållande och då straffrättskom-

mittén, enligt vad lagrådet erfarit, i sitt snart väntade betänkande med för­

slag lill lagstiftning om brott mot staten och allmänheten lärer komma att

till prövning upptaga i hela dess vidd frågan örn förlust av innehavd be­

fattning vid brott i allmänhet — och således jämväl vid lägre straff än

straffarbete -—■ synes förslaget i denna del ej böra föranleda vidare erinran.

68

Kungl. Maurts proposition nr 13.

Justitierådet Ericsson:

Förevarande paragraf stadgade ursprungligen allenast, att om ämbetsman

beginge brott därför han till straffarbete eller svårare straff dömdes, han

skulle tillika dömas till avsättning från ämbete som han innehade, ändå att

brottet utom ämbetet begånget vöre, samt att, där omständigheterna vore syn­

nerligen mildrande, till mistning av ämbetet på viss tid finge dömas.

Genom lag den 17 mars 1905 fogades till paragrafen såsom ett andra mo­

ment ett tillägg, som numera — d. v. s. efter överflyttandet genom lag den

5 juni 1936 till 2 kap. 18 § av innehållet i första momentet — en­

samt utgör paragrafens innehåll; härigenom stadgades beträffande äm­

betsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom, att

därest han dömdes enligt 18 kap. 6 § 1 mom. till »fängelse» för otukt med

ungdom, som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning tel­

ler uppfostran, eller enligt 18 kap. 13 § till »ansvar» för någon tukt och sed­

lighet sårande gärning, därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse

kom, han skulle tillika dömas till avsättning eller till mistning av ämbetet

på viss tid.

Med hänsyn till de dåvarande straffsatserna i 18 kap. 10 § (allenast straff­

arbete), 18 kap. 6 § 1 mom. (straffarbete eller fängelse) och 18 kap. 13 §

(böter eller fängelse) var — med bortseende från den obegränsade straff­

minskning, som kunde föranledas av stadgandet i 5 kap. 6 § — sålunda stad­

gat, att ämbetsman, som på nämnda sätt ådragit sig ansvar, ovillkorligen

skulle dömas jämväl till avsättning eller till suspension.

Strafflatitudema förklara också, att i 25 kap. 20 § olika lokutioner kommo

till användning beträffande brott mot 18 kap. 6 § 1 mom. och beträffande

brott mot 18 kap. 13 §, detta ehuru det måhända kan synas anmärknings­

värt, att avsättning eller suspension stadgades jämväl för det fall, att brottet

mot 18 kap. 13 § funnits förskylla allenast böter, allra helst då 25 kap. 20 §

såsom särskilt rekvisit uppställde att av den brottsliga gärningen kom syn­

nerlig fara för ungdomens förförelse. Genom de föreslagna bestämmelserna

i

18 kap. 10 § belägges jämväl försök till straffbar homosexuell otukt med

straff, som efter ty i 3 kap. 13 § stadgas skall sättas under vad å den full­

bordade gärningen följa bort, d. v. s. obegränsat straffminimum, och i sam­

band härmed föreslås ändring i 25 kap. 20 § första ledet, varigenom 18

kap. 10 § sättes i full paritet med 18 kap. 6 § 1 mom. Då emellertid gränsen

mellan försök till brott jämlikt 18 kap. 10 §, å ena, samt tukt och sedlighet

sårande gärning, å andra sidan, på grund av sakens natur måste bliva fly­

tande, synes det vara mindre följdriktigt att fortfarande upprätthålla den

skillnad som ligger däri att jämlikt 25 kap. 20 § avsättning eller suspension

kan ådömas redan vid bötesstraff för brott mot 18 kap. 13 § men allenast

vid fängelsestraff för brott mot 18 kap. 6 § 1 mom. eller 10 §. Det synes mig

fördenskull nödigt, att dessa alternativ sidoordnas, helst så att i båda fallen

fordras fängelsestraff eller ock så att det i båda fallen är tillräckligt med

bötesstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

69

Den lydelse, som 2 kap. 18 § erhöll genom lagen den 5 juni 1936, innebär

att regeln örn avsättning eller suspension numera icke är ovillkorlig beträf­

fande ämbetsman, som dömes till straffarbete eller svårare straff (det sist­

nämnda, trots dödsstraffets avskaffande i allmänna strafflagen, medtaget av

hänsyn till krigslagstiftningen, se N. J. A. II 1937 sid. 96); andra punkten av

2 kap. 18 § 1 mom. stadgar nämligen att, därest omständigheterna det för­

anleda, befattningshavaren må bibehållas i befattningen, och att i sådant

fall må, där fråga är om ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befatt­

ningen på viss tid. För närvarande föreligger sålunda den låt vara rent teo­

retiska möjligheten, att ämbetsman, som avses i 25 kap. 20 § och som ådragit

sig ansvar jämlikt 18 kap. 6 § 1 morn., kan, om han dömes till straffarbete,

undgå såväl avsättning som suspension, under det att avsättning eller sus­

pension är en ovillkorlig följd, örn han dömes till fängelse. De föreslagna

straffbestämmelserna i 18 kap. 10 § införa fängelse i straffskalorna och med­

föra förty, sammanställda med den föreslagna ändringen av 25 kap. 20 §,

att den sålunda föreliggande inadvertensen erhåller större räckvidd och mera

praktisk betydelse.

På grund av det anförda hemställer jag, att första punkten i förslagets

25 kap. 20 § måtte undergå sådan jämkning att med avseende å det all­

männa straffet förutsättningen för ådömandet av ämbetsstraff bestämmes

lika samt att denna angives vara, i första hand »frihetsstraff» och i andra

hand »ansvar».

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21

september 1915 örn behörighet att utöva läkarkonsten.

Lagrådet, som denna dag avgivit utlåtande över upprättat förslag till lag

örn kastrering, lämnar nu förevarande förslag utan erinran.

Ur protokollet:

G. Lindencrona.

70

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet in­

för Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 8 januari 1944.

Närvarande:

Statsministern

H^ansson,

ministern för utrikes ärendena

G^unther,

statsråden

W^igforss, M^öller, S^köld, E^riksson, Q^uensel, B^ergquist, B^agge, D^omö,

G^jöres, E^werlöf, R^ubbestad.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets den 22 decem­

ber 1943 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 5 november 1943 remit­

terade förslagen till

1) lag om ändring i 18 och 25 kap. strafflagen; och

2) lag angående ändrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 362) örn behörighet att utöva låkarkonsten.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Lagrådet har anfört, att på en punkt tvekan kunde råda om den stånd­

punkt i fråga om bestraffning av homosexuella handlingar som intagits i det

remitterade förslaget, nämligen i fråga om dylika handlingar mellan dem

som fyllt 15 men ej 18 år. Gentemot vad lagrådet anfört i denna del kan er­

inras, att enligt vad som uppgivits homosexuella handlingar mellan ungdo­

mar i pubertetsåren icke äro så sällsynta och att sådana handlingar synas

vara relativt betydelselösa för den fortsatta sexuella utvecklingen. Enligt sa­

kens natur måste det i fråga örn sådana handlingar ofta inträffa, att den ene

av de medverkande kan sägas ha utnyttjat den andres oerfarenhet. En ut­

vidgning av straffbarheten i den riktning lagrådet förordat skulle fördenskull

få en icke ringa räckvidd. Enligt min mening är det föga tilltalande, att de

pubertetsföreteelser mellan i det närmaste jämnåriga ungdomar, varom här

i

regel är fråga, skola falla under strafflagen. Otvivelaktigt är visserligen ett

ingripande från samhällets sida mången gång påkallat även med anledning

av homosexuella handlingar mellan ungdomar i nu ifrågavarande ålders­

grupp. Ett sådant ingripande synes emellertid lämpligen böra ske genom

barnavårdsmyndigheterna i stället för genom polis- och åklagarmyndighe­

terna.

På grund av det anförda ha lagrådets erinringar beträffande 18 kap. 10 §

icke föranlett någon ändring i förslaget. I fråga om 25 kap. 20 § delar jag de

synpunkter som anförts av lagrådets flesta ledamöter.

71

Föredraganden hemställer, att förenämnda båda lagförslag ävensom det vid

statsrådsprotokollet för den 5 november 1943 fogade förslaget till lag om änd­

rad lydelse av 2 § 1 mom. och 22 § barnavårdslagen den 6 juni 192b (nr 361)

måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträd­

da hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till riks­

dagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta

protokoll utvisar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 13.

Ur protokollet:

Bertil Crona.